Svarta rosor och gula

Svarta rosor och gula

SVARTA ROSOR

OCH GULAErnst Josephson

ERNST JOSEPHSON

SVARTA ROSOR

OCH GULA

C. & E. GERNANDTS FÖRLAGS AKTIEBOLAG

STOCKHOLMSTOCKHOLM 1901

IDUNS KUNGL. HOFBOKTR. FILIALFÖRORD.

Sällan har väl en diktsamling haft en så egendomlig historia

som Ernst Josephsons »Svarta rosor och gula». Denna

egendomlighet består icke blott i dikternas eget skaplynne

och stora lyriska skönhet. Det är själfva det sätt, hvarpå

dessa dikter blifvit till, som förlänar dem en särskild plats

bland den litteratur, hvilken växer upp direkt ur behofvet

att gifva ord åt hvad i ensamheten — för att begagna

Josephsons eget vackra uttryck — kommer ur »hjärtats hjärta».

Dessa dikter hafva nämligen ursprungligen knappast varit

skrifna i afsikt att offentliggöras. Ännu mindre hafva de

författats i syfte att tillsammans utgöra en sammanhängande

volym.

Under ett rikt och skiftande konstnärslif hafva de

ned-skrifvits i de ögonblick, då skalden vaknat inom målarens

bröst och han fått lust att förtro papperet något af

detsamma, som fyllt hans artistiska fantasi och kanske samtidigt

flyttats öfver på duken, eller också känt behof att bikta

de känslor, hvilka fyllt hela denne store drömmares

inre lif, och för hvilka han behöft ett annat uttrycksmedel

än färger och form. På detta sätt har Josephson länge

skrifik dikter. Ånda från början af sin konstnärsbana och

till åren 1887 och 1888 hade han haft den vanan att åt

papperet anförtro de stämningar, hvilka så att säga icke

fingo rum på en duk. På så sätt hade småningom samlin-gen våxt, och det faller af sig sjålft, att innehållet i en

samling dikter, hvilka på detta tvångsfria sått kommit till,

skall vara växlande. Det bästa är, att dikternas inre rikedom

motsvarar deras olika innehåll och art

Att Ernst Josephson var en diktare, som i begåfning

och flykt väl kunde mäta sig med målaren, var emellertid

en sak, hvarom de flesta äfven af hans närmaste vänner

länge voro okunniga. Från kamratsamkvämen kände man

visserligen något af hans friska talang, men att han i sina

lådor förvarade skatter af poesi, var något som var en

hemlighet för de flesta. Under den period, då Josephsons konst

stötte på så starkt motstånd, erinrade han sig sina dikter,

och jag tror nästan, att han föll på den idén att utgifva

dem just i samband med de svårigheter, hvilka öfverallt

reste sig emot hans konst.

Ur den rika samlingen af Josephsons dikter gjordes då

det lilla och starkt begränsade urval, hvilket på hösten år

1888 utkom under namn af »Svarta rosor». Hvaije

litteraturvän minnes, att häftet rönte det bästa mottagande. Oscar

Levertin, hvilken just då böijat att göra sig namn som en

själfull och formfulländad lyriker, skref en utsökt förstående

och varmt erkännande artikel om den lilla boken, och från

flere håll kommo anmälningar, hvilka visade, att det lilla

häftet slagit an strängar, som det endast lyckas den verklige

skalden att få i vibration. Ännu starkare loford ägnades

det andra häftet »Gula rosor», som senare utkom och med

sällt§ynt enighet hälsades som ett evenemang.

Når nu hans samlade dikter utkomma, samma år, då

diktaren fyllt 50 år, har tiden förändrats, och det står icke

längre någon strid om Josephsons namn. Inom sin konst

är han den erkånde mästaren, och hans dikter komma nu

till en allmänhet, hvilken är väl förberedd på att af

Josephsons hand vänta sig det bästa.

Det år tvenne sidor af diktartalang, hvilka här först

springa i ögonen. Man märker ofta att den, hvilken härfört pennan, tillika år målare. Läser man t. ex. den i stor

stil hållna, målande dikten »Tjurfäktning», skall man, snart

sagdt i hvarje strof, upptäcka den måleriska blicken och den

starka känslan för form och färg. Hela dikten år

beskrif-vande. Den innehåller minnen från vistelsen i Spanien, en

period, hvilken lämnat så starka märken efter sig i målarens

konst. Dessa minnen hafva här fått ett uttryck lika lefvande

och pregnant, som någonsin målaren mäktade framkalla i de

berömda taflor från Spanien, af hvilka »Smeder» nu hänger

i Kristiania nationalgalleri, medan den lilla härliga duken

från en taverna i Sevilla förvärfvats för det Furstenbergska

galleriet i Göteborg.

Det finns emellertid icke många dikter hvilka så som

denna återgifva det passionerade, lifskraftiga renässansdraget,

som bar Josephson i hans bästa alster som målare. Man

får leta efter dem i samlingen, och de återfinnas hår och

där, inströdda som gnistrande juveler i en vemodig

omfattning.

Den Josephson, hvilken i dikterna företrädesvis framträder,

det är den man, som visar ett vekt, tungsint och blödigt

hjärta bakom den trotsiga yra, som tagit sig uttryck i

färgglansen på de taflor, med hvilka han en gång i sin

ungdoms kraft drog ut på vikingatåg. Denna vekhet parade sig

hos Josephson städse på ett egendomligt fint och vinnande

sätt med kraften och uppbrusningen. Man skulle kunna

säga, att detta vemod endast var den andra sidan af en natur,

hvilken för en ytlig betraktare syntes bestå uteslutande af

trots och lefnadsbegär.

Detta vemod yttrade sig först och främst som ett mjukt,

nästan smeksamt behof att omhulda och visa andra sympati.

Man känner detta genom de brinnande vänskapsdikter, hvilka

äro ägnade minnet, liksom ock i dikter som »Generationer»

eller »Stjärnfall», där helhetskänslan i skaldens hjärta ljuder

så stark, att man förstår den bristande tonen i dikten

»Vio-loncell». Alldeles särskildt framträder denna milda ton i dedikter till och om barn, hvilka här taga en så stor plats.

Som hos alla fullblodsnaturer lefde ett ofördärfvadt, godt

barn på djupet af Josephsons hjärta. Och denna egenskap har

fått uttryck i den cykel, hvilken bär titeln: »Till lilla Gelly,

när hon låg sjuk!» Enkelt och humoristiskt, vemodigt och

lekande berättar skalden här för »lilla Gelly» om sin egen

barndom. Han böijar med små lustigheter, och han

berättar skämtsamt som en god gammal onkel. Men ju längre

han berättar, desto tydligare känner man, hur tåren blänker

fram genom det lätta, humoristiska löjet. Denna lilla cykel,

hvilken började som en liten lätt förströelselektyr för ett

sjukt barn, blir till sist en stor dikt om barndomens eden

och förgångna oskyldiga, ack, så härliga solskensdagar. Det

kommer en mans djupa känsla öfver minnena, och denna

känsla ger åt den konstlösa framställningen en glans, hvilken

blir ännu mera förtrollande, när man vid ett försök märker,

att den lockar tårar äfven i barnets klara ögon. För en

verklig diktare är detta ett högt beröm.

Denna enkelhet i uttryckssättet är öfver hufvud en af

Josephsons största egenskaper som lyriker. Ingen af våra

nu lefvande skalder utom Fröding har som han liksom

medfödd den ton, hvilken klingar igenom vår melankoliska

folkpoesi. Omedelbarheten i diktarens anslag står i direkt

samband med hvad man kallar barnahjärtat hos den vuxne

mannen. Josephson finner som Runeberg orden, utan att

söka dem, och han har ett sätt att säga gamla, välbekanta

ord, så att de klinga som nya. Därför når han högst i sina

rent lyriska dikter, där man finner många, hvilka åga en

formgifning, en glans och en kraft, som lofvar dem något af

den långa lifstid, hvilken på poetisk språk kallas för

odödlighet.

Det är vemodigt att tänka på, att hans dikter så sent

sågo dagen. Den första samlingen utkom 1888, den andra

1896. Först nu föreligga dessa dikter samlade. Vi hade så

länge umburit lyriken inom den nyare litteraturen, att närHeidenstam, Fröding, Levertin, Tor Hedberg och Axel

Karl-feldt återuppväckte den svenska sången och låto den tona

med ny kraft, alstrande nya välljud och nya former, var

detta den största och värdefullaste skänk, som öfver

huf-vud kunde tillföras litteraturen. Men vid sidan af dessa

kan man lugnt ställa Josephsons dikter. De verka lika ungt,

som når de ännu icke mångfaldigats genom trycksvärtan.

Josephson var en föregångsman på många områden, och

kanske skall hans på en gång skära och fulltoniga dikt

skattas allra bäst, då de skärpta krafven på poesi hunnit

lära oss alla att i dikten kräfva det bästa. Säkert är, att

liksom Josephson skapade »Necken», innan vi ännu ens hört

slagordet »symbolisk konst», så har han också skrifvit sina

innerliga dikter, opåverkad af sina samtida, ensam med

sina drömmar, under en tid, då samtidens sträfvan

koncentrerades på att gifva den svenskå litteraturen den ryggrad,

som ligger i en allsidig prosadikt.

Han var här som alltid en man för sig, äkta och

ursprunglig, försmående allt, som icke kom omedelbart och

inifrån, och denne vemodige drömmare, som led under

dåtidens omottagiighet för hans konst, hade mera rätt än

någon att i ett stolt ögonblicks kraftkänsla utbrista:

Jag är arm,

men trotsar förakt,

ty sångens makt

bor i min barm.

Gustaf af Geijerstam.

vTillägnan.

Är du lycklig, du, och glad,

bläddra ej i dessa blad!

Du skall skåda med förakt

dessa barn af sorgens makt.

Gärna sjöng jag glada sånger,

har försökt det många gånger,

men det går ej, att man skrifver,

annat än hvad hjärtat gifver,

och är hjärtat fullt af sorg,

ger dig glädjen snart en korg,

om du vill dess gunst begära.

Du, som kände sorgen nära,

lyssnar kanske till min röst,

hvilar vid en broders bröst;

i min sång ett skimmer spårar

af din egen smärtas tårar!HUGSKOTTAnna.

Ack, lilla Anna, hvad du är mig kär,

ditt ljusa hår i rika lockar faller,

din fina hy så hvit som grädda är,

din mun, en amorsbåge af koraller,

ditt öga som ett gullstänkt stickelbär.

När väna sommarmorgonen dig väcker

du flyktar ut i trädgå ln glad och fri,

bort till rabatterna din håg sig sträcker;

kring blommorna du svärmar som ett bi

i friska luften, doftande och läcker.Små klara visor diktar du därtill,

som tjusa mig, och snart till sång mig locka,

naturligt födda som en fogeldrill.

Du säger, att du lär dem af din docka —

förlåt mig, men jag tror dig, om jag vill!

Du goda, smidiga och muntra älfva,

dig följer sång och lek och glada skratt.

Ja, du är hemmets rätta sol. Vi hvälfva

oss omkring dig, — och går du blir det natt;

ty föga tycka vi oss lysa själfva.

Framför din bädd du dansar hvarje kväll

spritt naken, hejsan, som en munter fluga.

Din rena barnaskönhet gör oss säll,

din kropp tycks bjuda: »rör mig ej, men buga!»

vi klappa händerna och ropa hell.

Och sedan, när ditt friska bad du tager,

du skriker till och ryser litet smått

som persikan så sammetslen och fager,

gåsungebad, gullglänsande och vått,

i aftonrodnans obestämda dager.I sömnens armar nu du drömma kan.

Gör som du brukar, läs din bön helt stilla.

God natt, mitt hjärta, dröm om mig ibland!

Ack, när jag tänker, att den vackra lilla

en dag skall dö, och jordas som en ann’.Där står en gammal aloe,

snart hundra år han fyller —

då skall det stora undret ske,

då skall en blomma dagen se,

som hvarje blick förgyller;

men som en gåta än han står

af jättestänglar värnad,

de trotsat sommar, höst och vår,

mot vinterkölden år från år

de värdigt gått i härnad.

I skuggan — blått, i ljuset — grönt,

på tvären matta ränder:

med taggar är hvar sida krönt.

Ett blad mot marken böjes skönt —

ett annat uppåt vänder.I midten af en slida gömd,

som klar och gröngul skiftar —

där blef den långa drömmen drömd

som snart beundrad och bedömd

sig inför solen skriftar.

Så mången blomma gått i frö,

som under tiden vissnat,

så månget tråd fick lof att dö

så mången mänskotankes rö

inför den sagan hissnat.

Men gumman, som i gården bor,

där hon blef född en sommar,

och fyllde nittF år i fjor,

den dagen sig befriad tror

når aloeen blommar.

Dock fick hon stilla somna af

fast plantan stod där sluten.

Nu vänder hem från hennes graf

all hennes släkt i tungsint traf,

med gråt i näsdukskluten.De äldre, böjda gå förut,

och det är sol och sommar;

de yngsta träda in till slut —

då brast Yvonne den lilla ut:

»se aloeen blommar t»

Bréhat.Kunde jag hvissla som du.

Du, lilla fågel — jag vet ej hvad du heter,

hvarken på svenska eller på latin,

inte kan jag finna hvarken rim eller meter

i dina sånger, men det ger jag hin.

Jag förstår så väl, att du diktar öfver

solen och himlen med sina hvita moln,

träden och fältet med sin doftande klöfver,

landet med potatisen, gurkorna och kåln,

öfver dina ungar, de näpna små djuren,

och öfver din lilla förtjusande fru.

Jag är inte afundsjuk alls af naturen,

men ack — om jag bara kunde hvissla som dui

Lépaud.Käringen.

Stackars gamla!

Mot hvita muren

ser jag dig famla,

stödd på din krycka;

länge buren,

den gredelina

piössan syns trycka

kring testarne dina.

Bleka tinningar,

skrynkliga kinder,

svarta linningar,

skrumpen i barmen,

slö och blinder

trefvar du för dig;

korgen på armen,

spöklikt du rör dig.Lortgrå särken,

smutsgula duken,

hin håles märken.

Bröstet fallande,

näsan, struken

med sot, har droppe;

hånskratt skallande

nere och oppe.

Elden syns

genom öppna porten;

skojet begyns

med den stackars svaga,

den äldsta i orten.

Sakta hon skrider

utan att klaga,

darrar och lider.

Ankorna gå hem igen,

elden lyser ifrån spisen,

pigan går med mat till grisen;

det finns sol i luften än.Vattnet kokar snart i pannan,

träskor genom gatan skramla;

himlen tänder en och annan

sagolik och vänlig stjärna;

men i mänskobröst och hjärna

finns ej mildhet för den gamla,

Lépaud.Vildblomma.

Vildblomma, vildblomma, nyckfull och fin,

lyss till en osynlig lyra,

fjärilar svärma omkring dig och bin,

öfver din stjälk går en myra;

himmelen hvälfver sig rosig och skär,

grässtråen vagga och gunga,

taltrasten drillar som vore han kär,

alla små myggorna sjunga,

rännilen tisslar och tasslar och ler,

blinkar åt tufvor och stenar,

hjörken och granen, de skiljas ej mer,

blanda ihop sina grenar.Glödande solen på himmelen kör

högt öfver åkrar och ängar,

plantor och grässtrå, blomma och rör,

mejas af pigor och drängar.

Vildblomma, vildblomma, nyckfull och fin,

njut af ditt väsen det fria,

ty genom gräset med hotande min

blixtrar en nyslipad lia!

Bréhat.Creuse.

Vid stranden af en älf, som fritt och yppigt rinner

och famnar i en fart grönklädda öars bädd,

som sköljer block och sten, som faller och försvinner,

än segerrik och stolt — än flyende och rädd,

sig vrider åldrig ek, så mäktigt bladbeklädd,

där framför grottans gap han sig på vakt befinner.

I violetta plan, af kvällsols ljus förgylld,

syns bergets krönta topp sig spegla klart och tydligt;

af fiskars rikedom är böljan öfverfylld.

Fem vildgäss glida tyst, och återgifvas prydligt,

och genom grenars verk går vindens sus högtidligt.

O, kopparorm i stack, din död var oförskylld!Men giftig huggorm fräckt vid vattenbrynet slingrar

och snabbt en Qäril stjäl. Lyss, hör en klagoton!

Det herden är i valLpå höjderna, som fingrar

på mässingsklaffad flöjt för kvigan och för kon,

och dejan stannar tvärt på stockarna till bron,

när munnen myser ömt, och ögat kärligt tindrar;

och gladt från alla håll en kvittrad fågelkör,

af känslig aftonluft kring vida nejder buren,

till böljors rika bas en hel orkester gör;

och skummet blänker till, i snåret råmar tjuren,

för plogen oxen drar, tungsinnad, trött och skuren,

invid hans öra matt hvart kärleksläte dör.

Men ur vår korgs förråd vi hunnit till desserten.

På denna fagra ö en droppe vin ännu!

Din pojke diat nog, och fyller ut konserten.

Från bröstet, ådradt ljust, din gudasköna fru

lagt pysen på sitt knä, se de små benen, du!

Ha, hvilken färgskön fläck den rosenröda stjärten!Din lilla vackra tös bland stenarna vid strand,

hon mer ån någon ann* år lik en skogens ålfva.

Af stolthet håfs ditt bröst, du myser litet grand.

Skål för allt skönt vi sett i solens låga skälfva!

Men låt oss bryta upp, åskskyar sammanhvälfva;

min bror, jag kånde ren en droppe på min hand.

Lépaud.Tuppen.

Vår tupp det är snygg figur,

han flyger alltid upp på vår mur,

och syns en stund mot himmelens blå,

försvinner sen på en timme och två;

flyr sina höns, jo, den är ljus!

och söker andra utomhus;

dock göra de allt för att vara i lag,

och niga och buga sig med behag.

När svarta racehönan värpa skall,

då är han artig i alla fall,

flaxar och söker, gal och tar sats

för att finna en liten hemtreflig plats.Nej, se nu är tuppen igen på språng

efter osnygga höns, landsvägen lång!

Han ratar pärlor för snusk och jord

och flyr till krogen från festdukadt bord.

* *

*

Men nu har jag funnit på ett sätt,

mina herrar, jag klippt hans vingar tätt.

Sen dess har han blifvit lugn och gentil,

och den trognaste tupp på tio mil.

Lépaud.Liten Faun födes.

Solen slog

himlen röd

med sin glöd

bakom skog.

Där kaskaderna rulla och fly

najader gunga, tritoner gny.

Ha, ha, ha! under träden dansen går,

nymf och satyr i skogen fira fester,

smidiga steg, kärleksdruckna gester,

draken i grottan med vingarne slår.

På tufvorna, vid strand, i gräset öfverallt,

bland skuggor och i skum och där som strålarde heta paren slå gestalt omkring gestalt;

från snäijda kroppars mängd uppstiger kvällens dimma.

En’, tre*, sju’, — en million

och stjärnstänkt natten prålar;

näktergalens klingande ton

når vintergatans strålar.

O! O! O!

Hör sköna nymfens tjut, som ligger sträckt på kullen

vid hagtornshäck där doft af mynta går ur mullen!

Från vidt uppspärrad mun det grymma skriket går;

som svarta ormar slängs kring pannan hennes hår.

Hjälp! hjälp! hon ropar, hjälp! vild som en lejoninna.

Allt skälfver uti skog dit hennes nödrop hinna;

bergsdraken själf förskräckt, det stygga otäcktyg,

sig skälfvande drar in i grottans sista smyg,

till alla sidor fly skogsandar och demoner —

hör skönsta nymfens gråt och bittra klagotoner!

En blodström flyter fram, mot himlen benen sträcks,

och faunen står på knä, och darrar och förskräcks.Du sommarblixt, se hit! År hon ej våldsamt vacker?

Natur, sätt då en gräns för plågor och attacker!

Snabbt som ett skott far fram på gräsets mjuka vall

en liten faun, hvars skrik är klockrent som kristall;

och darrande hans far skär af med sina tänder

den hoj a pilten band. Vid klara blixtars bränder,

mot höjden lyftadt opp, ett gossebarn han ser,

och ger det till sin nymf, som genom smärtan ler.

Ljufva hvila efter grymma kval!

Lilla faunen redan girigt diar;

skogen sluter till sin blomstersal,

somnar om, fast dag till natten friar.

Rosig sky, och bleknad stjärnehär,

svala vinden ibland bladen smyger;

kärleksguden, han som skönast är,

ädle ynglingen mot himlen flyger.

Lépaud.Rivaler.

Smaragdgröna vågor de gunga så höga,

och höja

och böja,

och himmelens strimma står ljusgrön i låga;

men vindarne klaga

och jaga

de bistra molnen tröga,

när lättare skyar

för kast och byar

snabbt under dem tåga;

och fiskarens farkost med skum bespottas,

slänges

och kränges;

två rusiga män om kärlek tvista

och hota

och mota;de slåss med buteljer och brottas.

Åran

slöks af vattenfåran —

förgäfves roddam sig sträcker, han skall henne mista.

Liten gosse med skälfvande knän

gråter och ropar sin moder.

Nu går det i kvaf med skrik och skrän,

i vädret stå köl och roder.

* *

*

Ej släppte sitt tag rivalerna dock,

än stå de i liafvets fång

inklämda mellan tvenne block,

omsnäijda af gräs och tång;

i ögonhålorna sniglai; bo,

småfisk mellan refbenen spelar.

Omkring deras bäcken sig ålar sno,

sjöspindeln kring fotterna krälar,kring halsens kotor klämda fast

stå fingrames falanger

som ville de visa för vidunderkast

sina dråpliga kämpetalanger.

På den enes hand en gyllene ring

än blänker i det våta —

den simma så sällsamma fiskar omkring,

och undra på som en gåta. —

* *

*

Men hon som striden skyllde,

hon vankar på kryckor fram;

nyss hundra år hon fyllde,

hon vallar ej mer sina lam,

hon kan ej mera tänka,

men stirrar som hon är van

när hon ser en åra blänka

ut öfver vågornas ban.

Bréhat.Katedralen i Sevilla

på den heliga jungfruns fest,

af de heta par, som gilja,

är till trängsel uppfylld mest ;

allt är svept i djupaste dunkel,

känsligt pressas dotter och mor;

men som en gnistrande väldig karbunkel

skiner ett ensamt strålande kor;

der sitta munkar med rakade hjässor,

svettas och spela på basfiol,

där hålles gudstjänst, dår sjungas mässor,

biskopens kåpa liknar en sol;

och framför heliga jungfruns beläte,smyckadt med blommor i rikaste mån,

dansa tolf pager vid klapprande läte

af kastanjetter, och stiga på tån,

klädda i ljusblåa silket; af silfver

glittra paljetter. Med smak och behag

sex emot sex de dansa kadriljer

alla med tjusande anletsdrag.

Trånande tonar tenoren den rika

högt emot hvalfvets det väldiga kors,

och när i kyrkdunklet nerverna svika

trycks signoritan mot tjurfaktarns tors.

Bréhat.På Tavernan.

Opp på bordet, cigarrera,

knäpp med fingrarne, magen vrid,

visa tänderna, gestikulera,

dansa, snurra och glädje sprid!

Vackra gitanas i brokiga schalar,

rosor bak örat, och löjen kring mun

klappa i händerna. Hvitstrukna salar

svara med klingande eko på stund.

»El banderillero» gitarren fingrerar,

stimmar och summar, brummar och slår;

sångeu från manliga strupen vibrerar,

högljudt på drillande omvägar går;smala glasen med manzanilla,

krabbor och räkor efter behag —

kornblå din himmel är, hvita Sevilla,

rosor, violer och vin öfver lag!

Bréhat.Skarprättam.

Han bodde i den täta skog,

och hade det tungt och släpigt,

allt sen hans mor och hans maka dog

hans bo var torftigt och skräpigt.

Hans enda fröjd var hans käre son,

den skötte han väl och noga;

han som en moder var öm och mån

att den lille vårda och roga.

Han låg en natt på sin usla bädd

och höll sin gosse på armen;

med täcket knapphändigt var han klädd

och blottad var ludna barmen;men månen stod i stugan in

och sken på golfvet och kuhben

då smög sig långsamt genom grind

den hemska zigenargubben.

Han stal sig sakta till sängen fram,

och tog den slumrande gossen,

så flydde han mellan sten och stam,

genom sumpiga kärret och mossen.

Sjöng liten fågel ifrån sin kvist:

»Blif sten du hjärta när han vaknar!

Han skall ej minnas hvad allt han mist,

sitt lilla barn han ej saknar,

intill den stund han det funnit igen

hör upp att klappa och blöda,

men öppna då ditt källsprång igen,

låt varma blodet då flöda!»

* *Nu bodde han på en enslig häll

vid en af de stora städer;

där satt han ensam båd dag och kväll,

men hade så fina kläder.

Han hade ett vackert och svart fodral,

i det låg en bila blankslipad;

hans rykte gick öfver berg och dal,

när rätt där skulle bli skipad.

Så månget hufvud han huggit af,

sett blodet frusa och skvala,

blott bilan honom sitt sällskap gaf,

men den bilan, hon kunde tala.

För hvarje kväll vid sitt svarta fodral

han smutta* på vin och på mumma,

och bilan förde klingande tal,

men bödeln skratta* och brumma*.Den blanka bilan vid timme se’n

förtäljde sitt offers saga,

men bödelns hjärta var hårdt som sten,

det kunde honom behaga;

han hörde om tårar och syndafall,

om alla de brott som hände,

han lyssnade, blek, fmrakad och kall;

men gladdes åt allt elände.

En dag han hade en yngling fällt,

med krusig och vacker nacke —

det var som om stenen i bröstet smält,

när hufvudet rulla’ på backe.

Om kvällen sporde han bilan sin:

»Hvem var det i dag det gällde?»

Då klang det till: »Det var gossen din,

din egen gosse du fällde!»Då vände tillbaka blodets ström,

då kände han all sin kvida,

då vakna* han häftigt upp ur sin dröm

och fann sitt barn vid sin sida;

sin lilla gosse vacker och varm

han hade ju fått tillbaka —

han lad’ honom till sin ludna barm

och grät så ryggen skaka*.

Brihat.Bref till S:r Don Spada.,

Sekreterare och värdig präst i hemmets-altare orden.

Du kan se oss i Sevilla,

mig och Hugo, hur vi lulla;

tolf är klockan, vi a’ fulla,

komma från en fin taverne;

Andalusiens stjärnor blänka,

klarare än man kan tänka,

då man tyr till manzanilla

sen man druckit thaute sauterne».Ser du älskarn där, den narren,

svept i kappan vid ett galler,

ljuset, som från lyktan faller

på den skönas näsetipp?

Scen från Figaros Sevilla;

men se där en pescadilla!

Hör du klinket från gitarren?

Låt oss slinka in en tripp!

Blinda gubben, stödd mot muren,

på metallsträng flitigt klirrar,

blanka ögongloben stirrar

under röda ögonlock;

på ett simpelt rep kring halsen

hänger speleverket, valsen,

högt på glädjens vingar buren,

klingar för en lustig flock.

Cigaretten, trädd i munnen,

dansar med vid gipans löje;

kär’ngen röker ock med nöje

insvept i sin röda schal.Nu skall andra gubben sjunga,

den du ser på stolen gunga,

blunda, drilla med försvunnen

stämma — eller mer ån skral.

Se på käkarnes fasoner:

skrynklig som en sann Ribera

han vid dunkla skenet ses.

Ådriga och bruna händer

han i tusen bukter vänder

till de konstrikt bundna toner,

salig, fuktig, full och hes.

Se bakom på skåpet — katten!

Elden på en kittel skiner.

Och en kund — med ord och miner —

sträfvar i sin blå habit,

sedd mot spiselns hvita kakel,

att få stilla ett spektakel,

som den där i stora hatten

håller, han med ryggen hit.Ty han vill nödvändigt sjunga

högre än den andra drillar,

harmonin han så förvillar

med gitarrens sammanspel;

han är fullast år jag säker,

ty vidunderligt han bråker,

men om alla fyllna lika,

blifver stämningen för stel.

öfver dörren, dår de stimma,

hvälfver sig, att ögat blända,

flaskor upp- och nedåtvända

i ett dubbelt ornament;

och då ser jag genast Spada,

gud, och hans profeter glada,

ser vårt tabernakel glimma

med slikt altarepatent.

Men vår glädje störes plötsligt

af en brandvakt med en lykta

midt på magen; alla flykta

för hans lans och hesa gnäll.Hvar och en gick hem att sofva,

utom Hugo, vill jag lofva,

tyckte att det blef för ödsligt,

gick att åka karusell.

Ernesto.

ödmjuk tjänare i hemmets-altare tempeltjänst.

Sevilla.Med strömmen.

al och ek,

berg och grotta,

murgrön och mossa.

Böljorna brotta

sig väg under lek,

fräsa och frossa,

delas ibland,

skumma kring stenar,

hängande grenar;

omfamna, rusande,

gröna förtjusande,

småtåcka öarmed störtande sjöar,

spegla fjällens soliga toppar,

stänka i höjden pärlande droppar,

rinna och klinga,

susa och springa,

skina i blått,

skumma i hvitt,

nyckfullt och fritt.

Hvila i grått

stålklara, grunda,

skugga i grönt,

guldjupt ocb skönt,

saftiga, sunda,

krusas och darra

i violett,

lofva och narra

på tusen sätt

stenar som skina

ljusa och fina,

stenar som natten,

sköljda af vatten.

Fåglarne flyga

i flöjtande skaror,

ormarne smygasom lefvande snaror.

Framom försilfrande

björkstammen, hvirflande,

sjöame stupa

ner i det djupa.

Lépaud.BLEKA NÄTTER\Sommarnatt.

Uch det är sommar, och det är natt,

och vinden hviskar bland träden.

Blott half är månen på fästet satt,

och blåklint blommar bland säden.

Ha, ha, ha, hal

Och bygdens tärnor bland dagg i gräset

de binda kransame vid silfverskratt,

på höghvälfd kulle vid skogens bryn.

Det var en härlig syn!Men jag är ung och är full af spratt,

mig lyster störa mitt eden,

jag springer fram för att nå en skatt —

när alla flykta åt leden . . .

Ha, ha, ha, ha!

Den lilla älfvan med gyllne lockar

och blåa ögonen fick jag fatt,

med purpurstrimmor på ljuflig mun.

Det var en dyrbar stund!

»Ack, släpp mig, släpp mig, och låt mig gå!»

»Nej, först ditt namn vill jag veta!»

Jag suger honung från läppar små!

»Ack, släpp mig, släpp lilla Greta!»

Ha, ha, ha, ha!

»De skratta ut mig, jag, arma flicka,

den kyssen höra jag nog lär få.»

Så röd som rosen hon sprang sin stråt,

men blommans dagg är gråt.Jag störde glädjen, göt gift i håg,

ref sönder bilden på kullen;

nu gör jag sorgsen mitt återtåg

och ror den gungande jullen.

Ha, ha, ha, ha!

Så skratta flickorna uti skogen,

så skratta trollena inunder våg.

Men att jag vållade Gretas tår,

det till mitt hjärta går!

Skokloster.Vid fårjstället.

Allt tystnadt var där nu jag stod:

så regnet för en stund

som ålfvens svällda vattuflod

med himlen i förbund;

och dalen, klädd i vårlig skrud

vid mörka fjällets fot,

låg ljuf och smyckad som en brud

för svartsjuk brudgums hot;

men bortom ljust och kraftigt grönt

sig tonar fjäll vid fjäll,

och vilda blommor dofta skönt

i tidig junikväll.På älfven bakom grönklädt land

ett timmer flyter still,

och hvita blommor ifrån strand

de nicka takt därtill.

Blott svalan i sin låga flykt

oss skänker fåglalåt,

och faijkarln glider tyst och tryggt

från stranden på sin båt.

— Norge.

WSnödroppen.

Det faller i flockar, det faller i fler,

det snöar kring nordanlanden,

och skogarne bädda sig mer och mer

i hvita drifvornas täcke ner,

och Askarens skuta du öde ser,

där hon ligger kringfrusen vid stranden.

Det hviner i vinden, så kall som en is,

och furorna mumla och buga;

i djupa snön en vandrare ses

med frusna händer stjäla sig ris,

att få en knapphändig brasa på spis

i fattigmans bräckliga stuga;*men vårsol ställde en stilla bön

till dalens drifva, som smälte,

och innan marken än blifvit grön,

hon väckte en liten blomma ur snön,

en drömmande snödroppe, ljuflig och skön,

som löste sig fri frän sitt bälte.

Välkommen, du blomma, så späd och skär,

som växer bland snö upp ur jorden!

För långa vintern, som hemma är,

ett ljufligt löfte du innebär.

Du, lilla blomma, du är oss kär,

du lofvar oss sommar i norden!

Paris.Skål för Paris.

Vi vistas icke i Paris att härma fransmäns seder,

att njuta deras goda kök, och bära deras kläder,

det är ej nöjet, som oss för,

det mången torde tro,

det snarare en sorg oss gör

att ständigt såsom främling bo.

Om källan grumlats på din gård och mor din vill ha

vatten,

så står

natten;

du söker opp den bästa brunn,

för vatten hem från den —

det isar gumman först i mun,

men smakar så förträffligt sen.Så stå vi här på utländsk mark vid nya konstens källa,

att något af dess friska dryck i våra krukor hälla

och bringa till vår mor, vårt land,

på våra fäders vis —

och därför fattom glas i hand

för nya källan, för Paris!

Paris.Björk och Ek.

Uet faller så mörka skyar

allt öfver himmelens falt,

och regnet i täta byar

mot marken smattrar så gällt,

och åskan mullrar ur Ijärran,

och blixten blinkar så klar;

med möda hästen för kärran

på sumpiga vägen drar.

Nu smyger sig masken ur mullen

sig skälfvande björken har böjt,

och eken splittras på kullen,

där nyss så stolt han sig höjt.Jag stod och såg från mitt fönster

tumultet, som drog öfver hed. —

Hvem skulle jag tagit till mönster

om själf jag varit ett träd?

Väl skulle jag skönare finna

att drabbas på ekens vis

än tigga mitt lif för att brinna

som lumpen ved i en spis.

Roma.Polska.

Kunde jag säga

hur kär du mig är,

jag känner det ju så lifligt!

hur gå tillväga —?

När man är kär

så är man det obeskrifligt.

Löjan och laxen

dem fångar jag nog,

och fågeln — sällan det klicka’;

ofta med saxen

jag räfven bedrog,

men hur skall jag få min flicka?Vid skallande skratt,

vid klampande låt,

när polskan klingar i dalen.

Ej tar jag dig fatt

med klagan och gråt,

då tror du väl jag är galen.

Nej, det är bäst att passa på,

när dansen går öfver gräs och strå,

när polskan klingar i dalen!

Lépaud.SVARTA ROSORTvå sonetter.

I.

Dig får jag aldrig till mitt hjärta sluta,

min ljufva ros, min kärleksfulla hind,

och ej ditt hufvud mot min skuldra luta,

och aldrig kyssa tåren från din kind.

Förgäfves tänkte jag vår kärlek bygga,

ett strålklart minne på parnassens berg;

ett vidsträckt haf, betäckt af nattens farg

förhindrar mig, och jag ser ingen brygga;

dock vill jag dig mitt sista offer bringa,i ändlöst haf, i nattens mörker springa,

med böljan brottas, fast min kraft är ringa;

och när som strömmen icke mer vill bära,

så ropar jag ditt namn, du kära, kära,

och dör från dig och konsten, men med ära.

Roma.Jag drömde det var jul. Jag, liten pys,

med systrarna i mjuka snön sågs vandra

att köpa klappar. Ingen hade nys

om gåfvan, som var ämnad af de andra.

Man hviskade om den fördolda ståt,

men ur ett papper såg jag skymta hälen

af glada pappersspelman på en tåt.

Jag teg med hvad jag sett, så nöjd i själen.

Sen tyckte jag vi kommo hem till oss,

och mamma hjälpte systrarna att packa.

Min far han log och drog helt tyst ett bloss.

Jag föll i gråt för att jag ej fick lacka.

När drömmen brast stod mörkret som en vägg,

och pysens tårar fuktade mitt skägg.

Roma.Generationer.

Det lät som basun, och det rycker i dörr,

och det rasslar och slår på min ruta,

och det vaknar så sorgliga minnen från förr,

när de nattliga vindarne tjuta.

Jag sitter och ser på min faders porträtt,

och min fader han bor hland de döda,

men när jag den saken besinnar rätt,

så höijar mitt hjärta att blöda:

Han lefde och drömde och gladdes som jag,

som jag, hade sorger och kvida,

som han skall jag sänkas i jorden en dag

och blifva till stoft vid hans sida.Och kanske som jag — om en gosse jag får,

han väcks af de nattliga vindar,

och skänker sin faders minne en tår,

när jag sofver bak kyrkogårdsgrindar.

Paris.

"W"Beständighet.

Liåt hvem som vill af sin flicka skryta

och sina drillar för henne slå,

låt honom hållas, jag vill ej byta,

ty den jag älskar, älskar jag ändå;

och om hon äfven mig skulle svika,

och lifvets dans med en annan trå,

det blir detsamma, det blir sig lika;

ty den jag älskar, älskar jag ändå.Om världens stormar min hydda rista

och alla drömmar om intet gå —

ja, skulle också mitt hjärta brista —

den som jag ålskar, älskar jag ändå!

Firenze.Serenad.

Gerta, slut ditt ögonlock,

intet väsen dig störe.

Ute falla flingor i flock

till ett klingande före.

Mot en matta väfd af snö,

att ej. buller göra,

skola vandrarns fotsteg dö,

vagnar stilla köra.Vind får ej mot rutan slå,

ingen flöjel gnälla,

ingen klocka klämta må,

inga hundar skälla;

allt skall lyda tystna’ns lag —

blott ej urets knäppar,

och de jämna andetag

öfver purpurläppar.

Men om drömmar mäla sig

bakom ädla pannan —

söta unge, dröm om mig,

men — dröm om ingen annan!

Roma.

TStjärnfall.

Liilla stjärna, klar och ljus,

som bland andra stjärnor brinner,

när det kvällas i guds hus,

städse dig mitt öga finner!

Ej de större klot mig bry

om än grannare de blickat;

vår bekantskap är ej ny —

ofta åt hvarann vi nickat.

Se, din blinkning är så rar,

rakt till hjärtat styr den färden 1

Säg, hvar ha vi råkats, hvar

någonstädes förr i världen?Liten stjärna, ljus och klar,

själen till din stråle springer,

stackars kroppen stannar kvar,

nöjer sig att kyssa finger.

Se, ett stjärnfall! Det var du;

ty de andra jag ej känner.

O, så har jag mistat nu

åter en af mina vänner.

Luckan stänger jag, ej mer

vill min blick mot skyn jag lyfta,

släcka ljuset, sjunka ner

vill jag på min bädd och snyfta.

Roma.Célibataire.

Min gamle vän, när jag din lycka ser,

din kära hustru, alltid glad och vänlig,

din lilla flicka, som så näpet ler,

så är väl min förtjusning omisskänlig,

fast det ett hugg uti mitt hjärta ger.

Där speglas allt emellan djupa ärr

af kärleksdrömmar, nu i bitar brustna,

och gräfda ut af laster ock tyvärr,

som kommit detta kärilet att gustna,

och gjort min lustpark till ett sumpigt kärr.

Om dagen kan jag hämma ögats tår,

bland lif och verksamhet mitt onda domnar,i nattens mörka sköt, när allting somnar,

af kval och kärlek öppnas mina sår.

I djupa tystnaden jag blekna käns

för denna jättetomhet utan gräns.

Bréhat.Dryckessång.

Ack, livad vår lefnad är flyktig och snar,

full af förtret och förhinder;

knappast ett löje kring läpparne far,

stå tårame på våra kinder.

Derför så häller jag vin i mitt glas,

sätter en krans om min hjässa,

sjunger en visa med dundrande bas

och kysser en svartögd prinsessa.

Säger du: vinet och flickan i grund

narra mig, tror jag dig gärna,

men får jag njuta af glädje en stund,

jag prisar min lyckliga stjärna.Vännen, du sade, som tog mig i famn,

glömt mig, när slut är kalaset —

var dock min vän, när han nämnde mitt namn

och öppnade hjärtat vid glaset.

Betänk då, att allting på jorden har slut,

du själf och din vän och din flicka.

Så tryck till ditt hjärta en salig minut,

med älska, med sjunga och dricka.

När vinerna vinka och kärleken ler,

så sitt inte trumpen och mulen;

ty rosiga stunden hon kommer ej mer,

hon har ur ditt lif blifvit stulen!

Roma.Skam den, som illa tänker.

Det är en gammal och utnött sak

att sjunga om olycklig kärlek,

det vore långt bättre att hålla sig rak

än klaga i hvarje vä’rlek.

Det vore långt bättre att hålla sin mund

och fingrarna långt från en penna

och dölja sin smärta i hjärtats grund,

än låta all världen den känna.Men när det skymmer i öde rum

då blifva vi också svaga,

då är det omöjligt att hålla sig stum,

då måste vi högljudt klaga,

då kommer vår kärlek med tysta fjät,

odödlig kyss han oss skänker,

då varder förlåtet den man som grät:

skam den som illa tänker!

Paris.

-V"Svarta rosor.

öäg, hvarför är du så ledsen i dag,

du, som alltid är så lustig och glad?

Och inte är jag mera ledsen i dag

än uär jag tyckes dig lustig och glad;

ty sorgen har nattsvarta rosor.

I mitt hjärta där växer ett rosendeträd,

som aldrig nånsin vill lämna mig fred,

och på stjälkarne sitter det tagg vid tagg,

och det vållar mig ständigt sveda och agg;

ty sorgen har nattsvarta rosor.Men af rosor blir det en hel klenod,

än hvita som döden, än röda som blod.

Det växer och växer. Jag tror jag förgår,

i hjärtträdets rötter det rycker och slår;

ty sorgen har nattsvarta rosor.

Paris.LYRIKTillägnan.

I.

Ar den förmer än jag,

nå väl, din armring tag!

Ej afund blef min arfvedel.

Du lyckades, min fröjd var hel:

den kommer nog, min dag!

Må ske när jag är död,

då har det ingen nöd:

då var mitt verk för mer än jag.

Så har jag ändå vunnit slag,

när domsbasunen ljöd.Men var min kraft för svag,

att stifta rätt och lag:

så ramlar jag som andra fler,

förglömd i grafvens käftar ner

ifrån min sarkofag.Jag har ej anor,

ej lärdom,

ej rikedom,

ej dyra vanor.

Jag är arm,

men trotsar förakt,

ty sångens makt

bor i min barm.Förändring.

Ack, jag är ej mer den samme,

som du kände förr.

Sorgen själf har varit framme,

klappat på min dörr.

Den du kände for med vinden,

han var ung och varm.

Rosor bar han uppå kinden,

rosor i sin barm!

Lifvet för hans sinne lekte,

hela’ världen log.

Hoppet, som mitt hjärta smekte,

grymt det mig bedrog!Blott en enda tröst i smärtan

jag på jorden ser,

den, som alla sorgsna hjärtan

dödens ängel ger.

Paris den 10 augusti.Min graf.

O, gräf mig en graf, dödgräfvare snäll,

jag längtar att komma till hvila.

Jag ser inga stjärnor ute i kväll,

där mörka skyarne ila.

Jag hade ett hjärta, som gaf och som gaf.

Nu har det ej mera att gifva.

Ack, snälla dödgräfvare, gräf mig en graf;

jag kan ej min ledsnad beskrifva.

Nu står där blott åter ett svidande sår —

där rifva de alla och sarga;

ack, snälla dödgräfvare, red mig en bår.

så lugna kanske sig de arga.Så kan jag måhända få fred i min graf;

där växa små blommor ur mullen.

Jag hade ett hjärta, som gaf och som gaf. —

Ack, kasta ej stenar på kullen!

Bréhat.Violoncell.

Jag från mitt hjärtas hjärta hör

en klagoton, som darrar klar;

han cellosträngens vemod har,

och smältande han sakta dör. —

Men skrufven sköter sorgen om;

allt hårdare hon strängen spänt;

för hvaije gång hon honom vändt

allt mera klangfullt ljudet kom.

Det taget gjorde ondt likväl!

Men skönare blef tonens klang —

ack, herre gud, om strängen sprang,

då höjde sig min fria själ!Vindroppar.

I.

Jag sade ej ett ord till dig,

ett ord du nämnde ej till mig.

Om huru högt vår kärlek brann,

och dock förstodo vi hvarann.

Du sände mig en enda blick,

som genom alla ådror gick.

Så rik, odödelig, och varm,

den nådde djupet i min barm.Som eld den i mitt hjärta sjöd,

där skall den brinna till min död;

och som ett ädelt, eldigt, vin —

ju mer den åldras blir den fin.

*

*

*Du höll utaf mig, det vet jag förvisst

fast du blef en annans hustru till sist.

Nu bor jag väl knappt i ditt minne kvar

fast jag tänker på dig både nätter och dar.

Fast jag vaggar din gyllene bild vid mitt bröst

och blott af min smärta får svalka och tröst;

men aldrig mot ljufliga drömmames brud,

från läpparne slipper ett klagande ljud.

Men ser jag att jorden är strålande skön —

eller hör jag ett barn läsa aftonbön —eller år någon riktigt vånlig och god, —

då rör sig din talande blick i mitt blod,

då faller från ögat en droppe så fin

af jordens ädlaste bästa vin.

Sevilla.Vänskapens blomma.

Ack, vänskap ljufva blomma,

när alla mig förfölja,

kom, smyg dig till mitt bröst 1

Jag skall dig troget gömma,

med tusen kyssar hölja,

du lycka ger, och tröst.

Ack, vänskap ljufva blomma,

när mina dagar sluta

och dödens köld mig når —

då skall du säkert komma

och af din balsam gjuta

i mina hjärtesår!

Lépaud.S:t Hansnatten.

Nordens blomsterfest, S:t Hans,

ljusast bland de nätter ljusa!

När från fjället forsar brusa

gigor gå i daln, och dans.

Ensam, på en knutig stig,

sällan sökt af mänskofötter,

hvilar jag på furans rötter

stämd till sinnet underlig.

Mellan block, som skjuta fram

ofvan, kastade af jättar —

om en sagovärld berättar

björkens dvärglikt knutna stam.Föres blicken dit en gång,

där en liten kvarn sig visar,

störtar, ökt af smultna isar,

forsen under vilda språng.

Rifver med sig snål och njugg

allt uti sitt siifversköte,

stänker opp vid djupets möte

rundt omkring sitt fina dugg.

Se, i djupet! Nattens ljus

låter allt för ögat rödja;

gran, som kan mot skyn sig höja —

tycks en en bland dån och brus.

När jag sakta sjunker ned

örat utaf larmet döfvas,

och när alla sinnen söfvas

fattar mig en stilla fred.Slutna ögat sist får fatt

Några blommor, drömmens faddrar,

Och en snöhvit fjäril fladdrar

öfver afgrunds djup. Godnatt!

Eggedal, Norge.Förtalet.

Du blinda slump, som dina pilar skjuter,

du låga, lumpna, giftiga förtal!

För din skull ej en tår jag mera gjuter,

men trotsar dina skott vid min pokal!

En gång du sårat mig, du stal min flicka,

då kom du mig att höja smärtans skri.

Ej dina pilar hindra mig att dricka,

om nu de susa örat tätt förbi!

Men kommer ovän att vårt land förgöra

och hotar oss med skramlet af sitt stål,

jag pansar vill om mina länder snöra,

då slår jag ut min arraksfyllda bål,då glöm$ förtalet, giftbemängda orden,

som sårat mig invid min egen härd,

då vill jag slå ett slag för fosteijorden,

då står jag opp och griper till mitt svärd.

Roma.Vid stranden.

Jag ser hvad du tänker vid stranden

med blicken bland böljorna sänkt.

Du glömmer att torka från handen,

små pärlor, de dansande stänkt.

Du skådar din fägring i vågen,

din friska, och blomstrande vår.

Du suckar och mulnar i hågen

vid tanken, att allting förgår.

Men hvem vill för höst väl beskylla

naturen, hvem tänker därpå,

när solstrålar allting förgylla

och himlen är bländande blå?Nu ler du och rodnar, o flicka!

Se åter bland böljorna ner.

Om så du blott alltid vill blicka

så svår jag, du åldras ej mer!

Eggedal, Norge.Svanesång.

Säg, hvarför gifva vi de kval

åt världen vi bort dölja?

Vår jord är ju en jämmerdal,

den sorger öfverhölja.

Det därför är, att skaldens skrik,

dem hjärtats sår frambringa,

skall som en vemodsljuf musik

till eftervärlden klinga;

och därför svanen sjunga skall

med döden under vingen:

hans välljud tjusar världen all,

hans smärta kväljer ingen.

Paris.Drömbild.

Jag drömde mig vid forsens rand

en sommardag i solens sken,

höll liten dotter min vid hand,

som hängde med små nakna ben;

hon hade en bukett af hägg,

blåklint, blåklocka och viol.

Det skummade mot klippans vägg

juveler, glänsande af sol;

hon sjöng en visa vek och fin. —

Du späda röst, du näpna min! —

Det blef så ljust i hjärtat då,

jag aldrig förr har känt det så.Med ens jag ser, från sten till sten,

mitt lilla barn i hvirflars brand,

dödt, blodigt, blekt, i solens sken,

framslungas — blommorna i hand.

Jag ville störta mig i med hast,

då solen släcktes, och drömmen brast. —

Stockholm.Jag gråter blodiga tårar,

de falla för synder och sorg,

för allt som sårat, som sårar

mitt hjärtas sargade borg.

På ingen jag skyller mitt öde;

jag följer min lefnads ström

och rusar med eget flöde

från boja, stängsel och töm.Jag utan beräkning vänder

till baka till jordens famn

och skrattar vid afgudabränder

åt ära, rykte och namn.Serenad i Saeiersdalen (Norge).

Den svarta göjan från väggen

med drakhufvet skjuter ut,

och genom det öppna taket

skina stjärnorna små,

och på kracken ännu

glöda svagt några kol;

men Thone, Thore och Gyro,

de sofva i väggfast säng,

som smyckad med snirklar och sniden

är bäddad med glimmande halm;

och sitt trollfagra sken

gjuter fullmånen inöfver nackar, kinder och barmar

och hårets gyllene flod,

på armar och kullriga länder,

på knollriga fårskinnets päls,

uti sensommarn varm

efter slåtter och glam.

Men ute på faltet det mullrar,

allt starkare knallarne gå.

Nu kom där en skräll och en ljungeld

från stenen vid stugans port,

där häst efter häst

springer opp och ger eld.

Och hofvarae smälla och dåna,

mot porten ryttaren slår.

Så ränner han ut åt faltet

och följes tvärt af en ann.

Opp med buller och dån,

bort med fnysande fart.öfver månlysta åkerstubben

där flyktar den långa rad

som sväfvande svarta fåglar

allt under himmel ens päll.

Vintergatan står ljus,

Karlavagnen syns klar.

Bréhat.Juuften är solig och skyarne tindra,

klarblåa böljorna locka och glindra;

fåglarne virka i häcken sitt bo;

rasande stormarne lagt sig till ro;

blommor och plantor på murarne pråla,

gifmilda blifva de karga och snåla,

klart som en klocka slår gökens kuku;

fåret lagt af sig sin ulliga skrud;

korna åt fältet förnöja sitt öga,

timmarne löpte i båset så tröga;

kvinnfolket skvallrar i solen mer gladt,

än när vid spiseln hon huttrande satt.

Ute på klippan sig stormfågeln lägrar. —

Se, hvilka skaror af måsar och hägrar! —

Kretsa ej mer rundt om krängande mast.Gladt i min trädgård mig fågnar en trast;

och till mitt sinne, där skuggorna bodde,

som icke längre på solljuset trodde,

tränger en glimt så föryngrande varm:

våren har funnit en väg till min barm.Efter domedag.

IN år jordens klot sig vänder

i rymdens stjärnevärld

och själf en fackla tänder

om natten på sin fard,

när hulda andar gråta,

och mörkrets gastar le,

vill Jehova förlåta

de djupt förtviflade.

Du jord, när du skall bäfva,

din skorpa gå i tu,

säg, skall mitt väsen sväfva

i rymden kring ännu?Skall jag som ängel gråta,

skall som dåmon jag le,

skall Jehova förlåta

den djupt förtviflade?Sonett.

Allt kan för guld man få på jordens rund:

lyx, nöjen, läckerheter, slott och trålar; —

dock går för tvenne ting dess makt till grund

hon ej vår lefnad ökar med en stund,

hon kan ej binda fria skaldesjälar.

Dig som en härlig strand i majestät

jag stiga ser mot himlens blåa aeter, —

jag, som en fors vid dina fotter grät,

4

som störtar fram mot hafvets evigheter.

Jag stänker pärlor på din rika kjol, —

tillintetgjorda af en stråle soll

Jag brottas, gråter på min färd och brusar,

men leende min vilda barm förtjusar

din skära, kvinnliga naivitet 1Japansk akvarell.

En fågel genom natten far —

jag tror att det en uggla var;

hans blick stod lysande och klar,

han på sin färd småfåglar tar.

öfver hela himmelen vida

ett långsträckt moln syns glida —

ett jättelångskepp, smalt och svart,

under drömmande stjärnor blida.

Hvart skall det skrida?

— Hvart —?Till den nyfödda.

Älskade och ljufva bild,

faller du från himlabågen

som en dagg på ängen spild,

blir din lefnad blid och mild —

eller skall du vagga vild

som en rosenknopp på vågen?

Gråter du, min pärla kär,

dina runda kinder våta?

Vid din moders barm dig när,

där du glömmer dit besvär,

världen ej så rolig är —

alltid får du tid att gråta.Så, seså, du sofver ren,

och din mun åt drömmen myser;

synd som kommit en och en

gjort mitt stackars hjärta men,

dårför ser jag ej det sken,

som din oskuldsdröm belyser.

Var välkommen, lilla skatt

hit på lifvets båda strömmar

dem vi kalla gråt och skratt;

hvilken än som får dig fatt —,

när du slumrar som i natt,

dröm beständigt oskuldsdrömmar.

Roma.Jag går bland idel grafvar;

knappt tror jag det är sant,

att på hvar sten jag stafvar

är namnet mig bekant.

Ett all förgyllning mistat

och det är tidens skull!

Ett annat nyss blef ristadt

och lyser nytt af gull.

O! Kan det hjärtat rista

ett litet namn i gull?

Jag må i tårar brista

och gråta famnen full!Och medan barmen häfves

mot tufvans blomsterfamn,

jag ropar ack, förgäfves!

En älskad systers namn!

Roma.Du, som —

Du, som hälsans gåfva äger,

vet ej hvad din lycka väger,

när den sjuke på sitt läger

vrider sig en långsam natt.

Du, som rikedomar ärfver,

köper, säljer och förvärfvar,

gif åt tiggarn några skärfvar,

Sätt dig icke på din skatt!

Du, som fick hos lyckan gästa,

som af lifvet fick det bästa,

för en sämre lottad nästa

nämn hans brott ej alltför hårdt;döm ej på för lösa grunder,

minns de kvaluppfyllda stunder!

Förr’n den arme dukat under

såkert har han lidit svårt.

Säg, hvad kan till sist dig hindra,

att den sjukes smärtor lindra?

Du skall se hans öga tindra

utaf tacksamhetens glans.

Byt en stund med tiggarn kläder,

hungra uti vind och väder,

ingen lyssnar när du beder —

då din nöd skall fatta hans.

Akta dig, att falla bara!

Säkerheten är en snara,

då skall trycka som en mara

tanken att du dömt din bror.Vet du hur din bana lyktar?

Rikedom som hälsa flyktar,

kanske brottet dig beryktar

förr’n du står i dödens klor.

Då ifrån dig alla vika,

alla, lyckliga, som rika;

men den hulpne skall ej svika,

torkar dödens kallsvett af.

Af det guld du ägt i världen

får du ej ett uns på färden,

ett allena, fattiggården

skänks dig åter vid din graf.

Roma.Vaggvisa»

Susa, susa björk och lind,

socka, bjärta lilla!

Tårepilar uti vind

klara pärlor spilla.

Under kullens blomsterprakt

mamma sig att sofva lagt,

fick sitt barn ej gunga,

ej vid vaggan sjunga.

Men nn kommer jag till dig,

vid din bädd, att vaka.

Kanske kommer du till mig,

än en gäng tillbaka.

Kinden din var lik en ros;

ögonen, det må väl tros,

når som pappa säger,

gullförgåtmigej er!Snälla mamma, kom i natt

att din flicka kyssa,

når jag säga fått godnatt

och min docka vyssja,

med din blicks förgätmigej. —

Och så skall du lofva mig,

att jag en gång gärna

får komma till din stjärna.

Roma.Jag är ett träd.

Jag är ett träd, som lofvat godt och säkert hållit vid,

om storm ej plundrat mig på blad midt i min sommars tid.

Nu sträcker nakna grenar jag förtviflad opp mot skyn,

fast allt omkring bär sommarns färg och ter en härlig syn.

O, när skall jag mig dölja få, när unnas jag att dö?

O, hvad jag längtar efter dig, du kalla, hvita snö!

Firenze.ROMANSERDavid sjunger för Saul.

Jag är kommen, o konung, på ditt bud

att stilla din tunga sorg,

att sjunga om lifvets rosor,

att sjunga om Gudi

Tänk på cedrames susningt

Glöm, o glöm din sorg!

Tänk på drickande lammet,

på källans sorl.

Tänk på det fria lejon och glöm din sorg,

tånk på Guds dunkelblåa borglO, Saul konung, tänk på fåglalåt!

O, låge ditt hjärta på min arm,

jag skulle det vagga som palmerna vagga för vinden,

och stilla dess gråt!

Sitt lätt du kungasmycke, tryck ej så hårdt.

Trefaldt helige Gud, kyss min konungs panna,

skänk sinnets frid!

Tänk på profeternas honing.

Där finns glädje för dem som lidit svårt.

Ja, dår är sol och där är ljus.

Ej skuggor finnas i min herres hus.

Hell, hell, hell!

Amen!

Roma.ra ängen om en afton stod,

en vallmoblomma röd som blod

och nickade för vinden.

Två flickor gingo därförbi,

den ena skygg som hinden,

den andra böjd för raljeri,

bar liten skalk på kinden.

Hon blomman bröt och sad’: »du ser!»

Man slumrar, att ej vakna mer,

om man dess ånga njuter.

Och blomman hon, som skämtet för,

mot sina läppar sluter

och faller ner med ett: »jag dör!»

Den andra tårar gjuter.Det var ett skämt; en tid förgick!

En efter annan pröfva fick

den röda blommans gåfva.

Det bar ditt namn, det unga par,

• att minnas dem mig lofva!

En af de två din moder var.

Frid öfver dem som sofva!

t

Roma.Älfven och snigeln.

Den breda älf genom skogens barm

sitt blånande bälte drar.

Allt måste följa med makt och larm,

som trotsat dess bölja har.

Allt hastar till vredgade segrarens fot,

till skogens brusande älf,

stock, sten och tråd och krypande rot,

att smickra och spegla sig själf.

Men snigeln på mossiga stenen en gång

fått fåste bland böljornas brus.

Den mäktige ryster, och gör förfång,

och spottar jämt på hans hus.Men snigeln håller sig stadigt fast,

densamme i ebb och flod,

föraktad att yttre fägring den brast,

men därför ej mindre god.

Så kom där en barfotad gosse glad

att plocka musslor vid strand.

Han bröt dem sakta ur vågens bad,

vår snigels hus däribland.

Men när ban öppnade det han såg

en ren, en strålande glans.

I musslans sargade sköte låg

den skönsta pärla som fanns.

Snart blef så älfven till is försatt.

Ty vinter följde på höst;

men pärlan smyckade dag och natt

den skönaste drottnings bröst.En dröm.

JLIing, ding, ding, ding.

Törnros och lilja, narciss och tulpan,

jätteblomster på grönskande plan,

prunkande fjärilar, glimmande bin

dricka nattdagg ur blomsterskrin.

Surr, surr, surr, surr.

Ser du flickan med nattsvarta hår

skogsblommor binda dem mången försmår?

Darrgräs ber hon om, darrgräs, min vän,

det är Gelly som kommit igen.

Vyss, vyss, vyss, vyss.

O, hur jag darrar att bilden förgår,

känn hur mitt arma hjärta det slår.

Se vi äro små barn som förr,

binda blommor vid myggors surr.Stanna syster, stanna jag ber,

sen kan jag visst aldrig synda mer.

Gif mig darrgräs, hon åter bad,

darrgräs och småvåxta törn rosblad.

Jag plockar som om det för lifvet stod,

tills fingrarne färgas af droppande blod.

Och om hon så om mitt hjärtblod bad,

så vet jag förvisst, att jag gåfve det glad.

Hvem binder väl blommor som du dem band?

Ack, låt mig få kyssa din dyrkade hand!

Men ack, jag vaknar, drömmen han brast,

bilderna flykta till skogen med hast.

Hvad står åter för synen jag kvad? —

natten och kindens fuktiga bad.

"W"Jubal såg en svana fly

öfver vattnet högt mot sky,

spände hastigt bågen.

Klang, ljöd strängen. Som en il

fågeln, träffad af hans pil,

föll att dö på vågen.

Solen sjönk i samma stund,

purpur dränkte himlens rund,

lunden hördes susa;

och en ljuf melodisk vind

smekte sakta Jubals kind,

for att böljan krusa.Svanen sjöng: »hvad ljuflig klang,

yngling, från ditt vapen sprang

når du grymt mig fällde —?

Sträng till sträng du binda skall,

spela så för världen all,

prisa skaparns välde!»

Sjöng så Jubal: »svana hvit,

hvaije kväll jag vänder hit

att din död besjunga.

Ty du lade till mitt bröst

strängaspelets ljufva tröst,

sången på min tunga.»Hustru och man.

Hon var inte vacker, var snarare ful,

med sjunkna kinder och blek och gul,

hon satt och såg med döende blick

hur solen vackert till hvila gick;

ett rosenträd i sin kruka stod

och sände en doft så fin och god.

Vid sidan satt hennes unge man,

men frisk och stark och vacker var han.

Hon lade sakta sin hand i hans,

och ögat fick en förklarad glans,och kinden lånte från rosorna färg

och från solens kyss på de flammande berg;

och se, långt vackare blef hon därvid

än i sin ungdoms blomstringstid.

Hon talade långsamt, och stämman ljöd svag:

»Min älskade, gifter du om dig en dag,

så får du en hustru med vackrare drag,

men ålska dig kan hon ej högre än jag!»

Och solen sjönk allt mera matt.

Nu kom där åter en kvalfull natt:

och hennes kind blef blek och gul;

men hon var snarare vacker än ful.Skogsviolens krona.

Nu ser jag våren komma,

ty knopparne slå ut,

och paradisets klockor hör jag ringa,

och om du lilla blomma

ej vetat det förut

så är det fågelsångerna, som klinga!

Dem hör jag hellre svinga

än klockorna från nord;

de låta ju så sorgliga och dofva,

och flinga efter flinga

de locka till vår jord,

det nordanvindens stämma är den grofva.Då alla plantor sofva,

nu vakna de till lif —

där furorna de höja höga stammen,

och grenarna sig tofva

i hop till tidsfördrif

ett genombrutet tak högt opp till kammen.

Som de små hvita lammen

där ofvan molnen gå.

Bland grenars verk, och finna trådars bindel,

skönt strålande, ensammen,

där oppe sol’n syns stå

som i sitt rika nät en jättespindel;

så högt, att man får svindel

om man för länge ser. —

På barr och vissna blad, på fallna kotten,

dem vinterstormens vindspel

på marken hvirflat ner,

går med sin väna drottning, unge drotten.Bland alla blomsterskotten

en blomma sken så klar,

att kungen tog af sig sin gyllne krona,

och sade så — att blott den,

som allra ädlast var,

det smycket borde se kring pannan trona.

Men blomman sade: »skona

mig från din prydnad tung!

Däroppe har sitt smycke skogsviolen,

där kvistarne förtona,

och ljusa skyn, o kung!

Det är den varma, silfverklara solen.»

Lépaud—Bréhat.Mor och son.

Det var en gammal gumma,

hon hade en enda son.

Han reste ute i världen,

hon satt hemma i spisel vrån.

Hon stickade strumpor ständigt,

och längtade, bad och grät.

På syndiga, stygga vägar

en ovärdig son dem slet.

Hon tänkte, den goda gumman:

»jag, gamla toka, som gråter,

snart måste han vara utlärd —

då kommer min gosse väl åter.»/

Men år efter år det följde,

och gummans egendom gick;

men hon tänkte alltid så vänligt:

»hvad han måste bli lärd och kvick.»

Och tio år hade flyktat,

som hon suttit allen i sin vrå.

Hon hade blifvit så gammal,

så sammansjunken och grå.

En afton satt hon vid härden —

som silfver håret det sken.

Hon hade tröttnat vid världen

med stickstrumpan på sina knän;

hon hade tröttnat att vänta,

och gråtit sin sista tår,

och hjärtat brast vid en fråga:

»jag undrar, hur gossen min mår?»

* *

*Han brefvet fick pä bOjarda

med budskap om modrens död.

Han ändrade icke en mnskeL,

ban blef bvarken blek eller röd.

Han sa* till sin vän fransosen

belt gladt: *eUe est morte la uieffle.

Mon ami, noas dinons ensemble,

Je Vinvite jasqaå å la oeäle.»

Roma.Det kinesiska konstlåset.

Bort i tiden en gång,

förr än Kina blef kändt,

en fransk sjöman förirrat sig dit,

han fick tjänst hos en låssmed,

som svara med sitt lif,

att ej fången fick flykta sin väg.

Men en dag hlef han borta:

förfäran var stor,

tusenåriga riket förrådt;

och låssmeden blef kallad

för kejsarens tron,

där sitt anlet han rulla i stoft.Dår måste han lofva,

vid lifvets förlust,

att skaffa sin fånge igen

innan två år utrunnit;

men lefde han fri —

hvar han funnes, afhånda hans lif.

Kinesen han grubblade,

hop ett schatull,

det skönaste nånsin man sett,

stängt med konstiga lås,

som han själf funnit opp,

och som fransmannen blott kände till.

Så till Frankrike sändes

det praktfulla skrin

med sin nyckel hängande vid,

och till själfve kung Ludvig

adressen var ställd;

och så småningom lände det dit.Konung Ludvig blef glad

åt sitt sköna schatull,

men öppna det kunde han ej —

det ock ingen finsmed

i hela Paris

förmådde med konst eller list.

Så sände han bud

öfver hela sitt land,

med löfte om titel och lön,

åt den som förstode

att öppna hans skrin;

och då anmälde rymmaren sig. —

Han öppnade låset

till konungens fröjd,

och handklapp af hofvet han fick;

och därinne stod det

ett mindre skrin,

och det öppnade han likaså.Men i detta där stod

ett ån mindre skrin —

vid det konstlåset darra hans hand;

men hans ärelust vann,

och ett skott brände af —

vid det tredje — då föll han dödl —

TILLÄGNAN.

Du som letat dig öfver

med vänskap och list

mitt hjärtas kinesiska mur,

ej min misstro du söfver.

Jag når dig till sist,

fina fågel, som flydde ur bur.

Du har nyckelen till

mitt hjärtas schatull,

men gif akt för dess brännande glöd.

Ett och två — om du vill

öppna låsen af gull —

vid det tredje — då faller du död! —

Bréhat.Blodhosta.

Långsträckt, med glänsande strimma,

framrullar där våg efter våg;

en efter en ann’ såg jag glimma,

tills krossad vid stranden hon låg;

där brygger hon bruna brygder,

och kastar sitt snöhvita skum

långt inåt de steniga bygder,

högt öfver de ödsliga rum.

Bland gullgula blommor och tistlar

en lidande flicka är gömd,

och hostan, som skräller och gnisslar,

upphöjer sitt rop: »du är dömd!»Med blodande händer och fingrar

hon binder tillsamman en hop,

som sticker och biter och slingrar,

och njuter ett rödfargadt dop;

det frusar ur mun och ur näsa;

nu faller den lilla till jord.

När vindarne hvina och hväsa,

de komma så kalla från nord.

Till stugan hon hem skulle bära

af torftiga bränslet en last —

nu ligger hon död med sin skära

den fingrarne hålla så fast.

Bréhat.Å hoj, du grymma vind, som sliter och som slår!

Den svarta fanan flaxar ifrån sémafore;

och vattenmassors brand uppslukar klippig strand,

blindt vrålande orkaner häija Bréhat land.

Mörker och skum,

hagel och grus,

stundom ge rum

för blixtars ljus;

tegel och halm

flyger och far,

sopor och kvalm

stormvinden tar.Skeppsspillror och geråd, och kistor med citron,

maststumpar, tåg och stycken af kommandobron,

på stranden slungas opp vid vindarnes musik,

och tre skeletter dansa efter stormens skrik.

Hand i hand hopp,

svinga och sväng

lustiga tropp

dingla och däng.

Stenkorset rundt

vid Bréhat kapell,

det brast som strunt

med smäll och med skräll.

Å hoj, du grymma vind, som sliter och som slår!

Den svarta fanan flaxar ifrån sémafore;

och vattenmassors brand uppsluka klippig strand,

blindt vrålande orkaner härja Bréhat land.

/Madame Fauvette.

Gammal gumma smal och grå

spinner på sin slända —

och från grytan rökmoln blå

sig i ringar vända.

Bakom henne elden rödt

fårgar spis och lumpor,

och på tegelgolfvet nött

syns två bleka pumpor.

Gumman skugga slår på mur’n,

ser från fönstret på natur’n.Sparfvarna de få sitt mål

ifrån busken plocka.

Gummans blick är lång och snål,

när hon ser dem bocka.

Och hon mumlar: »Lyckans barn!

Godt de lefva ständigt,

och jag gammalt, fattigt skarn

har det så eländigt!

Ingenting de göra dock,

vackert visst de sjunga,

men jag har, min syndabock,

mina dagar tunga —

lycklig när min slända kan

skaffa soppa litet gran’!» —

Lépaud.Hertig Magnus.

JtT ertig Magnus från sitt fönster

drömmande ser Vätterns bölja,

månbelyst och sval och klangrik

slottets fasta murar skölja;

tunga kval hans själ förvirrat,

att sin gode far han mistat,

och att blod i strömmar flutit

för hans bröders skull, som tvistat.

Hertig Magnus från sitt fönster

ser i vattnets ljusa dager

liten sjönymf ljufligt vagga,

sjungande och fri och fager:»Hertig Magnus,» så hon sjunger,

»kom till mig från slottet höga,

att ditt ädla sjuka hjärta

i den svala böljan löga,

låt mig kyssa få din tinning,

sköna prins, låt dig beveka,

kasta dig i mina armar,

på gullharpan skall jag leka!»

Hertig Magnus från sitt fönster,

tjusad utaf nymfens fägring,

sprang i vattnet, lät sig föras

af sin undersköna hägring,

bars omkring tills morgon grydde,

af den väna vattenanden,

och blef funnen bland violer,

oskadd, slumrande på stranden.

Paris, rue Gabrielle.Dödsbud.

»To, tro, tro, to, to, to, to, tro . . .1»

»Gifven bud I herrar

af det dunkla järn

på hvita hästar!

Vallgrafvägen spärrar,

djupets bråda värn

till språng ej frestar;

lyften hjälmars galler

förr än vindbron faller!

Marsken är i härnad,

frun af sot togs in,

i feber brinner;

borgen väl är värnad.Nu är vakten min

som snart ni finner.»

Väktarn spor och bjuder,

hornet vida ljuder!

»To, tro, tro, to, to, to, to, to, tro . . .!»

Hjälmars galler lyftas

af hålögde män.

Se, dödens sänding!

Frågan mer ej dryftas,

vindbron spökar, den

sänks i en vändning,

gångarena frusa —

in de stridsmän rusa,

föra bort den sjuka.

Kjorteln svajar ut,

hvit bland de bistra;

raska skyttar bruka

armborst, kasta spjut —

hofvarna gnistra.

Bortom dunkla åsar

flykta dödens måsar.Väktarn kan ej skydda

frun, som han har kär,

vrider med händer,

spejar till de flydda,

vill ej lefva, när

marsken hemvänder;

störtar utför vallen,

spräcker hufvudskallen.

Lépaud.Peter smed.

H vem sjunger de visorna klara

och nitar på gyllene ked?

Det månde den skicklige vara,

den välskapte Peter smed.

Figurer och slingor han smider,

så sköna och sällsamma ting,

och lätt mellan fingrarna glider

den gyllene, glänsande ring.

Prinsessan kom ofta och sporde,

där Peter i dörren han satt,

hvad priset det blifva torde

på denna förträffliga skatt.Men Peter han svarade: »Näppe

jag säljer mitt smycke för guld,

men ger det med länkar och knäppe

åt den som vill blifva mig huld?»

Prinsessan hon rodnade stilla

och log på sitt ljufliga vis.

Då sad hennes tärna den lilla :

»Det kallar jag skäligt ett pris,

ty skönare man i mitt tycke

ej finns i er faders land,

och aldrig ett stoltare smycke

blef formadt af människohand.»

Så trädde prinsessan särla

en afton i smedens bod,

och gaf sin ädlaste pärla

för smidets dyra klenod.Han lutade svärtade kinden

till hennes skinande hy

som framför stjärnan af vinden

där jagas en dunkel sky.

Han visste betalningen skatta,

så kraftig och älskogsvarm,

sen lade han kedjan den glatta

till konungadotterns barm.

Men månen sken öfver heden

och sval blåste nattens vind,

når ut hon trädde: »Ack, smeden

har kysst mig svart om min kind!»

»Kom, låtom oss skynda till bäcken!»

hon sade till tärnan på vakt.

Men när hon sig tvådde där, näcken

for skrattande fram med makt.Så kom hon till kungen i borgen.

Så lätt hon honom bedrog.

Men aningar alstrade sorgen,

ur vågen så sällsamt det log.

Sist gick hon en afton till stranden,

betvingad af kval och nöd,

och gaf sig till vattenanden,

som vaggade henne död.

Om morgonen har man den väna

till stränge konungens borg.

Det månde väl därvid förläna

än större harm ån sorg.

Ty bar hon ett barn vid sitt hjärta;

ej någon det vetat alls.

Så fann man smycket det bjärta,

som hängde kring hennes hals.Då tändes än starkare vreden,

då visste kungen besked:

»Till det verket känner jag smeden.

Gå hämta hit Peter smed!»

»Nu skall han ej smida smycken

där mer i sitt skumma skjul;

men han skall huggas i stycken

och kläda stegel och hjul!»

Roma den juni 1879.Målare och modell.

Jag satt och målade en dag,

den dagen minns jag nog,

och bilden bar en flickas drag,

som rodnade och log;

men flickan stod där själf bredvid,

så bilden tycktes matt,

klädd i en dräkt från svunnen tid

med plymer i sin hatt.

Hon frågade så ljuf och blid,

såg ned emot sin famn,

och rösten darrade därvid:

»är Gerta vackert namn?»Ett litet skämt jag vågade

och svarade: »så där»;

men om en stund jag frågade,

om Uno vackert är.

Då blef hon stött och gaf bestämt

med näpen min ett nej:

»än Gerta —? Det var ju på skämt!

Ett bättre namn finns ej.»

En himmel ned till jorden steg,

när ögat upp hon slog;

hon svarade därpå ej mer,

blott rodnade och log.

Roma.Skating-rink.

Vintern sände ej minsta vink,

ingen kyla med is och flinga.

Världen, nekad på skridsko springa,

lät sig nöja med skating-rink.

Ensam, lutad mot banans värn,

följde jag ständigt ett par med ögat.

Om det blott hade frusit och snögat,

skulle jag svängt mig på skridskojärn.

Men öfver asfalt svängde i kapp

sirligt på trissor den fina världen.

Var mig som byta de blanka svärden

mot floretternas klut och knapp.Djupblå dräkten min oro gör,

rembrandtshatten med röda plymen,

handskame, hörande till kostymen,

med höga kragar och »porte bonheur».

Diamanten i örats snipp,

hälsans rosor och bröstets höjning,

ögonbrynens penslade böjning,

näsans allra täckaste tipp.

Munnens purpur och hårets natt,

bruna ögats gyllene ljusning,

när hon såg mig till min förtjusning

och mig hälsade ljuft och gladt.

Nästa minuten i miniatyr,

med kavaljeren putsad och prydlig,

ser jag den flyende bilden så tydlig,

som när med kikarn man omvändt styr.Blef så mitt hjärta förbytt i en blink:

rymligt och stort och ljust blef därinne,

och det blef inredt af detta minne

permanent till en skating-rink.

Sevilla.Ballad.

VJrånad hertug gaf sin brud,

späd hjärtvinnande mö,

bröllopskänk, glimmande skrud.

Snigelpar öfver grafven gå,

alla skola vi dö.

Kvalet tärde i hans barm

för pagen fager och ung.

Som svarta ormar oro och harm

i kärlekens ljus sig rörde.

Sjung vid din luta, sjung.

I parken till en mistelten

han gick med sorgset mod,

och hängde sig upp i en gren.

När alla fåglar kvittra kvickt,

hans öga sprängs med blod.Men borgfrun höll sin herre kär,

hon visste ju aldrig för hvad.

Ack, hur sällsam kärlek ärl

Stränge riddare hängde på gren,

hon kväfde sig i ett bad.

Pagen öfver klingan sprang,

hade ej yppat ord,

föll till marken så det sang.

Gyllne sky öfver fastet går.

O, maskar, mull och jord!

"W"Ångest.

Uch mannen går från faltet så käck i sitt sinn,

och gnolar fa, la, la, la, la, lej!

Ur skinhvitan månljus i hålvägen in,

tra, la, la, la, la, la, la, la, la, lej!

Månen skiner mellan trädens grenar

och kastar sväfvande, hvita fläckar

bland grenverkens rörliga skuggor

på hål vägen.

Vo, vo, vo!

Hör du tramp utaf sko!

Mannen skyndar sin gång,

och känner en isande känsla,

när träden rassla,

med torkade armar.Klock, klock, klock!

Svep omkring dig din rock!

Då roa sig träden, skratta

och gnugga händerna hastigt.

När mannen vänder sig om,

stå de stilla som vanligt.

Och mannen går i hålvägen ängslig i sinn,

och gnolar fa, la, la, la, la, lej!

Från skinhvitan måne det faller strålar in,

tra, la, la, la, la, la, la, la, la, lej!

»Hvad man kan vara barnslig och spökrädd

och tro sig se och höra om natten!»

Har han gått en stund, så börja de åter

tissla, tassla och hviska:

»Skapelsens herre, hu, hu!

Vi lefva längre än du!

Hu, hu, hu, hu!

Vi lefva längre än du!»Och som torra benknotor skramla

grename gamla,

och som rysliga dödsbud hviska

de unga och friska!

Hu, hu, hu, hu!

Vi lefva längre än du!

Men mannen böljar springa så de klinga, hans steg.

Och hjärtat bultar högt under västen,

ju mera stegen klinga, dess mera blir han feg,

ty natten ligger dödstyst för resten.

Så faller han mot stenen intill sin egen port,

där döende och maktlös han flämtar,

och döden genom natten han rider så fort,

så det hvisslar, när sitt offer han hämtar!Turisten i »Osterian».

En resande i Roma satt,

jag tror han var från Haparanda,

på Osterian om en natt,

och språkade om »ditt» och »datt».

Den mannen tycktes rent besatt,

att alla skolor sammanblanda.

Han flög från jorden och till mån’,

och talade i samma anda

om Rafael och Eskilson.

Till sist när ingen föll i talet,

förstod han att det blef för galet

och satt där tyst en liten stund.

Af brist på smöija blott, visst icke att han rädes

för herrar målare tillstädes.En förde glaset till sin mund,

en annan stoppade sin pipa.

Man talade om katt och hund,

om vind och väder, teg en stund.

Om konst ett ord ej, af hvad grund

det kunde ej vår man begripa.

Han likväl nyss bestått en pik,

att han var välförsöijd och rik

och konstvän, det var nu en nyck.

(Han ägde flera oljetryck!)

Till slutet tog vår man till ordet

och stötte glaset hårdt i bordet:

»Men, mina herrar, det är rent förbannadt.

Här talen I snart sagt om allting annat,

min resa hit den är förgäfves gjord —

om konst man talar ej ett enda ord.»

En skäggig målare tog pinan bort,

och svarade turisten godt och kort:

»Där herre, slog ni hufvudet på spik,

ty gökar finns tillräckligt af som gala:

de store stå för högt för vår kritik —

och om de små ej lönar just att tala.»

Men blek af vrede syntes som ett lik

vår resenär, så bildad, kvick och rik.Kanhända trodde han, att svaret var en pik?

På nacken gjorde han en tydlig knyck,

och satte sig i allehanda ställningar,

som mente han, att det finns oljetryck,

och att den gör en grace, som gör beställningar.

Men nu på detta blad är tid att sanda:

turisten är på väg till Haparanda.

Roma.Till min son (emedan jag inte har någon).

Min son, var klok, stå ej i vägen,

var aldrig stolt och oförvägen,

betala ej med samma mynt;

var ödmjuk mot din öfverherre

och oförskämd emot de smärre,

så har du väl ditt lif begynt!

Förtala dygden och förgylla brottet,

det är den raka vägen upp till slottet,

och sedan har man inte måttet

på ordenstjärnors vackra pynt.

Har du en mening, göm den bara,

den kunde föra dig i fara;

och, om ditt hjärta tala vill,

så är det bäst du känslan söfver.

Minns världens dom, så går det öfver.Den är: »Han gör sig bara till!»

Följ mina råd, min son, så dör jag gärna

du skall bli ärad, rik, och gå med stjärna

ty jag har märkt, att vill man spjärna,

så har man knappast till en sill.En öfverlöpare.

Hvad hör jag, du är rojalist!

Och när jag talte vid dig sist,

så var du arg republikan,

och ropte hänförd: »Ta mig fan

(och rynkade med ögonbrynen),

när jag blir rojalist, den da’n

skall du få spotta mig i synen!»

Ja, ser du bror, jag gift mig sen

Det följer många om och men,

när man skall tänka på familjen

och för att säga sanningen,

så vet jag inte hvad I viljen,

vi ha’t så bra vi kunna få’t. —

I så fall, kära bror, förlåt!Då kan du anse dig som våt.

Gå, skynda hemåt, kära du,

och fråga vackert, om din fru

vill torka af dig med mantiljen!Necken.

Djup stod fårgen på fura och på sten,

furor och stenar, de kasta skuggor hän,

i skummande silfver och gull.

Sitter på stenen i skuggans breda famn

svartlockig gosse, så bleknad som en hamn,

och trefvar med stråke på sträng.

Neckens gullharpa spelar opp en dans,

gigan går efter och mistar all sin sans

för älfkung med silfver i skägg.

Gossen var blott min egen fantasi. —

Necken var forsen, som brusade förbi

och stänkte sitt skum på min kind.TJURFÄKTNING

EN DIKT1.

Arenan, väldig under djupblå himmel,

kring femton tusen själar gördel drar;

solsidan bländar i ett brokigt vimmel,

skuggsidan böljar, lefvande och klar.

Trumpeters tubor med små solar gnistra,

och marschen tonar, eldande och käck,

solfjädrar, ögon och juveler blixtra

som blad och droppar i en jättehäck;

drottningen nalkas, klädd i hvit mantilla,

och kungen, hofvet: biåsen opp till strid!

Frascuelo kommen är ifrån Sevilla

i dag att vinna kransen i Madrid.II.

Först rider presidenten, med kappan och stafven,

klädd i den breda hatten med plymerna prydd;

följd af toreadorer,

de män af Mars och Eros,

af starke picadorer,

och af banderilleros,

sist skrida spelets hjältar, de vandra emot grafven

i sidenskärp och jacka, med guld och pärlor sydd.

De hälsa majestäten

och lyfta högt baretten.

Dem följer tätt i Q äten

folkgunsten, starke jätten,

och välkomstsorlet ljuder som stormen öfver hafven,

och kungen skänker spelet sitt nådiga beskydd.III.

Och det blir tyst. Sex picadorer posta

på spridda punkter inom cirklens krets,

måske en af dem skall det lifvet kosta

för dödlig stöt från hornens svängda spets.

Det vänstra benet är beklädt med pansar,

kort spetsen tillmätt är på deras lansar.

Nu öppnas luckan. Hercules bland djuren

uttörstad träder, och uthungrad, fram.

Ett skri från mängden jublar emot tjuren,

som stannar bländad, skygg, och allvarsam.

Svart, majestätisk står han fram i ljuset;

slagskuggan kornblå tecknar sig i gruset.

* *

*IV.

Banderilleron svänger sin eldröda kappa,

och söker djuret locka fram till en ojämn kamp;

tjurn honom tar på kornet,

han räddar sig på skranket,

och besten stöter hornet

emot det tomma planket;

och tusen signoritor i sina händer klappa,

i skydd på andra sidan om skådespelets ramp.

Där säljas apelsiner,

där klinga glada skratten;

och aquadorens viner

de smaka knappast vatten.

Ett kärleksbref i trängseln går ledigt att uppsnappa;

gif akt, nu märker tjuren den magra hästens tramp!V.

Se, häst och tjur stå vända mot hvarandra,

och tjuren sänker hufvudet till fejd.

Den stöten, picador, skall ingen klandra,

den lägger än en lager till din frejd!

Ännu en gång, aj, nu fick hästen rispa,

och tarmarne från magen ramla ut,

tjurn, arg och hungrig, syns på ändan vispa

och flåsar efter blod med skutt och tjut.

Nu riktas fejden mot en annan krake,

som ristas opp med ett och slås omkull,

och ryttarn mister taget om sin stake,

vräkt under hästen, blödande i mull.VI.

Nu fläktas röda kappor förbi den vildes öga

att under tiden räddä den slagne hjältens lif;

han bäres öfver räcket

af sina yrkesbröder.

Hej, svinga röda täcket

för retad tjur som blöder,

som hoppar och som skuttar! Här hjälper snabbhet

föga. —

Men listigt tänkta cirklar kring segraren beskrif.

Så böljar striden åter:

när alla sex han pröfvat

man honom fältet låter —

der fyra mord han öfvat.

Till marken sträckta krakar i röda blodet löga,

oppristade eländigt för hornets skarpa knif.VII.

Nu rasar tjuren. Ensam är han herre

på blodadt slagfält, nästan hvitt af sol.

Han bölar ilsket, retar sig allt värre,

med röda ögon glödande som kol;

då han ej annat att förfölja hafver,

han bökar opp och stångar i kadaver.

Men trött på denna motståndslösa kampen,

vig som en lokatt, tar han dristigt språng,

och med ett skutt han flyger öfver rampen

och ränner rundt med buller och med bång;

arenan når han från en öppnad lucka —

då många tusen bröst af lättnad sucka.

* *

*VIII.

Se där banderilleron, som hoppa kan och niga,

som bandbeprydda pilar bär, en i hvarje hand.

Han stöter dem i tjuren —

och flyktar snabb som tanken,

och som en fana buren

står piken fast i manken;

men tjuren som en snurra syns dansa kring och bliga,

och folket hojtar muntert åt dans och granna band.

Fem bär han nu i nacken

" af dessa fagra lansar,

ty en föll nyss i backen.

Ursinnig tjuren dansar.

Nu brännas af raketer, och alla oljud stiga,

och tjuren frustar väldigt och blöder starkt i sand.

♦ *

*IX.

Amphiteater, härlig anblick ter du i

Hvad brokig glans, hvad skönhets rikedom!

En spegelbild så oförgätlig ger du

af colosseum i det forna Rom;

men med ett plus, med Spaniens hela sälta,

med stundens fria, jublande behag,

när hvarje hjärta vill af kärlek smälta

och blomdoft njuts vid hvaije andedrag.

Må gentlemännen fritt mot yrket ropa,

med salig min de klippa sina får. —

Du svarta tjur, ack, bure du Europa,

och vore jag en skicklig matador)X.

»Heliga jungfru, skänk mig seger,

denna juvelen lofvar jag dig,

den är det dyraste som jag äger,

om du i dag ej sviker migl

Låt mig tjuren till marken fålla

vid den första stöt jag ger,

låt intet blod från mulen kvälla,

så skall jag aldrig synda merl

Denna juvelen skall skönt dig smycka,

skall i din krona stråla klarl

Heliga jungfru, skänk mig lycka,

dig skall jag prisa i all’ min dar!»XI.

Så matadoren beder i kapellet,

vid helga jungfruns bild i andakt sänkt,

förrän han träder till det falska stället,

där snart kanske i blod han ligger dränkt.

Med eldig kyss den sköna Juanita

till afsked synes kring hans läppar bita.

Nn in han träder på en känd arena;

ett väldigt sorl kring jätteringen går,

till kamp han spänner smidigt hvaije sena,

han röda kappan öfver väijan slår;

så börjar han den plastisk sköna striden,

som lyfter tanken vida hort i tiden.

Han svingar, stannar, väger fint och mättar,

han narrar tjuren följa dit han vill,

han kastar kappan bort och värjan blottar,

och låtsar som på lek att stöta till;

han strålar grann med pärlor, gull och fransar,

den blåa skuggan under honom dansar.XII.

Vid gud en mästerstöt, kolossen svigtar, —

nej, han sig reser, bölande och vred!

Kallt, måttfullt än en gång sig stålet riktar.

Nu på bakbenen sjunker tjuren ned.

Säg, remnar jorden? Nej, ett tordön råder

af tjut, af stampningar och af applåder!

Af apelsiner, drufvor, cigaretter,

solfjädrar, hattar, blommor blir ett regn;

och dessa stolta, tjusande koketter,

de matadoren tagit i sitt hägn,

och stark och säll, vid varma blickars möten,

han ger den arme tjuren nådestöten.

* *

*XIII.

In komma granna mulor med bjällror och vippor

att släpa fri arenan från lik af ök och nöt;

allt lefver, rör sig, glimmar,

och alla ögon stråla,

och hvarje stämma stimmar,

och alla farger pråla;

Violer och resedor, jasminer, rosor, sippor

mot solens öga andas och ge en doft så söt.

Frascuelo synes mulna,

han tar sig om sin haka,

hans lagrar blifvit stulna,

en del får han försaka;

ack, dessa varma hjärtan bli stundom hårda klippor! —

Och ingen ära skyddar en olycksdiger stöt. —XIV.

Sex tjurar slutat sina dagars öden,

bch sexton magra kampar funnit döden,

där hån och jubel växlat om hvarann,

och mängden splittrats som för vinden agnar,

och matadorerna i vackra vagnar

från spelet rullats hort af yra spann;

och från tavernan låter sången mustigt,

och »la gitana» dansas mjukt och lustigt

till kastanjetter, handklapp och gitarr;

och manzanilla i det smala glaset

ett ögonblick ej fattas på kalaset,

dår cigarett det bolmas och cigarr.Madonnan ej på löftet kunde lita,

juvelen skänktes nyss åt Juanita,

för kyss på kyss, där i tavernans lund,

där stora stjärnor blå med sällsam dager

bland myrten, rosor, fikonträd och lager

se kärleksparet hvila mun mot mun!

Ni klara facklor, trånfullt allvarsamma,

bur kärt att svärma i Castiliens vår!

O, Juanita, vore du min flamma,

och jag en grymt förälskad matador!

Bréhat.TILL LILLA GELLY

NÄR HON LÅG SJUKJLiilla Gelly, vid din säng

vill en stund jag nu mig sätta,

leka på min lyras sträng,

spela, sjunga och berätta,

att en timma flyga må

från min lilla sjuklings läger.

Men låt höra hvad du säger;

hvad skall väl jag hitta på,

så att tiden flyr därvid —?

Nå, att dig förströ jag sjunge

om min egen barndomstid.

Kudden under kinden vrid

och hör på, min egen unge.

Längst tillbaks af allt jag minns,

när jag lärde alfabetet.

Värre ej på jorden finns.

Ja, jag tänker nog du vet det.Slutligt ser man ingenting

hvaije bokstaf dansar kring,

och mot hufvudet står bloden.

Värre var det mig ännu,

jag var dummare än du,

-och så fanns ej ljudmetoden.

Mamma tog sin barskaste min,

ABC-boken och peka’ med en pinne.

Pekade på a*n och på o’n och på i’n

att pröfva mitt unga, gryende minne.

Peka hon på a, så stammades o,

ja, jag var riktigt, riktigt dum, må du tro!

Ofta så väckte jag min mammas misshag,

och svarade jag rätt, så var det af misstag.

Men fast jag var omöjlig, och fast jag varit trög,

så vips var tuppen framme och värpte en hög,

en hög, förstå mig rätt, som genast sig förvandlar

i pullor och kakor och uti brända mandlar.

Men det förstod jag genast: med tuppen stod det skralt,

som för ett lyckligt misstag så rikligt mig hetalt.

Ty hade tuppens sinne för rätten varit skärpt,

uti min ABC-bok ej hade tuppen värpt.II.

Men om jag så fick sitta

och ifrån fönstret titta

dit utåt skeppsbrohamnen,

så föll det mer på läppen,

att se de stora skeppen

och stafva sig till namnen,

att göra tusen frågor.

Att se de blåa vågor

i dans kring stäfven slå,

att låta blicken skifta,

ån se på. dem som hvifta

åt ångare, som gå.

Än se dem, som förtulla,

dem som fastager rulla,

en annan säckar kör.

Matros i röder tröja

i mast ses mössan höja,

sin afskedshälsning gör.Och ångmaskiner flåsa,

och friska vindar blåsa.

Och middagssolen ler,

och många kärror köra,

och folket har att göra

och springer upp och ner.

En skuta segel faller,

af vind ett annat sväller

och blir till sist ett grand.

Då förs min tanke mäktigt

till haf, så stort och präktigt,

att ögat ej ser land.

* *

*III.

Men när jag skulle räkna, då var det som förtrolla"!

Jag tog min griffeltafla och ritade en nolla,

så ritades en etta, men så på tvären dragen,

att den min nolla delade och skar tvärs öfver magen.

Sen drog jag tvenne ettor så med min griffelsten,

att det inunder nollan såg ut, som ett par ben.

Jag trott jag gjort det präktigt och räknat briljant,

men se det tyckte inte min snälla guvernant.

Och tro mig, lilla Gelly, det följer sorg och tråk

för den, som alltför tidigt gör enkla tal till bråk.

* *

*IV.

En dag när som snö uppå rutorna föll,

tog Gelly, min syster, mig vänligt vid handen,

ett svärd utaf bleck uti handen jag höll,

så låddes vi vandra i österlanden.

Vi vandrade rundt på en matta af schagg,

med bård utaf rosor, jasminer, tulpaner,

vi drömde, att blommorna glänste af dagg,

och mörkblåa himlar och sjungande svaner.

Vi låtsade plocka af blommor ett fång,

så gingo vi rundt, som vår väg vore lång.

Men midt uppå mattan var inväfd en turk,

som red på en häst, med turban på sin hjässa.

Han blickade bistert, såg ut som en skurk.

Jag trodde, han kom för att ta min prinsessa.

Med klappande hjärta och spänd fantasi

mot höjden jag lyftade modigt min sabel,

jag rusade fram med ett segrande skri

och högg honom midt på hans krokiga snabel,

men mattan var mammas; på blommor af schagg

föll snart från mitt öga en verklig dagg.V.

Men min farmor må du tro,

det var gumma hela dagen.

Ofta satt jag helt betagen

skådande de kära dragen,

där som änglar hade bo.

Ser du när som farmor log,

kan ej hennes blickar glömma,

skalkar kunde där sig gömma,

fast de tindrade så ömma.

Hvad jag söijde når hon dog!

Kunde hennes fötter vid

på en pall mig ofta sätta,

Då och då en tjänst förrätta

höra henne sen berätta,

om sin egen barndomstid.

Än i dag på hennes mull

hör jag gamla klockans kläppar,

theköksvattnets sus och knäppar,

sagans ljud från hennes läppar,

ser det bruna ögats gull!VI.

Tydligt och klart för mitt minne det står,

kvällen var kulen och bister,

pysen var fyllda åtta år

och skulle till en magister,

fick icke mer hänga mamma i kjoln,

men skulle till skol’n.

Just om en afton dit hän blef jag sänd,

modden stod högt öfver vristen,

snöglopp med vind, och på gata, i gränd

syntes knappast en kristen,

och på min rygg satt en väska af semsk,

Gelly, stunden var hemsk.

Trädde jag in med min pappa vid hand

först i den långa tamburen,

sakta skallrade tand mot tand,

bebådande hjältenaturen.

Rockar, galoscher och hattar i rad

gjorde mig heller ej glad.Skolans pulpeter med taljdankår förr

pryddes, det röker och osar,

och öfver böcker med brumm och med stirr

hänga de krokiga nosar.

Gossarne hälsa med fula grin

och lärarn med sötsur min.

Gubben Hallander, bepröfvad och känd,

förde i klassen sin spira.

Bakom hans rygg fanns, hur än han stod vänd,

någon, som grina och plira.

Men åt det håll dit hans öga for,

där var nog fliten stor.

Trippar han kring som en kyckling i bur,

armarne krökta som vingar,

träffar han på någon stridig natur,

hurtigt han rottingen svingar,

men var man artig och sedig som jag,

väcktes hans välbehag.

Sex rader fick jag om Eddan i Nord

ur Svedbom till lexa att lära.

Dem skulle jag kunna ord för ord

som en olja, men på min ära!

Aldrig begrep jag, hvad Ragnarök

hvad det var för ett ök.Aftonbönen i rummet bredvid

högt på ebreiska lästes,

men föreläsarn, stackars individ,

hotades ständigt och snästes.

Med prygel ändades bönen till slut,

med förfärliga tjut.

Nära det var att jag satte till lip.

Min granne, som var »lilla Ludde»,

mig hviskade vänligt: »förstå och begrip,

han ständigt på stussen bär kudde».

Så lugnad och vigd uti skolans mystér

jag blef, som du ser!

* *

*VII.

I en sak dock ej någon med mig sig kunde mäta,

och vet du hvad den saken bestod i? Jo att äta!

Jag vill nu inte tala om myckenhet — om mängd,

men snarare om smaken, den tycks mig nu befängd.

Det tror jag också säkert du finna skall helt lätt,

då gammal kall potatis det var min bästa rätt.

För öfrigt var jag heller ej kinkig i mitt tycke,

men fast man gaf mig mycke, jag aldrig fick för mycke!

Dock gräddad ugnspannkaka med socker och med sylt,

det var jag mycket svag för, det må jag fritt bekänna.

Jag lyckades till slut min mage så att spänna,

att nog jag kunnat tjäna som Bachus på en skylt.

* *

*VIII.

Men när den gröna lampan om kvällen spred sitt sken,

jag kände mig bedröfvad och lumpen,

ty hur man bar sig åt blef det alltid mig till men,

mot mig vändes oljehusklumpen,

ty systrarne, som sydde, de sade: »min sann,

du ser väl det du skall utföra?»

Då rann det mig i sinnet, en ann som en ann,

nu vet jag bestämt hvad jag skall göra!

Så gick jag till min mamma och tiggde nål och trå’

och några gamla lappar, så sydde jag för två.

Nu fick jag mera framgång, och mamma blef glad;

först ville jag bli sjöman på vågen,

sen ville jag slå trumma i vaktparad.

Nu tänkte hon, det slår han ur hågen

och blir en städad skräddare uti vår goda stad.

Jag sydde och jag sträfvade, blef våt som i ett bad

och stack mig i pekfingerstumpen.

Ty ljus jag ville söka, om ock i ringa grad,

men hjärtligt jag hatade klumpen.IX.

Lina hon visste att ta’ våra hjärtan,

högt så hon läste vid kvällsbrasans sken

herdinnan och sotarn, prinsessan på ärtan,

eller annat af Andersen.

Stirra i glöden. Vid dämpade ljuset

höra »skuggan», det gamla huset,

tennsoldaten, som stod på ett ben.

Skalden, som skyddade amor för regnet,

där han stod utsatt för hvinande il,

trolösa pilten, till tacka för hängnet,

sände i hjärtat på gubben sin pil.

Samma sak hände pappa och mamma,

står det visst sedan, det gör det samma.

Amors otack var ogentil!

Svinaherden med hatten på hjässan

sålde en spelande gryta helt käck

för hundra kyssar utaf prinsessan,

kejsarn förvisade båda på fläck.

Tog så herden sin prinsskepnad åter.

»Sessan» sitter där ännu och gråter.

Ack, lilla Gelly, »alles ist weg»!

* *

*X.

Men nu packas det ocli bäres,

golfvet ligger spildt med halm,

nu är sommams ängel kommen.

Bort det bär från stadens kvalm.

1 ett fönster jag får skåda,

hur en rustvagn packas full,

sen med systrarne och mamma

fara utom stadens tull.

Himlen syns mig här en annan,

vinden fläktar ren och sval,

och mitt hjärta spritter lustigt,

när en gök i skogen gal.

Hvita skyar sväfva hastigt

öfver himlens falt det blå.

Gud hvad det ändå är härligt,

att på landet lefva fät

Se, små blommorna vid diket,

sippa, maskros och viollm

Minns dn Walfrid, minns du Hilma,

kedjorna som bands i ijol?

Säg, när äro vi väl framme?

Längtande jag lille satt,

att få springa opp i gräset

sätta blommor i min hatt.

täXI.

Klädd i bottiner och i min blåa kofta

fick jag gå i gräset, där vilda blommor dofta,

voro mina vänner alTre’n sen flydda år.

Barnet liten blomma så hjärtans väl förstår,

men väx ett stycke högre, min vän, det ändrar mycket,

ty tusen andra saker förta det enkla tycket.

Sen måste man sig möda, sen måste man sig bocka

för sådan liten småsak som att en blomma plocka.

Men det har händt mig, Gelly, nu senare i lifvet,

om af en liten byting det blef i hand mig gifvet

en maskros, att jag suckat och fålit i smyg en tår,

ocli tänkt: »de flytt för alltid min barndoms glada årf»

Uti min puss på berget jag gick mig sen att spegla,

där re’n så mången barkbåt jag vackert låtit segla.

Dår stod min tall, mitt rönnträd, min björk

med späda blad,

allt var som förr om åren, o Gud, hvad jag var glad!

Min myrstack, mina grodor, min metmask uti mull,

min slända och min fjäril, min sol med allt sitt gull!m

Hon kysste gräsets matta, hon kysste trädets topp,

så stämde jag med fåglame min lilla visa opp:

»Hur roligt på ängen att dväljas

och leka med blommor och strå,

och se hur små barkbåtar täljas,

och låta i pussen dem gå.

Att se lilla myran, som drager

på stickor och barr till sin stack,

när gräshoppan, långbent och mager,

gör hopp i sin ljusgröna frack.

Se regnbäcken, se hur han glittrar

och hoppar bland stenar och sand!

Jag dansar i solen och kvittrar

med skogens små fåglar ibland.

Af sippor jag gör med det samma

en liten för näpen bukett

och ber att till kvållsvarden mamma

den sätter i pappas serviette.»

* *

*XII.

Den aftonsol, som går till skogens gömma,

med purpurkyssar söker barnens kind,

där de stå väntande och längta ömma

som fångna fåglar bakom gårdens grind.

Då syns en man, som fast han tyckes drömma

tar raska steg, vi flyga som en vind.

Ja det är han, nu känner jag hans kappa,

välkommen ut, god afton, kära pappal

De två, som hinna först, sig genast dölja

i kappans veck och hänga vid hans arm,

de andra honom först med kyssar hölja,

och sen en stund de hängt sig vid hans barm,

de springa förut. När de andra följa,

de springa hem och göra stort allarm,

och pappa, pappa, klingar högljudt ordet!

Det tecknet är, att maten skall på bordet.Så kommer oss emot på trägårdsgången

vår egen älskade och goda mor.

Och nu till bords. Här vill jag sluta sången

just på en tid, då lyckan var så stor,

att alla voro samlade. Förgången

den tiden är, och mången Qärran for.

Vår krans föll sönder, och ur dyra raden

stal vinden bort ett par de skönsta bladen.

*

*XIII.

Min barndomshimmels stjärnor du hört mig nu

besjunga.

De blicka städse vänligt och strålande och unga. —

Du själf, fast ej du vet det, bland idel stjärnor går.

Dock — medan lyckan varar, man lyckan ej förslår.

Men väx ett stycke högre, min vän, det ändrar mycket;

ty tusen andra saker förta det enkla tycket.

Sen måste man sig möda, och sig för makten bocka,

och dras med tråkigheter, och handla efter klocka;

men det har händt mig, Gelly, nu senare i lifvet,

om af en liten byting det blef i hand mig gifvet

en maskros, att jag suckat och fallt i smyg en tår

och tänkt: »de flytt för evigt min barndoms glada år!»

Roma.ANNAS SAGORFågelungarnc flögo ur bo

med föräldrarne första gången.

Det var roligt må ni tro,

flyga bland träden, höra sången.

Det gick lyckligt första försöken,

ingen tänkte på gladan och höken,

alla vände i boet igen. —

Finns det en näpnare saga än den?II.

Blomman i solen stod vacker och röd,

gullglänsande drack ur kalken ett djur;

när nog han druckit, i sommarens glöd

kring fina bladen han tog sig en tur —

men blomman lyste mer hänförd än nyss

af gyllne djurets långtsugande kyss.

* *

*

III.

Små flickorna i gräset

de plocka smultronbär,

och de ha roligt länge

medan dager är,

små flickorna i gräset.Så snart som kvällen skymmer,

de vandra vackert hem,

och intet finns i vägen,

som kan hindra dem,

så snart som kvällen skymmer.

Men där som vägen vänder,

och korset annars står,

det växer ut en herre,

som hoppar och slår,

just där som vägen vänder.

Små flickorna förskrämda

de löpa som en vind,

och somna hos sin mamma

med tårar på kind,

små flickorna förskrämda.IV.

»Säg kan du nämna mig tjufvens namn,

som stal min fågel den kära,

som jag så ofta har värmt vid min famn,

som från min mun lät sig nära?»

Så frågade flickan i tårar sin katt,

med riset gömdt bakom ryggen,

där midt uti solen på gården han satt

och hvifta’ med svansen bort myggen.

Han drog sig bort i en skuggig vrå,

där ögonen lyste gröna,

där under en kärra, bland korn och strå,

gick bockande tupp och höna:

»Jo, det var fjäriln förgylld och brun,

jag såg ju själf, hur han gjorde,

han åt honom opp med hull och dun —

och grundligt kråset han smorde!»

* *

*Anna:

Mamma:

Anna:

Mamma:

Anna:

Mamma:

Anna:

Mamma:

Anna:

V.

Mamma, till hvem skrifver du?

Lulu under täcket

ligger sjuk.

Det rinner ju

tårar ibland bläcket.

Lulu ligger sjuk i dag,

långt från oss i plåga,

och till mormor skrifver jag

för att henne fråga.

Hvem har Lulu illa gjort,

gifvit värk och snufva?

Vintervinden.

Gif mig fort

ris och väderhufval

Anna, men hvart skall du gå,

du är het om kinden,

säg hvad som kan förestå?

Jag vill piska vinden!

öppna åt mig jag dig ber,

jag skall vinden rappa,

att han aldrig vågar mer

upp för mormors trappa!

* *

*VI.

Två gossar smögo ur skolen

en blåhimlad sommardag,

när fattigmor somnat i solen

hopkrumpen, skrynklig och svag,

mot dörrn på den skrofliga trappan;

men gummans rikaste skatt

var körsbärsträdet i täppan

med blodröda körsbär besatt.

Det kunde de gossame locka,

de kommo med smygande fjät,

ock klättrade opp, för att plocka,

högt, högre, ja högst opp i trä*t.

Då böljade gumman att rycka

och spritta ur drömmarne opp,

hon hotande höjde sin krycka

mot trädets glödande topp.

Med stapplande steg hon nalkas;

men gossarne sitta så tryggt

och hvissla och grina och skalkas,

och räcka en näsa så styggt.Den gamla sin krycka då höjer

och trät af sig själf, i en blink,

sin krona helt oväntadt böjer

på gummans förtrollande vink;

och så fick hon trädet att skaffa

att hon kunde gossarne nå,

och gjorde dem för att dem straffa

till hoppande gräshoppor två. —

Men trädet det reser sig åter

i all sin strålande glans;

i kronan sig räkna låter

fler körsbär än nånsin där fanns.

Och sen den standen i trakten,

när barnen en gräshoppa ser,

så hviska de: »akten er, akten,

att trampa den gräshoppan nerl»

Två gossar smögo ur skolen

en blåhimlad solskensdag,

när fattigmor somnat i solen

hopkrumpen, skrynklig och svag!»

* *

*VII.

»Säg mig, hvad du steker där,

i en sotig panna

Fran^oise?»

»Jag steker ägg

åt min lilla Anna.»

»Skall Frangoise bädda sängarne sen?

Får Anna henne hjälpa

att vända kuddarna en och en

och alla bolsterna stjälpa?

Ty Frangoise är så sen och trög,

och brukar långsamt larfva.

Om Anna ej hjälpte, ej något dög,

ja, Fran$oise är en slarfva!

Men, snälla Fran^oise, gråt ej för det.

Kanhända i paradiset,

att du blir kokerska, ja hvem vet?

Förstår du att på det viset

så lagar du åt Jesus mat,

och städar, tvättar, dammar;

men då får minsann man ej vara lat,

när man bäddar i Jesu kammar.»VIII.

Kom, Fran^oise, och sätt dig här,

på knä tag dockan nu,

min docka lilla Jesus är,

och heliga jungfrun du.

Spritlampan, som brinner på hyllan där,

din gloria blifva kan;

men nu, när du heliga jungfrun är —

hvad säger din stackars man?

* *

*IX.

Det gick ett bud kring landet

från unge kungens hof,

att hvem som ville fria

till honom hade lof;

att hon, som bäst sig klädde

och bar den skönsta skrud,

hon skulle drottning blifva

och unge kungens brud.

Där kom frän när och fjärran

så mängen vacker mö,

än klädd i svarta silket,

än hvitare än snö;

i purpurrödt och pärlor,

i himmelsblått och guld,

och alla gjort sitt bästa

för unge kungens skull; —men djupt i tjocka skogen

där granen tätast gror,

i torfbetäckta hyddan,

en gammal häxa bor.

Ett kungabarn hon hyser

i flykt och utan värn —

och badar det — det lyser

kring dunkelspeglad tjärn.

Och hela skogen rodnar;

men barnet vet ej af

den gudasköna klädnad

naturen henne gaf.

En blomma det är munnen,

på bröstet rosenstänk,

utefter huden runnen

ses hårets gyllne länk.

Om foten eller handen

det kungabarnet rör,

en fjäril uti sanden

då strax af kärlek dör;och slår hon opp sitt öga,

hvar enda blomma ler,

och ibland träden höga

då sjunga fåglar fler»

Men gamla häxan skrumpen

med kram och bågig rygg

och hufvudet mot jorden,

hon år då gräsligt stygg.

Det gröngrå håret hänger

i marken tofvigt ner,

och hakan år så skäggig

som på en kavaljer.

Hon sa’: »gå ut att fria

den ange kungen till,

gå ut ur skogens mörker,

men ingen tid förspill.

Stig fram, var ej förlägen,

din drottningkrona kräf

och kläd dig under vägen

i daggstänkt spindelväf!»Ocli barnet gick ur skogen.

Tog väf från gren och stam

betäckt med klara pärlor

af daggens lina damm.

Hon väfde sig en mantel

så segerrik och skön

som ifrån barnets läppar

en tidig morgonbön.

Och går hon fram till slottet,

där tusen andra stå,

hon lyser som en stjärna

bland alla tärnor små;

hon lyser som en måne,

hon strålar som en sol,

att unge kungen bländsa

på gyllne härskarstol.

Så blef hon landets drottning;

men konungen blef blind

för det han varit fåfäng

uti sitt unga sinn.När folket led hon lade

af spindelväf i sår.

För allas ve hon hade

en ljuflig dagg, en tår. —

* *

X.

Och månen kysste rosen

och rosen var så glad.

Fast jag är ful, ack, kyss mig

ändå, violen bad.

* *

*XI.

En blomma stod vid vägen

af sommams fjäril kysst,

* som troget blef, när flickan

bröt henne af så tyst.

Ty alla mina vänner äro edra;

och flickan satte fjäriln

hos fågeln i en bur,

och genast gjorde fågeln

för fjäriln sin kar.

Ty alla mina vänner äro edra.

Hvit klädning fick så fjäriln,

och så små hvita skor,

och han blef gift med fågeln.

Visst var den äran stor.

Ty alla mina vänner äro edra.Men skild stod arma blomman

frän bröllop och kalas,

och dog af sorg och vissnade

allena i sitt glas,

sen alla hennes vänner blifvit andras.

XII.

Hur kommer det sig, att barnen i byn

de hälsa: »god dag, min fru!»

Jag säger ju bara helt rätt och slätt:

»God dag, lilla mamma, du!» —?

* *

*Anna:

Mamma:

Anna:

XIII.

Gå steg i steg ni fåglar små,

nu skola vi i striden gål

För fosterlandet ska’ vi slåss

och Gud är nog med oss!

Men, Anna, hvarför gråter du,

nyss var du gladare än sju?

Jag ropte bara: i gevär!

Så flyktade min här.

* *

*XIV.

Ensam med sin skugga

bland månfläckar njugga

på hålvägens midt,

fast hållande skatten

i ensliga natten,

fort tar mannen skridt.

Snår och häckar hviska,

trädens grenar piska,

skrapa kind och hatt;

yxan hårdt han klämmer,

ifrån snåret skrämmer

gällt och hånfullt skratt.

När han sig omvänder

så skallra hans tänder.

Hjärnan slås af skräck.

Gräslig jåtte följer

honom åt, och döljer

sig i hagtornshäck.Blek som lärft han skälfver,

ögat vildt sig hvälfver,

håret står på skaft.

Snabbt han ökar stegen,

störtar ut för vägen, —

springer af all kraft.

Vid sin port han stupar,

fasan sig fördjupar,

stelnar blodets älf.

Spöket honom hämtar,

skrattar när han flämtar —

det är döden själf.

* *

*Anna:

Fran^oise:

Anna:

Fran^oise:

Anna:

Fran^oise:

Anna:

XV.

Ack, låt mig få se på de klossorna två,

som ligga i vattkaret fångna!

Nej, Anna, de äro fula och grå,

så faseligt illa åtgångna!

Jag maken ej såg uti hela naturen.

År Fran^oise rädd, titta bort ifrån djuren;

ty jag är ej rädd det ringaste grand,

vill Frangoise bara mig hålla i band.

Kom, Anna, följ med, vi må passa vår

klocka!

Nå — mamma blir ond!

Pytt, mamma får vänta!

Hvad säger Annette?

Jo, så svarar min docka;

det är en så näbbig och oppnosig jänta!T

XVI.

Med trolldoms sken

slår månen om natten

ringar i vatten,

från sten till sten.

Ur grafven gå

häxorna gamla,

för att sig samla,

klappa och slå

svepningslin

vid flodens bädd,

den skrämmer rädd

deras dödskallemin.

Stendöf och kall

floden må skumma.

Klappträden trumma,

med återskall.En rörlig prick

i sorgfloden sneglar,

där stjärnan speglar

sin klara blick.

Fort, förgör

gammal och ungl

Klappa och sjung:

Lefvande dör;

Hvart klappträd i gräl:

»Klapp, klapp!

rapp, rapp!»

Ett mänskolif stjäl.

Min egen smärta känner jag nog —

det blinda slag som min syster slog.

Fast längesen, rasar det än i min håg,

hon var det bästa, som jorden såg!

*XVII.

Dig vill jag ha,

du blomma blå,

sa’ flickan, du är för näpen;

men de andra

blommorna små

sa: »stopp», så hon blef häpen.

De böja,

och höja,

i solnedgång,

de svara:

»Må vara

men sjung oss en sång!»

»Gud skänk hälsan

åt blomman blå,

åt pappa, åt mamma,

åt syskonen små!En kaka åt mig,

en klådning åt min dockal

Får ännu inte, säg,

jag blåa blomman plocka?»

»Jo, jo,

Var så go’l»

* *

*Mamma:

Anna:

Mamma:

Anna:

Mamma:

Anna:

Mamma:

Anna:

XVIII.

Här är småbarnsskolan, Anna,

och i dörrn står skolmamsellen,

barnen surra. — Vill du stanna

kan jag hämta dig till kvällen?

Får jag skrifbok då och penna —?

Ja, ifall du dig bestämmer I

Nej, jag börjar rädd mig känna,

skolmamsellens hufvud skrämmer.

Det var mig en modig flicka!

Jag är törstig!

Fick du skräcken?

Mamma, kom och låt oss dricka

friska droppar ifrån bäcken!XIX.

Dränkt i tjära

kvarnhjulet går,

dufvoma leka i skummet.

Gamla hjulet,

som stilla står,

har fått lämna rummet.

öfvervuxet

med vildros, nött,

urblekt af vind och af väder,

tänker det:

»Nu är jag trött

gladde edra fäder!»XX.

Nu stiger solen på himlens blå,

blek dröjer där halfmånens skifva.

När pappas ankor till dammen gå

öfver småsten och mull, öfver blomma och strå,

så lustigt och bredbent de klifva.

När pappas ankor i dammen gå,

där skinande hvita de simma,

på hufvudet spegelbilderna stå;

gullfjuniga följa dem ungame små

i en glänsande silfverstrimma.XXI.

Kalkoner! Kalkoner!

Gå fort genom grind,

gå tyst, att ej huggormen väcka;

i busken ligger han etter stinn,

gå hem att äggen kläcka!

* *

*Mamma:

Anna:

Mamma:

Anna:

Mamma:

Anna:

Mamma:

Anna:

Mamma:

Anna:

Mamma:

Anna:

XXII.

Och vill du ha Karl, eller vill du ha Nils,

den ena är mörk, och den andra är ljus?

Jag tar väl den ljusa; men hur är den mörka?

Med kolsvarta ögon och blårandig blus!

Då tar jag den mörka, men hur är den ljusa?

Med ljusblåa ögon, och smekande smil!

Då tar jag den ljusa, men hur är den mörka?

Han lär sig sin lexa i flygande sus!

Då tar jag den mörka, men hur är den ljusa?

Han pussar dig genast på mun utan krus;

men aldrig den gossen sin lexa kan.

Då tar jag visst hellre den mörka till man!

Men Nils han kan slöjda med flngrarne små.

Så får jag väl taga dem båda två!

*XXIII.

Drömmande svinet i solen syns stå,

kastar på muren en slagskugga blå;

tuppen ocb bönorna kring honom vanka,

tvenne kalkoner och en kvarglömd anka.

Men som en ljungeld han byter fason,

luffar omkring som en hästdragon,

och hela hönsgården blöder och skriker,

och se själfva tuppen modet sviker.

Hola, hola! Det är vilda jakten;

men hör då opp med den grymma slakten.

Det var det här med din drömmaremin

du nyss stod och grundade ut, ditt svin?

* *XXIV.

Kom, vackra mamma, lägg din lilla flicka,

ty sömnen börjar i mitt öga sticka,

fem dockor tar jag med till kojs i kväll,

vid mina fotter leksaksspisen ställ!

Böj hit ditt öra:

när du blir grå,

så skall det mig ej störa,

jag kysser dig ändå.

Nå, gissa mamma, livem jag har i sängen?

Jo, själfva månen smugit in från ängen,

hos mig han sofva skall på sätt och vis,

med mina dockor och min leksaksspis.

Böj hit ditt öra:

nyss månen, du,

sett kåln sig sakta röra,

som gömmer vår Lu-lu!XXV.

Liten gosse

smyckades nyss

med rosor, syrener, klenoder,

därrgräs och mossa.

Aldrig med kyss

väcks han mer af sin moder.

Sprang från klippan

från systern sin,

ville ej lyssna på kältet.

Lingonet, sippan

fresta hans sinn,

dem han sett ifrån faltet.

Liten gosse

föll mot en sten,

störtade utför kullen.

Rosor och mossa

täcka hans ben,

där han sofver i mullen.TILLFÄLLIGHETSDIKTERJulvisa.

Sjungen vid skandinavernas julfest i Rom 1878.

(Mel.: Neckens Polska.)

Denna sången, som vi skola sjunga,

Necken själf satt i melodi.

Samma toner sväfva på vår tunga,

från vår barndom dem minnas vi.

Samma blåa böljor buga vid vår strand,

lika, om det kallas vatten eller »vand».

Samma snö täcker falt och ijäll,

och vår är samma, ljusa sommarkväll. :||

Men nu sitter Necken fast i berge’

klädd med rimfrost i skägg och hår.

Uti Danmark, Norge och i Sverge

juledansen i stugan går.

Spelemannen fått om Neckens stråke fatt

låter svenner svinga med sin hjärteskatt.

Greta, osams med Olle nyss,

försonas nu till julen vid en kyss. :||:Våra tankar fara vemodsfulla

till de kåra i fjärran hem.

Liten pärla vill för kinden rulla,

när man minns, hur man älskar dem.

Alla goda tomtar vige deras grötl

Mor hon är så god och bruden din så söt!

Far gör bönen, som han är van’,

och Gud välsignar barnens lek kring gran. :||:

Men till ottan ljus ur kyrkan lyser,

psalmen tonar så ren och skön.

Himlen ljusnar, all naturen fryser,

så det gnistrar af frost i snön;

morgonstjärnan strålar mer än vanligt klar.—

Men när solen stiger och kring fastet far,

när hon skiner på bergets vägg,

då tina tårar upp i Neckens skägg. :||:

Roma.Till Joseph Joachim.

Säg, vet du det finaste som finns,

det skönsta på jordens rund?

Det är ej solens glittrande lek

bland spindelväf en morgonstuud,

det är ej kvällens rodnande sol,

som sjunker i vida hafvet det blå,

det är ej månens drömlika sken,

som silfverstänker de vågorna små,

det strålar ut från en konstnärs själ

i Joseph Joachims spel.

Säg vill du veta hvad redbart är,

och trofast från först till sist?

Det är ej brudfolkets svurna ed,

som hölls utan svek och list,

det är ej vänskapens hästa prof

i lifvets skiftande strid,

det är ett lif, som man helgat en konst

och funnits trogen därvid.

Som man helgat helt och ej till en del

som Joachim just med sitt spel.Som störst den prisade hjältens död,

att döda och dö ej besjung.

Ej furstens konst att kufva ett folk,

ej folkets, att störta sin kung,

men den som för oss från jorden till

fullkomligheternas land

med fyra strängar som medel hlott

och stråken i öfvad hand.

Ty våra sorger, synder och fel,

vi glömma vid Joachims spel!

Stockholm.Till silfverbröllopsparet

från en marskalk.

Sitten upp på min vingade häst!

Hvem vill med? Hvem vill följa med oss?

Se, jag lyser till brudparets fest

vid de flammande minnenas bloss!

Det går fort, fastän vägen är lång!

Till fjärdedels sekel, som flytt,

i en blink jag med trolldom och sång

oss tillbaka i tiden förbytt!

Och där åren strött silfver i hår,

och där kinden tog skrynkor emot,

har jag plånat ut ringaste spår,

jag betvingar den trögaste fot!Se, hur brudfolket träder i dans,

se, hur gracerna följa dem åt!

Hon förtjusar i krona och krans

och han rör sig med ridderlig ståt.

Och I sen mig ju själf dansa kring

som en yngling och gryende skalk.

Jag är säker I sen ingenting

af en gammal och grånad marskalk!

Sitten upp på min vingade häst!

Hvem vill med? Hvem vill följa med oss?

Se, jag lyser till brudparets fest

vid de flammande minnenas bloss!

Vänliga minnen vakna,

tiden nystar och spinner.

Knappast man glädas hinner,

förrän man nödgas sakna.

Knappast var saknan tillstädes,

(sanden i timglaset rinner),

förrän dig leendet finner,

förrän du åter glädes.Vackra silfverbrudparet

Kringhvärfdt af pröfvade vänner!

För hvad i hjärtat jag känner

jag hos dem alla ser svaret.

Tack, för Er trefliga hydda,

barn och kvinnor och männer,

ordet på läpparne bränner:

»Tusen tack för det flydda!»

Alla vänliga väsen

kring om i hemmet sväfve,

och om ur valsen Ni blefve

återstår ännu fran£aisen.

Lycka jag lägger i kalken,

ljudligt hurra vi häfve.

Följdt på ett hjärtligt lefve,

höjdt af den gamle marskalken!Till tärnorna.

H varje tärnas tanke binder

darrande, men ljuf och glad,

på en liten prydlig krona

af små späda myrtenblad.

Ån hon vattnar den med längtans,

ovisshetens tåreskatt,

skimrande i små demanter

mången stjärnbestrålad natt.

Ån i morgonrodnans timma

hoppets salighet hon hyst,

sett sin drömda krona glimma

skönt af morgonsol belyst.Väf och virka, lilla tärna,

dina bilder, glad och mild,

skåda i ditt hjärtas spegel

dina tankars hjältebild. —

Tills du slutar opp att drömma

vid den famn dig drömdes nyss —

blodet på din kind skall strömma

opp som rosor vid hans kyss.

Må till dess din tanke binda,

darrande, men ljuf och glad,

på en liten prydlig krona

af små späda myrtenblad!

Haga.t

DÖDSKRANSAR.

Till Ludvig Samsons minne.

Ungersvennens bana bruten

under blomsterbädd, begjuten

utaf dyrbar dagg.

Icke arla dagg, ej särla,

sorgen fann en äkta pärla

ut ur hjärtats slagg.

Djupt vi söija vännen gode!

Om att väcka honom stode

i vår makt, hvad mer —?

Böj dig blott för himlens vilja

kufva hjärtat, bryt en lilja

lägg på grafven ned.O, hur fint, hur spädt, hur soligt

var ditt inre, kvickt och roligt

var ditt stift jämväl.

Hjärtat var ett af de bästa.

Fastän köpman, till det mesta

var du konstnärsjäl.

År du nu en ängel vorden,

dina sinnen nå de jorden

med dess kval och strid?

Ser du vänner kring din kista,

hör du hälsningen, den sista?

»Broder, far i frid»!?

Stockholm.+

Medaljgrafvören Ericsson.

Ditt tal var björnens, ärligt ment

så fritt från smickrets gift.

Du tecknade så ädelt rent,

som änglar fört ditt stift.

Du vakat nätter utan tal,

du både frös och svalt,

blott för att ge ditt ideal

dess skönaste gestalt.

Men sen du hämtat medlet in

och rest från land till land,

så brast ditt konsterfarna sinn",

så domnade din hand!

Sceterdalen.+

Till Alex. Carlsson.

Så hvile där vår konstnärsbror,

när döden härjat så grufligt,

ty, ungdomsdrömmen, så rik och stor

som bubblan brister förr’n någon tror.

Dröm under kullen där gräset gror

den drömmen vidare, ljufligt!

Du vallfor hit från ett fattigt hem

och medel hade du inga.

Dig skaffade bröd de fingrarne fem,

dock hann du att blifva, fast striden var slem,

i konstnärskretsen en värdig lem,

förrän dödsklockan höijade ringa.Haf tack för de verk du oss redan gaf,

för de verk som du ämat oss gifva.

Se, rosor slå ut kring din vandringsstaf,

cypresser och pinjer stå vakt vid din graf,

dock skall du min blomma visst hålla af

en svensk, en anspråkslös vifva!

Väl borde man tala om dig ett ord,

när din verkstads salar stå tomma,

om ditt konstnärsväsen, där hemma i nord,

om ett trofast hjärta i främmande jord!

Sof eviga sömnen, saliggjord,

i den eviga staden, i Roma.+

Till Fredrik.

»Farväl, min broder, hur kärt att träffas,

fastän man bor långt ifrån hvarann,

och hälsa allal» — Nu hvisslar tåget. —

Jag stod och såg tills det helt försvann.

Om några dagar ett ilbud lände,

det går som blixten ett telegram.

Han framfört hälsningen, som jag sände,

men dog straxt efter han hunnit fram.

Svårt var att fatta hvad där jag läste,

sjuk, död, begrafd, allt var undangjordt!

Det var som blixtar kring hjässan hväste!

I våra dagar hvad allt går fort!Och barn och hustru och syskon gråta,

och ack, hans moder, som lefver än!

Fast jag år karl, vill jag inte ståta,

jag gråter bittert en trofast vän.

/

Vår smärtas bägare var gemensam,

ur samma festglas som jag du drack.

Nu får jag tömma dem båda ensam,

för hvad du delat, min bror, haf tack!

Tack för det stöd du mig ofta räckte,

och för all vänskap du mig bevist,

tills dödens ande din lampa släckte,

intill den stund då ditt skepp förlist.

Farväl, min broder, hur kärt att träffas,

men här vi träffa ej mer hvarann.

Dock hälsa alla! Med sista tåget

det var jag såg hur du helt försvann!»INNEHÅLL.

Sid

Tillägnan............................................. 5

HUGSKOTT.

Anna ................................................. 9

Aloé................................................. 12

Kunde jag hvissla som du............................. 15

Käringen ............................................ 16

Vildblomma .......................................... 19

Creuse............................................... 21

Tuppen .............................................. 24

Liten Faun födes..................................... 26

Rivaler.............................................. 29

Kyrkfest i Sevilla................................... 32

På Tavernan ......................................... 34

Skarprättarn ....................................... 36

Bref till St. Don Spada ............................. 41

Med strömmen ......................................" 46

BLEKA NÄTTER.

Sommarnatt .......................................... 51

Vid farjstället ..................................... 54Snödroppen ............................................. 56

Skål för Paris ......................................... 58

Björk och Ek ........................................... 60

Polska.................................................. 62

SVARTA ROSOR.

Två sonetter ........................................... 67

Generationer............................................ 70

Beständighet ........................................... 72

Serenad ................................................ 74

Stjärnfall.............................................. 76

Célibataire............................................. 78

Dryckessång ............................................ 80

Skam den, som illa tänker .............................. 82

Svarta rosor ........................................... 84

LYRIK.

Tillägnan.............................................. 89

Förändring........................................... 92

Min graf............................................... 94

Violoncell ............................................ 96

Vindroppar............................................. 97

Vänskapens blomma..................................... 101

S:t Hansnatten........................................ 102

Förtalet ............................................. 105

Vid stranden.......................................... 107

Svanesång ............................................ 109

Drömbild ............................................. 110

Jag .................................................. 112

Serenad i Stetersdalen (Norge) ....................... 114

Maj .................................................. 117Efter domedag ........................................ 119

Sonett................................................ 121

Japansk akvarell ..................................... 122

Till den nyfödda ..................................... 123

Minne ................................................ 125

Du, som —............................................. 127

Vaggvisa.............................................. 130

Jag är ett träd....................................... 132

ROMANSER.

David sjunger för Saul ............................... 135

Gelly ................................................ 137

Älfven och snigeln ................................... 139

En dröm............................................... 141

Jubal ................................................ 143

Hustru och man ....................................... 145

Skogsviolens krona ................................... 147

Mor och son........................................... 150

Det kinesiska konstlåset.............................. 153

Blodhosta ............................................ 157

Orkan ................................................ 159

Madame Fauvette....................................... 161

Hertig Magnus ........................................ 168

Dödsbud............................................... 165

Peter smed............................................ 168

Målare och modell .................................... 173

Skating-rink ......................................... 175

Ballad................................................ 178

Ångest................................................ 180

Turisten i >Osterian> ............................... 183

Till min son (emedan jag inte har någon) 186

En öfverlöpare ....................................... 188

Necken ......................;........................ 190TJURFÄKTNING ........................................ 191

TILL LILLA GELLY, NÄR HON LÄG SJUK .................. 209

ANNAS SAGOR.......................................... 231

TILLFÄLLIGHETSDIKTER.

Julvisa......................................... 267

Till Joseph Joachim ............................ 269

Till silfverbröllopsparet ...................... 271

Till tärnorna................................... 275

Dödskransar:

Till Ludvig Samsons minne ...................... 276

Medaljgravören Ericsson......................... 278

Till Alex. Carlsson ............................ 279

Till Fredrik ................................... 281