Svar till Federationen

Svar till Federationen

SVAR TILL FEDERATIONEN

ffy

«_sSi„«-:------—-----jm@0

AF

JOHN PERSONNE.

»-o«

STOCKHOLM,

P. & G. BEIJERS FÖRLAG.

n

*1

û

dl

h

ft:

^------

Pria: 1 krona.

Digitized by

GoogleSVAR TILL FEDERATIONEN

[-AF-]

{+AP+}

JOHN PERSONNE.

STOCKHOLM,

[-F. & G. BEIJERS-]

{+F» ft G* BEIJBBS+} FÖRLAG.STOCKHOLM,

TRYCKT HOS A. L. NORMANS

BOKTRYCKERI-AKTIEBOLAG, 1888.INLEDNING.

När jag i början af förra året hade utgifvit min

broschyr

»Strindbergslitteraturen och osedligheten bland

skolungdomen», utkommo några månader

derefter tvenne smärre

skrifter, hvilka kunna betraktas såsom den svenska

federationsafdelningens svar på mitt upprop. Båda hafva

samma hufvudinnehåll : »Den osedliga litteraturen är

visserligen ett moraliskt samhällsondt, men den

legaliserade prostitutionen ett vida värre. Att uppträda mot

den förra och dervid förbise den senare är att angripa

ett mindre ondt och låta ett större ondt vara i fred.»

Den ena skriftens titel är

»Ett inlägg i sedlighets/rågan

af svenska qvtnnor. Föredrag hållet vid mötet för qvinnor i

hôtel W 6 stora sal den 25 April 1887>, den andras

»/sed-lighetsf rågan. Betraktelser med anledning af lektor Personnes

broschyr om Strindbergslitteraturen af en federationsmedlem».

Den förra skriften utgöres af ett föredrag, som

visserligen icke var föranledt endast af min broschyr, lika litet

som detta var fallet med det möte, der föredraget hölls.

Ej heller var detta möte något federationsmöte. Men

fru Myhrman-Lindgren, som höll föredraget, förde vid

detta tillfälle federationens talan och sysselsatte sig

dervid ganska mycket med min broschyr. Derför anser jag

mig kunna på sätt och vis betrakta detta föredrag såsom

ett federationens svar på densamma.

Att den andra skriften vill vara just ett sådant svar,

anar man, när man läser det som står på titelbladet. Och

visshet att så är får man redan genom förordet,

underteck-nadt af »Den svenska federationsafdelningens styrelse».

Detta förord börjar så: »Federationens svenska afdelning

uppdrog på sammanträdet den 24 Mars åt sin styrelse

att vidtaga nödiga åtgärder för att i broschyrform lem naallmänheten tillfälle att få en klar insigt om federationens

ståndpunkt i den nu på dagordningen varande

sedligHets-frågan. Styrelsen lemnar derför i allmänhetens händer

följande skrift, som hon hoppas skall motsvara

afdel-ningens önskningar, utan att vilja åtaga sig ansvar för

deri uttalade åsigter, som icke röra federationens

grundsatser.» Sjelfva skriften börjar sålunda: »I sin nyligen

utkomna skrift »Strindbergslitteraturen och osedligheten

bland skolungdomen» har lektorn vid Stockholms Norra

Latinläroverk John Personne å sid. 42 på ett särdeles

summariskt sätt affärdat federationen och uttalat sitt

ogillande af en bland medlemmarne af dess styrelse.»

Det yttrande af mig, som här åsyftas, lyder så:

»Prostitutionsfrågan är, enligt hvad mig synes, när man

tar saken praktiskt, d. v. s. ställer sig inför verkligheten,

ett samhällsproblem, till hvars lösning nyckeln ännu

icke är funnen. Att federationen funnit den och slagit

in på en riktig väg, kan jag för min del icke erkänna,

med all aktning för öfrigt åt det sedliga nit, som

säkerligen ofta besjälar den.» I en not hade jag tillagt: »Allra

minst kan jag för min del sympatisera med

Stockholms-federationen nu, sedan föreläsaren öfver Giftas, herr C.

von Bergen, lyckats blifva dess vice ordförande.»

På grund af federationsstyrelsens beriktigande

protest mot uttrycket i noten »lyckats blifva » ber jag att

så godt först som sist få stryka öfver det och sätta rätt

och slätt »blifvit» i stället. Den föreställning om

förhållandet, som antydes i det nu strukna uttrycket, fick

jag så väl som andra derigenom, att, enligt hvad som

berättades, ett förut rådande parti inom

federationsaf-delningen motarbetade hr von B:s inväljande i styrelsen.

Att jag emellertid ej hade bort i offentligt tryck, utan

att vara bättre underrättad om det verkliga förhållandet,

på detta sätt uttala en sådan uppfattning, det erkänner

jag till fullo och ber härmed ödmjukligen om ursäkt

för att det skett.

Men med den gjorda ändringen låter jag noten stå

qvar. Att en person, drifven af aktningsvärd öfvertygelse,

kan känna sig manad att hålla en föreläsning motlutherska kyrkans nattvardslära, det förstår jag.

Likaledes förstår jag, att samma person kan vara en

aktningsvärd nitälskare för sedlighet. Ty jag förstår, att den

lutherska nattvard släran och sedligheten äro två skilda

saker, lika väl som att den lutherska nattvard släran icke

är detsamma som federationen, utan att dessa båda tvärt

om höra till så olika kategorier, att den som är en fiende

till den förra mycket väl kan vara en vän till den senare.

Men huru en federationens uppriktiga och nitälskande

vän eller styrelsemedlem kan känna sig uppfordrad att

uppträda med en föreläsning mot den lutherska

nattvards-läran just med anledning deraf, att denna på ett rått

och cyniskt sätt blifvit smädad genom ett utslängdt

yttrande i ett till större delen cyniskt och osedligt arbete,

det förstår jag icke. Ty i hr Strindbergs åtalade

yttrande ligger väl precis inte någon snillets inspiration

af oemotståndligt elektriserande verkan. Men om nu

också af några outgrundliga orsaker en varm anhängare

till federationen och ifrig motståndare till statskyrkans

nattvardslära genom detta yttrande kunnat få impulsen

till en föreläsning mot denna lära, så hade det, tycker

man, varit bra naturligt, att han då tillika kraftigt

uttalat sig emot de osedliga tendenserna i det arbete, hvari

yttrandet förekom. Ja, i sin egenskap af varm

anhängare till federationen och dess sedlighetssträfvan hade

han väl bort med ifver begagna sig af detta tillfälle till

protest mot en litterär produkt, som t. o. m. i samma

berättelse, der angreppet på nattvardsläran står att läsa,

på ett lika cyniskt sätt uttalar sig emot den sedliga

åskådning, af hvilken federationen drifves och för

hvilken hon arbetar (se t. ex. citatet ur »Dygdens lön» i

slutet af denna broschyr). Så tycker jag, men det kan

ju hända, att jag tycker orätt.

Sid. 7 och följ. i skriften >J sedlighet sfrågan* står

följande till mig riktade uppmaning: »Efter denna

utveckling återgå vi till lektor Personnes dom öfver federationen

och fråga honom hvad det egentligen är han har emot

federationen och dess uppträdande. Vi göra icke dennafråga med den sjelfkänsla, som anser sig hafya uppfylt

lagen från sin ungdom och utmanande tillägger: hvad

fattas mig ännu? Tvärt om veta vi allt för väl, att

mycken skröplighet vidlåder vår verksamhet och att vi både

hafva mycket omoget att ångra så väl som mycken brist

på kunskap att få afhjelpt. Men detta, att hafva felat,

är menskligt, och då vi intet hellre önska, än att komma

till insigt om hvari dessa fel bestå, för att om möjligt

få dem afhjelpta, vända vi oss till broschyrförfattaren,

under anförande punkt för punkt af vårt program, som

vi sökt efter bästa förmåga utföra, och bedja honom säga

oss i detalj hvad han ogillar.»

Jag kan ju icke annat än hörsamma en så allvarsam,

uppriktig och ödmjuk uppmaning. Att jag dröjt så länge

derméd, beror till en del derpå, att min tid varit strängt

upptagen, men också nästan lika mycket derpå, att jag

känt det synnerligen svårt att offentligt svara på den

till mig offentligt stälda frågan. Nog har jag från början

haft klart för mig hvad jag skulle svara. Men tanken

på att så väl federationens medlemmar och vänner som

dess fiender lätt kunde få den föreställningen, att jag

ville uppträda fiendtligt mot federationen och dess

sträf-vanden öfver hufvud taget, har hållit mig tillbaka. Ty

detta är långt ifrån min afsigt, fastän jag i en

hufvud-punkt, som t. o. m. för närvarande är sjélfva

hufvud-punkten, ej kan se med den svenska federationsafdelningens

ögon eller sympatisera med henne i hennes tillvägagående.

Dessutom erkänner jag gerna, att jag är mindre

förtrogen med den sorgliga verklighet, som framkallat

federationen, än jag kanske borde vara, när jag i tryck

uttalar mig om och delvis emot denna sedlighetsförening.

Min kunskap i ämnet har jag till större delen fått genom

federationens egna skrifter samt genom samtal med

fede-rationsvänner och läkare; den torde alltså emellertid

vara lika grundlig som de flesta

federationsmedlem-mars. Många sedlighetsvänner behöfva icke veta mer,

än jag vet, för att känna sig kallade till strid för

federationens program, sådant detta för närvarande hos oss är

affattadt. Men på mig har denna kunskap icke haft ensådan verkan. För att jag skall blifva öfvertygad om

att det närvarande programmets realiserande skulle lända

till vårt samhälles moraliska och hygieniska b&tnad,

be-höfver jag andra bevis, än de federationen hittills

framdragit.

Jag skulle dock af flera orsaker aldrig hafva gifvit

mig in på ämnett om jag ej dertill fått en direkt

uppmaning af den svenska federationsafdelningen sjelf. I

det följande uttalar jag derför på den svenska

federations-qfdelningens uppmaning endast min subjektiva mening i denna

utomordentligt vigtiga samhällsfråga. Och jag vill också

försöka att göra sjelfva framställningssättet så subjektivt

som möjligt. Det är icke af begär att polemisera mot

federationen jag skrifver och ej heller i förhoppning att

■öfvertyga någon federationens vän. Såsom ett bidrag

till diskussionen om en samhällsfråga, som rör oss alla,

torde likväl uttalandet af min mening kunna få gälla.

Att ett allmännare intresse från skilda håll egnas denna

fråga, kan ju nu så mycket mera vara önskvärdt, som

den börjat behandlas äfven vid den svenska riksdagen.

Något egentligt nytt har jag icke att säga, men det har

icke heller federationen under de senare åren visat sig

hafva, då hon åter och åter framlägger samma skäl.

När jag således helst velat slippa att i tryck yttra

mig närmare i denna fråga, undrar kanske en och annan

-öfver att jag då ej alldeles förbigick federationen i min

ofvan nämnda broschyr. Ja, en och annan kanhända

misstänker, att det citerade yttrandet ändå, när allt

kommer omkring, var en af mig kastad stridshandske. »En

federationsmedlem» synes ifrån början hafva misstänkt

något sådant, ty redan på första sidan af sin skrift säger

han: »Hvarföre författaren omnämner federationen alls,

då han gör det på detta sätt är svårt att förstå, ty icke

kan det väl synnerligen intressera allmänheten hvad herr

lektorn tänker om federationen, dess verksamhet och

ledande personligheter, när han icke angifver

anledningarna till sitt omdöme.»

Genom innehållet i de federationsskrifter, som

ut-gifvits med anledning af eller med hänsyn till minbroschyr, har, synes det mig, federationen sjelf svarat på.

detta sitt »Hvarföre». I båda dessa skrifter uttalas, så,-

• s

som redan är nämndt, den tanken, att vi i den

»legaliserade» prostitutionen hafva den egentliga orsaken till

osedligheten ibland både äldre och yngre. Fru

Myhr-man säger t. ex i sitt »Inlägg» sid. 9: »Och derföre

påstår jag, att det är en skriande inkonseqvens att ropa

ve och förbannelse öfver osedligheten inom litteraturen,

men med tystnad förbigå, att samma osedlighets

utöf-vande lagligen beskyddas inom ens eget samhälle. Det

är mer än inkonseqvent, ty det är att se grandet i

broderns Öga, men icke bjelken i eget. Eller månne det

ej är tiofaldt större synd, att den lagliga myndigheten

sjelf bidrager till att direkt utsprida gift bland samhällets

medlemmar, än att han ej nog strängt förhindrar dess

indirekta utspridande genom osedlig litteratur?»

Jag visste, att federationen ser saken på detta sätt

och att jag af henne skulle beskyllas för »skriande

inkonseqvens», om jag »med tystnad förbigick» hvad

federationen anser vara de lagliga myndigheternas beskydd

för osedligheten. Och det var just derför som jag i

korthet antydningsvis uttalade min mening om

federationens uppfattning och ställning. Detta innebar,

såsom man lätt bör kunna begripa, att jag icke af

förbiseende, utan derföre att jag ej delar federationens

uppfattning, underlät att angripa hvad federationen anser

först och sist böra angripas, när man uppträder mot

osedligheten ibland oss. Fru Myhrman och hennes

meningsfränder anse förstås en sådan ståndpunkt

innebära en ännu mer skriande inkonseqvens än »det tysta

förbigåendet».

Jag hoppas emellertid, att federationens medlemmar

nu inse, hvarföre jag omnämnt federationen i min

broschyr, något som de, enligt min tanke, utan

förklaring bort kunna inse. Att jag vid samma tillfälle ej

redogjorde för anledningarna till mitt omdöme eller

närmare ingick på ämnet berodde derpå, att min broschyr

handlade om Strindbergslitteraturen etc. och icke om

federationen och dess arbete.Är reglementering detsamma som legalisering?

»Hafva vi rätt följt lektor Personnes tankegång, kunna

vi icke finna, att han i princip skiljer sig ifrån oss i .

något hänseende» säger »En federationsmedlem» sid. 10.

I hufvudprincipen, osedlighetens motarbetande icke med

fraser, utan med handling, skiljer jag mig visserligen

icke heller från federationen. Alla sedlighetsvänner i

hela den civiliserade verlden stå till federationen i en

outplånlig tacksamhetsskuld för hennes varmhjertade

uppträdande mot den legaliserade prostitutionen och

bordellväsendet, för hennes kraftiga förkunnelse om

mannens och qvinnans likställighet inför sedlighetskrafvet,

för hennes behjertade och modiga afslöjande af otukten

i dess olika, vederstyggliga former. Under det att staten

till sin evärdeliga skam ofta skyddat och befordrat

otukten, kyrkan underlåtit att i gerning gå det onda

in på lifvet, hela samhället genom den rådande tonen

och det herskande åskådningssättet tolererat och närt

det onda, har federationen ensam i stort gripit in och

satt yxan till roten. Mycket godt har hon uträttat, och

ännu mera har hon velat. Hon har åtminstone alltid

lyckats tvinga myndigheter och isynnerhet enskilde att

äfven mot sin vilja uppmärksamma sedlighetsfrågan, ofta

att stanna för den och säkerligen ej så sällan att afgöra

sig för eller emot sedligheten.

Sådana förtjenster utplånas icke genom dem

åtföljande misstag och felgrepp, hvilka hafva sin grund i

ovist nit och oriktiga föreställningar, lika litet som en

sedlig menniskas aktning för sjelfva föreningen minskas

derigenom, att »den fria kärlekens» apostlar, som i

stället för yrkesprostitutionen vilja införa allmän

prostitution, kunna finna sin uträkning vid att visa henne sym-patier, eller derigenom, att några frasradikaler med sina

dimmiga likställighetsbeprepp svärja hennes fana.

Hade den svenska federationsafdelningen, skiljande

mellan förhållandena i vårt land och i åtskilliga andra

länder, förkunnat federationens läror och arbetat på

förverkligandet af hennes ädla grundsatser hos oss, för så

vidt dessa läror och grundsatser kunna tillämpas på

våra förhållanden, hade med andra ord den svenska

federationsafdelningen gjort till sin hufvuduppgift att på

ett kärleksfullt, klokt och praktiskt sätt motarbeta den

yrkesmässiga prostitutionen, då skulle ingen med större

glädje än jag hafva blifvit en man i ledet. Nu anser

hon, att den yrkesmässiga prostitutionen är nära nog

detsamma som den reglementerade, och gör till sin

hufvuduppgift att af skaffa reglementeringen, i den tro, att

yrkesmässigheten med reglementeringens afskaffande

alldeles eller åtminstone väsentligen skulle komma att

upphöra. Detta tror jag för min del vara ett stort misstag,

likasom jag anser, att den svenska federationsafdelningens

bevisföring för sitt misstag och mot reglementeringen

h vilar på ett oriktigt antagande såsom förutsättning och

utgångspunkt.

Ur tre synpunkter skärskådar hon reglementeringen

och finner den förkastlig: ur den moraliska., den juridiska

och den hygieniska. Det är egentligen ur de båda

förstnämnda synpunkterna hon bryter stafven öfver den, med

det antagandet som utgångspunkt, att reglementering är

detsamma som legdlisering, hvarföre hennes styrka i

striden mot den reglementerade prostitutionen är att kalla

den för den »legaliserade» prostitutionen. Orsaken till

denna »legalisering» är att »samhällsmyndigheterna anse

sig böra vidtaga sådana anordningar, att männen med

så liten risk och så beqvämt som möjligt må kunna

hängifva sig åt de sinliga drifternas tillfredsställande»

(se t. ex. fru Myhrmans »Inlägg» sid. 8), hvarföre

prostitutionen anses vara »ett samhällsbehof, som i likhet

med öfriga allmänna angelägenheter bör utgöra föremål

för myndigheternas synnerliga omvårdnad» (se »I

sed-lighetsfrågan» sid. 8). Derföre »godkännes och reglemen-teras ett näringsfång, hvilket hånar äktenskapet och

indrager ungdomen i osedlighetens garn» (ibid.). Denna

uppfattning genomgår den svenska federationsafdelningens

hela muntliga, skriftliga och praktiska verksamhet.

Om denna uppfattning är riktig, faller det af sig

sjelf, att samhället genom reglementeringen på det gröfsta

sätt icke blott bryter mot moralens enklaste bud, utan

också officielt öfverträder sina egna lagar. Ty

strafflagens 18 kap. 11 § lyder så: »Främjar någon otuktig

lefnad genom koppleri, eller håller sådant hus, der otukt

drifves; dömes till straffarbete från och med sex månader

till och med fyra år. Qvinna, som i dylikt hus låter

bruka sig till skörlefnad, straffes med fängelse i högst

sex månader eller straffarbete i högst två år.»

Med varm öfvertygelse har särskildt fru Myhrman

i sitt föredrag framhållit denna samhällets

öfverträdelse-synd, »prostitutionens legalisering», såsom samhällets

största synd mot ungdomen, såsom en vida större synd

än den underlåtenhetssynd, att man icke griper in mot

osedlig litteratur. Med anledning af detta resonnemang

har hon någonstädes blifvit berömd för den logiska

skärpan i sitt föredrag! Jag vill för ingen del bestrida den

formela riktigheten af fru Myhrmans slutledning, men

jag kan icke tycka, att den är så synnerligen

förtjenst-full. Ty om man identifierar reglemente ring och

legalisering och derjemte har den sedliga åskådning som den

ärade talarinnan, förstår jag icke, hur man skulle kunna

låta bli att draga de konklusioner hon dragit. De ligga

då så nära till hands som möjligt.

Hvad den hygieniska synpunkten angår, förklarar

den svenska federationsafdelningen den till

reglementeringen hörande besigtningen otillförlitlig och således

af ingen nytta, men deremot ofta förderfbringande derför,

att den insöfver männen i säkerhet och derigenom lockar

dem in i faran.

*•

Ar nu verkligen prostitutionens reglementering

detsamma som legalisering af prostitutionen? Nej, det kan

jag icke inse, och jag har aldrig hört och läst något

talande skäl för detta påstående. Legalisera betyder välgöra till lag eller genom lag sanktionera. Men

prostitutionen har i svensk lagstiftning hvarken påbjudits genom

lag eller genom lag blifvit sanktionerad. Den nyss

citerade paragrafen i strafflagen visar tvärt om, att det svenska

samhället, så vidt det kunnat, lagstiftat emot

prostitutionen. Och detta lagrum citeras ofta af den svenska

federationsafdelningen. Men då är det ju oriktigt och

vilseledande att tala om en »legaliserad» prostitution i

vårt land. Reglementeringen är ingenting annat än en

polisåtgärd, genom hvilken myndigheterna till samhällets

skydd söker utöfva kontroll på och hålla inom vissa

gränser en faktiskt existerande prostitution, som

samhället genom sina lagar icke kan upphäfva.

Att kalla denna kontroll en »legalisering», derföre att

den utöfvas af legala myndigheter, som handla å

embe-tets vägnar, är ju likaledes oriktigt. Det är icke sjelfva

prostitutionen dessa myndigheter »legalisera» — om man

nu nödvändigt vill begagna detta uttryck oegentligt om

de legala administrativa myndigheternas åtgöranden —

utan det är kontrollen öfver den, reglementeringen af

den, de »legalisera».

Det är således, i hvilken mening söm helst, oriktigt att

tala om en »legaliserad prostitution» i Sverige, men om

man så vill, kan man ju tala om en »legaliserad

reglemen-tering». Att polismyndigheten genom reglementeringen

tager prostitutionen »under sin synnerliga omvårdnad»

är också ett oriktigt påstående, ty det skulle väl

innebära, att polismyndigheten gör näringsfånget lockande

genom vissa privilegier, tar de prostituerade under sitt

särskilda beskydd och kanske t. o. m. förser marknaden

med lämpliga individer. Men kan det verkligen finnas

någon, som lefver i den tron, att reglementeringen

innebär något sådant? Att polisen håller på

reglementerings-stadgans efterlefvande lika väl som på andra

förordningar är väl icke detsamma, som att den håller på

prostitutionen; och att polisen icke antastar de prostituerade,

om dessa ställa sig denna stadga till efterrättelse, är väl

icke detsamma, som att de prostituerade stå under

polisens synnerliga omvårdnad?Den tankegång som ligger till grund för den

legaliserade reglementeringen synes mig vara ungefär följande.

Samhället kan hvarken genom lagstiftning eller genom

polisåtgärder hindra, att personer (qvinnor) frivilligt

pro-" stituera sig, d. v. s. prisgifva sig åt otukten. Och samhället

har icke heller rättighet att genom straffbestämmelser här

vid lag tränga in på den enskildes frihetsområde;

samhället måste lemna hvar och en frihet att bestämma Öfver

sin egen person. Att qvinnor, som låta prostituera sig,

i en eller annan form taga betalt derför, kan samhället

lika litet hindra. Samhället kan alltså icke genom några

tvångsåtgärder förhindra utöfningen af skörlefnaden

såsom yrke, kan icke förhindra den yrkesmässiga

prostitutionen. Men deremot har samhället icke blott

rättighet, utan också skyldighet, att, om denna befinnes vara

i något afseende samhällsvådlig, taga lämpliga mått och

steg för att åtminstone förminska faran, då den icke kan

alldeles afiägsnas. Nu följer vanligtvis ett fruktansvärdt

sjukdomsgift den yrkesmässiga prostitutionen i spåren,

ett sjukdomsgift, som har Ödelagt, ödelägger och skall

öde-lägga hela familjer. Utrota detta farliga smittämne kan

samhället icke, ty det kan icke ske utan att samhället först

och främst gör slut på den yrkesmässiga prostitutionen,

och detta förmår samhället icke ex officio. Men då är

det åtminstone samhällets pligt att göra hvad det kan

för att hämma smittämnets spridning och derigenom

minska faran. Genom myndigheternas ingripande kan

detta icke gerna ske på annat sätt, än att myndigheterna

så noggrant som möjligt taga reda på den yrkesmässiga

prostitutionens frivilliga utöfvare och befalla dem att,

om de vilja fortfara med sin nesliga handtering,

underkasta sig läkarebesigtning och, när så erfordras,

läkarebehandling. Det är klart, att myndigheterna i en så

allvarsam sak också måste strängt och noggrant tillse, att

dessa befallningar efterlefvas. Inregistrering och

polis-uppsigt blifva nödvändiga konseqvenser.

Låtom oss nu något närmare skärskåda denna

tankegång. Att hvarken lagstiftning eller polisåtgärder kunna

förhindra prostitutionens utöfning visar historien mer änväl. Och jag tar mig härvid friheten hänvisa till en i

n:r 5 af »Sedlighetsvännen» för i år intagen artikel »Ideal

och verklighet af Otto Westerberg», hvilken innehåller

flera slående vittnesbörd för detta faktum. Så t. ex. får

man der veta, att så väl en af Ludvig IX af Frankrike

1254 utfärdad förordning, genom hvilken påbjöds, »att

glädjeflickorna skulle utvisas både från landet och från

städerna samt beröfvas all sin egendom ända in på bara

kroppen», som ock ett i Venedig 1266 utkommet påbud,

att sådana qvinnor skulle dömas »till piskning,

märkning med glödande jern och landsförvisning» visade sig,

trots sin stränghet, vara magtlösa mot prostitutionen i

dessa båda stater, hvarföre man måste tolerera den och

nöja sig med reglementering. Flera liknande fall från

äldre och nyare tider omtalas i denna artikel, hvilka

nog icke blifvit anförda i afsigt, att den slutsats af dem

skulle dragas, som jag genast drog, när jag läste

artikeln, den slutsatsen: »Samhället har aldrig genom sin

lagstiftning kunnat utrota det onda; efter hvarje sådant

försök har man måst inskränka sig till försök att stäfja

dess utbredning. Förhållandet är än i dag detsamma;

att kontrollera är det enda samhället kan göra, och både

pligt och klokhet bjuda än i dag att göra det som kan

göras.»

Att samhället för öfrigt icke har någon rättighet att

genom tvångsåtgärder och straffbestämmelser här vid lag

binda en juridiskt myndig menniskas frihet, är ju

fullkomligt riktigt. Blott när fråga är om omyndiga, om

barn, är det samhällets både rättighet och pligt att

inskrida. Samhällets grundval är rätten och rättens

förverkligande dess ändamål, och från samhällets synpunkt

är hvarje fri och myndig medborgare sin egen herre,

som har rätt att fritt förfoga Öfver sin person, för så

vidt andras rätt ej derigenom kränkes. Samhället har

derför ingen rättighet att genom lagstiftning och

polisåtgärder hindra den enskilde att öfverlemna sig åt

skör-lefnad, lika litet som samhället har rättighet att på detta

sätt hindra den enskilde från att öfverlemna sig åt

dryckenskap eller från att begå sjelfmord. Från samhälletssynpunkt kan derföre ekörlefnad aldrig blifva en

oberättigad handling i samma mening som t. ex. stölden är det.

I den nyss citerade uppsatsen »Ideal och

verklighet» förekommer sid. 97 följande resonnemang: »Skulle

det någonsin falla ordningsmagten in att medgifva

tjuf-var fri yrkesutöfning under vilkor, att de stälde sig till

efterrättelse vissa restriktioner, såsom att icke stjäla från

minderåriga, inhysa sig i vissa tjufqvarter och

regelbundet inställa sig för inventering af sina fickor på af

polisen föreskrifna dagar och tider. Detta faller för sin

egen löjlighet och likväl är den bevisföring, hvarpå

otuktslastens reglemente ring stöder sig, icke en hårsmån

förnuftigare, ty det har aldrig fallit någon in att, fastän

stöld är ett brott, som sedan urminnes tider begåtts och

antagligen kommer att begås allt framgent, uppställa

någon det nödvändiga ondas princip såsom stöd för en

kompromiss mellan polis och tjufvar. Stöld bestraffas

och undertryckes så godt ske kan, men af dess fortvaro

drager ingen slutsatsen, att dess allmännelighet

berättigar dess strafflöshet. Om alla voro förmögna, skulle

möjligen stöld i vanlig bemärkelse till stor utsträckning

upphöra af sig sjelf, och om alla voro gifta, skulle

likaledes anledningarna till otukt väsentligt kringskäras.

Men då ordningsmagten strängt, ja ofta oskäligt strängt,

bestraffar stöld, måhända för anskaffande af det för

lif-vets mest nödtorftiga uppehållande oundgängliga, ser den

i könsdriftens styrka ett tillräckligt motiv för att såsom

oundviklig betrakta dess tillfredsställelse, trots det

namnlösa elände detta tillskyndar det för detta naturbehofs

tillfredsställande nödvändiga instrumentet. Härvid är

att ihågkomma, att stölden är ett tagande af det, som

icke tillkommer mig, under det att otukten är ett

obe-rättigadt könsförhållande. Detta må anmärkas till

förebyggande af vanliga deklamationer om könsdriftens

berättigande, hvilket ingen nu mera förnekar, utom då

dess tillfredsställelse sker på ett oberättigadt sätt. Såväl

stöld som otukt äro uttryck för oberättigade handlingar

på hvar sitt område.»

Detta resonnemang är såsom nästan hvarje uttalandefrån samma håll fotadt på det obevisade och enligt min

mening fullkomligt grundlösa påståendet, att

reglementeringens ändamål är: skydd för lasten. Men derjemte

innehåller det en jemförelse mellan otukt och stöld, som

är i hög grad oriktig och ologisk; säkert är, att den

svenska federationsafdelningen genom dylik bevisföring

skadat sin sak/vida mer, än hon sjelf förstår.

Stölden är ur samhällets, d. v. s. ur rättens,

synpunkt en »oberättigad» och straffbar handling derför, att

den innebär ett våldsamt kränkande af en annans rätt.

Otukt mellan man och qvinna innebär icke något sådant,

såvida de båda frivilligt öfverlemna sig åt lasten, och

den är derför icke en »oberättigad» handling ur denna

synpunkt. Liderlighet kan ju tillskynda en menniska

döden, men detta kommer icke samhället såsom rättens

vårdarinna vid, lika litet som samhället i denna

egenskap har något att skaffa dermed, att en menniska

genom dryckenskap förstör sig sjelf och förkortar sitt lif,

eller dermed, att hon direkt begår sjelfmord. Derföre

belägga samhällets lagar hvarken dryckenskap*) ’ eller

sjelfmord sförsök med straff. I viss mening är nog otukt

stöld, stöld af mennisko värde, af god t namn och rykte,

af samvetsfrid, af lycka o. s. v., och naturligtvis är

qvin-nan den, som förlorar mest. Men när man på det sättet

frivilligt låter sig bestjälas, kan den stölden icke jemföras

med det slags stöld, som den borgerliga lagen förbjuder

och bestraffar. Jemförlig med detta slags stöld är endast

förförelse och våldtägt, hvilka förbrytelser den

borgerliga lagen derföre också belägger med straff.

Helt annat är det, om saken ses ur kristlig eller ur

moralisk synpunkt. En kristen betraktar sig icke som

»sin egen herre», utan som sin Herres egendom. Hans

åskådning i ämnet är uttalad af apostelen Paulus: »Veten

I icke, att edra kroppar äro Kristi lemmar? Skall jag

nu taga Kristi lemmar och göra dem till en skökas

lemmar? Bort detl. Eller veten I icke, att den som håller

*) Den druckne straffas, om han genom att uppträda i detta

tillstånd >å väg, gata eller annat allmänt ställe» stör ordningen d. v. s.

kränker samhället eller den enskilde samhällsmedlemmens rätt, men

icke derföre att han är drucken. (Jfr Straffl. 18 kap. 15 §.)sig till en sköka, han blifver en kropp med henne? Ty

de tu, heter det, skola varda ett kött.------

Eller veten I icke, att eder kropp är ett den Helige

Andes tempel, hvilken bor i eder, och som I hafven af

Gud, och att I icke ären edra egna? Ty I ären dyrt

köpte. Så prisen nu Gud i eder kropp och eder ande,

hvilka tillhöra Gud.» (1 Kor. 6: 15, 16, 19, 20). Ur kristlig

synpunkt är otukten en större synd, en mer

»oberättigad» handling än stölden. Bland de tio buden »står det

sjette budet framför det sjunde». Samma gradation torde

också böra bestämmas ur moralisk synpunkt. Sedelagens

fordran på sedlig renhet såsom en pligt, hvilken

rnenni-skan har mot sig sjelf, familjen och samhället, torde

nämligen i den naturligt ädla och sedliga menniskans Ögon

göra skörlefnaden till en mera »oberättigad» handling

än stölden.

Alltså: stöld är en »oberättigad» och straffbar

handling s& väl ur den borgerliga lagens, som ur

kristendomens och moralens synpunkt, den frivilliga skörlefnaden

endast ur kristendomens och moralens. Att i likhet med

författaren till »Ideal och verklighet» icke iakttaga denna

skilnad, utan, när man talar om den borgerliga lagen och

de borgerliga m3Tndigheterna, hänföra både stöld och

skörlefnad till »oberättigade handlingar», det är att göra

sig skyldig till det der felslutet, som logiken kallar

*qua-ternio terminorum», och hvars oriktighet en tänkande

menniska inser, äfven om hon icke studerat logiken.

Men, invänder någon kanske, vårt samhälle är ju ett

kristligt och moraliskt samhälle. Ja, den satsen får man

tyvärr höra mer än nog. Den är för mången rent af en

axiomatisk sanning och gör derföre mången alldeles blind

för verkligheter, hvilka man har handgripligen inpå sig,

men som icke kunna förenas med den der axiomatiska

sanningen och som man derföre icke vill se, utan

försöker bortadvocera för att rädda den axiomatiska

sanningen. Satsen att staten är ett kristligt och moraliskt

samhälle är orsaken till att mången annars förståndig

menniska så orätt och overkligt bedömer en mängd

samhällsförhållanden och besvarar en mängd samhällsfrågor,

2för att nu icke tala om huru begreppen om kristendom

och moral genom den satsen förvridas. Ty man gör sig

vanligen icke reda för hvad den innebär och huru långt

den är sann, och så blir den en fras, ett slagord, som

ofta användes för att öfverskyla tankeoreda, för att

komma undan vissa närgående samhällsspörsmål och för att

slippa ingå i allvarliga undersökningar af åtskilliga

obehagliga samhällsförhållanden. Samhället är icke kristligt

och moraliskt i annan mening, än att det i sin

lagstiftning och i flera af sina institutioner är påverkadt och

står under inflytande af kristendomen och moralen.

Kristendomen i egentlig mening, d. v. s. troslifvet i Gud, är

den enskilda menniskans angelägenhet och kan aldrig

blifva någon statsangelägenhet. Detsamma gäller också

om moralen i egentlig mening, d. v. s. det på sedlig

åskådning grundade sedliga lifvet.

I egentlig mening kan samhället derföre aldrig blifva

kristligt eller moraliskt. Dertill skulle fordras att alla

dess medlemmar vore i denna mening kristliga eller

moraliska .personer eller att åtminstone antalet sådana

medborgare utgjorde en så öfverväldigande majoritet, att

samhället i stort kunde utan hinder af minoriteten

realisera kristendomens eller moralens idé. Verkligheten

räknar dock i detta stycke med andra siffror, än de

fromma önskningarna. Icke ens något kyrkosamfund — med

undantag kan hända af den kristna kyrkan i sin

tidigaste barndom — har kunnat realisera kristendomens idé

på jorden. Det fins förstås abstrakta teorier, som

förfäkta en motsatt åskådning. Men den påtagliga

verklighetens bevisning är mera bindande och öfvertygande än

alla abstrakta teoriers.

Hvad nu blifvit sagdt om samhället såsom kristligt och

moraliskt är icke riktadt närmast mot federationen, utan

mot dem som anse det vara det »kristligat samhällets

pligt att hänföra prostitutionen till brottens kategori och

såsom brott bestraffa den. Men i sammanhang härmed

vill jag också anmärka det oriktiga i följande bevisning

mot reglementeringen: vårt samhälle är ett kristligt och

moraliskt samhälle, derföre handlar samhället i strid medsig sjelf, då det genom reglementeringen tolererar

prostitutionen. Denna bevisning kan visserligen anses redan

i det föregående hafva blifvit bemött. Jag vill här dock

göra ett tillägg. Prostitutionens tillvaro, dess

utbredning, dess outrotlighet jemte det faktum, att den till

stor del får näring äfven genom upplyste och bildade

medborgares sedeslöshet visar bäst, att premissen är falsk;

vårt samhälle är icke något kristligt och moraliskt

samhälle i egentlig mening. Och när man tillvitar samhället,

att det tolererar prostitutionen, så gör man sig icke reda

för i hvilken mening samhället kan sägas tolerera den.

»Tolerera» är ett af de rymliga och uttänjbara ord, som

med mycken fördel begagnas såsom agitationsuttryck och

vid agitationsbevisningar. Tolerera kan betyda »ej

förhindra», men också »göra gemensam sak med». I den

förra betydelsen tolererar samhället prostitutionen,

der-före att det hvarken har befogenhet eller magt att

förhindra den, men icke i den senare betydelsen. Genom

reglementeringen gör samhället ej gemensam sak med

prostitutionen, utan söker endast förebygga eller mildra

dess följder. Staten tolererar prostitutionen genom

reglementeringen ungefär i samma mening, som den genom

att lemna offentlig sjukvård äfven åt deliranter och åt

dem, som tillfogat sig skada genom sjelfrnordsförsök,

tolererar dryckenskap och sjelfmord.

Men är då reglementeringsåtgärden icke på något

sätt stridande mot gällande lag? Den svenska

federa-tionsafdelningen påstår, att den är ett brott såväl mot

Strafflagens 18 kap. 11 §, som ock mot »Lag angående

lösdrifvares behandling; gifven Stockholms slott den 12

Juni 1885», hvilken träd t i stället för »Kongl. stadgan

om försvarslösa och till allmänt arbete förfallna personer»

af den 29 Maj 1846.

Innehållet i det förra lagrummet har redan

återgif-vits (sid. 11). Såsom genast inses, är det riktadt mot allt

slags bordellväsende, hvilket således i svensk lag är

förbjudet och belagdt med straff; eller med andra ord såsom

förut anmärkts: otukten är*i Sverige icJce legaliserad. I

detta afseende är således förhållandet hos oss ett annatoch ett bättre än i åtskilliga andra länder. Endast om

man med federationen oriktigt uppfattar

reglementeringen såsom legalisering, är således reglementeringen

stridande mot denna lagparagraf ; härom behöfver icke sägas

mera än hvad redan är sagdt. Att samhället också

prin-cipielt håller på denna paragrafs efterlefnad, ser nian

gång efter annan af »Rättegångs- och Polisärenden». Det

förekommer ju då och då, att polisen griper in och

befordrar till laglig bestraffning personer, som genom att

hålla »hôtel» eller »rum för resande» o. s. v. kringgå

och öfverträda Strafflagens 18 kap. 11 §.

Deremot fins det större skäl till det påståendet, att

reglementeringen är i strid med lagen angående

lösdrif-vares behandling. Enligt denna lag skall såsom

lösdrif-vare den behandlas, som sysslolös stryker omkring från

ort till annan utan medel till sitt uppehälle samt för

ett sådant lefnadssätt, att våda deraf uppstår för allmän

säkerhet, ordning och sedlighet. Nog måste litet hvar

erkänna, att de prostituerade äro vådliga åtminstone för

sedligheten. Och om de, såsom ofta är fallet, hafva

prostitutionen till sin enda födkrok, så måste man väl

likaledes Tfidgå att de »sysslolösa stryka omkring». Hur

kunna nu myndigheterna, så länge sådana lagar äro

gällande, réglementera prostitutionen?

Svaret på denna fråga är i det föregående redan

af-gifvet genom framhållandet af skilnaden mellan

sedelagen och den borgerliga lagen och af gränserna för den

señares befogenhet i sedligt hänseende. Hemfallna åt

sedelagens dom äro utan barmhertighet så väl de

prostituerade som deras kunder. Hemfallna åt den borgerliga

lagens dom äro de endast då, när deras osedliga lefverne

kränker samhällets eller den enskildes rätt ur den

borgerliga lagens synpunkt, och när således ur denna synpunkt

deras lefnadssätt innebär en våda för allmän säkerhet,

ordning och sedlighet. Men detta kan ske endast genom

brott mot bestämmelserna i Strafflagens 18:de kap. Om

en person, man eller qvinna, lefver aldrig så lastbart

utan att bryta mot dessa bestämmelser, kunna

myndigheterna icke straffa. Inför den borgerliga lagen och deborgerliga myndigheterna iakttager en sådan person

»sedlighet i sitt lefverne» och för ett lefnadssätt, som icke

innebär våda för allmän sedlighet. Deraf följer också,

jag upprepar det, att, om en sådan person på ett eller

annat sätt har lasten till sin födkrok, detta kommer

sam-hällsmyndigheterna intet vid. Ty en sådan person har

ett »medel till sitt uppehälle», hvilket icke kan inför den

borgerliga lagen gälla såsom straffbart. Huru

upprörande dessa konseqvenser än må förefalla den sedliga

känslan, måste de dock dragas.

Resultatet häraf blir emellertid, att § 1 af lagen

angående lösdrifvares behandling tarfvar en omredigering.

Det är icke lämpligt att der begagnas sådana uttryck

som »sedlighet» »sig ärligen försörja», då lagen

derige-nom kommer skenbart i strid med sedelagen, hvilken i

dessa uttryck inlägger en både vidsträcktare och djupare

betydelse, än den borgerliga lagen kan göra. Den senare

kan begagna nämnda uttryck endast oegentligt, bvilket

åter blott tjenar till att förrycka begreppen och förvilla det

sedliga medvetandet. Den borgerliga lagen bör derföre

icke alls begagna dem, ty den reder sig mycket väl dem

förutan. Detta må vara sagdt icke blott med tanke på

att staten ej kan annat än ofullkomligt lagstifta mot

prostitutionen såsom lefnadssätt och yrke, utan också med

tanke på andra yrken, hvilka icke heller kunna gå under

ofvannämnda sedlighetsrubriker, men som den borgerliga

lagen lika litet eller endast lika ofullkomligt kan komma

åt, som den kan komma åt prostitutionen. Exempelvis

må erinras om åtskilliga pantlåneaffärer och

procenteri-rörelser, för att icke tala om åtskilliga mycket vanliga

mystiska saker inom handels- och affärsverlden.

Mot den svenska federationsafdelningens hufvudskäl

för reglementeringens förkastlighet ur moralisk och

juridisk synpunkt har jag framstält min mening. Återstår

nu den hygieniska synpunkten. Få torde väl förneka, att

det är samhällets skyldighet att hindra smittosamma

sjukdomars spridning, för så vidt detta är möjligt. Det

är verkligen obegripligt, hur någon förnuftig menniska

kan förneka det som är så solklart, men detta obegrip-liga har dock märkvärdigt nog inträffat. Fanatiska

fede-rationsinedlemmar i England — de s. k.

»abolitioni-sterna» — hafva arbetat på det fullständiga

upphäfvan-det af alla lagar och förordningar angående smittosamma

sjukdomar, såsom stridande mot »den individuela

friheten», för att på den vägen få bort prostitution skontrollen.

Jag antar emellertid, att ingen af den svenska

federa-tionsafdelningens medlemmar är »abolitionist» och att

derföre ingen af dem förnekar samhällets skyldighet att

hindra smittosamma sjukdomars spridning. Det är

fullgörandet af denna skyldighet, som är ändamålet med

reglementeringen. Nu påstår federationen, att

reglementeringen icke uppfyller detta sitt ändamål, hvarföre

federationen betraktar den såsom en »mask» för otuktens

beskyddande. Ur hygienisk synpunkt »är den ett misstag»,

hvil-ket federationen påstår vara bevisadt så väl af statistiska

beräkningar, som deraf att läkarne erkänner

besigtnin-gens otillförlitlighet. »Regleringen är ett hygieniskt

misstag, ledande till falsk säkerhet, underlättande åtgången

till prostituerade och oförmöget att uppfylla hvad dermed

afses: inskränkning i utbredningen af otuktens

följdsjuk-domar. Då federationen för några år sedan påpekade

be-sigtningens otillförlitlighet, uttalades dermed en åsigt,

som nu mera är lika allmänt antagen bland

syfilidolo-gerna, som den då var omtvistad». (»I sedlighetsfrågan»

sid. 9.) Ar detta federationens påstående riktigt, då kan

reglementeringen icke försvaras, ty förutsättningen för

dess tillåtlighet är dess hygieniska ändamålsenlighet.

Ar denna en fiktion, så har reglementeringen ej något

förnuftigt ändamål och bör således" afskaffas.

Hvad de statistiska beräkningarna angår, kan jag för

min del icke annat än förstå, att de vittna emot

federationens påstående. Jag har framför mig 3:dje häftet af

»Hygiea» för 1881. Det innehåller bland annat svenska

federationsafdelningens skrifvelse af den 12 Nov. 1880 till

Stockholms öfverståthållare om reglementeringens

upp-häfvande och yttranden till öfverståthållareembetet med

anledning af denna skrifvelse från helsovårdsnämnden

på grund af t. f. förste stadsläkaren E. Ödmanssons utlå-tande samt från svenska läkaresällskapet, det senare

yttrandet undertecknadt af F. W. Warfvinge, E. W.

We-lander, E. Ödmansson, M. Sondén, E. Heyman. I

svenska federationsafdelningens skrifvelse åberopas med

hänvisning till en bifogad tabell statistikens vittnesbörd.

Helsovårdsnärnnden visar, att denna tabell, om

beräkningen rätt göres, vittnar om en ej obetydlig minskning

af veneriska sjukdomsfall, sedan reglementeringen

infördes. Och svenska läkaresällskapet kommer till samma

resultat, men uppvisar tillika, att siffrorna i tabellen äro

oriktiga, och att de riktiga siffrorna afgifva ett för

federationens påstående ännu ogynsammare vittnesbörd. Både

helsovårdsnärnnden och läkaresällskapet uttala sin

»förundran öfver federationsafdelningens sätt att räkna».

Läkaresällskapet yttrar: »Då det väl svårligen kan

antagas, att federationens styrelse gått till väga på detta

sätt mot bättre vetande, måste det anses, att det skett af

okunnighet — en okunnighet, hvilken är så mycket mer

klandervärd hos dem, som på grund af dessa och dylika

påståenden söka kullkasta nu bestående ordning. » Detta

är ett bevis bland många på hur oförsigtigt det är af den

som icke tillräckligt är inne i förhållandena att söka

bevisa något genom användning af statistiska siffror.

Hvad särskildt dessa siffror beträffar, äro de uteslutande

hemtade från kurhusrapporterna, men en stor del

veneriskt sjuka använda som bekant den enskilda

läkarepraktiken, och derföre kan denna sifferbevisning, i hvilket fall

som helst, ej blifva annat än en sannolikhetsbevisning,

äfven denna af ganska osäker natur.

Men jag förstår icke, hvarföre man i förevarande

fråga skall behöfva taga statistiken till hjelp. Det bör

väl vara klart för litet hvar, att, om en läkare upptäcker

en smittosam sjukdom hos någon och gifver patienten

erforderlig läkarevård, detta både för patienten sjelf och

för alla som komma i beröring med honom är »nyttigare

och gagneligare», än att låta sjukdomen få ostördt

utveckla sig hos patienten och så låta denne smitta än den

ene än den andre, hvilka sedan i sin tur smitta andra. I

den mån den smittosamma sjukdomen är elakartad ochlätt och lömskt sprides, är väl »nyttan» af läkarens

inskridande uppenbar. Nu är den smittosamma sjukdom,

h varom här är fråga, en af de förfärligaste som finnas,

»ett af mensklighetens farligaste plågoris». När man så

betänker, att genom reglementeringsbesigtningen flera

hundra qvinnor årligen i vårt land sjelfva räddas från

sjukdomens härjningar och hindras från att sprida

eländet till andra, hvilka i sin ordning antagligen skulle

hafva spridt det vidare, så kunna sannolikt de genom

reglementeringsbesigtningen årligen räddade i Sverige

räknas i tusental.

Har man ett menskligt hjerta i sitt bröst, så förstår

jag icke, huru man kan annat än tycka detta vara en

välgerning, äfven om dessa räddade skulle bestå endast

af sådana män och qvinnor, som sjelfför vållad t genom

sina lustar störtat sig i eländet. Men nu vet man, att,

från-räknadt sådana beklagansvärda, de räddade till mycket

stor del utgöras icke blott af förförelsens och

fattigdomens olyckliga offer, utan också af oskyldiga hustrur och

barn, tillhörande olika samhällsklasser. Det är mig

der-före en otydbar gåta, hur federationsafdelningen kan

påstå reglementeringen vara ett »hygieniskt misstag».

Att besigtningen är otillförlitlig så till vida, att läkaren

mången gång ej kan upptäcka sjukdomen, fastän den

finnes, måtte väl i all rimlighets namn icke vara något

bevis för det påståendet! Om t. ex. årligen i medeltal

af de i Stockholm inregistrerade 600 borde sändas till

kurhuset, men genom läkarnes ofrivilliga misstag endast

500 verkligen ditsändas, är besigtningen derföre till ingen

nytta? Ar det till ingen nytta, att årligen 500 qvinnor

botas från denna förskräckliga sjukdom och förhindras

från att öfverföra giftet direkt eller indirekt till ett

mångdubbelt större antal menniskor? På en så stor procent

af de besigtigade visar sig nog icke besigtningen vara

otillförlitlig, men om detta också vore fallet, vore väl

besigtningen ändå till ofantligt stor välsignelse.

Att de prostituerade strax efter utskrifningen från

sjukhuset åter kunna ådraga sig sjukdomen är ju icke

något bevis mot nyttan af reglemente ringen. Derigenomatt de p& sjukhuset blifvit vårdade har sjukdomens

stegring hos dem sjelfva blifvit hämmad, och under denna

isoleringstid hafva de hindrats från att öfverföra smittan

på andra. Detsamma gäller i de fall, när sjukdomen af

sig sjelf recidiverar. För öfrigt skickas de inregistrerade

genast vid hvarje nytt sjukdomssymptom åter till

kurhuset.

Till belysning af frågan om besigtningens

gagnelig-het tillåter jag mig att ur svenska läkaresällskapets ofvan

nämnda skrifvelse anföra följande stycke: »Svenska

läkaresällskapet anser sig böra framlägga ett färskt

exempel från Stockholms besigtningsbyrå, hvilket visar den

stora nyttan af prostitutionens reglementerande. Af 120

under 1880 å byrån nyinskrifna qvinnor befunnos ej mindre

än 53 vid första besigtigningen vara behäftade med

venerisk sjukdom. Hade nu prostitutionen ej varit

reglementerad i hufvudstaden, skulle dessa qvinnor kanske

under månader, trots sin smitta, utöfvat sitt yrke, och

det är lätt att tänka sig, livilken utbredning de veneriska

sjukdomarne derigenom skulle erhållit.» Så långt

läkare-sällskapet. Låtom oss göra en sannolikhetsberäkning

med siffror af hvad följden blifvit, om dessa 53 genom

reglementeringen ej tvingats in på kurhuset. Vi kunna

mycket väl antaga, att, innan de frivilligt begifvit sig ditr

hvar och en af dem i medeltal hunnit nedsmitta 20

besökare, hvilket tillsammans gör 1060 personer. Vi kunna

vidare antaga, att hvar och en af dessa i medeltal

öfver-fört smittan på en person. Detta gör tillsammans med

de ursprungligen smittade 2120 personer, hvilka i sin

ordning kunnat öfverföra sjukdomen på andra.

Dessutom hade hos de 53 sjukdomen förvärrats.

Ett annat skäl federationen brukar, i samband med

talet om besigtningens otillförlitlighet, anföra mot

reglementeringens hygieniska gagnelighet är att de

inregistrerade prostituerade äro blott några hundra, under det att

de hemligt prostituerade kunna räknas i tusental. Att

detta skäl faller för precis samma fakta, som anförts

mot hufvudskälet, »otillförlitligheten», är klart. Ligger

någon tanke i detta skäl måste det väl vara denna: »Omockså kontrollen minskar smittans utbredning, sprides

denna i alla fall, derföre att kontrollen icke sträcker sig

så långt; alltså kan den gerna försvinna, ty några tusen

smittade mer eller mindre — hvad betvder det bland

så många?» Ett i sanning besynnerligt resonnemang af

ett filantropiskt sällskap! Filantropiens slutsats borde väl

i stället lyda så: alltså är det högligen Önskvärdt, att

myndigheterna må komma i tillfälle att utsträcka

kontrollen vida längre.

Påståendet att åsigten om besigtningens

otillförlitlighet numera är allmänt antagen af syfilidologerna torde

också behöfva närmare skärskådas. Dermed kan väl i

detta sammanhang icke gerna åsyftas något annat än

en antydan om att federationen har de medicinska

fackmännen på sin sida, när hon påstår, att besigtningen

är otillförlitlig och alltså gagnlös i hygieniskt afseende.

Nu intaga emellertid läkarne i allmänhet en allt annat

än vänlig ställning till federationens arbete att få

regle-menteringen upphäfd. Besigtningens otillförlitlighet

förneka de naturligtvis icke. Ty de måste förstås

med-gifva, att en läkare kan misstaga sig, att sjukdomen

kan af sig sjelf recidivera, och att den besigtigade kan

smittas strax efter en besigtning och således vara sjuk

ett par, tre dagar, innan hon å nyo besigtigas. Men för

det första utgör antalet fall, när dessa möjligheter blifva

verkligheter, ett minimum, och för det andra af b ryter

den noggranna och ofta återkommande besigtningen till

stor del udden af den fara, som ligger i dessa

möjligheter. Derföre kunna de allra flesta läkare icke af

»otillförlitligheten» draga samma slutsats som federationen,

nämligen att reglementeringen är gagnlös i hygieniskt

afseende. Läser man skrifvelserna från förste

stadsläkaren och svenska läkaresällskapet med anledning af den

svenska federationsafdelningens petition hos

öfverståt-hållaren, ser man, att dessa medicinska auktoriteter

anse, att ett upphäfvande af reglementeringen skulle

vara rent af samhällsvådlig. Slutpåståendet i

läkaresällskapets skrifvelse lyder som följer:

»De påståenden, som federationens styrelse fram-stält, hafva, såsom ofvan tillräckligt visats, befunnits

byggda på falska grunder, och de af sagde styrelse

lem-nade sifferuppgifter äro till den grad oriktiga, att om

siffrorna vederbörligen rättas, dessa, långt ifrån att visa

en tillökning af de veneriska sjukdomarne efter den tid,

då prostitutionen började strängare öfvervakas, tvärtom

från nämnda tid visa en bestämd minskning af

ifrågavarande sjukdomar. Läkaresällskapet får derföre

förklara, att i den af federationens styrelse till Herr

Öfver-ståthållaren stälda skrifvelsen helt och hållet saknas den

bevisning i och utredning af frågan om den i fråga satta

reformens gagnelighet, som bort vara ett oeftergifligt

vilkor för en dylik framställning, och då

Läkaresällskapet på såväl ofvan uppgifna som af Helso vård snämnden

och af förste Stadsläkaren anförda grunder, anser

prostitutionens stränga öfvervakande nödvändigt, så får

Sällskapet inlägga sin protest mot det mera om ovist nit än

om insigt vittnande förslaget om upphäfvande af det nu

för Stockholm gällande prostitutionsreglementet.»

Detta är ju ett utlåtande, som i tydlighet lemnar

intet öfrigt att önska.

Hvad kan dä vara meningen med federationens

framhållande af att syfilidologerna erkänna besigtningens

otillförlitlighet? Så vidt jag förstår, ingenting annat än

antingen att läkarne mot bättre vetande försvara det

»hygieniska misstaget» för att kunna begagna detta

såsom »mask» för otuktens protegerande, eller också att

de af okunnighet eller bristande förmåga att tänka

riktigt ej komma till samma slutsats som federationen. Af

den svenska federationsafdelningens skrifter framgår, att

det förra alternativet innehåller federationens mening.

Man behöfver icke gå längre än till de två skrifter, som

framkallat detta mitt inlägg i federationsfrågan.

Skriften »I sedlighetsfrågan af en federationsmedlem» kan

i läkarnes motstånd mot federationen icke se något

annat än ett försvar för prostitutionen såsom en för de

ogifta männens helsa nödvändig inrättning. Sid. 23 heter

det t. ex.: Hvartill tjenar hela moralen, när hygienen

förklarar den vara skadlig för helsan och anordnar enafledare för »tvingande naturbehof», som äro

»oemotståndliga»? Fru Myhrman frågar i sitt »Inlägg» sid. 8:

»Herr P. anklagar den osedliga litteraturen derför, att

densamma förklarar de sinliga drifternas

tillfredsställande för mannen ej blott berättigadt utan nödvändigt

för bibehållandet af en sund natur. Godt och väll Men

hvad annat göra samhällsmyndigheterna, då de vidtaga

sådana anordningar, att männen med så liten risk och

så beqvämt som möjligt må kunna hängifva sig deråt?

Hvad annat gör väl vårt högt aktade läkaresällskap, då

det bestämdt förordar såsom gagneligt och nödvändigt

detta osedlighetens lagliga stadfästande?»

Den dom federationen sålunda afkunnar öfver

flertalet af våra läkare har, såsom den utanför stående lätt

inser, sin grund i federationens oförmåga att hunna se

reglementeringen ur annan synpunkt, än att den är en

mot både moral och allmän lag stridande legalisering,

hvilken falskeligen kallas en hygienisk åtgärd. Denna

felaktighet i synförmågan gör federationen blind för det

faktum, att det fins läkare, hvilka innehafva en lika hög

sedlig ståndpunkt som federationens medlemmar och ändå

med all kraft motsätta sig reglementeringens borttagande.

Det är sant, att federationen har många skäl till sin

ovilja mot läkarnes uppträdande i denna fråga. Ty det

är ju en sanning, som hvarken kan förnekas eller

behöf-ver döljas, att åtskilliga af dem missbruka sin ställning

till att under vetenskapens mask och »för helsans skull >

icke blott försvara, utan äfven ordinera männen

»naturdriftens» tillfredsställande medels prostitutionens offer

eller ännu bättre medels qvinnor, hvilka icke höra till

denna föraktade kategori och som de kunna

rekommendera. Att göra någon hemlighet häraf bjuda hvarken

grannlagenhetsskäl eller några andra skäl, ty dessa

läkare sjelfva göra alls ingen hemlighet af denna sin

»vetenskapliga» åsigt och af detta sitt »hygieniska»

till-vägagående, och saken är allmänt känd. Den är också

mycket lätt att förklara. Har man en åskådning eller

en åsigt, vill man ju alltid försvara den både inför sig

sjelf och andra. Och hur många gånger tvingas ickeden objektiva vetenskapen för det ändamålet att, illa

behandlad, göra de mest förnedrande drängsysslor åt en

despotisk subjektivism. Har man sjelf vid ett s. k.

lärdomssäte lärt sig att något syssla med vetenskapen,

så har man också fått lära sig, att det fins

vetenskaplig humbug af olika valör inom alla fakulteter. Har

man vidare, utan att sjelf vara »medicinare», under

denna lärotid dock umgåtts med »medicinska»

kamrater, följt dem under deras lärdomsutveckling och på

nära håll sett deras öfriga utveckling, då är man icke

lika snar som de oinvigde att såsom vetenskapens

orakelspråk anse vissa »medicinska auktoriteters» utlåtande

om »könsdriften såsom ett oemotståndligt naturbehof».

Den hemliga orsaken till dylika utlåtanden har nog

Is-Tael Hvasser riktigt angifvit i vissa yttranden om af

honom för öfrigt värderade läkare på hans tid. (Se t. ex.

1 del., sid. 25 och 26, af hans »Valda skrifter»). Sättet,

hvarpå den »medicinska auktoritetens»

pubertetsutveck-ling försiggått och hans ungdomslif förflutit, torde

vanligen utgöra nyckeln till utlåtandet.

Den läkare »En federationsmedlem» citerar sid. 14

går i denna punkt rakt på saken *), när han om vissa af

sina kamrater säger: »De hafva tyvärr moraliskt fallit i

den ojemna striden; ingen oinvigd anar, hvilka

förfärliga frestelser en medicine studerande och praktisk

läkare äro utsatte för. När en annan förnimmer sirenens

lockande sång, kan han i nödfall taga till flykten, men

vi medici måste stanna qvar, ja, måste så att säga gräfva"

ned oss i eländet, vi måste i och för vårt yrkes skull

hafva allt »på våra fem», och ingen anar hvad detta

kan blifva för ett tungt kors att bära på, der icke

religiositeten är desto djupare.»

Mot ett sådant läkarens missbruk af sin ställning,

hvilket nu vidrörts, vill äfven jag i min ringa mån

uttala min protest med samma indignation som

federationen. Att sätta den medicinska vetenskapens stämpel på

*) För min del vet jag icke, med hvad rätt han yttrar sig så

just med anledning af diskussionen i läkaresällskapet 1881 angående

federationens skrifvelse till öfverståthållareembetet. Hans omdön^e

om sjelfva diskussionen synes mig lika omotiverad som orättvis.hvad religion och moral kalla otukt, det är ett

vetenskapligt falsarium.

Men, som sagdt är, det fins läkare, som stå icke

blott på moralens utan på kristendomens ståndpunkt,

hvilka försvara reglementeringen ur hygienisk synpunkt.

D:r E. W. Wretlind har ju, enligt

»Sedlighetsvännens» redogörelse, på ett diskussionsmöte inom

federationen för ej så länge sedan gjort detta. Och i början på

detta år talade jag med en sådan läkare i Upsala, hvilken

förklarade, att smittans spridning bland studenterna

betydligt aftagit efter reglementeringens införande, och

beklagade federationens oförståndiga sträfvan att få denna

hygieniska skyddsåtgärd afskaffad. Han tilläde, att de

vederstyggliga former af de veneriska sjukdomarna, som

förr ej voro så ovanliga, numera, sedan myndigheterna

infört den stränga kontrollen, äro ganska sällsynta. Han

trodde säkert, att, om det skulle lyckas federationen att

agitera bort reglementeringen, man snart skulle se sig

vara tvungen att återinföra den; erfarenheten visade, att

sådant skett förut.

Deremot är det ett undantagsfall, att någon läkare

gör gemensam sak med federationen i dess oförsonliga

kamp mot reglementeringen. När svenska

läkaresällskapet, talrikt församladt, den 8 Febr. 1881 aflät sin

skrif-velse till öfverståthållareembetet, var det endast en läkare,

d:r Grundal, som yrkade återremiss. Att döma af hans

yttrande i den föregående diskussionen stälde han sig

likväl icke på federationens sida; han ansåg endast, att

frågan ännu var för litet utredd, och fordrade derföre en

grundligare undersökning af förhållandena. Någon

vederläggning af de öfriga läkarnes mycket talande skäl

söker man emellertid, så vidt jag förstår, förgäfves i d:r

Grundals skäligen sväfvande muntliga och skriftliga

anföranden vid detta tillfälle. Troligen var icke heller

hans mening att vederlägga de andra, utan egentligen

att motivera sin begäran om ämnets förnyade

behandling. Den onämnde landsortsläkare, hvars ord nyss

citerats ur »I sedlighetsfrågan», synes deremot afgjordt

stå på federationens sida.Federationens största glädjeämne bland läkarekåren

är dock hennes f. d. bittre fiende, d:r P. A. Levin.

Genom hans nyligen timade »affall från sig sjelf» har

federationen fått ett godt handtag; säkerligen har denna

märkliga tilldragelse inverkat på många. Innebär den

då verkligen något motbevis mot det hygieniska

argumentet för reglementeringen? Vi vilja tillse, huru

der-med förhåller sig.

I Juninumret 1887 af »Meddelanden för helso*

och sjukvård» samt i l:sta häftet för arbetsåret 1887—

88 af i Sedlighets vännen» står d:r Levins mot

reglementeringen riktade uppsats att läsa under rubriken »Om

lagstadd osedlighet». Ar man icke af federationens a

priori antagna mening, att prostitutionens

reglementering är detsamma som »lagstadd osedlighet», begriper

man icke hr Levins uppsats, såvida man icke har läst

hans 1873 utgifna och af svenska läkaresällskapet med

hedersomnämnande försedda skrift »Om

prostitutionen.» Men der visar sig, att hr Levin har ungefär

samma uppfattning af reglementeringen som federationen,

fastän han i motsats mot federationen anser

prostitutionens legalisering vara alldeles i sin ordning, såsom en

hygienisk åtgärd för sedeslösa män och qvinnor,

hvar-före han också förordar en fullständig legalisering och

systematisering med inrättande af »tillståndshus» o. s. v.

Om denna skrift säger »Sedlighets v än nen », att den,

»tvifvelsutan är den konseqventaste på svenska språket

utgifna afhandling i detta syfte — en konseqvens, som

drifver sakerna till sin yttersta spets och bättre än

någon motskrift genom sin krassa cynism visar, hvarthän

idén om det »nödvändiga» ondas följdriktiga utveckling

leder. För egen del får jag bekänna, att jag dock ej

fullt kan förstå strängheten i detta omdöme. Ty

framställningssättet i d:r Levins skrift är ingalunda cyniskt,

och innehållet icke heller. Han kallar lasten för last,

sedeslösheten för sedeslöshet, utan att försvara den. Om

också meningen att otukten är ett nödvändigt ondt

skimrar igenom, framhålles den likväl icke på något

pronon-ceradt sätt.Det är emellertid mot denna af så många, läkare och

icke-läkare, omfattade och försvarade mening, hr Levin

uppträder; det är mot den hans uppsats »Om lagstadd

osedlighet» är riktad. Allt hvad sedlighetsvänner heter,

de må för öfrigt i ett och annat hafva huru skilda

åsig-ter som helst, måste ju med innerlig glädje häri se en

för sedlighetens sak betydelsefull seger, och alla som

på ett eller annat sätt kämpa för denna rättfärdiga sak

måste ju med innerlig tacksamhet mottaga i sina leder

den, som sjelf kallar sig »fältflyktingen från en

orättfärdig saks försvar». Det är af en utomordentligt stor

betydelse, att en erfaren läkare, som varit en af

försva-rarne för den rakt motsatta åsigten, slungar ut ett

yttrande sådant som detta: »Det mycket allmänna, ja, det

i sanning prostituerade omdömet, att mannen har så

mycket svårare att temperera sin sexuela natur än

qvin-nan, är ett inbilladt svepskäl, som endast kan gälla med

magt, sedan han inträdt i okyska lefnadsvanor och på

grund af dem påckar på sitt så ansedda naturbebof.»

Men när d:r Levin sålunda med väldiga hugg

angriper sjelfva prostitutionen och dem som försvara den

såsom hygieniskt icke blott berättigad utan nödvändig,

bryter han derjemte stafven öfver den till skydd mot

dess följd sjukd omar införda reglementeringen. Om också

en sådan »konseqvens» kan förefalla besynnerlig, är det

dock ej omöjligt att förklara den. Hvar och en vet,

med hvilken seghet gamla föreställningar sitta i. D:r

Levin har i sitt förra stadium sett i reglementeringen

hufvudsakligen ett skydd för och ett omhuldande af den,

enligt hans då hysta mening, »berättigade prostitutionen»,

och han har med mycken välvilja omfattat den just i

denna dess förmenta syfte. Reglementeringen har förut

af honom betraktats såsom ett nödvändigt vilkor för den

berättigade officiela prostitutionen. När han nu

uppträder emot prostitutionen, kan han icke se

reglementeringen med andra ögon än förut, och då blir förstås

konseqvensen, att han också uppträder mot den senare.

Nekar då d:r Levin reglementeringens hygieniska

nytta såsom medel att förebygga den veneriska sjukdo-mens elakartade utveckling och dess utbredning genom

smitta? Nej, det kan ju den erfarne läkaren icke göra.

Men han kringgår denna fråga på följande sätt: »--

vi (läkare) må då medgifva, att det preventivt sanitära,

eller sexualhygienen, aldrig kan rätt tillgodoses

annorlunda än genom ett kyskt lefnadssätt. Ju mera

erfarenhet man vinner uti sakförhållandena, ju klarare

framträder den sanningen, att intet annat preventivt

säkerhets- eller ens sannolikhetsmedel för undvikandet af

sexualförgiftning gifves. Och detta måste ju vi läkare

till sist fritt erkänna. Stånde då ock hvarje menniska

för sin gerning. Den som vill undgå missöde, såsom

det kallas, tage sig i akt för missgerningen och hålle

sitt käril rent; detta gälle mannen så väl som

qvin-nan! — Och skall socialt straff föreläggas någondera,

utöfver det sanitära äfventyret, — så vare det lika för

båda och under alla förhållanden icke mindre, snarare

högre bindande för mannen, som svårligen kan hafva

att åberopa bristande kännedom om följderna och i alla

händelser är den inledande parten.»

Dessa ord röja den sedliga grundåskådning, till

hvil-ken hvarje sedlig menniska bekänner sig. Men

betraktade såsom svar på frågan om reglementeringens

hygieniska nytta, äro de enligt mitt förmenande endast ett

meningslöst kringgående af denna fråga; och något annat

svar har d:r Levin i sin uppsats icke gifvit på denna

synnerligen vigtiga samhällsfråga. Att ett allmänt kyskt

lefnadssätt, d. v. s. fullständig frånvaro af allt slags

prostitution, är det »enda säkerhetsmedlet. för undvikande

af sexualförgiftning» — hvem förnekar det? Och hvem

har någonsin förnekat det? Eller har verkligen någon

(läkare?) lefvat i den tron, att genom myndigheternas

strängare och mera systematiska reglering af

prostitutionen sjukdomen skulle kunna helt och hållet

oskadliggöras eller upphäfvas, så att den tid skulle komma, då en

man med absolut trygghet för smitta skulle kunna besöka

en prostituerad? Jag har svårt att tro något sådant.

Jag sade ett allmänt kyskt lefnadssätt, ty nog bör

väl hr Levin veta, att icke ens kyskhet är ett absolut

3säkerhetsmedel, så länge akörlefnad eller prostitution

idkas i samhället. Nog har väl hr Levin reda på att

en fullkomligt oskyldig person kan blifva offer för den

afskyvärda sjukdomen. Och detta är det förnämsta

skälet för att det är myndigheternas pligt att genom

sanitära åtgärder hämma sjukdomen. Kunde hr Levin med

sanning tillropa hvarje af sjukdomen hemsökt olycklig

sitt stränga: »Stånde hvarje menniska för sin gerning!»

då kunde det ligga åtminstone något berättigad t i hr

Levins resonnemang, för så vidt detta skall vara riktadt

mot de legala skyddsåtgärderna. Hjertlös vore

argumenteringen i alla fall, isynnerhet om man betänker,

att ofta den skyldige snarare är lättsinnigt oförståndig

än lastbar. Nu är den både hjertlös och meningslös.

Förstår då icke, fråga vi vidare, dr Levin att här

föreligger ett socialt spörsmål, som kräfver ett praktiskt

svar, ett svar i handling? Förstår han då icke, att

samhället måste göra något annat, än att skjuta hela saken

ifrån sig med ett »hvar och en får skylla sig sjelf» och

med sangviniska förhoppningar på tidens sedliga

medvetande och stora förnuftighet och så låta det osedliga

och oförnuftiga lefnadssättets följd sjukd omar ohejdadt

fara fram? — Man har icke rättighet att på detta

lättvindiga sätt besvara den allvarsamma prostitutionsfrågan.

Hr Levin fortsätter: »Återstår då det spörsmål att

lösa: hvilket annat skydd än polisreglementets har man

att lita sig till, beträffande sexualförgiftningens faror?

Vi måste på grund af omständigheternas magt dertill

svara: Intet annat än vårt sedliga förnufts ledning, sedan

hygienens lagar äro kända». Hr Levin förordar derpå

spridandet af kännedomen om hygienens lagar och

sär-skildt om sexualsjukdomarnes lätt smittbara och farliga

art. Dr Levin tror alltså utan vidare, att den som har

reda på det rätta eller det nyttiga också »gör derefter».

Det tror inte jag, men härom vill jag ej tvista med hr

Levin. Dock kan jag ej låta bli att såsom skäl för min

»otro» anmärka, att näppeligen någon enda, som

sjelf-förvålladt ådrar sig venerisk smitta, förut är okunnig

om den fara, för hvilken han utsätter sig (jfr hr Levinsegna ord här ofvan, sid. 33). Han vet, att många gå fria

och att många råka illa ut. Så nog är den kunskapen redan

tillräckligt utbredd! Men till dato har detta icke mycket

hjelpt, och derföre tviflar jag på att det i framtiden

kommer att hjelpa. Eller menar hr Levin kanske en mera

vetenskaplig kunskap? Jag tror icke heller, att en sådan

är något egentligt skydd här vid lag. Ty äro väl läkare

och läkarekandidater »skyddade» genom sin kunskap?

Deremot tror jag visst, att, om redan i skolorna en

grundligare kännedom om lagarne för vår kropp och

hygienens allmänna lagar i rätt tid kunde bibringas de

unga, mycket dermed vore vunnet. Härom har jag på

annat ställe yttrat mina tankar. Dock tror jag icke, att

allt dermed vore vunnet. Osedligt lefnadssätt skulle nog

förekomma ändå, t. o. m. bland de mest upplyste.

Men hr Levin förordar också ett annat medel än

kunskapen, nämligen att »eho som sjelfförvålladt

meddelar annan menniska smitta skall enligt bestämd

strafflag derför ansvara, likasom för annat personligt

förfördelande och helsofarligt svek, när sådant kan påvisas».

»En lagstiftning r denna riktning», anser hr Levin, »är

den enda för nutiden passande». Derföre tillägger han:

»All Öppen och hemlig prostitution må numera, så godt

först som sist, lagförbjudas, med behöfligt eftertryck

förföljas — och, om sexualsjukdom såsom följd deraf kan

konstateras, bestraffas med frihetens förlust, såsom ett

nödvändigt socialt skydd mot personer, hvilka uppträdt

såsom missdådare, af hvilken ställning och hvilketdera

kön de månde vara. Då är saken bragt både på det

klara och tillbörliga».

Här har verkligen hr Levin föreslagit ett medel, och

dertill ett riktigt radikalt medel. För min del skulle

jag visst icke hafva någonting emot, om hr Levins

förslag kunde accepteras, d. v. s. om samhällsförfattningen

medgåfve det eller om den allmänna sedlighetens

nuvarande höga ståndpunkt och förgångna tiders erfarenheter

af dylika strafflagars nytta vore talande skäl för att ändra

samhällsförfattningens grund och syfte. Sid. 16 f. har jag

framhållit skilnaden mellan »det ur den borgerliga lagenssynpunkt oberättigade» och »det ur religionens och

moralens synpunkt oberättigade». Enligt der anförda skäl har

samhället icke rättighet vare sig att lagförbjuda

prostitutionen eller att straffa någon som öfverfört smitta på en

annan, såvida den smittade med fri vilja utsatte sig för

risken. Detta kan nämligen icke kallas »personligt

förfördelande och helsofarligt svek*. Både af det nu

citerade stället och af andra ställen i hr Levins uppsats

tycks emellertid framgå, att han anser det sedliga

medvetandets magt och det sedliga lefnadssättets

allmänne-lighet numera så stor inom samhället, att tiden är inne

för en samhällsförfattningsreform, genom hvilken den

påpekade skilnaden mellan »oberättigadt» och

»oberätti-gadt» bortfaller. Ingen kan hellre än jag önska, att det

vore så lyckligt. Men det är mig alldeles omöjligt att

i så hög grad, som hr Levin, tro tiden om godt. Det

är mig alldeles omöjligt, att med hr Levin anse just vår

tid vara ett högre utvecklingsskede, som ställer det rätta

framför det nyttiga, vår tid, de bedrägliga konkursernas,

svindleriernas, förfalskningarnas, sjelfmordens tid, vår

tid, de utilistiska samfundens tid, då t. o. m.

bekännelseskrifter formligen affattas och antagas, hvilka öppet

sätta nyttan i både religionens och moralens ställe. Och

tala med den yngre generationen, får hr Levin höra, hur

det står till med »det sedliga medvetandets magt».

Dock, om tidens beskaffenhet vill jag icke tvista med

hr Levin; det torde vara en ofruktbar tidsspillan. Man

kan anföra skäl för allting; så äfven här. Och jag är

visst icke blind för vår tids rörelser i sedlig och annan

god riktning; federationen är ju — för att anföra ett

närliggande exempel — ett barn af vår tid. Men hur

det än må vara med tidens sedliga medvetande, så torde

det vara temligen säkert, att dess fri hetsmedvetande

omöjliggör antagandet af hr Levins strafflagsförslag. Ty detta

innebär ju ett kringskärande af den personliga friheten

och går således stick i stäf mot tidens vågor.

Detta förslag är äfven ur andra synpunkter

opraktiskt. Det skulle skaffa våra domstolar en icke så liten

tillökning i arbete. Och jag undrar, om besigtningenär mera sårande för den qvinliga blygsamhetskänslan,

hvarom federationen så mycket talar, än en ransakning

inför rätta skulle vara, isynnerhet om qvinnan vore den

smittade och således den lidande parten. Lagens arm

skulle dessutom helt visst icke kunna nå många. De

prostituerade känna gemenligen icke sina besökare och

skulle derföre icke kunna angifva dem, för hvilket de,

äfven om de kunde det, dessutom nog skulle taga sig

till vara, ty derigenom angåfve de ju sig sjelfva sååom

idkande det i lag förbjudna och med straff belagda

pro-stitutionsyrket. De smittade männen skulle säkerligen

också akta sig för att spela angifvare, ty dels hemfölle

de ju då också till straff såsom de der medverkade till

den lagförbjudna prostitutionens vidmakthållande, dels

offentliggjorde de sjelfva härigenom sin skam. Endast

sådana sjuke, som nödgades anlita den offentliga sjukvården,

det vill med andra ord säga de fattiga, skulle möjligen

kunna fällas efter hr Levins föreslagna lagrum. Och

detta hade naturligtvis till följd, att dessa fattiga aktade

sig för kurhuset, ty att gå dit vore ju detsamma som

att öfverlemna sig i rättvisans händer. Följden deraf

åter blefve den, att sjukdomen hellre finge frodas och

smittan spridas. Så vidt jag förstår, vore detta den enda

»praktiska nyttan» af hr Levins lagförslag.

Jag har uppehållit mig länge, kanske alltför länge,

vid dr Levins uppsats. Men jag har velat egna den en

noggrannare uppmärksamhet derför, att ett ord från en

person i dr Levins ställning och med hans antecedentia

helt naturligt väger mycket i en fråga sådan som denna

och af många reflexionslöst tages emot på god tro.

Federationen gör ju också mycken affär af dr Levins

uttalande. Uppsatsen visar nogsamt, hur klent det är

stäldt med bevisen, de verkliga bevisen mot

reglemente-ringens hygieniska nytta. Man hade väntat, att den för

prostitutionens berättigande såsom hygienisk åtgärd en

gång så ifrigt fäktande läkareveteranen skulle, när han

för moraliska och hygieniska skäl sträckte sina vapen

och gick öfver på fiendens sida för att bekämpa

prostitutionen samt dervid stälde sig i deras led, hvilka ocksåbekämpa prostitutionens reglementering — man hade då

väntat, att han med hygieniska motbevis skulle

kullkasta de hygieniska bevisen för reglementeringens

berättigande. Ty, vi upprepa det å nyo,

reglementeringen är en skyddsåtgärd till samhällets åtminstone

relativa säkerhet och ingenting annat. Kan det bevisas, att

detta är en illusion, då bör den genast afskaffas, men

icke förr.

Hvad för ett hygieniskt motbevis anför då hr

Levin? Jo, att >intet annat preventivt säkerhets- eller ens

sannolikhetsmedel för undvikande af sexualförgiftning

gifves än ett kyskt lefnadssätt». Och denna förklaring

afger han i ordalag, som om den innehölle en splitter

ny upptäckt. Liksom icke hvar och en visste detta

förut! Liksom icke reglementeringens försvarare visste,

att denna hygieniska åtgärd erbjuder endast en relativ

säkerhet för prostitutionens kunder! Men de veta också,

att reglementeringen, i den mån den strängt och

allvarsamt handhafves, hindrar sjukdomens elakartade

utveckling och smittans spridning, afvänder den från en

mängd oskyldiga, som annars hade blifvit offer för den

i andra hand, oskyldiga, bland hvilka också äro barn,

som födas med det ärfda sjukdomsgiftet till ett lif af

gräsligt elände. Härvid har hr Levin ingenting annat att

erinra än: iStånde hvarje menniska för sin gerning».

Hr Levins uppsats visar också, hur vanskligt det

är att sätta något nytt i det gamlas ställe. Hans

lagförslag tar sig nog bra ut för mången teoretiserande

nitälskare, men det är helt enkelt praktiskt omöjligt.

Hans lifliga öfvertygelse, att en sådan lagstiftning är

just hvad tiden numera fordrar, visar, huru litet han

förstår den nuvarande tiden. Hans förslag är nämligen

så otidsenligt som möjligt. Medeltiden har försökt något

ditåt, meti har måst uppgifva försöket.

Det förefaller, som om dr Levin anser sig genom

sin för femton år sedan utgifna skrift hafva’ skadat

sedlighetens sak genom att i uteslutande hygieniskt

intresse hafva kämpat för åtgärder, hvilka måste anses

såsom moraliskt samhällsvådliga, och som om han nupå äldre dagar ville bringa en försoningsgärd för denna

sin försyn delse genom att makulera sin skrift och

uppträda emot den deri förfäktade ståndpunkten. Värdet

af denna frimodiga ärlighet är jag för min ringa del

långt ifrån att underskatta. Men på mig har det

der-före verkat så mycket mer nedslående att se, huru han,

i sin sträfvan att godtgöra hvad han möjligen brutit,

skjuter öfver målet. Har hr Levin i sin skrift om

prostitutionen gått till ytterligheter i en riktning, går han

nu till ytterligheter i reaktionära protester mot den förut

intagna ståndpunkten. Det är derföre fara värd t, att

dr Levin i sin strid mot osedligheten kommer att föga

gagna samhället.

Innan vi lemna den hygieniska synpunkten, hafva vi

ännu att uppmärksamma två invändningar mot

reglementeringens hygieniska nytta.

Federationen påstår, att reglementeringen inger

männen en falsk säkerhet genom den frisksedel, som lemnas

de prostituerade och på det sättet ökar smittans offer.

Detta torde nog i viss grad vara händelsen. Dock kan

man allt med visshet påstå, att de allra flesta män, som

besöka de prostituerade, icke fråga efter frisksedeln, ej

heller muntligen göra sig underrättade om huruvida

qvin-nan blifvit besigtigad eller icke. Detta bestyrkes också

deraf, att endast ett fåtal af de besigtigade begär

frisksedel (se förste stadsläkarens förut åberopade utlåtande

i Hygiea). De som af falsk säkerhet genom

reglementeringen blifva offer för smittan utgöra alltså helt visst

ett försvinnande litet antal i förhållande till antalet män,

qvinnor och barn, som genom reglementeringen blifva

räddade. Emellertid är den fara frisksedeln kan medföra

ett skäl att afskafFa den. Jag skall längre ned återkomma

till denna sak.

Federationen påstår vidare, att besigtningen är utan

nytta, när den icke ålägges äfven de män, som besöka

de prostituerade. Detta är ett ofta återkommande

argument. Utan tvifvel vore det en god sak, om ett

sådant arrangement kunde vidtagas. Men hur skulle det

gå till? Det är alls icke för mycket begärdt att af fe-derationen fordra ett svar på den frågan, så länge det

der argumentet upprepas. Kan federationen icke

praktiskt lösa knuten, då är påståendet ju endast ett

meningslöst slagord.

Så vidt jag förstår, är den enda lösningen tillståndshus

med dag och natt derstädes anstäld läkare, som besigtigar

hvarje besökande. Detta är också ett af dr Levins

förslag i skriften »Om prostitutionen». Men den

lösningen vill federationen väl ändå icke vara med om? Som

det nu är, göra myndigheterna hvad de kunna, när de

söka aflägsna smittan från sjelfva smitthärdarne. Ty

att de qvinnor, som idka osedlighet såsom yrke, ur alla

möjliga synpunkter äro de som först och främst böra

underkastas den hygieniska kontrollen, borde

federationen knappast kunna förneka. Och att denna besigtning

måste hafva sin stora nytta med sig, fastän de faktiska

förhållandena göra det omöjligt att utsträcka den till

alla yrkesidkerskornas kunder, borde väl af förut

an-gifna skäl vara klart för litet hvar. Att nyttan af

be-sigtningen vore större, om den kunde få en sådan

utsträckning, nekar förstås ingen. — Federationen fordrar

allt eller intet. Jag undrar just, hur långt man

kommer i den här verlden med sådan absolutism?

Af så stor sanitär betydelse, som federationen tycks

anse, vore männens tvångsbesigtning dessutom icke.

Männen upptäcka sjelfva nära nog lika lätt som läkaren, om

de äro sjuka. Och i de flesta fall söka de också bot i

rätt tid. Så är deremot icke förhållandet med qvinnan.

För det första har hon mycket svårt att sjelf upptäcka

sjukdomen, innan den hunnit ett visst stadium. För det

andra skäms hon vanligen för att yppa sin sjukdom,

icke minst derför, att läkaren, som skall behandla henne,

är man. Till följd deraf söker hon hjelp kanske först

när sjukdomen tagit öfverhand, så att bot är omöjlig.

För det tredje råder särskild t hos de prostituerade en

allt för stor sorglöshet och vårdslöshet, beroende i

väsentlig grad på deras lättsinne i allmänhet, men också

på deras missaktning för sig sjelfva samt på känslan af

att deras lif £r förfeladt och deras tillvaro värdelös.Tvingas de derföre icke att underkasta sig

läkarebehandling, sedan de blifvit sjuka, uppskjuta de det så länge

som möjligt eller underlåta det alldeles.

För öfrigt är det ej sant, att endast de

inregistrerade q vinnorna besigtigas. Förste stadsläkaren

påminner i sin nyss nämnda skrifvelse om att enligt gällande

lag manskapet i hela den värfvade armén en gång i

veckan underkastas en dylik besigtning, och likaså

manskapet vid den indelta armén äfvensom beväringen

under mötena. »Medan sålunda», säger han med anledning

häraf, »här i riket omkring 700—800 qvinnor årligen

besigtigas, är detta förhållandet med 50—60,000 män.»

»Dessutom», tillägger han, »finnas flera, ännu gällande

författningar, som påbjuda sundhetsbesigtningar både å

män och qvinnor, der någon misstänkes vara behäftad

med venerisk sjukdom. Sålunda heter det i Kongl.

Instruktionen för provinsialläkare d. 13 Juni 1822 § 10 på

följande sätt: »det åligger hvarje läkare i allmänhet och

provinsialläkaren i synnerhet, att då någon med

primitiv venerisk smitta anträffas, noga utforska, från

hvilken och till hvilken eller hvilka sjukdomen kunnat blifva

meddelad samt att, till förekommande af smittans vidare

spridande, sådant till presterskapet eller

kronobetjeningen på landet och till polisen i städerna anmäla, på det

en sådan för smitta misstänkt må lämpligen kunna

förmås att sig till besigtning hos läkaren inställa. Vägrar

den för smitta misstänkte att låta undersöka sitt

tillstånd, öfverlemnas saken till den åtgärd, Vår

befallnings-hafvande efter omständigheterna kan finna lämplig.» —

Det synes sålunda, att myndigheterna gjort hvad de

kunnat för att så långt som möjligt utsträcka

besigtnin-gen äfven till männen.

Och härmed komma vi från den hygieniska

synpunkten in på tvenne andra synpunkter, ur hvilka

federationen anser reglementeringen förkastlig. Sjelfva

tvångsbesigtningen är, påstår federationen, »ett

upprörande våldförande af de prostituerades rester af

blyg-samhetskänsla», hvarföre den allt mer och mer sänker

dessa olyckliga ned i lastens förnedring och försvårarför dem återgången till ett ärbart lefnadssätt.

Tvångs-besigtningen påstås vidare vara ett uttryck af moralisk

olikställighet mellan mannen och qvinnan, i det att

qvinnan derigenom göres till verktyg för mannens

lustar, och tillika ett uttryck af den burgnare klassens

förtryck af den fattigare klassen, i det att det vanligen

är den fattiga qvinnan, som göres till ett sådant

verktyg. Federationens stiftarinna, Mrs Butler, har derom

nyligen utlåtit sig på följande sätt: »Vi anse

tvångs-besigtningen, denna förskräckliga personliga

undersökning företagen af mannen mot qvinnan*), såsom det

starkaste uttrycket af qvinnans träldom; den betecknar

af-sigten hos en del af samhället att återföra qvinnan till

slafveriet, att göra henne till ett ting, icke en person,

såsom Mr Mireur säger: till sedlighetspolisens egendom.

Derigenom blir hon ett käril, ett verktyg, ett djur, en

slaf, allt utom en qvinna.» Och Mr E. de Pressensé har

om samma sak nyligen yttrat, att »lastens

reglemente-ring är ett vidunderligt missbruk af den starkares rätt»,

samt professor Charles Secrétan, att »sedlighetspolisen

är en naturlig tillämpning af den starkares rätt, enligt

hvilken den fattige är skapad för den rike och det

svagare könet för det starkare». (Sedlighetsvännen för

1887—88 N:r 2—4, sidd. 31, 35, 60).

Dessa båda synpunkter höra strängt taget under

den moraliska synpunkten, hvarföre det hade varit det

formelt riktigaste, att jag upptagit dem till skärskådande

förut, när jag gjorde mina invändningar mot

federationens angrepp på reglementeringen ur moralisk synpunkt.

Men de äro på mer än ett sätt af så stor vigt, att de

förtjena sin särskilda afdelning. Man kan icke säga, att

federationen begagnar dem såsom hufvudargumenterna

i sin bevisföring mot reglemente ringen. Men det torde

icke vara oriktigt att i dessa båda synpunkter se så väl

sjelfva grunden till federationens uppkomst som

drif-kraften i hennes energiska arbete.

Federationen är ju egentligen en qvinnorörelse, som

ursprungligen utgick från en förening engelska damer,

*) Kurs. af mig.»The Ladies national Association for the repeal

of the Contagious Diseases Act», och som sedan

1876 genom den varmt nitiska engelska presthustrun

Josephine Butlers stiftande af »Den brittiske,

kontinentala och allmänna Federationen för afskaffande af

prostitutionen, särskildt i dess egenskap af laglig eller

tolererad institution» vann stor utbredning, på samma gång

den fick inre stadga och fasthet. Idén om qvinnans

sociala likställighet med mannen tillämpade denna

förening särskildt på det sociala missförhållandet, att

mannens moralitet bedömdes efter en annan måttstock än

den, med hvilken man bedömde qvinnans. Den faktiskt

legaliserade prostitutionen med sina af myndigheterna

tillåtna och skyddade bordeller, hvilkas föreståndare och

förestånderskor åtnjöto medborgerligt förtroende och

medborgerliga rättigheter i paritet med andra, hederliga,

medborgare blef, såsom det gröfsta uttrycket för detta

sociala missförhållande, den fiende, hvilken federationen

först och främst anföll. Har man någon aning om de

moraliska rysligheter i de länder, der denna legaliserade

prostitution existerar, då förstår man också

federationens oförsonliga hat mot detta samhällets nesliga

systematisering af lasten, och man undrar då icke öfver

federationens ofta hänsynslösa uppträdande mot denna hydra.

Det är rent af skamligt att visa någon hänsyn mot en

sådan skamlighetI

Må ingen göra mig den orättvisan att läsa något

slags ringaktande omdöme om federationen i hvad jag

sade, att »federationen egentligen är en qvinnorörelse».

Det är männen, som förtjena ringaktning både derföre

att den legaliserade prostitutionen är deras verk och

derföre att ingen stämma från deras läger på allvar höjt

sig mot denna skändlighet. Såsom C. J. Frank i den

förträffliga lilla skriften »Våra barns faror» tror också

jag, att samhällets sedliga reformerande måste utgå från

qvinnorna och att vi ingenting i det stycket hafva att

vänta af männen. Ty blott ett fåtal män hafva den

sedliga energi, som fordras för att här vid lag kunna

uträtta något.Men å andra sidan ligger deri, att federationen är

en qvinnorörelse, faran för ensidighet. Männens skuld

är ju oerhördt stor; vanligen äro de förförarne. Men

ensamt hafva de dock icke skulden. Jag vill i detta

sammanhang icke dröja vid det oförnekliga faktum, att

de i yttre mening ärbara qvinnorna ofta direkt eller

indirekt äro skulden till att männen blifva andra

qvin-nors förförare. Jag vill här framhålla, att äfven

qvin-nan i yttre grof mening är — förförare. Det var icke

länge sedan jag hörde omtalas ett sådant fall, der en

gift qvinna var den skyldiga och en sexton års gosse

offret. Denna sida af sedlighetsfrågan förbiser

federationen nästan alldeles för att så godt som uteslutande

rikta sin egen och andras uppmärksamhet på den andra

sidan, männens skuld. Detta är en ensidighet.

Med denna ensidighet sammanhänger en annan,

nämligen benägenheten att i allt hvad legalisering och

regle-mentering heter se endast de osedliga männens åtgärder

till sin nytta, beqvämligbet och säkerhet, benägenheten

att deri se den starkares förtryck af den svagare, den

rikares missbruk af fattigdomen. Härvid glömmer man,

att en stor del af dessa qvinnor, som »förtryckas», sjelfva

valt sin sorgliga födkrok, utan att något slags våld

ut-öfvats mot dem; de skulle bilda en klass af prostituerade,

om också ingen legalisering eller reglementering funnes.

Att derföre i dessa åtgärder se endast männens

osedlighet och öfvergrepp är oriktigt. Prostitutionens upphof

är den lättsinniga och lata qvinnans lättsinne och lättja.

Den är icke männens uppfinning och tillställning, och

ännu mindre har den uppkommit genom vare sig

legalisering eller reglementering. Både i tal och skrift

uttrycker sig federationen emellertid, som om både det ena

och det andra vore fallet. Ja hon t. o. m. ibland

identifierar prostitutionen med sä väl legalisering som

reglementering. Så t. ex. får man i >Sedlighetsvännen»

läsa om »Männens petition i.Danmark om prostitutionens

afskaffande», om att flera ledamöter i danska folketinget

inlemnat en motion om förändring och tillägg i

strafflagen, hvilken föreslagna lagförändring »hufvudsakligengår ut på prostitutionens afskaffande » o. s. v. Liksom om

man genom petitioner eller lagförändringar kunde

af-skaffa »prostitutionen»I Till samma förvexlingskategori

bör »En federationsmedlems» undran (sid. 11), om jag

väl kan anse Strindbergslitteraturen vara »en

förnämligare faktor till det onda än prostitutionen». — Den

der ständiga sammanblandningen af prostitutionen och

dess legalisering eller dess reglementering har utan

tvif-vel sin grund i den nu påpekade ensidigheten i

uppfattningen. Men man kan mycket väl förstå, att

federationens fiender deri skola se en afsigtlig agitationslist.

Ty många, som icke reflektera nogare på saken, vinnas

tvifvelsutan för federationen genom den

sammanblandningen. Och detsamma gäller också om

sammanblandningen af legalisering och reglementering.

Denna senare förvexling, enligt min mening den

svenska federationsafdelningens största misstag, är

förorsakad af samma ensidighet i uppfattningen. »Qvinnan

lider, qvinnan förtryckes» är det stridsrop, hvarmed

federationen eldar sina medlemmar till anfall på

reglementeringen. Många ryckas med, mest qvinnor förstås, men

också män, såsom alltid är händelsen, der den qvinliga

entusiasmen är i verksamhet. Den som nyktert ser på

verkligheten kan dock icke gerna gripas af denna

hänförelse. Ty påståendet att qvinnan lider och förtryckes

torde i detta sammanhang nog vara sant i åtskilliga

fall, men är helt säkert i de flesta fall osant.

Federationen visar sig här vid lag icke vara så alldeles fri

från detta vädjande till menniskornas känslor utan

verklighetsgrund, denna falska sentimentalitet, som så ofta

är orsaken till att filantropiska sträfvanden komma i

misskredit.

Ingen men nisko vän kan väl annat än finna

läkare-besigtningen å de prostituerade upprörande, och detta

icke minst med tanke på det blygselkänslan dödande

och det förhärdande i denna procedur. Men hvad är

väl det egentligen upprörande? Jo, det är sjdfva

prostitutionen. Att menniskor kunna vilja förnedra sig till ett

sådant lefnadssätt och dess följder, till hvilka också be-sigtningen hör, det är detta, som är upprörande.

Be-sigtningsstraffet är upprörande på samma sätt som

fängelsestraffet. Det är upprörande, att förhållandena ära

sådana, att dylika åtgärder skola vara nödvändiga för

den allmänna säkerheten. Federationen invänder, att

besigtningen icke är tillräcklig för den allmänna

säkerheten, men deremot menlig för de prostituerades

moralitet. Ja, detta är riktigt; men precis detsamma gäller

också om fängelsestraffet. De dagliga stölderna och

andra brott äro dagliga bevis på att denna

säkerhetsåtgärd långt ifrån är tillräcklig, och ingen torde väl

förneka, att fängelset ofta, och gemensamhetsfängelset

oftast, gör brottslingen sju gånger värre*). När derföre

federationen ur de anförda riktiga premisserna, drar den

slutsatsen: alltså bör menniskrovännen arbeta på

besigt-ningens afskaffande, så bör hon af alldeles samma skäl

komma till samma slutsats rörande fängelser och

fängelsestraff.

Må ingen genom sofismer eller oreda i tankegången

afbryta udden af denna jemförelse. Det är visst icke

min mening, att besigtningen skulle vara ett med

fängelsestraffet fullt jemförligt straff. Jag anser ju tvärt om,

att samhället ej har rättighet att bestraffa den frivilliga

prostitutionen. Men besigtningen har med

fängelsestraffet den egenskapen gemensam, att vara en för den

allmänna säkerheten vidtagen tvångsåtgärd mot vissa

samhällsmedlemmar, en åtgärd, som ofta har ett menligt

moraliskt inflytande på dem, hvilka sjelfva förvållat en

sådan behandling. Ur denna synpunkt kunna och böra

besigtningen och fängelsestraffet jemföras. Jag antar, att

federationen icke vill använda det omtalade menliga

inflytandet såsom argument mot fängelsestraff, men då

förstår jag icke, hur hon kan vilja använda det så mot

besigtningen. Hvar och en borde väl kunna inse, att i

så väl det ena som det andra fallet den enskilda

men-niskans nytta måste stå tillbaka för det allmännas bästa,

och att detta ej kan få namn af förtryck, när det är

*) Jfr t. ex. den förträffliga skildringen af

gemensamhetsfängelset i »Brott och Straff* af Ave.sjelfförvålladt och personen i fråga förut vetat hvad

följden skulle blifva. Att då, såsom »Sedlighe tsvännen»

gör, använda till argument mot besigtningen sådana

yttranden af prostituerade som: »När vi behandlas som

djur, blifva vi också djur» synes mig derföre icke blott

bevisa mycken logisk svaghet, utan också vara ett mindre

värdigt användande af sensationsmedel. Genom att sälja

sig till prostitutionen göra sig de prostituerade sjelfva

till djur. Och derföre hade det legat mycket mera

sanning i yttrandet, om det tvärt om hade lydt så: »När

vi göra oss sjelfva till djur, måste vi också finna oss i

att behandlas som djur.»

Men nu kommer federationen med — jag kan icke

kalla det annat — en ny sofism: »Den man, som brukar

en prostituerad, är lika skyldig söm hon; derföre borde

också han vara underkastad samma tvångsåtgärd.» När

jag kallade detta resonnemang en sofism, menade jag

icke dermed en medveten sofism, utan en sådan, som

förorsakas af den ensidighet i uppfattning och tankegång,

som utmärker federationen. Inför Gud och inför

moralen kunna de män, som begagna dylika beklagansvärda

qvinnor, hafva mycket större skuld än dessa. Men inför

myndigheterna såsom den allmänna sanitära säkerhetens

väktare hafva de senare alltid större skuld. Ty dessa

bjuda ut och sälja den kanske skämda och

förderfbrin-gande varan; de äro sjelfva smitthärdarne. Och

dessutom är det, såsom förut har framhållits, praktiskt

out-förbart att underkasta männen i fråga besigtning. Vi

fråga ännu en gång: hur skulle det gå till? Men hvad

tjenar det till att komma fram med omöjliga fordringar!

— Och slutligen erinrar jag om, livad likaledes förut

blifvit anmärkt, att årligen ett vida större antal män än

qvinnor underkastas besigtning. Ligger det någon

rimlighet i att här vid lag tala om >kränkandet af

mennisko-värde och blygsamhetskänsla» så är detta väl fallet då,

när sedliga och gudfruktiga män och ynglingar bland

våra soldater och beväringar kommenderas till dylik

besigtning, men icke när qvinnor, hvilka invigt sig åt

lasten såsom yrke, förständigas dertill. Allt federationenstal oin »mannamån» såsom argument mot besigtningen,

förefaller mig derföre rent af befängd t. Vore förhållandet

omvändt, så att män och icke qvinnor bildade de

prostituerades klass, skulle naturligtvis

reglementeringsbesigt-ningen drabba män. Jag undrar, om de, som nu finna

tvångsbesigtningen af de prostituerade qvinnorna så

tyrannisk, då skulle lika mycket Ömma för detta det

starkare könets förtryck och lidande?

Att såväl prostitution och legalisering som

reglemen-tering i och för sig skulle vara de rikares missbruk af

fattigdomen är ett påstående, som väl mycket smakar af

agitations- och sensationsfras. De rika använda för sina

lustars mättande dyrare medel än de prostituerades för

alla tillgängliga fala gunst. Och att de fattiga lika väl

som de, hvilka stå högre på den finansiela skalan,

begagna sig af denna falhet, derpå är bland annat den "

erfarenhet, som föranledt det nyss omnämnda påbudet

om soldaters och beväringars besigtning, ett tillräckligt

talande bevis.

Jag har sökt utveckla skälen för min mening, att

den svenska federationsafdelningen med orätt påstår

prostitutionens reglementering vara detsamma som

prostitutionens legalisering och att således hufvudgrunden för

federationsafdelningens oförsonliga angrepp på

reglementeringen är ohållbar. I sammanhang härmed har jag

också sökt visa, att andra i skrift och tal af federationen

angifna grunder för detta angrepp likaledes äro

ohållbara. Hvad jag. tänker om reglementeringen och om

federationsafdelningens ställning till denna polisåtgärd vill

jag sammanfatta genom att anföra ett ställe ur förste

stadsläkarens ofta nämnda utlåtande med anledning af

den svenska federationsstyrelsens skrifvelse till

öfver-ståthållareembetet om reglementeringens afskaffande. Jag

citerar detta ställe, trots dess skärpa, emedan det i sak

innehåller min mening.»Styrelsen ställer sig starrblind i fråga om ändamålet

med prostitutionens reglementerande, som den dock

sannolikt ganska väl känner. Genom reglementerandet

gillas icke skörlefnaden, utan den bestraffas. Genom

detsamma kontrolleras och, så vidt möjligt är,

oskadlig-göres så i moraliskt som hygieniskt afseende en

samhälls-“Vådlig klass af menniskor, hvilken, om den icke tolererades,

skulle blifva än mera farlig. >Slutord.

Om således de svenska myndigheterna genom

prostitutionens reglementering slagit in på den rätta vägen

och i princip funnit den för närvarande bästa lösningen

af ett svårlöst samhällsproblem, är då allt härutinnan

väl bestäldt? Sköta myndigheterna öfver allt sin sak

på ett mönstergildt sätt, så att reglementeringen till

alla delar eller åtminstone utan nämnvärda skäl till

anmärkningar motsvarar sitt ändamål? Hafva vi rättighet

att med teoretiska skäl affärda federationens teorier,

utan att tillse, huruvida icke rådande missförhållanden

äro upphofvet till dessa teorier? Hafva vi rättighet att

låta sjelfva prostitutionen »såsom ett oundvikligt ondt»

hafva sin gång, utan att akta på federationens rop, att

något bör göras? — Jag anser, att dessa frågor måste

besvaras med nej.

Vi hafva i det föregående talat om strafflagens 18

kap. 11 § och behöfva icke ännu en gång upprepa dess

innehåll. Federationen påstår, att reglementeringen

såsom polisåtgärd har detta lagrum emot sig. Jag har

sökt visa, att detta är ett misstag, som har till sin

orsak federationens oriktiga uppfattning af

reglementeringen. Jag har framhållit, att polisen tvärt om då och då

beifrar brott mot detta lagrum. Men sker väl detta så

ofta det borde ske och med erforderligt eftertryck? Ar

väl polisen här vid lag tillräckligt vaksam och nitisk?

Jag tror, att ingen som har någorlunda reda på

sär-skildt Stockholms-förhållandena gerna med godt samvete

kan svara ja på dessa frågor. Det fins notoriskt, trots

lagen och trots dess tillämpning, ett fullständigt

bordellväsende i Stockholm med »fruar», som förtjena storapenningar på sina »inackorderingar» och på de

dryckesvaror de tillhandahålla de inackorderade och deras

besökare. Eller också uthyras af dylika »fruar» eller af

»familjer» möblerade rum åt prostituerade för 4 å 5

kronor om dagen, så att på det sättet en bordell

uppstår. Sådant sker i ganska stor skala midt för polisens

näsa. Det är just icke långt emellan polisens em

betslokaler och dylika »hotell» eller »rum för resande»,

såsom det står på skyltarne. Ty en mängd af dessa

nästen äro försedda med skyltar, så att det skall vara lätt

att hitta dit. Hur är sådant möjligt? Jo, endast

deri-genom att polisen blundar eller uppträder med allt för

stor lamhet och slapphet, och derigenom att de

samhällsmedlemmar, som uppröras af detta omoraliska

låt-gå-system, tveka att offentligt röra i en sak, om hvilken

det alltid anses skamligt att tala, fastän det icke alltid

anses lika skamligt att i smyg begagna sig af den. Vi

förstå nog, att ett kraftigt ingripande i detta hänseende

är förenadt med åtskilliga juridiska svårigheter. Det

fordras »bevis», och hvem vill vittna i en sådan sak?

Men en myndighet, som med både klokhet och kraft

vill göra sin skyldighet, behöfver dock icke stå förlägen

inför dylika formela svårigheter. Det är en skam för

polisen och en vanära för hela samhället, att gång efter

annan ett ökändt hus i stadens centrum har kunnat af

tidningspressen utpekas såsom ett tillhåll för liderlighet

och brott, utan att polisen förmått, på nämnvärdt sätt

ingripa. Vi skola emellertid hoppas, att det under den

nya regimen blir slut på detta svaghetstillstånd.

Och vidare; det är af stor vigt, att reglementeringen

och den dertill hörande besigtningen anförtros åt de

rätta personerna. Annars kunna både polismän och

läkare lätt missbruka sin ställning, så att de t. ex. skaffa

sig inkomster genom att fordra högre betalning, än

reglementet bestämt för särskild besigtning *), genom att låta

•) I »Föreskrifter, rörande uppgifter öfver prostituerade qvinnor

i hufvudstaden, af öfverst&th&llareembetet meddelade d. 2 Juni 1875»

stadgas, Art. 2 g 6: »Besigtningarna komma att, såsom hittills,

kostnadsfritt ega rum; dock kan efter ompröfvande medgifvas qvinna, derestde mera bemedlade af de inskrifna qvinnorna få vissa

olagliga undantagsförmåner eller genom att mot

betalning låta somliga prostituerade slippa ifrån

inregistreringen o. s. v. På flera sätt kunna de stackars

qvinnorna blifva så beroende af polismannens godtycke, om

denne är en person med mer eller mindre rymligt

samvete, att deras återgång till ett hederligt lefnadssätt

deri-genom rent af förhindras. Ett par framstående

fede-rationsmedlemmar förklarade en gång för mig, att

sådana missförhållanden existerade eller existerat här i

Sverige och tillika, att detta var en orsak, hvarföre de

med sådan ifver omfattat federationens sak. Sådant är

ju upprörande, och det bör för de högre myndigheterna

vara en samvetssak att i detta stycke hafva ögonen

öppna och icke lägga fingrarna emellan, om någon

be-finnes skyldig. I ett sådant fall måste dock det allmänna

omdömet skilja på person och sak och icke med ovilja

vända sig mot institutionen, derföre att denna här och

der illa handhafves. Reglemente ringen är icke orsaken

till angifna missförhållanden, utan den person eller de

personer, som på ett ovärdigt sätt missbruka sin

embets-ställning. Det har förvånat mig, att federationen, som

uppträder med sådan oförskräckthet, icke blottat en så

sjuk sak. Dermed hade hon tjenat både samhället och

moralen. Att gå den skyldige personen på lifvet är

visserligen det svåraste; men är man säker på sin sak,

behöfver man icke frukta att göra det. Dermed uträttar

man ändå mest.

I sammanhang härmed må framhållas vigten af att

icke genom onödigt omständliga formaliteter återgången

till ett sedligt lif försvåras för de inregistrerade. En

sådan q vinna sade mig en gång, att hon gerna ville

slippa lös ur sin förnedring och fara hem till sina

föräldrar i landsorten, men att det dertill fordrades »skrif-

bon vill undvika inställelse vid de allmänna besigtningama, att å

annan tid varda & byrån besigtigad, mot erläggande af en krona för

hvar gång. De härför inflytande medlen uppbäras och redovisas af

föreståndaren för polisafdelningen och användas såsom bidrag till

bestridande af omkostnaderna för byrån.»velser och intyg», så att hon »kom sig icke för». Jag

vet icke, hur pass befogad denna anklagelse mot

myndigheterna var. Dessa olyckliga blifva tvifvelsutan så

liknöjda, att de förlora kraften att taga äfven det

erforderliga yttre steget, och ordningsmagten betrakta de

vanligtvis helt naturligt såsom sin fiende. Men det kan ju

hända, att de yttre betingelserna för en sådan återgång

se lättare ut på papperet, än de äro i verkligheten. Och

då är det myndigheternas pligt att göra en rättelse äfven

i den punkten.

Jag kommer tillbaka till den vigtiga frågan om

användande af de rätta personerna. Från federationens

sida kan man, såsom i det föregående blifvit anfördt,

få höra besigtningen kallas ett »mannens våld mot

qvin-nan». Detta öfverdrifna och besynnerliga uttryck

syftar på att det är en manlig läkare, som utför

besigtningen. Det låter ju också tänka sig, att denne ej alltid

har det sedliga allvar, som fordras för att han skall

vara passande för ett sådant uppdrag, och att

erfarenheter af detta slag gifvit anledning till det besynnerliga

uttrycket. På läkaren beror det ju mycket, om

besigtningen moraliskt depraverar de inregistrerade eller icke.

Denna handling kan och bör utföras så, att dessa

qvin-nor, fastän eller snarare just derigenom att de

behandlas med verklig humanitet, parad med sedligt allvar,

känna den såsom ett slags bestraffning och för hvarje

gång derföre också känna djupet af sitt fall. På det

sättet kan besigtningen indirekt blifva en driffjeder till

upprättelse. När offentliga myndigheter tillsätta platser,

fästas ju af lätt begripliga skäl mindre afseende vid en

persons moraliska och religiösa halt, vid

karaktärsbeskaf-fenhet och inre värde. Om detta sker eller icke sker

beror mycket på de personliga egenskaperna hos den,

som är den »offentliga myndigheten». Det torde dock

aldrig vara helt och hållet utan betydelse, att en

välgrundad önskan, som rör det allmänna, blir uttalad.

Af en oerhördt stor vigt är det också att den s. k.

sedlighetspolisen består af aktningsvärda och lämpliga

personer. Här duger sannerligen icke att taga hvemsom helst ur högen af dem, som hafva medborgerligt

förtroende, äfven om dessa redan äro i polisens tjenst.

Osedlighet, råhet och öfvergrepp från sedlighetspolisens

sida vid behandlingen af de inregistrerade förrycker ju

hela reglementeringsåtgärden. Om sedlighetspolisens

historia blefve skrifven med oväld, skulle man der nog få

läsa om många sådana skändliga drag. Men vigtigt är

också, att de inregistrerade af polisens sätt att sköta sin

sak få det bestämda intrycket, att det icke är fråga om

att gifva skydd åt ett yrke, utan att hålla under

poliskontroll en »samhällsvådlig klass af menniskor». Att

finna lämpliga personer är alltid svårt och här kanske

svårare än i de flesta andra fall, men myndigheterna

kunna dock göra icke så litet, om de sjelfva äro

»lämpliga» myndigheter. I en af våra större städer

rekryteras, efter hvad jag hört, sedlighetspolisen endast af äldre,

gifta män med godt rykte om sig. Detta är ju något,

som kan mana till efterföljd.

En olägenhet är det emellertid, att endast män skola

hafva hand om de inregistrerade. I våra fängelser äro

ju välkända qvinnor anstälda för de qvinliga fångarnas

räkning. Vore det verkligen så synnerligen svårt att

vidtaga en dylik humanitetsåtgärd vid inskrifnings- och

besigtningsbyråarne? Det är klart, att den egentliga

sedlighetspolisen måste bestå af män, och hvilka de

qvinliga medlemmarnes funktioner skulle blifva, har jag ej

alldeles klart för mig. Men blotta närvaron af ett par

ärbara och allvarliga qvinnor på besigtningsbyrån skulle

helt visst verka välgörande i mer än ett afseende. Här

vore en mission för de qvinnor, som hafva hjerta för

sina olyckliga, fallna medsystrar och derjemte villighet

så väl som förmåga att personligen tjena dem. Att

qvinnor verkställa sjelfva besigtningen synes mig äfven vara

det naturligaste. Och jag föreställer mig, att de kunde

inläras dertill, utan att taga medicinsk grad. Men skulle

läkareexamen dertill vara nödvändig, då synes mig den

lilla skara qvinliga läkare, som nog så småningom

bildas hos oss, bättre än manliga läkare passa till

be-sigtningsläkare. Att tvifvelsutan mången anser en sådantanke för en paradox, hindrar mig icke att med full

öfvertygelse uttala den.

Federationens anmärkningar mot den s. k.

frisksedeln äro mycket beaktansvärda. Låt vara att den, såsom

redan framhållits, icke gör så mycket ondt, som

federationen tror, inser jag dock icke, hvartill den skall tjena.

I Öfverståthållareembetets »Föreskrifter rörande

uppsig-ten öfver prostituerade qvinnor i hufvudstaden» säges

ingenting om frisksedeln. Dess utfärdande är alltså att

betrakta såsom ett privat tilltag af besigtningsbyråns

tjenstemän. Det skäl förste stadsläkaren i sitt utlåtande

anför till dess försvar synes mig vara af bra litet värde.

Han resonnerar så, att en läkare icke kan vägra en

patient intyg om att han är frisk, såvida patienten begär

ett sådant intyg. Men icke äro väl de inregistrerade

qvin-norna jemförliga med vanliga »patienter»?I — Frisksedeln

anses i de flesta fall både af de prostituerade och deras

kunder såsom ett officielt intyg för de förra om

rättighet att utöfva sitt yrke och för de senare om att ingen

fara är för handen. Jag har sjelf en gång på en öppen

plats i Stockholm sett en ung qvinna bjuda ut sig

med en dylik attest i handen. »Frisksedeln» bör

af-skafifas, ty den bidrar till en skef föreställning om hela

reglementeringen. Det är nämligen samhällets pligt att

undanrödja äfven hvarje sken af att reglementeringen är

i någon den minsta mån en legalisering af eller ett skydd

för lasten. Af denna samhällspligt har det nyligen

af-slutade kyrkomötet gjort sig till tolk genom sitt beslut

att ingå till Kongl. Maj:t med underdånig anhållan att

»Kongl. Maj:t täcktes vidtaga åtgärder för att de af

polismyndigheter meddelade reglementariska föreskrifter,

såvidt derigenom prostitutionen organiseras och sken

af lagligt berättigande åt densamma beredes, måtte

varda undanrÄjda».

Vidare bör noggrannare kontroll utöfvas öfver de

prostituerades uppträdande på offentliga platser. Fru

Myhrman börjar sitt »Inlägg» med en berättelse,

hvil-ken må anföras såsom ett vittnesbörd om rättmätigheten

af denna fordran, isynnerhet som händelsen enligt upp-gift tilldragit sig för icke så länge sedan på en af

hufvud-stadens förnämsta gator. Hon berättar: En yngling, stadd

på hemväg vid 10-tiden om aftonen, antastades af en

qvinna, som ville, att han skulle följa henne hem; han

afvisade henne, men hon var enträgen, och då han

slutligen tog henne i armen och förde henne undan,

lyckades hon tillkalla flera olyckskamrater, hvilka nu

formligen omringade honom. I sin förtviflan anropade han

en mötande poliskonstapel om hjelp att blifva dessa

q vitt, men denne gick lugnt förbi och yttrade endast:

»det är nu deras lagliga tid, vi ha ingen rätt att

ingripa, när de blott ordentligt fullgöra sina skyldigheter».

— Som jag antar, att berättarinnan varit noga

underrättad, är denna händelse ett bevis på hvad som han

hända och en maning för vederbörande att se till, hvari

felet ligger, samt rätta hvad som bör rättas. Någon gång

har också under de senare åren af insändare i de

offentliga tidningarna klagats öfver de prostituerades

uppträdande på offentliga platser.

Jag vill emellertid icke utan reservation begagna

fru Myhrmans berättelse. Hvar och en som har reda

på förhållandena vet, att det anförda fallet var ett

undantagsfall. För det första bruka de prostituerade

icke bära sig så oförsynt åt på allmän gata, allra minst

på någon »af hufvudstadens förnämsta gator» så pass

tidigt som kl. 10; och för det andra torde det vara

sällsynt att träffa på en poliskonstapel, som har så litet

reda på sina skyldigheter, att han bokstafligen vägrar

att hjelpa en fredlig vandrare, som anfalles på gatan.

Ty enligt fru M:s beskrifning öfvergick det olagliga

antastandet till anfall. En poliskonstapel, som vid ett

sådant tillfälle förhåller sig passiv, är tyckligtvis ett

sällsynt undantag från regeln, men en sådan ordningens

upprätthållare, som t. o. m. när den anfaflne begär hans

hjelp vägrar att hjelpa honom — en sådan är rent af

ett märkvärdigt fenomen. Utan tvifvel var denne

poliskonstapel en mer än lofligt både okunnig och enfaldig

nybörjare; på annat sätt kan icke hans beteende

förklaras. Att särskildt Öfverståthållareembetets »Före-skrifter, rörande uppsigten öfver prostituerade qvinnor

i hufvudstaden» var honom fullkomligt obekant begriper

lätt hvar och en, som något har reda på dessa

»Föreskrifter». I Art. 3 § 6 förbjudas de prostituerade att

»å gator, torg och allmänna platser genom sin klädsel

söka ådraga sig uppmärksamhet, att genom utrop och

åtbörder söka tillocka sig uppmärksamhet» o. s. v. När

derföre fru Myhrman förklarar, att »ingen må klandra

poliskonstapeln, ty han gjorde blott sin pligt, det vill

säga följde sina order» och när hon i den tron anför

denna händelse såsom »en illustration till huru

samhället offentligt gillar osedlighetens yrkesmässiga och

ordentliga utöfvande och huru polismyndigheten

systematiserar osedlighetens praktiska tillämpning» samt

låter denna illustration utgöra uppslaget till hela

föredraget, så begår allt den ärade författarinnan i dubbel

mening ett stort misstag.

Att emellertid anmärkningar, delvis mycket grava,

med fog kunna riktas mot reglementeringsväsendet, det

tror jag mig hafva visat. Vi få icke förneka, att

federationen har faktiska skäl — skäl som kunna och måste

undanrödjas — till sin fiendtlighet mot denna

hygieniska institution, på samma gång vi ogilla, att

federationen angriper sjelfva saken i stället för

missförhållandena och missbruken. Vi tro dessutom, att

federationen derigenom onyttigt förspiller sin kraft, och om hon

också skulle lyckas att få sin vilja fram, utan att sätta

något annat i stället, tro vi, att det då ej dröjer länge,

innan det olycksaliga misstaget af en sådan eftergift från

myndigheternas sida gör sig kännbart.

Till de redan anförda grunderna för denna min

öfver-tygelse vill jag lägga ytterligare den, att allt ondt, af

hvad slag det vara må, utvecklar sig och frodas långt

fruktansvärdare, om det lemnas åt sig sjelf i det

fördolda, än om det drages fram i ljuset. Denna allmänna

erfarenhetssats har sin tillämpning icke blott på

prostitutionens följd sjuk dom ar, utan på prostitutionen sjelf. Det

af federationen emot reglementeringen åberopade

sakförhållandet, att den hemliga prostitutionen räknar mång-dubbelt större antal yrkesidkerskor, än den

reglemente-rade, är väl ett bevis emot federationens påstående att

reglementeringen fostrar prostitution och ännu mer ett bevis

emot federationens identifiering af prostitutionens

regle-mentering och sjelfva prostitutionen, ett bevis emot

påståendet att prostitutionen genom reglementeringens

upphörande skulle så småningom aftaga och ett bevis för att

det enda, som derigenom skulle vinnas, vore

prostitutionens ohejdade utbredande och framfart med dess

följd-sjukdomar. Jag kan icke annat än djupt beklaga vårt

broderland Norge, derföre att en välment, men ovis

fe-derationsagitation der lyckats genomdrifva

reglementeringens afskaffande.

Har man icke med något så när tillräckligt tålamod

och sjelfständig undersökning egnat frågan sin

uppmärksamhet, har man fått sina åsigter endast från en och

annan federationsuppsats och låter man dessutom så der

mera obestämd t leda sig af sin kristliga eller sedliga

känsla, då är det ej underligt, om man utan vidare gör

gemensam sak med federationen. Häri ligger

förklaringen till att federationen bland sina anhängare räknar

rätt många personer, som i en djupare mening vilja vara

Kristi lärjungar. För den mera oreflekterade religiösa

uppfattningen och känslan ter sig ett praktiskt ingående

i den jordiska verkligheten, sådan denna nu en gång är,

ofta såsom en syndig och förkastlig verldsklokhet. Att

»taga verlden sådan den är» och inrätta sitt förhållande

såsom jordisk samhällsmedlem derefter anser en kristen

eller sedlig menniska ofta för otrohet mot sin

ståndpunkt och uppgift. Det vanliga är att hennes

jordiska förhållande till det jordiska mer eller mindre

kon-seqvent inrättas efter en overklighetsbild, förfärdigad af

det kristliga eller sedliga krafvet på hur det borde vara.

Och så blifver och lefver hon här på jorden såsom en

overklighetsmenniska, som kanske har till sin stora

mission att vara en lefvande påminnelse om den högre,

eviga, ideala verkligheten, men som är oduglig och

främmande för den lägre, jordiska verkligheten. Och hon

vill icke heller låta någon hänsyn till den på sned komnaverkligheten vara bestämmande för sig. Sådant är för

henne att förlika ondt och godt; och hon är en fiende

till det fega och oredliga kompromissandet. En dylik

fiendskap är ett glädjeämne för hvarje sann och ärlig

menniska. Men i vår tid, kompromissernas tid, har ordet

»kompromiss» också blifvit ett slagord, med livilket så

väl det teoretiska som det praktiska förståndets

rättmätiga kraf ofta a priori affärdas. Djupt rotade

föreställningar och mägtiga känslor äro orsaken till att så

många på detta sätt göra, såsom man brukar säga,

processen kort.

I federationens fiendtlighet mot reglementeringen

spelar, enligt min tanke, just den sedliga känslan

hufvud-rollen, men hänsyn till den för denna känsla motbjudande

verkligheten en mycket liten eller alls ingen roll. Och

federationen finner också den fruktbaraste jordmånen der,

hvarest den kristliga eller sedliga känslan är stark och

sinnet för den jordiska verkligheten svagt. Den

kristliga och sedliga känslan måste ju göra uppror mot

tanken på att »réglementera lasten». Men till den jordiska

verkligheten hör dock en förnedring i synd och last,

hvaraf våra »kristliga» samhällen äro så genomträngda,

att verkligheten bjuder denna motbjudande sociala

skyddsåtgärd. Den som har verklighetssinne inser, att så är,

och låter förståndet råda. Att hos den sedliga

menni-skan detta sker under ständig protest från både viljans,

förståndets och känslans sida mot sjélfva lasten och

förnedringen, det ligger i sakens natur. Men blind för

verklighetens kraf, ledes federationen i sin nyssnämnda

fiendtlighet endast af sin sedliga känsla, handlar derföre i

oförstånd och begår stora misstag.

Hur mycket mera godt, än härigenom blifvit fallet,

skulle icke deremot federationen hos oss hafva uträttat,

om hon med sin sedliga styrka och framstående förmåga

uppträdt mot just de förefintliga missbruken och

missförhållandena och tillika egnat sin filantropiska energi

och sitt nit åt de fallnas upprättelse genom praktisk

barmhertighetstjenst af mera privat natur. En ädel och

renhjertad qvinnas inflytande på en lastbar qvinna ärstort. Och om också »hem för fallna qvinnor» i det

stora hela hafva visat sig vara opraktiska och föga

motsvarande sitt ändamål, hur mycket kan icke uträttas

genom tjenarinnehem, genom hem för tjenstsökande och

för sådana tjenarinnor, som gå utan plats. Huru många

unga qvinnor skulle icke genom en vidt utgrenad

verksamhet af det slaget i de stora städerna blifva räddade

från prostitutionens elände. Hvad federationen i det

afseendet har gjort och gör må tacksamt erkännas. Men

om sådan barmhertighets-verksamhet hörde till hennes

förnämsta sträfvanden, hur mycket mer skulle hon ej dår

åstadkomma till sedlighetens fromma 1

Och hvilken uppgift för de ädla qvinnor, som äro

verksamma medlemmar af federationen, vore det icke

att söka rädda minderåriga från prostitutionens elände l

Det vore ett tacksamt arbete och i så måtto

jemförelse-vis lätt, som det skulle stödjas af gällande lag och af

polismyndigheten. Den senare kan dock här vid lag

göra bra litet utan den enskilda barmhertigheten och den

personliga kärleksverksamheten, men den kan kraftigt

understödja denna. Förfärligt att säga, uppfostras dock

särskild t i vår hufvudstad en skara uppväxande flickor

till lösaktighet af sina lösaktiga och genomförderfvade

mödrar. Dessa halfvuxna flickor t. ex., som om qvällarne

stryka omkring på besökta platser, isynnerhet vid

teatrar, schweitzerier och källare, och utbjuda frukt,

tändstickor o. s. v., utbjuda ju ofta egentligen sig sjelfva till

salu. Hvilken uppgift för federationen föreligger ej härt

Eller dessa arma barn af båda könen, som växa upp i

hem, der prostituerade qvinnor, hvilka »bo i familj >, äro

inneboende, eller som lefva fram sin barndom vägg om

vägg med prostitutionens elände och från det de äro små

få se och höra last och skara — hvilka tacksamma

föremål för federationens missionsverksamhet! Hur många

af dessa barn skulle ej kunna räddas genom att i tid

komma in på räddningshem och barnhem! Och hur

många af dessa stackars barns hem, som blifvit dåliga

egentligen genom fattigdomens liknöjdhet och slöhet,

skulle ej genom moralisk och ekonomisk handräckningkunna blifva annorlunda 1 Här vore verksamhetsfält just

för federationen.

Och dessa moraliska smitthärdar, som under olika

benämningar existera ibland oss, vore också icke minst

missionsf< för federationen. Dessa »balsalonger» t. ex.,

der »baler» hållas, hvilkas arrangörer skicka

gratisbiljetter till prostituerade qvinnor för att derigenom få en

betalande herrpublik, böra väl icke vara alldeles

obekanta för det stora flertalet af federationens medlemmar?

Sådana, isynnerhet för ungdomen, förderfbringande

tillställningar kunna säkerligen genom polisen förbjudas

och förhindras, blott någon tar i tu med saken på ett

verksamt sätt. Och hvem vore väl närmast härtill än

just federationen? — När julen 1886 de sorgliga

upj>-t^ckter gjordes vid flera af Stockholms läroverk, som

uppväckte en sådan bestörtning i många hem, befunnos

ju åtskilliga s. k. skjutbanor vara egentligen kascherade

bordeller. Och gäller icke detsamma om åtskilliga

cigarrbutiker? Man behöfver blott kasta en blick på dessa

från utlandet importerade utställningar af målningar och

fotografier i cigarrbutiksfönstren för att förstå

situationen. Det fins cigarettsorter, som vinna afnämare mest

för de fotografier af amerikanska skökor, hvilka ligga

ini paketet. Skulle icke federationen genom sin energi

framgångsrikt kunna motarbeta sådant oskick? Skulle

icke federationen kunna åstadkomma en ändring i det

bedröfliga missförhållande, att fallna eller icke fallna

unga qvinnor användas som lockbete i cigarrbutiker och

på schweitzerier? Säkerligen.

Och dessa »syatelierer» och alla dessa fabriker, dit

unga flickor från landet så ofta lockas för att förtjena

sitt bröd, men der de lika ofta blifva förderfvade kanske

för hela lifvet, vore också värda federationens

handlingskraftiga och sedligt nitälskande uppmärksamhet. De allt

for låga arbetslönerna, som fresta så många att använda

prostitutionens födkrok, måste höjas.

Och hur vigtigt vore det icke att söka omstämma

en förskämd smak i fråga om slippriga operetter,

teaterföreställningar och varietéteater-nöjen l Man lär ju iblandkunna få se hederliga familjefäder med hustru och barn

sitta och njuta af sådana nöjen. Sådant är väl icke

möjligt annat än genom oförstånd och opinionens magt.

Och denna skämttidningslitteratur sedan med sina

nu-dite ter förtj enade också då och då en allvarsammare

uppmärksamhet. Den bidrar icke litet till att förskämma

smaken och sederna. Och för öfrigt alla dessa

oförskämda publikationer, det må vara tidningar, tidskrifter

eller böcker, som äro en god affär för utgifvarne,

der-före att de reta sinligheten eller förslappa

sedlighetskänslan och söfva samvetet — äro de icke egnade att

sätta en sedlighetsförenings alla krafter i rörelse?

Och i sammanhang härmed må påpekas åtskilliga

tvetydiga expositioner i åtskilliga boklådsfönster, hvilka

lockelsemedel borde förbjudas, särskildt för ungdomens

skull. Men detta sker nog icke, om ej en enskild

person eller ett enskildt sällskap på allvar tar saken om

hand. Lägger man sig i sådana bokhan delsaffärer,

utsätter man sig förstås för möjligheten att af herr

bokhandlaren blifva frånkänd egenskapen att vara

konstkännare. Men den motgången är väl icke hela verlden.

Och om också herr bokhandlaren betalade en

tidnings-skrifvare för att denne skulle skrifva ihop ett stycke

prat om skön konst och pryderi, så kunde man väl med

jemnmod bära äfven den »olyckan».

Jag har nu framdragit åtskilligt, som, enligt min

mening, borde vara föremål för federationens vaksamhet

och nit. Det må förlåtas mig, om jag bekänner, att allt

hvad federationen genom skrifter, föredrag, diskussioner,

möten o. s. v. gör för detta ena: reglementeringens

af-skaffande, förefaller mig nästan — ja, förlåt ordet! —

futtigt i betraktande af de många en så storartadt anlagd

sedlighetsförening föreliggande naturliga uppgifter, hvilka

äro lika många trängande samhällsbehof, men hvilka för

detta ena af henne lemnas å sido.

Och så en sak af privat natur, men tillika af en

ofantligt stor social betydelse: den rådande tonen och

smaken i vårt umgängeslif måste grundligen reformeras.

Och här har qvinnan en stor uppgift. Men den enskildaförmår jemförelsevis så litet ensam; förening ger styrka,

•Federationen är en sedlighetsförening af till största

delen bildade qvinnor, hvars medlemmar vid ett sådant

reformarbete kunde vara hvarandra till mycken hjelp.

En af våra främsta gymnaster yttrade till mig för en

tid sedan: »Allt socialt sedlighetssträfvande tjenar till

ingenting så länge fruntimmerna kläda sig som de göra.»

Detta är en sida af saken. Derifrån föres tanken helt

naturligt på baltillställningar (»barnbaler» ej att förtiga)

och andra »bjudningar» med deras fadda, tillgjorda,

uppstyltade eller ogenerade och »vågade» konversation, deras

koketteri och galanteri och deras uppskrufvade »glädje».

Hundra sinom hundra gånger har innehållslösheten och

det moraliskt tvetydiga i vårt umgängeslif påpekats, men

det skadar inte, att det sker om och om igen.

Och med de nu vidrörda bristerna sammanhänger

det anmärkningsvärda lättsinnet äfven hos aktningsvärda

familjer vid valet af umgängesvänner. Från hvarje

sådan familj borde notoriskt osedliga personer vara

bannlysta. Men så är det icke. Fruntimren hafva ett

oförlåtligt öfverseende med herrar »som lefva litet högt» d.

v. s. — ja, låtom oss nämna saken vid dess rätta namn

— som då och då supa sig fulla, besöka liderliga

qvinnor, förföra och kanske för hela lifvet förderfva

oskyldiga qvinnor, spela bort lånta penningar o. s. v. Det

må om igen sägas, att här gå med högburet hufvud män

ibland oss, som äro kända icke blott för att lefva lider

-ligt, utan äfven för att lefva i onaturliga laster. Och de

blifva så långt ifrån dömda af opinionen, att de i stället

prisas och hyllas såsom konstnärer, mecenater, trefliga

umgängesmenniskor etc. Men om deras usla enskilda

lif talar man icke annat än någon gång halfhviskande i

trängre, förtroligare kretsar. Och i minnesteckningarna

öfver dem, när de äro döda, skildras med granna ord

deras fö rtj en stfulla »lifsgerning» — ett blomster ströende

öfver ett lastbart lif, som ofta presten börjar i sitt liktal

vid grafven. (Jfr. »Strindbergslitteraturen etc.» sid. 78.)

Att, så länge ett sådant tillstånd allmänt råder,

någon kan tro på framgången af sociala reformarbeten tillsedlighetens höjande, är mer än märkvärdigt. Om

staten än icke har rättighet, annat än i vissa fall, att

lagstifta mot den enskildes frihet att öfverträda sedelagen,

så har dock samhället den moraliska pligten att inom

sitt område söka göra sedelagens bud allmänt gällande

på den enda väg, hvarpå detta kan och bör ske,

nämligen frivillighetens. Men detta kan icke gå till på

annat vis, än att hvarje sedlig samhällsmedlem i detta

stycke gör sin pligt. Och denna bjuder honom att efter

sedelagen inrätta icke blott sitt eget personliga lif, utan

också sitt farqiljelif och umgängeslif och dervid icke

hafva något anseende till personen. Handlade man efter

denna regel, då skulle tonen och andan blifva en annan

inom vårt samhälle, än den, som nu råder. Ty många,

många, som nu ryckas med af den dåliga tonen och

andan, skulle då sjelfmant åtminstone så småningom,

öfverlemna sig åt inflytelsen af den goda.

Jag tänker här särskildt på de unga. Icke är det

underligt, att religion och moral för dem blifva blott en död

bokstaf, när de se, huru i deras egna hem och i de bästa

kretsar menniskor, som lefva osedligt, gerna ses, bjudas

och välkomnas såsom gäster, lika väl som att de i det

allmänna åtnjuta aktning, äras och hyllas. Hur kommer det

till, att så allmänt icke blott den ärbara, utan äfven den

för sedligheten nitälskande qvinnan låter sig beherskas

och förlamas af detta bedröfliga vaneförhållande?

Hvar-före reser hon sig icke upp, isynnerhet om hon är

husmoder, till ädel strid mot detta onda? För icke länge sedan

har på ett närgående sätt en uppmaning i denna riktning

stälts till henne i den förut omnämnda broschyren »Våra

barns faror> af C. J. Frank. Skola sådana röster få

ohörsammade förklinga? Man må känna sig aldrig så

mycket upprörd öfver prostitutionen, man må skrifva eller

tala aldrig så varmt om dess upphäfvande, eller man

må med aldrig så varm öfvertygelse gifva sitt bifall åt

dem som skrifva och tala, man må offra tid, penningar

och krafter på att bekämpa det onda — öppnar man

dock under allt detta sina hem för sådana män, sona

genom sitt lefnadssätt gifva näring åt detta onda, då ärallt visadt intresse för sedligheten utan värde.

Kraftigare och säkrare än ett opraktiskt yrkande på samma

reglementeringsåtgärder mot mannen som mot qvinnan

är det medel mot prostitutionen och för den moraliska

likställigheten mellan man och qvinna, att hvarje

sedlighets-vän för sin del i handling visar sig anse den prostituerade

qvinnan och den man som begagnar henne höra till

samma kategori.

Det fordras mod till att på detta sätt bryta med en

inrotad fördom och låta »detta vara detta». Men äfven

federationens argaste motståndare kunna dock icke gerna

frånkänna dess medlemmar ett sedligt mod, af hvilket

jag för min del vill hoppas icke så litet. »En

federations-medlem» har i sin skrift gifvit prof på detta mod, då han

icke ryggat tillbaka för att uttala ett allvarsamt ord om

det osedliga innehållet i åtskilliga af »de svenska

klassikernas arbeten», hvarvid han först och främst fordrat,

att C. M. Bellman måtte få gälla för hvad han är, han

som om sina »Fredmans epistlar» sjelf biktat »Vällust i

blod och glas hvar epistel innebär och lär» (Fredmans

25 Epistel). Detta uttalande af »En federationsmedlem»

i en synnerligen ömtålig fråga var ett manligt ord och

derföre får han tack af många, som tycka och tänka som

han, men som af fruktan för den estetisk-dogmatiska

skola-sticismens anatemer ej våga säga hvad de tänka. »Bellman

och andra stora skalder och författare skola endast

bedömas estetiskt, icke etiskt», så lyder en af den estetiska

skolasticismens hufvuddogmer, om hvilka det gäller: »Här

resonneras icke, utan detta rätter och packer eder efter ! »

Men den estetiska skolasticismen sjelf resonnerar och

konstruerar deremot så mycket mer, för att den der

dogmen skall gå i folk. Synnerlig möda har man gjort sig

för att få Bellman och hans sångmö att stråla i ett

så idealiskt skimmer som möjligt. Ja, jag vet en lärare,

som kommit så långt i dessa sina bemödanden, att han

med full öfvertygelse inplantar i sina lärjungar, att

Bellman kan kallas »den allra kristligaste af våra

skalder». Hans bevis lyder: Humor finnes endast på

kristendomens gebit; Bellman är den störste humoristen af våraskalder; alltså är Bellman i viss mening den allra

kristligaste af våra skalder. — Sådana dumheter kan man få höra.

Det är naturligtvis icke min mening att förneka

Bellmans snille och talang eller att frånkänna hans

»Fredmans epistlar» en estetisk betydelse såsom

genialiska målningar af ett stycke folklif på hans tid. Men

hvad jag i likhet med *En federationsmedlem» anser att

man har rättighet att fordra, det är att sanningen måtte

få göra sig gällande utan alla »estetiska» krumbugter,

att »detta måtte få vara detta», d. v. s. att så väl

Bellman som åtskilliga andra klassiker måtte erkännas hafva

försyndat sig mot sedlighetslagarne i åtskilliga af sina

dikter och att derföre åtskilliga af dessa dikter måtte

erkännas vara osedliga. Ett sådant ärligt erkännande

är ju icke detsamrha som en fördömelsedom öfver den

ifrågavarande skaldens heta diktning. I ett annars

otadligt eller t. o. m. rent menniskolif kan det dock finnas

någon eller några svarta fläckar. Det är på samma sätt

med en skalds litterära lif. Men detta skall erkännas;

det är blott detta vi fordra.

I broschyren > Strindbergslitteraturen etc.» har jag

med flit icke velat tala om annat än denna litteratur och

hvad med den stod och står i sammanhang. För vår tids

ungdom äro dessutom de osedliga momenten i åtskilliga

af våra s. k. klassiska författares arbeten ej ens

tillnärmelsevis så farliga som den del af den moderna

litteraturen, hvilken jag kallat Strindbergslitteraturen,

denna litteratur, som, talande vår tids språk, förfäktar

på ett för den unge förföriskt sätt vår tids längst gående

osedligt sensualistiska ideér. En nutidsförfattare, sotn

kämpar för den idén, att gossen vid femton år är

man-bar och mogen att ge lif åt kommande slägten,

hvarifrån han dock tyvärr hindras af brist på föda åt

un-garne (»Giftas» I sid. 46), och som rasar mot det moderna

samhället, derföre att det är så uselt stäldt för

femton-åringarne, som om religionslärarens förmaning till

konfirmanderna, vid genomgåendet af sjette budet, att

»framför allt afhålla sig från qvinnor» helt frankt säger, att

detta är just »motsatsen till hvad man i sjelfva verketbör göra» (ibid. sid. 68), som i sin sjelfbiografi grämer

sig öfver att han först vid aderton års ålder började

besöka prostituerade qvinnor (»Tjensteqvinnans son» sid.

251) — en sådan författare är vida farligare för vår tids

ungdom än den gamle Bellman och andra klassiker.

Att den svenska federationsafdelningen icke tycks till

fullo behjerta denna fara, synes mig vara en brist hos

henne.

Jag har nu gifvit den svenska

federationsafdelningen det begärda svaret på hennes fråga. Jag kan för

min ringa del icke gilla hennes identifierande af

regle-mentering och legalisering, ej heller att hon för att

motarbeta prostitutionen »först och främst uppträder mot

reglementeringen» (Fru Myhrmans »Inlägg» sid. 5). Mot

federationens sätt att gå till väga hafva så många

anmärkningar riktats, att jag icke vill lägga sten på bördan;

flera af dem synas mig för öfrigt vara obefogade, och

federationen sjelf erkänner ju ödmjukt, att hennes

handlingssätt ej varit utan fel. En sak, som jag särskildt

fast mig vid, må det dock tillåtas mig att påpeka. En

stor del, kanske den största delen, af de

beklagansvärda qvinnor federationen vill rädda har blifvit hvad

de äro antingen derigenom att de blifvit bedragna i sin

kärlek, eller derigenom att de, drifna af menniskans

be-hof af kärlek, i etiskt oförstånd sökt tillfredsställelse

för detta behof i kärlekens vrångbild. Och här hafva

vi tvifvelsutan att tänka oss många gradationer. Jag

hoppas, att ingen missförstår mig, om jag säger mig

vara af den öfvertygelsen, att mer än en af dessa

olyckliga förvillats genom en från början ren längtan efter

kärlek. Skall någon fallen qvinna kunna upprättas, så

är det väl i första rummet just de som höra till denna

kategori. Men då är det också vigtigt att de, som

vilja upprätta dem, förstå menniskohjertats och

men-niskolifvets psykologiska hemligheter, dunkelheter ochförvillelser. Derföre äro, synes det mig, i regel unga

qvinaor icke passande till detta värf, ty i regel kunna

de icke hafva den lifvets erfarenhet och mognad, som

är vilkoret för att de skola kunna förstå sina olyckliga

medsystrar, och derföre kunna de icke heller i djupare

mening hafva hjerta för dem. Detta är ett hufvudskäl,

hvarföre det förefallit mig motbjudande, att äfven unga

flickor indragits i federationens arbete, något, hvarför

federationen redan förut af andra orsaker fått uppbära

rättmätigt klander.

En annan sak — och här gäller min anmärkning en

af federationens principer, icke blott dess

verksamhetssätt — kan jag icke heller med tystnad förbigå, nämligen

federationens religiösa indifferentism. Denna skulle

visserligen icke hindra mig från att gerna ställa mig i

federa-tionshärens led, om andra skäl ej gjorde det omöjligt.

Men denna indifferentism skulle då likväl mycket

förminska min tro på framgången af federationens

verksamhet och derföre förlama mitt eget nit eller intresse. Jag

tviflar nämligen på. att moral kan finnas utan all

religion, och jag tror, att den visserligen kan finnas utan

kristendomens tro, men att en verkligt äkta moral af etiskt

djup, parad med sedlig nitälskan, utan denna grund och

förbindelse åtminstone är ytterst sällsynt. Derföre tror

jag också alldeles bestämdt, att en verksamhet med det

ädla hufvudsyfte som federationens i längden omöjligen

kan bära sig utan att vara buren af kristendomens tro.

Federationens verksamhet hade ju ursprungligen en

kristligt religiös grund; när den grunden Öfvergafs, blef

hela verksamheten enligt min mening byggd på lösa

sanden. Man lade an på att vinna anhängare, att breda

ut sig och blifva stark genom mängdens magt. Det var

ett dåligt byte och ett stort misstag, hvilket nog också

förr eller senare skall visa sig. Den kristna tron är till

sitt egentliga väsen ej en samling af dogmer, utan den

är en lifsgemenskap med Gud, hvilken såsom intet annat

gifver kraft i lifvets strider och kraft till

kärleksverksamhet bland olyckliga medmenniskor; den kristna tron,

men också endast hon, är — hälleberget.Denna anmärkning mot federationen må mera än

någon annan af mina anmärkningar gälla såsom ett

uttryck af min subjektiva öfvertygelse. Dess natur är

sådan, att inga förståndsskäl kunna anföras för den, och

inga emot den; här talar blott den egna erfarenheten

och öfvertygelsen sitt mägtiga språk.

Jag började mitt svar till federationen med att

bekänna min tvekan att offentligt uttala mig ogillande om

en verksamhet, hvars ursprungliga och egentliga syfte

jag måste skånka mitt varmaste erkännande. Jag slutar

med att hänvisa till dessa inledningsord. Och jag vill

in i det sista betona, att det icke är mot sjelfva

federationen såsom en varmt nitälskande sedlighetsförening

jag uppträdt, utan nästan uteslutande mot dess ställning

till prostitutionens reglementering. Att afskaffa denna

sociala skyddsåtgärd, utan att sätta något annat och

bättre i stället, vore enligt min öfvertygelse ett brott

mot samhället. Denna min öfvertygelse kan icke

rubbas, såvida ej federationen kan åstadkomma en

kraftigare bevisföring än den, hvilken hon hittills ständigt

upprepat. Att hon tror sig befordra samhällets väl,

handlar i den bästa afsigt och drifves af de ädlaste

bevekelsegrunder, derpå har jag emellertid aldrig tviflat.

På många håll blir jag strängt och äfven orättvist

bedömd för mitt »svar», det vet jag förut. Förtroende

kanske jag förlorar hos många, och en sådan förlust är

ju alltid smärtsam. Ja, med kännedom om den

mensk-liga svaghet, som är orsaken till att partilidelser så lätt

konfundera begreppen också hos den bästa menniska, är

jag t. o. m. beredd på att af en och annan blifva ansedd

och kallad för prostitutionens försvarare. Men sådana

misstag äro ju icke dens skam, som blir föremål för

dem, utan dens, som begår dera. Utan tvifvel kommer

jag dessutom att klandras af några derför, att jag, som

är lärare, gifvit mig in på ett så »smutsigt» ämne, ettämne, som det »tillhör endast polismän och läkare att

behandla». Den uppfattning, som ligger bakom ett sådant

klander, förtjenar egentligen icke något slags

bemötande. Men den är tyvärr allt för allmän. Vore det

icke så, skulle det stå bättre till med sedligheten inom

vårt samhälle, än hvad nu är förhållandet.