Svenska polarexpeditionen 1872-1873
SVENSKA
POLAR-EXPEDITIONEN
ÅR
1872—1873
UNDER LEDNING
AF
A. E. NORDENSKIÖLD
Expeditionens hus
SKILDRAD
AF
F. R. KJELLMAN.
STOCKHOLM, 1875. P. A. NORSTEDT & SÖNER.
FÖRORD.
Af alla expeditioner, som afgått från Sverige till Spetsbergen, är
såsom bekant expeditionen år 1872—73 den enda, hvilken öfvervintrat i
detta land. Då en skildring af denna expedition i följd häraf skulle
komma att behandla en sida af Spetsbergsnaturen och Spetsbergslifvet,
som beskrifningarna af de föregående färderna till Spetsbergen icke
kunnat vidröra något närmare, men som kunde antagas vara af intresse för
den svenska allmänheten att lära känna, föreslog mig expeditionens chef,
Professor A. E. Nordenskiöld, att gemensamt med honom utarbeta en
för en större läsekrets afsedd framställning af expeditionens gång, af de
utförda arbetena, af den arktiska, vintern och de i följd af flera
ogynsamma omständigheter oväntadt svåra förhållanden, under hvilka vi
måste bekämpa denna vinters faror. Förslaget antogs och en dylik
framställning öfverlemnas nu åt offentligheten. Den är dock till så öfvervägande
del författad af mig, att det har synts Professor Nordenskiöld
egentligast, att den utgafs i mitt namn ensamt. En mängd göromål, bland
dessa förberedelser för och utrustning af en ny expedition till de
arktiska trakterna, hafva tyvärr hindrat honom att taga en så verksam del i
arbetet, som ursprungligen var bestämdt och önskligt hade varit. De
bidrag, han lemnat, utgöra kapitlen 1 och 12, hvartill komma smärre
särskildt angifna ställen i några af de andra kapitlen. Häraf är kapitlet
1 enkom afsedt för detta arbete, största delen af det återstående är med,
hans medgifvande hämtadt ur den mera vetenskapligt hållna redogörelse
för expeditionen, hvilken lemnats af honom och finnes intagen i Kongl.
Vetenskaps-Akademiens skrifter.
Åtskilliga af reskamraterna hafva stält sina dagboksanteckningar till
mitt förfogande och biträdt mig med hvarjehanda upplysningar; det är
mig en kär pligt att tacka dem härför. Slutligen får jag ock betyga
akad. adjunkten Th, M. Fries min tacksamhet för det välvilliga bistånd
han lemnat mig vid korrekturläsningen af arbetet, som till betydligaste
delen blifvit färdigtryckt, under det jag såsom deltagare i detta års
svenska expedition till Novaja Semlja och Sibirien varit frånvarande från
fäderneslandet.
Upsala i November 1875.
F. R. Kjellman.
*
Utsigt över Göteborgs redd
FÖRSTA KAPITLET.
Inledning. Expeditionens uppkomst, plan och utrustning. Hundars och renars
lämplighet som dragare vid polarfärder.
Såsom öfverskriften till detta arbete anger, kommer det att skildra
den Svenska Polarexpeditionen 1872—1873, hvilken dels hade till
uppgift att under vintern upprepa de försök, som förut sommartiden gjorts,
att från Spetsbergens nordkust framtränga vidare norrut, dels att
under så väl sommar- som vintermånaderna undersöka en del af
polarbassinen, i hvilken, så lätt tillgänglig och Europa närbelägen den än
är, någon för vetenskaplig forskning utrustad expedition förut aldrig
öfvervintrat. Första kapitlet af reseskildringen skall efter öflig sed
egnas åt en kort redogörelse för expeditionens uppkomst, plan och
utrustning.
Med anledning af ett samtal i Stockholm under sommaren 1869
med Grosshandlaren Oskar Dickson, i hvilket han förklarade sig
villig att kraftigt understödja en fortsättning af de
forskningsexpeditioner, som under senare åren blifvit från Sverige afsända till
Polartrakterna, vände sig Professor Nordenskiöld i början af år 1870
till honom med nedanstående framställning om önskvärdheten af en
ny svensk polarexpedition:
"Så väl äldre polarresor, som framför allt den sista,
genom ett frikostigt understöd från Göteborg åstadkomna
expeditionen med ångfartyget Sofia, hafva tydligen
bevisat, att polarbassinens norr om 82:dra graden, ej allenast
under våren och sommaren, utan äfven under den tid af
året, då ismassorna genom hafsströmmars, vågsvallets och
sommarvärmens inflytande nå ett minimum, d. v. s. om
hösten, är så fullkomligt spärrad af tätt till hvarandra packade
drifisfält, att någon möjlighet icke förefinnes för fartyg att med
seglets eller ångans hjelp framtränga derstädes. En blick på
den nyligen af 1868 års expedition offentliggjorda kartan
öfver hafvet mellan Spetsbergen och Grönland, upptagande
de verkliga iakttagelserna rörande polarbassinens
isförhållanden, visar detta tydligt, och det samma framgår äfven af
nedanstående tabell öfver de högsta under olika tider af
året med fartyg uppnådda breddgrader:
Tschitschagoffs första expedition 1765 ... 80° 21"
» andra » 1776...... 80° 28"
Phipps 1773................................. 80° 37"
Buchan och Franklin 1818.................... 80° 34"
Scoresby 1806............................... 81° 30"
Sabine och Gravering 1823................... 80° 20"
Parry 1827...................................81° 6"
Torell 1861......................... ungefär 80° 30"
Koldevey 1868............................... 81° 5"
Sofia 1868 l:sta försöket................... 81° 10"
Sofia 1868 2:dra försöket................... 81° 42".
Samtliga dessa latituder äro uppnådda i de trakter af
Ishafvet norr och vester om Spetsbergen, der golfströmmen
framgår. På något annat ställe har 80° aldrig blifvit af
fartyg passerad
varit hindrad af visserligen brutna, men tätt packade
drifisfält, alldeles ogenomträngliga till och med för fartyg
försedda med ånga, och dessa hinder hafva mött äfven der, hvarest
en öppen eller farbar vattenränna lättast borde af
golfströmmen åstadkommas. Man ser häraf, huru föga grundade i den
verkliga erfarenheten åtskilliga stora geografiska
auktoriteters spekulationer äro rörande ett öppet haf närmast polen.
Polarfararen måste således uppgifva hoppet att om
bord på sitt fartyg nå målet för så många nationers
sträfvanden sedan århundraden tillbaka, och skall den slöja, som
ännu höljer beskaffenheten af de närmast nordpolen belägna
delarne af jordklotet, en gång skingras, så måste man
återgå till den redan 1827 af Parry föreslagna planen att från
någon af jordklotets nordligast belägna länder med
slädfordon på isen framtränga vidare.
Oaktadt Parrys bekanta polarexpedition företogs under
högsommaren, då de isfält, på hvilka han framgick, af
hafsströmmarne fördes mot söder och då dessutom isfälten ehuru
tätt packade voro så brutna, att man mången gång endast
med svårighet kunde utleta ett isstycke, stort nog till
rastplats, lyckades han. dock framtränga omkring 30 svenska mil
norr om den hamn, Treurenberg-bay, der han lemnade sitt
fartyg.
Vid Parrys tid hade den utrustning, man använder för
dylika isfärder, dock ej nått en sådan fulländning, som den
sedermera genom de engelska Frankin-expeditionerna
vunnit, ej heller begagnade Parry hundar såsom dragare.
Härtill kommer, att de ogynnsamma isförhållanden, som
egentligen tvungo Parry att i förtid vända, kunna undvikas, i fall
slädfärden företages så tidigt på året, att isfälten närmast
Spetsbergens nordkust ännu ej blifvit brutna och kommit i
rörelse. För detta ändamål blir dock en öfvervintring vid
Spetsbergens nordkust oundgängligen nödvändig. Men om
man underkastar sig en sådan öfvervintring, hvilken med
de hjelpmedel, man för det närvarande har till sitt
förfogande, icke är förenad med någon betydligare risk, och
dessutom i och för sig är af stort intresse i vetenskapligt
hänseende, så finnes ock en möjlighet att nå målet. Man bör
kunna framgå en sträcka lika lång, som den, hvilken
flerfaldiga gånger blifvit tillryggalagd under de engelska
nordvest-passage- och Franklin-expeditionerna. Att detta vore
fullt tillräckligt, för att från Sjuöarna kunna framgå till
polen och åter (d. v. s. 2 x 9° 20" = 1120 sjömil eller 187
svenska mil) bevisas af följande uppgifter, lånade ur Osborns
till Geografiska sällskapet i London inlemnade förslag till
en ny engelsk polarexpedition
1853 tillryggalade M"Clintock under en slädfärd 1220 sjömil
» Löjtnant Mecham........................... 1203 »
» Osborn och Richards....................... 1093 »
1854 Löjtnant Mecham .......................... 1157 »
1859 M"Clintock................................ 1330 »
Osborn och M"Clintock anse det till och med möjligt
att med tillhjelp af depoter och "returning parties"
tillryggalägga 1550 mil, således vida längre än den väg, här
är fråga om.
Det torde vara onödigt att inför de män, som med ett
så lifligt och frikostigt intresse följt de sista årens
polarfärder, uppehålla mig vid den vigt särskildt i meteorologiskt,
geologiskt och nautiskt hänseende en lösning af polarfrågan
måste hafva för det 19:de seklets vetenskap. "Den generation,
som med spektroskopets tillhjelp analyserat ej allenast solen
utan äfven fixstjernorna och nebulosorna, den måste äfven
lära känna det lilla grand i verlds-altet, vi bebo." Jag vill
här blott erinra derom, att ett företag i denna syftning
skulle bilda en värdig slutsten i de forskningar rörande den
högsta nordens naturförhållanden, som under de senare åren
utgått från Sverige. Det är ock med anledning häraf, som
jag nu vänder mig till Eder med en uppmaning att söka
åstadkomma medel till en ny arktisk expedition med polen
till mål. För denna expedition skulle jag föreslå följande
reseplan:
Expeditionen utgöres af en chef, en läkare och fysiker
och 16 till 20 man, af hvilka, för den händelse något
olycksfall under isfärden skulle drabba chefen, åtminstone 2:ne
böra hafva de kunskaper, som erfordras för anställande af
geografiska ortbestämmelser genom sol-, mån- eller
stjernobservationer. Utom den nödiga, omsorgsfullt valda
vinterprovisionen och en fullständig utrustning för
slädfärden skulle expeditionen medföra ett nödigt antal i
Grönland uppköpta hundar af den egendomliga, kraftigt
bygda ras, som derstädes af infödingarne användes till
dragare, och, då stor vigt ligger på dessa hundars skötsel och
rätta användning, borde äfven antingen en infödd
grönländare eller en i Grönland uppfödd dansk medfölja
expeditionen. Önskligt vore äfven, att en af de vetenskapliga
deltagarne i expeditionen blefve i tillfälle att genom en resa till
de danska kolonierna vid Grönlands vestkust göra sig
förtrolig med hundarnes användning såsom dragare och
derstädes besörja den del af expeditionens utrustning, som
lämpligast tages från detta arktiska land.
Expeditionen afgår från Sverige i slutet af sommaren
1871 eller 1872 och öfvervintrar antingen i sitt för
ändamålet inredda fartyg eller i en året förut uppbygd stuga
någonstädes på Spetsbergens norra kust, helst vid Sjuöarna.
Härifrån afgår den egentliga polarexpeditionen i slutet af
Mars eller början af April månad norrut. För
provianteringens underlättande åtföljes den till en början af ett mindre
slädparti, som dock återvänder, då endast så mycket af den
utaf detta parti medförda provianten är öfrig, som behöfves
under dess återfärd till hufvudstationen.
Under hela den tid, expeditionen varar, anställas
regelmässiga magnetiska och meteorologiska iakttagelser, hvilka
böra blifva af mycket stor vigt för utredande af det norra
Europas meteorologi. Någon serie af meteorologiska
observationer från en så nordlig breddgrad har vetenskapen för
det närvarande ej tillgång till.
Likaledes böra de tillfällen, som här erbjuda sig till
andra vetenskapliga iakttagelser, så vidt möjligt är,
begagnas. Jag vill bland dem påpeka:
Utredandet af åtskilliga, särskildt genom iakttagelser
under den sista expeditionen uppkastade frågor rörande det
ännu i så många hänseenden gåtfulla norrskens-fenomenet,
af hvilka en del endast kunna finna sin lösning genom
observationer vid dessa höga breddgrader.
Djuplodningar under upp- och nedresan.
Undersökning af de koprolitförande lagren i Isfjorden
med särskildt afseende på möjligheten att härstädes i större
skala tillgodogöra sig detta värderika ämne.
Undersökningar under höst, vår och sommar af
djurlifvet i trakten af Sjuöarna. Någon fullständig serie af
draggningar vid en så högnordlig breddgrad har hittills icke
blifvit verkstäld.
Undersökning af djurlifvet i hafvet under vintern.
Härigenom torde ett välkommet bidrag till manskapets
sysselsättning under vintermånaderna kunna vinnas, äfvensom
intressanta upplysningar rörande det för det närvarande föga
bekanta djurlif, som råder på hafvets botten under den tid,
då hafvets yta är isbelagd.
En släd- eller båtfärd till Giles land, utförd af det till
vinterstationen tidigare återkomna partiet, hvarigenom
hufvuddragen af detta, mellan Spetsbergen och Novaja Semlja
belägna, förmodligen ganska vidsträckta lands geografi böra
kunna utredas.
Hvad de för expeditionens åvägabringande nödiga medlen
beträffar, så torde visserligen en betydlig nedsättning i de
samma kunna åstadkommas, i fall, såsom antagligt är,
regeringen äfven denna gång med verksamt intresse omfattar
företaget. — Sjelfva vinterexpeditionen, dess fullständiga
utrustning, i synnerhet med afseende på slädfärden mot polen,
anskaffandet af ett hus vid Sjuöarna, af hundar, hundproviant
m. m. är dock förenad med så betydliga kostnader, att jag,
äfven med fästadt afseende på det biträde, som kan
påräknas från regeringens sida, anser det knappast möjligt att
utsända en fullständigt utrustad expedition, med mindre man
kan påräkna ett genom enskilda bidrag åstadkommet extra
understöd af femtio tusen rdr rmt."
*
Den nya expeditionen omfattades i Göteborg med så stort intresse,
att de begärda medlen redan kort derpå voro insamlade
R. Dickson, Charles Dickson, David Carnegie, O. Ekman, J. J. Ekman, M. Wærn,
Julius Lindström, D. O. Franke, J. W. Wilson, Edv. Magnus, Wilhelm Röhss et
comp., Olof Wijk, Oskar Andrén, R. Hichens, B. E. Dahlgren, C. Kjellberg,
P. Hammarberg, A. Abrahamson. Till följd af fartygens instängning blef dock
kostnaden dubbelt större än beräknadt var. Bristen betäcktes af Grosshandlaren
Oskar Dickson, som äfven, då med anledning af instängningen en
undsättningsexpedition ansågs önskvärd, för detta ändamål stälde 100,000 rdr till baron v.
Otters förfogande. Af anledningar, för hvilka längre fram skall redogöras, kom
denna expedition dock ej att afgå.. Samma
år (1870) skulle professor Nordenskiöld afresa till Grönland för
anskaffande af hundar. Denna resa utvidgades såsom bekant till en liten,
men resultatrik expedition
Vet. Akad. förhandl. 1870)., hvilken bland annat föranledde en
följande året 1871 på statens bekostnad till Grönland utsänd ny
expedition under Fr. W. v. Otter, med uppgift att afhemta de derstädes af
Nordenskiöld funna stora meteoritblocken. Med anledning häraf
uppsköts den egentliga polarexpeditionen till 1872.
Hvad det ursprungliga ändamålet med Nordenskiölds
Grönlandsresa beträffar, så öfvertygade han sig vid de besök, som gjordes i de
flesta af Nord-Grönlands kolonier och under samtal med en mängd
derstädes bosatta, i grönländsk hundsport erfarne män snart derom, att
grönländska hundar ej voro användbara för en polarfärd med
Spetsbergen till utgångspunkt, dels emedan förhållandet mellan storleken
af den börda, en hund förmår draga (50 à 60 skåpund), och den qvantitet föda,
som den dagligen behöfver (ungefär 1 skålpund pemmikan), är ytterst
ogynnsamt, i synnerhet vid framfärd öfver sådana trakter, der någon jagt ej
är att påräkna, men framför allt emedan det antal hundar, som vore
för expeditionen nödvändigt, ej kunde erhållas med mindre inköp
gjordes vid alla Nordgrönlands kolonier, i hvilket fall man nästan med
visshet kunde påräkna, att den smittosamma hundsjukdom, som under
de senare åren än vid en än vid en annan koloni rasat bland
Grönländarnes hundar, äfven komme att utbryta bland de för
polarexpeditionen uppköpta djuren. I så fall blefve ej allenast all på dem nedlagd
kostnad förlorad, utan expeditionen skulle äfven gå miste om ett
vigtigt och påräknadt hjelpmedel. Med anledning häraf ansåg Nordenskiöld
för rådligast att helt och hållet öfvergifva tanken på användande af
grönlandshundar.
I alla fall var det nödvändigt att anskaffa dragare till expeditionen,
och då vi nu nödgats bryta med den en gång gällande arktiska traditionen,
var det för oss nordboar nästan sjelfskrifvet, att vi i första hand
skulle tänka på det dragdjur, renen, som i nordligaste delen af Skandinavien
uteslutande begagnas för befarande af obanade och djupt snöhöljda trakter.
För att så vidt möjligt var förskaffa oss de upplysningar, som voro
nödiga för bedömande af renens användbarhet för det ifrågavarande
ändamålet, kringsändes kort efter Nordenskiölds återkomst från resan
till Grönland genom Grosshandlaren Oskar Dicksons försorg till personer,
som voro vana vid renkörslor, ett cirkulär med förfrågningar rörande
en mängd hithörande omständigheter. Till tjenst för framtida
polarfarare skola vi här meddela hufvudinnehållet af de svar, som inkommo.
1:sta frågan: Huru mycket kan en ren draga på is, täckt med djup,
packad snö? Svar: "160 à 200 skålpund. Om renen skall springa fort
är 8 högst 10 lisp., pulkans tyngd oberäknad, tillräcklig last för en
ren, d. v. s. ej särdeles mera än den person, som åker efter renen.
Men är renen fet, så att han har tillräcklig märg i benen, så kan han
med sagda tyngd springa 10 mil under förloppet af 12 timmar.
Han springer icke gerna med full fart förr än tungan börjar hänga
långt ned ifrån munnen, ty renen har inga porer, hvarigenom svetten
utdrifves, utan den skall helt och hållet utgå genom munnen. Någon
mat för dagen behöfver han icke, blott han får hafva sin frihet att gå
ledig och lös under natten på ställen, der man är säker, att renmossa
finnes under snön och der isskorpa ej frusit fast vid marken. Renen
kan fodras med den hvitgrå renmossan, hvilken samlas varsamt, så att
icke smuts medföljer, med laf af både gran och tall, hö (synnerligast
sjöfräkne eller starrfoder, men icke vallhö, ty sådant äter han icke).
Om renen får gå i vanlig gång, ledd af en menniska, bör pulkan ej
väga öfver 3 lisp., deri inlagd last ej öfver 15 lisp."
2:dra frågan: Huru hör anspannet för en större renfora
fördelaktigast ordnas? Svar: "8 à 10 renar fästas efter hvarandra sålunda, att
första renen, som ej har åkdon, medelst dragremmen är fästad vid den
efterföljandes seldon, i denne sistnämndes pulka är den nu i
ordningen efterföljande tredje renen bunden o. s. v. Sista renen, också utan
åkdon, är medelst en töm bunden i föregångarens pulka. Dessa 8 à 10
efter hvarandra fästade dragrenar kallar lappen en rajda och en sådan
kunna t. o. m. små, 10 à 12 års barn föra, om åtminstone första eller
främsta renen är tam. Den eftersta renen, som icke drager någon
pulka, kan vara otämd, och han får lof med all sin motsträfvighet att
följa rajdan. Skall en större fora fortskaffas än som 6 till 8 renar förmå
draga, så anbringas en ny rajda o. s. v."
3:dje frågan: Huru långt vägstycke kan en sådan lastad fora hinna
dagligen? Svar: "En sådan lastad fora kan tillryggalägga 2 till 5 svenska mil
(= 12 till 30 min.) på dagen allt efter förets beskaffenhet och huru
snabbfotade förarne kunna vara. Om snön är en aln, t. o. m. 1½ aln djup och
lös, så hindrar det icke renens gång med last, men förarne få då lof
att hafva passande skidor på fötterna, d. v. s. bredare och lättare
skidor på lös än på packad, frusen eller hård snö".
4:de frågan: Huru många dragrenar kan en man vid en dylik fora
sköta? Svar: "En person, man eller qvinna, t. o. m. barn, sköter
vanligen 6 renar eller en rajda under sjelfva marschen".
5:te frågan: Hvilken föda är under en resa, der bete ej kan påräknas,
den fördelaktigaste, och huru stor qvantitet af olika födoämnen
behöfver renen dagligen? Svar: "Tall-laf fördelaktigast, dernäst fräken, men
fodret bör samlas och tilldelas renarne med lapphandskbeklädda händer
expeditionen en fullkomlig fördom..
Renen kan dock ej, utan att aftyna och gå förlorad, fullkomligt
undvara renmossa. 3 à 4 skålpund renmossa samt 5 skålpund korn eller än bättre
hafregröpe dagligen anses såsom god utfodring. Renen äter annars allt
möjligt, till och med smör, efter hvad här blifvit försökt, men framför
allt föredrar han en smula renmossa dagligen".
6:te frågan: Möter någon svårighet att forsla renarne öfver råkar
eller andra öppningar, som tillfälligtvis kunna bilda sig på ett vidsträckt
isfält? Svar: "Om ej stark ström förefinnes eller iskanten står ihålig
öfver vattnet, öfvervada renarne hvilka strömvakar som helst. Der
menniskor kunna komma öfver, der möter derför ingen svårighet att
forsla öfver renen, som är utmärkt simmare och alldeles icke rädd för
vatten. Desslikes är han mycket vig, så att han, om han icke är för
tungt lastad, utan tvekan springer öfver 2 till 3 alnars breda råkar".
7:de frågan: För huru lång väg kan man beräkna att en
rensläde håller utan andra reparationer än de, hvilka under raster
å obebodda orter kunna åstadkommas? Svar: "En ny och stark rensläde
(pulka) håller för en färd af 250 till 300 mil, ja, troligen än längre.
Den bör nämligen, då den är tjärad eller vallad, d. v. s. smord med
sådant fett, att den löper lätt i snön, räcka 3 till 4 vintrar. Annat
kördon än pulka torde vara föga lämpligt att begagna för renforor. Dock
lär jordbrukande befolkningen i de nordligaste lappmarkerna för
foderskjutsen begagna kälkar med små skrindor ofvanpå, dock icke med
skacklar eller fimmelstänger utan med samma anspann som för pulkan.
Troligt är, att man gerna kunde ändra kördonet för renen, fastän
lapparne ej beqväma sig dertill".
8:de frågan: Möter någon svårighet för renarnes uppfödande under
en vinter med insamlad renmossa, säd o. s. v. å ett ställe, der något
egentligt bete ej kan påräknas? På denna fråga erhöllos följande olika
svar: A. "Anses nära nog omöjligt, på annat sätt än att antingen fälla
löfskog och draga till hjorden eller ock utströ det samlade fodret på
snöfältet bland densamma." B. "Nej! ingen den ringaste." C. "Några
renar kunna visst för nöjets skull, men med stort besvär och måhända
med betydlig kostnad bibehållas inom hägnader och uppfödas
med renmossa och andra utfodringar, som här ofvan äro omnämnda,
men icke ett större antal. Om renen skall trifvas, måste han
nämligen vara fri på en större inhägnad. Gärdsgården, som skall hålla
honom instängd, får lof att vara minst 4 alnar hög ofvan snöytan, ty
om en drifva lägger sig invid gärdsgården, så klifver renen strax öfver.
Afföringen från renen och krafsningen gör platsen inom få dagar osund
för det högst renliga djuret
dessa svar, förmådde Nordenskiöld att låta den till Spetsbergen uppförda
renhjorden gå så länge fri som möjligt — hvilket åter föranledde förlusten af alla
renarne på en enda när. Denne hölls sedermera bunden under större delen af
vintern, trifdes detta oaktadt väl, blef fet och fullkomligt tam.".
9:de frågan: Hållas renarne lämpligast instängda inom ett gärde?
Huru bör i så fall detta vara beskaffadt och huru många renar kan en
man (lapp) sköta och valla? Svar: "Bästa sättet är, att renarne få vara
fria och någon vaktar dem, ty gärdet skulle behöfvas mycket stort och
högt, för att renen, som är ett renligt djur, skulle länge trifvas
derinom. Lapparne hafva i fjellen mjölkgårdar, d. v. s. små hägnader,
der renkorna mjölkas. De bestå af stänger, hvilka uppläggas parallelt
på en höjd af tre alnar å stolpar eller trädgrenar. Sedan renarne
mjölkats, utsläppes hela renhjorden och kan den, äfven om den består
af 500 till 1000 stycken, vallas både sommar- och vintertid af en
person och en god hund. Inträffar "isflen" å marken, så att renen saknar
tillräcklig föda, händer det att renhjorden skingrar sig, äfven om aldrig
så många vallhjon söka förhindra det. Men om de, under det de ströfva
spridda ikring, ej anträffas af odjur, så komma alla sjelfmant tillbaka
till den trakt af fjellen, der de äro födda, och lappen återfår der hela
sin hjord".
10:de frågan: Har man att befara, att under vinterns lopp någon
sjukdom drabbar och föröder renhjorden? Svar: "Finnes godt bete eller
annan föda att tillgå, är faran för sjukdom ibland renarne ej stor.
Visserligen anställer klöfsjuka stundom stor förödelse bland hjordarne,
men den föranledes vanligast af otillräckligt eller dåligt bete. Äfven
2:ne andra sjukdomar, lefversjuka och s. k. nackspärra förekomma
stundom".
11:te frågan: Hvar kan man få köpa de bästa dragrenarne och till
hvilket pris? Svar: "De bäst körda renarne uppköpas lättast och säkrast
i Jockmocks socken, men väl körda kunna äfven köpas i Arvidsjaurs
och Arjeplougs socknar. Priset å utmärkt goda kör-renar kan ej sättas
lägre än 40 rdr rmt. Pulka och sele af bästa beskaffenhet betinga
tillsamman nära nog samma pris. De största och starkaste renarne
träffas i Arvidsjaur inom Pite lappmark; de äro betydligt större än
vanliga fjellrenar, just derför att i nämnda socken en lappstam,
bestående af omkring 20 till 30 hushåll, förekommer, som icke låtit
fördrifva sig af den jordbrukande befolkningen från skogslandet.
Deras renar hafva derför icke såsom den verkliga fjell-lappens varit
nödgade att söka sin föda på kala fjellen, utan hålla sig i skogarna,
der de hafva bättre bete".
12:te frågan: Huru mycket ätbart kött, blod m, m. lemnar en
dragren i medeltal vid slagt? Svar: "En medelstor ren lemnar:
2 stekar om 18 skålpund st. ....................... 36 skålpund
2 bogstekar » 8 » ................................ 16 »
1 bringa » 7 » .....................,.......... 7 »
2 sidor » 9 » ................................ 18 »
1 hals » 17 » .............,.................. 17 »
1 rygg » 6 » ................................ 6 »
Klöfkött ............,............................... 8 »
1 skalle ............................................ 8 »
Summa 116 skålpund".
Som svaren i allmänhet utföllo gynnsamt, vidtogos nödiga
anordningar för uppköp af renar och renmossa: renar, 40 till antalet, från
Kautokeino, sedan ett försök att från östra sidan af Hvita hafvet
anskaffa Samojedrenar
uthållighet vida öfverträffa den lappska renen. stött på allt för stora svårigheter; mossa dels
från Norge, dels från trakten af Örebro i Sverige. Härvid förtjenar
anmärkas, att priset för den svenska mossan, fritt ombord i hamn vid
vestra kusten, endast uppgick till ungefär 1 rdr per tätt packad
tunnsäck, hvaremot den i Norge erhållna mossan blef omkring 4 gånger
dyrare.
*
Den nya polarexpeditionen omfattades af regeringen och allmänna
institutioner inom vårt land med det högsinta intresse, som vetenskapliga
företag hos oss alltid kunna påräkna. Kongl. Maj:t täcktes sålunda
med nådigt bifall till en af Nordenskiöld inlemnad ansökan, oberäknadt
ett direkt anslag af 15,000 rdr och ett rikligt bidrag till proviant,
m. m., till expeditionens förfogande ställa 2:ne för ändamålet
utrustade och bemannade fartyg, ångbåten Polhem och briggen Gladan.
Gladan, hvars bestämmelse hufvudsakligast var att upptransportera
boningshuset, mossa, kol, m. m., skulle, sedan den aflemnat sin last,
återvända redan under sommaren 1872, hvilket dock förhindrades genom
"instängningen" i Mosselbay d. 15:de Sept. Genom vetenskapsakademien
och universiteten i Upsala och Lund förseddes expeditionen med
ypperliga astronomiska, magnetiska och meteorologiska instrument,
fullt motsvarande vetenskapens nuvarande fordringar och en riklig
vetenskaplig utrustning och ett omfattande bibliotek.
Den stora mängd (omkring 3000 säckar) renmossa, som för de 40
renarne måste uppforslas till Spetsbergen, och de betydliga förråd af
stenkol, som för ångbåten Polhems behof och för bränsle i huset
under vintern måste medtagas, gjorde utrymmet i de tvenne fartyg, som
Kongl. Maj:t stält till expeditionens förfogande, otillräckligt.
Expeditionen måste derför för sommaren förhyra ytterligare ett
transportfartyg, ångbåten Onkel Adam från Göteborg.
Expeditionen var således sammansatt på följande sätt:
1:o) Postångfartyget Polhem, fördt af löjtnant L. Palander och utom
chefen och läkaren dr A. Envall, hvilken tillika åtagit sig att som
fotograf tillhandagå expeditionen, bemannadt med 16 örlogsmän från
Karlskrona. Med detta fartyg följde äfven: A. E. Nordenskiöld, chef
för expeditionen i dess helhet, E. Parent, löjtnant vid italienska
marinen, deltagare i expeditionen på särskild begäran af italienska
regeringen, A. Wijkander, först docent i astronomi vid Upsala universitet,
numera docent i fysik vid universitetet i Lund, F. R. Kjellman,
docent i botanik vid universitetet i Upsala, en konservator från Stockholm,
samt längre fram fyra på Spetsbergen ombordtagna, i Tromsö
förhyrda lappar, och en fångstman.
Ångfartyget Polhem var bygdt för vinterpostfart i Östersjön af
ypperlig svensk, jernplåt och försedt med en högtrycksmaskin om 60
hästkrafter.
2:o) Kongl Maj:ts brigg Gladan, förd af löjtnant G. v. Krusenstjerna.
Medkommenderad officer H. v. Holten. Underbefäl och manskap 23.
Briggen Gladan hade förut under v. Otters expedition till Grönland
varit använd för transporten af de stora grönländska meteoritblocken
till Sverige.
3:o) Ångbåten Onkel Adam, förd af kofferdikaptenen L. Clase,
bemannad med 12 personer, bland hvilka en konservator från museet i
Göteborg
förteckning på alla deltagare i expeditionen..
Den vetenskapliga utrustningen utgjordes af:
A) Meteorologiska instrument: qvicksilfverbarometrar, aneroider,
qvicksilfvertermometrar, sprittermometrar, maximi- och minimitermometrar,
regnmätare, vindfana, anemometer af Rubensons modell,
galvanometrar och trådledningar för mätande af jordtemperaturen,
Thomsens spegelelektrometer, modifierad af adjunkten Holmgren i Lund.
B) Magnetiska instrument: fullständig rese-teodolit af Lamont,
inklinatorium, Lamonts variationsinstrument så väl för deklination
som horisontal- och vertikalintensiteten, Wredes variationsinstrument.
C) Astronomiska och fysikaliska, instrument: en transportabel
meridiancirkel af Repsold med cirkel af Littman, ett passageinstrument
af Ertel, tuber, reflexionscirklar, sextanter, box-kronometrar,
fick-kronometrar, registreringsapparat af Mayer och Wulf, satt i förbindelse
med ett elektriskt ur af Theorell, pendelapparat med reversionspendlar,
spektroskop "à vision directe" af Wrede.
D) Trenne vid en snickerifabrik i Stockholm förfärdigade
observatorier.
E) Apparater och linor för lodning och bestämmande af
temperaturen på djupet. Bland dessa må särskildt nämnas åtskilliga
förträffliga Bulldogg-apparater af Torells och Chydenii konstruktion.
F) En riklig zoologisk utrustning, bestående af ett tillräckligt
antal spritfylda flaskor af glas, sprit-cisterner af jernbleck, skrapor,
håfvar, verktyg för konservering af däggdjur och foglar, m. m.
G) Ett för arbeten och förströelser under vintern så väl för befäl
som manskap afsedt bibliotek, tillsammans, inberäknadt de böcker deltagare
i expeditionen enskildt medfört, bestående af omkring tusen volumer.
En del af dessa, hade landshöfdingen i Göteborg, grefve Ehrensvärd, ur
sitt rika bibliotek stält till expeditionens förfogande.
*
ANDRA KAPITLET.
Afresa från Göteborg. — Färd till Tromsö. — Amiral Tegethoff. — Tusenårsfesten. —
Lappkolonien i Tromsödalen. — Färd till Sydkap. — Landstigning vid Sydkap. —
Ankomst till Adventbay. — Grundstötning. — Besök i det inre af Dicksonbay. —
Renfångst vid Kap Wijk.
Polhem lemnade Karlskrona den 17:de Juni och ankom sex dagar
derefter till Göteborg, sedan ett kort uppehåll gjorts i Köpenhamn, der
åtskilliga vigtiga utredningsartiklar och en betydlig del af den
proviant, som för den stundande färden var nödvändig, upphandlades. I
Göteborg skulle den vetenskapliga utrustningen, hvilken på jernväg
ankommit dit från Stockholm, tagas om bord och förråden af mat-
och dryckesvaror, klädespersedlar m. m. ytterligare förstärkas. Här
skulle också löjtnant Parent, de båda naturforskarne Kjellman och
Wijkander samt konservator Sandberg embarkera. — Samtidigt med
Polhem hade också briggen Gladan anländt till Göteborg, för att der taga
om bord vårt blifvande boningshus under vintern, observatorierna,
stenkol och renmossa m. m.
Den 3:dje Juli var expeditionen, så vidt vi kände, redo att lemna
Göteborg. Kl. 1 e. m. skulle afresan ske. I samma mån, som den
bestämda stunden nalkades, tillväxte längtan att få anträda färden mot
norr så väl hos dem bland de utsedda deltagarne i denna expedition,
hvilka medföljt vid någon af de föregående forskningsresorna till
Spetsbergen och då blifvit intagna af detta lands storartade natur och det
friska, fria lefnadssätt, som är oskiljaktigt från färder sådana som dessa,
som ock särskildt hos dem, hvilka ännu icke trampat Spetsbergens
isiga jord och nu för första gången skulle göra bekantskap med dessa
nejder och detta naturlif, som skildrarne af förut företagna färder till
och omkring detta land högt uppe i norden så tilldragande och med
sådan värme målat. De arbeten, vi hade oss uppdraget att utföra,
stodo äfven lockande för vår föreställning och manade till största
skyndsamhet. Ingen fans bland oss, som ej visade sig intagen af
begär att af alla krafter medverka till uppnående af expeditionens mål
d. ä. föröka kännedomen om de högarktiska trakternas
naturförhållanden och om möjligt lyfta en flik af den slöja, som ligger dragen öfver
den del af vår jord, hvilken sträcker sig från nordpolen ned mot
80:de nordliga breddgraden. — Ej underligt, om vi, under sådana
förhållanden ej utan en viss missbelåtenhet mottogo underrättelsen,
att afresan från Göteborg måste uppskjutas, till dess dagens post från
Stockholm anländt. Kl. omkring 6 e. m. kom denna. Dock äfven nu
blef ett dröjsmål på några timmar nödvändigt, innan vi kunde anträda
vår resa. Ett telegrafiskt svar på en af Polhems chef till
sjöförsvarsdepartementet framstäld anhållan måste inväntas. — Cheferna på
Polhem och Gladan öfverenskommo då, att, medan telegrammet
afvaktades, Polhem skulle utbogsera Gladan till Refö-fjorden, derifrån den,
om en gynnsam vind blåste upp, med lätthet kunde komma till sjös.
Ett par timmar varade denna angenäma färd under den lugna, ljumma
sommaraftonen. Äfven nu erhöllo vi vältaliga bevis på det intresse,
med hvilket vårt foretag i Göteborg allmänt omfattades. Från hvarje
båt och fartyg, som vi passerade förbi, helsades vi med hurrarop och
välgångsönskningar. Kl. omkring 9 hade de båda fartygen nått sin
bestämmelseort och ankrade på Refö-fjorden i närheten af den här för
tillfället liggande örlogsfregatten Vanadis, som välkomnade sina små,
obetydliga kamrater enligt örlig örlogsmannased. På inbjudan af dess
chef aflade vi besök på Vanadis. Vi mottogos på det rättframma och
hjertliga sätt, som är utmärkande för den svenske örlogsmannen, och
tillbragte här en särdeles angenäm stund, som vi länge skola bevara i
tacksamt minne. Besöket blef kort. Snart befunno vi oss å nyo om
bord på vårt lilla Polhem och anträdde återfärden till staden, dit vi
ankommo strax efter kl. 11. Vårt uppehåll blef denna gång ej
långvarigt. Det väntade telegrammet ankom, vi sade farväl åt Nordenskiöld,
som hade för afsigt att, åtföljd af en del af sin familj, med
jernväg begifva sig till Kristiania och derifrån med norsk postbåt till
Tromsö, der vi skulle sammanträffa med honom, mottogo hjertliga
lyckönskningar af vänner och bekanta och lade kl. ½ 1 f. m. den 4:de Juli
å nyo ut från Göteborgs brygga, för att först efter omkring ett års tid
dit återkomma. Sakta styrde vi ut mellan de hundratals fartyg, som
lågo på redden, och sade Götaelfs drottning ett långt farväl. Vid
ankomsten till Reföfjorden togs Gladan å nyo i släptåg och småningom
närmade vi oss öppna hafvet, dit Vinga och en mängd andra fyrar
betecknade vår väg. Dessa passerades under de tidigaste
morgontimmarne, hafvets vida yta utbredde sig framför oss, och så småningom
sjönko de kära svenska stränderna under horisonten. Dagen blef
brännande het. Solen glödde på en molnfri himmel, luften var fullkomligt
stilla, ej den minsta fläkt skänkte oss svalka. Ett tält uppsattes för
tillfället på Polhems akterdäck, men äfven i detta var ingen
befrielse att finna för den qväfvande hettan, hvilken i förening med
fartygets af den höga dyningen framkallade gungning menligt inverkade
på våra mera ovana sjöfarares välbefinnande, matlust och trefnad. På
aftonen, då vi passerat Skagen, sågo vi i vester en liten molnbank
höja sig och hafvets strålande glans åt detta håll fördunklas — tecken
att en länge efterlängtad bris var i antågande. Den kabel, som
förenat de båda fartygen, kastades loss, och Polhemister och Gladister sade
hvarandra ett hjertligt farväl, under uttalande af förhoppningen om ett
snart återseende på Spetsbergen. Polhem, som endast med mycken
möda kunnat öfvervinna det hinder, Gladan och den starka dyningen
satte för dess framträngande, började nu under djupa vaggningar med
sex till sju knops fart skynda framåt och aflägsna sig från Gladan,
som med sin i hast utbredda hvita segelmassa syntes tillvifta den
ankommande vinden ett uppriktigt menadt välkommen. Snart var
Gladan ur sigte. Vinden kom, frisk och gynsam. Polhems segel
tillsattes, och farten ökades. På morgonen den 5:te befunno vi oss
vid Norges sydvestra kust. Det blåste nu temligen stark motvind och
gick hög sjö. Polhem kämpade käckt mot de stora böljorna och
visade sig nu liksom allt framgent vara ett godt sjöfartyg. Dess
rörelser voro lugna och jämna. Lätt smög det sig öfver vågryggarne och
gled utan skarpa sättningar ned i vågdalarne. Sidorörelserna voro
långsamma och, såsom sjömännen försäkrade, mycket behagliga. Den
öfverbyggnad, hvilken fartyget för denna expedition erhållit, hade, så
upplystes af dem, hvilka, innan denna fans, gjort sjöresor med
Polhem, gifvit hög grad af stadga och jämnhet åt fartygets rörelser i
sjögång.
Om vår resa längs norska kusten vore mycket att säga, om det
vore förenligt med detta arbetes plan att söka lemna en trogen bild
af alla de storartade och imponerande, milda och leende naturscenerier,
som så talrika, så oupphörligen vexlande utbredde sig för oss och
från Polhems förtjusta besättning framkallade ständiga utrop af
beundran. Dock vi kunna ej inlåta oss härpå. Vi öfverlemna detta åt
skickligare pennor än vår och skola endast anföra några få data från
denna del af vår resa. På morgonen den 6:te ankommo vi till Stavanger.
Här skulle kol intagas. De af Polhems besättning, hvilka ej hade
något att göra med denna förrättning, skyndade ofördröjligen i land,
njöto af behaget att åter känna fast mark under fötterna och spredo
sig åt olika håll, somliga för att bese staden, andra för att anställa
magnetiska, zoologiska och botaniska iakttagelser. Belåtna med sin
utflygt återvände alla, då på aftonen en blå och hvit flagga syntes svaja
på Polhems ena masttopp. Detta var nämligen en öfverenskommen
signal till afresa. Härefter besökte vi Bergen, Aalesund och Bodö,
det förstnämnda stället för att erhålla lots, de båda senare för att
förstärka Polhems kolförråd, som hastigt minskades. Vid Aalesund
uppehöllo vi oss nära ett dygn, under hvilken tid de båda
naturforskarne sökte förvärfva sig någon kännedom om traktens
naturförhållanden och naturalster. Den 13:de Juli på morgonen ankrade Polhem
i sundet vid Tromsö. — Rik på oförgätliga intryck var denna vår färd
genom Norges skärgård. Nästan dagen om och en stor del af natten,
hvilken, ju längre vi kommo mot norden, blef allt mera dagen lik,
vistades vi på däck. Beqvämt tillbakalutade i en soffa eller makligt
sittande i en tågring insöpo vi i fulla drag den rena, friska hafsluften.
Aldrig tröttnade vi att med förtjusning betrakta de höga, mångformade
bergen, hvilkas toppar omgåfvos af ett mjukt dimhölje eller kröntes
af ett i solljuset glittrande snötäcke, de mellan dessa liggande, i
sommarens hela fägring strålande dalarne, de leende, öfverallt inskjutande
fjordarne, de täcka fisklägena, de på afstånd framskymtande isbräerna,
den vida hafsytan, lifvad af delfinskarors muntra lek och i alla
riktningar genomkorsad af hundratals större och mindre fiskarebåtar.
Nödiga förberedelser för de arbeten, vi på Spetsbergen hade att
utföra, ordnande och bearbetning af de samlingar och observationer,
vi på de besökta ställena blifvit i tillfälle att göra, samtal rörande den
blifvande öfvervintringen, lustiga berättelser, muntra infall m. m.
förkortade de timmar, som tillbragtes under däck och ej egnades åt hvila.
Längtan att snart nå det land, vår färd gälde, och att börja de
arbeten, vi hade till uppgift att söka utföra, var det enda, som kastade en
svag skugga öfver den solljusa tafla, som föreställer vår färd från
Lindesnæs till "Finmarkens Paris".
Det som vid vår ankomst till Tromsö först ådrog sig vår lifligaste
uppmärksamhet var den österrikiskt-ungerska polarexpeditionens
fartyg, Amiral Tegetthoff, i närheten af hvilket Polhem kastade ankare.
Fartyget var något större än Polhem, af trä, tackladt som
skonertskepp och försedt med en auxillär ångmaskin.
Redan på förmiddagen aflade några af deltagarne i den svenska
expeditionen ett besök ombord på Amiral Tegetthoff och erhöllo
härvid af dess chef, kapten Weyprecht, noggrann upplysning om fartygets
konstruktion och utrustning, om planen för expeditionen m. m. Då
helt säkert en redogörelse härför snart är att emotse i sammanhang
med en berättelse om hvad i öfrigt rör denna expedition, som just,
då detta lägges under pressen, lyckligen återkommit från sin på
storartade upptäckter, vetenskapliga iakttagelser, äfventyr och
ansträngningar rika färd, anse vi oss ej böra ingå på detta ämne. Det vilja
vi endast säga, att de meddelanden, som godhetsfullt lemnades oss,
bibragte oss den åsigten, att Amiral Tegetthoff var särdeles väl
lämpad för sitt ändamål, och att den österrikiskt-ungerska expeditionens
utrustning så väl med hänsyn till proviant som kläder och öfrigt var af
förträfflig beskaffenhet och gjord med synnerlig omsorg och
sakkännedom. På aftonen samma dag eldade Amiral Tegetthoff upp och på
natten anträdde denna expedition sin storartadt anlagda färd, följd
af våra bästa lyckönskningar.
I Tromsö mottogos vi alla såsom gamla bekanta och vänner. Med
orden: "Alle Ishavsfarere ere mine Venner" helsades de af oss, som nu
för första gången besökte Tromsö, af en bland stadens innevånare, och
erfarenheten visade oss, att icke allenast han, utan äfven alla öfriga
Tromsöboar, med hvilka vi kommo i beröring, verkligen för oss och
för vårt företag hyste den välvilja, som i nämnda ord uttalar sig.
Flera af de personer, hvilka deltagarne i de föregående svenska
Spetsbergsexpeditionerna här lärt högakta och värdera, hade nu antingen
för alltid eller för någon tid lemnat staden, hvarigenom de "arktiska
parvenyerna" bland oss gingo åtminstone för tillfället förlustiga det
beräknade nöjet att göra deras bekantskap. Många funnos dock ännu qvar,
och den hjertliga gästfrihet och oskrymtade vänlighet, som visades oss
så väl af dessa som af många till Tromsö under de sista åren
inflyttade, skingrade vår saknad efter dem, hvilka vi mot förväntan icke
träffade, och fäste oss för alltid med de varmaste intressen vid denna
lilla stad, en af civilisationens yttersta utposter mot Norden.
Vår vistelse i Tromsö blef ganska långvarig. Det var mycket,
som här skulle ombestyras. Allt om bord på fartyget måste ordnas
och hopstufvas för den långa resa öfver öppna hafvet, som nu
stundade. I utrustningen fans ännu mycket att komplettera. Den
största möjliga mängd stenkol, som Polhem kunde bära, skulle här tagas
om bord, pelsvaror och åtskilliga lifsförnödenheter skulle inköpas och
inlastas. Från morgon till afton hvarje dag kom den ena laddningen
efter den andra af lårar, lådor, tunnor och paket om bord. Det var
för en årslång afskildhet från gemenskapen med menniskor och från
alla civiliserade trakter, för en vinter vid 80:de nordliga breddgraden,
vi skulle rusta oss. Hvad som nu glömdes, skulle sedermera ej kunna
erhållas, och glömska af någonting, låt vara, att man under vanliga
omständigheter skulle anse det för en obetydlighet, kunde under de
förhållanden, vi gingo till mötes, blifva orsak till besvär, obehag och
otrefnad. De, som i första hand hade sig uppdraget att ombesörja
den egentliga utrustningen, voro dagen om strängt upptagna. Ofta
hörde man dem bedjande tillropa någon af de öfriga: "hjelp mig att
utfundera någon småsak, som möjligen skulle kunna behöfvas och
ännu ej anskaffats". Och man hjelptes åt, funderade och gissade och
lyckades också i sista stund att finna ett och annat mer eller mindre
nödvändigt eller önskvärdt, som hittills ej påtänkts.
För dem af deltagarne i expeditionen, hvilkas egentliga arbete ännu
ej börjat, förflöto de dagar, som tillbragtes i Tromsö, behagligt och
hastigt. Brefskrifning, observationer af hvarjehanda slag, exkursioner
i stadens omgifningar, besök vid och i de täcka, med blommande
växter så väl ut- som invändigt prydda villor, som förhöja skönheten af
de björkbeklädda höjderna i stadens närhet, — förkortade och spred
behag öfver de stunder, då vi icke i vänliga familjekretsar njöto det
nöje, umgänget med älskvärda menniskor bereder, ett nöje, som vi
hädanefter för lång tid skulle sakna.
Under vår vistelse i Tromsö inföll (18:de Juli) tusenårs-dagen af
slaget i Hafrsfjord, som hade till följde att de många mer eller
mindre sinsemellan sjelfständiga fylken, hvari norska riket förut varit
deladt, förenades till ett helt. Denna dag firades i Tromsö liksom i hela
det öfriga Norge på ett högtidligt, sätt. Alla i hamnen liggande
fartyg voro prydda med flaggor och vimplar, kanonskott dånade, stadens
innevånare tågade i procession till kyrkan, der gudstjenst under
förmiddagen hölls af stiftets biskop. Programmet för aftonen innefattade
festtal, sång, musik och slutligen dans på en för tillfället på stadens
torg uppbygd dansbana, prydd med löf, blomsterguirlander, flaggor
och sköldar, de sistnämnda bärande namnet på de fylken, hvilkas
sjelfständighet på denna dag för tusen år sedan af Harald Hårfager
krossades. Hvar och en, som önskade deltaga i aftonens festligheter,
måste erlägga en viss afgift, hvilken dock var så obetydlig, att äfven
de mindre bemedlade utan särdeles stor uppoffring kunde skaffa sig
tillträde till festen, och denna sålunda blifva en verklig folkfest.
Dansen fortgick med största liflighet till midnatt, då enligt dagens
program högtiden skulle anses slutad. På inbjudan af den om de
svenska Spetsbergsexpeditionerna mycket förtjente sakförare Ebeltoft
bevistade vi denna fest. Den gjorde på oss ett särdeles godt intryck
genom den lifliga hänförelse, med hvilken alla utan undantag syntes
omfatta sitt fäderneslands stora minnen, den varma fosterlandskärlek,
som allmänt uttalade sig, och den friska, ungdomliga glädtighet, med
hvilken hvar och en hängaf sig åt dagens nöjen.
Under våra promenader på stadens gator blefvo vi ofta i tillfälle
att se en mängd lappar, tillhörande, såsom vissa små nyancer i deras
klädedrägt angåfvo, flera olika så att säga horder eller stammar. Dessa
fängslade naturligtvis vår uppmärksamhet och väckte också vår
åstundan att genom egna iakttagelser förskaffa oss kunskap om dessa
menniskors hemlif, hvilket vi hittills endast genom beskrifningar kände.
Mången bland oss hade ännu aldrig sett en lappkåta. Vi beslöto
derför att göra ett besök hos den lilla lappkoloni, som hvarje sommar
brukar uppslå sina bopålar i stadens närhet och som vunnit en viss
ryktbarhet, sedan en mängd turister, i synnerhet engelsmän, börjat
besöka äfven dessa aflägsna trakter
besök af flera engelsmän, hvilka syntes med mycket intresse omfatta vårt företag
och göra sig underrättade om våra planer och expeditionens utrustning.. En vacker, solig eftermiddag
rodde derför några af deltagarne i expeditionen, bland hvilka äfven
författaren befann sig, öfver det smala sund, som från fastlandet skiljer
den ö, på hvilken Tromsö är beläget. Ankomna till fastlandet
fortsatte vi färden till fots på en oländig väg längs den
björkbevuxna
sluttningen af den ståtliga Tromsötind, nedför hvilken hela vägen
utefter forsade fjällbäckar, med hvilkas kalla, kristallklara vatten vi
läskade oss. Längs bäckarnes stränder frodades en mängd växter, bland
hvilka vi igenkände många gamla bekanta från sydligare trakter, ehuru
ett stort flertal utgjordes af högnordiska former, hvilkas enkla fägring
vi nu först lärde rätt känna och beundra. Efter halfannan timmes
rask marsch hade vi nått vår bestämmelseort. Framför oss låg den
vackra Tromsödalen — en smal dalgång, som så väl i fonden som på
båda sidor omgafs af imponerande fjällar, hvilkas nedre sluttningar
voro bevuxna med en jämförelsevis yppig björkskog. En liten bäck
slingrade sig fram genom dalen och vid dennas ena strand låg det
lilla lapplägret. En svärm spetsnosade, långraggiga renhundar rusade
med bistert skall emot oss, då vi närmade oss lappkåtorna. Dessa voro
fyra till antalet. De hade en konisk form och voro bygda af lutande,
temligen tätt hopfogade störar eller s. k. slanor, utvändigt belagda
med torf. Upptill fans en större öppning för utsläppande af röken.
Vi gingo in i den ena af dem. Golfvet utgjordes af risqvistar, öfver
hvilka i vild oordning lågo vräkta en mängd vedkubbar och
trästycken. Bohaget bestod af några längs väggarna utbredda renhudar samt
tvenne från kojans öfre del nedhängande kittlar, i hvilka öfver en
rökig eld aftonmaten kokades. Så vidt vi kunde se, utgjordes
innehållet i kokkärlen af renkött, vatten och stjelkar af Angelica
Archangelica, en växt nära beslägtad med vår vanliga Strätta (Angelica
sylvestris). Flertalet af de innevarande familjemedlemmarne voro vid
vårt inträde i kåtan sysselsatta att skala dylika stjelkar, hvilka, sedan
de blifvit skalade, antingen genast uppåtos eller ock kastades i någon
af kittlarne, sedan man dock först afbitit ett stycke, nog stort att
hålla tuggorganen i verksamhet, till dess en annan stjelk hunnit blifva
skalad. — Vi mottogos vänligt och inbjödos att taga plats på
träkubbarne. Samlingen ökades snart genom besökande från de öfriga
kåtorna. Alla, som kommo, undfägnades flitigt med
Archangelica-stjelkar, hvilka tycktes utgöra en riktig läckerhet för lapparne
Deutsche Nordpolarfahrt 1869—1870", hvilka utgjorde besättningen på"Hansa",
med en rätt tillagad af Archangelica-stjelkar. Härom säges i redogörelsen för
denna expedition: "Frau Hilbig setzte uns unter anderm zum Abendtisch ein
speciflsch grönländisches Gericht vor: junge Archangelicatriebe in Essig und Zucker
gesotten. Diese aromatisch-pikante Speise, die jeder grossen Tafel Ehre machen
würde, fand unsere volle Anerkennung....."..
Åtskilliga af de lappar, vi här sågo, hade ganska regelbundna drag. Deras
ansigten vanstäldes dock i hög grad af ett tjockt smutslager, i
hvilket den från pannan nedrinnande svetten banat sig fåror. Den drägt,
lapparne buro, var förfärdigad af tunna renkalfskinn, sålunda ett slags
sommardrägt. Till vinterdrägten användas hudar af fullvuxna renar.
De lappar, som åtföljde oss på expeditionen, hade utom sina
skinndrägter äfven kläder af tjockt, till färgen blått eller mörkgrått vadmal,
af samma snitt som de vanliga skinnkläderna. Vadmalspeskarne voro
upptill och nedtill försedda med gröna, gula och röda border.
Flertalet af lapparne i Tromsödalen uttryckte sig temligen begripligt på
en svensk-norsk munart och uppgåfvo, att de talade och läste finska.
Vi hade mycket svårt att göra oss förstådda af dem. De utbjödo till
salu åtskilliga af renhorn och renskinn förfärdigade småsaker, för hvilka
de dock fordrade en oskäligt hög betalning, härigenom röjande, att de
ofta förut varit i beröring med och så småningom blifvit bortskämda
af främlingar. På oss förtjenade de icke mycket, men gjorde helt
säkert en god marknad med några engelsmän, hvilka ankommo hit,
just som vi stodo i begrepp att återvända till Tromsö. Deremot röjde
sig det oförderfvade naturbarnet i den stora glädje och oförstälda
beundran äfven de ålderstigna visade, då de till skänks af oss erhöllo
några obetydligheter, t. ex. cigarretter och framför allt tomma
cigarrettlådor. — Några renar fingo vi mot vår förväntan icke här se. På
vår förfrågan, hvar dessa voro, upplystes, att de ännu voro till fjälls
och först längre fram, sedan årskalfvarne blifvit mera vuxna, skulle
hopsamlas och drifvas till lägret, der man just nu höll på att anbringa
en inhägnad, inom hvilken de vissa tider af dygnet skulle uppehålla
sig. Denna missräkning oaktadt återkommo vi till Tromsö mycket
belåtna med vår både lärorika och angenäma promenad.
På aftonen den 20:de Juli voro vi färdiga att afresa från Tromsö.
Nordenskiöld hade anländt, och alla de blifvande deltagarne i
expeditionen, som skulle medfölja Polhem, voro sålunda församlade. Alla
uppköp voro gjorda, och på Polhem var det mesta på vederbörligt sätt
hopstufvadt och fastsurradt. Postbåten hade bragt oss de sista
underrättelser från hemmet, hvilka vi här för denna gång kunde afvakta. Till
våra gamla och nyförvärfvade vänner i Tromsö hade vi sagt ett varmt
tack och farväl och mottagit deras hjertliga välgångs- och
lyckönskningar. Endast några timmars välbehöflig hvila skulle förunnas
manskapet, hvarefter det hårdt lastade Polhem skulle anträda sin färd
öfver Ishafvets kalla böljor och föra oss till målet för våra lifliga
önskningar. — Kl. 5 på morgonen Söndagen den 21:te Juli lättas Polhems
ankare; maskinen sättes i gång och inom några minuter är det
gästvänliga Tromsö försvunnet för våra blickar. Talrika öar och sund
passeras. Allt kalare blifva öarne, allt sparsammare
menniskoboningarne. Vid 10-tiden på f. m. hade vi nått den yttersta bebygda ön
i denna del af skärgården, Karlsö. Här aflemnas ännu några bref till
hemmet. Snart derefter inkommo vi i det vackra sundet mellan Vandö
och Arnö, och, sedan detta passerats, låg inom kort framför oss det
efterlängtade majestätiska hafvet, som för tillfället var upprördt af en
temligen frisk nordlig vind. Detta fängslar nästan uteslutande vår
uppmärksamhet, men stundom sändes dock blicken mot söder, der
storartade och anslående skärgårdstaflor i rik vexling upprulla sig för oss,
i den mån vi aflägsna oss från fastlandet. Ännu på aftonen kunde
Norges kust urskiljas, men under den solljusa natten försvann äfven
den sista landsstrimman under horisonten, och vi omgåfvos af endast
himmel och haf.
Följande dag blef vinden friskare och mera gynsam, hvarför
Polhems chef, angelägen att spara vårt dyrbara kolförråd, lät släcka af
elden i maskinen och tillsätta segel. Polhem skall nu lägga i dagen
sin duglighet såsom seglare. Våra förväntningar öfverträffas.
Polhem seglar i betraktande af dess ringa segelarea väl. I allmänhet
uppgick farten till fem engelska mil i timmen, ehuru äfven vid en
och annan loggning endast två knutar på logglinan hunno utlöpa
mellan det kommando-orden "turn" och "stopp" hördes, hvilket med andra
ord vill säga, att Polhem flyttade sig framåt med en hastighet af
endast två engelska mil i timmen. — Allt mera arktisk blir vår omgifning.
Så väl luftens som vattnets temperatur sänker sig betydligt, luften blir
disig, det kännes riktigt kallt och ruskigt på däck. Hafhästarne
(Procellaria glacialis) blifva allt talrikare. På spända vingar sväfva de
ljudlöst fram öfver vågryggarne, glupskt slukande de kött- och
fläskbitar, som till dem utkastas. Jämte några måsar, grisslor och labbar
äro de de enda varelser, som göra något afbrott i den ödslighet, som
omger oss.
På aftonen den 23:dje befunno vi oss i närheten af Beeren Eiland.
Det ingick i expeditionens plan att besöka denna svårtillgängliga ö
för att om möjligt komplettera de iakttagelser öfver dess
naturförhållanden och naturalster, som förut blifvit gjorda. För denna gång
skulle ej detta förunnas oss. Äfven vi fingo bekräfta den gamla
erfarenheten, att Spetsbergsfararen vid Beeren Eiland har att motse fult
väder, storm och snö eller regn. Vinden blef hård, sjön gick hög, och
luften, som förut under dagen varit temligen klar, blef, i den mån vi
närmade oss ön, allt mera tung, disig och regndiger. Alla hade
vi våra ögon skarpt riktade åt det håll, åt hvilket ön antogs vara
belägen; ingen kunde upptäcka en skymt af densamma. Och äfven
om vi fått den i sigte, skulle vi icke under dåvarande väder hafva
kunnat anlöpa den, då den, såsom bekant är, icke eger någon tjenlig
hamn. Det återstod oss sålunda endast att tillse, att vi lyckligen
kunde komma förbi densamma. Polhems kurs var satt öster om
Beeren Eiland, och enligt gjorda beräkningar skulle vi nyssnämnda dag
kl. 9 på aftonen befinna oss på fyra mils afstånd SO från ön.
Emellertid fruktade Palander, att vi under seglingen kommit ur vår kosa,
blifvit förda mot vester och derför nu hade den icke i NV utan i N
eller NO. Under sådana förhållanden och då ön i följd af den
rådande tjockan icke stod att upptäcka, bjöd naturligtvis klokheten och
försigtigheten att ändra den kurs, vi hittills hållit, och, emedan vinden
var ostlig, segla så långt mot vester, att passagen vester om ön kunde
anses säker och fullt betryggad. Kursen ändrades och Polhem började
länsa undan för vinden. Fartygets slingring och rullning blef nu svår
och för dem af oss, som voro ovana härvid, allt utom behaglig. I
gunrummet — den lilla aktersalongen ofvan däck — uppstod ett
oroväckande buller och bång. Böcker, skrifmaterialier, flaskor, kartor och
lådor råkade i drift, gledo och rullade om hvarandra på det glatta
golfvet. Gunrumsherrarne, som på förhand blifvit underrättade om
hvad som komma skulle, hade, redan innan kursen ändrades, skyndat
att intaga sina beqväma kojer i den af salongerna under däck, som
var belägen ungefär midskepps och blifvit inredd till deras sofrum.
Några af dessa, som vid bullret skyndade upp, för att stäfja oron i
gunrummet, voro, då de inkommit i detta, mycket nära att sjelfva börja
rulla om bland mobilierna. De höllo dock sig, ehuru med stor
ansträngning, på fötter, och hade efter en stunds arbete lyckats försätta
i hvila alla de olikartade saker, som förut varit, stadda i rörelse. Efter
välförrättadt värf begåfvo de sig ned i sofrummet, intogo en så säker
horisontel position, som var möjligt, och beundrade i allt lugn
fartygets rullning och den lifliga rörlighet, som i synnerhet i vissa delar
af salongen en mängd föremål af olika art visade. Knappast två
timmar varade desto bättre denna oro. Rodret lägges om, Polhem lutar
sig lugnt och jämnt åt ena sidan och fortsätter sin gamla stråt mot
norr, dock nu befinnande sig ungefär 10 engelska mil längre åt vester
än förut.
Äfven den 24:de på förmiddagen angaf vädrets beskaffenhet, att vi
befunno oss i närheten af den ogästvänliga ön Beeren Eiland. Luften
var kall, rå och regndiger. Termometrarne på däck visade vid
middagen endast + 2,6° C. En och annan af Polhemisterna ansåg pels
behöflig. Det blåste hårdt och hafvet häfde sig i höga, hvitskummande
böljor. Polhem rullade tappert. Vid måltiderna i gunrummet kostade
det hvar och en mycken möda att bibehålla sin plats på soffan eller
stolen, att riktigt balansera sin fylda sopptallrik och att hålla reda på
fat, karotter, gafflar och knifvar, hvilka visade stor benägenhet icke
allenast att mot en annan utbyta den plats på bordet, som gång efter
gång anvisades dem, utan äfven att begifva sig öfver de s. k.
slingerbrädena i golfvet. Hofmästaren, d. v. s. den af besättningen, som
hade att ombesörja uppassningen och serveringen i gunrummet, hade
denna dag ett svårt arbete. Mången gång var han vid fartygets djupa
rullningar hardt nära att förlora jämnvigten och släppa de matkärl,
hvilka han från det midskepps liggande köket vid måltiderna skulle
bära in i gunrummet Till de obehag, han hade att utstå, hörde också
sjösjuka, hvilken enligt hans uppgift i synnerhet ansatte honom, då
han såg mat och inandades matångorna. En svältkur syntes honom
vara bästa botemedlet mot detta onda och han förklarade sig hafva
fattat den föresatsen att på sex dagar icke förtära en enda matbit.
På hvad sätt han höll denna föresats, kommo vi sedermera icke att
fråga honom. Då sålunda t. o. m. en af sjömännen icke gick fri från
sjösjuka, var det ju ej underligt, att några af icke-sjömännen blefvo
offer för denna plåga. Symptomen voro dock mycket lindriga och
bestodo hufvudsakligen i en viss dåsighet och bristande aptit.
På aftonen klarnade luften, och solen visade sig i hela sin glans,
förhöjande det upprörda hafvets skönhet. Sinnesstämningen om bord
blef lifligare, och allmän belåtenhet uttalade sig vid fartygschefens
underrättelse, att, om vindens styrka höll sig oförändrad, vi efter tolf
timmars förlopp skulle hafva Spetsbergen inom synhåll.
En glad och anslående syn mötte oss, då vi på morgonen den 25:te
kommo upp på däck. Öfver oss utbredde sig en molnfri, djupblå
himmel, omkring oss det mörka, vida hafvet, som nu ej längre häfde sig
i höga, hvitryggade böljor, på dess af dyningen bugtade och af en svag
bris krusade yta gungade skaror af måsar, alkor, grisslor och rottges,
i öster visade sig ett i solskenet glittrande isblock af väldiga
dimensioner och i norr framskymtade Spetsbergens isbetäckta höjder. Dessa
var det, som i synnerhet fängslade vår uppmärksamhet, ehuru de ännu
endast otydligt kunde urskiljas. Anblicken af land förjagade
genast all dåsighet och öfriga symptom af sjösjuka. Äfven de, som
under sista dagarne envist hållit sig i sin koj, skyndade upp på däck,
då de mottogo underrättelsen, att det land, vår sjöresa gälde, var i
sigte. — Den redan på morgonen svaga vinden aftog under
förmiddagen allt mer. Polhems segel började hänga slappa och farten att
minskas. Vid middagstiden var den nästan så godt som ingen. — Kl. 2
e. m. sattes maskinen i gång, och med 6—7 knops fart förde oss nu
Polhem öfver det spegelblanka hafvet allt närmare Spetsbergens
sydligaste udde, Sydkap.
Ju mera vi nalkades land, ju lifligare blef scenen omkring oss.
Fogelskarorna, som sväfvade förbi oss, förökades till antal och storlek,
det åsklika dån, som redan långt ut till hafs doft rullat oss till mötes,
tilltog i styrka och uthållighet, och allt mäktigare blef den ljusflod,
som återkastades af det glänsande snö- och istäcke, hvilket året om
höljer största delen af Spetsbergslandet. Kl. 4 e. m. fäldes ankaret
omkring 2 engelska mil vester om Sydkap. — Den del af Spetsbergen,
som nu låg framför oss, utgjordes till största delen af en mycket låg
landtudde, som i söder och vester omgafs af talrika vildt
söndersplittrade små öar och skär och i norr begränsades af en mäktig och bred
isström, från hvilken tidt och ofta under ett häftigt, uthållande brak
stora isblock nedstörtade i hafvet. Norr om glacieren höjde sig deremot
landet temligen brant och förlorade sig snart under inlandsisen. — Under
ingen af de föregående svenska expeditionerna hade man lyckats
landstiga på Sydkap. De gånger, då detta varit tilltänkt, hade kusten
här omgifvits af drifis, som gjort ett framträngande till land omöjligt.
Fångstmännen landa sällan vid denna del af Spetsbergen dels med
anledning deraf, att här icke finnes någon tjenlig hamn eller god
ankarbotten, dels också i följd af den mängd grund och blindskär, som
skola uppfylla farvattnet häromkring. Endast en naturforskare hade
hittills besökt denna plats, nämligen Keilhau, och den temligen sparsamma
kännedom, man egde om denna trakt, förskref sig också till allra
största delen från hans undersökningar. Vi vågade hoppas, att här månget
fynd var att göra, som kunde lemna ett ej ovigtigt bidrag till
kunskapen om den Spetsbergska ögruppens natur. — Ett gynsammare
tillfälle att landstiga på denna punkt kunde man ej gerna önska sig.
Hafvet var, en svag dyning oberäknad, stilla och spegelblankt, och
ingen is fans, som i minsta mån försvårade färden till land, ty de
isblock, som, förskrifvande sig från den närliggande glacieren, lågo här
och der i närheten af stranden, kunde man med största lätthet passera
förbi och emellan. Att vi ej skulle lemna detta gynsamma tillfälle
obegagnadt, är naturligt. Så snart ankaret fälts, gafs genast befallning
att göra en af båtarne klar. Vistelsen i land skulle utsträckas
åtminstone till följande morgon. Den utsedda båten nedhissades i stor hast
och i den instufvades tält, sofsäckar, proviant, instrument af
hvarjehanda slag och ett ej obetydligt antal så väl kul- som hagelgevär.
Sydkap var sedan gammalt kändt såsom ett älsklingstillhåll för isbjörnar,
och vi räknade derför med säkerhet på att vid återfärden till
fartyget medföra en eller annan sådan såsom byte. Hvar och en hade
derför så godt, som möjligt var, sökt rusta sig för mötet med denna
Spetsbergens hvithårige höfding. Dessutom skulle jagt anställas på de
skaror af rottges, som här uppehöllo sig. Denna fogel har ansetts
för en verklig Spetsbergsläckerhet. I smak uppges den täfla med
kramsfogel och öfverträffa alla andra af Spetsbergens foglar, som man ansett
det löna mödan att anrätta, om vi undantaga den här sällsynta eller
åtminstone såsom sällsynt ansedda ripan. Blef denna jagt lycklig, och
det fans intet skäl att antaga motsatsen, skulle stekta rottges och
potatis utgöra hufvudbeståndsdelen i vår blifvande qvällsvard. Efter
en kort stunds förlopp voro alla rustade, som skulle deltaga i
landstigningen, d. v. s. gunrumspersonalen och så många af den öfriga
besättningen, som båten kunde rymma och hvilkas qvarstannande om bord
omsorgen om Polhems säkerhet icke fordrade. Man stiger i båten,
årorna läggas ut, och rodd af kraftiga armar närmar sig den lilla
farkosten hastigt stranden, dit allas längtan står. Under färden meddela
vi hvarandra de stora upptäckter, hvar och en hoppades göra, och de
stora dåd, som skulle utföras. Helst rörde sig dock samtalet om de
vilda strider med isbjörnar, i hvilka vi voro fullt förvissade att råka.
Att angöra land mötte ingen svårighet. Båten, ehuru tungt lastad,
flöt ända till sjelfva strandbrädden. Inom ett ögonblick befunno vi
oss alla i land, de flesta för första gången trampande denna aflägsna,
isuppfylda del af vår jord, som nu under flera månaders tid hägrat
för vår inbillning och utgjort förnämsta föremålet för våra tankar.
Våra arbeten skulle börja. Ifrigt hjelptes alla åt att befria båten från
sin last. Sedan detta skett och sedan Nordenskiöld, en
Spetsbergs-veteran i jämförelse med oss öfriga och såsom sådan van vid lifvet
häruppe, förklarat sig villig att, medan han inväntade rätta tidpunkten
för en solobservation, ombestyra matlagningen, tältets uppsättning m.
m., spredo vi oss åt olika håll, ledda af olika intressen. Nordenskiöld
qvarstannade på stranden, lät hopsamla drifved, hvarpå här fans
riklig tillgång, uppgjorde en stor stockeld och fogade åtskilliga andra
anstalter för anrättandet af qvällsvarden. Hammar, hofmästaren,
bisprang honom. Efter någon timmes förlopp befunno vi oss alla
liksom efter öfverenskommelse samlade omkring den lifligt flammande
stockelden för att pröfva Nordenskiölds skicklighet såsom köksmästare,
innan vi fortsatte våra började undersökningar. Till vår ledsnad
mottogo vi nu af Palander den underrättelsen, att vi ofördröjligen måste
förfoga oss om bord. Under vår vistelse i land hade ebben inträdt och
samtidigt hade så väl vid stranden som rundt omkring Polhem förut dolda
skär öfver hafsytan höjt sina mörka, skarpa spetsar, mot hvilka
svallvågorna hvit-skummande bröto sig. Detta grannskap på en fullkomligt
öppen kust var, i den händelse vädret ändrade sig - och hastiga
väderleksförändringar äro, som erfarenheten visat, i de arktiska trakterna
ytterst vanliga — allt för farligt och oroande för att tillåta ett längre
uppehåll härstädes. Vi lastade alltså våra saker å nyo i båten och
började anträda återfärden till vårt af bränningar omgifna fartyg. — Denna
blef både långvarigare och obehagligare, än vi förmodat. På en sträcka
af omkring en engelsk mil, från land räknadt, der vid vår rodd åt
kusten båten utan svårighet flutit, hade under ebben vattnet så
sjunkit, att djupet i allmänhet föga öfversteg en fot, men ofta var ännu
mindre. På så grundt vatten flöt ej vår djupgående, tungt lastade båt,
och vi blefvo derför nödsakade att vadande i vattnet släpa denna
öfver nämnda sträcka. Omgifvande båten på alla sidor, med tag om
båtkanten, rortullar, sittbräden o. d. och dragande af alla krafter,
framskredo vi sakta på vår mödosamma stråt. Tidt och ofta upphöjdes
ett kraftigt och långdraget "ohoj", hvarmed vi sökte uppmuntra
hvarandra till förnyad och förökad kraftansträngning. Då och då
interfolierades hojtningarna med ett högljudt "hu", som ofrivilligt utstöttes
af någon, öfver hvars stöfvelskaft, då foten nedsattes i någon djupare
håla eller, nedsjönk i muddret, en flod af det iskalla vattnet
inströmmade. Ej sällan påträffades helt oväntadt ett ställe, der vattnet var
så djupt, att båten flöt. Samtliga fingo vi oss då ett kallt fotbad, "hu"
hördes i alla tonskiftningar, och hvar och en kastade sig så hastigt
som möjligt upp på båtkanten och derpå ned i båten, troende, att
våra mödor nu nått sitt slut. Upprepade gånger svekos våra
förhoppningar i detta afseende. Båten flöt några fot framåt, törnade å nyo,
och alla måste åter begifva sig i vattnet och fortsätta släpandet.
Först nära midnatt befunno vi oss om bord på Polhem.
Sedan den våta drägten utbytts mot en torr, samlade sig
gunrumspersonalen i gunrummet och redogjorde för de arbeten, som i land utförts, och
de rön, som af dem der blifvit gjorda. Nordenskiöld hade icke lyckats
göra den tilltänkta solobservationen och skulle derför icke med större
bestämdhet än hittills kunna angifva Sydkaps geografiska läge. Alla
— honom sjelf ej inberäknad — voro vi ense om, att han skött de
köksmästare-åligganden, hvilka han åtagit sig, så till vida berömvärdt,
att han uppgjort en förträfflig stockeld, men så till vida illa, att han låtit
den till stekning i den heta askan nedlagda potatisen förvandlas till kol.—
Palander och Wijkander uppstälde omedelbart efter landstigningen
de magnetiska instrumenten och erhöllo ett kort serie magnetiska
bservationer. — Kjellman draggade till en början omkring kusten, men
utan resultat. Bottnen bildades öfverst af ett djupt dylager, betäckt af
en mängd i upplösning stadda fragment af Laminarior och Alarior.
Ej en lefvande högre alg medföljde skrapan. Djurlifvet
representerades af några få Krustaceer. Draggningen öfvergafs såsom lönlös, och
en kort exkursion på land företogs. På stranden lågo uppkastade en
stor mängd alger, de flesta tillhörande de båda nyssnämnda slägtena.
För öfrigt rådde en nästan fullständig brist på sådana växter. Ej ett
enda individ af de s. k. tångarterna, hvilka i så stor mängd öfverst i
vattenbrynet bekläda skären vid Skandinaviens vestra kust, kunde här
uppspanas. På de skifferhällar, som vid uddens sydvestra sida bildade
strandbrädden, växte några små tofsar af en brun och en grön alg,
den förra tillhörande slägtet Pilayella, den senare slägtet Enteromorpha,
båda ytterst vanliga i vår svenska skärgård, och dessa utgjorde hela
den littorala algvegetation, som här kunde upptäckas. —Äfven på
högre, fanerogama växter var ringa tillgång på den del af udden, som
tiden tillät att undersöka. Från stranden vidtog ett temligen
vidsträckt, till större delen vattensjukt lågland, bevuxet med yppig mossa,
bland hvilken här och der framstucko några knappast tumshöga
exemplar af Saxifraga rivularis och Ranunculus sulphureus. På de torrare
ställena märktes åtskilliga af Spetsbergens mera triviala växter såsom
Papaver nudicaule, Cerastium alpinum, Saxifraga cæspitosa och den nu
nästan utblommade Saxifraga oppositifolia jämte några få andra.
Några i öster liggande kullar, hvilka syntes utgöra tillhåll för ett ej
obetydligt antal foglar, skulle antagligen hafva lemnat goda skördar af
högre växter. Ty värr förunnades det ej botanisten att besöka dem.—
Envall och Parent hade begifvit sig på jagt och äfven de haft otur.
Inga spår, ja, icke ens märken, som den mest svindlande inbillning
skulle hafva kunnat taga för spår af björnar, syntes. Några få rottges
utgjorde deras jagtbyte. — De af manskapet, som deltagit i utflygten,
hade efter ett ytterst häftigt skjutande lyckats nedlägga några måsar
och hafhästar, på hvilkas konservering den medföljande konservatorn
dagen derpå skulle använda sin skicklighet. — Allmänna omdömet om
denna färd blef i följd häraf, att den lofvat mycket, hållit litet.
Genom den hade vi dock konstaterat, att farvattnet omkring Sydkap
är ytterst orent och ingalunda rådligt att befara med mera
djupgående farkoster.
Strax efter midnatt den 26:te fortsatte Polhem för ånga sin färd
mot norr, och alla, hvilka voro fria från tjenstgöring, gingo att njuta
några timmars hvila.
På förmiddagen blåste en gynsam vind upp, hvarför maskinen
stoppades och seglen tillsattes. Med god fart framskred Polhem hela
denna dag utefter kusten, hvilken allt jämt doldes af en envis, tät dimma.
Vårt närmaste mål var Adventbay i Isfjorden, som, då Polhem och
Gladan skildes åt, bestämdes till mötesplats för de båda fartygen.
Tidigt på morgonen följande dag fälde vi ankaret i denna vackra vik,
hvars omgifningar höra till de mest leende och tilltalande nejder,
Spetsbergen eger att uppvisa. Gladan var redan före oss här, och af
dess innevånare mottogo vi en hjertlig välkomsthelsning. — Deras
resa hade varit hastig och lyckosam, men för öfrigt temligen enformig.
Det var nu på 3:dje dagen, som de befunno sig i Adventbay. Dagen
före den nuvarande hade de båda officerarne varit på jagt i de
dalgångar, hvilka från fjordens botten inskjuta i landet, och hade derunder
lyckats fälla tvenne renar, hvilkas kroppar nu dinglade i fartygets
tackel och af hvilka den ena till stor förtjusning för vår 54-årige
kock, Dunder, förflyttades öfver till Polhem. Under lifliga samtal och
meddelanden om hvad under de båda fartygens resa och efter Gladans
hitkomst tilldragit sig förflöt hastigt en timme. Polhem återtog
derefter sin färd, medförande v. Krusenstjerna och v. Holten såsom
passagerare. Medan Polhem besökte några ställen i Isfjorden, skulle, så
hade de båda fartygscheferna öfverenskommit, Gladan ligga qvar
i Adventbay, på det att båda fartygen samtidigt skulle få fortsätta
sin resa till Sjuöarna, och Polhem sålunda, i händelse is mötte eller
andra förhållanden gjorde det nödigt, skulle kunna lemna Gladan
bogserhjelp. — Den plats i Isfjorden, som först skulle besökas, var Kap
Thordsen, en udde, som framskjuter mellan de två stora grenar, i
hvilka fjorden ungefär vid sin midt delar sig. I närheten af denna
var för tillfället en koloni under anläggning, för hvars syfte ett
följande kapitel kommer att redogöra. Vår plan korsades emellertid
denna gång på ett ytterst oangenämt sätt. Polhem hade lemnat bakom
sig den inre delen af Adventbay och skulle just för god fart skjuta
förbi den udde, som åt öster bildar gränsen mellan denna vik och
Isfjorden, då, samtidigt som farten plötsligt hämmades, en häftig
skrapning mot fartygets botten förmärktes. Ännu några famnar gick det
framåt, åter hördes en skrapning, Polhem stannade och flyttade sig nu
hvarken fram eller tillbaka, huru häftigt ock propellern arbetade.
Det stod på grund. Från den öster om oss liggande stranden, som
genom sin temligen betydliga höjd och branta sluttning häntydde på,
att djupt vatten fans i dess närhet, sträckte sig mot SV tvenne
sandbankar. Öfver den inre af dessa hade Polhem med knapp nöd släpat
sig, mot den yttre törnade det. Ebben hade nyss inträdt, då fartyget
stötte på grund, i följd hvaraf ingen utsigt fans, att vi skulle kunna
komma ur vår ledsamma belägenhet förr än efter omkring 12 timmars
förlopp. Emellertid träffades ofördröjligen anstalter för att skydda
Polhem och påskynda i största möjliga grad dess och på samma gång
vår befrielse. Ett varpankare utfördes akteröfver, och en af hoprullade
segel, presenningar o. d. bildad bädd lades under den sida af fartyget,
på hvilken det, då vattnet minskades, skulle komma att lägga sig.
Åtföljd af Parent begaf sig v. Holten i en af de små isbåtarne åter till
Gladan för att beordra en del af dess manskap att skynda till vår hjelp.
Det dröjde ej länge, innan dessa ankommo i briggens största båt —
barkassen kallad — medförande åtskilliga spiror, med hvilka Polhem
understöddes. Strax härefter började man lossa en del af lasten, som
upplades på den närmast belägna stranden.
Några minuter efter det Polhem törnat, anlände till oss några
fångstmän, hvilka vänligt erbjödo oss all den hjelp, de voro i stånd att
lemna. De tillhörde några i Adventbay liggande norska fångstskutor
och voro som bäst sysselsatta med fångst på hvitfisk eller belugor.
Bland dem befann sig äfven skepparen på en af fångstskutorna,
hvilken meddelade oss ett och annat af vigt och intresse och genom
berättelser om fångstmännens hårda och på faror rika lif beredde oss en
välkommen förströelse under denna långa och tråkiga dag. Bland
andra upplysningar, vi af honom erhöllo, var också den, att till
Adventbay hvarje minut kunde väntas ett på hvitfiskfångst utgånget norskt
»ångfartyg, vid namn Axel, hvars egenskaper, särskildt dess sällsporda
förmåga att hastigt och lustigt hoppa öfver "Fjeldene", mycket
framhöllos och beprisades. För tillfället befann sig Axel i Kolbay för att
vid dervarande kollager förses med bränsle för maskinen. Axel
afhördes ej under dagens lopp till stor förundran och förtrytelse för
vår skeppare, hvilken synbarligen var särdeles angelägen att få göra
oss bekanta med detta enligt hans mening i alla möjliga afseenden
förträffliga, för att icke säga utomordentliga fartyg.
Först kl. ½8 e. m., då vattnet nästan nått sin största höjd vid
flod, lyckades det genom maskinens och manskapets samfälda kraftiga
ansträngningar att få Polhem loss från banken och ut på djupet.
Samtidigt visade sig utanför mynningen af Adventbay ångfartyget Mimer,
ett af de fartyg, som för ofvan påpekade kolonisationsföretag
ankommit till Spetsbergen. Nordenskiöld och Parent, hvilka med några
fångstmän begifvit sig till Kap Thordsen, der Mimer för tillfället
låg till ankars, hade ditfört underrättelsen om den olycka, för
hvilken Polhem råkat ut. Med anledning häraf hade Mimer genast
afgått till Adventbay. Den hjelp, hvilken den kom för att lemna oss,
var desto bättre obehöflig. — I all hast fördes nu den del af lasten
som under dagens lopp blifvit lossad, åter om bord, hvarefter Polhem
återvände till det inre af Adventbay, åtföljdt af Mimer, på hvilket
befunno sig utom Nordenskiöld och Parent äfven ledarne för
kolonisationsföretaget, grosshandlare Graham och doktor Öberg. Under det
lastningen pågick, inträdde helt plötsligt en betydlig förändring i
väderleken. Under hela dagen hade så väl luften som hafvet och fjorden
varit nästan stilla. Nu började det blåsa hårdt och gå hög sjö.
Hade denna förändring inträdt några timmar tidigare, kunde Polhems
belägenhet hafva blifvit rätt oroande.
Följande dag, en söndag, qvarstannade Polhem i Adventbay, på
det manskapet, hvars krafter dagen förut blifvit tagna strängt i
anspråk, skulle erhålla nödig hvila.
Knappast torde någon del af Spetsbergen vara så noggrant
undersökt och så väl känd som Adventbay och dess omgifningar. Under så väl
1858, 1861 som 1864 års svenska expedition besöktes denna hamn, och
under 1868 års färd låg Sofia till ankars här åtta dagar, hvilken tid af
då medföljande naturforskare flitigt och framgångsrikt användes till
undersökning och bestämning af denna trakts naturalster och
naturförhållanden. Föga återstod derför för oss att här uträtta.
Emellertid sökte vi på bästa sätt använda den dag, som vår vistelse härstädes
skulle vara. Nordenskiöld gjorde astronomiska observationer för
reglering af våra kronometrar, Wijkander sysslade med magnetiska
iakttagelser och Kjellman genomströfvade i botaniskt syfte det lågland,
som bildar fjordens vestra strand, och de terrassformigt uppstigande
höjder, af hvilka detta i söder begränsas, och gjorde rika skördar af
fanerogama växter och ej obetydliga insamlingar af söttvattensalger.
Trakten är utmärkt för sin rika och yppiga växtlighet. Af
Spetsbergens 115 arter kärlväxter återfinner man här mer än två tredjedelar,
och äfven af lägre organiserade växtformer, mossor, lafvar och svampar
träffas härstädes en rikedom, till hvilken få trakter på Spetsbergen
kunna uppvisa ett motstycke. Deremot var i följd af bottnens
ogynsamma beskaffenhet hafsalgvegetationen i fjordens vestra del mycket
ringa. På eftermiddagen förde Envall i land sin fotografiska attiralj
och fotograferade fartygen och vikens vackra omgifningar. Åtskilliga
af Polhems och Gladans besättning sökte förvärfva sig insigt eller
ådagalägga redan vunnen skicklighet i skjutkonsten. Skott på skott
hördes, och en och annan mås, tejst och tärna fäldes. Tärnor voro i
synnerhet talrika här och anföllo i vildt raseri och med förtvifladt
skrän hvar och en, som närmade sig stranden, hvilken de syntes
betrakta såsom sitt privilegierade område. Palander var nog lycklig att
få skjuta ett exemplar af Spetsstjertade Labben (Lestris Buffoni) af
hvilken på Spetsbergen mycket sällsynta fogel hittills endast några få
exemplar erhållits.
Den 28:de Aug. på morgonen lemnade Polhem å nyo Adventbay och
ankom utan alla äfventyr till Kap Thordsen. Nordenskiöld
qvarstannade här, vi öfriga gjorde endast ett kort besök i land, hvarunder
Kjellman anträffade en för Spetsbergen ny fanerogamisk växt, den på
Grönland och i arktiska Nordamerika förekommande Pedicularis lanata
var. dasyantha, lade sedan åter ut för att begifva oss till det inre af
Isfjorden och söka framtränga till bottnen af Dicksonbay, den östligaste
af de båda armar, i hvilka den norra af Isfjordens tvenne
hufvuddelar — Nordfjorden — innanför och norr om Kap Thordsen grenar sig.
Den allra innersta delen af nämnda bay var ännu ett outforskadt
område och icke ens till sitt geografiska läge bestämd. Innan vi inträngde
i Dicksonbay, gjordes ett uppehåll vid Sauriehook, en norr om Kap
Thordsen belägen till trias-formationen hörande bergsträcka, som med
anledning af sin rikedom på förstenade lemningar af stora ödleartade
djur erhållit anförda namn. Genom detta berg sträcker sig en bred
dalgång långt inåt landet, utanför mynningen af hvilken Polhem fälde
ankare. I det inre af denna dalgång, Rendalen vid Sauriehook kallad,
hade under 1868 års färd ett stort hvalben påträffats, men då ej
kunnat lösgöras och medtagas. Detta skulle nu hämtas af oss. Hvalben,
liggande mer eller mindre långt ini landet, äro på Spetsbergen ej
sällsynta och vittna på ett otvifvelaktigt sätt om den höjning, i
hvilken Spetsbergska ögruppen under senare tider varit och antagligen
ännu är stadd. Rustade med spadar, hackor och bergsprängningsverktyg
anträdde vi på aftonen vår marsch och ankommo efter ett par
timmars förlopp till vårt mål. Hvalbenet återfans och lösgjordes efter
någon ansträngning. Det visade sig vara af vida mindre storlek än
man förmodat. På återvägen samlade vi försteningar vid foten och på
sidorna af de höga berg, af hvilka dalgången på båda håll omgifvas.
Kl. 2 på morgonen den 30:de voro vi åter om bord på Polhem, som nu
ofördröjligen fortsatte sin färd inåt fjorden. — Dicksonbay är vid
mynningen knappast 2 engelska mil bred, men vidgar sig sedan något inåt,
med en hufvudsträckning från norr till söder. Brant sänka sig på båda sidor
bergen ända ned i fjorden, i mångfaldigt vexlande former, och
genomskurna af talrika mot fjorden utmynnande dalgångar, i hvilka nu på
afstånd en vänlig grönska framlyste. Bergen syntes till största delen
bildade af lerskiffer-lager, hvilka mot fjordens yttre del egde en
öfvervägande mörk färg, som bjert stack af mot de bländhvita snömassor,
af hvilka bergtopparne omgåfvos. I öljd af denna bergens mörka
färgton hade naturen häromkring en temligen dyster prägel, men
genom frånvaron af glacierer gjorde dock icke fjordens omgifningar detta
intryck af köld, stelhet och liflöshet, som de glacierrika trakterna, så
imponerande dessa också äro, ovilkorligen på oss utöfvade. — Mot fjordens
inre del blifva röda lerskiffrar de förherskande. Dessa tillhöra
den formation, som i Spetsbergens geologi benämnes Liefdebay-lagren,
hvilka anses hafva blifvit bildade under den s. k. devoniska perioden.
Under 1864 års svenska expedition gjordes af Nordenskiöld i
medlet af Juli månad ett försök att intränga till bottnen af ifrågavarande
fjord, men detta försök misslyckades i följd deraf, att fjorden då ännu
var fyld med is. Nu stod ej en isbit att upptäcka. Vattnet som i
fjordens yttre del var temligen klart och färglöst, blef, ju längre inåt
vi kommo, allt grumligare och allt mer stötande i rödt och liknade till
sist en tunn, rödgrå välling. Naturligtvis berodde denna rödgråa färg
på i vattnet uppslammade mineraliska partiklar, hvilka förskrefvo sig
från de fjordens inre del omgifvande bergen. — Med anledning af denna
vattnets färg döptes det inre af fjorden till Röda hafvet.
Omkring kl. 8 f. m. var Polhem i närheten af fjordens botten och
framskred sakta, under det ständiga lodningar gjordes. — Dessa utvisade
dock fortfarande ett betydligt djup. En båt sattes ut och styrman
Stjernberg jämte några man skickades med denna i förväg att
undersöka den innerst belägna delen. Polhem följde så småningom efter
båten, till dess från denna signal gafs att fälla ankaret. Den
återvändande båtföraren berättade, att i det inre af fjorden vattnet från flera
famnar helt hastigt grundade upp och att från fjordens botten
sträckte sig utåt en 4—5 engelska mil lång, med några tums vatten
betäckt sandrefvel, som slutade med en brant stupande vägg. Från
Polhem kunde ej fjordens allra innersta del ses. På några mils afstånd
från den punkt, på hvilken Polhem ankrat, afsmalnade fjorden till en
obetydligt bred ränna, hvars inre undanskymdes af ett högt fjäll, som
bågformigt omgaf fjordändans nordvestra del, och af en landtunga,
som från östra stranden framsköt i vestlig eller nordvestlig riktning. —
Strax efter det ankaret fälts, omgafs fartyget af en stor skara små
sälar (Phoca hispida), hvilka kommo alldeles i vår närhet och med
intensiv nyfikenhet betraktade oss och Polhem. Att våra jägare icke
lemnade detta tillfälle att ådagalägga sin skjutskicklighet obegagnadt,
torde knappast behöfva sägas. Åtskilliga sälar fingo med lifvets
förlust umgälla sin närgångenhet, hvaraf dock icke de öfriga läto varna
sig. Gevärssmällarne och kulornas hvinande tycktes för deras öron
vara en angenäm musik. Skyttarne tröttnade förr vid sin mördande
sysselsättning än sälarne ledsnade att tjenstgöra såsom skottaflor.
Åtskilliga af de skjutna lyckades vi tillvarataga, några sjönko dock, innan
båten hann komma till den plats, der de träffats af den dödande
kulan. — På inrådan af v. Holten, hvilken uppgaf väl stekt kött af ung
säl vara en riktig läckerhet, beslöto vi att göra ett försök att till
frukost äta sälbiff. Biffen befans vara förträfflig, ehuru vi gerna
medgifva, att den, i följd af sin nästan kolsvarta färg, härledande sig från
köttets stora blodrikedom, hade ett mindre aptitligt utseende. — Ett
parti, bestående af Kjellman, v. Krusenstjerna, Palander och Wijkander,
begaf sig strax efter frukosten i land på den östra stranden,
medförande något proviant och tält, det senare hufvudsakligen för den
händelse att de astronomiska observationer, som för bestämning af ortens
läge om möjligt borde göras, skulle tvinga v. Krusenstjerna och Palander
att qvarstanna i land äfven större delen af natten, i hvilket fall
något skydd väl behöfdes mot den för tillfället rådande kalla och
genomträngande blåsten, som sannolikt ej skulle inom kort upphöra. De
båda officerarne gjorde genast efter landstigningen några observationer
och sysslade sedermera under afbidan på rätta tidpunkten för dessas
fortsättande med uppsättning af tältet, insamling af drifved m. m. De
båda naturforskarne grepo sig an med sitt vanliga landgöra: botaniska
exkursioner och magnetiska observationer. Sedan Kjellman alldeles
tröttnat att vandra omkring i denna ödsliga nejd, hvilken i tröstlöst
armod öfverträffade alla trakter, vi hittills besökt, och de flesta af dera,
som sedermera under expeditionens lopp besöktes, och Wijkander
erhållit ett tillräckligt antal magnetiska observationer, företogo båda en
vandring mot fjordens inre för att få en öfversigt öfver den del, som
från fartyget icke kunde urskiljas. Öfverallt under vägen röjde sig
traktens pinsamma fattigdom på växtlighet. Vid stranden hade det
utfallna vattnet blottat en vidsträckt, här och der med en vattenpöl
försedd sandslätt, från hvilken åtminstone för tillfället allt lif syntes
vara bannlyst. Färska spår efter renar i den fina, rödaktiga sanden
var det enda, som angaf, att lefvande varelser här någon gång
uppehålla sig. Från stranden höjde sig landet temligen hastigt mot det
närliggande berget. Denna strandsluttning utgjordes hufvudsakligen af
tätt bredvid hvarandra liggande, af grus och sten bildade bäddar för
nu utsinade fjällbäckar. Mellan dessa sten- och gruslager sträckte sig
smala tufviga jordremsor, på hvilka sparsamma individ af några få
bland Spetsbergens alldagligaste växtarter, såsom Dryas octopetala,
Papaver nudicaule, Draba alpina och Luzula hyperborea framsläpade
en sorglig tillvaro. Den branta bergsidan var öfversållad med större
och mindre stenar och klippblock, mellan hvilka undantagsvis det vid
snösmältningen nedrinnande vattnet låtit nog mylla blifva qvar, för att
högre växter der skulle kunna taga sitt hemvist. Efter några timmars
enformig vandring uppnåddes det ställe, der fjorden helt tvärt antog
formen af en smal ränna, och från det bredvid liggande berget visade
sig här, att rännan, längre inåt något utvidgande sig, fortsatte ännu
ett ej obetydligt stycke mot norr och förlorade sig i en af branta
fjäll omgifven, glacierrik kitteldal. Under återvägen varsnades på
långt afstånd några renar, som helt makligt tågade förbi det uppslagna
tältet, utan att dock märkas af tältets innevånare, och begåfvo sig upp
i en lång dalgång, som utmynnade nära tältplatsen. Då Kjellman och
Wijkander ankommo hit, voro de redan helt och hållet ur sigte.
Återkomna till tältet slogo sig de båda vandrarne ned invid den af
drifvedsstockar uppgjorda elden och tillfredsstälde sin rätt försvarliga
hunger — klockan var redan omkring fyra e. m. — med torra
skeppsskorpor, smör, öl och i den heta askan stekt potatis. Sedan ännu en
exkursion företagits och magnetiska observationer ånyo anstälts,
återvände de mot qvällen om bord. Deremot qvardröjde v. Krusenstjerna
och Palander i land för att observera midnattssolen. Nästan samtidigt
som dessa kommo om bord, anlände äfven Envall, hvilken jämte några
af manskapet gjort en utflygt åt fjordens östra strand. Denna var
enligt hans utsago vida mindre steril än den östra och egde flera goda
renmarker. Åtskilliga renar hade varit sedda och förföljts långa
sträckor, men ingen af dem hade man lyckats få inom skotthåll. På
aftonen hade Mimer anländt till det inre af Dicksonbay, medförande
hit Nordenskiöld.
På morgonen den 30:de lemnade båda fartygen samtidigt
Dicksonbay och styrde åter ut mot Isfjordens yttre del. Vid berget ofvanom
Kap Wijk gjordes ett uppehåll för att i dervarande bergkalklager samla
försteningar, som i rik mängd funnos der. Vi landstego och började
ströfva omkring vid och på de utomordentligt praktfulla bergen.
Kjellman aflägsnade sig från de öfriga för att botanisera på det slättland,
som utbredde sig mellan bergen och stranden, mot hvilken det på de
flesta ställen stupade ned med en tvärbrant, säkert 100 fot hög vägg.
Från den punkt, der vi landstigit, ledde en smal, af nästan lodräta
väggar begränsad dalgång upp till högslätten. Efter en stunds förlopp
upptäckte botanisten en präktig ren gå och beta här i allsköns lugn.
Då han saknade skjutvapen, skyndade han ned genom dalgången till
stranden, der kamraterna efter slutad stenplockning slagit sig ned,
meddelade dem sin upptäckt och uppmanade dem att försedda med
gevär åtfölja sig för att om möjligt söka fälla renen. v. Krusenstjerna
och Parent hörsammade uppmaningen och medföljde Kjellman, som
om jagtens gång sedermera berättade följande. — "Sedan vi kommit
upp på högslätten, skiljde vi oss åt. Parent höll sig utefter
bergsluttningen, v. Krusenstjerna och jag gingo åt hafsstranden till och fingo
inom kort sigte på renen, som betade i närheten af bergen och, såsom
det syntes, undgått den förbi skyndande Parents uppmärksamhet. Renen
tycktes också märka oss och närmade sig, flitigt vädrande, så småningom
den vattensjuka plats, der vi, då renen varsnades, kastat oss ned och
sökte hålla oss så orörliga, som vårt obehagliga läge gjorde möjligt.
Då renen befann sig på ett par skotthålls afstånd från oss och vår
själsspänning närmade sig sin kulminationspunkt, visade sig Parent, stadd
på återtåg. Renen märkte honom och begaf sig i sakta traf ned i den
förut omnämnda dalgången, i hvars nedre mynning v. Holten,
Nordenskiöld, Palander och Wijkander jämte några andra befunno sig. Vi
tre följde efter, beredda att varmt mottaga renen för den händelse den
skulle undgå kamraternas kulor. Till vår förvåning hörde vi ej något
skott lossas, hvartill vi dock inom kort fingo veta orsaken".
Nedkommen till stranden hade renen ingen annan utväg öppen än den
att störta sig i vattnet och simmande söka uppnå en mot vester
temligen långt framskjutande udde. Från ena sidan hade han att frukta
Palanders säkert träffande kula, på andra sidan stängdes hans väg af
ett obestigligt, i fjorden tvärbrant nedstupande fjäll, vid hvars yttersta,
vid dalgångens mynning belägna hörn v. Holten jämte några man
dessutom stodo, och bakom sig hade han de tre på jagt utgångna, hvilkas
närmare bekantskap den åtminstone för tillfället ej syntes angelägen
att göra. Han kastade sig också oförskräckt i fjorden och sam med
god fart mot sitt mål, men upphans under vägen af en från Mimer i
hast utsänd båt och tillfångatogs lyckligen oskadad, sedan han genom
många krumbugter länge gäckat sina förföljares ifriga bemödanden.
Han fördes om bord på Mimer, hvars för tillfället tomma lastrum
anvisades honom till vistelseort, och blef här föremål för mycken
uppmärksamhet, af hvilken han syntes föga generad. Med lugn
undergifvenhet bar han sitt öde. På nämnda fartyg fraktades han öfver
till Tromsö, vårdades der en tid bortåt omsorgsfullt, befann sig väl
och blef rätt tam. Härifrån kom han öfver till Sverige och
öfverlemnades till grosshandlaren Oscar Dickson. — På eftermiddagen fortsatte
Polhem och Mimer sin färd för att gå, Polhem till Adventbay, Mimer
till Kap Thordsen. Denna gång anlöpte Polhem ej Kap Thordsen
utan begaf sig direkt till sin bestämmelseort och ankrade på
förmiddagen den 1:ste Augusti i Adventbay.
Sedan i Adventbay ännu en serie magnetiska observationer
anstälts och ännu en skörd af högre växter inhöstats, lemnade vi denna
vänliga nejd, och med Gladan i släptåg styrde Polhem kurs ut mot
Isfjordens mynning. På morgonen den 2:dra Augusti fälde båda
fartygen ankare i Green Harbour, en liksom Adventbay på fjordens södra
sida, men längre mot vester inskjutande vik. En af båtarne utrustades
ofördröjligen för ett dygns utflygt, och med denna begaf sig
Nordenskiöld, åtföljd af Kjellman, till det på några engelska mils afstånd
vesterut belägna Kap Staratschin, den udde, som mot söder begränsar
Isfjordens mynning och som blifvit uppkallad till åminnelse af den
ryske jägar-eremiten, hvilken här af ålderdomssvaghet slutade sina
dagar, efter att såsom det uppgifves hafva tillbragt några och 30 vintrar
på Spetsbergen.
Härom berättar Nordenskiöld följande: "Yttersta delen af Kap
Staratschin bildas af en större, långt i hafvet utskjutande klippa, som
med åtskilliga böjningar fortsätter öfver land, lik en kolossal
konstgjord vall. Dess yttersida är fullsatt med rostbruna, runda
urgröpningar af en till två decimeters genomskärning, tydligen uppkomna
genom vittring, men snarlika märken efter kanonkulor. Stället har
derföre äfven af fångstmännen erhållit namnet "Fästningen". En graf
och lemningarna af en liten stuga gifva till känna, att det i forna
dagar valts till vinterstation, förmodligen af ryssar, hvilka här öfvervintrat
för ren- och räffångst. Ett stycke vester om Fästningen finnes en
ypperlig, men för NV vindar öppen ankargrund och, i följd af en
derstädes mynnande elf, god lägenhet till hvitfiskfångst. Med
anledning häraf hafva några hvitfiskfångare under de senare åren här
uppslagit sina tält. Öster om Fästningen finnes en af Spetsbergens
yppersta ankarplatser vid utloppet af en elf, på vestkusten af Green
Harbour, ett stycke innanför fjordens mynning. Deremot har i åtskilliga
nyare kartor ett misstag insmugit sig, då en ankarsättning angifves
strax öster om Sandstenskammen. Här är hafvet tvärt om alldeles
orent".
"Hufvudändamålet med färden hit var att ytterligare insamla af de
tertiära växter, som under föregående expeditioner träffats på detta
ställe. De för mig så välbekanta taxodiumlagren återfann jag
visserligen, men så söndergrusade och bortsköljda, att man endast med
svårighet kunde träffa några spår af de vackra växtlemningar, som vi
förut hemfört från detta ställe, och någon ny skörd, värd att tala om,
kunde derför icke göras, med mindre betydliga jordrymningar blefvo
verkstälda. I stället träffade jag, öster om den vid yttersta delen af
udden utskjutande sandstenskammen, ett lager af svartgrå, sandblandad
skiffer med försteningar af växter, hvilka genast vid första ögonkastet
visade sig betydligt skilda från de miocenväxter, som förut träffats i
granskapet. Likheten med växterna från Kome på Grönland ledde mig
till det antagandet, att äfven dessa blifvit aflagrade under kritperioden,
ett antagande, som en utförlig undersökning af Heer sedermera
bekräftat. Vid sjelfva ankarplatsen i Green Harbour skjuter äfven en
likartad sandsten som vid Fästningen fram ur den lösare bergarten.
Vid närmare efterletande träffade jag äfven här några växtlemningar,
tillhörande detta tidskifte. Dessa ställen besöktes af mig äfven
sommaren 1873. Jag skall till redogörelsen för denna senare del af
resan uppskjuta skildringen af expeditionens geologiska arbeten i dessa
trakter".
Under det Nordenskiöld gjorde samlingar af kritväxter, företog
Kjellman med en del af det i denna utflygt deltagande manskapet en
draggningsfärd omkring udden hufvudsakligen för att undersöka
traktens hafsalgvegetation. Härvid visade sig, att liksom vid alla förut
besökta ställen äfven här närmast stranden alger fullständigt saknades.
Men på något afstånd från strandbrädden och i synnerhet på de nära
till vattenytan uppgående berghällar och klippblock, som talrikt
förekommo omkring udden, fans en yppig, ehuru så väl till art- som
individantal föga rik algvegetation, till större delen bildad af storväxta
Laminarior och Alarior och de på Spetsbergen ytterst vanliga arterna
Chætopteris plumosa och Desmarestia aculeata. Äfven några
Flordeer, exempelvis Polysiphonia arctica, Rhodymenia palmata, Halosaccion
ramentaceum, förekommo temligen ymnigt, oftast fästade på
Laminariornas grofva stammar och yfviga rotsystem. — Efter slutad draggning
egnades uppmärksamheten åt fanerogamvegetationen. Denna var
rikhaltig och i synnerhet yppig omkring en vattenrik elf, som utflöt
strax söder om udden, men hade dock icke att uppvisa några mera
egendomliga eller ovanliga former. — Vårt beslut var, då vi lemnade
Green Harbour, att tillbringa natten på Kap Staratschin. Vid hade
derför medtagit tält och strax efter vår ankomst uppsatt detta på det
vidsträckta slättland, som vidtog söder om den lodräta strandbrädden.
För att kunna egna tillbörlig omsorg åt de dyrbara samlingar, som
blifvit gjorda, måste vi dock ändra vårt beslut och återvände mot
qvällen till Polhem. Under hemvägen möttes och upptogs Envall, som
var utgången på jagt efter Snäppor (Tringa maritima). Denna fogel
tyckes man under föregående färder till Spetsbergen hafva ansett vara
af allt för obetydlig storlek för att löna mödan att anrätta. Så ej nu.
Den sköts flitigt, tillagades af Dunder på bästa sätt och utgjorde den
största läckerheten på gunrumspersonalens bord. I fin smak
öfverträffar denna vida rottgesen, och äfven ripan torde häri stå denna
betydligt efter.
Följande dag återvände Nordenskiöld, nu åtföljd af Envall, v.
Krusenstjerna och Palander till Kap Staratschin. De förut gjorda
samlingarne af växtaftryck förökades, hvarjämte Envall, som medförde sina
fotografiska instrument, fotograferade en del af den murlika
sandstensväggen, der en upprättstående förstenad trädstam fans inhöljd.
Samma dag företogo Kjellman och Wijkander jämte fyra man af
Polhems manskap en båtfärd till Kolbay, en vik på Isfjordens södra
sida, belägen ungefärligen midt emellan Adventbay och Green
Harbour. Om denna utflygt innehålla en af deltagarnes
dagboksanteckningar följande: "Kl. omkring 10 på förmiddagen den 3:dje Augusti
lemnade vi Polhem, hissade vårt segel och styrde, gynnade af god,
men temligen svag vind, ut ur Green Harbour. Sedan vi passerat förbi
denna viks östra udde, som mot fjorden till begränsades af lodräta,
starkt södersplittrade berghällar, på och omkring hvilka tusentals
kryckjor (Larus tridactylus) uppehöllo sig, blef vinden friskare, och
med god fart seglade vi utefter den enformiga, först nästan rätlinigt
fortlöpande, sedan svagt vågformigt böjda kuststräckan öster om Green
Harbour. Här och der längs stranden lågo fångstskutor till ankars,
och i närheten af dessa funnos utlagda långa, grofva, för hvitfiskfångst
afsedda nät. Ingen af oss hade förut varit i Kolbay och af glömska
hade vi underlåtit att taga karta med oss. Vår kännedom om den
plats, dit vi ernade oss, inskränkte sig dertill, att vi visste den vara
en jämförelsevis djup bugt, inskjutande ungefärligen 15 engelska mil
öster om Green Harbour. Dessa 15 mil började omsider, i betraktande
af den goda fart, vår båt gjorde, synas temligen långa, och bakom hvar
och en af de helt obetydligt framskjutande uddar, som i synnerhet
närmare Kolbay talrikt följde på hvarandra, hoppades vi få se en vik
intränga så pass djupt i landet, att vi med någon sannolikhet kunde
antaga den vara den, som var målet för vår färd. Slutligen på e. m.,
sedan våra förhoppningar mångfaldiga gånger blifvit gäckade, befunno
vi oss i mynningen af en bugt, som genom sin storlek genast röjde
sig såsom den af oss sökta. Det var egentligen Kolbays östra strand,
vår färd gälde, men en flock på vestra stranden i sakta vaggande
marsch framtågande gäss och talrika längs denna strand lifligt och
obekymradt framsimmande ejderkullar, med nästan fullvuxna ungar
retade så vår jagtlust och uppväckte hos oss en så liflig åtrå att med
färsk gås- och ung ejderstek förstärka vår temligen skrala matsäck, att
vi beslöto att först göra ett besök på vestra stranden. Jagten
misslyckades fullkomligt. Gässen flögo sin kos, så snart de märkte, att vi
ernade landstiga, och ejdarne begåfvo sig raskt utom skotthåll. Tärnor
voro de enda bevingade varelser, som qvarstannade i vår närhet, och
dessa argsinta "skränhalsar" voro vi angelägna att, så fort sig göra lät,
slippa undan. Vårt uppehåll på denna strand blef i följd häraf ganska
kort. — Några minuters hastig seglats förde oss öfver till den motsatta,
der vi efter något besvär, förorsakadt af den starka sjögången,
lyckades landa och uppdraga vår båt i närheten af en mot stranden
nedstrykande stenås. Medan manskapet i en parallelt med denna ås
framgående däld af på stranden hopsamlad drifved uppgjorde en stockeld,
såsom alltid var vanligt vid ett längre uppehåll i land, begåfvo sig de
båda naturforskarne ut att söka Dvergbjörk (Betula nana), hvars
insamlande utgjorde hufvudändamålet för vår resa till Kolbay. Om denna
växt förekomst på Spetsbergen var man okunnig ända till år 1870,
då den af herrar Nathorst och Wilander upptäcktes på Kolbays östra
strand. Doktor Nathorst hade varit nog välvillig att för Kjellman
omsorgsfullt beskrifva och på ett honom tillsändt kartutkast öfver Kolbay
angifva den plats, der ifrågande växt af honom och hans följeslagare
blifvit funnen. Detta oaktadt kröntes icke våra naturforskares
noggranna efterspaningar med önskad och påräknad framgång. Utan att
hafva sett en skymt af hvad de sökt, återvände de efter en timmes
förlopp till lägerplatsen och intogo i största hast sin enkla måltid.
Wijkander uppstälde derpå sina magnetiska instrument, och Kjellman
begaf sig å nyo ut på ströftåg. Strandsluttningen genomkorsades nu i
alla riktningar, hvarunder åtskilliga intressanta växtfynd gjordes. Så
påträffades t. ex. blommande individ af den under 1868 års expedition
för första gången på Spetsbergen och då endast i sterila exemplar
funna Ranunculus Pallasii, vidare Ranunculus lapponicus, Erigeron
uniflorus, Taraxacum phymatocarpum m. fl. andra af Spetsbergens mera
sällsynta fanerogamer. Länge söktes dock förgäfves Betula nana, men
slutligen, då redan alla förhoppningar att finna den ifrigt sökta voro
uppgifna, och återfärden till båten anträdd, varsnades dess välbekanta
mörkgröna blad som framstucko ur den omgifvande mossan. Wijkander,
som befann sig på något afstånd, tillkallades genom de höga glädjerop,
som af den med sitt fynd högligen belåtne botanisten höjdes, och
samfäldt granskade båda med lifligaste intresse Spetsbergens nu lefvande
största fanerogamväxt. Så särdeles stor är den icke; dess längd
öfvergår ej 2 fot. Stammens tjocklek är ej heller särdeles betydlig; den
gröfsta stam, som påträffades, var 2—3 linier i diameter
vår återkomst till Sverige utförda undersökningar hafva visat, att en stam af 2 — 3
liniers diameter eger en ålder af omkring 80 år. Årsringarne äro ytterst tunna,
och oftast mycket svagt begränsade mot hvarandra, hos vissa exemplar eller i vissa,
delar af stammen alldeles ourskiljbara..
Med hänsyn till bladens form och storlek afviker den spetsbergska
Dvergbjörken i någon mån från den typiska och uppföres derför
såsom en särskild afart af denna, kallad Betula nana var. relicta Th. Fr.
Endast några få buskar anträffades denna gång, alla sterila. De växte
längs nedre kanten af en liten låg sandkulle, belägen på ett obetydligt
afstånd från vår lägerplats. De voro nästan helt och hållet dolda af
den omgifvande mossan och i följd häraf ytterst lätt förbisedda.
Deras tätt efter marken tryckta, omkr. 1—1½ fot långa grenar voro till
större delen af sin längd bladlösa; endast i toppen buro de några få
blad, och det var de bladbärande grenspetsarne allenast, som höjde sig
öfver mossan. Medan Kjellman botaniserade, anstälde Wijkander
magnetiska observationer och gjorde, sedan dessa blifvit afslutade, en tur
åt vikens botten. Vid en här liggande, för Spetsbergen betydlig insjö
sågos gäss i mängd, af hvilka dock ej en enda kunde skjutas. Från
sin promenad medförde han storväxta, praktfullt blommande exemplar
af den välkända Ängskrassen (Cardamine pratensis), hvilka voro
särdeles välkomna, emedan denna växt på Spetsbergen, der han
förekommer temligen spridd, i allmänhet uppträder under en mycket
förkrympt och spenslig form och endast sällan träffas blommande. — Kl. 8
på aftonen anträdde vi återfärden. Då vi aflägsnat oss ett par hundra
fot från stranden, visade sig en säl alldeles i närheten af vår båt.
Genast lades ett par gevär till ögat; hanarne spändes, men just som
skotten skulle afgå försvann sälen, dock för att strax derpå åter visa sig
och gäcka våra skyttar. Han följde oss åt, under det vi öfverforo
halfva viken, dök tidt och ofta hastigt upp tätt bredvid oss och lika
hastigt ned igen, just då en kula skulle afsändas mot honom.
Slutligen syntes han dock hafva tillfredsstält sin nyfikenhet och tröttnat
vid vårt sällskap. En lång stund förflöt, utan att vi sågo till honom.
Men då vi passerat viken och, å nyo lockade af en skara gäss, landat
vid Kolbays vestra udde, stack han åter upp sitt mörka, plattnosade
hufvud, nu en knapp årlängd från båten, och tog en noggrann men
dock temligen hastig öfverblick öfver denna och dess på stranden
varande besättning. Gåsjagten misslyckades denna gång lika fullständigt
som gången förut. Hemfärden härifrån blef långvarig, mödosam och
dyster. Det blåste hård, kall motvind, hög sjö satte in i Isfjorden från
hafvet, och strömmen var för oss ogynsam. Alla ansträngde sina
krafter till det yttersta, men, detta oaktadt, skred båten till en början
endast ytterst långsamt framåt. För att erhålla en stunds hvila försökte
vi efter ett par timmars rodd att kryssa oss fram ett stycke. Seglet
hissades och i hastig fart rusade vår lilla farkost mellan de skummande
böljorna utåt fjorden. Sedan vi vändt och återkommit till land,
befans, att vi i följd af strömmen hade förflyttats närmare Kolbay, än vi
voro, då seglatsen började. Vi lade derför å nyo ut årorna, och,
smygande inåt hvarje bugt och bakom hvarje udde, närma vi oss så
småningom vårt mål. Efter midnatt kastade strömmen om, minskades
sjögången och mojnade vinden. Vår båt började nu skjuta bättre fart.
Då vi inkommit i mynningen af Green Harbour, uppstod helt plötsligt
en stormby från NV. Hastigt hissades seglet, och i brusande fart
öfverforo vi denna bugt. Kl. omkring 3 på morgonen den 4:de
ankommo vi ganska trötta och hungriga till Polhem".
Under vår vistelse i Isfjorden hade en liten förändring i
expeditionens plan blifvit beslutad, hvilken det torde vara skäl att här
omnämna. Ursprungligen var det bestämdt, att Gladan skulle, sedan den
på vår blifvande öfvervintringsplats lossat sin last, återvända till Tromsö
för att derifrån till Sjuöarna eller det ställe, der vi skulle komma att
tillbringa vintern, uppföra en del stenkol och åtskilliga andra för
expeditionen nödvändiga artiklar, hvilka de tre expeditionens fartyg vid
sin uppresa icke kunda bära eller rymma. Då Nordenskiöld nu i
Isfjorden fick underrättelse om, att ångfartyget Mimer för koloniens vid
Kap Thordsen räkning skulle göra en resa till Tromsö och derifrån
åter till Spetsbergen, och då det fans skäl att befara, att Gladan, om
isförhållandena på Spetsbergens nordkust voro ogynsamma, icke skulle,
utan att riskera en opåräknad och oförberedd öfvervintring, kunna
fullända sin andra resa till och från öfvervintringsstället, träffades mellan
expeditionens chef och hufvudmannen för kolonisationsföretaget den
öfverenskommelsen, att Mimer skulle till Isfjorden från Tromsö
medtaga de varor, tillhörande expeditionen, hvilka egentligen Gladan skulle
hafva afhämtat derstädes. — Här yppade sig sålunda för oss ett
tillfälle att till hemmet sända några underrättelser om de öden vi hittills
under vår resa upplefvat. Att man ej tänkte lemna detta tillfälle
obegagnadt, derom vittnade ett allmänt och flitigt bref- och
rapportskrifvande under förmiddagen den 4:de Augusti. Med denna dag skulle vår
lärorika och angenäma om också stundom något mödosamma vistelse i
Isfjorden för denna gång afslutas. Ännu länge skulle vi hafva önskat
att dröja här, men den korta spetsbergssommaren var redan långt
framliden och, innan denna nådde sitt slut och vintern tog sin början,
hade vi mycket att uträtta på annat håll. På eftermiddagen lättade
båda fartygen ankare och lemnade Green Harbour. Polhem bogserade
Gladan. Utanför Kap Staratschin gjordes en stunds uppehåll för att
här nedlägga de bref, hvilka skulle medfölja Mimer till Tromsö, och
för att afhämta Nordenskiöld, hvilken begifvit sig hit redan tidigt på
morgonen. Palander for i land, uppbygde på uddens spets en
stenvarde och inlade i denna vår post. Förutom posten skulle Mimer
härifrån till Norge för vidare befordran medtaga de samlingar af
växtaftryck, som under de sista dagarne blifvit gjorda. Nordenskiöld var
nämligen angelägen, att dessa så snart som möjligt skulle tillsändas
den berömde palæontologen, professor Osw. Heer i Zürich, hvilken
granskat och bearbetat de växtförsteningar, som insamlats under
föregående svenska expeditioner till de arktiska trakterna och hvilken,
såsom man hade all anledning att hoppas, äfven skulle åtaga sig
undersökningen af de nu erhållna samlingarna. Det var för att göra dessa
i ordning att af Mimer här afhämtas, som Nordenskiöld under
förmiddagen vistats på Kap Staratschin. Sedan i land allt på nödigt sätt
blifvit ordnadt, återvände Nordenskiöld och Palander om bord,
hvarefter båtarne hissades och Polhem och Gladan fortsatte sin färd.
*
Briggen Gladan
TREDJE KAPITLET.
Färd till Fairhaven. Misslyckade försök att framtränga till Sjuöarna. Kosmiskt stoft.
Fairhavens omgifningar. Den eviga snöns växt- och djurverld. Onkel Adams
ankomst. Renarne. Spetsbergens hafsalgvegetation. Utflygt till Redbay och Foulbay.
Med verklig saknad sade vi farväl åt Isfjorden för att styra vår
kosa mot norr och med minsta möjliga dröjsmål söka uppnå Sjuöarna."
Stark nordvestlig blåst och hög sjö mötte oss, då vi utkommo på
hafvet. För att undkomma sjögången och spara oss en lång omväg,
beslöt Palander att passera genom det sund, som från Vest-Spetsbergen
eller det s. k. Fastlandet skiljer den långsträckta, af höga,
hvasspetsade, snötäckta alper och stora glacierer uppfylda ön Prins Charles
Foreland. Genom sin imponerande, men ytterst vilda och stela och,
som det tycktes, fullkomligt liflösa natur bildade denna ö en skarp
kontrast mot de många milda och leende, af rikt djur- och växtlif utmärkta
nejder, med hvilka vi i Isfjorden gjort bekantskap. Sundet eger
visserligen en betydlig bredd, men på åtskilliga ställen utskjuta så väl
från ön som från det motliggande fastlandet långa, mycket grunda
sandreflar, hvilka göra färden härigenom för den med farvattnet okände
seglaren svår och farlig och, då hög sjö sätter in från hafvet, till och
med för den med farleden mera förtrogne allt för riskabel för att
vågas. Nu herskade här inne nästan fullständigt lugn, i det så väl vinden
som sjön bröt sig mot öns yttre sida. Med spändt intresse följa vi
alla passagen af det farligaste och svåraste stället, der farleden utgöres
af en mycket trång, ett par famnar djup ränna mellan tvenne hvarandra
mötande sandbankar. Sakta framskredo båda fartygen, under det
lodskotten följde tätt på hvarandra. Allt lägre blef det tal, som
utropades af dem, hvilka ombesörjde lodningen, allt tydligare skönjdes på
fartygens båda sidor den ljusa sandbottnen. Några få alnar mera åt
venster eller höger och Polhem och Gladan skulle hafva törnat. Allt
går väl. Snart blir djupet större, och farten ökas. På, aftonen den
5:te Aug. voro vi på höjden af Forelandets nordligaste udde. Gladan
lemnades då åt sina egna hjelpmedel och var efter en stunds förlopp
utom synhåll. Det blåste redan nu hårdt och gick hög sjö, men längre
fram på qvällen växte blåsten till half storm från norr, till följd hvaraf
eldarne i maskinen måste släckas, segel tillsättas och Polhem lägga bi.
Natten blef obehaglig. Vinden bibehöll sig vid samma styrka, och
Polhem arbetade häftigt i den höga sjön. På förmiddagen den 6:te
befunno vi oss ännu under segel, liggande bi utanför den ödsliga, af
en nästan sammanhängande ismassa betäckta kuststräcka, som bär namnet
de "Sju isfjällen". Mot aftonen mojnade vinden ut, och för ånga
började Polhem närma sig den ögrupp, som är belägen vid Spetsbergens
nordvestra hörn. Kl. 5 f. m. den 7:de Aug. fälde vi ankare i
Fairhaven, ett sund beläget emellan Vest-Spetsbergen och den södra
eller inre af de båda s. k. Norsköarna. För regleringen af våra
kronometrars gång skulle här några observationer göras på den till sitt
geografiska läge med noggrannhet bestämda plats, der engelsmannen,
dåvarande kaptenen Sabine jämte några följeslagare år 1823 tre veckors tid
uppehöll sig och anstälde en serie fysikaliska och astronomiska
iakttagelser. Platsen, som är belägen på inre Norsköns SV udde, bär ännu
namnet Sabines observatorium och utmärkes af en större mängd i en
krets hopstaplade stenar. Våra observatörer landstego. Medan de
sysslade med sina observationer, företog manskapet, som fört dem i
land, en draggningstur omkring ön, hvilken lemnade en rik skörd af
hafsdjur och alger.
Vårt uppehåll i Fairhaven blef längre än beräknadt var. Dimma
och stark blåst från NO tvang oss nämligen att qvarblifva här till
följande dag, då kl. 10 f. m. färden fortsattes. Kedan förut på
morgonen hade vi från Polhem sett en skymt af Gladan. Då vi utkommit
ur sundet, fingo vi den åter i sigte och befunno oss snart i dess
närhet och på samma gång vid kanten af ett drifisbälte. Gladan togs
åter i släptåg, och med kurs på Parry-ön började vi intränga i
drifisen. Denna var ännu gles och lade under ett par timmar inga hinder
i vägen för vår färd. Visserligen gick det ej alltid rakt mot vårt mål,
utan fast mer i hundrade svängar och krokar, men vi närmade oss dock
allt jämt mot NO. Scenen omkring oss var i hög grad fängslande.
De klara, glänsande vattenytorna, hvilka återspeglade de väldiga
isstyckenas vexlande, bisarra former, de talrika skaror af lifliga
rottges och tejstar, som muntert svärmade omkring oss, de snöhvita
ismåsarne, som här och der syntes hvila på de mörka vattenspeglarne, de
större och mindre sälar, som lågo makligt utsträckta på isfälten eller
simmade nyfiket i fartygens närhet, den öfver det isfylda hafvet
lägrade lätta dimman, genom hvilken solen med dämpadt sken
framlyste, — detta allt bildade i förening en tafla, som lifligt måste anslå
hvar och en, men framför allt den, inför hvilken den för första gången
låg upprullad. Mot middagen började isen blifva allt tätare,
öppningarna mellan isflaken allt mindre och färre och framträngandet allt
svårare. Farhågan att vår väg inom kort skulle helt och hållet
spärras fick insteg hos hvar och en. Då och då erhöll Polhem af Gladan
temligen omilda knuffar, en gång med den påföljd, att dess räcke
kröktes, soffor söndersplittrades och öfverbyggnaden knakade i sina fogar.
För att komma fram måste Polhem understundom söka tränga åt
sidan större isflak, hvarvid dess fart naturligtvis alldeles hejdades.
Gladan, som ej mötte något hinder, fortsatte sin väg i Polhems
kölvatten och kom då oftast i detta fartygs omedelbara närhet. I de
flesta fall lyckades det genom skicklig manövrering att undvika
sammanstötning, men vid några tillfällen kunde i följd af farledens
obetydliga bredd en sådan oaktadt alla ansträngningar icke förekommas. Den
skada, som skedde, var obetydlig och till större delen lätt reparerad.
Efter middagen förverkligades vår ofvan omnämnda farhåga. Det var
omöjligt att komma längre. Mot norr, öster och söder låg isen tätt
packad, och så långt den numera täta dimman tillät att se stod ingen
större öppning att upptäcka i dessa riktningar. För att få en
öfverblick af isens läge beslöts, att vi skulle qvardröja der vi för tillfället
befunno oss, till dess dimman skingrade sig, hvarför båda fartygen
med isankare — grofva jernkrokar — förtöjdes vid ett större isfält. En
del af besättningarne klättrade ned på isen, andra qvarstannade om
bord och sysselsatte sig med jagt på ismåsar, hvilka i stor mängd
lockades inom skotthåll af utkastade sälspäcksstycken. Åtskilliga af dessa
vackra foglar skötos, och äfven en och annan borgmästare — också
gråmås kallad — fick med lifvet umgälla sin glupskhet och ovarsamhet.
Den brist på rädsla för menniskor, som i allmänhet utmärker
flertalet af Spetsbergens foglar, hade vi ingenstädes sett så tydligt
ådagalagd som här. Ismåsarne kommo alldeles intill oss och läto icke på
minsta sätt störa sig af de talrika, starka skott, som lossades och som
anstälde stort nederlag ibland dem. — På isfältet roar man sig med
hvarjehanda förlustelser och sysslar med undersökningar och arbeten
af åtskilliga slag. Att kasta snöboll vid 80:de nordliga breddgraden
befans särdeles nöjsamt, och ett glas svensk punsch hade enligt allas
mening sällan smakat bättre än just nu och här. Wijkander har stält
upp sina fysikaliska instrument och söker observera, men hans
försök misslyckas i följd af isstyckets sakta vaggande rörelse. Kjellman
anstränger sig för att upptaga den mörka bottensats, som finnes i
vattenfylda cylindriska håligheter på isfältets yta, i tanke att bland denna
träffa några lägre alger. Nordenskiöld, som funnit att så väl på ytan
som i det inre af det snötäcke, hvilket höljde isen, funnos strödda
talrika svarta, först vid noggrann uppmärksamhet synbara små korn,
samlar en större mängd snö i ett från Polhem hämtadt, nytvättadt lakan
för att, sedan denna nedsmälts och det härvid bildade vattnet afrunnit,
erhålla en större samlad qvantitet af nämnda mörka stoftpartiklar. —
För detta fynd äfvensom flera dylika förut och sedermera gjorda har
Nordenskiöld efter hemkomsten redogjort i en liten uppsats
titel: "Om kosmiskt stoft, som med nederbörden faller till jordytan", hvars
hufvudsakliga innehåll vi anse oss här böra i korthet angifva. Ett
häftigt snöfall, som de första dagarne af December månad 1871 inträffade
i trakten af Stockholm, bragte uppsatsens författare på den tanken att
pröfva, om ej den skenbart rena snön skulle innehålla några fasta
partiklar. För att komma till insigt härom insamlade författaren under
iakttagande af nödiga försigtighetsmått en större mängd af den snö,
som nedföll under den sista af de dagar, snöfallet varade, sålunda då
luften kunde antagas vara af föregående dagars nederbörd fullkomligt
rensad från allt stoft och dam. Denna nedsmältes sedermera. Mot
förmodan erhölls efter snöns smältning en ringa återstod af: "Ett svart
kolpulver, som vid upphettning i kolf gaf flytande
destillationsprodukter, vid förbränning rödbrun aska i riklig mängd och som dessutom
innehöll med magnet utdragna partiklar, hvilka vid rifning i en mortel
af agat tydligen visade sig vara af metallisk natur och vid upplösning
i syror med vanliga reagentier gåfvo jernets reaktioner". En dylik
undersökning anstäldes ännu en gång i Stockholms grannskap och en
tredje af Doktor Karl Nordenskiöld vid Evois skogsinstitut i Finland,
beläget norr om Helsingfors i midten af en betydlig skogspark. Båda
dessa lemnade det resultat, att i snön funnos inblandade med magnet
utdragbara svarta korn, hvilka vid rifning i agatmortel visade sig bestå
af metalliskt jern. Den qvantitet af metalliskt jern, som vid dessa
3:ne snösmältningsförsök erhölls, var dock allt för ringa för att medge ett
tillförlitligt prof på de metaller, nickel och kobolt, som alltid pläga
åtfölja jern af meteoritiskt ursprung, men deremot saknas i det vid våra
verkstäder framstälda jernet. Mot försöken kunde dessutom invändas,
att de blifvit verkstälda allt för nära mekaniska verkstäder, jernvägar
och andra industriella anläggningar, för att man med full säkerhet
skulle kunna påstå, att kolet ej härrörde från dessas eldstäder och
jernet af affall från de ofantliga massor jern, som årligen af industrien
och åkerbruket användes. Det var derför ett önskningsmål att kunna
anställa likartade försök i trakter, så långt aflägsnade från menniskors
boningar, verkstäder och anläggningar, att invändningar af sådan art
eke skulle kunna med fog mot dem göras. Tillfällen härtill erbjödo
sig under expeditionen. Att ett af dem begagnades, har redan
omnämnts, och vi kunna tillägga, att flera, som sedermera erbjödo sig,
icke försummades. De norr om och på Spetsbergen gjorda
undersökningarna lemnade ett likartadt resultat med de förut anstälda. Nu
lyckades det ock att af det ifrågavarande ämnet insamla så mycket, att
det efter expeditionens återkomst till Sverige kunde underkastas ett
qvalitativt prof. Häraf visade sig, "att det utom metalliskt jern innehöll
fosfor, kobolt och sannolikt äfven nickel". Ur resultatet af dessa
undersökningar anser sig författaren kunna draga den slutsatsen, "att ringa
qvantiteter af ett kosmiskt stoft, innehållande metalliskt jern, kobolt,
nickel, fosforsyra och ett kollikt organiskt ämne med nederbörden
nedfaller till jordytan". Författaren tillägger: "Så ringa och obetydlig
mängden af detta ämne än är i förhållande till den samtidigt nedfallna
snön eller vattnet, torde det dock spela en vigtig rol i naturens
hushållning t. ex. för att med sin fosforsyrehalt återge den af upprepade
skördar utarmade jorden dess bördighet. Af stor vigt torde denna
iakttagelse äfven vara för teorien om stjernfallen, norrskenen, solröken
m. m. Det torde äfven förtjena att undersökas, om man ej i ett
dylikt fenomen bör söka förklaringen till den i meteoriterna så ymnigt
förekommande magnesians rikliga uppträdande i vissa bestämda
geologiska horisonter, och om ej en visserligen ringa, men dock
oupphörligt försiggående tillökning af jordens massa måste betinga mycket
väsendtliga förändringar i de nu gällande geologiska teorierna, hvilka
gå ut från det antagandet, att jordklotet sedan växters och djurs
första uppträdande varit i qvantitativt hänseende i det närmaste
oförändradt, att de geologiska förändringarna alltid, berott på förändring i
massans fördelning på jordytan, aldrig på tillkomsten utifrån af nytt
byggnadsmaterial till vårt jordklot".
Efter lång väntan skingrade sig omsider dimman, och det visade
sig då, att åt det håll, vår kosa gick, isen låg så tätt packad, att all
tanke på framträngande i denna riktning för tillfället måste
öfvergifvas. Det beslöts derför att undersöka, om icke isen närmare kusten
var glesare och möjligen skulle släppa våra fartyg igenom mot öster.
Vi styrde mot söder, allt jämt genom tät is. På morgonen den 9:de
Aug. befunno vi oss i närheten af Welcome Point och sammanträffade
här med besättningen på ett norskt fångstfartyg, af hvilken vi erhöllo
den nedslående upplysningen, att på lång tid isförhållandena norr om
Spetsbergen icke varit så svåra som detta år, att dess fartyg i tre
veckor legat innestängdt i Liefdebay och att mot öster härifrån hafvet
var uppfyldt med tätt packad drifis, som skulle komma alla
framträngningsförsök med fartyg åt detta håll att stranda. Då det icke var
förenadt med någon fördel, men väl med större eller mindre risk att
qvardröja i och låta våra fartyg innestängas af isen, återvände vi till den
förträffliga hamn, vi dagen förut lemnat, för att här afvakta, att en
gynsam vind skulle skingra isen. Kl. 5 på aftonen inlöpte Polhem och
Gladan i Fairhaven och ankrade i närheten af inre Norsköns vestra udde.
Vi vilja försöka göra läsaren bekant med denna ödsliga nejd, som
så länge blef vår nödtvungna vistelseort och der vårt tålamod sattes
på så hårda prof.
Vid Spetsbergens nordvestra hörn ligger en samling större öar, af
hvilka de båda längst i öster belägna bära namnet Norsköarna. Den
närmast fastlandet liggande, större af dessa kallas inre eller östra
Norskön, den andra benämnes yttre eller vestra Norskön. Såsom förut
omnämnts kallas det föga mera än en engelsk mil breda sund, genom
hvilket inre Norskön skiljes från fastlandet, för Fairhaven. Liksom hela
nordvestra delen af Spetsbergen tillhöra dessa öar den på Spetsbergen
föga utbredda granit- eller granit-gneis-formationen. Brant,
kägelformig, uppnående en höjd af 1000—1500 fot höjer sig inre Norskön ur
hafvet. Dess sidor äro betäckta af en stor mängd huller om buller
liggande större och mindre stenblock, hvilka ofta vid minsta beröring
förlora jämvigten och med väldigt brak störta ned utför branten. Att
bestiga ön är derför förenadt med lifsfara. I klyftorna i detta vilda
stenrammel hafva rottgesen och fjällräfven ett omtyckt tillhåll. Den
senares skarpa, ängsliga skri bidrager i sin mån att åt ön gifva en
prägel af hemsk ödslighet. Fanerogamvegetationen är här ytterst
torftig. Ett och annat grässtrå, några förnöjsamma Drabor, några stånd
af Fjällvallmon är nästan allt hvad man af högre växter kan upptäcka.
Fåtaliga och sparsamma äro äfven mossorna, rik eller åtminstone
yppig deremot lafvegetationen, såsom den öfver hufvud är i
Spetsbergens granittrakter. — Förflytta vi oss öfver det smala, strömdigra
sundet till det motliggande fastlandet, träffa vi här en till grunddragen
likartad, men dock mera omvexlande och något mindre ödslig natur.
Mot vester bildas Fairhavens södra strand af ett brant i hafvet
stupande, mörkt och kalt fjäll. Öster om detta inskjuter en grund, på
båda sidor af nästan lodrätt uppstigande fjällväggar begränsad liten
bugt, i hvars botten en smal, 30—40 fot hög, starkt sluttande isström
utmynnar. I bergen, som omge dess nedre del, bor en mängd
rottges, tejstar och gråmåsar, de senare hufvudsakligen intagande bergens
öfre klyftor och utsprång. Från glacieren ljuder med korta afbrott,
återkastadt från de närliggande höjderna, detta åsklika dån, som
framkallas då isstycken lossna från dess massa; i fjällen herskar
denna liflighet och rörlighet, förmärkes detta dofva surrande och
kacklande, som är egendomligt för äfven de mindre talrikt bebodda
fogelfjällen. Vid dessas fot, t. o. m. alldeles i glacierens närhet, frodas en
yppig, men på arter fattig vegetation. Här förekomma stora
Cochlearior och Oxyrior, några särdeles prydliga Draba-arter (Draba
oblongata och altaica), storväxta lafvar af åtskilliga slag m. fl. Största
uppmärksamheten ådrager sig dock en hittills endast på detta ställe
anträffad Ranunkel (Ranunculus sulphureus var. hirtus), som i fotshöga,
yppiga exemplar allmänt förekommer på de mossbeklädda sluttningarna. —
Strax öster om och endast genom en smal fjällrygg skild från
förutnämnda glacier, sträcker sig en annan, efter all sannolikhet för
tillfället i tillbakaskridande stadd isbrä, och öster om denna utgöres
stranden af ett temligen bredt, delvis sumpigt, sterilt lågland, som åt
söder begränsas af en brant, med stenblock öfversållad fjällsida,
upptill förlorande sig under den eviga inlandsisens hvita täcke. — På större
afstånd mötes ögat åt öster till af hafvets vida blånande yta och mot
vester af ön Vogelsang, som i vild ödslighet täflar med eller måhända
öfverträffar Norsköarna, och ännu längre bort i denna riktning fram"
skymtar Amsterdamön och den mörka, höga bergudde, som åtskiljer
de båda vikarne Foul- och Smeerenbergbay.
På nämnda lågland, nära en liten grundt deri inskjutande bugt,
synas lemningar efter några trankokerier, hvilka föra tanken tillbaka till
de tider, då hvalarne ännu voro talrika i det haf, som sköljer
Spetsbergens kuster, då, såsom fallet var i slutet af det 17:de och under
hela det 18:de århundradet vissa år flera hundrade fartyg med till sammans
flera tusen mans besättning besökte dessa trakter, då engelsmänn,
hamburgare, holländare, fransmän, spaniorer, danskar och ryssar anstälde
ett gemensamt utrotningskrig mot hvalar, sälar och renar, då stolta,
välbeväpnade örlogsfartyg kryssade i dessa farvatten och blodiga
strider föreföllo de särskilda nationerna emellan, och då vid den nära
Fairhaven liggande Smeerenbergbay med ofantliga kostnader talrika
byggnader uppfördes, hvilka under sommaren beboddes af handelsmän
och handtverkare af allehanda slag, som försågo fångstmännen med
hvad de kunde behöfva. De nu i ruiner fallna trankokerierna
förskrefvo sig måhända från den tiden, då sommarkolonien vid
Smeerenberg egde sin blomstringsperiod. Då rådde helt säkert äfven här vid
Fairhaven verksamhet, rörelse och liflighet och icke denna ödsliga
stillhet, detta djupa allvarliga lugn, som nu ej sällan under vår vistelse
här stämde vårt sinne till vemod. Äfven om dödens härjningar uppe i
höga norden erinra dessa ruiner. I en af dem ligga nämligen mellan
spillrorna af en sönderslagen likkista några menniskoben och i
närheten på den sparsamt mossbevuxna sanden synes en enkel af
tegelstensbitar, hoplagda i form af bokstäfver, bildad grafskrift, som skulle gifva
upplysning om namnet på den, hvars lik här blifvit nedbäddadt.
Tegelstensbitarne voro nu något rubbade ur sitt ursprungliga läge och
skriften derför omöjlig att med full säkerhet dechiffrera. Att den
döde var en ryss, derpå kunde ej tviflas.
I vestra delen af Fairhaven, ungefär midt emellan Norskön och
fastlandet, låg en liten holme, höjd några få fot öfver hafsytan. Hit
begåfvo sig några af deltagarne i expeditionen sent på qvällen den dag,
vi ankrat i Fairhaven. Natten var utomordentligt skön. Från en
alldeles molnfri, klarblå himmel strålade solen med förmildrad glans.
Luften var fullkomligt stilla. Hafsytan, som här och der betäcktes
med en tunn ishinna, låg spegelblank och öfvergjuten med ett
ljusskimmer, hvilket här och der afbröts af de omgifvande, mörka fjällens
djupa slagskuggor. På bergens toppar glittrade det snöhvita istäcket,
och från glacieren ljöd ett utdraget dån, som för en stund skingrade
det djupgripande, majestätiska lugn, hvilket i allmänhet tillhör och
hvilar öfver de arktiska trakterna, men i synnerhet de ljusa
sommarnätterna. — Till vår ej ringa förvåning träffade vi på den lilla, till större
delen sanka holmen en mängd rufvande ejderhonor, en omständighet,
som visade, att denna plats för detta år blifvit förskonad från
fångstmännens förödande ägg- och dunsamlingsraseri. Med anledning af sin
rikedom på ejder kallades ön sedermera af oss sinsemellan
Ejderholmen. Hvarken på inre Norskön eller på den motliggande stranden af
fastlandet hade vi hittills upptäckt och funno ej heller sedermera
några ejderbon. Sannolikt hade fruktan för fjällräfvarnes rofgirighet och
lömska anfall afhållit ejdrarne från att här uppslå sina bopålar. Utom
ejdrar hade också tärnor i mängd sitt tillhåll på den lilla holmen, och
deras små, nyss ur äggen utkomna, dunklädda ungar träffade vi här och
der inkrupna bland den isbeklädda mossan eller sakta tultande fram på
den frostiga jorden för att undgå oss, då vi kommo dem allt för nära.
Nog får det medges, att deras vagga var luftig och sval. Vid ett
ungefär på midten af Ejderholmen liggande större klippblock, hvars torra
sidor voro rikligt bevuxna med stora tufvor af den egendomliga algen,
Prasiola crispa, slog Nordenskiöld sig ned för att observera
midnattssolen. Vi öfriga af sällskapet sysslade med hvarjehanda, samlade alger
och andra växter, beskådade ejdrarne, fångade och värmde de små
tärnungarne, som väckte vårt uppriktiga medlidande. Derjämte
företogo vi en kort utflygt till det närliggande fastlandet för att på nära
håll bese den lilla, i bugten utmynnande glacieren och dess omgifningar.
Solen började åter höja sig på himlahvalfvet, observationen var
afslutad, och vi återvände till vårt fartyg.
Under de nu närmast följande dagarne svekos allt jämt våra lifliga
förhoppningar, att en gynsam vind skulle blåsa upp, drifva de under
Spetsbergens nordkust tätt liggande ismassorna mot nordvest eller
åtminstone mot norr och sålunda öppna en väg för oss mot öster. Den
vindflöjel, hvilken med stor ansträngning blifvit uppsatt på toppen af
inre Norskön, på det vi genom den skulle erhålla säker kännedom om
den verkliga vindriktningen på hafvet — i sundet blåste oftast annan
vind än derutanför — visade alltjämt på nordlig eller nordvestlig vind,
då vi deremot önskade sydostlig eller sydlig. — Emellertid sökte vi så
väl som möjligt använda den tid, vi nödgades qvardröja här. Full
verksamhet rådde dagen om. Hvarje morgon for Wijkander öfver till
Sabines observatorium och anstälde långa och många serier af
magnetiska iakttagelser. Officerarne gjorde astronomiska observationer.
Dagligen voro två, stundom tre draggningsbåtar ute från morgon till
qväll och medförde nästan alltid vid hemkomsten en rik skörd af
hafsdjur och hafsalger, hvilkas tillvaratagande och konservering gaf
Envall, Kjellman och Nordenskiöld under större delen af dagen full
sysselsättning. På lediga stunder gjordes utflygter i Fairhavens
omgifningar, hvarunder Envall fotograferade de framstående parti, denna
trakt hade att uppvisa. Kjellman gjorde insamlingar af det fåtal högre
växter, som här funnos, och fylde små flaskor och profrör med de
lägre alger, som anträffades i de stillastående vattensamlingar och
rännilar, hvilka förekommo i ymnighet. — Äfven åt snöfälten egnades
uppmärksamhet och åt de organismer, som tillbragte sitt lif på dessa.
Här blefvo vi för första gången under expeditionen i tillfälle att få
se s. k. grön och röd snö. På nedre delen af den förut omnämnda,
efter hvad det tycktes i tillbakaskridande stadda glacieren befunnos
vissa dels mindre dels större sträckor ega en ljusare eller mörkare än
i grönt än i rödt stötande färg, hvarigenom dessa ställen tydligt stucko af
mot den öfriga, klart hvita snömassan. Det var ej alltid endast sjelfva
ytan af snön, som visade sig färgad; stundom egde det färgade lagret
en mäktighet af 1—2 tum. Denna egendomliga företeelse är sedan
gammalt bekant, och kändt är äfven, att denna snöns besynnerliga färg
härleder sig från en mängd små, till växtriket hörande, endast med det
beväpnade ögat urskiljbara organismer, hvilka fått sig anvisadt att bebo
snömassorna, liksom ville naturen från dessa förtaga karakteren af
liflöshet. Den lefvande naturen röjer häri sin stora rikedom och
alstringskraft, sin förmåga att frambringa former, som äro afpassade
äfven för de, som det kunde tyckas, mot lifsverksamheten mest
fiendtliga förhållanden. Genom sin ytterst enkla byggnad visa dessa
organismer, att vi så att säga inför dem stå vid växtverldens
begynnelsepunkt, att vi i dem hafva för oss de yttersta länkarne i den kedja af
liksom gradvis och så småningom i utveckling stigande former, hvilken
når sin höjdpunkt i de månggestaltade och praktfulla växtmassor,
hvilka uppspira ur söderns rika jord. Låtom oss, för att litet närmare
lära känna dessa naturalster, med mikroskopets tillhjelp undersöka en
droppe af det vatten, som den starka middagssolen låter framsippra
ur det gröna snöfältet. Med obeväpnadt öga hafva vi redan sett, att
vattendroppen eger samma färg som den snö, från hvilken den ledde
sitt ursprung. Sedd under mikroskopet visar den sig utgöras af en klar
ofärgad vätska — vatten —, i hvilken simma små klotrunda kroppar,
— celler —, af hvilka de allra flesta hafva ett grönt innehåll och en
fullkomligt slät membran, några ett rödt innehåll och en vågig membran.
Några små gruskorn och några fina, prydligt utsirade glasklara föremål —
spillror af det kiselpansar, af hvilket de lågt stående växter, som
benämnas Diatomaceer eller Bacillarieer, omgifvas — är det enda, som i
allmänhet kan jämte dem i vattnet upptäckas. Dessa klotrunda, färgade
kroppar utgöra just de växtorganismer, vi här åsyfta, och de äro, såsom
vi funnit, så enkla, som gerna en växt kan vara, då de hvar för sig
bestå af endast en växtcell. Lika enkla som de äro till sin byggnad,
lika obetydliga äro de till sin storlek, ehuru de härutinnan visa någon
vexling. De största äro 35, de minsta 10 μ
mängd de förekomma, kunna vi lätt inse deraf, att en vattendroppe,
soto förskrifver sig från en försvinnande liten del af det genom dem
färgade snölagret, vid närmare undersökning befinnes innehålla 20 — 30
och kanske ännu flera af dessa obetydliga växter. Dessa båda slags
till färg så olika individer tillhöra de skilda arter eller utgöra de
en enda art? Antagligen äro de att anse för två till olika slägten
hörande arter, af hvilka den ena blifvit benämnd Chlamydococcus
nivalis, den andra Pleurococcus vulgaris. Till den förra höra de
röda, till den senare åter de gröna cellerna. — Egendomliga äro de
yttre förhållanden, under hvilka dessa naturalster ega sin tillvaro. Det
är sommar. Den varma middagssolen skiner ned på snöfälten, och de
små växterna befinna sig nu i ett vattendränkt snölager, hvars temperatur
är noll grader Celsius. Då solen härpå sänker sig mot horisonten,
utan att dölja sig under denna, faller också luftens temperatur och
nedgår oftast under fryspunkten, hvarvid den förut upptinade,
vattendränkta snön sammanfryser till ett istäcke, i hvilket de små algerna
komma att inbäddas. Ogynsamma nog kunna vi tycka redan de yttre
förhållanden vara, för hvilka dessa växter sommartiden äro utsatta, men
betydligt ogynsammare äro dock de, hvilka under vintern inträda.
Den korta sommaren är slut, solen har gått ned, den mer än tre
månader långa polarnatten breder sitt mörka dok öfver Spetsbergens isiga
jord, och luftens temperatur har fallit betydligt och håller sig långa
tider mellan — 30° och — 40° C. Snöfältens yta, som beröres af
den kalla luften, afkyles i samma mån som denna, och äfven i
snömassornas inre sänker sig temperaturen i hög grad, om den också ej
blir så låg som den omgifvande luftens. För att närmare belysa detta
förhållande tillåta vi oss att här anföra några iakttagelser, som först
längre fram, d. v. s. under vintern, gjordes. En dag i Februari månad,
då luftens temperatur var omkring — 35° C., undersöktes temperaturen i
en större snömassa på olika afstånd från dennas öfre yta och visade
sig då vara: strax under ytan — 32°, på 26 centimeters djup — 26° och på
35 centimeters — 20° C. På samma gång dessa siffror ådagalägga, huru
värmegraden tilltager mot det inre af en snömassa, som omgifves af
ett i betydligare grad afkyldt luftlager, visa de oss också, att den del
af ett snöfält, i hvilken ifrågavarande växter förekomma, understundom
för någon tid eger en ej ringa köldgrad. Men utsatta för ett mer än
3 månader långt, beständigt mörker och omgifna af ett medium, hvars
temperatur stundom sänker sig ända till — 33° och måhända lägre, duka
dock ej dessa enligt vår föreställning och vårt sätt att se så veka växter
under. De slumra — så får man väl anse — tryggt i sin kalla bädd,
till dess vårsolens glöd uppvärmer denna och väcker dem sjelfva till
ny lifsverksamhet.
Länge ansåg man de två nyssnämnda algarterna vara de enda växter,
som bebodde snö- och isöknarne. Under den vandring, som doktor
Berggren och Nordenskiöld år 1870 företogo på den ismantel, som
höljer större delen af Grönland, påträffades dock uti bottnen af små
håligheter i ismassan utom dessa äfven tvenne andra algarter, hvilka,
ehuru äfven de lågt organiserade, dock stå något högre än de förut
kända isalgerna. Den ena af dessa är en Scytonema, den andra, som ej
kan identifieras med någon förut känd alg och hvars plats i systemet
ej med säkerhet låter bestämma sig, benämnes af Berggren
Ancylonema Nordenskiöldii och utgöres af purpurbruna, cylindriska celler, än
sinsemellan fria, än förenade i längre eller kortare trådar. De
samlingar af snö- eller isalger, som af oss vid Fairhaven gjordes, innehålla,
såsom den undersökning utvisar, hvilken Docenten V. B. Wittrock med
dem företagit. utom en mängd individer af först anförda arter
åtminstone 15 växtarter, af hvilka ingen är identisk med någon af de två,
som upptäcktes af Berggren och Nordenskiöld på Grönlands inlandsis.
Sålunda omfattar den eviga snöns och isens växtverld, för så vidt den
hittills är känd, åtminstone 19 sinsemellan olika former.
Djurlifvet är ej heller helt och hållet bannlyst från de året om
fortvarande snöfält och ismassor, som betäcka en så stor del af
Spetsbergen och andra högarktiska trakter. Vi syfta härmed icke på
fjällräfven, som vi då och då vid Fairhaven sågo företaga en kort
vandring på glaciererna, ej heller på isbjörnen, som stundom genomkorsar
isöknarne, då den förflyttar sig från den ena jagtmarken till den andra;
de vilda bergsklyftorna äro den förres, det isfylda hafvet den senares
egentliga och vanliga hemvist. Liksom de växtorganismer, som bebo
snö- och isfälten, äro små och obetydliga, så höra också de djurformer,
som, om ej uteslutande, dock, såsom det syntes, icke blott
tillfälligtvis uppehöllo sig på och lifvade glaciererna vid Fairhaven, till dem,
hvilkas så väl yttre som i synnerhet inre byggnad endast det
beväpnade ögat mäktar tydligt urskilja. De tillhöra insekternas klass och
den grupp af denna, som af zoologerna benämnes Podurider, och
hvilkas, åtminstone för den mera ytlige betraktaren, mest framstående
egendomlighet utgöres af ett gaffellikt klufvet, från bakkroppens undre
ida utgående bihang, en s. k. hoppgaffel, förmedelst hvilken dessa
djur kunna göra för sin ringa storlek rätt betydliga hopp. Det var en
blå art, benämnd Podura nivalis, som vi ofta vid Fairhaven sågo lifligt
hoppa omkring på glaciererna och som understundom på vissa ställen
förekom i på individer så rika och i så tätt slutna skaror, att de på en
yta af omkring en qvadratfot helt och hållet undanskymde snöns hvita
färg. Äfven i Skandinavien äro dessa smådjur (Podurorna) allmänna
och uppträda äfven här stundom i så stora skaror, att de helt och
hållet betäcka marken på en större sträcka. — Dessa stora, vid vissa
tillfällen förekommande Poduraskaror förtjena i viss mån från
kulturhistorisk synpunkt vår uppmärksamhet, emedan de tillhört den apparat,
af hvilken vidskepligheten begagnat sig. De benämndes härsmask och
ansågos vara ett säkert förebud till krig.
Den 13:de Aug. på aftonen upptäckte vi utanför Fairhavens vestra
mynning ett ångfartyg, som, kommande söderifrån, höll kurs förbi
Norsköarna mot NO. Det anade oss, att det var det af expeditionen
i Göteborg förhyrda handelsångfartyget Onkel Adam, som nu
ankommit till Spetsbergen och var stadt på resa till Sjuöarna för att här
uppsöka oss. För att tillse, huru härmed förhöll sig, och för att, om
vår aning bekräftade sig, gifva Onkel Adams befälhafvare upplysning
om vår vistelseort och om anledningen till vårt uppehåll här,
afskickades styrman Stjernberg jämte några man med den mest
snabbseglande af Polhems båtar att möta ångaren, då den passerat förbi yttre
Norskön. Båten, framdrifven af en frisk, nästan hård vind, var snart
ute till hafs, bemärkte och bemärktes af ångbåten, hvilken befans vara,
såsom vi förmodat, Onkel Adam. Denna ändrade genast kurs och
inlöpte efter en stunds förlopp i Fairhaven och ankrade i närheten af
de båda andra fartygen. — Under den tid, vi varit afskilda från den
civiliserade verlden och beröfvade möjligheten att få kännedom om de
händelser, som der timade, hade de för hvarje stund nya intryck, vi
erforo, och den lifliga verksamhet, som fullgörandet af våra åligganden
kräfde, trängt alla öfriga intressen i bakgrunden. Nu väcktes med ens
till lif ett oemotståndligt begär att få en inblick i verldshändelsernas
gång och att framför allt lära känna, hvad som tilldragit sig i vårt
fädernesland och våra hem, sedan vi lemnade Skandinaviens kuster.
Kaptenen på Onkel Adam bestormades derför från alla sidor med
oupphörliga frågor, och de bref och tidningar, han till vår glädje
medförde, lästes med det mest intensiva intresse.
Onkel Adams last utgjordes af stenkol, renmossa, 3:ne för
expeditionens räkning i Tromsö inköpta grisar, några höns och de 40 för
den tillämnade isfärden afsedda renarne. Med Onkel Adam följde
fyra lappar, Nils, Mickel, John och Anders, hvilka skulle hafva
uppsigt öfver och sköta renarne. Till sin hjelp medförde de tvenne
renhundar, en lydande namnet Runn, den andre namnet Kepp. Renarne
hade lugnt och tålmodigt fördragit den långa sjöresan, men voro dock
enligt lapparnes uppgift temligen medtagna af densamma och i behof
att snart komma i land och röra på sig.
Då nu alla tre expeditionens fartyg voro församlade, beslöts, att
ett gemensamt framträngningsförsök mot öster skulle göras, och kl.
½1 på morgonen den 15:de Augusti lemnade derför den "stora svenska
nordpolseskadern" Fairhaven. Snart träffades iskanten, hvilken nu
syntes ligga längre mot vester än vid vår första färd mot öster, och
redan kl. 6 förmiddagen visade det sig omöjligt att framtränga längre
i den riktning, vi ernade oss. Vi hade då uppnått 79° 56" N Lat. och
13° 15" O Long. från Greenwich och ej ens lyckats komma så långt
åt öster som förra gången. Att det ej var med så särdeles angenäma
känslor, vi å nyo vände stäfven mot Norsköarna och ankrade i
Fairhaven samma dag på aftonen, är lätt att inse. Ännu fans dock ej
skäl att misströsta om en lycklig utgång. Under 1868 års expedition
hade hafvet norr om Spetsbergen ännu i Oktober månad varit
navigabelt, och af föregående berättelser hade vi oss bekant, huru hastigt
en, förändring i isens läge häruppe kan inträda. Någon dags gynsam
vind, och den ismassa, som nu stängde vår väg, kunde draga sig mot
vester och norr och farleden för oss vara fullkomligt obehindrad. Vi
fortsatte derför utan oro med ifver våra nyss afbrutna arbeten.
Draggningsbåtar voro flitigt i rörelse dagen om, exkursioner gjordes, och
observationer af allehanda slag anstäldes. På qvällarne, i synnerhet
de dagar, då, såsom ofta hände, en isande kall vind blåste och snön
yrde fram öfver Fairhaven, samlade sig "gunrumsherrarne" i Polhems
eller Gladans varma salong och sökte med hvarjehanda medel göra
lifvet så lätt och angenämt som möjligt.
Dagen efter återkomsten till Fairhaven skulle renarne sättas i land
på inre Norskön. Då Onkel Adam icke i följd af vattnets ringa djup
och den från hafvet ständigt inkommande dyningen kunde gå så nära
stranden, att renarne på utlagda landgångar kunde föras direkt från
fartyget i land, fans ingen annan utväg än att på båtar transportera
djuren från fartyget. Största svårigheten härvid var naturligen
renarnes nedförande i båtarne. Dock gick äfven detta bättre och lättare,
än vi i början förmodat. Omkring den mellersta delen af djurets
kropp spändes en af segelduk förfärdigad gördel, och förmedelst en
hisställning upplyftades det i denna så högt att det kom ofvan
fartygets räcke och firades derpå sakta ned i den vid fartygets sida
liggande båten. Då renen märkte, att det bar i höjden, gjorde han
förtviflade ansträngningar för att komma lös, men sedan han väl förlorat
fotfäste, hängde han med utsträckta ben och slutna ögon fullkomligt
stilla och orörlig, tills han kom i beröring med båten, då åter några
vilda krumbugter gjordes. Efter något ögonblick lyckades det i
allmänhet de i båten varande lapparne att lugna den oroliga. En ren
blef dock till den grad förskrämd af detta ovanliga sätt att färdas, att
han, då han kommit i båten och blifvit befriad från lifgördeln, med
ett häftigt och hastigt språng störtade sig i sjön. Han fick sig ett
kallt bad och blef tvungen att simma i land, hvilket dock icke tycktes
i minsta mån bekomma honom illa. Att döma af deras lifliga språng,
då de kommo på stranden, voro renarne mycket nöjda att åter få fast
mark under fötterna. De spredo sig ofördröjligen på ön, klättrade
käckt bland stenramlet och förtärde med begärlighet de lafvar och
grässtrån, som här och der framstucko. Lapparne gjorde renarne
sällskap till inre Norskön, fingo här ett tält åt sig uppslaget och inrättade
sig ofördröjligen så godt sig göra lät på lappmanér. En tid förflöt.
Renarne tycktes trifvas väl. Betet var visserligen ringa, men dock
tillräckligt för de få djurens behof under någon kortare tid.
Lapparne åter voro till en början ingalunda belåtna med sin lott, särskildt
Mickel, den bland de fyra, hvars utseende och uppförande var minst
tilltalande och vinnande. "Icke kunna göra eld, icke kunna koka, icke
kunna äta denna mat" klagade han på sin dåliga svenska, då vi
frågade, huru de befunno sig och trifdes. Emellertid lärde de sig snart
att göra upp eld och att uppvärma preserverna, hvilka efter kort tid
tycktes smaka dem förträffligt.
Vårt tålamod började sättas på hårdt prof. Vädret fortfor att vara
ogynsamt. Stiltje och nordliga vindar omvexlade med hvarandra, och
endast undantagsvis förmärktes några söderifrån kommande fläktar.
Blåste någon stund sydlig vind, så var den städse allt för svag för att
kunna åstadkomma någon rubbning i isens läge. Det började se
tvifvelaktigt ut, att Gladan skulle kunna företaga den påtänkta resan från
den blifvande öfvervintringsplatsen till Isfjorden, för att der afhämta
och till vinterqvarteret uppföra de varor, hvilka Mimer från Tromsö
för expeditionens räkning uppfraktat till kolonien vid Kap Thordsen,
dit detta fartyg nu kunde antagas hafva återkommit. Från denna resa
borde derför om möjligt under för tillfället rådande förhållanden
Gladan befrias. Detta kunde ernås derigenom, att Onkel Adam nu genast
begaf sig till Kap Thordsen, här intog den del af Mimers last, som
tillhörde expeditionen och derpå återvände till Fairhaven. Om
väderleken ej blefve allt för ogynsam, kunde denna resa medhinnas på några
dygn, och det var att motse, att expeditionens uppehåll i Fairhaven
ännu skulle vara minst så länge. Om efter Onkel Adams återkomst
till Fairhaven, en fördelning af de varor, det afhämtat, gjordes på de
tre fartygen, skulle, sedan nu det kolförråd, som utgjorde en
väsentlig del af Polhems last vid afresan från Tromsö, äfvensom en del af
det, hvilket Gladan innehade, hunnit förbrukas, visserligen med
svårighet, men dock utan att någon egentlig risk deraf var att befara, alla
expeditionens tillhörigheter kunna samtidigt föras från Fairhaven till
öfvervintringsplatsen och sålunda, sedan denna uppnåtts, Gladan och
Onkel Adam, efter att hafva lossat sin last, ofördröjligen, om så
fordrades, kunna anträda sin återresa till Sverge. Expeditionens chef
beslöt också att vidtaga ofvan åsyftade förändring i den plan, som
under vår vistelse i Isfjorden blifvit uppgjord, och som förut
omnämnts, och beordrade derför befälhafvaren på Onkel Adam, att, sedan
en del af den last, detta fartyg nu innehade, blifvit lossad, gå till Kap
Thordsen och derifrån till Fairhaven uppföra de expeditionen
tillhöriga varor, som af Mimer från Tromsö medförts. I följd af denna
order lossades ofördröjligen Onkel Adams last. Åtskilligt togs om
bord på Polhem och Gladan, åtskilligt upplades på stranden vid inre
Norskön, hvilket senare skulle å nyo föras om bord på Onkel Adam
vid dess återkomst från Isfjorden. Söndagen den 18 Aug. lemnade
detta fartyg Fairhaven. — På aftonen dagen förut inkom hit ett norskt
fångstångfartyg, vid namn Spetsbergen, på resa söder ut från
Liefdebay, der det i 5 veckor legat innestängdt af is. Dess kapten
berättade oss, att mot öster isen ännu låg tätt packad och under kusten
och att i Hinlopen Strait och Wijdebay funnos innestängda till sammans
6 fångstfartyg, nämligen 3 ångbåtar och 3 segelskutor.
Den del af Fairhaven, der Polhem och Gladan lågo till ankars,
visade sig i flera afseenden för fartygen ofördelaktig. Ankarsättningen
var mindre god, hög sjö satte ofta in ifrån hafvet, strömmen gick
häftig, och is inkommande ifrån norra bassinen blef här ej sällan
besvärlig. Gladan råkade i följd häraf mången gång i drift och hotade att
lägga om bord med Polhem. Palander blef derför betänkt på att åt
sitt fartyg uppsöka en annan, mera tjenlig ankarplats. En förträfflig
sådan erbjöd den lilla bugt på fastlandet, i hvars botten den största
af de båda här förekommande glaciererna hade sitt utflöde. Här skulle
fartyget vara skyddadt för all sjögång och alla utifrån hafvet
kommande vindar, och isen kunde man antaga skulle i följd af den starka
strömsättningen i sundet passera förbi den lilla viken. Endast med
den is, som glacieren aflemnade, skulle fartyget möjligen komma i
beröring, men den var till mängd och storlek allt för obetydlig för
att kunna vara till någon skada. Bottnen utgjordes af grusblandacl
lera och erbjöd sålunda en förträfflig ankargrund. Djupet så väl i
bugten som i sundet var tillräckligt äfven för fartyg, som voro
betydligt mera djupgående än Polhem. Polhem ombytte ankarplats och låg
i denna lilla bugten, som motsvarade alla förväntningar, fullkomligt
stilla och skyddadt, under det Gladan, som ännu en tid qvarblef på sin
gamla plats, ofta sågs häftigt rida för sjön och kämpa mot isen.
En afton hördes till briggen från den närliggande Norskön höga
rop, hvilka höjdes af den på stranden stående lappen Mickel. Då man
lyssnade efter, kunde orden: "kom till mig", urskiljas. En båt gick i
land, och Mickel meddelar dess förare, att en af våra renar nyss förut
träffats död vid foten af berget. Sannolikt hade renen under klättring
i det stenrammel, som, såsom vi förut nämnt, betäckte bergsidorna på
inre Norskön, förlorat fotfäste, ramlat nedför branten och i fallet
dragit med sig och träffats af några löst liggande stenblock. Endast
medelst ett sådant antagande kunde det förfärligt sönderkrossade tillstånd,
hvari den döda renens kropp befann sig, på ett tillfredsställande sätt
förklaras. Dagen derpå omkom ännu en ren, förmodligen på samma
sätt som den förra.
Onkel Adam hade ännu icke den 26:te Aug. afhörts, ehuru nu så
lång tid förflutit, sedan det lemnade Fairhaven, att det, om inga
oförutsedda omständigheter inträffat, bort vara åter på detta ställe.
Sannolikt hade det i Isfjorden blifvit uppehållet af en eller annan orsak.
Då de vindar, som blåst under de sista dagarne, i allmänhet varit
gynsamma för att skingra de norr om Spetsbergen liggande ismassorna,
beslöts att den 27:de Aug. å nyo göra ett försök att tränga ostvart.
Renarne togos om bord på Polhem och stäldes på öfre däcket.
Ombordtagandet försiggick utan svårighet, men fartyget blef så belamradt, att
man hade största möda att kunna taga sig fram. Sedan enligt den
öfverenskommelse, som träffades vid Onkel Adams afgång till
Isfjorden, förhållnings order för kapten Clase blifvit nedlagda i en varde på
vestra udden af inre Norskön, lemnade Polhem och Gladan nyss
nämnda dag Pairhaven. Komna utanför mynningen af Rödebay,
sålunda sedan endast några få mil blifvit tillryggalagda, mötte vi ett
fångstångfartyg, hvars kapten meddelade, att isens läge var i det närmaste
oförändradt. För ett bogserande fartyg skulle det blifva omöjligt att
komma fram. För att tillryggalägga vägen häremellan och Hinlopen,
derifrån han kom, hade fordrats 14 dygn. Missbelåtna återvände vi
med anledning af dessa upplysningar till Fairhaven, der båda fartygen
ankrade på det ställe, Polhem nyss förut lemnat. Renarne fördes utan
dröjsmål åter i land, nu dock ej på inre Norskön, som visat sig vara
en för dem allt för farlig vistelseort, utan på fastlandet, der terrängen
var mera jämn, stenrasen mindre svåra och hotande samt betet i någon
mån rikare. Samma ren, som förra gången föredragit att simma i
land, kastade sig äfven nu, då han kände sig befriad från den gördel,
i hvilken han nedhissats i båten, ögonblickligen i hafvet. Han
aflägsnade sig emellertid icke från båten och sina i denna varande
kamrater, förr än han tvangs dertill af de personer, åt hvilka uppdragits att
ledsaga den oregerlige till land. Lapparne slogo upp sitt tält på
stranden och bosatte sig jämte renhundarne i detta.
De sedvanliga arbetena återtogos. Draggningarna lemnade
fortfarande rika skördar. Bottnen häromkring var af mycket vexlande
beskaffenhet, och häraf betingades utan tvifvel den formrikedom, som
karakteriserade djurlifvet i det Norsköarna omgifvande hafvet. De
stora samlingar af hafsdjur, hvilka gjordes under expeditionens långa
uppehåll vid Fairhaven, hafva ännu icke hunnit bearbetas. Beträffande
dem nödgas vi derför hänvisa den för detta ämne intresserade till de
redogörelser härför, som i den närmaste framtiden är att emotse. Nu kunna
vi blott omnämna det öfverraskande intryck, denna djurlifvets i hafvet
storartade rikedom gjorde i synnerhet på dem bland deltagarne i
expeditionen, hvilka för första gången sågo ur det nästan fryskalla
vattnet och i isens omedelbara närhet upphämtas en sådan mängd och
mångfald af djur. En och annan fiskart, tillhörande slägtena Gottus,
Liparis och Lumpenus, pantopoder, dessa besynnerliga till spindlarnes
klass räknade hafsdjur, krustaceer i rik vexling och stora massor,
maskar i de mest egendomliga och mångfaldiga former, blötdjur, såsom
snäckor, musslor och sjöpungar, vackra sjöstjernor, massor af mindre
ormstjernor, ett och annat exemplar af de präktiga liljestjernorna,
sjöborrar, de små prydliga skal, af hvilka de s. k. rhizopodernas slemlika
kroppsmassa omgifves, m. m. bildade den brokiga, intresseväckande
blandning, som dagligen med skraporna ur hafvets djup uppfiskades.
Då man såg denna stora rikedom, blef det lätt att inse, att de foglar,
hvilka i stora skaror uppehålla sig på och vid Spetsbergens kuster,
icke behöfva lida brist på föda. De flesta af dessa hafva hafvet till
sin Visthusbod, och att dess förråd skola uttömmas, behöfver man
sannerligen icke befara.
Äfven hafsvegetationen omkring Norsköarna hade att uppvisa en
stor rikedom på former, större än i någon af de trakter på
Spetsbergen, vi förut besökt. Då det ingick i planen för 1872—73 års svenska
polarexpeditkm att närmare än hittills skett undersöka denna vegetation,
synes det oss lämpligt att lemna en i möjligaste måtto kortfattad
redogörelse för de hufvudsakliga resultat, till hvilka dessa undersökningar
ledde. Vi göra det nu, emedan vår berättelse för tillfället rör
sig om hvad som tilldrog sig vid vårt uppehåll på den trakt af
Spetsbergen, der vi funno algvegetationen rikare utvecklad än på någon
annan, som vi blefvo i tillfälle att lära känna och i algologiskt syfte
undersöka.
Redan under de föregående svenska forskningsresorna till
Spetsbergen hade samlingar gjorts af de alger, hvilka växa omkring detta
lands kuster. Dessa samlingar hafva varit föremål för en noggrann
bearbetning af professor J. G. Agardh, som allmängjort frukterna af
sina forskningar på detta område dels i ett år 1862 i Lund utgifvet
akademiskt program, dels i tvenne uppsatser, som finnas intagna i
Kongl. Vetenskaps-Akademiens i Stockholm Handlingar. Samme
berömde algolog har uti en i sistnämnda vetenskapliga arbete publicerad
afhandling, med titel: "Bidrag till kännedomen om Grönlands Laminarieer
och Fucaceer", framstält några antydningar om den arktiska
hafsvegetationens allmänna karakterer. Stödjande oss på dessa afhandlingar
äfvensom och framför allt på den erfarenhet, vi genom undersökning
i naturen af Spetsbergens hafsalgvegetation vunnit, skola vi angifva
de allmänna karakterer, som utmärka denna, särskildt med hänsyn till
hafsalgvegetationen vid Skandinaviens vestra kust. — Ett bland de
utmärkande och i ögonen fallande dragen hos Spetsbergens hafsalgvegetation
är dess nästan fullkomliga brist på strandalger. Den algzon,
som i de trakter af Skandinaviens vestra skärgård, der märkbar ebb
och flod förefinnes, sträcker sig emellan linien för högsta och lägsta
vattenståndet, eller som i trakter, der tidvattensströmningar icke
förekomma, från vattenmärket nedgår till 4—5 fots djup, en zon, som
hufvudsakligen utmärkes af sin stora rikedom på tångarter och gröna alger,
men äfven innesluter en ej obetydlig samling så väl röda som bruna
sådana, denna söker man nästan allestädes på Spetsbergen förgäfves.
Så är förut nämndt, huru ytterligt fattiga på alger stränderna vid
Sydkap voro. Samma var äfven förhållandet vid vestra sidan af
Adventbay, der så långt ut från strandbrädden, som bottnen var synlig,
endast några lätt räknade tufvor af Chætopteris plumosa voro att se,
så i allmänhet också vid Green Harbour, Kolbay, Dicksonbay m. fl.
före och efter vistelsen i Fairhaven besökta platser. Då det är just
den litorala algvegetationen, som i första hand gör sig bemärkt och
den, om hvilken hvar och en, som ej egnar en speciel uppmärksamhet
och undersökning åt de djupare liggande delarne af hafsbottnen,
får kunskap, så synes det, som skulle detta karaktersdrag hos den
spetsbergska hafsalgvegetationen i sig innebära grunden till den i äldre
tider hysta och äfven uttalade åsigten, att ifrågavarande växtgrupp icke
skulle vara representerad på Spetsbergen, för så vidt nämligen denna
åsigt i någon mån stöder sig på iakttagelser och icke blifvit,
oberoende af all erfarenhet, hopkonstruerad. Det torde ej vara oantagligt,
att de af resande gjorda meddelanden, som algologen Ruprecht anför
såsom stöd för den uppgift, han lemnat, och hvars ohållbarhet J. G.
Agardh i ett af sina ofvannämnda arbeten söker ådagalägga, att
nämligen hela Behringshafvets kuststräcka norr om Aleuterna skulle vara
nästan i saknad af all tångvegetation, grunda sig på en egendomlighet
hos denna trakts hafsalgvegetation, som är likartad med den, vi
angifvit vara utmärkande för den spetsbergska. En blick på
Spetsbergens geognostiska förhållanden visar oss, att berggrunden på den för
forskningen tillgängliga delen af Spetsbergen till sin största
utsträckning utgöres af sedimentära bergarter, bland hvilka lösa sandstens- och
skifferbäddar ega en betydlig utbredning. Öfverallt, der dessa
senare sänka sig ned till och under hafsytan, der utgöres det bälte af
bottnen, som ligger inom tidvattnets område, af sand- och lerlager, och
här saknas en algvegetation så godt som fullständigt. Ur dessa sand-,
ler- eller slamlager framsticker här och der en eller annan klippa eller
sten af fastare byggnad, och på dessa söker man sällan förgäfves alger.
I granittrakterna t. ex. vid Norsköarna eger den del af hafsbottnen,
som här är i fråga, en beskaffenhet, som öfverensstämmer med den
vid Skandinaviens vestra kust vanliga. Den fasta, gropiga berghällen
stiger ned under hafsytan och bildar i förening med talrika, större och
mindre klippblock bottnens öfversta lager. Här finnes en strandalgvegetation,
som dock är obetydlig och i rikedom och omvexling vida
står efter den, som frodas vid våra skandinaviska stränder. Af detta
förhållande torde man vara berättigad att draga den slutsatsen, att den
saknad af en litoral-algvegetation, som på de flesta ställen på
Spetsbergen förmärkes, betingas deraf, att på den ojämförligt största delen
af spetsbergskusten bottnen inom tidvattnets område är af en
öfvervägande lös beskaffenhet. Det är också ett sedan länge kändt
sakförhållande, att äfven i sydligare trakter en algvegetation så godt som
saknas i de delar af hafvet, der bottnen bildas af sand-, ler- och
siambäddar. Orsaken härtill är utan tvifvel den, att på en så beskaffad
botten ej något föremål finnes för algen att fästa sig vid, som sjelf
förmår och sätter denna i stånd att motstå vågsvallets inflytande. — Såsom
nämndes, röjer den litorala algvegetation, som finnes vid de till
sin utsträckning jämförelsevis obetydliga delar af Spetsbergens kust,
der bottnens beskaffenhet inom tidvattnets område, så vidt man
känner, är gynsam för frambringande af en rik och vexlande algyegetation,
en märkbar fattigdom så väl med hänsyn till arter som individer, om
den jämföres med samma vegetation vid Skandinaviens kuster. Må
hända, och sannolikt, beror den här framträdande fattigdomen på arter
eller former af flera samverkande orsaker; fattigdomen på individer
synes oss i väsentlig grad föranledas af isens skadliga inverkan.
Flerestädes på Spetsbergen omgifves stranden under största delen af året
af en flera fot tjock isgördel, hvilken omöjliggör uppkomsten af en
algvegetation på de delar af kusten, hvilka den betäcker. Der och då
den saknas, torde med korta mellantider drifis finnas. Vi påminna
härvid om, huru under 1864 års expedition hela den inre delen af
Isfjorden under större delen af sommaren var fyld med drifis, som
fördes fram och tillbaka af vind och ström, och huru Sydkap och kusten
häromkring så väl då som under 1868 års expedition omslöts af ett
drifisbälte. Under hela den tid, vi vistades vid Norsköarna, saknades
sällan omkring stränderna lösa isstycken, antingen kommande från
hafvet eller ledande sitt ursprung från den ena af de båda glaciererna.
Nästan hela nordkusten omgafs, såsom angifvits, under hela Augusti
månad af tätt packade ismassor, och, såsom vi framdeles skola finna,
var hafvet norr om Spetsbergen flera gånger under vintern fyldt med
drifis. Dessa exempel skulle kunna ökas med talrika andra. Det är
lätt att inse, att denna is genom den beständiga nötning, den, rörd af
ström, vågor och vind, utöfvar på den del af bottnen, — d. v. s. framför
allt dess närmast stranden varande del — med hvilken den kommer i
beröring, skall förstörande inverka på algvegetationen och särskildt den
litorala. Ofta blefvo vi under expeditionens lopp i tillfälle att
iakttaga denna den lösa isens förstörande verkan. På de ställen af
hafsbottnen, der ett isblock nyss förut gått fram, visade sig en nästan
fullständig brist på alger, under det att så väl framom isblocket som
på ömse sidor om dess lätt urskiljbara väg sådana växter kunde
förekomma i temligen rik mängd. — Hvad vi hittills om Spetsbergens
algvegetation vilja hafva sagdt, skulle i sammanfattning kunna uttryckas
så, att i följd af bottnens ogynsamma beskaffenhet i allmänhet på
Spetsbergen en litoral-algvegetation nästan fullständigt saknas och att,
då en sådan på vissa gynnande, till utsträckning jämförelsevis
obetydliga lokaler uppträder, den är relativt fattig så väl på arter som i
synnerhet individer, denna senare, omständighet i väsentlig grad
föranledd af det decimerande inflytande, isen utöfvar på den samma.
En del af de alger, hvilka i Skandinavien talrikt förekomma inom
den litorala algzonen, saknas på Spetsbergen, andra åter finnas här,
men hafva flyttat sig så att säga ett trappsteg längre ned till lugnare,
mera skyddade och gynnade trakter. Algarter, som vid våra kuster
träffas öfverst i vattenmärket, finner man vid Spetsbergen först på ett
betydligare djup, och i allmänhet låter det säga sig, att
algvegetationen här går djupare ned än i vår skärgård. Rikast är den utvecklad
på 5—10 famnars djup, men ännu på 75—100 famnar har det högre
alglifvet ej upphört, hvilket de väl utvecklade, ehuru få alger, som
erhöllos vid de draggningar, hvilka anstäldas norr om Spetsbergen under
expeditionens lopp, tydligen ådagalade. — Ett utmärkande drag för den
spetsbergska hafsalgvegetationen är dess stora fattigdom på gröna alger,
hvilka, såsom ofvan sagts, i allmänhet tillhöra vegetationens litorala
del. Arterna äro få, och af dem, som finnas, är det knappt mer än en
som här kan sägas vara allmän. Ett par af de öfriga arterna äro
visserligen anträffade på åtskilliga lokaler, men alltid i ett ringa fåtal
exemplar. Dessa massor af Ulvor och Confervor, hvilka man i Bohuslän
oftast anmärker, söker man förgäfves på Spetsbergen, der fyndet
af en Ulva eller Monostroma och en större tofs af någon Cladophora
är en raritet.
Lemna vi nu det algbälte, som hittills hufvudsakligen sysselsatt
oss, och rikta vår uppmärksamhet på den vegetation, hvilken bekläder
den del af hafsbottnen, hvilken vi angifvit såsom den på alger rikaste
vid Spetsbergens kust, så måste allmänna omdömet äfven om denna
blifva, att den är jämförelsevis fattigare än vid Skandinaviens kuster.
Detta behöfver och bör ej heller fattas så, som skulle det på
Spetsbergen ej finnas trakter, hvilka ega att uppvisa en algvegetation, som
i rikedom är jämförlig med den i Skandinavien. Det finnes tvärt om
delar af hafsbottnen, utmärkta för en vegetation så rik, att vi knappast
sett ett motstycke dertill i den svenska eller norska skärgården, men
dessa ställen äro få och bilda sammanlagdt en yta af obetydlig utsträckning
i jämförelse med de stora, vida sträckor, på hvilka vegetationen är
torftig och reducerad till ett minimum. Öfverallt omkring Norsköarna
och öfver hufvud i granittrakterna voro alger talrika och bildade
stora präktiga urskogar, men på de flesta andra ställen, som
besöktes under expeditionens lopp, var det nästan omöjligt att finna en
algrik del af bottnen. Vi skulle såsom exempel härpå kunna nämna
Skansbay, Green Harbour, Dicksonbay och flera ställen så väl i
Isfjorden som på nordkusten. Bästa exemplet lemnar oss dock den s. k.
Recherchebay, en temligen djup och vid, glacieromgifven bugt i den
på vestra kusten, söder om Isfjorden inskjutande fjord, som bär
namnet Belsound. Här uppehöllo vi oss någon tid under sommaren 1873.
Under tvenne dagar var på detta ställe en draggbåt ute
hufvudsakligen för att samla alger. Inga sådana kunde dock anträffas. Vid
utfärden tredje dagen medföljde den i expeditionen deltagande algologen.
Bugten genomkorsades nu i alla riktningar, draggningar företogos på
större och mindre djup, men öfverallt blef resultatet samma
nedslående som under de föregående dagarne. Lera, sand, ett och annat
djur och på sin höjd någon buske af den på Spetsbergen allmänna
Desmarestia aculeata medföljde skrapan. Omsider varsnades vid ena
kanten af en här utmynnande, storartad glacier åtskilliga klippblock,
bildande ett slags sidomorän. Under förmodan att dylika skulle finnas
äfven utanför strandbrädden, utkastades bottenskrapan här på ett djup,
vexlande mellan 7 och 10 famnar. Härvid visade sig, att från stranden
sträckte sig utåt en smal stenbänk, af omkring hundra fots längd,
hvilken egde en algrikedom, som, att döma af de stora massor alger,
som skrapan upprepade gånger vid upptagandet innehöll, måste hafva
varit högst betydlig. Utanför och på ömse sidor om banken var
bottnen af samma beskaffenhet som i hela den öfriga förut undersökta
delen af bugten, d. v. s. bildad af sand och lera, och här saknades alger.
Det är ej endast den del af hafsbottnen, som ligger mellan linien för
högsta och lägsta vattenståndet, som på Spetsbergen eger en för
uppkomsten af en rik algvegetation mindre gynsam beskaffenhet; lösa
sand- och lerlager med fattig eller ingen vegetation bilda äfven
bottnens yta på större djup och intaga äfven här en betydlig sträcka, i
storlek vida öfvergående den, som utgör goda algtrakter, d. v. s. ställen,
der den fasta berghällen ligger blottad under vattnet eller bottnen
är betäckt af större och mindre stenar och klippblock.
Om, såsom vi sökt visa, den spetsbergska hafsvegetationen också
måste anses vara i allmänhet fattig, eger den dock en karakter, som
från de på alger fattiga trakterna i ej obetydlig grad förtager intrycket
af armod och åt de platser, som måste erkännas ega en rik algvegetation,
förlänar prägeln af en ofantlig rikedom — det är vegetationens
utomordentliga yppighet eller med andra ord algernas storväxthet.
Visserligen påträffa vi i den svenska och norska skärgården alger,
särskildt bland Laminarieernas familj, af rätt betydliga dimensioner, men
äfven dessa förefalla dock helt obetydliga, då de sättas vid sidan af
de närbeslägtade former, hvilka bebo det haf, som sköljer de högarktiska
ländernas kuster. Denna yppigare utveckling röjer sig i synnerhet
hos arter af slägtena Laminaria och Alaria, och, då det är just
arter af dessa båda slägten, som bilda den ojämförligt största delen af den
spetsbergska hafsalgvegetationen, kommer också denna i sin helhet att
erhålla en karakter af utomordentlig storhet och yppighet, som skarpt
skiljer den från vegetationen i sydligare haf. Laminarior med
tumstjocka stammar och uppnående en längd af 10—15 fot och derutöfver
samt med en bladskifva, hvars bredd under stundom uppgår till mer
än 1 fot, och Alarior af ännu betydligare storlek höra i Spetsbergens
algrika trakter till hvardagliga företeelser. Men äfven hos många af
de arter, hvilka i jämförelse med de nämnda kunna anses tillhöra de
mindre storväxta formerna, t. ex. Desmarestia aculeata, Chætopteris
plumosa, Halosaccion ramentaceum, Antithamnion m. fl., visar sig en
anmärkningsvärd frodighet, och dessa bidraga i sin mån att förhöja
den prägel af storhet, som Laminarieerna redan i och för sig gifva
den spetsbergska hafsalgvegetationen.
I all sin präktiga storhet är denna vegetation mycket enformig.
Efter 1868 års svenska expedition voro, oberäknadt Bacillarieer eller
Diatomaceer, enligt den artbegränsning, J. G. Agardh ansett vara den
riktiga, från Spetsbergen kända 51 arter hafsalger. Under sista
expeditionen ökades detta antal med omkring 25 arter, så att
Spetsbergens kända hafsalgflora för tillfället skulle omfatta omkring 75
arter, ett antal, som torde i och för sig få anses såsom rätt betydligt
för ett land, beläget så högt mot norden som Spetsbergen. Men en
stor del af dessa arter förekomma allt för sparsamt för att kunna i
någon väsentligare grad bidraga till vegetationens allmänna utseende.
De få exemplar af dessa, man på ett och annat ställe anträffar,
försvinna — i synnerhet som de i allmänhet äro af ringa storlek —
helt och hållet i eller undanskymmas af den öfvervägande mängden
af ett fåtal alger, hvilka också derför gifva åt vegetationen sin
prägel — en prägel af enformig storhet. Dessa få äro Laminarieerna,
några Fucusarter, de nyss förut omnämnda Desmarestia aculeata,
Chætopteris plumosa, Halosaccion ramentaceum, Polysiphonia arctica och
Lithothamnion fasciculatum, hvilken sällan saknas på djupare vatten och
under stundom på en yta af flera engelska qvadratmil (t. ex. i
mynningen af Mosselbay) bildar ett nästan sammanhängande lager, rikt
bevuxet med yppiga buskar af den allmänna Ptilota serrata. De nu
nämnda äro, såsom vi hålla före, Spetsbergens egentliga
karaktersalger, d. v. s. de, som hafva den vidsträcktaste utbredningen och
största individantalet, hvilket naturligen ej utesluter, att på en eller annan
trakt åtskilliga andra arter i förening med alla eller några af dessa
kunna vara de, som karakterisera vegetationen. Så t. ex. utmärktes
vegetationen i den algbebodda del af Green Harbour, som vi
påträffade, af Khodymenia palmata och Ceramium rubrum, så hörde
Rhodomela tenuissima till karaktersalgerna för Mosselbay o. s. v. — Bland
de Spetsbergens algvegetation utmärkande arterna hafvan vi icke
upptagit några, t. ex. Phyllophora interrupta och Halymenia rosacea, hvilka
man, att döma af de ytterligt rika samlingar, som af dem blifvit
hemförda, skulle vara böjd att anse tillhöra Spetsbergens mera allmänna
och mera vidsträckt utbredda alger. Dessa algers förekomstsätt är
särdeles egendomligt. De anträffas endast ytterst sparsamt, än på
några få, än på flera ställen, vidvuxna olikartade föremål, men förekomma
deremot på en eller annan plats i stora massor liggande lösa på
bottnen. Så träffades t. ex. under 1868 års färd den sistnämnda af de
båda anförda i stor mängd liggande lös i Green Harbour och
Liefdebay. Under sista expeditionen lyckades det oss ej att af denna art,
oaktadt talrika draggningar då anstäldes, erhålla mera än några få
individer. Samma är förhållandet med Phyllophora interrupta. Denna
har visserligen en temligen stor utbredning, men fås i allmänhet endast
i enstaka exemplar. Vid Norsköarna åter, utanför den större af de
båda här förekommande glaciererna fans den liggande lös på
lerbottnen — med nedre delarne af bålen stadda i upplösningstillstånd — i
sådan mängd, att man utan svårighet med bottenskraporna skulle inom
en kort stund hafva kunnat upphämta flera tunnor af den samma.
Ingenstädes häromkring träffades den vidvuxen i någon större
myckenhet. — Den mest antagliga förklaringsgrunden till denna egendomliga
företeelse synes vara den, att dessa växter förekomma på mer eller
mindre inskränkta områden i större mängd vidvuxna, men växande
så, att de i allmänhet undgå de redskap, af hvilka algologen begagnar
sig, och att de efter någon tids förlopp lösa sig från sin fästepunkt
och af hafsströmmar föras till de platser, der de i stora massor träffas
liggande lösa på hafsbottnen. Huru härmed än förhåller sig, så kan
icke hvad man hittills känner om dessa växters utbredning längs
Spetsbergens kuster göra dem berättigade - att anses såsom spetsbergska
hafsalgvegetationens karakters växter i den betydelse, som vi ofvan
tagit detta uttryck.
Emellan vest- och nordkustens hafsalgvegetation förefinnes enligt
vår uppfattning ingen så väsentlig olikhet, att dessa trakter skulle
kunna anses bilda skilda florområden. Vegetationen på nordkusten är
i följd af bergartens fastare beskaffenhet derstädes rikare än på
vestkusten, men i allmänhet taget förekomma samma algarter på de olika
ställena. Visserligen har en och annan af vestkustens arter icke
anträffats på nordkusten och tvärt om, hvilken omständighet dock icke
torde böra tillmätas någon vigt i betraktande af de hittills gjorda
undersökningarnas ofullständighet och det oöfvervinneliga beroende af
tillfälligheter, som är oskiljaktigt från undersökningar af hafsbottnen
på större djup, så som dessa ännu bedrifvas. Vida betydligare är den
olikhet, som algvegetationen visar på de tvenne slags algbevuxen
botten, som på Spetsbergen finnas, d. v. s. grus- och bergbotten.
På den senare förherska Laminaria caperata, Alaria esculenta,
Saccorhiza dermatodea, Halosaccion ramentaceum, Rhodymenia palmata,
Delesseria sinuosa m. fl.; på den förra åter Laminaria solidungula,
Conferva Melagonium, Cladophoraarter, Sphacelaria arctica, Lithothamnion
och några andra. Någon konstant och genomgående olikhet förefinnes
dock ej heller i detta afseende.
Med Skandinavien eger Spetsbergen de allra flesta af sina algarter
gemensamma. I afseende på många af de gemensamma arterna visar det
sig vid närmare undersökning, att åtskilliga mer eller mindre
väsentliga olikheter till yttre utseende, inre byggnad och lefnadssätt
förefinnas, om arten uppträder vid Spetsbergens eller Skandinaviens kuster.
En jämförelse mellan Spetsbergens hafsalgvegetation å ena sidan
och dess moss- och lafvegetation å den andra synes ådagalägga, att de
yttre förhållandena härstädes äro gynsammare för den förra än den för
senare. Om ock på vissa ställen mossorna och lafvarne förekomma
i särdeles yppigt utvecklade former, så torde de dock, i allmänhet taget,
äfven i yppighet stå efter algerna. Ett bestämdt företräde ega dessa
deri, att de nästan utan undantag vid någon viss tidpunkt under årets
lopp utveckla fortplantningsorgan, under det en stor del af
Spetsbergens mossor och lafvar äro anträffade endast i sterilt tillstånd. Om
detta ämne blifva vi i tillfälle att längre fram tala något utförligare,
då vi skola redogöra för algvegetationen vid Mosselbay under den
långa polarnatten och polarvintern.
Under vårt uppehåll i Fairhaven företogos utfärder till
närliggande ställen för att anställa undersökningar af hvarjehanda slag. Så
gjorde v. Krusenstjerna, Palander och Wijkander en utflykt till den
öster om Fairhaven på Spetsbergens norra kust inskjutande vik, som
benämnes Redbay eller af norrmännen Rödebay. Om denna färd
meddelar Wijkander följande: "Den 20:de Aug. på e. m. gingo v.
Krusenstjerna, Palander och jag ut på en längre båttur till Redbay med
engelska båten och fyra man från Gladan. Båten är den samma, som
under alla svenska spetsbergsexpeditionerna utgjort ett af
fortskaffningsmedlen vid båtturer och är särdeles lämplig för det ändamålet —
rymmer mycket och vakar utmärkt i sjögång. En god vind hade vi
bort, stundtals så häftig, att vi måste segla för tackel och tåg, då
masten i annat fall hotade att springa. — En stockeld uppgjordes genast
vid framkomsten till en udde nära bottnen af viken, hvilken är
betydligt djupare än som står på kartan, och tillagade under mycket
animerad sinnesstämning den olla podrida, som skulle utgöra vår
qvällsvard. Skalad och sönderskuren potatis stektes i en stekpanna till
sammans med fläsk, renstek och medvurst. Ömsom storknande af röken,
som naturligtvis sökte den plats, der stekaren satt, ömsom nära att slå
ut allt sammans, då hettan blef för stark, fingo vi det slutligen färdigt,
och med god aptit intogs qvällsvarden. — Tältet upprestes med en
"tolfdukare" såsom golf, uppå hvilket sofsäckarne lades, hvar och en
med sin filt. Stöflarne aftogos, och man nedkröp med filten ikring sig
och låg riktigt godt. Kavajen, lagd på en instrumentlåda, utgjorde
hufvudkudde.
"Innan sofsäckarne intogos, hade vi gjort en tur upp och sett på
den varde, som intog uddens spets. Vi undersökte den ej, då den
antagligen var uppsatt såsom sjömärke och ej såsom postkontor. En
likkista låg der äfven på stranden, skyld af några stenar. Locket var
något öppnadt, och den filtlufva, den döde haft på sig, omslöt
oförändrad skallen. Kistan var så bastant gjord, att något djur ej kunnat
komma in dit. — Att han dött under vintern på snön, kunde man se
af kistans läge och andra förhållanden.
"Vi hade nätt och jämt lagt oss, förr än underrättelse kom från
en matros, att en räf smög strax bakom tältet. Palander ögonblickligt
ut i strumplästen att söka få fatt den och i fyrsprång öfver stenarne
för att genskjuta räfven, innan han kom till fastlandet. Men en bitter
väg blef det att återvända, och en löjlig företeelse var att se honom
komma i strumplästen klifvande på de skarpa stenarne, öfver hvilka
vägen gick. Först fram emot morgonen gjordes natt, och de få timmar,
som voro afsedda för sömn, sofvo vi riktigt godt, utan att känna
den ringaste köld, oaktadt temperaturen var under noll.
"Kl. ½7 väcktes vi med kaffe, tjockt som en välling, men som
smakade mycket bra. Hastigt och lustigt voro vi uppe, toaletten gjord,
och v. Krusenstjerna och Palander gingo upp till varden för
longitudsbestämning. Jag gjorde äfvenledes en solobservation för bestämmande
af meridianens riktning i och för den magnetiska deklinationen. Efter
intagande af en dylik olla podrida, som den i går afton, förtsatte vi
våra arbeten på olika håll — mitt att bestämma de magnetiska
komponenterna, deras att så väl genom astronomiska ortbestämningar som
genom pejlingar från båda ändarne af en uppmätt bas af en engelsk
mils längd kartlägga bayn. Strax efter middagen gick jag uppåt
bergen att se mig omkring. Efter en temligen mödosam marsch kom
jag tillbaka kl. 6, då vi skulle segla till andra sidan af bugten i och
för kartläggning och magnetiska observationer.
"Efter en lycklig hemkomst till tältet och en angenäm natt
återvände vi, på vägen landstigande vid bugtens mynning för observationers
anställande och middags intagande. Härunder ingick i viken ett
stim af cirka 50 hvitfiskar — en vacker syn. — Vi hade haft ett
utmärkt väder, klart, lugnt och på alla sätt godt. Detta fortfor också
till vi kommo tillbaka hit" (Fairhaven). "På återvägen hade likvisst
årorna anlitats hela vägen. Vid vår återkomst den 22:dre på aftonen
var allt oförändradt".
En annan utfärd företogs till Foulbay, en vik, belägen vester ut
från Fairhaven. I denna deltogo Envall, Kjellman, Wijkander och 4
man af Polhems manskap. Vi finna om denna färd i en af deltagarnes
dagbok under den 30:de Aug. antecknadt följande: "I dag skall
en utförd företagas till Foulbay. Deltagarne blifva doktorn, botanisten
och fysikern. Det är ett härligt väder, solen skiner så godt och
varmt från en molnfri himmel, luften är stilla och hafvet mycket
fredligt. Våra stolta fartyg ligga alldeles orörliga" ...... Fortsättning
efter hemkomsten: "I båten nedlades hastigt alla våra rebus. Det blef
trångt, sedan hela den fotografiska attiraljen med dess vattenflaskor,
tält, lådor och skrin, de magnetiska instrumentlådorna, botanistens
portörer, skrapor, tåg och baljor, vår matsäckskorg och — våra egna
hedervärda personer blifvit instufvade. Vi afresa. Strömmen är med
oss, och farten är derför förträfflig. Efter omkring en timmes
förlopp äro vi i mynningen af bayn och hafva här för oss en tafla, som
i sanning förtjenar namnet ett spetsbergslandskap. Den djupt ingående
vikens sidor omgifvas af höga, mörka berg, uppskjutande i branta,
hvassa spetsar och skarpa, vildt sönderslitna kammar. Dess botten
intages af en väldig glacier, hvilken prydes af ovanligt stora sido- och
midtelmoräner. Från denna förskrifver sig kanonaden, som höres, och
de större och mindre isblock, som simma i det mörkblå vattnet och
mellan hvilka båten, rodd af kraftiga armar, framilar. Då vi komma
i deras närhet, är det som befunno vi oss invid ett elektriskt batteri,
som just håller på att urladda sig. Det sprakar och sprakar, och man
väntar nästan hvarje ögonblick att få se några elektriska gnistor
framspringa. — Vid bergens fot ser det så grönskande ut. Dock vi känna
af gammalt, att denna grönska är bedräglig. Komna dit, skola vi helt
säkert finna ett haf af fuktig mossa och ingenting annat. — Viken är,
i synnerhet dess vestra och inre del, fyld med små öar. Vid en af
dessa landa vi och flytta i land oss sjelfva och våra tillhörigheter.
Manskapet begifver sig med båten ut på draggning. Inom kort råder
på den lilla ön full verksamhet. De magnetiska instrumenten stå så
prydligt och noggrant uppstälda, och bredvid dem rör sig vissa
stunder fysikern, oupphörligt svängande en knif — för att hejda
magneternas fart — och med skrupulös noggrannhet afläsande hela, halfva och
jag vet ej hur obetydliga skaldelar. För ombytes skull tar han andra
stunder sextanten fatt, kikar på solen och afläser — allt jämt skaldelar,
Ett i längden tråkigt göra tycka vi och förflytta oss till fotografen,
som slagit upp sitt nattsvarta tält på litet afstånd härifrån. I hans
kamera afmålar sig den ena vyen efter den andra, olika sins emellan och,
som man tycker, öfverträffande hvarandra i storartad vildhet och
imponerande storhet. Somliga af dessa utväljas och få inrista sig på den
i silfverbadet neddoppade glasskifvan, fixeras i det mörka tältet och
bevaras. — Och botanisten, honom se vi än knäböjande med knif och
fingrar uppgräfva växter ur den stelfrusna jorden, än vadande i
vattnet mönstra bottnen och de hafomsköljda klipporna. Af den
belåtenhet, som hans ansigte röjer, kan man sluta, att den skörd, han
inhöstar, är rik. Den lilla ön var, såsom oförtydbara tecken visade, ett
präktigt ejdervär. Den ena lilla grunda hålan låg tätt invid den
andra, och i några af dem fans ännu qvar en del af det dun, med
hvilket ejdern omgifver sina ägg. Huruvida alla dessa hålor detta år haft
beklädnad eller icke, kunde ej afgöras. Att platsen en gång utgjort
tillhåll för en mängd af nämnda foglar var obestridligt, och derom
vitnade också den yppiga fanerogam vegetation, som här tjusade ögat.
Visserligen talade Polarpilens gulnade löf och Fjällvallmons vissnade
stjelkar om höstens inbrott, men flertalet växter stodo dock ännu så
frodiga, så gröna och rikligt blommande, att det väckte vår förvåning,
i synnerhet då vi kände, huru kall och isig marken redan var. Icke
ens Adventbays vegetation kunde i yppighet mäta sig med de små
öarnas i Foulbay. De högre växter, som här insamlades, intaga med
hänsyn till exemplarens frodighet det mest framstående rummet i den
samling fanerogama växter, som under denna expedition gjordes.
"Tiden försvann hastigt. Innan vi visste ordet af, var det långt
lidet på eftermiddagen, och vi började känna det nödvändigt att
tillfredsställa magens fordringar, som blefvo allt strängare. Matsäcken
bullas upp, och under muntert glam och med beundransvärd aptit
dinera vi. Kaffet kokas; snart skall det vara färdigt. Huru skönt var
det ej att under väntan på detta, utsträckt på det med tufvor af
Saxifraga cæspitosa, Luzula hyperborea och Sagina nivalis bevuxna
stengruset njuta af den förträffliga cigarr, med hvilken doktorn trakterade
sig och oss såsom efterrätt, betrakta den storartade natur, som omgaf
oss, och känna sig riktigt fri och riktigt oberoende. Och derpå kom
det varma, rykande kaffet, som förtärdt förjagade den svaga känsla af
kyla, genom hvilken nordanvinden hade godheten underrätta oss om
sin ankomst.
"Draggningsbåten återvänder. Skörden hade blifvit obetydlig.
Bottnen var mindre god, öfver hufvud bildad af lera och sand, såsom
vanligt är i de glacierrika trakterna på Spetsbergen. Uppbrott sker.
Ett kort besök aflägges vid vikens östra, på afstånd så leende strand.
Vi finna här en ovanligt yppig mossvegetation, och bland denna
framskymtar här och der ett och annat exemplar af den egendomliga
Saxifraga stellaris var. comosa, hvars blommor i dessa trakter alltid synas
ersättas af groddknoppar. Derpå styra vi ut till hafs. Vinden är motig,
frisk och genomträngande kall. Vi hissa seglet och försöka kryssa oss
fram, men den ytterst häftiga, ogynsamma strömmen aflägsnar oss från
det mål, dit vi sträfva. Årorna fattas. Rodden blir lång och mödosam,
och i närheten af Ejderholmen tyckas alla ansträngningar vara
förgäfves. Båten framskrider knappast märkbart; under stundom synes den
till och med drifvas tillbaka. Allt kraftigare och kraftigare årtag föra
dock slutligen båten och oss genom det smala passet mellan ön och
fastlandet, och derefter går det lättare och fortare framåt. Kl. omkring
9 på aftonen befinna vi oss å nyo om bord på Polhem med minnets
förråd af glada och angenäma tilldragelser riktadt genom hvad vi
denna dag upplefvat och erfarit".
*
FOULBAY.
Gen. Stab. Lit. Anst.
.
Boningshuset "Polhem"
FJERDE KAPITLET.
Sammanträffande med engelsmannen Leigh Smith. Vi lemna Fairhaven. Ankomst
till Mosselbay. Mosselbays läge och omgifningar. Boningshuset. Observationernas
början. Onkel Adams återkomst. Rikedom på ripor. Väderleksförhållandena
under Augusti månad. Spetsbergsklimatets helsosamma beskaffenhet. Gladan och
Onkel Adams tillämnade hemresa.
Aftonen före den dag, på hvilken den i förra kapitlet omtalade
färden till Foulbay företogs, hade ett till skonert tackladt fartyg
inbogserats i Fairhaven. Fartygets prydliga yttre och den vimpel, som
svajade på dess ena masttopp, antydde, att det icke var ett af de
vanliga fångstfartygen, vi här hade framför oss. Genom besök på det
samma fingo vi detta bekräftadt och tillika veta, att fartygets namn var
Samson och att det egdes af Mr. Leigh Smith, hvilken befann sig om
bord och stod på återresa från sin andra forsknings- och jagtfärd till
denna del af den högsta Norden. Fartyget kom nu från Wijdebay,
den största af Spetsbergens på norra kusten ingående fjordar, der det
i 5 veckors tid legat innestängdt af is och derifrån resan hit hade
varat i 12 dagar, ehuru afståndet mellan de båda ställena ej är mer än
några få engelska mil. De besökande från Polhem blefvo mycket
vänligt emottagna om bord på Samson. Följande dag aflade Mr Smith
ett besök på expeditionens fartyg och visade härvid ett oförstäldt
intresse för vårt företag samt uttryckte sitt gillande af våra planer och
vår utrustning. Innan han lemnade oss, lät han förstå, att han skulle
vara bland dem, som först nästa sommar skulle uppsöka oss och
underrätta sig om vårt öde. Efter att hafva mottagit de hjertligaste
välgångsönskningar skildes vi från denne man, hvilken framdeles skulle
göra sig så förtjent om expeditionen och för alltid med tacksamhetens
och tillgifvenhetens band fästa vid sig deltagarne i den samma. Redan
samma dag (den 30:de Aug.) lemnade Samson Fairhaven för att
begifva sig åt NV till iskanten, der jagt på säl och isbjörn skulle
anställas af dess besättning.
Nu syntes det vara tid äfven för oss att bryta upp. Ofta hade
någon eller några af oss under de senaste dagarne med mycken
ansträngning klättrat upp till spetsen af inre Norskön för att tillse, om
ej farleden mot öster skulle vara öppen, men alltid återvändt med den
underrättelsen, att isens läge ej undergått någon förändring. Den
farhågan hade dag för dag — och derpå kan man ju ej undra — hos de
flesta af expeditionens medlemmar mer och mer fått insteg, att för
denna sommar, liksom det enligt föreliggande uppgifter händt förr,
vägen mot Öster skulle förblifva spärrad och Sjuöarna omöjliga att
uppnå. Nu tycktes dock för oss befrielsens timme slagen. Der ett
segelfartyg kunnat, låt vara med svårighet, tränga sig fram, der skulle
icke ett ångfartyg möta oöfvervinneliga hinder. Visserligen tilläto oss
ej de erhållna underrättelserna om isens läge och svåra beskaffenhet
att hoppas, att vi genast och utan uppehåll skulle kunna uppnå vår
egentliga bestämmelseort, men vi kunde dock med stor säkerhet
påräkna att komma till någon mera östligt än Fairhaven belägen plats,
derifrån afståndet till Sjuöarna vore kortare och der bättre tillfälle att
få kännedom om och kunna begagna en möjligen inträdande förändring
i isens läge erbjöd sig, än der vi för tillfället befunno oss. — Onkel
Adam hade ännu ej afhörts, oaktadt nu snart 14 dagar förflutit, sedan
det lemnade oss. Dess långa dröjsmål var svårt att förklara. Att
invänta detta fartyg syntes emellertid ej nödvändigt. — Alla anstalter
för afresa från Fairhaven träffades skyndsamt. En del af det gods,
som låg upplagdt på stranden af inre Norskön, fördes om bord på
Gladan och Polhem. Det öfriga, jämte renarne, som nu af flera skäl
ansågos böra qvarlemnas, de fyra lapparne och lapphundarne skulle
medtagas af Onkel Adam, då det ankom. För att gifva detta fartygs
befälhafvare underrättelse om vår färd och bispringa vid renarnes
ombordtagande beordrades löjtnant v. Holten af sin chef att jämte 4 man
af Gladans besättning qvarblifva vid Fairhaven, här invänta Onkel
Adam och medfölja detta österut eller, i den händelse detta fartyg ej
inom en faststäld tidpunkt anlände, med den större båt, som stälts till
deras förfogande, begifva sig mot öster och söka oss eller af oss
nedlagda underrättelser om vår resa i vissa särskildt bestämda och
namngifna hamnar på Spetsbergens norra kust. Sedan dessa bestämmelser
träffats och en från den vanliga utkiksplatsen återvändande spejare
meddelat den glädjande underrättelsen, att mot öster så långt, som det
med en stark kikare beväpnade ögat från toppen af inre Norskön
kunde skönja, en vidsträckt isfri vattenyta visade sig, lemnade vi
Fairhaven och våra på stranden af fastlandet qvarvarande kamrater, hvilka
just då voro sysselsatta att här uppsätta de tält, i hvilka de skulle
hafva sin bostad, till dess Onkel Adam ankom eller de enligt
mottagen order hade att uppsöka oss. Detta var den 1:sta Sept. kl. ½6
e. m. Farvattnet var rent, och fartygen gingo med temligen god fart
framåt. Framför oss utbreder sig den mörka, för en svag sydvestlig
bris böljande hafsytan, mot norr synes på temligen nära håll en hvit
strimma, om hvars natur vi ingalunda behöfde vara osäkra och mot söder
sträcker sig, sedan Biscayershook öster om Redbay passerats, ett, som
det synes, helt ödsligt lågland, det samma, som för sin rikedom på
renar af fångstmännen benämnes Rensdyrslandet. Mot öster synes på
afstånd Greyhook, den höga bergudde, sora utskjuter mellan de djupt
ingående fjordarne Liefde- och Wijdebay. Snart omsvepas vi af en
ogenomträngligt tät dimma, hvilken efter en stunds förlopp tvingar
oss att lägga fast vid ett större isfält, som utgjorde en del af ett
temligen glest isbälte, hvilket låg i vår väg. För att ej inveckla oss i
isen ansågo vi klokast att vänta, till dess dimman skingrade sig och
det blef möjligt att upptäcka, hvar största sannolikheten fans att slippa
fram. Tolf timmar varade uppehållet. Först kl. 3 på eftermiddagen
den 2:dra blef luften åter klar. Vi befunno oss utanför mynningen
af Wijdebay, hvars botten vi fåfängt ansträngde oss att se och hvars
vackra och storartade omgifningar vi ej snart skulle hafva tröttnat att
betrakta. Isen visade sig spridd och bildade endast ett smalt band,
sträckande sig från Greyhook ut mot den stora täta ismassan i norr,
öfver hvilken en stark isblink strålade. Vi fortsätta vår färd,
fortfarande hållande oss efter kusten. Verlegenhook, i öster begränsande
mynningen af Wijdebay, närma vi oss hastigt. Vinden har tilltagit i
styrka, båda fartygen hafva hissat segel, och Gladan hejdar ej längre i
någon betydligare grad Polhems fart. Äfven Verlegenhook ligger
derför inom kort vester om oss, och vi äro i tillfälle att kasta en blick
nedåt det kalla, isiga, glacieruppfylda, stormiga Hinlopen Strait, ett
bredt sund mellan de båda största öarna i den spetsbergska ögruppen,
Vest-Spetsbergen och Nordostlandet. Dess omgifningar äro helt visst
de ogästvänligaste, vildaste och ödsligaste trakter, Spetsbergen har att
uppvisa. I detta sund simmade en mängd stolta, genom vågornas
inverkan besynnerligt formade isblock, hvilkas storlek kunde göra dem
berättigade att kallas isberg. — Kursen sattes nu nordligt. Isen syntes
här ligga långt mot norr, och för en stund hoppades vi att till och med
kunna komma förbi Nordkap, Nordostlandets nordligaste udde, och
uppå någon af de sydligaste bland Sjuöarna. Denna förhoppning blef
dock af kort varaktighet. Komna på höjden af Low Island, d. v. s.
på 80° 5" nordlig bredd, befunno vi oss helt nära iskanten och blefvo
genom isens beskaffenhet strax öfvertygade om nödvändigheten att
uppgifva alla förhoppningar att för tillfället söka uppnå Sjuöarna. Ja,
då isen här af alla tecken att döma bildade ett fast sammanhängande,
under åtminstone detta år ej brutet istäcke af betydlig tjocklek,
hvilket, innan det bröts och skingrades, skulle motstå mången storm, och
då derjämte årstiden redan var så långt framliden, att ett längre
dröjsmål med husets uppbyggande och vidtagandet af andra anordningar
för att möta den snart kommande vintern ej var möjligt — måste
planen att uppnå Sjuöarna öfvergifvas och en sydligare belägen plats
uppsökas till vinterqvarter. Vi vände mot söder och sökte inkomma
i Murchisonsbay på Nordostlandet, men omöjligt. Bayn var till
mynningen fyld med ovanligt svår och hög is. Derpå gingo vi mot öster,
och gjorde en tur in i Treurenbergbay eller Sorgebay, inskjutande vester
om Hinlopens norra mynning. Äfven denna vik var i sitt inre isfyld.
Denna omständighet i förening med ställets nära granskap till det kalla
och stormiga Hinlopen Strait, att ej tala om det oangenäma minne
expeditionens chef egde af denna nejd efter sin 3 veckors långa
innestängning här år 1861 och vikens ödesdigra, dystra namn, gjorde valet
af en annan plats till öfvervintringsort nödvändigt och önskvärdt. —
Valet föll på den ej långt härifrån belägna bugten Mosselbay, i
hvilken vi också tidigt på morgonen den 3:dje September för sakta fart
och under talrika lodningar inlöpte. — I så fördelaktig dager, som på
denna tidiga morgonstund, presenterade sig aldrig, såsom vi tyckte,
viken sedermera. Solen stod i nordost, och från en himmel, hvars
djupa blå ingen molntapp någonstädes dolde, öfvergöt den viken och
dess omgifningar med en flod af ljus, som återkastades af den
spegelblanka hafsytan, de små på stränderna liggande färskvattnen och
istäcket på de kringliggande bergens kron. I detta haf af ljus erhöll
ögat en angenäm hvila, då det riktades på de svarta bergsidor, hvilka
kantade stränderna och den vänliga grönska, som visade sig vid
dessas fot och på det lågland, som vid vikens nordöstra sida utbredde sig.
Hafsvattnet var af en genomskinlig klarhet, så att den ljusa, med svarta
skifferflittror beströdda sandbottnen, här och der bevuxen med en
yfvig algtufva, syntes ännu på stort djup. Från de närliggande
bergen hördes ett doft, oredigt buller, hvilket alltid förmärkes i närheten
af de trakter, der större fogelskaror uppslagit sina bopålar.
Härigenom afbröts på ett upplifvande sätt den djupa tystnad, som
mångenstädes äfven sommartiden herskar på Spetsbergen och som helt visst
skulle framkalla en känsla af svårmod och dyster nedslagenhet hos
den, hvilken besöker dessa trakter, om de ständigt nya intryck, han
erhåller, och den verksamhet, han måste utveckla, ej hölle sinnet
spänstigt och lifligt. Flockar af tejstar, som simmade omkring våra fartyg,
skaror af större och mindre måsar, hvilka kretsade omkring oss, och
ejderkullar, som här och der varsnades, bidrogo äfven i väsentlig grad
att gifva lif och rörlighet åt taflan. Mosselbay fann nu behag i allas
våra ögon. Det återstod att tillse, huruvida viken erbjöd säkert
skydd för Polhem och dess stränder en lämplig plats för vårt
blifvande boningshus. Viken låg mycket öppen för hafvet och kunde
derför ej anses vara en god hamn, men några i dess inre belägna små
skär syntes innanför sig lemna en temligen säker och skyddad
ankarplats för det fartyg, som skulle qvarblifva öfver vintern. Söder om
en af dessa fälde nu också Polhem ankare; Gladan ankrade längre ut
på redden. — Så snart fartygen lågo förankrade, utsattes genast en båt
från Polhem, och med denna begåfvo sig Nordenskiöld och Palander
åt stranden för att söka en tjenlig byggnadstomt. Med liflig
uppmärksamhet följde vi, som qvarstannat om bord, dem på deras färd rundt
om bugten från det ena stället till det andra. Ändtligen sågo vi dem
en längre stund uppehålla sig på en plats vid vikens östra strand, här
göra några mätningar och derpå begifva sig åter ut mot fartygen. Det
anade oss, att denna sista plats erbjöd en passande byggnadstomt, en
aning, som de vid sin återkomst bekräftade. Härefter företogos
lodningar i viken, hvilka utvisade, att Polhem utan svårighet och fara
kunde gå mycket nära stranden och vår blifvande bostad. Inom kort
ombytte också Polhem ankarplats. Hvar och en skyndade så fort han
kunde att komma i land och taga byggnadstomten i betraktande. Den
syntes förträffligt motsvara sitt ändamål: var jämn, högländt, torr,
grusig och af tjenlig beskaffenhet på en tillräckligt stor yta.
Lossningsarbetena togo ofördröjligen sin början, och i land grep man sig genast
an med afvägning och schaktning af tomtplatsen. — Medan dessa arbeten
pågå vilja vi litet närmare än hittills skett taga kännedom om
Mosselbay och dess omgifningar, då expeditionen kommer att uppehålla sig här
en tid af nära 10 månader, då det är här, som expeditionens
hufvudsakliga arbeten skola utföras och hafva sin utgångspunkt och det är
här, vi skola möta och bekämpa den arktiska vintern, om hvars
svårigheter vi ej voro okunniga. Må hända, ja vi våga säga helt visst
hafva vi i viss grad traktens naturbeskaffenhet att tacka för den
lyckliga utgång, vår öfvervintring erhöll, under de svåra och oförberedda
omständigheter, som tillstötte, och detta synes oss vara ännu ett skäl
att mera noggrant lära känna skådeplatsen för de tilldragelser, vi
framdeles komma att skildra.
Mosselbay är en strax öster om Wijdebays mynning eller, om man
så vill, en i Wijdebays östra strand, nära denna stora fjords mynning
från NV till SO inskjutande vik, hvars längd uppgår till 4 och
största bredd till omkring 2 engelska mil. Den är belägen på 79° 53"
nordlig bredd och 16° 75" ostlig längd från Greenwich. Vikens SV
sida begränsas af en omkring 1,000 fot hög bergsrygg, som länge
framgår i lika höjd ungefär från söder mot norr, men närmare vikens
mynning sakta sänker sig och så småningom öfvergår i den låga udde,
som framskjuter mellan Wijde- och Mosselbay. Denna bergsrygg
vänder mot Mosselbay en nästan lodrätt stupande sida, försedd med några
få, efter bergets hela höjd löpande djupa skrefvor, och är mot vikens
botten skild från sjelfva stranden genom ett jämnt, föga sluttande,
temligen bredt lågland. Åt bayns mynning till höjer detta sig allt
hastigare från strandbrädden och aftar i bredd, så att nära mynningen
berget, som här är temligen lågt, sträcker sig nästan ned till hafskanten.
Vikens botten omgifves också af berg, skilda från nämnda bergsrygg,
genom den vida mynningen af en djup, mot SO ingående dal. Dessa
äro låga och temligen långt aflägsnade från den klipprika stranden och
bilda icke en sammanhängande kedja, utan skulle snarare kunna
betecknas såsom en berggrupp, sammansatt af mera isolerade bergkullar,
bergkäglor och i olika riktningar framstrykande åsar. Mot öster
utgöres omgifningen af ett för Spetsbergen ganska vidsträckt lågland,
som i NO och ONO, så småningom höjande sig, öfvergår i en från
söder mot norr framstrykande bergkedja, men deremot i mera nordlig
riktning bibehåller sin lågländta karakter så långt, man från
Mosselbay-stranden kan se. Bergen bildas af från söder mot norr starkt
stupande lager af svartgrön hornblendeskiffer. — Viken, i synnerhet dess
inre och östra del, är rik på skär och ungefär, vid dess midt ligger
en i jämförelse med dessa stor ö, skild från östra stranden genom en
smal ränna, hvilken vid ebb var nästan vattenfri. Det var på denna
ö, som vår lilla stuga skulle uppbyggas. Flerestädes på låglandet, så
väl på östra som vestra sidan funnos mindre vattensamlingar, hvilka
redan nu voro tillfrusna, och i vikens botten, just i mynningen af den
förut omnämnda dalgången låg en större ännu isfri, med en hög klippö
försedd lagun, hvilken genom en smal sandrefvel skildes från och
genom tvenne korta strömfåror stod i förbindelse med viken eller hafvet.
Vid östra sidan af denna låg en af dessa små stugor, som man vid
nästan alla mera besökta ställen af Spetsbergen påträffar och
benämnas rysstugor, de må hafva blifvit uppbygda af ryssar eller personer
af annan nationalitet, och som i följd af de föreställningar om häftiga
strider mot hunger, köld och mörker, de gerna väcka hos åskådaren,
tilldraga sig den lifligaste uppmärksamhet. Fantasien hastar att
uppdraga konturerna af dessa boningars historia. Den är för alla till
hufvuddragen den samma och lyder ungefär så här. Modiga, djerfva
fångstmän hafva förlorat sitt fartyg- och blifvit tvungna till en oförberedd
öfvervintring. Af på stranden hopsamlade drifvedsstockar uppbygga
de detta skydd mot den arktiska vinterns köld. Häri tillbringa de
månader af mörker, må hända stundtals skingrädt af det rökiga skenet
från en tranlampa. De lida brist på kläder och föda. Skörbjuggen,
denna fasansfulla gäst i de arktiska trakterna, inställer sig. Den ene
efter den andre af kojans olyckliga innevånare nedlägges på den kalla
sjukbädden. Tillståndet förvärras. Kanske finnes till slut ingen af
dem, som eger krafter nog att skaffa bränsle och föda. Kölden och
svälten ökar sjukdomen, och döden börjar anställa sina härjningar i
deras led. Må hända räddas en eller annan för att förtälja sina och
sina kamraters hårda öden och gräsliga lidanden. — Eger då denna
dystra fantasihistoria en skymt af motsvarighet i verkligheten? Att
ty värr detta i allmänhet är fallet skall en närmare undersökning af de
minnesmärken, som hyddans olyckliga innevånare oftast efterlemnat, på
ett otvetydigt sätt ådagalägga. — Utom nyssnämnda lagun fans ännu en,
men betydligt mindre än denna och belägen på den ö, som utvalts till
vår boningsplats för vintern. — Någon glacier fans icke vid Mosselbay,
och knappast en is- eller snöbit kunde upptäckas här vid denna tid,
om vi undantaga den snömantel, som. höljde de omgifvande bergens
öfre yta och toppar. I följd häraf egde trakten ett mildare och så att
säga varmare utseende. Den erinrade om många af de ställen, med
hvilka vi gjort bekantskap i Isfjorden, och framkallade icke denna
känsla af köld, som gerna gör sig förnimbar inför de väldiga ismassor,
hvilka i glaciererna framvältra sig. Samma milda intryck framkallade
äfven den ännu lifliga grönska, som lyste på de lågländta platserna,
och den rika fogelverld, som hade sitt tillhåll i de mot vester liggande
bergen. Dessa voro visserligen inga egentliga fogelfjäll, men det lifliga
buller, som från dem förmärktes, och de skaror af tejstar, kryckjor och
gråmåsar, som fladdrade och sväfvade omkring dem, utvisade, att
innevånarnes mängd var ganska betydlig, om också ej så otalig, som i de
egentliga fogelbergen. Så väl ute i viken som i den större lagunen
simmade talrika, stora ejderkullar, på stränderna fans ännu godt om
lifliga fjæreplytar och på sluttningarna i vester hade talrika äldre och
yngre labbar sitt tillhåll. — Vegetationen omkring Mosselbay var ej
ringa. Af högre växter funnos ett rätt stort antal arter, bland hvilka
framför andra förtjenar omnämnas Colpodium Malmgreni, ett gräs,
uppkalladt efter den om utredningen af Spetsbergens fauna och flora så
högt förtjente, skarpsynte forskaren, nuvarande professor Malmgren,
hvilken deltagit i tre af de svenska spetsbergsexpeditionerna och under
en af dessa (1864 års) upptäckte några få exemplar af denna växt vid
Edlundsberg på östra kusten. Det har sedermera ej återfunnits.
Omkring Mosselbay fans det i riklig mängd, ehuru nu nästan förfruset,
vid kanten af och i de små söttvattensamlingarna. Dupontia Fisheri,
ståtliga exemplar af Aira alpina, Glyceria vilfeidea, för att ej nämna
den allmänna Catabrosa algida, voro de gräsarter som jämte den förut
nämnda temligen ymnigt förekommo här. Bland de öfriga
fanerogamerna, som Mosselbay-floran innefattade, fans ingen af något större
intresse, möjligen att undantaga den afart af Cerastium alpinum,
hvilken Malmgren benämnt cæspitosum, och hvilken här liksom
flerestädes på nordkusten uppträdde temligen rikligt, men för det mesta
steril. Mossor bildade här och der präktiga mattor, och. af sten-, jord- och
mosslafvar, dock föga utbildade, fans ett ej obetydligt antal. — Bottnen
i viken bildades såsom vi omnämnt af sand och skifferflittror, och
hafsalgvegetationen var derför i allmänhet klen. På och omkring skären
funnos dock temligen rika och frodiga, storväxta algsnår.
Efter denna lilla exkursion omkring Mosselbay återvända vi till våra
fartyg och de arbeten, som af dessas besättningar utföras.
Lossningen bedrifves med största ifver. Dagen om arbetar sig den ena båten
efter den andra, nedlastad ända till kanten, mödosamt i land. På
stranden hopas en oredig massa af byggnads virke, tunnor och lårar i alla
storlekar. Några man äro sysselsatta att bringa reda och ordning i
detta kaos. Af dem föres virket upp på öns högsta del, der huset skall
ligga, sorteras och ordnas. De samma hafva sig också ålagdt att flytta
de säckar, som innehöllo renmossa, till den för dem bestämda platsen,
instrumentlådorna, proviant- och beklädnadsförråden, till det ställe,
som för dem blifvit utsedt o. s. v. — Polhems skicklige och driftige
timmerman, Johansson, har redan lagt grundstenarne till huset och
mellan dessa utsträckt och sammanfogat de bjelkar, på hvilka det skall
hvila. Tvenne af båtsmännen frambära från de närliggande klipporna,
som bestå af lättklufven hornblendeskiffer, förträffliga stenhällar och
bygga af dessa en tät och fast stenfot, hvilken i följd af
byggnadstomtens jämnhet dock blir föga hög. — Mellan de tätt sittande
fotbjelkarne skola korta bräder infogas till ett undre golf. Officerarne,
naturforskarne och läkaren hafva tagit detta arbete på sin, lott, och man
ser dem också timme efter timme ifrigt sysselsatta att inpassa de små
brädstyckena i longitudinela fåror i bjelkarne, bulta och hamra och, om
intet annat hjelper, taga sågen fatt. Detta verktyg var man dock
angelägen att begagna så litet och så sällan som möjligt. Hvarje bit
hade förut varit hoppassad, och det gälde derför allenast att för hvarje
särskild plats finna det stycke, som för den var afsedt, hvarvid de
numror, som voro inhuggna på hvarje eller åtminstone flertalet stycken,
lemnade ledning. — Dock vi skulle trötta läsaren allt för mycket
genom att steg för steg följa arbetet. Må vi i stället i största korthet
redogöra för husets storlek, sammansättning, indelning o. d. — Huset
var 50 fot långt, 38 fot bredt och 9 fot högt till takresningen.
Golfvet var, skulle man kunna säga, femdubbelt. Dess understa; närmast
jorden varande del eller lager, bildades af de korta, späntade, i
fotbjelkarne infogade, tätt sammanslutande brädstycken, om hvilka vi förut
talat. Här ofvanom följde en fyllning af grus och sand, som gick i
jämnhöjd med det undre bjelklagrets öfre yta. Derpå vidtog ett af
1 1/8 tum tjocka spåntade bräder sammanfogadt lager, som täcktes af
en pappbeläggning, hvilket i sin ordning öfverlagrades af ett nytt
golfskikt, bildadt af bräder, som till tjocklek och beskaffenhet i öfrigt
öfverensstämde med dem, hvilka utgjorde det under pappet varande
lagret. En genomskärning af golfvet visar sålunda närmast jordytan
bräder, derpå grus, så bräder, derofvan papp och slutligen öfverst åter
bräder. — Äfven ytterväggarne voro 5-dubbla. Midteldelen eller så att
säga hufvudväggen var sammanfogad af vertikalt stälda, 3 tum tjocka,
spåntade plankor. På så väl yttre som inre sidan var denna del af
väggen beklädd med papp. På utsidan följde utanför detta en
brädbeläggning af 1¼ tum tjocka, spåntade horisontelt lagda bräder, på
insidan också en brädbeläggning, men som utgjordes af vertikalt
sammanfogade, endast ¾ tum tjocka bräder. Taket bildades af på
takstolarne tätt intill hvarandra lagda, fastspikade bräder och derofvan
vanligt tjäradt Munksjö takpapp i långa banor. — Huset var indeladt
på följande sätt. Ingången låg på ena gafveln, omgifven af en
mindre, med en sidodörr försedd förstuga. Innanför sjelfva ingångsdörren
vidtog en till nära en tredjedel af husets längd ingående, smal
korridor, med hvilken 3 af husets 8 rum genom dörrar stodo i omedelbar
förbindelse. I korridorens yttre del fans på hvardera sidan en dörr, i
dess inre ända en tredje. Det ena af sidorummen, det, som vid
ingåendet låg åt höger, egde endast genom korridoren samband med
husets öfriga rum, från det till venster åter förde en dörr in uti en
mycket liten, endast 11½ fot lång ocn 7 fot bred kammare, som å sin sida
stod i förbindelse med en större sal, hvars längd var 22 och bredd
19 fot. Till denna ledde äfven den dörr, som fans anbragt i korridorens
inre ända. Höger om salen funnos tvenne lika stora rum,
hvardera 15 fot långt och 12,5 fot bredt. Framtill stod den i samband med
ett större rum (22 fot långt och 14 fot bredt), näst salen husets största.
Det intog större delen af husets ena gafvel och utgjorde
genomgångsrum för en kammare, som låg på sidan om detta. — Salen och detta rum
egde 2, de öfriga rummen hvartdera ett fönster, af hvilka det, som släpte
in ljus uti den minsta kammaren, endast var hälften så bredt men lika
högt som de öfriga. Huset låg i det närmaste för öster och vester.
På hvardera gafveln funnos nedtill 2:ne fönster, på norra längs
väggen 3 och södra 3 eller om vi så få säga 2½, för att uttrycka, att
det ena endast var hälften så stort som de öfriga. — Från inre delen
af korridoren kunde man på en flyttbar trappa genom en lucka komma
upp på den rymliga vinden, hvilken fick ljus genom 2:ne fönster,
anbragta ett på hvardera af husets gafvelväggar. — I öfrigt hänvisa
vi till den planritning öfver huset och de genomskärningar af golf
och väggar, som vid arbetets slut finnas meddelade. I det till
kök bestämda rummet insattes en större jernspis, i de öfriga utom
det minsta, som saknade eldstad, små, bränslebesparande, inuti med
tegelsten beklädda jernkaminer, s. k. mitraljöser, hvilka voro afsedda
för eldning med stenkol och beräknade att, då de voro väl fylda
med kol, hålla eld omkring 6 timmar. De från dessa gående rökrören
voro inuti rummen lagda i flera bugter för att härigenom dels
rummens uppvärmning skulle befordras och dels eldfara förebyggas.
Den 10:de Sept. var stommen till huset uppförd, och öfverst på takresningen
var till angifvande af denna tilldragelse fastbunden en af de små
förkrympta tallar, hvilka medtagits ifrån Tromsö, egentligen för att
tjenstgöra såsom julträd. — Redan nu voro observatorierna uppresta. Arbetet
härmed hade nästan uteslutande förrättats af gunrumspersonalen. De
voro till antalet trenne. Det ena var förlagdt nära invid husets
östra gafvel, de båda andra på dess vestra sida, ett ungefär på samma
afstånd från vestra gafveln som det förutnämnda från östra, det andra
åter temligen långt aflägsnadt från stugan. För att göra det möjligt
att vid uppsättandet särskilja de bjelkar, dörrar och bräder, som hörde
till hvardera af de 3 observatorierna, hade dessa utvändigt blifvit
målade med olika färger: det ena gult, det andra blått och det tredje
rödt. Åtskilliga stycken hade under färden kommit något för mycket
i beröring med saltvatten, hvarigenom färgen nästan utplånats, hvilken
omständighet vållade ej liten oreda och förvirring, då de
sammanhörande styckena skulle utletas och hopfogas. Efter sin ursprungliga
färg kallade vi allmänt sedermera observatorierna för det gula, blå och
röda. Det gula var det, som blifvit upprest på husets östra sida.
Detta skulle hysa de magnetiska instrumenten. Det hade en
oregelbundet 5-kantig form och var afdeladt i 2:ne olikstora delar, en
golfbelagd förstuga, hvilken genom en stor, vid dubbeldörr stod i
förbindelse med det egentliga observationsrummet, i hvilket den frusna
marken bildade golf. På förstugans ena sidovägg fans en större, 4-kantig
öppning, som kunde tillslutas med en inåtgående lucka. Här utanför
upphängdes den s. k. termometerburen. Den var förfärdigad af tunna,
sinsemellan åtskilda träskifvor, så infogade i de tumstjocka trästöttor,
hvilka bildade burens stomme, att deras längskanter voro vågräta, men
tvärkanterna åter bildade en vinkel mot horisontalplanet. Den liknade
sålunda till sin byggnad och utseende de på ångbåtar före isskåpens
införande vanliga köttburarne. Inuti var den svartmålad, uttill hvit.
I den skulle fyra termometrar på lämpligt sätt upphängas: 2:ne
vanliga, en maximi- och en minimitermometer. Den mot luckan vettande
sidan af buren var helt öppen, d. v. s. träspjelarne voro här borttagna.
Det blå observatoriet, som uppbygdes vid husets vestra gafvel, var
till formen fyrkantigt och innehöll blott ett rum och var försedt med
nästan fullständigt golf och i takets midt med tvenne efter takets hela
höjd eller bredd gående luckor. I detta skulle passage-instrumentet
uppställas. — Ute på öns yttersta del, längst aflägsnadt från stugan, stod
det röda observatoriet, det prydligaste af dem alla, till formen
sexkantiga i taket och på sidorna försedt med stora luckor. Detta skulle
hysa universalinstrumentet. — I alla observatorierna uppbygdes
stenpelare, en i hvardera af det röda och blå, men ej mindre än fyra i det
gula. Till dessa lemnade de omgifvande klipporn% förträffligt
byggnadsmaterial. Murningsarbetet utfördes af en bland Gladans båtsmän.
Bland dessa funnos nästan alla slags handtverkare: skräddare, skomakare,
snickare, murare m. fl. — Nära 14 dagar hunno förflyta efter vår
ankomst, innan observatorierna voro färdiga och nämnda pelare nog torra
och stadgade att kunna mottaga de instrument, de voro afsedda att
uppbära, och sålunda observationerna i sin helhet kunde taga sin början.
En del observationer börjades dock tidigare, d. v. s. de meteorologiska
och på samma gång som dessa iakttagelserna öfver tidvattnet.
Instrumentet för dessa senare utgjordes af en i tum och linier
graderad bräda, nedsänkt med sin ena ända i vattnet och förankrad på
några famnars afstånd från stranden samt hållen i vertikal ställning
förmedelst trästöttor. Under hela färden hade om bord på fartyget
meteorologiska iakttagelser gjorts hvarje 4:de timme, nu anstäldes dylika
hvarje timme dygnet om. Vattnets höjd observerades och antecknades
hvarje halftimme. De medförda instrumenten, som skulle angifva
vindens riktning och styrka, voro, då de meteorologiska observationerna
togo sin början, ännu ej uppstälda — de skulle hafva sin plats på
husets tak, och detta var ännu ej pålagdt, — hvarför dessa företeelser
uppskattades tills vidare mera på ett ungefär. Luftens värmegrad,
barometerståndet, vattnets höjd angafs alltifrån början med största
sorgfällighet, och molnens beskaffenhet, deras större och mindre utbredning
och öfriga i sammanhang med väderleken stående förhållanden antecknades
i stora journaler för hvarje timme så noggrant och utförligt sig
göra lät. Observatörer voro tills vidare Envall, Kjellman, Nordenskiöld,
Palander, Parent, Stjernberg och Wijkander. Hvar och en af dem
hade 4 timmars vakt.
Vakterna under dagen voro rätt angenäma. Då rådde verksamhet
och rörelse på den lilla ön. Den vakthafvande deltog i de förevarande
arbetena och den lifliga sysselsättningen gjorde, att de fyra timmarne
försvunno, innan man visste ordet af. Angenäma kunna vi dock ej kalla
vakterna under natten, särskildt den som inföll mellan midnatt och kl. 4 på
morgonen, den s. k. "hundvakten". Hösten var kommen. Solen dröjde
ej länge dygnet om öfver horisonten. En vexling af dag och natt
hade åter inträdt, och då man, när natten kom, fick krypa ned i sin
varma och präktiga koj om bord, prisade man denna angenäma
omvexling af ljus och mörker. Men att under den skumma natten vistas
på den öde ön och utan sällskap vandra omkring på denna och bland
bräder och bjelkar inuti huset, eller nedkrupen i en på några bräder
utbredd sofsäck i ett rum utan fönster, golf och tak vid skenet af ett
ljus, som fladdrade för den fritt genom huset spelande vinden, genom
läsning hålla sömnen på afstånd och förnöta de trögt framskridande
minuterna, samt hvarje halftimme på sekunden skynda ned till stranden,
kasta sig i en båt och genom en mer eller mindre tjock
isskorpa bana sig väg ut till tidvattensmätaren och derefter, om det var
full timme, begifva sig i all hast till gula observatoriet för att här
afläsa barometer och termometrar — detta torde ej kunna kallas så sär
deles behagligt. Ingen undrar helt visst om man, sedan den sista
observationen för vakten var gjord, med lätt sinne begaf sig om bord.
Dock knotade ingen just högljudt eller allvarsamt öfver sin lott. —
Detta var ju en öfvergångsperiod. Snart skulle huset vara färdigt och
befolkadt, man sjelf bo i ett väl ombonadt rum och hafva flera
beqvämligheter. Då, så förestälde vi oss nu, skulle observerandet äfven
under den till hvila anslagna delen af dygnet blifva, om ej angenämt.
så dock föga påkostande. För att minska det enformiga och ödsliga i
vistelsen på ön under natten höll understundom den, som skulle
observera från kl. 8 e. m. till midnatt, och den, som hade hundvakten,
hvarandra sällskap. Då förströdde man sig med hvarjehanda: snickrade
så länge det var ljust nog, läste, spelade bräde, kokade och drack
kaffe m. m. Tjenstgöringen blef härigenom betydligt angenämare,
men detta sätt att gå till väga hade dock den olägenheten med sig,
att båda under den dag, som följde på en sådan, genomvakad natt,
voro föga böjda för arbete. Och då det var nödvändigt, att dagen om
alla krafter användes, om allt, hvad som borde och måste göras före
vinterns inbrott, skulle i rätt tid medhinnas, blef det vanliga, att
hvar och en med tålamod ensam skötte sin vakt.
Vi nödgas nu föra läsaren något tillbaka i tiden. Såsom förut
blifvit nämndt, hade Onkel Adam på sin resa till Isfjorden dröjt längre
än beräknadt var och ännu ej afhörts, då Gladan och Polhem lemnade
Fairhaven för att hamna i Mosselbay. Läsaren erinrar sig också, att
v. Holten jämte fyra man af Gladans besättning fått i uppdrag att
qvarstanna vid nyssnämnda ställe för att gifva kapten Clase
underrättelse om vår färd och lemna hjelp vid ombordtagande af renarne,
hvilka jämte deras väktare, de fyra lapparne och de två renhundarne,
likaledes qvarlemnades vid Fairhaven. Ifrigt längtade vi, att Onkel Adam
skulle anlända, och vår väntan blef ej långvarig, ty redan den 6:te
September fingo vi sigte på detta fartyg utanför Mosselbay, styrande
kurs mot öster. På alla både lämpliga och olämpliga, ja, rent af
komiska sätt sökte vi underrätta dess besättning om vår vistelseort och
hade inom kort den förnöjelsen att se Onkel Adam styra in i Mosselbay
och ankra i närheten af Polhem. Allt väl om bord. Intet
väntadt saknades. Åtskilliga rariteter medfördes, bland hvilka vi framför
andra vilja nämna knappast en månad gamla tidningar, potatis, färsk
för året, och några stycken nyss i Isfjorden fångade laxar. — En af
naturforskarne önskade högligen med laxarne öka de zoologiska
samlingarne med någonting för Spetsbergen mycket sällsynt och dyrbart,
men med all sin öfvertalan lyckades han endast rycka en af dem undan
Dunders grytor, De öfriga gåfvo oss en läcker middagsrätt. — Onkel
Adams resa hade aflupit utan alla äfventyr. Orsaken till dess
långvarighet var den, att Mimer ännu ej återkommit till Isfjorden, då
Onkel Adam anlände hit, utan ankom först flera dagar derefter.
Kapten Clase medförde från Isfjorden den för oss alla, men i synnerhet
för expeditionens chef mindre angenäma underrättelsen, att ledaren af
kolonisationsföretaget vid Kap Thordsen af vissa oförutsedda
omständigheter funnit sig föranlåten och nödsakad att tills vidare afbryta alla
arbeten derstädes, uppgifva tanken på öfvervintring och återvända med
allt härvarande manskap till Norge och Sverige. — Vid Kap Thordsen
var boningshuset nu redan fullständigt uppfördt, inredt och delvis
möbleradt, och åtskilliga andra arbeten fullbordade. — De båda fartygen,
Fiskeren
kolonisterna och deras tillhörigheter m. m. och Mimer, medförande allt koloniens manskap, en
del verktyg och proviant skulle just anträda sin resa söderut,
samtidigt som Onkel Adam begaf sig mot norden. En del af
matförråden, en mängd stenkol, virke m. m. hade qvarlemnats. Kapten Clase
hade, med tanken riktad på en nödtvungen öfvervintring, för Onkel
Adams räkning tillhandlat sig en betydlig mängd proviant och hela
medikamentsförrådet. — Detta var hufvudinnehållet af den berättelse,
kapten Clase vid sin ankomst till Mosselbay till oss afgaf. — Onkel
Adams last började ofördröjligen att lossas, och lifligheten och rörelsen
blef vid Mosselbay ännu större än den förut varit. Antagligen har
vid denna plats sällan, om ens någonsin, herskat ett sådant rörligt lif,
sådan sjudande verksamhet, som just nu. De 38 som det tycktes
mycket välmående renarne fördes i land på vår lilla ö, men fingo
endast uppehålla sig här en kort stund. De drefvos sedermera till
låglandet på vikens vestra sida, der enligt lapparnes uppgift ett godt och
temligen rikligt bete fans för dem för en längre tid — en ej ringa
fördel, då det medförda mossförrådet, så stort det också syntes vara, nog
behöfde sparas för att blifva tillräckligt under den långa vintern och
de tilltänkta slädfärderna under våren. Lapparne slogo upp sitt läger
på samma ställe. Till tältplats utvalde de en låg, jämförelsevis torr
sandkulle, vid hvars fot en liten fjällbäck ännu framporlade. De
syntes numera temligen belåtna med sin verld, men ryktet, — ty ett
sådant saknas ej ens på Spetsbergen — visste att berätta, att de vid
Norsköarna hört sig om efter lägenhet att före vinterns inbrott kunna
återvända till sitt hemland. Spetsbergens skoglöshet, hvarom de vid
afresan från Norge ej syntes hafva haft någon aning och den ovanliga
beskaffenheten af den föda, de erhöllo, tycktes vara det, hvarmed de
hade största svårigheten att försona sig. Nu lemnades dem skjutvapen,
och de fingo i uppdrag att skaffa allt af foglar, de kunde
öfverkomma och erhöllo noggrann upplysning om, huru de, som skötos,
skulle behandlas för att vara tjenliga att konserveras. Kort efter det
de erhållit nämnda uppdrag, aflemnade de några stycken präktiga
Spetsbergsripor och meddelade tillika den glädjande och temligen oväntade
underrättelsen, att denna fogel fans i ymnighet på de omgifvande
fjällen, ehuru den var ytterst svåråtkomlig, emedan den företrädesvis
uppehöll sig på bergens öfversta toppar och platåer, dit de, så goda
bergklättrare de också voro, hade största möda och svårighet att komma.
Spetsbergsripan utgör en genom betydligare storlek och några andra
smärre karakterer från den vanliga Fjällripan skild afart, som brukar
benämnas Lagopus alpinus var. hyperboreus. Under de föregående
svenska expeditionerna till Spetsbergen hade endast ett ringa fåtal af denna
fogel kunnat öfverkommas. Under 1868 års färd sköts oaktadt ifriga
bemödanden endast ett enda exemplar, — och af denna anledning har
den enligt äldre berättelser på Spetsbergen mycket allmänna fogeln
blifvit betraktad såsom numera mycket sällsynt härstädes. I sjelfva
verket torde den dock äfven nu vara vida talrikare än man förmodat.
Under vår vistelse i Isfjorden lyckades det Parent att skjuta en äldre
hona och några nyss flygga ungar. Kapten Clase uppgaf, att han vid
sitt besök vid Kap Thordsen på de berg, som ligga häremellan och
Skansbay, nedlagt ett betydligt antal, 50—75 stycken. Af fångstmän
hörde vi uppgifvas, att den på åtskilliga ställen var rätt allmän, och
på lapparnes försäkran om dess talrikhet på höjderna kring
Mosselbay fingo vi snart obestridlig bekräftelse. Åt lapparne utlofvades
ett visst pris för hvarje ripa, de lemnade, och nästan dagligen en
längre tid bortåt sköto och buro de fram till Polhem ett större eller
mindre antal. Envall och Parent intresserade sig för denna jagt och
nedlade äfven de ett betydligt antal ripor. Kapten Clase och
styrmannen på Onkel Adam återvände likaledes från sina ganska talrika
jagtutfiykter med rikt byte. Vi anse oss ej angifva ett för högt antal,
om vi säga, att från vår ankomst till Mosselbay, till dess polarnatten
tog sin början och mörkret gjorde all jagt omöjlig, 150—200 ripor
skötos. En del af dessa kommo under konservatorns behandling, och
deras uppstoppade skinn skola en gång i framtiden intaga en helt
säkert framstående plats i Sveriges och utlandets största museer. De
uttagna kropparne gåfvo oss en helsosam och välsmakande föda och
utgjorde, så länge de varade, den största bland de få läckerheterna på
vårt bord. På inrådan af läkaren sparades ett ej obetydligt antal för
framtiden och för den händelse några skörbjuggssymptom skulle visa
sig hos en eller annan bland de öfvervintrande. Någon fara, att de
skulle skämmas, fans*ej, synnerligen nu, då årstiden redan var så långt
framliden. — Hopbundna i en stor knippa hängdes de på husets ena
gafvelvägg, nog högt från marken för att ej nås af räfvar och björnar,
i fall sådana skulle göra oss någon påhelsning.
Vi hafva nästan ej alls ordat om väderleken under den tid, vi
hittills tillbragt på Spetsbergen, och vi hafva med full afsigt uraktlåtit
detta, för att nu, då ett skede af expeditionen kan anses fulländadt,
få i sammanhang nämna några ord om vädrets beskaffenhet. Med
benämningen "spetsbergsväder", som man stundom får höra användas af
deltagare i de första svenska expeditionerna till det land, hvarom här
är fråga, ville man ingalunda, såsom det kunde förmodas, förstå en
väderlek utmärkt af storm, köld, snöyra och rusk af allehanda slag.
Tvärtom användes detta uttryck för att beteckna, hvad man eljest i
dagligt tal brukar kalla gudomligt väder: lugn, sval och ren luft,
glänsande solsken, molnfri himmel m. m. i samma stil. Om till oss
stäldes den frågan: "hurudant är vädret på Spetsbergen i allmänhet"?
och om vi, då vi skulle afgifva svar på en sådan fråga, grundade detta
på vår erfarenhet om väderleksförhållandena under tiden från vår
ankomst till Sydkap och till första dagen af vår vistelse i Mosselbay, så
skulle det visa sig, att vi med "spetsbergsväder" mena något helt annat
än deltagarne i de föregående spetsbergsexpeditionerna. När himlen
täckes och solen döljes af tjocka moln, som ligga så lågt, att man
tycker sig allenast behöfva sträcka ut armen för att nå dem, då det
blåser hårdt, snön yr, och luftens temperatur håller sig omkring noll,
eller då en tung, fuktig, kall dimma insveper i en ogenomtränglig
slöja t. o. m. de en närmast omgifvande föremålen — då skulle vi vilja
säga: nu är det spetsbergsväder,ty sådan var den förherskande
väderleken på de trakter af Spetsbergen, vi under angifna tidrymd
besökte. Medeltemperaturen för Augusti månad uppgick till + 2,1,
högsta observerade värmegraden var + 7,5, lägsta — 3,0, hvarvid dock
bör märkas, att de siffror, som angifva medel- och
maximitemperaturen torde böra anses något för höga, de åter, som beteckna
minimitemperaturen, tvärtom för låga, alldenstund observationerna gjordes om
bord på fartyget, och genom värmeutstrålning från detta den luft, som
omgaf termometrarne, kan anses i någon mån uppvärmd. Vindens
styrka varierade i allmänhet mellan, såsom sjömännen säga, frisk kultje
och half storm eller deromkring. Den öfvervägande vindriktningen var
mellan nord och ost,de förherskande molnarterna s. k. nimbi-moln.
Endast tvenne hela dygn var det lugnt, och högst sällan var himlen
fullt klar. Snöfall och snötjocka bestods oss i medeltal minst
hvarannan dag. Vi vande oss emellertid snart och lätt vid detta väder
och frågade vid denna tid litet eller intet efter allt, som har samband
med meteorologien. De stunder, då det var jämförelsevis hyggligt
väder, gick man i skjortärmarne, då vinden tjöt, i tackel och tåg och
snön piskade oss i ansigtet, togo vi på oss en tjock kavaj och knäppte
denna väl; sedan detta skett, kände vi oss rustade att möta allt
rusk, hvarmed Spetsbergen kunde traktera oss. — Om sålunda vår
erfarenhet om Spetsbergens väderleksförhållanden sommartiden i ej
oväsentlig grad var olika den, som vunnits under de föregående
expeditionerna, blefvo dock äfven vi i tillfälle att erfara klimatets
helsosamma beskaffenhet. Förkylningar med deras följder strup-, lung- och
andra katarrer voro mycket sällsynta, och de få fall af dessa
sjukdomar, som enligt Envalls (ej obestridda) uppgift förekommo, voro i de
allra flesta fall af så lindrig beskaffenhet, att de knappast förtjena att
blifva ihågkomna. Detta gäller klimatet så väl sommar som vinter. —
Vi tillåta oss att här anföra hvad Envall yttrar härom i sin till Kongl.
Sundhetskollegium efter hemkomsten afgifna Rapport öfver Hygienen och
Sjukvården under den svenska polarexpeditionen 1872—1873
"Spetsbergens sommarklimat är, som sagdt, utan tvifvel särdeles godt och äfven
helsosamt, men man måste komma i håg, att äfven här liksom på de
flesta ställen den ena sommaren troligen är ganska olik den andra.
Af det "ständiga solskenet" och det "alltid lugna och vackra vädret"
fingo vi alls icke njuta för mycket. I detta afseende voro vi törhända
utsatta för otur, liksom i så många andra. Täta dimmor täckte ofta
solen, och snöslask med rå och fuktig luft voro vida öfvervägande de
klara, herrliga solskensdagarne, hvarom jag i föregående berättelser sett
så mycket talas. Antingen måste häri någon verklig olikhet funnits
eller kan det finna sin förklaring i benägenheten hos berättarne att
bättre minnas de angenäma dagarne än de kulna; men med
anteckningarne framför mig måste jag lemna fakta sådana de äro utan någon
poetisk utläggning åt det ena eller andra hållet. Medges måste, att,
då det var vackert väder, så var det med besked; oaktadt den ganska
måttliga värmegraden kände man då ett välbefinnande utöfver all
beskrifning. Man andades så lätt, den klara genomskinliga luften
förefaller verkligen då, såsom en kollega före mig uttryckt, "mera
respirabel", och jag vet verkligen icke att ange något mera lämpligt uttryck.
"Hvarpå luftens renhet på Spetsbergen beror, derom är ganska
svårt att bestämdt yttra sig. Med den allt mer och mer sig
utbredande läran om protoorganismerna och deras förhållande till en mängd
sjukdomar, ligger det nära till hands och är ofantligt lockande att
antaga, att sådana, om de ock ej helt och hållet saknas, likväl under
andra former eller i betydligt mycket mindre grad förekomma deruppe
än annorstädes; ett antagande, som vinner stöd i högsta grad genom
flera företeelser, såsom det sätt, hvarpå förruttnelse sker, den
fullkomliga frånvaron af en del och det relativt ringa antalet af andra
sjukdomar, om hvilka man dels med visshet vet dels tror sig veta, att de
äro beroende af dessa protoorganismer.
"Lifsvilkoren för dessa sjukdomsalstrande organismer måste genom
den låga temperaturen der vara högst ofördelaktiga, men öfverallt
hvarest menniskor bygga och bo kunna de ju föra med sig fröen, och
gynsamma vilkor för deras utveckling uppstå äfven.
"För att på experimentel väg afgöra frågan om protoorganismerna
på Spetsbergen ansåg jag mig icke ega nog erfarenhet. Naturligen
hade jag alltid uppmärksamheten riktad på alla förhållanden, som kunde
beröra dessa frågor.
"Anmärkningsvärd är verkligen den ringa mängd katarrer i
respirationsvägarne, som förekom, och af huru lindrig beskaffenhet de fall,
som inträffade, voro samt huru ostraffadt man kunde utsätta sig för
förkylningar. Det var knappt någon, som icke under den kallare
årstiden fick göra bekantskap med det kalla vattnet mer eller mindre,
och i intet fall uppstodo några menliga följder af det kalla badet.
Endast tvenne bronkiter hafva blifvit i sjukjournalen inregisterade och
äfven dessa voro ej af någon särdeles intensitet. Ganska många,
ytterst lindriga fall af katarrer i respirationsvägarne förekommo
visserligen också för öfrigt. Snufva har ej i så få fall förekommit, men
endast i ett eller två varit af utbildad beskaffenhet. Att sända
lungsotspatienter eller personer med benägenhet för repeterade katarrer
till Spetsbergen, tror jag dock ej vara skäl. En förhyrd norrman med
kronisk bronkit hade så väl under sommaren som under vintern flera
ganska intensiva anfall häraf och återvände ingalunda förbättrad. Detta
enda fall bevisar naturligen ej mycket".
Vi skulle dock en gång under denna sommar få göra bekantskap
med det beprisade "spetsbergsvädret". Detta blef oss förunnadt under
de 14 första dagar, vi tillbragte i Mosselbay. Himlen höll sig under
denna tid nästan utan afbrott molnfri och klar. Luften var af en
obeskriflig renhet, stilla eller i sakta strömning mot norr. De förut så
talrika dimmorna och snöbyarne voro liksom bortsopade. Visserligen
uppgick temperaturen sällan öfver fryspunkten, men sänkte sig ej
heller många grader derunder — lägsta observerade värmegraden under
denna tid var omkring —8,0 C.; —värmegraden var tillräcklig för att
vi ej skulle behöfva frysa, och ej så hög, att man på något sätt
besvärades af hetta. — Det behagliga vädret, den lifliga verksamhet, som
herskade, den skyndsamhet och raskhet, hvarmed arbetena fortskredo
och utfördes, förjagade helt och hållet den skymt af förstämning,
hvilken hade framkallats af den allt för långa och till slut enformiga
vistelsen vid Fairhaven och de oupphörliga hinder, som mötte för vårt
framträngande mot öster. Dessa dagar höra till de gladaste och
angenämaste, vi upplefde under expeditionen. Hvar och en var muntert
och lifligt stämd och sökte göra kamraterna ännu muntrare, än de voro.
Ingen fara syntes vara för handen. Af isen sågo vi ej en skymt; så
långt ögat nådde, sträckte sig mot norr en oöfverskådlig isfri, oftast
spegelblank vattenyta.
Tiden för skilsmässa ryckte allt närmare. De tre fartygen höjde
allt större del af sina sidor öfver vattenytan, de på stranden uppstaplade
högarne af olikartade föremål blefvo allt betydligare till storlek,
huset och observatorierna närmade sig allt mer sin fulländning och
i gunrummet på Polhem foro pennorna allt flitigare och hastigare
öfver postpappersarken. Botanisten, som skulle vända hem med
Gladan och nu afslutat sina undersökningar, hopsnörde sina växtbuntar,
slog igen och ordnade de fjerdingar, i hvilka de gjorda samlingarna af
hafsalger förvarades, och inpackade de små burkar och flaskor, hvilka
inneslöto söttvattensalger. Båtarne förde ej längre gods till stranden.
Deras last utgjordes nu mera af stenar, hvilka fraktades ut till Gladan
och Onkel Adam för att tjenstgöra såsom ballast. Vid vestra stranden
nära det tält, i hvilket lapparne uppehöllo sig, flammade dagen om en
stockeld, öfver hvilken sötvattensis nedmältes för att lemna de båda
hemresan snart anträdande fartygen färskt vatten. Söndagen den 15:de
September randades. Ännu återstodo några vattenkärl att fylla, men sedan
detta skett, voro Gladan och Onkel Adam redo att lyfta ankare och styra
kosan mot söder. Vid middagen var allt klart. Följande morgon
utsattes till afgångstid. -—Manskapet hade alltifrån ankomsten till
Mosselbay haft oafbrutet strängt arbete. Söndagsafton anslogs till hvila.
Intet skäl fans att misstänka, att någon fara hotade. Vädret var vackert
såsorn förut och is syntes ej till.
Vi bedja nu våra läsare följa oss om bord på Polhem vid
middagstiden den 15:de och inträda i gunrummet. Här skall blifva
festmiddag, derom vittna alla anordningarna liksom den högtidsdrägt, som
åtminstone flertalet af de innevarande äro iklädda och som gör ett
angenämt afbrott mot den släpmundering, man hittills varit van att se
buren. Man sätter sig till bords. Middagen uppfyller alla billiga
anspråk på en god middag och öfverträffar till och med de förväntningar,
man kan göra sig om en sådan på denna trakt af jorden. Tal
saknades icke. Hjertliga och uppriktiga äro de tacksägelser för visadt nit
och oförbrutet arbete, de hemvändande få mottaga, lika hjertligt och
uppriktigt deras tack för godt kamratskap och välvilligt bedömmande
af deras mödor. Välgångsönskningarna likna hvar andra i värma. Lika
lifligt som de qvardröjande voro öfvertygade och hoppades, att
hemresan skulle blifva lycklig och angenäm, lika fullt voro de
hemvändande förvissade, att öfvervintrarne skulle lyckligt bekämpa den
arktiska vinterns vedermödor och faror. Alla hyste och mången
uttalade den förhoppningen, att den del af expeditionens ändamål, på
hvilken hufvudvigten hvilade, skulle uppnås, och sålunda sönerna af det
lilla land, som för detta ändamåls uppnående gjort så stora
uppoffringar, skulle lyckas hinna en högre breddgrad än det hittills förunnats
menniskor. Lifvade af de bästa förväntningar skildes man åt på aftonen
för att på morgonen tillvifta hvarandra ännu ett farväl, och natten till
den olycksbringande dagen sänkte snart alla, vakterna undantagna, i
hvila och sömn.
*
Giles" land
FEMTE KAPITLET.
Fartygens innestängning. Besök af fångstmän. Årets isförhållande vid Spetsbergens
östra kust. Giles land. Förlust af renarne. Vildrenar vid Mosselbay.
Nedslående, om ock storartad, var den scen, som tedde sig för
oss, då vi, väckta af fartygens häftiga rullningar och sättningar, tidigt
pä morgonen den 16:de gingo upp på däck. En häftig storm från NV
svepte i raseri öfver Mosselbay och tjöt ursinnigt i tackel och tåg,
hvarje minut hotande att lösrycka fartygen från sina ankarplatser och
kasta dem på land. Hafvet, som efter vår ankomst hit nästan ständigt
framtett den behagliga anblicken af en lugn, spegelblänk och af ett mildt
solsken bestrålad yta, upprördes nu af vilda brottsjöar, hvilka våldsamt
störtade sig öfver skären i viken och, då de nådde stränderna eller,
återkastade från dessa, under sitt brusande återtåg mötte de utifrån
kommande böljorna, vältrade en del af sin massa hvitskummande i
höjden. Stormens tjut, vågornas fräsande och bränningarnas dån bildade
den vilda musik, som träffade våra öron, det i uppror varande hafvet
och fartygens våldsamma arbete mot vågor och vind utgjorde det, som
fängslade vår syn, då vi kommo upp på däck. Att intet fartyg eller
åtminstone intet af dem, som nu här lågo till ankars, skulle under ett
sådant väder och då vindens riktning var den angifna kunna lemna
Mosselbay, derom öfvertygade den första blick, som sökte öfverse
det vilda skådespelet. Stormen hade, såsom i de arktiska trakterna
oftare än annorstädes händer, kommit så plötsligt, så utan all
föregående varning och nästan från sin början i så full styrka, att ingen
möjlighet fans att tids nog hinna öppet haf och der möta och bekämpa
den. Nu stod ingen annan utväg öppen än den att söka hindra
fartygen från att drifva på land och att för öfrigt af bida, att stormen skulle
aftaga i styrka och upphöra. — Blåsten och det upprörda hafvet var
ej det enda, som oroade oss, ej heller det, som oroade oss mest. Det
var från ett annat håll olyckan närmast skulle komma, Hvarför
riktades så månget beväpnadt och obeväpnadt öga ut mot hafvet,
hvarför såg man så ofta den ene efter den andre klättra upp i Gladans
tackel och kommen till en viss höjd länge och skarpt betrakta det
hvitskummande hafvet? Det är isens ankomst, man befarar, det är denna,
som redan förut korsat våra planer, och som vi frukta å nyo skall gifva
oss en bitter erfarenhet om sin obetvingeliga makt. Vinden är
tyvärr just den mest ogynsamma för fartygens tillämnade resa, men den
mest gynsamma för isens nedryckande till Mosselbay. Långvarig blef
ej osäkerheten om det öde, som hotade oss. "Isen kommer", var den
sorgliga rapport, som temligen snart hördes från mastkorgen, och kort
derpå började spridda isstycken att visa sig utanför Mosselbays
mynning, af hvilka ett och annat syntes styra kurs mot vikens inre. Om
bord på fartygen lagades bärlingar, båtshakar och isyxor i ordning,
och hvar och en rustade sig att med all kraft söka hindra de i häftig
fart ankommande isblocken att spränga ankarkettingarna, tillfoga
fartygen någon skada och genom sin påtryckning sätta dem i drift.
Isstyckena anlände, och deras antal ökades, ju mera tiden led. En del
af besättningen mötte med bärlingar och båtshakar hvarje stycke, som
kom i fartygets närhet, och sökte minska dess fart och afhålla det
från fartygets sidor, andra hoppade i all hast ned på isflaken, afhöggo
framstående spetsar på de samma och ansträngde sig med både händer
och fötter att afhålla dem från fartyget, medan de passerade dess
sidor. Sjögången började efter någon timmes förlopp att aftaga i
märkbar grad, oaktadt vindens styrka blef oförändrad, isblockens fart
minskades och fartygens slitning på ankarkettingarna upphörde nästan
helt och hållet. Orsaken härtill kunde vi lätt fatta. Ett större, tätare
isband var i antågande, mot hvilket vågorna bröto sig och derunder
upphäfdes. Vi hade allt för ofta sett denna isens mäktigt stillande
inverkan på häftig sjögång för att ej genast fatta orsaken till det
fenomen, som vi här hade för våra ögon. Och vi behöfde ej ens gå
tillbaka till vår erfarenhet för att utleta orsaken härtill, det var nog att
använda synförmågan. En hvit strimma, starkt afstickande mot
hafvets mörka yta, syntes på några mils afstånd från Mosselbays mynning.
Den ryckte oss allt närmare. Hvad som först visade sig som en linie,
antog så småningom formen af en allt vidare och vidare yta, som till
en början syntes jämn och slät, men som, ju närmare den kom, visade
sig allt ojämnare och skrofligare. Omsider kunde de särskilda, släta
och afpolerade eller på det mest olika sätt formade och urhålkade,
ofta i stora högar, på hvar andra upptornade isbitarne, isblocken och
isflaken urskiljas. Kommen till Mosselbays mynning, kunde ismassan ej
längre framrycka i sluten tropp; det ena isblocket detacheras efter det
andra och närmar sig så sakta vikens botten. Det dröjde ej länge
härefter, förr än fartygen lågo slutna i isens kalla famn, och mot
middagen på denna olycksbringande dag sökte vi förgäfves att så väl i
Mosselbay som hafvet derutanför upptäcka en öppning i isen, som var nog
stor att rymma en julle än mindre ett större fartyg; öfverallt
syntes den hvita, tätt slutna isen. För de till hemresa rustade och för
öfrigt för oss alla kunde ej gerna en mera dyster och förhatlig syn
gifvas. Ej underligt, om vi för tillfället ej fäste någon
uppmärksamhet vid de vackra och egendomliga former, isblocken genom
vågornas inverkan antagit, att vi ej anslogos af den beundransvärda
vexlingen af skuggor och dagrar på isfälten, hvilka på vissa ställen be
skuggades af de mörka, i vild fart framilande molnen, på andra åter
belystes af den då och då frambrytande solen, och att vårt öga ej smektes
af det skiftande färgspel, som lekte omkring isstyckena, framkalladt
vid ljusets gång genom och sönderdelning af den vattenklara
iskristallen. Vi kunde ej med fördomsfritt öga betrakta allt detta. Isen
hade återigen korsat våra planer; den var en mot våra intressen
fiendtlig makt. Såsom sådan ansågo vi den, och vi voro derför för det
närvarande blinda för den skönhet, som framträdde hos den omkring oss
liggande ismassan.
Fartygen hade under sin strid med vågor och vind qvarblifvit
orubbade på sina ankarplatser och icke lidit någon nämnvärd skada.
Gladans kopparförhydning hade på några få ställen blifvit lösryckt, och
den färg, med hvilken Polhems och Onkel Adams sidor voro bestrukna,
hade här och der afskrapats af förbigående isstycken.
Tidigt på förmiddagen, emedan isen ännu var längre aflägsnad
från land, sågo vi några fångstskutor, kommande österifrån, för
bottenrefvade segel ila förbi Mosselbay åt vester till. Då hela vår
uppmärksamhet för tillfället var riktad, på det vilda skådespelet omkring oss
och på den motgång, som hotade oss sjelfva, kommo vi då icke att så
särdeles mycket fästa oss vid dessa, och, då vi funno oss inneslutna
af isen, upptog vår egen belägenhet så alla våra tankar, att vi icke
reflekterade på det öde, som öfvergått dessa: huruvida de lyckats
hinna utom isens område, innan denna kom under land, eller om de
liksom våra fartyg, men längre mot vester, blifvit kringstängda och
fjettrade af is. Det var en först längre fram inträffande händelse, som
lifvade vår slumrande erinring af dessa fångstskutor, hvilkas öde var
så nära att ingripa i vårt eget på ett sätt, som tvifvelsutan skulle
hafva blifvit olycksbringande för den svenska expeditionen, och af
hvilkas besättningar många medlemmar skulle få ett så gräsligt och
fasaväckande slut. — Men vi vilja ej gå händelserna i förväg.
För att blifva öfvertygade om, att den oss omgifvande isen var
ogenomtränglig, behöfde vi allenast kasta en om än aldrig så flyktig
blick på dess storlek, dess oöfverskådliga massa och täta sammanslutning.
Men huru länge skulle denna is fjettra våra fartyg? Skulle
deras fångenskap vara endast en kort tid eller till nästa sommar?
Optimisterna bland oss — och dessa utgjorde flertalet — höllo det förra,
pessimisterna det senare för antagligt. De ena stödde sitt antagande
på ismassornas storlek, den orörlighet, isen under denna sommar visat,
de oemotståndliga hinder, den vid upprepade tillfällen satt för vårt
framträngande mot Sjuöarna; de andra åberopade dels den under många
års färder i dessa farvatten vunna erfarenheten om den lätthet och
hastighet, med hvilken isen vid gynsam vind kan skingra sig, dels och
framför allt de iakttagelser öfver isförhållandena, som gjorts under den
närmast föregående svenska spetsbergsexpeditionen. Denna expedition
hade såsom bekant till hufvuduppgift att med fartyg framtränga
så långt mot norr som möjligt. Till tidpunkt för färden mot norr
hade valts senhösten. Denna tid hade ansetts såsom den gynsammaste,
emedan det kunde antagas, att den gamla isen då blifvit reducerad
till sitt minimum och bildning af ny is ännu ej börjat. En
erfarenhet från denna expedition blef den, att isen norr om Spetsbergen
under Augusti och större delen af September månader dagligen
minskas till qvantitet och försämras till qvalitet och att mot slutet af
September ismassorna af de inträdande höststormarne spridas och lemna
rännor mellan sig. Kändt är också, att Sofia den 19:de September,
sålunda tre dagar senare än den tidpunkt, vid hvilken vi nu voro,
"kommit dit, der ingen med "klara papper" kunde visa sig hafva tagit
middagshöjden från däcket af sitt fartyg", d. v. s. 81° 42" nordlig bredd,
och att samma fartyg ännu i början af Oktober uppnådde 81:sta graden.
Kännedomen om dessa förhållanden uppehöll hos de fleste bland oss
den förhoppningen, att Gladan och Onkel Adam, ännu innan vintern
med sitt mörker och sin köld inträdt och gjort all navigering allt för
äfventyrlig, för att ej säga omöjlig, skulle befrias ur isen och kunna i
ett isfritt haf styra kosan mot söderns mildare nejder. Vi sågo
derför med tillförsigt framtiden an.
Förbindelsen fartygen sinsemellan och mellan dessa och vår
lilla ö var endast för en kort stund afbruten. Der man ena timmen
utan synnerlig svårighet färdades båtledes, der framgick man andra
timmen på en isbrygga. Denna var dock temligen försåtlig. Springor
funnos i stort antal, och af dessa voro många nog stora att släppa en
karl igenom och ofta så dolda af lös issörja, att de ej märktes förr än
man sjönk ned genom dem. Det skulle blifva svårt att ens på ett
ungefär ange antalet af de ofrivilliga kallbad, som togos under den
stora olycksdagen och de närmast på denna följande dagarne. Ytterst
få af dem, som försökte färden öfver isen, sluppo torra derifrån och
mången syntes nästan med flit uppsöka hvarje remna, i hvilken det
var möjligt att komma ned, så ofta vittnade hans isiga kläder om en
genomgående beröring med det fryskalla vattnet. Om man var
försedd med en båtshake, med hvilken misstänkta ställen kunde
undersökas, och som, i händelse man föll i, kunde underlätta uppstigandet
eller förmedelst hvilken man var i stånd att åtminstone hålla främre
delen af kroppen öfver vattnet till dess hjelp hann anlända, kunde
man temligen trygg företaga vandringen mellan fartygen. Svårare var
vägen mellan Polhem och land. Här voro remnorna större och
talrikare och ännu mera försåtligt dolda än annorstädes. Snart visste man
emellertid hvar de farligaste ställena funnos och hade öfver dessa
utlagt bräder och plankor, på hvilka man säkert nog kunde förfoga sig
från det ena isstycket till det andra. Dock var försigtighet nödvändig,
ty bräderna och plankorna öfverisades snart och blefvo derför svåra
att skilja från den omgifvande isen och issörjan. Det hände mer än
en gång, att man, då man trodde sig sätta foten på en bräda, stack
den ned igenom den bräckliga, svagt sammanfrusna issörjan.
En liten episod från denna tid, som bland oss väckte mycken
munterhet, torde vi få berätta. Strax framför Polhems bog
befann sig en större öppning, i hvilken flere fallit, men öfver hvilken
sedermera en bår lagts såsom brygga. — N. N., på väg i land, varsnar
båren, och harmsen mumlande något om slarf och oordentlighet att
låta ett redskap ligga så der kastadt på isen fattar han båren och bär
den till ett ställe, som synes honom vara en tjenligare och mera
passande förvaringsplats, samt återtager derpå sin afbrutna promenad åt
land till. Kommen till samma ställe, der han nyss förut vändt om,
går han dristigt och anande intet ondt rakt i den stora öppningen och
sjunker naturligtvis till hela sin längd ned i det fryskalla vattnet.
Hans känslor, då han kom upp igen, hvilket gick ganska hastigt, äro
lätt anade. Någon hade åsett händelsens första, en annan dess sista
akt. Den blef snart känd i sitt sammanhang, och personen i fråga fick
till råga på förargelsen uppbära mycken skämtsam smälek för sitt
malplacerade ordningsbegär.
En tid af orolig ovisshet om vårt blifvande öde följde. Ena stunden
trodde man sig kunna hoppas det bästa, andra frukta det värsta.
Denna tid blef dock ej lång. Nordvestliga vindar fortforo att vara de
förherskande, än svaga, än plötsligt växande till storm. Isen
sammanpressades allt tätare. Mycket snö föll, som fylde remnorna mellan de
mångkantiga isblocken och vid beröringen af vattnet förvandlades till
en tät issörja. Luftens temperatur föll allt jämt. Stormen, kölden och
snöyran gjorde vistelsen på däck och i land utan skydd mycket svår.
Den 29:de visade termometrarne på Polhem k. 4 e. m. —27, 5° C.,
de i land uppsatta nära —29° C., en rätt vacker köldgrad i September
månad, som ingalunda syntes oss bestyrka herrar meteorologers
antaganden, att vintern på Spetsbergen skulle i förhållande till landets
nordliga läge vara föga sträng. Snösörjan frös till is och förenade
drifisen till en sammanhängande massa. Lika svårt, som det förut
varit, att undvika alla de öppna remnor, som vid promenader på isen
lågo i ens väg, lika omöjligt var det nu att, med undantag af närmast
stranden, der remnorna genom tidvattnet höllos öppna, upptäcka en
enda spricka eller ställe på isen, som icke var nog starkt att bära en
man. Yxor och isbilar måste numera användas för att få en
genomgång till öppna vattnet. Vårt öde syntes afgjordt. Denna is, så trodde
vi, skulle först vårdagjämningens stormar bryta och sommarens
ständiga sol upplösa. Gladans och Onkel Adams besättningar hade att
emotse en nödtvungen och oförberedd öfvervintring, så lydde den kalla
verklighetens hårda dom. Det är lätt att inse, att vissheten härom
skulle väcka känslor af föga angenäm art så väl hos dem, hvilka
påräknat att under hösten kunna återvända till hemmet och icke gjort
några förberedelser för att qvarstanna, som ock hos dem, hvilka,
upplysta om de vedermödor, som de med sannolikhet hade att förvänta,
af fritt val bestämt sig för att deltaga äfven i vinterexpeditionen d. v.
s. öfvervintringen och slädfärderna. Inga bittra klagoutgjutelser, ingen
skymt af klenmodig fruktan förmärktes emellertid; en lugn resignation
uttalade sig v de präktiga sjöbussarnes väderbitna ansigten, då och då
blandad med ett drag af vemod, hvars orsak ej var svår att finna och
som, då den var känd, förhöjde den aktning, man för dessa män
ovilkorligen måste hysa, och ökade sympatierna för dem.
Vemodsdraget framkallades ej af oro öfver deras eget öde, öfver de okända
strider och faror, de helt oförberedt tvungos att möta, utan af tanken på
hemmavarande anhöriga: föräldrar, hustrur och barn, hvilkas enda stöd.
de måhända voro och för hvilkas behof de nu voro urståndsatta att
sörja och hvilka de derför befarade skulle under det långa följande
året komma att lida brist och nöd. Det var en scen af högtidligt
allvar och gripande effekt, då en dag chefen på Gladan, sedan allt
manskapet enligt befallning samlat sig på halfdäck, med sin djupa, manliga,
nu af innerligt deltagande vibrerande stämma för de sina påpekade
hvad som inträffat, uttalade såsom sin egen den öfvertygelse, de äfven
alla utan tvifvel hyste, att en nödtvungen öfvervintring vore
oundviklig, framstälde de svårigheter, på hvilka de hade att bereda sig och
det sätt, hvarpå dessa med hopp om framgång skulle kunna
bekämpas. Han uppmanade dem icke, utan sade sig vara fullt förvissad,
att de beredvilligt skulle underkasta sig de påbud och anordningar,
han skulle komma att göra och företaga. Deras oro för de
hemmavarande sökte han stilla, uttalande sin vissa tillförsigt, att hjelp och
understöd skulle på ett eller annat sätt lemnas dem af deras
landsmän. Talet lyste och anslog icke af och genom vackra fraser och
prål; det var enkelt och flärdfritt såsom den talande och de tilltalade.
Men det gjorde intryck, emedan det vittnade om oförskräckt mod och
varmt deltagande. Det kom från hjertat och gick till hjertat. Då
talet slöts, förmärktes i månget öga en fuktig glans och på miner och
åtbörder kunde man tydligen läsa manskapets stadgade beslut att af
alla krafter och efter bästa förmåga söka uppfylla hvad af dem
fordrades — som de visste till deras eget bästa.
Nödiga förberedelser började göras för att möta den, som det
tycktes, snart inbrytande vintern. För att under den inom kort inträdande
mörka tiden kunna utan större svårighet färdas i land från fartygen
banades från dessa en bred förträfflig väg. Alla ojämna isblock, som
lågo, der denna borde gå fram, afjämnades med isyxor och isbilar och
de större fördjupningarna mellan isflaken fyldes med isgrus och smärre
isstycken. Längs vägens båda sidor utsattes på ett visst afstånd från
hvarandra pålar, hvilka, i den händelse ymniga snöfall inträffade, skulle
angifva, hvar vägen gick fram. — Om bord företogos åtskilliga
tillrustningar, för hvilka vi längre fram skola redogöra.
September nalkades sitt slut; dess sista dag hade inträdt. Ingen
den minsta förändring i isens läge hade gjort sig märkbar. Vädret hade
dock på sista tiden blifvit bättre. Visserligen var kölden ganska
sträng, men den stormiga väderleken hade upphört; luften var lugn
och klar, och solen tycktes liksom vilja, innan den nedgick för att
först efter lång tid å nyo visa sig, låta oss njuta af dess milda ljus så
länge och ofördunkladt som möjligt, så klar och ren hade den under
de sista dagarne ständigt strålat från en molnfri himmel hela den tid
den var öfver horisonten. Huset stod på den lilla ön färdigt att
mottaga Polhems besättning. On hade fått sitt namn. Bland de afgifna
förslagen till ett sådant hade benämningen Polhem erhållit de
talrikaste och ifrigaste förespråkarne. Denna antogs derför.
Det var på aftonen den 30:de September, just då solen gått ned och
skymningen började svepa sin slöja öfver nejden, som åtskilliga
personer, promenerande fram och åter på Gladans däck under lifligt
samtal om hvad som händt och möjligen skulle komma att inträffa, märkte
vid Mosselbays vestra udde några mörka föremål bland de snöhvita
ismassorna. Det stora afståndet och den obetydliga dagern gjorde det
omöjligt att urskilja af hvad slag de voro. Man gissade, att det var
sälar, som genom hål i isen förflyttat sina oviga kroppar upp ur vattnet.
Men det dröjde ej länge, förr än man med kikare kunde se, att det
var menskliga varelser, hvilka voro i antågande. Under andra
förhållanden skulle ankomsten af menniskor framkallat glädje, nu målade sig
bestörtning och ytterlig nedslagenhet i allas drag. Det var ej svårt
att ana, hvad slags folk de ankommande voro och i hvad afsigt de
uppsökte oss. På en gång väcktes till full liflighet hågkomsten af de
fångstskutor, hvilka vi den 16:de sett passera förbi Mosselbay. Någon
af dessa hade ej lyckats undkomma den framdrifvande isen, utan
blifvit innestängd af denna någonstädes på nordkusten, vester om den
vik, i hvilken vi befunno oss. De ankommande utgjorde dess
besättning, hvilken, ej provianterad och rustad för vintern såsom
fångstmännen vanligast äro, trots de många olyckor, som i följd häraf
inträffat, och underrättad om vår vistelse i Mosselbay kom för att begära
undsättning af kläder och föda. Så lydde våra dystra aningar, hvilka
tyvärr besannades af de berättelser, hvilka de 6 fångstmännen vid sin
ankomst afgåfvo. Hvad mera var, verkligheten öfverträffade våra
värsta förmodanden. Det var icke en eller två fångstskutor, som blifvit
innestängda — detta hårda öde hade drabbat ej mindre än sex.
Fångstmännen, utsända en från hvardera af dessa fartyg, meddelade, att de
jämte deras kamrater under senare delen af sommaren uppehållit sig i
Hinlopen Strait, sysselsatta med fångst af säl, hvalross och björn.
Utbytet af fångsten hade varit i det hela god. Några af fångstfartygen
hade redan före den 16:de lemnat Hinlopen och begifvit sig till
Wijdebay, hvarest renjagt skulle företagas. Tiden var just nu den
gynsammaste härför. Vid utfärden från nämnda fjord hade de blifvit
öfverraskade af den häftiga stormen och blifvit innestängda af den
ankommande isen vid Wijdebays vestra udde, som bär namnet Greyhook
eller Gråhuken. De öfriga hade qvardröjt i Hinlopen och samma dag
olyckan inträffade begifvit sig vester öfver, men upphunnits och
hejdats af isen. Fyra af fartygen lågo innestängda vid Greyhook, två i
närheten af Welcomepoint. Fångstskutorna egde sammanlagdt 58 mans
besättning. — Bland de 58 befann sig den gamle Mattilas, som nu under
42 somrar på sin lätta farkost plöjt Ishafvets vågor och brottats mot
storm och is. År 1864 hade han jämte 36, liksom han sjelf
skeppsbrutna fångstmän af den dåvarande svenska expeditionen blifvit
räddad från en nödtvungen öfvervintring på Spetsbergen och öfverförd
till Norge. Hans höga ålder och en tillfällig bensjukdom hade
hindrat honom att uppfylla sin önskan att sjelf uppsöka expeditionen,
med hvars chef han sedan länge var bekant. Fångstmännen egde helt
obetydligt proviant, men hoppades kunna reda sig till början af
December månad med hvad de egde af lifsmedel och det utbyte, jagten
kunde påräknas skola lemna. Efter denna tid voro de frigifna åt
hungerns qval och en sannolik död, så framt de ej af oss kunde erhålla
någon proviantundsättning.
Ytterst pinsam var den känsla innehållet af anförda berättelse hos
oss väckte. Vår belägenhet var redan förut i hög grad betänklig.
Polhem egde proviant för 21 à 22 man under 16 månader, Gladan för
sitt manskap till början af December, och Onkel Adams besättning
ansågs genom det uppköp af lifsmedel, som blifvit gjordt i Isfjorden,
om någon undsättning af Polhems förråd lemnades och förknappning
af ransonen gjordes, kunna draga sig fram till April månads början.
Ett öfverslag af hela provianttillgången gaf vid handen, att, om
ransonen nedsattes till två tredjedels, de vid Mosselbay innestängda skulle
hafva lifsmedel, till dess undsättning från Sverige vore att med
någorlunda stor sannolikhet emotse. Detta resultat, hvilket utvisar, huru
rikligt Polhems utrustning var tilltagen, gaf, så lysande det också var,
anledning till allvarsamma farhågor. Det är en känd sak, att tillgång
till riklig, god och stark föda är ett oeftergifligt vilkor för
möjligheten att under en vistelse i de arktiska trakterna om vintern kunna
undvika den mordiska skörbjuggen. Vår proviant bestod till
hufvudsaklig del af preserveradt kött, en visserligen under för handen
varande förhållanden erkändt helsosam föda, men helt säkert af lågt
näringsvärde, hvarför en stor portion var nödvändig. Dertill kom, att
vårt företags framgång i högst väsentlig grad berodde derpå, att
manskapet höll sig vid full helsa och goda krafter, till dess isfärderna
skulle börjas och under det de företogos. En så stor nedsättning i
ransonen, som den såsom nödvändig ansedda och för så lång tid, gaf
anledning att frukta, att helsotillståndet skulle blifva mindre godt och
en betydlig minskning i kraft och energi inträda. — Sådana voro i
korthet våra utsigter, innan underrättelsen om fångstmännens öde nådde
oss. Att helt kallt stöta deras anhållan om hjelp tillbaka med den
förklaring, att de förråd, vi egde, voro allt för otillräckliga för att
delas på flera personer än vi sjelfva voro, att vi sjelfva skulle komma
att lida brist, att, om vi hjelpte dem, framgången af vårt förehafvande
skulle omintetgöras o. d,, skulle den mest hårdhjertade under sådana
förhållanden icke hafva kunnat. Hjelp måste lemnas, så långt möjligt
var, och alla ansträngningar uppbjudas för att rädda de många på spel
satta menniskolifven.
Det var dock alldeles påtagligt, att hoppet om en lycklig utgång
måste blifva helt ringa, om man med de lifsmedel, som funnos och
som voro otillräckliga att nödtorftigt lifnära 67 personer, skulle söka
föda ej mindre än 125 man, till dess hjelp hemifrån hann anlända eller
andra utvägar hunno beredas. Genom kapten Clases berättelse var det
bekant, att vid Kap Thordsen i Isfjorden en del proviant fans
upplagd. Derom upplystes fångstmännen och det hemstäldes till dem,
huruvida de icke ansågo det rådligast, att en del af dem och deras
kamrater begåfvo sig dit. De förklarade sig beredvilliga att söka förmå
en del af de sina att söka framtränga antingen öfver land eller längs
kusten till det anvisade stället. Men äfven under förutsättning att
omkring en tredjedel af fångstmännen företogo denna färd och nådde
sin bestämmelseort, voro icke desto mindre förråden af lifsmedel vid
Mosselbay för små för att räcka till åt de öfriga norrmännen och oss
sjelfva. Af jagten hade vi ej mycket att hoppas, då allt sedan vår
ankomst hit större villebråd så godt som helt och hållet saknats.
Någon nödföda måste påtänkas och användas. Till sådan ansåg man
den renmossa, som vi medfört från Sverige och Norge, tjenlig. Vi
invaggade oss ingalunda i någon säker förtröstan att, om en del af
fångstmännen begåfve sig till Isfjorden och vi med bröd, beredt af
renmossa och något mjöl, sökte fylla bristen i den otillräckliga
ransonen, öfvervintringen skulle få en lycklig utgång. Tvärt om dolde vi
hvarken för oss sjelfva eller för fångstmännen, att framtidsutsigterna
voro mycket mörka och utgången oberäknelig. Men billighetens och
mensklighetens fordringar voro uppfylda. Oss alla återstod endast att
möta vårt öde som män med förtröstan till en högre makts
ledning och våra egna kraftiga ansträngningar att söka besegra
svårigheterna.
Den 1:sta Oktober lemnade fångstmännen oss, medförande till sina
kaptener en af Nordenskiöld, v. Krusenstjerna och Palander i samråd
uppsatt skrifvelse. Af denna fingo de utskickade del, förr än de
afgingo. Då den för dem upplästes, spred sig ett skimmer af hopp och
tillfredsställelse öfver dessa i skiftande faror och talrika mödor
härdade mäns lugna och djupt allvarsamma drag. De återvände
synbarligen vida lättare om hjertat än de kommit. Skrifvelsen hade följande
lydelse:
Förklaring till kaptenerna på de vid Greyhook och Welcomepoint
innestängda fångstfartygen:
Med anledning af de olyckshändelser, som hota att drabba de nu
på Spetsbergens nordkust innestängda fångstfartygen, få undertecknade
härmedelst förklara: att den svenska expeditionen, hvars proviantering
ursprungligen var afsedd för 21 personer, derigenom att Kongl. Maj:ts
brigg Gladan och ångfartyget Onkel Adam blifvit oförmodadt
innestängda i Mosselbay, nu mera består af inalles 67 personer, till följd
hvaraf proviantransonerna redan nödgats betydligt nedsättas, och att
derför ingen möjlighet för oss förefinnes att, till dess öppet vatten
nästa sommar kan påräknas, fullständigt lifnära ytterligare omkring 60
personer; att vid Kap Thordsen i Isfjorden finnes uppfördt ett rymligt
hus med eldstäder och 4 à 6 stora rum, i och vid hvilket enligt oss
lemnad uppgift bolagets disponent qvarlemnat jämte kol och material
till ett ytterligare hus, en del proviant, bestående af 20 à 30 säckar
mjöl, ärter eller gryn, åtskilliga tunnor preserverad potatis, kött m. m.;
att derför, om fartygen ej lyckas denna höst komma loss, en del af
manskapet kunde söka framtränga till nämnda hus i Isfjorden, för att
der lifnära sig efter bästa förmåga; att vi, om så nödigt är, äro villiga
att lemna Eder rum och bränsle på härvarande fartyg och att, för så
vidt det är för oss möjligt och med expeditionens ändamål förenligt,
bispringa Eder med de för lifvets uppehälle nödvändigaste födoämnena
under 6 månaders tid, räknad från den 1:sta instundande December,
hvarvid I dock ej kunnen göra räkning på mer än högst hälften af
den för våra fartygs besättning nu gällande ranson, mot vilkor:
1:o. Att fångstfartygens kaptener å rederiernas vägnar förbinda
sig till den ersättning, som Kongl. Maj:t framdeles kan finna
skäligt bestämma;
2:o. Att fångstmännen försörja sig sjelfva till den 1:sta
December;
3:o. Att de genom flitigt jagande och genom användning af den
nödföda, som kan blifva dem anvisad, söka fylla bristen i
den dem tilldelta ransonen;
4:o. Att de under hela den tid, de mottaga lifsmedel af
expeditionen eller äro inhysta på expeditionens fartyg, stå under
befäl af fartygscheferna.
5:o. Att de under hela denna tid villigt och utan ersättning
utföra de uppdrag, de i och för expeditionens ändamål få sig
ålagda.
Polhem vid Mosselbay den 1:sta Oktober 1872.
A. E. Nordenskiöld.
G. v. Krusenstjerna. L. Palander.
Det var att vänta, att de nordliga vindar, hvilka denna
sommar varit förherskande på Spetsbergen och gjorde isförhållandena
under landets nordkust så ovanligt svåra, skulle vid landets ostkust
framkalla ett motsatt förhållande och göra denna del af Ishafvet, som under
vanliga år är så ytterst svårtillgänglig, jämförelsevis lätt att befara.
Vi fingo redan, innan vi lemnade Spetsbergen, denna förväntan
bekräftad. Expeditionens chef fick nämligen mottaga en kort uppsats,
författad af professor H. Mohn, i hvilken redogöres för 3:ne
fångstskeppares färder i dessa trakter. Vi tro oss böra meddela
hufvudinnehållet i detta arbete, dels emedan man genom detta får kännedom
om isförhållandena detta år i hafvet öster om Spetsbergen, dels och i
synnerhet emedan man derigenom gör en visserligen mindre
fullständig, men dock intressant bekantskap med en betydlig del af den
Spetsbergska ögruppen, på hvilken det nu för första gången förunnades
menskliga varelser att sätta foten. — Vid flera olika tillfällen hade af
särskilda personer så väl från olika punkter af Spetsbergens ostkust
som.från hafvet derutanför öster om Vest-Spetsbergen observerats ett
land, hvars läge genom pejlingar blifvit bestämdt så noga sig göra lät.
Landet benämnes på den svenska spetsbergskartan Giles land, ett
namn, som det äfven allmänt bär bland fångstmännen. En
fångstskeppare vid namn Erling Carlsen hade så väl år 1859 som 1863 haft
landet i sigte och en gång förstnämnda år varit på endast två mils
afstånd från dess sydkust. Af svenska expeditionen 1864 pejlades det
från Hvita berget och omnämnes i redogörelsen för denna expedition
på följande sätt: "I öster" — från Hvita berget, beläget på
Vest-Spetsbergens östligaste udde eller på 78° 44" nordlig bredd och 21° 22"
ostlig längd från Greenwich — "på 20 mils afstånd sågs ett ganska högt
land med tvenne rundade öfver de öfriga fjällen uppskjutande
bergskupoler. Det var den längst mot vester utskjutande delen af en stor,
ännu nästan okänd arktisk kontinent, som, ehuru upptäckt redan år
1707 af Commandeur Giles, varit helt och hållet bortglömd och
utelemnad på de nyaste kartorna. Mellan detta land och Spetsbergen låg
hafvet betäckt af stora obrutna isfält, mellan hvilka helt säkert intet
fartyg skulle kommit fram". — Samma år hade landet uppmärksammats
af den kände fångstkaptenen S. Tobiesen under seglats utmed
sydöstra udden af nordostlandet. År 1870 observerades och pejlades det
af Th. v. Heuglin och Grefve Zeil samt året derpå af kapten Ulve,
af de förra från Middendorffsberg vid Walter Thymen Strait, af den
senare från Thumbpoint vid södra mynningen af Hinlopen Strait. —
"Sammanfattar man", säger Mohn, "alla de förut gjorda iakttagelserna,
så beteckna de tillvaron af ett land eller en ögrupp, som ligger
mellan 78° 33" och 79°, 8" nordlig bredd och hvars vestliga punkt (på
Petermanns kartor benämnd Das Schwedische Forland) är belägen på
26° 46" ostlig längd från Greenwich. Om. landets konfiguration i öfrigt
och om dess utsträckning mot öster gifva anförda iakttagelser föga
upplysning. Så mycket synes dock med säkerhet framgå, att Das
Schwedische Forland, hvars läge är temligen noggrant bestämdt, icke
fortsättes såsom ett fjällrikt land i landets östligare del. Det öster om
das Schwedische Forland liggande landet gåfvo Heuglin och Zeil
namnet König Karls Land efter konungen af Wurtemberg, Zeils
fädernesland". — I förbigående bör nämnas, att det namn, Giles land, hvilket
så väl fångstmän som de svenska kartorna öfver Spetsbergen gifva åt
ifrågavarande land, enligt Petermanns uppfattning måste anses tillhöra
ett annat, liggande längre i norr d. v. s. nordost från Nordostlandets
nordöstra udde. Det var, tillägger författaren, sommaren 1872
förbehållet att lemna fullständigåre upplysningar om detta land. Under
det isförhållandena föregående året lagt hinder i vägen för ett
framträngande till landet, hafva dessa under sommaren 1872 i denna del
af Ishafvet varit ovanligt gynsamma, fastän underrättelser gifva
vid handen, att så väl vid Spetsbergens norra kust som vid Novaja
Semlja ovanligt mycket is funnits. Meddelanden föreligga från 3
norska fångstskeppare, hvilka hafva besökt landets östra kust. Den ene af
dessa, J. Altmann, förande jagten Elvine Dorthea från Hammerfest,
uppgifver, att under de 20 år, han befarit hafvet öster om Spetsbergen,
han aldrig funnit det så isfritt som detta år. Af hans meddelanden
för öfrigt vilja vi endast anföra, att han, som synes hafva hållit sig
under landets sydkust, anser landet bestå af tre stora och flera mindre
öar. De större öarna betecknas af honom på ett meddeladt kartutkast
med namnen Björnön, den östligaste, Giles-ön, den mellersta, och
Fastis-ön, den vestligaste. Den andra af Mohn anförda berättelsen är
sammanfattad af forstmester Norman i Tromsö efter muntliga
meddelanden af kapten Nils Johnsen och det honom åtföljande manskapet
samt efter den loggbok, som under dessas resa fördes. Vi vilja mera
utförligt i öfversättning meddela denna berättelse, emedan den synes
lemna en bättre föreställning om det ifrågavarande landets
beskaffenhet än någon af de båda öfriga.
"Kapten Nils Johnsen från Tromsö seglade från denna stad den
8:de Maj 1872 på sin jagt Lydianna om 13 lästers drägtighet och 9
mans besättning till Hvita hafvet på fångst. I senare hälften af Juni
styrde han härifrån vesterut mot Spetsbergen och tillbragte Juli
månad öster om Hope-island och Stans Foreland, än på större än på
mindre afstånd från dessa öar. Den 31:sta Juli befann sig jagten 10—12
mil OSO för Ryk-Yses öar, den 13:de Augusti omkring 18 mil rätt öster
om Hope-island. Middagen den 16:de Aug. observerades 78" 18" 16"
nordlig bredd, kl. 2 e. m. kom Giles land i sigte, och kl. 8 e. m. befann
man sig SO om landet på 3 mils afstånd. Lördagen den 17:de Aug. kl.
½4 f. m. ankrade kaptenen vid nordöstra udden af Giles land och
landsteg med sitt manskap för att bese sig, göra fångst och hemta
bränsle af drifved. Kl. 7 e. m. samma dag gick han åter under segel,
styrde, i början kryssande sig fram, denna dag och den följande mot
SV längs landet, derefter åt NV, till,dess han kl. 12 midnatt träffade
fast iskant, då han vände. Kl. 12 middagen den 19:de Aug. hade han
nordvestra udden af landet i norr. Torsdagen den 12:te Sept. ankrade
han vid Tromsö. — På grund af bestick antar Johnsen, att nordöstra
udden af Giles land ligger på omkring 79° 10" nordlig bredd och 30°
ostlig längd från Greenwich. På stället gjordes ej någon observation.
Landets östra kust sträcker sig till en början från NO mot SV och
slutar med ett temligen långt och högt fjäll, Kap Tordenskjöld, som
med lodräta väggar höjer sig ur hafvet. Från Kap Tordenskjöld
böjer sig kusten starkt mot vester, dock allt framgent med någon
dragning åt söder, för att slutligen tvärt vända sig mot NV. NO t. O
utanför nordöstra udden, ½ mil från land, ligger en några få fot hög,
omkring, en half mil lång ö. Ungefär SV om nämnda udde utskjuter en
annan, starkt afsmalnande, låg udde, Tömmernesset, hvarest man från
fartyget såg stranden helt och hållet betäckt med drifved. Ett stycke
utanför denna udde finnes ett skär, öfver hvilket hafvet bryter sig.
Mellan Tömmernesset och Kap Tordenskjöld ingår en mycket bred,
men så vidt man i den rådande dimman kunde se, endast ett par mil
djup bugt. I denna bugt eller i mynningen af den samma ligga trenne
små, låga och, som det synes, något långsträckta öar. För öfrigt
observerades icke under seglatsen, som dock till en del försiggick i
dimmigt väder, några fjordar eller djupare inskärningar i landet.
Det visade sig i det hela såsom temligen jämnt och lågt, utan
några särdeles framstående fjällspetsar. Längre från land sedda, tedde
sig landets trenne mera afsöndrade bergshöjder såsom 3 särskilda öar,
i det man först på 4—5 mils afstånd från kusten kunde urskilja det
lågland, som ligger emellan dem. Det ena af dessa berg, Johnsens
berg, är beläget på nordöstra udden. Detta är ej högt, ofvan flackt,
icke en fjerdedels mil långt, brant åt båda sidor, men långsluttande åt
ändarne. Från toppen af detta berg såg Johnsen i sydvestlig riktning
på långt afstånd ett annat högre fjäll. Det är detta, hvilket såsom
Kap Tordenskjöld afslutar landet i SO. Mera rakt i vester från
Johnsens berg eller något litet åt norr ligger landets antagligen högsta
fjäll, Haarfagrehaugen. — Landet omkring Johnsens berg är temligen
lågt och flackt. Snöfläckar omvexlade med snöfria ställen.
Ingenstädes voro större sammanhängande snöfält att upptäcka (den 17:de
Aug.). Om en mindre på den sydöstra sluttningen af nordöstra udden
förekommande glacier undantages, erinra sig Johnsen och hans
kamrater icke under seglatsen längs ön hafva iakttagit någon mera
framstående isström. Längs landets hela södra och östra kust var hafvet
isfritt och från nordöstra udden kunde i ONO is ej upptäckas. Men
från nämnda uddes norra sida sträckte sig landfast is nordöfver. Sjelfva
udden är lågländt, till en del sandig med flera stora vatten, som den
17:de Augusti voro i det närmaste isfria. På sjelfva stranden (Fjæren)
låg en mängd drifved, hvaraf han försåg sig med bränsle för hela den
återstående resan. Äfven några hundra fot från strandbrädden och
antagligen minst 20 fot ofvan hafvets högsta stånd vid flod fans rikligt
med gammal drifved, till största delen helt murken, men till en del
dock i sitt inre så oskadad, att den visade sig tjenlig till bränsle. I
detta tillstånd befann sig en väldig barrträdsstam af en skeppsmasts
storlek, med qvarsittande rot. Man synes sålunda berättigad att sluta,
att landet i en yar tid jämförelsevis nära liggande period har höjt sig
minst ett tjugotal fot öfver hafvet
H. Mohn.. Den största delen af drifveden
utgjordes af barrträdsstycken, ehuru också en och annan bit af löfträd
iakttogs. Bland drifveden på stranden träffades en skeppsbjelke och
en med 3—4 rum försedd låda af tunna ekbräder, sammanspikade med
starkt rostade 2-tums spikar. Lådan var 12—18" lång och 6—12" bred
och af så egendomlig bildning, att det var svårt att afgöra, hvartill
den användts.
Af däggdjur och foglar iakttogos följande:
Ursus maritimus (Isbjörn). Ett dylikt djur sköts i vattnet. Huden
såldes till Sverige, hvaremot en annan af kapten Altmann från
Giles land hemförd hud erhållits för Tromsö museum.
Canis lagopus (Fjällräf
detsamma i snön.
Phoca barbata (Storkobbe, Storsäl).
Phoca hispida (Stenkobbe, Ringlad säl).
Phoca groenlandica (Grönlandssäl). I stor mängd.
Cervus tarandus (Ren). En för Spetsbergen ovanligt stor oxe ined
präktiga horn sköts af harpuneraren Sören Johannesen. Den var
mycket fet, fetare än någon af dem kaptenen erinrar sig sett bland
de vid denna tid på året af honom på Spetsbergen skjutna. Späcket
på ett stycke af ryggen, hvilket kommer att bevaras i Tromsö
museum, var ända till 7 à 8 centimeter tjockt. På snön och i
den mjuka jorden sågos talrika spår af ren, så väl fullvuxna djur
som kalfvar.
Sterna arctica (Tärna).
Larus eburneus (Ismås).
Larus tridactylus (3-tåig mås eller kryckja).
Larus glaucus (Gråmås, Borgmästare).
Lestris parasitica (Spetsstjertad Labb, Tjufjo).
Procellaria glacialis (Stormfogel, Hafhäst).
Somateria mollissima (Ejder). Vid ett af vattnen på nordöstra udden
sågos 7—8 ejdrar och ett fjorårsgammalt bo med iliggande dun.
Deremot träffade man icke under det korta uppehållet härstädes
något för året.
Colymbus septemtrionalis (Lom). I ett af vattnen på nordöstra udden
observerades 4 lommar.
Alca Brünnichi (Alka).
Mergulus Alle (Rottges).
Hvad floran angår, känner man om denna ej mera, än att lafarter
och flera fanerogama växter (Græs), bland hvilka synes hafva varit en
Silene acaulis, men ännu endast i knopp, blifvit iakttagna. På de 5
små stenbitar, som jag (Norman) blifvit i tillfälle att se, finnes en
fruktificerande Verrucaria och thallus af ett par Lecideæ och Lecanoræ.
Emellertid torde man af de talrika renspåren och den fälda renens
ovanliga fetma kunna sluta, att vegetationen, åtminstone lafvegetationen,
är jämförelsevis icke så obetydlig. De stenar, jag öfverkommit,
bestå dels af qvarts och dels af kalkfri, dels starkt kalkhaltig lera.
Det enda intressanta i geologiskt hänseende är en förstenad stamdel
af en växt. Ty värr har ett stycke af petrifikatet blifvit afbrutet, "for
at blive fri en meget paagaaende fremmed Videnskabsmand". Det
återstående har öfversändts till professor Heer att undersökas".
Med hänsyn till dessa båda nu vidrörda berättelser må nämnas,
att det är otvifvelaktigt, att den af Altmann så kallade Björnön är
identisk med Johnsens berg och trakten deromkring, och att den s. k.
Fastis-ön motsvarar den trakt, som Johnsen benämner Kap Tordenskjold.
Den del af det nya landet, som Altmann benämner Gilesön,
synes böra förläggas i den breda bugten mellan det s. k.
Tömmernesset och Kap Tordenskjöld.
Den kännedom om det s. k. Giles land, som man genom dessa
båda i flera väsentliga delar öfverensstämmande berättelser erhållit,
beriktigas och utvidgas genom en tredje berättelse rörande samma
ämne, affattad af Sagförer O. Lund i Hammerfest efter den loggbok,
som blifvit förd om bord på jakten Freya under dess resa sommaren
1872, och efter de muntliga uppgifter, som meddelats af fartygets
skeppare J. Nilsen och hans s. k. Bedstemand C. J. Viig. Af denna
framgår följande såsom fullt tillförlitligt. Den 27:de Juli nämnda år
kom Freya under Giles land vid den del deraf, som af Altmann kallas
Fastisön, af Johnsen Kap Tordenskjöld. Den 31:sta Juli befann sig
fartyget utanför en liten, mycket låg, 10—15 fot hög ö, hvilken
bildade den yttersta delen af landet mot öster, den samma som
observerats af Johnsen och af honom benämnes Abels ö. Hafvet öster och
norr om denna var isfritt, men på omkring 3—4 sjömils afstånd
derifrån syntes väldiga massor af stor s. k. grundis. Oaktadt det var
segelbart mellan ön och denna samling af isblock, önskade kaptenen
dock vid den tilltänkta färden mot norr helst taga vägen söder och
öster om isen, dels för att hafva rum sjö, dels emedan han förmodade
att öster om denna massa grundis träffa spridd is och här kunna göra
god fångst. Han seglade derför den 31:sta Juli SSO hän, men då
efter det minst 10 sjömil blifvit tillryggalagda, ej något slut på
grundisbältet kunde upptäckas och ej heller någon genomgång mot norr
mellan dessa på minst 30—40 famnars vatten strandade isfjäll, vändes
och styrdes åter mot den lilla ö, från hvilken man utgått. Härifrån
följdes sedan iskanten, hvilken från ön sträckte sig först i nordvest,
derpå i vest till nord och till sist i nord. Freya seglade sålunda med
landet i söder. Efter 15 mils seglats uppnåddes nordligaste punkten
af det längs nordkusten liggande isbandet. Iskanten, som fortfarande
följdes, böjde sig nu mot SV. Efter att hafva seglat flera mil i denna
riktning fick Freyas besättning sigte på landets vestkust, antagligen
samma del, som af svenska expeditionen 1864 och flera fångstmän
blifvit sedd från Spetsbergens östra kust. Iskanten var nu några mil
aflägsen från landet och böjde sig i en vid båge mot norr åt
mynningen af Hinlopen Strait till, utanför hvilket sund Freya befann sig
den 4:de Aug. Åt norr härifrån syntes en mängd grundisblock och
fast iskant. — Freya hade sålunda seglat i en bred isfri ränna,
sträckande sig mellan det nyupptäckta landet och Spetsbergens nordostland.
Nyssnämnda dag tvangs man af en häftig nordostlig storm att styra
åt SO och ankom åter till landets östligaste del och följde derpå
kusten mot SV bortåt det höga fjäll, Kap Tordenskjöld, som man vid
ankomsten den 27:de Juli först fått i sigte, hvarefter man höll sig
längs kanten af den fasta is, som sträckte sig mellan Spetsbergen och
Giles land, och fortsatte i sydvestlig riktning. Mellan Björnön och
Giles ön finnes icke något sund. De äro sålunda icke såsom Altmann
uppgifvit tvenne öar. Söderifrån ser det visserligen så ut, men vid
seglatsen längs norra kusten kunde hela besättningen på Freja
öfvertyga sig om, att kusten härstädes är oafbruten. I det antagna sundet
finnes åt nordsidan till ett fjäll med en glacier. Mellan Fastisön (Kap
Tordenskjold) och Giles ön (se ofvan) förefinnes möjligen ett sund
eller också är landet emellan dem mycket lågt.
Af dessa trenne berättelser äfvensom af förut gjorda iakttagelser
framgår sålunda, att öster om Spetsbergens vestra hufvuddel finnes en
ögrupp af betydlig utsträckning, bildad såsom det synes antagligast af
en större Ö — eller måhända 2—3 större öar — och ett antal mindre.
Ögruppens längst mot vester framskjutna del — svenskarnes Giles land,
Das Schwedische Forland på Petermanns kartor — är belägen 26° 40",
dess östligaste del — den s. k. Abels ö — ungefär 32½° öster om
Greenwich. Nordligaste udden ligger på 79° 10" och sydligaste punkten.
på 78° 30" nordlig bredd. Landet synes vara ett jämförelsevis lågt
land med endast några få framträdande bergshöjder. Att dömma af
de få drag af dess natur, som äro kända, öfverensstämmer det i
afseende på denna med Spetsbergen. Beträffande landets namn må
anföras, hvad Mohn härom yttrar: "Med hänsyn till det nya landets
namn bör märkas, att namnet Giles land visserligen har blifvit gängse
bland våra ishafsfarare, men ej kan göra anspråk på att bibehållas, då
Giles land enligt Giles egna uppgifter är att söka längre i norr.
Heuglins och Zeils berättigande att gifva landet namn efter konungen
af Wurtemberg kan ej erkännas, då det är visadt, att norska skeppare
tidigare gång efter annan hafva sett landet och till och med såsom
Carlsen varit i närheten af det samma. Då jag på min karta har kallat
landet Kong Karls land, så är detta till åminnelse af Sveriges och
Norges konung Karl den femtonde, i hvars sista regeringsår landet
blef närmare kändt, samma år, under hvilket Norge firade sin tusenåriga
tillvaro såsom ett förenadt rike, hvarom också Haarfagrehaugen,
landets högsta bergstopp, erinrar genom sitt om rikets stiftare
påminnande namn". —
Till de motgångar, som i September drabbade expeditionen, hafva
vi också att räkna förlusten af de från Norge medförda renarne. Under
en af de stormiga, ruskiga dagar, som följde på den 16:de, lyckades det
dem att smyga sig från sina väktare, lapparne. Lapparne uppgåfvo sig
hafva under det förskräckliga vädret alla på en gång ingått i sitt tält
för att dricka kaffe. Under den korta stund, som kaffedrickandet
varade, hade renarne lupit bort. Den häftiga, vid tillfället rådande
snöyran, stormen, som förtog ljudet af de klockor, hvilka somliga renar
buro, och den omständigheten, att spåren ögonblickligen igensopades af
blåsten och den fallande snön, hindrade lapparne att genast anställa
mera omfattande och planmässiga efterspaningar. Sjelfva voro lapparne
ytterst nedslagna öfver hvad som inträffat och förklarade utan
uppmaning, att de voro villiga att uppbjuda all sin förmåga och alla sina
krafter för att om möjligt återfinna rymlingarne. — Hvar och en, som
varit vittne till ovädret under dessa dagar, kan i sanning ej undra på,
om till och med lappar, så vana de också må vara vid vistelse ute i
hvilket väder som helst, då sökte för en stund skydd inom tältduken
och voro angelägna att få förtära något varmt och värmande. Härmed
vilja vi ej förneka, att de icke felat, då de alla på en gång tvärtemot
sin pligt drogo sin uppmärksamhet från de, såsom det tycktes, mer än
tillbörligt sjelfrådiga renarne; vi hafva endast velat påpeka, att en
förmildrande omständighet förefinnes, som, då felsteget bedömmes, bör
och måste tagas i betraktande. För de färder, lapparne företogo för
att uppsöka renarne, skola vi framdeles redogöra på samma gång som
vi omtala några andra utflygter, som vid samma tid gjordes.
Den förlust, som genom renarnes försvinnande drabbat oss, var af
tvenne orsaker högst ovälkommen och känbar. Härigenom rubbades
nämligen den uppgjorda planen för de tilltänkta isfärderna i ganska
väsentlig grad. Det var lätt att inse, att dessa numera icke skulle
kunna erhålla den utsträckning, som afsedt var, då de i färden
deltagande personerna skulle gå förlustiga om den mängd kött, de
medföljande renarne beräknats skola gifva, när de efter hand nedslagtades.
Vidare skulle, om helsotillståndet blefve mycket dåligt, hvilket vi ej
saknade anledning att befara, en eller annan ren före isfärdernas
början kunna slagtas för att användas till föda åt dem, som voro mest
angripna af den sjukdom, hvilken vi hade mest att frukta — skörbjuggen.
Efter omkring en veckas frånvaro återkom den ena af våra renar helt
oförmodadt och väckte hos oss förhoppning, att kamraterna befunno
sig i närheten och voro i antågande. Så var dock ej fallet. Den
återkomna hade på ryggen ett stort gapande sår, antagligen bildadt af en
sten, som, rullande ned för någon bergsida, träffat djuret. Måhända,
men detta synes dock osannolikare, utgjorde det märke efter en
björnrams något hårdhändta beröring. Renen bands vid ena husknuten och
forplägades rikligt med renmossa. Såret tvättades väl, öfverbands med
ett stycke renskinn och var snart stadt i läkning.
Den 1:sta Okt. försiggick inflyttningen i det landtliga Polhem.
Alla ångfartyget Polhems ursprungliga innevånare, sålunda äfven Kjellman
och de fyra af manskapet, hvilka tillhört Polhems besättning, men
haft order att återvända hemåt med Gladan och derför vistats om bord
på detta fartyg från och med dagen före instängningen, togo der sin
bostad för vintern. Rummen i huset fördelades som följer. Af de
tvenne rum, som lågo närmast husets ingångsdörr och ledde ut till
korridoren (se den i arbetets slut meddelade planritning), bestämdes det
ena, d. v. s. det som låg till venster, då man trädde in i huset, till kök, det
andra, det till höger, hvilket ursprungligen varit afsedt till proviantrum,
anvisades åt Kjellman och Parent. Det lilla rummet innanför, köket
utsågs till matrum för gunrumspersonalen. Stora salen skulle blifva
ett gemensamt samlings- och arbetsrum. Af de båda kamrar, som lågo
på sidan om denna, intogs den ena af Envall och Wijkander, - den
andra af Nordenskiöld och Palander. Det ena af husets båda återstående
gafvelrum anvisades åt styrmannen, öfver- och undermaskinisten,
timmermannen och konservatorn, det andra blef manskapets bostad.
Hela denna dag svajade den tretungade svenska flaggan från toppen
af en på husets södra gafvel uppsatt flaggstång. På aftonen,
sedan alla arbeten för dagen voro slutade, afhemtade manskapet från
fartyget sina tillhörigheter och tågade, bärande dessa, i sluten ordning
under musik af en dragharmonika till och in i huset och tog sitt rum
i besittning. Följande morgon kl. 8 var huset städadt och putsadt
och alla man församlade i salen. En kort bön lästes och några
psalmverser sjöngos, hvarefter Palander önskade manskapet välkommet i
den nya bostaden, omnämnde de tilldragelser, som timat, redogjorde
för de förändringar i vår belägenhet, som inträdt, för det svar, som
lemnats fångstmännen och den nedsättning i den afsedda ransonen,
som nödvändigheten att hjelpa de 8 oförmodadt innestängda fartygens
nödstälda besättningar, gjorde oundviklig. Om födan understundom
blefve otillräcklig, skulle de ej klaga häröfver, utan bära försakelsen
med tålamod, då de visste, att på deras umbäranden berodde en mängd
likars räddning från hungersnöd och död genom svält. Sedan härefter
till alla stälts en uppmaning, att noggrant följa den bestämda
vinterregimen, hvarpå i väsentligaste grad en lycklig utgång berodde, slöt
han med uttalande af ett "Gud bevare konungen och fosterlandet", hvari
alla samfäldt instämde.
Under de dagar, som nu följde, var det mycket lifligt på Polhem,
i det hvar och en flitigt sysselsatte sig att göra den lilla vrå af huset,
hvilken han fått sig anvisad, så treflig som under för handen varande
omständigheter och med de hjelpmedel, som funnos att tillgå, sig göra
lät. Möblemanget i rummen var till en början ej just synnerligen
stort. Helt obetydligt möbler hade medtagits hemifrån, och endast
helt litet kunde erhållas från fartyget. I några rum utgjordes hela
bohaget af sängställen, och i ett par funnos ej tillräckligt många
sådana, i hvilket fall golfvet fick tjenstgöra såsom säng. Vår första
omsorg blef derför att förfärdiga möbler. Härvid måste hvar och en
sörja för sig. De timmermän, som funnos, hade öfvernog af de
arbeten, som voro nödvändiga för det gemensamma. Alla voro också
mycket verksamma. Från morgon till qvällen sågos flitiga snickare i
arbetssalen. En söker förfärdiga ett skrifbord genom att anbringa en
stötta i hvartdera hörnet af en storartad packlår, en annan inventerar
en säng-soffa efter alldeles ny modell, en gör en bokhylla, en ett
tvättställ, åter en annan arbetar på en prydlig hörnhylla eller beqväm
hvilstol, en ger, en annan tar lektioner i hyfvelns handtering, en i den
svåra konsten att såga o. s. v. De funnos också, hvilka åtminstone
stundtals åsågo de andras arbete och af svett drypande ansigten samt
med muntra historier och skämtsamma infall sökte lifva kamraterna.
Ej sällan hände, att dessa ryckte arbetet ur handen på någon, som
ansågs bära sig allt för tafatt och ohändigt åt, gåfvo honom en tillbörlig
upptuktelse för hans tafatthet, grepo sig an att utföra väl, hvad den
andre gjort illa, och befunnos ofta sjelfva vara vida otympligare än den,
de klandrat. En, som någon af dessa dagar gjort ett besök i
arbetssalen i Polhem, sett den lifliga verksamhet, som här utvecklades, den
ifver och tillfredsställelse, som hos alla uttalade sig, hört de glada,
mer eller mindre falskt föredragna visor, som dagen om sjöngos, de
gälla, fulltoniga skrattsalfvorna, de många skämtsamma historierna
m. m. — han skulle ej gerna kunnat föreställa sig, att han befann
sig ibland en skara menniskor, som dagarne förut drabbats af svåra
motgångar och gingo till mötes en framtid, som de väl visste skulle
blifva rik på svåra pröfningar och stora försakelser, för att ej säga
något ännu värre. Men hvar och en af oss ansåg det ej löna mödan att
gräma sig i förtid. Ännu så länge fans ingen nöd för handen, och
då voro ju sura miner och nedslagenhet alldeles obehöriga. Resultatet
af denna verksamhet började snart visa sig. Tomheten i rummen
försvinner och möblernas antal växer. Ej kan man undra öfver, om
dessa voro mindre nätta och prydliga, om de i hast till bord
förvandlade packlårarne funnos mindre beqväma för ben och knän, om
böckerna i en bokhylla visade stor svårighet att hålla sig uppräta i följd
af sjelfva hyllornas temligen stora afvikelse från en horisontel
ställning och om möblerna i allmänhet voro något gängliga och snedvinda.
Detta allt var emellertid småsaker, som man ej fäste någon särdeles
stor vigt vid. Hufvudsaken var att alla syntes nöjda med sitt arbete,
hvilket bland annat bevisades af den ifver, med hvilken all kritik
bemöttes. Att man dock icke lät så uteslutande beherska sig af sin
egenkärlek, att man var blind för företrädena hos en annans och
bristerna i sina egna arbeten, derom vittnade de förändringar och
förbättringar, som med ledning af andras anvisningar och mönster efter hand
företogos. Så småningom uppackade hvar och en sina tillhörigheter,
ordnade allt på bästa sätt, prydde väggarna i sitt rum med taflor,
kartor, redskap och instrument af hvarjehanda slag, och efter några
dagars förlopp tro vi, att hvar och en fann det af honom bebodda, ljusa,
höga rummet rätt hemtrefligt, behagligt och beqvämt. Helt säkert har
ingen, som hittills öfvervintrat i de högarktiska trakterna, haft en så
rymlig, så väl ombonad, varm och treflig bostad som vi Polhemister.
Då vi jämförde vår stuga med de små, illa sammanfogade hyddor,
hvilka under namn af rysstugor förekomma på Spetsbergen och oftast
tjenat ofrivilliga öfvervintrare till bostäder, kunde vi med skäl anses
bo riktigt kungligt.
Till sitt yttre tog sig den lilla kolonien vid Mosselbay ej illa ut.
Stugan låg så prydlig med de talrika från olika delar af taket uppskjutande
kaminrören, vindfanan, vindmätaren med sina fyra på långa
armar fästade skopor, som oftast svängde lifligt omkring och flaggstången, på
hvars topp ofta den svenska flaggan svajade. I stugans närhet hade
man de 3 till form och färg olika observatorierna, de uppdragna
båtarne, mossäckshögarne, det rätt försvarliga stenkolsberget m. m.
Lägger man härtill de tre af hög is omslutna fartygen, de talrika
personer, man dagen om på isen såg släpa kälkar, lastade med drifved eller
lårar med sötvattensis m. m., eller röra sig omkring huset sysslande
med hvarjehanda, så torde man ej kunna neka att, för att vara vid
80:de nordliga breddgraden, det hela företedde en ganska storartad och
liflig anblick.
Trägna sysselsättningar höllo oss under tiden närmast efter
innestängningen på fartygen eller i närheten af huset. En och annan gång,
särskildt om söndagarne, företogos emellertid kortare utflygter på isen
eller till det Mosselbay omgifvande landet. Under en sådan hörde
några, som på isen öfvade sig i konsten att löpa på skidor, 2:ne starka
skott lossas i deras närhet och strax derpå genomträngande, om glädje
och triumf vittnande rop höjas. "Få se", yttrade en af skidlöparne,
"om icke någon af tamrenarne återkommit och blifvit emottagen på
detta sätt af några, som utgått på jagt". Vi anföra dessa ord för att
visa, huru otroligt det föreföll oss, att något större djur skulle hafva
anträffats i närheten af Mosselbay. Under hela den tid, vi hittills
uppehållit oss här, hade några sälar varit de enda fyrfotade vilda djur,
som observerats. Af dessa hade en Storkobbe eller Storsäl (Phoca
barbata) efter stora ansträngningar blifvit dödad med harpun af
styrman Stjernberg. Skidlöparne skyndade till stranden, afkastade sina
skidor och förfogade sig så hastigt den famnsdjupa, lösa snön tillät
det, i den riktning, skotten och ropen hörts. På en kulle ungefär en
engelsk mil från stranden upptäcktes snart 2:ne personer, af hvilka den
ena, styrman Stjernberg, gick de ankommande till mötes och berättade
för dessa, att han lyckats skjuta 2:ne renar, någonting oerhördt under
denna expedition. Vilda eller tama? En flyktig blick var nog för
att komma till insigt om hvilketdera, ehuru man till en början kunde
vara litet tvehogsen, om verkligen de tjocka, grofva kolosser, man här
såg, kunde tillhöra arten renar, hvilka vi hittills endast kände såsom
fina, smärta, väl proportionerade varelser. De voro renar i vinterdrägt.
Hela kroppen var betäckt med en mycket tät, flera tum tjock
vinterpels. Hufvudet, nästan omärkligt skildt från halsen, var kort
och tjockt med bred nos och först efter noggrant letande upptäckbara
ögon. Bålen syntes oformlig och benen korta och klumpiga. Till
framkallande af detta egendomliga, oformliga utseende bidrager utom
den långa fällen äfven det tjocka talglager, hvarmed vid denna tid
muskelmassan hos renen omgifves. Det är i sanning förvånande, huru
dessa djur kunna, då vegetationen på Spetsbergen är så sparsam och då
sommaren är så kort, förmå och hinna samla en sådan fettmassa. Om
våren d. v. s. ännu i slutet af Juni äro de alldeles utmerglade, bestå,
som man säger, endast af skinn och ben, och på hösten, i slutet af
Augusti och hela September månad, likna de gödboskap och hafva
köttet så omgifvet och inpregneradt med fett, att det för många
menniskor är nästan oätligt. Det var intet lätt göra att få hem dessa
kolosser, af hvilka den ena var en äldre ko, den andra en fullvuxen
kalf. Man försökte bära dem, men måste afstå från försöket; de voro
allt för tunga. De släpades derför på snö- och isfälten till Polhem.
Det ena af dem öfverlemnades åt konservatorn, på det att han skulle
aftaga dess hud enligt konstens reglor, så att den kunde blifva tjenlig
att sedermera uppstoppas. Så vidt vi kände, hade förut ingen
spetsbergsren i vinterdrägt blifvit hemförd till Sverige, och vi voro derför
angelägna, att då nu ett tillfälle härtill erbjöd sig, tillvarataga huden
af en sådan, på det att de för kännedomen om de arktiska trakternas
djurverld intresserade måtte med egna ögon få öfvertyga sig om det
främmande utseende, vinterdrägten gifver spetsbergsrenen. Ty värr
omintetgjordes utförandet af vår afsigt genom vår konservators
oaktsamhet och bristande insigt i sitt fack. Skytten tog den andra renen,
hvars vackra hud man länge såg uppspikad till torkning jämte några
sälskinn på husets ena vägg. Hvilket öde köttet fick, torde ej behöfva
nämnas.
*
Lapp med ren
SJETTE KAPITLET.
Färder af lapparne för att uppsöka de bortlupna renarne. Utflykt af Nordenskiöld för
att efterforska två af lapparne och Kristian. Fjälluggla skjuten. Några drag ur
Spetsbergens fogellif. Palanders färd till Greyhook och besök bos dervarande
fångstmän. Vinterns inträde.
Förut hafva vi omnämnt, att under hösten åtskilliga färder
företogos för att uppsöka våra bortlupna renar. Vi skola nu i korthet
redogöra för dessa utflykter. Till en början fingo dessa endast en ringa
utsträckning; man sökte i de trakter, som närmast omgåfvo Mosselbay,
i den förmodan att renarne ej skulle hafva begifvit sig särdeles långt
bort. Då de emellertid ej funnos här, beslöts det att utsträcka
efterspaningarna till mera aflägsna ställen, dit de kunde antagas hafva flytt.
Tanken föll härvid först på den djupa, endast genom en smal
bergrygg från Mosselbay skilda fjorden Wijdebay, hvars östra
strandsluttningar voro kända såsom mycket rika renmarker. Det var derför ej
osannolikt, att, om våra renar tagit denna kosa, de skulle hafva hejdat
sig på de ypperliga renbetesmarker, som funnos der. Tvenne af
lapparne, de båda äldsta, Nils och Mickel, fingo derför befallning att
begifva sig dit. Qvänen Kristian, hvilken såsom ett slags lots medföljt
Onkel Adam och var väl bekant med Wijdebays omgifningar, åtog
sig att följa de båda lapparne. Om denna färd berättade Kristian vid
sin hemkomst följande:
"Vi hade för afsigt att begifva oss åstad måndagen den 30:de Sept.
Det hårda vädret under denna dag tvang oss att qvarstanna i tältet
till. den 1:sta Oktober,, då vi på morgonen anträdde vår färd, tagande
vägen uppför det fjäll, som åtskiljer Mossel- och Wijdebay. Vi
vandrade på denna fjällplatå i sydvestlig riktning hela dagen. Natten,
som följde, blef stormig och kall. Intet bränsle fans naturligtvis att
få. För att skydda oss för stormen och kölden gräfde vi gropar i
snön, i hvilka vi lade oss. Dagen derpå skulle vi hafva fortsatt vår
vandring längs fjället, men måste i följd af storm och häftig snöyra
söka oss ned till stranden af Wijdebay. Vi kommo ned i närheten
af rysstugan vid Aldert Dirkses bugt, sålunda på ungefär 3 norska
mils afstånd från yttersta ändan af den udde, hvilken framskjuter
mellan Mossel- och Wijdebay. Under vår fortsatta vandring mot söder
höllo vi oss på Wijdebays östra sida dels på det lågland, som ligger
mellan stranden och den fjorden omgifvande, här liksom åt Mosselbay
med nästan lodräta väggar nedstupande fjällplatån, dels på isen, då den
ej var allt för ojämn. Söndagen den 6:te Oktober hade vi nått
fjordens botten och vandrade hela denna dag i de kringliggande bergen,
sökande renarne, men förgäfves. Fjorden delar sig omkring 6 mil
från mynningen i 2:ne armar, af hvilka den ena sträcker sig mot SV,
den andra åt SO. Det var vid inre delen af den senare vi befunno
oss. Dess botten utgöres af en storartad, en mängd stenblock bärande
glacier, på ömse sidor om hvilken fjordarmen bildar en djupt ingående
bugt. Öster om glacieren utflyter en stor elf. En mindre sådan finnes
något söder om den innersta af de 3 mäktiga glacierer, hvilka i
fjordens yttre hälft störta sig i hafvet på något afstånd från hvarandra.
Utom dessa 4 större isströmmar finnas längs Wijdebays östra sida flera
mindre, som dock ej nå ned till strandbrädden. I fjordens inre ligga
fyra öar, alla låga utom en. Den största är belägen ungefär 2 mil
söder om den innersta af de 3 yttre, större glaciererna. Måndagen
den 7:de vandrade vi hela dagen på glacieren i fjordens botten.
Vandringen försvårades mycket af de talrika remnor och klyftor, som
funnos.
"Af tamrenarne syntes ej ett spår. Deremot fans det så väl här
som efter hela östra sidan godt om vilda renar. Den 3:dje hade vi
sett en stor flock och lyckats skjuta tvenne, af hvilkas kött vi kokte
en del i en medförd bleckburk, s. k. preservburk, och medtogo en del
rått. Det återstående äfvensom hudarne, sedan dessa under den natt,
vi tillbragte på jagtplatsen, tjenat oss till täcken, nedgräfdes för att
på detta sätt skyddas för björnar och räfvar. Äfven de följande
dagarne sågos flera renar, hvilka vi dock ej brydde oss om att jaga,
emedan vi hade kött nog. Måndagen den 7:de sköts åter en ren. —
Vår proviant var då nästan slut. Lapparne, som, då de lemnade
Mosselbay, voro försedda med lifsmedel för 8 dagar, hade endast qvar
tillsammans 5 skorpor, en bit socker och ett litet stycke smör. Kristian,
som från början endast hade proviant för 5 dagar, hade nu helt och
hållet gjort slut på de medförda förråden. Då vi anträdde återfärden,
hade vi ingenting annat att lefva af än det kött, som den sist skjutna
renen lemnade. Några ripor, en fjällräf, en ejder, som Mickel slog
i hjäl med sin skidkäpp, voro de enda djur, vi sågo, utom renar. Spår
af björnar voro hela vägen allmänna. — Utom de båda första dagarne,
som voro stormiga och kalla, var vädret hela tiden under så väl bort-
som hemvägen lugnt och mildt. Peskarne voro i de flesta fall äfven
under nätterna tillräckliga för att hålla oss varma. På drifved fans
god tillgång längs hela stranden, den största dock närmare fjordens
botten, och stora stockeldar uppgjordes derför alltid der vi tillbragte
natten.
"Tisdagen den 8:de begåfvo vi oss på hemvägen och höllo oss under
förra delen af denna dag längs stranden. Senare måste vi dock gå
upp i fjället för att uppsöka någon klyfta, som kunde lemna oss skydd
mot den uppkomna snöyran. En sådan påträffades och denna bestämde
vi till nattläger samt somnade godt, sedan vi förtärt en del af det
renkött, vi hade med oss. Under den följande dagen vandrade vi i
fjället, ifrigt, men förgäfves spejande efter renarne; mot aftonen begåfvo
vi oss åter ned till stranden. Aftonen dagen derpå kommo vi till det
ställe, der vi på bortvägen skjutit två renar och nedgräft en del af
dessas kött. En räf hade försökt komma åt detta, men ej förmått
anställa någon större skada. Köttet medtogs, men hudarne qvarlemnades,
då vi på morgonen den 10:de å nyo bröto upp. Vi följde nu
stranden utefter och passerade de 3 isfjällen. På låglandet norr om dessa
tillbragte vi den sista natten under vår färd. Följande dag på aftonen
sammanträffade vi norr om rysstugan vid Aldert Dirkses bay med dem,
som gått ut att söka oss, och ankommo välbehållna på qvällen till
Polhem efter 12 dagars vandring".
Såsom förut nämndes, egde de tre, som gått ut på spaning efter
renarne, då de lemnade Mosselbay, tillsammans proviant för 7 dagar.
Då denna tid förflutit, utan att de afhördes, började vi på Polhem
frukta, att någon olycka händt dem under vägen. Första dagen
lugnade vi oss med det antagandet, att de på sin vandring lyckats skjuta
en eller annan ren, med hvars kött de kunde lifnära sig, men då ännu
två dagar förflöto, utan att de återvände, blef vår oro så stor, att det
beslöts, att ett parti skulle afgå från Polhem, för att uppsöka dem.
Nordenskiöld bestämde sig för att sjelf ställa sig i spetsen för detta
parti. Om sin utflykt berättar Nordenskiöld följande:
"Den 11:te Okt. afgick jag med ett slädparti mot det inre af
Wijdebay för att uppsöka förutnämnda rensökare, hvilka varit borta
längre än afsedt var och längre än den tid, för hvilken de medförde
proviant. Redan följande afton mötte vi dock renletarena. Någon
anledning förefans derför icke att framgå vidare, hvarför tält uppslogs,
en kolossal stockeld uppgjordes med drifveden, af hvilken stora
massor, till dels hela trädstammar med rötter, men nästan alltid utan bark,
funnos hopade i tältets granskap. Aftonen och en god del af den
mörka oktobernatten tillbragtes derpå vid brasans sken under glam
och skämt.
"Öfver allt vid Spetsbergens kuster träffar man föremål, som blifvit
af hafsströmmar hitdrifna från långt aflägsna trakter. Dock äro dessa
föremål mycket ojämt fördelade, i det att de förekomma endast i ringa
mängd på sådana ställen, der hafsstranden är brant sluttande, och på
vissa sträckor i synnerhet i det inre af fjordarna, men derimot i desto
större mängd på låga öar och lågnäs, som vid ytterkusten skjuta långt
ut i hafvet. För öfrigt är nordkusten ojämförligt rikare på drifved
m. m. än vestkusten, hvarimot drifved åter förekommer ymnigt på de
låga uddarne och öarna vid Sydkap och enligt v. Heuglin
ställen af de stora öarna öster om Storfjorden. Såsom synnerligen
rika fyndorter må nämnas: Lågön, Shoalpoint, de låga öarna i södra
delen af Hinlopen, kuststräckan mellan Treurenberg-bay och Aldert
Dirkses-bay, Moffen och Sydkap. På dessa ställen har man vid
stranden, ofta ett godt stycke från hafvet och på en höjd af intill 8
meter
tiderna höjt sig ganska betydligt. De våldsamma vinterstormarna i Mosselbay
1872—1873 öfvertygade oss dock derom, att drifveden under denna tid af året
kan uppkastas och af den mot stranden pressade drifisen uppskjutas till en vida
högre nivå än den, som nås af hafvet under sommarmånaderna. öfver dess yta, en brokig blandning af de mest olikartade
föremål, bland hvilka följande företrädesvis ådraga sig uppmärksamhet:
a) Lemningar efter skeppsvrak, hvalharpuner, fragment af tunnor,
fat m. m.
b) Aflånga flöten af trä af det slag, som användes vid fiskerierna,
t. ex. vid Lofoten. Ofta äro dessa flöten försedda med inskurna
märken.
c) Flöten af ihåliga glaskulor, likaledes ibland försedda med
märken och äfvenledes härrörande från fiskerierna vid Norges
nordvestkust. Ett dylikt flöte, bestående af en rund glaskula om 125 mm.
genomskärning och fortfarande omgifvet af det garnnätverk, med
hvilket det varit fäst vid fiskredskapet, tillvaratogs under 1868 års
expedition bland drifisen vid 80° 40" n. l. norr om Spetsbergens
nordkust. Oftast äro glaskulorna runda, af grönt glas, med en
genomskärning af 120 till 130 mm., men äfven ovala flöten af brunt glas
förekomma.
d) Flöten af hoprullad näfver, ofta omlindad med garn. Dessa
härröra enligt fångstmännen från fiskerierna å europeiska Rysslands
nordkust.
e) Flöten af kork. Äfven dessa anses härröra från fiskerierna på
Norges vestkust.
f) Pimpsten, vanligen svart, stundom äfven tegelbrun till färgen,
med runda (icke till långa pipor utvidgade) hålrum. Pimpstensbitarna
äro sällan af en knuten hands storlek och förekomma ymnigt, i
synnerhet på vissa ställen, t. ex. vid Shoalpoint. De pimpstensstycken,
som under ett ofrivilligt uppehåll härstädes midsommartiden 1873
uppsamlades af mitt manskap, fylde en mindre säck. Förmodligen härrör
denna pimpsten från Island eller Jan-Mayen. Likartad pimpsten
träffas vid Norges kuster; i synnerhet har jag sett den ymnigt vid
Hammerfest.
g) Frukter från Vestindien. 1861 fann Torell vid Shoalpoint en
böna af Entada gigalobium, och 1870 fann Nathorst i Adventbay äfven
en böna af Guilandina bonduc. Märkvärdigt är, att vi icke bland
drifveden lyckats finna några bitar af tropiska trädslag. Orsaken härtill
torde dock möjligen böra sökas deri, att trästycken från Vestindien
blifva så genomträngda af vatten under den långa öfverfärden, att de
sjunka, innan de nå fram till Spetsbergen.
h) Drifved, oftast i smärre, tydligen mycket nötta bitar, men också
i stora stammar med lemningar af grenar och rötter. Äfven på dessa
är barken oftast alldeles afnött. Någon gång bära stammarna märken
efter yxhugg. Drifveden utgöres för öfrigt till största delen af en
rödlätt barrträdsart, hvilken är mycket lätt och lätt tändes och brinner,
äfven då den framdrages ur ett täcke af halfsmält snö. Flerestädes
vid kusten förekommer drifveden så ymnigt, att man kunde tala om
drifvedssnår. Professor J. G. Agardh i Lund har offentliggjort en
utförlig afhandling om den spetsbergska drifvedens ursprung, i hvilken
han kommer till det resultat, att samtliga de stycken, som han
undersökt, utgjorts af barrträd, af hvilka 3:ne hufvudslag kunna urskiljas,
nämligen med röd, med hvit och med brun ved. Genom utförliga
mikroskopiska undersökningar har det vidare visat sig, att den röda
drifveden enligt all sannolikhet härstammar från det siberiska- lärkträdet
(Pinus Larix), hvilket utgör norra Siberiens allmännaste trädslag.
Den hvita och bruna drifveden har det derimot ej lyckats att till arten
bestämma.
"Jag har ansett mig böra här i största korthet sammanställa de
vigtigaste af oss gjorda iakttagelser rörande de föremål, som af
hafsströmmarna föras till Spetsbergens kuster
Heuglin, Reisen nach dem Nordpolarmeer in den Jahren 1870—1871. Del. III sid.
342. I detta arbete finnes den tämligen vidlyftiga hithörande literaturen
uppräknad (not. s. 345). Särdeles intressanta upplysningar rörande hafsströmmarna
i denna del af polarhafvet meddelas äfven af Middendorff i Der Golfström
ostwarts wom Nordkap (Petermann. Mittheilungen 1871 s. 25).. Af dessas beskaffenhet,
äfvensom af de iakttagelser öfver hafsströmmarna, som vi under våra
seglatser utmed Spetsbergens kuster varit i tillfälle att anställa,
framgår det tydligt, att 2:ne olika hafsströmmar mötas i dessa trakter af
polarbassinen, nämligen en ström som kommer från söder, berör
Norges kuster och derpå, åtminstone med den ena af sina armar, framgår
längs med Spetsbergens vestkust för att på dess nordkust och på
trakten mellan Spetsbergen och Beeren-Eiland möta och kämpa om
herraväldet med en annan ström, för hvilken kanske namnet Novaja
Semlja-strömmen kunde användas. Denna leder sitt ursprung från det
siberiska ishafvet och öfverför derifrån till Spetsbergen en del af den massa
drifved, som Siberiens stora floder föra ned till hafvet. Sannolikt
leder denna ström sitt första upphof från de väldiga vattenmassor, som
Obi, Jenesei m. fi. af Siberiens floder föra ut till hafvet, passerar
sundet mellan Novaja Semlja och Frans Josefs land och grenar sig, då
den stöter mot Kung Karls land och Ostspetsbergen, i 2:ne grenar, af
hvilka den ena går ned förbi Sydkap till Beeren-Eiland för att i dess
granskap dels tillintetgöras af Golfströmmens väldigare vattenmassor,
dels, om ock i mycket förminskad skala, tvingas tillbaka mot norden
längs Spetsbergens vestkust; den andra sveper om Nordostlandet och
Spetsbergens nordkust. Äfven på Beeren-Eiland förekommer drifved,
ehuru till följd af strändernas beskaffenhet i ringa mängd, och
likaledes funno Palander och jag drifved i tämlig mängd på gynsamma
terränger å nordöstra delen af Nordostlandet. I Hinlopen vexla
strömmarna med ebb och flod. Slutligen må äfven anföras, att hvalben
träffas i riklig mängd på nästan samtliga drifvedsbetäckta näs och öar.
De härröra således från döda hvalkroppar, hvilka blifvit af hafvet
uppkastade och af drifis uppskjutna på stranden.
"Följande dagen, den 13:de Okt., återvände jag jämte lapparne till
Mosselbay. Mitt eget manskap lemnade jag qvar vid vändpunkten för
att försöka sin lycka med jagt. Äfven de återvände dock ett par
dagar derefter, utan att hafva sett till några renar. Under återvägen
passerade jag en tämligen stor elf med rinnande vatten. Det var för
denna tid af året något ovanligt. Kort efter snösmältningens
upphörande utsina nämligen de flesta elfvar på Spetsbergen, och allt det
färskvatten, som man behöfver, måste derför anskaffas genom smältning
af is eller snö. Smält snövatten är dock vida sämre än smält glacieris.
Det förra har en egendomlig fadd och obehaglig smak, som tydligen
ej ensamt kan härröra af brist på de salter, som utgöra ett nödvändigt
vilkor för godt dricksvatten. Högst sannolikt innehåller sjelfva snön
ämnen, som menligt inverka på dess användning till dricksvatten.
"Den elf, som vi under återvägen passerade, var på sina ställen,
till följd deraf, att den ursprungliga strömfåran helt och hållet
tillfrusit, utvidgad till smärre, af vattendränkt is och snö täckta dammar.
Då jag passerade dessa dammar, såg jag en mängd poduror lifligt hoppa
ikring på snön i en lufttemperatur af —5° till —7°. Den
vattendränkta snö, på hvilken podurorna lefde, hade deremot en temperatur
af 0°. Äfven en lefvande mygga sågs bland dem, ehuru som det
tycktes halft stelnad af köld.
"Under återvägen träffade jag närmare fartygen några man från
Gladan och Onkel Adam, som varit ute på ripjagt. En af manskapet
visade mig en "mycket stor ripa", hvars rätta natur dock ögon, näbb
och klor genast röjde. Det var ett ungt exemplar af Strix nyctea,
till färgteckning så förvillande lik en verklig ripa, att misstaget var
förlåtligt för den i zoologien mindre hemmastadde. Fyndet var
särdeles intressant. Ett exemplar af denna roffogel träffades redan 1861
af några fångstmän på toppen af ett kringdrifvande isberg, fäldes och
lemnades till 1861 års svenska expedition. Efter fångstmännens
beskrifning var dock fogeln alldeles förvillad och förbryllad, och
Malmgren inregisterade denna Spetsbergens enda verkligen fångade roffogel
bland de foglar, som tillfälligtvis förirra sig till dessa trakter. Nu
visade det sig tydligen, att Strix nyctea verkligen häckar på
Spetsbergen, och det sannolikt just på de fjäll, som utgöra tillhåll för
riporna, efter hvilkas drägt ugglans är helt och hållet modellerad och
hvilka äfven helt säkert utgöra hennes förnämsta föda. Den nu skjutna
fogelns fullkomligt oskadade kräfva innehöll endast några blyhagel,
härrörande från någon sårad och af ugglan förtärd ripa."
I den förmodan, att det kan intressera våra läsare att erhålla
några meddelanden om Spetsbergens fogelverld, skola vi nu nämna några
ord om denna. Bland antalet af de foglar, hvilka tillfälligtvis anträffas
vid Spetsbergen, men veterligen ej kläcka der, uppgifves ännu en af
roffoglarnes ordning nämligen Jagtfalken, Falco gyrfalco, af hvilken
art ett eller möjligen två exemplar sågos under 1861 års expedition
just i närheten af det ställe, der ofvannämnda fjälluggla sköts af
styrmannen på Gladan. Alla fogelordningar med undantag af simfoglarnes
äro svagt representerade på Spetsbergen. Så eger tättingarnes
ordning endast en representant, den lilla, täcka snösparfven, till hvars
qvitter man så gerna lyss här uppe i den högsta norden, der han är
den enda sångfogeln. Sitt bo bygger han i stenrösen på fjällsluttningarna.
Hönsfoglarnes ordning har likaledes endast en art att uppvisa,
den förut omnämnda Spetsbergsripan (Lagopus alpinus var. hyperboreus),
vadarnes 4, näml. de på Spetsbergen mycket sällsynta
Roskarlen (Strepsilas interpres) och Strandpiparen (Charadrius hiaticula),
vidare Fjæreplytten eller Strandvipan (Tringa maritima), som man
ser lifligt springa omkring längs stränderna och i synnerhet vid
kanterna af de små vattensamlingar, som finnas här och der på
lågländerna, samt slutligen den lilla vackra Simsnäppan (Phalaropus
fulicarius). Utom de nu nämnda tillhöra alla de öfriga af Spetsbergens
24 (25, om vi medräkna Fjällugglan) fogelarter simfoglarnes ordning.
Af dessa omfattar gåsslägtet 3:ne: den endast få gånger funna
Hvitkindade gåsen (Anser eller Bernicla leucopsis), den tämligen allmänna, i
en egendomlig varietet uppträdande Sädgåsen (Anser segetum v.
brachyrhynchus) och den vanliga, under ruggningstiden i stora skaror
på hafsstränderna samlade s. k. Spetsbergs- eller Svarthalsade
gåsen (Anser torquatus, Bernicla brenta). — Af dykänder eger
Spetsbergen tre arter: Alfogeln (Hareida glacialis), vanliga Ejdern
(Somateria mollissima) och Praktejdern, den först- och sistnämnda föga vanliga.
Den afdelning af simfoglarne, som benämnas de "långvingade", har att
uppvisa 7 arter, af hvilka 3 höra till måsslägtet, nämligen Gråmåsen
eller Borgmästaren (L. glaucus), Ismåsen (L. eburneus) och Kryckjan
eller Tretåiga måsen (L. tridactylus), tvenne till labbslägtet: Tjufjon
(Lestris parasitica) och Lestris Buffoni, en till tärnslägtet: Tärnan
(Sterna arctica) och en till Stormfogel-slägtet, nämligen Stormfogeln eller
Hafhästen (Procellaria glacialis). Nämnas bör, att enligt så väl äldre
som yngre uppgifter skall ännu en fogel tillhörande labbslägtet
(Lestris pomarina) förekomma på Spetsbergen; den har dock aldrig
varit sedd af någon deltagare i de svenska expeditionerna. — För att göra
listan på Spetsbergens foglar fullständig måste vi ännu omnämna 5
arter, alla innefattade i de gumpfotade simfoglarnes grupp. Dessa
äro Lommen (Colymbus septentrionalis), Grisslan eller Tejsten (Uria
grylle), Spetsbergsalkan (Alca Brünnichii), Eottgesen (Mergulus alle)
och Lunnefogeln (Mormon arcticus).
Många äro, som häraf synes, icke Spetsbergens fogelarter, men
den omständigheten, att en del af dem förekommer i en snart sagdt
oändlig mängd individer, ger åt detta lands fogelverld karakteren af
en öfverväldigande rikedom. — Alkan är den, hvilken förekommer
talrikast på Spetsbergen, och detta tycker man vara alldeles obestridligt
och påtagligt, då man befinner sig inför ett s. k. alkfjäll och söker
öfverskåda de myriader, som här hafva sitt tillhåll, eller ser de djupa,
långa och tätt slutna skaror, som stundligen med snabba vingslag
lemna fjället, begifvande sig ut på fiske.
När man åter om våren, innan ännu isen brutit upp mellan
fastlandet och de större och mindre, lågländta holmar, som finnas längs
kusterna och inuti fjordarne, ser den oräkneliga mängd af ejdrar, hvilka
sitta uppradade på de kringflytande isfälten och isstyckena, eller längre
fram på året besöker dessa holmar och för hvarje steg man tar
uppskrämmer den ena ejderhonan efter den andra och löper fara att trampa
i ett ejderbo, då tycker man nästan, att denna fogel skulle kunna täfla
med alkan i rikedom på individer. Äter när man förgäfves bemödar
sig att finna någon större del af hafvet vid Spetsbergens kuster fri
från fiskande tejstar eller ser hela stora sträckor af hafsvikarne
uppfylda af hafhästar, som antingen lätt och orörligt hvila på vattenytan
eller under lifliga och häftiga rörelser bada sig i vågen, och tillika
hvar man än färdas till sjös ser sig omgifven af spejande, ljudlöst
framsväfvande stormfoglar, då känner man sig böjd att antaga denna
eller tejsten vara talrikare än Spetsbergens öfriga foglar. Äfven
kryckjornas och rottgesens skaror äro understundom så stora, att det tyckes
nästan omöjligt, att en fogel kan vara allmännare.
Vi hafva ofvan begagnat benämningen alkfjäll. Med detta namn
betecknas, då det gäller Spetsbergen, hvad man i allmänhet menar med
fogelberg, d. v. s. fjäll på hvars sidor foglar bo i större mängd,
alldenstund alkan i öfvervägande antal bebor de fogelberg, som finnas på
Spetsbergens vestkust.
Emellertid finnas på Spetsbergen äfven fogelberg, i hvilka alkor
saknas eller åtminstone äro vida fåtaligare än andra fogelarter,
hvarjämte det bör märkas, att i de egentliga alkfjallen äfven andra foglar
hafva sitt tillhåll. Af fogelberg finnas på Spetsbergen tre slag, dels
sådana, i hvilka hafhästarne äro de talrikaste; dels sådana, i hvilka
måsarter utgöra hufvudmassan, nämligen nederst ismåsar, i våningen,
så att säga, derofvan kryckjor och öfverst på krönet de stora, präktiga
gråmåsarne; dels och slutligen de egentliga alkfjällen, hvilka utom
alkor, som äro de talrikaste, hysa rottges, tejstar, lunnar och gråmåsar,
ofta också kryckjor. Äfven i dessa intaga de särskilda arterna
särskilda våningar. Nederst i stenrasen vid bergens fot har rottges sitt
tillhåll, ofvan den tejstarne, derpå hannarne, som i allmänhet äro
fåtaliga, derpå de fjället dominerande alkorna och öfverst, liksom
alltid; gråmåsar. Finnas kryckjor, bo de näst under alkan. — Härmed
hafva vi också angifvit, hvar en god del af Spetsbergens foglar bygga
sina bon. De öfriga lägga sina ägg antingen på holmarne eller på
fastlandets lågländta stränder.
Förut är omnämndt, huru fattig på växter den del af hafsbottnen
är, som vid ebben ligger blottad. Samma ytterliga armod röjer sig
äfven i afseende på litorala hafsdjur, och denna omständighet i förening med
landets obetydliga och fåtaliga insektverld hafva vi helt visst
att tillskrifva Spetsbergens fattigdom på vadarefoglar. Äfven landets
vegetation är öfver hufvud ringa, hvarför ock de få på Spetsbergen
förekommande fogelarter, hvilka till väsentlig del lefva af växtämnen,
sålunda snösparfvarne, riporna och gässen, på intet vis kunna täfla i
individantal med dem, hvilka hämta sin näring ur hafvet, hvars djurlif
är, såsom ofvan sagts, af en imponerande rikedom och kraftfullhet och
helt visst skulle lemna öfver nog af föda åt ännu större massor af
simfoglar än dem, hvilka besöka Spetsbergen.
Med undantag af ripan (och kanske fjällugglan) äro alla
Spetsbergens foglar flyttfoglar. Då solen börjar dröja allt kortare och
kortare stund öfver horisonten och vattnen beläggas med ett allt tjockare
och tjockare istäcke, då samlas de i skaror och flytta mot söder,
antingen utan afbrott genaste vägen eller så småningom dragande sig
från norden, allt efter som hafvet häruppe isbelägges. Först när den
ständiga dagen åter inträdt, vinterns is börjar remna för vårstormarne
och milda vindar från söderns länder så småningom uppvärma luften,
ser man å nyo först en och annan af de välkända gestalterna och
derpå sjelfva hufvudskarorna återvända, vid sin ankomst skänkande
lif åt dessa nejder, som vid deras bortgång försänkts i mörker och
tystnad. —
Efter denna lilla afvikelse vilja vi återknyta berättelsens tråd.
Vi hafva sett det Nordenskiöldska partiet, åtföljdt af de länge oroligt
väntade tvenne lapparne och Kristian, återvända till Polhem.
Ändamålet med de senares färd hade ej vunnits. Utsigterna att återfinna
de bortsprungna renarne voro nu mera ej stora, men vi vågade dock
hoppas, att de skulle kunna anträffas på något öster om Mosselbay
beläget ställe. Åt de två lappar, som ej deltagit i den förra utfärden,
sålunda John och Anders, uppdrogs att gå ut på en spaning åt detta
håll. De erhöllo proviant för 14 dagar, skjutvapen och dessutom ett
stort ylletäcke att under nätterna hölja öfver de delar af kroppen,
hvilka ej skyddades af peskarne. — Tisdagen den 15:de begåfvo de
sig åstad och återkommo först den 30:de till Polhem, då John
meddelade en berättelse af ungefär följande innehåll: Från botten af
Mosselbay uppstego de på det fjäll, som låg i SO om denna vik. Bakom
de höjder, som i detta väderstreck sågos från vår stuga, vidtogo andra
höjder. Sedan dessa passerats, befunno de sig på en jämn, bred
bergplatå, täckt af is och fotsdjup lös snö, som gjorde vandringen mycket
tröttsam. Vädret var kallt och en tung dimma låg öfver berget.
Här tillbragte de första natten, efter att hafva tillryggalagt omkring
2½ mil. Dimman fortfor äfven dagen derpå. De kunde derför ej gå
så särdeles långt denna dag och måste uppehålla sig ännu en natt på
samma platå. Bränsle hade de ej medtagit och fingo sålunda äta sin
mat kall. Torsdagen på aftonen nedkommo de till mynningen af
Lommebay, en vik inskjutande på nordvestra sidan af Hinlopen-Strait.
Viken var belagd med nyfrusen is, men straitet gick ännu öppet.
Ved fans här i rik mängd; eld uppgjordes, och för första gången,
sedan de lemnat Polhem, kunde de erhålla litet varm föda. Sedan kaffe
kokats och druckits, lade de sig invid den uppgjorda stockelden.
Under fredagen och lördagen gingo de längs vestra stranden af
Lommebay, ankommo på aftonen sistnämnda dag till vikens botten och slogo
sig ned för natten i närheten af en här liggande större sötvattenssjö.
Under denna vandring sågo de en flock af 20 renar. En ren sköts, af
hvars kött en del koktes och medtogs, en del nedgräfdes. Efter att
under söndagen den 20:de hafva undersökt östra stranden ach under
den månljusa natten samt den derpå följande dagen återvändt till det
inre af viken och tillbragt natten till tisdagen på det ställe, der
renkött af dem förvarats (af hvilket räfvarne lemnat helt obetydligt öfrigt),
begåfvo de sig på tisdagsmorgonen upp mot det fjäll, som i vester
omgifver Lommebays inre del. Svår snöyra hindrade dem att denna dag
komma upp på fjällplatån eller inlandsisen. Onsdagen var den
mödosammaste dagen under deras vandring. Fjället, på hvilket de gingo,
var brant, snön djup, snöyran häftig, kölden genomträngande och så
stark, att John förfrös sitt ena öra. En stund, då snöyran upphörde,
sågo de, såsom de uppgåfvo, åt bottnen af Wijdebay till höga, ur den
hvita ismassan framstickande, svarta bergtoppar — sannolikt det s. k.
Chydenii berg. — Natten kom mörk och kall och omslöt våra
vandrare, de enda lefvande varelser i denna isöken, Helt säkert egnade
de ej en enda tanke åt den hemska ödslighet, som omgaf dem, der de
lågo utsträckta på den kalla, mäktiga ismassan, hvilken ödslighet utan
tvifvel skulle hafva framkallat» en rysning hos flertalet menniskor.
Dock — de voro ju vana att tillbringa sin natt under öppna himlen med
drifvan till bädd, och denna natt föreföll dem om ens något, så dock
föga olik de många, de upplefvat i sitt hemlands fjäll, och de
slumrade lika lugnt och ostördt här ute i vildmarken, som andra i sina varma
sängar i bebodda trakter. — Under torsdagen (den 24:de) observerade
de på bergets högsta del spår af renar, gående i sydlig riktning.
Spåren voro bredare och i allmänhet större än de som spetsbergsrenarne
göra, och lapparne höllo derför för troligt, att våra renar gått
fram här. Spåren upphörde emellertid snart, utplånade såsom det
tycktes af snöyran, och kunde sedermera trots ifriga och noggranna
efterspaningar ej återfinnas.
Lapparne fortsatte derför sin vandring åt Wijdebay, nedkommo
till denna fjords östra strand omkring 2 mil söder om det innersta af
de tre yttre isfjällen och styrde derpå sin kosa mot norr. Under de
följande dagarne sågo de skaror af vildrenar. Endast en ren sköts och
af dess kött medtogo de så mycket, som de trodde sig kunna bära.
Krafterna motsvarade dock icke deras förväntningar; bördorna voro för
tunga och de blefvo derför nödsakade att dagen efter den, på hvilken
de lemnat den plats, der renen fäldes, kasta ifrån sig en del af det
medtagna köttet. Kölden var under dessa dagar understundom mycket
besvärande. John förfrös under renjagten fingrarne på ena handen.
Snöyra, blåst och de i deras väg hopade lösa snömassorna fördröjde
och hindrade så deras vandring, att de först onsdagen den 30:de
Oktober återkommo till Polhem.
Uppdrager man på en karta öfver Spetsbergen den väg, dessa båda
lappar gått, utan att fästa sig vid de talrika krokar, de för att komma
förbi glacierer, höga, allt för branta berg m. m. nödgats göra, och mäter
den af dem tillryggalagda väglängden, visar sig denna, alla afvikelser från
genaste vägen oafsedda, uppgå till omkring 150 engelska mil. Vid
pass en tredjedel af denna sträcka vandrade de på inlandsisen. Ett
särskildt intresse eger deras färd just derför, att härutaf möjligheten
att befara denna isöken är ådagalagd och sannolikheten att utan
allt för stor risk och möda kunna uppnå det söder om Wijdebay
liggande Chydenii berg nästan förvandlad till visshet. Detta åter, att
inlandsisen på denna del af Spetsbergen är farbar och att nyss nämnda
ungefär midt på Spetsbergen belägna höga berg på goda grunder kan
antagas tillgängligt, är af största vigt att känna, om en gång den
gradmätning skall företagas, hvars möjlighet är visad genom de
undersökningar i detta afseende, som under 1861 och 1864 års expeditioner
gjordes. Lapparne uppgåfvo, att den del af inlandsisen, öfver hvilken
deras väg gick, var fullkomligt jämn och fri från sprickor och remnor.
Antagligen förekommo dock sådana, fastän de doldes af snö. Isen
sluttade på sina ställen starkt från vester mot öster, hvilken
omständighet mycket talar för nämnda antagande, som dessutom vår under
senare färder på inlandsisen på en annan del af Spetsbergen vunna
erfarenhet synes göra i hög grad sannolikt. — Hufvudändamålet
med färden vans emellertid icke. Årstiden var numera allt för långt
framliden för att några vandringar af större utsträckning skulle kunna
företagas. Att dömma af de spår lapparne sett, hade renarne begifvit
sig söderut åt Isfjorden eller må hända ännu längre ned, och då var
sannolikheten att finna dem så godt som ingen. Hoppet att återfå
dem uppgafs derför.
Under det nu omtalade vandring pågick, företogs en färd till
Greyhook, om hvilken Palander berättar följande:
"Redan länge hade jag hyst önskan att företaga en kort
försökssläd-expedition för att pröfva mitt folks styrka och uthållighet,
båtarnes och slädarnes duglighet för sitt ändamål och i korthet
tjenligheten af den utrustning, som var afsedd för de tilltänkta egentliga
slädexpeditionerna. Under den tid, vi hittills tillbragt vid Mosselbay,
hade boningshusets uppförande och bemödandet att ordna allt för den
stundande vintern så tagit så väl mina egna som folkets krafter i
anspråk, att denna önskan ej kunnat verkliggöras. Vid medlet af
Oktober månad voro vi dock så der tämligen i ordning, och jag beslöt
derför att företaga en liten utflykt, så litet gynnande för en sådan den
nu korta dagen också var. För att göra mig underrättad om de vid
och i närheten af Greyhook innestängda 6 norska fångstfartygen ännu
qvarlågo på samma ställe, der de i September månad öfverraskats af
isen och, om så var fallet, taga noga reda på storleken och beskaffenheten
af de proviantförråd, som på dem funnes, uppstälde jag Greyhook
såsom mål för färden.
"Deltagarnes antal bestämdes till 6, förutom mig sjelf 5 man af
Polhems besättning. Utrustningen gjordes lik den, som blifvit
föreslagen för de längre slädfärder, hvilka skulle företagas under våren,
endast med den skilnad, att reservkläder, hvilka icke ansågos
nödvändiga för en så kort resa, ej medtogos. Vi försågo oss med proviant
för 14 dagar. Denna bestod af pemmikan, rökt fläsk, bröd, té, kaffe,
socker, bränvin, salt, peppar, senap och tobak. Den öfriga utrustningen
utgjordes af isbåten Louise med släde och tillbehör, tält,
guttaperka-madrasser, peskar, renhudar, ett ylletäcke, fotogenkök, åtskilliga
fysikaliska instrument, diverse redskap m. m. — allt, provianten
inberäknad, vägande 950 skålp., hvaraf proviantens vigt uppgick till
omkring en fjerdedel, den öfriga utrustningens till tre fjerdedelar. Hvarje
man hade sålunda under första dagen att draga en tyngd af nära 160
skålp. I den mon provianten förtärdes, minskades denna i någon mon,
men dock helt obetydligt, då båt, släde, draglinor och framför allt de
klädespersedlar, som medhades, för hvarje dag genom is och fukt
tilltogo nästan lika mycket i vigt, som proviantförrådet aftog.
"Den 22:dra Okt. på förmiddagen lemnade vi Polhem. Luftens
temperatur var då —19° C. Mången kan må hända tycka det vara
föga lämpligt att vid en så hög köldgrad begifva sig ut på en 40
engelska mil lång vandring, synnerligast då man för natten ej kan göra
sig räkning på någon varmare bädd än den tämligen svala, man kan
bereda åt sig på polarhafvets is. Men sedan man såsom vi en längre
tid vistats på Spetsbergen och nästan beständigt och i alla väder
uppehållit sig i fria luften, besväras man häruppe icke mer af 20 graders
köld än hemma i Sverige af 5 eller 6. En eller annan med
förhållandena obekant torde till äfventyrs föreställa sig, att man vid en utfärd i
sådan köld är klädd i pelsverk från topp till tå. Så är dock ingalunda
fallet. I en pelsdrägt skulle man innan kort förgås af värme och
omöjligen kunna röra sig med den lätthet och ledighet, som vid
vandring i packis är nödvändigt. Vår kostym utgjordes af en s. k.
helsingörsmössa — en mössa af fårskinn med ullen inåt, — blåskjorta,
yllevantar, klädesbyxor, lapp-pjexor med s. k. sennegräs inuti, 2 par
yllestrumpor, yllekalsonger och tvenne flanellskjortor. Så klädd kan
man, om man är i rörelse, utsätta sig för vida högre köld än 20°, utan
att känna den minsta kyla. Ofta blefvo vi under vår vandring så
varma, att vi hade stor böjelse att afkasta ett eller annat plagg.
"Vår färd var till en början hastig och föga ansträngande. Vi
vandrade i VNV riktning öfver den is, som betäckte Mosselbay. Då vi
kommit till Mosselbays mynning, träffade vi is, som var mycket ojämn
och hopskjuten, och det blef nu endast med största svårighet, som vi
förmådde framsläpa vår tunga last. Isvallar af flera famnars höjd
möttes, uppför och utför hvilka båten måste dragas, och på sina
ställen var isen till den grad svår, att jag, som skiljt mig från de öfriga
och gått förut för att uppleta och utvisa ställen, der någon möjlighet
fans att komma fram, endast med största möda förmådde kräla
uppför och emellan ismurarne och isblocken. — Sedt på litet afstånd
tog sig det lilla tåget egendomligt ut. Den på sin kälke stående,
prydliga och smånätta båten Louise, hvars röda sidor bjärt afstucko mot
ismassans glänsande hvithet, de i dubbelt led framgående blåklädda
sjömännen, de omgifvande isblocken, som egde de mest skiftande och
bizarra former, bildade en tafla, som, innesluten i en ram af
högnordiskt lugn och tyst, djupt allvar, ingalunda saknade anslående behag
och effekt.
"Vår lifligaste uppmärksamhet fästes vid den lilla båten, och det
bör ej synas underligt, att den var oss kär och att alla krafter
uppbjödos för att under den farliga färden skydda den för stötar och
skador, då man besinnar, att, om isen brast under oss, räddningen af
proviant, tält och öfrig utrustning till god del berodde på den och
att, om öppet vatten skulle uppstå bakom oss, den skulle blifva vårt
enda fortkomstmedel.
"Omkring kl. 2 e. m. träffade vi ett stort, jämnt isfält och blefvo
mycket glada att åter få framgå på en mindre mödosam väg. Vår
belåtenhet blef dock ej långvarig, ty rätt som vi, tillfreds stälda,
sorglöst och med lätta steg vandrade framåt, brast helt oförmodadt isen
under oss. Lyckligtvis föll endast en man i vattnet, men detta var
nog för att nödga oss att afbryta vandringen för dagen. Karlens våta
kläder måste torkas. — Att torka kläder under en slädfart vid
20 graders köld går så till, att de våta plaggen upphängas i fria
luften och lemnas att stelfrysa. Väl stelfrusna anses de torra, påtagas
å nyo, och man befinner sig förträffligt i sin något stela kostym. —
Tältet uppslås, ett arbete, som just ej kräfver särdeles lång tid, på den
af tältet omslutna isytan utbredas renhudar och på dessa kasta vi oss
begärligt ned under afvaktan på middagens eller, om man hellre vill,
qvällsvardens tillagning.
"På isfärder, sådana, som den vi nu skildra, äter man endast tvenne
gånger om dagen, frukost eller målet n:r 1, då man stigit upp, och
målet n:r 2, då dagsmarschen är slut. Tältet är ej väl uppsatt, förr
än den för dagen tillsatta kocken börjar bland båtens innehåll
framleta ett fotogenkök. Då detta är funnet och iordningstäldt, tändas
dess lampor, och snö smältes. Först när man på detta sätt fått en
tillräcklig mängd vatten, hvilket fordrar lång tid, börjar den
egentliga matlagningen. De af oss, som äro fria från kokningsbestyren,
sträcka ut sig makligt på renhudarne, tända piporna, anteckna eller
samtala om dagens händelser, insupa med begärlighet den sig
småningom spridande matlukten och beklaga, då de ej hafva annat göra,
sin efter mat energiskt pockande mage. — Efter 1—2 timmars tid
visar kocken sitt belåtna ansigte i tältluckan och tillkännager, att
anrättningen är "klar", ett tillkännagifvande, som på ett märkbart sätt
upplifvar alla. Jag vågar påstå, att den mest utsökta anrättning,
beredd på verldens förnämsta restauration, under vanliga förhållanden ej
skulle smaka mig bättre än den, som nu serverades mig på isen vid
80° N. L. Denna var af enklaste slag, bestod af den oumbärliga
supen, stekt pemmikan, en bit fläsk, så hårdt fruset, att yxan måst
tillgripas för att af ett, större stycke afskilja den portion, som var bestämd
för hvar och en, och ofvan på denna fastare föda en bleckmugg
sjudande varmt té. Efter måltidens slut tändas piporna å nyo.
Guttaperka-madrasserna intagas derpå i tältet, uppblåsas och läggas på
renhudsgolfvet. En hufvudkudde i form af en preservburk, ett trästycke
eller dylikt uppsökes och placeras på passande ställe, och de med
kapuschong försedda peskarne pådragas. Det är nu bäddadt, och
nattdrägten är påtagen. Det dröjer ej länge, innan man lägger sig. Sedan
alla väl intagit ett horisontalt läge, utbredes genom gemensamma
bemödanden öfver hela samlingen ett tjockt filttäcke, hvarpå lamporna —
fotogenkökets — släckas. Inom några ögonblick sofver hvar och en
så godt, som låge han i den mjukaste och varmaste säng.
"Då vi lade oss var temperaturen i tältet —4°, men sjönk under
nattens lopp till —8 à 10°, utan att denna tämligen betydliga köld
kändes i ringaste grad besvärande. — Ett obehag är förenadt med
tillbringandet af natten i tält vid högre köld. Den vid andningen
aflemnade vattengasen kondenseras nämligen, då den kommer i beröring
med de kalla tältsidorna, och det härvid uppkomna vattnet, som genast
fryser, ger upphof till ett tjockt lager is, beklädande tältets tak och
insidor. Då den lätta tältduken skakas af vinden, nedfaller en mängd
af isen, och en del lyckas också leta sig fram till de sofvandes
ansigten och smälter i följd af kroppsvärmen, hvarigenom små vattenbäckar
bildas, hvilka sakta tränga nedåt halsen och kroppen, störa sömnen
och framkalla allt annat än angenäma känslor.
"Kl. omkring 6 följande morgon steg kocken upp och började laga
frukosten i ordning. Då denna en timme derefter var färdig, "purrades"
de öfriga, som så fort sig göra lät — fort gick det just ej — kröpo
ur pesken och börja morgna sig. Madrassernas kranar öppnas nu och
luften strömmar ut, madrasserna hopstufvas, och intagande en turks
ställning på renhudarne, förtär hvar och en derpå med förträfflig aptit
och i största hast målet n:r 1, bestående af pemmikan, bröd och kaffe.
Då måltiden är slut, nedtages tältet, allt inpackas i båten, och man
sätter sig i gång.
"Denna dags vandring var den svåraste vi hade under vår färd.
Isen var på vissa ställen ännu mer hopskjuten och svår att befara,
än den vi dagen förut passerat, på andra åter så svag, att vi nästan
alla fingo oss ett bad, lyckligtvis dock endast ett fotbad. Kl. ½ 5
e. m. hindrade oss mörkret att längre finna en farbar väg mellan de
om hvar andra kastade isstyckena. Vi tältade derför på isen. — Vid
middagstiden befunno vi oss ungefärligen midt i mynningen af den
stora vackra Wijdebay och hade då framför oss en tafla, som i sanning
förtjent att blifva föremål för en målares pensel. De snötäckta, höga,
till formen vexlande fjäll, som omgifva denna viks stränder, och de
mellan dessa liggande storartade glaciererna, voro öfverhöljda med ett
skärt purpurskimmer, hvilket utgjorde ett återsken från de i söder
liggande molnen, hvilka belystes af den flera grader under horisonten
varande solens sista strålar. Mot norr låg det oöfverskådliga
polarhafvet, betäckt, så långt ögat nådde, med is, och öfver det sträckte
sig en himmel, som var öfverdragen med nattsvarta, hotande moln.
På aftonen var härligt månsken. Jag gick då in bland isen på ett
ställe, der denna var som värst hopskrufvad, steg upp på ett stort isblock
och betraktade omgifningen. Jag vet ej hur det kom sig, om det var
ett fantasiens gyckelspel eller om en verklig likhet förefans, — allt nog
jag tyckte, der jag stod ensam bland de månbelysta isstyckena, att den
plats, på hvilken jag befann mig, var förvillande lik en stor kyrkogård
vintertiden. Dödens stillhet rådde, vissa isblock erinrade om
snöklädda grafkullar, andra om väldiga grafmonument. —
"Följande dag på aftonen framkommo vi efter 7½ timmes rask
marsch på jämförelsevis jämn is till Greyhook, der 4 af fångstfartygen
lågo innestängda strax bredvid hvar andra och nära intill stranden.
Utanför dem sträckte sig ett tätt, bredt isband af 5—6 famnar höga,
på grund uppkastade isblock; utanför detta vidtog is af jämförelsevis
obetydlig storlek. Fångstmännen yttrade såsom sin åsigt, att äfven
om stormar skulle under förra delen af vintern bryta och skingra den
öfriga isen, nämnda isband skulle motstå alla stormar och först skingra
sig, när sommarsolen en längre tid utöfvat sin tärande inverkan på
det samma. Före sommaren kunde enligt deras tanke fartygen ej
blifva befriade.
"Fångstfartygen erbjödo en ganska behaglig anblick, och deras
befälhafvare voro hyggliga, med faran förtrogne män. En af dem,
qvänen Mattilas, hade redan upplefvat 65 somrar och 42 bland dessa
beseglat Ishafvet. Han egde i följd häraf stor bekantskap med lifvet
häruppe och hade att från sina fångstresor omtala många, både lustiga
och sorgliga tilldragelser, glada jagtäfventyr och uppskakande
förlisningar. — Om de tvenne andra fångstfartygen fick jag den underrättelsen,
att dessa lågo innestängda omkring 10 mil längre mot vester i
närheten af Welcome-point. Den 7:de Oktober hade 17 man af fartygens
besättningar, medförande båt, gått vesterut öfver isen i förhoppning
att senast vid Norsköarna finna öppet vatten. Då sådant anträffades,
ernade de båtledes fortsätta sin färd åt söder till Isfjorden och
bosätta sig i det hus, som var uppfördt vid Kap Thordsen, men stod
öde. De hyste dock en svag förhoppning att i Isfjorden träffa något
fartyg, med hvilket de skulle kunna återvända till Norge. Rörande
sina provianttillgångar lemnade fångstmännen den uppgiften, att dessa
med skarp förknappning kunde antagas räcka till medlet af November
månad. Med anledning häraf anhöllo de att omkring den 10:de
November få komma till Polhem, förklarade sig villiga att i stället lemna
oss så mycket tidigare före den faststälda tiden på våren, då dagsljuset
gjorde det åtminstone möjligt för dem att genom jagt förskaffa sig
föda, hvilket åter under senare delen af den mörka November månad
icke var tänkbart. — Såsom bevis på huru ovanliga årets isförhållanden
voro, må anföras, att nämnde Mattilas, hvars 42:dra spetsbergsresa
denna var, alla gånger utom denna på hösten återkommit till Norge,
och detta oaktadt han ej sällan senare än detta år anträdt återresan.
Så lemnade han t. ex. år 1871 först den 16:de Oktober Nordostlandet.
"Vi funno oss förträffligt om bord i de varma, snygga, fångstfartygen
och fingo här tillfälle att riktigt torka våra stelfrusna kläder.
Under sista dagens vandring hade jag fått mig ej mindre än fyra
ofrivilliga kalla bad, hvilka ej gerna, då luftens temperatur var —28°,
kunde anses eller kallas angenäma. Så länge jag var i rörelse, kände
jag intet nämnvärdt obehag af badet, men då vattnet i stöflarne
började frysa och kölden från de stelfrusna kläderna, som man säger,
slog in, hvilket inträffade så snart jag stod stilla, befann jag mig
ingalunda i ett angenämt tillstånd.
"Den 25:te Oktober lemnade vi Grey-hook och hemkommo till Polhem
kl. ½ 4 på eftermiddagen den 26:te efter en i det hela angenäm
färd, under hvilken vi gjort åtskilliga erfarenhetsrön, som helt visst
skola blifva af nytta vid de tilltänkta slädfärderna under våren. —
För att tillryggalägga bortvägen hade fordrats 20 timmars vandring,
på hemvägen använde vi endast 15½."
Vid denna tid d. v. s. i slutet af Oktober månad kunde vintern
sägas på allvar börja göra sitt inträde vid Mosselbay. — Redan före
vår ankomst till Mosselbay hade en del af de foglar, som förut
uppehållit sig i denna trakt, styrt sitt tåg mot söders länder, och under
vår 2 månaders vistelse härstädes hade fogelskarornas leder småningom
allt mer glesnat. Länge qvarstannade några ejderkullar, hvilkas ungar
ännu ej fått styrka nog att företaga den långa färden söderut. De
uppehöllo sig i den i Mosselbays botten belägna lagunen, hvilken i
följd af det starka strömdraget fortfarande delvis var isfri. Dock
äfven de försvunno, sedan några individer fallit för våra skott. De enda
bevingade varelser, som de sista dagarne af Oktober månad visade sig,
utgjordes af en och annan tejst, som då och då ensam sågs flyga
öfver viken, kommande från norr, der sannolikt ännu icke hvarje remna
mellan isblocken hade tillfrusit. De började dock dag för dag blifva
allt sällsyntare. — Stundom hördes också någon måses skrik, som ehuru
föga melodiskt, dock för oss var angenämt, emedan det vitnade om
lif, om att vi ännu icke voro fullständigt öfvergifna, och emedan det
afbröt den tystnad, som inträdt och som, ju mera sällan den afbröts,
blef allt mer märkbar och tryckande.
Landets växter hade länge sedan inslumrat i sin långa vintersömn,
dolda af det tämligen djupa snötäcke, hvilket höljde de lågländtare
ställena och öfver hvilka de snöfria, mörka fjällsidorna kastade sina
djupa slagskuggor. — De om hvar andra hopade, tätt sammanpackade
och hopfrusna ismassorna gåfvo viken och hafvet utanför denna en
vinterlik prägel. Kölden syntes nu tämligen hafva stadgat sig.
Termometrarne visade i allmänhet omkring —20° C. — Dagen var kort
och det sparsamma solljus, som ännu kunde tränga till oss, bortskymdes
till ej obetydlig del af de mörka moln, som envist dag efter dag
betäckte himlen. Den 13:de Oktober var den sista dag vi det året
sågo en skymt af solen. Den höjde sig då vid middagstiden något
litet öfver det fjäll, som mot söder begränsade Mosselbay. Efter en
kort stund sänkte den sig åter ned, för att ej, förr än 4½ långa månader
förflutit, å nyo visa sig. Huru begärligt uppfångade vi ej den
sista skymten af henne, och huru vemodigt stämdes vi ej, då hon
försvunnit! Länge stirrade vi på den ljusflod, som angaf det ställe, der
hon nedgått. Refraktionen inberäknad skulle solen vid Mosselbay
först gå ned den 20 Oktober, men den ofvannämnda bergskedjan
beröfvade oss under 7 dagar anblicken af henne. — Hastigt minskades
nu dagens och ökade sig nattens längd. Middagsljuset blef allt
svagare, midnattsmörkret allt djupare. Den 23:dje Oktober kunde
lamporna inuti huset släckas först kl. 10 på f. m., och klockan strax efter
2 e. m. var deras ljus åter behöfligt. Den 26:te i denna månad var
den första dag, då lampa måste hållas tänd hela dagen om. Ute var
det dock ännu så ljust, att man utan minsta svårighet kunde vägleda
sig. Mot söder syntes fortfarande ett tämligen starkt ljusskimmer,
som vi ej tröttnade att betrakta och hvars styrka vi med sorgset sinne
dag för dag sågo aftaga. Med spänd uppmärksamhet följde vi denna
nattens seger öfver dagen, fröjdade oss åt de få ljusglimtar, som ännu
återstodo, och yttrade upprepade gånger den förmodan, att det ej skulle
blifva just så mycket mörkare. Dock någon grund för en sådan
förmodan fans ju icke, men det var liksom för att lifva oss sjelfva och
andra, som vi sökte intala oss detta. — Äfven fartygen började se
vinterliga ut. Stänger och segel voro nedtagna och höga snövallar voro,
uppkastade längs sidorna till skydd mot kölden. Onkel Adams
akterdäck hade försetts med en öfverbyggnad af snöstycken, och på Gladan
gjordes anstalter att öfverspänna hela däcket med ett skyddstält. —
Med ett ord, den långa, mörka, ödsliga polarnatten stod för dörren.
Berättelserna om förra öfvervintringar på Spetsbergen hade lärt oss
att hysa mycken respekt för denna. För den, fiendtlig som den är
mot menniskonaturen, hade utan tvifvel en ej obetydlig del af de
menniskor fallit offer, hvilkas lemningar döljas i de grafkullar, på hvilka
Spetsbergen är så rikt. Att en öfvervintring här uppe är förenad med
stor risk, det lärde oss visserligen berättelserna om förra öfvervintringar,
men de visade oss också, att vi hade föga att frukta, om vi voro
på vår vakt. Detta fordrades dock, i synnerhet som provianttillgången var
så knapp, ty det var lätt att inse, att denna omständighet skulle i ej
ringa grad bidraga att frammana den fiende, vi hade att mest frukta, —
skörbjuggen.
*
Fairhaven
SJUNDE KAPITLET.
Proviant. Spisordningar. Nödbröd. Lista angifvande näringsvärdet i ransonerna vid
olika arktiska expeditioner. Vinterregimen. De vetenskapliga arbetenas fördelning.
Förströelsemedel. Skridskosjön. Promenadplatser.
Efter Gladans och Onkel Adams oförutsedda och oförberedda
innestängning vid Mosselbay och i synnerhet efter inhämtandet af den
dystra underrättelsen, att 58 norska fångstmän likaledes blifvit mot sin
förmodan qvarhållna på Spetsbergen och, så framt de ej under
vintermånaderna erhölle undsättning af expeditionen, prisgifna åt hungerns
nöd, blef proviantfrågan för oss en fråga af så öfvervägande vigt och
sysselsatte så mycket så väl expeditionschefens som fartygschefernas,
äfvensom läkarens tankar samt var så egnad att uppväcka såväl deras
som de öfriga deltagarnes i expeditionen farhågor för framtiden, att
vi anse oss böra litet närmare, än hittills skett, ingå på denna fråga.
Då Polhem lemnade Sverige, egde detta fartyg proviant för 22
man under 18 månader under förutsättning, att de båda spisordningar,
hvilka af fartygschefen i samråd med läkaren med ledning af
erfarenheten från föregående engelska och svenska arktiska expeditioner
blifvit uppgjorda, den ena att gälla för sommaren, den andra för vintern,
till hufvudsaklig del följdes. — Provianten utgjordes af preserveradt
och salt kött, rökt och salt fläsk, klippfisk, preserverad potatis och
grönsaker, surkål, gryn af olika slag, mjöl, skeppsskorpor, smör, ost,
kaffe, té, chokolad, bränvin, koncentrerad rom, lemon-juice, pepparrot,
pickles, åtskilliga slags kryddor, torkad frukt. Provianteringen hade skett
dels i Karlskrona, dels i Köpenhamn hos den bekante fournisören
Beauvais, dels i Göteborg, Aalesund och Tromsö. — Beträffande
proviantartiklarnes beskaffenhet och lämplighet vid en öfvervintring i de arktiska
trakterna tillåta vi oss att anföra, hvad Envall i sin ofvan omnämnda
rapport härom yttrar, stödjande sig på sin under expeditionens lopp
vunna erfarenhet:
"Det preserverade köttet — kött, på hvilket soppa var kokad och
som förvarades tillsammans med soppan — ersätter i min tanke liksom
alla preserverade födoämnen icke fullt färska, ehuru från teoretisk
synpunkt köttet åtminstone borde göra det. Det blir snart alldeles
osmakligt, man får leda derför, och denna inverkan på smaken influerar
troligen på nutritionen och derigenom indirekt på födans näringsvärde.
Detta kan synas vara en något djerf hypotes, men enligt min
erfarenhet och så vidt jag alldeles fördomsfritt kunnat dömma, synes mig
färskt och preserveradt kött ej ega fullt samma näringsvärde. Soppan,
som afsiladcs från köttet, var deremot i hög grad smaklig, hvarmed
jag alls icke vill hafva sagdt, att dess näringsvärde var så stort. Jag
har pröfvat preserver från flera olika firmor, och till en viss grad
gäller detsamma om dem alla. Sådant kött, hvarpå soppa ej är kokad,
är naturligen vida bättre, och på dylika färder som denna borde
endast sådant finnas och soppan tagas särskildt. Dessutom torde en
liten omvexling af ox-, får- och kalfkött vara nyttig, såsom äfven
engelsmännen haft under sina arktiska resor; man ledsnade då mindre
hastigt dervid. — De preserverade grönsakerna, som bestodo
hufvudsakligast af rötter i finskurna torkade skifvor, gjorde god nytta såsom
tillsats till soppan, men voro oanvändbara till annat. I afseende på
dem är ännu mera problematiskt, i hvad mon de ersätta färska. Bland
de preserverade födoämnena var potatisen, som vi hade i form af
torkade skifvor och gryn, det som enligt allas omdöme bäst uppfylde
ändamålet att ersätta färska.
potatisen, kokt på vanligt sätt i vatten, egde en oangenäm smak och ett oaptitligt
utseende, men deremot stekt i smör eller annat fett svårligen kunde skiljas från
färsk och smakade förträffligt. — Allt det saltade köttet
Vi förneka ingalunda, att detta kan sägas hafva varit af oklanderlig
beskaffenhet; vi skulle endast vilja tillfoga ett i allmänhet eller till större delen. Det
salta kött, som serverades under förra och större delen af vintern, erkändes af alla
vara alldeles utmärkt och betraktades såsom en riktig läckerhet. Det, som vid
vinterns slut återstod och då utspisades, var deremot, sedan det blifvit urvattnadt
och kokt, ytterst torrt och af en fullkomligt intet sägande smak. Vi lemna derhän,
huruvida detta från början varit af sämre beskaffenhet eller om det, hvilket
är högst antagligt, då det köptes var likt det öfriga, men genom den långa
förvaringen förlorat i godhet. och fläsket
liksom brödet var från Köpenhamn och af oklanderlig beskaffenhet.
"Från den 1:sta Oktober 1872 till den 1:sta Juli 1873 bakades
dagligen färskt bröd genom användande af surdeg. Till surdegens
beredande begagnades potatis, hvari som bekant finnes en fermentkropp.
Väl kokad och sönderknådad potatis blandades med en mindre
qvantitet varmt vatten och lemnades öfver natten på ett måttligt varmt
ställe. Efter 10—12 timmar hade vanlig jäsning inträdt i denna
blandning och vid tillsats af mjöl erhöll man en förträfflig surdeg, som
man sedan i oändlighet kunde använda genom att tillsätta lika
mycket mjöl, som man från surdegen borttog för den stora degens jäsning.
På detta sätt erhölls dagligen ett ganska väl jäst och välsmakande
bröd. Åtskilliga andra metoder försöktes äfven, bland annat med
jästpulver från Köpenhamn, men de voro alla mer och mindre misslyckade,
då deremot den ofvannämnda metoden var fullt säker och pålitlig.
"Mer eller mindre med fästadt afseende på skörbjuggen hade i
spisordningen upptagits: peppar, ättika, senap, köttextrakt, surkål,
russin, sviskon, korinter och torkad frukt; och mera direkt för
sjukvården hade medtagits: preserverad mjölk, pickles (ett slags gröfre) och i
ättika preserverad pepparrot. Köttextraktet tror jag ej, att man får
tillägga några särdeles stora antiskorbutiska egenskaper, ehuru de
enligt gängse åsigter om skörbjuggens natur borde vara särdeles stora; in
praxi visade det sig icke så.
"Med afseende på den torkade frukten vill jag endast anmärka, att
det ej hade skadat, om qvantiteten varit något rikligare tilltagen. — Af
preserverad mjölk hade vi flera slag: 2:ne af norsk tillverkning
voro ytterst dåliga; den ena, förfalskad med mjöl, lemnade vid lösning
i vatten en bottensats, som gaf reaktion med jod. Den för fartygets
räkning var från Beauvais och var äfven ganska dålig. Bäst af alla
sorter, hvilka jag både nu och under föregående sjöexpeditioner
pröfvat, är den schweiziska. — Den i ättika preserverade pepparroten
hade utan tvifvel med god fördel kunnat ersättas af färsk från
Sverige. — Picklesen var i förhållande till sin ringa kostnad utmärkt och
kom väl till pass för de skörbjuggssjuke, liksom, också den på dylika
expeditioner såsom oumbärlig ansedda citronsaften eller lemon-juice,
hvilken vi naturligen ej saknade.
"Utom den vanliga kosten hade gunrummet försett sig med en del
finare preserver, något vin och en del andra extra saker. Deribland
vill jag särskildt nämna 2000 ägg, genom herr Gahns i Upsala försorg
konserverade med aseptin, men af hvilka knappast 100 voro användbara.
Enligt min erfarenhet från en föregående sjöexpedition till
varmare länder är aseptin ej ett lämpligt konserveringsmedel för ägg.
"Chokolad utspisades i stället för kaffe ett par gånger i veckan,
och anser jag det vara särdeles lämpligt i de arktiska trakterna, ehuru
det ej var särdeles omtyckt, åtminstone i början, men smaken utpekar
långt ifrån alltid det nyttigaste. — Spritdrycker tror jag vara af stor
nytta i små och måttliga qvantiteter, men ytterst skadliga och
förderfliga vid öfverskridandet af måttan. De utgjordes af bränvin och från
London särskildt för isfärderna hemförskrifven koncentrerad rom,
hvilken var af mindre god smak. — För de isfärder, som voro tillämnade
och som äfven sattes i verkställighet, hade medtagits omkring 1,000 skålp.
pemmikan, ungstorkadt kött, blandadt med fett, litet korinter och socker
samt inlagdt i hermetiska bleckkanistrar. Om denna födas förträfflighet
under dylika färder kan ej vara två meningar. Några hafva dock
afsmak för den samma.
"Öl hade af det skäl, att man ej trodde sig kunna bibehålla det
friskt och godt någon längre tid, ej medtagits i något större förråd.
Erfarenheten visade emellertid, att man ganska väl kunde förvara det,
i det gunrummet hade för sin enskilda räkning ett litet förråd, hvaraf
ännu i April något återstod och som då ännu var fullgodt. S. k. exportöl
från en fabrik i Göteborg var ytterst dåligt till smaken och föga
att rekommendera.
"En och annan liten lyxartikel, såsom lingonsylt och andra sylter
af åtskilliga slag, safter, torkade äpplen, katrinplommon och s. k. drops,
var af enskilda medlemmar medtagen och voro de alla starkt
efterfrågade."
Gladan, hvars besättning utgjordes af 2 officerare, 2 underofficerare
och 21 matroser och båtsmän, sålunda till sammans 25, hade vid sin afgång
från Sverige proviant för nära 6 månader af ungefär samma
beskaffenhet och uppköpt på ungefär samma ställen som Polhems, samt under
sommarmånaderna utspisad i väsentligen samma portioner som på
detta fartyg. — Ångfartyget Onkel Adam, om bord å hvilket funnos
utom befälhafvaren 12 personer, bland dessa en som kokerska anstäld
qvinna (Amanda), var, då det i Augusti månad uppkom till
Spetsbergen, provianteradt endast för några få veckor. Såsom förut omnämts,
hade dock kapten Clase vid sitt besök i Isfjorden af de förråd, som
Isfjordsbolaget låtit uppföra dit, tillhandlat sig lifsmedel för sig och
sitt manskap för ungefär 6 månader. — Då det blef ögonskenligt, att
Gladan och Onkel Adam skulle komma att qvarstanna vid Mosselbay
öfver vintern, bestämdes, att Onkel Adam skulle af Polhems förråd
erhålla en viss mängd födoämnen, särskildt preserverade, ty endast en
helt obetydlig myckenhet sådana hade kunnat erhållas i Isfjorden, men
att för öfrigt dess besättning skulle söka draga sig fram med den mängd
proviant, som funnes på Onkel Adam. Polhems och Gladans
besättningar betraktades deremot såsom ett helt; en sammanräkning af de
förråd, som återstodo i slutet af September månad på båda fartygen,
gjordes, och i enlighet med resultatet af denna beräkning bestämdes
det, att för båda fartygens besättningar skulle en lika ranson utspisas
och en lika spisordning gälla från 1:sta Oktober, Sålunda skulle af
Polhems ursprungligen för 22 man afsedda vinterförråd, om vi frånse
det understöd, som lemnades Onkel Adam, 54 man underhållas under
6—7 månader. Ej underligt, om under sådana förhållanden
nödvändigheten att fördela denna mängd lifsmedel på en ungefär dubbelt så
många personer, d. v. s. jämte de förra omkring 50 stycken fångstmän,
väckte allvarsamma farhågor för en lycklig utgång af denna
öfvervintring.
Naturligtvis hade, redan innan denna nödvändighet blef känd, en
betydlig nedsättning i den ranson, som vid afresan från Sverige
blifvit bestämd att utdelas åt de öfvervintrande, efter Gladans och Onkel
Adams instängning måst göras; en ytterligare minskning blef, då nu
äfven fångstmännen måste hjelpas, såsom lätt inses, af behofvet påkallad.
Den spisordning, som ursprungligen var bestämd att gälla för
vintern, var följande, som är beräknad för en man.
| N:r 1. | Frukost. | Middag. | Afton. | Smör | 6 | ort. | Rökt fläsk eller torkad fisk | 75 | ort. | Té | 1,5 | ort. | Kaffe | 7,5 | » | Surkål | 75 | » | Socker | 7,5 | » | Socker | 7,5 | » | Preserverad | potatis | 12 | » | Smör | 6,0 | » | » | grönsaker | 5,6 | » | Köttextrakt | 1,5 | » | Risgryn | 50 | » | Russin eller korinter | 5 | » | Bränvin eller rom 2 k.tum eller öl 12 k.tum. | N:r 2. | Lika med föreg. | Preserveradt | kött | 1 | portion. | Lika med föreg. | d:o. | potatis | 12 | ort. | d:o. | grönsaker | 5,6 | » | Köttextrakt | 1,5 | » | Bränvin eller rom 2 k.tum eller öl 12 k.tum. | N:r 3. | Smör | 6 | ort. | Salt fläsk | 1 | skålp. | Lika som förut. | Choklad | 7,5 | » | Ärter | 8 | k.tum. | Socker | 7,5 | » | Köttextrakt | 1,5 | ort. | Korngryn | 2 | k.tum. | Bränvin eller rom 2 k.tum eller öl 12 k.tum. | N:r 4. | Lika med föreg. | Salt kött | 1 | skålp. | Lika som förut. | Fruktsoppa | 1 | portion. | Bränvin eller rom 2 k.tum eller öl 12 k.tum. |
Dessutom skulle hvarje man dagligen erhålla:
1,25 skålp. torrt bröd eller så mycket mjöl, att en motsvarande
qvantitet färskt bröd deraf kunde bakas,
3 ort eller 0,5 kubiktum lemon-juice
2,5 ort tobak;
och för hvarje vecka:
1 skålp. hvetemjöl
30 ort steksmör
21 » salt
7 » senap och
2 kubiktum ättika.
Med afseende på spisordningen må anmärkas, att hvad anföres
under n:r 1, 3 och 4 skulle utspisas hvardera en dag, det under n:r 2
åter 4 dagar i veckan, och att en portion preserveradt kött (inberäknad
den på detta kokade soppan) utgjorde i vigt omkring 68,7 ort. —
Den spisordning, som i Polhem kom att från och med den 1:sta
Oktober följas, var nedan anförda:
| Söndagar. | Frukost. | Middag. | Afton. | Smör | 5,0 | ort. | Rökt fläsk eller torkad fisk | 70,0 | ort. | Smör | 5,0 | ort. | Socker | 6,0 | » | Surkål | 50,0 | » | Socker | 6,5 | » | Kaffe | 5,0 | » | Preserverad potatis | 10,0 | » | Té | 1,0 | » | Köttextrakt | 1,5 | » | Risgryn | 34,0 | » | Korinter | 1,0 | » | Bränvin eller rom 2 kubiktum. | Måndagar. Onsdagar. Fredagar. | Lika med söndagar. | Preserverat kött 2/3 portion = | 45,8 | » | Lika med söndagar. | Köttextrakt | 1,5 | » | Bränvin eller rom | 1 | » | Tisdagar. Torsdagar. | Smör | 5 | ort. | Salt fläsk | 62,5 | » | Lika med söndagar. | Socker | 6 | » | Preserverad potatis | 10,0 | » | Choklad | 5 | » | Ärter | 5,5 | kubiktum. | Bränvin eller rom | 1,0 | » | Lördagar. | Lika med söndagar. | Salt kött | 62,5 | ort. | Lika med söndagar. | Preserverad potatis | 10,0 | » | Sagogryn | 2,0 | » | Korngryn | 1 | kubiktum. | Russin | 4 | ort | Sviskon | 1 | » | Torkad frukt | 3 | » | Bränvin eller rom | 1 | kubiktum. |
Utom ofvanstående erhöll hvarje man
dagligen:
1 skålp. torrt bröd eller 1 skålp. mjöl (2/3 hvete och 1/3
rågmjöl) till bakning af färskt bröd och
1 ort tobak, samt
per vecka:
4,5 ort senap,
2 kubiktum ättika,
2 ort peppar och
9 » salt.
En jämförelse mellan dessa båda spisordningar, den som var
ämnad och den som kom att tillämpas under vintern, visar, att af de
flesta vigtigare lifsmedlen den ursprungligen bestämda ransonen måste
nedsättas till ungefär två tredjedelar af sin storlek. Vissa poster t. ex.
det för hvarje vecka bestämda hvetemjölet och steksmöret kommo helt
och hållet att indragas. Under den sist anförda spisordningen finnes
ej, såsom synes, citronsaft upptagen, hvilket härleder sig deraf, att
sådan först från och med 1:sta Januari utspisades. Hvarje man erhöll
derefter dagligen 0,5 kubiktum.
För att till sitt verkliga värde kunna uppskatta de hos oss
utdelade ransonerna borde en jämförelse mellan dessa och dem, som under
föregående expeditioner till arktiska trakter utspisats och dem, som
vanligen ombord på fartyg utdelas och anses fullt tillräckliga, vara af ej
ringa gagn. Då emellertid de lifsmedel, som användts och användas, i
allmänhet äro af så vexlande art, torde det vara mindre ändamålsenligt
att angifva, huru mycket af hvarje slags födoämne för hvarje dag och
till hvarje man vid det och det tillfället utdelats och utdelas.
Särdeles upplysande synes oss den tablå vara, som Envall bifogat till sin
rapport, "hvilken tablå", såsom Envall yttrar, "utvisar näringsvärdet af
de under några expeditioner och under vissa olika förhållanden
utspisade ransonerna." Vi vilja anföra denna och tillika citera hvad dess
författare säger om de i den samma uppgifna talen: "Talen i denna
tabell kunna naturligen ej göra anspråk på något absolut värde, men
såsom uträknade efter samma analytiska tabeller böra de vara
tillräckliga för en jämförelse."
Tablå öfver näringsvärdet af olika ransoner under olika expeditioner.
(Allt beräknadt för hvarje man pr dag).
Ransoner 3
Dessa nu anförda siffror torde bättre än många ord ådagalägga,
att den ranson, som vi under vintern erhöllo, i näringsvärde vida
understeg den, som vanligen om bord på fartyg utdelas och anses
tillfyllestgörande, ehuru den i betraktande af de klimatiska förhållanden,
under hvilka vi lefde, bort vara i väsentlig grad högre. En lycka i
denna olycka var det, att den icke kom att sänkas ännu mer, hvilket
skulle hafva blifvit nödvändigt, om fångstmännen, såsom bestämdt och
väntadt var, ankommit. Nedsättning hade då måst göras så väl af
Polhems och Gladans som Onkel Adams ransoner. Detta insågo vi
lätt och tillika, att de dagligen utdelade lifsmedlen i så fall skulle hafva
blifvit alldeles otillräckliga så väl för oss som för fångstmännen. För
att i någon mon fylla bristen måste något slags nödföda tillgripas.
Såsom förut omnämts, föllo härvid tankarne på den från Sverige och
Norge medförda renmossan, hvaraf vi egde mycket stora förråd, som nu
efter förlusten af renarne var oanvändbar för sitt ursprungliga ändamål.
Försök gjordes att af renmossa i förening med mjöl baka bröd.
Mossan plockades omsorgsfullt och befriades från alla främmande ämnen.
Endast fullt friska stånd togos. Den rensade mossan kokades några
minuter för att befrias från sin beska smak. Häraf gick en del af
dess närande beståndsdelar förlorad, men detta var oundvikligt. Den
torkades derpå, maldes eller stöttes och blandades med rågmjöl och
vatten. Den erhållna degen jästes, utbakades i tunna limpor och
gräddades. Brödet såg rätt vackert ut, hade färg af vanligt rågbröd, blef
väl jäst o. s. v. Till smaken var det dock mycket beskt, ehuru ej i
så hög grad, att det ej var fullt ätbart. Med liten vana och om
hungern varit stark, skulle det nog kunnat förtäras med god aptit.
Jämfördes det med det barkbröd, som i vissa delar af Sverige under hårda
år måste tillgripas, var det att anse såsom en läckerhet. Försöket blef
sålunda i det hela tillfredsställande och vi betviflade dessutom ej, att
genom en förbättrad behandling af mossan den bittra, beska smaken
skulle kunna minskas, utan att derigenom de närande beståndsdelarna
till allt för stor mängd borttogos.
Lika mycket bekymmer som kännedomen om våra proviantförråds
otillräcklighet framkallade, lika liten oro väckte tanken på kläder.
Härtill bidrog helt säkert i viss mon den omständigheten, att ingen af
oss just kunde rätt föreställa sig, att vi skulle blifva utsatta för så
hög köld, att den vore svår att uthärda. Eedan i September nedgick
visserligen luftens temperatur till nära 30° C., men vi funno dock denna
icke i någon synnerlig grad besvärande, ehuru vi ännu voro iklädda
sommarkostymer, d. v. s. sådana som brukas på Spetsbergen. Men
dessutom var expeditionen mycket väl försedd i beklädsväg. Från flottans
i Karlskrona förråd hade en betydlig mängd klädespersedlar erhållits,
och denna hade genom uppköp i betydlig grad ökats. Från Tromsö
hade åtskilliga balar kläde medtagits, af hvilket i händelse af behof
kläder kunde förfärdigas. Skräddare saknade vi icke. Bland
båtsmännen funnos nämligen flera, hvilkas insigter och skicklighet i detta yrke
ingalunda var att förakta. Af pelskläder fans stort förråd, och i Tromsö
hade vi sett stora lårar innehållande renskinn föras om bord.
Från flottans förråd hade de bland Polhems manskap, som skulle
qvarstanna öfver vintern, per man erhållit följande klädespersedlar:
Blåskjortor ........................................ 2 st.,
Yllestrumpor ....................................... 8 par,
Kavaj .............................................. 1 st.,
Byxor .............................................. 4 par,
Tröjor (Islands) ................................... 1 st.,
Skor ...................................... 3 par,
Flanellslif ............................... 4 st.,
Mössor .................................... 2 st.,
Kavaj af segelduk fordrad med ylle ........ 1 st.,
samt gemensamt vaktpelsar ................. 4 st.
Dessutom bestod expeditionen åt hvarje man för vintern:
Peskar .................................... 1 st.,
Skallar ................................... 2 par,
Bellingar ................................. 1 par,
Skinnvantar ............................... 2 par,
Segelduksstöflar .......................... 2 par,
Mössa (Helsingörs) ........................ 1 st.,
Ullvantar ................................. 5 par,
Långa ullstrumpor ......................... 7 par,
Korta d:o ............................ 7 par,
Yllelif ................................... 3 st.,
Yllekalsonger ............................. 3 par,
Sticktröja ................................ 1 st.,
Yllehalsduk ............................... 1 st.,
Komager .................................. 1 par,
Sjöstöflar ................................ 1 par.
I sist anförda lista finnas upptagna åtskilliga namn, som beteckna
klädesplagg, hvilka, såsom vi förmoda, äro okända för mången, t. ex.
pesk, skallar, bellingar och komager. Vi vilja söka, så godt sig göra
låter, beskrifva de med dessa namn betecknade klädespersedlarne. Pesken
är en vid, endast upptill öppen renskinnspels, som närmast liknar
en skjorta och äfven påtages såsom en sådan. Den bäres med fällen
utåt vänd och hålles till kroppen af ett bredt, omkring veka lifvet
spändt, bredt läderbälte. De flesta af dem, expeditionen egde, voro
försedda med stora kapuschonger, kantade med svansar af fjällräfvar
eller med lång- och mjukhåriga remsor af renskinn.
Med namnet skallar betecknas ett slags mycket rymliga skor, som
äro förfärdigade af den hud, hvilken omger skallen på renen. Vid
begagnandet beklädas de invändigt med torrt starrgräs, som af lapparne
benämnes sennegräs, och ombindas med breda, långa band upptill vid
smalbenet, så att de här sluta fullkomligt tätt till och snö sålunda icke
kan inkomma. Komager eller finnstöflar äro ett annat slags
fotbeklädnad, nämligen långa, öfver knäet nående, vida, af mjukt beredt, väl
smordt skinn förfärdigade stöflar, utan särskildt pålagda sulor och
klackar. Nedtill fyllas de med så stor mängd sennegräs, att foten nätt
och jämnt får rum inuti detta. Bellingar skulle man kunna öfversätta
med ytterbyxor. De äro gjorda af renskinn, oftast sådant af
renkalfvar. De bäras endast i förening med skallar och fastbindas nedtill
af samma band, förmedelst hvilka dessa surras efter smalbenet. —
Såsom af ofvanstående förteckningar synes, skulle Polhemisterna
i värsta fall utan svårighet hafva kunnat åt innevånarne på Gladan och
Onkel Adam afstå en del af de klädespersedlar, som åt dem blifvit
bestämda. Emellertid blef detta icke nödvändigt. Sedan hvar och en
fått, hvad för dem var afsedt, funnos ej obetydliga förråd qvar, hvilka
utdelades åt de båda fartygens besättningar. Genom en
uppfinningsgåfva och en förmåga att på ett ändamålsenligt sätt använda sina små
resurser, som särskildt förtjenar att framhållas, förstod dessutom chefen
på Gladan att förskaffa nödiga kläder åt det under hans befäl stående
manskapet, utan att behöfva mer än ett mycket ringa understöd
från Polhems förråd. Af filtar lät han förfärdiga varma, om ock
mindre hållbara underkläder, af segelduk ett slags, särdeles i blågväder
förträffliga blusar, af renhudar skor o. s. v. Vi tro oss derför kunna
dela den åsigt läkaren offentligen uttalat, "att ej någon af flottans
manskap hade skäl att klaga öfver, att han behöft frysa. Annorlunda
var", tillägger nämnda auktoritet, "kanske förhållandet med Onkel Adams
besättning, hvaraf jag fann några ganska uselt klädda, men efter mina
anmärkningar härom till befälhafvaren, blef saken på ett eller annat
sätt afhjelpt."
Det torde ej synas olämpligt, om vi i sammanhang med hvad
hittills yttrats om beklädnadsförhållandena redogöra för den drägt, vi
under vintern buro. Af det redan sagda framgår, att för hvarje man
af åtminstone Polhems innevånare fans en fullständig pelsklädnad. Vi
hafva hört mången uttrycka den förmodan, att vi också alla vintertiden
voro från topp till tå, som man säger, iklädda pelsverk. Vi hafva
ännu icke hunnit meddela några uppgifter om klimatets beskaffenhet
och om temperaturförhållandena under vintern på Spetsbergen, sådana
vi funno dem vara, eljest skulle hvar och en af dessa lätt finna, att
det ingalunda var behöfligt att dagligdags gå iklädd skallar, bellingar,
pesk och luden mössa och för säkerhetens skull derjämte hafva peskens
kapuschong dragen öfver det mössbeklädda hufvudet så tätt som
möjligt. På Spetsbergen behöfver man sommartiden inga andra kläder
än dem, man i Sverige, då man nödgas vistas mycket ute, brukar bära
höst och vår, om blott alla linneplagg ersättas af yllna. Vintertiden
är någon förstärkning nödvändig, dock ej särdeles stor, om alla vintrar
äro lika den, vi fingo upplefva. En fullständig underklädnad af ylle,
vanliga tjocka sjömanskläder, sjöstöflar och en luden skinnmössa är en
drägt, som vid de flesta tillfällen är tillfyllestgörande, och sådan var
också den vi för det mesta begagnade. Då kölden steg öfver 25° C.,
voro dock sjöstöflarne för kalla och utbyttes vid sådana tider mot
skallar eller komager. Dessa voro i sanning förträffliga plagg och
kunna ej nog rekommenderas åt dem, som under kalla vintrar behöfva
vistas en längre tid i fria luften. Deras förträfflighet bevisas bland
annat deraf, att under hela vintern ingen ens den lindrigaste frostskada
på fötterna förekom hos någon, som begagnade dylika. — Iklädd dessa
skodon, behöfver man icke, om höet nämligen är väl anbragt, äfven
om man längre tid vistas ute vid mycket höga köldgrader, känna den
ringaste kyla om fötterna. Till och med då kölden var nära — 40°,
icke blott icke frös någon, utan man hörde tvärt om mången beklaga
sig öfver den brännande hetta, som kändes om fötterna. — Då
manskapet under den kallaste tiden arbetade utomhus, bar hvar och en
öfver sin vanliga drägt de ofvan omnämnda segeldukskavajerna, hvilka
visade sig vara mycket ändamålsenliga, och då, såsom vid ett par
tillfällen hände, de som ombesörjde observationerna timtals måste stå eller
sitta ute i observatorierna och kölden varierade mellan — 30 och —
40 grader, var det rätt godt att hafva en pels på sig. För öfrigt voro,
om vi undantaga lapparne, pelsklädda personer vid Mosselbay ganska
sällsynta. — Under isfärderna buros, såsom lätteligen inses, nattetid
pelskläder.
Då vi väl kände, af huru stor vigt det var för bevarandet af ett
godt helsotillstånd, att en väl ordnad rutin och ordentlig disciplin
iakttogs, voro expeditions- och de båda fartygscheferna angelägna att
redan från början fastställa och så strängt som möjligt tillämpa en
tjenlig vinterregim. På Gladan hölls full örlogsrutin. I Polhem
omöjliggjordes ett strängt iakttagande af en sådan genom de
egendomliga förhållanden, expeditionens så att säga vetenskapliga karakter och
boendet i land framkallade. Regimen i Polhem ses af här nedan
anförda, af expeditions- och fartygschefen i samråd uppgjorda
bestämmelser, hvilka skriftligen affattade funnos anslagna på dörrarne i
arbetssalen:
Rutin under öfvervintringen i vinterqvarteret Polhem år 1872—73.
F. m. kl. 6 t. 20 m. Lamporna tändas.
» » 6 t. 30 m. Utpurrning, alle man tvätta och kläda sig, sängarne uppbäddas, rummen städas och vädras etc.
» » 7 t. 50 m. Inspektion.
» » 8 t. 00 m. Korum, derefter fristående gymnastik och skaffning (frukost).
» » 9 t. 00 m. Arbete eller instruktion.
» » 11 t. 30 m. Bort från arbete eller instruktion.
» » 12 t. 00 m. Skaffning (middag).
E. m. kl. 1 t. 00 m. Arbete eller instruktion.
» » 1 t. 30 m. Proviantutvägning.
» » 3 t. 00 m. Kaffe.
» » 5 t. 30 m. Bort från arbete eller instruktion etc.
» » 7 t. 30 m. Skaffning (qvällsvard).
» » 9 t. 15 m. Till kojs.
» » 9 t. 30 m. Lamporna släckas utom i gemensamma arbetsrummet; eldvisitation, hvarom till mig varskos af veckohafvande underofficer.
Helgdagar lika med hvardagar med undantag af att inspektion och
korum hållas kl. 10 f. m. och att arbetsbestämmelserna bortgå.
Öfver ordningen och allmänna föreskrifternas efterlefnad,
snygghet i rummen, folkets renlighet och klädsel, eldens varsamma
handhafvande, lampornas tandning och släckning på bestämd tid etc. vaka
närmast styrman Stjernberg och maskinisten Lindström, hvilka turvis
äro veckohafvande, hvardera en vecka.
Allmänna föreskrifter.
En och hvar uppmanas att villigt fullgöra de tillsägelser och
order, som honom meddelas, att iakttaga snygghet och renlighet, att följa
rutin och allmänna föreskrifter, att vara aktsam om elden, att ej utan
särskildt tillstånd sofva om dagen och att i ett godt uppförande, friskt
mod och intresse för expeditionens sak visa hvarandra godt föredöme.
Rökning är tillåten från kl. 8 f. m. till kl. 9 t. 30 m. e. m. i alla rum
utom manskapets sofrum och gemensamma samlingsrummet under
de tider, som enligt rutinen äro anslagna till arbete och instruktion.
På vinden är tobaksrökning förbjuden. Ingen får derstädes begagna
ljus utan lanterna.
Vaktgöring.
Emellan manskapet fördelas denna så att:
1:o. 2:ne man hafva veckan (räknad från ena söndagen efter
korum till följande söndag, samma tid), hvilkas åliggande det är att städa
öfverallt, utom i de rum, der särskilda uppassare finnas anstälda —
hvilka senare fritagas från vecko-tjenstgöringen — att duka, att hemta
och bära in maten för manskapet, att efter hvarje måltid duka af,
rengöra manskapets matkärl och uppställa dem på för detta ändamål
anvisade platser, att biträda vid utvägning, att från kolförrådet inbära
stenkol för kabyss och kaminer, att om dagen sköta kaminerna och
att, om så behöfves, hjelpa kocken etc. Deras tjenstgöring för dagen
räcker från utpurrningen till kl. 9 e. m.;
2:o. Vakten under natten — tiden mellan 9 e. m. och 6 t.
30 m. f. m. — fördelas i tvenne delar (hvardera 4¾ timme), som
bestridas af en man turvis inom manskapet. Vakthafvanden åligger att
i främsta rummet noga hålla tillsyn öfver elden, att om någon eldfara
skulle uppstå, derom genast underrätta mig, att nattetid elda i
kaminerna, då så fordras, att på föreskrifven tid om morgnarne tända
lamporna och att, om så behöfves, vara behjelplig vid observationerna.
Från all vaktgöring fritagas kocken och hofmästaren.
Vaktfördelning.
Under veckan tjenstgöra samtidigt:
Rydstedt och Snabb,
Liljeqvist och Högman,
Öman och Lustig,
Myra och Göthberg.
Vid bestridande af nattvakten iakttages följande ordning:
Öman, Lustig, Rydstedt, Snabb, Liljeqvist, Högman, Berg, Ljungström,
Palmberg, Göthberg, Myra och Isacksen.
Polhem den 1:sta Oktober 1872.
L. Palander.
Några temligen vigtiga och då det gäller kännedomen oni vårt
lefnadssätt under vintern upplysande bestämmelser innefattas äfven i
följande s. k. Veckorutin:
Onsdagar äro lapp- och tvättdagar. Till tvättning bestås hvarje
man pr vecka 25 ort såpa eller 1 kubiktum ammoniak.
Lördagar skuras rummen, vädras madrasser, putsas vapnen, sotas
kaminerna m. m.
Vinterqvarteret Polhem den 1:sta Oktober 1872.
L. Palander.
Nu anförda bestämmelser tillämpades i allmänhet mycket noggrant.
Vid ett och annat tillfälle gjorde omständigheterna åtskilliga
förändringar nödvändiga. Gunrumspersonalen kunde naturligen ej fullständigt
följa dem, men sökte dock efterlefva dem så noga, som möjligt var.
Ofta tvingades de af sina arbeten att vistas uppe en större del af den
till hvila anslagna delen af natten och måste i sådana händelser
använda till sömn en del af den tid, som var bestämd för vaka och
arbete. I deras rum brunno derför ofta lamporna, under det de voro
släckta i de öfriga och tvärt om, jämte flera afvikelser från den
allmänna ordningen.
Af hvad ofvan anförts visar sig, att manskapet alla söckendagar
var sysselsatt med arbete af ett eller annat slag omkring 7 timmar
om dagen. Onsdagarne och lördagarne voro ingalunda några fridagar,
men de arbeten, som då utfördes, voro af mindre ansträngande art än
de öfriga och höllo dessutom manskapet inom hus — för de förut
omnämnda uppassarne voro dessa dagar rätt svåra. Uppassare voro,
förutom hofmästaren, som hade att för gunrumspersonalen utföra alla
de arbeten, som med hänsyn till manskapet ålågo dem, hvilka som
det kallades "hade veckan", till antalet tre: Palmberg, Berg och
Ljungström, de båda förra matroser, den senare båtsman. — Palmberg
bestred uppassning för Nordenskiöld och Palander, Berg för Envall,
Kjellman, Parent och Wijkander, Ljungström för underbefälet. Särskildt
må nämnas, att Berg talade engelska språket flytande, hvilket kom
särdeles väl till pass, då Parent var förutom öfver andra språk herre
äfven öfver detta, men deremot ej var eller blef så särdeles förtrogen
med det svenska, ehuru han dock på sista tiden på hvarjehanda sätt
gjorde sig förstådd äfven af dem bland besättningen, för hvilka alla
tungomål utom det svenska voro fullkomligt främmande. —
Uppassarne ålåg det att städa och skura de rum, de fått öfverlåtna åt sin
omsorg, att tvätta deras kläder, hvilka de tjenade m. m.
För renligheten inom hus sörjdes mycket väl. Hvarje morgon
voro sopborstarne flitigt i rörelse och hela huset putsades och fejades
på det omsorgfullaste sätt. På aftonen städades dessutom arbetssalen,
manskapets rum, köket och korridoren för andra gången. Lördagarne
voro till sin förra del verkliga plågodagar. Kedan från morgonen
herskade oro i hela huset. Sedan genom nedsläppta viskor allt det i
kaminrören under veckans lopp samlade sotet nedrifvits till rörens nedra
delar, löstogos dessa, utburos, tömdes, bultades, skrapades, piskades,
med ett ord gjordes så sotfria som möjligt. Att en ej obetydlig mängd
sot för hvarje vecka hann bilda och samla sig, derom vittnade de rätt
stora högar af detta ämne, som hvarje lördagsmorgon vanprydde
gården. Allt ej väggfast inom hus vändes upp och ned, hopstaplades och
undanstufvades, skurbaljor kommo fram, stolar, bord och bänkar, golf,
väggar och tak undergingo en reningsprocess af allvarligaste slag,
vapnen, som voro uppstälda i en aktningsbjudande rad i samlingsrummet,
skurades, lamporna putsades och rensades, kaminerna fejades m. m.
— med ett ord, inne var en förfärlig oreda, villervalla och otrefnad.
Men var det oangenämt, medan det stod på, blef det så mycket
behagligare, då allt väl var öfverstökadt. Med en känsla af välbehag
och hemtrefnad promenerade vi på lördagsaftnarne omkring i de nu
rena och prydliga rummen, som under dagens lopp undergått en i
ögonen fallande förändring. Allting såg fint ut; det sot, som
fördystrat väggar, tak, golf och möbler var nästan borta, luften var ren och
frisk, och de blanka kaminerna, som behagligt uppvärmde den, afgåfvo
ej längre det plågsamma os, som de eljest temligen rikligt spredo
omkring sig o. s. v. Särskildt företedde samlingsrummet dessa aftnar en
glad anblick. Här liksom i de öfriga rummen var allting rent, putsadt
och ordnadt; vapenraden stod der glänsande, svarfstolen och
hyfvelbänken buro ej det minsta spår af oordning, och den från takets midt
nedhängande lampan spred genom sitt klara glas ett starkt behagligt
ljus, hvilket upplyste största delen af rummet. Längs det långa
bordet sutto matroser och båtsmän, tvättade, väl kammade och iklädda
sina rena, enkla sjömansdrägter, en belåtet läsande i någon bok, en
annan förnöjdt rökande sin pipa, en tredje sysselsatt att ur en
dragharmonika framlocka några mer eller mindre missljudande toner, andra
i skämtsamt samspråk och åter andra roande sig på hvarjehanda sätt.
Särskildt för sig syntes lapparne, ifrigt spelande ett märkvärdigt
spel, under spelet alltjämt mumlande några för den oinvigde obegripliga
ord, som då och då af brötos af ett belåtet skratt eller något
utrop af förtrytelse. Det var lördagsafton, det sågs på allt och alla.
Äfven på Gladan sörjdes ytterst omsorgsfullt för renlighet och
ordentlighet. Åtskilliga anordningar gjordes för att skydda dem,
som bodde på detta fartyg, för den arktiska vinterns faror och göra
det för dem så helsosamt och angenämt som möjligt inom bords. —
Gladan hade akterut en liten kajuta och 3:ne på sidorna om denna
liggande hytter, hvilka rum alla uppvärmdes genom en i kajutan
stående förträfflig kamin. Genom renhudar, papp- och brädbeklädnad
sökte man skydda denna del af fartyget för köld utifrån och drag
från det underliggande skeppsrummet. — I hytterna hade chefen,
sekonden och en af underofficerarne sina bostäder, den andra
underofficern och gemenskapen bodde förut på trossbotten, hvilken, ehuru
ganska rymlig för ett så litet fartyg som Gladan, dock måste anses mycket
otillräcklig för de 22 man, som skulle vistas här under för handen
varande förhållanden. Trossbotten uppvärmdes dels genom en kamin,
dels genom kabyssen; en ganska god ventilation underhölls genom
nedgångsöppningen. För att så mycket som möjligt förekomma drag
och fukt, bekläddes det så kallade trossdäcket med papp, däcket med
bräder mellan däcksbjelkarne, golfvet eller som det heter på
sjömansspråk durken med pressenningar, ofvan på hvilka renhudar utbreddes.
Allt jern omgafs med dref och smerting. En af de förrådshyttor, som
funnos om bord, inreddes till sjukhytt, och i närheten af köksspisen
anordnades en rymlig bad- och tvätthytt. På Envalls förslag insattes
en kamin i skeppsrummet, i hvilken sedermera eldades dygnet om,
hvarigenom temperaturen i rummet kunde hållas flera, ända till 10
grader öfver noll. Manskapet uppehöll sig här på lediga stunder och vid
förrättandet af en mängd småarbeten, i följd hvaraf luftförskämning
på trossbottnen i betydlig grad undveks och förebygdes. — I likhet
med hvad som skett under engelsmännens öfvervintringar i de arktiska
trakterna öfverspändes hela fartygets däck från aktern till stafven med
ett af segel förfärdigadt tält, som uppbars af en af bjelkar, bommar
och stänger sammanfogad öfverbyggnad. Mellan däcket och tältet
var afståndet så stort, att den på däcket gående, om han ej var af
ovanlig längd, icke behöfde befara att stöta hufvudet inot någon af
de bjelkar, hvilka uppburo segelduken. Tältet skyddade väl för blåst
och snö, och manskapet blef genom detta i tillfälle att i hvad väder
som helst kunna taga sig motion i den friska luft, som fans derunder.
Skada blott, att denna tältöfverbyggnad vid flera tillfällen under
vinterns lopp måste nedtagas, på det att fartyget skulle kunna på
behörigt sätt skötas vid de upprepade islossningar, som inträffade, och under
det hårda väder, som vid dessa tillfällen ofta herskade.
Beträffande Onkel Adam blefvo vi aldrig sjelfva i tillfälle att
noggrant göra oss underrättade om det sätt, hvarpå nu berörda
förhållanden här tillgodosågos och ombesörjdes. Vi anföra derför, hvad
Envall säger, som med ett i hög grad berömvärdt intresse och
exemplarisk ifver och uthållighet arbetade för åstadkommande af godt
helsotillstånd och derför också omsorgsfullt tog reda på hvad som
härför gjordes och påpekade hvad som borde göras. "Om bord å Onkel
Adam bodde befälhafvaren med underbefäl och kokerska, tillsammans
5 personer, akterut i kajuta med hytter, den öfriga personalen förut i
en ganska trång och mörk skans. Extra anordningar, lika dem om bord
på Gladan, vidtogos äfven här till skydd mot stormarne och
vinterkylan, och det stora lastrummet, som genom en dörr sattes i förbindelse
med skansen, hölls uppeldadt genom en jernkamin. Likväl kunde ej
här temperaturen i allmänhet fås många grader öfver noll."
Det skulle hafva varit lätt att redan på förhand inse, att om bord
på ett handelsfartyg, hvilket endast brukade göra kortare resor till
välkända orter och egde en besättning, hvilken var så godt som okänd
för och sjelf ej kände fartygets tillfällige befälhafvare och dessutom
nu helt oväntadt försattes under fullkomligt främmande förhållanden,
det äfven för den kraftigaste befälhafvare skulle hafva blifvit svårt, för
att ej säga omöjligt, att upprätthålla en manstukt och ordning, som ej
skulle framstå som underlägsen och mindre god, då den jämfördes med
den, som kunde åstadkommas på ett örlogsfartyg, hvars manskap länge
varit vändt vid den oryggligaste disciplin, den strängaste
regelmässighet och den största snygghet, af hvilket en order eller tillsägelse från
chefen betraktades såsom något, det der utan invändning och
öfverläggning nödvändigt måste fullgöras, och hvilket, såsom på Gladan och
Polhem var fallet, derjämte uppriktigt värderade sitt befäl. — Vi våga
tro, att den mindre goda ordning, som rådde på Onkel Adam, just
derför blef så märkbar, emedan den kom att sättas vid sidan af och då
afstack emot den stränga disciplin, som utöfvades bland de båda
örlogsfartygens besättningar. Och vi tro derjämte, att skulden till
detta förhållande ej uteslutande får tillskrifvas befälhafvaren, utan äfven
manskapet och framför allt de ovanliga omständigheter, för hvilka alla
så oförutsedt råkade ut. — Vi äro förvissade, att Envall vill hafva de
ord
disciplinen om bord på Onkel Adam, uppfattade i denna anda och ej strängt
efter lydelsen, då de förefalla nog hårda och för kapten Clase allt för
mycket ofördelaktiga. —
Hvad angår de arbeten, som under vintern utfördes af manskapet,
så skola vi yttra oss om dessa framdeles. Först måste vi i
sammanhang med hvad nu nämnts angifva den rutin, som var gällande för
gunrumspersonalen på Polhem eller med andra ord för de vetenskapliga
arbetenas fördelning och utförande. De vetenskapliga arbeten, som
under vintern skulle göras, voro hufvudsakligen följande: fullständiga
meteorologiska observationer hvarje timme på dygnet; magnetiska
observationer, likaledes en gång hvarje timme dygnet om, samt dessutom
2 gånger i hvarje månad — den 1:sta och den 15:de — under hela
dygnet dylika hvarje femte minut, i korrespondens med likartade
iakttagelser vid fysiska institutionen i Upsala; refraktions-, pendel- och andra
astronomiska observationer; iakttagelser öfver norrskenet och dess
spektrum, luftelektriciteten och jordtemperaturen, hafvets temperatur
och tidvattenströmningarna; zoologiska undersökningar genom
anställande af draggningar under isen och i samband med dessa algologiska
studier.
De meteorologiska och magnetiska observationerna sköttes af
Envall, Kjellman, Nordenskiöld, Palander, Parent, Wijkander och
dessutom Stjernberg samt Lindström, hvilken sistnämnde dock efter en
tidsförlopp efterträddes af matrosen Palmberg af skäl, som nedan skola
angifvas. Dygnet, räknadt på kl. 8 f. m. till samme timme dagen derpå,
indelades i 4 vakter, hvilka upprätthöllos af de förutnämnda personerna
i följande ordning:
8 f. m.— 2 e. m. 2 e. m.—8 e. m. 8 e. m.—2 f. m. 2 f. m.—8 f. m.
Dygnet N:r 1. Nordenskiöld. Palander. Parent. Kjellman.
» N:r 2. Envall. Wijkander. Stjernberg. Lindström.
» N:r 3. Parent. Kjellman. Nordenskiöld. Palander.
» N:r 4. Stjernberg. Lindström. Envall. Wijkander.
» N:r 5. Palander. Nordenskiöld. Kjellman. Parent.
» N:r 6. Wijkander. Envall. Lindström. Stjernberg.
» N:r 7. Kjellman. Parent. Palander. Nordenskiöld.
» N:r 8. Lindström. Stjernberg. Wijkander. Envall.
Under det 9:de dygnet blef vaktfördelningen densamma som under
det första, under 10:de som 2:dra o. s. v. i ständig kretsgång. — Häraf
synes, att de båda, som bebodde samma rum, gemensamt skötte
observationerna under tolf timmar, för hvarje 8:de dygn två gånger om
dagen och två gånger under natten, hvarvid i allmänhet iakttogs, att
den af de båda, som ena gången hade vakten 8 f. m. till 2 e. m. eller
8 e. m. till 2 f. m., gången derpå observerade från 2 f. m.—8 f. m.
eller 2 e. m.—8 e. m. — Byte dem emellan förekom dock rätt ofta
af en eller annan anledning, och detta hade naturligtvis ingenting att
betyda. Mera sällan skedde utbyte af vakter mellan tvenne, som icke
voro rumskamrater, särskildt under natten af det skäl, att nattron
stördes, som man tyckte onödigtvis, äfven för den, hvilken icke hade vakt,
men bebodde samma rum som den, hvilken åtagit sig en annans
tjenstgöring.
De s. k. 5-minuters-observationerna började kl. 12 midnatt och
slutade vid samma tid dygnet derpå, 2 gånger hvarje månad, såsom
ofvan omnämnts. Naturligtvis skulle det, framför allt under den kalla
tiden, hafva blifvit nästan ogörligt för en person att sköta dessa
observationer i 6 timmar å rad. — Redan från början bestämdes derför
observationstidens längd till en timme åt gången för hvarje person. I
dessa observationer deltog ej Lindström, i följd hvaraf 4 af observatörerna
fingo 3, de öfriga 4 timmars tjenstgöring om dygnet. De
aflöste hvarandra i följande ordning: Nordenskiöld, Palander, Envall,
Wijkander, Parent, Kjellman och Stjernberg. För att i längden kunna
åstadkomma en rättvis fördelning iakttogs det förfaringssättet, att hvarje
gång första timmens tjenstgöring bestreds af olika person, så att om
Nordenskiöld tjenstgjorde ena gången från 12 mittnatt till 1 f. m.,
Palander började gången derpå, så Envall o. s. v. enligt vanliga
ordningsföljden. Under det 5-minuters-observationerna pågingo, sköttes de
meteorologiska observationerna på det sätt, att hvar och en, då han vid
timmens slut aflöstes, observerade och antecknade temperaturen,
barometerståndet, vindriktningen och öfriga meteorologiska förhållanden,
hvarjämte den, som hade första vakten, var skyldig, att, innan de
magnetiska observationerna börjades, göra de meteorologiska iakttagelserna
för midnatten.
De meteorologiska observationerna beräknades och renskrefvos för
hvarje dag, hvarjämte månadtligen 2:ne tablåer uppgjordes, hvilka
upptogo och lemnade en öfversigt öfver de särskilda meteorologiska
förhållandena under hvarje timme, äfvensom i medeltal för hvarje dygn i
månaden. Detta senare arbete, hvilket dels var af vigt, emedan det
möjliggjorde observationernas snara publicerande, dels var alldeles
nödvändigt, emedan de böcker, i hvilka observationerna med blyers
antecknades, nedsmutsades till den grad af olja och sot, att siffrorna
inom kort blefvo alldeles oläsliga, utfördes till största delen af
Kjellman. På samma sätt förfors med de magnetiska observationerna. Detta
ombesörjde Wijkander under en del af vintern, Parent under den
andra.
Vi hafva förut nämnt, att Lindström snart efterträddes i sin egenskap
af observator af Palmberg. Skälet var följande. Vid aktgifvande
på de magnetiska observationerna förmärktes alltid en förunderlig
rubbning och ojämnhet i magneternas rörelser under de tider, då
Lindström haft vakten. Han tillfrågades derför af Wijkander, som hade
öfverinseende öfver de fysiska arbetena, huruvida han icke, under det
han observerade, bar på sig en större mängd jern. Detta förnekades,
och vi trodde derför, att omnämnda förhållanden vore att tillskrifva
L:s ovana vid allt, hvad observationer hette, och att det inom kort
skulle bättra sig. Någon tid förflöt. Ingen förändring märktes. Om
magneterna hade varit lugna och beskrifvit jämna och vackra kurvor
under flera föregående observatörers vakter, blef det oro i lägret, så
snart L. kom in uti observatoriet. — En och annan framkastade den
förmodan, att L., som dagen om sysslade med smide, bar kläder, som
voro alldeles inpregnerade med jernflittror. Wijkander hade just
beslutit sig för att underrätta L., att han måste upphöra med observerandet,
då omsider L. lyckades finna orsaken till den förut så gåtfulla
företeelsen. I följd af en benskada bar han sedan länge en benskena
af tjockt jernbleck, hvilken han, van att räkna den till sin ständiga
drägt, ej kom att erinra sig, då han tillfrågades, om han icke under
de magnetiska observationernas anställande bar på sig en större mängd
jern. En tillfällighet hade väckt hans uppmärksamhet på den.
Orsaken till de känsliga magneternas oro under hans vakt var således
funnen. De observationer, han hittills gjort, måste anses i det närmaste
odugliga. Då L. förklarade sig ogerna vilja och ej utan fara kunna
aflägga sin benskena, måste han uteslutas från observatörernas antal.
Palmberg, hans efterträdare, hade redan förut sysselsatt sig med
observationer af hvarjehanda slag, och den noggrannhet och
omsorgsfullhet, han i öfrigt visade, gjorde, att Wijkander utan tvekan antog
honom till observator. Han skötte också alltjämt detta åliggande på ett
mycket tillfredsställande och berömvärdt sätt.
De iakttagelser öfver tidvattenströmningarna, hvilka kort efter
vår ankomst till Mosselbay påbörjats, blefvo afbrutna, då isen i medlet
af September fylde viken. Chefen på Gladan lofvade sedermera, att
dylika observationer skulle få inflyta bland dem, som detta fartygs
besättning skulle anställa under vintern. Med tacksamhet mottogs detta
löfte af Wijkander, då dylika iakttagelser för oss, som bodde i land,
skulle i synnerhet under den mörka tiden hafva blifvit rätt besvärliga.
För Gladisterna, hyilka kunde uppställa en tidvattensmätare i fartygets
omedelbara närhet, borde de derimot ej blifva särdeles betungande. —
Längre fram uppsattes äfven en tidvattensmätare i närheten af land,
d. v. s. så nära som det ringa djupet och isens betydliga tjocklek gjorde
möjligt, och observationer af ifrågavarande slag gjordes af manskapet i
Polhem: under dagen af dem, som hade veckan, under natten af dem,
som voro vakthafvande. Först efter solens återkomst sköttes
tidvattensobservationerna af de ordinarie observatörerna och erhöllo en betydlig
tillökning i noggrannhet och omfattning.
Iakttagelser öfver norrskenet och dess spektrum gjordes af Parent
och Wijkander, ehuru det ålåg alla dem, som skötte de
meteorologiska och magnetiska observationerna, att anteckna, när och på hvilken
del af himlen och under hvilken form norrsken visade sig, af huru stor
styrka det var, dess rörelse o. s. v.
Vid de elektriska observationerna hjelptes Wijkander af Palander,
som ock med stort intresse deltog i vissa astronomiska arbeten, hvilka
för öfrigt sköttes af Wijkander. Öfver de zoologiska undersökningarna
vakade Nordenskiöld, de algologiska utfördes af Kjellman. Mätningar
af hafsvattnets temperatur på ett visst djup företogs en gång dagligen
af vissa utsedda bland manskapet, hvarjämte dylika gjordes vid
draggningarna, så ofta någon, som kunde tilltros att kunna rätt afläsa en
termometer, var närvarande, då dessa skedde.
Tillfälle för manskapet att sysselsätta och förströ sig så, som hvar
och en fann för godt, saknades icke, såsom kan ses af de
bestämmelser rörande tidsindelningen, som ofvan blifvit anförda. Det, som mest
upptog manskapet under lediga stunder, var läsning. En rik samling
böcker af vexlande innehåll egde vi. En del af denna hade medtagits
från skeppsbiblioteket i Karlskrona, för en del hade vi att tacka
landshöfdingen, grefve A. Ehrensvärd, den nitiske befordraren af denna,
liksom af förra från Sverige utgångna arktiska expeditioner. — För
biblioteket ansvarade en bland manskapet utsedd bibliotekarie, hvilken
det ålåg att hålla böckerna i god ordning, tillse att de vårdades väl
af låntagarne och att föra ordentlig utlånings-journal, hvilken
tydligen lade i dagen, huru intresserade så väl Polhemister som Gladister
voro. Man behöfde dock ej rådfråga denna härom; det röjde sig klart
nog af den rent af feberaktiga ifver, med hvilken mången, sedan
dagens arbeten voro slutade, sökte upp sin bok, och af den för allting
annat döfva uppmärksamhet, hvarmed mången slukade innehållet af den
roman, naturhistoriska uppsats, reseskildring o. s. v., hvilken han hade
framför sig. — Andra förströelsemedel funnos också. Så hade
expeditionen medtagit några bräd-, domino- och schackspel, och mången
qvällstund hörde man också i samlingsrummet tärningarnes enformiga
rassel, brädspels-brickornas omflyttning och såg matroser och båtsmän
med ytterst djupsinniga miner sitta lutade öfver schackbrädet eller
domino-brickorna. Domino var ett i synnerhet af lapparne mycket
omtyckt spel. De idkade det med ett intresse och en uthållighet, som
verkligen var beundransvärd. I början af vår vistelse på Polhem
sysselsatte de sig mycket med kortspel, men de upphörde efter kort tid
härmed, som det tycktes till följd af den smälek, de fingo uppbära för
kortens beskaffenhet. Förfärligare kort än de, af hvilka lapparne
hos oss begagnade sig, torde det vara svårt att uppleta. Genom
nötning voro de reducerade till omkring två tredjedelar af sin
ursprungliga storlek, voro minst tre gånger så tjocka, som de, hvilka vanliga
menniskor anse obrukbara, och dessutom betäckta af ett högst
betydligt smutslager, som gjorde dem till färgen nästan svarta och figurer
och tecken oigenkänliga för hvarje annat än lappens skarpa öga.
Kapten Clase visste att berätta, att, då Onkel Adam skulle afgå från
Tromsö, de 4 lapparne saknades och först efter mycket letande af en
händelse påträffades — i en trång, eländig svinstia, ifrigt spelande med
de kort, vi nu omnämnt. — På Polhem upphörde de, såsom sades, snart
med kortspelet. Byktet omförmälde dock, att de, sedan dagsljuset
återvändt, ofta togo sin tillflygt upp på vinden och der i någon
undangömd vrå öfverlemnade sig åt kortspelets nöje. — Dessutom
förnöjde sig lapparne mycket med ett spel, hvars natur var och blef oss
okänd. Apparaten för detta utgjordes af tärningar, en brädskifva
afdelad i rutor och en mängd små träfigurer, i någon mån liknande
käglor, hvilka uppstäldes på de yttersta rutorna på brädskifvan och
flyttades efter något slags lag i enlighet med tärningkasten. Tärningar,
käglor och brädskifva voro förfärdigade af lapparne. De inhemtade
också snart schackpjesernas gång och de enklaste reglerna för
schak-spelet, af hvilket de sedermera blefvo ifriga och rätt fyndiga idkare. —
Sång, musik, och någon gång dans förkortade många lediga
stunder för manskapet. På våren kommo härtill lekar i fria luften,
såsom skidlöpning o. d.
Hvad gunrumspersonalen beträffar, var ej heller den så
fullkomligt upptagen af arbete, att den saknade tid till förströelse; oftast voro
vi dock sysselsatta dagen om och mången gång äfven en god del af
natten. — Men ej sällan, sedan den enkla qvällsvarden var intagen,
befriades matbordet i all hast från servis och duk och upptogs af
schack- och brädspel. Det ansågs nästan såsom pligt för dem, hvilka
voro befriade från tjenstgöring för natten, att om möjligt var på något
sätt förkorta tiden för den, som hade första vakten. Mången gång var
det först vid midnatt, som han lemnades att ensam förnöta de långa
timmar, som återstodo, till dess hans arbete var slut och han kunde
få krypa till kojs, efter att hafva utan den ringaste känsla af
misskundsamhet "purrat" sin oroligt sofvande rumkamrat, hvilken skulle
efterträda honom. — Lättare lektyr var begärlig, synnerligast under
vaktgöringen, då de tätt på hvarandra följande observationerna gjorde
allvarligare arbete otrefligt och motbjudande.
Ett nöje, som några gånger, innan den mörka tiden inföll, erbjöd
sig, var skridskoåkning. Det kunde väl tyckas, som skulle man i detta
isens privilegierade land kunnat få njuta af detta nöje så ofta och
mycket man önskade, men erfarenheten visade dock, att så ingalunda var
fallet. Den is, som betäckte Mosselbay, var nämligen till den grad
ojämn och hopskjuten, att det var omöjligt att upptäcka en enda fläck
tjenlig för skridskoåkning. — Några af Polhemisterna, som i slutet af
September månad gjort en liten utflygt inåt land, berättade vid sin
hemkomst, att de under sin vandring påträffat ett litet söttvatten,
betäckt med den yppersta skridskois. Denna underrättelse mottogs med
allmän förtjusning, och alla beslöto genast att första vackra dag
begifva sig dit för att åka skridsko. Skridskorna, ty sådana hade
åtskilliga bland oss medtagit i tanke att ofta kunna begagna dem, fram
letades bland packningen, försågos med remmar och slipades.
Hofmästaren fick tillsägelse att göra i ordning ett fotogenkök samt framtaga
och hålla till reds alla de saker, som för åstadkommande af god brylå
äro nödvändiga. En tjenlig dag kom, och vi begåfvo oss gladt åstad,
styrande kosan mot NO öfver den skrofliga is, som fylde Mosselbay,
och de höga snö vallar, som i synnerhet längs vikens stränder
uppkastats af stormen. Efter ungefär en timmes vandring kommo vi till
den lilla glänsande isspegeln. De, som hade skridskor, voro ej sena att
fästa dem under fötterna och göra alla de vackra och konstiga rörelser,
de kunde. De öfriga roade sig under tiden att se på, att "slå
kana" eller öfvervaka brylåns tillagning. Snart blef denna färdig,
afprofvades, befans förträfflig och fick en strykande åtgång. De, som
ej hade skridskor, fingo låna af dem, som egde, sedan dessa åkt så
mycket, de önskade. Vår sydländing, för hvilken detta nöje var
någonting mera ovanligt, visade sig särdeles intresserad och ifrig, ehuru
han, vid sitt försök att åka, fick dela nybörjares vanliga lott. — Ofta
skulle vi helt säkert förskaffat oss denna angenäma och helsosamma
förströelse, men stora snömassor föllo kort derpå och betäckte isfältet,
som dessutom var allt för långt aflägset från Polhem, för att vi oftare
skulle kunnat besöka det.
De promenader, vi, sedan den mörka tiden inträdt, dagligen
företogo dels såsom preservativ mot skörbjugg, dels af behof att åtminstone
en gång om dagen riktigt rensa lungorna från allt det sot och alla
de osunda ångor, som kaminerna inom hus spredo, torde snarare kunna
räknas till vårt arbete än till förströelse, så mödosamma voro de i
synnerhet under polarnatten. Vi aflägsnade oss under dessa vanligen ej
långt från huset. En vanlig promenadplats var den väg, som banats
mellan fartygen och vår lilla ö, emedan vi sällan under vanliga
förhållanden lupo fara att förfela den, då ljusen på fartygen vid
utgående och ljusen i huset vid gående åt land tjenade oss till ledning.
En mera ofta besökt promenadplats var dock en lång, temligen bred,
hård snödrifva i husets närhet, på hvilken vi äfven under det
djupaste mörkret kunde röra oss fullkomligt fritt och obekymradt, säkra
att här ej påträffa alla dessa stötestenar i form af drifvor, isstycken
och stenblock, som så ofta mötte på andra ställen och kommo äfven
den mest stadige att ramla om kull. — Men om man, sedan man väl
kommit hit, kunde vara fullkomligt säker för att falla, hade man dock
alltid att motse att på ditvägen göra en eller annan kullerbytta. Vägen
till och från denna snödrifva gick nämligen öfver en kort, men
temligen brant backe, och passerandet af denna var alltid förenadt med
svårighet och osäkerhet. Det kan tyckas, som skulle en daglig
erfarenhet inom kort hafva visat oss, hvar de ojämnheter funnos, som borde
undvikas; så visserligen, men der det ena dagen var fullkomligt ren
och jämn mark, fans dagen derpå en snöhög, öfver hvilken man,
då anande intet ondt, snafvade och i de flesta fall ramlade. Ofta
tycktes snö och vind riktigt hafva sammansvurit sig för att spela oss
spratt; så talrika, på så lämpliga orter placerade voro de vågformiga,
parallelt med hvarandra, men vinkelrätt mot vår vanliga stråkväg
löpande snödrifvor, som vid många tillfällen bildade sig och om hvilkas
oförmodade uppkomst de promenerande först genom talrika
kullerbyttor fingo en oangenäm erfarenhet. Man föll, reste sig upp, gick
några steg, ramlade å nyo om kull, steg upp för att å nyo falla och så i
samma stil, till dess man nådde backens slut. Godt, om man ej på
återvägen blef utsatt för samma obehag. Promenaderna voro sålunda
i allmänhet föga angenäma, men man kan vänja sig vid allt, till och
med att falla om kull, utan att betrakta det såsom något ovanligt
eller något att förarga sig särdeles mycket öfver. Då och då förmådde
oss det vackra vädret eller behofvet och önskan att följa lapparne på
deras draggningsfärder eller åtskilliga andra omständigheter att göra
längre utflykter från Polhem.
*
Begrafning vid 80:e breddgraden under polarnatten
ÅTTONDE KAPITLET.
November månads tilldragelser. Stormar. Islossning. Fångstmännen ankomma icke.
Gladans och Onkel Adams tilltänkta hemresa. Norrsken. Lysande djur.
December månad. Första skörbjuggsfallet. Besök af en fjällräf. Andra
skjörbjuggs-fallet. Båtsmannen Svans död och begrafning. Våra husdjur. Julhelgen.
Må vi nu återknyta berättelsens tråd. Vi hafva förut sett
Oktober månad förflyta under hvarjehanda tillrustningar för den
stundande vintern och med åtskilliga färder till olika trakter.
November månad inbröt och för hvad under denna månad tilldrog sig vid
Mosselbay skola vi nu i korthet redogöra. — Den ingick med storm.
En våldsam sydostlig vind rasade den 1:sta November, tjöt i
husknutarne och kaminrören samt hotade hvarje stund att lösrycka och bortföra
de senare. Vindfanan for under häftigt gnissel från ett håll till ett
annat och anemometern jagade fram i vild kretsgång. Hela huset
genljöd af det skrällande dån, den härvid framkallade. Omsider
lösrycktes dess ena skopa och kastades flera hundra fot från huset, och nu
saktade den i någon mån sin yrande fart. Ute kämpade man sig
endast med största möda fram mot stormen. Denna förde med sig skyar
af snö, som nästan helt och hållet borttogo det sparsamma ljus, som
den nedgångna solen ännu sände denna ogästvänliga trakt. Bergens
sidor och större delen af den jämnare marken blottades fullständigt.
Den snö, som förut legat på dessa ställen, fördes af de i iltågsfart
framrusande vindbyarne ut till hafs eller hoppackades mot någon
mötande klippvägg. — Observatörerna hade en svår dag. Magnetiska
5-minuters-observationer pågingo. Observatoriet skakades i hvarje fog
och ruskades så häftigt, att man hvarje stund tyckte sig kunna befara,
att det skulle kullstörtas eller åtminstone mista taket. Lamporna fladdrade,
magneterna voro oroliga och afläsningen i följd häraf för flera
minuter rent af omöjlig samt hela observerandet ytterst retsamt och
ansträngande.
Stormen fortfor med oförminskad styrka äfven den följande dagen
och förorsakade oss då bland andra obehag äfven det, att kaffe, té
och annan mat, som serverades oss, hade en olideligt oangenäm
saltsmak. Den snö, som förut betäckte den lilla ö, på hvilken vi bodde,
hade bortförts och delvis ersatts af annan, hvilken förut legat på isen
och der genom beröring med hafsvattnet tagit till sig dess salta,
oangenäma smak. Allt det vatten, som användts tiden närmast förut,
hade erhållits genom nedsmält snö. De veckohafvande, anande intet
ondt, hemtade denna dag liksom de föregående snö på ön och inburo
den till kocken, som smälte den och använde det uppkomna vattnet
vid matlagningen med den påföljd, att allt hvad han tillagade till hans
stora bekymmer och förvåning förklarades oförtärbart. Han
bedyrade på det lifligaste, att han aldrig lagt ett korn salt i kaffe- eller
tékitteln och att han icke denna dag saltat vår soppa och vårt
preserverade kött mera än eljest. Först efter många funderingar kom
man att tänka på vattnet och den snö, af hvilken detta erhållits, och
då var orsaken lätt funnen. Annat vatten måste anskaffas. Snö
uppletades i några undangömda bergskrefvor, men äfven den lemnade salt
vatten. Först sedan vi bland den vid stranden liggande isen lyckats
påträffa några glacier-isstycken och smält dessa erhöllo vi dugligt vatten
och mat fri från den vämjeliga sälta, som bortskämt den förut tillredda.
Det var ej allenast de första dagarne i denna månad, som voro
stormiga; nästan hela månaden rasade häftiga stormar från syd,
sydvest och sydost. Stundom voro de af en ytterlig våldsamhet och
uthållighet. Så t. ex. den 24:de, då det var en snöstorm, hvars like
aldrig någon bland oss kunde erinra sig hafva upplefvat. Under
förmiddagen förmådde vi med mycken ansträngning att uppehålla
observationerna, men på eftermiddagen måste de afbrytas. Det var då hardt
när omöjligt att för stormens häftighet och de hopade snödrifvorna
tränga sig fram till magnetiska observatoriet, och hade man lyckats
komma dit, var det dock fullkomligt omöjligt att göra några
observationer, emedan lampan blåstes ut, så fort den tändes. — Dagen derpå,
d. v. s. den 25:te, företedde observatorierna och instrumenten en
sorglig anblick. Magnethuset var till hälften fyldt med snö, och af de
magnetiska instrumenten såg man endast här och der en liten flik, som
stack fram ur snömassan. Termometerburen var alldeles igenyrad och
en och annan termometer borta. Anemometern hade förlorat 2:ne af
sina skålar. Det blå observatoriet hyste en väldig snödrifva. Mest
hade dock det röda — det i hvilket universalinstrumentet var
uppstäldt — lidit. Luckorna voro uppryckta, taket borta och huset fullt
med snö. Taket återfans sedermera ett godt stycke från
observatoriet. Det blef ett hårdt arbete att åter få allting i ordning, snön
utskottad, instrumenten reparerade och instälda på sitt ursprungliga
sätt. Lyckligtvis hade endast vindmätaren lidit någon nämnvärd skada,
och denna blef temligen lätt afhjelpt.
Visserligen voro dessa stormar litet obehagliga, medan de varade,
men helt säkert var det ingen bland oss, som ej med ett visst
välbehag lyssnade till deras tjut. Förklaringen härtill innefattas i dessa
ord, som man ofta hörde yttras, då dånet af stormen blef ovanligt
häftigt: "Ja, dåna på och öppna vägen för fångstmännen."
Fångstfartygens befrielse och dermed befrielse för oss från nödvändigheten
att med deras besättningar dela våra knappa proviantförråd var den
tanke, som mest sysselsatte alla innevånarne vid Mosselbay under förra
hälften af November månad, och de upprepade stormar, som från
månadens början herskade nästan utan afbrott, gåfvo oss också grundad
anledning att hoppas, att denna vår lifligaste önskan skulle
förverkligas. Vindriktningen var just den lämpliga för att drifva från land
de under kusten hopade ismassorna, och vi kunde nästan vara
öfvertygade, att öppet vatten ännu i början af denna månad fans norr och
vester om Norsköarna och att den ismassa, som stängde de tvenne vid
Welcome-point liggande fartygen åt vester till, ej kunde ega särdeles
betydlig utsträckning. Den farhåga, fångstmännen i allmänhet hysa
för en öfvervintring på Spetsbergen, lät oss förmoda, att, om endast
dessa båda eller till och med allenast det ena kunde arbetas ut i öppet
vatten, besättningarna på de öfriga fartygen skulle öfvergifva sina
egna fartyg, om dessa ej blefvo fria, och medfölja de eller det andra
till Norge. — Emellertid gjordes vid Mosselbay alla förberedelser för
fångstmännens emottagande. Det var, såsom nämnts, bestämdt, att
ångfartyget Polhem skulle blifva deras bostad under vintern och man
använde alla till buds stående medel för att göra denna bostad så
beqväm, varm och helsosam som möjligt.
Det torde för hvar och en vara lätt att föreställa sig, att vi med
förtjusning mottogo den underrättelse, som en dag meddelades oss, att
hafvet var öppet t. o. m. i närheten af Mosselbay. Det var
styrmannen på Onkel Adam, som uppgaf detta. Han påstod sig hafva sett
eller kanske rättare hört, att isen ute till sjös var skingrad och att
öppet vatten fans föga mer än en mil utanför bayens mynning. Vi
vågade dock knappast förlita oss på detta påstående. Det syntes oss
nästan vara en allt för stor lycka, men då v. Holten, Clase och v.
Krusenstjerna, hvilka kort härpå begifvit sig upp på det berg, som mot
vester begränsade Mosselbay, för att se till, huruvida den förut
lemnade uppgiften om isens läge var grundad eller icke, vid sin
hemkomst berättade, att de vid middagstiden sett öppet vatten och hört
vågornas brus, då fans ej skäl att tvifla längre. Fullständig visshet
erhöllo vi dagen derpå, då styrmännen på Polhem och Onkel Adam
vid en vandring åt iskanten till träffade öppet vatten på ungefär 4
engelska mils afstånd från huset. Långt in i bayen, sade de, hade de
känt isen gunga. — Med spändt intresse afvaktade vi den 10:de
November, den dag, på hvilken fångstmännen enligt aftal med Palander
vid hans besök på Grey-hook skulle ankomma till oss. Öppet vatten
hade nu ryckt oss så nära, att det den 8:de och 9:de November endast
fordrades en fjerdedels timmes ej ansträngd vandring för att nå isens
yttersta kant. Vid huset kunde man tydligt höra vågsqvalpet och den
lösa isens gnissel. — Fångstmännen kommo icke. Ännu vågade vi
dock ej vara säkra för deras ankomst. Drifis eller af oss ej kända
omständigheter kunde hafva uppehållit dem, eller till äfventyrs hade
öppna vattnet närmat sig deras fartyg och fångstmannen dröjt någon
tid i tanke, att vägen till hemmet skulle blifva öppen. Då de
emellertid icke afhördes de närmast följande dagarne, väderleken fortfor
att vara gynsam för islossningen och öppna vattnet kom allt
närmare under kusten, började så småningom våra farhågor försvinna och
de flesta bland oss blifva öfvertygade, att fångstfartygen sluppit loss
och voro på återresa till Norge, om ock en eller annan pessimistiskt
anlagd expeditionsmedlem ännu hängde fast vid den föreställningen och
fruktan, att vår stora skara nog fortfarande kunde få en ovälkommen
tillökning.
Det började nu ifrågasättas, huruvida icke Gladan och Onkel Adam
skulle kunna sent omsider återvända till Sverige. Saken diskuterades
ifrigt. Ingen fans, som ej önskade, att så kunde ske, men deremot
var man ingalunda ense om, huruvida det var rådligt eller icke att
anträda den långa hemfärden, i den händelse isen i Mosselbay
skingrade sig och inga hinder funnos för de båda fartygen att lemna denna
plats. Mot resan talade på det kraftigaste svårigheten att navigera ett
fartyg under ett beständigt mörker, sådant som det, hvilket nu
omgaf Spetsbergens nordkust, och under ett så stormigt väder som det,
hvilket varit rådande under den förflutna delen af November månad
och kunde antagas komma att fortfara ännu länge, hvartill kom den
omständigheten, att man ingalunda kunde vara säker att icke mellan
Mosselbay och Norsköarna träffa ett eller annat isband, som kunde stänga
vägen framåt och må hända äfven tillbaka. — De, som ifrade för resans
företagande, om tillfälle yppade sig, åberopade fångstmännens
hemfärd. Då dessa med sina små fartyg och oöfvade sjömän, som de i
sjelfva verket äro, vågade ett försök, så borde också Gladan och Onkel
Adam hafva utsigt att lyckats, i synnerhet om de understöddes af
Polhem, till dess de nått det efter all sannolikhet isfria hafvet vester om
Spetsbergen. Häremot kunde dock invändas, att fångstmännen
antagligen kommit i öppet haf redan de första dagarne af November och
sålunda vid passerandet af Spetsbergen varit i tillfälle att draga fördel
af den sparsamma dager, som då ännu vid middagstiden förefans. Vi
voro nu i medlet af denna månad och att döma af den långsamhet,
med hvilken isen i Mosselbay bröts, skulle det ännu dröja flera dagar,
innan under gynsamma förhållanden de trenne fartygen blefvo fria
ur den ismassa, af hvilken de omgåfvos. Under tiden skulle natten
blifva allt fullkomligare, det hastigt tilltagande mörkret allt djupare.
På förhand var det omöjligt att bestämma, huruvida resan skulle kunna
vågas eller icke. Det måste lemnas att bero på de förhållanden, under
hvilka viken blef isfri, om vädret då stadgat sig, om det var månljust
o. s. v. Fartygen rustades emellertid till afresa.
Nästan under hela November månad var vädret jämförelsevis
mycket mildt. Sällan sjönk temperaturen under 20° och ofta, i
synnerhet stormiga dagar, visade termometrarne på en och annan grad öfver
noll. I September fruktade vi, att vintern skulle blifva mycket sträng;
nu började vi antaga motsatsen.
Med polarnatten i all sin dystra storlek fingo vi först under
månadens allra sista dagar göra bekantskap. Visserligen var solen mot
slutet af månaden långt under vår horisont, men månens milda ljus
skingrade i någon mån nattens mörker. Aldrig har denna himlakropp
varit oss så kär, den som här blef, och aldrig hade dess ljus synts oss så
starkt och skönt, som nu då det tillbakahöll det mörker, hvilket ville lägra
sig öfver den trakt, der vi uppslagit våra bopålar. Länge, om ej
alltid, skola vi erinra oss de månljusa novemberdagarne vid Mosselbay.
Helt visst skola vi aldrig mer få se en himmel så skön som den, vi
understundom voro i tillfälle att med djup beundran skåda. Det var
i synnerhet middagstiden den visade sig som praktfullast. — En
dagboksanteckning för den 17:de November innehåller följande svaga
försök att beskrifva det panorama, som ofta låg utbredt omkring oss
under våra vandringar på Mosselbays istäcke: "Jag och N. togo i
middags en promenad i månskenet. Vi ämnade oss till iskanten för att
på nära håll fröjda oss åt de gladt dansande böljorna och lugnt
framsimmande isblocken. Öfver isen gick vår väg. Vandringen var ytterst
besvärlig och ansträngande. Komna till det yttersta af skären, slogo
vi oss ned på ett isblock för att hvila och betrakta vår omgifning.
Den var beundransvärd. Sydvestra delen af det klara himlahvalfvet
belystes af den circumpoläre fullmånen. I den ljusflod, som
utströmmade från denne, simmade några få långsträckta moln. Rätt i söder
närmast horisonten syntes ett svagt rödaktigt skimmer, sora tydligt
och skarpt afstack från det hvita månljuset. Här hade solen nedgått,
då den långa polarnatten började; det var sista skymten af dess ljus,
vi nu varsnade. Sydost höjde sig mot zenith några få, för hvarje
ögonblick i styrka, färg och läge vexlande ljusstrålar —
norrskenet i den form, det här vanligen visar sig. Öfver våra hufvuden
strålar polstjernan klar, och öfverallt på himlahvalfvet tindra stjernor,
lysande med starkare eller svagare, olika färgadt ljus, och vid norra
eller nordöstra horisonten hvilar polarnattens djupa mörker. Sådana
voro de förnämsta konturerna; det rika, vexlande färgspelet, skuggornas
och dagrarnes effektfulla förhållande till hvarandra vill jag ej ens försöka
att måla. Lägger jag till denna storartade himmel ett i månskenet
glittrande vidsträckt haf, Mosselbays hvita, af mörka, branta fjällsidor
omgifna yta, mot hvilken de trenne fartygens konturer sällsamt
afteckna sig, och den lilla stugan på land, från hvars alla fönster
lampskenet utströmmar, — och panoramats hufvudmoment äro angifna.
Det är svårt att föreställa sig, att det lider mot middagen; snarare
skulle man tro det vara afton — en lugn vinterafton på landet.
Allvarlig stillhet och frid ligger öfver nejden. Den djupa tystnaden
afbrytes endast då och då af ett svagt gnisslande ljud. Det höres i
riktning åt iskanten till och framkallas af de lösa isblockens gnidning mot
hvarandra, då de röras af dyningen."
På det landtliga Polhem gick allt sin jämna gång. Manskapet
arbetade flitigt och sysselsattes hufvudsakligen med göromål, som
fordrade vistelse i det fria. På arbete var nu, liksom i allmänhet ej heller
framdeles, såsom vi i ett annat kapitel skola visa, ingen brist.
Draggningarna fortgingo utan afbrott. Än draggades det i öppet vatten
från båt, än bland drifisen eller under den sammanhängande is, som
ännu låg qvar i det inre af Mosselbay. Då och då företogos några
längre draggningsfärder båtledes. För dessa arbeten skola vi längre
fram närmare redogöra.
De fysikaliska observationerna sköttes noggrant. Det var t. o. m.
under denna oroliga tid ytterst sällsynt, att någon observation
försummades, hvilket torde få anses såsom ganska hedrande för de många
ovana observatörerna. Magnethuset eller det s. k. gula observatoriet
omgafs med en beklädnad af hopsydda säckar, hvilka innehållit
renmossa, men som vår enda qvarvarande ren, som hade frisk aptit och
med begärlighet åt så väl den från Sverige som Norge medtagna
renmossan, redan lyckats tömma. Genom denna beklädnad förminskades
i väsentlig grad det tillträde, hvilket blåst och snö hittills haft till
observatoriets inre. Lamplågorna förhöllo sig hädanefter mera stilla,
och instrumenten betäcktes ej längre med snö. Observerandet blef
härigenom lättare. Ett obehag, om ock af föga betydenhet,
föranleddes emellertid häraf; när vinden fattade i den skyddande säckduken och
skakade denna mot väggen, uppkom ett rasslande buller, som, innan
vi vande oss dervid, var något oroande. Det föreföll, som krafsade
något djur på väggen. Ännu hade vi ej uppgifvit fölhoppningen att
få se och skjuta en och annan isbjörn, ehuru denne Spetsbergens gamle
drott hittills envist hållit sig undan. Vi önskade nog mycket att få
ett besök af en sådan, men ej i magnetiska observatoriet. Sällan
aflägsnade vi oss ifrån huset något längre stycke, utan att vara
beväpnade, men i det magnetiska observatoriet fingo vi naturligtvis ej hafva
några vapen med oss. Då man nu ensam under nätterna uppehöll sig
här och hörde nämnda rassel, var det ej utan, att man hajade till och
i den föreställningen, att en björn var utanför, såg sig om efter något
tillhygge. Det enda, som i nödfall kunde tillgripas såsom
försvarsmedel, var en brinnande lampa, och en och annan af observatörerna
hade också föresatt sig, att i. fall en björn helt oväntadt skulle visa sitt
svartnosade hufvud i observatoriedörren, kasta en sådan i hans skalle
och härigenom förmå honom att lemna vägen fri till huset, der vapen
funnos och derjämte personer, som ingenting högre önskade än att få
skicka en remingtonkula genom en björns lurfviga pels. Vi blefvo
dock inom kort förtrogna med nämnda buller, och småningom också med
den nedslående tanken, att det skulle förunnas oss lika litet som
deltagarne i 1868 års expedition att se mera, än vi hittills sett af björnar,
d. v. s. mer eller mindre gamla spår. — En dag i November inlopp
från Onkel Adam den underrättelsen, att en björn natten förut slagit
sina lofvar omkring detta fartyg. Härigenom väcktes våra
förhoppningar åter till nytt lif, men allenast för en kort tid, ty ej heller af denna
björn fingo vi se mera än spåren. Det var först mycket längre fram,
som vi vid Polhem skulle få ett besök af denne mycket väntade gäst.
Inomhus hade vi det jämförelsevis rätt trefligt. Här plågades vi
aldrig af mörker. Lysmaterial fans i tillräcklig mängd. Ej mindre än
omkring 1500 skålp. fotogen hade, utom en ansenlig qvantitet ljus,
medtagits. Lamporna voro goda och sköttes omsorgsfullt. Rummen höllo
sig varma. I allmänhet eldades det tvenne gånger om, dygnet, morgon
och afton, i hvarje rum, — då vädret var mildt endast en gång.
Kaminerna höllo eld 4—5 timmar, och under denna tid blef det ej sällan
så qväfvande hett, att både dörrar och fönster måste för en stund ställas
på vid gafvel. I ett och annat rum, i synnerhet det som hade 3
ytterväggar, måste det stundom eldas äfven en gång på natten. Det hände
nämligen, att temperaturen gick ned till 2 à 3°. Man väcktes då af
kylan. Att kasta sig ur sängen, springa genom korridoren och
tillsäga den vakthafvande om eldning, var emellertid blott några
ögonblicks verk, och innan elden var uppgjord, hade man oftast åter
insomnat för att i de flesta fall efter några timmar vakna vid en tropisk
hetta. — Att riktigt sköta kaminerna var ett ytterst svårt problem för
manskapet. Mången fans, som ännu, då expeditionen nalkades sitt
slut, icke hade lärt sig, att kaminens ventil borde fullkomligt tillslutas,
då kolen börjat brinna. Den fick oftast stå alldeles öppen, hvilket
hade till följd, att kaminen inom kort blef glödande och hettan olidlig.
Efter detta tal om hvarjehanda torde det vara skäl att återtaga
berättelsen om islossningen och i sammanhang härmed Gladans och
Onkel Adams tilltänkta hemresa, hvilken ifrigt och stundom ej utan
hetta afhandlades. Den svåra is, som betäckte Mosselbay, bröts endast
ytterst långsamt. Vindarne voro öfvervägande - sydliga och dessa kunde
ej utöfva något synnerligen stort inflytande på den samma. Isens
brytning måste uteslutande åstadkommas genom tidvattensströmningarna
och den i viken insättande dyningen. Emellertid minskades dag för
dag under senare hälften af November afståndet mellan fartygen och
öppet vatten, och den 25:te låg mellan Gladan och det isfria hafvet
en isremsa af endast omkring 100 fots bredd.
Den 27:de gick månen ned och polarnatten, hvilken de, som förr
öfvervintrat i de arktiska trakterna, tecknat så hemsk och fruktansvärd,
skulle nu med nästan hela sitt mörker omsvepa Spetsbergens nordkust.
Förr än månen åter gick upp, skulle fartygen omöjligen kunna anträda
sin resa åt söder. — Det var ute fullkomligt nedmörkt äfven vid
middagstiden. Ännu kände vi dock ej mörkret så särdeles tryckande.
Lyktor använde vi ej, då vi vistades utom hus, utom vid
observationerna och då några mindre föremål skulle uppsökas. Husets närmaste
omgifning upplystes af det genom fönstren utströmmande lampljuset.
Här kunde man gå temligen trygg. Aflägsnade man sig åter från
huset ett längre stycke, måste man alltid vara beredd att stöta emot
något föremål af ett eller annat slag, snäfva och falla om kull. Detta
senare blef inom kort så vanligt, att en bland oss, som en dag, under
det han tillryggalade den lilla sträckan mellan Gladan och vår ö, gjorde
tio ordentliga kullerbyttor och var nära att göra minst dubbelt så
många, t. o. m. icke visade den minsta skymt af missbelåtenhet eller
yttrade ett ord af klagan.
Norrskenen voro visserligen vid denna tid liksom ock under hela
December och Januari samt en del af Februari månad mycket vanliga,
men i allmänhet egde de allt för ringa ljusstyrka för att i någon mera
märkbar grad minska det mörker, som omslöt nejden. Det visade sig
vid alla tider på dygnet och i alla väderstreck, ehuru företrädesvis i
söder. -— Sällan uppträdde de under sin i Sverige mest vanliga form:
en af lysande strålknippen bildad båge, hvilande på en mörk moln-
eller dimbädd, utan oftast såsom ett ljussvagt bräm på molnkanterna
eller såsom långa, fina strålar, än fåtaliga och spridda, än talrika och
i detta fall merendels förenande sig i zenith till en mer eller mindre
fullständig corona. Stundom förekommo åter breda, starkt lysande,
olikfärgade, prydligt liksom veckade, särdeles praktfulla norrskensband,
hvilka sträckte sig öfver en större eller mindre del af södra himlen.
De varade alltid endast en kort stund. — Dessa voro i synnerhet
lämpade för spektral-analytiska undersökningar af ifrågavarande storartade
fenomen och dylika anstäldes äfven så ofta som möjligt. För det
resultat, de lemnade, har Wijkander efter hemkomsten redogjort i en
uppsats benämnd: Om Norrskenets spektrum
den för detta ämne intresserade läsaren.
Ett fenomen, kändt redan från föregående öfvervintringar i de
arktiska länderna, hvilket vi vid ifrågavarande tid och sedan allt
framgent under polarnatten blefvo i tillfälle att iakttaga, vilja vi nu omnämna.
Under våra promenader styrde vi ej sällan våra steg ned till
hafsstranden och vandrade fram och åter på den temligen jämna
strandbrädden. Stranden var i allmänhet betäckt med vattendränkt snö,
hvars temperatur stundom gick ned till —10,2° C. I denna snösörja
uppehöll sig en stor mängd nästan mikroskopiska kräftdjur, å hvilka
vår uppmärksamhet väcktes derigenom, att, då snösörjan omrördes, ett
intensivt, blåhvitt sken utstrålade från den omrörda delen, hvilket sken
vid närmare undersökning visade sig härröra från nämnda slags små
organismer. Det gjorde i sanning ett högst egendomligt intryck att
en mörk och bister vinterdag gå fram längs stranden; för hvarje steg
man tog, stänktes åt alla sidor blåhvita lågor, lysande med ett sken så
starkt, att man kunde vara färdig befara, att skodonen och kläderna
skulle brännas upp.
Ej mindre egendomligt var det att en lugn dag, då hafvet var
öppet och stilla, promenera längs den isgördel, som alltid omgaf
stranden. För hvarje dyningsvåg, som då kom sakta framrullande mot
isgördeln, framblixtrade, just då vågen stötte emot, ett skarpt blåhvitt
sken, hvilket för ett ögonblick upplyste den närmast liggande delen
af den mörka vattenspegeln.
Vi tillvaratogo en del af de små lysande djuren, och dessa hafva
efter hemkomsten granskats af professor W. Lilljeborg, hvilken funnit
dem vara en art, tillhörande ordningen Copepoda bland krustaceerna.
Helt visst är den iakttagelsen af särdeles stort intresse,
att s. k. kallblodiga djur — ty sådana äro som bekant alla
krustaceer — kunna, då det omgifvande mediets temperatur gått ned ända
till 10° under fryspunkten, bibehålla sig vid full lifskraft. Att så var
fallet med de i fråga varande, framgick så väl af andra omständigheter,
som ock deraf att de lyste. — Anmärkas må emellertid, att deras
vistelse i den kalla snösörjan helt säkert måste anses vara tillfällig.
I hafsvattnet hade de sitt hufvudtillhåll och med detta fördes de, då
det steg under flodtiden, upp ibland snön längs stranden, i hvilken de
qvarlemnades, då ebben inträdde, för att vid nästa flodtid åter
bortföras eller åtminstone i någon mån uppvärmas af det relativt varma
hafsvattnet. Om sålunda dessa krustaceer också icke hela vintern
om uppehöllo sig i ett medium, hvars temperatur är flera grader under
fryspunkten, måste de dock antagas ega förmågan att för någon tid
kunna uthärda en jämförelsevis betydlig köld, hvilket synes oss
innebära, att de, om de försättas i ett medium, hvars temperatur är
betydligt lägre än temperaturen hos det, i hvilket de vanligtvis uppehålla
sig, kunna under någon tid bibehålla i sitt inre den värmegrad, de
under normala förhållanden ega.
Månadens sista dag kom; ännu på förmiddagen voro alla fartygen
blockerade af is. På aftonen begaf sig Palander ut på promenad för
att slippa ifrån allt det obehagliga lördagsbråket inom huset. Han
styrde sin kosa åt Gladan till. Kommen ett stycke på väg, tyckte han
sig märka, att Gladan intog ett annat läge än förut, och började
misstänka, att den låg i öppet vatten. En omväg gjordes åt Onkel Adam
till, hvars kapten uppmanade honom genom höga rop att stanna, emedan
isen var bruten och Gladan på alla sidor omgifven af isfritt vatten.
Onkel Adam rullade starkt. I följd af dyningen hade helt hastigt ett
bredt isband lossnat från den öfriga massan och delats i en mängd
stycken, som nu, sedan ebben inträdt, drefvo till sjös. Palander
begaf sig genast i land och beordrade manskapet att gå om bord på
Polhem. Alla arbeten afbrötos ögonblickligen, och efter några minuters
förlopp tycktes huset så godt som öde, så tomt blef det efter de många
menniskor, som strax förut här varit i rörelse och verksamhet.
Lapparne, som i största lugn rökte sina pipor och spelade sitt
besynnerliga älsklingsspel, kocken, läkaren, de två naturforskarne och
expeditionschefen voro de enda, som stannat qvar. — Natten blef ytterst
oangenäm så väl för dem, som vistades på Polhem, d. v. s. Palander
och besättningen i egentlig mening, kocken undantagen, som för dem,
hvilka voro i land. Det blef storm, snöyra och 20° kallt. Om bord
var ruskigt och bråkigt. Alla kranar i maskinen sutto fast, det var
svårt att få vatten i ångpannan; propellern var fastfrusen och måste
kringisas m. m. Först kl. 5 på morgonen var allt klart i maskinen.
I land hade vi magnetiska 5-minuters-observationer, hvilka voro mycket
betungande, då tre af de ordinarie observatörerna icke denna gång
deltogo i arbetet. Snön pinade sig in genom både synliga och, som det
tycktes, äfven osynliga öppningar på observatorieväggen och betäckte
glasen i tuberna, som i följd häraf för hvar 5:te minut måste rengöras. —
Den följande dagen var natten lik: kölden, snöyran och stormen
fortfor. Efter middagen måste observationerna afbrytas. Isens läge
undergick ingen förändring. Gladan var fri, men de båda öfriga
fartygen omgåfvos fortfarande af ogenomtränglig is. Så väl på Polhem,
som Onkel Adam underhölls elden i maskinen, hufvudsakligen af den
orsak, att, om elden släcktes, maskinerna samtidigt måste för att ej
söndersprängas delvis tagas i sär, och detta kunde naturligtvis ej
göras, förr än hamnen å nyo var hårdt tillfrusen, så att ingen utsigt
fans, att åtminstone för den närmaste tiden ångans kraft skulle
behöfva anlitas.
Efter den 1:sta December följde några särdeles vackra dagar.
"En utomordentlig härlig dag" säger en dagboksanteckning om den
2:dra December. "Vinden är svag, kölden omkring 20° och luften af
en renhet, som säkerligen saknar motstycke. Öfver Mosselbay hvilar
den klaraste och skönaste himmel, belyst af det fladdrande norrskenet
och öfversållad med stjernor, hvilkas glans synes mig öfvergå allt,
hvad jag hittills i den vägen sett. Stående på stranden såg jag detta
praktfulla himlahvalf återspeglas af det nybildade glänsande istäcke,
som sedan i natt höljer vikens yttre del. Hafvets dofva brus och
bränningarnas mäktiga dån gör ett angenämt afbrott i den ödsliga
dödstystnad, som eljest herskar här under de lugna dagarne och så gerna
vill göra sinnet beklämdt. När stormen tjuter, då är här lif. Det
borde alltid storma häruppe, under det mörkret herskar." — Den
nybildade isen tilltog hastigt i styrka. Palander flyttade derför den 3:dje
åter i land med största delen af besättningen. Endast 3—4 man
qvarstannade om bord, och dessa hade sig ålagdt att, om isen började
brytas, genast underrätta landtboarne derom genom att uppsända raketer.
Den 4:de December firades i Polhem med en fest så storartad, som
det med våra små tillgångar var möjligt. Det var italienska marinens
högtidsdag, och den representant af den italienska örlogsmannakåren,
hvilken vi hade bland oss och som genom sina kunskaper, sitt
anspråkslösa, rättframma väsen och sitt djupa intresse för expeditionen vunnit
allas vår högaktning och vänskap, önskade vi visa en välförtjent
uppmärksamhet. Sinnesstämningen var liflig, tal höllos både på franska,
engelska och svenska, och de varmaste sympatier för festens föremål
lades otvetydigt i dagen.
Största delen af vår proviant hade hittills varit förvarad på vinden
i huset inom en med dörr försedd afplankning. Denna
förvaringsplats var dock långt ifrån så säker, som önskligt hade varit. Utbröt
eldsvåda, och detta kunde i följd af den starka och ständiga
eldningen lätt hafva inträffat, skulle det hafva blifvit nästan omöjligt att
rädda dessa för oss så dyrbara förråd. Under tidens lopp hade med
anledning häraf på ett temligen stort afstånd från boningshuset af
mossäckar, bräder och pressenningar uppbyggts ett slags förrådsbod, och
till denna flyttades nu den proviant, som ej behöfdes för de närmaste
dagarne. Proviantens säkerhet kunde efter detta anses fullt betryggad.
På aftonen den 8:de, en söndag, just under det några af
"gunrumsherrarne", bland dem författaren, som bäst under glad sinnesstämning
roade sig med hvarjehanda spel, fingo dessa nästan samtidigt mottaga
tre föga angenäma underrättelser. Först rapporterades, att tvenne
signalraketer uppsändts från Polhem. Isen var sålunda å nyo stadd i
uppbrott. Detta hade vi länge väntat oss, men vi hade hoppats, att det
skulle dröja ännu en tid, till dess vi åter fått månljust. Nu var det
allt för mörkt, för att någon färd skulle kunna anträdas. Isens uppgång
medförde sålunda endast obehag, men ingen fördel. Vidare meddelades,
att manskapets rum upptäckts vara tillhåll för en betydlig mängd af
mot trefnaden fiendtliga insekter, hvilka, såsom ej tillhörande Spetsbergens
fauna, måste antagas hafva blifvit öfverförda hit af några bland
deltagarne i expeditionen. Lapparne fingo och detta på goda grunder
skulden härför. På allt sätt hade vi sökt förebygga, att något dylikt,
som nu skett, skulle inträffa. Emellertid voro vi öfvertygade, att det
inom kort skulle lyckas oss att blifva qvitt de obehagliga och
ovälkomna gästerna och oroade oss derför föga häröfver. — Plågsam var
deremot den tredje underrättelsen: skörbjuggen hade börjat visa sig på
Gladan. På flertalet af oss gjorde denna underrättelse nästan samma
intryck, som om det berättats, att en häftig farsot utbrutit bland oss.
De många berättelser, vi hört och läst om skörbjuggens vederstygglighet
och om de många offer den skördat bland dem, som öfvervintrat i de
arktiska trakterna, hade kommit oss att betrakta denna sjukdom såsom
något mycket fruktansvärdt. Att angripas af skjörbjugg och att vara
hemfallen åt de smärtsammaste plågor, om ej åt döden, förestälde sig
många bland oss såsom liktydigt, liksom vi också hyste den åsigten
att, då skörbjuggen en gång gjort sitt inträde, den hastigt skulle gripa
omkring sig. — En temligen lång tid hade helsotillståndet om bord på
Gladan varit mindre godt. En af dess besättning hade redan vid sin
ankomst till Spetsbergen varit lidande af någon lungsjukdom, och detta
onda hade under sista tiden så förvärrats, att det nu var fara för
patientens lif. Trenne andra af Gladisterna voro också skrala; två ledo
af reumatism, den tredje af en yttre åkomma. Läkaren hade de sista
dagarne gjort flitiga besök der om bord och det var vid återkomsten
från ett sjukbesök, som han meddelade oss den nedslående
underrättelsen, att en man visade sig vara rätt illa angripen af skörbjugg.
De meddelanden om den sjuke, Envall lemnade, voro emellertid egnade
att i någon mån lugna oss. Den angripne var af ett mycket inbundet
och dystert lynne. Han sökte ej någons sällskap och talade knappast
med någon menniska, om ej tjensten fordrade det. Denna skötte han
med största nit och mycken skicklighet. Gammal sjöman, som han
var, och såsom sådan van vid den proviant, som under vanliga
förhållanden i allmänhet bestås flottans manskap, d. v. s. salta födoämnen,
hade han ej kunnat förlika sig med de preserverade lifsmedel, som
under expeditionen utspisades, utan uteslutande lefvat på den salta
mat, som bestods vissa dagar i veckan. Men då detta var fallet under
fyra, och ransonen dessutom var liten, hade han naturligtvis fått utstå
en svår svältkur, och att en sådan skulle blifva olycksbringande under
förhållanden, då enligt all erfarenhet rikligare och kraftigare lifsmedel
än eljest erfordras, om krafter och helsa skola bibehållas, var lätt
att ana.
Samma afton begaf sig Palander jämte en del af manskapet å nyo
ut på Polhem. Båda ångfartygen voro under natten i rörelse. Onkel
Adam flyttade sig från sin förra ankarplats och förankrades i närheten
af den lilla ö, på hvilken huset låg, på ett för sjögång och drifis
temligen väl skyddadt ställe. Palander gjorde ett försök att med Polhem
bogsera Gladan närmare stranden, men under arbetet i isen — ty viken
var ännu långt ifrån isfri — bräcktes Polhems rorpinne, och i följd häraf
måste försöket för tillfället öfvergifvas.
Ett par dagar förflöto nu i lugn. Mosselbay isbelades åter
fullständigt, men ännu den 11:te var den nybildade isen ej mer än 4—5
tum tjock. Vi hade nu åter månsken och funno derför lifvet
angenämare än förut. På denna dag har en dagboksantecknare skrifvit
följande, hvilket vi anse oss böra anföra, emedan det eger förtjensten att
skildra förhållandena så, som de då för tillfället uppfattades: "I morgse
syntes en flik af månen ofvan de mot Hinlopen gränsande bergen.
Snart derpå blef hela dess bländhvita skifva synlig, och med det samma
fick nejden omkring oss ljus och lif. Det är med en känsla af
obeskrifligt välbehag och återvunnen lifskraft vi, efter 14 dagars mörker,
så djupt att vi ej sågo och kunde undvika ens de föremål, som lågo
framför våra fötter, nu finna det återigen ljust omkring oss, se oss i stånd att
kunna, om ock dunkelt, urskilja föremål, som ligga på jämförelsevis
långt afstånd, — fartygen, det öppna, af månens strålar glittrande
hafvet och t. o. m., om månens ställning är rätt gynsam, de på vikens
motsatta sida liggande, mörka bergsidorna. På aftonen syntes Polhem
rusta sig till färd. Snöhvit frustar ångan ut genom ångpipan och
sprider sig i vackra hvirflar öfver viken. Ankaret lättas. Polhem börjar
röra sig. Rörelsen är mycket ojämn. Ena minuten, rusar det fram med
full fart, minuten derpå ligger det stilla liksom för att hemta nya
krafter till fortsatta ansträngningar. Nu går det åter tillbaka, rusar
efter en stunds förlopp ännu en gång framåt, stannar o. s. v. Stafven
är vänd åt Gladan. Efter ett par timmars arbete har Polhem kommit
i briggens närhet. Om bord på denna börjar ankarspelet sättas i rörelse,
och kort efter detta få vi ännu en gång se, hvad vi under sommaren
så ofta sågo, Polhem bogserande Gladan. Bogseringsförsöket aflopp
lyckligt. Gladan kastade snart sitt ankare på den plats, Polhem nyss
förut lemnat. Polhem ankrade i närheten, och de trenne fartygen
befunno sig nu på några få fots afstånd från hvarandra. När isen i
viken nästa gång brytes, skola otvifvelaktigt alla tre på samma gång
blifva fria."
En stor del af Mosselbay var nu betäckt med jämn, glänsande,
nyfrusen is. På denna såg man under de närmast följande månljusa
aftnarne många af Mosselbay-boarne församlade; somliga åkte skridsko,
andra slogo kana och åter andra roade sig med en slängkälke, hvilken
Palander låtit anordna på isen.
Den 15:de December gynnades ändtligen de magnetiska 5-minuters-observationerna af godt väder. Det var lugnt, mildt och stjernklart.
Det gick derför lätt att observera, tiden förflöt hastigt. Härtill bidrog
i ej oväsentlig mån, att observatörerna under mellanstunderna mellan
hvarje observation fingo egna sin uppmärksamhet åt en fjällräf, som
då aflade ett besök vid Polhem. Detta var det första vilda djur, som
allt sedan polarnattens början visat sig i husets närhet. Redan dagen
förut gjorde den en liten titt hos oss, men bortjagades då af hundarne.
Under natten blef den dristigare och lät icke störa sig af de rop och
hojtningar, genom hvilka vi sökte underrätta honom om vår närvaro,
utan begaf sig gång efter annan helt lugnt till och från det sälkadaver,
som låg på stranden. Slutligen djerfdes den t. o. m. visa sig på den
stenkolshög, som låg alldeles invid husknuten. Nu började dock våra
jägare tycka, att hans närgångenhet blef något för stor. Ett skott
aflossades till hans varning. Då ej ens detta syntes oroa honom, lade
sig Palander i försåt för honom i en af båtarne, som lågo uppdragna
på stranden i sälkadavrets omedelbara närhet. Räfven kom snart hit
och mottogs med tvenne skarpa skott, hvilka hade till följd, att han
gjorde en hastig kullerbytta. Han kom dock ögonblickligen åter på
fötter och tog till flykten, förföljd af Palander och genskjuten af en
båtsman, hvilken sett skottens verkan och trodde räfven vara dödligt
sårad. Palander var dock ej bland dem, som ansåg sig ega "talang
att springa kapp med räfvarne" och öfvergaf derför snart förföljandet.
Så ej båtsmannen. Af denne hvarken hörde eller sågo vi på en lång
stund något. Slutligen förnummos några starka rop. Palander
skyndade då åt det håll, hvarifrån ropen hördes, träffade båtsmannen och
fick af denne veta, att han och räfven, som efter all sannolikhet var
sårad, länge sprungit i kapp omkring en enstaka liggande kulle, men
att den förföljde dock lyckats undkomma sin obeväpnade förföljare.
Räfven syntes sedermera ej till vid Polhem, men gjorde i stället ett
och annat besök vid fartygen. — Denna tilldragelse, så obetydlig den
också kan synas, gjorde ett mycket angenämt afbrott i vårt enformiga lif.
Räfven och dess ihärdige förföljare voro under flera dagar ett allmänt
och vanligt samtalsämne och äfven ämne för skämt. Ty värr skulle
snart våra tankar blifva sysselsatta med allvarsammare saker.
Skörbjuggen gjorde vid denna tid äfven sitt inträde på Polhem.
Konservator Sandberg, hvilken i följd af en benskada en längre
tid måst hålla sig inne och till sängs, angreps af denna sjukdom. Ännu
voro symptomen lindriga, men mannens svaga kroppskonstitution och
hans oförmåga att för tillfället hålla sig i rörelse och verksamhet gjorde
sannolikt, att sjukdomen skulle blifva svår att hejda och bekämpa.
Med anledning häraf undergick hela manskapet sjukmönstring. Alla
befunnos friska. Folket underrättades om det sätt, hvarpå skörbjuggen
i allmänhet brukar visa sig, och hvar och en uppmanades ifrigt, att
vara uppmärksam på sig sjelf och, om några skörbjuggsymptom hos
honom visade sig, genast underrätta läkaren derom. I sin första
begynnelse vore nämligen, så sade dem Envall, sjukdomen lätt att häfva;
finge den väl rota sig, kunde den länge motstå alla ansträngningar och
läkemedel och en lycklig utgång blifva tvifvelaktig. — Allt hvad
möjligen kunde göras för att bibehålla helsotillståndet godt, men hittills
uraktlåtits, gjordes nu. De af manskapet, hvilka i följd af sina
göromål mestadels måste hålla sig inom hus, tillsades strängeligen, att så
ofta och så mycket som möjligt taga sig motion i fria luften, och
särskildt lades hvar och en på hjertat att af alla krafter söka betvinga
sin motvilja för den preserverade födan, hvilken i allmänhet ej tycktes
vara omtyckt. — "Gunrumsherrarne", hvilka hittills tagit öfvervintringen
temligen lätt, höllo sig efter detta mera och mera regelbundet
ute, promenerade och deltogo i manskapets arbeten. Äfven inom hus
sökte de mera än hittills anstränga sina kroppskrafter. Från Onkel
Adam, hvars besättning i sjelfva verket hade mest att frukta af
skörbjuggen, hördes ännu intet oroande.
Skörbjuggspatienten på Gladan befann sig på bättringsvägen.
Genom en energi, som förtjenar att framhållas, hade han fullkomligt
besegrat sin motvilja för de preserverade födoämnena och förtärde under
hela den tid, sjukdomen varade, uteslutande sådana. Med de öfriga
sjuklingarne bland briggens besättning stod det deremot fortfarande
rätt illa till, synnerligen med bröstpatienten. På Envalls förslag hade
dessa redan den 14:de December flyttats öfver på ångfartyget Polhem,
der försalongen blifvit inredd till sjukrum. Här oroades de ej af sina
friska kamrater och här kunde en omsorgsfullare skötsel egnas dem,
än det var möjligt, då de befunno sig på Gladans trånga trossbotten.
Ombytet af bostad syntes bekomma de sjuke väl, utom den ene, om
hvars vederfående redan då föga hopp fans. Den 20 December
ändades också hans dagar. Denne var båtsmannen Svan, en helt ung
man. I sin rapport yttrar Envall följande om hans sjukdom: "Tvenne
fall af pleurit, båda hos samma person, hvaraf det ena utan tvifvel
var en yttring af skorbut, ha förekommit. Här saknades visserligen
både tandkötts-affektion och de vanliga purpurafläckarne, men de
obestämda reumatoida smärtorna, de profusa upprepade näsblödningarna,
ödemet i underbenen, de starka blödningarna i bindväfven på venstra
underbenet, den vid obduktionen funna trombotiseringen af venerna på
underbenet och den kopiösa blödningen i högre pleurasäcken synas
mig tala tillräckligt för skorbut. En tillstötande pneumoni i andra
lungan med hastigt påkommande lungödem gjorde slut på denna
patients lif."
Djupt var det intryck, som detta dödsfall gjorde på
Mosselbayboarne. Vi betraktade oss alla såsom medlemmar af en enda stor
familj, och hvar och en bland oss sörjde den hädangångne som en kär,
nära slägting. Dystert hade det varit på Polhem de närmast
föregående dagarne, än dystrare blef det nu. Lyckligtvis kände vi ej då,
att skörbjuggen medverkat till utsläckande af detta unga lif; i annat
fall skulle helt säkert till smärtan öfver den lidna förlusten hafva sällat
sig en mörk och nedslående farhåga för framtiden, i synnerhet som så
helt nyss förut tvenne andra skörbjuggsfall förekommit och vi ännu
voro mycket okunniga om denna sjukdoms natur och hyste allt för stor
fruktan för den samma.
Julen var nära och chefen på Gladan var derför angelägen, att
begrafningen skulle firas så snart som möjligt. De enkla
förberedelserna gjordes skyndsamt. Kistan förfärdigades af Gladans och Polhems
timmermän i arbetssalen på Polhem, i hvilket rum samtidigt några
andra voro sysselsatta med att kläda vårt julträd. På aftonen den 21:ste
stod i detta rum en färdig, svartmålad likkista bredvid ett fullklädt
julträd — en skarp och obehaglig kontrast, men dock i visst afseende
ganska betecknande för lifvet i ödemarken, denna må vara belägen
under söderns brännande sol eller försänkt i polarnattens djupa mörker.
Ingenstädes följa vexlingarna så hastigt på hvarandra som här; den
ena minuten är lugn, den andra full med oro, den ena timmen synes
säkerheten till lif och egendom fullt betryggad, den andra sväfva båda
i ögonskenlig fara. Här fordras mer än annorstädes att hålla
nedslagenheten på afstånd och att så fort som möjligt söka glömma det
sorgliga, för att hvarje stund hafva styrka att möta och bekämpa, hvad
inom kort kan komma att inträffa.
Begrafningen firades den 22 December — en dag, som i vild hemskhet
öfverträffade alla, vi hittills upplefvat. Solen var nu som allra
längst aflägsen från vår horisont. Ej en enda, än så svag stråle af
dess ljus nådde oss. Månen var länge sedan försvunnen från den trakt,
der vi befunno oss. Himlen var betäckt af "djupa, svarta moln, som
hindrade hvarje stjerna att sända oss en vänlig ljusglimt och att skingra
om ock aldrig så litet det midnattsmörker, som låg lägradt öfver
Mosselbay. Snön yrde häftigt. Det blåste en våldsam nordvestlig storm.
Kölden var i sjelfva verket ringa (omkring —15° C.), men i följd af
stormen nästan outhärdlig. — Kl. 10 f. m. befunno sig de flesta af
Mosselbayboarne ombord på Gladan. Akten skulle börja. Liket var
stäldt ungefär midt på däcket; akterut stod Gladans chef, bredvid
honom sekonden och på något afstånd från dessa gunrumspersonalen på
Polhem. På ömse sidor om den alla prydnader saknande kistan hade
de öfriga sina platser. I öfverbyggnadens bjelklager, som våldsamt
skakades af de häftiga vindstötarne, hängde en dubbel rad lyktor,
hvilka spredo ett sparsamt, ostadigt ljus öfver kistan och de omkring
denna stående männens skäggiga, bistra och djupt sorgsna anleten.
En begrafningspsalm uppstämdes. Högtidligt, men svagt ljödo de
allvarsamma tonerna genom stormens dån och hemska tjut. Den
presterliga förrättningen började. Aldrig hafva de ord, med hvilka
begrafningsformuläret inledes, gjort på oss ett så mäktigt intryck, som då de
denna nattlika dag af Gladans chef framsades på ett enkelt och
tilltalande sätt och med en stämma, som röjde djup rörelse, men manligt
kraftig bröt sig fram genom stormen. — Då akten var slut, bars liket
ned från däck och sattes på en till reds stående kälke. Öfver kistan
breddes en flagga. Processionen ordnade sig, och det dystra tåget satte
sig i gång i riktning åt vikens östra strand, der dagen förut en graf
blifvit gräfd. Främst gingo några lyktbärare, derpå kom kälken med
liket, dragen af sex personer och på ömse sidor om den några
lyktbärare. Härefter följde de båda fartygens officerare och deras
vederlikar jämte den aflidnes ende härvarande anförvandt och sedan den
öfriga delen af fartygens besättningar. Långsamt rörde vi oss framåt
på vår mörka, obanade stråt, skakande af köld. Grafven söktes länge
förgäfves, men fans slutligen alldeles fyld med snö. Snön skottades
upp, liket nedsattes i sin kalla boning, en psalm lästes, hvars innehåll
dock ej ens de, som stodo närmast den läsande, i följd af stormen
kunde uppfatta, och grafven fyldes. — Vi begåfvo oss på återvägen.
Stormen hade tilltagit i ilska, snöyran i häftighet. Stränga
befallningar gåfvos, att alla skulle söka hålla sig tätt tillsammans. Höga rop
höjdes af dem, som gingo i spetsen för att underrätta de efterföljande
om den riktning, i hvilken de skulle gå. Af huset och fartygen
sågo vi ej en skymt; det var ej ens möjligt att upptäcka en lykta,
som bars på några få fots afstånd. Vinden låg midt emot, och snön
piskade oss rätt i ansigtet. Ögonlocken bokstafligen fröso
tillsamman, i det is bildade sig på ögonhåren. Man hade knappast lyckats
få det ena ögat öppet genom att borttaga isklumparne, förr än det
andra var hopfruset, och så oupphörligen under hela vägen. Att
sammanhålla skaran visade sig snart omöjligt, den ena gruppen efter den
andra skilde sig från hufvudtruppen, som, då den kom i närheten af
fartygen, förminskats till knappast hälften af sin ursprungliga storlek.
Alla kommo dock lyckligen hvar och en till sitt, men nog var det
snarare lycka än beräkning, som ledde våra steg under denna svåra
vandring och kom oss att ej taga miste om vår kosa. — Alla, som
bevistat denna begrafning, firad midt under polarnattens mörker och
elementens raseri, voro helt säkert inom sig ense derom, att den hörde
till det slags tilldragelser, som en gång upplefvade aldrig kunna
förgätas. —
Det var ungefärligen vid denna tid, som antalet af våra husdjur
förökades med 7 stycken hundvalpar. Vi hade hittills haft 4 hundar:
en tik, hvilken kom om bord till oss, just då vi stodo i begrepp att
lemna Göteborg, blef väl mottagen, erhöll namnet Nelly och slöt sig
med synnerlig tillgifvenhet till matrosen Berg; dessutom en lapphund,
lydande namnet Porfy, hvilken medföljt Onkel Adam från Isfjorden,
samt de två förut omnämnda lapphundarne Kepp och Runn. Porfy
stälde sig väl in hos kocken och ville mycket ogerna skiljas från köket,
der han förplägades så väl, att han slutligen för fetmas skull knappast
förmådde röra sig. Kepp hade efter instängningen fått sin vistelseort
på Gladan. Han syntes trifvas väl här, men aflade aldrig sin
argsinthet. Han drog till och med icke i betänkande att murra åt och
försöka att bita fartygschefen. Eget nog var det endast, då man försökte
smeka honom, som han lade sin argsinthet i dagen. Runn, som var
af ett mera menniskovänligt sinnelag, uppehöll sig om dagen i
Kristians och lapparnes närhet och om natten i arbetssalen på Polhem, i
hvilken han ej utan blodig strid lät Porfy inträda, liksom denne med
frenetisk ilska bestred Runn tillträde till köket. Dagliga bataljer
levererades derför mellan dessa begge hundar, och de slogos med en
uthållighet och ett raseri, som var förvånansvärdt. — Tre af de tillkomna
valparne dränktes, de öfriga fyra fingo lefva. Palander bestämde sig
för att blifva herre åt den ena, hvilken erhöll namnet Kepp,
Wijkander för den andre, en lurfvig, trög, godsint liten best, hvilken
benämndes Polle, men sedermera omdöptes till Porfy, Nordenskiöld för den
tredje, en liflig, men ytterst envis baddare, som kom att bära namnet
Mosse. Den fjerde dog inom kort i valpsjuka. Säkerligen kan ingen
göra sig en föreställning om den förströelse, dessa små varelser skänkte
samtliga Polhems innevånare. Om aftnarne i synnerhet var den korg,
der de hade sitt läger, omgifven med en tät krets af åskådare, hvilka
gjorde sina anmärkningar om deras så väl kroppsliga som andliga
utveckling och med liflig uppmärksamhet följde deras mer eller mindre
tafatta rörelser. Ännu lifligare blef intresset för dem, då de började
springa omkring och vilja leka. Hvar och en bland oss gjorde sitt
till för att ordentligt skämma bort dem och-öfverbjöd den andre i
smekningar.
I sammanhang härmed torde det vara skäl att nämna några ord
om våra öfriga husdjur. Vår enda ren trifdes fortfarande väl, var
redan ganska tam och tycktes nu liksom förut hafva god smak för
den medförda renmossan. Den farhåga, man hyst, att det skulle blifva
omöjligt att på denna latitud föda tamrenar med från Sverige och
Norge uppförd renlaf, bekräftades sålunda alldeles icke. Renen stod ännu
bunden vid någon af husknutarne, och man lagade alltid så, att han
var i skydd för stormen. Af en söndertagen sofsäck hade ett täcke
tillagats åt honom för att användas, om kölden blef sträng. Hittills
hade det ej användts. Den köld, vi hittills haft, hade renen utan
olägenhet fördragit. — Till våra husdjur hörde också trenne i Tromsö
inköpta och derifrån medtagna grisar. Två af dessa hade redan tidigt
fått sätta lifvet till, och deras kroppar hängde vid denna tid i fria
luften på husets ena gafvel. Den tredje hölls lefvande ända till medlet
af December. Den skulle blifva vår julgris. Dess boning var
visserligen skral, men den syntes föga bekymra sig om köld och mörker,
åt med god aptit och tilltog dag för dag i storlek och fetma. Engång
hade han blifvit utsläppt för att blifva i tillfälle att sträcka något litet
på sig och höll då på att skrämma i hjel renen och sjelf dö af
förskräckelse för denna. Då de fingo sigte på hvarandra, skyndade den
ene åt ett, den andra åt ett annat håll. Renen fnyste, darrade af
skrämsel och ryckte med förtviflans styrka i den läderrem, medelst hvilken
den var bunden; grisen, som var fri, pallrade sig så fort den förmådde,
något stelbent som den var af sin långa vistelse i ett ytterst trångt
rum, bort ur renens åsyn och visade mycken motsträfvighet, då hans
väktare skulle återföra honom till hans bostad, som var belägen i
närheten af den plats, der renen för tillfället stått bunden. — Från Tromsö
hade äfven medförts en skara höns. Dessa höllos innestängda i en
bur i köket och funno, såsom det tycktes, lifvet mycket dystert. Ifrån
polarnattens början en lång tid bort sutto de hopkrupna på pinnarne i
buren, voro tysta och åto helt sparsamt. De höllo alla åtminstone en
månad lång beständig natt. Omsider i början af December synes tuppen
— en sådan fans nämligen bland samlingen — börjat tycka, att natten
och hvilan blef något för långvarig och. lät derför sitt väktare-rop
skalla. Oturen fogade dock så, att han tog miste om tid och gol i
stället för på morgonen först kl. 10 på aftonen, då de flesta af Polhems
innevånare just som bäst skulle somna. Länge fortfor han att vid denna
tid väcka sitt harem, men framflyttade sedermera väckningstiden till
midnatt. En temligen lång tid bortåt lät han vid denna tid höra sitt
gälla kukelikuh! Slutligen under senare hälften af Januari började han
inse sitt misstag och komma till en klarare och sannare uppfattning
af förhållandena. Efter detta räknade han, ända till dess solen återkom,
dagens inbrott från den tidpunkt, då kökslampan tändes, d. v. s. kl. 5
på morgonen. Åtskilliga bland hönorna uthärdade ej de ovanliga
förhållandena, utan dogo den ena efter den andra, så att, då vintern var
öfver, endast trenne voro vid lif. — Till husdjuren hörde också ett
marsvin, hvilket Palander köpt i Köpenhamn. Detta var hofmästarens
synnerligen stora favorit. Det fördrog den långa sjöresan väl och
syntes också en lång tid trifvas godt i Polhem, men då vi ej längre kunde
anskaffa färska grönsaker åt det, började det märkbart falla af och
träffades en afton vid polarnattens slut liflöst i den lilla, nätta hydda,
som förfärdigats till dess bostad.
Kl. 3 på morgonen den 23:dje December bröts den is, på hvilken
vi några timmar förut vandrat och som då syntes stark nog att bära
nästan huru stor tyngd som helst. Alla tre fartygen blefvo fria och
svajade för sina ankare. Att tänka på afresa nu, då mörkret var som
djupast, var omöjligt; månens återkomst måste af bidas. Redan den
25:te hade åter ny is bildat sig omkring fartygen samt mellan dessa
och land och ernått så stor fasthet och styrka, att man med full
säkerhet kunde gå på densamma. Dylika täta och hastiga vexlingar hade
vi ingalunda väntat oss, och hvem skulle väl hafva trott, att i slutet
af December månad hafvet skulle vara öppet vid 80:de nordliga
breddgraden!
Nu några ord om vår julhelg. Om förhållandena utom hus på
julafton säger en dagbok helt lakoniskt: "nedmörkt, storm, 24° kallt,
snöyra — riktigt hundväder." Men med Tobiesen kunna vi tillägga,
att vi hade det "nok saa kosligt inde i Huset." Det hade blifvit
ifrågasatt, att alla Mosselbay-boarne skulle fira julaftonen tillsammans i
Polhem, men af vissa orsaker beslöts, att hvardera af de tre partierna
skulle tillbringa den hvar för sig. — Kl. 5 e. m. voro alla Polhems
innevånare församlade i stora salen; till och med vår sjukling,
konservatorn, hade medelst kryckor förhjelpt sig dit. Alla voro högtidsklädda,
icke ens lapparne undantagna, som högtiden till ära hade aflagt sin
hvardagsdrägt och iklädt sig en alldeles ny, af brokiga färger lysande
helgdagsskrud. Salen var rikt upplyst med lampor och stearinljus och
festligt draperad med flaggor af allehanda former och färger. I salens
midt tronade vårt julträd, prydt med grant färgade, efter många
mönster klippta papperslappar, rikt besatt med ljus och nästan öfverlastadt
med en mängd till julgåfvor afsedda småsaker. Toppen intogs af de
svenska, norska och italienska flaggorna i broderlig förening. — Toddy serveras
åt alla; man dricker hvarandra till och önskar hvarandra en glad och
angenäm helg. Belåtenheten synes allmän; sinnesstämningen blir inom kort
lifvad, ja hög, men uppsluppenheten håller sig dock inom tillbörlighetens
gränser. Julgranen — eller rättare jultallen — tändes, dragspelet låter höra
sina gälla toner och en munter ringdans börjar, i hvilken alla från chefen
till och med lappen, den äldste så väl som den yngste, med eller mot
sin vilja deltar. — Härpå anstäldes lotteri på de i jul trädet hängande
småsakerna: knifvar, borstar, böcker, tobaksstycken, cigarrer, tvålbitar
m. m. Hvar och en fick 3—4 lotter och lika många vinster.
Lotteriet följdes med den mest spända uppmärksamhet. Ju längre tiden
fortskred, ju tätare och mera packad blef kretsen omkring julträdet.
De, som fått i uppdrag att utdela vinsterna, blefvo slutligen alldeles
yra af alla de rop och böner, som från alla kanter nådde dem. —
Lotteriet är slut. Grupper bildas öfverallt i salen, julklapparne visas,
beskådas och lofordas; hvar och en är synbarligen angelägen att låta de
andra förstå och erkänna, att han haft största turen. Lapparne, hvilka
helt visst för första gången deltogo i en fest sådan som denna, strålade
af belåtenhet och njöto med barns hela hänryckning af ståten. De
tre voro utom sig af förtjusning öfver hvad som utfallit på deras lotter.
Så ej den fjerde, Mickel — och ej underligt minsann, då hans vinster
utgjordes af ett stycke tvål, en nageltång och en tandborste, allt saker,
af hvilka han ej ansåg sig hafva behof och hvilkas användning han
knappast kände. Med afundsamma blickar betraktade han de pipor
och tobaksbitar, kamraterna erhållit. — Julborden dukades: manskapets i
salen, gunrumspersonalens i Envalls och Wijkanders rum. Vid det
senare spisade för aftonen äfven underofficerarne. Maten var riklig och
rätterna de i hembygden på denna afton sedvanliga. Lutfisken befans
förträfflig, skinkan åts, oaktadt sin starka transmak, af de flesta med
god aptit, och gröten hedrade Dunder. Den berömdes af
qvickhufvudena bland manskapet både på vers och prosa, hvarvid genom
vändningar de mest djerfva och idéassociationer de mest förunderliga
expeditions- och fartygschefen, läkaren, italienaren och naturforskarne blefvo
föremål för loford och pris på samma gång som gröten. — Festen var
slut, hvar och en hade förfogat sig till sitt, lugnet hade efterträdt
bullret och nu, innan sömnen instälde sig, flögo helt visst de flestas
tankar hän till hemmet, till anförvandter och vänner, i hvilkas krets
vi varit vana att tillbringa denna afton och som vi väl visste vara fulla
af oro för vårt öde. Många af dem hade gjort sig påminta genom
julgåfvor, hvilka — vi behöfva ej säga det — voro mer än välkomna.
Men det var så länge sedan de af gifvarinnan eller gifvaren afsändes.
De hade ju på samma gång som vi sjelfva afgått från hembygden.
Huru många förändringar hade ej kunnat inträffa sedan dess! Hvilka
mödor och uppoffringar skulle vi ej hafva underkastat oss, för att nu
kunna säga de våra, att vår belägenhet var jämförelsevis god, våra
framtidsutsigter temligen ljusa och af dem mottaga försäkran, att de
befunno sig väl och lifvades af vissheten om snart och lyckligt återseende!
Juldagen tillbragtes i all stillhet. På förmiddagen hölls gudstjenst,
på aftonen samspråkades och lästes. Dagen föreföll mycket lång.
Pä annandagen efter gudstjensten företog Palander jämte hela
manskapet en liten utflykt på isen, på det att manskapet skulle få motion
och bli i tillfälle att hämta frisk luft.
Om bord på de båda fartygen firades julhelgen i all stillhet, men
så mycket som möjligt på sedvanligt sätt.
Om de öfriga dagarne i julveckan är ej mycket att säga. Tack
vare flitigt arbete, förflöto de temligen hastigt. En viss dåsighet och
nedslagenhet gjorde sig dock märkbar hos de flesta af Mosselbayboarne.
Mörkret var nu mycket djupt och började kännas tryckande. Om bord
på Gladan hade tvenne nya skörbjuggsfall inträffat, och detta oroade
oss så mycket mer, som de båda angripna voro unga och förut alldeles
kärnfriska. Desto bättre hördes från Onkel Adam ännu endast
tillfredsställande underrättelser om hälsotillståndet.
Nyårsaftonen på Polhem firades med stor supé, till hvilken Gladans
och Onkel Adams befäl var inbjudet och, sedan denna var slut,
lossades några kanonskott och afbrändes några fyrverkeripjeser såsom
afskedshelsning åt det för oss så händelserika året 1872.
*
Astonomiskt observatorium
NIONDE KAPITLET.
Vinterarbeten. Januari månad. Svår storm. Fartygen nära att förlisa. Observationer
öfver elektriciteten. Meteorologi.
Innan vi börja skildringen af våra öden under år 1873, vilja vi
lemna en i möjligaste måtto kortfattad redogörelse för de arbeten, med
hvilka invånarne på Polhem, gunrumspersonalen undantagen,
sysselsatte sig under den långa, mörka vintern.
Vistelsen i fria luften var under den mörka tiden för oss en
lifssak, och derför lagade också fartygschefen så, att, så vidt möjligt var,
manskapet hölls i verksamhet utom hus. Under första tiden var det
ingen brist på arbete; då skulle med lätthet ännu flera personer, än
som funnos, hafva kunnat erhålla sysselsättning nog. Så ej längre fram.
Arbete ute började omsider tryta. Nu gälde det påhitta något sådant,
och Palander visade sig också ega stor förmåga i detta afseende. Det
länder våra matroser och båtsmän till stor heder och mycket beröm, att
de oförtrutet och utan knot förrättade äfven sådana arbeten, som de
mycket lätt kunde finna vara onödiga och endast påfunna för att hålla
dem i verksamhet.
Ursprungligen var det bestämdt, att det lilla rum i Polhem, som
låg mellan köket och salen, skulle blifva badrum. Af flera skäl
frångick man denna första plan och bestämde detsamma till matsal för
gunrumspersonalen. Tanken på badrum öfvergafs emellertid icke.
Såsom vi förut omnämnt, fans i innersta delen af Mosselbay på stranden
en s. k. rysstuga. Den ansågs kunna inrättas till en förträfflig badstuga,
om den flyttades i närheten af boningshuset. Förflyttningen beslöts
och började också, så snart boningshuset blifvit färdigt och de
mångfaldiga saker, som medförts, hunnit i någon mån ordnas. Arbetet
härmed gaf manskapet sysselsättning en lång tid bortåt. Afståndet mellan
den plats, der rysstugan låg, och den lilla ö, på hvilken vi bodde, var
rätt långt och vägen häremellan dessutom mycket besvärlig i följd af
isens ojämnhet. Många foror kunde ej göras hvarje dag och många
stockar icke dragas för hvarje gång. — Myra, den ursprungligen för
sommaren förhyrde norrmannen, som till yrket egentligen var
timmerman, ehuru han visade sig duglig att utföra arbeten af nästan hvad art som
helst — ena stunden snickrade han, den andra hjelpte han kocken,
åter en annan lagade han ett par stönar, stundom deltog han i
draggningsarbetena, stundom såg han om kaminerna o. s. v. — denne fick
på sin lott att i boningshusets närhet återuppbygga den söndertagna
rysstugan. Han grep sitt arbete an med vanlig ifver och sträfvade
oförtrutet. Fort gick det ej, ty till de många goda egenskaper Myra
egde hörde ingalunda raskhet och fortfärdighet. Polarnatten med sitt
mörker kom, men Myra lät sig ej afskräckas från sin sysselsättning.
Visserligen förklarade han på sitt svårbegripliga språk, att det ej var
så särdeles lätt att skräda timmer, då man ofta knappt såg yxbladet
och än mindre de kritstreck, som skulle följas, då stormen gång på
gång hotade att kasta honom ned från den ställning, på hvilken han
stod, och fingrarne ej sällan voro alldeles stelfrusna, men icke desto
mindre gick han hvarje morgon med gladt mod till sitt mödosamma
arbete och hade alltid ett förnöjsamt ord att säga hvar och en, som
helsade på honom i hans ensamhet. På ett besök och på några
skämtsamma ord satte han alltid stort värde, men i synnerhet om vädret var
svårt. Han var en hedersman, oförskräckt och tjenstvillig och derför
också mycket värderad af alla, men var äfven från de flestas sida
utsatt för litet godmodigt skämt. Huru Myra hushållade med virket
känna vi icke, men allt nog, det befans otillräckligt, och då sådant ej
här kunde anskaffas, måste arbetet i medio af December afbrytas, och
huset blef ofullbordadt. Till badstuga kunde det ej användas, men
alldeles obegagnadt blef det dock icke. — Detta var ej det enda hus,
på hvilket under vinterns lopp arbetades, och vi kunna tillägga ej
heller det enda, som blef ofullbordadt. Förut hafva vi omnämnt, att
en proviantbod uppfördes. Eedan innan grunden lades till denna, hade
ett elektriskt observatorium blifvit uppbygdt af samma
byggnadsmaterial som denna, nämligen mossäckar, bräder och pressenningar.
Då inga andra arbeten funnos, hvilkas verkställande fordrade
vistelse i fria luften, byggdes på ett exercis-hus. Äfven till detta skulle
hufvudsakligen mossäckar användas. Det var tilltaget i stor skala och
redan från början dömdt att ej någonsin blifva färdigt. Så ofta det
närmade sig sin fulländning, upptäcktes alltid, att vissa ändringar
måste vidtagas, och dessa voro vanligen så genomgripande, att man måste
rifva ned, hvad som redan blifvit bygdt, och börja å nyo. "Hvad skall
folket göra i dag?", frågade styrman Stjernberg hvarje morgon Palander.
"Vi bygga på exercishuset", fick han alltid till svar, då intet annat fans
att göra.
Inuti huset voro vi under början af vintern mycket besvärade af
fukt och försökte förgäfves finna något botemedel häremot. Omsider
framstälde någon det förslaget att omgifva huset utvändigt ända till
taket med en tjock snövägg, under antagande, att härigenom fukten
skulle minskas. Man beslöt att försöka, och från denna tid (December
månad) saknade manskapet på länge ej arbete. I husets närhet funnos
några temligen stora, hårdt packade snöfält. Ett bland dessa utsågs
att lemna material till beklädnaden. Förmedelst särskilda sågar, hvilka
just medtagits för att såga snö och användas vid uppförandet af de
snöhyddor, i hvilka deltagarne i isfärden på våren skulle, åtminstone
stundom, komma att tillbringa nätterna, utsågades ur snöfältet kubiska,
omkring 2 fot höga stycken. Dessa uppbrötos sedermera med spadar
och drogos på kälkar intill huset. Här jämnades de och upplades på
och bredvid hvarandra tätt efter ytterväggen. Alla springor fyldes
noga med lös snö. Fönstren lemnades obetäckta. Denna snöbeklädnad,
som, då den var färdig, tog sig rätt prydligt ut, hade åsyftad verkan.
Fukten försvann nästan fullständigt. Under det att detta arbete
förehades, lärde vi oss att värdera snön såsom byggmaterial och inse dess
stora företräde såsom sådant framför mossäckar. Flera snöhus
uppfördes sedermera; bland detta var i synnerhet ett, som blef kalladt
kristallpalatset, särdeles vackert och storartadt. Det användes länge
såsom ett andra magnetiska observatorium. Ännu då vi i början af
Juli lemnade Mosselbay, stodo dess väggar qvar, ehuru de nu voro
hårdt medtagna.
Observationer öfver jordtemperaturen skulle göras, och en del af
de instrument, som skulle användas vid dessa, måste vara nedsänkta
några fot djupt i marken. Det blef derför nödvändigt att gräfva en
grop, ett arbete, som gaf jämn sysselsättning åt en man under en del
af November och nästan hela December månad. Ingen fans bland alla,
som beklagade sig öfver sin lott, utom den, hvilken fått sig detta
arbete uppdraget och detta ej derför, att arbetet var tungt och
besvärligt, utan emedan det trots hans ifriga ansträngningar fortskred med
en långsamhet, som bragte honom nära till förtviflan. På det ställe,
der gropen skulle gräfvas, bildades marken af groft grus, hvars särskilda
delar vid denna tid genom is sammansintrats till en massa, som var
ytterst hård och svårarbetad. Hacka och spade användes nästan
fruktlöst, sprängningsförsök gjordes, men äfven med dessa uträttades föga. Att
uppgöra stora stockeldar på den plats, der gropen skulle gräfvas, och
efter hvarje brasas slut uppkasta det gruslager, som genom värmen
upptinats, visade sig vara det förfaringssätt, som af alla använda
lemnade bästa resultatet. — De hela vintern om utan afbrott fortsatta
draggningarna lemnade sysselsättning nog åt Kristian och de fyra lapparne.
Då hafvet var öppet, gjordes några gånger längre båtfärder för
anställande af draggningar på betydligt djup och i dessa deltogo alltid ett
större eller mindre antal af våra matroser och båtsmän.
Manskapets tid och krafter upptogos också mycket af de löpande
göromålen. Till dessa räkna vi fartygets skötsel under de tider, då
viken var öppen, ombordförandet af kol vid upprepade tillfällen,
hämtning af is från ett i Mosselbay strandadt stort glacierblock m. m.
Timmermannen hade mera arbete, än han förmådde utföra. Husets
möblering fordrade lång tid och efter detta var det än ett, än ett annat,
som tog dennes krafter och skicklighet i anspråk. — Svårare var det
i sjelfva verket att få sysselsättning åt de båda maskinisterna. En tid
bortåt putsade och lagade de åtskilliga maskindelar, hvilka behöfde
omses efter den långa och trägna tjenstgöringen. Maskinens
söndertagning och hopsättning gång efter annan gaf dem arbete för några
dagar, hvarjemte åtskilliga tillfälliga göromål, såsom t. ex. den bräckta
rorpinnens lagning, höllo dem i verksamhet för längre eller kortare
tid. Då de ej hade något annat att göra, förfärdigade de af blecket i
tömda preservburkar flaskor och dosor, hvilka voro afsedda till
förvaringskärl för åtskilliga proviantartiklar, som skulle medtagas vid de
blifvande isfärderna. — Då maskinisterna voro sysselsatta med finare
arbeten, uppehöllo de sig i samlingssalen, der en filbänk blifvit
anordnad åt dem; då gröfre arbeten voro i fråga, åter i det fria. I husets
närhet hade de uppsatt ett stort smidstäd och af tegel förfärdigat sig
en ugn, och här såg och hörde man dem ofta hamra af alla krafter,
under det skarpt lysande gnistor flögo omkring dem långt ut öfver
snöfälten. — Återstår nu att nämna några ord om konservatorns och
styrmannens vinterarbeten, ty att kocken och hofmästaren hade fullt
upp att göra, anse vi oss ej behöfva säga, lika litet som att angifva,
hvarmed de voro sysselsatta. Sålunda först konservatorn ; huru kunde
han sysselsättas under den långa vintern, då inga djur funnos att
konservera? Vi vilja ej förtiga, att det i sjelfva verket var svårare att
skaffa honom arbete, än hvar och en af de öfriga. Han tillhölls att då
och då se om de foglar, hvilka under sommaren och hösten
uppstoppats, fick gå Nordenskiöld och Kjellman till handa vid deras arbeten,
anmodades slutligen att binda en mjerde och ett nät. Detta senare
arbete utförde han med en långsamhet och en ihärdighet, som var
makalös, och hade knappast hunnit afsluta det, när vi lemnade Mosselbay,
oaktadt det påbörjades redan före jul. Promenader upptogo, i
synnerhet sedan benskadan blifvit botad, en god del af hans dag. — Många
ord behöfva vi ej använda för att visa, att vår högeligen raske,
driftige och käcke styrman Stjernberg hade full sysselsättning. Vi
anföra endast, att han flitigt deltog i observationerna, ledde och
öfvervakade alla manskapets göromål och dessutom hade att fullgöra alla
de många åligganden, hvilka om bord på ett örlogsfartyg tillkomma en
uppbördsstyrman.
Att hvar och en af Polhems innevånare kunde säga året 1872
farväl med det medvetande att hafva åtminstone under den del af
detsamma, som tillbragts på Spetsbergen, fört ett verksamt lif och efter
bästa förmåga och förstånd användt sina krafter i expeditionens tjenst
och för att befordra dess intressen — detta är ett påstående, som vi
anse oss kunna med fullt berättigande göra.
Vår oafbrutna verksamhet hade vi också helt visst i väsentlig grad
att tacka för den förträffliga anda, den enighet och sämja, som varit
rådande bland Polhemisterna under hela den tid, expeditionen hittills
varat. Att vid ett eller annat tillfälle endrägten för någon kort stund
mellan några var störd, vilja vi ej bestrida eller fördölja, men vi äro
öfvertygade, att detta måste betraktas såsom oundvikligt, då så många
personer, olika till lynne, åsigter och intressen, under så lång tid och
under så ovanliga förhållanden nödgas lefva i samma bostad, skilda
från allt umgänge med öfriga menniskor. Men visst var det ingen
bland deltagarne i expeditionen, som vid dess slut icke i hvar och en
af sina kamrater såg en vän, och lika visst är, att deltagarne i 1872—73
års svenska spetsbergsfärd sent, om någonsin, skola förgäta den
hofsamhet och måtta, hvarmed de befallande utöfvade sin makt, den
beredvillighet, med hvilken de underlydande utförde sina förmäns uppdrag
och befallningar, och framför allt det öfverseende och tillmötesgående,
den uppmärksamhet och vänskap, de likstälde visade hvarandra
sinsemellan.
Nyårsdagen hade vi i land de den 1:sta och 15:de i hvarje månad
vanliga 5-minuters observationerna. Gunrumspersonalen var inbjuden
till middag på Gladan. Sedan denna var intagen, gjorde vi
Polhemister ett besök på trossbottnen hos manskapet. Här vittnade allt om,
att man användt alla till buds stående medel för att göra bostaden
så rymlig, helsosam och treflig som möjligt. Luften var förträfflig,
värmen lagom stor och upplysningen stark. Tvenne välgjorda
transparenter med de båda befälhafvarnes namnskiffer voro uppsatta, en för-
och en akterut, och dessa torde få antagas vara ett uttryck från
manskapets sida af tacksamhet och erkänsla mot befälet. Alla syntes vara
rätt belåtna och vid godt mod, om vi undantaga den ena af de tre
skörbjuggspatienterna. Denne var också svårt angripen och mycket
medtagen, ehuru nu något på bättrings vägen.
Dagen derpå upptäcktes, att ännu en af besättningen, nämligen
timmermannen, fått skörbjugg. Oroande och nedslående var visserligen
underrättelsen härom, dock mindre än underrättelserna om de första
skörbjuggsfallen, ty vi hade nu fått en sannare föreställning om denna
sjukdom och funnit, att vi ej behöfde hysa någon särdeles stor fruktan
för densamma, så länge antiskorbutiska läkemedel ej saknades och hvar
och en visade sig lika villig som hittills att efterlefva de föreskrifter,
som gåfvos. Men den åsigten trängde sig redan nu på oss och tilltog
allt framgent i fasthet och bestämdhet, att om fångstmännen anländt
och ransonen, såsom då blifvit nödvändigt, förminskats ännu mer än
som skett, skulle vi hafva kommit att tillbringa en mycket sorglig
vinter och att många bland oss, kanske alla, fått sin graf på
Spetsbergens ödsliga strand.
Ty ransonens otillräcklighet måste vi anse såsom den
hufvudsakliga orsaken dertill, att skörbjuggen visade sig så tidigt hos oss och
angrep så många af deltagarne i expeditionen, om ock stor vigt här
vid lag måste fästas vid det långa mörkrets deprimerande och de
arktiska trakternas för skörbjugg predisponerande inflytande."
Med nyårsdagen ansågo vi julen vara slut. Alla voro belåtna, att
den var förbi. Den hade oftare än nyttigt var fört våra tankar till
hembygden, allt för mycket erinrat oss om vår ensamhet och
afskildhet från den öfriga verlden och låtit oss märka den sorgliga ödslighet,
i hvilken vi lefde. En viss förstämning hade allmänt visat sig hos
Polhemisterna under juldagarne. Med större ifver än förr, liksom för
att förjaga all känsla af dysterhet, började hvar och en den 2:dre
januari på morgonen sina vanliga arbeten. Lapparne gingo glada ut på
draggning och medförde hem en rikare skörd än vanligt. Manskapet
arbetade, utan att förunna sig knappast en minuts hvila, under
muntert glam på husets beklädande med snö, maskinisternas eld flammade
lifligare än eljest och deras släggor föllo kraftigare och oftare mot den
glödande jernbiten än annars var fallet. Inne arbetades flitigt i hvarje
vrå. Den ene svarfvar, den andre snickrar, den tredje skrifver, en
fjerde räknar, en femte mikroskopicerar o. s. v. Det är varmt, ja,
nästan hett. Termometrarne visade dagen förut — 20°, denna dag åter
— 0° eller stundom någon grad öfver noll. I de flesta rummen står en
fönsterlucka öppen och i åtskilliga äfven den ventil, som måst
anbringas på ytterväggarne nära intill taket (i rummen). — Återigen var en
stor del af Mosselbay öppen; fartygen voro dock ännu omgifna af is.
Den 4:de bröts denna för en nordvestlig storm, men samtidigt fyldes
viken med drifis.
Trettondedagen ingick med 25 graders köld, som under dagens
lopp ökades till 30°. Vi började tro, att vintern skulle komma på
allvar. Det var lugnt och den återkomna månen tittade så vänligt fram
mellan molntapparne. På qvällen blef himlen klar och på den strålade
månen, omgifven af en präktig mångård och några bimånar. Ett dylikt
fenomen hade vi många gånger förut sett, men aldrig något så
praktfullt som denna afton. På förmiddagen gjorde Palander, åtföljd af de
flesta af Polhemisterna, beväpnade med remingtongevär, en liten
utflygt till Mosselbays vestra strand. Här sköts till måls. Skottaflan
utgjordes af en stor, med väggar af oljadt papper försedd lykta, i
hvilken ett ljus var tändt. Att bomskotten voro talrika, är ej underligt,
då det i följd af mörkret var omöjligt att taga ordentligt sigte.
Emellertid vans afsigten med utflykten: att hålla manskapet i rörelse och
vid godt mod. De målskjutande kommo hem lifvade och glada, och
med alldeles snöhvita skägg. — Kölden fortfor äfven följande dag, och
det stärkte vårt antagande, att den egentliga vinterkölden nu var
kommen. Men den 8:de på morgonen rusade termometrarne åter upp från
—30 à — 32° till 7°, och längre fram på dagen stack en häftig storm
upp från SO, hvilken inom några timmar rensade Mosselbay från is och
befriade fartygen. Förslaget att med Polhem göra en tur mot norr
och söka bestämma iskantens läge — ett förslag, som flera gånger under
vintern varit å bane — väcktes åter och omfattades denna gång med
lifligaste intresse af alla. Förut hade en sådan färd af många ansetts
allt för riskabel, men nu, då vi hade månljust och inom kort kunde
vänta en, om ock svag ljusning i söder vid middagstiden, voro alla
öfvertygade, att planen kunde utföras. Det fordrades endast, att hafvet
höll sig öppet och Mosselbay isfri ännu några dagar, på det vi skulle
hinna göra alla de förberedelser, som voro nödvändiga för en färd,
sådan som den tilltänkta. Men åter korsades våra planer och
beräkningar, såsom följande dagboksanteckning för den 11:te Januari visar:
"Den i går afton befarade n.v. stormen är ankommen och tjuter nu af
alla krafter i husknutarne och kaminrören. Snön yr, och man ser knappt
mer än några få fot framför sig. Kölden närmar sig med stora steg
trettiotalet; det smäller i väggarne, så att vi känna oss frestade att
tro, att de skola sprängas sönder. Länge och gerna är man i dag icke
ute. I viken ser det hvitt ut. Isen (drifisen) fruktas hafva kommit.
Septembervädret går igen. — Stjernberg rapporterar på qvällen, att
han, under det snöyran minskades för några minuter, trodde sig se,
att hela viken var frusen och uttill blockerad af ett väldigt isband.
Sålunda äro vi innestängda å nyo och planen att med Polhem gå mot
norr korsad. — Senare på aftonen hade i viken bildat sig så fast is,
att man kunde med full trygghet gå från land till fartygen vid samma
ställe, der vi dagen förut färdats båtledes i fullkomligt isfritt vatten."
Under den 12:te tillägges: "I dag hafva vi klar himmel, månljust och
omkring 30° kallt. Hela viken är betäckt med fotstjock is, bildad af
sammanfrusen snösörja, men någon drifis hvarken se eller höra vi till.
Häraf kunna vi sluta, att hafvet utanför Mosselbay måste vara fritt
från drifis långt mot norr, ty hade sådan funnits på nära håll, skulle
han helt visst af gårdagens storm förts ned under kusten. Om möjligt
lifligare än förr önska vi i följd häraf att kunna gå norrut. Måtte
isen i Mosselbay snart skingras! — Sedan ett par dagar hafva vi trott
oss vid middagstiden se ett svagt ljusskimmer i SO. I dag iakttogs
det tydligt af alla, men meningsskiljaktighet uppstod om dess upphof.
Somliga ansågo det vara en reflex från den månbelysta inlandsisen,
andra att det var en helsning från den på återtåg till oss stadda solen,
som just på denna punkt skall om 1½ månad åter visa sig, för att
göra slut på den långa, mörka och dystra natten samt gifva nytt lif
åt oss alla. Mörkret börjar kännas tryckande och vid det beständiga
lampljuset hafva vi fått leda. Sinnesstämningen lemnar dock intet
öfrigt att önska. Alla synas vara vid godt mod och fulla af hopp. Tiden
försvinner hastigt under liflig verksamhet. Söndagarne äro våra
svåraste dagar, ty då vill det ej riktigt lyckas att hindra känslan af
ensamhet att få insteg."
Några dagar förflöto, under hvilka isens läge blef det samma och
kölden höll sig oförändrad. Ljusningen i söder tilltog för hvarje dag
i styrka och utsträckning, och nattens mörka himmel drog sig allt mer
mot norr. Den 17:de gjordes vid middagstiden ett försök att ute läsa
i bok. "Det lyckades för somliga, misslyckades för andra", säger en
dagbok. — Den 16:de inträdde åter en förändring i väderleken. Det
blef å nyo blidt och svaga sydliga vindar började blåsa. Isen i
Mosselbays mynning bröts och dref till sjös. Hela den återstående delen af
januari var kölden obetydlig, vinden öfvervägande sydlig och isen i
Mosselbay stadd i uppbrott. Det var nu fullt beslutadt, att alla
fartygen skulle, så snart de blefvo fria ur isen, lemna Mosselbay, Gladan
och Onkel Adam för att anträda återresan till hemmet, Polhem för att
gå mot norr, efter att hafva följt de båda öfriga fartygen till
Norsköarna. — De vanliga arbetena, observationerna och draggningarna
undantagna, afbrötos i följd häraf. Manskapet arbetade på fartygens
utrustning och de öfriga äro lagen om sysselsatta med bref och
rapportskrifning.
En händelse, som vid denna tid tilldrog sig, anse vi oss ej böra
med tystnad förbigå Vi låta en dagboksantecknare berätta den: "På
middagen kom N. N." — en ytterst ifrig björnjägare, må till upplysning
meddelas — "och berättade för några Gladister, strålande af förtjusning,
att han i dag fått vara med om en ordentlig björnjagt. "Sköt du
någon björn?" tillfrågade vi honom. Nej! "Såg du någon?" Nej! "Nå, såg du
spår efter någon?" Allt jämt nej. — En förträfflig jagt i sanning!
Ombedd att förklara den besynnerliga motsägelse, till hvilken han gjorde
sig skyldig, upplyste han, att i land vid middagstiden starka rop
hördes åt iskanten till, der lapparne och Kristian befunno sig för att
dragga. Strax derpå syntes dessa personer i snabbt lopp komma mot
stranden. Man skyndade dem till mötes och fick veta, att, under det
de som bäst voro sysselsatta med draggningen, en björn helt
oförmodadt visat sig på några stegs afstånd från dem. De hade då upphöjt
några kraftiga rop, dels för att underrätta Polhemisterna, att något
ovanligt inträffat och förmå en eller annan att komma ut, dels ock för
att hålla björnen på vederbörligt afstånd. Men vid närmare besinning
ansågo de det icke rådligt att obeväpnade, som de voro, stanna qvar,
oaktadt björnen ej visade någon afsigt att vilja anfalla dem, utan
begåfvo sig skyndsamt i land för att hämta vapen och gifva de
hemmavarande underrättelse om, att en björn infunnit sig, något som mycket
och länge efterlängtats. Genast efter inhämtande af dessa meddelanden
begaf sig en stor skara, väl väpnad, och deribland den ofvannämnde
N. N. ut till iskanten, men ingen fick se en skymt af någon björn."
En björns uppträdande i vår närhet var emellertid en mycket
glädjande tilldragelse. Jagtlusten, som en tid bortåt varit liksom bortblåst,
vaknade till nytt lif och hvar och en intogs åter af hopp att, om ej
få skjuta, dock åtminstone få se en isbjörn. — Några fångstmän, med
hvilka vi sammanträffade under sommaren och för hvilka vi omtalade
vår förhoppning, att stora skaror af björnar skulle tidt och ofta helsa
på oss under vintern, uttalade härvid såsom sin öfvertygelse, att
visserligen björnar skulle komma på besök under vintern, men ej förr än
polarnatten var slut. Inga björnar hade synts till under den förflutna
delen af vintern, nu då polarnatten närmade sig sitt slut visade sig en
— dessa omständigheter syntes bekräfta fångstmännens förutsägelse,
och vi antogo derför såsom högst sannolikt, att det framdeles skulle
blifva godt om björnar.
En af de första dagarne i December månad meddelades oss
Polhemister från Onkel Adam den underrättelsen, att en man af detta
fartygs besättning samma dag sett en fogel, en alka eller en tejst,
hvilketdera kunde han ej afgöra. Vi vågade då ej sätta full tillit till
denna iakttagelse, men å andra sidan ej heller helt och hållet betvifla dess
riktighet, alldenstund det mycket väl lät tänka sig, att under en vinter,
så blid som denna dittills varit, och då öppet vatten ännu fans längs
Spetsbergens nordkust, en eller annan simfogel uraktlåtit att flytta
söderut, utan föredragit att tills vidare stanna qvar i sin födelsebygd —
och särskildt emedan Tobiesen, den bekante öfvervintraren på Beeren
Eiland, uppgifvit, att tejstar jämte åtskilliga andra simfoglar, hvilka
tillhöra denna ös fauna, om vintern ej begifva sig åt söder, utan
uppehålla sig i iskantens närhet och följa dess fram- eller tillbakaskridande.
Ingen fogel syntes sedermera till och händelsen föll i glömska. Nu
en dag (den 23:dje) under senare hälften af januari hörde flera bland
oss tydligt fogelskrik i riktning åt öppna hafvet till, men vi kunde ej
fullt afgöra, hvad slags foglar det var, som gifvit sin närvaro till känna.
Somliga gissade på måsar, men lapparne och Kristian, hvilka varit i
närheten af det ställe, derifrån skriket hördes — så nära, att de, såsom
de försäkrade, om dagsljuset varit något starkare, skulle hafva kunnat
se foglarne, — påstodo, att det var alkor. Huru härmed än förhåller
sig, torde man af dessa båda iakttagelser kunna med temlig stor
säkerhet sluta, att äfven vid Spetsbergens nordkust åtminstone vissa år
simfoglar qvardröja under vintern, så framt någon del af hafvet är isfri.
Den 29:de januari var hela Mosselbay åter öppen, och på aftonen
skulle fartygen afgå. Om bord på Polhem befann sig största delen af
detta fartygs egentliga besättning samt Nordenskiöld och Parent, hvilka
skulle deltaga i den tillämnade färden. Envall, Kjellman, Wijkander,
konservatorn, timmermannen, matrosen Berg, kocken, Kristian och de
4 lapparne voro de enda, som skulle qvarstanna vid Mosselbay. Kl. 4
hade man skilts åt. — Hela dagen hade det blåst friskt SSV, efter
middagen växte denna till half storm och tilltog under aftonens lopp
i styrka. Hög sjö satte in i viken och denna i förening med blåsten
hindrade fartygen att gå till sjös. Resan måste uppskjutas, till dess
vinden mojnat.
Den 30:de januari var den svåraste dag, yi fingo upplefva under
hela expeditionen. En af dem, som voro i land, har i sin dagbok
skildrat händelserna på följande sätt:
"Fartygen ligga ännu qvar i Mosselbay; orsaken härtill är lätt
funnen. Det blåser en förfärlig storm från SV. På förmiddagen komma
Nordenskiöld och Parent åter i land efter att hafva tillbragt en svår
och oangenäm natt om bord. Strax derpå börja vedervärdigheterna.
Alla tre fartygen äro i drift, i synnerhet Gladan, som synbarligen
kommer allt närmare stranden i vikens botten. Efter en stunds förlopp
närmar Polhem sig briggen, antagligen för att bogsera den ut på
djupare vatten. Bogseringsförsöket börjar, men misslyckas och måste
öfvergifvas. Stormen är för häftig, sjögången för stark. Allt mer
nalkas Gladan stranden. Vid middagstiden synes den, från huset sedd,
vara denna så nära, att man hvarje stund kan vänta, att den skall
kastas upp på land. De flesta af oss skynda till vikens botten för
att lemna hjelp, i fall den befarade strandningen skulle inträffa. Komna
till vikens inre och så nära fartyget, som möjligt är, finna vi till vår
glädje, att vi misstagit oss, och att Gladan ännu är temligen långt
från land, ehuru dess läge dock är ganska oroande. Huruvida den
står på grund eller ej, kunna vi ej se, och att genom stormen göra
oss hörda af Gladister och af dessa få underrättelse om fartygets
belägenhet, derpå är ej att tänka. Vi återvända derför till huset,
och i skydd af detta följa vi sedermera med den mest spända
uppmärksamhet fartygens rörelser. Några timmar förflyta, under hvilka
allt förblir sig likt. Slutligen mot aftonen minskas stormens
häftighet i någon mån och Polhem närmar sig åter Gladan, och kort derpå
se vi de båda fartygen så småningom nalkas den lilla ö, på hvilken
vi befinna oss. Det är nu nästan nedmörkt, men de på fartygen
tända lanternorna underrätta oss om dessas läge och rörelser. Glada
och under förhoppning, att all fara nu är öfverstånden, gå vi in för
att i lugn och ro äta vår enkla qvällsvard. De flesta af oss hafva
hittills denna dag knappast förtärt en matbit. Efter några minuters
förlopp äro vi åter ute för att förvissa oss om, att allt står väl till, Just
som vi träda ut genom dörren, far en raket hvinande förbi våra öron.
Är detta en glädjesignal eller underrättas vi på detta sätt, att en ny
fara hotar, fråga vi oss sjelfva. "Polhem står bestämdt på grund",
yttrar någon, och orden äro ej väl sagda, förr än alla springa ned
till den del af stranden, utanför hvilken Polhem befinner sig. Nedkomna
hit finna vi genast, att allt ej står rätt till. Polhem ligger stilla på
ungefär en kabellängds afstånd från stranden mellan land och en liten
holme på en punkt, som är utsatt för stormens och vågornas hela
raseri. Vi höra några dofva rop från Polhem, men vi kunna ej
urskilja hvad som tillropas oss i följd af stormens tjut, bränningarnas
dån och isens gnissel, hvilket allt i förening bildar en musik af
gräsligaste art. Det gäller att komma fartyget närmare, — men huru?
Från land sträcker sig utåt ett band drifts; på detta skynda vi ut.
Ena minuten äro vi på isflaken, den andra emellan dem. Slutligen
lyckas vi uppfatta följande ord: "kom hit med båt!" I land finnas
endast de tre isbåtarne. Den största af dessa uppsökes, bäres i
språngmarsch ned till stranden och utsättes efter mycket besvär på en punkt,
der sjön går gick mindre hög än annorstädes. Den når lyckligt
fartyget och är snart åter i land, lastad med hvarjehanda proviantartiklar
och åtföljd af ett par andra båtar, likaledes lastade med proviant.
Under ett par timmar fortgår lossningsarbetet. Alla äro sysselsatta.
Somliga anstränga sina krafter till det yttersta för att söka få det på
grund stående Polhem ur sin farliga belägenhet, andra föra den ena
laddningen efter den andra af proviant till stranden och åter andra bära
de i land förda sakerna upp i huset. Strax efter midnatt börjar
Polhem för den hissade stagfocken segla nedåt viken och fäller kort derpå
ankare på en för sjögången jämförelsevis väl skyddad plats".
Till dessa temligen knapphändiga uppgifter foga vi följande,
antecknadt af Palander. "Kort efter det båten, som förde Nordenskiöld och
Parant i land, lemnat Polhem, tillropades jag af v. Krusenstjerna: "Drag
mig längre ut, jag fruktar Gladan hugger i bottnen." Polhems båda
ankare voro ute. Dessa förmådde ej qvarhålla fartyget på samma plats,
utan maskinens hjelp måste anlitas. Under sådana förhållanden var det
lätt att inse, att ett försök att bogsera Gladan skulle blifva fruktlöst. I
följd häraf och då tillika om bord på Polhem för tillfället icke fans
manskap nog för att lätta ankarena, måste jag svara Gladans chef, att
ett bogseringsförsök under närvarande förhållanden icke kunde vågas
utan allt för stor risk för båda fartygen. — Ungefär samtidigt sprang
Onkel Adams ena ankarketting, och detta fartyg hade nu endast sitt
minsta ankare i behåll. Kapten Clase, som genast insåg, att detta
omöjligen i så svårt väder skulle kunna hindra Onkel Adam från att drifva,
ropade då till mig och begärde att få göra fast en lina på Polhem,
för att på sådant sätt söka qvarhålla sitt fartyg pä dess plats. Denna
begäran kunde omöjligen bifallas: Polhems ankare och maskin frestades
för tillfället allt för mycket. Jag uppmanade Clase att lätta sitt
ankare och gå under den lilla ö, på hvilken huset låg. Här var
sjögången mindre häftig. Uppmaningen efterkoms till en början icke. —
Kl. ½11 återvände den af Polhems båtar, som varit i land. Den
medförde några säckar, innehållande kol, åtskilliga skrapredskap m. m.
Sedan kolsäckarne tagits om bord, gjordes försök att hissa upp båten med
dess öfriga innehåll. Försöket misslyckades i följd af den starka
sjögången; båten kastades ur den ena af de båda ginorna och störtade på
ända i sjön, hvarvid en del af dess innehåll förlorades och tre man
fingo sig ett obehagligt bad. Till all lycka sluppo de för detta pris
undan den fara, i hvilken de sväfvade. Båten lades akter om Polhem
och förtöjdes med tvenne linor, hvilka för att ej indragas i propellern
fastbundos i räcket på öfre däck. Folket sändes härpå att lätta
babords ankare. Jag hade för afsigt att, sedan båda ankarena voro lättade,
med Polhem gå för om Gladan, ankra här, öfverföra en bogserända
till briggen och sedan detta skett, låta maskinen arbeta för att
understödja ankarena vid fartygens fasthållande. Gladan började nu drifva
häftigt åt land till och samtidigt kommo vår båts båda fånglinor in i
propellern, hvilket hade till följd, att båten omhvälfdes och slets lös
samt att maskinen stannade. Först efter en qvarts timmes hårda
ansträngningar var propellern åter klar och maskinen i gång. Under tiden
hade upprepade försök gjorts att genom raketer öfverföra en logglina
från det ena fartyget till det andra, men misslyckats — om försöket
lyckats, skulle man formedelst logglinan halat en gröfre tross öfver
från Gladan till Polhem. — Då maskinen åter var i skick och sedan
det ena ankaret kommit upp, stacks ketting på det andra och Polhem
backades i riktning åt Gladan till. Härifrån kom samtidigt under v.
Holtens befäl en båt, hvilken öfverförde en 7 tums bogserkabel till
Polhem. Då denna blifvit fastgjord, erhöll maskinisten befallning att
taga upp högsta tillåtna ångtryck och låta maskinen arbeta med full
styrka framåt. Maskinen sattes i gång och samtidigt ansträngde alle
man sina krafter till det yttersta vid vindspelet i afsigt att understödja
maskinens bemödanden att framdrifva de båda fartygen genom att
"vinda hem" det ankare, som ännu låg ute. Nära en timme fortfor
bogseringsarbetet. Ena stunden tycktes Polhem flytta sig något framåt,
men dref derpå åter tillbaka. Slutligen sprang bogserkabeln. Gladan
ankrade då genast, men dref, innan ankarena hunno få fäste, långt ned
mot stranden, utan att dock komma på grund. Jag för ned med min
båt till briggen för att erbjuda min hjelp med manskap och båt samt
öfverlägga med v. Krusenstjerna om hvad under närvarande förhållanden
borde göras. Gladans båtar voro förda i sjön för att vara i beredskap,
för den händelse fartyget skulle stranda. Under det jag var om bord,
högg briggen 3—4 gånger i bottnen, men dock föga hårdt. Redan förut
hade rodret hakats af och hängde i rorhufvudet. — Att under närvarande
förhållanden intet kunde åtgöras, utan att man måste se tiden an,
derom voro både jag och v. Krusenstjerna fullt öfvertygade. — Under
det bogseringsarbetet pågick, lättade Onkel Adam sitt ankare och
begaf sig i riktning åt den ö, på hvilken huset låg. Det ankrade, men
började drifva häftigt åt land till och signalerade då Polhem om hjelp
med en lanterna, som omvexlande höjdes och sänktes. För tillfallet
kunde jag omöjligen bispringa Onkel Adam. — På aftonen minskades
stormens häftighet i någon mon och sjögången aftog.
Ett nytt försök gjordes nu att bogsera Gladan ut på djupare
vatten. Detta aflopp så till vida lyckligt, att Gladan bragtes ur sin
farliga belägenhet och kom till ankars på tillräckligt djupt vatten i skydd
af ett af de små skär, som lågo i mellersta delen af Mosselbay —
men så till vida olyckligt, att Polhem dref på grund. Just som
bogserkabeln kastades loss, fastnade en tross i propellern, hvilken måste
hållas i gång. Då maskinen i följd häraf stannade, gafs genast
befallning att låta ankarena gå. Innan denna befallning hann utföras, hvilket
dröjde några ögonblick, emedan ankarena voro oklara, tornade Polhem
på ett på styrbords sida beläget grund. Genast utfördes en tross till
Gladan, som låg på Polhems babordslåring, för att genom denna söka
förhindra, att Polhem skulle kastas högre upp på grundet. Likaledes
utfördes ett varpankare, hvarjemte stöttor utsattes på styrbordssidan.
Af Gladans besättning erhöll jag all möjlig hjelp. Då jag förestälde
mig det såsom möjligt, att, om vinden och sjön ökades sig, det skulle
blifva nödvändigt att lemna Polhem på platsen ett rof för elementens
raseri, lät jag föra i land den proviant, som fans om bord, hvars
förstöring skulle hafva bragt oss i hungersnöd. Folket ansträngde sina
krafter till det yttersta. — Då Polhem törnade, var vattnet ännu i
fallande, men en timme derefter d. v. s. omkring kl. 10 e. m. började
det åter stiga. Vid midnatt var det så högt, att Polhem blef flott.
Maskinen var ännu oanvändbar. Allt hade gjorts för att få bort den
tross, som insnärjt sig i propellern, men förgäfves. Seglen måste
derför användas. Stagfocken hissades och för den seglade Polhem under
den ö, på hvilken boningshuset låg, hvarest ankarena fäldes på 10 fots
vatten. Vakt sattes derpå, och kl. 3 f. m. gingo vi till kojs efter en
hård och svår dag."
Efter ett par timmars förlopp började man å nyo försöka att
befria Polhems propeller från den mängd tågvirke, som invecklats i
densamma. Det ville dock ej lyckas. Stormen, som under förra delen af
natten varit mindre häftig än förut, tilltog under förmiddagen åter i
styrka. Fartygens räddning berodde nu derpå, att ankarena förmådde
fasthålla dem. Största delen af dagen bibehöllo de sig på de platser,
de intagit, men kl. 6—7, just då stormen uppnådde sin största
våldsamhet, började både Polhem och Gladan att drifva, och de skulle nu
sannolikt varit förlorade, om ej just vid den mest kritiska tidpunkten
ett isband inkommit i viken. Detta bragte genast vågorna till hvila
och omslöt fartygen, som efter detta lågo lika lugna och säkra, som
om de legat i en docka. Isbandet bildades af små, hårdt
sammanpackade isstycken och hade redan, då det omslöt fartygen, en sådan
fasthet, att det bar att stå på. Följande dag kunde man gå obehindradt
och tryggt på denna is så väl från det ena fartyget till det andra, som
ock mellan fartygen och land, och vi, som vistats i huset dessa oroliga
dagar, kunde nu få några närmare underrättelser, än hittills varit
möjligt, om de faror, i hvilka fartygen och deras besättningar sväfvat, samt
om de förluster, de lidit. Hvad som öfvergått Gladan och Polhem,
hafva vi förut sökt angifva; vi vilja endast tillägga, att Gladan mistat
3 af sina båtar och fått en del af sin lösköl afsliten. Hvad Onkel
Adam angår, må nämnas, att detta fartyg redan den 30:de på aftonen
kommit in i ett isband och härigenom skyddats från all fara. Det
hade förlorat sitt största ankare och en mängd ketting, men för öfrigt
ej lidit några nämnvärda förluster. — Vi hade sålunda all anledning
att anse, att vi jämförelsevis lindrigt undsluppit de faror, hvilka hotade
oss, bland hvilka den största utan tvifvel var faran att förlora den
proviant, som fans om bord på fartygen. Hade de strandat, skulle efter
all sannolikhet den allra största delen af denna gått förlorad eller blifvit
förderfvad och vi i följd häraf prisgifna åt den gräsligaste hungersnöd
och — åt döden.
Det dröjde temligen länge, innan allt åter var i sitt gamla skick.
De flesta af Polhemisterna fortforo att vistas om bord, sysselsatta att
sätta allt i lag, som under de stormiga dagarne råkat i olag. Härpå
arbetades också på de öfriga fartygen. I land var det ödsligt och
otrefligt. Stora rummet af fullt med proviantartiklar, brödsäckar,
preservburkar m. m. Öfverallt var det smutsigt och oordnadt, och detta
var så mycket obehagligare, som vi voro vana att hafva huset rent och
fint och se allt i ordning. Med glädje mottogo vi derför en dag den
underrättelsen, att arbetena med fartygens försättande i sjöklart skick
voro afslutade. Gladans förlorade båtar hade hittats i vikens inre del
och förts om bord, och dess roder var lagadt och påhakadt. Onkel
Adams ankare hade återfunnits och skulle framdeles upptagas.
Polhems propeller var befriad från sitt fångsel, och af dess förlorade båt
hade man träffat spillrorna.
Polhemisterna flyttade i land och härefter dröjde det ej många
dagar, förr än vårt lilla landtliga Polhem åter var lika lifligt, fint,
putsadt och trefligt som före de olycksdigra sista januari-dagarne.
Under största delen af den tid, vi hittills vistats vid Mosselbay,
hade undersökningar blifvit anstälda rörande luftelektriciteten och
dylika gjordes äfven under senare delen af vårt uppehåll på detta ställe.
För dessa undersökningar har Wijkander redogjort i en uppsats, med
titel: Iakttagelser öfver luftelektriciteten under den svenska
polarexpeditionen 1872—1873
meddelas:
"I följd af den betydelse, som luftelektriciteten har särskildt för
norrskenets förklarande, hafva flera försök gjorts att vid högre
breddgrader utröna dennas beskaffenhet. Dessa hafva dock alla utfallit så,
att ej ens spår till luftelektricitet erhållits med undantag af dem, som
utfördes af Lottin och Bravais under den franska expedition, som med
korvetten La Recherche besökte de arktiska trakterna och tillbragte
vintern 1838—39 i Bosekop vid Altenfjord. — De drogo af sina
iakttagelser den slutsatsen att, när elektricitet kan påvisas i dessa trakter,
den liksom vid lägre breddgrader är positiv. Dessutom hade de
funnit luften mycket bättre ledande för elektriciteten här än
annorstädes.
Dessa försök voro dock temligen fåtaliga och anstälda vid relativt
låg breddgrad, hvarför redan vid den svenska expeditionen till
Spetsbergen 1868 ett af målen var att få några ytterligare bidrag till
problemets lösning. Herr Lemström, som utförde dessa undersökningar,
medförde härför en Lamonts elektrometer, hvarjämte äfven ett
halmstrå-elektroskop användes. I följd af de svårigheter, som under en resa
nödvändigt måste förekomma och kanske äfven i följd af svårigheten
att med sådana instrument, som de medförda, se så svaga spår af
elektricitet, som förekomma i dessa trakter, åtminstone vid den tid af året,
som expeditionen varade, erhöllos endast negativa resultat. Frågan
stod således öppen, och dess besvarande ingick derför äfven i planen
för 1872 års expedition.
Om under den senare några positiva resultat erhöllos, tillfaller den
största förtjensten Herr K. A. Holmgren, som med intresse omfattade
reseutrustningen och med sin fleråriga erfarenhet i hithörande frågor så
väl konstruerade den medförda elektrometern, som lemnade råd för
observationernas anställande.
Elektrometern utgjordes af en modifikation af Thomsons
spegelelektrometer. — Uppsamlingsapparaten utgjordes dels ensamt af en
ihålig kula af messing, med ungefär 3 tums diameter fästad på en
ebonitstaf, dels af en lampa, som kunde fastskrufvas vid nämnda staf,
bestående af en metallskål med genombrutna kanter, i hvars midt
fans en behållare, i hvilken den sprit häldes, som under experimentet
skulle förbrännas. Metallskålen var fäst vid en 1½ fot lång
metallstaf.
För observationernas anställande under vintern uppfördes på ett
par hundra fots afstånd från boningshuset af säckar, fylda med
renmossa, ett särskildt hus, i hvars ena hörn elektrometern var uppstäld
på en stenpelare. I det motstående befunno sig tub och skala.
Genom en lucka i taket kunde uppsamlingsapparaten uppföras. Vid vissa
tider begagnades en ungefär 25 fot lång stång, som var fäst medelst
stag och utefter hvilken uppsamlingsapparaten kunde upphissas. När
luftens ledningsförmåga omöjliggjorde ett dylikt mera omständligt
förfaringssätt, nedtogs stången och apparaten fördes upp med tillhjelp af
handen.
Observationerna utfördes af Palander och mig. Vid uppsamlarens
upp- och nedförande biträdde matrosen Palmberg.
Önskvärdt hade varit, att observationerna kunnat anställas i mera
oafbruten följd än som fallet var, men orsaken till att så ej kunnat
ske torde böra sökas dels deri, att expeditionen måste egna sina
krafter äfven åt andra frågors lösning, dels deruti, att under sådana
förhållanden som under ifrågavarande öfvervintring svårigheterna äro ganska
stora att ständigt hålla elektrometern i ordning. Det af renmoss-säckar
bygda huset tillät så väl vind som snö att deri intränga, och mer än
en gång måste vi gräfva fram instrumenten ur snön. Tidtals var huset
af de häftiga stormarne så sköfladt, att det ej kunde begagnas, och
arbetskrafterna tilläto ej ofördröjligen dess iståndsättande.
Alla gjorda iakttagelser öfverensstämma deruti, att luften på
ifrågavarande breddgrader vid de högre temperaturerna med stor lätthet
leder elektriciteten, hvaruti man sökt förklaringen till åskans frånvaro
och norrskenets förekomst, då å ena sidan det skulle vara omöjligt,
att i molnen kunde samla sig elektricitet med så stor spänning, att
åska kunde ifrågakomma, å den andra en långsamt försiggående
elektrisk urladdning kunde ega rum, hvilken skulle vara identisk med
norrskenet. Detta har uppgifvits skola bero på luftens stora fuktighet i
dessa trakter, men att äfven andra orsaker medverka härtill, torde
framgå deraf, att samma temperatur- och fuktighetsgrader vid lägre
breddgrader ej utöfva denna verkan i så hög grad. Vid lägre
temperaturer — 20°, — 30° och derunder blir luften en bättre oledare: —
I allmänhet synes luften vara positivt och jorden negativt elektrisk.
Vid flera tillfällen framträdde förhållandena så, att man svårligen kunde
undgå att antaga luften såsom verkligen sjelf elektrisk och
"luftelektriciteten" således ej endast en följd af induktion från jorden. Under
vissa tider af våren, samtidigt med att luften var relativt dålig ledare,
voro så väl jord som luft negativt elektriska. Denna förändring i
luftelektriciteten medfördes ej ovilkorligt af en strängare köld, men då
temperaturen varit en tid låg, synes för luften en sträfvan förefunnits
att blifva negativt elektrisk.
Otvunget ansluter sig härtill norrskenets förhållande — för
såvidt man från ett ej rikare material kan draga slutsatser. Under
Januari och Februari hade dagligen norrsken förekommit och särskildt
talrika voro de från 19:de till 26:te Februari, men upphörde derefter
tvärt för att åter börja den 2:dra Mars; vi finna samtidiga ändringar i
luftelektriciteten.
Man vore böjd att antaga, att den negativa elektriciteten fått samla
sig i de relativt väl isolerade lägre luftlagren, då den ej genom
norrskenet fått urladda sig. Den 2:dra — 11:te Mars förekommo norrsken;
härunder var luften antingen god ledare för elektriciteten eller såsom
relativt god oledare positivt elektrisk. Efter den 11:te Mars upphörde
norrsken fullkomligt och en period af relativt kall väderlek inträffade
med mestadels negativ luftelektricitet, tills så småningom den tid
inträdde, då i ifrågavarande trakter ljuset förhindrar allt iakttagande af
norrskenen."
Redan förut hafva vi varit i tillfälle att meddela några drag ur
Spetsbergens meteorologi. Må det nu tillåtas oss att återkomma till
detta ämne och med stöd af den årslånga serie meteorologiska
observationer, som anstäldes, söka angifva hufvuddragen af detta lands
väderleksförhållanden, sådana nämligen dessa visade sig vara under det
år, vi tillbragte i detta land. Våra meddelanden äro hemtade ur den
redogörelse för expeditionens meteorologiska arbeten, hvilken expeditionens
fysiker inlemnat till Kongl. Svenska Vetenskaps-Akademien för
intagande i dess Handlingar.
Temperaturförhållandena utvisar följande tabell, hvilken upptar
medel-, maximi- och minimitemperaturen under årets olika månader,
äfvensom den månadtliga amplituden.
| Medel- temperatur. | Maximi- temperatur. | Minimi- temperatur. | Månatliga amplituden. | Januari | -9,89 C. | +3,6 C. | -32,4 C. | 36,0 | Februari | -22,71 » | +1,6 » | -38,2 » | 39,8 | Mars | -17,61 » | -0,4 » | -38,0 » | 37,6 | April | -18,12 » | +0,2 » | -32,6 » | 32,8 | Maj | -8,26 » | +3,6 » | -19,4 » | 23,0 | Juni | +1,11 » | +9,4 » | -3,9 » | 13,3 | Juli | +4,55 » | +12,8 » | -0,0 » | 12,8 | Augusti | +2,87 » | +9,0 » | -2,6 » | 11,6 | September | -3,86 » | +6,1 » | -19,0 » | 25,1 | Oktober | -12,68 » | -0,6 » | -27,2 » | 26,6 | November | -8,14 » | +2,6 » | -19,5 » | 22,1 | December | -14,44 » | -3,4 » | -26,6 » | 23,2 |
Årets medeltemperatur är —8°,9 C. Maximum inträffar i Juli,
minimum i Mars eller Februari. Den årligen amplituden, som uppgår till
27,3 är stor, men dock betydligt mindre än närmare köldpolerna. —
Den månadtliga amplituden är störst i Januari—Mars, då den utgör
36—40, minst i Juni—Augusti, då den är 11—13. Högsta hittills
observerade värmegraden i skuggan är 12°,8, hvilken iakttogs den 19:de
Juli 1827 under Parry"s expedition, den lägsta — 38,2, observerad vid
Mosselbay den 20:de Februari 1873.
Temperaturens dagliga vexling var städse obetydlig och under
vintern knappast märkbar. För de olika årstiderna erhöllos följande
amplituder och vändpunkter (d. v. s. tider på dygnet, då
temperaturen nådde sitt maximum och minimum):
Amplitud. Maximum. Minimum.
Hösten ..... 0,25 ....... kl. 1 t. 30 m. e. m..... 8 t. 30 m. e. m.
Vintern .... 0,55 ....... » 9 t. 0 m. f. m..... 10 t. 30 m. e. m.
Våren ...... 1,90 ....... » 2 t. 0 m. e. m..... 2 t. 30 m. f. m.
Sommaren ... 1,75 ....... » 1 t. 30 m. e. m..... 1 t. 0 m. f. m.
Amplituden är störst i April och Maj (resp. 3,30 och 2,72), minst i
November och December (resp. 0,65 och 0,58) — ett förhållande, som
enligt föreliggande uppgifter öfverensstämmer med det i arktiska
Amerika.
De kallaste vindarne kommo från NV—N—O, de varmaste från
S—SV, men vintertiden synes äfven V—NV-vinden vara jämförelsevis
varm. — Under lugnt väder var temperaturen vintertiden lägre, men
sommartiden högre än eljest.
För bestämmande af lufttryckets årliga vexling äro ett års
iakttagelser otillräckliga. Enligt de af oss gjorda observationerna är
medelbarometerståndet högst i Maj, nämligen 765,3 m. m., och i Januari,
nämligen 751,6. Dessutom förefinnes ett mindre maximum i Oktober
och ett mindre minimum i Augusti.
Det högsta under expeditionen observerade barometerståndet (22:dre
April 1873) var 782,55 m. m., det lägsta (8:de Februari 1873) 720,85
m. m. Amplituden öfverstiger vida den i sydliga trakter. Den
månadtliga amplituden är störst i Februari—Mars (resp. 48 och 50),
minst i Juni—Juli (17).
Vintertiden komma de tyngsta vindarne från NO och SO (och V),
de lättaste från N och S, under sommaren åter de tyngsta från S — V,
de lättaste från NV och SO. Under året i sin helhet voro vindarne
från O och SV de tyngsta, de från S och NV de lättaste. Lugnt
väder stod i allmänhet i samband med högt barometerstånd.
Lufttryckets dagliga variation visade sig jämförelsevis betydlig.
Maximum inträffar kl. 1 och 11 e. m., minimum kl. 7 f. m. och 7 e. m.
Luftens absoluta fuktighet uppgick under sommaren till 4—5 m. m.,
under vintern till 1—2 m. m. Den dagliga vexlingen visade sig liten.
Höst och vinter var amplituden 0,1 och under våren 0,2 med
maximum kl. 2 e. m. och minimum under någon af dygnets första timmar. —
Den relativa fuktighetens vexling synes nå sitt minimum vinter och
sommar och sitt maximum höst och vår. Den relativa fuktigheten är
något större om natten än om dagen.
De nordliga, från hafvet kommande vindarne voro afgjordt de
fuktigaste. Vindarne från söder syntes, innan de uppnådde vårt
vinterqvarter, hafva aflemnat sin fuktighet på ögruppens visserligen föga
vidsträckta men höga inland. — Under hösten, innan ännu Wijdebay
tillfrusit, var äfven SV-vinden temligen fuktig.
I medeltal var under årets lopp 7—8 tiondedelar af himlen ständigt
molnbetäckt. N—NV-vindarne medförde den största, O—SO-vindarne
den minsta molnmängden. Molnen utgjordes af cirri och strati samt
deras mellanformer. Men full säkerhet observerades aldrig några
cumuli-moln.
Vindarne voro vid Spetsbergen liksom i andra arktiska trakter
ofta mycket häftiga. Tidt och ofta egde de en hastighet af 6—7 och
flera gånger t. o. m. en hastighet af mer än 11 svenska mil i timmen.
De häftigaste vindarne kommo i allmänhet från S—V—NV, de minst
häftiga från N—O. Under hösten och sommaren var äfven SO-vinden
mycket våldsam. — Under vintern voro vestliga vindar sällsynta och
de från NO—O—S talrikast. Vindarne synas i allmänhet minst ofta
komina från V och oftast från SO—S. Vintertiden var lugnt väder
sällsyntast, under våren vanligast.
De vindar, som oftast medförde snö, voro de från V—N. Dimma
följde oftast med vestlig vind.
*
Draggning under isen vintertiden
TIONDE KAPITLET.
Polarnattens slut. Riporna återfinnas. Kölden når sitt maximum.
Refraktions-observationer.
Solens återkomst. Polarnattens inflytande på menniskan. Foglarne börja
återkomma. Vinterdraggningarna. En björn skjutes. Tilltänkta färder till
Giles-land och Nordostlandet. Ett upptäckt bokpaket.
Det var, vilja vi minnas, en dag vid den tidpunkt, kring hvilken
vår berättelse nyss rört sig, som några af Polhems innevånare, hvilka
vid middagstiden stodo vid ett af fönstren i arbetssalen och sågo hän
mot bergen i söder, helt oväntadt fingo se en starkt lysande stjerna
höja sig öfver bergskrönet, dröja en kort stund ofvan detta och derpå
sänka sig under detsamma. Nästan hvarje dag hade vi haft våra blickar
riktade åt detta håll, men aldrig förut hade vi sett någon stjerna sådan
som denna, hvilken genom sin stora ljusstyrka och glans skilde sig
märkbart från öfriga stjernor på denna del af himlahvalfvet. Dagen
derpå sågo vi henne åter, och astronomen upplyste oss andra då, att
det var planeten Venus. Den fick för oss efter detta ett ännu större
intresse — den bragte ju oss en helsning från den ifrigt efterlängtade
solen — och knappast förgick numera, en lång tid bortåt, någon dag,
utan att den vid middagstiden uppsöktes af några bland
Polhemisternas ögon. Planeten höjde sig allt mera och dröjde allt längre på den
del af himlahvalfvet, som sträckte sig öfver oss, och i samma mån
mäktigare blef också den ljusflod, hvilken liksom följde i dess spår.
Stjernornas sken började nu vid middagstiden försvagas och af
polarnattens mörka himmel sågo vi vid samma tid endast en liten skymt
invid norra horisonten. Huru ljust funno vi det icke ute redan de
första dagarne i Februari och huru egendomligt att åter i det fria kunna
tydligt urskilja de omgifvande föremålen, kunna se sig sjelf och de
bredvid stående eller gående kamraterna! Vi beskådade också
hvarandra med stor uppmärksamhet. Förändringar hade vi nog alla
undergått under den mörka tiden. Icke erinrade vi oss från sommaren de
gulbleka, slappa, afmagrade, vildt skäggiga ansigten, vi nu sågo.
Mörkrets inflytande framstod tydligt och obestridligt. — Äfven kläderna
undergingo mönstring, och denna framlockade månget leende. I
allmänhet befunno de sig i ett betänkligt skick, prydda med stora
glänsande oljefläckar, med större och mindre hål samt med lappar, som
hade annan färg än det tyg, af hvilket klädesplagget var förfärdigadt.
Alla började leta i sina gömmor efter kläder, som voro åtminstone i
någon mån snyggare än de, som burits under polarnatten. Mångens
garderob var mycket illa försedd, men som en köpman i Tromsö hade
sändt med oss några tygstycken och flera bland manskapet voro hemma
i skräddareyrket, kunde hvar och en, som önskade det, erhålla nya
kläder. Flera läto också förfärdiga sig sådana. Vid polarnattens slut
aflades temligen allmänt de drägter, som förut begagnats, och utbyttes
mot andra mera rena och hela. — Den 6:te Februari gjordes för
första gången försök att inuti huset undvara lampljuset vid
middagstiden. Det var i ett af de mot öster vettande rummen. Det blef
visserligen bra skumt, då lampan släcktes, men det utifrån kommande
ljuset var dock nog starkt för att sätta de i rummet varande i stånd
att vägleda sig rätt väl och förrätta åtskilliga arbeten, vid hvilka
synorganen icke behöfde användas så synnerligen mycket. Många
minuter dröjde det dock icke, innan det blef nödvändigt att tända lampan
å nyo. Någon tid härefter kunde man öfverallt i huset vid
middagstiden utan någon egentlig svårighet undvara lampskenet först för en
kort, sedan för allt längre tid.
Vädret var under första veckan i Februari särdeles mildt och
angenämt. Vi hade derför i synnerhet under de ljusa middagstimmarne
svårt att hålla oss inom hus. Många och långa promenader företogo
vi också i olika riktningar och besökte härunder alla de ställen, som
under hösten af en eller annan orsak tilldragit sig vår uppmärksamhet.
En sak, som vi mycket ifrigt önskade att få reda på, var den, huruvida
några ripor funnos qvar eller icke i fjällen vester om Mosselbay.
Kedan i December hade några af lapparne en månljus dag på
Nordenskiölds befallning varit ute för att se efter ripor. Då funno de icke
några. Nu, då dagsljuset återvändt, skulle efterspaningen förnyas. Den
4:de Februari fingo derför två af lapparne och Kristian tillsägelse att
gå ut på ripjagt. De gingo och deras återkomst motsågs med stor
otålighet. Angenäm var den underrättelse de meddelade, då de
återvände, nämligen att de sett en mängd ripor och skjutit en. Denna
blef mycket beskådad och hon förtjenade det, ty vacker var hon i sin
snöhvita drägt. "Nu skall", så hördes åtskilliga Polhemister säga, "jagt
anställas hvarje dag; minst två gånger i veckan skola vi hafva ripstek
till middagen." Bössor fram- eller nedtagas, lagas och putsas, patroner
laddas, och krut, hagel och knallhattar få stor efterfrågan. Jagtifvern
blef ännu större än förut, då kort derpå några jägare hemkommo,
medförande ej mindre än 6 ripor såsom byte. — I sitt särdeles
förtjenstfulla arbete rörande Spetsbergens foglar uttalar Malmgren
förundran deröfver, att dessa foglar kunna skaffa sig uppehälle på dessa
trakter under vintern, då stora snömassor betäcka äfven de delar af
Spetsbergen, till hvilka den sparsamma landvegetationen är hänvisad.
Malmgren har, såsom synes, antagit, och hvem skulle väl hafva kunnat
förmoda något annat, att hela Spetsbergslandct vintertiden är betäckt
af djupa snömassor. Så är icke fallet, att döma af förhållandena under
vintern 1872—73. På vissa trakter af den under sommaren snöfria
delen af landet samlade sig visserligen snön i höga, djupa drifvor, men
bergsidorna, liksom ock en stor del af de lågländtare ställena utefter
hafsstranden, voro endast en och annan gång, och då alltid under kort
tid, höljda med ett tjockare snötäcke. Nederbörden var under största
delen af vintern så ringa, att det icke ens var möjligt att uppskatta
dess mängd medelst de instrument, hvilka vi fört med oss för detta
ändamål, och då snö föll, blåste det merendels hårdt, hvarigenom den
endast hopade sig på vissa ställen, under det andra och framför allt
de branta fjällsidorna blefvo obetäckta eller endast täckta af ett så
tunnt snölager, att riporna kunna antagas hafva haft föga svårt att
komma åt de växter, som funnos under detta och som hela vintern
om bibehöllo sig, tack vare snöns skyddande inverkan, så friska, att vi
mången gång under våren hade svårt att föreställa oss, att de gröna
växtdelar, vi då sågo, voro sedan förra hösten. Att dock ripan lika
väl som renen under vintern måste på Spetsbergen lefva, som man
säger, till en god del på hullet, framgår deraf, att de ripor, hvilka vi
erhöllo under hösten, voro mycket feta, de åter, som skötos vid
ifrågavarande tidpunkt, nästan till ytterlighet magra. Ännu ett par ripor
fäldes de närmast följande dagarne, men derefter afstannade ripjagten
för någon tid. Vi fingo åter andra vigtigare saker att tänka på, och
de väderleksförhållanden, som inträdde, gjorde dessutom jagt omöjlig.
Den 8:de på aftonen rensades åter Mosselbay från is. Isen bröts
denna gång mycket hastigt och oväntadt. Några af Gladisterna, hvilka gått
i land på is, som syntes nog stark att bära snart sagdt hvilken
tyngd som helst, funno, då de några ögonblick derefter skulle förfoga
sig om bord, en vidsträckt isfri vattenyta mellan stranden och sitt fartyg.
De måste färdas båtledes till detta. Palander, underrättad om hvad
som inträffat, begaf sig genast, åtföljd af manskapet, om bord på
Polhem. På aftonen lågo alla tre fartygen i isfritt vatten och färdiga att
följande dag på morgonen lemna Mosselbay. Men äfven nu gjorde
svårt väder detta om intet. Hård blåst från NO, snöyra och 30
graders köld förde den 9:de Februari i sitt sköte. Redan den 10:de låg
gångbar is mellan Polhem och vår lilla ö, och dagen derpå hade denna
ernått en sådan tjocklek och styrka, att vi kunde vara förvissade, att
åter åtminstone några dagar skulle förflyta, innan fartygen å nyo blefvo
fria. De, som vistats om bord på Polhem, togo derför sitt pick och
pack och flyttade i land, der de nu liksom alltid voro hjertligt
välkomna, emedan den ödslighet och stillhet, som deras frånvaro
förorsakat, med ens försvann, då de återvände.
Senare hälften af Februari var den kallaste tiden under hela denna
vinter. Kölden höll sig nu mellan —30° och —38° C. Denna
jämförelsevis höga köld besvärade oss i allmänhet föga. Då man vistades
ute, måste man dock vara väl klädd om händer och fötter och hafva
så liten del af ansigtet som möjligt blottad. Några frostskador hörde
man visserligen omtalas under dessa dagar, men de voro så lindriga,
att de icke ens blefvo föremål för läkarens omsorger. — Observationerna
voro denna tid mycket tråkiga och besvärliga, emedan speglar,
objektiv- och okularglas på instrumenten oupphörligt belades med en
ishinna, som för hvarje observation måste borttagas. Under
rengöringsarbetet var det nödvändigt att hålla händerna blottade, och när
observationen var slutad, voro också i följd häraf fingrarne stelfrusna och
derjämte mången gång försedda med en och annan brännblåsa, ty
sådana uppkommo genast, då händerna råkade i beröring med metallen i
tuberna, och detta var ytterst svårt att undvika. — Den 20 Februari
var den kallaste dagen under hela den tid, expeditionen varade. Dess
medeltemperatur uppgick till —36°, minimi-temperaturen till —38°.
Det var hela dagen det vackraste vinterväder, man gerna kunde tänka
sig: fullkomligt lugnt och klart; man kunde utan svårighet vistas ute
flera timmar i rad.
För Wijkander var denna kalla tid en glädjens, men ock en det
stränga och trägna arbetets tid. Till de arbeten, som expeditionen skulle
utföra under vintern, hörde också refraktionsobservationer vid hög köld.
Hittills hade det till stor ledsnad för astronomen sett betänkligt ut
med dessa. Det röda observatoriet hade redan flera månader varit
färdigt och instrumentet stod uppstäldt, men hög köld instälde sig icke.
Nu var den kommen och gynsamt nog kommen i förening med lugn
och klar luft. Wijkander höll sig också nätterna om i sitt
observatorium, modigt trotsande kölden och ihärdigt öfvervinnande de många
svårigheter, som voro förknippade med astronomiska observationer vid
en sådan köld som den närvarande och under förhållanden sådana som
de, under hvilka vi lefde. Resultaten af dessa sina arbeten kommer
Wijkander inom kort att publicera.
Icke ens under ifrågavarande kalla dagar instäldes arbetena utom
hus. Draggningarna fortforo liksom hittills, och de voro nu som mest
vigtiga, emedan hafsvattnets temperatur var lägre än förut och emedan
det nu tydligare än tillförne borde visa sig, huruvida kölden och det
långa mörkret utöfvat något inflytande eller icke på hafvets djur och
framför allt växtverld. Lapparne och Kristian höllo tåligt ut med sitt
mödosamma arbete. — Polhems matroser och båtsmän upptogo det
varpankare, hvilket utfördes den 30:de Januari, då fartyget stötte på
grund, och då måste qvarlemnas, isade dessutom Polhem och satte åter
i stånd den snöbeklädnad, med hvilken, såsom vi förut nämnt, huset
blifvit omgifvet, men som under de blida stormiga dagarne i Januari
i synnerhet på husets södra sida, der vinden låg på, till betydlig del smält.
Den uthållighet och beredvillighet, Polhems raska manskap dessa
dagar ådagalade, förtjenar det lifligaste erkännande. Aldrig hörde man
någon klaga och aldrig förspordes en skymt af knot. Endast en enda
gång, så vidt vi minnas, anhöllo de hos chefen att under några af de
timmar, som voro anslagna till arbete utom hus, få vistas inne. Det
var också denna dag brännande kallt. Termometrarne visade
visserligen endast på — 32° —33°, men det blåste friskt, vissa stunder t. o. m.
hårdt. På förmiddagen höllo de tåligt ut, men på eftermiddagen blef
kölden dem för svår. Den, som nedskrifver detta, var just, strax efter
det manskapet börjat sitt eftermiddagsarbete, ute för att göra några
observationer. Jag fick då se en af våra gubbar, en 50 års gammal
man och en af dem, som mot sin vilja fick öfvervintra, gå fram och
tillbaka på gården, häftigt slående händerna mot hvarandra. Sjelf
mycket frusen, frågade jag honom, om han ej fann det mycket kallt.
Med tårar i ögonen svarade han, att det var så kallt, att han
omöjligen kunde hålla sig varm och tillade: "Blir det ej bättre, måste vi allt
be löjtnanten att få gå in; det ha vi aldrig gjort förr." En sådan
begäran framstäldes nästa stund derefter och beviljades naturligtvis.
Besättningarna på Gladan och Onkel Adam voro under denna tid
sysselsatta med att upptaga de ankaren, kettingar och dylikt, som
under de olycksdigra januari-dagarne förlorats, men sedermera återfunnits,
liggande på botten i Mosselbay.
Hafvet isbelades nu så långt ut vi kunde se, och isen i Mosselbay
tilltog för hvarje dag i tjocklek.
Den 21:sta Februari skulle solen, refraktionen inberäknad, uppgå
öfver vår horisont, men de i söder liggande höga bergen beröfvade
oss åsynen af den samma för ännu nära 8 dagar. Otaliga voro de
ögonkast, som denna dag sändes mot söder, liksom väntade man sig att
redan nu få se solen i hela sitt majestät höja sig ofvan bergen. Huru
mäktig syntes oss ej den ljusflod, som vid middagstiden göt sig öfver
hela himlahvalfvet, utgående, såsom det tycktes, från krönet af bergen
i söder och aftagande i styrka mot norr, der tidigare på dagen
polarnatten, mörk, ödslig och dyster hvilat. Nu var den försvunnen. Vi
saknade henne icke. — Solen till ära voro denna dag flaggor hissade
på fartygen och på husets flaggstång, och vid middagsbordet dracks
på Polhem hennes skål i skummande champagne. Just för denna skål
hade vi gömt en butelj af detta ädla vin; den tömdes under jubel och
de mest lifliga glädjeyttringar. — Trotsande kölden, som bet i näsor
och kindben, vandrade många de närmast följande dagarne upp på de
närliggande höjderna. De fingo se henne och de funno henne
praktfullare än fordom. — Ändtligen den 1:sta Mars skulle den höja sig
öfver de söder om Mosselbay liggande bergen och blifva synlig från
vår lilla ö. Dagen kom, klar och skön. Det lider mot middagen och
för hvarje minut blir ljuset allt starkare. Alla arbeten afstanna, och
andäktiga stå vi med blicken riktad mot den trakt af himlen, der hon
skall visa sig. Hon är nära bergskrönet; ännu en minut och dess kant
skall synas. Men nej, här har berget en spets; öfver denna kan hon
ej höja sig. Längre mot vester finnes en fördjupning i berget. Här
skall hon synas. Hon kommer allt närmare denna punkt — och nu
framträder det strålande klotet i all sin glans. Skönt har den nordiske
skalden besjungit henne, men en skönare lofsång syntes hon oss i
denna stund förtjena, då vi med rörda hjertan nu sågo henne
majestätiskt framgå längs den i hennes ljus strålande bergsryggen, hvars
öfre kant hon syntes liksom vidröra. Kort blef denna dag hennes
besök; efter några minuter hade hon åter dolt sig bakom berget. — Att
ens försöka tolka det intryck, som denna syn gjorde på Mosselbay-boarne,
skulle vara för djerft. Vi lemna åt hvar och en att söka
föreställa sig, af hvad art de känslor skulle vara, med hvilka vi efter mer
än fyra månaders förlopp, efter ett tre månader långt mörker, helsade
solen återkommen. Vi vilja endast ur en dagbok anföra några ord,
nedskrifna den 2:dra Mars: "Det är så mildt och vackert i dag. Nästan
ljumma fläktar komma söderifrån, knappast nog starka för att utveckla
de flaggor, hvilka solen och söndagen till ära äro hissade, en på huset
och en på hvarje fartyg. Öfverallt på isen synas grupper af menniskor,
hvilka på hvarjehanda sätt lägga i dagen sin glädje och belåtenhet.
"Det är ju riktigt vår i dag", yttrar den ene till den andre. —
Visserligen se vi ej grönskande ängar och träd med svalda knoppar,
ej höra vi lärkornas vårliga sånger, men vinterkylan har vikit åtminstone
för i dag, och framför allt har polarnattens mörker skingrats,
den länge och mycket efterlängtade solen har höjt sig öfver bergen och
fördunklat månen, som, kort förut så uppmärksammad och så hjertligt
välkomnad, nu obemärkt af mängden beskrifver sin bana ofvan
horisonten, och då så är, kunna vi ju med glada röster sjunga: "våren är
kommen" eller "vintern rasat ut bland våra fjällar." Måhända, ja, utan
tvifvel skall vinterkylan åter inställa sig, men må den komma, om den
vill, vi glädja oss åt den närvarande stunden. Blir det kallt, krypa
vi in i vårt trefliga, varma hus, och der i de solupplysta rummen hafva
vi numera vår. Hvar och en, som man i dag möter, synes genomträngd
af en ny, friskare anda. Vinternattens sjukliga blekhet har försvunnit,
ingen panna är fårad, ingen blick sorgsen. Alla bära hufvudet
upprätt, och den förbehållsamma tystlåtenhet, som en och annan visat,
finnes ej mer. Dagen är glad för alla. Sköna sol, väck nu också
till lif naturen omkring oss, kalla växterna ur sin vintersömn och
sänd åter hit fogelskarorna, på det att den allra sista återstoden af
polarnatten, den dystra tystnaden och ödsligheten, också måtte
försvinna".
Liksom för att uppfylla vår önskan, att flyttfoglarne skulle
återkomma, visade sig följande dag några hafhästar vid Mosselbay. På orörda
vingar ilade de fram öfver isytan, kretsade en stund omkring fartygen
och begåfvo sig derpå bortåt de omkring liggande fjällen, sannolikt
för att på dessas högsta spetsar uppsöka boningsplatser åt sig för den
kommande sommaren.
Denna dag uppsteg ett mörkt moln på vår glädjehimmel.
Skörbjuggen började åter låta höra utaf sig. Denna gång var det på
Onkel Adam, som denna alltid lika ovälkomna, om ock nu ej så mycket
som förut fruktade gäst hade visat sig. Ej mindre än tre personer
hade angripits af denna sjukdom, bland dessa tvänne mycket svårt,
nämligen konservator Malmgren och köksan Amanda. De flesta af oss
hade hyst den förhoppningen, att vi nu, sedan dagsljuset återkommit,
ej längre skulle hemsökas af denna plåga, men vi hade misstagit oss,
såsom framtiden utvisade. Läkarens utlåtande besannades ty värr, det
nämligen, att det långa mörkrets skadliga inflytande antagligen skulle
visa sig framför allt efter polarnattens slut. Detta kan gifva
anledning att fråga: af hvilken art är det inflytande, som polarnatten vid den
breddgrad, på hvilken vi befunno oss, kan anses utöfva på menniskan?
Denna fråga må besvaras af vår läkare, hvars åsigt i detta ämne,
grundad, som den är, på mycket noggranna iakttagelser och en ytterst
samvetsgrann uppmärksamhet på hithörande förhållanden, synes oss
vara den enda tillförlitliga.
Han säger härom i sin förut omnämnda rapport: "Vinterklimatet
på Spetsbergen, som väl ej på långt när i hårdhet kan täfla med det
i Nordamerikas arkipelag eller i Sibirien, torde deremot böra anses
såsom mindre helsosamt genom så väl den länge ihållande låga
temperaturgraden, de täta stormarne och snöyran, de synnerligen hastigt
försiggående omkastningarna i väderlek, som framför allt det olidliga
mörkret. Dettas inverkan yttrade sig något olika hos olika individer.
Hos somliga uppkom sömnaktighet, liknöjdhet och dåsighet, hos andra
en påfallande lättretlighet, i lynnet med en i allmänhet stark depression,
somliga klagade öfver sömnlöshet om nätterna och en stor trötthet om
dagarne och hos alla utan undantag uppkom ett mer eller mindre
utprägladt kloroanemiskt tillstånd. Vid solens återkomst var den rådande
ansigtsfärgen en blek, i gulgrönt stötande, liksom hos plantor uppdragna
i mörker eller vid otillräcklig ljustillgång. En annan verkan af den
långa arktiska vintern, som indirekt torde få tillskrifvas mörkret och
som mera direkt var beroende på det anemiska tillståndet, var en
allmänt herskande dyspepsi, ett slags atoni i digestions-verksamheten.
Under engelsmännens öfvervintringar i de arktiska trakterna har jag äfven
funnit denna ofta anmärkt. Uti den allmänna afmagring, som med
högst få undantag egde rum och detta i ganska hög grad, torde
kanhända mörkret också hafva sin goda andel, men härtill bidrog främst
så väl födans qvalitativa beskaffenhet som framför allt dess
otillräcklighet i qvantitativt hänseende."
På ett annat ställe i rapporten yttras följande: "Mörkrets
deprimerande inflytande på sinnena var allt för tydligt, för att ej af en
vanlig observationsförmåga kunna iakttagas. Några personer funnos
visserligen, som förklarade, att mörkret icke pä något sätt afficierade dem;
samma personer klagade dock liksom andra öfver svårighet att sofva
om nätterna m. m. Öfver de flesta kom en viss dåsighet, parad med
en egendomlig retlighet i lynnet, och då det i Februari började ljusna,
ljusnade äfven anletena och sinnena blefvo lättare och mera förnöjda,
svårigheten att få sömn om nätterna försvann, då skilnad mellan dag
och natt återkom, för att i några fall åter visa sig, när solen blef
cirkumpolär och ingen natt vidare inträdde." — Hvad särskildt
skörbjuggens sammanhang med i fråga varande förhållanden beträffar, säges
endast: "att de arktiska trakterna prædisponera för skörbjugg, är en så
allmänt känd sak, att jag ej behöfver framhålla den."
Vi hafva nyss förut nämnt, att några hafhästar visade sig vid
Mosselbay den 3:dje Mars. Detta gjorde sannolikt, att Öppet vatten fans
på mindre långt afstånd från oss. Ännu sannolikare gjordes detta
genom den omständigheten, att det under de följande dagarne gick stark
dyning inuti Mosselbay. Det dånade och brakade i isen, som utefter
stranden ömsevis höjde och sänkte sig flera tum. Från vår ö kunde
emellertid öppet vatten ej skönjas. För att komma till insigt om
isförhållandena längre ut till sjös gjorde några af Mosselbayboarne den
4:de Mars en utfärd österut, bestego de bergshöjder, som lågo SO om
Mosselbay, och vandrade derpå till Verlegenhook och Treurenbergbay.
Från toppen af bergshöjderna hade de en vidsträckt utsigt öfver hafvet.
Såsom vi förmodat, fans öppet vatten i närheten af nordkusten. En
temligen smal, bågformig ränna sträckte sig ut från mynningen af
Hinlopen Strait mot den lilla ön Moffen och derifrån nedåt Norsköarna.
En annan vattenstrimma gick från Hinlopen längs Nordostlandets vestra
kust upp mot Low Island och Brandewijnebay. — Samma dag voro
några af lapparne uppe på fjällen i vester för att se efter ripor. Äfven
härifrån syntes öppet vatten. Ripor sågo de, men kunde ej skjuta
någon, och dessutom ett ej obetydligt antal af hafhästar och tejstar,
hvilka sväfvade och flaxade omkring bergsklintarne eller slagit sig ned
på afsatserna.
Dagen derpå var dyningen i Mosselbay ännu starkare än förut.
Detta väckte hos några den förmodan, att under natten en större
öppning bildat sig i isen mellan Norsköarna och den plats, på hvilken vi
befunno oss. För att se till, huru härmed förhöll sig, beslöto de att
åtfölja lapparne på deras draggningstur. Låtom oss sluta oss till dessa
och göra oss underkunniga om det sätt, på hvilket de förut flera
gånger omnämnda draggningarna i allmänhet bedrefvos. Men först några
ord om dessa arbeten i allmänhet.
Såsom läsaren sett af första kapitlet, ingick det i planen för denna
expedition att under loppet af vintern anställa draggningar för att
utröna djurlifvets förhållande i polarhafvet under denna del af året.
Från föregående öfvervintringar i de arktiska trakterna var föga kändt
härom, och äfven i sydligare trakter äro, så vidt vi känna, få
undersökningar af detta slag gjorda. På växtlifvet hade man icke tänkt.
Dock låg den frågan nära till hands: i hvad tillstånd skall hafvets
vegetation befinna sig under en tid, då beständigt mörker herskar och
hafsvattnets temperatur nedgått under fryspunkten, — då sålunda
algerna kunna antagas icke ega tillgång till den mängd ljus och värme,
som för assimilerande växters lifsverksamhet ansetts erforderlig. — Att
på iakttagelsens väg söka ett svar på denna fråga gjorde den i
expeditionen deltagande, till ofrivillig öfvervintring tvungne algologen
till sin uppgift. Draggningarna fingo i följd häraf en zoologiskt-botanisk
prägel. För många kan det måhända synas, att hvarje draggning
skulle hafva det. Så är dock i sjelfva verket ej fallet. De ställen,
der zoologen erhåller goda skördar, der får oftast algologen föga eller
intet och tvärt om, och de redskap, den ene använder, äro eller böra
åtminstone icke vara lika dem, af hvilka den andre betjenar sig o. s. v.
— De första draggningarna utfördes af Gladans manskap, några (under
senare delen af vintern) af Onkel Adams besättning, några af Polhems
matroser och båtsmän, men de ojämnförligt flesta af de fyra lapparne
och qvænen Kristian. De senare visade sig mycket lämpliga för
dessa arbeten. De omfattade dem med ett intresse och skötte dem
med en omsorg och uthållighet, som förtjenar allt erkännande. Den
23:dje Oktober företogs den första draggningen, och få voro efter denna
tid och till dess isfärden började de helgfria dagar, som icke draggarne
— så kallades för det mesta lapparne och Kristian — vore ute och i
verksamhet. Köld, storm och snöyra försvårade visserligen draggningarna,
men fingo icke göra något afbrott i dem. Var vädret hårdt,
draggades det i det inre af Mosselbay, men var det åter godt, fingo
draggarne befallning att gå så långt som möjligt för att från större djup
upphämta för zoologen välkomna naturalster. Mången gång hände det,
att, då de hemkommit vid middagstiden, de efter en stunds förlopp å nyo
måste ut igen för att inhösta nya skördar. Aldrig hörde vi dem klaga,
hurudant än vädret var. De klädde sig derefter, och då man såg, huru
väl de bonade om sig, behöfde man ej draga i betänkande att låta
dem gå ut, äfven om vädret var svårt. —
Nu hafva draggarne klädt sig och begifva sig ut. Vi följa dem.
Utanför dörren står en pulka. I denna inlägges hela skrap-attiraljen,
bestående af en lång lina, en bottenskrapa af mindre storlek, tvenne
långa och smala isyxor med långa skaft, en hvalrosslans, en omkring
30 fot lång stång och en stor balja, för tillfället fyld med renmossa.
Under det inpackningen försiggår, framleder en lapp renen, hvilken
stått bunden vid ena husknuten, och spänner honom för pulkan.
Dragdonet utgöres af ett starkt tåg. hvars ena ända är fastbunden vid en
gördel, förfärdigad af renskinn. Gördeln trädes öfver renens hufvud
och föres ned mot bogen, tågets fria ände fastgöres i pulkans
framstam och det är förspändt. Allt är nu klart, och tåget sätter sig i
gång. En lapp leder renen, som lugn och tålig drar sin last. Vi gå
NV hän. Vid stranden är isen landlös, som man säger, höjer och
sänker sig oupphörligen mycket starkt, under det ett häftigt brak och
gnissel låter höra sig. Till en början går vår väg öfver alldeles jämn
is, här och der försedd med en och annan smalare eller bredare spricka.
Längre ut från land, ungefär 1/8 mil, vidtager sammanfrusen drifis,
bildad af små, några kubikfot stora isbitar jämte ett och annat väldigt
glacierblock, som höjer sig stolt och imponerande öfver isytan och
glittrar i solskenet. Ett dylikt ligger i vår väg. Vi bestiga det. Från
dess topp hafva vi en vidsträckt utsigt. Öppet vatten synes hvarken
åt norr eller vester. Vi fortsätta vår färd. Längre ut synes ett annat
isblock. Till detta skola vi gå för att se till, om icke ifrån dess spets
öppet vatten kan skönjas. Marschen blir allt mera besvärlig. Isen
börjar blifva svårare. Slutligen äro vi vid isbergets fot. En lapp klättrar
upp på det samma. Ej heller härifrån synes den minsta vattenstrimma.
Draggarne få befallning att börja sina arbeten. — I vår närhet befinner
sig ett jämnt isfält. Till detta föres renen och på detta läggas de i
pulkan medförda redskapen. Renmossan tömmes i pulkan och renen
får börja äta. Af dessa tillrustningar kunna vi se, att det är här, som
draggarne tänka arbeta. Den ene af lapparne fattar den ena isyxan,
undanrödjer snön på en yta af några qvadratfot och börjar hugga i
isen af alla krafter. En, annan höjer på sitt lifbälte, lyfter något litet,
på pesken och aflägsnar sig derpå med långa, gravitetiska steg från
den punkt, der kamraten börjat arbeta, under gåendet mumlande några
ord, som en med lapska och svenska språken förtrogen skulle öfversätta
med en, två, tre, fyra o. s. v. Sedan han tillryggalagt en sträcka af
omkring 20—30 fots längd, stannar han och börjar också hugga.
Kristian upprullar tåget, binder dess ena ände vid ena änden af den
medförda långa stången och fastknyter bottenskrapan vid tåget, ungefär
på dess midt. Den tredje af lapparne står tålmodigt med lansen i
hand bredvid den, som först börjat hugga; den fjerde kastar sig ned
på den snöbetäckta isen och intar ett så beqvämt läge som möjligt.—
Snart kunna isyxorna ej användas längre; isen är för tjock, ända till
4 fot. Nu börjar lansbärarens arbete. Lansen stötes gång på gång
kraftigt ned i de fördjupningar, yxorna bildat, tränger slutligen här
och der igenom den återstående isskorpan, banande väg förklara,
häftigt framsprutande vattenpelare. Så småningom blifva de kringhuggna
isbitarne helt och hållet fria och pressas då ned under den omgifvande
isen. Af den lapp, som förut hvilat sig, och af Kristian huggas nu
2:ne andra vakar o. s. v. Sedan draggarne på detta sätt bildat ett
antal — större eller mindre, allt efter isens mera eller mindre betydliga
tjocklek — i en rad och på 20—30 fots afstånd från hvarandra liggande
hål, af hvilka de båda yttersta hafva större omfång än de öfriga, skjutes
den först omnämnda stången — naturligtvis med den ända förut, vid
hvilken tåget är fastbundet — från endera af de båda yttersta vakarne
under isen till den närmast varande, från denna åter till den derpå
följande och så allt vidare, tilldess stången når det andra af de
båda yttersta hålen, då den drages upp. Detta arbete fordrar mycken
skicklighet och noggranhet och tar oftast, särdeles om isen är af
betydligare tjocklek, lång tid i anspråk. Härigenom lyckas man
emellertid få den vid stången bundna linan under isen och ett af dess
båda ändstycken upp genom hvardera af de båda yttersta och tillika
största hålen. Genom ett af dessa nedsläppes nu bottenskrapan, man
halar i den del af linan, som befinner sig i och vid det andra, och på
detta sätt kommer skrapan att släpas öfver en sträcka af hafsbottnen,
i det närmaste af lika längd som afståndet mellan de båda yttersta
vakarna. Skrapan upptages, och dess innehåll tömmes i den medförda
baljan; den nedsläppes derpå ånyo genom den vak, i hvilken den drogs
upp, och föres tillbaka samma väg, som den förut gått, genom halning
i den del af taget, som befinner sig vid det hål, genom hvilket skrapan
gången förut nedsänktes, upptages å nyo och tömmes. Skörden är rik.
Baljan är redan full, och vi begifva oss derför åter till Polhem, för
att här i lugn och ro undersöka de djur och växter, som upphämtats.
Våra naturhistoriska undersökningar under vintern gingo mindre
ut på att erhålla kännedom om, hvilka och huru många arter djur och
växter vid denna tid förekommo i Mosselbay, än att få insigt om,
huruvida hvarje växt- och djurart under vintern undergick några
förändringar, som kunde anses föranledas af det så lång tid fortfarande
beständiga mörkret och hafsvattnets låga temperatur. Det var i följd
häraf för oss af största vigt att vid olika tidpunkter erhålla till
undersökning samma djur- och växtarter, och detta ernådde vi lättast
derigenom, att draggningar anstäldes med korta mellantider på samma
ställen. Vi hade derför åtskilliga ordinarie draggningsplatser, som vi
gifvit särskilda namn. Ett kallades Lithothamnion-stället, emedan hvarje
sten var öfvervuxen med den egendomliga, af kalk inkrusterade algen
Lithothamnion fasciculatum, ett Antithamnion-stället, emedan den lilla
vackra algen Antithamnion Plumula här fans särdeles ymnig och yppig,
några åter Nordenskiöld n:r 1, 2, 3, emedan Nordenskiöld utsett dessa
ställen o. s. v. Inom kort lärde vi känna, hvilka arter djur och
växter företrädesvis funnos på hvar och en af de ordinarie
draggningsplatserna, och vi kunde derför under långa tider nästan när som helst
erhålla hvilken art af de vid Mosselbay förekommande, vi önskade. Att
våra arbeten i hög grad underlättades härigenom, är lätt att inse.
Fördelen häraf lärde vi oss att uppskatta till sitt fulla värde, då den is,
som i September månad fylde Mosselbay, i slutet af November bröt
upp och ersattes af ny. Vi förlorade då våra gamla draggningsställen
och hade efter detta ytterst svårt att å nyo påträffa de djur- och
växtformer, vi hittills studerat. En och annan återfunno vi t. o. m. aldrig
mera. Så t. ex. den förut omnämnda Antithamnion Plumula. — Det
kan tyckas, som skulle genom dessa upprepade draggningar på samma
plats inom kort förrådet af djur och växter härstädes blifva nästan
uttömdt. Naturligtvis skulle också detta blifvit fallet, om vid hvarje
draggning på en och samma lokal skrapan förts öfver samma sträcka
af bottnen. Detta kunde man dock med ringa ansträngning lätt
undvika. Man högg nämligen i omedelbar närhet, men något på sidan
om det ena af de båda förut omnämnda största hålen en ny stor vak
och förde till denna på vanligt sätt den närmast varande änden af
draggningslinan. Det är lätt att inse, att, då man nu draggade, skrapan
kom att öfverfara en annan del af bottnen än förut, men framsläpas
öfver en yta, som gränsade intill den, öfver hvilken den förut gått
fram och som derför ock, åtminstone i allmänhet taget, egde samma
beskaffenhet och i det närmaste samma djur- och växtverld som den
förra. Anmärkas må, att på de ordinarie draggningsställena linan icke
efter hvarje draggning upptogs och fördes hem, utan fick ligga qvar
från den ena gången till den andra, manad under isen, som den var.
Vi hade så stort förråd af linor, att detta kunde ske utan olägenhet.
Att härigenom mycket besvär undveks och mycken tid sparades, torde
knappast behöfva påpekas.
Utan vigt och intresse var det naturligtvis ingalunda att
erhålla kännedom om det ungefärliga antal djur- och algspecies, som vid
denna tid förekomma på denna trakt, och vi sökte derför också att
anställa draggningar på så många och på så sinsemellan olika lokaler
som möjligt. Betydlig var i sanning den del af bottnen i Mosselbay,
draggarne med sina skrapor under vinterns lopp öfverforo.
Vi hoppas, att läsaren fått en temligen tydlig föreställning om det
sätt, på hvilket vinterdraggningarna i allmänhet utfördes. Vi säga i
allmänhet, ty understundom försiggingo de annorledes. De tider, då
hela Mosselbay var isfri, draggades på vanligt sätt från båt. Äfven
så utförda voro draggningarna mycket mödosamma och besvärliga.
Oafsedt att båten — vanligen användes en liten norsk snipa — för
hvarje gång måste släpas öfver den breda isvall, som sträckte sig
utefter stranden, ett arbete som ingalunda var af lättaste slag, hade man
alltid det obehaget att utstå, att båtens inre betäcktes med ett
slipprigt ishölje, som tilltog i tjocklek, i den mån draggningen varade, att
tågets bugter sammanfröso sinsemellan och med båten; med få ord,
att båten och alla redskapen inom kort alldeles nedisades. — Utan
gensägelse lättast voro draggningarna, då Mosselbay var fyld med drifis.
Skrapan nedsänktes då genom någon öppning mellan isblocken och
linan fördes i mellanrummen mellan isflaken. Draggarne måste hoppa
från det ena isstycket till det andra, så framt ej, såsom stundom hände,
drifisen till större del utgjordes af stora isfält, i hvilket fall de helt
lugnt och makligt framgingo längs kanten af ett sådant. En och annan
gång inträffade det härvid, att den ismassa, på hvilken de befunno sig,
i följd af strömmens eller vindens förändrade riktning började drifva
till sjös, men vid alla tillfällen utom ett märkte de, att isen var i
rörelse, i så god tid, att de lyckades uppnå stranden. Ofta måste de
dock härvid göra rätt vågade hopp. En gång seglade några af
draggarne på ett isflak ett godt stycke åt hafvet och måste hämtas med båt.
Den blandade massa, som vid draggningarna upphämtades och
hemfördes, var oftast, synnerligen under den kallare delen af
vintern, då den kom till Polhem, så hårdt frusen, att det dröjde flera
dagar, innan den upptinade, till och med om baljan, i hvilken den
förvarades, stäldes i närheten af eller rent af på någon af kaminerna. Sedan
den upptinat, utplockades, undersöktes och konserverades de djur och
alger, som den innehöll. Detta var Nordenskiölds och Kjellmans
göromål. Med lifligaste intresse följde lapparne utplockningsarbetet, och
mången gång upptäckte deras förvånansvärdt skarpa ögon på långt håll
bland muddret och issörjan vid det knappa ljus, som lamporna spredo,
ett och annat småkryp, som undgått de båda naturforskarnes
uppmärksamhet. Vid flera tillfällen läto de också med anledning häraf dessa
senare helt tydligt förstå, att de hyste mycket dålig tanke om deras
synförmåga.
Önskligt hade varit, att, såsom till en början var påtänkt, någon,
hvilken mera specielt egnat sig åt den zoologiska vetenskapen, deltagit
i expeditionen och på stället vintern om undersökt de djurformer, hvilka
bebodde hafvet omkring Mosselbay. Helt säkert skulle han hafva blifvit
i tillfälle att göra månget intressant rön och kunnat lemna ej
oväsentliga bidrag till kännedomen om så väl dessa i ett nästan fryskallt vatten
och under 3 månaders oafbrutet, djupt mörker lefvande djur, som ock
om hafvets djurlif i allmänhet. — Vi äro förvissade, att de zoologiska
samlingar, som gjordes vid Mosselbay under vintern, skola blifva
föremål för skarpsinniga forskares undersökningar, och vi våga hoppas, att
dessa skola leda till för vetenskapen vigtiga resultat.
Må det nu tillåtas algologen att i största korthet och allmänhet
redogöra för resultatet af sina vinterarbeten
kommer att intagas i Bihanget till Kongl. Vet. Akad. Handlingar, under tryckning.
Till denna hänvisa vi den för ämnet mera intresserade.. Först några ord om de
yttre förhållanden, hvilka den algvegetation, som fans i Mosselbay
vintertiden, var underkastad. Såsom redan nämnts, gick solen,
refraktionen inberäknad, under horisonten den 20:de Oktober. Först efter
medlet af Februari höjde den sig å nyo öfver denna. Beständig natt
herskade naturligtvis icke under hela denna mellantid. Några dagar så
väl efter solens nedgång som före dess uppgång var ljuset några
timmar så betydligt, att man utan svårighet kunde urskilja de omgifvande
föremålen. Den strängt taget mörka tiden kan uppskattas till 3
månader. Mörkrets intensitet var då så stor, att man icke ens midt på
dagen kunde i det fria läsa grof tryckstil. Ett angenämt afbrott i detta
djupa mörker gjorde de klara, månskensljusa dagarne. Dessa voro
dock icke många.
Hafsvattnets temperatur nedgick redan under senare delen af
September under fryspunkten helt visst i följd af de ismassor, som vid
denna tid uppfylde Mosselbay. Den höll sig då, äfvensom under hela
Oktober, omkring —1,0° C. Då hafvet sedermera i November öppnade
sig, höjde sig dess temperatur i någon mån och varierade nu en tid
bortåt mellan —0,5 och 1,0° C. Från slutet af November till medlet
af April var den —1,5 à 1,8° C. med en obetydlig höjning de få dagar,
då den Polhem närmaste delen af hafvet var isfri. Aldrig uppgick
den under nämnda tid till fryspunkten.
Isens tjocklek varierade i hög grad, den nybildade isen uppgick,
såsom nämnts, under senare delen af vintern till 4 à 5 fot. Större
delen af Mosselbay var ofta betäckt af sammanfrusen drifis, hvars
tjocklek vida öfversteg de mått, som nyss anfördes.
Bottnens beskaffenhet i Mosselbay var ogynsam för uppkomsten
af en rik och yppig algvegetation. Dess öfversta lager utgjordes
nämligen af sand och grus. Endast omkring några i viken liggande
småskär, bildade af starkt stupande lager af hornblendeskiffer, fans
en större mängd och mera frodigt utvecklade alger.
Strax efter expeditionens ankomst till Mosselbay anstäldes några
få algologiska draggningar, under hvilka omkring 30 arter högre
hafsalger erhöllos. Alla dessa återfunnos sedermera hela vintern och jämte
dem träffades under denna tid några arter, som i September ej
observerats. Alldenstund det är högst antagligt, att dessa äfven då
förekommo, kan man påstå, att vinter-algvegetationen utgjordes af samma
arter som sommar- eller höstvegetationen. Detta förhållande är rätt
egendomligt, då det är bevisligt, att vid Skandinaviens kuster ett stort
antal arter endast förekomma under någon viss del af året: en del under
våren, andra under högsommaren o. s. v. Rikedomen eller kanske
snarare fattigdomen på algindivider undergick, så vidt vi kunde finna,
under vintern ingen vare sig förminskning eller ökning. De trakter,
som voro jämförelsevis rika på alger under hösten, voro det också
under vintern; de, som före polarnattens början voro fattiga, fortforo att
vara det.
Bland de i Mosselbay under vintern anträffade algerna funnos
många, hvilkas fastare byggnad syntes tyda på en högre grad af härdighet,
men sådana funnos också, hvilka voro särdeles späda och, såsom det
kan tyckas, snarare danade för ett varmt, än ett till fryspunkten afkyldt
haf. Såsom exempel på förra slaget kunna tångarterna anföras, såsom
exempel på det senare den förut omnämnda Antithamnion Plumula,
hvars bål bildas af cylindriska, efter hvarandra radade celler och sålunda
i tvär genomskärning utgöres af endast en cell. — Jämföra vi de exemplar
af denna alg, som under November månad insamlades i Mosselbay,
med exemplar, tagna under sommaren i Bohuslänska skärgården,
är en olikhet lätt att upptäcka: de ena visa sig vara mera storväxta
och yppiga än de andra. Och hvilka äro de mest storväxta och yppiga?
De Spetsbergska vinterexemplaren! — Då jag började mina
undersökningar, antog jag, att flera arter skulle, då vattnet afkyldes och
ljuset minskades, så småningom antaga ett yttre utseende, som var
olika det, de egde under sommaren, och sedermera under vinterns lopp
bibehålla denna så att säga vinterdrägt, hvari de klädt sig sig.
Erfarenheten bekräftade ej mina antaganden. Ingen af Mosselbays algarter
uppträdde under vintern i en från sommar- eller höstformen i
väsentlig grad olika form. — Hvad lifsverksamheten hos dessa växter
beträffar, så visade sig denna icke i något afseende hämmad eller
nedsatt. Nya organ bildades, förut befintliga förstorades. Att en
nybildning af näringsorgan fortgick vintern om, synes mig framgå deraf, att
mer eller mindre utvecklade groddplantor af flera arter anträffades, att
hos alla förekommo båldelar, som buro alla karakterer af att vara unga,
nyss utvecklade, och att slutligen de celler, hvilka intogo bålens
tillväxtpunkter, egde den beskaffenhet, som utmärker celler, hvilka äro
stadda i delning. Särdeles påtaglig var en under vintern fortgående
utveckling af fortplantningsorgan. Mer än 3/4 af de algarter, som
förekommo i Mosselbay, erhöllos under vintern försedda med dylika
af ett eller annat slag. Hos somliga förekommo de under hela den
mörka tiden, hos andra under en stor del, hos andra åter under en
mindre del af denna.
Att för bildningen af dessa så väl närings- som fortplantningsorgan
en stor mängd byggnadsmaterial erfordrades, är lätt att inse.
Svårt är det åter att med full bestämdhet afgöra, huruvida detta bildades
genom en vintern om fortgående assimilationsprocess, eller om det
redan vid polarnattens början fans hos i fråga varande växter i form
af reserv-näringsämnen, samlade under sommaren och hösten. Alla gjorda
iakttagelser tyda emellertid på, att assimilationsverksamheten förblef
ohämmad oaktadt det långa, beständiga mörkret och fastän det medium,
af hvilket algerna omgåfvos, egde en temperatur af —1 till —2° C.,
ett förhållande, hvars egendomlighet hvar och en inser, som eger någon
kännedom om växternas lifsverksamhet och de antagna vilkoren för
densamma. Att närmare ingå på detta ämne skulle föra mig för långt.
— Deremot synes det mig lämpligt att i sammanhang härmed
redogöra för några odlingsförsök, som med högre växter anstäldes på
Polhem. Från Sverige hade medförts en tunna god matjord och frön af
åtskilliga växter, t. ex. spenat, reseda och särskildt några, som ansågos
ega vissa antiskorbutiska egenskaper, t. ex. rädisor, krasse och några
andra. Fröna såddes i burkar, fylda med jord, den 18:de Oktober,
sålunda vid en tid, då vi ännu hade några timmars dag. Burkarne
stäldes i fönstret i ett af boningsrummen. För tillbörlig vattning
sörjdes noggrant. Fröna grodde, groddplantorna började efter några dagars
förlopp visa sig samt tilltogo mycket i längd. Några örtblad
utvecklade de icke. Vid medlet af November voro alla döda. — Sedan solen
återvändt, upprepades försöket, och nu blef utgången öfver förväntan
lycklig. Deltagarne i expeditionen fingo, innan ute ett enda grönt strå
kunde upptäckas, förnöja sina ögon med den saftiga grönskan hos
präktiga, bladrika spenatplantor och se fotlånga blommande individer af
Lepidium sativum. En fick t. o. m. kittla sin gom med smaken af
en visserligen liten, men i allo välbildad, på Spetsbergen uppdragen
rädisa.
På qvällen den 6:te Mars inträffade den märkliga, så ifrigt
efterlängtade tilldragelsen, att en isbjörn sköts vid Mosselbay. Det var
temligen sent. Alla utom de vakthafvande hade redan gått till kojs,
men lamporna voro ännu ej släckta. Plötsligt stördes den rådande
tystnaden genom ett förfärligt oväsen, hvilket dock var något ganska
vanligt vid denna tid på dygnet. Det var de båda hundarne Runn och
Porfy, ännu lika stora fiender som förut, hvilka utkämpade sin sista
batalj för dagen. Stridens orsak var den, att Porfy, som nu blifvit
utkörd från köket, ville tillbringa natten i korridoren, hvilket Runn
förmenade honom, anseende, att han borde dväljas under bar himmel
med en snödrifva till bädd. Vakthafvande matrosen gick ut och
åtskiljde med tillhjelp af en dugtig påk de kämpande. Just som striden
slutade, såg han Runn vädrande springa förbi ena husknuten. Han
följde efter och befann sig, kommen på norra sidan om huset, ansigte mot
ansigte med en stor isbjörn, som syntes stå och med förvåning betrakta
huset och dess upplysta fönster. Matrosen skyndade ögonblickligen
och underrättade Palander, som inom en handvändning hade störtat
upp ur sängen, kastat på sig de allra oundgängligaste kläderna, fått
tag uti ett gevär och några patroner samt rusat ut. Geväret lades till
ögat, sigte togs vid det genom ett fönster utströmmande lampskenet,
skottet small och björnen, som qvarstod på samma ställe, der han först
iakttagits, och helt lugnt betraktade den lätt klädde skytten och de
två personer, som följt med honom ut, fick sig en kula genom bogen.
Han lät höra ett missbelåtet brummande, men höll sig stilla. Ännu
ett skott small och den afsända kulan träffade sitt mål. Björnen föll
nu på knä, men reste sig å nyo och började begifva sig på flykten.
Då han kom till öfre kanten af en närliggande backe, sveko krafterna
honom. Han föll, men lefde ännu. Runn sprang nu fram för att nosa
på den besynnerlige främlingen. Björnen fattade honom i den långa
raggen och kastade honom långt ifrån sig. Ännu tvenne skott måste
lossas, innan björnen gaf upp andan. Emellertid hade det blifvit lif i
huset, och innan björnen fått sitt banesår, voro de flesta af
Polhemisterna ute. Djuret omgafs af en nyfiken skara, vältrades under
jubel på en kälke och drogs i triumf intill huset. Inelfvorna uttogos
genast. Under det man var sysselsatt härmed, märkte någon, att renen,
som stått bunden vid den husknut, der björnen visade sig, var borta,
och repet, med hvilken den varit tjudrad, afslitet. Renen syntes
ingenstädes till. Lapparne skyndade genast ut för att söka efter honom,
men deras efterspaningar blefvo fåfänga. — Följande morgon blef den
döda björnen mycket beskådad. Många af Polhems invånare kunde
icke slita sig från den plats, der den låg, och från de båda fartygen,
Gladan och Onkel Adam, kom den ena flocken efter den andra för att
se på och beundra den fallne kämpen. Han var också värd att se.
Det var en gammal hane, alldeles snöhvit, 9 fot och 10 tum lång.
Ramarne ingåfvo i sanning respekt. Håret var styft, ej långt, men
mycket tätt. Någon särdeles stor fetma egde djuret icke; späcklagret
på hudens insida var knappast en tum tjockt. Nordenskiöld önskade,
att skelettet skulle tagas till vara, och de båda konservatorerna,
Sandberg och Malmgren, fingo med anledning häraf i uppdrag att befria
benen från kött så mycket som möjligt. Köttet delades i tre delar,
den ena behölls på Polhem, men af de båda öfriga öfverlemnades en
till hvardera af de båda fartygens besättningar. — Redan samma dag
serverades en anrättning af björnkött vid gunrumspersonalens i Polhem
middagsbord. Med en viss betänksamhet förde hvar och en den första
biten i mund, men det var också endast den första. Anrättningen fick en
strykande åtgång; inom några minuter var det fat, på hvilket den
inburits, alldeles tomt. Köttet var också utmärkt mört, saftigt och
rensmakande, en verklig läckerhet för oss, som nu under sju månader
lefvat nästan uteslutande på torrt, intet smakande preserveradt kött.
Till qvällsvard, då björnstek serverades åt alla man, fingo vi
Polhemister den kraftigaste och rikligaste föda, vi på länge erhållit. Alla utom
tvenne båtsmän, som icke kunde förmå sig att smaka på björnköttet,
funno detta mycket läckert, och vi hörde flera yttra den önskan, att
det hvarje afton hädanefter måtte förunnas oss att nedlägga en björn.
Renen hade ännu ej återkommit, men lapparne försäkrade på ett
trovärdigt sätt, att han nog skulle infinna sig, då han blef riktigt
hungrig. Följande morgon visade han sig också på Mosselbays östra strand,
och på eftermiddagen kom han till huset, lugn och sansad. Han fick
mat, men begaf sig sedan åter bort och tillbragte natten långt ut på
isen. Dagen derpå återkom han och stannade hela dagen invid huset.
Inga försök gjordes att fånga honom; han fick sköta sig efter eget
behag. Natten tillbragte han en lång tid bortåt på isen, och dag för
dag blef han allt tamare och började slutligen följa oss såsom en
trogen och väldresserad hund. — En särskild uppmärksamhet visade han
mot dem, som hade vakterna under nätterna. En tidvattensmätare hade
blifvit anordnad ett stycke från stranden och, så snart observatorn
under natten begaf sig till denna5 kom renen regelbundet dit, stannade
under det observationen gjordes och följde derpå observatorn till
förstugudörren, men begaf sig sedan åter ut på isen, der han uppehöll
sig, tilldess nästa observation gjordes. Omsider utsåg han ett
nattläger åt sig i närheten af huset strax invid förstugudörren och efter
detta följde han under natten regelbundet observatorn till och från
tidvattensmätaren. Under dagen var han i allmänhet lapparne och
Kristian följaktlig på deras draggningsfärder, så ofta nämligen de
lyckades fånga honom. Detta var ingen lätt sak, ty lika tam han eljest
var och lätt för hvar och en att närma sig, lika vild och svår att komma
i närheten var han, då han märkte, att lapparne ville föra honom med
sig ut på draggning. Flerfaldiga gånger måste han fångas förmedelst
lasso.
Efter denna tid visade sig till vår missräkning och förvåning ingen
björn vid Mosselbay. Spår af en och annan trodde man sig vid flera
tillfällen hafVa sett i vår närhet, men någon björn sågs aldrig.
Framdeles skulle vi få en åtminstone rätt sannolik förklaringsgrund härtill.
Redan länge hade Nordenskiöld tänkt att, innan den egentliga
isfärden mot norr anträddes, företaga en färd till det s. k. Giles land,
om hvilket man, såsom vi ännu trodde, kände så godt som intet. Vid
denna tid, d. v. s: omkring den 10:de Mars, beslöts det, att
Nordenskiöld och Palander jämte 6 af Polhems matroser och båtsmän skulle
försöka att framtränga till nämnda land och att ett annat parti,
bestående af v. Krusenstjerna och Parent såsom ledare samt 10 man af
Gladans besättning, skulle göra en utfärd till Nordostlandet för att om
möjligt utforska denna hittills mycket ofullständigt kända del af
Spetsbergen. Båda partien skulle följas åt till Cap Torell, det ena derpå
begifva sig mot öster och det andra mot nordost längs Nordostlandets
östra kust. Båda skulle återvända samtidigt; och träffas vid någon punkt
på Nordostlandet, som vid skilsmässan komme att fastställas. Till
afgångsdag bestämdes den 16:de Mars. — Denna plan omfattades med
mycket intresse af alla, och tillrustningarna för färden gjordes med
största ifver.
En dagboksantecknare har under den 15:de Mars skrifvit följande:
"Ödet synes vara ogynsamt stämdt mot denna expedition. Så snart vi
vilja söka utföra något af större vigt och intresse, sätta naturförhållandena
sitt veto deremot. Det tyckes vara förut bestämdt, att vi skola
nödgas qvarstanna här vid Mosselbay ända till långt in på sommaren;
åtminstone har barometern, som nu under en månad stått nästan alldeles
stilla, i dag helt hastigt börjat falla mycket häftigt. Vi veta,
undervisade genom en lång erfarenhet, hvad detta innebär: sydlig storm
och snöyra, som förmodligen skall hindra de båda partien att anträda
sin tilltänkta färd. Ännu är allt lugnt. De ordinarie 5-minuters
observationerna pågå. De, som skola gifva sig ut på vandring, skrifva
bref och rapporter, hvilka skola sändas med Onkel Adam, i den
händelse detta fartyg skulle blifva i stånd att lemna Mosselbay, innan de
återvändt från sin färd. — Slädarne packas. På qvällen är allt i
ordning för utfärden, som skall anträdas i morgon kl. ½ 8 f. m." Den
16:de Mars: "Hvad vi väntat, har inträffat. En sydostlig storm rasar,
snön yr, det är ett gräsligt väder. Hvar och en är glad att få
hålla sig inom hus. Observatorn känner och visar sig ingalunda
lycklig, då han måste ut. På aftonen minskades snöyran något. Vi kunde
då från vindsfönstret se, att isen gått upp i mynningen af Wijdebay.
Äfven mot norr syntes öppet vatten. Att lemna Mosselbay i dag var
naturligtvis otänkbart."
Vädret höll sig härefter en lång tid fult. Det stormade och snöade
nästan dagligen och var jämförelsevis mycket kallt, mellan 25 och 35
grader. Dag efter dag hoppades vi, att den tilltänkta färden skulle
kunna anträdas följande morgon, men då morgonen kom, visade sig
detta omöjligt. Innan en förändring i väderleken inträdde, var största
delen af Mars förliden och nu var det för sent att företaga de tillernade
färderna, emedan den egentliga polarfärden skulle anträdas i medlet
af April månad.
Under denna tråkiga tid bereddes oss en mycket angenäm
öfverraskning, hvilken vi ej kunna underlåta att med några ord omnämna.
På vinden hittades händelsevis en dag bland andra saker ett stort,
tungt paket, med adress: Professor A. E. Nordenskiöld, Göteborg,
Svenska Polarexpeditionen. Det öppnades och befans till vår förvåning,
men särdeles stora belåtenhet, innehålla ett rikt urval intressanta böcker.
Ingen kunde till en början ana, hvarifrån dessa kommit, men för alla
var denna tillökning i vårt bokförråd så mycket mera välkommen, som
vi nu hunnit genomgå största delen af den literatur, vi fört med oss.
Bland annat funnos flera årgångar af Ny Illustrerad Tidning och dessa
läto oss inse, hvilken den välvillige gifvaren var. Böckerna utlånades
genast och lästes ifrigt. Begärligast bland alla var Ny Illustrerad
Tidning, och det skick, hvari den vid expeditionens slut befann sig, röjde
på ett i ögonen fallande sätt, att den gått igenom mångas händer. —
Vi begagna detta tillfälle att hembära de omtänksamma gifvarne,
herrar P. A. Norstedt & Söner i Stockholm, så väl vår egen som samtliga
deltagarnes i expeditionen, tacksägelse för denna gåfva, hvilken beredde
oss så många angenäma och lärorika stunder under de långa april-,
maj- och junidagarne.
*
Mosselbay
ELFTE KAPITLET.
April månad. Isfärden anträdes. Snöblindhet. En obekant hund ankommer till
Polhem. Skörbjugg. Maj månad vid Mosselbay. Färd till Greyhook och
Verlegenhook. Hafvet bryter upp. Fångstfartyg anlända. Diana. Våren kommer.
Polarfararne återvända. Onkel Adam och Gladan lemna Mosselbay.
Den tredje April, en riktig vårdag, sågo vi för första gången detta
år snösparfven. Han var mycket välkommen. Hans qvitter smekte
våra öron, som på så länge, under det vi vandrade ute, ej fått uppfatta
andra ljud än stormens dån och braket i isen. Något bortkommen
syntes han vara, der han flög från det ena isstycket till det andra eller
hoppade på det snötäcke, hvilket ännu efter snöfallen i Mars månad
höljde hela den om sommaren snöfria delen af Mosselbays omgifningar
med undantag af de kala bergssidorna. Ingenstädes fans en bar fläck
på låglandet, der han kunde komma åt någon föda och reda sitt näste.
Snösparfven var för oss en vårens budbärare. Redan i Mars
månad hade vi trott, att våren var i antågande. Vi bedrogo oss, men nu
hoppades vi med säkerhet, att en blidare tid skulle komma. Eedan
dröjde solen mycket länge ofvan vår horisont, — så länge, att det i
sjelfva verket ej mera var någon natt. Kort, men angenäm och
helsosam hade den tid varit, under hvilken natt och dag efterträdt
hvarandra. Under förra delen af den mörka tiden hade vi "dagen" om
måst kämpa mot en nästan obetvingelig sömnsjuka. De flesta bland
oss kände sig jämt sömniga och skulle utan svårighet hafva kunnat
sofva dygnet om. Mot slutet af polarnatten blef det svårt nästan för
oss alla att erhålla nödig hvila. Kunde man nu hvarje natt slumra
oroligt några timmar, fick man icke klaga. — Solen återvände och
vexlingen mellan dag och natt inträdde. Nu somnade man genast på
qvällen, så snart man intagit sängen, sof ostördt till morgonen och uppsteg
då uthvilad och stärkt. Vid denna tid hade, såsom vi nämnde, denna
angenäma vexling åter så godt som upphört; den oafbrutna polardagen
hade kommit och nu började det åter för mången blifva svårt att få
sofva, dock ingalunda så svårt, som under senare delen af den ständiga
polarnatten. — Hittills hade ingen tänkt på att anbringa gardiner för
fönstren. Under den mörka tiden voro de alldeles obehöfliga, och då
ljuset återvände, kändes detta allt för behagligt, för att vi skulle kunna
förmå oss att utestänga det från våra rum. Nu började det under
nätterna besvära oss och vi måste derför söka afhålla det från sofrummen
under denna del af dygnet. I några rum förfärdigades gardiner af
hvarjehanda tygstycken, i andra gjordes ett slags fönsterluckor af tjockt
papp, i åter andra sattes för fönstren de luckor af trä, hvilka vi
medfört från Sverige. — Under de första 8 dagarne i April månad var
vädret mildt och angenämt, men härefter blef det åter kallt, vanligen
mellan —20 och—30°. I slutet af Mars månad var en del af hafvet
utanför Mosselbay öppet, men under de kalla dagarne omkring medlet af
April tillfröso alla förut isfria ställen. På så stor sträcka af hafvet, vi
kunde se från vår lilla ö, syntes efter den 15:de April en
sammanhängande isyta.
April månad upptogs med tillrustningar för isfärden mot norr.
För denna och hvad som står i sammanhang med den kommer nästa
kapitel att redogöra. Här vilja vi endast anföra hvad som är
nödvändigt för sammanhangets skull. Afresan skedde den 24:de April. Alla
man med undantag af de sjuka, kockarne och den, som för tillfället
hade att ombesörja observationerna, följde de afresande ett stycke på
väg. Vägen togs öfver den bergskedja, som skiljer Mosselbay från
Hinlopen Strait. Det gick starkt uppföre, skaren var svag, snön djup,
hvarför det fordrades mycken ansträngning att framsläpa de tungt
lastade plädar, på hvilka de saker forslades, hvilka deltagarne i isfärden
ansett sig behöfva under sin vandring. Svetten flöt i strömmar,
oaktadt kölden var betydlig. Då tåget kommit upp på bergskedjans
öfversta del, sade vi hvarandra farväl. Afskedet var allvarsamt, men
röjde ej någon misströstan. De, som skulle qvarstanna på öfvervintringsplatsen,
insågo väl, att de afresande gingo till mötes stora mödor och
faror, men hoppet om en lycklig utgång på polarfärden lifvade oss
alla. — Tyst, ödslig och oangenäm funno vi, som skulle qvarstanna
vid Mosselbay, vår boning, då vi kommo hem. Visserligen kunde vi
vänta oss, att vårt lif skulle blifva lugnare och mindre mödosamt än.
polarfararnes, men helt visst skulle de flesta bland oss hellre velat
deltaga i färden och underkasta sig de besvärligheter, som voro förenade
med den, än tillbringa ännu några månader på Polhem, der lifvet
började blifva allt för mycket enformigt.
Motgången följde oss ännu. Redan den 26:te April återvände
Palander jämte en del af det manskap, som stod under hans befäl,
äfvensom v. Krusenstierna och hela det under hans ledning stående
partiet, hvilket enligt den faststälda planen skulle hafva åtföljt det
Nordenskiöld-Palanderska eller hufvudpartiet till Sjuöarna och först
derefter återvändt till Mosselbay. — Under nedfärden för den
bergskedja, som nyss omnämnts, hade slädarne lidit så stora skador, att de
måste undergå en genomgripande reparation. En sådan kunde endast
företagas i Polhem och det var för att få denna verkstäld, som
Palander återkommit. — Hvad angår v. Krusenstierna, så hade han måst
afstå från allt vidare deltagande i färden hufvudsakligast derför, att hans folk
visat sig vara allt för mycket försvagadt för att kunna uthärda de mödor och
ansträngningar, som voro förbundna med en färd, sådan som den tilltänkta.
Följande morgon vaknade åtskilliga af dem, som dagen förut
återkommit till Mosselbay, med häftiga smärtor i ögonen. De plågades af
snöblindhet. Då flera bland oss sedermera angrepos af denna sjukdom,
vilja vi anföra, hvad Envall i sin rapport yttrar om densamma. "Af
ögonsjukdomar ha några enkla konjunktiviter förekommit samt dess
utom 7 fall af snöblindhet, deri dock icke inberäknade de fall,
äfvenledes 7, som förekommo under isfärderna och hvaraf åtskilliga lära ha
varit ganska intensiva. Denna åkomma uppkom alltid hos sådana, som
icke begagnade glasögon
nytta, utan rent af oundgängligt nödvändiga, om förrådet af dem ej var tillräckligt, fingo timmermännen tillverka sådana glasögon, som eskimåer och grönländare
begagna. De äro af trä och ingenting annat än stenopeiska brillor. Dessa voro
dock ej så goda som de riktiga glasögonen och ej så beqväma att gå med som
dessa senare. Af glasögonen äro de sotfärgade bäst, de blåa minska ej
ljusintesiteten, förändra endast färgen och äro derför ej så pålitliga för förebyggandet af
snöblindhet. Gröna eller blåa slöjor eller flor, som under de engelska arktiska
expeditionerna varit pröfvade och äfven under vår expedition af en eller annan
försöktes, äro ej heller så pålitliga. Den, som begagnar de sotfärgade glasögonen,
undgår med säkerhet att blifva snöblind." Envall; anförda rapport., dels på trots, dels emedan de tyckte dem
vara otrefliga att gå med. Ingen enda, som ordentligt begagnat sina
glasögon, har varit angripen, ehuru å andra sidan många, som gått utan
desamma, också blifvit förskonade.
Denna sjukdom, som för de arktiska trakterna är så vanlig,
uppkommer vid arbete eller marsch ute på snöfälten, der ögat icke har
en enda mörk fläck att hvila på. Den uppstod ytterst hastigt,
patienten förnam liksom allt insvept i dimma och förmådde ej ensam taga
sig fram. En vanligen ytterst häftig värk inträdde kort efteråt, och
efter några timmar — 5 till 10 — fans en den häftigaste konjunktivit
med stark ansvällning af konjunktiva och till och med ögonlocken.
Tårarne strömmade i floder utför kinderna, och patienten jämrade sig
som ett barn för smärtorna, som han beskref såsom liggande djupt in
i ögat och i pannan, öfver ögonbrynen samt inuti hufvudet. I de
flesta fall förefans ömhet öfver ciliartrakten, och förr eller senare
utbildade sig en keratit med en vanlig diffus grumling af hela cornea.
1 dessa fall var äfven fotofobien stegrad till det yttersta, och ögonlocken
höllos spastiskt tillslutna. Några fall, som jag undersökte med
ögon-spegel, visade endast en hyperemi i ögats botten.
Genom behandling med kalla kompresser, kalabar och i de fall,
der smärtor i pannan funnos och cornea var något mera afficierad,
atropin, gick processen öfver på ett par dagar, och intet tecken utvisade,
hvad patienten lidit.
Någon bestämd indikation för kalabar kan jag ej ange, men säkert
är, att i de fall, der jag tidigt använde detsamma, gick sjukdomen vida
fortare tillbaka, än der jag dröjde med eller helt och hållet uraktlåtit
dess användande. Likaså prisade löjtnant Palander under isfärderna
bruket af kalabar i de fall af snöblindhet, som då förekommo. Jag
hade alltid tänkt mig snöblindheten såsom en öfverretning af ögats
nerver och en bländning, hvarigenom patienten förlorade synförmågan,
och från denna synpunkt tänkt mig kalabar såsom nyttigt. Utom i
engelsmännens och amerikanernas resebeskrifningar från de arktiska
trakterna hade jag ingenstädes sett snöblindheten något närmare
omtalad. Dessa tyckas dock ha under denna benämning inregistrerat
hvarjehanda ögonsjukdomar. Deras behandling bestod helt enkelt uti
indrypande af "Wine of opium." Detta har jag också försökt i ett par
fall och kan icke neka, att jag fann medlet ganska godt; dock gjorde
kalabar processen betydligt kortare. I ett par fall voro smärtorna så
häftiga, att jag endast genom användande af atropin och
morfininjektioner samt artificiel igel kunde stäfja dem."
Vid denna tid visade sig vid Polhem en för oss obekant hund.
Denna bragte oss på den tanken, att några af de fångstmän, hvilka på
hösten blifvit innestängda vid Greyhook, mot all vår förmodan och utan
att underrätta oss härom tillbringat vintern på det ställe, der deras
fartyg innefrusit. För att se till, huru härmed förhöll sig, och för att,
om några menniskor funnos vid Greyhook, bringa dem den hjelp, hvaraf
de helt säkert voro i behof, begaf sig Palander dit, åtföljd af styrman
Stjernberg. Den 1:sta Maj kl. 8 på eftermiddagen återvände de till
Polhem efter 29 timmars nästan oafbruten vandring. Kl. omkring 8
på morgonen samma dag hade de anländt till Greyhook och kunde ej
upptäcka den minsta skymt af vare sig folk eller fartyg, hvarvid dock
bör märkas, att en för tillfället rådande svår snötjocka gjorde en mera
noggrann undersökning af platsen omöjlig. Deras vandring hade varit
mycket ansträngande. Hög s. k. skrufis, öfver hvilken de måste klättra,
fylde hela mynningen af Wijdebay. Nedanför isblocken lågo här och
der djupa snödrifvor, i hvilka de sjönko ned till midjan. På sina
ställen förenades isstyckena af nybildad is, hvilken var så svag, att de
föllo igenom den. Mot slutet af vägen blef deras trötthet så stor, att
de flera gånger somnade, då de kastat sig ned på en snödrifva för att
hvila sig några ögonblick. De plågades af en beständig törst, hvilken
de förgäfves sökte stilla genom att äta snö och is. — Dagen efter
den, på hvilken de hemkommit, angreps styrman Stjernberg mycket
svårt af snöblindhet. — Hvarifrån hunden kommit, blef en länge
obesvarad fråga.
Den 3:dje Maj återtogo Palander och hans folk sin färd mot
norden. Vi lemna härmed tills vidare våra polarfarare och skola i stället
i korthet berätta, hvad som tilldrog sig vid Mosselbay under deras
frånvaro. — Den tid, som närmast följde, var utan gensägelse den
dystraste och sorgligaste under hela expeditionen. Maj månad var
kommen, men vintern höll fortfarande i sig. Stundom höjde sig luftens
temperatur till —5 eller —6°, men i allmänhet höll den sig omkring
—10°. Ymnigt med snö föll. Solen var visserligen sedan länge
circumpolar, men det var endast sällan, som vi fingo se den. En kall,
tjock dimma låg för mestadels lägrad öfver Mosselbay, eller också
undanskymdes solen af tunga, lagt liggande moln. Isen, som spärrade
våra fartyg och gjorde all förbindelse mellan oss och den öfriga
verlden omöjlig, låg orubbad och, som det tycktes, orubblig och tilltog i
stället för att aftaga i tjocklek. Dagligen och stundligen flögo våra
blickar ut öfver hafvet, men ej den minsta flik öppet vatten kunde vi
se. — Proviantförrådet började blifva hårdt medtaget och en och annan
för oss mycket vigtig artikel att tryta. Så t. ex. ättika och lemonjuice,
ett par af de kraftigaste antiscorbutica vi egde. Stor och allmän
kraftnedsättning rådde särskildt bland manskapet och påkallade i hög
grad en förökad ranson. Men det var att frukta, att en ännu större
nedsättning i ransonen än den redan skedda skulle blifva nödvändig. —
Skörbjuggen började gripa omkring sig i betänklig grad. Den 6:te
Maj undergick manskapet på Onkel Adam sjukmönstring, och denna
utvisade, att alla med undantag af en enda voro skorbutiska, några så
svårt, att Envall ansåg rådligast, att de flyttades i land, der de kunde
skötas omsorgsfullare än om bord, och der de stora, luftiga rummen
erbjödo en helsosammare vistelseort än den trånga kajutan på fartyget.
Äfven på Gladan var helsotillståndet långt ifrån tillfredsställande, och
till och med hos flera af Polhemisterna började skörbjuggssymptom
visa sig. Hos de senare voro de likväl i allmänhet lindriga, utom hos
lappen Anders, hvilken märkvärdigt nog, oaktadt han hela vintern om
nästan dagligen varit ute och i verksamhet och oaktadt han bort hafva
mindre att frukta af denna sjukdom än någon af oss andra, redan i
slutet af April månad häftigt angreps af detta de arktiska trakternas
plågoris. Dagligen kom en stor skara af skörbjuggspatienter från
fartygen i land, somliga gående på kryckor, andra stödjande sig på käppar,
och åter andra burna af sina friskare kamrater. En sorgligare syn än
denna kunde man knappast under våra förhållanden få se. —
Hemlängtan eller åtminstone längtan att snart få lemna Mosselbay började
få insteg hos flertalet bland oss, och oron öfver våra frånvarande
kamrater bidrog äfven att göra vårt lif allt annat än gladt. — De
vanliga samtalsämnena voro den ihållande kölden, isen, matbrist, skörbjugg,
faror och allehanda vedervärdigheter. Mest oroade oss dock
skörbjuggen.
Må det nu tillåtas oss att anföra, hvad vår läkare yttrar om denna
sjukdom: "Bland de mest framstående symptomen af skörbjuggen voro
de rheumatoida smärtorna, som uppträdde ganska tidigt och hos den
oerfarne lätt kunde förvilla diagnosen, och det anemiska och nedsatta
tillståndet. Affektioner af tandköttet saknades i många fall. Stora och
obehagliga sår i gommen voro ej sällsynta. I många fall voro flera
tänder lösa och vacklande i sina hålor. Näsblödningar och blödningar
i bindväfven, dessa senare gifvande sig till känna under form at hårda
infiltrat under huden med eller utan blågredelin missfärgning af denna,
förekommo i de allra flesta fall. Dessa infiltrat, som oftast voro
benhårda och hade en utsträckning från en valnöts till en knuten näfves
storlek, voro än oömma, än ömmande och värkande. Några gånger
sträckte de sig öfver hela benet från ljumsken till långt nedom knäet
eller tvärt om från tårna till ofvan knäet med alla de färgskiftningar,
som uppstå efter en grundlig kontusion. Benen voro i dessa fall
alldeles omöjliga att röra, och patienterna måste då begagna kryckor.
Infiltrationerna voro betydligt allmännare på benen än på armarne och
förekommo på dessa sista alltid i ringa utsträckning; funnos aldrig
på bålen. De små purpurafläckarne, som äro så karakteristiska,
saknades endast i ett par fall; likaså saknades sällan ödem i underbenet i
de utbildade fallen. — Af hela personalen hafva 41,7 %, och af de
olika ålderklasserna, under 20 år 50 %; 21—30 år 43,7 %; 31—40 år
36,3 %; öfver 40 år 44,4 % varit af skörbjugg angripna, men af dessa
siffror kan ingen slutsats dragas; de äro helt tillfälliga. Sjukdomen
angrep så väl dem, som hade sämsta kroppskonstitutionen, som de
starkaste och kraftfullaste. Några, som hade motvilja för den
preserverade födan och uteslutande eller företrädesvis lefde af salt mat, blefvo
främst af alla angripna.
Sammanlagdt ha af skorbut förekommit 28 fall, deraf 12 om bord å
Onkel Adam eller 92,3 % af besättningen, 10 om bord å Gladan eller
40 % och 6 bland Polhems folk eller 20,6 %.
Dessa olika procenttal synas mig tala på ett afgörande sätt för de
bland besättningarna rådande förhållandenas olika inverkan. Såsom
ogynsamt för Onkel Adams folk måste man anse, dels att de hade mera
saltföda än vi öfriga, dels deras sämre bostad och den mindre goda
ordning och renlighet, som der rådde, och för Gladan den trånga
bostaden samt dess utom för båda dessa fartygs besättningar den psykiska
inverkan af att helt oväntadt se sig tvungna till en öfvervintring i
dessa öde och dystra trakter. För Polhems folk var allt detta, som
ofvan påpekats, vida gynsammare. För dem alla tillkommer ett vigtigt
etiologiskt moment i afseende på skörbjuggen, nämligen de nedsatta
ransonerna. Att de arktiska trakterna särdeles predisponera för
utvecklingen af skörbjugg, är en så allmänt känd sak, att jag ej behöfver
framhålla den. Kommer så härtill ett så vigtigt moment som
otillräckligheten af föda, så har man endast att lyckönska sig till, att
förhållandena gestaltade sig så lyckligt som nu, och att blott en enda
patient förlorades.
Med afseende på behandlingen sätter jag främst en ordnad diet
med uteslutande så mycket som möjligt af salt föda, vidare den största
renlighet och snygghet samt rörelse i friska luften och en jämn, för
sinnet helsosam verksamhet. Bland farmaceutiska medel har jag med
stor fördel användt jern och kina och vill i synnerhet prisa det
förstnämnda såsom motverkande och förbättrande anemien. — Vegetabilier
och växtsafter af hvarjehanda slag hafva ansetts särdeles välgörande
och visserligen med rätta. S. k. lemonjuice eller konserverad citronsaft
är utan tvifvel också ett godt medel att förekomma sjukdomens utbrott
eller att lindra den redan utbrutna. Bäst af allt syntes mig hjortron
vara; de gåfvos till belopp af 125 gram eller 3—4 stora desertskedar
dagligen. Jag hade flera, gånger tillfälle att iakttaga skilnaden mellan
patienter, som fingo hjortron, och sådana, som jag till en början afhöll
derifrån. De förras förbättring började ganska snart och gjorde stora
framsteg, under det de senare nästan förblefvo på samma punkt, tills
de fingo samma behandling, hvarefter deras förbättring äfven snart
inträdde. Jag tviflar icke blott icke, utan är mycket böjd för att tro, att
en del och kanske de flesta andra bärsylter ha lika god verkan. Jag
hade endast tillfälle att i ett enda fall pröfva lingon, och de visade
sig af god verkan. Dessutom gjorde både picklesen och pepparroten
god effekt, och den preserverade mjölken var nog ej heller utan
betydelse. — Enligt den åsigten, att sjukdomen skulle bero på
minskning af kalisalterna i blodet, skulle köttextraktet ha varit särdeles
välgörande. Det utspisades i stora qvantiteter, men jag kunde aldrig se
någon verkan deraf. Häremot skulle man dock kunna invända, att om
vi saknat det, skulle sjukdomen rasat ännu värre.
Utom af högsta nödvändighet tillät jag aldrig en skörbjuggspatient
att ligga stilla eller hålla sig inne; kunde de ej gå, så förfärdigades
kryckor och käppar åt dem, och de måste ut i friska luften ett par
timmar dagligen. — Såsom utvärtes medel använde jag hufvudsakligen
spiritus camphoratus, hvilket af patienterna var särdeles omtyckt såsom
lindrande värken och smärtorna i de ofvan omnämnda infiltraten. — Den
kortaste tid, som någon skörbjuggspatient var under behandling,
var 14 dagar, den längsta 132 dagar. Samtliga underhållsdagarne för
de skörbjuggsjuka hafva utgjort den ansenliga summan af 1,900 eller
i medeltal 67 dagar på hvar och en."
Oaktadt sin dystra och sorgliga grundton saknade ej heller denna
tid sina glada och angenäma stunder. Sådana voro företrädesvis de få
dagar, då himlen var molnfri, då solen sken och luftens temperatur
närmade sig fryspunkten. Då glömde vi is, matbrist och skörbjugg
och lägrade oss vid den solbelysta delen af vår stuga, njöto af värmen,
insöpo i fulla drag den rena luften, lyssnade till snösparfvarnes
behagliga vårqvitter och följde med blicken de måsar och haf hästar, som
sväfvade öfver oss och styrde sin flygt ut mot det isbetäckta hafvet.
Nu tänkte vi: snart skall det blifva sommar, luften uppvärmas, hafvet
åtminstone delvis öppna sig, en mängd fogel kunna skjutas,
fångstmännen komma med bref och tidningar från det kära hemlandet och
vi sjelfva kunna lemna Mosselbay, somliga bland oss för att genast
styra kosan mot hemmet, andra för att besöka för oss ännu obekanta
trakter af Spetsbergen och här göra stora upptäckter af hvarjehanda
slag. Dessa dagar hade vi också nöjet att se en och annan sten blottas,
i synnerhet på sådana ställen, der vi förut utspridt snön, så att den
bildade ett tunnt lager. Det var som hade under dessa vackra dagar
en friskare anda genomträngt hvar och en och förjagat den oro, som
i allmänhet besvärade nästan alla.
Fåfängt bemödade vi oss vid denna tid att skjuta något villebråd
och förskaffa våra sjuka färsk föda. På foglar var ingen egentlig brist,
men de voro oåtkomliga. Endast ett par ripor, hvilken fogel redan
nu börjat rugga, och några snösparfvar lyckades vi fälla. De senare
voro numera rätt allmänna omkring Mosselbay. Hvaraf de lefde, då
hela trakten var täckt med snö, hafva vi svårt att förstå. En, som
sköts den 7:de Maj, var mycket fet. I dess kräfva funnos inga
födoämnen, ej heller några i körtelmagen, och i muskelmagen, endast en högst
ringa mängd af till oigenkännelighet sönderdelade växtämnen jämte
några gruskorn. — Af sälar sågo vi dagligen ett ej ringa antal och
gjorde många försök att få dem inom skotthåll, der de lågo på isen
bredvid sina hål. För de preserverade födoämnena hade vi nu alla
fått en nästan obetvingelig afsmak. Huru hungriga vi än voro, kände
vi oss mätta, så snart vi fingo syn på det preserverade köttet. De
salta födoämnena voro visserligen vida bättre, men äfven de började
blifva mindre välsmakande och aptitliga. Alla skulle i följd häraf
hafva betraktat en bit stekt sälkött såsom en läckerhet, och alla voro
derför också ifriga att få skjuta någon säl. Men sälarne gäckade all
vår jagtskicklighet. Till en början sökte man komma i närheten af
dem derigenom, att man smög sig bakom de större isstycken, som
förekommo temligen allmänt på den del af det isbetäckta hafvet, der
sälarne i allmänhet uppehöllo sig. Detta ville dock alls icke lyckas.
Då man insett, att detta sätt att gå till väga icke skulle leda till det
afsedda målet, förfärdigades en skottskärm, hvilken uppstäldes på en
af ett par skidor gjord släde, som sköts framåt af den bakom skärmen
gående jägaren, då han ville närma sig någon säl. Skärmen utgjordes
afett lakan, som var utspändt på en fyrkantig ram af smala, tunna
träläkter. På lakanet funnos tvenne hål: ett, genom hvilket bösspipan
kunde utskjutas, och ett något mindre än det andra, genom hvilket
jägaren kunde hålla utkik på den säl, hvilken han nalkades. Endast en
gång lyckades man att förmedelst denna apparat komma en säl inom
skotthåll, men denna gång förfelade skottet eller blef åtminstone icke
dödande. Visserligen försäkrade skytten, att han, då skottet brunnit
af, sett en stark blodström framvälla ur djurets rygg, men sälen
förfogade sig dock, såsom det tycktes utan svårighet, ned genom det hål,
bredvid hvilket den hvilade. Skytten var fullt öfvertygad, att den
blef liggande död på den del af hafsbottnen, som låg rätt under den
öppning i isen, genom hvilken den begifvit sig ned, och skyndade
derför hem efter redskap för att upptaga honom. Men huru mycket
man än tittade genom vattenkikare och trefvade med båtshakar och
lansar, blef det dock omöjligt att upptäcka den såsom död förmodade
sälen. — Någon stund efter det letandet öfvergifvits, sågs ett dylikt
djur vältra sig upp genom samma hål, i hvilket det man sökt
försvunnit. Osannolikt är det icke, att detta just var detsamma, ur hvars
rygg den starka blodströmmen setts framvälla.
På arbete ledo vi ingen brist, utan hade tvärt om mera att göra,
än vi hunno med. Polhem skulle ställas i ordning, så att det vore
färdigt att ofördröjligen lemna Mosselbay, så snart detta påfordrades. De
under vintern nedtagna rårna och stängerna uppsattes, maskinen undergick
en sorgfällig undersökning och rengöring, alla spår efter fartygets
kamp med is och storm under vintern utplånades så mycket som
möjligt, kol fördes om bord, båtarne omsågos m. m. — I land voro också
många arbeten att förrätta. Bland dessa vilja vi nämna husets dagliga
rengöring, hämtning af all den is, hvilken kocken behöfde, uppletande
och tömning af de med renmossa fylda säckarne o. d. En del af
renmossan fördes upp på vinden, med en annan del fyldes det röda
observatoriet, som nu ej längre kunde begagnas till sitt ursprungliga
ändamål, och för förvaring af återstoden uppbyggdes ett stort hus, till
hvilket materialet utgjordes af fylda renmosse-säckar.
De vanliga observationerna fortgingo på samma sätt som hittills,
ehuru nu observatörerna voro till en del andra än förut, i det de
båda maskinisterna, timmermannen och konservatorn inträdt i stället
för dem bland de förra observatörerna, som deltogo i isfärden. — Denna
färd var ej väl anträdd, förr än Wijkander började anställa en serie af
pendelobservationer. Till observatorium begagnade han det lilla rum,
hvilket först nyttjats till matrum. — Med de meteorologiska och
magnetiska observationerna förenades nu också tidvattensobservationerna,
hvilka förut en lång tid skötts af manskapet ensamt. De fingo också
efter detta större utsträckning. Hittills, om vi undantaga senare hälften
af September, hade vattnets höjd endast iakttagits för hvarje timme;
nu observerades den derjämte hvarje 5:te minut under minst en hel
timme fyra gånger på dygnet, nämligen vid tiden för högsta och lägsta
vattenståndet eller då, såsom sjömännen säga, strömmen kantrade.
Numera skedde också afläsningen förmedelst den största af de båda
astronomiska tuber, hvilka vi fört med oss. Denna var uppstäld vid ena
husknuten. Vi sluppo sålunda besväret att för hvarje timme gå till
den temligen långt ut på isen stående vattenmätaren, äfvensom det
obehaget att vid 5-minuters observationerna en hel timme om stå på den
vattendränkta isen. Vi hade endast att någon gång om dagen, särskildt
under den kallare tiden, se till, att den vak, i hvilken instrumenten
för angifvandet af vattnets höjd stodo och lågo, icke tillfrös.
Ej alltid var nämnda tub inriktad på tidvattensmätaren; ofta kastades
den om och riktades utåt hafvet, hvilket vi noggrant mönstrade i tanke
och hopp att få se någon större öppning i isen, någon seglare eller
något ångfartyg. Då våra förhoppningar i dessa afseenden svekos,
betraktade vi med stor uppmärksamhet och lifligt intresse de sälhundar,
hvilka lågo här och der på isen. För det obeväpnade ögat syntes de
förhålla sig alldeles stilla, men sedda genom tuben visade de sig vara
nästan ständigt i rörelse. Ån reste de upp hufvudet liksom för att
lyssna, synbarligen fruktande, att någon fiende till deras lugn befann
sig i närheten; än tumlade de om på isen och gjorde härunder de mest
egendomliga rörelser med fötter och hufvud. De flesta sälar, vi sågo
vid denna tid, tillhörde arten Phoca hispida (Ringlad säl). En och
annan Phoca groenlandica (Grönlandssäl) sågo vi också, men aldrig någon
Phoca barbata (Storkobbe).
Efter förloppet af första hälften af Maj inträdde en angenäm
förändring i väderleken. På en tid af ständigt rusk, kall nordvestlig vind,
snöyra, snötjocka och nedmulen himmel följde klara och vackra dagar,
under hvilka ingen molnfläck dolde himlens klara blå eller
undanskymde den strålande solen, och under hvilka luften var så ren, som
den endast kan vara det på Spetsbergen. Så fult detta land syntes
oss vara förut, lika vackert föreföll det oss nu. Foglarne blefvo allt
flera. De små, nätta, för oss så kära snösparfvarne qvittrade så gladt
och behagligt omkring vår stuga, hafhästarne seglade dag och natt
öfver viken och de snöhvita ismåsarne gjorde då och då ett besök hos
oss. I de närliggande fjällen tilltog bullret och larmet dag för dag. — I
SV och V låg dagen om en mäktig, mörk molnbädd, hvilken syntes
bildad af en mängd intill hvarandra stående pelare. Vattensky kallades
den af sjömännen, och den angaf, att öppet vatten fans i vår närhet.
På södra sidan om huset började den ena bara fläcken efter den andra
att visa sig; små vattenpölar uppkommo här och der, och den sura
renmossa, som låg utanför huset, började ryka i solbaddet. — Då och
då syntes praktfulla hägringar, särdeles i NV och N. Mer än en gång
sågo vi åt detta håll ett långsträckt, stort, kuperadt land. Vid
upprepade tillfällen trodde än en, än en annan sig märka ångbåtsrök och
fartyg långt ut till sjös, men vid närmare påseende befans ångbåtsröken
vara en molnmassa och fartygen — isbitar.
Den 20:de Maj afgingo v. Krusenstjerna, Parent och 7 man af
Gladans manskap på en expedition mot vester. Deras afsigt var att
söka öfver isen framtränga till Norsköarna och, om möjligt, derifrån till
Kobbebay, en vik på nordvestra kusten, för att på dessa ställen
nedlägga skriftliga underrättelser om vår vistelseort, våra provianttillgångar
m. m. Vi kände nämligen icke, huruvida vår vistelseort var känd i
Sverige, och vi voro fullt förvissade, att proviant, bref och tidningar
afsändts till oss från hemlandet antingen med något särskildt från
Sverige afgånget fartyg eller öfver Norge med någon af de fångst skutor,
hvilka i slutet af April pläga afgå från Finmarken till Spetsbergen.
Underrättelserna skulle tjena det eller de fartyg, hvilka voro destinerade
till oss. — För denna expedition hade om bord på Gladan förfärdigats
en båt och en till denna hörande släde. Båten bestod af en trästomme,
gjord af tunna, glest stående och liggande bräder, samt i oljefärg
indränkt segelduk, hvilken spändes öfver trästommen. Till skenor på
släden användes blecket i tomma preservburkar.
På morgonen den 27:de återvände detta parti, utan att hafva
kommit till de platser, som utgjorde målet för deras färd. Redan vid
Greyhook hade återfärden måst anträdas. Isen hade visat sig vara på sina
ställen mycket svår att befara, på andra åter allt för svag. Innan ett
framträngningsförsök längre mot vester kunde företagas med utsigt att
lyckas, måste ovilkorligen båt och släde undergå vissa förändringar.
Planen hade emellertid ej öfvergifvits. Ett nytt försök skulle göras,
så snart de nämnda, behöfliga förändringarna blifvit verkstälda. För
den skull hade en proviantdepot nedlagts på Greyhook. Här hade
ingen sett vare sig fångstmän eller fångstskutor. Under deras frånvaro
hade isen brutit upp i närheten af Mosselbays vestra udde, så att de,
då de återkommo, måste göra en lång omväg inåt Wijdebay, för att
komma förbi den öppning, som bildat sig i isen. Parent uppgaf, att
han vid återkomsten på östra stranden af Wijdebay sett några
exemplar af fjæreplyten, en fogel, som vi ej observerat detta år.
Samma dag, som detta parti lemnade Mosselbay, afgick ett annat,
bestående af Clase, Stjernberg och en af Onkel Adams manskap, till
Verlegenhook. Dessa uppbyggde här en varde och inlade i denna
skriftliga underrättelser om oss. Vi tänkte oss såsom möjligt, att något
fartyg, medförande lifsmedel till expeditionen, inom kort skulle lyckas
framtränga till Hinlopen, och till ledning för detta skulle nämnda
underrättelser tjena.
En betydelsefull dag var för oss den 23:dje Maj. Då hemkommo
nämligen en del af polarfararne. Alla de hemvändande voro friska
och mycket nöjda med sin färd samt meddelade goda underrättelser
från det Nordenskiöld-Palanderska partiet. Från detta hade de skilts
vid Phipps ö, dit färden gått lyckligt och ganska hastigt, oaktadt isen
omkring Sjuöarna varit af mycket svår beskaffenhet. Deras
meddelanden ingofvo oss den förhoppningen, att våra polarfarare, sedan de nu
tillryggalagt den, såsom vi trodde, svåraste och derjämte utan tvifvel
minst intressanta delen af vägen, skulle komma långt mot norr och
kunna, oaktadt alla motigheter, lemna ett vigtigt bidrag till
polarfrågans lösning — något, som vi i sanning för ett halft år sedan ingalunda
hade vågat hoppas. — Efter dessas återkomst blef det lifligare i
Polhem. Arbetsstyrkan hade fått en tillökning, som var mycket väl
behöflig, om vi skulle kunna medhinna allt, som borde uträttas till den
tid, då vi beräknade att få säga ett gladt farväl till Mosselbay.
Draggningarna, som en tid bortåt bedrifvits lamt, fingo ny fart. De
voro nu i följd af isens betydliga tjocklek — denna uppgick till 6—7
fot — mycket besvärliga, men också af stor vigt och stort intresse.
Under sina draggningsfärder hade lapparne och Kristian alltid bössor
med sig, men ansträngde sig i början förgäfves att komma åt någon
säl eller några foglar. En dag återvände de likväl med, som vi tyckte,
särdeles godt jagtbyte. Två af dem hade, medan de andra draggade,
gjort en tur upp på Ripfjället — så kallade vi vanligen det berg, på
hvilket riporna först upptäcktes af lapparne — och lyckats skjuta
3 ripor och 13 tejstar, af hvilka några bland våra svårast angripna
skörbjuggspatienter fingo en helsosam och god måltid.
Den 25:te Maj sågo vi på detta år för första gången några stånd,
af Skörbjuggsörten, försedda med präktiga, gröna blad, hvilka dock
voro sedan förra året, men skyddade, som de varit, af ett snötäcke,
bibehållit sig, som det tycktes, fullt friska. Dagen derpå funno vi
Saxifraga rivularis, hvilken redan började utveckla sina bladknoppar.
Samtidigt varsnades en liten svart spindel, hvilken var flitigt
sysselsatt att spinna sitt nät i en bergsskrefva. Några små varelser, som
den skulle kunna fånga i nätet, syntes dock ännu icke till.
Djur- och växtverlden på land började sålunda vakna till nytt lif; att vi med
uppmärksamhet skulle följa och mycket glädja oss åt detta
uppvaknande, torde lätt inses.
Den 29:de och 30:de Maj voro för oss mycket vigtiga dagar. På
morgonen den 29:de berättade Stjernberg, som under natten haft vakten,
att vid Mosselbays SV udde, äfvensom rätt ut från denna vik, öppet
vatten syntes. Att denna berättelse väckte allmän glädje, behöfva vi
ej säga. Alla kikare, som funnos, blefvo flitigt använda. Uppgiften
befans riktig; också tröttnade vi icke snart att betrakta de blåa strimmor,
som här och der visade sig i det bländande hvita istäcket. Vid
inträdande högvatten slöto sig remnorna i isen, men ett stort isblock,
hvilket legat i mynningen af Wijdebay, allt sedan hafvet sista gången
isbelades, sågo vi hela dagen utan afbrott vara i rörelse och på
eftermiddagen flytta sig långt NV hän, och detta gaf på ett otvetydigt sätt
till känna, att isen utanför Mosselbay var bruten på en stor sträcka och
i drift. — Den 30:de på f. m. började barometern falla starkt. Detta
sågo vi ej ogerna. Detta bebådade nämligen sydlig vind. På aftonen
blåste det också upp en frisk sydostlig bris, hvilken satte isen i rörelse
utanför Wijdebay, och innan qvällen kom, hade vi den glada anblicken
af en vidsträckt, i solskenet glittrande vattenyta, sträckande sig från
Verlegenhook mot Welcomepoint.
Den 31:sta Maj var den första dag allt sedan i Januari månad,
hvars medeltemperatur uppgick till öfver fryspunkten. På middagen
var det nära 4 grader varmt ute. Detta var mer, än vi på länge haft.
Också njöto vi i fulla drag af värmen. Många af oss sutto en god del
af dagen vid den solbelysta sidan af huset och sågo på, huru den ena
bara fläcken efter den andra visade sig, huru isen inuti viken blånade,
huru vattensamlingar bildade sig dels i husets granskap, dels vid
stränderna och invid grundisarne, och framför allt, huru vågorna rullade
utanför Mosselbays mynning på den solbelysta mörka vattenytan. Endast
en 4—5 mil långt isbälte stängde våra fartyg från öppet vatten. Snart,
så hoppades vi, skulle denna vara borta, och vi kunna lemna vårt ide
i Mosselbay och ännu en gång få gunga på dessa vågor. — På
eftermiddagen kommo Kristian och en af lapparne, hvilka varit ute vid
iskanten. De förde med sig många foglar och en ung säl. Sälköttet
fick en strykande åtgång och prisades mycket.
För de vigtiga dagar, som nu närmast följde, och för hvad som
inträffade under dessa, skola vi låta en dagboks antecknare redogöra.
De voro vigtiga, emedan nu våren kom och förbindelsen mellan oss
och den civiliserade verlden återstäldes.
"Juni 1:sta. Härligt väder. Det är knappast möjligt att vistas
inne en minut. På morgonen sågo vi en säl inuti viken, hvilken
begifvit sig upp genom ett af de hål, draggarne för en tid sedan huggit.
Ett skott aflossades på honom, hvilket hade till påföljd, att han helt
hastigt kröp ned och ej visade sig vidare på hela dagen. Isen ser mörk
ut. Allmänna åsigten är, att han försvagas och minskas dag för dag.
De svårast angripna bland våra sjuka, lappen Anders och Larsson från
Onkel Adam, tycktes nu vara på bättringsvägen. Den förre vaktar
hönsen, hvilka i dag för första gången efter sin ankomst till
Spetsbergen äro ute. De finna stort behag i solskenet. Larsson är nu så kry,
att han kan gå och hålla sig utom hus. — Talrika individer af den
lilla näpna fjæreplyten hafva i dag helsat på oss på vår holme och
sprungit omkring bland stenramlet och längs iskanten på stranden. I
fogelfjället är ett väldigt larm, framkalladt af måsar och tejstar.
Kryckjan har redan lagt ägg. Dagens jagt inbragte en säl, några alkor,
tejstar och gråmåsar. Till qvällsvard hade vi sälbiff i gunrummet. Det
var den läckraste måltid, vi haft sedan de dagar, då vi fingo björnkött.
Det preserverade köttet är numera omöjligt att äta. — Cochlearian
börjar blifva allt vanligare, den förekommer under en mycket småväxt
form på ön. Lappen Anders har måst förbinda sig att plocka och äta
allt grönt, han kan komma öfver. Ett par andra växtarter börja
utveckla sina blad, nämligen Cardamine bellidifolia och Papaver nudicaule,
"Juni 3. Gässen (Anser torquatus) äro ankomna. Så väl Envall
som lapparne sågo många sådana på Mosselbays vestra strand, der de
jämte en mängd fjæreplytar uppehöllo sig vid de rännilar och
vattenpölar, som under de sista varma dagarne bildat sig. En hel svärm
myggor visade sig vid huset. Kjellman påträffade flera spindlar, 2:ne
små landtmaskar och dessutom en stor skara gulhvita Poduror, som
uppehöllo sig bland mossan och under småstenar. De voro mycket
lifliga.
Den minsta af Gladans båtar fördes i dag ut till Wijdebay af
Gladisterna. Båten stod på en släde. Seglet var hissadt och fyldes af
en mycket styf sydostlig bris. De medföljande personerna hade nästan
intet annat att göra än att styra släden, som "sköt god fart" för
båtseglet. Med denna båt skulle den tilltänkta färden till Norsköarna
företagas. Nu, sedan hafvet öppnat sig, kan naturligtvis ej
segelduksbåten användas. Med denna afsåg man endast att öfverfara mindre
vattensträckor.
"Juni 5:te. I dag anträdde v. Holten och 4 man af Gladans
besättning färden till Norsköarna. — Två Polhemister voro på
förmiddagen ute vid iskanten för att jaga. De hemkommo alldeles lastade med
alkor och tejstar. Alkans kött, lagadt såsom biff, är särdeles förträffligt,
men fogeln måste först flås, och köttet — det är endast bröstmusklerna
vi använda — befrias väl från fett. — Kapten Clase förde ut sin båt
i öppna vattnet för att anställa storjagt. Båten hade ej väl kommit i
vattnet, förr än ett förfärligt skjutande började. Från land hörde vi
skott på skott lossas. En stor mängd alkor utgjorde jagtbytet.
"Juni 6:te. Länge och otåligt hafva vi väntat, att något fartyg
skulle komma. Några funnos bland oss, som hoppades att redan i
April månad erhålla underrättelser från den civiliserade verlden,
stödjande sig på det faktum, att vissa år fartyg vid denna tid förmått
framtränga till Spetsbergens nordkust. Men så väl April som Maj månader
förflöto, utan att isförhållandena undergingo någon förändring och blefvo
sådana, att ett fartyg kunde komma i vår närhet. Nu, sedan hafvet
blifvit öppet, kunde vi hvarje dag vänta att träffa åtminstone någon
fångstman. Mycket hafva vi längtat efter den stund, då detta skulle
inträffa. Knappast har, sedan isen skingrade sig utanför Mosselbay,
någon timme förgått, under hvilken icke någon kikare riktats mot
vester. Ofta har det sagts, att ett fartyg synts, men alltid har vid
närmare efterseende det förmenta fartyget befunnits vara en isbit. Åter
i dag varsnades långt ut till sjös ett föremål, som några med stor
säkerhet förklarade vara ett fartyg, men som åter andra höllo för ett
glacierblock, ehuru de dock måste erkänna, att dess rörelser talade
emot en sådan förmodan. — Föremålet kommer närmare, vi uppsöka
det med stora tuben och finna, att det verkligen är en seglare, hvilken,
såsom det tycktes, kryssade sig upp mot Mosselbay. "Det är ett fartyg",
ropades öfverallt i huset. — "En seglare kommer", ropades det på
fartygen. Alla arbeten afbrytas. Flaggan hissas i topp på husets
flaggstång, och om bord på Gladan och Onkel Adam utvecklar sig äfven den
blågula duken. Alla, som förmå, skynda ut åt isen, och de, som icke
förmå gå så långt, sätta sig uppe på kullarne på vår ö och följa
genom kikare fartygets rörelser. Huset står nästan öde. Lifligt är det
på isen. Den ene är mera yr än den andre. Vi komma till iskanten
i god tid. Fartyget är ännu långt aflägset och det förefaller oss, som
seglade det i tjära, så långsamt tyckes det skrida framåt. Ändtligen är
det vid iskanten. Innan isankaret blifvit fastgjordt, är däcket uppfyldt
med besökande, hvilka sluta sig i täta kretsar omkring besättningen,
hvilken från alla håll bestormas med frågor. Följande är hufvudsakliga
innehållet, af hvad vi fingo veta. Fartyget, en liten jakt, hette
Solid och var från Hammarfest. Konung Karl XV var död och
ännu en af det kongl, huset, men hvilken kände de icke. Att något
fartyg utsändts för att undsätta oss, hade de icke hört omtalas. Flera
fångstskutor på väg norrut hade observerats, af dessa 2 på ringa afstånd
från Mosselbay. Större delen af de vid Greyhook och Welcomepoint
föregående hösten innestängda fångstmännen hade efter en mycket
svår resa återkommit till Norge, men många hade dock öfvervintrat på
Spetsbergen. Om dessa senares öde kände man ännu intet. — Af
kaptenen på Solid sökte vi få köpa åtskilligt i proviantväg, men han
var, liksom fångstmännen i allmänhet, endast försedd med hvad som
var nödvändigt för honom och hans besättning under sommaren. Några
kappar potatis, litet salt kött, en ringa mängd kaffe var allt, hvad han
kunde undvara och lemna oss.
"Juni 6:te. Strax efter middagen fingo vi sigte på tvenne
fångstskutor, af hvilka den ena styrde nedåt Wijdebay, den andra åter mot
det isbälte, som ännu slöt Mosselbay. Vi gingo naturligtvis och mötte
den senare. Med den fingo vi bref, tidningar och något proviant:
bröd, smör och öl, som sakförare Ebeltoft i Tromsö haft den omtanken
att tillsända oss. Af brefven hade flera skrifvits året förut, men huru
välkomna vore de icke detta oaktadt! De lästes och lästes om igen
flera gånger. Tidningarnas innehåll slukades med glupskhet. Ingen
kom sig för att arbeta. Alla ville läsa och få åtminstone någon
kännedom om hvad som inträffat under det händelserika år, under hvilket
vi varit skilda från den civiliserade verlden. Nu först bragtes vi till
fullt klart medvetande om det isolerade lif, vi så lång tid fört. —
Fångstmännen gjorde ett besök hos oss i land, och vi tillbragte några
angenäma timmar i dessa intelligenta och intresserade mäns sällskap.
De tyckte mycket om vårt hus och uttryckte den önskan, att alla de,
som idka fångst vid Spetsbergens kuster, skulle genom förenade
bemödanden på ett eller annat sätt söka åstadkomma, att ordentliga
bostäder uppbyggdes på några ställen vid Spetsbergens norra, vestra och
östra kuster och att i dessa lifsmedel af alla slag i större mängd upplades
i förvar, på det att fångstmän, hvilka genom olyckliga förhållanden
af en eller annan art tvingades att öfvervintra i dessa ogästvänliga
nejder, skulle hafva åtminstone någofi utsigt att undgå det hårda öde,
som drabbat två af de fångstmän, hvilka denna vinter mot vår förmodan
vistats på Spetsbergen och i vår närhet. De fångstmän, som
besökte oss, meddelade oss nämligen den sorgliga nyheten, att gubben
Mattilas jämte hans qvænske kock öfvervintrat på Greyhook, och att
båda funnits döda i den hydda, hvilken de uppbygt åt sig. De hade
qvarstannat för att hålla uppsigt öfver de fyra fångstskutor, hvilka
blifvit innestängda här af is. En stor del af dessas besättningar hade
begifvit sig hem med de 2 fångstskutor, hvilka innestängts vid
Welcomepoint, men i början af November åter blifvit fria och seglat till Norge.
17 man hade, innan ännu någon utsigt fans, att dessa båda fartyg skulle
före följande sommar kunna anträda återfärden till Norge, afgått till
Isfjorden. Om dessas öde var ännu intet bekant. Af tidningarna se
vi, att en större mängd proviant, än vi förmodat, fans vid Cap
Thordsen, och vi kunna derför hoppas, att dessa norrmän tillbragt vintern i
större lugn och under mindre försakelser än vi sjelfva, så framt de
lyckligt ankommit till detta ställe och icke nödgats, hvilket dock var
föga antagligt, qvarstanna någonstädes under vägen dit. — Hunden,
som kom till oss i slutet af April månad, igenkändes såsom tillhörande
harpuneraren på ett af de fartyg, hvilka blifvit innestängda vid
Greyhook, och sades hafva blifvit qvarlemnad hos Mattilas och hans
olyckskamrat. Hundens egare befinner sig om bord på den fångstskuta, som
nu ligger i mynningen af Mosselbay. Gerna skulle vi velat behålla
djuret, hvilket med stor tillgifvenhet slutit sig till oss, men egaren
önskar återfå det. — En af fångstskutans besättning hade under
uppresan till Spetsbergen blifvit sjuk; denne mottogo vi på Polhem,
på det han skulle få nödig vård och medfölja det af våra fartyg, som
först kommer att återvända till Norge. — Fångstskutan har jämte den,
som var i dess sällskap, utsändts för att berga så mycket som möjligt
af de fartyg, hvilka i höstas innestängdes vid Greyhook.
Fångstmännen hafva ej funnit dem på nämnda ställe, men tro, att de skola
påträffa vraken i det inre af Wijdebay."
Juni 8:de upptogs af tidningsläsning, hvilken var till den grad
intensiv, att observatörerna upprepade gånger glömde att göra de
vanliga observationerna. Hittills har det hört till undantagen, att någon
försummat en enda observation. En viss arbetsfördelning gör sig
gällande vid tidningsläsningen. En studerar den utrikes afdelningen, en
annan riksdagsförhandlingarna i Sverige, en tredje tar reda på
döds-och födelseannonser, en fjerde fäster sig mera uteslutande vid hvad
som berör expeditionen o. s. v. Sedan meddelar den ene den andra
det, som synts honom vara af största vigt och intresse. Dessa
meddelanden göras hufvudsakligen vid måltiderna och gifva anledning till
mycket lifliga samtal.
"Juni 9:de återkom v. Holten och hans följeslagare. De hade ej
varit vid Norsköarna, utan vändt åter vid Greyhook, emedan de i den
koja, der Mattilas och hans kamrat slutat sina dagar, funnit en
skrifvelse från några fångstmän — de samma, som sist besökt oss, —
hvilken innehöll, att ett fartyg, medförande proviant till "svenskarne",
afgått från Greyhook till Mosselbay. — Färden hade enligt v. Holtens
berättelse var mycket besvärlig, emedan de vid Greyhook hade måst
släpa båten långa sträckor öfver dels bruten, dels obruten is, men dock
så till vida angenäm, som det lyckats dem att skjuta några renar och
såra tvenne björnar samt fälla en, hvars vackra hud medfördes hem.
Det framgick af v. Holtens reseberättelse, att Greyhook varit och ännu
var samlingsplatsen för en mängd björnar, hvilket efter all sannolikhet
stod i något slags samband dermed, att vraken efter de förlista, med
späck och sälskinn lastade fångstskutorna, såsom v. Holten upplyste, lågo
der i närheten af stranden. Dessa hade, såsom vi sett, undgått de
fångstmän, hvilka voro utsända för att eftersöka dem. — Måhända hafva
vi i anförda förhållande att söka orsaken dertill, att björnar så sparsamt
visat sig vid Mosselbay, der de varit så efterlängtade och der man
var väl beredd att på tjenligt sätt mottaga dem.
"Juni 10:de. Äfven denna dag helsade några fångstmän på oss.
Med några af dem hade vi sommaren förut sammanträffat. Dessa kunde
lika litet som de, med hvilka vi förut sammanträffat, lemna oss någon
proviant, men de underhöllo oss med berättelser om hvarjehanda, som
för oss hade intresse.
"I dag helsade också tärnorna på oss för första gången, och det är
icke utan, att vi nu funno ett visst behag i dessa snabbflygande, fint
formade foglar. Deras larmande skrän och deras argsinthet gjorde,
att vi i fjor voro föga vänligt stämda mot dem. Nu sårar ej skränet
våra öron, det bidrager att lifva naturen omkring oss, och vi finna det
derför till och med angenämt.
"Den 11:te Juni visade sig tjuf-jon för första gången för i år vid
Mosselbay. Äfven ejdrarne hafva ankommit i större mängd. Förut
har endast en och annan individ varit synlig. Nu sitta stora skaror
af denna fogel på isflaken ute i hafvet och vänta antagligen, att den
is, som förenar holmarne med fastlandet, skall brytas. Så länge denna
finnes, våga de ej reda sina nästen och lägga sina ägg af fruktan för
fjällräfven, som skall vara mycket begifven på ejderägg. Då holmarne
omgifvas af öppet vatten, är det omöjligt för honom att komma till
dessa."
På aftonen den 12:te Juni ankom till iskanten ett stort, för
hvalfiskfångst afsedt och utrustadt ångfartyg. Det var förhyrdt af Mr Leigh
Smith, hvilken jämte några unga engelsmän, Reverend Eaton, Mr
Chermeside och en, hvars namn vi ej erinra oss, befann sig om bord.
Fartyget bar namnet Diana. Eedan då det var långt ut till sjös, hade
vi märkt det och till en början tagit det för en svensk kanonbåt. En
stor del af oss skyndade ut till iskanten fartyget till mötes. Vi
mottogos mycket vänligt om bord och läste i den allvarlige fartygschefens
drag den sannaste tillfredsställelse öfver det sätt, på hvilket vi
bekämpat den artiska vinterns faror, om hvilka han ingalunda var okunnig.
Under det samtal, som inleddes, kom äfven vår betänkliga belägenhet
med hänsyn till proviant att vidröras. Mr Smith förklarade då, att
han var väl försedd med lifsmedel, och erbjöd sig att lemna oss allt,
som han kunde undvara; ett erbjudande, som naturligtvis af oss antogs
med största tacksamhet. Först långt fram på morgonen den 13:de
återvände vi hem, förtjusta öfver vårt besök på Diana. Längre fram
på dagen kom Mr Smith i land och underrättade sig härvid noga om
vår belägenhet, besåg vår lilla stuga och observatorierna och lät oss
gifva en berättelse om våra öden och våra arbeten. —. Samma dag
erhöllo vi de lofvade lifsmedlen: färsk potatis, preserverade grönsaker
och soppor samt preserveradt kött af flera slag, allt af utmärkt
beskaffenhet och vida bättre, än de preserver, vi sjelfva medfört, lemonjuice,
vin, konjak, tobak m. m. Allt lemnades såsom skänk till expeditionen.
Må det här tillåtas oss att offentligen betyga Mr Smith allas vår djupa
tacksamhet för den dyrbara och välkomna gåfvan och försäkra honom,
att deltagarne i den Svenska Polarexpeditionen 1872—73 sent, om ens
någonsin, skola förgäta Dianas besök vid Mosselbay.
Huru välbehöfliga de erhållna lifsmedlen voro för oss, visar
följande utdrag ur Envalls flera gånger förut anförda rapport:
"I Juni månad var sjukdomstillståndet sådant, att jag nästan är
säker om, att så vida ej engelsmannen Smith behagat till expeditionen
förära en mängd förträffliga preserver och färsk potatis jämte andra
förfriskningar, det ej aflupit med mindre än ett eller annat dödsfall till.
"Inflytandet af dessa förfriskningar var påtagligt. Kedan efter en
eller annan vecka voro alla på bättringsvägen, en mängd småkrämpor
liksom bortblåsta och det anemiska och nedsatta tillstånd, som
beherskade de flesta, nästan alldeles försvunnet. Den psykiska depression,
som hos folket följde på underrättelsen, att intet undsättningsfartyg
från Sverige skulle ankomma, tror jag, hade stort inflytande på det
försämrade tillstånd, som i Juni inträdde. Det var, såsom om hoppet om
undsättning hemifrån, som då med ens försvann, dittills hållit dem uppe."
På aftonen den 14:de Juni lemnade Diana Mosselbay och följdes
länge af våra tacksamma blickar, då det stolt sköt ut till hafs
med kurs på Sjuöarna.
Såsom af nyssanförda citat framgår, var vår belägenhet före Mr
Smiths ankomst ganska betänklig. Kraftnedsättningen var stor och
allmän och skörbjuggen hotande. Vi uppbjödo visserligen alla våra
krafter för att skaffa oss färska födoämnen och erhöllo också en riklig
mängd fogel, men vi voro nära 60 man och att förse dessa med en
tillräcklig mängd färskt kött visade sig omöjligt, i synnerhet som vi
började lida brist på ammunition. En betydlig förhöjning i den
dagliga ransonen var nödvändig och i synnerhet behöfde vi en mängd
tjenliga vegetabiliska födoämnen. Då härtill, kom, att den noggranna
beräkning af alla våra provianttillgångar, som företogs, utvisade, att
proviantförrådet ej skulle räcka längre än på sin höjd till slutet af
Juli månad under antagande, att ransonen blef den samma som hittills,
och vi ingalunda kunde vara förvissade, att innan dess hafva nått en
plats, der lifsmedel kunde erhållas, så inses lätt, att vi hade
allvarsamma skäl till oro. Det var på grund häraf, som v. Krusenstjerna
slutligen ansåg sig förpligtigad att söka förmå kaptenen på något af
de ångfartyg, hvilka årligen pläga ankomma till Spetsbergen för
hvitfiskfångst, att gå åter till Norge med sitt fartyg och härifrån tillföra
oss en tillräcklig mängd tjenliga födoämnen. Ett sådant fartyg fans i
Isfjorden; detta hade de fångstmän, som besökt oss, berättat. Detta
fartyg borde uppsökas. Dagen före Mr Smiths ankomst anlände en
fångstskuta till Mosselbay. Dess skeppare försökte v. Krusenstjerna
öfvertala att segla ned till Isfjorden, uppsöka nämnde ångare och till
dess kapten framföra vår begäran. Intagen, som han var, af hoppet
om en riklig fångst under årets gynsamma isförhållanden, lät han
emellertid icke öfvertala sig, hvarmed vi, i följd af hvad som
inträffade, sedermera voro mycket belåtna.
Genom Mr Smiths storartade och frikostiga present blef vår
ställning sådan, att vi med temligen stort lugn kunde se framtiden an.
En för islossningen särdeles gynsam väderlek inträdde också.
Nordvestliga vindar, som bräckte isen i nordkustens fjordar, omvexlade
med nord- och sydostliga, hvilka förde den lösbrutna isen mot vester
och höllo den norra hafsbassinen isfri. Den is, som betäckte
Mosselbay, minskades småningom, men dock märkbart dag för dag. Då
omsider endast omkring hälften af viken var isbetäckt, beslöt v.
Krusenstjerna att såga en kanal genom den ismassa, hvilken sträckte sig
mellan fartygen och öppna hafvet. Det var nämligen att frukta, att
denna skulle komma att ligga länge, emedan den var jämn, af betydlig
tjocklek och dessutom bunden af de små skären i viken, äfvensom
åtskilliga på grund stående isblock. — Arbetet med sågandet af kanalen
började den 20:de och omfattades af alla med största ifver. Att hvarje
sågtag genombröt några tum af det hinder, hvilket stängde fartygen
från öppet vatten, detta lifvade manskapet, som, ehuru hårdt medtaget,
ej ville veta af någon hvila. Hvarje muskel ansträngdes. Det gälde
nu snar frihet och återkomst till oroliga anförvandter och vänner.
Köld, väta, snöblindhet o. d. betydde numera föga.
Våren hade inträdt. Temperaturen höjde sig ej sällan ett par
grader öfver noll. Vindarne från söder började blifva milda.
Snötäcket på låglandet minskades dag för dag. Visserligen föll ännu
någon gång snö, men strida regnskurar kommo också stundom.
Lagunerna befriades från sina istäcken, och bergbäckarne började forsa
nedför fjällsidorna.
Växterna grönskade temligen allmänt på de snöfria ställena och
en och annan, t. ex. Cardamine bellidifolia och Papaver nudicaule,
visade sina blomknoppar. Redan den 14:de Juni hade den täcka
Saxifraga oppositifolia prydt sina grenar med unga friska blad och
utvecklat sina blommor, hvilkas rödvioletta färg angenämt bröt sig mot
bladverkets saftiga grönska.
Hela Spetsbergens fogelverld hade återkommit. Alkor, tejstar och
ejdrar summo i tusental på hafsytan eller sutto i stora skaror på
isflaken. Lagunerna och de små färskvattensamlingarna utgjorde ett
omtyckt tillhåll för gäss, lommar och simsnäppor. De förstnämnda
hade redan den 13 Juni lagt ägg. Lommar voro rätt talrika i den lilla
lagunen på vår ö, men mycket svåra att komma inom skotthåll.
I samma lagun skötos den 15:de 2:ne alfoglar, hvilken fogelart på
Spetsbergen är mycket sällsynt. De små, näpna simsnäpporna
uppehöllo sig i temligen stor mängd vid Mosselbays SV udde. Till och
från de Mosselbay omgifvande bergen flögo hvarje minut stora flockar
af måsar och hafhästar. På stränderna och låglandet såg man de små,
lifliga fjæreplytarne, och öfver dessa ställen fladdrade en oräknelig skara
tärnor, hvilka fylde luften med sitt skärande skrän. Redan den 18:de,
sålunda endast några få dagar efter sin ankomst, hade de redan lagt
ägg. Såsom bekant, använda de ej lång tid eller stor möda på
byggandet af sitt näste. Snösparfvarne voro talrika, qvittrade så förnöjdt och
angenämt och voro ifrigt sysselsatta att bland stenarne reda sina bon.
Ur denna rika fogelverld hämtade vi allt framgent månget godt
mål. Gässen voro mycket läckra, men också mycket rädda och
försigtiga och derför svåra att skjuta. Det var bland alkornas stora skaror,
som största nederlaget anstäldes; alkbiff prisades fortfarande såsom en
förträfflig och välsmakande föda. Läckrast voro dock fjæreplytarne,
men dessa sköto vi numera endast mycket sällan. Vi hade ej samvete
dertill.
Hoppet om fartygens snara befrielse ur isen, proviantens tillökning
och ransonens i följd häraf skedda förhöjning samt vårens ankomst
utöfvade naturligtvis ett mäktigt inflytande på alla Mosselbay-boarne.
Skörbjuggen började vika, krymplingarne bortlade sina kryckor och
käppar, alla utståndna svårigheter glömdes, glädje och munterhet
förjagade den sorgbundenhet och nedslagenhet, som bemäktigat sig
nästan alla under de svåra och hotande Maj- och första Junidagarne.
Midsommardagen kom. Den blef en sann glädjedag. Solen sken
hett, luften var ren, himlen klar. Visserligen syntes ingen majstång
till, ej heller några blomsterprydda gräsmattor, ej förekom yrande dans
och muntra lekar; men icke desto mindre voro vi helt visst alla
gladare, än vi någonsin förut varit det på denna dag. Då hemkom
nämligen Palander jämte några af de öfriga deltagarne i polarfärden. Vi
hade svårt att känna igen dem, så förändrade voro de. Håret och
skägget var långt och hoptofvadt, ansigtena vanstälda af rök, sot och
solbränna. Men välkomna voro de. Visserligen var det litet bittert
att erfara, att färden mot norr måst afbrytas redan vid Phipps ö, men
vi tröstade oss dermed, att allt, som kunnat göras, blifvit gjordt, att
den på faror och svårigheter rika vandring, som företagits öfver
Nordostlandets inlandsis, hittills var ensam i sitt slag och att de under
denna gjorda observationerna af olika art skulle lemna vigtiga bidrag
till kännedomen om de arktiska ländernas naturförhållanden.
Palander och hans följeslagare hade skilts från sina kamrater på
östra sidan om Hinlopen och öfverfarit detta breda sund i lilla Sofia,
en af de mindre isbåtarne. På natten afgingo Stjernberg och några
man till Verlegenhook, der den s. k. engelska båten var upplagd, för
att med denna fara öfver Hinlopen och hämta Nordenskiöld och dem,
som qvarstannat hos honom.
På aftonen samma dag återkom till Mosselbay en af de
fångstskutor, hvilka dagarne förut besökt oss. Den medförde besättningen på
det fartyg, hvars skeppare v. Krusenstjerna sökt förmå att för vår
räkning afgå till Isfjorden. Deras fartyg hade under stark blåst i
Hinlopen törnat på en s. k. isfot, sprungit läck och så hastigt fylts med
vatten, att de endast med knapp nöd hade lyckats rädda sig sjelfva
och något litet af sina tillhörigheter i båtarne. Fångsten, som ej var
obetydlig, och största delen af provianten m. m. hade förlorats. Efter
någon tids irrfärder upptogos de skeppsbrutne af den fångstskuta,
som förde dem till Mosselbay. De anhöllo att få medfölja något af
expeditionens fartyg till Norge. Kapten Clase åtog sig att hysa dem
om bord på Onkel Adam och att föra dem till sin hemort.
På förmiddagen den 29:de hemkom Nordenskiöld jämte flertalet
af deltagarne i isfärden; de öfriga återvände något senare. Samma
dag mellan kl. 4 och 5 på eftermiddagen var rännan mellan den plats,
der Gladan och Onkel Adam lågo till ankars, och öppna hafvet färdig.
En timme senare fäldes under jubel båda fartygens ankare i isfritt haf.
Kl. 8 på aftonen anträdde Onkel Adam hemfärden, medtagande stora
brefpackor och en mängd helsningar från Polhemisterna. Gladan låg
qvar till tidigt följande morgon, då den bogserades till sjös af Polhem,
som under natten bråkat sig loss ur isen. Polhem återvände längre
fram på dagen till Mosselbay och här lemna vi det tills vidare.
*
Klyfta i inlandsisen.
TOLFTE KAPITLET.
Isfärden.
Om isfärden meddelar Nordenskiöld följande:
"Mosselbay var ytterst ogynsamt belägen för en expedition, som
önskade företaga slädfärder norrut.
Oaktadt vi dels till följd häraf, dels till följd af manskapets af
otillräcklig ranson under vintern ganska medtagna krafter och slutligen
till följd af olyckshändelsen med renarne icke hade någon utsigt att
nå en så nordlig breddgrad, som vi hade räknat på, ville vi dock icke
lemna vår rika slädfärdsutrustning alldeles obegagnad. Oberoende af
den latitud, som kunde uppnås, var för öfrigt en slädfärd norrut af
mycket stort intresse, emedan man endast härigenom kunde få en på
verkliga iakttagelser grundad kännedom om polarisens beskaffenhet
under denna tid af året. Min afsigt var att om möjligt låta
hufvudpartiet åtföljas af 2:ne mindre, af hvilka det ena skulle medföra
proviant till Sjuöarna och derifrån återvända, det andra deremot återvända
först ett stycke norr om nämda ögrupp. Med tillhjelp af 3:ne lappar (den
fjerde hade just vid expeditionens afgång svårt insjuknat, såsom det
sedermera visade sig, i skörbjugg), 2:ne för expeditionen i Tromsö
förhyrda norrmän och en volontär, styrman Christenson från Onkel Adam,
kunde hufvudpartiet och det "returning party", som skulle följa
detsamma längst mot norden, utrustas från Polhem. Det tredje partiet
hade chefen på Gladan lofvat organisera af manskap från det under
hans befäl stälda fartyget
tryckt i Göteborgs Handels- och Sjöfarts-Tidn. för Oktober 1873..
Afgångstiden var utsatt till den 23:dje April, men måste
uppskjutas till följande dag, emedan en af slädarne bräcktes, strax då den
skulle sättas i gång. Vi bröto derför upp först den 24:de April med
3:ne slädar, försedda med hvar sin båt. Vägen togs öfver den
ungefär 1,000 fot höga bergskedja, som skiljer Mosselbay från mynningen
af Treurenberg-bay. Nästan alla man, som voro friska, hjelptes till
en början åt att forsla slädarna upp för de höga, men långsamt
sluttande backar, hvarmed denna bergskedja sänker sig mot
utgångspunkten för vår färd. Oaktadt backarna och slädarnas tunga belastning
gick det derför temligen raskt framåt. Vid höjdpunkten lemnade oss
följeslagarne, och vi fortsatte ensamma färden utför bergsryggen, som
äfven här temligen långsamt sänkte sig mot Verlegenhook.
Under färden utför inträffade dock en ny olyckshändelse, i det att
den släde, som var bestämd för hufvud partiet, krossades, och då vi
längre fram mötte v. Krusenstjerna, som tagit en annan väg öfver
bergskedjan, fingo vi den ledsamma underrättelsen, att en af det till hans
parti hörande manskapet insjuknat, hvarför han såg sig tvungen att
genast återvända. Äfven en af vårt folk kände sig illamående, som
det sedermera visade sig, af ett temligen häftigt skörbjuggsanfall. Allt
tycktes således förena sig emot oss.
Det var i alla fall vår afsigt att genast fortsätta med de 2:ne
partier, som utgått från Polhem, efter att hafva ersatt den krossade släden
med den, som var bestämd för v. Krusenstjernas parti, men vid
närmare undersökning fans, att äfven denna var bräckt. Det var nu
tydligt, att våra, efter mönster från England, med stor omsorg i
Köbenhavn förfärdigade fordon icke voro tillräckligt starka, för att på skrufis
eller på ojämn mark tåla den stora belastning, som här var af nöden
(2- till 3000 skålp.), och i fall färden skulle åter upptagas, blef det
derför nödvändigt att med de tillgångar, som vid vinterstationen stodo oss
till buds, anskaffa nya eller tillräckligt förstärka de gamla fordonen.
För att ombesörja detta återvände Palander jämte en del af manskapet
till Polhem.
Att alla man skulle för detta ändamål återvända, var naturligtvis
ej nödigt, hvarför jag beslöt att använda den tid, som måste anslås till
förfärdigande af nya slädar, till nedläggande af en depot, så långt på
vår väg norrut, som var förenligt med möjligheten att om åtta dagar
låta nödigt manskap möta vid Verlegenhook. Utan tillhjelp af en del
af det manskap, jag behöfde för denna färd, kunde nämligen
hufvudpartiets vid Verlegenhook qvarlemnade utrustning ej forslas vidare.
Åtföljd af 10 man, bröt jag den 25:te April upp från vår tältplats
vid Verlegenhook, tagande vägen öfver Hinloopen-strait mot
Shoalpoint. Den minsta båten togs af fyra man på axlarne, provianten,
tältet och annan utrustning lastades på 2:ne kälkar och en rensläde
(pulka), för hvilken den enda qvarblifna renen var spänd, hvilken af
mig följdes och observerades med ett alldeles särskildt intresse,
hufvudsakligast för att få en fullt tillförlitlig, på erfarenheten grundad
kännedom om detta djurs användbarhet för sådana färder som dessa. Jag
kan tryggt förklara, att den öfverträffat våra förväntningar. Renen
drog, oaktadt lapparne förklarade, att den ej var en af de bästa, öfver
200 skålp. (en god ren drager 300), var sedig och lätt skött som en gammal
arbetshäst, spisade med begärlighet den medförda mossan och lemnade,
sedan denna tagit slut, slagtad ett ypperligt kött. — Med fyratio sådana
dragdjur och Parry-ön till utgångspunkt hade vi helt säkert kunnat
hinna ganska långt mot norden, äfven under så ogynsamma
isförhållanden, som de, hvilka under detta år voro rådande norr om
Nordostlandet.
Afståndet från Mosselbay till Verlegenhook var, inberäknadt den
omväg vi gjort, nära 2 svenska mil. Denna väg hade vi tillryggalagt
på första dagen, oaktadt en inemot 1000 fot hög bergshöjd passerades.
Deremot behöfde jag, till följd af isens ytterst oländiga beskaffenhet,
trenne dygn för att kommo öfver Hinloopen-strait, som på det ställe,
der jag passerade detsamma, är minst 30 kilometer bredt. Väderleken
var i början gynsam, men redan andra dagen sänkte sig öfver
Hinloopens mynning en isdimma, som omöjliggjorde utväljande af en för våra
kälkar lämplig väg mellan skrufisfälten. Denna dimma skingrade sig
dock snart för en ostlig och sydostlig vind, som i stället förde med
sig, långs marken, en ström af yrsnö, bestående af fina, i solen
glittrande isnålar, hvilka inom några minuter spårlöst fylde mer än
qvartersdjupa hål i snödrifvorna. Öfra delen af himmelen blef visserligen
fortfarande fullkomligt klar, så att ej allenast solen, utan äfven talrika
praktfulla vädersolar och solgårdar, uppkomna genom solstrålarnas
brytning mot isnålarna, syntes. Deremot höljdes allt närmast
horisonten i ett ogenomträngligt töcken. De flera mil aflägsna höga
bergstoppar, som omgåfvo Treurenbergbay och Lommebay, visade sig med
så tydliga och skarpa konturer, att de tycktes ligga helt nära, hvaremot
föremål, belägna nära isen eller marken, redan på ett afstånd af några
hundra steg antingen alldeles icke kunde urskiljas eller framskymtade,
då vinden och yrsnön för några ögonblick minskades, som höga
snöhöljda bergssträckor, skenbart vida längre bort belägna än de flera mil
aflägsna bergen vid Lommebay och Treurenbergbay. Dessa, från
förhållandet i hemlandet så afvikande dagrar gåfvo anledning till den enda
med förlust af menniskolif förenade olyckshändelse, expeditionen har
att inregistrera.
Innan jag lemnar en framställning härom, skall jag med några ord
redogöra för de af dessa isdimmor alstrade, praktfulla haloer, som
under dessa dagar ständigt visade sig. Beklagligen hade mina ögon,
redan dagen efter det vi lemnat Verlegenhook, till följd af min oförsigtighet
att ej genast anlägga snöbrillor, blifvit så angripna af början till
snöblindhet, att äfven den ringaste ansträngning af ögonen var förenad
med de häftigaste plågor. Det blef derigenom för mig omöjligt att
verkställa några mätningar, och jag kan således här endast lemna en
afteckning och beskrifning af detta praktfulla fenomen, ej de
vinkeluppgifter, som för dess fullständiga tolkning äro oumbärliga.
Haloen visade sig, såsom nämdt, nästan ständigt, men med
vexlande ljusstyrka och utbredning. Ibland bestod den endast af en enkel
ring, med antydan till vädersolar, men stundom kunde man, såsom
taflan visar, följa ljusfenomenet rundt om hela horisonten. Äfven då
fenomenet visade sig som starkast, voro dock solgårdarne endast på
den åt solen liggande delen af horisonten färgade. Sjelfva haloen
bestod icke af cirklar, utan af vackert böjda kroklinier af mycket olika
form, och i viss mon äfven vexlande till deras inbördes läge. Den
närmast solen belägna af dessa bildade sålunda en nedåt spetsig,
päronformig figur (bb"), i hvars kant 3:ne vädersolar voro synliga, 2:ne
särdeles praktfulla, på samma höjd som solen, och en, mindre utbildad,
nedtill. Då solen stod lågt vid horisonten, var den nedre bisolen ej
synlig; jag observerade densamma uppe på inlandsisen, tangerande
horisonten d. 7:de Juni kl. 6 e. m. Vi voro då på en latitud af ungefär
79° 50", och man kan häraf beräkna vinkelafståndet mellan solens midt
och nedra spetsen af den päronformiga solgården till 22°½. När
haloen var fullständig, omgafs den päronformiga solgården af 2:ne andra,
en inre omegalik och en yttre klockformig, hvilken, liksom den
päronformiga solgården, ytterligare öfverst tangerades af en skålformig
ljusbåge. Dessa bågars invecklade form anges närmare af vidfogade tafla.
Af dessa tvenne yttre solgårdar var det dock vanligen endast
bågarne e, som tangerade den inre päronformiga solgården, och f, som
tangerade den yttersta, synliga. Den inre sidan af e var för öfrigt fyld
med ett diffust, färgadt, men ej skarpt begränsadt ljussken. En från
solen genom e och f dragen linie sammanföll dock ingalunda alltid med
vertikalplanet, utan oscillerade ofta inom en kort stund och, efter hvad
jag tyckte mig förmärka, med vinden, hvilken förmodligen hade
inflytande på isnålarnes läge, ganska betydligt, än åt höger, än åt venster.
Samtliga de linier, som hittills beskrifvits, voro färgade med
regnbågens färger, någon gång ganska intensivt, oftast dock endast svagt.
På taflan är den röda sidan utmärkt med r, den violetta med v.
Genom solen och de 2:ne horisontala vädersolarne gick ett ljusband aa",
som, ehuru svagt, fortsattes rundt om hela horisonten, här och der med
tydligt markerade, starkare ljusknutar. De på motsatta sidan af solen
synliga solgårdarne bestodo af cirkellika eller päronformiga kroklinier
af samma storlek som den päronformiga figuren bb". Midt emot solen
på motsatta sidan af horisonten tangerade 2:ne dylika kroklinier
hvarandra, utan att visa spår af vädersolar i tangeringspunkten h, hvaremot
2:ne svaga ljusknutar ii" syntes midt emot gg". För öfrigt var hela
himlahvalfvet liksom marmoreradt af regelmässigt grupperade ljusare
och mörkare fläckar, hvilkas läge jag dock ej kunde närmare utreda.
Samtliga dessa linier voro ofärgade.
De former, jag här beskrifvit, och som äfven, om ock mindre
tydligt utvecklade, visade sig längre fram under vår vandring öfver
Nordostlandets inlandsis, afvika betydligt från de haloer, som förut blifvit
aftecknade. Detta beror kanske derpå, att i detta fall det med isnålar
fylda luftlager, som gaf upphof till brytningsfenomenet, låg helt nära
jordytan, långs med hvilken isdimman af häftiga vindar framdrefs med
våldsam fart.
Haloernas uppkomst beror, såsom bekant, på solstrålarnas brytning
i och reflexion mot de isnålar, med hvilka luften tidtals är uppfyld.
För teorien om detta fenomen är derför kännedomen om isens kristallform
af högsta vigt. Bedan förut har jag försökt lemna en utredning
häraf
snö har jag flera gånger varit i tillfälle att anställa hithörande
iakttagelser, hvilka visa, att de uppgifter, som man finner härom i de flesta
vetenskapliga handböcker, äro dels högst ofullständiga, dels alldeles
oriktiga. Man utgår härvid vanligen från iakttagelser om snöflingornas
form, hvilken finnes beskrifven af Keppler, de Mairan, Wilke, Scoresby
m. fl. Dessa och en mängd andra författare hafva visat, att snöflingorna
och likartade med konst framstälda kristaller af vatten bilda mer
eller mindre invecklade sexsidiga stjernor, sammansatta af fina, utdragna,
i vinklar af 60 och 120° till hvarandra fogade kristallnålar. Häraf har
man sedermera dragit den slutsatsen, att isens grundform skulle utgöras
af en regulier sexsidig pyramid. Oaktadt tvillingsbildningar af
det slag, som träffas vid snöflingorna, icke absolut utesluta möjligheten
af en hexagonal kristallform, äro de dock så mycket mindre bevisande
derför, som dylika tvillingsgrupperingar sällan förekomma i det verkliga
hexagonala systemet, men vida oftare vid rombiska kristaller med
en grundprisma af nära 120°.
För att afgöra frågan om isens verkliga kristallform måste man
undersöka enkla kristaller af tillräckligt betydande storlek, för att kunna
kristallografiskt bestämmas. Genom en dylik undersökning har jag funnit,
att isen är dimorf. Den kristalliserar nämligen:
1:o. Hexagonalt. Optiskt enaxiga, korta, sexsidiga prismor, sällan
afstympade af pyramidytor och icke visande någon synnerlig benägenhet
att bilda tvillingskristaller. Kristaller af detta slag, snarlika
kristaller af ofärgad apatit, iakttog jag redan för flera år sedan på några
mineralier, som, inpackade i fuktigt läskpapper, varit utsatta för
afkylning under 0°, och bland gammal snö, som flera gånger vexelvis varit
utsatt för blidväder och köld. Vackrast träffades dock dylika kristaller
under färden öfver Nordostlandets inlandsis. De bilda här ett eget
lager, som utgör öfvergången mellan den lösa snön och den fasta isen,
och äro ofta särdeles regelmässigt utbildade, i synnerhet på väggarna
af de ihåligheter, med hvilka detta lager är genomdraget. Kristallerna
begränsas vanligen af basiska ändplanet och en sexsidig prisma.
Basiska planet är jämt och glatt, prismaytorna streckade. Sällan äro
kanterna afstympade af pyramidytor, hvilka vanligen förekomma endast på
ena ändan af kristallen. Isen tyckes således vara hemimorf, ett
förhållande, som är af betydelse, derför att alla ämnen, som kristallisera
hemimorft, äfven bruka vara pyroelektriska, d. v. s. bruka under
uppvärmning och afsvalning blifva polarelektriska. Denna isens pyroelektricitet
är sannolikt orsaken dertill, att isnålarna i luften ofta äro
parallela, hvilket åter utgör ett vilkor för en del af de vackra refraktions-
och reflektionsfenomen, hvarom nyss var fråga.
2:o. Rombiska systemet. Den is, som afsätter sig på inre sidan
af fönsterrutor, på metallföremål, stenar m. m. dylikt, som stå fritt ute
i fuktig luft, kristalliserar ej i sexsidiga taflor, utan i rätvinkliga
parallelipipeder, förmodligen tillhörande det rombiska systemet. Några
afstympningar af kanterna har jag icke träffat på dessa kristaller, och
det har derför ej lyckats mig att bestämma axelkonstanterna. Af
analogi med andra på en gång i rombiska och hexagonala systemet
kristalliserande ämnen kan man dock sluta, att äfven här grundprismans
ytor luta mot hvarandra nära 120°. De kristallnålar, af hvilka snöflingorna
äro sammansatta, höra sannolikt oftast till detta, och ej till det
det hexagonala systemet. —
Då jag tredje dagen efter vårt uppbrott från Verlegenhook antog,
att vi måste vara nära stranden vid Shoalpoint, gaf jag vid middagsrasten
befallning till 2:ne af lapparne att lediga (utan någon belastning)
framgå ett stycke längre för att se, om vi icke voro så tätt intill land,
att drifved kunde erhållas för middagskokningen. De återkommo snart,
den ene med det besked, att han sett land helt nära, den andre med
en vedbit från sjelfva stranden. Denne fick nu, jämte qvänen
Kristian, befallning att med den ena kälken gå till land efter ved. Af
missförstådt nit företogo sig dessutom två af sjömännen, utan order
af mig, att med den andra kälken äfvenledes för vedhämtning aflägsna
sig från tältet, men utan att följa det af mig utsända partiet eller att
ens fråga om riktningen. Den ene märkte dock snart, att det bar åt
galet håll, och återvände derför, efter att förgäfves hafva uppmanat
den andre, båtsmannen Snabb, till detsamma. Denne, en duglig, men
envis och till religiöst grubbel benägen man, fortsatte detta oaktadt
sin en gång började stråt och återkom aldrig mer. Ännu samma afton
försökte jag och en af lapparne att följa spåren af Snabb och den kälke
han dragit med sig, men alla märken i snön voro redan spårlöst
igenyrda, och något verksamt letande utan spår medgaf yrvädret icke.
Lika fruktlösa voro andra försök, som gjordes för hans igenfinnande
under loppet af de följande dagarne, försök, som i hög grad försvårades
genom det under hela denna tid rådande yrvädret och våra ögons
ytterst angripna beskaffenhet. Lappen John t. ex. var så blind, att
han måste ledas, och många af oss andra voro nära lika illa deran.
Denna olyckshändelse afbröt min färd vidare, så att jag
beklagligtvis nödgades afstå från min föresats att nedlägga en depôt längre
upp mot Sjuöarna. Det var nämligen ej möjligt att lemna dessa trakter,
innan allt, hvad göras kunde för Snabbs återfinnande, blifvit gjordt
och innan den tid tilländalupit, inom hvilken en möjlighet förefans för
hans återkomst. Innan dess var tiden inne för att, i enlighet med
träffad öfverenskommelse, sända manskap till mötes vid Verlegenhook.
Den 2:dra Maj ditsändes öfver isen sex man. Sjelf blef jag med
trenne man qvar vid Shoalpoint, hvarest på den öfverenskomna tiden
(den 5:te Maj) Palander inträffade jämte slädarne, hufvudpartiets
utrustning m. m. Medan större delen af manskapet gick till fots långs
med iskanten, hade Palander för transport af båtarne och provianten
kunnat begagna en öppning, som under de sista dagarnes blåst bildat
sig i isfältet, samt derigenom lyckats undvika den skrufis, som så länge
uppehöll mitt parti. Härigenom hade han på 18 timmar kunnat
passera Hinloopen-straits mynning. Med Palander följde det manskap,
jag sändt honom till mötes. Deremot hade v. Krusenstjerna nödgats
afstå från sin afsigt att i början medfölja expeditionen, hvarigenom en
betydlig minskning uppkom i antalet af de dagar, för hvilka
hufvudpartiet kunde föra proviant med sig efter att hafva lemnat Sjuöarna.
Slädpartiet var nu sammansatt som följer:
1:o. Hufvudpartiet, bestående af Palander, mig och 9 man. Vi
förde med oss en båt, tält, nödig utrustning afkläder, sofattiralj,
skjutgevär, instrument, läkemedel, kokapparater, talg till bränsle och
slutligen proviant för 50 dagar. Utrustningen var lastad på 2:ne slädar,
som numera, efter de förändringar Palander låtit verkställa, segerrikt
bestodo alla de svåra prof, för hvilka de under den återstående färden
voro utsatta.
2:o. Ett parti af sex man, som endast skulle medfölja till
Sjuöarna, för att under vandringen dit underhålla hufvudpartiet och
medföra proviant till den depôt, vi ämnade nedlägga derstädes.
Vår normala tåg- och lefnadsordning under slädfärden var följande:
Tvenne timmar innan uppbrottet purrades kocken (en mindre angenäm
post, som gick i tur mellan manskapet, så att hvar och en blott
innehade den en dag i sänder) för att koka kaffe. Kokningen skedde, då
tillgång dertill fans, med drifved, eljest med talg, och måste i slikt
fall, för besparings skull, oftast anställas inne i tältet, hvilket härvid
snart fyldes med ymnig sotrök, som meddelade dess invånare en
svårutplånlig, jämnsvart hudfärg, ej olik folkslagens från Afrikas brännande
öknar. När kaffet var färdigt, tillkännagafs detta med ljudlig röst af
kocken, som strax derpå utdelade detsamma i lika lotter, i rymliga
bleckmått, hvilka på en gång tjente till kaffekoppar och soppskålar. I
stället för kaffepannan sattes nu en stekgryta, innehållande ½ skålp.
pemmikan för hvar man, på elden. Dessutom utdelades på morgonen 25
ort bröd och 19 ort smör. Sedan maten var förtärd, bröto vi upp.
Efter 5 timmars gång, afbruten af 15 minuters rast hvarje 1½ timme,
hölls en timmes middagsrast, hvarvid 25 ort bröd, ett stycke fläsk och
1 kub.tum bränvin utdelades. Derpå fortsattes färden ytterligare 5
timmar, hvarpå tältet uppslogs för natten. Om aftonen utdelades åter
per man 1 tum bränvin, 25 ort bröd och ½ skålp. pemmikan, som kokades
till en kraftig och särdeles omtyckt soppa, hvilken helt säkert, om den
jämte lämpliga vegetabilier under vintern kunnat användas ett par
gånger i veckan, skulle skyddat alla i expeditionen deltagande personer
för skörbjugg. Derpå förtärdes aftonkaffe (eller té), kautschuksmadrasserna
uppblåstes och utbreddes, hvar och en kröp in i sin pesk, ett
gemensamt grått filttäcke utbreddes öfver alla man, och några
ögonblick derefter voro alla djupt insomnade. Någon nattvakt hölls icke,
oaktadt vi under vandringen långs Nordostlandets nordkust dagligen
mötte björnar. Om natten ofredade dessa oss aldrig.
Den 6:te Maj om morgonen bröto vi upp från Shoalpoint och
hunno, gynnade af en god vind, som tillät oss begagna slädseglen, 2:ne
svenska mil till södra udden af Lågön. Följande dag inträffade ett
rikligt snöfall, hvarjämte vinden tilltog i häftighet, medförande en svår
snöyra, som nödgade oss att efter några få timmars gång stanna och
söka skydd i våra tält. Vind och snöyra, med en köld af ända till
—19°,5, fortforo de båda följande dagarne, så att vi måste ligga
overksamma i vårt tält, hvarest uppehållet nu blef ganska oangenämt, dels
för det snöstoft, som blåsten pinade in genom den tunna bomullsdukens
väf och fogar, dels för det ganska rikliga snöfall, som inom
tältet egde rum, då blåsten skakade lös den rimfrost, som under den
stränga kölden ständigt afsatte sig på inre sidan af det med menniskor
fullpackade tältet. Vi voro derför rätt glada, då vi den 10:de Maj
under härligt väder och en temperatur af —17°,5 åter kunde bryta upp
för att fortsätta vår färd. Vägen togs förbi Kap Hansteen öfver
Brandywinebay och det låga, nu till följd af storm och blåst nästan snöfria
näs, som skiljer denna fjord från viken vid Extremehook. Den 12:te
Maj nådde vi Castréns öar.
Isen i Brandywinebay var jämn och slät, och några mycket stora
drifisblock funnos ej långs med stranden, ett bevis derför, att denna
bugt blifvit isbelagd, innan de svåra vinterstormarne börjat. Från
bergshöjderna vid Kap Hansteen kunde man deremot se, att isen längre ut
var ytterst ojämn. Den utgjordes förmodligen der af drifismassor,
hvilka under vinterns lopp af de då rådande svåra stormarne blifvit
uppskrufvade mot Nordostlandets vestkust och sedermera sammanfrusit.
Det näs, öfver hvilket vi gingo fram, var nästan snöfritt och blottadt
på vegetation. Det bildades af låga granithällar, beströdda med
otaliga lösa stenblock, af precis samma slag som den underliggande
graniten, hvilken hade stor benägenhet att under frostens inverkan
sönderfalla till grus. Tydligen lågo de, oaktadt deras rullstenslika utseende,
in situ och hade bildats derigenom, att ytan af berget, efter det
glacieren dragit sig tillbaka, under frostens inverkan söndersprungit till ett
visst djup. På samma sätt som sandstenslagret mellan Sydhamnen och
Engelska elfven på Beeren-Eiland har äfven här den i stora block
söndersprängda berghällen derpå ytterligare blifvit af frosten betydligt
omkastad och söndergrusad samt sålunda förvandlad dels till rundade,
men på ytan skrofliga, rullstenslika block, dels till ett groft, kantigt
granitgrus. Till följd häraf kunde man ej heller någonstädes på de
berghällar, hvilka på otaliga ställen lågo blottade, förmärka ens en
antydan till refflor. Dessa förhållanden äro af ett allmännare geologiskt
intresse, emedan dylika pseudo-rullstensbildningar äfven, såsom
Igelström och Gumælius visat
Gumælius, Öfvers. af Vet.-Akad. Förhandl. 1871., ofta förekomma hos oss. Näsets höjd
öfver hafvet var, på det ställe der vi passerade detsamma, enligt
bestämning med aneroiden = 34 meter.
En af lapparne hade blifvit fullkomligt snöblind, så att han, jämte
ett af tälten, måste qvarlemnas på Castréns ö. I hopp om att på en
enda dag kunna framkomma till Parryön, qvarlemnade vi dessutom
på samma ställe större delen af utrustningen för det parti, som skulle
återvända, den för deras återfärd nödvändiga provianten o. s. v. Under
den af anordningarna härtill föranledda rastdagen utsändes ett par af
lapparne på renjagt. De återkommo utan att hafva sett någon ren, men
väl massor af spår och spillning efter ren. Dessutom berättade de,
att midt emot det inre af Castréns ö ytterligare fans en betydlig ö.
Vid närmare efterfrågan tycktes det, som om den af lapparne omtalade
ön skulle bildas af de bergmassor, hvilkas nordspets på kartan
betecknas med Nordkap, och som om Beverly-bay skulle utgöras icke af en
bugt, utan af ett sund. I sådant fall måste dock en isbrygga hafva
täckt detta sund, då jag 1861 gjorde vinkelmätningar från toppen af
det närbelägna Grytberget.
Tidigt den 14 Maj fortsatte vi vår väg mot Parryön, hvars
sydspets endast var 10 minuter aflägsen från vår rastplats på Castréns ö.
Det mellanliggande hafvet var dock nu betäckt, ej med jämn is, utan
med så tätt hopade skrufismassor, att vi, oaktadt ytterligt ansträngande
dagmarscher, måste använda nära tre dygn för att tillryggalägga denna
obetydliga väg.
Först den 16:de vid middagstiden nåddes Parryön, vid hvars
stränder isen åter var fullkomligt jämn och slät. Vi hade nu en af de få
vackra dagar, vi under hela vår slädfärd kunde inregistrera. Den för
komfort i tältet så vigtiga drifveden fans på stranden i riklig mängd,
och en för ombytes skull synnerligen välkommen anledning till vedens
begagnande lemnade en ren, som varskoddes, just då vi skulle gå i
land vid det för nedläggande af depoten utsedda stället, å öns sydöstra
sida, och som genast jagades och fäldes. Talrika spår och lemningar
visade, att till och med dessa, i grannskapet af 81° belägna öar utgöra
hemvist för ganska stora växtätande djur, hvilka dock, om endast
lättheten att förvärfva sig lifvets nödtorft skulle utgöra det för val af
hemvist bestämmande momentet, borde söka sig till långt sydligare
trakter. En mängd björnspår, ofta under långa sträckor följande
spåren af renarna, gåfvo till känna, att en farlig fiende till renen under
vintern uppehåller sig i dess grannskap. Hufvudfödan för björnen
under den del af vintern, då han icke ligger i ide
afgjordt. Märkvärdigt är, att man aldrig lyckats fälla en drägtig isbjörnhona., utgöres dock
sannolikt af sälar, kanske äfven i nödfall af mossa och lafvar, till hvilket
man bland annat kan sluta deraf, att det antal sälhål, vi under
fortsättningen af slädfärden kunde upptäcka, var långt mindre än antalet
af de björnar, som under denna tid mötte oss. I magen på en under
1864 års expedition i Storfjorden skjuten björn fans intet annat än
jord, blandad med växtlemningar.
Sedan en mindre depot blifvit härstädes nedlagd och, till skydd
mot björnar täckt med stora stenar, återsändes styrmannen Christenson
jämte det i Tromsö förhyrda manskapet. Sjelfva bröto vi upp den 17
Maj, tagande vägen långs med det mellan Phipps och Martens öar
belägna sundet, hvilket för tillfället var betäckt med en jämn och god
is, så att vi efter fem timmars gång nådde sydöstra udden af den
förstnämda bland dessa öar. Här lade vi till, för att från en bergshöjd
taga en öfversigt af isens läge och möjligen finna något jämt isfält
mellan de skrufismassor, som redan från bergsfoten syntes spärra vägen
mot norr.
Uppkomna på höjden hade vi en vidsträckt utsigt, hvilken visade,
att hafvet norr om Sjuöarna var betäckt af ett virrvarr af höga, tätt
mot hvarandra tornade ismassor
Palander "svår" is, hvilket vid telegraferingen blifvit förändradt till "svag" is — ett
telegraffel, som beklagligen gifvit anledning till åtskilliga oriktiga reflexioner,
bland annat i n:r IX, s. 338, af Petermanns Mittheilungen för 1873. Felet finnes,
på min begäran, rättadt i ett senare nummer., ingenstädes afbrutna, hvarken af
öppet vatten eller af jämna isfält, långs med hvilka en möjlighet skulle
förefunnits att med våra tungt lastade slädar tränga fram. Denna syn
var för mig så mycket mera öfverraskande, som jag, vid 2:ne
föregående tillfällen, från närbelägna bergstoppar varit i tillfälle att
öfverskåda just samma del af polarbassinen och då funnit den bilda ett
oafbrutet jämt istäcke, hvilket icke tycktes uppställa några allt för stora
svårigheter för en längre slädfärd, om ock man alltid måste vara beredd
på att här och der möta svårpasserbara ställen. Detsamma tycktes
äfven så väl Parrys och Scoresbys som vår egen erfarenhet 1868 (vid
81° 42" n. l.) bekräfta. Såsom polarisen norr om Sjuöarna nu var
beskaffad, var det deremot tydligen omöjligt att kunna öfver densamma,
framtränga ens en enda grad, och ett fortsättande af vår slädfärd i
nordlig riktning var således alldeles utan ändamål.
Om vi hade lyckats uppföra vårt vinterhus på Parryön, i stället
för på stranden af Mosselbay, så hade vi äfven med nuvarande
isförhållanden genom rekognosceringar åt olika håll kunnat taga rätt på en för
våra färder mot norden mera gynnsam terräng, utan att derigenom det
för den egentliga slädfärden närmast afsedda proviantförrådet behöft
underkastas någon förminskning. Nu var detta deremot omöjligt,
emedan ett för detta ändamål fortsatt uppehåll vid Sjuöarna skulle
medfört en så stor förminskning i det proviantförråd, hvarmed våra slädar
ännu voro belastade, att det, som blifvit qvar, ej skulle varit tillräckligt
för oss att ens under de gynsammaste isförhållanden nå synnerligen
långt norr ut. Härtill kom, att jag med anledning af isförhållandena
under vintern och det öppna vatten, som redan visat sig öster om
Shoalpoint, hoppades, att vi med ångbåten Polhem skulle något senare
på sommaren kunna tids nog uppsöka en annan, tillräckligt högt mot
norden belägen utgångspunkt för en ny slädfärd, som kanske kunde
med fullastade slädar börja vid en breddgrad, betydligt nordligare än
Sjuöarnas. Dessa omständigheter förmådde mig att icke nu fortsätta
en färd norr ut, hvars utgång i alla fall var förut gifven.
På det att den på slädfärden redan nedlagda mödan ej måtte gå
alldeles förlorad, valde jag dock för återfärden ej den direkta väg vi
kommit, utan vägen rundt om Nordostlandet, hvarigenom utsigt
förefans att kunna fastställa detta lands omtvistade gräns möt öster, att
utreda dess geologi, beskaffenheten af dess inlandsis, utsträckningen af
de nordost om. Nordostlandet belägna ögrupperna m. m. Äfven med denna
mycket betydliga omväg hoppades vi kunna vara åter vid vårt
vinterqvarter om 20 till 30 dagar, således tids nog för anställande af det
andra försöket för framträngande norr ut. Återfärden upptog dock,
oaktadt åtskilliga inskränkningar i den ursprungliga resplanen måste
göras, öfver fyratio dagar och blef förenad med vida större
besvärligheter, svårigheter och faror, än vi förmodat, men äfven det
vetenskapliga utbytet blef rikligare, än vi väntat, i synnerhet genom de nya
upplysningar, som här erhöllos rörande den spetsbergska inlandsisens
beskaffenhet, i mer än ett hänseende afvikande från inlandsisen i de
af mig besökta, 10° sydligare belägna trakterna af vestra Grönland.
Sedan vi, för att lätta våra slädar, lemnat båten, äfvensom åtskilliga
andra effekter, som numera ej voro absolut nödiga, qvar vid vårt
rastställe på Phipps ö, bröto vi den 18:de Maj upp, tagande vägen söder
om Martens ö mot Kap Platen. I början hade vi god is, så att det
gick raskt framåt, men då vi närmat oss längden af Martens ös
sydöstra udde, mötte oss en ytterligt svår skrufis, öfver hvilken vi endast
ytterst långsamt kunde framtränga. Denna obehagliga terräng fortfor,
här och der med afbrott af jämna isfält, ända till Kap Platen, som till
följd häraf nåddes först den 23:dje Maj. Afståndet från vår vändpunkt
dit var dock endast 20 minuter eller 3 1/3 svensk mil.
Den skrufis, vi sålunda passerade, bildades ej af kolossala isklippor
eller isberg, utan af kantiga, af vatten icke nötta, isblock, staplade löst
öfver hvarandra till pyramider eller isvallar af intill 30 fots höjd, hvilka
voro hopade till hvarandra så tätt, att mellanrummet mellan dem
mångenstädes ej ens var stort nog för tältet.
Orsaken till bildandet af dessa isvallar, hvilka äfven iakttogos af
Wrangel på Siberiens nordkust, bör förmodligen sökas i den betydliga
volumförändring isen undergår vid förändrad temperatur. Isens liniära
utvidgningskoefficient är enligt Plücker och Geissler = 0,0000528.
Om is af 0° afkyles till —15°, måste derför sprickor uppstå, som för
1000 meter hafva en bredd af 0,8 meter. Dessa sprickor eller råkor
tillfrysa naturligtvis strax derpå, och då isen sedermera åter uppvärmes,
t. ex. till —5°, så måste en förskjutning ega rum utaf 0,528 meter på
kilometern. Under vinterns lopp upprepas detta fenomen otaliga
gånger — islager skjuta upp på islager, ända tills hela isfältet bildar ett
virrvarr af mot hvarandra upptornade isblock. Likartade krafter äro
äfven verksamma i den fasta jordskorpan, visserligen med mindre
intensitet, till följd af bergarternas mindre betydande utvidgningskoefficient
samt obetydligheten af de i dem förekommande temperaturväxlingarna
och till följd deraf, att de bildade springorna här åter kunna
skjuta i hop, i fall ej, såsom ofta torde vara fallet, kemiska eller
mekaniska sediment afsatt sig i dem. I stället verkar kraften i den
fasta jordskorpan under millioner år, och jag betviflar ej, att man i de
här antydda förhållandena oftast har att söka rätta orsaken till de fasta
jordlagrens veckning, förkastning och skjutande öfver hwarandra. Detta
sistnämda torde, att döma af de iakttagelser, jag varit i tillfälle att
göra på polarisen, vida oftare inträffa, än man vanligen antager — och
när det sker, så förekommer ofta, icke någon betydande rubbning i
lagrens ursprungliga, horisontela läge. De med främmande mineralier
uppfylda gångar, af hvilka i synnerhet de öfra jordlagren i alla
riktningar genomskäras, leda helt säkert i de flesta fall sitt ursprung från
likartade orsaker, d. v. s. från springor, som upprepade gånger till
följd af temperaturvariationer ömsom vidgats, ömsom tillslutits, för så
vidt detta ej hindrats af infallet grus. Detta har dock ofta egt rum,
och ofta hafva i springan hopat sig betydliga massor sediment,
bildade på mekanisk eller kemisk väg, hvilka under de geologiska
tidsperiodernas ofantliga längd tillhårdnat och metamorfoserats till fasta
kristalliniska bergarter — kalksten, qvarts, felsit, pegmatit m. m.
Sjelfva isblockens sidor voro betäckta med praktfulla, vid minsta
stöt nedfallande kristaller af is, löst fogade till hvarandra likt de
kristaller, som bilda rimfrosten, men här, i isens hemland, ofta öfver en
tum i genomskärning. Mellan isblocken lågo större eller mindre
qvantiteter af snö, som på de ställen, der skrufisfältet bildat sig under denna
vinter, var föga djup samt ytterst lucker och lös, och derigenom föga
hindrande för vår framkomst; på andra ställen åter, der iskasten
hopkastade isblock, torde man kunna använda detta ord, bildadt i analogi med det ord,
"jättekast" hvarmed den svensktalande allmogen i Finland betecknar stora forntida
stenkummel.
härrörde från ett föregående år, djup och temligen packad, dock icke nog
hårdt för att bära fotgängare, och derutinnan för dem ytterst
besvärlig och mödosam. För att bana väg för slädarne måste yxa och spade
ständigt anlitas, och äfven med yttersta ansträngning kunde man
mången dag ej framtränga en enda minut eller 1/6 svensk mil. Härtill
kom, att under nästan hela den tid, vi vandrade på denna
skrufisterräng, liksom under större delen af vår slädfärd, en så svår isdimma.
var rådande, åtminstone närmast horisonten, att man oftast måste framgå
på slump, utan val af väg. Det hände t. ex. flera gånger, att vi
timtals framgingo på en ytterst svår terräng, oaktadt vi, då luften
tillfälligtvis lättnade, upptäckte, att vi hade ett jämt isfält tätt bredvid oss.
En mängd isbjörnar sågs under vår öfverfärd, och nästan öfver
allt var isen genomkorsad af björnspår. Äfven denna ödsliga terräng
utgör således ett tillhåll för vertebrerade landdjur, oaktadt man har
svårt att förstå anledningen, hvarför björnen med förkärlek tyckes
uppehålla sig härstädes, då hvarken några sälhål eller några lefvande djur,
som kunnat utgöra föremål för björnens jagt, syntes till. Eget var
att se den omsorg, med hvilken björnen väljer den lämpligaste och
minst besvärliga vägen, undviker stora iskast och djupa snödrifvor, i
fall dessa ej äro tillräckligt packade att bära björnens tunga, men på
breda labbar stödda kropp. Då, såsom ofta var fallet, isdimma hindrade
oss att sjelfva leta ut den fördelaktigaste vägen och björnspår
förefunnos i riktningen för vår färd, följde vi derför mången gång dessa
långa stycken och funno oss merendels väl dervid.
Öster om Kap Platen var isen god, åtminstone i granskapet af
kusten, så att vi kunde framgå ganska hastigt, ehuru färden fördröjdes
af nödvändigheten att göra åtskilliga omvägar för kartläggningen och
att dröja på ett eller annat ställe för anställande af astronomiska
ortbestämningar. Äfven vädret var ofta nog temligen vackert, någon dag
i slutet på månaden till och med varmt, så att snön bortsmälte och
smärre sötvattensamlingar kunde uppletas i hål och sänkningar långs
med bergens sidor. Den 29:de Maj erhöllo vi sålunda för första
gången på året naturligt dricksvatten. Vi befriades nu från den tid- och
bränsleödande issmältningen, dock endast för ett par dagar, emedan vi
kort derpå framgingo öfver inlandsisen, hvarest ännu under första
hälften af Juni månad allt var fruset och snön ej ens kram. Deremot
förekommer snöafdunstning under hela vintern, och det i så storartad
skala, att ett snötäcke, så tätt packadt, att det ej kan blåsa bort, hastigt
försvinner genom afdunstning under häftiga och torra vindar, äfven
vid en temperatur betydligt under 0.
Mångenstädes voro fjordarne omgifna af vackra berg, hvilkas
upptill tvärbranta fjällsluttningar redan nu, oaktadt öppet vatten ej fans
på nära nejder, utgjorde hemvist för millioner i dessa fjäll häckande
sjöfoglar, medan fjällfoten bildades af ofantliga stenras, rikt beklädda
med svarta lichener. Någon gång syntes äfven från fjoråret härörande,
lifligt gröna gräs- eller rättare mossmarker, i synnerhet vid fogelfjällens
fot. Dessa långt mot norden belägna trakter, i hvilka någon jägare
sannolikt aldrig förut stört friden, erbjödo derför ypperliga och säkra
betesmarker för en mängd renar. Verkliga gångstigar efter renar och
björnar syntes ock på otaliga ställen, framför allt långs med stränderna
eller utanför riddarne. Naturligtvis blefvo äfven åtskilliga renar skjutna,
och dessa voro, märkvärdigt nog, vida fetare än de renar, som vi förut
om våren skjutit i mer sydligt belägna delar af Spetsbergen.
Färden utmed Nordostlandets nordkust upptog hela den
återstående delen af Maj månad, således en betydligt längre tid, än vi väntat.
Orsaken härtill var, att Nordostlandet utsträcker sig betydligt längre
mot öster, än hvad som på de flesta sjökort anges, ett förhållande, som
först påpekades af mr B. Leigh Smith, hvilken, som bekant, upprepade
somrar besökt Spetsbergen dels för jagt, dels för anställande af
geografiska och naturhistoriska forskningar. Vi blefvo nu i tillfälle ej
allenast att genom noggranna, i artificiel horisont anstälda astronomiska
ortbestämningar i hufvudsaken bekräfta hans uppgifter, utan äfven att
lemna en fullständig karta öfver den öster om vändpunkten vid 1861
års expedition belägna delen af Nordostlandets nordkust.
Under de senare dagarne hade en mörk sky visat sig i öster och
nordost, hvilken tycktes antyda, att öppet vatten redan bildat sig på
Spetsbergens östra sida. För att öfvertyga oss härom och för
erhållande af en öfversigt öfver hafs- och inlandsisens beskaffenhet längre
mot öster och söder, bestego Palander och jag den 31:sta Maj högsta
toppen af v. Otters ö, på några små låga holmar när, den ostligaste
bland de öar, som möta oss på Nordostlandets nordkust. Bergets höjd
var enligt aneroid-iakttagelser 105 meter.
Vi hade härifrån en vidsträckt utsigt, som visade, att en betydlig
öfver allt isomgifven sträcka öppet vatten fans långs med
Nordostlandets ostkust ända upp till Brochs och Foyns öar. Något land kunde
deremot ej ses i nordost, hvarför det är antagligt, att det på nyare
kartor i dessa trakter åter upptagna landet kommer att gå samma öde
till mötes som König Carl Wilhelms land.
Då frågan om ett land öster om Spetsbergen sedan några år
tillbaka varit föremål för åtskilligt meningsutbyte mellan tyska, engelska
och skandinaviska geografer, och då här vid lag åtskilliga mindre
riktiga uppgifter insmugit sig och nästan vunnit fotfäste inom den
geografiska litteraturen, må det här tillåtas mig att något längre uppehålla
mig vid denna fråga.
Ett land öster om Spetsbergen anföres redan på gamla holländska
sjökort, t. ex. på det af van Keulen, på grund af Giles och Outger
Reps anteckningar, i Holland utgifna sjökort, af hvilket en fotografisk
kopia i förminskad skala finnes bilagd mitt i Vetenskaps-Akademiens
handlmgar, band 6, n:r 7 (1866) intagna "Utkast till Spetsbergens
geologi." På detta kort finnes det ifrågavarande landet utritadt strax norr
om 80° n. 1., ungefär 50 minuter öster om Nordostlandets ostkust, som
dock är förlagd allt för långt mot vester. Landet betecknas med
"Com-mandeur Giles Land entdekt 1707, is hoog Land." Sedermera
utlemnades detta land på nyare kartor öfver dessa trakter, ända tills norska
fångstmän åter konstaterade tillvaron af ett land öster om Spetsbergen,
hvars belägenhet dock var något sydligare, än som angafs på det
holländska sjökortet. Norrmännen kallade landet i alla fall Giles land.
1864 kommo engelsmännen Birkbeck och Newton i sigte af detta
norrmännens Giles land, och samma år pejlades och afritades samma land
af Dunér och mig från toppen af Hvita berget, strax norr om Helis
sound. Landet finnes utlagdt på den af oss publicerade kartan under
namn af Giles land. Då grefve Zeil och baron v. Heuglin några år
derpå besökte Storfjorden, pejlade de samma land från några höga berg
på nordöstra sidan af Edges land, men trodde sig böra gifva landet
en mycket lång utsträckning mot söder. Landet betraktades såsom nytt
och erhöll namnet "König Carl Wilhelms Land." Till en början
negligerades Dunérs och min iakttagelse fullständigt. Sedermera
förklarades, att det af Dunér och mig sedda landet endast var en platåformig
ö eller ett förland, "Schwedisches Porland", som låg framom det
nyupptäckta landet, en uppgift, hvars oriktighet visas så väl af vår i
1864 års resebeskrifning publicerade teckning af landet, sedt från Hvita
berget, som af vår i nämda resa intagna beskrifning.
Med anledning deraf, att vi, för att ej onödigtvis belasta kartan
med något nytt namn, fortfarande betecknade landet med namnet Giles
land, och att vi, på grund af våra under gynsamma förhållanden
anstälda mätningar från Hvita berget, bestredo, att landet skulle sträcka
sig så långt söder ut, som v. Heuglin förmodade, voro vi utsatta för
åtskilliga häftiga anfall från Petermann, som uttryckligen förklarade,
att vår anmärkning endast härrörde af afund och andra mindre vackra
bevekelsegrunder. Den stora, utsträckningen, som v. Heuglin gaf
landet mot söder, föranledde äfven engelsmännen att vilja identifiera det
med ett på Purchas karta under namn af Wiches land öster om
Spetsbergen aftecknadt land och att sålunda för engelsk räkning göra
anspråk på upptäckten. Äfven dessa anspråk afvisades dock på det
bestämdaste af Petermann. Ändtligen blef frågan om det nya eller gamla
landets utsträckning fullständigt löst 1872, i det att 3:ne norska
fångstmän, Altmann, Nilsen, och Johnsen, kringseglade detsamma och faststälde
dess utsträckning. Det visade sig nu, att den af Dunér och mig i norr
och söder angifna begränsningen var fullkomligt riktig, och att, såsom
vi påstått, hvarken König Carl Wilhelms land eller Wiches land
existerade. De norska fångstmännens iakttagelser blefvo sammanstälda af
professor Mohn i Kristiania, som tillika, för att slita namntvisten,
föreslog att, med förkastande af alla de gamla namnen, benämna landet
efter Sveriges konung — Kung Karls land, en lösning af namnfrågan,
mot hvilken, åtminstone från svensk sida, ingen anmärkning är att göra.
På åtskilliga under senare åren publicerade kartor öfver polarhafvet
har Petermann med namnet Giles land betecknat ett land långt
nordost om Nordostlandets nordöstra udde, beläget lika mycket norr om
van Keulens Giles land, som Kung Karls land är beläget söder om
detsamma. Det är framtiden förbehållet att visa, om detta land i
verkligheten existerar. Från toppen af v. Otters ö kunde, såsom jag förut
nämt, något land i den af Petermann angifna riktningen ej förmärkas.
De geologiska förhållandena öster om Kap Platen äro ytterst
enformiga. Bergen utgöras öfver allt af en merendels horisontelt lagrad,
här och der gneissartad glimmerskiffer, hvilande på hvitgrå granit, till
yttre utseendet snarlik Stockholmsgraniten, men saknande orthit. Lager
af en likartad granit vexla med skiffern, hvilken, ehuru i stort taget
horisontelt lagrad, dock tillika är ytterligt starkt vågigt veckad. Nästan
öfver allt utgöres underlandet och de låga utanför liggande öarna af
granit, bergen af glimmerskiffer. Tydliga refflor ser man visserligen
härstädes sällan; dessa hafva, der glacieren efter sitt tillbakaskridande
lemnat i dagen en blottad (d. v. s. ej af vatten eller lera täckt)
berghäll, blifvit genom inverkan af atmosferilier och lichener förstörda.
Men otaliga andra tecken tyda derpå, att Nordostlandets inlandsis i
forna dagar sträckt sig många mil längre norr ut och att isens
denuderande inverkan betingat den nu varande landfördelningen.
Glimmerskifferns motståndskraft har härvid tydligen varit vida mindre än den
hårda granitens, och den nu varande bergytan bildas derför på
låguddarne och lågoarna af sjelfva kontaktlagret mellan de 2:ne i fråga
varande bergarterna. Här kan man långa stycken framgå öfver vidsträckta
horisontela granithällar, i hvilka, att döma af ytan, kantiga gneisstycken
äro liksom inknådade. En geolog af v. Buchs skola skulle utan tvifvel
här tro sig se ett ofantligt eruptivt granitmassiv, öfver allt insprängdt
med mekaniskt medförda gneissbitar. Vid närmare granskning finner
man dock, att någon verklig inneslutning af gneiss i granit här
alldeles icke ifrågakommer, utan att det hela beror derpå, att
denuderingen just afstannat vid gränsen mellan de 2:ne bergarterna, hvarvid
dock icke alla bugter af de veckade lagren blifvit följda, till följd
hvaraf ett och annat i graniten nedskjutande gneissveck qvarblifvit.
Från ytan bedömdt ser det derför ut, som om hela bergmassan skulle
utgöras af granit, fullt insprängd med stora kantiga gneissblock. Att
graniten och gneissen här till sitt bildningssätt stå till hvarandra i
samma förhållande som sand och lerlager i yngre bergarter, anser jag
för gifvet.
Att äfven hos oss gneissinneslutningar i granit ofta hafva ett
likartadt ursprung, anser jag högst sannolikt, om ock många fall
förekomma (t. ex. vid gneiss- och magnetit-blocks inneslutning i pegmatit),
då detta förklaringssätt ej är tillämpligt.
Innan vi från bergshöjden på v. Otters ö hade upptäckt den öppna
vattenränna, som ofvanför omtalats, hade jag varit ganska tveksam,
antingen vägen vidare borde väljas på hafsisen, långs med Nordostlandets
ostkust, hvarigenom det blefve möjligt att noga bestämma inlandsisens
utsträckning åt detta håll, en bestämning, som, om den efter några
årtionden upprepades, blefve af stor vigt för fastställande af den
hastighet, hvarmed isen skjuter fram eller drager sig tillbaka
Storfjorden och den karta, som v. Heuglin 1870 lemnade öfver samma trakt, tyckes
visa, att giacieren vester om Edlunds berg skridit på några få år betydligt framåt.; eller öfver
sjelfva inlandsisen mot Kap Mohn eller Kap Torell, hvilket erbjöde ett
rikt tillfälle till iakttagelser öfver denna i geologiskt hänseende
utomordentligt intressanta bildning. Det öppna vattnet, vi sågo från nämda
bergstopp, gaf dock i detta hänseende ej mera något val. Om
nämligen, såsom antagligt var, någon betydligare vak eller vattenränna
utbredde sig från det öppna vattnet intill glacierens tvärbranta,
obestigliga bräm, så skulle den, då vi lemnat vår för slädfärden afsedda båt
qvar vid Sjuöarna, komma att bilda ett kanske oöfverstigligt hinder
för vår färd vidare, i fall vägen togs långs med ostkusten. Sedd från
afstånd tycktes deremot Nordostlandets inlandsis vara jämn och utan
klyftor.
Nordostlandet utgör den nordligaste af de fyra stora öar, i hvilka
Spetsbergen är deladt. Dess utsträckning är från norr till söder 13
svenska mil, från öster till vester ungefär 16 mil. Hela inlandet
upptages af ett 2- till 3000 fot mäktigt istäcke, till hvilket nederbörden
så väl sommar som vinter medför nytt ismateriel och som derför skulle
oafbrutet ökas, om ej, såsom fallet är vid alla glacierer, ismassan
långsamt men oafbrutet skulle flyta ut till hafvet. Hufvudriktningen af
isströmmen går på Nordostlandet åt öster, och hela dess östra kust
upptages derför af en enda, tvärbrant, från hafvet otillgänglig isvägg,
som, ingenstädes afbruten af bergshöjder eller landtungor, bildar den
bredaste glacier eller skridjökel man känner. Den är t. ex. betydligt
bredare än den af Kane med så lifliga färger beskrifna
Humboldtglacieren på Grönland. Norr ut afslutas deremot Nordostlandets
inlandsis med en jämt och långsamt sluttande dossering, som någon gång når
hafvet, men oftast lemnar en smal, isfri landsträcka långs kusten.
Från denna sida hindras man åtminstone ej af tvärbranta stupor att
framtränga i det inre af landet.
Efter att hafva, för anställande, af geografiska ortbestämningar och
smärre utflykter åt olika håll, uppehållit oss ett helt dygn vid vårt
sista rastställe på nordkusten, bröto vi den 1:sta Juni åter upp
inlandsis har förut blifvit meddeladt i åtskilliga in- och utländska tidningar..
Kosan togs dock numera ej åt öster, utan söder ut, åt ett håll, der
inlandsisen tycktes afslutas mot hafvet med en backe, tillräckligt
långsluttande för upptransporten af våra slädar. Uppforslingen gick raskare
och med mindre svårighet, än vi väntat; men vi hade knappast
framgått några hundra alnar, innan färden vidare för en stund afbröts af
ett vådligt äfventyr, som visade oss, att vi nu beträdt en mark, full
med faror, visserligen ej oväntade, men dock vida svårare än jag
förmodat.
Liksom glaciererna i Skandinavien, uti Schweiz och på Grönland,
äro äfven glaciererna på Spetsbergen afbrutna af springor och klyftor,
hvilka oftast sträcka sig lodrätt tvärs igenom hela den flera tusen fot
mäktiga ismassan. Uppkomsten af dessa klyftor står i nära
sammanhang med ismassans rörelse, och man möter dem derför i mindre
antal der, hvarest glacieren utan afbrott af bergshöjder är utbredd öfver
en vidsträckt, jämn terräng. Med anledning häraf hade man skäl att
antaga, det springor och klyftor icke skulle i synnerligen stort antal
afskära den väg vi valt, och jag hoppades dess utom, att samtliga
springorna skulle under vinterns yrväder hafva blifvit snöfylda. Dessa
antaganden voro så till vida riktiga, att klyftor här ej förekommo i
sådant antal eller af sådan storlek som på den del af Grönlands inlandsis,
hvilken 1870 undersöktes af d:r Berggren och mig, men djupa, nästan
bottenlösa afgrunder förekommo dock här i mängd, ofta tillräckligt
stora att sluka oss och våra slädar, och desto farligare, som de för det
mesta voro så fullkomligt dolda af ett bräckligt snöhvalf, att man,
äfven då man stod vid klyftans rand, endast genom borrning med en
jernskodd käpp, ganska ofta först genom att sjelf falla ned, kunde
öfvertyga sig om dess tillvaro, riktning och utsträckning.
Redan innan vi släpat upp slädarne ett hundratal fot, mötte vi en
bred, men ej synnerligen djup, flerestädes öppen, d. v. s. ej af snö
täckt klyfta, som dock lätt passerades på en under något yrväder
bildad snöbrygga, tillräckligt stark att bära oss och våra slädar, och då
man icke med ögat kunde urskilja några klyftor vidare, antog jag, att
Nordostlandets, såsom jag förut nämt, nästan fullkomligt jämna inlandsis
framdeles, åtminstone tills vi nådde andra stranden, skulle vara
sammanhängande och säker. Men knappast hade vi ytterligare framgått
ett tusental alnar, innan en af manskapet försvann under den på detta
ställe alldeles jämna isen, och det så hastigt, att han ej ens hann
uppgifva ett rop om hjelp. Då vi förskräckta blickade ned i det vid hans
fall bildade hålet, funno vi honom hängande i draglinan, vid hvilken
han var fästad med en rensele, öfver en djup, förut af ett tunt
snöhvalf fullständigt dold afgrund. Några ögonblick derefter var han åter
upphissad, oskadd och oförfärad, men något förvånad öfver sitt
äfventyr — någon aning om tillvaron af dylika fallgropar hade han förut
icke. Om armen hade glidit undan renseln, som utgjordes af ett
enkelt axelgehäng, så hade han varit förlorad.
För säkerhetens skull förändrades dragselarna nu så, att någon
glidning ur selen icke behöfde befaras, för den händelse man blefve
hängande i densamma; den främste mannen försågs med en båtshake,
med hvilken han skulle, så vidt möjligt var, undersöka misstänkta
ställen, och så gingo vi vidare. Under denna återstående färd passerades
otaliga klyftor, bland hvilka en stor del först upptäcktes derigenom,
att snöhvalfvet störtade in för våra fötter, eller att någon af oss föll
ned med foten eller halfva kroppen. Vanligen lyckades man dock i
tid att få den andra foten på mer säker botten, eller att med händerna
få tag i någon släde eller någon af kamraternas linor och derigenom
undvika att falla helt och hållet ned. Men äfven detta inträffade ofta,
dock, tack vare draglinornas styrka utan att medföra någon vidare
olyckshändelse. Jag kan ej nog prisa den oförsagdhet, som våra
sjömän härvid visade, och det snart sagdt muntra och skämtsamma sätt,
på hvilket de togo dessa för dem och deras yrke nya och opåräknade
äfventyr.
Luften var under den första dagen af vår vandring på inlandsisen
temligen klar, så att vi hade en god utsigt, hvilken visade, att
strimman af öppet vatten öster och nordost om oss ytterligare vidgats.
Något land i öster eller nordost kunde lika litet härifrån som från vårt
förra rastställe upptäckas. Inlandsisen utbredde sig åt söder och vester,
utan afbrott af några bergssträckor eller s. k. glacierholmar, höjande
sig jämt och för ögat omärkbart till en oöfverskådlig, 2 till 3000 fot
öfver hafvet belägen slätt, långs med hvars jämna yta hvarje vindpust
framdref en ström af fint snöstoft, hvilket genom den lätthet, med
hvilken det trängde in öfver allt, var lika besvärligt för oss, som den
fina ökensanden för resandena i Sahara. Genom detta fina, af vinden
ständigt framdrifna snöstoft blef öfversta lagret af glacieren, hvilket
icke bestod af is, som på Grönland, utan af hårdt packad, bländande
hvit snö, glättadt och poleradt, så att man tycktes framgå på ett
oöfverskådligt fel- och fläckfritt golf af hvit marmor, eller kanske snarare
öfver en hvit sammetsmatta. Vid rastställena gräfdes nästan alltid för
kockens räkning en djup grop i glacierens yta, hvarigenom jag blef i
tillfälle att närmare undersöka glacierisens bildning af snö.
På ett djup af 2—3 alnar öfvergick snön till is, i det att den
ombildades först till ett lager af idel stora, för kristallografens ögon
praktfulla iskristaller, derpå till en kornig ismassa och slutligen till en hård,
sammanhängande glacieris, i hvilken man dock fortfarande kunde märka
talrika blåsor fylda med luft, förtätad af den öfverliggande isens tryck.
När vid isens smältning ishöljet blir för svagt för trycket, springa dessa
blåsor sönder med ett egendomligt knistrande ljud, som man under
sommaren ständigt är i tillfälle att höra från de i fjordarna
kringdrifvande glacierstyckena.
Med undantag af den första dagen rådde under hela vår vandring
på inlandsisen (1:sta—15:de Juni) antingen en snöyra, som, i fall
vinden var hård och motig, hindrade vår framfärd och nödgade oss att,
tätt packade i ett tunt tält af bomullsduk, tillbringa flera dygn i
fullständig overksamhet, eller ock en så svår snödimma, att man endast
kunde se några få alnar framför sig. Då isen i början, oafsedt de
förut omtalade, i alla fall af snö dolda springorna, var fullkomligt jämn,
så inverkade denna dimma ej synnerligen menligt på vår framfärd,
hvars riktning bestämdes med kompassen; men då inlandsisen längre
fram begynte att genomskäras af breda kanaler (hvilka ej böra
förvexlas med de förut omtalade klyftorna), som på de flesta ställen voro
allt för breda och djupa samt begränsade af allt för branta väggar för
att kunna passeras med slädar, blef denna isdimma ytterst besvärlig.
Den hindrade oss ej allenast att välja den af kanaler minst afbrutna
terrängen, utan åstadkom äfven en så besynnerlig dager, att man
omöjligen kunde med ögonen urskilja, om man hade framför sig en djup,
opasserbar ränna eller en endast alnsdjup sänkning. Det blef derför
nödvändigt att på misstänkta ställen nedhissa en man för att utröna
djupet. Ofta måste han hissas upp igen, utan att hafva nått botten,
men det hände äfven, att sänkningens botten nåddes redan på några
få fots djup, ofta nog efter det vi, för ett sådant obetydligt dikes skull,
gjort en flera timmars, som man för sent insåg, alldeles onödig omväg.
En annan gång hände det i en dylik dimma, att vi af en ismås, som
slagit sig ned i vårt granskap och i dimman såg ut som en ofantlig
isbjörn, narrades att vidtaga de vanliga förberedelserna för en björnjagt,
d. v. s. alla mans kommenderande i tältet eller bak slädarna, på det
att björnen ej skulle, i förtid skrämd, undgå oss.
Nedanstående tabell lemnar en jämförelse mellan temperaturen på
inlandsisen och på hafskusten och visar, att en icke obetydlig
temperaturskilnad egde rum.
Jämförande tabell öfver temperaturiakttagelser på inlandsisen oeh i
Mosselbay:
Medeltemp. i Mosselbay. Approx. medeltemp. på inlandsisen. Höjd öfver hafvet
Juni 1. +0°,71 C. —3°,2 C. 0—98 meter.
» 2. +1 ,26 —2 ,3 98 »
Medeltemp. i Mosselbay. Approx. medeltemp. på inlandsisen. Höjd öfver hafvet
Juni 3. +1°,68 C. —4°,4 C. 0— 98 meter.
» 4. +1 ,90. —5 ,6. 98 »
» 5. -1 ,58. -4 ,2. 78-307 »
» 6. —1 ,45. —3 ,5. 308—454 »
» 7. —2 ,99. -7 ,5. 454—495 »
» 8. —3 ,09. -7 ,1. 495 »
» 9. —1 ,98. -7 ,1. 495—488 »
» 10. +0 ,45. —5 ,9. 490-407 »
» 11. +0 ,35. —5 ,5. 407-473 »
» 12. +0 ,26. -4 ,6. 468-492 »
» 13. +3 ,83. +0 ,4. 477—480 »
» 14. +1 ,72. -4 ,8. 480-550 »
» 15. +1 ,40. -1 ,6. 550-553 »
Under vandringen på inlandsisen hade vi flerfaldiga gånger en
högst egendomlig nederbörd, bestående af:
1:o. Små, runda, någon gång stjernlika snöflingor, af ett ulligt
utseende.
2:o. Samtidigt nedfallande korn af ungefär samma storlek som
snöflingorna, men bildade af en genomskinlig, oregelmässig iskärna,
omgifven af ett vattenlager, som dock några ögonblick efter nedfallandet
frös till is och inom kort öfverdrog våra slädsegel m. m. med en
tunn och glatt isskorpa eller fäste sig på hår och kläder som små
genomskinliga isdroppar. Medan en dylik nederbörd egde rum den 5:te
Juni, sågs samtidigt en svagt utbildad halo och en vanlig regnbåge,
och temperaturen var 4 till 5° under fryspunkten. Att en nederbörd
af vattenblandad is kan ega rum vid en så låg temperatur beror
tydligen derpå, att nederbörden härrör från ett molnlager, bildadt af
öfverkylda vattenångor, d. v. s. bildadt af idel små vattendroppar,
afkylda under fryspunkten, men dock fortfarande flytande. För öfrigt
torde en likartad nederbörd vara ganska allmän äfven i sydligare
trakter och t. ex. gifva upphof till den isskorpa, som under senhösten så
ofta fäster sig på alla tackel och tåg på fartyg, och som utgör ett af
vinterseglatsens svåraste obehag. Ett likadant ursprung hade sannolikt
äfven den tunna isskolla, som, då Torell och jag under 1861 års
expedition bestego bergen på Martens ö, betäckte alla klippor och stenar
derstädes med ett så löst fäst genomskinligt isskal, att det vid minsta
rörelse nedföll.
I många hänseenden eger en ganska väsentlig olikhet rum mellan
det inlandsfält, öfver hvilket vi nu färdades, och den inlandsis, som
under Juli månad 1870 besöktes af mig på Grönland. Orsaken härtill
torde i väsentlig mon bero derpå, att vi på Nordostlandet vandrade
öfver en art nevéregion, d. v. s. öfver den del af glacieren, der ytan
upptages af snölager, som icke under sommaren bortsmälta, medan
deremot på Grönland redan under Juli månad snön på glacierens yta
nästan fullständigt bortsmält. Något spår till de glaciersjöar, vackra och
vattenrika glacierelfvar, praktfulla vattenfall och springbrunnar m. m.,
som öfver allt mötte oss på den grönländska inlandsisen, kunde här ej
förmärkas, och terrängförhållandena angåfvo, att dylika bildningar äfven
längre fram på sommaren antingen alldeles icke eller endast mycket
underordnadt uppträda. Snösmältningen försiggår tydligen i en allt för
obetydlig skala på Spetsbergen, för att dylika bildningar skulle kunna
uppstå.
Såsom man kunde vänta, voro klyftorna på Grönlands inlandsis
större än på Nordostlandets, men åtminstone vid vårt besök vida
mindre farliga, emedan de voro öppna, ej snötäckta. På Nordostlandet
voro deremot nästan alla klyftor spårlöst dolda af ett tunt hvalf af dels
lös, dels tillhårdnad snö. Här måste man derför hvarje ögonblick vara
beredd på, att en afgrund öppnade sig för ens fötter. Öfver Grönlands
inlandsis kunde d:r Berggren och jag framgå obundna, till och med
utan att hafva något rep med oss; vid vandringen på Nordostlandet
bjöd försigtigheten deremot att hålla alla man bundna vid slädarna,
att noga undersöka den terräng, der tältet uppslogs, att under nätterna
med instuckna käppar utstaka det område, hvilket manskapet hade lof
att obundna och utan särskildt tillstånd beträda.
Klyftorna framlöpa i allmänhet parallelt med hvarandra, i rak
riktning; dock kröka de sig äfven understundom, och på sina ställen
förekomma 2:ne olika spricksystem, som korsa hvarandra. Här är
faran mångdubblad. Om man blickar ned från en öppning i snöhvalfvet,
så ser man, huru klyftan nedtill liksom upplöser sig i ett blåsvart
mörker. Upptill glittra väggarna af otaliga löst fästa, tafvelformiga
iskristaller, liknande dem man ser på sidorna af de isblock, som bilda
iskasten. Sjelfva ytan af snön var, såsom redan förut omnämts, alldeles
glättad och polerad af en snöström, som äfven den svagaste vindfläkt
förde fram långs marken. Denna ström af snö, eller rättare snöblandad
luft, hade dock, i fall snönederbörd ej egde rum och i fall vinden
ej var allt för våldsam, endast en höjd af några få fot. Den slog
bräckliga bryggor af snö öfver klyftorna, men fylde dem ej, bildade
vid stora branter verkliga snökaskader och utplånade inom några
minuter alla grundare hål och sänkningar. Då vi t. ex. om morgonen stego
upp från vårt läger, voro oftast alla spår dertill, att snön föregående
afton blifvit nedtrampad, försvunna och slädarna dolda i en stor drifva.
Några sådana cylindriska, 1 till 2 fot djupa, vattenfylda hålor, som
träffades öfver allt på Grönlands inlandsis, förefunnos således icke här,
åtminstone ej denna tid på året, och naturligtvis kunde man i följd
häraf ej heller förmärka hvarken det märkliga, till sitt ursprung
gåtfulla stoft (kryokonit), som af mig iakttogs på Grönlands inlandsis,
eller de mikroskopiska alger, som d:r Berggren upptäckte derstädes.
När man kommit ett stycke från kusten, mötte man på Grönlands
inlandsis grunda, skålformiga fördjupningar, hvilkas midt upptogs af
en eller flera små sjöar eller dammar utan synbart utlopp, ehuru de
mottogo vattnet från otaliga, långs med fördjupningens sidor
nedlöpande elfvar. Här förekommo, såsom jag redan förut omnämt, dylika
sänkningar icke, men i stället mötte vi den 10:de Juni, då vi närmat
oss Kap Mohn, en terräng, som var genomskuren af kanaler, hvilka
för det mesta lupo parallelt med hvarandra, på vissa ställen med ett
afstånd af endast 300 fot. Djupleken var intill 40 fot, bredden 30 till
100. Att utan omlastning forsla våra slädar uppför en brant af några
få fot, var redan en omöjlighet, och terrängen hade varit helt och
hållet opasserbar, om man ej, efter att en stund hafva gått långs med
glacierkanalens sidor, alltid hade mött något ställe, hvarest kanalen
hade varit nästan helt och hållet snöfyld och derför passerbar med
slädar. Dessa passerbara ställen lågo dock alltid i ett nyckfullt zigzag,
som nödgade oss till omvägar, mångfaldiga gånger längre än den raka
vägen. Passagen var dessutom alltid förbunden med fara och risk,
emedan kanalen på sidorna var begränsad af snötäckta, i kanalens
riktning löpande djupa glacierklyftor, stundom af en betydlig storlek.
Fullt säker kunde man ej heller någonsin vara, att ej den snödrifva,
som passerades, blott var ett bräckligt snöhvalf. En gång t. ex.
nedstörtade ett dylikt hvalf öfver en kanal, stor nog att för alltid sluka
oss och våra slädar, framför våra fötter, just i det ögonblick vi
ämnade använda detsamma till brygga. Äfven farliga tvärspringor
förekommo, hvilka likaledes oftast voro upptill snötäckta, men mot sjelfva
kanalens vägg mynnade med ett mörkt, öppet gap. Ofta nog använde
vi, (såsom bilden sid. 274 utvisar,) för att erhålla skydd mot vinden,
bottnen af en kanal till tältplats.
Någon gång förekommo äfven andra, från alla sidor af branter
begränsade sänkningar af större djup än glacierkanalerna, men af föga
betydlig utsträckning; dessa torde lämpligast kunna benämnas med det
namn, som sjömännen gåfvo dem, »dockor» eller »glacierdockor».
Nordostlandets inlandsis var vid vårt besök allt för snötäckt, för
att jag med full säkerhet skulle kunnat afgöra glacierkanalernas
uppkomstsätt. Att de ej voro några floddalar var tydligt. De voro
nämligen mycket djupare än elfdalarne på Grönlands inlandsis, der dock
snösmältningen måste försiggå i vida betydligare skala än på
Spetsbergen, och förekommo allt för tätt samlade på vissa ställen, medan
de på andra ställen saknades fullständigt, för att de skulle kunna
utgöra afloppsbäddar för de helt säkert ganska obetydliga rännilar, som
bildas här under högsommaren. Högst sannolikt härröra de deremot
från förkastningar i isen, snarlika dem, hvilka iakttagas i de fasta
jordlagren, och hvilka der liksom här leda sin uppkomst från jordlagrens
eller isens vexelvisa utvidgning och sammandragning till följd af
temperaturvariationer.
Om t. ex., till följd af en ringa temperatursänkning i en fast massa,
de springor, som bilda sig, nedtill sammanlöpa, så att de omsluta ett
kilformigt stycke, så är det naturligt, att detta för hvarje
temperatursänkning och derpå beroende sammandragning af den fasta massan
sjunker något litet, utan att vid en derpå följande, på förhöjd
temperatur beroende utvidgning åter kunna höja sig. Friktionen är
härtill för stor. Utvidgningen måste derför åstadkomma förskjutning
på något annat håll, kanske långt ifrån det ställe, der sänkningen egt
rum. För hvarje följande temperaturvariation måste samma företeelser
upprepas, och det är derför ej förvånande, om slutligen kilen sänkes
flera tiotal fot. Om förklyftningarna ej äro alldeles regelmässiga,
så qvarblifva alltid på dessa ställen fortfarande oregelmässiga springor,
som gifva upphof till klyftorna vid kanten af glacierkanalerna eller
till de sedermera af grus och kemiska sediment fylda skölbildningar,
som nästan alltid träffas på förkastningsytorna i de fasta jordlagren.
Från det ställe på inlandsisen, der vi togo af mot vester, kunde
vi, då dimman för några ögonblick lättade, tydligen se, att inlandsisen
längre söder ut varit underkastad ännu betydligare rubbningar, än de,
som förefunnos på de ställen, der vi gingo fram. Från vår vändpunkt
mot vester, som var belägen på en höjd af 407 meter, sänkte sig
nämligen inlandsisen långsamt, till en betydligt lägre belägen isslätt, från
hvars södra sida den åter hastigt höjde sig i branta afsatser, och med
beväpnadt öga kunde man här urskilja mäktiga, kantiga isblock, som
lågo kringströdda på isslätten, vid foten af de terrassformiga afsatserna,
från hvilka de nedstörtat. Möjligt är, att sjelfva isslättens höjd öfver
hafvet var mycket obetydlig och att vi här hade framför oss en på
Nordostlandets ostkust mynnande, af ett sammanhängande isfält täckt
hafsarm.
Det var denna oländiga is-terräng, som nödgade oss att afstå från
planen att från v. Otters ö gå ned till Kap Mohn och derifrån långs
kusten till Kap Torell, vidare öfver Hinloopen och Vestspetsbergens
inlandsis, förbi Chydenii berg till Mosselbay. I stället veko vi af åt
vester mot Wahlenberg-bay. Äfven här möttes vi dock af en ytterligt
oländig, 1500 till 2000 fot öfver hafvet belägen terräng, som
uppehöll oss ända till d. 15:de Juni, då vi helt oförväntadt kommo ned till
ostligaste delen af Wahlenberg-bay, hvilken sträcker sig betydligt längre
mot öster, än vi förmodat.
I denna efter den berömda botanikern och glacialkännaren benämda
bugt mötte oss (den 15 Juni) årets första blomma, en vacker röd
Saxifraga. Den första blomman år 1861 erhölls i Treurenberg-bay först
sjelfva midsommaraftonen.
Inlandsisen afslutas icke mot bottnen af Wahlenberg-bay med
någon tvärbrant stupa, utan med en af inga branter eller klyftor
afbruten långsam sluttning, utför hvilken färden med våra slädar gick med
en rask fart. I granskapet af den innersta bugten framsköto på en
höjd af 280 meter några låga granithällar ur ismassan, och längre fram
sågos vidsträckta, 45 meter höga, af lera och kantigt grus bildade
moräner, tillhörande samma typ som de, hvilka jag 1858 såg vid Axels
öar i Belsound och 1864 i bottnen af Storfjorden. Jag anser som högst
sannolikt, att dessa moräner härstädes, liksom på Axels öar, blifvit
upptryckta af glacieren och att dennas bräm på detta ställe icke drager
sig tillbaka, utan skrider framåt.
När vi ankommo till Wahlenberg-bay d. 16 Juni, sågos redan
talrika vakar och råkar i fjordens istäcke, i synnerhet vid stränderna, så
att vi endast med svårighet kunde komma ned på detsamma och åter
upp på andra stranden i granskapet af fjordens mynning, hvarest
hafsisens sönderfrätta beskaffenhet åter nödgade oss att taga vägen öfver
den glacier, som upptager södra delen af halfön mellan Murchison-bay
och Wahlenbergbay. Äfven här var glacieren närmast Wahlenberg-bay
ytterligt sönderskuren af farliga remnor, men längre fram blef den
fullkomligt jämn och sprickfri samt afslutades norr ut och vester ut
med en jämn sluttning utan några tvära afsatser. Svåra yrväder
uppehöllo oss dock äfven här, så att vi först midnatten mellan den 23:dje
och 24:de Juni hunno Shoalpoint. Från den högt belägna iskammen,
öfver hvilken vi passerade under vandringen mellan Wahlenberg-bay
och Murchison-bay, kunde vi se en skuta, som kryssade i temligen
isfritt vatten i norra delen af Hinloopen. Förgäfves sökte vi dock
genom aflossande af skott, flaggning m. m. ge oss till känna, och vi
gingo derför, till vår stora ledsnad, miste om de underrättelser, som
detta det första bud från hemlandet eljest kunnat lemna oss.
Med en liten vid Shoalpoint vid utfärden nedlagd båt reste
Palander jämte 3 man i hårdt väder och svår sjö genast öfver till
Mosselbay. Jag nödgades jämte det öfriga manskapet blifva qvar vid
Shoalpoint, tills Palander kunde utsända en tillräckligt stor båt att
afhemta oss. Innan den hann ankomma, fick jag dock fatt på en vid
Lågön för ankar liggande fångstskuta från Tromsö, hvilken öfverförde
mig och mitt manskap till Mosselbay, der hela expeditionen således
åter var samlad eftermiddagen den 29 Juni."
*
Mattilas" vinterboning vid Greyhook
TRETTONDE KAPITLET.
Afresa från Mosselbay. Besök vid Greyhook. De vid Greyhook bösten 1872 innestängda
fångstmännens öden. Draggningsfärder. Besök i Isfjorden ocb Belsound.
Återfärd till Sverige.
Polhem skulle icke genast, såsom de båda öfriga expeditionens
fartyg, lemna Spetsbergen och återvända till Sverige. Dess besättning
skulle så länge som möjligt qvarstanna vid detta intressanta land och
söka utvidga kännedomen om dess naturförhållanden och naturalster.
För att få ett värdigt slut på de långa magnetiska och meteorologiska
observationsserierna, d. v. s. så vidt möjligt var utsträcka dessa till
årsserier och för att ordna allt för hemresan, qvarstannade Wijkander
jämte några man vid Mosselbay. Vi andra embarkerade på Polhem
för att afgå till Greyhook och begrafva de båda dervarande liken och
derpå genomkorsa hafvet norr om Spetsbergen i alla riktningar under
anställande af zoologiska draggningar. Låtom oss följa Polhem på
dess färd.
Den 1:sta Juli strax efter middagen ångade vi ut ur Mosselbay.
Huru angenämt kände vi det icke att komma ifrån det enformiga
lifvet på det landtliga Polhem, att få lemna Mosselbay och besöka andra
nejder. Vi hade tröttnat vid Mosselbay och dess omgifningar. Vädret
var härligt och detta ökade den känsla af välbehag, som
genomströmmade alla. — Inom kort är Mosselbay ur sigte och Wijdebay utbreder
sig söder om oss. Mörk och dyster är. dess östra sida, hvilken
begränsas af en omkring tusen fot hög, tvärbrant nedstupande bergplatå,
på några få ställen genomdragen af djupa och breda dalar, i hvilka
mäktiga glacierer framvälla. Bergsidan är bar, men platåns krön täckes
af den eviga inlandsisen. Öfvergjuten af en stark ljusflod ligger
fjordens vestra sida med sina till form, höjd och utsträckning skiftande
fjällpartier, hvilka ännu äro till största delen snöbetäckta och i sin
bländande hvithet bjert sticka af mot bergväggen på fjordens östra
strand. -
Då vi kommit ungefär midt i fjordens mynning, draggade vi.
Maskinen stoppades, stagfocken sattes till och, under det Polhem sakta
framdrefs af denna, nedsläpptes de vid en lina fästa
draggningsredskapen. Dessa utgjordes af en liten, men tung, förtennad bottenskrapa,
fastbunden vid linans ände,, en s. k. svabel, fäst ett litet stycke ofvan
för skrapan, en kanonkula, fastsurrad bredvid denna, samt på några
fots afstånd från allt detta en s. k. Casellas termometer. Vi träffade här
ett djup af omkring 100 famnar. Det dröjde en god stund, innan
skrapredskapen nådde botten. Då detta skett, framdrefs fartyget
genom maskinen med mycket sakta fart. Efter en stunds förlopp
började upphalningsarbetet, hvilket tog mycken tid och mycken kraft
i anspråk. Då termometern uppkommit, aflästes den; den utvisade
vattnets högsta och lägsta temperatur på djupet. Samtidigt eftersägs
medelst en annan termometer vattnets temperatur vid ytan. Svabeln
var fullastad med Echinodermer af allehanda slag, mest dock sjöborrar
och ormstjernor. Skrapans innehåll utgjordes till största delen af lera,
i hvilken funnos inbäddade talrika djur af olika grupper: maskar,
mossdjur, snäckor, musslor m. fl., hvilka af zoologerna sedermera behörigen
utvaskades, utplockades och spritlades. — Samtidigt som skrapan uppkom,
intogs äfven en utlagd s. k. släphåf, med hvilken man afsåg att
insamla af de växter (Diatomaceer eller Bacillarier), hvilka på vissa
ställen i ofantliga massor bebo hafvets öfre vattenlager. Här var vattnet
blått, och skörden blef derför så godt som ingen. Der dessa växter
förekomma i större mängd, har vattnet en grön anstrykning. Denna
gång innehöll släphåfven endast några små, vattenklara krustaceer och
några individer af de egendomliga djur, som benämnas Pteropoder.
Efter slutad draggning fortsatte vi vår färd mot vester till
Greyhook, der vi efter en stunds bråk mellan klippor och
undervattensgrund på qvällen fälde ankaret. Ett fångstfartyg låg före oss här,
hvilket fördes af kapten Fritz Mack från Tromsö. Med honom hade
sakförare Ebeltoft skickat till oss en del proviant, bref, tidningar m. m.,
som vi nu erhöllo. Kapten Mack var just nu som bäst sysselsatt att
med sitt folk berga den del af lasten, som ännu var i behåll på de
här för vrak liggande fångstfartyg, hvilka hösten förut innestängts på
detta ställe och på ett af hvilka de båda män, som denna vinter här
slutat sina dagar, utgjort en del af besättningen. Han hade fogat
åtskilliga anstalter för de båda dödas begrafning, låtit gräfva en graf
och börjat förfärdiga likkistor. Vår timmerman hade under hitvägen
hopslagit tvenne sådana, äfvensom ett enkelt träkors, på hvilket
namnen på de båda döde voro inristade.
Kl. omkring 2 på morgonen den 2:dre Juli gingo vi i land i
sällskap med Mack och åtskilliga af hans folk. Den del af Greyhook,
vid hvilken vi landade, utgjordes af ett jämnt, temligen bredt lågland.
Inåt begränsades detta af en hög, nästan tvärbrant nedstupande,
sotbrun bergvägg. På vestra delen af detsamma fans en lagun. — På
detta låglands östra sida, endast några få famnar från sjelfva
strandbrädden, var den koja uppförd, i hvilken Mattilas och hans
olyckskamrat tillbragt sina sista dagar. Ett stort antal båtar funnos
uppdragna på stranden och omkring bostaden lågo strödda om hvarandra
kistor, åror, fångstredskap m. m. — Kojans långväggar utgjordes af
tvenne, på relingarna stälda, med kölarne utåtvända båtar. Taket och
gafvelväggarna bildades af segel, spända öfver och mellan båtarne.
På segelduken lågo hudar af renar och björnar, stenar, bjelkar och
åror m. m. Båtarne hade varit de olyckliga männens sängplatser; till
sängkläder hade renhudar tjenat dem. I det inre af kojan stod en
liten kamin, och på sidoväggarna i närheten af ingångsöppningen lågo
en mängd kistor uppstaplade. Intet annat golf än bara marken fans.
Vid vårt besök var marken der inne betäckt med vatten och is.
Liken lågo ännu qvar i båtarne. De utburos, besigtigades af
Envall och nedlades hvart och ett i sin kista. Kistorna, höljda af
norska flaggor, buros till den i närheten uppkastade grafven, och under
den stilla, solbelysta, sköna natten nedsänktes dessa båda mäns stoft i
den isiga jorden. Korset uppsattes och anger för främlingen den plats,
der qvarlefvorna af ishafsveteranen Mattilas och hans modige
följeslagare hvila.
Mattilas förtjenar i sanning namnet ishafsveteran. I 42 somrar
hade han, såsom vi redan sagt, med sin lilla farkost plöjt Ishafvets
kalla böljor, trotsande alla faror och vedermödor. En tid af framgång
och lycka förde honom till välmåga och gjorde honom till en bland
å de mest förmögna bland de norska fångstmännen, men derefter
drabbades han af talrika motgångar. Hans fartyg förliste och fångsten
blef dålig. Härigenom minskades hans egendom, och det enda, som
nu återstod honom, var en ringa del i det fartyg, hvars skeppare han
var, och i den fångst, detta gjort under sommaren. Det var hoppet
att kunna rädda denna sin obetydliga egendom, som förmådde honom
att qvarstanna på Spetsbergen, och att ej medfölja sina hemvändande
kamrater och landsmän. Kanske bidrog — så har det åtminstone
blifvit oss berättadt — till detta olyckliga beslut en länge närd önskan
att tillbringa en vinter i det land, vid och på hvars kuster han
uppehållit sig så många somrar, och der han lyckligt bekämpat så många
faror och upplefvat så många äfventyr.
Det var med vördnad, vi stodo vid dessa mäns graf. De hade
kämpat manligt och lidit mycket. Gripande äro de enkla ord, hvilka
de nedskrifvit i sin dagbok. De säga oss, huru dessa båda män till
en början oafbrutet och kraftigt stridt mot de i uppror varande
elementen, för att rädda de fartyg och den fångst, som utgjorde hela
deras egendom och hvilkas förlust skulle bringa dem så godt som i
armod. De dukade under i denna strid; fartygen måste öfvergifvas och
dessa kastades nu upp på grunden, der vind och vågor med framgång
arbetade på deras förstöring. — Nu vidtager striden för lifvet. Till
elementen sällar sig sjukdom. De anstränga sig för att hålla på afstånd
den mördande skörbjuggen, men förgäfves. Då intet annat arbete
gifves, släpar den ene af dessa olyckliga menniskor en af dem
förfärdigad, med sten lastad släde omkring sin usla boning. Sjukdomen
försvagar dem allt mer. Stensläpningen blir för tung. Inom kort kunna
de ej längre gå. Den ene är alldeles redlös, den andre nödgas krypa
ut för att hämta litet bränsle, med hvilket han en gång om dagen
uppvärmer kojan. Men äfven detta arbete blir för mödosamt; ja, t. o. m.
det att, såsom vanligt var under sista tiden, i dagboken nedskrifva en
bön till Gud förmå de icke. Dödskampen börjar — och befrielsen
kommer.
Vi vilja anföra en del af denna dagboks
Det synes oss förtjent att offentliggöras. Förut torde vi dock få
erinra om följande sakförhållanden. — Den 16:de September innestängdes
sex norska fångstfartyg på Spetsbergens nordkust: fyra vid Greyhook,
nämligen jakterna Ellida (skeppare Mattilas), Dragedukken (skeppare
Andersson), Svanen (skeppare C. Johanson) och Helene (skeppare
Myra); två vid Welcomepoint, nämligen sluparne Jakobine (skeppare
Amandus Knudsen) och Pepita (skeppare Nils Johansen). Besättningen
på dessa 6 fartyg utgjorde tillsammans 58 man. Af dessa begåfvo sig
17 i tvenne fångstbåtar i början af Oktober månad till Kap Thordsen
i Isfjorden. För dessas öde skola vi inom kort redogöra. 39 man
återvände i början af November till Norge med Jakobine och Pepita,
hvilka båda fartyg då kommo loss ur isen.
Att Mattilas och hans kock, Gabriel Andersen, qvarstannade vid
Greyhook, hufvudsakligen för att hålla uppsigt öfver de fyra här
qvarvarande fartygen, är förut nämdt.
Mattilas" dagbok eller journal är förd af Mattilas sjelf till 4:de
November, från denna tid åter af kocken. Det är den senares berättelse,
som vi här delvis ämna återgifva:
November 4:de. Reste hela manskapet härifrån för att följa med
Amandus och Nils Johan
Mattilas och jag, kocken Gabriel Andersen från Christiansund. — Nov.
12:te. Kl. 10 på aftonen bräcktes isen rundt omkring oss och vi måste
gå i land för att få om bord båten, att hjelpa oss med. Gud vet,
hvart vi skola taga vägen. Nov. 13:de. Öppet vatten, men isen var
nära att slå sönder våra fartyg. Ännu ligga vi qvar på samma ställe.
Isen går fram och tillbaka utanför oss. Nov. 15. Nordlig vind, som
öfvergick till nordvestlig storm. Vi måste för det mesta vara på däck
för att hålla större isstycken från fartyget. På qvällen packade vi tillsammans
alla våra saker och vi tänkte att föra dem i land, men vi kunde
icke komma i land för sjögången. Vi tacka Gud för hvarje dag, som
vi få vara vid lif. Nov. 16:de. I dag hafva vi fört i land fyra
båtlaster segel, proviant och ved, men ännu hafva vi mera att sätta i land.
Nu skola vi bygga tält på stranden, men jag fruktar, att björnen snart
skall besöka oss. Nov. 17:de. I morgse förde vi i land våra kläder
och började att bygga tält. Vi hafva hvälft två båtar emot hvarandra
och dragit öfver dem alla våra segel. I afton hvila vi i vår dåliga
boning och hafva ingen annan att förlita oss till än Gud. Nov. 18:de.
Förde vi i land tre båtlaster ved och några isstycken att smälta till
vatten. Ännu äro alla skutorna qvar. Nov. 20:de. Det är mörkt hela
dagen, så att vi ej kunna se något, om det ej är månsken. Nov. 21:sta.
Ingen is i hamnen. I dag hafva vi fört i land en båtlast ved, ett
storsegel och ett fat kött. Nov. 25:te. På förmiddagen storm, på
eftermiddagen lugnt. Ingen is i hamnen. Dragedukken och Svanen hafva
drifvit nära intill land, men der de ligga, är det så grundt, att de ej
kunnna komma högre upp, förr än isbaxen kommer och tränger dem
på land. De båda andra äro ännu flott.
December 5:te. Vi lefva, Gud vare tack, ännu väl i vår enkla
boning. Dec. 6:te. Ingen is i hamnen. Räfven kommer och går till och
från tältet, men ingen björn visar sig. Den kommer nog, när isen satt
under land. Dec. 11:te. Nordostlig storm och klar luft; månsken, så
att det är ganska ljust. Ingen is ännu. Slupen Helene, Dragedukken och
Svanen stå på grund, men vårt fartyg är ännu flott. På en månads tid
hafva vi icke varit om bord och pumpat läns. Dec. 14:de. I dag hafva
vi varit om bord på Ellida och Svanen. Båda äro något skadade. Dec.
17:de. Ingen is i hamnen. I dag hafva vi dragit ännu sju segel
öfver vårt tält för att skydda oss för kölden. Dec. 19:de. Stark köld.
Dec. 21:ste. Stark köld. Ny is har bildat sig i hamnen, men den är
icke tjock ännu. Dec. 22:dre. Storm och sjögång. Hamnen är
alldeles isfri. Dec. 23:dje. Nordvestlig vind hela dagen, snöyra och
sjögång. I morgse dref vårt fartyg Ellida i land och ligger nu fullt med
vatten. Ingen is är kommen. Dec. 24:de. Nordostlig storm, snötjocka
och stark köld. I hamnen tjock snösörja, men ingen is. Vi kunna ej
komma till fartygen, så att vi ej veta, huru det står till om bord.
Dec. 25:te. I dag hafva vi den första juldagen. Vestlig vind och
tjock luft. Ingen is ännu i hamnen. Fartygen ligga ännu på samma
sätt, men vi kunna icke komma om bord. Det är så mörkt, att vi icke
se något. Januari 5:te. På förmiddagen dref Ellida från land. Jan.
6:te. Ingen is är kommen ännu. Alla fartygen ligga i en klunga.
Ingen dager synes. Ännu är det mörkt hela dygnet. Dagarne äro
långa för oss, som skola bo mellan och under två båtar hela vintern.
Men vi tacka Gud, att vi äro friska och hafva något att lefva af. Jan.
7:de. I dag hafva vi varit ute och "gått en liten tur" för att hålla oss
friska. Jan. 12:te. Skepparen har varit sjuk i många dagar och måste
hålla sig till sängs. Han har icke varit ute på 3 dagar. Det är ej
angenämt för mig att gå här ensam, men vi måste stanna, der vi äro;
vi kunna icke komma någonstädes för att få hjelp. Jan. 13:de.
Nordlig vind, snötjocka hela dagen och stark köld, men ingen storm. Det
har kommit litet is. De tre fartygen ligga invid land, men slupen är
borta. Jan. 15:de. Skepparen ligger sjuk ännu och blir snarare sämre
än bättre och jag, kocken, är ej heller "fri i Födderne", men jag går
uppe ännu.
Jan. 18:de. I morgse gick en stor björn ett litet stycke från
vårt tält. Jan. 19:de. I dag hafva vi sydost, klar luft och köld. Ingen
is är kommen och fartygen ligga på samma sätt. Nu börjar det blifva
litet dager. Björnen besöker oss "til en hver Tid". Kl. 5 kröp jag
ut och sköt på björnen, men jag vet icke, om jag träffade. Det var
så mörkt. Jan. 20:de. Sydlig vind och klar luft hela dagen. Ingen
is. Dagern återkommer så småningom. Björnen besöker oss flitigt.
Skepparen ligger sjuk och jag är också "saa daarlig i Födderne." Vi
hafva inga medikamenter, som kunna hjelpa något. Jan. 22:dre. Vi äro
sjuka båda två och Gud vet, huru det skall gå med oss. Jan. 23:dje.
Skepparen ligger sjuk, men jag går ännu uppe och drar hvarje dag
sten på kälken för att hålla "Födderne lidt i Bevægelse." Vi tänka
begifva oss öfver till svenskarne, men vi kunna icke komma ännu.
Intet månsken och föga dager är det. Jan. 26:te. I dag hafva vi
nordvest och nordost samt snötjocka hela dagen. Ingen is är kommen.
Sjuka äro vi båda två. Gud hjelpe oss! Jan. 29:de. Skepparen
ligger sjuk och jag är "saa meget daarlig." I går och i dag måste jag
stödja mig med en käpp. Om morgonen, när jag skall stiga upp, kan
jag knappast stå utan att hålla mig fast, men när jag varit uppe en
liten stund, blir det något bättre. Gud vet, huru länge jag kan hålla
mig på fötter. Gud hjelpe oss; vi hafva ingen annan att förlita oss
till. Jan. 30:de. I dag har det varit vestlig storm och tjock luft hela
dagen. Ingen is är kommen. Kölden är obetydlig. Dragedukken och
Svanen hafva drifvit ett stycke från land, men vårt fartyg ligger på
samma plats. Hvar slupen är, vet jag icke. Jan. 31:ste. På
förmiddagen vestlig, på eftermiddagen nordvestlig storm. Ingen is är
kommen. Svanen är borta, jag vet ej, hvar den är. Jag skulle ut och gå
i dag, men jag måste krypa in igen; jag var så klen, att jag icke kunde,
stå. Skepparen kan ej lemna sängen. Gud hjelpe oss.
Februari 2:dre. Stark köld. I dag var jag så klen, att jag ej
kunde gå ut. Det var med möda jag förmådde koka litet mat åt oss.
Skepparen ligger i kojen och kan ej komma någonstädes. Det ser
olyckligt ut för oss. Herren hjelpe oss! Febr. 4:de. I dag kom en
stor björn tätt intill dörren. Jag kröp på knä ut med bössan i hand.
Jag måste afskjuta den i dörren för att komma ut. Då jag var
utkommen, fick jag se björnen ned på isen, der han syntes vilja lägga
sig. Jag lossade ännu ett skott, men det var så långt håll. Febr. 5:te.
I dag är skepparen mycket skral. Febr. 6:te. Vi äro lika sjuka som
förut och vi hafva ingen annan att förlita oss till än Gud. Febr. 7:de.
I dag är skepparen mycket dålig. "Döden vises nærmere end Opstandelsen."
Gud vare med oss, det vill jag bedja om. Febr. 8:de. F. m.
vestlig vind, e. m. nordlig storm. Snötjocka hela dagen. Ingen is är
kommen i hamnen. Jag blir sämre för hvarje dag. Nu synes vår sista
stund vara kommen. Sjön är så våldsam, att den går flera famnar till
väders och når nästan upp till tältet. Kommer den hit, äro vi
prisgifna åt döden. Gud vare vår arma själ nådig. Febr. 9:de. I dag
kan jag icke säga något om vädret, ty jag har varit så skral, att jag
icke kunnat komma ut, men jag vet, att det varit snötjocka och jag
tror, att det kommit mycket is. Härpå är jag dock icke viss. Vi
blifva sämre för hvarje dag och se ingen räddning, om ej Gud snart vill
förbarma sig öfver oss. Gud vare vår arma själ nådig, det vill jag
bedja om! Febr. 10:de. I dag vet jag ingenting om väder och vind.
Vi äro så klena, att vi ej kunna komma ut. Jag tror, att "isbaxen"
är kommen, ty vi höra ingen sjögång. Vi se ingenting annat än döden
för oss. I dag hafva vi en gång haft litet eld i kabyssen. Nu kan
jag svårligen hugga någon ved mera. Vi få både frysa och svälta, så
framt Gud ej hjelper oss. Skepparen har nu legat en månad. Gud
vare med oss. Jag tror han hjelper oss. Febr. 11:te
blyerts.. Om väder
och vind kan jag ingenting säga. Vi kunna ej komma ut. Vi äro så
dåliga. Febr. 12:te. I dag på samma sätt. Febr. 13:de. I dag
detsamma. Jag har icke varit ute. Febr. 14:de. På aftonen kröp jag ut
på magen, men jag måste snart krypa in igen. Febr. 15:de. I dag
har jag krupit ut.....
gång litet eld i kaminen och litet mat en gång i dygnet. Vi äro lika
dåliga. Gud vare med oss! Febr. 16:de. I eftermiddags var jag ett
ögonblick utanför dörren och hemtade in litet ved. I dag är skepparen
"aldeles daarlig." Gud vet, om han lefver många dagar. Jag är nästan
likadan. Gud vare med oss; vi hafva ingen annan vän. Febr. 17:de.
I dag har jag icke varit ute. Det har blåst en storm, jag vet ej
hvarifrån. En gång hafva vi haft litet eld i kaminen. Gud vare med oss!
Febr. 18:de. I dag har jag icke varit ute. En gång litet mat i
dygnet. I afton var jag icke i stånd att få sönder (?) litet ved till i
morgon.
Här slutar journalen. Döden gjorde helt säkert kort härefter slut
på dessa mäns lidanden.
Såsom nämnts begåfvo sig 17 af de vid Spetsbergen hösten 1872
innestängda fångstmännen till Isfjorden för att tillbringa vintern vid
Kap Thordsen. Mack tillförde oss den hemska underrättelsen, att alla
dessa omkommit. Han hade varit bland dem, hvilka först anländt till
deras öfvervintringsplats. Om sitt besök derstädes har han lemnat en
skriftlig berättelse, daterad Adventbay på Spetsbergen den 18:de Juni
1873, hvilken finnes tryckt i Tromsö Stiftstidende för den 10 Juli
1873 n:r 55. Ur denna meddela vi här följande: "Ankomna till huset,
sågo vi en massa gång- och sängkläder, skinnfällar m. m. Högar af
halm, aska och annan orenlighet låg strax utanför dörren. Norr om
huset stod en träställning, öfver hvilken en stor presenning var lagd.
Då vi tittade under den, sågo vi en bedröflig syn. Här lågo nämligen
5 lik. — En förfärlig, outhärdelig stank slog emot oss, då vi öppnade
dörren till huset. Alla dörrar och fönster kastades upp i hast, och,
innan vi företogo något annat, rökade vi med tjära och svafvel. Efter
det rökningen fortgått omkring en timme, började vi våra undersökningar.
— I rummet till höger lågo sex lik, magra, aftärda och förfärliga
att åse. Ansigtena voro alldeles gula och möglade. Det var en syn,
hvilken måste komma en hvar att draga sig tillbaka. — I rummet till
venster lågo fyra döda, tre i sängar, den fjerde på en kista, stödjande
hufvudet på den högra handen, under det benen hängde nedanför kistan.
Han var iklädd skinnmössa, skinntröja, nordlandsvantar och skallar.
Efter hvad jag kan finna, var det icke länge sedan han dog. De tre
lik, som lågo i sängarna, sågo förfärligt medtagna ut. Vid den enes
säng funnos tre skeppsskorpor, vid en af de två andras 4—5 kakor
socker och en bundt grönsaker, hvilka syntes vara orörda.
Ellidas
rymma alla liken. Sängarna, i hvilka de lågo, begagnades såsom kistor,
och alla femton begrafdes med kläderna på. Före och efter
mullkastningen afsjöngos tvenne psalmer. — De två andra hade redan dödt
tidigt och voro förmodligen begrafna förut. Vi sökte öfverallt, men
funno icke någon begrafningsplats. Det fans ännu mycket snö.
Antagligen lågo de under denna.
Huset undersöktes öfverallt. Proviant fans ännu i öfverflöd. I ett
rum, beläget midt emot köket, låg en mängd lifsmedel, likaså på
vinden. Olyckan är, att dessa menniskor icke förstått att använda de
födoämnen, som voro tjenligast. Af konserverade och torkade
grönsaker hade obetydligt förbrukats. På vinden fans en mängd potatis qvar.
Af konserverad mjölk hade deremot mycket förtärts. Åtskilliga burkar
med Liebigs köttextrakt voro använda, men så vidt jag kunde finna,
hade köttextraktet icke uppblandats med vatten, utan förtärts utan
vidare. Af salt kött och fläsk hade mycket användts, och af dessa
lifsmedel synas de omkomna hafva ätit ända till sista tiden. I det rum,
der de fyra liken lågo, hängde ännu torrt kött på väggen, och i köket
låg ett stort stycke kokt fläsk på ett fat.
Allting såg smutsigt och ruskigt ut ..... Jag fick det intryck af
det hela, att dessa män icke förstått att föra ett sådant lefnadssätt, som
de bort. Ingen, som öfvervintrat i Ishafvet, har haft så stora
hjelpmedel som dessa: lifsförnödenheter i öfverflöd af alla slag, ett
förträffligt hus, tillräckligt bränsle, verktyg af alla möjliga slag, hyfvelbänk
m. m. Vi undersökte derpå, om vi icke skulle finna något af dem
utfördt arbete. Det enda, som anträffades, var skrofvet till en liten
båt, en pulpet och ett par tillyxade träbitar. Detta visar tydligen, att
de öfverlemnat sig åt dåsighet och trott, att den mängd proviant, som
de hade att tillgå, skulle fria dem från skörbjugg .... I stället för att
begagna tvenne rum till sofrum, hafva alla 17 packat sig in i ett.
Köket var stort och rymligt; detta skulle de hafva kunnat använda till
matrum, men de synas icke hafva tänkt på något annat än att äta och
sofva. Hyfvelbänken, som de bort flitigt begagna, hade stälts utanför
huset."
Följande utdrag ur den dagbok, dessa män fört, finnes anfördt i
Nordenskiölds Redogörelse för den Svenska Polarexpeditionen 1872—73.
Så ock bifogade meddelande om de återkomna fångstmännens resa
och om de till Spetsbergen utgångna undsättningsexpeditionerna.
"Angående de omkomnas öden meddelar en i Isfjorden qvarlemnad
journal
(fel-tryckt 65) och 60 för den 10:de, 13;de och 27 Juli. följande:
Afresan från fartyget började den 7 Oktober, i det man drog 2:ne
båtar öfver isen i nordlig riktning, d. v. s. i den riktning, der man
hoppades finna öppet vatten på närmaste håll. Första dagen återvände
man dock till fartygen, sedan båtarna blifvit framsläpade ett godt stycke.
Följande dag fortsattes båtarnas släpande öfver is, tills öppet vatten
nåddes d. 8:de kl. 5 e. m. Strax, sedan ett par under dragningen på
isen uppkomna hål blifvit lappade, skötos båtarna ut, men några tim
mar derefter måste de åter för ogenomtränglig is dragas upp på ett
större isflak. Följande morgon fortsattes färden under vindstilla och
tjocka genom öppningar i isen till Norskön, hvarest man landade kl.
1 e. m. Efter en kort rast fortsattes färden till Kobbebay, som
nåddes samma afton. Följande dag rastade man vid Mockhook. Fredagen
den 11:te fortsattes resan under stilla och klar luft. Omkring 200
hvalrossar sågos på en landtunga, och 2:ne af dem skötos för att
erhålla späck till bränsle, i händelse drifved ej skulle påträffas.
Nattqvarter togs på lågnäset i Forelandssundet. Följande dag rodde man
vidare under dimma och snötjocka till St. Johnsbay. Söndagen den
13:de fortsattes färden till Dödmandsören och följande dag till
Mittelhooken i Isfjorden, hvarest man slog sig ned i det af svenskarne
uppförda huset. Man fann här rikligt med proviant, kläder, bränsle och
fotogen. Öfvervintringen började derför med så goda utsigter som
möjligt. Man försökte jaga, men utbytet blef ringa. Den 18:de
Oktober skötos 2:ne björnar, den 19:de 2:ne räfvar. Den 23:dje sågos
nio renar på fjället, men utom skotthåll. Den 25:te fäldes 2:ne renar,
den 29 åter 2:ne. Den 5:te November säges, att jagten var så godt
som omöjlig för mörkret. Den 7:de säges: "Jagten aldeles hævet
formedelst Mörke. Dagen omtrent 7 Timer, men dog saa mörkt, at man
Intet kan foretage uden Belysning." Den 8:de November litet regn.
Den 30:de: "Fjorden fri for Is og efter mit Skjön paa Sögangen er
Kysten ingenlunde spærret for Is til Datum." 2:dra Dec. inträffade det
första sjukdomsfallet, som dock föga tyckes hafva oroat, enär det
omnämnes först flera dagar derefter i journalen. 3:dje Dec. Litet is har
lagt sig längs landet, men för öfrigt öppet vatten. Den 6:te. En
fjerdedel af fjorden isbelagd, närmast land. Den 8:de. Fjorden åter
isfri. Den 14:de. Fjorden ännu isfri. Den 19:de: "Ingen
Sygeforbedring, 2 Mænd for stedse paa Sygesengen," Den 24:de. Fjorden
isfri. Sundhetstillståndet mycket dåligt, så godt som alla man
illamående. Ett eget rum ordnas för de sjuka. — 2:dra Jan. Fjorden isfri.
3:dje Jan. En tredje man sängliggande, och den 5:te ytterligare en.
Den 7:de säges: "Sygdommen griber Flere og Flere og ingen
Förändring." Den 14:de. Isfjorden tillfrusen från Mittelhooken tvärs
öfver. Den 16:de. Fjorden isbelagd så långt man kan se. Den 19:de
Jan. 2:ne af de sjuka afledo, den ena efter 14 dagars, den andra efter
en månads sjukdom. Den 22:dra. 2:ne nya sjukdomsfall omtalas. Den
25:te Jan. Fjorden isfri. — Febr. 3:dje. Sjukdomen har tilltagit,
endast 3 man friska. Den 4:de. Fjorden åter delvis isbelagd. Den
16:de. Sjukdomen förfärligt svår. Den 21:sta. Äter ett dödsfall efter
82 dagars sjukdom. Den 25:te: "Jeg vil herved optegne den
sörgelige Beretning, at jeg har en Månd, der er frisk og som maa passe
hele Huset." Den 28:de. En man död efter att hafva legat till sängs
sedan den 2:dra Januari. — Mars 2:dra. Åter ett dödsfall och
ytterligare ett d. 3:dje efter två månaders sjukdom. Den 9:de Mars upphöra
anteckningarna om väderleken och temperaturen, som dittills förts
temligen ordentligt, och sedermera finnes endast datum antecknadt för
hvarje dag jämte de dödsfall, som inträffat d. 10:de, 13:de, 16:de, 23:dje,
27:de och 31:sta Mars samt den 4:de och 19:de April. Med denna dag
afslutas dagboken fullkomligt. I fall dödsfallen äro riktigt antecknade,
voro då ännu tre man vid lif."
Kanske insågo vi först nu, huru godt vi i sjelfva verket haft det
och huru ringa de lidanden voro, som öfvergått oss. Fans bland oss
någon, som funnit lefnadssättet under vinternatten hårdt, arbetet ute
i mörker och köld svårt, så kände han sig helt säkert nu vid
underrättelsen om fångstmännens öde tacksam för det nödtvång och den
myndighet, under hvilken han måste böja sig.
"N. Johansen, skeppare på ett af de två fångstfartyg, hvilka kommo
loss ur isen och hemförde till Norge 39 af de innestängda, berättar om
sin resa, att han, efter att från den 20:de Juni till d. 4:de Augusti
hafva legat i Storfjorden, afseglade till Nordkusten, dit han ankom i
medlet af Augusti; här gjordes i granskapet af Moffen fångst till
medlet af September, då Johansen seglade till Wijdebay för att intaga
vatten och jaga renar. Men då man den 14:de September kommit på
land och fylt några vattenfat, såg man, att isen i stora massor dref
söder ut och höll på att stänga fjorden. Ankaret lättades nu, och man
sökte nå Norsköarna, men isen kom i förväg, så att fartyget den 16:de
September innestängdes vid Welcome-point. Under den senare delen
af September inträffade en ytterst sträng köld, så att drifisen frös
fullkomligt tillsammans. Vid slutet af Oktober månad blefvo vindarne
mera sydostliga, och under de första dagarne af November blåste en
storm från sydvest, hvarigenom isen splittrades och drefs i nordostlig
riktning. Den 4:de November var hafvet så isfritt vid Welcome-point,
att ankar kunde lättas, hvaremot isen fortfarande låg qvar vid
Greyhook. Manskapet på de vid Greyhook stationerade fartygen gingo
derför alla, med undantag af Mattilas och hans qvänske kock, om bord på
Pepita och Jakobine och återvände med dem till Norge. Den 4:de
November gick man sålunda till segels, passerade Norsköarna den 5:te,
hvarvid fartygen under en snötjocka blefvo åtskilda. Den 6:te
passerade Pepita södra udden af Charles Foreland och sökte hålla in i
Isfjorden för att berga dervarande kamrater, hvilket dock ej lyckades,
till följd af den starka storm, som blåste ut ur fjorden. Ofverresan
till Norge var mycket svår till följd af våldsam sjögång, ostadiga och
motiga vindar. Drifis omtalas deremot icke.
För fullständighetens skull vilja vi här kortligen omnämna de
expeditioner, som utsändes till att rädda de instängda fångstmännen, för
hvilkas öde man var ytterst orolig i Norge, oaktadt det snart upplystes,
att tillräcklig proviant förefans i isfjordsbolagets hus.
Den första af dessa expeditioner, utsändes af norska regeringen,
som för detta ändamål förhyrde en för Jan Mayenfångst bygd ångbåt,
Albert, om 193 com.-läster. Fartyget afreste, bemannadt med 35 man
under befäl af kaptenlöjtnant Otto, från Hammerfest den 21:sta
November. Under temligen godt väder fortsattes resan till höjden af
Spetsbergen, som nåddes den 24 November. En svår storm från
ostsydost började nu rasa, under hvilken rodret skadades, dock ej mer,
än att det åter kunde iståndsättas. Stormen minskade något den 29:de
November och man satte kurs på Charles Foreland. En våldsam
sydoststorm började dock åter den l:sta December, som slutligen nödgade
kapten Otto att återvända. Under återvägen var vädret temligen godt
ända till granskapet af Norge, då åter en svår storm uppstod, som
förhindrade fartyget att löpa in till Tromsö. I stället fortsattes färden
söder ut till Christiansand, der ankaret kastades den 14 December.
Utförliga meddelanden rörande denna färd och de under densamma
gjorda meteorologiska iakttagelserna äro lemnade af professor Mohn i
Petermanns Mittheilungen för 1872 s. 469, 1873 s. 107 och 252.
Underrättelsen om "Alberts" misslyckade försök att nå Isfjorden
väckte ett stort, om ock alldeles oberättigadt missnöje i Tromsö. De
erfarnaste ishafsfarare ansågo, att Spetsbergens vestkust var öppen
äfven midt under vintern, och man beslöt att försöka uppsända ett vanligt
fångstfartyg, slupen Isbjörnen, fördt af kapten Kjeldsen och bemannadt
med 10 man. Kjeldsen lemnade Norge den 2:dra Jan. I början var
väderleken mild med sydlig vind, men snart öfvergick vinden till nordost,
hvarvid temperaturen föll till —10°. Natten mellan 7:de och 8:de Jan.
fick man Beeren Eiland i sigte. Här mötte man issörja, som hindrade
att framtränga norrut, och äfven ett försök att nå Beeren Eiland måste
öfvergifvas. I stället sökte man segla mot vester för att kringgå
hindren, men svårigheterna tilltogo beständigt i synnerhet genom
öfverisning af fartyg och rigg, så att det slutligen blef nästan omöjligt att
sköta seglen. Den 8:de uppgafs försöket och man återvände söder ut
samt ankom, efter att den 9:de hafva utstått en svår storm, den 11:te
till Sörön. Hvarken mörker eller is tycktes hafva utgjort något
väsentligt hinder för seglatsen, men väl nedisningen
Jan. n:o 7..
Ytterligare afsände den bekante redaren för så många företag till
de arktiska farvattnen, herr Rosenthal i Bremen, en hjelpexpedition
på ångaren Grönland, under kapten Melsom. Melsom afseglade från
Christiansund den 28:de Januari, pejlade Jan Mayen den 10:de
Februari, fortsatte sedermera långs iskanten för undvikande af sjögång och
nedisning, ofta inom bältet af tunn, nyfrusen is, och bland drifis till
den 5:te Mars, då hafvet vid 75° N. Lat. och 11 2/3° Long. O. från
Greenwich blef isfritt. På aftonen nåddes mvnningen af Belsound.
Packis och stora flak af gammal bayis lågo vid kusten, öfver 2 mil ut
från land. Belsound var isbelagdt. Man försökte framtränga genom
isen vidare för att nå Green Harbour, men ogenomtränglig is sträckte
sig från norra sidan af Belsound i böjd linie mot Sadle point. Den
7:de vid middagstiden nödgades derför kapten Melsom vända, efter att
hafva framträngt till 2½ mil VSV från Alkhornet. Att afsända en
slädexpedition till det inre af fjorden ansågs ej görligt eller rådligt,
då fartyget ej lyckats nå någon hamn
Sedan de båda vid Greyhook döda begrafvits, lemnade vi sent på
morgonen detta ställe och styrde NO hän. Vårt närmaste mål var
Sjuöarna. Här skulle vi anställa draggningar och afhämta båten Anna
och den depot, som qvarlemnats af isvandrarne. — Vi hade all anledning
att förmoda, att hafvet skulle vara öppet långt mot norr. Från de
höjder, som omgåfvo Mosselbay, kunde ej en isbit upptäckas i nordlig
riktning. Hård och ihållande nordvestlig vind hade ej sällan blåst,
men aldrig hade någon drifis nedkommit till Spetsbergens kust, och
sjön gick för denna vind ej sällan rätt hög: tecken, såsom vi ansågo,
dertill, att isen var långt aflägsen. Vi blefvo derför ej litet förvånade,
då vi redan på höjden af Nordkap, Nordostlandets nordligaste udde,
upptäckte den oss välkända isstrimman och mot norr sågo detta
egendomliga, gulaktiga ljusskimmer, isblink, hvilket alltid under sommaren
här uppe hvilar öfver det isfylda hafvet och lika säkert anger närvaron
af större ismassor, som de djupa, mörkblå, pelarelikt sönderdelade
molnbankar, vattensky kallade, hvilka på andra ställen synas, säga is
hafsfararne, hvar öppet vatten finnes.
Klockan omkring 9 på aftonen den 3:dje voro vi på 80° 42"
nordlig bredd och då äfven i isens omedelbara närhet. Iskanten sträckte sig i
en båge öster och söder om Sjuöarna, och vidare mot NV eller VNV. — De
bland Polhems nuvarande besättning, hvilka ej deltagit i isfärden,
fingo nu med egna ögon öfvertyga sig om isens svåra beskaffenhet.
Visserligen hade vi förut sett svår is, men den var dock
af försvinnande obetydlighet i jämförelse med den, som nu låg framför
oss. Denna utgjordes af väldiga ishögar och isvallar, bildade af
på hvarandra uppvräkta och upptornade, flera famnar höga isblock och
på kant ställda isflak. Det var lätt att inse, att menskliga varelser icke
skulle förmå att framtränga genom denna isöken. — Att gå i land på
Phipps ö och hämta båten och depoten, skulle hafva fordrat allt för
lång tid, om det ens varit möjligt. Då vi kunde hoppas, att, innan
vi afslutat vår irrfärd norr om Spetsbergen, isen skulle hafva dragit
sig mera nordvart, och vi sålunda framdeles med större lätthet och
mindre tidsutdrägt skulle kunna erhålla våra effekter, lemnade vi isen
och styrde söderut. Planen att landstiga vid Birdbay och några andra
af de vikar, hvilka inskjuta på nordostlandets vestkust, måste
öfvergifvas, emedan fast is sträckte sig flera engelska mil ut från kusten.
Kursen stäldes derför åt vester. Vi seglade omkring den lilla ön
Moffen, hvarunder vi fingo fröjda oss åt anblicken af en skara
hvalrossar, hvilka i tätt sluten tropp simmade i nordlig riktning. — I
närheten af denna ö ropades vi an af kaptenen på en oss mötande
fångstskuta. Kaptenen kom om bord på Polhem och begärde upplysningar
om Mattilas. Han fick sådana och dessutom ett glas konjak. Såsom
gengåfva erhöllo vi af honom ett ämbar fyldt med ejderägg.
Vi lefde nu nästan i öfverflöd. Ransonerna hade blifvit höjda.
Fogelskytte och äggsamling skaffade oss mycket matvaror. Af
fångstmän försågos vi rikligen med ägg, fogel och renkött. Oftast ville de
ej mottaga någon betalning för hvad de lemnade oss, och det pris, de
understundom, på vår ifriga begäran satte på de varor, de hade att
lemna oss, var alltid ytterst lågt. De visade sig särdeles frikostiga och
förekommande. — På fartygets räcken hängde den ena fogelknippan
bredvid den andra och i riggen dinglade icke så få renstekar. Vår
gamle kock Dunder visste sig knappast någon råd med all den mat,
som han nu hade.
Efter att hafva gått omkring Moffen några gånger, hvarunder
talrika draggningar gjordes, styrde vi mot öster, passerade med en viss
stolthet och belåtenhet förbi Mosselbay och inlöpte sent på aftonen
den 3:dje Juli i Treurenbergbay. Här sammanträffade vi å nyo med
Mr Smith, hvars båda fartyg, ångskeppet Diana och skonerten Samson,
det senare förande kol och proviant för Diana och dess besättning,
lågo till ankars härstädes. — Hela den följande dagen blefvo vi qvar
i denna vik, draggade flitigt med godt resultat, gjorde utflykter till
lands samt emottogo och aflade besök af och hos Mr Smith och hans
följeslagare. I dessa välvilliga, intressanta och intresserade främlingars
sällskap tillbragte vi särdeles angenäma stunder. — Härifrån gingo vi
nedåt Hinlopenstrait, i hvars södra del, i närheten af Duympoint,
vi träffade fast obruten is, och begåfvo oss derpå åter till Mosselbay,
der vi ankrade den 7:de på förmiddagen. Här stod allt väl till.
Observationerna voro nu afslutade, alla instrument inpackade och det
mesta ordnadt för afresa, Den is, som ännu betäckte vikens inre, då
vi lemnade stället, hade nu brutit upp till en del. Öppet vatten sträckte
sig ungefärligen till den plats, der våra fartyg legat innestängda. Alla
de i och i närheten af viken belägna holmarne voro nu på alla sidor
omgifna af öppet vatten, och på dem hade stora skaror af ejdrar slagit
sig ned. Från en liten ö, som låg alldeles i närheten af huset, hade
Wijkander och hans följeslagare hvarje morgon hämtat omkring ett
tjog ny värpta ägg. På alkor och andra matnyttiga foglar hade de haft
god tillgång och i följd häraf också, liksom vi, lefvat nästan uteslutande
på kokta och stekta ägg och stekt fogel. Denna diet hade bekommit
dem väl, särdeles de två skörbjuggspatienter, som funnos bland dem,
nämligen konservatorn och lappen Anders, hvilken senare fungerat
såsom kock. Dessa voro nu nästan alldeles återstälda. — Under vår
frånvaro hade fångstfartyget Spetsbergen, kapten Halvorsen, besökt
Mosselbay och lemnat åtskilliga bref och tidningar af senare datum än
dem, vi förut erhållit.
Två dygn lågo vi qvar här. Kol intogs. Vädret var afskyvärdt.
Den 9:de lättade vi åter ankare. Wijkander hade nu sällat sig till oss
för att deltaga i vårt irrande lif. Några man qvarstannade vid
Mosselbay för att ordna hvad som återstod för vår slutliga afresa från detta
ställe. — På eftermiddagen den 10:de nödgades vi af svårt väder att
ankra i sundet mellan yttre och inre Norskön.
Följande dag fortsatte vi vår färd, nu söderut i afsigt att göra ett
kort besök i Isfjorden och vid Kap Staratschin aflemna Nordenskiöld,
som, medan vi fortsatte de påbörjade draggningarna vester och norr
om Spetsbergen, skulle företaga geologiska undersökningar i Isfjorden.
Efter ett dygns särdeles angenäm resa, under hvilken Spetsbergen
visade sig i hela sin storhet och hela sitt trolska behag, ankommo vi
till Green Harbour, hvars omgifningar hade ett vida mera vinterligt
utseende än många af de ställen på nordkusten, som vi besökt
dagarne förut. Nästan öfverallt låg ännu flera fot djup snö.
Om besöket härstädes meddelar Nordenskiöld följande
"Ankaret fäldes på vestra sidan af Green Harbour vid utloppet af
en temligen vattenrik elf. Här var stranden ännu strax innanför
hamnen upptagen af en ganska hög, mot hafvet tvärbrant snöfot, öfver
hvilken åtskilliga genom snöns smältning uppkomna rännilar med
kristallklart vatten silade sig fram. Palander begagnade tillfället att låta
fylla Polhems vattencisterner. Vetenskapsmännen använde dröjsmålet
med utflykter åt alla håll. Under vattenfyllningen förmärktes en mängd
temligen stora laxar, hvilka, på ställen der klart färskvatten från
snödrifvorna silade sig ut i hafvet, trängde sig så långt upp mot land,
att en betydlig del af ryggen syntes öfver vattenytan. Beklagligen
hade vi denna gång icke några fiskredskap med oss, och någon
ordentlig fångst kunde således icke anställas. Dock var Parent nog lycklig
att kunna döda ett par vackra fiskar med kulan från ett
remingtongevär. Köttet var blekt och, efter hvad jag tyckte, ej jämngodt med
den skandinaviska fjäll-laxens.
Laxen på Spetsbergen förekommer ganska rikligt, i synnerhet i
de fjordar, der större elfvar om sommaren falla ut i hafvet. Under
1868 års expedition fångade sålunda Malmgren åtskilliga vackra
exemplar med not i Adventbay, och 1872 och 1873 fångade fångstmän i
Isfjorden flera tunnor. Laxen söker sig äfven här, då tillfälle dertill
erbjuder sig, upp i sött vatten. I en af de många insjöar, som träffas i
granskapet af Aldert Dirkses-bay på östra sidan af Wijdebay vid 79°
40" n. L., träffades under 1.861 års expedition flera laxar, som
expeditionens zoologer dock förgäfves sökte fånga
1872—1873 sade sig hvitfiskfångarena vid Kap Staratschin hafva gjort
den bästa fångsten i en sötvattensjö, strax ofvan om deras tältplats.
Kap Staratschin är, såsom bekant, en af de i geologiskt hänseende
intressantaste punkter i norden. För att kunna draga så stor nytta
som möjligt af vår återstående arbetstid, qvarblef jag jämte 2:ne lappar,
tält, båt m. m. vid Kap Staratschin, medan Polhem gick norr ut för
draggningar och för att än en gång pröfva sin lycka bland den
egentliga polarbassinens isfält. Jag insamlade till en början en ny svit af
växtförsteningar från kritlagren vid "Fästningen" och sökte åter de
närbelägna taxodiumlagren, hvilka lemnat 1868 års expedition en så rik
skörd. Närmast jordytan voro dessa dock nu så söndergrusade, att
några nya samlingar icke kunde göras, med mindre betydliga
jordrymningsarbeten anstäldes, hvartill för tillfället nödig tid och nödiga
hjelpmedel saknades. Några egentliga båtfärder kunde ej heller anställas
med de 2:ne man och den lilla båt, som stod till mitt förfogande. Jag
begagnade derför med begärlighet ett tillfälle, som erbjöd sig, att följa
med några hvitfiskfångare, som den 14:de begåfvo sig i båt till
Belsound. Färden gynnades af härligt väder och svag, men gynsam vind.
Ungefär midt på vägen rastade vi vid några små ejderholmar, hvilka
under namn af Lissettes Islands redan finnas utsatta på Purchas karta.
Sedan fångstmännen här insamlat dun och de ägg, som ännu icke voro
förlegade, lade vi för en stund till vid den midt emot holmen liggande
fastlandskusten, som här bildar ett vidsträckt lågland, fullt med otaliga,
små, grunda sötvattensjöar, hvilka just under den nu pågående
rugg-ningstiden tycktes vara ett favorittillhåll för stora skaror af
fångstmännens "rapphöns", Anser bernicla. Massor af stora trästammar med
rötter, af drifvedsbitar, gamla flöten för fisknät m. m. lågo spridda
långs med standen, jämte en mängd hvalben. Hafvet utanför är
mycket grundt och fullt med undervattensgrund, så att till och med en
båt har svårt att leta sig fram.
Följande förmiddag kommo vi till Belsound, som för tillfället var
höljdt i en så tjock dimma, att man endast på några få stegs afstånd
kunde urskilja några landkonturer. Under det vi i denna dimma sökte
följa långs med fjordens norra strand till Kolfjället, träffade vi några
klippor, hvilkas läge jag dock till följd af vår zigzagrodd i dimman
icke närmare kunde bestämma, bildade af en grof sandsten, full med
stycken af stora stammar och illa bibehållna bladaftryck och tillhörande
samma formation (under bergkalk-), som växtförsteningarna från
Bee-ren-Eiland. Sandstenen var dock så hård, att jag med de medel, som
för tillfället stodo till mitt förfogande, endast kunde få loss ett enda
stycke, innehållande en mindre stam af en Knorria. Fyndstället
förtjenar att framdeles närmare undersökas. Att växtförsteningar
tillhörande ett mycket gammalt geologiskt tidskifte skulle förekomma i
Belsound, angafs redan af M. Robert, som dock tydligen äfven hänförde
åtskilliga mycket unga lager till stenkolsformationen. Med anledning
häraf har jag sedermera yttrat tvifvel mot Roberts uppgift, i det att
jag trodde, att en förväxling skulle ega rum med de miocena
kolförande lager, hvilka träffas på så många ställen af Spetsbergen, bland
annat vid fregatten Recherches forna ankarplats i Belsound. Det
visade sig dock nu, att tviflet på riktigheten af Roberts uppgifter var
oberättigadt.
Först sent på natten mot den 15:de kommo vi, efter en farlig
rodd, alldeles utmed det söndersplittrade brämet af Frithiofs glacier,
fram till Kolfjället, hvarest vi på det gästvänligaste mottogos af en
der förankrad fångstman.
Fångsten detta år hade varit dålig, hvaremot talrika på stranden
uppradade hvitfiskkroppar visade, att stället föregående år lemnat
fångstmännen ett rikt utbyte. Hvitfiskkropparna från fjoråret voro omgifna
af förtorkadt, ej förruttnadt kött, och så luktlösa, att hundratal af dem
utan olägenhet kunde i en ångbåt transporteras till Norge, för att
användas vid en fabrik för konstgjorda gödningsämnen. De betalades
med 2 ort stycket (1 kr. 60 öre).
Detta år förekommo praktejdrar ganska rikligt i Belsound. De
kläckte jämte den vanliga ejdern på Axels öar. Praktejderns talrikhet
härstädes tyckes dock vara ganska olika under olika år. Sundevall såg
således härstädes rikligt nog af denna fogel sommaren 1838, hvaremot
ej ett enda exemplar syntes till somrarna 1858 och 1864, då äfvenledes
svenska expeditioner besökte denna fjord.
1864 fann Malmgren en mängd uppkastade bollar innehållande
sillben, rundt om bona af stor-måsar eller borgmästare, som häckade
på sidosluttningarna af Mitterhooken, och han drog deraf den slutsatsen,
att betydliga sillstim stundom träffas i dessa farvatten. Vi erhöllo
nu bekräftelse härpå. 1872 hade en skeppare från Tromsö i Belsound
fångat en massa torsk på 30 till 40 famnars vatten. Sill fans ofta i
magen på de fångade torskarna. Samma sommar hade en hval förföljt
ett sillstim i Belsounds mynning, och enligt min sagesmans, en fångstmans,
utsago var "Silden saa tyk, at den væltede af Ryggen paa Hvalen,
da den kom op."
Van Miensbay är, såsom en blick på kartan utvisar, skild från
hufvudfjorden genom en betydligare ö och ett par smärre holmar. De
fartyg, som löpa in i fjorden, hafva någon gång passerat det södra
inloppet, mellan Mitterhooklandet och skären. Farvattnet är dock här
mycket orent, och fångstmännen välja derför vanligen det jämförelse
vis klippfria norra sundet, mellan holmen i sundets midt och fastlandet.
Sedan den närbelägna hamnen blifvit fyld af Frithiofs glacier, bruka
fångstmännen ankra vid Kolfjället.
Efter att den 16:de hafva förgäfves sökt att få rätt på de lager
med miocena växtförsteningar, som jag 1858 träffade vid Kolfjället,
rodde jag åter den 17:de mot Belsounds mynning, för att med mina
fångstmän återvända till Isfjorden. Strax på andra sidan Axels öar
mötte jag en annan båt med en tysk geolog om bord, herr v. Drasche,
hvilken inbjöd mig att med hans fartyg återvända till Isfjorden. Jag
begagnade detta anbud så mycket hellre, som en färd i öppen båt
långs med Spetsbergens öppna, ytterligt orena vestkust lätteligen kan
blifva mycket fördröjd genom vestlig vind och sjögång. Efter några
ytterligare utflykter i granskapet med d:r v. Drasche följde jag sålunda
med hans fartyg till Isfjorden, dit jag åter ankom den 18 Juli.
Tvenne dagar derefter, den 20:de på eftermiddagen, syntes vid
fjordmynningen en ångare, hvilken, då den kom närmare, visade sig
vara Polhem. Jag gick med mina lappar genast om bord och ångade
vidare till Skansbay, hvarest ankaret fäldes d. 21:sta på eftermiddagen."
Om Polhems färder under den tid, Nordenskiöld vistades i Isfjorden
och Belsound, må följande här meddelas:
Sedan vi vid Kap Staratschin landsatt Nordenskiöld och hans båda
följeslagare, lemnade vi Isfjorden och styrde åter mot norr. Hafvet
var stilla och vädret det angenämaste, man kunde önska sig. Denna
gång togs vägen vester om Charles Foreland. Vi draggade hvarannan
timme. — Längs hela vestra kusten visade sig bottnen på det afstånd
från land, på hvilket vi befunno oss, vara af mycket enformig
beskaffenhet — sten och grusbotten — och djupet obetydligt, vexlande mellan
75 och 200 famnar. Djurlifvet företedde också en anmärkningsvärd
fattigdom och enformighet. Bryozoer voro de enda djur, hvilka
förekommo i någon större ymnighet, och dessa jämte några ophiurider samt
ett slags maskar med platta, af små hoplimmade stenskärfvor bildade
hus karakteriserade djurlifvet i denna del af Ishafvet.
Den 14:de på morgonen blåste det upp en frisk NV bris. Sjön
gick ganska hög. I den mån vi närmade oss Norsköarna, aftog dock
sjögången i märkbar grad, oaktadt vindens styrka förblef oförändrad.
Orsaken härtill fingo vi snart lära känna. Den is, hvilken vi, då vi
för ett par dagar sedan foro här förbi, sett ligga långt mot norr, hade
under vår frånvaro dragit sig mot söder. Endast några få engelska
mil norr om nyssnämnda öar vidtog en tätt packad ismassa, och i
hafvet mellan denna och land simmade en talrik mängd större och mindre
isblock. — Här var skyndsamhet af nöden. Hade isen satt ned från
norr, gälde det för oss att så hastigt som möjligt komma till
Mosselbay och derifrån åter till vestkusten, på det att, om någon förändring
i isens läge helt plötsligt, såsom ofta händer, inträdde, vi ej skulle
blifva inneslutna för en eller annan månad på något ställe vid
nordkusten. Till Mosselbay måste vi för att afhämta den der qvarvarande
delen af Polhems besättning, inlasta kol, medtaga instrument, samlingar
m. m. Det var antagligt, att vägen dit ännu ej hunnit stängas, —
men, att vi väl ditkomna, skulle slippa tillbaka, derpå var ej att lita,
om det drog ut på tiden.
Just som vi kommo till insigt härom, blefvo vi nödsakade att lägga
bi. En ogenomträngligt tät dimma låg lägrad öfver Norsköarna och det
dessa omgifvande hafvet. Under ett halft dygn var det omöjligt att
få se en skymt af land. Vi foro fram och tillbaka i närheten af yttre
Norskön än med 12, än med öfver 200 famnars vatten under Polhems
köl, än i isfritt, än i isfyldt haf. Att vår sinnesstämning under
sådana förhållanden ej skulle vara den bästa, torde ej behöfva sägas.
Ändtligen på aftonen den 15:de framträdde för en kort stund en liten
flik af öarna, och styrdt af sin påpasslige och med farvattnet väl
förtrogne chef letade sig Polhem fram till en ankareplats mellan den
yttre och inre Norskön. Önskligt hade varit, att vi omedelbarligen
fått fortsätta vår färd. Palander ansåg dock för klokast att vänta, till
dess dimman skingrade sig, för att då kunna göra sig underrättad om
isens läge. Polhems ankare fäldes derför kl. ½ 6 e. m.
Yar väntan blef plågsamt långvarig. Dimman tycktes aldrig vilja
skingra sig. Ännu vid midnatt var den lika tät. För att fördrifva
tiden landstego vi då på yttre Norskön, der vi sköto rottges, räfvar och
tjufjon, botaniserade, gjorde magnetiska observationer m. m. Den del
af ön, på hvilken vi uppehöllo oss, var alldeles öfversållad med grafvar;
den var en ordentlig kyrkogård, sannolikt förskrifvande sig från den
tid, då hvalfångsten ännu blomstrade vid Spetsbergens kuster.
På morgonen den följande dagen kom till Polhem en liten båt, i
hvilken tvenne fångstmän befunno sig. På vår förfrågan, hvilka de
voro och hvilket fartyg de tillhörde, uppgåfvo de sina namn, men
förklarade, att de icke tillhörde något fångstfartyg, utan voro "friskyttar."
Förut hade vi aldrig hört detta namn användas här uppe och voro
fullkomligt okunniga om friskyttarnes lefnadssätt. De redogjorde på vår
begäran härför. — Friskyttarne äro fångstmän, hvilka medfölja något
af de större fångstfartygen för en ringa afgift till Spetsbergen.
På detta fartyg föra de också med sig sina tillhörigheter: en båt,
litet proviant, fångstredskap och ett antal tomma tunnor. Under
sommaren vistas de för sig sjelfva, bo i sin båt och sysselsätta sig
med säl- och renskytte och insamling af ejderägg. Sälspäcket,
sälskinnen, renköttet och äggen inpackas i de medförda tunnorna, hvilka
nedläggas på någon lämplig plats, som blifvit utsedd till hufvudstation.
När så hösten kommer, medfölja friskyttarne någon fångstskuta åter till
Norge och medtaga då mot billig frakt den fångst, de under sommaren
lyckats göra.
De friskyttar, som nu besökte oss, hade medföljt ångaren
Spetsbergen från Norge till Norsköarna. Sin hufvudstation hade de haft vid
Welcome-point. De uppgåfvo sig hafva gjort fångst för omkring 400
kronor. Till hösten skulle de medfölja Spetsbergen hemåt och för
hvarje fullpackad tunna betala i frakt omkring 2 kronor. — Vid
ankomsten hade deras tomfat blifvit lossade vid Norsköarna. En del af
dessa hade de redan förut i sin lilla båt fört öfver till sin
hufvudstation. Nu voro de komna efter en ny laddning. De bådo Palander att
han ville på Polhem medtaga dem sjelfva, deras båt och tomma tunnor
till Welcome-point, hvilket han till deras stora tillfredsställelse lofvade.
De upplyste oss, att isen visserligen satt ned och låg under Greyhook,
men dock ännu var så spridd, att ett ångfartyg utan större svårighet
skulle kunna bana sig väg genom den. Sedan vi inhämtat denna
vigtiga upplysning och friskyttarne i största hast fått sina tillhörigheter
och sig sjelfva om bord, lättades ankaret, oaktadt dimman ännu fortfor,
och framåt mot isen gick färden. Kedan vid Kedbay träffade vi denna.
Här var den dock ännu mycket fördelad och af obetydlig storlek. Ju
längre vi kommo mot öster, ju tätare och gröfre blef den dock. —
Utanför Welcome-point lemnade oss friskyttarne, medtagande på och
bredvid sin lilla alldeles öfverbelamrade och öfverlastade båt sina
tillhörigheter. De voro särdeles belåtna med sin resa, i synnerhet som de
fingo komma till sin bestämmelseort fraktfritt och t. o. m. erhöllo
hederlig betalning för en ren, hvilken de velat lemna oss såsom present.
Vid Greyhook var isen mycket tät och stor, lik den vi nyss förut
sett vid Sjuöarna. Dimman höll fortfarande i sig; vi sågo endast
några famnslängder framför oss. Att under sådana förhållanden
manövrera ett fartyg fordrar mycken omsorg, vaksamhet och skicklighet, och
dessa egenskaper visade sig också Polhems chef ega. Det var en stor
förnöjelse att se, huru Polhem, utan att en enda gång få en
allvarsammare stöt, smög sig fram i de små öppningar, som funnos mellan de
stora isblocken och breda isflaken. Mången gång tycktes vid första
påseendet vår väg fullkomligt spärrad, men vid närmare granskning
upptäcktes alltid någon ränna, nog stor att rymma vårt lilla fartyg. —
Så gick det under några timmars tid framåt än med full än med ytterst
ringa fart i tusen svängar och krokar. Så småningom blef emellertid
isen öster om Greyhook glesare, och omsider framgick Polhem i isfritt
vatten. — Nu var att afgöra, hvarest vi befunno oss. Land kunde vi
ej se. Besticket, som det heter på sjömansspråket, afgaf att vi voro i
mynningen af Mosselbay, resultatet af anstälda lodningar åter, att vi
befunno oss på något annat ställe. Det blef i följd häraf nödvändigt
att vänta, till dess vi fingo land i sigte. Åter en lång, oroande väntan
— oroande emedan vi hade att frukta, att isen bakom oss slöt sig
tillsamman och hindrade oss att återvända. Kanske voro vi t. o. m. på
alla sidor omgifna af is och måhända skulle vi, om dess läge genom
vind eller strömsättning ändrades på ett för oss ogynsamt sätt, efter
några timmars förlopp se oss ur stånd att tränga vare sig fram eller
tillbaka. — Tio eller elfva timmar förflöto, innan dimman lättade och
land framskymtade. Mot norr låg till vår glädje en vidsträckt isfri
vattenyta. Landets utseende gaf anledning att antaga, att vi befunno oss
utanför Mosselbay. Vi styrde derför söderut. Dimman omsvepte oss
dock efter en kort stunds förlopp å nyo. Detta oaktadt fortsattes färden.
Snart hörde vi emellertid ett brusande ljud, liknande det, som
åstadkommes af en fjällbäck, hvilken störtar sig utför en brant bergsida.
Vi voro sålunda nära land, hvilket ock lodningen angaf. En båt
utsattes. "En obekant strand på några kabellängdefs afstånd", rapporterade
båtföraren. Kursen ändrades, men äfven åt det håll, åt hvilket vi nu
gingo, träffades efter några minuters förlopp land. Vi började
verkligen befara, att vi icke vore i Mosselbay, men lyckligtvis framstucko,
just som vår ovisshet var som störst, några välbekanta bergtoppar ur
dimman, och anblicken af dessa sade oss, att vi verkligen kommit dit
vi önskat och att vi befunno oss endast på några stenkasts afstånd
från den lilla ö, på hvilken vårt hus var uppfördt. I närheten af denna
fälde vi ankare tidigt på morgonen den 17:de.
Från det vi lemnade Norsköarna hade ingen af oss fått en blund
i sina ögon, och under den natt, vi tillbragte derstädes, hade nästan så godt
som ingen hvila förunnats oss. — Icke desto mindre började lastningen
genast. — De af expeditionens medlemmar, som vistats vid Mosselbay,
hade under vår frånvaro varit mycket verksamma. All mossan var nu
väl förvarad, alla lösa saker: lårar, tunnor, bräder m. m., hvilka förut
legat strödda öfverallt på ön, voro hopstaplade och huset renskuradt och
fint. En mängd ägg hade tagits och en massa fogel skjutits, bland
denna ett halft tjog ringgäss. Dessa hade vid denna tid fält sina
vingpennor och voro derför ej svåra att komma åt. Den sist förflutna
söndagen hade en utfärd företagits med båt till Hinloopen Strait. Detta
var fyldt med is. Mr Smith hade under resa från Treurenbergbay till
Wijdebay varit inne i Mosselbay och här lemnat en packe bref att af
oss befordras till Norge. — I viken låg för tillfället en hvitfiskfångare;
hvars besättning förmåddes att bispringa oss vid lastningen. Någon
hvitfisk hade de ännu ej fått, men samtidigt, som de ankrade, härstädes,
innan de ännu utsatt sina nät, hade en oräknelig skara af dessa
delfiner varit inne i viken.
Vädret var stilla och ingen is fans att se i Mosselbay. Lastningsarbetet
var derför också jämförelsevis lätt. Hvar och en uppbjöd alla
sina krafter, väl vetande, att vi måste inom kort lemna Mosselbay, om
vi önskade snart komma till vestra kusten och hemåt.
Efter 24 timmars förlopp hade vi om bord allt, som skulle
medtagas. De tvenne båtar, som vi nödgades qvarlemna: engelska båten
och norska snipan, uppdrogos nu högt på stranden, hvarefter huset
stängdes, öfver ingångsdörren spikades ett bräde med följande inskrift:
"Detta hus tillhör Svenska Polarexpeditionen. Olofligt inbrott kommer
att lagligen åtalas. Nordenskiöld." Sedan detta skett, begåfvo vi. oss
alla om bord, hissade båtarne och lättade ankaret. — Kl. ½1 den 18:de
Juli ljöd på Polhem kommandoordet framåt. Maskinen började arbeta,
och sakta närmade vi oss mynningen af Mosselbay, som just nu
insveptes i ett tjockt dimhölje. Med salut och flaggning sade oss
fångstmännen farväl. — Alla, maskinisterna och eldarena undantagna, voro vi
församlade på Polhems öfre däck, under det vi passerade genom
SKANSBERGET
Mosselbay och sade farväl åt dessa stränder, skär och fjäll, som under
vår vistelse här hunnit djupt inpräglas i vårt minne, och åt vår lilla
trefliga stuga, der vi upplefvat så många oförgätliga tilldragelser, så
väl mörka som ljusa, så väl glada som dystra, der så många förhoppningar
hos oss födts för att i många fall inom kort omintetgöras och
der vi alla efter bästa förmåga sökt verka för expeditionens stora mål.
Helt visst fans ingen bland oss, som ej kände sig glad att få lemna
denna trakt, men farhågan, att vi efter några timmars förlopp kunde
blifva tvungna att å nyo inlöpa i Mosselbay, qväfde alla lifligare
glädjeyttringar.
Utanför Mosselbay funno vi det härligaste väder; solsken och stiltje
och ett öppet, spegelblankt haf. Mot vester syntes isen, intagande
samma sträcka, som då vi sist passerade den, och öfver densamma låg
en djup dimma lägrad. Ju närmare vi kommo den, ju starkare blef
vår själsspänning. Vi voro invid den och trängde in ibland den. Den
var af imponerande storhet. Milslånga isfält, väldiga isblock, höga
isvallar mötte öfverallt det spejande ögat. Öppningarna voro små.
Utkiken i masten angaf, hvaråt de största funnos. — Vid Greyhook var
det endast med yttersta nöd Polhem kunde tränga sig mellan land och
ett 1½-2 engelska mil långt isfält. Vester härom blef isen glesare,
och derpå vidtog ett jämförelsevis isfritt haf. Vi drogo en suck af
lättnad och sade Mosselbay farväl.
Vi kunde naturligtvis nu ej tänka på att, såsom vår afsigt var,
då vi sist lemnade Isfjorden, göra ännu en färd mot norr för att
undersöka isgränsens läge, dragga och hämta de expeditionen tillhöriga
saker, som funnos på Phipps ö. Vi styrde derför söderut och ankrade
på aftonen den 18:de i Smeerenbergbay. Här qvarstannade vi till
eftermiddagen den 19:de, hvilade, fotograferade, draggade och anstälde
hvarjehanda observationer.
Kl. 2 e. m. begåfvo vi oss ä nyo på färd, gjorde ett kort besök i
Kobbebay för att efterse bref och nedlägga sådana på "postkontoret"
och ankommo den 20:de på aftonen till Kap Staratschin. Sedan vi här
afhämtat Nordenskiöld och hans följeslagare styrde vi kosan inåt
Isfjorden och ankrade i Skansbay följande dag på aftonen.
Skansbay bildar en liten bugt, som vid mynningen af Klaas Billen-bay
skjuter in på östra sidan af Kap Thordsen. Inåt öfvergår Skansviken
småningom, nästan utan någon egentlig gräns, till ett vidsträckt
lågland, som till stor del vid högvatten är under vatten och som längre
upp afslutas mot ett par numera obetydliga glacierer, hvilka fordom
urgräft fjorden. Vikens södra sida begränsas af visserligen höga, men
ej synnerligen branta berg, utför hvilka just i granskapet af den
lämpligaste ankarplatsen en vissa tider mycket vattenrik snöbäck nedstörtar,
hvilken ur de rådande gipsbergen urhålkat en mindre bassin, så
regelmässig, att man skulle tro den vara gjord af menniskohand. Längs
Skansbays norra strand sträcker sig det utomordentligt praktfulla
Skansberget, utan gensägelse det mest storartade, vi under denna expedition
fått se. Det bildas af särdeles regelbundna, öfver hvarandra liggande
lager af olika färgade bergarter, af hvilka den öfversta är hyperit,
sönderklufven i vertikala pelare. Krönet intogs af ett i solskenet glittrande
snötäcke. — Omkring detta berg kretsade under oredigt sorl tusentals
hafhästar, rottges och alkor, hvilka hade sina bon på afsatserna, och
vid dess fot frodades en riklig vegetation, nu i vårens hela fägring.
Dagen efter vår ankomst begaf sig Nordenskiöld jämte Wijkander
och fyra man på en utfärd. Härom meddelar Nordenskiöld
"Sedan den 22:dra Juli blifvit använd till utflykter i omgifningarna
af Skansbay, reste jag tillsammans med Wijkander och fyra man först
till kolonien vid Kap Thordsen och sedermera till Kap Boheman.
Kap Boheman utgör den ostligaste och största af de tre låga uddar,
som utskjuta från Isfjordens norra strand. Jag besökte udden första
gången 1864 och fann då, vid några, på södra sidan af udden liggande
holmar, kolband och en grof sandsten med otydliga växtlemningar, till
yttre utseendet fullkomligt lik en miocen sandsten från Kolfjället i
Belsound. Med anledning häraf betecknade jag på min geologiska
karta öfver Spetsbergen denna och de tvenne närmare Safehaven
belägna, af samma lager bildade uddarna såsom miocena. Jag erfor nu,
att fångstmännen börjat att på Kap Boheman bryta stenkol, hvarför
jag ville besöka stället, för att möjligen göra en rikare växtskörd än
förra gången. Detta lyckades äfven, och till min förvåning fann jag,
att de bestämbara växtaftryck, som nu erhöllos, till stor del utgjordes
af ormbunkar och cycadeer. Således måste lagren vara vida äldre än
jag förut förmodat och tillhöra en geologisk horisont (såsom professor
Heers undersökningar sedermera visat, juran), från hvilken några
växtförsteningar förut icke erhållits på Spetsbergen.
Sjelfva Kap Boheman bildar en mot hafvet tvärt stupande, nästan
jämn, på sensommaren snö- och isfri platå af några få meters höjd.
Vid uddens bas uppstiger mellan de glacierer, som upptaga Isfjordens
norra strand, en mängd höga bergstoppar. Medan jag var sysselsatt
med de intressanta försteningar, som träffades i granskapet af vårt
landningsställe, gjorde Wijkander en utflykt till dessa berg, hvilka
befunnos bestå af starkt uppresta lager af sandsten och skiffer med
kolband, beklagligen utan försteningar. Tydligen intaga dessa
högfjällslager en horisont mellan juralagren vid Kap Boheman och
bergkalklagren vid Safehaven, och det är i så fall högst sannolikt, att de
tillhöra samma tidskifte (öfre stenkolsformationen) som lagren vid Roberts
dal i Belsound. Om stället närmare undersökes, är det derför
sannolikt, att man här skall kunna finna vigtiga bidrag till kännedomen äfven
om denna formations uppträdande i polartrakterna.
Den 25:te på eftermiddagen reste vi vidare tvärs öfver Isfjorden
till kuststräckan mellan Advent- och Kolbay för att undersöka de
kollager, som Blomstrand träffat vid denna del af Isfjorden. Det
vigtigaste kollagret kunde ej återfinnas, kanske till följd af bergras, och
vid ett annat kolband, som på en obetydlig höjd öfver hafvet sträcker
sig utmed foten af de höga, tvärbranta fogelfjällen mellan Kol- och
Adventbay, kunde några bestämbara växtfragment icke upptäckas,
oaktadt ifrigt letande. Att lösbryta stenar vid foten af dessa tvärbranta
fjäll, från hvilka stenblock ofta nedrasa, i synnerhet sedan
sommarvärmen bortsmält islimningen i bergens springor, är för öfrigt förenadt
med den ögonskenligaste fara att blifva krossad af något uppifrån
nedramlande fjällstycke. Det negativa resultatet af vårt letande hade
derför det goda med sig att befria oss från ett längre uppehåll i denna
farliga trakt. Vi reste vidare först till Kolbay, hvarest vi för några
timmar lade till på bugtens östra strand, dels för att se till, om ej de
härvarande tertiära lagren kunde innehålla några växtlemningar eller
andra anmärkningsvärda bildningar, dels för att närmare undersöka
dvärgbjörkens förekomst på detta ställe. Växtförsteningar erhöllo vi
ej, men deremot funno vi ej synnerligen långt från det ställe, der vi
lagt till med båten, på en af vatten från fjället genomsilad terräng,
en fläck fullkomligt täckt med blombärande skott af dvärgbjörken
(Betula nana, L. var. β relicta Th. Fries). Medan dvärgbjörken i
Skandinavien bildar höga buskar, kryper den här med långa refvor
långs med marken, öfver hvilken den endast höjer sig ett par tum.
Den är tydligen en förkrympt lemning från forna, i klimatiskt
hänseende mera lyckliga tider.
Efter en stunds rast vid Kolbay rodde vi vidare till den udde
(Kap Heer), som på östra sidan begränsar Green Barbour och som
benämnts efter den berömde vetenskapsman, professor Heer i Zürich,
som på ett så mästerligt sätt utredt den högsta nordens forna flora.
Här hade ett sällskap af hvitfiskfångare slagit sig ned. Dessa berättade
oss, att ett mäktigt kollager, som hittills undgått vår uppmärksamhet,
låg blottadt vid den branta strandafsatsen, strax vid inloppet till Green
Harbour. Stället besöktes genast, och jag hade det nöjet att finna ej
allenast ett ganska mäktigt och lätt tillgängligt kollager utan äfven en
mängd miocena växtlemningar i den omgifvande skiffern.
Den 28:de Juli afreste vi från Kap Heer och rodde till Kap
Staratschin, hvarest jag stämt möte med Polhem, som äfven träffades på
utsatt tid och ställe."
Ungefär samtidigt som Nordenskiöld och Wijkander anträdde nu
omnämnda färd, afgick ett annat parti af Polhemisterna till "kolonien
eller Svenska huset" vid Kap Thordsen för att uppgöra en förteckning
pä de lifsmedel, som ännu funnos der och taga i betraktande
skådeplatsen för vinterns gräsliga tilldragelser.
"Detta
bildats för att tillgodotaga åtskilliga härstädes förekommande fosfatförande
lager, hvilka först upptäcktes af Nordenskiöld under den svenska
expeditionen till Spetsbergen 1864 och sedermera på bekostnad af
åtskilliga för saken intresserade affärsmän närmare undersöktes år 1870
af A. G. Nathorst och H. Wilander. Deras undersökningar visade,
att man i den alpina triasformation, som förekommer på Spetsbergen,
träffar en följd af lager, som äro utomordentligt rika på fosfater, hvilka
dels förekomma som större koprolitbollar eller som små runda
koprolitkorn, inblandade i en svart lerskiffer, dels bilda egna lager, bestående
af bituminösa koprolitkorn, sammanbundna af kolsyrad kalk, motsvarande
50—53 % trebasisk fosforsyrad kalk. Om stenen efter upphettning
vid en temperatur, tillräckligt stark att utdrifva kolsyran från
kalken, men ej så stark, att hela massan blir dödbränd, får ligga en
tid i fuktig luft eller vatten, så faller den fullständigt sönder till en
blandning af stoftfint kalkhydrat och små runda, jämnstora koprolitkorn
som lätt genom slamning skiljas från kalkhydratet och sedermera bilda
ett särdeles vackert fosfatpreparat snarlikt roffrö eller frö af någon
gräsart. Detta preparat är naturligtvis vida rikare på fosforsyra än den
ursprungliga stenen och skulle helt säkert, om det kunde anskaffas i
större skala, blifva ett mycket begärligt gödningsämne för
landtbrukarne.
För att bearbeta dessa lager bildades i Sverige ett bolag, hvars
grundregler faststäldes af Kongl. Maj:t den 9:de Februari 1872.
Bolaget uppsände under sommaren 1872 tvenne fartyg jämte en mängd
manskap till Isfjorden, uppförde derstädes ett hus på Kap Thordsen,
bygde en liten spårväg från huset till stranden, men öfvergaf sedermera
företaget. D:r Öberg, förut deltagare i 1870 års expedition till
Grönland, medföljde bolagets expedition såsom geolog och hemförde ganska
vackra palæontologiska samlingar i synnerhet från triaslagren på Kap
Thordsen och juralagren på Kap Boheman."
De Polhemister, som nu besökte kolonien, fingo bekräftelse på alla
de uppgifter kapten Mack lemnat, att nämligen mat ännu fans i
öfverflöd och att intet spår röjde, att något arbete förrättats, och att de
omkomna lefvat i osnygghet och oordentlighet.
Under vår vistelse i Skansbay sammanträffade vi med förut
omnämnde d:r Drasche. Han var liksom vi förtjust öfver trakten,
förtjust öfver det rika tillfälle till studier, som här erbjöd sig, och
beklagade endast, att sommaren här uppe är så kort, vintern så
fruktansvärd.
Nära åtta dagar låg Polhem qvar i Skansbay. Tiden förflöt hastigt
för oss under utfärder till lands och sjös. — Botanisten gjorde rika
skördar så väl- här som i de kringliggande trakterna. Bland hans fynd
må särskildt nämnas Tofieldia borealis, en för Spetsbergens flora ny
fanerogamisk växt. Den förekom på en mycket inskränkt lokal vid
Skansbugtens södra strand. — De zoologiska samlingarna fingo äfven
de en betydlig tillökning här, och bland fotografens samlingar äro de
bilder, som erhöllos på denna trakt, de enligt vår mening ojämförligt
vackraste.
Den 28:de Juli på morgonen lemnade vi denna sköna nejd och
styrde ut mot Isfjordens mynning, der vi vid vår ankomst enligt
öfverenskommelse sammanträffade med Nordenskiöld och Wijkander.
En häftig blåst tvang oss att gå till ankars i Gresn Harbour.
Trakten häromkring hade nu ett helt annat utseende än när vi sista
gången besökte den. Marken, som då betäcktes af djup snö, var nu bar
och beklädd med ett grönt mosstäcke på hvilket ej få blommor prunkade.
Här togo vi om bord för att öfverföra till Norge 6 stycken
fångstmän, hvilka utgjort en del af besättningen på jakten Haabet, hvilket
fartyg den 30:de Juni blifvit sönderkrossadt af isen på Spetsbergens
östra sida. Besättningen räddade sig i båtarne, somliga begåfvo sig in
i Belsound, de andra till Isfjorden.
Först den 30:de Juli på morgonen kunde vi fortsätta vår färd.
Samma dag på qvällen ankrade vi i Recherchebay i Belsound.
Om arbetena härstädes berättar Nordenskiöld:
"Strax efter det ankaret fallit, lät jag bemanna en af båtarna och
rodde, försedd med tält och proviant för ett par dagar, till det ställe,
der jag 1858 funnit en sandsten med kolbitar, i hvilka små korn af
retinit funnos insprängda. Tiden hade då ej medgifvit en närmare
undersökning af stället, men då allt kol, som vi dittills funnit på
Spetsbergen, var miocent, antog jag, att dessa lager, som tydligen bildats
senare än de i dem inneslutna rundade kolbitarna, skulle vara
post-miocena. Jag hoppades nu på detta ställe få nyckeln till förklaringen af
den märkliga klimatförändring, som polartrakterna undergått sedanden
tertiära tiden. Denna förhoppning uppfyldes visserligen icke, men jag
fann i stället härstädes, just i granskapet af ankarplatsen för flera
föregående vetenskapliga expeditioner, det kanske rikaste fyndstället för
miocena växter i hela polarbassinen. Då jag längre fram kommer att
i ett sammanhang lemna en framställning af Isfjordens och Belsounds
geologi, vill jag här blott nämna, att klipporna vid Kap Lyell, så har
jag benämt detta märkliga fyndställe, på en sträcka af öfver hundra
meter bildar ett enda kolossalt herbarium, i hvilket hvarje blad talar
derom, att den glacialperiod, som nu råder i den högsta norden,
tillhör det senaste geologiska tidskiftet och att man, för att få ett
motstycke till den härliga vegetation, som fordom rådde i dessa trakter,
måste gå till länder långt söderut. Lagren vid Kap Lyell mellanlagras
på åtskilliga ställen af några smala obetydliga kolband, och sandstenen
är ofta så fullsatt med rundade retinitförande kolbitar, att ett verkligt
kolkonglomerat uppstår. Några brytvärda kollager förekomma deremot
icke härstädes. Deremot underrättade hvitfiskfångare mig, att de hämta
sitt kol förråd från en bäckbrant, belägen ett stycke in emot Recherchebay.
Äfven detta ställe besöktes.
En liten från glacieren kommande bäck genomskär här strandvallen
och blottar, åtskilliga lager af lera, lerskiffer och lös sandsten med
obetydliga kolband. Dessutom träffar man linser af jernlersten
inbäddade i leran. Dessa linser likna linserna med jernlersten från
Atanekerdluk och äro liksom dessa rika på växtaftryck. Växtaftryck träffas
äfven ymnigt i de omgifvande lagren. För insamlande af de på dessa
ställen förekommande rika geologiska skatter, slog jag upp mitt tält
på stranden och dröjde här till 1:sta Augusti. Efter att hafva inpackat
de insamlade försteningarna i tunnor, inköpta af hvitfiskfångarne, och
försändt dem med hvitfiskfångare till fartyget, som låg för ankar i det
inre af Recherchebay, rodde jag tvärs öfver fjorden till östra sidan af
den praktfulla glacier, som på inre sidan af Recherchebay skjuter ut i
hafvet. En för Spetsbergen betydlig elf, så stor att vi kunde ro i dess
mynning, faller här ut i hafvet. Dess ena sida är bildad af sjelfva
glacieren, här ofantligt taggig och ojämn, dess andra af vertikala
sandstens och skifferlager, hvilka flerestädes stupa mot elfven med en 10
till 20 fot hög tvärbrant. Skiffern är så svart, att den af fångstmännen
ansågs för stenkol, och innehåller försteningar om ock ganska sparsamt.
Dessa tillhöra en för Spetsbergen alldeles ny geologisk horisont,
nämligen den verkliga stenkolsperioden. Stället lemnar oss derför
upplysningar om klimatet och landfördelningen under detta märkliga tidskifte,
från hvilket förut icke några försteningar erhållits på Spetsbergen.
Ett annat särdeles märkligt förhållande, som jag var i tillfälle att
på detta ställe iakttaga, må ännu med några ord omnämnas. Då jag
för att få rätt på något lager af växtförsteningar rikare än det vid
elfvens mynning, följde ut med de vid elfstranden blottade klipporna,
påträffade jag ungefär en engelsk mil från utloppet af en berghäll
invid sjelfva elfstranden, lemningar efter åtskilliga byggnader,
förmodligen trankokerier, bestående af flera isolerade, tämligen stora, runda eller
ovala grundmurar af gråsten, till byggnadssätt alldeles olika grundmurarna
till s. k. rysstugor, som träffas på otaliga ställen af Spetsbergens
kuster. Äfven tegelbitar och stycken af hvalben lågo kringspridda på
stället. Det är väl fullkomligt afgjordt, att hvalfångarena ej anlagt
sitt etablissement så, att de nödgats släpa dessa ingalunda lätta
fångstprodukter en hel engelsk mil fram och tillbaka. Hafvet har således,
vid den tid, då trankokning egde rum på detta ställe, gått tätt intill
etablissementet, och en af hvalfångarena begagnad hamn är således
äfven här uppfyld af en mäktig, ytterst söndersplittrad och farlig glacier.
Beklagligen kunde vi ej uppehålla oss tillräckligt länge i
Recherchebay, för att fullständigt å nyo kartlägga denna fjord och dess
omgifningar. Ett dylikt arbete hade varit af stort intresse, i synnerhet i
afseende på en jämförelse med glacierernas nuvarande utsträckning och
den utsräckning de hade då fjorden 1838 omsorgsfullt kartlades af den
franska expeditionen med la Recherche. Några mätningar af Parent,
för hvilka jag dock icke nu kan i detalj redogöra, tycktes visa, att
äfven under den korta tid, som förflutit sedan fransmännens besök,
härvarande glacierers utsträckning undergått en ganska betydlig förändring.
Den 1:sta Augusti om aftonen kom jag åter om bord på Polhem,
hvars officerare och vetenskapsmän under tiden sysselsatt sig med
utflykter åt olika håll, draggning, botanisering, magnetiska
konstantbestämningar o. s. v."
Förvissade, att det skall intressera våra läsare, vilja vi i
sammanhang med hvad nyss anförts här återge ett af Nordenskiöld vid
Vetenskapsakademiens årshögtidsdag hållet föredrag om Polarländernas
forntida klimat.
"Ännu för några få år sedan gälde det såsom en trosartikel inom
geologien, att hela jordklotet en gång varit i glödande, smält tillstånd
och att de temperaturförhållanden, som för det närvarande äro rådande
på jordytan, småningom utbildat sig genom en långsamt fortgående
afsvalning af den en gång glödande smälta massan. Man fann det
derför så naturligt, att ett på den inre jordvärmen beroende tropiskt klimat
fordom varit rådande från pol till pol, att man ej ens fäste någon
synnerlig vigt vid de bevis härför, som geologien redan vid den tiden
hade att uppvisa, Dansken Gieseckes och engelsmannen Scorebys prof
af fossila, om ett varmt klimat vittnande växtlemningar från
Grönlands vest- och ostkust ådrogo sig t. ex. så föga uppmärksamhet, att
de lika litet, som åtskilliga af den berömde arktikern sir Edward
Belcher från Amerikas polararkipelag hemförda benlemningar efter Saurier,
kunnat återfinnas i de museer, till hvilka de blifvit öfverlemnade.
Först då geologerna erhöllo fullständig visshet derom, att den
jämna öfvergången mellan nutiden och de tider, då ett varmt klimat
ansågs hafva varit rådande öfver hela jordklotet, åtminstone en gång
varit afbruten af ett tidskifte, då väldiga glacierer betäckte större delen
af Europas och Amerikas fasta land, började man med större intresse
omfatta den geologiska klimatläran. Man började småningom inse, att
äfven om jordklotet en gång varit i glödande, smält tillstånd,
afsvalningen dock redan vid det kambriska eller siluriska tidskiftet
framskridit så långt, att mängden af den värme, jorden förlorat genom
utstrålning, fullkomligt uppvägdes af den värme, jorden mottog ifrån andra
himlakroppar. Man har dessutom trott sig böra söka orsaken till den
köldperiod, då väldiga isbräer kringspridt klippblock från
Skandinaviens fjäll öfver norra Tysklands slätter och då Schweiz" alper utgjort
medelpunkten för en isöken, snarlik det nutida Grönland, i åtskilliga
föga betydande förändringar i jordbanans form, lutning mot eqvatorn,
m. m., hvilka, såsom astronomien lärer, periodiskt återkommit och
återkomma efter årtusendens och århundratusendens lopp. — Samma
orsaker, som en gång betingat glacialperioden, hafva i så fall in träffat ej
allenast under denna, oss närbelägna tidsperiod, utan äfven mångfaldiga
gånger förut, och naturligtvis hade man skäl att vänta, att de äfven då
haft ungefär likartade verkningar till följd, d. v. s. att glaciala och
varma tidsperioder upprepade gånger vexlat på jordytan. Med
anledning häraf har det blifvit för vetenskapen af yttersta vigt att genom
verkliga iakttagelser erhålla visshet om temperaturförhållandena på
jordytan under så många olika tidskiften som möjligt. — När i våra
dagar ett vetenskapligt spörjsmål på allvar framkastas, dröjer det sällan
länge, innan det blir besvaradt, och äfven i detta fall har man under
de senaste åren erhållit talrika bidrag till den geologiska klimatläran
från de länder, hvilkas geografiska läge i polens grannskap gör dem
mest egnade att lemna upplysningar i detta hänseende.
Polarländernas geologi kan på tvenne olika sätt lemna oss
upplysningar om det forna klimatet, nämligen dels genom en jämförelse af
de i dessa länder förekommande fossila djur och växter med
närstående djur- och växtformer, hvilka lefva under vissa bestämda
klimatförhållanden, dels genom en noggrann granskning af berg och jordarter
af olika geologisk ålder, för att utröna, om, dessa förete några af de
egenskaper, som pläga utmärka glaciala bildningar.
Man känner numera från polarländerna försteningar från nästan
samtliga de tidsperioder, i hvilka geologen indelat jordens
utvecklingshistoria. — De siluriska försteningar, som M"Clintock hemfört från
Amerikas polararkipelag och tyska vetenskapsmän från Novaja Semlja, äro
dock, liksom åtskilliga förmodligen devoniska fisklemningar, som under
de svenska expeditionerna funnits vid Spetsbergens kuster, allt för
fåtaliga samt tillhöra djurtyper allt för afvikande från nu lefvande
former för att lemna en säker upplysning om det klimat, i hvilket de
lefvat.
Strax efter den devoniska tidens slut tyckes ett vidsträckt fastland
hafva bildat sig i den norr om Europa belägna delen af polarbassinen,
och man träffar ännu på Beeren Eiland och Spetsbergen mäktiga, från
den tiden härrörande lager af skiffer, sandsten och stenkol, i hvilka
talrika lemningar af en yppig växtverld finnas inbäddade, hvilka liksom
samtliga de växtförsteningar, som hemförts från de arktiska trakterna,
blifvit undersökta och beskrifna af professor Heer i Zürich. Visserligen
möta oss här växtformer, stora sigillarier, kalamiter och lepidodendronarter
m. m., hvilka icke hafva någon full motsvarighet i den nu
lefvande växtverlden. De kolossala och yppiga växtformerna antyda
dock ett för växtverldens utbildning ytterst gynsamt klimat. En
noggrann granskning af de från dessa lager hemförda försteningarna visar
till och med en så fullständig öfverensstämmelse med de växtformer
från samma tidskifte, som träffats flerestädes på mellersta Europas fasta
land, att man häraf ovilkorligen måste draga den slutsatsen, att vid
den tiden någon nämnvärd klimatolikhet icke egde rum på jordytan,
utan att ett likartadt, för vegetationen mycket gynsamt, men derför
ingalunda tropiskt klimat var rådande från eqvator till pol.
De i fråga varande kolförande sand- och skifferlagren innehålla
icke några marina försteningar, hvaraf man kan sluta, att de blifvit
bildade i insjöar eller andra dalsänkningar i en betydande polarkontinent.
De täckas dock på Beeren Eiland och Spetsbergen af kalksten och
kiselbäddar, hvilka bilda hufvudmassan af Mount Misery på Beeren
Eiland och af en mängd betydande berg i södra delen af Hinloopen
Strait och de innersta vikarne af Isfjorden på Spetsbergen. Det sätt,
på hvilket dessa berg resa sig flera tusen fot öfver den omgifvande
snööknen, deras regelmässiga form, de mäktiga, i vertikala pelare
förklyftade lager af en svart vulkanisk bergart, som bilda deras kron,
kisellagrens lodräta afsatser och kalkbäddarnes benägenhet att sönderfalla
i hvalfbågar gifva åt dessa berg prägeln af ruiner efter kolossala
forntida fästningsbyggnader och tempelhallar, i storartad, ödslig prakt
kanske utan like. I sjelfva verket möta oss här grafmonumentet från en
länge sedan försvunnen tid. Kalkstenen är nämligen bildad nästan af
idel skal efter hafssnäckor samt fragment af koraller och bryozoor från
den s. k. bergkalkformationen. Vi hafva således här ej allenast ett
bevis derför, att den forna polarkontinenten åter sjunkit ned och gifvit
rum för ett djupt polarhaf, utan äfven i korallernas och snäckskalens
öfverensstämmelse med liktidiga försteningar från sydligare trakter en
antydan derom, att det varma polarklimatet oförändradt fortfor.
Efter bergkalktidens slut inträffar det tidskifte, då Englands,
Belgiens och Amerikas rikaste stenkolslager bildades, hvilket derför äfven
betecknas med namnet stenkolstiden. En ny fördelning mellan land
och haf hade nu inträdt, kontinenter hade åter uppstått i polartrakterna,
och i sand- och jordlager från dem möta oss åter, vid Belsound på
Spetsbergens vestkust, växtförsteningar vittnande om en i ett varmt
klimat bildad rik polarvegetation. Bland dessa saknar man dock de
storbladiga ormbunkarter, som så rikligt möta oss i sydligare länders
stenkolsbäddar; en omständighet, som möjligen skulle antyda, att en
viss klimatolikhet vid detta vigtiga tidskifte egde rum, i fall ej, såsom
sannolikare är, förhållandet endast beror på ofullständigheten af det
från en enda arktisk fyndort hemförda materialet.
Från det derpå följande tidskiftet, triastiden, känna vi i
polartrakterna endast lemningar efter hafsdjur, bland hvilka en mycket
betydlig del utgöres af stora, skalbeklädda bläckfiskar, ammoniter och
nautilusarter m. m., hvilka, att döma af närstående, nutida formers
lefnadsvanor, helt säkert endast kunnat trifvas i ett varmt haf. En ännu
säkrare upplysning om det dåvarande polarklimatets beskaffenhet lemna
de skelettdelar af kollossala saurier — en form Ichtyosaurus polaris
tyckes hafva uppnått en längd af 20 till 30 fot — som i riklig mängd
jämte mäktiga koprolitbäddar finnas inneslutna i Isfjordens triaslager,
och som bland nu lefvande djurformer hafva sin närmaste motsvarighet
i krokodilerna från Nilens solbelysta stränder eller kanske riktigare
i en på Galopagos förekommande hafsödla, Amblyrhynchus. Att stora
skaror af dessa kallblodiga djur vid den tiden uppehållit sig i
grannskapet af den 80:de breddgraden, hänvisar utan tvifvel på
klimatförhållanden helt olika mot nutidens.
Vid Isfjordens mynning och vid Agardhs berg i Storfjorden täckas
triaslagren af marina bildningar, tillhörande det närmast följande
geologiska tidskiftet, juran, och så vidt man kan döma af de sparsamma
försteningar, som man hittills träffat i dessa lager, hade ej heller nu
någon förminskning inträdt i det varma polarklimatet. Stora
förändringar inträffa dock nu inom den norr om Europa belägna delen af
polarbassinen, i det att hafvet åter förbytes till ett fastland, som, om ock
söndergrusadt och förminskadt, egt bestånd allt intill nutiden. Öfre
delen af Spetsbergens juraformation innehåller derför ej heller mera
några hafsförsteningar, utan i stället sandstens- och skifferbäddar med
kollager och växtaftryck. Ur de till detta tidskifte hörande lager, som
möta oss vid Kap Boheman i Isfjorden, beläget mellan 78:de och 79:de
breddgraden, hafva svenska expeditionerna hemfört talrika aftryck af
palmartade cycadeer och barrträd, hvilkas stamförvandter nu lefva i
grannskapet af tropikerna. Eedan häraf kan man sluta till ett varmt
klimat, hvilket ytterligare bekräftas genom en jämförelse med europiska
växtförsteningar från samma tidskifte, utvisande att vid den tiden
någon märkbar klimat-olikhet mellan Spetsbergen och mellersta Europa
icke egde rum.
Det har vidare lyckats de svenska expeditionerna att dels från
Grönland, dels från Spetsbergen, ur trenne särskilda horisonter af det
derpå följande tidskiftet, kritan, hemföra omfattande samlingar af
växtförsteningar, hvilka nyligen blifvit i akademiens handlingar beskrifna
af professor Heer. Härigenom har det blifvit möjligt ej allenast att
närmare bestämma den tidsperiod, då klimatolikheter först började
uppträda på jordytan, utan äfven att närmare följa en ytterst märkvärdig
förändring, som under loppet af denna tidsperiod inträdde i hela
växtverldens utseende.
Inom polarbassinen träffar man den understa afdelningen af
kritformationen på norra sidan om Nuorsoak-halfön i nordvestra Grönland.
Bergens krön bildas här af svarta, forntida lavaströmmar och väldiga,
under tidernas längd till en fast bergart tillhårdnade vulkaniska
tuffbäddar.
Öfver dessa vulkaniska bildningar hvilar numera ett täcke af
ständig is, och under dem äro vid hafsstranden mäktiga sandlager
blottade, hvilka föra oansenliga kolbäddar, omgifna af lera och en fin
skiffer, synnerligen egnad att bevara aftryck af de växter, som blifvit i
dem inbäddade. Dessa växter tillhöra understa afdelningen af krittiden,
och i de härifrån hemförda samlingar har Heer kunnat urskilja 75 olika
arter, bland hvilka 30 ormbunkar, 9 cycadeer och 17 coniferer.
En tredjedel af ormbunkarne tillhör ett slägte Gleichenia, som ännu
fortlefver i tropikernas grannskap eller i den varmaste delen af den
tempererade zonen, och det samma gäller så väl om cycadeerna, af
hvilka de flesta utgjordes af Zamitesarter, hvilkas stamförvandter nu
möta oss i tropikerna, som om barrträden, hvilka till en del äro
närbeslägtade med lefvande former från Florida, Japan och Californien.
Af allt detta drager Heer den slutsats, att det nu så ishöljda Grönlands
klimat under krittidens början varit snarlikt det klimat, som nu råder
i norra Egypten och på Canariska öarna.
Bland Nuorsoak-halföns ormbunkar, cycadeer. och barrträd träffades
äfven några få aftryck af en poppelart (Populus primaeva), hvilken
utgjorde den enda och tillika den äldsta kända representanten för den
skogsvegetation, som för det närvarande är förherskande i den
tempererade zonen. Redan under krittiden, undergick dock vegetationen i
de arktiska trakterna en fullständig förändring. Bevisen härför hafva
blifvit hemförda från samma ställe, Atanekerdluk, vid södra sidan af
Nuorsoak-halfön, från hvilket man, ehuru i några högre upp belägna
lager, redan förut erhållit så praktfulla lemningar af den arktiska
vegetationen under tertiärtiden. Ur det från de höga fjällen nedrasade
gruset framskjuta här några svarta, temligen lätt sönderfallande
skifferlager, i hvilka man vid noggrann granskning äfvenledes träffar
växtaftryck, tillhörande kritformationen, men ej dess undre, utan dess öfre
afdelning. Vegetationen är nu en helt annan. Ormbunkarne och
cycadeerna hafva trädt tillbaka, och i stället uppträda löfträd och andra
dicotyledoner med en förvånande mångfald och former, bland hvilka
må nämnas on Ficusart, af hvilken ej allenast blad, utan äfven
förstenade frukter erhållits, tvenne arter Magnolior, m. m. Det klimat, som
nu var rådande på jordklotet, var således fortfarande varmt och yppigt,
om ock, åtminstone i de arktiska trakterna, betydligt olika mot förr,
i det att den blomlösa växtverld, som nu begynte dö ut, att döma af
dess nutida representanter ormbunkarnes lefnadsvanor, för sin trefnad
erfordrat ett fuktigt, töckenhöljdt klimat, då deremot de nya, med
yppiga blomster prålande former, som nu begynte gifva växtverlden dess
prägel, »för att kunna utbilda all sin färgprakt erfordrade en klar,
solbelyst himmel. Deraf, att åtskilliga tropiska och subtropiska former,
som möta oss i de äldre kritaflagringarna, numera försvunnit, drager
Heer vidare den slutsatsen, att en klimatolikhet vid olika breddgrader
begynt visa sig, och han fäster uppmärksamhet på det märkliga
förhållandet, att detta tyckes hafva inträffat samtidigt med de dicotyledona
växternas uppträdande i en större mångfald af former.
Beklagligen har man ännu icke lyckats i de arktiska trakterna
påträffa några försteningar från det tidskifte, eocentiden, som närmast
följer på krittiden, och vi sakna derför ännu några faktiska data för
bedömande af dess klimatförhållanden. Men desto rikligare är det
material, som står oss till buds från den nästföljande miocena tiden, från
hvilken praktfulla växtlemningar blifvit hemförda snart sagdt från alla
delar af polarbassinen, från vestra Grönland af Ingefield, M"Clintock,
Kink, Torell m. fl., från östra Grönland af Payer, från Alaska af
bergmästare Furuhjelm, från Sachalin af amiral Furuhjelm, från Spetsbergen
af de svenska expeditionerna. Fyndorterna från denna tid utmärka
sig mångenstädes genom en förvånande rikedom på växtförsteningar.
Sålunda blifva t. ex. på ett ställe af Spetsbergen, hvilket af oss
betecknats med namnet Kap Lyell efter den nyss hädangångne store
engelske geologen, strandklipporna på en sträcka af flera hundra fot
ett enda stort herbarium, der hvarje hammarslag bringar i dagen en
vegetationsbild från en länge sedan förgången tid, då skogsvegetationen
i dessa trakter bildades af Texas" sumpcypress (Taxodium distichum),
af jättelika seqvoior, slägtingar eller stamfäder till Californiens
mammutträd, af storbladiga björkar, lindar, ekar, bokar, plataner, och till och
med magnolior. Stället är beläget ungefär vid 77° 35" n. L. vid södra
sidan om inloppet till Belsound, på Spetsbergens vestkust. Vid klippans
fot kan man på en eller annan kal grushög i polarvidens tumshöga
skott upptäcka representanter för traktens nutida skogsvegetation.
Strax utanför drifva hafsströmmarne isberg, som nedstörtat från de
närbelägna glaciererna, af och an, och sjelfva klippans krön utgör
gränsen för en väldig glacier, som hotar att inom några fåtal år med ett
istäcke af flera hundra fot inhölja ej allenast den lilla växtlighet, som
nu finnes, här, och som under sommarveckorna kan pråla med ganska
vackra färger, utan ock de i klippan förvarade minnesmärken från forna
härliga tider.
Genom en noggrann granskning af det rika material, som här
föreligger, och genom dess jämförelse med försteningar från samma
tidsperiod från sydligare fyndorter har Heer visat, att redan vid
miocentiden betydliga klimatolikheter uppträdt på jordytan, om ock sjelfva
polen vid den tiden åtnjöt ett klimat jämförligt med det nutida
klimatet i mellersta Europa. Europas dåvarande flora hade för öfrigt nästan
helt och hållet en amerikansk prägel, och många skäl tala äfven
derför, att Europas och Amerikas kontinenter, vid den tiden
sammanhängande med hvarandra, i söder begränsades af en ocean, som sträckte
sig från Atlanten öfver det nuvarande Saharas och mellersta Asiens
öknar till Stilla oceanen.
Mellan miocentiden och nutiden ligga tvenne vigtiga tidskiften,
pliocen- och glacialtiden, hvilka för oss äro särskildt märkliga derför,
att det var under dem, som menniskan, skapelsens herre, först tyckes
hafva uppträdt. Att under det senare af dem väldiga ismassor betäckte
åtminstone hela norra delen af Europa är en känd sak, men hurudan
öfvergången varit mellan miocentidens härliga klimatförhållanden och
istiden, derom sakna vi ännu all på verkliga iakttagelser grundad
kunskap. Sannolikt skall man i en framtid lyckas finna bidrag till denna
vigtiga frågas lösning bland de bergmassor, som upptaga halfön mellan
Isfjorden och Belsound på Spetsbergen eller i vissa delar af nordvestra
Grönlands basaltregion. I det inre af Isfjorden och på åtskilliga andra
ställen af Spetsbergens kuster träffar man dock en antydan antingen
att polartrakterna under istiden varit mindre ishöljda, än man i
allmänhet antager, eller ock att, i likhet med hvad man iakttagit i Schweiz,
interglaciala tidsperioder äfven inträffat i polartrakterna. I åtskilliga,
föga öfver hafvets nivå belägna sandlager träffar man nämligen stora
skal af en mussla, som nu allmänt lefver i sjelfva hafsbandet vid
Skandinaviens kuster. Den finnes ej mer i Spetsbergens haf, möjligen
derifrån utrotad af de isstycken, som i dessa trakter ständigt af
ishafsströmmarne drifvas af och an längs med kusterna.
Af hvad ofvanför anförts, ser man att de djur och växter, som i
polartrakterna finnas inbäddade i lager, afsatta under de mest olika
geologiska tidskiften, endast tala derom, att ett varmt klimat fordom
varit rådande öfver hela jordklotet. Från paleontologisk ståndpunkt
kan således intet stöd erhållas för antagandet, att varma och kalla
klimat periodvis skulle vexla på jordytan.
Till samma resultat kommer man genom en noggrann granskning
af de olika sedimentära lagrens struktur och byggnad. Man känner
numera ganska väl beskaffenheten af de jordlager, till hvilka
materialet blifvit lemnadt genom glacierernas förstörande inverkan på
omgifvande och underliggande bergmassor, och man kan angifva vissa
bestämda kännetecken, hvarigenom dessa lager skiljas från andra icke
glaciala aflagringar. Man träffar t. ex. i dessa senare endast ytterst
sällan några större stenblock, hvilka i så fall nedrasat från någon
närbelägen klippa och inbäddats i sanden eller leran, antingen direkte
och således helt nära sitt ursprungliga fyndställe, eller ock efter att
vid islossningstiden hafva blifvit förflyttadt en större eller mindre
sträcka. I de glaciala bildningarna spela deremot, såsom man kan finna
vid studiet af de från glacialtiden härrörande lösa jordlagren hos oss,
rullstenar och flyttblock, som af isberg transporterats till långt aflägsna
trakter, en mycket framstående rol, i det att man öfverallt träffar dem
i öfvervägande mängd inbäddade i de flesta från denna tid härrörande
sand- och lerlagren. Om ett klimat likt det, som nu råder i de
arktiska trakterna, flerfaldiga gånger under olika geologiska tidskiften
skulle hafva inträffat i polens grannskap, så har man skäl att vänta,
att sandstenar, inneslutande stora rullstensblock, ofta skulle möta oss
i dessa trakter.
Detta är dock ingalunda förhållandet, oaktadt dylika bildningar,
om de förekommit i någon större skala, svårligen skulle kunnat undgå
uppmärksamheten.
Beskaffenheten af kuststräckorna i de arktiska länderna är
synnerligen gynnsam för geologiska undersökningar. Medan nämligen dalarne
för det mesta äro isfylda, äro bergens sidor om sommaren ännu vid
80:de breddgraden och en höjd af 1000 till 1500 fot öfver hafvets yta
nästan fullkomligt snöfria. Ej heller täckes berghällen af någon
nämnvärd vegetation, och dessutom bilda bergsidorna vid sjelfva hafsbandet
oftast en lodrät stupa, hvilken för forskaren öfverallt erbjuder blottade
profiler. Den kunskap, man i sydligare länder oftast först efter långa
mödosamma forskningar, jordrymningsarbeten och dylikt vinner om ett
bergs geognostiska byggnad, vinnes här nästan vid första ögonkastet,
och då vi hvarken på Spetsbergen eller Grönland i dessa profiler af flera
tusen kilometers utsträckning, omfattande snart sagdt alla formationer
från silur- till tertiärtiden, sett till några rullstensblock, ens af ett
barnhufvuds storlek, så torde ingen sannolikhet förefinnas derför, att
rullstensförande lager, af någon allmännare utsträckning, förekomma i
polartrakterna före midten af tertiärtiden.
Då sålunda så väl en granskning af polarländernas geognostiska
byggnad som en undersökning af de i dem förekommande fossila djur
och växter icke kunnat uppvisa något spår dertill, att en allmän
glacialperiod före miocentidens slut skulle varit rådande i dessa trakter,
så är man fullt berättigad att på grund af de verkliga iakttagelsernas
vittnesbörd förkasta de på teoretiska spekulationer grundade
förslagsmeningar, hvilka antaga att varma och glaciala klimat sedan de äldsta
geologiska tidskiften upprepade gånger vexlat på jordytan."
I Belsound träffade vi kamraterna till de skeppsbrutna norrmän,
hvilka medföljt oss från Green Harbour. Äfven dessa kommo nu om
bord på Polhem.
Sent på aftonen den 1:sta Augusti lättade vi ankare och anträdde
återfärden till Norge. Oaktadt våra krafter voro mycket medtagna
genom de föregående dagarnes oafbrutna ansträngningar, sutto vi dock
uppe på däck, till dess Spetsbergens isklädda höjder försvunnit under
horisonten. Trots de vedermödor vi här fått utstå, hade, det kände vi
bäst nu, detta land blifvit oss kärt. — Vår färd till Tromsö, dit vi
ankommo den 6:te, var gynsammare än någon af oss vågat hoppas.
Ungefär halfva vägen måste vi i följd af brist på kol begagna segel och
dessa fyldes hela den behöfliga tiden af en frisk, fördelaktig bris.
De dagar, vi nu tillbragte i Tromsö, räkna vi till de behagligaste
under hela expeditionen. För de många glada och angenäma minnen,
vi ega från denna tid, hafva vi att tacka flera af Tromsö gästfria och
vänliga invånare, men i första hand sakförare Ebeltoft och hans
älskvärda fru, af hvilka vi rönte ett mottagande så varmt, hjertligt och
gästfritt, att det är oförgätligt. Med känslor af saknad och hjertlig
tacksamhet sade vi den lilla staden farväl kl. ½ 1 f. m. den 11:te
Augusti. — Wijkander hade dagen förut med ett norskt ångfartyg
begifvit sig till Throndhjem, för att färdas härifrån landvägen till sin
hembygd. Under sin resa ämnade han anställa en serie magnetiska
observationer. — Polhems färd längs norska kusten blef mycket långvarig
i följd af uppkomna bristfälligheter i maskinen. För att få dessa
afhjelpta måste ett längre uppehåll göras i Bergen, under hvilken tid
Nordenskiöld och Kjellman gjorde en exkursion för mineralogiska och
botaniska studier genom en del af sydvestra Norge. Polhem afhämtade
dem i Christiansand. På morgonen den 29:de Augusti ankommo vi
till Göteborg, der vi just, som vi stego i land, sammanträffade med
kapten Clase, af hvilken vi fingo veta att så väl Gladans som Onkel
Adams resa gått lyckligt. Gladan hade nu ankommit till Karlskrona.
I Göteborg upplöstes expeditionen. Nordenskiöld och Kjellman,
medförande den vetenskapliga utrustningen och de gjorda samlingarna,
begåfvo sig till Stockholm, de öfriga åtföljde Polhem till Karlskrona,
der afmönstringen skedde.
*
Ritningar, hämtade ur Envalls förut citerade rapport, utvisande
expeditionens i Mosselbay uppförda hus i plan samt genomskärning
af golf och ytterväggar.
Fig. 1. Planritning.
Husets längd 50 fot, bredd 38 fot, rummens höjd 9 fot.
a 1,350 kft, beboddes af Kjellman och Parent.
b 1,620 » » » Envall och Wijkander.
b1 » » » » Nordenskiöld och Palander.
c Underofficersrum, 1,890 kft, 5 personer.
d Manskapets rum, 2,772 kft, 18 man.
e Arbetssal, 3,762 kft.
f Matrum.
g Kök.
h Korridor.
i Förstuga.
k Klosett.
O Kaminer.
Fig. 2. Genomskärning af husets ytterväggar.
Fig. 3. Genomskärning af golfvet.
Förteckning på deltagarne i den Svenska Polarexpeditionen
1872—1873.
Med ångfartyget Polhem följde:
Palander, löjtnant i svenska marinen, fartygets chef;
Nordenskiöld, professor, expeditionens chef;
Envall, med. doktor, expeditionens läkare;
Wijkander, fil. doktor, fysiker och astronom;
Kjellman, fil. doktor, botanist;
Parent, löjtnant i italienska marinen;
Sandberg, konservator;
Stjernberg, uppbördsstyrman;
Lindström, 1:ste maskinist;
Landegren, 2:dre »
Johansson, timmerman;
Berg, matros;
Öman, »
Rystedt, »
Palmberg, »
Liljeqvist, jungman;
Göthberg, båtsman;
Snabb, » omkom under expeditionen;
Hammar, »
Ljungström, »
Dunder, » kock;
Högman, » eldare;
Lustig, » »
Myra, förhyrd norrman;
Nils, lapp;
Mickel, »
John, »
Anders, »
Isacksen, (Kristian), förhyrd fångstman.
Om bord på Gladan befunno sig:
v. Krusenstjerna, löjtnant i svenska marinen, fartygets chef;
v. Holten, » » » » medkommenderad officer;
Rodéhn, styrman;
Elmström, skeppare;
Ekström, timmerman;
Åkesson, matros;
Lundberg, »
Lundgren, »
Olsson, »
Pettersson, »
Ekman, »
Wahlgren, jungman;
Åberg, »
Hultgren, »
Ljung, »
Schüster, båtsman;
Plikt, »
Roth, »
Svan, » död under expeditionen;
Rånock, »
Sjöberg, »
Utter, »
Köl, »
Hallén, »
Lindal »
Med ångfartyget Onkel Adam följde:
Clase, fartygets kapten;
Kristenson, styrman;
Erikson, maskinist;
Olson, eldare;
Thoreson, »
Larson, matros;
Andreason, »
Rutgerson, »
Nilson, »
Jonson, jungman;
Wennberg, (Amanda), kokerska;
Malmgren, konservator från Göteborg.
INNEHÅLL.
—
Sid.
FÖRSTA KAPITLET. Inledning. — Expeditionens uppkomst, plan och utrustning.
— Hundars och renars lämplighet som dragare vid polarfärder ......... 1.
ANDRA KAPITLET. Afresa från Göteborg. — Färd till Tromsö. — Amiral Tegethoff.
— Tusenårsfesten. — Lappkolonien i Tromsödalen. — Färd till Sydkap.
— Landstigning vid Sydkap. — Ankomst till Adventbay. — Grundstötning. —
Besök i det inre af Dicksonbay. — Renfångst vid Kap Wijk .......... 15.
TREDJE KAPITLET. Färd till Fairhaven. — Misslyckade försök att framtränga
till Sjuöarna. — Kosmiskt stoft. — Fairhavens omgifningar. — Den eviga snöns
växt- och djurverld. — Onkel Adams ankomst. — Renarne. — Spetsbergens
hafsalgvegetation. — Utflygt till Redbay och Foulbay .............. 48.
FJERDE KAPITLET. Sammanträffande med engelsmannen Leigh Smith. — Vi
lemna Fairhaven. — Ankomst till Mosselbay. — Mosselbays läge och
omgifningar. — Boningshuset. — Observationernas början. — "Onkel Adams
återkomst. — Rikedom på ripor. — Väderleksförhållanden under Augusti månad.
— Spetsbergsklimatets helsosamma beskaffenhet. — Gladans och Onkel Adams
tillämnade hemresa .................................... 81.
FEMTE KAPITLET. Fartygens innestängning. — Besök af fångstmän. — Årets
isförhållande vid Spetsbergens östra kust. — Giles land. — Förlust af renarne.
— Vildrenar vid Mosselbay .............................. 103.
SJETTE KAPITLET. Färder af lapparne för att uppsöka de bortlupna renarne.
— Utflykt af Nordenskiöld för att efterforska två af lapparne och Kristian.
— Fjälluggla skjuten. — Några drag ur Spetsbergens fogellif. — Palanders
färd till Greyhook och besök hos dervarande fångstmän. — Vinterns inträde .... 129.
SJUNDE KAPITLET. Proviant. — Spisordningar. — Nödbröd. — Lista angifvande
näringsvärdet i ransonerna vid olika arktiska expeditioner. —
Vinterregimen. — De vetenskapliga arbetenas fördelning. — Förströelsemedel. —
Skridskosjön. — Promenadplatser ........................... 151.
ÅTTONDE KAPITLET. November månads tilldragelser. — Stormar. — Islossning
— Fångstmännen ankomma icke. — Gladans och Onkel Adams tilltänkta
hemresa. — Norrsken. — Lysande djur. — December månad. — Första
skörbjuggsfallet. — Besök af en fjällräf. — Andra skörbjuggsfallet. —
Båtsmannen Svans död och begrafning. — Våra husdjur. — Julhelgen ......... 178.
NIONDE KAPITLET. Vinter arbeten. — Januari månad. — Svår storm. —
Fartygen nära att förlisa. — Observationer öfver elektriciteten. — Meteorologi .... 203.
TIONDE KAPITLET. Polarnattens slut. — Riporna återfinnas. — Kölden når sitt
maximum. — Refraktionsobservationer. — Solens återkomst. — Polarnattens
inflytande på menniskan. — Foglarne börja återkomma. — Vinterdraggningarne.
— En björn skjutes. — Tilltänkta färder till Giles land och Nordostlandet.
— Ett upptäckt bokpaket .......................... 225.
ELFTE KAPITLET. April månad. — Isfärden anträdes. — Snöblindhet. — En
obekant hund ankommer till Polhem. — Skörbjugg. — Maj månad vid
Mosselbay. — Färd till Greyhook och Verlegenhook. — Hafvet bryter upp. —
Fångstfartyg anlända. — Diana. — Våren kommer. — Polarfararne återvända.
— Onkel Adam och Gladan lemna Mosselbay ................... 248.
TOLFTE KAPITLET. Isfärden .............................. 274.
TRETTONDE KAPITLET. Afresa från Mosselbay. — Besök vid Greyhook. — De
vid Greyhook hösten 1872 innestängda fångstmännens öden. — Draggningsfärder.
— Besök i Isfjorden och Belsound. — Återfärd till Sverige ...... 304.
—
Förteckning å bilderna.
Sid.
Utsigt af Göteborgs redd ................................ 1.
Postångfartyget Polhem .................................. 15.
Briggen Gladan .......................................... 48.
Foulbay ................................................. 80.
Boningshuset "Polhem" ................................... 81.
Giles" land ............................................. 103.
Lapp med ren ............................................ 129.
Fairhaven ............................................... 151.
Begrafning vid 80:de breddgraden under polarnatten ...... 178.
Astronomiskt observatorium .............................. 203.
Draggning under isen vintertiden ........................ 225.
Mosselbay ............................................... 248.
Klyfta i inlandsisen .................................... 274.
Mattilas" vinterboning vid Greyhook ..................... 304.
Skansberget vid Skansbay ................................ 328.
Halo.
—
TRYCKFEL OCH RÄTTELSER.
Sid. 108, rad 22 uppifrån, står: öde; läs öde följde.
» 119, » 18 » » Gråsäl; » Storsäl
» 124, » 11 » » vester; » venster
» 126, » 31 » » omkring; » omkring och
» 127, » 16 » » Gråsäl; » Storsäl
» 139, » 7 » » hafsdjur; » litorala hafsdjur, hvaremot ordet litorala i följande rad uteslutes.
» 168, » 19 » » 20; 22
» » » 37 » » och mellan; » Mellan
» 172, » 18 » » af Parent; » Parent
» 188, » 9 » » flera arter; » en art
» 231, » 4 » » 13:de; » 1:sta
» 258, » 29 » » två; » fyra
Åtskilliga andra tryckfel förekomma, hvilka dock icke torde vara vilseledande.
—
Refraktionshalo, sedd i mynningen af Hinloopen i slutet af April 1873.
Samtidigt på motsattas sidan om solen sedd, ofärgad reflexhalo.
KARTA öfver SPETSBERGEN.
Karta i större skala. Gen. Stab. Lit. Anst.