Strindberg. En ledtråd vid studiet av hans verk

Strindberg. En ledtråd vid studiet av hans verk

StrindbergSTRINDBERG

En ledtråd vid studiet

av hans verk

av

Erik Hedén

Bokförlaget Nutiden

StockholmSTOCKHOLM

Såningsmannens A.-B:s Tryckeri

19 21TILL EVAέλαφρον öong πημάτων έξω πόδα

έχει παραινεΐν νονϋετεΐν τε τον κακώς

πράαοοντ · έγώ δέ ταϋίϊ άπαντ" ήπιοτάμην.

έκών έκών ημαρτον, ούκ άρνήοομα,

Γ ϋνητοIg άρήγων ådrog ηνρόμην πόνον g

[För den som själv har foten utom farans garn

det går så lätt att råda och att läxa upp

den nöden drabbat. — Mig var dock allt detta klart.

Jag bröt med vett och vilja, ej jag nekar det.

Till mänskors lisa tog jag själv eländets tyngd.]

Aisciiylos, Den Fjättrade Prometheus.

DEN OVALKOMNE.

C VERGEvS fleste diktare ha uppväxt på landsbygden

^och naturintrycken från hemtrakten ha vanligen i hög

grad smyckat och — fast kanske mindre ofta — inspirerat

deras dikt. Strindberg, som i vidsträcktare mån än

någon annan svensk diktare lärt sig och oss känna, förstå

och älska svensk natur, var icke lantbarn. Visserligen

härstammade också han i sista hand från landsbygden,

från Ångermanland, från byn Strinne (Multrå socken),

varifrån släkten på 1700-talet tog sitt namn. Men det

var i Stockholm han såg dagens ljus. Strindberg blev

Sverges förste verklige storstadsdiktare.

Hans liksom så många andra svenske skalders förfäder

hade först i flere led varit bönder och sedan präster;

Strindberg räknade dock blott en präst bland sina

förfäder. Hans familj hade redan på slutet av 1700-talet

övergått till köpmannayrket och bosatt sig i huvudstaden.

Han föddes den 22 januari 1849 i Sundhetskollegiets

nu nedrivna hus på Riddarholmen. Det första

barndomshem han mindes låg dock i hörnet av Klara Västra

Kyrkogata och Klara Vattugränd, med utsikt över Klara

kyrkogård. Fadern, Carl Oscar Strindberg, var förste

krvddkramhandlare — affären hade han ärvt — och

sedan ångbåtskommissionär; namnet finnes ännu kvar i

firman Hedborg & Strindberg. Farfadern hade varit

en aktad borgare, officer vid borgerskapets infanteri —

ett militäriskt högst ofarligt men på sitt vis socialt ansett

vapenslag — och på lediga stunder dramatisk

amatörförfattare. Farmodern var av en aktad tysk släkt och

hette Neijber. En faster, som senare bodde hos fadern,

hade varit gift med den berömde engelske uppfinnaren

Samuel Owen, de svenska ångbåtarnes skapare. Om

fadern alltså tillhörde en ganska fin borgar familj, så varmodern av dess ringare börd; hon var skräddaredotter

och hette Ulrika Eleonora Norling. Mormodern tycks

fadern ha tagit hand om; hon bodde i hans hus.

Fadern hade varit välbärgad, men redan på 1840-talet

hade hans affärer gått

utför, och under 1850-talet

gjorde han konkurs. Den

lille Johan August,

såsom gossen i dopet kallades,

uppväxte alltså i ett hem som

visserligen ej var fattigt —

Strindberg har själv

betecknat sin skildring av dess

fattigdom (i

Tjänstekvinnans Son) som överdriven

— men dock statt i ett

ekonomiskt trångmål vilket, för

en familj som varit van vid

bättre, måste kännas

tryc-Strindbergs farfar. kan(k med bam yar

där också, August var det fjärde av inalles elva stycken.

Man kan därför ana att ett av de första och starkaste

intryck gossen fick eller kanske rättare trodde sig få

av livet var att ej vara välkommen — ett intryck vilket

måste för livet märka varje barn som får mottaga det.

Det ligger ock däri ett varsel om hans kommande öde.

Oläglig och ovälkommen skulle han te sig, vart han kom,

hela livet igenom.

Hans första förnimmelser, såvitt han senare mindes

dem, voro ock fruktan och hunger. »Han var mörkrädd,

strykrädd, rädd att göra alla till olags, rädd att falla, stöta

sig, gå i vägen! Han var rädd för brödernas nävar,

pigornas luggar, mormors snubbor, mors ris och fars

rotting». Vidare kände han hela livet igenom en

oöver-vinnerlig skräck för hundar. Under hela sin

uppväxttid led han, som han tyckte, brist på tillräcklig och närande

mat. I hemmet rådde överbefolkning å barn.

»Möblemanget bestod mest av vaggor och sängar. Barn lågopå strykbräden och stolar.» å andra sidan dogo tidigt

ej mindre än fyra av syskonen. Det blev därför en idelig

omväxling mellan »barndop, begravning, barndop, begrav

-ning. Ibland två dop utan begravning emellan». Ett av

Strindbergs födelsehem• Teckning av Axel Strindberg.

Strindbergs tidigaste minnen var

begravningskarameller-nas svarta papper, som barnen brukade klistra upp på

barnkammarväggarne.

Ytterst känslig var han redan som liten. Han grät

ytterst lätt men slog också ytterst lätt om från gråt till

ysterhet. När han vart retad, kunde han få

kvävnings-anfall och utbryta i hysteriska skratt. Också en äldre

broder var hysterisk. När bröderna fingo någon

belöning som han ansåg oförtjänt eller icke fingo något straff

som han ansåg förtjänt, vart han upprörd — av rättsinne

ansåg han-själv, av avundsjuka ansåg familjen.

Samtidigt led han en rent kroppslig pina, när han såg någon

av bröderna få stryk.

Eöräldrarnes karaktär gjorde gossens uppväxttid sär-skilt prövande. Fadern var ingen elak man men dels

tungsint och dels sträng. Icke synes han mycket ha

förstått sig på barn, allra minst ett barn, så svårhanterligt

som August. Modern hade redan genom sin bord och

Carl Oscar Strindberg.

August Strindbergs far.

förtid en vansklig ställning i hemmet. Det är bokstavligt

sant, när Strindberg kallar sig Tjänstekvinnans son. Hon

hade först tjänat som jungfru, sedan som värdshusflicka,

innan fadern gjorde hennes bekantskap. Hon vart

därefter hans hushållerska och senare hans hustru; August

var det första av makarnes barn som föddes inom

äktenskapet. Flan som mer än någon annan skulle bli hela

svenska folkets diktare hade alltså från födseln både

över- och underklassens blod i sina ådror.Den skildring Strindberg i första delen av sin

levnadsbeskrivning Tjänstekvinnans Son gett av sin mor

bäres av en bitterhet, bakom vilken man anar det ännu

efter flera årtionden djupt kvarlevande minnet av en

Ulrika Eleonora Strindberg.

A ugust Strin dbergs m or.

överkänslig gosses svikna ömhetsbehov. Han längtade

efter moderns kärlek men fick den ej så som han ville.

Modern förstod honom ej; det bör då ock medgivas att

sällan har väl en moder haft ett svårare barn att förstå

sig på. Hon hade en annan av gossarne till gunstling.

Han sökte vinna hennes kärlek men på ett blygt och

tafatt sätt. En gång köpte han henne blommor men lät

henne sedan tro att en annan av bröderna skänkt henne

dem. Plan hoppades väl att sanningen skulle komma idagen, men det gjorde den ej, och August lät utan att

säga ett ord föräldrarne skänka brodern sin tacksamhet.

Detta drag är i högsta grad kännetecknande för den

unge Strindberg. Det röjer att han ägde den hos nervösa

personer ej ovanliga lusten för självplågeri.

Strindbergs barndomshem vid Klara kyrkogård. Teckning av

Axel Strindberg.

Han fann en viss bitter tillfredsställelse i att öka sitt

lidande genom att pina sig själv, samtidigt som han

törstade efter lycka. Han led alltså tidigt av viljeklyvning;

han ville egentligen ett men kände dock en

oemotståndlig lust att göra ett annat. Denna osunda dubbelhet i

hans själsliv förvärrades genom behandlingen i hemmet.

Man agade honom på ett sätt som måste öka nervositeten.

Fantasirik som han var, bortblandade han verklighet och

tanke, vilket gav honom sken att ha ljugit. Osäker på sig

själv som han var, såg han ofta skuldmedveten ut, även

då han intet ont gjort, och så anklagades han och

straffades för brott som han ej begått. En gång misstänk-tes han t. ex. oskyldigt för att ha druckit ur en vinbutelj,

och då han nekade, pinades han med stryk att bekänna och

sedan att bedja fadern om förlåtelse; när han sedan sade

till jungfrun att han var oskyldig, torterades han till en

ny bekännelse. Han säger emellertid själv att han på

visst sätt tyckte om att få aga. Det gav för ögonblicket

nerverna en sorts avspänning. Han tyckte också om,

när någon tog kommando över honom; det befriade

honom från hans vacklande mellan de två viljor han bar

inom sig.

En gång, vid 5, 6 års ålder, får han kasta en blick in

i en helt annan värld än den vanliga. Han får vistas en

sommar vid Drottningholms slott, han får se och tala

med kronprinsen (sedermera Karl XV). Han skriver

därom:

Gossen har sett överklassens härlighet i fjärran. Han

längtar dit som till ett hemland, men moderns slavblod uppreser

sig däremot. Han vördar av instinkt överklassen, vördar den

för mycket att våga hoppas komma dit. Och han känner att

han icke hör dit. Men han hör icke till slavarne häller. Detta

blir en av slitningarne i hans liv.

När han sedan vid 7 års ålder börjar gå i skola, får han

direkt känning av klasskillnaden. Han går först i Klara

skola, ett läroverk för barn ur medelklassen; där märker

han, att de fattigt klädda barnen få mer stryk än de

välklädda. Skoldisciplinen var den tiden byggd på stryk som

universalmedel och var överhuvud sådan att även långt

mindre nervösa personer än August Strindberg vid

mog-nare år undrade hur de stått ut med den. Augusts

själv-ständighetsbegär reser sig däremot. Följden blir, att han

en gång, vid omkring 10 års ålder, får dåliga betyg och

blir nedflyttad i klassen, vilket i sin tur medför att fadern

flyttar honom till en annan skola, Jakobs. Den var en

de fattiga barnens skola. Här kommer han för första

gången i närmare beröring med underklassens barn. Han får

också kasta en blick in i deras hem och lär sig inse, säger

han, den upprörande orättvisan att fordra renlighet och

dylika dygder av gossar, vilkas hela familj bor i ett endarum, fullt av barn, där alla sysslor skola utföras. För

övrigt trivs han icke illa hos sina nye kamrater. Han

känner sig hemma med dem, känner sig icke nedtryckt

här som i Klara. Men samtidigt känner han sig

förnedrad, utstött. Han undviker sina forna kamrater, går

bakgator för att slippa möta dem och slippa höra hånet över

att han nu går i »busskolan».

Senare fick han åter flytta upp på skolans

samhälls-stege. Han sattes i ett enskilt läroverk, Stockholms

L,y-ceum, där en hel mängd högadlige ynglingar gingo. Där

nyttjades ej blott tidsenliga och humana

undervisningsmetoder. Där rådde överhuvud en långt mer modern

och frisinnad anda än i statens dåtida skolor. Skolans

rektor, Bohman, förstod att vinna respekt med andra

medel än med käppen. En gång t. ex., då de fina

ynglin-garne bråkade, fick han dem tysta genom att berätta hur

Demosthenés näpste det ohörsamma folket i Athen. Den

unge Strindberg kände sitt skönhetssinne tilltalat av

adels-gossarnes fina ansikten och vackra kläder. Han kastade

nu som förr vid Drottningholm en beundrande blick in

i den högsta klassens liv men ville ändock icke riktigt dit.

Samtidigt kände han ock, att han i sin begåvning ägde

något, som kunde göra honom jämställd med de förnäma.

Naturligtvis var han icke dum i skolan. Han led

tvärtom över att skolkursen skred för långsamt fram i

förhållande till hans snabba själsliga utveckling. Men hans

nyckfullhet och egensinne hindrade honom från att bli

ett riktigt skolljus. Det hände i Klara skola att han ej

ville svara på en fråga som han gott kunnat besvara;

han tyckte läraren frågade dumt. Han synes med andra

ord haft det sjukliga anlag som på vetenskapligt språk

kallas afasi och på svenska tunghäfta. Till följd därav

hade han under hela sitt liv svårt att lära främmande

språk och kunde aldrig hålla tal.

Han vantrivdes med de formella ämnena såsom

matematik, i den mån den ej var praktiskt nyttig, och med

de klassiska språken. Han upphörde på gymnasiet

egenmäktigt att läsa grekiska och slog sig i stället på levandespråk. Främst stod redan då hans håg till

naturvetenskapen, och han började göra experiment på egen hand

till stor och icke obefogad skräck för sin omgivning.

Bland annat ville han göra vad ännu ingen mäktat, ett

Perpetuum Mobile, en maskin som aldrig stannar — han

Norr tulls gatan i4 Ett av Strindbergs ungdomshem. Teckning

av Axel Strindberg.

frestades redan då av det omöjliga. Allt som allt skötte

han sig emellertid i Lyceet vida bättre än i Klara, och

på gymnasiet satt han åtminstone ett år först i sin klass.

Han fick också vid sidan av skolarbetet arbeta och

förtjäna litet som privatlärare, vilket höjde hans självkänsla.

I hemmet hade under Strindbergs uppväxttid stora

förändringar inträtt. Fadern lyckades småningom bättra

upp sin affärsställning. År 1856 flyttade han bort från

den överbefolkade våningen i Klara till en malmgård —

såsom man den tiden kallade de gårdar, vilka lågo

utanför den egentliga staden — vid Norrtullsgatan, n :r 14.

Därifrån var det lång och svår väg till skolan för den

lille nybörjaren, men detta uppvägdes därav att man

bod-Strindberg Liv och Diktning 2de så gott som på landet. Till huset hörde också en stor

trädgård med stall och ladugård; fadern hade nämligen,

förtäljer Strindberg, alltid älskat landet och önskat bliva

jordbrukare. Barnen fingo ej endast leka i trädgården

Årdala kyrka och klockargård. Teckning av Axel Strindberg.

och uthusen samt i de kringliggande markerna ända bort

till Haga utan ock arbeta i jorden. Men senare (troligen

1859) flyttade familjen till en mindre trevlig malmgård,

kallad Loviseberg vid dåvarande Stora Gråbergsgatan 25

(nära det nuvarande Sabbatsberg), där det visserligen

också fanns trädgård men ingen tillstymmelse till jordbruk

och alltså intet tillfälle till jordarbete. Efter ett par år

flyttade dock familjen åter till Norrtullsgatan, först

tillbaka till n:r 14, där man bodde 1862, sedan till n:r 12,

där man vistades 18651). Jordbrukssysslorna återupptogos

*) Huset — ett fult, trevånings stenhus — fanns ännu 1921

kvar inne på Hamburgerbryggeriets gård men började då rivas.dock icke. Men i stället var August, då som tidigare,

vissa somrar inackorderad på landet, först hos en

klockarefamilj i Årdala socken i Södermanland, nära greve

Bondes gods, Vibyholm, sedan i en annan klockargård,

nära Mariefred. Där levde han ett härdande

friluftsliv, fyllt av vilda lekar, kroppsarbete och kalla bad, men

fick ändå icke, säger han, säkert styr på sina nerver. Vid

idrotter och kroppsövningar var han av naturen ängslig

Vibyholms slott i Årdala socken. Teckning av Axel Strindberg.

men tvang sig att bliva den djärvaste av de djärve. Han

vågade aldrig anfalla någon, men anfölls han, så

försvarade han sig, även mot starkare. Han kände en

utpräglad motvilja mot vissa personers utseende; en gång ute på

landet under första skoltiden skulle ha leka med en

svart-muskig gosse men vägrade, sprang och gömde sig och

kunde ej lockas fram. Till modern längtade han, så fort

han lämnade henne.

Just då livet syntes ljusna för honom, då skolan blivit

trevligare, hemmet rikare och gladare, dog modern

(1862) ; han var då blott 13 år. Snart fick han styvmor.

Fadern gifte sig även denna gång med sin husmamsell,

dock stod hans andra hustru tydligen socialt högre änhans första. Husets nya härskarinna, som var vida

yngre än fadern, hade tillkallats för att sköta barnen redan

under första hustruns tid. August gillade naturligtvis ej

omgiftet, och mellan honom och styvmodern rådde snart

en ständig spänning, vilken stundom bröt ut i öppet hat.

Återigen tyckte han sig få otillräckligt med mat, och

hans kläder vansköttes. Det senare var en särskilt bitter

pina för vStrindberg, som under hela sitt liv var ytterst

noga med sin dräkt och rent kvinnligt svag för vackra

kläder. Vidare hölls han mycket knappt i fråga om

pengar. Motviljan mot styvmodern förde honom även i

konflikt med fadern. Känslig och egensinnig, lätt

uppbrusande och samtidigt tafatt, särskilt då det gällde att

försvara sig mot anklagelser, gjorde ock gossen ställningen

i hemmet svårare för sig än den behövt bliva.SÖKAREN.

I—IANvS plågsamma livsläge drev honom till överspänd

* * religiositet, en böjelse han kanske ärvt av sin mor. Även

styvmodern omfattade den sekteriskt kyrkliga, pietistiskt

färgade rörelse, som då blomstrade under ledning av

pastor Beskow och Evangeliska Fosterlandsstiftelsen.

Ynglingen ville, just för att han tyckte illa om styvmodern,

överträffa henne i fromhet. Han blev t. o. m. »läsare»,

han gick och hörde Rosenius men lyckades ej känna sig

som ett nådens barn.

Hans religiositet hade ock ett annat motiv.

Strindbergs könsliv var tidigt vaket. Redan vid nio års ålder,

då han gick i Klara skola, hade han upplevt sin första

kärlek, en oändligt blyg kärlek till rektorns lilla dotter,

som var med vid vissa lektioner. Den skakade honom så

djupt att han tog en kniv och sade åt modern att han

tänkte skära halsen av sig. Vid 12 års ålder, en sommar

på landet, upplevde han sin andra kärlek, även den en

dyrkan på avstånd. Han svärmade för en 20-årig ung

dam, med vilken han aldrig ens fick tala. Han åtrådde

intet utom att för hennes skull få göra något stort offer,

helst en drunkning i fjärden — alltså dyker även nu

självmordstanken upp. Samma sommar lärde honom

kamraterna en känd ungdomssynd. Ett par år senare, efter

moderns död, blev han våldsamt uppskrämd av en tysk

väckelseskrift som i starka ordalag skildrade följderna

av den där synden. I förtvivlan däröver sökte han

religionens tröst.

Senare sökte sig hans brådmogna sinnesliv en annan

utväg. Som det så ofta händer ynglingar i

övergångsåldern, greps han av en sinnligt-platonisk fantasikärlek

till en långt äldre kvinna; hon var 30 år, han 15. Då

även väninnan var svärmiskt religiös, underblåstes häri-genom ynglingens pietism. Han tänkte en tid bliva präst.

Då han vid denna tid (1864) började författa på egen

hand — små krior på franska — voro också dessa av

religiöst innehåll. Man ser hur han redan då börjat tvivla

på människornas godhet, och på sin egen. Dess ivrigare

förkunnade han : »Ingen lycka utan dygd, ingen dygd utan

religion» — då som på ålderdomen.Länge kunde han dock ej underkasta sig en tro av så

sträng, så världsfrånvänd, så rättrogen art som

pietis-mens. Dels fick han kännedom om den tidens

frisinnade kristendom, särskilt företrädd av Viktor Rydberg

(vilkens Bibelns Lära om Kristus Strindberg dock

först senare läste) och amerikanen Parker, dels fick han

genom en vän, en ingenjör, sin första kunskap om

naturvetenskapens religionskritik (närmast den tyske

materialisten Moleschotts).

Han blev dock icke helt irreligiös. Han stannade vid

en liberal kristendom, som kvarhöll tron på Gud men

förkastade Kristi gudom. På gymnasiet disputerade han

med kristendomsläraren och sökte skolka från

morgonbönen.

Som gymnasist deltog Strindberg en sommar, 1865, i

den då så blomstrande skarpskytterörelsen. Där kom han

åter i beröring med män ur (den högre) underklassen,

men beröringen blev denna gång ej övervägande angenäm.

Han saknade ingalunda sympati för dem, men han

lyckades icke komma dem nära och misstänkte dem för lust

att stuka honom. Sitt befäl lydde han flinkt men kri-

tiserade det också, ehuru tyst.

Men hans märkligaste upplevelse under

skarpskytteti-den var alldeles ej av militärisk art. Han var en gång ute

på övning i trakten av Tyresö. Då gjorde han en

upptäckt som alltid tillhör ungdomens underbaraste rön, och

vilken ofta kan komma överraskande snabbt fast sällan så

blixtlikt som hos Strindberg. Han upptäckte naturen. Han

upptäckte att naturen var skön. När han oväntat kom

upp på en brant bergshäll och blickade ut över

skärgårds-panoramat med sina fjärdar och holmar i oändligt

perspektiv bakom varandra, då frös han till av förtjusning

och ville tillbedja i hänryckning. Det var Stockholms

skärgård han hade sett, det var i och genom den han

hade upptäckt naturens skönhet. Och hur mycket hans

livssyn och åskådning än sedan skiftade, sin kärlek till

Skärgården blev han trogen in i döden.

Sommaren 1867 mottog han med nöje ett anbud att bliinformator hos kungl. sekter Trotz, innehavare av

Ham-mersta gods, vilket ock låg i Södertörns skärgård (Ösmo

socken, Sotholms härad). Familjen var fin; frun var

född friherrinna Löwen. Strindberg väntade sig gott

av de förnäma, men det dröjde ej länge, innan hans

upproriska lynne bragte honom på stridsfot även mot dem.

Han förstod t. ex. ej varför han förbjöds låta sina

herr-skapsfödde lärjungar leka med statbarnen. Efter ett

gräl med herrn skildes han från familjen.

Under denna sin informatorstid hade han en

upplevelse, rätt märklig men dock icke synnerligen djupgående.

Komministern i församlingen hade att ensam sköta hela

tjänsten och ville därför slippa predika en söndag. Han

bad följaktligen den 17-årige informatorn på herrgården,

som ju haft små funderingar på prästbanan, att predika

i hans ställe. Ynglingen lät övertala sig därtill men

förnekade ej sina halvt fritänkaraktiga åsikter vare sig

enskilt för komministern eller från predikstolen.1) För

övrigt var hans predikan åtminstone i ett fall skäligen

originell. När han uppläst texten, vilken handlade om Jesu

Förklaring (Joh. Ev. XIII 31 f.), sade han ej som ju

bruket fordrar: Med anledning av den heliga text vi nyss

hava uppläst, vilja vi till ämne för vår betraktelse taga

o. s. v., utan han fortsatte »Som dagens text icke ger oss

anledning till några betraktelser, så vilja vi» — i stället

behandla ett helt annat religiöst ämne, vilket mer tilltalade

honom, nämligen omvändelsens innebörd. Hans

behandling av ämnet hade en demokratisk fläkt över sig och

innehöll en udd riktad mot läsarne; den hävdade att

evangelium bjöds åt alla, ej blott åt dem som trodde sig

ensamma vara Guds barn. Komministern var ju föiskräckt,

därför att han ej hållit sig till texten, men hoppades att

ingen märkt det. Hans predikan slog emellertid mycket

an på de unga flickorna i kyrkan, emedan den var så

*) Strindberg kallar själv på ålderdomen sin Ösmo-predikan

för den första; han tycks alltså ha predikat flera gånger,

antagligen under informatorstiden.kort. Strindberg förstod också att skaffa sig en viss

fördel av detta sitt försök på prästbanan. Ty när

fadern en gång tyckte, att August borde gå i kyrkan och

höra en god predikan, svarade sonen: »predika kan jag

göra själv», och därtill var ju intet att invända.

Naturligtvis hade han redan i skolan blivit en

bokslu-kare. Det är märkligt att han den tiden icke tyckte om

vers. Icke heller tyckte han om romaner med ingående

skildringar som Walter Scotts. Han synes mest ha

älskat fantasirika, känslofyllda romaner med social

bakgrund. Ty han slök Eugéne Sues Den Vandrande

Juden och redan tidigare Emilie Flygare-Carlén,

medan han icke kunde med kvinnosakskvinnan Fredrika

B remer. Shakespeare läste han fullständigt (i

översättning) redan som ung, men hans beundran var insprängd

med ganska mycken kritik.

Särskilt politiskt intresserad var han ej under sin

skoltid, men i den mån han var det, var han liberal och

skandinav. Han gladdes åt representationsreformens seger

och deltog varmt i den allmänna sympatin för

danskar-ne, när de stredo den ojämna kampen mot tyskar och

österrikare om Slesvig.

År 1867 blir Strindberg student och reser till Uppsala.

Men där vantrivs han alltigenom. Upplandslätten fann

han ful, och han drogs tillbaka till sin kära

Stockholms-natur med stark och smärtsam längtan. Den

gammaldags småstaden var ingen omgivning där hans ande

kunde finna luft, det gammaldags universitetet lika litet.

Med förakt konstaterade han att professorerna icke

kunde engelska. Boströmska filosofien, vilken då

behärskade Uppsalas tankevärld, måste med sin konstruktivt

teoretiska idealism, sitt förakt för erfarenheten och sin

vrede mot demokratin egga hans upprorslynne. I det hela

stod Uppsala universitet vid denna tid ovanligt lågt. Men

även mot Uppsalas bortgångne store män ‘kände sig

Strindberg, åtminstone enligt vad han själv senare påstår,

redan då upprorisk. Han kritiserade både Gei jer och

Atterbom. Han läste den senares Svenska Siareo q h Skalder, men fann Atterboms hjältar*

Svedenborg och Thorild, tokiga båda två.

Undervisningen vid universitetet var ytterst illa

organiserad ; för att få reda på något om studierna måste man,

klädd i frack, uppvakta professorerna, och därtill var

Strindberg för stolt. Nyckfull som han var, kunde han

Strindbergs bostad Svartböcksgatan n i Uppsala h. t. 1867.

arbeta med oerhörd flit, när han satte till, men hade svårt

att hålla sig själv till ordnat arbete. Därtill kom

fattigdomen. Han hade summa 80 kr. att leva på.

Undernäringen hade ju plågat honom redan under uppväxttiden,

och det desto mer som hans kroppsliga drifter voro

kraftigt utvecklade. Han njöt därför högeligen av den starka

maten på värdshusen, när han någon gång fick tillfälle

besöka sådana, och likaså av de starka dryckerna. Till

flickor hade han börjat gå strax efter studentexamen.

Mycket umgänge med kamrater hade han icke. Han

hvrde ett rum1) tillsammans med sin i självbiografin

omtalade gamle skolkamrat »Fritz» eller »vännen med pince-

\) Han bodde enligt universitetskatalogen Svartbäcksgatan 11.nezen», vilken i verkligheten hette August Bernhard

Strömbäck och senare vart v. häradshövding samt

notarie i Medicinalstyrelsen; men även med honom blev han

osams.

När första terminen och pengarne voro slut, återvände

Strindberg till Stockholm, där han för att skaffa sig

existensmedel blev vikarierande lärare i en folkskola. På

nytt kom han i beröring med underklassens barn, men

nu kände han sig främmande för dem.

Undervisningsmetoderna voro gammaldags, stryk var naturligtvis även

här uppfostrans A och O. Strindberg var ej rätte

mannen att undervisa en skolklass efter en sådan metod.

Med glädje antog han därför våren 1868 en

informa-torsplats hos en lika rik som frisinnad familj, professor

Oscar Sandahls. Här mötte honom en ny andlig

luftkrets, frigjord, bildad, förnäm utan skryt, vari han

utmärkt trivdes. På hösten överflyttade han som

informator till en judisk läkare, Axel Lamm, även han både

rik och frisinnad. Denne sökte vinna honom för sitt

vrke och lyckades även väcka hans lust för medicinska

studier. Laborationerna roade honom. Bl. a. lockade

det Strindbergs fantasi att framställa det starka giftet

blåsvra. En liten flaska full därav, det var döden under

en glaspropp. »Den var märkvärdigt rolig att ha». Ett

annat smådrag från denna tid förebådar på ett

betydelsefullt sätt Strindbergs kommande ståndpunkt i

kvinnofrågan. I anslutning till en engelsk artikel om kvinnan som

läkare skrev han en artikel i * Aftonbladet, vari han

bestämt uttalade sig emot kvinnans inträngande på mannens

arbetsmarknad. Tidningen ändrade emellertid artikeln,

berättar Strindberg, så att den i stället talade för

kvinnans krav1).

J) Det tycks som om ingen av Strindbergs utgivare eller

biografer med säkerhet återfunnit denna uppsats. Möjligen kunde

en artikel Om Kvinnans Berättigande att utöva Läkaryrket,

Aftonbladet 3 september 1869, vara den av Strindberg åsyftade.

Men i så fall har den verkligen grundligt omstuvats. Det enda

som blivit kvar av dess ursprungliga form vore då några notiser

i slutet om de engelska universiteten och kvinnan.Man kan särdeles lätt förstå att läkareyrket skulle

ligga väl till för Strindbergs medfödda lust för

naturvetenskapliga studier. Det var också mycket betydelsefullt för

hans utveckling att den lusten på detta sätt vart

ytterligare eggad och främjad. Men alla de torra och

besvärliga förberedelser den naturvetenskapliga forskningen

kräver blevo nu liksom under hela hans liv ett alltför svårt

tålamodsprov för hans ivriga fantasi. När han for upp

till Uppsala för att taga sin förberedande medicinska

examen, vart han kuggad i kemi, ehuru han godkänts

i en provtentamen vid Teknologiska Institutet i

Stockholm. Samtidigt hade han mer och mer gått upp i

skönlitterära intressen. Så lämnar han läkarstudierna och

övergår våren 1869 plötsligt och språngvis till ett

annat yrke, så olikt läkarens som gärna möjligt:

skådespelarens.

Men även här mötte honom kravet på en lång och

ledsam lärotid. På Dramatiska Teatern, dit han vände sig,

ville man sätta honom i elevskolan. Med nöd slapp han

detta och fick försöka ändå. Men naturligtvis fick han

ej de stora roller han som alla nybörjare drömt om. Hans

debutroll — en budbärares i Björnsons Maria Stuar t

-- omfattade summa en replik om tillsammans 11 ord.

När han sedan, dock blott vid en repetition, fick försöka

sig i en längre roll (Härved Bosons i Bröllopet på

U1 v å s a av Frans Hedberg, teaterns dåvarande ledare),

lyckades han icke. Man hade den tiden, uppgiver

Strindberg, ett onaturligt sätt att skrika på teatern, vilket icke

passade hans verklighetssinne, och vilket han, när han nu

ändå måste försöka det, med sin naturs våldsamhet

överdrev. Kuggad och förtvivlad gick han hem. Han såg

att han misslyckats som skådespelare, och han kunde då

ej veta att vad han oriktigt trott vara

skådespelarbe-gåvning var hans gryende begåvning som dramatisk

författare — en begåvning som eggades och skolades av hans

egna erfarenheter på tiljan. Nu tänkte han blott på hur

svårt han hade att finna sin plats, ja överhuvud någonsom helst plats i samhället. Allt vad han företog sig

syntes vilja misslyckas, fattig och ensam var han också,

ty med hemmet hade han brutit. Han ville begå

självmord och tog in opium, men detta bet icke på

honom.DIKTAREN.

\4 EN just då icke natten omedelbart efter det

miss-IY 1 lyckade provet men den därefter — är hans livs

avgörande stund inne. Medan han ligger sömnlös och vrider

sig i feber, än sökande ro för sinnet genom att tänka på

Fältskärns Berättelser, som han nyss läst, än

grubblande, 0111 han skulle kunna försona sig med far och

styvmor, märker han att något egendomligt börjar

försiggå i hans huvud. Hos Topelius har han just läst hur

en styvmor och en styvson (väl Ester Larsson och

Bernhard Bertelsköld) försonas, han hoppas själv få uppleva

detsamma och funderar på hur detta skall gå till.

Intryck från teatern dyka upp i minnet. Hans fantasier

börja ordna sig till scener, han ser de personer han

tänker på stå framför sig på tiljan, fritt uppfunna

bipersoner sluta sig till dem, orden forma sig till repliker — —

Han är diktare! På ett par timmar har han ett lustspel

färdigt i huvudet. Glödande av iver börjar han sätta

det på papperet, och efter fyra timmars arbete i högspänn

har han det färdigt. Han läste det för sina vänner, och

de beundrade det. Stycket, som kallades En

Namns-d a g s g å v a och nu ej finns kvar, inlämnade han till

Dramatiska Teatern; det antogs icke men upphjälpte

dock Strindbergs både mod och anseende.

Nu var isen bruten. Det ena verket följer efter det

andra. Förut när Strindberg sökt skriva vers — hans

äldsta bevarade dikter äro från 1868 — hade det ej velat

gå. Han tyckte ju överhuvud icke om vers som ung.

När han en gång av en värdshusflicka på

Stallmästargår-den, som han vid denna tid svärmade för, blivit ombedd

att skriva en dikt till henne, lät han en annan göra det;

då bedrägeriet upptäcktes, vart han så skamsen att han3i

gick ut i skogen och kastade sig omkull på marken i

förtvivlan.

Men nu fick han även bukt med versen. Han skrev

bland annat på orimmade femfotade jamber — den

regelrätta skådespel sversen enligt Shakespeares mönster och

samtidens tro — ett stort sorgespel, först kallat Det

S j u n k ajn d e Hellas, senare Hermione (författat

1869, tryckt 1871). Det behandlar, ovanligt nog för

Strindberg, ett klassiskt ämne; det rör sig om Athens

frihetskamp mot konung Philip av Makedonien.

Frihets-svärmaren framträder alltså i ämnesvalet. Men

samtidigt röjer Hermione också den motsatta

tankeriktningen i Strindbergs själ, vilken drev honom åt höger,

medan frihetskärleken och medkänslan med de fattiga drev

honom åt vänster. I Demosthenes’, frihetshjältens,

ställning till Athens folk — kanske hade Strindberg fått

uppslaget härtill genom den där historien som rektor

Bohman berättade på Stockholms Lyceum — skildrar

nämligen skalden motsättningen mellan den store, upplyste

enskilde och den tröga, självkära massan. Demosthenes

hånar folket, och folket sviker i sin tur frihetskämpen.

För övrigt är Hermione ungdomligt omoget både

i sin överspända deklamation och i sina ej sällsynta matta

partier. Det inlämnades till Kungl. Teatern — vilken

då innefattade dels Operan, där man för övrigt stundom

gav även talskådespel, dels Dramatiska Teatern — men

där ville man ej antaga det oförändrat. Däremot fick

det hedersomnämnande av Svenska Akademien, det

första och sista erkännande Strindberg fick från denna

församling.

Både i frihetsförkunnelsen och i hånet mot massan hade

Strindberg givit ord åt personliga erfarenheter. Vart hans

upprorslynne kunde leda honom, hade han nyss förut i

handling visat. Under det upplopp som framsprang ur

folkets harm över sitt utestängande vid invigningen av

Karl XII :s staty (30 nov. 1868) hade Strindberg fått

syn på en man som polisen tagit och störtade

ögonblickligen fram för att hjälpa denne. Han lyckades ocksårädda den gripne men hade så när blivit fast själv.

Sedan var han med i hopen, som sökte storma högvakten,

dock hejdande sig inför bajonetterna. Å andra sidan

hade han (augusti 18.69) under

en ångbåtsresa till

Köpenhamn — för övrigt

märkligast genom den svält han

därunder fick utstå — varit

i lag med småfolk (snarare

hantverkmästare än arbetare)

och funnit dem retsamt

högmodiga och påflugna.

I Köpenhamn besågo

Strindberg och hans

reskamrat, bildhuggaren Alfred

Nyström (vilken bl. a. använt

Strindberg som modell för

,sin Bellmansbyst å

Hasselbacken)1) Thorvaldsens

Museum, men Strindberg var ej

vid lynne att beundra Thorvaldsen. Färden till

Köpenhamn, vilken företogs kanalvägen, har Strindberg

förevigat i några dåliga sonetter2). Hem reste man yttre

sjövägen, varvid bl. a. Visby anlöptes. Där fick

Strindberg uppslaget till sin dikt På Nicolai Ruin3).

I det hela skrev Strindberg rätt flitigt vers denna tid.

Han författade bland annat en orimmad dikt till sin mest

älskade syster Anna. Han tolkar vidare i melodiska, milt

9 Den Bellinansbild vartill Strindberg satt modell var dock

tydligen ej den som faktiskt vart uppställd utan en tidigare,

vilken ogillades av Nyströms uppdragsgivare, den kände

bildhuggaren Molin, samt av Hasselbackens ägare Davidson — detta

emedan Bellman å denna byst ej tedde sig nog fin och vårdad

i sin klädsel. Bysten råkade sedan ut för olycksödet att

tappas i sjön och ligger 1111 på havsbottnen utanför Tenö.

2) Se Samlade Otryckta Skrifter II.

3) Se därom Rune Zetterlund, Dikten som krävde tretton år

att bli färdig. Stockh. Dagbl. 28.T2.1919.klagande verser sin olyckliga fast tydligen ej dödliga

kärlek till sin kusin Maria Strindberg, vilken 1871 gifte sig

med en annan. Några poetiska alster från nybörjaråren

(1869—72) omtryckte han sedan, lätt ändrade, i D i

k-ter pä Vers och Pros a. De visa att han ännu ej

brutit med Sverges nedärvda lyriska sedvänjor. Han

skriver snällt om än ej felfritt på det för klagoskrifter

hävdvunna klassiska versslaget, det elegiska distichon.

K ä 1* 1 e k s s j ukan röjer tydliga intryck från B. E.

Malmströms berömda Angelika. I stycket V i d D a

m-men (liksom i dikten till systern) kan skönjas

inflytande från Runeberg; Strindberg nyttjar där ett av dennes

mest älskade versslag. Den kärlek som besjunges i dessa

dikter är så ren och ädel som den strängaste kritiker av

äldre typ kunde begära; den är som hos så många svenska

skalder blott ett ynglingsaktigt svärmeri. Att Strindberg

dessutom i en skämtsam Tärnvers finner kvinnans

skönhet vara o förenad med reson var ett kätteri som även

i äldre svensk diktning kunde tålas. Men det ironiska

tvivel på kvinnlig oskuld som genomgår dikten S i c!

(tydligen ett minné från hans informatorstid på Hammersta)

röjer redan den kommande kvinnohädaren som varken

tänker tvgla sin nyfikenhet eller sitt hån. Strindbergs

poetiska språk är oftast melodiskt men föga egenartat.

Någon enda gång möter man i dessa dikter ett nytt och

djärvt ord som »häckel» (—häcklande). Typiskt

Strind-bergskt men dock mycket blygt realistiskt är det, när

diktaren en gång erkänner sig ha ätit och druckit för

mycket och en annan gång säger sig sätta naturliga blommor

över konstgjorda. Än mer framträder den ungdomliga

opposition slusten i dikten På Nicolai Ruin (som

ej blev färdig förrän hösten 1870). Där ställer han

naturen mot religionen, dock — i diktens ursprungliga

form1) — uttryckligen endast mot den falska religionen.

Under sin första Stockholmstid som student — redan

under folkskollärartiden — hade Strindberg råkat i skuld;

1) Se Samlade Otryckta Skrifter II.

Strindberg Liv och Diktning

3skuldbördan följde och pinade honom sedan under hela

livet ända tills kort före hans död.

Är 1870, under vårterminen, är han tillbaka i

Uppsala. Medel att studera på hade han fått i och med ett

mödernearv å ett par hundra kronor, som han efter en

het. dust lyckats utfå av fadern. Så satt han åter i

lärdomsstaden på sin ensliga vindskammare och vantrevs.

Kammaren var dålig, det regnade in, han fick hänga ett

bläckhorn vid taklisten för att uppfånga droppet. Men

bra mat fick han denna gång. Han berättar i ett brev

helt förtjust att han å sitt matställe till middag ätit: 2

stora tallrikar surkål, 8 frikadeller, 10 köttbullar, 2

biff-stekar och y2 öl. Snart kom han ock i livligt umgänge

med kamrater.

Han stiftade ett litterärt sällskap på fornnordisk grund.

Strindberg svärmade denna tid för det nationellt

nordiska. Sällskapet hette Runa, och medlemmarne togo sig

fornnordiska namn. Strindberg själv hette Frö — det

var både kroppsligt och andligt en riktig symbolik att

han fick namn efter fruktbarhetsguden. De andra

medlemmarne voro: Axel Jäderin, sedermera (konservativ)

redaktör av Svenska Dagbladet, vilken kallades Ur;

Joseph Josephson, senare medredaktör i Ny Illustrerad

Tidning, kallad Thor eller Thurs; C. O. Larsson, senare

kyrkoherde i Ärentuna och prost, kallad Os; C. A.

Wick-ström, senare typograf och tidningsman,, kallad Rejd;

Eugen Fal.lstedt, senare musikskriftställare och

medarbetare i Nordisk Familjebok, kallad Kaun; Rafael

Lundgren, senare förste aktuarie i Generalpoststyrelsen,

kallad Hagall; Ernst Nilsson, en ung, tidigt avliden skald,

kallad Naud; samt Josef Linck, skriftställare (mest känd

för sin bok om Lucidor), kallad Is. Om Strindbergs

fornnordiska smak vittna ock de signaturer varmed han

undertecknade sina litterära alster; dikten till systern var

t. ex. undertecknad Arnkel Ofeg. — Signaturen Ofeg

skulle vid pass 20 år senare upptagas av en diktare som

i mycket var Strindbergs själsfrände och like, Ola

Hansson.Medlemmar av föreningen Runa:

Josef Linck. Axel Jäderin.

Eugen Fahlstcdt. J. Josephsson.

Carl Oscar Larsson. Arvid Wickström.På sällskapets sammankomster diskuterades

naturligtvis ytterst livligt litteratur, bl. a. Strindbergs egna,

nyskrivna verk. Vid en utfärd i det gröna kom Strindberg

i våldsam tvist med en av vännerna, emedan han kriti-

Medlcmniar av föreningen Runa:

. Ernst Nilsson. Rafael Lundgren.

serade Bellman. Denne prisades ju av de tongivande

mästarne (såsom Atterbom), alltså var han själv en

auktoritet och borde nedrivas.

Men Strindberg hade ock andra kamrater, vilka i viss

mån bildade en motvikt mot denna litterära krets. Hans

forne skol- och numera Uppsalakamrat Gustaf Eisen,

sedermera docent, var naturvetenskapsman, och genom

honom lärde han för första gången känna Darwin, dock

utan att djupare intresseras. Eisen var honom på flera

sätt en god och tjänstvillig vän. En annan omtyckt

kamrat hade han i Hugo Philp, sedermera läroverksadjunkt

vid Norra Realläroverket i Stockholm och gift med

Strindbergs nyssnämnda syster Anna. Om denne brukade

Strindberg säga att han tyckte 0111 honom, ty han var

så gräsligt prosaisk. Han kände tydligen att han tarvade

en motvikt mot sig själv.

Strindbergs litterära smak i ungdomsåren röjer en

tydlig förkärlek för poetiskt upproriska böcker, böcker som

i en lidelsefullt upphöjd stil från radikal ståndpunkt dis-kuterade brännande frågor, särskilt samhällsfrågor. Han

älskade himlastormandet i Byrons Manfred (Don

Juan tyckte han däremot icke om — den var

beskrivande poesi, ej drama), och huvudrollen i Schillers

re-volutionsdrama R ö v a r n e hade han nödvändigt velat

hava till debutroll. Där Schiller icke var revolutionär,

hade han föga sympati för honom, och Goethe ogillade

han enligt egen uppgift därför att denne var ästet. Det

är eget att se hur han kritiserar den sentimentale,

äste-tiske, nervsjuke Werther, tydligen därför att denne var

så otrevligt lik honom själv. Hans intryck av

Shakespeare var starkt, och den kritik han tidigare ägnat denne

tycks vara övervunnen. Att han en tid älskade

Oehlen-schläger berodde väl på den böjelse för romantik han

innerst hyste; att han i jämförelse med denne föraktade

Tegnér berodde väl närmast på hans oppositionslust.

Med hänförelse fördjupade han sig i de på en gång

fantastiskt ideala och revolutionärt samhällskritiska verken

av Victor Hugo. Härtill kommo nu den unga norska

litteraturens mästerverk, främst Björnsons och Ibsens

dramer. Ett lämpligt sällskap fingo dessa i Brändes’

politiskt-filosofiskt-litterära kritik, vilken just hävdade att

litteraturen skulle diskutera nutidsproblem. Det är ock

märkligt, att Kierkegaard med sin lidelsefulla religiositet,

sitt angrepp på den bestående kyrkan och sitt

hänsynslösa helhetskrav ytterst starkt ingrep i Strindbergs

själsliv. Han kände sig vid läsningen av dennes böcker än

hänförd, än förtvivlad men alltid gripen in i roten av

sitt väsen.DRAMATIKERN.

I-I ANS egen alstring gick delvis i tidens vanliga

ton-* * gångar. Så var fallet med I Rom, ett litet enaktsdrama

på vers om en episod i Thorvaldsens liv, vilket

Strindberg våren 1870 skrev på en väns (Eisens) inrådan och

lyckades få antaget av Dramatiska Teatern. Idén att

skriva om en bildhuggare hade Strindberg fått i sin vän

Nyströms ateljé, idén att skriva just om Thorvaldsen väl

under Köpenhamnsresan. Den händelse vilken skildras

i dramat, var just den som Strindberg, och varje

blivande konstnär ständigt går och hoppas få uppleva: den

stund när erkännandet kommer mitt i värsta nöden. På

sina egna levnadsförhållanden anspelar Strindberg även,

när han låter Thorvaldsens far ingripa för att hejda

sonens konstnärsbana, ty hans egen far såg helt naturligt

ogärna att han ägnade sig åt författeri och icke åt något

nyttigt.

Av helt annan art var det andra drama som

han skrev våren 1870. Det hette Fritänkaren och

skildrade tidens religiösa brytningar. Däri är redan

80-talslitteraturen förebådad. Redan tidigare, medan han

ännu var kvar vid teatern, hade Strindberg tänkt

skriva en stor tragedi om intet mindre ämne än

Jesus av Nasareth, vari han tänkte .riva ner tron på Jesu

gudom. Idéinnehållet i denna ofullgångna dram

upptogs i stället i Fritänkaren. Strindberg hävdar här

den religiösa åskådning han byggt upp åt sig på

kristendomens ruiner. Den visar tydligt inflytande från Viktor

Rydberg. Jesus göres till idealmänniska i stället för Gud,

men styckets huvudperson säger sig vilja förkunna hans

sanna lära. De eviga straffen förkastas. Ur egen

fatabur har nog Strindberg tagit det ungdomliga

deklamerandet om upplysning, sanning och frihet. Sin religiösalära försvarar han främst mot den gamla åskådningens

tvång men även mot den rena gudsförnekelsen. F r

i-tänkarens hjälte står, och det långt skarpare än I

R oms, i konflikt med hemmet, särskilt med fadern.

Att han sättes tillbaka för en mera omtyckt bror, är ju

också något självupplevt.

vStycket är som sagt ungdomligt men enkelt, allvarligt

utan fraser och gester. I anläggningen röjer det intryck

från norrmännen. Ibsens Brand skymtar t. ex. å ett

ställe, där den unge sanningsförkunnaren offrar sin

kärlek för sin idé. F ritänkaren vart Strindbergs

första tryckta stycke. Det utgavs på hans kusin Oskars

bekostnad 1870 under signaturen Härved Ulf — Härved

var namnet på den roll vari Strindberg debuterat, Ulf

(—. Varg) hade han själv lagt till. I sin helhet klang

namnet vederbörligen fornnordiskt.

På hösten 1870 uppfördes I Rom å Dramatiska

Teatern. Strindberg var närvarande på premiären men vart

så utom sig av oro att han ej kunde höra föreställningen

till slut. Han tyckte sig ha oblygt blottat sig själv i

stycket. Ett ögonblick tänkte han gå och dränka sig i

Norrström. Det lilla dramat mottogs dock rätt

välvilligt av åhörarne och morgontidningarne. Men på kvällen

kom Nya Dagligt Allehanda. Dess recensent,

Spil-hammar, kritiserade ej blott skarpt I Rom utan

angrep dessutom än skarpare den tidigare utgivna F r

i-tänkaren. Strindberg erkände redligt att åtskilligt

i kritiken var riktigt men led lika fullt. Redan då,

liksom sedan under hela hans författarbana, verkade omild

kritik så hårt på hans nervösa sinne att han kände sig

alldeles söndersliten. Ena stunden ville han icke se

människor, andra stunden vågade han icke vara ensam. Ett

par dramer han arbetat på, däribland ett om Erik XIV,

kastades på elden. Förmodligen vart han dock något

tröstad, när han från teaterchefen Frans Hedberg

mottog ett vänligt brev jämte ett par hundra kronor —

för-fattarprocenten å det belopp Dramatiska Teatern inspelt

på I Ro m.>Så småningom fick han ock ett nytt drama färdigt.

Efter flera fåfänga brottningar med ett fornnordiskt

ämne (Blotsven) åstadkom han ett korthugget,

sammanträngt drama från brytningstiden mellan hedendom och

kristendom, Den Fredlöse. Det är på prosa liksom F r

i-tänkaren. Den kärva isländska stilen passade

märkvärdigt nog Strindberg; stycket står avgjort över hans

föregående. Dess huvudperson är en av de starke män,

som vilja leva utan all gudatro, utan allt stöd från ovan.

Mest hatar han kristendomen. Han böjes till sist, och

hans sista ord är »Gud». Men stycket innehåller ock en

dom över de kristne, som röja vild mordlust i all sin

fromhet. Även här utspelas en konflikt mellan far och

barn, ehuru Strindberg denna gång så till vi‘da överskylt

likheten med sina egna upplevelser att han låter det

upproriska barnet vara en dotter. Fadern i dramat,

Thor-finn, är isländare, Strindberg talar ock i sina

själbiografiska böcker om sin egen fars isländarnatur.

Märkligt är att här för första gången det livsproblem skymtar

som sedan skulle bli ämnet framför andra i Strindbergs

diktning: brytningen mellan man och kvinna; det

skymtar både i förhållandet mellan Thorfinn och hans hustru

och i kärleksdramat mellan dottern Gunlöd och hennes

älskade. Allt slutar dock med försoning.

Hans enskilda liv var lika rikt på slitningar som hans

drama.

Hösten 1870 hade Strindberg av fadern inackorderats

hos en rektorsänka Findgren (Ö. Slottsgat. 22), som tycks

ha hållit ett om möjligt ännu bättre bord än det förra,

av honom så prisade matstället. Men där fanns ock

mycket som förströdde. Där fanns några unga damer, och i

en av dem vart Strindberg kär; det var hans åttonde

kärlek, säger han; även denna vart olycklig, eftersom

föremålet redan var förlovat. Eljes intyga hans gamla

Runabröder att han slog mycket an på damerna. Med det

kvinnliga umgänget konkurrerade kamratlivet.

Strindberg uppgiver i sin självbiografi att han drack mycket;

han skildrar sig överhuvud som ganska utsvävande undersin studenttid. Men därmed stämmer ej hans gamla

Upp-salavänners intryck. De säga att han gick upp tidigt, 4

å 5 om morgonen, läste flitigt och ej suddade utan hade

enkla levnadsvanor och vanligen drack måttligt. Släppte

han sig lös någon gång, visade han sig tåla enormt med

sprit och vart så gott som aldrig överlastad. Mot

kamraterna var han god och vänlig, och i sällskap var han lika

glad som spirituell. Det var nog ej utan skäl han, när

han anonymt inlämnade sitt stycke I R o m, bad teatern

lämna besked till signaturen Erling S k å 1 a g 1 a m.

Kamraterna kallade honom Örnen, ett namn som han

närmast fått av en tillfällighet1), men vilket man

väl fann passa honom, eftersom han fick behålla det.

Uppsluppenheten omväxlade med djup nervositet. På

hösten 1870 skriver han att han tänkte »snart ta graden,

såvida jag inte förut tar livet av mig». En annan gång

skriver han att han fann sitt liv alldeles förspilt och hade

giftflaskan framme på bordet. Mot slutet av året kom

den värsta krisen. En kamrat, vilkens sällskap

Strindberg några dagar förut avvisat, då han ville vara ostörd,

tog sitt liv, och Strindberg såg honom ligga i sitt blod.

Han kände sig nästan skyldig till mordet, och kamraterna

måste övervaka och överlistå honom, för att han ej

skulle bära hand på sig själv.

Nervositeten framträdde också på annat sätt. Hans

blyghet yppade sig, berättar han själv, redan i ungdomen

bl. a. som torgskräck (agorafobi) ; han kände det

pinsamt att gå över öppna, folkf vilda platser. Sin gamla

tunghäfta, som gjorde honom stum i tentamina, hade.

han alltjämt kvar. Den var givetvis ej ägnad att skaffa

honom goda betyg. Dessutom underlät han ogärna att

reta professorerna med sitt oppositionella lynne. Han

lyckades verkligen våren 1871 trotsa sig igenom i latin *

skrivningen för akademiadjunkten Häggström, ehuru han

icke skrivit prov för denne och den lärde mannen all-

*) Om uppkomsten av detta namn se Ruben G:son Berg,

Litteraturbilder II, sid. 210 f.tid brukade kugga dem som underlåtit detta. Men när

han skulle tentera i sitt huvudämne, ästetik med

litteratur- och konsthistoria, gick det icke så bra. Han hade

skrivit sin avhandling om ett tämligen modernt

skandinaviskt ämne, vilket var emot bruket. Avhandlingen rörde

Oehlenschlägers Hakon Jarl och var uppdelad i två

hälfter av vilka den första prisade Oehlenschläger och

nedsatte Shakespeare, medan den andra kritiserade

Oehlenschläger, försvarade Shakespeare och upphöjde

Kier-kegaard. De båda hälfterna företräda de två motsatta

åskådningar, Idealism och Realism, vilka då liksom hela

livet stredo om Strindbergs själ. Professor C. R.

Nyblom fann avhandlingen för populärt litterär för att

vara vetenskaplig, och tentamen vart till ett häftigt gräl

samt slöt med att Strindberg ej fick det betyg han

önskade.

På våren 1871 kom Strindberg också i konflikt med

hemmet. Förhållandet till detta hade alltjämt varit väx-

Loviseberg, egendomen n:r 25 Stora Gråbergsgatan i

Stockholm. Teckning av Axel Strindberg.lande. I april 1870 skrev han till sin kusin Oskar, hans

outtröttlige hjälpare med råd och dåd, att han genom ett

fönster blickat in på en idyllisk familjescen, och då

»saknade jag familjen — dock beklagligen icke min familj».

Men under hela läsåret 1870—71 tycks förhållandet

mellan honom och fadem ha varit gott. Familjen bodde då

åter på Loviseberg. En dag kom det dock till en

häftig tvist, därför att August rest ut på landet utan att

tillsäga fadem, och följden blev att ynglingen på

försommaren lämnade hemmet.

Tillsammans med två Runakamrater, Josephson och

Fahlstedt, drog Strindberg ut i Skärgården och

inackorderade sig hos en fiskare å Kymendö för 30 kr. i

månaden. De tre vännerna levde där ett sunt frilufts- och

studieliv. Alen man disputerade också kraftigt, och när

Jäderin senare kom ut till ön, fann han vännerna stadda

i våldsamt gräl. Samlivet var emellertid så pass

spännande att Strindberg beslöt behandla det skönlitterärt,

i en roman1). Det var första gången han försökt sig

på en sådan, och romanen vart troligen endast ett

fragment2). Han låter där tre studenter å en skärgårdsö leva

ett ganska bisarrt liv som högeligen förvånar en fjärde

nytillkommen student. Huvudpersonen är mest

besynnerlig, han går rentav med mask. Till lynnet är han

människoskygg och misstänksam men samtidigt moraliskt

sträng; Strindberg säger ock att han moraliserade med

sina kamrater, vilka ej voro lika ordentliga som han själv.

vSagde huvudperson kallas Örn, tydligen en hänsyftning

på Strindbergs kamratnamn Örnen. Denne Örn är

invecklad i en kärlekshistoria till en ung dam, vilken bär

namnet Alaria alldeles som den kusin Strindberg fåfängt

älskat och just våren 1871 sett försvinna från sin

horisont. I detta sammanhang börjar Strindberg redan klan-

1) Det sknlle kunna tänkas att romanen avser sommaren

1872, men detta är ytterst otroligt.

2) Romanfragmentet är cj tryckt, men refereras av doc. Ruben

G :son Berg i hans Litteraturbilder II.dra kvinnorna, därför att de äro lata och låta männen

träla för sig. Det är dock Maria som utsäger denna

kritik, själv är hon alltså tydligen fri från nämnda fel.

De fantastiska dragen i studenternas uppträdande vittna

att Strindberg ej hade lätt att genomföra en ren

verklighetsskildring. Ett par liknelser röja målaröga och vana

vid målarspråk: han talar om »van Dvckbruna moln med

Neapelgula kanter». Stilen är intrycksrik, snabb, med

långa meningar, vilkas många korta satser äro förbundna

medels tankstreck. Liknande är satsbyggnaden i vissa

Strindbergs ungdomsbrev till kusinen Oskar. För övrigt

präglas roman fragmentet av den både friskt och nervöst

muntra ton som utmärker Strindbergs ett par år senare

skrivna skärgårdsskildringar -och för övrigt flertalet av

hans ungdomsböcker.

På sensommaren återvände han utfattig och husvill

till Uppsala1). Men på hösten uppfördes Den

Fredlöse å Dramatiska Teatern. Stycket tycks ej ha

vunnit någon stor framgång hos allmänheten; Ny

Illustrerad Tidning till exempel fann däri endast »bland

mycken pomp och ståt, som framför allt

förefaller ihålig, åtskilliga drag av sann poesi» samt

betecknade karaktärsteckningen som töcknig och

inkon-sekvent. Men det skaffade Strindberg sympati och hjälp

från det håll han minst kunde väntat. Kungen, Karl XV,

lät uppkalla den unge författaren till sig, berömde

stycket och anslog ett underhåll ur sin enskilda kassa till

hans akademiska studier. Detta kom i läglig tid. Nu gällde

det att återupptaga studierna på allvar. Fliten fanns kvar,

men lusten att reta lärarne också. Strindberg tog på hösten

lektioner av en docent i statskunskap, K. M. Thordén.

Då hai; önskade skolka en lektion för att vara med på

premiären av sitt stycke, svarade docenten att han i alla

fall ville hava betalt för lektionen. Strindberg, som den

tiden knappt ägde ett öre, svarade morskt att det aldrig

*) Han bodde under höstterminen Järnbrogatan 22 och under

vårterminen Svartbäcksgatan 4.varit fråga om annat. Nästa lektion började docenten,

tydligen litet imponerad, tala om den stora händelsen

att Strindberg fått ett drama uppfört. Men då var det

Strindberg som bet av med ett: »Vi betalar för att få

Strindbergs vindskammare i huset Järnbrogatan 22 i Uppsala

höstterminen 1871.

lektioner i statskunskap och inte för att prata».

Docenten svarade spakt »Jaha» och började lektionen.

Vid höstterminens slut tenterade Strindberg i filologi

(tydligen nyeuropeisk), astronomi och statskunskap, men

fick i dessa ämnen liksom i ästetik lägre betyg än han

önskat. På vårterminen gick det ej bra att åter upptaga

studierna; han ville författa, icke läsa. Han läste filosofi

utan intresse och tvivlade opartiskt på alla system.

Dessutom lyckades han förarga professor Nyblom ännu mer

än förut genom att under ett sammanträde på Ästetiska

Föreningen tala illa om en så erkänd storhet som Dante.

Det kom till ett häftigt ordskifte mellan professorn och

honom. Nyblom hade bl. a. till Dantes lov anfört att

denne opartiskt satte ej blott sina fiender utan ock sina

vänner i helvetet. Varpå Strindberg lär ha svarat: »Ärdet opartiskt att sätta sina vänner i helvetet?»

Strindbergs nerver voro så känsliga att denna dispyt gjorde

honom arbetsoför en god tid framåt.

Då han ej kunde läsa, började han måla — vilket,

fvckte han sig märka, ansågs som ett bevis på galenskap.

Över huvud fruktade han starkt att bliva sinnessjuk eller

åtminstone förklaras för sinnessjuk. Han var så rädd

att bli inspärrad på dårhus, att han tänkte hellre

förekomma än förekommas. Han skrev till

föreståndaren för ett enskilt sinnessjukhem på landsbygden.

Han fick ett lugnande svar men visste alltjämt ej vad han

skulle taga sig till. När då plötsligt budskapet kom, att

det kungliga understödet ej längre skulle utgå — troligen

därför att kungens affärer voro allt annat än lysande —

kände Strindberg detta närmast som en befrielse. Han

ansåg nu varje ytterligare Uppsalavistelse utsiktslös. Han

vände mitt under terminen 1872 åter till Stockholm, till

brödförvärvet och nutidslivet.DEN TVEKANDE REFORMATORN.

I STOCKHOLM kom han snart i lag dels med några

* unge målare och dels med tidningsmän. För de senare

kände han ingen sympati, men bland de förre trivdes han.

Han fortsatte själv att måla, därvid naturligtvis föga

bekymrande sig om tekniken; det var blott uttryck för sitt

eget inre han sökte. Någon livsuppgift för honörn kunde ju

ej måleriet bli, men det vart av största vikt och värde

för hans diktning. Han lärde sig därigenom se de yttre

tingen på ett sätt, som dittills ingen svensk skald

mäktat. Icke gav dock måleriet några pengar. För att få

livsuppehälle skrev han i tidningar — särskilt i den

ny-liberala Stockholms Aftonpost, redigerad av Birger

Schöldström — om konst, litteratur och samtidens

brännande frågor.

I denna tidning lästes redan 14 mars 1872 en ledare

som troligen är av Strindberg. Den förordar ett

universitet i Stockholm — man anar bakom artikeln

författarens inbitna vantrevnad vid Uppsala. Medan

Uppsala universitet på sin tid började med några professurer

i teologi och döda språk, så bör Stockholmsuniversitetet

börja med några professurer i statskunskap och

hälso-lära, säger han. Det är tydligen erfarenhetsvetenskapen

som skall fram. Även statsvetenskapen bör nämligen,

enligt honom, studeras historiskt, att icke säga

naturhistoriskt. I dessa tider, heter det, »då folken tyckas hava

vaknat till medvetande om sina rättigheter och ofta i

ivern förglömma sina skyldigheter såsom medborgare i en

stat», och »då det fjärde ståndet» (= arbetarne) »ropar

på rättigheter och i sin förklarliga fanatism med ens vill

störta om det nuvarande», då bör man lära sig att »genom

historiska fakta se det ei naturen gör några språng, utan

hur det efterföljande statstillståndet naturligt utvecklatsi g ur det föregående, att det skick som passar för den

ena staten ej alltid kan påtvingas den andra — med ett

ord: att se den historiska förnuftiga utvecklingen i

staternas liv». Man skönjer här såväl Strindbergs frisinne

som hans skepsis mot massan, tydligen närd av den

Upp-sala-akademiska statsvetenskap han studerat.

Strindbergs konst-kritiska artiklar från denna tid

röja större intresse för tavlornas ämnen än för deras

artistiska form. I en artikel om Winges tavla Tors

Strid mot Jattarne yppar han åter den hänfört

fornnordiska och skandinaviska stämning som denna tid

fyllde honom. När han skriver om Georg von Rosens

tavla Erik XIV, Karin Månsdotter och Göran

Persson, röjer han sin sympati för den sistnämnde,

böndernas förkämpe gentemot adeln. Han kommer ock

att tala om Gustav Vasa, vilken han tvärtom gör till adelns

man gentemot bönderna — tvärtemot den uppfattning som

kungen själv ville hava spridd, och som även varit

rådande ända in i vår tid, tills Hjärne kritiserade bort den,

dock ej ur läroböckerna. Samtidigt beundrar

emellertid Strindberg Gustav Vasa och giver honom rätt mot

böndernas religiösa konservatism. I denna artikel

föreligger färdigbildad den åskådning som snart skulle prägla

Mäster Olof.

Mäster Olof förebådas ock i en artikel

»Perspek-tiver, Några blickar på tiden», vilken går genom flera

nummer. Där talar han för en religiös reformation och

gläds att man ej numera vill »tvinga en odödlig själ med

vapen av järn». Dock hyser han visst ej enbart förakt

för det gamla. Han beklagar att svenskarne börjat »bli

så utländske att vi äro främlingar för oss själva och

vårt land». — Andra perspektiver öppnas i och med hans

programuttalanden i arbetarfrågan. Han finner att

ar-betarne egentligen hava det bättre än de studerade

medel-klassarne. Men därav sluter han att dessa helst böra slå

sig på praktiskt arbete, ja på kroppsarbete. Arbetarne

måste behandlas som jämlikar och få rösträtt.

Bildningen bör demokratiseras. Dock är Strindberg bestämtemot den form av praktiskt arbete som ligger i att

ämbetsmännen bliva intresserade uti industriella företag.

Däri ligger ett första varsel om Röda Rummet1).

Om politiken hade §trindberg även som student föga

bekymrat sig. Under fransk-tyska kriget hade han tagit

fransmännens parti, dock med mera kyla än svenskarne

i allmänhet. Tyskarne älskade han emellertid icke. Men

nu hade han blivit politiskt fullvaken. Han beundrade

högeligen den skrift av Adolf Hedin, Vad Folket

VäntaravdenNyaRepresentationen, vilken

uppdrog den ny-liberala riktningens program. Vid denna

tid lärde han ock känna en utländsk författare, som på

honom utövade ett mycket djupgående inflytande: den

engelske historikern Buckle, vilken ville förklara

historiens företeelser ur naturliga orsaker, alltså icke ur

personliga eller gudomliga, och vilken hävdar att även

människan och hennes historia alltigenom är underkastad

natur-lagarne.

Så dog på försommaren Stockholms Aftonpost och

därmed Strindbergs bästa förvärvskälla. Utan

uppehålls-medel tog han åter sin tillflykt till Skärgården. Åter

begav han sig jämte tre Runabröder till Kymendö, där

hans vänner fiskarena läto honom bo på kredit. Där

levde han även nu ett sunt friluftsliv, och där skrev han det

— redan föregående år påtänkta — verk som sannolikt

är hans och följaktligen även svenska litteraturens

förnämsta skådespel: Mäster Olof.

Dramat var byggt på grundliga historiska förstudier,

Strindberg hade t. o. m. anlitat otryckta manuskript från

Reformationstiden. Enligt hans egen uppgift var det

tillkommet under påverkan av Goethes Goetz von

Berlichingen och Shakespeares Julius Caesar.

Men först och sist bär detta ungdomsdrama i en

förunderligt brådmogen grad prägeln av Strindbergs, den

fullvuxet geniale Strindbergs egen anda — hela hans

*) Både konstartiklarne och Perspektiver läsas nu i Samlade

Skrifter, del LIV, Efterslåtter.

Strindberg Liv och Diktning

4kommande levnad och diktning ligger faktiskt förebådad

däri.

Mäster Olof, det är ju Olaus Petri. Det var ytterst

naturligt att, när nu Strindberg efter tidens smak skulle

Ivan Hedqvist och Pauline Brnnius

som Mäster Olof och Kristina i

»Mäster Olof».

välja ett historiskt ämne, han valde det från

Reformationstiden. Den tiden jäste ju av andlig rörelse och

upprorslust liksom den unge diktarens eget sinne. Dramat

genomböljas av den unga Reformationstidens levande

tro på idéerna, främst frihet och sanning. »Andligt liv

och andlig frihet», »Bind icke andarne med bojor». »Tro

icke att en lögn eldat en människosjäl», så ljuda dess

lösensord.Genom att taga en religiös reformator till hjälte fick

Strindberg osökt tillfälle att giva luft åt sin egen

revolutionärt radikala religiositet. Dock krävde den ännu

mera luft än så. Därför satte han vid Olofs, omdanarens,

sida Gert bokpräntare, omvälvaren, närmare bestämt

vederdöparen och kommunisten. Gert är alltså ej blott

en religiös utan ock en samhällig revolutionär. Ty det

är märkligt att det religiösa frihetskravet icke här

förhärskar så som man skulle vänta hos en över livets

gåtor grubblande 23-åring. I den väldiga scen där Gert

»för Olof med sig upp på berget» skildrar han för denne

de två tronande Baalstoderna, härskaren påven med

nyckeln och åskviggen samt härskaren kejsaren med

spiran och svärdet, för vilkas fött er det kusjade folket

krälar — och kejsaren, säger han, icke påven är värst.

Ja, han talar ej blott i allmänhet om kejsaren, den

världsliga maktens toppunkt, han vänder sig mot samma makts

inhemske företrädesman, mot svenska folkets skenbare

frigörare men verklige förtryckare, kungen. »Skola då

alla dö, att en må leva?» ropar Olof förtvivlad, då

kungen svikit frihetens sak för världsliga syften, och

Gert svarar: »En skall dö, på det alla må leva!» Så

försöker Olof bliva Brutus mot Csesar-Gustav Vasa.

Å. andra sidan skymtar även här liksom i H e r m io n e

Strindbergs aristokratiska motvilja mot massan. Folket

har egentligen ingen del i reformationen. Det sviker

den ende som törs föra frihetens talan, eller ock kastar

det sten på honom. Likväl har Strindberg endast förakt

för dem, som vilja hålla folket i tygeln genom att för

det predika en religion på vilken de ej själva tro. Hans

ironi framträder ingenstädes skarpare än vid teckningen

av den unge klassmedvetne adelsmannen som studerat

fritänkeri nere i Paris. Vad han hånar hos denne är ej

blott religionsföraktet och adelshögfärden utan ock

sven-skarnes lust att taga efter utländska seder. Hans ironi

för också svenska språkets talan mot latinet: folket vill

höra mässan på latin, »ty eljes förstår det inte vad man

säger».Också i detta drama skymta minnena ur Strindbergs

hemliv. Mäster Olof är en upprorsman mot

föräldra-tvånget liksom F ritänkaren och Den

Fredlöses dotter. Att föräldrahårdheten här företrädes

av Olofs moder är blott en ny variation av

livserfarenhetens dikteriska omklädnad. Modern är en så stor

tyrann som någon far kan vara och därtill religiöst

konservativ intill trångsynthet, säkerligen ett minne av de

religionsstrider Strindberg i hemmet fått utkämpa.

Också här framträder, och det klarare än i Den

Fredlöse, motivet: striden mellan man och kvinna.

Man ser att Strindberg redan har åtskillig livserfarenhet

av det problemet. I tredje aktens andra del utspelas

mellan Mäster Olof och hans hustru Kristina den gamla

striden mellan mannens verk och kvinnans kärlek och

därjämte en modernare brytning: mellan kvinnans lust

att utöva mannens intellektuella sysselsättningar och

mannens motvilja att låta henne göra det — ty nog skulle

hon kunna det, säger Olof, men då skulle hon ej akta

mannen längre. Redan här viner och gnistrar det, när

mannens och kvinnans viljor brytas, ehuru här ännu

brytningen mildras genom kärleken. Dock är Strindberg

långt ifrån att vilja hålla kvinnan som slav, det yppar

Olofs ord till Kristina, då hon säger sig avvakta vad han

vill befalla: »Jag befaller dig ingenting, Kristina, kom

ihåg det!»

Varje härskande drag i Mäster Olofs väsen framhäves

genom den motsättning vari han träder till alla, den ena

efter den andra, av dramats huvudpersoner: den

vilje-rena idealiteten genom motsättningen mot kungen; den

religiösa ärligheten genom motsättningen mot

adelsmannen; frisinnet och trotset genom motsättningen mot

biskop B rask och modern; det evigt manliga genom

motsättningen mot hustrun; samt den kompromissföraktande

rätlinigheten genom motsättningen mot brodern Lars,

Laurentius Petri. »En fin pojke», så löd Strindbergs

åsikt om denne, när han vid sitt studium av de

historiska aktstyckena fann att hr Lars på kungens order satti den domstol som dömde hans bror. Denna Lars’ till

höga värdigheter ofelbart ledande sinnesart framträder

ännu mer i en av de omarbetningar Strindberg sedan lät

stycket undergå. Där låter han nämligen ej som i

dramats första form Laurentius Andreae utan Laurentius

Petri vara den förete som drev Olof fram till den

upp-rorskamp för vilken samme Laurentius Petri en gång

skulle döma honom till döden.

Ty Olof tvekar inför striden — Strindberg tvekar

inför det livsverk vars stora och förfärliga art han

börjar ana. Det är särskilt denna sida som framhävts

genom motsättningen mot Gert. Men även Gert tvekar i

viss mån. Dels skenbart: För att dölja sin

förkunnelses våldsamhet spelar han vansinnig — Strindbergs

tankar hade ju redan sysslat med sinnessjukdom. Dels

hävdar Gert på allvar, att han ei är så radikalt

revolutionär som han synes. Profetiskt säger han: »Det

kommer en dag, då man skall kalla mig papist!»

Strindberg själv skulle ju en gång kallas så, för en tid t. o. m.

av sig själv.

Än mer profetisk är dock dramats slutakt. Olof

har upprest sig mot kungen, fängslats och dömts. Han

måste gå till döden, om han ej ber om nåd och

avsvär-jer det varför han kämpat. Hans bror Lars och

kungens utsände, marsken, mana honom till ödmjukhet —

ej med hot och ej med lockelser, ty intetdera hade bitit

på en natur som Mäster Olofs, därtill var denna för lik

Strindbergs, utan med en vädjan till hans bästa känslor;

de hävda att det är hans plikt att böja sin ungdoms

överdåd inför ålderns visdom och leva för att fullfölja

sitt verk. Detta är icke ironi. Även kungen och

marsken, ja nästan Lars, företräda idéer: klokhetens

gentemot den alltför hänsynslösa idealiteten, ordningens

gentemot »självsvåldets slaveri». Överhuvud äro alla

huvudpersoner, alla ståndpunkter i stycket givna med

en strävan efter rättvisa som röjer att redan hos den

unge Strindberg lidelsens hetta utfylles av

sanningskärlekens samvetsömhet. Men ändå. . . . När Olof gettefter, då får han av en yngling, som han en gång läst

med i klosterskolan, höra vad ungdomen hoppats av

hans offerviljas trots, och då anar han att han svikit

sig själv, att talet om kapitulationens plikt för honom

var bedrägligt sken — och mot honom ljuder

förkrossande den dödsdömde men oböjde Gerts domsord:

»Avfälling!» — just det ord Strindberg 25 år senare skulle

höra slungas mot sig själv.

Också världspolitiskt är stycket profetiskt. När Gert

talar med Olof om den kommande frihet sstorm en som

»far fram, och han går över Alperna, och han ryter över

Fichtelgebirge, och han väcker upp Österhavet, och det

ger eko mot stränderna, och tusendubblat går ropet över

världen: frihet! frihet!», och när han talar om hur

»kejsaren sticker sitt svärd i skidan, ty han förmår intet

mot ropet!» — då häpnar man att se hur in i

enskildheter noga Strindberg förebådade den revolutionsstorm

som år 1918 skulle komma från det av Alperna

genomskurna Österrike, som i det tjeckiska Böhmen, Hus’ och

Ziskas gamla upprorsland — vars gränsberg

Fichtelgebirge är — hade en huvudhärd, som fick tyske

kejsaren att snabbt och ängsligt gömma sig och sitt svärd,

och som t. o. m. för ett flyktigt ögonblick helt lätt väckte

upp Österhavets lugna svenska stränder. Just vid tiden

för det ny-tyska kejsardömets grundande förutspådde

vStrindberg, kanske omedvetet för sig själv, den stolta,

krönta statsbyggnadens stora fall.

Stycket inlämnades till Kungl. Teatern och senare till

Svenska Akademien. Ehuru Strindberg knappast kunde

ana att det var det förnämsta drama som någonsin

skrivits på svenska, vittnade givetvis dessa hänvändelser

0111 en storartad naivitet. Hur skulle detta djärva

ungdomsverk kunna slå an i den litterära dödtid som just

vid början av 1870-talet gjorde sitt inträde i Sverge?

Man fann naturligtvis att styckets behandling av det

historiska ämnet, framför allt av Gustav Vasas person,

icke präglades av den vördsammia, fosterländska anda

som anstod en bättre diktare. Han hade ju ej gjortGustav Vasa ofelbar och ej Olaus Petri tillbörligt lydig

mot konungen. Författaren och intendenten Frans

Hedberg, Strindbergs gamle lärare i skådespelskonst, som å

Kungl. Teaterns vägnar hade att fälla domen över

stycket, refyserade det också, dock med ett halvt erkännande

och med en uppmaning att omarbeta det så att det

kunde bli användbart — ett råd, som Strindberg blott

alltför ivrigt följde, och som sedan jäktade honom under

flera år. Svenska Akademien lät icke alls höra av sig.DEN BESVIKNE.

p\EN svåra motgången nedslog naturligtvis Strindberg

*-^på det djupaste. I ett brev från september 1872 yttrar

han att han ej kan tåla människor, och att han tänker

besöka en vän som är vansinnig för att se, om denne är

lycklig; i ett annat säger han att han tycker sig leva i

ett dårhus och längtar efter en sinnessjuksläkare.

Hur han denna tid såg på sig själv har han röjt i B ö

r-j an av Ån Bogsveigs Saga, där han under den

isländska sagoformens förklädnad skildrar sin egen

livslott och sina egna drömmar. I drastiska, hänsynslöst

ohöljda drag tecknar han en yngling, håglos, smutsig,

tvivlande på sig själv och föraktad i hemmet, vilken

plötsligt gör alla förfärade genom sin jättestyrka. Men

sagan vart — den diktade nämligen — aldrig färdig. Den

blev blott ett fragment som trycktes i en mot slutet av

år 1872 av några Uppsalakamrater till Strindberg utgiven

Vitter Kalender.1)

Tröst sökte han, så gott han kunde, i kamratlivet.

Han dvaldes under sina första Stockholmsår i en liten

krets artister, litteratörer, yngre ämbetsmän och

affärsmän. vilka plägade samlas i ett rum i Berns salong, känt

under det namn som Strindberg senare gjorde odödligt:

Röda rummet. Där fanns Per Ekström, en av det

moderna måleriets mästare; där fanns skådespelaren

Hjalmar Hirsch; där fanns Axel Blixt, skicklig musiker —

han kunde spela hela Faust på piano — sedermera

postmästare i Trosa; där fanns en judisk banktjänsteman,

som förträffligt spelade fiol och sedant vart

musiker i Paris, Eeopold Eipmansson; där fanns en

*) Nu i Samlade Skrifter, del III, I Vårbrytningen.telegrafkommissarie Nyström, en löjtnant Lundin

samt Strindbergs bror Axel. I kretsen

diskuterade man så som endast unge, intellektuellt vakne män

kunna diskutera; man vände ut och in på alla nedärvda

ideal, man kritiserade sönder alla tröstande men falska

föreställningar om livets och människans godhet, man

sökte att cyniskt men ärligt se verkligheten i ansiktet.

Strindbergs eget stående slagord var: »Nytt ska det

vara!» Men under allt detta kritiserande miste

Strindberg i ännu högre grad än förr det mått av hopp och

tro han krävde för att kunna dikta.

Vid denna tid gjorde han bekantskap med en bok,

vilken just passade hans stämning och för flera år framåt

skulle starkt påverka hans åskådning: den tyske

tänkaren Hartmanns Det Omedvetnas Filosofi.

Hartmann är jämte Schopenhauer pessimismens främste

filosof. Han tvivlar ej blott på Gud och det eviga livet

utan ock på den jordiska lyckan, utvecklingen framåt.

Detta var något för Strindberg. Helt antog han dock

ej den nya, alltförnekande och intelligensaristokratiska

läran. Han säger själv att den grumlades av hans

religiöst idealistiska uppfostran och av hans medfödda eller

förvärvade klasshat mot aristokratin. Under 70-talets

återstående år kan han varken sägas vara religiös eller

irreligiös. Likaledes kan han varken sägas vara

demokrat eller antidemokrat. Frisinnad var han av natur

och vana, men han hade ock redan tidigt röjt

misstroende mot massan, och denna misstro hade stärkts genom

läsningen av Toquevilles kritik, ur frisinnad synpunkt,

av Demokratin i Amerika. Allt som allt var

Strindberg vid denna tid närmast en radikal tvivlare.

Hans affärer voro i ett hopplöst tillstånd. Lånat hade

han gjort på flera håll i tillit till sitt dramas framgång,

nu saknade han alla möjligheter att betala. Något nytt

måste han återigen försöka för att förtjäna sitt bröd.

Efter ännu ett fåfängt försök vid teatern — denna gång

vid ett större landsortssällskap, i Göteborg i november

1872 — mottog han våren 1873 anbud, som man väitycker sist av allt borde fresta en diktarnatur: att

utgiva en försäkringstidning. Men han upplivade sina

gamla matematikkunskaper och blev riktigt intresserad

av företaget. T. o. m. alltför intresserad. Ty

visserligen fick han tidningens innehåll både rikhaltigt och

lättläst för icke-fackmän. Men han röjde också i detta

fall sin sällsynta förmåga att komma i gräl, särskilt med

de mäktige. Ett nytt livförsäkringsbolag (Thule) hade

startats, vilket lovade nedsättning i premierna förmedels

begränsning av reservfonden och andel i vinsten. Det

är typiskt för Strindbergs på en gång oppositionslystna

och redbara natur, att han icke häri såg ett demokratiskt

framsteg utan — för övrigt med orätt såsom

erfarenheten visat — en ansats till svindel. På grund därav

fylldes tidningen snart av en mycket skarp polemik mellan

honom och professor Gyldén. Även

sjöförsäkringsbolagen klandrade han därför att de sänkte premierna,

och han påtalade i detta sammanhang oförskräckt den

lättsinniga leken med sjömännens liv. Snart hade han

grundligt stött sig med försäkringsbolagen över lag, och

hans tidning måste, sedan n nummer utkommit,

upphöra genom brist på medel. Återigen stod han utan

levebröd, mer nertyngd av skulder än någonsin.

I Skärgården, där han sommaren 1873 åter sökt vila,

blev han svårt sjuk. Omsider tillfrisknade han, men

den feber varav han lidit förföljde honom i många år

med återfall. Hans förtvivlan gick så långt, att han

en gång, då han var ute på havet, tänkte segla ikull och

dränka sig. Men livslusten var för stark. En olycklig

och oförnuftig kärlek till en flicka ute på ön förvärrade

än mer hans själstillstånd. En dag gick han ut i skogen

full av förtvivlan och vart allt mer förtvivlad, ju längre

han gick. Han ville slåss med ödet, tog en

gärdsgårds-stör i handen och svängde den som ett spjut. Han slog

omkring sig, han sparkade upp marken, han skrek, så

att det genljöd långt i skogen. Han klättrade upp på

en berghäll, satte sig i ett träd och svängde stören mot

vågorna och skären. »Jesus eller Barrabas!» ropadehan. När han åter lugnat sig, frågade han sig själv, om

han var galen.

Ett nytt närmande till hemmet bragte honom ingen

glädje. För var gång han vände tillbaka utan att ha

lyckats, och ju äldre han blev, utan att ha kommit någon

vart, dess mindre hågad var man att slakta den gödda

kalven *vid den förlorade sonens återkomst. Till sist va~

det åter i Skärgården han fann tillfällig hjälp genom att

försöka ett vrke, ännu mindre fantasieggande än det

nyss prövade och dessutom lägre på samhällsskalan: han

blev hösten 1873 telegraf el ev vid Sandhamn. Havets

närhet, det regelbundna arbetet, de präktige

tjänstemännen, de hederlige ehuru föga poetiske lotsarne, hela

omgivningen skänkte hans sinne jämnvikt. På lediga

stunder började han åter med lust och liv att måla.

Samtidigt hittade han här oväntat en språngbräda från

vilken han åter kunde göra ett anlopp in i sin riktiga värld,

den litterära.

Han hade skrivit några tidningsbrev från Sandhamn

till Dagens Nyheter, först om ett mystiskt skeppsbrott,

sedan om åtskilligt annat. Det kan just ej förvåna att

artiklame slogo an. Oförlikneligt frisk verkar stilen

ännu i dag, och än mer ny och ohörd måste den då ha

klungit. För visso fanns där också en underton av

nervositet, ett visst jäktat tempo ibland, men även detta

var ett utslag av den nya tidens anda.

Ett par racler tagna var som helst ur breven äro nog att

röja stilens art. Så här skildras Sandhamn:

Fyrtioåtta min. gissad distans O. S. O. till O. från

Räntmästare-t rappan ligger det natursköna Sandhamn på tre sidor omflutet

av vatten och på den fjärde av havet. När det blåser, går det

stora vågor icke allenast på havet utan även på land, ity att

marken består av den finaste skrivsand; eljest är det lugnt.

När solen skiner, är det vackert väder utom vid inträffande

tjocka.... Areal: en mycket liten kvadratmil....

Eller följande bild från en segelfärd:

Sverge ligger som en lätt rökstrimma i väster. Längst i öster

synes en seglare. Seglen äro eldröda av den nedgående solensreflexer. Kaskaderna därute vid brotten visa sig då och då,

men äro nu rosenfärgade. Havet har samma ton som luften.

Det hela är som en enda stor himmel.

Kvickheten i det första lilla utdraget är lika livsfrisk

och o förskräckt som bild- och färgglansen i det andra.

Författaren gör själv icke någon affär av någondera

utan fortsätter skildringen raskt men icke ansträngt.

Satserna äro korta, klara, formade utan en skymt av

skrivbordsmöda. Samtidigt är dock stilen egenartad.

Praktisk erfarenhet har lärt författaren sjötermerna,

som han nyttjar halvt skämtande, halvt karakteriserande.

Den låtsat lärda och sakligt skildrande tonen i

Sand-hamnsbeskrivningen bildar en ironisk motsats till

innehållets tokerier. Natursceneriet i ,det andra stycket

röjer målarens öga, språkformen diktarens rytmiska

sinne. Tingen nämnas vid deras rätta namn, men en

medfödd skönhetssmak vänder ovillkorligt ögat till de

vackra tingen och gör tonen hänförd, när de nämnas1).

I slutet av 1873 erhöll Strindberg anställning i Dagens

Nyheter. Han sköter dansk-norska avdelningen,

refererar riksdagens förhandlingar, skriver om teatern samt

ibland om böcker och konst. Till en början fängslade

arbetet honom. Det var omväxlande, och det ställde

honom i brännpunkten av samtidens liv. Vardagens små

men för deltagaren intressanta tilldragelser lika väl som

tidshistoriens världshändelser surrade ständigt kring hans

öron, där han satt i sitt redaktionsrum. Men mycket

snart fick han känning av tidningslivets andra sida.

vStrindberg kunde ju endast skriva, när han fick uttrycka

sig själv, men knappt någon av pennans män har

därvidlag så liten frihet som tidningsmannen, allrahelst den

underordnade. Tidningsmannen måste taga samtidens

personligheter och meningar på djupt allvar, måste taga

*) År 188O utgav Strindberg sina havsbrev under titeln Från

Havet tillsammans med dels några resebrev och hemlandsbilder,

som han kallade Här och Där, samt dels sina ungdomsdramer,

alltsammans i en bok, kallad I Vårbrytningen.hänsyn till tidningens vänner och beskyddare, måste akta

sig att för mycket stöta gängse fördomar och måste i

politiken förhärliga taktik och kompromiss. Till allt

detta var Strindberg oduglig.

Såsom riksdagsreferent var han retsam mot det av

tidningen gynnade lantmannapartiet, för vilket han dock

ursprungligen hyst vissa sympatier. Han tyckte att det

brydde sig för litet om de liberala och kulturella

reformerna och hade för stark bondlust att pruta för att få

en handel till stånd. Med glädje hade han hälsat den

kritik som dess chef, greve Arvid Posse, riktat mot

ämbetsmännens dyrtidstillägg, ty han såg däruti en stort

anlagd attack på ämbetsmannaväldet; men även denna

slöts med en kompromiss.

I sina artiklar om teatern hädade han ideal som även

en liberal måste vörda. I en anonym men sannolikt av

honom författad artikel riktas ett angrepp mot

Shake-spearedvrkan. I samma artikel säges om svenskarnes

saknad av en dramatisk litteratur: »Vi ha aldrig haft

något brinnande liv, vår utveckling, våra stora frågors

lösning ha aldrig varit dramatiska, vårt lynne är för

mycket reflekterat och odramatiskt».

Värst var det dock att han angrep Kungliga teatern,

mot vilken han ju ingalunda var blitt stämd. Han fann

spelsättet för litet osökt, han fann att man fördärvade

språkljuden av idel pathos, man uttalade e som ä, o som

ou, ö i för som o, ö i över som ö i höra. Han kritiserade

de erkända inhemska skådespelarne och slog sig i stället

till riddare för en mycket vacker och, som det synes,

talangfull tysk-dansk aktris, fröken Magda v. Dolcke,

vilken gästspelade i Stockholm och motarbetades från

inflytelserikt håll. Dylikt gjorde honom ej populär. Det

gick så" långt att när en gång en annan teateranmälare

tecknade sig A., meddelade han i en not »på förekommen

anledning att detta icke är begynnelsebokstaven i

författarens förnamn» — det var tydligen riskabelt att

förblandas med Strindberg.

Redan på våren 1874 hade han på grund av en litentvist med Dagens Nyheters redaktör, Wall, vilken

rättat hans språk, lämnat sin anställning i tidningen. Han

övergick då till lantmannapartiets hal v veckotidning

Svenska Medborgaren, i vilken han bl. a. gav en skildring av

sitt gamla kära läroverk,

Stockholms Ivyceum —

lantmannapartiet ville liksom Strindberg

reformera undervisningen.

Denna tidning var av mycket

aktningsvärd halt, men med

hänsyn till Strindbergs åskådning

kan man förstå att han blott

av nöden drevs dit. Han

lämnade den också efter en kort

tid.

T övrigt skrev han här och

var i pressen. Han

medarbetade i den lilla tidningen

Najaden och i den av Josefine

Wet-tergrund (Leai) redigerade

Magda von Dolckc. veckotidningen Svalan, varom

han talar i sin självbiografi (I

RödaRu m m e t). Den io april 1874 stod där en artikel

om Darwinismen som tydligen är av Strindberg, eftersom

Goethe däri angripes (som skald, icke som naturforskare).

Artikeln är sympatisk mot Darwin (tydligen ännu mer än

den direkt utsäger) och hävdar att dennes lära »på intet

sätt ingriper i trosläran och icke har förnekat en

skapande ande». Angående släktskapen med aporna yttras

att »det är nästan värre att hava en dvärgliknande

bush-man eller en människoätande Ny Zeeländare till bröder

än en beskedlig orangutang till stamfar». — Mot slutet

av året anmäler märket S. (väl också Strindberg)’ Ibsens

De Unges Förbund i samma tidning och finner

detta drama vara ett framsteg, eftersom författaren

»därmed övergav de abstrakta figurerna. . . . och tog fatt uti

verkliga levande personligheter ur livet» — det är alltså

verklighetsdiktningens program som förkunnas. M ä s-ter Olofs skald är det väl däremot som konstaterar

att Ibsen »på den politiska moralens vägnar uppträder

mot jäktandet efter folkgunst och lvcksökeriet åt flera

håll».

Det var ingen tillfällig och oviktig händelse att

Strindberg för en tid tjänstgjorde som tidningsman.

Dagspressen är ju ett typiskt uttryck för det mångskiftande

rastlösa nutidsliv vars diktare Strindberg mer än någon

annan skulle bliva. Hans bokstil vart också långt mera

lik tidningsstilen än som på länge hos de ledande

för-fattarne varit fallet. Naturligtvis skrev han vida mer

fantasirikt och personligt än en tidningsman förmår

eller har rätt till. Men han har den moderna pressens

otröttliga mångsidighet, dess vakenhet för tidens

strömningar, dess snabba blick för ting och händelser, dess

rapphet i uttrycket, dess frihet från långdragna

utläggningar, från utmejslad stilprakt, från filosofiska

resonne-mang, från gammaldags känslosamhet. Onekligen har han

också en god bit av dess brådska med därav följande brist

på grundlighet. .FORSKAREN.

DET yrke Strindberg nu närmast sökte sig in i var

däremot i ovanligt ringa grad präglat av denna oroliga

nutidskaraktär. Återigen tog han ett språng från

livsbanans ena ända till den andra. Han hade på hösten

1874 sökt och trots bristande examina även lyckats bliva

e. o. amanuens vid Kungliga Biblioteket. Därmed

följde titeln »kungl. sektern», som då för tiden gavs åt alla

unge män i verken, och därmed i sin tur en tydlig

förbättring av hans samhälliga rangställning. Han omtalar,

hur personer som förut sett allt annat än aktningsfullt

på honom nu märkbart ändrade sitt sätt. Statstjänsten

gav honom lugn och frihet från det tryck på hans

personlighet som tidningsanställningen fört med sig.

Han trivdes ock väl i den forntidens och forskningens

rymd, som böckerna öppnade för honom. Bibliotekets

chef G. E. Klemming tyckte han om, och i bibliotekarien

Rich. Bergström, den lärde folkdiktningsforskaren, vilken

ursprungligen förmedlat hans inträde i biblioteket, fann

han en vän vilkens konservatism kompletterade hans egen

radikalism, och vilkens lätt överströmmande temperament

stämde dess bättre med hans eget.

Någon särskilt skicklig biblioteksman var han dock

knappast; han fick aldrig någon ordinarie tjänst.

För att utöka sina inkomster, tjänstgjorde Strindberg

vid medlet av 1870-talet i en privat flickskola (fröken

Widells vid Wahrendorffsgatan). Han var, efter vad

en av hans forna elever1) berättar, en sträng men duktig

lärare. Han kunde bli mycket ond, då flickorna

dum-made sig, men han kunde ock skämta och leka med dem.

De märkte snart hur gott hjärta han hade. När han

*) Fru Gurli Linder.undervisade i sina älsklingsämnen, historia och natur-*

vetenskap, röjde han en oemotståndlig* förmåga att

fängsla.

Dessutom försörjde han sig med översättningsarbete.

Han tolkade några amerikanska humorister, icke Mark

Twain, honom hade en annan lagt beslag på, men Bret

Hart och andra.

Emellertid räckte ej dessa förvärvskällor, utan han

måste fortsätta sitt tidningsskriftställeri. Han skrev

fortfarande i Dagens Nyheter, och han sände

Stockholms-brev ävensom andra artiklar till Göteborgs Handels- och

Sjöfartstidning. Det ämne varom han helst skrev under

dessa år var kulturhistoria.

Han hade, säger han, i Kungl. Biblioteket sökt sig ett

opiat som kunde få honom att glömma det närvarande,

»en hälsosam idiotism», en specialitet, som han men ingen

av de andra tjänstemännen behärskade. Han fann en

sådan. T bibliotekets handskriftssamling hittade han

något som ej hörde dit, några kinesiska böcker. Dessa

fick han tillåtelse att flytta till sin rätta plats och

katalogisera. Till den ändan lärde han sig — någorlunda

åtminstone — det svåra kinesiska språket och kom på det

viset även att studera sig in i Kinas gamla kultur.

Fosterländsk som han var, intresserade han sig särskilt för

Sverges förbindelser med Kina.

Snart var han inne på kapitlet om svenskarnes insatser

i Asiens utforskande överhuvud. Han upptäckte att

flera av de krigsfångar i Karl XII :s armé som tsar Peter

bortsänt till Sibirien gjort mycket betydelsefulla

forskningar och upptäckter i den väldiga världsdelens

svårtillgängliga inre. Strindberg skrev härom vetenskapliga

uppsatser som rent av förskaffade honom en ansats till

utländsk ryktbarhet. En uppsats om Sverges Relationer

till Kina och de Tatariska Ränderna föredrogs i Franska

Institutet (Académie des Inscriptions et Belles Lettres)

1879, av en markis t. o. m. Han upptäckte en karta av

karolinen Renat över Dsjungariet, fick denna utgiven av

Ryska Geografiska Sällskapet och erhöll dess medalj.

Strindberg Liv och Diktning

5Sina kulturhistoriska kunskaper gjorde han också

tillgängliga för en större allmänhet medels populära

uppsatser. Han väckte åtskillig uppmärksamhet med sina

rön angående Kina. Han skrev 1877 en artikel i en

dåtida tidskrift (Carl von Bergens Framtiden), där han

rättade en rad gängse missförstånd om Kina, exempelvis

att landet icke skulle äga någon historia utan under

årtusenden ha stått stilla. Man får komma ihåg att den

Fjärran Östern då för tiden varken var så känd eller så

modern som den nu är. Strindberg hade fängslats av

den kinesiska kulturen. Han fann hos kinesen ett drag

av nedärvd förnämitet och av upplyst skeptiskt förstånd,

ej minst på det religiösa området. Han fann ock i Kinas

kultur ett stöd för sin opposition mot de klassiska

idealen. Han förklarar i en annan uppsats — på tal om det

kinesiska porslinet — Kinas dekorativa konst överlägsen

den grekiska. Samtidigt hade han dock blick för faran

i kinesernas utvandring till länder där de underbjödo

den vita arbetskraften eller utträngde de färgade

hemfö-dingame.

Också sina studier 0111 karolinernas forskningar i Asien

framlade han för allmänheten. Därtill slöto sig snart

en rad vidsträcktare studier i svensk kulturhistoria1).

Han visar sig mångsidigt kunnig. Han skriver

exempelvis Brännvinets Svenska historia intill

Gustaf III, och skildrar i Porslinsbilder både

porslinstillverkningens och porslinskonstens utveckling.

Sin kunskap därom hade han tydligen inhämtat hos

brukspatron G. H. Stråle i Rörstrand, vilkens bibliotek han

1876 katalogiserat. Givetvis hade ock hans Kinastudier

gjort honom intresserad för porslinet.

Men porslinskonsten var ingalunda den enda konstart

han studerade. Måleriet hade han ju själv praktiskt

utövat, alltså vart han helt naturligt kritiker av samtida

målarkonst. Hans syn på konstverken är nu i helt annan

*) Samtliga Strindbergs hithörande uppsatser trycktes 1881 i

bokform under titeln Kulturhistoriska Studier.grad artistisk än tidigare. Strindbergs synpunkter och

uttalanden förebåda tydligt fast försiktigt det tack vare

Konstnärsförbundet kommande moderna genombrottet i

Sverges konst. Han talar för ett mera följdriktigt, mera

verklighetstroget naturstudium, han fäster

uppmärksamheten vid den då framspirande, i Frankrike födda

impressionismen, »intryckskonsten», vilken sökte fånga

naturens skiftande dagrar och toner i djärva, breda drag

utan den gamla petigheten. Dock står han icke obetingat

på den nya konstens sida — den var för utländsk för hans

fosterländska sinne. I viss motsats mot sin egen

konstnärliga smak talar han emot det franska inflytandet. Han

tycker att våra konstnärer lika gärna kunde stanna

hemma och studera sitt eget lands natur. Samma förkärlek

för det nordiska och motvilja mot det romanska präglar

hans uttalanden i andra dagens kulturspörsmål. Den

motvilja mot de klassiska språken som Strindberg

insupit under sin skoltid framträder nu i form av

skol-politiska ändringsförslag. Strindberg ville i skolorna

ersätta latinet med den oss mera närstående isländskan.

Han var överhuvud denna tid glödande fosterländsk.

Samtidigt kan man skönja ett utpräglat folkligt inslag i hans

kulturuppfattning. Han söker t. ex. ur förbisedda

skil-lingstryck av namnlösa författare framleta ansatser till

en svensk folkdramatik.

Stilen har i hans uppsatser samma karaktärsdrag som

i hans berättelser. Den är livlig på ett fullständigt

otvunget men dock ej alldagligt sätt, kvick men endast i syfte

att stärka bevisföringen, personlig och stridslysten utan

hetsighet; satserna äro korta eller i varje fall

genomskinligt klara, kärnord framblixtra nästan som hos Geijer,

ehuru stilen här är lättare och smidigare, mindre

sammanpressad och majestätisk. Fantasiens bildrikedom

saknas ej heller här och lika litet friluft sstämningen,

havs-sältan.

Ett tidningsföretag som Strindberg under dessa åjr

själv tänkte starta hade ännu mindre framgång än

För-säkringstidningen. Det var dock av en art som bortligga bättre för honom, ty den tilltänkta tidningen,

G a z e 11 e n, var konstnärligt-litterär. 1 provnumret

tager han exempelvis Julius Kronberg i försvar mot

anklagelsen för osedlighet, därför att han målat naket. För

skönlitteraturen har han i själva verket just ingen

sympati. Han konstaterar tidens andliga torka, men omtalar

ock ironiskt att en tidning »genom en utsatt pristävlan

kunnat framkalla en hel novell-litteratur — Sverge fick

inom sex veckor 80 nya novellister. . . . man skulle kunna

tro att ett andligt liv kunde framkallas av 500 kr.».

»Men», fortsätter han, »när nu avguderiet med poesins

idkare blivit avlyst och man kommit till insikt om att ett

häfte av Sverges Officiella Statistik, ett samarbete av

hela nationen, kan ge en klarare föreställning om ett

folks andliga ståndpunkt än en samling elegier

samman-skrivna av en privatperson över en liten sorg, torde man

icke alls behöva klaga över vårt nuvarande tillstånd, då

iu de exakta vetenskaperna hos oss bedrivas med en iver

som står över allt beröm».

De »elegier över en liten sorg» varom Strindberg här

talar voro Edvard Bäckströms. Angreppet, vilket för

resten var mycket orättvist och t. o. m. en smula

hjärtlöst, .röjer den motsatsställning vari Strindberg börjat

träda till den poetiska rikning som då härskade i Sverge.

I programsatserna om de exakta vetenskapernas

företräde framför poesin och 0111 de mångas arbete såsom

mer värt än individens sysslande med sig själv

framstår redan 80-talets Strindberg fullt utvecklad. Men

dessa satser äga ock en vidare innebörd. Sverges

väldigaste och mest världsfrejdade diktare är också den,

som skarpast satt hela det skönlitterära författeriets värde

i tvivelsmål.

För övrigt syns det att tidningen utgives av en lärd

man. Han meddelar exempelvis vilka svenska tidningar

tidigare kallats Gazetten. Bland dem var ironikern H.

B. Palmers, vilken blott, upplyser Strindberg, utkom med

ett enda nummer, just detta vart även hans egen Gazettsöde. Den utkom blott med provnumret, daterat 23

september 1875.

År 1876 på hösten anträdde Strindberg sin andra

utländska och första franska resa. Han säger att resan

uppfriskade honom. Han kom till Paris och besökte

teatrar, museer, bibliotek. Dock kände han sig samtidigt,

fosterländsk som han var, avgjort besviken på Paris och på

det han där såg. Han längtade hem, »längtade efter

Karl XII», säger han i D i k t e r, där resans intryck

återfinnas litterärt formade, dock något uppblandade med

intrycken från hans andra Parisresa på 80-talet.

Mycken skönlitteratur skrev ej Strindberg under åren

1873—/6- Frånsett den ständigt fortgående

omarbetningen av Mäster Olof diktade han egentligen endast

(1875) histpel, Anno Fyrtioåtta, skildrande den

beskedliga revolutionsunge som tittade och gick här hemma

sagda världshistoriska år. Stycket är både till innehåll

och form ungefär lika beskedligt som den revolution det

skildrar. Följande lilla replikväxling återger kanske

Strindbergs intryck av de unge målare med vilka han

umgicks:

Artisten Per: »Är det bra, när det är revolution?»

Litteratören Arvid 1 »Mycket bra! Allting blir som nytt!» Per:

»Köper man tavlor också?» Arvid: »Nej, men förstör gamla,

så att det behövs nya!» Per: »Leve revolutionen!»

Strindberg driver något med en handelsbokhållare, som

söker komma upp i överklassen. Men han låter ock

denne uttala de enda ord som helt röja att även detta

stycke är författat av Strindberg. Bokhållaren skall

hålla ett föredrag om Arbetets ära, och han börjar:

Att arbeta har alltid varit en skam! Om man kastar en

blick tillbaka på Rom oeh Grekland, skall denna sats genast

finna sin bekräftelse. I Grekland arbetade endast det sämre

folket, och de som icke arbetade anställde ibland små

jaktpartier, då man sköt slav för rapphönshund och pilbåge. I våra

dagar är det likadant; de som arbeta mest äro sämst klädda, äta

sämst, sova sämst! Arbetet är likaledes skadligt för moralen,

efter som statistiken lär, att de flesta brotten begås av

arbetsklassen eller packet som det kallas....ÄLSKAREN.

A \ EN framför allt slet Strindberg under medlet av

70-* * * talet med Mäster Olof. Han skulle ju omarbeta

stycket, så att det vart litteraturens höga vederbörande till lags.

Samtidigt ville han däri ingjuta sina egna ständigt

strävande, ständigt lidelsefulla, därför ständigt skiftande

livsåskådningar och stämningar. Intetdera ville riktigt gå.

Det lönlösa arbetet, jämte hans andra bittra

livsupplevel-ser. gjorde honom mer och mer tvivelssjuk. Han

började tycka att alla dramats personer hade rätt. Särskilt

blir han allt mildare mot Gustaf Vasa. Han låter denne

exemplifiera satsen: »För att uträtta något här i världen

måste man sätta moral och samvete i sticket».

Till sist skrev han delvis om dramat på vers för att

giva det den poetiska upphöjdhet tidens smak krävde

hos historiska dramer. Han valde en fri, växlingsrik vers,

den »knittelvers» vilken våra medeltidsdiktare nyttjade,

och vilken Strindberg nu återupptog för att skaffa fritt

spel åt ett innehåll och ett handlag som ej tålde de mera

bundna och stela måtten. Versen har en övervägande

känslig och ungdomligt tungsint klang, dock ofta

avbruten av kärnord som Strindberg visar sig lika väl kunna

forma i vers som i prosa, och vilka helt naturligt få ökad

svikt genom versformen. Ett av dessa (»ty den Guds

anlet vill se — han dör») erinrar starkt om Ibsens

Bran d, av vilket drama Strindberg överhuvud under

sitt långa arbete med Mäster Olof visar sig

påverkad.

Jämfört med sin första gestalt ter sig stycket framför

allt mildrat. Visserligen skildras i första scenen bjärt

klostrets sedefördärv, men de svirande klosterherrarne

äro egentligen rätt godmodige. Av de förfallne

klosterbröderna har den ene, Mårten, blivit åtskilligt hyggligareän i prosadramat (han är nu blott en alldaglig tiggare

och tjuv men ej längre en hämndgirig spion), den andre

(Nils) har utbytts mot en ung novis (Göran), vilken med

sitt vilda sinne, sin längtan efter frid och oskuld, sin

förlorade tro är mycket lik den unge Strindberg.

Kyrkvaktaren går ej längre och letar efter öl.

Adelsmannen som uppläser och prisar Västerås" riksdags beslut,

vari realpolitiken segrat och den nya trons idé prisgivits,

har även han ett förnuftigt ord att säga: »Man avskaffar

ingens tro med riksdagsbeslut». Marsken har lagt av sin

adelshögfärd. Modern är vekare bakom sin oböjliga

hårdhet och röjer öppnare sin kärlek för Olof. Gustav Vasa

uppträder icke alls, antagligen ej för att »neddragas».

Å andra sidan äro styckets store andar, sanningens

förkämpar, nu mindre starke än förr. Gert upptfäder

mindre ofta, talar mindre om värld srevolutionen — dock är

det påfallande att han nu talar också om den sociala

revolutionen — och behöver ej längre halshuggas, det räcker

med att insätta honom på dårhus. Olof själv vill ej längre

döda kungen. Han ursäktar sitt avfall med att allt och

alla, t. o. m. himlens stjärnor, förr eller senare falla. Så

följer han också endast det exempel den store lärofadern

Luther gav, när han skrev till bönderna: »om två gånger

två är fyra men kejsaren säger det är fem, så är det

visserligen fem!» Överhuvud går en djup åder av tvivel

genom stycket. ȁterigen en stackars yngling som har

funnit sanningen!» utropar B rask, när han lärt känna

Mäster Olof. I det brev som Brask sänder Olof efter

riksdagsavgörandet avråder han honom i prosadramat från

att förlita sig på furstar men nu avråder han honom från

att förlita sig på sanningen. Olof har nu i motsats mot

förra stycket lärt sig att en lögn gott kan elda en

människosjäl. Hans författare har vidare lärt sig vad

makten vill säga: den som har 600 man med sig har rätt mot

den som har 150.

Olof är naturligtvis alltjämt Strindberg (utom när det

sägs att han är liten i maten). Ett talande smådrag är

att han har fått naturvetenskapliga instrument på sittrum och talar om Kopen-iikus’ med Luthers reformation

samtidiga upptäckt att jorden rör sig kring solen. Än

mer talande är dock den starka omsmältning som bokens

kärleksscener erfarit. Slitningen mellan man och kvinna

Astri Torsell som Kristina i »Mäster

Olof».

och mannens harm mot kvinnan för hennes andliga

underlägsenhet finns kvar. Men alla slitningar drunkna i den

flammande kärl ekslidelse som förr alldeles saknades men

nu genomböljar Olofs tal till Kristina och i viss mån även

hennes till hans. Under den tid som ligger mellan

prosadramat och versdramat har Strindberg upplevt den stora

kärleken.

Det omarbetade dramat försåg Strindberg med ett

efterspel, där han drastiskt utmålar Olof som en välmående,

med samhället försonad avfälling, och där han låter ett

religiöst — eller rättare irreligiöst — skådespel i skenbarmedeltidsstil och högmodern anda uppföras. Han låter

däri ungefär som Almqvist iOrmuzdoch Ahriman

Gud företräda den onda principen, Lucifer den goda.

Kristus är Lucifers son. Detta är ju ytterst upproriskt.

Men bakom och över de kämpande gudamakterna

skymtar en större gudom, Evighetens. Starkare än

upprors-lynnet framträder pessimismen, tydligen närd av

Strindbergs studier i tysk filosofi. Gud gör ont mot

människorna genom att giva dem viljan till livet, förkroppsligad i

kärleken, men Lucifer gör dem gott genom att lära dem

dö. Man anar därbaköm Hartmanns (och kanske

Scho-penhauers) två kämpande världskrafter, en oförnuftig

vilja att leva och en förnuftig vilja att dö, samt den över

dem stående enda absoluta gudomen.

Antaget till spelning blev skådespelet alltjämt icke, och

1878 måste Strindberg utgiva versdramat som bok. O111

stycket yttrade då Aftonbladet att »kuriositetens intresse

är det enda, det kan lyckas vinna» och beklagade att »en

författare som på mer anspråkslösa områden givit

ganska vackra löften 0111 sig nu gjort sig skyldig till ett så

stort missgrepp, därtill utan allt tvivel förledd av

begäret att göra något verkligt originellt i förening med en

omogen spekulation samt en missuppfattning av både

poesiens och kanske även hans egen förmågas

begränsning».

Det var samma tidning som, när Strindberg år 1880—

81 utgav sina ungdomsskrifter under titeln I

Vårbrytningen, konstaterade att det hos honom fanns »en

utpräglad brist på begåvning åt något håll».

Under tiden hade det största och ödesdigraste

avgörandet i Strindbergs liv ägt rum. Avgörandets verkande

kraft låg naturligtvis, då det gällde Strindberg, hos

kvinnan. Han hade under sin tjänstgöring som tidningsman

och under tiden närmast därefter haft ett par omaka

och uppslitande kärleksförbindelser. Dessa efterträddes

våren 1875 av ett svärmeri för en finska vilken var

förlovad med en annan. Det var denna dam (fröken Ina

Försten, senare gift med operasångaren Lange) som för-sommaren 1875 förde honom tillsammans med den

kvinna vilken mer än någon annan skulle göra Strindberg till

kvinnans diktare i kärlek som i hat och därmed giv"a hans

liv den sönderslitet lidelsefulla prägel vari det skall stå

för eftervärlden.

Även hon var finska. Hon

hette Sigrid (Siri) Sofia

Matilda Elisabet von Essen

och var sondotter till den

Essen Runeberg besjungit i

Fänrik Ståls Sägner. När

Strindberg första gången såg

henne, hade hon redarn flera

år varit gift. Hennes man

var gardeskaptenen friherre

Karl-Gustav Wrangel (av

Sausis). Det första mötet

mellan Strindberg och henne

— hon var då 24 år, han 26

Siri von Essen omkring 1870. stod länge för hans s;nne

i en skönhetsglans som gång

på gång fick honom att skänka det liv i sin fantasi:

Det var på Drottninggatan

en brinnande junidag;

på trånga trottoaren

vi möttes du och jag.

Och så försvann du i strömmen

förbi butikernas glas,

och ljudet av lilla kängan

dog bort med släpets fras.

På hattar och parasoller

din blåa slöja flöt.

Så sjönk den i mänskofloden,

som över den sakta sig slöt.

Men jag, jag letade upp den;

som standert sen på topp,

när jag gick ut i stormen,

jag alltid hissat den opp.Men Strindberg skulle hava många lidanden och

strider att bestå — de ojämförligt värsta han hittills utstått

— innan han kunde sjunga om sin kärlek i jubel. Han

vart bekant med det friherrliga paret — som egendomligt

Norrtullsgatan 12.

nog bodde i Strindbergs gamla föräldrahem,

Norrtullsgatan 12 — och mottogs mycket vänligt av dem båda.

Baronen visade honom varm tillgivenhet och obegränsat

förtroende. När han då kände lidelsen blossa upp för

fru Siri, vilkens blonda fägring nästan ögonblickligen

tog honom fången, manade honom hans ära att ej svika

mannens tillit. Han ville blott på avstånd älska och dyrka

henne. Strindberg hade alltid lätt att dyrka kvinnan —

men mycket svårt att e n d a s t dyrka henne. Denna gång

vart det olidligt svårt. Då ville han resa bort, till Paris.

Han förklarade själv, inför henne och mannen, att det var

för att bota kärleken till fröken Forstén han reste, menhan har senare sagt i sin självbiografi (En Dåres

B i k t) att detta blott var hyckleri. Alltnog, han reste.

Men ju mer ångbåten närmade sig öppna havet, dess

vildare vart hans längtan tillbaka efter den älskade, och när

så, utanför Dalarö, en lotsbåt lade till vid fartyget, skrek

han till kaptenen: »Låt mig gå av strax. . . . eller jag blir

galen!» Han fick gå av. Men väl kommen i land, kände

han sig överväldigad av skam. Han störtade, som han

brukade, när hans förtvivlan vart för svår, in i skogen,

tjöt och stampade. Han beslöt att dö. Han klädde av

sig och hoppade ner i en sjö med iskallt vatten — det

var i oktober — sedan satte han sig stilla i blåsten för

att bliva genom förkyld och få lunginflammation. Feber

fick han och yrade och ropade efter en präst; på hans

bön kom ock en sådan och tröstade honom. Men dog

gjorde han icke. I stället kommo baronen och

friherin-nan ut till honom. Och så gick saken sin gång mot det

oundvikliga.

De friherrliga makarnes äktenskap synes redan förut

ha varit något oharmoniskt. Baronen svärmade,

uppgiver Strindberg, för en kusin till sin fru, och hon ville in

vid teatern, vilket ej mannens rang tillät. Emellertid var

det först efter förtvivlade själsstrider och samvetskval

som Strindberg och Siri von Essen bekände för varandra

sin kärlek. Själsstriden speglas i deras brev, vilka

Strindberg sedan samlade för att utgiva 1). Breven röja en

förvånande lynneslikhet mellan honom och henne. Man ser

att det icke blott är en man och en kvinna, icke blott en

skapande natur och en förstående utan en konstnär och

en konstnärinna som dragas till varandra. Hos båda

finnes en sällsynt temperamentets kraft, hos båda en

upprivande nervositet. Hos båda en sinnlighet som slår över

i brinnande idealism, i trängtan efter ren kärlek. Hos

båda en starkt utvecklad självreflexion, parad med

självkritik. Hos båda ett religiöst behov, parat med tvivel.

\) Dc trycktes dock först 1919 under .den av Strindberg själv

valda titeln lian och Hon (Samlade Skrifter, del L,V).Hos båda — ej minst hos henne — ett tydligt anlag för

kvinnoförakt. Hos båda en blandning av glödande

överjordisk lyrik med en stark förkärlek för drastiska ord.

När vStrindberg utropar: »Ni kan ge detta land dess

största författare — och jag skall bli det», så höll han ord

— och hon. Strindberg höll också ord, när han

förutspådde att »ledsna på mig» (i äktenskapet) »tror jag ingen

skall göra, ty jag är mycket omväxlande, olyckliga skola

alla bli med mig». Men han höll icke ord, när han lovade:

»Jag skall hämnas alla dina oförrätter, jag skall föra Er,

kvinnors talan!»

Den upprörda stämningen under de år kärlekskampen

och själsångesten väckte speglar sig som nämnts i

Mäster O 1 o f, versdramat. Problemet, om Olofs äktenskap

med Kristina är ett rätt äktenskap trots kyrkans förbud,

sammansmälter med problemet, om Strindbergs kärlek

till en annans hustru är en rätt kärlek, och får därför en

helt annan intensitet än i prosadramat. »Jag får icke

älska», utbryter Olof—Strindberg en gång, och när

reformationens seger ett ögonblick synes vunnen, gläds Olof

egentligen blott åt att »nu är du min hustru inför Gud

och lagen», varpå Kristina svarar: »Inför Gud var jag

det förut; är då lagen förmer!»

Under de pinsamma förvecklingarne vid det

Wrangels-ska äktenskapets upplösning (1876 på försommaren)

röjde alla de tre medhandlande personerna

ädelhet och självuppoffring — Strindberg dock

därjämte starka ryck av nervositet. Småningom vart

allt klart, och 1877 på årets näst sista dag firade

vStrindberg och Siri von Essen sitt bröllop. Ett ont

varsel förmörkade dock bröllopsglädjen. Strax efter

bröllopet — alltså långt innan det var passande — födde

hustrun honom hans första barn. Födseln hölls hemlig,

barnet (en liten flicka) överlämnades tillsvidare i

barnmorskans vård. Det var föräldrarnes mening att sedan

återtaga den lilla, men hon dog efter två dagar.VERKLIGHETSDIKTAREN.

I IKVÄIv såg Strindberg vid denna tid livet i ovanligt

^ ljusa färger. Hans ekonomi hade förbättrats. Han hade

fått fastare (fast ej, som han själv uppgiver, ordinarie)

anställning i Kungl. Biblioteket, han skrev

korrespondenser till Finsk tidskrift, konstkritiska artiklar i

Posttidningen, en del historiska skisser och andra småsaker i den

av pastor Bernhard Wadström utgivna familjejournalen

Förr och Nu samt fortfarande artiklar i Dagens Nyheter

o. s. v. Hans arbetsförmåga var nu som alltid otrolig,

men så slösade han också därmed.

Redan under förlovningstiden hade Strindberg åter

börjat dikta. Men hans yttre misslyckande med

Mäster Olof hade gjort honom led på det historiska

dramat. Han vände blicken mot det närliggande, det

som var lättare och så till vida roligare att skildra.

Intryck från hans eget, redan så växlingsfyllda,

oroliga och hårdhänt lärorika liv trängdes i hans själ. Först

beslöt han skriva ifrån sig sina Uppsalaminnen, och så

tillkom Från Fjärdingen och Svartbäcken (tryckt 1877).

Strindberg hade blivit verklighetsdiktare — blivit det

i en grad som ingen förut i Sverge. Vår litteratur hade

visserligen redan genomlevat en litterär tidsålder, som

gjorde anspråk på att teckna verklighet: den borgerliga

liberalismens period, vars främsta namn, frånsett det

äldsta och största, C. J. U Almqvist, voro August Blanche

och damerna Fredrika B remer, Emilie Flygare-Carlén,

Marie-Sophie Schwartz m. fl. Utan all fråga finns ock

i deras böcker mycket intresse och mycken vakenhet för

samtidslivet. Men frånsett den ojämförlige Almqvist,

vilken f. ö. röjde en överflödande fantasirikedom mitt

i den vardagsenklaste skildring, var det ofta som det

kunde med deras verklighetssinne. Deras idealistiskalivsåskådning lät dem ej blott behålla en ostört ljus tro

mitt i ohyggligheterna, den lät dem ofta lösa livets

bittraste konflikter med en sådan där oväntad hjälp från ovan,

vilken i minst nittionio fall av hundra tillhör hoppets

värld och icke verklighetens. De kunde dessutom aldrig

frigöra sig från en känslosam, överspänd och ytlig smak

för det fruntimmersromantiska. Denna liberala

kompromiss mellan verklighet och romantik tillhörde dock, då

vStrindberg uppträdde, redan det förgångna.

Däremot behärskades vår litteratur då av de s. k.

signaturerna (Snoilsky, Wirsén, Edv. Bäckström, Ernst

Björck, C. Iy. Östergren, Chr. Eichorn, P. A. Gödecke

m. fl. mest lyriske skalder). Deras diktning — frånsett

Snoilskys som snart började gå sina egna vägar — kan

sägas vara en idylliskt förtunnad sammansmältning av den

svenska diktens klassiskt-romantiska arv med Runebergs

ideala verklighetssång. Den var allt annat än föraktlig.

Den präglades av en vårdad, smakfull, välljudande,

stundom utsökt melodisk men oftast blek form. Stämning

och tankevärld voro ädla och högtsyftande, ärligt ideala,

stundom djupt personligt gripande; men de rörde sig

inom en begränsad rymd, de gåvo ej luft åt tidens

djärvaste, mest skapände rörelser, de bröto inga banor framåt.

Även signaturskalderna hade för övrigt under

1870-ta-let varit mycket tyste. Sverges litteratur hade icke sedan

Gustaf IV Adolfs tid varit så utdöd som nu på

1870-talet. Över den litteratur som fanns låg stämningen av

sovande insjö. Med Strindberg kom havsvinden.

Det var typiskt att hans första bok gällde Uppsala,

»den hulda modern» till dåtidens härskande kultur. Han

började uppröra det stillastående vattnet vid källan. Intet

ideal hade under årtionden stått så poetiskt höjt över all

kritik som studentidealet. Studenten var andens

ridders-man, osjälviskhetens och de höga idéernas självklare

förkämpe. Han var ock livsglädjens företrädesman, han

kunde ju festa och rumla rätt bra, men det skedde alltid

älskvärt och poetiskt — typ: Johan Nybom. Hans

nöjesliv var ett ungdomshälsans överdåd, som naturenligt slu-tade i en vacker examen och en hedrande verksamhet —

typ: Gluntarnes skald. Hos Strindberg är bilden en

helt annan. Han skildrar Uppsala ur den fattige och för

det akademiska studiet olämplige studentens synpunkt.

Det ligger över staden en stämning av tomhet, av

onyttigt förspilld tid, som är raka motsatsen till idealitet.

Festandet framställes icke som muntert och genialt utan

som ändamålslöst och i grunden ledsamt. I novellen I

n-ackorderingarne, som är byggd på detta motiv,

skildrar. Strindberg sina egna erfarenheter: studiet av

Atterbom, viraspelet (varav han var mycket intresserad),

matfrun hos vilken han blivit inackorderad hösten 1870;

samt kurtisen med de inackorderade flickorna. I

Mellan D r a b b n i n g a r n e återgiver han den vantrevnad

som slättlandskapet kring Uppsala ingav honom och sin

eviga penningbrist; kanske ock sina materiella

njutningar som informator i rika hus. I Offret yppar han

sitt missnöje med det knappa underhållet hemifrån och

anspelar på episoden med sin predikan i Ösmo. Ett par

gånger skildrar han misslyckade existenser utan all

sentimentalitet (Sorken och Lättsinnet).

Undervisningsmetoden hånas, ej välvilligt skämtsamt utan med

stridslysten ironi, särskilt latinskrivningen i Ett

Folknöje (tryckt redan 1872).

De vid universitet rådande idealen, Boströmianismen

och den officiella kristendomen, drabbas av skarpt tvivel

och framställas som ammor för hyckleri. Ett par gånger

skildras studenter som blivit präster för att få ett

levebröd. Kamratlivet tecknas ej som en idéernas fäktsal, en

vänskapens helgedom utan som valplatsen för elak avund

och lika dumma som anspråksfulla nöjen. Just de finaste

och bäst självdisciplinerade kamraterna bli de minst

omtyckta : E n S n o b b och Ensitare n. Den förre

väcker bl. a. förtret bland kamraterna genom dels sin

vårdade klädsel och dels sitt namn, vilket hade en

utmanande klang och tack vare sitt utländska stavsätt var

svårt att uttala. Den senare — Strindbergs vän Eisen— skildras med särskild sympati, därför att han blir

lyckligt gift på slutet.

Något för den äldre litteraturen nytt men för den nya

Strindberg som student 1870.

tiden karaktäristiskt var den tydliga förkärlek Strindberg

visade näringslivets män. I Primus och Ultimus

låter han den förre, den lysande och lovande humanisten,

bli vansinnig; den andre, den i skymundan ställde, med

näringsbekymmer kämpande naturvetenskapsmannen,

övergår däremot till praktisk verksamhet och blir lycklig.

Än mer typisk för Strindberg var dock Skalden och

Poeten: den verklige skalden, vilken oegennyttigt tror

Strindberg Liv och Diktning

6på idealen, blir utskrattad, förfaller till superi och blir

till sist en fullkomligt opoetisk inspektor; den andre åter

är poet och idealist, då det passar och lönar sig, eljes

förnekar han idealen, och han blir en erkänd och firad

nationalskald! Mest typiskt är att Strindberg i sista stycket,

Det Gamla och det Nya, angriper dels det

litterärt mest omhuldade studentidealet: den kvicke,

egoistiskt-sentimentale överliggaren, som sedan gammalt bär en stor

olycklig kärlek gömd i hjärtat, dock ej värre än att den

kan diskuteras med kamrater; dels tidens i Uppsala

härskande stämning med dess egendomliga blandning av

Boströmianism och liberalism. Gentemot denna

uppställer Strindberg ett kritiskt verklighetssinne som är

konservativt tillsvidare av fruktan för pöbelväldet men eljes

står avvaktande inför det nya, som skall komma.

När man kallar Strindberg verklighetsskildrare,

nyttjar man det ordet i dess egentligaste mening. Ty han

icke blott diktade en verklighet, som var lik den faktiskt

upplevda; han skildrade just det han upplevt, antingen

det som hänt honom själv eller det han sett andra

uppleva. Personerna i hans verklighetsböcker äro redan nu

i mycket stor utsträckning levande personer, som

Strindberg själv mött. Det var med full avsikt han gick så

tillväga. Om man tog hans historiska dramer enbart

som konstverk utan att just bry sig om den

revolutionära förkunnelsen däri, så drog han då försorg om att

detta ej kunde ske med hans samtidsskildringar; hans

skildring var där så direkt att samtiden måste känna

sig träffad. Naturligtvis var tillvägagångssättet föga

angenämt för modellerna. Men ser man icke saken ur

barmhärtighetens eller finkänslighetens synpunkt utan

ur verkningsfullhetens, så var metoden oöverträff lig.

De händelser böckerna skildra göra ett lika livfullt, lika

intresserande eller upprörande intryck på läsaren som

på den vilken verkligen upplevt dem. Nu upplevde ju

dessutom Strindberg själv händelser, påverkningar och

intryck med en skärpa både i känslan och i själens

återverkan mot känslan som var enastående. Hans minnelät honom bevara ej blott fakta utan ock vad han tyckt

och känt om fakta med samma livlighet, ehuru

naturligtvis icke med samma noggrannhet i detaljer, som när

han först erfor dem. Hans verklighetssinne, hans

in-billningskraft, hans direkta, målande, på en gång sakliga

och personliga stil lät honom återgiva intrycken i sin

dikt med en levande kraft som ena stunden var

befriande. den andra fruktansvärd.

Allt detta framträder i oerhörd grad hos hans andra

realistiska berättelseverk, den roman som i Sveriges

litteraturhistoria står såsom ingångsporten till

verklighetsdiktningens tidsålder: Röda Rummet (skriven och

utgiven 1879).

Det var naturligt att Strindbergs och Sveriges första

samhällsroman i bred stil skulle skildra livet i den stad

vilken, fast i och för sig den tiden ingalunda värst stor,

dock såsom huvudstad bäst speglade det moderna livet.

Liksom Strindberg byggde Från Fjärdingen och

Svartbäcken på sina egna Uppsalaminnen, så var

det sina egna Stockholmsupplevelser han lade till grund

för Röda R u m m e t. Den blev ett tvärsnitt genom

dåtidens samhälle från nedan till ovan. Det lägsta nedan

företrädes dock ej av kroppsarbetame, vilka Strindberg

den tiden föga kände, utan av de konstnärsproletärer

vilka han kände dess bättre från sin egen målartid samt

från samkvämen i Röda rummet på Berns, och vilka

ej giva de förra efter i fråga om fattigdom. Pittoreskt

skildras deras lägerliv ute vid Lill-Jans, där en praktisk

ande målar altartavlor, ty sådana ha bäst åtgång, och

där en hans filosofiske men opraktiske vän får stå

modell, ty enär han haft höftsjuka, erbjuda hans ben, när han

lägger sig över en stolskarm, en ganska god bild av

rövarens sönderslagna ben vid korsnedtagningen. Den fräna

men sanningskära och i grunden ej elaka cynism som

bestämde tonen i Röda rummets kamratkrets återfinnes,

som redan detta exempel visar, i boken. Den har främst

förkroppsligats i dr Borg, vilken stundom men icke

alltid uttalar författarens tankar.Författaren uppträder eljes i boken helt naturligt

under masken av en litteratör, Arvid Falk, vilken fått

erkännande av Vitterhetsakademien, liksom Strindberg

av Svenska Akademien för H e r m i o n e, och vilken

smakat hungern lika grundligt som denne. Det omslag i

samhällets stämning emot sig han rönte vid sitt inträde i

Kungl. Biblioteket ger Strindberg ord i skildringen av

Falks triumf, när en hans diktbok slagit an. Sina

uppslitande kärlekserfarenheter ända från ungdomsårens

olyckliga svärmerier för värdshusflickor till tiden

närmast före äktenskapet låter Strindberg dels Falk, dels en

annan av bokens personer, Rehnhjelm, uppleva. Det blir

en frätande bild av falskhet och intellektuell

undermålighet som kvinnan på detta sätt kommer att förete. Att

en principiell fientlighet mot kvinnorörelsen redan då

fanns hos dess författare, visar teckningen av Falks

svägerska, borgardamen, vilken är med i föreningen

»För Kvinnans Rättigheter» och liksom många

kvinno-sakskvinnor av den tidens konservativa skola ägnade sig

åt välgörenhet, en välgörenhet, vilken här skildras som

idel själviskhet, beräknande inställsamhet och

njutningslystnad.

vSina teatererfarenheter lägger Strindberg till grund

för sin skildring av »Teateraktiebolaget Phoenix»,

liksom hans eget andra olyckliga försök i skådespelarfacket

förlagt till landsorten. En uppkomling till direktör låter

en ung skådespelare i två år pinas som statist, ytterligare

förödmjukande honom med elakt översitteri i småsaker.

Tidningsväriden framträder i skepnad av en liberal

tidning (»Rödluvan», tydligen Dagens Nyheter) och en

konservativ (»Gråkappan», sannolikt Nya Dagligt

Allehanda) ; båda, ehuru visserligen främst den sistnämnda,

svänga runt alltefter konjunkturerna och döma

händelser, verk, personer (Strindberg tänker särskilt på

Alle-handas recensioner av hans tidigare böcker) antingen

efter teorier som stelnat till ilska eller efter personliga

hänsyn såsom t. ex. nödvändigheten att stå väl hos de

mäktige. Till de senare hör icke minst den smarte judi-ske förläggaren Smith, vilkens gross- och minuthandel

i litteratur, ej minst religiös litteratur, drastiskt utlägges.

Därifrån är steget ej långt till det materiella

affärslivet. I »Sjöförsäkringsaktiebolaget Triton» återger

Strindberg dels den kritik av moderna

försäkringsmeto-der han framlade som försäkringstidningens redaktör,

dels de erfarenheter han gjort som bolagsstämmoreferent

åt Dagens Nyheter. Där presenteras en ung jude, som

hunnit »de åren, då han ansåg sig böra få upphöra att

arbeta själv och låta andra arbeta för sig». Han bildar

alltså med farbrodern Smith ett bolag, byggt på

principen : »Vad skall man med pengar, när man stiftar bolag!»

Även de industrijobbande ämbetsmännen bli här

ihåg-komna. När bolaget efter några års stora svindlarvinster

gör en oundviklig konkurs, hjälper staten det ur klämman

»för de små aktieägarnes skull». Möjligen syftar

Strindberg här på de av Lantmannapartiet motade försök som

regeringen gjorde att rädda de under den stora af

färskrisen på 1870-talet svårt klämda enskilda järnvägarne

genom statsinlösen — eller på något annat i den vägen.

Allt som allt blir boken en bild av kapitalismens

genombrott, av jobberi och bolagsgrunderi, en bild som

antagligen var i det hela sann på Strindbergs tid men är

ofantligt mycket sannare i den dag som är; ty dikten skriver

som bekant lagar för verkligheten.

Sin politiska ståndpunkt framlägger Strindberg i

teckningen av »ett fullständigt och väl organiserat

ämbetsverk», Kollegiet för Utbetalande av Ämbetsmännens

Löner, där de extraordinarie tjänstemännen infinna sig mitt v

på dagen och de ordinarie icke alls, där man använder

en vecka för att välja var och en av förnödenheterna

papper, stålpennor, lackstänger, läskpapper, segelgarn

o. s. v. Det är hans gamla sympati för

Lantmannapartiets kamp mot byråkratin, som här framträder. Men

besvikenheten över dess kompromisslust och dess

bild-ningsliknöje ger form åt hans beska riksdagsbild, ett

minne från referenttiden. I det

Andra-kammarsamman-träde han skildrar hånas visserligen framför allt Upp-salarepresentantens Boströmianska professors visdom;

möjligen syftar han därvid på den strängt Boströmianske

professor Sigurd Ribbing, vilken tidigare varit

riksdagsman i Andra kammaren och 1879 satt i Första

kammaren. Men även bönderna behandlas föraktfullt nog.

Deras taleman för ett högljutt radikalt larm, när det

gäller* en skenreform som indragandet av anslaget till

bibelkommissionen, men tiger, när det gäller allvar; hans

tal refereras (och uppfiffas) av Rödluvans ordinarie

referent. Hans motståndare, en uppblåst biskop, får

däremot nöja sig med Gråkappans uppmärksamhet. Men

när en ärans man ur allmogens led allvarligt och sant

frambär de förtrycktas och misshandlades klagan, då

försvinna både höger och vänster, både riksdagsmän och

tidningsreferenter endräktigt till restauranten.

Men så skarp än boken är i sin kritik av samhällets

konservativa, kapitalistiska och halvliberala makter,

socialistisk är den icke. I Skärgården, där hjälten

liksom författaren söker sig en tillflykt, brukar han (Arvid

Falk) såsom god demokrat lyfta på hatten för fiskaren,

vilket gör att denne tror honom ha dåliga affärer.

Strindberg hade också själv tyckt sig märka ansatser till

översitteri hos de präktige lotsarne å Sandhamn. Ett

verkligt, utpräglat översitteri från underklassens sida mot

den begåvade och bildade får Falk erfara, när han,

föraktande den konservativa tidningen och finnande den

liberala alltför konservativ, tager plats i arbetarpressen;

redaktören-uppkomlingen förenar här i boken

obildning och kryperi med maktfräckhet. Alltså finner man

i Rö d a R u m m e t, skarpt utpräglade, båda sidorna av

Strindbergs dåtida politiska ståndpunkt: radikalismen

och motviljan mot massan.

Emellertid hånar han också mycket skarpt de då

blomstrande arbetarföreningarna, där klassmotsättningarne

skulle försonas, och där arbetarne snällt låta leda sig i

band av mästare, militärer m. fl. I en sådan förening

håller en av Falks kamrater Olle Montanus ett »föredrag

0111 Sverge på en halv timme», där han prisar det sven-ska folket, emedan det upphört att existera som svenskt

men samtidigt kallar det fäaktigt, emedan det hämtat

all sin kultur utifrån. Talet antyder brytningen mellan

den starkt uppdrivna svenskhänförelsen hos 1870-talets

Strindberg och det världsborgarsinne som hemlandets

kritik av hans verk snart skulle framdriva.

Det är synnerligen märkligt, att Strindbergs första

stora verklighetsbok liksom hans första stora drama

slutar med ett avfall. Sedan Falk tröttnat även på

tidningen »Arbetsfanan», gör han nämligen fred med

samhället. Han återgår till det ämbetsverk han förr så

blodigt hånat, liksom Strindberg ingick i Kungl. Biblioteket.

Ja han tjänstgör som härold vid tronens fot, när

kungen högtidligen öppnar riksdagen. Men man får

samtidigt en mycket tydlig vink, att det ej är så helt med

avfallet, ty när ministern avlämnar Kongl. Majestäts

nådiga proposition angående rikets tiMstånd och behov1),

då skymtas en blick i Falks öga som säger: vad vet

M: tet om rikets tillstånd och behov ?

I det hela slutar Röda Rummets våldsamma och

delvis hemska livsskildring jublande lyckligt. Dess

hjälte tillvinner sig en älskvärd flicka trots hårt motstånd

från hennes familj och bygger äktenskapet på full

likställighet och frihet, liksom Strindberg gjorde med det

lyckliga äktenskap han efter liknande svårigheter vunnit.

Strindberg kunde denna tid ej låta en bok sluta annat än

lyckligt.

En tragisk motvikt mot Falks trots allt triumfatoriska

slut bildar Olle Montanus’ självmord. Han lämnar

efter sig några papper som giva ett ganska typiskt

uttryck för Strindbergs åskådning vid denna tid. Han

vänder sig bl. a. mot tron på e n Gud, ty denna tro

nödgar en att giva den allvise och allgode skulden för det

onda — det är tankegången från Mäster Olofs

J) Strindberg har här på ett karaktäristiskt sätt ersatt det

rätta uttrycket »statsverkets tillstånd och behov» med

»riket s», emedan detta uttryck passar bättre för hans ironiska

slutkläm.Efterspel som här kommer igen. Rent religionsfientlig

är anteckningarnes ståndpunkt icke. Tvivelsjuk är den

och pessimistisk, men det sägs att »läsare och

pessimister syfta till samma mål: att dö ifrån världen, leva med

Gud». Det är märkligt att medan Hartmann talar om

kämpande världskrafter och en, absolut, opersonlig gudom,

så talar Strindberg gärna om flera gudar, personliga gudar.

Han har skaldens behov att fatta tillvaron som

medvetet levande och personlig.

Svergekritiken från Olle Montanus’ föredrag

återvänder här — det är i detta sammanhang Strindberg

fäller det bekanta yttrandet om »Stjernhjelm, som nu

var en dum karl» — men här skönjer man lättare den

sorgset besvikna patriotismen bakom kritiken. Här

gö-res intet försök att med låtsat allvar prisa det utländska

inflytandet.

Märklig är den kftlturkritik vilken starkt framträder

i anteckningarne, och vilken förebådar Strindbergs snart

stundande, hänförda anslutning till Rousseaus

naturevangelium. Kulturkritiken riktar sig särskilt mot

konstens värde. Olle Montanus gillar att Platon, »som ju

var ett fint huvud och idealist därtill», insåg det intiga

i konsten och ville utdriva artisten ur sin idealstat. »Det

var allvar det!» Han gillar att Savonarola fick

artisterna att göra bål av sina konstverk. Han »törs ej säga»

vad han tänker om bildstormarne på Reformationstiden.

Det törs däremot Strindberg som ganska tydligt

försvarar deras förstöring av de gamla konstnärliga

kyrkobilderna i en artikel om Bildstormningen i Nederländerna

(Förr och Nu 1876).

Olle Montanus var en verklig levande människa, en

30-årig bonddräng från Blekinge vid namn Jöns

Månsson, vilken gick på Konstakademien. Även flera andra

av bokens figurer äro tydligen tecknade efter levande

modell: Ygberg var telegrafkommissarien Nyström,

Sellén Per Ekström, Levi (i kap. 19, ej i kap. 12) är

Eipmansson.

Strindberg har själv framhävt att Röda Rummeticke är skrivet under påverkan av Zola, som han då ännu

ej ens läst. Däremot har den rönt påverkan av Dickens.

Liksom denne sökte Strindberg giva en skildring av

upprörande missförhållanden och tragiska scener med

lyckligt slut. Tydligen har han ock rönt intryck av de

amerikanske humorister han översatt. Han har dessas

blandning av satir och moralisering, känslighet och munterhet,

deras rasande fart och fantastiska överdrift i

skildringen. En fransk verklighetsroman av stor betydelse hade

ock Strindberg före Röda Rummet läst med

beundran, nämligen Flauberts Madame Bovary. Zola

läste Strindberg efteråt och fann då hos denne just det

djärva grepp på verkligheten och den intensitet i

skildringen som han själv eftersträvat. Så verkliga Röda

Rummets skildringar än äro, märks det dock lätt att

vår första stora verklighetsroman är skriven av en bland

våra mest typiske fantasidiktare. Redan farten,

skärpan, lidelsen i skildringen gör den mer förtätad, mer

stor i sin hemskhet än det verkliga livet är. Dessutom

har Strindberg uppenbarligen överdrivit bokens flesta

personer och scener. Han tecknade dem väl för övrigt

ej enbart efter levande modell Några diktade han

troligen på egen hand (ehuru nog med vissa drag av

verkliga människor), andra ändrade han så pass mycket att

förebilderna ej direkt skulle kunna utpekas. Över

huvud är boken vida mer direkt personlig än Zolas. Zolas

mäktiga personlighet tilläts i hans böcker blott att verka

bakom scenen, den framträder i helhetsintrycket.

Strindbergs personlighet däremot är ständigt med i Röda

Rummet, följer läsaren från scen till scen, röjer

omedelbart sitt hjärtas mening, om allt som händer.

Därmed följer att boken ej alls är så strängt uppbyggd som

Zolas. Den är ett vimmel av skiftande scener

sammanhållna blott av diktarstämningens enhet. Detta gör den

svåröverskådligare men också mer lyrisk.

Röda Rummet vart Strindbergs första stora

litterära framgång. Visserligen var kritiken övervägande

bitter. Särskilt Aftonbladets naturligtvis. Det förklara-de att allting vad författaren vidrörde bleve orent. En

insändare (med. prof. F. A. Cederschiöld) antog att

»den läsande allmänheten skulle sannolikt bliva

tacksam, om kritiken med mera stränghet behandlade dylika

litterära foster, innan de hinna överskrida den smala

gräns som skiljer dem från det slags usel litteratur det

egentligen åligger polismakten att övervaka». Den

liberala kritiken (som Dagens Nyheters) var erkännsam men

icke över sig hänförd. Finlands ledande kritiker, prof.

C. G. Estlander, visade sig gripen av genialiteten i »detta

högst anmärkningsvärda arbete» men måste dock från

sin starkt idealistiska ståndpunkt ogilla det. Men

allmänheten köpte boken med största iver. Den utkom redan

1879 i en ny upplaga och nästa år i ännu två.ROMANTIKERN.

\A EDAN författaren Strindberg så hårdhänt hamrade

* * Möst på samhället, upplevde han som enskild man i

harmonisk ro de första äktenskapsårens lycka. Han har

givit en känslig skildring därav i Epilog till R öda

Rummet1). Det var i en 3-rumsvåning tre trappor

upp Humlegårdsgatan 16 som han funnit sitt första

verkliga hem2). Den obändige upprorsmannen med sin ej

minst på det erotiska området så upprörda ungdom hyste

i själva verket ett behov och begär efter hemliv och

hemfrid vilket ej kunde vara större. Visserligen uteblevo

ej heller nu farorna och oron.

Den ekonomiska kris som drabbade Sverige 1879 föll

hårt över Strindberg med hans gamla skuldbörda. Men

han satte till all sin väldiga arbetskraft och gjorde till

sist var man rätt. Det synes lätt att mycket av vad "han

skrev under denna tid var skrivet enbart för att få

pengar. Exempelvis skrev han i Förr och Nu ej blott

korta historiska skildringar utan ock vers till bilder, ofta

mycket enkla; en dylik bild föreställer t. ex. en tupp med

tre hönor och kallas Paris’ dom. Ett angenämare

uppdrag fick han genom sin vän, den gotländske

naturforskaren (zoologen) Stuxberg, nämligen att katalogisera

det japanska bibliotek som hemförts av

Vegaexpeditio-nen. vilken just då (1880) återkommit från sin

världs-frejdade färd. Han gjorde därvid bekantskap med

Nordenskiöld, vilken läst Röda Rummet utan att

förfäras, och vilken Strindberg fann demokratisk och

hygglig-

Ett annat föga inverkande missljud var att hans fru,

l) Tryckt första gången i Litterärt Album 1882; nu i Samlade

Skrifter, del XXII, Prosabitar från i880-talet.

Därifrån flyttade han till Östermalmsgatan.som nu hoppades få tillfredsställa sin gamla lust för

teatern, under förberedelserna härför drogs med i

teaterfolkets uteliv, vilket för Strindberg längesedan mist

sin lockelse. Dock var han ingalunda någon tungus.

Siri von Essen som Jane Eyre.

Han deltog bl. a. i en mycket munter förening kallad

Klubben, stiftad i november 1881 och sammansatt av

teaterfolk (såsom Svante Hedin, C. F.

Lundqvist-Lun-kan, Gurli Åberg, Olga Björkegren m. fl.), konstnärer

och litteratörer av båda könen. Bland annat uppfördes

där ett skådespel »Ulspegels förvecklingar med prestens

hushållerska och hans häst» i fri översättning av Aug.

Strindberg; å programmet meddelas att »Herr Aug.

Strindberg debuterar i hästens roll».Strindberg var jämte sin fru Klubbens sekreterare

och skrev ceremonielen för nya medlemmars intagande.

I damceremonielet fingo de inträdande veta att nöjet är

förgängligt men hoppet återstår, i herrceremonielet att

man varken bör dricka för djupt eller för grunt i nöjets

bägare utan lagom. Hoppfull men prövad glädje, enkel

och förnöjsam livsnjutning, sådan är också den

stämning och den förkunnelse som genomgår Strindbergs

verk under dessa år. Klubben hade en »hemlighet»,

som viskades i örat på medlemmarne och ännu i denna

dag ej är känd för utomstående. Jämför den Gillets

H e m 1 i g h e t varom Strindberg nyligen skrivit -—

dock var väl Klubbens hemlighet muntrare.

Sitt äktenskap hade Strindberg och Siri von Essen

uppbyggt på modernt vis med äktenskapsförord, skilda

sovrum, hämtade middagar, egen verksamhet för

hustrun och föresats att icke ha några barn. Men den

föresatsen hölls icke, och intet skänkte Strindberg större

glädje. När 1880 efter två års äktenskap en dotter,

Karin, föddes, hade han visserligen en egendomlig känsla

att vara avsatt, att snart bli kastad undan såsom gammal.

Men hans kärlek till den lilla var gränslös. Året efter

föddes dottern numro två, Greta.

På sommaren bodde familjen i Skärgården å

Strindbergs gamla sommarort Kymendö. Där levde den

enkelt och tillbakadraget, och Strindberg njöt i fulla drag

av friluftsliv och familjelycka samt till på köpet av ett

stort extranöje: trädgårdsodling; han odlade opartiskt

blommor och köksväxter om vartannat.

Ett direkt vittnesbörd om sin livsstämning under dessa

år har Strindberg lämnat i och med den självbekännelse

i form av svar på 17 »näsvisa frågor» som Strindberg

avgav den 20 januari 18801). Minnet av de strider han

genomgått ligger i svaret på frågan: »Vilken hjälte sätter

Ni främst? — Den som kämpar mot ett oblitt öde». Ett

varsel om nya strider skymtar i svaret på »Vad är Ert

1) Se Svenska Dagbladet 28. 5. 1912.valspråk? — Slå till om det gagnar!» Svaret på »Vad

avskyr Ni mest? — Lögn och våld» förvånar ej mycket.

Men det är något väl ej i anlagets men i verklighetens

Strindberg som kommer oss att förvånas, när han på

frågan: »Vilken dygd värderar Ni mest?» svarar:

»Mildhet och barmhärtighet». Av (prosa-) författare

sätter han Dickens främst, det är klart, av skalder

Runeberg, vilket är mera oväntat; kanske föreföll denne i sin

ening av realism och idealism samt sin oofficiella

fosterlandskärlek ha förverkligat det mål varefter Strindberg

själv strävade. Mycket självklart är det däremot att

han på frågan: »Vilket är Ert älsklingsnamn?» svarade:

»Siri Strindberg».

Lyckokänslan sätter främst sin prägel på vad han skrev

under dessa år. För att hustrun skulle få en roll, grep

han sig an med ett drama. Betecknande nog valde han

såväl för detta som för sina andra tidiga 8o-talsdramer

ämnet icke ur nutidslivet utan ur historiens eller sagans

värld. Det är ej blott tidens smak som framträder i

ämnesvalet, utan detta visar bäst hur omöjligt det var

för Strindberg att låta hela sin själ gå upp i

verklighetsdiktningen.

Gillets Hemlighet, som påtänktes redan 1875, skrevs i

november 1879 — januari 1880 och sedan spelades i

maj sistnämnda år, är ett av de mildaste och

mest försonliga stycken Strindberg någonsin

skrivit. Det spelar i Sverges medeltid, och man möter

där några av de rörande folkviseuttrvck såsom »Allra

käraste hjärta» vilka då för tiden ansågos som

huvudbeståndsdelen i en äkta medeltidsstil, men ock därbredvid

en otvunget svärmisk lyrik. I det hela präglas stilen av

vStrindbergs enkelhet och tillspetsade energi. »Gillet» är

det byggareskrå som skall uppföra Uppsala domkyrka.

Till dess ledare — ålderman — väljes ej den mest

förtjänte, den unge redlige Sten, vilken undanpetas såsom

svärmare, utan Jacques, som får platsen med bördens och

ålderns men även med svekets hjälp. Han säger sig känna

den hemlighet som byggmästaren och han ensam måsteveta, men han känner den ej, och så kommer till sist

domens dag — - men denna blir även försoningens. Man ser

lätt att det är sin egen ställning till diktarne av den äldre

skolan Strindberg här tecknar. Han känner och tror att

det är hans personliga idealism, ej någon brist på

idealism, som bragt honom i vanrykte, och att han i motsats

mot de gamle verkligen blickat in i diktens hemlighet.

Men hans sinnesstämning mot dem är nu bräddad med

försonlighet. Typiskt är ock att Gillets hemlighet till

sist befinnes helt enkelt vara tron, den religiösa tron.

Att den nye åldermannen Jacques även undantränger

sin far, däri ligger kanske ett minne av Strindbergs

alltjämt oförsonade brytning med fadern. Hans unga

kärlekslycka återspeglas klart i behandlingen av kvinnorna.

Både Jacques’ hustru och Stens älskade skildras som

kärleken och offervilligheten förkroppligade. Blott en gång

far över de båda unga älskandes kärlekshimmel en

oenighetens kastvind — ett förebud om stormen, som skall

komma.

Redan i följande drama, Herr Bengts Hustru (1882),

kännes stormvarslet starkare. Det handlar om en ung

kvinna, som förtrycks och misshandlas i ett kloster, tills

riddar Bengt kommer och befriar henne, liksom

Strindberg befriade sin hustru ur hennes äktenskap. De

förenas i jublande kärlekslycka. Men redan på

bröllopsmorgo-nen skymtar ett strömoln. Hon har varit glömsk på ett

sätt som sårat hans ordningssinne. Steg för steg komma

tvisterna. Mannen för nyttans talan, hon skönhetens.

Han går upp i sitt arbete och sina bekymmer, i vilka han

ej inviger sin hustru. Hon känner sig försummad. Han

älskar henne med en kärlek så slavisk att den väcker

hennes förakt, samtidigt som hans lidelse, då han blir retad,

växer så vilt att han till sist vill slå henne. Brytningen

kommer, då — alldeles som för vStrindberg själv — en

dotter föds och ruinen är över huset. Men när hustrun

söker sig en starkare man, får hon i en blink känna på

den där starkes sinnligt brutala själviskhet. Bengt och

hon föras åter samman, ty de känna att kärleken lever,trots allt vad de gjort varann, och alltså är

oövervinnelig. Dramat innehåller faktiskt i klart utvecklad form

fröet till Strindbergs hela senare diktning om

kärleks-brottningen mellan man och kvinna.

Strindberg 1882.

Det synes ett ögonblick som skulle den religiösa tron

där liksom i Gillets Hemlighet framstå såsom

lösningen av livets gåta. Men det blir icke alldeles så.

Tvivlet infinner sig, och till sist slutar man med en

kompromiss: »himlen är däruppe, men härnere är jorden!»

Detta är det dikteriska uttrycket för den ståndpunkt

Strindberg på vanlig prosa formulerat så att han vid

denna tid alltjämt trodde på Gud som en högste

världs-ledare, men icke ägnade honom någon religiös dyrkan,

därtill tedde han sig som för högt upplyft över jordlivetsskiftningar. Religionens målsman, Biktfadern, är en av

styckets intressantaste personer. Hans slitning mellan

religionens bud, understött av hans oförmåga att vinna

kvinnor, samt den sinnliga hetta som otillfredsställd

bränner hans fantasi, den slitningen hade Strindberg erfarit

själv, när han som ung på en gång försjönk i svärmiskt

läseri och stred mot sin starka sinnlighet, vilken han

trodde skulle skövla honom för livet. Det språkliga

uttryckssättet röjer i Herr Bengts Hustru samma

vacklan som i Gillets H e m 1 i g h e t mellan å ena sidan

nedärvda skönhetsmedel ur medeltidssagorna, såsom

linden, Fågel blå o. s. v., parade med en äkta fantasilyrik,

och å andra sidan Strindbergs verklighetsstil, som enar

lidelsefull fart med korthuggen saklighet.

V arken GilletsHemlighet eller HerrBengts

Hustru slog egentligen an. Men Lycko-Pers Resa

(1882) var oemotståndlig. Sagospelet — ty denna gång

har diktaren från historien övergått till sagan — är

märkligt nog påverkat av Atterboms Lycksalighetens

Ö, vilken Strindberg vid denna tid verkligen läste och ej

som eljes blott kritiserade, varför han ock intogs av den

varmaste beundran för dess skönhet och av förvåning

över dess ringa omtyckthet. Märklig är ock den likhet

Lycko-Pers Resa röjer med Wagners S i e

g-f r i e d — märk särskilt motiven med gossen och

flickan som spegla sig i bäcken (jämför Siegfrieds och

Bryn-hildes duett) och med den sjungande fågeln som flyger

bort följd av hjälten.

Ivycko-Per är en ung man som uppväxt fjärran från

världen och är helt oerfaren om denna. Här framträder

alltså den motsättning mellan natur och överkultur som

Strindberg inom kort skulle så skarpt och

programmatiskt utveckla. I full överensstämmelse härmed står den

motvilja och det hån han ägnar guldet och makten,

lögnens och förtryckets avlare — ett vittnesbörd om

författarens växande sociala radikalism. Lycko-Per har

naturligtvis många drag, som i honom låta oss igenkänna

hans skapare. Hans magiska ring, vilken ger honom allt

Strindberg Liv och Diktning

7vad han önskar, är självklart skaldefantasien. Att

ön-sketingen miste sin lockande härlighet, när de blevo

verkliga, den erfarenheten hade diktaren gjort så väl som Per.

Ivar Kåge och Greta Strindberg som

Lycka-Per och Lisa i »Lycko-Pers

Resa».

De missöden denne röner som reformator av

stenläggningen på en liten stads gator, dubbelt bittra därför att

sakens obetydlighet gav dem en biton av löjlighet även

för honom själv, dem hade för visso hans diktare på sitt

område lärt sig förstå. Hans gamla tanke om folket,

massan framträder däri att han låter det skocka sig sam-man och peka finger åt sin hjälpare. Likväl är det de

röstberättigade som sätta reformatorn i gapstocken, från

den rösträttslösa massan förnimmes åtminstone någon

opposition, och kraftigare än någonsin förr antydes att

den oppositionen torde bli ljudlig nog, när tiden är inne.

Redan i Gillets Hemlighet omtalades folket,

vilket man aldrig fick se, som en hotande mäktig mängd,

den där ännu blott viskade. Här har viskningen blivit

ord fast ännu ej handling.

Liksom i flera föregående stycken spelar i L y c k o

-Per fadern en viktig roll. Han är en förtryckare, men

bakom hårdheten skymtar dels kärlek, dels lidande. Även

här förhärligas kärlekens frälsande makt i en ton av

enkelt ödmjuk lycka. Dock nämnes även här ett ord om

äktenskapets pina — en kvinna, som trampade på ett

hjärta i tjugosex år. Men det är ej Per som erfar

detta utan fadern; lidandet förläggs alltså till det

förgångna.

L y c k o - P e r är ej format som ett regelrätt drama.

Det utgör en rad av fritt skiftande scener med blott

huvudpersonen som enande länk. Eljes komma och gå

personerna utan vidare, och ofta uppträda de blott i en

enda scen eller akt. Lika fritt växlar sceneriet och

händelsestoffet. Denna diktningsmetod passar Strindberg

mer än någon annan. Han hade, på verklighetens område,

redan använt den i Röda Rummet, men den gör

sig naturligtvis bättre i ett fantasistycke. Den passar

hans uppfattning, som var så snabb, snabb att fästa sig

vid en sak och snabb att ila till en annan, den passar

hans känsla, som var lika snabb att väckas som att slockna

men dock envist behöll sin inre enhetlighet, uttryckt hos

den i varje scen återkommande och innerst sig själv

städse lika huvudpersonen.

Sagospelet uppfördes på Nya (nu Svenska) Teatern,

där vid denna tid under Ludvig Josephsons driftiga

ledning flera Strindbergsstycken uppfördes, vilka voro

Dramatiska Teatern för hårdsmälta. Bland annat gavs där

1881 Mäster Olof, prosadramat, med Emil Hillbergi sin alltsedan så frejdade glansroll som Gert

Bokprän-tare. Bifallet var väldigt. Blott Aftonbladets referent

tyckte sig höra hyssjningar och möjligen gäspningar, när

stycket gavs första gången. Det upplevde 47

föreställningar, innan det nedlades.DEN RADIKALE HISTORIKERN.

\ J ID sidan av diktningen, av förvärvsarbetet i olika

tid-^ ningar och tidsskrifter samt av bibliotekstjänsten hade

Strindberg under sina första äktenskapsår funnit eller

rättare med en oerhörd kraftutveckling skapat sig tid

att i större skala än någonsin upptaga de kulturhistoriska

studier till vilka hans ämbetsmannavärv drivit honom.

Först utgav han 1880—82 Gamla Stockholm, ett i

samarbete med Glaes Lundin utfört, även av fackmän

värderat kulturhistoriskt verk över hans hemstad.

Strindberg har uppgjort planen och utkastet till boken samt

framskaffat det mesta bild-, kanske även skriftmaterialet.

I de kapitel han själv skrivit röjer han ett ytterst

mångsidigt kulturhistoriskt intresse, han har blick och sinne

för växter och (fast mindre) djur, byggnader och

mobi-lier, folkliv och folktro, politisk och social historia, musik

(mycket!), dikt och språkliga företeelser. Ofta giver

han förklaringar till gamla bruk och stäv, vanligen dock

försiktigt hållna och stundom vetenskapligt tilltalande.

Han börjar boken med en åskådlig, diktad tidsbild, en

promenad genom Stockholm under 1730-talet. De

promenerande äro en äldre Stockholmskännare och en ung

släkting, vilken något näsvist driver med gubben för hans

kännarelärdom. Man kan ej undgå att i detta sammanhang

erinra sig att Strindberg under bokens utarbetande själv

hade varit förargad över Lundins, just för honom

mycket nyttiga, grundlighet. I förbigående låter Strindberg den

där unge mannen »tillfredsställa den akademiska vanan att

sova middag», en vana varom han, tydligen på grund av

egen erfarenhet, talat även i FrånFjärdingenoch

Svartbäcken. I andra av bokens kapitel skildrar

han julen tydligen med stöd av erfarenheter från

hemmet, barnen med tydlig motvilja mot bamapinande,moraliserande skolmetoder, folknöjen med tydlig

motvilja mot de rike, som ej gilla dessa enklare nöjen;

särskilt utförligt talar han om Kasperteatern. För

Medeltidens gillen* och skrån redogör han med

sakkunskap och får i detta sammanhang tillfälle att skarpt

klandra elakhet mot tjänare. Bakom bokens

sakligt-historiska redogörelser skymtar alltså en humant folklig

tendens: författaren angriper hårdhet och översitteri, han

ogillar det högtravande och lärt utbroderade men älskar

det mänskliga, enkla, trevliga.

Men långt viktigare var Svenska Folket i Helg och

Söcken, i Krig och Fred, Hemma och Ute

eller Ett Tusen År av

Svenska Bildningens

och Sedernas

Histo-r i a, ett arbete i två stora band,

som utkom 1881—82. Det

blev, såsom författaren själv

anmärker, ingen svensk

kulturhistoria, därtill var ämnet

för vidsträckt och den tid för

knapp som stod Strindberg till

buds. Men det blev ett

märkligt förarbete till en sådan.

Det är i stor utsträckning

byggt på första hands

studier och röjer utan all fråga

en för sin tid ovanlig

kunskap på området.

Materialet är ofta otillräckligt

genomarbetat och även formellt

osmält; vissa kapitel ha

blivit ganska tunga genom den

mängd av kulturhistoriska

enskildheter som i dem sam-

Kasperteater. Illustration ur anförts. Men det är en

Strindbergs och Lundins mangd värderikt stoff ur

dit-»Gamla Stockholm». tills föga kända eller beak-tade, ofta otryckta, källor som Strindberg på detta

sätt framdragit. Vilket nit och spårsinne han därvid

kunde utveckla visar hans uppsats Vandring efter

spåren till en Svensk Kulturhistoria (av

I88I)1). Till onöjaktighet i enskilda uppgifter gjorde

sig Strindberg här som alltid skyldig. Men han har

troligen ej därvidlag felat allt för mycket, då den fackliga

kritiken, ehuru mycket fientlig, dock ej framdrog

synnerligen många eller farliga feluppgifter. På kritiken

svarade Strindberg medels vreda gensagor å de

successivt utkommande häftenas omslag; därigenom gjorde han

ej stämningen blidare.

Framför allt är emellertid boken ett märkligt

nydanar-verk genom sin historiska metod vilken, då för tiden av

historikerna retligt tillbakavisad, nu — särskilt genom

Troels Lunds stora kulturhistoriska verk om Danmark

under 1500-talet, DagligtLiv i Norden — trängt

omvälvande fram inom historieskrivningen.

Det var den kulturhistoriska metoden Strindberg

använde. I sin högsta form innebär denna a.tt alla

människans verksamhetsfält, ej blott statslivet utan även

ekonomin, religionen, litteraturen, det dagliga livet o. s. v.

skola skildras i sin utveckling och i sitt ömsesidiga

sammanhang. I inskränkt mening sysslar kulturhistorien

endast med vardagslivet och dess föremål, såsom hus,

kläder, föda, umgängesliv och dylikt. Strindberg har

stort intresse för kulturhistorien i dess första

vidsträcktare mening, men han måste ju begränsa sig, och det

blir då helt naturligt ämnets minst behandlade gren,

skildringen av folkets dagliga liv, han mest ägnat sitt intresse.

Hans forskningssätt utgör en egendomlig blandning av

skaldefantasi och vetenskaplighet. Hans fantasi kunde

nog spela honom spratt, såsom då han i bokens inledning

söker indela Sverges olika stammar efter de olika namn

man på olika orter givit den lilla insekten Mariae Nyckel-

*) Införd först i Tryckt och Otrvckt I (189O), nu i Samlade

Skrifter, del XVII, Likt och Olikt II.piga. Men han röjer vetenskapligt sinne i sin förklaring

av dessa namns uppkomst, förklaringen må sedan vara

riktig eller ej. I det hela är han icke så fallen för djärva

konstruktioner som man skulle väntat.

Hans härskande synpunkt är politiskt-social. Han

har framför allt stark blick för den sida hos

kulturhistorien som framhäver massan i motsats mot de styrande

individerna. Boken är en programbok riktad mot Geijers

sats: Svenska folkets historia är dess konungars. Det

kan man endast säga, när man som Gei jer icke skriver

folkets utan de kungliga ämbetsmännnens historia, utropar

Strindberg — naturligtvis, minst sagt, med stor överdrift

— och han vill vederlägga Geijers sats genom att själv

skriva det verkliga folkets historia och därvid visa hur

föga dess liv i grunden påverkades av konungarnes

handlingar. Därför tager han ock genomgående folkmassans

och folkfrihetens parti mot konungarne. Han angriper

häftigt ej blott Carl XII utan ock Gustaf II Adolf för

deras i hans tycke onödiga krig. I samband därmed står

hans ovilja över all gängse nationell skrytsamhet.

Liksom Olle Montanus i Röda Rummet hävdar han att

svenska folket i hög grad är av utländsk härstamning,

och att detta försvårat uppkomsten av en nationell kultur.

Men trots allt detta är Strindberg fortfarande varmt

svensksinnad, och det desto mer som hans kärlek just

gäller folkets breda lager och dem som fört deras talan.

Han klandrar svenskarnes förkärlek för det utländska;

klandrar judarne, ty han tycker att dessa ville få

privilegier utan att utföra motsvarande nyttigt arbete, han

ger både tyskarne samt framför allt danskarne deras

fiskar varma vid skildringen av Medeltiden. Uppenbart är

dock att hans fosterlandskänsla nu blivit mer kritisk än

under medlet av 1870-talet.

I samband med bokens demokratiska ton står det här

mer än någonsin hos Strindberg framträdande

programmet : tillbaka till naturen! I direkt anslutning till

Rousseau förklarar han rent ut samhället för en förkonstling.

Han angriper den långt drivna arbetsdelningen. Han gillarendast den vetenskap, som gör mänskligheten verklig nytta,

särskilt naturvetenskapen och ekonomin, såsom de

företräddes av Linné, Berzelius, Agardh, Sven Nilsson m. fl.

Han finner konsten ofantligt överskattad, så snart den

söker sitt mål i sig själv och ej blott skänker skönhet åt

de nyttiga tingen. Inom skönlitteraturen beundrar han

Rousseaus lärjunge Thorild men ej gustavianerna såsom

Leopold, vilka han finner utländskt sinnade och

förkonstlade, ej heller de, som han tyckte, dunkle och

litteratur-överskattande romantikerna såsom Atterbom. Mot

Gei-jer är han helt naturligt snäv, då hela arbetet är en

stridsskrift mot dennes historiska och nationella uppfattning;

han giver ock den store mannen betalt för den möda

dennes verk kostat honom i Uppsala genom en besk

kritik av den frejdades stil. Tegnér däremot ägnar han,

ehuru under reservation mot hans kungachauvinism,

numera en varm beundran. Ingen andens storman prisar

dock Strindberg med sådan omisskännlig sympati som

nykterhetskämpen och litteraturhistorikern Per

Wiesel-gren.

Arbetet röjer god blick för sociala förhållanden. Med

livlig medkänsla tecknar Strindberg fabriksarbetarens

bundna ställning under 1600-talet och även senare. Men

hans idealmänniska är dock bonden, vilken ju lever eller

åtminstone levat och kan leva ett friskt liv vid naturens

kraftkälla utan att få sin harmoniska utveckling förstörd

genom arbetsdelningens ensidigheter. Bönderna tager

han ständigt i försvar ej blott mot kungar, herrar och

ämbetsmän utan även mot stadsborgarena. Deras

politiska krav och likaså deras sociala gör han nästan hela

verket igenom till sina, detta dock endast därför att han

sätter dem som liktydiga med frihetskraven.

I kvinnofrågan är hans program: ingen

kvinnoför-gudning, intet galanteri utan sund, lidelsefull kärlek;

självständig personlig verksamhet för kvinnan, utan

åsidosättande av husmoderns och makans plikter.

Plur starkt än det sakintresse var som framdrivit

vStrindbergs kulturhistoriska forskningar, så kan manlätt se att han endast med svårighet tyglar sin

diktar-lust, vilken ständigt eggas av det bildrikt skiftande

historiska panoramat. Ofta får framställningen i

Svenska Folket en åskådlig form, i det författaren

skildrar en verklig eller inbillad resa genom det forntida

Sverge eller en rundvandring genom en dess stad eller

ort. Men detta gav ej diktarlynnet tillräckligt rum.

Från sina historiska sedeskildringar övergick också

Strindberg nästan omedelbart till historiska noveller.

År 1882 utkom. första delen av Svenska Öden och

Äventyr, innehållande idel medeltidsberättelser; 1883

kom .andra delen, innehållande berättelser från

1500-talet, däribland Herr Bengts Hustru som återger

det liknämnda dramats innehåll i novellform. De sista

novellerna i denna del skrevos på främmande mark:

VS vens k a Ödens författare var då i Frankrike.

Arbetet på Ödena upptogs sedan av Strindberg gång efter

annan med stora avbrott. Fullt färdigt blev verket först

1904.

Odlad Frukt, den första berättelsen, framhäver

genast verkets tendens. Den är byggd på motsättningen

mellan överklass och underklass, varvid den förra

framträder som ett enda stort avsteg från naturens ordning.

Den unge adelsmannen, vilkens far dött, efterlämnande

ett ruinerat bo, måste söka försörja sig med löne- och

kroppsarbete; men han duger ej därtill, släktarvet har

gjort honom för vek, till sist återstår honom intet annat

än självmordet. Ur hela denna skildring framtonar den

motvilja mot den opraktiska bildningen och den

bitterhet över det fina proletariatets ekonomiska lott som

vStrindberg redan i början av 1870-talet uttalade. Det

är för övrigt en verklig händelse ur nutiden han här

förtäljer, blott med de ändringar som den dikteriska

omklädnaden kräver. Likaså förhåller det sig med Den

Ovälkomne. Gossen som föds till världen i ett hus

där det redan är fullt med barn; som tillbakasättes för

de äldre bröderna; som halvt förvildad lever ett sunt

friluftsliv i havsbandet; som pinas och trugas att be-känna ett brott han icke begått; som till sist bryter

släktbanden, drager ut i världen på egen hand, återkommer

ärad och firas av dem som förut förföljt honom men

snart utled därpå lämnar det land han lärt sig förakta

— det är ej svårt att utfinna vilkens personliga

erfarenheter Strindberg där med den noggrannaste möjliga

kännedom eller profetiska aning skildrar. Högre

Ändamål är en berättelse om hur katolska

kyrkans förbud mot prästernas giftermål bryter ett

lyckligt äktenskap och därmed mannen — en

berättelse vars skakande tragik indirekt intygar hur

djupt Strindberg själv då kände äktenskapets lycka.

Beskyddare är en muntert allvarlig historia om ett

annat ämne som låg Strindberg personligen särdeles varmt

om hjärtat: nydanarens förföljelse och vedermödor —

hans uppfinning slår först an, då utlänningen (tysken)

stulit den och utger den för sin — samt därtill om

brytningen mellan mästare och arbetare i medeltidsskråna.

På Gott och Ont återger samma tema, reformatorns

öde, men här på det andliga områdec och med en till det

våldsamma skärpt tragik. Den röjer ock Strindbergs

brinnande kärlek till sina barn och den stolthet han, trots

all sin kritik över den klassiska bildningen, känner över

sin kunskap i grekiska.

T Utveckling skildras liksom i På Gott och Ont

Reformationens och Renässansens tid men här som

segrande med sitt ungdpmslynne, sin skönhetsdyrkan, sitt

jäsande nya andliga liv. Här som i Mäster Olof

bedömer Strindberg de olika riktningarne med allsidig

mänsklighet. De fromme, världsfrånvände munkarne,

konstnären-renässansmannen med sin stolta

skönhetsglädje men ock sin själviskhet, den lutherske prästen med

sin fanatism mot det sköna men ock sin rättrådighet, alla

dessa äro skildrade med naturlig fördelning av ljus och

skuggor. Ynglingen, som redligt och ideellt söker det

rätta men ej kan hylla sig till någon viss riktning, som

ena stunden späker och gisslar sig själv av längtan efter

renhet och andra stunden trånar efter skönheten ochkvinnan, för att sist bruten lämna världslivet — han är

dock närmast av alla novellens personer släkt med

författaren själv.

Pål och Per tolkar motsättningen mellan bonde och

borgare, med sympatin naturligtvis på den förres sida;

där finns dock en sällsport levande och hemfrisk

skildring av julen i borgarhuset.

Nya Vapen återigen visar oss den medfart

bönderna röna av kungens ämbetsmän. På befallning av

Gustav Vasa, vilken Strindberg ju skäligen kritiskt

älskade, taga fogdarne vapnen av bönderna och förtrycka dem

med hjälp av tyske legoknektar. Böndernas svar blir

rymning (läs: utvandring), och så står landet värnlöst, när

fienden kommer — fienden får här heta ryssen, ehuru

denne var mycket ofarlig på Gustav Vasas tid, vilket bäst

visar, att det är på nutiden författaren tänker.

En T r iumf framhäver krigets dårskap och

brottslighet genom att skildra, hur Erik XIV :s krig mot

Danmark tedde sig för två grannsocknar vilka lågo på var

sin sida om svensk-danska gränsen och alltid levt i

största brodersämja, tills kungarne befallde dem att förgöra

varandra. Måhända skönjes här en efterklang av

Strindbergs gamla skandinavism. Berättelsen är infogad i en

ram av dödslustig hemskhet.

I En Begravning däremot gjutes en så vacker ton

över den djupaste sorg att slutintrycket blir befriande.

Hjälten är här en ung skrivare, som sliter ut sig dels för

att låta sin familj upprätthålla sitt »sociala anseende»

— en av de moderna samhällsföreställningar som

Strindberg mest avskydde — dels för att vinna bröd åt de sina.

Hur det senare kunde tära på krafterna hade han ju

rikligen själv fått erfara, och det är sin redan nu pinande

överansträngning han här biktar — men ännu så länge

blir bikten mild vid tanken på dem för vilka han släpar.

Svenska Öden och Äventyr vunno ett

starkare och framför allt allmännare lov än något av

Strindbergs föregående verk. De blevo t. o. m. mer rosade änhan själv önskade. Han såg att man endast njöt av dem

som historiska konstverk men bortsåg från deras

praktiska och högst moderna tendens.

Nå, mot överdrivet pris av sig själv visste han alltid

råd. All den popularitet han höll på att vinna förstörde

han genom ett annat i samma drag (1882) utgivet arbete:

Det Nya Riket. Där är det Röda Rummets anda

som går igen, fullt ut lika elak fast mindre pessimistisk.

Boken är uppenbart ett svar på kritiken av Svenska

Folket, vilken tydligen mer än någon annan kritik

harmat Strindberg. Man kan se detta på de upprepade

angreppen mot Geijer och på det eljes oförklarligt giftiga

hånet mot en förmodad konkurrent, Strindbergs hygglige

kollega, biblioteksmannen och kulturhistorikern Chr.

Eichorn.

I Det Nya Riket, Skildringar från

Attentatens och Jubelfesternas Tidevarv

äro de omtalade samtida personerna oftast

mycket tydligt angivna under genomskinliga

namnförklädnader. Boken uppträder ock som 011 samling

nutidsskildringar, ej som ett skönlitterärt alster, ehuru den

faktiskt är det senare. Ty, fantasin tränger sig fram

både i formen, som oupphörligt blir till åskådliga scener

eller samtal, och i innehållet, som förvisso alldeles ej

är något mönster av noggrann sanning.

Det Nya Riket är Sverge efter

representationsreformen. Strindberg är alltjämt glad åt reformen men

avslöjar dess löften som oinlösta. Han ger uttryck åt

en ärlig radikals förtrytelse över allt detta anspråksfulla

nya, vilket inom kort uppenbarar sig såsom det gamla

murkna i ny förklädnad. Han förhärligar varmt i

Illusionernas Dagar en ung adelsman av gammal ätt

(friherre Johan Liljencrantz), vilken ansluter sig till den

nya demokratin på fullt allvar, men angriper i Claris

Maj orum Exemplis eller Ärftligheten

utan M o r al på det bittraste en annan man av gammal

ätt (Figaro-redaktören Hugo Nisbeth), som han gör till en

tidningsman med livsuppgift att tjäna bolagsintressen ochsmäda fattige artister; tydligen ger Strindberg här betalt

för gammal ost.

I De Ny adlige angripas ämbetsverken och armén,

denna gång med särskild hänsyn till befordringsväsendet.

Den däri omtalade »löjtnant Lundqvist» är Strindbergs

vän från Röda rummet, löjtnant Lundin.

På sina erfarenheter från skola och universitet

(troligen även från information stiden på Hammersta) bygger

han sitt hån över studentexamen som klass-skilj are: »En

bildad person, d. v. s. en som vet, när Carl XIII dog,

kan icke låta sina barn umgås med sådana barn vilkas

föräldrar icke veta, när Carl XIII dog». Han angriper

yrkesmilitären på ett sätt, som utesluter varje

missförstånd om hans mening. Däremot ger han skarpskyttarne

beröm — för att på nästa sida skämta med dem, men på

ett i grunden sympatiskt sätt: han tycker arbetarne i

skarpskytteleden gärna kunna slarva och låta mästarne

traktera sig, när de senare ej bestå dem hyggliga löner

och samhället ändå vill kommendera dem till sitt försvar.

Särskilt inspirerat argt är hans hån över den

kungahyll-ning som hrr landshövdingar, militärer o. s. v. alltid

frambära i namn av »Svenska Folket». Karl XV,

vilkens handräckning Strindberg alltid gengäldade med

sympati, hade ju för flera år sedan ersatts med Oscar II,

vilken inom kort vart Sverges mest hyllade monark utan

att någon just visste varför — ett skäl till hyllning som

är fullt tillräckligt för flertalet människor, alltså icke för

Strindberg. Han anfaller ock i Våra

Entreprenörer de döde kungar som alltid bruka skylta i

festtal. Bland annat angriper han där x\tterboms skildring

(i Svenske Siare och Skalder, Suppl.) av Karl

XII i hans förhållande till vitterhet och konst.

Men att hans opposition ingalunda var rent liberal över

hela linjen, det visar hans omedelbart följande anfall på

Bellman. Det är en gammal motvilja mot denne som här

bryter fram. Hur skulle den vrede, bitande moralisten

och artisthataren Strindberg kunna gilla en älskvärd

artistnatur utan allvar! Han låter en far säga till sin son:Förneka Kristi gudom, gosse, det får du, mantalskriv dig som

ateist, angrip det regerande kungahuset, men för d—n rör aldrig

vid Carl Mikael Bellman. Jag, min son, var nog olycklig att

ha en annan mening än de andra.... Vad var läsarnes

ofördragsamhet, vad var franska skräckväldets hänsynslöshet mot

den förföljelse, som de frisinnade anställde mot mig.

Liberalismen drabbar han också närmast, då han här

som i Röda Rummet avhånar judame. I kapitlet

Moses skildrar han judame som präglade av en

fördomsfri svensk patriotism. Vid Uppsala universitets

jubelfest 1877 var det, berättar han, »en ung Moses»

(dåvarande docenten Karl Warburg) som dels anförde

uppvaktningen för »en gammal domprost» (prosten G. W.

Gumselius, äldste jubeldoktorn), dels anförde en

deputation till en lärd som kritiserat Kristi gudom (Viktor

Rydberg, vilken promoverades till hedersdoktor och av fem

kandidater erhöll som hedersgåva en doktorsring), dels

slutligen talade för finname (här syftas väl på Henrik

Schucks dikt för finname vid studentkårens fest å

Flustret). När han senare säger att Uppsala universitets

nyligen avgångne kansler (den berömde statsmannen

Henning Hamilton, vilken slöt som förfalskare) »besatte de

tvenne lediga katedrame i svenska litteraturens historia

med tvenne unga Moses», så åsyftas därmed just

docenterna Warburg och Schiick. Den Moses som ägnat sig

åt hela den klassiska svenska litteraturen är tydligen

Bonnier. Den strax förut omtalade » store mannen som åkte

i droskan och var iförd det stora håret», lär ha varit en

äldre Warburg. »Direktören och riddaren Moses» vilken

prytt huvudstaden med ett stort nyuppfört palats var

källarmästaren Vilhelm Davidson å Hasselbacken, vilken

uppfört hörnhuset vid Östra Kungsträdgårdsgatan och

Hamngatan. Den mosaiske professorn vid

Konstakademin som målat »Paraden kommer» var G. Saloman.

Tavlan hette i verkligheten Segrarenas Hemkomst och gavs

som silverbröllopsgåva åt Oscar II. Den framställer bl. a.

hur en av de hemkomne giver ett brev åt en officers fru

vari hon får veta att mannen stupat i kriget. Strindberglåter däremot soldaten framlämna ett återbud från

överstelöjtnanten till fru Abramssons middag. Resultatet

— fruns svimning — bliir detsamma.

Svensksinnad men också vred över sina egna dramers

öde visar han sig, när han skämtar med En Nationell

Bildningsanstalt, d. v. s. vår nationalteater som

spelar franska tragikomedier. Mot bönderna är han där

liksom i Svenska Folket sympatisk. Han hånar i

Så Går Det Till med särskild njutning och gott

humör Svenska Akadamien. Den (dikteriskt) okände

nyinvalde medlem som Strindberg så våldsamt angriper var

sannolikt den 1881 invalde Hans Forssell; direktör detta

år var Wirsén, vilkens diktning väl också avhånas i och

med »student Petterssons» prisbelönta poesi; båda dessa

två äro dock till svårigenkännlighet förklädda.

Akademins stoltaste litterära tradition sönderplockas

skon-löst i och med hånet över Gei j ers vältalighet,

till vilken Strindberg alltsedan Uppsalatiden hade

ett gott öga, och vilken han här lägger i munnen på en

av akademin hedrad gymnasist. Geijers åminnelsetal

över T egnér angriper han i kapitlet Om den

Offentliga Lögnen, Kanoniseringar och F e s t ta 1.

Det yngre litterära släktet åter, signaturerna, som ju

ställde sig sympatiskt till de akademiska traditionerna,

angripes i och med forskaren Eichorn (Ballhorn i Våra

Entreprenörer) samt skalden — dåvarande docenten —

C. D. af Wirsén (se Våra Idealister, där han ock

angriper en annan av signaturerna, folkhögskolemannen

och Aftonbladsredaktören P. A. Gödecke).

Wirsén hade i början avgjort tillhört de mera

sympatiske av Strindbergs konservative kritiker. Alen som man

förstår av ovanstående, hade de redan 1882 rykt

grundligt ihop. Däremot är det märkligt att de ende store

diktare Sverge då ägde, Snoilsky och Viktor Rydberg, ej

ens efter Det Nya Riket helt nekade Strindberg sin

sympati. Den förre beklagar i ett brev Strindbergs brist

på kärleksfullt sinne men prisar hans lysande begåvning

och säger sig av egen erfarenhet förstå hans känslighetför kritik. Den senare förordar i ett brev Strindberg till

det Beskowska resestipendium Svenska Akademien har

att utdela — det vore en ädel hämnd. För övrigt väckte

emellertid Nya Riket en allmännare förbittring än

någon av Strindbergs föregående böcker. Även de som

förut ägnat Strindberg ett vänligt ehuru något matt

erkännande såsom Dagens Nyheter och Karl Warburg i

Göteborgs Handelstidning gjorde nu starka förbehåll. I

handeln fick naturligtvis boken en strykande åtgång.

Det Nya Riket gav upphov till den första av de

många litterära fejder Strindberg uppväckte. Han fick

ett svar från högerhåll. En författare som kallade sig

Michel Perrin (vilken man trott Vara dels Nya Dagligt

Allehandas välkände redaktör Vilhelm Bergstrand1), dels

den ovannämnde H. Nisbeth) utgav en liten skrift kallad

Det.Nyaste Riket, Karakteristiska Skildringar från

.Tanklöshetens och Oförsynthetens Tidevarv. I.

»Realisten». Strindbergs bok framställes där som enbart ett

alster av hämndgirighet mot elake kritiker. Författaren

passar ock på att säga något fult om Strindbergs

giftermål med en frånskild. Till Strindbergs

försvar uppträdde den framstående radikale

tidningsmannen Per Staaff (Karls bror) med en småsklrift,

kallad Det Nya Riket och dess Författare,

han diskuterar där frågan om en författare har rätt att

teckna gestalter efter levande modell och finner att han

äger denna rätt, dock blott inom vissa gränser —

gränser som han icke precis kan påstå Strindberg ha

iakttagit.

*) Så uppgiver Bygdén i sitt Pseudonymlexikon.

Strindberg Liv och Diktning ‘ 8LYRIKERN MOT SIN VILJA.

rY EN enda verklighetsskildring Strindberg skrev under

dessa sina första So-talsår var ett knippe småbilder,

kallade Pantomimer från Gatan1). Han skådar

dem från sin våning, vilken då låg tre trappor upp i n:r ii

vid Storgatan med utsikt över Ladugårdslands (numera

Östermalms) torg och kyrkogård. Skisserna äro dock

ej strängt verklighetsskildrande. De äro impressionistiska,

ej realistiska, de giva ögonblicksbilder, ej ordentligt tagna

fotografier, de medtaga blott vad som lockar betraktaren.

Tonen är här en helt annan än i Det Nya Riket.

Där var den elak, här är den medlidsam. Där vände

sig ju Strindberg mot de mäktige och ansedde, här

tecknar han helst bilder från fattigdomens och barnens värld.

En liten enskildhet är betecknande: Han ser en mor med

sin lilla flicka, modern vill gå vidare, flickan vill stanna;

och Strindberg ser från sitt fönster att »modern måtte

ha tryckt den lilla handen något för hårt, ty det gick

som galvaniska rörelser genom barnets lilla kropp».

Strindberg har försvarat men även förnekat Det

Nya Rikets litterära metod i en uppsats Om

Realism, tryckt 1882 i den radikala tidskriften Ur Dagens

Krönika2). Den var alltså skriven på en tid då hans

ännu, om också ej enbart, idkade fantasidikten. Dock

hävdar han att fantasin ej kan skapa, blott arrangera.

Men han angriper ej den gamla skolan därför att den

skulle haft för mycken fantasi, utan därför att den

rörde sig med allmänna antydningar i stället för levande

*) Trvckt först i Julkvällen (Publicistklubbens jultidning)

1883, sedan i Tryckt och Otryckt II (189O), nu i

Samlade Skrifter, del XXII, Ptosabitar från i880-talet.

2) Senare införd i Trvckt och Otryckt II (1890) och senast i

Samlade skrifter, del XVII (Likt och Olikt II).enskildheter. Mest angriper han den gamla idealismen

ur moralisk synpunkt. Den förnekar, säger han, i livet

de ideal den bekänner i dikten. Ej så de unge. »Vi

hava förlorat tron på serafimerorden — det är sant, men

vi tro ännu på Gud». Vi äro naturalister, fortfar han,

och anse detta som ett hedersnamn, emedan — åter en

etisk synpunkt, ej en ästetisk —vi älska det naturliga

men ej det förkonstlade, särskilt på samhällets område.

Bland de överkulturens alster Strindberg i sina vittra

och samhällskritiska skrifter från denna tid föraktfullt

omtalade var versskrivningen ingalunda det minst

syndfulla. Däruti överensstämde han med 8o-talets hela

riktning, som gynnade verklighetsskildringen och prosan på

fantasidiktens bekostnad. Ingen utsade denna

åskådning med så ivrig ensidighet som Strindberg. Ingen bröt

mot den i praktiken så ohjälpligt som han. Före 1884

hade han ej sedan Röda R u mm e t skrivit en enda

rent skönlitterär verklighetsbok. Tvärtom utgav han

samma år som Svenska Ödens andra del (1883)

en samling lyriska Dikter påVersochProsa, fast det

är då visst och sant, att lyriken där var av en annan art

än den man i Sverge då för tiden var van vid. Redan

företalet är en stridsfanfar. Han förespår att en

kommande tid skall bortkasta versformen, men han nyttjar

den lika fullt ännu, ty »i att skriva dålig vers vågar jag

jämföra mig med de störste» av Sverges skalder. Han

angriper alltså vad som då i ännu högre grad än nu var

den svenska diktningens största stolthet, lyriken. Men

lyriken angriper i sin tur honom själv. Han kan icke

slippa den.

Diktsamlingens sista avsnitt är dess äldsta. Det

innehåller några ungdomsdikter från 1869—72. I dem är, som

förut nämnts1), Strindberg ännu avsiktligt poetiskt och

följer godkända mönster.

Diktsamlingens näst sista avdelning är dess näst äldsta.

Den innehåller dikter från medlet av 1870-talet. I dem

ö Se sid. 33.träder redan oppositionslusten fram. De äro starkt

påverkade av Heine, såsom författaren själv antyder; om

Heine talar han ock i ett galghumoristiskt upprört brev

på tyska från denna tid (Han och Hon). Dikterna

från hans första resa till Frankrike ansluta sig direkt till

Heines Nordsee; en av dem är också själv en

Nordsjöbild, en «annan (den till England) är en ren

omdiktning av en Heinedikt (om Tyskland). De hava både

den tvska förebildens självsvåldigt fria vers och dess

självsvåldigt, nyckfullt hoppande stil. Strindberg är än

mera drastisk i .sina uttryckssätt än Heine. Han röjer en

rent. naturvetenskaplig oförsynthet i de bekanta raderna:

Havet är grönt,

så dunkelt absintgrönt;

det är bittert som chlormagnesium

och saltare än chlornatrium;

det är kyskt som jodkalium;

En annan gång kallar han en fjäril för »den dumma

djeveln» (han säger ej ens »djävulen»), därför att denne

sökt sig till en anilinfärgad, alltså giftig, ros på ett

blommigt täcke, i tro att det var en verklig, och dött på kuppen ;

det ligger nog någon ungdomligt bitter kvinnoerfarenhet

bakom denna parabel — dock ej alltför bitter. Ty

Strindberg är i dessa dikter icke alls så cynisk som han låter.

Han är fortfarande motvillig mot det utländska

(franska) och kär i det hemländska som han hånar. Han

bekänner att han

längtar till det fula landet

med de vackra ögonen,

det stolta öl- och brännvinslandet

och dess europeiskt ryktbara

kakelugnar.

I sin dikt till England röjer han den svenska

8o-talis-mens förening av kärlek till de engelska

utvecklingsfilo-soferna (till vilka Strindberg fogar Dickens) och

motvilja mot Englands imperialism, affärssinne, pietism och— tillägger Strindberg — emanciperade damer. För

Norge och dess bondeopposition klappar hans

oppositionella hjärta varmt.

Så komma då de dikter där Strindberg är färdig. Även

där vårdslösar han ofta formen och det med full avsikt.

Han använder gärna den av Heidenstam såsom typiskt

8o-talisk hånade »bekvämlighetsversen» med bara

varannan rad rimmad. En gång rimmar han t. o. m. endast

de udda raderna men icke de jämna; i en fyrradig strof

alltså rad i och 3 men icke rad 2 och 4. Någon gång

blandar han vers och prosa. Han använder med glad

oförsynthet vardagliga talspråksformer som »oprahuset»,

»kaklugn» och »skym unnan». I sin polemik nekar han

sig ingenting. Där talar han om syfilis och lort och

»Musernas bidet» (toalett). Man ser att han menar fullt

allvar, då han säger:

Det sanna är fult, så länge sken är det sköna.

Det fula är sanning!

Han försöker skriva fult. Förgäves! De grova orden

klinga icke (för den som är litet härdad i fråga om poesi)

pinsamt och fult utan muntert och käckt. De verka

fantasirikt. När han gör en idyll som Lördagskväll

långt mer vardaglig och realistisk än dittills brukats, blir

den därigenom bara dess mer verksamt och levande

vacker. Den oppositionellt men ej slött vårdslösa

formen, den kastvindslika ombytlighet som präglar hans vers

ökar dess fart och liv, gör den eggande, medryckande.

Dessutom har Strindberg en medfödd, okuvlig smak för

klangrika, mitt i farten säkra och mitt i lidelsen lätta

rytmer. Han har en lika medfödd och okuvlig smak för

de klangfulla, fylliga, fantasirikt målande orden, och när

han medels sin språkliga radikalism öppnar slussarne för

alla de ordmassor som dittills ej släppts in i diktens lugna

kanaler, blir det icke minst en mängd nya skönhetsord

han låter strömma in i språket. I båda dessa fall förebådar

och förbereder han Fröding, vilken han också med

säkerhet direkt påverkat. Han har alltså icke endast »rivitför att få luft och ljus», som han säger i E s p 1 a n a

d-systemet, utan ock lagt grundstenen till svenska

sångens nya tempel. Han är visserligen ej alls en sådan

formkonstnär som Fröding. Men klangen både i

orimmade dikter som Sångare! och rimmade som Ballad

antyda vad han skulle mäktat i formväg, om han blott

Strindbergs sommarvilia på Kymendö. Det övre gavelrummet

var Strindbergs arbetsrum.

velat möda sig. Liksom Fröding älskar han ståtliga

utländska ord och namn (som Herr Beaujolais de Beaune).

Han nyttjar till och med klassiska citat eller namn några

gånger, särskilt i Perseus och Andromed a. Men

det är typiskt att han slutar denna stilfullt vackra dikt

med en strof, avsiktligt och muntert formad i modern

tidningsstil. Hans vackra liknelser hava, även de, alltid

en rörlig, slaglystet käck prägel. Så t. ex. när han i

Högsommar i Vintern skildrar hustrun:

Blicken som en blåsmidd klinga

värjer hugg men vill ej stinga

blixten ifrän bröstets spänne

slår en ljungeld mellan tvänne

blickar som förgås i en.

Ty hädaren besjunger sin hustru. Hon var den Andro-meda som Perseus befriade. Om henne handlar ock

Balladen, hon var den unga kvinna som räddade den

fattige ynglingen, vilken »går världen kring, har ingenting,

är ingenting», alldeles som det nyss var fallet med hans

diktare, blott med den skillnaden att Strindberg i dikten

skildrat sig som en adlig herres son och henne som

»hyddans dotter», medan deras inbördes samhällsställning i

verkligheten var den rakt motsatta. Hädaren besjunger

just hemlivet med hustrun, besjunger barnens fröjd,

besjunger havet och Skärgården som ramen därtill. När

han vänder sig från sin lilla rymd och blir

världstrot-saren, blir Loke som hädar gudarne, även då avtäcker

han en vek vrå i sitt sinne — en vrå där Gud bor, fast

(säger han liksom Viktor Rydberg) ej någon tidens gud

utan evighetens. Icke ens häda kan han alltså i den grad

han ställer i utsikt.

Men han kan onekligen mycket i den vägen. Han

använder just sitt eget livs nyvunna sedlighet till bakgrund

för sitt hädande av programidealisterna vilka, medan de

vila sig från sitt vackra tal, dyrka idealen vid ostron och

champagne hos lätta damer. Han angriper de förr stort

lovande, nu som pratmakare skildrade liberalerna. Han

avhånar i Kunglig Nihilism allmänheten som,

sedan Oscar II applåderat Harald Molanders nihilistpjäs

Furstinnan Gogol på Dramaten, börjar undra om

det icke är bäst att tala väl om nihilismen, vilken kanske

har framtiden för sig. Han har naturligtvis intet gott

öga till kritiken, vilken föraktar det äkta men beundrar

det uppklädda (Finsmakare). Han slåss utan

hänsyn och förbarmande med sina mer eller mindre anonyme

fiender (Taga Rävar, DenUnderliga Skogen,

Nu och Då). Han angriper signaturskalderna. Edv.

Bäckström, vilken redan i Gazetten fått en snärt för sina

elegier, parodieras nu på sina egna elegiers versmått och

kallas på grund av sin städse sångberedda fosterländskhet

»den lille sättargossen som skrev de vackra verserna vid

det historiska tillfället». Än skarpare slår Strindberg

efter den skald vilken redan framträtt som en av ledarneför den kritiska anstormen mot honom, Wirsén. Wirsén

hade i en artikel avböjt strid med Strindberg, ty »vi

äro ovane att korsa vår klinga med en dolk». Det är

därpå Strindberg i Olika Vapen låter en morisk

slav, talande till en spansk högadlig herre, svara:

Dolken är väl ock en klinga

och har lika stolta anor

som din värja, kastilian,

Dolken är tyranners bane,

stuckit Ccesar ut från världen,

när han tummade dess plan!

Och så låter han den ädle spanjoren = Wirsén undfly

striden med värja mot dolk och i stället tillgripa gift.

Mindre storstilat hätsk till innehållet men mera ogenerat

frän i tonen är Idealistkritik, där Strindberg

avfärdar den finskfödde skriftställaren Karl Wetterhoff,

vilken jämte en läkare vid namn Könsberg parodierat

Herr Bengts Hustru i ett stycke kallat »Hustru

Bengtsson».

Fortfarande angriper han kungaminnenas firande. När

på Gustav Adolfs dag:

överståthållarn har så befallt

att i dag skall firas en fest överallt,

en fest för den fria tanken,

hävdar han att Gustav Adolf icke alls stred för

religionsfriheten utan blott för lutherismen, sin tro. Han skyr ej

att jämföra sin egen lott med hjältekonungens och finna

sin egen mest orättvis, ty han själv har ju också stritt för

sin tro men i stället för en ärofull död fått på sin lott

ett liv utan ära. En sådan bikt ävensom

inledningsdik-ten Biografiskt röja det kropps- och själslidande

som ligger bakom dikternas jubel och överdåd, friskhet

och fräckhet. Detta är, jämte tidens stämning,

bakgrunden till samlingens mest utmanande dikt,

Folkupplagan, varmed menas dynamiten, vilken Nobel

(ofrivilligt) satt som ett dödande vapen i de fattigas, i

anarkisternas händer.Dikter var frånsett Kulturhistoriska

Studier, den första bok av Strindberg, som utkom på

Albert Bonniers förlag. Förut hade hans förnämste

förläggare varit Seligman — som bl. a. utgav Röda

Rummet — Adolf Bonnier och Looström. Looström hade

utgivit Svenska Öden och Äventyr, men just

med anledning av dessa hade Strindberg kommit i tvist

med denne sin vän och förläggare. Han har i lätt

beslöjad form skildrat deras mellanhavande i en tysk

uppsats, kallad En Tysk Förläggarprocess, vilken dock aldrig

vart tryckt under hans livstid1). Till följd av sin

missstämning mot Looström lyssnade Strindberg gärna till

sin varme beundrare, Karl Otto Bonnier, när denne

uppsökte honom ute i Skärgården och å sin fars, Albert

Bonniers, vägnar erbjöd honom att förlägga Dikter.

Ehuru gubben Bonnier ingalunda var så hänförd därför

som sonen, kom uppgörelsen till stånd, och alltsedan dess

var firman Bonnier Strindbergsförläggaren framför

andra under hela 8o-talet — en riskabel ära den tiden.

Redan Dikter förfärade. Aftonbladet fann i dem

råhet och smuts. Dagens Nyheter fann dem, åtminstone

till stor del, »egendomliga, snillrika och hårresande».

Fullt så mycket förfärade ej Strindberg sin samtid

med sin följande år (1884) utgivna bok, också en

versbok, Sömngångarnätter på Vakna Dagar2). Där röjer

han den blidare stämning som naturligt födes hos en,

vilken slagit sig ned utomlands och tänker tillbaka på

hemlandet; han hade nämligen, när dessa dikter

skre-vos, flyttat till Frankrike. Sömngångarnätters

versslag är i övervägande grad knittelvers liksom den sista

upplagans av Mäster Olof, vilken ju ock bars av en

jämförelsevis blid stämning; dock avbrytes detta

versslag här stundom av ett annat, ett gladare, med kortare

*) Den återfinnes nu i Samlade Otryckta Skrifter II.

2) Boken innehöll fyra nätter, av vilka den första tryckts

redan i D i k t e r. En femte natt tillkom, då andra upplagan

utgavs 1890.rader, vilka börja med betonad stavelse. Språket växlar

också, känsligheten avbrytes ständigt av ironiska

vändningar, polemiska anfall och t. o. m. längre kritiska

uppgörelser med olika makter. Vemodigast blir känsligheten,

då diktaren talar om hemlandet och barndomsminnena,

gladast då han talar om naturen. Allra känsligast är den

lilla inledningsdikten, där han giver sin bok det namn

som bäst passar den (och hans flesta): ett urtaget hjärta.

Boken är först och främst en uppgörelse med tiden och

ej endast med dess konservativa makter. Han är

visserligen strax i färd med ett angrepp på det religiösa

förtrycket, på kyrkan, på konfirmationen, »sin första

mened» som han kallar den. Men han undantager Jesus

från anfallet; han prisar tvärtom denne som en tvivlare.

Mot ett konservativt ideal kan man ock säga han vänder

sig i sin uppgörelse med Antiken eller med skönheten,

vilket för honom blir ett och detsamma; han anser

denna med auktoritetens makt stå i vägen för det som tiden

kräver. Men han bekänner att Antiken för honom en

gång varit en allt annat än konservativ, tvärtom en

befriande makt. Det är därför med aktning och tack han

vänder den ryggen — för att tjäna nyttan. Han liksom

Snoilsky under 8o-talet ställer mot varandra Aphrodites,

skönhetsgudinnans, bild och Sliparens, den fule slavens.

Men medan Snoilsky manade Aphrodite att stiga ned

till Sliparen, så manar Strindberg slaven att resa sig.

Det var utilismen, läran om den allmänna nyttan som

högsta grundsatsen för vårt handlande, det var den som

enligt tidens tro skulle skänka de förtryckta lycka. För

detta stora mål måste skönheten offras, det hävdade

även Snoilsky. Strindberg försöker också att glädjas,

när han ser en gotisk kyrka i Paris förvandlad till en

nyttig anstalt för slöjder och industri. Men det bjuder

emot, ty även gotiken (= romantiken) visar sig hava

ett fast grepp om hans själ. Men för övrigt: gagna vi

verkligen de många, om vi göra nyttan till världens herre,

nyttan i dess mest tidsenliga form, storindustrin?

Strindberg (i viss motsats mot Snoilsky) svarar nej.Storindustrin, storstaden, hela den moderna tekniken

förstör naturen, hävdar han, och därför, menar han

tydligen, kan den ej skapa de mångas lycka.

Tekniken står i närmaste förbund med vetenskapen,

och därför drabbas även denna av Strindbergs anfall.

Han borde ju hålla den högt, ty »stor är tron, men

vetat är störst». Men när allt kommer omkring, så

håller han ändå mer på tron. Han avvisar ej blott

teologin utan ock filosofin, ja naturvetenskapen som

världsförklaring. Citerande Voltaire utropar han:

Man ser på ämnet; men den som gjorde’t,

han finns ej till för vedersakarn

som tror på skon och förnekar skomakarn.

Men hans tro blir ändå alltför allmän för att giva

honom och människorna något att hålla sig till. Vad

blir då till sist hans stöd? Jo, utilismen som

demokratisk lära, som människokärlekens lära. Icke vetenskap

och teknik skola befria bönder och arbetare, utan de skola

befria sig själva. Och andens arbetare finna sin rätta

plats, om de — såsom Snoilsky, vilken är den ädling som

prisas i slutet av Fjärde Natten — ställa sig i deras led,

om de offra sig för deras sak. På det sättet blir ändå

vår tid den tid då andarne vakna.NATURPREDIKAREN.

REDAN då Dikter kom ut, vistades Strindberg ej

längre i Sverige. Hemma kände han marken bränna

under sina fötter. Han hade kommit in i ständigt nya

strider, rönt allt bittrare kritik. Överansträngd som han

var, led han nervöst av kritiken, slog därför nervöst igen,

och så vart stämningen mot honom än mera retad. Hur

han kände sig vid denna tid visar han i den lilla, 1883

författade Sagan om Herkules1). Undertiteln

(Ur: Det Gamla Riket) visar att sagan är ett svar på

kritiken av Det Nya Riket. Den är mycket drastisk.

Herkules (= Strindberg) skall ränsa Augias’ stall (=

Sverge) från all oxträcken med däri boende tordyvlar.

Han kallas då för folkfiende. Nej, svarar han, »någon

folkfiende är han icke, men en oxfiende och en

tordy-velsfiende är han».

September 1883 reste alltså Strindberg till Frankrike.

Han slog sig först ned i Gréz, en liten by känd som säte

för en svensk artistkoloni. Där träffade han bland andra

den finske bildhuggaren Ville Vallgren, som gjorde en

bvst — väl den första — av Strindberg, träsnittsartisten

Tekla Lindeström (senare fru Karl Nordström) samt

sin vän Carl Larsson, vilken illustrerat hans Svenska

Folket. Han har givit en hänförd bild av livet där

— vilket syntes honom vara det förkroppsligade

naturparadiset — dels i Sömngångarnätter, Andra

Natten, dels i en uppsats (i Svea 1884)2), där han just

skildrade Carl Larsson. Han prisar denne dels

därför att han älskar på en gång det sköna, det fantastiska,

*) Den trycktes blott i 13 exemplar; nu återfinnes den i de

Samlade Skrifterna, Efterslåtter.

2) Nu i Samlade Skrifter, Likt och Olikt II.»de gamla idealen» och verkligheten i hela dess oändliga

rikedom — alldeles som Strindberg själv; dels därför

att han vill föra konsten ut i livet och in i hemmet —

det är 8o-talets demokratiska konstideal.

På senhösten finna vi Strindberg i Paris. Där hade han

nu som förra gången svårt att trivas. Han fann som

många andra nordbor att fransmännen saknade sinne för

bekvämlighet i hemmen. Han har godlynt skildrat sina

vedermödor i en artikel kallad Marthas Bekymmer

(tryckt i tillfällighetsskriften Från Seinens Strand

1884)1). Först bodde han i Passy, alltså i Paris"

utkant, där han säger att han för första gången lärde sig

hata storstaden. Sedan flyttade han ut till Neuilly, där han

bodde vid en trädplanterad gata, stor som ett torg

(omtalad i inledningsdikten till Sömngångarnätter),

och i bostaden hade något så oskattbart som en kakelugn,

vilken dock gav föga värme; antagligen är det därför

han i Dikter — Landsflykt VII — talar så hänfört

om Sverges kakelugnar. Han sökte få svensk mat —

ett utslag av hans patriotism som ju var vederbörligen

naturenligt — men lyckades varken få ärter till

torsdags-soppan eller dill till dillköttet i Paris. Han fick först

godsakerna hemifrån till julen, då han ock lyckades i

Paris uppbringa en svensk gran — i en blomkruka.

I Neuilly gjorde han två märkliga bekantskaper: två

av de store norske diktare han beundrat, Björnson och

Lie. Dem har han tillägnat sina

Sömngångar-nätter. Han hade först råkat dem i Paris — med

Björnson hade han redan förut brevväxlat — sedan sökte

de upp honom i hans hem i Neuilly. Lie älskade han

genast och höll ut därmed hela livet, ehuru han fann

något farligt även hos denne, och det just i

älskvärdheten : något hypnotiserande. Men vida starkare reste

sig hans ömtåliga rädsla för allt beroende mot Björnsons

starka person. Dennes överströmmande, björnstarka vän-

*) Sedan införd i Tryckt och Otr}rckt II; nu i Samlade

Skrifter, Prosabitar från 1880-talet.Strindberg i8S4. Robert Roesler foto.lighet ville alltid beskydda och det var vad Strindberg

minst av allt tålde. Björnson ville att Strindberg skulle

dikta och ej reformera samhället, Strindberg ville

tvärtom. Dessutom brötos snart deras åsikter. Björnson

var ju kvinnans riddare, så som blott de store norske

diktarne voro det, han hade bl. a. i En Handske

krävt att mannen före äktenskapet skulle vara lika kysk

som kvinnan. Detta gick ju ej alls i Strindbergs stil.

När man därför en gång i januari 1884 satt och

språ-kade och Björnson kom in på kvinnofrågan, avbröt

vStrindberg honom ängsligt-vänligt: »Låt oss inte tala

om det där mera, snälle vän!» Lie sökte avleda genom

att föra talet på de revolutionära rörelser som gingo

genom tiden. Då var Strindberg strax med. Han prisade

Tbsen som velat lägga »torpedo under arken» (spränga

hela samhället i luften). Men Björnson snoppade av

honom med ett: »Löst prat! Ibsen är ej den man, som

skulle våga sitt skinn för en sådan handling. Och icke

du heller!»

Strindberg hade nu trätt i direkt förbindelse med den

franska kulturen; den skulle sedan bliva den utländska

kultur som han kände bäst, och av vilken han hämtade

de starkaste intrycken. Han hade av ett internationellt

institut blivit anmodad hålla föredrag i Paris om svensk

litteratur på franska. Det blev nu icke av, men han

mottog anbudet att bliva medarbetare i en internationell

franskspråkig tidskrift (La Revue Universelle

Internationale). Han lärde sig på grund därav med rätt mycken

möda att skriva franska och började sedan skriva

även i andra franska tidskrifter. Han skildrade t. ex.

Björnson i Le Monde poétique 18841).

Emellertid hade Strindberg i januari år 1884 flyttat

till Schweiz. Där trivdes han till en början synnerligen

väl. Hans arbetskraft var så väldig som någonsin. En

egentligen schweizisk men genom gifte svensk dam, fru

0 Uppsatsen infördes även i den svenska tidskriften Tiden,

sedan i Tryckt och Otryckt II; nu i Samlade Skrifter, Likt och

Olikt II.Héléne Welinder, som sammanträffade med Strindberg

nere i Schweiz sommaren 1884, har skildrat honom sådan

han då var: fin och försynt, i allmänhet tystlåten, hövisk,

försjunken i sitt arbete; men bräddfull av iver och fantasi,

när han fick en idé om något lockande företag, och

vulkaniskt vred, när han tänkte på den fientlighet som stun-

Chcxbres från Pension Victorias Terass.

dom nådde honom över land och hav hemifrån Sverge.

Samlivet med hustrun var alltjämt präglat av de första

äktenskapsårens, trots övergående brytningar, ljusa lycka.

När någon av gästerna på det pensionat där han bodde

mötte honom, hade han nästan alltid samma fråga på

läpparne : Var är Siri? Har ni inte sett Siri? Han tycktes

ej kunna undvara henne en timme. Hon å sin sida gav

uttryck för vad hon kände, då man 1884 firade hennes

födelsedag och hon därvid drack sin man till med orden:

»Tack för sju lyckliga år!» Och så barnen! Ingen

kunde vara en förtjustare och ömmare far än Strindberg.

Vid denna tid (1884) föddes hans ende son, Hans1). Fa-

\) Sonen Hans och yngsta dottern Greta fingo sina namn efter

den bekanta sagan. Äldsta dottern Karin hade däremot fått sitt

namn blott på den grund att ingen i släkten hette så.milj en åtföljdes av en trotjänarinna, Eva, som utmärkt

skötte barnen.

I Schweiz hade Strindberg slagit sig ner i Ouchy

nära Eausanne. alltså vid Genévesjöns norra ända. På

sommaren bodde han i en liten by Chexbres, mellan

Lau-sanne och Vevey. Hans Schweiz-vistelse avbröts våren

1884 av ett besök i nona Italien, skildrat i resebrev hem1).

Ett par senare korta besök därsammastädes gåvo

anledning till ett par nya korta skildringar2).

Även i dessa brev förfärade Strindberg sin samtid

genom att häda ännu ett av dess mest lovsjungna ideal.

Man ser av dessa brev från alla dåtida nordbors främsta

längtansland framför allt hur svårt Strindberg hade att

trivas annorstädes än hemma. Han jämför ständigt

Italien med Sverge och finner det sämre. Han vägrar att

finna Medelhavet blåare än Kanholmsfjärden. Han

finner Venedigs kanaler smutsigare än vattnet vid Röda

Bodarne. Norra Italien är ju så slätt, och slättland,

det var icke i Strindbergs smak. För övrigt fanns det för

litet oförfalskad natur i Italien — icke en backe där man

kan få lägga sig under en pinie! Hela naturen var ju

delt av enskilde markägare. Rom störtar han igenom

på en dag och vägrar absolut att inför dess

märkvärdigheter känna de känslor som den förevisande vaktmästaren

väntar. Alldeles kunde han visserligen icke undgå att

gripas av Italiens skönhet. Men här som alltid var han

ivrigt på sin vakt att ej upprepa andras tal utan se med

egna ögon — och helst se något som kunde låta honom

motsäga andra. Sedan han väl motsagt sina

föregångare och skrapat bort den puts av romantiskt

konventionella föreställningar varmed dessa inhöljt Italien,

J) De flesta infördes i Dagens Nyheter. Samtliga resebreven

trvcktes sedan i Tryckt och Otryckt II; nu i Samlade Skrifter,

del XVI, Likt och Olikt I.

■’) Rom på en da g, först tryckt i tidningen Blänkaren

22 april 1885, och Mitt Venedig, först tryckt i kalendern

Svea 1889, båda skildringarne sedan införda i Tryckt och Otryckt

III samt nu i Samlade Skrifter, Likt och Olikt I.

Strindberg Liv och Diktning

9kunde även han njuta av den mindre underbara men

mer natursanna skönhet som fanns bakom den

bortskrapade grannlåten.

Hänförelsen för det vackra, nämligen det konstgjort

vackra, det tradionellt vackra var överhuvud något som

Strindberg med all makt ville bekämpa. Dylikt var

romantik, och romantiken var för honom fienden. I

samband med hans motvilja mot det romantiska stod hans

dåtida motvilja mot det aristokratiska. Han tyckte icke

om store män. Han hädade världens främste diktare

och konstnärer i tur och ordning: Goethe, Rafael,

Michel-angelo, ja t. o. m. Shakespeare, som han dock tidigare

beundrat och lärt utav. Ty store konstnärer voro

egentligen en lyx, en kulturlyx. Men all lyx måste bort.

Tillbaka till naturen! måste bliva mänsklighetens lösen.

Strindberg har alltså medvetet och lidelsefullt gjort

Rousseaus, naturpredikarens, lära till sin. Rousseau är

hans ojämförligt förnämste läromästare under denna tid.

Dessutom hade han i Paris läst Max Nordaus

Konventionella Nutidslögner, vari han med stor

tillfredsställelse återfunnit sin egen kritik av nutidskulturen.

Sin nu mognade åskådning framlägger han i uppsatserna

Omdet Allmänna Missnöjet, dess Orsaker

och Botemedel samt T i v s g 1 ä d j en och

Kulturarbetets Över skattning vilka utgåvos under

samlingstiteln Likt och Olikt (1884)1). Han genomför

nu sin Rousseauanska åskådning med den hänsynslösa

följdriktighet som hela livet igenom var hans särmärke.

Han vill avskaffa en lång rad av samhällets mest aktade

yrken och sysselsättningar. Fursten är en söndergången

varelse, förtjänt av det största deltagande. Hans

yrkessjukdom är att tro sig vara folkets överordnade, när han

är underordnad. Ämbetsmännen, vilkas skaror äro

tronens stöd och folkets fasa, ha råkat ut för samma

yrkessjukdom. Prästen är, om han genomskådar sitt yrkes

*) Samtliga dessa uppsatser och en hel mängd andra ha i

Samlade Skrifter sammanförts under titeln Likt och Olikt I—II.hyckleri, det beklagansvärdaste av samhällets offer.

Läkaren kan intet egentligen göra, ty han kan ej ordinera

bort fattigdomen. De »stora uppfinningarnes» värde

har ofantligt överdrivits. Vetenskapsmannen arbetar ofta

endast för vetenskapen och icke för mänskligheten. Ofta

är han okunnigare än den olärde. En gång kom det t. ex.

en statstillsatt fiskeriintendent ut i Stockholms skärgård

och väckte allmänt åtlöje, när han skulle lära gamle

fiskare fiska.

Dock bör man märka att hur skarpt Strindbergs

kulturkritik än inriktades mot vetenskapen, så byggde dock

hans åskådning på vetenskaplig, naturvetenskaplig, grund

Darwins och Spencers utvecklingsfilosofi, Stuart Mills

nvtto- och lyckomoral hade han lärt känna och gilla före

Rousseau, och han hade ej övergivit dem. Darwin har

»mest av alla genomskådat sammanhanget i skapelsen».

Strindberg trodde visst icke att naturen var en fridsam

idyll, han röjer — särskilt i novellen Samvetskval

från detta år — en skarp blick och pinad känsla för alla

levande väsens kamp om tillvaron. Han vänder sig också

mot en alltför ljus tro på utvecklingen. Det som segrar

är visst icke alltid gott, det är visst icke alltid de svagare

som gå under. För övrigt är det en hjärtlös lära att de

svagare skola gå under. Denna lära utnyttja

förtryc-karne, aristokratin, till stöd för sin makt.

I sin kulturkritik skonar Strindberg ingalunda den

samhällsklass han själv tillhörde, de frie kulturarbetarnes.

Artistens yrke har, säger han, blivit mer överskattat än

något annat. Man kan ej tänka sig ett kraftigare bevis

på kulturarbetets överskattning än Thorvaldsens Museum.

(Nu minns Strindberg tydligen, vad han ej antydde, när

han skrev I Rom, hur tråkigt han hade, då han besåg

detta museum 1868). Målarkonstnären målar icke

naturen sådan den är utan sådan som den bäst gör sig på

tavlor. Detta gäller särskilt de skickligaste, de möderne

konstnärerna. De äro, i bjärt motsats mot vad kritiken

tror, blott tekniker. Men de äro ensidige tekniker, vilka

avlägsnat sig från naturen och från den naturliga män-niskan. De borde i stället ägna sig åt att försköna de

rum vari folk bo och de bohagsting som folk använder.

Författaren är en typ som alldeles borde försvinna. Detta

gäller ej blott lyrikern, vilken blott får roa och smickra,

alltså måste bortse från livets allvarliga sidor, utan

även dramatikern och romanförfattaren, vilka mera syssla

med det verkliga livet, alltså stå högre. Nej, författaren

måste bliva tidningsskrivare, ty en sådan har verkligen

till uppgift att återgiva livet i oförställd gestalt.

Denna dom över författaren sammanhänger med en

erfarenhet som Strindberg själv gjort, och åt vilken han

under dessa år upprepade gånger giver uttryck. Ham

hade fått beröm för åtskilliga böcker, och även dem man

ogillat hade man funnit kvicka. Men det allvarliga

tänkandet, det samhällsomdanande syftet bakom de kvicka

orden och de livliga skildringarne, det hade man ej velat

se, än mindre taga till hjärtat.

Återstå de »produktiva» yrkena. Undersöker man dem,

finner man först att köpmannen intet producerar, blott

byter. Dock står han högre på den nutida

samhällsskalan än hantverkaren som verkligen producerar.

Fabrikanten varken frambringar eller förädlar, han låter blott

medels sitt kapital arbetarne förädla varorna. Arbetarne

äro givetvis en nyttig samhällsklass, men de ting som de

framställa äro mycket ofta onyttiga. Storindustrin

fram-älskar konstlade behov, och arbetaren är därför för sin

utkomst beroende av modets växlingar. Han är den

olyckligaste av alla samhällets medlemmar. Bonden däremot

lever av alla människor det sundaste livet. Han lever

kvar hos naturen och har ej blivit offer för den ständigt

alltmer uppdrivna arbetsfördelning som är tidens olycka.

Men staden är en utväxt på samhället, en pesthärd. Dock,

vStrindberg är optimist denna tid. Städerna skola dö,

säger han i ett brev 24 maj 1884, men först sedan de

uppfyllt sin bestämmelse att civilisera världen. »Den falska

kulturen skall bort, men den äkta skall leva».

Den falska kulturen har dräpt livsglädjen. Vilja vi

få denna tillhaka, då måste vi tillbaka till naturen så myc-ket som möjligt. »Gå icke med hopsnörd hals, hopknäppt

bröstkorg»; (Detta skrevs ju på 8o-talet som bland annat

var dräktreformens tid; man ser på 8o-talsporträtt att

Strindberg själv reformerat sin dräkt i antydd riktning.)

»vaka icke, när du skall sova, och drick icke, när du skall

äta; kasta upp din bädd själv och spräng icke ditt huvud

på att hålla husa, och skaffa dig icke hjärnanemi på att

få tråkiga och dyra nöjen men lek, spring, åk skridskor,

slå boll och var ung med de unga». — »Då kan du hålla

ut», säger han, »till den dagen då vår ande får en ny

luft att andas och våra själar få en annan föda, och då

ha vi livsglädjen på fullt allvar, men först då! Jag har

läst för mycket av Thomas a Kempis för att vara med om

den, men jag vill ändå arbeta för den, ty jag tror på det

kommande släktet».

Namnet Thomas a Kempis antyder att Strindberg nu

ock haft en uppgörelse med kristendomen. Nu ogillar

han den pietistiska kristendom med vilken han under sin

svåra och Schopenhauerska tid på 70-talet delvis

sympatiserade. Kristus kunde, säger han, icke vara så glad av

naturen, då han fått upp ögonen för det bakvända i

världen, men han var ändå glad med de glada. Kristus

hade nog också för avsikt att ställa om samhället på

förnuftiga grunder. Men dock kan han ej stå för

nutidsmänniskan som något ideal, ty han levde ett helt annat

liv än vi. »Allt som binder oss vid livet fanns icke för

honom!»

Vid denna tid försiggår tydligen i Strindbergs

sympati en långsam förskjutning från kristendomen till

Antiken. Han förklarar visserligen ivrigt att ej Platon och

Aristoteles äro auktoriteter för honom, men han citerar

dem lika ivrigt, särskilt för att styrka sin sats att

konsten blott är naturefterhärmning. Aristoteles (realisten)

berömmer han uttryckligen, och från honom hämtar han

sitt — med grekiska bokstäver tryckta — motto till

Sömngångarnätter. Han fann i Antikens,

särskilt i Hellas’, medborgare något av den naturliga

allsidighet, den harmoni mellan kropp och själ som hanhyllade. Dock klandrar han skarpt att Hellas’

kulturbärande klass gick arbetslös. Därför föll Hellas.

Också med Sverge och svenskheten hade Strindberg

yid denna tid en uppgörelse. Han hade tänkt börja

Dikt och Olikt med en skrift Vad Gäller Striden?

vari »Det Unga Sverges» program skulle framläggas.

Skriften var en gravsång över de frisinnades felslagna

förhoppningar från tiden närmast efter

representationsreformen och en siarsång om den seger varpå 8o-talets

radikaler trots allt trodde. Den riktade främst sin udd

mot signaturdiktarne och innehöll en skarp vidräkning

med Wirsén för dennes kritik av Strindbergs böcker.

Strindberg är den förste som påvisar Wirséns vana att

nedsätta de stora eller kulturella författarne (han

nämner Ibsen, Björnson, Brändes, Kielland, Bååth, fru

Edgren och på sladden ett nu glömt namn) men

upphöja sådana som »prinsessan Eugénie, avlidne

ryttmäs-taren v. Möller, barnbördsprofessor Andersson, revisor

Tammelin och d:r Gustav Meijer!» Emellertid tvekade

Strindberg, om han borde utsätta sig och sin hustru för

det allmänna raseri som han måste förutse, om han så

öppet och skarpt toge till orda i egen sak. Han bad

därför förläggaren (Bonnier) stryka angreppet mot Wirsén.

Sedan bad han denne vänta med hela skriften, och den

trycktes först 1886 i den danska tidskriften Tilskueren,

under titeln Den Litterära Reaktionen i

S v e r g e1).

I stället upptog Strindberg svenskhetens problem

till behandling i artikeln Nationalitet och

Svenskhet (införd i Likt och Olikt). Han

upptager ännu än gång Olle Montanus’ tes från Röda

Rummet om svenskarnes eller åtminstone den svenska

bildningens brist på nationalitet. Men denna gång giver han

Varken detta förhållande ett ironiskt gillande såsom i

*) Sedan omtryckt i Tryckt och Otryckt III (1891)

och — med de uteslutna delarne som tillägg — i Samlade

Skrifter (Likt och Olikt II).Olles föredrag eller ett bittert ogillande såsom i Olles

efterlämnade papper. Han intager en mellanståndpunkt.

Sverge bör visst icke uppgiva sin nationalitet men ej heller

glömma att det finns andra intressen. Han tager rent

av finnarnes parti mot svenskame i Finland. Ryssarne

omtalar han med stor sympati och hoppas på tsarväldets

snara fall. Framför allt vill han att svensken skall vara

europé, skall verka för ett stort europeiskt statsförbund

med mönstret hämtat från det lilla Schweiziska

förbundet. Världsspråket i detta förbund, vilket varje folk

bör lära jämte sitt eget, skall vara franskan. Strindberg

framträder nu för första gången som internationalist.

Han gör ock detta i den novell han skrev på våren

188.4, och vari han upptager och fullföljer en

idé som han gett varma uttryck redan i Svenska

Öden — fredsidén. Novellen, Samvetskval1), har

blivit ett av hans mest frejdade veric.

Det problem han där behandlar hade varit aktuellt

under fransk-tyska kriget 1870-71, liksom det vart aktuellt

i början av det stora världskriget: problemet om frank

-tirörerna d. v. s. civiie vilka öppna strid mot

fienden utan att vara inskrivna i armén. Liksom tyskarne

1914 påstodo sig bliva ofredade av franktirörer i

Belgien, så ansågo de sig — sannolikt med mera skäl —

omvärvda av sådana i Frankrike 1870. Enligt

krigsla-garne skola franktirörer skjutas knall och fall. Antag nu

att en person med samvete får i uppdrag utföra en sådan

order, vad blir, frågar Strindberg, följden? Jo, svarar

han — och verkligheten lär också i något liknande eller

likartat fall ha svarat detsamma 1914 — följden är

given: vansinne. Dock, sista ordet i Samvetskval

blir icke detta. Novellens sista ord blir en jublande

hymn till den nalkande världsfreden, förebådad av den

skiljedom medels vilken England och Amerika uppgjorde

en tvistefråga, Alabama-frågan, som under normala för-

9 Först tryckt i Tiden, juni i884, sedan i Utopier i

Verkligheten.hållanden skulle ha krävt att de båda nationernas ära

hävdades genom massmord i åratal.

En annan samhällsnovell, skriven sommaren 1884, D e

Eycksaliges Ö, utgiven som band III, häft. 1—2, av

Svenska Öden och Äventyr, återgiver i

satirisk form Strindbergs hela naturförhärligande samt hans

förakt för överkulturen. Han förlägger det försvunna

naturparadiset till en tropisk ö, där rik näring bjöds utan

arbete. Där behövdes varken äganderätt, lagar, polis,

kung eller kyrka, utan människorna levde i oavbruten

enighet, fördrevo tiden med fri lek och inskränkte

religionen till offer åt den allgode givaren. Men så ändrar

sig scenen, och samma människor försättas i ett annat

och ofruktbart land, där livet endast kan uppehållas

medelst tungt arbete. Strax väljes en konung, inrättas en

statskyrka, införes klassdelning, insättas ämbetsmän,

stiftas förtryckande lagar, och utarmas det arbetande folket.

Vetenskaper uppstå, framför allt den berömda

knappo-login, i det att en lika företagsam soni sysslolös

över-klassare inordnar i ett jättesystem alla världens knappar,

grupperade gålunda:

Med hål. Utan hål.

1 :a klass. Med 1 hål. 1 :a klass. Utan 1 hål.

2 :a » » 2 » 2 :a » » 2 »

3 :e » » 3 » 3 :e » » 3 »

4 :e » » 4 » 4 :e » » 4 » o. s. v.SOCIALISTEN.

pvET var ganska naturligt att den andliga utveckling

Strindberg under dessa år genomgick skulle driva

honom till socialismen. Ännu

iDetAllmännaMissnö-j et hade han nöjt sig med att kalla arbetarnes socialism

lika berättigad som ämbetsmännens. Detta ville ej säga

mycket. Han fann den innebära en ytterligare ökning av

storindustrin, alltså onyttiga varor och överflödiga

arbetskrafter. Han ville med sina Botemedel visa hur man skall

komma ifrån socialismen. Dessa äro dock övervägande

politiska. Universalmedlet är självstyrelse, vari ligger

republik, allmän rösträtt, den stående härens avskaffande jämte

mycket annat. Det enda ekonomiska hjälpmedel han

förordade för arbetame var att giva dem jord.

Men så läser Strindberg i Schweiz Sverges förnämste

utopiske socialist, Nils Herman Quiding. Dennes

Slut-likvid med.Sverges bag fyllde honom rent av

med salighet. Här fann han nybyggnad efter all

samhällskritiken Snart rönte han ock ett annat viktigt

inflytande. Han hade i Schweiz, alla landsflyktiges

förlovade land, träffat samman med utvisade eller flyktade

ryske nihilister. Han tilltalades av deras hänsynslösa

samhällskritik, deras tankars inriktning på den »sociala

krisen», då det gäller att »ej vara svag i fingrarne».

Möjligen härrör det av intryck från ryssarne att Strindberg

röjer åtskillig misstro mot riksdagar. Anarkist vart han

dock icke. Men väl socialist »som alla upplysta

människor nu för tiden», såsom han yttrar i företalet till sin

vid denna tid skrivna första del av Giftas.

Hans socialism fick alltså ett utpräglat ryskt drag. Det

var särskilt den nu mindre uppmärksammade ryske

socialisten Tsjernysjevski som påverkade Strindbergs

åskådning. Dock var han även starkt påverkad från Frankrike,den moderna socialismens hemland. Han upptäckte snart

ätt Ouiding egentligen byggt på franske socialister såsom

Saint-Simon. Fourier och Cabet, vilken Strindberg tyckte

bäst om, därför att han var utopist (Resa i Ikarien).

Tyske socialister, såsom Marx, läste han också men tyd-

»Lo petite maison» där Strindberg och hans familj hade sin

bostad sommaren i884.

ligen med mindre intresse. Marx’ åskådning låg

Strindbergs uppenbart fjärran. Marx intresserade sig nästan

endast för utvecklingen fram till socialismen, Strindberg

intresserade sig först och sist för uppbyggandet av det

socialistiska samhället. Marx bygger ju vidare

socialismen på storindustrin, vilken var Strindbergs värsta

fiende. Strindberg förblev Rousseauan även som socialist.

Julafton 1884 skriver han också till Tie: »50,000

sysslolösa i Pari-s och 30,000 i Turin i denna stund! Det är

bara bönder som få äta i denna stund, ty de aktade sig

för kulturen. Alla socialisternas försök att förbättra

ar-betarnes ställning är nonsens! Överproduktion på lyx!Ingen vill köpa! Och man kan tyvärr inte äta telefoner

och symaskiner. Jorden är modern och amman!»

Emellertid hade Strindberg blivit medarbetare i den

radikala tidningen Tiden, redigerad av K. P. Arnoldson och

inom kort antagen till fackföreningarnes organ.

Bran-ting, vilken var med bland tidningens stiftare tillskrev

redan i april 1884 Strindberg och bad honom medarbeta

för 30 öre raden, ett mycket högt honorar den tiden.

Under sagda år syntes Strindbergs namn ofta i Tiden. Så

t. ex. skrev han dels fredsartiklar *), dels ett litet ironiskt

läsdrama kallat Höstslask eller Den Samhäll

s-vådlige Reformatorn2). Detta aktstycke jämte

den i Budkavlen tryckta polemiken i samtalsform U

n-derklassens Svar på de Viktigaste av

Överklassens Fraser2) med sin följdskrift

Överklassens Bevisföring2) samt den då ej

tryckta August Strindbergs lilla Katekes

för Underklassen2) giver talande prov på den

minst sagt kraftiga tonen i hans politiska stridsskrifter

under dessa år.

Det var särskilt två av socialismens grundtankar

som Strindberg med hela sin lidelsefulla naturs eld

omfattade. Den ena var angreppet på den enskilda

äganderätten med allt vad därav följer, både arvsrätten och

äganderättskänslan inom äktenskapet. Den andra var

motsättningen mellan underklass och överklass.

Strindberg hade lärt dessa då helt nya termer — förut hade

man sagt arbetsklass och herrskapsklass eller dylikt —

av Quiding, men det var han själv som skaffade dem

burskap i språket och gjorde dem så ytterligt vanliga

som de sedan blivit. Dessa termer äro ju icke

marxistiska. Den marxistiska skiljelinjen går mellan proletärer

och borgare, lämnar alltså bönderna på den fientliga sidan.

Strindberg däremot tog naturligtvis bönderna med på

den rätta sidan, på underklassens.

D Se Samlade Skrifter, Efterslåtter.

2) Nu i Samlade Skrifter, del XVI-(Likt och Olikt I).Var hans åskådning icke rättrogen, så var den dess

mer radikal och stridslysten. Den våldsamhet varmed

vStrindberg gick till storms mot överklassen var oerhörd.

Han kände sig vid denna tid först och sist som

underklassens talesman. All hans 70-talsmisstro mot massan

var alldeles försvunnen. Han medgiver att underklassen

ledes av egoistiska syften, men det göra vi alla, och

underklassens egoism är i motsats mot överklassens

berättigad. I Hö st slask vänder han sig mot det då

som nu gängse lösensordet, då närmast formulerat av

Harald Molander i hans skådespel Vårflod, att

underklassen först bör reformera icke samhället utan sig

själv. Tänk om den gör så! Den lägger bort sprit, tobak,

kaffe och socker — och staten får inga inkomster; den

lyder strängt sitt samvete — alltså går den ut ur statskyrkan

och vägrar göra krigstjänst. Varpå överklassen inställer

reformationen och ber underklassen vara omoralisk igen.

Det lilla dramat erinrar i sin allegoriska art om vissa

scener i Lycko-Per men är både skarpare och gladare

i tonen. Skarpast är tonen i August Strindbergs Lilla

Katekes. Där heter det: »Vad är överklass ? De tärande,

de styrande. Vad är underklass? De närande, de styrda.

Vilka medel begagnar överklassen för att hålla

underklassen under sig? Religion, Politik, Lagar,

Vetenskaper, Konster och Moral. Vad är politik? Statskonst

eller överklassens konst att hålla underklassen under sig.

Med politik menas även ett bedrägligt förfarande».

Men hur radikal och våldsam Strindberg än var i sina

politiska stridsskrifter, hur ivrigt han än höll sig till

naturen och naturvetenskapen, hur energiskt han än avvisade

all romantik — utopist, d. v. s. uppbyggande romantiker

var och förblev han även som socialist. Bakom all hans

vetenskapliga iver skönjes ock en stark moralism. Han

håller bl. a. hårt på nykterheten. Först kallar han det

visserligen oskyldigt att bonden tar sig ett rus vid

festliga tillfällen, men snart övergår han till att helt utdöma

alkoholbruket och finner ruset, som försätter oss i par-tiellt vansinne, ovärdigt framtidens sunda, klartänkande

människor.

Han röjer också själv hur svårt han hade att göra

sig fullt kvitt den gamla kristendomen och romantiken.

Han skrev eftersommaren 1884 två noveller, av vilka en

bär den betecknande titeln Återfall. Den bygger på

en händelse som inträffat inom hans eget äktenskap. När

hans son föddes, genomdrev hustrun att denne skulle

döpas. Strindberg hade utan invändning låtit döttrarne

döpas, men nu hade han kommit tillräckligt långt från

kristendomen för att finna dopet onaturligt. Dock

gav han med sig. I novellen låter han en rysk

revolutionär"uppleva detta återfall. Han får på detta sätt

också tillfälle att i dikt återgiva det starka intryck han

rönt av de landsflyktiga ryssarne.

Mot romantiken kämpar han i den andra novellen

Över Molnen. Närmast är denna en någorlunda

omsorgsfullt förklädd uppgörelse med Wirsén — en

ersättning för den uppgörelse som han fann sig böra

stryka i uppsatsen »Vad Gäller Striden?» Men dessutom

angriper han med glödande iver romantiken i och med

dess säregna formvärld, bildspråket. Sedan han först

liknat en snöig alprygg med foten insvept i vita moln

vid ett relikskrin av nykokat silver som bäres av en legion

änglar, förklarar han omedelbart denna liknelse tarvlig,

ty det är att nedsätta naturen, om man liknar den vid

ett verk av människohand eller vid något overkligt. Men

han vet hur stark frestelsen är hos honom själv att

»nedsätta naturen» genom att dikta om den.

I den utomordentliga karaktäri stiken av rosorna (i

Återfall) försöker han visserligen att likna dessa vid naturliga

ting. Han nyttjar rent av naturvetenskapliga liknelser,

såsom då han i en vit ros’ röda strimmor anar ett minne

av artens »kraftigare dagar, då dess blod rann rött».

Men han kan ej helt undgå att likna blommorna vid

människoverk, ehuru han söker välja dessa så naturliga och

forma dem så sakkunnigt som möjligt. I förbigående

sagt skulle heller aldrig en äldre svensk skald (utommöjligen Almqvist) ha talat om ett skrin av »nykokat»

silver. Men hur det är, till sist är Strindberg i sin

rosen-karaktäristik inne på alla sorters bilder av det slag han

förkastar, t. o. m. änglabilder. Han tillägger ock att

trädgårdsmästaren (just den ryske revolutionären) ej

skulle ha talat så där om rosorna, ty han »var en "ny’

människa och såg sakerna på ett annat sätt».

Ingen av dessa trots all stridsiver värmande och nästan

försonliga noveller trycktes dock förrän nästa år (i U t

o-pier i Verkligheten). I stället tryckte

Strindberg redan 1884 en bok som skulle ådraga honom det

värsta anfall han någonsin rönt från samhällets sida.SAMHÄLLETS FIENDE.

REDAN innan han skrev de två sistnämnda novellerna,

ja, innan han skrev De Lycksaliges Ö, hade han,

försommaren 1884, på allvar återupptagit

verklighetsskildringen. Han ville skildra äktenskapet sådant det verkligen är.

Giftas I innehåller en rad äktenskapshistorier, till vilka

han, efter vad han själv omtalat, hämtat materialet från

andras erfarenheter. Men givetvis ha också

erfarenheterna från hans eget äktenskap påverkat skildringarne:

kanske deras stoff och säkert deras stämning. Denna

stämning är påfallande ljus. Han skildrar t. o. m.

mycket förtjust hur en inbiten ungkarl måste gifta sig —

novellen heter också Måste. Han lovprisar ständigt

modern och hävdar att det är modern, sina barns moder,

den rätte mannen måste älska och faktiskt även älskar

men icke den unga, sköna älskarinnan (se särskilt

Fågel F e n i x). Skilsmässa predikar han alls

icke, snarare tvärtom. En gång (i Slitningar)

skildrar han verkligen en kärlek som hänsynslöst

sliter ett band — det hade ju hans egen kärlek gjort.

Men även i detta faJl är mannen som sliter bandet en

god man, och det nya äktenskap han grundar bygges på

sann kärlek. Framför allt förhärligas ständigt och jämt

barnet som äktenskapets mening och medelpunkt

(Ersättning, Relormf örsök m. fl.). I barnets

namn angriper han överklassens degeneration och

lovprisar lantbefolkningens cyniska sundhet

(Onaturligt Urval eller Rasens Uppkomst).

Just hans starka behov och uppskattning av kvinnan

som kvinna gjorde honom emellertid misstrogen mot

kvinnorörelsen, vilken spelade en så stor roll i dåtidens

andliga liv. Han fruktade att den skulle avkvinnliga

kvinnan och.bringa moderskapet i missaktning, något somhan med sin dåtida hänförelse för naturen och det

naturliga måste starkt ogilla. Tydligen kände han dock även,

medveten om sin egen svaghet för kvinnan, en viss rädsla

för att kvinnan skulle bliva mannen för stark.

Emellertid hade sannerligen icke ens den radikalaste kvinnosaks-

Strindberg i Schweiz i884.

kvinna någon anledning att klaga över det samhälliga

kvinnoprogram han i företalet till Giftas I utvecklar.

Han vill giva kvinnan samma uppfostran och

undervisning som mannen; lika stor frihet som mannen utom och

inom äktenskapet; rösträtt och valbarhet. Men då får

hon ock, säger han, avstå från galanteriet, från de

företrädesrättigheter framför mannen hon enligt nedärvd sed

(inom överklassen) åtnjuter.

Iyikväl kan man förstå, om de mest utpräglade

kvinno-sakskvinnorna kände en viss förargelse över boken. Där

gycklar han nämligen ganska bistert (litet författarav-und spelade väl här in) med kvinnofrigörelsens

världs-frejdade förkämpe Henrik Ibsen, vilkens programpjäs E t

D u k k e h j em han parodierade i novellen Ett

Dockhem. Han låter där en liten sjökaptensfru fyllas av

den »ideala fordran» på

mannen som Ibsens Nora

förkunnar men helt hastigt

glömma både den och

likställighet skravet och kvinnans

rätt och alltsammans, när

mannen — till självförsvar

och utan någon dålig avsikt

— börjar kurtisera en

hennes väninna.

Vida skarpare gisslar han

dock kvinnan när hon

kommer med en lindrigt ideal

fordran på att få leva

uteliv och kurtiseras av aindra

män än sin man (Otur,

Naturhinder). Han

vill lära kvinnan aktning för familjeförsörjarens slit

och släp (För att bli Gift). Men han är

sträng även mot mannen, när denne löper över

skaklorna vare sig erotiskt eller ekonomiskt (Kärlek

och Spannmål). Han hävdar helt prosaiskt att skall

ett äktenskap bliva lyckligt, få de älskande vara goda

och lära sig sparsamhet. Detta följer ju av hans kamp

mot överkulturen och de konstgjorda behoven.

Överhuvud är Giftas I en av de mest moraliska böcker

som skrivits på svenska.

Men detta var icke precis samtidens mening.

Samtiden var icke så van vid vågad litteratur som vår tid blivit.

Dessutom är inledningsnovellen Dygdens Lön en

stridsnovell av icke just ängslig eller överskylande art.

Den moral vStrindberg förkunnade var ju naturens.

Därför hävdar han utan tvekan och omsvep att om en ung

man med starkt kärleksbehov tvingar sig för länge till

Siri von Essen i Schweiz i884.

Strindberg Liv och Diktningkönslig avhållsamhet, så går han under. Det är sina egna

ungdomsstrider Strindberg här bygger på, sina egna

tidiga kärleksnjutningar han indirekt försvarar. Novellen

väckte förfäran. Men det vart ej på dess erotiska

tendens man slog ned.

Strindberg hade däri kallat konfirmationen »det

uppskakande uppträdet, då överklassen tog ed av

underklassen på Kristi lekamen och ord att den senare aldrig skulle

befatta sig med vad den förra gjorde». Detta kunde ju

icke klinga sympatiskt för överklassen, men åtalas kunde

det icke. Det kunde däremot de följande orden, pch de

voro ägnade att uppröra de religiösa även utan alla sociala

bitankar; ty där kallar Strindberg ytterligare nattvarden

»det oförskämda bedrägeriet, som spelades med

Hög-stedts Piccardon å 65 öre kannan och Lettströms

majsoblater å 1 kr. skålpundet, vilka av prästen utgåvos för

att vara den för över 1800 år sedan avrättade

folkuppviglaren Jesus av Nasarets kött och blod». Detta var för

starkt; boken vart åtalad enligt Tryckfrihetsordningen §

3 mom. 1 som gäller »hädelse mot Gud eller gäckeri av

Guds ord eller sakramenten». Straff maximum var två

års straffarbete.

Den regering som då satt, den Themptanderska, och icke

minst dess justitieminister Vult von Steyern, var känd

som ganska liberal. Också ansågs allmänt åtalet härleda

sig av personlig påtryckning från drottning Sophie.

För Strindberg, som då vistades i Geneve, kom åtalet

som ett åskslag. Nervös var han trots Schweiz" alpluft

alltjämt, ty hans oerhörda alstringslust och hans aldrig

vilande ekonomiska svårigheter hade ej låtit honom hämta

sig från sin överansträngning. Hans hustru och hans

lille son voro sjuka. Han hade rentav hört av en läkare

att hustrun blott kunde leva några få år till, och »dör

hon, så skjuter jag mig». Han tänkte därför vägra resa

hem, vägra underkasta sig risken av ett svårt

fängelsestraff. Att han därmed dömde sig själv till mångårig

landsflykt var han beredd att bära. Förgäves skrevo

vännerna till honom att det skulle synas fegt, om han ejreste. Särskilt enträget manade honom Björnson att

oförskräckt upptaga striden, men Strindberg hörde

förmyndaretoner i Björnsons brev och svarade fränt,

avsnäsande. Hustrun manade honom att stanna i Schweiz,

och hans ryske vänner sökte bevisa för honom att den

som underkastade sig ett straff därmed erkänt detta

som rättvist.

Emellertid höll förläggaren (Bonnier) på att råka fast,

om Strindberg utebleve. Det ville nu icke Strindberg.

Han och K. O. Bonnier, som rest ned till Geneve för

att förhandla med honom, sökte finna en utväg som skulle

rädda förläggaren, utan att han själv inställde sig. Han

sände in en skriftlig anmälan till rätten att han påtoge

sig hela ansvaret. Men under intrycket av nya

maningar från vänner beslöt han att resa. Samtidigt kom det

bud att Rådhusrätten fordrade personlig inställelse. Så

for då Strindberg.

Resan var spännande. I Hamburg, där de resande

efter en besvärlig färd på nattåg rastade en stund, brast

Strindberg i gråt. Men när han i Kiel skulle stiga på

ångbåten och såg att den hette Augusta Victoria (efter

exkejsar Vilhelm II :s gemål), tog han detta som ett

lycko-varsel. Augusta erinrade ju om August, och Victoria

betydde seger. I Köpenhamn fick han telegram från sin

hustru: det hade kommit varningar till Geneve att han

skulle bliva häktad vid landstigningen å svensk jord. Han

for dock över Sundet men föga lätt om hjärtat. I Malmö

mötte emellertid ingen polis, och såväl tull- som

järnvägsmännen voro mycket artiga. Men så sade

biljettförsäljaren vid stationen: »Det finns ett telegram till hr

vStrindberg som det är viktigt att han får före avresan».

Strindberg fick hjärtat i halsgropen: Häktningsordern?

Nej, det var bara ett telegram från teaterdirektör

Josephson att han tänkte giva L y c k o-P e r nästa dag och bad

Strindberg vara med.

Han fortsatte norrut på nattåget och ankom till

Stockholm morgonen den 20 oktober 1884 — icke som häktad

utan som folkhjälte. För första gången kände Strind-berg folkets hyllning brusa emot sig, för första gången

fick han känna att folkets flertal höll honom för sin

skald mer än någon annan.

När han trädde ut på Centralstationens perrong,

vimlade det av folk. I folkmassan befann sig bland andra

en ung jurist, vid namn Carl Lindhagen. Figaros Jörgen

höjer ett leve för Strindberg, och man hurrar så att det

ekar kring halva staden. Strindberg måste hålla tal, vilket

ingalunda var i hans smak. Men den gången gick det.

Vad han sade var kort och energiskt. »Jag tackar er.

Det syns att ni fått luft i lungorna. När jag reste från

Sverge, var här så kvavt att man ej kunde andas. Vad

än må ske, skall jag göra min plikt».1)

Samma kväll gavs festföreställning å Nya Teatern, där

Lycko-Per, som författaren ej själv sett spelas,

uppfördes. Strindberg bevistade föreställningen i sin vän

dåvarande kandidat Knut Wicksells sällskap.

Stämningen i salongen var från början varm och stegrades

ideligen. De av styckets repliker som hånade baksträvarne

och skildrade reformatorns vedermödor applåderades för

öppen ridå, och handklappningarne stego till en orkan vid

anfallen på konungamakten. Tydligen ville man antyda

att, som Dagens Nyheter uttryckte sig, »anklagelsen var

nu på god väg att mångdubblad återfalla på Dem, som

varit nog fåvitska att framkalla den». När man kom till

replikväxlingen: »Det är då icke religionsfrihet ?

— Jo, för den rena bekännelsen!», stampade man

och viftade man med näsdukarne, så att

skåde-spelarne ej kunde göra sig hörda. Efter slutet

framkallades Strindberg fem gånger, och uppe på raderna gick

man så långt i entusiasm att man tog av sig rockame

och kastade sina hattar ner på parkett.

Den 21 oktober uppträdde Strindberg inför rätten.

Han förde själv sin talan, dock med hjälp av v.

häradshövding A. O. Beckman. Hans svar på anklagelsen för

*) Talet refereras naturligtvis olika i olika tidningar.

Troligen var det ej fullt så stenstilsartat som det ovan citerats.gäckeri med sakramenten var kort och gott att »mitt

yttrande icke alls är gäckeri utan tvärtom mitt

uppriktigaste allvar». Han tillbakavisade talet om hädelse mot

Gud därmed att han själv var gudstroende (deist). Med

sin advokat var han ej alltid ense; när denne yrkade

uppskov, yrkade genast Strindberg snabbt avgörande — hans

nerver stodo tydligen ej ut med någon längre väntan.

Åklagaren begärde emellertid och fick uppskov i

anledning av »den opinion till förmån för författaren som

under de senaste dagarne uppstått».

Under väntetiden gingo diskussionens vågor höga.

Särskilt fann man det upprörande att Strindberg kallat Jesus

en folkuppviglare. Högerpressen angrep naturligtvis

Strindberg skarpt. Man avstod icke ens från insinuanta

försök att nedsvärta hans jurymän och skada dem i deras

tjänsteställning. Bonnier måste offentligt avliva ryktet att

han skulle bjudit eller Strindberg begärt pengar, för att

denne skulle fara hem. Även liberala tidningar ogillade

honom, särskilt Göteborgs Handelstidning, vilken dock

ansåg att han borde frikännas. Den kände religiöse

nykter-hetskämpen C. O. Berg angrep Strindberg i ett föredrag

kallat »Lejonet och Krokodilen» — krokodilen var

tydligen Strindberg. Denne svarade därpå med uppsatsen

Var är Krokodilen?1) Å andra sidan mottog han

hyllningstelegram i mängd, särskilt från

arbetarorganisationer. Offentliga demonstrationer* undanbad sig

Strindberg. Å ett akademiskt möte i Uppsala uttalade sig alla

talare, även akademiska lärare, utom två mot åtalet.

Särskilt rörde det Strindberg att Björnson offentligt

uppträdde till hans försvar. Ett försök att återknyta

vänskapen misslyckades emellertid.

Jurymän voro: för åklagaren prof. E. Edlund, pastor

primarius Fr. Fehr, grosshandlare O. Höglund; för

vStrindberg rektor S. v. Friesen, riksdagsman S. A. Hedin,

lektor E. Jäderin; för rätten f. d. justitierådet Södergren,

*) Införd i Tiden 28. 10. i884, nu i Samlade Skrifter,

Efter-slåtter.fabrikör A. Almström samt f. d. justitieombudsmannen

Fröman, känd för att ha förvaltat sitt ämbete på ett

gentemot byråkratin mycket energiskt sätt. Fehr var

Strindbergs gamle Uppsalakamrat och sökte upp honom, innan

juryn sammanträdde. Han förklarade sig därvid ogilla

vStrindbergs »lätta sinne» men visade sig tveksam, om han

kunde juridiskt döma honom. De skildes som vänner.

Den 17 november skulle dom fällas. Juryns

sammanträde varade i 4 y2 timme. Det var, säger Strindberg,

en obehaglig stund han tillbragte utanför juryns rum. Så

kom budskapet: Frikänd! Det var mer än man vågat

hoppas. Ny brusande folkhyllning utanför Rådhuset.

Strindberg måste med polisens hjälp smyga sig undan på

bakgator för att komma upp i en vagn och bort. På

vagnens kuskbock satt, säges det, dåvarande v.

häradshövding Karl Staaff. Utanför Grand Hotell måste

Strindberg hålla tal till folket. Han uppfattade

hyllningen, sade han, som gällande ej hans person utan

tros-och yttrandefrihetens sak. På kvällen firades han av sina

vänner med en bankett, och följande dag lämnade han

Sverige som segrare.

Men som en bruten segrare. Året 1884 är en

vändpunkt i Strindbergs liv. Hans lycka och hälsa, sköra

nog redan förut men dock tillräckliga att med ungdomens

segervisshet färga allt vad han skrev, voro nu förgångna.

»Min kamp mot överklassen hotar mig med undergång»,

skrev han på julaftonen till Jonas Lie. »Står sålunda

vid slutet av Tellus-banan!»

Stark bitterhet — däremot föga lust att utbreda sig

över sina egna triumfer — präglar den skildring av

processen och dess förhistoria som Strindberg strax efter

sin återkomst till Schweiz lämnade i Kvarstad

s-resan. Han angriper där fränt sina fiender, Wirsén,

Hedlund (i Göteborgs Handelstidning), Sigurd

(»Små-landspelle») m. fl. Han är mycket ironisk och

misstänksam mot kvinnosakskvinnorna. Han röjer en

tydlig lust att vädra försåt och spioneri överallt. Här

framskymtar ock en annan av Strindbergs senare älsklings-föreställningar, den att han tack vare någon mystisk makt

kunde bringa alla sina fiender olycka. Bonnier vägrade

att förlägga skriften utan strykningar. Strindberg tryckte

den då i Budkavlen, samma tidning som sedan skulle

göra sig skamligt ryktbar i samband med Frödings tryck-*

frihetsmål. Likaså vägrade Bonnier att förlägga andra

upplagan av Giftas I, om ej Dygdens Lön borttoges.

Strindberg utgav då boken på ett anonymt förlag.

Dylikt gjorde givetvis icke stämningen mildare.

Även de radikale började kritisera honom. I 1885,

Revy i Litterära och Sociala Frågor, utgiven av Gustav

av Geijerstam, tager den ene möderne författaren efter

den andre avstånd från honom. D:r Bernhard Meijer

förklarar honom vara »vår snillrikaste författare på den

sista tiden» men icke någon typisk representant för den

nya skolan, tvärtom till sin ståndpunkt reaktionär. Karl

av Geijerstam och — från en mer moderat utgångspunkt

— Robinson (Urban von Feilitzen) kritisera honom

hövligt men strängt. Karl av Geijerstam vänder sig särskilt

mot den gudstro han bekänt i Sömngångarnätter.

Även Branting var övervägande kritisk i den artikel han

skrev i Ur Dagens Krönika för 1885.

Det var alltså icke med vänliga känslor Strindberg

numera tänkte på Sverge. I Kvarstadsresan

karakteriserar han sin stämning med orden:

»fosterlandet har värkt bort». Däremot skrev han under sin

dåvarande internationalistiska stämning en artikel, vari han

offentligt avsvor vad han nu kallade Mitt Judehat1).

Han hyllade judarne som födde europeer och nämner

bröderna Brändes som typer för den frigjordhet vilken

utmärker den äkta judiska intelligensen, men vilken

dittills saknats i Sverge. Han kom på grund därav i

vänskaplig förbindelse med Edvard Brändes, vilken dock

liksom Georg skakat på huvudet åt hans Rousseauism,

och han skrev från och med 1885 åtskilliga artiklar i

*) Införd i Tiden 16. 12. i884, Samlade Skrifter, Likt och

Olikt II.Danmarks ledande radikala tidning Politiken. Bland

annat hånar han i en artikel kallad I Marginalen1)

den senare Nobelpristagaren Gjellerup, vilken nyss skarpt

angripit sin förut beundrade mästare Georg Brändes.

• Emellertid hade Strindberg åter satt sig att dikta, ehuru

han icke tyckte att det gick bra. Någon avmattning i

hans skildringskraft och hans stilglans kan dock

svårligen märkas. Ja även hans optimism lever ännu kvar.

År 1885 utkom Utopier i Verkligheten, det främsta

dik-teriska uttrycket för hans socialistiska åskådning. I

novellen Nybyggnad, skriven december 1884—januari

1885, skildrar han en kärlekshistoria, som han låter få

ett lyckligt slut uti och tack vare en socialistisk oas i

nutidssamhället. Strindberg har alltid fäst stark

uppmärksamhet vid den äktenskapliga kärlekens prosaiska,

ekonomiska bakgrund, och här vill han åskådliggöra

hurusom, denna bakgrund hotar att fördärva kärleken så

länge som den privatekonomiska samhällsordningen

består. Den socialistiska oas mitt i det nuvarande

samhället som novellen skildrar är Familistären i Guise, ett

kooperativt företag uppbyggt efter den franske utopisten

Fouriers principer. Strindberg besökte denna inrättning

— dock först efter det novellen var tryckt — och

skildrade den i en artikel av 18851) utan dikterisk omklädnad

men alltjämt sympatiskt.

De övriga novellerna i Utopier: Samvetskval,

Återfall och Över Molnen, skrevos som nämnts

redan eftersommaren 1884. Ej heller med Utopier

lyckades Strindberg göra sina gamla vänstervänner till

nöjes. Branting fann t. ex. bokens socialism präglad av

»resonnemanger förda i paradoxal form och innehållande

mycken sanning och ej så litet befängdheter». Snart

skulle vännerna förfäras ännu mer.

J) Först tryckt i Politiken, sedan i Tryckt och Otryckt

II; nu i Samlade Skrifter, Likt och Olikt I.HÄDAREN.

A TER upptog Strindberg kvinnofrågan men nu i en

** annan anda än förr. Hans numera fullständigt

sönderslitna nerver hindrade honom att tänka kritiskt,

rättfärdigt och lugnt. Den ohyggligaste tiden i hans liv

var börjad.

Giftas II skrevs i juni 1885 och utkom i slutet av

följande år, icke på Bonniers förlag utan på ett

namnlöst. Vilken skillnad mellan första delen av Giftas

och den andra! Företalet är denna gång icke ett

klar-tänkt och friskt polemiskt inlägg söm förra gången utan

en rad av vilda anklagelser mot kvinnan. Han anklagar

henne för att vara cch i alla tider ha varit fal,

kärlekslös, lömsk o. s. v. En del av företalet måste

ock strykas vid tryckningen1). Samma anda genomgår

novellerna.

I. den längsta kallad Mot Betalning skildrar han

hur en kvinna inom äktenskapet säljer mannen sin gunst,

mot det att han för hennes skull sviker sina åsikter.

Denna novell röjer hur svårt Strindberg i sin dåvarande

stämning hade att klart fasthålla ett motiv: han gör

mannen i berättelsen först till en gammaldags löjlig

idealist, sedan till en modern upplyst ande, alldeles för god

för kvinnan. I flera skisser (exempelvis DenStarkare

och Barnet) skildrar han kvinnan som regerande man

och hus (ia t. o. m. land och rike), till allas olycka

naturligtvis. Flera gånger vänder han sig ock mot

talet om själarnes sympati, vari han ser en fälla utsatt

att fånga och förslava mannen, och vilket strider mot

den sunda naturen (så t. ex. i Tvekamp). Han

skildrar verkligheten utan rädsla, även när det gäller de

*) Denna del har först tryckts i Samlade Skrifter, Efterslåtter.hemskaste ting, såsom onaturliga laster (Den

Brottsliga Naturen). Han skildrar naturligtvis ofta gräl

mellan man och kvinna. Stundom blir hans iver att

själv gräla honom övermäktig, och han gör novellerna

till polemiska uppsatser.

Strindberg i Schweiz 1885.

Ofta polemiserar han mot gift kvinnas äganderätt, så

i Affär; stundom mot kvinnans krav på vigsel (Utan

Vigsel och Med). Är kvinnan obenägen att sköta

hushållet, därför att »hon ej vill vara mannens piga»,

svarar han att det i stället är hon som lever ett parasitliv på

mannens bekostnad (H ans Piga samt Debet och

Kredit). När en man gifter sig för pengar och en

kvinna för en titel, låter han vardera parten bli Lurad

men mannen ensam tala förstånd. Han förnekar att

kvinnan kan älska, det kan bara mannen göra (Hans

Poem). Kvinnan suger livet ur mannen med sin otro-het (O mak ar), medan mannen tror till den grad på

kvinnan att han kan gå och gifta sig med en sköka

(Övertro). Bland de medel kvinnan nyttjar att pina mannen

nämner Strindberg särskilt hennes smak för hundar,

isynnerhet King Charles-hundar. Själv avskydde han

ju hundar, och han klandrar i en av sina självbiografiska

böcker starkt sin fru, för att hon i Stockholm hade en

King Charles-hund (det var en silkespudel). Det gamla

bittert kända temat om mannen som får slita ut sig för sin

familj återkommer utan angrepp på hustrun i Brödet

och med ett vilt, förtvivlat angrepp på henne och hela

världen i Familjeförsörjaren.

Hans kamp mot kvinnan vilar aldrig. Jo ibland ändå.

Det kan hända att han i strid mot allmänna opinionen

halvt om halvt tager en otrogen kvinnas parti, därför

att hon var frisk och mannen sjuk (Som Duvor).

Det kan hända att han slutar en våldsamt polemisk novell

som Barnet med erkännandet att kvinnan ej är den

brottsliga, utan att hon såväl som mannen är ett offer

för de rådande förhållandena. Han blir strax mildare

när kvinnan är gammalmodig nog att vilja föda barn

(De Ideala Kraven). Han skildrar i DetRäcker

Inte med djup sympati hur en mor ser sig övergiven

av de barn för vilka hon arbetat. Den första novellen

H ö s t är ock en vacker skildring av hur två makar känna

kärleken svalna men ändå kämpa för att hålla ihop.

Kritiken av Giftas II var givetvis sträng. Gustav

af Geijerstam i Dagens Nyheter, Branting i Ur Dagens

Krönika (av 1887) voro lika bestämt som hövligt

avvisande; Branting framhäver dock även ett par lyckade

partier. Georg Nordensvan, som nu blivit

litteraturkritiker i Aftonbladet, var naturligtvis mindre frän mot

Strindberg än sin föregångare, Anders Flodman, vilken

Wirsén 1882 nämnde som sin ende bundsförvant, men

dock onådig nog. Hur högern skulle mottaga boken kan

lätt tänkas.

Samtidigt som Strindberg river sönder sitt ena, länge

fåfängt efterträdda men till sist funna ungdomsideal,kvinnan, grusar han även det andra, religionen.

Kristendomen hade ju tämligen tidigt bleknat bort hos

Strindberg, men både odödlighet stron och framför allt gudstron,

skapartanken hängde segt i, och det är tydligt att den,

särskilt under Bo-talets första år, gav hopp och glädje

åt hans livssyn. Vid mitten av 1880-talet släppte han

emellertid även den. Hans studium av utvecklingsläran,

som till en början snarast stärkt hans skapartro,

avlägsnade honom senare därifrån.

Han kom först till den uppfattningen att naturen ej

kände några orubbliga typer, såsom man måste vänta,

om den skapats av en medveten gudomlig vilja, utan i

stället anpassade sig varelserna helt ändamålsenligt efter

omständigheterna. vSenare hävdade han fastmer att

naturen icke alls var så ändamålsenlig, som man måste vänta,

om det funnes en skapare bakom den. Naturen slösade

tvärtom hänsynslöst med kraft och i liv. Följaktligen

finner sig vStrindberg böra tvivla på sitt gamla fältrop: åter

till naturen. Han tager nu tvärtom mer och mer kulturens

parti mot naturen. Ännu i sina flesta och tidigaste Fabler

(skrivna på franska förvåren 1885) 1) hävdar han att

naturen är sund och ej bör mästras av människan; så t. ex

tager han de naturliga blommornas parti mot de kultiverade,

nyponbuskens mot rosen; men i de två senare (av 1886)

skildrar han hur grvm Naturens Ordning är, och

det är idel hån, när han låter myrorna avstå från att

avskaffa hanarnes parasitliv, medan enligt

utvecklingsläran myrstacken vore naturlig, alltså fullkomlig. Man

kan förstå att denna åsiktsändring skulle draga med sig

en liknande i fråga om kultur och natur på samhällets

område. I ett visst samband härmed står nog att

Strindberg snart och för alltid uppgav sin absolutistiska

nykter-hetsståndpunkt. Men åsiktsändringen stannade ingalunda

*) En av dem trycktes 1 Revue Universelle Internationale; på

Svenska — översatta av Strindbergs Runabroder Eug. Fahlstedt

— trycktes de först i Tryckt och Otryckt III; nu i Samlade

Skrifter XXII, Prosabitar från :i 880-talet. Två trycktes i danska

Politiken 1886 och ha i Samlade Skrifter införts i Efterslåtterdärvid. Den grep långt djupare. Det var vetenskapen

som grusade hans tro på naturen. Den hade redan

dessförinnan grusat hans tro på Gud.

Redan i hans tidigaste Fabler framträder starkt

denna nya åskådning. Strindberg har där, ett halvår

sedan han offentligen förklarat sig som deist, hunnit bliva

lidelsefull gudsförnekare. Det var icke minst som sådan

han upprörde sin samtid under senare delen av

1880-talet. Han gällde rentav som förnekelsens konung. Han

släpper lös hela sin ironi mot religionen. Oxen Apis i

Egypten får bliva gudstrons symbol, och i en annan fabel

berättar han HuruPrä stensom TroddepåGud

blir Omvänd... och Dör i Skötet av sin

Familj i den Sanna Ateistiska Tron. Såsom

redan synes av titeln, är skildringen hållen i

uppbyggelse-traktaternas stil, ehuru det som här göres till uppbyggelse

är det som eljes kallas hädelse. Mot denna allmänna stil

som bakgrund insätter Strindberg lindrigt uppbyggliga

vändningar, såsom då han, gentemot möjligen

förefintliga tvivel, försäkrar att det verkligen finns präster som

tro på Gud.

Emellertid är hans naturvetenskapliga gudsförnekelse

ej lika tvivelsfri som lidelsefull. I G i f t a s II framhåller

han att vetenskapen ej lyckats lösa samhällslivets

problem (novellen Brödet, slutet), och att ateisterna ej

omlagt sin moral i enlighet med sin åskådning, vadan det

händer att idealisterna leva förnuftigare (De Ideala

Kraven).

Fablerna satirisera även åtskilligt annat än religionen:

fosterländskheten, anständigheten, äganderätten och

framför allt kvinnoemancipationen (M å s a r n e). Strindberg

är vid denna tid framför allt kritikern. Det nyss, i

Utopier, så starkt utpräglade uppbyggarnitet är

undanskjutet, ty dess gamla grundval vacklar, och den nya

är ännu ej fast och klar.

Ehuru Fablerna äro mycket naturvetenskapliga, är ju

fabelns diktform ej helt realistisk. Strindberg hade redanblivit inställd på denna form, då han skrev Var är

Krokodilen ? mot C. O. Berg.

Vid denna vändpunkt i sitt liv, då alla hans gamla

ideal synas honom murkna, var det Strindberg började

skriva sin egen

levnadsteckning eller rättare

sagt sin »själs ut

veck-grafiska detaljerna

med-lingshistoria», ty de

biotager han endast i den

mån de belysa

själsutvecklingen. Det var nu

han författade de fyra

böckerna

Tjänstekvinnans Son, Jäsningstiden

(skrivna och utgivna

1886), I Röda Rummet

(utgiven 1887, författad

året för ut) samt

Författaren (vilken också

skrevs 1886 men utgavs

först 1909). De

sammanfattas alla under

namnet

Tjänstekvinnans Son.

Strindberg i Schweiz 1885. Den sorts

självbiografi som dessa böcker bju-

da var något enastående nytt i svensk litteratur. Där finns

intet försök att försköna sig själv, ehuru visserligen ett

energiskt självförsvar. Där finns å andra sidan ingen

from syndabekännelse, ehuru visserligen ett ohöljt

blottande av egna små svagheter och felsteg. Just

denna ohöljdhet var det drag i Strindbergs verk som

mest förfärade hans samtid. I synnerhet som avhöl-

jandet även gällde andra än honom själv. Han vågade

ju rentav skildra sin mors fel, han vågade tala kritiskt

öppet om modern. Det var något oerhört; var ej en man

som tillät sig något dylikt ett moraliskt vidunder? Såfrågade folk och såg icke att Strindbergs kanske djupaste

livspassion var den besvikna kärleken till kvinnan som

moder. Emellertid lyckades onekligen Strindberg att just

vid denna tid dölja sin kärlek till modern ganska

grundligt. Han ville nu vara strängt vetenskaplig utan minsta

sentimentalitet, han bekämpade familjen som

samhällsinstitution, och han låg i het fejd med hela kvinnokönet.

Troligen har han därför i sin självbiografi framställt sig

som vänligare stämd mot fadern och mindre vänligt stämd

mot modern än han faktiskt var i barnaåren.

Man ser att Strindberg i verk efter verk gav

allmänhetens övertygelser och nerver en ny stöt. Också var

anskriet mot honom denna tid våldsamt. Allt vad höger

hette stod naturligtvis mangrant emot honom. Dess

uppfattning fick ett typiskt uttryck i dåvarande lektor John

Personnes bok Strindbergs litteraturen och

Osedligheten bland Skolungdomen (1887).

Efter att i hemska drag ha skildrat den bland

skolungdomen grasserande osedligheten giver

pedagogen-förfat-taren Strindberg främsta skulden därför. Han

beskyller denne för »sataniska knep», »fräck och oförsynt lögn»,

»sedeslös ytlighet» o. s. v. på 93 sidor samt slutar med

ett energiskt krav till myndigheterna att Strindberg måtte

åtalas enligt strafflagen, därför att han sårar tukt och

sedlighet. Om Strindbergs förläggare, d. v. s. Bonnier,

yttrar hr teologie lektorn med kursiv stil: »för min

del kan jag icke inse den moraliska

skillnaden mellan en sådan förläggare och en

tjuv köpare eller

bordellförestånder-ska». Hans inlägg fick den effekt man kunde

förmoda : osedligheten vart sannolikt likadan, hr Bonnier

vart rik, Strindberg vart berömd och utfattig, och hr

Personne vart i sinom tid biskop.

Det radikala lägret, »Det Unga Sverge», hade en svår

ställning. Strindberg var ju obetingat den litterära

radikalismens främsta namn. Man ville ej heller övergiva

honom. Strax efter Giftasprocessen igångsattes en

insamling för att hjälpa upp hans ekonomi: Branting och

Emil Hillberg arbetade för saken, Björnson hade ivrigttalat för ett diktargage åt honom. Strindberg förklarade

dock (30 januari 1886) i Emil Hillbergs lördagstidning

Stockholm — samtidigt som han skarpt klandrar

parningen Kapitalet och Litteraturen1) — att

han ej ville taga något diktargage av Svenska Akademien;

han tänkte sig nämligen att något sådant var åsyftat.

»Digtergage», skrev han enskilt, »åt en som icke kan skriva

mer. . . inte var det värt att kasta ut något på mig».

Detta skrevs i januari 1886, det år då han gjorde fem

böcker färdiga och förberedde andra! De av vännerna

insamlade medlen mottog han däremot tacksamt, likaiså

Bonniers handräckning att avskriva en fordran på 8,000

kronor.

Åttiotalsmännen vände sig också energiskt mot

Per-sonne: Gustav af Geijerstam i en särskild skrift Vad

vill Lektor Personne?, H. A. Ring i Ur Dagens

Krönika o. s. v. Men de voro därjämte stränga mot

Strindberg. De hade icke delat hans Rousseauanska åsikter om

kultur och natur, och de hyste i kvinnofrågan just den

åsikt mot vilken Strindberg skarpast kämpade. Ändå fingo

de vara med och hära hundhuvudet för det hat Strindberg

väckte hos de konservativa. Också vittnade de ivrigare

än förr att Strindberg numera ingalunda i allo var deras

man. Giftas II kritiserades ju starkt både av

Geijerstam och Branting. Branting frågades ofta av Bonnier

till råds angående Strindbergs böcker. I allmänhet

tillrådde han ändringar och strykningar för att något mildra

den oerhörda förbittring som rådde mot Strindberg, och

vilken förläggaren i sina brev till denne starkt framhäver.

Likväl — intet namn var som Strindbergs på allas

läppar, intet möter man så ofta i tidens periodiska litteratur.

Ytterst känslig för kritik som Strindberg alltid varit,

tog han mycket illa upp det skarpa klandret från sina

vänners och meningsfränders sida. Medan han tidigare

stått i klar frontställning mot höger, kommer han i och

med kvinnofrågan mer och mer på kant även med de

radikala.

*) Se Samlade Skrifter, Efterslåtter.KVINNOHATAREN.

\A EDAN utanför stormen rasade värre än någonsin

* * * kring hans namn, upplevde Strindberg sitt livs

fruktansvärdaste inre kris.

Han hade under dessa år svårt att stanna länge på

en plats. Efter återkomsten från Giftasprocessen till

Geneve hade han på nytt slagit sig ned i Ouchy, där

Nybyggnad skrevs. Omkring i april 1885 reser han

till Paris. Anbudet förra året att medarbeta i franska

tidskrifter hade fött hans hopp att han i Frankrike skulle

skörda framgångar som kunde motväga fientligheten och

den växande bojkotten hemma. Han ombesörjde en

fransk upplaga av G i f t a s. Men någon större framgång

vann han icke.

Från Paris drog han ut till Normandie, till havskusten,

och här, inför synen av den natur som’han högst av allt

älskade, inför havets blåa oändlighet, kände han djupare

än någonsin vad det innebar att leva utan Gud och utan

odödlighetshopp. I maj är han åter i Paris och ser korset

på Pantheon falla. Under sommaren drog han till sin

gamla vistelseort Gréz — vi finna honom där i augusti

1885 (och i februari 1886). Där är han sista dagarne av

augusti tillsammans med Heidenstam, vilkens bekantskap

han gjort redan 1884 i Schweiz. Med Heidenstam

sammanträffar han åter i Schweiz, dit han åter flyttar i början

av 1886, men nu till tyska Schweiz. Han är i

Othmar-singen, kantonen Aargau, och uppsöker där Heidenstam,

som bor på det gamla fogdeslottet Brunegg. Senare

flyttade han till Weggis vid Vierwaldstättersjön, varifrån

han i slutet av augusti anträder en studieresa till

Frankrike. Redan i början av oktober är han åter i Weggis,

därifrån han snart flyttar till byn Gersau vid samma sjö.

Det var här han företog sin med alpvandrarens spänstighet

Strindberg Liv och Diktning

11skildrade vandring ‘från den veckolånga dimman nere vid

sjön Upp till Solen1). Därifrån gjorde han vid

årets slut en avstickare till Gréz men var redan i januari

tillbaka. Kort därefter flyttade han och hans hustru

emellertid över till Tyskland, där de bodde å två små orter

Sisikon vid Gersau, där Strindberg bodde.

(Izzigbuhl och Eichbiihl) nära staden Lindau vid

Bodensjön. Därifrån gör han flera resor, exempelvis på

våren en till Wien och en till Köpenhamn samt mot

slutet av sommaren en till de trakter i franska Schweiz där

han tidigare bott med sin hustru. I början av

november 1887 bosatte sig makarne i Danmark.

Många av dessa resor voro, säger han själv, rena

flyktförsök — från hustrun. Ty det är under denna tid hans

1) Införd i Tryckt och Otryckt I, nu i Samlade

Skrifter, Prosabitar från 1880-talet.äktenskaps sorgespel når sin höjdpunkt, fast ej sin

avslutning.

Liksom hans äktenskaps stiftande föregåtts av en lång

kamptid full av tvekan och tvivel, av lidelser och

samvetskval, av tvära kastningar och skiftande beslut, av

förtvivlade, brådstörtat uppgivna försök att fly från den

kvinna med vilken han visste samlivet men utan vilken han

kände livet vara omöjligt, på samma sätt skedde det

ock vid äktenskapets upplösning. Men skillnaden var att

under den förra själskampen stod Strindberg ännu i sin

ungdoms fulla kraft med ett rikt lovande liv framför sig,

nu var han kroppsligt försvagad och andligt söndersliten

av flera års ändlösa mödor, brödbekymmer, lidanden och

strider. De äktenskapliga sammanstötningar som hans

naturliga lynne förorsakade skärptes till följd därav,

blevo talrikare, längre och bittrare och antogo inför

Strindbergs upprörda fantasi förfärande mått.

Själva lidelsen för hustrun blev honom och henne till

fördärv. Han var könsligt i högsta grad fordrande mot

henne, och när hon räddes inför hans vilda famntag, miste

han all sans. Icke dess mindre pinades han andra

stunder av misstankar att hustrun skulle anse honom känsligt

oduglig och därför förakta honom. Han började

misstänka sin hustru för otrohet, för kurtis av manliga

tjänare, för onaturliga laster med andra kvinnor; han

spionerade på henne, anställde förhör, dömde henne skyldig

på de lösaste och löjligaste grunder.

Man ser under dessa år tydligt att Strindberg lider av

störningar i förståndet. Anlag till sinnessjukdom hade han

tidigt röjt. Dylika anlag måtte ha legat i släkten, ty en

hans syster, Elisabet, vart sinnessjuk. Hans ungdoms

språng från den ena levnadsbanan till den andra,

hans kastningar från överdåd till förtvivlan äro

företeelser som väl icke måste men kunna antyda

anlag för sinnesrubbning. Hans retlighet och

misstänksamhet voro än mer utpräglade tecken i samma

riktning. Bakom de personliga angreppen i Röda

Rummet och — än mer — Det Nya Riket ligger uppen-bart förföljelsemani. Hans överansträngning ökade

denna. Redan som ung hade han hänsynslöst slösat med

sin kraft. Hans kamp för att som författare — ett yrke

som den tiden ekonomiskt var ännu vanskligare än nu

— skaffa bröd åt de sina hade gjort

överansträngningen stadigvarande. Redan 1884, då ännu lyckans tid

ej gått, tog sig hans misstänksamhet uppenbart sjukliga

former, och sedan blev den hastigt värre. Detta märks

även på hans skrifter. Vissei ligen får man ej draga någon

för hastig slutsats därav att han så hemskt skildrar

hjältens sinnessjukdom i Samvetskval. Ty idén därtill

hade han fått från ett hospital nära Ouchy. Men från

och med K var stads resan syns det tydligt att hans

andliga hälsa är rubbad.

Han har nu en ytterst utpräglad förföljelsemani. Han

vädrar ständigt lömska intriger och attentat av

kvinno-sakskvinnorna, han inbillar sig inom kort att det är

dessa som ställt till Giftas-processen. Han tror att

Ibsens V i 1 d a n d e n är ett personligt angrepp på

honom: fotografen Hjalmar Ekdahl skulle vara

verklig-hetsskildraren Strindberg, och då nu Hj. Ekdahls hustru

haft ett osedligt förflutet, så finner Strindberg däri ett

nytt bevis på sin hustrus omoral. Senare börjar han

ock frukta lömska fiendeplaner från sin hustru, t. o. m.

mordförsök. Han tror att hustrun vill hava honom

förklarad vansinnig och inspärra honom på dårhus. När

han kom till Danmark på senhösten 1887 uppsökte han

sinnessjukläkaren å Bidstrups nya hospital nära Roskilde

och begärde intyg att han ej var galen för att såmedels

mota sina närmastes inspärrningsplaner. Eäkaren

lugnade honom men sade sig intet intyg kunna giva utan en

tids observation.

Hans skrivsätt ändrar vid denna tid karaktär. Den

mitt i striden och lidandet ljusa, segervissa tonen, vilken

han ännu lyckats bevara i U t o p i e r, är borta så snart

han skildrar sitt förhållande till kvinnan. Antingen äro

hans böcker så sönderslitna att de snarare verka

smärteskrin än diktverk, eller ock genomandas de av ett hatsom författaren själv söker .göra kallt, strängt, rättvist,

överlägset, men bakom vilket den dödssårades förtvivlan

oupphörligt kan skönjas.

Allra mest gäller detta om den självbiografiska bok

som Strindberg september 1887—mars 1888 skrev: En

Dåres Försvarstal (eller En Dåres Bikt) boken om

hans äktenskap, den hemskaste bok som Strindberg och

följaktligen någon svensk författare någonsin skrivit1).

Man kan ej undra på att Strindberg tvekade inför

utgivandet. »Detta är en förfärlig bok»...., börjar han,

»jag ångrar bittert att ha skrivit den». Han vill ju där-,

med inför offentligheten, inför hela världen moraliskt

mörda, förinta sin hustru, som han en gång älskat över

allt i världen. Kanske har han lyckats. Men den som

utan blind partiskhet för honom läser boken känner det

snarast, som om han skulle moraliskt mörda sig själv.

Han framlägger så öppet sin egen nervositet och

sönderslitenhet, han röjer så klart hur svagt grundade hans värsta

anklagelser mot hustrun voro att man ovillkorligen

drives att lägga den avgörande skulden till det måttlösa elände

vari äktenskapet utmynnade hos honom. Även i fråga

om yttre omständigheter gör sig Strindberg här liksom

över huvud i sina självbiografiska böcker ofta skyldig till

vissa onöj aktigheter. Han skrev dem ju helt och hållet

.ur minnet och därtill, oftast i stor hast, på främmande

mark. Han varken kunde eller brydde sig om att

kontrollera sina uppgifter, och icke ens hans

utomordentliga minne var ofelbart, då det ej kontrollerades. I

skildringen av hustrun hade han dessutom ofta intresse av

att minnas fel. Likväl — aldrig har hans titaniska san-

*) Den skrevs på franska och utgavs först 1895. Dessförinnan

hacle den 1893 utkommit i en dålig tv§k översättning samt i

en svensk tjuvöversättning av denna, offentliggjord i Budkavlen

1893--94, varemot Strindberg fåfängt protesterade. Han fick

sedan ännu en gång protestera mot en svensk tjuvupplaga (1903)

— boken gick tydligen briljant som skandalskrift. Först i

Samlade Skrifterna, del XXVI (i9i4), har en tillåten svensk

upplaga publicerats. En ny tysk översättning av Schering hade

något tidigare (1910) utkommit.ningskraft framstått så som här. Ingen har nödgats och

mäktat säga sanningen 0111 sig själv så som han. Ingen

har så som han fullgjort diktarens offervärv att

offentligt blotta och sönderslita sig själv till mänsklighetens

upplysning, varning och rening.

Den bild som Strindbergs egna skildringar faktiskt giva

av hustrun är en bild av den mest uppoffrande kärlek,

det mest gränslösa tålamod. Det finns ju även andra än

Strindberg som vittnat emot henne. T. o. m. fru Heléne

Welinder, vilken dock skildrar henne så sympatiskt, och

en hennes norska väninna, fröken Inga Thommesen,

förklarade att hon ej dugde till hustru åt Strindberg. Men

den senare minskar värdet av sitt vittnesbörd, när hon

även skildrar Siri von Essen såsom ej passande till mor.

Ty det enda vittnesbörd som i den frågan gäller, barnens

eget, är det mest möjligt motsatta. Även Heidenstam

tälar i ett brev 0111 hennes (liksom om Strindbergs)

överdrivna kinkighet. Hade han vetat vad hon (och han)

genomgått, hade han knappast gjort det. Det är sant

att hon, fast synnerligen dugande och praktisk, ej tyckte

0111 att sköta hushåll, vilket tvang Strindberg att oftast

bo på pensionat. Det är sant att hon längtade hem till

Sverge, till sin avbrutna konstnärsbana, vilket oroade

Strindberg. Det är sant att hon, både som konstnärinna

och som kvinna, hade ett känsligt, lättrört, lidelsefullt

reagerande väsen, vilket icke var ägnat att lugna

Strindbergs lynnesutbrott. Men vad betyder detta mot det

faktum att hon vart hans livs lycka, så länge han ännu

var någorlunda frisk, att hon vid den tiden motsvarade

hans hjärtas, hans förstånds, hans skönhetssinnes krav

bättre än någon annan, och att, sedan han vart sjuk,

ingen, absolut ingen, kvinna eller man kunde någon längre

tid leva i dagligt samliv med honom?

Det var ej Gifta s-böckerna som skilde honom och

henne. Efter den första gick han till sin hustru, »som

mest varit som en mor för honom», och ville ha bannor.

Hon bedömde den rättsinnigt, säger han. Efter andra

delen tog han löfte av henne att aldrig läsa hans böcker.Det var i Gréz, sommaren 1885, tycks det, som de

obotliga slitningarna började. Där kom det, säger han, en

natt i månskenet till handgemäng dem emellan. Det var

då, fortsätter han, som han, beredd på självmord, beslöt

att skriva sitt livs historia. Men i Aargau vänder lyckan

tillbaka. Så blir det åter värre. Från Lindau rymmer

han i början av 1887, utan att röja sin avsikt, till Wien.

Men han återvänder, jagad av längtan, och upplever med

henne en »förtrollad vår, tillbragt i gränslös kärlek». Det

är dock i Lindau som den dittills största krisen kommer.

Där upplever han »det pinsammaste ögonblicket i mitt

olyckliga liv», då han begår »ett helgerån, ett nidingsdåd,

ett brott mot naturen att slå en kvinna, en mor!» Under

detta år låter han ock i Stockholm vänner undersöka,

om hon där varit honom otrogen. Naturligtvis upptäcka

de intet sådant.1) Men nu kräver han skilsmässa och

lämnar henne. Han återvänder men vill låta skilsmässan

hava sin gång, medan hon lever hos honom som hans

älskarinna. Skilsmässan kom ej till stånd. Men när de

tillsammans reste till Danmark, behandlade han henne ej

som sin hustru. Då de skulle äta middag på en

restau-rant, kunde han sitta vid ett bord med en vän och låta

hustrun med barnen sitta vid ett annat bord utan att

låtsa om henne. Kort förut hade han för sin

bordskamrat (Axel Lundegård) nämnt den ene kände mannen efter

den andre och försäkrat att denne varit hans hustrus

älskare. Det var vid denna tid han skrev En Dåres

Försvarstal. Och dock, boken slutar ej i hat, utan

sålunda: »Nu är historien slut, Älskade. Jag har

hämnats: vi äro kvitt —». Än en gång fogas

äktenskapet ihop. »Herre Jessus, vad den kärleken är seg!»

skriver Strindberg till sin kusin Oskar i september 1888.

Han tillägger: »När banditer och rackare här kastade

*) Pehr Staaff, som en gång (i augusti 1887) utförde det

lindrigt angenäma uppdraget, kom att formulera sin vederläggning

av ryktena på ett så slängigt sätt att det måste ha styrkt

Strindberg i hans misstankar.sig över mig, och jag var värnlös — då övergav hon mig

icke och därför — därför!»

Den mörknande stämningen inom hans äktenskap

liksom den under kampen växande vreden mot

kvinnoemancipationens försvarare kan tydligt avläsas i hans

artiklar om kvinnofrågan under dessa år.

Den första artikeln Likställighet och

Tyran-n i, vilken trycktes i Ur Dagens Krönika,

januarihäftet 18851), präglas redan av en annan ton än

företalet till Giftas I från 1884. Med skärpa förklarar

Strindberg att kvinnan visst icke är undertryckt av

mannen, tvärtom är det han som tvingas passa upp på henne.

Han citerar med förtjusning det klander mot kvinnan han

kunnat hitta hos sina beundrade läromästare, Spencer

och Stuart Mill. Han vill ej giva henne rösträtt, förrän

alla män fått rösträtt, ja ej ens genast då. Han skildrar

kvinnoemancipationen som en ren överklassrörelse, och

i överklassens kvinnor ser han reaktionens bästa stöd;

underklassens kvinnor fruktar han dessutom skola rösta

med prästerna. Men helt kvinnofientlig är tonen icke.

Han omtalar ej alldeles klandrande den gifta kvinnans

inflytande på mannen. Han vill alltfort giva könen lika

uppfostran, han vill att gossarne visserligen ej skola läras

speciell artighet mot flickorna, men att flickorna ej

heller skola läras passa upp på gossarne. Och han utbrister:

»Låtom oss framför allt vara vänner!»

Rakt motsatt är, som ovan sagts, tonen i företalet till

Giftas II, skrivet 1886, tidigast i slutet av mars. Detta

var ju så våldsamt att en stor del måste strykas. Där

skildrar han kvinnan som lat, lögnaktig, elak, småsint,

hjärtlös o. s. v. samt först och sist som hopplöst

enfaldig, ja intellektuellt vanför. Där försäkrar han att hon

alltid dårar och kuvar mannen. Där prisar han t. ex.

grekerna för att de gjorde Furierna och judarne för att

de gjorde Eva, syndafallets upphov, till kvinnor. Där

är han upprörd på Stuart Mill, dock blott på boken om

*) Nu i Samlade Skrifter, Likt och Olikt II.Kvinnans Undertryckta Ställning. Där

klandrar han Familistären i Guise, som han förut prisat,

emedan den genomfört kvinnans jämlikhet. Där

utdömer han totalt alla 8o-talets författarinnor, främst den

främsta, fru Edgren, medan han i förra artikeln blott

angrep ett skådespel av fru Alfhild Agrell som även för

kvinnans anhängare (åtminstone för Branting) var litet

besvärligt att prisa. Där anför han som bevis på

kvinnans bristande logik att hon vill kalla det inkonsekvent,

om han nu ringaktar Tegnér, som han för 16 år sedan

berömde.

Det mesta av sina den gången strukna angrepp

åter-upptog Strindberg i artiklarne Sista Ordet i

Kvinnofrågan, tryckta i början av 1887 i hans vän

Jörgens publikation Stockholmsbrev.1) Tonen är dock där

lugnare och förblir så i de följande artiklarne. Han

kritiserar lagen 0111 äktenskapsförord, emedan den ej

krävde någon kvinnans underhållsplikt gentemot barnen

(detta är nu ändrat). Han finner det framför allt orätt

att kvinnan vill intränga på männens arbetsmarknad,

utan att mannen fritages från sin underhållsplikt mot

hustrun. Han medgiver gärna att äktenskapet är en

föråldrad institution, .men det vilja visst icke en hel

grupp moderna kvinnoemancipatörer medgiva. Han är

nu absolut emot att kvinnan skall få samma uppfostran

som mannen. Målet är icke att utjämna könsskillnaden

utan tvärtom att skärpa den, ty utvecklingsläran visar att

specialisering är framsteg. Han angriper den

»avköna-de» unge mannen som i kvinnan icke ser en könsvarelse

utan en högre andlig företeelse.

I Numerisk och Proportionell Rättvisa

(tryckt därsammastädes något senare) är han absolut

emot kvinnans rösträtt. Han. söker visa att det är

olyckligt för kvinnan själv, om hon tränger in på mannens

arbetsmarknad, ty därmed minskas äktenskapen.

Fortfarande står hart helt på utvecklingslärans ståndpunkt.

*) Nu i Samlade Skrifter, Efterslåtter.Men nu tillämpar han denna på ett helt annat sätt än

förr. Nu hävdar han som dess innebörd att den

ofullkomliga individen måste hålla sig i bakgrunden eller

gå under. I Maktfrågan eller Mannens

Intressen (Politiken mars 1887)1) fattar han

kvinnorörelsen som ett utslag av de s m å s önskan att slå ner

de starka, av de förtrycktas lust att själva

förtrycka sina forna herrar. I Kvinnosaken enligt

Evolutionsteorin (tryckt i danska tidskriften

Ny Jord 18S8)2) hävdar han att sentimentaliteten mot

kvinnan är jämförlig med sentimentaliteten mot negrerna,

vilka kvinnan, själsligt sett, i viss mån liknar. Ja, i en

hel del fall liknar kvinnan förbrytaren eller den vanvettige.

»Det är rysligt, men det är sant». Ibsens och Björnsons

kvinnodyrkan angripes på nytt. Efter att i uppsatsen

Kvinnans Underlägsenhet under Mannen

och det på grund därav berättigade i

hennes underordnade ställning (enligt

vetenskapens sista resulta t)3) ha framdragit

en rad fysiologiska, statistiska, historiska o. s. v.

synpunkter till stöd för sin kvinnouppfattning, slutar han med en

maning att ej låta »de små, de lytta, de dårliga härska

i ett samhälle, som då skulle styras av privilegierade men

alltid sjuka barn».

Bland auktoriteter för utvecklingsläran nämner han

numera ej blott sina engelske läromästare. Han

nämner ock med förkärlek tyskar, såsom sin gamle

favoritfilosof Ed. v. Hartmann och Häckel. Han hade ju i

början av 1887 slagit sig ned i Tyskland (Lindau vid

Bodensjön). Med nöje anmärker han i En Dåres

Försvarstal att hans hustru vantrivdes i Tyskland,

»soldatlandet, där mannens välde ännu är okränkt» Men

själv trivdes han där dess bättre och umgicks gärna med

officerare. Vid denna tid hade han ock blivit en intensiv

*) Nu i Samlade Skrifter, Efterslåtter.

2) Nu i Samlade Skrifter, Likt och Olikt IT.

3) Tryckt första gången i Tryckt och Otryckt I (189O), nu i

Samlade Skrifter, Likt och Olikt II.beundrare av Goethe, Han började nu även

uppmärksammas i Tyskland. Den första som översatte honom

till tyska var en österrikisk dam, fru Mathilde Prager,

vilken också oegennyttigt sökte intressera flera tidningar

och tidskrifter för den svenske diktaren1).

*) Sc därom: John Landquist, 111 n a n Strindberg blev

Klassiker, Litteraturen 1920, julihäftet (årg. 3, sid. 193 ff.).KVINNODIKTAREN.

D LAND annat fick han flera gånger skriva i den stora

*-*Wientidningen Neue Freie Presse. Exempelvis

innehöll denna under augusti—september 1887 en längre

novell1) av honom kallad Schleichwege (= Smygvägar; i

Samlade Skrifter2) är den översatt under titeln:

Genvägar). Den skildrar en intrig för vilken Strindberg

påstår sig ha blivit utsatt under Giftasprocessen: en

spi-ritistisk kvinna söker göra honom till en troende

medlem i sin krets för att slå mynt av hans popularitet.

Anmärkningsvärt är att Strindberg i Genvägar

talar om sig själv och sin hållning under processen med

en helt annan belåtenhet än i Kvar stadsresan.

Novellen röjer ett stort men skeptiskt intresse för

hyp-notiska experiment. Lustigt nog låter Strindberg den

spiritistiska kvinnan på en punkt uppleva en hypnotisk

erfarenhet som han säger sig själv ha upplevt3), och

detta fastän hon karakteriseras som en, av Strindberg

naturligtvis genomskådad, charlatan. Han understryker

starkt det kvinnligt hysteriska hos henne och skildrar

hennes föraktade man som henne långt överlägsen. Men

dessutom förklarar han även hennes tarvlighet ur hennes

underklasskaraktär. Man ser att Strindberg numera ej

blott står i gevär mot kvinnan utan även börjar stå i

gevär mot underklassen.

Men framför allt hade Strindberg vid denna tid åter

börjat skriva dramer — även nu liksom vid 80-talets

1) Enligt en flyktig och obestämt hållen uppgift av

Strindberg i ett brev till Ola Hansson skulle den vara skriven redan

1886; detta är knappast troligt.

2) Ef ter slätter.

3) Se därom sid. 202.början dramer om sitt äktenskap. Men nu, hur helt

andra dramer än förr! Då dramer om kärlekens seger,

nu om hatets. Också till formen bliva de nya helt

naturligt grundolika de förra: icke romantiska längre utan

realistiska. Dock, liksom Strindbergs romantiska dramer

buro en för denna diktart ovanligt stark verklighetsprägel,

så äro hans realistiska dramer visst icke rent

verklighetstrogna. Då Strindberg ej längre tillät sin fantasi att

kasta skönhetsglans över livet, tog den sig, okuvlig som

den var, i stället utlopp däruti att den gjorde livet

hemskare, vildare, mer majestätiskt ont än det är. Nydanare

var Strindberg också på detta område. Sådana dramer,

så förfärande och samtidigt imponerande, så livssanna

och på samma gång olika livet, så fyllda av djärvt

tänkande över tidens problem och samtidigt av ursinnig,

förtärande, individuell lidelse, hade ingen svensk och

näppeligen någon utlänning förr skrivit.

Hans första drama i den nya stilen hette

Marodörer och skrevs senhösten 1886, omarbetades 1887 i

Danmark med hjälp av Lundegård samt omarbetades åter av

Strindberg ensam och trycktes 1888 under titeln

Kamraterna. De ändringar Strindberg gjorde eller lät göra

i stycket avspegla om skift el serna i hans eget äktenskap.

Först var stycket bittert, sedan blir det mildare och

slutar glatt, till sist segrar åter kvinnohatet och slutet blir

t. o. m. brutalare än förr.

T anslutning till de noveller i Giftas II som håna

själarnes sympati, skildrar dramat en man (en konstnär),

vilken av aktning för kvinnan lever som kamrat med

sin hustru (en konstnärinna), giver henne full frihet, gör

henne helt till sin jämlike, ja låter henne sköta hela den,

gemensamma kassan. Hon tackar honom genom att

tyrannisera honom, nedsätta honom i andras ögon, skaffa

sig triumfer på hans bekostnad.

Särskilt lägger Strindberg mycken vikt vid att hon

själv klär sig halvt som en man och antager manliga

vanor men söker få männen att kläda sig och uppträda

så kvinnligt som möjligt. Det är tydligen Strindbergs iartiklarne mot kvinnosaken yppade rädsla för mannens

avköning som här framträder. När Strindberg låter

mannen göra hustruns tavlor och själv nöja sig med att

rita för att försörja dem båda, när han låter henne skörda

framgång tack vare en mäktig kvinna, medan mannen

förbises — så erinrar detta dels om ett utbrott i företalet

till Giftas II mot en fransk damtidskrift, som blott

prisade damers konstverk, dels om en liten historiett i

Sista Ordet i Kvinnofrågan: en man, målare, får

underhålla sin hustrun, målarinnan, och nedsjunker därmed till

ritare, medan hon stiger. Det var ett amerikanskt par

vid namn Chadwich som Strindberg därmed åsyftade.

Men säkerligen har ock hans egen gamla svartsjuka på

sin hustrus konstnär skall spelat in.

Några enskildheter återgå tydligt på vad han i En

Dåres Försvarstal förtäljer 0111 sitt äktenskap;

dock uppträda de "flesta av dem, märkligt nog, tidigare

i dikten än enligt Strindbergs berättelse i verkligheten.

Har Strindberg kanske först format dem i fantasin och

sedan utfört dem i livet? Dit hör draget att den lömska

kvinnan vill hava mannen att bära lugg (vilket var

modernt bland kvinnorna den tiden). Strindberg förtäljer

att han i Lindau befriade sig från den lugg hustrun fått

honom att anlägga. Dit hör framför allt upplösningen:

mannen-kamraten-slaven bryter slutligen äktenskapet,

slänger vigselringen på golvet och ruskar om

hustrun-kamraten-härskarinnan, vilket har till följd att hon nu

först börjar älska mannen. Detta var väl Strindbergs

uppfattning (i svåra stunder) av hustruns villighet att

älska honom, även sedan han burit hand på henne. Men

när hjältinnan i stycket — hon heter Bertha liksom en

av huvudpersonerna i fru Ann Charlott Lefflers av

Strindberg skarpt ogillade drama Sanna Kvinnor

— börjar älska sin man, är det försent. Han har redan

tagit en annan kvinna (den första bästa) till älskarinna

och vill nu blott träffa sin förra hustru på kafét. När

Strindberg själv sommaren 1887 sista gången rymt från

hustrun men återkommit, bar han ej längre vigselring.Han hade sålt den, sade han till hustrun, för att skaffa

sig en älskarinna för pengarne — ett drag vars brutalitet

skvallrar om svaghet: han måste tillgripa de våldsammaste

medel för att kunna slita sig lös från hustrun, så bunden

vid henne var han.

Ett i viss mån försonande drag har dramat däri att

dess mest emanciperade kvinna trots sin kampställning

mot männen i viss mån giver dem rätt. Kanske ligger

häri ett minne av det rättsinne varmed Strindbergs hustru

bedömde Giftas I. •

I detta stycke blir emellertid kvinnan slagen. Dess

bättre lyckas däremot hennes manförstörande strävan i

Fadr en (skriven 1887 under den första svåra tiden vid

Eindau), ett av Strindbergs mest frejdade och mest

fruktansvärda verk. Striden står där om barnet, en dotter

vilken heter Bertha och föreställes vara den flicka som

sedan blev hjältinnan i Kamraterna. Fadern vill hava

henne till lärarinna;, modern till konstnärinna. Faderns

motivering återkommer i artikeln Numerisk och

Proportionell Rättvisa. Bakom motivet ligger nog dessutom dels

Strindbergs gamla svartsjuka på hans hustrus

konstnärskap, dels hans Rousseauanska övertygelse om artistyrkets

förkastlighet. Fadern kallas blott Ryttmästaren. Han är

militär, eftersom stycket skrevs i soldatlandet Tyskland,

men på samma gång naturforskare, eftersom han är

Strindberg själv. Redan i Marodörer företrädde en

militär den sunt manliga uppfattningen av kvinnan. Vid

denna tid röjde Strindberg också intresse för ordnar; i

Marodörer vet han dock ännu ej, om han riktigt

skall gilla dem. Hjälten har där en rysk orden

(liksom Strindberg en rysk medalj) men vill ej bära den

utan tvingas därtill av sin fåfänga hustru. Militären får

däremot opåtalt bära orden.

Soldatyrket hjälper ej F a d r e n till seger mot den

farliga kvinnan. Han förklaras vansinnig och behandlas

därefter. Detta fastän alla styckets personer egentligen

taga hans parti och genomskåda hustruns låghet. Ty

Strindberg själv hade tydligen märkt att även hans vän-ner, även de som ibland kunde klandra hustrun, hade

liksom hon märkt hans nu alltmer tydliga själsförmörkelse.

Han är orubbligt övertygad att han har rätt och tror att

världen måste se det, men då ändå världen synes taga

hustruns parti, så fruktar han att man av ondska eller

svaghet tänker svika sanningen och inspärra honom på

dårhus — skådespelets tvångströja. Och så blir det,

tänker han, som han skriver i En Dåres

Försvars-t a 1, att han till sist ligger i hustruns nät och sprattlar.

När i dramat hustrun får makten över sin man genom

att väcka tvivel på hans faderskap till barnet, skymta

däri Strindbergs egna sjukliga fantasier om sin hustrus

otrohet.- Liksom i Giftas II anklagar han kvinnan

för att ej kunna älska; mannen är blott en försörjare

för henne och barnet. Hon kan endast älska som mor,

därför att modern har ju makten över sitt barn; när

mannen kommer mot henne som älskare med

erövrar-.krav, hatar hon honom. Detta gäller nu den moderna

kvinnan. Det finns också andra, gammaldags moderliga.

Men alla hålla de ihop mot mannen, t. o. m.

Ryttmästa-rens gamla amma hjälper hustrun att få på honom

tvångströjan. Men ändå dör mannen med en välsignelse över

kvinnan-modern på sina läppar.

F a d r e n sändes av Strindberg till Zola, som svarade

med ett artigt och lovordande brev. Dock anmärkte han

fullt riktigt att endast mannen i stycket (som ju var

Strindberg själv) var individuellt tecknad, de övriga

personerna voro blotta typer.

Även hjältinnan i Fröken Julie (skriven sommaren 1888

i Danmarkt, tryckt samma år) är en mankvinna och en

manhatande kvinna. Men hon kan verkligen älska (ehuru

blott kroppsligt), därför går hon under. Hon lockar

nämligen en betjänt till ett kärleksförhållande men råkar

själv i hans våld, skymfas av honom och kan endast

rädda sig ur sin skam genom självmord. Stycket är

enligt Strindbergs egen uppgift byggt på en sann händelse,

varom Han läst i tidningen; dock skönjes dess

psykologiska uppränning hos honom själv i en episod från*) Tryckt första gången i Tryckt och Otryckt I.

En Dåres

Försvarstal, där han

omtalar en av sina

otrohets fantasier om

hustrun (han

misstänkte henne för

kurtis med en f. d.

portier i Weggis 1886).

Men stycket är icke

alls fantastiskt utan

hemskt logiskt och

verklighetssant; icke

heller kastas där allt

ljus över mannen och

allt mörker över

kvinnan.

Så sker däremot i

Fordringsägare

(skriven augusti 1888 i

Danmark)1). Där har

kvinnan ej ens det

lilla försonande drag

som hustrun i

Fad-ren äger i sin

egoistiska moderskärlek.

Där är hon helt en

vampyr som, själv

obetydlig, tager

kraften ur männen och

inbillar dem att de äro

av naturen svaga och Manda som Julie i

. ® »Froken Julie».

hon stark. Men nu

har mannen lärt sig bliva hänsynslös på allvar. Han

är lika genomtänkt och segerrikt grym mot kvinnan, som

hon var mot mannen i F a d r e n. Men hans grymhet

är ju enligt Strindberg den rättfärdige hämnarens. Att

Strindberg Liv och Diktning

12han samtidigt krossar också en man, hennes andre make

och askyldiga offer, får följa med på köpet.

Liksom de andra stridsdramerna mot kvinnan röjer

även Fordringsägare hur hårt bunden Strindberg

var vid kvinnan, vid den kvinna han här liksom eljes

med så blint raseri förföljer. Han hävdar att bandet

mellan två makar egentligen aldrig kan slitas. De äro

rent kroppsligt sammansmälta på ett sätt som ingen kan

åtskilja. Han gör emellertid även detta till en anklagelse

mot kvinnan. Han låter henne vara mannens andliga

skapelse helt och hållet. Tekla, dramats huvudperson,

har av sin andre man, Adolf, gjorts till en framgångsrik

författarinna, medan han själv gjort sig dum för att

skänka all kraft åt henne (jämför Kamraterna).

Å andra sidan har hon rent kroppsligt omformat honom

efter sitt beläte. Hur kan den svaga och tomma kvinnan

mäkta detta? Jo därför att hon själv formats, kroppsligt

och andligt, av sin förste man, Gustav. Strindberg

giver denne samma namn varmed han i En Dåres

Försvarstal nämner sin hustrus förste man, men givetvis

är det sig själv han skildrar i denne — dock även i Adolf.

Det är Gustavs överförda kraft som skänker Tekla makt

att kuva Adolf och forma honom i sin liknelse. Men då

Gustav alltså innerst behärskar dem båda, blir deras

samliv osunt, fördärvligt och vid sitt första ingripande

krossar Gustav dem. Krossar dem så hemskt att han känner

medlidande men — underbart nog -— egentligen blott för

kvinnan, på vilken han dock ansåg sig hava en så

självklar rätt att hämnas.BONDESKILDRAREN.

I/^VINNOFKÅGAN vart i alla avseenden ödesdiger och

livsavgörande för Strindberg. Slitningarne i

äktenska-pet förstörde för ett kvarts sekel framåt hans livs harmoni.

Det nervösa grubblet över tidens kvinnoproblem bragte

hela hans åskådning i jäsning. Kritiken över hans

kvin-noböcker ställde honom i harnesk mot hans gamla

meningsfränder.

Ty det var kritiken från vänster som retade honom

värst. Kritiken från höger var han van vid. Han

omtalar i Författaren vilket intryck det gjorde, när

han i Paris år 18S5 fick veta (tydligen genom Revyn

1885) att han blivit avsatt som det unga Sverges ledare.

Hans nerver, alltid i högsta grad författarkänsliga för

kritik, voro nu mindre än någonsin ägnade att tåla sådan.

Kritiken drev honom alltså bort från vänstern, och detta

vid en tid då hans åskådning över lag var bragt i

gung-ning.

Han hade ju redan tidigare väl vetat att hans socialism

ej var rättrogen. Hans förkärlek för landsbygden och

bönderna, hans iver att avskaffa i stället för att utveckla

storindustrin och den därmed sammanhängande

nutids-kulturen voro allt annat än marxistiska. Denna sida hos

sin åskådning skärpte han, därmed skärpande motsatsen

mot sina forna meningsfränder.

År 1885 hade Strindberg, som nämnt är, vistats dels i

Paris, dels i Nordmandie och Gréz, först i en storstad

alltså och sedan å den riktiga bondbygden. Både i den

förra och å den senare erfor han en stark maning att

upptaga bondefrågan, jordfrågan till grundligt studium

genom läsning och självsyn. Den var ju hans gamla

intresse och kärlek.

Redan hösten 1884 om icke förr hade han hyst en storplan att skildra »Bondens villkor i hela Europa» uti ett

ett lika brett som grundligt anlagt verk. Men var få

pengar? Han försökte än här, än där förgäves. Han

skrev vid årsslutet 1885 till Snoilsky och bad om dennes

förord till ett anslag ur Lorénska fonden. Snoilsky var

fortfarande ej ovänligt stämd mot Strindberg. Han

hade funnit mycket som tilltalade honom i L i k t och

Olikt, och om han än ogillade Giftas, så ogillade

han ock åtalet. Strindberg hyllade i sin tur Carl

Snoilsky i en uppsats i Revue Internationale

Uni-verselle1) såsom »poeten framför andra i det nutida

Sverge». Men fast Snoilsky gjorde sitt bästa och likaså

den av Strindberg avskydda fru Leffler-Edgren, som

var med i fondens styrelse, sade denna ett bleklagt nej.

Lika fåfängt sökte Strindberg erhålla ett Letterstedts

resestipendium.

Emellertid hade han 1885 studerat Tolstoj och under

intrycket av dennes förkunnelse samlat upp nya

revolterande intryck från storstaden Paris. Ett av dessa

intryck har han framlagt i den bittra sociala skissen Ä r

det icke nog?2). Där är han ännu helt

underklassens taleman. I Gréz iakttog han bondelivet i en

fransk by. I september 1886 får han också göra en snabb

men intensiv studieresa i Frankrike, vars bonde han nu

till en början enbart vill studera. Själv var han mycket

nöjd med resan. Till reskamrat och medhjälpare hade

han sedermera professorn G. F. Steffen. Sina rön har

han nedlagt i boken Bland Franska Bönder, som

författades 1886 och utkom 1889. Den innehåller dels en

mycket levande, halvt vetenskaplig, halvt litterär teckning av

fransk natur och folkkaraktär, dels resultaten av hans

studier i jord frågan.

Sina nya sociala åsikter hade Strindberg befäst genom

livliga och fruktbara samtal, särskilt under vistelsen i

*) Nu i Samlade Skrifter, Likt och Olikt II.

2) Uppsatsen trycktes 1887 i kalendern Svea, sedan i Tryckt

och Otryckt III; nu i Samlade Skrifter, Prosabitar från

1880-talet.Aargau år 1886, med Verner von Heidenstam. Dennes

världsborgarsinne, vunnet under resor i Österlandet och

Södern, och dennes skeptiskt radikala åskådning lämpade

sig utmärkt för meningsutbytet med Strindbergs just på

åsiktsövergång stadda sökarsjäl. Naturligtvis kom han i

konflikt med Heidenstam, liksom med nästan alla sina

vänner, dock ej ännu obotligt. När han, i slutet av F ö

r-fattaren, återgiver sina samtal med Heidenstam,

utvecklar han ock sin nya samhällssyn.

Till utgångspunkt tog han sitt gamla fältrop: Bort från

industrialismen, storstäderna, åter till landet, jordbruket!

Men förutsättningen för denna lösens förverkligande var

att jordbruket bar sig. Men det var just vad jordbruket

icke ville göra vid 1880-talets mitt. Detta var tiden för

den svåra jordbrukskris som drabbade Europa till följd

av den snabbt ökade tillförseln av billig spannmål från

länderna bortom oceanen. Som botemedel häremot

började man ivrigt yrka på tullar. Strindberg undersöker

detta krav allvarligt och förutsättningslöst men förkastar

det, efter någon tvekan, till sist. I stället omtalar han

med stor sympati kraven på jordvärdeskatt — d. v. s.

att jordägaren skall skatta för den innehavda jordens

värde men icke för inkomsten av sitt på jorden nedlagda

arbete — vilka krav just vid denna tid framställdes av

Henry George och andra. Han framhäver med mycken

iver det lilla, intensiva jordbrukets företräden framför

det stora. Såsom gammal Kinaforskare kände han det

säkerligen som en glädje att i tidens jordbrukslitteratur

se Kina anfört som det lilla jordbrukets mönsterland.

Denna hans uppfattning avlägsnade honom emellertid

från socialismen, vilken vid denna tid såsom marxistisk

höll på stordriften även inom jordbruket. Redan förut

hade han ju stått främmande för marxismens

industrikärlek. Nu går han den allt skarpare in på livet. Han

förnekar Proudhons av åtminstone den populära

marxismen upptagna sats att egendom är stöld, förnekar Marx"

kapitalteori, förnekar att alla arbetare äro proletärer. Men

han är fortfarande jordsocialist, och han finner sig i pole-miken mot storstäderna överensstämma med Bebel. Han

omtalar med erkännande den store engelske

naturforskaren Wallaces krav på jordens socialisering och vill att

staten skall taga hand om den oodlade jorden och sedan

upplåta den till odling mot billig ränta eller i form av

statliga åkerbrukskolonier. Han förordar ivrigt

andels-verksamheten både för jordbrukets del och såsom

driftform för industrin. Allt som allt förebådar Strindberg

på ett märkligt sätt de jordreformatoriska rörelser som

sedan skulle göra sig så starkt gällande både på liberal och

socialistisk mark, och vilkas främste företrädare i Sverge

skulle bliva Lindhagen.

Frånsett jordfrågan är det tydligt att den ekonomiska

delen av Strindbergs program, nu liksom då han i början

av 1884 skrev Om det Allmänna Missnöjet, gärna

skju-tes tillbaka för den politiska. Han skrev i februari 1886

till Jonas Lie att han vore hågad uppskjuta »alla sociala

reformer, tills monarkin, statskyrkan och

studentexamen äro störtade. ... I stället för att arbeta på reformer

som, om de genomfördes på den gamla grunden, riva

sönder hela vår väv».

Politiskt var Strindberg ännu i slutet av 1886 klar

demokrat. Men hans tänkande rörde sig alltid i långa,

skarpa pendelsvängningar; hade pendeln en gång slagit

om, fortgick den, alltjämt snabbare, i den nya

riktningen. Alltså fortsatte han marschen åt höger. Det är

typiskt nog i tullfrågan han tager sitt närmaste synbara

politiska steg högerut. I en uppsats av 1887 Antingen

— eller ! Både — och!1), tager han åter upp denna

fråga till behandling och är nu mer tillmötesgående mot

tullkravet. Han godtager det visserligen icke heller nu

obetingat men hävdar ivrigt att man gott kan vara

vänsterman och tullvän på en gång. Själv skulle han bliva

ett motbevis mot detta påståendes sanning.

I samma mån som han började avlägsna sig från de-

*) Införd först, i Tryckt och O t r y c k t III, nu i Likt

och Olikt.mokratin, börjar ock hans kärlek till bönderna svalna.

Han hade ju redan 1886 börjat tvivla på Rousseaus

naturevangelium, och som detta var förutsättningen för

hans tro på bönderna, börjar han snart tvivla även på

dem. Detta tvivel kan tydligt skönjas i hans

bonderomaner och -noveller.

Ty hans intresse för bondefrågan hade även burit

litterära frukter. Han började i romanform skildra bondeliv.

Icke franskt bondeliv utan svenskt. Svenskt bondeliv

från »Stockholms skärgård. Dit, till den plats han mest

älskade på jorden, sökte sig den landsflyktiges tankar

tillbaka. Man kan icke gärna läsa en bok som gör ett

mera illusoriskt intryck av verklighetssanning än

Hemsöborna (skriven sommaren 1887). Varenda detalj

däri förefaller sedd, och sedd strax före nedskrivandet.

Likväl skrevs boken fjärran från hemmet och från Hemsö

= Kymendö. »Strindberg bodde ju då vid Lindau i

Tyskland.

1 denna skärgårdsskildring har Strindbergs

skrivsätt återvunnit den ljusa, friska ton som under 80-talets

första år präglade nästan allt vad han skrev. Han

betecknar den själv som ett bestämt avsteg från 80-talets

tendens- och problemlitteratur. En munter bok var

också på den tiden något nästan sensationellt. Strindberg

fann den rentav alltför ljus. Detta vittnar bäst om hur

dyster han denna tid i grunden kände sig, ty den som

finner Hemsöborna enbart munter, den är icke

bortskämd med munterhet. Där finns ju gott ej endast om

drastiska utan även om pinsamma scener, och slutet är

djupt tragiskt. Också borttog Strindberg de mörkaste

skuggorna, när han i början av år 1889 dramatiserade

ämnet.

Icke heller kan man då säga att boken förhärligar

bönderna. Strindberg fördöljer ej ett enda av

skärgårdsfolkets grova eller själviska karaktärsdrag. Bokens hjälte

är ju ock en utbörding med litet av artist- eller kanske

rättare författarblod (en viss författares blod!) i sig.

Ändock är skildringens bakgrund en inrotad bondekärlek.Ty man kan icke så levande och ingående som här skett

skildra personer för vilka man ej känner sympati.

Hemsöborna antogs, sedan Strindberg dock även

försökt med ett par andra förläggare, av Bonnier, men

endast med villkor att en rad kraftuttryck strökos1),

varpå Strindberg motvilligt gick in. Boken mottogs

ovanligt vänligt av kritiken, exempelvis av dansken Valdemar

Vedel, vilken vid denna tid skrev flera fina

Strindbergs-anmälningar i Nordisk Tidskrift.

På den ljusning i Strindbergs dikt som beter

Hemsöborna följde den mörkning som heter En Dåres

Försvarstal. Dock det ljusnade åter. I Danmark

hade Strindberg nya ryck av lust att uppträda som

livsglädjens taleman. Det var vid denna tid den glada

omarbetningen av Marodörer tillkom. Den kasserades

ju. Men lättare var det att hålla den glada tonen vid

liv i skärgårdsskildringarne.

Skär karlsliv, vilken bok skrevs våren och försommaren

1888 och utkom samma år, karaktäriserades på förhand

av Strindbergs själv såsom mörkare än Hemsöborna.

Där behandlas ju ock några mycket dystra motiv, t. o. m.

ett par mord. Men i sin helhet är tonen icke mera utan

mindre tragisk än i föregående bok. Allra ljusast är

företalet med sin oförlikneliga karaktäristik av

Stockholms skärgård samt den första och längsta berättelsen —

ty boken är ej en roman utan en novellsamling — vilken

emellertid ej från början var avsedd för

Skärkarls-1 i v. Denna berättelse, Den Romantiske

Klockaren på R å n ö, handlar visserligen om en ung man,

vilken måste lämnar en vacker konstnärsbana och begrava

sig ute i skärgårdens ensamhet (just det öde som hotade

Strindberg själv under hans ungdomsår), och vilken har

en mörk hemlighet tyngande på samvetet. Men det

dystra drunknar i skildringens aldrig slappnande ljusa

*) I Samlade Skrifter återfinnas de, dock blott i

anmärknin-gartie till boken.lynne, och slutet är försonande. Ett av huvudmotiven

är byggt på Strindbergs kärlek till musiken.

Också bakom en annan novell ligger uppenbart djup

personlig erfarenhet. Vem kunde som Strindberg själv

vid denna tid förstå U p p s y n i n g s m a n n e n, vilken

efter ett förspillt liv hem- och hustrulös måste segla och

segla hit och dit utan annan livsfröjd än kampen för en

meningslös tillvaro. Gladare är skildringen av M i 11

Kymendö med Strindbergs sommarvilla till höger.

Syrenhäcken utanför villan har Strindberg själv planterat.

Sommarpräst, som ena hälften av året får röna

för mycket stadsbokultur och andra hälften för mycken

ensamhet med naturen.

Novellen En Brottsling handlar om en mans

mord på sin hustru — ett motiv som Strindbergs egen

äktenskapstragedi måste ha lockat honom att pejla. Han

skildrar där det egendomliga, på förnuftsväg oförklarliga

hat en person utan märkbar anledning kan fatta mot en

annan, särskilt mot en varmed han dagligen, i en enslig

omgivning måste vara tillsammans. Ivrig att finna sak

med kvinnan förklarar Strindberg detta därur att hustrun

var en brottslingstyp. För övrigt återgiver han

fortfarande med sympati lantfolkets uppfattning av könsliv

och äktenskap, dock tydligen en nyans mera kritiskt än

på Giftas’ tid. Så t. ex. i Fl i c k o r n a s Kärlek,

där han skildrar hur en lantflickas könsliga instinkt tillen början imponerar på en stadsherre genom sin

hemlighetsfulla motståndskraft men till sist visar sig vara ren

dumhet (novellen är troligen byggd på en personlig

upplevelse — se I Röda Rummet, kap. 6, början). I

Gusten i »Hemsöborna» som gammal.

Vidskepelse åskådliggöres lantfolkets vördnad för

kvinnan-modern, sympatiskt så när som på titeln. S j

ö-nödslöftet är en liten småtrevlig historia om

bond-snålhet, Skräddarns skulle ha Dans haindlar

om en älskvärd men ändock hårt straffad lantlig

stolthet. Pastorns Älg är ett idylliskt motstycke till

Nya Vapen (i Svenska Öden) och visar som denna

hur de store för sina högre syften (i detta fall en

kunglig jakt) borttaga de smås levebröd.

I Den Romantiske Klockaren på Rånö

framträder ett inslag som skarpt avsticker från tidensvanliga litterära ton och även från den numera rådande

tonen i Strindbergs böcker: ett inslag av (munter och

spelande) fantasi. Novellens huvudperson gör fantasier

0111 och av allt vad han upplever, och därav blir han bara

lycklig, och Strindberg näns icke klandra honom.

Emellertid tycks Strindberg ha känt vissa samvetskval, där-

Diktarstugan pä Kymendö, som Strindberg själv uppfört.

för att han i Skärkarlsliv ej anslagit den tragiskt

realistiska ton som eljes under senare hälften av

80-talet präglar hans alstring. Han ansåg boken som ett

andrarangs verk. Den rönte ock av kritiken mindre

bifall än Hemsöborna.

Också en annan under 1888 utgiven bok,

Blomstermålningar och Djnrstycken, hör så till vida ihop med

bondeböckerna som den bygger på Strindbergs

naturkärlek och naturkunskap. Skriven hösten 1888 strax

efter den fruktansvärda Fordringsägare, är den

Strindbergs allra ljusaste verk under dessa år. Ty hurskulle Strindberg kunna skriva annat än ljust om något

han älskade så mycket som blommorna? Han älskar

dem naturligtvis främst för det som främst gör dem

till vad de äro, deras fägring och färgrikedom. Därför

kritiserade han också med lust och liv den på hans tid

härskande, ehuru på upphällning stadda

trädgårdskonsten, vilken han tyckte dräpa färgglädjen. Nu tager han

Strindbergs badplats på udden strax utanför diktarstugan.

visserligen ej längre parti för de vilda blommorna mot

de odlade, för nyponblomman mot rosen. Men han älskar

både vilda och odlade. Han älskar dem som svaga och

värnlösa varelser — levande varelser. Han är mycket

ivrig att understryka det levande hos växterna, han

finner dem icke sakna ett slags förstånd. Växterna äro

tydligen för honom inom naturens värld vad barnen äro

inom människovärlden.

Däremot älskar han avgjort mindre djuren. De

motsvara i hans ögon människornas underklass — just hans

tro på utvecklingsläran som upphävt den skarpa

gränslinjen mellan människa och djur gör det lättare för ho-"

nom att känna det så. Han föraktar hunden på grund av

hans slavsinne. Han kritiserar Näktergalen, liksomhan kritiserat så många andra världsfrejdade storheter,

men slutar dock med att beundra den — musikern i

honom övervinner kritikern. Han hävdar jaktens ära

såsom ett ädelt och manligt nöje, ty, fortsätter han i

enlighet med den åskådning han nu bildat sig, »det har

varit och är ännu mannens skyldighet att kunna döda

och se blod». Men han har förtvivlat svårt att följa

detta program. Han hävdar att jakten skall vara lojal,

han avskyr yrkesjakten, han gör överhuvud intryck av

att vara en sympatiskt dålig jägare.ARISTOKRATEN.

o

A R 1885 hacle Strindberg blivit gudsförnekare. I

all-** mänhet anses religionslöshet och samhällig radikalism

följas åt. Alen hos Strindberg följdes de åt knappast ett

år. Under sin ungdom var han på sitt konfessionslösa

sätt religiös och samtidigt utpräglat frisinnad fast

skeptisk mot massan. Under slutet av 1870-talet skärptes

hans skepsis både mot Gud och mot massan utan att

dock definitivt segra i någotdera fallet. Under 80-talets

början blev han mer flammande radikal för vart år som

gick och vart slutligen eld och lågor för socialismen;

samtidigt flammar åter hans Gudstro upp, segrande över

tvivlet. Ad en år 1885 kastar han all religion över bord, och

strax efter skönjes en tydlig svängning i hans

samhälls-åskådning. Redan 1886 är socialismen borta. Det märks

dels och förnämligast i hans självbiografi, dels ock i

företalet till Giftas II (den strukna delen) där han

klandrar Familistären i Guise, vilken han ännu hösten förra

året prisat. Detta år är han dock ännu politisk demokrat.

Alen redan den tiden kunna tecken skönjas som båda

en omsvängning även därvidlag. Strindberg var ju ej

den som gjorde sina omvändelser till hälften.

Alan må märka att Strindberg av naturen var både

demokrat och aristokrat. En tid våldsamt undanträngd

börjar nu hans aristokratism spjärna mot trycket. Alan

må ock märka att det svenska 80-tailet med all sin

radikalism ingalunda ägde någon starkare tro på arbetarne,

på massan. Alot årtiondets slut började inom hela den

eu ropi ska radikalismen en svängning åt det aristokratiska

hållet förnimmas, och Strindberg var en av de förste som

kände och uttalade den.

Socialt och politiskt sett hade bondefrågan stor del i

hans brytning med radikalismen. Alen avgörande varden icke. Avgörande var kvinnofrågan och de strider.

den väckte. Strindberg såg ju för övrigt gärna ett

sammanhang mellan dessa båda frågor, i det att han

beundrande framhöll hur förnuftigt bönderna löst

kvinnoproblemet.

Vilken skarp lut kvinnofrågan vart för hans demokrati

synes klart av hans resonerande artiklar i ämnet.

Nästan för varje artikel blir han mindre demokratisk. Först

är det endast i fråga om kvinnorna han förkastar

demokratin. Men det var ju ej lätt, allra minst för

Strindberg, att följa en princip i en punkt av sin åskådning

och en annan i de andra. Också ser man snart hur hans

syn på de andra problem som han i kvinnosaksartiklarne

behandlar skiftar karaktär.

Redan i företalet till Giftas II (1886) tager han

amerikanernas parti mot kineserna i invandrings frågan.

Det hade han ju redan gjort på 1870-talet, men nu är

tonen skärpt. Likaså i Sista Ordet i Kvinnofrågan (1887).

För kineserna hade emellertid Strindberg en gammal

förkärlek. I Kvinnosaken enligt Evolutionsteorin (1888)

tager han ock ganska matt amerikanernas parti mot

kineserna men dess ivrigare mot negrerna, vilka, säger han,

stå den europeiska förbrytar- och idiottypen nära och

alltså ej kunna få ha en civiliserad människas rättigheter.

Man ser att Strindberg skarpt genomför principen om en

medfödd över- eller underlägsenhet på rasfrågans liksom

förut på kvinnofrågans område.

Redan i Maktfrågan eller Mannens Intressen (1887)

hade Strindberg funnit talet om människans rättigheter

vara ett knep varmed de små narrade huvudet av de

stora. Detta var den första hithörande artikeln som

skrevs i Tyskland, vars inflytande tydligen redan från

början drivit Strindbergs åskådning i

aristokratisk-makt-filosofisk riktning. I Kvinnans Underlägsenhet under

Mannen (tryckt 1890) skönjer man tydligt ett visst

bestämt tyskt inflytande: Nietzsches. Där hävdar han att

de bäste, de starkaste, de klokaste skola ha mer att säga

i samhället än de okunnige, och att man bör utveckladen goda arten genom urval och pålägg av de bästa. Det

var alltså naturligt nog att när Strindberg skulle, som

han .i Dikter bebådat, fira Min Jubelfest — 8 91)

så kunde han ej finna något inspirerande demokratiskt

ämne att skriva om. Han fann att varje fall av förtryck

hade minst två sidor, varav minst en talade till

förtryc-karnes förmån.

Skönlitterärt hade han redan i Smygvägar,

alltså troligen 1887 visat hur hans motvilja mot kvinnan

gled över till motvilja mot underklassen. Redan

samma år och i samma tidning har han uttalat den nya

formeln både för dem — ej blott kvinnor och lägre raser

utan även alla andra — som han hatar och för dem, som

han älskar. Han skildrar i Neue Freie Presse två

artisttyper, en (den puckelryggige målaren K. E. Skånberg

— vilken ju ej får dömas efter Strindbergs skildring)

representerande De Små2), de kroppsligen och

andligen små, som just därför bli omtyckta och bortskämda,

samt en representant för De Stora (Ernst

Josephson, den moderna svenska målarkonstens förste ledare),

vilken just för sin yttre och inre storhet blir förföljd

eller försmådd3).

Det är särskilt ett motiv som under dessa år

sysselsätter Strindberg: det han i en av sina V i v i s e k t i

o-ner kallar Hjärnornas Kamp3). D. v. s. kampen

mellan en andligt överlägsen man (— Strindberg) och en

underlägsen. Den senare har dock ett övertag i sitt

väsens lumpenhet, vilken tillåter honom tillgripa vilka medel

som helst, men den förre segrar genom sin överlägsna

intelligens — och genom att han till sist förstår att endast

9 Införd i Tryckt och Otryckt I (1890), nu i Samlade

Skrifter, Likt och Olikt I.

2) Skissen infördes på svenska i Tryckt och Otryckt II; nu i

Samlade Skrifter, Prosabitar från 1880-talet.

3) Skisserna trycktes första gången 1887 i Neue Freie Presse;

nu i Prosabitar fråti 1880-talet.med hänsynslöshet kan de underklassiges hänsynslöshet

nedslås.

Tvekampsmotivet kommer ju också ständigt igen i

Strindbergs kvinnodramer från denna tid: i

Kamra-terna, iFadren, iFrökenJulie,

iFordrings-ägare. Överallt skildras mannen som den överlägsne

men ofta genom sin nobless sårbare, kvinnan som den

oftast gränslöst underlägsna men ofta genom sin låghet

starkare. Strindberg var alltså väl förberedd, när Georg

Brändes eftersommaren 1888 förmedlade hans bekantskap

med en tänkare som just vid denna tid började utöva

sitt sedan så utomordentligt starka inflytande på den

radikala kulturvärlden: Friedrich Nietzsche.

Nietzsche var radikal aristokrat. I sin

världsåskådning stod han absolut fri från alla äldre nedärvda

trosföreställningar. Han var från början skarpt

religions-fientlig och utvecklade sig till en ursinnig Kristushatare.

Han trodde på utvecklingen men byggde därpå sina egna

slutsatser. Liksom människan framgått ur ett henne

långt underlägset, apliknande djur, så skulle ur

människan framgå en varelse som stod jättehögt över henne:

övermänniskan. Denna varelse skulle —så lärde

Nietzsche i motsats mot de engelske utvecklingsfilosoferna —

skapas ur människans överklass genom dennas hårdhänta

självhävdelse. Alltså var all demokrati, all social

hjälpverksamhet, allt mänskligt medlidande av ondo.

Underklassen skulle hänsynslöst trampas ner för att bereda

plats åt det stora som skall varda.

Nietzsche och Strindberg bytte några brev i slutet av

1888 och kommo utmärkt överens. Nietzsche sände

Strindberg sin stridsskrift mot Wagner och Strindberg Nietzsche

sitt drama" F a d r e n, vilket denne fann utomordentligt.

Om Strindbergs första brev skrev Nietzsche: »Det var

det första brev med ett världshistoriskt tonfall som nådde

mig». Men snart fick Strindberg ett brev från Nietzsche

som uppenbart var vansinnigt. Han kände sig osäker

inför detta och trodde det möjligen vara ett skämt.

Därför skrev han som svar ett brev i samma ton, ett brev på

Strindberg Liv och Diktning

13grekiska och latin, börjande: »Jag vill vara vansinnig».

Så slöt bekantskapen mellan de två med utbrottet av

obotligt vansinne hos den ene och hos den andre med ett

låtsat vansinne som redan börjat bliva och längre fram

nära nog blev ett fullt utbildat verkligt.

Nietzsche var hänförd över Strindbergs uppfattning

av kärleken som »i sina medel kriget, till sin grund ett

dödligt hat mellan könen». Strindberg i sin tur

påverkades starkt av Nietzsches gudahat och lovsjungande

av överklassen-övermänniskan. Det är dock påfallande

att Strindberg ej vill vara med, när Nietzsche prisar

övermänniskan som förbrytaren. »Dock synes det mig», säger

han, »att Ni med snillets frimodighet något smickrat

förbrytartypen».

Men fast vStrindberg mer och mer känner sig som

överklassens man gentemot underklassen, blir honom detta

påfalland.e svårt. Här som alltid sker Strindbergs

omvändelse långsamt och under starkt inre motstånd. Knappt

har han hunnit rikta ett angrepp mot underklassen,

förrän han gör en inskränkning.

Han förklarar 1887 i uppsatsen S j ä 1 a m o r d 1) att *

underklassen är mest lögnaktig men tillägger strax att

den härskande klassen ej har samma behov att begå

brott som den undertryckta. Han karaktäriserar 1888 i

Kvinnosaken enligt Evolutionsteorin

slaveriets upphävande som ett misstag men tillägger att

det givetvis bort humaniseras. I Hemsöborna

representerar Carlsson, fast också han är av underklass,

den överlägsna människotypen gentemot bönderna. Men

han går under. I Höjer Tar Gården Själv

(Skärkarlsliv) tecknar han ett fåfängt försök av den

som är född till dräng att uppträda som herre. I

Flickornas kärlek (dito) liksom iFrökenJulie framhäver

han att det finns klasskillnader också inom underklassen.

\) Införd i Tryckt och Otryckt III (ej II som av

misstag uppgives i Samlade Skrifter), nu i Samlade Skrifter,

Prosabitar från 1880-talet.Det är dock framför allt brottningen mellan över- och

underklassen han tecknar i Fröken Julie. Där är

betjänten-älskaren ena stunden underdånig mot sitt

herrskap, andra stunden hänsynslös och cynisk, medan

frökenälskarinnan har så mycket av gammal krigaradel i sig

att Strindberg ej helt kan giva henne orätt, fast hon är

kvinna. Däremot har han enbart förakt för den frälsta

och tjuvaktiga underklasskvinnan Kristin. Emellertid

medgiver han i sitt företal att adelsfröken är

degenererad, och att betjänten är en duktig ny artbildare.

Också när Strindberg skildrar tvekampen mellan

över-och undermänniskan, förnims ofta en ton av ånger eller

ångest i den förres triumf. Segern vinnes aldrig lätt, och

den bereder aldrig segraren mycken glädje. I Hjärnornas

Kamp erkänner Strindberg-segrairen att han först om än

ofrivilligt förorättat sin fiende, och det smärtar honom

därför att vara ond mot denne. Den slagne skildras f. ö.

som så svag att segern över honom ter sig föga ärorik,

och man får det tydliga intrycket att segraren ej skulle

kunnat nedslå en svårare motståndare.

Detta märks ock i det storslagnaste verk vari Strindberg

behandlar tvekampsmotivet, hans första under

Nietz-sches påverkan säkert tillkomna verk romanen

Tschan-dala, en bok1) som sannerligen på intet vis förtjänar

Strindbergs eget vitsord »dålig och tråkig».

Medan i Hjärnornas Kamp den underlägsne allenast på

mödernet var underklassare, är han det här helt och

hållet och i största tänkbara grad. Han är nämligen

zigenare. Då dessas språk synes stamma från det

forn-indiska sanskrit, har Strindberg gjort honom till en

tsjandala, till en ättling av det allra lägsta folkskiktet i

kastväldets klassiska land Indien. Mot honom står en

lärare vid universitetet i Lund, vilket just blivit svenskt;

*) Den utgavs först på danska, översatt från författarens

manuskript av Peter Nansen, 1889; på svenska utkom den först

1897; i Samlade Skrifter har den förts till Svenska Öden III.handlingen försiggår nämligen på skånsk mark i slutet

av 1600-talet. Denne lärde magister råkar helt i den

eländige zigenarens våld. Han är nämligen för öppen,

förtroendefull och ärlig. Bl. a. uppsnappar zigenaren

några upproriska ord av honom mot kung Karl XI —

ty magistern är så pass anstucken av demokratin att

han är kungafiende. Till sist ser han att han måste och bör

befria sig från zigenaren på det enda möjliga sättet:

genom ett brott. Nu först blir han överlägsen. Han

ställer sin vetenskap mot zigenarens vidskepelse, han

framträder som den trollkarl kulturmänniskan alltid är

i jämförelse med vilden, och han dräper zigenaren på

ett sätt som åtminstone artistiskt är högeligen effektivt.

Trollmedlet består i bilder som magistern framkallar

genom en Laterna Magica. Strindberg hade lärt känna

detta medel redan i sin ungdom. Det hände nämligen på

1850-talet i Stockholm att någon upptågsmakare

framkallade bilden av ett känt och aktat spöke, Clara nunna,

med en Eaterna Magicas hjälp. (Se Gamla

Stockholm, kap. Sägner och Skrock).

Men magistern kan endast förmå sig till mordet genom

att — som Strindberg halvt föraktfullt men med tydlig

syftning på sig själv anmärker — fatta zigenarkräket

som en tyrann och sig själv som den underlägsne,

förtryckte. Och när han sedan i gamla indiska skrifter

läser om hur ohyggligt hans ariska fomtidsfäder — ty

germaner och indier tillhöra ju samma ariska ras —

förtryckt zigenarens pariasförfäder, då förstår han sin

fiende, då förlåter han honom hans brott — man får ett

intryck av att det egentligen är svårare för den segrande

ariern att förlåta sig själv.

T schandala hade Strindberg ursprungligen tänkt

infoga i Svenska Öden och Äventyr, vilket

han dock aldrig gjorde: Emellertid torde han vid denna

tid upptagit arbetet med dessa. Han hade under våren

1888 planerat en svensk upplaga av Smygvägar,

vilken dock ej kom till stånd. I stället började Strindbergmöjligen redan nu omarbeta novellen till en historisk,

ehuru arbetet för tillfället icke synes ha slutförts1).

Hösten 1888 hade ju Strindberg meddelat sin kusin att

han och hans hustru tänkte fortsätta sitt äktenskap. Också

behandlas i Tschandala magisterns (=

Strindbergs) hustru, väl utan större kärlek eller ens intresse

men å andra sidan ej heller hatfullt; däremot yttrar han

sig där, ovanligt nog, bittert om barnen. Påfallande

vänligt omtalas hustrun i det märkliga lilla drama han skrev

i början av 1889. I detta drama Paria har han åter

upptagit sitt dåtida älsklingsmotiv: tvekampen mellan en

över- och en underlägsen man.

Där står brottsling mot brottsling. Men den ene, en

ofrivillig mördare, är som överlägsen ande fri dels från

låghet och dels från samvetskval. Den andre, tjuven, är

krypande, falsk, rädd, plågad av samvetsånger. Nu har

Strindbergs antidemokrati växt sig så stark att han i

dramat säger sig finna flera brott förlåtliga men icke

brott av nöd, ty dem ursäktar icke lagen. Han finner

emellertid detta underligt — denna stora lojalitet mot

gällande lag låter överhuvud litet underlig hos Strindberg.

P a r i a är byggd på en skiss av Ola Hansson, den

första av dennes Paria-noveller. Men Strindberg har

alldeles gjort om motivet. Ola Hansson är mild mot

brottslingen, låter denne ha handlat av en oemotståndlig

inre drift, utan dålig avsikt. Vad som för Ola Hansson

är ett psykologiskt problem, blir för Strindberg ett

ras-eller klasspörsmål och ett sedligt spörsmål. Även

här visar det sig hur omöjligt det var för Strindberg,

*) I ett brev till Looström av 2. 11. 1888 (se Samlade Skrifter

del XII, Anmärkningar) talar han om det arbete han nedlagt

på »detta och följande häften» av Svenska Öden. »Detta häfte»

var Tschandala, men han har alltså sysslat även med andra

svenskhistoriska berättelser. Dock utbrister han i samma brev:

»slut med Svenska Öden!» — ty Looström hade refyserat

Tschandala. I ett brev från förvåren 1889, där han

uppräknar vad han skrivit sedan augusti 1888 (citerat av Julius Clausen

i Svenska Dagbladet 30. 10. 1921), nämnes intet Svenskt Öde.hur strängt vetenskaplig han än trodde sin åskådning

vara, att låta bli moraliserandet.

Även en tvekamp mellan kvinnor har Strindberg

skildrat i den lilla enaktaren Den starkare, uppförd 1889 i

Köpenhamn. Det är här icke den intelligenta som

besegrar den ointelligenta — Strindberg ansåg väl alla

kvinnor tämligen lika i den vägen — utan det är den älskande

hustrun som över den kalla älskarinnan firar en för

övrigt mer inre än yttre triumf.XXL

HYPNOTIKERN.

AA EN oemotståndligt drogs Strindberg tillbaka till

kam-pen mellan man och kvinna. Måhända medverkade en

ny mörkning i förhållandet till hustrun. År 1889, i slutet

av mars eller början av april, skrev han Samum.

Stycket spelas, som titeln varslar, i Sahara. Kvinnan är en

beduin flicka, mannen fransk officer. Slagen av den fasa

Samum, den heta ökenvinden, ingiver européerna är han

värnlös, och hon känner ej förbarmande. Hon mördar

honom med hypnos, med själslig trollverkan av grymmaste

art. Hon är grym och segerrik som hustrun i F a d r e n,

grymmare och segerrikare än kvinnan i

Fordrings-ägare. Hon är ju ej själv den mördades hustru, men

hon dräper honom genom att låta honom i fantasin se

sin hustru som otrogen. Hon är grym som kvinna och

grym som född av en lägre ras. Men hon tjänar själv

en man som hon älskar, och hon, dottern av öknens

hemfolk, har att hämnas en för fransmännens,

intränglingar-nes, kulor fallen man.

Samum är ett dröm- och skräckstycke, vilket hos

Strindberg knappt har sin like i sammanträngd hemskhet.

Fast det självt spelar helt i verklighetens värld, spela

dess personer helt i fantasin: i diktande fantasi eller

diktad. Just vid denna tid skönjas hos Strindberg flera

tecken till en fantasins renässans. Det första är Den

Romantiske Rånö-Klockarens ostyrigt älskvärda men i

grunden nog så livsviktiga fantasier. Strindberg börjar

vidare på nytt intressera sig för historiska berättelser,

för vSvenska Öden. Vad som särskilt eggade hans fantasi

och samtidigt iniäktade den mot det dunkelt och

skräckfyllt. sublima var emellertid en litterär bekantskap som

han gjort julen 1888, och vilken på honom knappt

verkade mindre starkt än Nietzsche: Edgar Allan Poe. Hanhade lånat dennes verk av Ola Hansson (»helst på

svenska»). Då han läste honom, kände han det som en

uppenbarelse. Poe var ju han själv! Mystiker och

naturvetenskapsman, överkänsligt medlidsam och nervöst grym (i

sin dikt) var ju Poe liksom Strindberg. Under

påverkan av den själavandringslära som hos Poe ständigt i

sällsamt skiftande former bryter fram trodde

Strindberg att Poe, som dött just det år då han föddes, flyttat

över sin själ i hans, antingen (så trodde han först) i

form av hjärnvibrationer, eller (så trodde han senare)

direkt och bokstavligen.

Om Poe redan påverkat T schandalas utformning

med dess av mvsteriös fantastik och vetenskaplig

beräkning hopkomponerade slutscen är osäkert1); dock

är det sannolikt. Alldeles säkert återkommer Poes

detektivideal i det utomordentliga spårsinne hjälten utvecklat

i P a r i a. Att skräcken, grymheten, fantasin — både

naturfantasin och den själsliga — i Samum äro

Poe-färgade har Strindberg själv antytt.

I ett brev från slutet av december 1888 till Bonnier

skriver Strindberg: »Zolaismen med naturmålningen och

scensättningen synes gå ut sitt böljeslag. Undra därför

icke att jag ej vill vara i trossen, när jag är van vid

teten». Men han räknade sig i alla fall vid denna tid

som naturalist. Det är en, visserligen ny och

självständig, .naturalism vars talan han på dramats område för

i det teaterprogram han vid denna tid framlägger: dels

i företalet till Fröken Julie (vilket i motsats mot

själva dramen var påverkat av Nietzsche), dels i

uppsatsen Om Modernt Drama och Modern

Teater, skriven i mars 18892).

Han nämner Zola och bröderna Goncourt som sina

1) Romanen omtalas, som om den vore färdig i ett brev från

slutet av december 1888 (till Bonnier), men definitivt omtalar

ej Strindberg den som färdig förrän 2 april 1889 (å ett kort

till Ola Hansson).

") Införd i Tryckt och Otryckt I; 1111 i Samlade Skrifter, Iyikt

och Olikt II.natuialistiske mästare. Han är nu som alltid fiende till

allt vedertaget, konventionellt. Han vill ej att något skall

fördöljas, vore det än så rysligt eller löjligt. Skönt eller

fult, det är likgiltigt. Han vill taga bort rampen, sänka

orkestern, stänga oxögonen, tillåta skådespelarne att

vända ryggen åt åskådarne. Han vill hava möjligast sanna

och levande dekorationer. Men för att nå detta mål

måste man förenkla både dekorationerna och själva

dramerna. Därav följer att man ej kan få med hela livet.

Också hävdar Strindberg med styrka att man på scenen

visst ej skall söka fotografera allt. Det är icke det vanliga,

regeln, som skall framställas. Nej, det är den stora

naturalismen som kräves, den som skildrar livets stora

ögonblick, de stora slagen.

Man märker lätt att Strindberg nu har en annan

läromästare än naturalismen: Antiken, delvis i sin

franskklassiska spegling under 1600-talet. Han håller på

tidens, rummets, handlingens enhet. Han vill icke veta av

någon invecklad intrig, något stort antal handlande

personer. Han vill att dramat skall spelas i ett drag utan

mellanakter, blott med mellanspel. Emellertid tänker han

att man i så fall får nöja sig med korta stycken. Detta

var nog heller icke Strindberg emot, ty hans inspiration

vai vanligen intensiv men kortvarig.

Också i detta teaterprogram skymtar för övrigt den nya

roll Strindberg börjar tillmäta fantasin. Han vill ej visa

åskådarne hela det rum vari dramat spelar utan blott en

del, så att de få ana resten. Detta just för att sätta

fantasin i rörelse. Han talar rentav i förbigående för

versen, vilken naturalismen så grundligt bannlyst från

scenen, och vilken han själv blott för några år sedan ansåg

sig böra förakta.

Naturligt nog har han format sitt teaterprogram så

att det passar honom själv. Han klandrar skarpt det

hävdvunna kravet att i dramat personernas karaktärer

skola vara enhetliga. En. karaktär är blandad, säger han,

av mångahanda element, och en handling, särskilt en

avgörande, förestavas ej av ett motiv utan av många.Vem visste det bättre än Strindberg, i vilkens själ städse

så många olika intryck, stämningar, åskådningar jäste

och bröto sig! Han hävdar vidare att dramat bör skildra

själen i rörelse. Hur kunde Strindberg, vilkens eget

själsliv ständigt var i rörelse, vilja teckna en stillastående

karaktär!

Varje ästetiskt program bygger hos Strindberg på ett

livsprogram; varje konståskådning på en världsåskådning.

Han är nu Nietzscheansk naturalist. Jordens liv är det

ertda vi få leva, och detta liv är ingen himmel på jorden.

Det är rått, cyniskt, hjärtlöst. Men icke glädjelöst.

Livsglädjen finnes just i livets starka, grymma strider, och

att få veta och lära något av dem, det är den sanna

njutningen. Må vi alltså sätta likgiltighet i stället för det

medlidande som är svaghetens tecken och lägga igen

»dessa lägre, opålitliga tankemaskiner som kallas känslor».

Någon skuld, något personligt ansvar finnes icke. Allt

som sker är nödvändigt. Detta låter ju omutligt

följdriktigt. Men när allt kommer omkring, har Strindberg

varken lyckats lägga bort sin gamla lyckolära eller sin

moralism. Han förklarar att naturalismen endast vill

lycka; det är en lycka att den starka arten segrar över

den svaga. Han hävdar vidare att även om man stryker

bort skulden, så kvarstå dock, orubbliga, handlingens

följder. På brott följer straff, det vet även naturalisten,

ehuru han nyttjar orden brott och straff i en helt annan

mening än den religiöse.

I själva verket var Strindbergs naturalistiska åskådning

knappast någonsin fullt säker. Redan från början fanns

där ett element som lätt kunde bliva störande. Han

påstod själv, på sin ålderdom1) att han redan i sin

ungdom varit spiritistiskt medium, dock endast omedvetet.

Hans chef å Kungliga Biblioteket, G. E. Klemming, fick

honom nämligen — genom hypnotiskt inflytande antager

Strindberg — att läsa, ja riktigt läsa, gamla handskrifter

vilka egentligen voro honom alldeles för svåra. Just

9 I Blå Boken, stycket Medium utan att veta det.detta låter Strindberg »hjältinnan» i Genvägar

uppleva. Han låter henne också locka novellens manliga

huvudperson (= honom själv) till en spiritistisk

andestund, och han uppgiver1) att han själv verkligen var

med om något sådant under Giftasprocessens dagar. Vid

det mystiska sammanträdet, eller åtminstone i den

skildring han giver därav 1887, var han emellertid mycket

kritisk. I sin uppsats från ungefär denna tid2) om

Linnés Nemesis Divina eller den gudomliga hämnden

vägrar ock Strindberg att tillskriva de olyckor som

drabbat vare sig honom själv eller hans fiender något

gudomligt ingripande. Ej heller vill han tro på någon mystisk

påverkan från den ena människan till den andra. Han

finner dessa antaganden väl värda att diskuteras, men

ännu alltjämt har tvivlet sista ordet.

Men just vid denna tidpunkt börjar han starkt

fängslas av en annan mystisk teori och praktik som liknar de

nyssnämnda men har en mera vetenskaplig karaktär:

hyp-notismen. Förmågan att ingiva en annan de tankar,

föreställningar, känslor man önskar, ätt behärska en annans

själ med sin egen, det var en makt som Strindberg dels

såsom författare ville och kände sig äga, dels såsom

nervsjuk och präglad av förföljelseskräck fruktade hos

andra. Han omtalar3) att han i Lindau använde

Bi-shofs och hans gelikars tankeläsningsexperiment, skenbart

som en sällskapslek men faktiskt som ett medel att

spionera på hustrun. Han sysslade sedan emellanåt med

hvpnotiska försök.

Med synnerlig iver studerade han den frejdade

franske sinnessjukläkaren och forskaren Charcot. Denne

citeras i den helt på hypnotismen byggda skildringen

Hjärnornas Kamp. Från ungefär samma tid är en upp-

D I brev till Looström 4. 2. 1888.

2) Strindberg själv daterar den (i Trvckt och Otryckt III)

till 1886.

3) I En Dåres Försvarstal, del IV, kap VI.sats1) där också Charcot citeras, men där hypnotismen ej

användes i fientligt utan i räddande syfte. En uppsats

märklig därför att den talar om ett återfall av den art

Strindberg en gång förut skildrat. Den heter Mystik

— Tills Vidare och omtalar först en undergörare

som botade sjuka med bön och handpåläggning samt

därefter hur Strindberg själv en gång, då hans lilla dotter

låg sjuk i kramp, på sin hustrus uppfordran bad till Gud,

och flickan vart frisk. Strindberg vägrar dock att

tillmäta bönen någon annan makt än en ganska naturlig

psykologisk. I uppsatsen S j ä 1 a m o r d av 1887 talar

han ock om en naturligt psykologisk inverkan men nu av

en ond och farlig art. Han hävdar att man kan göra en

människa vanvettig genom att intala henne att hon är det.

Han vill ock uppvisa att mycket som kallas vansinne

ingalunda är det. Man ser att Strindberg där rör sig i samma

tankekretsar som i F a d r e n. En helt oskyldig

hypno-tism omtalas i Hallucinationer2) (tryckt i Neue

Freie Presse 1888), där det berättas hur två makar först

av ett musikstycke fingo föreställningen att de blivit

gamla och sedan efter ett annat musikstycke kände sig

unga igen. Men helt annan är hypnotismen i

Tschandala och Samum, Där håller den på att övergå till

magi, där är den en trollkonst som med hjälp av yttre

(visserligen naturliga) medel bringar fienden

(visserligen blott genom själslig påverkan) i fördärvet. Men

ännu är detta blott varsel om vad som skall komma, och

några religiösa böjelser röjer Strindberg ej under sin

Danmarkstid.

Till Danmark hade Strindberg som sagt anlänt i

bör-ian av november 1887. Han dröjde blott några dagar i

*) Strindberg själv uppgiver i Tryckt och Otryckt III att den

var skriven i Lindau 1886. Men Strindberg kom ej till Lindau

förrän 1887, och han omtalar i uppsatsen sin sjuåriga dotter —

hans äldsta dotter föddes 188O.

2) Nemesis Divina, Mystik — Tills Vidare, Själamord och

Hallucinationer återfinnas nu i Samlade Skrifter, Prosabitar från

1880-talet.Köpenhamn och flyttade sedan till Klampenborg, där han

vistades till slutet av januari 1888. Därefter bodde han

i Taarbsek tills i början av maj, då han flyttade till

Skov-lyst nära Lyngby samt därefter till det närbelägna Holte,

varest han dröjde tills i början av april 1889, då han

lämnade Danmark och återvände till Sverge.

Han hade kommit till Danmark med stora planer i

huvudet. Först tänkte han starta en stor franskspråkig

tidskrift som skulle utkomma i Stockholm, Köpenhamn,

Kristiana och Hälsingfors, och vars uppgift skulle bliva

att bringa Norden i förbindelse med utlandet, särskilt

Frankrike och Ryssland. Därav vart nu alls intet. I stället

hoppades han få se sina dramer uppförda. Han fick

också glädjen att se F a d r e n givas av direktör

Hunde-rup på Casinoteatern 14 november 1887 under stort

bifall. Men därefter stockade det sig. Fåfängt sökte han

gång på gång få fram ett eller annat av sina stycken.

Han tänkte då starta sin egen teater, något å la

An-toines Théåtre Fibre i Paris, en skådebana för den nya

nordiska naturalistiska dramatiken. Det var för denna

scen han uppgjorde sitt ovan omtalade teaterprogram,

vilket uppenbart var avsett för en billig teater; av samma

skäl tänkte Strindberg använda amatörer till

skådespelare. Han lyckades verkligen få till stånd en

Skandinavisk Försöksteater, vilken gav Fordringsägare,

Den Starkare och Paria på Dagmärteatem 9

mars 1889. P a r i a gavs sedan några gånger på

Casinoteatern och en gång (16 mars) i Malmö. Men därmed

var även det företaget slut. Det var naturligtvis mycket

illa utrustat med kapital. Strindberg fick sedan nöja

sig med att F r ö k e n Julie, vilken ej fick offentligt

uppföras — myndigheterna förbjödo det — gavs enskilt

å Studentersamfundet3).

J) Strindbergs teateräventyr — och lynne — i Danmark

belysas i Julius Clausens artiklar Strind bergsteatern i

Köpenhamn som spelade en enda kväll samt

Strindbergs brev till Gustaf Wied, Svenska Dagbladet 30. 10

och 6. 11. 1921.Emellertid hade Strindberg välvilligt mottagits av det

radikalt litterära Danmark, som redan lärt beundra hans

verk. Han trädde i vänligt personligt umgänge med

båda bröderna Brändes. Edvard bistod honom i och

genom Politiken, Georg — vilken dock ej fann hans

umgänge berikande — gjorde honom flera tjänster. Men

naturligtvis kom Strindberg ibland på kant med dem,

liksom med alla nu för tiden. Exempelvis vart han

förargad, när. Edvard på tal om Ford r ingsägare

ganska klarsynt kallade honom för moralist.

Bland svenskar umgicks han till en början med Axel

Lundegård, vilken hjälpte honom med omarbetningen av

Ma r o d ö r e r. Senare med Ola Hansson, vilken på

hans bön reste över ett par gånger från Skåne till Holte

för att träffa honom. Men han var ej oblandat

angenäm att råka. Lundegård förtäljer att då Victoria

Bene-dictsson, som varmt beundrade Strindberg, vid denna

tid, strax före sitt livs slutliga kris, gjorde ett

självmordsförsök i Köpenhamn och Lundegård omtalade detta för

Strindberg i förtroende, så hörde denne på utan

deltagande och bröt sedan förtroendet. Med Lundegård

vart han dock ej direkt ovän och ej heller — ännu —

med Ola Hansson, ehuru denne fick utstå åtskilligt från

hans sida. En gång utpekade Strindberg indirekt Ola

Hansson som paria och sig själv som ariern (han ville

att Ola Hansson skulle uppträda i Paria som

brottslingen, medan Strindberg spelade övermänniskan). Ja

senare (1890) kallade han rentav vännen för tsjandala.

I ett brev till Ola Hansson gör han Snoilsky till zigenare,

jude, polack (Snoilsky var slaven), kort sagt pöbel.

Hans nerver voro alldeles uppslitna. Han hade ju

sökt upp en sinnessjukläkare strax vid framkomsten till

Danmark, och han ville då ej kännas vid sin hustru.

Så försonades de som sagt, men Strindberg kastades

alltjämt mellan vild, alltför vild, kärlek och hatiskt

raseri. En gång tänkte han i verkligheten göra det som han

i dikt skildrat i F a d r e n : kasta en brinnande lampa på

sin hustru. Det var efter en ny slitning, i slutet av dec.1887 som han vägrade låta Marodörer sluta lyckligt

och i stället gjorde den till det brutala stycket

Kamraterna. Men gick det upp och ned i äktenskapet, så

var af färseländet i stället dess mer stadigt och ihållande.

Oftast var han utan pengar, ständigt var han ute på vigg.

Fordringsägarne lämnade honom aldrig någon ro.

Ändå kunde han, när han satt med några vänner på

en lokal, vara älskvärdheten och munterheten själv. Men

plötsligt kunde han taga sig för något hårresande. En

kväll, då han var allt annat än helnykter, tog han t. ex.

utan minsta varsel fram en revolver och avsköt ett par

skarpa skott mellan gästernas huvuden »för att se vem

som skulle bli räddast». Efteråt, då man var ute och

svalkade sig, ville han nödvändigt klättra upp på »Hästen»

(kung Kristian V:s ryttarstaty) å Kongens Nvtorv men

vart därvid tagen av polisen. De andra närvarande

omtalade vem han var, och att han fortfarande hade skarpa

skott i revolvern. Polisen släppte honom beskedligt men

förbjöd honom att skjuta på gatan. Strindberg svarade

ögonblickligen med att avskjuta de återstående skotten

— varpå polisen med äkta dansk gemytlighet gjorde

honnör och sade: »Tak skal De ha’e. Nu gör De ingen

Ulykker med Skyderen».1)

Vida allvarligare var dock en hans upplevelse på

Skovlyst, av vilken han givit en fantasifull och,

vad honom själv angår, mycket förskönad bild i

T s c h an d a 1 a. Han bodde där hos en

avsigkommen grevinna Frankenau, vilkens förvaltare, Hansen,

var av tattarsläkt. Denne, som onekligen var en

misstänkt figur, anmäldes av Strindberg, såsom saker till

in-brottsstöld, men anmälningen befanns vara ogrundad.

Zigenaren anmälde i sin tur Strindberg för olovligt

förhållande till hans syster, och diktaren var så långt ifrån

att spela samma lysande roll som hjälten i hans roman

*) Detta enligt den glade musikern Charles Kjerulfs berättelse.

Lundegård, som dock ej var med till slut, berättar händelsen

något annorlunda.att han i stället flydde sin väg till Berlin, varifrån en

vän måste återhämta honom. Boken kallades ock i

Danmark för »Skandala». Emellertid kunde Strindberg i

maj 1889 (från Sverge) triumferande meddela Ola

Hansson att tattaren fått sex månaders fängelse för

penningutpressning, och det gick överhuvud snart utför både

med grevinnan och förvaltaren. Men Strindberg var

ännu i Sverge 1889 så rädd för dennes hämnd att han

ständigt gick med revolver på sig.

Man ser att Georg Brändes framställde Strindbergs

andliga läge i bästa möjliga dager, när han .skrev till

Nietzsche: »Han är ett verkligt geni, blott litet förryckt

scm de flesta genier (och icke-genier)». I ett brev till

Ola Hansson från mars 1889 dryftar Strindberg också

själv vansinnighetsproblemet, liksom i Själamord, och

hävdar att vansinnet kan vara räddningen från »något

värre», han tänker här tydligen på något yttre våld. Hans

misstro mot allt och alla hade antagit fantastiska mått.

I Köpenhamn genomletade han adresskalendern för att

se, om någon av hans vänner bodde nära någon av dem

han ansåg för sina fiender och alltså vore trolös mot

honom. När han skulle resa hem till Sverge, skrev han

till sin kusin, grosshandlare Oskar Strindberg, och bad

denne giva honom en lista på personer i vilkas sällskap

han icke kunde och borde visa sig. »Du får ej genera

dig att även begagna det lösaste skvallér som källa».DEN HEMVÄNDE HEMLÖSE.

I APRJ.L 1889 lämnade Strindberg Danmark och vände

* hem till Sverge — dubbelt frejdad, dubbelt olycklig,

dubbelt hatad mot förr. Vad han kände vid hemkomsten

har han tolkat i den femte av sina

Sömngångar-nätte r.1) Redan, dess rytm är en annan än de

föregåendes. Medan dessas verstakt löpte i oväntade kast,

speglande innehållets växlingar från frisk satir till

mjukt vemod, från käck hänförelse till munter

idyll, framskrider denna femte kärv, stram,

allvarlig, oftast regelbunden. I de förra sångerna

omväxlade en av daktyler, trokeer, jamber och anapester

fritt hopfogad meter med en annan, mindre vanlig, som

består av tre trokeer i var rad och blott en daktyl,

vanligen förlagd till andra verstakten. I femte natten är

denna senare meter starkt "förhärskande. Lika allvälrligt

och kärvt, mindre stramt kanske, men i stället mer

sönderslitet är innehållet. Trött och besviken på utlandet

kommer diktaren hem för att efter blott ett ögonblicks

skön villfarelse också här besvikas. Tomhet vart han

ser, och mest när han ser in i sitt gamla hem! Där

sitter han själv som död och skriver på ett papper som

blir lika vitt för det — första gången men sannerligen

ej den sista då Strindberg säger sig skåda sig själv som

en annan än honom själv. Och det gamla samhället?

Ändrat också det. Konservativt var det då Strindberg

reste ut, men ännu dröjde då kvar ett spår av den moderata

liberalism som härskat sedan 1860-talets början, och

de frisinnade saknade icke hopp för framtiden. Nu var

deras hopp grusat, högern hade segrat i och med tullar-

J) Införd i Tryckt och Otryckt I (1890). Fullständigt

utkom-mo Sömngångarnätter först 1900 (i en av Nils Krcugcr

utstyrd upplaga).

Strindberg Liv och Diktning

i4nes införande; rustningsökningar och lagar mot

socialistisk agitation voro i antågande. Hur dömde Strindberg,

aristokraten, tullvännen, officersvännen, antisocialisten

därom? Han svarar själv:

Ensam går han på folkfylld gata,

irrar hemlös och knuffar tål.

Tycker han hör hur mänskorna prata

främmande tankar på utländskt mål.

Råkar vaktmän i pickelhuvor,

vaktande gathörn som vore det Rhen,

mörka blickar inunder luvor

söka skydd under torgets trän.

Ser palatser som Rhentraktsborgar,

milliardhus, Berlinerstil,

torn och spiror och järntrådskorgar,

gallerfönster, som trotsa fil.

Allt är skyddat, solitt och präktigt,

och som bakgrund syns en kasern. —

Fosterlandet är vordet mäktigt,

kryat upp sig med blod och järn. —

Ja, barbaren har åter segrat,

baltiskt Hellas har sett sin grav,

där mot Österns horder sig lägrat

nordlig gränsvakt vid Arktiskt hav.

Det blev slutet på långa strider,

på fraktioner cch på process!

Söndring segrat, och sent omsider

Filip vann på Demosthenes.

Tro ja varit! Vi varit Trojaner,

vi ha sett vårt Dybböl och Als,

kallas svenskar och lutheraner,

■/j/.. • men vi äro ingenting alls!

Hemsjuk pilgrim börjar att vakna

och för längtan han funnit bot

Vad ej finnes han ej kan sakna,

skuddar stoftet utav sin fot.

Lik den vise, som sökte arken

undan flodens våta blockad

uppåt bergen i ödemarken,

flyr han ut från den sjunkande stad.

Man ser att det finns knappast något kvar av hans

Tysklandskärlek. Detta stämmer mycket väl med det

starka inflytande han just rönt av en tysk filosof; ty

Nietzsche var ju minst av allt tyskvän. Franskvän varNietzsche desto mer, och Strindberg hade redan varit

det oberoende av denne, men han hade åtminstone ej

blivit det mindre genom dennes påverkan. Hos

fransmännen återfann han klarast sin egen religiösa skepsis.

Men såsom skeptiker valde han nu ej alldeles samme

mästare bland fransmännen som förr. Vid denna tid

troligen var det som han, den forne Rousseauanen,

uppstämde en hänförd lovsång till Rousseaus filosofiske

medtävlare V^oltaire1), i detta sammanhang prisande

Frankrike, därför att det gått direkt från katqliscism till

fritänkeri med överhoppande av lutherisrflen — han

hånar ju även — se citat ovan — svenskarnes lutherism

i femte Sömngångamatten. Han hade nu ock börjat

beundra Leopold, han klandrar till dennes större ära

Thorild — märkligt nog därför att han ej skrev vers

men poesi på prosa utan rytm och musikaliskt välljud

— och han förnekar att den nya skolan gentemot

Leopold företrädde någon Utveckling2). Större delen

av artikeln är faktiskt ett angrepp på Atterbom,

häftigare än det i Svenska Folket; Strindberg stod ju

nu dennes hela livsåskådning fullständigt fjärran.

När hans plan att utgiva en franskspråkig tidskrift för

att sammanbinda Norden och Europa ej kunde*

förverkligas, ville han dock göra vad på honom ankom för saken

och skrev 1889 på franska en bok om Frankrikes

förbindelser med Sverge (Les Relations de la France avec la

Snede jusqu’ånos jours), utgiven 18913). Boken

in-bragte honom dels ett anbud om hederslegionen, vilket

*) Uppsatsen, vars tillkomsttid är okänd, trycktes första [-gången-] {+gån-

gen+} i Tryckt och Otryckt I (1890) ; nu i Samlade Skrifter, Likt

och Olikt II.

2) Strindberg har uppgivit i ett brev till Bonnier att denna

uppsats skrevs i Danmark maj 1887. Den trycktes forst i

Politiken 1887, infördes sedan i Tryckt och Otryckt II; nu i [-Samlade-] {+Sam-

lade+} Skrifter, Likt och Olikt II.

3) I förkortad form på svenska stod den i Ur Dagens

Krönika 189O samt i Tryckt och Otryckt III (1891) ; nu i Samlade

Skrifter, del XXVII, Prosabitar från 1890-talet. Dess svenska

titel är: Franska Insatser i Svenska Kulturen.han dock avböjde, dels, i Historisk Tidskrift, en mycket

sträng fackmannakritik. Dess anda framgår av

förklaringen att Sverges reaktionärer »i brist på bättre vänt

sig till Tyskland», men »fruktan att uppslukas av en

stamsläktad och folkrikare ras bar drivit de

skandinaviska folken mot Västerns intellektuella kultur, som direkt

härstammar från Antiken, och skilsmässan har blivit så

grundlig att en försoning mellan svenskarnes och

tyskar-nes känslor och idéer synes lika vansklig som en liknande

utveckling av förhållandet mellan de två kusinerna:

Tyskland och England».

Medan Strindberg var inne på Sverges förhållande

till de kulturer, som direkt härstamma från Antiken,

skrev han ock en* artikel om

Spanska-—Portugisiska Minnen i Svenska Historien, vilken

på franska infördes i Kungl. Historiska

Madrid-Akade-mins handlingar 1890 1).

Härav förstås att Strindbergs gamla Antik-motvilja

nu var alldeles bortblåst. Han hade under sin

naturdy rkartid börjat motvilligt gilla Antiken såsom relativt

naturlig. När han övergick från natur- till

kulturdyrkan, steg den ännu mer i hans aktning — han kunde ju

också där finna stöd för sin kamp mot kvinnan.

Nietz-sches glödande Antikbeundran torde ytterligare ha ökat

hans egen. Antika citat, nyttjade till prydnad, exempel

eller stöd för ett argument, återkomma vid denna tid ej

sällan i hans verk. I sin nästa roman (I

Havsbandet) förkunnar han att latinet åter bör bliva de svenske

lärdes språk och ljungar mot den latinförföljelse han

själv tidigare främjat.

Finner han ett direkt antikinflytande i ett land, är detta

för honom nog att göra landet till ett kulturland. Så

till exempel i fråga om Ryssland. Hans ryska

sympatier från 1884 ha ej dött. I femte Sömngångarnatten

hade han visserligen talat om »Österns horder», Ryss-

*) Införd (på svenska) i Dagens Krönika 189O, i Tryckt och

Otryckt II samt i Samlade Skrifter, Prosabitar från 1890-talet.lands nämligen. Men ett par år senare besvarar han

frågan Vad är Ryssland ?J) därmed att Ryssland

är värnet mot Österns horder. Karl XII begick en synd

mot »historiens ande, som också var Europas makters»,

då han förband sig med kristendomens fiende (Turkiet)

mot Ryssland2). Ty Ryssland är det östromerska

kej-sarväldets, den grekisk-bysantiska kulturens arvtagare —

och hade just då blivit allierat med Frankrike.

Strindbergs utrikespolitiska sympatier voro alltså

motsatta det maktägande Sverges. Han var och förblev

oppositionsman även som aristokrat. Personligen hade

han ej häller värst många skäl att älska Sverge. Icke

mottogs han vid hemkomsten med den gödda kalven

precis. Det lär ha hänt honom en gång under en resa i

Bohuslän att han vart nekad landstiga vid ett fiskläge, därför

att han var författare till Giftas. Han hade mycket

svårt att få sina dramer spelade. F a d r e n hade

visserligen uppförts (9 gånger) på Svenska Teatern 1888;

Fordringsägare gavs på samma teater 1890 (3

gånger), varjämte Samum och P a r i a gåvos där Marise

Bebådelsedag sagda år vid en enskild föreställning.

Dramatiseringen av Hemsöborna hade August

Lindberg givit 1889 å Djurgårdsteatern i Stockholm (15

gånger) och i Göteborg (4 gånger). Mäster Olof,

versdramat, gavs 15 mars 1890 på Dramatiska Teatern

för första gången, varvid Strindberg hyllades med

inropningar och lagerkransar. Stycket upplevde 27

föreställningar. Men detta var ungefär allt.

Strindberg hade hoppats att få Fröken Julie uppförd

men lyckades ej vinna någon primadonnas hög-

9 Uppsatsen trycktes i Renholms tidning Veckan april 1892;

nu läses den i Samlade Skrifter, Efterslåtter.

2) Att han dock ej glömt sitt gamla intresse för karolinerna

visade han i en med anledning av Orientalistkongressen 1889

utgiven fransk skrift, däri han söker visa att det var två fångne

svenska officerare som först översatt och för Europa bekantgjort

Kiva-khanen Abulghåsi-Behåders östturkiska historia (se

Samlade skrifter, Efterslåtter).viktiga bistånd. Även med böckerna gick det knalt.

Bonnier hade vägrat förlägga både F a d r e n och

Fröken Julie. Dåligt betalt fick han för de böcker som

trycktes. Hans ekonomiska ställning var så svår att

han tänkte söka en plats som landsarkivarie —

naturligtvis en hopplös idé.

Någon varaktig stad fick han icke häller i Sverge.

Han ville ju »fly» från Stockholm, och han flydde till

Jakobsberg.

Skärgården, där han åter andades upp, trivdes med

natur, mat och allt samt med glädje läste C. J. L. Almqvist.

Men alltför lång vart icke vilan; snart måste han bort

igen, och nog fick han sitt lystmäte på att fly. Han slog

sig först (på våren 1889) ned på Runmarö (Nore).

Större delen av 1889 vistades han emellertid på

Sandhamn. Vintern 1889—90 bodde han strax utanför

Stockholm i Jakobsberg, i ett gammalt trevligt hus vid

Hornsgatan nära Liljeholmsbron, som enligt Strindberg var ett

gammalt jägmästarboställe men kallades Drottning

Kristinas jaktslott. På våren samma år vistades han dels

(ensam) i Vaxholm, dels i Bo å Värmdön. Där

återförenades han med familjen och flyttade på försommaren

med den till Runmarö (Stenbro nära Långvik). Snart

övergav han åter familjen och flyttade till det närbe-lägna Lerkila samt därifrån på senhösten till Brevik

å Värmdön, där han sedan dröjde kvar långt in på

nästa år. I Djursholm var han i december 1891

samt till slutet av april 1892, sedan i Dalarö.

Under dessa år hade han även, med understöd av

redaktör Fr. Vult von Steijern — vilken åtskilliga

år gav honom ett regelbundet underhåll — L. O.

Smith och generalkonsul Simon Sachs företagit två

studieresor genom svenska bygder. Han reste i september—

oktober 1890 genom Svealand och Götaland och gjorde

i augusti 1891 en kort färd till Norrland — han kom dock

aldrig längre norrut än till sin släkts ursprungliga

hemnejd, Ångermanland — för att skaffa material till ett

verk vartill han framför andra och framför annat kände

sig skickad: ett verk om Svensk Natur. Ett förarbete

därtill var den i stil som sak lika livsstrålande

karaktäri-stik av Stockholms skärgård han gav i företalet till S k ä

r-k a r 1 s 1 i v. När hans brinnande Sverge-kärlek nu ej

längre fick eller kunde fästa sig vid människorna, sökte

den sig mot naturen. Vid ett sådant verk kunde ju ock

hans vetenskapliga iver och hans skaldelynne samverka.

Naturvetenskapligt bildad fast ingalunda

naturvetenskapsman, känner han naturföremålen i en hos skalder ytterst

ovanlig grad, har fått upp ögonen för en mängd

naturskönheter varom genomsnittsskalden aldrig drömt, och

kan karaktärisera denna skönhetsrikedom som endast

den mäktar vilken känner dess art och grund.

Vetenskapsmannens forskareglädje, skaldens inskådande och

uttrycksfulla fantasi, naturälskarens friluftsvana och

friluft skärl ek förena sig att giva Fans stil i

naturskildrin-garne dess säregna friskhet och glans. Man ser även här

hur han opponerar mot alla erkända skönheter: han

vägrar att finna Siljans stränder något vidare märkvärdiga.

Verket blev endast till ett fragment vilket intogs

i Tryckt och Otryckt IV I8971) och sedan (år

1901), under titeln Sverges Natur, utgavs i en sär-

9 Återfinnes nu i {Samlade {Skrifter, Prosabitar fr^n 1890-talet.skild praktupplaga med bilder av Arthur Sjögren, vilken

enligt utkast av Strindberg, sammanfattade de olika

landskapens natur i fritt sammanställda, typiska tavlor.

I samband därmed började Strindberg åter att måla.

Han hade ju redan gjort det en gång i sin ungdom. Vad

skulle Strindberg måla om ej natur? Hans naturtavlor

bära dock, delvis på grund av hans ofullkomliga teknik

men mest tack vare hans lynne, en starkare prägel av

färg-och linjefantasi än av vare sig verklighetstrohet eller

artistisk beräkning. Det är de stora linjerna som härska,

i hans tavlor, att icke säga de stora planen. Han målar

helst stora himlavidder, med skiftande men dock ej i

detalj utförda molnbilder, samt hav svidder. Jorden målar

han oftast slät och tämligen entonig. Dock skymta där

stundom mäktiga klippformationer, stämnings fyll da, halvt

drömmande eller

sagolika trän, underbara,

mörkglödande blommor.

Aldrig giver han en

utfört noggrann .bild av

terrängen, och det

odlade liksom det intima skyr

han. Ej sällan lägger

han upp tavlan i tre

plan, av vilka det

mellersta är det ljusaste.

Stundom brukar han ock

samla ljuset på en viss

punkt av tavlan, eri

ly-sainde våg eller en

stads-kontur. Hans himlar

kunna stundom erinra

om Markus Larssons

tavlor med brinnande

ångbåtar. Hans sätt artt

samla ljuset på vissa

punkter eller plan kan

svagt erinra om vissa

Rusk pricken. Målning av August

• Strindberg.Konstnärsförbundets tavlor, exempelvis Eugéne

Janssons. Dä"remot saknas varje likhet med 1880-talets

verklighetsmålning. I somliga tavlor är hans färg

för mörk för att verka modern. I andra är den ljus men

på ett enkelt, akvarellartat sätt, som endast svagt antyder

den moderna konstens färgglans. Det är i

kompositionen som Strindbergs tavlor verka mest moderna.

Hans flesta tavlor utfördes i Stockholms skärgård.

Skärgård sintryck yppa sig ock i den frejdade novell som

Strindberg sannolikt först efter hemkomsten till Sverge

gav dess slutgiltiga form. Han omarbetade

Genvägar i 1600-talsstil — dock utan att ändra värst

mycket — satte till ett annat slut och fick den så

till En Häxa, den mäktiga skildringen av

häxprocessernas psykologi, vilken sedan trycktes i Svenska

Ödens tredje del 18901). Novellens tendens är

densamma som förut: det är kvinnans lättja, bristande andliga

jämnvikt och känsla av sin underlägsenhet, det är hennes

själviska, falska och osunda kärleksliv som driver henne

in på dunkla och onda andliga vägar. Strindberg låter

henne i omarbetningen spela häxa och offra sitt liv blott

för att hämnas på en överlägsen kvinna och till varje

pris bliva ryktbar. Hennes underklasskaraktär

under-strykes alltjämt. Dock är slutet påfallande försonligt.

I Svenska Ödens tredje del (1890)

offentliggjordes ock för första gången Sista Skottet, en

episod från Trettioåriga kriget, vilken av Strindberg

förlagts till Eindau vid Bodensjön. Lokalfärgen är så frisk

att man skulle trott novellen nödvändigt vara författad

på platsen, om den hade författats av en annan än

Strindberg med hans sällsynta lokal- och naturminne. Med

hänsyn till den Strindbergska fantasins egenart möter

det dock knappast något hinder att tro Sista Skottet ha

tillkommit i samma drag som då En Häxa, fick sin nya

9 Det är sannolikt att såväl E11 Häxa i dess nya form som

Sista Skottet författades tämligen snart före tredje delens

utgivande, ty Strindberg behövde ju alltid publicera sina alster

fortast möjligt.form, alltså troligen 1889—90. Den tyskvänliga

stämning som behärskade Strindberg under vistelsen i tindau

återkommer här. Det är tyska folkets lidande och

för-vildning som med tydlig sympati skildras, medan man

icke skönjer någon svenskvänlighet, frånsett några

er-kännsamma ord om Gustav II Adolf.

Fritänkarsynpunk-ten — liksom även Strindbergs motvilja mot lutherismen

— framträder i det starka understrykandet av att kriget

icke alls var något religionskrig, ty de katolske

fransmännen kämpade ju på de lutherske svenskarnes sida.

Folkets parti mot herrarne tager Strindberg icke längre.

Det är emellertid märkligt att han, trots sin nya

aristokratiska åskådning, här liksom i flera av de äldre

Svenska Ödena tager fredens parti mot kriget, fast han

visserligen prisar de män som i kriget hålla ut på sin post.

Sin största kraft lade han ned på det verk, där han,

fortsättande tråden från T schandala, klarare än

någonsin utformade sin nya åskådning: romanen I

Havsbandet, skriven dels maj—november 1889 (de första sju

kapitlen) och dels april—juni 1890 (de sju sista). Den

är en fortsättning på hans skärgårdsberättelser. Men

hur ändrad har ej deras anda blivit på blott ett par år ! I

Hemsöborna och Skärkar lsliv fanns kärv och

drastisk kritik men dock även kärlek eller åtminstone

mänskligt intresse för skärgårdsfolket. Nu har han för

sina gamla välkända bönder, lotsar, fiskare endast kallt

förakt. Bokens hjälte är en kulturmänniska från topp

till tå, utan och innan. I uppsatsen Om det Allmänna

Missnöjet från 1884 hade Strindberg hånat en

fiskeri-intendent som sökte lära gamla erfarne skärgårdsfiskare

fiska. Nu gör han just en sådan intendent till sin hjälte

och låter honom, den geniale kammarlärde, stå skyhögt

över de dumme fiskarena både i segling och fiskekunskap.

I full enlighet med denna uppfattning om

samhällsklasserna står den politiska åskådning han låter

intendenten hysa. Denne har upptagit Strindbergs gamla förakt

för riksdagar men nu med en helt aristokratisk

motivering: riket skall ej styras av ett parlament, tillsatt genomallmänna rösträttens lättlurade väljare, utan av en

regering av fackmän i statsvetenskap som skall hava under

sig en rådgivande riksdag, vald klassvis. Dessa båda krav:

klassval och sakkunnigvälde, skulle ju sedan tillhöra den

svenska unghögerns älsklingskrav. Men sitt gamla

demokratiska jag har Strindberg dock ej lyckats slå helt ihjäl.

Av de klasser som skola välja hans riksdag består den

första av jordbrukarne, den andra av alla slags hantverkare

och industrimän, även arbetarne. De lärde komma först

mot slutet, och allra sist komma de som leva på pengar.

Vidare vill han borttaga hovstaten och låta kungen

sortera under utrikesdepartementet, då denne blott får

representera nationen gentemot utrikes makter. Strindberg

har själv kallat sin dåtida åskådning: »kateder-anarkism».

Med ohöljd skärpa uttalar intendenten Strindbergs

ateism. Särskilt riktar han gång på gång ett

Nietzsche-anskt hån mot Jesus. Emellertid är det ett märkligt

varsel om vad snart skulle komma att Strindberg först

och sist riktar sitt förakt och sin vrede mot lutherismen

men yttrar sig ganska sympatiskt om katolicismen. Skall

nu massan nödvändigt hava en religion, borde den

åtminstone hänvisas till denna. Ty den är, säger han, en

vä ridsborgerlig religion och en kulturreligion. Den

företräder Roms höga kulturarv.

Kort sagt I Havsbandets hjälte är uti religion,

politik, lynne en kulturmänniska, en herremänniska, en

övermänniska. Men vilken övermänniska! Han har

absolut intet av Nietzsches germanskt robusta och

brutala härskartyp, »det blonda vilddjuret». Han är — i

mycket lätt förklädnad — Strindberg själv: liten

(Strindberg var av medellängd), blek, klädd med utsökt,

kvinnlig elegans, f. d. amanuens vid ett statens verk, där han

sysslat med dess undanlagda skräpsamlingar cch fått litet

utländsk frejd på kuppen, numera avgjort världskänd.

Och så orimligt intelligent naturligtvis. Men vad

åstadkommer han med denna intelligens? Han förför en

halvgammal, giftaslysten flicka. När han gjort detta och

stoltserar som segrare, är hans kraft slut. Hans sköranerver gå sönder. Han faller totalt samman. Han irrar

halvt vansinnig omkring på ön, ömkad av det föraktade

fiskarfolket. Så rycker han upp sig till sist, men blott för

att gå till stranden, lösgöra en båt och — som Strindberg

förtäljer i några av de grannaste sidor han skrivit —

segla bort, sannolikt mot drunkningsdöden ute på hans

älskade hav, med ögat fäst på stjärnbilden Herkules,

nämnd efter den grekiska gestalt Strindberg mest älskat,

»Hellas’ sedliga ideal, styrkans och klokhetens gud —.

som aldrig lät piska sig eller spotta sig i ansiktet utan att

som en man, slå och spotta tillbaka, självförbrännaren

som endast kunde falla för sin egen starka hand utan att

tigga om nåd från kalken».

Upp ränningen till bokens kärlekshistoria är en

livs-upplevelse från Strindbergs ungdomsår, vilken ägde rum

ute i Skärgården — det var därför han, när han återkom

till Skärgården, erinrade sig den. Han har * själv

omtalat *) den -korta och vilda kärlekshistoria från 1873 på

Kymendö vars alla viktigaste moment återkomma, fast

med delvis ändrad tidsordning, i romanen: segelfärden

med döden som tänkt men ej bestämt mål, kvinnan som

han vinner och slits ifrån, vanvettets utbrott. Därtill

sluta sig sedan motiv byggda på senare självupplevelser:

När intendenten under kampen mot vanvettet låter en

fripastor komma och bedja för sig, återspeglar detta

Strindbergs rop efter en präst, när han efter det

misslyckade flykt- och självmordsförsöket 1875 låg i feber på.

Dalarö. Intendenten har en viss förkärlek för ordnar

och umgås gärna med officerare, liksom Strindberg gjorde

i Tyskland 1887. Ganska lustig är den högst olika roll

som Strindberg låter ett armband spela, dels i

Marodörer dels här i boken. Där var det symbolen på

kvinnans lömska makt att avmanliga mannen. Här är det

för intendenten en kär prydnad och ett av de medel

varmed han kraftigast bedårar kvinnan.

Men framför allt återspeglar I Havsbandet kris-

9 Se I Röda Rummet, kap. 5 (slutet).stämningen från 1890. Intendenten-övermänni skans

plötsliga och groteskt ohyggliga sammanfall, vid

skilsmässan från en kvinna som han säger sig förakta, och

som han själv sviker, tolkar Strindbergs egen aning att

den skilsmässa han i förtvivlan sökt och i förtvivlan

fruktat snart var oundviklig. I Havsbandet är det

mest lidelsefulla vittnesbördet om kvinnohataren

Strindbergs inrotade oförmåga att leva utan kvinnan.

Intendentens hopplösa längtan att bliva en släktets fortsättare,

hans löjligt hjärtskärande, tragiskt förvirrade strävan att

utan kvinna# skapa sig barn (månne Strindberg har fått

denna idé från H i p p o 1 y t o s’ utfall mot kvinnan hos

Euripides eller från Homunculus i Goethes Faust?)

— den tolkar Strindbergs förtvivlade aning att snart

bliva skild från sina bairn.DEN FRÅNSKILDE.

A NINGEN gick i fullbordan. Strindberg och hans

hu-stru hade efter försoningen, eller försoningarne, i

Danmark följts åt till Sverge. Men snart visade sig varje

hopp att äktenskapet skulle kunna för alltid lappas ihop

vara fåfängt. Vad som nu särskilt upprörde Strindberg

var vänskapen mellan hustrun och en dansk dam, som

han — också det ett utslag av hans ständiga

förföljelsemani — tyckte tränga sig in mellan makarne. Själv var han

säkerligen icke bättre att umgås med än förr. Från hans

vistelse ute på Runmarö berättade fiskarena, vilka i

det hela tyckte bra om honom, att han var elak mot

hustrun och bland annat brukade släppa in ormar i hennes

rum. Säkerligen var dock detta ett misstag, föranlett

därav att Strindberg en gång (på Stenbro) för sitt och barnens

nöjes skull fångade en huggorm, vilken han förvarade i

ett glaskärl, varifrån den dock råkade slippa ut. Flera

gånger skilde han sig från familjen men återförenades

igen. Till sist blevo emellertid slitningarne outhärdliga.

Så upplöstes då äktenskapet. Instanserna passerades och

slutakten utspelades i januari 1891 inför häradsrätten i

Värmdö tingslag (Strindberg bodde då i Bo och

familjen å Ivemshaga). Pinsamma scener ägde rum inför

kyrkorådet och rätten. Ej ens den offentliga skandalen

undgicks alltså. I hat och vrede skildes Strindberg från

den kvinna han älskat över allt i världen. Han skildes

från barnen som, sedan hans kärlek till modern slocknat,

fått ensamma mottaga hela hans gränslösa kärlekslidelse.

I de verk han skrev 1890—92 bryter ock gång på gång

hans förtvivlade längtan efter barnen fram som ett skrik.

Först i dikten Laokoon (tryckt 1891 )1), ett poem

x) Nu i Ordalek och Småkonst, Samlade Skrifter,

del XXXVII.alltså med antikt motiv, skrivet på fri eller snarare

söndersliten vers, en gudatrotsares och kvinnohatares cyniska

och hjärtskärande bön om gudarnes nåd, icke för sig

men för barnen.

Det förnämsta uttrycket för hans stämning efter

skilsmässan är sagospelet Himmelrikets Nycklar,

skrivet 1891—921). Det är delvis skrivet på vers, en fritt

Strindbergs barn i hans första äktenskap (Karin, Hans, Greta).

behandlad vers men vilken Strindberg tydligt mödat sig

att göra skön. I allmänhet är det styckets, sympatiska

personer som (dock ej alltid) tala vers, medan de

osympatiska mestadels få tala prosa eller någon gång dålig vers.

Stycket är uppbyggt som en rad fria scener, symboliska

episoder i huvudpersonens liv. Till byggnad och i viss

mån till åskådning — i sitt förakt för den stora världen

— liknar det Lycko-Per; just därigenom

framträder dubbelt dess tungsinne och trötthet.

9 I Samlade Skrifter fört till Komedier och

Enaktare, del XXV.Dess huvudperson, kallad Smeden — en man som

smider diktverk tydligen — går liksom Lycko-Per ut i

världen, dock ej som han för att söka kärleken utan för att

söka rätt på sina förlorade barn. Han får liksom denne

alla önskningar uppfyllda. Men han har i motsats mot

denne en ständig ledsagare, kallad Läraren. En Lärare

skulle sedan ofta uppträda i Strindbergs dramer, dock

ej mer en lärare av denna art. Ty denne är Doktor All-*

vetande, alltså en representant för naturvetenskapen

el-lei den jordiska vetenskapen över huvud, med andra ord

för Strindbergs dåvarande världsåskådning. På sin

vandring genom världen åtföljas de av Sankte Per,

representanten för religionen, ålderdomssvag, bortkommen, löj-

hg-

Först få de skåda Antiken, företrädd av Narkissos,

ynglingen som älskade sin egen spegelbild i stället för

nymfen Eko, och av Thersites, smädaren. Den senare

lär vara Smålands-Sigurd och avhånas följaktligen med

så pass mycket skämtlynne som Strindberg nu förmår

åstadkomma. Den förre har Strindbergs gillande. Skulle

han ej gilla en som föraktar kvinnan och blickar ned i

sig själv? Blott genom självkännedom‘erövras vishet!

I nästa akt viker genast visheten för kvinnan. Hennes

representant, älskarinnan, har de hemskaste yttre och inre

fel. Men Smeden älskar henne, och ej blott älskar henne:

han giver sig själv skulden för att deras kärlek sedan

blir till olycka. Han dräper henne gång efter gång,

liksom Strindberg dräpte sin kärlekslycka, men liksom den

står hon åter upp, dock till sist icke mer. Helt bittert

kan han alltså ej tänka på den han förlorat.

Emellertid ha. Smeden och Läraren från Antiken

kommit in i Romantiken. De få skåda en hel rad frejdade

sago- och diktfigurer. Men det märkliga med dem är att

de alla blivit förståndiga, borgerliga, prosaiska, ofta starkt

ekonomiska. Strindberg har ej glömt sin inbitna lidelse

att rycka bort förtjusningsslöjan från det hävdvunnet

sköna. Han presenterar Shakespeare-gestalterna, de

onda såsom hycklat omvända, de ädla såsom ihåligt dyg-diga. Han låter Don Quixote ha blivit fet och Sancho

Panza, ja han har kommit sig upp, lärt sig »disponera»

pengar och blivit ledare för den politiska oppositionen.

I detta sagodramas politiska scener tager ej längre

Strindberg parti för folket mot konungen. Han tager parti för

de stora mot de små. De förra representeras i en scen

av Smeden såsom Hobergsgubben de senare av dvärgar

och annat småkryp som krånglar och intrigerar vid dess

fot. Men den store, bergsjätten, är dock ingen

mänsklighetens välgörare: han krossar en vacker dal med

präktigt och lyckligt folk, däribland en ädel prästfamilj —

var det ej Strindbergs uppgift och öde att grusa vackra

idyller ?

Till sist går färden till Rom och till Kristi dödsplats.

Stämningen mot religionen är här märkbart skiljaktig

mot I Havsbandets. Nu kritiseras katolicismen,

medan föraktet för Jesus" person är borta. Dock slutar

stycket ej religiöst. Det slutar ej med att himmelrikets

tappade nycklar återfinnas, utan med att Smeden-diktaren

manas uppgiva sin outrotliga himlastormarlust och nöja

sig med verkligheten — jorden. Maningen var för

diktaren mera behövlig än lätt att följa.

Skilsmässan från barnen sätter ock sin stämning på

den skärgårdsskiss, Silverträsket, med vilken

Strindberg var sysselsatt under åren 1890 och 1892, alltså

dels före, dels efter skilsmässan, utan att dock få den

färdig förr än 18981). Det är därför svårt att avgöra i

vad mån den nya ton av mystik, vilken här mängt sig in

i den som alltid hänfört åskådliga skärgårdsskildringen

fanns där från början. Alldeles har den nog icke fattats,

man ser nämligen att den här ännu bryter sig mot det

vetenskapliga tvivlet. Mystiken är av dubbel art. Dels

är den naturvetenskaplig; här skymtar tydligt den

fantastiska naturforskning som snart skulle bliva Strindbergs

huvudintresse. Men dels är den ock, om ej religiös, så

dock övernaturlig. Vid Silverträsket häftar ett folk-

9 Nu i samlade Skrifter, Prosabitar från iSgO-talet.

Strindberg Liv och Diktning

15skrock som Strindberg, hur starkt han än väpnar sig med

tvivel, ej helt kan bortvisa, och som ständigt gäckar hans

forskarmöda.

Den dragning mot en ny diktningsform, som skymtar

redan i D e n Romantiske Klockaren på R å n ö,

i Tschandala, i En Häxa och i Samu m,

framträder som synes alltjämt. Den yppar sig i Strindbergs

nyvaknade kärlek för vers, vilken han nu ej längre finner

generande utan hedersam, i Silverträskets mystik,

i Himmelrikets" Nycklar med dess sagofigurer

och fantastiskt växlande scener samt ej minst i det

nervö st-a rist ok ra tiskt utsökta skönhetssinne som präglar

I H a v s b a n d e ts hjälte liksom i den lyrik vari boken

utmynnar. Vid denna tid stod ju också den svenska

litteraturen inför en betydelsefull brytning: 90-talet avlöste

80-talet. Det var närmast två krafter som åstadkommo

brytningen: dels Nietzsches övermänniskolära, vilken

dock endast för en kort tid utövade något starkare

inflytande ; dels en längtan efter skönhet, formell välklang,

fantasins lek, livsglädje.

Riksom Strindberg i och med Röda Rummet

inledde 80-talet, gav han med I Havsbandet signalen

till dess avlösning. Men han blev ej den som skapade

den nya tiden. Då Heiclenstam 1890 jämte Levertin

ämnade utsända den märkliga stridsskriften mot 80-talet,

P e p i t a s Bröllop, vände han sig hänsynsfullt till

vännen och mästaren Strindberg och frågade denne 0111

hans mening. I sitt svar avsvär denne fortfarande

Zola-ismen och framhåller även om Zola att denne ofta visar

ut på livsglädjen. Men han håller fast vid naturalismen

som världsåskådning. Därmed har han angivit vad som

hindrade honom att bliva en av 90-talets skapare. Andra

diktare kunde ändra sin form utan att väsentligen ändra

sin livsåskådning, Heidenstam framhåller uttryckligen i

Re 11 ä s s a n s, den nya diktningens första programbok,

att han ej ansåg den nydaning av diktens form han där

krävde behöva medföra någon genomgripande ändring

av åsikter. Men Strindberg kunde ej gå tillväga på detAugust Strindberg 1893. Målning av C. Krogli.sättet. Hos honom kunde ej formen väsentligt ändras,

förrän livsåskådningen väsentligt ändrats. Fantasidiktens

timma var för honom ännu icke kommen.

Han fortsatte att skriva naturalistiska dramer. De

flesta av dem äro, även de, självbiografiska. År 1893

utkommo under samlingstiteln Dramatik fyra

enaktare, skrivna redan på våren 18921). Debet och

Kredit skildrar en stor mans återkomst till sitt

fosterland — och till en sådan massa tiggande vänner och

tvivelaktiga fordringsägare att han genast måste rymma

igen. Första V arningen skildrar en episod från

Strindbergs äktenskap, vilken visar hur osäker han alltid

kände sig på sin hustrus kärlek och på sin överlägsenhet

gentemot henne. Inför Döden tecknar en

schweizare — dock ej en riktig schweizare, upplyser Strindberg

tämligen onödigtvis — som dräper sig för att hjälpa

sina otacksamma barn, vilka upphetsats mot honom av

modern. Man skönjer här orsaken varför Strindberg

denna tid någon gång var bitter mot barn; hans egna

barn hade helt naturligt icke tagit hans parti under

den äktenskapliga brottningen. Ett påfallande motiv i

stycket är att fadern säges ha utmålats som desertör —

tänkte Strindberg på det klander han rönte för sin

motvilja att resa hem till Giftasprocessen?

Moderskär-1 e k behandlar underklassproblemet på ett både

vetenskapligt pessimistiskt och mänskligt rörande sätt. En

flicka, född av en f. d. sköka, som skildras i bittra och

bjärta färger, möter en god flicka av verkligt hög klass

som räcker henne handen för att leda henne uppåt; men

hon kan ej följa; hon är dömd för livet till dunklet och

smutsen.

Ett större drama Bandet framför direkt hans egen

äktenskapsprocess på scenen: det förtvivlade, nervösa,

mer ömkansvärda än upprörande - gräl mellan man och

kvinna som kommer igen i så många Strindbergsdramer

9 Nu i Samlade Skrifter, del XXV, Komedier och Enaktare.har här fått en typisk gestaltning; skulden lägges mest

men ej alldeles helt på hustrun. Där bredvid yppar

Strindberg sina tankar om svenskt rättsväsen, kritiskt

men med sympati både för de dömde — åtminstone om

de ej äro kvinnor — och för de dömande. Dramen

Leka med Elden slutligen är mera munter — så

munter nu en Strindbergsdram kan vara denna tid. Den

handlar om ett äktenskapsbrott som ej blir av, därför att

mannen frivilligt erbjuder sig att avstå från hustrun,

och då blir ju brottet ej intressant längre. Man ser hur

ovillig Strindberg är att i kampen mellan laglig och

olaglig kärlek taga den senares parti.

Även ett par Svenska Öden skrev han denna tid,

mot slutet av år 1890. Den ena, Likvakan i

Tiste-d a 1 e n, visar att Strindberg ej ens under denna sin

antidemokratiska tid kunde, fast han nästan tycks ha velat

det, beundra Karl XII. Den andra, Stråmannen,

handlar om Fredrik I. Strindberg söker taga denne

lindrigt beundrade kung i försvar; han var ju ej då mycket

böjd att gilla Frihetstidens riksdagsvälde, och han höll

på kungen som man gentemot drottningen som kvinna.

Men han medger själv att ett försvar för denne

kunga-strunt måste bli ett hopplöst göra.

Allting tycktes honom för övrigt den tiden hopplöst.

Aldrig i sitt fättiga liv hade han varit fattigare än då.

Han fick gång på gång underkasta sig smäleken av

utmätning. Han ville bort och uppgjorde de vildaste

planer hur han skulle skaffa sig ett levebröd i utlandet. Han

skriver till sin ungdomsvän från Röda Rummet och

Kymendö, Lipmansson, att han tänker upphöra med

diktandet och i stället giva sig ut och uppsöka något mer

lönande yrke såsom — portier på ett hotell eller

gitarrspelare på varieteer. Men icke ens dylika planer kunde

han söka förverkliga, ty han hade inga respengar. Han

syntes hopplöst fjättrad ute i Skärgården — hans kärleks

land hade blivit honom ett fängelse. Äntligen kom

räddningen, eget nog just från det land vilket var härden för

den tidsanda han bekämpade: från Tyskland, men visser-ligen från det oppositionella Tyskland, och närmast från

landsmän i Tyskland.

Det var Ola Hansson och hans hustru Laura MarhoJm

— vilka hade gjort hans bekantskap i Danmark — som

nu från Friedrich shagen nära Berlin, där de bodde, satte

alla krafter i rörelse för att låta världen veta

Strindbergs läge och mana den till hjälp. Han hade just börjat

bliva känd i Berlin. Där hade dels Die Freie Biihne

(Fria Skådebanan) spelat Fad ren — som dock

omedelbart förbjöds av censuren — och dels Residenzteatern

spelat Fröken Julie, båda med stor framgång. I

Maximilian Härdens frejdade tidskrift Zukunft som just

då utsände sitt första nummer infördes ett brev från

Strindberg med kommentar av Ola Hansson, vari hans

läge klargöres; det blev en väckande artikel, vilken dock,

orättvist nog, syntes Strindberg själv bära en alltföf stark

prägel av tiggeri. Laura Marholm skrev en längre

förstående Strindbergskaraktäristik i tidskriften Nord und

Siid.

Vidare sökte man att på svenska få ut En Bok om

Strindberg, som skulle visa vad världslitteräre

stormän tänkte om den i sitt hemland så föraktade. Boken

utkom ock 1894 med bidrag av Drachmann, Brändes,

Björnson, Lie, Garhorg, Hamsun, Justin M’Carthy —

Strindbergs förste profet i England — Anton Nyström,

Gustav Eröding m. fl. Men det var nästan omöjligt för

dess redaktörer, Birger Mörner och Fröding, att få en

förläggare. Till sist förmådde den sistnämnde

Karlstadstidningen, där han då var medarbetare, att taga sig

an boken, mot att tryckningskostnaderna garanterades.

Mycket uppmärksammad blev den dock icke.

Emellertid hade i anledning av Zukunftartikeln inemot

1500 kr. insamlats åt honom. Nu kunde han resa.IRRVANDRAREN.

I SLUTET av september 1892 kom Strindberg till Berlin

* och slog sig ner bredvid Ola Hanssons i Friedrichshagen.

Han fann sig snart omgiven av en vänkrets som

innefattade en ganska väsentlig del av den germanska

kulturvärldens radikala intelligens och dessutom en del

ickegermanska eller mer tvivelaktiga storheter. Där fanns som

stadigvarande eller tillfälliga gäster, utom Ola Hansson

och hans fru, Bengt Lidforss, Holger Drachmann, Knut

Hamsun, den norske dramatikern Gunnar Heiberg, de

norske konstnärerna Edvard Munch och Christian Krogh,

vilka båda tecknade eller målade Strindberg, den tyske

lyrikern Richard Dehmel, vilken besjöng honom i en

dityrambisk dikt, den tyske författaren O. E. Hartleben,

den tyske läkaren C. L. Schleich, vilken i en liten hok

berättat sina minnen från Strindbergs Berlintid, polacken

Stanislav Prsybyszevski, medicinsk forskare och

skönlitterär författare, samt några svensk-finnar: diktaren K.

A. Tavaststjerna med sin unga vackra fru, vilken som

skådespelerska ville göra Strindbergsroller, kompositören

Jean Sibelius samt författaren Adolf Paul, vilken givit

en mot Strindberg mycket hätsk skildring av deras samliv.

Sällskapet höll särskilt till på ett värdshus i hörnet

av Unter den Linden och Neue Wilhelmsstrasse, kallat

Zum schwarzen Ferkel (»Svarta grisen»), och gjorde

allt för att dess samliv skulle bliva värdigt lokalens

galg-humoristiska namn. Namnet tycks för övrigt lokalen ha

fått just av Strindberg (Ad. Paul antyder detta). I ett

brev säger Strindberg själv att den hette Klostret. Där

fanns 900 sorters starkvaror. Samkvämen därstädes

buro en frigjort ästetisk prägel av vildhet och snille.

Höglitterära samtal växlade med otyglat skämt, gräl medmusik. Strindberg spelade själv gitarr, icke särdeles väl,

men det fick man akta sig att säga åt honom.

Under ett av samkvämen å stamlokalen förekom en

Strindberg under Berlintiden 1893. Teckning av

S. Segeleke.

episod som röjde att Strindbergs åskådning ej var

densamma som förut. Han kom i en häftig ordväxling med

Dehmel om den naturalistiska — principiellt

verklighetsskildrande — diktningen, vilken Dehmel försvarade men

Strindberg starkt angrep. Strindberg nekade

naturalisterna rangen av konstnärer, kallade dem reporters,vardagslivets detektiver, själlösa kluddare, fotografer,

kopister av de mörka sidorna i tillvaron. Slutet blev att

Dehmel djupt sårad lämnade laget. Men då rördes

Strindberg, han tog strax en droska, for efter vännen och

försonade sig med honom.

Strindberg vart en tysk författare. Han skrev då och

senare i flera tyska tidskrifter, bl. a. Zukunft. Han

tänkte göra ett stort verk om Tysklands folk och natur,

återupptog även denna plan i början av igoo-talet, men

därav vart ingenting. För övrigt blev Strindberg aldrig

så förtrogen med tysk kultur som med fransk. Han

talade och skrev alltid tyska skäligen illa.

Han hade hoppats på dramatiska triumfer i Tyskland,

vann också en och annan — särskilt när

Fordringsägare uppfördes å Residenzteatern 22 januari 1893 och

därefter omkring 70 gånger — men de blevo långt färre

än han väntat. När han vid denna tid utgav boken om

sitt första äktenskap på tyska under titeln En Dåres

Bikt, drabbades den av kvarstad och tryckfrihetsåtal.

Strindberg blev omsider frikänd, ty boken förklarades

ej vara avsiktligt osedlig, men kvarstaden upphävdes ej,

ty oavsiktligt osedlig funno Berlindomarena boken i vart

fall vara. Allt detta gjorde att Strindberg snart fann sin

ekonomiska ställning lika hopplöst tilltrasslad som förut.

Icke heller varade friden i vänkretsen länge.

Strindberg tycks under första tiden i Berlin ha känt, eller sökt

känna sig, som lössläppt ur en lång träldom och

återgiven åt livets fröjder. Men lättnaden fanns snart vara

en villa. Hans nerver voro alltför sönderrivna, och vila

dem ordentligt fick han ju aldrig. Hans sinnestillstånd

gjorde honom själv ängslig för att bli ansedd vanvettig,

och detta lättade naturligtvis icke hans nervositet.

Förföljelsemanin ansatte honom mer oavlåtligt än någonsin

och övergick mer och mer från misstro till ren skräck.

Han gick i ständig bävan för sina bästa vänner.

Oupphörligt lockade honom hans lynne att förlöpa sig mot

dem, och strax var han övertygad att de skulle hämnas.

Uteblev hämnden, vart han endast dess värre skrämd, tydå trodde han att hämnden endast dröjde för att, när

den kom, bliva dess farligare. I väntan därpå

förolämpade han vännerna allt svårare. Strindberg hade sedan

barndomen haft att kämpa mot fysisk rädsla, och denna

känsla hade nu alltmer tagit överhand. Samtidigt måste

han ständigt besvära vännerna med böner om hjälp, råd och

uträttningar. Han visste att han ofta behandlade dem

med svart otacksamhet, han led därav, men detta gjorde

honom blott alltmer söndersliten.

Men ännu under sina mest förtvivlade tider glömde

Strindberg aldrig sin väldiga självkänsla. Han visste vad

han gjort och kunde göra, och då ej verkligheten

tillfredsställde hans storhetsdrömmar, tog inbillningen vid.

Hans fantasier om de dater han utfört, om den hämnd

han tagit på sina fiender, om den ära och framgång som

snart väntade honom kunde vara lika intensiva och

overkliga som hans skräckdrömmar. I de brev han under sina

irrvandrarår på 90-talet skrev till Lipmansson

återkommer ständigt ordet Machtgefuhl, maktkänsla. Denna

känsla gjorde honom ingalunda älskvärdare mot

vännerna.

Mycket snart stötte han sig med Ola Hanssons och

flyttade från dem in till själva Berlin. I december

vistades han en tid i Weimar tillsammans med herr och fru

Tavaststjerna; för henne började hans lättantändliga

hjärta genast slå. Sedan var han rädd för Tavaststjerna.

En gång bröt han ut mot denne och kallade honom feg;

men Tavaststjerna lät icke reta sig och hörde väl för

övrigt ej skymfen, döv som han var; en kväll något

senare trodde Strindberg att denne, lurande på hämnd

bakom den lugna ytan, ville mörda honom och följaktligen

flydde han, flydde så fort som benen kunde bära honom.

Bengt Lidforss satte han i svår förlägenhet genom att

välment men opåkallat ingripa i hans kärleksaffärer och

fattade sedan skarpt agg till honom. Prsybyszevski

misstänkte han för mordplaner. Bakom alla dessa historier

skymtade kvinnor. En av kretsens mest

uppmärksammade damer var en norska vid namn Dagny Juel, vilkenflera gånger under namnet Aspasia omtalas i Strindbergs

brev; hon blev sedan gift med den frånskilde

Prsyby-szevski.

Under sin äktenskapstid synes Strindberg, så‘ litet

mönstergill han eljes var, ända till de sista, upprivna

Huset i Berlin, där Strindberg bodde i8g2—93.

åren ha avhållit sig från alla kärlekshistorier på vänster

hand. Nu blossade hans starka kärleksbehov åter upp,

och som han ironiskt anmärkt (i uppsatsen

Kvinnohat och Kvinnodyrkan1) av 1895), just hans

kvinnohat, hans kamp mot kvinnan, lockade kvinnorna

till honom. En gång hade t. ex. Holger Drachmann

kommit in på stamlokalen i sällskap med en ovanligt

vacker dam. När hon fick se Strindberg, bredde hon

ut armarne och ropade: Strindberg, kyss mig!

Strindberg tog av sig rocken, klev tvärs över bordet och lydde

*) Nu i Samlade Skrifter, Prosabitar från 1890-talet.på grundligaste möjliga sätt uppmaningen. Drachmann

t°g upp sin klocka och sade till sist undergivet: Nu har

det räckt i två minuter!

Kärlekshistorierna avlöste varandra. Plötsligt hade ur

dessa heta men flyktiga svärmerier framgått en ny stor

lidelse med ödesdigra följder. Strindberg blev på allvar

förlovad våren 1893. Hans utkorade var en ung

österrikisk målarinna vid namn Frieda Uhl. Strindberg och

hon vigdes på Helgoland, som då var i engelsk besittning

— det gick lättare för en frånskild, att bli vigd där än

i Tyskland — och kort därefter reste de till England,

där Strindberg skulle söka få några skådespel uppförda.

Detta lyckades icke. Enda resultatet av hans

Eng-landsresa vart några hemska intryck av Londons värsta

storstadssidor och några tjusande intryck av vårlig

engelsk landsbygdsnatur. Och så — nya äktenskapliga

tvister. Brytningarne från det första äktenskapet infunno

sig även i det nya, och nu, i motsats mot förra gången,

nästan genast. Återigen upplevde Strindberg detta

uppslitande fram och tillbaka, dessa nervösa kastningar

mellan hat och kärlek som han skildrat i En Dåres

Försvarstal. Han säger själv att hans andra äktenskaps

tragedi började, när hustrun mot hans förbud läste den

boken.

Han lämnade i juni London, där hustrun skulle stanna

för att fortsätta underhandlingarne om uppförandet av

hans dramer. På hemvägen vart han till följd av

penningbrist liggande i Hamburg, där han höll på att bli fast

för ännu längre tid genom att staden förklarades i

karantän. Detta hot gick dock över, och han förenades med

några vänner på Riigen, varifrån han på eftersommaren

reste till sin hustrus föräldrar i Mondsee. Men då

hustrun icke var där, då äktenskapet redan tedde sig

stormigt, och då han kom i konflikt med hustruns fader,

trivdes han ej längre där. Efter en tids kringirrande

letning efter varandra återförenades han och hustrun

i Berlin. De flyttade mot slutet av 1893 till

hennes morföräldrar i Österrike (Ardagger vid Donau),där de under ständiga slitningar, varunder

självmordstanken lekte för vStrindberg, förblevo till augusti 1894,

då färden gick till Paris. Där upplöstes äktenskapet.

Hustrun hade rest bort på en tid, och då skrev Strindberg

det brev som definitivt bröt bandet. Ett par försök att

återknyta det gjordes brevledes men fåfängt.

Man får, när man läser Strindbergs i diktens form

endast lätt omklädda skildringar av sitt andra äktenskap1),

det oemotståndliga intrycket att han icke längre vår i

stånd att uthärda någon längre intim samvaro och

allra-minst en äktenskaplig samvaro med någon som helst. Han

greps förr eller senare av en både kroppslig och själslig

motvilja mot var och en som ständigt dvaldes i hans

närhet. Förföljelsemanin framträdde fortfarande även i

äktenskapet, han misstänkte sin hustru för att avsiktligt

vilja pina honom. Han beskyllde henne för att försumma

honom, för att giva honom dålig mat. Strindberg var i

hög grad beroende av vad han åt. Hans undernäring i

barndomen, hans på en gång starka och nervösa kropp

förde med sig ett starkt behov av mycken mat och god

mat. Detta behov misstänkte han gärna kvinnorna för

att avsiktligt vanvårda. Därtill kom ock den gamla

striden om makten mellan man och kvinna, vars offer

Strindberg både genom sin kvinnodyrkan och sitt frihetsbegär,

sin retlighet och sitt ömhetsbehov var i särskild grad

förutbestämd att bliva.

Dessutom hade vid denna tid ett nytt intresse gripit

Strindberg så starkt att det t., o. m. undanträngde

kärleken. Det var icke något litterärt intresse. Tvärtom hade

Strindberg alltsedan avresan från Sverige varit absolut

oförmögen att dikta. Detta bidrog givetvis till hans

ekonomiska trångmål, vilket följde efter honom, vart han for,

och ytterligare förvärrades därav att han alltjämt måste

bidraga till sin första familjs underhåll. I Paris hade

han hoppats vinna litterära framgångar, då han blivit

9 Se särskilt Karantänsmästarens andra berättelse i

Fagervik och Skamsund.prisad av framstående litteratörer i därvarande tidningar

och ett par av hans skådespel — F röken Julie och

Fordringsägare — uppförts med framgång. Men

det gick här som i Berlin. Efter ytterligare några

teatertriumfer började det bli tyst omkring honom, och han.

iddes ej längre kämpa för sitt rykte. I stället

utnyttjade han Paris’ rika möjligheter för det nya

verksamhetsfält varpå han nu med hela sin självuppoffrande och

fanatiska energi kastat sig in: naturforskningens. *

Ända sedan tidigt på 1880-talet hade ju denna varit ett

livsintresse för Strindberg. Han hade velat sätta

vetenskapens klara skärpa i stället för känslans och fantasins

okontrollerade irrgångar. Nu gav han sig helt åt

vetenskapen. Men just då framgick det klarare än någonsin

hur omöjligt det var för honom att dräpa känslan och

fantasin, att tillkämpa sig vetenskapsmannens kyliga och

tåliga lugn. Icke brast det honom något i studieflit. Han

offrade pengar, nöjen, kärlek, hälsa för studiet. Han

levde på kredit, gick sommarklädd mitt på vintern, hade

ej ens råd att äta ett utemål på den enklaste restaurant.

Knut Hamsun, som våren 1895 var i Paris, ville taga

honom med sig in på en sådan, men Strindberg svarade:

»Nej, här är för ljust för mig. ...» Under sina

experiment utsatte han sig för ständiga vådor. Han brände

sönder sina händer så svårt att han måste intagas på

sjukhus. Och allt detta för en inbillnings skull.

De vetenskaper han mest,studerade voro kemi, botanik

och astronomi. Han utgav flere böcker i dessa ämnen,

till stor del på franska: Antibarbaru s 1894, S y

1-va Sylva rum (= Skogarnes Skog) 1896, J ardin

des Plantes (= Botaniska Trädgården i Paris) 1896,

Typer och Prototyper inom M i n e r a 1 k

e-min 1898 1), Men det var ingen vanlig kemi, botanik

eller astronomi han i dessa böcker utvecklade. Han ville

*) Dessutom utgåvos efter Strindbergs död en rad av hans

alkemistiska brev på franska från 1894—98 till Jollivet-Castelot

under titeln B r c v i a i r e A 1 c h i m i q u e.totalt revolutionera dessa vetenskaper. Hans gamla trots

mot alla auktoriteter låg som den drivande kraften

bakom allt hans mångskiftande naturvetenskapliga studium.

Inom botaniken sökte han framför allt visa att

blommorna ägde nervsystem — det var dels hans gamla

kärlek till blomstren som levande, ja medkännande väsen och

dels skaldens lust att besjäla naturen som däri tog sig

uttryck. Inom astronomin ville han visa att jorden icke

var ett klot och stjärnorna inga lysande kroppar.

Dess-utom var han mycket intresserad för månen, och när han

en gång — det var enligt Bengt Lidforss före

Berlin-tiden — vistades i Lund studerade han den ivrigt från

observatoriet därstädes. Inom kort hade han, berättai

Bengt Lidforss, fått jorddrabantens gåta klar för sig

Den var, försäkrade han för en krets av klentroget

lyssnande vänner, alls icke något klot utan en kvartsskiva

som lossnat från jorden, och gubben i månen var

Amerika som speglade sig i den blanka skivan. Birger

Mör-ner, som var med i sällskapet, invände då att vi här i

Sverge snarare borde se Europa spegla sig däri. Varpå

Strindberg gav det lika individuella som klassiska svaret:

»När man ställer upp hypoteser, får man inte vara

småaktig». Småaktig var verkligen ej Strindbergs

naturvetenskap, men det är också det bästa som kan sägas om