Storborgare och Stadsmajorer

Storborgare och Stadsmajorer

THE LIBRARY

OF

THE UNIVERSITY

OF CALIFORNIA

GIFT OF

ERIK HENNING NELSONDigitized by VjOOQle* Digitized byDigitized by

Google©torborgareocfj

Stabøma orer

*t"C*v\"3nv%%tv attbDigitized by VjOOQleCARL FORSSTRAND

STORBORGARE

OGH STADSMAJORERDigitized byDigitized by VjOOQleABRAHAM LORENZSON WESTMAN D. Y.

Efter ett miniatyrporträtt av J. A, Gillberg,

tillhörigt dr Sven HedinSTORBORGARE

OCH STADSMAJORER

MINNEN OCH ANTECKNINGAR

FRÅN GUSTAF III:s STOCKHOLM

AV

CARL FORSSTRAND

MED ILLUSTRATIONER

ANDRA UPPLAGAN

STOCKHOLM

HUGO GEBERS FÖRLAGBOKTRYCKERI-

AKTIEBOLAG

STOCKHOLM

1918

FÖRORD.

Efterföljande skildringar ha, oavsedt i texten angivna

källor, huvudsakligen grundats på bouppteckningar och

mantalslängder i Stockholms rådhusrätts och Stockholms

stads arkiv, på uppgifter i de Klerckerska genealogiska

samlingarna och andra handlingar i K. Biblioteket samt,

angående släkten Westman, på kamrer Bo Lövgren

tillhöriga anteckningar. För hans vänlighet att ställa dessa

till mitt förfogande får jag härmed uttala min

tacksamhet. Jag vill även frambära mitt tack till majoren,

friherre F. A. Ridderstolpe, förste bibliotekarien H.

F. G. Lindegren, registrator W. Gyllensvärd,

arkiva-rierna G. Bolin och N. Östman, v. häradshövding N.

Oldenburg, skriftställaren N. Erdmann samt

amanuensen I. Simonsson, som bistått mig med upplysningar,

ävensom till friherre Hugo D. Hamilton och doktor

Sven Hedin, vilka ställt illustrationsmaterial till mitt

förfogande.

Saltsjö Duvnäs i november 1918

Carl ForsstrandDigitized byINNEHÅLL

Sid.

I. BRYGGAREKUNGEN............................ 1

It. ALL VÄRLDENS WESTIN........................115

III. EN SKEPPSBROMAGNAT........................160

IV. TVÅ GULDDRAGARE ...........................178

PERSONREGISTER.............................197

BILAGOR: Stamtavlor över släkterna WESTMAN och

WESTIN.

ILLUSTRATIONER

UTOM TEXTEN:

Abraham Loreusson Westman d. y. Efter miniatyrporträtt av J. A.

Giilberg, tillhörigt dr Sven Hedin. . titelplansch

Clara Elisabeth Hedin f. Westman, efter original av C. F. von

Breda, tillhörigt Dr Sven Hedin........................48

Kanslirådet Sven Anders Hedin, efter original av P. Krafft d. y.,

tillhörigt DrSvenHedin.................................64

Carl Michael Bell man, efter original av Elias Martin,

Nationalmuseum ....................................................... 80

Bellman i bysättningshäktet, efter teekning av honom själv, jämte

verser till Abraham L:son Westman......................96Utsikt frän Blekholmen över trakten mellan Observatorium och

Gamla Kungsholmsbrogatan, efter original av J.

Säfven-bom, i Stockholms rådhus........................................144

I TEXTEN:

Madam Nyman, silhuettbild ur Carléns upplaga av Bellmans

skrifter................................................. 9

Elisabeth Westman, f. Westman, efter miniatyrporträtt av J. A.

Gillberg.................................................33

Carolina Margaretha Nyström, f. Westman, efter miniatyrporträtt 74

Kapten Fredrik Nyström, elter miniatyrporträtt................75

Johan Westin, efter gravyr....................................133

Henrik Westin, efter teckning av F. von Dardel...................153

Fredrik Westin, efter gravyr.....................................157

Jurgen Christoffer Milller, kopia efter original av C. F. vo n Breda 168

Johanna Elisabeth Milller, f. Hollström, efter original av P.

Södermark...............................................169

Oldenburg paraderar för överståthållaren, efter gravyr av L. F.

A. Almfelt..............................................185

Oldenburg och överståthållaren, ejter generalmönstringen 1808,

efter gravyr av L. F. A. Almfelt........................189

Carl Ernst Oldettburg, efter en Par Bricole tillhörig avbildning 193BRYGGAREKUNGEN.

När Carl Michael Bellman under de senare åren av

sitt liv strövade omkring i det av honom så högt

älskade och så mästerligt beskrivna Stockholm, styrde

han ofta kosan till de på hans tid natursköna och

föga bebyggda men i våra dagar mycket förändrade

och av storstadsutvecklingen illa misshandlade

trakterna norr och öster om Clara sjö. Där hade han

goda vänner och bekanta, hos vilka han alltid var

välkommen och föremål för förståelse och beundran.

Ibland gästade han den vackra och älskvärda fru Helena

Maria Quiding på Heleneberg, vilket var »gudomligt

och prydt i Floras färg», men oftast hamnade han Kos

Abraham Lorenzson Westman, »Bryggarekungen», som

hade sitt sommarnöje eller, som det på den tiden hette,

sin »Fåfänga» på de lummiga höjderna vid

Sabbats-berg. I Abraham Lorenzsons gästfria hem trivdes

skalden synnerligen väl. Han var där omfattad med

varm vänskap av den förmögne, frikostige och

tem-peramentsfulle värden, som mången gång gav honom

en god ekonomisk handräckning och med vilken han

särskildt sympatiserade på grund av deras gemensamma

Storborgare. I 1beundran för Gustav III. Han stod även på god fot

med den älskvärda och rikt begåvade värdinnan, fru

Elisabeth. Med makarnas barn och i synnerhet lilla

Clara, äldsta dottern, som var hans särskilda favorit,

fick han kela och skämta efter behag, och bland

familjens umgänge träffade han många vänner. Medlemmar

av den stora Westmanska släkten omväxlade där med

representanter för andra ansedda borgarefamiljer, med

riksdagsmän och ämbetsmän, ledamöter av Par Bricole

och andra glada ordenssamfund o. s. v., och mången

gång förhöjde Carl Michael med sina sånger

stämningen och glädjen vid de stora gästabuden. Bäst trivdes

han dock i vardagslag och vid de små familjefesterna.

Då var han husets rolighetsminister, som anordnade

dramatiska upptåg och divertissemang, tillfällighetspoeten,

som diktade och sjöng på födelse- och namnsdagar och

i vänners krets fick glömma krämpor och bekymmer.

I Bellmans på fängslande episoder så rika

levnads-saga bildar sålunda hans förhållande till familjen

Westman ett intressant kapitel. Det skänker en inblick i

skaldens eget liv men även i de förmögna

borgarehemmens inrättning och umgängesliv under

tjusarkonun-gens dagar. Om »Bryggarekungen» Abraham

Lorenz-sons minne redan från denna synpunkt är värdt att

något utförligare belysas, är detsamma det dock än

mer i andra hänseenden. Bellmans gynnare och

umgängesvän var nämligen en av de mest

uppmärksammade och omtalade medlemmarna av Stockholms

borgerskap under de sista decennierna av 1700-talet. Han

intog en bemärkt och framskjuten ställning bland sina

yrkesbröder, de talrika idkarne av bryggerirörelsen,

och mot slutet av 1780-talet framträdde han såsom

2riksdagsman och en av Gustav III:s ivrigaste anhängare

i främsta ledet bland de politiskt intresserade och

verksamma Stockholmsborgarne.

Efterföljande anteckningar äro avsedda att belysa

allt detta ävensom att lämna några erinringar om

Abraham Lorenzsons släkt, fränder och familjeförhållanden

och därmed skänka en föreställning om en typisk

stockholmsk storborgaresläkt under 1700-talet.

Bryggaresläkten Westman kan nämligen med fullt fog kallas

en sådan, såväl på grund av sin ekonomiska och

sociala ställning som till följd av den sammanhållning och

det fasthållande vid familjetraditionerna i avseende å

levnadskall och verksamhet, som länge kännetecknade

densamma.

*

Enligt äldre uppgifter skall släkten Westman

härstamma från en bryggare Johan eller Jan Westman,

som ägde en gård »med brygg- och mälthuus» vid

Hötorget, i kv. Hästhuvudet och där nuvarande

Kungsgatan framdragits, samt avled i pesten år 1710. Denna

härstamning anföres av bland andra V. Ömberg1 och

i Gamla Stockholm av C. Lundin och A. Strindberg,

men har sedermera visat sig vara oriktig. Redan av

den i februari år 1712 efter Jan Westman upprättade

bouppteckningen framgår nämligen, att han ej kan ha

varit den ryktbara bryggaresläktens stamfader, ty i sitt

äktenskap med Margaretha Haubitz (eller enligt

bouppteckningen Hamfritz) efterlämnade han endast en dotter,

den vid faderns frånfälle blott omkring två och ett

halvt år gamla Anna Margaretha. Nyare forskningar,

1 Svensk slägtkalender. Årg. 1. Sthlm 1885.

3uppmärksammade även av örnberg1 eller kanske av

honom först utförda, ha däremot visat, att

stamfaderskapet för Westmanska släkten tillkommer en annan

och med Ja* Westman samtida Stockholmsbryggare

vid namn Erik Larsson Westman, född antagligen vid

midten åv 1600-talet och död den 29 september 1720.

Det är ej omöjligt att dessa två Westmänner på grund

av gemenskapen i släktnamn och yrke voro fränder,

kanske bröder, man härför ha ej några bevis kunnat

anträffas.

Erik Larsson Westman, vilken uppgives ha varit

son till en bryggare med dopnamnet Lars men utan

angivet släktnamn i Stockholm under drottning

Christinas tid, var en välbärgad man. Han ägde

nämligen ett stenhus med bryggeri och brännhus i kv.

Wildman på Norrmalm, vid dåvarande

Packartorgs-gatan, nu Biblioteksgatan, och mellan Jakobsbergs- och

Lästmakaregatorna, ävensom en liten gård med uthus

på andra sidan av förstnämnda gata i kv.

Språkmästaren. Sistnämnda gård uppgives ha varit belägen vid

»Lilla Dygatan» *, varmed förmodligen menas västra

stranden eller sidan av det från Stora Träsket till

Ladugårdslandsviken eller Katthavet löpande

vattendraget eller den s. k. Träskrännilen. De två

fastigheterna, som i bouppteckningen efter Erik Larsson

upptogos till ett värde av 20,000 daler kopparmynt,

1 Svenska ättartal. Årg. 9. Sthlm 1893. Släkten, vars namn

stundom skrevs Wessman, kallas där Lars-släkten till skillnad från en

annan bekant och framstående Stockholmssläkt, som efter stamfadern,

handlanden Petter Westman benämnes Pers-släkten.

’ Namnet finnes ej å Tillaeus’ karta, vadan det torde hade kommit

ur bruk redan före 1730-talet.stannade länge i hans ättlingars ägo och ha särskildt

intresse såsom den snart talrika, förmögna och högt

ansedda släktens stamtillhåll och den första miljön för

dess lönande verksamhet. Om dennas gestaltning och

omfattning under Erik Larssons tid föreligga emellertid

blott knapphändiga uppgifter, liksom även om

inrättningen av hans hus och hem. Men till produkterna

av bryggerirörelsen kan man vara viss om att

»Westmans svagöhl» hörde, vilket omtalas från början av

frihetstiden såsom en i Stockholm omtyckt

måltidsdryck. Att det ej saknades prydlighet, ja till och

med elegans i Erik Larssons dock antagligen

överhuvud ganska enkelt och borgerligt inredda hem, därom

tala några uppgifter i bouppteckningen, nämligen

franska tapeter kring en sal, tre stycken kungliga

konterfej, ett stort »schillerie», franska tapeter till en

kammare och en harpa. Den sistnämnda kan måhända

tyda på att redan stamfadern omhuldade de musikaliska

intressen, som längre fram i tiden kännetecknade flera

av hans ättlingar och som särskildt gjorde sig gällande

i deras uppskattning av Bellmans sånger och

personlighet. Men det är ju även möjligt, att harpan i

Erik Larssons hem blott spelade en roll vid

husandakten och som ackompanjemang till psalmsången,

såsom bruket var i borgarefamiljerna under det

karolinska tidevarvet

Erik Larsson Westman ingick i början eller midten

av 1680-talet äktenskap med Kerstin Persdotter

Dahlman, vilken avled år 1716. Med henne hade han

åtta barn \ av vilka följande fem överlevde honom:

dottern Eva, f. 1688, d. 17.., först gift med v.

1 Se stamtavlan; bil. I.

5fiskalen vid rådhusrätten i Stockholm Anders Röding och

därefter med guldsmeden i Stockholm Gottfrid Eichen;

sonen Lorenz, f. 1690, d. 1730, bryggare i Stockholm;

sonen Erik, f. 1693, d. 1740, bryggare och sedan

bakugnskrivare i Stockholm;

sonen Jakob, f. 1697, d. 1731, brännvinsbrännare i

Stockholm;

dottern Christina, f. 1701, d. efter 1751, gift med

bryggaren, sedan visitören i Stockholm Nils Högman.

De fem syskonen delade arvet efter fadern och fingo

vid arvskiftet tillika ut sitt hos honom innestående

mödernearv. Lorenz, äldste sonen, som även hade

andra, rätt betydande fordringar i boet, blev ägare av

de ovannämnda fastigheterna. Erik erhöll faderns

signetring och Jakob hans skospännen av silver. Av

bröderna var Lorenz den märkligaste och av särskildt

intresse, därför att han blev stamfader för talrika

efterkommande, vilka ibland sig räknat släktens mest

kända och framstående medlemmar. Även Erik

grundade en släktgren, som dock intagit en jämförelsevis

mindre uppmärksammad ställning, tidigt överflyttade

till Finland, därefter kom till Härnösand och först i

senare tid återbördats till Stockholm, men Jakob gifte

sig ej och tycks ha varit familjens olycksfågel eller

åtminstone oförmögen att bidraga till den unga släktens

strävanden efter socialt anseende. I en anteckning från

slutet av 1720-talet heter det nämligen, att han levde

under sin broder Lorenz’ försvar och i dennes hus i

kv. Wildman.

Lorenz Eriksson Westman ingick år 1718 äktenskap

med Magdalena Liitkeschwager Lorentz. Hon var

dotter av bildhuggaren i Stockholm Joachim Liitke-

6schwager och Catharina Garp, vilken blev änka 1711

och två år därefter gifte om sig med bryggaren i

Stockholm Antoni Lorentz. Dennes släktnamn antogs av

hans styvbarn, ovannämnda Magdalena och hennes

broder Anders, bryggare i Stockholm, f. 1710, d. 1775.

Lorenz Eriksson ägde som nämnts fädernegården i kv.

Wildman, vilken under hans tid tycks ha väsentligt

förbättrats och utvidgats. Utom det gamla stenhuset

utgjordes den nämligen vid hans frånfälle år 1730 av

spannmålsbodar av sten samt mält-, bränn- och

bryggeriverk. Han innehade också den lilla förut nämnda

gården i kv. Språkmästaren, som emellertid låg på

Stockholms stads mark. På 1720-talet hade han även

blivit ägare av ett stenhus i kv. Oxen Större, vid

Regeringsgatan, mellan Ålands- och Jakobsbergsgatorna,

och till detta hus, som var värderadt till 24,000 d. k.,

hörde bränn- och bryggeriverk, vilket tyder på att han

hade väsentligt utvidgat den av fadern drivna rörelsen.

Av bouppteckningen framgår vidare att Lorenz Eriksson

efterlämnade 20,000 d. k. i kontanta penningar samt

874 lod förgylldt och 255 lod oförgylldt silver,

välför-sedt lösörebo och över 5,500 d. k. i osäkra fordringar

o. s. v. Hela kvarlåtenskapen uppgick till över 91,000

d. k., och boet var ej besväradt av några skulder.

Den vid sin bortgång blott fyrtioårige Lorenz

Eriksson hade sålunda väl sörjt för sina efterlevande, vilka

jämte änkan 1 utgjordes av nio barn, nämligen sönerna

Lorenz, Abraham, Erik och Johan samt döttrarna Chri-

1 Denna ingick 1731 eller året efter mannens död nytt äktenskap

med bryggaren Anders Söderman och sedan hon 1735 åter blivit änka,

gifte hon sig för tredje gången år 1738 med bryggaren Petter

Chri-stiansson Hansen. 7

7Stina, Catharina, Magdalena, Sara och Margareta. Alla

sönerna, utom Erik, vilken gifte sig med en dotter

till bagareåldermannen i Stockholm Jakob Härholtz och

till följd därav blev bagare, ägnade sig åt fäderneyrket

och voro bryggare i Stockholm. Då två av dem

gifte sig i. bryggaresläkter och två av deras systrar

äktade bryggare, kan man väl säga, att släkten

Westman redan i sin tredje generation behärskade en

betydande del av bryggerirörelsen i huvudstaden eller att

herrarna Westman och deras svågrar bildade en riktig

bryggarering eller trust, fastän detta begrepp i nutida

mening var okändt under 1700-talet.

Med hänvisning till stamtavlan 1 må nu lämnas några

utförligare meddelanden och upplysningar om de

märkligare medlemmarna i den talrika syskonkretsen och i

de närmaste ätteleden.

Christina, Lorenz Erikssons äldsta dotter, ingick år

1736 vid sjutton års ålder äktenskap med bryggaren

Nils Jonasson Nyman eller Nyman Jonasson, som man

skrev på den tiden. Hon var den från slutet av

frihetstiden och det gustavianska tidevarvet bekanta och

mångomtalade »madam Nyman» . Enligt ett uttalande

av Bellman, i hans i bysättningshäktet på Stockholms

slott den 8 maj 1794 avfattade men tyvärr ej

fullbordade levernesbeskrivning * skall hon på äldre dagar

ha varit mycket ful, vartill kom en från många andra

håll vitsordad stor barskhet och manhaftighet. Det

lider nog ej heller något tvivel om, att hon vid mog- 1 2

1 Bil. I.

2 C. G. Carléns uppl. av Bellmans skrifter; d. IV, sid. 472.

8nare år med sin bastanta

kroppshydda, sitt rättframma språk, sin

föga klädsamma bindmössa och sin

förmåga att sätta sig i respekt hos

såväl sina egna drängar och pigor

som andra personer verkade föga

kvinnlig och gjorde ett kanske

huvudsakligen frånstötande intryck. Men

det finns många vittnesbörd om att

hon det oaktadt var godhjärtad och välgörande, att hon

utövade stor gästfrihet o. s. v., och för övrigt tycks

även hon i yngre år ha haft att glädja sig åt, om ej

någon större fägring, så dock ungdomens behag och

många förträffliga egenskaper. Härom får man en

föreställning i en av de bröllopsskrifter, som utdelades den

5 februari 1736, då hon trädde i brudstol med Nils

Nyman, och som innehåller en av herrarna S. och

J. Roos — förmodligen ett par poetiska bryggare —

författad betraktelse över:

Ackta nöije bringar löije

Ut’ och innan, morgon, kväll.

Ensam wara har sin fara,

Then en wän har är rätt säll.

Sedan om brudgummen den upplysningen lämnats,

att han tidigt blev fader- och moderlös, men genom

företagsamhet och tlit och Herrans milda hjälp

förvärvat gård och bryggeri, läses om bruden:

För den skull har ock Gud en täcker brud er gifvit,

En brud, som ej har fel från hjässan ner till tå,

En brud, som jämt och samt från waggan idogt blifvit

Uppfostrad med god tukt och lärt i hushåll gå. 9

9Denna duglighet i husliga värv, vilken för övrigt

var vanlig bland borgarfruarna i gamla Stockholm,

kom madam Nyman väl till pass under hennes

äktenskap och än mer sedan hon efter mannens död 1762

ensam stod ej blott för sitt hushåll utan även för det

stora bryggeriet. Detta var jämte boningshus m. m.

beläget vid Drottninggatan, mitt emot gamla

Barnhuset och i kv. Islandet, där Nils Nyman genom köp

år 1734 blivit ägare av tre tomter. Det var där,

madam Nyman, sedan hon blivit änka, fortsatte

rörelsen och, skriver en minnestecknare *, »blev känd av

hela Stockholm som en barsk, morsk och resolverad

käring, den där icke skydde att hugga en utkörsdräng

vid örat samt ej heller skrädde ord, då det gällde

att tillrättavisa personer av högre samhällsställning».

Som exempel härpå anföres den ofta berättade

historien om, hur en baron och kammarherre, som en gång

var madam Nymans gäst, uttalade sin belåtenhet över

att vistas i borgarhus, där man kunde leva ogeneradt

och, såsom han nu gjorde, ligga med armarna på

bordet. Gumman Nyman inföll härvid: »Om ni går

ut till mina svin, så kan ni få njuta er rätta

bekvämlighet — ni kan då få ligga i mathon hel och hållen».

Enligt en annan version skall det ej ha varit någon

kammarherre utan en av de kungliga prinsarne, som

sålunda blev avsnäst eller tillrättavisad. Men detta

är, oavsedt andra skäl, osannolikt, därför att madam

Nyman var i högsta grad konungskt sinnad och hyste

stor beundran för Gustav III och hans hus. Enligt

sägnen skall också konungen, som räknade flera av

1 B. Schöldström. Mörkt och ljusi. Minnen och anteckningar.

Sthlm 1892.

10hennes bröder och brorsöner bland sina tillgivnaste

anhängare från borgerskapet, vid flera tillfällen ha

visat henne uppmärksamhet och artighet. I nyare tid

har hågkomsten härav återupplivats i O. Wijkanders

år 1870 på K. Teatern uppförda skådespel En konung,

vari handlingen lär ha grundats på traditioner inom

Westmanska släkten.

Ett vackert minne av Christina Nymans goda hjärta,

liksom även om intressen, som man knappast kunde

vänta hos ett fruntimmer med hennes praktiska sinne

och väl mest åt hushållsbestyr och

bryggeriangelägenheter ägnade liv, är hennes förhållande till Carl

Sten-borg, den ryktbare och framstående

sångaren-skådespelaren och teaterdirektören.

Madam Nyman blev år 1783 genom köp ägarinna

av flyglarna till det stora f. d. Falkenbergska, sedan

s. k. Kirsteinska huset i kv. Memnon, vid Munkbro

gatan och mellan Kåkbrinken och Munkbron. Några

månader efter förvärvet lät hon om- och påbygga

fastigheten efter ritningar av Johan Fredrik Walmstedt, och

samtidigt därmed torde hon ha med Carl Stenborg

träffat den överenskommelse, varigenom han fick

disponera det rymliga och välbelägna huset för sin

teatraliska verksamhet. Stenborg hade förut i åtskilliga

år haft sin teater å det nära Träsktorget belägna

Eriks-berg, men behovet av rymligare lokaler och lämpligare

läge hade i början av 1780-talet tack vare allmänhetens

livliga teaterintressen och talrika teaterbesök blivit allt

mer kännbart. »Stenborgs önskan att tillfredsställa

publiken och på samma gång bereda sig själv

förmånen av ökade recetter, kröntes», skriver vår

förnämste kännare av den gustavianska tidens teaterför-

11hållanden1, »med framgång lättare, än man kanske

hoppats. Han lyckades nämligen att för sin plan

intressera den rika bryggaränkan "madam’ Nyman, så

att hon icke blott åt honom upplät sitt hus vid nedre

Munkbron (nuvarande nr i), utan även med frikostig

hand försträckte de för detsammas apterande till

skådeplats erforderliga penningemedlen. Inredningen

verkställdes av slottsbyggmästaren Kirstein och salongens

dekorering av hovintendenten Rehn.»

Den Stenborgska teatern, som från. och med den 4

juni 1788 »med allernådigste tillstånd» kallades

Svenska Komiska Theatern, invigdes den 29 oktober 1784

med uppförandet av Gustaf Ericsson i Dalarne, »drama

blandad med sång uti tre akter av herr Carl

En-vallsson, musiken av herr Carl Stenborg.» Konungen

bevistade jämte hertigarne föreställningen och blev,

då han inträdde i sin loge, enligt den tidens sed

emottagen med handklappningar. Man kan också taga

för givet att teaterns ägarinna befann sig bland

publiken och att hon deltog i det livliga, nästan

entusiastiska bifall, som denna ägnade Envallssons och

Sten-borgs fosterländska och anslående verk. Utan tvivel

kände hon sig särskildt tilltalad av den unge dalmasen

Olas arietta, som inleddes sålunda:

Vi daldrängar unga

vi leva glada och unga

och vari vidare förekommer följande prisande av en

av bryggerinäringens produkter:

När åter julen tillstundar,

man tunnorna sprundar;

1 J. Flodmark. Stenborgska skådebanorna. Sthlm 1893.

12då få vi kalasa:

en sprakande brasa

oss manar att rasa.

Till oss vid dess värma

sig kullorna närma,

och starkölet mustiga

alla gör lustiga

natt och dag.

Vårt liv är en kedje

av sysslor och glädje.

Se det är vårt lag.

Den nya teatern började sålunda framgångsrikt sin

verksamhet, väl i främsta rummet tack vare Carl

Sten-borgs varma intresse och utmärkta ledning, men även

genom madam Nymans tillmötesgående som husägarinna

och ekonomiska bistånd. Mot anordningarna i det

nya - Thaliatemplet riktades emellertid inom kort några

anmärkningar, skriver den nyss anförde skildraren.

»Man klagade över det starka draget från trappan,

som gjorde sig pinsamt kännbart på premiere, och

man påstod till och med att ett besök på denna plats

vore för hälsan vådligt. Ett annat klagomål gällde

åskådarebänkarna, som voro så höga, att de

åstad-kommo benens bortdomning, då man länge setat.

Tilllika var det så trångt emellan varje bänk, ’att en fet

mansperson och ett välbestubbadt fruntimmer’ ej kunde

tränga sig emellan, än mindre fa någon vila.

"Dessutom, huru förolämpar icke den bakom sittandes knän

den framföres.’» — »Den om sin teaters anseende

måne direktören lärer nog icke försummat att snart

avhjälpa de överklagade olägenheterna», tillägger

krönikören, och däri erhöll han säkerligen bistånd av husets

ägarinna.

13Stenborgska teatern ägde bestånd till den 16 april

1799, då avskedsforeställningen gavs. Då uppfördes

Rikard Lejonhjärta, »där Stenborg», skriver den

citerade teaterhistorikern, »för sista gången som Blondel

på sin egen scen hänförde publiken med arian: ’O,

min konung, min vän’ och sitt förträffliga violinspel.

Följde så Armfelts sångkomedi Maskeraden. Täckelset

föll, och Stenborgska teatern var blott ett minne, som

långt in i följande tider angenämt hägrade för

fantasien bland de många, vilka där tillbringat oförgätliga

stunder, då vardagslivets bekymmer, åtminstone för

tillfallet, trängts i bakgrunden av glada bilder,

framkallade genom skämtets och löjets väna genier.»

Jämte teaterlokalema innehöll huset åtskilliga

bostads- och andra lägenheter. Den förnämsta

hyresgästen var Carl Stenborg, vars hushåll år 1790 enligt

mantalslängden utgjordes av hans svägerska,

kvartermästareänkan Ulrika Stenborg med en son och dotter,

mademoiselle Augusta Kroger, kusken E. Rundström,

lakejen E. Lundblom, tjänstgossen Johan Segergren och

två pigor. Till denna rätt talrika samling slöt sig

såsom mer eller mindre beroende av Stenborg aktrisen

fru Johanna Catharina Löfblad, född Enbäck, som hade

börjat sin teaterbana redan på 1740-talet vid K.

Svenska skådeplatsen och sedermera övergått till Per

Sten-borgs och därefter till hans sons trupp. Hon var

sedan 1774 änka efter skådespelaren Jean Löfblad, hade

på sin tid varit en framstående skådespelerska, särskildt

i äldre kvinnoroller — hennes glansroll var »gumman

Gertrud» i Njugg spar och fan iar — och var nu på

äldre dagar föremål för Carl Stenborgs omvårdnad.

Med 1796 års utgång drog hon sig tillbaka från scenen,

14men avled först 1811 och på en försörjningsinrättning

å Kungsholmen. De övriga hyresgästerna i huset voro

markören P. Lundberg, som höll biljard och kaffehus,

sjömansänkan Oxelsten, som innehade krogen n:o 529,

avskedade köksmästaren Grandorff, handelsexpediten

Gaspard Romjou och vaktmästareänkan Anna Pihlgren.

Det var sålunda en ganska heterogent sammansatt

societet, som var beroende av madam Nyman såsom

husägarinna i staden mellan broarna; men själv

föredrog hon att bo i sitt ovannämnda hus på Norrmalm.

Där, vid den förnämliga Drottninggatan, levde och

regerade hon till döddar och hade tydligen både godt

utrymme och i alla andra avseenden väl ordnadt för

sig. Hon disponerade nämligen för egen räkning hela

fastigheten, som hade 32 dubbla och 6 enkla fönster,

och hade inga hyresgäster. År 1790, då hon ännu

vid fyllda sjuttio år tycks ha varit vid god vigör och

i full verksamhet, utgjordes hennes hushåll av den

68-åriga mamsell Sabina Genigsman, jungfru Johanna

Tillman, fyra pigor och tio bryggardrängar, varjämte den

gamla soldatänkan Sara Skog för sin fattigdoms skull

åtnjöt fritt uppehälle.

Madam Nyman avled i oktober 1795 och blev

begraven på Clara kyrkogård, där hon för sig och sin

make till vänster om södra porten i kyrkogårdsmuren

hade låtit uppföra ett större gravkor. Vid

jordfästningen, som ägde rum den 27 oktober, utdelades tryckta

verser, i vilka lästes följande vackra eftermäle:

Sällt vilar nu ditt stoft, säll njuter nu din själ,

I evighetens fröjd, lycksalighetens väl.

Ej tadlets ilskna röst emot din grift skall hinna,

Vid redlighetens suck skall smädarns rop försvinna.

15Var finns förutan fläck en spegel fri och klar?

Var finns den dödlige, som inga brister har?

Allt nog — en eftervärld skall alltid rättvis vara

Och alltid på din mull den sanningen förklara,

Hur av uppriktighet, av ära och av vett,

Du i din vandringstid ditt kön exempel gett,

Hur smickret i din själ sig aldrig nånsin döljde,

Hur sanning varje fjät utav din vandel följde,

Hur driftighet och flit din tid betecknat har,

Och hur du säll och nöjd med livets afton var.

A gravkoret är anbragt en inskrift med

ursprungligen gyllene, men nu av tidens tand illa åtgångna

bokstäver, Man erfar därav bland annat, hur bryggaren

Nils Nyman, som var kyrkoråd och en av

församlingens föreståndare, efter 1751 års stora eldsvåda hjälpte

»S:tae Clarae kyrka och församlingens fattighus ur

ödesmål».

Christina Nyman hade i sitt äktenskap blott en

dotter t, den år 1740 födda Christina, som 1759 gifte

sig med bryggareåldermannen Carl Johan Wier, i hans

första gifte, och avled 1791, sålunda fyra år före

modern. Arvet efter denna tillföll därföre dotterbarnen:

sönerna Carl och Nils Wier, bryggare i Stockholm,

och döttrarna Karolina Margaretha och Magdalena, den

förra gift med konteramiralen och landshövdingen Carl

Fredrik Aschling, den senare med sin frände,

kamreraren vid Nummerlotteriet Daniel Abrahamsson

Westman.

1 B. Schöldström anför i sin här ovan citerade bok, att hon

skulle ha haft en dotter till vid namn Elisabeth, som blev gift med

sin kusin Abraham Lörenzson Westman; men detta är oriktigt, och

S:s för övrigt rätt intressanta uttalanden om madam Nymans

ättlingar äro följaktligen ogrundade. Abraham L:son Westmans

familjeförhållanden m. m. skola framdeles belysas.

16Huset vid nedre Munkbron försåldes några år efter

madam Nymans död till slottsbyggmästaren och

majoren Adolf Ulrik Kirstein, som i sitt första gifte hade

hennes brorsdotter Anna Margaretha Westman. Det

var efter honom det erhöll benämningen Kirsteinska

huset. Under förra hälften av 1800-talet användt för

en mängd olikartade ändamål, är det bland annat

bekant därför, att det år 1800 stiftade Stora Sällskapet

där hade sina första lokaler. Den stora fastigheten

vid Drottninggatan åter tycks ha stannat i gumman

Nymans ättlingars ägo till 1811, då den försåldes till

bryggaren P. Hartman. Även efter denne innehades

den länge av bryggare, nämligen A. R. Wennberg,

som köpte den 1831, O. G. Pallin 1837 och G.

Granström 1855.

Närmast i ordningen efter Christina Nyman bland

Lorenz Eriksson Westmans barn var den år 1720 födda

sonen Lorenz, till skillnad från fadern kallad Lorenzson

och med tiden bryggareålderman och rådman i

Stockholm. Sistnämnda befattning vittnar liksom

åldermans-skapet om hans framskjutna ställning och sociala

anseende. Han var också en mångsidigt verksam och

dugande man. Redan år 1740 eller vid tjugu års

ålder vann han burskap som bryggare, år 1762 blev

han kyrkoråd och fattigföreståndare i Clara och Adolf

Fredriks församlingar samt direktör för Brand- och

för-säkringskontoret, två år senare blev han bisittare i

bryggareämbetet och i februari 1766 ledamot av

borger-skapets Beredningskommission. Han hade därjämte

från dess början varit ledamot av

Börsbyggnadskom-missionen och i flera år ledamot av Borgerskapets 50

Storborgare. 17 2äldste samt bryggareämbetets taxeringsman, då han

1777 valdes till rådman. Ålderman blev han 1778

ävensom ledamot av Accisrätten och slutligen 1779

ledamot av Ämbets- och byggningskollegium.1 Vid

riksdagen 1778—79 ledamot av Borgareståndet.

Redan vid tjuguett års ålder och sedan han som

lärling och dräng hos styvfadern bryggaren Petter Christian

Hansen fullbordat sin yrkesutbildning och blivit sin egen

inträdde Lorenz Lorenzson i det äkta ståndet. På

hösten år 1741 firade han nämligen sitt bröllop med

Margaretha Bevij, dotter av bryggaren i Stockholm

Carl Bevij och Anna Larsdotter Krus. Bruden, som

tillhörde en välbärgad familj och på mödernet

härstammade från den ansedda stockholmska

bryggar-släkten Leffler, medförde i boet en riklig utstyrsel och

ägde uppenbarligen därjämte mycket goda

förutsättningar för att betrygga sin makes ättegrens tillväxt

och bestånd. Under loppet av femton år, eller från

1742 till 1757, skänkte hon nämligen släkten Westman

tolv nya medlemmar, av vilka elva hunno mogen ålder. *

Detta var ganska ovanligt i en tid, som synes alldeles

särskildt ha kännetecknats av stor dödlighet bland de

späda barnen och ungdomen. Men oavsedt den från

modern och säkerligen även från fadern ärvda

livskraften bidrog väl till denna kull av unga Westmänners

framgångsrika kamp för tillvaron de i de borgerliga

husen i Stockholm under 1700-talet rådande

uppfostringsmetoderna med sträng tukt och ordning samt enkel

men god och riklig näring.

1 Dessa uppgifter äro hämtade ur Stockholms borgmästare och riid.

II. Sthlm 1918.

’ Se stamtavlan; bil. I.

18Enär mantalslängderna för 1740-talet blivit förstörda,

är det omöjligt att avgöra, var Lorenz Lorenzson och

hans maka bodde sedan de ingått sin förening och

under det närmast följande decenniet. Det är dock

sannolikt att det var i svärfadern bryggaren Bevijs hus

vid Repslagaregatan (nu Olovsgatan nr 8) i kv. Vargen

i Adolf Fredriks församling, ty där träffas paret år

1751. Samma år övergick fastigheten genom arv och

utlösen av medarvingarna till Lorenz Lorenzson.

Svärfadern avled nämligen sagda år och efterlämnade även

en gård i det närbelägna kv. Tranhalsen, vilken också

övergick till Lorenz Lorenzson. Under de närmast

följande decennierna omtalas derme som ägare av

ytterligare några tomter i samma kvarter samt belägna

vid Repslagaregatan och Holländaregatan, så att han

slutligen ägde så godt som hela kvarteret. Själv bodde

han emellertid ända till sin död i huset i kv. Vargen.1

Några år före sitt frånfälle eller den 14 juni 1788 hade

han visserligen med sina övriga barns bifall försålt

såväl huset i detta kvarter som tomterna 16, 17 och 18

i kv. Tranhalsen till sin näst yngste son, bryggaren

Isaac Westman, för ett belopp av 6,666 rdr 32 sk.

specie, men förbehållit sig att få till döddagar

disponera och bebo de rum och lägenheter i övre våningen

i förstnämnda hus, som han förut innehaft. I

samband med denna överenskommelse skiftades hans övriga

egendom mellan barnen och vid sitt frånfälle

efterlämnade Lorenz Lorenzson på grund härav och enligt

1 De tvä nu nämnda kvarteren tyckas ha varit en riktig

centralpunkt för bryggerirörelsen på Norrmalm. Utom av Westmännerna

ägdes nämligen tomter i dem på 1780-90-talen av bryggarne Wilhelm

Richnau och Johan Georg Rehn.

19uppgift till bouppteckningen av hans hushållerska Stina

Stierman endast omkring 2,000 rdr sp.

Lorenz Lorenzson Westman, som redan år 1776

blivit änkling, avled den 3 maj 1792. Vid hans jordafärd

sex dagar senare utdelades tryckta verser, författade av

tidevarvets, kan man väl säga, störste tillfällighetspoet,

Carl Michael Bellman. Nordens Anakreon hade

tillhört den bortgångne åldermannens och rådmannens

umgänge, åtnjutit stor gästfrihet i hans hus och

strängade vid hans bortgång sin lyra till ett vackert

efter-mäle. Han hade redan varit med på det stora kalas,

som Lorenz Lorenzson gav, då han blivit vald till

rådman, och säkerligen var han under de följande

decennierna en gärna sedd gäst även i vardagslag i

rådmannens hem, där han såsom framdeles skall visas knöt

varma vänskapsband med ett par av sönerna.

Ur det långa sorgekvädet, som finnes reproduceradt

i Chr. Eichhorns upplaga av Bellmans skrifter, må

följande anföras såsom belysande den bortgångne

storborgarens karaktär och personlighet.

Fullt två och sjutti år med ålderns krona prydd,

I dag en hedersman sig samlar bland de döda.

Sin kalk han druckit ut av livets vedermöda

Och flyktat från en värld av tusen stormar brydd.

Din vandel varit jämn och älskansvärd och god,

Och därför händer nu ikring din kalla gömma

Att sanning hedrar dig och fromma vänner ömma,

Och ryktet bär din bild med ögats varma flod.

Du har som samvetsman visst ingen gjort förnär,

Därför, då ögonen du saligt sammanlade,

Allt folket kring din mull med rörda känslor sade,

De sade dessa ord som skriften tolkar här:

20Du har ej övervåld elV nånsin orätt gjort,

Och ingen undertryckt i dina bud och rätter,

Och såleds på din grav man denna runan sätter,

Att oskuld ingen flärd i dina domar sport.

Ditt stoft, du hedersman, en sällsynt åsyn gav,

Då barn, barnbarn, barnbarns barn med dygdig ungdoms ära

Sig ömt förenade din kalla börda bära

Och gjuta tårar ut vid brädden av din grav.

Under dikten läses i en not: »Salig Herr Rådman

har sett 72 barn, barnbarn och barnabarns barn, varav

42 ännu leva.»

Av den bortgångne åldermannens stora barnaskara

hade, som förut nämnts, endast en eller sonen Lorenz

dött i barndomen. Samtliga de övriga överlevde honom

utom döttrarna Anna Margaretha, Catharina och Sara

samt tredje sonen i ordningen, som föddes samma år

som den nyss nämnde dog eller år 1751 och därför

fick dopnamnet Lorenz.

Anna Margaretha var först gift med

slottsbygg-mästaren Georg Fröman och sedan med majoren Adolf

Ulrik Kirstein, vilken två år efter det han blivit änkling

eller 1774 gifte om sig med Anna Margaretha Nescher,

dotter av den bekante Bricolechefen och framstående

biografiske samlaren, vinhandlaren David Georg Nescher

och Catharina Margaretha Hahr. Catharina äktade

bryggaren Anders Willman och Sara bryggaren Petter

Ulrik Schultz. Av de återstående döttrarna valde även

Magdalena sin make bland Stockholmsbryggarne,

nämligen i den bekanta och högt ansedda släkten Hart

21man \ men Christina gifte sig med medicine doktor

Per Fredrik Lenngren, kusin till skaldinnans man, och

knöt därigenom förbindelser med mer litterära kretsar.

Den ovannämnde, år 1751 födde Lorenz Lorenzson

d. y., var naturligtvis bryggare och gift med en

bryggaredotter, Sara Bong. I mantalslängden för 1780

omtalas han som boende i faderns gård vid

Repslagare-gatan i kv. Vargen och hade då fem drängar och två

pigor i sin tjänst. Hans verksamhet avbröts emellertid

redan 1786, då han bortrycktes av döden,

efterlämnande änka och fyra späda barn. Liksom flera andra

av släkten var han medlem av Par Bricole och intog

inom detta lysande och glada ordenssamfund en

framskjuten och uppmärksammad ställning. Härom träffas

vittnesbörd i det åminnelsetal, som efter hans död hölls

den 1 mars 17861 2 och varur följande må anföras:

»Handelsmannen och bisittaren i det Lofliga

Bryg-gare-Embetet, Herr Lorenz Westman Lorenzson, andre

sonen af Rådmannen Herr Lorenz Westman och dess

fru, f. Bevij, är född den 1 nov. 1751. År 1775 blef

han efter uttjänte läroår själf husbonde och läromästare.

Den 16 juli 1780 började han smaka den äkta, den

ljufva kärlekens nöjen i förening med mademoiselle

Sara Bong. Brodern Westman kände vänskapen. Han

njöt bland oss dess ljufva fördelar. Den 19 Martii

1784 friades han från alla de äfventyr, som möta

tappre Riddare på den förskräcklige Bron, och intogs

1 Johan Hartman (f. 1737, d. 1817), son av bryggaren Johan

Ernst Hartman och Anna Catharina Tegelström. Med honom hade

hon sex söner, som alla blevo bryggare, och tre döttrar, vilka gifte

sig med bryggare av släkterna Dimander, Dubois och Wertmuller.

2 Nescherska handskriftsaml. K. Biblioteket.

22i denna vår helgedom som Commendeur. Förtjänsten

saknar aldrig i vårt samfund sin belöning, och brodern

Westmans kunde så litet döljas eller misskännas, att

han den 15 Maji förlidet år utnämndes till Seende

Graden, hvilket dock döden honom nekade. Rötfeber,

förorsakad af förkylning, slutade dess lefnad den 25

sistlidne Januari i dess halfva lopp. En sörjande enka

med fyra späda barn, lycklige att ej känna sin

mist-ning, och ett, som ännu gömt under dess moders

bröst beständigt upplifvar för henne dess saknad. En

vördad fader, fem bröder, af hvilka tre äro i detta

sällskap, och fyra systrar.»

Av Lorenz Lorenzson d. y:s barn blev dottern

Carolina Christina gift med en bryggare Blomner.

Sonen Lorenz följde också släkttraditionerna och var

bryggare, men för övrigt vet man föga om honom,

utom att han var gift och hade en son, som också

bar dopnamnet Lorenz och , var bryggare samt tillika

destillator. Denne torde ha varit den siste av släkten,

som drev fäderneyrket. Han avled 1853, hade varit

gift med sin franka Fredrika Nyström — dotter av

kaptenen för stadsvakten Fredrik Nyström och Carolina

Margaretha Westman 1 — och efterlämnade två söner,

vilka avledo ogifta, så att släktgrenen med dem

utslocknade.

Äldst bland de vid Lorenz Lorenzson d. ä:s död

kvarlevande sönerna var den år 1747 födde Carl.

Liksom fadern och flertalet av bröderna var han

bryggare, men kallas i Bricole-matrikeln »traktör», vilket

tyder på att han ej nöjde sig med att tillverka utan

1 Se här nedan sid. 74.

2Iiäven utskänkte våtvaror. År 1780 bodde han i faderns

hus vid Repslagaregatan och hade då flera drängar

och pigor i sin tjänst. Bland sina yrkesbröder åtnjöt

han högt anseende, ty han var bisittare i

Bryggareämbetet, men torde det oaktadt ej ha varit i besittning

av släktens vanliga skötsamhet och ekonomiska förstånd.

Vid sin död den 9 juli 1799, efterlämnade han

nämligen ett så skuldsatt bo, att det ej blev något över

åt hans tre barn. Hans hustru, Margaretha Christina

Funck, avled en månad efter honom, och av den efter

makarna gemensamt förrättade bouppteckningen

inhämtas, att tillgångarna blott utgjordes av diverse lösöre

samt några smärre fordringar, hos brodern Abraham

Lorenzson d. y, professor Sergel och grosshandlaren

Kiisel. Bland lösöret må nämnas Petrus Tillæus’

bekanta karta över Stockholm, vars förekomst i huset

kan tyda på att Carl Westman hyste särskilda

intressen för fädernestaden, samt åtskilliga

uniformspersedlar såsom kapten vid Borgerskapets infanteri. Han

beklädde nämligen denna befattning och var den förste

av släkten, som följde det bland de förmögna och

ansedda borgarfamiljema begärligt omfattade bruket

att representeras i Borgerskapets militärkårer. Medan

den s. k. Skeppsbroadeln eller de rika

grosshandlarefamiljerna höllo sig för förnäma att låta sina söner

tjäna i dessa kårer och i stället läto särskildt de yngre

ibland dem ingå vid Andra livgardet eller andra

regementen, utgjordes borgargardenas officerare av

bryggare, bagare, garvare, gulddragare o. s. s., och släkten

Westman var bland dem rikligt företrädd.

Anledningen till att Carl eller Calle Westman såsom

han kallades i ekonomiskt hänseende avvek från frän-

24derna fanns måhända däri, att han var en glad och

levnadslustig man, som mer än kanske var gagneligt

för bryggeri- och traktörsrörelsen ägnade sig åt

umgängeslivet. Han omtalas sålunda i Bricole-matrikeln

som en av Bellmans närmare vänner, hans i

bouppteckningen angivna förbindelse med Sergel tycks tyda

på att han även tillhörde den glade och vällevande

bildhuggarens krets, och så finnas vittnesbörd om, att

han stod på god fot med Elis Schröderheim,

tidevarvets både ecklesiastik- och rolighetsminister. Sålunda

var Schröderheim en av faddrarna, då Calle

Westmans son Carl den 5 juni 1782 döptes.

Dopförrät-taren var kyrkoherden i Adolf Fredriks församling dr

Flodin och de övriga faddrarna voro kamreraren Christian

Sahlsten och fruarna Maria Wahrendorff och Carolina

Wier. Calle Westman omtalas någon gång i

Schrö-derheims brevväxling1 och särskildt i breven till Olle

Malmgren *, den glada sällskapsbrodern, vilken ofta

i Schröderheims sällskap förekom i de stockholmska

borgarfamiljerna.

För övrigt må nämnas, att Calle Westman ej var

den ende av Westmanska släkten, som stod i

förbindelse med Elis Schröderheim. En av dennes bröder,

hovrättsrådet och lagmannen Göran Schröderheim var

gift med hans kusin Anna Margareta Westman, dotter

av Johan eller Jan Lorenzson och Anna Elisabeth

Blom,3 vilket givetvis medförde umgänge för Elis med

hennes fränder. Han var också uppenbarligen lika

1 Utg. av O. Le ver ti n. Sthlm 1902.

* Om honom meddelas några upplysningar i förf:s bok Sophie

Hagman och hennes samtida. Sthlm 1911.

* Se stamtavlan, bil. I.

25väl hemmastadd vid trisettbordet hos madam Nyman

och Calle Westmans moder som i killespelet med de

manliga medlemmarne av släkten och med Olle

Malmgren, såsom framgår av efterföljande utdrag ur ett

brev till den sistnämnde år 1784:

“Älsklige i Celadon. Frid vare med dig, med trean, tvåan och esset.

Jag måste äfven litet besvära med några välmenta erinringar öfver

någon förment ostadighet uti minom älsklige medspelares förhållande.

Hafver han, som de velat mig intala, öfvergifvit trisetten och tagit det

nesliga cambiot eller det oföränderliga lotto, hvad hafver honom därtill

kunnat föranleda? Det är sannerligen att nedgrafva sina pund.

Det hafver fägnat mig att höra, med hvad poliskhet han hafver manat,

stigit, fallit, hur redigt han erinrat sig spelets alla hvälfningar. Huru

han med en kristlig försiktighet trampat sina medspelare pä foten

och saktmodigt pruttat åt andras misstag och olycka. Här rinna

tårarna, när jag påminner mig trisetten hos gumman Nymans

heders-värda svärsyster, dåvarande bryggar-åldermannens, nu mera

rådmannens, herr Lorenz Westmans kära, nu saliga maka. Huru kan

ock lotto spelas af den, som aldrig tager eller håller vissa numror,

såsom jag låtit mig berätta om min herre och nitton. Det är

sannerligen tid att uppstå af lotto och att fara efter det ofvantill är och

det som komma skall.“

Av Carl Westmans barn blev äldsta dottern Carolina

Margaretha gift med en medlem av den bekanta

stock-holmssläkten Hofving. Den ovannämnde sonen Carl,

som hade Schröderheim till fadder, tog måhända av

denna episod inflytande för livet. Han skilde sig

nämligen från släktens bryggartraditioner och omfattade

litterära intressen. Genom gifte med Antoinette Behn,

född Eskovall, änka efter Carl Conrad Behn, blev han

ägare av dennes lånbibliotek i huset n:o 8 i kv.

26Pyramus vid Lilla Nygatan1, och på 1820—30-talen

uppträdde han som författare. Han utgav med titeln

Mathilda en översättning av Maria Regina Roche’s

roman La fille du Haineau samt några småskrifter av

polemiskt och skandallöst innehåll, nämligen Sång vid

den undersköna dalkullan Karin Ers dotters flykt från

Stortorget, av en onämnd tillbedjare, Sthlm. 1833,

Stundens märkliga treväpplingsblad. Kapten Lindeberg,

vackra Dalkullan oeh kolera morbus, Sthlm 1834, och

Visa om en f d. kapten (Anders Lindeberg), som kom

i häkte för skrivklåda, Sthlm 1834. —

Lånbibliotekarien Carl Westman titulerades kommissarie samt

ägde huset n:r 4 i kv. Ersta i Catharina församling.

Han avled 1836 och hade i sitt äktenskap två söner

och två döttrar. De förstnämnda tyckas ha varit

ogifta, så att släktgrenen med dem utslocknade.

Den 20 januari 1753 föddes Lorenz Lorenzsons och

Margaretha Bevijs fjärde son, som redan tre dagar

efteråt döptes och erhöll namnet Abraham.

Döpelse-akten förrättades av magister Lexell och som faddrar

fungerade fru Anna Christina Westman och jungfru

Anna Margaretha Sundin samt bryggarne Isaac Paulsen

och Isaac Bevij. Det är icke bekant, huruvida några

astrologer ställde horoskopet för den nyföddes

kommande liv, men om så var fallet, torde de ha kommit till

märkliga resultat. Den lille piltens senare

levnadsöden tyda nämligen på att han gjorde sitt inträde i

1 Om detta bibliotek, som han någon tid innehade i kompaniskap

med den ryktbara Sophie Hagmans systerson, tullförvaltaren Pehr

Bjurström, meddelas några upplysningar: C. M. Carlanders

Svenska bibliotek och ex-libris. 2:a uppl. I. Sthlm 1904. Sid. 364 o. f.

27världen under märkvärdiga konstellationer på

himlavalvet. Han blev ju med tiden ej blott den mest

omtalade i sin talrika syskonkrets utan även den

ryktbaraste medlemmen av släkten, från Gustav III:s dagar

under benämningen »Bryggarekungen» känd som en av

de mest framstående bland sina kolleger

Stockholms-bryggarna och för livliga intressen för och verksamt

deltagande i tidevarvets politiska angelägenheter och

rörelser.

Om Abraham Lorenzsons ungdom och uppfostran

föreligga ej några upplysningar, men det är antagligt,

att han erhöll undervisning dels av informatorer i

hemmet — en sådan, som hette Bengt Wallenius,

omtalas i slutet av 1750-talet — och dels i Clara skola,

som var den mest ansedda läroanstalten på Norrmalm

under senare hälften av seklet. Emellertid är det

troligt, att studierna stannade på det elementära stadiet

och att unge Abraham i enlighet med bruket i

borgar-familjerna tidigt fick ägna sig åt praktiska värv, d. v. s.

enligt släkttraditionen åt bryggareyrket. Förmodligen

skedde detta vid faderns bryggeri, ty han omtalas i

ynglingaåren såsom tillhörande faderns hushåll; men

han kan också såsom seden ofta var ha gjort sina

lärospån vid något annat bryggeri, men bott i

fädernehemmet. Redan vid några och tjugu års ålder eller

i slutet av 1770-talet tycks han ha blivit sin egen,

och år 1781 gifte han sig med sin kusin Elisabeth

Westman, dotter av Abraham Lorenzson d. ä. och

Anna Brita Göding. 1

Under de första åren efter det han satt eget bo

synes Abraham Lorenzson huvudsakligen hava ägnat

1 Se stamtavlan, bil. I. och sid. 103.

28sig åt familjelivet och sin bryggeriverksamhet. Han

hade glädjen se hur bäggedera gestaltade sig lyckligt

och väl. I december 1783 föddes hans första barn,

sonen Abraham, som döptes av kyrkoherden i Adolf

Fredriks församling doktor Flodin. Såsom faddrar

fungerade några av de närmaste anförvanterna,

nämligen den lille gossens morfader samt madam Christina

Nyman, farbrodern Nils eller Niclas Westman, som

nu titulerades »beridare» och med tiden blev kapten

vid Nylands regemente, och fru Maria Catharina Fröman.

Den nyfödde fick snart sällskap i barnkammaren, ty

i december 1784 föddes Lorenz och i juli 1786 Carl

Gustav. Även vid deras dop voro som faddrar

anmodade några av de närmast intresserade fränderna,

nämligen farfadern, rådman Lorenz Lorenzson, fruarna

Magdalena Hartman och Anna Brita Rehn, herrarna

Carl och Daniel Westman m. fl. Beträffande

bryggerirörelsen må nämnas, att Abraham Lorenzson med

densamma förenade brännvinsbränning, vilket i en tid,

som både i tillverknings- och konsumtionshänseende ej

kände till några restriktioner eller intrång i den

individuella friheten, rätt väsentligt torde ha bidragit till hans

ekonomiska välstånd.

Från och med slutet av 1780-talet tillhörde Abraham

Lorenzson offentligheten. Med livliga intressen för

allmänna angelägenheter och utpräglade rojalistiska

sympatier, kastade han sig då in i det politiska livet

och blev en av de mest bemärkta och omtalade

medlemmarna av Stockholms borgerskap. Hans namn

träffas sålunda ofta i den gustavianska

memoarlitteraturen och andra samtida skildringar. Fastän han ej

intog en så framskjuten och betydande ställning som

29Westinarne och några andra bland storborgarne, var

dock hans inflytande särskildt bland det lägre

borger-skapet en avsevärd faktor i de politiska fejderna, och

både hans personliga uppträdande och politiska

verksamhet voro av beskaffenhet att skänka honom en

plats i det gustavianska tidevarvets hävder.

Abraham Lorenzsons första eller mer

uppseendeväckande offentliga framträdande sammanfaller med det

uppträde, som den i augusti år 1788 ägde rum vid

den även för åtskilliga andra bullersamma episoder

bekanta Malmens källare vid Myntgatan. Till denna,

som var ett av de mest ansedda och besökta

värdshusen i Gamla Stockholm, hörde härbärge för resande,

särskildt begagnadt av adelsmän och officerare. Ett

par sådana, kapten Drake och löjtnant Dandanell,

kommo nyssnämnda dag från Finland och togo in på

Malmens. De hade liksom talrika andra officerare,

som voro missnöjda med förhållandena under kriget

och tillhörde oppositionen mot Gustav III, vid härens

uppbrott mot Fredrikshamn i midten av juli månad

begärt avsked och rest hem och undgingo därigenom

visserligen att indragas i de sorgliga och om

sviktande fosterlandskärlek vittnande tilldragelser, som blivit

ryktbara under benämningen Anjala-förbundet, men

deras handlingssätt väckte stor ovilja och förbittring

hemma i Sverige och ej minst bland det konungen

tillgivna Stockholms borgerskap. Denna förbittring gav

sig bland annat luft efter de nämnda officerarnas

ankomst till Malmens källare, där en talrik folkmassa

samlades, fordrade att få se dem och om dem, enligt R. F.

Hochschilds skildring1, hade de föraktligaste utlåtelser.

1 Memoarer. I. sid, 142. Sthlm 1908.

30Nämnde minnestecknare, som ingalunda tillhörde

Gustav III:s beundrare, men i allmänhet torde fa anses

som en tillförlitlig och ganska opartisk skildrare,

beskriver uppträdets förlopp sålunda: »Den närvarande

polismästaren såg detta upploppet med kallsinnighet

samt uppmuntrade i tysthet folket att härmed

fortfara. Oroligheten tilltog och kammarherre De Geer

anlände och under förevändning att söka underrättelser

om sina anhöriga i Finland gick in till officerarna,

talade vid dem och vid utgåendet sökte förmå folket

till stillhet och att ej döma personer, vilkas uppförande

och orsak till deras bortresande ej kändes. Hans

föreställningar voro fåfänga, och han bortgick till torget,

där han samtalade med någon, då polismästaren

Liljensparre kom till honom samt styrkte honom att ej visa

sig för folket, emedan polismästaren ej kunde svara

för hans säkerhet. Baron De Geer, som ej såg något

brottsligt i vad han gjort, svarade polismästaren som

han förtjänade, men denne sade honom i tysthet de

fasligaste saker, såsom att han var en förrädare, vilken

umgicks med ryske ministern och i dag varit hos den

kejserliga romerska med mera. Det närvarande folket

tillstötte på polismästarens tecken, uppmuntrade av en

bryggare Westman, då baron De Geer, beledsagad av

polismästaren, begav sig uppför Kyrkobrinken till hörnet

av Smedjegatan, där polismästaren åtskilde folket, som

ropade hurra och svängde hattarna. Baron De Geer

hade ej nog ståndaktighet att genast hämma en

oförrätt, genom vilken den aktning, hans namn, hans

uppförande och hans förmögenhet så billigt förvärvat honom,

ansenligen minskades.»

Även Adlerbeth omtalar Abraham Lorenzsons andel

31i episoden *, och Crusenstolpe har i Morianen ägnat

denna en skildring, vilken visserligen som vanligt är

åtskilligt utbroderad men säkerligen i huvudsak grundad

på fakta. I alla händelser kan man ej betvivla, att den

hetlevrade bryggaren, ledd av sina rojalistiska sympatier

och sin ovilja mot den adliga oppositionen, spelade en

framskjuten roll i den i och för sig tämligen obetydliga

tilldragelsen, vilken dock kan betecknas som prologen

till snart kommande, märkligare politiska händelser.

För Abraham Lorenzsons karakteristik eller såsom

hans politiska debut har densamma intresse, därför att

den belyser hans obetänksamhet eller en viss brist på

behärskning, varpå han under de följande åren både i

riksdagsfej derna och eljes visade flera prov.

År 1789 erhöll Abraham Lorenzson tillfälle att

deltaga i politiken på ett mer både korrekt och hedrande

sätt än som ledare av Stockholmspöbeln i samförstånd

med den märkvärdige polismästaren. I slutet av

december 1788 blev han nämligen vald till ledamot av

borgareståndet för Stockholms stad. Valet föregicks av många

intriger och mycken oro och ledsagades av många

anmärkningar och betraktelser.

Det var tio riksdagsmän, som skulle väljas, och

konungen sparade ej på ansträngningar och ekonomiska

uppoffringar för att ge valet en för sig gynnsam

utgång. Detta väckte emellertid motstånd och missnöje,

och av de tio, som den 27 december valdes, voro

endast fyra konungens anhängare och pålitliga rojalister.

En av dem var Abraham Lorenzson. Enligt

Hoch-schild skall konungen den 22 december ha i riksdrotset

greve Wachtmeisters närvaro lämnat överståthållaren

1 Historiska anteckningar. B. 1; sid. 163. Sthlm 1892.

32ELISABETH WESTMAN, F. WESTMAN.

F.FTF.K MINIATYRPORTRÄTT AV J. a. (JlLLBERO, TILLHÖRIGT IHl SVEN IIKIHN.

— friherre Carl Sparre — en förteckning på de

personer, som han önskade valda och bland vilka jämte

Westman må nämnas rådman Lijdberg, grosshandlarne

Schinkel och Reimers, gulddragaren Oldenburg och

fabrikören Apiarie. Konungen skall härvid ha sagt,

att han nödgades låta borgerskapet känna sin vilja och

att de nämnda personerna voro pålitliga. Häremot

gjorde överståthållaren invändningar, då han ej ansåg

sig ha så stort inflytande hos borgerskapet, att han

kunde inverka på valet, men även därför att de

ifrågavarande kandidaterna voro »föraktliga».

Storborgare. 33 3Hertiginnan av Södermanland omtalar i sina

dagboksanteckningar1 för januari 1789, hur konungen

trodde sig under den förestående riksdagen kunna lita

på de ofrälse stånden, men tillägger: »Möjligen

misstager han sig dock; den förra hänförelsen synes

nämligen ej längre vara densamma, och inom

borgarståndet torde sinnesstämningen vara ganska förändrad. Det

har ibland annat väckt stort missnöje, att en bryggare i

Stockholm vid namn Westman, densamme som i somras

ställde till uppträdet för att förolämpa de

avskedstagande officerarna, blivit vald till riksdagsman; hans

ståndsbröder vilja förklara valet ogiltigt därför, att han

utstått kroppsstraff; han har nämligen för

brännvins-frågans skull varit dömd vissa dagars vatten och bröd.*

Förmodligen ämnar man vid ståndets sammanträde söka

fa honom utesluten, såvida ej hela saken får falla i

glömska, eftersom han anses vara en av kungens

ivrigaste anhängare.»

Något försök att upphäva valet tycks emellertid

ej ha gjorts, ty Abraham Lorenzson fick obehindradt

utöva sitt riksdagsmannakall. Han gjorde sig också

vid flera tillfallen under den stormiga och händelserika

riksdagens förlopp särskildt bemärkt. När konungen

några dagar efter det dramatiska och uppseendeväckande

uppträdet på rikssalen den 17 februari, då han visade

ut ridderskapet och adeln, lät häkta ett stort antal av

oppositionsmännen med greve Axel von Fersen d. ä.

och baron Carl De Geer i spetsen, var det sålunda

1 Hedvig Elisabeth Charlottas Dagbok. Övers, och utg. av C.

C:s o n Bonde. III. Sthlm 1907.

* Om denna Abr. Lorenzsons förseelse ha bekräftande

upplysningar eftersökts men ej kunnat anträffas.

34Abraham Lorenzson, som jämte några andra officerare

vid Borgerskapets kavalleri verkställde arresteringen. Den

20 april, då borgareståndet utsåg fullmäktige i riksbanken,

föll valet på rådman Lijdman, fabrikören Apiarie och

bryggaren Westman, vilka, skriver Hochschild, »köpte sig

pluraliteten för 2,000 rdr, med ett ord venaliteten hos detta

folket gick till en oanständig och föraktlig höjd.»

Samma minnestecknare lämnar efter riksdagens

avslutning den 26 april en översikt av de viktigaste

riks-dagshändelserna och tillägger angående konungens

medhjälpare vid genomdrivandet av förenings- och.

säkerhetsakten följande för oppositionens uppfattning och

partibitterheten upplysande uttalande: »Hos borgarne

var saken anförtrodd åt talman, rådman Lijdberg, före

detta en juvelerare, vilken en gång tillförene förrådt

fäderneslandet och nu understöddes av gulddragaren

Oldenburg jämte bryggaren Westman och en

handlande ifrån Gevle vid namn Wallej, de tvenne första

utrustade med dumhuvuden och den djupaste

okunnighet, som knappt tillät att skilja dem ifrån fänaden,

men djärva och tilltagsna; de fingo ock vardera 1,300

rdr till bords hållande.»

Abraham Lorenzson var tydligen ganska illa ansedd

av de politiska motståndarne, men i gengäld kunde

han glädja sig åt konungens synnerliga bevågenhet.

Denna yttrade sig dels i personliga ynnestbevis, dels

i förmåner, som han erhöll för sin yrkesutövning. I

Nationalmuseum förvaras ett präktigt, av hovurmakaren

Jakob Kock förfärdigadt guldur med svart emaljtavla

och briljanterade visare, som var en present av Gustav III

och möjligen överlämnades till Abraham Lorenzson för

hans välförhållande vid 1789 års riksdag. Redan under

35dennas början lyckades den både för sina eghå ocb

sina yrkesbröders bästa nitiske

bryggaren-riksdagsmannen åt bryggareämbetet utverka rättigheten att få bränna

10,000 tunnor säd mot 30,000 rdrs årlig avgift, och

mot slutet av året tillerkändes honom personligen en

med brännvinsbränningen förbunden förmån. I den

finanskonselj, som hölls den 19 december 1789 och

varvid baron Ruuth, riksdrotset greve Wachtmeister,

riksrådet greve Beck-Friis, biskop Wallqvist samt

lagmännen Ahlman och Håkansson voro närvarande,

yttrade nämligen konungen, enligt Hochschild, att

bryggareämbetets ansökan att få bränna brännvin skulle bifallas

utan allt avseende på vad skäl däremot kunde anföras.

»Då baron Ruuth nämnde, att bryggaren Abraham

Westman med 1,500 rdr blivit förnöjd för. en genom

drankförsäljningen liden förlust, svarade konungen, det

vore godt köp för en krona — anseendes Westmans

uppförande före och under riksdagen hava varit att

anse såsom ett skäl att kronan är ostörd.» — »Mén

denne Westman var», tillägger skildraren, »lika så

oskicklig att kunna befordra ett så högt ändamål som

det är emot all historisk sanning, att något sådant

någonsin varit uti fråga.»

Även utanför riksdagslivet gjorde sig Abraham

Lorenzson bemärkt under höstmånaderna 1788 och de

närmast följande åren. Under denna kritiska och

oroliga tid, då krigsmakten var tagen i anspråk för rikets

försvar och konungen ej ansåg sig riktigt kunna lita

på de hemmavarande garnisonstrupperna, var

vakthållningen i huvudstaden anförtrodd åt Borgerskapets

militärkårer. Abraham Lorenzson tillhörde liksom flera

medlemmar av sin släkt dessa och var 1788, då Danmarks

36fredsbrott ägde rum och den lilla avdelning av Gula

eller första gardet, som; kvarlämnats i Stockholm, fått

order att begiva sig till Kristianstad samt borgerskapet

började sin vakthållning, löjtnant vid kavalleriets fjärde

skvadron. Befälet för denna fördes av den här ovan

nämnde bryggareåldermannen m. m. Carl Johan Wier

som ryttmästare. Även Abrahams yngre broder Isaac

Lorenzson, som längre fram i tiden befordrades till

ryttmästare, tjänstgjorde vid skvadronen såsom

»premier cornet».

I den gustivianska memoarlitteraturen träffas

åtskilliga uttalanden om, ätt den borgerliga

militärtjänstgöringen $ågs med ovilja och hån av den riktiga

militären och isynnerhet av de adliga officerarne.

Sär-skildt klandrade man konungen, då han uppdrog den

ovan omtalade arresteringen av riddarhusoppositionens

medlemmar åt de med ryttmästare-, kaptens- och

löjtnantsgrader begåvade bryggarne, slaktarne, gulddragarne

o. s. v. Dessa måtte emellertid ha skött sig

tillfredsställande, åtminstone att döma av den ofta beskrivna

generalmönstring, som avslutade vakthållningen och ägde

rum å Adolf Fredriks torg den 30 september 17.90

samt förevigats ä Pehr Hilleströms bekanta tavla. Gustav

III lät då sin nåds sol alldeles särskildt stråla över

borgerskapet, och harts gode vän och beundrare

Bryggarekungen spelade en framskjuten roll vid

högtidligheterna. Enligt en bland skildringarna uppvaktades

nämligen konungen vid själva mönstringen, där Elis

Schröder-heim fungerade som mönsterskrivare, av ryttmästarne

Oldenburg och Nordström, och som dessas

»handtlan-gare» tjänstgjorde fyra subalternofficerare eller en av

varje skvadron, löjtnanterna fabrikör Hedman, bryggaren

37Dubois, kryddkrämaren Palm och Abraham Lorenzson

Westman. Vid den på kvällen samma dag hållna

stora banketten på börsen uppassades hans majestät

av bland andra den sistnämnde.

Efter det märkliga året 1789 och freden med

Ryssland följde en jämförelsevis lugn tid, men den politiska

splittringen fortfor och man rustade sig till en ny

kraftmätning vid riksdagen i Gevle 1792, den sista under

Gustav III:s regering och prologen till hans kort efteråt

timade tragiska slut. I Stockholm hade bland

borgerskapet sympatierna för konungen ytterligare minskats,

och missnöjet med honom ökades, då det blev bekant,

att riksmötet skulle förläggas till Gevle. Beslutet härom

verkade till och med så, att riksdagsmannavalet i

huvudstaden utföll till konungens nackdel och att endast

en av de valde, nämligen Abraham Lorenzson, ansågs

vara hans pålitlige anhängare. Sålunda skriver

Hoch-schild: »Den 11 januari 1792 hölls riksdagsmannavalet

i Stockholm, då borgmästaren Wallin, rådmännen

Ale-gren och Reimers, grosshandlarne Asplund och Berger,

fabrikören Ström, kramhandlaren Castrén,

garvareålder-tnannen Johan Westin samt bagareåldermannen Floor

och bryggaren Abraham Westman, den förre genom

lott-ning med stenhuggaren Blom och karduansmakaren

Ytter-dahl, blevo valde, alla av oppositionen utom Wallin och

Westman. Wallin såsom ledamot av högsta rätten ansågs

tillhöra rojalisterna. Av dessa sistnämnda voro Blom och

Ytterdahl, men då lotten utföll till Floors förmån, ropade

det till myckenhet församlade borgerskapet bravo i flera

omgångar. Detta val har kostat penningar, och man vet,

att rådman Oldenburg erhållit 3,000 rdr och Westman 4,000

rdr att disponera, men förgäves. Det är märkligt, hur

38entusiasmen för konungen fallit hos borgerskapet, och

därtill har riksdagens utsättande i Gevle bidragit mera

än något annat.»

Även biskop Wallqvist ägnar förloppet ett

omnämnande:1 »I Stockholms stad märktes en allmän harm

att riksdagen var flyttad från dem, och oaktadt alla

möjliga försök misslyckades valet alldeles hos

borgerskapet, så att blott en, nämligen Abraham Westman,

av Stockholms alla fullmäktige var av ministären erkänd,

och han skaffade sig själv sitt förtroende.»

Det sista uttalandet tyder på att Abraham

Lorenz-son skulle ha offrat penningar för att bliva vald, och

en anteckning av hertiginnan av Södermanland, som

plägade vara väl underrättad, kan måhända tolkas så,

att detta var fallet och att det ej stannat vid ett ringa

belopp. På tal om den stundande riksdagen och om

hur valen både i präste- och borgarestånden i

Stockholm gingo konungen emot skrev hertiginnan nämligen

i januari 1792: »Det var endast genom att betala den

oerhörda summa av 12,000 rdr, som det lyckades ett

av konungens kreatur, vid namn Westman, att bliva

vald, vilket visar huru förändrade förhållandena

här-städes nu äro.»

Huruvida Abraham Lorenzsons inflytande och

betydelse voro värda så stora uppoffringar, vilka väl dock

till någon del bestredos ur konungens kassa, må lämnas

därhän. För honom själv, liksom för många andra

riksdagsmän, torde emellertid Gevleriksdagen ha varit

ett minnesrikt intermezzo i deras vanliga leverne. Det

blott några fa veckor pågående riksmötet utmärktes

nämligen av rätt livliga och spännande överläggningar

1 Minnen och brev. Utg. av E. V. Montan. Sthlm 1878.

39och förhandlingar och var därjämte förbundet med ett

uppenbarligen mycket grundligt festande och många

förströelser. Även i våra dagar lära ju sådana ej

vara främmande för riksdagslivet, men under Gustav III:s

tid och särskildt i Gevle spelade de en roll som

kanske aldrig vare sig förr eller senare. Vad man ej

vid välen hade lyckats vinna genom mutor,

övertalningar och påtryckningar, hoppades man kunna ernå

genom gästabud, fria tafflar, faraospel o. s. v., och

särskildt utmärkte sig i detta hänseende och med syfte

att förmå medlemmar av stånden att sluta sig till

konungens anhang eller parti hans ryktbare gunstling

Gustav Mauritz Armfelt.

Härom träffas hos de samtida memoarskrivarne

målande skildringar, i vilka även Abraham Lorenzson

figurerar och varom följande för tidevarvet och

riksdagslivet upplysande urval må anföras.

»Uti Sveriges rike», skriver Hochschild, »har ingen

visat sig med den faste, som baron Armfelt gör vid

riksdagen. Han håller bord varje dag för 30 personer,

har många adjutanter och en talrik domestik, sitter

själv midt för bordet med ett förgylldt kuvert och

nämner dem, som skola sitta bredvid honom. Då han

uti sin portchaise bäres till hovet, beledsagas han av

flera sina adjutanter. En faraobank är hos honom,

den han förlägger till 3/6 samt hans adjutanter

Mejer-hjelm, Wrangel och (namnet uteglömdt) vardera till

Ve-Hos baron Ruuth är bank och likaså på en källare,

där ständerna kunna fördriva sin tid till avvaktan på

hemliga utskottets beslut. Baron Armfelt bjuder utan

åtskillnad var dag trenne av de andra stånden, varav

händt att han på en gång haft grevarne Brahe och

40Lewenhaupt jämte bryggaren Westman. Den

förstnämnde har föreställt Armfelt oanständigheten av ett

sådant sällskap, då han skjutit skulden på sina

adjutanter, som gjort listan, samt lovat att en annan gång

vara mera uppmärksam.»

Särdeles upplysande för såväl Armfelts uppträdande

som det materiella riksdagslevernet i allmänhet är

biskop Wallqvists skildring: »Matkonsumtion å

konungens bekostnad var stark. Utom bord för hovfolket

höll han dagligen ett hos överstekammarherren greve

Posse för tio personer, hos general Armfelt för trettio

personer, hos landtmarskalken för trettio personer, hos

landshövding af Nordin för tjugu personer, hos

ärkebiskopen för tjugu personer, hos prosten Eneroth, där

prosten Nordin var värd, för tjugu personer, hos

borgmästaren Wallin för tjugufem personer, hos lagman

Håkansson för tolv personer och hos underståthållaren

Ahlman för trettio personer, så att nästan tvåhundra

personer dagligen frossade för allmän räkning lovligen,

utom dem som hade och nyttjade tillfället att stjäla

sig till samma förmån. Av dessa bord var dock intet

så märkvärdigt som baron Armfelts. Där voro prakt,

vällust och högfärd förenade. Baron inviterade till sig

ämbetsmän och ledamöter ur alla stånd, mottog dem

med en förnämhet, som var nästan kunglig, satte sig

själv alltid främst och, just som kungen, kallade dem

han ville till sina grannar. För honom själv var

serverat med ett saltkar av guld samt sked, kniv och

gaffel förgyllda. Till taffelmusik hade han åtta tyskar,

klädda på det präktigaste, med silvergaloner i alla

sömmar. När han talade, var det för att göra nåd

eller narr åt någon».

41Som nedan nämnts väckte Armfelts uppträdande

och det sätt, varpå han å konungens vägnar utövade

gästfrihet, på många håll ogillande. Sålunda berättar

Schröderheim \ hur flera av riddarhusoppositionens

främste män kände sig obehagligt berörda av att

sammanföras med »tre ä fyra präster, med Abrahafn

Westman och andra, som lika marquerade sig 1789

(N. B. Westman var en ibland dem, som hade

arresterat flera av dessa herrar), samt dessutom tre å fyra

de otäckaste och svinaktigaste bönder». Och Adlerbeth

skriver på tal om Armfelts övermod och levnadssätt: * *

»Mångfaldiga adelsmän, bjudna till hans bord, vägrade

att komma, emedan de sade sig ej känna honom, och

i anledning av ett tillfälle, då greve Brahe, friherre

Stierneld och flere adelsmän voro hos honom

middagsgäster tillsammans med bryggaren A. Westman, en

genom sina brutala seder och även ett tillförne

utstån-det straff av vatten och bröd vanfrejdad person, måste

han låta sin egenkärlek förödmjukas av ganska starka

förklaringar, som utgingo däruppå, att i händelse av

ett så föga laggrannt sällskapsval, undanbedja sig hans

bjudningar.»

Adlerbeths nyssnämnda uttalande om Abraham

Lorenzsons »brutala seder» kan möjligen syfta på ett

uppträde vid riksdagens början, som väckte mycket

uppseende och visar att den rojalistiske bryggaren

åtminstone under partilidelsernas och klasshatets

inflytande kunde göra sig skyldig till ohöviska handlingar.

Händelsen ägde rum den 23 januari. Några adelsmän

och bland dem en referendarie i banken Berghman begåvo

1 Skrifter till konung Gustaf III:s historia. Lund 1892.

* Historiska anteckningar. B. I. Sthlm 1892.

42sig då till borgareståndets klubb, i »bästa välmening»,

skriver Adlerbeth, »och för att utmärka böjelse för en

medborgerlig sammanlevnad; men Berghman blev av

bryggaren Abraham Westman överfallen, beskylld att

vara spion och utkörd. Denna scen höll på att hava

svåra följder. Å ena sidan ansåg adeln den såsom

ett förolämpande av hela sitt stånd. Å den andra

uttyddes detta besök såsom en verklig espionage och

list, varutinnan baron Armfelt, missnöjd med sitt stånd,

styrkte konungen, som häröver mycket förtörnades.

Baron Armfelt skulle bevist så mycken iver, att hän

förklarat, det han vore färdig att, om konungen ville,

skjuta skarpt på adeln. Gevle stads fullmäktige,

borgmästaren Flygare och rådman Wallej, togo det kloka

partiet att på ståndets vägnar göra ett slags

dépréca-tion, men fingo därför av konungen en reprimande.

Genom moget och välsinnadt folks bearbetande

avsvalnade denna hetta utan vidare utbrott, som dock visade

vad eld låg under askan.»

Även Schröderheim, som berättar, att Westman

genast körde ut Berghman samt förgick sig med

skällsord och invektiver mot adeln, säger att uppträdet

väckte »alarm ibland de unga och oförståndiga, vilket

dock genast stillades. Adeln budo i stället, men utan

affektation, vem de funno ä propos till sin klubb;

alla Hevo väl emottagna, men det var ej många som

gingo, och smittan var farlig».

Enligt myntgardien Hjelm, som i sina handskrivna

anteckningar1 lämnar några kortfattade meddelanden

1 Sqvaller i politiken. K. Biblioteket. — I Hjelms meddelanden

läses ett par uppgifter, som måhända blott tillhörde skvallrets område

och sålunda berättiga handskriftens titel, nämligen att man i början

43om riksdagen i Gevle, skall dock Abraham Lorenzson

ha tvungits att göra Berghman sin ursäkt, och den 5

omtalar han, att »Westman skall vara satt ifrån

före-ståndareskapet vid klubben såsom straff för sitt

förhållande mot referendarien Berghman och Wallej i

stället blivit klubbfar».

Emellertid verkade ej denna tilldragelse liksom ej

heller andra förlöpningar, till vilka han måhända gjorde

sig skyldig, hämmande på Abraham Lorenzsons

verksamhet och inflytande som riksdagsman. Konungens

bevågenhet åtnjöt han oförminskad, och Adlerbeth,

som inordnar honom bland »de hätskaste, de mest

förhatade personer av det rojalistiska partiet», intygar,

att han bland borgarne nyttjades »med synnerligt

förtroende» för att styra överläggningarna. »Man

affekterade därmed att visa Stockholms övriga

riks-dagsfullmäktige ett utmärkt förakt för att de voro av

annat politiskt tänkesätt.»

Trots den ovilja, som utan tvivel rådde mot Abraham

Lorenzson även bland hans ståndsbröder blev han

återvald till baukofullmäktig och kunde sålunda lämna dtn

snart därefter avslutade riksdagen med tillfredsställelsen

att fortfarande få bekläda en högt skattad förtroendepost.

Efter . riksdagens avslutning återvände Abraham

Lorenzson till Stockholm för att vila på sina lagrar

och njuta av familjelivets lugn. Detta blev emellertid

ej långvarigt. I de händelser, som timade med

anledning av Anckarströms mordgärning och Gustav III:s

kort därefter inträffade död, var han nämligen inblan-

av januari hade lovat piska Westman, så att han ej skulle kunna

resa till riksdagen, och att 60 flickor foro från Stockholm till Gevle

för att roa riksdagsmännen.

44dad. Hans varma tillgivenhet för konungen och hans

rojalistiska tänkesätt gjorde honom åter till en

uppmärksammad och mycket omtalad person. Sålunda

berättar hertiginnan Charlotte, hur han och den som

politisk bråkmakare bekarite aktören De Broen stodo

i spetsen för eller voro anstiftare av det pöbelupplopp,

som två dagar efter mordet eller den 17 mars ägde

rum utanför generalen, greve Horns hus. Även

Adlerbeth omtalar dessa demonstrationer och skrifter:

»Man lärde sedermera känna, att detta upplopp var

anställdt av bryggaren A. Westman och aktören De

Broen, förmodligen genom en mer betydande persons

föranstaltande, som därigenom sökte sig tillfälle att

under sken av greve Horns säkerhet emot våld sätta

honom i arrest och därmedelst styrka misstanken, att

konungamordet var en av adeln anlagd och stämplad

missgärning.»

Den av Adlerbeth åsyftade personen var Armfelt,

vars förhållande vid ifrågavarande tillfälle även av andra

minnestecknare klandrats, men som efterlämnat en

framställning av förloppet, vilken ställer både hans eget

och Abraham Lorenzsons uppträdande i en helt annan

dager. Armfelts skildring har nämligen följande lydelse 1:

»Då den unge greve Claes Fredriksson Horn blivit

arresterad såsom en bland de sammansvurne, trodde

folket, att hans far, som drivit oppositionsandan ända

till ett slags fanatisk galenskap, icke vore utan andel

i det attentat, som blivit begånget mot konungens

person. Folket var således uppretadt mot den gamle

Horn, som hade blivit överhopad med

hedersbevis-ningar och välgärningar av konungen, och begav sig

1 E. Tegnér. Gustaf Maurits Armfelt, 2:dra uppl. I. Sthlm 1K93.

46i sitt raseri till hans hus och ville riva ner det. Man

skickade dit gardet och lätta dragonerna, polismästaren

var där personligen, baron Klingspor med sin

kommendantskäpp begav sig också dit, men allt var

fruktlöst; i stället för att upploppet lugnades, syntes det

i stället så mycket mera hotande. Slutligen måste

jag begiva mig dit. Då jag kom fram lyckades jag

med tillhjälp av Abraham Westman att lugna den

uppretade folkmassan och att föra greve Horn

välbehållen till slottet, varest han kvarstannade ända till

konungens död och till och med, efter vad jag tror,

några dagar efteråt. Hans sak ansågs sedermera icke

vara nog allvarsam för att behöva dömas av hovrätten,

ty hertigen-regenten påstod, att han endast haft sin

sons förtroende och att man icke kunde begära, att

han skulle förråda honom.»

Det finns ingen anledning att betvivla sanningen

av denna relation, vilken också till fullo överensstämmer

med och bekräftas av dfen skildring, som J. A.

Ehren-ström 1 givit om händelsen. Visserligen var Ehrenström

gustavian cch en av Armfelts vänner, vilket han också

som bekant inom kort och sedan G. A. Reuterholm

kommit till makten fick dyrt plikta för, och hans

berättelse kan därför tänkas vara mindre tillförlitlig.

Men å andra sidan voro hertiginnan av Södermanland

och Adlerbeth Armfelt så föga bevågna, att deras

framställningar ingalunda få betraktas som opartiska,

och då Abraham Lorenzson ansågs vara ett av Armfelts

kreatur, är det föga underligt, att han fick sin andel

av deras klander.

i Efterlämnade historiska anteckningar. Utg. av S. J. B o e t h i u s.

I. Uppsala 1882.

46Det skulle emellertid ej dröja länge förrän Abraham

Lorenzson åter blev beskylld för blodtörst och tillika

för stor råhet eller omänsklig grymhet. Det var vid

den olycklige Anckarströms schavottering eller

spöslitning, vilken tre dagar å rad eller den 19—21 april

utfördes å olika torg i Stockholm och under

folkmassans oväsen och förbannelser. Strax efteråt

utspriddes ett rykte, som av Crusenstolpe relateras i

Morianen och innehöll, att bryggaren Westman hape

låtit »lägga spöna i saltlake och givit hederliga

drickspengar åt bödelsknekten, för att han skulle slå som

en karl.» Betecknande för tidsandan och de lössläppta

partilidelserna är att även en så sansad och i

allmänhet samvetsgrann minnestecknare som Adlerbeth anför

ryktet. Han låter dock Arm felt, vilken som

överståthållare var närvarande vid exekutionen, också denna

gång med Abraham Lorenzson dela ansvaret för den

upprörande handlingen: »Bryggaren A. Westman sades

hava bestuckit bödelsknekten för att med fördubblad

iver hudstryka honom, och överståthållaren, själv

närvarande, skall icke allenast hava deltagit i

allmänhetens uppmaningsrop i samma avseende, utan ock

tredje dagen genom en flock av de under hans befäl

varande vita gardessoldater, som trängde sig inom

spetsgården, vid det Anckarström fördes på kärra från

exekutionsplatsen, låtit honom smädas och fullspottas.»

Ehuru det kan vara möjligt, att åtminstone någon

del av denna historia är sann, innehåller den dock

en betydande överdrift, såsom framgår av följande

vittnesbörd i ett brev den 10 december 1791 från

Gjörwell till friherre Patrik Alströmer *: »När Anckarström 1

1 I k. Bibliotekets handskriftssamling.

47led kroppsstraffet, hände honom även den

sinnessmär-tan, att den Rackare-Knekten, som slog honom första

dagen, eller på Riddarhustorget, hade varit en av hans

forna drängar på Mellösa eller Thorsåker, egendomar

i Uppland, som han hade arrenderat och bebott, men

vilken hån förut ofta och svårt pryglat Detta mindes

han nu, och då Anckarström med så mycken fräckhet

stod för skampålen och gjorde min av att förakta

slagen, så lät ock rackaren honom känna hela svedan

av spöna. Som uti jäsningstider alla saker broderas,

så utspriddes ock det ryktet, att bryggaren Abraham

Westman givit rackaren en ansenlig drickspenning, för

att slå Anckarström duktigt. Kort efter exekutionen

kom samme bödelsknekt till en annan bryggare på

Norr för att taga ut en död häst, då kontrollören

Christian Reis vid bränneridirektionen, som var

tillfälligtvis närvarande, frågade honom härom och bjöd

honom två riksdaler, om han ville säga sanningen; då

det var märkvärdigt att finna hos en sådan förnedrad

person så mycken känsla av heder kvar, att ej taga

emot den honom bjudne tvåriksdalers-sedeln och ljuga

på sig själv, utan sade han trés-lojalement: "Herre,

jag tager icke emot några penningar för att tala

sanningen, utan kan försäkra på mitt samvete, att mig

inga penningar blivit bjudna för att hårdt handtera

kaptenen; utan bekänner jag väl, att jag kom härvid

ihåg hans omilda framfart mot mig, då jag var hans

tjänare, och tänkte: nu skall jag väl ge dig ett par

duktiga rapp igen; men eljest var rätta orsaken,

vårföre jag slog honom hårdt, först att han hade gjort

en så gruvelig gärning och mördat vår konung, och

sedan att han ändå visade sig så stursk. Däremot

48CLARA ELISABETH HEDIN, F. WESTMAN

Efter original av C. F. von Breda, tillhörigt dr Sven HedinDigitized byslog jag honom lindrigare andra dagen på Hötorget.

— Om vederbörande exekutor blivit detta varse, eller

om det skett av annan tillfällig orsak, vet jag icke;

men tredje dagen eller på Nytorget, slogs han av den

andra Rackare-Drängen, som med all möjlig hårdhet

avstraffade honom, och till den ändan kastade han även

av sig jackan, när han skulle börja slå, för att så

mycket kraftigare sarga den redan svårt sårade kroppen.

Det förra har jag av ett åhöra- och detta av ett

åsyna-vittne.»

Under de närmast följande månaderna anträffas ej

Abraham Lorenzsons namn i de samtida

memoarför-fattamas meddelanden om de politiska tilldragelserna,

men i slutet av året nämnes det åter. Märkliga

förändringar hade då i såväl inre som yttre politiskt

hänseende ägt rum och börjat göra sig gällande. Under

sommaren hemkom efter flerårig vistelse utomlands baron

Gustaf Adolf Reuterholm, hertigen-regentens gunstling,

som snart skulle tillvälla sig makten och bliva Sveriges

egentliga styresman. Till att börja med hölls en ganska

frisinnad kurs, och en bland regeringens åtgärder i

denna riktning var en ny förordning om utvidgad

tryckfrihet. Härigenom spredos emellertid de franska

revolutionsidéerna, politiska diskussionsklubbar med

jakobinska reformprogram bildades, ryske ambassadören,

greve Stackelberg underblåste missnöjet och oron, och

denna ökades genom de från makt och inflytande

störtade gustavianernas stämplingar. Under sådana

förhållanden var det ej underligt, att Reuterholm snart

ändrade signaler och att regeringens åtgärder riktades

mot allt, som kunde fa anseende av jakobinism.

I all denna oreda och oro framträdde Abraham

Storborgare. 49 4Lorenzson och märkligt nog såsom jakobin. Den

hängivne roj alisten, Gustav III.s varme beundrare, synes

verkligen ha omfattat omstörtningsidéerna och utopierna

från Paris, men det tycks som om han huvudsakligen skulle

ha gjort det av opposition mot förmyndareregeringen

och för att främja gustavianernas strävanden.

Upplysande i dessa hänseenden äro följande meddelanden

angående förhållandena i Stockholm i oktober 1792 av

Ehrenström:

»Jakobiner strömmade från Paris till Stockholm och

ibland dem kaptenen Ehrenhoff, vilken, orättvisligen

misshandlad av en baron Sparre vid gardet, hade

nödgats under Gustav III:s regering lämna tjänsten och nu

återkom, uppfylld av jakobinska grundsatser, dem han

i huvudstaden omsorgsfullt utbredde. Jag var

angelägen att känna, om och huru vidt tillgivenheten för

dessa grundsatser spridt sig ibland borgerskapet i denna

stad för att döma, om den unge konungen vid sitt

tillträde till regeringen kunde räkna på samma trohet

av denna klass, som hans far åtnjutit; men som jag

uti samma invånareklass hade inga eller ganska få

bekantskaper och visste, att bryggaren Abraham Westman

ägde en stor inflytelse åtminstone på det lägre

borger-skapet, varav han avlagt prov vid den av pöbeln

till-ämnade nedrivningen av generalen, greve Fredrik Horns

hus under salig kungens sjukdom, så önskade jag att

lära känna honom för att bliva upplyst om vad jag

ville veta. Baron Sven Palmstierna beredde för mig

tillfället att uppfylla min önskan. Under förevändning

att köpa ett parti öl av denne bryggare gick jag till

honom en afton i sällskap med denna baron. Jag var

väntad och blev serverad med té. Hans tänkesätt

50för salig kungen och hans son syntes mig vara varma

och rena, men de voro redan uppblandade av andra,

som högeligen misshagade mig. I den vrede, varav

han lågade emot underståthållaren Liljensparre, yttrade

han till exempel, att han borde skjutas för pannan och.

att en soldat av andra gardet redan vore köpt till att

föröva mordet och sedan förhjälpas att rymma. Jag

ryste för detta yttrande och föreställde honom icke

allenast den moraliska ohyggligheten av ett sådant

brott, utan ock hur rojalisternas sak därigenom skulle

fördärvas och vanäras och bad honom på det högsta

att avstå ifrån och att avstyra utförandet av ett sådant

förslag, vilket vore värdigt franska jakobiner men icke

svenska rojalister.»

»Denne Westman», tillägger Ehrenström, »förekom

mig vara en beskedlig man, inskränkt till sitt förstånd,

men med en het blod, som kunde göra honom tjänlig

att begagnas vid en folkrörelse, antingen till

upphetsande eller stillande, men i övrigt av en vek och svag

karaktär. Jag såg honom aldrig mer än denna enda

gång och skildes ej rätt nöjd med honom.

Olyckligtvis omnämnde jag detta besök i ett av de sedermera

uppfångade breven till baron Armfelt, varav mina fiender

togo sig anledning till orimliga slutsatser mot mig och

till Westmans uppskrämmande med hotelser av fästnings

straff, om han icke ville bekväma sig att, till sitt

urskuldande för det han blivit nämnd i mina brev, skymfa

mig inför protokollet vid det förhör, han häröver skulle

undergå i hovrätten. Hans bror, ryttmästaren Isaac

Westman, en förståndig man, upplyste mig många år

därefter om de nedriga medel, man användt till detta

uppskrämmande och varvid man drog nytta av Abraham

51Westmans svaghet, vilken av hans egen bror

vitsordades.»

Av Ehrenströms meddelande framgår, att Abraham

Lorenzsons jakobinism särskildt var riktad mot

Liljensparre, den impopuläre, till underståthållare befordrade

polismästaren, och att det forna samarbetet mellan denne

och den politiske bryggaren sålunda hade övergått till

antagonism. Denna fick emellertid ej" formen av något

av Abraham Lorenzson förmedladt attentat, utan far

man väl anse hans uttalande om ett sådant såsom ett

utslag av tillfällig uppbrusning eller obetänksamhet; men

däremot torde nog så häftiga och uppseendeväckande

sammanstötningar ha ägt rum mellan honom och

Liljensparre. I samband med en anteckning av hertiginnan

Charlotte i december 1792, om att Abraham Lorenzson

skulle hålla en av ryske ambassadören bekostad klubb,

meddelas utdrag av ett brev till Reuterholm från

grevinnan Posse, född Wrangel, vari en sådan

sammanstötning omtalas: »En annan korrespondent berättar, att i

Stockholm skall vara inrättad en jakobinklubb, varuti

den bekante bryggaren Westman skulle presidera samt

att polismästaren, som där gjort besök, skall blivit

utsparkad med anmaning att hälsa hertigen och avlämna

berättelse härom.» — I ett annat brev den 15 januari,

skriver samma grevinna, likaledes till Reuterholm:

»Härtill kommer jämväl, att ryske ambassadören skall

hava hemliga och suspekta konferenser med Westman,

Oldenburg och andra kända jakobiner, varom, ifall min

baron skulle fått eller få någon fullständigare och

säkrare underrättelse, han behagade därav lämna mig

benägen del.»

Ehuru dessa och liknande meddelanden kanske bäst

52karakteriseras som societetsskvaller, kan man ej betvivla,

att Abraham Lorenzson stod i livliga förbindelser med

greve Stackelberg, öch det är säkerligen på grund härav

och från ifrågavarande tidpunkt, som han erhöll den ofta

med honom förbundna benämningen »Ryss-Westman».

I slutet av 1792 blev Abraham Lorenzson inblandad

i en tilldragelse, som väckte oerhördt uppseende,

nämligen rättegången mot Thorild. Dennes fängslande

föranledde livliga folkrörelser på Stockholms gator,

vilkas lédare enligt Grusenstolpe var den på dylika

tillställningar uppenbarligen begivne bryggaren : »Thorild

inkastades i fängelse på stadshuset. Ryktet om denna

oerhörda tilldragelse for som en löpeld genom

Stockholms befolkning. Hurrarop och ’Leve Thorild!’skallade

från tusentals människor kring hans fängelse; samma

rop ledsagade honom, då han följande dagen fördes

från stadshuset upp till hovrätten. För dessa

folkrörelser stod bryggaren Westman i spetsen och mottog

polismästaren, tillförne van att leda dem, med häftiga

anmaningar att skafifa Thorild bättre rum och

anständigare behandling. Liljensparre hade för skarp blick

att icke märka vad klockan var slagen och för säker

takt att hetsa massorna genom motstånd. Han lät

flytta Thorild till rådhuset, där han för siri dåvarande

belägenhet ingenting hade att klaga, varken över

boningen eller bemötandet. Denna polismästarens

eftergivenhet misshagade hertigen-regenten och ännu mer

regerande gunstlingen. När Liljensparre infann sig för

att inberätta förloppet, överhopades han med snäsor,

stickord och förebråelser. Vid dessa bannor

överväldigades Liljensparre av sin hetta: "Att längre uthärda

så mycken orättvisa är mig omöjligt. Jag måste oroa

53Eders kongl. höghet med en sak, som jag annars

aldrig ärnat låta komma för dess öron. Denne samme

Westman, för samråd med vilken jag nu beskylles och

som under salig kungens tid gjorde viktiga tjänster —

det kan icke bestridas — är för närvarande ordförande

i en klubb så kallade frihetsvänner, där jag min plikt

likmätigt gjorde ett besök för att bevaka deras

förehavanden. Nå väl, jag blygs att omtala det! Jag,

polismästaren, blev utsparkad, med anmaning att hälsa

Eders kongl. höghet och avlämna berättelse härom.’»

Även Hjelm omtalar episoden i en anteckning den

24 december 1792 och låter Abraham Lorenzson i

samband därmed göra ett för hans självkänsla eller

egenkärlek betecknande uttalande: »Thorild var i dag

uppe i hovrätten. Mycket folk var inne för att höra

på; även Westman, som sade: I Frankrike är en

bryggare fältmarskalk, där veta de att sätta värde på

talanger.» — Sådana yttranden kunde ej undgå att

bland människor, vilka trots tidens allvar hade ett

livligt sinne för det komiska, bliva föremål för skämt,

och det är mycket möjligt att just Abraham

Lorenz-sons fältmarskalksfunderingar gåvo anledning till

följande av nyssnämnde antecknare omtalade episod:

»Westman har slitit mycket ondt hos polismästaren på ett

ämbetskalas, där alla raljerat honom starkt och han

haft intet att säga. Asplund har ock bedt

underståthållaren Nibelius anhålla hos överståthållaren att ej

resa till Westman och dricka eller förmå någon bjuda

honom såsom nu skett med det andra borgerskapet,

som ej tål Westman.»

Några månader efter rättegången mot Thorild fingo

stockholmarne anledning att tala om och intressera sig för

54en annan mer uppseendeväckande politisk tilldragelse:

den ryktbara och mångomskrivna Armfeltska

högmåls-processen. Även i denna blev Abraham Lorenzson

inblandad. Han hade, som förut nämnts, kommit i

beröring med Johan Albrekt Ehrenström, vilken som

bekant jämte den olyckliga Magdalena Rudenschöld

genom sin oförsiktiga brevväxling med Armfelt kom

att spela huvudrollen vid processen och värst

drabbades av Reuterholms förföljelse. I de av Reuterholms

handtlangare och spioner såväl i Stockholm som

utomlands — bland andra den beryktade Piranesi —

uppsnappade breven förekommer emellanåt Abraham

Lorenz-sons namn, och detta föranledde hans indragning i

rättegången och inkallande till förhör inför hovrätten.

I den här ovan anförda skildringen om Ehrenströms

besök hos Abraham Lorenzson uppgives anledningen

till sammanträffandet ha varit Ehrenströms önskan att

undersöka spridningen av jakobinismen, »ett av de

spöken, som mest förfärade hans inbillning»; men det

huvudsakliga ändamålet torde nog ha varit att utröna,

huruvida gustavianerna kunde räkna på Abraham

Lorenz-sons bistånd i deras kamp mot förmyndareregeringen

och Reuterholm. Någon tid efter besöket eller den

17 februari 1793 skrev nämligen Ehrenström till

Armfelt bland annat följande: »Noten i chiffre torde

övertyga Er att jag ej är så overksam som Ni tror. Jag

vill ej vara vidlyftig, utan blott tillägga, att det är

högst nödigt, att vi här hava en nitisk man isynnerhet

vid en tidpunkt, då man bemödar sig mer än någonsin

att bortförvisa alla konungens tillgivne. Jag har talt

med Abraham Westman och är fullkomligt nöjd med

honom, fastän han är en pratmakare.»

55Några månader senare, eller den 25 juni 1793, sände

Ehrenström till Armfelt en ny skrivelse, vari läses

följande: »I mina föregående brev har jag haft äran

lämna Er redogörelse för mitt sätt att betrakta vår

nuvarande ställning, sedan det har behagat kejsarinnan

att återtaga sitt ord, som bordt vara heligt, och sedän

varje understöd från denna sida är oss berövadt.1 —

Jag skall med mycket nöje våga hela min välfärd och

mitt liv, då det är fråga om konungen, men nu kan

en förbindelse av vad slag som helst med Ryssland

endast bliva fördärvlig för den, som vill ingå den. Den

ryska ministerns allt för väl kända opålitlighet bör

ingiva de mest grundade farhågor. Jag framhärdar

ännu vid den tanken, att en revolution, åstadkommen

med våra egna medel, utan direkt inblandning från

Rysslands sida, skulle varit den lättaste sak, men man

borde förut hava haft konungens hela förtroende och

makt att förfoga över hans person. Det lägre

borger-skapet i Stockholm med de två Westmännerna i spetsen

och några blå band omkring konungens häst skulle varit

tillräckligt för denna åtgärd. Dagen efter revolutionen

skulle man utfärdat ett manifest, i vilket det skulle

sagts, att det var för att undvika ett krig med de

makter, som voro missnöjda med den nuvarande

styrelsen, och på grund av en miljon orsaker, som konungen

själv övertagit styrelsen. Man bör ej mer tänka på

allt detta. Tiden att inlåta sig på dylika drömmar * i

1 Syftar på Armfelts till en början av kejsarinnan Catharina II

gillade plan att med rysk hjälp åstadkomma en regeringsforandring

i Sverige, För detta ändamål skulle kejsarinnan sända en rysk

eskader till Stockholm. De av Reuterholm uppsnappade Armfeltska

breven härom utgjorde den viktigaste grunden för A:s och hans

anhängares anklagande för högförräderi.

56synes vara förbi för att kanske aldrig mera

återkomma.»

I den följande korrespondensen mellan Ehrenström

och Armfelt blev det ej heller vidare tal om några

revolutionsplaner; men sedan regeringen under hösten

1793 övervakat den Armfeltska brevväxlingen genom

att i posten låta öppna och kopiera breven, häktades

plötsligen natten till den 18 december 1793 fröken

Rudenschöld, Ehrenström och några andra av Armfelts

förtrogna i Stockholm. På grund av några dunkla

uttryck i de uppsnappade breven blevo de häktade

inför Svea hovrätt anklagade för mordförsök mot

her-tigen-regenten. Någon bevisning härom var emel

lertid ej möjlig att framlägga, processen drogs ut på

tiden och höll på att bliva ett fullständigt fiasko för"

regeringen. Ehrenström ingav den 20 mars 1794 till

hovrätten en skarp inlaga, innehållande klagomål över

att olagligen hållas häktad, och några dagar därefter

ställde han om att en avskrift av densamma skulle i

all hemlighet lämnas till Abraham Lorenzson, vilken

»kunde anmodas att föranstalta därom, att skriften

kommer ut i provinserna, ty nu är skoningstiden förbi.

Sakerna äro i en svår crisis; det skall antingen bryta

eller bära.»

Då förändrades med ens hela ställningen.

Reiiter-holms agent Piranesi hade genom stöld kommit i

besittning av Armfelts hela äldre korrespondens, vilken

denne vid sin flykt till Ryssland deponerat hos engelske

ministern i Florens. Det var en fullständig samling

brev och koncept, däribland en uppsats med påskriften

»revolutionsplan» samt Ehrenströms ovannämnda brev

och en mängd andra skrivelser, som Armfelt förut

57försäkrat sig hava brännt. Den 9 april hade regeringen

den tillfredsställelsen att kunna överlämna det

intressanta materialet till hovrätten jämte föreskrift att

rann-sakningen skulle med all skyndsamhet bedrivas.

Rättegången fortsattes nu med iver under täta rannsakningar

och förhör med vittnen. Bland dessa var Abraham

Lorenzson, av vars indragande i rättegången Ehrenström

tydligen befarade för sig särskildt menliga följder.

Några dagar efter de nämnda handlingarnas

överlämnande till hovrätten sände nämligen Ehrenström till en

av sina vänner en biljett, vari förekom följande angående

Abraham Lorenzson: »När Sven 1 kommer till staden

är det oundgängligen nödigt, att han söker tillfälle

att få tala med Abraham Westman. Uti ett av mina

brev är nämndt, att jag talat med honom och att jag

funnit mig rätt nöjd med hans tänkesätt. Detta skedde

1792 om hösten. Jag har varken förr eller senare

sett, än mindre talat med honom. Som varken Sven

eller Nils2 äro nämnde, att hava varit med vid det

besöket, så är nödigt, att Westman, om han därom

tillfrågas vid hovrätten, icke säger något om dem,

utan att han allenast vid den tiden talat med mig,

först om dricka och sedan om jakobinismen, vilket

så även var i sanning. För övrigt behöver han

ingalunda hava lagt på minnet, vad vi emellan fyra ögon

samtalat. Han kan säga, att jag varit hos honom.

Jag vill hava visst svar att denna kommission blivit

rätt uträttad.»

1 Kaptenen, sedermera översten friherre Sven Palmstjerna.

’ Ehrenströms äldre broder överstelöjtnanten, sedermera överste

Nils E.

58Det här ovan återgivna brevet av den 23 juni 1793

blev säkerligen huvudbeviset för Ehrenströms

brottslighet. Den 23 april hördes han inför hovrätten om

detsamma, och själv har han härom gjort följande

uttalande: »Om detta brev å ena sidan fullkomligt

rättfärdigade mig för beskyllningen att hava önskat

Rysslands väpnade deltagande i Sveriges inre ärenden

och däremot tydligen ådagalade mina farhågor för

detsamma, så vittnade det å andra sidan om en av

mig uppfattad plan att utan Rysslands biträde

till-vägabringa en revolution inom styrelsen genom

konungens förklarande för myndig tre år innan den därtill

bestämda tiden inträffade. Vilken seger för mina

fiender att finna mig övervunnen genom min egen

erkända handskrift! Men det blev för dem en

besvärande omständighet, att jag själv, strax efter att hava

omcalat denna förfärliga revolutionsplan, gav den sin

rätta benämning, då jag kallade den en dröm. Också

var verkligen allt, vad jag i denna sak, vilken

utmålades som högst vådlig för riket, skrivit till baron

Armfelt, icke annat, då det fördomsfritt betraktades,

än tomma drömmar, ty icke ett enda av mig gjordt

steg, till åstadkommande av verkställighet bar i denna

långvariga och med en så inkvisitorisk anda förda

rättegång kunnat anföras. Sedan Westmännerna blivit

av mig nämnde, var det naturligt, att man skulle på

det nogaste utforska mina förhållanden till dem, men

dessa forskningar förde ej till annat resultat, än att

jag icke kände eller var personligen känd av den ene

brodern, Isaac, och att jag blott en enda gång sett

och talat med den andre, Abraham, 1792 om hösten.

Om jag således nyttjat bägges namn i brevet av den

5925 juni 1793, skedde sådant utan deras medvetande

och var ävenledes att anse som en dröm.

Anledningen till detta nämnande var det anseende, som jag

hört berättas, att de ägde inom det lägre borgerskapet

i huvudstaden, som jag visste bibehöll sina tänkesätt

av tillgivenhet för salig konungen och hans son.»

Sedan Ehrenström vid förhöret i hovrätten erkänt

innehållet i brevet, ansåg han sig icke kunna undgå

att bliva dömd till döden. I en skrivelse dagen efter

läses följande: »Mitt öde är sålunda bestämdt, ty äv

breven kan bevisas, att jag skrivit om så kallade

könspiratiönssaker för fjorton månader sedan, och om

jag, i anseende därtill att jag sedan alldeles avvikit

från sådana idéer, skulle kunna förvänta någon lindring,

så kän jag dock i närvarande tider icke undgå det

hårdaste straff för det jag erkänt missnöje med

regeringen, med hertigens person m. m. Kommissionen

om Westman är nu högst angelägen att uträttas, på

dét min stackars bror Nils icke ännu en gång måtte

bliva oroad för ingenting. Jag sade i går i hovrätten

att jag talade med honom 1792 om dricka och om

jakobinismen samt att mitt egentliga ärende till honom

var att utröna, om han var jakobin, men att jag fann

méd förnöjelse, att han var rojälist. Nu gör Jacob

mig en ren tjänst, om han säljer min nya släde på

de förmånligaste villkor, ty Reuterholm drar nog försorg

därom, att jag får ert nödig voiture till Skanstull.

Gud välsigne Er allesammans. Trösten min far, mitt

bror, hans hustru och mina syskon.»

Om vittnesförhören med Abraham Lorehzson och

hans broder Isaac läses i protokollen följande:

»Den 20 maj 1794. Häruppå anmäldes, att efter

60erhållna kallelser bryggarne, ryttmästaren Isaac

Westman och löjtnanten Abraham Westman voro tillstädes;

och inkallades först löjtnanten Westman, då hans

excellens herr greven och riksdrotset, efter det Westman

blivit om anledningen till hans uppkallande underrättad,

för honom, utom sekreteraren Ehrenströms till herr

överståthållaren baron Armfelt den 17 februari förlidet

år avlåtet, på fransyska språket skrivet brev uppläste

följande där förekommande och för honom på svenska

uttydda utlåtelse: ’J’ai vu Abraham Westman et je

suis parfaitement content de lui, quoique il est un

peu indiscret.’ Westman, tillspord om han hade sig

bekant av vad anledning sekreteraren Eh renström

angående honom kunnat hava en sådan utlåtelse,

förklarade, att han därom ägde icke den ringaste kunskap

och ansåge för en skam att, som orden föllo, vara

nämnd av en så nedrig människa: han visste sig icke ~

mer än en gång hava sett eller talt vid sekreteraren

Ehrenström, vilket skett en eftermiddag förliden vinter

ett år sedan, då sekreteraren, som Westman förut icke

känt, gjort honom visit och sagt sig åstunda

Westmans bekantskap; varpå Westman utlåtit sig, att det

vore honom kärt samt bedt sekreteraren Ehrenström

sitta neder. De hade därefter samtalat uti varjehanda

mindre betydliga ämnen, varunder, som Westman på

särskild fråga uppgav, sekreteraren Ehrenström hade

inblandat något om finanserna, dem han sagt vara

sämre än i högstsalig konungens tid; men för övrigt

hade något politiskt tal dem emellan ej förefallit, och

om sekreteraren yppat sina brottsliga avsikter, hade

Westman, vars föremål alltid varit trohet och tillgivenhet

för sin konung och fäderneslandet, icke underlåtit att

61sådant angiva. För Westman upplästes vidare den

uti sekreteraren Ehrenströms skrivelse till herr baron

Armfelt av den 25 juni förlidet år förekommande

utlåtelse, som förut i protokollet blivit intagen, i

anledning varav Westman yttrade sig, att här i Stockholm

voro utom honom många med namnet Westman till

ett antal av visst fyrtio personer, av varjehanda sorter,

och om ibland dem funnits några, som deltagit i

sekreteraren Ehrenströms avsikter, kunde löjtnanten

sådant icke känna; hade fråga varit om goda saker,

vore Westman alltid för konungahuset, såsom han vid

alla tillfällen ådagalagt, men uti nedrigheter kunde han

ej ingå. Abraham Westman avträdde, och inkallades

därefter Isaac Westman, vilken underrättad om vad

sekreteraren Ehrenströms till herr överståthållaren baron

Armfelt avlåtna skrivelse den 25 juni nästlidet år

hmehäBer uti den omständighet, som förut i detta

prokokoll blivit infördt och tttl ryttroästarens hörande

föranledt, på tillfrågan förklarade, att han aldrig talat

vid sekreteraren Ehrenström och kände honom icke.»

Enligt Ehrenström skall Abraham Lorenzson hava

av vederbörande och på Reuterholms tillskyndan blivit

hotad med svår förföljelse och till och med med

fängelsestraff, om han ej inför hovrätten uttalade de ord, man

lade honom i munnen. »Som han var av en blöt

och svag karaktär samt kände sig, i anseende till

andra omständigheter, vulnerabel för regeringens hämnd,

underkastade han sig att för sin räddning eftersäga

den läxa, han fått och yttrade sig, att han ansåg för

en skam att vara nämnd av en så nedrig människa

som jag. Genom denna nesliga eftergivenhet undslapp

han allt vidare tilltal, men genom sin bror Isaac, vilken

62jag efter min upprättelse lärde känna och som var en

klok och förståndig man, lät han betyga mig sin djupa

ånger över sitt beteende och förtäljde då de konstgrepp,

som blivit använda för att förmå honom därtill.»

I en inlaga till hovrätten gjorde Ehrenström ett

fullständigande av sitt mellanhavande med Abraham

Lorenzson, vilket även har intresse såsom ett bidrag

till dennes karakteristik: »Jag begagnar mig av detta

tillfälle för att i underdånighet anmärka en oriktighet,

som jag blivit varse i ett på svenska översatt utdrag

av mina brev till herr baron Armfelt. Uti en apostille

till herr baron av den 17 februari hade jag utlåtit mig

om herr löjtnanten och bryggaren Abraham Westman,

vars bekantskap jag gjort i slutit av år 1792 och som

jag aldrig mera än vid detta enda tillfälle sett, att

jag var fullkomligen nöjd med honom, det vill säga,

efter vad jag förklarat, nöjd med hans tänkesätt, vilka

jag fann grundade på underdånig tillgivenhet emot

konungahuset. Av den anledning att någon, som

kände honom närmare än jag, underrättat mig

sedermera att herr löjtnantens uppriktiga karaktär förde

honom ibland till en öppenhjärtlighet, som, då den

rörde ömtåliga personer, kunde anses för en

oförsiktighet, tillade jag i detta förtroliga brev: ’Quoique il

soit un peu indiscret’ — "Ehuru han kan vara något

oförsiktig i sitt tal.’ Vad jag nu således sagt om en

egenskap, som, då den har sin grund i ett redligt

hjärta, aldrig kan bli ett fel, har i översättningen blivit

förbytt till ett skymfligt tillmäle, och ordet indiscret,

mildradt i min apostille genom tilläggningen un peu,

är omskapadt till pratmakare*.

Detta Ehrenströms försök att mildra sitt omdöme

63om Abraham Lorenzson var ju mycket vackert, men

torde ej minska vare sig samtidens eller eftervärldens

uppfattning att benämningen »pratmakare», fastän

måhända tillkommet av missförstånd, ej var alldeles

oberättigad. Jämte de ovan anförda vittnesbörden

härom träffas även andra anteckningar, att han

åtminstone i politiska ting ej höll tand för tunga utan fällde

obetänksamma yttranden, emellanåt, liksom de redan

relaterade, förbundna med obehagliga efterräkningar.

Sålunda berättar landshövdingen, friherre J. af Nordin

i sin hovkrönika \ hur Abraham Lorenzson jämte

brukspatron Björkman och grosshandlarne Ekholm och

Philipson i november 1795 efter angivelse av en bland

regeringens spioner vid namn Lindberg blevo av

justitie-kanslern Lode kallade att stånda till ansvar därför, att

de på en källare hållit förgripliga diskurser om

hertigen-regenten och yttrat de mest fria jakobinska termer

och utlåtelser. Särskildt hade de sagt, att de tyckte

det var skada att »ej det imaginära skottet träffat den

rätte våldsverkaren». De syftade härmed på den mycket

uppseendeväckande händelsen i köksträdgården vid

Drottningholm den 18 oktober d. å., då vice korpralen

vid Livdrabanterna Netherwood lossade ett skott mot

sig själv, men uppgav att det var ämnadt åt hertigen. *

Lindberg, som av antecknaren kallas »un homme de

rien, mais un des espions gagés du Chancdier», kunde 1

1 A. A h n f e 11. Vr svenska ho/vets och aristokratiens lif. III.

Sthlm 188.1.

ä Se förf:s år 1916 utgivna bok Svenska lyckoriddare i främmande

länder, vari en utförlig redogörelse lämnas för den antagligen av

Reuterholm anstiftade tilldragelsen.

64KANSLIRÅDET SVEN ANDERS HEDIN

Elter original av P. Krafft d. y., tillhörigt dr Sven HedinDigitized by VjOOQleemellertid ej styrka anklagelsen. De tilltalade frikändes,

men Lindberg blev i stället häktad för falsk angivelse.

Under senare hälften av 1790-talet synes emellertid

Abraham Lorenzson ha varit försiktigare, och hans

namn förekommer ej i samband med de politiska

tilldragelserna. Förhållandena hade ju också blivit

lugnare, sedan den unge konungen själv tillträdt

regeringen och Reuterholm fallit i onåd och avlägsnats,

och härtill kom att under de sista åren av decenniet

brännvinsfrågan eller man skulle kunna säga

brännvins-politiken tog den verksamhetslystne bryggarens intressen

i hög grad i anspråk. Abraham Lorenzson hade år

1798 blivit ålderman i Bryggareämbetet, och i denna

egenskap eller såsom den hedervärda och betydande

korporationens ordförande tillkom det honom att föra

densammas talan bland annat vid de underhandlingar

och överenskommelser, som under sommaren 1799 ägde

rum för att avvärja regeringens intrång i

bränneri-näringen. I själva verket voro dock regeringens

åtgärder för inskränkandet av brännvinsbränningen mycket

berättigade. Det rådde nämligen stor nöd i landet,

spannmålspriserna stego under våren oerhördt, och i

slutet av maj ingick underrättelse att kejsaren av

Ryssland hade förbjudit utförsel av säd till Sverige.

Den 26 maj utfärdade därför regeringen förbud att

bränna brännvin från denna dag och till den 1 september,

även av kronans brännerier och bryggarne i Stockholm,

liksom redan några veckor förut i landsorterna. Denna

åtgärd väckte stort missnöje, såsom framgår av

efterföljande meddelanden av J. af Nordin, vilka äga

intresse även till jämförelse med den i vår tid på

dagordningen stående brännvinsfrågan:

Storborgare. 65 5»Den 23 maj 1799. Sedan mitt sista har här ej

vankats något annat anmärkningsvärdt än blott det,

att en kungl. förordning ifrån trycket i måndags

emanerade, av innehåll att all slags brännvinstillverkning

kommer i morgon åtta dagar till att upphöra, i

anseende till regeringens befarade spannmålsbrist;

dessutom är ett slikt förbud ej något nytt under loppet

av sommarmånaderna, men för denna gång skall det

komma att räcka hela fyra inånader, hoc est en månad

längre än hittills övrigt varit eller allt intill den 30

september detta år. Alla bryggare,

brännvinsdestil-latörer etc. äro häröver förtvivlade, några få

undantagna, t. ex. Abraham Westman m. fl., vilka innehava

de mest ansenliga lager av denna för nationen i

allmänhet så kära och av vanan oumbärliga likör, och

dessa ämna nu skära guld med täljknivar och låta oss

därför betala allt vad dem lyster. Abraham Westman

har ensam ett lager, skattadt till minst 100,000

riksdalers värde, och han yttrar själv, att han åtminstone

under tiden ämnar och tilltror sig även att med full

säkerhet kunna fördubbla ett så ansenligt kapital.

Den 27 maj. Orsaken till dessa ordres är den, att

ifrån Ryssland till vår Selim (konungen) den

underrättelsen inlupit, att all slags spannmälsutförande där

nu blivit strängeligen förbjuden. — Emellertid uppsteg

brännvinet ännu den samma dagen här 50 procent,

och snart går det väl till 100 procent. — Uti alla

de härvarande kronolagerkällarne befinnes nu ej på

långt när ett så stort kvantum, som betarvas och som

redan är rekvireradt för trupperna under lägertiden.

Den 3 juni. Sedan bryggarne och destillatörerna

m. fl. uppsatt brännvinet ifrån 28 sk. per kanna till

66I rdr. 28 sk. per kanna och mäsken till 8 sk. per

kanna, så lät vår Selim sistlidne fredags formiddag

uppkalla dem och förehöll dem då själv uti ganska

allvarsamma termer detta deras grova och över all

höva högst skamlösa prejeri på den fattiga

allmänhetens bekostnad etc. Detta hade den verkan att

brännvinet genast nedsattes till 1 rdr. per kanna,

nämligen det odestillerade, som dock är mer än väl betaldt,

och nu tros, att de väl ännu vidare skola nödgas att

avpruta. Mäsken har även något fallit, dock ej ännu

särdeles mycket; men Abraham Westman, vilken för

närvarande innehaver det största lagret brännvin, säljer

nu platt intet därav, utan blott till vissa sina närmaste

kunder, och de som betala honom därför allt vad han

möjligen åstundar.

Den 15 juli. Bryggaresocietetens samtliga ledamöter

voro sistlidne lördag inför spannmälsdirektionen

uppkallade för att förehållas deras enorma prejeri med

brännvinet. Herr Abraham Westman var ordförande

för hela den respektabla societeten; de svarade alla,

att de ej ägde något eller några brännvinslager, varpå

man lät dem veta, det man ganska väl känner

motsatsen och att om eller ifall de längre skulle vilja

begagna sig av brännvinsförsäljningsrättigheten, så

borde de antingen förplikta sig till att sälja brännvinet

efter den utfärdade taxan, eller ock förbjudes dem all

försäljning därav, och i och med detsamma förseglades

även alla deras lagerkällare etc., dem direktionen hade

sig förut ganska väl och noga bekant.»

Så slutade den bränn vinstvisten. Tillverkarne måste

finna sig i att lämna den åtrådda varan till det av

höga vederbörande bestämda priset. Säkerligen skedde

r 67detta motvilligt på många håll, och det är möjligt

att det var i grämelsen över societetens nederlag, som

Abraham Lorenzson redan följande år lämnade

ålder-mansposten. Han efterträddes på denna av sin broder

Isaac, vilken också hade beklädt den under två år

före honom, eller 1796—1798, och i sin tur hade

efterträdt Carl Johan Wier. Denne var en av ämbetets

utmärktaste åldermän, som under sitt fjortonåriga

beklädande av befattningen inlade stora förtjänster

särskildt om ämbetets fastighet \ Vid ett sammanträde

år 1793, då Wier redogjorde för ämbetets ekonomi,

framförde Abraham Lorenzson i sin egenskap av

bisittare ämbetets tacksamhet härför och föreslog att

hans konterfej skulle anskaffas och uppsättas i

ämbets-salen, såsom fallet varit med några föregående högt

förtjänte åldermäns porträtt. Någon liknande ära kom

ej Abraham Lorenzson till del, men detta behöver

icke ha berott därpå, att han ej var tillräckligt

uppskattad av sina yrkesbröder, utan står måhända i

samband därmed att ifrågavarande hedersbevisning kom

ur bruk. Enligt ämbetets protokoll vederfors nämligen

ingen av de åldermän, som efter Wier innehade platsen

eller befattningen, äran att få sitt konterfej införlivadt

med ämbetets porträttgalleri2.

Till Abraham Lorenzsons offentliga liv höra

ytterligare ett par episoder, som böra omnämnas, innan

1 Det stora i kv. Järngraven Nedre och vid Brunnsbacken n:r 4

& 6 belägna huset, där den bekanta källaren Pelikan sedan flera

decennier har sina lokaler.

1 A. B j u r ho 1 m. F. d. Bryggareämbetets i Stockholm

pensionskassa åren 1847 — 1900. Anteckningar från handlingar i kassans arkiv.

Sthlm 1905.

68skildringen övergår till några meddelanden om hans

privata verksamhet, familjeförhållanden o. s. v. Trots

de ej oblandadt angenäma erfarenheterna från

riksdagarna 1789 och 1792 hade han ej tröttnat på politiken.

I början av februari 1800. då valet av ledamöter i

borgareståndet till den förestående riksdagen i Norrköping

ägde rum, framträdde han åter i partifejderna och i

förhoppning om att ånyo få bliva en av huvudstadens

representanter. Utsikterna härför tycktes också vara

ganska lovande, men det med livligt intresse omfattade

och av mycken agitation föregångna valresultatet blev

ett stort nederlag för Abraham Lorenzson och hans

anhängare. Sålunda skrev J. af Nordin den 6 februari

eller samma dag valet försiggick, att detsamma »utfallit

nästan tvärtemot allas förmodan. Hela den mäktiga

Westmanska ligan och familjen är därifrån alldeles

exkluderad; ja ingen enda av hela den f. d. så

mäktiga societeten har kommit under omröstning.» De

tio valda voro justitieborgmästaren Ulner, rådmännen

Hallqvist och Norelius, sidenfabrikören Ström,

kramhandlaren Carstens, garvareåldermannen Westin,

gross-handlarne Ekholm och Asplund, bagareåldermannen

Röhl och skomakareåldermannen Lindgren. Om den

sistnämnde antecknade Nordin den 10 februari, att

han var känd på en ganska elak och intrigant sida

och att det var han, som kullkastade hela den

mäktiga patriarkaliska Westmanska planen. »N. b. detta

misslyckade valet», tillägger han, »har kostat alla de

trenne patriarkerna Abraham, Isaac och Jacob & Comp.

cirka 7,500 rdr. rgs. I lördags afton levererades en

formlig batalj å den så kallade Malmens källare

emellan 70 och 80 väljande borgare och de över detta

69valet missnöjda och exkluderade herrar, varvid flera

blodviten och hiskliga skråmor och kindpustemärken

vankades.»

Abraham Lorenzson fick sålunda ej vara med vid

den märkliga riksdagen i Norrköping, där all ståten

och de många kalasen med anledning av Gustav IV

Adolfs och hans unga drottnings kröning utan tvivel

särskildt skulle ha tilltalat honom. Han erfor också

grämelsen över att ej bliva omvald till bankofullmäktig,

förmodligen därför att han ej kunde själv vara

närvarande och verka för förnyelse av uppdraget.

Emellertid minskade ej dessa motgångar hans intresse för

politiska angelägenheter, och från sommaren 1800

finnes ett vittnesbörd om att han ingalunda höll sig

undan, då det gällde åtgärder, som han ansåg vara

för fosterlandet gagneliga. Det var i augusti månad

och i samband med de transaktioner, riksbanken gjorde

för att underlätta de finansiella svårigheternas

undanröjande. Bland annat utfäste sig banken att betala

4 procents ränta till alla, som i banken ville deponera

silver, och lyckades också därav erhålla ansenliga

förråd. J. af Nordin har härom lämnat ett meddelande,

vilket även innehåller ett, ovanligt nog, erkännsamt

omdöme om Abraham Lorenzson: »De 4 procent, som

banken till alla långivare årligen betalar, tyckas otroligt

mycket animera; enär härtill kommer den förmånen

att man med ränta kan på flerfaldiga sätt använda de

av banken utgivna lånesedlarna, så bliver det

visserligen ej heller för banken svårt att inom kort tid

kunna insamla den av riksens ständer utstakade

realisationsformen, på det att en gång det fördömda

preje-riet med agioteringen må slutas. Den famöse Abraham

70Westman säges mig hava till banken avlämnat ett

silverförråd av 7 lispunds, 23 skålpunds vikt. Originell

i allt, älskar han även i allt distinktioner — dock är

detta av honom ett berömligt, klokt och ganska

patriotiskt drag.»

Ehuru de nu anförda uttalandena om Abraham

Lorenzson som politisk person i mycket äro färgade

av partilidelserna och av åsikter motsatta hans egna

samt följaktligen ej kunna anses vara fullt opartiska,

måla de dock utan tvivel ganska tillförlitligt mannen sådan

han verkligen var: en varm fosterlandsvän, lidelsefull

och oförsiktig, stortalig och bullersam, med koleriskt

temperament och lätt uppbrusande lynne, svag och

lättledd, men ärlig och välmenande. Samma

egenskaper, både de goda och de mindre tilltalande,

utmärkte honom i det enskilda livet. Det var väl

också mest i detta, som han genom sitt uppträdande

gjorde skäl för namnet »Bryggarekungen». Vänsäll

och vänfast, med stor förmögenhet och en lönande

rörelse, utövade han storartad gästfrihet för ett

vidsträckt umgänge ej blott inom sin egen talrika släkt

och andra borgarfamiljer utan även i den gustavianska

ämbetsmannavärlden, bland riksdagsmän och politiska

meningsfränder och motståndare — själva Reuterholm

var gäst i hans hus — och bland medlemmar av Par

Bricole och andra ordenssamfund o. s. v. Hans och

hans makas hem, om vintrarna i den rymliga och rikt

utrustade bostaden i kv. Grönlandet, varom här nedan

några meddelanden skola lämnas, om somrarna i

Fåfängan på Sabbatsberg, var sålunda ett av de mest

representiva borgarehusen i det gustavianska Stockholm,

kännetecknadt ej blott av den . gammaldags solida bor-

71gerliga gästfriheten utan även av ett gladt och otvunget

umgängesliv.

Ibland deltagarna i det sistnämnda stannar intresset

särskildt vid Bellman. Mellan honom och Abraham

Lorenzson rådde ett varmt vänskapsförhållande, som

ofta omtalats i levnadsteckningarna över skalden, men

här något utförligare må skildras på grund av de

upplysningar, det skänker om den andra partens

personlighet och hemliv. Bekantskapen mellan de två

ingicks i ungdomsåren, då Carl Michael såsom här

ovan nämnts var umgängesvän i rådman Lorenz Lorenz

sons hus. Den fortsattes och underhölls under de

följande decennierna, men tycks ha antagit intimare

karaktär först under de sista, bekymmerfyllda åren av

skaldens levnad, eller förra hälften av 1790-talet.

Bryggarekungen gav honom då mången god ekonomisk

handräckning, och han var ofta gäst i hans hus, där

han med anledning av födelse- och namnsdagar samt

andra festanledningar gjorde vers och strängade sin

lyra till värdens och värdinnans ära och för övrigt var

hela familjens och umgängets muntrationsråd. Härom

finnas åtskilliga minnen bevarade, dels tryckta i Carléns

och Eichhorns upplagor av hans skrifter, dels i

handskrift i K. Biblioteket1 och i enskild ägo.

1 Till K. B. överlämnades år 1889 av Abraham Lorenzsons

dottersöner, de fyra bröderna Svante, Ludvig, Henrik och Alfred Hedin

en liten volym i 4:o format innehållande handskrivna verser av

Bellman samt några färglagda teckningar av honom och Elias Martin.

Den är tillägnad fru Elisabeth Westman och bär titeln: Tillfällige

verser och rim, skrivne och hopsamlade inom ett hus, där auctor

känner sig älskad och välkommen.

72Några av dessa, kanske mindre från poetiska än

från person- och kulturhistoriska synpunkter intressanta

och värdefulla Bellmansminnen skola här nedan

återgivas, men därförinnan må lämnas några meddelanden

om miljön för deras tillkomst.

Abraham Lorenzson bodde vid ifrågavarande

tidpunkt liksom åtskilliga år före och senare vid

Holländaregatan i kv. Grönlandet Södra, mellan Adolf Fredriks

kyrkogata och Nya Gatan, såsom den på 1770-talet midt

för kyrkan öppnade farleden (nu Vallingatan) emellan

Drottning- och Holländaregatorna först kallades. Genom köp

från bryggaren Joachim Sasses gäldbundna bo,

represente-radt av bagareålderman Johan Röhl, hade han 1784 blivit

ägare av den stora fastigheten mellan förstnämnda gator,

vilken upptog nära halva kvarteret. Några år senare eller

1787 förvärvade han den återstående hälften, som då

var obebyggd och benämndes Adolf Fredriks församlings

trädgårdstomt. Han förfogade sålunda över mycket

godt utrymme, och detta kunde även väl behövas med

hänsyn både till det stora hus, han förde, och till

omfattningen av hans bryggeri- och brähnerirörelse. Även

hans familj hade tillväxt, ty till de tre här ovan

omnämnda pojkarna kommo två små flickor: Clara

Elisabeth, född 1790, och Carolina Margaretha, född 1792.

Den förra av dessa blev 1812 gift med kanslirådet

1 En uppgift i A. Tidners år 1917 utgivna bok Palats och

ktlkni-att Abraham Lorenzson på 1780-talet skall ha ägt det Hårlemanska

huset vid Drottninggatan, i kv. Islandet, är oriktig. Det var

nämligen icke Abraham L:son Westman utan sidenfabrikören Abraham

Westman, av den s. k. Perssläkten, som ägde och bebodde denna

präktiga och i många hänseenden intressanta fastighet.

73Sven Anders Hedin l, den

senare 1813 med kaptenen

vid stadsvakten (de s. k.

korvarna) Fredrik Nyström.

Hedin torde först flera år

efter Abraham Lorenzsons

frånfälle ha gjort sitt

inträde i Westmanska huset.

Han var nämligen född

1788 och blott två år äldre

än sin maka. Nyström

däremot tillhörde familjens

carouna margaretha nyström, umgänge redan på

1790-f. WESTMAN. talet. Född 1759, var han

EFTER MINIATYRPORTRÄTT, TILLHÖRIGT fX,r_ ,,r,rrPO än cin cubr

DR 8VEN HEDIN. ,0ga Y11 STe 311 SI11 SV3r

far, som han antagligen

hade träffat i Bricole och andra glada kretsar. Han var en

i huvudstaden mycket känd och bemärkt person, en

glad sällskapsbroder, som tillhörde Bellmans vänner.

Det lär vara från honom talesättet »måttliga korvar ä’

bäst» leder sin tillkomst, men historien förmäler ej, om

han därmed avsåg sina underhavandes kroppslängd

eller begivenhet på mat och dryck.

Det var ju givet att ovannämnda tillökning i familjen

också skulle medföra en ökning av tjänstepersonalen,

varjämte bryggerirörelsens utvidgning medförde

anställandet av flera medhjälpare. Omkring trettio personer

lydde sålunda vid midten av 1790-talet, mot tjugo

1 Denne var son av den bekante läkaren under det gustavianska

tidevarvet, Linnés lärjunge och biograf, medicinalrådet S. A. Hedin

samt fader till de ovannämnda fyra bröderna och farfader till vår

frejdade forskningsresande, doktor Sven Hedin.

74några år tidigare,

under Bryggarekungens

och hans makas spira,

nämligen

bryggerilärlingarna Valentin

Re-funk1 och Johan

Lundberg, två

hushållerskor och sex

pigor, en gosse, som

tjänstgjorde såsom

lakej, tretton

bryggaredrängar, kusk,

två trädgårdsdrängar

m. fl. Den ena

trädgårdsdrängen hadesin

verksamhet vid

Fåfängan på Sabbatsberg, den andra på »Barnhus-Dyen»

eller det lågländta område vid Barnhusviken eller Clara sjö

och mellan Rörstrands- och Appelbergsgatorna, som

Abraham Lorenzson innehade på arrende och som även hans

fader hade arrenderat. Beträffande huset ikv. Grönlandet,

som ännu fastän ombyggdt och förändradtfinneskvar och

i våra dagar varit mycket omtaladt såsom upplåtet åt det

så styvmoderligt behandlade Etnografiska Riksmuseum,

må nämnas, att det under Abraham Lorenzsons

besinningstid hade tio dubbla och aderton enkla

fönsterlufter och att åtminstone ett av rummen, förmodligen

fru Elisabeths förmak eller salong, var försedt med

sidenklädda möbler. Om Fåfängans inredning och ut-

1 Enär denne var en femtioårs man, är det uppenbart, att

benämningen “lärling” ej hade nutida betydelse utan även användes om

personer, som voro gamla i yrket.

75rustning föreligga inga uppgifter, men man kan vara

viss om, att stället ej var ett oansenligt lusthus, blott

avsedt för tillfälliga besök, utan ett verkligt s. k.

sommarnöje, en landtgård, där det var godt om utrymme och

även i andra hänseenden väl sörjdt för tillvarons

trevnad. Följande beskrivning i Elers’ Stockholm vittnar

härom l. »Sabbatsbergs jordägor och värdshusrummen

äro av direktionen utlämnade på vissa år till

bryggareåldermannen, löjtnanten Abraham Westman, som på en

höjd därstädes låtit bygga ett vackert lusthus av sten,

vilket äger en ypperlig utsikt av staden och giver

stället en märklig prydnad. Han haver haft kostnader

osparda att genom odling göra berg och kullar

fruktbärande. »

Enligt Linnerhjelm, sbm i entusiastiska ordalag

skildrar utsikten från Sabbatsbergshöjden, hörde till

Fåfängan även ett lusthus eller en öppen rotunda:

»Vid utgåendet föll en täck öppen Rotonde angenämt

i ögat. Den var mig en surprise. Slingrande vägar

1 På P. Tiilæus’ karta över Stockholm 1733 kallas

Sabbatsbergs-området Rinkeshof. Det hörde fordom till Rörstrand. Efter

källarmästaren Valentin Sabbat, som även innehade källaren Rostock vid

Västerlånggatan, erhöll det sitt nya namn. År 1734 upptogs pä

området en hälsobrunn, som i flera decennier var mycket anlitad. För

brunnsgästerna uppfördes ett stenhus. Sedan Stockholms stad på

1750-talet inköpt egendomen, anlades där även ett fattighus. —

Enligt benäget meddelande av f. sysslomannen A. M. Rosenström, som väl

minns den först i slutet av 1870-talet rivna Fåfängan, var denna ett

fyrkantigt stenhus med ingång från norra sidan. Bottenvånigen

innehöll förstuga, några smärre rum och kök; våningen 1 tr. upp

utgjordes av ett enda stort rum eller sal. Fönstren voro 4 åt varje

väderstreck samt små i bottenvåningen och stora i den övre.

Byggnaden användes på 1850—60-talen till lokal för enklare baler och i början

av 1870-talet till barack för fattiga.

76förde till dess på kort avstånd belägna kulle och

templet sågs redan uppfylldt av lycklige dyrkare. Det

var säkerligen uppbyggdt ät den allmännaste

gudomligheten, Nöjet, och varje av de unga skönheter, som

nu besökte det, tycktes mig en bönhörd prästinna.

Tvenne små sjöar eller naturliga dammar, som ligga

vid sidan, och den i flera planer brutna parken lämna

vidare utväg att försköna stället, som i synnerhet

behöver fria planteringar.» 1

Abraham Lorenzson hade sålunda på bästa sätt

ordnat för sin familj, sina underhavande och sitt

umgänge, och Bellman har skänkt eftervärlden många

vittnesbörd om den glädje och trevnad, som rådde i

det gästfria hemmet. Än föreslog han vid middagar

och gästabud konung Gustavs skål, vilken säkerligen

med entusiasm dracks av den rojalistiska värden och

hans gäster, såsom den 16 oktober 1791 :

Då allt på Drottningholm av blixt och facklor ljungar.

Och pukarns virvlar stolt, sä varje tilja gungar,

Framtrumlas som sig bör,

Så glömmom ej en skål för den regent bland kungar,

som hjärtats lov tillhör.

Vid glasets röda brädd din trogna hjässa blotta,

Ifyll ditt tömda kärl väl åtta gånger åtta

Och om kung Gustav sjung!

Låt dina ögons blick till himlens skyar måtta

Och sucka för din kung.

Än hyllade han värdinnan med gratulationer, såsom

på hennes födelsedag den 6 november 1791:

Vinterns norrsken, kylor och frost,

Dimmor, strimmor, snöglopp och blåst

1 Bref under resor i Sverige, Sthlm 1797.

77Fordrar väl, så där i mjugg,

Av herr Willman

En liten mugg.

Upp ur källarens valv

Med fyllda muggar — dito en halv

Åt den vännen ges tår,

Som på sin lyra fingrar och slår,

Födelsedagen är dyr

För den, som vår trevnad bestyr.

Önskom henne godt

Och tömjom våra rågade mått.

Bort med hässjor och tåg,

Med vindspel, pumpar, säckar och råg,

Bort kring väggar och skrank

Med käringar, kärror, gröpe och drank.

Fru Elisabeth.

Är dagen helgad, nöjsam och lätt.

Hennes födelsedag.

Gör hennes make lugn och behag.

In med kärran på plan,

I dag är helgdag för lilla Jan.

Klang i brännhuset, klang,

Med hattar, trattar, pannor och slang,

Fru Elisabeth

Vid denna högtid äger den rätt

Att av barn och man

Lyckönskas. Leve båd’ hon och hanl

*

När druvan pokalen fullblodar,

Så titta ut tunnan dit ner,

När Bacchns man tror och förmodar,

Han mera i glasena ger.

Vad ögona blunda och brinna,

i

78Och hjärtat klappar så här,

Klang, nådiga vår Hertiginna,

Klang, posterna ropa gevär.

Eller på Elisabeths-dagen den 19 november 1793:

För Elisabeth i dag

Klinga lyrans gyldne strängar,

Husets tjänstefolk och drängar

Sjungen alla gladt som jag.

Sjungen till vår matmors heder,

Som var dygdens vän tillber.

Barn, magister och kamrer

Och herr Willman bugen Eder.

Fru Elisabeth, galant,

Lovar jag i hennes sluga,

Här i tiden mer ej ljuga,

Men som Refunk tala sant,

På kisthörnet ej fundera,

Ej vid skåpet säga ja,

Aldrig fru Theresia

Nånsin föra skvaller mera. 1

Theresia var antagligen någon trotjänarinna i

West-manska huset, men hennes släktnamn och ålder ha

förgäves eftersökts i mantals- och taxeringslängderna.

Hon förekommer även i programmet till ett

sällskapsspektakel, som skalden kallade »Theresia, som stoppar

sina strumpor» och som ingen fick bevista, »utan liverie

och lyckta». Den i dikterna omtalade Refunk var den

förut nämnde bryggerilärlingen, och herr Willman, som

1 Av denna dikt, som ingår i den ovannämnda boken i K. B.,

äger dr Sven Hedin ett av Bellman mycket prydligt skrivet exemplar,

undertecknadt C. M. B. Antagligen är detta den ursprungliga

namnsdag sgratulationen.

79bar dopnamnen Carl Gustaf, omtalas i slutet av

decenniet som bryggare, sedan han förut prövat sin lycka

som färgare. Han var för övrigt broder till Abraham

Lorenzsons svåger, den förmögne bryggaren Anders

Willman.

Till lilla Clara Westman, som var skaldens särskilda

favorit, ägnade han en hälsningssång i slutet av juni

1791, då hon varit inne i staden hos någon läkare

och blivit vaccinerad:

Var välkommen, lilla vän,

I föräldrars famn tillbaka

Med båd’ öga, mun och haka

Fredad från koppympningen!

Vi med längtan dig förbida.

Men på en så rolig dag

ömt din far i famnen tag

Vid en älskad moders sida.

Det var emellertid ej blott på födelse- och andra

bemärkelsedagar, som Bellman strängade sin lyra för

att höja glädjen och trevnaden i Westmanska huset.

Han var redo ätt dikta även vid så prosaiska tillfällen

som t. ex. en gång då fru Elisabeth hade stortvätt,

såsom framgår av följande:

Uppsats till en klädtvätt.

Fruns kläder och livstycken

med hennes tröja nätt,

uppskriven till en tvätt,

som nu lär bliva mycken:

Kalesonger trenne par

och aderton näsdukar.

En dito huva rar,CARL MICHAEL BELLMAN

Elter original av Elias Martin, NationalmuseumDigitized bysom hon om natten brukar.

Noch strumpor, som man ser

till tio par skall tvättas.

Kjolsäckar som berättas

blott tvenne men ej fler,

och tretton märker jag

av vad på soffor sättas

till stol och överdrag.

*

Bed Bacchus framvältra sin tunna

Och kröna med blommor sitt sprund,

Bed Mars sina söner förunna

Från fanor och pikar en stund:

Blott en stund att i glasena hälla,

Sjunga vivat gladt kring Cythern

Och en måltid högtidligt anställa

Inom fönstrens gallrande järn.1

Medan Carl Michael sålunda lät sin poetiska ådra

flöda till fru Elisabeths ära och i allmänhet ensam

exekverade både sång och musik, synes han vid

hyllningarna till hennes make ha bemödat sig om mer

storslagna och ceremoniösa former, svarande både mot

tidevarvets smak för s. k. divertissemanger och mot

föremålets böjelse för det pompösa och burleska. Så

var tydligen fallet på den fest, som av ej angiven

anledning hölls den 5 maj 1794 och vartill programmet

hade följande lydelse:

I dag kl. 5 på eftermiddagen uppföres i stora korridoren en

fullständig konsert. Orden därtill komponerade av bror Wetz.

1 Dessa strofer höra måhända ej till tvättpoemet, men de

förekomma i handskriften omedelbart därefter och under samma rubrik.

Storborgare. 81 6l.sta avdelningen:

l:o) Föreställes överflödsförordningen på säckpipa.

2:o) Mälarens tillfrysande nästa år.

3:o) En aria för skridskor.

2:dra avdelningen:

l:o) Abraham och Isaac drickande en bål bischof med solo för

valdthorn.

2:o) Fjellman nysande, och i en hållstu’ tio variationer lögn.

Konserten slutar med ett stort kor av kattor.

Fastän skalden här låter bror Wetz, d. v. s. den

från Fredmans Epistlar bekante »instantie-tramparen

och bröllopspoeten», fa äran av den tyvärr ej

återgivna texten, var han naturligtvis själv dennas

författare, liksom han också själv utan tvivel med sin

mångomtalade och oefterhärmliga talang utförde den

av allehanda märkvärdiga ljud bestående musiken. Den

nysande Fjellman var protokollssekreteraren Sven F.,

medlem av Par Bricole och en av Bellmans och

Bryggarekungens vänner.

En annan gång sommaren 1794 gick det ännu

ståtligare till såsom framgår av följande:

Projekt till emottagning av herr löjtnanten och bryggaren Abraham

Westman vid dess efterlängtade återkomst. 1

l:o) Eller för det första, utskickas någon för att efterhöra herrens

ankomst och vartill herr sekreteraren Theel anmodas, som benäget

vid detta glada tillfälle och till säkrare kunskaps vinnande torde

utvälja sig någon hörare vid storskolan eller de andra församlingarna,

som hör bättre än han.

2:o) I fall och på den händelse herr löjtnant Westman skulle

oför-modligen inträffa nattetid och behaga intaga rum på sin sommarbo-

1 Från någon resa, men ej efter vistelsen vid riksdagen i Gävle,

såsom en och annan Bellmansforskare uppgivit. Den slutade

nämligen i februari 1792.

82ning vid Sabbatsberg, så synes ej olämpligt att vid stora porten eller

grinden utbreda någon matta eller onyttig fäll av gamla lumpor,

vartill fattighushjonen kunde vara behjälpliga, för att vid porten hava

en bandhund på utkik liggande, vartill, vid ett sådant sollent tillfälle och

för denna gången, herr hovkamreraren EJfman ej torde undandraga

sig den mödan att föreställa en husets trogne tjänare, om hälsan så

tillåter, alla dar.

3:o) I fall och på den händelse herr hovkamreraren åtager sig

denna hederspost, synes ej olämpligt, att herr kapten Nyström

anmodas, för mera eftersyn det allt måtte ordentligen tillgå, att med

tjänliga medel sig infinna.

4:o) Kommer herr Willman att öppna båda portarne och under

samtligas glädjebetygelser av sång och skott ledsaga husets herre till

förfriskningar och lyckönskningar av en väl överstånden resa.

5:o) Kommer herr Refunk Vallenlin att till förlustande vara klädd

som en herdinna i början, med vit snibbhuva och florshatt,

svartrosig i anseende till sorgen, silkeshalsduk och rödrandig kjol, med

en blomprydd stav i handen, men andra gången som en handtlangare

eller fyrverkare för att servera kanonerna.

6:o) Inställer sig hovsekreteraren Bellman, om hans hälsa tillåter,

för att avsjunga följande lyckönskningssång:

Till en huld och älskad maka,

Under barnens sång och pris,

Var välkommen hit tillbaka

Inom detta paradis!

I vårt tjäll vår glädje sprides,

Och till prov att den är stark

Friska blomsterkransar vrides,

Hämtade ur egen mark.

Sedan detta är enhälligt avsjunget, lössläppes post-d’honneuren

vid grind.

Den jämte de förut omtalade rollinnehavarna i detta

upptåg medverkande hovkamrer Pehr Elfman var en

av Bellmans förtrognaste vänner. Han måtte även och

kanske just på grund härav ha varit en originell man

83och särdeles pålitlig vid dryckeslagen både hos

Bryggarekungen och annorstädes. I ett av de brev, som

skalden sände fru Elisabeth Westman, under uppgift

att de voro skrivna i staden Riga, men som tillkommo

vida närmare eller på källaren Riga vid Skeppsbron1,

kallas han nämligen »riksöket och flaskförvaltaren».

När Bellman fungerade som spiritus rector vid

nyssnämnda tillställningar, var hans hälsa sedan ett par år

bruten, och några månader därefter eller den 12 februari

1795 bortrycktes han av döden, befriaren från lidande

och bekymmer. Under det sista året hade de senare

dock måhända ej varit så stora som mången gång

förut, och därför hade han jämte andra vänner att

tacka Abraham Lorenzson. När Bellman i maj 1794

blev bysatt för skuld å högvakten vid k. slottet,

vädjade han till sin vän Bryggarekungen om hjälp. En

dag sände han honom ett brev härom jämte en

färglagd teckning, som föreställer honom liggande på en

soffa i gäldstugan och rökande pipa, samt verser, vittnande

om. hans betryck men även om hans trots allt

humoristiska uppfattning om sin belägenhet. * Och när han

några veckor senare befriades från gäldstugan, var det

tack vare vännen Kempenskölds ingripande, men

sannolikt även med bistånd av Abraham Lorenzson. Denne

blev jämte Bellmans svåger kronoinspektören Martin

Lindström snart därefter hans och hans makas

förmyndare, och man kan vara viss om, att den förmögne

och godhjärtade bryggaren ur sin egen kassa tillsköt

de penningar, som erfordrades för att hålla nöden borta

från den sjuke skaldens hem.

1 Carléns uppl. av Bellmans skrifter. D. IV, Sthlm 1861.

* Se bifogade reproduktion.

84Några år efter nu skildrade händelser måtte

Abraham Lorenzson tyckt att han var för trångbodd i kv.

Grönlandet Södra, ty den i november 1798 köpte han

för 4,000 rdr specie av Adolf Fredriks församling flera

delvis obebyggda tomter mellan Drottninggatan och

Holländaregatan och »norr om den nyss öppnade gatan»,

d. v. s. i det nybildade kv. Grönlandet Norra, och

vidtog omedelbart åtgärder för deras bebyggande.

Enligt köpekontraktet skulle han nämligen inom två år

på platsen låta uppföra ett stenhus med boningsrum, men

ej över två våningar högt, på det att utsikten till

kyrkan ej måtte hindras. Arkitekten C. Gjörwell, den

bekante bibliotekariens son, erhöll uppdrag att uppgöra

ritningarna till huset, som blev synnerligen präktigt och

bör ha kostat byggherren betydande summor. Sålunda

skriver J. af Nordin i februari 1801, då huset tycks

ha varit i det närmaste färdigt: »Detta palats kostar

ägaren redan något mera än 100,000 rdr, och denne

stollen har förbyggt sig därpå, så att han nu mera ej

är så särdeles väl rangerad uti sina finanser och kan

på långt när ej någonsin förvänta sig någon

motsvarande reveny emot den enorma kostnad, han använt

på detta palatsets uppförande, vilket emellertid alltid

bliver en vacker dekoration för staden och

efterkommande, e^t varaktigt minne av dess ägares fåfänga och

på samma gång en anledning till oändlig ledsnad efter

hans bortgång hos hans talrika familj och många

bröstarvingar.»

Skildraren tillägger att ryska ministern, baron

Budberg stod i begrepp att lämna sin bostad i

Hilde-brandska (Bondeska) palatset vid Rosenbad och flytta

till det ny uppförda huset vid Drottninggatan, där han

85skulle försäkrat sig om en våning för en årlig hyra

av 3,000 rdr b:ko. Så tycks dock ej ha varit fallet,

åtminstone icke under de första åren av det nya seklet.

Då bebodde nämligen Abraham Lorenzson själv sin

nya possession eller lägenheter däri med 22 dubbla

och 34 enkla fönsterlufter, och hyresgäster av

oansenligare andra våningar eller lägenheter voro

medicine licentiaten Melker Kjerner, den här ovan omtalade

bryggaren C. G. Willman, komministern i Adolf Fredrik

S. J. Almqvist, klockaren N. Gjellström m. fl.

Bryggarekungens hushåll utgjordes då, oavsedt hustru och barn, av

trettioåtta personer, vilket ju föga stämmer med Nordins

utsago om derangerade finanser utan tvärtom kan

anses såsom ett vittnesbörd om ökadt välstånd och

om hans ställning som en verklig storborgare.

Abraham Lorenzson fick emellertid ej länge glädja

sig åt den nya och präktiga miljö, som han skapat

åt sig själv och sin familj. Hans hälsotillstånd torde

länge ha varit vacklande, och den 24 mars 1802

bortrycktes han av döden, vid blott fyrtionio års ålder.

Begravningen ägde rum den 28 i samma månad. Om

Bellman varit i livet, skulle han säkerligen ej försummat

att celebrera högtiden med verser till den bortgångne

vännens ära och minne. Nu intogs hans plats av en

bland tidevarvets mindre ryktbara skalder, som tillhörde

husets umgängesvänner, nämligen Carl Anders Rooth.

Det av honom författade begravningskvädet har följande

lydelse:

I)u flydde Ädle man ! i tystnadens försvar;

Men dina gärningar på jorden leva kvar.

Ej smickrets köpta hand skall visa sig vid griflen,

86Men sanning säga skall, hur Du i alla skiften

Gått hederns jämna steg, följt redlighetens spär,

Och denna minnesstod Du vid din urna får:

Som värdig medborgsman Du njöt den givna dagen,

Gav kärlek åt din kung och lydnaden åt lagen,

Var uti vänskap fast, förglömde likars brott

Och visade i allt ett hjärta gladt och godt,

Att sist med samvetslugn Du livets mål sågs hinna,

Att hos Försonaren en evig sällhet finna.

Säll är du — i vår sorg skall det vår önskan bliva.

Må den, som styrkte dig, åt oss sin styrka giva!

Må efter slutad storm på livets vida hav

Vi äga få ditt lugn vid brädden av vår grav.

Rooth, som var född 1764 och avled 1803, var

assistent i Politie-, Ämbets- och Byggningskollegium

samt en av Bellmans närmare vänner. Han intog en

bemärkt ställning i Par Bricole och uppträdde med tal

och visor vid ordenssamkvämen. I vissa avseenden

förefanns släkttycke mellan hans sångmö och Bellmans,

med anledning varav åtminstone två av hans dikter

länge tillskrivits Bellman, nämligen den bekanta visan

»När jag bärst samt det djuptänkta skaldestycket:

Med denna matta hand jag fattar än en gång

Min lyra för att ge kanske min sista sång; etc.

Bland hans tal i P. B. må nämnas äreminnet över

Bellman vid allmänna kapitlet den 30 mars 1795.1 Han

levde i tillbakadragenhet i huvudstaden, dit han vid

tjugu års ålder kommit från Arboga. Gjörwell skriver

dock i ett av sina brev om honom: »Mannen är

medellös, men glad och lever mycket med i den vittra delen

av la Bourgeoisie de la bonne ville de Stockholm».

1 A. Kinberg Par Bricoles gustavianska period. Sthlm 1903.

87Förmodligen var det i Bricole eller genom Bellman,

han gjorde bekantskap med Bryggarekungen, vilken

lian enligt den anförda dikten hade lärt sig att högt

uppskatta.

Abraham Lorenzson erhöll sitt sista vilorum å Adolf

Fredriks kyrkogård, där hans numera flyttade och

förändrade gravvård hade följande inskrift:

Abraham Westman L:son,

född 1753, död 1802,

lemnadc att förvara

åt denna graf stoftet,

åt qvarlemnadc minnet af

förståndig verksamhet,

oryggelig trohet

mot öfverheten,

förtjänt anseende

bland medborgare

och en förmögenhet,

använd

till enskildt välgörande

eller offentliga prydnader

för hufvudstaden.

Vården restes af den

enskilda saknaden,

icke motsagd

af det allmänna omdömet.

Bouppteckningen efter Bryggarekungen förrättades

redan sex veckor efter hans frånfälle. Arvingarna voro

änkan och de fem ovannämnda barnen, som alla voro

omyndiga och å vilkas vägnar deras farbroder Isaac

Westman var vid förrättningen närvarande. Bland

tillgångarna upptagas först de förutnämnda fastigheterna

i kv. Grönlandet Södra och Norra, värderade tillsam-

88mans till 32,000 rdr specie samt vidare ett stenhus i

kv. Islandet, vid hörnet av Drottning- och

Barnhusträdgårdsgatorna, 12,000 rdr specie, och en obebyggd

tomt på Södermalm, i Maria församling och kv. Bössan.

De kontanta medlen utgjorde 5,153 rdr 28 sk. specie.

Förteckningen på guld och nipper upptager tre

gulddosor, av vilka en var prydd med briljanter och blå

emaljmedaljong och en av 40 dukaters vikt var rund

och med ett porträtt, det ovan omtalade gulduret, som

Abraham Lorenzson erhöll av Gustav III, tio andra

guldur, av vilka ett med pärlor förmodligen var fru

Elisabeths, samt två spanska rör, det ena med

guldknapp, det andra med försliten guldkrycka. I hemmet

fanns 1,733 lod silver och i riksbanken 1,998 lod,

deponerade mot 21 bankoattester.

Bland det rika bohaget må nämnas ett spelur med

sjutton valsar i gammalt foder, ett fortepiano av

mahogny, ett gråmåladt klaver, ett fortunaspel av mahogny

med tjugotre elfenbensbiller, en biljard med tillbehör,

en svarvstol med metallspindel, konung Gustav III:s

byst på piedistal, en urna av italiensk marmor, en

fransk bordstudsare med bronsfigurer och glaskupa, tre

»antiquer med etrusque-målningar», ett par ljusarmar

med tre pipor av brons och marmor, sidenklädda

möbler, fyra ostindiska punschbålar med fat, två

punschslevar av kokosnöt med silverbeslag, fyra dussin

ostindiska tekoppar, gelé- och syltskålar av kristall, sex

dussin vinglas av dito o. s. v. Linneförrådet utgjordes

av 5 damast- och 28 drällsdukar samt 9 dussin

damast-och 46 dussin drällsservietter m. m. Kör- och

äkred-skapen bestod av två kupévagnar, en wienervagn, en

holsteinervagn, en fyrsitsig kalesch, fyra ensitsiga schäsar,

89öppna och täckta slädar och kälkrackar m. m. Jämte

tolv stycken hästar funnos ett par dragoxar och fyra

kor, som förmodligen höllo till på Barnhusdyn eller

ute vid Fåfängan på Sabbatsberg. Härtill kom en

mängd grisar, ankor och höns.

Förteckningen på bryggeriredskap och spannmål

m. m. lämnar en intressant föreställning om ett stort

Stockholmsbryggeris inrättning och utrustning i slutet

av 1700- och början av 1800-talet. Den upptager

bland annat: 24 liggare om 18 fat vardera, 1 dito om

10 dito, 5 dito om S dito, 23 dito om 4 Va dito, alla

med järnband, 3 dito om 4 Vs dito med träband, 290

oxhuvuden med järnband, 79 dito med träband, 100

helfat och 50 halvfat, 1 fyrkantig mätaretunna, 1 rund

dito, 1 rund halvtunna, 2 fjärdingsmått, 2 kappar, 2

trallor av ek med järnband, 1 dragkanna av dito med

kopparband, en maltharpa, 1 gisttina med trälock, 60

tunnor vete, 300 tr. råg, 170 tr. korn, 80 tr.

svarthavre, 1,000 tr. malt, 70 tr, blandsädsmalt, 50 tr.

rågmjöl, 300 lispund humle, 514 fat öl och 81 fat

iskällar-dricka o. s. v. Samtliga bryggeriinventarierna

upp-togos till 8,918 rdr 16 sk., som emellertid med de

mycket låga bouppteckningsvärdena ingalunda

motsvarade det verkliga värdet. Till jämförelse med nutida

förhållanden och priser må nämnas, att en tunna vete

upptogs till 5 rdr, en tunna havre till 2 rdr och ett

fat öl till 5 rdr o. s. v.

Värdehandlingarna utgjordes av de ovannämnda

attesterna för det i banken deponerade silvret, 49 aktier i

Riksdiskonten (2,450 rdr b:ko), 10 Riksgäldskontorets

5 procents-obligationer (1,320 rdr b:ko), 6

Handels-kollegii obligationer (6,000 rdr b:ko) och fordran mot

90inteckning å 1,000 rdr b:ko hos handlanden Lars Petter

Timan. Osäkra fordringar funnos till omkring 7,500

rdr b:ko, och samtliga tillgångarna uppgingo till 104,092

rdr, 30 sk., 5 r. b:ko. Därifrån avdrogos

begravningskostnader (518 rdr), formögenhetsavgiften samt inteckningar

i husen och andra skulder till ett belopp av 52,821

rdr, 30 sk., 8 r. b.ko. Slutliga behållningen i boet utgjorde

sålunda 51,270 rdr 47 sk. 11 r. b:ko, vilket måhända var

mindre än vad man hade väntat med hänsyn till Abraham

Lorenzsons anseende såsom en mycket rik man, men

i alla händelser på den tiden var en ganska betydande

förmögenhet.

Till bouppteckningsinstrumentet finnes fogadt ett av

den bortgångne och hans hustru den 6 mars 1802

upprättadt inbördes testamente, som är av intresse för

de upplysningar detsamma lämna om det goda

förhållandet makarna emellan. Det är av följande lydelse:

‘Den sjuklighet, varmed jag Abraham Westman Lorenzson numera

blivit besvärad, påminner mig att jag bör beställa om mitt hus, så

att vad jag genom Försynens välsignelse, egen omtanka och

arbetsamhet förvärvat, måtte bibehållas och komma en älskad maka och

välartade barn till godo.

Detta har jag ansett säkrast kunna ske genom det att boet ej

skingras eller rubbas, utan så länge möjligt är hålles tillhopa, vilket

även nödvändigheten kräver i anseende till den vidlyftiga rörelse,

byggnad och egendom, vari min förmögenhet jämte upplånte

penningar äro instuckne, vilket allt fordrar en varsam och på tid

ankommande utredning, om ej boet skall bliva kännbart lidande. Och då

jag härvid icke kan förgäta, vad jag med tacksamhet alltid erkänt

och av alla i vårt hus kända nogsamt bestyrkes, att min kära hustru

fru Elisabeth Westman genom sitt stadgade vett, verksamma idoghet,

dygdiga och intagande uppförande samt drift och noga kännedom om

all vad till husets vidsträckta rörelses underhållande och befrämjande

hörer, varigenom hon förnämligast bidragit till vår förkovring, så

91har jag härmedelst velat förklara min yttersta vilja vara: icke

allenast att jag till hennes fulla ägo tillägger henne allt, vad jag efter

lag äger bortgiva, utan ock att hon efter min död, så länge hon änka

efter mig bliver, bör förbliva uti fullkomlig obehindrad disposition

av all min egendom, med rättighet att till medförmyndare för våra barn

antaga den eller de, till vilka hon har bästa förtroende, samt att

sälja och avyttra de hus och egendomar, som hon till boets reglering

linner nödigt och nyttigt; skulle hon likväl vilja träda i annat gifte,

kommer boet att delas efter lag, likmätigt den efter mig skeende

bouppteckning, dock utan redogörelse för den förflutna förvaltningen.

Ehuru således våra barn under deras moders livstid icke haver något

vidare att fordra utom uppehälle och anständig uppfostran, så länge

de i hennes hus äro, än vad de genom dygdigt uppförande av

hennes ömhet kunna förtjäna, gör jag mig likväl försäkrad, att hon

efter tillgång och belägenhet understöder dem av barnen, som

med hennes vetskap och samtycke egen näring och hushållning sig

företaga, varvid hon även lärer tillse att barnen njuta lika rätt, så

att vad den ena mer än den andra vid något tillfälle undfått

beräknas till jämkning och ersättning, om ej förr dock efter moderns död.

Häremot och i den händelse jag Elisabeth Westman skulle före

min käre man genom döden avgå, förklarar även jag min yttersta

vilja vara, att han så i avseende till eganderätt som förvaltning bör

sitta orubbad i hela boet, alldeles på enahanda sätt, som han i

anseende till mig behagat förordna.“

Som testamentsvittnen fungerade

sockerbrukspatronerna Thomas Aspelin och Erik Dybeck samt

handels-bokhåliaren, sedermera svenske konsuln i Danzig Lars

Segerström. De två förstnämnda räknades bland de

mest ansedda medlemmarna av Stockholms borgerskap

och tillhörde Westmanska husets umgängesvänner.

Under de närmaste åren efter mannens död inträdde

inga större förändringar i fru Elisabeths materiella

tillvaro. Med bistånd av svågern Isaac lyckades hon

ordna stärbhusets affärer och sitta i orubbadt bo. Men

sönerna blevo snart myndiga och skulle ut i världen,

92och efter ännu några år hade även döttrarna växt upp,

blivit giftasvuxna, skulle träda i brudstol och fa

utstyrsel och hemgift. Allt detta medförde förändringar

i hemmet och förmögenhetens delning. År 1811

försåldes därför det nya huset i kv. Grönlandet Norra

jämte tillhörande tomter till Stora Amaranterorden och

svågern Isaac, vilka blevo ägare av var sin hälft i den

stora fastigheten, och 1816 kom turen till huset och

tomterna i kv. Grönlandet Södra, som köptes av

bryggaren Christian Brandelius. Fru Elisabeth behöll

däremot huset i kv. Islandet, som hon innehade till sin

död i maj 1830. Enligt den ett par månader därefter

förrättade bouppteckningen ägde hon då även hälften

i ett stenhus vid Fiskaregränden i kv. Höga Stigen

på Södermalm och hade kvar arrendet av

Barnhusängen, som nu kallades »Plantagen Dyn». Behållningen

i boet utgjorde omkring 18,500 rdr b:ko, som delades av

de tre kvarlevande barnen, yngste sonen Carl Gustaf

och de två döttrarna. Äldste sonen Abraham hade

nämligen avlidit år 1807 och Lorenz, den andre i

ordningen, som ägnat sig åt sjömansyrket, dog, antagligen

utomlands, i början av 1820-talet. Som dessa två voro

ogifta och Carl Gustaf, vilken valde den militära banan

och blev kapten vid Andra Livgardet samt avled 1838,

ej heller ingick äktenskap, utslocknade med honom

Abraham Lorenzsons släktgren på manssidan. Rätt talrika

ättlingar av Bryggarekungen ha däremot funnits och

finnas ännu, härstammande på mödernet genom

döttrarnas äktenskap. Yngsta dottern Carolina hade

nämligen i sitt gifte med stadskapten Nyström1 en dotter,

som blev gift med sin syssling, bryggaren och destilla-

1 Se här ovan; sid. 74.

93torn Lorenz Lorenzson Westman (f. 1804, d. 1853) 1

och med honom hade tre söner, och Clara fick i sitt

äktenskap med Sven Anders Hedin utom de ovan

omtalade fyra sönerna åtta barn.8

Clara Westman var säkerligen den av syskonen som

spred mesta glädjen i modems hem. Släktsägnerna

bevara många minnen av hennes behagliga och

älskliga personlighet, och hon var en av Stockholms firade

skönheter. Redan som barn hade hon, såsom här ovan

omtalats, inspirerat Bellmahs sångmö, och under sin

uppväxt blev hon föremål för en annan skalds hyllning och

beundran. Till umgänget i hennes föräldrahem hörde Michael

Choræus, den unge finske poeten, som i början av

1800 talet var anställd som teologie adjunkt och

predikant vid krigsakademien på Carlberg och under några

år var mycket uppmärksammad i Stockholm och högt

uppburen för sin andliga vältalighet. I hans samlade

skaldestycken träffas följande dikt, som vittnar om hur

han under besöken på den Carlberg närbelägna

West-manska »Fåfängan» blivit hänförd av lilla Claras

spirande skönhet och älskliga väsen:

Claras kanariefågel.

Van att vid förtjusadt öra

Franska näktergalar höra,

Clara! lyssna dock en gång

Till din egen fågels sång.

Glad han hälsar morgonsolen,

Men när Clara far i skolen,

1 Sonson av Lorenz L:son d. y. och Sara Bong. Se stamtavlan;

bil. I.

* Se Svenska ättartal. Årg. 8. Sthlm. 1892.

94Lutar han sitt huvud ner,

Mäktar han ej sjunga mer.

Schäsen uppå gården röres,

Och hans stämma åter höres,

Var välkommen, kvittrar den,

Lilla Clara, hem igen.

Född med hjärta för att ömma,

Kan du väl din fågel glömma?

Vårda detta Ulla djur

Och giv trevnad åt dess bur.

Undan med den stygga katten!

Friskt med löv, friskt med vatten

Och en sockerbit ibland

Utur Claras egen hand!

Minsta fågel tydligt känner

Sina vårdare och vänner;

Tacksamhetens minsta ljud

Ej försmås av själva Gud.

Om Nils Lorenzson, den närmaste i ordningen efter

Abraham i rådman Lorenz Lorenzsons stora barnskara,

är ej mycket att säga. Han valde såsom fallet rätt ofta var

med de yngre sönerna i de förmögna borgarefamiljerna den

militära banan och blev kapten vid Nylands regemente.

Enligt en anteckning av A. F. Skjöldebrand t skall han

ha varit med och spelat en ganska framskjuten roll vid

det anfall på den svenska gränsposteringen i Savolax,

som Gustav III i slutet av juni 1788 uppgives hava

föranstaltat för att kriget med Ryssland skulle få sken

av att ha börjats från rysk sida. Konungen säges

härför hava låtit en trupp svenska soldater ikläda sig

1 Memoarer. D. 1. Sthlm 1903.

95ryska uniformer och därpå angripa posteringen.

Skjölde-brands meddelande har följande lydelse: »Emellertid

hade simulakern med de ryska uniformerna gått för

sig på gränsen. En kapten Westman, broder till den

namnkunnige bryggaren, hade fört an de förklädde,

smugit sig om natten på ryska sidan och om morgonen

därifrån anfallit vår gränspostering. I misshugg hade

en man för honom blivit skjuten. Nu var kriget

bör-jadt.» — Om historien är sann, vilket man knappast

kan betvivla, tycks Nils Lorenzson ha varit besjälad

av lika starka rojalistiska sympatier som brodern

Abraham. Några rikare lagrar skördade han emellertid

varken för ifrågavarande bedrift eller senare. Hans

befordringar stannade nämligen med kaptensgraden och

han omtalas ej vidare. Även hans familjeförhållanden

äro föga kända. Man vet blott att han var gift och

hade flera barn, bland vilka dottern Sophia blev gift

med sin frände Johan Petter Westman, ävensom att

han dog, antagligen i Finland, år 1813. Förmodligen

levde han i bekymmersamma ekonomiska förhållanden.

Nyssnämnda dotter omhändertogs nämligen och

uppfostrades av farbrodern Isaac Lorenzson, vilken även,

såsom snart skall visas, lämnade de övriga barnen sitt

understöd.

Isaac Lorenzson, till vilken turen nu kommit, var

näst Abraham den mest omtalade av rådmannens många

söner. Fastän han ej gjorde så myckat väsen av sig

som brodern, tycks han till och med ha varit en mer

framstående man än denne och åtnjöt stort anseende.

Här ovan har anförts Ehrenströms fördelaktiga

omdöme om honom, ävensom att han under två skilda

96Planschen på denna sida med

Bellman i bysättningshäktet

saknas tyvärr i denna

digitalisering.Digitized by v^ooQleperioder beklädde åldermansposten i Bryggareämbetet.

I dettas historia läses att han »var stor och glänsande

vältalare och mycket omtyckt». Politiskt intresserad

och verksam, tillhörde han Gustav III:s trogna

anhängare och beundrare bland borgerskapet, men var

försiktigare och mer besinningsfull än brodern Abraham,

även om han emellanåt tycks ha uppträdt vid dennes

sida eller som hans medhjälpare. Vid Borgerskapets

kavalleri var han först kornett, sedan löjtnant och

rytt-mästare samt deltog i vakthållningen i huvudstaden

under krigsåren. Sina mesta intressen ägnade han

emellertid åt fäderneyrket och förkovrandet av sin egen

ekonomi. Redan 1788 blev han såsom förut omtalats

genom köp och lösen ägare av faderns fastigheter och

bryggeri i kvarteren Vargen och Tranhalsen, och i det

förra av dessa lät han på tomterna 19 och 28 eller

vid hörnet av Repslagaregatan (nu Olovsgatan) och

Adolf Fredriks Kyrkogata uppföra eller påbygga det

stora, ännu kvarstående och med säteritak försedda

boningshuset. Där skattade han vid midten av

1790-talet för tjugotvå dubbla och två enkla fönsterlufter

samt hade i sin tjänst hushållerska, två jungfrur och

fyra pigor samt nio drängar. Han var då sedan 1783

gift med Maria Charlotta Gerner eller Gärner, som

var dotter av bryggaren i Stockholm Wilhelm Gärner,

men hade inga barn.

Ar 1794 köpte Isaac Lorenzson av f. d. kaptenen

i Ostindiska kompaniet I. Selle och grosshandlaren "Pehr

Falck den tomt å Blasieholmen, som nu upptages av

det Edelstamska huset, men han försålde den åter år

1803. Däremot innehade han till sin död hälften i

Westmanska huset i kv. Grönlandet Norra, vars för-

Storborgare. 07 7värvande från svägerskan förut omnämnts. Han

flyttade emellertid ej dit, utan tycks redan förut eller i

början av 1800-talet, då han till bryggaren K. H. Roos

försålde huset i kv. Vargen, ha bosatt sig på landet,

nämligen först på det vackra herresätet Velamsund å

Värmdön, som han några år ägde, och sedan på

egendomen Ängsholmen i Ytter-Järna socken i Södertörn.

Han ägde nämligen även denna på Dåderön och vid

Järnafjärden vackert belägna gård, liksom också det

ganska betydande, på motsatta sidan av fjärden belägna

godset Nibble.

Isaac Lorenzson avled på Ängsholmen den 8 februari

1827 och följdes i graven den 17 oktober 1828 av sin

maka. Som äktenskapet hade förblivit barnlöst, voro

arvingarna till den ganska betydande förmögenheten

(omkring 100,000 rdr b:ko) mannens talrika brors- och

systerbarn samt hustruns broder, kammarskrivaren P.

W. Gärner och syster Johanna, gift med bryggaren

Johan Johansson Westman, samt avlidne brodern,

bryggaren C. F. Gärners två söner, eller i allt omkring

trettio personer. Dessa fingo emellertid ej dela arvet

enligt lag, ty makarna Westman hade genom flera

testamenten och senast den 8 mars 1826 angående

kvarlåtenskapen gjort utförliga och noggranna

bestämmelser, varigenom några av de arvsberättigade erhöllo

mycket, andra litet och några alls intet.

Ur det senaste testamentet må anföras några utdrag,

som äro av intresse ej blott för kunskapen om

arvs-angelägenheternas ordnande utan även för den

föreställning, de skänka om några fall av en inom den

förut så ansedda och duktiga bryggaresläkten börjande

degeneration.

98Fru Westman skulle, om hon överlevde mannen,

erhålla en årlig inkomst eller livränta å 1,500 rdr b:ko,

varför motsvarande kapital skulle avsättas och placeras

mot inteckningar i Amaranterordens del i huset vid

Drottninggatan.1 Hon skulle vidare fa undantaag silver,

koppar, möbler, linne, husgeråd, »med fa ord allt vad

hon för godt finner för ett hushåll i Stockholm».

Ängs-holmen skulle nämligen försäljas och fru Westman

flytta till huvudstaden, där hon, som var mycket sjuklig,

skulle omhändertagas av sin syster och hennes man

bryggaren Johan J:son Westman. Dennes son Johan

Petter Westman och hans hustru Sophia (dotter av

den ovannämnde kapten Nils Westman) erhöllo

egendomen Nibble, tre mantal frälse, med alla inre och yttre

inventarier, men med villkor, att så länge Johan Petter levde

400 rdr b:ko årligen skulle erläggas till hans föräldrar

och att hans fyra systrar skulle vardera få en

inteckning i Nibble å 2,000 rdr b:ko. »Men då denne Johan

Petter Westman», läses i ett tillägg, »har så elakt

sinne, att han bortgått olovligen från sin ombetrodda

befattning i vårt hem, även från hustru och barn, så

föranlåtas vi förordna, att han genast efter min, Isaac

Westmans död må ställas under förmyndare, på det

han ej må misshushålla med egendomen eller på annat

sätt förstöra den välgörande avsikt, vi haft för hans

egen, dess hustrus och barns gemensamma bärgning

och utkomst för framtiden.»

1 Detta försåldes år 1828 för 47,000 rdr b:ko till K.

Vetenskapsakademien, som sedermera förvärvade även de övriga tomterna i

kvarteret och efter om- och tillbyggnader som bekant i flera

decennier använde den stora fastigheten för eget behov och för

Naturhistoriska Riksmuseum.

99Fru Westmans syskon och brorsbarn erhöllo ganska

betydande belopp, hennes kusin Anna Charlotta Gärner

fick 4,000 rdr b:ko och en annan kusins barn 6,000

rdr b:ko, o. s. v. Isaac Westmans brorson Nils, som

var uppfödd i huset, skulle få lika arvslott med de

övriga brors- och systerbarnen, »men i händelse han

skulle supa och överlasta sig med starka drycker»,

skulle han endast få åtnjuta räntan på sin arvslott.

Brorsonen, förre kaptenen Carl Gustaf Westman skulle

»såsom sysslolös och spelare» likaledes blott få åtnjuta

räntan å sin lott, vilken efter hans död skulle tillfalla

Ytter-Järna församlings fattiga. Enahanda bestämmelser

gällde för avlidne brodern Jacob Westmans son Jacob,

»som super och ger föga hopp om sig», och skulle

hans lott efter hans frånfälle också gå till nyssnämnda

församling för uppförande av ett nytt fattighus.

Återstoden av förmögenheten skulle delas efter lag

mellan arvingarna. Dock skulle Isaac Westmans

systersöner, bryggarne Lorenz Schultz och Henrik och Niclas

Hartman ej få något, emedan de voro tillräckligt

förmögna förut, och brorsdottern Clara, gift med S. A.

Hedin, skulle ej heller erhålla något, därför att hon

»framför sina syskon länge gagnat uteslutande

företrädesrättigheter».

Bland tillgångarna i boet må nämnas 900 kannor

brännvin, införda från Nibble till Stockholm och i

bouppteckningen upptagna till ett värde av 252 rdr eller

28 sk. per kanna. Man kan härav sluta sig till, dels

att Isaac Westman även på gamla dagar och trots sin

i de testamentariska förordnandena uttalade månhet om

nykterheten sysslade med brännvinsbränning, och dels

att det mot slutet av 1820-talet ej var förenadt med

100några avskräckande kostnader, om hans brorsöner och

deras likar ville berusa sig och förfalla. Farbroderns

farhågor för att så var eller skulle bli fallet synas också ha

varit ganska befogade. Den i testamentet ovannämnde

brorsonen Jacob, som söp och gav föga hopp om sig,

slutade nämligen sina dagar som torpare i Växjötrakten,

och hans broder Isaac, som i en släktanteckning kallas

»Sjögasten», avled på Clara fattighus i Stockholm.

Sistnämnda två bröder voro söner till den yngste

av rådman Lorenz Lorenzsons söner, kofferdikaptenen,

sedan broinspektoren i Stockholm Jacob Lorenzson

Westman. Om honom vet man föga mer än att han

vid sin död 1816 efterlämnade ett så gäldbundet bo,

att hans barn, de två nyssnämnda sönerna och en

dotter, ej erhöllo något arv. Man kan härav, liksom

av de meddelanden, som i det föregående lämnats om

de Westmanska förmögenhetsförhållandena, finna, hur

den ekonomiska skötsamheten och det praktiska

förståndet voro ganska olika fördelade och

representerade inom släkten och särskildt bland rådman Lorenz

Lorenzsons söner. Denna redan i de tredje och fjärde

släktleden uppträdande större eller mindre förmåga att

framgångsrikt klara sig i kampen för tillvaron och

upprätthålla den sociala ställningen belyses även av de

upplysningar, som nu skola lämnas om några bland

de yngre släktgrenarnas medlemmar.

Abraham Lorenzson d. ä , den andra i ordningen av

Lorenz Erikssons söner, var född 1724. Sin utbildning

i bryggareyrket vann han i faderns bryggeri vid

Packar-torgsgatan, vilket efter Lorenz Erikssons tidiga

från-fälle innehades av hans änka och efter hennes död

101av hennes man i tredje giftet Petter Hansen.1 Hos

denne voro nämligen både Abraham och äldre brodern

Lorenz lärlingar. Redan vid tjugusex års ålder eller

1750 tycks Abraham ha övertagit rörelsen. Han satte

nämligen då eget bo och gifte sig med Anna Brita

Göding, som var dotter av slaktareåldermannen David

Göding och Maria Kyndel (dotter av karduansmakaren

Jacob Kyndel), och det dröjde ej länge förrän han var

ägare av både bryggeriet och fädernegården. Lorenz

hade nämligen såsom förut omtalats slagit sig ner i

kv. Vargen och Tranhalsen och hade där sitt bryggeri,

och Abraham löste ut honom och de övriga syskonen.

Detta skedde antagligen med bistånd av den förmögne

svärfadern, vilken ägde hus i kvarteren Stuten

(Regeringsgatan 67) och Putten samt vid Surbrunnsgatan.

Han innehade även på arrende av grevinnan Ulrica

Christina Banér, född Wellingk, den vackra egendomen

Svalnäs nära Djursholm. Efter svärföräldrarnas död

— mannen 1761 och hustrun 1762 — fick

Abraham Lorenzson och hans maka med deras ende son,

kamreraren Daniel Göding, dela deras kvarlåtenskap,

som uppgick till över 140,000 d. k. På dotterns och

mågens arvslott kommo fastigheterna vid

Regeringsgatan och Surbrunnsgatan m. m. Abraham Lorenzson

bodde emellertid kvar med sin familj i huset vid

Packar-torgsgatan, men torde om somrarna ha bebott

egendomen vid Surbrunnsgatan, vilken utgjordes av ett

stenhus med trädgård och antagligen även, såsom var

vanligt på den tiden, ladugård, svinstia, hönsgård m. m.

Med huset vid Regeringsgatan är förbundet ett minne

av intresse för Bellmans lokalisering i Stockholm. Bland

1 Se sid. 7.

102Abraham Lorenzsons hyresgäster där år 1779 träffas

nämligen skaldens namn jämte dem på åtskilliga andra

unga män i verken, såsom kammarskrivaren Jacob

Lind, kassören vid Nummerlotteriet Johan Wijkman,

notarien H. Engmark, kopisten Pihlman m. fl. Huset

tycks ha varit ett riktigt ungkarlstillhåll, men Bellman

var sedan två år gift och utgjorde sålunda ett

undantag, och man får antaga, att det ej var bekantskapen

med de nyssnämnda ungherrarna utan vänskapen med

värden och Westmanska familjen, som hade föranledt

honom att slå upp sina bopålar i huset.

Abraham Lorenzson d. ä. hade i sitt äktenskap sju

barn, som alla hunno mogen ålder, nämligen fyra söner

och tre döttrar.1 Genom den yngstas bland de senare

äktenskap med kusinen Abraham blev han som förut

omtalats svärfader till »Bryggarekungen». En annan

dotter var gift med hovbryggaren Johan Georg Rehn,

och två av sönerna gifte sig i de ansedda

bryggaresläkterna Lampa och Wier. Allt detta bidrog utan

tvivel att fästa uppmärksamheten vid honom och öka

hans eget anseende. Han intog emellertid en mindre

bemärkt ställning än brodern Lorenz och de ovan

omtalade mer framstående brorsönerna, höll sig fjärran

från politiken och partistriderna och föredrog att i

lugn och ro sköta sin ganska omfattande rörelse och

se om sitt hus. Därtill fordrades också både förstånd

och omtanka, ty jämte den egna rätt talrika

barnskaran hade han en (ej namngiven) fosterson,

informatorer för pojkarna — Olof Udeen 1770, studiosus

Olof Tidmark 1780 — ett par jungfrur och talrik

personal vid bryggeriet.

1 Se stamtavlan; bil. 1.

103I december 1780 blev Abraham Lorenzson änkling.

Av bouppteckningen efter fru Anna Brita framgår, att

behållningen i boet utgjorde nära 9,000 rdr b.ko,

varav mannen i giftorätt ägde omkring två tredjedelar,

och att makarna ett par månader före hustruns död

upprättat ett inbördes testamente om orubbad

besittning av kvarlåtenskapen. Barnen fingo dock både

kontanta medel och vardera 150 lod förgylldt och 150

lod oförgylldt silver. Dottern Elisabeth, som tycks ha

varit favoritbarnet, hade före moderns frånfälle av

henne fått en »rosenkransring» och en gulddosa om

24 dukaters vikt och »med glas i locket, gammalmodig

och okontrollerad».

Abraham Lorenzson d. ä. överlevde sin maka i över

femton år. Han avled nämligen först den 10 juni

1795 och jordfästes på Jakobs kyrkogård, där han tvä

år förut inköpt en murad grav. Hustrun hade fatt

sitt vilorum i Gödinska graven inne i kyrkan. Från

makarnas näst yngste son, Daniel Abrahamsson,

härstammar en ännu fortlevande men fåtalig gren av

släkten. Genom en av sondöttrarnas — dotter av

Abraham Abrahamsson och Christina Lampa — äktenskap

med garvaren Anders Joh:son Westin knöt denna

förbindelse med den ansedda Westinska släkten.1

Även Erik Lorenzson, den tredje av Lorenz

Erikssons söner, ägnade sig först åt fäderneyrket, men vid

ett par och tjugu års ålder förälskade han sig i Anna

Christina Härholtz, dotter av bagareåldermannen Jacob

Härholtz, och övergick i samband därmed till dennes

yrke. Härav kan man se, hur kärlekens makt redan

1 Se framdeles kap. II.

104i 1700-talets Stockholm var så stor, att den förmådde

bryta skråtvång och släkttraditioner, allrahelst om den,

såsom i detta fall, var förbunden med ekonomiska

fördelar. Åldermannen Härholtz var nämligen en välbärgad

man, som bland annat ägde hus i kvarteren Havsfrun

och Havssvalget på Ladugårdslandet, och då Anna

Christina år 1752 trädde i brudstol med Erik

Lorenz-son, förde hon säkerligen med sig en vacker utstyrsel,

kanske även någon del av sitt blivande arv. Hennes

man hade emellertid ett par år förut för 25,000 d. k.

av bagaren Elias Röhl köpt det i kv. Neptunus och

vid hörnet av Storgatan och Grevgatan belägna huset,

som allt sedan varit och ännu i våra dagar är användt

till bageri S och även om han därtill hade fått hjälp

av svärfadern, torde han dock själv med sitt

fädernearv ha betäckt större delen av köpeskillingen. Han

blev sedermera även ägare av såväl den stora

grann-tomten i hörnet av Styrmansgatan som ett par andra

tomter i samma kvarter.

Erik Lorenzson hade sålunda ingen anledning att

ångra sitt beslut att övergiva fäderneyrket och bli

bagare, och fastän han ej i likhet med svärfadern och

medlemmar av släkterna Kammecker, Röhl och Lychou

kom i åtnjutande av hovbagaretiteln och den

eftersträvade äran att under fastlagen förse kung Adolf

1 Enligt designationer i Stockholms stadsingenjörskontor har

fastigheten ägts av hattmakaren A. Westman (ej tillhörande

bryggaresläkten) 1727, bagaren P. Hansson 1736, bagaren E. L:son Westman

från 1756 till 1788 och därefter av hans arvingar till 1795. De

följande ägarna ha varit bagarne A. J. Berg och S. J Brandberg,

grosshandlaren J. G. Pripp samt bagarne C. F. Tk. Piehl, Carl Piehl

och J. C. D. Schröder.

105Fredrik med hans älsklingsrätt semlorna, kunde han

glädja sig åt allmänt medborgerligt anseende och en

aktad ställning bland sina yrkesbröder. Redan i slutet

av 1760-talet eller vid blott några och fyrtio års ålder

— han var född 1725 — omtalas han nämligen såsom

ålderman i bagareämbetet. Vid 1765—66 års riksdag

var han ledamot av Borgareståndet och tillhörde

Mösspartiet, men tycks ej ha spelat någon mer bemärkt

roll. Sina mesta intressen ägnade han tydligen åt sin

bagerirörelse, vilken var ganska omfattande, så att

han hade flera gesäller, lärlingar och pigor i sin

tjänst.1 Det är också mycket troligt, att han försåg

stockholmarna och speciellt ladugårdslandsborna med

nya och delikata brödsorter2, även om dessa ej väckte

så stort uppseende och emottogos med så livligt

gillande som det Kammeckerska saffransbrödet och

pepparkakorna. Huvudsaken var emellertid, att han efter

allt att döma hade ett lyckligt familjeliv, varuti dock

ett avbrott ägde rum, då han redan år 1758

förlorade sin hustru. Fru Anna Christina bortrycktes

nämligen då av döden efter blott sex års

äktenskap. Hon hade skänkt sin make två söner, Jacob

och Erik, vilka blevo bagare. Redan följande år

1 I uppgifterna om Erik Lorenzsons hushåll omtalas även flera

ammor, medan sådana alldeles saknas i släktens bryggarefamiljer.

Huruvida detta berodde på särskilda omständigheter eller får tolkas

så att bagarfruarna i 1700-talets Stockholm voro mera modernt

anlagda än bryggarfruarna, är dock svårt att avgöra.

2 År 1763 uppträdde för första gången i Stockholms bagarbodar

de s. k. Franska bröden, som då vägde 2 "/> lod och kostade 1 öre,

och några år senare kom den lilla kryddlimpan för ett runstycke.

Huruvida det var Erik Lorenzson, som införde dessa i nuvarande

krigs- och kristider så saknade brödsorter, förmäler ej historien.

106eller 1759 ingick Erik Lorenzson nytt gifte, med

Sara Berg, och fick med henne tre söner: Nils, som

blev bryggare, Carl Olof, bankokamrer, och Abraham,

bagare, samt dottern Magdalena Christina, gift med

assistenten Carl Roth. De två sönerna i första giftet

och Abraham voro gifta och fingo barn, men deras

ättegrenar utdogo snart, så att Erik Lorenzsons

släktgren sedan länge varit utslocknad.

Erik Lorenzson avled år 1788. Hans till delning

mellan hustrun i andra äktenskapet och de sex barnen

efterlämnade förmögenhet utgjordes av de ovannämnda

fastigheterna i kv. Neptunus, en liten gård vid Nya

Kvartersgatan (numera Linnégatan), 1/6-part i

arrenderätten till Danviks kvarnar samt den för tjugufyra år

återstående arrenderätten till gårdarna Sjöberg och

Hersby-Sätra i Sollentuna socken i Uppland, ett ganska

rikt lösörebo och betydande lager av spannmål och

mjöl för bagerirörelsen. Behållningen var nära 10,000

rdr specie. Avgående poster voro blott några smärre

belopp, antagligen för spannmål, till de bekanta

Skepps-brogrosshandlarne Brandenburg, Hebbe och Fabricius

m. fl.

Bland tillgångarna upptagas följande »levande

inventarier», som på ett särdeles talande sätt belysa hur

Ladugårdslandet i slutet av 1700-talet och till och med

vid sin förnämsta gata, Storgatan, gjorde skäl för sitt

namn: 12 hästar, 1 fölunge, 10 kor, 1 kviga, 13 får,

12 svin, 7 gäss, 5 kalkoner, 9 ankor och 16 höns.

Bagareåldermannen i kv. Neptunus var emellertid

ingalunda den ende, som på detta sätt bidrog till

stadsdelens landtliga prägel. Ladugårdar voro nämligen på

hans tid mycket talrika i de i våra dagar så eleganta

107kvarteren invid och i närheten av Storgatan, ja, ännu

långt in på 1800-talet fanns det godt om

kreatursägare eller s. k. kogubbar på Ladugårdslandet.

I början av 1780-talet hade Erik Lorenzson blivit

ägare av tomterna n:o 1 och 2 i kv. Havsfrun, vid

hörnet av Storgatan och Kvarngatan (nu Artillerigatan),

men tycks före sin död åter ha försålt desamma. De

omtalas nämligen ej i bouppteckningen efter honom.

Han köpte dessa tomter och därå varande hus (n:r 15

Storgatan) pä stadsauktion, och det är möjligt att han

även där hade bageri, ty under många följande

decennier bedrevs där bagerirörelse.1

Johan eller Jan Lorenzson, den yngste av Erik

Lorenzsons söner, föddes 1726 och blev bryggare

liksom fadern och de två äldsta bröderna. Medan dessa

redan kort efter det de blivit myndiga grundade egen

verksamhet och gifte sig, nämnes Jan Lorenzson först

vid midten av 1750-talet som innehavare av eget

bryggeri. Beläget i samma kvarter som faderns eller kv.

Vargen och vid Repslagaregatan (nu Olovsgatan n:r 6),

var detta i början helt litet, med endast två drängar,

men utvidgades snart, så att Jan Lorenzson vid

decenniets slut hade i sin tjänst fem drängar och tre pigor.

Då tyckte han att tiden kunde vara inne att gifta sig,

och hans val föll på den tjuguåriga Anna Elisabeth

Blom, dotter av en år 1740 avliden bryggare Israel

Blom och hans hustru Margaretha Forssten. Bröllopet

firades 1759, och följande år föddes makarnas första

barn, sonen Johan, som under de närmaste åren fick

1 Fastighetens ägarelängd upptager sålunda hovbagaren N. Lychou

1792, bisittaren i bagareämbetet J. Lychou 1825, bagarne J. Plath

1836, F. T. LeJJler 1853, /. H. Leffler 1858, C. F. E. Reinhold 1862 o. s.v.

108sällskap av tre bröder och två systrar.1 Hand i hand

med denna familjens tillväxt gick bryggerirörelsens

utvidgning och förkovran, så att Jan Lorenzson blev en

välbärgad man. Under de sista decennierna av seklet

ägde han sålunda utom gården i kv. Vargen ett par

med sten- och trähus bebyggda tomter vid

Holländaregatan i kvarteren Tranhuvudet och Svärdfisken.

Av Jan Lorenzsons barn hunno blott tre, nämligen

sönerna Johan och Abraham samt dottern Anna

Margaretha, mogen ålder. Bägge bröderna blevo bryggare

och följde även däri släkttraditionerna att de ingingo

vid Borgerskapets kavalleri, där Johan blev löjtnant

och Abraham ryttmästare. Johan blev gift med Johanna

Gärner och därigenom svåger med kusinen Isaac

Lorenzson vilken såsom förut nämnts också ihågkom

honom och hans hustru i sitt testamente. Abraham

var gift med Ulrica Carolina Palmgren, och Anna

Margaretha äktade år 1781 Elis Schröderheims broder,

justitiaren i Krigskollegium, sedermera hovrättsrådet Göran

Schröderheim.

På gamla dagar och efter sin hustrus från fälle år

1795 drog sig Jan Lorenzson tillbaka från

bryggeriverksamheten och överlät den åt yngre sonen Abraham.

Vid arvskiftet efter modern hade denne erhållit gården

i kv. Vargen, där emellertid fadern förbehållit sig att

få bo kvar och hyresfritt till döddar disponera övre

våningen. Genom en överenskommelse i november 1797

fick Abraham full ägande- och nyttjanderätt även till

huset i kv. Tranhuvudet, men med villkor att på sin

bekostnad föda ett par hästar åt fadern samt förse

1 Se stamtavlan; bil. J.

109hans hushåll med dricka och en kanna mjölk om dagen.

Abraham förband sig vidare att som ytterligare

ersättning för gården i sistnämnda kvarter under faderns

livstid lämna sin syster fru Schröderheim två kannor

mjölk dagligen. Dessa avtal och bestämmelser väckte

äldre brodern Johans missnöje, ty i bouppteckningen

efter fadern, vilken avled den 17 september 1808,

finnes antecknadt, att han emot dem gjorde anmärkning

och betvivlade överenskommelsens laglighet. Härmed

torde han dock ej hava vunnit något utan fick nöja

sig med sin andel i den övriga förmögenheten. Denna

utgjordes av omkring 5,OCX) rdr b:ko, varav 2,000 i

kontanter, 2,000 i fordran mot inteckning hos en

bryggare Djurberg och återstoden i fordringar mot reverser

och pant hos kanslirådet Börtzell, bryggaren L. U.

Schultz m. fl.

Johan Johansson, Jan Lorenzsons äldste son och till

skillnad från fadern kallad »Jan den yngre», var enligt

vitsordet i kusinen och svågern Isaac Lorenzsons testa

mente en bråkig och oberäknelig man samt dålig

hushållare. För sin och sin stora familjs utkomst och

uppehälle — han hade en son och sex döttrar —

tycks han också huvudsakligen och sedan han nedlagt

sitt bryggeri ha varit beroende av svågern, såsom

förvaltare av egendomen Nibble. Han avled 1831 och

hustrun 1848. Ende sonen var den i Isaac

Loretiz-sons testamente ihågkomne Johan Petter.1 Av

döttrarna blevo den andra i ordningen och den yngsta,

1 Se sid. 99. I sitt äktenskap med kusinen Sophia Westman hade

han nio barn, vilkas öden äro föga kända. Det är dock möjligt, att

någon av sönerna var gift och att släktgrenen fortlever.

110Anna Charlotta och Carolina Fredrika, gifta med sina

kusiner hovpredikanten Göran Ulric och aktuarien Bror

Herman Schröderheim.

Abraham Johansson upprätthöll med större framgång

än äldre brodern släkttraditionerna och intog under de

första decennierna av 1800-talet en ansedd ställning

inom borgerskapet. Såsom ryttmästare vid dettas

kavalleri och befälhavare för fjärde skvadronen deltog han

i den vakthållning i huvudstaden, som under

krigsåren 1808 —1809 anförtroddes åt de borgerliga

militärkårerna och vars glanspunkt eller märkligaste episod

var den stora generalmönstringen på Adolf Fredriks

torg den 30 augusti förstnämnda år. Sitt bryggeri

skötte han med drift och duglighet, men uppsade

antagligen i början av 1800-talet sitt burskap som

bryggare och blev tobaksfabrikör. Vid sin död i januari

1826 efterlämnade han en betydande förmögenhet eller

omkring 70,000 rdr b:ko. Tillgångarna utgjordes av

flera fastigheter, nämligen ett stenhus med

tobaksfabrik i kv. Svärdfisken och vid Holländaregatan, ett

dito i kv. Tranhuvudet och vid samma gata, en

reve-terad trähusegendom i sistnämnda kvarter och vid

Rep-slagaregatan samt en trädgårdstomt i kv. Repslagaren,

ett stenhus med bryggeriverk vid Stora Badstugatan

och i kv. Träsket, ett dito med dito i kv. Vargen,

ett dito vid Luntmakaregatan och i kv. Moraset och

ett dito med plantage vid Norra Surbrunn. Samtliga

dessa egendomar upptogos till 80,000 rdr b:ko. I det

rika lösöreboet fanns bland annat 2,536 lod silver.

Skulderna utgjorde omkring 30,000 rdr b:ko, av vilka

dock mer än 1/3 var rörelsekapital i tobaksfabriken.

Arvingarna voro änkan samt de fem barnen: sönerna

1UAbraham (f. 1798, d. 1866, tobaksfabrikör i Örebro),

Isaac Ulric, (f. 1798, d. 1835, bryggare i Stockholm)

och Johan Jacob (f. 1800, d. 1850, bryggare i

Uppsala) samt döttrarna Anna Carolina, gift först med

viktualiehandlaren H. S. Åkerblom och sedan med

hovrättsrådet Johan Axel Örbom, och Emilie Aurora, död

ogift 1863. De tre sönerna voro gifta och hade barn.

Son till Abraham var fördelningsläkaren, medicine

doktor Abraham Henrik Westman i Göteborg, som var

gift och hade fyra döttrar. En dotter till Isaac Ulric

var gift med kommendanten i Vaxholm, överste Hugo

Wennerholm och en annan med kapten August

Arf-wedsson (av den bekanta och framstående

köpmans-släkten). Isaac Ulrics ende son Carl Abraham var

sjökapten och blev sedan bosatt och gift i Chicago

samt hade sex döttrar. Antagligen finnes ättlingar av

dessa där eller annorstädes i Förenta staterna. Johan

Jacob1 slutligen hade två ogifta döttrar och en son,

som var tokaksfabrikör och ogift.

Även Abraham Johanssons släktgren är sålunda

utslocknad på manssidan, och då enligt stamtavlan och

de här ovan lämnade redogörelserna endast en eller ett

par av de äldre ättegrenarna fortleva men med

flämtande liv, torde man ha att räkna med huvudstammens

av släkten snara utslocknande. Däremot fortlever

den yngre huvudstammen, eller den från Erik Larsson

Westmans och Christina Persdotter Dahlmans andre

son bryggaren Erik Eriksson härstammande släktlinjen.2

1 Denne bedrev i sitt bryggeri tillverkning av pressjäst, som blev

mycket uppmärksammad och om vars användning och förvaring han

år 1841 utgav en beskrivning.

3 Se stamtavlan, bil. I, och sid. 6.

112Denne Erik Eriksson bade i sitt andra gifte med

Magdalena Torsell sonen Erik, som född 1723 blev

mönsterskrivare i Finland och hade sonen Adolf, vilken

återflyttade till Sverige, blev handlande och rådman

samt slutligen vice borgmästare i Härnösand samt avled

1808. Hans äldste son Erik Johan (f. 1781, d. 1859)

var borgmästare i nyssnämnda stad och gift med

Christina Margaretha Söderberg, och från honom

härstammar en ganska utgrenad och talrik ättegren, som har

medlemmar boende i Stockholm och landsorten samt

Förenta Staterna.

Till sist må nämnas, att även den andra

Stockholms-släkten Westman, eller den s. k. Pérssläkten *, hvilken

måhända på grund av de inom densamma

förekommande dopnamnen Abraham, Isaac och Jacob har

gemensamt ursprung eller härstamning med

bryggaresläkten, också haft bryggare i sina led. Sålunda var

en av den i Hårlemanska huset vid Drottninggatan

boende sidenfabrikören Abraham Westmans söner,

Fredrik Wilhelm, bryggare i Stockholm, och han hade

en son, som likaledes var bryggare i huvudstaden, och

en sonson, bryggare i Arboga.

Nyssnämnde Fredrik Wilhelm var första gången gift

med den för sin skönhet bekanta Johanna Charlotta

Dreijer, om vilken ceremonimästaren L. von Hauswolfif

meddelar *, hur hon på Amaranterordens bal den 5

december 1810 väckte uppmärksamhet samt särskildt

presenterades för kronprinsen Carl Johan. 1

1 Se sid. 4.

■* S. Clason och C. af Petersens. För hundra dr sen.

Skildringar och brev från revolutionsåren 1809—1810. Sthlm 1909. ,

Storborgare. 113 8Bland märkligare medlemmar i nyare tid av denna

släkt Westman må nämnas kommendörkapten Henrik

Gustaf W. (död 1889) och justitierådet Ernst Axel

W. (död 1891). 1

1 Se för övrigt Svettska ättartal, 9:de årg., 1893, samt G.

Elgenstier nas Släktkalendrar.

114ALL VÄRLDENS WESTIN.

Jan Jansson Brännare hette en soldat under kung

Carl XII:s tid, som efter slutade äventyr och bedrifter

slog sig ner i Västerås och som trots de anspråkslösa

villkor, i vilka han antagligen levde, blivit föremål för

eftervärldens uppmärksamhet och intresse. Han var

nämligen den äldste kände stamfadern till den bekanta

och ansedda Stockholmssläkten Westin. I sitt

äktenskap med Christina Bengtsdotter hade Jan Jansson,

som dog år 1744 och om anledningarna till vars

binamn »Brännare» upplysningar saknas, två söner, Johan

och Bengt, vilka efter födelsestaden antogo namnet

Westin och vid unga år begåvo sig till Stockholm för

att söka sin utkomst. Härför ägde de tydligen rätt olika

förutsättningar, liksom även beträffande förmågan att

fortplanta släkten. Bengt, som var född 1727 och avled

1775, hann nämligen ej längre eller högre i samhället

och social ställning än till kamrer vid Clara fattighus,

och i sitt äktenskap med Catharina Elisabeth Brandt

hade han blott fyra döttrar. Den fem år äldre brodern

däremot, som med tiden blev garvareålderman och kapten

vid Borgerskapets infanteri, var den från frihetstidens

115och Gustaf III:s tid ryktbare och inflytelserike politikern

Johan Westin, vid flera riksdagar ledamot av

borgareståndet och en av Mösspartiets chefer. I trenne giften

hade han många barn, och genom fyra av sina söner

blev han stamfader för en blomstrande, ganska

vidt-utgrenad släkt i, som ännu fortlever och som räknat

flera framstående medlemmar.

I Uppsala universitetsbibliotek förvaras en liten

kassabok, som tillhört Johan Westin och vari han gjort

några anteckningar om sina familjeförhållanden m. m.

På försätts- eller titelbladet läses anteckningen: »Johan

Johansson Anno 1722 d. 7 Junij födes iag hit til

wer-den» och därpå följande motto eller tänkespråk:

Befall herranom tinom viäg och hoppas

uppå honom, han skall vittll giöral.

Den å nästa sida börjande familjekrönikan omfattar

tiden mellan åren 1732 och 1782 och inledes med

följande meddelanden om antecknarens tidigare

levnadsöden:

»Anno 1732 om Mattsmässoafton togs jag in i

storskolan i Västerås, där jag av mina kära föräldrar blev

hållen i 4 och 7S år. Kom således ur skolan 1736

i september, då jag kom bort till Stockholm för att

tjäna hos en garvare vid namn Lars Zetheliusa. Då

jag efter 4 "/a månader var hemma i arbetet, kom jag

att stå i bon därstädes den 4 februari 1737. Den 24

mars 1739 blev mäster Lars Zethelius död. Den 9

maj skrevs jag in i läran. Samma år 14 dagar efter

Michaeli kom jag hem i arbete. Den 7 december

1 Se stamtavlan; bil. II.

v Var gift med Christina Winbom och stamfader för den ännu

fortlevande och högt ansedda slä ten Zethelius.

1161741 vardt jag gesäll. Den 17 januari 1742

spenderade jag. 1743 var jag och bror min hem till Västerås

över julhelgen. 1744 annandag påsk blev jag ledig

från madam Zethelius, hos vilken jag då varit i 7 V«

år och kom till herr ålderman Sperling tredje dag påsk

1744. 1745 den 17 maj var jag inför ämbetet, be-

gärandes få äska detsamma, men fick till svar, att jag

skulle vänta ännu någon tid, eftersom jag var så ung

gesäll. 1747 den 23 maj antog jag mästerstycke,

varpå jag hos Ramens arbetade ett år till 1748. Den

(datum uteglömdt) maj uppvistes det (mästerprovet),

och jag blev mästare. Kom sedan att bo hos mäster

Claes Gillium (Gilljam) till hösten därpå och sedan till

våren 1749 i mäster Sperlings gård, varifrån jag då

flyttade uti Ramens gård.»

Ur de härefter följande meddelandena om Johan

VVestins giftermål och barn må några uppgifter

anföras, fullständigade med upplysningar från

mantals-längder och andra källor.

Samma år som Johan Westin blivit mästare och

vunnit burskap som borgare eller i december 1749

ingick han sitt första äktenskap. Den unga frun hette

Märta Brita Sontag och var dotter av en från

Tyskland till Stockholm inflyttad, år 1739 avliden

byggmästare Hans Sontag och hans hustru Brita Norin.

Bröllopet firades första söndagen i Advent, och vigseln

förrättades av kyrkoherden i Jakobs och Johannes

församlingar, magister Erik Tollstadius. I juli 1750 blev

Westin ägare av en gård i kv. Fyrfoten i Clara

församling (Clara Västra kyrkogata n:r 7), som han sedan

bebodde till sin död och som därefter länge var i

hans ättlingars ägo. Han köpte fastigheten av en

117krigskommissarie Cederholm, och antagligen bestred

han köpeskillingen med, oavsedt egna besparingar, de

arvsmedel, som hans hustru medfört i hemgift.

Byggmästaren Sontag hade nämligen efterlämnat ett hus

vid Regeringsgatan, i kv. Bocken, och en gård i kv.

Falken på Ladugårdslandet. På våren 1751 flyttade

de nygifta till sitt nya hem, men i deras tillvaro där

inträffade några veckor senare ett plötsligt avbrott.

Vid den stora eldsvåda, som i början av juni s. å.

härjade en stor del av nedre Norrmalm, nedbrann

nämligen även Johan Westins hus, och han och hans maka

måste taga sin tillflykt hos svärmodern vid

Regeringsgatan. Där födde fru Märta Brita den 14 juli en liten

gosse, som i dopet erhöll namnet Johannes eller Johan,

men hon fick ej länge glädja sig åt moderskapet. Den

20 i samma månad bortrycktes hon nämligen av döden.

Om den svåra förlust och stora sorg, som sålunda

drabbade honom, har Johan Westin antecknat följande:

»Ar 1751 den 14 juli blev min kära hustru förlöst

kl. 4 efter aftonsången med en son, som den 16 blev

kristnader av kyrkoherden Tollstadius i Jakobs

församling och blev kallad Johannes. Samma dag om

aftonen tog sjukdomen till för min kära maka, först med

en stark frossa och sedan med hetta. Faddrarna voro

herr Löfberg och inspektor Strömer, madam Ferman

och välborne jungfru Cederholm. Onsdags morgon

beklagade hon sig över att ha haft så ondt, att hon

menat sig skola dö ifrån mig. Torsdagen tilltog

sjukdomen ännu mer, och om natten hade jag den

fäg-naden att få tala med henne om Gud och sin frälsare.

Hon sade sig ock vara nöjd med Guds vilja att skiljas

hädan, och kanske Gud finner, att det inte är oss

118nyttigt att vi längre äro tillsammans. Sedan tog yrseln

till och varade till fredag afton kl. io, då själva döden

bröt in, och varade dödskampen till kl. 8 om

lördagsmorgon, då hon ändade sin jordiska vandel, och

måndagen därpå eller den 22 juli blev hon begraven i

madam Fermans grav i Jakobs församling.»

I november 1751 flyttade Johan Westin med sin

lilla son till det »av Guds nåd återuppbyggda huset»

vid Clara Västra Kyrkogata, och följande år i

september trädde han i nytt äktenskap med Ulrica Norström,

dotter av en bryggare i Stockholm. Med henne fick

han nio barn, av vilka dock endast fyra hunno mogen

ålder.1

Dödligheten bland de späda barnen var nämligen

mycket stor i det Westinska hemmet; men då så var

förhållandet även i många andra Stockholmsfamiljer under

frihetstiden, torde den ej ha berott på några särskilda

orsaker utan på det allmänna hygieniska eller sanitära

tillståndet i huvudstaden. Man kan dock tänka sig,

att det Westinska husets belägenhet i den illa

dräne-rade Claratrakten och nära intill den osunda Clara sjö,

som på ifrågavarande tid gick upp ända till kvarteren

vid Västra Kyrkogatan, menligt inverkade på de

nyfödda världsborgarnas utsikter och förmåga att

fortsätta kampen för tillvaron.

Fru Ulrica Westin, född Norström, gjorde emellertid

utan allt tvivel sin plikt såsom maka och moder, och

sedan hon efter nitton års äktenskap, fyllt sitt värv

följde hon sina bortgångna småttingar i graven. Hon

avled nämligen den 18 juni 1772, och ett par dagar

efteråt begrovs hon enligt makens anteckning »med

1 Se stamtavlan; bil. II.

119anständig heder» i Clara kyrka. Knappast ett år och

nio månader därefter hade änklingen försäkrat sig oin

en ny husmoder och värdinna i sitt hem. Den 27

mars 1774 firade han nämligen bröllop med Christina

Elisabeth Bergklyft, som var född 1752, men om vars

härkomst några upplysningar ej kunnat anträffas.

Vigselakten förrättades av kyrkoherden och hovpredikanten

Paqualin. Av de ej mindre än tre dikter, som

utdelades med anledning av den »glada och sälla»

tilldragelsen och av vilka en bär titeln »Vårkväde», må

anföras:

O, att jag kunde värdigt orda,

Med livlig styrka och behag,

Inför de två, som sällt fullborda,

Köreningslöftet denna dag.

Mitt öga ser vad hjärtat gläder.

En stadgad dygd blir åter lönt,

Minervas dotter sätts i heder

Och ser sin dygd ock kärlekskrönt.

Jag gläds och vördsamt må beundra,

Herr brudgum, Edert väna val,

Uti en tid, då knappt bland hundra

En skiljer kärna ifrån skal.

Dygdädla brud, Er blott att skåda

Uppmuntrande och ljuvligt är,

Vad ro månn’ I då ej bebåda

Den I bevekt att bliva kär.

Ack Himmel! hav de såta tvcnnc

Allt framgent i din ömma vård?

Låt härligt grönska stammen denne

Samt flytta i din lustagård!

120Fastän åldersskillnaden mellan makarna var mer än

trettio år, synes äktenskapet ha varit lyckligt. Fru

Christina Elisabeth skänkte sin make fem barn, av

vilka dock två avledo i späd ålder och skötte med drift

och duglighet sitt stora hushåll. Hennes make, som

redan då han med henne trädde i brudstol från

bi-sittare i garvareämbetet befordrats till ålderman splatsen

och sålunda av sina yrkesbröder vunnit ett om stort

anseende vittnande erkännande, hade under 1750—60

talen förkovrat sin ekonomiska ställning och utvidgat

sin rörelse eller verksamhet till ganska betydande

omfattning. Vid midten av 1770-talet hade han sålunda

i sin tjänst sex gesäller, fem drängar, fem pigor och

ett par lärgossar. Man finner även, hur han vid

nämnda tid och under det sista decenniet av sitt liv

ej hade några hyresgäster i sitt hus utan tydligen

behövde allt utrymme, som där fanns, för sin stora

familj, sitt tjänstefolk och personalen vid garveriet.

Under de föregående decennierna hade han däremot

hyrt ut några lägenheter. Bland dessas innehavare

må från 1750-talet nämnas kyrkoherden i Clara, doktor

Justus Christoffer Hauswolff, vilken ofta i Johan Westins

anteckningar omtalas i samband med dop- och

begravningsakter i familjen och som säkerligen hörde till

husets umgänge. Till detta räknades även flera andra

av huvudstadens och dess omgivningars prästmän,

såsom kyrkoherden i Husby, prosten Helleday,

komminister Witting, kaplanen Iverus m. fl. Av de nämnda

anteckningarna och andra meddelanden kan man också

sluta sig till, att mycken religiositet rådde i Johan

Westins hem, och det är ej heller osannolikt att denna

religiositet stod tidevarvets pietistiska rörelser nära. I

121alla händelser härskade där en vida allvarligare

livsåskådning och fördes ett strängare och måttligare

leverne, än varpå exempel gavs i många andra

borgarehus och alldeles särskildt av de levnadsglada, här ovan

skildrade representanterna för bryggaresläkten Westman.

Johan Westin var även personligen en man av helt

annat skaplynne än sina samtida rådman Lorenz

Lorenz-son Westman och bryggarekungen Abraham Lorenzson

och tillhörde också såsom nu skall visas ett annat

politiskt läger än deras.

Johan Westins första mer uppmärksammade

framträdande i det politiska livet sammanfaller med

riksdagen 1765—66. Han var då jämte borgmästaren

Carl Fredrik Sebolt, guldsmedsåldermanaen Johan Collin,

rådmännen Johan Henrik Hochschild och Daniel

Hackman, grosshandlarne Magnus P:son Quast och Jacob

Philip Möller, handlanden Thomas Hedberg,

snickareåldermannen Johan Åbrandt och bagareåldermannen

Erik Westman representant för huvudstaden i

borgareståndet och tillhörde liksom de flesta av dessa

Mösspartiet. Snart förvärvade han inom detta en så

framskjuten och inflytelserik ställning, att han jämte

översten friherre Carl Funck, som under riksdagen i

partibelöning erhöll riksrådsvärdigheten, och biskop Jacob

Serenius blev detsammas ledare. Han intog sålunda

en mycket bemärkt och framskjuten plats i partistriderna

och utövade sin makt på ett skickligt men även

hänsynslöst sätt. Härom skriver frihetstidens förnämste

hävdatecknare i; »I borgareståndet begagnade Mössorna

nu sin övervikt lika hänsynslöst, som Hattarne förr

1 C. G. Malmström. Sveriges politiska historia från konung

Karl XII.s död till statsvälvningen 1772. B. T. Stockholm 19(>9.

122hade gjort; ingen ende av de män, som vid de sista

riksdagarna hade företrädt ståndet i sekreta utskottet,

fick nu inträde; i deras ställe insattes ej blott de

gamla riksdagsmännen Cervin, Malmstein, Kiörning

m. fl., utan till och med sådana, som för första gången

bevistade riksdag, såsom Stockholms nya fullmäktige,

grosshandlarne Quast och Möller, rådman Hackman

och garvaren Westin, vilken sistnämnde fick sin plats

i mindre sekreta deputationen för att döma över de

diplomatiska ärendena och Sveriges förhållande till

utländska makter.»

Westins politiska debut hade sålunda varit

framgångsrik, och han bibehöll även efter den stormiga

riksdagens slut sitt inflytande och var livligt verksam

i partiets tjänst. Han »är en av Mössornas starkaste

av sitt folk», skrev sålunda C. F. Fredenheim i ett

brev den 27 januari 1767 till sin fader biskop

Men-nander i Åbo.1 »Hans klubb är så försiktigt inrättad,

att den består i flere rum, med allenast två eller tre

personer ordinärt i vardera och malicen säger, att

psalmböcker och eder bekräfta deras vänskap, som bevista

dess klubb.» Det vill härav synas, som om Mössorna

och isynnerhet deras förtroendeman även i politiken

begagnade religiösa kampmedel, men i de omslag och

växlingar, som i frihetstidens partifejder voro så talrika,

skulle ej ens dessa medel visa sig säkra och pålitliga.

Före 1769 och 1770 års riksdag skedde nämligen åter

cn omkastning till Hattarnas förmån och det så

grundligt, att Johan Westin och flera andra av Mössornas

mest betydande män ej blevo omvalda. Däremot åter-

1 Fredettheims och Memtanders brevväxling. I urval ut g. av H.

Schuck. Svenska memoarer och brev. II. Sthlm 1901.

123fick han sin plats i borgareståndet vid den märkliga

riksdagen 1771—1772 och var då en av sitt partis

mest inflytelserika män samt ledamot av både sekreta

utskottet och protokollsdeputationen.

Om Johan Westins verksamhet och uppträdande vid

denna riksdag har Johan von Engeström, vilken också

var medlem av nämnda deputation, gjort följande

uttalande 1, som dock på grund därav att von E.

tillhörde motpartiet måhända innehåller ett alltför illvilligt

omdöme om den mäktige och besvärlige borgarchefen:

»Garvareåldermannen Westin från Stockholm var här

som annars styresman ibland Mössorna av

borgareståndet, och han var nästan styresman för hela

deputationen, åtminstone var det icke görligit att driva något

igenom tvärt emot hans vilja. Han var en kvick,

kallsinnig och tilltagsen man, talte med lätthet, syntes

stundom ganska häftig, men var det icke. Affekterade

mycken gudaktighet och med skenheliga diskurser

förledde folk till vad han ville. Borgarne voro ej de

ende, som lydde hans röst, utan var man säker, att

också präster och bönder skulle följa honom. Igenom

processer, såsom riksdagsman vid 1765 års riksdag,

och som ständig huvudman för Mössorna av

Stockholms borgerskap hade han förvärvat sig någorlunda

insikt i lagarne och allmänna affarer, varjämte han på

partiets bekostnad hade flera pensionärer, som ägde

skicklighet i sysslor och vilka han nyttjade.»

Även Malmström omtalar flerstädes i sina

redogörelser för riksdagshändelserna 1771—72 Westin,

vitsordar hans inflytande och nämner särskildt, hur det

1 Historiska anteckningar och brev från åren 1771 —1805. Utg.

av E. V. Montan. Sthlm 1877.

124var på hans förslag, som den- ivriga Mössan, baron

Rudbeck i början av 1772 utnämndes till

överståthållare. Men han nämner även hur Westin emellanåt

uppträdde med hovsamhet och en viss opålitlighet

eller obestämdhet, som ådrog honom hans

ståndsbröders misstroende. Kanske den sluge borgaren hade

kommit till insikt om att frihetstidens statsskick var på

upphällningen och att det snart skulle vara förbi med

Mössornas välde, varför han i tid ville vända kappan

efter vinden. I så fall var han dock ej tillräckligt

snabb i vändningarna, och i alla händelser kommo

Gustav III:s revolution och tilldragelserna den 19 augusti

1772 och följande dagar för honom och många andra

av hans parti såsom en stor överraskning. Upplysande

i detta hänseende ävensom för hur Westin och flera

av de övriga Mösscheferna då tappade huvudet äro

följande betraktelser av Malmström:

»Vad gjorde nu under allt detta de, som skulle hava

upprätthållit det gamla statsskicket? Liksom riksrådet

i rådkammaren på slottet, så var ock sekreta utskottet

samladt i sina vanliga rum på Riddarhuset, när

konungen begynte sin revolution. Dess överläggningar hade

redan fortgått en god stund, då borgmästaren Munthe

berättande att tidning inlupit om en besynnerlig

händelse, som sig på kungl. slottet tilldragit, att konungen

låtit sammandraga vakten på borggården och stänga

slottsportarne. Strax därefter inkom Essen och

medförde en löjtnant Dahlcrona, som bestört avlade

berättelse om vad som tilldragit sig på borggården.

Sedan han slutat, synes ingen mer än Essen hava yttrat

sig, och han tog endast ordet för att av

landtmar-skalken begära proposition, att sekreta utskottet måtte

125åtskiljas. Det var ett tillkännagivande från partiets

kanske bäste man, att spelet var förloradt.

Landt-marskalken uppmanade samtliga ledamöter att iakttaga

den ed och plikt, de voro skyldiga Gud och

fäderneslandet, varefter sekreta utskottet åtskildes för att aldrig

mera sammanträda. De myndiga männen skingrades

åt alla håll, de flesta endast betänkta på att sätta sig

i säkerhet. En av dem, borgmästaren Sundblad *, vandrade

ända ut till Solnaskogen, men hade det missödet att

stöta på en patrull, som skickade honom såsom fånge

till högvakten. Även några andra av dem

arresterades: prostarne Wijkman och Kroger, professor Gadolin

och ålderman Westin.»

Den sistnämnde placerades jämte några andra i

hovfröknarnas rum på k. slottet, ty drottning Sophia

Magdalena befann sig med sina uppvaktande damer på

Drottningholm, men deras tvungna därvaro blev helt

kort. Den unge konungen lät nämligen redan den 21

augusti släppa lös de flesta av sina politiska

motståndare, som tillika sluppo undan några efterräkningar för

sina bedrifter i partiväsendets tjänst. Många ibland

dem voro också nog kloka att dela den allmänna

förtjusningen över stats väl vningen och de med denna

följande förändringarna i rikets yttre anseende och inre

förhållanden, eller åtminstone låtsas göra det, och fastän

inga direkta uppgifter härom anträffats, är det dock

antagligt att Westin hörde till dem. Man finner

nämligen, hur han nästa gång, då han uppträdde på den

politiska arenan, eller vid 1778—79 års riksdag, slöt

1 Denne var enligt Hochschild, som i sina Memoarer lämnat

några meddelanden om statsvälvningen, ‘en av de fulaste uslingarna”

vid riksdagen.

126sig till hovpartiet. Detta kan ju tyckas vara en högst

märkvärdig och överraskande omsvängning av en så

ivrig och pålitlig Mössa, som han vid de närmast

föregående riksdagarna varit. Men även Mössorna

hade ju, då deras egna intressen så fordrat, under

frihetstiden stått hovet nära eller gått dess ärenden,

och Johan Westin var ingalunda den ende av tidevarvets

politiker, som ägde kameleontnatur eller växlade

ståndpunkt och ställning.

Under Gustav III:s regering kunde för övrigt ett

sådant handlingssätt ganska väl försvaras, då ju

monarken själv under loppet av sin oroliga bana växlade

system och ganska grundligt svek de år 1772 i

konstitutionell anda gjorda föresatserna och utfästelserna.

Många av de män, som hälsat tilldragelserna 1772 med

glädje och tillfredsställelse eller under de första lustren

av Gustavs regering intagit en passiv eller avvaktande

ställning, uppträdde senare och sedan de funnit sig

besvikna på konungens åtgärder och avsikter såsom

hans motståndare. Då sålunda vid 1786 års riksdag

det oppositionella s. k. landtpartiet bildades, slöt sig

även Johan Westin till detsamma och blev en av dess

ledare. Han uppträdde då med samma energi och

beslutsamhet som under de skarpa fejderna mellan

Hattar och Mössor, men den nu sextiofyraåriga

mannens krafter synas ha varit på upphällningen, och den

21 oktober bortrycktes han genom ett slaganfall av

döden.

Under sin riksdagsmannabana beklädde Johan Westin,

vilken i samtida skildringar ibland kallas

»Borgarekungen» och »Garvarekungen», flera förtroendeposter,

vittnande om hans inflytande och duglighet och det

127stora anseende, han åtnjöt hos sina ståndsbröder och

partivänner. Han var sålunda som förut nämnts

ledamot av sekreta utskottet och den mindre sekreta

deputationen och, vid 1778 års riksdag, medlem av

bankoutskottet. Även utom riksdagen erhöll han flera

hedersposter, var medlem av Stockholms borgerskaps femtio

äldste o. s. v. Det var måhända detta stora anseende

eller den rika användning, som gjordes av hans

arbetsförmåga och lust att vara med och göra sig gällande

i det offentliga eller vid allmänna angelägenheters

handläggning, som förskaffade honom benämningen »All

världens Westin». Det synes nämligen som om denna

titel var analog med begreppet »klockarfar skall allting

beställa». Att emellertid hans omfattande verksamhet

ej av alla och i synnerhet ej av de politiska

mot-ståndarne och Hattarnas anhängare sågs med gillande

eller blida ögon, därom vittnar bland annat ett

uttalande av Bellman. Denne har nämligen förevigat den

mäktige garvaren under ifrågavarande benämning i nr

110 av Fredmans Testamente, som handlar om hur

Puffendorf dricker och Mulpus sjunger och som lyder

sålunda:

Stor sak i allting på denna här jord,

Öde, lycka och hat,

Blott att jag hade mig dukade bord

Och vin och mat!

Jag Mulpus nu heter . . .

Då skull’ jag bli feter.

Och alla poeter

I vagnar, kareter

Skull’ åka med präktiga spann

Var om ann,

Ja, om var ann.

128Jag skull’ på huvudet runka så sur,

Bli all världens Westin,

Skapa, liksom en Boreli1, konjunktur

Vid glas och vin,

Ha rubler och pengar,

Punschbålar och drängar,

Uppbäddade sängar

Och blomstrande ängar.

Hej, Puffendorf, drick då, gutår!

Lucidor —

Skål, Lucidor!

Uttrycket »ha rubler och pengar» torde syfta på

det under frihetstiden så rikt florerande mutsystemet.

Johan Westin synes dock ha stått främmande för detta.

Att penningar i de politiska intrigernas och

påtryckningarnas tjänst gingo genom hans händer och kanske

till ansenliga belopp, är visserligen mycket sannolikt

på grund av hans framstående och ledande ställning

såsom partichef, och därpå tyder ju också J. von

Engeströms här ovan meddelade utsago, att han hade

många pensionärer. Personligen tycks han dock ej ha

tagit del av guldregnet, ty hans hus och hem voro

inrättade på ett enkelt, borgerligt sätt och han

efterlämnade blott en obetydlig förmögenhet. Enligt den den

30 maj 1787 förrättade bouppteckningen utgjorde

nämligen behållningen i boet endast 1,697 rdr 5 sk. b:ko.

Dock är att märka att den enda kvarlevande dottern

av andra äktenskapet Ulrica, som var gift med

lin-krämaren Hultman, liksom sonen Gustaf hade utfått

sitt mödernearv och att äldste sonen Johan hade fått

1 Anders Borell, rådman i Uppsala, medlem av borgareståndet vid

riksdagarna 1738—39 och I 765—66, ivrig Mössa.

Storborgare. 129 9godtgörelse med 1,000 rdr b:ko för fordran enligt bok

å 1,313 rdr 20 sk. 2 r. b:ko.

Bland tillgångarna i boet må nämnas stenhuset och

garveriet vid Clara Västra Kyrkogata, en liten med

trähus bebyggd gård vid Biyggaregränd, i kv. Braxen,

och en dito vid Vintervägsgatan, i kv. Apotekaren i

Johannes församling. Garveriinventarierna samt »läder

i verket» upptogos enligt värdering av bisittaren Anders

Holmberg till omkring 3,ico rdr b:ko. Av

halvför-gylldt silver fanns 352 V* lod och av oförgylldt 572

lod. Såsom tillgång upptages vidare arrenderätten till

torpet Tegelhagen under Edsbergs säteri i Sollentuna

socken med där befintlig åbyggnad och åkerredskap.

Arvingarna voro hustrun i tredje giftet Stina Bergklyft,

ende sonen i första giftet, bisittaren i garvareämbetet

Johan, den ovannämnda dottern Ulrica och hennes

helbröder garvarne Jacob och Gustaf samt de fyra

minderåriga barnen av tredje giftet, sönerna Anders och

Fredrik och döttrarna Elisabeth och Johanna Christina.1

Fru Stina Westin, född Bergklyft, överlevde sin make

i nära fyrtiotvå är. Hon avled nämligen först den 23

februari 1828. Begravningen, som ägde rum några

dagar efteråt, förrättades av Franz Michael Franzén,

som då var kyrkoherde i Clara. Såväl av de

minnesord, med vilka han ledsagade jordfästningen och som

bevarats i tryck, som av de likaledes tryckta, vid

densamma utdelade verserna, framgår att hon varit ett

präktigt och varmt religiöst fruntimmer, en lika god

moder för styvbarnen som för sina egna barn. Efter

mannen blev hon ägarinna av gården vid Clara Västra

Kyrkogata, där hon bodde kvar till sin död och i

1 Se stamtavlan; bil. II.

130många år fortsatte garverirÖrelsen, eller till 1810, då

hon hade överlämnat den till sonen Anders. Det var

ett stort hushåll att sköta, ty enligt tidens sed bodde

gesäller och lärlingar i gården och voro i hennes kost,

och de uppgingo jämte drängar och pigor i början av

1800 talet till tolv personer.

När fru Stina Westin gick ur tiden, hade hennes

yngre dotter Johanna Christina gått före henne i graven;

äldre dottern Elisabeth var gift med bryggaren Adolf

Fredrik Lundh. Om de fem kvarlevande sönerna av

de tre olika kullarna skola några meddelanden nu

lämnas.

Johan Johansson Westin, den äldste i den talrika

syskonkretsen, föddes den 14 juli 1751. Som förut

omtalats förlorade han några få dagar därefter sin

moder, och den första vården om honom togs då av

mormodern, till vilken fadern med sin unga maka hade

flyttat efter eldsvådan i hans eget hus. Detta blev

dock snart ånyo uppbyggdt, och sedan Johan Westin

flyttat dit med sin lille son, dröjde det ej länge, förrän

denne fick god modersvård av första styvmodern Ulrica

Norström. Själv tycks han ha haft godt påbrå och

god hälsa, ty han växte upp till en rask och duktig

yngling, som redan vid aderton års ålder omtalas

såsom garvaregesäll och några månader efter det han

blivit myndig kunde sätta eget bo-och gifta sig. Den

26 september 1773 eller omkring ett halvt år innan

fadern för tredje gången trädde i brudstol firade han

nämligen bröllop med Elisabeth Nordling. Om hennes

föräldrar ha några upplysningar ej kunnat anträffas.

Det unga paret var tydligen mycket omtyckt av släkt

131och vänner, ty ej mindre än tre bröllopskväden sågo

dagen med anledning av deras förening. Av dessa må

följande anföras såsom belysande den höga flykt, som

garvarepoesien kunde nå i början av det gustavianska

tidevarvet:

Du täcka par, som nu får skåda

Din kärlek krönt av himlens band,

Du vittnar, att när dygd får råda,

Är farten fri till nöjets land,

När lustans trälar blindvis hasta

Att uti (lättjans bädd sig kasta.

Du tänker först, gör se’n ditt val,

På dygd och vett ditt tycke bygger;

Ho undrar då att nöjd och trygger

Du sitter i din bröllopssal.

Ack himmel, med sin nåd då skydda

Ett par, som är din egen vän.

Driv olust långt ifrån din hydda

Och skicka nöjet dit igen.

Föräldrars böner låt här höras!

Låt dig av syskons suckar röras,

Och lyckligt sannas vänners hopp,

Låt deras namn med allmän heder

Fortplantas uti många leder,

Tills själva tiden hörer opp.

Välönskningarna hade god verkan, ty Johan

Johanssons äktenskap synes ha varit lyckligt och fru

Elisabeth skänkte under loppet av ett par decennier sin

make ej mindre än fjorton barn, av vilka elva hunno

mogen ålder.1

Samma år som Johan Johansson gifte sig blev han

genom köp från hovrättsadvokaten Jonas Petter

Holin-1 Se stamtavlan; bil. II.

132G JføtMZsjøf&st. fyny .

w oy&S"mayrijfcsr- Q ^

EFTER GRAVYR I K. BIBLIOTEKET.

133berg ägare av gården nr 4 (efter 1810 års

nummerordning) i kv. Vattuormen på Kungsholmen och mellan

Garvaregatan och Riddarefjärden. Där hade han sitt

garveri samt bodde ända till sin död och kom sålunda

att tillbringa större delen av sitt liv i samma trakt av

Stockholm, där hans fader som yngling gjort sina

lärospån. Den av Johan Johansson inköpta fastigheten

var nämligen belägen invid garvaren Zethelius’ gård

och hade före Holmberg ägts av karduansmakaren J.

G. Schultz och åldermannen J. Rahm, vilken utan tvivel

var identisk med den i Johan Westin d. äts

anteckningar omtalade »Ramen». Såväl i kv. Vattuormen

som i flera av de övriga kvarteren i grannskapet funnos

garverier. Kungsholmen var sålunda under 1700-talet

och långt in på 1800 talet gar varnas speciella stadsdel,

liksom övre Norrmalm och särskildt kvarteren vid

Rep-slagare- och Holländaregatorna var bryggarnas. Johan

Johansson hade hamnat midt ibland sina yrkesbröder.

Bland dem gjorde han sig genom drift och duglighet

uppskattad och så högt aktad, att han redan vid några

och trettio års ålder blev bisittare i garvareämbetet

och i slutet av 1780 talet ålderman. Omfattningen av

hans egen rörelse belyses av följande uppgifter ur

mantalslängderna 1780: 7 gesäller, 2 lärlingar, 2 drängar

och 2 pigor, 1790: 10 gesäller, 6 drängar och 7 pigor.

I likhet med fadern ägnade sig Johan Johansson

emellertid ej endast åt sitt yrke och åt garvarnas

gemensamma angelägenheter. Han intresserade sig även

för allmänna värv. »I fyrtiotvå år var han», heter det

i en minnesruna, »en av Stockholms stads femtio äldste,

emottog under denna tid så många andra

medborgerliga förtroenden och utövade så många municipala be-

134fattningar, som en person möjligen kan sköta. Han

var vid åtta riksdagar en av Stockholms stads

riksdagsmän och vid trenne borgareståndets vice talman.

Flera gånger valdes han till Riksens ständers fullmäktig,

till ledamot av konstitutions-, stats-, bevillnings- och

hemliga utskotten m. m.» De nämnda riksdaga"rna

voro 1789, 1792, 1800, 1810, 1812, 1815, 1817 och

1823 och vice-talmansbefattningen beklädde han vid de

två sistnämnda och 1810.

Johan Johansson Westin eller Johan Westin d. y.,

såsom han plägade kallas till skillnad från fadern,

intog sålunda en lika framskjuten och ansedd ställning

som denne. Med sitt att döma av det här återgivna

porträttet ståtliga yttre och vackra utseende var han

utan tvivel också typen för en stockholmsk storborgare,

myndig och säker i uppträdandet, inflytelserik och högt

aktad. Han omtalas emellertid i samtida memoarverk

och historiska skildringar ej så ofta som fadern eller

som sin politiske motståndare Abraham Lorenzson

Westman. Anledningen härtill torde ha varit, att han

ej var så stridbar oeh intriglysten som den gamle

Mösschefen, ej så angelägen om att framträda, så

impulsiv och bullersam som Bryggarekungen. Vid 1789

års riksdag, vilken var den första han bevistade, och

där han i april vid överläggningen om bevillningen

höll sitt debut anförande i ett tal, som enligt en

anteckning av hertiginnan av Södermanland »var fullt

värdigt en romare», tillhörde han oppositionen mot

konungen och kom sålunda även i opposition mot

Abraham Lorenzson. Han var dock av ett fredligare

lynne än denne, eller ock ville han av fosterlandskärlek

låta oenigheten upphöra. Sålunda berättar Adlerbeth

135hur han och Bryggarekungen, vilka under nyssnämnda

riksdag stått såsom anförare för var sin fraktion av

borgérskapet, drucko förlikning vid den middag, som

den 18 december hölls på Börsen för polismästaren i

Stockholm, lagman Norlin. Även vid 1800 års

riksdag intog han en medlande ställning och vid

riksdagarna efter det nya statsskickets införande, då han

såsom vittnesbörd om sina ståndsbröders förtroende

insattes i de viktigaste utskotten — 1810 och 1815

bevillningsutskottet, 1812 statsutskottet, 1817 och 1823

konstitutionsutskottet — samt var fullmäktig först i

riks-gäldskontoret och sedan i riksbanken, skötte han sig

så, att han även stod mycket väl hos k. m:t. Ett

bevis härpå var Vasaorden, som ännu på den tiden

var en ganska sparsamt utdelad och högt ansedd

utmärkelse.

I likhet med flera andra medlemmar av sin släkt

tillhörde Johan Johansson Borgerskapets militärkårer,

d. v. s. infanteriet. Vid 1789 års vakthållning i

Stockholm hade han där hunnit kaptensgraden och

tjänstgjorde såsom chef för andra norra bataljonen, och

1808, då kårerna åter inkallades till aktiv tjänstgöring,

hade han blivit stadsmajor och förde samma bataljons

första kompani.

Johan Johansson Westin, som år 1804 blivit änkling,

avled den 19 augusti 1828. Vid den tio dagar efteråt

förrättade begravningen, utdelades av en icke angiven

diktare författade verser, ur vilka följande vackra

efter-mäle om hans personlighet och verksamhet må

anföras :

136Och ännu i sista stunden

Av ett långt och fruktsamt liv,

Du av värv och mödor bunden

Övat dem — som tidsfördriv.

Världens bråk och dess bekymmer

Gjorde dock ej hjärtat kallt,

Världsmannen ej mänskan skymmer,

Kör de dina var du allt.

I den husligt slutna kretsen

Var du alltid mild och god,

Glad och skämtsam, aldrig ledsen,

Livets konst du väl förstod.

Nu den mörka, sorgsna båren

Stöds av dem, som förr du stödt,

Vid din bortgång flödar tåren,

Ack! med dig har mycket dött.

Sent skall bland oss återvakna

En förtjänst så utan brist.

Länge samhället skall sakna

Vad i dig det ägt och mist.

Av Johan och Elisabeth Westins många barn levde

vid den förres bortgång sönerna Johan, Gustaf, Lorenz

och Wilhelm samt döttrarna Christina Elisabeth, ogift,

Lovisa Ulrica, gift med grosshandlaren Anton Gustaf

Bjurberg, Maria Catharina, gift med borgmästaren i

Köping Axel Fredrik Grandelius, och Anna, gift med

garvaren i Sala Ferdinand Emanuel Ekengren.

Enligt bouppteckningen efterlämnade Johan

Johansson tillgångar uppgående till 43,235 rdr, 33 sk. b:ko,

men därifrån avgingo skulder till ett belopp av 26,049

rdr, 39 sk., 5 r. b:ko. Behållningen utgjorde sålunda

17,185 rdr, 42 sk., 7 r. b:ko. Härtill kommo dock

osäkra fordringar till nära 3,500 rdr b:ko, och då bo-

137uppteckningsvärdena, särskildt för fastigheten i kv.

Vattuormen (21,000 rdr b:ko) och för varulagret (nära

15,000 rdr b:ko), utan tvivel voro låga, var

förmögenheten nog åtskilligt större än den angivna summan.

Anmärkas bör även, att en av sönerna, garvaren och

fabrikören Adolf Westin, häftade i skuld till stärbhuset

för nära 4,400 rdr b:ko, som bland tillgångarna äro

förda inom linjen, men väl med hänsyn till de övriga

arvingarnas förmån avräknades från hans arvslott. I

alla händelser var förmögenheten dock ej så stor, som

man kunnat vänta i betraktande av Johan Johanssons

framskjutna ställning och anseende som en rik man.

Anledningen härtill var väl den, att hans stora hushåll

och de många barnens uppfostran hade dragit dryga

kostnader. Man kan ju även tänka sig, att hans

politiska och övriga offentliga verksamhet inverkat

hämmande på hans garverirörelse, i det att han åt denna

ej fick odeladt ägna sina intressen. Det är emellertid

ej heller uteslutet, att den jämförelsevis ringa

kvar-låtenskapen stod i samband med misslyckade eller föga

givande affärsföretag. Av några i Riksarkivet

förvarade handlingar framgår nämligen, att herr

stadsmajoren och åldermannen under några år sysslade med

rederirörelse samt exporterade varor till Brasilien och

importerade sådana därifrån. Därom var han ju

ingalunda ensam under kontinentalsystemets glansdagar och

under de närmaste åren därefter, och affärerna voro

utan tvivel ibland mycket lönande men ofta nog även

synnerligen osäkra och vanskliga, särskildt med hänsyn

till engelsmännens kaperier.

Av de nämnda handlingarna kan man visserligen ej

bilda sig någon exakt uppfattning om vare sig om-

138fattningen eller resultatet av denna Johan Johanssons

rederiverksamhet. Det ser dock ut som om densamma

ofta rört sig om ganska stora värden och varit

förbunden med stora svårigheter och bakslag. Från

februari 1811 finnes sålunda en skrivelse, vari Westin

anhöll om utrikesministerns bemedling hos de danska

myndigheterna för att den honom tillhöriga galeasen

Christina Elisabeth, som fördes av kapten Petter

Hem-pell, skulle »utan någon objektion av vad natur som

helst» fa fritt passera Helsingör. Detta fartyg, som

på hösten 1809 med last av diverse svenska produkter

avseglat till Rio de Janeiro, hade nämligen efter

otroliga utståndna faror under hemresan och sedan det tre

gånger varit uppbragt till England ändtligen lyckats

komma till Marstrand, medförande värdefull last av

brasilianska varor. Det gällde nu att komma genom

Öresund och fortsätta till Stockholm. I oktober samma

år anhöll Johan Johansson hos k. m:t om tillstånd att

till Brasilien befrakta det i New-Orleans hemmahörande

amerikanska fartyget South Carolina med 15,000 ä

20,000 skeppund manufaktureradt järn och stål samt

andra svenska produkter. Såsom skäl för

framställningen anfördes att Johan Johanssons fartyg Fredrika

Carolina, kapten Carl Deneke, av fruktan för att

uppbringas av engelsmännen ej hade vågat lämna Brasilien

med sin där för lians räkning intagna dyrbara last av

skinn och beredda hudar, socker, färgträ, bomullstyger

o. s. v. Det amerikanska fartyget skulle i Rio de

Janeiro hämta dessa varor, och Westin anhöll därför

om samma förmåner beträffande dess anlöpande under

återfärden av svenska hamnar, som i avseende på

handeln med Brasilien var beviljad svenska fartyg. En

139annan gång anhöll han om tillstånd att få till Riga

utskeppa 3,557 Va tunnor S:t Ybes-salt, som han hade

erhållit från Göteborg, men ej lyckats få avsättning för

i Stockholm. I stället skulle han importera råg. De

av Westin gjorda ansökningarna biföllos, men om

resultaten av affärsföretagen saknas underrättelser.

Förmodligen uppmuntrade de dock ej till fortsättning, ty

bland tillgångarna i Johan Johanssons bo omtalas ej

några fartyg och skeppspartier och ej heller några

importerade varor, utom möjligen de, som ingingo i eller

tillhörde garverirörelsen.

En märklig följd hade emellertid Johan Johanssons

brasilianska affärer, ty det var sannolikt i samband

med dem eller genom de med dem knutna

förbindelserna som två av hans söner kommo ut till Brasilien,

nämligen Lorenz såsom handelsagent och sedermera

svensk generalkonsul och chargé d’affaires i Rio de

Janeiro och Wilhelm som svensk vice konsul i Bahia.

Den senare avled ogift år 1828, men den förre, vilken

var gift med Christina Beata Chenon 1 och dog 1846,

blev genom sin son stamfader för en antagligen ännu i

Sydamerika fortlevande gren av släkten. Denne son,

som bar dopnamnen Laurencio Diego Philippo och ägde

samt bodde på plantagen S. Joao de Boa Vista nära

S. Paulo, var nämligen gift med Marie Amelie d’Oliver

och hade med henne sju söner och fyra döttrar.

Innan Lorenz Johansson Westin begav sig till

Brasilien, hade han uppehållit sig i Portugal och där

genomgått vidriga öden. I en skrivelse till k. m:t

i september 1808 anhöll nämligen hans fader om hjälp

1 Dotter av landträntmästaren i Nyköpings län Olof Chenon och

Hedvig Catharina Grandelius.

140till hans ekipering, så att han, som från Lissabon flyktat

till England och förlorat allt vad han kunnat spara,

måtte i Rio de Janeiro såsom Sveriges agent kunna

bestrida de betydande kostnader, vilka krävdes för

bevarandet av hans nations anseende och värdighet. Det

är väl antagligt, att denna begäran beviljades och gjorde

åsyftad verkan. På sommaren 1813 erhöll Lorenz

Westin emellertid ett annat och enligt hans egen

utsago »lysande» nådevedermäle hemifrån, vilket bidrog

till nyssnämnda syfte. Han hugnades nämligen med

Vasaorden, vilken överlämnades till honom av

prinsenregenten vid en galafest å k. slottet i Rio de Janeiro.

Även Gustaf, den andre i ordningen av Johan

Johanssons söner, skickades utomlands och tillbragte där

de senare decennierna av sitt liv. Han blev nämligen

grosshandlare i London. Gift* förmodligen med en

engelska, hade han tre döttrar och en son. Denne

var ännu på 1880-talet vid några och femtio års ålder

ungkarl, vadan ättegrenen antagligen utslocknade med

honom.

Johan Johanssons övriga söner, Johan, Anders och

Adolf1 voro alla garvare i Stockholm och på

Kungsholmen samt fortsatte sålunda fäderneyrket. Den

förstnämnde var gift med sin kusin Johanna Ulrica Westin,

dotter av Jacob Johansson d. ä., och från en av hans

söner härstammar en fortlevande gren av släkten. Även

Anders äktade en kusin, nämligen farbrodern Gustafs

dotter Charlotta Ulrica och hade med henne dn dotter,

som avled ogift. Adolf slutligen var gift med Lovisa

Ulrica Befve och hade fem barn, men även hans gren

är utgången.

1 Se stamtavlan; bil. II.

141Jacob Johansson, den näst äldste av Johan Westins

söner, har ej blivit så ryktbar och omtalad som äldre

brodern Johan. Han intog dock en framstående och

högt aktad ställning bland Stockholms borgerskap.

Liksom fadern och brodern var han ålderman i

garvare-ämbetet, och vid Borgerskapets infanteri nådde han

kapten sgraden. Ägare av en betydande förmögenhet,

var han en av huvudstadens rikaste borgare under de

första decennierna av 1800-talet. Av yttre utmärkelser

kom han i åtnjutande av Vasaorden och

Serafimer-medaljen.

För eftervärlden äger Jacob Johansson Westin sitt

måhända största intresse såsom en av Stockholms störste

fastighetsägare på sin tid. Sin stora förmögenhet hade

han nämligen huvudsakligen placerad i hus och tomter

ej blott på Kungsholmen, släktens gamla stamtillhåll,

utan även i andra stadsdelar. Vid sin död den 23

mars 1829 efterlämnade han sålunda följande

egendomar, taxeringsvärderade sammanlagt till 514,754 rdr,

20 sk., 10 r. b:ko:

i Ulrica Eleonora församling:

i kv. Bryggaren nr 3 och 4 (Handtverkaregatan 9 och

11); i kv. Pilträdet nr 4 och 5 (Handtverkaregatan 4 och

Kaplansbacken 4); i kv. Vindruvan nr 7

(Handtverkaregatan 14); i kv. Vattuormen nr 5 (Garvaregatan

9) och i kv. Mälaren nr 3, 4 och 5 (i dåvarande

Stadshagen);

i Clara församling:

i kv. Skansen nr 4 (Drottninggatan 40);

i Jakobs församling:

i kv. Blasieholmen nr 11 (Blasieholmstorg 2), nr 16

142(S. Blasieholmshamnen 4) och nr 4, 5 och 22

(Blasie-holmstorg 14);

i Nicolai forsamling:

i kv. Iris nr 5, 6, 7 och 8 (Västerlånggatan 27 och

Prästgatan 26); i kv. Python nr 5 (Skeppsbron 16).

Några av dessa fastigheter äro av särskildt intresse

såväl med hänsyn till deras historia och bebyggande

som därför att flera ibland dem undergått många

förändringar sedan Jacob Westins besittningstid och många

av de gamla husen från 1600—1700-talen fatt skatta

åt förgängelsen. Sålunda har omdaningen i samband

med storstadsutvecklingen mycket grundligt gått fram

över de forna Westinska egendomarna på Kungsholmen,

och det enda kvarvarande, något så när oförändrade

av de Westinska husen i denna stadsdel, är det

gammaldags vackra och solida huset vid hörnet av

Handt-verkaregatan och Kaplansbacken. Husen i kv.

Bryggaren, där Jacob Johansson i många år bodde och där

han hade sitt i stor skala drivna garveri, ha fatt lämna

plats åt det s. k, Mälarbadet och andra nybyggnader.

Liknande är förhållandet på Blasieholmen. Det

Forbus-ska, sedan Pechlinska huset vid Södra

Blasieholmshamnen och Hovslagaregatan, varav Jacob Johansson

år 1815 genom köp från hovmarskalken greve R. Posse

blev ägare, har ersatts av moderna s. k. palats, om

vilkas skönhetsvärde meningarna torde vara delade, och

samma öde har, ehuru ej i lika hög grad, drabbat

huset nr 14 vid Blasieholmstorg. Det har nämligen

ingått i det stora von Dardelska huskomplexet.

De nästan enda av Jacob Johanssons många

egendomar, som bevarat minnena från hans tid och

stämningen från Gamla Stockholm, äro husen i kvarteren

143Iris och Python. Det förra, som är beläget mellan

Västerlånggatan och Prästgatan och märkligt även

därför att gränsen mellan landskapen Uppland och

Södermanland går över tomten, är nämligen i stort sedt

oförändradt såsom det var vid sin tillkomst i början

av 1800 talet. Det uppfördes då i stället för tre eller

fyra stycken nedrivna äldre och förfallna hus av

professor Erik Palmstedt och blev ett vackert vittnesbörd

om denne framstående arkitekts måttfulla och klara

konst.1 Genom köp från Palmstedts arvingar blev

Jacob Johansson år 1812 husets ägare. Det stannade

länge hos hans ättlingar. På 1860-talet undergick dess

inre betydande förändringar, som återverkade på

fasaden åt Västerlånggatan. Vida skonsammare ha

emellertid nyhetssträvandena farit fram med huset i kv. Python

eller Skeppsbron 16; men man kan knappast säga, att

detta varit till dess fordel. Huset är visserligen

särdeles intressant och pittoreskt med sin smala gavel,

sin vindskupa och sitt egendomliga tak och det nästan

enda kvarstående 1600-talsminnet i Skeppsbroradens

förr så tilltalande men i våra dagar ganska

hänsynslöst banaliserade huslänga. Men det kan ej nekas,

att det också är skäligen skamfiladt och ruskigt, en

illustration till det förfall, varom dess användning

till ett tredje eller fjärde klassens hotell under

åtskilliga år burit vittne. Även detta hus har dock haft en

glansperiod. Det ägdes nämligen i början av

1700-talet av den stockholmske storborgaren Jurgen Bern-

1 R. Josephson har i Borgarhus i Gamla Stockholm, Sthlin 1916,

sid. 24 o. f., lämnat utförliga meddelanden om det intressanta husets

arkitektur in. m.

144Bilden på denna sida med

Utsikt från Blekholmen över

trakten mellan Observatorium

och Gamla Kungsholmsbrogatan

saknas tyvärr i denna

digitalisering.Digitized by VjOOQlehard von Schewen och Jacob Westins namn i

ägarelängden förminskade förvisso ej dess anseende.

Efter dessa erinringar om Jacob Johanssons

fastigheter må några meddelanden lämnas om hans

familjeförhållanden. År 1781 eller vid tjugutre års ålder

ingick han äktenskap med Anna Brita Wijkman, med

vilken han hade sonen Johan eller Janne, som blev

garvareålderman och kapten vid Borgerskapets infanteri

samt stamfader för en fortlevande gren av ätten, samt

dottern Johanna Ulrica, vilken som förut nämnts blev

gift med sin kusin Johan Johansson Westin d. y. Fru

Anna Brita Westin bortrycktes efter tjugu års

äktenskap av döden, och följande år gifte hennes make om

sig med Maria Magdalena Jahn. Det äktenskapet

upplöstes emellertid genom skilsmässa redan 1804. Den

frånskilda frun blev sedan gift med den bekante

miniatyr-ihålaren, professor Jakob Axel Gillberg, och Jacob

Johansson trädde år 1805 för tredje gången i brudstol

med Hedvig Justina Altén. Med henne fick han sex

barn, nämligen sönerna Jacob, Carl Oscar och Fredrik

Ludvig samt döttrarna Hedvig Mathilda, gift med

professor Magnus Christian Retzius, Edla Justina, gift med

löjtnanten Johan Wilhelm Lannerstierna, och Clara

Augusta, gift med majoren August Hahr. Av sönerna

blev Jacob, till skillnad från fadern kallad d. y., den

mest framstående och ryktbaraste. Han var nämligen

den lärde och boksynte garvareåldermannen och filosofie

hedersdoktorn Westin, som hopbragte de

utomordentligt rika samlingar av böcker, planschverk, handskrifter

o. s. v., vilka han donerade till universitetsbiblioteket

i Uppsala och som äro av särskildt stort värde för

kännedomen om Stockholms topografi samt kultur- och

Storborgare. 145 10personhistoria.1 Han donerade även till universitetet

ett kapital av 50,000 kr., som kommit till användning

såsom grundfond för Humanistiska Vetenskapssamfundet

i Uppsala.

Jacob Johansson Westin d. ä. avled som redan

nämnts år 1829. Den rika kvarlåtenskapen efter honom

delades mellan hans hustru i tredje giftet, de sju

kvar-levande barnen2 och avlidna dottern Johanna Ulricas

barn. Jämte de ovan omtalade fastigheterna utgjordes

tillgångarna av kontanta medel 8,166 rdr, 30 sk., 8 r.

b:ko, 2,8167* lod silver, värderadt till 1 rdr b:ko per

lod, ett synnerligen rikt och värdefullt lösörebo,

inventarier och förlag i garveriet, värderade till även 61,600

rdr b:ko, diverse fordringar mot inteckningar och

reverser, över 93,300 rdr b:ko o. s. v. Samtliga

tillgångarna upptogos till 717,026 rdr, 3 sk., 8 r. b:ko.

Därifrån avgingo skulder till ett belopp av 256,165 rdr, 41

sk., 11 r. Behållningen i boet utgjorde sålunda 460,860

rdr, 9 sk., 9 r. b:ko eller 691,290 kronor, d. v. s. i

nuvarande penningevärde omkring fyra millioner kronor.

Av de nu lämnade meddelandena kan man sluta sig

till, att Jacob Johansson Westin var en företagsam och

driftig man, som i hög grad hade lyckan med sig och

framgångsrikt upprätthöll släktens av fadern

grundlagda både sociala anseende och ekonomiska välstånd.

De upplysningar, som nu följa om hans yngre breder

Gustaf, Johan Westins tredje son i ordningen, skola

visa, att lyckan, liksom i många andra borgaresläkter,

1 Om dessa samlingar har E. Meyer lämnat en redogörelse i

Samfundet Sankt Eriks årsbok 1907.

’ Se stamtavlan; bil. II.

146var ombytlig även bland Westinarne, eller att

förutsättningarna för dess skapande och bevarande voro

mycket ojämnt fördelade. Gustaf Westin tycks

nämligen ha leval i små förhållanden och kämpat med

ekonomiska bekymmer, i fäderneyrket hann han ej till

hedersposten som ålderman och vid Borgerskapets

infanteri stannade hans befordringar vid

adjutantsbefatt-ningen. Född 1762, omtalas han vid slutet av följande

decennium som lärling hos fadern, och efter dennes

död tycks han ha biträdt styvmodern fru Stina i

garveriet i fädernegården vid Clara Västra Kyrkogata till

år 1791. Då gifte han sig med Johanna Forssman

och fick sitt eget garveri i kv. Blekholmen vid Gamla

Kungsholmsbrogatan (nu nr 39). Där hade han i

sin tjänst I gesäll, 1 lärling och 2 drängar, men

fastän dessas antal under de följande två decennierna

något ökades, torde rörelsen aldrig ha haft större

omfattning eller burit sig. Man kommer till denna

uppfattning av upplysningarna om Gustaf Westins

förmögenhetsförhållanden vid hans frånfälle. Han avled den

3 februari 1826, och av den efter honom upprättade

bouppteckningen framgår, att han åt änkan och de sju

barnen efterlämnade ett gäldbundet bo. Tillgångarna

uPPging° nämligen till 13,482 rdr b.ko, men skulderna

till 18,626 rdr b:ko, så att bristen var 5,143 rdr b:ko.

De förstnämnda utgjordes huvudsakligen av fastigheten

i kv. Blekholmen. »Med hithörande garveri verk,

bestående av 64 st. större och mindre nedgrävda kar

och en barkkvarn med stenhjul, en stor trädgård med

tobaksplantage och tobakslada samt ett litet lusthus»

upptogs denna till 10,000 rdr b:ko.

Nyss anförda lokaluppgifter äro av intresse för de

147upplysningar, de skänka om hur det ännu i slutet av

1820-talet såg ut i ifrågavarande, i våra dagar av

storstadsutvecklingen så grundligt omdanade trakt av

Stockholm. Det var tydligen riktigt landtligt och idylliskt

på Blekholmen, vilken visserligen icke, såsom ännu i

slutet av 1600-talet, var fullständigt kringfluten av vatten

och gjorde fullt skäl för benämningen holme, men dock

ungefär hade kvar sin forna omfattning och form.

Holmen låg ursprungligen närmare Kungsholmen än

Norrmalm, och torde ännu på 1500-talet ha varit

obebyggd och obebodd. År 1576 donerades den av

Johan III till den ryktbare Hogenskild Bielke och vid

midten av 1600-talet kallades den

Riksskattmästareholmen och kom sedermera i Stockholms stads ägo.

Även sedan den på grund av sin därför ypperliga

belägenhet kommit till användning såsom samfärdsled

mellan Clara och Kungsholmen och i samband därmed

kombinerats med anläggningen av gamla

Kungsholms-bron, behöll den länge sin landtliga prägel med

malmgårdar och planteringar. Detta framgår av de två

vackra tavlor i Rådhuset av J. Säfvenbom från

1770-talet, som återgiva utsikter från Blekholmen över

Norrmalm mellan Rörstrandstrakten och Gamla

Kungsholms-brogatan, och där man i förgrunden har ett parti av

den ännu landtliga holmen. Sådan denna var på

nyssnämnda tid, torde den till större delen ha varit ännu

under förra delen av 1800-talet.

För garverirörelse var holmen, vars namn antagligen

uppkommit därav att på dess södra sida fanns ett

»bleke» eller anstalter för blekning av vävnader,

säkerligen med sin rikliga och nära tillgång till vatten mycket

lämplig. Att Gustaf Westin det oaktadt för sig och

148de sina ej lyckades skapa välstånd, berodde väl på

orsaker eller förhållanden, om vilka det icke varit

möjligt att skaffa upplysningar. I alla händelser torde

ej hans efterlevande ha svårare drabbats av boets

ogynnsamma ekonomiska ställning. Störste

fordringsägaren var nämligen den bortgångnes rike broder Jacob,

och det är väl antagligt, att denne ej gjorde sina

anspråk gällande utan tvärtom kom sin svägerska och de

yngre barnen till hjälp. De äldre sönerna voro redan

ute i världen och på god väg till oberoende som

aktade borgare i Stockholm och de äldre döttrarna

voro gifta.1

Från Gustaf Westins andre son Jacob Ulric

härstammar en fortlevande gren av släkten, som har flera

manliga medlemmar och sålunda äger goda utsikter

för fortsatt bestånd.

Johan Westins fjärde son, som har dopnamnet Anders

och till skillnad från sin halvbroder Johans tredje son

kallades Anders Johansson d. ä., ägnade sig tidigt åt

fäderneyrket och nämnes vid tjugu års ålder som

medhjälpare åt sin moder i garveriet vid Clara Västra

Kyrkogata. När fru Stina Westin drog sig tillbaka

från rörelsen, övertog han densamma och vid hennes

död 1828 fick han en tredjedel av gården i arv. Sju

år senare inköpte han av syskonen de två andra

tredjedelarna och innehade sedan både huset och garveriet

till sin död 1840.

Redan vid tjugufyra års ålder eller 1803 ingick Anders

Westin äktenskap med Anna Sofia Wijkman, som var

yngre syster till hans broder Jacobs första hustru.

1 Se stamtavlan; bil. II.

149Med henne fick han två söner och en dotter, och

sedan han 1819 blivit änkling, gifte han följande år

om sig med Christina Elisabeth Westman, vilken

tillhörde bryggaresläkten och var dotter av bryggaren

Abraham Abrahamsson Westman och Christina

Catharina Lampa.1 I detta äktenskap föddes en son och

två döttrar.

Anders Westin avled 1840 och efterlämnade utom

huset vid Clara Västra Kyrkogata, nu värderadt till

30,OCX) rdr b:ko, en gård i kv. Danviken på Södermalm

och en därtill gränsande tomt i kv. Kyrkogården samt

ett värdefullt varulager, men även ganska stora skulder.

Behållningen utgjorde 9,695 rdr, 9 sk., 5 r. b:ko.

Om Anders Westins två söner i första giftet ha ej

några uppgifter utom deras födelse- och dödsår

anträffats. Den yngre avled vid tjugufem års ålder, den

äldre vid femtionio. De tyckas ej ha haft något yrke.

Sonen i andra äktenskapet, den år 1824 födde Henrik

Laurentius, lät däremot så mycket mera tala om sig

och gjorde Westinska namnet uppmärksammadt på

helt andra områden än dem, där släkten hittills

fram-trädt. Han ägnade sig nämligen åt ämbetsmannabanan

och gjorde sig bemärkt för litterära och konstnärliga

intressen, vilka offentligt togos i anspråk och vunno

erkännande, då han år 1881 i juli efter hovmarskalken

E. af Edholm anförtroddes den svårskötta befattningen

såsom förste direktör för de k. teatrarna.

Henrik Westin avlade år 1845 i Uppsala

kameral-och hovrättsexamina, tjänstgjorde därefter i flera

ämbetsverk och erhöll flera förordnanden och befordringar.

År 1859 utnämndes han till landssekreterare i Göte-

1 Se här ovan sid. 114.

150borgs och Bohus län, och till denna plats återgick han,

sedan han i juni 1883 avgått från chefsposten vid k.

teatrarna. År 1881 utnämndes han till överintendent vid

k. hovet. När han anförtroddes det svåra värvet att

tillvarataga och främja de fosterländska sånggudinnornas

intressen, hade han gjort sig känd som författare och

talangfull översättare, särskildt av Lamartines »Jocelyn»

och Viktor Hugos »Ruy Bias» och »Marion Delorme».

För dessa tre arbeten belönades han med

hedersomnämnanden av Svenska akademien. Varken dessa

litterära förtjänster eller hans väl vitsordade

administrativa duglighet räckte emellertid till för att upphjälpa

de k. teatrarnas ekonomi. De två spelår, hans

direktörs-tid varade, gingo tvärtom med en förlust av 230,000

kr. Den konstnärliga ledningen under hans chefskap

var dock alldeles utmärkt, skriver de k. teatrarnas

senaste krönikör1, vilken bland annat erinrar om, hur

Anders Willman var regissör för den lyriska och Gustaf

Fredriksson för den dramatiska scenen och hur under

Westins tid repertoaren bland annat riktades med

Adams »Konung för en dag», Boitos »Mefistofeles»,

Shakespeares »Köpmannen i Venedig», Ibsens »En

folkets fiende», Sardous »Odette», Paillerons »Sällskap

där man har tråkigt» o. s. v. Även förekom en sådan

dragningskraft som Sarah Bernhardt, vilken i maj 1883

uppträdde på k. Stora teatern och för första gången i

Sverige. Den finansiella ställningen var emellertid och

förblev dålig, och efter två år drog sig Henrik Westin

som nämnts tillbaka från den otacksamma verksam-

1 J. Svanberg. Kuttgl. Teatrarna under ett halvt sekel, 1860—

1910. Personhistoriska anteckningar. D. I. Sthlm 1917.

151heten. Han avled i Göteborg den io april samt

efterlämnade änka, född Gibson, och fem barn.

Även den siste representanten för de äldre

släktleden, Johan Westins yngste son Fredrik, gick andra

vägar än flertalet av de övriga ättemedlemmarna.

Begåvad med konstnärliga anlag, fick han nämligen i

stället för åt garvareyrket ägna sig åt målarekonsten

och blev tidigt elev vid konstakademien. Där erhöll

han till lärare först Lorenz Pasch och sedan Louis

Masreliez. Redan vid tolv års ålder eller 1795

tillerkändes han sin första akademiska utmärkelse i form

av tredje medaljen (jettonen) i akademiens lägsta eller

ornamentskola. Tre år senare rönte hans jämnårige

J. G. Sandberg samma heder, och med det nya

århundradet bliva dessa två namn de vanligaste på

prislistorna, berättar akademiens historieskrivare.1 »Westin

fick likväl», tillägger denne, »eget nog aldrig någon

första medalj för sina skolarbeten, men väl, såsom vi

snart skola se, för sina målningar. 1805 hade

akademien utsatt tvenne ämnen, det första hämtadt ur en

den tiden mycket omtyckt opera, ’Admetus och

Al-geste’, och det andra Charité rotnaine, som innefattade

en av historien känd händelse av en gammal man,

som dömd att förgås av hunger i fängelse uppehälles

vid livet av sin dotter, vilken delar emellan ett spädt

barn och sin fader den näring, som naturen bestämdt

endast åt det förra.» Över dessa ämnen hade Westin

inlämnat målningar, för vilka han tillerkändes"guld-

1 L. Looström. Den svenska konstakademien under det första

Århundradet av hennes tillvaro, 1735—1835. Ett bidrag till den

svenska konstens historia. Sthlm 1887.

152EFTER EN TECKNING AV F. VØN DARDRL I 8ONDÉN8KA SAMLINGEN

l K. BIBLIOTEKET.

153jettonen. Denna överlämnades till honom på

akademiens högtidsdag 1806 av preses, friherre Edelcrantz,

som i sitt tal skänkte den unge konstnären mycket

erkännande och uppmuntran. Följande år erhöll Westin

samma belöning för sin behandling av prisämnena

»Cornelia, som visade sina söner Gragcherna såsom

sina verkliga skatter för ett romerskt fruntimmer, som

bedt fa se hennes juveler», och »hur vid Marii åsyn

den scytern förskräckes, som blivit sänd för att taga

honom av daga.» Westin hade även målat en »Adonis»,

som vann vederbörandes synnerliga gillande. I sitt tal

vid överlämnandet av jettonen yttrade också

Edelcrantz bland annat, att akademien med tillfredsställelse

hade funnit »hur mycket hans talang ökats i uttryck,

kolorit och smak sedan förra årets tävlan.»

De sålunda vunna framgångarna följdes snart av

andra. Redan 1808 kallades Fredrik Westin till agré

vid akademien och förordnades till konduktör vid k.

museum. Fyra år senare blev han ledamot av

akademien, 1813 erhöll han det Ribbingska stipendiet, vilket

då första gången utdelades, 1815 utnämndes han till

vice professor och 1816 till professor. Samtidigt med

dessa utmärkelser steg hans anseende bland den

konst-älskande allmänheten, och då han år 1828 kallades till

direktör vid akademien, vilken post han sedan beklädde

till 1840, var han tidevarvets mest uppburne

porträttmålare. Han utvecklade en betydande produktivitet

och ansågs av några kunna tävla med själva Breda.

Utom porträtt, bland vilka flera av den kungliga

familjens medlemmar blivit särskildt bekanta, målade han

ett stort antal altartavlor samt tavlor med mytologiska,

allegoriska och historiska ämnen. Antalet av hans på

154offentliga utställningar exponerade verk uppgick till ej

mindre än i68, av vilka 103 voro porträtt, men härtill

kommo en mängd andra arbeten, särskildt altartavlor.

Looström, som i sitt ovan anförda arbete framhåller,

att Westin såsom porträttmålare utmärkte sig för stor

förmåga att träffa likheten men även för bristande

känsla och förmåga att uppfatta karaktärsuttrycket,

har om hans konstnärliga talang och verksamhet i

övrigt gjort följande intressanta uttalande: »Det var en

tid, som Westin med elegant teckning förenade den

varma kolorit, han lärt sig i von Bredas konst, och

han var ingalunda den ende av tidens konstnärer, hos

vilken det inflytandet röjdes. Det var under sådana

lyckliga ögonblick, som han utförde sina fyra

dörrstycken "Dagens stunder’.» Efter några ord om dessa,

på Rosersbergs slott förvarade och åren 1812 och 1813

tillkomna verk, i vilka Aurora, Apollo-Phoebus och

Diana m. fl. mytologiska väsen uppträda, fortsätter

förf.: »Hur hava icke tiderna förändrats, sedan Tessins

sekreterare Berch dikterade för Boucher, huru han skulle

framställa samma "Dagens stunder’ under bilden av fyra

boudoirscener! Tog Boucher sina modeller från den

omgivande verklighetens galanta liv, gick Westin till

den antika gudavärldens plastiska gestalter, ja, själva

hästarna hava ett släkttycke med Parthenonfrisens. Så

rotfast var nu den antika uppfattningen, att konstnären

rörde sig med större lätthet på detta område än på

något annat, vartill väl bidrog hans underskattande av

naturstudiet. Han höll sig därför gärna till dylika

symboliskt allegoriserande framställningar men lyckades

icke alltid så bra som i "Dagens stunder’. Allra minst

skedde det, när han sökte i poetisk allegorisk form

155omkläda tilldragelser från hans egen tid. Ingenting

kan i det hänseendet vara mera betecknande än hans

allegoriska framställning av kronprinsessan Josefinas

ankomst till Sverige. Till ämne tog han (järde versen

av det sköna kväde, varmed Tegnér år 1822 hälsade

kronprinsen Oscar, då denne återkom från sin

friare-färd, och som lyder:

När maj har lövat våra lindar,

Och vakteln slär pä lummig strand,

Då kommer hon med vårens vindar

Med svanorna till Sagas land.

Av detta gjorde Westin en ytterligt prosaisk

översättning. Kronprinsessan svävar i egen hög person i

vit dräkt, omfladdrad av röda draperier, i den gridelina

skyn, ledsagad av tre amoriner. Framför henne flyga

två svanor, som sänka sig till jorden, där Saga i form

av en bastant medelålders kvinna, iklädd gridelin

mantel, sitter under några granar invid en runsten och

med förvåning betraktar det sällsamma skådespelet.

Konstnären har sålunda mycket noga följt den poetiska

texten, så noga till och med, att man känner sig frestad

att leta efter vakteln, som skulle slå ner på den

lummiga stranden; därefter letar man dock förgäves.

Emellertid har han icke ens tillnärmelsevis lyckats återgiva

den poetiska stämning, som vilar över skaldens strofer,

och den färgsymbolik, som var av god effekt i hans

"Dagens stunder’, är här, med den genomförda

gridelina, morgonrodnaden antydande tonen, fullständigt

misslyckad. Han försöker väl att höja sig till poesiens

värld, men hans konstnärliga vingar förmå ej bära

honom. Han flaxar och flaxar, men kommer icke från

156den prosaiska jorden. Lika litet lyckas det Westin

att få in någon religiös stämning i sina många

altartavlor *, vilka den pompösa kompositionen och de klara

färgerna förläna en festlig prägel, som slog i ögonen

på allmänheten, vilken dock icke hade mycket mera

än ögonfägnaden i behåll av fyrverkeriet.»

Några år efter avskedslagandet från

direktörsbefatt-ningen vid konstakademien utnämndes Fredrik Westin

till hovintendent. Även flera andra utmärkelser kommo

honom till del. Han avled den 13 maj 1862 vid nära

åttio års ålder. Om hans privata förhållanden må här

nämnas, att han var ogift och att han så länge modern

levde bodde och hade sitt hem hos henne i

fädernegården vid Clara Västra Kyrkogata. Såsom direktör

vid konstakademien bodde han i dennas hus vid

Röd-botorget, och på äldre dagar förhyrde han en liten

våning i huset nr 54 vid Gamla Kungsholmsbrogatan,

vilket ägdes av en greve Posse. Där slutade han sina

dagar, vårdad av en tjänarinna och av systersonen,

konduktören Henrik Theodor Lundh, vilken tog hand

om hans kvarlåtenskap och utredde boet. I

betraktande av den stora produktivitet, Fredrik Westin

utövat, och de många beställningar, han utfört, ävensom

med hänsyn till hans framskjutna ställning, är det

egendomligt att finna, hur han på gamla dagar levde

i små, kanske ganska bekymmersamma förhållanden.

Samtliga tillgångarna i hans bo utgjorde nämligen blott

607 rdr 60 öre, av vilka de kontanta medlen uppgingo

1 Bland dessa må nämnas de i Jakobs och Kungsholms kyrkor,

föreställande “Kristi förklaring" och “Kristi uppståndelse". Även

till Rio de Janeiro kom en av W:s altartavlor, antagligen genom

förmedling av brorsonen, generalkonsul Lorenz Westin.

158till 477 rdr 35 öre och resten var för diverse lösöre.

Även om detta var åsatt mycket lågt

boupptecknings-värde, får man dock den uppfattningen, att det måtte

ha varit skäligen oansenligt och anspråkslöst. Av ett

visst intresse är att iakttaga uppskattningen av resterna

av den gamle mästarens konstnärliga verksamhet: 1

porträtt av Carl XIV Johan 5 rdr, 2 påbörjade

altartavlor 10 rdr, 9 ej fullbordade porträtt 2 rdr, en

portfölj med handteckningar 2 rdr. Då härtill kommer att

stafflier, paletter, penslar och färgburkar ej ansågos

vara värda mer än 3 rdr och att boet var besväradt

med nära 8,000 rdr:s skuld, ligger det nära till hands

att utbrista: Sic transit gloria mundi! Det enda i det

trista bouppteckningsinstrumentet, som erinrar om Fredrik

Westins glansdagar, då han var en högt uppburen och

firad man och hans tavlor till och med sades erinra

om Corregios, är hans hovvärja. Allt hans övriga,

säkerligen vackra och dyrbara bohag hade gått all

världens väg, men från värjan hade han tydligen ej

velat skiljas. Den var ju ett minne av den konung,

som skänkt honom flera prov av sin ynnest, och i

vars pompösa tidevarv hans konst så väl hade passat.EN SKEPPSBROMAGNAT.

Hos det stora och högt ansedda handelshuset Claes

och Johan Abraham Grill fanns i början av 1770-talet

en kontorist, som hette Jurgen Christoffer Muller.1 Han

var tysk till börden och son av en köpman i Kiel,

vilken antagligen hade handelsförbindelser med Grillska

firman och med anledning därav fått sonen anställd

på dess kontor. Tidpunkten för unge Jurgens ankomst

till Stockholm kan emellertid ej exakt uppgivas, men

förmodligen var det vid början eller midten av

1760-talet. Född 1748 var han då en tretton eller tjortön

års yngling, och det är mycket troligt, att han först

fick tjänstgöra som springpojke och4 att det dröjde

några år innan han befordrades till kontorist eller, som det

hette på den tiden, handelsbetjänt. Det var emellertid

godt gry i honom, och likt många andra av sina till

Sverige invandrade landsmän skötte han sig med drift

och duglighet, var sparsam och ordentlig och samlade

1 Han kallades ibland även Christian, men torde ha döpts till

Christoffer. Själv skrev han sig Jurgen C. Milller eller blott J. C,

Miiller.

160en mängd lärdomar och erfarenhet om hur man

framgångsrikt skulle idka affärer. Det Grillska huset

sysslade med skeppsrederi, export av järn och andra

svenska varor, import av spannmål och kolonialvaror och

bedrev därtill en omfattande bankirrörelse. Där fanns

sålunda mycket att lära för en vaken och skötsam ung

man, och Jurgen Muller var bägge delarna. Han var

det till och med i så hög grad, att han efter några

år kunde lämna Grillarnas tjänst och grunda egen affär.

Om förberedelserna härtill saknas underrättelser, men

den 29 maj 1775 erhöll han burskap som borgare och

grosshandlare, med tvenne sina landsmän,

grosshand-larne Henrik Herbst och Christian Ebel som cautionister.

Från den dagen tillhörde Jurgen Muller såsom chef för

egen firma och med tid efter annan stigande anseende

för skicklighet, redbarhet och rikedom huvudstadens

köpmannavärld.

Om de första lustren av Jurgen Mullers verksamhet

föreligga blott knapphändiga upplysningar. Antagligen

slog han sig emellertid redan då han startade sin affär

ner i huset nr 29 vid Lilla Nygatan, i kv. Cerberus

och vid hörnet av Leijonstedts gränd. Där omtalas

han nämligen några år efteråt eller 1779 såsom

hyresgäst både för kontor och bostad. Han hade då som

»kompanjon i handeln» grosshandlaren Jacob de Ron 1

och till biträden tre handelsbetjänter utan lön samt var

gift med Johanna Elisabeth Hollström, vilken stod i

spetsen för hushållet med en husjungfru, två pigor och

en husdräng till hjälp. Mullers hyresvärd var kabinetts-

1 Denne var född i Frankfurt am Main år 1739 och avled i

Stockholm 1828. Han ägde hus i Stadsgården och har bland annat blivit

bekant som en av Stora Sällskapets stiftare.

Storborgare. 161 11målaren vid k. hovet Johan Philip Claussén. Fastän

huset var det minsta i kvarteret och ej så märkvärdigt

som grannhusen i detta — »Sju Helvetes Portar» och

Buckauska, sedan Schinkelska huset vid

Kornhamns-torg —, erbjöd det dock både godt utrymme samt

trevnad och elegans. Ett litet, å tomten befintligt

1600-tals-hus hade nämligen i slutet av 1750- eller

början av 1760-talet rivits och under krigsrådet,

sedermera riksrådet, friherre Carl Hermelins besittningstid

blivit ersatt av ett trevåningshus med vacker inredning.

Jurgen Mullers hustru var dotter av grosshandlaren

i Stockholm Johan Hollström och hade två bröder,

Johan och Thomas, den förre linkrämare, den andre

grosshandlare, samt fyra systrar, Jacobina, Eleonora,

Henrika och Juliana, gifta respektive med

diversehandlaren Johan Granbom, fabrikören Johan Howing,

advokat-fiskalen J. E. Skoge och grosshandlaren Christian

Neo-stadius. Johan Hollström var en välbärgad man. Han

ägde ett hus i kv. Cadmus, mellan Osterlånggatan och

Skeppsbron, och en salubod i kv. Järngraven samt

efterlämnade vid sin död i april 1789 en förmögenhet

av nära 27,200 rdr b:ko. Fru Mullers arvslott var

sålunda omkring 3,400 rdr b:ko och bidrog ju till

hennes och hennes makes välstånd. Det är dock

troligt, att hon fick behålla beloppet för egen del eller

till s. k. nålpenningar, ty för mannens affärsverksamhet

spelade detsamma knappast någon roll. Redan vid

tidpunkten för svärfaderns död hade nämligen Jurgen

Mullers ekonomiska ställning så förkovrats, att han var

en förmögen man, och ett decennium därefter hade

den ytterligare förbättrats och nått den betydenhet, att

han kunde intaga en plats bland de rike köpmännen

162eller handelsfurstarna i Skeppsbroraden. Med flera

bland dessa blev han också likställd genom att hugnas

med kommerseråds namn, heder och värdighet, och i

augusti år 1800 inköpte han av direktören Niclas Paulis

gäldbundna bo eller konkursmassa det stora s. k.

Pauli-ska huset vid Skeppsbron (nr 2) och i kv. Æolus och

flyttade dit. På inredningen i detta hus, vars historia

och tidigare öden m. m. skildrats i den år 1917

utgivna boken Köpmanshus i Gamla Stockholm, hade

redan Niclas Pauli nedlagt betydande kostnader, men

Muller vidtog ytterligare åtgärder för att öka

våningarnas trevnad och elegans. Huset torde också under

Mullers och hans makas tid, eller de tre första

decennierna av 1800-talet, såväl i avseende på den fasta

inredningen som beträffande möblering o. s. v. ha varit

ett av de förnämligare vid Skeppsbron samt fullt

motsvarat både de anspråk och förväntningar, som kunde

ställas på ägarens såväl stora förmögenhet som sociala

ställning.

När Muller och hans maka, vilkas äktenskap blivit

barnlöst, togo sitt nya hem i besittning, hade de

såsom fosterbarn upptagit en liten flicka, som var född

den 22 juli 1795 och i dopet erhållit namnet Johanna

och kallades Jeanette. Till henne knyter sig ett mycket

stort intresse, ty vid sexton års ålder blev hon gift

med dåvarande kammarherren, sedan hovmarskalken,

friherre Gustaf Ridderstolpe och därigenom stammoder för

några ännu fortlevande grenar av flera aristokratiska

släkter, nämligen jämte Ridderstolpe Hamilton af Hageby

Taube, Manderström och Posse af Säby, och hon och

hennes make erhöllo genom testamentariska

förordnanden största delen av Jurgen Mullers betydande för-

163mögenhet. Det senare kan ju helt enkelt ha berott

därpå att hon genom sitt älskvärda väsen och sina

vinnande egenskaper under uppväxten förvärvade

fosterföräldrarnas kärlek och tillgivenhet. Men att hon

erhöll det" stora arvet med förbigående av ett stort

antal lagligen arvsberättigade personer, berodde även

därpå att hon genom ett intimare eller blodets band var

förenad med fosterfadern. Man har gissat på, att hon

skulle ha varit frukten av någon dennes förbindelse

utom äktenskapet, men så torde ej ha varit förhållandet.

Enär husförhörsuppgifterna i Nicolai församling för kv.

Æolus, vilka möjligen kunnat innehålla något

meddelande om hennes verkliga börd, äro förlorade eller

förkomna, ha några upplysningar härom ej kunnat

vinnas, och i mantalslängderna omtalas hon endast och

successive som makarna Mullers »fosterdotter»,

»adoptivdotter» och »dotter» Johanna eller Jeanette. Av en

bland hennes ättlingar i ovannämnda släkter har

emellertid den upplysningen erhållits, att hon skulle ha hetat

Gravenhorst, och då kommerserådet såsom här nedan

skall visas hade nära anhöriga med det namnet i

Tyskland, är det högst sannolikt, att hon var en av dem.

Hur nära frändskapen var med dem och med

fosterfadern, har dock ej kunnat utredas, och man får

därför nöja sig med det faktum att hon i

fosterföräldrarnas hem intog en dotters erkända plats och att hon

hette och var Jeanette Muller, när hon ingick en

äktenskapsförbindelse, som på den tiden hörde till

ovanligheterna bland Skeppsbroadeln. I början av 1800-talet

var det nämligen ganska sällan som medlemmar av

den högre börsadeln valde sina följeslagerskor genom

livet i borgerliga kretsar, och hände det någon gång,

164var det ofta ekonomiska hänsyn, som spelade in. I

detta fallet var dock ej så förhållandet. Baron

Ridderstolpe, som förvärvade den unga Jeanettes hjärta och

hand, var nämligen själv ägare av en betydande

förmögenhet — bland annat Stavsjö värdefulla bruks- och

landtegendom på Kolmården — och behövde ej taga

hänsyn till penningar vid valet av maka. Detta torde

dock ej ha hindrat att Jeanette Mullers blivande arv.

emotsågs med nöje och belåtenhet och att de två

decennier, som förflöto innan det vid adoptiv- och

svärfaderns död utföll, medförde många angenäma

förmåner för mågen. Förhållandet mellan denne och

Jurgen Muller och hans maka synes för övrigt ha varit

det allra bästa, och Ridderstolpe disponerade för sitt

stora hushåll en av våningarna i huset vid

Skeppsbron.

Den 28 mars 1811 lystes i Storkyrkan för första

gången till äktenskap mellan Ridderstolpe och hans

trolovade och den 26 april stod bröllopet. Om hur

detta firades föreligga inga meddelanden, men man kan

vara viss om att det skedde med all den ståt och

omständlighet, som tidens sed och vanor krävde.

Säkerligen voro brudgummens föräldrar, riksrådet greve

Fredrik Wilhelm Ridderstolpe och hans maka, född

Dohna, närvarande, ty de voro bägge ännu i livet,

ävensom hans syskon, bröderna Carl Ulric och Fredrik

Ludvig, samt syster Hedvig Ulrica, vilken var

hovfröken hos änkedrottning Sophia Magdalena och några

månader senare blev gift med baron Gustaf Adolf

Hierta. Själva vigselakten förrättades väl i stora

salongen, som var det största och praktfullaste rummet i

kommerserådets våning, nämligen med fem fönster-

165lufter och sidenklädda möbler, förgyllda bord,

marmorstatyer och talrika andra prydnads- och lyxföremål.

Om detta rums utseende och det angenäma

familje-och umgängeslivet i det Miillerska hemmet har bevarats

ett intressant och belysande minne från en tidpunkt

några år före bröllopet, nämligen en tavla av Pehr

Hilleström d. ä. I en redogörelse för denne mästares

verk1 benämnes densamma »Vid morgonteet» och har

ägnats följande beskrivning: »En elegant salong med

väggar och möbler i gult samt dörrar, fönsternischer

och paneler i grått hos kommerserådet Jurgen Christoffer

Muller, Skeppsbron nr i. Kring det dukade tébordet

äro församlade sex personer, däribland kommerserådet

själv, klädd i brun nattrock och mössa, samtalande

med vicepresidenten Mattias Holk®, som sitter med

ryggen åt åskådaren. På motsatta sidan av bordet

sitta tre damer, en av dem (sannolikt

kommerserådin-nan) läsande tidningen; bakom dem står en herre,

drickande té. Framför bordet står den lilla

fosterdottern Jeanette (sedermera gift med hovmarskalken

Gustaf Ridderstolpe). Till vänster i förgrunden vid

fyrfatet står husjungfrun och häller vatten i tékannan.

På golvet en dyrbar persisk matta, till höger ett

skulp-teradt bord, varå skrivsaker; ett par eleganta stolar.

I bakgrunden tre antika statyer.»

Efter bröllopet begåvo sig de nygifta antagligen till

Stavsjö eller det svärfadern tillhöriga Norrby vid

Ulvsunda och tillbragte där smekmånaden, men de hade 1 2

1 O. Siren. Pehr Hilleström d. a., väfvaren och målaren, hans

lif och verk. Sthlm 1900.

2 Oriktigt i stället för Haak, liksom husnumret skall vara 2 i st, f. 1.

166även som förut nämnts sin egen våning i huset vid

Skeppsbron.

För kunskapen om Jurgen Mullers

förmögenhetsförhållanden m. m. vid tidpunkten för dotterns giftermål

är man huvudsakligen hänvisad till mantals- och

taxe-ringslängdernas uppgifter. Trots sin knapphändighet

äro dessa av ganska stort intresse och visa att

kommerserådet och hans maka levde på stor fot och att

deras hus i materiellt hänseende var fullt jämförligt

med flera andra av de samtida Skeppsbromagnaternas,

såsom Arfwedssons, Schöns, Brandenburgs m. fl. I

mantalslängden för 1810 läses sålunda, hur

kommerserådet, som jämte det nu till 40,000 rdr b:ko värderade

huset i kv. Æolus och det förutnämnda sommarstället

Norrby ägde en gård i staden Söderhamn samt Woxna

och Iggesunds bruksegendomar i Hälsingland, Galtströms

järnbruk i Medelpad och andelar i Utö gruvor,

skattade för en behållen inkomst året förut av 16,000 rdr

b:ko. Grosshandlaren de Ron nämnes ej mer som

kompanjon, utan torde kommerserådet ensam ha innehaft

firman, vid vars skötande han hade tre handelsbetjänter.

Tjänstepersonalen i hushållet utgjordes av hushållerskan

Ottiliana Hesse, en kokerska, två huspigor, lakej, kusk,

husdräng och en gosse.

Tio år senare hade husfolket väsentligt ökats,

tydligen i samband med den ökade välmågan men även

med hänsyn till det ålderstigna husbondefolkets större

behov av uppassning och bekvämlighet. Jämte lakej

fanns det således två betjänter och de kvinnliga

tjänarna voro fem. Handelsbetjänten Carl Strömholm

tycks ha beklädt en förtroendepost, ty han nämnes ej

ihop med de övriga kontoristerna och hade 800 rdr

167JURGEN CHRISTOFFER MÖLLER.

KOPIA EFTER ORIGINAL AV C. F. VON BREDA, TILLHÖRIG FRIHERRE

HUGO D. HAMILTON, BOO.

168JOHANNA ELISABETH MÖLLER, FÖDD HOLLSTRÖM.

EFTER ORIGINAL AV P. SÖDERMARK, TILLHÖRIGT FRIHERRE

HUGO D. HAMILTON, BOO.

mb:ko i lön. Av intresse äro vidare uppgifterna om att

kommerserådet drack kaffe och vin samt spelade kort,

att kommerserådinnan drack kaffe och nyttjade siden,

och att hela raden av husmamseller och pigor däri följde

hennes exempel, fastän de nämnda njutnings- och

för-finingsmedlen betraktades som överflödsvaror och

utgjorde särskilda skatteobjekt. Men det var väl

kommerserådet som betalade fiolerna.

Några upplysningar om beskaffenheten och

omfattningen av Jurgen Mullers affärsverksamhet träffas

naturligen ej i nyss anförda handlingar. Vid sökandet

på andra håll ha ungefär samma negativa resultat mött

som beträffande många andra köpmän och

köpmans-hus i Gamla Stockholm. Det tycks nästan ha varit

en regel att alla affärs- och räkenskapsböcker blevo

förstörda i samband med firmornas upphörande. För

bedömandet av den merkantila och industriella

verksamheten är man därför i de flesta fall hänvisad till

bouppteckningarna, vilka dock i allmänhet inskränka

sig till summariska uppgifter om resultaten. Ibland

finner man emellertid även meddelanden, av vilka man

kan sluta sig till förloppet av verksamheten och få

några detaljer. Så är fallet med bouppteckningen efter

Muller, vilken i likhet med sina forna principaler

Gril-larne huvudsakligen torde ha ägnat sig åt järnexport

i samband med bruksrörelse, men även drev affärer

med kolonialvaror, salt o. s. v. Oavsedt några i

bouppteckningen upptagna utländska firmanamn belysas

sålunda hans saltaffärer av ett par i Riksarkivet

förvarade skrivelser till k. maj:t. De hänföra sig till åren

1810 och 1811, då salt tycks ha varit en med alldeles

särskild uppmärksamhet omfattad spekulationsvara, och

170innehöllo framställningar om att få exportera salt till

Riga.

Jurgen Muller avled i Stockholm den 6 juli. 1831.

Av den omkring ett år därefter förrättade

bouppteckningen framgår först, att hans arvingar voro ett flertal

i Tyskland boende släktingar, nämligen brors- och

systerbarn samt deras barn och barnbarn:

1) avlidne brodern, handlanden i Kiel Annus

Heinrich Mullers barn:

ä) handlanden i Kiel Jurgen Friedrich Muller;

b) Catharina Margaretha Muller, änka efter

handlanden i Kiel Adolph Salomon;

2) avlidne brodern Hans Casper Christopher Mullers

barn:

a) Margaretha Sophia Johanna Muller, änka efter

statsrådet Busch och boende i Gluckstadt;

b) Catharina Dorothea Muller, änka efter pastor

Schrcedter och boende i Kiel;

c) Maria Elisabeth Muller, gift med nederländske

konsuln i Rendsburg Johan Wallentin Strietzing;

3) avlidna systern fru Maria Elisabeth Guntermans,

f. Muller, barn:

a) dottern, änkan Anna Maria Dorothea Homblock,

boende i Bonn;

b) avlidna dottern änkan Knuths barn;

c) avlidna dottern änkan Gravenhorsts barn: ogifta

Johanna Gravenhorst och fru Dorothea Diercks, f.

Gra-venhorst.

Hovmarskalken, friherre Gustaf Ridderstolpe »som

tillika med fru friherrinna av herr kommerserådet i

livstiden och dess fru fått testamente, var med anledning

därav och emedan herr friherren och hovmarskalken

171av herr kommerserådet blivit utnämnd till exekutor av

dess enskilda förordnande», vid förrättningen närvarande.

Änkefrun uppgav fastigheten och lösöreboet, men

kontanta medel och vad som angick handelskontoret m. m.

uppgavs av grosshandlaren Mathias Elers, vilken en

längre tid biträdt kommerserådet.

Ur den härefter följande utförliga redogörelsen för

boets ställning må anföras, att bland tillgångarna först

upptogs fastigheten vid Skeppsbron, som var värderad

till 60,000 rdr b:ko. Sedermera följa posterna kontanta

medel 12,750 rdr, 44 sk., 5 r. b:ko, guld (1 snusdosa

och ett fickur med kedja och berlocker) 166 rdr, 32

sk. b:ko och silver 4,250 lod.

Enligt förteckningen på husgerådet bestod våningen

av kabinett, kommerserådinnans sängkammare och

förmak, salong, sal, kommerserådets förmak och

sängkammare samt flera andra rum och kammare för

betjäningen o. s. v. I tre av rummen voro sidenklädda

och förgyllda möbler och även i övrigt var bohaget

dyrbart och vackert. För att ej trötta med för många

detaljer må här endast anföras den förut omtalade stora

salongens utrustning: soffa och 18 stolar av mahogny,

klädda med sidentyg, 2 förgyllda bord med stenskivor,

2 tebord, 5 sybord, 1 spegel, 19 med ramar försedda

målningar i olja, 2 ljuskronor, 2 urnor av porfyr, 2

urnor av alabaster, 3 byster av marmor, 1 lustre på

piedestal, 6 ljusstakar av brons, 1 glasbricka, 2

karaf-finer och 3 glas, 1 bordduk av kläde, 5 par

fönstergardiner, 5 rullgardiner, 1 golvmatta och 1 sandlåda.

Kommerserådets boksamling, förvarad i två skåp av

mahogny, hade han medan han ännu var i livet skänkt

till dottersonen, baron Fredrik Christian Ridderstolpe.

172De härefter följande uppgifterna på värdehandlingar

m. m. skänka en föreställning om förmögenhetens

placering och kommerserådets affärsförbindelser och må

därföre något utförligare relateras:

Skeppsparter: ‘/‘ part i briggen “Redligheten* om 99 M/ioo läster,

s/ta parter i briggen “Carl Johan® om 94 ”/i»« läster.

Aktier: I aktie i ångfartyget “Yngve Frey“ (116:32); 139 d:o i

Trollhätte Kanal av nominellt värde 13,900 rdr b:ko, varav 55 procent

blivit inbetalda (5,096 rdr 32 sk. b:ko); 27 Sjöassuranskompaniets aktier

(4,500 rdr b:ko); 1 aktie i Motala verkstad (240 rdr b:ko); 120 aktier

i Götha Kanal, nominellt värda 12,600 rdr b:ko, upptagna efter kurs

till 2,000 rdr b:ko.

Fordringar emot skuldsedlar; enligt anmäld förseglad specifikation

159,400; friherre Klingspor 1,400; statssekreterarna Skogman 1,000;

Åberg, Grahn & C:o L,000; kammarherre von Schinkel 2,000; P. A.

Norstedts Söner 500; Olaus Olausson 500; H. Fougt 300; pastor

Berg 150; allt rdr b:ko.

Inländska debitorer: Utö Gruvors förlag 10,016 rdr, 32 sk. b:ko;

Woxna Bruks förlag 4,133 rdr, 16 sk. b:ko; H. Fougt 1,136 rdr, 32

sk. b:ko samt smärre belopp hos J. Noreus i Falun, P. A. Norstedts

Söner, J. C. Schmidt & C:o, H. N. Beskow, konsul Fougt, L. P. Stark

m. fl.;

“varförutom och då, enligt vad nu anmäldes samtliga av herr

kommerserådet i livstiden förordnade testamentssummor blivit dels

utgivna, dels balanserade å särskilda räkningar, så att desamma redan

äro i böckerna godtgjorda och i stället för dem en egen conto

därstädes under rubrik av "Boets utrednings-Conto" uppdragen, så

upptages nu denna Conto såsom ytterligare tillgång med 103,078 rdr, 43

sk-, 6 r. b:ko.“

Utländska debitorer: Bland dessa nämnas först brorsonen Annus

Friedrich Mliller och några andra av släktingarna i Tyskland med

tillhopa omkring 7,000 rdr b: ko i skuld, firman Åkerman &

Grofver-feldt i Hälsingör, omkring 2,506 rdr b:ko, G. Signeul i Hamburg,

Laurin & C:o i Amsterdam, Streson & Son i Riga, Horn ung &

Meyer-sich i Lybeck, J. Harmsen i Libau. J. W. Smith & C:o i London

m. fl., med smärre belopp.

173Osäkra fordringar mot skuldstdlar samt diverse värdelösa

fordringar uppgingo till omkring 30,000 rdr b:ko. Flera av dessa voro hos

bankrutterade köpmän och handelshus i Stockholm och Göteborg

såsom Jacob Zethræus’ konkursmassa, den bekanta firman John

Hall & C:o, o. s. v. Bland de utländska gäldenärerna må nämnas

Schwartze & Rettich i Hamburg, O. J. Arneman i Altona, G. Cowie

& Son i London m. fl. I det ovan anförda beloppet ingingo även

5 st. aktier i Höganäs stenkolsgruvor, 2 dito i Hjälmare Kanal, 3

dito i Göteborgs Diskont, 3 dito i gamla Ostindiska kompaniet och

1 dito i trampfartyget “Gefion", vilka tydligen räknades till de mer

eller mindre värdelösa papperen.

Egendomarna på landet voro den ovannämnda gården i

Söderhamn (1,671 rdr, 42 sk. b:ko), lägenheten Norrby med inventarier

(3,967 rdr, 6 sk. b:ko) och Woxna järnbruk (125,239 rdr, 6 sk., 4 r.

b:ko). Iggesunds och Galtströms bruk hade sålunda blivit försålda.

Samtliga tillgångarna uppgingo till 521,289 rdr, 44

sk. b:ko, varifrån avdrogos skulder 21,930 rdr, 26 sk.

b:ko. Behållningen utgjorde alltså 499,359 rdr, 18 sk.

b:ko, d. v. s. nära 750,000 kronor, och var sålunda

en av de största förmögenheterna i Sverige på den

tiden. Jurgen Muller, vilken då han som yngling

anlände till Stockholm, antagligen var medellös eller ej

ägde några nämnvärda tillgångar, hade tydligen varit

ett affärsgeni av första ordningen.

Genom ett den 18 mars 1816 upprättadt testamente,

vilket företeddes och upplästes vid

bouppteckningsför-rättningen, hade makarna Muller angående sin fasta

och lösa egendom förordnat följande:

»1:0) Med undantag av de här nedan nämnda

summor, vilka jag J. C. Muller förbehållit mig att ensam

disponera, skall den av oss, som den andra överlever, sitta

i ene fri och orubbad disposition och förvaltning av

hela boets övriga så fasta som lösa egendom, utan att

174någon av våra arvingar äga minsta rätt till arv efter

den, som med döden avgått.

2;o) De summor, vilka jag J. C. Muller förbehåller

mig att ensam disponera, bestiga sig för mina

utländska arvingar till etthundrade tusen (100,000) riksdaler

banko samt för släktingar och legatarier i Sverige till

sextiosextusende sexhundrasextiosex och i/3 (66,666 2/3)

rdr b:ko, tillhopa r. b. 166.666,32 sk. i svenska

bankosedlar, vilka penningar efter särskildt av mig underskriven

förteckning skola efter min död av gemensamma boet

utgå, å de tider samma förteckning innehåller.

3:0) Så framt den av oss, som den andra överlever,

icke gör någon särskild författning, vilken, om den

sker, dock icke lar sträcka sig utöver dess egen

giftorätt i boet, skall efter bägges vår död all fast och lös

odisponerad egendom tillfalla vår måg och dotter, herr

kammarherren, baronen Gustaf Ridderstolpe och hans

friherrinna fru Jeanette Muller till full ägo och

disposition, dock att huset här i staden av vår måg och

dotter icke får försäljas utan bör detsamma utan vidare

gravation, än den som Borgerskapets änkehus däri

äger, tillfalla deras barn.»

Som testamentsvittnen fungerade M. Haak och Carl

P. Sebenius. Den förre var den här ovan omnämnde

och på den Hilleströmska tavlan förekommande Mattias

H., kommerserådets gode vän, vilken 1816 var

stats-kommissarie och två år senare blev vice president i

statskontoret. Känd som framstående ämbetsman och

jurist, var han på 1820-talet särskildt uppmärksammad

i Stockholm såsom en av kuratorerna för den

ryktbare P. E. Filén, vilken fick millionarvet från Demerara.

Genom nya bestämmelser 1822 och 1823 hade Jurgen

17BMuller gjort ändringar i sina donationer till släktingarna

i Tyskland, och 1825 upprättade han ett nytt

testamente, vari deras arv i stället för 100,000 rdr ,b:ko

bestämdes till 75,000 rdr b:ko. Anledningen härtill

var den, att ovannämnde Adolph Salomon i Kiel blivit

honom skyldig ett betydande belopp och att flera av

de andra anförvanterna erhållit förskott och

försträckningar. I detta testamente gjorde han även några

förordnanden till vänners och tjänares förmån.

Grosshandlaren Elers skulle sålunda erhålla 6,000 rdr b:ko,

en fru Ekstedt och hennes dotter på Woxna bruk

1,000 rdr b:ko samt betjänten Borell och tre pigor

tillsammans 1,750 rdr b:ko o. s. v.

Efter Jurgen Mullers död och hans makas ej långt

därefter timade frånfälle blevo baron Ridderstolpe och

hans fru således ägare av största delen av deras

förmögenhet eller omkring 600,000 kr. I deras hand

torde densamma ytterligare ha förkovrats, ty

Ridderstolpe efterlämnade vid sin bortgång i mars 1845 över

en million niohundratusen kronor. Däri ingick dock

hans egna i boet medförda tillgångar, såsom Stavsjö

och andra egendomar, med ett betydande belopp. I

likhet med många andra rikedomar var emellertid även

denna förmögenhet, som med de mycket låga

boupp-teckningsvärdena säkerligen kunde åsättas ett

väsentligt högre värde än nyss angivna summa, underkastad

förändringens och skingringens lagar. Makarna

Ridderstolpe hade nämligen flera barn, som delade arvet först

med modern och sedan, efter hennes frånfälle den 1 maj

1851, även hennes andel. Barnen voro sonen Fredrik

Christoffer och döttrarna Lovisa Johanna, gift med

generalpostdirektören, friherre Hugo Adolf Hamilton af

176Hageby, Hedvig Gustafva Eleonora, g. m. översten,

greve Gustaf Erik Adam Taube, Elisabeth Antoinette

Carolina, g. m. överstelöjtnanten, friherre Carl Fredrik

Posse åf Säby, och Amalia Fredrika, g. m. ståthållaren,

friherre Carl Adam Manderström.

Av de Miillerska fastigheterna försåldes Woxna efter

baron Gustaf Ridderstolpes död för 300,000 kr. till ett

konsortium, som fyra år senare överlät egendomen

till firman Röhss & Brusewitz i Göteborg. När

herrarna Röhss i början av 1860-talet sålde densamma till

grosshandlaren H. W. Kempe, var försäljningssumman

4,250,000 kr. Kempe var förut ägare av Ljusne, och

representerar nu den stora possessionen Woxne-Ljusne

i Kempes dotters och mågs, greve W. von Hallwyls

ägo ett värde mångdubbelt större än nyssnämnda summa.

Huset vid Skeppsbron såldes till fullmäktige i

Riks-gäldskontoret och kom till användning för Riksarkivet

och Vitterhets-, Historie- och Antikvitetsakademien. Pä

1860 talet revs det och ersattes med den nuvarande

byggnaden för telegrafverket.

Storborgare.

177

12TVÅ GULDDRAGARE.

Från Frankfurt am Main inflyttade till Stockholm

år 1740 en ung man vid namn Frans Ernst Oldenburg,

som först ägnade sig åt fältskärsyrket, men efter några

år omtalas såsom gulddragare och den 22 mars 1748

vann burskap som borgare och mästare i detta

hedervärda och under frihetstiden kanske mer än i våra

dagar lönande yrke. Till cautionister eller borgensmän

vid sitt upptagande bland huvudstadens borgerskap

hade han gulddragareåldermannen Johan Ryman och

bisittaren Hindrich Steinfort. Om orsakerna till hans

ombyte av verksamhet och levnadskall föreligga inga

uppgifter; men frihetstiden var i mycket ett

försöks-människornas och experimentens tidevarv, och det finns

rätt många"-exempel på att personer samtidigt utövade

ett par eller flera olikartade yrken. Det var sålunda

ej så underligt, om unge Oldenburg var både

faltskärs-och gulddragaregesäll, liksom hans landsman den

ryktbare Johan Eberhard Ehrenreich var k. hovtandläkare

och tillika porslinsmakare. Han fann dock gulddrageriet

vara mera lönande än att lappa ihop Stockholmarne

efter slagsmål och olycksfall. Detta yrke stod också

178liksom guldbroderiet i hög kurs under frihetstiden

på grund av modets fordringar på grannlåt och

praktfulla dräkter, och det var för övrigt förbundet med

några likaledes vinstgivande binäringar, såsom

silkesrederi och tillverkning av sidenband.

Frans Ernst Oldenburg träffas sålunda som

välbeställd gulddragare i slutet av den glade kung Fredriks

regering och i början av 1750-talet lokaliserad i staden

mellan broarna. Han bodde nämligen då och hade

sin verkstad i ovannämnde Hindrich Steinforts hus i

kv. Mercurius, emellan Storkyrkobrinken och Stora

Gråmunkegränd eller på samma tomt, där den från

Bellmanstiden bekanta krogen Duvan var belägen och

där Skandinaviska Kreditaktiebolaget på 1870-talet fick

sitt vackra hus uppfördt. Gulddrageriet sköttes med

drift och framgång, ty redan efter några år omtalas

Oldenburg såsom ägare av ett stenhus i kv. Gripen i

Clara församling. Längre fram förvärvade han andra

fastigheter i Stockholm ävensom egendomar på landet,

såsom här nedan skall visas.

I likhet med många andra till Stockholm invandrade

tyskar torde Oldenburg åtminstone under de första

åren efter ankomsten till Stockholm mest ha umgåtts

med och hållit sig till sina landsmän och Tyska

församlingen. Vid sitt val av maka gick han dock utom

denna och tog ett svenskt fruntimmer, som hette Brita

Malm. Enligt en uppgift1 skall förbundet ha ingåtts

år 1746, men enär paret redan då hade tre söner,

Ernst Petter, Frans Petter och Carl Ernst, födda

respektive 1742, 1743 och 1744, får man väl antaga att

bröllopet hade stått något av de första åren i decen-

1 Svenska altartal. Årg. 12. Sthlm 1898.

179niet och att nämnda uppgift beror på något

missförstånd. Visserligen föddes även i Gamla Stockholm

barn både före och utom äktenskapet, ehuru långt ifrån

så ofta som i det nya eller nutida, men detta hände

mycket sällan bland gulddragarne och dessas

ståndsbröder. De tre nämnda pojkarna blevo i alla

händelser äkta Oldenburgare, och de fingo tid efter annan

sällskap av fyra bröder, nämligen Justus Henrik, f. 1747,

Christian Ludvig, f. 1750, Johan Fredrik, f. 1756, och

Gustaf Adolf, f. 1758. Den sistnämnda avled liksom

Erik Petter som barn, och Frans Petter uppnådde

visserligen några och trettio års ålder men dog ogift.

Det var sålunda de fyra övriga bröderna, som sörjde

för släktens fortbestånd, och skall om dem och deras

efterkommande några meddelanden framdeles lämnas.

Det ovannämnda huset i kv. Gripen (Clara

Bergsgatan nr 52) var ett av de största på Norrmalm redan

vid ifrågavarande tid och erbjöd antagligen större

utrymme än det i kv. Mercurius. Oldenburg föredrog

emellertid, förmodligen med hänsyn till sin affär, att

bo kvar i det sistnämnda samt hyra ut lägenheterna i

det förra och därav få en god inkomst. Bland

hyresgästerna nämnas i slutet av 1750- och början av

1760-talet några mer kända eller märkligare personer såsom

kopparstickaren Jakob Gillberg (miniatyrmålarens fader),

krigsrådet, sedermera statssekreteraren och

landshövdingen Carl Carlsköld samt Georg Soth, den framstående

Stockholmsborgmästaren m. fl. År 1759 hade

Oldenburg även blivit ägare av en annan tomt i kv. Gripen

(Mästersamuelsgatan nr 53), och i början av följande

decenniet förvärvade han huset nr 2 på

Helgeandsholmen, vid dåvarande Västra Norrbrogatan och ett

180av de större bland de gamla trevliga och pittoreska hus, som

vid holmens nutida omdaning fingo skatta åt förgängelsen.

Frans Ernst Oldenburg avled år 1762 till följd av

en olyckshändelse och efterlämnade en betydande

förmögenhet, vittnande om att den blott omkring

femtioårige mannen — han var nämligen född 1710 eller

1711 — med stor skicklighet och omtanka drivit sitt

yrke och därjämte haft annan lönande industriell

verksamhet. I bouppteckningen omtalas sålunda jämte

gulddrageriet med därtill hörande verktyg och

inventarier, silkesrederi och sidenfabrik samt försäljningsbod,

en fjärdedel i Hornsbergs sockerbruk, som han ägde

enligt bolagskontrakt med Johan Philip Möller och

Andreas Reimers, och sockerbruk i Nyköping

tillsammans med Anders Plomstedt. Fastigheterna i kv.

Gripen och vid Norrbro voro upptagna till resp. 85,000

och 120,000 d. k., gulddrageriet var värderadt till

omkring 23,000 d. k., vartill kommo varor i magasinet

för över 100,000 d. k. och oarbetadt silver 49,667 d. k.

Vidare ägde han egendomen Hamra och säteriet

Tullinge i Botkyrka socken.

Sistnämnda vid Tullingesjön naturskönt belägna gård,

som på 1600-talet tillhört riksrådet Adler Salvius’

donationsgods, hade Oldenburg den 8 maj 1758 för 90,000

d. k. köpt av »välborne och manhaftige corporalen» Bengt

Kolmodin och dennes hustru.1 Följande år blev han

av fältmarskalken, baron von Ungern-Sternberg och

landshövdingen Carl Broman antagen till giltig

rust-hållare för gården. * i

1 Det synnerligen prydliga och väl bevarade, av häradshövdingen

i Sotholms, Svartlösa och Öknebo härader Johan Gabriel Anrep

utfärdade köpebrevet finnes nu i v. häradshövding Uno Oldenburgs ägo.

181Bland tillgångarna nämnas vidare ett mycket rikt

och välförsedt lösöre både i staden och på landet, 118

dukater specie (2,832 d. k.) samt åtskilligga fordringar

till ganska betydande belopp. En post av särskildt

intresse är några tusen daler hos k. maj:t och kronan

för olikviderade hattgaloner till överste von Hessensteins

regemente och till Livdrabanterna, för

munderingsgaloner till Livgardet o. s. v.

Avgående poster voro avlöningar till informatorn

Göran Frodelin, bokhållaren Jacob Frisk och jungfru

Anna Maria Silfverling, som »bevakar

gulddrageriför-säljningsboden», ävensom skulder till borgmästaren G.

Kierman (18,000 d. k.), Hindrich Steinfort,

hovpredikanten Strickert m. fl.

Behållningen utgjorde 695,956 d. k., och arvingarna

voro änkan och de fem kvarlevande sönerna. Fru

Brita Oldenburg, född Malm, ingick några år efter

makens död nytt äktenskap med hökaren i Stockholm

Magnus Adamsson Zelling, vilken i ett föregående gifte

hade två döttrar, Brita Elisabeth och Lovisa, som

äktade hennes söner Carl Ernst och Christian Ludvig

Oldenburg.

Den förstnämnde av de senare var den märkligaste

av Frans Ernsts söner. Född 1744 ägnade han sig

med framgång åt faderns yrke och erhöll efter

genomgångna lärlings- och gesällår redan 1763 burskap som

gulddragare i Stockholm. På 1780-talet blev han

ålderman. Den framskjutna ställning, han sålunda intog

bland sina yrkesbröder, motsvarades av ett flertal andra

förtroendeposter. Här må nämnas: ledamot av

Borger-skapets femtio äldste 1775 (i fyra år och sedan åter

från 1787), taxeringsman 1776, deputerad för överseende

182av stadens räkenskaper 1778, ledamot av

inkvarterings-kommissionen 1789, rådman 1790, ledamot av

politie-kollegium, accissrätten och barnhusdirektionen 1792,

handelsborgmästare 1798, ämbets- och

byggningsborg-mästare 1799 och åter handelsborgmästare 1802. Han

var därjämte ledamot av flera magistratens kommissioner.

I det verk, varur dessa uppgifter hämtats \ läses

vidare: »Oldenburg, som var en äkta gustavian, känd

såväl för sin ivriga rojalism som genom sitt deltagande

i tidens glada sällskapskretsar, främst i sällskapet Par

Bricole, hade redan tidigt inträdt i borgerskapets

militärkår, där han blev korporal 1765, kornett 1771, löjnant

1774 och ryttmästare 1788, förrättade

stadsmajorstjän-sten 1792 18/s—samt blev brigadchef 1808. Han

var därjämte en av stadens representanter vid

riksdagen 1789.» Åren 1801—08 var han bankofullmäktig.

Såsom riksdagsman spelade Oldenburg en ungefär

lika bemärkt roll som Abraham Lorenzson Westman,

med vilken han även företedde flera likheter såväl i

tänkesätt som uppträdande. Han var således en lika

hängiven beundrare och anhängare av Gustav III som

Bryggarekungen, men omnämnes ej så ofta i de

samtida memoarerna och andra skildringar. Tydligen mer

försiktig och måttfull än den livlige bryggaren, synes

han för övrigt ha hyst vida mindre intressen för

politiken än för sin borgerligt militära tjänst och för

bri-coleriet. Det är nämligen i samband med dessa bägge,

som hans namn och verksamhet i någon rikligare mån

bevarats åt eftervärlden. I Koppens här ovan omnämnda

redogörelse för vakthållningen i huvudstaden åren 1788 1

1 Stockholms rådhus och råd. D. II. Sthlra 1918.

183—9° omtalas han sålunda ofta. Han anförde då såsom

ryttmästare kavalleriets första skvadron, men sedan han

i augusti 1790 blivit utnämnd till rådman och såsom

sådan ej ansågs kunna kvarstå i befälet, blev det fråga

om att han skulle avgå och lämna sin post i andra

händer. Han hade emellertid förvärvat så stora

sympatier vid skvadronen, att han, då denna skulle välja

hans efterträdare, blev enhälligt återvald och ej

vidhöll sin avsägelse. Före valet höll kavalleristen och

handlanden Carl Fredrik Höök följande, Oldenburgs

popularitet belysande anförande:

“Minc Herrar och Camraerater! Kallade att i vur nuvarande chefs,

herr rådmannen Oldenburgs ställe välja oss en ny ryttmästare, äro

vi samlade med upprörda hjärtan. Ett l»rinnandc nit, en oskrymtad

kärlek för konung och fosterland har sammanfört oss till en

tjänstgöring både mödosam och till dess utöfning af oss föga känd: vårt

bemödande har blifvit lättadt. Vår älskade chef, lika kunnig i tjänsten

som värdig i hjärta och tänkesätt, har bland oss alltid bibehållit

ordning i tjänstgöringen, enighet i sammanlefnaden. Huru mycken rätt

har han icke till vår aktning, vår vänskap? Ni hafva haft den

tillfredsställelsen att se honom förvärfva sig vår store Gustafs nåd.

Konungen, alltid uppmärksam på förtjänsten, har allernådigst täckts

befordra vår Oldcnburg till rådman. Men, mine Herrar och Camrater!

hvarföre skall denna nåd skilja honom ifrån oss. Körenoms, låtom

oss följa våra hjärtans kallelse. Tillåten, mine Herrar ocb Camrater,

mig framställa den propositionen, att utbedja oss den hedern, den

glädjen att herr rådmannen Oldcnburg, åtminstone så länge kriget

varar, måtte fortfara att anföra oss i våra militäriska förrättningar.

Vi känna dess hjärta för väl, att frukta det han skulle undandraga

sig något besvär, då det gäller att ådagalägga nit för konung och

fosterland samt vänskap och tillgifvenhet för medborgare. Bland oss

felas icke Camerater, som ju äga både insikt och vårt förtroende,

att kunna framträda i herr ryttmästaren Oldenburgs ställe. Men

saknaden är för öm att förlora någon medlem i ett samband, grundadt

på undersåtlig trohet och medborgerligt nit.“

184OLDENBURG PARADERAR FÖR ÖVERSTÅTHÅLLAREN.

EFTEK OKAVYK AV I.. F. A. AI.MFEI/F. I K. BIBLIOTEKET.Herr ryttmästaren fick emellertid ej länge vara aktivt

verksam i det förnyade uppdraget, ty den 30

september hölls den stora generalmönstringen på Adolf Fredriks

torg, som avslöt borgerskapets vakthållning och den

23 oktober skedde den definitiva avlösningen. Till

mönstringsplatsen eskorterades konungen av Oldenburg

och hans skvadron, och under den efter högtidligheten

av borgerskapet på börsen givna middagen passade han

och ryttmästaren Nordström, biträdda av en löjtnant

från varje skvadron, upp vid den kungliga taffeln.

År 1808, då de borgerliga militärkårerna åter gjorde

aktiv tjänst, intog Oldenburg en ännu mer bemärkt

och framskjuten ställning. Han utnämndes nämligen

till överbefälhavare eller brigadchef, erhöll egen adjutant

— assistenten vid Ostindiska kompaniet Carl Gustaf

Smedberg — och fick 3 rdr b:ko i dagtraktamente

samt utfodring för fem hästar. Det var den 5 maj,

utnämningen ägde rum, och redan följande dag

utfärdades order att tjänstgöringen skulle börja den 7. Den

utgjordes av vakthållning vid Gustav Adolfs torg, å

Riddarholmen, Södermalmstorg och vid alla tullar.

Kavalleriet skulle övas i »evolutioner» och från den

16 maj gjorde det nattpatruller, med »Corps de garde»

i överståthållarepalatset, och deltog även i de dagliga

vaktparaderna o. s. v. »Glanspunkten i tjänstgöringen»,

skriver en skildrare1, »utgjordes emellertid av den

högtidliga mönstring, som på konungens order verkställdes

å Adolf Fredriks torg av överståthållaren (greve Samuel

af Ugglas) den 31 augusti 1808. Brigadchefen förde

1 E. Zeeh. Några anteckningar om Stockholms landtvärn och

borgarebeviipning under ofredsåren 1808—1809. — Meddelanden från

Föreningen för Stockholms fasta försvar. Nr 16. Sthlm 1913.

186befälet och närvarande voro 206 av kavalleriet, 786

borgare och 509 av arbetskompaniet eller sammanlagdt

1,500 man, alla frånvarande hade "laga skäl’.

Överståthållaren var synnerligen nöjd med uppvisningen.

Kavalleriet var väl beridet, hade "prydeliga

sadelmon-deringar’ och utvisade mycken färdighet att väl föra

sina hästar. Brigadchefen, stadsmajoren (löjtnanten vid

Lätta livdragonregementet Johan Erik Florin) och

brigadadjutanten voro försedda med handhästar. Vid båda

kårernas beklädnad och övriga munderingspersedlar

röjdes likhet, ordning och "aldeles ospard kostnad".

Att borgerskapet, som "vilat" i 16 år, efter knappt

tre månaders övning, kunde förete en betydande

färdighet visade, att alla voro besjälade av nit och outtröttlig

verksamhet. Efter generalmönstringen defilerade kåren

en parade’. Att dock överståthållaren ej hade varit

alltför sträng i sina fordringar kan man döma av

mönstringens avslutning. Då gåvos salvor utav

handgevären med den lyckeliga utgång, som ej annat kunde än

fästa uppmärksamhet och förtjänar särskildt beröm’.»

Till denna generalmönstring hänföra sig de två bilder

av den framstående tecknaren och kopparstickaren L.

A. F. Almfelt, av vilka här bifogas reproduktioner och

som visa att den stora högtidligheten även var

föremål för skämt. De äro nämligen starkt karikerade och

bära vittnesbörd om, huru man på vissa håll såg hela

tillställningen i löjets dager, ävensom om överståthållarens

impopularitet och brigadchefens fåfänga.

Trots de bistra och brydsamma tiderna ledsagades

även denna mönstring av en festmiddag, som samma

dag av borgerskapets officerare gavs för överståthållaren.

Till dennes ära hade dåvarande protokollssekreteraren,

187sedermera biskop Anders Carlsson af Kullberg,

författat följande verser, vilka avsjöngos av »herr

hovsekreteraren Karsten», den berömde sångaren, och till

av honom komponerad musik:

Du, som med ärans eklövskrans

I purpurn står vid tronens sida,

Att därfrån cfterdömets glans

Av medborgsmannens dygder sprida; —

Som har i tidevarvets skick

En vunnen rätt till deras prövning; —

Som Gustaf Adolfs hälsning fick

Att dömma våra vapens övning.

Säg, ädle man, din kung och vän,

Att borgarn är hans spira värdig,

I krigets som i fridens spår

Till bägges yrken lika färdig.

Han ser i bröders härnadståg

Ej liknöjd deras blod förflyta;

Han vill sitt verktyg och sin våg

Vid landets krav i svärd förbyta.

Säg, att hans älskade befäl

Med honom delar samma ära

Och eldas utav samma skäl

Att krigarns Ijuvsta lön begära:

Uc ville fästa sina namn

Bland deras, som en dag ur striden

Tillbaka uti Svithiods famn

På segerns lansar bära friden.

Mindre högstämda och framställande »Huvudstadens

hjältar», såsom de krigiska borgarne av belackarne

kallades, i en helt annan dager än som fosterlandets

försvarare äro några andra verser, vilka även direkt

hänföra sig till festmiddagen och till Oldenburg. De

188OLDENBURG OCH ÖVERSTÅTHÅLLAREN EFTER GENERALMÖNSTRINGEN 1808.

EFTER ORAVVU AV L. F. A. ALMFELT, K. BIBLIOTEKET.finnas nämligen skrivna på baksidan av dennes hos

Par Bricole förvarade porträtt, som är det enda, man

av honom känner och varå han, kanske något

karikerad, framställes i all sin ståt i stadsmajorsuniform.

Verserna lyda sålunda:

I stridsmän uti djupa Bålar,

Som tjänen Fosterland med Skålar,

Och tron att Uniformen Krigarn gör,

Som Äran ser i granna Trasor

Och kännen Krigets alla Fasor,

Då man Er Middagslur förstör.

Ni faren wilse mine Wänner,

Det Krig, som man i Stockholm känner,

Är blott ett Spel, som Er förför:

Ert Slagfält är Theater-salen,

Och den där käcka Generalen

Var en Spectacle-Directeur.

Det Karsten var, som Ni sett rasa,

Och Stenborg var den Gustaf Vasa,

Som då han Danskarne förskräckt;

Helt annat är det i Naturen:

Missta’n ej Oldenburg för Sturen

Och Engelhardt för Engelbreckt.

Engelhardt var grosshandlaren Pehr Wilhelm E.,

ryttmästare vid 3:dje skvadronen. Verserna torde

ursprungligen ha varit avsedda för honom och såsom

gensaga pä en i Stockholmsposten den 15 augusti 1808

införd hyllningsdikt.

Av Par Bricole blev Oldenburg mycket tidigt

medlem. Han bär i matrikeln ordningsnumret 6 och

tillhörde den stamtrupp, som jämte några andra av

Bell-mans vänner och deltagare i Bacchi ordenskapitel den

19011 november 1779 av Kexél infördes i det

nyorgani-serade P. B. Befordringarna gingo sedan så raskt, att

han redan 1783 innehade sällskapets dåvarande högsta

ordinarie grad och kort därefter dess hedersgrad,

Riddare av Bricoleriet med vapen. År 1784 blev han

efter G. Stiernecrantz sällskapets styresman. På

Sofia-dagen 1793 tolkade Kexél sällskapets tacksamhetsskuld

till »brodern Oldenburg, som genom sitt jämna och

muntra väsende, sin erfarenhet och sitt varma nit för

orden vid alla tillfällen sökt bibehålla den ordning,

som är en av de bästa pelare i vad samfund som

helst och ifrån vårt bör vara alldeles oskiljaktig.» —

»Vid Cederstedts död 1821 intog han», skriver vidare

P. B:s gustavianske krönikör1, »stormästaresätet och

bibehöll det med nit och flit till sin död. Ett minne

av denne sin stödjepelare under den gustavianska

perioden äger P. B. i den stora s. k. Wittenbergska

bibeln, som är en gåva av honom. Vackra minnen

äro också många tal, hållna inom sällskapet och viktiga

för bedömandet av dess uppkomst, organisation och

första utveckling. Han var en äkta gustavian och man

hade svårt att vid revolutionens utbrott 1809 hindra

honom att med sin borgarebrigad skynda till Gustav

Adolfs hjälp.»

Oldenburg erhöll också efter sitt frånfälle ett

synnerligen vackert eftermäle i P. B. Bland de Nescherska

papperen i K. Biblioteket träffas nämligen ett över

honom i orden hållet sorgetal, som även innehåller

några biografiska uppgifter. Följande utdrag må

anföras :

1 A. Kinberg i det här ovan anförda arbetet.»Han fullbordade loppet, nedlade vandringsstaven,

nedlade alla jordiska värdigheter inför Världens

Alls-mäktige Herre, lämnade detta hemvist — ack, vi äga

här icke något varaktigt hemvist!

Intet lovtal över dig, förevigade, vill jag våga, blott

några blomster vill jag samla att smycka din urna.

Tiden, lik en flod, rinner omärkligt sin väg, till dess

den förlorar sig själv i evighetens omätliga ocean.

Lycklig den, som utmärker dess perioder genom

handlingar, som bära vittnesbörd, då tiden själv ej mer

är till.

Året 1744 började i Stockholm hans levnad. De

första åren äro föga märkliga. Barndom och ålder äro

lika hos alla människor. Där blomstrar hoppet, och

här är det vissnadt. Fadern, gulddragare i Stockholm,

omkom vid en lustresa på sjön genom krutexplosion,

som par bricol slungade vår Carl Ernst en trettio alnar

bort i land. Den nittonårige ynglingen fortsatte nu

faderns yrke, blev borgare och begynte en bana i

samhället, vilken med sä mycken heder av honom

utmärkts.

På denna långvariga, ofta törnbeströdda stig lärde

han den vises vetenskap att rätt njuta livets bägare,

som innehåller ljuvt och ledt, samt att försötma det

ena med det andra. Bricoleriet blev därvid hans

lärospån, alltifrån den 11 november 1779, och vittna om

framgångarna befordringarna år 1780 till Skinande och

Seende, år 1783 till vice guvernör, 1784 till guvernör,

1799 till deputerad stormästare och generalordförande

och den 20 december 1812 till stormästare.

Han var en redlig och bra svensk man av äkta skrot och

korn, glad och tjänstaktig, gjorde allt för en vän och

192gärna godt för en ovän.

Men beklagligen begära

de mesta så kallade

vänner inte vårt hjärta utan

vår egendom.

I sin husliga levnad

var han en öm make och

fader. Brita Elisabeth

Zelling var hans äkta

följes!agerska 49 år och

9 månader. Blott en

månad skilde dem åt,

han bevisade henne den

sista äretjänsten här på

jorden, beställde därefter

sitt hus och följde henne

dit de aldrig skola

skiljas.»

Carl Ernst Oldenburg

avled den 21 december

1812, en månad efter sin maka. Begravningen ägde rum

den 30 i samma månad och då utdelades tryckta verser,

författade av Leopold. De bära titeln »Vid konungens

troman, handelsborgmästaren, brigadchefen och riddaren

av Kongl. Wasa-orden, högädle herr Carl Ernst

Olden-burgs grav» samt följande strofer på titelbladet:

Även Du har dragit Dig ur striden,

fast en Dygdens Veteran Du var!

Innan kort har Gamla Goda Tiden

inga flera Ungdoms-Vänner kvar;

men äro knappast av intresse att här återgivas.

Storborgare. 193 13

CARL ERNST OLDENBURG.

KFTKR KN PAR HKICOI.K TU.M1ÖRIO

AVim.DKINO.Den bortgångne gustavianen-storborgaren efterlämnade

ej någon större förmögenhet. Sina andelar i de efter

fadern ärvda fastigheterna hade han avyttrat, liksom

även huset vid Norrbro, vars ägare han ensam var på

178a—90 talen. Han hade även ägt tomter eller hus

i kvarteren Formannen och Vägaren, men också dessa

voro vid hans frånfälle försålda. Tillgångarna i boet

utgjordes sålunda av lösöre och diverse fordringar,

huvudsakligen hos sönerna och ett par av mågarna,

och behållningen uppgick till 26,698 rdr, 10 sk., 10 r.

b:ko. Ehuru på den tiden långt ifrån obetydlig, var

densamma dock mindre än man på grund av

Olden-burgs ställning och under flera decennier omfattande

och säkerligen rikligt vinstgivande rörelse kunde vänta.

Alt så blev fallet, torde ha berott på betydande

utgifter för det stora hushållet och de många barnen,

ävensom på förluster för vänner, varom ju även det

ovan anförda uttalandet i minnestalet i Par Bricole ger

en antydning.

Om bouppteckningen efter Oldenburg således ej från

förmögenhetssynpunkter erbjuder samma intresse som

mänga andra storborgares, innehåller den dock några

upplysningar av värde för kännedomen om den

bortgångne personligen. Bland kvarlåtenskapen upptages

nämligen jämte mycket förgylldt och oförgylldt silver

och åt-killiga smycken och nipper, som ju ej böra

verka överraskande i en gulddragares bo, en större

samling snusdosor och andra dosor, flera spanska rör

med guldkryckor, en Bricoleordenstjärna av guld med

rosenstensmycke o. s. v. Det är uppenbart att den

avlidne varit svag för glitter och guld, vilket väl

sammanhörde med hans yrke, men även kunde bero på

194

\alldeles särskilda och kanske djupare intressen. Sålunda

tyder dossamlingen, även om den ursprungligen stod

i samband med det gustavianska tidevarvets staika

passion för snusande, på att densamma hade hopbragts

med kärlek och urskiljning, värdiga en riktig dosamatör.

Där funnos nämligen dosor av guld och silver, av agat,

pärlemor, elfenben, sköldpadd, porslin, papier maché,

mazurbjörk o. s. v., dosor med guldbeslag och i etuier,

dosor av komposition i form av ett hjärta och gröna

dosor med fruntimmersporträtt o. s. v.

Makarna Oldenburg hade nio barn. En år 1768

född dotter avled vid späd ålder. De övriga voro:

Frans Ernst, f. 1764, d. 1824, gulddragare, ogift;

Brita Maria, f. 1765, d. 1830, g. m. kaptenen och

stallmästaren Nils Malmerfelt;

Carl Magnus, f. 1767, d. 1848, kapten vid Göta

garde, g. m. Maria Margaretha Enesköld, f. Zelling;

Christina Lovisa, f. 1771, d. 1846, g. m.

hovbyggaren och rådmannen Johan Georg Rehn;

Gustafva Elisabeth, f. 1774, d. 1839, g. m.

grosshandlaren Cail Fredrik Hebbe;

Johan Adolf, f. 1778, d. före 1812;

Anton Ludvig, f. 1780, d. 1846, handelsbokhållare;

Fredrika Sophia, f. 1781, d. 1846.

Som den ende gifte sonen, Carl Magnus, var

barnlös, utgick Carl Ernst Oldenburgs ättegren med honom.

Den nu fortlevande ganska vidtutgrenade samt i Sverige

och Finland bosatta släkten Oldenburg härstammar från

Carl Ernsts yngre broder Johan Fredrik. Denne, som

var Frans Ernst Oldenburgs sjätte son i ordningen

samt fodd 1756, ägnade sig åt den militära banan och

avancerade där till överstelöjtnant. Efter erhållet av-

195sked, blev han postmästare i Linköping. Han var två

gånger gift, nämligen först med Juliana Christina

Dahlgren och sedan med Maria Magdalena Roth samt hade

fem barn i första och tio i andra äktenskapet.

Av Frans Ernst Oldenburgs övriga söner var Justus

Henrik, f. 1747 och död 1800, revisor i kammarrätten

och Christian Ludvig, f. 1750, d. 1813, sekreterare.

Den förre var gift med Anna Maria Sophia Berg,

från vilken han blev skild, och sedan med Helena

Engelin. Med henne hade han två söner, som voro ogifta.

Den senare äktade sin styvsyster Lovisa Zelling och

hade med henne en dotter och sonen Franz Magnus.

Denne, som var slottskamrer på Gripsholm och gift

med Ulla Lindqvist, hade fyra barn, men släktgrenen

är utslocknad.

TILLÄGG.

Det å sid. 144 omnämnda huset nr 16 vid Skeppsbron har efter

bokens tryckning börjat rivas, vadan även detta minne från Gamla

Stockholm numera får räknas till de försvunna.

196REGISTER

över i boken utförligare omnämnda personer.

Armfelt, Gustaf Maurits; friherre, överstekammarjunkare, slutligen

finsk greve och general; sid. 40—43, 45—47, 51, 55 — 57.

Bellman, Carl Michael; sid. 1, 2, 20, 72, 77—84, 128.

Ehrenström, Johan Albrekt; k. sekreterare, sedan regeringsråd,

slutligen ryskt statsråd; sid. 46, 50, 52, 56—61.

Hedin, Clara Elisabeth, f. Westman; sid. 73, 80.

Liljensparre, Henrik; polismästare, underståthållare; sid. 31, 32,51—54.

Löfblad, Johanna Catharina, f. Enbäck; skådespelerska; sid. 14.

Muller, Johanna Elisabeth, f. Hallström; sid. 161—163, 166, 172,

Muller, Jurgen Christoffer; kommerseråd; sid. 166—176.

Nyman, Christina, f. Westman; sid. 8—16.

Nyman, Nils Jonasson; bryggare; sid. 8, 9.

Nyström, Carolina Margaretha, f. Westman; sid. 73, 74, 93.

Nyström, Fredrik; kapten vid stadsvakten i Stockholm; sid. 23, 74,

75, 83, 93,

Oldenburg, Carl Ernst; hovgulddragare, stadsmajor; sid. 182—194.

Olaenburg, Frans Ernst; gulddragareålderman; sid. 178—182.

Ridderstolpe, Gustaf; friherre, hovmarskalk; sid. 163, 165, 171, 176.

Ridderstolpe, Jeanette, f. Muller; friherrinna; sid. 163—166, 176.

Rooth, Carl Anders; assistent i Politie-köllegium, skald; sid. 86—88-

197Westin, Anders; garvare; sid. 149, 150.

Westin, Christina Elisabeth, f. Bergklyft; sid. 120, 121, 130, 131.

Westin, Fredrik; professor, hovintendent, direktör för Konstakademien ;

sid. 152-159.

Westin, Gustaf; garvare; sid. 146 — 148.

WesliH, Henrik Laurentius; landssekreterare, överintendent; sid.

150-152.

Westin, Jacob Johansson; garvareålderman; sid. 142 — 146.

Westin, Johan d. ä.; garvareålderman; sid. 115 — 130.

Westin, Johan Johansson: garvareålderman, stadsmajor; sid. 131 — 140.

Westin, Lorens; generalkonsul och charge" d"affaires i Rio de Janeiro;

sid. 140, 141.

Westin, Maria Brita, f. Sontag; sid. 117—119.

Westman, Abraham Johansson; bryggare, tobaks fabrikör; sid. 111 —112.

Westman, Abraham Lorensson d. y ; bryggareålderman; sid. 1, 2,

27—92.

Westman, Abraham Lorensson d. ä.; bryggare; sid. 28, 101 — 104.

Westman, Anna Brita, f. Göding; sid. 102—104.

Westman, Carl; antikvarisk bokhandlare, kommissarie; sid. 26, 27.

Westman, Carl; bryggare, traktör; sid. 23—26.

Westman, Elisabeth, f. Westman; sid. 28, 71, 75, 77, 80, 88, 92, 93.

Westman, Erik Lorensson; bagareålderman; sid. 104—108.

Westman, Isaac; bryggareålderman; sid. 51, 56, 60—62, 68, 88,

96-101.

Westman, Johan Lorensson; bryggare; sid. 108 —110.

Westman, Lorens Eriksson; bryggare; sid. 6, 7.

Westman, Lorens Lorensson d. y.; bryggare; sid. 22, 23.

Westman, Lorens Lorensson d. ö./bryggareålderman, rådman; sid. 17—21 "

Westman, Maria Charlotta, f. Garner; sid. 97—99.

Westman, liils Lorensson; kapten vid Nylands regemente; sid. 95, 96.

198Bil. I:

(Und}7 1600-talet;

plm;

i i BRAHAM, 6. ISAAC,

1694, f. 1696,

;e 1716. d. före 1716.

Lorenzson D. Ä.,

d. 1795; f.

i Stockholm; bagari

i Brita Gödino. g. m.

1 Härh

1. Ann^lena 4. Abraham, a) 1.

f. 174 7..; f. 1760, d. 1803; f. 1753,

g. m. lj ild- bryggare i Sthlm; bagare

mästarei 3HAN g. m. Christina g. m. A

2:o) m Catharina Lampa. Bro

Ul-R< J = NZ, 5. Daniel, a) 2.

2. I 179 , f. 1762, d. 1809; f. 1757,

f. 174|thlm; kamrer vid bagare

g. rn^NA Nummerlotteriet; g. m. Rei

Joh At, a g. m. Magdalena Ölme

3. ? SN. Wier. b) 3.

f. 174jrita, 6. Elisabeth, f. 1761,

g. mÅ795; f. 1763, d. 1830; bryggar

And^qv- g. m. sin kusin

Johan Abraham Lorenz-

.-r-r/kHN- S0N D- Y"

f. 1745,

7. Anders,

f. 1766, d. 18..;

korpral vid

Livhusarerna.

Bil. II. Släkten Westin.

(De fyra första ätteleden.)

* a) 1.

garvareåld

g- t

** 1. Christina 4. Johan Johan

Elisabeth, f. 1781, d.

f. 1774, d. 1850. garvare i Sthlm, Borgerskapets

2. Lovisa Ulrica, g. m. sin kusin

f. 1778. d. 1836, Ulrica We:

g. m. gross- 9 barn

handlaren

Anton Bjurberg. 5. Ann f. 1782, d.

3. Maria g. m. garvaren.

Christina, Emanuel Eke

f. 1779, d. 1840;

g. m. 1:o) över- 6. Gust

fältläkaren f. 1783, d.

Samuel Frölich, grosshandlare i

2:o borgmästaren g. m.

Axel Fredrik 4 barn

Grandelius.

* Barnen voro 15, men blott

** Barnen 14, men tre dogo iESTIN,

1775;

i fattighus;

iabeth Brandt.

“s

r.

c) 5. Elisabeth,

f. 1775, d. 1846;

g. m. bryggaren Adolf

tnteri; Fredrik Lundh.

5. Jacob Ulric,

f. 1803, d. 1865;

destillator och bryggare i Sthlm,

löjtnant vid Borgerskapets

kavalleri; g. m. Elisabeth

Carolina Wallinder.

3 barn.

6. Carl August,

f. 1809, d. 1868;

tvålfabrikör f Norrköping.

7. Carolina Bernhardina,

f. 1811, d. 1884.

c) 6. Anders Johansson d. S.,

f. 1779, d. 1840;

garvare i Sthlm, kapten vid

Borgerskapets infanteri;

g. m. a) Anna Sophia

Wijkman; b) Christina

Elisabeth Westman.

c) 7. Fredrik,

f. 1782, d. 1862;

hovintendent,

professor,

direktör för

Konstakademien.

a) f. Johan Anders,

f. 1807, d. 1866.

a) 2. Fredrik Wilhelm,

f. 1809, d. 1834.

a) 3. Sophia Elisabeth

f. 1815, d. 18..

b) 4. Hilda Carolina

Christina,

f. 1823, d- 1887;

g. m. garvaren Per

Henrik Hesseloren.

b) 5. Henrik Laurentius

f. 1824, d. 1899;

landssekreterare,

överintendent;

g. m. Margaret Gibson.

5 barn.

b) 6. Constantia Elisabeth,

f. 1828, d. ;

g. m. a)

skrädderiåldermannen Carl Fredrik

Spångberg, b) kopisten

Axel Leopold Frykholm.Digitized by

GoogleCARL FORSSTRAND

De tre gracerna

Minnen och anteckningar trän

Gastai III:a Stockholm. Andra

upplagan. Med illustrationer.

Pris Mit. 5 kr., inb. 8 kr.

Spåkvinnor och trollkarlar

Andra" upplagan. Med

illustrationer. Ms häft. 4:50, inb.

7:50-i frfimmande linder. Pris 2 kr.

Konung oeh adel

Minnen och anteckningar frän

Gnstai III:s Stockholm. Andra

upplagan. Med illustrationer.

Pris hätt. 4 kr., inb. 7 kr.

Linné 1 Stockholm

Minnen och anteckningar trin

Gustal III» Stockholm. Andra

upplagan. Med illustrationer.

Pris häft. 4 kr., inb. 6:75.

Svenska Lyckoriddare

i främmande länder. Pris 2 kr.

Skeppsbroadeln

Minnen och anteckningar trän

Gnstai III:s Stockholm. Andra

upplagan. Med illustrationer.

Pris häft. 4:50, inb. 7:25.

Köpmanshus i Gamla Stockholm

Nya bidrag till skeppsbroadelns

historia. Andra upplagan. Med

illustrationer.

Pris hätt. 6 kr., inb. 10 kr.

Pris häft. 10 kr., Inb. 15 kr.

Digitized by

Goosle

A _ Jl_Digitized byDigitized byDigitized by