Svar till mina granskare

Jag går att med några ord besvara de vigtigaste

bland de anmärkningar, som af åtskilliga författare De äro i närvarande stund följande:

C. G. H. Några ord med anledning af ett utkommet

arbete om fattigdomens vigtigaste orsak och botemedel.

L. H. Åberg, D. Davidson, A. Nilsson, A. Bendixson,

Granskning af herr kand. K. Wicksells arbete om

samhällsolyckornas vigtigaste orsak och botemedel.

A. L. Hamilton, Är öfverbefolkning i Sverige orsak

till fattigdom; och är fattigdomen den vigtigaste orsaken

till dryckenskap och otukt?

M. Johansson, Recension i Teologisk Tidskrift.

Pelle Jönsson (antagligen psevdonym), Försök till en

verklig kritik jämte några vidsträcktare synpunkter &c.

C. M. Cornelius, Ett par ord i anledning af...

Wicksells framställning &c.

För fullständighetens skull må här äfven anföras

samtidigt utkomna skrifter, hvilka mer eller mindre uttrycka

samma åsigter som de af mig uttalade:

Aug. Andrée, Föredrag om de dåliga tiderna och deras

orsaker.

—m. Några inlägg i Wicksellska frågan,

samt tvänne häften af en påbörjad serie »Bidrag till

frågan om öfverbefolkningen»:

1. D:r Ch. Drysdale, Om fattigdomen såsom orsak

till förtidig död samt nödvändigheten af nativitetens

inskränkning. (Öfvers.)

blifvit riktade mot mitt af trycket utgifna föredrag

”om samhällsolyckornas orsak och botemedel”.

2. John Stuart Mill, Om orsakerna till arbetslönernas

förändringar samt om hjelpmedel mot låga löner (öfvers. af

tre kapitel ur »Principles of political economy»).

Då jag således för andra gången tager till ordet

i en fråga, som, efter hvad jag tror, temligen mycket

tagit allmänhetens uppmärksamhet i anspråk, och som

ensam förmått skänka mitt obetydliga namn en

tillfällig ryktbarhet, som det eljest visserligen aldrig skulle

hafva uppnått, sker det icke utan en känsla af liflig

tacksamhet. Det mottagande, som kommit min lilla

skrift till del, har vida öfverträffat mina

förhoppningar; många af tidningspressens organer hafva anmält

den i välvilliga, till och med varma ordalag, och af

det icke alldeles obetydliga antal enskilda

meddelanden, som kommit mig till handa, erfar jag med glädje,

att den sak, för hvilken jag uppträdt, redan i vårt

land räknar talrika och hängifna anhängare.

Att likväl gent emot åskådningar, som i så

mycket afvika från de i dylika frågor allmännast gängse,

uttalanden från den motsatta sidan äfven skulle låta

höra sig, derpå var jag för min del väl beredd,

eller snarare, jag var beredd på något värre, nämligen

att så icke skulle komma att ske. Ty enligt min

mening är i dylika fall endast tystnaden att frukta; och

man bör, tror jag, vara de till en del högt uppsatte

män, som med uppoffrande af en dyrbar tid velat egna

min skrift en utförligare granskning, uppriktigt

tacksam för det bidrag, de härigenom lemnat till

utredande af en viktig fråga, som blott allt för länge hos oss

varit skjuten i bakgrunden, ja helt och hållet

försummad. Måtte den, sådan är min lifligaste önskan

och förhoppning, nu, sedan den en gång blifvit väckt,

icke vidare försvinna från dagordningen, förr än den

blifvit på ett tillfredsställande sätt löst!

Det är sant, att jag hos mina motståndare ej

sällan tyckt mig sakna det lidelsefria lugn, utan

hvilket ingen diskussion kan - blifva rätt fruktbärande;

men jag bör ej glömma, att åtminstone en af dem

haft alldeles samma anmärkning att göra beträffande

mitt eget uppträdande, och det tillhör icke mig att

påstå, det jag häruti skulle vara utan skuld. — Om

någon tror sig hafva upptäckt en stor och

öfverhängande fara och önskar varna sina medvandrare för

denna, börjar han ju gerna sitt anförande fortissimo,

helst om han hyser något misstroende till sina

lungors styrka, och om hans röst härvid i någras öron

kommer att låta mindre välljudande, plägar detta ej

läggas honom till last, endast icke tillika faran varit

blott inbillad, och den opåkallade roparen gjort blindt

allarm.

Huru i detta afseende förhåller sig med mig,

derom beder jag läsaren på grund af det följande sjelf

bilda sig ett omdöme. Jag vill samvetsgrant bemöda

mig att rätt uppfatta och återgifva mina

motståndares anmärkningar, icke förbigå något af vigt och

framförallt icke göra mig skyldig till ett småaktigt

rätthafveri. Det är nämligen i sakens, icke i mitt

personliga anseendes intresse, som jag fattat pennan;

huruvida det till sist skall visa sig, att jag får hela

rätten på min sida eller endast någon del deraf eller

alldeles ingen, detta är af ringa vigt, endast

sanningen kommer till sin rätt.

I.

I inledningen till mitt föredrag har jag sökt att

till nykterhetsvänners behjertande framhålla de enligt

min mening talrika fall, då armodet och nöden varda

en för mången svåröfvervinnelig frestelse till

dryckenskap. Jag antecknar med glädje, att åtminstone de

yngre bland mina motståndare ansett sig böra skänka

denna min framställning sitt bifall; äfven bland de

öfriga har endast en, grefve A. L. Hamilton, gjort

denna del af föredraget till föremål för några

allvarsammare anmärkningar.

Grefve H:s tankegång är följande. Att fattigdom

och superi oftast träffas till samman är sant, men det

är ett felslut att påstå, det den förra derför skulle

vara orsaken till det senare; förhållandet är. snarare

ett motsatt: det är dryckenskapen, som bragt tiggaren

i hans nödställda belägenhet; den ursprungliga orsaken

ligger hos honom sjelf, i hans oget lättsinne och

njutningslystnad ; hvarvid likväl icke förnekas, att den af

dryckenskapen förorsakade fattigdomen kan i sin mån

(således dock alltid i andra hand) blifva en orsak till

fortskridande på lastens bana.

Till en viss grad är naturligtvis allt detta riktigt

och sant. Hur dålig ftn den fattiges ställning må vara,

är det likväl säkert, att han åtminstone ej förbättrar

den genom att öfverlemna sig åt dryckenskap; tvärtom

skall den i allmänhet härigenom så mycket försämras,

att i jemförelse dermed hans omständigheter, * innan

han blef supare, både för honom sjelf och andraskola

te sig såsom relativt goda. Då vidare äfven för den

uslaste föreligger åtminstone en abstrakt möjlighet att

låta bli att dricka, blir det, om man så vill, ett

bevis på lättsinne, om han ger vika för frestelsen.

Men när det gäller att bedöma andras uppförande,

framför allt våra mindre lyckligt lottade likars, bör

vår dom vara mild för att ej tilläfventyrs varda

orättvis. Och då lättsinne och njutningslystnad äro

egenskaper, från hvilka vi merendels icke kunna alldeles

fritaga oss sjelfva, borde väl den omständigheten, att

de hos andra framkalla förderfligare verkningar än hos

oss, mana oss att undersöka, om ej möjligen yttre

omständigheter i någon mån beröfva dessa den

motståndskraft mot begären, hvarmed lyckligare förhållanden

begåfvat oss. — Den som dricker, söker i bägaren

glädje eller åtminstone glömska, och om någon dricker

mycket och mer än andra, ligger det antagandet nära

till hands, att han i sjelfva verket har mindre att

glAdjas åt och mera att glömma än de flesta. Att desorger, för hvilka vi söka tröst i glaset, ej

nödvändigt behöfva vara af rent materiel art, är sant och

har äfven (af hr Åberg) blifvit påpekadt. Att dessa

likväl äro de allmännast förekoirimande, lär väl ej

kunna förnekas; näringsbekymmer göra sig kännbara

för alla; äfven den minst finkänsliga är mottaglig för

känslan af hunger eller annan kroppslig vantrefnad.

Det ftr således bland dep lägre arbetarebefolkningen,

bland den talrika klassen af daglönare, hvilkas

arbets-förtjenst är knapp och osäker, och för hvilka det i en

alldeles särskild mening gäller, att "hvar dag har sin

egeñ plåga”, som vi böra finna det största antalet

egentliga drinkare. Förhåller det sig så?

De statistiska uppgifter från Upsala, som grefve

H. framlägger, innehålla ingenting, som motsäger en

dylik förmodan. Han nämner, att bland de 848, till

större delen gifta, arbetskarlar, som förledet år voro

kjrkskrifna i Upsala, endast 68 under årets lopp

blifvit straffade för fylleri, och han anser dessa siffror

utvisa, att äfven i denna klass, som dock ”står på

gränsen till fattigdom”, dryckenskapen är ringa. Så

mycket bättre, om detta är händelsen. Men derest

dessa siffror skola-bevisa någonting alls för den fråga,

som här föreligger (nämligen om fattigdomen mer än

välståndet förleder till dryckenskap), borde väl vid

sidan af dem hafva stälts någon uppgift om, huru ofta

straff för fylleriförseelser drabba andra samhällsklasser

än den nu nämda. Att anställa en dylik jemförelse har grefoeH.

uraklåtit, men det är ej svårt att inse, huru den skulle

hafva utfallit. Hvar och en vet, att det nästan

uteslutande är städernas lägre befolkning, som träfas af

ansvar för fylleri, och om det än vore mycket

förha-stadt att häraf vilja sluta till en motsvarande öfvervigt

af dryckenskapsfreqvensen inom denna klass, lär dock

förhållandet ännu mindre lämpa sig för slutsatser i

motsatt riktning.

Af mindre vigt, men likväl ej utan intresse är en

granskning af de sifferuppgifter, som grefve H. meddelat

i afsigt att bevisa, att dryckenskapen i det välmående

Frankrike ingalunda vore mindre än i Sverige,

åtminstone i Upsala län. Han anför, att medeltalet för

fylleri straffade i detta län enligt ”senaste

femårsberät-telse” var 1 person på 1047 invånare. Denna uppgift

är felaktig. Medeltalet för den period, som här

åsyftas, näml. åren 1869—73, var icke 1 på 1047 inv.

utan 1 på 535 (såsom också på annat ställe i

fem-årsberättelsen uppgifves), således nära dubbelt så stort.

Den felaktiga siffran har uppkommit derigenom, att

för hvarje år särskildt uträknats det antal invånare, som

kommer på hvarje för fylleri straffad persoh, hvarefter

aritmetiska mediet mellan dessa tal tagits. Ett dylikt

förfarande är emellertid alldeles oriktigt (ty man

begår härvid samma fel, som om någon, för att finna

aritmetiska mediet mellan ett antal oliknämniga bråk,

skulle taga medeltalet mellan tälj ar ne särskildt ochnämnarne särskildt), och kan, när variationerna, såsom

här, äro betydliga, leda till de mest orimliga resultat.

Om sålunda blott ett enda år varit fullkomligt fritt från

fylleriförseelser, så skulle enligt denna metod medeltalet

för en period hur lång som helst, som omfattade detta

år, oföränderligen blifva « noll.

Men äfven oafsedt detta förbiseende år en

jemförelse sådan som den af gr. H. anstälda af föga

värde. Ty för det första är dryckenskapen i ett land

ingalunda någon oföränderlig storhet, utan vexlar år

från år högst betydligt, så att man vid jemförelse

mellan två länder genom att på lämpligt sätt välja sina

”femårsperioder” kan komma till nästan hvad resultat

som helst*). Men för det andra förekomma så väl

dryckenskap i allmänhet som särskildt (på grund af

landsbygdens saknad af polisuppsigt) bestraffade

fylleri-förseelser till långt öfvervägande antal i städerna, och

man måste då ihågkomma, att i Frankrike omkring en

tredjedel af befolkningen är bosatt i städerna, i Sverige

endast en sjundedel. Det enda rätta måste då vara att

*) 1869—73 var för Sverige en period af relativt låg

dryckenskapsfreqvens. Det oaktadt var det omnämda

medeltalet för riket i dess helhet (1 sakfälld på 401 inv.) högre

än den för Frankrike anförda siffran (1 på 431), som gäller

åren 1874—76. Hade denna period valts för båda länderna,

skalle jemförelsen afgjordt utfallit till Frankrikes fördel, i

det att årliga antalet för fylleri sakfällda under dessa år

var omkring dubbelt så stort i Sverige som i Frankrike

relativt till folkmängden.jemföra städer med stader och landsbygd med

landsbygd, och om detta iakttages, sä blir resultatet ett helt

annat Så var t. ex. i Stockholm år 1876 äe för

fylleri pliktf&ldes antal ej mindre än 1 pä 27 inv.")

Hade Paris samma år haft en motgvarande siffra att

uppvisa, så skulle antalet fyllerimål i denna stad

ensam uppgått till 73660, således nära nog det belopp

(83664), som af gr. H. anföres för hela Frankrike.

Samma anmärkning gäller om alkoholförbrukningen i

de båda länderna.

I sammanhang härmed anser jag mig böra med

några ord omnämna ett förhållande, som vid första

ögonkastet tyckes stå i strid med den åsigt om

dryc-kenskapens orsaker, som jag i min skrift uttalat. Det

är bekant, att under goda år, då arbetsförtjensten är

riklig, dryckenskapen ingalunda aftager utan tvärtom

betydligt växer. Det kan då tyckas, som skulle det

till sist icke vara bristen utan öfverflödet, som

förleder till dryckenskap. Men man bör ej glömma, att

det här {lr fråga om tillfälliga och osäkra

förbättringar i välståndet. Arbetarens lefnadsvanor förändras

likväl ej på en dag Qller ens på ett år, och om hans

ställning en längre tid varit sådan, att bränvinet

utgjort hans snart sagdt enda njutningsmedel, är det

mer än klart, att han skall använda en plötslig

ökning af sin arbetsförtjenst till att i rikligare mängd

*) G. Westfelt Om dryckenskapens tillstånd och

fysiska följder i Sverige.förskaffa sig de enda .förströelser, som han känner till

och förstår. Endast en stadigvarande ekonomisk

förbättring, som sträcker sina verkningar till en hel

generation, kan, såsom Stuart MiU l) anmärker,

åstadkomma en förbättring af de arbetande klassernas vanor,

• •

men icke så en blott tillfällig och snart öfvergående

höjning af arbetslönerna,

drefve H. frågar vidare:

”Finnes det icke en oändlighet af fall, då unge

män, tillhöriga de förmögnare klasserna, och som

hvar-ken saknat sund och helsosam föda, god och treflig

bostad eller ett godt umgänge i hemmet* blifvit drinkare?”

Härtill tror jag, att man trygt kan svara nej.

Det gifves icke ”en oändlighet” dylika fall; hvar och en

vet, att de äro sällsynta undantagsfall; och äfven der

ett sådant synes vara för handen, skall en närmare

undersökning ej sällan visa, att någon eller några

bland de * ofvan uppräknade förmånerna, kanske

företrädesvis den sista af ¿em i sjelfva verket endast varit

skenbar. Inflytandet af ett godt hem kan svårligen

af någonting öfverträffas, om det gäller att bereda

ynglingen skydd mot förvillelser; de, som haft lyckan

att ega ett sådant, äro vanligen för hela lifvet bättre

rustade än andra, och om likväl dess välgörande

verkningar hos många till sist försvagas eller alldeles

upphöra, så beror detta säkerligen derpå, att i allmänhet

!) Stuart MiU, Om orsakerna till arbetslönernas

förändringar &c. Sv. öfv. sid. 9.en alltför lång, ja onaturligt lång tid förflyter från

det ynglingen utträder ur föräldrahemmet och till dess

han blir i stånd att bilda sig ett eget hem *).

II.

Åktenskapsfreqvensens aftagande i Sverige har

länge utgjort ett föremål för fosterlandsvänners ofta

uttalade bekymmer. Det är då icke utan en viss

förvåning man finner, hurusom mina motståndare egnat

en ytterst ringa uppmärksamhet åt den del af min

skrift, der jag sökt påpeka detta väl kända

förhållande; ja icke långt ifrån synas böjda att förbise sjelfva

faktum. Så t. ex. förekommer i den af märket C. G. H.

författade uppsatsen ett ställe af följande lydelse: ”Att,

såsom hr W. omnämner, äktenskapsfreqvensen under

de sista åren visat minskning, torde hafva sin

förklaring ... i vissa åldersklassers fåtalighet, samt ogyn-

‘) Såsom stöd för det ofvan sagda, vill jag här

anföra följande ord ur en af Statistiska byrån atgifven och

af dess d. v. chef, öfverdirektören F. Th. Berg

undertecknad em betsberättelse:

»Benägenheten för starka dryckers missbruk och

lättsinnig lefnad sammanhänger på det närmaste med

beskaffenheten af hemmet och dess trefnad i afseende på bostad,

renlighet, föda m. m. samt med de föredömen, som der

gifvas, och den sysselsättning, som på lediga stunder i fråga

kommer».

(Sammandrag af Kgl. Maj:ts befallningshafvandes

femårsberättelse 1871—75 sid. 9).samma näringsförhållanden.” Hen det år icke om de

sista årens erfarenhet jag talat, utan om de sista

etthundratrettio årens l), och ett under så lång tid

fortlöpande fenomen kan uppenbarligen icke förklaras ur

tillfälliga orsaker. Hvad larer nu vår statistik harom?

Den lärer (och jag hänvisar här ännu en gång till det

i noten här nedan anförda arbetet af statistiska

centralbyrån, ett arbete, som i sanning förtjenar att egas

och studeras af hvar och en, som intresserar sig för

våra befolkningsförhållanden), att, så långt vårt

tabellverk går tillbaka, ett fortgående sjunkande af

äkten-skapsfreqvensen gör sig gällande, till någon ringa del

visserligen förklaradt ur den minskade dödligheten bland

åkta makar med deraf följande minskade omgiften,

men i hufvudsak föranledt af äktenskapens gradvisa

*) En annan af mina motståndare, hr Nilsson har på

denna pnnkt gjort sig skyldig till ett besynnerligt misstag.

Jag har såsom källa anfört »Några granddrag af Sveriges

befolkningsstatistik för åren 1748—1875». Hr N., som dock

uppträder såsom målsman för »statistiken», tyckes icke

kän-na till detta vigtiga dokament, som utgör den svenska

statistikens stolthet. Då han na finner dess titel af mig

anförd, låser han denna orått, så att af 1748 blir 1848,

hvar-efter han flera sidor igenom argumenterar från

förutsättningen, "att det är om tiden efter 1848 jag talat, dervid

icke förgätande att ironiskt beklaga mig för, att jag råkat

»få tag» i en period, ander hvilken vårt välstånd varit i sa

betydligt stigande, hvaremot jag ¿kall hafva »tyckt mig

märka», att det under samma tid varit i sjunkande

(hvilket senare är en osanning, ty något sådant har jag aldrig

yttrat). Dylikt vittnar just ej om grundlighet.försenande. I sistnämda afseende äro väl ej

detaljerade uppgifter tillgängliga före år 1831; men, om från

äldre tider antalet årligen ingångna äktenskap jemföres

med styrkan af de olika åldersklasserna, kan man

likväl draga den slutsatsen, att, hvad särskildt männen

beträffar, vid medlet af föregående århundrade en stor

och sannolikt den allra största delen afslutade

äktenskap måste hafva ingåtts af män under 25 års ålder *).

*) Jag stöder denna slutsats på följande skäl.

Uppenbarligen kan ej bland m&nnen under någon längre tid

antalet årligen ingångna första giften öfverstiga styrkan af

den åldersklass (21 år), ofvanför hvilken äktenskap börja

ingås. I motsatt fall skulle nämligen de till äktenskap

lediges antal oupphörligt förminskas på samma sätt, som

befolkningen i ett land småningom skulle utdö, om årligen

ett större antal personer aflede än som föddes. Vore åter

de båda talen (årligen ingångna första giften och antalet

21-åringar) exakt lika, så måste detta, om man besinnar

att de följande åldersklasserna alltjemt aftaga i storlek,

nödvändigt innebära, att alla män gift sig vid 21. års

ålder; och, om afvikelsen endast är obetydlig, måste

fortfarande hufvudmassan af männen hafva gift sig i en ålder

föga öfverstigande 21 år. Uppsökes nu för årtiondet 1751

—60 medelstyrkan af hvaije manlig årsklass mellan 21—

år, så befinnes den vara i rundt tal 14,400; antalet årliga

giftermål åter var, då sannolika antalet omgiften (20 °/0;

exakta siffran är tillgänglig först från böijån af detta

århundrade, då den var omkring 18 °/0) fråndrages, omkring

13,400; det senare talet understiger således det förra med

allenast 7 °/0. För decenniet 1811—1820 blir samma

skil-nad 14 °/0^ för decenniet 1861—70, 28°/0, hvarvid man

likväl måste göra något afseende på de ogynsamma närings

förhållandena vid slutet af detta årtionde. Mar, kan äfven

uttrycka detta resultat så. År 1750 hade bland alla män i

År 1831 hade detta förhållande redan försämrats;

dock ingingos ännu bland samtliga första giften 42 °/#

(eller nära hälften) af män under 25 års ålder; i våra

dagar har dstta antal nedsjunkit till mindre än en

fjerdedel.

En liknande förändring påträffa vi bland

qvin-norna. Antalet äktenskap, ingångna af qvinnor under

25 års ålder var under årtiondet 1861—70 absolut

mindre (i ännu högre grad var detta fallet bland män

under 25 år) är under årtiondet 1831—40, oaktadt

åldersklassen 21—25 år under tiden ökats med en

tredjedel *). Man sammanställe härmed det betydligt

ökade antalet af ogifta barnaföderskor, hvilket särskildt

i de tidigare åldersklasserna tillväxt så, att bland

mödrar under 25 år numera på icke fullt 3 gifta kommer

l ogift!

Hvad olägenheterna af ett dylikt sakernas

tillstånd beträffar, äro de så många och så i ögonen

fallande, att man väl ej behöfver på dem fästa någon

tänkande persons uppmärksamhet. Om större delen

af ett lands qvinnor ännu vid 25 års ålder och

der-utöfver måste gå ogift, under det utvägarna till sjelf-

åldern 21—25 år l/14 utsigt att få dö som ungkarlar; år

1810 var detta fallet medV7; år 1860, med a/7.

Beräkningen afser naturligtvis endast att lem na en ungefärlig

bild af det verkliga förhållandet. ^

*) Ar 1870 voro i åldern 20—25 år bland qvinnorna

84 °/0, bland männen 94 °/0 ogifta; i åldern 25—30 år

bland qvinnorna 54°/0, bland männen 63 °/0.försörjning äro fä och osäkra, hvem inser icke, att

de olagliga förbindelsernas antal nödvändigtvis skall

varda stort? Hvarje verksamhet för sedlighetens

befrämjande, som icke i första rummet riktar sig på

att rftdda unga qvinnor från ekonomiskt betryck och

för dem underlätta tillfällena att inträda i

äktenskap, är säkerligen i grund förfelad. Hvad# männen

beträffar, har kyskheten utom äktenskapet bland dem

i alla tider varit en sällsynt dygd; tager man alla

slag af sedliga förvillelser med i räkningen, torde

man måhända till och med komma sanna

förhållandet närmast, om man säger, att den icke finnes till.

Sådan var åtminstone Luthers*) åsigt om

männen på hans tid, och den menskliga naturen har

troligen sedan dess icke undergått någon väsentlig

förändring. Vi måste ihågkomma, att menniskans

drifter och begär äro grundade i hennes fysiologiska

beskaffenhet; de kunna till en viss grad af förnuftet

dämpas och tyglas; att vilja helt och hållet

undertrycka dem är ett vådligt företag, som i de allra

flesta," nej alla fall straffar sig sjelft.

De sena äktenskapen medföra för öfrigt i sig

sjelfva många menliga verkningar. Den tid, under

hvilken föräldrarna kunna gemensamt egna nödig

omsorg åt barnen, blir förkortad; en vigtig omständighet

för den, som besinnar, huru stor procent bland de

•*) Sundelin, Luthers sociala ethik, I. sid. 44.olyckliga, som redan i ungdomen ledas in på brottets

och lastens bana, utgöres af tidigt föräldralösa eller

eljest vanvårdade barn. Åldriga makar ega dessutom

sällan den kraft och uthållighet, som barnuppfostran

kräfver, ej heller den sinnets mottaglighet, hvarigenom

de ömsesidigt kunna rätta sina lynnen efter

hvarandras till befordrande af huslig lycka. Gamla

ungkarlar passa ej rätt väl för äktenskapet, gamla

ung-mör lika litet.

Hen det tjenar till föga att p&minna om dessa

välbekanta sanningar. De erkännas i sjelfva verket

mer eller mindre medvetet af hvar och en; och om.&n

några af mina motståndare nu söka bortförklara och

förringa deras betydelse, är jag böjd att tro, att de

härvid mera ledas af ett öfverdrifvet nit att ej lemna

ett enda af motståndarens argumenter oantastadt

än af en rotfästad öfvertygelse.

Hvad nu åter orsakerna till detta försenande af

äktenskapen angår, äro meningarna härom bland mina

granskare (liksom öfver hufvud taget bland

allmänheten) delade. Sålunda har man på nytt (af hrr Åberg

och Nilsson) f&tt höra upprepas det gamla ogrundade

påståendet, att lusten till äktenskaps ingående i vår

tid skulle ha försvagats. ”Alla säga visserligen", att*

de vilja gifta sign, ”men att vilja något utan att

der-för vilja underkasta sig försakelse, det är att ej vilja

det helt och fullt”. I verkligheten skulle således

hågen vara klen. Enligt min åsigt år detta skär det,som borde . framdragas sist af alla och först då, når

alla andra försök till förklaring visat sig fruktlösa.

Ty hvad .grund eger man val till den förmodan, att

begäret efter att blifva make och familjefar är mindre

allmänt eller mindre kraftigt bland nutidens män än

bland våra förfäder? I sista hand tydligen ingen

annan än det faktum, att äktenskapsfreqvensen minskats.

Men dermed är också cirkeln i bevisningen uppenbar,

och med dylika bevis åtnöjer sig endast tanklösheten.

En långt antagligare förklaring och i sjelfva

verket mycket nära den rätta, är den, att de ökade

anspråken på lifvet medfört ökade svårigheter för

inträdande i äktenskap. Det är likväl af yttersta vigt att

här noga skilja mellan två olika synpunkter. Menar

man, att fordringarna i våra dagar äro större än

fordom i afseende på sådana förnödenheter, som direkt

tjena till lifvets uppehållande och förlängande, så har

man otvifvelaktigt rätt; ty. den sedan vårt

århundrades begynnelse i så hög grad minskade dödligheten

lemnar härom ett ojäfaktigt vittnesbörd.

Men är åter meningen, att de ökade anspråken

visa sig i riktning af en dyrbar och umbärlig lyx, så

är påståendet, hvad massan af befolkningen, d. v. s.

hvad de fattiga, beträffar, icke längre riktigt. Ty, om

man undantager bränvinet, som i detta fall intager en

säregen ställning, och hvars förbrukning i alla

händelser ej kan sägas vara större i våra dagar än

fordom, trotsar jag hvar och en att i de fattigas bonin-

WxcUrll. 2gar uppleta någon artikel, som han kan förklara

öf-verflödig eller onödigt dyr. Deras husger&d utmärker

sig för den största tänkbara enkelhet, deras kläder

kunna ej utan men för helsan ersättas med några

mindre kostbara. Hvad föda beträffar åtnöja de sig

med de billigaste varor, som förekomma i

marknaden, och om några utbjödes till ännu lägre pris, skulle

de utan allt tvifvel med begärlighet vända sig till

dessa.

Jag hänvisar i detta afseende till de intressanta

undersökningar rörande ”näringsämnenas

sammansättning, värde och pris”, som förlidet år publicerades af

prof Almén. (Upsala läkareför:s förh. B. XV).

Icke ens det allmännare trtbytandet af hafre

såsom födoämne mot råg, som af hr Nilsson omnämnes,

gör härifrån ett undantag. Hafrens större

prisbillighet gäller nämligen endast den oarbetade varan. Om

de båda sädesslagen förarbetas till menniskoföda (mjöl

eller gryn), blir förhållandet mellan deras pris ett

motsatt, eller åtminstone ej till fördel för hafren. Lika

, litet kan importen af ”mycket närande födoämnen”,

såsom ”amerikanskt fläsk”, på något sätt anföras såsom

bevis på öfverflöd, ty detta födoämne är det billigaste

bland de animaliska och i sjelfva verket det allra

billigaste födoämne som gifves.

Vill man se ett exempel på, till hvilka

orimligheter det kan leda att utan urskiljning instämma i de

banala fraser, som bland allmänheten äro mycket isvang, icke på» grund af den sanning de innehålla,

utan emedan de äro beqväma "i användningen, så

finner man ett verkligt slående sådant hos hr Nilsson,

hvars statsekonomi kulminerar i påståendet, att, om

det nu finnes flera än fordom, som ej hafva råd att

gifta sig, så beror detta på, att det förr fanns flera,

”som ansågo, att de kunde gifta sig, fastän de i hårda

år riskerade att fä äta barkbröd”, hvaremot det nu

lärer finnas ”alltför många, som ej vilja gifta sig,

emedan de ej då kunna beräkna att fä dricka champagne”.

Faktum är, att barkbröd eger i förhållande till

tillverkningskostnaderna ett så ringa näringsvärde, att

(såsom jag en gång hörde en af våra auktoriteter i

landtbruksfrågor försäkra) detta bröd för närvarande

ställer sig dyrare än allt annat bröd. Barkbröd skall

derför aldrig kunna förekomma annat än som nödföda

i glest befolkade och aflägsna skogstrakter; om någon

större del af vår befolkning sloge sig på att äta bröd

af bark, skulle detta icke vara ett bevis på

sparsamhet, utan innebära ett slöseri, i jemförelse med hvilket

den qvantitet champagne, som hos oss konsumeras,

torde försvinna till en ren bagatell.

Till följd af allt detta står ovedersägligen massan

af befolkningen i vårt land fortfarande på gränsen af

nöd, och det båtar då föga, om man får veta, att många

personer af den s. k. medelklassen skulle kunna gifta

sig, om de ville underkasta sig de härför nödvändiga

inskränkningarna, d. v. s. om de i sina lefhadsvanorfrivilligt sänkte sig ned under den klass de förut

tillhört. En dylik fordran är för sträng att kunna

uppfyllas och innebär dessutom en riktning motsatt allt

verkligt framåtskridande. Framtidsmålet kan

omöjligen vara, att medelklassen skall lefva så, som

arbe-tarne göra nu, utan tvärtom, att de senare småningom

skola höja sig till den nuvarande medelklassens vilkor.

Jag har i min skrift sökt härleda

äktenskapsfre-qvensens minskning ur lagen för folkökningen, men

måhända ej med all önskvärd klarhet formulerat mina

påståenden i denna del och härigenom utsatt mig för

anmärkningar, som eljest till äfventyrs skulle hafva

uteblifvit. Ty då det är onekligt, att näringskällorna

i våra dagar icke blott äro rikare utan äfven

utvecklas hastigare än under föregående sekel, så kan man

ju i första ögonblicket resonnera på följande sätt: om

vi nu skulle hafva svårt att bära den folkökning, som

för närvarande eger rum, hur var det då möjligt för

1700-talets menniskor att fördraga den långt

hastigare folkökning, som måste hafva blifvit en följd af

den tidens större äktenskapsfreqvens? Men just detta

sista antagande är alldeles oriktigt. Under de 65 åren

1750—1815 tillväxte rikets folkmängd med allenast

40 °/0; sedan dess har den på lika lång tillväxt med

nära 90 °/0. Trots en minskad nativitet, och trots

den starka utvandringen har således

folkmängdstill-växten under innevarande sekel försiggått med mer ån

dubbel hastighet mot förr. Orsaken till detta förhål-lande ligger i den förminskade dödligheten. I slutet

af förra och början af vårt sekel inträffade det flera

gånger, att de under året aflidnes antal nära uppgick

till, ja till och med öfversteg de föddas. Två hela

femårsperioder förete af denna orsak en folkminskning.

Efter år 1815 har något dylikt ej mera egt rum*

Hvart enda år visar ett betydligt nativitets-öfverskott;

ingen enda femårsperiod, icke ens den, som omfattar

utvandringsåren 1868—70, företer någon folkminsk-’

ning.

Men emellan dödlighet och äktenskapsfreqvens eger

ett nödvändigt sammanhang rum. Genom ett dödsfall,

åtminstone inom de högre åldersklasserna, uppstår i

allmänhet ett arf att tillträda, en plats blir ledig; och

vare sig denna plats är en professorssyssla eller ett

stattorp, skall dess förvärfvande eller den snara utsigten

dertill merendels framkalla ett giftermål. Minskas

följaktligen dödligheten, så skall nödvändigt mindre rum

förefinnas till bildande af nya familjer, åtminstone så

långe familjernas storlek fortfarmde skäll vara den

samma som Tiittills. Dét är detta förhållande, som vi

hafva glömt att förändra, sedan allt annat blifvit olika;

i forna tider, då farsoter och andra sjukdomar årligen

bortryckte stora skaror af befolkningen, kunde må

hända slägtets hela alstringskraft understundom tagas i

anspråk för att uppfylla luckorna (ehuru äfven då en

större måttlighet härutinnan säkerligen skulle hafva

varit det bästa medlet att framkalla sanitär förbättring);i våra dagar är en så högt uppdnfven fruktsamhet ej

längre på sin plats. Vi hafva således (och jag

trotsar mina motståndare att mot det nu utvecklade

re-sonnemanget framlägga en enda giltig invändning)

endast haft att välja mellan tvänne alternativet:

inskränkning af familjernas storlek eller minskning af

deras antal. Det senare hafva vi redan till öfverflöd

försökt, och dess frukter äro för våra ögon; det är tid

‘att tillgripa det förra.

Det förtjenar påpekas, att detta resultat är

fullkomligt oberoende af hvarje åsigt om, huruvida en

minskning af den hastighet, hvarmed folkökningen i

vårt land för närvarande försiggår, är önskvärd eller

icke. Äfven om man finge antaga, att den närvarande

folkökningen vore’ riktig och sund, skulle likväl ett

medeltal af 3 fullväxta barn ur hvarje äktenskap vara

mer än tillräckligt att upprätthålla denna

folkmängds-tillväxt, derest äktenskapsfreqvensen nu vore lika stor

som för ett sekel tillbaka, och är följaktligen det

högsta, som kan tillåtas, om vi skola kunna hoppas

att återställa äktenskapligheteh till dess Torna belopp.

Invänder man nu (med hr Davidson) häremot, att

detta medeltal således endast gäller de barn inom hvarje

familj, som hinna till myndig ålder, under det antalet

födda barn utan skada kan förblifva något större,

enär i alla händelser många aflida i späda år, så

svaras, att det så godt som helt och hållet beror af

oss sjelfva, om detta missförhållande" skall fortfara el-ler ej. Dödligheten bland späda barn var vid vårt

århundrades begynnelse hälften större än den är nu,

och ehuru den fortfarande är betydlig, sammanstämma

dock de statistiska uppgifterna från alla länder deri

att den i ojemftrligt högre grad drabbar de fattigas

barn än de rikas 1). Hvem kan då tvifla på att en

stor barnadödlighet, långt ifrån att vara en

naturnödvändighet, tvärtom nästan uteslutande beror på

otillräckligheten af den omsorg, som i det fattiga hemmet

kommer barnen till del. Men att denna omsorg måste

blifva en svår, ja omöjlig sak, om familjen öfver

höf-van växer, är ju utan vidare sjelfklart. Det är också

denna omständighet, som just i våra dagar förmått en

mängd läkare på kontinenten och i England att öppet

förorda inskränkning af familjernas storlek såsom det

enda medlet att förminska dödligheten bland barn och

unga personer a).

Att likväl äfven ett fördröjande (hvilket icke är

detsamma som ett afstannande) af folkökningen i det

hela vore i hög grad önskvärdt och det enda rätt

verksamma sättet att öka och betrygga välståndet i vårt

land, derom är jag fortfarande lifligt öfvertygad, och

jag öfvergår nu att skärskåda de invändningar, som

*) Se härom, liksom angående dödligheten öfver

hufvud taget inom de olika samhällsklasserna, D:r Ch.

Drys-dales förut citerade skrift »om fattigdomen såsom orsak till

förtidig död &c.».

2) Angående hvad härom förehades på

läkarekongressen i Amsterdam förlidet år, se tillägget.blifvit framstälda mot mina uttalanden i denna

riktning.

ra.

Om ”lagen för folkökningen” i likhet med så

många nationalekonomiska teorier vore att anse såsom

en inom vetenskapen öppen fråga, skulle jag

visserligen hafva afhållit mig från att rörande den

offentligen uttrycka någon egen mening. Men det förhåller

sig icke så. Nationalekonomien eger så vidt jag vet

i nyare tid inga namn mera berömda än Schäffle och

Roscher, Garnier och Stuart Mill; dessa män äro alla

afgjorda malthusianer. Men en lära, som sålunda

omfattas af alla vetenskapens heroer, som dertill af en

bland dem, och måhända den störste (J. S. Mill)

blifvit förklarad för ett axiom, den måste dock i sanning

betraktas som ett vetenskapligt resultat; och att i

vidare kretsar bekantgöra dylika bör vara äfven

dilet-tanten medgifvet. Då derför den högt aktade

författare, hvars uppsats är signerad C. G. H., anmärkt det

som en brist hos mig, att jag (enligt eget

medgifvan-de) underlåtit att studera det i hans tycke vigtigaste,

som blifvit sagdt mot åsigten, kan jag ej erkänna

befogenheten af denna anmärkning, förrän det blifvit

uppvisadt, att denna uraktlåtenhet vållat något verkligt

fel eller lucka i min framställning. I motsatt fall

blir ju bristen endast en brist på fullständighet, och

på en sådan har jag aldrig gjort anspråk. Ånnu mindre känner jag mig träffad af

beskyllningen att hafva ♦”brutit stafven öfver en författare”

(Carey), ”utan att hafva kännedom om hvad han

säger”. Min anmärkning mot Carey gällde hans

bristande ärlighet i angreppen på Malthus, och jag har

ej gjort den utan tillräcklig grund. Om ej de

yttranden af Carey, som i noten till sid. 20 i min uppsats

anfördes i detta hänseende göra till fylles, så kunna

flera framdragas. Man jemföre till exempel den

särdeles klara och opartiska framställning af Malthus" teori,

som hr C. G. H. sjelf i sin skrift lemnat, med den

uppenbara förvrängning deraf, som förekommer i ett

af Careys arbeten (Principles of social science), enligt

hvilken Malthus skulle ha sagt, att menniskan ensam

har tendens att föröka sitt slägte i geometrisk

progression, men deremot lägre organiska varelser, rofvor,

kålrötter, sill m. m. tendens att föröka sig i en blott

aritmetisk dylik. Att på ett slikt sätt vanställa en

motståndares ord kan möjligen såsom ett skämt få

passera, om diskussionen rör sig kring obetydligheter,

men då frågor af högsta vigt för menniskoslägtet äro

å bane, vittnar ett dylikt tillvägagående onekligen om

en likgiltighet i val af medel, som väl må stämplas

såsom ^samvetslöshet”, om jag än gerna medger, att

äfven ett mildare uttryck kunde ha varit på sin plats.

De ”Carey’ska anmärkningar”, som hr C. G. H.

anför, och som förmodligen skola vara de, om hvilka

jag i främsta rummet hade bort taga kännedom, voromig emellertid icke obekanta; i allt hufvudsakligt

finnas de anförda och äfven till sitt värde uppskattade i

Mills här vid universitetet såsom lärobok använda

”Principles of political economy”. Då detta förhållande

naturligtvis är för hr C. G. H. välbekant, skulle

han enligt mitt förmenande i hög grad ökat intresset

af sin skrift, derest han velat framvisa, om och i hvad

mån han anser denna Mills kritik förfelad. I stället

anföras nu de ”Careyska anmärkningarna” utan all

kritik, blott med ett slags reservation, som gör att

läsaren ej får rätt klart för sig hvilken ställning

författaren sjelf intager till den föreliggande frågan.

Hvad nu först beträffar Careys anmärkning, att

sjelfva jordens beskaffenhet skulle så till vida gynna

folkökningen, som de marker, hvilka för att bringas

under plog kräfva mest arbete, i sjelfva verket äro de

bördigaste, erkännes det af Mill och, efter hvad jag

tror, allmänt, att denna iakttagelse är fullt riktig —

men ondast för ett land, som i likhet med Careys

hemland Amerika ännu befinner sig under kolonisering.

För Europas gamla länder åter, särdeles för de mest

framskridna, måste den tid anses för århundraden

sedan förbi, då odlingen i regeln kunde fortskrida från

sämre jord till bättre ‘). Hr C. G. H. påstår emel-

-1) En gång under ett sekel, säger Mill, kan en

Bed-ford-slätt dräneras, eller en Harlem-sjö pumpas ut, men

dessa äro obetydliga och öfvergående .undantag från tingens

normala förlopp, och i de mera framskridna länderna

återstår föga af det slaget att göra.lertid, att Äfven i vårt land ett dylikt för odlingens

framskridande förmånligt förhållande ”ej sällan” eger

rum. Jag har för liten kännedom om vår

jordbruksstatistik för att kunna bedöma riktigheten af detta

påstående. En erfaren och bildad jordbrukare har

likväl meddelat mig, att åtminstone här i Upland

nyodlingar för närvarande föga eller intet löna sig. Hvad

särskildt sjösänkningsföretagen beträffar, hvilka

förmodligen äro bland dem, som af hr C. 6. H. åsyftas,

är det väl bekant, att dessa arbeten äro förenade med

en kostnad, som i många fall gör vinsten tvifvelaktig

eller rent af negativ. Såsom regel äfven för vårt

jordbruk lär väl derför fä anses, att nyodlingsarbetet kan

framskrida endast i den mån förbättrade arbetsmetoder

sätta jordbrukaren i tillfälle att af sämre jord afvinna

lönande skördar.

Att ”menniskoslägtet har gått ofantligt framåt i

kännedomen af naturen och i förmåga att begagna den”,

är ju obestridligt, men denna sanning kan väl dock

svårligen sägas vara en upptäckt af Carey, ej heller

kan man påstå, att Malthus och hans lärjungar

förbisett den. Nämda omständighet är det ju som

möjliggör, att folkmängden i gamla stater öfver hufvud

taget har kunnat ökas under de senaste seklerna.

Likaså måste hvarje folkökning, som nu eger rum, ske

i hopp om kommande framsteg i materiel kultur; och om

ett dylikt dragande af vexlar på framtiden också ej

helt och hållet kan undvikas, torde dock en dyrköpterfarenhet vittna derom, att det svårligen kan med

tillräcklig varsamhet företagas. Den följd af epokgörande

upptäckter på det materiela lifvets alla områden, som i

vår tid egt rum, har ej många motstycken i historien;

redan deraf kan man befara, att den ej i den närmaste

framtiden skall kunna fortsättas i samma skala.

Hvad slutligen angår Careys anmärkning, att en

tät befolkning genom att underlätta arbetets förening

och delning, varubytet m. m. i sig sjelf medför

ekonomiska fördelar, så är detta likaledes en obestridlig

sanning; men allt kommer här. tydligen an på

huruvida fördelarna i hvarje särskildt fall äro större än

olägenheterna eller tvärtom. Och hr C. G. H. lär väl

icke vilja förneka, att dessa befolkningstäthetens

fördelar blifvit af Carey i hög grad öfverdrifna. Arbetets

delning kan väl i sjelfva verket inom åtskilliga

industrier redan sägas vara drifven så långt, att den i flera

afseenden inverkar menligt på arbetaren, och hvad

det underlättande af bytet beträffar, som uppstår

genom producentens och konsumentens lokala närmande

till hvarandra — hvilken försvinnande betydelse har

ej detta inför den moderna utvecklingen af

samfärds-medeln1). År det månne i våra dagar granne, som

*) Hr Nilsson anför, såsom något särdeles bevisande,

att »när det först föreslogs att bygga jernvägar i Sverige,

så sattes det i fråga, om folkmängden ännu var nog tät,

för att det skalle bära sig». Mycket riktigt! Men

sedermera har det visat sig, att jernvägarna för sin rentabilitet

endast i mindre grad äro beroende af folkmängdstätheten,byter med granne? Eller är det européen, som byter

med amerikanarn och indiern?

Hr C. G. H. fäster särskildt uppmärksamheten på

förmånen af de gemensamhetsanstalter, som en tät

befolkning men icke en gles kan förskaffa sig och frågar:

”Hyad det svenska folket nu bekostar åt sig i

undervisning, i befordran af andlig odling, i

rättsskydd, i anstalter för materielt framåtskridande, skulle

det väl kunna det *), om det varit ett folk på samma

jordyta, men bestående af 1 eller 2 millioner

men-niskor?”

Denna fråga är för det första temligen

öfverflö-dig; ty om ett minskande af Sveriges befolkning till

hälften eller ens öfver hufvud en förminskning deraf,

har ju aldrig varit fråga. Men för det andra är det

långt ifrån gifvet, att den bör besvaras med ett så

obetingadt nej, som hr C. G. H. tyckes mena. Ty för

att blott taga ett enda exempel: kan väl någon påstå,

att staterna i Nordamerika i nu berörda hänseenden

bekosta mindre åt sig än de många gånger tätare

be-folkadQ länderna i Europa? Är det sant, att det i

Amerika gifves färre menniskor, hvilka träda i besittning

af civilisationens fördelar och förmå föra hvad man

deremot i högsta grad af den tunga godstrafiken. De

jern-vägar i Sverige, som bära sig bäst, äro dragna genom

relativt folkfattiga delar af landet.

*) Naturligtvis relativt till folkmängden? Att en stor

nation har företräden framför en liten, är ju en annan sak,

som ej kan hjelpas.kallar en kultur-existens — än i Europas gamla sta^

ter? I sådant fall, hvarför flytta européerna dit?

Herr C. G. H. har tvifvelsutan fullkomligt rätt,

då han säger, att ”de Careyska anmärkningarna’’ lemna

svaret på en fråga, som vid första Ögonkastet kunde

synas gåtlik, nämligen frågan, huru det varit möjligt,

att någonsin i en gammal stat välståndet har kunnat

stiga oaktadt befolkningen Okats. Detta har tydligen

endast kunnat ske på endera af de tre vägarna:

tillgodogörandet af förut förbisedda naturens skatter,

såsom ”bättre jord”, framsteg i kännedomen om och

herraväldet öfver naturkrafterna, eller slutligen ett

vidsträcktare användande af den makt, som ligger i

arbetets förening och delning.

Deremot kan jag för min del omöjligen inse, hur

man ur dessa anmärkningar skulle kunna hemta

någon som helst upplysning rörande det, som här är

huf-vudfrågan, nämligen om för närvarande folkökningen i

de gamla länderna i Europa och särskildt i vårt eget

land kan anses försiggå med allt för stor hastighet

eller ej. Jag förmår ej fatta, huru den frågan

öfver-hufvud skall kunna besvaras, derest det ej är tillåtet

att sluta från ett kändt faktum såsom verkan till dess

sannolika orsak. Existera sådana företeelser, som,

derest öfverbefolkning egde rum, skulle framkallas af

denna, då är det sannolikt att landet är öfverbefolkadt;

existera de icke* så är det säkert, att öfverbefolkning

ej eger rum. Om man då betraktar utvandringens ström,

hejdlöst framvältrande, så snart de ekonomiska utsigterna

i Amerika förete någon ljusning, om man betraktar

den fruktansvärdt tilltagande pauperismen i

Storbritannien och Tyskland med dess vanliga följeslagare,

en oerhörd förökning af antalet begångna gröfre brott,

kan väl en fördomsfri åskådare afvärja från sig den

tanken, att Europas gamla stater oupphörligt öka sin

befolkning utöfver det mått, som de sjelfva förmå

bära? Och inom* vårt eget land: kan väl till det betryck,

som för närvarande gör sig gällande på snart sagdt

alla områden, någon annan orsak uppspåras än en

öfver höfvan stegrad konkurrens ?*).

*) loom detaljhandeln har, enligt kommersekollegiets

redogörelser, under de sista åren det sorgliga förhållande egt

rum, att under det antalet handlande och deras betjening

betydligt ökats, har intägternas summa förminskats.

Tillståndet inom handtverkerierna är för väl kändt för att

be-höfva vidlyftigt omordas. Hvad angår missförhållandena

på studiebanan, medgifver t. o. m. en af mina motståndare,

hr Aberg, att dessa till stor del bero på öfverbefolkning

•inom nämda gren. »En mycket stor del studenter, hade

aldrig bort blifva detta, utan "stått qvar vid yxa och

trästock*». Men att sätta detta den lärda banans

öfverfyllan-de i samband med öfverbefolkningen på andra områden,

det anses icke desto mindre vara att »vända upp och ned

på sammanhanget mellan orsak och verkan». Hvar är

logiken i detta resonnemang? Hr A. tyckes mena, att

studenternas höga medelålder utvisar, att de äro förmögna

snarare än fattiga. Men den fattige har alltid råd att

skuldsätta sig, och att en mycket stor del studenter måste

göra. detta för att i framtiden kunna förtjena ett knapt bröd,

just den ligger deras fattigdom. Det oaktadt säger sig hr C. G. H. ”icke vara nog

cljerf att svara vare sig ja eller nej” på frågan, om

det ekonomiska tillståndet i Sverige skulle vara bättre,

derest befolkningen för närvarande vore en bråkdel

mindre ån den är; och det måste väl antagas, att han

till denna sin tvekan har några skäl, ehuru de ej

närmare angifvas. Den omständighet, som af honom

om-nämnes såsom talande emot, att vårt land nu vore

mera hotadt af Öfver befolkning än förr — nämligen

att Sverige i våra dagar är ett landtbruksprodukter

exporterande land — håller knappt streck. Införseln af

födoämnen har under senaste årtionde varit ungefår

lika stor med utförseln och, om kolonialvarorna

medräknas, betydligt större. Men under det vi utföra de

dyrare födoämnena, såsom slagtboskap, smör, m. m.

införa vi i stället de billigare, råg och amerikanskt fläsk.

Det är en stor lycka för vårt folk, att dessa billiga

födoämnen finnas att tillgå, men ej vittnar det just om

välstånd, att de i stor skala behöfva tillgripas.

Hvad landet deremot i öfverskott producerar, är^

som bekant trävaror, men det klagas allmänt, att

skogs-afverkningen redan antagit ödesdigra proportioner,

hvilket hr C. G. H. sjelf bekräftar, då han talar om den

mångenstädes öfverhajjdtagande bristen på bränsle

och bostad. Med vår timmerexport betala vi ej blott

vår lyx, utan till stor del äfven vårt lifsuppehälle.

För att skaffa föda åt en ständigt växande folkmängd

angripa vi ett dyrbart och oersättligt kapital, fullstän-digt obekymrade om* huruvida våra efterkommande

skola hafva något eller intet att lefva af. Enhvar kan

se, att detta icke är god hushållning.

Emellertid, om hr C. G. H. är tveksam i

nyssbe-rörda fall, borde han väl vara det än mera med

hänsyn till, om en så stark folkökning som den, hvilken

åstadkommes genom den nuvarande nativiteten, är att

tillråda. Och om öfver hufvud en begränsning af

folkmängden blir nödvändig, måste det ej äfven ur

ekonomisk synpunkt vara långt att föredraga, att den i

tid åstadkommes genom en minskad fruktsamhet

framför att den sedermera sker genom befolkningens

decimerande af nöd och sjukdomar eller i bästa fall

deri-genom, att landets kraftfullaste söner i tiotusental

vända sin fosterjord ryggen, qvarlemnande gubbar, barn

och qvinnor i öfverskott?

I sjelfva verket erkänner äfven hr C. G. H. detta

i slutet af sin afhandling (hvartill jag återkommer),

men det måste beklagas, att han dervid ej uttryckligen

tillkännagifver, hur långt han sjelf vill gå; om han

för sin del ”godkänner Sismondis och Mills fordran”

på ett medeltal af 2 till 3 barn i hvarje familj, eller

om han anser detta för ”malthusisk öfverdrift”; samt

framför allt, om han tror, att den nödiga

inskränkningen skall kunna verkställas utan tillgripande af de

”medicinska medlen”. Hela denna del af min skrift

af-färdar hr C. G. H. under förklaring, att han af und-

Wicktdl. * 3seende för sig sjelf och den allmänna sundheten icke

vill rröra i smuts” l).

Till grund för detta uttalande, öfver hvars

stränghet det naturligtvis vore förspild möda att beklaga sig,

synes närmast ligga en asketisk uppfattning af

äktenskapet, hvilken i umgänget makarne emellan endast

förmår se ”ett visst slag af sinlig njutning”, som år

oberättigadt, så snart det ej direkt tjenar till slägtets

förökande.; Jag återkommer längre fram härtill i

sammanhang med de anmärkningar, som af mina öfriga

granskare blifvit framstälda mot denna del af ämnet.

De exempel ur historien, som jag anfört för att

visa, till hvilka grymma medel man i forna tider och

bland mindre civiliserade folkslag tvingats att taga sin

tillflykt för att motverka öfverbefolkningens faror, äro,

*) Han nämner likväl äfven, att jag genom att förorda

de nämda medlen afviker från »Malthus och de stora

Mal-thusianerna». Det senare är icke sant. Till de stora

rnal-thusianerna torde väl få räknas seniorn bland Frankrikes

nu lefvande statsekonomer, Professor J. Garnier (utgifvare

af Journal des Economistes). Denne har många gånger

offentligen förordat preventivt könsumgänge. Hvad Stuart

Mill beträffar, är det nog möjligt, att han ej nämner något

derom i sina skrifter; likväl skall han (enligt uppgift af

Mrs Annie Besant i brochyren The Law of Population)

hafva verksamt deltagit i det i England sedan flera år

pågående spridandet af skrifter, som åsyfta att bland den

fattiga befolkningen utbreda kännedomen om »de medicinska

medlen».jag medger det gerna, väl mycket ”tagna i högen* och

skulle säkerligen, i händelse af större insigt i detta

ämne, kunnat blifva* långt ñera samt möjligen äfven

bättre valda. Då emellertid hr C. G. H. förebrår mig

att hafva ”våldsamtr behandlat historien, ett omdöme,

som en annan af mina motståndare (hr Nilsson) med

ungdomlig raskhet stegrar derhän, att jag skall hafva

”pratat så mycket dumheter om forntiden, att man gör

klokast i att ej tro ett ord deraf”; så nödgas jag erinra

dessa herrar, derom, att det icke är nog att framkasta

dylika beskyllningar; man måste äfven stöda dem med

några antagliga skäl och grunder. En blott försäkran

om, att hvarje ”med någon historisk bildning” utrustad

person vet bättre besked, eller att åsigten är ”för

orimlig att behöfva vederläggas”, gendrifver ingenting.

Hr C. G. H. synes sålunda böjd att anse för

o-sannolikt, att kannibalism och öfriga ohyggliga

pläg-seder bland vildame skulle hafva sin orsak i den

hungersnöd, som ofta hemsöker dem. Uppgiften är

emellertid icke ogrundad. I ”En naturforskares resa

omkring jorden” berättar Darwin om de i det uslaste

tillstånd lefvande invånarne i Eldslandet, att de icke

blott uppåto sina slagna fiender, utan äfven, när

hungersnöd om vintrarna inträffade, plägade döda och

förtära sina egna gamla qvinnor. Om maoriema på Nya

Zeeland, hvilka fordom voro menniskoätare, anmärker

Löffler i sin geografiska handbok, att kannibalismen

bland dem icke varit ursprunglig utan uppstått i sam-band med utrotandet af de vigtigare jagtdjuren,

företrädesvis moa-foglama.

Men under sädana förhållanden är det ju

sjelf-klart, att det icke är kristendomsundervisning utan

bröd, icke i främsta rummet andlig utan lekamlig spis,

som sådana menniskor behöfva, om deras seder skola

med framgång kunna förmildras1).

lakttages icke detta, så måste ju den nya

religionen genom att såsom brott stämpla de medel,

hvar-igenom öfverbefoikning dittills förhindrats, nödvändigt

bidraga till att försänka befolkningen i en hopplös

fattigdom och härigenom bana vägen för de laster,

som samma orsaker framkallat bland oss sjelfva *).

Hr C. G. H. klandrar vidare, att jag benämnt

kriget m. m. för medel, som af samhällena tillgripits

för att motverka öfverbefoikning. Jag har emellertid

ingalunda menat, att dessa medel i allmänhet varit

klart insedda såsom sådana, att t. ex, ett krig börjats

l) I sjelfva verket omnämner också Löffler, att

men-niskoätandet bland maorierna småningom försvunnit, sedau

briterna i slutet af förra århundradet införde svinet.

*) Jag beklagar lif ligt, att några hithörande ord i min

skrift kunnat af hr G. G. H. missförstås ända derhän, som

skulle jag velat säga, att missionärerna personligen vant de,

som bland vildarne utbredt »de hvites laster». En så stor

orättvisa har jag verkligen icke begått. Den närmast följande

meningen, som är hållen i första person pluralis, visar ja,

att det ej varit rpissionärerna utan alla européer samfäldt,

som jag velat göra ansvariga för det inflytande beröringen

med vår civilisation utöfvat på jordens öfriga folkslag.i uttrycklig afsigt hos de styrande att minska

befolkningens antal (dylikt torde blott undantagsvis om ens

någonsin hafva egt rum), men vftl, att de varit

oundvikliga följder af en allt för hastigt växande

befolkning. Man lär väl ej behöfva beskyllas för

okunnighet i historien, om man påstår, att de flepta krig,

äfven i senare och senaste tid, varit afledande medel,

hvarigenom samhällena gjort sig qvitt sina öfverflödiga

eller skadliga element*).

Hvad klosterväsendet beträffar, anmärker hr C. G.

H., att det ”uppkom under en tid, då de, som särskildt

beaktade samhällets intresse, bekymrades öfver

befolkningens aftagande, icke öfver dess tilltagande’’. Detta

är visst möjligt; ett faktum är dock, att de första

klostren uppstodo under det tidehvarf, då kejsar

Konstantin för första gången utfärdade lagar, som förbjödo

de fattiga, att såsom dittills för nöds skull sälja eller

döda sina barn. Då nu kyrkan åtminstone i början

hade* sig ålagdt att om händer taga dylika barn, som

af föräldrarna icke kunde försörjas, äfvensom att i all-

—------ •

1) »De stående arméerna och sjöfarten blefvo

monarkiens afledningsmedel. Under geväret! eller till sjös! —

sade man i hela Europa till den förlorade sonen, till

lösdrifvares Det var den tidens korrektionsinrättningar; och

de ha för sin tid ej illa motsvarat ändamålet». — »Krigstjenst

och herretjenst ha länge mest disponerat om Sveriges

försvarslöse; och man har dervid förfarit med så litet

förutseende, att man just derför foga fruktat att öka deras hop».

Geijer, Fattigvårdsfrågan.manhet afhjelpa fattigdomen, och hon uppenbarligen ej

skulle ha kunnat gå i land härmed, om ej ett stort

antal af hennes medlemmar helgat sig åt det ogifta

ståndet, så blir ju företeelsen i stort sedt ingen annan än

den, att barnlöshet på ett håll uppmuntrades, för att

man skulle .kunna motverka de olägenheter, som

här-flöto af en allt för stor fruktsamhet på ett annat.

Bland de exempel ur historien, som enligt hr C.

G. H. lemna rum för mer eller mindre allvarsamma

anmärkningar, nämnes vidare uppgiften om det

ekonomiska tillståndet i Sverige vid tiden för

kristendomens införande äfvensom hvad jag yttrat om Irland.

Den förra af dessa uppgifter har jag herntat hos Geijer

(Sv. folkets historia del. I), hvilken till stöd för den

citerar rYita Ansgarii”; rörande tillförlitligheten af

denna källa känner jag intet. Hvad den senare åter

beträffar, grunda sig hr C. G. H:s anmärkningar

uppenbart på ett missförstånd. Jag har nämligen anfört

Irlands historia i nyare tid såsom stöd för påståendet,

att utvandring utgör ett dåligt medel mot

öfverbefolk-ning; och en uppgift om, att det nuvarande

tillståndet i detta land lemnar mycket öfrigt att önska, kan

då ej gerna kallas för ”ett tillägg, hvilket just icke

stärker exemplets bevisande kraft”.

I sammanhang härmed skyndar jag att erkänna en

af hr C. G. H. påpekad oriktighet, hvartill jag på

ett ställe i min skrift gjort mig skyldig. Bland

stats-åtgärder, som skulle stå i strid med Malthus’ principeranfördes äfven det fordom i Europas stater vanliga

uppmuntrandet af. inflyttningar. Detta, påstående låter ej

försvara sig, och beror på ett förbiseende. I sjelfva

verket torde bland alla sätt att öka ett lands

befolkning inkallandet af arbetsföra och intelligenta

utlän-dingar vara det, som mest bidrager till höjande af

landets välmåga; under det å andra sidan äfven rent

ekonomiskt taget svårligen någon hushållning kan

sägas vara sämre än den, som vi här i landet sedan

decennier hafva bedrifvit: jag menar uppfödandet i

stor skala af — må uttrycket förlåtas! —

mennisko-boskap till export! *)

*) För att ej blifva för vidlyftig nödgas jag h&r i största

korthet bemöta dem af Nilssons hithörande

anmärkningar, som jag ej anser mig kunna helt och hållet förbigå.

Att barnaoffren hos hebreerna för dem sjelfva blott

hade betydelsen af religionsbruk, är äfven min åsigt. Jag

har endast menat, att detta religionsbrnk aldrig skulle

hafva kunnat uppkomma och Jbibehålla sig, derest det ej

tje-uat att kraftigt motverka den tidtals påkommande

hungersnöden och farsoterna, som man tillskref Jehovah’s vrede,

medan de i verkligheten torde ha berott på öfverbefolkning.

Under det folket sålunda genom barnamorden trodde sig

blidka sin gud, ställde det sig i sjelfva verket, om än

omedvetet, en ekonomisk lag till efterrättelse.

Att i forntiden många stater under förfallets skede

företett en aftagande folkmängd i bredd med en tilltagande

fattigdom, skulle bevisa något mot malthusianismen, derest

det vore ådagalagdt, att folkminskningen i dylika fall varit

orsak till fattigdomen och icke tvärt om. Välståndets sjun- Efter alla hr C. G. H:s anmärkningar blir dock

det hufvudresuttat, hvartill han i slutet af sin

uppsats kommer, icke mycket afvikande från det, på

hvilket jag sjelf i min skrift lagt den största vigten. Det

må tillåtas mig att här ordagrant anföra min

motståndares ord.

”Obestridligt torde emellertid vara, att större tanke

på framtiden, större betänksamhet uti att bilda familj,

större känsla af ansvar för de barns framtid, man

bringar till verlden, vore att önska hos vårt folk.

Naturligen skulle deraf uppstå den följden, att mycken

individuel nöd skulle uteblifva. Men hyad vi alla,

medlemmar af Sveriges folk, göra eller underlåta, det

blir det svenska folkets handlingssätt. Det

förutseende, den sjelfberäkning, den klokhet och sparsamhet, vi

hvar i sin stad utöfva, det inverkar i sin mån på det

hela. Så minskas, om. dessa egenskaper sprida sig

kande kan ha haft många anledningar, men den vanligaste

bland dem alla torde ha varit åkerjordens försämring till

följd af en under århundraden fortsatt odling. Alla

sak-förståndiga äro, efter hvad jag tror, ense om, att forntidens

åkerbruk i hög grad måste hafva haft jordens utsugning

till följd.

Hvad hr Nilsson yttrar om tillståndet i Spanien efter

moriskernas utdrifvande, i Frankrike efter hugenotternas,

är ganska tänkvärdt, men detta argument hade lämpligen •

bort riktas mot dem, som i utvandringen se ett tjenligt

medel att afhjelpa en möjlig öfverbefolknings olägenheter.

För min del har jag föreslagit en förminskning af

improduktiva åldersklasser.bland oss, farorna för möjlig öfverbefolkning äfven i

vårt land.”

I detta yttrande instämmer jag för min del af

allt hjerta och tackar min motståndare för den

förhoppning han strax efteråt uttrycker, nämligen att

min skrift åtminstone i denna riktning skall kunna

uträtta något godt. Men om nu detta är hr C. G. H:s

åsigt, är det månne icke då egnadt att väcka någon

förvåning, att han velat förspilla en dyrbar tid på att

i detaljerna kriticera en undersökning, hvars

hufvud-resultat han likväl, om än med någon reservation,

anser sig böra skänka sitt bifall? Orsaken härtill kan

omöjligen vara den, att han finner de fordringar jag

uppstält öfverdrifvet stränga, ty då man känner den

långsamhet, hvarmed sociala förändringar pläga försiggå,

synes verkligen ingen anledning vara för handen att

förmoda, det de malthusiska teorierna skola i den

närmaste framtiden hos oss blifva med allt för stor

hastighet kända och omfattade. Det tyckes då våra klart, att

det i sjelfva verket är en helt annan egenskap hos min

bok än dess brister i nationalekonomiskt afseende, som

förmått hr C. G. H. att taga till ordet i denna sak.

Men om så är, hvarför icke mera öppet än som skett

tillkännagifva detta? Som det nu är, ligger den

fruktan blott alltför nära till hands, att hr C. G. H:s

skrift skall i vidsträckta kretsar varda som ett

Ijuf-ligt och gladt bådskap helsad af sorglösheten, hvilken

utan närmare pröfning af de förebragta skälen ochmotskälen, skall med stödet af en så stor auktoritet

döma, att det med öfverbefolkningen i verkligheten icke

är sä farligt

Månne icke farorna häraf i sjelfva verket ärofullt

så stora, som de, hvilka hr C. G. H. menar skola

här-flyta ur min skrift. Han påstår, att min skildring

af fattigdomens och celibatets olyckor dels är egnad

att hos dem, hvilka den gäller, framkalla missnöje med

deras ställning och dermed försvaga känslan af

moraliska förpligtelser, dels också vittnar om en

verldsåskåd-ning, som i den sinliga njutningen sätter lifvets högsta

goda. Härpå svarar jag för det första, att missnöjet

med det bestående är den enda rätt kraftiga driffjedern

för framåtskridandet; och att en pligttrogen uppfyllelse

af den nuvarande samhällsordningens bud icke är

oförenlig med en allvarlig sträfvan att för oss sjelfva eller

åtminstone för ett kommande slägte åstadkomma något

bättre. Hvad åter angår beskyllningen för

evdaimo-nism, synes den mig vara nog svagt motiverad. Jag

har kallat fattigdomen ett ondt, det är sant, men

ingalunda i främsta rummet derför, att den beröfvar oss

ett visst qvantum sinligt välbefinnande, utan emedan

den skapar ett äfven i andligt afseende förkrympt och

eländigt slägte samt innebår frestelser till moraliska

förseelser, som enligt erfarenhetens vittnesbörd endast

ett fåtal menniskor (och under tillräckligt

missgynnande omständigheter måhända ingen enda) förmå motstå.

Från denna synpunkt tror jag, att det, som yttradesom ett allmänt mensklighetens sjelfmord, låter försvara

sig, derest man ej helt och hållet vill förneka, att

sjelf-mordet under några omständigheter kan vara

berät-tigadt.

Om vidare den åsigt, som i äktenskapet ser det

enda verksamma skyddet mot osedlighetens faror, skall

kallas evdaimonistisk, så äro icke blott Luthers

skrifter fulla af detta slags evdaimonism, utan vi påträffa

den mångenstädes i bibeln, alltifrån dess första blad,

der man återfinner en icke alldeles okänd vers af

lydelse: ”det är icke godt för menniskan att vara allena”.

Till sist måste jag på det bestämdaste protestera

emot hr C. G. H:s påstående, att i min skrift åsigter

finnas uttalade, som i sig innebära ”fröet till den

dystraste förtviflan”. Jag vädjaT till hvarje fördomsfri

person: hvilken åsigt kan väl snarast sägas leda till

förtviflan — den, enligt hvilken det onda i verlden

har sin grund i yttre missförhållanden, hvilka kunna

af hjelpas, eller den, som lärer, att detta onda är

grun-dadt i vår egen natur och sålunda i sjelfva verket

obotligt?

IV.

Frågan- om försigtighetsmått vid könsumgänget

upptager icke många rader i min bok, och genom att

hafva uteslutit dessa skulle jag säkerligen hafva

besparat mig mycket obehag, ja måhända undgått allade hårda domar, som nu fälts öfver skriften i dess

helhet. Det är dessutom möjligt, att, om

önskvärdheten af familjernas inskränkning blefve allmänt känd

och erkänd, det härför erforderliga medlet utan någon

offentlig diskussion skulle ”af sig sjelft” komma till

allmän användning. Det kan då tyckas, och är nog

också mångens åsigt, att jag genom att öppet (eller

oblygt, om man hellre önskar att uttrycka sig så)

afhandla denna ömtåliga fråga, snarare skadat än

gagnat den sak, som jag velat befordra. Jag tror dock

fortfarande, att i detta som i så många andra fall

ärlighet till sist varar längst. En brist på

följdriktighet blir det ovilkorligen att först påpeka de

olägenheter, som utom äktenskapet den tvungna

återhållsamheten medför och sedan — föreslå dess

användande inom äktenskapet, der den måste vara ännu långt

svårare. Vi kunna icke fordra, att tvänne makar

redan efter ett par års äktenskap skola lefva såsom

frånskilda; vi kunna å andra sidan ej (om vi icke tillsluta

våra ögon för de enklaste statistiska och

nationalekonomiska fakta) medgifva en obegränsad fruktsamhet;

och inom menniskotankens synvidd finnes då verkligen

ej mer än en enda utväg, nämligen den, som

fransmännen ej olämpligt benämt ”äktenskaplig klokhet”

(prudence conjugale), och som i sanning icke förtjenar

någon sämre eller förklenlig benämning *). Hvadan

!) Jag har från mer än ett håll blifvit uppmanad att,

om jag vidare toge till orda i detta ämne, egna ett utför-då dessa plötsliga utbrott af blygsamhet och ”sedlig

förtrytelse” Äfven från personers sida (jag talar här

ej om mina granskare), hos hvilka en så hög grad af

ömtålighet på detta område framträder något oväntad?

Hvad som kan göras och som faktiskt iakttages i

otaliga aktningsvärda familjer utom, men äfven (enligt

hvad personer, som härom ega större kännedom än jag,

försäkrat mig) inom vårt land *), det kan för visso

Hgt kapitel åt den sorgliga belägenhet, i hvilken så många

qvinnor (och detta icke blott inom de fattiga klasserna)

finna sig försatta, då de hafva att välja mellan å ena sidan

att under ständigt äfventyr för lif och helsa gifva upphof

åt en talrik familj, som de se sig ur stånd att ordentligt

uppfostra, och å den andra sidan att förlora sina mäns

kärlek på grund af sin »kallsinnighet». Jag vågar likväl ej

närmare inlåta mig på en fråga, der jag eger så föga

erfarenhet; men om det är sant, hvad en af mine granskare

försäkrar, att en qvinna, som söker att undvika båda

dessa fruktansvärda alternativ genom att taga sin

tillflykt till preventivt könsumgänge, derigenom går miste om

sin samvetsfrid — då är i sanning qvinnans lif

oåterkalleligen invigdt åt qvalen. När skola vi män blifva nog

ädelmodiga att låta qvinnorna sjelfva afdöma sina egna

sam-vetsa ngel ägenheter ?

2) Enligt ett yttrande af d:r Ch. Drysdale, afgifvet

inför en engelsk domstol (se härom tillägget) och stödt på

en 15-årig erfarenhet om franska förhållanden, lär inom

nämda land bruket af de preventiva åtgärderna vara så

godt som universelt. Bland den besutna delen af vår egen

allmoge säges försigtighetsmåttet att »gifva akt på tiderna»

ingalunda vara okändt. Det är ej min mening att påstå,

det en åtgärd vore sedligt berättigad, derför att den är

i allmänt brufc; men må hända borde denna omständighetäfven sägas, om blott tillbörlig varsamhet iakttages i

uttrycken.

Då jag utkastade den antydning till ett försvar

för de preventiva åtgärdernas sedlighet, som återfinnes

i noten till sid. 63 i mitt föredrag, skedde det i den

öfvertygelsen, att, derest fördomen mot dessa åtgärder

grundade sig på någonting mer än en estetisk

motvilja eller okunnighet om fysiologiska fakta

(hvarige-nom de skulle kunna likställas med fosterfördrifning),

den torde vara resultatet af en slutledning, som skulle

kunna formuleras i ungefär följande ord.

”Könsumgängets enda förnuftiga ändamål är framalstrandet af

barn; bortfaller nu detta genom användandet af

försig-tighetsmått, så qvarstår endast den sinliga njutningen

och blir sitt eget ändamål, hvilket är osedligr. Jag

trodde mig tillräckligt hafva vederlagt detta inkast

(det enda, som jag ansåg värdt att vederläggas)

genom att påpeka, att det utgår Mn en oriktig

förutsättning. Framalstrandet af barn är icke

könsumgängets närmaste, än mindre dess enda förnuftiga mål;

helsans bevarande, den ömsesidiga kärlekens befästande

och uppehållande, och (negativt) skyddandet mot

lockelser till otrohet utgöra allt synpunkter, som äfven måste

tagas i betraktande och som af de högsta auktoriteter

mana till varsamhet vid afknnnandet af en dom, som

indirekt drabbar ett stort antal menniskor, bland hvilka väl

åtminstone några böra anses beflita sig om ett kyskt och

ärbart lif.inom sedlighetens och religionens område i alla tider

uppmärksammats").

Jag sökte äfven indirekt ådagalägga detta genom

att påpeka likheten i ethiskt afseende mellan de

preventiva åtgärderna å ena sidan samt å den andra

hvarje äktenskapligt umgänge, som företages, oaktadt

makarne äro medvetna om, att hafvandeskap på grund

af naturhinder ej kan varda följden.

Anser någon nu (och i sjelfva verket är denna

åsigt icke så alldeles ovanlig), att hvarje könsumgänge,

*) För den, som önskar taga del af Luthers praktiska

och fördomsfria uppfattning af detta ämne, erbjudes ett

sådant tillfälle i den framställning af »Luthers sociala ethik»,

som nyligen utgifvits af docenten R. Sundelin. Uttryckligen

framhålles der, att det äktenskapliga umgänget enligt

Luther är sedligt berättigadt äfven der makarne icke dermed

vilja vinna det ursprungliga ändamålet, födandet af barn.

Härmed är ingalunda sagdt, att Luther skulle hafva gillat

preventiva åtgärder, om de på hans tid föreslagits. Hade

än den medicinska vetenskapens ståndpunkt på hans tid

tillåtit att uppställa en sträng gräns mellan alla dylika

åtgärder och fosterfördrifning, hvilket icke var fallet (det

qvinliga ägget upptäcktes först 1827 af Baer;

ägglösningens oberoende af könsumgänget har först 1844 af

Bischoff blifvit ådagalagdt); så skulle han dock sannolikt i

deras användande hafva sett en bristande tillit till

försynens godhet. Men vi lefva icke nu i det sextonde seklet.

Mellan detta och oss ligga icke blott Keplers och Newtons,

utan äfven Adam Smith*s och Malthus* upptäckter. Att de

ekonomiska och befolkningsförhållandena liksom den yttre

naturens företeelser styras af oföränderliga lagar, var en tanke

lika främmande för Luther, ¿om den i våra dagar är

omot-säglig och af alla tänkare erkänd.som företages i fullt medvetande om, att det ej kan

leda till befruktning, ar osedligt, sä’ är han naturligt*

vis från denna ståndpunkt i sin fulla rätt, om han

förkastar de preventiva åtgärderna; man kan om en

dylik åsigt säga, att den är sträng ända till fanatism

(ty den innebär en fordran på så godt som absolut

återhållsamhet hos alla äkta makar), men man kan

icke anklaga den för bristande följdriktighet.

Emellertid har ingen enda af mina motståndare

öppet uttalat sig för en dylik asketisk uppfattning af

äktenskapet. Allraminst är detta fallet med hr Åbtrg,

hvilken till och med förklarar sig anse denna åsigt

”i hög grad krass”. Det oaktadt menar han sig

kunna ur etiska grunder uppvisa de preventiva

åtgärdernas förkastlighet. Vi vilja se till, hur detta lyckas

honom.

Först och främst är det mig fortfarande

fullkomligt omöjligt att inse, hvad han under dylika

förutsättningar kan hafva att invända mot det raciborskiska

förfaringssättet. Kan äktenskapligt umgänge tillåtas,

när qvinnan på grund af hafvandeskap eller af

naturen ftr steril, så måste det äfven vara tillåtet att

företaga det på sådana tider, då hon till följd af

periodi-citeten i hennes könslif är mindre än eljest utsatt för

att blifva befruktad. Det är tydligen blott ett

svepskäl, om man säger, att viljan i det förra fallet

fortfarande kan vara riktad på framalstrande af barn och

derigenom sedlig. En äkta man, som plägar umgängemed sin redan hafvande hustru,“ kan tydligen ej vilja,

att detta könsumgänge skall leda till befruktning; han

skulle ju i sådant fall önska åstadkomma

superfoeta-tion eller någon dylik abnormitet. Sterila makar åter

kunna visserligen önska sig barn, äfven om de veta,

att det är omöjligt för dem att erhålla sådana; men

vore än denna deras vilja i och för sig sedligare än

dess motsats, så äro de väl icke derför berättigade

att företaga en handling, om hvilken "de veta, att den

ej kan leda till det afsedda ändamålet*

Hvad de öfriga preventiva åtgärderna beträffar,

har jag ju aldrig förnekat den fullkomligt sjelfklara

”distinktion”, som hr Å. envisas med, att jag skall

hafva förbisett, nämligen -att här ett plm tillkommer,

i det man afsigtligt söker förhindra en följd, som

handlingen, på vanligt sätt förrättad, skulle ega.

Men hvad jag förnekade och fortfarande förnekar

är, att denna skilnad i och för sig är af karakteren

att göra den ena handlingen etiskt berättigad, den

andra deremot icke. -Viljan att söka förhindra något

kan aldrig i evighet stämplas som osedlig, så framt

ej det, som man vill förhindra, är fattadt såsom

något godt och förnuftigt ‘).

*) Ej mindre än tre af mina* granskare hafva af dessa

mina ord ansett sig kunna draga den hugnande slutsatsen,

att jag vore en anhängare af jesuitmoralen. Men slutsatsen

härrör endast ur ouppmärksamhet eller bristande tankereda

å dessa herrars sida. Jag har nämligen icke sagt: »den

WieUell. 4 Hr Åberg söker nu emellertid i sin senare

uppsats att närmare motivera och utföra sitt påstående om

de meromnämda åtgärdernas oförenlighet med sedelagens

fordringar.

För det första säges sålunda förhindrandet af

befruktning . vara osedligt, icke emedan denna under

alla omständigheter vore ett godt, utan emedan den är

— ”det immanenta naturändamålet”. Ett

”naturända-mål” skulle såldes kunna stå högre än menniskans

förnuftiga ändamål? Jag erkänner icke detta.

Naturens ordning är långt ifrån alltid förenlig med

menniskans sanna bästa. Naturen syftar lika ofta till

ménniskans förderf som till hennes välgång, och i

sådana fall har det af ålder ansetts berömvärdt och

sed-ligt att- motarbeta eller förändra naturens ”ändamål”.

Detta medgifves äfven af hr Å., hvad den yttre

naturens krafter och håfvor beträffar. Men han gör ett,

så .vidt jag kan finna, fullkomligt godtyckligt

undantag, i hvad angår menniskans egen natur, hennes

sin-liga begär och drifter. Af dem är, påstår han, ”blott

en enda användning” (d. v. s. under alla

omständigheter samma användning) ”sedligt möjlig, ty”, och

detta tyckes vara hans hufvudargument, ”ett medel kan

omständigheten, att genom de preventiva åtgärderna ett

ondt förhindras, är nog att göra dem sedliga»;* utan jag

har sagt: »denna omständighet kan icke (1 och för sig) göra

dem osedHga». Ändamålet helgar icke medlen — ma vara

— men vanvettigt är att fördöma ett medel, på den grund,

att det tjenar ett godt ändamål.tjena flera ändamål, hvarje menskligt begär blott ett

enda”. Beviset felar. Och icke nog härmed: hr Å.

m

motsäger sig sjelf några rader längre ner, der det

heter: ”icke heller eller ännu mindre är härmed sagdt,

att begärets tillfredsställande skulle hafva den näinda

verkan (fruktsamhet) till sitt enda eller ens

förnämsta ändamål” (kurs. af mig). Hvad vill nu detta

säga? Skulle begäret blott kunna tjena ett ändamål;

begärets tillfredsställande flera? Det ät möjligt, att

motsägelsen endast beror på ett olämpligt val af

uttryck; godtyckligheten af hr JLs första påstående blir

härigenom icke förminskad.

Lika oberättigadt är det af hr Å. att sföda sin

förkastelsedom öfver preventiva åtgärder på den ”horror

naturalis”, som enligt hans påstående hvarje

”oförderf-vad” menniska har mot dem. Hur vet hr Å., att denna

motvilja, der den finnes, är af sedlig natur; hur vet

han, att den ej är af samma art, som den ”horror

na-turalis”, hvilken hos så många menniskor förefinnes

mot hvarje annat ingripande i naturen: kirurgiska

operationer, skyddskoppympning l) m. m., således af rent

*) Det är bekant, att koppympningens första införande

(smittkoppympningen) möttes af en mängd sedliga och

religiösa betänkligheter. Många prester talade mot den från

predikstolen, ja en preftman skall t. o. m. hafva förklarat,

att den otvetydigt vore en djefvulens uppfinning, enär det

af bibeln vore klart, att det var smittkoppor och ingenting

annat, som Satan inympade på Job. (Törnblom, »Om

Smittkoppor» i serien »Ur vår tids forskning»). Dylika fantasier

uppväcka nu vårt åtlöje, och vi anse oss i jemförelse med sinlig art eller grundad på okunnighet och fördom?

Att taga sin tillflykt till talet om en horror naturalis

är ej långt ifrån detsamma som att vädja till den

obildade hopens känslor och lidelser. Ty ju råare och

okunnigare en menniska är, desto starkare plägar hos

henne motviljan mot hvarje ingripande i tingens

”naturliga”, det vill i de flesta fall säga vanliga förlopp

vara utpräglad1).

Men hvad gifves det då för gräns mellan det

tillåtliga och det otillåtliga i detta fall, ty någon

sådan måste väl dock finnas? Gränsen utstakas af

förnuftet, eller, som hr Å. lika riktigt uttrycker det, af

kärleken! Hvarje ingripande i naturen bör tillåtas,

när det befordrar ett förnuftigt ändamål, som blott på

denna väg kan vinnas* hvarje annat ingripande är

förkastligt. Att för sitt nöjes skull plåga andra är

denna predikant långt hunna i fördomsfrihet. Hvad hafva

vi för skäl dertiil? För att kunna kållas fördomsfri är det

icke nog med att bele forna tiders fördomar, man måste

äfven allvarligt sträfva efter att bli qvitt sina egna. Hic

Rhodus, hic salta!

*) Mina läsare i Upsala erinra sig nog, huruledes en

aktad insändarinna, som i en af plats-tidningarna uppträdde

mot mitt föredrag, dervid stödde sig på ett yttrande, som

angående de preventiva åtgärderna blifvit fäldt af en

prostituerad, af en qvinna således, hvilken efter all sannolikhet

hvarken riktigt visste, hvarom frågan var, ej heller, om hon

vetat det, haft kunskaper tillräckligt att bedöma den. Det

blandade könsumgänget (prostitutionen) är ju sjelft en

pre-• ventiv åtgärd mot befruktning, den hos oss allmännast

använda, men tillika den sämsta bland dem alla.osedligt; kirurgiska operationer äro sedligt

berättigade. Att såsom antikens gourmander efter en måltid

intaga kräkmedel i afsigt att kunna förlänga bordets

njutningar, skulle vara afskyvärdt, äfven om det icke

vore för helsan skadligt; att medelst magpumpen

befria en sjuk ventrikel från jäsande matrester, är ett

godt och förnuftigt ingripande i naturens ordning.

Tjena således de preventiva åtgärderna endast ett

konst-ladt begär efter raffinerade njutningar, så äro de

visserligen förkastliga; äro de åter ett medel till

bevarande af makames kroppsliga och andliga helsa, så

böra de med samma tacksamhet mottagas, som hvarje

annan frukt af en stigande upplysning.

Men om hr Åts påståenden i denna del äro

godtyckliga och grundade på rent subjektiva

känslostämningar, så vore detta omdöme ännu allt för mildt

beträffande hans . nästa hufvudargument: ”den blifvande

menniskans rätt”. Här hafva vi att göra med

so-fismer. En ung filosof, hr A. Bendixaon har (enligt

uppgift på begäran af hr Åberg) med erkännansvärd

talang i formen utfört detta slags resonnemang. Men

den formela klarheten tjenar blott till att låta

invändningens inre haltlöshet desto bjertare framträda. Det

visar sig nämligen, att under det dessa herrar tala

om ”den blifvande menniskans rätt”, så mena de i

sjelfva verket något helt annat nämligen, hvad man

kunde kalla: det icke varandes rått att blifva till.

Men en sådan rättighet erkänner åtminstone icke mitträttsmedvetande. Och kränkes en sådan rätt genom

preventiva åtgärder, så är det fullkomligt säkert, att

den också kränkes genom absolut åtefhållsamhet.

Utan att för sin egen del uppställa några

för-slagsmeningar rörande menniskolifvets uppkomst eller

framträdande i sinneverlden kalla dessi herrar det för

ett godtycke af mig att ”sätta gränsen” härför vid

be-fruktningen. Jäg svarar härtill, att det icke är jag

utan naturen sjelf, som satt denna gräns. Allt ifrån

det ögonblick, då sperman införlifvat sig med ägget,

och intill dess menniskan som en lefnadstrött åldring

nedstiger i grafven, finnes i hela utvecklingen intet

skede, om hvilket man kan säga: här börjar det

mensk-liga lifvet. Kräfver sålunda den fullvuxna menniskans

lif helgd, så kräfver väl också fostrets lif om än i

ringare grad sådan helgd. Men före befruktningen

finnes icke (åtminstone ej i sinneverlden) den lefvande

individen, endast de nödiga förutsättningarna härför,

mannens sperma och qvinnans ägg1). När flintan slår

mot stålet, uppkommer en lysande gnista, men flintan

innehöll icke något ]jus, icke heller stålet. Och säger

l) Ett fritt viljebeslut å någondera partens sida är

visserligen en vanlig, men, enligt hvad säkra rön gifvit vid

handen, ingalunda någon nödväudig förutsättning. En på

rent mekanisk väg åstadkommen förening af spernian och

ägget inom qvinnans organism kan vara tillräcklig att

framkalla lif. Att antaga någon väsentlig skilnad mellan

ge-nerationsprocessen hos menniskan och hos de lägre stående

vertebraterna, dertill gifves ej någon anledning.man (såsom hr Åberg i sin första uppsats enligt min

uppfattning gjorde*), att dessa förutsättningar just

såsom sådana kräfva helgd och skydd, så. svarar jag

på nytt, att ett sådant skydd helt enkelt är omöjligt,

emedan de till sin natur äro körtelafsöndringar och

såsom sådana dömda att tidtals afstötas ur organismen,

vi må vilja det eller icke. Detta är det enkla

sakförhållandet, som man väl kan med tjenliga jnedel

fördunkla men omöjligen genom något slags

spetsfundigheter upphäfva. Fosterfördrifning är att döda,

preventiva åtgärder att icke gifva lif Mellan dessa båda

är ingen etisk likställighet tänkbar, lika litet som

någon fysisk.

Ett särdeles slående exempel på denna motsats

lemnar det fall, som af hr-Å. sjelf anföres: en

våldtagen qvinnas skyldighet att låta ”naturen ha sin gång”.

Att en qvinna, som i följd af våldtägt blifvit

hafvan-de, ej har rätt att döda sitt foster, torde af de flesta

medgifvas. Men om åter en sålunda förfördelad qvinna

’) Hr Å. beskyller mig för att ha »förvrängt» hans

första yttranden. Jag försäkrar likväl hr Å., att såväl jag

sjelf som mina för saken intresserade vänner gjort

allvarliga bemödanden att rätt tyda hans just ej alltför

lättfattliga framställning. Och jag betviflar högeligen, att hr A.

lyckats öfvertyga många af sina läsare om, att den

tolkning af hans yttranden i den första uppsatsen, som han nu

vill framhäfva såsom den rätta, är i någon grad förenlig

med språkbruk och logik. Månne icke hr A. i sjelfva

verket något litet justerat sina asigter rörande den fysiologiska

processen sedan sist?omedelbart efter våldets föröfvande och innan det blir för

sent, söker att genom det medel, som i detta fall kan

komma i fråga, göra sig qvitt, hvad på ett så grymt

sätt blifvit henne påtvingadt — är det verkligen hr

Åts mening, att hon härigenom har gjort sig till en

mörderska? Med skäl kan man här fråga: hvem eller

hvad har denna qvinna mördat? År det ”afbrytandet

af naturprocessen” som skall karakteriseras som mord?

I sådant fall löper hon uppenbarligen fara att begå

detta brott redan genom $tt göra våldsverkaren

motstånd. En dylik uppfattning är icke längre fördom

utan vidskepelse.

Rörande hr Års öfriga anmärkningar kan jag

fatta mig mera kort. Han upprepar och utför vidare

sin förra försäkran, att ”hejdlös njutning” skall varda

följden i ett äktenskap, der preventiva åtgärder

iakttagas. Utan att närmare fösta mig vid, att

åtminstone det förut omnämda raciborskiska förfaringssättet

ingalunda gifver tillfälle till någon ”hejdlös njutning”

utan tvärtom påkallar den strängaste sjelfbeherskning,

vill jag blott göra hr Å. uppmärksam på, att hvad

han i detta hänseende andrager, ord för ord kan

tillämpas på hvarje äktenskap, som af naturen är

sterilt eller mindre fruktsamt. Äfven der afbryta ju ”få

eller inga hafvande tillstånd” könsdriftens

tillfredsställande. ”Utan uppehåll och utan återvändo få makarne

njuta*. Göra de också detta? Åx det faktiskt, att

inom dylika äktenskap sammanlefiykden i allmänhet ned-sjunker till prostitutionens• nivå, då har hr Å. rått;

i annat fall äro hans påståenden gripna ur luften och

hans beskyllningar obehöriga — för att icke säga

något värre.

Och så komma vi då till det sista af hr Å:s

argument, farhågan för den ökade osedlighet utom

äktenskapet, som en allmännare kännedom om de

preventiva åtgärderna antages skola medföra — nämligen

hvad qvinnorna beträffar (ty att osedligheten bland de

ogifta männen genom detta eller öfver hufvud genom

något medel skulle kunna göras väsentligen större,

än den för närvarande är, må betviflas).

Hvem igenkänner ej i detta skäl samma slags

betänkligheter, som fordom förmått (och delvis än i dag

förmå) så många menniskor att motsätta sig

inrättandet af anstalter för könssjukdomarnes vårdande eller

till och med af barnhus. Osedligheten, menade man,

skulle blifva allmän, när den strafflöst kunde bedrifvas;

de olägenheter, som dylika anstalter söka afhjelpa, vore

syndens rättvisa lön: det tillhörde icke menniskan att

sjelfrådigt borttaga denna. Men lika litet som dylika

invändningar i dessa fall kunnat hålla streck inför en

allvarlig granskning, lika litet är detta enligt min

öf-vertygelse fallet här.

Först och främst hvilar hela resonnemanget på

den mest krassa uppfattning af begreppen sedlighet

och osedlighet. Yet man då icke, eller låtsar man icke

veta, att naturen har flera vägar till sitt förfogandeoch att smygvägarna i detta som andra fall ingalunda

äro de minst Arderfliga? Förhåller det sig verkligen

så, att en qvinna, som blott af fruktan för de yttre

följderna af sitt handlingssätt afhålles från att

öfver-lemna sig åt en man, derigenom utan vidare är vare

sig kroppsligen eller andligen bevarad åt dygden? Om

qvinnan" i dessa stycken företer minsta likhet med

mannen, är detta troligen ej gfta händelsen. Hvartill

tye-nar det väl då att ställa sig på vakt utanför dörren,

när fönstret ändå icke kan tillstängas?

Men äfven ur andra skäl, är deras åsigt att

förkasta, hvilka i den skymf och de bekymmer, sorti

drabba en ogift moder, vilja se ett lämpligt straff för

hennes okyskhet? För det första står straffet icke i

något rimligt förhållande till brottets storlek. Eller hvad

slags rättvisa ligger väl deri, att de sedliga

förvillelser, som, hvad mannen vidkommer (förutsatt, att han

ej alltför öppet trampat den yttre anständigheten

under fötterna) bestraffas med ett småleende eller en

axelryckning, skola för qvinnan medföra vanära, förnedring

eller tukthus? Men vidare: hvilken drabbas väl

strängast och eftertryckligast af detta straff? En tredje

person, en oskyldig, hjelplös varelse, hvilken utan sitt

eget hörande inkastas i en verld, hvars bitterhet han

i ojemförligt högre grad än andra får erfara. För

visso, om genom de preventiva åtgärdernas allmänna

utbredning ingenting annat vunnes, än att vi för

framtiden blefve befriade från den talrika och alitjemtväxande parias-klass, som benämnes oäkta barn —

hvilkas tillvaro är en börda för dem sjelfva och en

ständig fara för samhället, hvars sämsta lager

företrädesvis just af dem rekryteras — sä hade redan

der-igenom mycket uträttats för den allmänna sedligheten.

En framstående teolog, med hvilken jag i detta ämne

samtalade, och som i öfrigt ej delade mina åsigter,

medgaf likväl, att ett könsumgänge utom äktenskapet

förlorar‘mycket af sin osedliga karakter, om de båda

kontrahenterna genom iakttagande af preventiva åt-

«

gärder åtminstone söka undvika att öfver en oskyldig

draga största delen af ett straff som rättvisligen endast

bör träffe, dem sjelfva. Och i sanning den, som (i likhet

med min högt aktade motståndare, hr C. Gt. H.) i detta

medel blott förmår se ett ”konstladt undvikande af

den sinliga njutningens följder”, måste åtminstone i nu

berörda fall ej tillräckligt hafva besinnat, hvilka dessa

följder äro och hvem de drabba.

Men slutligen är det ju i detta hr Å:s sista

argument ej längre fråga om de mer omnämda

åtgärdernas sedliga beskaffenhet, utan endast om den

förmenta faran af att låta dem bli allmänt bekanta. Då

Jikväl hr Å. sjelf i slutet af sin uppsats (i ordalag,

som jag af allt hjerta underskrifver) påpekar vådan af

att, såsom nu beklagligén oftast sker, inför barn och

ungdom omgifva hela detta område med ”slöjan af en

mystisk nimbus”, kan väl han icke ifra för

hemlighetsmakeri i detta afseende. Ännu mindre lär det välvara hans mening, att den, som anser de preventiva

åtgärderna för sedliga, om de användas för ett godt

ändamål och inom lagliga förbindelser, borde förtiga

detta eller helst måla dem något litet i svart — för

att icke ”öka frestelsen för mången fattig ungmö, för

mången jungfru”. Jag känner hr Å. för väl för att

tro, att han på allvar skulle vilja förorda ett svek,

vore det än ett ”fromt”.

För öfrigt skulle sådant alls intet hjelpä. Gifves

det verkligen tillförlitliga preventiva medel, så skola

de med all säkerhet* komma till användning äfven hos

oss; och för att förhindra, att medlet ställer sig i lätt-

*

sinnets tjenst, gifves det sannerligen blott en utväg:

att i tillräcklig utsträckning använda det inom

äktenskapet.

Och här må det tillåtas mig att ännu något litet

påpeka det positiva goda, som enligt min fasta

öfver-tygelse skall utspringa ur reformen, när den hunnit

blifva genomförd. Hr Å. gör orätt i att säga, att

jag sökt ”uppförgylla” det samhällsideal som jag

förordar. Det talar i sanning tillräckligt för sig sjelft,

och dess icke minst vigtiga sida är denna: synden

skall blifva utan ursäkt. När äktenskapet står öppet

för hvar och en, då, men först då, skall samhället

vara i sin fulla rätt att med stränghet ifra mot

lösaktigheten så bland män som qvinnor. Man säge icke,

att det eger en sådan rätt redan nu. Sedeläran och

religionen må ega rätt att ställa sina dygdeideal såhögt, att de af menniskorna endast kanna

eftersträf-vas, aldrig fullständigt uppnås — samhället får ej

glömma, att det icke består af englar och helgon; de

fordringar det ställer på individen måste vara sådana,

att de äfven af mindre begåfvade kunna uppfyllas.

I motsatt fall uppkomma dylika lögnaktiga och

skadliga samhällstillstånd som det närvarande, då

osedligheten, i lag förbjuden, vid sidan af lagen tolereras

såsom hemlig eller öppen prostitution.

Men strängheten skall säkerligen i de flesta fall

visa sig öfverflödig. Må hvar och en, som ännu kan

erinra sig sin egen ungdom, svara: gifves det väl för

den oförderfvade ynglingen eller jungfrun någon

kraftigare eggelse till kyskhet än önskningen, att åt den

man älskar, och som man snart kan hoppas få ega,

bevara sin kropp ren, sin själ obefläckad*?

Det är sant — ett tillstånd, sådant som det nu

skildrade, kan ej med ett slag förverkligas; vi få för

närvarande åtnöja oss med ett mindre af ondt. Men det

gifves grader äfven i lösaktigheten, och en bland det

nuvarande tillståndets tärsta sidor är just, att den en

gång. fallna med nästan omotståndlig makt drifves ut

till förderfvets yttersta rand. Man vet måhända icke,

men det är dock faktiskt, att många bland de arma

prostituerade endast derför afhålla sig från att lefva

med en enda älskare, att de i sådant fall vida mer

än eljest utsätta sig för att blifva mödrar. Man kan

af detta exempel sluta, hurusom sjelfva lasten, närden ej längre är förenad med en så bottenlös

okunnighet (äfven på detta område) som nu, skall sjelfmant

antaga mildare former; upprättelsen skall då också

varda lättare, när fallet ej varit så djupt.

Det är dessa och dylika tankar, som hos mig

hålla modet uppe under mina motståndares angrepp,

och som uppfylla mig med en viss förtröstan, att de

”preventiva åtgärderna” lika mycket som de nu

förkättras, en gång i framtiden skola erkännas såsom en

af civilisationens största välsignelser.

Må hända skall jag upplefva att fö höra äfven hr

Å. göra ett dylikt erkännande. Jag inser nog, att den

verldsåskådning, som af honom omfattas, ganska

mycket skiljer sig från den, till hvilken jag sjelf

bekänner mig; men jag kan ej tro, att denna omständighet

behöfver vålla* en så oförsonlig motsats méllan våra

åsigter angående denna punkt, som han på ett ställe i

sin skrift (sid. 30) tyckes antaga. Frågan är enligt

min öfvertygelse af allt för stor praktisk betydelse,

för att i längden kunna göras beroende af olika

åsigter eller antaganden på det metafysiska området.

Slutligen kan jag ej, ehuru detta blott i mindre

grad hör till ämnet, underlåta att uttrycka min

ledsnad öfver att finna, det hr Å. åtminstone i denna sin

uppsats velat göra sig till vapendragare åt

obskuran-tismen. I vår egen, för det vaknaste religiösa intresse,

för den mest okufliga forskningslust utmärkta tid

förmår han blott se ”en djupt söndersliten tidsålder, somsaknar fäste”; den andliga nöd, som oundvikligen

måste yppa sig under hvarje skede af stora rörelser

på det religiösa området, får enligt honom icke fattas

i sitt historiska sammanhang, tvärtom: ”den är

sjelf-förvållad, sjelfförvållad hos tidehvarfvets menniskor,

sjelfförvållad äfven hos den enskilde, så vidt han är

ett bårn af sin tid.” (Ett högst olyckligt och

sjelf-motsägande uttryck!) Och som botemedel mot allt detta

vill han ”förgt och sist” tillropa sin samtids menniskor

ett: ”bättrer eder — och tror!” — Men om en filosof

anser sig behöfva taga sina läsares tro i anspråk för

sina läror — hvad blir då öfver för teologerna? Vore

det ej under sådana förhållanden bäst att genast

anlägga prestkappan? Den sanne tänkaren fruktar icke

tviflet, som är all forsknings utgångspunkt. Hans

valspråk är icke: ”bättrer eder, och tror!” utan:

”prÖfver allt, och behåller hvad godt årF

V.

Professor M. Johansson har i tredje häftet af

Teologisk Tidskrift för innev. år egnat min skrift en

några sidor lång granskning. Han säger sig med denna

sin recension hafva haft ett tvåfaldigt syfte. Dels

anser han det vara ”af vigt, att vår kyrkas prester få

ögonen öppna för det sakförhållande, att man bland

v&rt folk böljar sprida åsigter, som hittills varit bland

oss temligen obekanta, men hvilka, om de blifva bekantaoch i lifvet tillämpade, ©tvifvelaktigt skola medföra

häpnadsväckande följder”. Han synes sålunda närmast

vilja uppmana vår kyrkas prester att, i hvad på dem

ankommer, söka motverka, att de åsigter, som af mig

uttalats, blifva bland allmänheten bekanta; och med

kännedom om den goda disciplin, som ännu råder inom

vår kyrka, kan man naturligtvis ej betvifla, att denna

uppmaning på många håll skall efterkommas, om den

också ej, till följd af den numera äfven bland

allmogen nog utbredda kunnigheten i att läsa tryckt, kan

antagas skola hafva alldeles samma verkan, som om

den framstälts för ett eller annat århundrade sedan.

Den nästa anledningen, hvarför hr J. tagit till orda

mot mig, är hans farhåga, ”att ganska många, hvilka

ogilla det, som i (min) bok mest är egnadt att väcka

anstöt, härvid mera ledas af en omedelbar sedlig

instinkt än af en verklig insigt i orsakerna, hvarför det,

som för den omedelbara känslan visar sig anstötligt,

också i sjelfva verket är orätt och osedligt.” Hr J.

har nu för afsigt att ”i någon ringa mån” lemnasina

läsares ”omedelbara sedliga känsla” ”det stöd, som

in-sigten kan gifva”. Huruvida detta lyckats honom,

tilltror jag mig ej att afgöra, men om så skett torde

”stödet” snarare hafva legat i författarens erkända

auktoritet än i de skäl han framlagt, ty dessa förefalla

mig — att jag må uttrycka mig kort — något svaga.

Preventiva åtgärder mot befruktning förkastas nu

”först derföre, att de otvifvelaktigt, om de en gångkomme i bruk, skulle taga en långt större

utsträckning, än man från början åsyftat”. ”Låt dem en gång

blifva kända och allmänt begagnade”, och man kan

”taga för gifvet, att man äfven utom äktenskapet icke

skall dröja länge att tillgodogöra sig uppfinningen”.

Jag har redan bemött detta s. k. skäl, och vill här

endast uttrycka min förvåning öfver, att den, som

förklarat sig vilja betrakta ämnet ur uteslutande ”etisk

synpunkt”, i främsta rummet sätter ett argument, som

tydligen hvarken har etisk eller religiös karakter, utan

helt och hållet grundar sig på praktiska hänsyn, och

dertill sådana af ett rent yttre slag.

Men vidare. Bruket af dylika åtgärder är, säger

hr J., äfven oafsedt de möjliga missbruken, i och för

sig osedligt. ”Den äktenskapliga sammanlefnaden, har

till hufvudsyfte slägtets fortplantning och endast

der-igenom (kursiv, af mig) får naturdriftens

tillfredsställande prägeln af en etisk akt”. Och efter detta

uttalande, som i tydlighet icke lemnar något öfrigt att

önska, anser hr J. sig likväl af logikens fordringar

oförhindrad att försvara deras åsigt, som säga ”att4

äktenskapligt umgänge kan vara berättigadt, ehuru

man vet, att frukt deraf ej kan följa”, enär detta

påstående ”utan tvifvel kan deduceras ur 1 Kor. 7,5”.

Detta är dock att stanna vid en ren sjelfmotsägelse.

Om syftet att fortplanta slägtet är det etyia, som kan

gifva det äktenskapliga umgänget en sedlig karakter,

så kan tydligen ingen apostolisk auktoritet i verlden

Wicktell. 5förläna en sådan karakter åt denna handling, när den

företages i fullt medvetande om, att detta syfte ej kan

uppnås. Det hjelper alldeles icke att ”påpeka den stora

skilnaden mellan ett: ehuru mm vet, att frukt deraf

ej skall följa, och ett: äfven då man sjelf vidtager

sådana åtgärder, att frukt ej må kunna uppkomma”;

ty denna ”stora skilnad” är, såsom jag redån förut

utförligt uppvisat, härvidlag af platt ingen etisk

betydelse. Den som begår en handling, om hvilken han

vet, att den ej kan leda till det mål, som ensamt skulle

gifva handlingen en sedlig karakter, kan omöjligen,

om ¿ian ej är en skrymtare, försvara sig derrned, att

han velat uppnå detta mål. Anser man åter

steriliteten i det ena fallet, icke såsom en naturens vink .att

könsumgänge ej bör ifrågakomma, utan såsom en rGuds

naturordning”, hvaraf menniskan må begagna sig, så

borde väl äfven de medel, genom hvilka sterilitet i

händelse af behof kan framkallas, få anses såsom

anordnade till menniskornas bästa. Vid den förut

om-nämda periodiska återhållsamheten är det ju för öfrigt

•icke fråga om något upphäfvande af naturordningen,

endast om ett aktgifvande på den, ett följande, om man

så vill, af naturens egen anvisning.

Något mer uppmärksamhet förtjenar väl hr J:s

tredje anmärkning, att nämligen de preventiva

åtgär-■

derna vore ”i sak detsamma som den synd, hvilken

omtalas i 1 Mos. 38,9.” Genomläser man likväl

uppmärksamt detta välbekanta ställe, finner man genast,att den der omtalade händelsen är förknippad med

om-ständigheter, hvilka göra hvarje direkt tillämpning pä

här ifrågavarande fall omöjlig. Onan, Judae son, sökte

på ett svekfullt sätt undandraga sig den pligt, som i

följd af hans fars befallning ålåg honom; han gjorde

detta af högmodiga bevekelsegrunder, emedan han

föraktade ”att uppväcka sinom broder säd”. Att hans

gerning skulle hafva varit straffbar, äfven om den

företagits i god afsigt, det står icke, ännu mindre %står

det så uttryckligen; och jag har då svårt att föreställa

mig, huru detta bibelställe äfven för den i eminent

mening bibeltroende skulle kunna ’?fälla,> de preventiva

åtgärdernas ”dom”. För att en rättvis dom skall

kunna fällas efter något visst lagrum, fordras dock,

att detta lagrum otvetydigt skall handla om den

ifrågavarande gerningen. — För öfrigt medgifver sannolikt

hr J., att man endast med den yttersta försigtighet

får i berättelserna från gamla testamentets sagotid

inlägga en sedelärande tendens, då de utan tvifvel i all-"

mänhet endast hafva ett allegoriskt eller förebildande

syfte. Finge man taga som regel, att allt det, som i

bibeln förbjudes, också i vår tid är att anse som synd,

så torde konseqvensen fordra, att allt det, som der

tillåtes, också är tillåtet i våra dagar, och i sädant

fall gifves det näppeligen någon ogerning eller

nedrighet, som ej skulle kunna försvaras med patriarkernas

exempel. Det enda rätta lär väl till sist vara, att

bibeln liksom andra skrifter måste förstås med förstånd,så att det, som der befinnes tillstadt eller förbjudet, har

bindande kraft för oss, endast så vida det vinner

bekräftelse af vårt eget sedliga medvetande.

Men vida betänkligare äro de ställen i hr J:s

uppsats, der han rent af förklarar såsom sin äsigt, det

hvarje frivillig inskränkning af familjernas storlek,

äfven der den sker på den rena återhållsamhetens väg,

i grunden är emot kristendomen. ”Äfven om det

för-hölle sig så,” säger han, ”att en folknumerär med flera

än 3 barn såsom medium på hvarje familj vore ett

stort socialt ondt och en källa till hvarjehanda slag af

osedlighet, så följer deraf för ingen del, att hvarje

äkta par, som öfverskrider gränsen för denna såsom

sund ansedda folkökning, dermed handlar osedligt” 1).

Ty ”fall kunna finnas, då denna begränsning kan blifva

icke blott farlig utan äfven uppenbart osedlig. Antag,

att ett äkta par vore af hr W:s öfvertygelse och der-

1) Något sådant bar jag i sjelfva verket aldrig sagt

ty vore ett antal af 3 barn det rätta mediet, så kunde det

naturligtvis ej på samma gång vara ett maximum, då ju

alltid några äktenskap kunna väntas blifva mer eller

mindre sterila. Men det önskvärda medeltalet ligger enligt min

åsigt långt närmare 2 än 3, ocb föräldrar, som ega tre barn,

hafva således i sjelfva verket redan öfverskridit medeltalet;

hvarför ingen utan de mest bevekande skäl (att sådana

kunna finnas, vill jag icke helt och hållet förneka, om jag

än ej fullt förmår inse, hvari de skulle bestå) borde gå

ännu längre. Allra minst kan detta tillåtas den, som, sjelf

Öfvertygad om nödvändigheten af familjernas inskränkande,

vill ej blott med lära utan äfven med sitt exempel verka

för åsigtens allmänna utbredande.före ansåg det såsom den oafvisligaste af alla pligter

att icke öfverskrida antalet af 2 eller 3 barn____skulle

icke den återhållsamhet, hvarom här är fråga, kunna

innebära en stor sedlig fara? Detta var åtminstone

apostelen Pauli mening, såsom vi se af 1 Kor. 7,2—5

o. s. v.” Som jag nu i mitt föredrag citerat just

detta bibelställe i alldeles samma syfte som hr J., kan

jag naturligtvis icke invända någonting häremot; men

under det denna det nya testamentets uppfattning af

den äktenskapliga sammanlefnadens betydelse enligt

min mening måste leda oss att antaga, det de

preventiva. åtgärderna icke kunna innehålla något mot

kristendomen fiendtligt; så drager hr J. ur ofvanstående

Pauli yttrande den äfven i en teologs mun något

oväntade slutsatsen, att den enskildes intresse står öfver

det allmännas, och att ett uppförande, som, derest det

iakttoge8 af ett flertal, skulle medföra de största

vådor för samhället, likväl kan vara berättigadt hos den

enskilde på den enda grund — att han icke vill föra

sig sjelf i frestelse. Menar hr J., att det endast är i

ett fåtal fall, som återhållsamheten inom äktenskapet

medför olägenheter och faror? Eljest måste han ju

antaga, att om en sedlig vandel af de flesta medborgare

iakttoges, detta skulle kunna medföra statens förderf.

Något tredje gifves icke.

Detta är, som man finner, icke alldeles samma

uppfattning, som den, hvilken fått sitt uttryck i det

ofvan anförda citatet ur hr C. (J. H:s skrift. Der ta-las .om föräldrarnas ansvar för de barn, de bringa till

verlden; man kunde väi utan att äfvika från förf:s

tankegång tillägga: ansvar äfven för den generations öde,

af hvilken deras barn skola utgöra en del. För hr J.

existerar icke, åtminstone i denna mening, något dylikt

ansvar; hafva makarne blott ”hållit sig på den af Gud

anvisade vägen för naturdriftens tillfredsställande”, så

hafva de gjort allt, hvad på dem ankommer. För det

öfriga sörjer Gud...

Till detta den rena sorglöshetens sanktionerande

sluter sig såsom nödvändigt supplement en föga

uppbygglig föreställning om straff, som skola

drabba-makarne, om de i detta fall följa förnuftets ledning. Icke

nog med, att den äktenskapliga återhållsamheten ej

åligger dem som en pligt (om ej ”af sanitära och

asketiska skäl”); den kan äfven ^blifva ett

klander-värdt försök” af dem ”att sätta sig i den gudomliga

försynens ställe”. ”Barn äro en Guds gåfva och den, som

sjelf vill ovilkorligen bestämma, hur stor denna gåfva

skall vara, kan lätt nog fä komma att ångra sin

ger-ning. Den Gud, som gifvit gåfvan, kan t. ex. taga

henne tillbaka och måhända icke gifva någon annan i

hennes ställe”. Det är möjligt, att hr J. med nu

citerade ord endast velat uttrycka den triviala och för

öfrigt långt ifrån allmängiltiga satsen, att föräldrar,

som endast ega några fä barn, löpa större risk att

blifva barnlösa än de, som hafva flera; i sådant fall

vill jag endast erinr% om, att det just är detta even-tuela försakande af föräldraglädjens rena njutningar,

som jag haft; i ögonsigte, då jag i min skrift yttrade,

att malthusianismen vore en lära om uppoffring och

försakelse. Men att benämna en dylik ädel

sjelfför-nekelse, en dylik kärleksrik, besinningsfull, af den

solklaraste nödvändighet förestafvad omtanka för en

för-mätenhet, som påkallar straff af. Gud, detta synes mig

vara att göra verldarnes styresman till en blodtörstig

och nyckfull despot snarare än till inbegreppet af den

högsta rättvisa och godhet.

Hela åsigten står för öfrigt i den ögonskenligaste

strid med erfarenheten. Enligt de utmärktaste läkares

och statisticis omdöme är en stor barnadödlighet att

fatta, icke såsom en försynens straffdom öfver att

föräldrar sjelfrådigt begränsa sina familjer, utan såsom

en naturens straffdom der för, att de ej begränsa dem

tillräckligt. Och om det i allmänhet är föräldrarnas

bristande tillit till försynen, som förorsakar barnens

död, hvad hafva då de fattiga i detta afseende

förbrutit, eftersom dödligheten bland deras barn stundom är

ända till sju gånger större än bland de rikas?I). —

Den lärobok, som ända till för några år sedan

begagnades vid den första religionsundervisningen inom vårt

land, besvarar med nej frågan, huruvida ”Guds försyn

befriar menniskan från omtanka”. År det väl möjligt,

att den vigtiga åtskilnad, som sålunda der göres mel-

*) Kolb, Handbuch d. vergl. Statistik sid. 494.lan en from förtröstan på försynen och ett lättsinnigt

förlitande på slumpen, skulle gälla i alla lifvets öfriga

förhållanden, men deremot icke vid den genom sina

följder ödesdigraste handling någon menniska kan

företaga: framalstrandet af en ny individ?

Hr J. är icke blott teologisk vetenskapsman utan

äfven praktisk själasörjare; han torde derför icke vara

ovan att afdöma och meddela råd i samvetssaker. Med

anledning häraf skulle jag gerna önska att höra hans

mening i följande fall, som kommit till min kännedom,

och hvartill utan tvifvel motstycken i hundra-tusen-tal

kunna framvisas. Kort tid efter sedan jag hållit mitt

föredrag å Gillesalen, fick jag besök af en ung, intelligent

handtverksgesäll, hvilken varit bland mina åhörare, och

som om sina lefnadsomständigheter berättade följande.

Gift sedan några år tillbaka hade han med sin hustru

två barn och väntade att snart få ett tredje. Han

arbetade hos en af de förnämste mästarne inom sitt yrke,

hvilken omständighet tillförsäkrade honom stadigt

arbete året om. Ftfrtjensten öfversteg likväl icke 9 kr.

i veckan. Hustrun kunde utom skötseln af hushållet

genom tvätt och dylikt något litet bidraga till

familjens underhåll. Hennes inkomst häraf torde hafva

uppgått till ett par, tre kr. i veckan. Ingendera hade

den ringaste utsigt att i framtiden förtjena mera;

tvärtom måste de vänta att med tilltagande ålder se sin

arbetskraft och dermed äfven arbetsförtjenst aftaga.

Hvad jag nu önskade fråga är, hvilket handlingssätthr J. för sin del skulle vilja tillråda detta äkta par

att för framtiden iakttaga. Böra de med en

.veckoinkomst af 11 eller 12 kr. fortsätta att öka antalet af

sina barn till ett halffc eller ett helt dussin i

förhoppning om, att ett gudomligt under skall rädda deras

afkomma från det öde, som den ringaste grad af

förutseende måste komma dem att anse såsom det

sannolikaste? Böra de, båda"ännu unga, för framtiden

iakttaga en sträng återhållsamhet och derigenom utsätta

sig för de faror och olägenheter, som af hr J. sjelf

med rätta påpekats? Eller slutligen, skulle möjligen

hr J. vara böjd att särskildt för detta fall, (som dock

är allt annat än ett undantagsfall) meddela dispens

från den förkastelsedom, han fält öfver de preventiva

åtgärderna?

TI.

Mina öfriga herrar granskare nödgas jag i

största korthet bemöta.

Hvad hr Davidsson och jag egentligen hafva att

tvista om, vill ej stå mig rätt klart. Sedan nämligen

hr 1). omsider funnit för godt att afkasta det

vetenskapliga inkognito — att jag så må uttrycka mig —,

hvari han i sin första uppsats &f obekant anledning

insvepte sig och ändtligen värdigats uttala en egen

mening, så befinnes hans ståndpunkt i allt väsentligt

vara — malthusianismens. Han omnämner med be-röm och anbefaller till genomläsning en skrift

(Arbetarefrågan af G. Schönberg, öfversatt med tillägg af

en mängd sakrika noter af C. 0. Montan), hvars

författare så väl som öfversättare båda visa sig fullt

genomträngda af Malthus9 grundsatser. Sjelf framhåller

han som en den vigtigaste fördel af de

yrkesförenin-gar efter engelskt mönster, för hvilkas organisation han

(efter Brentano) redogör, och hvilkas införande äfven i

vårt land han anser önskvärdt — att de ”hafva till

följd, att arbetarne låta förståndet få inflytande på

deras äktenskapliga förhållanden” (kurs. af honom sjelf).

Om ”Careys bestridande af, att den menskliga

fortplantningsförmågan är densamma i alla tider och

under alla förhållanden”; om den något mystiska ”öfriga

litteraturen” i befolkningsfrågan, genom hvars studium

man skulle komma till öfvertygelse om, att frågan för

sin lösning ”förutsätter insigt i fysiologi”; om hela

denna lärda apparat, hvarigenom hr D. i sin första

uppsats försökte göra en enkel sak invecklad eller

möjligen invagga några af sina läsare i den angenäma

villfarelsen, att Malthus egentligen vore vederlagd —

derom är i den senare uppsatsen icke vidare tal.

Men hvarom är der i sjelfva verket tal? Hvad

kan det väl vara för vigtiga spörjsmål, som ännu

stå oss emellan, efter hr D. funnit nödigt att ännu

fortsätta polemiken mot mig? Månne frågan om de

preventiva åtgärdernas sedlighet? Icke heller denna!

Ty medan det i den första uppsatsen egentligen skall *

ha varit utrymmets knapphet, som afhöll hr D. från

att* i denna fråga söka ”inverka på min och mina

meningsfränders öfvertygelse”, så har han i den senare

så till vida modifierat sin ståndpunkt, att han väl

anser sig ”kunna utgå från det resultat, hvartill hr Åberg

kommit”, nämligen att de meromnämda åtgärderna vore

att betrakta som osedliga, men likväl försigtigtvis

antager som en möjlighet, att de skulle ”kunna ur

sedlig synpunkt försvaras”.

För egen del synes hr D. således till frågans

etiska sida väsentligen intaga en afvaktande ställning.

Ja att döma af ett och annat ställe i hans skrift

tyckes han till och med vara böjd att utan vidare ingå

på medlets användande, derest blott min förutsättning,

att i ett gammalt land som vårt ingen qvinna

rätteligen bör föda mer än 2 eller 3 barn vore riktig.

"Härmed”, säger han nämligen, ”skulle allt tal om

återhållsamhet kunna synas nedtystadt. Ty, kan man

resonnera, det är en orimlighet att fordra af en större

del af befolkningen, att den skall upphöra med

könsumgänget efter två års äktenskap”. Och den enda

invändning hr D. för egen del gör mot detta

”reson-nemang” är hans (ytterst svagt motiverade) försäkran,

ratt makar kunna fä hafva könsumgänge en mycket

längre tid än” jag ”synes antaga, utan att preventiva

medel behöfva anlitas”. Att dessa medel i alla

händelser kunna vara högeligen af behofvet påkallade i

många enskilda fall, är en biomständighet af allt förringa vigt, för att far D. skulle sysselsätta sig med

den. Hvad som passar för majoriteten passar

naturligtvis äfven för minoriteten....

Under dylika omständigheter vill det förefalla

mig, som om hr D. sjelf borde ha kommit till insigt

om, att hans första uppträdande mot mig i sjelfva

verket af alls ingenting berättigades. Existerar pä det

fält (nationalekonomien), på hvilket ensamt hr D.

såsom sakkunnig egde rätt att uttala afgörande domar,

ingen väsentlig meningsskiljaktighet mellan*oss; hafva

vi vidare hunnit så långt, att sjelfva den ömtåligaste

punkten af frågan blifvit från etikens område

öfver-flyttad till aritmetikens *), hvad återstår väl då af hr

D:s hela första uppsats, frånsedt de faktiska

oriktigheterna deri? Icke mycket, så vidt jag kan se. Men

borde icke detta också hafva erkänts?

På de nya betänkligheter mot användandet af

preventiva åtgärder, som hr D. nu framställer, är ej lönt

att spilla många ord. Med god vilja och dito fantasi

kan man naturligtvis efter behag tillskrifva en

föreslagen åtgärd just sådana verkningar (här:

fosterför-drifning, onaturlig otukt, äktenskapsbrott m. m. samt

hygieniska oordningar), som den ögonskenligen är

af-sedd att motverka. Men stå dessa verkningar ej i

något närmare sammanhang med sin föregifna orsak, än

1) Ty allt beror ju enligt hr D. på, huru många år

makar i allmänhet »kunna få hafva könsumgänge», utan

att folkökningen blir allt för stor.hr D. lyckats uppvisa; och har han vidare för sina

farhågors realitet icke någon säkrare auktoritet än ett

knapphändigt referat af Bergerefs famösa ”Fraudes

dans raccomplissement des fonctions génératrices" *) —

så ligger den tanken blott alltför nära till hands, att

hr D. nu mera fortsätter striden för dess egen skull,

obekymrad om, huruvida han kämpar för en god sak

eller ej.

Huru föga sanningens utredande varit hr D:s

ögonmftrke vid hans angrepp på mig, framgår för

öf-rigt af mer än ett ställe i hans uppsats. Sålunda

*) Hade hr D. (som ju, när det gäller andra, är en stor

vän af källstudier) verkligen läst den anförda skriften af

Bergeret, i stället för att bedöma den efter det ytterst

kortfattade och dertill något färglagda referatet i »Ugeskrift

for Lteger», så skulle han säkerligen ej på den fotat några

så omfattande omdömen som det, att »i Frankrike, de

preventiva åtgärdernas förlofvade land, äfven de vidrigaste slag

af onaturlig otukt förekomma i stor skala». I B:s bok

omnämnas några få sådana fall, men i dem alla synas

personerna i fråga hafva varit dylika fysiskt och psykiskt

förvildade naturer (»un hom me å figure abjecte, bestiale»., »un

vrai satyre» &c.), hvartill troligen alla länder kunna uppvisa

några motstycken, och om dylika sorgliga förvillelser öfver

hufvud taget stå i något samband med de preventiva

åtgärderna, så torde de snarast grunda sig på okunnighet om

dessa. Huru föga B:s skrift i öfrigt bevisar, hvad den

gif-ver sig ut för att bevisa, skall enligt min mening hvarje

uppmärksam läsare snart finna. Af långt större vigt för

bedömandet af frågans hygieniska sida synes då den

diskussion vara, som angående detta ämne hölls vid

läkarekongressen i Amsterdam, för hvars hithörande

förhandlingar längre fram närmare skall redogöras.omnämner han (sid. 60, not.), att Schäftle, Tysklands

store nationalekonom, i sitt arbete rKapitalismus*

uttalat sig mot de preventiva åtgärderna. Här hade

väl bort omtalas, att samma Schäffle i ett senare

arbete (Bau und Leben des Socialen Körpers) intager

en väsentligen förändrad och vida mer tillmötesgående

hållning gent emot den äktenskapliga preventionen,

der-till sannolikt föranledd af det bekanta arbetet af en

engelsk läkare: Samhällslärans grunddrag (Elements of

social science). Att hr D. skulle ha varit okunnig

härom, kan jag så mycket mindre förutsätta, som jag

sjelf vid den tid då han författade sitt arbete hade

nöjet fästa hans uppmärksamhet på detta

beaktans-värda förhållande, som jag funnit omnämdt i en

nyligen utkommen tysk bok *).

Citaten ur min egen skrift meddelar hr D. mer

än en gång i en förvrängd, eller alldeles vanstäld

form — af hvad orsak, vet han sannolikt bäst sjelf.

På ett ställe (sid. 78, not.) grundar sig t. o. m. hr

D:s hela bevisning på det enda ordet ”värre’5, som icke

finnes på det citerade stället, utan som hr D. dit

insmugglat, hvarom läsaren, ifall det roar honom, sjelf

kan öfvertyga sig.

Allt detta skulle likväl kunna bero på glömska

eller förhastande. Men den bottensats af dåligt lynne,

som denna gång synes hafva besvärat hr D:s bläckhorn,

!) Kaut sky, Der Einfluss der Volksvermehrung s. I75ff.bar också förledt honom till ett par små plumpar, som

svårligen kunna så enkelt förklaras.

Under det således hr D. i sin förra uppsats

eg-nade hela den första afdelningen af min skrift ett

synnerligen varmt erkännande (der talades t. o. m. om

”känslor af oblandad tacksamhet”) så heter det i den

senare, att Jag ”för att förskaffa läsaren en lifligare

uppfattning af hvad” jag ”menar med fattigdom,

lem-nat några drastiska skildringar af fattigdom i" min

”bemärkelse.” Och än mer: samme hr D., som några

dagar efter mitt uppträdande uttryckligen förklarade

sig "väl veta, att endast (kurs. af honom sjelf) goda

bevekelsegrunder förestafvat” mitt ”handlingssätt*; han

gör nu (sid. 55) några månader efteråt beträffande

dessa mina afsigters renhet en insinuation, hvars rätta

mening jag visserligen ej fullt förmår fatta, men som

dock tydligen är ämnad såsom något i den infama

stilen.

Hur man än må bedöma ett dylikt tillväga gående,

konseqvent är det åtminstone icke; det är ej ens

riktigt vackert.

Den af psevdonymen "Pelle Jönsson författade

uppsatsen har icke, efter hvad jag tror, tilldragit sig

någon allmännare uppmärksamhet; ej heller anser jag

lftmpligt, att här inlåta mig på att bemöta den.Boken innehåller ett och annat tankekorn af värde,

men det mesta utgör dock en sådan samling af löst

prat, barnsligheter eller rent nonsens, att det nästån

vore obarmhertigt att underkasta den någon genomförd

granskning. Såsom kännetecknande för författarens

ställning till befolkningsfrågan må endast nämnas, det

han anser hvarje fruktan för öfverbefolkning

undanröjd dermed — att Frankrike och Schweitz med en

mångå gånger tätare befolkning än Sverige icke

synnerligen lida af öfverbefolkning *). Att vårt land,

särdeles dess nordliga delar (ty Malmöhus län är i

sjelfva verket lika tätt bebygdt som Frankrike) icke

erbjuda alldeles samma klimatiska fördelar, som de

frodiga alpsluttningarna eller Frankrikes bördiga slätter,

är en omständighet, som tyckes hafva undfallit författa-

l) 1 sammanhang härmed försäkrar författaren utan

att på ringaste sätt stöda denna sin uppgift, att vårt land

under »sunda ekonomiska lagar godt skulle kunna föda en

minst 3 (hvarför just 3?) ggr så stor befolkning» som den

närvarande. Om författaren i stället för att skrifva sin

bok hade framlagt de beräkningar, medelst hvilka han

kommit till detta facit äfvensom ett utkast till de ekonomiska

lagar, som han önskar se tillämpade, så skulle han

möjligen ha uträttat någonting. Men nu! — Och sedan, hans

prat om faran af de tidiga äktenskapen, hvarigenom vårt

land skulle varda med en för ögat tröttande enformighet

öfversålladt af »små barnkamrar»! Finner han må hända

den syn, som de öppna platserna i våra större städer nu

vid skymningens inbrott förete, mera glädjande? År månne

prostitutionen den »lifvets skola», i hvilken de blifvande

familjefäderna lämpligen böra uppfostras?ren, åtminstone delger han den ej åt sina läsare.

Men härom bör man kanhända icke säga så mycket,

då ju en annan af mina granskare, som i

jordbruksfrågor åtnjuter stort anseende, i sin skrift så der halft

om halft låter framskymta ett framtidsperspektiv,

enligt hvilket all åkerjord i Upsala län skulle odlas likt

en trädgård och lemna en inkomst af 6 å 700 kr.

per tunnland!

Med dylika drömmar äro samhällets refvor icke

botade; ej heller synes den närvarande tidpunkten vara

synnerligen lämplig att hänge sig åt sådana, då vi

efter en sällsynt lång följd af gynsamma skördar fått

bevittna en utvandring, sådan som detta år haft ätt

uppvisa. .

Hr C. M. Cornelius’ skrift skulle jag helst

önskat att få under tystnad förbigå. Författaren är en

äldre man (något, hvarom jag, då jag skref ”ett svar”

på hans första uppsats i tidn. Upsala, ej egde

kännedom), och han synes vara ledd af en uppriktig

öfver-tygelse. Å andra sidan gör honom denna hans

öfver-tygelse fullkomligt blind ej blott för hvarje tanke på,

att äfven en motståndares åsigt skulle kunna innehålla

något berättigadt, utan äfven för erfarenhetens

solklaraste vittnesbörd. Då emellertid hans bok af en

större tidning erhållit det något öfverraskande vitsordet

Wicktell. 6att vara en ”på alla punkter slående vederläggning”

af mina teorier, så bör jag måhända ej lemna den .helt

och hållet obesvarad.

Författaren framhåller med mycken värma, ”att

en uppfostrarn, som utvecklar sann gudsfruktan, rena

seder och goda kunskaper hos de uppväxande, är det

enda tjenliga och säkra botemedlet mot samhällets

fattigdom, elände och laster”. I denna höga tanke om

uppfostrans vigt och betydelse instämmer jag för min

del helt och hållet. När kunskapen om

nationalekonomiens och statistikens enklaste grundsanningar en

gång blir lika allmän bland vårt folk som

okunnigheten i dessa stycken år det nu; när en känsla af

moraliskt ansvar för våra handlingar har aflöst den

nuvarande sorglösheten och fatalistiska öfvertron: såskall

ingen längre för sig och sina efterkommande taga ett

så stort utrymme i anspråk, att han derigenom måste

utestänga andra från möjligheten af ett lyckligt lif.

Om någon likväl försöker göra detta, skall den

allmänna meningen strängt ogilla hans handlingssätt,

och stödd.på denna opinion skall äfven lagstiftningen

kunna vidtaga sådana åtgärder, att faran för

öfverbe-folkning och dermed den vigtigaste källan till elände

och laster blir väsentligen undanröjd.

Men då hr C. sätter sträng återhållsamhet såsom

den dygd, hvilken uppfostran först och sist borde söka

befordra, så tillåter jag mig anmärka, att denna dygd

i sjelfva verket eger ett helt och hållet relativt värde.Undertryckandet af en^af det kroppsliga lifvets

vigti-gaste förrättningar kan omöjligen i och för sig vara

något godt. Endast den mest trängande nödvändighet

kan adla ett så uppenbart våld på naturen (hvilket till

följd af det innerliga sambandet mellan kropp och själ

icke heller kan vara utan inflytande på den senares

helsa) under namnet dygd *).

*) Hr C. påstår, det utmärkte läkare skulle hafva

intygat återhållsamhetens oskadlighet eller till och med nytta,

och anför såsom stöd för detta påstående ett yttrande ur

— Hufelands Makrobiotik. Utan att fasta mig vid det

orimliga i att rörande en fråga, der läkarevetenskapen ännu ej

på långt när sagt sitt sista ord, anföra en auktoritet från

1700-talet, vill jag blott anmärka,, att Hufelands ord gälla

skadligheten af förtidiga utsväfningar, hvarom här alls ej

är fråga. Vid fy Ida 25 år och äfven tidigare måste dock

de fleste män anses fullt utbildade och skicklige till

äktenskapet. — Att bland våra germaniska förfäder

återhållsamheten i någon större utsträckning skulle ha

iakttagits, är föga troligt. De talrika härskaror, som de

oupphörligt likasom ur en outtömlig reserv sände ut på

plun-dringståg, vittna snafare om en mindre vanlig

fruktsamhet.

Då vidare hr C. med beröm omnämner den grekiske

lagstiftaren Lykurgus* åtgärd att framflytta .tiden för

äktenskapets ingående ända til! mannens 37:de år, så torde

det ej vara ur vägen att påminna om, hurusom

svårigheterna för äktenskaps ingående i Grekland (utan hvilka

svårigheters tillvaro en dylik lagstiftning föga hade varit

tänkbar) utan allt tvifvel utgjorde den vigtigaste orsaken till

den mörka last, som i historien fördunklar detta folks

minne, liksom den ännu i våra dagar i oerhörd

utsträckning skall förekomma i polygamiska länder såsom Turkiet

och Kina. Och härmed står också tillsamman, att

afhåll-8amhetens dygd enligt årtusendens erfarenhet är bland

alla den ojemförligt svåraste att uppnå, emedan den

icke består i ett utvecklande af våra naturliga

förmögenheter utan i deras underkufvande. Det gifves också

troligen inom hela menniskolifvet icke något område,

der så liten verklig framgång är att finna vid sidan

af så mycken fåfäng kamp, så mycket skrymteri och

skenrättfårdighet.

Yill man derför ej inom moralen åtnöja 3ig med

att uppställa abstrakta regler, obekymrad om,

huruvida de i verkligheten efterlefvas eller blott erkännas;

hyser man en allvarlig önskan att göra dygdens väg

för menniskorna lätt, på det att så många som

möjligt må vandra på den: då är det också en oafvislig

pligt att på det sorgfälligaste granska hvarje försök,

som göres i syfte att från menniskoslägtets skuldror

i väsentlig mån aflyfta en bland de tyngsta bördor,

det sedan urminnes tid burit, och att ej utan de

vig-tigaste skäl förkasta de medel, som ensamma kunna

göra detta möjligt.

Hen hr C:s motivering af den förkastelsedom, han

i likhet med de flesta öfriga af mina granskare fäller

öfver de preventiva åtgärderna, grundar sig helt och

hållet på det obestyrkta, eller rättare osanna

påståendet, att framalstrandet af barn vore könsumgängets

enda förnuftiga ändamål. Denna uppfattning måste,

såsom jag förut visat, konseqvent genomförd leda tillatt äfven af äkta makar fordra en i det allra

närmaste absolut afhållsamhet (ty så snart grundad

anledning funnes att antaga, det hustrun vore befruktad,

borde de, om de ville vara samvetsgranna, strax

upphora med könsumgänget). Under sådana

omständigheter skulle sannolikt äfven det strängaste celibat af

flertalet lättare uthärdas än äktenskapet. Men

förmodligen är hr C. (liksom de flesta menniskor) böjd att af

sin åsigt utdraga konseqvenser endast i en riktning

med efterskänkande af de öfriga.* I motsatt fall

fruktar jag, att han bland gifta personer ej skall vinna

det medhåll, hvarpå han tyckes göra sig räkning.

Men jag har talat nog och mer än nog om denna

sak. Att inga objektivt giltiga invändningar kunna

göras mot de preventiva åtgärdernas sedlighet och

öfver hufvud taget inga invändningar, som ej med

logisk nödvändighet leda till fördömande af hvad i alla

tider ansetts tillåtet och sedligt — detta är, hvad jag

åtagit mig att bevisa; och jag menar, att jag fullgjort

detta mitt åtagande. Huru användningen af dessa

medel i hvarje särskildt fall ställer sig inför sam^tet,

detta tilltror jag mig ingalunda att afgöra. Allt, hvad

jag fordrat, är frihet för den enskilde att följa sitt

samvetes röst. Men detta ordet samvetsfrihet låter illa

i mina motståndares öron; ty deras åsigt om

menni-skorna är sådan, att de ej kunna tänka sig, det

friheten i detta fall skulle komma att tagas i anspråk

för andra än usla och lumpna ändamål. Om detta äratt visa tro eller otro på det goda i menniskonaturen,

öfverlemnar jag åt de rättänkande att bedöma.

Rörande hr C:s nationalekonomiska funderingar *)

(eller hvad de skola kallas) tänker jag ej vara vidlyftig.

Med ”ränta på ränta under 100 år” kan man uträtta stora

ting, och de resultat, hvartill hr C. kommer, äro i

sanning ståtliga. Detta slags ”beräkningar” hafva likväl

så ofta blifvit satiriserade, att man endast kan förvåna

sig öfver, att menniskor fortfarande finnas, som äro

nog naiva att taga én dylik lek med siffror för god.

För öfrigt, vill man utrota dryckenskapen, så är

det icke rätta sättet a|t i tid och otid predika om,

att denna last kostar pengar, ty detta känna nog de

flesta af egen erfarenhet; utan man bör söka bereda

massan af befolkningen tillfälle till ädlare förströelser,

framförallt till dem, som ett lyckligt familjelif skänker.

Men dermed äro vi åter inne på befolkningsfrågan.

Att ingå på en utförligare kritik af hr C:s

bro-chyr skulle erbjuda föga intresse 2). Större delen af

4 *) Enligt hvilka bränvins- (och tobaks-) förbrukningen

utgör den hufvudsakliga källan till vår fattigdom. Hr C.

synes dervid antaga, att allt, hvad årligen utgifves för starka

drycker (således äfven de millioner, hvilka i form af skatter,

tull m. m. komma statsverket och kommunerna till godo),

äro »bortkastade penningar».

2) Vid en punkt i hr C:s skrift nödgas jag dock ehuru

ogerna något längre uppehålla mig, enär tystnad här

möjligen skulle kunna uttydas som samtycke. Stället lyder som

följer:boken upptages af citat hemtade från de mest olika

håll, men flertalet af dessa citat hafva, så vidt jag

rÅ grand af denna sats” (nämligen satsen:

»ändamålet helgar medlet», till hvilken jag enligt hr C:s mening

lär bekänna mig) ”är det till äfventyrs ock som hr W.,

beträffande sina »preventiva åtgärder», i Nya Dagl. Alleh:s

morgonuppl. d. 20 april 1880 yttrar: »I ’Ugeskrift for

Lse-ger* har» professor A. G. Drachmann i Köpenhamn,

»der-till föran tedd af några anmärkningar af professor Engelsted,

väl medgifvit, att några dylika försigtighetsmått kanna vara

i hygieniskt afseende skadliga, men derimot bestämdt

framhållit, att andra icke äro det, samt öfver hufvad taget ej

återkallat en bokstaf af hvad han några månader förat i

’Nyt Dansk Maanedsskrift* yttrat». — Men icke för ty

säger dock professor Drachmann i nyssnämnda »Ugeskrift for

Laeger», den 7 sept. 1872, sidd. 185, 186, i slutet af sitt

svar till professor Engelsted:

»Skulde jeg nu, efter det Standpunkt, jeg indtager i

denne Sag, veere uvaerdig til at kaldes Leege og gere den

Stand Skain, som det hidtil har vaeret min Stolthed og

-J£re at tijhere, saa har jeg intet Andet at gere end at

er-klaere, at jeg kun i mine Fritimer, og de ere de faerreste i

Degnet, er National-Okonom, men hele den ovrige Tid af

Dagen er Lsege, der hylder samme Anskuelser, ogsaa om

’preventive Forholdsregler’ og, om det skal vaere, — skjent

nodig — ogsaa om Befolkningsforholdene, som min

hejag-tede Kollega, Professor Engelsted». — Man ser således, att

— i trots af hr W:s nyssnämnda gemäle — är följande,

som yttrades »i en korrespondens från Upsala» till Nya

Dagl. Alleh., se morgonupplagan för den 6 april 1880, i

fullkomlig öfverensstämmelse med sanningen, nemligen: »I

ett bihang till skriften bemöter hr W. åtskilliga genmälen

och replikerar läkareföreningen, som protesterat mot de så

kallade preventiva åtgärdernas användande, skenbarligen

ganska pikant, genom att andraga, hurusom i "Nyt Dansk

Maanedsskrift’ för april 1872 och sedermera i ’Ugeskrift forkan se, ej i ringaste mån med saken att skaffa; under

det att andra bestämdt tala emot författarens egen

Laeger* samma ar förekommit ett par af den bekante

läkaren och gymnasten Drachmann undertecknade uppsatser,

hvari han öppet uttalat just samma åsigter, som hr W:s

föredrag innehåller»; men det oaktad t fem år derefter

kallades af medicinska fakulteten i Upsala till »hedersdoktor».

»Slängen biter imellertid icke, då man vet, att professor D.

framkastat dessa nämnda åsigter blott såsom

nationalekonomiska hypoteser, men i sin egenskap af läkare öppet

uttalat sitt ogillande af ett dylikt system, dertill föranledd af

en kritik med den mest gifna kompetens i sitt hemland.»**

Till svar på hela denna tirad, hvilken hr C. ur alla

synpunkter gjort väl i att utesluta ur sin bok, vill jag

endast framhålla:

ätt prof. Drachmann i Nyt Dansk

Maanedsskriftförordat bruket af äktenskaplig prevention, samt förklarat sig

anse denna sedligt berättigad; hvadan alltså påståendet,

att han blott framkastat sina åsigter såsom

nationalekonomiska hypoteser, är jemt lika mycket befogadt rörande hr

Dr:s uppträdande, som det skulle vara det angående mitt eget;

att hr Dr:s uppsats i Ugeskrift for Laeger utgör ett

håf-dande icke ett återkallande af den ståndpunkt han förnt

intagit; ett försvar för de preventiva åtgärderna ur etisk,

nationalekonomisk och medicinsk synpunkt;

att hr Dr:s ofvan citerade slutord, visserligen tillåta

flera tolkningar (särdeles om de lösryckas ur sitt

sammanhang). bland hvilka jag här ej ämnar framhålla någon som

den antagligaste; men

att den tolkningen, det dessa ord skulle innebära, ett

ogillande (och dertill ett öppet ogillande!) af de preventiva

åtgärdernas »system», är förnuftsvidrig, emedan den med

nödvändighet leder till antagandet, att hr Dr. skulle hafva

dels i en och samma uppsats uttalat två mot

hvarandra stridande meningar,

dels bokstafligen förklarat sig under vissa timmar af åsigt. Huru rimmar sig t. ex. Luthers af hr C.

anförda yttrande: ”föräldrarna skola veta, att en

men-niska är skapad till äktenskap, till att framalstra

lifs-frukt, liksom ett träd är skapadt till att bära äpplen

och päron, så framt ej Guds höga, synnerliga nåd och

under förändrar eller förhindrar naturen” 4) med hr C:s

dygnet hysa en åsigt, under de återstående timmarne, en

rakt motsatt.

En sådan uppfattning af hr Dr:s ord skulle onekligen

vara kännetecknande för personer, för hvilka en dylik

ka-rakterens dubbelhet genom vanan blifvit en lätt och

natur-lig sak — men till dessas antal vill jag högst ogerna räkna

hr Cornelius.

*

(Till de läsares tjenst, som möjligen önska taga del af

de omhandlade uppsatserna må upplysas, att Nyt Dansk

Maanedsskrift sannolikt finnes att tillgå i de flesta

offentliga bibliotek i Sverige; Ugeskrift for Lseger åter, finnes i

Läkareföreningens i Upsala samt Läkaresällskapets i

Stockholm bibliotek).

t \ "

) Annu mer uttrycksfulla äro följande Luthers yttranden,

hvilka finnas citerade i hr Sundelins förut omnämda arbete.

»Ingen är skapad till kyskhet, utan alla äro vi skapade

till att afla barn».

»Der naturen är sådan, som den af Gud blifvit

inplantad, är det icke möjligt att utom äktenskapet förblifva

kysk».

»O! må man skämta med andra ting men icke med

kyskheten. Till allt annat kan en troende vara villig men

icke till kyskheten. Hvarför då låta barnen uppbrinna en

ny Moloch till ära?»

Om sitt eget munklif och sjelfplågeri yttrar han:

»Mir ists widerfahren, der ich doch nicht sehr damit

uugefochten ward; doch je mehr ich mich casteiete und

ma-cerirte und meinen Leib zähmete, je mehr ich brannte».eget påstående att det ogifta ståndet såsom sådant

”icke år något slags fattigdom? annat än i ... min

fantasi. Är det verkligen hr C:s mening, att

mennisko-naturen i våra dagar blifvit genom ”Guds höga,

synnerliga nåd och under” förändrad derhän, att

äktenskapet numera är för menniskorna öfverflödigt till

förande af ett dygdigt och lyckligt lif? Eller är det

”en ändamålsenlig uppfostrarn?, som skall uträtta

detta underverk? — Underverkens tid är förbi, min

gode hr Comelius!

Jag afslutar nu mitt svaromål. Om det vuxit till

en för mången tröttande längd, har detta berott derpå,

att jag hellre velat upptaga till besvarande äfven

obetydliga anmärkningar, blott de varit riktade på sjelfva

saken, än förbigå någonting af vigt. Huruvida nu

dessa anmärkningar i hufvudsak förmått rubba något

af de påståenden, som jag i mitt föredrag framstålt,

öfverlemnas till läsarens eget afgörande. För att

underlätta hans omdöme anser jag det likväl lämpligt att

i systematisk form lemna en kort öfverblick öfver de

hufvudtankar, som föredraget innehöll, hvilka, frånsedt

den mera speciela inledningen, i sjelfva verket

sammanfalla med den s. k. ny-malthusiska skolans program. 1. Menniskoslägtet eger liksom de organiska

varelserna öfverhufvud en inneboende tendens till

förökning, med hvilken, der den fritt får utveckla sig,

näringskällornas tillväxt endast för en kortare tid kan

hålla jemna steg.

2. Följaktligen måste det finnas (och har

faktiskt i alla tider funnits) återhållande krafter, genom

hvilkas" inverkan folkökningen aldrig annat än rent

undantagsvis fortskrider med sin största fysiologiskt

möjliga hastighet.

3. Dessa återhållande krafter, af hvad slag de

än må vara, kunna alltid innefattas inom någondera

(eller båda) af följande två hufvudgrupper: sådana,

som åstadkomma inskränkning af nativiteten; sådana,

som åstadkomma för tidig död. (Det ”malthusiska

dilemmat”) *).

4. Det är önskvärdt, att de återhållande krafter,

som tillhöra den senare af dessa kategorier (nöd,

sjukdomar, laster, brott m. m.), i allt större utsträckning

ersättas af dem, som tillhöra den förra.

5. Nativitetens inskränkning kan åter tydligen

endast uppnås på någon af de båda vägarna: ringa

ftktenskapsfreqvens (och utom äktenskapet relativ ofrukt-

1) För så vidt resonnemanget gäller ett särskildt land,

tillkommer här en tredje faktor: utvandringen. Denna

faktor är dock nästan alltid af ringa betydelse. Utsträckes

betraktelsen till hela jordens befolkning, försvinner den

naturligtvis alldeles.samhet) eller ock inskränkning af familjernas storlek

(denna må sedan ske genom afhållsamhet eller genom

iakttagande af försigtighetsmått vid könsumgänget).

6. Då den förra af dessa utvägar såväl i sig

sjelf, som i synnerhet genom sina konseqvenser

(olagliga förbindelser, prostitution m. m.) utgör en stor

olycka för samhället, är det önskvärdt, att den för

framtiden i tillräcklig utsträckning ersättes genom den

senare.

Dessa satser äro, synes det mig, så enkla, att de

af hvar och en borde kunna fattas. Det vore också i

sanning sorgligt, om, såsom en af mina granskare

förmenat, endast en på alla områden grundlärd polyhistor

skulle i en fråga, som så nära berör den enskildes

handlingssätt, kunna döma mellan rätt och orätt.

Ingenting kan i sjelfva verket vara enklare, än att ett

samhälle icke bör öka sina medlemmars antal utöfver,

hvad som motsvaras af det mått af näringsmedel, som

för närvarande eller i den närmaste framtiden med

någorlunda säkerhet kan påräknas; och att detta äfven

gäller om familjen.

Något mindre lättfattligt är visserligen, att i ett

land af gammal odling en stor familj utgör, jag Till

icke säga ett intrång i andras rättigheter, men ett

hinder för deras lycka. Enskilda undantag från denna

regel kunna också påvisas. Men att i stort sedt

äk-tenskapsfreqvensen nödvändigt måste stå i omvändt

för-hållan

på det ögonskenligaste sätt af erfarenheten.

I detaljerna återstå således ännu många frågor

till diskussion; om principen borde alla kunna vara

ense. Fattigdomen och det tvungna celibatet äro

endast omqflelbara följder af den lag, som, enligt hvad

den nyare naturforskningen ådagalagt, beherskar hela

den organiska verlden: kampen för tillvaron med det

dérur härflytande naturliga urvalet, båda beroende på,

att näringsmedlens summa är begränsad, artemas

fortplantningsförmåga obegränsad. Att förneka, det äfven

menniskan alltifrån sitt första uppträdande på jorden

varit underkastad samma vilkor, är att godtyckligt

vilja lösrycka henne ur 4et sammanhang, hvari hon

står med den öfriga naturen. Betraktar man saken i

dess största allmänhet, så kan man väl också säga,

att vi icke hafva skäl att beklaga oss Öfver, att denna

strid har utkämpats, då det ju till stor del är genom

och under den, som menniskan höjt sig till sin

nuvarande ståndpunkt. Men icke mindre säkert är, att all

civilisation, som förljenat detta namn, ständigt gått ut

på att mildra kampen för tillvaron, eller åtminstone

förhindra, att den fortfar att rasa mellan sönerna af

samma slägte. Om civilisationen hittills blott

ofullkomligt lyckats häri, så beror detta på, att den ännu

i allt för otillräcklig grad tagit en af de vigtigaste

bland våra naturliga drifter, fortplantningsdriften,

under sitt herravälde och sin ledning. I naturenlefver öfverallt don starkare på den svagares

bekostnad; civilisationens frukt är, eller bör åtminstone vara,

att de svaga — för. att använda Geijers ord — ”gå

fram med de starkare” och att båda genom föreningen

tillväxa i styrka. På detta sätt skall naturens

hänsynslösa urval i allt vidsträcktare grad kijnna

ersättas genom den medvetna utvecklingen — egoismens

förbittrade strid aflösas af menniskokärlekens fredliga

men ej derför mindre fruktbärande verksamhet. Tillägg.

Om ny-malthusianismens nuvarande ställning och

utsigter i Europa.

En kortfattad redogörelse för de sträfvanden, som i

ntlandet och i synnerhet i England sedan några år pågå

för utbredandet af de ny-malthusiska idéerna, skall

sannolikt för flertalet läsare ej vara utan allt intresse. För

mig innebär en dylik redogörelse den personliga

tillfredsställelsen att kunna visa, hurusom de åsigter, för hvilka

jag uppträdt, i sjelfva verket omfattas af mänga ansedde

och kunskapsrike män, bland hvilka några, såsom t. ex.

den berömde fysiologen prof. Donders i Utrecht äfven

för vår allmänhet ej äro okända.

I England existeraT sedan några år en ny-malthusisk

förening: The Malthusian League (28 Stonecutter Street,

London E. C.), hvilken utger en egen tidskrift, The

Malthusian (utkommer en gång i månaden, pris årligen omkr.

1 ki*.). I april-numret af denna tidskrift för innev. år

lemnas rörande de orsaker, hvilka närmast föranledde

föreningens stiftande, några rätt intressanta

upplysningar, hvarur jag meddelar följande. Icke långt efter utgifvandet af Malthus* verk, föstes

en allmännare uppmärksamhet vid den omständigheten, att

det försenande af äktenskapen, som gjorde sig gällande

i Europas öfriga stater, i Frankrike till en viss grad

ér-sattes genom användande af försigtighetsmått inom

äktenskapet. Francis Place var en af de förste, som i ett

arbete öfver befolkningsfrågan omnämde detta i

Frankrike så allmänna bruk och anbefalde det till antagande

äfven i England. Det påstås äfven (ehuru måhända med

föga grund), att han till en viss gTad skulle hafva

vunnit Malthus sjelf äfvensom den berömde filantropen

Robert Owen (stiftare af den på sin tid mycket omtalade

socialistiska kolonien i New-Lanark) för sina åsigter.

Dennes son Robert Dale Oicen, hvilken tidigt

utvandrade till Amerika och derstädes år 1877 afled såsom en af

de mest framstående medborgare i detta land, hvars

minister i Neapel han under flera år var, utgaf år 1830 en

mycket bekant afhandling i befolkningsfrågan benämd

Moral Physiology, ett arbete, hvars menniskovänliga

tendens och granlaga språk högeligen berömmas, och som

likaledes gaf anvisning på de nämda medlen till

förekommande af befruktning. Ungefär samtidigt utkom i

England en skrift af likartadt innehåll benämd Every

Womans Book (Hvarje qvinnas bok) författad af Richard

Carlile. en af de mest verksamma förkämparne för

pressens frihet i England. Den näste, som sfaref öfver detta

ämne, var dr Charles Knowlton, en skicklig läkare i

Boston, hvilken författade en liten skrift, som senare skulle

komma att spela en stor roll i de ny-malthusiska

idéernas utbredning. Fruits of Philosophy (Vetenskapens

frukter), som innehåller en populärt vetenskaplig

framställning af hithörande frågor. I samma riktning skrefs afJustin Holyoake en brochyr, ben&md Large and Small

Families (Stora och små familjer), hvilken tillika med

Carliles och Owen’s arbeten under många år såldes af

bokhandlare tillhörande det ultraliberala partiet, (senare

kalladt Secularistemas) parti i England.

År 1876 inträffade helt oväntadt, att dr Knowltons

bok, som dittills fått oanmärkt cirkulera i England

under fyrtio års tid, blef angripen såsom en obscen

publikation; och en (för öfrigt temligen illa känd) bokhandlare,

som sålt den, dömdes till* två års fängelse. Bokens

förläggare i London anklagades äfven, men undslapp med

afbön och rättegångskostnadernas betalning. Härmed

skulle skriften ha varit undertryckt och ett slag af

oberäkneliga följder hade derigenom drabbat diskussionens

frihet i en fråga af högsta vigt. I detta kritiska

ögonblick räddades hela saken genom tvänne behjertade

personers, en mans och en qvinnas mellankomst. Mannen

var den sedermera så bekante parlamentsledamoten

Charles Bradlaugh, utgifvare af den liberala tidningen

National Reformer; qvinnan, mrs Annie Besant, en ung, men

i hög grad talangfull skriftställarinna af frisinnad

öfver-tygelse. Dessa båda åtogo sig med äkta engelsk energi

en, som det tycktes, redan förlorad sak, förhyrde

gemensamt en bokhandelslokal, der Knowltons bok fullkomligt

öppet försåldes, och sände äfven exemplar af den till

myndigheterna. Händelsen väckte i London ett oerhördt

uppseende; försäljningen af en dittills föga känd î>ok,

som man velat undertrycka, sprang med ens upp till den

nästan otroliga siffran af 100,000 exemplar. Anklagelse

inför domstol följde snart, dock, som det vill synas, icke

på myndigheternas initiativ, utan efter angifvelse af ett

en-skildt »Sällskap för lastens utrotande». Efter ett försvars-

Wichtdl. 7tal, som varade tre dagar, och som & båda de

anklagades sida utmärkte sig för en ovanlig värma och

vältalighet 1), föl de juryn följande, något egendomliga utlåtande:

>Vi äro enstämmigt af den meningen, att boken i fråga är

beräknad på att förderfva den offentliga moralen, men på

samma gång frikänna vi alldeles de anklagade från hvarje

dåligt motiv vid dess offentliggörande». Då emellertid

de anklagade på tillfrågan förklarade sig ämna fortsätta

med bokens försäljning, dömdes de till hårdt fängelse och

böter. Domen blef dock af högre instans upphäfd »på

grund af formfel», och förföljelsen har sedermera icke

förnyats, utan att man dock kan säga, att hvaije fara i detta

hänseende är öfvervunnen.

Den rörelse, som hela denna sak uppväckte, ledde till

stiftandet af den Malthusiska Ligan. Denna förening, som

står under presidium af med. dr Charles Drysdale, en

bekant läkare i London, har till syfte dels att »verka för

införandet af sådana bestämmelser i lagstiftningen, att

för framtiden hvaije hinder för en fri och öppen

diskussion af befolkningsfrågan undanrödjes»; dels också »att

med alla medel, som visa sig ändamålsenliga, verka för

utbredandet af kännedomen om lagen för folkökningen

och de fordringar den ställer på menniskors uppförande

och moral». Ligans äTenden förvaltas af en af 20

medlemmar bestående styrelse, hvilken en gång i månaden

sammanträder; dessutom hålles hvarje år en

generalför-samfing. Medlem af Ligan kan hvar och en blifva mot

en insänd afgift af 6 pence samt en årsafgift af 1 sh.

") De i m&nga afseenden intressanta rätteg&ngsförhandlingaina

finnas utgifna i en stark volym under titel: »Verbatim Report of the"

Trial, the Queen against Bradlaugh and Besant»,. med porträtt ocb

autografer af de anklagade, pris 6 sh.Också böljar föreningen redan räkna medlemmar i

nästan alla Europas länder äfvensom i Amerika och

Indien; bland dess vice-presidenteT märkas‘tvenne

medlemmar af deputerade-kammaren i Paris, hVr Yves-Guyot och

A. Talandier; en framstående liberal statsman i Holland

hr S. van Houten; en läkare i Hannover dr G. Stille

m. fl. Nyligen har en särskild, af endast läkare

bestående afdelning af Ligan konstituerat sig i ändamål att egna

de med befolkningsfrågan sammanhängande medicinska

synpunkterna en mera vetenskaplig behandling samt verka

för en fri och öppen diskussion af dessa frågor inom den

medicinska pressen. Medlemmar af Ligan äro äfven många

damer, deribland åtminstone en qvinlig l&kare.

Sitt mål söker den Malthusiska Ligan uppnå framför

allt genom offentliga föredrag och diskussioner. Hvarje

vecka hållas af flera bland föreningens medlemmar

dylika föredrag på olika ställen i England och Skottland,

nästan alltid inför en talrik och sympatisk åhörarekrets.

I synnerhet är presidenten, dr Drysdale sjelf, outtröttligt

verksam i denna riktning. Äfven utgifver föreningen på

sitt förlag värdefulla brochyrer i befolkningsfrågan, men

i synnerhet smärre ströskrifter afsedda för

gratisutdelning, hvilka spridas i massor. Sålunda berättar i

Julinumret af The Malthusian för 1879 en hr Gaskell. att

han i förening med en vän begynt utdela dylika flygblad

bland den fattiga befolkningen i Bradford (såsom bekant

en af hufvudorterna för Englands klädesmanufaktuT).

Dessa båda herrar gå systematiskt från gata till gata,

utdela sina skrifter och undervisa deijemte de fattiga,

hvilka medel de böra använda för att förhindra en

o-välkommen, alltför stor tillökning i sina familjer. Hr

Gaskell omtalar, att de öfverallt blifva väl mottagna ochunderstundom hos en och annan finna någon kunskap

på förhand i hithörande ämnen. På tre eller fyra

månader hoppades hr G. hafva absolveTat hela

Brad-ford.

Äfven till utlandet sträcker föreningen sin

verksamhet genom att sända delegerade till offentliga kongresser

för att der söka vinna mark för diskussionen öfver

befolkningsfrågan. Den vackraste framgång på detta

område, hvaråt Ligan hittills haft att glädja sig, var utan

tvifvel den, som vans vid Läkare-kongressen i Amsterdam

i september månad förlidet år. Tre medlemmar af

ligan, hvaribland presidenten och sekreteraren dr H. A.

Allbutt, läkare i Leeds, hade begifvit sig till kongressen

i afsigt att der verka för föreningens syften, hvaijemte

åtskillige bland föreningens holländska ledamöter hrr van

Houten, Gerritsen, Sanders m. fl. voro dem behjelpliga

att åstadkomma en sammankomst, der den vigtiga frågan

kunde göras bekant för en större del af Amsterdams

allmänhet.

Sålunda hölls» på kongressens första dag, måndagen

d. 8 september, i sektionen för allmän helsovård ett

föredrag på engelska språket af dr Allbutt, öfver

barnadöd-ligheten. Följande dag hölls i samma sektion ett

föredrag af dr Drysdale på franska öfver förhållandet mellan

dödligheten bland fattiga och rika, till innehållet nära

öf-verensstämmande med samma talares, äfven på vårt språk

utgifna föredrag i Medical Society i London. I båda

dessa föredrag betonades vigten af de ny-malthusiska

principernas allmänna utbredning; men, ehuiu många

anhängare af dessa åsigter funnos inom sektionen, var

dock frågan för de flesta alltför ny för att leda till

diskussion. D& på onsdagen intet sammanträde inom kongressen

egde rum, hölls i stället en offentlig sammankomst i en

Amsterdam-förenings lokal. Dr Drysdale föreläste på

tyska språket en adress, hvari han förklarade den ställning,

som de engelska malthusianerna intaga till frågan om

fattigdomen. Framhållande det lyckliga tillstånd, hvari

Frankrike i jemförelse med öfriga Europas länder

befinner sig med afseende på allmänt välstånd, ringa

dödlighet och stor äktenskapsfreqvens, hvilka fördelar talaren

tillskref den i detta land allmänt herrskande seden, att

familjerna inskränkte antalet af sina barn till två eller

tre, uttalade han som sin åsigt, att ett allmänt

antagande af detta bruk vore i alla gamla länder oundgängligen

nödvändigt till afhjelpande af de sociala olyckorna. För

sin del vore talaren så öfvertygad härom, att han påstode,

det staterna borde genom undervisning och äfven genom

straff söka afhålla sina invånare från bildande af stora

familjer. Dr Drysdale understöddes vannt af öfriga

närvarande medlemmar af den Malthusiska Ligan äfvensom

af en holländsk talare, hr Verwarda. Den opposition

som afhördes var i allmänhet af föga betydelse l).

‘Samtliga talare afhördes med stor uppmärksamhet af den

talrika församlingen. — Äfven för närvarande lära de

malthusiska frågorna med lifligt intresse omfatta^ af

Amsterdams allmänhet.

Vid torsdagens sammanträde inom gynekologiska

sektionen, höll dr Petithan från Lüttich på uppmaning

"*) Så t. ex. trodde en talare (J. W. Qunning, professor i kemi i

Amsterdam), att ett allmänt öfverg&ende till ett vegetarianskt

lefnadssätt skulle för den närmaste framtiden nndanrödja. hvarje far*

håga för brist p& näringsmedel; en annan talare förordade

tillämpningen af socialisternas program o. s. ▼.af kongressens president prof. Donders ett föredrag öfver

ämnet: »Den ställning, som gynekologerna borde intaga

till de sociala frågor, hvilka beröra fortplantningen».

Såväl för att förekomma den fruktansvärda

barnadödlig-heten i de flesta europeiska länder, som med hänsyn

till de olägenheter, hvilka för qvinnorna härflyta ur allt

för talrika barnsbörder, ifrade talaren för den yttersta

betänksamhet vid framalstrande af barn. Äfven

framhölls vigten af, att qvinnor egnade sig åt läkareyrket,

då dessa lättast kunde undervisa andra qvinnor om, huru

de skola kunna begränsa sina familjer och undvika många

husliga tragedier. Hvad metoderna beträffade förkastade

talaren hvarje mekaniskt medel. Deremot hade

kännedomen om de af Raciborski upptäckta fysiologiska fakta

gjort det möjligt för honom att åt några äkta par, som

Tådfrågat honom, meddela sådana anvisningar, att de

kunnat förhindra sina familjers tillväxt utöfver det

önskade måttet.

Dr JJrysdale instämde fullkomligt med dr Petithan

uti de af honom framstälda synpunkterna och ville mot

det af honom föreslagna medlet endast anmärka, att det

torde vara allt för osäkert. Det är väl bekant, att i

Frankrike andra medel användas. Talaren hade samlat en

statistik öfver de berömdaste läkare och kirurger i Paris

och funnit, att 60 sådana läkare tillsammans blott hade

110 barn, således icke fullt 2 på hvarje familj. Han

önskade fråga de utmärkta franska läkare och kirurger,

som voro närvarande, om de hade funnit, att det medel,

som- bland dessa läkare vore i bruk, hade medfört några

olägenheter för dem sjelfva eller deras fruar.

Prof. Pigeolet från Briissel sade sig hafva iakttagit,

att många qvinnor i de välmående klasserna syntes hafvaatt glädja sig åt en bättre helsa, om.de födde många

barn. Han trodde också, att de i Frankrike så allmänt

använda medlen kunde förorsaka några lättare

sjukdomar.

En annan belgisk läkare var böjd att tillskrifva

bruket af preventiva åtgärder en viss andel uti uppkomsten

af hysteri hos gifta qvinnor; och en polsk läkare yttrade

samma farhåga rörande kräfta.

Dr Leblond (läkare vid S:t Lazarus hospitalet i

Paris) yttrade, att det vore väl bekant, att samma

sjukdomar förorsakades af bamsbörder och missfall; och då den

»prudence conjugale», hvarpå föregående talare hade

anspelat, vore fullkomligt allmän bland läkarne i Paris, så

kunde han försäkra, att den hvarken förorsakade kräfta

eller hysteri eller några andra nämnvärda sjukdomar

bland läÄames fruar eller bland dem sjelfva.

Dr Lutand (läkare vid samma hospital) bekräftade,

att läkarne i Paris hafva mycket små familjer; och han

kunde icke sätta någon tro till,, att de enkla medel, som

dessa män använde, på något sätt kunde vara skadliga

för vederbörandes helsa.

Under debattens lopp omnämdes, att Aran, en af de

bekantaste gynekologer i Paris skulle hafva sagt, att

ingenting syntes honom rättfärdiga det påståendet, att det

medel, som af franska föräldrar användes till familjernas

begränsning, vore skadligt för vare sig hustruns eller

mannens helsa.

Vid den allmänna sammankomsten, som samma dag

egde rum, höll dr Drysdale ett föredrag öfver

prostitutionens orsaker. Talaren visade, att äktenskapens

försenande i de flesta europeiska länder vore den verkliga

orsaken till detta onda. Den enda vägen att blifva qvittdenna samhällfolycka med alla dess fruktansvärda följder

vore att för fattig och rik predika den äktenskapliga

klokhetens upphöjda dygd och derigenom möjliggöra tidiga

äktenskap. Han uppmanade sina kolleger att vara

honom behjelpliga vid förordandet af det enda radikala

botemedlet mot prostitutionen: tidiga giftermål och små

familjer.

Sin största triumf firade likväl

ny-malthusianis-mens sak följande dag, fredagen den 12 sep t., då hr

van Houten, den berömde holländske statsmannen,

hvilken för närvarande är det liberala partiets i Holland

mest populära personlighet, lade hela tyngden af sitt

namn i vågskålen till förmån för Ligans syften. Under

presidium af kongressens president, prof. Donders från

Utrecht, höll hr van Houten i den stora salen i

Amsterdams park ett föredrag öfver ämnet: »Barnens skyddande

mot för tidigt arbete». I detta glänsande, af

bifallsyttrin-gar ofta afbrutna föredrag, för hvilket utrymmets

knapphet likväl hindrar oss att närmare redogöra, kom talaren

till följande slutsatser:

1. Lagstiftningen och allmänna meningen böra lägga

en tygel på den öfverdrifna konkurrensen, hvilken

tenderar att nedtrycka lönen för produktivt arbete.

Åtminstone bör detta ske i sådana fall, då detta lönernas

nedtryckande är möjligt endast med uppoffring af arbetarens

helsa och intellektuela utveckling.

2. Allt, hvad lagstiftaren kan göra, består deri, att

han utkastar allmänna regler för arbetets organisation

efter de nämda principerna. Arbetar-associationer hafva

att i enskildheterna utveckla dessa principer.

3. Sagda principer kunna aldrig fullständigt

förverkligas, förrän ny-malthusianismens grundsatser (nati-vitetens inskränkning utan uppoffring af äktenskapet)

blifva allmänt antagna.

Talaren förklarade sig vara helt och hållet emot

celibatet och för äktenskap med begränsad familj, ett

system, som också J. S: Mill förordat. I fysiskt

afseende erbjuder en dylik inskränkning endast ringa

svårigheter, såsom Bergeret’s bok ger vid handen. Ej heller

trodde talaren, att qvinnomas moral skulle lida något

genom dylika vanor; motsatsen skulle tvärtom inträffa,

ty lasten komme att sakna näring, om äktenskapet stode

öppet för alla. Hvar och en skulle då bli tvungen att

egna sin hyllning åt Venus domestica, qvinnan i hemmet,

hvilken nu bland massan af befolkningen i allmänhet

har en så bekymmerfull lott. »Läkame», sade talaren

till slut, »hafva i sin magt att, om de vilja, påskynda

lösningen af denna fråga ett halft århnndrade».

Under lifliga bifallsyttringar återvände hr van

Hou-ten till sin plats och mottog af presidenten, prof;

Don-ders, en varm tacksägelse för sitt föredrag.

Under den följande debatten talade dr Petithan från

Lüttich om vigten af gynekologernas och framför allt

qvinliga gynekologers bistånd vid den sociala frågans

lösning. Dr Drysdale lyckönskade kongressen till hr van

Houtens lysande föredrag. Det vore en stor ära för

Holland, att sådana män som han stode i spetsen för de

offentliga angelägenheterna. Talaren uttryckte den

förhoppningen, att allmänna meningen till sist skulle

framkalla ett lagstadgande, som bestraffade föräldrar, hvilka

ökade sina familjer öfver det som önskvärdt ansedda

måttet och trodde, att om den malthusiska saken

fortfarande finge röna samma framgång, som den haft under

de senaste åren, så skulle, innan ett fjerdedels sekel för-gått, statsmännen inse, att om de på allvar ville söka

bekämpa fattigdomen, de måste göra någonting för att

öfvertyga de tanklösa, att den svåraste förseelse, som

någon ‘ i Europa, vare sig rik eller fattig kunde begå mot

de fattigaste klassernas välbefinnande, vore att fram alstra

en stor familj, som i sin mån måste öka trycket.på

näringsmedlen och jordens alstringskraft. Han fäste

al-varligt sina kollegers uppmärksamhet på det

sakförhållandet, att de fattigas medellifslängd i europeiska stater

är omkring 20 år kortare än de rikas och att af deras

barn mångenstädes 33 °/0 añida i första lefnadsåret mot

endast 8 °/0 af de rikas barn. Det vore icke något

oberät-tigadt ingrepp i den. individuóla friheten, om staten sökte

att direkt motverka detta olyckliga sakernas tillstånd

genom att fastställa ett lindrigt straff för dem, hvilkas

familjer öfverskrida ett maximum af t. ex. 4 barn.

(En utförligare redogörelse för läkarekongressens i

Amsterdam hithörande förhandlingar återfinnes i ett

nyligen utgifvet arbete af dr G. Stille, Der

Neo-Malthusia-nismus, der Heilmittel des Pauperismus, Berlin 1880

(pris 1 kr. 60 öre), hvarur ofvanstående utdrag blifvit

hemtadt).

En kortfattad öfversigt öfver några under sista åren

utgifna ny-malthusiska skrifter må här till slut lemnas:

Stille G., Die Bevölkerungsfrage in ihrer Beziehung

zu den socialen Verhältnissen, Berlin 1879 (pris 1 kr.

20 Öre);

--Der Neo-Malthusianismus (se ofvan I) Zacharias, Otto, dr, Die Bevölkerungsfrage in ihrer

Beziehung zu den socialen Nothständen der Gegenwart.

Dritte Auflage, Hirschberg in Schlesien 1880 (60 öre).

--Die Gefährdung der socialen Wohlfahrt durch

die zu frühen Eheschliessungen der Besitzlosen, H. in

Schl. 1880 (60 öre).

Kautsky, Karl, Der Einfluss der Volks Vermehrung

auf den Fortschritt der Gesellschaft, Wien 1880 (195

sidor, pris 2 kronor). Ett synnerligen läsvärdt arbete, som

med ganska stor utförlighet och mycken litteratur- och

sak-kännedom behandlar frågans nationalekonomiska sida.

Drysdale, C. R., dr, The population question. London

(pris 1 kr.)

Besant, Annie, mrs, The low of population. London

(pris 50 öre). En i alla afseenden förträfflig liten skrift,

som utmärker sig för en klar och lättfattlig framställning

af ny-malthusianismens grundsatser. Den har också på

kort tid uppnått en oerhörd spridning (i England och

Amerika tillsammans mer än 60,000 exemplar). ‘En

öf-versättning af denna brochyr till vårt språk vore så

mycket mer att önska, som den lemnar en detaljerad och

efter läkares utsago mönstergill redogörelse för de

preventiva åtgärdernas tekniska detaljer, hvarvid dock på

samma gång det ömtåliga ämnet behandlas med qvinlig

finkänslighet och takt.

I öfrigt hänvisas läsaren till den förut omnämda

tidskriften The Malthusian, som med uppmärksamhet följer

och utförligt redogör för all hithörande litteratur.

Några på svenska utkomna skrifter i samma

riktning, hvilkas utgifvande stått mer eller mindre i

sammanhang med mitt föredrag, har jag i böijan af denna

bok omnämnt. Af stort intresse såsom närmast berörande de senaste

äréns ekonomiska förhållanden i vårt eget land, är hr.

Andrées talangfullt skrifna »Föredrag om de dåliga

tiderna och deras orsaker» Jönköping 1880 (pris 75 öre). Om

ocksä de sifferberäkningar, som hr A. anställer, i följd

af sakens natur ej kunna hafva mer än approximativ

giltighet — på något mer gör författaren icke heller

anspråk — så visar likväl boken på ett slående och

ögon-skenKgt sätt, huru de senaste årens hastiga folkökning

direkt och indirekt bidragit till att framkalla det tryck,

som för närvarande hvilar öfver samtliga våra

näringsgrenar.

Vidare vågar jag må hända fästa uppmärksamheten

på den öfversättning af några kapitel ur St. Mills

»Prin-ciples of political economy», som på min anmodan af en

bland mina vänner utarbetats under titeln »Om

orsakerna till arbetslönernas förändringar och om hjelpmedel

mot låga löner» Upsala 1880 .(pris 75 öre), Stuart Mills

nationalekonomiska arbeten utgöra den klassiska

grundval, hvarpå ny-malthusianismen stöder sig; särskildt

innehålla de här i öfversättning lémnade kapitlen en lika

klar som öfvertygande framställning om orsakerna till

fattigdomen och vilkoren för deras undanrödjande.

Slutligen uppfyller jag endast en gärd af tacksamhet,

då jag i detta sammanhang omnämner det på vårt språk

redan i andra upplagan utkomna arbetet af en engelsk

läkare, »Samhällslärans grunddrag» Stockholm 1880 (pris

2: 75), hvilket gifvit mig liksom troligen många andra

den första anledningen att egna dessa frågor en allvarlig

eftertanke. Om än tyvärr mycket i denna skrift är

eg-nadt att stöta flertalet läsare tillbaka och åtskilligt den

(t. ex. förkastandet af äktenskapet) icke torde låta för-svara sig ens från den ståndpunkt, på hvilken

författaren stält sig, innehåller boken likväl så många

välgrundade sanningar och är genomandad af en/så vann

men-niskokärlek, att man enligt min mening är de personer

all tack skyldig, genom hvilkas försorg detta förut på de

flesta europeiska språk öfversatta arbete blifvit

införlif-vadt äfven med vår litteratur. Sedan första arket af min skrift redan var uppsatt, har jag till

rain förvåning funnit, att äfven de appgifier, som i grefve Hamiltons

bok lemnas röranfle förbrukningen af vin och br&nvin i Frankrike,

äro i hög grad vilseledande. Han anför (sid. 20). att enligt medde*

lande af dr Lttnicr vid internat!onela alkohol-kongressen i Paris

årliga medclförbrultningen i Frankrike skulle utgöra: »uti de mest

vinodlande departementen 115 k:r vin; samt i de departement, som

icke odla vin, 6\, k:r bränvin för torar person». Båda dessa

uppgifter äro, såsom man genast finner vid genomseende af dr Luniers

meddelanden (uti arbetet »Congrès international pour l"étude des

questions relatives à l’alcoolisme, Paris 1878») —1 oriktiga. En så

hög vinförbrukning som den anförda förekommer enl. dr Lunier i

endast ett departement (Hérault). Hvad angår alkoholförbrukning^n

i de icke vinodlande departementen (till hvilken kategori väl

åtminstone ett tjugutal blnnd Frankrikes åttiosex departement äro att

hänföra), är det likaledes endast ett bland dessa (Seine infériure),

der den af gr. H. anförda siffran uppnås (och till och med

öfver-stiges); ett annat (Somme) kommer samma siffra temligen nära,

hvaremot samtliga de öfriga hafva en betydligt ringare konsumtiou.

Det är således sjelfva extremema från Frankrike, som af gr. H.

jem-förts med medeltalet (4,60 k:r bränvin) från vårt land, ett

tillväga-gående, som naturligtvis är egnadt att göra en i sig sjelf föga

upplysande jemförelse fullkomligt illusorisk.

Hvad för öfrigt vinförbrukningen i Frankrike angår, så

förtje-nar det anmärkas, att vinet, som i många trakter af landet är

befolkningens dagliga dryck, ingalunda visat sig medföra de

olägenheter, som äro karakteristiska för missbruket af bränvin; något, som

en blick på dr Luniers kartor och tabeller till fullo ger vid handen.

Ür L. sjelf anmärker också (s. 162), att förekomsten af fylleri,

alkoholsjukdomar m. m. i Frankrike står i direkl förhållande till

konsumtionen af bränvin, men deremot i omvändt förhållande till

konsumtionen af vin.