Svenska allmogehem

\

PREMIE VÅREN 1909 TILL

SVENSKA

ALLMOGEHEM

under medredaktion af

Fil. D:r ADRIAN MOLIN

och under medverkan af KONSULENTERNA V. EKEROT, I. GEZELIUS,

FIL. D:R PAUL HELLSTRÖM, KONSULENTEN C. W. HJORTH, ARTISTEN

NILS KREUGER, TRÄDGÅRDSMÄSTAREN KARL MAGNUSSON,

KONSULENTEN S. TORGERSRUUD och ARKITEKTERNA J. J:SON GATE,

TORBEN GRUT, ALF LANDÉN, GUNNAR MORSSING, IVAR TENGBOM,

JOHN ÅKERLUND och RAGNAR ÖSTBERG m. fl.

utgifven af

GUSTAF CARLSSON

I DISTRIBUTION: C. E. FRITZES

BOKFÖRLAGS A.-B., STOCKHOLM

CENTRALTRYCKERIET

STOCKHOLM 1909

Då nu »Svenska Allmogehem» föreligger i fullbordadt

skick, är det mig en kär plikt att till alla dem, som

medverkat i arbetet, uttala mitt hjärtliga tack för det osparda

nit, den hängifvenhet för uppgiften och det stora

fosterländska intresse de visat vid arbetets utförande.

Under förhoppning att arbetet »Svenska Allmogehem»

i någon mån skall fylla den uppgift jag afsett

öfverlämnas det härmed till Sveriges ungdom och alla dem, som

äro verksamma för egnahemsrörelsens sunda utveckling.

Stockholm i maj 1909.

GUSTAF CARLSSON.

INNEHÅLL

SVERIGE.

VERIGE — det är vårt vida, härliga land, det är vårt folks

historia, våra minnen, vårt arbete och våra strider i det

närvarande, och mer än allt: det är vårt hopp om framtiden. Att

vara svensk är att hafva del i Sverige.

Sverige är det svenska folkets hem, ett rymligt, ståtligt

hem.

Högt i norr ligger den långa vintern med köld och mörker tung öfver

landet. Men på vintern följer äfven där vår och sommar med rika

skördar i dalarnas bördiga jord. Öfver allt landet ligger då sommarnätternas

ljus. Det är fjällens och skogarnas, forsarnas och järnets land. Järnet,

skogen och jorden ge bröd åt folket. Längst norrut, där t. o. m. skogen

fått vika för fjällvärldens köld, har järnet brutit bygd. Betydande

välordnade samhällen ha på få år vuxit upp vid malmfälten, som för hvarje

år ge arbete, utkomst och hem åt allt flera, men hvilkas inneboende

rikedom vi icke fullt tillgodogöra oss, förrän malmen blir till järn och stål

i svenska hyttor. Däri ligger en af de största uppgifterna för vårt folk.

Norrlands järn är ryggraden i Sveriges ekonomiska framtid.

Ännu flera lefva af skogen. Genom sjöar och älfvar går skogarnas

skörd ner till sågverken vid hafvet, där fartygen ligga och vänta på att

föra svenska trävaror rundt världen. Skogen har varit och är alltjämt

den stora rikedomskällan för Norrland och Sverige. Vi ha blott skattat

den för hårdt: våra närmaste fäder ha många synder mot skogen på

sitt samvete; dem skola vi sona. Där våra fäder kalhuggit, där skola

vi så ny skog åt våra barn. Där myren förgiftar marken, där skola

7

svi gräfva diken. Vi skola vårda Sveriges skog, så som vi hvar och

en vilja vårda träden, som susade kring vår barndoms hem. Skogen

är inte bara en rikedom, den ger landet skydd mot nordanstormarna,

den sörjer för jämn väta åt våra åkrar, det är den, som gör vårt land

till ett af de vackraste på jorden — utan den vore inte Sverige Sverige.

Men skogen får inte dra vårt sinne och vår håg från jorden. Skogen

ger penningar, och för penningar blir det bröd — men jorden ger brödet.

Norrlands folk har för den hastiga och tillfälliga vinningen ur skogen

låtit locka sig ifrån arbetet på jorden, ett tungt arbete, tyngre kanske än

annorstädes, men som dock ger fullgod lön för mödan, inte bara i gods

och reda penningar, men också i hälsa, i trefvet hemlif och i en

sinnesfrid som vid intet annat arbete. Nu är det så, att tusentals tunnland

af Norrlands jord ligga för fäfot, och Norrland kan inte föda sitt eget

folk. Men starka, hängifna krafter arbeta också nu för hvar dag allt

Syltopparna, Jämtland.

ifrigare på att väcka Norrlands jordbrukare till insikt om deras närings

grundläggande betydelse för folkhälsa och sund ekonomi.

Genom det långa norrländska kustlandet går järnvägen söderöfver

med sina armar ut till välbyggda framåtgående städer vid hafvet, som

landet möter i ett otal af skogvuxna holmar och öar. Och genom det

norrländska inlandet brytes nu som bäst ny väg öfver det gamla Dalarne

ned till de landskap, som varit kärnan, omkring hvilken Sveriges rike

vuxit fram. Det är landskapen omkring Mälaren: Uppland, Västmanland

och Södermanland. Vid Mora stenar i Uppland togo svearna sina

konungar; vid det gamla Uppsala blotade de åt sina hedniska gudar; i

Uppsala står också alltjämt den helgedom, som före någon annan är

symbolen för vårt folks kyrkliga enhet. På gränsen mellan Uppland

och Södermanland byggdes den stad, som nu är Sveriges hufvudstad.

På Upplands och Södermanlands slättbygder går folket alltjämt som

för tusen år sedan vid plogen. Det har hållit jordbruket i ära. Det

har röjt tusentals tunnland ny mark, det har för hvarje år plöjt djupare

8i den gamla

jorden och tagit för

hvarje år rikare

skördar. Under

tiden har det rådt

med också att

bygga och befolka

en så stor stad

som Stockholm. I

andra trakter har

folket skickat sina

söner och döttrar

Norrländsk odlingsbygd.

till Amerika; där ha de brutit mark och byggt städer, men de ha icke

förkofrat Sveriges rike.

Västmanland, Närke och södra Dalarne är den gamla

bergsmansbygden — där bröts vår mesta malm och smiddes vårt mesta järn, innan

vi upptäckte Norrland. Detsamma gäller Värmland. Men det är också

ett skogsland som Norrland. Och äfven där har folket varit jorden

otroget. Och så har den vanskötta jorden hämnats genom allt svagare

skördar, som inte förmått föda gårdarnas brukare. Då började folket

i fåvitsko knota på jorden och landet, flydde sin hembygd, lämnade

gårdarna öde ocli byggde sig nya gårdar och hem i Amerika. Men

många af dem förkommo också i de stora städernas gränder och elände.

Därifrån gingo tunga tankar hem

till Värmland, där dikena växte

ihop och skogen sådde igen

åkrarna.

Bättre ha östgötar och västgötar

ställt för sig. Östgötarna sitta trygga

och säkra på sina gårdar och ha

byggt präktiga städer åt sig.

Västgötarna äro också duktiga

jordbrukare. Men mångenstädes ha de

det fattigt. Där ha de ofta liksom

värmlänningar och dalslänningar

gett sig till Amerika. Men de

duktigaste stannade hemma. En del

förstod sig på väfnad; så skaffade

de sig sitt lefvebröd. Och där det

en gång stod några fattiga väfstolar,

där står det nu en stor stad och

fabriker, som ge arbete åt tusenden.

De piggaste västgötarna togo sig

för att drifva handel; de slogo sig Nedre Handölsforsen, Jämtland.ihop med de sjöfarande bohuslänningarna och skapade Göteborg; det är

ett godt verk.

Smålänningarna ha liksom hallänningar och blekingar ofta haft det

fattigt ocli svårt. Många ha flytt ifrån svårigheterna och sökt sig bättre

utkomst i Amerika. Så mycket hårdare ha de fått hugga i, som stannat kvar

i hembygden. Heder åt dem. Fortsätta smålänningarna som de börjat,

skola snart deras steniga åkrar bli ett föredöme för många af deras grannar.

Längst i söder ligger det feta Skåne, som för uppsvensken ter sig som

Sveriges Gösen. Det är nästan med en känsla af afund han talar om

Skånes jord. Det vore bättre om han afundades skåningen, och inte

hans välstånd, utan hans idoghet och sparsamhet. Ty det är i sista

Ångermanälfven vid Holm.

hand skåningen, som skapat den afundade skånska jorden. Med

mångenstädes otrolig möda har han röjt stenbunden mark och gjort den till

åker, jämbördig med den af naturen bästa af Skånes jord. Med klok

omtanke har han skaffat sig lämpliga redskap att bruka sin jord med

och goda kreatur, och så har det ekonomiska utbytet blifvit allt större,

och välståndet har stigit. När uppsvensken af skåningen lärt sig

idoghet, sparsamhet och omtänksamhet, då skall han af sin jord vinna lika

goda skördar som skåningen. Uppsvensken knotar, det är hans svaghet;

skåningen sträfvar och arbetar, det är hans styrka.

Men skåningen har icke nöjt sig med sitt jordbruk. Han har skapat

betydande städer och fabrikssamhällen och en mångsidig, framåtgående

industri. Denna ger arbetstillfällen för en ständigt växande befolkning

och ökar landets rikedom och välmåga.

10Så är Sverige ett godt och härligt land, hvarthän vi se. Det är det

landet, som har skapat oss svenskar. Det har gett norrlänningen i

ensligheten, i den långa vintern och i skogstystnaden däruppe hans tungsinthet

och dåsighet, men också hans allvar och djup i sinnet; Dalarnes folk

har fått den glada syn på lifvet, som ligger i sommarens glans öfver

Siljan; åt bohuslänningen har hafvet gett äfventyrslysten håg, men också

härdad kraft; Smålands karga natur har hos folket tvungit fram den

envishet och seghet, som trotsar svårigheterna, den målmedvetenhet, som

icke släpper taget; och på Skåneslätten lefver ett arbetsduktigt, drygt

och själfsäkert släkte, som förstår att utan vare sig grubbel eller knot

komma väl till rätta med lifvet.

Så ha vi alla, vi svenskar, våra rötter i Sveriges jord. Och de

rötterna kunna icke slitas, utan att vi taga skada till vår själ. Slita vi dem

för främmande länders lockelser, så kunna vi väl finna både hem och

ägodelar, men vi vinna aldrig frid i själen. Rolösa drifvas vi tillbaka

hem, men vi finna oss ej till rätta mer. Åter borta tär oss dock alltid

den längtan, som är fosterlandsflyktingens vissa arfvedel.

Men Sverige är inte bara landet med all dess växlande skönhet och

rikedom, det är också allt hvad våra fäder under arbete och strid

in-vunnit åt oss af materiella och andliga värden. De åkrar vi plöja ha

de brutit under ansträngningar, om hvilka vi icke kunna drömma; de

vägar vi färdas, ha de jämnat; de ha med små och enkla medel

kämpat mot en ofta karg och ogin natur en kamp, hvars frukter vi skörda,

men hvilka det också åligger oss att väl förvalta, och för hvilka vi bära

ansvar inför våra barn.

Hur de arbetat och stridt för Sveriges rike, det visar vår historia.

Den visar hur fylken och landskap, afskilda till läget och styrda af

stridiga småkonungaviljor, småningom svetsades samman till ett rike, hur

kristendomen förde det nya riket in i det europeiska folksamhället, hur

lag och rätt utbildades till det svenska samhällets bärande makter. Den

visar också hur folkets religiösa och politiska frihet värnades mot

trolösa grannar, och hur rikets gränser vidgades på deras bekostnad. Den

visar med få ord hur Sveriges rike vuxit fram ur forntidens dimma till

den ställning det nu har som en af Europas främsta kulturländer, i

många fall det främsta.

Vi ha ärft också vårt språk — vårt klara, klingande språk, »vår andes

stämma i världen». Och med språket ha följt jämväl våra fäders tankar,

allt hvad de tänkt i frimod och tungsinne om Sverige, om sig själfva,

om Sveriges uppgift bland folken, om människolifvet och döden. I

litteratur, vetenskap och konst ha de lagt ner sina tankar. Men deras

sätt att tänka, det ligger redan i blodet hos oss. Därför tänka vi våra

egna tankar, se på världen på vårt eget svenska sätt annorlunda än

alla andra — om vi äro svenskar, om vi icke låta locka oss bort

ifrån vårt eget, jagande efter det som tillhör främlingarna, hvarmedvi göra oss till narrar inför både dem

och oss själfva.

*

Så ha vi svenskar mycket, oändligt

mycket att glädjas öfver, att vara stolta

öfver och tacksamma för. Men vi äro

hvarken glada, stolta eller tacksamma.

Vi gå omkring i vårt arbete missnöjda

och griniga öfver alla och allt. Men det

första villkoret för att vår sträfvan skall

bringa verklig välsignelse åt vårt folk

och oss själfva är att vi arbeta i glädje

och förtröstan. Eljest blir arbetet en

börda. Och ett ogärna gjordt arbete är

som oftast också ett illa gjordt arbete.

Grundförutsättningen för lycka är

arbetsglädje. Och vi skola vara stolta öfver

vårt arbete, vare sig vi ha vår plats vid

plogen eller i verkstaden, på kontoret eller i katedern. Hvarje arbete är

ädelt — så snart vi göra vårt bästa.

Vi ha också alldeles för litet känsla af inbördes samhörighet och för

litet disciplin. Hvar och en går sin väg i misstroende mot sin granne,

ser kanske rent af med afund hans framgångar. Vi kunna icke

underordna oss. Ett samarbete för gemensamt gagn blir för vår kortsynthet

blott ett samarbete till andras nytta. Och så låta vi samarbetet vara.

Vi måste komma därhän, att vi kunna

icke blott arbeta i glädje utan också

samarbeta i förtroende. Först då skola vi

vinna de stora resultaten. Genom

samarbete skola vi hvar på sin ort göra vårt

bästa för hembygdens förkofran — då

lyfta vi också Sverige ett stycke högre

upp mot en stor framtid.

Vi sakna samhörighetskänsla icke blott

inbördes, utan äfven gentemot det hela,

mot fosterlandet. Sverige lefver icke i

våra hjärtan så som det borde. Det

visar sig bäst hos alla de hundraden, som

hvarje år öfverge Sverige för ett ovisst

öde hos främlingar. De sakna kanske,

när de rest, släktingar och vänner. Men

de sakna icke Sverige. De söka lyckan,

där de tro sig finna henne. Men de

Leksand, Dalarne.

Tossebergsklätten, Värmland.finna på sin höjd välstånd. Och först när i ensamma stunder det stora

främmande landets kyla sveper omkring dem — då få de en aning om

sin samhörighet med Sverige.

Det är icke blott de, som öfverge Sverige, som svika sitt land. Göra

vi ett dåligt arbete, svika vi en plikt — då svika vi Sverige. Men det

är en skam att svika sitt land. Vi skola komma därhän, att vi i allt vårl

arbete tänka på att göra Sverige heder. Då blir vårt lifsverk en sten i

den byggnad, som är framtidens Sverige. Endast den är svensk i hjärtat,

som känner, att när han arbetar, arbetar han för sitt land, som glädjes

och lider med Sverige, den som det svider i själen, när det går Sverige illa.

Någon säger: det är godt och väl, att vi icke skola vara missnöjda. Men

om vi ha giltig

anledning att vara missnöjda?

Det är inte allt bra som

det är i vårt land.

Visserligen icke. Det

är mycket hos oss, som

måste bli annorlunda.

Det är för det första

så många hinder, som

skola röjas undan. Det

är så många ibland oss,

som synas lefva endast

för att hindra och göra

svårigheter. De älska

stillaståendet — de må bra i det närvarande. Och deras högsta lag

är att inte göra något formellt galet — men om ingenting blir gjordt,

bekymrar dem litet. Deras sträfvan är satt i system i en byråkratism,

som lefver i paragrafer och papper, och som det bekommer föga, om

hela landet förgås, endast det sker i »vederbörlig ordning». Med denna

byråkratism skola vi komma till rätta. Den förlamar vårt arbete och

stryper våra förhoppningar.

Med byråkratismen sämjes väl en egoism hos de välmående, som också

finna allt väl beställdt och täppa ögonen till för småfolkets bekymmer.

Dem skola vi lära se äfven mot deras vilja. Ofvantill i samhället finns

så mycken dum klasshögfärd, som skall utrotas, nedtill så mycket

smutsigt klasshat, som skall sköljas bort, så att själarna bli rena igen. Vi

skola icke vara i första rummet arbetare eller grosshandlare — vi skola

vara i första rummet svenskar.

Det är också mycket, som måste byggas nytt i vårt land. Sverige

är stort och rikt. Men vi ha i många fall illa förvaltat dess rikedomar.

I oförstånd och liknöjdhet ha vi låtit dem ligga obrukade eller

förskingrat dem för spottstyfrar. På våra skogars och grufvors rikedomar

och på vattenfallens kraftkällor skola vi bygga en modem storindustri,

13

Gamla Uppsala.som kan ge arbete och välstånd åt en üerdubbelt större befolkning i

vårt land- Det är en af de stora uppgifterna för den generation, som

nu växer upp att ta ledningen för folkets arbete. Vägarna till målet

visar redan de sista årtiondenas ekonomiska utveckling.

Så ha vi vårt jordbruk, som väntar på unga friska viljor att leda

utvecklingen in på nya fruktbara vägar. I stora delar af vårt land har

ungdomen flytt jordbruket — den har funnit arbetet hårdt och litet

lönande, och den har låtit locka sig af städernas högre arbetslöner, nöjen

och förströelser. Ännu fler har Amerika lockat. Så har jordbruket

blifvit efter i utvecklingen, mångenstädes kommit alldeles på förfall. Men

ett bärkraftigt jordbruk är en af grundvalarna för Sveriges ekonomi och

för vårt folks hälsa. Den sanningen börjar allt mer klarna ibland oss.

Norra Vi från Vassviksberget, Östergötland.

Och allt starkare ljuder lösen: tillbaka till jorden. Här behöfvas glada

hängifna krafter. Det gäller visa, att liksom i våra fäders tid kan landets

jord ge en både trygg och god bärgning åt sina brukare, och den kan

bära goda lyckliga hem.

Till sist är det så många stora samhällsspörsmål vi skola lösa. Det

finnes alltjämt så mycken nöd och fattigdom ibland oss, nöd som

gömmer sig tyst i af krokarnas backstugor, som skriker högt i städernas

gator och gränder. Mycket elände är själfförvålladt, har sin grund i

dryckenskap och lättja, mycket är samhällets fel. Men ett är visst: att här

möta uppgifter, som för sin lösning kräfva arbete af oss, arbete och

återigen arbete, hårdt och hängifvet arbete.

Men vårt missnöje tjänar till ingenting. Genom missnöje afvärja vi

ingen nöd, göra vi inga reformer, skapa vi inga ekonomiska värden för

vårt folk. Det sker endast genom handling, enig, samfälld handling.

14Må vi då, särskildt alla unga, enas att med friskt mod gripa oss an

med arbetet för Sverige. I det arbetet får ingen svika. Hvar och en,

som faller undan för svårigheterna, är en fältflykting. Vi ha ett härligt

land att glädjas öfver. Vi ha ett präktigt arf från våra fäder att vara

stolta öfver. Det arfvet ha de invunnit åt oss genom arbete och strid —

icke genom att fly mödorna och de ofta tunga krafven. De brister vi

känna och de band som kunna trycka oss bero icke på landet, de bero

på människorna, på oss själfva. Därför skola vi i första rummet

reformera oss själfva. Sedan skola vi kunna bättra hvad som brister i vårt

land, skapa ljusare och friare villkor för folket.

Genom vårt arbete skola vi göra Sverige allt rikare. Malm skall

brytas i grufvorna, hamrarna skola gå i smedjorna, vi skola sända våra

Västra Klagstorp, Skåne.

fartyg öfver alla haf, skog skall växa på kalmarkerna, och på våra åkrar

skola skördarna vaja tyngre för hvarje år.

Vi äro ännu ett litet folk. Vi skola bli ett stort och starkt folk, så som

vi en gång varit, ett folk som vinner all världens aktning. Och vi skola bli

ett lyckligt folk — lyckligt i arbete, i själftillit, i hopp om framtiden.

*

En af de största frågor, som föreligga det nu lefvande släktet, är vår

egnahemsfråga. Uppgiften är i stort att skapa ekonomiskt bärkraftiga

och lyckliga hem i vårt land.

At våra industriarbetare, som nu de flesta bo sammanträngda i kvafva,

osunda lägenheter i städernas arbetarekvarter, skola vi bereda tillgång

till sunda bostäder utanför städerna, ute i den fria naturen med sol, ljus

och luft. På så sätt få de ett hem, som de kunna kalla sitt eget, och

som är ett hem, inte blott en bostad. Och då skall det ofta tunga

arbetet bli lättare för dem. I det hemmet skola bo nyktra, glada och

arbetsamma människor. Och där skola växa upp sunda, friska barn.

15Men i egnahemsfrågan ligger ännu vida mer. Vi skola skapa också

åt de små bondehemmens, torparstugornas och statarekasernernas

barnskaror möjlighet att vinna egna jordbrukarehem. Småbruket betecknar

framtidsvägen för vårt jordbruk.

Genom småbruket skola vi rädda åt Sverige tusentals unga människor

om året. Det skall bildas nya familjer, flera för hvarje år; och i de

nya hemmen skola växa upp barnskaror, som skola gå ut på

eröfringståg i vårt stora folkfattiga land. På den vägen skola förutsättningar

skapas för den Sveriges framtida storhet, som vi hoppas — nej, som vi vilja.

Uppgiften för boken »Svenska Allmogehem» är att i sin mån tjäna

egnahemsfrågan. Den vill visa, hur våra småbrukare och

industriarbetare skola kunna bygga enkla, sunda, billiga och välordnade bostäder

med svensk karaktär. Inte tarfliga efterapningar af utländska

herrskapsvillor utan svenska hem, sådana våra fäder byggde. Ty bakom dem

lågo svenska tankar, och det är svenska tankar vi skola tänka.

Men det är inte nog med att kunna bygga vackra och välordnade

bostäder och ladugårdar. Vi måste också sörja för att de människor,

som skola bo i de nya hemmen, ha trygga utkomstmöjligheter.

Industriarbetaren har ju i stort sedt sin regelbundna aflöning, hvarpå han

grundar sitt hem. Vida svårare är det för småbrukaren att lägga en säker

grund för sin ekonomi. Hans yrke är friskt och sundt, men det är

också vanskligt — det kräfver af honom för att han skall vinna

framgång ihärdighet, omtanke och grundliga kunskaper om jordens skötsel.

Men då är äfven framgången gifven.

Därför ger också »Svenska Allmogehem» en ganska utförlig

handledning för småbrukaren i jordens och ladugårdens skötsel. Och den ger

anvisningar i trädgårdsskötsel för både småbrukare och industriarbetare.

Slutligen innehåller den en afdelning med råd ocb upplysningar, hur

egnahemsbyggaren får jord och egnahemslån och hvad staten gör för att

understödja småbruket.

I förhoppning att så kunna tjäna den stora uppgiften: egnahemsfrågans

lösning, går boken »Svenska Allmogehem» ut öfver hela vårt land,

till alla dem, som arbeta i bokens syfte och framför allt till de unga,

som snart skola bygga sina egna hem och ge sin unga kraft åt Sverige.

Den boken har kostat mycken möda och stora uppoffringar. Den är

dock blott en liten insats i det stora arbetet för Sverige. Men kunde

den hos de unga, till hvilka den går, finna öppna hjärtan och lydiga

öron, så att också de gå hvar och en med friskt mod och göra sin insats

för Sverige — då har den fyllt en stor uppgift.

Adrian Molin.

16UPPLYSNINGAR FÖR EGNAHEMSBYGGARE.

HUR MAN FÅR JORD ELLER TOMT.

ÖRSTA villkoret för att kunna bygga ett eget hem är att ha

jord att bygga på och, när det gäller ett småbruk, inte bara

att bygga på utan äfven tjänlig jord att bruka för att

därigenom vinna den inkomst, som behöfves för en familjs

uppehälle.

För att erhålla jord eller tomt har egnahemsbyggaren intill

de sista åren i stort sedt varit hänvisad till att köpa af enskilda personer,

hvilka haft jord att sälja, vare sig då redan bebyggda lägenheter eller mark,

som afsöndrats eller ägostyckats från större egendomar. Då emellertid

benägenheten hos jordägare att frånsälja dylika ägolotteri regel icke varit

stor, detta i mycket beroende på svårigheter med egendomen vidlådande

inteckningar, dyra landtmäterikostnader o. s. v., har på många ställen

1 vårt land tillgången på lämplig jord för egnahemsbyggare varit

tämligen begränsad.

Under de senaste åren med egnahemsrörelsens kraftigare utveckling har

man dock funnit nya vägar att möta den allt starkare efterfrågan på jord

och tomter. Bolag och föreningar för ekonomisk verksamhet ha

uppstått med syfte att inköpa lämpliga, välbelägna egendomar för att stycka

dessa till egnahemslägenheter. Flera sådana bolag ha endast sett som sin

uppgift att genom försäljning af egnahemslägenheter skaffa sig och sina

delägare största möjliga vinst och mångenstädes oskäligt uppdrifvit

priserna på tomter och småbruksjord. Genom att sälja på kredit ha de

lockat köpare, som emellertid ofta nog, sedan de bebyggt den köpta

jorden, inte kunnat fullgöra sina förbindelser, utan fått gå ifrån såväl

jorden med därpå nedlagda förbättringar som de nybyggda husen. För

dylika bolag böra egnahemsbyggare på det kraftigaste varnas.

Andra bolag och så äfven föreningarna ha satt som sin uppgift att

med endast skälig vinst på det nedlagda kapitalet erbjuda

egnahemsbyggare jord och tomter till så billigt pris som möjligt och på de

förmånligaste betalningsvillkor. Bland sådana föreningar bör främst nämnas

2 Svenska Allmogehem. - -den kända Föreningen Egna hem i Motala och föreningen Eget hem i

Kristianstads län, hvilka på ett lofvärdt sätt beredt egna hem åt

hundratals personer; andra sådana föreningar äro de nybildade

egnahemsföreningarna i Malmöhus, Gottlands och Gäfleborgs län, föreningen

Småbrukaren, Eskilstuna, Föreningen Egna hem, Sya (Östergötlands län) m. fi.

Bland bolagen är Aktiebolaget Hem på landet i Stockholm äldst. Detta

bolag har drifvit en omfattande verksamhet för beredande af egna hem

åt industriarbetare i Stockholms närhet och har på de sista åren börjat

sälja jord äfven till småbruk. I Södermanland arbetar Södra

Södermanlands Egnahemsaktiebolag (kontor i Nyköping). På initiativ af

Nationalföreningen mot emigrationen har i Värmland bildats Aktiebolaget

Värmlandshem; i samarbete med nämnda förening står äfven Aktiebolaget

Småbruk i västra Sverige med egendomar i närheten af Göteborg.

För att befordra dessa i allmännyttigt syfte arbetande bolags och

föreningars verksamhet och öfverhufvud främja tillkomsten af

egnahemslägenheter har staten inrättat jordförmedlingsfonden, hvarur lån utgå för

inköp och styckning af lämpliga egendomar till småbruk och tomter.

Till dessa statsunderstödda och därmed också under statens kontroll

stående föreningar och bolag kan sålunda den enskilde med förtroende

vända sig, säker om att bli väl behandlad och erhålla jord till på orten

skäligt pris. Ännu äro ju emellertid endast ett fåtal sådana bolag och

föreningar bildade, ehuru deras antal ständigt växer. I många trakter

af landet saknas de dock alltjämt, och det kan möta stora svårigheter

för den enskilde både att få ett eget jordbruk i sin hemtrakt och

jämväl att erhålla närmare upplysningar om de möjligheter, som härutinnan

finnas i andra trakter. Då bör han endast vända sig till

Nationalföreningen mot emigrationen, som lämnar alla råd och upplysningar i dessa

frågor. Man kan vända sig till någon af denna förenings ombud och

byråer ute i landet eller, där sådana ännu saknas, alltid direkt till dess

centralbyrå i Stockholm.

Vid köp af jord till småbruk bör man tillse, att jorden är så högt

belägen, att den väl kan afdikas; att jorden ligger nära en plats, där

arbetsförtjänster finnas och framför allt produkter af jordbruket lätt kunna

afsättas; att jorden så vidt möjligt ligger soligt, med lutning mot söder och

ej alltför mycket utsatt för kalla vindar; att godt dricksvatten finnes å

lägenheten; att om möjligt någon skogs- och hagmark följer köpet; att

jorden ej är för stenig och svårbrukad samt att väg till gården finnes

eller af säljaren blir anvisad. Önskvärdt är dessutom, att hemmet

kommer att ligga vackert till, ty äfven däraf bero trefnad och arbetslust.

Då en småbrukslägenhet blifvit köpt och nödiga byggnader därå

uppförda, gäller det först att söka förbättra den redan odlade jorden så långt

möjligt; först sedan detta är gjordt, bör plan till nyodling uppgöras,

hvarvid man gör början med den mest lättodlade jorden. Man bör ej glömma,

att det är i regel billigare att förbättra en redan odlad jord än att odla

18ny; det är också mer ekonomiskt gifvande att bruka en mindre areal

omsorgsfullt och intensivt än att hålla en större areal i mindre god häfd.

LÅN FÖR FÖRVÄRFVANDE AF EGET HEM.

Det är inte nog med att kunna erhålla jord. Det gäller också att ha

något att köpa jord för och att bygga med. Medel härtill måste den

enskilde skaffa sig närmast genom arbete och sparsamhet.

Men det är inte lätt för en ung arbetare att om han ingenting ärft

spara ihop allt som behöfves för att kunna medan han ännu är ung

bilda ett eget hem. Därför träder staten emellan genom lån ur

egnahemslånefonden på förmånliga villkor åt skötsamma män och kvinnor, som

vilja bilda eget hem.

Egnahemslånefonden inrättades år 1904, då riksdagen anslog för åren

1905—1909 10 millioner kronor till dylika lån. År 1908 beslöt

riksdagen att liknande statslån skulle af regeringen få disponeras till ett

belopp af 5 milloner kronor för hvart och ett af åren 1909—1913.

Egnahemslån beviljas för åstadkommande af eget hem åt personer med

följande kvalifikationer:

Den lånesökande skall vara arbetare eller med sådan likställd

person, man eller kvinna;

vara svensk medborgare;

äga god frejd (medborgerligt förtroende);

vara känd för sparsamhet, nykterhet och en hedrande vandel;

ej sakna medel att själf i någon mån bidraga till det egna hemmets

bildande.

Egnahemslån utlämnas af låneförmedlare — i regel hushållningssällskapen,

men äfven privata föreningar och bolag af det slag, som ofvan beskrifvits —

under följande förutsättningar:

att den af sökanden inköpta jordbruks- eller bostadslägenheten är

belägen utom stads planlagda område;

att den sökande ej är yngre än 21 år och ej äldre än 50 år; i fall,

som särskildt pröfvas af låneförmedlaren, kan dock den senare gränsen

öfverskridas;

att värdet af lägenhet i färdigt skick icke får öfverstiga för

jordbrukslägenhet 6,000 kr. och för bostadslägenhet 4,000 kr.

Dessutom gäller som regel för hushållningssällskapens låneförmedling i

de flesta län, att den lägenhet för hvilken lån sökes skall vara nybildad. Ägare

af bostadslägenhet på ofri grund kan, efter förvärfvande af äganderätt å tomten

där huset står, komma i åtnjutande af egnahemslån.

I några län bevilja dock hushållningssällskapen lån äfven vid öfvertagande

af äldre lägenhet.

Egnahemslån utlämnas till följande belopp:

a) för jordbrukslägenhet med minst hälften och högst fem

sjättedelar af det med ledning af uppgjordt köpeaftal, värderingsinstrument

eller andra tillgängliga handlingar af låneförmedlaren godkända värdet

å jord och hus;

19b) för bostadslägenhet med minst hälften och högst tre fjärdedelar

af sammanlagda värdet af tomt och lius.

Den som önskar erhålla egnahemslån skall, då lånet sökes hos

hushållningssällskap, till dess egnahemsnämnd eller i vissa län dess förvaltningsutskott

ingifva följande handlingar:

l:o. Ansökan om lån till visst belopp;

2:o. Köpekontrakt eller köpebref å den lägenhet, hvarå lån sökes;

3:o. Plan till ny- eller ombyggnad af hus (för såvidt sådan behöfves

å lägenheten) jämte kostnadsförslag därå;

4:o. Beräkning angående kostnaden för anskaffande af kreatur och

inventarier, eller ock intyg af inom orten boende trovärdig person,

att sökanden äger kreatur och inventarier värderade till visst

belopp;

5:o. Intyg af trovärdig person i sökandens hemtrakt, att sökanden är

känd för sparsamhet, nykterhet och hedrande vandel, att han

hufvudsakligast af kroppsarbete har sin utkomst, och att det finnes

anledning förmoda, att sökanden med tillhjälp af det sökta lånet

är i stånd att bereda eget hem.

Underrättelse erhålles sedermera om lån blifvit beviljadt, om sökandens

ingifna handlingar behöfva kompletteras, ifall af afslag skälen därför,

äfvensom, då lån beviljats, om tid och sätt för beloppets lyftande.

För lånets utfående skall sökanden:

l:o. underteckna ett i tvenne exemplar upprättadt lånekontrakt;

2:o. ingifva bevis att sökanden guldit hela köpeskillingen antingen

kontant eller genom anvisning å egnahemslånet eller annorledes;

3:o. aflämna lagfartsbevis å lägenheten;

4:o. å lånebeloppet aflämna skuldförbindelse, intecknad i lägenheten;

5:o. aflämna gravationsbevis utvisande att lägenheten icke besväras af

någon annan inteckning med bättre eller lika rätt, som på

lägenhetens värde kan nämnvärdt inverka;

6:o. aflämna bevis att å lägenheten befintliga åbyggnader blifvit

brand-försäkrade i betryggande brandförsäkringsinrättning.

Innan samtliga dessa handlingar hunnit ordnas, kan emellertid egnahemslån

få helt eller delvis i förskott lyftas mot af låneförmedlaren godkänd säkerhet.

Egnahemslån förräntas efter tre och sex tiondedels (3,6) procent om året

och skall med afseende på återbetalningen delas i två lika stora delar: en

amorteringsdel och en stående del.

Å amorteringsdelen erlägges, intill densamma blifvit till fullo gulden, en

annuitet (afbetalning af kapital jämte ränta) af för jordbrukslägenheter sex

procent och för bostadslägenheter sju procent, hvarvid i hvardera fallet som

ränta räknas 3,6 % å det oguldna kapitalbeloppet.

Skyldighet att erlägga den första kapitalafbetalningen inträder dock först

med fjärde året efter utgången af det kalenderår, under hvilket lånet

utbe-kommits. Har lån sålunda -lyftats t. ex. under 1909 inträder först med året

1913 amorteringsskyldighet för låntagaren. Intill dess kapitalafbetalningen

börjar, erlägges endast föreskrifven ränta å lånets hela belopp. Ofvannämnda

af-betalningar fortfara intill dess amorteringsdelen till fullo inbetalats -— hvilket

för jordbrukslån tar en tid af 29 år och för bostadslån 24 år — och skola jämte

räntan å lånets stående del årligen erläggas på af låneförmedlaren bestämd tid.

Angående återbetalning af den stående delen gäller som ovillkorlig före-

20skrift, att denna del måste vara gulden inom fem år från det sista

inbetalningen af amorteringsdelen bort fullgöras.

Egnahemslånetagare har rätt att, om han så önskar och förmår, under

amorteringstidens fortgång inbetala större eller mindre del af lånebeloppet,

så ock att når som helst inbetala hela lånet. Däremot äger icke

låneförmedlare — utom i särskilda, i lånekontraktet angifna fall — uppsäga lånet

eller del däraf under amorteringstiden.

Erforderliga blanketter för låneansökningar, köpekontrakt m. fl. för

sökande af egnahemslån nödiga handlingar tillhandahållas kostnadsfritt genom

låneförmedlaren, som jämväl i regel utan kostnad tillhandagår låntagare med

råd och upplysningar med afseende på afsöndring, lagfart, intecknings hela

eller partiella dödande m. fl. rättsliga och administrativa åtgärder för lånets

ordnande. Dessutom lämnas råd, upplysningar och biträde i alla dessa fall

af Nationalföreningens mot emigrationen ombud och byråer.

JORDUPPLÅTELSE PÅ ARRENDE.

önskemålet för hvarje egnahemsbyggare är att få egen jord att bo på.

Men han kan också skaffa sig jord på arrende.

Den väsentliga fördelen vid ett arrende är, att det omedelbart

erforderliga — egna eller upplånade — kapitalet blir mindre. Särskildt gäller

detta för småbrukaren. Förfogar han öfver blott ett mindre belopp,

behöfver han vid arrende icke lägga ned detta i jorden utan får använda

det för en tillfredsställande uppsättning af inventarier, som vid bildandet

af ett småbruk tyvärr allt för ofta blir undermålig på grund af

egnahemsbyggarens för små tillgångar.

Jord kan arrenderas af enskilda jordägare och af staten.

Formerna för arrendering af enskildas jord bestämmas af gällande

arrendelag, som numera innehåller afsevärda garantier för tillgodoseendet

af arrendatorns intressen. Arrende af jord med hus bör sålunda icke

innebära någon risk för arrendatorn, under förutsättning att kontraktet

uppsättes af därtill fullt kompetent person; att sakkunnig juridisk hjälp

anlitas bör för öfrigt gälla som regel för alla rättsliga angelägenheters

ordnande.

Det nu sagda gäller arrende af jord med hus. Däremot varnas

egna-hemsbyggaie på det bestämdaste för att utan särskilda garantier uppföra

hus på arrenderad mark eller öfverhufvud på ofri grund. Det medför

så godt som undantagslöst obehag och ekonomiska förluster för den som

bygger. Det finns alltför många exempel på familjer, som af samvetslösa

jordägare tvungits lämna det hem, för hvilket de under åratal arbetat,

och som de ansett sig kunna kalla sitt.

Af staten åter kan alltid den enskilde utan risk mottaga jord till

arrende. I regel blir det här fråga endast om jordbruk. Staten upplåter

större och mindre egendomar på i regel 20-årigt arrende. — A kronoparker

i Västerbottens och Norrbottens län upplåtas på gynnsamma villkor s. k.

skogstorp.

21Att innehafva statens eller annans jord på längre tid efter uppgjordt

kontrakt kan vara fördelaktigt, om förmånliga villkor erhållas. Å andra

sidan gäller dock, att full äganderätt till jorden medför att ägaren

känner sig arbeta med större rörelsefrihet, hans personliga energi sporras

också på ett helt annat sätt än vid arrende, så att han, om han är

skicklig i sitt yrke, kan drifva upp jordbruket till en hög afkastning och för

framtiden vidtaga värdefulla arbeten och förbättringar, som ofta ej blifva

verkställda på arrenderad jord.

BYGGNADSRITNINGAR.

Köper egnahemsbyggaren en obebyggd lägenhet, är det af den största

vikt för honom att tillse, att han bebygger densamma på ett klokt och

ändamålsenligt sätt. Att i detta hänseende vara egnahemsbyggaren till

hjälp är hufvudsyftet med här föreliggande arbete. Huru han bör bygga

för att bygga enkelt, praktiskt och ur skönhetssynpunkt tilltalande

afhandlas utförligt i artikeln om byggandet af svenska allmogehem.

För alla, som skola bygga, eller på annat sätt intressera sig för att

byggnader med svensk karaktär komma att uppföras i Sverige, har

be-redts tillfälle att under detta och nästa år för en 1"inga kostnad erhålla

ritningar och beskrifningar öfver alla i denna bok intagna byggnadsförslag.

För ett pris af endast 65 öre expedieras från Generalstabens Lithografiska

Anstalt, Stockholm, af hvilket förslag som önskas en kopia af

originalritningen i storlek 66 x 96 cm. med öfverallt utsatta mått, ett blad detaljer i

storlek 48 x 66 cm., detaljerad materialförteckning samt arbetsbeskrifning.

Ritningarna sändas i en papprulle med lock, hvilken skyddar dem under

transporten och sedan tjänar till att förvara dem oskadade.

Då dessa ritningar och beskrifningar måste vara af särskildt intresse för

kommuner, folkskolor, folkhögskolor, tekniska skolor, landtbruks- och

landtmannaskolor, så medgifves för dessa rätt att under innevarande år

erhålla hela seriens 15 förslag för tillsammans endast kr. 7:50.

Rekvisitioner insändas direkt till Generalstabens Lith. Anstalt, Stockholm.

RÖRELSEKAPITAL.

För att drifva ett eget jordbruk kräfves rörelsekapital. Detta måste

egnahemsbyggaren taga med i räkningen, när han skaffar sig ett eget

hem. Öfver hufvud bör alltid småbrukets storlek och pris noga

beräknas efter tillgångar och resurser. Men framför allt är det af vikt

att när jorden är betald och de nödvändigaste inventarierna inköpta icke

ha fastlåst det sista öret. Alldeles särskildt gäller detta, om småbrukaren

icke har tillgång på arbetsförtjänst vid sidan af jordbruket. Pengar

behöfvas till löpande utgifter för familjen, till skatter och onera, men

framför allt för själfva driften, för inköp af kraftfoder, konstgödsel o. s. v.

och för nödig komplettering af redskap.

22För utgifter, som småbrukaren icke kan bestrida med egna

medel, måste han sörja genom kredit på sunda grunder. Han skall akta

sig för en kredit, som genom oskäliga räntor suger ut honom —- ofta

nog lockas han genom lättheten att på hårda villkor få pengar till lån,

som medföra fördärf.

För att erhålla kredit bör småbrukaren så långt möjligt lita till

samverkan med sina likar. Detta sker genom bildande af lokala

sparkasse-och kreditföreningar, som äro mycket vanliga i våra grannländer och på

sista åren börjat uppstå äfven i vårt land. Den lämpligaste formen för

dylika föreningar torde vara begränsad personlig ansvarighet i förhållande

till medlemmarnes ägande åkerareal.

Dylika föreningar kunna mottaga medlemmars besparingar och göra

dessa räntebärande genom utlämnande af lån till andra lånebehöfvande

medlemmar för visst angifvet syfte, anskaffande af kraftfo der,

konstgödsel, kreatur, maskiner eller redskap. Förening kan också utifrån lättare

anskaffa tillfälliga lån åt sina medlemmar än den enskilde ensam

förmår. Utvecklingen går sannolikt dessutom i den riktningen, att man kan

hoppas på, att staten skall träda emellan och genom dylika föreningar

såsom förmedlare bisträcka småbrukare med billigt rörelsekapital, liksom

staten redan nu genom egnahemslånen lämnar billiga lån för de egna

hemmens bildande.

HUSHÅLLNINGSSÄLLSKAPEN OCH SMÅBRUKET.

Hushållningssällskapen äro inom hvarje län privata sammanslutningar

af frivillig natur, som åsyfta att verka för landtbrukets och dess

binäringars utveckling. Genom hushållningssällskapen och andra med dem

samarbetande institutioner erhåller småbrukaren i många fall råd och

hjälp af mycket värdefull art.

Agronomiskt biträde vid ordnande af växtföljder och kreaturens

utfodring, vid planläggning af nyodlingar, afdikningar o. s. v. erhålla vanligen

småbrukare kostnadsfritt och öfriga idkare af jordbruk mot en ringa

afgift. För detta ändamål finnas att tillgå statens och

hushållningssällskapens tjänstemän, såsom landtbruksingeniörer, jordbruks- och

mejerikonsulenter, vandringsrättare i somliga län, dikningsförmän m. fi., som

i regel rekvireras genom hushållningssällskapens sekreterare (ingeniörerna

genom k. maj:ts bfhde) helst året innan de önskas. I hvart fall erhålles alltid

genom sekreteraren närmare upplysningar i alla dessa angelägenheter.

Är på ett småbruk afloppsdiket dåligt, eller saknas det kanske alldeles,

kan småbrukaren hos en del hushållningssällskap erhålla ett s. k.

af-loppsdikeslån, som löper med 3,6 % ränta och af betalas under 10 år.

Behöfver redan odlad joi"d kringdikas och täckdikas, kan småbrukare

hos vissa hushållningssällskap begära äfven täckdikningslån, som

likaledes löpa med 3,6 % ränta och i regel amorteras på 10 år.

23Önskar småbrukare cementera kostallet eller anlägga cementerad

gödselstad för gödselns rätta behandling och förvaring, kan han ofta genom

hushållningssällskapet erhålla ett cementering slån på billiga vilkor; likaså

bevilja en del sällskap lån för afdikning af mossmarker, därifrån torfströ

kan vinnas.

Af de flesta hushållningssällskap kunna småbrukare, isynnerhet

föreningar af dylika, mot billiga villkor erhålla lån till inköp af afvelsdjur:

hingstar, tjurar, örnar, baggar, höns och bin. Hushållningssällskap finnas

också, som lämna årliga understöd till hållande af fullgoda afvelstjurar.

Vissa hushållningssällskap bevilja lån till andels- och bymejeriers

(grädd-mejeriers) anläggande, om småbrukare i en trakt sammansluta sig till

en förening för mejeridrift.

En del hushållningssällskap lämna lån och understöd till

fröodlings-föreningar samt utlåna på goda villkor gamla välkända fröstammar till

fortsatt odling.

Undersökning af jordarter, utsädesvaror, kraftfoder och gödslingsämnen

å de kemiska stationerna sker likaledes genom hushållningssällskapens

försorg, i vissa fall kostnadsfritt för småbrukare.

För att uppmuntra småbruksdriften och intressera småbrukarne för

jordbrukets förbättrande företages årligen premiering af mindre jordbruk,

då penningpremier från 25 kr. upp till 100 kr. utdelas och jämväl s. k.

premielån till utförande af visst förbättringsarbete, som af

premierings-nämnden vitsordas behöfligt. Efter arbetets utförande afskrifves vanligen

lånet. Ansökan om att få jordbruk besiktigadt för premiering bör i

vanliga fall insändas till ordföranden i den

hushållningssällskapsafdel-ning, där jordbruket är beläget; blanketter för dylik ansökan erhållas

hos hushållningssällskapet. Föremål för premiering kunna vara

jordbruk med en odlad jordareal af t. o. m. 12 hektar. Med ansökan skall

vanligen bifogas intyg från kommunalordförande eller sockenombud,

att jordbruket är välskött och kan tjäna som mönster i orten. —

Särskild premiering af rotfruktsland hos småbrukare äger rum inom vissa

hushållningssällskapsområden.

Premiering af mindre odlingsföretag förekommer också. Ansökan

insändes äfven i detta fall till ordföranden i vederbörande afdelning af

hushållningssällskapet eller till dettas sekreterare och skall vara åtföljd af styrkt

uppgift om att jorden, som måste vara odlad under de senaste fem åren,

tillsammans med den förut odlade ej öfverstiger 6 hektar, att för odling

ej anlitats statslån eller hushållningssällskaps lån, att gårdens jord är i

godt skick och att den odlade jorden är tjänlig för det ändamål,

hvarför den odlas. Dylik premie kan uppgå till 150 kr. kontant.

Odlingslån af statsmedel tillhandahållas i de norra länen genom

sällskapen i fall då odling af vederbörande anses lönande. Dylikt lån är

räntefritt under första året, löper sedan med 3,6 % ränta och amorteras

på 10 år. För låns erhållande erfordras, att odlingsplan med kostnads-

24förslag uppgjorts af landtbruksingeniör, länsagronom eller annan af

hushållningssällskapet godkänd person.

För förbättrande af nötkreatursbesättningarna vid småbruk

förekommer hvarje år inom länen premiering af nötkreatur, lämpliga till afvel

och mjölkproduktion. Premieringsmötena hållas efter kungörelse i

ortstidningarna på olika platser i länet. Såsom priser utdelas penningar och

frisedlar (betäckningsrättighet för hondjur hos framstående handjur). —

I vissa län premieras äfven andra husdjur, såsom hästar, svin, höns o. s. v.

Af hushållningssällskapens trädgårdsmästare kan biträde erhållas för

trådgårdars anläggning och skötsel och i fruktträdsbeskåring.

Småbrukaren bör icke försumma att begagna sig af denna hjälp, som i regel

erhålles kostnadsfritt, i hvart fall mot mycket låg afgift.

Fruktträd utlämnas till plantering å småbruk af de flesta

hushållningssällskap till nedsatt pris, stundom kostnadsfritt.

I fråga om skogen och dess kultur böra småbrukarne vända sig till länets

skogsvårdsstyrelse. Denna äger medel att gifva mindre skogsägare hjälp

till utdikningar på skogen, till billigt frö och billiga plantor, till

utförande af sådd och plantering, till undervisning i skolor och kurser, till

reseunderstöd, föredrag, undervisning i hemmet om skogsvård m. m.

Bor en småbrukare så till, att han i hafvet eller en större insjö med

fördel kan idka fiske, så erhåller han på begäran hos flera

hushållningssällskap lån till inköp af fiskebåt och fiskredskap samt kostnadsfritt

undervisning om fiskets skötsel. I de flesta län tjänstgöra dessutom af

hushållningssällskapen anställda fiskeriinstruktörer. — Inom de sydligare

länen erhållas råd och anvisningar för fiskodling i sjöar och dammar af

Södra Sveriges Fiskeriförening genom försöksstationen, adress Lamhult.

För odlingsflit utdelas årligen Patriotiska sällskapets i Stockholm

belöningar genom förmedling af hushållningssällskapens förvaltningsutskott.

UNDERVISNING FÖR SMÅBRUKARE.

I det föregående är betonadt, att småbrukaren behöfver kapital för

sitt småbruks bildande och drifvande. Ett kapital af annan art men

därför icke mindre väsentligt äger småbrukaren i de kunskaper han

förvärfvat. Genom en ökad allmänbildning skaffar sig småbrukaren

förutsättningar för att bättre kunna tillgodogöra sig äfven de fackkunskaper,

utan hvilka han icke kan på ett framgångsrikt sätt bedrifva sitt yrke.

Hvarje industriidkare eller handtverkare måste känna till sitt yrke för

att lyckas, så äfven jordbrukaren. Särskildt småbrukaren behöfver

goda insikter i sitt mångsidiga yrke för att kunna fullt utnyttja jordens

möjligheter.

Önska småbrukare, att ett eller flera föredrag i jordbruksfrågor skola

hållas i deras bygd af länsagronom, jordbrukskonsulent, mejerikonsulent

25o. s. v., eller att en längre eller kortare jordbrukskurs skall anordnas,

kunna de härom göra framställning hos hushållningssällskapet.

I vissa trakter af landet anordnas för småbrukare kostnadsfritt

praktiska kurser i husdjursskötsel och mejerihandtering.

Studieresor på 6, 12 à 18 dagar med besök vid välkända småbruk

o. s. v. anordnas under lämplig ledning, kostnadsfritt för deltagarne.

Antalet deltagare i dessa studieresor är emellertid i regel begränsadt till 10

à 20 från hvarje län.

Understöd för genomgående af kurser i mjölkkontroll, hofbeslag, slakt

eller slöjd m. m. kunna begäras hos flera af våra hushållningssällskap.

Den väsentliga undervisningen för småbrukare eller blifvande

småbrukare bibringas emellertid genom folkhögskolor, landtmannaskolor och

landtbruksskolor. De förstnämnda mottaga såväl manliga som kvinnliga

elever.

De erforderliga förkunskaperna för inträde vid folkhögskolorna och

landtbruksskolorna äro folkskoleunderbyggnad, till landtmannaskolorna

fordras såsom regel folkhögskoleutbildning eller därmed jämförliga

kunskaper.

Folkhögskolan lämnar undervisning i allmänbildande ämnen,

modersmålet, historia, geografi, aritmetik m. m. Kursen är för manliga elever

5 à 6 vintermånader samt för kvinnliga 3 sommarmånader; i den senare

kursen ingår äfven slöjd. Landtmannaskolornas kurs är 5—6 månader

under vinterhalfåret, hvarvid teoretisk fackutbildning i jordbruksämnen

men äfven undervisning i allmänbildande ämnen meddelas.

Undervisning i ritning och i uppgörande af beräkningar för byggnaders

uppförande erhålles likaledes i dessa skolor. Vid de med statsmedel

understödda folkhögskolorna och landtmannaskolorna betalas mellan 20 och

40 kr. för en kurs. Böcker och skrifmaterialier m. m. gå till mellan

20 och 30 kr. Elev får själf bekosta sig lyse, sängkläder, rum och

mat; kostnaden härför kan uppgå till omkring 200 kr. för vinterkurs vid

inackordering. Mindre bemedlade elever kunna befrias från elevafgift samt

erhålla i understöd af statsmedel 50 à 75 kronor för kurs.

Vid landtbruksskolorna, som i Norrland äro ettåriga, men i det öfriga

landet tvååriga, erhålles stat samt något understöd. Dessa ha emellertid

mindre till syfte att utbilda småbrukare än rättare, befallningsmän o. d.

för större jordbruk.

Med bidrag från landsting och hushållningssällskap anordnas genom

valda kommittéer inom några län flyttande skolkök, som lämna

undervisning i huslig ekonomi åt flickor i ålder 12 à 18 år. Dylik

undervisning lämnas äfven vid en del folkskolor och folkhögskolor.

Inom småbrukarehemmet är ett rätt tillvaratagande af tiden för alla

familjemedlemmar ett hufvudvillkor för uppnående af välstånd. Särskildt

bör den uppväxande ungdomen genom slöjden vänjas vid nyttig och

inkomstbringande verksamhet. I hemmet kunna utföras träarbeten af olika

26slag, korgflätning, borstbindning, väfnads- och sömnadsarbeten m. m.

Genom slöjden utnyttjas tid, som icke kan tillgodogöras i jordbruket

eller för ladugårdsskötseln.

I den mån slöjdalstren icke användas för hemmet kunna de afyttras

genom de hemslöjdsmagasin, som, vanligen genom

hushållningssällskapens försorg, upprättats i ett flertal län. Till dessa slöjdmagasin kunna

slöjdarne hänvända sig antingen för att inlämna sitt arbete att försäljas

i kommission eller ock för att erhålla direkta beställningar. Sådana

magasin finnas i Karlskrona, Kalmar, Malmö, Växjö, Halmstad, Göteborg,

Jönköping, Örebro, Karlstad, Leksand, Rättvik, Mora, Östersund och

Luleå samt hos Föreningen för svensk Hemslöjd i Stockholm.

Slöjdare bör till det magasin, som tillhör hans län, lämna

underrättelse om i hvilken gren af slöjd han är särskildt kunnig och, innan han

förfärdigar större partier slöjdalstex-, förfråga sig hos magasinet för huru

stor mängd han kan beräkna afsättning samt om den modell eller det

mönster han använder lämpar sig för försäljning.

Adresser på lämpliga affärer för inköp af garn m. m. kunna i regel

erhållas genom magasinen.

I de flesta län äga hushållningssällskapen en samling väfnadsprofver,

som gratis eller mot mycket låg betalning utlånas eller tillhandahållas

för kopiering. Somliga hushållningssällskap ha dessa profver deponerade

i slöjdmagasinen, andra låta dem ambulera. Genom förfrågan hos

hushållningssällskapens sekreterare erhålles upplysning om, hvar profven

finnas tillgängliga. De slöjdare, som arbeta åt något magasin, erhålla

mönster kostnadsfritt genom detta. — All försäljning af slöjdalster mot

betalning in natura bör undvikas.

Undervisning i slöjd lämnas redan i folkskolan, men äfven vid

folkhögskolor och landtmannaskolor och mångenstädes i särskilda slöjdskolor.

Inom några orter af vårt land finnas på enskildt initiativ upprättade

s. k. vandringsbibliotek, som flyttas från ort till ort och afse att bereda

allmänheten lätt tillgång till god läsning. Biblioteken bruka stanna 3 à

6 månader på hvarje plats. För boklån erlägges en ringa afgift,

vanligen 5 à 10 öre för hvarje bok. I de flesta kommuner finnas äfven s. k.

sockenbibliotek, som åtnjuta statsunderstöd.

SAMVERKAN MELLAN SMÅBRUKARE.

Ensam möter småbrukaren i sitt arbete många svårigheter, som han

endast med stor möda kan öfvervinna. Genom samverkan med sina

likar har han en möjlighet att lättare komma till rätta med dem. En

häfstång för småbrukets höjande har varit och är därför bildandet af

andelsföretag och föreningar bland småbrukarne.

Under namnet landtmannaföreningar går ett flertal sådana föreningar

för inköp af för jordbruket och djurskötseln nödvändiga varor, såsom

27konstgödning, kraftfoder, redskap och maskiner samt för försäljning af

jordbruksprodukter. Äggförsäljningsföreningar ha till uppgift att ordna

försäljning af ägg och andra produkter efter fjäderfä. Tjurföreningar

bildas för att tillhandahålla sina medlemmar lämpliga afvelstjurar

(räntefria lån på 3—5 år förmedlas genom hushållningssällskapen för detta

ändamål); tröskverks föreningar för inköp af motortröskverk.

Kontrollföreningarna ha till uppgift att genom kontroll af en inom föreningen

anställd kontrollassistent utröna mjölkafkastningens storlek, mjölkens

fetthalt m. m. hos de särskilda korna samt huru mycket foder

lämpligen bör gifvas för erhållande af största möjliga mängd mjölk och smör.

Till kontrollföreningars bildande och till hjälp för aflöning af

kontrollassistent kan erhållas bidrag af hushållningssällskap. Upprättandet af

andelsmejerier för förädling af ladugårdsprodukterna sker genom

andelsmejeriföreningar; genom torfströ- och bränntorfsföreningar tillgodogöras

mossmarkernas tillgångar.

Alla dessa föreningar ha till uppgift att med minsta möjliga

omkostnader och utan fördyrande af varorna genom mellanhänder erbjuda

småbrukaren goda, kontrollerade varor och billigt utfördt arbete, skaffa

honom bättre djur och inventarier och i allmänhet uppdrifva och höja det

mindre jordbruket, så att brukaren kan framställa rikligare och bättre

produkter än som eljest skulle vara fallet. — Närmare upplysningar om

alla dylika föreningar erhållas i artikeln »Småbruket».

Af särskild betydelse äro de sammanslutningar, som bildas för

brand-och kreatursförsäkring.

Hvad särskildt brandförsäkringen beträffar finnas utom de stora

allmänna bolagen läns-, härads- och sockenbolag. Socken- och

häradsbolagen bruka ha en premie från 25 till 50 öre eller något mera på 1,000

kr:s försäkringsvärde för år, men emedan större fonder saknas, måste ofta

extra utdebitering företagas vid inträffande större eldsvåda. Af detta slags

bolag finnas dock de, som nått upp till en försäkringssumma af 2 à 3

millioner, och som äfven ha mindre fonder samlade. Länsbolagen och

de stora allmänna bolagen ha oftast något högre premier, men äro

mera kapitalstarka genom samling af fonder, om de drabbas af större

utbetalningar genom eldsolyckor. Egnahemsbyggaren bör aldrig underlåta

alt brandförsäkra hus och lösöre.

För en mindre jordbrukare torde det också vara fördelaktigt att

försäkra sina kreatur, för hvilket ändamål det finnes såväl mindre

härads-och sockenbolag, som äfven större allmänna bolag såsom Skandinaviska

kreatursförsäkringsbolaget m. fi.

I ett flertal län finnas slutligen ömsesidiga hagelskadeförsäkringsbolag.

28SMÅBRUKET.

VAD är ett småbruk? Ett småbruk är ett litet

jordbrukarehem, där åkerarealen icke är större än att mannen och hustrun

ensamma eller med barnens tillhjälp kunna bruka den. Vi ha

ett stort antal dylika hem i vårt land, och från dessa många

hem utgå årligen unga män och kvinnor, som, födda och

fostrade vid det sunda jordbruksarbetet, alla kunna hvar

och en på sitt sätt bidraga till fosterlandets utveckling.

Men man talar om att dessa småbruk behöfva förbättras. Orsaken

härtill är, att skördarna på många af deras tegar äro mindre än de kunde

vara, att inkomsten är liten, där den kunde vara större, och detta i regel

endast på den grund, att hvarken jord eller djur skötas på ett rätt sätt.

I alla dessa hem skulle välmåga och lycka kunna råda, men mången

gång få barnen redan från späda år höra, huru far och mor klaga, att

det är dåligt att vara småbrukare, att arbetet är tungt och afkastningen

liten, och följden blir, att barnen, då de skola ut i lifvet, komma ihåg

fars och mors klagan och bekymmer och alltför ofta lämna hem och

fosterland för att i främmande länder söka bryta sig en bana. Alla dessa

skulle kunna få ett hem i vårt härliga land, och icke allenast ett hem,

utan ett godt hem, där välmåga och lycka råder.

Det är dit vi skola sträfva. Vi skola söka få nya hem till våra unga,

men om dessa hem skola blifva eftersträfvansvärda, måste vi hvar

och en arbeta på att de småbruk, som redan finnas spridda öfver

hela vårt land, komma i den ställning, att de kunna gifva sina ägare ett

tillräckligt bröd och barnen ett hem, där det finns kärlek till torfvan och

goda framtidsutsikter. De unga få ej komma ut i lifvet med den

föreställningen, att det är detsamma att vara småbrukare och att vara fattig.

Först när vi hunnit så långt, skall egnahemsfrågan kunna lösas på ett

tillfredsställande sätt. Redan från unga år skola barnen höra far och mor

med glädje och verklig tillfredsställelse tala om sin sköna lott att få vara

bland de många lyckliga, som kunna hämta ett godt bröd ur Sveriges

stundom karga jord. Då skola barnen taga med sig ljusa minnen från

lyckliga barndomsdagar i ett trefvet hem och, utkomna i lifvet, längta

efter att få ett liknande hem för sig och sina kära. Då skall också ung-

29

Hdomen från sin tidigaste ålder lära sig att spara slantarna för att inom

en icke alltför långt aflägsen framtid kunna förverkliga sin barndoms och

ungdoms dröm.

Vi måste således med starka armar lyfta Sveriges småbruk, om vi

skola få se nya sådana uppstå till allt större antal. Vi måste undanröja

de missförhållanden, under hvilka småbruket lider, och som ytterst ha

sin grund i bristande kunskaper om hur ett småbruk skall drifvas.

Detta är en af de första betingelserna för en liflig och sund

egnahemsrörelse i vårt land. Är gården litet gifvande, och råder brist i

fädernehemmet, skola barnen aldrig få något förlroende till jordbruket. Men

hvad vi framförallt behöfva är just förtroende till småbrukets ekonomiska

bärighet, ett förtroende, som är grundadt på erfarenhet om de goda

ekonomiska resultaten af redan befintliga, förståndigt skötta småbruk.

Det ställes många kraf på en duglig småbrukare, men de äro för ingen

del större, än att hvem som helst kan med god vilja fylla dem. Mannen

måste vara vaken och intresserad, ty slöhet och slapphet ge under alla

lifvets förhållanden dåligt resultat. Han måste äga nödiga kunskaper, så

att han kan i handling omsätta de nya rön, som göras på jordbrukets

och husdjursskötselns områden. Han måste vidare vara nykter, ty är han

icke det, kan han, huru duktig han än för öfrigt är, icke fylla sin plats

i hemmet och i samhället.

Med rätta har man sagt, att småbrukets utveckling i hög grad beror

på kvinnan, småbrukarens maka och barnens moder. Hon måste också

hon vara vaken och intresserad, så att hon ej blir en tillbakahållande

kraft i hemmet. Mannen måste i henne hafva ett stöd och en hjälp.

Hon måste äfven vara utbildad till en duktig husmor, som förstår att

med sakkunskap ordna och leda ett hem, och som kan hålla hemmet

rent och snyggt och andan därinom god.

Barnen äro i regel sådana föräldrarna fostra dem. I ett hem, där en god

fader och moder finnas, bli barnen i allmänhet duktiga, äfven om

undantag finnas. I ett verkligt småbrukarehem få barnen redan tidigt deltaga

i sysslorna, och för dem finnes ett stort verksamhetsfält. Men far och

mor måste lära dem att arbeta på det rätta sättet. Det är orätt att

öfver-anstränga dem. Rätt ledda skola de finna ett nöje och en verklig

förströelse i arbetet. De böra skörda någon inkomst af sitt arbete, och de

skola från tidigaste år få lära sig att utföra sina små sysslor under

ansvar. Den ömkliga pjunkighet, som söker att spara gossen eller flickan

från de arbeten och sysselsättningar, som icke öfverskrida deras krafter,

får ej finnas i småbrukarehemmet, ty då bli barnen ej rustade för sin

framtida lifsverksamhet. Mången far och mor skadar sina barn genom

att ej låta dem göra nytta då de vilja eller också genom att

öfveran-stränga dem, så att de få leda vid arbetet. Låt dem arbeta och hjälpa

till, men gif dem en liten belöning för deras duktighet och var ej för

njugg på erkännande, då de förtjäna sådant.Hemmets ande kommer att bli bestämd af far, mor och barnen. I ett

lyckligt småbrukarehem arbeta och sträfva alla hvar och en på sitt

område med glädje. Brutalitet, oförnöjsamhet, ofördragsamhet, oordentlighet,

onykterhet, onödig stränghet m. m. döda arbetsglädjen och döda den

goda andan i hemmet. På far och mor hvilar ett stort ansvar, som

dock icke är tungt, om kärlek, samförstånd och pliktuppfyllelse bli

grunddragen i hemmet.

I. SKÖRDENS FRAMSTÄLLNING.

SMÅBRUKETS ALLMÄNNA RIKTNING.

Alltför länge har småbrukaren ansett, att sädesproduktionen vid ett

småbruk är hufvudsaken, och att rotfrukts- och foderodling samt

kreatursskötsel äro bisaker. Skall småbruket blifva verkligt lönande, måste

uppfattningen härutinnan ändras. Man behöfver icke därmed hafva sagt, att

sädesodlingen skall upphöra, den bör tvärtom fortfarande bedrifvas, men

småbrukaren måste i första hand se till, att han kan skörda så mycket

foderväxter — rotfrukter och baljväxter — som möjligt. Sädesodlingen

kommer på detta sätt att bedrifvas på en mindre areal, men kan lämna

lika stor skörd som förut eller mera.

Ja mindre jordbruket är och ju längre norrut man kommer, desto mer

måste detta blifva en regel, om det skall gå bra. Om man kan sälja en

eller annan säck säd, spelar en mindre roll, men om man kan sälja en

stor mängd ladugårdsprodukter, svin och ägg, då blir det goda inkomster.

En stor kreatursbesättning ger också rikligt med gödsel, och man får sin

lilla egendom i god växtkraft, så att den bär allt större skördar.

JORDEN OCH DESS BEARBETNING.

I detta sammanhang kunna vi icke närmare ingå på beskrifning af de

olika jordarter småbrukaren har att arbeta med. Vi skola endast nämna,

att man inom jordbruksläran talar om lerjord, sandjord, kalkjord och

mulljord, och att det finns en stor mängd mellanformer af dessa jordarter.

Minst lämplig för småbruk är tvifvelsutan den styfvare lerjorden. Denna

jordart kräfver så starka dragare, att småbrukaren i regel icke kan hålla

sig med dem. Den lättare lermyllan, sandjorden, klapperstensjorden,

moss-och mulljorden äro långt fördelaktigare för småbrukarne, då mindre

kraftiga dragare äro tillräckliga.

Alla jordar, som äro ensidigt sammansatta, behöfva på ett eller annat

sätt förbättras. Den lättare sandjorden behöfver förbättras genom

påförande af myllbildande ämnen såsom mossjord, tång, kompost, grön-

31gödsling, ladugårdsgödsel m. m. I samma mån man kan öka myllhalten

i dessa jordar, i samma mån ökas grödorna.

Mossjorden är rik på organiska ämnen, men i regel fattig på

mineralämnen. Följden blir, att den lämnar mindre godt foder och är utsatt

för frostskador m. m. Genom att man påför grus eller sand och kalk, blir

denna jord i hög grad förbättrad. I sandjorden råder brist på mylla

och öfverflöd på mineralämnen, men i mossjorden är förhållandet

motsatt. Den odlare, som har dylika ensidigt sammansatta jordar, måste

söka så mycket som möjligt utjämna dessa ensidigheter.

Jordens bearbetning är af den allra största betydelse. Jorden vid våra

småbruk bearbetas i allmänhet alltför grundt. Och dock spelar en

tillräckligt djup bearbetning en mycket stor roll. Med en djupare jord-

Bild 1. Svensk plog.

behandling följer, att växternas rotsystem blir kraftigare, och vi få större

grödor. Torkan härjar icke lika lätt på en djupt som på en grundt

bearbetad jord. Genom djuparbetning släppa vi också mera luft ned

i jorden, hvarigenom näringsämnena bli lättare tillgängliga för växterna

o. s. v. Man kan med fog säga, att ett jordbruk kan utvidgas icke blott

på ytan utan äfven på djupet. Man bör söka tränga ned med redskapen

till minst 10—12 tum.

Huru skall man kunna nå detta djup? Dragarna äro i regel svagare

på småbruket än på de större egendomarna. Som oftast har man blott

en häst, och icke så sällan är denna ganska medelmåttig.

Vi få för det första söka att i detta fall samarbeta med våra grannar,

under förutsättning att grannsämjan är tillräckligt god. Då man har

tyngre plöjning, kunna tvenne närboende småbrukare hjälpas åt genom

att sätta samman sina dragare till ett par. Härigenom kan man

bearbeta jorden till större djup. Men man får ju äfven söka reda sig med

en häst. Om man använder sig af en alfluckrare och kör med denna i

plogfårans botten, kan man luckra älfven, släppa luft ned i jorden och

underlätta växtrötternas nedträngande. En dylik alfluckrare kan man

32göra af en gammal plog, eller ock kan man använda en stark hästhacka.

Småbrukaren kan äfven luckra jorden till större djup genom att

djup-gräfva den med spade. Detta är ett tungt men synnerligen lönande

arbete.

Hvad jag vill rikta småbrukarnes uppmärksamhet på är, att vi måste

komma därhän, att jorden blir regelbundet arbetad på djupet. Där slumra

skatter, som vänta på att bli bragta i dagen. Alla våra kulturväxter

skola med ökade skördar gifva oss lön för mödan.

En tillräckligt djup jordbehandling är säkraste vägen till erhållande af

allt större grödor och ökadt välstånd.

I jorden utföres ett arbete, som vi ännu ej tillräckligt beakta.

Millioner och åter millioner af små varelser, bakterier och andra

småorganis-mer, äro i verksamhet för alt hjälpa oss i vår sträfvan att få grödor af

våra tegar. Vi kunna utan öfverdrift säga, att i jorden lefver en hel värld

Bild 2. Svensk alfluckrare.

af småorganismer; dem kunna vi taga i vår tjänst, eller vi kunna

uppträda såsom deras fiender. I senare fallet motarbeta vi oss själfva.

Hvad fordra nu dessa våra små medhjälpare af oss? De fordra, att

vi så mycket som möjligt hålla jorden lucker och lös icke blott på

djupet utan äfven i ytan, och att vi tillföra dem luft och fuktighet. De äro

tacksamma för organiska näringsämnen såsom ladugårdsgödsel och andra

myllbildande ämnen. Vidare äro de i behof af kalk för att kunna

trifvas och utveckla sig. Vi göra dem och oss själfva stora tjänster, om

vi aldrig låta jorden ligga obearbetad, sedan vi tagit en skörd. När

sista sädeskärfven blifvit bortförd eller till och med medan den ännu är

kvar, skola vi genom att skumplöja eller genom att fjäderharfva

stubbmarken kors och tvärs luckra ytjorden. Detta arbete böra vi söka utföra

så snart som möjligt. I norra Sverige går det svårligen för sig, men i

södra och mellersta delarna af landet bör man i allmänhet kunna hinna

med det.

När vi odla rotfrukter, skola vi icke blott rensa bort ogräset

nödtorftigt från rotfruktslandet och gallra rotfrukterna, utan vi skola med

hästhacka och handhacka hålla jorden lucker och bearbetad mellan raderna

3 Svenska Allmogehem. 00ocli plantorna, så att bakterierna kunna utan afbrott bereda

växtnäringen för dessa våra kulturväxter. Glöm ej att en upprepad häckning i

rotfruktlandet verkar på samma sätt som en gödsling, under förutsättning

att vi hafva jorden i god växtkraft!

Om vi kunde komma så långt inom småbruket, att vi använde oss af

radsåningsmaskin på alla sådana jordar, där sten ej lägger hinder i vägen,

skulle vi sedan söka att med häst- eller handhacka bearbeta jorden

mellan raderna. Vi kunna vara öfvertygade om, att en dylik häckning

skulle väl betala sig på våra

små tegar, ty icke nog med

att vi ökade trefnaden för våra

kulturväxter, utan vi komme

på samma gång

ogräsväxterna, våra och våra

kulturväxters fiender, till lifs. Hinna vi

ej hacka, så kunna vi strax

före och efter sädens

uppkomst gifva en öfverharfning

med lätt harf.

Af det sagda framgår, att då man förr trodde att bearbetningen af

jorden slutade med sådden, så anser man nu att den, åtminstone hvad ytan

beträffar, bör i vissa fall fortgå ända till dess att växterna täcka marken och

hindra jordens vidare bearbetning.

Småbrukaren på de smärre tegarna är den, som

lättast kan genomföra en dylik intensiv

jordbehandling och därigenom öka

inkomsterna på den lilla torfvan.

Jag vill här ytterligare endast tillägga,

att all bearbetning af jorden skall utföras

med omsorg. Plöj väl och låt inga mistor

uppstå! Harfva ordentligt! Sök att få en

så fin yta som möjligt. Men gif ej heller

mera bearbetning än jorden kräfver. Glöm ej att arbeta med det målet för

ögat, att jordens vårfuktighet skall kvarhållas, och detta vinnes genom

att så snart jorden reder sig gifva den en ytbehandling med lätt harf.

Var försiktig med all djupare bearbetning under våren. All jord, som skall

besås på våren, bör vara höstplöjd.

JORDENS AFDIKNING OCH TORRLÄGGNING.

Om småbruket skall gifva så goda grödor som möjligt, måste jorden

vara väl torrlagd genom en ändamålsenlig afdikning. Detta är en fordran,

som torde stå klar för de flesta, som sysslat med jordbruk. Alla känna

vi nog till att den jord, som lider af vatten, i regel icke är vår sämsta

34

Bild 3. Enradig svensk liästhacka.

Bild i. Planet Juniors handhacka.jord utan den bättre, en jord, som både kan och vill bära grödor, om den

blott blir befriad från öfverflödigt vatten.

I hvilka hänseenden verkar öfverflödigt vatten på jorden och

kulturväxterna? Jo, för det första lägger en bristfällig afdikning hinder i vägen

för jordens bearbetning höst och vår. Sådden blir försenad, och i kalla,

regniga år kommer växtligheten sent i gång. För det andra lider

växtligheten mer af torr väderlek på en illa dikad jord än på en väl torrlagd,

emedan rotsystemet i den illa afdikade jorden icke hunnit nog tidigt utveckla

sig mot djupet. Gödslingen ger heller aldrig lika godt resultat på illa

afdikad jord som på väl dikad. På grund af det svagare rotsystemet, den

kallare jorden och den utestängda luften hindras växtnäringens

omsättning och upptagning, och följden blir att i en dylik jord upplagras

näring år ifrån år utan att komma växterna till verklig nytta. Detta visar

sig äfven däruti, att när man har dikat en vattensjuk jord, komma i

regel de efterföljande grödorna att gifva god skörd. Nu kunna

näringsämnena omsättas i jorden och upptagas af växterna. Det ser bildlikt

taladt ut, som om jordens slumrande krafter komma i rörelse, och den

näring, som förut låg som ett dödt kapital, omsätter sig i rika skördar

till lön för den duktige dikarens möda. Kan man öfverkomma

arbetskostnaden, lönar det sig därför väl att dika.

Dikningen kan utföras dels genom anläggande af öppen afdikning, dels

genom täckdikning. Af dessa olika system är täckdikning ovillkorligen

att tillråda, ty de öppna dikena sönderstycka småbrukarens redan förut

små tegar och försvåra arbetet; dessutom upptaga de en stor del af arealen.

Afloppsdikena böra dock helst vara öppna, och där marken är kuperad äro

öppna laggdiken behöfliga för att afskära angränsande markers ytvatten.

På en täckdikning har man i första hand två fordringar. Den ena är,

att all täckdikning skall utföras med den allra största omsorg. Alltför

ofta utföres den på ett sådant sätt, att det i och för sig ganska dyra och

tunga arbetet får göras om inom kort. Den andra fordran är, att dikena

skola göras tillräckligt djupa eller minst 2 alnar (l,2 meter). Där fallet

är dåligt eller afloppsdiket blir dyrbart att upptaga till ett tillräckligt djup,

där kan man bli nödsakad att lägga dikena grundare, men målet bör vara

minst det nämnda djupet.

När småbrukaren skall täckdika bör han, liksom hvarje annan, låta

afväga sin jord, så att han får dels kännedom om lutningsförhållandena,

dels möjlighet att få en lämplig täckdikningsplan utförd. I detta

hänseende stå statens landtbruksingeniörer, länsagronomer och vandringsrättare

till landtmännens förfogande mot en jämförelsevis billig afgift, ibland

utan någon sådan. Man bör hänvända sig till sitt läns

hushållningssällskap för att få upplysning härom, enär förhållandena äro något olika i

olika trakter af landet.

Hvad beträffar täckdikningsmaterialet kan man använda sig af olika

sådant, beroende på olika förhållanden. Det bästa är utan tvifvel rör, som

35skola vara hårdbrända och af lämpliga dimensioner. 1" rör böra aldrig

användas utan minst l1/*"» helst 2". Sten är också ett godt

täckdiknings-material, men bör vara af lämplig beskaffenhet, ej för stor, hvarjämte

man bör hafva godt fall och lägga stenen med största omsorg. Vidare

kan man använda ris, stänger m. m., men inga diken bli så hållbara och

äro så lätta att reparera som rördikena.

REDSKAP OCH MASKINER.

Goda redskap och maskiner för jordens skötsel, skördearbetets

utförande och skördens försättande i användbart och säljbart skick spela

en stor roll. Mången anser

att småbruket skall kunna

reda sig med det mest

primitiva i redskap och

maskiner, men detta är ett stort

misstag.

Redskap och maskiner

hafva en dubbel uppgift. För

det första skola de sälta

jordbrukaren i stånd alt utföra

ett ändamålsenligt och godt

arbete; för det andra skola

Bild 5. Ställbar fjäderliarf.

de spara den mänskliga arbetskraften i så hög grad som möjligt.

Lämpliga och arbetsbesparande redskap och maskiner äro af minst lika stor

betydelse för det mindre jordbruket som för det större.

Bland redskap för jordens bearbetning märkas i första hand plogen och

årdret. Att hafva en god, ändamålsenlig plog till sitt förfogande är af

största vikt. Härtill komma dels

lättare, dels tyngre harfvar. Af

tyngre harfvar är fjäderharfven

särskildt behöflig och

användbar. Småbrukaren bör

emellertid söka alt förvärfva så goda

sådana som möjligt. En mängd

underhaltiga af dåligt material

tillverkade fjäderharfvar finnas

i handeln. Småbrukarens fjä-

derharf bör vara ställbar, bör helst vara försedd med hjul och

tillverkad af godt material.

Af andra harfvar vill jag särskildt rekommendera den ställbara

järn-harfven, som är användbar under många olika förhållanden. På stenig

mark äro harfvar, tillverkade efter samma modell som den småländska

ledharfven, mycket lämpliga. Där man har öfvervägande mossjordar

36

Bild 6. Ställbar järnharf.Bild 7. Ogräsharf (hundrapinnharl).

Bild 8. SacUs ledharf.

eller öfver hufvud

taget lättare,

stenfri jord är den

s. k.

hundrapinn-liarfven präktig c. af ff

och kräfver liten

dragkraft.

För sådden

kräfvas på mera stenfri jord radsåningsmaskiner. Dessa finnas dels för en,

dels för två hästar. Någon tycker att en radsåningsmaskin är ett

lyx-redskap för småbrukaren, men så är långt ifrån fallet. Knappast någon

maskin är mera nyttig.

Med den kan man så sin

säd på det bästa möjliga

sätt, få den ordentligt

myl-lad till likartadt djup,

hvarigenom säden gror och

utvecklar sig jämnare.

Därjämte blir det vid radsådd

möjligt att hackrensa och

ogräsharfva, något som spelar en stor roll för afkastningens höjande.

Radsåningsmaskinen sparar c:a 20 % af utsädet. D. v. s. där man

bredsår 100 kg., radsår man endast 80 kg.

Slåltermaskinen och hästräfsrn spara mycket handarbete.

Det blir naturligtvis alltför

dyrt för den enskilde

småbrukaren att anskaffa alla redskap

och maskiner. Med goda

vänners och grannars tillhjälp är

dock saken möjlig att

öfverkomma. Man bör bilda

redskapsföreningar. Vi skola i det

följande närmare omnämna dem.

I Norrbottens län har

hushållningssällskapet beslutat

uppmuntra anskaffandet af goda ändamålsenliga maskiner och redskap och

utlämnar räntefria lån härtill. Detta sätt att skaffa goda redskap till

småbruken förtjänar efterföljd äfven i andra delar af landet.

Bild 9. Svensk sladd.

GÖDSELVÅRD OCH GÖDSLING,

Om man frågar sig, hvarför vårt mindre jordbruk afkastar så litet mot

hvad det kunde göra, så kan man utan betänkande svara, att orsaken

härtill i första hand får tillskrifvas ett bristfälligt tillvaratagande af göd-

37seln. Man må färdas hvar som helst, så möter man öfver hela vårt land

samma sorgliga syn: jordgolf, stensättning eller trägolf i stallarna, en

gödselstad mer eller mindre urgröpt af vagnshjulen, en håla fylld med

ett brunt vatten, där gödseln utkastas, en och annan gång ett mindre

dike, som bortleder gödselvattnet, och till slut en gödselhög, i högsta

grad vanvårdad.

Här, i gödseltillvaratagandet eller rättare gödselslöseriet, ligger oftast

grunden till tegarnas magra gröda. Man köper konstgödsel för att i någon

mån fylla bristen, klagar öfver stora konstgödselräkningar, får på grund

af obekantskapen med konstgödseln mången gång ett tvifvelaktigt utbyte,

knotar och klagar öfver

den karga svenska

jorden och den ringa

afkastningen och är själf

skulden till att det går

som det går.

Det måste bli en

annan ordning i gödselns

tillvaratagande än det

låt-gå-system, som nu

så allmänt tillämpas,

om vi skola få de

grödor från våra tegar,

som dessa kunna gifva

oss. Vår mången gång

utpinade jord måste få

den näring, som genom gödselns rätta tillvaratagande kan tillföras den,

och vi skola få se våra åkrar bära grödor, som för hvarje år bli

rikare.

Hvad är då att göra? Jo, vi skola för det första skaffa oss täta golf

i alla våra stallar, sålunda både i ladugården, häststallet och

svinstallet. Ingen droppe urin får gå förlorad. För detta ändamål måste vi

cementera stallarna eller på annat sätt göra golfven ogenomträngliga.

För det andra skola vi skaffa en tät botten i gödselstaden. Har man

mycket svag ekonomi, kan man lägga en botten af god lera och

stensätta ofvanpå, men man bör allra helst taga steget fullt ut och lägga

ett cementgolf äfven i gödselstaden. För det tredje bör man göra någon

anordning för den flytande spillningens tillvaratagande. Här kan man

använda sig af olika system. Det ena är att man brukar så rikligt

med torfströ eller torkad myrjord, att all den flytande spillningen eller

urinen däraf uppsuges, det andra att man anordnar en urinbrunn,

dälden flytande spillningen uppsamlas för sig.

Af dessa olika system är torfströsystemet på de flesta ställen

ovillkorligen att förorda, dels emedan en urinbrunn är jämförelsevis dyr att

38

Bild 10. Vanvårdad gödselhög.anlägga, dels emedan torfströsystemet, hvarigenom flytande och fast

spinning uppsamlas tillsammans, lämnar en gödsel, som i många

hänseenden är synnerligen lämplig, hvarjämte torfströet har en mycket

fördelaktig inverkan på gödseln under uppbevaringen.

Till småbrukets gödselanordningar hör äfven gödselhuset. Har man väl

fått en tät botten i gödselstaden, bör man äfven skydda gödseln för sol,

regn och blåst genom anläggande af gödselhus. Denna anordning är

fördelaktig för all gödselvård, men i främsta rummet för småbrukarens, då

hans gödselhög därigenom i hög grad skyddas för förluster.

Gödselhuset bör nertill bestå af murar, som göras så höga, som man

ämnar lägga gödselhögen. Dessa murar kunna läggas af gråsten i

cement, muras af

hårdbrändt tegel i cement

eller gjutas af betong.

Om ladugårdens

inredning skall senare

talas. Vi skola här endast

framhålla, att

ladugården helst bör inredas

med cementgolf, och att

gödselrännan i hvarje

fall bör vara gjuten af

cementbetongsamt minst

50—60 cm bred med en

svag lutning från

bås-pallen åt gången. Om

urinbrunn finnes eller skall anläggas, bör man därjämte göra

gödselrännan på ett sådant sätt, att urinen med lätthet kan afrinna från ladugården.

Gödselstaden bör vara tillräckligt stor. Man bör beräkna minst 5

kvadratmeter för hvarje fullvuxet nötkreatur och halfva denna yta för

ungdjur, hästar och svin. Mången anser, att han kan reda sig med 3—4

kvm, men erfarenheten ger vid handen, att när gödseln tages tillvara,

ökas fodermängden och djurantalet synnerligen hastigt, och som följd

däraf plägar en utvidgning inom kort få företagas. Därför är det

välbetänkt, om man gör gödselstaden något större än man för ögonblicket

behöfver den.

Småbrukaren skall icke blott träffa nödiga anordningar för gödselns

tillvaratagande, han måste också sköta om sin gödsel på ett rätt sätt.

För att åstadkomma en enhetlig gödsel bör spillningen efter de olika

djurslagen läggas i samma gödselstad. För att utestänga luften bör man

utbreda den dagliga gödselmängden på endast några få kvadratmeter

och fortsätta att dag efter dag lägga på samma plats tills man nått

önskad höjd, vanligen 1,5 meter. Gödseln lägges dagligen tillrätta och

sammanpackas kraftigt. När en afdelning är färdig, öfverspolas den med

39

Bild 11. Gödselhus med uriiibrunn.gödselvatten och täckes med ett lager dyjord, vanlig jord eller sand.

Härigenom hindras gödseln att torka och mögla. En välvårdad gödselhög

skall vara så hårdt sammanpackad, att man icke märker, att det gungar

under fötterna när man går öfver den. Finner man vid gödselkörningen

mögliga eller torra partier, har man varit försumlig med gödselvården.

Reglerna för en väl genomförd gödselvård äro sålunda: tätt golf i

stallarna och i gödselstaden, helst gödselhus eller i hvarje fall skyddsmurar,

en tillräcklig mängd torfströ, samt en packad, tillräckligt fuktig gödselhög.

Ingen småbrukare får glömma, att gödselns tillvaratagande är en af

småbrukets hörnstenar, den grund man måste lägga, om det ekonomiska

resultatet skall blifva hvad det bör kunna bli.

Om gödselns användning skola vi fatta oss kort. Småbrukaren skall

söka gödsla icke blott ett skifte årligen utan ställa som sitt mål att

hvarje år gödsla hela arealen med ladugårdsgödsel. Dit kan man ej nå

med ens, men att man kan komma därhän hafva många af våra

småbrukare visat. Man får komma ihåg, att genom gödselns rätta

behandling fördubblar man på en gång dess näringsinnehåll, äfven om

mängden icke ökas i samma proportion. Man gödslar med den bättre

gödseln mindre rikligt, men på en större yta och oftare. Följden

häraf blir större grödor, flere djur, mera gödsel o. s. v. Det är helt

enkelt den rätta utvecklingens väg.

De grödor, som i första hand behöfva gödslas, äro utom höstsäden

grönfoder och rotfrukter. Dessa foderväxter kunna tillgodogöra sig stora

mängder gödsel och betala den fort. Med grönfodret följer

sommar-stallfodring och därmed en intensiv gödselproduktion. Härigenom

kommer jorden i hög växtkraft, och grödorna ökas. Efter några år kan

man ha kommit därhän, att man med största sparsamhet får gödsla till

höstsäden för att undvika liggsäd.

Om åkern ligger i närheten af gården, och man har en ordentlig

gödselstad, bör man ej under vintern köra ut gödseln. Detta bör ske

endast om man har långt till någon del af sin egendom. Gödseln bör

då läggas i en hög eller kompost. Under komposten lägger man dyjord

eller lera, och sedan högen är färdiglagd och så väl tillpackad som

möjligt, täcker man den med samma material. Alldeles felaktigt är att

upplägga komposten på marken utan underlag och utan täckning och

packning. Detta slag af komposter äro särdeles vanliga i mellersta Sverige.

Den gödsel, som samlas efter höstsädessådden, utköres vid

höstplöjningen och nedplöjes å kommande års rotfruktstycke så långt den räcker.

Den under vintern samlade gödseln bör på våren utföras och användas

dels för återstående rotfruktsjorden, dels för öfriga vårsådda växter.

När vårsådden är verkställd, bör gödselstaden vara tom. Genom

som-marstallfodring samlas gödsel för höstsådden.

Har man torfströgödsel, kan denna lätt nedbrukas under harfningen

på våren. Man bör nämligen ej plöja jorden på våren för att ej ut-torka den. Om gödseln är mycket halmig, är denna nedbrukning

svårare. Då får man i regel vara en smula försiktig och använda denna

gödsel något senare till grönfoder, sedan halmen sönderdelats i

gödselstaden.

Har man styf lerjord och trädar densamma, bör man utföra gödseln

ett par månader före sådden. Om jorden är af lättare beskaffenhet,

bör gödsling ej äga rum förrän tidigast en månad före rågsådden.

KOMPOSTEN M. M.

Vi ha i det föregående talat uteslutande om stallgödselns

tillvaratagande och användning. Vid ett småbruk förekommer emellertid

därjämte en hel del affall, som är lämpligt till gödsel. I första hand

märkes latrinen, som vanligen till större delen får gå förlorad.

Latrinen bör samlas i täta kärl, stående på en cementerad botten, och

tillsammans med så mycket torfströ eller torfmull, att all den flytande

spillningen uppsuges. Omedelbart bakom hemlighuset bör finnas ett

blandningsrum med tält golf, där man, sedan kärlen blifvit tömda, inblandar

ytterligare torfmull, så att massan får en lämplig torrhetsgrad. Högen

packas väl. Aska eller kalk bör aldrig inblandas i latrinen.

I komposten, småbrukarens sparbössa, bör man samla allt annat vid

ett mindre jordbruk förekommande affall från kök, källare, trädgård,

vedbacke och brygghus m. m., som ej kan användas för

utfodringsändamål, men som innehåller växtnäringsämnen. Detta affall har i regel

inlet penningvärde, ocli om det ej uppsamlas blir det endast lill

vanprydnad och förtret. Man lägger sin kompost på en lämplig, Iäll

åtkomlig plats i skymundan, och dit för man allt affall. Aili gröfre, mera

svårsönderdelbart lägges i en hög för sig, det öfriga i en annan. Kan

man inblanda torfjord, hästgödsel, kalk och dylikt saml någon gång

öfvervattna det hela med urin eller gödselvatten, får man en utmärkt

gödselhög, som i och för sig kostar mycket litet men representerar ell

ganska högt värde. Komposten användes med fördel i trädgården, lill

öfvergödsling af gräsvallar m. m.

Tång bör tillvaratagas med omsorg och användas till gödsel.

Brunnen tång har ungefär samma gödselvärde som vanlig ladugårdsgödsel.

På lättare jordar, där man saknar tillräcklig mylla, odlas

gröngnds-lingsväxter, som nedplöjas och öka myllhalten. Bland

gröngödslingsväx-ter märkes i första hand lupinen, som icke blott odlas i södra Sverige,

utan med framgång äfven i Norrland.

KONSTGÖDSELN OCH DESS ANVÄNDNING.

Ett förståndigt användande af konstgödsel spelar en stor roll i

jordbrukets ekonomi.

Under århundrade efter århundrade har i vårt och andra länder det

svåraste slöseri med den naturliga gödseln ägt rum, och då äfven de

41rikaste förråd en gång måste sina ut, så har också växtnäringen på

flertalet af våra odlade jordar till stor del gått förlorad. Härtill kommer,

att en och annan jordart är ensidigt sammansatt, har öfverflöd på ett

eller annat näringsämne, men lider brist på ett annat.

Konstgödsel innehåller växtnäring i mera koncentrerad form.

Chilisalpeter, svafvelsyrad ammoniak, kalkkväfve, karbidkväfve m. fi.

innehålla endast näringsämnet kväfve. Superfosfater och tomasfosfater

innehålla fosforsyra, under det att kainit, 20 och 37 % kalisalter innehålla

kali. I vanliga fall behöfver landtmannen tillföra sin jord just något

eller några af dessa växtnäringsämnen.

Växterna måste hafva en tillräcklig mängd af olika växtnäringsämnen

för att kunna utvecklas, och om ett enda fattas, kunna de öfriga icke

göra någon nytta. Men man bör komma ihåg, att växterna icke blott

äro i behof af näring, utan det är också af vikt, att denna förekommer

i för dem tillgänglig form. Därför kan man icke använda konstgödseln

på ett i ekonomiskt hänseende tillfredsställande sätt, utan att man

känner dels sin jord och hvad den behöfver, dels de olika

konstgödselämnena och hvad de innehålla.

Småbrukaren tillfrågar mycket ofta konsulenten, kanske ännu oftare

säljaren: »Hvarmed skall jag gödsla, hvilka konstgödselämnen skall jag

använda?» Säljaren står sällan svarslös, utan är oftast frikostig på råd.

För konsulenten är det svårare, då han vill gifva ett råd, som är

grundadt på sakkunskap.

Man kan nog säga hvilka gödselämnen som man anser vara lämpliga.

Men i själfva verket är frågan af den beskaffenhet, att endast växterna

själfva kunna gifva riktigt besked i saken. Småbrukaren bör

ovillkorligen utföra gödslingsförsök för att utröna hvad hans jord behöfver.

Detta är den enda säkra grunden för gödsling med konstgödsel. Vi

hänvisa till berättelser öfver gödslingsförsök och småskrifter i frågan och

påpeka samtidigt, att i de flesta län anordna hushållningssällskapen genom

sina konsulenter dylika försök, som hos småbrukare i regel utläggas

gratis. Vi skola nu med få ord gifva en liten antydan om de olika

gödselämnenas användning.

Nästan alla jordar utom de synnerligen kväfverika, väl sönderdelade

mossjordarna samt öfriga mulljordar äro tacksamma för kväfve.

Orsaken härtill är, att vi i de flesta fall låta den flytande spillningen

förstöras och att vi på samma gång missvårda äfven den fasta spillningen

efter våra husdjur.

Chilisalpeter bör i första hand användas till rotfrukterna, som särskildt

på den fasta åkerjorden äro i behof däraf och kunna erhålla 50—150 kg.

pr tunnland. Chilisalpetern gifves på mindre genomsläppliga jordar

omedelbart före sådden, på andra dels före sådden, dels som öfvergödsling,

då den nedbrukas genom häckning med häst- eller handhacka. Chilisal-

42petern bör aldrig användas som öfvergödsling under regnväder, enär

saltet, som fastnar på bladen och smälter, kan svårt skada dessa.

Chilisalpetern användes äfven med fördel till potatis med en mängd

af c:a 75—100 kg. pr tunnland. Om höstsädesbrodden på våren är klen,

kan man genom att använda 35—50 kg. chilisalpeter pr tunnland i hög

grad upphjälpa den. Vårsäden är på den vanliga fastmarksjorden

tacksam för chilisalt. En mängd af 50—75 kg. pr tunnland rekommenderas.

På jord, där liggsäd befaras, bör man dock ej använda chilisalt till

vårsäd. Äfven vallarna, särskildt de äldre, ha godt af chilisalt.

När man under några år tagit gödseln väl till vara, utfodrat sina djur

på ett rationellt sätt och sommarstallfodrat, visar sig i praktiken

chilisalpetern mindre nödvändig. Många af våra duktigaste småbrukare hafva

redan nu kunnat utan skada helt undvara den.

Om svafvelsyrad ammoniak, kalksalpeter m. m. skola vi endast säga,

att småbrukaren gör klokt i att inhämta sakkunnigas råd före

användningen.

Fosforsyregödsling har under en följd af år blifvit använd, och det är

under alla förhållanden skäl att fortsätta därmed. Fosforsyran inverkar

synnerligen fördelaktigt i många hänseenden. Bland annat ger den fodret

en bättre sammansättning och påskyndar sädens mognad. Den i

konstgödseln förekommande fosforsyran kan vara dels svårlöslig, dels

lätt-löslig.

Tomasfosfatet erhålles som biprodukt vid ståltillverkningen och

innehåller fosforsyra i svårlöslig form. Det användes med fördel på

moss-och mulljordar samt på lättare jordar till råg. Såsom öfvergödsling å

vallar är det äfven synnerligen användbart.

Tomasfosfatets fosforsyrehalt växlar mellan 10—15 % s. k.

citronsyre-löslig fosforsyra. Den innehåller stundom mindre fosforsyra, hvarför

landtmannen gör klokt i att försäkra sig om garanti för en viss halt

fosforsyra samt ersättning för underhalt. Då fosforsyran i tomasfosfatet är

svårlöslig, bör man söka få detsamma väl inblandadt i jorden, såvida

det icke användes som öfvergödsling. Man bör söka erhålla så

högprocentigt tomasfosfat som möjligt, emedan fosforsyran i det högprocentiga

är betydligt billigare än i det lågprocentiga.

Superfosfat innehåller sin mesta fosforsyra i vattenlöslig form. En

del af fosforsyran, 1—2 %, kan dock förekomma i citratlöslig form. Ju

mera fosforsyra som är svårlöslig, dess mindre värdefullt är fosfatet. 10—

12—15 % superfosfat bör aldrig användas, då det blir betydligt dyrare

pr kg. fosforsyra. Superfosfatet användes på alla tyngre, lerhaltiga

jordar och i regel vid vårgödsling utom på mossar, där tomasfosfatet kan

visa sig lika verksamt. Vidare använder man i regel superfosfat till

hvete, socker- och foderbetor samt potatis. Superfosfatet kan gifvas

omedelbart före sådden, men på våren bör man för att få det väl spridt

i jorden utså det före första harfningen. Fosforsyran användes i en

43mängd af 100—200 kg. superfosfat pr tunnland. Är jorden synnerligen

tacksam för fosforsyra, hvilket utrönes genom försök, gör man klokt

i att gifva en grundlig gödsling därmed och då helst i form af

tomas-foslat.

Benmjöl nyttjas på en och annan plats inom landet med stor

förkärlek och, då det har en ganska långvarig verkan, äfven med fördel,

om det är tillräckligt billigt. Det lämpar sig för lättare jordar som

grundgödsling eller där vall skall utläggas.

Kaligödslingsämnena börja mer och mer användas inom jordbruket,

men ännu alllför sparsamt, då särskildt mossar och lättare jordar väl

skulle behöfva dem, något som senare årens gödslingsförsök tydligt

gifvit vid handen. Äfven lerjorden kan stundom vara kalifattig, och den

småbrukare handlar klokt, som undersöker huruvida hans jord är

tacksam för kali. Här liksom annorstädes gäller det att tillföra hvad som

är behöfligt, om jordbruket skall blifva lönande.

Om jorden är mycket kalifattig, få växterna synnerligen karakteristiska

kännetecken. Klöfverns blad få rödbruna kanter, gräsets och sädens

blad torka i topparna, rofvornas blad bli först gula, sedan bruna och

vissna i kanterna, och bladen på foder- och sockerbetor få ett gulaktigt,

marmoreradt utseende. Om dessa kännetecken visa sig, får man gödsla

med kali grundligt för att på detta sätt öka halten däraf i jorden.

Man har sedan länge trott sig kunna märka, att kaligödsling i någon

mån inskränker frostens skadliga verkningar på växtligheten.

Inom vårt land finnas trenne olika slag af kalisalter till salu, nämligen

kainit med 12 % kali, 20 X kalisalt och 37 % kaligödning.

Kainiten användes med fördel på lättare jordar till alla växter utom

polatis. Till denna gifver man antingen en stark kaligödsling till

förfrukten eller ock använder man 37 % kaligödning. Kainit användes med

fördel till öfvergödsling af vallar tillsammans med tomasfosfat, hvilken

gödsling helst gifves sent på hösten.

Kalisalterna kunna utan fara blandas med fosfatet, om blott

blandningen omedelbart utströs.

Af våra växter äro särskildt rotfrukterna och delvis gräs och klöfver

stora kaliförbrukare.

Utom dessa nu omnämnda konstgödselämnen finnas åtskilliga

blandade sådana med olika namn. Småbrukaren gör klokt i att ej använda

dem, då de äro för dyra i förhållande till sitt innehåll af växtnäring.

Det finns en hel del privata gödselblandare, som lefva högt på de

oskäliga vinster de tillskansa sig för en mindre värdefull vara.

KALKEN OCH DESS ANVÄNDNING.

I det föregående ha vi endast talat om de tre växtnäringsämnena

kväfve, kali och fosforsyra. Vi få emellertid icke glömma det fjärde

44eller kalken. Säkert är, att detta näringsämne spelar en utomordentligt

viktig roll för det största antalet jordar inom vårt land.

Kalken är för växterna absolut nödvändig. Särskildt äro baljväxterna

(utom lupinen) i mycket stort behof däraf och kunna icke på en

kalkfattig jord lämna någon god afkastning, förrän kalkning företagits.

Kalken underlättar myllans och ladugårdsgödselns förmultning och i

samband därmed salpeterbildningen, det vill med andra ord säga, att

kalken gynnar de nyttiga bakteriernas arbete i jorden.

Kalken påskyndar förvittringen i jorden, hvarigenom olösliga

mineralämnen bli för växterna tillgängliga. Kalken befordrar särskildt

kalits lösliggörande. I jorden förefintliga skadliga ämnen, som göra

jorden rå och otjänlig för de högre växterna, sönderdelas eller förlora sina

skadliga verkningar.

Kalken har en stor betydelse för fosforsyrans absorbtion eller

bindande; då den förekommer i tillräcklig mängd, binder den nämligen

fosforsyran på ett sådant sätt, att denna blir för växterna tillgänglig, under

det att fosforsyran vid kalkbrist ingår i för växterna olösliga föreningar.

Af betydelse är äfven kalkens inverkan på en del ogräsväxter.

Röd-syran trifves icke på en tillräckligt kalkrik jord. Guldkragen, hvars

förekomst är ett af de säkraste bevisen för kalkbrist, försvinner

likaledes vid tillräcklig kalkning, och flera andra ogräs såsom kamomill,

styf-morsblommor och åkerfräken (rockor) hämmas genom kalkning.

Kalken är för den styfva leran ett förträffligt jordförbättringsmedel.

Efter en grundlig kalkning med bränd kalk blir leran lättare att

bearbeta, och den spricker icke sönder i samma grad som förut utan blir

vid torka mera lös och mullartad.

»När behöfva vi kalka?» är en fråga, som mycket ofta upprepas. På

denna fråga kunna gifvas många svar, och något af nedanstående bör

kunna ge en ledning.

Kalkning behöfver för det första förekomma, när jorden vid analys å

kemisk station visar sig innehålla mindre än 0,25 % assimilerbar (för

växterna tillgänglig) kalk. Analys af jorden behöfver ej förekomma för

att utröna kalkmängden i jorden, om sådana ogräs som rödsyror,

guldkrage, styfmorsblommor (violer) och åkerfräken förekomma. Dessa växter

visa, att äfven om jorden vid analys skulle visa sig innehålla 0,25 %

kalk, är kalkning ändå nödvändig.

Kalkning är i allmänhet nödvändig på alla moss- och kärrmarker.

Vid nyodling påskyndas förmultningen genom kalkens inverkan.

Kalkning är vidare behöflig när jorden visserligen ger säd och potatis, men

ej vill gifva klöfver och andra baljväxter.

På många ställen är man rädd för att kalka, emedan man säger att

kalken utsuger jorden. Detta är ju ur en synpunkt riktigt, men om

man ser detta förhållande från dess rätta sida, skall man finna, att detta

är den allra bästa rekommendation för kalken. Kalken lösliggör näm-

45ligen de växtnäringsämnen, som finnas i jorden, och goda grödor

erhållas. Den stora grödan tager mera näring ur jorden än den mindre, och

följden häraf blir, att den nästa kommer att lämna mindre afkastning,

såvida man icke förutsett detta förhållande och genom gödsling ersatt

den näringsförlust jorden lidit genom den större skörd, som erhållits.

Kalkning och gödsling skola följas åt; sker det komma också de goda

grödorna att fortsätta år efter år.

Kalken förekommer i naturen bunden vid olika slag af syror. Sålunda

kunna vi tala om kolsyrad kalk, som utgör en kemisk förening af kalk

och kolsyra, kiselsyrad kalk, som består af kalk och kiselsyra,

fosforsyrad kalk (tomas- och superfosfat m. fi.), svafvelsyrad kalk (gips) o. s.

v-Af dessa olika kalksalter är den kolsyrade kalken allmännast och går i

vanliga fall under benämningen kalk.

Den kolsyrade kalken förekommer dels såsom kalksten, dels i en af

naturen mer eller mindre finfördelad jordart, märgel. Om kalkstenen

under viss tid upphettas till en hög värmegrad, utdrifves kolsyran och

bränd kalk erhålles. Den brända kalken består af ren kalkoxid med

de föroreningar, som finnas i kalkstenen, såsom lera, magnesia, kiselsyra

m. m. I och med bränningen har kalken förändrat natur. Då den

såsom kolsyrad kalk var mildt verkande, har den genom kolsyrans

borttagande blifvit mera frätande. Att närmare förklara detta kunde vara

ganska intressant men skulle föra oss alltför vidt in på kemiens område.

Om vatten tillsättes till den brända kalken, blir värmeutvecklingen

synnerligen kraftig, och släckt kalk erhålles. Med ledning af det sagda

kunna vi nu tala om tre slag af kalk, nämligen kolsyrad, bränd och

släckt kalk. Härtill kommer slamkalk såsom affall vid sockerfabriker,

gasverkskalk från gasverken och karbidkalk, ett affall vid

acetylengas-verken.

Om man köper t. ex. 100 kg. kalk af ena eller andra sorten, bör man

hafva klart för sig, att olika mängder verklig kalk eller kalkoxid erhållas.

I 100 kg. kolsyrad kalk erhållas 56 kg. kalkoxid och 44 kg. kolsyra.

I 100 kg. bränd kalk erhållas 100 kg. kalkoxid.

I 100 kg. släckt men fullkomligt torr kalk erhållas c:a 75 kg.

kalkoxid och 25 kg. vatten.

Vi hafva härvid fullständigt bortsett från de föroreningar af olika slag,

som kunna förekomma.

I fråga om kalken råder en fullkomlig namnförbistring. Sålunda

talas om jordbrukskalk, kalkmjöl, mjölkalk, dyngerkalk, gödselkalk o. s. v.,

och särskildt när det gäller jordbrukskalken, förstår man därmed på den

ena orten bränd kalk, på den andra råmalen sådan. Bäst vore om man

kunde ena sig om ett namn, exempelvis råmalen jordbrukskalk och

bränd jordbrukskalk.

En fråga, som ofta framställes, lyder så: »Hvilken kalksort skall jag

använda på min jord?» Den frågan skola vi nu söka besvara.

46På den styfva leran eller lermyllan använda vi med största fördel

bränd kalk till en mängd af 40—60 hektoliter pr hektar. Den brända

kalken är nämligen mera löslig än den kolsyrade, och då man kalkar

en lerjord, vill man så fort som möjligt hafva kalken spridd i jorden,

dels för att få en mera kraftig kemisk verkan, dels för att få en så

kraftig fysikalisk verkan som möjligt. Med detta senare förstå vi, att leran,

som är tungbrukad och vid torka lätt spricker sönder, blir vid en

kalk-ning med bränd kalk mera lös, lucker och porös än om andra slag af

kalk användas.

Bränd kalk användes med fördel äfven på mossjordar, kärrjordar

och andra mera myllrika jordar. På jord, som är af bergsur

beskaffenhet, kan likaledes den brända kalken användas, fastän i mindre

mängder.

På sand- och grusjordar använder man i allmänhet icke bränd kalk,

ty den kraftiga verkan denna medför inverkar i hög grad förminskande

på myllan. Då sand- och grusjordens förmåga att bibehålla fuktigheten

i hög grad är beroende af myllhalten, kommer jorden också att lida af

torka. Emellertid kan man — där man bor långt från järnvägsstation

eller annan trafikled — vara frestad att använda den brända kalken

äfven på dessa jordarter, ty ett lass bränd kalk motsvarar ungefär två

lass råmalen sådan. Detta kan man äfven göra, om man blott behandlar

den brända kalken på ett sådant sätt, att den före nedbrukningen

förlorar sina starkt frätande egenskaper. Man kan gå tillväga på något af

följande sätt:

l:o. Om den brända kalken lägges i högar och får under en längre

tid, 3—4 månader, själfsläckas, öfvergår den genom att upptaga kolsyra

från luften på nytt till kolsyrad kalk, och förlorar därigenom sina

frätande egenskaper.

2:o. Om kalken komposteras med torfjord under en tid af 2—4

månader och under tiden omskyfflas 1—2 gånger, får man s. k.

kalkkompost, som kan användas med fördel äfven på lättare jordar. Kalken bör

före komposteringen släckas.

3:o. Om kalken utsprides 1—2 månader före nedbrukningen,

behöfver man i regel ej befara några skadliga verkningar, såvida man

använder smärre mängder t. ex. 15—20 hl. pr hektar.

Ivalkning med mindre mängder bränd kalk ger en hastig, för blotta

ögat synlig verkan, men kalkningen bör ofta — hvart 4—6 år —

förnyas, ty dess verkan är ej så långvarig. På jordar, där man kan använda

större mängder bränd kalk, behöfver kalkning i allmänhet icke

förekomma mera än en gång i cirkulationen.

Den råmalda kalken kan användas på alla jordar, men man får icke

vänta någon gynnsam fysikalisk inverkan af den på de styfvare

lerjordarna. Icke heller kan man på de mera oförmultnade kärr- och moss-

47markerna vänta sig en lika hastig verkan som af den brända kalken.

På sand- och grusjordar är den däremot särdeles användbar, och där

har den sitt största värde.

Kalkningen kan utföras under hvilken årstid som helst. Under

vintern kan man utföra kalkning på de jordar, som skola bära vårsäd och

rotfrukter, men i allmänhet sprides kalken först på våren för att vid

vårbruket nedmyllas.

Vidare kan man med fördel sprida kalken på trädan och halfträdan.

Gräsvallar kunna kalkas under hösten och vintern med råmalen kalk

eller märgel. Man får vid spridning af kalk komma ihåg, att ingen

kalk får utspridas tillsammans med superfosfat, ej heller får man

ned-mylla dessa ämnen samtidigt. Bränd eller släckt kalk och med bränd

kalk uppblandad kolsyrad kalk får ej spridas eller nedbrukas

tillsammans med ladugårdsgödsel; däremot är det ingen fara att nedbruka

kalkmärgel tillsammans med ladugårdsgödsel.

Om man endast kalkar på ett skifte om året, bör man utföra

kalkningen där man skall lägga ut vallen. Om man sår ut till vall i

höstsäden, bör man kalka på trädan, men om man sår ut i vårsäd, kan

man med fördel kalka till denna.

Kalken nedmyllas med harf eller genom grund plöjning. Man bör

såvidt möjligt är få kalken väl inblandad i hela matjordslaget.

Af bränd kalk användes 1,000—4,000 kg., af råmalen kalk 2,000-6,000

kg. pr hektar. Dessa siffror äro medeltal, som under särskilda förhållanden

kunna under- eller öfverskridas. Som regel gäller, att på styfva liksom

myllrika jordar användes mera kalk på en gång, på lättare mera

myll-fatliga jordar mindre kalk, oftare påförd.

En annan sak, som man ej får glömma, är, att den råmalda kalken

skall vara väl finfördelad. Den bör ej vara grusig utan pulverformig,

ty i annat fall verkar den alltför långsamt, särskildt på torrare

jordar. Denna fordran är så viktig, att landtmannen har alla skäl att

hålla strängt på densamma. Kalken skall vidare vara tillräckligt torr.

Är den mycket fuktig, får man till ingen nytta transportera en del

vatten. Vidare skall kalken vara så fri från sand och grus som möjligt.

Mot en och annan kalksort, dock icke många, kan man i detta afseende

anmärka.

Kalken spelar en stor roll i vår tids jordbruk, och de större skördar,

som numera erhållas, särskildt på de mera magra jordarna, få i icke

ringa mån tillskrifvas kalken. Ett rationellt användande af kalken inom

jordbruket får därför anses vara en af vårt landtbruks viktigaste frågor.

»Kalken gör rika föräldrar och fattiga barn», sade man förr. Nu inser

man, att kalken kan göra både föräldrar och barn välmående, om man

ej glömmer en sak, att man skall icke blott kalka utan äfven gödsla.

48VÄXTODLINGEN.

På växtodlingens praktiska och rationella ordnande hvilar i väsentlig

mån småbrukets ekonomi. Detta är en sanning, som gäller för hela vårt

land. I detta hänseende finnes mycket att rätta, ty växtodlingen är i

många fall allt annat än väl ordnad.

Småbrukarne odla i regel säd på en alltför stor areal, rotfrukter och

foderväxter på en alltför liten. Om man påpekar detta för en

småbrukare, svarar han vanligen, att om han ej odlar säd, får han köpa sådan,

och säden är dyr, ja, han framhåller icke så sällan, att det kan vara

bra att få sälja en och annan säck säd. Hvad skall man svara på en

sådan anmärkning?

Vi kunna för det första säga, att om småbrukaren skall lägga

hufvudvikten på sädesodlingen och anse rotfrukt- och foderodlingen såsom

bisaker, då är småbrukets framtid hopplös. Den lilla arealen 5—20

tunnland ger en jämförelsevis liten sädesgröda, så liten, att småbrukaren ej

kan existera på den. Förr i tiden, när säden var dyr och kött, fläsk,

ägg och mjölk voro billiga produkter, då var naturligtvis förhållandet ett

annat. Den extensiva sädesodlingen duger sålunda icke för småbruket,

om den göres till hufvudsak.

Vi kunna vidare framhålla, att säden ger jämförelsevis liten gröda i

foder räknadt; rotfrukter och foderväxter betydligt mera. Ett exempel.

På en jord, där man skördar 1,000 kg. säd pr tunnland och 1,500 kg.

halm, kan skördas åtminstone 35,000 kg. foderrotfrukter. Hafregrödan

ger i detta fall ungefär 1,300 foderenheter*, rotfrukterna 2,800 eller mer

än dubbelt. Dessa siffror kunna gälla hela vårt land. I korthet kan

sålunda fastslås, att foderväxterna gifva oss en större fodermängd än

stråsäden.

Om man odlar säd som hufvudsaklig gröda, blir jorden ogräsfull, och

år från år erhålles sämre resultat. Då man odlar foderväxter, kan man

under rotfruktåret hålla jorden fri från ogräs och kan därigenom

undvara trädan.

Stråsäden har en kortare växttid, och om vi hafva t. ex. en torr

försommar, blir skörden särskildt på den högre jorden klen. Rotfrukterna

hafva en längre växttid, och därigenom kunna de öfvervinna en dålig

växtperiod och tillgodogöra sig en bättre.

Stråsäden tager sin näring hufvudsakligen från matjorden, rotfrukterna

gå på djupet med sina rötter. Härigenom bli de mera oberoende af

torka, luckra jorden på djupet och bana väg för andra växter med

svagare rotsystem.

De ofvan angifna skälen för en utsträckt foderodling äro talande nog,

men vi hafva med afsikt sparat det bästa till sist.

* En foderenhet anses i fodervärde motsvara 1 kg. blandadt kraftfoder.

4 Svenska Allmogehem.

49Rotfrukter och grönfoder äro nödvändiga, om vi vilja hafva någon

ordentlig afkastning af våra djur. Under sommaren äro vi i behof af

större mängder grönfoder, om vintern måste vi till hö och halm

använda rotfrukter såsom saftigt foder både till nötkreatur, svin, hästar,

får och höns.

Jag vet af erfarenhet, att jag icke kan gifva småbrukare eller öfriga

landtmän ett bättre råd än detta: odla rotfrukter och foderväxter i

tillräcklig mängd. Det är helt enkelt villkoret för ett lönande småbruk.

Nu torde någon säga: »Är det klokt att afråda från sädesodling?» Till

detta vill jag svara: Jag afråder icke från sädesodling, utan jag manar

till inskränkning af den areal, som användes härför. Har man ett

mycket litet jordbruk på några få tunnland, då blir det ingen stor del, som

kan bära säd, om man vill taga den största möjliga inkomst af sin

gröda; men den säd som odlas kan gifva en stor skörd, äfven om den

odlas på en mindre areal. Den minskade arealen uppväges af den rikare

skörden, som blir en följd af den bättre jordbehandlingen och den ökade

gödselmängden m. m.

Hvad Norrland beträffar spelar där foderodlingen en synnerligen

viktig roll. Sädesodlingen är där på grund af klimatiska förhållanden mindre

säker. Däremot är odlingen af gräs, rotfrukter och grönfoder säker och

ger grödor, som ej stå södra Sveriges efter. Om Norrland en gång tager

denna sak på allvar, skall jordbruket i denna landsända nå en

utveckling så storartad, att vi ej nu kunna göra oss en föreställning därom.

Vårt land skulle härigenom icke blott kunna framställa

landtbrukspro-dukter för eget behof, utan vi skulle blifva en nation som exporterade

massor af sådana. Nu sändas matvaror från södra Sverige till Norrland.

Detta skulle icke vara behöfligt, om de norrländska landtmännen

för-stode sin sak rätt. Det energiska upplysningsarbete, som nu börjat

bedrifvas i Norrland, skall emellertid helt säkert småningom komma att

bära frukt.

VÄXTFÖLJDEN.

Hvarje jordbruk, det må vara än så litet, bör hafva någon plan för

växtodlingen, så att olika växter komma att i regelbunden följd flytta

omkring på egendomen. Därigenom erhålles en s. k. växtföljd eller

cirkulation.

Förr var det mycket vanligt, och det torde förekomma ännu, att olika

växter odlades på samma plats år efter år. Härigenom hafva många

olägenheter uppstått. Jorden har genom att bära samma gröda år efter

år blifvit ensidigt utsugen på något visst näringsämne, skadeinsekter och

skadesvampar hafva haft den allra bästa förutsättning att fortplanta och

sprida sig, och ogräsväxterna ha haft lätt att föröka sig och rota sig in.

Genom en växtodling, som låter olika grödor omväxla med hvarandra,

motverkar man icke allenast de olägenheter, som förut blifvit påpekade,

50utan man vinner många och stora fördelar. Den djuprotade växten

hjälper mera grundrotade växter att tränga nedåt med sina rötter, jorden

blir ej lika hopslagen och kan genom den bearbetning, som gifves växande

grödor, blifva i hög grad förbättrad.

Jord af olika beskaffenhet bör brukas i olika växtföljder. Sålunda bör

man bruka mossen i en annan växtföljd än fastmarksjorden, och har man

styfvare och lättare jord, bör man använda olika växtföljder för dessa

olika slag af jord. Naturligtvis gäller denna regel icke, där små

skiljaktigheter förefinnas.

Växtföljden kan vara olika mångårig, från 4 till 10 à 12 år beroende

på olika jordarter och andra förhållanden. Vanligen är den i södra

och mellersta Sverige 7—8-årig. Vi skola härnedan anföra några

exempel på lämpliga växtföljder:

1. Höstsäd till grönfoder, därefter rotfrukter eller baljväxtgrönfoder.

2. Rotfrukter och potatis.

3. Grönfoder.

4. Höstsäd eller sexradigt korn till mogen skörd.

Denna lilla växtföljd är synnerligen lämplig på ett mindre jordbruk,

där äng finnes, och genom den kan man inom hela vårt land erhålla 5

grödor på 4 år. Den kan vidare användas som en mindre växtföljd vid

sidan om en större med flera skiften.

Som prof på 7-åriga växtföljder kunna vi anföra:

I.

1. Höstsäd.

2. Rotfrukter.

3. Vårsäd.

Vall.

Vall.

1/2 höstsäd till grönfoder,

därefter rotfrukter. Ya höstsäd

eller vårsäd till mogen skörd.

7. Grönfoder.

4.

5.

6.

II.

1. Höstsäd.

2. Vall.

3. Vall.

4. Höstsäd, delvis till grönfoder och

därefter rotfrukter, rësten till

mogen skörd.

5. Rotfrukter.

6. Vårsäd.

7. Grönfoder.

III.

1. Höstsäd.

2. Rotfrukter.

3. Vårsäd.

4. Grönfoder, däraf en del sådt

på hösten (grönråg), därefter

rotfrukter eller grönfoder.

5. Vårsäd.

6. Vall.

7. Vall.

IV. (För Norrland.)

1. Grönfoder.

2. Vall.

3. Vall.

4. Vall.

5. Ärtblandsäd, råg, luddvickerråg,

grönfoder.

6. Potatis, rotfrukter.

7. Vårsäd.

51Dessa växtföljder äro blott att anföra som exempel, enär olika

kombinationer, som lämpa sig för olika ändamål och lägen, kunna

uppställas.

Vi skola till slut anföra ett par växtföljder för mossar med dels

kortvarigare, dels långvarigare vallar:

I. II.

7-årig. 10-årig.

1. Höstsäd eller vårsäd. 1. Höstsäd eller vårsäd.

2. Vall. 2. Vall.

3. Vall. 3. Vall

4. Vall. 4. Vall.

5. Vårsäd. 5. Vall.

6. Rotfrukter. 6. Vall.

7. Grönfoder. 7. Råg eller vårsäd.

8. Rotfrukter.

9. Rotfrukter.

10. Grönfoder.

På den fasta åkerjorden bör man i södra Sverige icke göra vallen

mer än högst 3-årig, vanligen endast 2-årig. På mossen kan man göra

den 3—5-årig eller t. o. m. däröfver, om man blott genom årlig gödsling

sätter jorden i stånd att gifva skörd.

Skulle jorden vara mycket ogräsfull eller behöfva dikas, eller består

den af styf lera, kan man behöfva använda träda i stället för grönfoder

före höstsädesskiftet. I annat fall kan man öfver hela landet använda

grönfoder, men får naturligtvis välja sådant, som blir färdigt så

tidigt, att man kan bereda jorden före höstsädessådden. Där man

använder midsommarrågen, som sås tidigt, kan man så denna tillsammans med

vickerhafre och korn, samt taga en grönfodergröda på hösten.

UTSÄDET.

En faktor, som i mycket hög grad påverkar skördeutbytet, är utsädet.

Icke minst inom småbruket är detta att beakta. Utsädet skall vara

grobart och i besittning af högsta möjliga groningsenergi; det skall vara

ogräsfritt, fritt från skadesvampar och af en gifvande, för jorden och orten

lämplig sort, hvarjämte det bör vara vinterhärdigt.

Utsädets grobarhet är naturligtvis en sak, som vi böra sätta i allra

främsta rummet. Saknar utsädet grobarhet, bli alla andra dess

egenskaper till ingen nytta. Vi böra genom att vända oss till

frökontroll-anstalterna öfvertyga oss om grobarheten eller ock själfva bestämma

densamma, hvilket sker genom att man lägger ett antal korn mellan

fuktadt läskpapper, hvars fuktighet underhålles, eller ännu bättre i jord,

som hålles lagom fuktig.

52Groningsenergien skall vara den bästa. Det vill med andra ord säga,

att grodden skall vara kraftig och framkomma så fort som möjligt.

Storkornigt utsäde, som på samma gång är tungt, ger kraftiga,

motståndskraftiga plantor. För att erhålla ett sådant utsäde måste man

genomföra en noggrann och kraftig sortering. Triörer af olika slag böra

härför användas; bästa sättet att anskaffa sådana är att bilda

inköpsföreningar för detta ändamål.

Ett ogräsfritt utsäde bör man äfven fordra. Årligen utsås stora

mängder ogräs, hvilket tillfogar jordbruket stor skada.

Utsädet skall hafva en frisk lukt och klar, typisk färg. I annat fall

kan det vara angripet af skadesvampar, såsom rost eller sot o. d.

Numera finnas olika gifvande sorter, men man får komma ihåg, att

ju mera afkastande en sort är, dess kraftigare och bättre jord kräfver den.

Därför gäller det att välja en för jorden passande sort. Vidare kräfves

vinterhårdighet för höstsäden och vallväxterna. Särskildt i norra och

mellersta Sverige är det af största vikt att tillse, att vinterhärdigheten

är tillräcklig. Mycket värdelöst utsäde säljes till landtmännen, ej minst

utländskt sådant.

Ju längre norrut man kommer, dess viktigare är det, att utvecklingstiden

är så kort som möjligt. Att i Norrland använda sent mognande sorter

till mogen skörd måste därför betraktas som ett synnerligen stort fel.

ODLING AF ROTFRUKTER.

Vi skola nu med några ord beröra odlingen af olika växter och börja

afsiktligt med rotfrukterna, hvilka måste anses som de viktigaste för småbruket.

Af rotfrukter finnas flere olika arter. Vi hafva sålunda foderbetor och

fodersockerbetor, kålrötter, morötter och rofvor.

Foderbetan är utan tvifvel vår bästa rotfrukt, men kan ej odlas öfver

hela vårt land. Den har nämligen en ganska lång växttid. Därtill

kommer, att den kräfver en jord med normal kalkhalt och i god växtkraft

eller rättare jord i gammal kraft. Den går näppeligen att odla i

skogsbygder, såvida jorden icke är i mycket hög växtkraft.

Kålroten är en utmärkt rotfrukt, som går till på mera tunga jordar

i södra ocli mellersta Sverige. Den kan äfven odlas på jord, där älfven

består af krosstenslera (i Skåne kallad alm).

Moroten är också förträfflig, men ger mindre skörd än de öfriga

rotfrukterna. Därtill kommer, att den är mera svårodlad och att den under

de senare åren varit så angripen af parasiter (krussjuka, morotflugan

m. fi.), att odlingen på de allra flesta platser misslyckats.

Rofvan är en rotfrukt, som med stor fördel kan odlas inom hela vårt

land från den nordligaste till den sydligaste delen. Den är lätt att odla,

har kort växttid och går till på de mest olikartade jordar, om den blott

gödslas tillräckligt. Ingen jord är för dålig för rofvan, äfven om afkast-

53ningen blir olika. Den går sämst på tyngre lerjord. Många olika

rof-sorter finnas, af hvilka bortfeldern, sekelrofvan, stubbrofvor och i

Norrland östersundom fått den största användningen.

Alla rotfrukter kräfva en jord, som ej lider af stillastående vatten, de

äro liksom alla växter tacksamma för en djup jordbehandling och mer

än andra för en kraftig gödsling. De kunna icke gödslas för starkt.

Rotfruktsjorden bör höstplöjas, och har man tillräckligt med

ladugårdsgödsel, bör denna samtidigt nedplöjas. Saknar man sådan på hösten,

får man gödsla på våren. På samma gång man plöjer, bör man söka

köra med alfluckraren i plogfårans botten, om man har fastmarksjord

att göra med. Samtidigt kan man gifva thomasfosfat och kainit, om

man vill använda af dessa konstgödselämnen.

På våren harfvas rotfruktsskiftet, så snart jorden reder sig. Har man

ej varit i tillfälle att gödsla om hösten, gödslar man på våren med

ladugårdsgödsel, väl brunnen, helst torfströblandad sådan. Kan man ej mylla

gödseln med harf, får man plöja grundt och välta omedelbart därefter.

Man bör ej plöja, förrän jorden reder sig, och märk

väl endast i nödfall. Har man ej på hösten gödslat

med kali och fosforsyra, gör man detta på våren före

första harfningen.

Jorden beredes med harf, så att man får en så fin

yta som möjligt; är jorden lös, skadar det ej att

gifva den en vältning med tung vält.

Sådden kan verkställas dels på slätt land, dels på

drill. Sådden på slätt land är att föredraga. Drillar

man upp jorden, hvilket kan

rekommenderas för morötter, som sås tidigt

och gro långsamt, bör man genast

därefter välta med tyngre slätvält, så att

drillarna sammanpackas.

Rotfrukterna kräfva ett afstånd

mellan raderna af 45—50 cm. utom

morötter, för hvilka man kan använda 30 cm.

Sådden utföres med maskin eller för hand. Numera finnas små

billiga maskiner, som flera småbrukare kunna köpa tillsammans för en

billig penning. En liten maskin, som är användbar på jord fri från

klappersten, är Fix, hvilken kostar endast 10—12 kronor.

Efter sådden — man bör ej spara på fröet för mycket — vältas väl,

vare sig man sått på slätt land eller på drill. Man använder aldrig en

liten handvält utan helst ring- eller cambridgevält, på drill slätvält. När

man vältat, skall jorden i ytan vara så fast som möjligt. Stark vältning

påskyndar fröets groning. Då man har större rotfruktsodling i

förhållande till arbetskraften, bör man för att medhinna gallringen så endast

7*—7s åt gången med några dagars mellanrum.

54

Bild 12. Frösåningsmaskinen »Fix».Så snart man kan skönja

raden — och detta tager för

rofvor och kålrötter endast

några dagar —, börjar

läckningen. Man hackar mellan

raderna med hand- eller

hästhacka. När plantorna fått fyra

blad börjar man gallra. För

att underlätta gallringsarbetet tunnar man ut i raden med en

handhacka, som är 5—6 tum bred, hvilket tillgår på det sättet, att man

hugger bort en del plantor

och låter endast mindre

samlingar stå kvar, hvilka sedan

utgallras för hand. Gallringen

får påskyndas, så att arbetet

blir färdigt innan plantorna

bli för stora. I annat fall

ned-sättes skörden i liög grad.

Nu är det drygaste arbetet gjordt. Det återstår endast att gifva tre

häst-eller handhackningar mellan

raderna och tvenne

handhackningar i raden mellan

plantorna, den sista så sent att

plantorna börjat täcka marken.

Nu lämnas de i fred. På

ef-tersommaren bortrensar man

det ogräs, som skjuter upp

mellan plantorna, för att hindra

detta sprida frö.

Om rotfruktsodlingen skall

gifva godt resultat på fastmarksjord, bör man använda 100—150 kg.

chilisalt pr tunnland, såvida man icke gifvit stora mängder

ladugårdsgödsel. Chilisaltet gifves antingen omedelbart före

sådden, före sista barfningen, eller ock hälften före

sådden och andra hälften efter gallringen, och i torrt

väder, aldrig under eller omedelbart efter regn, enär

plantorna härigenom skadas.

Man bör första gången man odlar rotfrukter taga

till blott en liten areal. Odlingen kräfver vana. Ett

litet stycke, som gödslas bra och skötes väl, ger

god gröda, och sedan man lärt sig värdera och

sköta den, bör man öka på odlingen, så att man skördar hvad man

behöfver.

55

Bild 14. Ringvält.

Bild 15. Cambridgevält.

Bild 16.

Rensningshacka.

Bild 13. Frösåningsmaskin.Endast den sort som lämpar sig för platsen bör odlas. Vill man

undersöka om öfriga sorter äro användbara, böra de endast odlas i mycket

liten skala.

Rotfrukterna böra tagas upp i tid för att ej skadas af frosten. I södra

Sverige skadades en stor del af rotfruktskörden år 1908 genom frost, som

kom tidigare än man beräknat.

Skörden förvaras dels i källare, dels i stackar, som uppläggas utanför

gården eller på fältet. Man bör söka skydda rotfrukterna för både värme

och kyla. De uppläggas i långsmala stackar, som täckas med halm

eller barrträdsris; ofvanpå lägges ett lager jord tunnast i toppen och

tjockast på sidorna. I norra och mellersta Sverige bör man lägga ännu

ett lager halm eller ris och ofvanpå detta ett nytt jordlager.

Rotfrukterna äro användbara ej blott för kor och ungdjur utan äfven

för hästar, svin, får och fjäderfä. Till mjölkkor utfodras de alltid jämte

kraftfoder. Till hästar kunna de ersätta en stor del af kraftfodret,

särskildt då hästarna gå i lindrigare arbete.

ODLING AF POTATIS.

Potatisodlingen är af stor betydelse icke minst för småbruket.

Om potatisodlingen skall gifva den största möjliga inkomst, måste

man hafva en så god sort som möjligt, odla densamma på en

djupt och väl bearbetad jord, gödsla ordentligt, använda ett lämpligt

utsäde och sköta och rensa potatisen under växttiden på det

omsorgsfullaste.

Hvad sorterna angår finnas tidiga, medeltidiga och sena, med olika

färg och egenskaper. En för hela landet passande sort gifves icke. I

södra Sverige odlar man mest medelsena och sena sorter, i mellersta

Sverige medeltidiga och i Norrland tidiga. Tvenne välkända sorter äro

Magnum Bonum och Up to date. Den senare har under de sista åren

vunnit stor spridning. Om man står tveksam om hvilka sorter man

skall odla, bör man först göra klart för sig, om man önskar en

fabriks-och foderpotatis eller matpotatis. Därefter bör man genom att odla

några olika sorter se till, hvilken som bäst lämpar sig för platsen.

Potatisen kräfver en jord, som är rik på näring, om den skall lämna

en god skörd. Hvad gödslingen beträffar, kan man gödsla rikligare till

fabriks- och foderpotatis än till matpotatis, för hvilken man bör vara

sparsammare. Kreatursgödsel bör alltid användas och kan gifvas på

våren före sättningen. Af konstgödsel bör man använda superfosfat och

37 % kali samt framför allt chilisalt. Det finnes knappast någon växt,

som betalar denna gödsel så väl som potatis. Då chilisaltet i någon

mån ökar växttiden, bör man emellertid särskildt i norra Sverige vara

försiktig därmed. Gifver man god kreatursgödsel och har man sin jord

i god växtkraft, kan chilisaltet undvaras.

56Till utsäde bör man alltid använda medelstor, oskuren sättpotatis,

enär utförda försök visat, att denna ger det bästa resultatet. Särskildt

på svagare jordar är detta villkoret för en god skörd. Man bör hafva

ett afstånd af 50—60 cm. mellan raderna och 20—25 cm. mellan

plantorna i samma rad. I regel sätta vi potatisen med ett alltför stort afstånd

i raden. Af den allra största vikt för en god skörd är att man under

sommaren håller odlingen fri från ogräs, som i mycket hög grad

tillbakasätter potatisen. Vidare bör kupningen utföras med största omsorg.

Man bör alltid gifva tvenne kupningar och tillse, att man ej blott ku par,

utan att man därjämte stryker jorden upp till plantornas stjälkar. Detta

ökar potatisbildningen och lönar sig utmärkt, en sak som äfven genom

försök bevisats. Potatisen bör ej kupas, sedan den börjat blomma.

ODLING AF GRÖNFODER.

Grönfoderodlingen är en sak, som hvarje småbrukare borde känna till.

Den är af den största betydelse.

En småbrukare bör under årets alla tider hafva lämpligt saftigt foder

för sina djur. Dessutom bör småbruket liksom allt jordbruk göra sig

oberoende af skogsbetet. Jag tager ej ett ord tillbaka, då jag säger, att

skogsbetet är i stort sedt till mera skada för det svenska jordbruket än

till nytta.

Hvarför detta? frågar någon. Jo, vi skada mångenstädes skogens

återväxt genom betning, och hvad som i detta sammanhang är ännu värre,

vi svältföda mången gång våra djur under sommaren och förlora till på

köpet den gödsel våra åkrar så väl behöfva. En småbrukare fällde en

gång ett yttrande, som var synnerligen träffande. Han sade: »Jag har

ej råd att använda min skog till bete.» — Vi skola emellertid ej förväxla

skogsbete med hagbete.

Småbrukaren bör alltid vara rustad med grönfoder från tidigt på

våren till sent på hösten. Han behöfver det till korna, när betet ej är

tillräckligt eller om han saknar sådant under någon tid. Han behöfver

grönfoder till hästen, till svinen och hönsen.

Det tidigaste grönfodret är råg och luddvicker, som sås hösten förut.

Sedan detta skördats antingen till grönfoder eller till hö, kan man så

nytt grönfoder eller rofvor, i södra Sverige bortfelder, i mellersta och

norra Sverige stubbrofvor.

Af vårsådda grönfoderväxter ger hvitsenap och oljerättika den tidigaste

skörden. Vidare kunna vi nämna vickerhafre eller hafre och pelusker,

som särskildt på mossar och lättare fastmarksjordar ger ett godt resultat.

Detta grönfoder bör sås i 2—4 repriser med 8—14 dagars mellanrum,

så att man ständigt har sådant, som ej är för groft.

Man skall alltid låta en stor procent, minst 1/3, helst 2/s af

grönfoder-blandningen bestå af baljväxter. Man bör vidare inblanda 10 % små-

57fröiga hästbönor, hvarigenom grönfodret hålles uppe från marken. Skulle

hafreål eller andra parasiter skada hafren, kan man till grönfoder så

endast baljväxter med hästbönor i stället för hafre.

Till grönfoderblandning användes alltid en styfstråig, helst sent

mognande hafresort. Svart plymhafre och excelsiorhafre äro för detta

ändamål synnerligen lämpliga.

Grön klöfver är ett utmärkt grönfoder, och där man kan odla

blå-luzern, är denna en af våra förnämsta grönfoderväxter.

ODLING AF STRÅSÄD.

Det är ofvan framhållet, att småbrukaren alltid måste sätta

sädesodlingen i andra hand och odlingen af foderväxter främst.

Till vårt land importeras mycket brödsäd, råg och hvete. Däremot

äro vi stundom i tillfälle att exportera någon vårsäd. Vi borde utvidga

odlingen af höstsäd och minska vårsädesodlingen, allra helst

höstsädesodlingen i många trakter af

vårt land skulle gifva ett

bättre ekonomiskt resultat

än odlingen af vårsäd.

Minst Ii/, skifte, helst 2,

borde årligen bära höstsäd.

Vi böra alltid se till, att

vi odla så gifvande och för

vår jord lämpliga sädesslag

som möjligt. Märkas bör

emellertid, att man i de

nordligare trakterna af vårt

vidsträckta land bör

särskildt lägga vikt vid att odla tillräckligt tidiga sorter. Äfven om de sena

sorterna kunna afkasta något mera, är det till ringa glädje, om säden

ej blir mogen.

Vid sådden bör man, där marken är stenfri, om möjligt använda

radsåningsmaskin. Dessa maskiner spara c:a 20 % af utsädet. Där man

radsått, kan man, om marken är tillräckligt fast, använda sig af

ogräs-harfning för att dels befria jorden från en mängd ogräsplantor, dels

luckra jorden i ytan, hvarigenom dess fuktighet bättre kvarhålles. Denna

ogräsharfning kan dock ej utföras, om jorden är för våt.

Det är icke så sällan man ser, att småbrukarne så säden för tjockt.

Där jorden är i mindre god växtkraft, får man naturligtvis tillse, att man

får tillräckligt tätt plantbestånd. Där jorden är i god växtkraft,

framkallar man genom för tät sådd liggsäd och minskad skörd. På jord i

god växtkraft kan man knappast så tunt nog. Många jordbrukare hafva

sått endast 60 kg. korn pr tunnland och ändock fått en alltför tät

58

Bild 17. Svensk radsåningsmaskin.gröda. Man får därför vid sådden taga tillräcklig hänsyn till jordens

växtkraft.

En god regel är, att undvika att taga säd efter säd, emedan man

då bland annat får sin jord i hög grad förorenad af ogräs.

Bild 18. Slåttermaskin med skördeapparat.

VALLARNA OCH DERAS SKÖTSEL.

Genom vallen producera vi hö för djurens vinterutfodring.

Ungefär y8 af Sveriges odlade jord användes till vallodling, och det

Bild 19. Slåttermaskin.

ser ut som om denna areal år från år skulle ökas. Däremot är intet att

anmärka, felet är blott att vi taga alltför liten skörd på den stora

vallarealen.

59Härtill medverka många orsaker. Ofta utlägga vi vallarna först sedan

vi genom upprepade grödor fått jorden utsugen. En annan orsak är,

att man använder alltför ensidiga fröblandningar; i Norrbotten låter man

ofta jorden växa igen till vall af sig själf, hvilket också är orätt. Vidare

underlåta vi att gödsla vallarna. Vi mena ofta, att vallen ej suger jorden,,

utan jorden hvilar sig — ett oegentligt uttryck. Vallväxterna taga

ganska stora mängder näring ur jorden, och denna näring behöfver ersättas.

En annan bidragande omständighet till de oftast svaga skördarna är att

man betar vallarna för hårdt och för länge om höstarna. Därigenom

försvagas plantorna, bli mindre vinterhärdiga, och gå ut under vintern.

Vanliga vallar utläggas

antingen i höstsäd eller vårsäd.

I södra och mellersta Sverige

kan man utså gräsfröet i en

skörd, som man ämnar låta

mogna, men i Norrland bör

man helst utså i säd, som

skördas grön, såvida man

ej föredrager att undvara

skyddssäde. Där vallen skall

bli mera långvarig, är det

lämpligt att utså den utan

skyddssäde. Användes sådant, bör det ej sås för tjockt och bör ej få stå

kvar alltför länge.

Då man utsår i höstsäd, bör man i södra och mellersta Sverige helst

utså det gröfre gräsfröet på hösten, under det att man utsår klöfvern

på våren. Då man sår ut i vårsäd, bör man tillse, att fröet myllas

medelst harfning med vanlig harf. Många vallar misslyckas, därför att

man försummar att mylla fröet.

Det mesta i vårt land använda gräsfröet, utom en del klöfver och

timotej, importeras från främmande länder med långt mildare klimat än

hos oss. Det vore i hög grad önskvärdt, att man började mera allmänt

odla klöfver och gräsfrö, åtminstone i de mängder vårt eget land

behöfver. Då det från sydligare trakter kommande klöfver- och gräsfröet

i Norrland ger ett mycket dåligt resultat, är det ett lifsvillkor för en

framgångsrik vallodling i dessa vidsträckta bygder, att fröodlingen blir

mera allmän. Men äfven mellersta och södra Sverige är i behof häraf.

Vallen bör bestå af en blandning af klöfver och gräs, och denna

blandning bör innehålla så många sorter som möjligt, men med nödig hänsyn

till markens beskaffenhet. Vidare bör man icke spara på utsädet.

Vi skola icke här anföra några förslag till fröblandningar, utan endast

göra några påpekningar. Fröblandningen bör vara sådan, att man

utnyttjar utrymmet såväl öfver som under jorden. Därför bör man

använda högväxande gräs, mellangräs och bottengräs. Man kan praktiskt

Bild 20. Svensk hästräfsa.

60taget säga, att rötterna fördela sig i jorden på samma sätt som växterna

ofvan jord. Vallen blir tät och ger en god skörd, på samma gång hela

jordmassan genomväfves af rötter.

Af klöfver finnas tre slag: rödklöfver, alsikeklöfver och hvitklöfver.

Rödklöfvern kan vara tidig eller sen. Vi skulle i södra Sverige vinna

mycket, om vi använde senklöfver, åtminstone delvis, då våra

andraårs-vallar äro väl tunna, emedan den tidiga klöfver af utländskt ursprung

vi använda är endast ettårig.

Alsikeklöfvern går bäst till på något fuktiga jordar. Hvitklöfvern bör

såsom ett utmärkt bottengräs alltid ingå till mindre mängd.

Af öfriga baljväxter lämpar sig getväppling på torrare jord. I

Norrland användes kråkvickern med fördel såsom en beståndsdel i vallen.

Af gräsen märkes i första hand timotej, vidare hundäxing och

ängs-svingel, för torrare jord knylhafre, rajgräs m. fi.

Vallarna böra skördas i tid. I allmänhet skördas de för sent,

hvarigenom dels återväxten, dels vallens varaktighet blir mindre.

Vi försumma alldeles att gödsla våra vallar, och dock visa utförda

försök, att knappast några växter betala gödsel så rikligt som

vallväxterna. Af konstgödsel gifves thomas och kainit på hösten eller tidigt

på våren samt superfosfat och kainit på våren. På mossarna är en

dylik gödsling synnerligen betydelsefull. Om vallen ligger i flera år,

bör man gödsla hvarje år. Man kan t. o. m. gifva en öfvergödsling

med chilisalt, med utsikt att det betalar sig, särskildt på den högre

åkerjorden. Vidare kan man med fördel gödsla vallarna med gödselvatten.

Ännu en gång vilja vi påpeka, att man ej bör beta vallarna för sent

eller för hårdt, samt alt öfverharfningar af äldre vallar äro mycket

lönande.

SKOGEN OCH DESS VÅRD.

Äfven om skogshushållningen icke kan sägas direkt höra till

jordbruket, spelar den dock för vårt land en så stor roll ekonomiskt och i

andra hänseenden, att den förtjänar ett omnämnande.

Vi måste till vår blygsel erkänna, att småbrukaren mycket sällan är

en rationell skogshushållare. Skall man få se en väl vårdad skog, får

man i regel ej gå till de mindre jordbruken utan till de större.

Orsaken härtill är lätt att förstå och kan förklaras om också ej försvaras.

Den större jordbrukaren har i regel en större areal och finner med sin

fördel förenligt att anställa kompetenta personer att öfvervaka skogen

och dess vård. Oftast bedrifves också en planmässig afverkning. Den

mindre jordbrukaren däremot får vara sin egen skogvaktare, och

behöfver han göra sig en inkomst af skogen, säljer han vanligen hela eller

större delen på rot — tyvärr oftast till underpris. Dessutom resonerar

han så, att innan en ny skörd kan tagas, är hans tid ute, och då det

61kostar penningar att anlägga ny kultur, vill han helst undandraga sig

denna plikt.

Den småbrukare, som har kalmarker, hvilka han ej vill eller kan odla,

bör så snart som möjligt söka få desamma skogbärande. Äfven om

det kostar något, få vi komma ihåg, att tillväxande skog höjer

egendomens värde i hög grad, och det tröstlösa i de kala, onyttiga markerna

försvinner. För att underlätta sådan marks plantering utlämna de olika

länens skogsvårdsstyrelser plantor gratis och tillsläppa äfven plantor

eller sakkunnigt biträde utan kostnad för markägaren. Återstår sålunda

endast själfva planteringen och skyldigheten att under viss tid hålla

området fredadt för kreatur. Äfven frö kan erhållas gratis.

Det skulle vara en ofantligt god sak, om våra småbrukare lärde sig

att värdera skogen och finge blicken öppen för den stora betydelse

en rationell skogshushållning har för vårt vidsträckta land. Vi måste

lära oss förstå sanningen af det gamla ordspråket, att »där plogen icke

kan gå, och där lien icke kan slå, där skall skogen stå».

IL GRÖDANS FÖRÄDLING.

Vi ha i det föregående sökt påvisa ett och annat, som småbrukaren

bör iakttaga vid skötseln af sitt jordbruk. Vi ha sålunda framhållit

betydelsen af jordens dikning och bearbetning, gödselns tillvaratagande och

användning, bruket af konstgödsel och kalk samt växtodlingens ordnande.

Vi öfvergå nu till ladugårds-, svin- och hönsskötseln.

Om vi fatta vår ställning såsom småbrukare rätt, så förstå vi, att

skördens produktion är detsamma som produktion af råmaterial, under det

att husdjursskötseln afser förädlingen af den skördade grödan. Och taga

vi husdjursskötseln i denna betydelse, då finna vi att det egentligen

gäller att så att säga sälja grödan till våra djur. Det är en affär, som bör

kunna gå med god förtjänst, men tyvärr är det mången gång så, att vi

få nöja oss med 50 % af hvad vi kunde få eller därunder. Hvems är

skulden till detta dåliga resultat? Det finnes endast två, som kunna

tänkas vara skyldiga, antingen köparne eller säljaren. Köparne, djuren,

betala hvad de kunna. Följaktligen är det vår egen skull, om det går

dåligt. Man kan ju tänka sig, att olyckor och andra omständigheter

kunna medverka till ett dåligt resultat. Detta hafva vi icke räknat med

i detta sammanhang.

LADUGÅRDSSKÖTSELN.

LADUGÅRDEN OCH DESS INREDNING.

Det vi närmast behöfva, om vi skola bedrifva en lönande

husdjursskötsel, är lämpliga stallar. För det första skola dessa vara sådana, att alla

62arbeten kunna utföras så lätt och bekvämt som möjligt. Man skall med

minsta möjliga möda kunna utfodra sina djur och aflägsna gödseln.

Det är synnerligen olämpligt att behöfva bära och transportera stråfoder,

rotfrukter, kraftfoder och vatten, gödsel m. m. lång väg. Den

praktiske småbrukaren inser tillfullo, att man måste söka spara på tiden,

att tid är penningar, och därför bör man, särskildt då man bygger nytt

eller omändrar, se till att man gör hvad man kan för att få allting så

välordnadt som möjligt.

I stallarna skall man vidare hafva absolut ogenomslåppliga golf. Det

är icke bra som det är i detta hänseende. Golfvet i ladugården består

oftast af jord, stensättning eller trä. Trägolfven kunna vara täta, om de

äro sådana de böra vara. Men de bästa golfven äro de, som äro

gjutna af cementbetong eller lagda af gråsten eller tegel i cement.

Mången tycker att dessa golf äro kalla, och det kan ju ej nekas, men om

man i båspallen lägger ett brädgolf ofvanpå eller strör duktigt, så är

det ingen fara. I svin- och häststall bör man äfven cementera för att

kunna taga vara på urinen efter djuren, och hindra den att sjunka

ner i jorden, sönderdelas och förpesta luften. Vi skola med andra ord

skydda djuren för faran att inandas de afsöndringsprodukter, som de en

gång lämnat ifrån sig.

Ett tredje önskemål med afseende på stallarna är, att de äro

tillräckligt ljusa. Ljuset spelar en ofantligt viktig roll för djurens hälsa och för

ämnesomsättningen i kroppen. Man kan bildlikt taladt säga, att ljuset

hjälper till att producera mjölk. Äfven om ljuset behöfde köpas, skulle

de behöfliga mängderna kunna betalas ganska högt. Nu ha vi det

lyckligtvis gratis, och det gäller endast att leda ljusfloden in i ladugården.

Glas är ganska billigt, så att vi behöfva ej dra oss för den kostnaden.

Det blir kallt i stallarna, säger man. Därmed är i regel ingen fara, om

vi ej sätta alla fönstren på norra sidan. Skulle det visa sig, att det blir

kallt, så kunna vi liksom i våra egna bostäder insätta dubbelfönster.

Ett sätt att vidare lysa upp ladugården är att hvarje år, minst en.

helst två gånger, kalkbestryka väggar och tak. Då blir det ljust, fint

och px-ydligt, och en massa bakterier och andra kreaturens fiender

förstöras. Det skulle bli en glädje i våra stallar landet rundt, om vi unnade

våra trofasta vänner husdjuren den trefnad, som följer med kalkningen

och ett större ljustillflöde.

Djuren lefva icke blott af foder, utan behöfva också hvarje dag stora

mängder af luftens beståndsdelar. Mat kunna de undvara någon tid

utan att lifvet riskeras, men luft kunna djuren lika litet som vi själfva

undvara en enda minut utan att lifvet flyr. Men det är ej nog att

djuren få luft, utan de kräfva frisk luft. I våra kvafva, osunda stallar,

vi kunna tillägga äfven i våra bostäder, lida vi brist på luft. Den luft

vi bjuda våra djur har många gånger varit inandad och är bemängd

med en massa från djurkropparna stammande afsöndringsproduktex-, del-vis af giftig beskaffenhet. Det gäller att släppa ut denna luft och släppa

in af den friska härliga luft, som vi ha alldeles utanför dörren. Vi måste

med andra ord sörja för en ordentlig ventilation. I många bygder säga

de gamla, att »maran» har ridit kreaturen under natten, då man om

morgnarna ser dem slå där svettiga och flåsande, — man tror,

attettöfver-naturligt väsen under natten plågat dem. Hvad är det i själfva verket?

Det är brist på frisk luft och för hög temperatur, som äro de verkliga

orsakerna. Denna mara kan man ej skydda sig emot genom att hänga

upp olika föremål i eller utanför stallet, men man gör det genom att

anbringa ventiler på ett sådant sätt att djuren visserligen skyddas för

drag, men den friska luften kan komma in och den förbrukade utsläppas.

När man skall sommarstallfodra, är det särskildt af vikt, att man kan

lufta ordentligt. Då bör man söka ställa så till, att alla fönster kunna

öppnas. Därigenom befriar man äfven stallarna från flugor, som eljest

pläga besvära kreaturen.

Ladugården skall ligga ofvan jord och ej som på många ställen

ned-gräfd i jorden. Den skall ej vara så låg, att man stöter hufvudet i taket

och å andra sidan ej så hög, att den blir för kall. En inre höjd af 2,2 0

—2,5 0 meter är lämplig i en småbrukareladugård.

I ladugården bör vidare vara så anordnadt, att icke blott de större

djuren utan äfven kalfvar och ungdjur ha det bra- Kalfkättarna böra

placeras på en lugn, ej dragig plats, och golfvet i dem bör vara nedsänkt

ungefär 1 fot. I jämnhöjd med det öfriga golfvet lägges ett löst golf,

bestående af ribbor eller bräder, lagda på c:a 1 cm:s afstånd från

hvarandra. I det mellanrum som därigenom uppstår nedlägges torfströ, som

uppsamlar den flytande spillningen, så att kalfven ligger torrt och rent.

I en väl ordnad småbrukareladugård bör det vara så ställdt, att man

kan utfodra åtminstone kraftfoder och rotfrukter till hvarje ko för sig.

Detta kalla vi individuell utfodring. Det finnes många olika anordningar,

som härvidlag kunna vara lämpliga, såsom foderstegar o. d.

Hufvudsaken är, att man kan gifva de olika djuren en efter deras

mjölkproduktion lämpad utfodring.

KONTROLL- OCH AFVELSFÖRENINGAR.

Småbrukaren skall hafva kor, men icke hurudana som helst, utan goda

kor. Hvarje småbrukare vet, att djuren kunna vara af mycket olika

beskaffenhet. Det finnes kor, som ej hafva förmåga att lämna mera än

5—8 liter mjölk om dagen, och det finns exempel på att en ko kunnat

lämna ända till 42 liter mjölk pr dag, då hon mjölkat som bäst.

Vi måste söka att skaffa oss goda kor. Huru står det till med våra

kor i allmänhet? Huru många liter eller kg. mjölk lämnar hvar och en

af korna? När man framställer denna fråga, stå de flesta småbrukare

svarslösa, och det borde de ej. Det är af oerhörd betydelse, att man vet,huru mycket mjölk hvarje ko lämnar dels pr dag och dels pr år. Pr

dag, ty därefter rättar man sin utfodring, och pr år, ty därefter rättar

man sitt pålägg. Kons förmåga att lämna mjölk är nämligen en

egenskap, som går i arf till

afkomman. Lägger man

på kalfvar utan att veta

något om kons

afkast-ningsförmåga, blir hela

afvelsarbetet ett

lotterispel, där man lika lätt

kan förlora soin vinna.

För att få veta huru

mycket mjölk hvarje

ko lämnar, profmjölkar

man. Denna

profmjölk-ning kan utföras

dagligen eller hvar 10:deeller

15:de dag. Om man

profmjölkar hvarje dag, nvuitet en ocii annan smaorukare reaan gor,

då får man naturligtvis det allra bästa beskedet, men äfven

profmjölk-ning utförd på vissa mellantider lämnar goda upplysningar. Man lägger

i så fall samman de olika profmjölkningssifirorna pr dag och

multiplicerar summan med 10, om man profmjölkar hvar tionde dag, och

med 15, 0111

profmjölk-ningen sker hvar

femtonde dag, då man får

veta årsresultatet.

Prof-mjölkningen går helt

enkelt så till, att man

i ladugården på en

enkel våg väger mjölken

från hvarje ko vid

hvarje mjölkning.

Det är emellertid icke

blott mjölkmängden

man vill hålla reda på.

De olika djuren lämna

olika fet mjölk, och ju

fetare mjölken är, dess bättre är den i alla hänseenden. Mjölkens

fetthalt kan numera lätt och bekvämt bestämmas, och ingenting hindrar

att taga ett mjölkprof för undersökning. Om man känner

mjölkmängden och medelfetthalten, kan man genom en enkel multiplikation räkna

ut, huru många kg. smörfett hvarje ko lämnat, och om man dividerar

produkten med 0,85, får man veta huru många kg. smör detta motsvarar.

5 Svenska Allmogehem. _

Bild 21. Ko af rödbrokig svensk boskap.

Bild 22. Ko af låglandsras.När man hunnit så långt, uppstår ännu en fråga: huru mycket foder

har åtgått för att producera detta smör? Vill man ha svar på denna

fråga, bör man ovillkorligen söka komma med i någon

kontrollförening, hvarigenom man

får full visshet om det

ekonomiska resultatet

af sin ladugårdsskötsel,

liksom om hvarje kos

förmåga

attbetalasittfo-der. Kontrollföreningsfrågan är en af de

viktigare frågorna för

jordbruket, och det är på

tiden att småbrukaren

söker komma med i

denna

föreningsverksamhet, som visat sig

vara en af de

kraftigaste häfstängerna för ladugårdsskötselns lyftning.

När man vill höja sina djurs afkastningsförmåga, gäller det att icke

blott räkna med korna utan äfven med tjuren. Vi skola ej här närmare

ingå på rasfrågan. Vi skola blott framhålla, att i vårt land finnas

egentligen endast fyra kreatursraser, som spela någon större roll,

nämligen fjällboskapen i

Norrland, rödbrokig

svensk boskap i

mellersta Sverige samt

ayr-shire- och

låglandsraserna i södra och

mellersta Sverige.

Tjuren bör tillhöra

någon afdessaraser och

alltid vara af ren ras. Men

detta är icke nog. Han

bör vara fallen efter en

rikt afkastande moder

och därjämte hafva en

god exteriör samt vara

kraftigt och väl uppfödd. Framför allt gäller det att ej skaffa eller använda

någon tjur, utan att man vet moderns afkastning. Tjuren fortärfver sina

föräldrars egenskaper till afkomman, och är det viktigt att lägga på kalfvar

endast efter goda kor, så är det ännu viktigare att lägga på efter en god tjur.

Det är emellertid i vanliga fall omöjligt för småbrukaren att ensam köpa

och hålla en god tjur. Här måste man söka hjälpas åt och samarbeta.

66

Bild 24. Ko af fjällras.

Bild 23. Ko af ayrshireras.Finnes en god tjur i närheten, använder man denna, men i annat fall

förena sig flera mindre jordbrukare och bilda en s. k. tjur- eller

afvels-förening. Dylika föreningar börja bli rätt allmänna — i närvarande

stund torde det finnas 500 à 600 sådana — men vi behöfva lika många

tusen eller ännu flera. Vi måste — jag understryker detta ord — komma

därhän, att hvarje god ko i vårt land kan föras till en god renrasig tjur.

Vi hafva ej råd att låta denna sak sköta sig själf längre. Vi sträfva ju

efter att få den bästa möjliga afkastning efter våra djur, men hvad

hjälper detta, om vi i fortsättningen använda tjurar, som skaffa oss sämre

afkomma än moderdjuren. Småbrukaren har i stort sedt stått

oförstående inför denna fråga, men han får i eget intresse icke göra det

längre.

UNGDJURENS UPPFÖDNING.

Ännu ett viktigt villkor finnes för att en lönande ladugårdsskötsel skall

kunna bedrifvas, och det är att ungdjuren uppfödas på ett rätt sätt. Vi

ha förut omtalat, att föräldrarnas egenskaper gå i arf till afkomman.

Rätta förhållandet är, att egenskaperna gå i arf icke såsom sådana, utan

såsom anlag. Det ligger i uppfödarens hand att utveckla dessa anlag

eller att undertrycka dem. Man kan undertrycka de goda egenskaperna

genom en för knapp eller för ensidig uppfödning, under det att man kan

ytterligare utveckla dem genom att uppföda kalfven och ungdjuret på

ett rätt sätt.

Hvarje landtman vet, att kalfven till de första målen bör hafva af

moderns mjölk. Allra bäst är, om man kan låta kon och kalfven vara

tillsammans under de första dagarna, så att kalfven får fylla sitt behof

af föda genom att dia. Kalfven får under de första dagarna endast

mindre mängder mjölk, men denna ökas så småningom, så att när

kalfven nått en ålder af 10—12 dagar, får den full ranson varierande mellan

6—8 liter för en kvigkalf. När kalfven nått tre veckors ålder utbytes

en del söt mjölk mot skummjölk, så att kalfven så småningom får

uteslutande sådan.

Det är särskildt en sak man syndar emot, och det är att man ej ger

kalfven hans föda tillräckligt varm. Kalfven bör hafva mjölken spenvarm,

men genom att slå densamma i kalla kärl eller på annat sätt sänka dess

temperatur, kommer den späda kalfven att lida, får diarré och kan duka

under eller blir i hvarje fall tillbakasatt. Kalfven bör sålunda

ovillkorligen hafva sin föda i ljumt tillstånd.

Så snart kalfven visar begär efter fast föda, bör han få sådan. Det

första man bör lära honom äta är väl krossade linfrökakor, krossad hafre

samt fint hö. Af vikt är, att dessa foderämnen äro friska. Kalfven bör

under den första tiden få äta så mycket han vill. Det blir i hvarje fall

ej så mycket. Längre fram kan man som regel begränsa mängden

kraftfoder till 1 kg. om dagen. Detta gäller kvigkalfvar.

67Första året skall kalfven uppfödas kraftigt. Den kan släppas på

bete under sommaren, men bör då erhålla tillskott i form af

kraftfoder, och om möjligt äfven skummjölk. En sak, som man heller

icke får försumma, är att gifva kalfven kroppsrörelse eller rastning.

Denna kan börja ganska tidigt. Föder man kalfven kraftigt men

underlåter att rasta honom, får man ett djur med gödegenskaper men intet

mjölkdjur. Kroppens olika organ skola utvecklas harmoniskt, och för

att så skall ske, måste kraftig rast gifvas. Oftast få kalfvarna under hela

vintern och en god del af sommaren stå stilla i en trång kätte. Ett

sådant uppfödningssätt skapar svaga djur i ena eller andra hänseendet.

Andra året skall man se till att kvigan får en närande men billig föda,

till största delen bestående af hemmaproducerade foderämnen. Hö är

ett utmärkt foder och bör gifvas i ganska stor utsträckning, vidare god

halm och 10—15 kg. rotfrukter. Dessutom ger man, om så skulle

behöfvas, något kraftfoder. Rastningen är fortfarande lika viktig.

Kvigan bör ej föras till tjur, förrän hon fyllt två år. Kraftigt

utveckladt djur kunna utan skada bli betäckta vid denna ålder, men mindre

utvecklade djur får man låta bli äldre. I annat fall sättes djuret alltför

mycket tillbaka i utvecklingen.

NÖTBOSKAPENS UTFODRING.

Vi skola nu öfvergå till själfva utfodringsfrågan. Det båtar ej stort

att hafva ett bra stall och goda djur, om vi gifva dem en så svag

utfodring, att de ej kunna lämna någon vidare afkastning. I så fall bli

djuren försvagade, och vi erhålla icke den inkomst, som vi eljest skulle

kunna bereda oss af dem.

Det foder vi använda till våra djur tjänar tvenne syften. En del

användes för kroppens underhåll. Detta kalla vi underhållsfoder. En

annan del eller det, som ej åtgår för underhållet, användes för

produktion af mjölk, fett, kött o. s. v. Detta kalla vi produktionsfoder. Under

sådana förhållanden är det klart, att underhållsfodret måste djuren hafva

för att kunna lefva, och om produktionsfodret är för knappt, få vi för

liten afkastning, men är det för rikligt få vi för dyrbar utfodring.

Djuren äro liksom växterna i behof af vissa näringsämnen, som i

större eller mindre mängder ingå i fodret. Dessa näringsämnen äro

ägghviteämnen eller proteinämnen, fett, kolhydrater, salter och vatten.

Ägghviteämnena äro fodrets dyrbaraste beståndsdelar och användas

dels för kroppens underhåll, dels för fostrets utveckling och dels för

mjölkbildningen. Enligt vetenskapliga utredningar behöfva nötkreaturen

dagligen för kroppsunderhållet 65 gram smältbar ägghvita pr 100 kg.

lefvande vikt; för en ko, som väger 450 kg., blir det sålunda i rundt tal

300 gr. ägghvita pr dag. Dessutom behöfves dagligen en viss mängdägghvita för hvarje kg. eller liter mjölk. Genom praktiska

utfodringsförsök har man funnit, att kon behöfver 45—50 gr. ägghvita för hvarje kg.

mjölk. Om en ko, som väger 450 kg., mjölkar 10 kg. om dagen,

behöfver hon c:a 800 gr. ägghvita i fodret. Detta blott som ett exempel.

Fett och kolhydrater användas dels för kroppens uppvärmning, dels för

alstrande af socker och fett i mjölken. Man har genom undersökningar

funnit, att 1 kg. fett har ungefär 2,4 gånger så stort värde i detta

hänseende som 1 kg. kolhydrater (socker, stärkelse). Då dessa senare

äro jämförelsevis billiga, bör man tillse, att djuren erhålla tillräckligt

af dem.

Salterna, som dels finnas i fodret, dels måste tillföras i form af

koksalt, erfordras för benbildningen samt för produktion af de

matsmältningsvätskor, som djuret behöfver för fodrets tillgodogörande. Skulle

fodret vara vuxet på mossar eller andra jordar med ringa halt af

fosforsyra och kalk, kan man behöfva tillföra djuret slammad krita eller

fo-derprecipitat. I handeln finnes sådant till ett pris af 17—18 öre pr kg.

Vissa firmor föra s. k. kraftfoderfosfat till ett pris, som är 5—6 gånger

det verkliga värdet, och göra naturligtvis goda affärer genom att sälja

sådant till landtmännen, särskildt till småbrukarne. Koksalt tillföres

djuren genom att salta höet eller genom att låta dem slicka på saltsten.

Skulle fodret vara för mineralfattigt, gör man bäst uti att gödsla sina

vallar med kainit och lomasfosfat. Därigenom få djuren på naturlig väg

sitt behof af salter fylldt.

Vattnet spelar en stor roll inom djurkroppen såsom närings- och

lösningsmedel. I saftigt foder såsom rotfrukter, ensilage, grönfoder o. s. v.

finnas stora mängder vatten, som är af den allra största betydelse för

djurens afkastning och välbefinnande.

Fodret plägar indelas i stråfoder, saftigt foder och kraftfoder.

Af stråfoder skiljer man på hö och halm. Höet är det mest naturliga

af våra foderämnen och är det enda, hvarmed man enbart kan utfodra

ett djur. Det kan dock vara af mycket olika beskaffenhet, beroende dels

på växtslaget, dels på markens beskaffenhet och gödselkraft samt på

bärgningssättet. Ängshöet har i regel ett mindre värde än åkerhöet.

Starrhö har i södra Sverige lågt fodervärde, men synes i Norrland ha

ett betydligt högre. Åkerhö är bättre, i den mån däri ingå baljväxter

såsom klöfver o. d. Vidare är höet betydligt mera smältbart, om det

är skördadt i ett tidigare stadium.

Det anses, att man kan med fördel utfodra 4 à 5 kg. hö pr dag. Ger

man mera, är det naturligtvis ej till skada, men fråga är om detta

betalas af djuren.

Halmen har ganska lågt fodervärde, men den har stor betydelse

såsom fyllnadsfoder. Hafrehalm anses bäst, korn- och höstsädeslialm sämre.

Välbärgad halm är naturligtvis betydligt bättre än illa bärgad.

69Ett utmärkt foder är grönfoder, skördadt till hö. Våra stråsädesslag

samt vicker, ärter och pelusker ge, om de ej skördas för sent, ett

ypperligt och för djuren begärligt hö. Hö af luzern, där sådan odlas, är

det bästa och kraftigaste af alla höslag.

Det saftiga fodret kan vara rotfrukter, betmassa, dränk eller ensilage.

Det sistnämnda beredes af grönfoder, andra skörden af vallarna,

rotfruktblast eller dylikt. Vi kunna kort och godt säga, att om man vill få så

rikligt med mjölk som möjligt af sina djur, måste man hafva

tillräckligt saftigt foder under vinterutfodringen. Man kan använda mellan 25

och 40 kg. pr djur och dag beroende dels på djurets storlek, dels på

mjölkmängden.

Genom kraftfodret tillföra vi djuren den behöfliga mängden ägghvita,

hvilken, såsom vi redan påpekat, spelar en stor roll vid

mjölkproduktionen. Af kraftfoderämnen finnas många olika slag, såsom

stråsädesslagens och baljväxternas frön, kli, maltgroddar, glutenfoder och

foderkakor af växlande sammansättning.

Det allmännast använda kraftfodret är hafregröpe och hvetekli, men

båda dessa kraftfoderämnen äro jämförelsevis fattiga på ägghvita. Skall

man fylla ägghvitebehofvet genom att inköpa kli och gröpe, blir

utfodringen dyr, då större mängder åtgå häraf än af de mera ägghviterika

foderkakorna. I detta fall hafva Danmarks landtmän visat oss vägen.

Med de större rotfruktgifvor de använda, hafva de kommit till insikt om,

att hvarken kli eller gröpe betala sig, men väl foderkakor. Vi böra

söka arbeta på samma sätt, om vi skola erhålla icke blott mycket mjölk

utan äfven billig mjölk.

Vi skola här nedan söka angifva, huru många gram smältbar

ägghvita, som ingå i de olika foderämnena. Sammansättningen kan vara

ganska växlande, och vi få anse de anförda siffrorna såsom medeltal,

hvilka både kunna öfver- och underskridas.

Medelgodt hö 48 gr. ägghv. pr kg.

Råghalm...... 5 » » » »

Hafregröpe 75 » » » »

Vickergröpe 200 » > » »

Hvetekli ...... 110 » » » »

Melassfoder 60 » » » »

Majskakor 100 » » » >

Glutenfoder 200 > » » »

Palmkakor 120 » » » »

Linfrökakor 240 » » » »

Hafrehalm......... 11 gr. ägghv. pr kg.

Rotfrukter......... 4 » » » »

Hampfrökakor... 230 » » » »

Rapskakor......... 230 » » » »

Solroskakor ...... 280 » > » »

Skalade bomulls-

frökakor ......... 340 » » » »

Oskalade d:o ... 140 » » » »

Jordnötskakor... 360 » » » »

Vi vilja ännu en gång påpeka, att siffrorna endast få uppfattas som

medeltal, men de kunna ändå ha sitt stora värde. Rland annat visa de,

att vi i foderkakorna hafva ett utmärkt medel att höja fodrets

ägghvite-halt.

70Hvad de olika kakorna beträffar, anmärka vi, att palmkakan är dyr i

förhållande till sitt fodervärde och har därför en tämligen inskränkt

användning, hufvudsakligen vid stark blastutfodring för att hämma den

därvid uppkommande diarrén. Majskakor ha sitt största värde till svin

och hästar. Hampfrökakan bör på grund af sitt billiga pris icke

uteslutas, men man gifver högst 1/2 kg. pr djur och dag. Rapskakor

användas ej med fördel, då man har en större mängd rotfrukter, men väl

när man utfodrar med mindre mängder sådana. Man bör alltid se

till, att bomullsfrökakan är skalad, enär den oskalade är synnerligen

dålig. Slutligen kan påpekas, att man alltid bör använda flera kakor

i blandning, när man utfodrar dem.

Utfodringen bör vara tillräckligt fyllande, tillräckligt saftig, närande och

jämn. Vi skola i det följande närmare påpeka hvad som är att iakttaga

för att den skall uppfylla dessa fordringar.

Som vi veta ha nötkreaturen en ganska invecklad

matsmältningsapparat, danad för bearbetning af mera skrymmande foderämnen. Äfven

om man någon gång, då det är ondt om stråfoder, skulle anse med sin

fördel förenligt att använda mindre skrymmande, men i näringshänseende

tillräckligt kraftigt foder, låter detta sig ej göra, då djuren ovillkorligen

kräfva, att magarna äro till en viss grad fyllda, för att matsmältningen

skall fungera ordentligt. På grund häraf måste djuren alltid hafva en

viss mängd stråfoder, och man räknar i vanliga fall med att ett

nötkreatur behöfver 6—8 kg. stråfoder pr dag. När man använder en stöiTe

rotfruktgifva, minskas stråfoderbehofvet, enär rotfrukterna äfven verka

som fyllnadsfoder. Under vinterutfodringen behöfver man i regel ej

bekymra sig om fyllnadsfodret, ty djuren upptaga däraf hvad de

behöfva, om man blott lägger för dem. Skulle djuren vägra att äta

nog halm, kan detta vara beroende på, att utfodringen är mindre väl

ordnad.

Ifall under sommaren betet är kort och spädt eller vid

sommarstall-fodring grönfodret är spädt och saftigt, är det nödvändigt att tillföra

fyllande foder i form af halm eller hö.

Att utfodringen skall vara tillräckligt saftig, ha vi i det föregående

betonat. Vi påpeka här ytterligare, att man bör använda rotfrukter till en

mängd af c:a 10—15 kg. i underhållsfodret, utom ett tillskott af minst

1 kg. rotfrukter för hvarje liter mjölk, gärna något mera. Om man

liar tillräcklig tillgång på rotfrukter, kan man lätt ordna sin utfodring

och få fram större mjölkmängder. Det saftiga fodret verkar

mjölkdrif-vande, d. v. s. det påskyndar ämnesomsättningen i kroppen.

Betydelsen af att utfodringen är nog kraftig ha vi redan förut påpekat,

då vi framhöllo, att djuret behöfde en viss mängd ägghvita för kroppens

underhåll samt därjämte hvad som åtgår för mjölkbildningen. Vi

antydde äfven de mängder, som anses behöfliga. Hvad blir nu följden, om

fodret innehåller mindre mängder ägghvita än som är nödigt? När kon

71är nykalfvad, kommer hennes förmåga att lämna mjölk att taga ut sin

rätt på bekostnad af kroppens underhåll. Ty af fodrets ägghvita bildas

mjölk, men kroppens underhåll försummas och krafterna nedsättas. Så

kan det icke fortgå huru länge som helst, utan när djuret under en tid

varit undernärdt, måste det för att kunna lefva allra först reparera och

underhålla sin kropp. Då fodrets ägghvita delvis tages i anspråk härför,

minskas mjölken ganska hastigt till en mängd, som står i lämpligt

förhållande till utfodringen. Skall man nu söka reparera skadan genom att

utfodra kraftigare, ökas mjölkmängden ganska långsamt och endast i

samma mån kroppens lidna förluster ersättas. Det blir dyrt att på nytt

få både krafter och mjölkmängd ökade.

En fråga framställer sig osökt: är en ko riktigt utfodrad därför att hon

är i godt hull? På denna fråga vilja vi svara nej. En ko kan mycket

väl vara i godt hull och ändå vara felaktigt utfodrad. Om man

ut-fodrar med stora mängder fett ocli kolhydrater, kan kon få gödhull, men

ägghvit ebristen i fodret kan vara så stor, att hon dels lämnar för liten

afkastning och dels blir undernärd i detta hänseende. Denna sak

förtjänar påpekas, då man ofta hör till och med framstående landtman

sätta kons goda liull såsom bevis för, att hon är tillräckligt kraftigt

utfodrad.

Utfodringen skall dessutom vara jämn. Stigande och sjunkande

näringstillförsel ger en ojämn mjölkafkastning. Resultatet blir alltid dåligt

för ägaren. Våra djur böra ha en så jämn utfodring som möjligt, och

vi böra vara angelägna att ej göra några hastiga eller tvära öfvergångar.

Särskildt under vår och höst göra vi oss skyldiga härtill, då vi

omedelbart öfvergå från torrfoder till grönt och tvärtom. Alla öfvergångar skola

göras så småningom, och man bör alltid, när man börjar med nya

foderämnen, vare sig det är rotfrukter, stråfoder eller kraftfoder, använda

af dem endast så småningom, så att djuret hinner vänja sig vid dem.

Äfven smakligheten spelar en stor roll. Ett foder må vara huru bra som

helst, smakar det icke djuren, blir resultatet i alla fall dåligt.

I kontrollföreningarna har man infört begreppet foderenhet för att få

en mätare på alla foderämnens värde i utfodringen. Såsom foderenhet

har man bestämt 1 kg. blandadt kraftfoder, och detta skulle motsvaras

af 2,5 kg. hö, 4 kg. halm, 10—12,5 kg. rotfrukter o. s. v. På detta sätt

har man fått en enhet för fodrets beräkning. Men denna foderenhet

har äfven blifvit en kontroll på utfodringen. Om man går ut ifrån, att

en medelstor ko behöfver 3 foderenheter i underhåll, har man vidare

funnit, att hon behöfver 1 foderenhet för hvart tredje kg. mjölk hon

lämnar. En ko, som mjölkar 12 kg. och väger 450 kg., behöfver sålunda

7 foderenheter. Ett villkor är därjämte, att en behöflig mängd ägghvita

finnes i fodret och att detta består af de mängder stråfoder, rotfrukter

och kraftfoder, som äro nödvändiga för att utfodringen skall bli

tillräckligt fyllande, saftig och närande.

72Hvad beträffar kraftfodret är vidare att märka, att det till mjölkkor

bör bestå af minst hälften foderkakor. Om man har litet eller intet

rotfrukter, kan den andra hälften bestå af kli och gröpe. I samma mån

man får mera rotfrukter, kan man taga procentiskt mera kakor och

mindre gröpe och kli.

Då småbrukaren har svårt att på samma gång räkna med foderenheter

och att fodret innehåller en tillräcklig ägghvitehalt, skola vi söka påvisa

äfven en annan väg, som, om den ej är fullt så tillförlitlig som den förra,

dock är mycket användbar och praktisk.

Om vi utgå ifrån, att vi utfodra med 4 kg. hö, 4 kg. halm och 20—

40 kg. rotfrukter pr ko och dag, kunna vi utfodra med kraftfodret i

förhållande till mjölkmängden. Skulle rotfruktmängden vara liten, får man

gifva hälften kli och gröpe och hälften foderkakor, men ger man den

ofvan anförda rotfruktmängden, kan man utfodra med hufvudsakligen

foderkakor. Om man gifver endast foderkakor — flera sorter i

blandning —, kan man beräkna 1/2 kg. kakor pr dag för 3 kg. mjölk.

Använder man x/3 gröpe och kli och ®/3 kakor, utfodrar man med 1ji kg.

kraftfoder för 2yä kg. mjölk. Består kraftfodret af hälften gröpe och kli och

hälften foderkakor, ger man 1/.2 kg. kraftfoder för 2 kg. mjölk. Använder

man mindre mängder kakor och större delen kli ocli gröpe, ger man

Va kg. kraftfoder för iyg kg. daglig mjölkmängd. Dessa siffror äro lätta

att komma ihåg, och det skall utan tvifvel visa sig, att om småbrukaren

tillämpar denna grund för kraftfodergifning, kommer han det rätta så

nära som möjligt. Af det ofvan sagda inses äfven foderkakornas högre

fodervärde.

Det är en i småbrukax-ekretsar ganska vanlig uppfattning, att det icke

lönar sig att utfodra djuren kraftigt. Detta är ett nxisstag. Vi skola

söka bevisa detta påstående. Om eix småbrukare har 10 tunnland jord

och håller 6 kor saxnt kan för dessa sina kor för utfodringsändamål

förfoga öfver 9,000 foderenheter i förrn af hö, halm och rotfrukter, samt

bete och grönfoder, blir det på hvarje djur 1,500 f. e. Onx man räknar

med att djuren väga 450 kg., åtgå för kx-oppens undex-håll 3

fodex-en-heter pr dag eller för år 1,095 f. e. För detta foder har man ingen

inkomst, ty det åtgår för att hålla djuren vid lif. Det blir endast de

återstående 405 fodereixheterna, soxxi kxxxxna gifva någon afkastning. Onx vi

då räkna med att det för djurens underhåll åtgår 1,095x6 f. e., blir

summan häraf 6,570. Återstående 2,430 f. e. lämna låt oss säga 3 kg. mjölk

pr f. e. eller 7,290 kg. Om nxan däremot hållit endast 4 kor och fodrat

denx väl, hade åtgått till underhållsfoder 4,370 f. e. och till produktion

återstått 4,630, som under liknande föx-hållanden kunnat lämna 13,890

kg. mjölk eller pr ko c:a 3,470 kg., en långt ifi-ån ovanlig siffra. Ännu

bättre hade varit att anskaffa kraftfoder, så att man kunxxat hålla 6 kor

med samma mjölkmängd sonx de sistnämnda. Det skulle säkerligen

betalat sig. Vi hafva mångenstädes flex-a djur än vi kunna utfodra väl.Detta är ett fel, som gör småbruket mindre lönande. — Siffrorna få

naturligtvis endast tagas som exempel.

En annan missuppfattning är, att man anser, att en ko, som

ut-fodras väl, blir mindre frisk ocli dukar lätt under. I själfva verket är

det så, att en ko, hvars foder och afkastning stå i lämpligt förhållande

till hvarandra, den står sig bäst. Om man ger för litet, så lider djuret,

och fodrar man med mer kraftfoder än djuret behöfver, pressar man

visserligen fram en eller annan liter mjölk mera pr dag, men denna liter

gör, att djuret blir öfveransträngdt och tar skada däraf. Därför bör man

söka ställa så till, att djuret hvarken utfodras för starkt eller för svagt.

En annan sak, som småbrukaren har att iakttaga, är att hvarje ko

verkligen får det foder, hon skall ha. Om man kunde genomföra en

individuell utfodring med samtliga fodermedel, skulle detta naturligtvis vara

det allra fördelaktigaste, men det låter sig svårligen göra. Om man

sålunda gifver djuren hö och halm öfverlag, men rotfrukter och kraftfoder

åt hvarje djur efter förtjänst, skall man finna, att detta är ett af de främsta

medlen att höja ladugårdens afkastning. I de flesta ladugårdar, både

större och mindre, utfodras allt foder till djuren på ett sådant sätt, alt

de få äta hvad hvar och en hinner med oafsedt mjölkmängden, och

följden blir, att den fodernorm, som skall tillämpas, blir tillämpad endast

på papperet, ej i verkligheten.

Den individuella utfodringen kan ordnas på många olika sätt. Det

för småbrukaren lämpligaste är ovillkorligen att skaffa en trä- eller

bleckhink till hvarje ko och på den skrifva kons namn eller nummer.

I hinken uppmätes eller uppväges kons kraftfoder hvarje morgon, och

mjölkmängden får bestämma hur mycket man skall ge. Naturligtvis

får man ta nödig hänsyn till hullet. Vid morgonutfodringen ger man

den ena hälften af dagsransonen och på eftermiddagen den andra.

Förr i tiden var det vanligt, att fodret koktes eller på annat sätt

behandlades för att göras begärligare för djuren. Det har offrats

mycket arbete på detta i många trakter af vårt land. Ännu förekommer

i stor utsträckning, att man skär halm och hö till hackelse, liksom

man sönderskär rotfrukterna. Hvad halmen angår, är det ett tämligen

onödigt och tidsödande arbete att skära den, då djuren äta den lika

bra utan en sådan behandling. I än högre grad gäller detta höet.

Äfven rotfrukterna kunna gifvas hela, men de kunna äfven med fördel

sönderskäras, särskildt om djuren hafva dåliga tänder. I så fall bör

man under rotfruktskärningsmaskinen lägga ett lager hackelse, agnar eller

ämtor, hvilka upptaga den saft, som eljest går förlorad. Hafren bör

gifvas i form af gröpe, och foderkakorna böra väl krossas.

Alla foderämnen skola vara rena och friska. Om jord eller andra

föroreningar hänga vid fodret, blir det osmakligt och smältbarheten minskas.

Särskildt bör man tillse, att rotfrukterna äro så rena och fria från jord

som möjligt.Slutligen bör man komma ihåg, att nötkreaturen med sin stora

matsmältningsapparat böra utfodras med mycket foder på en gång och

därefter lämnas i fred för att idissla och smälta maten. Det är ett stort

framsteg, när man öfvergår att utfodra sina djur två gånger om dagen,

morgon ocli eftermiddag.

UTFODRINGEN UNDER SOMMAREN.

Vi ha i det föregående hufvudsakligen talat om nötboskapens

vinterutfodring och endast i förbigående omnämnt sommarutfodringen. Denna

är äfven af stor betydelse och kan ordnas på olika sätt.

Där man har goda beten, bör man naturligtvis använda dessa. De

mjölkande korna böra emellertid icke släppas på skogsbete, ty i så fall

blir resultatet dåligt. Goda hagbeten kunna de däremot utnyttja.

Småbrukaren bör emellertid alltid sommarstallfodra något. En afsikt

med denna sommarstallfodring är, att man genom den skall kunna öka

på det i regeln ej för rika gödselförrådet. Det är emellertid felaktigt

att låta djuren lefva på stall hela året. De böra få komma ut någon

del af sommaren och bli i tillfälle att njuta sin frihet.

Vid sommarstallfodringen kan man gå så till väga, att djuren få vistas

ute på dagen, när det är kalla nätter, och på natten, när det är

synnerligen varma dagar. Djuren utfodras därjämte inne med grönfoder och

andra tillgängliga fodermedel. De kunna äfven helt stallfodras inne

under en del af sommaren. Är fodret spädt, bör man gifva hö och halm,

är det gröfre, bör man gifva hufvudsakligen grönfoder. Vidare bör man

gifva något kraftfoder, men lämpa detta efter grönfodrets beskaffenhet.

Har man spädare baljväxtgrönfoder, bör man använda hufvudsakligen kli

och gröpe som kraftfoder. Består grönfodret t. ex. af grönråg, oljerättika

eller dylikt, bör man använda öfvervägande foderkakor.

En väl ordnad sommarstallfodring kan i hög grad öka småbrukets

afkastning, och är sålunda äfven den ett medel att drifva jordbruket framåt.

STALLVÅRD OCH MJÖLKNING.

På morgonen mjölkar man först, innan djuren få något foder. Sedan

mjölkningen är verkställd, gör man krubbor och foderbord rena och

börjar med att ge rotfrukter. Efter rotfrukterna ger man hö, och sedan

detta blifvit uppätet, sopar man krubborna och ger vatten. När djuren

druckit hvad de önska, tappar man ut det vatten, som blir öfver, och ger

kraftfoder. Om man så vill, kan man låta något litet vatten stanna i

krubban. Efter kraftfodret ges halm, och har man halm af olika slag,

ger man först vårsädeshalm och därefter halm af höstsäd. De olika

foderämnena skola följa så omedelbart efter hvarandra som möjligt, ty

djuren bli alltid oroliga, när de skola vänta. Under den tid djuren äta

75sitt foder, utför man rykten. Så snart man gifvit halmfodret, gör man

bås-pallen ren och drager ned ströet. Därefter få djuren lägga sig och

lämnas i ro för att idissla sitt foder. Fram på eftermiddagen ger man det

andra dagsfodret på samma sätt som förut, och mjölkningen utföres.

Vill man sedan på kvällen gifva ett foder halm, kan man göra detta.

Sedan få djuren hvila till morgonen, och samma foderordning upprepas.

Af vikt är att man utfodrar på bestämda tider. Ett gammalt

ordspråk säger, att »kon har klockan i magen», och den bilden stämmer

väl med verkliga förhållandet. Har man vant sina djur vid en viss

ordning, ge de sin missbelåtenhet tillkänna genom att råma, så snart den

vanliga tiden för utfodring förflutit. Har man ej vant dem vid någon

ordning, äro de ständigt missbelåtna, och detta är naturligtvis ännu sämre.

För vattningen använder man stundom automatiska hoar af olika slag.

Utan att påstå att de äro nödvändiga vilja vi framhålla, att om de utan

större kostnader kunna anordnas, är det en vinst att äga dem, emedan

de bl. a. hålla vattnet vid lagom temperatur, och det är bra att vattnet

ej är för kallt. Åtminstone bör man i hvarje än så liten ladugård hafva

ett kärl eller en behållare, dit man kan pumpa vatten för att därifrån

på ett eller annat sätt vattna djuren.

Alt låta djuren gå ut och dricka medför den fördelen, att de därigenom

få daglig rast, en sak som annars lätt blir försummad. Emellertid kan

man lägga märke till, att många djur därvid dricka mindre än de borde,

emedan det kalla vattnet »isar» tänderna, som man uttrycker sig.

Man bör komma ihåg att aldrig gifva djuren foder, som är dåligt,

skämdt eller skadadt, än mindre fruset, enär man därigenom kan

framkalla kastning och andra sjukdomar.

Djuren böra dagligen rj^ktas med lämpligt redskap, helst en vanlig

rotborste. Med rykten afser man icke blott att aflägsna smuts och lägga

håret tillrätta, utan äfven att från hudens yta eller hårbottnen aflägsna

fjäll och dylikt. Grofva, hvassa järnskrapor böra användas med den

största försiktighet. Om djuret visar sig oroligt vid rykten, är denna

vanligen en misshandling. Ett djur, som ryktas på rätt sätt, är alltid

belåtet och uttrycker mången gång sin tacksamhet genom att på allt

möjligt sätt visa vänlighet mot sin vårdare.

I öfrigt bör man alltid vara vänlig mot djuren och icke som så ofta

sker behandla dem med hugg och slag. Äfven vänlighet får sin

ersättning. De djur, som skötas på ett mildt och vänligt sätt, mjölka bättre

och utnyttja sitt foder bättre än djur, som i detta hänseende skötas illa,

äfven om utfodringen är lämplig. Hur ofta ser man ej, att en ko, som

vårdas af t. ex. ett gammalt par, hvilket behandlar kon som husets bästa

vän, att en sådan ko mjölkar utmärkt och får beröm om sig att vara

en god ko, äfven om utfodringen är allt annat än rationell. Ingenting

som med kärlek och förståelse göres för dessa våra stumma ATänner blir

obelönadt, äfven om vi se saken blott ur strängt ekonomiska synpunkter.Vi skola till slut med några ord beröra själfva mjölkningsfrågan.

Småbrukaren har i regel ej samma svårighet att få djuren mjölkade som

den större jordbrukaren, men det oaktadt är det ej alllid mjölkningen

blir utförd på ett rätt sätt. Innan man börjar mjölka, bör man med en

fuktad handduk af säckväf väl aftorka kons jufver och buk. Detta för

att få mjölken så ren som möjligt. Mjölkningen bör därefter utföras

med torr hand och äga rum utan afbrott. Man bör vidare vara

angelägen om att få fram de sista mjölkdropparna, dels för att få så

mycket och dels så fet mjölk som möjligt, då de sista dropparna äro så godt

som grädde. Genom alt mjölka väl ur, utvecklar man kons förmåga att

lämna mjölk, men genom att mjölka ur dåligt, minskar man denna

hennes förmåga och kan t. o. m. förstöra hennes jufver. Mjölkningsarbetet

är därför gårdens viktigaste arbete.

I småbrukarehemmet bör man alltid lära barnen att mjölka och låta

dem deltaga i skötseln af djuren. Men man bör tillse, att de göra sina

sysslor under nödig tillsyn. I annat fall kunna de lära sig slarfva och

sköta djuren illa, då hela familjens ekonomi riskeras. Man har sagt,

att i vår tid kommer småbrukets största afkastning genom kospenens

trånga öppning, och detta är sant. En duglig småbrukare bör

ovillkorligen vara en förstående kreatursskötare. Endast därigenom kan

småbruket bli verkligt lönande och en god ekonomi skapas.

SVINSKÖTSELN.

Då vi i det föregående talat om ladugårdsskötseln såsom småbrukets

förnämsta inkomstkälla, ha vi ingalunda glömt en annan viktig gren

af husdjursskötseln, nämligen svinskötseln.

Om detta läses af småbrukare från södra Sverige, kan jag vara

öfvertygad om att få instämmanden. För dem står det tydligt och klart, att

det skulle vara svårt att få debet och kredit vid småbruket att gå ihop,

om de ej hade svinen att hämta inkomster ifrån. Emellertid tror jag,

att i många trakter af vårt land skola småbrukarne skaka på hufvudet

och säga: »Ja, kor de betala sig kanske, men se svinen de kosta mera

än de smaka.» Detta är emellertid en fördom, beroende på en del

sorgliga erfarenheter från svinuppfödningen. Är det svinens skull? Jag tror

det knappast. Svinen äro sådana, att om de skötas med omsorg och

förstånd, så betala de sig synnerligen väl, mången påstår bättre än korna.

Huru därmed förhåller sig, vill jag låta vara osagdt. I själfva verket är

det emellertid så, att allting går bra, som skötes med intresse och

sakkunskap, och lika säkert är, att allting som skötes utan dessa

förutsättningar lämnar dåligt resultat. Detta gäller lika mycket om olika grenar

af landthushållning som om — guldgräfning.

Svinskötseln kräfver, för att lämna godt resultat, för det första ett

lämpligt svinhus, för det andra lämpliga svin, för det tredje en för svi-nen lämpad utfodring med billiga, till större delen hemmaproducerade

fodermedel.

SVINHUSET.

Svinhuset skall vara lagom varmt, ljust ocli torrt. Det kan vara

uppfördt af olika material. Trä lämnar i regel goda svinhus, om man

bygger med nödig omsorg. Af tegel kunna utmärkta svinhus uppföras.

Vidare är det nödvändigt, att svinhuset har ett tätt, ogenomsläppligt golf,

så att man kan hålla torrt däri, och en god afledning för den flytande

spillningen, så att denna fortast möjligt afrinner. Urinen kan med

fördel uppsamlas i torfströ, om man gör samma anordning som förut

är rekommenderad för kalfkättarna. Den kan äfven afledas genom

rännor antingen till en brunn, där den uppsamlas i flytande form, eller

ock till en mindre med torfströ fylld behållare, belägen inom eller utom

svinstallet.

Golfvet i svinstiorna bör vara tätt, helst af cement. Svinen kunna

nämligen eljest rota. Emellertid är det farligt att låta dem ligga direkt på

det kalla golfvet, hvarigenom de ådraga sig sjukdomar och växa sakta,

äfven om de ej synbarligen lida men däraf. För att undvika detta gör

man af bräder eller plankor en brits eller lägerplats så anordnad, att

ett mellanrum uppstår mellan denna och golfvet, hvilket mellanrum

fylles med torfströ. Därigenom blir lägerplatsen torr och varm. Till strö

bör man använda halm.

Både i Danmark och i södra Sverige har författaren sett en anordning

af lägerplats, som varit synnerligen ändamålsenlig. Man har helt enkelt

öfver katten vid ungefär brösthöjd anordnat en »läktare», till hvilken

ledt en trappa med påspikade träribbor. Här hafva svinen haft sin

lägerplats i den varmare delen af stallet; vid golfvet är alltid kallast.

Svinen förorena aldrig denna lägerplats, utan den är alltid ren och torr.

Har man flera svin tillsammans, hvilket är en fördel, bör man sörja

för, att krubbplatsen är tillräckligt stor. Man får ej hafva så litet utrymme,

att svinen ej kunna äta samtidigt. Krubban bör helst bestå af inmurade,

saltglaserade halfrör, som finnas i handeln.

Har man flera svinkättar, bör man uppsätta täta skiljoväggar mellan

dem, ungefär iy2 meter höga. Det blir eljest dragigt.

Svinstallet skall vara tillräckligt varmt. Våra svinstallar äro i

allmänhet för kalla. Äro de därtill fuktiga, vantrifvas svinen. Det mesta

foder man ger dem under vintern åtgår att »elda» med inom kroppen,

och af denna anledning vinnes ett dåligt resultat. I norra och mellersta

Sverige kan det vara behöfligt att anordna eldstad i svinstallet, och t. o. m.

i södra Sverige skulle det betala sig. Man bör om möjligt hålla 12

grader varmt under vintern.

Svinstallet skall vara fuktfritt. Detta är det allra viktigaste. Då

svinen ofta förtära ganska vattenhaltigt foder och afloppet för den flytande

78spillningen är bristfälligt, afdunstar vattnet, och luften blir mättad med

fuktighet. I ett sådant stall trifvas ej svinen, som äro synnerligen

ömtåliga för fukt.

Utom ett godt aflopp för urinen fordras att man har en god

ventilation. Denna vinnes lättast, om man i stället för tätt loft lägger in

stänger och ofvanpå dessa ett alnstjockt lager halm eller halm och torrt

torfströ. Vidare bör man anordna ventilation icke med en trumma i

taket utan genom en sådan, som börjar nere vid golfvet och sträcker

sig uppåt till löftet, där den får mynna ut i det fria. En sådan trumma

göres af plåt och ger ett utmärkt resultat.

Men svinstallet skall äfven vara ljust. I regel anser man att ett

svinstall kan vara huru mörkt som helst. Detta är ett misstag. Svinen

älska ljuset och vantrifvas i mörkret. Det är i själfva verket ett

djurplågeri att undanhålla dem ljus.

I svinstallet bör — huru litet det än är — finnas ett foderrum.

Ligger stallet ej så till, att man kan koka i brygghuset eller i köket, är

det utmärkt att hafva det ordnadt så, att man kan koka svinmaten i

stallet.

SVINEN OCH DERAS UPPFÖDNING.

I fråga om nötkreaturen framhöllo vi, att korna kunde vara af olika

beskaffenhet; detsamma gäller äfven för svinen. De kunna vara mer

eller mindre snabbvuxna och olika lättgödda. I regel bör svinet ej

vara kort och knubbigt, utan ju längre det är, dess bättre är det. Långa,

djupa svin äro de som bäst betala sig. Hals, hufvud och ben skola vara

fina, men skinkorna eller låren väl utvecklade.

Det finns många olika i vårt land profvade svinraser. Utan att

närmare ingå härpå kunna vi framhålla, att våra landtrassuggor äro

utmärkta mödrar och få många grisar, men att dessa växa för långsamt

och äro mindre lättgödda. För att få grisarna mera snabbvuxna och

lättgödda använder man fargalt af stora Yorkshirerasen och får därigenom

en utmärkt afkomma. Då vår egen landtras är oförädlad, har det visat

sig fördelaktigt att använda suggor af dansk eller tysk landtras,

hvarigenom bättre resultat erhållits.

Afvelssuggan bör hafva minst 12 spenar, helst 14 eller flera. Detta

bevisar, att hon kan föda ett större antal grisar och att hon har en god

kroppslängd. Hon bör liksom fargalten vara kraftigt uppfödd,

hvarigenom hon sedan blir lätt att underhålla. Ungsuggan bör ej betäckas för

tidigt, utan först när hon väger 100 kg. eller däröfver. Under den tid

hon bär grisar bör hon få gå ute i det fria så mycket som möjligt när

väderleken det tillåter; är det under vintern, bör man gifva henne en större

kätte och i densamma inkasta jordtorf, kalk eller dylikt, så att hon får

tillräckligt med benbildande ämnen för sina fosters utveckling. Man kan

79äfven i fodret inblanda foderbenmjöl. Har man en god sugga, bör man

behålla henne, tills hon blir 5—7 år eller så länge lion lämnar goda

grisar. Det är oklokt alt slakta henne, då hon lämnat endast en kull

grisar, enär dessa första vanligen äro de sämsta.

Suggan bör, som förut påpekats, paras med en fargalt af stora

York-shirerasen. Det är mycket farligt att använda en fargalt, som är i

släkt med suggan, ty svinen äro ytterligt känsliga för inafvel. Bäst är

att flera slå sig tillsammans och bilda en afvelsförening och inköpa en

fargalt från någon af de afvelsstationer, som nu finnas inom de flesta

hushållningssällskapsområden. Detta förtjänar man på.

Vi nämnde nyss, att suggan bör under dräktighetsperioden få vistas

ute i det fria så mycket som möjligt. När hon skall grisa, tages hon

emellertid in några dagar i förväg och föres till en varm, lugn kätte.

Man bör vara påpasslig vid grisningen för att vid behof ingripa, men

man bör ej göra detta i onödan. Vidare bör man tillse, att grisarna få

hvar sin spene, och skulle det vara flera grisar än digifvande spenar,

bör man aflifva de svagaste grisarna, enär det är dålig ekonomi att föda

upp dem på konstlad väg.

När grisarna blifva c:a tre veckor gamla, börja de söka äfven

annan föda. Då bör man i en liten kätte bredvid eller ute på gången

gifva dem hel säd, helst hvete eller korn, i ett tråg och därjämte

oskummad mjölk i ett annat. Af vikt är att tillse, att mjölken ej surnar eller

blir kall. Den bör vara spenvarm. Har man ej mjölk, vinnes nästan

lika godt resultat — mången påstår bättre — genom att gifva dem

kokad välling. När de äro c:a 6 veckor gamla, bör man kunna afvänja

dem, men innan detta sker, skola de vara så vana vid att reda sig själfva,

att afbrottet ej skadar dem.

Vi tillägga, att man bör vara försiktig vid suggans utfodring

under digifningsperioden. Bäst är att använda hafregröpe, hvete- eller

rågkli samt skummjölk. Man bör akta sig, att suggan ej lar något surt

foder. Vidare bör man tillse, att grisar och sugga få rota i jord, aska

eller dylikt.

De unga afvanda grisarna börja efter afvänjningen vegetera på egen

hand. De böra födas kraftigt i början, ty det gäller att få dem i växten.

Sedande nått en vikt af c:a 25—30 kg., kan man så småningom öfvergå

till ett billigt men tillräckligt närande foder. Ungsvinen böra erhålla

kroppsrörelse, så att deras muskulatur och alla organ utvecklas

harmoniskt. Därigenom blifva de mera lättgödda.

När de nått en vikt af c:a 60 kg., börjar gödningen. Rastningen

upphör så småningom, och svinen hållas inomhus, utfodras efterhand

kraftigare och få äta så mycket de kunna. När de nått en vikt af 90—100

kg., äro de färdiga att säljas som slakterisvin. För Norrland fordrar

man däremot större, fetare svin. Där gödas svinen längre, så att

de nå en vikt af 125—150 kg., men erfarenheten ger vid handen, att dessasvin bli dyrare pr kg. lefvande vikt att uppföda än de s. k.

slakterisvinen. Emellertid betalas detta fetare fläsk högre, och därför kan det för

de norrländska bygderna vara skäl att uppföda sådana svin. Där man

uppföder svin för export, få de emellertid icke väga mer än högst 100

kg. lefvande.

Vid hvilken ålder når svinet en vikt af 100 kg.? Detta är naturligtvis

i hög grad växlande. Somliga svinuppfödare behöfva en tid af 9—10

månader, andra endast 5—6 månader. Orsaken härtill är att den ene

fodrar bättre, den andre sämre; den ene har ett lämpligare svinhus än

den andre, hvilken omständighet spelar en stor roll. En del svin äro ju

också mera snabbvuxna än andra. Som regel gäller, att ju fortare man

får svinen färdiga till försäljning desto större blir vinsten.

SVINENS UTFODRING.

Mången landtman tror, att svinen skola uppfödas med endast säd och

skummjölk. Om man går att uppföda svin under denna förutsättning,

kan man säga, att hvarje kg. fläsk blir så dyrt, att uppfödningen svårligen

kan löna sig, äfven om priset på fläsk är mycket högt. I själfva

verket skall man tillse, att svinen uppfödas hufvudsakligen med andra

mera billiga födoämnen och att säd och

skummjölk endast bli nödiga tillskott till det öfriga

fodret.

Hvilka foderämnen skola då utgöra

hufvudmassan af svinets föda? Under vintern

rotfrukter, potatis och hö, under sommaren

grönfoder. Mången skall kanske med förvåning

och ogillande höra, att man bör utfodra

svinen med hö. Så är emellertid fallet, och vi

skola närmare förklara saken.

Af rotfrukter äro fodersockerbetor de allra

bästa. Svinen äta sötsaker med stor

begärlighet och må utmärkt däraf. Vanliga

foderbetor och morötter äro äfven

förträffliga. Alla dessa rotfrukter kunna gifvas i

skuret, okokt tillstånd. Kålroten är utmärkt, rofvan kan äfven

användas, men bägge böra gifvas i kokt form. Potatis är ett ypperligt

svinfoder, men bör alttid kokas. Mången landtman har den åsikten, att

kokt potatis skulle hafva ett mindre fodervärde än potatis i okokt

form. Detta är icke förhållandet. Den kokade potatisen är betydligt

mera lättsmält för svinen.

Af kraftfoderämnen stå korn och majs främst. Majsen bör antingen

kokas hel eller gröpas och kokas för alt blifva tillräckligt lättsmält.

Om man gifver svinen gröpad, okokt majs, finner man osmälta rester

0 Svenska Allmogehem. gj

Bild 25. Rotfruktsskärare.i exkrementerna. Råg och hvete äro utmärkta kraftfoderämnen,

hvete-och rågkli däremot mindre lämpliga. Majskaka är ett bra svinfoder.

Af öfriga foderämnen märkes skummjölk, som är utmärkt, men den

bör ej användas i för stora mängder; 4—5 liter pr dag och svin bör

man ej öfverskrida, om man vill draga full nytta af densamma.

Grönfoder är ett förträffligt svinfoder, men det bör vara spädt. Det

bästa grönfodret för svinen är utan tvifvel blå luzern. Af andra

synnerligen användbara grönfoderämnen märkas grönråg, innan den gått i

ax, råg och luddvicker, späd grönklöfver, vickerhafre, hafre och

pelus-ker, gräs från planer o. d. Allt spädt grönt är användbart för svinen.

Särskildt bör man se till, om luzern ej finnes, att man skördar ett stycke

af den mest klöfverrika vallen till sina svin. Den kan skördas flera

gånger under sommarens lopp.

Så ha vi höet. Bäst för svinen är utan tvifvel det höaffall, som

samlas från löftet, sedan man befriat det från grofva stjälkar o. dyl. Om

detta ej är tillräckligt, skördar man ett stycke klöfver i tidigt stadium

och använder däraf, sedan man skurit klöfvern till en fin hackelse.

Luzernhö är naturligtvis det allra bästa.

Slutligen få vi icke glömma agnarna. Agnar af hafre och hvete äro de

bästa. Korn- och rågagnar äro knappt användbara. Dessutom kan man

använda affall vid tröskningen, ogräsfrön, slösäd och dylikt. Detta foder

bör dock alltid kokas före användningen. I annat fall riskerar man att

ogräsfröet passerar genom svinets matsmältningskanal, kommer i gödseln

och gror ute på åkern.

I hvarje svinstall, det må vara än så litet, har man tre kärl, hvilkas

storlek får rätta sig efter svinens antal. I dessa kärl bereder man fodret

till svinen. Om man använder rotfrukter, hö och agnar under vintern,

lägger man först i ett af kärlen ett tunt lager skurna eller kokade

rotfrukter. Ofvanpå detta ett tunt lager hö, så ett tunt lager agnar, så

återigen ett tunt lager rotfrukter o. s. v., så att man får kärlet fylldt

eller så mycket man behöfver för en dags utfodring. Härtill sätter man

skummjölk eller vassla, som helst bör vara något sur. Det hela bör bli

genomfuktadt, men ej för vått. I brist på mjölk eller vassla tar man

vatten. Ofvanpå kärlet lägger man ett lock, som tilltryckes med något

tungt föremål. Fodret får nu stå och jäsa till tredje dagens morgon, då

man börjar utfodra däraf. Det har under tiden blifvit så varmt, att när

man tager af locket ryker det af kärlet. Svinen äta af detta foder med

stor begärlighet. I hoen strör man på något gröpe, mindre om det är

ungsvin, mera om det är gödsvin eller grisar, och ger dessutom den

skummjölk eller vassla, som ej åtgått för fodrets fuktande.

Andra dagen bereder man foder på samma sätt och likaså den tredje

och följande dagar. Detta sätt att gå till väga är ej vidare arbetsamt och

ger ett alldeles utmärkt resultat. På sommaren använder man för samma

ändamål grönfoder, skuret till hackelse, med eller utan agnar.Sedan nu i största korthet antydts, hvad vi ha att iakttaga för att

få svinskötseln väl ordnad, kunna vi framställa den frågan: huru

många svin kan man med fördel hålla? Detta är beroende af många

omständigheter. Har man skummjölk eller vassla för svinens behof,

brukar man räkna, att man bör ha 2 gödsvin för hvarje ko, möjligen

något mer eller mindre. Detta kan anses ekonomiskt. Emellertid finnes

det i Skånes kargaste bygder småbrukare, som hålla betydligt flera svin

och med god förtjänst.

Men, frågar man, hvar skola vi göra af allt fläsket? Jo, för det första

skola vi fylla det egna behofvet, som nu till dels fylles genom import,

och så skola vi söka få till stånd andelsslakterier, som kunna bereda

fläsket för den utländska marknaden. När vi hunnit dit, skall man finna,

att Sveriges småbrukare kunna bereda sig goda inkomster genom svinen.

Nu äro vi i ett mycket ogynnsamt läge. Vi ha i regel för litet svin för

att kunna exportera något vidare, och skulle produktionen ökas i någon

nämnvärd grad, så sjunka priserna på grund af att vår egen marknad

blir öfverfylld. Den utländska marknaden fordrar dessutom fläsket i sådan

form, att vi ej kunna bereda det så med de metoder vi använda vid

slaktning i hemmet eller i de små primitiva slakterier, som nu existera.

Då svinskötseln är i raskt uppsving, få vi emellertid snart se till att på

ett rationellt sätt ordna afsättningen af dess för jordbrukets ekonomi så

viktiga alster.

Det anses, att man genom förståndig skötsel kan producera 1 kg.

fläsk i helslakt till 55—60 öre. Dit böra vi sträfva, småbrukaren icke

minst. En synnerligen värdefull biprodukt erhålles därjämte, och den

heter — gödsel till våra tegar.

FJÄDERFÄSKÖTSELN.

Under de senare åren har man i åtminstone vissa delar af vårt land

vaknat upp till medvetande om fjäderfäskötselns betydelse. Vi ha länge

importerat stora massor ägg. Nu är det något bättre, men ännu kunna

vi icke tillfredsställa vårt behof af denna för hvarje år mer och mer

värderade vara. Orsaken härtill är, att de mindre jordbrukarne icke

öfverallt lärt sig inse, hur en ekonomisk hönsskötsel skall ordnas.

Skall vår fjäderfäskötsel föras framåt genom ett färre antal större

hönsgårdar eller genom många och små sådana? Stora hönsgårdar ge i regel

dåligt resultat. Däremot blir fjäderfäskötseln alltid lönande, om den

med sakkunskap och intresse bedrifves i mindre skala. Vi måste få

en liten välskött hönsgård vid hvarje småbruk och eget hem inom vårt

land. Endast därigenom kan hönsskötseln nå en sådan utveckling, att

landets behof fylles och ett exportöfverskott skapas. Fjäderfäskötseln

är af den allra största betydelse för alla våra småbruk och deras

ekonomi. Hönan har mer än en gång blifvit dessa hems välgörare.

83Man bör icke ha för många höns. I regel bör man hålla 30—50

st. vid hvarje småbruk och öka mängden endast i det fall, att man är

synnerligen intresserad för saken.

Hvarför ger hönsskötseln mången gång dåligt resultat? Jo, emedan

man har för dåliga hus, för dåliga höns och olämplig utfodring. Härtill

kommer en del andra förhållanden, som vi skola i det följande med

några ord beröra.

HÖNSHUSET.

Hönshuset skall vara tillräckligt rymligt, men ej för stort. En

kvadrat-alns golfyta pr höna är lagom. Det skall vara lagom varmt, torrt och

framför allt ljust. Det skall vidare vara så billigt anordnadt som möjligt.

Hönshuset kan inredas i sammanhang med ladugården eller för sig

själf, men bör aldrig inrymmas i själfva ladugården. Nu är på många

ställen hönshuset inredt i ett mörkt hörn af ladugården. Intet fel kan

vara större. Man må göra hvad man vill, det blir aldrig under

sådana förhållanden någon god ekonomi i hönsskötseln. Anlägges huset

i samband med ladugården, bör man afskilja det med hel vägg för att

ej få det för varmt. Hönsen reda sig utmärkt, äfven om värmen ej

håller sig högre än + 5° i hönshuset.

Torr luft är nödvändig, ty hönan är ömtålig för fukt. Fukt undvikes

genom lämplig ventilation.

Huset skall som sagdt vara ljust. Detta är det allra, allra viktigaste.

Om kor och svin äro ytterligt tacksamma för ljus, så är detta rent af ett

lifsvillkor för hönan. Ett stort fönster — under vintern dubbelfönster

— är nödvändigt. Om sommaren kan fönstret tagas ur och ersättas

med ett sådant af nät.

Hönshuset bör vara skyddadt för råttor, hvarför golfvet lämpligen

kan gjutas af betong, hvari nedlägges finmaskigt stängselnät, som

hindrar dem att tränga igenom.

Alla hönshusets inventarier skola vara lösa, så att de kunna flera

gånger om året uttagas och rengöras. Rengöringen verkställes bäst

genom en öfverstrykning med nysläckt kalk, utrörd med en lämplig mängd

vatten. Icke blott inventarierna utan äfven tak och väggar öfverstrykas

med kalklösning.

För att underlätta rengöringen placerar man några hopslagna bräder,

de s. k. smutsbräderna, c:a 1 meter öfver golfvet i den del af huset, där

hönsen skola tillbringa natten. Smutsbräderna böra hvarje dag beströs

med torfströ, sågspån eller sand. Ofvanför denna plattform placeras

sittstängerna, vanliga kanthyflade ribbor, placerade på låga bockar eller

lagda på väggstöd. Dessa sittstänger böra ej vara för smala, och alla

böra läggas lika högt för att motverka oenighet bland hönsen.

Härtill komma värpredena, som kunna hängas upp på väggarna eller

ställas under smutsbräderna. Vidare diverse tråg eller lådor, hvaraf en

84innehåller snäckskal, en annan träkol, krossade till ungefär en kaffebönas

storlek, en tredje fin sand (vägstoft) eller aska. Dessa lådor kunna äfven

hängas upp på nedre delen af väggen för att öka utrymmet på golfvet.

En lämplig vattenho hör äfven till de nödvändiga inventarierna.

Golfvet bör vara täckt med ett fotstjockt lager torfströ, hackelse, löf eller

dylikt. Detta golfströ bör vara torrt och ligga så löst att hönsen utan

svårighet kunna röra om och sprätta däri.

Utanför hönshuset bör finnas en eller helst flera inhägnade hönsgårdar,

där hönsen kunna vistas under den tid af året, då de kunna göra skada

i trädgården eller å omgifvande åkrar. Denna inhägnad, som bör vara

så stor som möjligt, skall delvis vara gräsbevuxen, och man kan i den

plantera fruktträd och bärbuskar. Kan den delvis besås med säd eller

klöfver, är detta en fördel. En grusad plan bör dock alltid finnas inom

inhägnaden närmast hönshuset. Inhägnaden kan göras af trä eller

ståltrådsnät. Saknas skydd i omgifningen, bör den nedre delen göras af

bräder, ytor eller dylikt, så att hönsen ej för mycket utsättås för

blåsten.

Under vintern bör man om möjligt bereda hönsen ett sprättrum i

ladan, på logen eller å annan lämplig plats, där de, då vädret ej är för

kallt, kunna tumla om af hjärtans lust. Detta sprättrum bör alltid

innehålla något löst golfströ. I annat fall frestas icke hönsen att sprätta och

röra sig, en viktig sak som vi senare skola se.

HÖNSHUSETS INVÅNARE.

Det finnes ett otal hönsraser, och vi skola endast påpeka några af

dem. Gul Orpington är en god hönsras, som lämpar sig för både

köttproduktion och äggläggning. Plymouth Röck är äfven både kött- och

värphöna. Wyandotte är en ganska omtyckt ras. Leghorn äro

uteslutande värphöns och hafva fått en synnerligen stor spridning inom vårt

land.

Äfven om de olika rasernas individer äro hvarandra tämligen lika

till det yttre, kan deras värp förmåga vara ganska olika. Liksom olika

kor mjölka olika mycket, så kunna de olika hönsen lägga ett mycket

olika antal ägg. Det gäller därför att lägga på kycklingar till

värp-stammens förökning och föryngring efter de allra bästa hönsen. I regel

vill man lägga på efter de höns, som rugga tidigast. Dessa äro oftast

också de bästa värparna.

Det gäller således för det första att skaffa sig en god värpstam, och detta

är ju ej så svårt eller kostbart. Det finnes emellertid en annan

omständighet, som ofta är orsaken till hönsskötselns dåliga ekonomiska resultat.

Det är att vi låta hönsen bli för gamla. När en höna lagt ägg i två år, då

är hon i regel färdig att utgallras. Icke desto mindre finnas höns i våra

små hönsgårdar, som kanske äro 5, 6, 7 år gamla. Sådana äldre liönslämna alllid ett mycket litet antal ägg och kunna aldrig betala sig, äfven

om äggen stå i mycket högt pris.

För att hålla reda på hönsens ålder böra de märkas med små

aluminiumringar om benen. Dessa ringar kunna köpas för en mycket

billig penning.

Det är vidare af vikt att de kycklingar, som skola användas till

pålägg, kläckas tillräckligt tidigt, så att de hinna bli så utvecklade till

hösten, att de kunna lämna vinterägg. Det är dessa, som betalas bäst,

och kan man ej få fram sådana, är det svårt att få hönsgårdens debet

och kredit att gå ihop.

Det råder mycket olika meningar om huruvida kläckningen skall ske

med maskin eller genom ligghönor. För den mindre hönsgården torde

ligghönor vara bäst. En ligghöna bör aldrig läggas, utan minst två,

och när äggen legat under hönan en vecka, undersökas de. Ej

befruktade ägg aflägsnas.

Kycklingarna uppfödas under den första tiden medelst torrfodring.

Hvarje hönsuppfödare vet hvad härmed menas, och vet man det ej, bör

man skaffa sig en hönstidning.

Om hönsgården skall gifva det bästa möjliga resultat, bör

äggproduktionen äga rum, när äggen äro dyra. När de äro billigare, kläckas de

däremot till kycklingar, hvilka genom en väl ordnad uppfödning kunna

inbringa ej så litet.

HÖNSENS UTFODRING.

Hönsen skola utfodras på ett sådant sätt, att de få hvad de

behöfva, men ej så starkt, att de bli för feta. Hvarje husmor vet att en

höna, som lägger på hullet och blir fet, slutar upp med att värpa, och

en höna som är mager och utsvulten kan ej värpa i brist på näring.

Här som annorstädes kommer man längst på den gyllene medelvägen.

Vi skola i det följande skildra en vinterdag i hönshuset. Under

sommaren är ju utfodringen något annorlunda, men då kan man lättare

sköta sina höns.

Hönsen äro morgontidiga. Redan i arla morgonstunden börja de röra

på sig. När den, som sköter hönsen, kommer ut till dem så tidigt som

möjligt sedan det börjat dagas, göres först rent. I en mindre korg

uppsamlas den under natten fallna spillningen medelst en liten raka eller

kratta. Därefter ger man första fodret, som bör bestå af hel säd, för

värpande höns helst hafre. Till 50 höns åtgår 2 kg. pr dag. 1/3 häraf

inblandas väl i golfströet, ju djupare, dess bättre. Hönsen få nu arbeta

friskt för att få reda på säden, och denna kroppsrörelse är af den allra

största betydelse för värpningen. Utan kroppsrörelse inga ägg. Vidare

hälles friskt vatten i vattenhon, och på väggarna upphängas några klufna

rotfrukter. Man tillser att i lådan för snäckskal linnes en tillräcklig

86mängd häraf, aff askbadet är i ordning, och att träkol finnes i den

härför afsedda lådan. Skulle golfströet vara fuktigt, får det ombytas-

Vid 10-tiden kommer man åter och ger den andra tredjedelen af säden

på samma sätt som förut beskrifvits. Kl. 1—2 gifves den tredje

tredjedelen. Under båda dessa besök har man sett till, att man har

rotfrukter, vatten o. d. i ordning, och insamlat de ägg som erhållits.

På eftermiddagen, innan hönsen flyga upp, eller t. o. m. vid lampljus

under den mörkaste årstiden, ger man hönsen blötfoder. Detta bör

bestå af olika saker. För det första bör i detsamma ingå en icke

obetydlig del höaffall eller skuren fin klöfver till en mängd af ungefär 3/i kg.

för 50 höns. Denna klöfver bör man förut ha satt i stöp med varmt vatten.

Vidare kan man använda 1—11/2 kg. kokt potatis eller andra rotfrukter.

Dessutom ingå kli och gröpe samt något oljekakor, i så fall helst

jord-nöt- eller linfrökakor. I stället för dessa kraftfoderämnen blir det dock

i regel billigare och bättre att använda 3/i — 1 kg. hönskraftfoder, som

finnes att tillgå i handeln. Ifall hönskraftfoder användes, inblandas

dubbelt så mycket potatis, som ofvan angifvits. Till fodret sättes helst

något skummjölk eller i brist därpå vatten i så stor mängd, att fodret blir

fuktadt, men det får ej vara så vått, att någon större mängd vatten

utpressas, om man tar däraf i handen och kramar det. En liten nypa salt

bör äfven tillsättas. Man lär sig snart att ta till en lagom portion, då

man sett hur mycket hönsen äta upp.

Af detta foder få nu hönsen äta sig riktigt väl mätta. Med fylld kräfva

sitta de sedan natten öfver och smälta maten i lugn och ro till nästa

morgon, då de morgonfriska äro beredda att med lif och lust arbeta

nästa dag o. s. v.

Af det sagda förstå vi, att det skall vara ordning och reda äfven i

hönsens utfodring. Man går ut ifrån att hönsen skola vara i den mest

intensiva rörelse under dagen, ty detta är nödvändigt, om de skola

kunna lägga rikligt med ägg. Denna kroppsrörelse uteblir, om man

proppar dem fulla med mat redan på morgonen. Men en gång på

dygnet böra de känna sig riktigt mätta, och det skall vara på aftonen.

Maten får ej bestå af en stor mängd dyrbart foder, utan af billiga

foderämnen. Kli och gröpe eller hönskraftfoder måste emellertid ingå. Ger

man ej hönskraftfoder, är det synnerligen välgörande att under den

lifligaste värp ningen gifva något animaliskt foder, såsom köttmjöl, krossade

ben eller dylikt.

ÖFRIGA SMÅDJUR.

Vi hade äfven bort yttra några ord om ank-, gås- och kaninskötsel.*

Alla dessa djur äro värda uppmärksamhet och betala sig väl, om de

* Angående kaninskötseln vill förf. hänvisa till en liten nyutkommen bok

»Kaninskötseln» af Thyra Brandelius, pris 60 öre.

87skötas på rätt sätt. Det skulle emellertid föra oss för långt att närmare

beröra dessa binäringar. Men vi vilja mana småbrukarne att skaffa sig

upplysning om både dessa djur och om hönsskötselns alla detaljer. Det

är ett godt tillskott i ekonomiskt hänseende att taga så mycket som

möjligt från smådjuren. Hushållets löpande utgifter kunna i ett mindre

hem täckas genom de inkomster dessa lämna. Här liksom annorstädes

kräfves emellertid kärlek, intresse och nödig sakkunskap för alt erhålla

den inkomst, som bör och kan vinnas.

BISKÖTSEL.

Vi ha i det föregående talat om flera af våra husdjur, nu återstår det

minsta af dem, biet.

Alla våra husdjur kräfva foder för att lämna oss afkastning. Biet

samlar sin föda och mera därtill, utan att vi behöfva tala om någon

kostnad och utan alt det gör ohägn i vanlig mening. Det ger oss ett

närande och nyttigt födoämne nästan

gratis. Mången förstår ej honungens

betydelse. Honung är både ett

närings-och njutningsmedel och därjämte ett

hälsomedel. Den användes vid

förkylningar och är ett utmärkt, mildt

verkande afförande medel. Honung borde

ingen dag saknas på vårt bord, och

endast bien kunna praktiskt taget skaffa

oss den. Vid småbruket hör biet

framför allt hemma.

Mången är rädd för biets gadd. Den

är ej farlig, om man handskas med

djuren med förstånd. Man klagar

öfver smärtan, men den blir mycket litet

kännbar, om man har en flaska

ammoniak till hands och penslar på. Den

som några gånger blifvit bistungen

aktar det ej vidare.

Biens boningar äro dels halmkupor, dels trähus. Dessa senare äro de

enda, som sätta oss i stånd att på ett rationellt sätt bedrifva biskötseln.

Hafva vi trähus, så kunna vi tillgodogöra oss honungen utan att döda

de små djuren. Vi kunna i bihusen sköta djuren på ett rätt sätt, en

sak, som är svårare i en halmkupa.

En förståndig biodlare kan genom att använda bihus leda biskötseln

så som honom bäst synes. Han kan spara arbete och honung genom att

använda konstkakor af vax. Bina tillverka vaxet af honung, icke af det

gula frömjöl de föra hem för att mata ynglet med. Till 1 kg. vax åtgår

88

Bild 26. Bihus.

a bakre flustret, b skatllådor, c täckbräder,

d lösbotten, e afdelningsram, f glasram,

g bakgafvel, h taket (uppfälldt).8 kg. honung, har man funnit. Vaxet är sålunda dyrt i

tillverkningspris. Utan bihus kunna vi ej ingripa på detta sätt.

Märker den förståndige biskötaren, att bien under sommaren vilja

svärma och väderleken ser ut att blifva ruskig, då ger han dem en eller

annan ram mera att bygga på. Han kan på detta sätt bestämma

svärm-ningen eller, om samhället är svagt, helt inhibera den, hvarigenom

samhället blir kraftigare. När sommardraget är öfver, d. v. s. när klöfver

och andra blommor äro utblommade, då kan han — sedan honungen

mognat —■ taga det som önskas af denna och på detta sätt föra i

marknaden eller för eget bruk använda årets finaste honung och bereda

plats för den honung, som samlas under det senare på året kommande

ljungdraget.

Bigården förlägges till en lugn, skyddad, solrik plats. Den bör icke

ligga omedelbart invid en väg, då bien oroas och genera vägfarande.

Icke heller böra de placeras i solgasset invid en vägg, ty då smälter

honungen, och bisamhället lider.

När hösten kommer, packar biskötaren in sitt samhälle, åstadkommer

en lämplig temperatur däri och skyddar det från råttor och andra

fiender.

Under vintern lyssnar han minst en gång i veckan på bien. Hör han

ett stilla brus från dem, då vet han, att de äro i god kondition, men

hör han, att det råder missljud därinne, då vet han, att bien behöfva

vatten, och i ett väl ordnadt bihus möta inga svårigheter att tillföra

sådant. Märker han, att de sakna föda, så matar han dem med

sockerlösning, och kan på så sätt i verkligt rationell mening vårda och sköta

sina djur. Han kan helt enkelt ingripa, när han så finner nödigt.

Det påstås och det med rätta, att knappast några djur äro så

intressanta att sköta som bien och att knappast några djur kunna gifva så

god lön för mödan som dessa. Med detta vilja vi därför endast mana

våra småbrukare och egnahemsbyggare att intressera sig för dessa nyttiga

små varelser och genom dem söka skaffa nya värden till hemmet: en

sund, närande föda, stundom ersättning för både smör, socker och

medicin. Men skall det bli någon vidare inkomst och någon större glädje

af biskötseln, måste vi lägga bort den ytterligt primitiva halmkupan och

så småningom börja använda ramkupan, som vi i det föregående för att

bli förstådda kallat bihus.

Att bilda biodlareföreningar är ett utmärkt sätt att få in mera

rationella metoder i fråga om biens skötsel. I många län finnas hos

hushållningssällskapen anställda länsbiskötare, som lämna råd och upplysning i

hithörande frågor. Lån till anskaffande af mönsterbestånd utlämnas också

af vissa hushållningssällskap räntefritt.

89III. EKONOMI OCH RÄKENSKAPER.

SMÅBRUKETS EKONOMI.

Vi ha i det föregående sysselsatt oss med frågor, som uteslutande höra

hemma under rubriken jordbruk och husdjursskötsel. Vi skola nu med

några ord beröra den tredje sidan af småbrukarens verksamhet,

nämligen skötseln af ekonomien. Äfven om denna fråga i flera hänseenden

förut berörts, återstår dock en och annan punkt, som icke bör här

uteslutas.

Vi ha kraftigt framhållit, att småbrukets inkomster måste byggas på

produktion af foderväxter i första hand och på en i så hög grad som

möjligt utvecklad husdjursskötsel. Vi ha äfven understrukit betydelsen

af goda djur och en väl ordnad utfodring. En sak ha vi emellertid ej

berört, och den heter

SMÅBRUKETS DRAGARE.

Vid hvarje än så liten torfva kräfves dragkraft, och denna kan

anskaffas på olika sätt. Dragarne kunna vara legda, och man kan använda

sig af kor, oxar eller hästar.

Den legda dragkraften är ganska vanlig vid mycket små jordbruk, där

endast en eller två kor hållas. Den har den fördelen, att man icke

behöfver föda någon häst

utan kan använda allt

foder till de öfriga

djuren. Men dels kostar

den penningar, dels har

man icke alltid tillfälle

att få dragare just då

man behöfver dem,

utan får vänta till sista

laget, och då får man

skynda på så mycket

ined arbetet, att det

ofta blir utfördt på ett

mindre tillfredsställande

sätt. Där man har lätt

att till rimligt pris få dragare vid lämplig tid, kan man dock

rekommendera legning.

Småbrukaren föredrager emellertid som oftast att själf hålla sig med

dragare, men vanligen bli kostnaderna för stora. Huru ofta ser man

ej småbruk med en häst och en ko, en häst och två kor eller till och

90

Bild 27. Småbrukare plöjande med sina kor.med två hästar och två kor. Om man har så dyr dragkraft, då är det

fara för att det skall gå illa.

Är arealen liten och grödan klen, blir det hästen, som tar den

hufvudsakliga mängden af fodret och därtill det bästa; kon får ta resten och

lämna den mjölk hon kan. Hästen får hö och hafre, under det kon

får nöja sig med hö och halm. Hästen lägger gödseln på vägarna, så

att tegarna, som årligen beröfvas näring, få endast en ringa del åter. Ett

sådant jordbruk har mycket svårt att komma framåt. Om hästen

användes till legda körslor och på detta sätt hjälper till att skaffa

penningar i småbrukarhemmet, då kan det vara någon idé, men det är ej

ofta så är förhållandet, åtminstone icke i södra och mellersta Sverige.

Och om hästen ej användes för extra förtjänst, blir det ännu sämre, ty

den producerande delen af djurantalet blir för liten.

Vi måste på de mindre småbruken undvika att hålla häst och i stället

använda korna som dragare. Där man har en ko, en häst och ett

ungdjur, kan man hafva tre kor. Dessa tre kor kunna, om småbrukaren

hufvudsakligen sysslar med sitt jordbruk, användas som dragare. Två

duktiga kor draga bättre än en häst, om denne ej är mycket stor.

I vissa bygder är det vanligt att köra med kor, och det väcker intet

som helst uppseende. På andra håll blir man utskrattad såsom i hög

grad löjlig, om man vågar spänna korna för en plog eller en vagn.

Skrattet gör i och för sig inte mycket ondt, men det värsta är, att de äro

mycket få, som våga trotsa det. Den allmänna meningen är den

ledstjärna, efter hvilken man ställer kursen. Men det är ingenting att skratta

åt, utan tvärtom något helt naturligt, att den mindre brukarens torfva

icke kan föda särskilda dragare. Dessutom vill jag påminna om, att alla

verkliga föregångsmän i början blifvit utskrattade. Det är ofta ett tecken

på en duktig karl, att han blir utskrattad, nu såväl som förr. I regel ha

alla föregångsmän den första tiden blifvit förlöjligade.

Korna äro utmärkta som dragare och arbeta villigt. Man bör alltid

söka skaffa ett par goda selar till dem, ty de arbeta bättre med sådana

än med ok. Vidare får man komma ihåg, att korna ej böra arbeta

bela dagen, utan två à tre timmar på förmiddagen och lika mycket

på eftermiddagen. Om man ger dem ett extra tillskott af kraftfoder,

mjölka de lika bra som förut. Det är i själfva verket en så billig

dragkraft, att man icke kan skaffa någon billigare. Alla småbrukare, som

ej kunna hålla 4 kor jämte häst, borde hålla sig med endast kor och

använda dem som dragare. Till tyngre plöjningar kan man stundom

få använda legda hästar.

När man når upp till en areal af 10—15 tunnland odlad jord, vill

man i allmänhet hålla sig med liäst. Då är arealen så stor, att det är

svårare att reda sig med korna. Att det går har man dock sett

exempel på. Och det kan ifrågasättas, om det icke i hvart fall vore bättre att

hålla sig med ett par stutar eller oxar på ett sådant ställe. Om man köperunga sådana eller själf lägger på, vet man att dessa icke minska i värde

som hästen, utan öka i värde tills de blifvit fullvuxna. I södra Sverige

har jag sett småbrukare, som hvarje år inköpt ett par unga oxar,

användt dem till arbete och nästa vår sålt dem för 75—100 kr. högre pris

än vid inköpet och sedan på nytt inköpt ett par yngre och billigare.

På detta sätt har dragkraften blifvit mycket billig. Särskildt bör detta

vara något alt tänka på för dem som börja med små tillgångar.

Hästen torde emellertid fortfarande som hittills bli den dragare, som

användes i största utsträckningen. Vi ha icke i det föregående talat

något om skötseln af detta husdjur, och skola därför nämna något

därom i detta sammanhang.

När man använder häst, bör man söka hålla sig med en god sådan.

Synnerligen fördelaktigt är, om man håller sig med ett sto och tager

pålägg efter detta, dels för eget behof, dels för att en och annan gång

kunna sälja en unghäst.

Hästen bör skötas och utfodras på ett ändamålsenligt sätt. Man bör väl

tillvarataga gödseln, både den fasta och flytande, hvilket sker bäst genom

att cementera och använda torfströ. Vidare bör man söka hålla rent

omkring djuret. På många ställen försummar man att dagligen göra

rent i häststallet, och detta förorsakar vantrefnad.

Man bör se till, att spiltan i häststallet är tillräckligt bred, så att

hästen kan räta ut benen när han ligger. Spiltbredden bör vara något

större än hästens mankhöjd. Att man dagligen bör väl rykta sin häst,

behöfver ej påpekas.

Hästens utfodring bör ordnas så billigt som möjligt, men han skall

alltid vara i godt hull. Tyvärr äro magra hästar i många bygder så

vanliga. Under sommaren kan småbrukaren utfodra hästen

hufvudsakligen med grönfoder eller låta honom gå på bete och endast vid

strängare körslor använda hafre. Skulle grönfodret vara spädt liksom betet,

bör man gifva något hö därjämte.

På vintern äro rotfrukterna synnerligen användbara, och bäst äro

morötterna. Skulle sådana saknas, kan man mycket väl använda andra

rotfrukter, t. o. m. bortfelder, om hästen ej nekar att förtära dem,

hvilket någon gång kan hända. Kan man gifva 15 kg. rotfrukter och 1—2

kg. hafre, beroende på det arbete hästen har att utföra, samt därjämte

1—2 foder hö och god hackelse, blir detta en synnerligen lämplig

utfodring.

På hofvens skötsel beror hästens arbetsduglighet. Man bör alltid tillse,,

att hästen icke blott är skodd, utan att han äfven är väl skodd. I många

bygder är det mycket illa ordnadt i den vägen. Det är namnlösa

lidanden vi tillfogat hästen, vår vän och välgörare, genom att slconingen

blifvit försummad eller illa utförd.

Intet af våra husdjur lefver i så intim beröring med husbonden som

hästen. Det är också ganska vanligt, att husbondens nyckfulla ellerdåliga lynne får gå ut öfver detta för behandlingen så känsliga djur.

Hur mången gång får man ej se det stackars djuret bundet utanför

krogen, medan husbonden eller körsvennen förnöter tiden därinne. Huru

ofta står man icke och snackar och låter tiden förflyta, medan hästen

står bunden, varm och svettig, utan så mycket som ett täcke till skydd.

Kommer så husbonden eller körsvennen rusig ut, blir det hästen, som

under hemfärden får bära spritens följder. Det är i sanning en skam

att samhället skall tolerera en sådan behandling af hästen, som mången

gång kommer honom till del.

Var rädd om hästen, vårda och sköt honom med mildhet. Lägg icke

mera på lasset än han orkar draga och använd ej piskan i onödan!

HVAR BÖRA VI SPARA OCH ICKE SPARA?

Ett gammalt ordspråk säger, att en sparad slant är lika god som en

förtjänad. Så är nog mycket ofta fallet. Men det kan också vara så, att

man har skäl att vända på ordspråket och säga, att en sparad slant

stundom kan betraktas som en förlorad. Det gäller att spara på ett rått

sått.

Småbrukarens utgifter kunna uppdelas i följande grupper:

1. Lefnadsomkostnader.

2. Skatter, räntor och arrenden.

3. Inköp af kraftfoder, konstgödsel och utsäde.

4. Inköp af redskap och maskiner.

5. Inköp af djur.

6. Byggnader och deras underhåll.

Om vi se på dessa utgifter ocli fråga livar vi böra spara och icke

spara, så skola vi säkerligen få många olikartade svar.

På lefnadsomkostnaderna kunna vi icke spara, säger någon. Det är

sant, vi måste lefva, och om vi undanhålla oss kraftig ocli närande föda,

då minskas vår arbetsförmåga, och håglöshet och modlöshet smyga sig

öfver oss. Men det är ej alltid detsamma att lefva billigt och att lefva

dåligt. Hur småbrukarfamiljen lefver är för det mesta beroende på

småbrukarens hustru och hennes förmåga att laga god och närande föda,

till större delen af det egna jordbrukets alster. Hustruns förmåga att

odla grönsaker och frukt och tillreda dessa i hushållet, men framför allt

att lära familjens medlemmar äta dessa i hög grad hälsosamma saker,

spelar en stor roll. I många hem är hustrun okunnig, och man lefver

dyrt och dåligt på till stor del inköpta födoämnen.

Af stor betydelse är också klädfrågan. Hustruns förmåga att väfva

och sy, att se till öfverallt, att laga och lappa, betyder mycket. Om

utgifterna för att skaffa mat till familjen i hög grad stegrats, så ha de

i ännu högre grad ökats, när det gäller att skaffa kläder. Här finnes

93mycket att tänka på. Jag vill för ingen del påstå, alt småbrukarhemmet

skall vara ett hem med öfverdrifven enkelhet i mat, dryck och kläder,

men alldeles obestridligt är, att af tvenne lika godt lefvande och lika

väl klädda familjer kan den ena utge dubbelt så mycket som den andra.

Det skulle vidare vara välbetänkt, om småhemmen mera kritiskt

tänkte på hvad en hel del skräpsaker ha att betyda. I många hem

finnes en massa granna, pråliga fabriksalster, vanligen af utländskt

ursprung, som i inköp kosta icke så litet, och på väggarna granna

färglagda oljetryckstaflor, föreställande utländska härskare m. m. Det är

bedröfligt att dylik grannlåt skall intaga hedersplatsen i våra

småbrukar-hem. Det finnes däremot så mycket, som vi själfva kunde tillverka

att pryda hemmet med, och det är i hvarje fall ej svårt att skaffa

prydnadssaker vida mera gedigna och af svenskt ursprung, som kunde intaga

den utländska fabriksgrannlåtens plats.

Skatter och räntor samt i vissa fall arrenden äro penningar, som under

alla förhållanden måste ut med förmånsrätt.

De mest omtvistade utgifterna torde vara de, som gå under rubriken

inköp af kraftfoder, konstgödsel och utsäde. Här finnes den största

benägenheten att spara. Vi ha i det föregående yttrat oss härom och

vilja nu endast tillägga, att det är mycket oklokt att spara mer än alldeles

nödigt, när det gäller dessa inköp. Många småbrukare skulle stå sig vida

bättre, om de med förstånd och urskillning inköpte hvad som

behöfves. Jag vill härmed icke hafva sagt, att man alltid kan göra hvad

man vill. Man får ju se till att debet och kredit gå ihop, och

förhål-landena kunna vara sådana, att det kan vara klokare att vänta med

vissa inköp, men hvad jag här velat framhålla är det okloka i en

konsekvent sparsamhet i fråga om dessa förnödenheter.

Om inköp af redskap, maskiner och djur ha vi likaledes talat redan

i det föregående, och vi skola ytterligare återkomma därtill i det följande.

Här vilja vi endast anmärka, att den småbrukare, som har mycket ondt

om penningar, som arbetar under de allra första hårda åren, bör vara

försiktig när det gäller att köpa djur och redskap. Det han är

nödsakad att köpa, det skall han köpa, men han får ej öfveranstränga sin

ekonomi i början med för stora och dyrbara inköp. Detta hindrar icke,

att väl beräknade förvärf af redskap och djur kunna blifva mycket

lönande i framtiden, då småbrukaren samlat ett litet rörelsekapital till stöd.

Kapitlet om byggnaderna och deras underhåll bör mer än något

annat äga vårt intresse i detta sammanhang. Vi se rundt omkring oss,

hur man bygger, den ene dyrare och mera opraktiskt än den andre,

högst få så som det borde byggas. Icke så sällan ser man dyrbara hus

resa sig på ganska små hemman, hus som kosta stora summor,

hvilka bundna i egendomen icke ge någon som helst afkastning.

Landtmannen, småbrukaren skall bygga så billigt och ändamålsenligt som

möjligt. Ju mindre byggnadskapitalet är, dess lättare har en egendom att

94gifva en god afkastning. Allting har naturligtvis en gräns. Man måste hafva

nödiga byggnader, om ett lönande jordbruk skall kunna bedrifvas. Men vi

skola taga oss i akt för öfverdrifterna.

När man bygger, skall man bygga praktiskt och ändamålsenligt på

alla sätt. En sund och välordnad bostad är af stor betydelse för familjens

trefnad och hälsa. Af ännu större direkt ekonomisk betydelse äro väl inredda

ekonomibyggnader. Att ladugården ligger nära till lada och rotfruktrum

är viktigt. Att alla djur äro samlade i närheten af hvarandra, men

på ett sådant sätt, att de icke i något afseende medföra otrefnad för

hvarandra, är också af stor betydelse.

En sak, som spelar en stor roll i ekonomiskt hänseende, är den direkta

vård och tillsyn vi ägna våra byggnader. Huru ofta ser man ej illa

skötta tak, dörrar på lösa gångjärn, en lösbruten ribba eller dylikt.

Skadan kunde botas på en mycket kort stund och utan några vidare

kostnader, men om man förbiser den, så kan den senare vålla stora utgifter.

Det är med byggnaderna som med en väg. En liten fördjupning

i vägen fylles med en enda skyffel grus eller makadam, om det sker i

tid. Dröjer man däremot, kan det åtgå ett helt lass eller mera, utan att

felet blir bättre afhjälpt.

En angelägenhet af vikt i fråga om byggnadsvården är målningen af

byggnaderna. Huru ofta ser man ej välbyggda hus, som få stå och ruttna

ned under ett fåtal år, endast därför att man ej öfverstrukit dem med

någon färg, t. ex. den billiga och präktiga rödfärgen. Hemmet verkar

så tröstlöst grått i grått, att man skall vara bra utan sinne för det

vackra och trefliga, för att kunna trifvas under sådana förhållanden. Vi

se dock ej i detta sammanhang saken endast ur denna synpunkt, utan

hufvudsakligen från den ekonomiska sidan. Vårda byggnaderna! Håll

dem väl öfverstrukna med en lämplig färg, och de bli prydliga, men

framför allt mera hållbara!

EKONOMISKA OCH ANDRA FÖRENINGAR.

Ett af de mest utmärkande dragen i det moderna jordbruket, i detta

sammanhang småbruket, är det behof af samarbete, som under de senare

åren gjort sig gällande. Sammanslutningar ha bildats med de mest

olika syften. De ekonomiska föreningar, som ådragit sig största

uppmärksamheten, äro utan tvifvel inköpsföreningarna.

I samma mån jordbruket begynt att skötas mer och mer intensivt, har

en hel del nya förnödenheter kommit till användning såsom

foderämnen, konstgödselämnen m. fi. Allteftersom behofven uppstått, ha också

affärsmännen skyndat att erbjuda sin förmedling, att skaffa de

efterfrågade varorna.

Emellertid ha de varor, som utbjudas, ett mycket olika värde.

Konstgödselämnen af olika procenthalt hafva förekommit, och då småbrukaren

95sett mera på priset än på varans kvalitet, har i den konkurrens, som

uppstått, mindrevärdiga varor ofta funnit väg till småbrukaren till ett pris,

som han trott vara billigt, men som i själfva verket varit mycket högt.

Ja, det har förekommit att både svenska men framför allt utländska

firmor med den största energi utbjudit varor, som i alla afseenden kunnat

betecknas som humbug.

På samma sätt har det varit med foderämnena. När behofvet vaknat,

ha mellanhänderna alltid stått tillreds att fylla det, ja man har till och

med sökt väcka behofvet. Mången gång har priset blifvit för högt och

hvad som varit ännu värre, man har utbjudit varor, som varit i hög

grad underhaltiga eller till och med skadliga för djuren. Med

frövaror och utsäde har det varit om möjligt ännu sämre. Man kan säga,

att mången småbrukare blifvit bjuden stenar i stället för bröd och

därtill mot höga priser.

Om väntadt resultat af det köpta uteblifvit och småbrukaren kommit

underfund med att lian blifvit lurad, har följden ofta blifvit den, att han

fattat misstro till alla nyheter och sjunkit tillbaka i samma likgiltighet som

förut. Så har det gått på många ställen. På andra lia de ledsamma

erfarenheterna verkat på annat sätt. Både de, som haft att arbeta för

jordbrukets framåtskridande, och jordbrukarne själfva ha vaknat till insikt

om att något borde göras, och genom deras samverkan har den moderna

föreningsrörelsen på detta område skapats.

Inom vårt land finnas enskilda mindre inköpsföreningar, som arbeta

själfständigt, men de blifva alltmer tunnsådda. Genom energiskt arbete

landet rundt ha skapats mindre lokalföreningar, som sedan

sammanslu-tit sig läns- eller landskapsvis till större centralföreningar, och dessa större

centralorganisationer ha sedermera förenat sig till ett hela landet

omfattande riksförbund, som genom ett planmässigt arbete gjort myckel

godt. Om småbrukaren vill, behöfver han nu ej bli bedragen. Han

kan sluta sig till de organisationer, som finnas och därigenom vinna

det skydd han behöfver.

Den stora fördelen ligger däri, att man vet att man får en god vara.

Man har garanti härför, men om man skulle misstro garantiens värde

kan man genom anafys skaffa sig visshet och erhålla den prisrabatt, som

är skälig. Säkerheten är sålunda den största möjliga. Det är helt

naturligt, att äfven priset, särskildt för den mindre förbrukaren, blir

afsevärdt billigare om han köper i föreningen än om han köper af enskilda

affärsmän. Emellertid har sammanslutningen verkat äfven i den

riktning, att en allmän priskontroll uppkommit. Häraf åter har följt, att

priserna ibland icke äro så mycket billigare i föreningarna än i de

enskilda affärerna, men man får komma ihåg, att om föreningarna icke

funnits, hade man haft helt andra priser. I bygder, där föreningar

saknas, äro priserna oftast högre.

96Man skulle möjligen kunna få den uppfattningen, att vi anse alla

affärsmän vara ohederliga. Detta är icke alls fallet. De flesta äro

säkerligen hederliga personer, som söka göra sitt bästa. Men i den ohejdade

konkurrensen och med en kundkrets, som ser på priset och ej på varan,

ligger det nära till hands att skaffa så billiga saker som möjligt. Endast

en och annan kan betraktas som medvetet ohederlig, och tyvärr har

man ej i vår lagstiftning något medel att hålla efter sådana personer.

Det är detta som nödvändiggjort den föreningsrörelse, som nu blomstrar,

och som småbrukaren har alla skäl att skänka sitt stöd.

Utom dessa föreningar finnes ett flertal andra, som i olika

hänseenden spela en stor roll i småbrukets ekonomi. Vi kunna först nämna

andelsmejerierna, som i närvarande stund äro spridda öfver hela vårt

land. Dessa andelsmejerier äro i stort sedt villkoret för en rationell

mjölkhushållning och hafva särskildt i södra Sverige varit en viktig

häf-stång för skapande af en ordnad afsättning. Vi skulle icke hafva stått

på den ståndpunkt vi nu stå med vår landthushållning, om vi saknat dem.

I skogsbygderna har en annan mejeriform uppstått, som lofvar

mycket för dessa glesare bebyggda orter af vårt land. Det är

andelsgrådd-mejerier. Till dessa levereras grädde i stället för mjölk. Dessa mejerier

hafva en stor uppgift att fylla, och vi kunna endast allvarligt önska,

att småbrukarne landet rundt måtte göra sitt bästa för att få

andels-mejerifrågan löst.

För afsättning af våra fjäderfäprodukter arbeta

åggförsåljningsförening-arna. Genom dessa föreningar har man kunnat få en ordnad försäljning

af äggen till högsta möjliga pris. Förut var man hänvisad till

okontrollerade privata uppköpare. Dessa föreningar äro enkla och billiga att

organisera och drifva. Hvarje småbrukare bör vara med i en sådan förening.

Hittills är icke mycket gjordt för afsättningen af svinskötselns alster,

men det ena andelsslakteriet efter det andra kommer dock till stånd.

Mycket kunde vara att säga om behofvet af dylika slakterier, men vi vilja

endast uppmana hvarje småbrukare att, när i hans trakt frågan om ett

sådant kommer på tal, skänka saken sitt stöd. Vi kunna i sanning icke

göra för mycket för att underlätta afsättningen af landtbrukets

produkter. Om man kan sälja hvad man har till goda priser, utan att behöfva

spilla tid på resor och dylikt och utan att behöfva stå på torgen och

mångla ut sina varor, är detta en stor styrka för jordbruket, icke minst

för småbruket, hvars utöfvare sannerligen icke ha tid att offra minst

en af veckans sex arbetsdagar för att sälja hvad som produceras.

I fråga om försäljnings föreningarna skola vi ytterligare endast nämna,

att det börjat mer och mer talas om behofvet af

spannmålslagerhusför-eningar, afsedda att omsätta spannmålsproduktionens alster, och att

frö-odlareföreningar på ett och annat ställe börjat organiseras.

Andra föreningar kunna betecknas såsom produktionsföreningar. Dit

höra först och främst kontrollföreningarna för ladugård och svinstall. Vi

7 Svenska Allmogehem. qyha redan i det föregående talat om dem: de äro bland de nyttigaste och

mest inkomstbringande föreningar, man gärna kan vara med om. I

samband med dem kunna vi nämna afvelsfö rening ar, som afse att anskaffa

en eller flera tjurar af god beskaffenhet. Hvarje småbrukare bör vara

medlem i en dylik förening. Bland sammanslutningar på

husdjursskötselns område märkas vidare hingstföreningar, svinafvelsföreningar och

föreningar för får- och getskötsel. Alla dessa föreningar ha till uppgift att

anskaffa handjur, delvis äfven hondjur af bästa beskaffenhet. Särskildt

är behofvet af svinafvelsföreningar vardt att understryka.

En för vårt land säregen form af produktionsföreningar är de s. k.

andelstorfströföreningarna. Dessa afse att fylla det behof af torfströ, som

glädjande nog för hvarje år blir allt större. Har man själf en

torfströ-mosse, där man icke försummar att taga upp torfströ, så behöfver man

naturligtvis ej vara med; men har man den ringaste farhåga för att icke

hinna med eller drar man sig för besväret, då bör man ovillkorligen

gå med i någon af dessa sammanslutningar, som nu finnas litet

hvarstädes i landet, ty genom dem har det lyckats att nedbringa priset på

torfströ i mycket hög grad.

Vi få vidare icke glömma en för småbruket speciell föreningsform,

nämligen redskapsföreningarna. Dessa afse att anskaffa redskap för

medlem-marnes räkning, såsom radsåningsmaskiner, ring- eller cambridgevältar,

slåtter- och skördemaskiner, hästräfsor, hästhackor, tröskverk,

stenkros-sar m. m. Dylika föreningar äro af stor betydelse, ty endast genom dem

blir småbrukaren satt i stånd att anskaffa de arbetsbesparande redskap

och maskiner, hvilka för lionom spela en lika stor roll som för det större

jordbruket.

Utom dessa nu nämnda föreningar finnas andra, som småbrukaren

äfven bör skänka sin uppmärksamhet. Så egnahemsföreningarna, som

ha till ändamål att arbeta för egnahemsfrågans lösning, att underlätta

anskaffandet af jord för egna hem och åstadkomma den inbördes hjälp,

som är nödvändig för dem, som sträfva efter det egna hemmet.

Slutligen kunna vi erinra om föreningar med uteslutande ideella syften.

Småbrukareföreningarna ha till ändamål att arbeta för spridande af

kunskaper bland småbrukarne och att höja intresset för småbruket och dess

binäringar. Andra föreningar med liknande syften äro landtbruksklubbar

och föreläsningsföreningar, folkhögskoleföreningar m. fl.

Listan har blifvit lång, och man kan vara frestad att fråga, om vi

verkligen ha behof af alla dessa och ännu flera föreningar, som finnas

eller planeras. Det måste emellertid fasthållas, att trots obestridliga

skuggsidor föreningsväsendet dock är en modern form för samarbete med

en makt, som småbrukaren icke får förbise, om han vill komma framåt

i sin näring. Vi behöfva hvarandras stöd i kampen för tillvaron.

Genom att hjälpas åt stärka vi kamratkänslan; genom förenade

ansträngningar kunna vi befordra vår hembygds utveckling och sålunda äfven

98medverka till att göra vårt land stort och mäktigt. Men vi få icke

låta föreningsverksamheten tjäna egoistiska syften. Vi ha ännu mycket

ogjordt i föreningsväg, och hela vår sträfvan med alla dessa föreningar

går ut på att göra vårt yrke lönande, hvarigenom vi draga nya

krafter till torfvan, skapa välstånd i de många hemmen och ett rikt och

välbärgadt land, ett land där ingen lider nöd, utan enhvar har sitt

dagliga bröd. Jag är frestad att instämma med Heidenstams Ingefrid, som

med tanke på sitt folk utbrister: »Ni män som bo där i skogarne,

gårdsmän och ödemarksmän! Så länge ni lita till egen kraft, går det er bäst.»

Föreningsverksamheten är till just med det målet för ögat, att

landtmannen, småbrukaren skall gå fram i egen kraft, arbeta på att bygga landet,

utan att ständigt ropa efter hjälp från det allmänna.

RÄKENSKAPER.

Det är mycket ovanligt, att småbrukaren för räkenskaper. Tack vare

småbrukspremieringen ha emellertid sådana börjat föras här och där i

bygderna, mången gång motvilligt och först sedan alla möjliga sätt för

öfvertalning måst användas. Vi kunna säga, att resultatet af dessa

räkenskaper är öfverraskande godt.

Landtmannen har en benägenhet att underskatta sitt yrkes

möjligheter, som ingen annan yrkesutöfvare, och på samma gång en

benägenhet att klaga, som är lika farlig. Han säger med den största

öfvertygelse, att jordbruket bär sig öfver hufvud taget icke, ladugårdsskötsel

är ett nödvändigt ondt, svinskötseln är förlustbringande och

hönsskötseln ruinerande. Det där har man hört far och mor säga, och det

fortskaffa!" man med den största plikttrohet till sina egna telningar, med det

resultat att dessa tack vare de goda kommunikationer, som numera

finnas, lämna torfvan eller fosterlandet för att gå ovissa öden till mötes i yrken,

där man klagar mindre men knappast har det bättre än inom jordbruket.

I småbrukspremieringsräkenskaperna finner man däremot oftast, att

jordbruket alls icke är så dåligt. Det ger kläder, föda, husrum, utskylder och

stundom en icke så liten slant öfver. Detta verkar i första hand

öfverraskande. Då man förr gick och tittade endast i den tomma plånboken,

tyckte man det var ett dåligt resultat, men då man i räkenskaperna

finner, att man har flere och bättre djur vid årets slut än vid årets

början, att man har ett större värde på egendomen genom gjorda

förbättringar, då får man en annan syn på saken.

Skulle det ha gått dåligt med någon viss gren af hushållningen, t. ex.

ladugårds- eller svinskötseln, då har man anledning att göra sina

reflexioner hvarför det gått så, om man tilläfventyrs själf bär skulden. Börjar

man så tänka efter och fundera, kan man komma missförhållanden på

spåren, som man kan rätta så småningom och nå ett bättre resultat. Vi

skola från en småbrukare anföra några siffror för att visa, hur hans in-

99komster gält framåt, och hur han genom att föra räkenskaper ifrån att

ha varit modlös blifvit en modig man med förtroende till sitt yrke.

Inkomsterna voro under de tre sista åren följande:

1905 1906 1907

Ladugården........................... 887,87 kr. 929,36 kr. 1,560,38 kr.

Svinen.................................... 531,02 » 1,198,02 » 890,2 6 »

Hönsen ................................ 273,94 » 538,66 » 510,00 »

Diverse ................................. 221,7 2 » 143,51 »_126,21 »

Kronor 1,914,55 2,809,55 3,086,85

Detta jordbruk bestod af 12 tunnland ganska karg och stenig jord.

Vi kunna icke nog högt skatta räkenskapsföringen vid ett än så litet

jordbruk. Den är helt enkelt lika nödvändig som rodret på fartyget.

Det är af vikt, att vi icke göra räkenskaperna mer invecklade än de

behöfva bli. Småbrukaren har icke tid att vara en bokhållare, som sitter

på sitt kontor. Han får söka att så enkelt som möjligt sköta

räkenskaperna på de lediga stunder, som stå honom till buds.

Mången småbrukare har sagt: »Jag kan nog sköta spett och spade,

men se sköta pennan, det är jag dålig till.» Det bekymret har

emellertid visat sig öfverkoinligt. Där far är dåligt skrifkunnig kan alltid ett

af barnen sköta pennan. Skönskrifning kommer det ej an på, utan att

det blir så, att man själf förstår det.

Bokföringen kan påbörjas den 14 mars eller vid någon annan tid

under året. Det första man gör är att skrifva upp hvad man äger:

hemmanets värde, antalet djur och deras värde, värdet och mängden af säd,

spannmål, rotfrukter m. m., yttre ocli inre inventarier. Till detta lägger

man de kontanta penningar man har vid räkenskapsårets början. Vid

årets slut gör man en liknande förteckning öfver sina tillgångar,

därvid man ökar värdet af egendom och inventarier med kostnaden för

nedlagda förbättringar och gjorda inköp. Mindre reparationer af

byggnader och redskap medräknas ej. Skillnaden mellan värdet vid årets

början och vid dess slut utgör den förtjänst man gjort eller den förlust

man lidit under året. Vid årets början lägger man till eventuella

fordringar och drager ifrån befintliga skulder. Vid årets slut gör man

naturligtvis på samma sätt.

Under årets lopp skrifver man upp hvad man skördar af olika slag,

såsom hö, rotfrukter, potatis, olika slag af säd, frövaror och dylikt.

Vidare skrifver man upp sina inkomster och utgifter. För hvart ocli

ett af djurslagen antecknas inkomster ocli utgifter. Vid årets slut drar

man inkomsterna från utgifterna, då man får vinsten eller

nettobehållningen, eller om utgifterna äro större än inkomsterna, förlusten.

Man bör slutligen alltid anteckna hvad man köper på kredit ocli hvad

man betalar ut för skulder, komma ihåg att begära kvitto på det man

betalar och äfven gömma kvittona. Många småbrukare såväl som

100

k

andra jordbrukare äro försumliga härmed och få därför också ofta så

intrasslade mellanliafvanden med de affärsmän de ha att göra med, att

de hvarken veta ut eller in. Man bör alltid hafva en liten anteckningsbok

och en blyerts till hands för att kunna skrifva upp inkomster och utgifter,

hvad man säljer och köper och hvad man sår och skördar. En gång i

månaden skrifver man upp i räkenskapsboken från den lilla anteckningsboken.

Då hushållet har en hel del utgifter, är det bäst att hustrun eller något

af barnen skrifver upp dessa, hvarefter de vid månadens slut införas i

boken i en summa.

Vi skola i det följande visa huru räkenskaperna skola föras.

RÄKENSKAPERNAS UPPSTÄLLNING.

Arets räkenskaper börja med en förteckning öfver hvad man äger

och slutas vid räkenskapsårets utgång på samma sätt. Uppställningen

kan göras som följer:

vid årets början;

Fastighetens värde........ kr. 5,000 —

Kontant i kassan............ » 50 40

1 häst ........................... 350 —

4 kor à 150 kr............. » 600 —

2 kvigor à 100 och 50 kr. » 150 —

1 svin ........................... » 120 —

2 får.............................. » 40 —

25 höns ........................ » 25 —

Spannmål enligt särskild

förteckning ............... T> 58: 50

Kraftfoder ..................... » 25: 80

Rotfrukter och potatis... » 225 —

Yttre inventarier............ » 560 —

Möbler, husgeråd och

kläder........................ 900 —

Fordringar.................... » 380: 55

Summa kr. 8,485: 25

TILLGANGAR:

vid årets slut:

Fastighetens värde......... kr. 5,000: —

Kontant i kassan........................» 85: 70

1 häst ............................................» 340: -

5 kor à 150 kr..........................» 750: —

2 ungdjur à 100 och 25 kr. » 125: —

6 svin ......................................................» 150: —

2 får............................................................» 10: -

30 höns ................................................» 30: —

Spannmål enligt särskild

förteckning ..............................» 178: —

Kraftfoder ..........................................» 50: 10

Rotfrukter och potatis... » 375: —

Yttre inventarier........................» 725: —

Möbler, husgeråd och

kläder................................................» 900: —

Fordringar........................................» 350: 75

Summa kr. 9,099: 55

SKULDER:

Egnahemslånet 4,000: — Egnahemslånet 3,952: —

Sparbankslån ... 435: — Sparbankslån ... 350: —

Andra skulder 45: 90 jir 4,480: 90 Andra skulder 25:20 ]{r 4;327: 20

Nettobehållning vid årets Nettobehållning vid årets

början........................ kr. 4,004:35 slut ........................... kr. 4,772:35

Årets nettovinst utgör sålunda kr. 768: —.

Man kan naturligtvis specificera sina ägodelar ännu mer än vi i

ofvanstående exempel visat.

Vid införandet af årets inkomster och utgifter kan man gå tillväga

på olika sätt. Vi skola här nedan påpeka ett sätt, som har den fördelen,

101att det är lätt att använda och ger det minsta möjliga arbete. Huru

dessa räkenskaper föras framgår i öfrigt af uppställningen. På samma

sätt som där visats fortsättes vidare hela året ut. De olika posterna af

inkomster och utgifter införas i sina resp. kolumner, och vid

nedsumme-ringen af dessa finner man, hvilka inkomsterna och utgifterna varit för de

olika afdelningarna: Ladugård, Svin, Höns m. m. I summakoliimnen

införas alla posterna, detta för att hafva kontroll på kassan. Då man drager

utgiftssidans slutsumma från inkomstsidan, så visar skillnaden det belopp,

som skall finnas i kassan. Om införingen är rätt gjord, skola de resp.

kolumnernas slutsummor sammanlagda blifva lika med summakolumnens.

INKOMSTER.

Månad och 1 dag 1 [-Ladugården Svinen Hönsen-] {+Ladu- går- den Svi- nen Hön- sen+} Försåld säd och potatis m. m. Försålda

träd-gårds-produk-ter Diverse inkomster Summa kronor

Jan. 10 530 kg. mjölk à 7 öre 37 10 37 10

25 1 gödsvin .............. — — 54 80 — — — — — — — — 54 80

31 Agg 18.5 kg. à 1.20... — — — — 22 20 — — — —- — — 22 20

j Febr. 10 620 kg. mjölk à 6.8 öre 42 16 42 16

13 1 kalf .................... 10 — 10 —

20 5 hl. potatis ............ — — — — — — 15 — — — — — 15 —

28 Ägg 22.5 kg. à 1.—... — — — — 22 50 — — — — — — 22 50

Mars 10 680 kg. mjölk à 6.7 öre 45 56 45 56

18 1 gödsvin.................. — — 52 45 — — — — — — — — 52 45

31 Agg 25.8 kg. à 84 öre — — — — 21 67 — — — — — — 21 67

April 10 940 kg. mjölk à 6.5 öre 61 10 61 10

15 10 hl. potatis............ — — — — — — 35 — — — — — 35 —

o. s. v.

UTGIFTER.

Månad och dag [-Kraftfoder-] {+Kraft- foder+} m. ra. till

ladugården Kraftfoder m. m. till

svinen Hönsen Konstgödsel och kalk [-Inventarier Byggnader Hushållet Diverse utgifter-] {+In- venta- rier Bygg- nader Hus- hållet Di- verse ut- gifter+} Summa kronor

Jan. 6 100 kg. jordnöt,

100 kg. solros,

50 kg. bomulls-

frökakor ...... 34 60 34 60

100 kg. majs... — — 13 50 — — — — — — — — — — — — 13 50

Hönskraftfoder — — — — 11 — — — — — — — — — — — 11 —

31 Hushållet......... — — — — — — — — — — — — 25 90 — — 25 90j

Febr. 11 Smidesräkning 19 40 — — — — — — 19 40

20 Möbler............ — — — — — — — — 28 50 — — — — — — 28 50

28 Foderkakor ... 33 40 33 40

Mars 15 Kläder ............ 35 10 35 10

0. s. v.

102IV. NÅGRA SMÅBRUK I SVERIGES OLIKA BYGDER.

Att småbruket numera raskt utvecklas och att det föder sin man

öfverallt där det skötes rationellt, det bevisas bäst af det årligen ökade

antal välskötta småbruk, som af premieringsnämderna landet rundt

belönas med pris. Vi skola nu till slut i största korthet beskrifva några

sådana jordbruk från olika delar af Sverige. Vi börja med ett småbruk,

som tillhör Ola Nilsson, Örrum, Löderup.

Bild 28. Från ett skånskt småbruk.

Den lilla egendomen omfattar l3/4 hektar eller 31/2 tunnland jord af god

beskaffenhet. Då ägaren arbetar hos andra, sköter han jordbruket på lediga

stunder. Växtföljden är 7-årig och af följande utseende: 1 råg; 2 foderbetor; 3

blandsäd; 4 och 5 vall; 6 baljväxter och foderbetor; 7 grönfoder. En del

af rågen hugges till

grönfoder, och

därefter tages en ny

grönfodergröda

bestående af

vicker-hafre. Ett mindre

stycke är besådtmed

blå lucern.

Den

skördaderot-fruktmängden har

år från år ökats,

och i samma mån

har jordbrukets

afkastning stegrats.

Då i början endast

en ko kunde

födas å egendomen,

finnas numera 3 kor. Bild 29. Ola Nilssons gård, Löderup.

103Den förut tillräckligt stora ladugården har under senaste året fått utvidgas

liksom svinstallet. Djurantalet är numera 3—4 nötkreatur, 7 svin och 35 höns.

Stallarne äro inredda med cement, hvarjämte cementeradt gödselhus blifvit

byggdt och en urinbrunn anlagd. Dessutom användes en del torfströ.

Förda räkenskaper visa tör ett af de senaste åren en behållning af c:a 750

kr., hvartill kommer ett förökadt inventarievärde. Familjen har dessutom från

egendomen erhållit ägg och slaktfjäderfä, potatis, brödsäd, grönsaker och

skummjölk m. m., och sist men icke minst har den haft bostad hyresfritt. Ën icke

obetydlig sparpenning kan årligen läggas till sidan, oaktadt 8 personer dagligen

finnas i hushållet.

Vi ha velat anföra detta exempel på inkomsterna från ett litet

jordbruk, drifvet vid sidan om det egentliga arbetet. En arbetares aflöning

Bild 30. Elof Anderssons gård Fältenborg.

på låt oss säga 4 kronor om dagen står sig ej vid sidan häraf. —

Egendomen är belönad med l:a pris vid premieringen af mindre jordbruk.

Men vi kunna säga, att skötseln är icke mera intensiv än att hvarje

mindre jordbrukare skulle kunna åstadkomma den.

Vi skola nu beskrifva ett annat välskött skånskt småbruk, tillhörigt

Elof Andersson, Fältenborg. Åkerarealen är 10 hektar. Åkerjorden

består af dels uppodlad ljungmark af stenig beskaffenhet, dels några

tunnland mera sidländt jord.

Andersson och hans broder delade för några år sedan fädernehemmet i

två lika stora delar och ha sedan skött sina ägolotter med den framgång, att de

nu hvar för sig föda elt icke så obetydligt större antal nötkreatur än fadern

på den odelade egendomen, och detta trots att han på sin tid var en mycket

duglig jordbrukare.

Hvad är orsaken till detta jordbruks synnerligen höga ståndpunkt? A. har

för det första nedlagt ganska stor möda på att få jorden dikad med

täckdiken. Vidare har han under flera år sökt bearbeta jorden till allt större djup,

och där plog, årder eller alfluckrare vägrat att gå på djupet, har han med

104spett och spade djupgräft en del af sin jord med ett så godt resultat, att man

med förvåning kan fråga sig, huru en så mager och karg jord lcan gifva cn

gröda så storartad som denna ger.

Hemligheten häraf ligger nog icke endast i dikning och jordens bearbetning

utan äfven i den ändamålsenliga gödselvården. För 4—5 år sedan

cementerades samtliga stallar, sålunda icke blott ladugården utan äfven häst- och

svinstall jämte gödselstaden, och ett utmärkt gödselhus uppfördes. Härtill

kommer att en stor mängd hemmaproduceradt torfströ användes. Andersson har

redan hunnit så långt, att han årligen gödslar större delen af åkerarealen.

Anmärkas bör, att alla anordningar för gödselns tillvaratagande, gödselhuset

inberäknadt, kostade c:a 400 kr., utom eget arbete, och A. förmenar att

kostnaden härför genom ökade skördar betalades på 2 år.

Om vi tillägga att A. är en duktig rotfruktsodlare, och att grönfoder aldrig

saknas under

sommarhalfåret, så inse vi att

han äfven vetat att draga

nytta af jord och gödsel.

Förra året skördades 35

parlass åkerhö, 10,500 kg.

säd, 150 hl. potatis och

50,000 kg. rotfrukter utom

grönfoder.

På detta småbruk

födes för närvarande 2

hästar, 7 kor, 9 ungkreatur,

24 gödsvin, 2 grissuggor,

2 får och 50 höns. A.

är medlem af en

nybildad kontrollförening. Han

har allt sedan år 1902,

då han tillträdde

egendomen, fört räkenskaper. Sista årets inkomstsumma slutar för detta lilla

jordbruk på öfver 3,000 kr.

När man ser det lilla med l:a pris premierade småbruket (äfven brodern

är l:e pristagare), önskar man ovillkorligen, att alla småbruk skulle vara lika

välskötta. Frodig gröda på karg jord, präktiga välskötta djur, välvårdade

byggnader, ordning, trefnad och snygghet både inom och utom hus och

framförallt ett lefvande intresse hos småbrukaren själf och hans familj — det är

väl det bästa man kan önska småbrukets utöfvare.

I Sventorps socken, Skaraborgs län, ligger småbruket Nya Haga, som

intager en framstående plats bland välskötta småbruk inom detta län.

Den lilla gården är belägen 7 km. från Sköfde stad. Ägaren, J. A.

Fors-lund, har med största ihärdighet och genom ett kraftfullt, väl planlagdt arbete

så ansenligt förbättrat den, att den nu med skäl kan anses såsom ett mönster

för jordbruk i trakten.

Arealen i sin helhet utgör 2,5 har, alltsammans åker. Jorden består af lera

på lerbotten, af naturen hvit och hård och fattig på växtnäring, en

sannskyldig »Kåkindslera», som man brukar säga i orten, men den har genom

Forslunds förbättringsarbeten så omdanats, att dess ursprungliga sämre egenskaper

ej göra sig märkbara, utan frambringar den nu de rikaste skördar af alla

de vanliga kulturväxterna.

105

Bild 31. Hur man kör med tjuren på Fältenborg.Af grundförbättringsarbeten må nämnas, att så godt som hela arealen är

täckdikad, dels med sten-, dels med rördiken, tillsammans upptagande en längd

af inemot 2,500 m. — Då jorden af naturen är fattig på kalk, har sådan i

riklig mängd måst tillföras, och kalkhalten underhålles genom årlig kalkning.

Gödselns värde för den af naturen mullfattiga jorden har Forslund lärt sig

inse, och han har väl ordnat tillvaratagandet och skötseln af den naturliga

spillningen.

Korna användas till dragare och har F. för ändamålet förfärdigat

lämpliga och utmärkta redskap. För de allra tyngsta körslorna leges någon gång.

Korna, 3 st. jämte 1 ungdjur, samtliga af framstående beskaffenhet, fodras

allt efter mjölkning med hö, rofvor och kraftfoder. Medelmjölkningen utgör

omkring 3,000 kg, pr ko och år.

Bild 32. Småbruket Nya Haga.

På gården hållas upp till 75 höns, som skötas rationellt och med intresse.

Åbyggnaderna å Nya Haga befinna sig i synnerligen godt skick, väl hållna

och bekväma.

Lägges härtill en synnerligen vacker och välskött trädgård, där de allra flesta

träden (omkring 70 st. fruktträd) likasom alla de många bärbuskarna blifvit af

Forslund själf planterade, så torde man kunna göra sig en föreställning om

det lilla ställets utseende och skötsel liksom om den flit och energi, som af

Forslund nedlagts på dess försättande i ett mönstergillt skick.

Här följer en beskrifning å ett småbruk på det karga Dal, Ödebyn,

Hökedalen, tillhörigt J. Ståhl.

Stället har förut varit soldattorp, och nuvarande ägaren har tjänat soldat

för det från år 1873 till dess han köpte det 1904. Totalarealen är 4,8 hektar,

däraf 4 hektar åker, hufvudsakligen mer eller mindre mullblandad sandjord.

F. n. födas 3 kor, 2 kvigor, 2 kalfvar, 4 svin och 17 höns. Af utförda

grundförbättringar märkas täckdikning med stendiken samt påkörning af dyjord.

Af konstgödsel köpes årligen 400 kg. kainit och 200 kg. thomasfosfat. Mjölken

skummas med handseparator, och smör säljes. Kraftfoder köpes för omkr.

100 kr. årligen. Grissugga hålles för försäljning af smågrisar, hvarjämte svin

106uppfödas något utöfver husbehof. Hönsgård är nyligen anlagd, och är

afsik-ten att öka antalet höns. Byggnaderna äro ganska goda. Ladugården är

cementerad. Gödselhus med botten och väggar af cement byggdes år 1907 med

understöd af premielån. Gödselns skötsel är synnerligen god med torfströ af

egen tillverkning. Trädgårdsanläggningar äro under senare åren utförda.

Ståhl erhöll vid småbrukspremieringen år 1906 tredje pris och 125 kr. i

premielån samt år 1908 andra pris.

Bland välskötta mindre jordbruk i Värmlands län intager Erik Erssons

i Risselås hemman ett framstående rum.

Hemmanet, som af ägaren innehafts sedan 1890, har en odlad areal af 5.2 5

hektar i ett enda skifte, med lagom lutning mot söder, Nedre och större

delen af skiftet utgöres af djup, fullständigt afdikad myr, hvarå påförts

kalkrik lerskifferjord, hvaraf finnes riklig tillgång öfverst på skiftet invid ett högt

kalkberg.

Brukningsplan med ordnadt växelbruk är fullständigt genomförd med

vallbrott efter treårig grässkörd.

Häfden mycket god.

Spillningens tillvaratagande sker genom torfströ, som användes i riklig mängd;

gödseln förvaras i öfverbyggd gödselstad. Den naturliga gödseln användes

mest för rotfrukter och å träda för råg. Vallarna öfvergödslas hvarje vår

med 150 kg. kali och superfosfat pr tunnland. Åbyggnader i godt stånd för

hemmanets behof. Fullt tidsenliga väl underhållna åkerbruksredskap.

I afseende å ladugårdsskötseln visade mjölkningsjournalerna ett resultat af

2,106 kg. mjölk i medeltal pr ko för 1904; första halfåret 1905 ett något bättre

resultat. 2 hästar, 6 kor, 15 får, 2 getter utfodras på gården.

Svinskötsel endast för eget behof.

Trädgårdsskötsel idkas för hemmets behof, och ger den nätta anläggningen

med sina bärbuskar och prydnadsväxter åt hemmet en fläkt af prydnad och

glädtighet — som en sådan anläggning, där den finnes, alltid gör.

Räkenskaperna öfver jordbruket visade att, sedan alla omkostnader, löner,

skatter m. m. fråndragits, en jämförelsevis vacker nettovinst uppstått.

Särskildt är att anteckna, att nästan allt arbete vid gården utförts af

makarna ensamma med tillhjälp af en piga. Piglön och betalning för allt lejdt

arbete under 1904 uppgick till endast 314 kronor 25 öre, och ändå hade under

året utförts grundförbättringar, täckdikning etc. till ett värde af 400 kronor.

I Alunda socken, Uppsala län, ligger ett litet ställe, som heter

Norr-haget. Det äges af J. A. Melin och skötes af honom på ett sådant sätt,

att det måste sägas vara ett verkligt mönsterbruk.

Då Melin 1901 köpte egendomen, som kostade 2,000 kr., hade han och hustrun

tillsammans 1,000 kr. i sparade medel. Vid köpet måste Melin sålunda sätta

sig i skuld, hvilken något ökades genom gårdens ombyggnad, ty byggnaderna

voro förfallna. Utom eget arbete hafva uthusen gått till omkring 1,200 kr. och

stugan till 1,000 kr. Till cementering af ladugårdsgolfvet och gödselstaden samt

anläggande af urinbrunn har ett premielån på 150 kr. erhållits af

hushållningssällskapet.

För att få ekonomien att gå ihop måste Melin, som förut varit

kvarnarbetare, under de 3 första åren arbeta i en kvarn och tillgripa en del af nätterna

för skötseln af egendomen.

Genom det myckna arbete, som nedlagts, har jorden, som förut varit

nästan en ödemark, förvandlats till bördiga fält och ett litet trefligt och välbär-

107gadt hem uppstått, som blifvit så kärt för ägaren och hans hustru, att de ej

vilja sälja egendomen äfven för ganska stora pengar.

Åkerarealen utgjorde, då Melin öfvertog egendomen, 8 1Ji tnld dåligt skött

och grundt bearbetad sandjord. Under årens lopp har Melin uppodlat 1 tnld,

så alt arealen nu utgör 10 tnld åker. Men Melin har icke endast utvidgat den

bearbetade jordens areal, utan äfven genom en djupare plöjning och brukning

ökat matjordens djup och genom större tillförsel af kreatursgödsel betydligt

höjt jordens växtkraft och bördighet. Då egendomen tillträddes var dikningen

mycket försummad, ja, det fanns knappt ett enda dike. En bland de första

förbättringar, som Melin företog sig, var att ordentligt afdika jorden och återstår

ej synnerligen mycket, förrän jorden är färdigdikad.

Sedan också numera bearbetningen af jorden utföres allt mera omsorgsfullt,

hafva skördarna ökats, så att allt större antal kreatur kunnat födas,

hvarigenom äfven tillgången på gödsel blifvit större. Till jordens brukning

användes en häst, och finnes en stor och kraftig sådan på gården. Vid plöjning

användes emellertid alltid två hästar, hvaraf den ene lånas af en granne.

Någon bestämd växtföljd finnes ej genomförd, utan begagnas fritt bruk. Den

areal, som användes till rotfrukter, har år från år ökats i samma mån

tillgången på naturlig gödsel blifvit större. Melin är känd på sin ort som en

styf rotfruktsodlare och tar större skördar af rotfrukter än någon annan.

Utom den naturliga gödseln användas 37 % kalisalt, superfosfat och

chilisalpeter, det sistnämnda till rotfrukter och svag höstsädesbrodd. Gödselvatten

användes till rotfrukter och vallar.

Ladugårdsbesättningen består af 5 kor och 2 kalfvar. Någon uppfödning

af djur förekommer ej, utan de utmönstrade djuren ersättas genom inköp.

Som förut nämnts fodras djuren inne hela året. Om vintern erhålla de alla

hö, halm och torkadt grönfoder till ungefär samma mängd, men kraftfodret,

som består af kakor och gröpe, gifves i förhållande till mjölkafkastningen.

Saftigt foder erhålla djuren så godt som hela

året. Om vintern gifves rotfrukter och om

sommaren grönfoder, hvaraf först på våren

gifves grönråg, sedan grönklöfver från vallarna

och sist vickerhafre till dess

rotfruktsutfodringen åter kan börja.

Medelmjölkningen uppgår till 2,500 liter.

Då ej mejeri finnes i trakten, separeras

mjölken på handseparator, och af grädden kärnas

smör, som säljes på torget i Uppsala.

Skummjölken gifves åt kalfvar och svin.

Smågrisar köpas som sedan uppfödas ochs

gödas. Svinen slaktas då de väga mellan 80—

100 kg., och fläsket säljes i Uppsala.

På gården underhållas ett tjugutal höns. En.

stor del af äggen användes i hushållet.

Tillvaratagandet af den naturliga spillningem

är mönstergillt. Gödselrännorna i ladugården

och svinhuset stå medelst en underjordisk

ledning af Höganäsrör i förbindelse med en

cementerad urinbehållare, som rymmer 7,000 liter.

Gödselstadsbotten är äfven lagd med cement.

Gödseln upplägges omsorgsfullt i smärre

afdelningar och tillpackas väl.

108

Bild 32. Första-årsvallen hos

Johan Boström i Gammelstan.Meningen är att i vår anlägga trädgård efter länsträdgårdsmästarens plan,

hvarigenom ställets utseende helt visst kommer att väsentligt höjas och äfven

inkomst erhålles.

Detta jordbruk har blifvit premieradt trenne gånger. Första gången 1904,

då det erhöll 3:dje pris, andra gången 1905 med 2:dra pris och slutligen 1907

med l:sta pris.

Skötseln af denna gård är ej annorlunda, än hvad som skulle kunna

åstadkommas på hvilken liten egendom som helst i trakten. Den är ett småbruk,

som blifvit ett mönsterbruk genom ägarens duktiga, mål- och medelmedvetna

arbete paradt med god beräkning och god kunskap i jordbruksyrket jämte en

orubblig tro på framgång.

Slutligen meddela vi här en beskrifning på ett framstående småbruk i

Norrbotten.

I byn Gammelstan i Neder-Luleå socken, c:a en mil utanför staden Luleå,

finnes en småbrukare, som vid jordbrukspremieringen år 1905 tilldelades första

pris och som lyckats i praktiken bevisa, att det intensiva jordbruket kan

blifva ekonomiskt äfven i vårt lands nordligaste delar. Den mannens namn

är Johan Boström. Han brukar i nämnda by en jordafsöndring, som han

inköpte 1897 och hvars hela areal endast utgöres af 5 hektar åker. På denna

areal föder Boström en kreatursbesättning, motsvarande 10 fullvuxna nöt, och

vissa år har han ändå haft en del foder till öfvers.

Någon skog finnes ej till afsöndringen, och Boströms jordbruk blir

därigenom af så mycket större intresse, som det visar, att en jordbrukare, som väl

sköter sin jord, under gynnsamma omständigheter kan t. o. m. i Norrbotten

reda sig endast af jordens afkastning, utan stöd af skogen. I detta fall måste

hans jordbruk dock betraktas såsom ett undantag, då tillräcklig skogstillgång

åtminstone i de allra flesta fall måste betraktas såsom en oundgänglig

förutsättning tör ett jordbruk i öfre Norrland.

Jordmånen utgöres af mullrik lerjord, som

Boström vetat att uppbringa i synnerligen hög

växtkraft.

Växtföljden är egentligen endast en

förbättring af en i Norrbotten allmänt använd

vall-föryngringsmetod, i det att efter vicker-hafre,

rofvor och korn följer sju års linda, som

insås med 13 kg. frö pr hektar af en

gräs-fröblandning, bestående af 1/3 timotej, 1/3

rödklöfver och 1/3 alsikeklöfver. I vallen ingår

redan från början något af ortens vanliga

gräs. Säkerligen skulle resultatet af denna

växtföljd icke blifva så godt, om ej en rofgröda

inskötes emellan de båda sädesgrödorna. Tack

vare den grundliga bearbetning, som Boström

ger sin jord, då den ligger öppen, lyckas han

att få jorden tillräckligt djupt bearbetad för

rofvorna. Och tack vare rofvorna och den

mönstergilla skötsel, som ägnas roflandet, blir

vallen synnerligen jämn, vacker och ogräsfri,

hvilket i dessa trakter är en ganska ovanlig

företeelse, livad första-årsvallarna beträffar. Detta

jämte den goda växtkraft, i hvilken jorden

befinner sig, torde också vara orsaken till att en

109

Bild 33. Sjunde-årsvallen hos

Johan Boström.så liten frömängd som 13 kg. pr hektar dock ger en så tät och jämn vall.

Så småningom utträngas klöfvern och timotejen af ortens vanliga ängsgräs,

och redan i tredje årets vall äro de senare öfvervägande. Vidstående

fotografier visa utseendet år 1906 dels af en första-årsvall och dels af en

sjunde-årsvall.

Jordens bearbetning är synnerligen omsorgsfull och grundlig. Den är

af-dikad till 3 à 4 fots djup.

Gödseln tillvaratages mycket omsorgsfullt. Gödselrummets golf är af cement.

Dikestorf och »röta> användes i riklig mängd till inströ i gödseln. Urinen

pumpas upp på gödselhögen.

Äfven något konstgödsel användes för att komplettera den naturliga

spill-ningen och sätta jorden i riktigt god växtkraft.

ß3rggnaderna äro samtliga i synnerligen godt skick. Boningshuset bär en

ovanlig prägel af hemtrefnad; och hvad ladugården beträffar, så påminner den

genom sin renlighet och prydlighet om de holländska ladugårdarna.

Mjölkafkastningen var 1905 omkring 14,000 liter, hvaraf 11,800 försåldes till

ett pris af 12—14 öre pr liter.

En liten väl hållen trädgårdstäppa bidrar till att höja gårdens trefnad.

Om också mycket återstår, innan Boströms jordbruk kan betecknas såsom

ett verkligt mönsterjordbruk på landthusliållningens alla områden, så utgör

det i alla fall ett talande bevis för, att ett småbruk, som skötes med

sakkunskap och omtanke och som tar tillbörlig hänsyn såväl till de lokala

förhållandena som till den nyare landtbruksvetenskapens anvisningar, kan gifva sin

ägare en god utkomst äfven så långt norrut som i Norrbottens län.

En ko per tunnlandet är ett önskemål för vår småbruksdrift, som tydligen

kan uppställas för hela vårt land. Det målet kan vinnas ej blott i Skåne.

Boström har visat, att det kan nås äfven i Norrbotten.

* * *

Till alla de småbrukare, som läsa denna framställning, vill jag till

sist rikta en varm maning att icke blott läsa utan äfven i den mån det

för hvar och en är möjligt tillämpa något af det lästa. Man kan ej

utföra allt på en gång, men vi ha tiden för oss. Det allra viktigaste är

att vi börja, och sedan taga vi det ena steget efter det andra. Börja

med att taga gödseln tillvara och odla rotfrukter, sedan kommer mycket

annat af sig själf!

Hvad afse vi att vinna? Jo, bättre inkomster för oss själfva, större

glädje af vårt arbete, större förtroende för jordbruket hos våra barn, som

vi på detta sätt lära älska jordbruket och fosterlandet. Det är på

jordbrukets utveckling vårt fosterlands framtid beror!

V. Ekerot.

110SMÅTRÄDGÅRDAR OCH FRUKTODLING.

RÄDGÅRDENS betydelse är så omfattande, att en om än

så anspråkslös sådan borde finnas vid hvarje hem, där

förhållandena på något sätt medgifva dess anläggande. En

välvårdad trädgård skänker trefnad och ordning, hälsa och

inkomster. Trefnad och ordning, ty intet bidrager mera därtill

än en plantering, som omsorgsfullt skötes och ansas. Hälsa,

ty träd och buskar äro som luftens lungor och göra denna ren och

hälsosam att inandas — hälsa i sunda och närande födoämnen, erhållna

af trädgårdens skördade frukter och grönsaker. Inkomster genom de

produkter, som kunna försäljas, och icke minst därigenom att man

i egen täppa får skörda en mångfald i hushållet nyttiga alster. Den

husmoder, som en gång till sitt förfogande fått trädgårdens frukter, bär och

grönsaker, skulle nog, när dessa uteblefve, om ej förr, lära sig inse, att

sådana göra kosthållet rikare, mer omväxlande och välsmakande och

framför allt billigare. Många, ja kanske de flesta, betrakta frukt och

grönsaker såsom blott rikemansmat — vi skola söka komma därhän,

att enhvar inser, att deras användning blir ekonomisk äfven i mindre

bemedlades kosthåll. De ofta så kännbara utgifterna för specerier hos

handlanden kunna härigenom i väsentlig mån nedbringas. Och

välståndet i ett hem ökas ej blott därigenom att man tar in penningar för sina

produkter och sitt arbete, utan äfven genom att minska utgifterna.

Jord för hem och för trädgård finnes rikligen inom vårt land, ej blott

för dess nuvarande bebyggare utan för ett vida större antal — det är

blott den med okuflig vilja, omtanke och idoghet förenade kärleken till

»egen torfva», som ännu så ofta saknas. Äfven om dennas förvärfvande

för mången kan vara förenad med svårigheter, äro dessa dock ingalunda

oöfvervinneliga. Hemmets trädgård kan ej på en gång göras i ordning,

särskildt där tillgångarna äro begränsade. Men småningom, genom träget

arbete och utnyttjande af de lediga stunderna och genom fortgående

anskaffning af nya plantor, skall den dock nå allt större fulländning och gifva

allt rikare lön för nedlagd möda och kostnad. För flertalet leder ingen

bred kungsväg hän till det egna hemmet med dess vårdade trädgård, i de

flesta fall förer dock en stig dit fram — nämligen arbetets och omtankens.

111

TGRUNDLINJER FÖR ANLÄGGNING AF

SMÅTRÄDGÅRDAR.

Läge och jordmån. I de flesta fall torde för en liten trädgård vid ett

allmogehem icke kunna väljas det för en sådan i hvarje hänseende

lämpligaste läget, emedan den i regel måste anordnas omkring bostaden för

att ge trefnad åt hemmet och för att den skall kunna bekvämt vårdas

och öfvervakas. Där obebyggda lägenheter tagas i bruk, bör platsen

för bostaden väljas äfven med hänsyn till dess lämplighet för en

trädgård. I öfriga fall är man hänvisad att af för handen varande

omständigheter göra det bästa möjliga. Äfven å jämförelsevis ogynnsamma

lägen äro möjligheterna att nå ett godt resultat ingalunda små. Exempel

ur verkligheten ha visat, huru karga enbevuxna bergbackar eller

skärgårdens kala klippor o. dyl. ytterst ogynnsamma platser genom sina

egares osparda möda och tillvaratagande af småstunderna förvandlats

till ögat fägnande och nyttiga trädgårdar. Ocli dock är det endast i

undantagsfall sådana ogynnsamma lägen behöfva ifrågakomma.

Ej heller vårt lands nordligare delar sakna möjligheter för en efter

förhållandena lämpad trädgårdsodling. Långt uppe i Norrlands floddalar

lämna bärbuskar och köksväxter goda skördar. Där inga fruktträd

kunna odlas, bör man ändå för trefnadens skull plantera några af de

förnöjsammare och härdigare växter, som visat sig kunna fortkomma

under rådande förhållanden.

Har man tillfälle att för trädgården välja ett varmt och skyddadt läge

med djup och god jordmån, innebär detta naturligtvis stora företräden —

jordartens beskaffenhet i öfrigt, om ler- eller sandmylla, är af

underordnad betydelse. I motsatt fall får man genom lämplig jordförbättring

såsom djupkultivering, påförande af mullbildande ämnen och gödsel,

afdikning, där så behöfves, samt anbringande af skyddsplanteringar och

val af härdiga, förnöjsamma växter söka vinna bästa möjliga resultat

för att efter hand som jordmån och öfriga villkor för växternas trefnad

förbättras kunna upptaga allt flera kulturer.

Arbetsplan. Allt arbete vinner pä att bedrifvas planmässigt; vid

anläggningen af småträdgårdar är det också nödvändigt att arbeta efter en

på förhand uppgjord plan för undvikande af missgrepp och däraf

följande ändringar med förlust af både tid och arbete. Förhållandena

medgifva sällan småbrukare eller likställda att på en gång ordna och

plantera hela det för trädgård afsedda området, utan måste detta ske

småningom. Men under sådana förhållanden inses lätt nödvändigheten af

planmässigt arbete, för att man ej skall bli nödsakad ändra om, hvad som

redan en gång blifvit iordningställd!För en småbrukares trädgård torde en areal af 1/4—hektar vara

fullt tillräcklig; för bostadslägenheter får man ofta nöja sig med ännu

mindre. Vid bestämmande af storleken tages hänsyn till platsens

lämplighet för trädgårdsskötsel — huruvida läget är gynnsamt och jordmånen

tjänlig för odling af inkomstbringande växter —; man öfverväger, huru

\ åj METER

Bild 1. Plan af trådgård vid arbetarehem i Småland.

a stamfruktträd; b dvärgfruktträd; c bärbuskar; d brunkörsbär; e köksväxter; f rabarber;

g prydnadsträd och buskar; h syrénberså; i blomrabatter; k blomgrupper; l hagtornshäck;

m prydnadsväxter; n fleråriga blomsterväxter; o lönn eller lind; p bigarrå; q plommonträd;

r granar; s bin. — Trädgården är belägen å en södersluttning och odlas däri en del grönsaker

till afsalu.

stor trädgård man har tid att ägna nödig vård samt tar med i räkningen,

om stad eller större samhälle finnes i närheten, där afsättning kan vinnas

för de produkter, som ej åtgå till hushållet. För fruktodling är det dock

8 Svenska Allmogehem. 1 1 Qaf mindre betydelse, att läget är centralt, blott det i öfrigt är lämpligt;

frukt kan nämligen säljas och transporteras äfven till aflägsna

trakter, då den genom sin hållbarhet ej är beroende af omedelbar

försäljning, såsom fallet är med en stor del köksväxter. Dessa äro dessutom

rätt tunga och besvärliga att transportera, hvadan det endast i

undantagsfall blir lönande att vid småbruk odla dem till försäljning, inen

förtjäna de däremot den vidsträcktaste användning i eget hushåll.

Vidare gör man klart för sig, hur stor del af trädgården som skall

upptagas af nyttighetsväxter, fruktträd, bärbuskar och köksväxter, och

hvilket utrymme man vill upplåta åt blommor och prydnadsväxter.

Som allmän regel gäller, att i södra och mellersta Sverige fruktträd

och bärbuskar böra tillmätas största utrymmet, medan de öfriga

odlingarna rättas efter behof, afsättningsmöjligheter och tillgångar. I vårt

lands nordligare delar, där fruktodling är mera vansklig, måste denna

träda tillbaka, under det bärbuskar och köksväxter skänkas ökad

uppmärksamhet och karaktären af trädgård och inbjudande lummighet kring

bostaden åstadkommes med oömma prydnadsträd och buskar.

Vid planens uppgörande mäter man upp området och gör däröfver en

enkel kartskiss, som endast behöfver upptaga yttergränserna och

byggnadernas läge samt de träd och buskar, som möjligen finnas och

förtjäna bibehållas. På denna karta utprickas sedan platserna för respektive

träd och buskar och vägarnas gränslinjer, hvarjämte områdena för

köksväxter och blommor (där dessa erhålla särskilda områden) tydligt angifvas.

Att uppställa några detaljerade och i hvarje fall tillämpliga regler

för småträdgårdarnas planläggning är gifvetvis omöjligt, men vilja vi,

utöfver nyss angifna råd om odlingarnas fördelning, söka angifva några

grundläggande synpunkter.

Trädgården bör göras enkel, prydlig och nyttig. Enkel, emedan en sådan

blir billigare i anläggning och kräfver mindre arbete för underhåll och

vård- Många, ja kanske de flesta småbrukare och lägenhetsägare ha ej

mycken tid att disponera för trädgårdens skötsel — en vidlyftig och

invecklad plantering skulle för att hållas prydlig ofta fordra mer arbete

än som kan ägnas den, hvaraf följden blefve en vanvårdad trädgård och

förfeladt resultat. Men trädgården skall hållas vårdad och i god kultur,

eljest blir den icke vare sig till nytta eller prydnad. Hellre några få

träd och buskar med tillräckligt utrymme och god skötsel än många

hopträngda och illa vårdade.

Vägarna göras få men breda och bekväma; öfverflödiga sådana bli

dyra att underhålla och inkräkta på utrymmet. De göras så breda,

att ett par personer i bredd kunna obehindradt passera — sålunda minst

en meter — och körvägarna ännu bredare. Till ingången ledes en

rak bred väg med en öppen sandplan framför trappan så stor, att ett

åkdon däi kan vända utan att hästen skadar kringstående växter. Den

så ofta förekommande »rundeln» på gården må gärna försvinna, äfven-

114som dessa smala och krokiga gångar, som äro oting i en

trädgårdsanläggning. Ingången till trädgård och hem bör göras prydlig för att

redan från början väcka en känsla af inbjudande trefnad. Blommor

och prydnadsväxter ha sin gifna plats närmast omkring bostaden, där

å andra sidan inga höga skymmande träd böra planteras, ty sol och

luft skall lämnas väg in i hemmet. Blommande rabatter anbringas

lämpligen utmed infartsvägen, invid husväggarna o. s. v., hvarom vi hänvisa

till afdelningen om blommor och prydnadsväxter.

I täppans begränsade utrymme måste såväl ur praktiska som ur

skönhetssynpunkter de regelbundna formerna råda. Endast härigenom kan

enkelhet och bekväm

skötsel vinnas. En

efterbildning af

herrgårdsträdgården eller stadsparken

med svängda gångar,

stora gräsplaner och

växlande trädpartier är här

opraktisk och outförbar.

Här gäller att bereda rum

för

fruktträdsplanteringar, bärbuskar och

köks-växtland, hvilket icke

gärna låter sig praktiskt

eller smakfullt utföra

utan regelbundna

anordningar.

Nödvändigt är ej att

odla de olika växtslagen

hvar för sig; köksväxter

kunna till en början med fördel odlas mellan fruktträden, äfvenså kunna

blommor och mindre prydnadsträd lätteligen så anordnas, att de ej

nämnvärdt inkräkta på utrymmet för öfriga växter. Vi hänvisa härutinnan till

vidstående planer och till de råd, som meddelas i följande kapitel. —

Vid planens uppgörande torde vara lämpligt söka biträde af

länsträdgårdsmästare eller annan i trädgårdsanläggning verkligt kunnig fackman.

Anläggning och jordförbättring. Behöfver platsen för trädgården

af-dikas, bör detta först verkställas, emedan man vid dess senare utförande

kan riskera att rubba redan gjorda planteringar. Har man icke råd eller

tid att på en gång verkställa dikningen, upptages den i planen för att

icke bli hindrande för andra arbeten. Vägarnas gränslinjer utstakas,

hvarefter matjorden bortskottas till sitt fulla djup och kastas in på

landen eller användes där matjordslagret särskildt behöfver ökas. I

botten af vägarna fylles småsten och groft grus och däröfver ett lager

vanligt väggrus, som i regel behöfver förnyas hvartannat år. Under

115

Bild 2. Plan af trädgård vid småbruk i Västergötland,

a stamfruktträd; b dvärgfruktträd; c bärbuskar; e köksväxter;

f rabarber; g prydnadsträd och buskar; h syrénberså; i

blomrabatter; i blomgrupper.inga förhållanden få vägar anläggas ofvanpå ett ogräsfylldt matjordslager,

då de bli omöjliga att hålla rena från ogräs. Och intet verkar i

trädgården mera vanprydande än ogräsfyllda och illa underhållna vägar. Där

dessa stöta direkt intill trädgårdslanden, kan man hindra matjorden att

släpas ut öfver gångarna genom att i landkanten utså någon

sommarblomma, såsom reseda, nemophila o. dyl., eller en infattning af isop

(blomsamlingarna däraf köpas å apoteken), violer eller penséer m. fi.

Före planteringen verkställes en grundlig bearbetning och förbättring

af jorden, hvarvid det område, som för året skall planteras, ägnas

särskild omsorg. Det är klokare att plantera ett mindre antal plantor i

väl beredd jordmån än ett större antal i illa beredd jord, äfven om

trädgården i senare

fallet blir fortare

färdig-planterad.

Ju djupare och

kraftigare matjordslager, dess

bättre trifvas i regel

trädgårdens växter. Man

bör därför vara

angelägen att öka och förbättra

matjorden genom

gödsling och påförande af

jordförbättringsmedel

och genom att för hvarje

gång bearbeta jorden till

allt större djup, hvarvid

dock undvikes att på en

gång gå så djupt, att en myckenhet rå ofruktbar alf bringas i dagen.

Finnes tillgång på dyjord, är denna såväl för styf lera som lätt

sandjord synnerligen tjänlig att påföra, men bör, om den tages från

ofullständigt afdikade mossar, under några månader ligga utsatt för luftens

inverkan, så att för växterna skadliga humussyror försvinna. Därjämte

kunna alla upptänkliga mullbildande och gödande ämnen användas, från

torfviga dikesvallar till den af allehanda affall sammansatta och

synnerligen verksamma komposten. Kalkning hör vidare till de nödvändigaste

och mest verksamma åtgärderna för jordens förbättring. En grundlig

gödsling bör slutligen alltid föregå plantering af träd och buskar.

Skall trädgården anläggas å redan uppodlad jord, bearbetas denna med

vanliga åkerbruksredskap eller genom gräfning. Allt flerårigt ogräs bör

såvidt möjligt aflägsnas. Detta kan eljest bli mycket besvärligt, isynnerhet

bland bärbuskar och i köksväxtland. Skall ny mark brytas för

trädgården, kan man till en början iordningställa mindre områden för träd

och buskar (se härom under fruktodling) samt småningom odla upp det

mellanliggande området. Genom att jorden hvarje höst bearbetas ut-

Bild 3. Plan af arbetareträdgårdar i Medelpad.

a stamfruktträd; b sibiriskt bäräpple; c bärbuskar; d

osthei-mer körsbär; c köksväxter; g prydnadsträd (björkar); h

sy-rénbersä; i blomrabatter.

116sättes den för frostens välgörande och vittrande inverkan och torkar

fortare ur på våren. Lucker jord håller sig varmare och bibehåller

bättre den för växterna nödiga jämna fuktigheten. Af denna anledning

bör också under sommaren luckring företagas i samband med

ogräsrensningen.

Torrläggning. Skall man af sin trädgård kunna påräkna fullgod skörd,

är en fullständig torrläggning alldeles nödvändig. Särskildt gäller detta

fruktträden, som aldrig trifvas i vattensjuka lägen.

Torrläggningen bör helst ske medelst täckdiken, emedan öppna diken

i trädgården verka osköna och inkräkta på utrymmet, hvarjämte deras

kanter lätt bli besvärliga ogräshärdar. Finnes ofvanför det område som

skall afdikas någon höjd, måste vattnet därifrån afledas genom ett

tvärgående laggdike. Om dikningens utförande hänvisas till artikeln om

småbruk, men bör i trädgården särskildt iakttagas, att täckdikena såvidt

lutningsförhållandena medgifva läggas midt emellan trädraderna för att

ej så snart tilltäppas af trädens rötter. Af samma anledning äro

rördiken mindre ändamålsenliga, under det man däremot med fördel

använder sten, gärdsel eller trekantiga trätrummor.

Gödsling. Trädgårdsväxterna hafva ungefär samma fordringar på

gödsling som öfriga kulturväxter, om än gödselbehofvet, med den intensiva

kultur som i trädgården bör äga rum, är större än vid odling af

landt-bruksväxter. Såväl stallspillningen som latrin och kompostämnen böra

sålunda ytterst väl tillvaratagas; inte minst kompostgödseln är mycket

värdefull och användbar för nästan alla trädgårdsväxter. Särskildt vid

ett hem, där man ej samtidigt bedrifver husdjursskötsel, kan man genom

sorgfälligt tillvaratagande af kompostämnena och latrinet erhålla

tillräckligt med naturlig gödsel för trädgården. Vi hänvisa angående

gödselbehandling och kompostberedning till afdelningen om småbruk. Till

frågan om de olika växtslagens särskilda behof af gödsling skola vi

senare återkomma.

Inhägnad. Trädgården måste i regel förses med en lämplig inhägnad.

Äfven om man mot lefvande häckar kan resa den invändningen, att de

suga vatten och näring ur den omgifvande jorden, utgöra de dock i

längden den billigaste, säkraste och vackraste inhägnaden samt utefter

vägar ett förträffligt skydd mot damm.

För vårt lands södra och mellersta delar är vanlig hagtorn den bästa

stängselhäcken, medan den i Norrland ej är fullt härdig. Den härdigare

amerikanska hagtorn ställer sig för dyr. Hagtorn har, såsom hörande

till samma växtfamilj som kärn fruktträden, den olägenheten att hysa

samma skadeinsekter och sjukdomar som dessa. Dock ha några

allvarligare olägenheter häraf sällan försports. Sibiriskt ärtträd är fullt

härdigt långt upp i Norrland och trifves äfven i den magraste och

torraste jordmån. Det bildar vackra men ej absolut ogenomträngliga häckar.

Oxel är å platser med rått och stormigt klimat samt dålig jordmån sär-

117deles lämplig till höga skyddshäckar. Vår vanliga gran förtjänar särskildt

användas, då den hvarje årstid erbjuder ett förträffligt stormskydd samt

är fri från skadeinsekter och sjukdomar. Bildar vackra och

svårgenomträngliga häckar. I blåsiga och kalla lägen bör såvidt möjligt åt de

för vinden mest utsatta sidorna anbringas en skyddsplantering, hvartill

barrträden äro lämpligast, vare sig granar i häck eller, där utrymmet är

större, som en glesare anordnad plantering. I senare fallet kunna äfven

enstaka löfträd inblandas. Att på trädgårdens solsida inga höga

skymmande träd få planteras eller bibehållas, torde enhvar förstå. Fruktträd

o. dyl. få icke planteras på mindre afstånd från häck- eller

skyddsplantering än 2 meter för att de ej skola komma att lida af näringsbrist.

Häckar planteras alltid i enkel rad — löffällande växter med 15—18

cm:s mellanrum i raden och gran med 25—30 cm:s. Oxel för

stormhäckar planteras med 75 cm:s mellanrum. Jordmånen bör beredas

och gödslas med en viss omsorg och till minst 75 cm:s bredd — dock

undvikes för barrträd färsk, obrunnen gödsel. Vid planteringen spännes

i häckens midtlinje ett snöre, utmed hvilket en tillräckligt djup och bred

längsgående fåra uppgräfves, hvarefter en person utsätter plantorna och

en annan påfyller lös myllrik joi-d. Fåran fylles först till två tredjedelar,

hvarefter jorden från båda sidor tilltrampas och man tillser, att

plantorna stå i fullkomligt rak linje. Barrträd planteras med fördel från

medio af aug. till medio af sept. eller tidigt på våren, öfriga

häckplantor höst och vår. Löfhäckar afskäras efter en sommar 10 cm. öfver

jordytan för att bli täta nedtill samt klippas sedan årligen — granhäckar

få växa ostördt tills de nått önskad höjd och böra bibehållas ganska

brecla för att ej nedtill bli kala.

Utmärkta stängsel erhållas äfven genom galvaniserade stängselnät

(»jumbostängsel») »ideal»- och »rutstaket», medan taggtråd bör undvikas.

Där häck planteras åstadkommes stängsel under uppväxttiden lättast

genom att i häcken på lämpliga afstånd nedslå pålar, på hvilka spännes

galvaniserad tråd, som får kvarsitta i häcken.

FRUKTODLING.

Olika fruktträdsarter och deras fordringar på jordmån och låge. Bland

hos oss i det fria fortkommande fruktträdsarter särskiljas tvänne

hufvudslag — kärnfruktträden, till hvilka höra äpple och päron, och

stenfruktträden: plommon och körsbär. Samtliga finnas i ett mycket stort

antal sorter med väsentliga skiljaktigheter i fråga om fruktens

mognadstid, hållbarhet och smak samt trädens bördighet och förmåga att uthärda

våra vintrar m. m., hvarför ett lämpligt och efter förhållandena afpassadt

sortval är synnerligen viktigt för en framgångsrik fruktodling.

Bland kärnfruktträden särskiljas ytterligare de på äpple- eller

päronvild-stam förädlade och vanligen i stamform uppdragna samt de s. k. dvärg-

118fruktträden. Dessa senare äro förädlade på svagväxande underlag —

äppleträden vanligen på en art äpple kallad »doucin» och päronträden på

kvitten —hvarigenom träden blifva något mindre och i regel tidigare börja

bära frukt. Deras tätare, mera sammanträngda rotbildning gör dem

särskildt lämpliga för odling på platser med rik mulljord, där de medgifva

den intensivaste fruktodlingen, medan i styf, lerhaltig jord

vildstams-träden äro att föredraga- Dvärgträden äro äfven lämpliga för mycket

begränsade områden, då de fordra litet utrymme. De äro emellertid

af kortare lifslängd än vildstamsträden, äro ej heller fullt så härdiga

Bild 4. Blommande äppleträd (Gravensteiner).

som dessa, beroende på grundstammarnas egenskaper, och böra särskildt

dvärgpäronträden ej planteras högre upp i landet än sydligaste Norrland.

Äppleträdet är i några sorter härdigt ända upp i Västerbotten, ehuru

dess ekonomiska nordgräns måste sättas åtskilligt sydligare. Päron- och

plommonträdens nordgräns sammanfaller i stort med Dalälfven, med

dragning åt norr efter ostkusten, där några sorter å skyddade platser

fort-komma ända upp i Medelpad, medan surkörsbären i allmänhet och

särskildt de vanliga bruna äro lika härdiga som äppleträdet.

Bigarråträden uthärda ej högre än till Dalälfven.

Äpple- och päronträden hafva ungefär samma fordringar på jordmån

och trifvas i hvarje god och djup samt väl torrlagd jord. Päron-

119träden ha dock svårt att fördraga lätt sandjord, såvida den ej är

skif-ferblandad, men trifvas bättre än äppleträdet på något fuktiga platser

— äfven om jorden är tung eller dyblandad —, blott den är väl

afdikad. För en lönande fruktodling är det i allmänhet ett oeftergifligt

villkor, att platsen är fri från bottensyra, eljest föra träden en tynande

tillvaro och falla offer för sjukdomar och skadeinsekter, bli mossbelupna

och risiga samt gifva dåliga skördar. Kan af någon orsak nödig

afdikning ej verkställas, planteras träden i upphöjda jordkupor, hvarom mera

längre fram.

Plommonträdet har i det närmaste samma fordringar på jordmån som

kärnfruktträden, dock med utpräglad förkärlek för sandmylla och liksom

alla stenfruktträd för kalkgrund. Jordmånen bör ej vara allt för torr,

ehuru stenfruktträden härutinnan fördraga mera än kärnfruktträden.

Bigarråträden äro mycket kinkiga på jordmån. I kall, fuktig och

styf sådan lönar sig deras odling absolut icke. God sandmylla, hälst på

kalkgrund, är nödvändig för dem. Man bör därför noggrant förvissa

sig om, huruvida betingelser för deras trefnad förefinnas, innan större

antal af dem planteras, emedan förluster eljest äro oundvikliga. På

lämpliga platser kan deras odling bli synnerligen lönande.

Så mycket förnöjsammare äro däremot surkörsbären, särskildt de

rot-äkta brunbären och klarbären, som säkerligen äro de oömmaste bland

alla fruktträd. De trifvas bäst i sandig jordmån, ehuru den ej är

nödvändig, och fortkomma rätt väl i steniga backar, endast de ej äro allt för

torra. Böra helst förökas med rotskott och gifvas en plats, där de få

förvildas efter behag, emedan de trifvas bäst i fullständig frihet, endast

med någon gallring. De förädlade surkörsbären såsom morellerna m. fl.

vårdas dock omsorgsfullare och planteras helst i ordnade rader i den

egentliga fruktträdgården; af dessa måste rotskotten undertryckas.

På hvarje icke kalkhaltig jord böra stenfruktträden såväl som öfriga

fruktträd rikligen kalkas. Naturlig gödsel användes för stenfruktträden

med en viss försiktighet och endast väl brunnen, aldrig färsk sådan.

Af naturen varma och skyddade men mot solsidan öppna samt ej för

frostländta platser med djup och god jordmån erbjuda de gynnsammaste

betingelserna för en framgångsrik fruktodling, men, som vi redan

påpekat, kan platsen för den mindre trädgården i regel ej väljas enbart

med hänsyn till dessa omständigheter. Äfven om man icke får vänta

samma resultat å mindre gynnsamma lägen, kan man dock genom val

af härdiga och mindre fordrande sorter, plantering af storm skydd,

afdikning och jordförbättring samt omsorgsfull skötsel i öfrigt äfven där

uppnå tillfredsställande skörd-

Val af fruktsorter. För en framgångsrik fruktodling är ett lämpligt

sortval af grundläggande betydelse. I detta hänseende ha svåra misstag

gjorts och göras ännu, därigenom att man dels saknar kunskap om de

för orten och jordmånen lämpligaste sorterna, dels och inte minst planterar

120ett allt för stort antal sorter. En hvar torde vid närmare eftersinnande

inse, att om tio träd i nästan lika många sorter planteras nämnvärda

kvantiteter af en fruktsort icke kunna erhållas. Men för en lönande

försäljning är det oundgängligen nödvändigt att kunna erbjuda afsevärda

mängder i ensartad vara — småslumpar af flera sorter betala sig vida sämre,

om de ens kunna säljas. Äfven om det för vinnande af jämnare skörd

icke är tillrådligt plantera blott en enda sort, bör dock i småträdgårdar

endast odlas ett par hufvudsorter af hållbar vinterfrukt samt enstaka

sorter sommar- och höstfrukt. Vinterfrukten är den värdefullaste — där-

Bild 5. Blommande fruktträd. Melonäpple. Södermanlandsäpple. Gråpäron. Melonäpple.

näst kommer en del för sin bördighet odlingsvärd höstfrukt, medan

sommarfrukten endast är lönande för hemmets eget behof eller om

lämplig afsättningsort finnes i närheten.

Päronens hållbarhet är i allmänhet begränsad till några få dagar eller

veckor — något hos oss verkligen lönande vinterpäron finnes knappast

— och ha ej samma ekonomiska betydelse som äpplen, hvadan de

sistnämnda i regel böra odlas i vida större utsträckning. Bärträden,

särskildt bigarrå, äro ofta mycket lönande, där lämplig jordmån och

afsättningsort finnas.

För vårt land med dess stora skiljaktigheter i klimatiskt hänseende

kan gifvetvis ingen för hela landet lämplig sortlista uppställas. Förutom

121här nedan omnämnda sorter finns det en del, som på ena eller andra

platsen förtjäna odlas. Den som har lust och utrymme må gärna för

vinnande af erfarenhet om nyare eller mindre kända sorters odlingsvärde

plantera någon på försök, dock med hufvudvikten lagd på några få sorter.

För södra och västra Sveriges kustland.

Äpplen: Transparente blanche, Astrakan, hvit och Gyllenkroks,

Säfsta-liolms, s.*; Charlamowsky, Oranie (bördiga), h.; Cox pomona (speciellt för

sandjord), Cellini, Signe Tillisch (ett af de minst ömtåliga för

bottensyra), Gravensteiner (fordrar god jord), Grågylling, Stenkyrkeäpple

(Gotland-Öland), Gul Richard, Belle de Booskop, Melon, (lerjord), Cox orange,

Guldparmän, Ribston, (bördigt och hållbart), Åkerö, (ringa bördighet),

Kalmar glasäpple v.

Päron-" Williams, Gråpäron, Clara Frijs, Beurré d Amanlis, Clapps

Favorit, Esperens herrepäron, Moltkepäron, Louise bonne d"Avranches,

Liegel.

Körsbär: Allmän gulröd bigarrå, Elton, Maj körs, Klarbär, Ostheimer,

Skuggmorell.

Plommon: Kejsarplommon, röda, Experimentalfältets sviskon, Victoria,

Reine Claude, grön, Jefferson, Czar.

För Svealand jämte Öster- och Västergötland samt Småland.

Äpplen: Transparente blanche, Astrakan, Gyllenkroks och stor klar,

Säfstaholms, s.; Charlamowsky, Oranie, Ringstadsäpple (för

Östergötland), Alexander h.; Cox pomona, Gravensteiner, Gul Richard, Melonäpple,

Ribston, Signe Tillisch, Grågylling, Åkerö, v.

Päron: Gråpäron, Hofstapäron, Williamspäron, Esperens herrepäron,

Moltkepäron, Beurré d"Amanlis, Höstbergamott, Louise bonne d"Avranches

(särskildt för Östergötland).

Körsbär och plommonungefär som i näst föregående lista.

För södra Norrland.

Äpplen: Transparente blanche, Astrakan, Gyllenkroks, stor klar och

hvit, Skwosnoj naliv, Säfstaholms, s.; Charlamowsky, Oranie, Alexander,

h.; Cellini, Grågylling, Åkerö, Wealthy, v.

Päron: (endast i varma lägen) Ceciliapäron, Hofstapäron,

Experimentalfältets augustipäron.

Körsbär: Allmänna brunkörsbär, Klarbär, Ostheimer.

Plommon: (i varma lägen) Allmänna gulplommon, Experimentalfältets

sviskon.

För öfre Norrlands kusttrakter.

Äpplen: Skwosnoj nalif, Säfstaholms, Astrakan, stor klar och hvit,

Klaräpple, s.; Alexander h.; Wealthy, v.

Anskaffandet af träd. För den, som ej är speciellt hemmastadd i

fruktträds förökning och uppdragning, blir det i regel bäst och billigast att

* s. = sommarfrukt, h. = höstfrukt och v. = vinterfrukt.

122inköpa träden från någon tillförlitlig trädskola. Äro tillgångarna

begränsade, kan inköpet göras mindre kännbart genom att fördelas på flera år.

Ett fullgodt stamträd bör hafva en omkring meterhög, slät och rak

stam samt minst tre jämnt fördelade kvistar i kronan förutom toppskottet.

Äldre träd med inskurna kronor äro mindrevärda, medan unga,

växt-kraftiga 2—3 år gamla äro de i hvarje hänseende bästa och äfven lättast

fördraga omplanteringen. Dvärgträd skola vara af samma ålder och

ha 30—40 cm. hög stam samt 4—5 sidokvistar förutom toppskottet.

Träden böra i god tid rekvireras, så att man ej genom försenad

leverans nödgas uppskjuta planteringen till olämplig tid. De uppackas så snart

de anländt och nedgräfvas omedelbart med rötterna i fuktig jord å

någon lugn och skuggig plats, där de få kvarblifva till planteringen.

Plantering. Stamträd af äpple, päron och bigarrå gifvas ett afstånd

sinsemellan af minst 9 meter, medan för plommon- och surkörsbärsträd

Bild 6. Mellanplantering af dvärgträd.

5 meter är tillräckligt. Dvärgträd planteras med 4—5 meters inbördes

afstånd, såvida man ej föredrager att plantera dem mellan vildstamträden,

hvilket onekligen medgifver det intensivaste utnyttjande af området.

Mellan tvenne rader stamträd, inom hvilka lämnas 10 meters afstånd mellan

träden, planteras då en rad dvärgträd med halfva afståndet i raderna

mot stamträden. Äfvenså kan mellan tvenne stamträd planteras ett

dvärgträd. Bild 6 åskådliggör närmare detta planteringssätt. När stamträden

efter ett par tiotal år behöfva hela utrymmet, är dvärgträdens bästa tid

förbi, och kunna utan förlust aflägsnas, då de ha mer än väl betalt sin

plats. En sådan anordning förutsätter dock, att jorden väl underhålles

med luckring och gödsling, hvarförutan detta stora antal träd ej kan

bära vackra skördar. Dvärgträden behöfva en tämligen lucker jordmån,

hvadan i mycket styf sådan vildstamsträden äro att föredraga, äfvensom

där man önskar utnyttja jorden mellan fruktträden för andra kulturer

såsom köksväxter m. m., hvilket endast i ringa utsträckning kan ega rum

vid mellanplantering af dvärgträd. På mycket begränsade områden kan

123det stundom vara förmånligt plantera uteslutande dvärgträd, likaså

alldeles invid bostaden, där stamträden äro för skymmande.

Träden planteras alltid i raka linjer, antingen i förband såsom bild 7

utvisar eller i kvadrat enligt bild 8. Den senare metoden underlättar

jordens bearbetning med åkerbruksredskap.

Endast å särskilda platser såsom kring

bostaden eller där man måste vika för en väg må

enstaka afvikelser från dessa planteringssätt

äga rum.

Skola fruktträden planteras i väl

underhållna och ogräsfria trädgårdsland, behöfver

någon nämnvärd jordförbättring icke komma

ifråga. Likaså kan man å god åkerjord med

tämligen djupt matjordslager nöja sig med att

gifva en grundlig gödsling med väl brunnen

gödsel eller kompost, hvilket helst sker på

hösten. Det måste på nytt erinras, att vid

nyplantering af träd färsk, obrunnen spillning

icke bör användas.

Annorlunda beskaffad jordmån måste

sorg-fälligare beredas, endera så att man på en gång djuparbetar och gödslar

hela området, hvilket dock ej alltid torde medhinnas, eller också blott

ett område för hvarje träd. Detta beredda område bör för stamträd äga

ett par meters diameter och för dvärgträd vara minst hälften så stort, om

det skall kunna erbjuda träden tillräcklig

näring under de första åren. Sedermera är äfven

detta område för litet och måste vidgas

genom fortsatt bearbetning, helst så, att

småningom hela området grundligt förbättras till

dess ett minst 50 cm. djupt matjordslager

erhålles. Stenig jord bör om möjligt

genombrytas till detta djup. S. k. klapperstensjord

behöfver dock ej befrias från stenarna, hvilket

i många fall försämrar den. Surkörsbär kunna

med fördel planteras i mycket stenig mark,

blott den i öfrigt ej är allt för mager.

Gäller det att fylla luckor efter äldre träd,

måste jorden delvis förnyas samt särskildt rikt

gödslas, emedan den till stor del är beröfvad

de för fruktträd nödvändiga näringsämnena.

I annat fall misslyckas i regel denna plantering.

Där jordmånen är af god eller medelmåttig beskaffenhet och

fullkomligt fri från bottensyra, planteras träden i på släta landet upptagna

gropar och så djupt, att rothalsen kommer i jämnhöjd med jordytan.

124

Bild 8. Plantering i kvadrat.

Bild 7. Plantering i förband.År däremot matjorden mycket grund och hvilar på hård ogenomsläpplig

alf, och i synnerhet om den är besvärad af bottensyra, som ej

fullständigt kan afledas, är det fördelaktigare att plantera träden i jordkupor

såsom bild 9 utvisar. Dessa tilltagas ansenligt stora — omkring 3

meter i diameter, när fråga är om stamträd och för dvärgträd minst

hälften så stora — och läggas med sakta

sluttning, så att nederbörden kan kvarstanna.

Matjorden omgräfves först till sitt fulla djup,

hvarefter annan jord påföres, tills kuporna nått

nödig storlek samt 40—50 cm:s höjd i midten.

Att åstadkomma dessa genom att helt enkelt

uppskotta den kringliggande jorden är

olämpligt — däremot kan man för ändamålet

använda den jord, som bortskottas från vägarna

i trädgården.

Att på platser med grundt matjordslager och

otjänlig alf gräfva djupa gropar för träden

innebär ett svårt missgrepp, hvari orsaken till en

stor del misslyckade fruktträdsplanteringar torde

ligga. Trädet kommer då i själfva verket att

planteras i en gryta, där bottenfuktigheten och

nederbörden, om älfven är tät, ovillkorligen bli

kvarstående, hvarigenom det snart nog dukar

under. Likaså afskäres härigenom all

möjlighet för trädet att finna ny näring utöfver det

snart uttömda förrådet i planteringsgropen, ty

när rötterna inom kort nått gropens kanter, är

deras väg vidare stängd, emedan de endast i

obetydlig mån förmå växa uppåt för att i det

ofvanliggande matjordslagret finna ny näring.

Trädets ställning beräknas alltid så, att rötterna

kunna finna omedelbar väg ut i det omgifvande

matjordslagret. Som regel kan sägas, att ju sämre

och grundare jordmånen är, desto bredare men ej djupare göras groparna,

och påföres i stället mera ny jord och gödsel. Groparna få göras

nämnvärdt djupare än matjordslagret endast under den oryggliga

förutsättningen, att den omgifvande jorden sedermera genombrytes till samma

djup. Sedan jorden är tillräckligt förbättrad, igenskottas och jämnas

platsen och får ligga så till planteringen.

Denna verkställes i mellersta och norra Sverige säkrast på våren, så

snart jorden är lämplig att bearbeta, och ej senare än vid den tid, då

knopparna börja öppna sig. Höstplantering lyckas vanligen bra i södra

Sverige och kan äfven utan allt för stor risk ske längre uppåt landet

från medio af september till sist i oktober.

125

Bilcl 9. Nyplanteradt träd i

jordkupa. Tvärstrecken visa, hur

grenarna elter en sommar beskäras.På trädens platser nedslås raka och starka störar, som inriktas så, att

man vid planteringen blott har att följa dessa. Störarna sättas vid den

sida, hvarifrån starkaste blåsten är att vänta, hvarigenom hindras, att

trädstammen tryckes emot stören och sönderskafves.

Omedelbart före planteringen uppkastas rymliga gropar, så tilltagna,

att rötterna utan att vikas få rum däri. Verkställandet af planteringen

är tämligen enkelt. Sedan alla skadade eller ej fullt friska rötter

af-skurits intill friskt trä, ställes trädet i gropen tätt invid stören. Rötterna

utbredas kretsformigt i samma ställning, som de förut innehaft, och få

under inga förhållanden vikas dubbla eller i tvära krökar. Skulle,

såsom ofta är fallet med päronträden, några starka rötter vara riktade rakt

nedåt, afskäras dessa så långt behöfligt men få ej vikas. Lös och god

jord skall finnas till hands och instoppas väl mellan rötterna, helst med

händerna, så att inga tomrum förefinnas. Sedan jorden till två

tredjedelar blifvit påfylld, tilltrampas den försiktigt i ytterkanterna; om den

är det ringaste torr, vattnas rikligt — minst ett par ämbar —, hvarefter

gropen helt igenfylles.

Planteringen bör aldrig företagas, om jorden är sur och klibbig, utan

då uppskjutas till lämpligare tid. Likaså tillses, att sugrötterna ej få

torka, hvilket vid torr väderlek kan ske på ett par minuter. Detta

före-kommes genom spritning med vatten och därigenom att man blott

framtager ett träd i sänder.

Mot för djup plantering kan knappast tillräckligt varnas, emedan så

planterade träd alltid vantrifvas. Stamträd sättas aldrig djupare än de stått

förut i trädskolan och beräknas vid plantering å släta landet ett par

tums »sättning» af jorden, så att trädet planteras i motsvarande

upphöjning för att senare, när jorden »satt» sig, ha rothalsen i jämnhöjd med

jordytan. Mer än två tums jordlager bör aldrig finnas på de öfversta

rötterna nyss efter planteringen.

Dvärgträd planteras däremot så djupt, att förädlingsstället kommer

strax under jordytan. Grundstammen behöfver här vara omgifven af

fuktig jord för att ej för mycket hårdna och hindra saftströmningen,

hvarigenom trädet försvagas.

Omedelbart efter planteringen bindes trädet helt löst vid stören, så att

det vid jordens sammansjunkande kan följa med. Först efter några

genomträngande regn och sedan jorden sjunkit väl samman, bindes trädet

fast vid störens öfre ända och omedelbart under kronan med tvenne band

såsom bild 9 utvisar. I händelse ett band brister, gör då det

kvarvarande tjänst. Till bindmaterial användes bast eller vidjor, som vid

bindningen lindas med ett helhvarf omkring stödet men blott med ett

halfhvarf om stammen. Lindas bindmaterialet rundt omkring denna,

skär det vid trädets tillväxt in i stammen; för att detta skall undvikas

böra också banden årligen öfverses och, om så är af nöden, förlängas.

Skafning mot stören förebygges genom ett mellanlägg at mossa, träull

126eller dylikt under bandet. Stören får icke vara så lång, att den når upp

i kronan, hvilket lätt förorsakar svårläkta skafsår.

Inträffar stark torka, måste nyplanterade träd vattnas. Detta skall ske

grundligt — minst 30—40 liter hvarje gång — och är då en vattning i

veckan tillräcklig. Vattnet tömmes i en grund fördjupning rundt trädet,

hvilken fylles, så snart vattnet sjunkit undan. Jorden luckras några

gånger under sommarens lopp samt hålles väl ren från ogräs.

Urtork-ning förekommes i betydande mån genom att täcka jorden omkring

träden med gödsel eller mossa.

Alla skott, som framkomma

från rothalsen eller stammen,

afskäras vid utgångspunkten.

Fruktträdens beskärning.

Denna afser dels att gifva

trädet form och jämnvikt, så att

alla dess delar likformigt

utvecklas och erhålla

tillräckligt afstånd från hvarandra,

hvarigenom luft och ljus

kunna i fullt mått utöfva sin

välgörande inverkan, dels att få

fruktveden jämnt fördelad

öfver samtliga grenar, hvilket

främjar såväl bördigheten som

fruktens utveckling. Genom

beskärningen åstadkommer

man därjämte kraftigare

årsskott och mera stadga i

grenarna, så att dessa utan att

brytas kunna uppbära rika

fruktskördar; lämnas åter

träden obeskurna, bli kronorna vanligen oregelbundna och delvis för täta,

under det att på andra ställen onödiga luckor uppstå — somliga kvistar

växa för starkt på andras bekostnad, fruktveden bildar sig blott vid

årsskottens öfre delar, medan grenarna i öfrigt bli kala o. s. v.

Beskärningen, som sålunda har viktiga uppgifter att fylla och icke

får vårdslösas, om fullgoda skördar skola erhållas, grundar sig på

saftströmningen. Safven strömmar i regel rikligast till skottens öfversta

knoppar, som därför, om de lämnas orörda, tillväxa starkast, medan

längre ned sittande knoppar ofta förbli hvilande. Genom att till hälften

eller mer afskära årsskotten tvingas de flesta knopparna att växa ut, de

öfversta till långa kraftiga skott — växveden —, medan de längre ned

sittande bli svagare och genom kraftig beskärning efter hand utvecklas

till s. k. fruktved, som bär blommor och frukt.

Bild 10. 25-årigt päronträd pä vildstam.Skillnaden mellan fruktved och växved torde bäst framgå af bild 10,

som visar ett 25-årigt päronträd på vildstam. Grenarna äro här rikt

fullsatta med korta kvistar — fruktved — med undantag af växveden i

topparna, som ännu ej utvecklat några fruktkvistar.

Genom det våldsamma ingripande i trädets funktioner, som orsakas af

omplanteringen, kan under första sommaren ingen större tillväxt äga

rum, hvarför kärnfruktträden då lämnas alldeles

obeskurna. Endast stenfruktträden, som ej gärna

växa ut från tvååriga knoppar, beskäras vid

planteringen, så att blott 5 à 6 möjligast jämna och

likartadt fördelade kvistar utom toppskottet

bibehållas. Dessa afskäras till ungefär halfva längden

öfver utåt sittande knoppar — toppskottet

lämnas något längre. Deras framtida beskärning

inskränkes till toppning af de kvistar, som växa

för starkt på öfrigas bekostnad.

Sedan kärnfruktträden stått en sommar på sin

plats, verkställes första beskärningen. Träden ha

då ungefär det utseende bild 11 visar. Alla

öfverflödiga grenar borttagas omedelbart vid

utgångspunkten, så att blott 3 à 4 utom toppskottet

återstå, hvarvid tillses, att dessa äro jämnt

fördelade rundt toppskottet. Skulle detta af någon

anledning vara afbrutet eller förstördt, bindes en

af de öfversta sidogrenarna rakt uppåt för att

bilda ett nytt toppskott. Stammen bör nämligen

vara förlängd genom kronan. Är någon af

sidogrenarna för mycket uppåtriktad, tvingas den utåt

medelst en i båda ändar mejselformigt tillspetsad

träpinne (se bild 12 a), medan för mycket

nedåtrik-tade grenar bindas uppåt med bast eller mjuka

snören, så att de utgå i ungefär 45° vinkel från

stammen. Sidogrenarna afskäras tätt öfver utåt

riktade knoppar, så att å hvarje kraftig gren minst

halfva längden borttages, hvarigenom äfven de

nedåt sittande knopparna tvingas att växa ut- De

öfre grenarna, till hvilka safven strömmar rikligare, skäras kortare än

öfriga. Toppskottet bibehålles något längre och skäres öfver en knopp,

som är riktad rakt uppåt och motsatt den sida, hvaråt skottet lutar, så

att en rak förlängning af stammen bildas. Är afståndet mellan tvenne

grenar större än mellan de öfriga, afskäras de öfver tvenne åt sidan

mot hvarandra sittande knoppar, hvarigenom de utväxande

förlängningsskotten riktas närmare hvarandra. Är någon gren särskildt svag,

afskäres den mindre eller lämnas orörd för att bli jämnstark med de öfriga.

Bild 11. Stamfruktträd vid

första beskärningen.

Grenarna a och b borttagas

alldeles såsom öfverflödiga.

128Man bör noggrant aktgifva på knopparnas ställning, emedan

förlängningsskottens riktning däraf är beroende. Ändknoppen väljes därför i den

riktning förlängningen önskas. Skulle t. ex. en gren vara för mycket

nedåtriktad, och kan detta ej afhjälpas genom uppbindning, afskäres den

öfver en på öfre sidan sittande knopp, då förlängningsskottet vanligen

blir mer uppåtriktadt. Detta bör äfven iakttagas med sorter, som hafva

starkt utåtriktade grenar.

Bild 12. Stam fruktträd vid andra

beskärningen.

a spärrträ.

Bild 13. Stamfruktträd vid andra

grenseriens bildande (3:e årets beskärning).

a tilläggsgrenar; b svagare gren, som

lämnas obeskuren; c efterledskott, som alldeles

borttagas.

Under sommaren utväxa från ändknopparna i regel starka skott,

medan öfriga knoppar utveckla sig svagare. Påföljande år beskäras

förlängningsskotten efter samma grunder som förut angifvits (se bild 12). De

öfriga skotten, som skola bilda fruktved, afskäras, så att blott 2, högst

4 knoppar kvarlämnas. Töppskottet har vanligen nått ansenlig längd

och skäres öfver en knopp, som är motsatt föregående års.

Omkring 50—60 cm. öfver de första grenarna låter man en ny

gren-9 Svenska Allmogehem. 129serie utgå, som beskäres liksom den föregående. Huruvida denna kan

bildas vid andra eller vanligen tredje årets beskärning är beroende af

mer eller mindre stark växtlighet hos trädet. I regel utvecklas från

toppskottet på grund af beskärningen talrika sidogrenar, bland hvilka den

nya grenserien utväljes. Alla kvistar å stammen mellan grenserierna

afskäras intill tvenne knoppar. Mer än två, högst tre grenserier böra ej

bildas och lämnas i hvarje 3 à 4 grenar. I regel beskäras de öfre

grenarna något hårdare än längre ned sittande.

För att icke kronan med denna beskärning skall bli för gles i yttre

omkretsen lämnas, vanligen vid

andra beskärningen (se bild 13),

å hvarje gren på ett afstånd af

40 à 50 cm. från stammen en

tilläggsgren, som sedan beskäres

efter samma grunder som öfriga

grenar. Äfven senare kunna vid

behof dylika tilläggsgrenar

lämnas, hvarvid man emellertid

alltid tillser, att de erhålla omkring

50 cm:s afstånd från hvarandra,

och att inga grenar äro riktade

inåt kronan eller utgå i allt för

spetsig vinkel från

hufvudgrenar-na. Genom skarpare beskärning

hållas tilläggsgrenarna något

svagare än hufvudgrenarna, emedan

de eljest vid rik fruktbelastning

lätt brista sönder vid

utgångspunkterna.

Beskärningen fortsättes efter

dessa grunder i 5—6 år. Efter

denna tid är kronans hufvudform

danad, hvarefter man årligen genomser träden och aflägsnar alla

öfverflödiga, korsställda eller inåt kronan riktade grenar. Skulle några af de

för bildande af fruktved afsedda kvistarna ha bildat starka grenar inuti

kronan, aflägsnas dessa i samband med den öfriga beskärningen.

Tillväxten blir efter några år mindre stark och nybildningen af fruktved

beskärningen förutan mera regelbunden. Kronan bör alltid bibehållas

tämligen gles. Af denna anledning böra de äldre träd, som möjligen

finnas, genomses och om så behöfves kraftigt gallras. Täta, risiga träd

gifva aldrig välutvecklad frukt.

Skulle något träd under första åren visa mycket svag växtlighet, lämnas

det efter första beskärningen orördt, tills starkare växtlighet inträder.

Stundom inträffar, att barken å dylika träd hårdnar därhän, att den ej

130

Bild 14. Sexårigt dvärgäppleträd (Alexander)

före beskärningen.förmår svälla ut och gifva plats för nya

tillväxtlager. Med en skarp knifsudd

ristas då från tvenne sidor grunda

längsgående skåror i barken från jorden och

upp i kvistarna. Härigenom spränges

barken, så att nybildning kan försiggå.

Dvärgträden beskäras efter i

hufvudsak samma grunder. Toppskottet

beskäres, så att en genomgående stam bildas.

Första grenserien får här utgå 30—40

cm. från marken. Träden danas hälst i

pyramidform, emedan de då taga mindre

utrymme, bättre tillgodogöra sig ljus och

luft samt bättre förmå motstå tryck vid

rik fruktbelastning. Grenarna beskäras,

så att de bli tämligen uppåtriktade —

visar sig ett träd hafva mycket

utåtriktade grenar, bör det i regel beskäras öfver uppåt

sittande knoppar. De flesta päronträd hafva

naturlig benägenhet att växa pyramidformigt, medan

några äpplesorter såsom Gravensteiner, Ribston

m. fi. växa med utbredda grenar, hvilket måste beaktas vid beskärningen.

I hvarje grenserie lämnas 3—5 grenar, och afståndet mellan serierna får

ej understiga 40 cm. Dvärgträden böra

under en längre tid underkastas

noggrann beskärning och aldrig helt

undandragas en årlig tillsyn härutinnan.

För beskärningen, som verkstålles

under eftervintern och tidiga våren,

användes en tunn skarp knif eller en

trädgårdssax (»secatör»). Grenarna afskäras

med ett glatt snitt strax ofvanför

knopparna såsom bild 15 a utvisar —

däremot ej som b och c utvisa. Vid

borttagning af äldre skadade eller

öfverflödiga grenar afskäras dessa med såg tätt

vid utgångspunkten, så att inga tappar

kvarlämnas, och försiktigt så att man

ej sönderfläker trädet. Bild 16

åskådliggör detta närmare. Större sårytor

bestrykas med tjära eller oljefärg.

I norra Sverige, där fruktträden blott

med en viss svårighet uthärda vintrarna,

bör beskärning endast undantagsvis fö-

131

Bild 15.

Kvistars

afskärning;

a riktigt, b

för långt

ifrån, c för

nära

knoppen.

Bild 16. Grenars aftagning;

a riktigt, b för nära, c för lång

tapp, d vårdslöst afsågade

grenar.

Bild 17. Omförädling af äldre fruktträd.retagas, emedan därvid tillfogade sår med svårighet läkas. Detta förringar

dock ej beskärningen betydelse och nödvändighet för den ekonomiska

fruktodlingen i öfriga delar af landet.

Ympning. I många trädgårdar finnas äldre träd af mindrevärda

sorter, hvilka genom omförädling med någon god sort kunna göras

värdefulla. Endast friska och kraftiga träd böra härvid ifrågakomma.

Grenarna tillbakaskäras skarpt, och alla öfverflödiga aflägsnas alldeles, så

alt högst ett tiotal bibehållas. Dessa väljas så, att kronan får en

lämplig form, och afskäras öfver ställen med slät bark- Lämpligaste

ymp-ningsmetoden, när grundstammen är betydligt gröfre än ympkvisten, är

»triangulering», som verkställes på följande sätt. I den afskurna grund-

Bild 18. Ympning.

a triangulering; b hakympning; c barkympning.

stammen bortskäres ett trekantigt spån så som bild 18 a utvisar.

Ympkvisten tillskäres, så att den bildar en spetsig trekantig kil och inpassas

i grundstammen, hvarvid tillses, att de mellan bark och ved befintliga

tillväxtlagren noggrant passa emot hvarandra. Endast under denna

förutsättning lyckas ympningen. Säkrast är att insätta tvenne ympkvistar

i hvarje gren. Skulle båda lyckas, aflägsnas den svagaste. Å hvarje

gren bibehålles någon mindre kvist till saftafledare; den aflägsnas, så

snart ympen kommit i kraftig växt. Barkympning enligt bild 18 c är

äfven användbar, ehuru sammanväxningen då blir ofullständigare.

Smala stammar förädlas bäst genom hakympning, som bättre än genom

någon beskrifning torde förstås af bild 18 b. Äfven här iakttages, att

tillväxtlagren åtminstone vid en sida svara mot hvarandra. Alla ympar

bindas fast med mjuk bast eller stark ulltråd och bestrykas med

ymp-vax såväl å ympstället som å kvistens öfversta spets. Kvistarna tagas

med trenne knoppar samt af kraftiga, på solsidan sittande årsskott.

Ympningen verkställes under våren innan växtligheten börjat. Endast

132om kvistarna förvaras på is, så att de äro i fullständig hvila, kan

ympning med framgång ske senare.

Gödsling och vård. Fruktträden trifvas utan gensägelse bäst i öppen

jord. Gödsling, luckring och nederbörd komma dem då i rikare mått

tillgodo. Under åtskilliga år, tills träden kräfva det mesta utrymmet,

kan jorden mellan dem utnyttjas för odling af köksväxter, jordgubbar

m. m., hvarvid dock alltid ett område närmast stammen lämnas fritt.

Gifvas köksväxterna en rationell kalkning och gödsling, behöfva

fruktträden i allmänhet intet särskildt tillskott däraf. Endast under den

förutsättningen, att man icke ser sig i stånd att medhinna det med

jordens öppethållande förenade ökade arbetet med rensning och luckring,

må fruktträdgården läggas i gräsvall, hvarvid dock kring hvarje

stamträd lämnas en 2 m. bred öppen jordring och kring dvärgträden en

minst hälften så stor. Rötterna vandra hos äldre träd vida längre

omkring, men den öppna ringen släpper dock lättare ner luft och nederbörd

än gräsvallen, som är mycket hinderlig för trädens rationella gödsling

och vanligen tager hufvudparten af såväl gödseln som nederbörden.

Att, såsom ofta sker, gödsla alldeles invid stammen på äldre träd gör

föga nytta. Rötterna uppsamla näringsämnena blott med sina yttre

hårfina spetsar, som vandra långt bort från stammen, ofta till kronans

dubbla omkrets eller längre. Ju större träd, dess större område behöfver

gödslas.

Naturlig gödsel, såväl stallspillning som latrin och kompost, är för

fruktträden den bästa och kan för kärnfruktträden svårligen helt

undvaras, medan den för stenfruktträden bör användas med en viss

försiktighet, och endast väl brunnen. Gödsel påföres under hösten eller

tidiga våren och bör omedelbart nedgräfvas ■— gödselvatten och urin

kan man däremot med fördel påföra hvarje årstid utom eftersommaren

under skottens mognad. Sjunker lättast ner, när jorden är fuktig; kan

eljest tömmas i små gropar rundt träden.

Af mineralämnen äro kalk och fosforsyra för fruktträden viktigast,

och kunna dessa ämnens värde för en framgångsrik fruktodling knappast

tillräckligt framhållas. Kalkning företages hvart fjärde eller femte år.

Fosforsyregödsling kan antagas vara till nytta å alla jordarter, och

främjar särskildt blomning och fruktsättning samt skottens mognad. Den

svårlösliga thomasfosfaten är för fruktträden lämplig, äfvenså benmjöl,

som gör bästa verkan, om det väl blandas med jorden. På lerjordar

kan särskild kalitillförsel vara öfverflödig, isynnerhet om ko- eller

svingödsel användes, medan den å sandjordar är så godt som nödvändig.

Gifves på senhösten eller tidiga våren som öfvergödsling, på lättjordar

helst i form af kainit. Chilisalpeter lönar sig knappast för fruktträden

-— möjligen svafvelsyrad ammoniak.

Är jorden före planteringen väl beredd, behöfver å tyngre jordar ingen

särskild gödsling ske under de första 4—5 åren, å lättjordar åter bör

133gödsling gifvas tidigare. Gödselmängden rättas efter jordens beskaffenhet

och trädens storlek, så att för yngre träd beräknas ungefär 10—15 kg.

naturlig gödsel samt 1—2 kilogram kainit och samma mängd

thomasfosfat. Denna gödsling upprepas hvartannat år.

Fruktbarheten är hos olika sorter synnerligen växlande såväl till

ymnighet som tidighet. Medan t. ex. Oranieäpple ofta bär frukt i sitt

tredje år, kan detta hos andra dröja till tionde året eller längre. Bland

de många åtgärder, som tillrådts för att befordra trädens fruktbarhet, är

rotbeskärning den vanligaste. Därigenom tvingas ofta trädet att bilda

blomknoppar, men försvagas samtidigt, hvarför man måste bestämdt

afråda från detta våldsamma ingripande. Ett träd som växer mycket

starkt bär ofta frukt något senare inen äger då alla förutsättningar att

utveckla vackra frukter. Dröjer något träd längre med fruktsättning än

som betingas af sortens egenskaper, och är växtligheten mycket stark,

bör man undvika kväfverika gödningsämnen men i stället gifva en rik

kalkning samt fosforsyregödsling.

Under rika fruktår kan fruktsättningen stundom bli så rik, att

grenarna måste stödjas för att ej brista under fruktens tyngd. De enklaste

stöden åstadkommas medelst gaffelformiga trädklykor, som ställas under

grenarna. En gallring af karten kan under sådana förhållanden äfven

vara att tillråda.

Till fruktträdens vård räkna vi äfven med skäl deras skyddande mot

skadedjur och sjukdomar. Härvid bör ihågkommas, att kraftiga och väl

underhållna träd äga vida större motståndskraft än svaga och illa

vårdade, samt att skadegörelse är lättare att förekomma än att reparera.

Äldre träd böra befrias från mossa och barkflisor, emedan en stor

del insekter här hafva sina gömställen. Träden renskrapas medelst

styfva borstar eller skrapor, hvilket verkställes under senhösten eller

blida och fuktiga vinterdagar, då mossan lätt lossnar. Affallet

uppsamlas och brännes med däri befintliga larver. Rengöringen, som

upprepas så ofta behofvet påkallar det, får aldrig ske våldsamt, så att

barken skadas.

Genom besprutning med kalkmjölk förhindras uppkomsten af mossa

och lafvar, hvarigenom skrapning blir öfverflödig, och dödas en del

insekter, af hvilka för öfrigt flera sky kalkade träd. Nysläckt kalk

sållas och uppblandas med vatten till en mjölkliknande vätska (omkring

10 1. kalk till 100 1. vatten), som å yngre träd kan påstrykas med en

pensel, medan för större träd användas sprutor med lämpliga spridare

(helst en själfverkande trädspruta eller en assuransspruta med spridare).

Kalkningen verkställes under vintern i januari eller februari. Genom

densamma skyddas äfven träden för frostskador. Under vårbrytningen

är växlingen mellan nattens köld och dagens solvärme mycket stark,

hvilket ofta förorsakar svåra skador å stam och grenar. De kalkade,

hvita träden absorbera solstrålarna i ringare grad än de okalkade, hvar-

134igenom växlingen af köld och värme blir mindre i trädens väfnader och

frostskador förebyggas.

Harar kunna stundom bli besvärliga genom att afgnaga barken å

stam och kvistar. De skjutas under den lofliga tiden eller utestängas

medelst låga men täta stängsel. Stamträden kunna skyddas därigenom

att stammarna bestrykas med en blandning af kalk och blod eller något

djurfett, emedan harar sky alla animaliska ämnen.

Råttor och möss göra liknande skada, som dock nästan uteslutande sker

i det fördolda under snön, hvarför denna undanskottas eller tilltrampas

rundt träden. Sorkar, som afäta rötterna, förgöras genom i deras gångar

nedlagda förgiftade morötter. Deras skadegörelse under vintern

förebygges genom snöns undanskottande, så att tjälen tränger ner.

Fruktträdens värsta fiender finnas emellertid bland insekterna.

Bladlöss förekomma ofta, särskildt å yngre träd. Få de ostördt hållas,

blir trädens lifskraft för lång tid nedsatt. Myror uppsöka i regel

blad-luskolonierna och förtära vissa söta afsöndringar af lössen, som de i

öfrigt lämna oskadade. Där myror gästa i träden, har man anledning

misstänka förekomsten af bladlöss. Äro träden tämligen små, kunna

lössen aftvättas med starkt såpvatten, men de förgöras säkrast med

flugspåns-lösning (kvassia). Flugspån finnes å hvarje apotek och tages däraf 1/ä kg.

till 5 1. varmt vatten. Blandningen får stå och draga i ett halft dygn,

hvarefter spånen frånsilas och man tillsätter 1 kg. grönsåpa och 50-—60

1. vatten. För mindre träd kan pensling med lösningen användas —

större svåråtkomliga böra helst besprutas. Bladlössäggen, som likna små

glansiga krutkorn, öfvervintra på kvistarna och aflägsnas vid

beskärningen.

Frostfjärilns larver anställa vissa perioder svåra härjningar genom att

förtära bladen. Larverna tillhöra de s. k. »mätarna», som ha fötter

blott på kroppens främre och bakre delar, och förflytta sig genom att

böja kroppen bågformigt uppåt. Honorna äro vinglösa och krypa på

senhösten under nätterna upp i träden för att i kronan lägga sina ägg.

Af denna omständighet begagnar man sig för att fånga dem, hvilket

sker medelst »limkransar». Dessa anbringas sålunda, att rundt stammen

och tämligen nära marken viras en 15 cm. bred tjärpappremsa, som

ordentligt fastbindes. Vid underkanten fästes en krans vadd eller blånor

för att hindra honorna krypa under ringen och i någon mån uttrötta

dem samt förekomma, att limmet rinner ner på stammen. Pappen

bestrykes med en 5 cm. bred och tämligen tjock ring af frostfjärilslim

(från Sjöbergs fabriker Malmö). På sin väg upp i träden fastna honorna

i limmet. Detta får aldrig strykas direkt på barken, som häraf förstöres.

Då larverna angripa äfven andra löfträd, måste närstående sådana

»kransas», om härjning skall undvikas — äfvenså böra trädstörarna

bestrykas med lim. Kransarna öfverses med några dagars mellanrum, så att

ej blad eller annat få fastna i dem och bilda bryggor för honorna; vid

135behof förnyas limmet och aflägsnas de insekter som fastnat. Kransarna

få kvarsitta till början af december men ej längre.

Frostfjärilns svärmningstid inträffar från september till in i november

— tidigast norrut och senare i södra delen af landet. Lyckligtvis

uppträder den ej hvarje år utan i perioder om tre år med längre eller

kortare tids mellanrum. För att förvissa sig om, huruvida härjning är

att befara, går man från medio af september en och annan gång efter

mörkrets inbrott ut i trädgården försedd med en klart lysande lykta.

Fjärilarna, som äro utpräglade nattsvärmare, lockas då af ljusskenet, och

om de märkas i större antal bjuder klokheten att företaga limning. I

ensamt liggande trädgårdar härja de icke så ofta.

Äpplevecklarens larv, den s. k. äpplemasken, gör äfven betydande skada.

Fjärilshonorna lägga sina ägg i blommorna eller på karten, när

blombladen falla. Efter en vecka framkomma larverna och äta sig

småningom in i frukten intill kärnorna, hvarefter de som fullvuxna bana

sig väg ut och förpuppa sig i barkspringor m. fi. gömslen. De angripna

frukterna falla ofta af i förtid och böra med korta mellanrum

uppsamlas samt användas till svinfoder eller nedgräfvas i en varm gödselhög,

så att befintliga larver dödas.

Verksammast bekämpas äpplemasken genom besprutning med

kejsar-grönt. Denna måste dock ske med noggrannt aktgifvande på rätta

tidpunkten, som inträffar antingen när blomknopparna framträda ur

hyllebladen men ännu ej öppnat sig, eller helst just som blombladen till större

delen fallit, innan karten nått nämnvärd utveckling och larven redan

hunnit in i den. Vid besprutningen, som bäst företages medelst en

själfverkande spruta (»Automax», »Holders» m. fi.)*, skall vätskan fördelas

som en fin dimma öfver träden, men ej så, att den droppvis faller af.

Besprutningen måste, då blomningen hos olika sorter sker vid något

olika tid, verkställas allt efter som rätta tidpunkten för olika träd in-

* Dessa sprutor bli dyra för den enskilde att anskaffa, men genom sammanslutning i

fruktodlareföreningar kunna de lätt inköpas för gemensam användning.

Bild 19. När besprutning mot äpplemasken bör ske.

a rätta tidpunkten ; b för sent att spruta.

136träffar. För mindre träd kan den äfven verkställas med en vanlig

assu-ransspruta, som förses med ett s. k. »Bordeauxmunstycke». Äfven

frost-fjäriln bekämpas verksamt genom dylik besprutning.

Besprutningsvätskan, som är mycket giftig, beredes så att man

blandar 50 gram kejsargrönt, 150 gram nysläckt kalk och 100 1. vatten.

Besprutning bör vid soligt väder aldrig ske midt på dagen och ej heller

under pågående blomning.

Bärbuskar hemsökas ofta af den s. k. krnsbärsmasken, hvars larver

stundom göra rent från blad. Bekämpas verksammast genom

besprutning med kejsargrönt, som verkställes så snart larverna börja uppträda-

I en stor del småfåglar såsom starar, talgoxar, flugsnappare m. fi. har

fruktodlaren de bästa bundsförvanter i kampen mot skadeinsekterna,

hvarför dessa fåglar på allt sätt böra skyddas och genom uppsättning af

»hålkar» lockas till trädgården. Men se upp med katten, att han ej

förgör de äldre, så att fågelungarna dö af hunger!

Allmännast bland fruktträdens sjukdomar är kräfta. Dess natur och

orsaker äro ännu ej fullt utredda, ehuru den med förkärlek angriper

skadade ställen och i synnerhet träd, som växa på illa afdikad mark.

Äfven lida en del sorter allmännare däraf än andra. Där så låter sig

göra, renskäras kräftsåren intill frisk bark och bestrykas med ympsalva

eller oljefärg. Deras uppkomst förebygges därigenom att man skyddar

träden mot yttre skador af frost och stötar m. m.

Gummiflöde förekommer ofta hos bigarråträden, vanligen som följd af

olämplig växtplats. Något direkt botemedel däremot känner man icke.

Fruktträdsskorf (Fusicladium) uppträder å blad och frukter i form

af svartbruna fläckar och förminskar ofta såväl trädens växtkraft som

skördens värde i betydande mån. Bekämpas verksammast genom

besprutning med kopparvitriollösning. Besprutningen verkställes på våren före

bladsprickningen samt, om så är af nöden, ett par gånger under

försommaren. Till första besprutningen tages en lösning af 2 kg. kopparvitriol

och 2 kg. kalk till 100 liter vatten, vid sommarbesprutning får endast

fjärdedelen så stark lösning användas. Verkställes i öfrigt på samma

sätt som besprutning mot insekter samt aldrig vid starkt solsken.

Fruktmögel (Monilia) har under de senare åren svårt härjat

surkörsbärsträden men äfven en del äpplen såsom Astrakaner m. fi. Visar sig helt

plötsligt vid tiden för blomningen, då en hel del kvistar hastigt vissna

och dö bort, något som ofta med orätt antages vara förorsakadt af frost.

Besprutning med kopparvitriollösning är det verksammaste botemedlet.

Dessutom afskär man och bränner angripna kvistar.

BÄRBUSKAR.

Dessa förtjäna den allmännaste odling i hvarje täppa från Ystad till

Haparanda på grund af sin härdighet och förnöjsamhet och sitt stora värde

137för hushållet. I de delar af vårt land, öfre Norrland samt de inre delarna

af öfriga Norrland, där fruktträdsodling är omöjlig eller mera vansklig,

böra bärbuskarna skänkas än större uppmärksamhet. Vinbären

förekomma vilda ända upp i Norrbotten och motstå de kallaste vintrar,

medan krusbär i kustlandet odlas ända upp till Piteå.

Bärbuskar äro ej särdeles nogräknade på jordmån, blott den icke är

allt för torr och är fri från mångårigt ogräs. Får detta innästla sig, är

det omöjligt att aflägsna och förstör slutligen buskarna. Dessa planteras

helst på en särskild plats i trädgården men kunna äfven, där utrymmet

är knappt, med fördel planteras i kanten af köksväxtlanden, mellan

trädraderna — dock ej där mellanplantering af dvärgträd förekommer —

och utmed vägarna eller gränslinjerna samt invid väggar eller murar, blott

solen äger något tillträde. Svarta vinbär trifvas äfven bra i halfskugga.

Buskarna planteras med halfannan till två meters utrymme; för hvita

vinbär, som äro mera svagväxande, kan detta afstånd något minskas.

Användbarast äro krusbären, men tyvärr hemsökas dessa sedan några

år särdeles svårt af den amerikanska krusbärsmjöldaggen, som hotar att

ödelägga hela vår krusbärsodling. Sjukdomen visar sig till en början

som ett hvitt stoft å de unga skotten och öfvergår småningom till ett

brunt, sammetsliknande öfverdrag å kvistar och bär. Denna senare form

öfvervintrar och sprider sjukdomen under kommande år. Alla hittills

försökta besprutningsmedel ha visat sig gagnlösa — enda sättet synes vara

att skoningslöst bränna alla angripna grenar eller buskar och starkt kalka

platsen. För att hindra smittans spridning är försäljning af

krusbärsbuskar f. n. förbjuden.

Skulle sjukdomen aftaga och handeln med buskar åter frigifvas, kunna

för plantering förordas dels de storfruktiga engelska sorterna, dels »röda

syltbär» och »tidiga svenska gröna». Den sistnämnda sorten är

härdigast, medan de öfriga icke böra planteras längre upp än i mellersta

Norrland.

Vinbåren förtjäna långt större användning än f. n. I synnerhet gäller

detta svarta vinbär, som gifva den utmärkaste och mest hälsosamma sylt

och saft och böra jämte lingon komma till användning i hvarje hushåll.

Af sorter rekommenderas »holländska röda» och »holl. hvita» samt af

svarta vinbär »Black Naples» och »Ogden».

Bärbuskar kunna vid noggrann skötsel kvarstå 25—30 år eller längre

å samma plats. Jorden hålles öppen och omgräfves årligen samt gödslas

hvar eller hvarannan höst. I gräsvall eller på ogräsfyllda platser föra de

ett tynande lif. Till plantering användas unga 2—3-åriga buskar men

ej gärna genom delning af äldre buskar erhållna plantor, som växa

långsammare. Man kan själf uppdraga plantor genom att nedböja kvistar

af någon god sort till marken, där de fästas och täckas med ett två

tums jordlager, men så att spetsarna äro fria. Efter tvenne somrar ha

de bildat starka rötter och kunna frånskiljas och utplanteras.

138Äldre buskar måste med några års mellanrum gallras, hvarvid gamla

och dåligt bärande kvistar bortskäras för att lämna plats åt yngre. Detta

är nödvändigt för att erhålla stora och vackra bär.

Hallon förökas genom rotskott och planteras i rader med minst 1

meters mellanrum och 60 cm. mellan plantorna i raden. Böra på grund

af sina talrika rotskott gifvas sin afskilda plats och aldrig planteras

mellan fruktträden eller invid köksväxtlanden. Jordmånen må gärna vara

stenig men ej för mager. Fordra rik kaligödsling. De talrika rotskotten

hållas i tukt, så att mellan hvarje rad en rymlig väg hålles öppen.

Hallonskotten framkomma ena sommaren och bära frukt den påföljande,

hvarefter de utburna kvistarna dö och under kommande vinter bortrensas.

En hallonplantering måste efter 7—8 år förnyas å annan plats. För

södra och mellersta Sverige äro sorterna »Hornet» och »Marlborough»

de bästa och för Norrland »Antwerpiska röda».

Jordgubbar stå bärbuskarna så nära med hänsyn till användningen att

de här upptagas. Ett jordgubbsland bör finnas i hvarje täppa.

Jordgubbarna uthärda våra vintrar ända upp i Norrbotten. I närheten af städer

och större samhällen kan deras odling bli ganska lönande.

Jordgubbar trifvas nästan öfverallt, blott jorden är väl gödslad och ej

för torr, och böra helst ingå i köksträdgårdens växtföljd. De förbruka

under mognaden mycket vatten, hvarförutan bären ej nå full utveckling.

Vattning är därför nödvändig vid inträffande torka. Planteras hälst

under våren i maj—juni eller i nödfall i aug.—sept. i rader med 60—70

cm:s mellanrum och 40 cm. mellan plantorna i raden. Kunna äfven

planteras som infattningar kring land eller efter vägar — dock ej

dammiga sådana. Under första sommaren framkommande blomspiror

afskäras, äfvenså alla refvor. De sistnämnda afskäras äfven följande år,

såvida man ej önskar erhålla plantor, hvartill endast kraftiga utlöpare

användas och aldrig delade stånd. Andra hösten gifves en öfvergödsling

med naturlig gödsel och på lättjord något kali. Sedan på försommaren

en grundlig ogräsrensning företagits, täckes jorden mellan plantorna med

halmig gödsel, hackelse, träull eller mossa för att hindra bärens

nedsmutsande vid häftigt regn. Detta är alldeles nödvändigt, om rena

lätt-sålda bär skola erhållas.

Jordgubbsplanteringar lämna fullgod skörd i 3—4 år. En ny

plantering bör iordningställas å annan plats året innan den befintliga

skall slopas. Af det stora antalet sorter må framhållas: »Abundance»,

utomordentligt bördig men tämligen sur och senmognande, »Deutsch

Evern», tidig, »Sieger», tidig, god, »Vicomtesse Hericart de Thury»,

medeltidig, god, m. fl. Helst böra minst tvenne sorter, en tidig och en

senare, odlas, dels för att man längre tid skall kunna skörda mogna bär,

dels emedan blommornas befruktning häraf underlättas.

Rabarber. Denna hör visserligen strängt taget till köksväxterna, men

då den i odling och användning öfverensstämmer med bärbuskarna, upp-

139tages den här. Rabarbern fordrar djup och näringsrik jord men

utvecklar däri, särskildt om jorden tillika är tämligen fuktig, en förvånande

växtlighet. Jorden omgräfves och gödslas årligen; till gödsling är latrin utmärkt.

Förökas genom delning. Plantorna gifvas minst en meters inbördes

afstånd samt en solig växtplats, där de vid tillräcklig gödsling kunna

kvarstå i tiotals år.

Af sorter torde »Victoria» vara den förnämsta.

Såväl om rabarber som bärbuskar och jordgubbar gäller, att verkligt

bra sorter äro mest lönande att odla, hvarför man alltid bör försäkra

sig om sådana, äfven om kostnaden ställer sig något högre.

FRUKTODLAREFÖRENINGAR.

Att »enighet ger styrka» är en ovedersäglig sanning. Inom nästan

alla områden har man också lärt sig inse sammanslutningens betydelse

för främjande af gemensamma syften. Äfven för fruktodlingens höjande

och rationella bedrifvande är sammanslutning icke blott gagnande utan

så godt som nödvändig; särskildt gäller detta de mindre odlarne. Med

beaktande häraf ha under de senare åren åtskilliga fruktodlareföreningar

bildats ehuru ännu allt för få.

Dessa föreningars betydelse är synnerligen stor och omfattande. Några

af de mest framträdande fördelarna af att tillhöra dem må här framhållas.

Därigenom att en sådan förening anställer speciellt utbildad

fruktskötare kan den i fruktträdens beskärning och vård mindre förfarne mot en

billig afgift erhålla sakkunnig hjälp och handledning med dessa arbeten.

Äfvenså kunna föreningarna på sin ort upptaga gemensam kamp mot

skadeinsekter och sjukdomar genom att inköpa och mot billig afgift

tillhandahålla lämpliga sprutor m. m. Tillagningen af besprutningsvätskorna

äfvensom besprutning och »kransning» af träden kan då lämpligen

utföras af trädskötaren. Likaså kunna vid gemensamma inköp af fruktträd

dessa erhållas i billigare och bättre vara samt lämpligare sortval.

Slutligen kunna erfarenheter om olika sorters större eller mindre värde för

orten lättare vinnas och spridas.

Sin största betydelse ha dock fruktodlareföreningar för fruktens

försäljning. Genom samverkan härutinnan kunna vida större partier

erbjudas, hvarigenom man lättare finner köpare, samt kostnaderna och

besväret med försäljningen nedbringas. Därjämte torde man våga

uppställa det framtidsmålet, att föreningarna inköpa och tillhandahålla nödiga

redskap för beredande af fruktvin, cider m. fl. produkter af den

mindre-värda frukten, som härigenom komme till sin lämpligaste användning.

I de flesta län ingår det i länsträdgårdsmästarnes uppgift att arbeta

för bildandet af fruktodlareföreningar och stå dessa bi med råd och

dåd — på begäran tillhandahålla stadgeförslag och nödiga uppgifter för

föreningars bildande o. s. v.

140KÖKSVÄXTODLING.

I allmogeträdgårdar böra fruktträden såsom i regel mest

inkomstbringande intaga första rummet bland de för nytta och inkomst afsedda

växterna, men å andra sidan får köksväxternas stora betydelse icke

förbises. Äfven om deras försäljning i färre fall blir lönande på grund

af därmed förenade större besvär och omkostnader och större

konkurrens, förtjäna de en betydligt ökad användning i hemmets egen

mathållning, som därigenom kan göras vida billigare och mer omväxlande.

Måhända har den omständigheten, att grönsaker företrädesvis användts

i de förmögnares hushåll, bibragt allmänheten den föreställningen, att

de ställa sig för dyra för mindre bemedlade, medan förhållandet,

åtminstone där de skördas i egen trädgård, är rakt motsatt.

Köksväxter kunna odlas i hvarje medelmåttig eller god jordmån, ja

äfven den mest mindrevärda kan genom lämplig förbättring göras tjänlig

för ändamålet, om också en del arter finnas, som ha större anspråk och

därför icke kunna odlas öfverallt. Mycket frostländta lägen äro för

åtskilliga arter såsom gurkor och bönor m. fi. gifvetvis otjänliga, medan

en stor del af de vanligare såsom kål, rotsaker och lök m. fi. fördraga

rätt skarp frost.

Huruvida man för köksväxter bör upplåta ett särskildt område eller

odla dem som mellankultur bland fruktträden, afgöres med hänsyn till

för handen varande omständigheter. Odlingarnas omfattning rättas äfven

efter förhållandena så att de, där utsikter till försäljning förefinnas,

tillmätas större utrymme, medan för eget behof en tämligen ringa areal

är tillräcklig. Där man samtidigt bedrifver kreatursskötsel, må man

emellertid gärna tilltaga odlingarna rätt ansenliga, emedan en stor del

produkter, såsom kål och rotsaker, med fördel gifvas till foder åt husdjuren,

därest de ej finna annan lämpligare användning.

Högväxande köksväxter såsom ärter och bönor få ej planteras invid

trädraderna. Att i hvarje fall ett område intill hvarje träd skall lämnas

fritt, ha vi förut påpekat. Under höga skymmande träd lönar sig icke

att plantera köksväxter.

Skiftesbruk. Om än icke af samma betydelse som inom landtbruket

är dock äfven i trädgården ombyte af odlingsplats mellan olika växter

behöfligt. Man börjar skiftesbruket med att efter stark gödsling odla

kål och lök, spenat, sallat, garkor m. m. Efter dessa följa rotsaker,

morötter, palsternackor, rödbetor m. fi. samt slutligen tredje året ärter och

bönor. Å alla af naturen icke särdeles kraftiga jordar är en gödsling

med fosforsyra och kali särskildt välgörande under andra och tredje

årens växtföljd. I sandig jord, som äger ringa absorbtionsförmåga, är

det fördelaktigt att gödsla oftare men mindre för hvarje gång. Vid redo-

141görelsen för de särskilda köksväxternas odling lämnas uppgifter om

deras kraf på jordmån och gödsling.

Jordens bearbetning och sådd. I köksträdgården är höstplöjning eller

gräfning så godt som nödvändig, om full skörd skall kunna påräknas.

Vid all höstbearbetning får jorden kvarligga ojämn, som den faller efter

plog eller spade, hvilket underlättar frostens inverkan. Den luckring

och sönderdelning, som vinterfrosten verkställer, kan icke på annat sätt

lika fullständigt åstadkommas. Att på hösten jämnkratta landen är

därför en ytterst dålig metod. Gödsling med naturlig gödsel äfvensom med

kainit, tomasfosfat och benmjöl bör helst ske på hösten, då den i regel

visar bättre resultat än om den verkställes på våren. Detsamma gäller

kalkning. All gödsel bör omedelbart nedmyllas. Företages höstgräfningen

med nödig omsorg, kan sådden på våren verkställas blott efter skedd

jämnkrattning, hvilket innebär afsevärda fördelar, då jorden, särskildt

tyngre sådan, härvid bäst bibehåller den utmärkta vinterluckringen samt

är mindre utsatt för att torka ur vid sådden. Denna bör i regel

verkställas tämligen tidigt, dock ej förrän jorden utan att klibba samman

kan bearbetas. Sen sådd af t. ex. lök och rotsaker misslyckas ofta.

Radsådd är alltid att föredraga, emedan plantorna därvid erhålla

jämnare inbördes afstånd och luckring och rensning betydligt underlättas.

Landet jämnkrattas, hvarefter sängarnas ytterlinjer äfvensom raderna för

sådden utmärkas medelst ett gröfre snöre, som spännes öfver landet och

släpas fram och åter, så att raderna bli synliga. Sängarnas bredd får

vara högst 120 cm., för att midtraderna ej skola bli oåtkomliga vid

rensningen. Med en spetsig hacka uppdragas härefter grunda fåror, hvari

fröet jämnast möjligt utströs.* Då en del frön på grund af sin mörka

färg äro svåra att se i raderna, kunna de vid handsådd blandas och

omskakas med pulveriserad krita för att bättre synas. Det är af stor

vikt, att fröna lagom djupt nedmyllas; orsaken till dålig groning är i en

stor del fall att söka i missgrepp härutinnan. Mindre frön få ej

nedmyllas mer än högst ett par cm. (gärna mindre), men äfven större såsom

ärter och bönor gifvas högst fem cm:s jordbetäckning. Sådden nedmyllas

omedelbart med kammen af en kratta. Lättare jord tilltryckes löst med

en lätt trävält eller en bräda — tyngre jord däremot icke. Skulle starkt

slagregn inträffa innan fröna kommit upp, måste å jord, som har

benägenhet att bilda skorpa, denna brytas medelst krattning, emedan

groddarna eljest icke kunna bryta igenom.

Renhållning och luckring äfvensom gallring ägnas den största omsorg.

Ogräset får aldrig tillåtas bli så stort, att det tränger plantorna, som

häraf betänkligt försvagas. En renshacka af Planet J:r modell (se

afbildningen i småbruksuppsatsen) inbesparar härvid mycket arbete; den ställes

så, att en knif löper på hvardera sidan om raden. Finnes ingen sådan

* Inom landtbruket använda rotfruktssåningsmaskiner kunna naturligtvis mycket väl

användas i trädgården.

142hacka (som dock snart betalar sin inköpskostnad), användas vanliga

rotfruktshackor och ogrässkyfflar för ogräsets bortrensande. Detta vissnar

och dör fortast vid solig väderlek, hvarför häckning företrädesvis då

verkställes. Efter starka regn bör jorden luckras, hvilket i oanad grad

främjar plantornas tillväxt samt hindrar allt för snabb urtorkning. I

raderna måste handrensning tillgripas och verkställes samtidigt nödig

gallring, hvarvid såvidt möjligt de kraftigaste plantorna bibehållas.

Gallringen får icke uppskjutas tills plantorna drifvit hvarandra i höjden. Att

gallra för litet är misslyckad sparsamhet, ty större totalskörd vinnes, om

plantorna få tillräckligt utrymme.

När vattning är af nöden, måste den ske grundligt, så att fuktigheten

verkligen tränger ner till rötterna, men härtill åtgå ofta ansenliga

massor vatten. Att vattna otillräckligt ökar blott solens inverkan på ytan,

ofta därhän, att rötterna förbrännas. Vattning bör ej ske vid starkt

solsken och användes hälst å- eller sjövatten; källvatten bör före

användandet under några timmar stå uppe i luften. Vid plantering af

köks-växt- och blomsterplantor är i allmänhet endast en vattning omedelbart

efter planteringen af nöden. Denna gör hufvudsakligen nytta genom att

slamma jorden fast intill rötterna. Att gifva nysatta plantor en

obetydlig vattning hvarje kväll är mera till skada än gagn.

Planteringen af köksväxt- och blomsterplantor sker bäst med handen

eller i nödfall med en gröfre tillspetsad träpinne. Därvid tillses, att inga

rötter vikas dubbla — hellre afkortas de något — samt att jorden

tryckes fast intill plantorna, som i regel sättas något djupare än de stått i

bänken. Planteringen verkställes helst morgon och afton eller vid

mulet väder. Vattning företages omedelbart.

För den mindre trädgården nödiga köksväxt- och blomsterplantor köpas

i regel förmånligast hos någon trädgårdsmästare. Att själf syssla med

deras uppdragning blir dyrt och tidsödande samt förutsätter rätt mycken

fackkunskap, hvarför såväl billigare som bättre plantor erhållas genom

inköp. Härvid bör tillses, att plantorna äro korta och kraftiga — ej

långa eller gängliga därigenom att de vuxit för tätt i plantbänken.

Där man icke utan stort besvär kan anskaffa plantor får man själf

uppdraga dem. Detta sker i en kallbänk, som lägges på någon solig

samt torr och skyddad plats. Storleken rättas efter behofvet; 2—4 st.

1 meter breda och 1 1/2 meter långa fönster äro vanligen tillfyllest. I

bänkens hörn och vid sidornas midt nedslås starka pålar, hvarå spikas

bräder eller plankor, så att bänken upptill är omkring 60 cm. hög och

nedtill 40 cm. Den fylles till hälften med ny kraftig jord. Omkring

bänken lägger man ett hvarf löf eller hästgödsel för att hindra frostens

inträngande, hvarjämte den vid kyla under nätterna täckes med luckor

eller mattor. När plantorna kommit upp, luftas bänken, d. v. s. under

fönstrens öfre ända anbringas en kil, så att luften får tillträde.

Luft-ningen rättas efter väderleken, så att vid varmt väder gifves mera luft

143och vid kyla mindre. Så snart plantorna blifvit försigkomna, tager man

af fönstren under blida dagar för att härda dem. Vattning verkställes

grundligt vid behof men ej onödigt ofta.

*

Bönor. Af dessa särskiljas med hänsyn till användningen i hushållet

trenne slag: bondbönor, bruna bönor och s. k. skärbönor. Medan fröna

af de förstnämnda ätas omogna, användas bruna bönor först efter

mognaden; af skärbönor användas de mer eller mindre utväxta men ännu

möra skidorna.

Bondbönor utsås tämligen tidigt i rader med 30 cm:s mellanrum, eller

ock sår man dem mellan potatisstånden, då någon särskild plats ej

behöfver upptagas. Äro ej särdeles nogräknade på jordmån men fordra

mer gödsel än de flesta baljväxter.

Skärbönor och bruna bönor behöfva mycket värme och äro ömtåliga

för frost, hvarför de knappast blifva lönande i kalla, frostiga lägen.

Utsås också af denna anledning först när jorden blifvit varm och faran

för nattfrost är öfver. Bönorna tryckas ned med fingrarna å de

jämn-krattade sängarna; bruna bönor och krypbönor gifvas minst 25 cm:s

inbördes afstånd. Af skärbönor finnas två hufvudslag: krypbönor och

störbönor. De sistnämnda äro rankande och måste förses med stöd.

Lämpligast är att i kanterna af en säng, som är en meter bred, utså

bönorna i fotsbreda cirklar med 5—6 frön i hvarje och med 60 cm:s

mellanrum från midt till midt. Störarna placeras i cirklarnas midt

och sammanbindas upptill. Lös, varm jordmån och kaligödsling äro

oundgängligen nödvändiga för skärbönornas trefnad. Förtjäna stor

användning, då de äro ett godt och billigt födoämne. — Sortval: vanliga

bruna bönor, af krypbönor »tidiga svenska» samt »Kejsar Wilhelm», och

af störbönor »breda svärds». Svenskt utsäde är tidigast och bäst,

särskildt för nordligare orter.

Dill odlas såsom mellankultur på så sätt, att man inströr några frön

bland rotsaker eller lök, men bör i tid skördas, så att den ej genom

själfsådd blir ett ogräs.

Gurkor. Dessas värde för hushållet, såväl färska som insaltade,

börjar allt mer beaktas. För friland förtjäna endast de småfruktiga

»druf-gurkorna» beaktande. Äro liksom bönorna mycket värmefordrande och

frostömma och gifvas därför det varmaste läge, som står till buds, helst

med någon sluttning mot söder. För att jorden lättare skall kunna

genomvärmas, odlas de å upphöjda »lister», d. v. s. jorden uppskottas

från båda sidor, så att en vallformig uppåt afsmalnande förhöjning

bildas. Man räknar omkring halfannan meter från midt till midt, listen

blir då vid basen ungefär meterbred. Listen tillkrattas och lämnas

upptill omkring 30 cm. bred och förses i midten med en grund fåra, hvari

kärnorna nedtryckas grundt och med 2—3 cm:s mellanrum. Vanligen

144gå en del plantor förlorade, hvadan afståndet blir större. Fröna läggas

ej förrän jorden är uppvärmd och faran för nattfrost öfver.

Gurkor fordra ny, kraftig och lucker jord. Nyodlad jord, gräsvall

o. d. är utmärkt. Af denna anledning kunna ej gurkor med godt

resultat odlas flera år å rad i samma jord. En grundlig gödsling är

nödvändig, helst med något tillskott af kali och fosforsyra äfvensom kalk.

I Dalarne och Norrland är gurkodling i det fria mycket osäker, men

kallbänkar äro lämpliga för ändamålet och kunna fröna däri läggas

något tidigare än på friland. Under hvarje fönster bibehållas 3—5 plantor

— af storfruktiga sorter endast tvenne.

Af sorter äro »Västerås druf» och »Muromska» de för friland bästa;

i kallbänkar kunna dessutom en del storfruktiga sorter odlas.

Jordärtskockor. Odlas ungefär på samma sätt och med samma afstånd

som potatis. Sättknölarna böra läggas tidigast möjligt. Kupning är

fördelaktig men ej nödvändig. Uthärda fullkomligt våra vintrar,

hvarför man på hösten endast upptager för vinterbehofvet, då de stå sig

bättre i det fria än i källare. »Suttons hvita» och »vanliga violetta»

äro de bästa sorterna.

Kål. Hufvudkål har liksom alla närstående kålsorter mycket stora

fordringar på jordens näringshalt och utvecklar sig kraftigt endast i djup

och välgödslad jordmån. Behöfver liksom gurkor ny jord och bör

endast med några års mellanrum odlas på samma plats. Trifves utmärkt

i nyodlad jord eller efter gräsvall och jordgubbar. Jorden gödslas rikt med

kreatursgödsel, kompost eller latrin samt med något kali och fosforsyra.

Har man ringa tillgång på naturlig gödsel, kan som ersättning härför

gifvas chilisalpeter, sedan plantorna blifvit något försigkomna. Denna

utströs vid mulen eller regnig väderlek rundt hvarje planta men får ej

komma på bladen, som däraf förbrännas. Om så behöfves gifves efter

några veckor ytterligare en öfvergödning. En handfull salpeter räcker

för 3—5 plantor. Plantorna sättas i förband med minst 60 cm:s

afstånd. Planteringen verkställes från 20 maj i södra Sverige intill 15

juni i Norrland eller m. a. o., när sommaren på allvar inträder.

Kållandet måste några gånger grundligt luckras och rensas från ogräs.

Omkring 3 veckor efter planteringen kupas jorden intill plantorna. I

kraftig jord är det icke sällsynt att kunna skörda hufvuden af mer än 10

kg:s vikt. Ehuru kål är tung och rätt ömtålig för längre transport och

dess odling till afsalu något osäker, förtjänar den dock uppmärksamhet,

emedan såväl hufvuden som ytterblad utgöra ett utmärkt mjölkfoder,

när skörden tilläfventyrs ej lämpligare kan användas.

Kålmasken uppträder ofta i stor mängd, särskildt i närheten af

byggnader, medan den på fritt liggande fält är sällsynt. Uppsökes och

dödas, medan larverna ännu äro små och hålla tillsammans. — S. k.

»klumprot» består däri, att på rötterna bildas talrika större och mindre

knölar och kännetecknas af att plantorna synas bleka och tynande. Kalk-

10 Svenska Allmogehem. 4 j rning förebygger i någon mån denna sjukdom. Uppträder ytterst sällan

i ny jord eller där kål med långa mellantider odlas.

Blomkål. Borde odlas och användas vida mer än nu. Har ungefär

samma fordringar på jordmån och skötsel som hufvudkål. De tidiga

blomkålssorterna planteras med 40 cm:s mellanrum, medan sena sorter

fordra samma afstånd som hufvudkål. Lämpligast är att sätta hvarannan

planta af tidig och hvarannan af sen blomkål men då med ungefär 50

cm:s mellanrum. Är ömtålig för torka, då den bildar små värdelösa

blomhufvuden. Skördas innan hufvudena börjat nämnvärdt öppna sig.

De bästa sorterna äro »tidig dansk» och »Non pius ultra», sen.

Kålrötter. Kålroten är af stor betydelse som foderväxt, men användes

äfven i hushållet. Där rotfruktsodling bedrifves ute på fältet, såsom

fallet bör vara i hvarje tidsenligt jordbruk, behöfver man ju icke anlita

trädgårdens utrymme för dess odling. Kålrötter bli bäst i något tyngre,

lerhaltig jord och kunna antingen utsås direkt på fältet och gallras eller,

hvilket i täppan är det lämpligaste, planteras, hvilket dock ej bör ske

förrän midsommartiden, emedan de vid tidig plantering lätt bli »träiga».

Lämpliga som efterkultur till kål. »Gula svenska» äro den bästa sorten.

Lök. Såväl rödlöken som den gula »steklöken* har åtskilliga

förutsättningar för att kunna lönande odlas i småträdgårdar med lämplig

jordmån. Båda fordra god, djup, gärna något lerblandad mulljord, fri från

svårare ogräs och i god växtkraft, samt rik gödsling, helst med hästgödsel.

Som fröet gror långsamt, bör det utsås tidigast möjligt i väl beredd jord

i 6—8 rader å hvarje säng. Nedmyllas grundt, hvarefter jorden

tilltryc-kes med en vält eller en bräda, emedan lök trifves bäst i en tämligen

fast yta.

På rensningen nedlägges synnerlig omsorg, ty får ogräset en gång bli

för stort och tränga lökplantorna, äro möjligheterna för en god skörd

oftast omintetgjorda. Komma plantorna allt för tätt, gallras något —

dock är i god jord 2—3 cm:s afstånd tillräckligt.

På eftersommaren i aug.—sept. vissna stjälkarna och falla omkull.

Löken är då färdig att skörda. Är väderleken torr, få lökarna under

några dagar soltorka, hvarefter de utbredas i tunna lager på någon

luftig vind eller i något skjul för att toika ytterligare. Sedan stjälkarna

fullständigt torkat afputsas såväl de som rötterna. De minsta lökarna

frånsorteras till s. k. »sticklök», medan de öfriga användas eller försäljas.

Lök förvaras utbredd i tunna lager på en sval plats, som dock ej

behöfver vara alldeles frostfri. I sandig eller otjänlig jordmån blir löken ofta

grofstjälkig och oduglig för handeln. Af sorter odlas företrädesvis

»Braun-schweiger» och »holländsk röd» samt »gul zittauer».

För vinnande af användbar rödlök tidigare än genom frösådd,

utplanteras tidigt på våren små rödlökar, som hastigt tillväxa men blifva

odugliga till vinterförvaring.

146Syltlök sås mycket tätt och bör ej bli större än hasselnötter. Torkas

å mörk plats för alt ej bli grön. Schalottenlök fortplantas enbart

genom sättlökar.

Purjolök uppnår vid direkt sådd på friland ej någon ansenligare

storlek men kan dock bli tillräckligt stor för hushållet. Plantor uppdragas

eljest på bänk och utplanteras i maj—juni med 25 cm:s mellanrum.

Fordrar samma jordmån och skötsel som rödlök.

Gräslök förökas genom delning af äldre stånd och planteras i fet jord

på någon plats, där den kan förblifva ostörd.

Moroten är liksom kålroten af värde äfven som landtbruksväxt.

Fort-kommer i hvarje myllrik och väl bearbetad jordmån, blott den är i god

växtkraft. Blir smakligast i tämligen ny jord. Storbladiga sorter såsom

»S:t Valerie» sås i 4 rader på en säng af vanlig bredd, småbladiga

såsom »Nantes» och »Guérande» i 5—6 rader. Rensning, luckring och

gallring verkställas med omsorg, och gifvas plantorna 10—20 cm:s

utrymme allt efter sortens storlek. Få plantorna stå för tätt, bli rötterna

små och af ringa värde. Angripas stundom af mask, som betänkligt

skadar rötterna. Något dii-ekt botemedel häremot känner man icke, men

genom noggrant skiftesbruk förekommes dess uppträdande — äfvenså

genom kalkning. Morötter fördraga ej gärna gödsling med obrunnen

spillning. Odlas lämpligen efter kål, då de gifvas en lätt gödning med

kali och fosforsyra.

Af sorter rekommenderas: »S:t Valerie», långa, hållbara, »Nantes»,

half-långa, utmärkta och »Guérande», korta.

Palsternackor odlas i hufvudsak på samma sätt som morötter men

lyckas bäst på något lerhaltig jord. Utsås i 4 rader på en säng af

vanlig bredd och gifvas minst 20 cm:s afstånd mellan plantorna i

raderna. För djup och god jordmån äro långa »Suttons Student» de bästa,

medan i grundare jord »korta runda» gifva säkraste skörden och äfven

fordra något mindre utrymme. Palsternackor uthärda fullkomligt våra

vintrar.

Potatis odlas i trädgården endast för vinnande af tidig matpotatis.

Härtill väljes någon tidig sort, som får »gro ut» i en varm lokal,

hvarefter den utplanteras försiktigt, så att ej groddarna brytas. Vill man

göra sig extra besvär att plantera potatis i lådor, som få stå vid ett

fönster till dess potatisen hunnit gro, hvarefter den utplanteras med

rotklump och skyddas mot frost, kan man erhålla mycket tidig skörd.

Potatisens odling torde i öfrigt vara så allmänt känd, att vi här ej

behöfva redogöra för densamma.

Persilja. För hushållets behof är det tillräckligt att så en rad persilja

i kanten af ett köksväxtland. Vid större odling utsås den i rader med

25 cm:s mellanrum. Fordrar fet jord för att utveckla ymnigt med blad.

Rädisor kunna endast under våren och eftersommaren med fördel

odlas å friland. I torr solig väderlek bli de bittra och träiga. Utsås i

147rader med 15 cm:s mellanrum å någon fuktig jordbit, helst i halfskugga,

och måste hållas jämnt fuktiga för att bli goda. »Non pius ultra» och

»ovala rosenröda» äro odlingsvärda sorter.

Rödbetor. Öfverensstämma i odling med morötter. I näringsrik jord

är 10 cm:s afstånd mellan plantorna i raden tillräckligt, emedan de

eljest bli onödigt stora. Bästa sort är »runda egyptiska».

Selleri odlas på samma sätt som purjolök. Båda kunna, förutsatt att

jorden är kraftig och ej för ny, planteras i enkel rad mellan nysatta

jordgubbar.

Spenat borde odlas i hvarje trädgård och användas i alla hushåll.

Utsås i gångarna mellan lök och rotsaker och samtidigt med sådden däraf,

då en tidig skörd erhålles. En senare skörd kan vinnas mellan

kålplantorna, hvarvid fröet utsås samtidigt med planteringen. Måste för

vinnande af jämn skörd sås i flera omgångar och fordrar fet jord för

att utveckla sig kraftigt. De många olika sorterna äro tämligen

likvärda.

Ärter. Till de läckraste köksväxter, som täppan kan frambringa, höra

onekligen ärter. Äro ej särdeles fordrande på jordmån och komma

därför i tredje årets växtföljd men äro tacksamma för kaligödning och kalk.

Af sockerärter användas de omogna baljorna, af sprit- och märgärter

de ännu omogna ärterna. Af samtliga finnas såväl låga som höga

sorter. De förstnämnda äro i regel tidigast och behöfva ej stöd, men

lämna ej så rik skörd som de högväxande, hvilka måste stödas med

greniga kvistar af gran, enris o. d. Ärter sås i fyra rader på

meterbreda sängar, de högväxande något glesare i raderna än de låga. När

plantorna nått omkring 10 cm:s höjd, rensas ogräset bort, hvarefter de

kupas därigenom att man drar en bred hacka mellan raderna, och de höga

sorterna gifvas nödigt stöd. Detta får ej för länge uppskjutas, emedan

ärterna senare bli ömtåliga och icke fördraga att på något vis rubbas.

Önskar man färska ärter under en längre tid, läggas fröna i flera

omgångar med ett par veckors mellanrum intill medio af juni. Bland de

många sorterna förtjäna framhållas: af sockerärter »Buxbom», låga, och

»engelska sabel», höga, och af märgärter »William Hurst» och »Whitham

Wonder», halfhöga, tidiga, samt »Stensärter», höga och utmärkt goda.

SKÖRD, INPACKNING OCH FÖRVARING AF FRUKT

OCH GRÖNSAKER.

Mycken försumlighet finnes att råda bot på i fråga om fruktträdens

plantering och vård, men kanske ännu mera, när det gäller fruktens

skördande och förvaring, ehuru enhvar borde inse, att genom

vårdslöshet härutinnan mödans lön till större delen går förlorad. Omsorgsfull

skörd, förvaring och inpackning samt noggrann och fullt ärlig sortering

äro lika viktiga vid fruktodling som öfriga därmed förenade arbeten.

148Enhvar torde af erfarenhet veta, huru de obetydligaste stötar på

frukterna åstadkomma mörka fläckar, hvilka snart öfvergå i förruttnelse,

hvarigenom frukten förlorar större delen af sitt handelsvärde och blir

oduglig till förvaring. Att sålunda frukten under inga omständigheter

får skakas ned från träden utan måste plockas med händerna och i öfrigt

med största varsamhet behandlas, borde vara själfklart. Vid

nedplock-ningen betjänar man sig af fristående stegar, som ställas bredvid träden

(men ej mot kvistarna som då lätt sönderbrytas), samt för svåråtkomliga

grenar af fruktplockare fastsatta på långa störar (se bild 20). Klättring

i träden bör endast i undantagsfall förekomma och blott om

man är försedd med mjuka skodon, så att ej barkskador

åstadkommas. Vid nedplockningen skonas fruktveden i

möjligaste mån; af brytes en stor del däraf, förminskar detta

skörden för kommande år. Frukten får ej tömmas från ett

kärl i ett annat utan måste plockas med händerna, i annat

fall äro stötar oundvikliga.

Alla kärl för transport eller förvaring måste vara

fullkomligt rena och luktfria, emedan frukt ytterligt lätt tager bismak.

Tidpunkten för skörden beror af sortens egenskaper och det

nordligare eller sydligare läget. Sommarfrukt blir i

allmänhet bäst, om den får mogna på träden, men håller sig

liksom tidigare höstfrukt längre, om den nedtages något före

mognaden Detta bör i regel ske äfven med päron.

Vinterfrukt bör, för vinnande af största möjliga utveckling, få

kvar-sitta i det längsta — vackra höstdagar uträtta härutinnan

förvånande mycket. Lindrigare frost skadar ej det ringaste.

Skörden bör alltid ske vid torrt väder och efter frostnätter först sedan

frukten upptinat.

En fullt samvetsgrann sortering utgör därjämte ett lifsvillkor för den

svenska fruktens införande i handeln. Många och berättigade klagomål

framkomma ständigt öfver den gängse seden att lägga sämre frukt i

kärlets botten och vackrare ofvanpå samt uppgifva den för likartad

alltigenom. När frukt föres i handeln, bör den vara likartad från understa

hvarfvet och ända upp. För detta ändamål sorteras den i trenne

kvalitéer, en första, hvartill endast stora och i hvarje hänseende tadelfria

frukter väljas, en andra, som utgöres af mellansorten men dock felfria

frukter, samt en tredje kvalité, hvartill alla felaktiga eller skadade

frukter föras.

För transport måste frukt så inpackas, att den fördrager stötar och

skakningar utan att skadas. Detta sker genom att man packar den fast

med något luktfritt ämne -— träull eller torfmull — som mellanlägg och

så, att inga tomrum finnas mellan frukten och locket. Kärlen kunna då

vändas och skakas, utan att frukten skadas. Lämpligaste kärlen äro

lådor enligt af Sveriges Pomologiska förening fastställd modell, hvilka af

149

Bild 20. [-Fruktplockare.-]

{+Fruktploc-

kare.+}enhvar kunna med ringa kostnad tillverkas. De förfärdigas af halftums

bräder — halflådorna, som rymma omkring 50 liter, göras 40 cm. breda,

28 cm. höga och 63 cm. långa, kvartslådorna tagas 30 cm. breda, 19 cm.

höga och 63 cm. långa samt rymma ungefär 25 liter packad frukt. Att

för sammanhållningen nödiga träreglar spikas på utsidan, så att de ej bli

till hinder vid packningen, torde enhvar förstå. Frukt bör alltid säljas

efter vikt såsom rättvisast både för köpare och säljare.

Inkomsten från en fruktträdgård kan betydligt ökas därigenom att

man odlar hållbara sorter, som längre tid kunna förvaras och ej behöfva

föras i marknaden förrän vintern eller våren, då tillgången på frukt är

mindre och priset högre.

Frukt bör förvaras utbredd i tunna lager eller inpackad i lådor med

torfmull, som isolerar frukterna, så att ruttna sådana icke kunna sprida

förruttnelse till närliggande. Träull är härtill mindre lämplig, emedan

Bild 21. Fruktlådor och spjälkorgar för fruktens transport

och förvaring.

den insuger för mycket af frukternas fuktighet, så att dessa stundom

skrumpna. Hö eller luktande ämnen få under inga förhållanden

användas. Äfvenså måste förvaringslokalen vara luktfri — matvaror få sålunda

ej där förvaras — samt skyddad för sträng kyla. Väl ombonade

garderober eller vindskontor äro lämpliga. Ljuset utestänges, däremot bör

luftning emellanåt ske. Har man ej tillgång" på frostfria lokaler, måste

frukten vid kyla ombonas med filtar o. d. De å bild 21 afbildade

spjäl-korgarna äro utmärkta. Frukten plockas direkt i dessa, som sedan

uppställas öfver hvarandra i förvaringslokalen, då omplockning undvikes.

Bär kunna förvaras endast en kort tid och måste behandlas med en

viss omsorg för att tåla några dagars förvaring eller en längre transport.

Mjuka bär få aldrig sammanföras i djupa kärl, då de förstöras och det

värdefullaste, nämligen saften, urpressas genom deras egen tyngd.

Jordgubbar och hallon, afsedda till försäljning, plockas direkt i kärl af viss

rymd (l—2 liter), emedan de svårligen tåla senare mätning. Kärlens

botten och sidor genombrytas med några små borrhål för att luften skall

få tillträde, hvilket ökar hållbarheten. Bär få under inga förhållanden

plockas eller förvaras i bleckkärl, emedan deras färg häraf förstöres.

Plockning bör icke utan nödtvång ske annat än vid torr väderlek.

Köksväxter för vinterförvaring upptagas först när skarpare frost är att

befara. Förvaras antingen i källare eller ock i jordstukor, som anläggas

150på en så torr plats som möjligt och på sådant sätt, att man skottar upp

i jorden en meterbred fåra; häri uppläggas rotfrukterna takformigt

sluttande åt båda sidor; kål lägges på samma sätt men alltid med stjälkarna

uppåt. Stukan täckes till en början helt lätt med halm, men i mån som

kyla är att befara, uppskottas den kringliggande jorden tillräckligt tjockt

för att utestänga kölden. A stukans rygg lämnas några öppningar med

blott halmbetäckning eller insättas en eller flera trätrummor för afledande

af »svettningen». Stukorna skattas från ändarna, hvilka därför täckas

med något ämne, som ej fryser samman, såsom löf eller tång. Råttor

anställa ofta stor skada i vinterförråden och måste hållas efter.

KONSERVERING AF FRUKT OCH GRÖNSAKER.

Förvaringen af frukt och grönsaker i färskt tillstånd är begränsad

såväl till tid som sortantal; genom saltning, torkning och inkokning kunna

de däremot i vidsträckt omfattning göras hållbara af hvarje omtänksam

husmoder. Vi lämna här i korthet en redogörelse för de bekvämaste

och billigaste sätten för konservering.

Genom insaltning konserveras i första hand gurkor och bönor. Små

drufgurkor eller tämligen smala slanggurkor läggas under 12 timmar i

rent vatten, hvarefter de upptagas och utbredas till torkning. Groft salt

löses i vatten, tills lösningen nått den styrka, att en potatis eller ett ägg

flyter upp med öfverkanten. I ett lämpligt kärl bredes ett lager svarta

vinbärs- och körsbärsblad samt för hållbarhetens skull några få ekblad.

Ofvanpå dessa lägges ett hvarf gurkor, några pepparrotsbitar, dillfrön

samt något pulveriserad alun och vinsten. Sålunda fortsättes hvarfvis

med blad och gurkor. Sedan dessa blifvit ilagda, påfylles saltlaken.

Gurkorna hållas nedtryckta medelst ett rörligt lock och en lämplig tyngd.

Saltningen kan i samma kärl ske i flera omgångar men afslutas alltid

med ett lager af blad. Den, som älskar syrlig smak, kan tillsätta något

ättika. Gurkorna förvaras på någon sval plats.

Skärbönor. Baljorna inströs hvarfvis antingen hela eller sönderskurna

med salt i något lämpligt kärl samt hållas sammantryckta med ett

belastadt lock. Urvattnas något före kokningen. Användas till stufning

och utgöra en mycket billig och välsmakande anrättning. På samma

sätt kunna äfven sockerärter och spenat insaltas.

Surkål. Hufvudkål sönderhackas mycket fint, tömmes i ett högt

träkärl, stötes fast och blandas med salt och något dillfrö. Belastas

med ett rörligt lock och ställes i ett varmt rum, där den inom kort

börjar jäsa. Sedan jäsningen om några dagar är öfver, ställes kärlet i

en sval källare.

Genom torkning kunna de flesta köksväxter och frukter konserveras,

en del särdeles billigt och fördelaktigt. För hushållets behof kan

torkningen verkställas i ållor öfver köksspiseln eller ock upphänges det för

151torkning afsedda på trådar, då ingen särskild eldning utöfver den för

matlagning nödvändiga erfordras. Ållor kunna af enhvar med lätthet

förfärdigas. Öfver ytterramen af en margarinlåda eller annan lätt

åstadkommen träram fastnubbas ett nät af finmaskig metalltråd. Ramarna

göras lika, så att flera kunna ställas öfver hvarandra på köksspiseln.

Under hörnen på nedersta ramen läggas några tegelbitar, så att luften

obehindradt kan cirkulera. På dessa ållor utbreder man frukten eller

grönsakerna, då torkningen sker i samband med öfrig eldning. Vid

ugnstorkning måste luckan hållas öppen, så att vattnet kan afdunsta.

Af grönsaker lämpa sig för torkning dill, persilja, spenat, mejram,

färska ärter, ärt- och bönskidor m. m. Grönsaker måste i regel förvällas

något före torkningen (kryddväxter såsom persilja, dill, mejram dock

icke). Denna börjas med tämligen hög temperatur, som småningom

minskas. Torkningen är fullständig, när produkterna vid sönderdelning

ej visa någon fuktighet.

Frukt och bär torkas med synnerlig fördel. Verkställdes detta

allmännare i hemmen, skulle helt visst den betydande importen af

torkad frukt till större delen göras öfverflödig. Äpplen och päron skalas

vanligen före torkningen, ehuru detta för användning i hushållet är

öfverflödigt; kärnhusen å äpplen böra dock alltid aflägsnas. Äpplena skäras i

klyftor, som doppas i en svag saltlösning och läggas med spetsarna öfver

hvarandra (som taktegel) på ållorna. Päron förvällas samt delas med ett

korssnitt i fyra vid skaftet sammanhängande delar och ställas på ållorna

med skaften uppåt. Frukten är torr, när vid böjning eller pressning ingen

saft framkommer, men får ej torkas därhän, att skifvorna bli spröda.

För torkning duga endast fasta syrliga äpplen, ej lös sommarfrukt.

Körsbär och plommon samt blåbår äro synnerligen användbara till

soppor m. m. — blåbären besitta äfven medicinska egenskaper.

Lufttorkas först några dagar, hvarefter de utsättas för en småningom

stigande värme.

Torkade grönsaker och frukt uppmjukas före användningen i vatten.

Syltning. I allmänhet användes vid syltning för mycket socker —

vanligen samma vikt socker som frukt —, hvilket ej blott fördyrar

varan utan äfven förminskar fruktsmaken. Vid lämplig inkokning och

förvaring håller sig sylten, om blott hälften socker tillsättes, och blir

därjämte finare. Sockerlagen kokas särskildt och skummas väl tills

den »pärlar* sig, hvarefter frukten eller bären nedläggas och kokas, tills

de äro färdiga att brista sönder, hvarefter de upptagas. Sockerlagen

kokas ytterligare en kvarts timme och hälles varm öfver frukten.

Burkarna värmas väl, så att sylten kan tömmas varm i dem. Lagen

måste fullständigt täcka frukten. Öfverst, direkt på sylten, lägges ett i

konjak doppadt pergamentpapper, hvarefter burkarna öfverbindas med

samma sorts papper och förvaras på en sval men luftig och torr plats.

Visa sig tecken till förskämning eller mögel, kokas sylten ånyo.

152Saft kan beredas af de flesta frukter och bär äfvensom af rabarber.

Sedan bären med lämplig vattentillsats kokat, tills de gått sönder, låter

man saften själfrinna genom en ren handduk. En eftersaft (till soppa

o. d.) vinnes genom att senare påfylla något vatten och pressa massan.

Hallon böra före saftningen en kortare tid sammanföras för jäsning,

hvarigenom mera saft erhålles. Smnltronsaft vinnes bäst genom att

hvarf-vis insockra de friska bären, som sedan få stå tills de väl »saftat» sig,

hvarefter saften får afrinna och kokas. Rabarbersaft, som blir både god och

billig och förtjänar den största användning, beredes på så sätt, att

stjälkarna skäras i bitar och kokas med minsta möjliga vattentillsats,

hvarefter saften får själfrinna och ånyo kokas i trenne omgångar, 8—10 min.

åt gången. Öfriga safter kokas från 8—20 minuter — vinbärssaft minst,

då den har benägenhet att stelna till gelé. Väl kokad håller sig all

saft utan sockertillsats, hvadan man ej behöfver frukta för dyrbart

sockerinköp vid saftningen. Saften tömmes varm på varma, torra och väl

rengjorda flaskor, korkas, helst med ny kork, och hartsas väl. Saft

som jäser eller ej vill hålla sig omkokas.

Krusbär och rabarber kunna med stor fördel förvaras inlagda på

flaskor. Något mer än halfvuxna krusbär rensas från skaft och blomrester

och stoppas på torra och väl rengjorda buteljer, som korkas och

öfver-bindas, hvarefter de nedsättas, med mellanlägg af hö e. d. för att ej gå

sönder, i en gryta och kokas, tills bären bli ljusa, dock ej så länge att de

spricka sönder. Varmt Aratten måste finnas till hands vid dylik kokning

att ersätta det som afdunstar ur grytan. Vid påspädning med kallt vatten

spricka buteljerna lätt sönder och få af samma anledning alltid kallna

i grytan eller i ett kärl med varmt vatten, hvarefter de hartzas.

Rabarber skäres i stycken (att skala frodigt vuxna stjälkar är onödigt)

och stoppas på buteljer, som fyllas med friskt källvatten samt korkas

och hartsas men kokas icke.

Ärter för konservering skola vara tämligen utvuxna men fullkomligt

färska. »Stensärter» äro för ändamålet den bästa sorten. Spritas och

sorteras efter storlek samt läggas under ett par timmar att torka på en

handduk, hvarefter de tömmas på buteljer och kokas under halfannan

timme på samma sätt som krusbär.

BLOMMOR OCH PRYDNADSVÄXTER.

Icke är det för direkt nytta och inkomst, som husmodern offrar arbete

på att hålla hemmet fint och ordnadt, och icke äro alla föremål, som

finnas i ett hem, och som man icke vill afvara, strängt taget

nödvändiga. Men hvem vågar väl därför påstå, att allt detta skulle vara

gagnlöst; fastmer ser den idoge och omtänksamme häri viktiga

förutsättningar för trefnad och lycka. Icke heller är det arbete och den kost-

153nad, sora nedlägges på hemmets prydande med blommor och

prydnadsväxter, förspilldt, äfven om den direkta inkomsten däraf uteblir.

Dessa växter hafva i småträdgårdarna sin gifna plats omkring

bostaden. Det prydliga må gärna börja vid trädgårdsingången — dess mera

täck och inbjudande ter sig täppan. Infartsvägen kantas därför helt eller

delvis med blommande rabatter, om så är lämpligt med däri på

behöriga afstånd planterade stamformiga syréner (ej buskar) eller

pyramid-formiga duärgfruktträd. I blomning såväl som i rik fruktbelastning äro

fruktträden prydliga som få andra växter. Närmast omkring bostaden

bli prydnadsväxterna allt mera förhärskande. Däraf ünnes en stor mängd

att välja på — vi skola söka nämna några af de bästa och därvid icke

glömma dem, som hafva anor i fråga om odling i täppan (»kålgården»).

Syrénbusken, som vid pingsten fröjdar med sina härligt doftande och

vackra blommor, bör alltid gifvas plats — gärna i sina nya vackraste

former —, men planteras där dess rotskott ej bli till besvär. Sålunda

aldrig som häck men gärna som berså på någon afskild plats.

Blommar i spetsen på föregående årsskott, hvarför den ej får toppas, om rik

blomning skall vinnas. Schersminen håller sig mindre och doftar väl starkt

att stå intill knuten eller fönstret. Där kunna några kalljordsrosor eller

de mera praktfulla remontantrosorna få plats, blott man gör sig

besvär att under vintern skydda de sistnämnda för stark kyla genom att

ösa jord intill kvistarna, som därefter täckas med granris. Den eldiga

klängrosen »Crimson Rambler» är af utmärkt effekt på en solig vägg.

Önskar man skönblommande mindre träd eller större buskar, äro den

dubbelblommande röda hagtorn och guldregnet praktfulla, medan vi för

Norrland särskildt rekommendera det sibiriska bäräpplet, som blommar

vackert, har vackra blad och talrika små i hushållet användbara

frukter. Kring verandan eller spjälbersåen får vildvinet klänga, likaså där

en vanprydande vägg eller ett plank skola döljas. I skugga, eller där

vildvinet ej längre är härdigt, kunna röda eller svarta vinbär delvis göra

samma tjänst. Där större träd äro lämpliga såsom efter landsvägssidan

eller den sida, hvarifrån vinden blåser skarpast (men ej gärna mot söder!),

planteras några lindar eller björkar. Björken suger jorden, säger mången.

Ja, det är sant, men den är så ytterst oöm och förnöjsam och så

innerligen vacker med sina smäckra, hvita stammar, sirliga grenar och sin

tidiga, vackra grönska. Och hur typiskt svenskt är det icke — ett par

hvitstammiga björkar invid en röd stuga!

Af blommor finnas ännu fler alt välja på. Vid planteringen ihågkommes

att sätta de högväxande sorterna inåt eller i midten samt de lägre

utåt kanterna. Till ledning för den obevandrade ha vi därför angifvit

ungefärliga höjden i centimeter.

De fleråriga blommorna äro bäst, emedan de med ringa skötsel

återkomma hvarje år. Stormhatten (lOO) är ståtlig på en rabatt efter

husväggen eller annorstädes, särskildt 0111 den blandas med några mellan-

154planterade småblommiga solrosor. Svärdsliljorna (20—50) höra till de

vackraste blommorna, i synnerhet de nya »germanica»-sorterna. Pioner

(50—60) samt flerårig vallmo (60—70) prunka röda vid midsommartid,

medan pingstliljan (20 — 30) tidigare fröjdar oss med sin doft.

Blomster-lyrorna (60—70) äro ståtliga som ensamma praktblommor i gräsmattan

eller i ett framskjutande hörn. Höstphloxen (40—60) blommar på

efter-sommaren och finnes i rikt sortval och många färger. Riddarsporrarna

(120—150) finnas i många, hufvudsakligen blå färgnyanser af underbar

skönhet. Isop (20—25) till infattningar, lavendel (30—40), dbrodd (50—60)

och »salvia» (10—20) ha hemortsrätt i täppan och må gärna gifvas plats.

Tacksamma äro äfven en del lökväxter såsom tulpaner, seilla, snödroppar

m. fl. förutom de redan nämnda pingstliljorna. Lökväxterna planteras

på hösten och lämpligast mellan andra växter, emedan de blomma ut

innan dessa behöfva platsen, men måste då ihågkommas vid gräfningen.

Rabatterna för fleråriga blommor hållas väl rena från ogräs samt gödslas

och omgräfvas hvarje höst. Växterna böra få stå orubbade så länge som

möjligt.

På gränsen mellan dessa och de ettåriga stå stockrosor (100—150) och

nejlikor (40), som äro tvååriga. Plantorna af dessa uppdragas ena

sommaren, hvarefter de påföljande vår utplanteras på sina platser.

Af de ettåriga blommorna finnes ett stort antal tacksamma sorter. Flera

bland dessa kunna sås direkt i det fria, hvilket bör ske tidigt, för att

man ej skall behöfva vänta länge på blomningen. Först i åtanke

kommer den härligt doftande resedan (20—25), som är utmärkt till infattning

vid rabatternas kanter, samt luktärterna (125—150). De sistnämnda måste

stödas och te sig bra efter en vägg eller där högre växter äro lämpliga,

rosenbönan (200—300) är äfven en grann slingerväxt men frostöm.

Himmelsblå Nemophila (20—25) är tacksam — prunkande färger finna vi bland

vallmosorterna (30—50) — krasse (15—20) och ringblommor (20—25) äro

gamla bekanta, som måhända just därför ofta anses simpla men dock

äro vackra. Utom de nu nämnda finnes ett stort antal arter, bland

hvilka hvar och en kan välja efter sin smak.

Medan de nyssnämnda med största fördel sås direkt på friland, finnas

flera värdefulla sommarblommor, som fordra en längre utvecklingstid,

hvilken därför måste ökas, därigenom att plantorna uppdragas på drifbänk,

hvarifrån de vid sommarens inträde utplanteras på friland. Sådana

plantor finnas nästan öfverallt att köpa hos trädgårdsmästare, eller kunna

de uppdragas på kallbänken.

Kända och värderade äro astrarna (30—40), som börja blomma på

eftersommaren och fortfara därmed, tills skarpare frost på allvar

bådar vinterns ankomst. Äro synnerligen lämpliga att plantera på en

afsides liggande rabatt, hvarifrån de med rotklump flyttas till platser, som

behöfva fyllas efter andra blommor. Löfkojorna (30—40) äro vackra

och välluktande men af kortare varaktighet, hvarför de planteras, så att

155deras tomma plats på eftersommaren ej faller i ögonen eller kan fyllas

med andra blommor, t. ex. med astrar. Phlox[ 15—20) är tacksam och

uthållig i sin blomning — uthålligast äro dock penséerna (15—20), som blomma

från tidiga våren till vinterns inbrott. Kunna med fördel sås i aug.—sept.

Öfvervintra då tämligen säkert och fröjda med tidig blomning. Önskar man

höga och prunkande växter, äro de småblommiga solrosorna (100—120) af

utmärkt effekt. Dessa liksom de storblommiga solrosorna (200) fordra varma

platser med mycket fet jord, men utveckla sig då förvånande kraftigt.

Till de prunkande blommorna höra också dahliorna (georginer 100—150),

som genom sina rotknölar fortlefva år från år men behandlas ungefär som

de ettåriga. Förvaras öfver vintern på en frostfri plats (i ett kostall) och

böra, innan de utplanteras i det fria, få växa ut invid fönstret i ett varmt

rum, då de börja blomma betydligt tidigare. Äro ömtåliga för frost och

gifvas en solig plats. Sorter med lysande färger ta sig bra ut som

enstaka plantor i en gräsmatta, i ett framskjutande hörn eller efter en

vägg. Sommarblommorna älska nästan utan undantag sol samt en

luc-ker, god jordmån. Med det ringa utrymme de behöfva äro dessa fordringar

lätta att efterkomma.

*

Föreliggande handledning skall måhända hos en eller annan väcka

den tanken: sådan jordmån och sådant läge, som här för en stor del

växter föreskrifvas, stå ej mig till buds, och en så omsorgsfull skötsel kan

jag ej ägna en trädgård. Men vi ha ej heller sökt skildra

småträdgårdarna, sådana de äro, utan sådana erfarenheten visat, att de vid intresserad

och sakkunnig vård kunna bli, äfven om förhållandena ej från början

äro de gynnsammaste. Det gäller endast att med glad håg och friskt

mod gripa verket an — och framgången är gifven.

Karl Magnusson.

156HUR ALLMOGEHEM SKOLA BYGGAS.

SVERIGES bygder uppstå allt flera småbruk, städer och

industrisamhällen växa ut öfver vidare ytor genom egnahemskolonier

och trädgårdsstäder, och denna utveckling torde komma att visa

sig än starkare under den närmaste framtiden. De samhällen

som uppstått ha emellertid hittills visat föga af enhetlighet och

smak i anläggningen, byggnaderna ha ofta varit illa ordnade och

till det yttre främmande för våra bygder. Att söka bryta denna oskönhet

och förbistring och leda utvecklingen in på sunda nationella vägar är

en af uppgifterna för Svenska Allmogehem.

Förverkligandet af den plan, som härvid legat till grund, har kräft

omfattande förarbeten. Såsom ett led i dessa ha ingått studieresor dels

i utlandet för att erfara, hvad som där under de senaste åren blifvit

gjordt i samma riktning, dels och framför allt i Sverige för att undersöka

karaktären i byggnadssättet och utröna behof och önskemål vid

inredningen af såväl bostads- som ekonomihus. På det så vunna materialet

och under nära samverkan mellan arkitekterna och jordbrukets män, har

slutligen denna del af Svenska Allmogehem utarbetats.

FRÅN STUDIERESOR OCH FÖRARRETEN.

Redan i Danmark möter mycket af värde. Det har sen 50-talet en

hel följd af egnahemskolonier utanför Köpenhamn och tätt med

småbruk öfver hela landet.

Strax väster om Köpenhamn ligger en samling hvita hus, som glindra

fram ur lummig grönska. »Fredriksbergs arbejderes byggeforening»

står det på handelsbyggnaden, den främsta i kolonien. Sen ligga de,

tegelhusen, hvitslammade och med kraftiga tegeltak, i långa rader vid

alléer, i vinklar och snedt emot hvarandra, men alltid vackert

ordnade. Två små grindar och en gång genom täppan framför leda in till

byggnaden. Denna är i två hälfter, skilda genom brandmur. I hvarje

157del bo två familjer, en under, vanligen ägaren, och en öfver. Tre små

rum och kök med spiskammer (skafferi) och förstuga är hvad lägenheterna

innehålla. Detta system är typiskt för alla Köpenhamns kolonier utom

en. »Venners Hjem» kallas den och ligger söder ut vid Valby. En enda

rad af stugor, hvita också här — den färgen, som är vackrast, när

trädgårdstäpporna stå lummigt gröna ikring. Hvarje hus är äfven här deladt,

men endast en familj bor i hvarje hälft. På nedre botten finnas två

små rum och kök med förstuga. Ofvanpå är vind med ett eller två

rum på gafveln. Kostnaderna bli ungefär som vid Fredriksberg, och

ändå är trädgården här större med många köks- och blomsterland. Därtill

finnes tummelplats för

småttingarna, som tack

vare detta äro

rödkin-dade och präktiga.

Det är andra barn än

de, som växa upp på

stadens cementgårdar, utan

sol och luft. Nej, här

ute danas friska

ungdomar! Också är det

gamlingarnas högsta fröjd,

när de efter de många

årens sträfvan för det

egna hemmet se kring sig

en skara friska, hurtiga

söner och döttrar, som

sedan skapa nya egna hem,

kanske ännu längre ut

från stadens kvalm.

Det blir då ett småbruk (Husmandsbrug) sådant som vi se ett långt

ute på Själlands slätter, glimmande hvitt mellan grönskan i en ännu större

och mera välskött trädgård än den förra, med vajande sädesfält och

grönskande frodiga betland rundt omkring.

Gafveln som synes först af det långa huset har ett stort fönster. Det

är salens. Alltså ligger bostaden åt denna ända. Därnäst kommer

dörren till förstugan å ena långsidan. På motsatt sida ligger sofkammaren

och längst inåt kök med spiskammer. Från köket kommer mor i

huset genom en dörr rätt ut i kolbod och loge med stampadt lergolf.

Därifrån vidare in till kritterna, flera kor och kalfvar, hönsen icke att

förglömma. Där är cementeradt och rent, luftigt och välskött. Mor kan

alltså de dagar hon måste sköta hela bruket gå under tak, om det är

rusk ute. Småttingarna kunna också då tulta med hela tiden, utan att få

snufva af det. Dessutom hörs det väl, om det blir oro i ladugården t. ex.

Bild 1. Småbruk i Danmark.

158på natten. Husbond" kan i sådant fall bringa hjälp och lugn genast.

Genom sammanbyggandet blir slutligen det hela billigare.

Mängder af småbruk som detta, ensamma ibland, ofta två, tre i

sällskap och andra gånger i stora flockar, kolonier, lysa fram ur grönskan

på Danmarks öar.

Alltid äro de på det släta

Själland hvita, med

högresta färgrika halm-

eller tegeltak. På Fyen

bli de varmgula, ty där

är landet ej så slätt, och

skogen ger ett inslag af

mörkare grönska. Uppe

i Jyllands kärfva

skogsbackar bli de små

korsvirkesstugorna mer satta

och varmbruna, om inte rentaf röda som våra svenska stugor i

tallbackarna. Öfver de öde rishedarna i Schleswig-Holstein löper vägen någon

gång genom en enstaka by, en skock långsträckta mörkt röda gårdar.

Där är det teglets egen färg, som går så väl ihop med hedarna.

Men längre söderut bär

vägen genom tätare bebyggda

nejder ned i själfva

Tyskland. Där träffar den snart

städer, storstäder, den ena

värre än den andra. I dem

ha människorna löpt

samman. De ha sålt sina små

gårdar på landet och lockats

af sagor om rikedomen i

staden. Men väl där, få de flesta

för brödet slita ut sig i någon

sotig, oljestinkande

verkstadssal. Där stå de och längta

tillbaka till luft och solljus.

För att ge dem åtminstone

något af detta och för att

barnen skola växa upp i

sundare omgifning, ha många industriverk flyttat ifrån staden ut på den

närliggande landsbygden. Omkring fabrikerna bo arbetarne i små egna

hem, som visserligen ofta äro sammanbyggda två, tre, ja fyra som i

Danmark, men där det finnes grönska och frisk luft rundt om. I

staden Ulm har bostadsfrågan lösts ovanligt lyckligt, medan de Kruppska

159

Bild. 3. Plan af småbruk i Posen, Tyskland.

Bild 2. Plan af småbruk i Danmark.verken vid Essen och Duisburg samt Gmindersdorf vid Reutlingen visa

de nyaste ocli bäst anlagda egnahemskolonierna.

Men ej ens med detta kunna alla trifvas. Hos en del, de sundaste, är

längtan ut till landet för stark. De söka snart möjligheter att vända åter,

om ej till den gamla gården, så dock till landsbygden. Hjälp få de af

statens egnahemslån. Till Hannover och Posen komma de flesta, och

Posen visar de intressantaste kolonierna.

Jorden utskiftas till egnahemsmannen genom »Die

Ansiedelungskom-mission». Så sättes bygget i gång. Stall och boningshus läggas i vinkel

mot hvarandra, förbundna genom ett foderkök. Ladan för säd och foder

lägges vid tredje sidan på gårdsplanen, och framför, vid den fjärde,

drifves snart trädgården upp med blommor och frukt. Helst samma frukt

som grannens och

nästens därbortom. På så

vis kunna stora

sändningar levereras och

bättre pris erhållas än

om hvar och en har en

liten slätt af sin egen

fruktsort. Så sluta de

sig tillsamman och

ordna gemensam

försäljning af lifsmedel till

städer och

arbetaresam-hällen omkring dem.

Det är flera som byggt,

och när allt är färdigt,

ligga gårdarna där som

förr i tiden ordnade samman till en by med ägorna strålande ut åt alla

håll. Det är kommissionen, som haft sin ordnande hand med. Den vet

att folket trifs bäst samman i en by, bättre än när hvar och en bor

ensam långt ute på sin äga. Sedan bygges midt i byn en samlingslokal

med kapell, post ocli skola.

Småbrukarebyar (Kleine Rentegüter) som denna ligga tätt på de

bördiga slätterna. De glesna dock mot sydväst, där marken blir vågig och

går öfver i andra landskap. Slutligen nere i det rikt kuperade Bayern

bytas de ut mot gamla vackra byar i dalsänkorna. I dem äro alla

byggnader hållna i en enda karaktär och grupperade samman till

enhetlighet. Omväxling blir det alldeles nog därigenom att ett hus är större

än grannens, det ena vänder gafveln fram, medan det andra visar

långsidan. Färgen skiftar litet i ljusa nyanser, och fönsterluckornas klara

färger verka som en lifvande krydda på det hela. Allt ger en känsla af

lugn och harmoni. Det är annat än det jagande efter endast originalitet

och sönderslitande omväxling, som gör de flesta nya samhällen, både

160

Bild 4. Ivardorf, by af arbetaresmåbruk i Posen, Tyskland.stora och små, olidliga att se och omöjliga att trifvas i. Därför ha också

Bayerns vackra gamla byar öppnat ögonen för, hur enhetlighet och

enkelhet böra råda i egnahemskolonier. Men färdevägarna locka vidare,

längre och längre mot söder, där markens vågor ge djupare dalar och

väldigare berg, tills dessa längst i söder

tornas upp till glimmande toppar i snö.

Det är Alperna i Schweiz. Solen

bränner där i maj som aldrig i Nordens juni.

Redan då är första slåttern, åtta dagar

efter ett våldsamt snöfall, då snön lika

häftigt smälter bort som den kommit.

»Men härligt är det, skönt och friskt»,

säger slåttermannen, där svetten dryper

af honom i solgasset. Han sträcker på

sig, spejar upp mot snötopparna. »Det

här är lif. Jag gick tre år borta i

Amerika i en stor fabrik. Litet pengar gaf det mig ju, men lika mycket

fick jag lämna. Det var ej att lefva. — Nej här i ljus, i luft, i sol, här

är lifvet!» Han spottar i händerna, tar tag i hölasset, och hästar och

karlar klämma i. Som i en dans kommer det in högst i toppen på

ladan. Höet slänges från båda sidor om bron ned i skullarna. Därifrån

dras det ned i fodergången och stickes sedan genom luckor in i

krub-borna till kritterna. Inne

hos dem är skuggigt och

svalt. Solen kommer ej

åt att bränna väggarna,

lika litet som snön att

väta dem. Takets

väldiga språng hindra det.

Men dagen blir varm.

Låt alpfloden svalka, där

den flyter i dälden! Den

gjuts i en

grönskimrande sjö. Dess vatten

störtar med brak och dån

utför i skummande fall

och flyter samman med

andra vatten till den

stora floden, som bär ut

till hafvet.

Närmast kusten är

hafvet grundt. Komme

vattnet bort, kunde

hafvets botten bli bördigt

11 Svenska Allmogehem.

Bild 5. Längdgenomskärning af

ladugård i Schweiz.

Bild 6. Boningshus å gård i Schweiz.

161land. Det visste människorna. De körde bort vattnet och byggde

dammar för det. Så blef Holland större. Midt i det landet ligger en stad,

som heter Gouda. Från den löper en riktigt holländsk väg ut. På hvarje

sida om den går en kanal och utmed stränderna ligger gård vid gård.

Till en hvar af dessa

leder en svängbro —

alltid frånslagen för

trafiken på kanalen. Den är

då som en stängd

gårdsgrind, ty rundt om

ägorna löpa kanaler liksom

gärdesgårdar i Sverige,

men det är värre att ta

sig öfver kanalen där än

att klättra öfver en

gärdesgård hemma. Nå,

bron slås fram och

gården är tillgänglig.

Hufvudbyggnaden är

lång och låg af

röd-brändt tegel och med stråtak. Lång är den, både boningsrum och stall

ligga i den, låg för att den ej behöfs högre och för att inte stormarna

från hafvet skola lugga sönder taket, och af tegel, därför att det är

billigast och bäst, och det

är vackert. Rummen,

kök och ostkammare

ligga i främre ändan åt

vägen till, alla glänsande

rena och med

kopparsakerna blänkande som

guld alla dagar. Sedan

kommer en bred gång

tvärs öfver huset. Den

är dagligförstu med

ingång och skiljer

ladugården från rummen.

Det skulle då knappast

behöfvas, ty ladugården

är fin och renfejad som

en salong, isynnerhet så där midt i sommaren, då kreaturen äro ute på

bete. Allt är skuradt och tvättadt, t. o. m. småstenen på foderpallarna,

så att spår af ladugårdslukt står ej att känna i någon vrå. På

foderbordet är därtill ett långbord »dukadt». En glänsande hvit linneduk

ligger på, men servisen är — ostar. Så ligga de berömda holländska ost-

162

Bild 7. Hufvudbyggnad å gård i Holland.

Bild 8. Plan öfver gård i Holland.ärna till tork på hvarje gård, ty de göras helt och hållet färdiga i

hemmen. Och sannerligen smaka de ej ännu bättre, sen man sett dem ligga

där så rent och fint.

Det är arbetsamma renhetsälskande kvinnor, som kunna hålla så fint.

Rikt med vatten ha de ju till hjälp. Det kommer till dem genom

kanalerna från hafvet, som ofta ligger med sin yta ett par tre meter öfver

människornas hufvuden och skrämmer, då det brusar. Men det hjälper

ock. Det är den stora färdleden öfver från fastlandet till andra sidan,

till England närmast.

I det landet finns ej mycket af gårdsbruk och småbruk. Först på

senaste åren ha några försök gjorts, men då af själfve jordbruksministern.

Några kolonier med småbruk (small holdings) ha på dennes gods anlagts

efter danskt mönster i princip, men i byggnadssätt godt engelskt.

Så ha alltid engelsmännen gått till väga. De ha byggt enkelt och sundt

med sinne för skönheten i alla sina gamla gårdar och småborgarhus.

När sedan villa- och trädgårdsstäder vuxit upp och nya behof kommit

fram, ha de klädt dem i vacker dräkt, spunnen, väfd och danad af gamla

enkla profvade medel. Därför äro de engelska småbyggnaderna vackra

och berömda öfver hela världen. Och detta just för att de äro engelska.

De ha också i tiotal år kopierats i andra länder. Direkt kopierats!

Ingen har sett eller tänkt på hur de blifvit sköna förrän på senaste åren.

Men nu är blicken väckt, nu samlas hvarje lands gamla vackra

karakteristiska stugor och gårdar. De publiceras i uppmätningsritningar och

fotografier. Med detta för ögonen kunna arkitekter och byggare komma

in i den gamla andan, när nytt skapas. Att det är rätt och möjligt, det

visa otaliga exempel, enstaka och i flock. Det finnes redan hela

mönsterbyar. Men småbrukarnes, landtmännens lif och behof måste

innerligt studeras, om en sådan by skall bli ett mönster alltigenom. Så har

det lyckats för andra land. Så skall ock Sverige bli svenskt! Det skall

bli fullt af småbruk, af gårdar och stugor, som från grund och till tak

äro svenska. Då först kunna de tälja om svenska sinnen hos svenska

män och kvinnor, som bo och lefva lyckliga i egna trefna hem.

Färden går åter öfver hafvet. Skagens fyr blänker midt i

sommarnatten. Morgonen efter är midsommar öfver hela Sverige!

*

Gårdarna ligga där hvita och lysa på Skånes vågiga slätter. De

tala om mycken möda, ty de äro stora och rika. Men de tala ock

skönhetens språk, ty de äro vackra genom all sin sunda enkelhet. Kanske

därför att innevånarnes arbetsamma lif varit så sundt. Byggnaderna äro

af korsvirke och tegel och ligga kring en fyrkantgård eller i vinkel, så

att det skall bli lä för vinden öfver slätterna. Halm täcker taken. De

gamla halmtaken äro präktiga. 25 till 30 år stå de utan lagning. Svalt

är det under dem på sommaren och varmt om vintern. Det är annat

163än de nya papptaken, som skola tjäras och nylagas jämt och som det

blir stekhett under en sommardag. Tegel måste läggas på, så blir det

bättre, då långhalm ju är nätt opp omöjlig att få. Tröskverken göra

hackelse och ingen vill tröska med slaga nu. Men skada är om de

gamla halmtaken gå bort, ty de äro vackra med alla sina granna

färger.

Det är särskildt gamlingarna med sin långa erfarenhet, som bära fram

dessa önskningar. Blir det fråga om försök med nymodigheter, då är det

småbrukarne, som berätta om, hur de fått hålmuren torr och bra genom

dubbla pappmellanlägg mot grunden, hur ladugården blir bättre, när man får

in nya foderbord, bättre gång och breda gödselrännor. Så kan hvarenda

en, storbonde eller

småbrukare, statare eller

ladugårdskarl, tala om

erfarenheter och rön från

dagliglifvet på gårdarna.

Uppe i Smålands

backar, där stugorna lysa

röda i kvällsolen öfver

talldungarna, berättar

skogen om, hur det är

han, som gifvit virke till

hela gården. Där är

alltså inga fyllningar

med tegel som i Skåne.

Möjligen har gråsten,

som brutits upp ur

backarna, användts till väggar i en del stallar. Det går, om man gör stora

fönster, så södersolen får lysa in, och sörjer för god luftväxling. Eljest

vill ett sådant stall bli kallt och fuktigt. Men trä är som sagdt

hufvud-materialet i husen.

Längst ute vid Hallands kust svepa ju vindarna friskt in från

hafvet. Det har gjort, att här som i Skåne byggnaderna lagts rundtom en

gårdsplan för att ge lugn på denna. Men virket är från skogen.

Därute är alltså typen Skånegårdens, men byggd af trä. Och röda äro

gårdarna, så de lysa varmt om kvällen, när midsommarsolen dröjer länge

att gå ned i hafvet västerut. Längre uppåt kusten möter Bohuslän med

sina kärfva stugor, som krupit ned i någon skrefva mellan de kala

klipporna, så att dessa skola ge skydd åt gårdens grönska och lif.

Så skiftar gårdarnas prägel i landsända efter landsända. Den har

rättat och bör allt framgent rätta sig efter jordbrukets läggning i

trakten och de byggnadsämnen naturen ger. Så skola de växa upp som små

prydnader, små glimtar af kultur, intimt sammanvuxna med landskapet.

Det ha de gjort förr.

1C4

Bild 9. Bostadslänga nära Arlöf, Skåne.Se blott på de små satta stugorna i Väster- och Östergötlands

nordligare bygder; hur mycket lif och kraft berätta de icke om genom sina

saftiga former! Stora röda väggfält, breda knutbräder och en väldig

bredd på gaflarnas

vind-skifvor ger kraften. Och

se för resten huru väl

en gammal hvitmenad

gård går ihop med

grönskan i trädgården! Dock

afspegla gårdarna

häruppe en annan karaktär

än Skåneslätternas. Här

börjar dofta litet af stora

skogar, och här röjes

ett kärfvare sinne,

klar-nadt af nordanvindens

svalka och

midsommarnattens längre glans.

Ännu komma stora

odlingsbygder, Mälarenejderna; där lysa små livitrappade stugor med

brutna tak af tegel och strå. Norr därom ta skoglanden vid.

Längre mot norska gränsen börja dessa sydligare och öfvergå snart i

de stora fjällvidderna. Bergslagen, Dalarne ligga här uppåt. De ha

mycket kvar af gammal

härlig bygdekultur, och

på få ställen arbetas så

ifrigt för att äfven i det