Stockholmslif och skärgårdsluft. Nya berättelser

Stockholmslif och skärgårdsluft. Nya berättelser

STOCKHOLMSLIF

OCH

SKÄRGÅRDSLUFT

NYA BERÄTTELSER

AF

FRANS HEDBERG.

STOCKHOLM

OSCAR L. LAMMS FÖRLAG.

STOCKHOLM

O. L. SVANBÄCKS BOKTRYCKERI-AKTIEBOLAG, 1886.Förfall.

En bit artistlif.

1.

Det blåste skarpt och bitande från norr och vinden

svepte igenom de bladlösa träden i Humlegården,

pustade på »vargögonen» på Vestra Humlegårdsgatan,

så att de stackars lyktorna flämtade mera än vanligt,

sopade hela högar af vissnade löf med sig utefter de

af frosten urblekta gräsmattorna, och bet igenom de

tunna rockarna på ett par trashankar som fattat posto

på träbron der gångvägen viker af öfver kullen midt

för huset N:o 3 på nuvarande Engelbrektsgatan, och

stodo der huttrande och blåfrusna, just när klockan från

Östermalmskyrkans torn slog elfva i den gråa och

ruskiga Novemberqvällen.

— Kan du säga, hvar i helskotta en ska’ få tak

öfver hufvet i natt, du Kask? — sade slutligen den

ene af dem, i det han hoppade på ett ben för att hålla

sig varm, och höll upp den foten på hvilken skon var

trasigast, — för här börjar liksom bli litet kusligt, eller

hur?

— Ahja, inte är det så värst näsvarmt! — svarade

den andre i det han stack händerna i fickorna på en

gammal kavaj utan knappar, — men en får väl vara

nöjd, sa’ han som fick middag hvarannan dag! Om det

bara kom någon sate som man kunde få en slant

utaf, så kunde man försöka komma in på herberget.

borta vid Bagar Davids backe.— Så här dags? Nej du, di stänger klockan tio!

Då vore det mycket likare att bulta upp Andersonskan

borta i Lambyska verket, så kunde man kanske få sig en

sup i kroppen! Ocli en sup i det här vädret, det är

så godt som sängkläder, det, du!

— Ja, den som tocke hade! — sade den andre

med en suck, i det han tog händerna ur kavajfickorna

och började slå armarne i sidorna, — nej det borde

aldrig finnas nån vinter, det är saken ser du, Kask!

Om sommaren går det väl an att vara pank och husvill!

Då kan man lägga sig ute i skogen vid Lilljans, —

fast nu är det också förstört, sen di la’ dit den der

förbannade jernvägen!

— Ja, ser du Lindgren: de unnar inte en fattig

fan nånting nu mera, det är saken det! Förr hade

man hus i hvar buske och krog i hvart hörn; men nu

ä’ det bara di rika som får ligga mjukt och supa hur

mycket di behagar! — Men tyst, der kommer en

kno-gandes från Norrlandsgatan — den ska’ vi lägga an

på du — fy fan: det var ju en poliskonstapel!

— Om vi skulle ta och öfverfalla den du, så fick

vi åtminstone husrum i natt att börja med — eller livad

säger du, Kask?

*— Nej, hör du Lindgren, fattig men stolt, säger

jag! Klå grisar har jag aldrig kunnat med! — Tyst,

han vek af uppåt Södra Humlegårdsgatan! Men hör du,

livar låg du i natt, du?

— Ombord på en kolpråm nere vid Grefbron, och

der mådde jag riktigt skönt, för ser du, de hade lagt

qvar ett par gamla säckar nere under akterskottet, och

di va rigtigt bussiga att ha’, sa’ flickan om lifgar dis terna.

Men när jag nu skulle dit och hyra ruin igen för natten,

så hade di satarne bogserat bort’en, du! Ar det inte

svinaktigt?

— Visst tusan är det det! I natt som var låg

jag i en tobakslada ute vid Tullportsgatan, men i qväll

så hade trädgårdsmästartjnfven satt hänglås för na’, sådet var täppt, det! Ser du! nu kommer det en till,

du! Han har skorsten shatt, du — då är det nånting

gentilt! Den skall vi ligga efter, så att han ger oss

en slant . . .

— Han kryssar, du! Han är på kulan! Ska’ vi

ta och ge honom ett nyp och känna efter hvad han

har i fickorna?

— Nej, hör du Kask, det låter vi allt bli,

du! Hör du inte hofslagena mot gatan der uppe vid

Esplanaden? Det är artilleripatrullen du, — och för

resten, hvarför ska’ en göra karlen illa, när han varit

ute och gjort sig en glad qväll? Han har kanske godt

ölsinne och då ger han oss nog en hacka. Stanna här

du, så går jag emot’ en ett tag.

— Ah, hör du, du ä’ för blödsint, Lindgren! Låt

oss lappa till honom i stället, så kan en komma in på

en sex månar och slippa slita en hund här ute på

gatan!

— Tyst nu och var inte dum! Kan en få

nånting med godo så tycker jag det är dumt att

sätta sig i klister! Och ärlighet varar längst, ser du

Kask!

Emellertid hade den sene vandraren kommit

närmare och vek nu af uppåt gatan der de begge

tras-hankarne stodo. Det var en framåt tretti års karl,

med ett muntert och öppet ansigte, fastän det nu var

temligen slappt och sömnigt, till följe af libationerna i

det glada lag, hvarifrån han nu st}^rde sina steg hemåt.

Hatten var betydligt akterstagad och öfverrocken

upp-knäpt, den ena gummigaloschen hade han tappat eller

glömt qvar, och det gjorde att han haltade litet på ena

foten, och att man vid hvarje steg som han tog på

gångbron hörde en duns och ett tassande, en

egendomlig otakt, som ibland förvärrades af ett snedsteg åt den

ena eller den andra sidan. I ena handen svängde han

en käpp som han ibland slog i gatan bredvid bron, så

att det gnistrade om dobbskon, och den andra hade hanlagt på ryggen, antagligen för att bättre behålla

balansen. Han gnolade med sluddrande röst på någon

munter dryckesvisa, och bäst som han gick, stannade han

och mumlade några otydliga ord för sig sjelf.

När han kom ett litet stycke från de båda

kar-larne, steg den som kändes vid namnet Lindgren, fram

några steg och sade till hälften bedjande, till hälften i

pockande ton:

— Goda herrn, ge mig en slant till nattherberge,

så är herrn hygglig!

— Hvad sa’ du för slag, karl? — sluddrade den

tilltalade förvånad, i det han tvärstannade vid tilltalet.

— Ge mig en slant till nattherberge, sa’ jag! Söta

goda herrn, bara tjugufem öre, så räcker det!

— Smickrare! —- utbrast den upprymde med ett

gapskratt, — hvem tusan är du, som tigger utaf en

fattig artist?

— Det är detsamma hvem han är! — svarade

den andra karlen rått, i det han steg fram på andra

sidan om den glade rumlar en, — ro hit med slantarne

nu bara, annars —- —

— Ah tusan! — skrattade denne lika muntert som

förut, — nyss var det bara en och nu är det två!

Jo det här är trefligt! Jaså, gubbar, ni har inte något

nattqvarter? Ja det är förbannadt hårdt, i synnerhet

den här årstiden, men inte rår jag för det!

— Nej, men herrn som har varit ute och haft

roligt och fått i sig en hop med goda saker, herrn ska’

tänka på dem som hvarken har nånting i sig eller

nånting på sig!

— Det har du förbaskadt rätt i, min hedersgubbe!

Det borde man alltid göra här i verlden! Men ser du,

man har så förbaskadt mycket annat att tänka på!

Punsch och flickor och kortlapparne sen! Och så har

man inte så fullt upp sjelf, fast man har en någorlunda hel

rock och ett kyffe att bo uti! Men ser du, det är

lif-vets filosofi, min gubbe.— Resonnera inte nu, utan ro hit med pengarne

bara! — utbrast Kask i det han närmade sig ändå

mera, — för annars kan det bli dyrare än herrn tror!

Och innan den andre hann hindra honom, ville

han fatta tag i kragen på rumlarens rock, men denne

hade märkt hans afsigt och gaf honom helt oförmodadt

ett slag öfver armen med käppen, så att han svärjande

drog sig tillbaka.

— Jaså, du talar ur den ton, du! — utbrast han

derpå, i d%t han höjde käppen på nytt, i fall den

andre skulle velat närma sig igen, hvilket han dock

icke gjorde till följe af slaget på armen, — jaså, du

är af den sorten, du!

— Förlåt honom, goda herrn, — sade den andre

på samma gång ödmjukt och frimodigt, — det är inte

så god t att hålla klorna på sig när det svider i skinnet!

— Ahnej, det kan du då ha rätt i! Men nog är

det här en förbannadt lustig stad, der det inte fins

någon polis, utan der en hederlig medborgare kan bli

både rånad och mördad midt i stadens allra förnämaste

trakt! — återtog den anfallne, med ett hastigt och kort

skratt, i det han såg sig omkring först nedåt

Humlegården, sedan framåt gatan, der likväl kröken borta

vid Eriksberg hindrade utsigten. Sedan han förvissat

sig om att ingen fans som kunde bjelpa honom i fall

det behöfdes, fortsatte han i det han kände i sina

fickor, — hur mycket var det ni sa’ att ni behöfde,

gubbar ?

— Har herrn bara ett tjngufemöre, så räcker det

nog! — svarade den som först närmat sig honom.

— Till mans ja, — bifogade han som fått slaget

öfver armen, — så räcker det till litet konfonjum

också!

— Och det tror du, din bandit, att du skulle få

någonting med? — utbrast den glade nattvandraren, i

det han efter många # fåfänga försök krånglade fram en

börs ur fickan, och började gräfva i den på begge sidorom rifigen, — men ser du, det lurar du dig på!

Annat är det med honom som var höflig, ser du. Han

skall fan i mig ha ett tjugu fem öre, om det också är

det sista jag har, det skall han! Jo, vänta! — skrek

lian hastigt triumferande, i det han höll upp ett mynt

mot den strax bredvid blinkande gatlyktan, — liär har

jag pluringen . . . nej ! det var ett tioöre, jag tyckte

be-stämdt att jag . . . aha! vänta litet, det var i västfickan,

det var det! — och nu började han gräfva i den, men

der fans ingenting, och så fortsatte han alla fickorna

igenom, till dess han slutligen fick tag i någonting i

den lilla yttre bröstfickan på öfverrocken, livarefter han

mumlade — jaså! det var der jag lade den! Jaha, det

var det! nu kommer jag ihog det! Se här har du,

hugg’en min gubbe och slit’en med helsan!

Och dermed lade han en krona i handen på den

trashanken som lydde namnet Lindgren, livarpå han

skrattande tilläde:

— Kan du vexla och ge tillbaka, så inte mig

emot! Men kan du inte, så gör dig inte samvete utaf

det, utan tag den, du, och laga att du får tak öfver

hufvut både för dig och kamraten!

— Tack goda herrn! — utbrast karlen i det han

såg på honom med förvåning och glädje på samma

gång, — om lifhanken sitter i mig och hin hale inte

har ätit upp märket, så ska’ herrn få tillbaka på den,

det lofvar jag!

— Ah, det är detsamma, begriper du! Hvad

tusan angår det dig att det är min sista krona, och att

jag får titta mig om efter frukost i morgon bitti? Det

är min sak och inte din, begriper du! För resten har

jag smort mig så bra i qväll, så jag kan behöfva litet

magrare diet i morgon! Men det var baddarn hvad

det blåser kallt! Adjö med dig nu, — håll ögat på

kamraten din, så ni inte kommer i klammeri med

polisen, — i fall den är ute i natt, hvilket jag tviflar

på! Hvad blänger du på västfickan för? — ropadehan derpå med den drucknes vanliga tvära öfvergång,

i det han hytte med käppen åt den andre, — tittar

du efter klockan, din krabatV Ha, ha, ha! Ja, om

du har lust att bryta dig in i pantbanken på

Badstu-gatan, så kan du kanske få tag i henne; för der står hon,

om du vill veta det! — Och dermed aflägsnade han

sig med strubblande steg, i det han sköt hatten ännu

mera bakut och svängde med käppen. När han

kommit några steg framåt, vände han sig hastigt om och

höll på att förlora jemvigten, i det han ropade till de

båda karlarne, som redan hade gjort helt om och liöllo

på att skynda ned utför gatan:

— Hör ni gossar! En sak så god som två: Ni

får lof att bli goodtemplare, för det fins ingenting uslare

än att menniskan lefver som ett svin, kom ihog det!

— Det ska’ herrn säga, det! — utbrast Kask

hånfullt, i det han vände sig om och hytte med

knyt-näfven efter honom, — så ska’ just

nykterhetspredikan-terna se ut!

— Tyst då din otacksamma kanalje! — rättade

Lindgren honom, — om han också har en smula i hufvut,

så är det hjerta på’n i alla fall! De andra bara

predikar, de, och ger sju tusan om man både svälter och

fryser!

— Hvad vet du huru mycket hjerta han har, när

han är nykter? — fortsatte kamraten, i det de veko

af inåt krokarne vid f. d. Lamby ska verket, midt emot

der vedgården ligger, — han är nog lik de andra

blod-sugarne, tänker jag, som bara vill klå de fattiga och

lefva som herrar sjelfva!

— Om så skulle vara, så håll truten på dig då,

och gå inte och gläfsa öfver att han var full! —

svarade den andre, — det är bättre att vi ta ut stegen, så

att vi kommer in innan Andersonskan hinner krypa till

kojs!2.

När artisten Viktor Bark, ty så hette den glade

natt vandraren, kommit upp till hörnet af Esplanaden,

tvärstannade han i en hast, vände sig nedåt gatan .som

han kommit ifrån, och började utbrista i en af de

monologer, som för druckna personer äro så säregna.

Tan-karnes vanliga gång är ju rubbad, hvarför skulle då icke

deras vanliga tysta form också rubbas och förändras?

Det kan ju icke nekas till att ruset är ett hal ft

vansinne, och galningar tala alltid högt för sig sjelfva.

— Förbaskadt underligt! — utbrast han, i det han

satte sig på räcket som omger hörnplanteringarne i

Humlegården och petade omkring sig med käppen i den

våta sanden, som var tillpackad efter dagens regn, hvilket

nu blifvit aflöst af den pinande blåsten; — förbaskadt

underligt är det ändå! Der kommer jag från svensexan

för Lind, borta på Hamburger börs — treflig lokal den

der, en trappa upp — och har litet i hatten, och så

ska’ jag råka ut för ett sån’t der äfventyr midt på

kronans gata! Det var en för märkvärdig karl, den der

ena busen — han som fick kronan! Han var bestämdt

inte alldeles moraliskt förderfvad — nej det var han

inte! Au! — gäspade han sedan med full hals, och

slutade med en lätt hicka, — jag kan just undra hvad

klockan kan vara? Tolf är hon inte, efter som

elek-lektriska ljuset brinner ännu! Eller kanske de låter

det brinna till ett? Nej tolf släcker de grannlåten!

Snyggt ljus, det der! Kan just undra hur det skulle

gå att måla vid det, jag? Vete tusan, det är bestämdt

för hvitt — det har inte det der varma som solljuset

— eller kanske det ser så kallt ut för att det blåser —

och så blinkar det så rasande — åh blinka i . . .! —

Nej nu tror jag vi går hem och lägger oss!--Och

dermed steg han upp och gick framåt

Engelbrekts-gatan till dess han kom till hörnet af Östermalmsgatan,der den gamla Vestra Humlegårdsgatan slingrar sig af

mellan plank och tobaksland, förbi ett gammalt lutande

trähus med ett åkeri och en gammal qvarn längre upp

på tomten, midt för det stora hvita stenhuset som står

så ensamt uppe på backen, liksom en förpost för en

antågande armé, det nya Stockholm, som snart skall

uttränga det från dess plats.

I hörnet stannade han ånyo. Han såg med slöa

blickar efter ett par artillerister som med en dalkulla

emellan sig vandrade gatan framåt under prat och skratt,

och så började han monologen ånyo:

— De äro lyckliga, de der gökarne! De känner

inte af någon kyla, inte! Flickan håller dem varma,

kan jag tänka! Jag undrar hur det skulle vara att

måla det der? Kulla mellan två artillerister — fin

genre — och så i mörkret, med en gaslykta strax

bredvid! Men vänta litet — — det vore ändå bättre —

mitt eget äfventyr nyss — artist emellan två

trashankar! Det har jag lust att försöka! — Det vore

nånting att sätta upp på opponentutställningen, det! Också

i mörkret — grått i grått förstås — det ska’ det vara,

annars duger det inte! Ja, det har jag lust att börja

med i morgon! Lilljans ja! Det är slut, det! —

fortfor han — i det han blickade framåt slutet af gatan,

der det gamla Bellmansminnet stått, — slut som allt det

vackra och pittoreska! Nu är det bara smårucklena i

hörnet af Eriksbergstomten, som står qvar — de der

som de påstår att spåqvinnan Arvidsson bodde i — hon

som spådde Gustaf den tredje att han skulle få sig ett

skott på maskeraden, — nu är der lumpbod i stället för

Pythiastempel — jo jo! så förgår jordens herrlighet! —

Nej fy fan! det vill jag inte tänka på, det är bäst jag

går hem och lägger mig!

Och så tog han ett steg, men så kom en ny

tankegång på honom, och så stannade han igen.

— Lind ja! — mumlade han i det han först lyfte

på hatten och sedan med en häftig rörelse drog ner deni pannan så att den nästan dolde ögonbrynen, — han

kommer rigtigt i smöret, han! Gumman Berg,

svär-modern ska’ bli, har dugtigt med pengar, påstås det —

hus har hon åtminstone; men hur rik han än blir, en

plankstrykare är och blir han ändå — jo, lita på det,

för min räkning blir han det!

Och så satte han sig i gång uppåt den krokiga

vägen som inte har mera gemensamt med en gata än

namnet. Han stupade’ och stapplade oupphörligt i de

djupa hjulspåren, som de tunga sand- och stenkärrorna

från och till byggena i de nya stadsdelarne hade plöjt

i den lösa sanden och den fastare leran, och i hvilka

bildat sig djupa vattenpussar efter regnet på dagen.

— Otreflig gata, det här! När jag väl får min

nya tafla färdig, så flyttar jag bums! — ja, det vill

säga, i fall någon menniskovän vill köpa henne! Om

jag skulle fråga Linds blifvande svärmor? Nej fan!

kärngen ser inte ut att intressera sig för konst, — då

hade hon väl aldrig låtit flickan få gifta sig med Lind!

Gifta sig, ja! jag undrar hur det skulle vara? Yore

kanske inte så dumt ändå! Men hvem skulle jag —?

Ja, det är detsamma, det, men nog vet jag en som---

ha ha ha! Hon skulle gifta sig med mig — med

»svinet» Bark, som de kalla mig! Ha, ha, ha.

Och han slog till ett gapskratt, så hårdt och så

hemskt på samma gång, att en grå katt, som försigtigt

kom. spatserande framåt vägen, tog ett högt skutt i

förskräckelsen och hoppade öfver planket in i

tobakslandet på högra sidan, i det han på samma gång fräste

till, antingen af räddsla eller af förargelse öfver att bli

störd i sina filosofiska nattfunderingar. Bark stannade,

ryckte till, tittade efter katten, som hans slöa blick

knappast kunde urskilja i mörkret, och sade i det han

fortsatte sin väg:

— I ett fall är den här vägen bra — man kan

gå hem hur dan man vill, för det är ingen som ser en!Inte en katt en gång — — jo! jag undrar om inte

det der var en katt ändå? Jo, men han sqvallrar inte,

hvarken för akademien eller opponenterna — och 0111

han också hoppar öfver planket, så ser han en inte öfver

axeln för det, och det är alltid en god sak. Nå, här har

jag utsprängningen till den der nya gatan — då är

jag strax hemma! Det är också en idé att göra gala

här i moraset och bergena! Och så de der husena ser

ut se’n, som ligger här på de höga stenfötterna! —

Alldeles som pojkar, som går på styltor! Men hvad

angår det mig? Stockholm är en fin stad, en bra och

treflig stad, men nog börjar den växa ut i galig ända,

alltid! — Vore jag stadsfullmäktig, så — ja, så gjorde

jag väl som alla andra, kan jag tänka! Det blef väl

slutet på visan, det! Seså, här har jag porten, om jag

nu bara får tag i portnyckeln också, så går jag upp

och lägger mig. Jag kan undra om de ligga nn, de

der gökarne som fick min krona? Fan så dumt att

jag inte skulle ha ett tjugufemöre, så hade jag haft

kronan qvar — åh skräp, de behöfde den antagligen

bättre än jag.

Just som han vid dessa ord satte nyckeln i den

lutande porten till det lilla envåningshuset som stod så

ensamt der borta vid kröken uppåt den nya stadsdelen

der en dag Karlavägen kommer att gå fram, hörde han

steg bakom sig, lätta, hastiga steg som tycktes

bevingade af räddsla, och då han förvånad vände sig 0111 för

att se hvem det kunde vara, som så sent passerade den

ödsliga gatan, såg han något ljust skymta fram i

mörkret, och efter några ögonblick stannade ett fruntimmer,

insvept i en kort kappa och med en liten uppvikt hatt

på hufvudet, alldeles invid honom.

— Nej se, det är herr Bark, — sade hon helt

andtruten, då hon kom fram till porten der han stod, —

jag tyckte väl att jag hörde någon som låste på porten!

Så bra, nu slipper jag bulta upp mamma, som visst har

gått och lagt sig!— Tjenare, fröken lilla! — helsade Bark och

försökte intaga en så säker och obesvärad ställning som

möjligt, — är fröken ute och går så här sent?

Hon hörde på den sluddriga rösten hur det var

fatt med honom, och det var med någonting kallt i

tonen, som hon svarade, i det hon drog kappan tätare

omkring sig:

— Ja det vet väl herr Bark, att vi aldrig få stänga

cigarrbodarne förr än hon slagit elfva! Om lördagarne

få vi ju till och med stå der till tolf. Men hur är det,

går inte porten upp?

—- Jag vet inte livad det är som kommit i

låsgången — — vänta nu! Ja, nog är det ett slaflif för

en ung flicka! Ar fröken qvar nere på

Norrmalms-gatan — jag var inne der här om da’n och — —

— Nej, nu är jag på Regeringsgatan — — men

får jag låna nyckeln, så tror jag att jag kan bättre--

— Seså der ja, nu är den uppe! Var så god och

stig på! Jaså, fröken har flyttat till Regeringsgatan,

då ska’ jag titta in och bli kund emellanåt — —

— Tack, herr Bark, och god natt! —svarade den

unga flickan hastigt, i det hon skyndade in genom

porten, tydligen angelägen att bli af med sitt sällskap —

det går lättare att läsa igen den inifrån!

— Ar det så brådtom? Kan ni inte stanna och

prata liten smula? — Har fröken tänkt på det der som

jag sa’ härom da’n?

•— Att sitta modell för en tafla? Nej, tag tackar!

Det har jag hvarken tid eller lust till — man kan nog

få tal på sig ändå!

— Ja, men ser fröken, konsten — — att tjena

den — — —

— Nej, det blåser alldeles för kallt! God natt,

god natt herr Bark! Sof godt.

Och med ett lätt skratt skyndade den unga flickan

midt öfver gården och in genom den öppna förstudörren

till det lilla huset, som till och med nu i mörkret sågtrefligare ut ifrån gården än ifrån gatan, der ett snedt

och murket plank helt och hållet förstörde utseendet af

det hela,

Bark läste igen porten med någon möda, och

mumlade för sig sjelf:

— Rar tös det der! Alldeles för god att stå i

•cigarrbod och låta kurtisera sig af hvem som helst! —

Om jag begriper hur någon mor kan vilja sätta sin

dotter i en cigarrbod — skulle bli en fin modell, det

der! Har en så stilig nacke, och axelfästet är så

kraftigt och mjukt på samma gång — jaja, men det vore

kanske inte bättre om hon hade kommit på schweitzeri,

och de fattiga flickorna har inte mycket att välja på!

Förvånar mig att hon inte kommit in vid baletten —

modern ser mig ut för litet af hvarje.

Nu skulle han just till att ta’ ur portnyckeln, men

den satt fast, troligen derför att han vridit den ett

half-slag för långt omkring, men det märkte han inte. I

stället började han vricka och bända på den, och det

var inte långt ifrån att han vridit af axet, när i

detsamma förstudörren öppnades på n}^tt och den unga

flickan stack ut hufvudet genom den och hviskade

till honom:

Herr Bark! för Guds skall, kom och hjelpmig!

Och rösten hade en sådan sällsam klang af

förfäran och smärta, att Bark i ett ögonblick blef nästan

nykter, fick med ens nyckeln ur låset, och stod utan

att ragla vid den unga flickans sida, i det lian frågade

med mycket stadigare röst än förut:

— Hvad är det, fröken Anna?

•— Mamma har satt sin nyckel i dörren och hon

vaknar inte, fast jag bultat på allt livad jag förmått!

Herre Gud, tänk om det händt henne någonting — —

hon mådde illa i morse när jag gick — o min Gud,

tänk om —

— Seså, seså, tänk nu ingenting! Hon har

somnat, vet jag — nyss somnat och då sofver man alltidtungt — åtminstone är det fallet med mig, det vet

jag--Hur är det, fröken Anna, har ni inte ett

köksfönster åt andra sidan? Stanna qvar här ni, så

ska’ jag gå ocli se om man kan få upp det.

— Det går inte ! Mamma ser alltid sä väl efter

att allting är stängdt om qvällarne — —

— Ja men i qväll kan hon ju ha’ glömt det, fast

hon stängt dörren så väl, — — hör nu, vill fröken

Anna hålla i min hatt? — Får jag upp det, så

kryper jag in och öppnar andra vägen — men se, hatten

är jag litet rädd om — det är den enda jag har! —

Och innan hon hann svara, räckte han henne hatten

och var med några steg igenom den mörka farstun och

ute på gården på andra sidan. Efter ett ögonblick

hördes klang som af en sönderbruten fönsterruta, hvars

bitar skrällde emot knaperstenarne på gården, derpå

hördes ojemna steg innanför dörren i farstun, så

tref-vande händer på låset, derpå en nyckel som vreds

omkring och så gick dörren slutligen upp.

Den unga flickan begaf sig in i en sorts kallrum

eller tambur, öppnade en midt emot belägen dörr, hastade

in, fick hastigt eld på ett ljus och skyndade sig

fram till en i ett hörn af rummet stående säng, der en

sofvande q vinna lät höra ett ljudeligt snarkande.

Dottern betraktade henne hastigt med en blick af på en

gång sorg och afsky, och vände sig hastigt till Bark,

som stod qvar i dörren till rummet, och vädrade inåt

detta under de mest uttrycksfulla grimaser.

— Ni hade rätt, herr Bark! Det var ingenting!

Hon bara sofver tungt — sade flickan, i det lion sköt

honom nästan våldsamt ut i kallrummet, — tack så

mycket för ert besvär . . . men vi hade gerna kunnat

spara oss fönsterrutan, — tilläde hon bittert, i det hon

öppnade ytterdörren.

— Hör nu fröken Anna! — sade Bark, nu

fullkomligt redig, — jag ser hur det är fatt — jag

förstår alltsammans, — här kan ni inte vara i natt! Stac-kars flicka ... jag tyckte väl att jag kände det redan

ute i köket, — ni kan inte vara här, säger jag!

— Hvart vill ni väl att jag skall ta’ vägen? —

frågade hon med tröstlös ton, i det hon hårdt kramade

hans hand.

— Kom upp till mig! — hviskade han, och när

lion med ett vredgadt utrop ryckte sin hand ur hans,

och gömde sitt ansigte i begge händerna, fortsatte han

med ett uttryck i rösten, som bevisade att ruset nästan

fullständigt vikit bort ur hans hjerna: — ja för fan!

det kan ni väl begripa, att när jag säger: kom upp

till mig, så menar jag, att ni blir ensam om rummet

— jag går ut igen — jag har bekanta att gå till —

det har antagligen inte ni! Seså, krusa inte nu, tag

nyckeln bara — här kan ni inte vara!

— Tack, herr Bark, för er vänlighet; men här

måste jag vara! — svarade den unga flic" an, i det hon

sakta, men bestämdt sköt honom ut i farstun och stängde

dörren.

— Hur tusan kan den fyll kaj an ha’ en så

hygglig dotter? — mumlade Bark för sig sjelf, i det han

gjorde ett svagt försök att vrida upp dörrlåset, något

som likväl inte lyckades, — men egentligen, hvad

angår det mig? Nu går jag upp och lägger mig!

Och dermed klättrade han upp för en snedvriden

trappa, satte sin nyckel i dörren till sitt kyffe, öppnade

den och steg in, i det han smågnolande sade för sig

sjelf:

— Nu kan det vara nog med krångel för en qväll!

Det är tur att inte Lind har en svensexa till, för då

blef jag väl både rånad och mördad!

Klockan var nära tio nästa morgon, när Victor

Bark vaknade vid starka bultningar på sin dörr och

såg sig omkring i sin torftiga kammare med förvirradoch yrvaken blick. Han hade just drömt att han hade

en stor, elegant atelier och att en af Göteborgs

konstmecenater var uppe hos honom och bestälde en tafla

för 5,000 kronor, en stor genre som skulle föreställa

den förlorade sonen, medan han ännu lefde undan i sus

och dus, omgifven af falska vänner och fala tärnor,

som gjorde sitt bästa att plocka honom. Ingen kan

väl derför undra på att han bl ef innerligt förargad

öfver att drömmens hela herrlighet bultades bort utaf

de hårda knogar som hamrade på den bräckliga

dörrspegeln, och att det just inte var med någon särdeles

mild stämma som han ropade, i det han kastade upp

armarne öfver sitt trasiga täcke:

— Hvad är det för en fan som håller ett sånt

väsen på dörren? Ar elden lös?

— Nej vars! — svarade en gäll och uppretad

qvinnoröst utanför dörren — inte det jag vet, men ska’

han ha’ bäddadt och städadt nu, så får han allt vräka

sig upp, det ska’ jag säga honom!

— Jaså, det är Strömbergskan! — sade Bark,

i det han med längtande blickar tittade på den tomma

vattenkarafinen, och förde begge händerna genom håret

öfver den värkande lijessan, — hvad är klockan, efter

hon håller ett sådant förbaskadt väsen?

— Ah, hon går på elfva! — svarade den

skrikande stämman utanföre, — så han kan min själ gerna

masa sig upp! Och får jag inte komma in nu, så får

han ha’ det som han har det, för nu ska’ jag opp

på Hötorget och hjelpa fru Petterson att sälja potatis,

för hon ska’ bort klockan tolf och vaccinera pojken

derasses på Barnhuset.

— Ja vänta litet, så ska’ hon få komma in då!

— svarade Victor, i det han helt långsamt ock

tran-kilt steg upp, slängde på sig underplaggen och svepte

in sig i en gammal sammetsblus, som i en långt

afläg-sen forntid kanske varit svart, men som nu var både

blå och brun och grå, och hade stora refvor på arm-bågarne och vid sidorna, der ficklocken hade sutit.

Sedan det var gjord t, rullade han upp en trasig

rullgardin med en himmelsblå borgruin på emellan gullgula

bårder, och när det var gjordt, så öppnade han dörren

och släppte in sin städerska, madam Strömberg, som

bodde nere i ett gammalt träruckel inne på gården.

Denna slängde igen dörren om sig så att de

solbrända fönsterrutorna skallrade, snodde in i rummet utan

att helsa, och sade, i det hon stälde sig midt för

artisten, med händerna i sidorna:

— Hur i Herrans namn kan en menniska ligga

och dra’ sig så länge som herrn? Tror herrn att jag

ska’ springa upp för trappan tre, fyra gånger i

fåfängan och det för två riksdaler i mån, som jag inte får

ut och stå här och bulta så knogarne värker? Tror

herrn — —

— Jag tror att hon är galen! — inföll Bark

lugnt, i det han letade rätt på en cigarrstump borta

på ett rankigt bord emellan fönstret och sängen,

—-och är det så att hon vill hålla väsen, så kan hon ge

sig af ner på gården, för här bor jag, kom det ihog!

— Ahja, det syns nog! — svarade madam

Strömberg, utan att låta skrämma sig, i det hon pekade på

hatten som låg på golfvet borta i vrån vid den lutande

kakelugnen, och öfverrocken som låg på andra sidan

emellan fönstret och sängen, — han måtte ha’ varit

skön i natt igen när han kom hem! Ja, jag säger väl

det, är det inte ett ogudaktigt lif di för, di här

artisterna, så vill jag aldrig vara hederlig menniska och

mor te’ fyra barn, fast den femte är död och den sista

har kikhostan —-

— Tyst menniska! — röt Bark, som i följe af

köpparslagarne hade mindre tålamod än vanligt, — eller

också stoppar jag henne på hufvudet in i kakelugnen!

Hvad rör det henne om jag är ute och rumlar? Bädda

upp nu och gå sedan sin väg!— Jaha, gud bevars, jag ska’ gå och aldrig sätta

min fot mera inom den här dörrtröskeln! — svarade

madamen i det hon började rifva i sängkläderna, så

att dammet stod högt i tak, — får jag bara hvad jag

har te’ fordra, så — —

— I)et ska’ hon få i nästa vecka! —

— Jaha, det förstås, så heter det alltid. Hvarför

inte lika gerna nästa månad eller nästa år, det är ändå

beqvämare, när man vill komma ifrån’et!

— Ja gudbevars, som madam vill, mig gör det

alldeles detsamma!

— Det tror jag nog! Herrn ser väl helst att

det dröjer så länge som möjligt! Men det säger jag,

och det står jag vid, att får jag inte åtminstone en

krona i dag, så ska’ sjutton städa för herrn längre och

inte jag!

— En krona! — Den skulle lion ha’ fått — jag

hade just lagt af den åt henne i går, men så, när jag

gick hem i natt — det var sjutton hvad mitt hufvud

värker, — skaffa mig litet friskt vatten —

Madam Strömberg, som hörde litet illa på ena

örat, uppfattade af det sagda ingenting annat, än att

han hade lagt af kronan, och hoppet om att kunna

pina ut den af honom, gjorde henne på en gång nyter

och vänlig. Hon tog på sig sitt blidaste leende, och

sade i det hon fick fatt i karafinen:

— Friskt vatten? Det ska’ gå som sjas det!

Jag springer bums ner till vattenposten nere i hörnet,

och det ska’ inte stå länge på förr än jag är tillbaka

igen! Se, bara man talar väl vid mig, så är jag inte

den som krånglar, det ska’ inte herr artisten tro! Det

är väl så godt jag tar handkannan med mig också, för

han skall väl tvätta sig, fattiga lifvét!

Och i ett nu var hon vid den haltande kommoden,

fick fatt i en gul lerhandkanna med en bit ur upptill,

tog karafinen i handen och kannan under armen, och

skyndade i full fart utför trappan, i det hon ännu idörren hade ett sötsurt leende till hands åt herr

artisten.

När Bark blef ensam, kastade han sig med ett

förtvifladt uttryck af modlöshet öfver sitt vanligen så

sorglösa ansigte ned på sängen igen, och utbrast i det

han förde båda händerna genom det yfviga håret och

kastade hufvudet bakåt:

— Nej! det här får lof att ta’ ett slut! På det

här sättet kan jag inte lefva längre! På ett eller

annat vis måste det få ett slut! Antingen på hufvudet

i Strömmen eller också på hufvudet in i arbetet igen!

Arbetet, ja! Hvar skall jag få något sådant ifrån?

Och med armbågarne på sina knän och hufvudet

i händerna satt han en lång stund funderande och

grubblande. Derpå rusade han upp, mätte rummet

med långa steg, stannade slutligen framför fönstret och

blickade ut öfver den ensliga trakten framför sig, som

i den gråa Novemberdagen just icke erbjöd någon

synnerligt anslående utsigt och utropade hastigt:

— Ja, det försöket får jag lof att göra! Åt

helvete med artisten! Artisten? — fortfor han bittert, i

det han pekade på några genreskizzer som sutto

uppspikade här och der på de smutsiga väggarne, och af

hvilka inte en enda var fullbordad, hvarefter han

återtog: — är jag väl artist, jag? Är det inte fan så

mycket bättre att bli en vanlig plankstrykare, än att

sitta här och svälta? Om jag bara visste om jag hade

någon talang, men hur tusan skall jag få veta det?

Kopiera, det kan hvem som helst, om man bara har

litet reda på färgerna och penselföringen, men se skapa:

det är etwas anders, det! Men när jag kan dekorera,

är det då inte tokigt att gå så här och svälta, och

måla dåliga porträtt för en spottstyfver? Är det inte

bättre att ta’ det säkra för det osäkra, och bli en

dug-tig handtverkare, i stallet för en skral artist? Ja men

de ska’ skratta åt mig, kamraterna! Nå, än sendå, låt dem skratta — jag ska’ skratta jag också, när

jag väl kommer ur det här eländet!

Under tiden började han klä’ på sig med

feberaktig if ver. Det fattade beslutet friskade upp honom.

Han tog byxorna på armen och besåg dem noga, i det

han vände upp och ner på dem för att se efter att

de voro hela nedtill. I detsamma ramlade ett par

slantar ut ur den ena fickan och togo ginaste vägen under

sängen, der de först slogo emot väggen nere vid

golf-vet och sedan rullade ett litet stycke till, innan de med

skrällande klang lade sig till hvila.

-— Lösslantarne! Jaha — jag vill minnas att

jag hade ett par femöringar qvar. Hejsan! då är det

ingen nöd! Då räcker det alltid till en cigarr! Men

hur tusan skall jag få några pengar åt kärngen? Hon

behöfver dem väl, kan jag förstå! Nånå, får väl snoka

efter om jag inte har någonting att skicka till

pantlånarn — vänta litet! Jaså, det var sant, det! Först

ska’ jag väl ta’ upp slantarne ändå!

Och med dessa ord kastade han sig ner på golfvet

och kröp på alla fyra under sängen, der man

ögonblicket derpå hörde honom uppge ett rop af öfverraskning

och glädje:

— Hurra! — Det är ju silfver! Två blanka

kronor! Hvar hin har jag kommit öfver dem? Jag tyckte

precis att det var den sista jag gaf de der båda busarne

i nattl Vänta litet! Viggade jag inte en tia utaf Falk i

går afton — och sexan kostade sex kronor och så

sala-des det till mera punsch! — Jolio, så var det! Nå

hvad tusan, då är det ingen nöd! Då kan jag ju ge

kärngen en krona, och så har jag ändå att köpa mig

middag för — usch ja! går jag ner på ångköket, så

räcker det till qvällen med!

Och nu kom han fram med en silfverslant mellan

tummen och pekfingret i hvardera handen. När han

väl kom upp på två ben igen, satte han händernamed slantarne i sidan och började dansa som en galning

rundt omkring rummet i det han sjöng med full hals:

»Pengar äro chimärer

Begagnom dem ändå.»

och som madam Strömberg i detsamma kom igen med

vattnet, höll han på afct dansa ikull henne midt i dörren.

— Kors i Herrans namn, — ropade hon, flåsande

efter den hastiga gången, — är herrn alldeles tokig?

Ska’g herrn dansa ikull mig, fattiga menniska? Jesses

då! Han måtte väl aldrig ha fått »trillurium» heller?

Jaha, för det är nu tredje natten han varit ute och

surrat, och det är synd och skam —

*— Gapa! — ropade Bark, i det han tvärstannade

midt framför henne.

— Ga -— gapa? — frågade madam Strömberg, i

det hon höll på att tappa både karafinen och

handkannan, — gapar jag for att jag säger ifrån, när han

kommer flängande på det der sättet?

— Gapa, säger jag! Och låt maten tysta mun! —

skrek Bark skrattande, i det han stoppade den ena

silf-Verslanten mellan madamens läppar, dem hon envist knep

ihop, sedan han sagt de sista orden.

— Jaha, jag tror det smakade, jag? — fortsatte

han sedan, när han märkte att madamens läppar drogo

sig till det mest välvilliga leende, på samma gång som

hon satte ifrån sig karafinen på stolen vid dörren, och

tog Ut slanten ur den tandlösa munnen.

— Spektakelmakare der! — myste madam

Strömberg, sedan hon förvissat sig om att det verkligen var

en krona — det tror jag det! Om jag haft mera an

femtio öre nu se*n i förrgår, så vill jag vara skapt som

en nors! Och det är inte mycket, det, när man har fyra

barn te plocka födan i, utom den femte, som —

— Som är död ja! Så den behöfver då

ingenting mera!

-— Nej Gud vare lof! Men om herr Bark kunde och

ville vara så innerligt snäll, så skulle allt en etta till — —— Ja se der nu, den oförnöjda menskligheten! —

utropade Bark med komiskt patos, — nu stoppa jag

ädelmodigt en etta i munnen på henne, och då vill hon

bums ha två! Jag ger mig hin på att om jag hade

stoppat dit två, så ville hon ha haft fyra —

— Ahja, det vore då inte så underligt, efter som

han är skyldig mig åtta! — utropade madamen, som

nu började återfå sin vanliga ton, — och det ska’ jag

säga herrn, det skulle inte många väntat så länge soln

jag, och ingen kan säga — —

— Skynda sig att städa nu! — af klippte Bark, i

det han tog handkannan af henne, slog vatten i det

gula lerfatet, kastade af sig sammetskavajen, fläkte upp

skjortan vid halsen och började tvätta sig, hvilket

tillgick på det sättet, att han körde ned hela hufvudet i

fatet och öste öfver med händerna, frustande och pustande

som en hval, då han vältrar sig i sitt element, och det

så att vattnet rann om honom sjelf och om den gamla

kommoden.

— Har madam sett till fru Lund der nere något i

dag? — frågade han pustande när han kom upp igen

och begrof ansigtet i den ingenting mindre än rena

handduken.

— Nej, flickstackarn var inne hos mig i morse,

innan hon gick till cigarrbo’n och bad mig se 0111 ’na

en smula, för hon är sjuk.

— Sjuk? Hm! Det är väl kopparslagare, det!

— Jesses, så herrn kan säga! Den fattiga

men-niskan! Jag har ju varit inne och talt med ’na, vet

jag — — hon hade haft tandvärk i går afton, och så

hade hon, för att döfva värken — —

— Tagit sig en knaber, ja! Och så höll flickan

på att bli utestängd — jo, det är en snygg mor, det

der! Hon har visst tandvärk ett par, tre gånger i

veckan nu för tiden!

— Ja herrn, tycker jag, skulle inte vara så stor i

mun om det, herrn som sjelf — —— Det är en annan sak méd mig! — af bröt Bark

häftigt, — jag är karl jag, och så är jag ensam och

har ingen att sörja för. Men hon är fruntimmer, hon

— och så har hon en dotter —- —

— Ett intrikat ocli näsvist stycke, ja! — utbrast

madam Strömberg förargad, — som bara är elak och

stursk emot modern, i stället för att pyssla om henne

och laga att hon hade hvad hon behöfver! För resten

kan jag inte begripa hvarför inte ett qvinfolk kan få

ta’ sig en tår hon med, om hon har smak för’et och

tycker att hon kan behöfva nånting te’ stärka sig med!

Inte för att jag nånstin tar något starkt inom mina

lappar, utom när jag mår illa, förstås, för då brukar

jag alltid springa upp te’ Hötorget te’ fru Petterson,

som alltid har litet i en halfputell, — men annars skn’

då ingen komma och säga om mej, att di har sett mej

hvarken si eller så — — men när bättre folk har

kommit på dekladansen, så — —

— Har de rättighet att supa, menar madam? —

frågade Bark, i det han kammade ut håret framför en

spegelbit i fönstret — för att göra eländet ännu värre ?

— Nehej, det menar jag inte! Utan jag menar

det att — — att — — ja det är detsamma, det!

Och så hon lefver, den der otäcka jäntan! Kan herrn

tänka sig, att i natt som var så hade hon en karlslok

med sig hem, och den har slagit ut en ruta i köket,

och Gud vet när han gick sin väg, för si åkardrängen

Anderson som bor inne hos mig, han var ute vid

sextiden i morse, och då såg han någon som kom ut ifrån

derasses farstu, och det var nog den der som —

— Det var lögn, madam! -— svarade Bark med

djup röst, i det han vände sig om och spände ögonen

i madamen. — för det var jag som hjelpte henne att

komma in, genom att trycka ut rutan i köket, annars

hade hon fått stå ute i farstun hela natten. Och det

var jag som låste igen porten, och som såg att flickan

gick in, innan jag gick upp och lade mig. Och jag

Frans Hedberg: Stockholmslif. 2ska’ säga madam en sak så god som två, fröken Lund

är en hygglig och anständig flicka, och jag tål inte

att någon går och sprider ut gemenheter om henne,

derför att hon är fattig och tvungen att stå i

cigarrbod ! För många af de flickorna kunna vara och är

nog också lika dygdiga som nånsin de gentila damerna

som sitta uppkrupna i ett soffhörn och läsa romaner

dagarna i ända!

— Ja, Herre Gud, är det inte det jag alltid

säger! — utbrast madam Strömberg helt fräckt, i det

hon vände ögonen mot taket, — och när jag får tag i

Anderson, så ska’ jag min själ ge honom, jag, för att

han går och sprider ut förtal och gemenheter om den

snälla flickan. För Herre Gud, att hon är litet stiirsk

mot modérn, som super, det är då väl inte hela

verl-den, och man kan ledsna på bättre än så! För jag

ska’ säga herr Bark, att egentligen så är den der fru

Lund — madam Strömberg lade en mycket infam

tonvigt på ordet fru — en riktig otäcka, så bättre folk

hon ska’ låtsas vara kommen utaf — — och om jag

bara ville föra sqvaller, så skulle jag kunna — —

— Ja, men det vill madam naturligtvis inte? —

frågade Bark mycket ironiskt, i det han knöt på sig

halsduken och vände upp och ner på manschetterna för

tionde gången, för att få den renaste sidan ner åt

händerna.

— När förde jag något sist? — frågade madam

Strömberg utmanande, i det hon satte händerna i

sidorna och tvärstannade framför honom.

— Det vete tusan! — svarade Bark lugnt, i det

han kastade på sig rocken, — men jag vill minnas att

när det nyss var fråga om hvad Anderson hade sett

— — Men det är detsamma, skynda sig nu, så att

jag får ta’ nyckeln med mig, när jag går!

— Ja bevars, jag ska’ visst inte uppehålla! —

snäste madamen, — jag ska’ i alla fall in och se till

den der stackarn dernere, innan jag ger mig åf tillHötorget! I alla fall är det väl inte så farligt 0111 det

dröjer litet, för herrn har väl intet stort angelägnare

ute att göra i dag än i går, tänker jag!

Dermed snodde hon ut, och medan Bark låste

dörren efter sig, ropade han gäckande efter henne:

— Det vet madam så rasande litet, och det som

hände i går behöfver derför inte upprepas i dag!

— Hm! får väl se det i morron bitti! —

mumlade madam Strömberg hånfullt, i det hon gick in i

köket på nedra botten.

— Det ska’ bli ett slut på det här, säger jag

— sade Bark häftigt för sig sjelf, i det han gick

utför trappan, — ta’ mig fan ska’ det icke bli slut!

4.

Victor Bark tillhörde den stora hop af så kallade

artister, som vår tid har ett sådant öfverflöd af, och

som taga en viss obestämd längtan efter konstnärlig

produktion, en längtan som så lätt uppstår i

öfverbil-dade tider, för bevis på artistisk begåfning, och derför

kasta bort eller förakta det praktiska lifvets kraf, för

att i stället inviga sig till ett halft sysslolöst, förfeladt

lif, fullt af försakelser och umbäranden. Man träffar

dem på alla områden, och de växa upp som svampar

efter regnväder, lika ymnigt på litteraturens fält som

på de bildande konsternas, lika lätt inom musikens verld

som inom teaterverlden. Liksom svamparne växa de

fort, men multna också och försvinna lika fort som de,

och de fä exemplar som vinna någon högre utveckling,

förtränga snart de andra i den oblidkeliga kampen för

tillvaron. Det fins i våra dagar icke ett hus der icke

en blifvande pianist massakrerar öronen på grannarne,

icke en familj der icke något af barnen har anlag för

att blifva ett snille på någon af de konstnärliga

sti-garne. Förr, då det icke var så trångt 0111 utkomsten,

nöjde man sig med att utveckla de intellektuela anlagentill prydnader ocli omvexling för det praktiska lifvet,

— nu deremot vill man med all gevalt att de skola

enbart föda sin man och man besinnar icke att

publiken hvarken läser så mycket, hör så mycket musik,

åser så ifrigt skådespel eller köper så gerna taflor, att

det är möjligt för alla dessa som kasta sig in i det

lockande och förledande konstnärslifvet, att kunna

existera som konstnärer, äfven om de liafva snille. Hur

skall det då gå med dem som på sin höjd hafva talang,

eller kanske icke ens det? De få naturligtvis svälta

ihjäl, de gå under på ett eller annat sätt, eller också

stå de der som ofruktbara medelmåttor, hvilka lefva på

andras arbete, och äro missnöjda med allt bestående,

derför att de i grunden äro missnöjda med sig sjelfva.

Det är ju helt naturligt att alla som idka konst,

icke kunna vara snillen, — så godt är det inte om

den gudagnistan här i verlden, man får vara glad och

nöjd om de flesta i stället genom ihärdighet och

rastlöst arbete kunna intaga och försvara sin plats äfven

på de lägre trappstegen inom de olika konstarternas

områden.

Victor Bark hade börjat sin bana som lärpojke

hos en handtverksmästare, och under det han var i lära

hos denne, fick han som de andra tillfälle att besöka

Tekniska skolan, der han skulle utbilda sig till en

skicklig dekoratör, något som han hade anlag för, tycktes

det, från början. Det var der han fick lära sig

grunden för det liandtverk han valt, och man vet hur nära

detta i många afseenden tangerar det rent konstnärliga

måleriet, åtminstone i det tekniska.

Och det är ju detta som kan läras, ingifvelsen

kan ingen skola i verlden skänka åt sina lärjungar.

Men derför att han nu här inhämtade tillräckligt

mycket af konstindustriens teknik, flög den idén i hans

hufvud att han skulle bli artist i stället för handtverkare.

Det är på samma sätt med koristen eller statisten

vid en teater. Derför att han fått en smula rutin,derför att han nödtorftigt kan gå och stå på scenen,

skall han genast försöka på att bli skådespelare,

hvil-ket är något helt annat. Man kan vara skådespelare

af naturen utan att någonsin kunna gå eller stå på

benen som en menniska, liksom man kan vara målare af

naturen, utan att efter teknikens regler kunna göra ett

enda penseldrag riktigt.

Det var jemnåriga som eggade honom till att gifva

handtverket på båten, ech ikläda sig konstnärsrocken i

stället.

— Hvarför skulle inte du kunna bli’ artist lika

bra som alla andra? — ropade dessa åt honom i korus,

— Larson var sadelmakaregesäll han, när han började!

Gif du grofmåleriet på båten, och försök att komma in

till Akademien i stället!

Oah huru länge de sjöngo den förledande visan,

började han slutligen lyssna till den. — Han var då

nitton år, och den tiden var tron på akademien den

enda saliggörande! Den som inte ville låta döpa sig i

den, den var förlorad för tid och evighet. Några

opponenter funnos ännu inte, åtminstone inte synliga —

fans det några, så tego de visligen i det offentliga och

nöjde sig med att göra opposition i tysthet och icke

som nu, med buller och bång. Och hur länge Bark

bråkade och arbetade, så kom han slutligen in i

akademiens skolor, och der tillbragte han fyra år under

de största svårigheter och försakelser. Men han

arbetade på, han stretade som en häst, och lärarne hade

kanske hvarken nog ärlighet eller nog mod att strax

säga honom, hvad de antagligen genast hade upptäckt,

att han arbetade förgäfves!

Han åter gick och invaggade sig i den tron att

han snart skulle eröfra den kungliga medaljen och

der-igenom få komma ut i verlden och så bli en verklig

konstnär. Men ingen medalj kom, fastän han inte hade

målat Akademiens prisämne stort sämre än någon af de

andra; ämnet var det året bibliskt, och utgjordes afHerodias, som dansade inför sin far, för att af honom

få i gengåfva Johannes Döparens hufvud. Det var fyra,

som försökte sig på saken, och som endast en knnde

få medaljen och en ett stipendium, så var det alltid två

som skulle bli lottlösa, och af dem Victor Bark den ene.

Det var sexa på qvällen för den som eröfrat

medaljen, och på den drack han sig rusig för första

gången. Kamraterna tyckte synd om honom, och när de

icke kunde trösta honom på annat sätt, så försökte de

det genom att hälla i honom så mycket punsch som

möjligt, ett sätt som har gamla anor hos oss, och som

alltid anlitas både i glädje och sorg. Mellan

punschglasen sökte de inbilla honom att om han utstälde sin

tafia i konstföreningen, så skulle han nog få den såld

och säkert äfven genom den träffa på en msecenat, som

kunde kosta på honom att få resa till Düsseldorff,

München eller Paris, utan att han för detta behöfde ha att

tacka Akademien.

Han fick också verkligen sin tafia såld för några

hundra riksdaler, men någon msecenat träffade han inte.

tian förde ett gladt lif så länge de penningarne räckte,

och sedan lefde han för det mesta på ficklån och

vigilan s, samt tjenstgjorde inom kamratkretsarne som en

sorts frivillig clown eller lustigkurre, hvilken hade en i

hög grad uppöfvad talang uti att blåsa klarinett på en

käpp, härma alla de förnämsta aktörerna, göra

kortkonster och sjunga mer och mindre tvetydiga visor. Ibland

målade han visserligen en och annan tafia, som alltid

hembjöds åt de olika konstföreningarne, men som i

allmänhet fick tagas tillbaka igen och sedan afyttras

antingen till underpris åt någon konsthandlare eller också

bortlottas genom listlöpning hos vänner och bekanta.

Det var en sorglig, om också till det yttre så kallad

glad tillvaro, som på de sex eller sju år han öfvat den,

nästan helt och hållet hade gjort honom till en ständig

gäst på pantlånekontoren och de tarfligare sweitzerierna,

och som slutligen fört honom till den ruckliga utkantaf staden, der han nu bodde. Men, egendomligt nog,

han var likväl i grund och botten en allt för sundt och

redbart anlagd natur för att helt och hållet gå under

i detta sus och dus, liksom han också var allt för seg

och kärnfull för att helt och hållet förderfvas till sin

karaktär, fastän han var betydligt på förfall.

Många gånger under dessa år hade han i stunder

då han befattat sig med att göra upp räkningen med

sig sjelf, — något som dock icke allt för ofta förekom

— fattat det beslutet att bryta med sitt förfelade

konst-närslif och taga till handtverket på nytt. Men han

hade icke haft mod dertill, ty det skulle ju varit att

erkänna det han misstagit sig på sin kallelse, och att

utsätta sig för kamraternas och umgängesvännernas

åt-löje, — detta envisa hinder för så mången

återupprättelse här i verlden. Kunde vi bara, litet hvar, sätta

oss öfver pratet omkring oss, och alltid oförskräckt göra

livad som vore rätt, utan att så mycket tänka på livad

som vore »passande» enligt våra umgängesvänners åsigt,

så skulle mycket vara annorlunda.

Men nu hade han sedan en tid på fullt allvar

ledsnat vid detta eländiga bollkastande emellan svält och

umbäranden den ena dagen och vilda förströelser och

snålskjutsorgier den andra. Han började känna leda

för sin roll som muntrationsråd, den enda egenskap

under hvilken han numera kunde komma med ibland sina

bekanta och kamrater, hvilka lefde ett sorts artistiskt

zigenarlif på Guds försyn, liksom han sjelf. Han ville

knappast medgifva för sig sjelf att det egentligen var

den undrande och förebrående blicken från ett par

djupblå qvinnoögon, som först hade kommit honom att känna

en egendomlig förnimmelse af blygsel öfver sitt

bortkastade lif, och likväl var det så. Bland de dimmiga

minnena af genomrucklade nätter började så småningom

tränga sig fram ljusa framtidsbilder från ett hem,

de-ladt med en älskad varelse, ett hem som man möjligen

skulle kunna eröfra åt sig, i fall man med ett rasktbeslut kastade bort den trådslitna artistrocken, och toge

på sig arbetsblusen i stället. Det var sedan han flyttat

till det lilla rucklet på den gamla Vestra

Humlegårdsgatan, och sedan han der mötb Anna Lund, flickan i

cigarrboden, som de tankarna börjat komma för honom.

Först hade han, som de flesta unga karlar under

slika förhållanden, börjat försöka etablera en liten

flygtig kurtis med den vackra flickan, som väl inte gerna

kunde vara något så ovanligt strängt dygdemönster, då

hon hade valt en sådan utkomstväg som den att stå i

cigarrbutik. Men det dröjde icke länge, förrän han

kom på andra tankar i fråga om henne, som visserligen

var vänlig när man kom in till henne för att köpa en

cigarr eller en cigarett., men som hade ett egendomligt

kyskt sätt att afvisa all otillbörlig förtrolighet, och hvars

blick hade en så underlig verkan på den halfförfallne

artistens både nervsystem och samvete, att han på samma

gång blygdes för henne och kände behof af denna

blygsel. Sedan hade den första flygtiga böjelsen att behaga

henne öfvergått till en allvarlig längtan efter att vinna

hennes vänskap, att kunna fängsla hennes intresse, att

kunna göra henne några små tjenster, och att visa henne

att han uppfattade den stora skilnad som förefans

mellan henne och de flesta andra af hennes likar. Denna

öfvergång hade tryckt sin prägel på hans väsen, och

gifvit det ett helt annat uttryck i hennes närvaro än

förut. Detta undföll icke den unga flickan, och han

markte med glädje att han var på väg att vinna hennes

förtroende, men att hon likväl ständigt och jemnt var

på sin vakt, ifall han skulle återfalla i sitt första sätt

att bemöta henne —• något som han likväl endast då

gjorde, när de frikostiga vännerna hade betalat hans

sällskapstalanger med våtvåror, dem han icke hade styrka

att undvika, men hvilka han förbannade efteråt, när

hennes förebrående blick mötte hans, och när han

undvek hans erbjudna sällskap hem, livilket hon deremot

alltid emottog när han kunde omtala för henne att hanrbetat en dag, och icke varit utom dörren, förrän han

gick ut för att skaffa sig litet mat och för att ofvanpå

sin tarfliga qvällsvard kunna hos henne förskaffa sig

lyxen af en cigarett. Hur kort och hur treflig föreföll

honom inte då vägen ifrån Norrlandsgatan och till det

tarfliga hemmet, och hur lycklig kände han sig inte,

när ett infall eller en munter anmärkning från honom

kunde framkalla hennes silfverklingande skratt, eller

när bullret från några skrålande karlar kom henne att

litet darrande stödja sig emot hans arm, som hon annars

aldrig ville mottaga, hur ofta han än försökte att

erbjuda henne den. Och så den vänliga, varma

handtryckningen, när de skildes åt utanför hennes dörr, och

hennes »tack och god natt, snälle herr Bark». De

nätterna sof han som ett barn och hade så ljufliga drömmar.

Men så ibland kommo de onda tankarne upp i

honom, och då gjorde han narr både af sig sjelf och sin

galenskap. Och det var med bittert hån som han

frågade sig hvad det skulle bli af hela den der dumma

historien, och hur han nånsin kunde drömma om att

hon skulle vilja gifta sig med honom — hon, så ung

och så vacker — gifta sig med en förfallen artist, en

stackare, som inte dugde till annat än att blåsa

klarinett på käpp och härma aktörer. Men var det^lå också

så absolut nödvändigt att gifta sig, kunde hon inte ändå

bli hans — var det kanske inte bara förställning hela

den der sedesamheten, och var det så säkert att hon

var lika sträng mot de unga militärerna och

kontoristerna hvilka köpte af hennes cigarrer, som hon var det

emot honom? Och när han kom på de tankarne, så

blef han till slut alldeles ursinnig på sig sjelf, på henne,

på hela verlden och han föresatte sig att det skulle bli

slut på det der och att han aldrig skulle titta åt henne

mera. Men den föresatsen kunde han aldrig utföra,

och när han åter igen såg hennes halft förebrående,

halft undrande blick fästad på sig, så var han färdig

att gå i elden för hennes renhet, och han började byggade skyhögaste luftslott och önska sig händerna fulla af

millioner för att kunna göra henne så lycklig och så

afundad som ännu ingen qvinna på jorden varit det

sedan hedenhös.

Men hur skulle han få fast grund under de

luftslotten — hur skulle han nånsin kunna erbjuda henne

ett hem? Nej, det var bäst att lefva i sus och dus, så

länge det räckte och få slut en dag dess förr! Det

kunde ändå aldrig bli något utaf — han stod ju på

det sluttande planet! Var det inte så godt att låta sig

glida utföre, utan tanke på annat än stunden, var det

inte bäst att njuta så länge man kunde, att skratta åt

alltihop och dö en vacker dag på gatan eller i en

portgång? Så hade han många gånger tänkt, — men i

dag ville de tankar ne inte återkomma, hur mycket han

än kallade på dem, medan han gick nedåt staden. Det

var två saker som hade skakat upp honom, om han

också icke gerna ville tillstå det för sig sjelf. Det

första var mötet med de båda trashankarne under

natten, de begge husvilla uslingarne. Skulle han också

komma derhän att endast hafva gatan till hem och

ste-narne till hufvudgärd, skulle han också en dag drifvas

till att antingen tigga eller råna; skulle — han kunde

inte åteiiiålla en rysning när han tänkte derpå. Om

han inte mött de begge karlarne, och om han inte haft

en krona — hvad skulle de tagit sig till? Och sedan

hon, den stackars flickan, som uttröttad kom tillbaka

till ett hem der modern låg drucken, och der hon hade

fått stanna utanför, om han inte händelsevis hade

kommit? Till hvad kunde inte förtviflan öfver en sådan

skam, ett sådant elände, drifva ett oerfaret barn, som

icke har så långt till frestelserna, och kunde han väl

på detta sätt låta dem båda gå under, utan att göra

en ansträngning, utan att våga ett försök till räddning?

Nej! nu hade han fattat sitt beslut, nu skulle han

försöka att resa sig ur förfallet!5.

På qvällen kom han in till Anna, i cigarrboden

på Regeringsgatan. Det fans bara en kund inne i

boden, en gammal herre med slätt hår oeh med

guldbå-gade glasögon framför ett par halfskelande, grå ögon ;

han stod halflutad öfver disken och tycktes hafva

någonting på hjertat eller lefvern som han ville säga den vackra

flickan, då Bark kom och störde honom, just då han ville

gifva någon af dessa båda organer luft, medan han

valde och tvekade mellan tvenne uppslagna cigarrlådor.

— Får jag sex stycken af de här — sade han

slutligen med släpande röst, i det han förargad sneglade

på artisten, som sedan han aktningsfullt helsat på den

unga flickan, helt lugnt slagit sig ned på en stol

bredvid disken; — så skall jag försöka den andra sorten i

morgon! Och då kan jag ju också få svar på det andra

— eller hur, lilla fröken? — halfhviskade han med ett

leende som skulle vara sött, men som egentligen bara

blef obehagligt.

— Det har jag ingenting att svara på! — sade

Anna lugnt, i det hon lade in cigarrerna och lemnade

tillbaka på en tia, som han lagt på disken.

— Säg inte det, lilla fröken! säg inte det! —

halfhviskade den gamle herrn på nytt, i det han lutade

sig fram öfver disken ännu mera, — tänk på saken

en smula, tänk på saken! —

Och dermed stoppade han cigarrerna i fickan och

ämnade gå, i det han kastade ännu en sned blick på

Bark, som fattat tag i en på disken liggande tidning

och nu satt till utseendet helt fördjupad i den, ehuru

han mycket väl både hörde och såg hvad som föregick.

— Herrn glömmer penningarna! — sade Anna

med skärpa i rösten, i det hon sköt fram dem till

ytterkanten af disken.

— Ja, minsann gjorde jag inte! — sade den gamle

herrn, i det han vände tillbaka och halft motvilligt sam-lade upp sina nio kronor och tio öre, — men det är

väl inte så underligt . . . här inne hos lilla fröken kan

man glömma hvad som helst! He, he, lie! Adjö lilla

fröken! Tänk på saken — tänk på den till i morgon! —

Med dessa ord stultade han ut på tämligen stela

ben, i det han sköt upp de nedfallna glasögonen på

näsan, och öfver dem kastade en lysten blick på den

unga flickan, som med ett halft föraktligt, halft

medlidsamt löje kring sina krökta läppar, besvarade hans i

dörren med sliskig vänlighet sända helsning.

— Hvad var det fröken Anna skulle tänka på till

i morgon? — frågade Victor, sedan den gamle gått,

och efter mycket fumlande fått igen dörren.

— Ah, det var ingenting! — svarade denna i det

hon med en min af förtviflad trötthet satte sig ned

innanför disken midt emot Bark.

— Ingenting! Det som kunnat göra er så upprörd!

Det skall ni inbilla någon annan än mig, fröken Anna! —

— Ingenting annat än att han erbjöd mig en fin

våning, om jag ville sälja mig åt honom! — svarade

den unga flickan bittert, i det hon nervöst trummade

med fingrarne mot disken.

— Den gamle syndarn! — ropade Victor och

rusade upp, färdig att skynda mot dörren, —jag skall —

— Ni skall ingenting, herr Bark! — sade Anna

hastigt, i det hon steg upp och lade sin hand på hans

arm, — det vore bara att göra saken ännu värre. Jag

kan nog försvara mig sjelf! —

— Det tviflar jag visst inte på, fröken Anna! —

svarade Bark, i det han satte sig igen, — men nog

skulle jag bra gerna vilja måla honom både gul och

blå, den der gamle perukstocken! — Går han ofta

hit in? —

— Hvarenda dag nu på en tid!

— Att han inte skäms, vid hans ålder! — Han

är väl minst sina sextio år, det gamla kräket?— Det är alltid så, lierr Bark. De unga karlarne

som gå hit, äro sällan eller aldrig oförskämda, om inte

möjligtvis när de ha’ något i hufvudet, — men dem

reder man sig i alla fall lätt med. Nej det är de

gamla gubbarne, de äro värre än synden! Jag har väl

tio gånger så visst som en, snäst af den der gamle

token, och ändå kommer han igen, och alltid försöker

han att glömma ta’ tillbaks när han vexlar! Om jag

inte vore så uttröttad och ledsen ibland, så skullle jag

skratta åt den narren, så löjlig förefaller han mig —

men det är inte alltid jag kan det, och i dag kan jag

det mindre än annars.

— Hur så, fröken Anna?

— Jag är så orolig för min mor! Hon sof ännu

när jag gick i morse, och det var inte möjligt att kunna

få henne vaken! Jag hade talat vid en bekant som

jag träffade i morse, att hon skulle komma hit och stå

här en stund, medan jag sprang hem; men hon har

inte kommit och nu vet jag inte hur det är fatt der

hemma.

— Jag tror inte att det är någon fara! Madam

Strömberg hade varit inne hos henne på morgon, hörde

jag.

— Var hon vaken då?

— Ja, och madamen påstod att det var för att

döfva tandvärken, som hon — — men nu ska’ vi inte

tala om det, — jag har en stor nyhet att tala om för

fröken Anna:

— En stor nyhet? Hvad kan det vara? Det är

bestämdt någonting godt, för jag tyckte strax att herr

Bark såg så glad ut, när herrn kom. Har herr Bark

kanske fått bestäilning på någon tafla? Ack, hvad det

var roligt!

— Tack för det, fröken Anna! Men det är nu

inte fråga om några taflor mera!

— Hvad säger herr Bark?— Jag har ledsnat på artistlifvet, jag kan ändå

aldrig bli någonting annat än en klåpare?

— Ali nej, säg inte det! Jag är öfvertygad om

att — — att ni har talang, — inföll den unga flickan

ifrigt, och fortsatte sedan litet tvekande, — om ni

bara —

— Ville göra någonting, menar fröken Anna? —

ifylde Bark, i det han såg henne i ögonen, — och jag

vet nog att jag är en lat slyngel, men om jag också

knogade aldrig så. så skulle det ändå inte hjelpa.

Somliga äro ämnade till artister, och andra äro ämnade till

plankstrykare — det hjelper inte! Det kan visserligen

gå så underligt till här i verlden att artisten kan stanna

som plankstrykare och plankstrykaren avancera till artist,

men det hör i alla fall till ovanligheterna. Jag är född

plankstrykare, det har jag slutligen lärt mig inse, och

nu har jag tagit mitt förnuft till fånga! Jag ämnar

inte förderfva målarduk mera!

— Ja, men det är i alla fall skada! — utbrast

Anna, som i likhet med de flesta flickor vid hennes

ålder hade en viss svaghet för artister, — det är stor

skada — —

— Ah skräp! det fins flera qvar! — sade Bark

med ett muntert skratt som ändå inte var utan sin lilla

bitterhet, fast han sökte att dölja det så godt han

kunde, — det är min själ inte ondt om den sorten.

Titta efter i boklådsfönsterna, på expositionerna, på

Norrbro till och med; öfverallt fins det taflor och den

ene nya artisten dyker upp efter den andre. Det kan

vara på tiden att Stockholm blir af med en, och jag

ska’ inte hänga mig fast på hundsvottén längre.

•— Ja men, herr Bark, ni älskar ju konsten, det

har ni många gånger sagt, och när man älskar

någon --

— Så skall man inte dra’ ner den, fröken Anna!

— svarade Bark i det han allvarligt såg in i hennes

ansigte, — och det är hvad jag skulle göra, om jagfortsatte! Det fins nog åtskilligt annat också som jag

älskar, och jag vill lika litet dra’ ner det, — ja, med

ett ord, jag har i dag varit och talat med en af våra

förnämsta dekoratörer, och i morgon börjar jag måla

väggar och tak i ett nytt hus i stället, — ett stort

nytt hus som står under inredning och der jag får fullt

upp med arbete hela vintern. Han betalar bra, jag

tror att jag skall kunna förtjena en åtta, tio kronor om

dagen, när jag får hålla på litet, så att jag blir varm

i kläderna, och på det sättet skall jag nog snart repa

mig igen och komma på litet grönare qvist än jag

är nu!

— Ja. ni karlar a ändå bra lyckliga, — sade

Anna med en suck, -— ni kan ta" er fr# hvad ni vill,

ni — då en stackars flicka deremot — —

— Hör nu, apropos det, fröken Anna, vill ni lofva

mig en sak?

— Och livad skulle det vara?

— Att ni inte stannar qvar här i cigarrboden!

— Hur skulle jag kunna lofva det? Hvart skulle

jag väl ta’ vägen, 0111 jag inte hade det här?

— Ja, men om jag skulle kunna skaffa er något

annat, som vore bättre, eller åtminstone lugnare än det

här?

— Det vore naturligtvis en helt annan sak. Men

hur skulle det gå till?

— Det vet jag inte ännu, och meningen är ju

inte att det skall ske hvarken i dag eller i morgon;

men det är inte möjligt annat än att en så bra och

hygglig flicka som fröken Anna, skulle kunna få någon

annan plats än just en sådan !här — —

— Ja, men jag kan ingenting, det är just

olyckan, herr Bark! Jag har ju knapt fått gå i skolan

en gång och om jag också kan sköta mig med litet

handarbete och sådant der smått —

— Gif mig några cigarrer, lilla sötunge! —

ropade i detsamma en ung militär som åtföljd af ett parkamrater stormade in i boden och lemnade dörren öppen,

— men raskt skall det gå! La fiamma. Ja, just den

sorten var det! Hugg för er gossar! Jaså, lilla

fröken kommer ihog hvad det är för sort jag röker —

det var gentilt! Jag skulle tro att det är en liten

förtjusande cigarrfröken, det här, gossar? — fortsatte han

vändande sig till kamraterna, — eller hvad säger ni

sjelfva?

— Förbännädt söt! — läspade de unga

generals-ämnena, i det de på öfligt sätt fuskade bort vår

vackraste vokal, och sedan den ene snoppat sin cigarr,

räckte han den åt Anna och ropade: — tänd på den

åt mig, så kommer den att smaka så mycket finare!

— Nej tack! — svarade Anna lugnt, — det får

allt löjtnanten göra sjelf, jag röker inte! —

— Ah seså, prata inte nu! — fortfor den unge

mannen i d^t han lutade sig öfver disken och ville ta’

henne om lifvet, hvilket hon dock undvek genom att

hastigt draga sig åt sidan, hvarvid hon likväl i stället

kom närmare den som först kom in, och säkert icke

kunnat undgå en näsvis smekning, om inte Bark i

detsamma stigit upp och helt tvärt blandat sig i leken.

— Det är bara cigarrer som säljas här, ingenting

annat! — sade han med hotande röst, — och om

her-rarne — —

— Hvad fan angår det er? — frågade den tredje

af de unga militärerna spotskt, — rår herrn om boden

eller rår herrn om flickan?

— Hon är kanske er syster? — inföll den förste

med gäckande ton, — de flesta cigarrfröknar så ha’ de

en bror eller kusin, eller — —

— Nej, hon är min fästmö, om herrarne vill veta!

— ropade Bark, i det han rätade ut sin resliga gestalt

ännu mera, — och der för tillåter jag inte — —

— Jaså, det var en annan sak! — svarade den

af de unga militärerna, som först kom in, — då berjag så mycket om ursäkt, men det var inte godt att

veta, lilla fröken har ju inte någon ring — —

— Förlof ningen är kanske inte eklaterad än? —

skrattade den andre, i det han med gäckande blickar

mönstrade den unga flickan, som djupt rodnande och ytterst

förlägen stod qvar på sin plats, och inte visste om hon

skulle skratta eller gråta åt hela uppträdet — —

— Nej det är den inte, — svarade Bark lika

allvarlig som förut; — men den blir det i nästa vecka,

och den som tviflar på den saken, den skall jag nog

öfvertyga, och det både hastigt och säkert!

Och som han vid dessa ord gjorde en temligen

uttrycksfull rörelse med sina knutna händer, tyckte de

unga krigarämnena att det icke var *skäl att längre

fortsätta konversationen. De bugade sig skrattande för

den unga flickan, kastade en lialft föraktfull, halft

gäckande blick på Bark och skyndade ut ur boden,

gapskrattande och slungade tillbaka några icke särdeles fina

uttryck just som de stängde dörren!

Bark gick ursinnig fram* och tillbaka i den lilla

boden som en retad björn i sin bur. Anna nästan sjönk

ner på stolen innanför disken och såg förläget ned på

golfvet framför sig. Plötsligt kom Bark i hastig fart

fram till disken, såg på henne tvekande några

ögonblick, räckte sedan fram sina händer emot henne och

hviskade med upprörd stämma:

— Anna! — är ni ond på mig?

— Nej — stammade flickan utan att se upp —

hvarför skulle jag vara ond?

— För det att jag — — att jag påstod — —

— Ja, livarför skulle ni göra det, herr Bark? —

frågade den unga flickan med en blandning af på en

gång bryderi och omedveten skalkaktighet, i det hon

blickade upp på honom med sina stora ögon.

— Derför att — — att det beror bara på er,

Anna, om nödlögnen får bli sanning! Ja, nu måste

jag säga er allt, jag måste — —— Nej för Guds skull, — hviskade hon hastigt,

— säg ingenting nu! Här vill jag inte höra någonting

sådant från edra läppar! Jag skulle då kunna

misstänka att ni, som alla andra--och det skulle plåga

mig--

— Får jag då komma hit sednare på qvällen och

följa er hem? — frågade Bark enträget, i det han

utan allt för mycket motstånd fattade hennes hand, som

han varmt tryckte mellan sina.

— Ja, kom klockan half elfva, — svarade Anna

med tvekande förlägenhet, — i qväll stänger jag litet

tidigare! Det är torsdag och då brukar det sällan vara

så mycket att göra!

Och dermed skilj des de åt, och Bark skyndade ut

ur boden med lätta och spänstiga steg! Han visste

att i den nötta plånboken i hans ficka låg en femtia

som han fått i förskott på sitt arbete af dekoratören,

han anade att den unga flickan inte allt för mycket

vredgades öfver hans djerfhet att utgifva henne för sin

fästmö, och han kände sig nu för första gången på

många år hafva en viss jemnvigt i kroppen när han

kom ut på gångbanan derutanför, och vände af ner åt

Gustaf Adolfs torg. och den första tanke som kom

öfver honom, och som framhallade ett belåtet leende kring

hans läppar, var den helt naturliga i hans belägenhet:

Herre Gud, hvad det smakar bra att veta sig vara på

väg att bli rangerad karl!

6.

Men livad skulle han nu göra till klockan half

elfva? Hon var nu bara litet öfver sex; skulle han gå

ut och drifva, eller skulle han gå och söka upp de

gamla vännerna och taga af sked af dem, innan han

började sitt nya lif? Ja, det kunde nog vara roligt,

förstås; men att göra det nu, innan han fått allt på

det klara med Anna, och att kanske bli nödgad attdricka, och sedan komma in till henne och lukta punsch

— nej, det kunde han inte utsätta sig för!

Nej, då vore det klokare att gå ut och gå.

Sagdt och gjordt! Vädret var i q väll blidare än

i går och den hvassa blåsten hade lagt sig. Grasen

strålade så klart genom de renputsade lyktorna, och

öfver Riddarfjärden lyste nymånens smala och krökta

skära från alldeles klar himmel. Nere vid Skeppsbron

strålade det elektriska ljuset öfver de senlastande

Norr-landsbåtarne, som just nu gjorde sig i ordning till sina

sista turer för året, och hvilkas redare och skeppare

som bäst funderade på huruvida de skulle komma in i

den eller den hamnen, och sedan de väl kommit in och

fått lossa alla de matvaror och mjölsäckar som

belamrade deras lastrum och däck, hur det skulle gå att

komma ut igen för att få sitt vinterlag i Stockholm,

der fartyget hade både Finnbodaslipen och Dockan till

hands, i fall det skulle behöfvas; och der kaptenen

sjelf hade både hustru och barn och wiragubbar att

för-drifva de långa vinterqvällarne med.

Strömparterren låg mörk och ödslig med sina

sommarminnen af tömda punschbuteljer, gratismusik och

nyfikna landsortsbor, pipande Djurgårdsångbåtar och

koketterande Stockholmsjungfrur med kurtiserande norska

skarpskyttar och smalmidjade brandserviser, gnällande

tidningspojkar och öldrickande småborgare,

kaffefruko-sterande vinagenter och långbenta engelsmän, som

der-nerifrån kastat glåmiga blickar på det ofvanför tronande

slottet, och gäspat sitt: »very beautiful, indeed» mera

utaf gammal vana, än för att de egentligen tyckte att

det var något så märkvärdigt vackert att se på.

Från bazaren lyste det som vanligt grannt ur de

tomma butikerna, ty julhandeln hade naturligtvis ännu

inte börjat, och dessutom ansåg man att den skulle bli

skäligen klen. Spårvagnarne voro så mycket fullare i

stället, der de, rasslande och pinglande rullade af öfver

bron åt sina olika stationer.Han vek af neråt Slottsbacken, gick förbi Gustaf

den IILdjes staty och stannade på andra sidan om den,

midt för de norrländska ångbåtarne, der hela stora

traf-var af mjölsäckar och silltunnor lågo uppradade, färdiga

att inlastas i ett par af de största fartygen på platsen.

Det var ett muntert och rörligt lif dernere i det

strålande elektriska ljuset, medan ångvincharne pustade och

hostade, och en hel rad af pratande och skrattande

schåare i rask fart skyndade fram öfver landgången

med mjölsäckarne på nacken, som de skyddade med en

underlagd tomsäck eller ett om hufvudet viradt

förkläde. Andra rullade med rask fart de knastrande

silltunnorna fram öfver stenläggningen, svuro en vers hvar

gång de hindrades af jernvägsspåret vid kajen, som

tvang dem att lyfta på tunnans ända, för att få henne

öfver, och när de kommo till landgången och skulle

rulla tunnan uppför den branta sluttningen, gastade de

till med ett »åhi—åhoj», som gaf eko borta vid

Skepps-holmsbron och emot murarne på Nationalmuseum, medan

ångvinchens hastiga takt öfverröstade de något rossliga

rösterna.

Victor Bark stannade en stund framför denna

rörliga taflä, som för honom till en viss grad hade

nyhetens hela behag. Visst brukade han ofta nog slå dank

kring gator och torg; men här neråt hade han icke varit

på länge, och det var med en viss nyfiken beundran,

som han betraktade de arbetandes kraftiga gestalter, der

de kastade rågtnnnan eller mjölsäcken upp på nacken

lika ledigt som om det varit små fjäderlätta paket med

några skålpund uti, i stället för att det nu vägde sina

modiga tio eller tolf lispund. Han hade sin fröjd af

att höra de mer och mindre grofva och mustiga glåpord

som karlarne slängde åt hvarandra, om någon af dem

fick bördan på sned på nacken, eller stapplade på vägen

upp för landgången, och han började slutligen att undra

på hur det skulle kännas att få en sådan der börda på

ryggen, — kännas för honom som inte gjort något påså länge, och som ändå tyckte att han förtjenat ett

bättre öde än att så der behöfva lefva på vigilans, som

han tvungits den sista tiden!

Medan han så stod der, till hälften road af den

ovana synen af en så ansträngd verksamhet, till hälften

skamsen öfver att sjelf hafva varit en drönare i

kupan, der så många arbetsbin fingo knoga och svettas,

fästes hans uppmärksamhet vid en af de schåande

kar-larne, som sprang fortare än alla de andra och som efter

hvad han kunde höra, också var munvigare än de flesta.

Han tyckte sig hafva sett den figuren en gång förr,

men hvar? Ja, det kunde han inte utfundera, men

han tyckte bestämdt att han kände igen karlen, hvarje

gång denne skyndade från ångbåten och bort till

säck-trafven vid kajen, för att lasta på sig en ny börda.

— Hvar tusan har jag sett den der figuren? —

mumlade han för sig sjelf, — det är någonting hos

honom som jag känner igen! Det är skada att han

har den der stora plåsterlappen för ögat, den vanställer

honom betydligt och annars skulle jag bestämdt--

I detsamma kom karlen tillbaka med en ny säck

på nacken, och just midt för der Bark stod, mötte han

en af de andra schåarne som knuffade till honom, så

att han höll på att tappa säcken. Lyckligtvis fick han

dock tag i den med den lediga venstra armen, den

högra höll han i sidan, som bärare merändels pläga, och

just som han högg tag i säcken för att hindra den från

att falla, skrek han åt den, som knuffat honom:

— Hörru! sitter ögonen i vägen för dej, din

kofot? Tror du jag ä’ nån grind som du ska’ skubba dig

emot! Hvasa? Har du inte plats på kronans gata utan

att du ska’ hindra mig i min ärliga handtering, din

ljusblåa fan? —

— Håll käften på dej, Lindgren! — svarade den

andre lugnt, i det han vände sig om och tittade

föraktligt efter den bortskyndande, — du var så lagom dug"tig i morse, när du kom och tiggde dig till utaf

styrman att få vara med och tjena dig en hacka! —

— Stjäl jag’na då? -— skrek den förste ifrån

landgången, der han redan var uppe med säcken, —

tror du jag inte tar i lika bra som du, fast jag har

ögat igenmuradt? Var du lugn min gosse, så många

tunnor valsar inte du dit med som jag, det ska? jag

säga dig du ! Vet du hvad det var, du? Och tiggde

gjorde jag inte, du -— jag kom med en konstapel och

en höflig fråga och på den fick jag ett liöfligt svar,

seru! Och inte ä’ det värdt att du ä’ stursk för att

du har en bättré rock och bor inne borta på

Hollän-dargatan, för ser’u, hädanefter tänker jag inte ligga

på pråm eller hysa in mej i tobakslador, inte! Det

kan du vara lugn för, så sant jag heter Lindgren!

— Lindgren! — tänkte Bark i det ett ljus gick

upp för honom, och han började erinra sig nattens

äf-ventyr, — skulle det verkligen vara den der göken

som fick min krona i natt som var?

Det blef nu ett kort uppehåll med lastningen.

Ket-tingen med hvilken säckarne hissades ner i lastrummet,

hade kommit i olag på något sätt, ångvinchen slutade

upp med att hosta, och karlarne samlade sig, några

borta vid landgången, der de passade på att torka

svetten af sig, andra vid säcktrafven, der de fingo snus af

en utaf dem, som tog upp en stor näfverdosa ur fickan.

— Dj ekeln anacka! den som nu hade sig en

dub-belrenad medan man väntar! — utbrast den karlen som

knuffat till schåarn med plåsterlappen.

— Ja det tror jag det, det skulle smaka ananas,

det! — inföll en annan, i det han smackade med de

torra läpparne.

— Ska vi sala till en pott och kila åf upp till

Osterlånggatan, gossar, — föreslog han som var egare

till snusdosan, —medan de klarerar kättingen dernere?

— Så kör i kylan! ropade de andra i korus, och

så begåfvo de sig af i fullt språng så att de tommasäckarne fladdrade som andra läderlappsvingar på [-r}^g-gen-] {+r}^g-

gen+} på dem.

— Kom med Lindgren! — skrek han som knuffat

kamraten, i det han vände sig nedåt kajen, der nu den

andre kom sättande i full fart, färdig att börja gräl,

som det tycktes, — kom med, så ska* du få plåster på

knuffen, din arma anka!

— Nej tack du, — svarade Lindgren, i det han

tvärstannade helt hastigt, — får du mej på krogen, så

blir det sju torsdar i en vecka, din mullvad! Der har

jag varit nog, du — men smörj kan du få lika bra

när du kommer igen, i fall du är oppkäftig en gång

till!

— Ah hör ni, han ä’ godtemplare, den ynkryggen!

-— skrattade den andre i det han begaf sig af i full

fart för att hinna upp kamraterna, som redan voro inne

i en af de smala gränderna till Osterlånggatan,

— Ja, ä’ han inte så kan han bli, du,

Holländar-lasse! — skrek Lindgren, i det han knöt näfven efter

den bortskyndande, — för jag har torkat för länge på

en slant, för att gå och blöta den på krogen, när jag

väl kan förtjena mig en!

— Det var rätt tänkt, Lindgren! — sade Bark

hastigt i det han tog ett steg emot honom, — det

tycker jag om!

— Hvad i helsike nu då? — utbrast karlen

förvånad i det han vände sig om och stirrade på Bark

med sitt enda lediga öga, — ä’ det så gentilt så jag

har bekanta här vid Skeppsbron också?

— Jo jo men, det händer, det! — svarade Bark

skrattande åt hans förvåning, som verkligen gjorde

honom komisk, der han stod med tomsäcken på ryggen

och plåsterlappen öfver ögat, — jag tror i alia fall att

Lindgren inte känner igen mig? Eller hur?

— Ja det tror jag med! — svarade Lindgren, i

det han tittade närmare på honom, — jag brukar inte

ha’ såna der gentila bekantskaper, jag inte. Så vidade inte skulle vara gamla — tilläde han efter en paus,

i det han strök svetten ur pannan med afvig hand, —

för det är inte alltid jag varit så här på hasorna, inte.

— Ah, den behöfver ju inte vara äldre än sedan

i natt!

— I natt? Ah fan! Jaså! — utbrast han med

långdragen ton, — jaha nu ser jag! — Men det var

då inte underligt heller att jag inte kände igen herrn!

— Hur så då?

— Hå kors, i qväll ä’ herrn ju nykter, vet jag!

— Ja det är sant, — det förändrar verkligen

saken, — svarade Bark, i det han bet sig i läppen, —

men jag ser att Lindgren fått arbete, — tilläde han

efter en stund, i det han försökte att vara lika

obesvärad som förut, — och det gläder mig upprigtigt!

— Ja mig med! — svarade Lindgren, — det kan

herrn vara lugn för! Men i qväll kan jag inte betala

igen krischan, det ska jag säga herrn, om herrn också

tar hela slottskansliet till hjelp!

— Ah skäms karl! — ropade Bark förargad, —

jag kom hit af en händelse, och inte för att ta’ igen

hvad jag en gång gifvit!

— Ja bara herrn talar svenska, så begriper jag!

— inföll Lindgren med komisk min, och det uttryck af

misstroende som nyss afspeglat sig i hans ansigte,

försvann ögonblickligt; —, och fast jag inte hade mycket

välsignelse af slanten, så tackar jag herrn i alla fall!

— Inte någon välsignelse? — frågade Bark, —

hvad vill det säga! Fick ni inte något nattqvarter?

— Inte för den, inte! Herrn mins den der

tjuf-stryken — Kask heter han och har varit gardist —

som jag hade med mig?

— Som ville råna mig, ja?

— Just den ja! Vet herrn hvad han gjorde, den

rackarn? Jo, när vi kommo till Träsket —- för vi kom

inte in hos Anderssonskan — jaså, ursäkta,

Hoslags-torg heter det gudbevars nu, men det är lika mycketTräsket för det, — så dref han mig i skallen med en

sten och mura igen ögat på mig med knytnäfven, och

så tog han slanten af mig och gaf sig i väg opp åt

Trebackarlånggatan, och der låg jag och sprattla’ tills

polisen kom och tog hand om mig!

— Stackars Lindgren! Det var en förbaskad

historia !

— Jo, jag vill lofva det! Men ingenting ondt som

inte har något godt med sig, ser herrn. Konstaplarne

var ett par hyggliga karlar, som många ä’ väl det, fast

di skäller dom för grisar, och det har jag med gjort,

— men efter den här betan, så håller jag alt truten

med grisaffärerna, jag! Först hade de mig till fältskärn

på Regeringsgatan och der fick jag den här

plåsterlappen för ögat, och så en i skallen — ja, titta sjelf, här

sitter han — och dermed lyfte han på säcken och

visade en stor plåsterlapp ofvanför högra hårfästet, —

och när det var gjort så tog de mig med te’

vaktkontoret, och der fick jag en matbit i mig, och så fick jag

lägga mig der och sofva rigtigt skönt ända till klockan

sju i morse. Och då ville de skicka mig till

Sabbats-berg, men det tyckte jag inte var lönt, utan jag sa:

skaffa mig hellre något arbete, sa’ jag, det är fan i

mig bättre än några medikamenter! Och den ena

konstapeln kände styrman här på ångbåten, och han gick

ner med mig vid åttatiden, och så fick jag schåa här

och får en och femti om dan, och det räcker både i

dag och i morgon!

— Men hur kan Lindgren orka, att — —

— Orka? — Mat fick jag ju i natt, och sofva

fick jag med — och när jag kom hit ner så fick jag

ut sjuttiofem öre i förskott utåf styrman, och gick sta’

och satte i mig ett ordentligt mål mat, så nog sjutton

skulle jag väl orka då, alltid! Se, när en inte ä’

bortskämd, så — —

— Ja men blodförlusten utaf slaget, hade inte den

Frans Hedberg: Stockholmslif.

3gjort Lindgren matt? — frågade Bark medlidsamt, i

det han lade handen på hans axel.

— Mätt? — svarade Lindgren skrattande, — ah!

tror herrn att vi gatliggare a’ såna morsgrisar som ni

gentilt folk? Ahnej! vi får allt lära oss annat malt!

Förstås att jag var. litet yr i skallen i morse te’ börja

med, men nu känner jag mig lätt i kroppen som en

Lagålslandsflicka med en norrbagge under armen! Och

ser herrn, bara det att ha nånting te’ göra, och veta

att en har en slant när qvällen kommer, och att en

inte ä’ rakt åf utkastad som en gammal skotrasa, ser

herrn, det — det är en känsla, det!

— Ja, men det här räcker ju inte länge, och

sedan —

— Sedan? Husch! sen blir det alltid någon råd!

Styrman har lofvat mig att r ekom dera mig till en

annan ångbåt som kommer opp i morron och som ska’

lossa tjära borta vid Dockan —

— Ja men, när det sedan fryser till och sjöfarten

blir slut, då blir det kanske värre. . Om derför

Lindgren vill titta upp till mig — se här är adressen, —

så kan jag kanske hitta på något att göra för

Lindgren, jag också!

— Heder och tack för det! Men — och här

blinkade han med det- lediga ögat och såg småslugt på

Bark, — gör herrn något sjelf då?

— Jag tänker börja i morgon! — svarade Bark,

i det han sträckte fram sin hand utan någon tvekan.

— Ja se, arbeta, det ä’ ändå susen, det! — sade Lind- .

gren, i det han först gned af sin hand mot låret, och

sedan lade den i hans, — men nu har di kettingen i

ordning. Då ska’ man ta’ i ett nappatag igen, och ä’

det så att herrn har allvare med hvad han sa’ nyss,

så skuttar jag väl opp om Söndag!

Och med dessa ord gaf han sig på nytt af till

säcktrafven, tog sig ledigt på egen hand en börda, ochsprang med snabba steg fram till landgången för att

rigtigt visa sin välgörare att han inte var matt.

— Nu hade jag rigtigt lust att se hvad »snillena»

göra för nytta!— mumlade Bark för sig sjelf med ett

kitsligt småleende och gick med långsamma steg åter

tillbaka emot Norrbro.

7.

Klockan half elfva på slaget steg han in i

cigarrboden på Regeringsgatan. Han var förargad på hela

verlden, först och främst på »snillena», som hade narrat

i honom fyra glas punsch, till afsked naturligtvis; sedan

på sig sjelf, som inte hade kunnat hålla i sig med att

svara nej, bara derför att de hade gjort spektakel af

honom och sagt att han var stursk, och det ville han

inte att de skulle säga, derför hade han gjort det. Och

så de hade skrattat åt honom sedan, när han omtalat

sitt beslut att öfverge artistbanan och bli handtverkare

i stället. Huru speglosorna haglat omkring honom, och

huru de kallat honom affälling och bracksjäl och

dags-verkare, och påstått att lika gerna kunde han gå åstad

och bli spannmålsbärare eller vindragare, och att det var

feghet af honom att inte kunna uthärda litet svält och

litet nöd för konstens skull — den »eviga konsten», som

det är en ära att vara martyr för! Och när han då hade

betalat Falk igen den tian, som han viggat sig till på

svensexan för Lind, så hade det kommit in nya

punschbuteljer, och de hade velat tvinga honom att dricka ännu

mera; men då hade han sagt nej och sedan hade han

nästan fått slita sig ifrån dem. De hade gömt hans

öfverrock och hans hatt, de hade barrikaderat dörren till

rummet på det lilla schweizeriet, der de brukade träffas,

— han måste nystan kasta undan dem en för en, innan

han kunde komma lös. Men slutligen hade han ändå

kommit ut på gatan, och nu var han ändtligen här.

Det första han fick se, när han kom in, var ett

främmande ansigte innanför disken, och utanför den ettpar halfdruckna herrar, som lågo framstupa öfver

cigarrlådorna och pratade med flickan, en lång brunett med

ett djerft och utmanande utseende, som med ränta

åter-gaf dem deras munhuggarjargon, och som inte det

ringaste brydde sig om att stämma ner rösten för att Bark

kom in.

— Det ska’ ni inbilla småbarn och inte mig! —

skrattade hon i det hon slog den ene på fingrarne, just

då han ville fatta tag i uppslaget på hennes

klädnings-lif, för att draga henne intill sig, — vill ni vara så god

och hålla fingrarne i styr!

— Aj fan! var då inte så hårdhändt! Jag ville

bara känna hvad det var för sorts tyg —

— Ja visst, om det är bomull, eller---inföll den

andre, i det han försökte samma manöver, hvilken så

till vida lyckades bättre, att han fick slaget i ansigtet

i stället för på fingrarne, och tycktes visa mycket god

lust att betala det med ränta, då Bark i detsamma störde

den målande scenen, genom att vända sig till flickan

och fråga:

— Ursäkta mig, är inte fröken Lund här?

— Nej, hon har gått hem för öfver en timme se’n,—

svarade flickan, — det kom bud att modern hade blifvit

sämre, och då bad hon mig att stanna här i stället.

— Ja, och fröken är, fan i mig, mycket stiligare,

och mycket trefligare med, — försäkrade den ene af

herrarne, i det han gjorde ett nytt försök i samma väg

som det första, medan den andre slog sig ned på en af

stolarne utanför disken och med gäckande och näsvis

min såg på Bark, i det han inföll:

— Säg inte det, du! Tocke beror på tycke och

smak! Lilla Anna är nog bra hon också, om hon bara

inte vore så förbannadt sipp af sig; men det ska’ man

väl vänja henne af med!

Det sjöd i Bark, men han hade styrka nog att icke

bryta ut. För att icke råka i frestelse att örfila upp

de båda stryktäcka skrodörerna, skyndade han likväl tilldörren, der han vid hänggaslågan tände den cigarr, som

han köpt för att hafva något ärende in i boden; —

medan han höll på med det, hörde han den ene af de båda

förhoppningsfulla ungdomarne halfhviska till flickan

innanför disken:

— Hvad är det der för en halfslusk?

— Tyst då! — svarade hon half högt, — det är en

artist, — nej, låt bli mig, säger jag! — som brukar följa

Anna hem om qvällarne, för de bo i samma hus!

— Ah fan! Ja, det ä’ inte så dumt! Hvar bor

fröken? Tala -om det, så ska’ jag flytta dit!

— Ja, jag med! — skrattade den andre, —vi ska’

hyra oss en dublett — det ska’ bli trefligt! Och se’n

ska’ fröken titta in till oss om qvällarne, och vi ska’

bjuda på champis —

Bark hörde icke mera; han kastade en förbittrad

blick på de båda kurtisörerna, mumlade ett half högt:

»slynglar» emellan tänderna och skyndade ut på gatan.

— Nej, det här måste ta ett slut! — mumlade han

för sig sjelf, — Anna får inte återvända till den der

cigarrboden. Det är ju att förgifta henne både

kroppsligt och andligt! Jag får lof att höra med min nye

ar-betsgifvare, om han inte kan skaffa henne också något

att göra! Vänta litet, jag tycker jag vill minnas att

hon talat om att hon lärt sig teckna litet--tänk,

om jag skulle kunna skaffa henne plats hos en fotograf?

Ja, om bon bara vore fri från modern, så gick det väl

an! Jag kan undra hur det är med henne, jag? Om

hon tagit sig ett nytt rus, eller om—?

Och tanken på att det kanske var verklig sjukdom

satte fart i hans fotter och nästan bevingade hans steg.

Han tänkte sig den arma flickans belägenhet, ensam med

modern, i fall denna var drucken, och kanske ännu

värre, i fall hennes tillstånd var något betydligare sämre

än förut.

— Om jag på vägen skulle försöka få tag i någon

läkare?— sade han för sig sjelf; —ja, men så härhär dags? Det vore då också dumt att gå åstad och

bulta upp någon sådan syndare, i fall det inte är någon

fara å färde! Ahnej, jag får väl först ge mig af hemåt

och se hur det är--skulle det behöfvas, så får jag

ge mig af ut efter en läkare — det fins ju ett par

sådana vid Esplanaden vill jag minnas, och om inte annat

så frågar jag på apoteket. De koka i samma gryta, så

de ha nog reda på hvarann!

Snart var han uppe på Yestra Humlegårdsgatan,

och i qväll mötte han inte någon, hvarken tiggare eller

artillerister. Hela trakten, ända ifrån Norrlandsgatan

och upp till hörnet der han tog af ut på den gamla

vägen, var alldeles folktom, så som det ofta är fallet

deruppe vid denna tid på natten. Det är Karlavägen,

som ännu utgör gränsen mellan storstadslifvet och

små-stadslifvet borta vid utkanterna, ty utanför den är det

ännu icke rigtigt fashionabelt att slå sig ned, och i den

mellan de stora, nybygda husen, inklämda villastaden

har det alltid varit rådande ett landtligt lugn, om man

undantar att pianofebern grasserar der erbarmligen. Men

så här dags på qvällen sofva till och med de ifrigaste

skallöpare, och Viktor Bark hade således godt tillfälle

att ostörd öfverlemna sig åt sina tankar, medan han

påskyndade sina steg. Snart var han framme vid porten,

öppnade den hastigt och med betydligt säkrare grepp

än qvällen förut, och skyndade in på gården. Det var

mörkt och tyst i hela huset, der Anna och hennes mor

samt han sjelf bodde; endast nere i trärucklet på

gården, hos madam Strömberg, lyste det i det enda

fönstret, som låg nästan ända nere vid marken.

Bark stannade tvekande på förstugutröskeln, innan

han öppnade dörren för att gå in. Skulle han bulta på

hos den unga flickan, eller skulle han gå upp till sig,

i fall ingen fara vore på färde, och hon kanske hade

somnat helt nyss? Skulle han kanske gå ner till sin

gräliga städerska och af henne försöka få reda på huru

det stode till der inne? Ja, det vore kanske det bästa;— men då skalle hon naturligtvis börja med ändlösa

berättelser och historier utan både början och slut. Nej,

det var bäst att han gick upp till sig, — hade något

varit på färde, så skulle Anna säkert väntat ut honom,

för att underrätta honom om hvad som händt eller för

att påkalla hans bistånd.

Han gick sakta upp för trappan och trefvade sig

fram till dörren; efter något sökande fick han tag i

nyckelhålet och satte nyckeln i, i det han småskrattånde

tänkte för sig sjelf: »Hur tusan jag bar mig åt i går

qväll för att hitta rätt på det der hålet — det begriper

jag inte!» —Hvad nu?— af bröt han sig sjelf, —jag

tror det sitter en nyckel i innanför, eller har det varit

någon och dyrkat på dörren medan jag varit borta? —

Den har då haft besvär förgäfves, det vill jag lofva!

Förbanna mig sitter inte der en nyckel innanför! —

utbrast han helt högt, — hvad tusan vill det säga? Ar

någon derinne? — ropade han derpå halfhögt, i det han

bultade ett par sakta slag på dörren; men strax derpå

återtog han med komisk betonihg: — är det någon, som

smugit sig in för att stjäla, så lär den minsann inte

säga ifrån!

Han stod stilla en stund och funderade på hvad

allt detta skulle betyda. Men just som han på nytt

ämnade bulta ett par starkare slag på dörren, hörde han

ett halfhögt utrop inne i rummet, derpå några hastiga

steg mot dörren, en nyckel som vreds om i låset och

en hviskande röst, som frågade:

— Är det ni, herr Bark?

— Anna! — halfhviskade Bark för sig sjelf utan

att rätt veta hvad som mest betog honom i detta

ögonblick, om det var häpnad eller glädje, och utan att längre

besinna sig, svarade han: —ja, det är jag!

— Gud ske lof! — hördes på nytt den hviskande

rösten, och dörren gick upp.

— Hvad ? — Sitter--sitter fröken Anna här i

mörkret? — frågade Bark med sväfvande stämma, i dethan steg in. Han tycktq sjelf att det lät så kallt och

så platt och intetsägande, men om man velat slå ihjäl

honom, så visste han inte något annat att säga.

— Ja, jag ville inte tända ljns, — svarade hon

och han hörde hur hon aflägsnade sig ifrån honom inåt

rummet, — för att ingen skulle se att jag var här.

— Har ni varit här länge? — frågade han, i det

han efter gammal vana steg fram till bordet och letade

efter tändstickorna.

— Anda se’n jag kom hem--nej, tänd inte

ljus! Låt det vara, annars skäms jag så fasligt!

— Och hvarför skulle ni väl skämmas, stackars

barn?

— För att jag kommit hit! Men jag hade ingen

annanstans att gå, annars hade jag aldrig kommit!

— Hur kom ni in? Fick ni nyckeln af madam

Strömberg ?

— Nej, henne ville jag inte säga till---jag tog

den första nyckel jag fick tag i — köksnyckeln tror jag

att det var, och den tog upp låset.

— Ahja, låsen här äro inte mycket krångliga--

men låt mig nu tända ljus, fröken Anna — ni har

ingenting att skämmas för, men jag behöfver ljus i saken,

annars Vet jag inte hvar jag har er — och hvar jag har

mig sjelf kanske också. *

— Säg mig bara en sak först, — återtog flickan

med orolig och flämtande röst, i det hon närmade sig

några steg, — menade ni allvar med hvad ni sade, då

ni var inne på eftermiddagen?

-— Ja, af hela mitt hjerta!—"svarade Bark med

värma, — det bedyrar jag er.

— Tänd då på ljuset! — hviskade hon sakta.

Viktor Bark darrade på handen, när han skrapade

tändstickan mot plånet på lådan, han visste inte sjelf

hvarför. Den första stickan slocknade, den andra bröt

han af, ändtligen fick han ljuset tändt med den tredje.4 När han vände sig om, såg han Anna sittande på

en stol vid fönstret med ansigtet doldt i sina händer.

Han tog af sig hatt och rock, hängde mycket

omständligt upp dem båda på deras vanliga plats vid

dörren, inom sig upptagen af denna enda tanke: hvarför

hade hon kommit upp till honom? Hvad hade väl händt

der nere, som kunnat tvinga henne att--eller hade

allt det föregående varit endast förställning, och var hon

i grund och botten lik alla de andra? Hade

förgiftningen der nere i cigarrboden redan nått henne? — nå, det

skulle han snart få klart för sig.

Och med en vanlig, glad garsongs obesvärade sätt

närmade han sig henne för att med några banala

uttryck förklara sin glädje öfver att hon hade kommit dit

upp, då den unga flickan, som hörde honom närma sig,

hastigt tog bort händerna från sitt ansigte och såg på

honom med en på en gång bedjande och tacksam blick,

i det hon med af rörelse darrande stämma utbrast:

— Om ni inte sagt de der orden, så vet jag inte

hvart jag skulle tagit vägen!

Vid dessa ord från hans skyddsling, försvann den

glade garsongen i ett nu, och det var den pånyttfödde

Viktor Bark som helt varmt och broderligt svarade, i

det han satte sig bredvid henne och fattade hennes hand,

under det han inom sig bad henne om förlåtelse för sin

ovärdiga misstanke:

— Tack för att ni hade förtroende för mig, Anna;

men säg mig nu hvad som händt!

I stället för svar började den stackars flickan att

gråta; bittra, heta, hejdlösa tårar, som strömmade ned

utför hennes bleka kinder, och när han blef varse detta

plötsliga utbrott af sorg, närmade sig den unge mannen

ännu mera intill henne och hviskade ömma och tröstande

ord i hennes öra; men när gråten blef allt häftigare,

visste han slutligen icke hvad han skulle taga sig till,

och på detta sätt hände det sig att hans arm lade sig

beskyddande kring hennes lif, och att ett ögonblick der-efter hennes hufvud sjönk ned mot hans skuldra, der d^

blef liggande i all sköns ro till dess hon hunnit lugna

sig något, hvilket dock icke lyckades allt för snart.

— Seså, Anna lilla, — liviskade nu Viktor, i det

han slöt henne närmare intill sig, — säg mig nu livad

det är som passerat här i qväll.

— Hon ville sälja mig der nere!— svarade den

unga flickan nästan tonlöst, i det hon ännu djupare

böjde ner sitt hufvud.

Han gaf till ett utrop af häpnad och af sky och ville

rusa upp; men nu var det hon som höll honom q var, i

det hon slog armarne om hans hals och tryckte sig så

tätt intill honom, som om hon fruktat att icke ens denna

fristad var henne säker nog, och i af brutna ord, ibland

dröjande och långsamma, ibland feberaktigt brådskande

och öfverstörtande hvarandra, omtalade hon huru den

usla drinkerskan, som hon hade skammen och sorgen att

kalla sin moder, hade velat kasta henne i armarne på

den gamle mannen, som på förmiddagen varit inne i

boden, och som, när Anna kom hem narrad af det falska

budet om moderns försämring, hade väntat henne inne

hos denna, medan en hyrvagn stod posterad några

stenkast derifrån nära det gamla Klas på hörnet, der nog

många hyrvagnar förut stått väntande i samma ärende.

Hon omtalade huru den gamle syndaren under masken

af den vackraste faderliga ömhet hade velat draga

försorg om både henne och modern, huru han hade lofvat

att föra Anna till ett komfortabelt hem, der hon skulle

vistas under namn af en aflägsen slägting till honom,

och huru hon varit nära att låta narra sig af hans

spelade välvilja, till dess den halfdruckna modern under

någon förevändning lemnade dem ensamma i rummet och

han kommit emot henne med öppna armar och ett

afsky-värdt leende kring den tandlösa munnen, och velat draga

henne ned på sitt knä; huru hon då utom sig af af sky

och förfäran slagit honom i ansigtet, så att glasögonen

krossade fallit ner på golf vet, och derpå skyndat sig utur rummet, förbi den i köket halft insomnade modern, ryckt

ti# sig köksnyckeln och ntan någon annan tanke än att

söka skydd hos den ende vän hon visste sig ega,

smugit sig upp för trappan till Barks rum, huru hon efter

några misslyckade försök fått upp dörren och stängt in

sig, knappt vågande draga andan för att de icke skulle

upptäcka hennes tillflyktsort.

— Jag går aldrig mera ner till henne! — slutade

hon snyftande sin sorgliga berättelse; —och jag

återvänder aldrig mera till cigarrboden. Förr gör jag hvad

som helst, jag ta’r tjenst som piga, jag underkastar mig

hvilka umbäranden som helst, — men detta är värre än

allt annat! Jag skall redan i morgon försöka att höra

mig om efter plats, jag skall---

— Låt det bli min sak, Anna lilla! Jag har redan

tänkt på det samma i qväll, fast jag inte trodde att det

skulle behöfvas så snart. Men. seså, var nu lugn, gråt

inte mera, kära, älskade flicka! Jag är ju hos dig!

— Ack ja, ja! Gud ske lof! — hviskade Anna,

hvars tårar hejdades vid de ömma, varmhjertade orden,

— om inte ni varit--

— Säg Viktor, säg du åt mig! — bad den unge

mannen med en kyss.

Och efter en lång stunds tystnad återtog den unga

flickan, denna gång i en mycket gladare ton än förut:

— Ar det verkligen sant, Viktor, att du håller af

mig, att du vill ta mig till din hustru?

— Ja, min kära flicka, om du bara vill ha mig,

den suddige artisten, den ömklige latmasken, som förspilt

så många år i sysslolöshet och lättsinne. Men det ska’

bli slut med det nu — i morgon börjar jag att arbeta

--nu har jag något att arbeta för! Men nu går jag

ner till madam Strömberg och skaffar mig nattherberge

hos henne, — du behöfver sofva, stackars barn!

— Hvarför skall du gå? — frågade den unga

flickan förtroendefullt, i det hon såg upp till honom med

en orolig blick, —stanna qvar här uppe! Jag är interädd för dig, jag känner mig lugn som om jag vore hos

en bror.

— Säger du det! — ropade Viktor gladt i det han

sprang upp, —Gud välsigne dig för det, min flicka!

Då sätter jag mig här på en stol och du lägger dig och

sofver i min säng---

— Men på det sättet får du ingen livila! Låt mig

sätta mig på stolen och sofva litet; du skall ju arbeta

i morgon — du behöfver bädden bättre än jag!

— Inte~ mucka! — hviskade Viktor muntert, i det

han med en ny kyss lyfte henne upp från stolen och förde

henne fram till sängen, der han satte henne ned, hvarpå

han gick tillbaka till bordet, blåste ut ljuset, tog ned

rocken från väggen, satte sig på en stol och kastade

upp benen på en annan, svepte öfverrocken omkring sig

och sade med den ömma ton, hvarmed man tar godnatt

af ett barn: — God natt jnin älskade flicka! Sof godt!

— Tack, tack! — hviskade det borta ifrån sängen,

och efter några ögonblick var det alldeles tyst i det lilla

rummet. Man hörde bara de lugna andetagen från två

sof vande; andetag, som gingo och kommo så lätt och så

regelbundet som om hvarken kärlek eller bekymmer hade

blandat oro i de sofvandes blod under den försvunna

dagen.

8.

Vintern hade gått, och det var vår och knoppning

och fågelsång både utom och innanför stadens gränser.

Det var knoppning i de ungas sinnen och det var

fågelsång till och med i de gamlas bröst, det vill säga, de

gamlas, som ännu hade ungdom qvar i lijertat, fast

håret hade börjat gråna och ryggen böjas. Det var lust

och lif och frigjord andhämtning öfverallt, både hos de

enskilde och hos det allmänna, — ett allsidigt

uppvaknande, sådant som man ofta ser det hos oss, när kölden

och snön och mörkret få gifva vika för ljusare makter,

för ljummare vindar.Viktor Bark hade vidblifvit sin fattade föresats,

han hade tagit fatt i arbetet med lustigt mod, och han

hade lyckats rädda sig sjelf ur det förfall, i hvilket han

varit nära att störta ned hel och hållen. Och fast det

i början varit svårt att öfverge sina stolta drömmar om

konstnärsrykte och artistsegrar, så hade han likväl

småningom tillkämpat sig den jämn vigt som det redbara

arbetet alltid skänker; men icke nog dermed: under

beröringen med handtverket hade den förut slumrande

konstnärsdriften vaknat hos honom med en styrka som

den förr aldrig egde, när lian dag från dag gick och

drömde om idéer som aldrig klarnade, om verk som

aldrig blefvo fullbordade. Det var med honom som med

den forntida kämpen, hvilken fick nya krafter när han

vidrörde allas moder jorden, — det var i umgänget med

konstens moder, handtverket, som han fick impulser till

hvilostundernas konstnärliga försök, och aldrig hade han

varit mera artist i hug och åskådning, än sedan han

bl ef handtverkare på fullt allvar.

Han tröttnade icke, ty han hade ju ett dubbelt mål

att sträfva för: sin egen upprättelse och sin Annas lycka.

Många bittra stunder hade de haft, de båda unga, innan

hon kunde med hoppfullare blickar se framtiden till möte.

Det gick icke så lätt, som de båda hade trott, att få

någon ersättning för cigarrboden; men slutligen hade det

lyckats hennes fästman att, sedan han först, så godt han

kunnat, hunnit utveckla hennes anlag för teckning, få

henne anstäld på en fotografisk atelier, och fastän hon

der icke förtjenade så mycket, så var det dock snart

tillräckligt för hennes små behof, och om hon också hade

det knapt, så var hon likväl glad som en lärka, ty hon

visste att hon var älskad, och här var det ingen som

icke behandlade henne med aktning. Det enda, som

grumlade hennes lycka, var tanken på moderns djupa

förfall, ty det var obotligt. Hon hade kommit för långt

ut på det sluttande planet, och farten utföre kunde icke

mera hejdas. De mörka grändernas djupa dy uppslu-kade henne, och trots alla både dotterns och Viktors

ansträngningar att få henne upp ur den, stannade hon

dock qvar, ty hon ville inte räddas.

Och nu, när våren var inne, stodo de färdiga att

räcka hvarandra handen för att med samfäld sträfvan

bygga sig ett hem. De ville icke vänta till dess det

var färdigt på en gång, de tyckte att det skulle vara

bra mycket roligare att se det växa upp, stycke för

stycke, omkring deras unga lycka, så att de kunde få

glädja sig åt hvarje ny sak som deras samfälda arbete

hunnit förskaffa dem. Och så, en vacker söndagsmiddag

i Maj, när solen sken rigtigt varm och luften var rigtigt

mättad af blått, gingo de tillsammans till presten och

läto viga sig, och när de kommo hem i de två små rum,

som Viktor hyrt åt dem i en af de nya utkanterna på

norr, hälsades de välkomna af madam Strömberg, som

med betydligt blidare lynne fortsatt att städa åt

»artisten», som hon envisades att kalla handtverksmålaren

Bark, fastän han hvarenda dag i godmodig förargelse

sökte förmå henne att låta bli det.

— Nå, nu får jag då rigtigt säga hjertligt

välkommen och lycka till åt unga frun och herrn med! — sade

madamen med sin allra sirligaste nigning, — och Gud

välsigne hennes ingång och måtte hon bli lycklig, och

det säger jag, att blir inte hon lycklig, så sannerligen

för döden att det fins någon lycka till i denna syndiga

verlden!

Och så neg hon igen och förde förklädet upp till

ögonen och gret en liten vers, och derpå snöt hon sig

och neg på nytt, medan de båda nygifta, sedan de

vänligt besvarat hennes lielsningar, gingo in i det inre

rummet, der Bark med ett stumt, men vältaligt välkommen

slöt sin unga hustru i sin famn. Och madam Strömberg,

som började komma underfund med att hon var öfverflödig,

skulle just smyga sig ut, då det bultade på dörren.

— Hvem i alla tider är det nu som kan komma

och störa dom ?— mumlade hon halfhögt, då Bark idetsamma kom ut derinifrån och sade på sitt gamla,

muntra sätt:

— Ja, det är väl bäst att öppna dörren och se

efter, kära madam!

— Ja, så klok var jag med! — svarade madam

Strömberg, också på sitt gamla sätt, och gick åstad och

öppnade dörren.

Ute i farstun stod en snyggt klädd arbetskarl med

en liten blåsippsbukett i handen. Han strök af sig

mössan litet förlägen och frågade:

— Jag kan undra 0111 man får stiga på?

— Nej, se Lindgren! — ropade Bark med glad

skiftning i rösten, —ja visst för tusan, stig på, stig på!

— Se, jag skulle liksom vilja gratulera jag också! —

sade Lindgren i det han kom in och stannade vid

dörren, — och så har jag med mig litet grönt åt unga frun!

Och när Anna i detsamma kom ut i dörren från

det inre rummet och med rodnande kinder ocli strålande

blick kom emot honom, räckte han henne den enkla

buketten med en höflig bugning, i det han sade:

— Lycka till, unga frun! En liten rar fru är hon,

och en bra man får hon. Det vet" jag bäst, som har

med honom att göra 0111 hvardagarne! Och folk har han

gjort af mig, och folk har han blifvit sjelf — och tacka’n

liåle för det, när han får en så’n vacker lön för

besväret! Men i morgon blir det väl frimåndag, kan jag

tänka? — tilläde han med en listig blick på den unge

äkta mannen.

— Nej tack vackert! — svarade Bark med en

leende blick på sin hustru, — arbetet framför allt,

Lindgren!

— Jaa, det är allt susen, det! — svarade Lindgren,Vid höslåttern.

Naturstudie från skärgården.

1

»Hui!» »hui!» — hveno liarne i det mustiga gräset

nere vid sältsj östranden med detta skarpa ljud

som de få när det lidit långt på förmiddagen och den

brännande solvärmen uttorkat gräset så att det blir styft

och hårdt och pressar fram svetten dubbelt starkare

än i den tidiga morgonen, då daggen ännu ligger qvar

och då solen ännu inte kommit så högt. Klockan var

nu framåt elfva, och ännu var inte ängen slagen, och

förr än den var klar var det inte värdt att tänka på

någon hvila, för far menade att nu hade det varit

vackert så länge, så det kunde då inte slå fel, att inte

det snart skulle komma regn, i synnerhet som

fruntim-mersveckan var i annalkande. Och när regnet kom så

kunde det vara godt att ha höet inne, för det blef då

aldrig samma must med det, om det hade fått ligga

ute och bli urlakadt under regnskurarne, om man också

på någon mellanstund kunde få in det någorlunda

skapligt torrt. Mor sjelf hade nyss varit nere med kaffe,

och det hade folket fått både skorpor och bränvin till,

och far hade sagt att när ängen blef slagen så skulle

de få hvila sig till klockan fem, men då skulle man

ta’ i tu med timotejen, och det viste karlarne hvad det

ville säga, för i år var det rigtigt välsignelse med åk-rarne som hade blifvit igensådda till gräsvall i fjol och

gödda med en hel pråm latrin. Far gick sjelf i spetsen,

för han var nog stark och kry ännu, fast han var sina

modiga femtiosju år, och gud trösta pojl^arne om de inte

slogo ut slaget ordentligt, och om de inte passade sig

så att de nya liarne från Vira sluppo råka på stenar

och få djupa hugg och skåror i eggen. Klas, yngste

drängpojken, hade just nyss huggit i sten dugtiga tag,

och fått sig en ordentlig uppsträckning tor att han inte

såg opp; och gick nu och surade både för det och

der-för att han i anseende till sin ungdom inte fått någon

»kask» i kaffet, utan som flickorna fått nöja sig med

bara skorporna.

Julisolen brände glödhet ner från en mattblå

himmel, inte ett moln fans så långt ögat kunde se, och

fjärden utanför låg spegelblänk och orörlig som en

polerad stålskifva och återkastade de nästan lodräta

sol-strålarne så att det gjorde ondt i ögonen att se på det.

Inte en flägt rörde sig, och luften som man inandades

var brännhet och qväfvande som i en smälthytta; massor

af flugor och bromsar surrade omkring i luften, och ett

par lata kråkor sutto på vattgården nere vid viken, der

korna från beteshagen hade gått ut i vassen så långt

de kunde och stodo alldeles orörliga och stirrade rätt

utåt, för att endast någon gång skaka helt säfligt på

hufvudet då någon näsvis broms vågade sig ditut och

ämnade slå sig ned i ögonvrår eller öron på dem. Den

ena af kråkorna bugade sig oupphörligt för den andra,

och man kunde tydligt märka att hon hade något att

säga kamraten, fastän värmen hindrade henne från att

kraxa; det blef bara ett hest kutrande af som knappast

hördes till nästa gärdsgårdsstör. Sjelfva lärkan, som

annars inte brukar vara nödbjuden när det gäller att

qvittra, molteg alldeles, och den enda lefvande varelse

som höll slotterfolket sällskap, var en stensqvätta som

nickade och bockade sig oupphörligt i det hon flög från

den ena stenen till den andra uppe i backen, och somoupphörligt smackade sitt »ack, tack, tack», hvilket

öf-versatt på menniskospråk antagligen betydde en mycket

ringa tacksamhet för att de slogo bort gräset som

skyddade hennes yäl undangömda näste i stenröset, der de

halfvuxna ungarne gapade efter föda.

Utom far sjelf, var det fyra karlar som skötte

li-arne, det vill säga de begge drängarne, Magnus och

Klas, vidare gubbens brorson, hvars far hade en gård

en half mil längre in på ön och så en äldre karl, en

för detta sjöman, som hade seglat på Amerika, sedan

satt sig ner i skärgården och arrenderat ett fiskvatten,

gått under på den affären, som han sjelf påstod; men

till följe af en allt för utpräglad böjelse för bränvinet,

påstodo de som kände honom närmare, och som nu tog

sig för litet af hvarje, var än andre man på en

sand-skuta, än stensprängare när det gäld« något nybygge

eller någon nyodling, än tillfällig arbetare under

andtiden och än lät städja sig som dräng för ett halfår

helst från Oktober tilJ April, när det var litet att göra,

för att sedan under sommarhalfåret återigen lefva det

fria lifvet så länge det räckte. Han var tämligen lång,

axelbred och något kutryggig, dugtigt hjulbent som en

äkta sjöman bör vara, hade ett rödfnasigt, koppärrigt

ansigte och ett rödgult hakskägg som stack fram långt

under hakan. Armarne voro ovanligt långa och

händerna stora, han kunde ta’ i dugtigt när han ville, men

det var just inte så ofta han ville det. När han var

till hjelp hos Anders Larsson i Not viken, så hette far

sjelf, så arbetade han likväl som en hel karl, om det

nu var för att mathållningen der var likare än i

allmänhet i skärgården, eller för att han fick en sup till

målen, eller om han för öfrigt hade någon särskild

respekt för Anders Larsson som menniska, något som de

flesta dock tviflade på. Som en egendomlig lek af

naturen hade Söderman, ty så hette »Amerikanarn», som

han i allmänhet kallades, till sin otympliga och grofva

kropp fått en stämma lagd i högsta falsett, så att närman hörde honom tala och inte såg honom, kunde man

mycket väl tro att det var en gammal qvinna som hade

satt sqvallerqvarnen i gång. När han var vid mycket

godt lynne, eller hade fått sig ett par, tre glas af den

lifgifvande potatissaften, hvilket var ungefär detsamma,

ty han var alltid butter då han inte fått någon tår på

tand, så slängde han omkring sig med några engelska

ord, som han uttalade på tok, men som både karlar och

qvinnor derute lyssnade till med både vördnad och

åt-löje. Vördnad, emedan de påminde dem om paradiset

vesterut, till hvilket de flestas hog stod eller hade stått,

fastän omständigheterna hindrat dem att fara dit;

åt-löje, emedan han alltid satte mun på sned när han

uttalade dem, och alltid tilläde: »vet ni hvad det var, ni,

era strömmingsstrypare ? »

Drängen Magnus var en vanlig, skäligen sömnig

skärgårdspojke, som likväl i år hade litet mera ruter i

sig än vanligt, ithy att han nyss hade varit inne i

Vaxholm och exercerat första årets beväring, till minne af

hvilken utomordentliga händelse i hans lif, han till och

med nu vid höslåttern bar sin beväringsmössa, fastän

den var dubbelt så varm som den gamla halmhatten

som han ärft förra sommaren efter en Stockholmare

som bodde på sommarnöje i trakten, och som han

brukade ro fisksumpen åt om söndagarne. Drängpojken

Klas var hans kusin, och var en rask, linhårig pojke

på sexton, sjutton år, klumpig och smålustig som en

halfvuxen björnunge, lekfull och barnslig till en grad

som för en jemnårig stadsyngling skulle varit en

absolut omöjlighet, och frispråkig och näsvis gent emot både

husbondfolket och andra äldre personer, så som man

endast kan och får vara det ute på landsbygden, der

det patriarkaliska förhållandet emellan föräldrar och

barn, samt husbondfolk och tjenare ännu inte försvunnit.

Anders Larssons brorson hette Johan och var en

mörklagd, lång och stark bjesse på fyra och tjugo år,

med stora, blå, litet dumma ögon, och ett långlagdtansigte med vackra och starkt markerade drag. Det

enda som egentligen var, om inte just fult, så

åtminstone mindre vackert än det öfriga, var munnen, som

var bred och halföppen, med tjocka, utstående läppar,

af h vilka den nedre hängde tem ligen slappt ned och

visade de stora, hvita och breda tänderna, som hade

något rofdjursartadt och tycktes kunna krossa huru hårda

föremål som helst. Hans kropp var muskelfast och

smidig, rörlig och väl utvecklad, och när han lade till

med lien, gjorde han skår nästan en half gång till så

långa som de andra, och man såg huru muskelknippena

på armarne svälde under den af svett åtsittande

skjortärmen. De öfriga pratade af och till under arbetet,

men han sade icke ett ord. Han var i allmänhet

mycket fåmäld utaf sig, och man sade rundt om på ön, att

Johan Larsson i Mellanåker inte var god att knäcka

nötter med, i synnerhet der för att han var så inbunden,

så att en aldrig visste hvar en hade honom. Han var

en dugtig arbetare, och fadern som bara hade ett

åttondels mantal, hade inte råd att hålla sig någon annan

dräng än sonen, och behöfde det heller inte. Han

skötte om arbetet der hemma och hade ändå tid öfver

att hjelpa till på annat håll; men det var då också

bara hos farbrodern när det gälde brådska.

Sockenpratet ville låta påskina att det hade sina särskilda

skäl, och att Johan hade ett godt öga till Anders

Larssons dotter, Lotta, som han nog visste inte skulle komma

så värst barskrapad i brudstol, i fall han skulle lyckas

knipa henne. Men det visste också berätta att Anders

Larsson sjelf, och i synnerhet hans gumma inte voro

så särdeles angelägna om att slägtskapen skulle bli ändå

närmare än den var, och att en rik hemmansegareson

från fastlandet hade större utsigter att få hemföra Lotta

som hustru, än hvad den fattige kusinen kunde ha.

För mor Larsson var sjelf ifrån »storlandet», som det

hette ute på ön, och hon hade alltid tyckt att folket

der öfver var liksom litet förmer i allting, än »de derskralpiggarne ute på öarne, som aldrig kunde hålla

jämnan i något» — menade hon, — »utan om de

inte söpo opp hvad de hade, promt skulle springa på

läsarmötena och hålla ett odrägligt schå med di der

förbaskade kolportörerna, som bara friar te’ maten, och

kursar med gudsolet som en knalle med bomullstyg och

merkurjum», —

» Och det gick väl ändå an med svågern », — brukade

mor Larsson säga, när hon satt vid spinnrocken och

vätte på tråden mellan hvartannat ord, — »för han var

då ett fromt kräk som inte gjorde en mask för när;

men si’, svägerskan den kunde hon då rakt inte tåla

sig med. För endera var det bara lip och jämmer, när

det knep till med kronutskylderna och de grofva

pen-garne till socken och till klockarn, eller också när det

fans några skilling öfver i huset, i fall rågen slog till

och potatisen stod någorlunda i pris på höstsidan, då

stod kaffepannan på spisen dan i ända, och då skulle

det hem både körsbärsvin och konjak, och då sprang

kärngarne ut och in i dörrarne så lång veckan var,

och det var ett lif så att en kunde rakt spricka af

förargelse, när en tänkte på’t! Och det förstås att Johan

är en dugtig arbetare, och ser ut som folk, men så är

han också en vidlyftig maskin och Gud vet hur många

jäntor som sitter der i vråarne med en unge på armar ne,

som han är far åt! Så en töcken juvel ville hon då

visst inte att hennes Lotta skulle ha’, hon som en dag

skulle ärfva hela tre fjerndels mantalet och fyra tusen

riksdaler te’ som far på en* tio, tolf år lagt af på

vinternoten, och som han lånat ut mot intresse till en

hemmansegare på Löparön, och det med sjelfva

krono-länsman till borgen.»

Allt det der upprepades ett par gånger om dagen,

i synnerhet då Johan var der och hjelpte till med

något arbete, och Lotta som var en rask och dugtig flicka

på tjugo år, låtsade som hon inte hörde hvad mor sa’,

utan hade sina egna tankar om både Johan och omhemmansegaresonen från storlandet, som brukade komma

dit ibland, när det var någon dans antingen hemma

eller i någon af granngårdarne. Att hon nu också hade

sina egna tankar, der hon gick med räfsan i hand efter

slåtterkarlarne, klädd i den vanliga lätta drägt som

värmen och arbetet gjorde nödvändig, och som inte någon

fann anstötlig, fast den bara utgjordes af lintyget och

en kort kjol, samt en långt neddragen halsduk på

huf-vudet, det kunde man tydligen se på den blick hon då

och då kastade efter Johan, der han slog sina långa

slag i det han lätt och ledigt vände och vred den smärta

midjan, när han skulle hämta ut den fullmåliga

halfcir-keln med de kraftiga armarne. Det låg en slags halft

motvillig, halft medvetslös beundran i hennes bruna ögon,

då hon följde hans raska tag och hans lediga rörelser,

och när hon jemförde hans sätt att slå med de andras,

så kunde hon inte låta bli att undra för sig sjelf om

Johan kunde vara så golik i arbetet, i fall han annars

skulle vara en sådan opålitlig och vidlyftig figur som

mor ville låta påskina. Lotta var, efter landtliga

begrepp, sjelf en vacker och ståtlig flicka, storväxt och

rund och lagom smal om lifvet ändå, fast något snörlif

aldrig hade klämt ihop hennes friska och fylliga

lekamen. De bruna, kraftiga armarne sågo ut att kunna

taga i ett dugtigt tag; och den solbrända halsen med

sina gropar vid axelbladen, skulle, hvad formen

beträffar, kunnat pryda hvilken dam som helst, om också icke

färgen var den af modet dekreterade, och om också

ibland den hvita barmen tittade fram mellan linnet när

hon gjorde en hastig rörelse med räfsan, så var hon

icke på långt när så mycket eller så afsigtligt naken

som den dygdigaste och blygsammaste lilla fröken på

en af de fashionablare balerna i staden. Och det säkra

är, att med en rask rörelse af sin stora och dugtiga

hand, höljde hon in den igen, innan någon af de förut

gående slåtterkarlarne hann att vända sig om, i fall

han skulle velat ertappa den mjella rymlingen vid ettsådant tillfälle, något som likväl nn nnder arbetet, icke

föll honom in. En enda gång hände det likväl att

Johan stannade i slaget, för att torka svetten ur

pannan, och som Lotta då var strax bakom honom, fastän

vänd något åt sidan, så att hon inte såg honom med

detsamma, är det nog troligt att han såg en skymt af

något som var hvitare än halsen; men innan Lotta hann

vända sig om igen, hade han åter lien i gång, och

fortsatte sitt arbete med ett halft lystet leende spelande

omkring de utstående läpparne.

Till hjelp vid räfsningen hade Lotta pigan Maja,

en liten tjock och rödhårig jänta på sjutton eller

ader-ton år, med djerf uppnäsa och så fräknig att hon såg

ut som om någon tagit en vanlig limfäi^sborste och

stänkt henne med brun färg i ansigtet och på halsen.

Hon var rask i vändningarne, munter och gladf skrattade

oupphörligt, svettades och pratade och tog då och då

ett mera raskt än egentligen försigtigt tag i den tunna

kjolen, när flugor eller myror blefvo allt för näsvisa,

och skakade den skrattande så att man såg henne högt

upp på de tjocka, lunsiga benen.

— Maja då! — sade då Lotta sakta, — tänk på

hvad du gör! Karlarne kan ju —

— Nå än se’n då? — skrattade Maja, — de

kan fäll’ inte få se anna’ än hvad Gud har skapat,

och de förbaskade flugorna bita så odrägligt, så! —

Eör resten var Maja pin kär i Magnus, som

mottog denna hyllning åt sina manliga behag, med det

mest stoiska lugn i verlden och som alltid, när hon

brukade göra sig söt för honom på ett eller annat sätt,

plägade med sitt vanliga bondlugn tillrättavisa henne

på följande uppriktiga vis:

— Asch då! — gör dej inte te’ Maja, då blir du

femtan gånger grömmare i syna än hvad du ä’!

Och det tyckte Maja naturligtvis inte om; men

med den landtliga ungdomens lyckliga enfald och, i det

hon dömde hans sätt att uttrycka sig efter sitt eget,tänkte hon: — det är fäll inte så värst farligt som

det låter, han säger fäll så bara för di andras skull!»

Den tredje af de räfsande var Fia, ett af socknens

fattighjon; men man må inte tro att hon var gammal

och orkeslös för det. Fia var på sin höjd tjugofem

eller tjugosex år gammal, och såg ut som om hon haft

tattarblod i ådrorna. Hon var reslig, mörkhylt och med

svart hår, stora svarta ögon, låg panna och utstående

kindknotor, från hvilka nu rundningen hade försvunnit,

utan att de likväl ändå allt för djerft stucko fram, samt

en beslutsamt uppkastad mun, kring hvilken ett spotskt

och njutningslystet drag hade lägrat sig. Hennes figur

var kraftig och stark, hon var groflemmad och långsam

i sina röreléer, och det låg i hela det sätt hvarpå hon

bar sin kropp, någonting lättjefullt och vällustigt,

pa-radt med ett groft naturligt behag, som visserligen inte

var på minsta sätt studeradt, men öfver hvilket det i

stället låg samma naturliga uttryck af omedveten

lifs-kraft och lämplighet för sitt ändamål, som det hvilket

hvilar öfver en välskött ladugård, när den ligger

ångande af feta och qvalmiga, men välgörande dunster

under en brännande sommarsol, och man tycker att det

allra minsta lilla tillägg af ädelhet eller renhet i stil

skulle förstöra intrycket af det hela, och lägga något

sökt och främmande i den enkla naturföreteelsen på

hvilken menniskorna, tack vare sin brist på smak, icke

kunnat inverka störande.

Trots sin egenskap af fattighjon hade Fia en rikedom

som ingen annan satte särdeles högt, men som hon sjelf

var både lycklig, orolig och stolt öfver; hon hade två

barn, af hvilka det äldsta var hos hennes mor öfver på

fastlandet, der denna var fattighjon liksom dottern,

medan hon sjelf hade det yngsta, en gosse på ett och ett

halft år, med sig på de gårdar, der hon enligt

socknens beslut tillbragte sin tid, och der hon i allmänhet

ansågs och behandlades betydligt sämre än kreaturen.

Till Anders Larssons heder måste dock erkännas atthos honoin hade hon det bättre än hos de andra, och

mor sjelf var nästan litet betagen i pojken, på samma

gång som hon var afundssjuk på Pia, som ntan alla

vidare omständigheter skaffat sig två dngtiga pojkar utan

att vara gift, då mor Larsson sjelf deremot aldrig

kunnat komma längre än att få en flicka, som hon bara

hade omtanke och bekymmer för.

— Men så der ä’ det! — brukade hon säga, i

det hon vaggade den faderlöse pojken, medan modern

var ute på arbete, — tockna der, di ska’ få di, hvad

en ärlig mans hustru får titta efter, fast hon har fört

ett hederligt lefverne i alla sina dar!

2.

Klockan hade nyss slagit elfva när det sista

lieslaget var gjordt och ängen låg der blågrön i solskenet

genom alla de samlade blomvippoma på gräset hvilka

nu i långa rader lågo och dallrade i det starka ljuset,

medan det först slagna redan hade börjat vissna af den

starka solvärmen, och hade börjat få en gråaktig

färgskiftning. Slåtterkarlarne stannade, stödda på lieskaften,

och torkade den ymniga svetten ur sina rödbruna

an-sigten, och Anders Larsson sjelf satte sig pustande på

en sten och ropade åt Klas;

— Gå efter kopparflaskan, Klas, så får jag se

om det är en slick svagdricka qvar i’na! Hå! det var

rent håken hvad sola gassar pål Det är rakt som en

skulle sitta i en bakugn!

— Då skulle I ha’ känt på ekluten borta i

Nyol-jins! — sade Söderman i det han lade sig omkull i

gräset, — der va’ det så hett, så sockret rann som

sirap ur sockerrörena när niggrarne skar åf dem! Och

en dag när jag råka te’ och klifva barfota på en

jern-vägsskena, så fick jag brännsår åfena, »än» gick och

halta’, god dämma mej, i feiften däs — vet ni livad

det var ni, edra strömmingsstrypare ?

Frans Hedberg: Stockholmslif.

4— Det kunne fäll inte vara värre än i Waxholm

på bevärningsexisa — menade Magnus, — för der tänkte

jag då rakt att jag skull gå åt, det vet jag!

— Då skulle du smaka på hur en har det när en

ligger under linjen! När en får lof te’ spola däcket

en gång »to’ tejmen», för att det inte ska’ ta’ eld, och

becket kokar i nåtena så det puttrar som i en

potatis-panna !

-— Hå hå! — utbrast Larsson, — nu drog då

Söderman te’ också, så det förslog! Nå Klas, hur var

det, fans det något dricka?

— Ja, det är litet bottenskyla, — svarade Klas

andtruten, sedan han i god ro bakom ett par albuskar

tagit sig ett par dngtiga klunkar, — men det är mest

bara jästen!

— - Tag hit’et i alla fall, det kan fäll alltid släcka

törsten något så när! — menade Larsson, i det han

tog flaskan.

— Låt mej hålla i lien, medan I dricker, far! —

sade Klas tjenstaktigt, och med ett halft listigt, half t

föraktligt uttryck i sitt rofrunda ansigte, i det han tog

lien ur hand på husbonden och började syna den

omständligt.

— Ja, men drumla inte sta’ efter vanligheten och

släpp’en, — förmanade Anders Larsson, — di ä’ sköra

di här rigtiga stålliarne, ska’ jag säga!

— Usch nej, nog kan jag hålla i’n altid, —

menade Klas, och just som husbonden satte flaskan till

munnen för att dricka, skrek pojken till i det han

svängde lien öfver hufvudet på sig: ~ Nej ser en på

bara! Kloka höns kan också värpa i nässlerna! Det

var ett skönt hugg I der har gjort i eggen, far!

— Hvad säger du pojke? — skrek Larsson till,

i det han höll på att sätta det grumliga drickat i

halsen på sig, — det ä’ fäll så fan häller och inte något

hugg i’na?— Nej, kan tänka clet! — svarade Klas näsvist,

i det han lemnade honom lien och genast förfogade sig

på vederbörligt afstånd från den förargade husbonden,

— bara så, att om det funnes en fem, sex stycken till

lika grofva, så kunne I såga stockarne te’ nya

ång-båtsbron med ’na!

— Tyst pojke! — snäste Larsson, och återtog,

i det han klådde sig i hufvudet, — ja si, de

förbaskade stena’!

— Ja, — fortsatte Klas, näsvist som förut, -—

de makar sej lika litet unna’ för bond sjölf, som för

drängpojken, de! Och tittar I efter på de andras, så

ä’ di fäll inte häller golikare, tänker jag!

— Nå ja, det fins ju slipsten oppe vid gåln, så

är det hjelpt, — sade Johan buttert, i det han vände

sig om för att gå opp.

•—Ja, och di skulle i alla fall hvässas te’

efter-middan, — tröstade sig Anders Larsson, i det han steg

upp och räckte flaskan åt Söderman, som satte pipen

till munnen och sög i sig det som var qvar — och

efter du ä’ så stor i truten, Klas, så ska’ du få dra’

slipsten du, medan di andra hvilar sig!

— Ahja, det hade jag fäll’ fått göra i alla fall!

— menade denne helt frankt, i det han slängde sin lie

på axeln och försigtigtvis gaf sig af i förväg upp till

gården.

— Hm! — sade Anders Larsson, när pojken väl

var utom hörhåll, och i det han kastade en halft arg,

halft belåten blick efter den bortgående, — det blir en

dugtig dräng åf den der med tiden, det kan jag kavera

för! —

— Ahja, får han yxen och lien så bra på skaft

som han har käften, — menade Söderman i det han

steg upp, — så kommer det inte att gå någon nöd på

honom!

— Ska I inte bada, pöjkar? — frågade Larsson,

i det han vände sig till Johan och Magnus, - - jagtörs inte för giktelände i ryggen; men I som ä’

unga — —

— Asch nej, det ä’ så besvärligt te’ klä åf sej,

— menade Magnus och tilläde med skärgårdsfolkets

vanliga motvilja i fråga om tvagning, — och så kan

en förkyla sej, när en ä’ varm!

— Jag ska’ bara gå opp och få mej en torr skjorta,

— sade Johan, — så går jag i och blöter mej ett tag!

—* Nej, då smakar det bättre te’ slipa en stund,

— sade Söderman gäspande, i det de satte sig i gång.

— Slipa? — svarade Larsson, i det han såg på

honom litet förbluffad. — Nej tack, det gör jag helst

sjelf, — Söderman förstår sig inte på sten och inte på

liar ne häller!

— Nej jag tänker slipa på höskulln, jag, —

svarade Amerikanarn, i det han tog upp messingsdosan

och lade en dugtig nypa Ljunglöfs innanför underläppen,

— det ska’ fan dra’ er gamla slipsten, då drar jag

hellre några timmerstockar tills en får mat!

— Tala svenska då, så en begriper hvad I säger,

— snäste Anders Larsson förargad, och fortsatte i samma

ton, i det han vände sig till de på något afstånd

räfsande qvinnorna: — raska på nu jänter, så I kan hinna

hvila er te’ eftermiddan. — Och du Lotta, har fäll

altid något te’ hjelpa mor och styra med!

— Ja, vi har strax slut! — ropade Lotta tillsvar,

— och Maja kan gerna gå medsamma, hon, för det

som nu är qvar kan Fia och jag styra om lika bra.

— Ja, det tycker jag med! — svarade Maja

skrattande, i det hon slängde räfsan på axeln, tog ett

säkert tag i kjolen, skakade den och gaf sig af efter

Magnus, som gick sist i raden och bar kopparflaskan i

venstra handen. — Ta’ hit flaskan, Magnus,. — sade

hon kärvänligt, i det hon med några dugtiga steg hann

upp honom, — inte ä’ det karlgöra te’ gå och kånka

på den, inte!— Tror du inte jag orkar bära’na då? — frågade

Magnus kärft, i det han drog åt sig handen med

flaskan, när hon ville ta’ den af honom, —- så eländig

måtte jag fäll inte vara!

— Nej vars, det vet jag nog, — skrattade Maja,

i det hon dunkade honom ett dugtigt tag i ryggen, —

men jag tycker du kan vara trött nu, sen ni hållit på

från klockan fyra!

— Sa’ du trött? — frågade Magnus försmädligt,

i det han återgaf dunken med en dylik längre ner som

var ännu kraftigare, — du kan ju höra efter i morgon

qväll, när vi ha’ slagit timotejen!

Och dermed tog han ut stegen, och Maja klef

skrattande efter, och tyckte att det var det bästa ord

hon hört af honom på länge.

Lotta och Fia voro om några ögonblick ensamma

nere på ängen. De räfsade en stund tyst, tills Fia

slutligen stannade i skuggan af en grupp alar inte långt

från stranden af den inskurna viken, och sade i det

hon vände sig om till den efter henne kommande

Lotta.

— Såg Lotta om karlarne gick opp allihop?

— Ja, visst gjorde di det! — svarade denna, —

di går fall* och lägger sig en stund innan mi ddan,

tänker jag. Hvarför frågar Fia det?

— Jo, jag tänkte det skulle vara så rart te’ få

komma i sjön, när en har slutat!

— Ja det kan vi fäll’ göra, — svarade Lotta, i

det hon också stannade i skuggan, — här är det ingen

som sir oss!

— Nej då! Och ändå likare är det på andra

sidan udden för der går albuskarne ända ner te’ sjön,

och der ä’ en sån rar sandbotten, och så ä’ det sån

mjuk mossa i backen of vanför, så der har en så bra

te’ klä’ åf sej.

— Då ska’ vi rappa oss då, så vi hinner opp

innan mor kommer och skriker efter mej, — menadeLotta i det hon tog i med räfsan dugtiga tag, — för

jag kännerna, jag!

— Ah, nu har hon ju Maja oppe, vet jag! —

svarade Fia, som också började räfsa igen.

Det var tyst en stund, medan de bredde ut de sista

grässträngarne efter slaget, *

— Det är allt fasligt ändå, hvad den Johan kan

ta’ i, — sade Lotta slutligen i det hon räfsade ihop

det fallna gräset och blottade ett långt liedrag som var

nästan dubbelt så stort som det strax framföre, — han

måtte vara alldeles orimligt stark af sig.

— Ahja, armar har han som duger! — svarade

Fia, i det hon fick något ännu mörkare i blicken än

vanligt; — det är nog ingen på ön som sätter honom

på kneken der vid lag, inte.

Det var någonting i hennes ton som slog Lotta.

Hon kastade en hastig blick på henne, och moderns

ständiga tal om Johans lättsinne och vidlyftighet föll

henne i minnet.

— Så du säger det der, Fia! — svarade lion efter

en stund, i det hon såg på henne på nytt, men den

här gången från sidan; — har du något obytt med

Johan?

— Jag? — nej livad skulle det vara? — frågade

Fia långsamt, i det hon kastade en gräshög i vädret

med räfsan; — Hvem kan ha’ något obytt med mig?

Det är bara pojken som står oss emellan, annars är det

ingenting.

— Hvad säger du, Fia? — utbrast Lotta med

skärpa i ton och blick, i det hon blef alldeles

purpurröd i ansigtet och ända ner åt halsen, som hon nu inte

brydde sig om att dölja, sedan karlarne voro borta, —

är pojken Johans? — Ockendera? Den första eller

den sista?

— Kors, den sista vet jag! — svarade Fia lugnt,

— den första var ju Olsson far te’ och vi skulle jugifta oss. och få båtsmanstorpet, när han blef

utkommenderad och gick öfverbord ute på sjön.

— Höll du åf Olsson då? — frågade Lotta, i det

hon räfsade upp det sista, och såg envist ner på gräset.

-— Ja visst höll jag åfen, — svarade Fia lika

lugnt som förut, — och en bra kärl var han, när han

inte fått några supar i sig; för då slog han mig, men

det gör di ju allihop, vet jag.

— Meti, när du höll af Olsson, Fia, hur kunde

du då —"—? — frågade Lotta, och tvärstannade utan

att säga ut frågan.

— Hå kors, för att han dog, så skulle fäll inte

jag vara mer än menniska, tänker jag, — svarade Fia

i det hon också stannade med arbetet, — en är fäll

skapad som alla andra, fast en får gå på socknen, och

när en träffar på en töcken som Johan, så är det fäll

inte godt te’ akta sej, tänker jag.

— Ali pytt! — utbrast Lotta i det hennes

mungipor krökte sig föraktligt, — det ville jag väl se, om

han eller någon annan skulle kunna få mig till det jag

inte ville 1

— Ja, men om Lotta nu vore så funtad att hon

inte hade någon vilja när det kom till den frägan då?

— frågade Fia, i det hon såg henne skarpt i ögonen,

— hur skulle det då gå?

Lotta svarade ingenting på en stund. Sedan löste

hon halsduken af hufvudet på sig och frågade hastigt:

— Ska vi gå och löga oss nu då?

— Ja då, en kan rigtigt behöfva skölja åf sig

både svetten och tankarne! — svarade Fia tungt, i det

hon följde efter Lotta, som begaf sig ner till aldungen

vid udden, sedan hon stält sin räfsa vid ett träd.

När de kommo fram till backen of vanför udden,

der solen glittrade mot den fina sanden, och der ett

mattadt svall efter någon aflägsen ångbåt slog några

sakta och plaskande slag mot stenarne och satte sjögräs

och vasstrån i vaggning, sade Lotta tankfullt, i dethon löste upp kjolen omkring sig innan hon satte sig

ned:

— Han lofte fäll Fia te’ gifta sej med henne, kan

jag tro? — och samma föraktfulla krökning kring

mungiporna blef synlig som nyss förut, — det är ju det

vanliga, det.

— Nej! — svarade Fia, i det hon satte sig ned

i mossan, tog till sig den ena foten och drog bort ett

stubbstrå af något hvasst gräs, som fastnat under

fotsulan, — han lofte mej ingenting, han sa’ bara: har

du lust te’ komma med mej? när vi träfftes en gång

vid en tockenhär slåtter som i dag, fast det var längre

ifrån gåln så att vi höllo middagsrasten ute, — ja,

och jag följde med, jag, så jag har då ingenting te’

säga, om en vill vara rättvis.

— Det der begriper jag inte! — sade Lotta med

förvånad blick, i det hon steg upp och strök lintyget

ned öfver armarne på sig, hvarefter hon mekaniskt

sträckte på sin fasta och välbildade kropp, på hvars

mjella hud solvärmen frampressade små skinande

svettdroppar, derpå gick hon ner till strandbrädden och

stack ena foten i vattnet, drog den genast tillbaka igen

och ropade med en liten smårädd hissning: — Oj då,

hvad det är kallt!

— Ja, det är alltid första taget som är det

värsta! inföll Fia, som under tiden klädt af sig och

nu stod bredvid henne nere vid vattnet, — kommer en

väl i, så får en snart smak for’et! —

Och dermed vadade hon ut från land med långa

steg, i det hennes mörka hull återspeglades i det klara

vattnet och de uppyrande dropparne gnistrade om henne

som livita perlor kring en spanjorskas olivgula hals; snart

utkommen på något djupare vatten, kastade hon sig

baklänges ned i sjön så att endast hufvudet och de

plumsande armarne voro synliga, och ropade med den

kiknande röst som man alltid hör af badande, strax de

kommit uti:— Kom hit Lotta! — Här är det så rart, så en

kan bli rakt te’ sig utåfet!

Lotta gick försigtigt steg för steg ut i vattnet,

och uppgaf små haliför skräm da rop alltefter som det

steg högre och högre öfver hennes ben och länder;

alltemellanåt tog hon upp vatten med händerna och öste

öfver hals och barm, och då blefvo ropen allt starkare

och hastigare, afbrutna af ett slags ofrivilligt skratt,

som hon inte kunde hejda.

— Du har allt ett bra fint skinn, du Lotta, —

huttrade Fia, der hon nu satt ute i vattnet och slog

omkring sig med de stora, breda händerna, — det syns

nog att du inte är van te’ ligga på höskullarne och i

fähusena, som jag, inte!

—" Ja, gudbevars från te’ vara så svart som du!

— skrattade Lotta, — du ä’ ju som en riktig tat erska

på kroppen!

— Ahja, — menade Fia, med ett bredt skratt,

— det fins nog di som tycker om den färgen med!

— Kanske Johan tycker bättre om den? —

fortsatte Lotta skrattande i det hon hukade sig ner och

doppade ansigtet i vattnet.

— Johan ä’ ingen kostföraktare! — svarade Fia,

— lian håller te’ godo med hvad färg som hälst,

tänker ja,g. Inte var jag stort hvitare när han höll sig

väl med mig, än hvad jag ä’ nu, det jag kan minnas!

Men hulligare var jag fäll, alldeles som du ä’ nu, — fast

det gick åf mig se’n jag fick pojken!---Hvad en blir,

men inte blir en fet utåf te’ föda sådana der matvargar.

— Derför kan en låta bli och skaffa sig några!

— svarade Lotta, som nu helt och hållet krupit ner

under vattnet.

— Hör du Lotta, du, — sade Fia plötsligt, i det

hon makade sig närmare henne, — har du aldrig tagit

någon gosse i famn än, du?

— Jag? — frågade Lotta förvånad, — *är du

tokig, Fia?— Nej då — men jag kan fall göra 0111 frågan

på annat vis och säga: har aldrig nån gosse tagit dej

i famn, då?

— Di skulle bara understått sig te’ försöka! —

svarade Lotta stolt, i det hon sparkade omkring sig,

så att vattnet yrde högt i sky, — och nog skulle de

ha’ fått sig på örona, så de hade känt’et i fjorton dar!

— Det der ä’ lätt te’ säga, det, när en ingenting

har pröfvat! — Men det skulle nog låta annat om det

kom en stark och vacker pojke och fick tag i dig" så

här, och lyfte opp dig i vädret som en vante och inte

brydde sig om hur my eke’ du streta och spjernte, utan

bara höll i dej så som jag gör nu!

Och i det hon sade detta reste hon sig upp,

fattade tag i henne med ena armen om axlar och bröst,

med den andra om höft och länder och lyfte henne lätt

som ett flor öfver vattnet, i det hon tryckte henne

intill sin egen kropp, så tätt att Lotta var färdig att

qväfvas, tyckte hon.

— Ar du tokig, Fia, — stönade hon förskräckt.

— vill du bara släppa mig ---vill du genast släppa

mig, annars skriker jag — — —

— Och så" kommer karlarne ner te’ sjön och då

får de si dej, sådan som Gud har skapt dig, ja! —

skrattade Fia med rå munterhet, i det hon vaggade

henne på armarne.

— Nej, nej! — bad Lotta förskräckt, men

sak-tare, — jag ska’ inte skrika, men släpp ner mej nu

Fia, så är du snäll!

— Ja, men tänk dej först att det vore en karl

som höll dig så här och såg dig så här, och klämde

dig intill sig så som jag nu gör — och så att den

karl’n bar dig på det viset bort nånstans der ingen

kunde se er, ^och tror du inte att den karl’n skulle

kunna göra med dig hvad han ville, och att du hvarken

skulle kunna skrika eller slå eller bli’ ond, såvida du

inte är olika mot alla andra qvinfolk, något som duinte är Lotta, och som jag kunde bevisa dig om jag

ville, och det fast jag inte ä’ mera karl än du!

— Skulle du! — frågade Lotta med vaknande

trots, i det hon försökte att göra sig lös från hennes

omfamning, medan den andra på nytt omslöt henne allt

fastare och fastare och började vada inåt stranden. .

I detsamma hördes hastigt mor Larssons röst uppe

på ängen: — Lotta då, hvad i alla tider gör du, som

inte kommer igen?

Lotta ryckte sig lös med en kraftig ansträngning,

plumsade ner i vattnet men reste sig hastigt upp och

ropade i det hon med brådskande steg skyndade inåt

land: — »kommer strax, mor! jag ska’ bara klä’ på

mig!» Hon var i en handvändning uppe bland alarne,

kastade på sig lintyget och kjolen, band halsduken om

hufvudet och skulle just till att gå upp, då hon hastigt

ute från sjön, hörde ett qväfdt nödrop, och derpå ett

starkt plumsande. Hon vände sig förskräckt om, utan

att se en skymt af Fia, medan hon deremot såg ett

mörkt hufvud och ett par kraftiga armar som från

udden på andra sidan plöjde vattnet i strykande fart

för att komma fram till Fia, som då Lotta slet sig lös

från henne, vändt åter utåt sjön, och förlorat fotfästet

ute på sjelfva branten af sluttningen, der djup vattnet

vidtog. Lotta stod andlös af förskräckelse och

sinnes-rörslse, till dess hon hastigt såg det mörka hufvudet

dyka ner under vattnet, och efter några ögonblick komma

upp igen med ett annat hufvud bredvid sitt. Han

simmade nu, raskt mot land med den räddade, och utan

att besinna det någon hjelp kunde behöfvas, vände Lotta

sig om och sprang allt hvad hon förmådde upp mot

gården, i det hennes enda, förvirrade tanke var denna:

»Johan var säkert gömd dernere vid udden! Och då

har han sett mig!»

Och vid den tanken blef hon som en drypande

blod om ansigte och hals, och hon glömde till och medden skrämsel som Fia hade förorsakat henne både nyss

och nu.

3.

När Johan kom upp på grundt vatten, lyfte han

upp Fia på sina armar och bar henne i land. Först

låg hon alldeles stilla som om hon varit död eller

af-dånad, men inom kort började hon röra på hufvudet,

öppnade ögonen, och efter en stund sade hon i det

hon häftigt slog armarne om Johans hals, och tryckte

sina läppar mot hans tungt arbetande bröst:

— Var det du Johan som kom och hielpte mej?

— Ja, jag kunde fäll inte låta dig aränka dig,

heller! — svarade Johan kärft, i det han gick i land

med sin börda.

— Du var nere på udden för att få titta på Lotta

— sade Fia i det det blixtrade till i ögonen på henne,

— var dif inte det?

— Jag var på andra sidan för att löga mig! —

svarade Johan, — och när jag hörde dig skrika så sam

jag dit.

— Det ljuger du, Johan, — svarade Fia, — jag

såg nog hur det rörde sig bakom träna deroppe. Men

jag tänkte, du kan gerna si’na, du får inte mer åfena

för det.

— Det vet du så litet, — men ta’ på dig nu

och stå inte der som ett spektakel i fall de andra

kommer ner!

— Du kunde gerna ha* låtit mej vara qvar der

jag var! — sade Fia, i det hon lidelsefullt såg upp i

hans känslolösa ansigte, — jag har i alla fall ingenting

te’ lefva för!

— An pojken då? — sade Johan lakoniskt.

— Hvad bryr jag mig om pojken? Det är ingen

annan än dej jag frågar efter! — utbrast hon med

ökad häftighet, i det hon på nytt slog armarne omkringhonom och höll honom tryckt intill sig några ögonblick,

hvarpå hon fortsatte saktare och med upprörd stämma,

— Johan, kan du inte ge mej ett vänligt ord, kan du

inte ta’ mig i famnen en enda gång till?

— Jag tycker det är vackert nog att jag tagit

opp dig ur sjön, — svarade Johan hårdt i det han

stötte henne ifrån sig, och skyndade på nytt ut i

vattnet, der han efter några ögonblick kastade sig

baklänges ut på djupet, och derpå med raska simtag närmade

sig udden, bakom hvilken han försvann, just i samma

ögonblick som Maja, med håret i ända och det mest

förfärade uttryck i sitt fräkniga ansigte, kom

nerspringande till stranden, i det hon brakade fram genom

al-buskarne, som 0111 en elgko skulle letat sig väg genom

dem.

— Nå, så ska’ hon heller inte ha’ det bättre än

jag! — mumlade Fia för sig sjelf, i det hon tog på

sig sitt trånga linne, och kastade kjolen öfver hufvudet

på sig, — det ska’ jag visa’na!

— Kors i Herrans evigaste tider! — skrek Maja,

— livad ä’ det för elemenskade spektakel Fia ställer

te’? En kan ju rakt bli skrämder från vettet, vet

jag!

— Hojta inte så värst för det! — sade Fia lugnt,

i det hon band till kjolen om lifvet på sig, — jag höll

på te’ ramla ner i en grop ute i sjön, och då blef Lotta

rädd och satte te’ och springa, — det var alltihop!

— Hur kom du opp då? — frågade Maja gapande,

i det hon såg ikring, — det fins ju inga menniska

här nere, vet jag.

— En bra karl hjelper sig sjelf — skrattade Fia

som vanligt, i det hon följde med henne upp till

gården, — och det kan ett q vinfolk göra med.

Vid middagen talades ingenting vidare 0111 hela

saken. Dels fäste man sig icke särdeles vid hvad som

kunde hända Fia, hon var ju bara fattighjon och som

sådan en börda för socknen, om man också hade rättbra hjelp af henne med arbete ibland; dels är frågan

om lif och död icke alls en så brännande fråga på

landsbygden som den är i staden, — det vill säga för den

det gäller. Landtmannen är född fatalist, han vet att

han skall dö, och om det inträffar en dag förr eller

sednare, det bekymrar han sig i sjelfva verket bra litet

om. Det oförfinade lif han för, och hans förtroliga

umgänge med naturen, der allt vexlar och der dagligen

och stundligen de uttjenade organismerna måste maka

plats åt de uppstigande och framträdande, komma

honom att se saken med nyktra och oförvillade ögon.

Icke som skulle man ej sörja äfven der, när en nära

anhörig eller en blomstrande förhoppning skördas innan

den ännu hunnit sätta frukt; jo man sörjer nog, men

man sörjer lugnare, mera resonligt än den förfinade och

öfverbildade stadsmenniskan gör det. Saknaden ger sig

merändels luft i den enkla reflexionen; »Hanses» —

eller »hennesses tid var fäll ute, kan jag tro!» och

dermed går man på nytt till sina dagliga göromål och

gör sig inga grå hår för när den stund skall inträffa

då man sjelf får utbrottsorder. Ar det en gammal far

eller mor som kolar af, så är man glad på både deras

och egna vägnar, och det heter då:

— Ja, det va’ så godt di fick dö, för di var allt

bra skrabbiga på sista ti’n — och så kunde vi allt

behöfva stuga’ sjelfva, som di satt på undantag i!

Anders Larsson tyckte likväl att så länge Fia var

på gästning hos honom, så kunde hon lata bli och kasta

sig i tockna der fasligheter för det fattades bara

att hon hade blifvit qvar, så hade de fått sitta der

med pojken sedan, och kanske fått taga upp honom,

rakt åf, efter som de andra i socknen visste att

Larssons var litet smått förmögna, något som de inte voro

så litet afundssjuka öfver. Dessutom voro hvarken

Larsson eller hustrun födda på ön, och det är ute i

skärgården ett stort gravamen mot en menniska. Och

hvad som då var alldeles säkert, — menade Larsson,— så var det att de hade fått kosta på begrafningen,

och hur fattighjon Fia än var, så hade den fäll inte

gått åf för mindre än en tia — och en tia är pengar

det, när en inte får mer än tjugofem öre kannan för

mjölken och sjuttiofem öre för smöret.

— Hvad i helsike skulle du i sjön och göra? —

frågade Larsson förargad medan de åto sin af fläsk

och potatis bestående middag, — det kan jag då rakt

inte begripa.

— Kors, löga mej vet jag, — svarade Fia, som

satt borta vid spiseln, med sin gosse på knät, — det

kunde fäll behöfvas i en töcken hetta.

— Kan tänka! — utbrast Larsson försmädligt, —

det är fäll sen du var ute på Alboda det, som du

blifvit så der fin! Du har fäll lärt dej åf de der

Stock-liolmsherrskapena som bor der! Men med dom är det

en annan sak, di har inte anna’ te’ görå, de; och så

inbillar di sej att det ska’ vara bra för helsan! Jag

har då inte löga i sjön fyra gånger tror jag, sen jag

hit kom, och inte vill jag görat heller, om di också

betalte mig för’et!

— Ja det är anna’ med er far, — inföll Lotta,

-— I ä’ gammal, I.

— Du kan gerna låta bli te’ löga, du med Lotta.

— sade fadern snäsigt, — det kunne ju lika väl ha’

varit du, som kommi’ ut i gropen och du hade kanske

inte redt dej så bra som Fia, du!

— Hon kunde fäll ha’ skrikit, vet jag — sade

Klas med munnen full af potatis, — så* hade nog

Johan tagit opp’na, han, som ä’ så slängd te’ simma!

Hur va’ det, — fortfor han med en listig blick åt

Johan till, — va’ inte du der neråt med, sen vi hade

sluta’ slagi’?

— Nej jag var på andra sidan Stångudden! —

sade Johan kort, och utan att se upp från tallricken.

— Och ändå kom du så fort igen? — fortfor

Klas med samma listiga blick.— Ja, jag drar inte benen efter mej, jag som du,

inte! — svarade Johan, i det han gaf honom en

duglig spark under bordet.

— Aj! — vrålade Klas, — hvad spjernar du efter?

— Jag? — sade Johan lugnt, — ä’ du tokig du?

Det måtte ha varit nån annan.

Lotta gjorde sig ärende bort till spisen, der hon

lutade sig ner öfver grytan för att taga upp några

potatisar.

— Säg inte någe’ om Johan! — hviskade hon

i förbigående till Fia, som obekymrad om karlarnes

närvaro lade gossen till bröstet, — annars — —

— Var lugn du! —* svarade Fia, och fortsatte, i

det hon rystade pojken, som inte ville taga bröstet, —

nå ska’ du inte ha nu, din enveting?

— Fia borde fäll i alla fall vänja åf pojken! —

sade mor Larsson, i det hon öppnade skåpdörren och

tog fram en stor filbytta på två kannor, — han ä’ ju

arton månar fylda, vet jag!

— Ja det ä’ fäll inte för mycket, — menade Fia

ogeneradt, i det hon bjöd gossen det andra bröstet, —

och det fins ändå ingenting som ä’ så vigt te’ ta’ till!

— Han sa’ så, matrosen, om knifven också! —

inföll amerikanarn, i det han sneglade åt Fia.

— Det är då sanning för rexten! — menade

Larsson med ett groft skratt, — den matsäcken har en

altid med sej, menar Fia.

--Ja då — skrattade denna — och när en hvar-

ken har hus eller hem, som jag, så ä’ det så godt te’

hålla i så länge en orkar! Kyrkvärdsmor borta i

Rum-melmora har en på två och ett halft år hon, och han

pattar ändå, han!

— Jaja, så godt ä’ det kära Fia, — anmärkte

mor Larsson med en blick åt Johan, — för så länge

blir det då inga flera, te’ minstingen!

Karlarne skrattade dugtiga tag, och sågo ömsevis

på Fia och på Johan, medan Lotta med hastiga rörelsertog bort fatet med potatisskalen och lade fram

träskedar i stället. När hon lade fram skeden åt Johan,

kom hon att snndda vid hans framsträckta ben, och

hon kände vid denna hastiga beröring en ilning genom

kroppen,-och den kom henne att darra på handen.

— Stötte Lotta sej? — frågade Johan kort, i det

han såg npp på henne och drog bort benet.

— Nej, det var ingenting alls! — svarade Lotta

och bl ef blodröd i ansigtet.

— Hvad ä’ det med dig, flicka? — frågade

fadern och tittade förvånad på henne, — du ä’ ju

alldeles illande röd som en kräfta! En ska få se —

fortsatte han och vände sig till hustrun, — att ho’ har

blifvi’ kall när ho’ löga — tockna förbaskade konster

di har för sej!

— Ah kors nej, käre far! — sade Lotta i det

hon vände sig bort, — det ä’ bara för att jag stått

ve’ spisen! Inte kan en bli kall i den här värmen.

— Säg inte det, du! Mor, har du nån

starkpeppar hemma, så ska’ ho’ ta’ sej en halfnäfve i ett glas

bränvin, — det gör susen, det vet jag!

— Usch då! — utbrast Lotta, — tocke o täcks tyg!

— Lotta kan ta’ »pipern», hon, så tar jag

brän-vinet! — inföll Söderman, —*så bli vi hjelpta begge

två.

— Ha ha ha! — skrattade Larsson, — jo si,

Söderman, han är då en rar hjelpreda, när det ä’

frågan om bränvin! Men nu får han allt lugna sej tes

aftonvarn, och innan dess ska’ vi fäll ha’ en half

timotej-åker åfslagen! Gå nu opp på skulln’, pojkar, och ta’

er en snarkare, för klockan fem börjar vi — och ni,

jänter, raska unnan med insysslorna, för sen ska’ ni vara

klara med räfsorna.

— Börjar ni inte förn fem? — frågade Johan, i

det han steg upp från bordet och tog Larsson och

hustrun i hand, — är det säkert, det?— Ja visst, — svarade Larsson, — det bästa ä’

te’ vänta te’ det blir svalkigt. Vi håller på så mycket

längre på natta i stället.

— Då hinder jag skntta af hem te’ vårt ett tag,

— fortsatte Johan, i det han slängde halmhatten på

sig, — och skulle jag inte hinda hit förn te’ sex, så

kan jag slå en timma längre sen i stället.

— Ja det förstås, det, — sade Larsson

långdraget, i det han klådde sig bakom örat och gäspade, —

men hvad ska’ du göra hemma den stund?

— Jag ska’ slå af lillängen åt farsgubben,

medan jag livilar mig! — svarade Johan hastigt, i det

han lyfte på dörrklinkan, tog ett långt steg öfver den

höga tröskeln, slängde igen dörren och gick med raska

steg öfver gården till bodväggen, tog ned sin lie från

spiken, svängde den på axeln, och skyndade ut genom

grinden.

— Det ä’ en rasker fan te’ pojke! — utbrast

Larsson, i det han med en blick af afundssjuk beundran

tittade efter honom ut genom den solbrända fönsterrutan,

— han sofver inte, han, som dl andra latmaskarne,

inte!

— Jag tycker han ä’ dum, jag, som inte sofver

när han kan få! — sade Magnus långsamt och lugnt,

i det han gick ut efter Amerikanarn, som redan var

halfvägs ner till logen.

— Ja, och för rexten vet en fäll hvem han gör

sej grön för! — tillfogade Klas med en blick åt

spi-seln der Lotta stod.

— Hva’ sa’ du för slag? — frågade Larsson

barskt, i det han gjorde min af att resa på sig, — jag

ska’ — —

— I ska’ fail gå och lägga er i sängen, I, om

jag känner er rätt! — sade Klas hastigt, i det han

slog igen dörren, och sprang efter de andra.

— Hör du Anders, — utbrast mor Larsson

förargad, — det säger jag dej, att den der näsvisa pojkenvill jag inte ha’ i huset en vinter till! Te’ slutet sätter an

sig rakt på näsan på en syndare och — —

— Ja, kan du inte hållan’ från näsa’ på dej, så

ä’ det din affär, mej törs han allri vara näsviser emot,

och en bra dräng blir det åfen, det kan du lita på!

Så nog kommer han te’ vara qvar i vinter, tänker jag!

— svarade Larsson säiligt i det han sträckte på sig,

gäspade högt och gick in i kammaren der sängen stod.

Och om en stund hörde man på hans ljudliga

snarkningar att Klas verkligen kände honom rätt.

4.

Lotta var sig inte lik på hela den eftermiddagen.

Sedan Fia och Maja också gått och lagt sig ute på

backen under en stor ask, som gaf djup skugga vidt

omkring, och mor och dotter blifvit ensamma inne i

köket, der Fias lilla pojke låg och sof i sin vagga, satte

mor Larson på kaffepannan och sedan den kokat upp

och hunnit klarna slog hon i en kopp åt sig och en åt

Lotta, och sade så pass bekymrad, som hennes lugna

natur tillät henne blifva, i det hon satte sig vid ena

bordsändan:

— Kom hit och ta dig en kopp varmt, flicka! Det

står bestämdt aldrig rätt till med dej i dag?

— Så I pratar, mor! — menade Lotta och försökte

se obesvtirad ut — jag a en smula trött efter

räfs-ningen, det ä’ alltihop! Och så var det kanske dumt

att jag gaf mig åf i sjön, — tilläde hon med eftertänksam

min, i det hon helt ofrivilligt tittade hän öfver till

vaggan, — när en inte är van te löga, så.

— Det va, fäll den der slamsan Fia, som narrade

dig te’t, kan jag täuka? — sade mor Larsson, i det

hon bet af en sockerbit och lade resten tillbaka i

sockerskålen, — för si den är då aldrig i lifvet riktigt slug,

det ska ingen få i mej!— Nej mor, det var bara värmen som narra mej,

— sade Lotta, i det hon satte sig midt emot henne vid

bordet, — och när jag får mig ett svettbad på qvällen

med, så går det fäll öfver, tänker jag.

— Inte behöfver dn vara med och gå med räfsa

i qväll, — inföll mor Larsson, — då är det svalare

och då kan jag ta’ i ett tag. Och så kommer kanske

båtsmansenka hit — för lat ä’ ho’, men något

dagsverke ska’ ho’ fäll göra; när en ger na’ femtio öre om

dan och maten!

— Jo mor, I har ju nog te’ göra med mjölkningen,

— invände Lotta, i det hon blåste på sin kaifekopp, —

och nog går jag med och räfsar, det skulle fäll vara

bra usligt annars!

— Ahja, du blir fäll bättre, när du får kaffetårn

i dig, också! För det vet jag då, att känner jag mig

skral och får mig en kopp starkt och varmt kaffe, så

är det odrägligt hvad det kryar opp’en! — försäkrade

mor Larsson, i det hon gick in i kammaren och lutade

sig ett tag bredvid sin gubbe, som hon tyckte hade så

god plats i den breda sängen, så han kunde gerna dela

med sig litet.

När Lotta blef ensam ute i köket, slog hon i en

ny kopp kaffe åt sig och satte sig med den på en pall

vid spisen, stälde den ifrån sig på spishällen, och förföll

snart i så djupa tankar, att hon alldeles glömde bort

hela kaffekoppen. Hvad tänkte hon på? Jo, det visste

hon väl knappast sjelf, för den ena tanken jagade den

andra, som om de ensamma ville rå om hennes hjerna,

ehuru de likväl alla sammans måste vika fältet för de

efterkommande. Och det underliga i saken var att nästan

alla tankarne togo menniskogestalt, medan hon satt der

och stirrade i elden; ja det vill säga, de sågo ut som

mörka, krusiga hufvuden som höjde och sänkte sig på

ett klart och stillastående vatten. Ibland voro de ensamma,

ibland voro de två, och de nickade åt henne och

skrattade, tyckte hon, och slutligen blef hon så rädd för sinatankar att hon satte händerna för ögonen, och tryckte

fingrarne så hårdt mot dem så att ögonlocken svedo.

Men då blef det ännu värre, då togo de gestalt af hela

menniskokroppar, en brun och mager, en hvit och fyllig,

och så en tredje, mindre brun än den ena och mera

kraftig än den andra, som höll dem begge omslingrade

och tryckte dem våldsamt intill sig. Och Lotta tyckte

att den hvita, fylliga kroppen var hennes egen, och att

hon kände den kraftiga armens tryckning omkring sitt

lif och sina höfter, och att hon på en gång ville slita

sig lös med en känsla af afsky, och ändå stanna q var

i den starka armens omfattning med en känsla af

hemligt nöje, som hon blygdes att tillstå ens för.sig sjelf.

Så satt hon länge i ett slags underlig domning; hon

tyckte att en blytyngd lade sig öfver alla hennes leder,

liksom öfver hela hennes tankekraft, och att hon

fattades af de båda starka armarne och lyftes högt upp öfver

vattnet och bars långt, långt bort, utan förmåga att

kunna rycka sig lös, der för att hon var utan styrka att

kunna vilja det.

Så hade hon sutit länge nog, då en rörelse och ett

gny från barnet väckte henne ur hennes domning. Hon

ryckte till, såg sig omkring, steg upp, flyttade pallen

intill vaggan, och satte sig på nytt, i det hon sakta

började röra på den gamla lådan. Den var brunmålad

och stäld på klumpiga medar; på yttersidan af hvardera

gafveln var en rosqvast målad med bjerta färger i rödt,

blått och gult; det var hennes egen första bädd, den

vagga som hon sjelf hade hvilat i, när hon var liten.

Hon böjde sig ned och såg på barnet, såg på det så

noga och så genomträngande som om hon velat

genomskåda dess rosiga skinn och läsa hemligheten om dess

tillkomst innanför detsamma. Barnet vaknade ett

ögonblick, slog upp ögonen och såg på henne med stora,

förvånade blickar, log ett plötsligt, omotiveradt löje

som lyste upp det trinda ansigtet liksom ett solsken,

slöt sedan till ögonen igen och somnad3 på nytt.Den blicken slog Lotta som en blixt. Det var

Johans ögon, nn såg hon det, fast hon aldrig hade sett

det förut. Ju mera hon såg på gossen, dess mera fann

hon likhet i hvarje drag. Det var hans raka näsa,

hans klufna haka, hans långlagda ansigte, — ja sjelfva

det börjande hårfästet var likt hans. Det fans

ingenting i barnets ansigte af modern, inte ett enda drag,

jo munnen, den var hennes. Han hade inte Johans

tjocka läppar, munnen var bredare och fastare, liksom

Fias, och den låga pannan med de starka ögonbrynen

var också hennes, fattighjonets. Hur hade hon kunnat

bli mor åt Johans barn? Hon var ju inte vacker, hon

ansågs halft fjollig, hon var en utbörding öfverallt —•

och ändå? Det var en gåta som Lotta inte kunde få

det lösande ordet till, hur mycket hon än grubblade

och tänkte, der hon satt på pallen och stirrande

betraktade barnet.

Medan hon satt så, rann det upp liksom en känsla

af afund i hennes hjerta. Hon kände sig färdig att

önska det barnet som låg der vore hennes eget, äfven

om det skulle vara det på samma vilkor som det nu

var fattighjonets. Känslan af skam är nog lika stark

på landet som i staden, men i fråga om frukterna af

en otillåten förbindelse är man på långt när int£ så

sträng på landsbygden som i städerna. Det är ju så

vanligt att en flicka har en fästman, eller en gosse, som

det kallas, och en liten glömska af att presten inte sagt

något öfver eller till de unga, räknas inte så noga. Der

sitter ute på landet mången hemmansegardotter med både

en och två små kärlekspanter på knät, och hon är inte

sämre ansedd för det, i synnerhet om hon här något.

Och hvad torpardöttrarne beträffar, cte som måste taga

tjenst hos andra, så är ett barn något hos dem så

vanligt, att det frågar ingen menniska efter, om inte

möjligen socknen, när den får lof att dra försorg om dem.

Och från denna känsla af afund öfver att Fia och

inte hon sjelf var mor till Johans barn, var det endastett kort steg öfver till tanken på förmiddagens händelse

nere i sjön.

Hvad hade väl Fia haft för afsigt med detta att

lion fattade tag i och höll henne intill sig, och hvad

menade hon med de der orden att om hon ville, så

skulle hon kunna bevisa henne att hon vore lika dan

som alla andra qvinfolk? Lotta var en ren och

oför-derfvad natur, hon hade hvarken genom sysslolöshet

eller läsning fått sin inbillning uppjagad, hennes

verksamma lif och enkla lefnadssätt hade hittills låtit alla

tankar på förhållandena mellan de olika könen slumra

i hennes själ, och följande landtboarnes enkla och

naturliga seder och bruk, hade hon aldrig tänkt på att

något otillbörligt kunde ligga deruti att se någon annan

eller att sjelf ses i obevakade ögonblick, då man inte

tänker på att dölja någonting hvarken af sin yttre eller

inre menniska.

Och hvarför brände nu hennes kinder som eld, när

hon tänkte på att Johan möjligen sett henne af klädd

då hon gick ner i badet, — hvarför hade hon sjelf

skyndat sin väg upp, innan hon visste om Fia blifvit

räddad eller icke, bara för att inte få se honom i samma

tillstånd som hon sjelf varit i några ögonblick förut.

Allt detta var frågor som hon icke kunde besvara, och

som, på samma gång de fylde henne med enb rinnande

oro, också förorsakade henne en oemotståndlig

nyfikenhet att få lära känna den gåta som låge förborgad

under allt detta. Kunde det inte vara osant, allt det der

som Fia sagt henne om Johan, och vore det inte

mycket troligt att någon annan än just han vore far till

hennes barn, fastän hon ville låta påskina det och

stolt-sera med det, efter som Johan onekligen var den

vackraste pojken på hela ön?

Och om det nu ändå så var, att Johan var

barnets far, hvad menade Fia med sitt tal om att han

ingenting lofvat henne, och att hon inte velat ha någon

vilja, om hon också kunnat ha’ det, och att det skullevara på samma sätt med henne sjelf, om Johan skulle

vilja försöka sin makt öfver henne som Lan gjort det

med den andra?

På detta sätt satt hon försjunken i alla dessa

främmande och olika tankar och fäste, utan att veta af

det, sina ögon på det sofvande barnet, när dörren sakta

öppnades utifrån och Pia först stack in hufvudet, såg

efter att ingen annan var inne, och sedan steg in hel

och hållen. Lotta märkte henne inte strax, och Pia såg

på henne med ett ondskefullt uttryck i blicken, innan

hon sakta gick fram till henne på sina bara fotsulor

och sade hal f hög t i det hon pekade på vaggan:

— Jag tror Lotta tycker om pojken, jag? — Ja,

det är väl för faderns skull det och inte för min, kan

jag tänka?

— Jag tycker det är synd om kräket, liksom jag

tycker det är synd om dig! — svarade Lotta och tittade opp.

— Hå kors, det går ju ingen nöd på oss! —

svarade Pia med ett kort skratt och om man också har

det som det är nu, så har man haft det så mycket

roligare förut medan det varade!

— Var det Johan som tog opp dig ur sjön? —

frågade Lotta plötsligt, i det hon reste sig upp.

— Ja, hvem skulle det annars varit? — svarade

Pia, — han var på andra sidan udden. Så du kan

vara lugn, kära Lotta, han har ingenting sett.

— Är du säker på det? — frågade Lotta och såg

henne pröfvande i ögonen.

— Ja, så sa’ han sjelf teminstöne! — svarade

Pia, och tilläde efter en stund — men hör Lotta, du

ä’ fäll inte ond heller, för att jag spetakla litet med

dig der nere vid sjön? Det kommer åt mig så der

i bland, och det är väl inte för inte, som di påstår att

jag inte ä’ rigtig ,i hufvet, kan jag tänka.

— Då var det kanske bara spektakel det der som

du sa’ om Johan och pojken också? — frågade Lotta

spanande, —- eller hur, Pia?— Att han är far åt’en, menar du?

— Ja, det är väl ingen sanning, Fia?

— Du kan ju fräga honom sjelf, så får du höra.

Men hvad gör det för rexten, om han ä’ far åt min

pojke? Han har aldrig loft mig något gifte, så nog

kan du få honom te’ man ändå, kära Lotta, om du

prompt vill ha honom och om far och mor dina vill

ha’n te’ måg, som kanske inte är så säkert.

— Hvem har sagt dig att jag vill ha’ honom? —

frågade Lotta med en harmsen blick och åtbörd, i det

hon steg upp från vaggan och gick fram till bordet,

bar bort de begagnade kaffekopparne till spisen och

började med orolig brådska att diska af dem, i det hon

vände ryggen åt Fia.

— Hvem som sagt mig det? — genmälde denne,

i det hon sakta rörde på vaggan, — Åh, du ska’ inte

tro att jag är sä tokig att jag inte kan räkna ut det.

Hvarför tar du inte hemmasonen uppe från fastlandet

då, om inte för det att du tycker mera om Johan?

— Derför att han är så dum och enfaldig af sig,

det är hela saken.

— Ja men han har pengar, och det värre ändå!

— inföll Fia med en ton af sträf beundran, — hans

far lär vara rikaste bond’ i hela Riala socken.

— Pengar har vi sjelfva! — svarade Lotta stolt,

i det hon vände sig emoWFia, — och så mycket måtte

jag ha’ te’ säga i den saken, så jag får ta’ någon eller

ingen, alt efter som jag sjelf tycker.

— Ja men Johan får du aldrig te’ man! —

fortsatte Fia envist och som det tycktes med ett visst

välbehag, som om hon vridit om en knif i sidan på någon

som hon hatade, — och det skall jag säga dig hvarför!

Inte för det att han är en vidlyftig maskin, och inte

för det att- han är far till min pojke, utan derför att

han är fattig, ser du! Och dina föräldrar vet mycket

väl, att tar di honom te’ måg, så får di föräldrarne

Frans Hedberg: Stockholmslif.

5hans på halsen också — och det är di fäll inte så

angelägna om.

— Om jag vill ha’ Johan, så kan du vara lugn

för att jag tar honom också! — svarade Lotta bestämdt,

i det hon gick henne närmare ännu — far och mor får #

säga hvad di tycker.

— Ar du så säker på att han vill ha’ dej då?

— frågade Fia hastigt, i det hon drog upp

ögonbrynen och såg på henne med en skarp och

genomträngande blick.

— Ahja, inte tänker jag att han lär säga nej, i

fall han ser att det kan gå för sig! — svarade Lotta

spotskt.

— Nej, men far din, han säger nog nej, han, —

fortsatte Fia, i det hon tittade åt kammaren, hvarifrån

man nu hörde harklingar och stönande ljud af en

vaknande, — och då fins det bara ett sätt för dig att få

din vilja fram, inte annat jag kan se.

— Och hvad är det för sätt då?

— Jo, det är — — ja, det ska’ jag säga dig

sedan, för nu hör jag far din komma, och då är det

väl bäst att jag går sta’ och väcker Maja och karlarne,

annars blir han fäll inte god te’ tas med der nere vid

timotejen!

— Ah du kan gerna säga’t — inföll Lotta, —

för ännu har han inte stöflarna på sig, hör jag! Hvad

skulle det vara för sätt då? -

Fia hade redan hunnit fram till dörren och stod

just färdig att lägga handen på klinkan; men hon tog

bort den igen, gick fram tiM Lotta som stod mellan

bordet och spisen, vände henne hastigt åt den sidan

der vaggan stod, pekade på den sofvande gossen, och

sade med ett halft spefullt, halft elakt småskratt i det

hon sänkte rösten till en hviskning:

— Jo, att du skaffar dig en töcken der en, och

lagar så att Johan är far åt’en, och det lär fäll inte

Vara någon konst, tänker jag!-— Du tror att alla ska’ vara lika usliga som du

— svarade Lotta föraktligt i det hon skuffade henne

ifrån sig, — men nog ska’ du få vänta, innan du får

se mej på de vägarne!

— Jaja, en får väl si, den som lefver! —

skrattade Fia hånfullt, i det hon gick ut och slog igen

dörren om sig.

5.#

Natten föll på och solen gick ner aldeles

brandgul, samt liksom omgifven af ett tunnt grårödt flor, ett

sådant som hon efter de heta dagarne i Juli plägar

draga öfver hufvudet på sig, innan hon beger sig af

för att hälsa på det motsatta halfklotet. Det fans inte

en enda liten molntapp som hon bäddade under sig på

s’tt gnistrande läger der borta i vester, och återskenet

af hennes prakt lade sig i sydost på några stripiga

sk}7remsor som drogo sina lätt vattrade ränder emellan

skogstopparne.

Angsknarren beklagade sig med sitt entoniga

kraxande öfver att i morgon skulle det höga, skyddande

gräset på den åkerlapp der han lagt sitt konstlösa bo,

falla för lian, och fast han var glad öfver att de

lång-benta ungarne redan kunde springa som råttor utefter

grässtnbben, tänkte han ändå på att möjligen någon af

dem kunde vara nyfiken, sticka fram hufvudet för att

beskåda det der tvåbenta odjuret som sköflade ängarnes

prakt, och på det sättet falla ett offer för lien. Han

hade i friskt minne hur det gick till i fjor, då våren

var sen, och då hans kära hälft ännu inte hunnit kläcka

ut ungarne förrän nästet låg aftäckt sin skyddande

beklädnad, och de båda makarne måste öfverge de

half-rufvade äggen. »Mä! mä! mäl» knarrade han, »det är

ett elände att man inte får ha’ sina ängar i fred» —

och så sprang han der inne i det tjocka gräset med

långa steg och framsträckt hals, och plockade uppmaskar och sniglar som kommo i hans väg.

Nattskärran strök med ljudlös flygt fram öfver marken och

mellan träddtopparne, och den ena myggan efter den andra

fastnade i hennes vidöppna, klibbiga gap, medan hon

emellanåt slog ned och hvilade sig på en sten eller en

gärdsgårdsstör, och läg der lika grå och lika orörlig som

den. Men så trängde hennes skarpa öga igenom den

fallande skymningen, och hon såg en nattfjäril eller en

skalbagge höja sin fladdrande eller surrande flygt öfver

grässtråna i stigande och fallande bågar, och så var hon

uppe igen och ute på sin nattliga jagt, lika spöklik och

lika ljudlös som förut. •

En andknll plaskade i vassen, och en skogsdufva

lät höra sitt melankoliska men ömma kutter från en

hög talltopp borta i skogen, och mellan dessa, halft

rädda och halft stigande ljud, hördes liarnes skarpa

hvinande tydligare och klarare än på dagen. Luften

var lika varm som förut, men deu fallande daggen förde

dock litet friskhet med sig, och det qväfvande uti den

var borta. Ingen flägt rörde sig nu, lika litet som på

förmiddagen, och sjön stod lika spegelklar, utom att då

och då ett löjstim drog fram strax under den mörka

ytan, och genom sin raska färd förorsakade små krusiga

ringlar som af en framilande strömfåra. Emellanåt

hoppade en munter löja upp ur vattnet efter en insekt,

och strax derpå hördes i vattenbrynet abborrens eller

gäddans tunga vältande, när de åter i sin tur gjorde

jagt på de lekande småfiskarne. Det var den gamla

vanliga kampen för tillvaron, som streds nu lika träget

och lika oförsonligt som om dagen, och nu som altid

fick den svagare vika för den starkares sjelftagna rätt.

-— Nu har vi hållit på i modiga sex timmar, —

sade Anders Larsson, i det han stannade, lyfte af sig

mössan och torkade svetten ur pannan, — nu kan ni

få hvila te’ klockan fyra, karlar och då håller vi ut

te’ tio eller elfva, så tänker jag vi ska’ ha’ rakat åf

hela timotejåkern! Tork’ väl åf liarne, så de inte rosta,och ta’ reda på brynträna du, Klas, så knallar vi oss

åf opp och lutar oss ett tag.

— Ja, det vore inte så ogalet! — menade

Söderman, — jag känner mej just som litet schackmatt i

lederna, och om en nu bara hade sej en sängfösare, så

skulle det inte smaka så very värst te’ snarka å littel!

— Jag får fäll ta’ fram konjaksputeljen då, när

vi kommer opp, kan jag tro! — svarade Anders

Larsson godmodigt. — Seså Johan, kom med du också!

inte ä’ jag fäll en sån flåbuse, så jag vill att du ska’

stå och slå efter oss andra, inte, fast du inte kom

tebaks förr än hon var half sju!

— ^Ta, men när jag har sagt’et, så gör jag det

också! — förklarade Johan lugnt och bestämdt, — för

ett ord är ett ord, och en karl ska’ stå vid sitt ord, så

tycker jag!

— Ja som du vill då, men kom ihog att det ä’

inte jag som haft dig till’et! — svarade Larsson i det

han slängde lien på axeln. — Kom med ni jänter,

räfsa får ni göra i möron bitti.

— Annars kan jag gerna stanna efter och räfsa

opp strängarne, — sade Fia, medan Maja gäspade

ljud-ligt, ocli sträckte armarne ifrån sig.

— Ahnej, det behöfs inte als! — svarade

Larsson barskt, — det ä’ inte värdt att du gör dig te’ för

att jag sen ska’ få höra att jag handterar folk som

hundar! Men hvar ä’ Lotta då? — fortfor han i

ombytt ton, i det han såg sig omkring, — jag ä’ inte god

te’ si’na!

— Hon gick opp för en bra stund sen! —

svarade Maja, — för ho" sade att hon inte mådde rigtigt

bra. Inte vet jag livad det va’ åt’enna!

— Ho har fäll förtagit sej med räfsningen! —

menade Klas, näsvist som altid, — det är så vanligt

med di som inte ä’ vana te’ göra några grofsysslor!

— Tyst du, pojke! Ho’ ä’ lika van som du, ocli

mer te’, det ska’ jag säga dig! — snäste Anders Lars-son, i det han satte sig i gång med tunga och

långsamma steg.

— H var för blir ho’ då sjuk åf et? — frågade

Klas, som altid ville ha’ sista ordet, — det skulle jag

just villa ha förklaring på, tycker jag!

— Der har du den då, din bojkutting! —

svarade Söderman och gaf honom en halskaka, så att han

stod på hufvudet i en albuske.

— Aj, jäklar i dej, din ohängda amerikanare! —

skrek Klas med full hals, i det de andra skral tade, —

hvad har du med mej å göra? Nu tappte jag alla

bryn sti ekorna!

— Plock opp dom igen då, Få håller du kanske

truten så länge teminstingen, — utbrast Magnus, som

hittills inte sagt ett ord

Och dermed begåfvo de sig i väg upp till gården,

med Maja och Fia i spetsen, sedan Söderman och

Magnus, derpå Anders Larsson sjelf, och slutligen, efter en

stund Klas, som nu sedan han plokat upp brynträna,

gallskrek på bondpojkarnes vnnliga sångmanér, i det

han smälde takten med brynstickorna!

»Och hejan ho, tror du lessen ä’ jag

För att kaka är hål som en sten?

Nej här ser du en pojke af anna’ slag

För ja’ har både armar och ben!

Luludeli — armar,

Luludeli — ben! tjuliho!» —

Alt efter som sången hördes mer aflägset och

slutligen bortdog ofvanför backen som låg emellan gården

och åkrarne, saktade Johan de i början raska slagen

med lien, och upphörde slutligen helt och hållet, i det

han stödde lieskaftet mot marken och hvilade sig med

framåtlutad kropp på ryggen af liebladet. Derpå

rätade han upp sig, slängde lien ifrån sig på gräset, gick

ett stycke längre bort der hans rock och väst hängde

på en trädgren, såg sig noga omkring, drog sedan upp

ur fickan på rocken en liten flaska, tog sig en dugtigklunk ur den, och satte sig derpå ned under trädet, i

det han långsamt började äta på en smörgås som han

tagit upp ur samma ficka, inlindad i ett papper.

Medan han åt spetsade han öronen oupphörligt; som om

han väntat på någon, och när han slutat äta, började

han sakta hvissla i afbrntna takter, under det ett

smålöje då och då drog öfver hans köttiga läppar, medan

han höll upp med hvisslingen. När han på detta sätt

väntat en qvart eller så omkring, steg han upp, gick

åter bort der lien låg, i det han mumlade för sigsjelf:

»Kommer hon, så kommer hon fäll inte förr än det

blir skummare», och så började han slå igen med

förökad fart.

När han slagit ut gången, stannade han på nytt

en stund och lyssnade, i det han spände ögonen

ihärdigt upp emot backen, der skymningen var ännu

starkare än nere på den öppna åkern. Så började han slå

igen, men stannade hastigt midt i hugget med lien,

al-deles som om en plötslig tanke runnit på honom och

med ens hejdat hans arm.

Så var det också, och att det var en obehaglig

tanke, det kunde man mer än väl se, på det sätt hvarpå

han rynkade ögonbrynen och sköt ut underläppen. Och

tanken var också ingen annan än denna: »Men tänk

om den andra skulle smyga sig efter och komma med

— hvad ska’ en då ta’ sig till*?»

Hastigt jämnade likväl ansigtet ut sig igen, och

en ny tanke förjagade den andra: »Ah skräp, det blir

väl altid någon råd!» — och sedan han ett ögonblick

sett glad ut åt den tanken, fick hans ansigte ett

nästan grymt uttryck, i det han fullföljde den på detta

sätt: »Om inte anna’ hjelper, så tar jag och vräker

henne i sjön!»

Derpå började han det nya slaget, i det han efter

några ögonblick mumlade för sig sjelf: »Men det gör

jag fäll ändå inte, för det kostar alt mera än det

smakar!» Och derpå började han med obekymrad min atthvissla på nytt, i det att timotejen föll för dé raska

lieslagen i långa halfcirkelformiga led, hvilka lågo så

jemt som 0111 de skulle varit utmätta med en passare.

När han på detta sätt kommit till motsatta sidan af

åkern, tyckte han sig höra något prassel i buskarne

uppe i backen, och fast det nu var dugtigt skumt,

tyckte han sig kunna urskilja någonting mörkt, som

skymtade fram deruppe, ocli när han väl hade hunnit

förvissa sig om att det var en qvinnogestalt som kom

smygande med lätta steg, flög ett triumferande löje

öfver hans ansigte, och han knäppte sakta med fingrarne,

liksom han velat säga: »Jag visste väl jag, att hon inte

skulle kunna vara härifrån». Men i stället för att nu

skynda dit der gestalten skymtade, tog han på nytt till

lien och slog hvarfvet tillbaka igen, utan att låtsas

märka att det var någon der borta som väntade på

honom.

När Lotta, ty det var verkligen hon, såg honom

så upptagen af sitt arbete, vek en god del af den oro

som hon känt, när hon smugit sig ut derinifrån köket

der hon hade sitt sängställe, sedan hon förut vål

lyssnat efter att de gamla somnat derinne i kammarn, en

oro som ökats allt mera ju närmare hon kom neråt

gärdet, och hon stod nu aldeles orörlig deruppe i skydd

af träden, och såg med välbehag på hur han förde sin

lia, och hur smidiga och kraftiga hans rörelser voro.

Hennes drägt var densamma som på förmiddagen,

endast med den skilnaden att hon nu kastat en storrutig

schal öfver hufvudet och sedan hon lagt den i kors

öfver bröstet, knutit samman de båda ändar ne på ryggen.

— Har du inte slutat snart, Johan? — sade hon

halfhögt, när han kom aldeles nedanför platsen der hon

stod,

— Nej se Lotta, är det du? — svarade Johan,

i det han tittade upp till henne med ett leende, —

bar du räfsa med dej, så kan du nu få te’ göral— Nej, — sade Lotta skrattande utan att hon

visste åt hvad, — det får alt vara till i morgon bitti!

Men du sa’ ju på qvälln att du ville tala vid mej, och

jag var nyfiken te’ höra hvad det skulle vara om.

— Först ska* jag slå af åkerbiten här, — svarade

Johan, — Farbror ska’ inte ha’ något te’ säga på

arbetet i morgon bitti! Det ska han alt slippa, det kan

han glä’ sig åt, och sen kan en prata så mycket bät! re.

— Drar det långt ut? — frågade Lotta mera för

att säga något, än för att det egentligen behöfdes, ty

hon såg mer än väl att det skulle vara gjordt på

mindre än en qvart, så som han arbetade, — för då får

vi alt spara att talas vid till i morgon. Jag vill inte

att di ska’ sakna mig deroppe!

— Ah — utbrast Johan vårdslöst, — di sofver

och det här är gjordt på tie minuter altihop!

— Nå, då väntar jag fäll här! — återtog Lotta,

— för det ä’ inte utan att jag har någe te’ säga dig,

jag också.

— Vill du inte i stället gå ner till sjön och vänta

mej der i backen oppe vid alarne? — hviskade Johan,

i det han tog ett par steg närmare och tittade opp på

henne, %— det kunde ju hända att det kom någon

smygande och ville si om du var här, och hvarför skulle

den behöfva veta det?

— Hvem skulle det vara? — frågade Lotta i

det hon ryckte till och kastade en mörk blick ner på

honom.

— Hå kors! — svarade Johan obekymradt, i det

han började bvässa lien, hårdt och hastigt, så att

gräs-knarren tystades af det skarpa, klingande ljudet, — det

kan vara hvem som helst det — — Klaspöjken eller

mor din, eller — —

— Fia kanske? — sporde Lotta häftigt, när hon

märkte att han drog på det sista ordet.

— Ja hon med! — återtog Johan i samma ton

som förut, — inte kan en veta hvad tockna galning akan ta’ sig för! Hon har sprungi’ efter mig

tillräckligt i ett par år, för te’ kunna göra det nu med,

tän-ker jag!

— Nej Johan, ner te’ sjön går jag iute--der

har jag varit tillräckligt i dag!

— Ja men nu ä’ det qväller! — svarade Johan

med samma leende som nyss, och derpå vända han sig

uppåt backen, lyssnade ett ögonblick och sade sedan

hviskande och hastigt: — nu gnälde det i grind

der-oppe; du behöfver bara stanna ett par minuter, så får

du fäll se hvem det är som kommer!

— Nå ja, jag går fäll ner te’ sjön då,— svarade

Lotta i samma hviskande ton, i det hon förskräckt

tittade sig om, — men jag dröjer inte lång stund der,

så mycket du vet det!

Och dermed var hon försvunnen, och sedan Johan

sett efter henne ett ögonblick, började han återigen att

slå, i det han tänkte för sigsjelf: »hvad det anbelangar

så ska’ vi fäll se om inte du dröjer der så länge som

jag vill ändå! — Inte för att jag hörde grind gnälla,

men nog kan det fäll hända att det kommer någon

ändå». Och medan han slog det nya hvarfvet ut, vände

han oförmärkt på hufvudet, och såg efter en stund en

lång, mörk gestalt som stannade uppe i backen bakom

en trädstam, såg sig spejande omkring åt alla sidor

och derpå försvann uppåt backen igen lika ljudlöst som

den kommit.

— Det var hon! — tänkte Johan för sig sjelf,

— och ä’ hon god, så kommer hon fäll igen, tänker

jag! Men då ska’ hon alt få titta efter både mej och

Lotta, det kan hon lugna sig för!

Och som om den tanken satt nya krafter i armarne

på honom, arbetade han nu med dubbel if ver, och hade

snart slagit slut på den åkern som han börjat med när

de andra karlarne gått upp. Då gick han ner till de

förr omnämda träden, hängde upp sin lie på en af

gre-narne, tog åter fram flaskan ur rockfickan, tog sig enny klunk ur den, kastade sedan rocken öfver venstra

armen, sköt halmhatten bakut så att nattvinden kunde

svalka hans svettdrypande panna, och gick med raska

och på samma gång tysta och försigtiga steg ner emot

stranden, öppnade der ett led och kom in på ängen,

der slåttern på förmiddagen hade stått.

Knappt hade han försvunnit nedanför backen, förrän

den mörka gestalten deruppe åter igen blef synlig bakom

trädstammen, och sedan den stannat der några

ögonblick, smög den sig sakta neråt samma väg som Johan

aflägsnat sig, men så försigtigt och så ljudlöst att den

som sett den på något afstånd, mycket väl kunnat

föreställa sig att det endast var en kropplös skugga som

på detta sätt i den skymmande sommarnattens djupa

frid sväfvade orolig omkring bland de öfriga nattliga

gästerna, som med ohörbara vingslag sköto fram genom

dunklet, försvinnande här för att återigen plötsligt

uppdyka der, och fyllande åskådarens fantasi med

lemnin-garne af dystra folksägner, som befolka de dunkelhölj da

skogshulten och ängsbackarne med hemlighetsfulla

väsen, hvitka altid äro fiendtligt sinnade mot menniskorna

och för hvilka man måste skydda sig genom hemliga

konster och kraftiga signerier.

6.

När Lotta väl kommit ner till sjön, vid alarne,

der hon under förmiddagsrasten kladt af sig och gått

ut i vattnet, skrämdes hon af en anddrake soin lyfte

ur vattnet strax utanför stranden och med några häftiga

»kväk! kväk» sträckte öfver åt motsatta sidan.

Hennes förskräckelse varade dock endast ett par ögonblick,

ty så fort hon såg hvad det var som stört tystnaden

der nere, återvann hon genast väldet öfver,; sig sjelf.

Men det var henne omöjligt att sätta sig ned på samma

plats der hon på förmiddagen sutit, och hon drog sig

derför längre bort åt udden till, utan att hon egentligenvisste hvarför hon gjorde det. Hon var som alla

landsbygdens barn, tämligen ovan vid några djupgående

reflexioner, sådana som den förfinade eller öfverbildade

stadsbon brukar kunna försjunka uti, utan att, om man

frågar honom, kunna egentligen förklara hvad han

tänker på, just derför att han tänker på så mycket. Men

det var en sak som oupphörligt, ända sedan hon på

middagen satt ensam vid gossens vagga, upptog alla

hennes tankar, hela hennes själ, och det var den

frågan: »Kan verkligen Johan vara far till Fias barn,

och om så är, fortsätter det förhållandet ännu, eller

har han gjort slut på det?» Hon försökte visserligen

litet emellan att bortskjuta denna tanke med ett halft

föraktligt, halft likgiltigt: »Hvad angår det mej?» men

den ville inte låta afvisa sig.

Nu kom den, medan hon satt der borta under ett

träd, tillbaka med förnyad styrka. Hvarför gjorde den

det? — frågade hon sig sjelf. Tyckte hon om Johan,

hade hon den ringaste längtan efter att han skulle bli

för henne något mer än han var och altid hade varit,

kusinen, slägtingen, som det kunde vara roligt att få

sig en dans med, derför att han förde så bra, eller att

prata med en stund, derför att han såg så bra ut, som

han verkligen gjorde? Och så kom der en annan tanke,

som hon hade lika svårt att afvisa, hur mycket hon än

försökte det, och det var denna: »Var det rätt af henne

att lion gick dit ner så sent för att träffa Johan, och

hvad kunde han vilja henne?» Han hade under

qväl-lens slåtter, vid ett tillfälle då hon ensam gick och

räfsade efter honom, och de andra voro på motsatta sidan

af åkern, vändt sig om till henne och sagt med ett

tonfall i rösten, som hon aldrig hört förr:

— Hör du Lotta, jag skulle så gerna vilja tala

med dig i qväll utan att någon hörde det. Skulle du

inte kunna komma ner till sjön när de andra har lagt

sig, för jag har en bit som jag ska’ slå ensam.— Hvad vill du mej då? — hade Lotta frågat

utan att upphöra med räfsningen, på det att de andra

inte skulle märka något.

— Det ska’ jag säga dig då! — hviskade han,

och såg på henne med en blick som kom blodet att

rinna upp på hennes kinder, — men du kan vara

säker på att det är något angeläget, och nog måtte du

kunna tala med kusin din utan att någon har något te’

säga om det!

Det tyckte Lotta också, och derför svarade hon

ett hastigt framhviskadt »ja», som hon ångrade sedan

det väl var sagdt, men som hon var för stolt af sig att

ta’ tillbaka, ty då skulle han kanske tro att hon vore

rädd för honom, och det ville hon inte på några vilkor

skulle ske. »Och livad vore det för resten att vara

rädd for?» Hon kom visserligen att tänka på Fias

halfförvirrade ord, när hon höll henne i sina armar i

vattnet; men ögonblicket perpå blygdes hon öfver sin

egen fruktan, och tänkte att det vore väl skräp till

flicka, som inte skulle vara herre öfver sig sjelf och

sin vilja, hvilken karl hon än råkade ut för.

Medan hon nu satt der i den ljumma och

half-mörka sommarnatten, började likväl, så småningom

underliga känslor vakna upp i hennes inre, känslor som

hon inte kunde göra sig reda för, och som både smekte

och oroade henne. Den der frågan från Fia: »har du

aldrig tagit någon gosse i famn, eller har aldrig någon

gosse tagit dig i famn» återkom på nytt för hennes

inbillning, och hon började fråga sig sjelf hvad det då

kunde vara i detta, som skulle vara så farligt och så

oemotståndligt. Hon hade ju dansat med så många,

och de hade lagt sina händer kring hennes lif, och en

och annan hade tryckt henne intill sig närgånget nog;

men aldrig hade hon känt eller tänkt något annat vid

det, än att det var roligt att dansa, fast det var

ledsamt att pojkarne al tid skulle bli så oregerliga frampånatten, altefter som bränvinet eller den dåliga punschen

och det bajerska ölet fick göra verkan

Om nu Johan skulle komma och lägga sina armar

omkring hennes lif och trycka henne intill sig, skulle

det vara något annat, ocli skulle hon inte kunna stöta

honom ifrån sig, om hon ville? Jo då, hvad hon det

skulle kunna, det skulle hon visa honom. Ja, men så

kom det för henne igen det der som Fia hade sagt,

att hon kanske inte skulle kanna vilja — och då blef

hon rädd på nytt, och ämnade just stiga upp och på

en annan gångstig skynda hem uppåt gården, då hon i

detsamma såg Johan närma sig nere från alarne der

han sökt henne, och då skämdes hon att visa sig

sjå-pig, och hon stannade qyar med det fasta beslutet att

hon skulle både vilja och kunna reda sig och först och

främst och säkrast och sist att hon skulle taga reda

på hvad hon ville veta.

När Johan kom fram till henne, der hon satt

under trädet, kastade han rocken på marken, satte sig

sedan på den en liten bit ifrån henne, och sade i det

han tog hatten af sig och torkade sig med skjortärmen

i pannan:

— Hå! nu ska’ det smaka skönt att få hvila litet!

Men hvarför satt du inte der borta under alarne, som

vi kom öfverens om?

— Di säger att det ska’ vara orm der! —

svarade Lotta utan att så noga tänka på hvarför hon sade

det — och här tycker jag det är ljusare också.

— Är du mörkrädd då, eller ä’ du rädd för mig?

— frågade Johan med något hälften skämtande, hälften

hånfullt i tonen, i det han lutade sig fram mot henne

och såg henne skarpt i ansigtet.

— Ingendera delen! — svarade Lotta hastigt, men

han märkte mycket väl att hon inte såg på honom när

hon svarade, och det roade honom.

Derpå sutto de tysta en stund, och Lotta ryckte

mekaniskt upp några blåklockor som stodo bredvid henne,tog af blommorna och blåste luft i dem, derpå slog hon

dem mot öfversidan af handen, så att de smälde som

små skott, hvarefter hon kastade bort dem, den ena

efter den andra.

— Tänker du kasta bort friare så der också, Lotta,

när de kommer och vill göra sig rara? — frågade Johan

småskrattande, sedan han en stund sett på hennes lek.

-— Det kan fälle hända det! — svarade Lotta raskt,

i det förlägenheten med ens lemnade henne, och hon

såg honom obesväradt i ansigtet, — de ä’ fäll inte stort

mer värda, tänker jag!

— Inte han ifrån storlandet heller? — frågade

Johan med gäckande ton, — eller ä’ det kanske bara

öpojkarne som du ger skjuts på det der sättet?

— Sådana kan öpojkarne vara! — menade Lotta,

i det hon kastade bort de långa stjelkarne efter

blommorna, — men hvad var det du ville säga mig Johan?

Jag får väl snart lof te’ gå opp igen, så det vore bäst

att du lät mig veta’t medsamma.

— Jo det är bara det, — svarade Johan efter

en stunds tvekan, i det han makade sig närmare henne,

— att jag tänker ge’ mig åf hemifrån i höst, och jag

vilJ e be dig titta te’ gubben och gumman litet i vinter,

och lijelpa dem med ett och annat, om det skulle

be-höfvas.

— Tänker du ge dig åf hemifrån, Johan? — sade

Lotta efter några ögonblick med något sväfvande röst,

— det har du aldrig talat om förr, och det kan du fäll

knapt göra ändå, för de gamles skull.

—- Jag ä’ tvungen! — återtog Johan långsamt, i

det han slog med handen mot hattbrättet, — här kan

jag inte gå längre och släpa ut mig för ingenting. Här

blir det bara skräp och elände åf, endera på det viset

eller på ett annat! Ingenting har en för sitt arbete,

och för ingenting är en hållen heller, derför att en

ingenting har! Då är det fälle bättre att ge sig åf ut

medan en är ung och kan ta’ i ett tag, och derute kandet fäll bli karl af mig också, iast di säger här hemma

på ön, att jag ingenting duger till!

— Det har jag inte hört någon säga om dig, —

svarade Lotta hastigt, men fortsatte sedan tvekande och

långsamt — di säger bara att ... att . . .

— Att jag är vidlyftig åf mej, ja — och att jag

springer efter alla jäntor jag ser, — forfor Johan med

ett trotsigt skratt, — och så skyller di mej för te’ vara

far åt alla möjliga ungar både här och der! Men det

är inte alla som har fiskblod i ådrorna, och en kan falla

på både det ena och det andra orådet, när det fins en

flicka som en håller åf, och som en vet att en abslut,

rakt inte kan få!

Det klack till i Lotta, och hon blef nästan andlös

och lyssnade sedan, medan Johan fortsatte, i det han

tittade utåt sjön och talade nästan som för sig sjelf.

—; Och för resten ä’ det fäll inte jag ensam som

ä’ skull’n till altiliop, di har nog varit med om’et,

jäntorna också, och de har intet sprungit litet efter mig

di, både den ena och den andra! Som nu den der

half-tokiga Fia, som jag tänker har mål t mig skeppan full

för dig, liksom för alla andra, tror du jag fick vara i

fred för ’na så mycket som att jag hann blinka? Nej,

låt bli det 1 Gå din väg, tyckte jag både bitti och sent, för

jag vill dig ingenting, men hur det var så passade hon

ut mig en gång ändå, och då tänkte jag, — för sir du,

Lotta, jag vill inte göra mig bättre än jag är, — nå

ja, hon ska’ fäll få sin vilja fram då, tänkte jag, och

så blef det som det blef! För nödbjuden har jag aldrig

varit, om det kommit derpå an, och jag vill se hvilken

ung pojke är det, jag, så vida han inte liar kommit

sömnig till verlden, som så mången har fäll det!

— Jaså, det är du Johan, som ä’ far till gossen?

— frågade Lotta tvekande, i det hon såg pä honom, —

är det på det viset?

— Ja, det kan fäll hända, — svarade Johan

vårdslöst, — nog säger lion så, och inte kan jag svära påatt inte så ä’! Men lika litet lär fäll lion kunna svära

på att jag är det, tänker jag, för hon liar nog sprungit

efter flera än mej, eller också ha de sprungit efter henne.

Och hvad ä’ det då egentligen för en så faslig olycka med

det att en skaffar en barnunge te’ verlden? Jag tänker fäll

jag, att skulle inte flera få barn än de som gifter sig,

så blef det fälle allt folktomt te’ slutet! Men det är nu

som det är med den saken, — det vet jag bara, att

hade jag kunnat få den jänta, som jag ville ha, så kunde

mycket ha varit ogjordt nu, det är säkert det.

— Det låter nog så stort te’ säga tocke der, —

inföll Lotta; — men den som låter lura sig af det, den

har då inte sett och hört mycket här i verlden. Den

ä’ inte svår te’ locka, som gerna med vill hoppa, heter

det — och så har det fäll varit med dig Johan med,

tänker jag.

— Ja, det har jag ju allri nekat till -— återtog

denne i det han reste sig på armbågen, — och inte

skäms jag så värst för "et heller! Det är inte så lätt

te’ gå raka vägen, när det spritter som qvicksilfver i

bena, och när en har som en ell i bion! Men jag säger

ännu en gång, jag, att hade den jäntan som jag höll

åf, tytt sej te’ mig en smula, Så skulle jag allt varit

mera goliker än jag ä’! Men hvad ä’ det värdt te’ tala

om det nu; gjordt är gjordt, och ogjordt kan det fäll

aldrig bli, hvarken det som en har heder åf eller tvärsom.

— Ar hon gift förut då? — lät den fråga som

en lång stund legat och tyngt på Lottas läppar, och

som nu ändtligen slapp fram, fastän mödosamt och nästan

hviskande, — eller ä’ hon död, efter som Johan inte kan

få henne?

— Hvarken det ena eller det andra! — svarade

Johan bittert och sträft; — men hon är stursk och

för-äldrarne ändå värre, så inte ä’ det värdt att en töcken

fattiglapp som jag kommer stickandes der vid lagen!

Och just derför att jag vet det, ser Lotta, så tycker

jag det är ingenting te’ hålla på, utan det ä’ så godtte’ lefva aom en tycker, och låtsa som hvar dag vore

den sista! På ¿et viset kan en alltid skaffa sig något

roligt åtminstone så länge det räcker, och så får en dö

en dag dess förr! Och det kan också vara detsamma,

för det lär fan i mig inte vara någon som gråter i

alla fall!

— Fy så ogudaktigt Johan talar! utbrast Lotta

häftigt, — du ska’ fäll tänka på att du har far och

mor i lifvet, ändå!

— Nå ja, om de gråter, så ä’ det inte för anna’

än att di går miste om ett par armar! — återtog

Johan i samma ton som förut, — och det ä’ inte mycket

te’ tacka för! Annan sak vore det om en hade någon

som rigtigt sörjde en!

— Än Fia, stackare då, som sitter der med

goss-kräket?

— Hvad det beträffar, så har jag redan talt vid

mor, och hon har lofvat att hon ska’ ta’n te’ sig —

för hvem som nu än ä’ far te’ gossen, så är det fäll

synd om kräket i alla fall, för inte rår han för att han

har kommi’ hit! Och se’n jag nu har talt om den saken,

så vill jag bara fråga dej om en sak te’, Lotta. Vet

du hvem den flickan ä’ som jag håller åf, och som hade

kunna’ gjort mig annorlunda än jag har vurdti’1

— Nej svarade Lotta stammande, — hur . . . hur

skulle jag kunna vet det?

— Jo, det är du, det, Lotta.

— Ah kors nej, Johan! nu spetaklar du bara!

Det der har du fäll sagt te’ så många förut, så det går

utan att du vet åf’et, tänker jag!

— Nej Lotta, säg åt mig hvad du vill för rexten,

men det ska du inte slå mig i halsen med! — svarade

Johan, medan lian steg upp och ställde sig framför

henne, i det han med en rask rörelse kastade hatten på

hufvu’t, — åt de andra har jag kunna’ slänga iram

mycket annat prat, men mest har det gått ut på det,

att vill i}i vara med jäntor och ha roligt, så kom, förhär ä’ inte den som ä’ ledsen åf sig te’ ta’ en jänta i

famn och krama’na te’ hon mister andan! Men sagt

dem att jag håller åf dem på alvare, det har jag aldrig,,

och aldrig har jag behoft’et heller, för de ha nog varit

kring mig ändå, som finger kring kålfatet! Men ser du,

Lotta, du har aldrig exmerat mig så mycket som så,

och aldrig har du sprungit efter mig hvarken på

danserna eller vid slåtterölena, och det ä’ nog allt det som

från första början har gjort att jag hållit dej för mer

än andra, hur mycket de än har krumbugtat sig och

skapat sig söta, och gjort sig te’ och vändt ut och in

på ögena när en har tagit dom i näfven.

— Men om det är så Johan, hvarför har du allri’

sagt ett ord då? — frågade Lotta slutligen med

klappande hjerta och röd om kinderna — och inte så mycket

som sett åt mej en gång, så långt jag kan minnas

te’bak’s!

— Hur vet du att jag inte sett åt dig? —

frågade Johan med halfhög och flämtande stämma, i det

han på nytt kastade sig ned bredvid henne och nu så

nära, att hon kände hans brännande andedrägt brusa

som en varm ström öfver hennes kinder och hals, —

jag har kanske sett åt dig mycket mera än du både

tror och vet, — men jag undrar just, hvad det skulle

tjena till att jag skulle sagt något? Far och mor dina

«kulle bara kommit med det, att det var för hemmanets

skull, och du sjelf, kanske hade du låtit intala dig det,

du också, fast du mycket väl borde veta att en så vacker

flicka som du hvarken behöfver ha hemman eller pengar

för att göra en pojke yr i mössan! Det ä’ bara nu

som jag vill säga dig det, för en enda gångs skull, för

att du ska’ veta hvarför jag ä’ sådan som jag är, och

att jag hade kunnat vara annorledsare, om detsinte vore

som det är, och som det fäll ska’ vara, kan jag tänka?

— Om det är sant att du håller åf mig Johan, —

svarade Lotta mödosamt, ty hon kände liksom en yrsel

af hans närhet, — så ska’ vi skiljas åt nu och så fårvi talas vidare vid i morron! Det är inte rätt utåf

mig att träffa dig så liär, och jag vill inte göra det

som inte rätt är, men om det är sant som du säger, så

kan jag gerna tillstå för dig att jag tycker om dig mer

än om någon annan, och jag lofvar dig att jag ska’ tala

vid både far och mor, och det ska’ nog inte vara

omöjligt att få dem att ge med’ sig.

— Håller du verkligen åf mig, Lotta? — frågade

Johan, i det han lutade sig fram och med ett raskt tag

slog sin arm om hennes lif, och drog henne intill sig, —

är det rigtigt visst att du gör det!

—t Ja det gör jag -— svarade Lotta flämtande och

afbrutet, i det hon tog emot sig med begge armarne, —

men släpp mig nu och låt mig gå! Kom ihåg hvad

klockan är mycket.

— Hvad bryr jag mig om klockan, — hviskade

Johan i hennes öra, — och hvad behöfver du bry dig

om henne? Bli’ nu qvar en liten stund till! Tycker

du jag ska’ kunna vara menniska te’ släppa dig nu,

se’n jag vet att du tycker om mig? Låt mig bara hålla

om dig så här en liten stund, annars tror jag inte att

det är sant hvad du säger! —- och i det han slog begge

armarne om hennes lif, höll han henne fast som i ett

skrufstäd, medan han tryckte den ena kyssen efter den

andra på hennnes läppar, kinder och hals, under det att

hon, stum, förfärad, tillintetgjord och lycklig på samma

gång böjde sig undan honom, så att hennes hufvud

nästan snuddade mot gräset, och hennes fötter förlorade

sitt fäste i marken, som hon tyckte gungade under henne.

Redan tillslöt hon nästan medvetslös sina ögon, och hon

kände att 0111 han ville det, så var hon i hans våld, då

hastigt ett prasslande bland buskarne och ett slag af

någon uppskrämd fågel några steg bakom dem väckte

henne till besinning igen, och hon med uppbjudande af

hela sin kraft satte sig upp, stötte tillbaka Johan, som

i häpenheten öfver henne opåräknade rörelse hade öpp-nat på de tätt tillslutna armarne, och hviskade half högt

i det hon drog djupt efter andan:

— Johan! det är någon som lyssnar på oss!

— Ah inte! — svarade Johan med kort och

af-bruten röst, — hvem skulle det vara? Defc var bara

en fågel som flög opp!

Lotta svarade ingenting, hon bara pekade bortåt

buskarne der prasslet hördes, och när Johan sprang

upp för att se efter hvad det var, passade hon på och

tog till flykten öfver ängen och framåt ledet till, der

Johan, som genast upptäckt hennes flykt, upphann henne

och på nytt slog sina armar omkring henne, samt

hviskade hest i hennes öra, i det han lyfte upp henne

som ett barn:

— Ahnej, så lätt kommer du inte ifrån mig! Har

jag så sant fått fatt i dig nu, så ska’ jag också visa

dig att jag ä’ karl te’ hålla dig q v ar!

— Inte den här gången! — ropade Lotta med

återvunnen styrka, i det hon slog honom ett så

våldsamt slag i ansigtet att han ögonblickligt släppte sitt

tag och tumlade tillbaka, hvarpå hon med hastiga steg

skyndade in genom ledet som Johan lemnat öppet när

lian kom, och sprang lätt och snabbt som en katt

uppför ängen. När hon kommit upp på backens krön,

der hon var för nära gården för att frukta att han

skulle våga närma sig en gång till, stannade hon hastigt,

tryckte händerna mot bröstet för att hämma det

hoppande hjertats slag, och ropade nedåt med ett gäckande

skratt;

— Sof nu på det der så länge, kära Johan! Ha

ha ha! — Vi få talas vidare vid i morron!

-— Vänta mig, du! — mumlade Johan nere vid

ledet, i det han med ena handen torkade blodet af sin

sårade näsa, och knöt den andra efter henne uppåt

backen; — det der nypet ska’ du få betala. Men fan

te’ dugtig jänta ä’ det i alla fall — tänkte han sedan

med en viss trumpen beundran, — hon ä’ inte lik diandra, hon inte. — Och dermed gick han ned till

sjöstranden, sköljde af ansigtet och händerna, och gick

sedan långsamt uppför backen, utan att bry sig om att

se efter om det var någon som lyssnade på dem eller

inte. Han hade likväl inte tagit många steg förrän en

lång, mörk skepnad trädde fram ur skuggan af en

asp-grupp som stod der, och stälde sig i vägen för honom

midt på gångstigen.

— Jaså, det var du Fia! — utbrast Johan lugnt,

som om han fått svar på en fråga, — jag kunde tro

det! Trollena ä’ altid ute så här dags!

— Den gången tror jag du fick snus på tummen!

— sade Fia hånfullt, i det hon satte händerna i

sidorna, — du tänkte alt ställa så te’ nu att di skulle

vara tvungna te’ ge dig henne och hemmanet med, och

hade jag inte skrämt opp or r hön an, så — —

— Ja det ska’ du rigtigt ha’ heder och tack för,

Fia! — svarade Johan, i det han skämtsamt slog henne

på höften, — gömdt ä’ inte glömdt ser du, och den

väntar allri för länge, som väntar på något godt!

Och dermed gick han smågnolande ifrån henne under

det hon stod qvar i backen och stirrade, på en gång

tanklös och förvånad, med gapande mun och hängande

armar, efter den resliga gestalten, hvilken uppe på toppen

af backen afmålade sig skarpt som en svart silhouett

emot den klara natthimlen borta i vester.

V.

Dagen derpå började det se »ludet ut i luften»,

enligt hvad Anders Larsson påstod. Redan på

morgonen började hvitaktiga strimmor skjuta upp i öster strax

efter soluppgången, och i stället för. att följa horisonten

som de annars pläga, gingo de rätt upp på himlen och

möttes deruppe af andra som kommo upp från vester,

bildande på detta sätt midt öfver himlahvalfvet

konturerna af en stor båt med spetsiga stäfvar och dugtigtbred midskepps, och hvars relingar på sina ställen

sam-manbundos af vattrade tvärskyar något mörkare än de

vertikala. Det var den bekanta molnbildning som i

skärgården kallas för »Noacks ark» och som är ett

säkert förebud till väderleksändring och nederbörd.

— Nu ä’ det alt säkrast att vi rappar oss! —

menade Anders Larsson, i det han klådde sig i

hufvu-det under mössan och tittade uppåt solsidan med ena

ögat, under det han blundade och klippte med det andra,

— för om inte alla gamla märken slår fel, så få vi

väder innan qvälln! Spillkråka’ har skrikit hela

morron, och katthelvete äter gräs unnan för unnan, och så

spyr han opp’et igen, så det slår allri fel att inte vi

får oss ett dagsregnl —

— Ja då, och svalerna ligger som streck utefter

backen! — påstod Klas, som också ville vara litet

väderspåman.

— Rör på dig du, pojke, med slipsten, annars

ska’ jag ge dig streck utefter lyggtafla’, jag! —

fortsatte Anders Larsson, — om vi nu lägger te’

ordentligt, så kan vi få slut på slåttern te’ eftermiddan, och

medan vi slår det sista, så får q vin folkena vålma det

vi slog i går, tes regnet kommer! Vill det hålla oppe

te’ qvällningen, så kan vi fäll få in några lass också

utåf det som slogs i går måres, för sola stekte på bra

i går hela dan! Mor du, det ä’ så godt I går ner och

tittar efter om det behöfs vändas först, men i dag får I

allt vara hela skrälldusen och du med, om det ska’ spisa!

— Ja då, hvad vi det får! — svarade mor

Larsson från farstuqvisten der hon stod med en dugtig

mjölk-stäfva i hand, — och båtsmans-enka’ lofte te’ komma

ho’ med, så det ska’ gå i rappet, det ! — Hon får vara

i stället lör Lotta, för flicka’ mår inte bra, ser du far,

hon har så fasligt ondt i hufve’ säger hon!

— Ja, hvad i helsike skulle lio’ i sjön å göra?

— snäste Anders Larsson förargad, — nu ska’ ho’

kanske bli sängliggande för oss midt i bråaste ti’n!— Åhnej, kära Anders! — sade mor Larsson

lugnande, — hon kan alt krassla sej med och vara oppe,

och det behöfs alti’ någon hemma i alla fall för te’ göra

i ordning matbit-arne och laga att I får kaffe te’ er nere

på gärdet.

— Nå, det var då väl det, då! Laga nu att vi

får oss en dugtig ärtmjölspankaka med fläsk i te’

mid-dan, mor du, för i dag ska’ jag säga det behöfs te’

hugga i! Har amerikanarn fått bränvin i kaffet

ordentligt?

— Ja vars, annars vore en fäll oklar för’n!

— Ja-al får’an inte det, så duger’an inte mycket

te’! — Har du sett te’ Johan någe?

— Nej, men Magnus sa’ att han ligger oppe i stalle,

och sofver gör’an ,som en stock, sa’ han, den latvargen.

— Gör han? Nånå, han hade schå i går qväll

också! Han har slagi’ hela neråkern ensam du, hvar

eviga fen; — jag va nere och titta för .en stund sen!

Det a håken te’ rask pöjke i alla fall, mor du, det

kan en inte neka te’, och 0111 inte — —

— Stå inte der och ömma dej nu, — utbrast mor

Larsson. — det fins fäll fler som ä’ lika raska som

han, kan jag trol Jag tänker att Jan Ersons pojke

oppe på storlandet — —

— Nej ser du, mor, alti’ ska’ en hålla med

rättvisan, och hvad Jans pojke kan, men inte går’an opp

mot Johan inte, och det om han så tog hela slägten

te’ hjelp!

— Det är rakt fasligt hvad du nu tycker att han

ä’ rar!--snäste mor Larsson, i det hon förargad

snodde af in med mjölkstäfvan, och höll på att springa

omkull Lotta, som med en klut om hufvudet stod vid

dörren inne i köket och höll sig i dörrposten.

— Ar du oppe nu, kära barn? — frågade modern

hastigt öfvergående till en bekymrad ton, som stack

egendomligt af mot förargelsen, som ännu satt qvar iblickarne och minen; — hur ä’ det med hufvet på

dig?

— Jo, jag tycker just som jag skulle känna mig

litet bättre, — svarade Lotta, som hört faderns ord,

— så jag kan nog gå med och vålma sen!

— Nej, det ska’ du låta bli, flicka. Det är bättre

att du är inne och styr med maten! Det ska’ någon

göra det med! Hvar ä’ Fia och Maja nånstans, — di

ligger fäll inte och drar sig ännu?

— Nej, de har redan gått ner på ängen, mor.

— Ja, då ger jag mig åf jag med! Se väl efter

barnungen nu, och laga att karlarne får kaffe ner te’

sig när hon blir framåt åtta! Kan du tänka att Johan,

det lata kräket, ligger och sofver än, fast klockan går

på sju!

— Jaja, men han arbeta’ länge i går qväll också,

och så gick han hem te’ sitt och hit igen, och slog

hemma också, . sen han slagit här hela dan, så inte ä’

fäll det så underligt!

— Hvem ba’n gå hem? Kunde inte gubben slå

sjelf, han, den der ängsbiten? Men det är inte för

det, utan det ä’ för att han var inte ensam der nere i

natt, det är saken!

— Hvad säger I, mor? — frågade Lotta, i det

hon vände sig inåt rummet, för hon kände att blodet

rusade åt hufvudet på henne, så att det bultade vid

tinningarne som ett par hammare skulle varit i gång

der inne, — hur vet I det?

— Jo, jag vakna’ vid tolftiden åf att jag tyckte

det knäpte i köksdörrn — —

— Det hörde I bestämdt galet, mor! — inföll

Lotta hastigt; men tystnade lika tvärt, förskräckt öfver

att hon kanhända röjt sig genom sin häftighet, — för

jag hörde ingenting, — tilläde hon sedermera med

konst-ladt lugn, i det hon tog sig för något att syssla med

vid bordet.

Frans Hedberg: Stockholmslif.

G— Ja, du måtte fäll ska’ sofva tyngre än jag,

som ä’ gamla menniskan, fortfor mor Larsson, utan att

ge akt på Lottas manöver, — men hur det nu var,

så drömde jag fäll, kan jag tänka, för jag tyckte

ak-kurat att det smällde i köksdörrn som om någon

öppnat den, och att det tassade steg öfver golfvet, och då

for jag opp som en penal, och så lyssna’ jag, men jag

hörde ingenting als mera, ocli då skulle jag just te’ och

somna igen, men då var det aldeles som någon skulle

ha’ rycki’ mej i armen och sagt att det var någonting

underligt utanföre! Och jag steg opp och titta ut

genom fönsterruta’ och då får jag se Johan som kommer

opp för backen och går in genom grind och ger sig åf

åt stallet till, och då klack det te’ i mig och jag tänkte

just för mig sjelf: det kan undras mig om han varit

ensam dernere, tänkte jag, och der för så blef jag qvar

der jag var, och vaxe inte Fia, det eländiga kräket,

kommer opp samma väg en liten stund efter, så nog

hade han haft sällskap altid.

— Hon hade fäll hjelpt honom räfsa! —

skyndade sig Lotta att säga, i det hon vände sig om till

modern, sedan hon -med våld försökt beherrska det

upproriska blodet, som hon kände ville upp åt

hufvu-det igen.

— Vet jag hvad hon hade hjelpt’en med! —

svarade mor Larsson föraktligt — men nog låg gräset

qvar så som han hade slagi’ det, efter hvad far din sa’,

som va’ nere der nyss — och hvad som är säkert, det

ä’ att Johan ä’ då en rigtig utböling, som det rakt åf

ä’ en skam te’ vara i slägt med!

— Ah, en kan inte veta så noga, om han inte ä’

bättre än han ser ut för — inföll Lotta hastigt, —

för när alla spottar på en sten, så ä’ det fäll inte

underligt om han blir våter te’ slutet!

— Hvad i alla tider, flicka? Tar du’n i försvar?

—- utbrast mor Larsson och slog ihop händerna, -—

du som sjelf så mångesta gånger har sagt — —— Ja en säger så mycket här i verlden, mor! —

svarade Lotta allvarligt — och om en tänkte på hvad

en sa’, så skulle en inte säga hälften så mycket ondt

om sin nästal Jag tänker Fia kunde fäll ha" sprungit

efter honom i natt lika bra som annars, utan att han

bedt hönne komma, och jag tänker fäll att hon kunde

ha’ bra litet för sitt besvär, fast I mor, aldrig kan tro

Johan om anna’ än illa!

— Ta’ du och lägg på litet mera ättika och

vatten på hufve’ flicka, så slipper du prata tockna der

dumheter! — sade mor Larsson sträft, i det hon kastade

hufvudduken på sig och gick ut, samt slängde igen

dörren efter sig med dundrande fart.

Under tiden hade karlarne gifvit sig af ner till

gärdet, och Lotta var nu ensam qvar uppe vid gården,

som hon sjelf trodde. Hon följde verkligen moderns

något ironiska uppmaning, och blötte på nytt kluten

omkring hufvudet, ty hon hade verkligen en ganska

försvarlig hufvudvärk, något som inte ofta plägade hända

den dugtiga, oförderfvade och ingenting mindre än

pjun-kiga flickan.

Men hur lugn och omedveten hon än hittills gått

sin väg fram, så hade likväl gårdagens många olika

händelser och intryck på ett betänkligt sätt rubbat den

jemvigt, i hvilken hon annars altid plägade befinna sig.

De många olika och för henne ovana sinnesrörelserna

hade qvarlemnat en viss slapphet i hela hennes varelse,

och det är nog också antagligt att det ovana badet icke

hade bekommit henne så särdeles väl. Hennes hufvud

brände, när hon gått några steg kände hon att hennes

knän darrade, och för henne ovana tankar jagade

hvarandra genom hennes hjärna i stormande fart.

Till slut sjönk hon ner på pallen bredvid vaggan,

der gossen ännu sof sin djupa morgonsömn, rödblommig

och svettig och med de små knubbiga armarne uppe

på täcket, utan att låta störa sig af att flugorna

surrade omkring hans hufvud eller gjorde långa, kittlandepromenader ntefter de nakna armarne, som han då

emellanåt ryckte till på, i det han med ena handen gnodde

sig öfver de skinande kindbenen och fortfor att sofva

lngnt som förut.

Lotta satt som i en half dvala, och hon tänkte

mekaniskt på moderns förkastelsedom öfver Johan nyss

förut, och när hon nu visste huru orätt han den

gången blifvit misstänkt, låg den tanken inte långt borta

att han nog kunde blifvit lika obilligt bedömd äfven

många andra gånger då han på detta sätt haft

utseendet emot sig. Jaså, tänkte Lotta vidare, det var

således Fia som hade lurat på dem, och det var ju då på

sätt och vis henne, som Lotta hade att tacka för att

— — men vid den tanken gjorde hon ett kast med

sitt värkande hufvud och menade stolt att hon nog

skulle hafva fredat sig ändå.

Så kom hon att tänka på hur hon skulle vara

emot Johan, när de första gången finge syn på

hvarandra i dag? Hade hon kanske gjort illa honom, för

hon mindes än att hon slagit till så mycket hon

förmått, ock tänk om han hade märke efter hennes

händer? Ja, det skulle inte skada, det skulle lära honom

till en annan gång, att hon inte var en af de der

jäntorna som man handskas med hur man tycker, och som

han var van att ha’ och göra med, efter hvad han

påstod. Men inte ville hon precis göra honom illa för

det, för han hade ju inte égentligen gjort henne

någonting, och det var kanske bara hans mening att se hur

dan flicka hon vore. Nå, så hade han fått reda på

den saken nu då, och en annan gång kunde han ta’ sig

till vara.

Just som hon som bäst satt och tänkte på alt det

der, hörde hon steg ute i farstusvalen, och utan att

göra sig reda för hvarför, ryckte hon genast kluten

från hufvudet och kastade bort den i vrån mellan

skåpet och väggen. Derpå slätade hon hastigt håret, somhon ännu inte haft tid eller lust att kamma upp, och

lyssnade utåt med klappande hjerta.

Dörren öppnades och Johan trädde in. Hans

redan förut framstående och köttiga öfverläpp var nu

ännu mera uppsväld af slaget som hon tilldelat honom,

och denna tillökning i munnens fyllighet klädde honom

inte särdeles väl, något som Lotta också genast lade

märke till, och som inte var långt ifrån att aflocka

henne ett skratt, hvilket hon likväl, fastän icke utan

möda, lyckades att hejda.

Men Johan märkte likväl hennes blick och

dragningen i mungiporna, och sade i förargad ton, i det

han stannade vid dörren med handen på klinkan:

— Ja, det fattas bara det, att du grinar åt mej

nu till på köpet I — «

— Hvad är det med dej? — frågade Lotta, i det

hon mot sin vilja brast ut i skratt, — så du ser ut!

— Det ska’ du säga, du, som tygat till mig på

det här sättet! Men det är sak samma, det! Kan vara

lagom åt mig, när jag bär mig så tokigt åt som jag

gjorde i natt!

— Tyckte du att du bar dej så värst tokigt åt

då? — fortsatte Lotta att fråga, i det hon i hast blef

alvarsam igen.

— Ahja, — svarade Johan, i det han släpte

dörrklinkan och gick fram ett steg i rummet, — för att

vara åf mej, så var det fäll alt både tokigt och olika

med! Jag brukar just inte ta’ emot tockna här kyssar,

jag, utan att ge lika godt igen!

— Ja, inte jag heller, — sade Lotta i det hon

såg honom på en gång rakt och skälmskt i ögonen, —

sådana som du ville truga på mig i natt der nere vid

sjön. Och en försvarar sig så godt en kan, det måtte

en ha’ rättighet te’ ?

— Ahja, nog ska’ du få vara i fred för mej, det

kan du vara lugn för. Jäntor som tar te’ knytnäfvarne,

dom är jag inte så värst angelägen efter, ska’ jag säga dej— Ah, — menade Lotta med ett godt leende i

det hon steg upp och gick fram emot honom, — jag

kan nog annat än klösas också, kära Johan.

Välkom-man rättar sej efter helsningen, säger ordspråket, och

som en ropar i skogen, får en svar, heter det också!

— Ja det är detsamma, det! Nu ville jag bara

be’ dig säga åt far din att jag får lof te’ gå hemåt,

för de gamla behöfver bättre min hjelp i dag än hvad

ni behöfver den här, och inte har jag lust te* gå här

som ett spektakel hela dan heller! Adjö med dig.

Lotta! Vi träffas fäll!

Och dermed vände han sig om och skulle just

lägga handen på dörrklinkan, då han i detsamma hörde

Lottas röst aldeles bakom ryggen på sig, och tyckte

sig känna hennes varma andedrägt i sin nacke.

— Johan! — sade hon med en stämma så mjuk

och ett uttryck så varmt och blidt på samma gång,

att det riktigt klack till i bröstet på honom, trots all

hans förargelse, och han nästan mot sin vilja vände

på hufvudet för att se hur hon såg ut när hon lät så

der ovanligt mild och vänlig.

— Ja, hvad är det om? — frågade han med litet

osäker röst, ty hon var så vacker som en dag, der hon

stod med det rodnande ansigtet helt nära hans skuldra,

— hvad vill du mej ?

— Tror du inte att jag kan bota det der skräpet,

om jag vill? — svarade Lotta, i det hon böjde sig

fram emot honom. Och innan Johan visste ordet af,

kände han hennes armar omkring sin hals och hennes

varma läppar mot sina, och fast hans svullna öfverläpp

sved under den långa, kraftiga kyssen, så önskade han

ändå inte att den skulle taga slut, och när den

ändt-ligen tog slut, så var han den som började om igen

och som skulle ha’ fortsatt ända till qvällen, kanske,

om inte Lotta varit den som först sökt göra sig lös

och när hon ändtligen lyckats, frågade honom halfhögt,i det hon lät hans armar behålla sitt fasta tag om

hennes lif:

— Hur ä’ det nu? Tror du att svullnan har lagt

sej något?

— Nej inte än! — svarade Johan, i det han

försökte att få börja om kuren på nytt, •— det behöfs

alt mycket mera meklamenter ännu.

— Kom hit och sätt dig då, så ska’ du få det

som är bättre! — sade Lotta med ett smålöje, i det

hon drog honom med sig fram till vaggan, der hon,

trots hans stretande, hade honom att sätta sig på

pal-len som hon sjelf nyss hade lemnat. När hon väl fått

honom dit, skyndade hon efter han duken som hon sjelf

nyss haft bunden om sitt hufvud, blötte den på nytt

i ättikan som stod i en tallrik på bordet, och kom

tillbaka till honom, der han satt och såg på gossen i

vaggan, hvilken sof lika lugnt som förut.

— Hvad är det der för slag? — frågade Johan,

i det han tittade upp på henne helt förvånad.

— Det är bättre bot för svullnad än det du fick

nyss! — svarade Lotta gladt, och innan Johan viss.te

rätt hvad hon ämnade göra, satt hon på hans knä och

band den ättiksdränkta halsduken för hans mun, och

fast det smakade surt och illa som tusan, satt Johan

ändå qvar som ett beskedligt barn och lät henne hållas.

Och när halsduken var förbunden satt hon qvar ändå,

och det fast Johan aldeles glömt bort att slå sina

armar kring hennes lif, något som han väl annars i

sådana fall aldrig brukade försumma.

— Håll i mig litet, Johan! — sade Lotta sakta

om en stund, — annars har jag så svårt te’ sitta qvar,

ska’ du veta:

Och så kom då Johans venstra arm dit der den

skulle vara; men Johan visste inte rigtigt sjelf hur det

var fatt, att den högra helt beskedligt låg qvar på hans

eget knä, ända till dess Lotta med egna händer lyfte

upp den och lade den omkring sin hals, i det hon vändesitt friska och rosiga ansigte emot honom och frågade

sakta:

— Är det rigtigt sant att du tycker om mej,

Johan? — Ja dn behöfver inte svara mej med ord nu

inte, för det har du fäll litet svårt till, så länge du har

halsduken för mun! Du kan ju bara se på mig ett

tag, så vet jag fäll hvad jag har te’ rätta mej efter.

Och Johan, för hvilken det här var något aldeles

nytt, såg på henne på en gång häpen och trohjertad,

och det är troligt att Lotta fann uttrycket i hans ögon

tillfredsställande, ty hon såg på honom igen, och när

de hade sutit så en stund, tysta och stilla, så att man

godt kunde höra huru flugorna surrade omkring den

lille i vaggan, återtog hon på nytt:

— Ja, då tror jag nog att du håller åf mej, fast

tills i går har det fäll varit på ditt vis som du gjort’et,

och fast det inte ä’ så värst mycket te’ tacka för, så

får en fäll vara nöjd ändå, kan jag tänka. Men hör

du, Johan, nu ä’ det så att medan du nu får lof te’

vara tyst, så ska’ jag passa på och säga dig sant och

ärligt hvad jag tänker om saken och hur jag skulle

vilja ha det! — Jag har nog tyckt om dej, jag med,

och det har jag gjort länge; men jag har haft liksom

en förskräckelse för dej, derför att du varit så vild och

ostadig och derför att du haft så fasligt mycket tal på

dej öfver hela ön. Och så har det fäll alt kommit

mycket åf det, att jag aldrig hört mor säga ett godt

ord om dej, så långt jag kan minnas tillbaks, och när

en dag ut och dag in inte hör annat än elände om folk,

så kan en inte hjelpa att en te’ slutet är färdig te’ tro

hvad som helst.

— Men hvarför är du inte rädd för mej nu då?

— frågade Johan mödosamt, i det han tog tillbaka sin

högra hand och lyfte litet smått på halsduken, så att

han kunde få litet luft.

— Nej, nu ä’ det på helt annat vis! — svarade

Lotta, i det hon fattade och höll fast hans hand emellansina, — nu ä’ det ljusa dagen, och så ä’ ju han inne!

tilläde hon, i det hon pekade på gossen i vaggan.

Johan tittade på gossen, och så såg han ifrån

honom och upp på Lotta, och när det var gjort, så sänkte

han blicken ner i sitt knä och der stannade den en

god stund, förlägen och oviss, som om den hade skådat

ner i en gåta, som den aldrig förr i hela sitt lif

kommit att falla på.

— Och så är det en sak till, som gor’et; —

fortsatte Lotta som hade följt hans blick, och som med

qvinnans vanliga skarpsynthet hade anat hvad som

föregick inom honom, — nu har jag sett att en kan rå på

dig, och det trodde jag inte förut. Ja nu ska’ du inte

tro! — fortsatte hon då hon såg att han gjorde en

rörelse och att det spelade något af det gamla trotset i

ögonvinklarne, när han ändtligen tittade upp — att jag

menar på det sättet som i natt, för det skäms jag

öf-ver att jag gjorde, men det var alt ditt eget fel också!

Utan jag menar att en kan rå på dej med godo som

nu, och derför ser du Johan, ger jag dej nu mitt löfte

att om du vill vara stadig och hålla fast vid mej, så

vill jag också hålla fast vid dig, och så ska’ vi i dag

och det på rak arm säga far och mor hur det står till,

och vill de sen inte ge med sej, så får vi fäll vänta ett

par år! Vi ä’ ju unga båda två, och det går fäll

ingen nöd på oss, om vi inte kan få komma ihop med

detsamma. Nej du får inte säga något nu, — jag kan

fäll förstå, hvad det skulle vara, men ser du Johan,

det gör jag aldrig i tiden, för jag vill att vi ska’ kunna

se folk i synen och att de ska’ få lof te’ ta’ tillbaks

alt hvad di har sagt om dej. På andra vilkor vill jag

inte veta åf dej, det är mitt ord, och fast jag bara ä’

flicka, så kan du lita på att jag står vid det så bra

som någon karl, och kanske litet bättre med. Och nu

tar jag Och byter om ättikan, för nu har den fäll

blif-vit het, kan jag tänka!— Låt ättikan vara! — ropade Johan, i det han

slet bort halsduken från munnen på sig, ;— ä’ det nå’n

som frågar hvad jag har fått på läppen, så svarar jag

som sanningen ä’: jag har fått mig ett nyp utåf en

jänta, som är femton gånger likare än alla qvinnfolkena

på hela ön, om en så knippar ihop hela skrälldusen

och tar både prestfrun och klockarmamsella och lägger

ofvanpå!

— Tag nu inte te’ med storslefven! — skrattade

Lotta, — och var tyst med läppen, för om jag också

torfva te’ dig i natt, så angår det ingen annan än dej

och mej, och jag vill inte atl di andra ska’ veta åf’et!

Och gå nu ner och slå, Johan, för annars kan mor

komma på oss med att du ä’ inne här hos mej, och det

vill ja inte. För rejelt ska det vara oss emellan, annars

vill jag inte vara med om’et!

— Och rejelt ska’ det bli, Lotta, — sade Johan

i det han steg upp och slöt henne intill sig kraftigt

och varmt, men inte stormande och hett som några

timmar förut nere vid sjön, — och glömmer jag åf mej,

så lägg du bara te’ mig som du gjorde i natt, för du

ä’ nog en af de jänterna, som inte glömmer dej, du,

och när alt kommer ikring så ä’ nog det det likaste ändå,

och får en en sådan, då kan en vara glad åt att få

hustru och barn.

— Ja, och tockna pojkar som du kan alt bli de

likaste bland karlarne de också, om di bara vill tänka

på att det fins alvare i lifvet med, och inte bara lek,

kära Johan! Och jag kan nog vara med om leken jag

också, det ska’ du få si — —

— Kan du Lotta? — afbröt Johan med en glimt

af den förra häftigheten, i det han tryckte henne intill

sig och kysste henne.

— Ja Johan — sade Lotta med ett djupt

andetag, sedan hon besvarat hans kyss, — men ser du, det

är med den skillnan att jag vill ha lof te’ leka jag,

innan jag börjar!Och dermed sköfc hon honom vänligt och sakta,

men obevekligt ut genom dörren.

8.

— Hvad i hälsike har du fått på käften, Johan?

— sporde Anders Larsson en halftimme efteråt, när

Johan hade intagit sin plats i slåtterledet nere på

timotej-åkern, —• du ser ju ut som du skulle lagt in en

tuggbuss på gali sida, vet jag!

— Åh, det var en bånge som låg i gräset i natt,

och som slog opp när jag trådde på’n! — svarade

Johan, i det han blef litet röd i synen, samt fortsatte

sedan att slå.

— Det sir kontant ut som du skulle ha stött dej

mot en knytnäfve! — menade Klas, i det han sneglade

på honom från sidan.

— Akta dej då, du, att du inte råkar ut för en

töcken med! — varnade Johan, i det han hytte åt honom.

— Ah det ä’ fäll inte så farligt! sade Klas

näsvist, i de han likväl försigtigt makade sig undan en bit.

— Det var raskt slaget i natt! — sade Anders

Larsson, smått flåsande, i det han tittade uppåt solen, som

alt mera höljde in sig i täta molnslöjor, — och det ska’

du ha tack för, Johan! Men hur var det, hann du med

lillängen hos ert, me’n du var hemma?

— Usch ja! — svarade Johan lugnt, — den ä’ ju

inte så värst stor. Och väl var det att jag kom hem,

för farsgubben var krasslig när jag kom, så han hade

intet orkat med ’en.

— Jaså, hvad var det med honom då?

— Han klagar öfver bröstet. Han har ju gått och

hostat och harklat hela tiden, ända se’n i vintras, när

han gick ner sig vid strömmingsnoten, som I vet.

— Jaa, det var i Februari månad, — svarade

Anders Larsson lugnt, — så det var allt lite svalt i vattne’!

Ja, han ä’ ju fyra år äldre än jag, han, så det ä’ fällinte te’ att undra på. Det vore bra om ni liade gåln

skuldfri nu, i fall han skulle lägga sig och kola åf.

— Ahja det förstås! svarade Johan lika lugnt; —

men det som inte ä’, så kan det fäll bli!

Ander Larsson tittade på brorsonen från sidan. Det

låg någonting så bestämdt och segervisst i tonen, att

han började på och fundera hvad det skulle ha att

betyda. Skulle brodern ha några hjelpkällor att anlita,

som han inte kände till, eller hade Johan någonting på

kornet, som skulle kunna hjelpa opp affärerna för de

der fattigklutarne, som han plägade kalla dem, både i

sina tankar, och för de sina, när de sins emellan talade

om brodern och hans omständigheter. Anders Larsson

beslöt att försöka få reda på saken på fint vis. När

derför det nya slaghvarfvet hade aflägsnat de öfriga

från dem ett stycke, och han var temligen ensam med

brorsonen, som gick framför honom, sade han, som det

tycktes helt afsigtslöst:

— Det ä’ inte så lätt, det, te’ bli’ åf med skuld,

när en gång har råkat i’n! Den hänger med som tjära

under fotsulorna, en må skrapa och anfäkta sig, hur

mycket en vill!

— Ahja, så vida en inte råkar på något skarpt,

som en kan skrapa åfet på med en gång! — svarade

Johan.

— Ha I råkat på något tocke då? — fortsatte

farbrodren, utan att låtsa om annat än att det inte

angick honom det minsta.

— Det kan fäll hända, det! — svarade Johan lika

lugnt som förut.

— Hvad skulle det vara då? — flågade Anders

Larsson, som blef alt mera nyfiken, — ni har fäll inte

hittat på nå’n gullgrufva heller! Tockna har jag just

allri hört talas om här borta på ön!

— Nej, nå’n gullgrufva ä’ det fäll inte, men nog

lär det vara fällspat i’na, altid, — svarade Johan, —

och det va’ några herrar från Stockholm ute och tittapå berget i våras borta vid Smedsudden, I vet. Ocli

di knacka och bulta värre, och stenfliser tog di med sig

in te stan, och nu talte far om i går att de hade varit

en schinjör ute te’n och nu vill di köpa hela udden te’

Rörstrand, porlinsbruket derborta i stan.

— Håhå heller! — utbrast Anders Larsson

förbluffad, i det han stannade i slaget, — det ä’ ju rakt

rama, nakna berge’ vet jag? Der fins ju bara några

martallar, och inte så mycket matjol som jag kan lägga

på min tumnagel!

— Ja, aldrig har jag hört att en hittar fällspat i

åkerjoln, inte! — sade Johan försmädligt, i det han

af-lägsnade sig från farbrodren och slog af alla krafter.

— Hur mycket har di bjudi’ då? -— frågade denne,

i det han följde efter med långsamma steg.

— Di har bjudi’ tolfhundra riksdaler! — svarade

Johan, och tilläde strax derpå med likgiltig ton, som

om det varit den största bagatell i verlden, — men far

har sagt att han inte sälj er’n för mindre än femton.

Och det ger di nog, för hade jag varit hemma och fått

tala vid dom, så skulle di inte ha’ fått’en under aderton,

det kan di glä’ sej åt!

Och med de orden aflägsnade han sig alt mera.

Anders Larsson stod qvar på samma ställe och

funderade på saken både länge och väl. Femtonlmndra

riksdalet — det var inte småsmulor det för en

bergknalle som inte ens kunde ge bete åt en get, i fall de

hade någon. Ju mer han funderade, dess längre blef

han i synen, och fast det var hans bror det gällde, så

kunde han inte hjelpa att han kände ett djupt styng af

bitter afund i sitt hjerta.

— Femtonhundra riksdaler! — mumlade han för

sig sjelf, i det han klådde sig bakom örat, — jäkeln

anacka! Han kunde inte ligga på mina egor, inte, den

der förbaskade bergknallen!

Och ju mera han tänkte på detta, desto mera

förargade det honom. Femtonhundra riksdaler! Då skulleju brodern bli’ skuldfri på en gång och kanske ha ett

par hundra öfver, och så hela åttondelen aldeles

ograverad ändå! Och då vore ju Johan inte någon

fattiglapp längre, och när han då kunde ta’ i till, så som

han kunde det — och dermed fäste han sina blickar

på Johan, för hvars lie gräset stöp i breda, långsträckta

led framför honom på åkervallen, så vore det ju inte så

fasligt svårt om — —

Och dermed började Anders Larsson hvissla på en

gammal polska från sin ungdom, i det han hvässte sin

lie med brynstickan, så att det klang med metallklara

slag öfver åkern, och när han i detsamma fick sigte på

Lotta som kom uppifrån backen med kaffepannan i ena

handen och en korg i den andra, så hvisslade han ännu

starkare, och när han hållit på med den musiken i

några minuter, så ropade han åt slåtterkarlarne:

— Johan du, och I andra, pojkar! Kom nu så

sätta vi oss i skugga’ derborta i backen och får oss en

kopp kaffe med litet krångel i. Jag ser Lotta kommer

med panna’ — — och si der kommer qvinfolkena med

ner ifrån ängen! Jo jo, när de vädrar kaffe, då ä’ di

som kråkerna kring en död fisk — husch! de’ ska’ bli

riktigt konfekt te’ få litet varmt i skrofvet på sig!

Och inom kort hade de slagit sig ner under

björ-karne uppe i backen, och när Lotta dukade upp koppar

och skorpor, så sken Klas’ ansigte som en blankskurad

kopparkastrull, och när amerikarn’ fick se

bränvinsbutelj en dyka upp ur korgens djup som en

lifräddnings-boj ur en brottsjö, så spred sig en riktig gloria af

lycksalighet omkring hans färgstarka näsa och kinder, och

han smackade med läpparne i ljufiig försmak af den

stundande lycksaligheten, i det han sträckte ut sina

krokiga ben i gräset och utbrast:

— Det der, det ska’ riktigt komma att smaka

»byttefull», det! Vet ni hvad det var, edra

strömmings-strypare ?— Ja fick Söderman hålla på, så nog blef han

fäll full som en bytta! — utbrast Anders Larsson

muntert, och ropade sedan åt Maja, som i sällskap med

Fia kom sneddande nerifrån ängen: — hvar är mor du,

Maja? kommer hon inte med ner och får sig lite kaffe?

— Nej, hon skulle prompt opp och titta te"

middagsmaten! — svarade Maja, — ho’ tror sig fäll inte

annars!

— Ja, det ä’ så likt henne det; men slå er ner

nu jäntor, så ska’ I få er en kaffeslink! Nå Fia, i dag

här du fäll inte löga heller?

— Ahnej, i dag är det inte så varmt; svarade Fia

i det hon kastade en mörk blick på Lotta, som höll på

och slog i kaffe — och när en inte har något sällskap,

så---

— Du kunde ju ha’ tagit Maja med dej, vet’jag!

— sade Magnus långsamt — ho’ skulle minsann behöfva

skölja åf sig, ho’! Och det bättre än nån’ annan.

— Hur vet du det? — frågade Klas, näsvist som

alltid.

— Ja’, det skulle jag vilja ha’ reda på, jag med!

— skrattade Maja, som altid tog saken från den glada

sidan, — för inte vet jag att du -— — —

— Slå i fullt åt Johan, Lotta du! -— påminde

Anders Larsson med hög röst, — så som han har tagit i

i natt, så kan han behöfva sig en ordentlig kopp kaffe.

Alla sågo förvånande på fader Larsson, för han

brukade just inte spendera några loford på Johan, om

han kunde slippa, och den som såg mest förvånad ut,

det var Lotta. Johan sjelf tog emellertid saken mycket

lugnt och svarade endast:

— Ahja, tack, det fins fälle botten i mej också!

— Ja, men du ska’ ha’ dej en kask i, och det

så det svir eftern! — fortsatte Larsson, i det han tog

korken ur buteljen.

— Nej t-ack för mig, — svarade Johan torrt, —

jag vill inte ha’ något bränvin på förmiddan!— Då är det bara »diden!» — utbrast

amerikanaren förbluffad.

— Kors, det var fasligt hvad Johan har blifvit

ordentliger! — sade Fia, i det hon blåste på sitt kaffe

och tittade ömsom på honom och ömsom på Lotta som

räckte honom kaffekoppen, och när hon ertappade den

blick som åtföljde lemnandet och mottagandet af koppen,

så ryckte hon till, så att hon slog ut det varma kaffet

öfver sin bruna hand, som hade nästan samma färg som

drycken.

— Ahja, det ä’ fäll inte för tidigt, om jag skulle

börja på te’ bli stadiger nu, — mente Johan, utan att

se på henne.

— Jag tror Fia brände sej! — skrattade Klas,

som såg henne spilla ut kaffet, — j°jo! en ska’ inte

vara för heter på gröten!

— Hvad säger du, din snorhyfvel? — utbrast Fia,,

som behöfde någon att bryta ut på, och dervid slog till

Klas med afvighand så att han föll baklänges i gräset

och i fallet stötte till amerikanarens hand, så att denna

tappade det fulla bränvinsglaset, just som han skulle

föra det till munnen.

— Nå så jäklar och innerligen och evinnerligen

länspumpa dej, din sakramenskade — — — började

nu amerikanaren på ren svenska; men han tvärtystnade

genast när Lotta hastigt skyndade till honom med buteljen

och på nytt fylde i glaset, medan gubben Anders steg

upp och sade i det han vände sig till slåtterkarlarne:

— Raska på nu så ä’ ni snälla af er! Jag ska’

bara opp ett skuttande te’ mor, för te’ tala mena om

en sak som jag glömde i mörås, och du Lotta kunde

gerna ta’ ett tag med räfsa, du, tes mor kommer, såvida

du är gelikan i hufvudknoppen, förstås.

— Usch ja far! — svarado Lotta raskt, — nu ä’

jag alldeles bra igen.

— Har ni skylat altihopa höt nu då der nere på

ängen? — frågade han Maja och Fia, i det han gickuppåt backen, och på deras jakande svar tilläde han, i

det han på nytt tittade på sned uppåt luften: — nå

det var bra det då! Då kan det få ta’ i och regna

bäst det vill, bara en hinner te’ eftermiddan.

Om en stund vore liarne i gång igen, och Lotta

hade tagit moderns räfsa, och gick nu på nytt efter

Johan, som om ingenting hade" förändrats sedan i går,

och under tiden skyndade Anders Larsson upp för

backen och kom svettig och andtruten in i köket, der mor

Larsson just stod vid bordet och vispade i ordning smeten

till ärtmjölspankakan, som lofvade att bli riktigt födande,

att döma af den möda vispen hade att bryta sig igenom

den täta massan, och i hvilken must inte heller skulle

komma att saknas, så vida man nämligen finge antaga

att de stora fläskskifvorna med tre fingersbredt späck,

dem mor Larsson hade liggande på ett stenfat bredvid

sig, icke voro der som skåderätter, utan hade ett

mycket vigtigare värf än så att fylla.

— Ar det du Anders? sade mor Larsson

förvånad, i det hon tittade upp från sitt göromål, — har

ni redan slutat med timotejen?

— Nej, ännu ä’ det fäll några testar kvar! —

svarade Anders Larsson, i det han slängde hatten på

bordet och slog sig ner på stolen emellan det och dörren,

— men jag tänker vi ska’ fäll alt få bugt på’n innan

regne’ börjar.

— Ah, är inte du der och drifver på, så blir det

fäll så lagom gjordt, tänker jag? Men bra vore det om

ni hade slut te’ middan, för ni ka o gerna börja på och

köra in från ängen om det blir upphållsväder, det ä’

torrt öfver hälften utaf altihop.

— Då ska’ jag säga dig en sak, mor! Då får

Klas gå efter oxen, och Magnus får ta’ in hästarna,

och så får de köra in, medan Johan och jag slår slut

nere på gärdet. Lotta är ju kry nu igen, så hon kan

räfsa efter oss, medan de andra hjelper te’ och lassa

på nere på ängen.— Ja men på det sättet blir det ju bara tre som

lassar, och det är för litet, när pojkarna ska’ ta’ emot!

Det får fäll åtminstingen vara två te’ hvart lass, och

jag är rakt tvungen te’ se efter pankakan och pojkkräket.

— Ja, då går fälle jag tiaed ner och kör, och

Lotta får räfsa efter Johan — sade Anders Larsson, i

det han klådde sig bakom örat, — han slår nog resten

ensam, för det ä’ håle te’ pojke te’ vara duktiger åf sej!

Mor Larsson tog förargad ett duktigt tag med

vispen, och sade i det hon sträckte ut venstra handen som

hon hade full med det gula ärtmjölet.

— Nej tack ska’ du ha’ Anders! Det ä’ inte värdt

te’ släppa dem ensamma, för en kan inte veta hvad de’

tar sej te’!

— Ahå! —- utbrast Anders Larsson slugt, i det

han knäppte med fingrarne, — det ä’ fäll inte så

farligt, kan jag tro!

— Farligt nog, om inte Fia har sprungit med

på-hittningar! — genmälde mor Larsson i det hon sänkte

rösten, — för hon påstår att Lotta var nere vid sjön

i natt med Johan, och en ska’ få si att den vidlyftiga

karibeln narrar ’na te’ något satetyg, och sen bli vi

kanske tvungna te’ låta henne få honom, för att inte

ha’ den klicken på oss, att hon sitter med en töcken

der en, hon liksom Fia! — och vid dessa ord pekade

mor Larsson med vispen öfver axeln på den bakom

stående vaggan.

— Det ä’ inte så farligt, säger jag dej, mor! —

svarade Anders i samma halfhviskande ton, — för om du

visste hvad jag vet, så skulle du säga som jag, att

Johan kan vara rätt så god måg han som nån ann’ —

ja, bättre med, om det kniper!

— Är du tokig, karl! och hvad vet du för slag

då? — utbrast mor Larsson skarpt, i det hon släpte vispen

tillbaka i fatet och satte begge armarne i sidorna.

— Jo ser du mor, — svarade Anders knipslugt i

det han blinkade med ena ögat och lade begge armbå-garne på bordet, — te’ begynna med så vet jag det att

bror min ä’ krasligare och att det fäll snart är slut

me’n, och se’n så vet jag det att di håller på te’ sälja

Smedsudden, du — för der lär ska’ vara fällspat i berge’

och att de får femtonhundra riksdaler för’et af Rörstrands

porslinsbruk, och då blir bror min skuldfri och har gåln

ograverader, du! Det ä’ hvad jag vet!

— Kors i allaste mina tider, hvad säger du,

Anders? — utbrast mor Larsson och slog ihop händerna,

så att ärtmjölet sbod som en gul sky om hennes skarpa

ansigte, — ja, jag säger fäll det! Det är då ingen

skam te’, att tockna der ynkryggar ska’ ha’ en töcken

tur här i verlden! Jag skulle inte säga ett ord, om

tocke hade kunna’ hända oss, som ha stretat och trälat

för våra smulor; men di der som bara har setat med

armarne i kors i all sin dar och inte gjort anna’ än

hålli’ eld under kaffepanna’ från morron till qväll--

— Ja, visst i helsike ä’ det orättvist, — medgaf

Anders Larsson; men tilläde efter en stund, — men en

får fäll vara glad åt om det stannar i slägta! Och

der-för tycker jag att vi inte ska’ låss om någe, utan det

ä’ bäst te’ låta Johan och Lotta hållas, så får en fäll

se hvad det blir åf. Det kan ju hända att hon inte

frågar efter honom, vet jag, och då har vi ju al tid pojken

ifrån stor!ande, te’ dra’ på!

— Jaa, men om Fia får veta det der, du Anders!

— inföll mor Larsson plötslsligt, i det hon lade sin

mjöliga hand på hans arm, — så ä’ hon nog så slug,

så hon hänger efter honom värre för pojkens skull, och

te’ slutet blir han kanske tvungen te’ gifta sig med na’ du!

— Ah, du ä’ tokig, mor! — utbrast Anders

Larsson skrattande, — en behöfver fäll inte gifta sig med

en töcken der som inte ä’ riktig i hufve’ heller; om en

också har en barnunge me’ na’!

— I alla fall tar jag och talar med Lotta, jag, —

återtog mor Larsson efter sedan hon funderat ett

ögonblick, — för ä’ det så att det ska’ bli’ något åf, såtycker jag det ä’ rejelast att di har det oppgjordt med

vårt begifvande, och inte att di går humlar med det i

smyg. Men hör du, Anders lille, det ä’ fäll också

rig-tigt säkert det der med Smedsudden?

— Ja vars! — svarade Anders, — det ä’ det

nog, det;

— Hvem har du hört’et åf då?

— Kors, utåf Johan sjelf vet jag! Han fick vetat

när han var hemma i går afse, för då hade schinjörn

varit der!

— Aj jäsiken, kära Anders! — utbrast mor

Larsson med förarglig medlidsamhet både i ton och blick,

— gud tröste mej för dig! Tror du hvad en töcken

der inpiskad skälm som Johan säger? Begriper du

inte att han ville slå i dig en lögn, för te få oss te’

och ge’ honom Lotta? Ja, du ä’ då så enfaldig, så

jag har allri sett maken i all min dar!

— Kors i Herrans namn, hvad säger du? —

ropade Anders Larsson, i det han blef aldeles blek af

förskräckelse, — tror du på fullt alvar att han ville

lura mej med det der köpet? Ja, si jag tyckte fäll

jag också, att femton hundra riksdaler för den der

stenbacken — —

— Jaja, nu ska’ vi fäll först hora oss för! —

menade mor Larsson lugnande, — och efter som bror

din ä’ krassliger, så tar jag fäll ett tjog ägg och litet

mjölk med mig och går öfver på eftermiddan, i fall

det börjar å’ regna, för då kan en i alla fall inte göra

något vid höt. En ska’ fäll inte tro att alla menniskor

ä’ rackare heller, förrän en har svart på hvitt på’t och

det kan ju hända att det ä’ sant, och att — — men

hvad i alla tider sir jag? Ä’ det inte svägerskan

sjelf som kommer inklifvandes genom grind? Jo, så

ta’ me’ dalern ä’ det inte! — Nå, nu ska’ en fäll få

vetat! Gå ut i farstun emot’ena du Anders, så får jag

sätta in pankaka! Och ta’ vänligt emot’ena, för det kan

ju hända att di der femton hundra — —Men Anders Lairsson var redan ute, och han stod

der så fryntlig och hygglig i dörren, och ropade: »nej

si Lovisa! Välkommen! Hvad blåser det nu för

väder?» med en röst så hjertlig och glad, som om aldrig

någon girig tanke på egen fördel nånsin kunnat

inrymmas i hans hederliga landtmannasjäl, och när den lilla,

magra och småskygga svägerskan hunnit hämta sig från

sin förvåning öfver mottagandet, steg hon efter mycket

krus in, välkomnades lika hjertligt af svägerskan borta

vid spiseln, utfrågades grundligt i fråga om årsväxten

längre upp på ön, fick redogöra för huru det stod till

med mannen, som hon förklarade för kry nog, fast han

just inte orkade få nånting i sig, annat än litet gröt

om qvällarne, och som fick lof och sitta om nätterna,

för att hostan var så svår, och ryckte slutligen fram

med sitt ärende, som var det att Anders Larsson skulle

bevittna ett köpekontrakt emellan brodern och

porslinsfabriken.

— Se det är på det viset, sir svåger, — sade den

lilla qvinnan, i det hon tog fram ur barmen ett stort,

hopviket pappersark, — att Lars Petter har fått sälja

Smedsudden, och nu skulle det vara vittnen på det

här att han lemnar det med full eganderätt för all

framtid.

— Det var tur för er, det här! — menade

Anders Larsson, i det han tog fram glasögonen ur skåpet

der de lågo i den gamla postillan, och började nyfiket

stafva igenom dokumentet, — och femton hundra

riksdaler får ni för backklinten!

— Jo jag tackar, jag! *— s^de mor Larsson, i det

hon vänligt klappade svägerskan på axeln, — det

unnar jag er rigtigt, era stackare!

— Ja, det kom aldeles som från skyn! — sade

svägerskan, — för nu kan Lars Petter betala hela

skulln, och ändå få en femhundra riksdaler öfver, så

nu kan han kosta på sej en latrinpråm i höst, och köpa

sig ett tröskverk, e"ch så ska’ vi ha’ två kor te’, ochnu behöfver inte Johan ge’ sig åf hemifrån i höst, som

han annars tänkte, och om gubben min faller ifrån, så

kan han sitta skuldfri på gålsbiten, och jag kan styra

och ställa förn tes han gifter sej, och det va* rigtigt

en välsignelse med den der stenudden, som en inte har

haft ett öre åf förut.

Och medan svägerskan på detta sätt utbredde sig

öfver deras lycka, utbytte mor Larsson en talande blick

med sin man, som mödosamt ritade sitt namn under

handlingen, hvarpå han gick ut på gården och ropade

med ljudelig röst neråt backen åt Lotta, att hon skulle

komma upp med kaffepannan och skynda sig sen, för

de hade fått främmat, och det storfrämmat ändå, och

så kunde hon säga åt Johan också att han skulle

komma med, för nu kunde de andra gerna slå det som

var q var.

Lotta kom också inom kort med andan i

halsgropen, och en stund efter henne Johan, som inte blef

litet förvånad öfver att när han steg in igenom dörren

se modern sitta vid bordet, och hålla Lottas hand, som

hon klappade på en gång vänligt och förläget, medan

mor Larsson stod vid spiseln med tindrande ögon och

ömsom såg på dottern och ömsom på ärtmjölspankakan

som fräste och pöste ännu i långpannan, fast hon

längesen var uttagen ur ugnen. Derifrån flyttade han

sina ögon på Anders Larsson, som höll på att dra’

korken ur en butelj körsbärsvin, hvarefter han hälde i fem

stycken omaka glas, som stodo i ring framme på

bord-skifvan.

— Hvad är det, mor? — frågade Johan oroligt,

i det han steg fram, — har det händt något med far,

efter som I har kommit hit så här på blanka middan?

— Ja, men inte anna’ än att han har såldt

Smedsudden! — svarade modern gladt, — och att jag har

kommi’ hit för te’ få svågers namn som vittne på

köpe-brefvet.— Jaså, det a’ gjort nu? — sade Johan, i det

det lyste till i ögonen på honom, — nå det var bra

det, då!

— Jaha — utbrast Anders Larsson fryntligt, —

och nu ska* vi dricka köpskål på saka! Och ä’ det

något du vill ha’ här inne, Johan, — tilläde han i det

han blinkade slugt åt denne, som såg på Lottas

hög-färgade kinder och strålande ögon, — så stöt på mej

du, och vi ska’ fäll fundera med hvarann’ om saken!

— Det kan fäll hända det, — svarade Johan, —

men hur kommer det te’ att I är så gifmilder åf er i

dag, farbror? Det är fäll aldrig Smedsudden?

— Nej, kors då, — sade Anders Larsson, utan

att tycka illa vara och i det han tittade utåt, der

luften började att lätta upp, — det ser ju ut som en

skulle få in både gräset och timotejen utan väta, och

då kan en fäll vara glader och kosta på sej nån smula

mer än vanligt! Skål svägerskan, skål mor! Skål

Lotta och Johan, det ä’ inte höslåtter mer än en gång

om året!

Glasen slogs tillsammans, och klangen af dem väckte

gossen i vaggan. Han satte sig upp, såg sig omkring

med stora, förvånade ögon, och när han fick syn på

Lotta, så sträckte han armarne emot henne och log som

ett helt klart solsken efter en regn väder snatt.

Lotta gick till honom, tog upp honom på armen,

under det han gladt sprattlade med sina nakna,

knubbiga ben och fötter, och i det hon gick fram till Jo

han, hviskade hon så att ingen annan hörde henne: —

»Nu har du snart både hustru och barn, Johan!» —Lilla Frun.

En Äktenskapshistoria.

1.

aT^illa frun satt uppkrupen i sitt soffhörn, klädd i den

allra nättaste lilla koketta morgondrägt, med

fotterna indragna under sig, med näsduken tryckt intill

sina vackra blå ögon, och grät aldeles som ett litet

barn som mistat en leksak eller som inte fått göra

något som fallit det in. Hela hennes smärta och

behagliga lilla gestalt skakades våldsamt af de djupa

snyft-ningarne, och när paroxysmen emellanåt gaf med sig

litet och hon tog näsduken bort ifrån ansigtet, föll den

matta blicken med ett uttryck af leda på ett midt

framför soffan stående bord, på hvilket lågo några paket

och ett par stora buketter, en af nyss utspruckna

syrener och en af hyacinther, krokus och tullpaner samt

en halfutslagen törnrosknopp i midten. På det

största paketet, som såg ut att innehålla något

kläd-ningstyg, att döma af dess respektabla omfång, var

fä-stadt en utåtstående pappersremsa på hvilken med stora

bokstäfver stod skrifvet: »Till min älskade Fanny, på

hennes tjugotredje födelsedag». Stilen var bakåtlutad

och sträf, med stora, långa och tjocka bokstäfver,

tydligen skrifna i brådska ech af en manshand, som inte

var särdeles van att handtera pennan. »Älskade» varunderstruket två gånger, så att det rigtigt föll i

ögonen och bredvid »tjugotredje» hade det fallit en

bläck-plump, som visserligen var till hälften utraderad, men

som ändå syntes tillräckligt för att från gåfvans

omhölje borttaga all stelhet och göra det hemtrefligt och

anspråkslöst.

När de rödgråtna ögonen ett ögonblick med detta

uttryck af leda och trötthet hvilat på bordet och

gåf-vorna, började gråten på nytt med fördubblad styrka

och så fortfor det en lång stund, till dess bullret af

steg hördes utanför den ena af dörrarne, som ledde till

den utanför belägna salen. Stegen voro tunga och

släpande, som af någon äldre person, klädd i tofflor eller

nedkippade skor, och vid första ljudet af dem spratt

lilla frun till i sitt soffhörn, torkade skyndsamt ögonen,

sväljde gråten så godt hon kunde, tog hastigt upp en

omviken bok som fallit ner emellan hennes rygg och

soffkudden, satte boken i hastigheten upp och ner högt

för sina ögon och tycktes fördjupad i läsning då

dörren öppnades och en äldre tjenarinna visade sig på

tröskeln.

Den inkommande var lång och tämligen fetlagd, med

okammadt, gråsprängdt hår, som var inrafsadt under

en gammal svart yllemössa, tillknuten under hakan med

ett rödt band och ett gult; framför sig hade hon ett

stort, randigt köksförkläde, fullt med mjölfläckar, och i

de degiga händerna bar hon en liten bricka med

några kringlor och en kopp öfverfull af rykande varmt

kaffe.

— Hvad är det? — frågade lilla frun otåligt,

utan att se upp ur boken, — hvarför får jag inte vara

i fred?

— Det är bara jag, lilla frun! — svarade den

inträdande med djup altröst, som hon nu likväl försökte

göra så len och så smekande som möjligt, — det är

bara jag.

Frans Hedberg: Stockholmslif.

7— Hvad vill Karin? — fortsatte lilla frun med

lidande ton, i det hon fortsatte att låtsas titta i den

upp och nervända boken, — hvad är det nn?

— Jag ville bara höra hur det är med den

välsignade hufvudvärken — svarade denna med den

pjoll-rande ton, som äldre menniskor bruka antaga mot små

barn som de kela med, — och så ville jag fråga om

inte en kopp varmt kaffe — —

— Nej tack, Karin! jag vill ingenting ha!

— Bara en enda, liten mun! — envisades Karin,

i det hon stack fram koppen till henne, — en sådan

der liten, liten mun, som lilla fruns egen! Ah, seså,

försök 1 det ska’ bestämdt göra godt!

"— Nej! jag vill inte ha’ något; låt mig vara i

fred! — envisades lilla frun, i det hon vände bort

huf-vudet och såg aldeles obeskrifligt lidande ut.

— Stackare mej, är hufvudvärken så svår? —

fortsatte Karin, i det hon fäste en blick af det

djupaste medlidande på den lilla uppkrupna gestalten, -—

och så får hon ligga här ensam och ingen menniska

bryr sig om det lilla fattiga lifvet, utom hennes gamla

dadda; men hon kan gunås ingenting göra hon, utom

att beklaga lilla frun! Jo det här det är en

födelse-pag, det! Herre min skapare, hvem kunde tänka sig

det för ett år sen, när förlofningskalaset var? Men

jag sa’ altid till majorskan, jag — få se hur det der

går, sa’ jag, för är det menskligt, sa’ jag, att ställa till

förlofningen på en fredag!

— Kära Karin, låt mig vara i fred för det der

gamla skrocket! Förlofningen skulle ju ske på min

tjugoandra födelsedag, det ville både jag och Gustaf!

Och hvad gjorde det att det var en fredag?

-— Hvad det gjorde? — Ser lilla frun, såna rara

kringlor jag har bakat — sockerkringlor, som enkom

skulle vara åt henne, — hå hå, jaja! Hvad det gjorde?

Jo, tro mig, att det gjorde mycket, det! Di små säga

hvad di vill om skrock och tocke der, men jag vethvad jag vet, jag, och jag har sett mycket elände i

min dar, jag! — Får det inte vara en enda liten droppa,

bara för att smaka på de färska kringlorna?

— Herre Gud, hvad Karin är envis! Jag är väl

tvungen då, för att få ha’ husfred! — sade lilla frun

med samma lidande ton som förut.

— Nå, se det var då rigtigt snällt, — pjollrade

Karin förtjust, i det hon satte sig ner på en vid soffan

stående pall och höll fram brickan åt den lidande lilla

varelsen, som lade bort boken, vände sig litet framåt

och tog kaffekoppen med ena handen och en af

sockerkringlorna med den andra; — men hvad i alla tider

ser jag — ropade hon sedan med en medlidsam blick

på lilla fruns rödgråtna ögon, — lilla frun har gråtit?

Nej det går för långt, och nu sannerligen för Gud om

inte jag på eviga fläcken tar och skrifver till majorskan

och talar om hur det står till! Det här står jag inte

ut med att se längre!

— Karin understår sig inte att skrifva ett ord

till mamma! — sade lilla frun helt alvarligt, i det hon

tog en ny kringla, — jag har gråtit för att jag har

så ondt i hufvudet och inte för någonting annat!

— Liksom jag inte hade ögon! — utropade Karin

emfatiskt, i det hon trugade på henne en tredje kringla,

— åh tro mig, jag ser nog hur det är fatt, och får

jag inte skrifva till majorskan, så min själ och Gud ska’

jag inte läsa lagen för herrn, när han kommer hem,

det kan han lita på!

— Om Karin säger ett ofd åt min man, så blir

vi aldrig vänner mera!

— Ja, men är det menskligt att han låter en

sådan liten Guds engel sitta ensam på det viset och det

på sin födelsedag till? — jämrade sig Karin, som nu

tog tillbaka den tomma koppen ur lilla fruns hand, i

det hon fortsatte i samma ton, — nå Gud signe henne,

lilla älsklingen, som drack ur kaffet! Nu ska’ hon få

se att det blir nog bättre, för jag ska’ säga, det ärinte hälsosamt att sitta fastande på det här viset, när

man sitter med sorgliga tankar, och när man

jämför — —

— Men jag har inte några sorgliga tankar! —

ntbrast lilla frun, i det hon gjorde en otålig

halfvänd-ning åt väggen, — och jag gör inte några jämförelser!

Jag begriper inte hvar Karin fått det ifrån? Jag är

lycklig, jag är mycket lycklig, hör Karin det? Min

man är den snällaste och bäste man i verlden, och jag

kan väl inte begära att han skall sitta hemma hos mig

och försumma sina sysslor, för att jag har litet ondt i

hufvudet?

— Ja, jag förstår, jag förstår! — svarade Karin

i det hon såg på henne med beundrande blickar och

steg upp från sin plats på pallen, — jag förstår så

innerligt väl! Sådan har hon altid varit: En rigtig

Guds engel, ända sen hon var liten! Tigit och lidit

det har hon altid gjort — jag kommer nog ihog jag,

när unga herr Axel klämde hennes finger emellan

dörren, så att det var aldeles blåtf, och hon påstod att

hon hade gjort det sjelf, bara för att inte skaffa honom

förargelse! Jaja, jaja! Men det kommer väl en dag

då hon får sin belöning, för Gud lönar altid — —

— Snälla Karin! tala inte om det der oupphörligt!

Inte rådde bror Axel för att jag satte fingrarne mellan

dörren, och pappa vår altid så häftig när det hände

mig .någonting!

— Ja han var den enda som visste hvad hon var

värd, lilla sockergrynet! — suckade Karin, — och det

är väl att han är borta, stackars majorn, annars skulle

det väl gräma honom in i själen att se sin ögonsten

sitta så här ensam och öfvergifven på en sådan dag —

— Karin! — utbrast lilla frun, i det hon med

begge händerna mot soffan reste sig upp i mera sittande

ställning, — jag kan verkligen inte höra det här

längre! Karin har inte rättighet att — —— Nej, nej! jag ska’ inte säga ett ord mera! —

sade Karin, i det hon drog sig baklänges tillbaka mot

dörren som hon kommit in igenom, i det hon höll den

lilla brickan i ena handen och slog framför sig

afvär-jande med den andra, — men det vet jag, att jag som

kom till majorns när de båda var unga, det var annat,

det! En så lycklig hustru som majorskan fans då inte

i hela Sverige, för majoren bar henne då ordentligt

på händerna från morron till qväll, och när jag nu

tänker på — — jaja! jag säger inte ett ord mera — —

men det säger jag: stackars lilla frun! —

Och med de orden, uttalade med det djupaste

medlidande och med ögonen rigtade mot höjden, försvann

gamla Karin ut i det yttre rummet, och derifrån ut i

köket, under det att lilla frun återtog sin beqväma plats

i soffhörnet och på nytt började gråta som ett rigtigt

öfvergifvet litet barn, hvars sorg i allmänhet brukar

blifva värre ju mera man beklagar den.

Och hon hade också skäl att beklaga sig, den

stackars lilla frun!

Gift för några månader sedan, satt hon nu nedgräfd

ute på landet, på en liten egendom, några mil från

Stockholm, helt och hållet utan alla de "förströelser, som

baler, spektakler, concerter och bazarer af alla slag

kunna skänka en liten förtjusande fru på tjugotre år,

som ifrån barndomen varit van vid att få alt hvad hon

pekade på, och som inte ens behöft uttala en önskan

innan hon såg den uppfyld. Gift för några månader

sedan med en man som hon sjelf valt, en ung

landtbru-kare, som hon lärt känna när hon var nyss fylda tjugo

år, en praktiskt anlagd, sund natur, som hon i sin

inbillning utrustat med alla en äkta romanhjeltes både

kroppsliga och andliga företräden, och som nu vid

närmare påseende befans vara en mycket bra och

hederlig och varmhjertad, men fullkomligt opoetisk varelse,

som förståndigt och gladt höll sig nere på jorden,

och inte hade hvar ken smak eller förmåga att göranågra lustresor i de blå rymderna, — var det inte

förfärligt?

Och hur hade hon inte hoppats på den här

födelsedagen? Hon mindes så väl den föregående, då deras

förlofning eklaterades, och då han hade sutit hos henne

nästan hela dagen, förtjust och lycksalig följande med

henne på hennes utflygter i de ljufva

kärleksdrömmar-nes blombekransade paradis. Men hade han också

verkligen följt med henne? — frågade hon nu sig sjelf,

— hade hon inte helt enkelt rest ensam och trott att

han var med? Nej, han hade verkligen varit med, det

mindes hon bestämdt. Och nu var han så förändrad!

Nu lät han henne sitta der ensam på sin födelsedag,

och var naturligtvis ute på egorna sedan tidigt i morse.

Det var väl den der välsignade nyodlingen igen, som

hade lockat honom ut klockan fem på morgonen, för

hon hade något dunkelt minne utaf att hon ungefär

vid den tiden hade vaknat och känt hans armar omkring

sin hals och hans läppar mot sina, samt att han hviskat

i hennes öra ett: »lycka till på din födelsedag, Fanny

lilla» — ehuru hon då var aldeles för sömnig för att

kunna besvara hvarken kyssen eller de framhviskade

orden.

Och nu var klockan nära tio på förmiddagen, och

ännu hade han inte kommit hem. Och inte hade

posten kommit med något bref från hennes kära

anhöriga, hennes mor och systrar 1 Och inte fans det i

hela grannskapet någon enda menniska som brydde sig

om henne, ingen hade ännu gratulerat henne, utom

gamla Karin och ena drängen, Jansson, som hade varit

hemma efter hästarne vid niotiden, och då med det

samma passat på när han gick förbi fönstret, just som

hon öppnade det för att få in litet sol, och strukit

mössan af sig och sagt på sitt enkla sätt »Gru’ signe

lille frua!»

Ja, hon var i sanning mycket olycklig, den

stackars lilla frunl2.

Framåt klockan elfva ledsnade slutligen lilla frun

på sitt soffhörn, och som gråten så småningen lugnat

hennes upprörda känslor, fattade hon det hj el temodiga

beslutet att stiga upp derifrån och kläda sig, i fall ändå

händelsevis någon af grannarne skulle förirra sig dit för

att gratulera henne på födelsedagen. De voro just icke

särdeles talrika, men hon hade ändå sina misstankar på

ett par af dem, nämligen den nykomne adjunkten och

kronofogdens, ty hvad den gamle doktorn beträffade, en

f. d. provinsialläkare, som bosatt sig en half mil ifrån

dem, så visste hon mycket väl att han inte var att

räkna på förr än mot qvällarne, då han ofta brukade

komma för att få sig ett parti bräde med hennes man.

Om dagarne hade han full sysselsättning i sin trädgård

och med socknens fattiga, som han gratis hjelpte och

vårdade när de voro sjuka, ehuru han annars hade

af-sagt sig all praktik, i synnerhet om den hade ringaste

utsigt att vara lönande.

När hon kom ut igen ifrån sängkammaren, der hon

tagit på sig sin vackra blå klädning med de breda hvita

spetsarne kring hals och armar, med de många plisséerna

nedomkring och den icke alt för storartadt tilltagna

upp-fästningen bak och på sidorna, var hon verkligen den

mest förtjusande lilla sötunge till fru som man gerna

kan tänka sig att få se här i verlden. Det tjocka,

blekbruna håret var upplagdt i ett par stora flätor högt uppe

öfver hj essan och den lilla luggen krusade sig så ledigt

och naturligt öfver hennes rena och hvita panna, som

den inte skymde bort, utan endast gjorde så mycket

hvitare genom den lätta skuggning som den förlänte

henne, och spåren efter den upphörda stormen och det

ymniga regnet, lade en liten lätt slöja af vemod öfver

de för öfrigt friska och blomstrande dragen, livilka vore

öppna och förtroendeväckande som ett barns. Henneslilla, behagliga figur var i hög grad harmonisk och

väl-bildad, på en gång smärt och fyllig, kraftfull och

smidig, utan dessa uppskjutna axlar och onaturligt

spinkiga getinglif, som sqvallra om snörlifvets jernbojor och

om en förkrympt natur, hvilken modet gjordt till rama

motsatsen af det som är skönt, just derför att det är

sundt och ändamålsenligt.

Hon hade dessutom ännu en kroppslig förtjenst,

den lilla frun, hon gick väl. Hon hvarken sväfvade

som en elfva eller dunsade som en ladugårdspiga; de

små fotterna rörde sig på en gång lätt och bestämdt-,

men ändå med dessa ombytliga och litet ojemna steg,

som utgöra ett behag till hos qvinnan, af hvilken man

icke begär att hon skall sätta i klackarne som om hon

hade genomgått en rekrytskola. Hon hade rytm i

gången och man förlät henne gerna att den inte var alt

för sträng, utan att den ibland lemnade rum för små

öfvergångar, hvilka äro lika lifvande och lika behagliga

som ett »tempo rubato» i sången.

Just som hon kom ut i salen, dit Karin under

tiden flyttat ut det lilla födelsedagsbordet, och der

junisolen sken in så vackert genom de öppna fönsterna, vid

hvilka ett par stora nerier stodo, hörde hon hur det

smälde i grindarne ute på gården, och just som hon

skulle titta ut genom fönstret för att se hvem det var,

kom gamla Karin in från köket och ropade med andan

i halsen:

-— Frun, nu kommer det främmande!

Kronfog-dens alla fyra! Det är väl att jag har kaffepannan på

ännu — — vi få väl lof att bjuda dem på en kopp?

— Ja, för all del, kära Karin! Och dugtigt med

bröd! Kom ihåg hur sonen plägar äta!

— Usch ja, det ska inte fattas! — ropade Karin,

och skulle just ut igen, då hon hejdade sig i sjelfva

dörren och sade med sin mest beundrande blick, — åh

herre Gud, hvad lilla frun är söt! Tacka Gud di inte

äter opp henne i stället!— Skynda sig nu, Karin! — svarade lilla frun,

icke utan en viss liten glad känsla af tillfredsstäld

fåfänga, och skyndade att öppna salsdörren för sitt

främmande, som redan skrapade och hviskade ute i

förstugan, från hvilken dörrarne stodo öppna utåt gården.

— Var så goda och stig in, mitt herrskap!

—ropade hon med sin vänligaste ton och med det mest

inbjudande leende, i det hon likväl inom sig inte kunde

låta bli att tänka: — om jag ändå väl vore af med de

ledsamma menniskorna!

— Har den äran, lilla söta fru Hult! — skrek

kronfogdefrun med kraften af en explosion, i det hon

hastade in genom salsdörren, liten, fet och pustande,

inte olik en kort och stadig bogserångare under

högtryck, som släpar efter sig en stor kolpråm och ett par

småbåtar, hvilka aldeles viljelösa följa efter i ångarens

kölvatten och göra precis samma svängningar och samma

kurs som denna, vid hvilken de äro kedjade med starka

trossar utan att sjelfva kunna göra något till om de

stanna eller fortfara att gå. — Har den äran att

gratulera på födelsedagen! — fortsatte hon, i det hon

omfamnade och kyste lilla frun, — herre Gud, ja!

tjugotre år! Nå Laura! — sade hon redan i samma

andedrag till den långa, linhåriga dottern, som höll sig

bakom henne och såg dum ut, — ska’ du inte också

niga och gratulera?

— Jo, mamma! — svarade fröken Laura i vanlig

lexton, i det hon steg fram och neg bredvid modren, —

jag har den äran att gratulera så rysligt mycket!

— Och önska alt möjligt godt och lycka och

tref-nad och al ting och hälsan framför alt! —

interfolierade frun, hvarpå hon vände sig till sonen som var

mycket närsynt och just nu höll på att klifva midt på

en stol, och varnade honom med den mest moderliga

ton: — nå, Knut lilla, stupa nu inte på stolen, utan

kom fram och bocka dig!Knut, som om vintrarne var inackorderad i

Stockholm och gick i sjunde klassen i latinläroverket, steg

nu fram och bockade sig för Laura, i det han stammade

mycket förläget: — Och häl . . . hälsan framför alt!

— Ah, men det är inte jag, vet jag! — snäste

systern förargad.

— Stackars gosse! — utbrast modern, — han ser

så fasligt illa utan glasögon, och dem tappade han i

går afse! Här är fru Hult, Knut lilla! — sade hon

derpå, — i det hon vände honom emot lilla frun, som

bet sig i läppen för att kunna hålla sig för skratt.

— Och häl . . . hälsan framför alt! — stammade

gymnasisten, i det han bockade sig och lemnade fram en

liten bukett, som Fanny tog emot och gick till bordet

med, för att under tiden försöka att skaffa sig den

nödvändiga kontenansen och kunna hålla sig alvarsam.

— Ursäkta honom, lilla snälla fru Hult, -—

fortsatta frun, — han är så fasligt närsynt; men så har

han inte läst menskligt heller! Han skulle då kunna

ta’ studentexamen om det så vore i morgon dag, det

säger åtminstone prosten!

— Jaha, det är väl möjligt, det! — sade nu

kron-fogden, hvilken hittills tegat som ett godt barn, — men

si ta’ mig sjutton han kan skala en potatis sjelf, inte!

— Hvad är det du säger, min gubbe ? — frågade

frun i mycket mild ton, men med en blick som

innebar både peppar och salt, — jag tycker det voro mycket

bättre att du gratulerade lilla frun!

— Jaha, det har du rätt i, Dora, ha ha ha! —

skrattade kronfogden med en sorts krampaktigt skratt, i

det han steg fram ett par steg från rotmattan vid

dörren, der han hittills varit stående, och räckte frun en

stor grön bukett med en utslagen pion midt uti, — se

Dora har al tid rätt, ska’ jag säga! — emellanåt! —

tilläde han med en hostning, hvarpå han gjorde en

klumpig bugning och fortsatte: — Mjuka tjenare! Har

den äran — — hm! hur var det nu — jag satteihop en liten versstump hemma i morse — — joho!

så här var det:

»Har den äran gratulera på födelsedagen,

den dagen då skönhet och behagen —

— Nej pappa! — rättade Knut i skolmästarton, —

det är orätt! När det ena substantivet har bestämd

artikel, så kan inte det andra substantivet vara utan!

— Det vore väl fan! — inföll kronfogden

förargad, — kan det inte, om jag vill?

— Snälla Borg! — sade nu frun med samma lena

ton och samma ettriga blick som förut, — disputera

inte med Knut, för den saken försår han mycket bättre

än du! Och när han säger, att det ena substantivet har

bestämda partikeln — —

— Artikeln! — rättade Knut.

— Nå ja, artikel eller partikel, det kan väl komma

på ett ut, — menade frun, i det hon gaf sonen en

dräpande blick, som han likväl inte lät skrämma sig af det

ringaste, af det enkla skälet att han inte märkte den.

— Ha, ha, ha! — afbröt kronfogden med ett

dånande skratt, — disputera inte med son min, Dora lilla,

den saken begriper han mycket bättre än du:

— Men vill inte herrskapet vara så goda och stiga

fram! — bad nu Fanny, som hittills inte kunnat få ett

ord med i laget, — och hålla till godo med litet

förmiddagskaffe?

— Ah, men snälla, lilla goda fru Hult, hvad ska’

nu det tjena till? — utbrast frun ifrigt; — jag försäkrar,

vi ha’ nyss sjelfva ätit frukost, så det är aldeles

omöjligt —

— Säg inte det, du, Dora! — invände kronfogden,

i det han blinkade åt henne, rädd för att bjudningen

skulle tas tillbaka, — mig ska’ det åtminstone smaka

förbaskadt skönt på promenaden!

— Usch ja! — försäkrade frun med utseende af

en martyr, i det hon tittade i taket — karlarne ä’

sån"a materialister, och Borg han är då värre än allaandra! Jag försäkrar jag tror han skulle kunna äta

hela dagen, om han bara fick — men se fru Hult, jag

ger honom inte mera än fyra mål, för annars--

— Ha, ha, ha! — skrattade kronfogden litet

generad, — Dora ä’ så rolig, så! —

— Det är ett så för mycket, kära pappa! — rättade

Knut, som efter mycket sökande, ändtligen lyckats att

komma ner snedt på en af stolarne framme vid

sals-bordet.

— Det angår dig inte! — replikerade fadern groft, —

jag nyttjar så många såar jag vill!

— Jaha, men jag förbehåller mig att du inte sitter

här och påstår att jag är rolig! — utbrast frun med

häftig ton.

— Nej gudbevars Dora lilla, var inte orolig för

det inte! — svarade kronfogden.

— Här var det ett inte! — anmärkte Knut

säf-ligt, trogen sin roll af skolfux, som han aldrig kunde

lägga bort.

— Hvad för slag? Hvad säger du! — ropade

frun ännu häftigare, — var det ett inte att han kallar

mig för rolig?

— Nej, mamma missförstår mig! — svarade Knut

öfverlägset, — det var ett inte för mycket i den der

satsen. Pappa använder al tid två ord i stället för ett!

— Tyst du, pojke! — - snäste kronfogden, — annars

ska’ jag säga dig ett ord så godt som två! Dig rår jag

då åtminstone på! —

I detsamma kom lyckligtvis Karin in med

kaffebrickan, och den började familj et visten qväfdes i sin

linda genom åsynen af de rundligt tilltagna gudsgåfvorna.

— Var så goda, mitt herrskap! — utropade lilla

frun, — det är bara en kopp elfvakaffe!

— Tack söta lilla fru Hult! — myste

kronfogde-frun, i det hon tog sig en full kopp och en hel näfve

med småbröd, — men det försäkrar jag då, att vore

det inte för lilla fru Hults skull, så vore det då aldelesomöjligt! Åh, så fulla koppar! Laura lilla, du får

inte ta’ mer än en half, för annars kan det hitta på

och hända att du får griljerad hy!

Den gången kom Knut sig inte för med att

upplysa modern om att det hette »brouljerad», ty han stack

just med detsamma fingrarne i kaffekoppen, som fadern

skulle till och ta’, i tanka att det var sockerskålen, och

skrek till som en gast:

— Aj, då! pappa bränner mig!

— Gör jag! Hvad fan ska’ du i min kopp att

göra? — röt fadern ursinnig, i det han sköt koppen åt

honom, — se der! nu kan du ta’n sjelf!

— Borg då! tycker du det är menskligt att bära

dig åt på det sättet? — sade frun förebrående och med

en half kringla i munnen, — att bränna sitt eget kött

ock blod —

— Rår jag för att pojken är ett blindstyre? Det

har han då inte efter mig, för jag har ögon att köpa

fisk med! — försäkrade kronfogden, i det han tog en

annan kopp.

— Snälla goda fru Hult lilla, ursäkta dom! —

fortsatte kronfogdefrun, i det hon doppade af alla

krafter; men strax derpå gjorde hon en välbehöflig paus i

sin angenäma sysselsättning, och utbrast med en

förvånad ton, i det hennes ögon flögo som spanande

detektiver genom rummet; — men hvar i alla tider är den

äkta mannen? Skall inte han sitta inne hos sin lilla

söta fru på hennes födelsedag? Nå, jag säger väl det,

efter tre månaders giftermål! — Men han är kanske

inne i sitt rum —

— Nej! — svarade Fanny med lätt öfvergående

förlägenhet, — min man är verkligen inte hemma, han

gick ut åt egorna tidigt i morse redan.

— Hm! dugtig landtbrukare ska’ jag säga! —

pustade kronfogden.

— Ja, det är visst bra, det — fortfor frun med

föraktlig ton, — men på en sådan dag tycker jag verk-ligen att landtbruket---men det är så likt karlarne,

det! De skyller altid på sina göromål--nej, jag

säger altid åt min Laura, jag, gift dig aldrig med

någon vanlig karl, säger jag!

— Ah, hör nu mamma! — invände Laura med

munnen full, — hvem ska’ jag då gifta mig med?

— Du ska’ gifta dig med ett undantag, min flicka

lilla! — svarade modern, i det hon tog sig en påtår.

— Som mor din gjorde; ha, ha, ha! — skrattade

kronfogden.

— Jo, det var just ett skönt undantag! —

fortsatte frun, — jaså, så att herr Hult är ute på egorna!

Det ska’ nu gudbevars vara så nationellt för en

landt-brukare, det der! Jag brukar då annars inte dricka

någon påtår, men det här var verkligen ett utmärkt

kaffe, rigtig Java tror jag — se, hos prostens får man

då aldrig annat än brasilianskt —

— Jaha, och vi dricker bara cikorian vi, i

hvardagslag! — försäkrade kronfogden.

— Borg då! — afbröt frun hastigt, mycket generad.

— Hå kors! kan en dricka det, så kan en väl

tala om det också, — menade denne helt frankt, —

när en är hos goda vänner!

— Får jag inte fylla på kronfogdens kopp litet

också, och fröken Lauras? — frågade Fanny artigt, i

det hon fattade tag*i kaffepannan.

— Nej, Gud bevare dom! — utbrast frun

häftigt, — hvarken hon eller Knut eller gubben min får

mera — —

— Mamma ska* sätta verbet i pluralis, — anmärkte

Knut som förut, — när subjektet — —

— Hvad säger du? Ska’ jag — ropade frun ännu

häftigare än förut, hvarvid hon fick kaffet i

vrångstrupen och började hosta aldeles erbarmligt.

— Seså der ja! — skrek kronfogden skrattande,

— nu sätter hon kaffet i singularis i stället!— - Bul — — bulta mig i ryggen, Laura! —

stönade frun, och tilläde sedan hon hämtat sig en smula,

— ack ja! ingen kan veta hvad det vill säga att ha’

barn som ä’ lärda, när man sjelf inte har någon lärdom.

— Jaså, så att han är ute — på lilla fruns födelsedag!

— Nå ja, — sade Fanny litet otåligt, — han

skall väl inte försumma sina göromål heller, för det att

det är min födelsedag?

— Gud ni! — utbrast frun med en ton, som skulle

vara hänförd, men som egentligen bara blef tillgjord,

— hon försvarar honom! Hör du Laura, hör du Knut,

hör du Borg, att hon försvarar honom!

— Nå ja, än sen då? Det tycker jag — —

— Det tycker du naturligtvis är aldeles som det

ska’ vara, du! Nå, det kunde jag då ha’ vetat förut;

men hur många hustrur tror du det är som försvarar

sina män, om jag undantar mig och lilla fru Hult?

— Ja, hvad dig anbelanger, så — —

— Ah nej men se! — ropade frun i det hon fick

syn på det lilla födelsedagsbordet, — det har min sann

vankats presenter också, ser jag! Och det rara presen

ter ändå’ kan jag tänka!

— Ja, jag har fått ett utmärkt vackert

klädnings-tyg af min man! — sade Fanny, i det hon vecklade

upp det stora paketet och visade dess innehåll.

— Ah, så innerligt vackert! — ropade frun i ett

öfvermått af förtjusning, i det hon höll upp det mot

dagen från fönstret, — sån färg och sånt tyg sen! Ser

du Laura!

— Jaha, det är visst Alpacca! •— sade Laura

intresserad.

— Jaha, det är det, och färgen är Montenegrino!

— fortfor frun med kännaremin.

•— Ja, det är nästan Solferino, — sade Fanny

litet afsigtligt, — och så några andra småsaker, —

tilläde hon, i det hon tog upp de andra paketerna.— Nej, én sån liten för söt krage! — utropade

frun på nytt, lika förtjust som förut.

— Den är ifrån min syster, — upplyste Fanny.

— Jag tror, Gud förlåte mig, att det ä’ rigtiga

Vadstenaspetsar! — fortfor frun att exklamera sig, —

ser du Laura, ser du Knut, ser du Borg! Hvad säger

ni om den kragen, ni?

— Jo, den är inte pjåkig den inte! — försäkrade

kronfogden.

— Och se bara en sådan söt virkad schal och

sådana manschetter!

— Ja ni, såna manschetter! — upprepade Laura.

— Ja, dem har jag fått af mamma, — sade Fanny.

— Ah, Herre Gud, från den söta majorskan! Hur

mår hon, den rara menniskan? — frågade frun med

den varmaste ifver, — ja, inte för att fru Hult hör

det sjelf, men det säger jag rent ut, att det är en

mor, det!

— Ja visst är hon en mor, — anmärkte Knut,

— efter som fru Hult är hennes dotter. Mamma

glömmer altid att predikatet — —

— Ah, predika du lagom! — snäste frun till

honom, — och glöm inte att jag är din mor! Ack den

söta majorskan! — fortfor hon sedan med den blidaste

tonvexling, — hon påminner mig så rysligt mycket om

min egen mor, — fast det förstås, hon var då

mycket längre och magrare, — ack ja! hon är oförgätlig!

— Ja! — utbrast kronfogden med en ton af den

djupaste öfvertygelse, — jag glömmer henne aldrig,

salig menniskan!

— Hon blef litet döf de sista årena! — inföll

frun med en andägtig suck.

— Jaha, det kommer jag nog ihog! — fortsatte

kronfogden i samma öfvertygade ton, — kan fru Hult

tänka sig: en gång så grälade Dora på mig, och då

trodde gumman att det var jag som gräla på Dora,

och gaf mig en sitt opp, så det blixtra om näsan!— Ack ja! — suckade frun, — en sådan mor

får man leta efter! Men nu får vi lof att jemka oss

af hem! Se, jag ska’ säga, när katten är borta, så

— — adjö, adjö, lilla söta fru Hult! Det var rysligt

tråkigt att vi inte skulle råka den unge äkta mannen

sjelf också! Glöm inte bort oss, utan kom öfver någon

eftermiddag, lilla snälla* fru Hult, och tag sin man med,

så vida han inte promt ska’ vara ute på egorna dan

i ända. Men, Herre Gud, någon gång ska’ han väl

vara ledig och kunna följa med sin lilla fru, fast hän

är upptagen i dag! Nig Laura — bocka dig Knut!

Kommer du nu, Borg?

— Jaha, här ä’ jag, sa’ Solna klockare! Adjö!

adjö, lilla frun, hälsa så mycket — nå Knut, klif inte

på liktornarne på mig! — Adjö, adjö!

— Farväl mitt herrskap! Tusen tack för er

vänlighet att komma ihog mig!

— Ah, söta lilla fru Hult, tala inte om det! Herre

Gud, när man har sådana grannar! Hälsa så mycket

till mannen — när han kommer hem!

Och sedan fru Borg fått aflemna den sista lilla

snärten, drog hon sig baklänges ut i farstun, följd af

man och barn, af hvilka den lärde sonen stupade på

tröskeln och knuffade till fadern, som i sin tur knuffade

till dottern, som knuffade till modern, så att hela

sällskapet kom ut fortare än vanligt.

När de sedan ute på gården gingo förbi det öppna

fönstret, hörde Fanny frun i förargad ton säga åt sin

man:

— Hon hade inte så mycket vett en gång, så att

hon bad oss komma öfver i qväll, — men vänta hon!

— Hå kors, kära Dora! — svarade kronfogden

medlande, — om di nu vill vara för sig sjelfva — —

— Tyst du! jag vill slå vad om att de ha’

främmande, och att den der otäcka doktorn, — men nu

fick frun i detsamma se Fanny igenom fönstret och ropade med sin sötaste ton, — adjö lilla söta fru Hult,

glöm inte bort oss! Adjö! adjö!

3.

När Fanny väl sett att det värda herrskapet

kommit utanför grindarne, utbrast hon i sin förtviflan

alde-les högt:

— Och sådana menniskor skall man vara tvungen

att lefva tillsammans med? Nej, jag står inte ut längre!

Om inte Gustaf säljer den här egendomen och vi få

flytta härifrån, så vet jag inte hvad jag gör!

— Ja, men jag vet nog hvad du gör, jag, Fanny

lilla! — svarade en glad och frisk stämma i detsamma

bakom henne.

— Gustaf! — utbrast lilla frun med ett litet skrik

till hälften af öfverraskning till hälften af glädje, i det

hon hastigt vände sig om, — Gustaf!

Och lätt som en fågel flög hon i hans famn, och

det tycktes hans kraftiga armar endast ha’ väntat på,

ty de slöto sig genast omkring henne.

— Har du varit länge hemma? — frågade hon

efter en god stund, i det hon nu satt på hans knä inne

i förmaket i den lilla soffan, der hon nyss gjutit så

bittra tårar.

— Bara en liten stund! — svarade mannen

leende.

— Och så lät du mig vara ensam med de der

tråkiga menniskorna?

— Pur välmening, min lilla hustru! Om jag hade

kommit in, så skulle de bara ha’ stannat ännu längre.

Derför, när jag hörde att de voro här, så gick jag in

bakvägen genom köket och in i mitt rum, och nu är

jag här! Hvad får jag nu för mitt välförhållande?

— Ingenting! — sade Fanny med en liten min,

som klädde henne förträffligt.Det var bra litet, det, — försäkrade mannen, i det

han mulnade litet, — och jag som trodde att jag skulle

få en rigtigt varm kyss, i stället för den der sömniga,

som jag fick i morse när jag gratulerade dig!

— Den fick du ju nyss i stället.

— Ja, men det var i första öfverraskningen, det.

— Dessutom kunde du ha’ stannat hemma!

— Nej, min lilla hustru, det kunde jag inte. Jag

måste vara ute med sjelf på marken; det duger inte

att lita på andra. Hur skulle det annars gå, du lilla

oförståndiga, med oss sjelfva och med vår blifvande lilla

familj ?

— Tids nog att sörja för det, när den kommer;

-— svarade Fanny, röd som en ros, ~ nu är jag

uteslutande din familj, Gustaf, och du får inte lemna mig

ensam så der!

— Ar lillan mörkrädd? — frågade mannen

skämtsamt, men ändå ömt, i det han tryckte henne närmare

intill sig.

— För det första är jag inte liten, och för det

andra är det inte mörkt! — svarade Fanny litet kort.

— Jo, du är ett litet troll, det är du! — fortfor

mannen i samma skämtande ton,

— Gustaf! Du får inte säga så der! — sade lilla

frun, i det hon försökte att göra sig lös från de

omslutande armarne.

— Hur skall jag säga då!

— Du skall inte behandla mig som ett litet barn!

Du skall vara öm och uppmärksam och alvarlig, det har

jag rätt att fordra!

— Du får lof att känna mig rätt också, Fanny

lilla, det har jag rätt att fordra! Men efter du inte

längre vill sitta på mitt knä, så sätt dig här bredvid

mig i stället, så får vi tala litet förstånd med hvarann!

— Bara förstånd? — frågade lilla frun, i det hon

satte sig bredvid honom i soifan.— Är det bara det? — frågade han i sin

ordning tillbaka, i det han slog in på samma ton som förut.

— Ja, när man inte varit gift längre än i tre och

en half månad —

— Så ska’ man nöja sig med att prata tok,

menar du? /

— Det menar jag inte, utan jag menar att--

att — —

— Aha, jag förstår! Du menar att det skall vara

poesi, kan jag tro! Poesi i munnen på en landtbrukare

-— på prosan sjelf? Kära barn, hur skulle det ta’

sig ut?

— Poesi passar för alla, Gustaf!

— Mer och mindre i alla fall, det måste du medge.

Hvad jag bestämd t vet är, att inte passar den för mig.

Jag är först och främst en praktisk karl, och det får

jag lof att vara, det vill jag vara framför allt! Och

jag tycker det är aldeles nog, om det ligger poesi i

förhållandet mellan man och hustru, — prata om det

tycker jag är aldeles öfverflödigt 1

— Ja, men Gustaf, det fans en tid då du också

var poetisk.

— När jag var fästnian, menar du väl?

— Ja, just det menar jag!

— Kära barn! — utropade Gustaf, i det han

försökte få fatt i hennes lilla hand, något som likväl inte

lyckades honom, — jag tror till och med att sjelfva

kråkan blir poetisk när våren kommer, — ser du det

ligger väl i luften, kan jag tänka! Den rättvisan

måste du i alla fall göra mig, Fanny lilla, att jag aldrig

sökt föra dig bakom ljuset och göra mig annorlunda än

jag är! Jag såg nog att du var litet romanesk, litet

öfverspänd af dig, och det tyckte jag inte illa om; —

de unga flickorna är ju nu för tiden för det mesta

antingen lärda eller krassa, och jag kan inte med

någondera delen! Jag tycker att det bör kunna finnas

någonting emellan filosofi och äggröra.— Ja, men —

— Nej, Fanny lilla! Nu måste du låta mig tala till

punkt. Jag försökte, så godt jag kunde att följa med

dig på dina utflygter i det blå, och hvilken ung karl

gör inte det, när man är så kär som jag, och när

luft-seglerskan är så söt och så intagande som du? Men,

ser du, förändra natur, det kunde jag inte, oeh när nu

äktenskapet i alla fall är ett jordiskt förbund, så tycker

jag man gör rättast och klokast i att beskedligt hålla

sig nere på jorden — hon är minsann inte att förakta!

— Och det är verkligen du, som talar på det viset?

— utbrast lilla frun med en ton af den djupaste förvåning.

— Ja Fanny lilla, det är verkligen jag. Jag talar

nu aldeles som jag tänker, och det anser jag att hvarje

hederlig karl bör göra. Kalla det kälkborgerligt och

prosaiskt, om du så vill; jag kallar det för sundt

förnuft — det är min åsigt. Jag håller så hjertligt och

innerligt af dig, som någon man kan hålla af sin lilla

hustru, men pjollra med dig hela dagarne och försumma

mitt arbete och mina pligter för det småpjollrets skull,

det kan och vill jag inte! Och vill min lilla Fanny

rigtigt taga .väl vård om vår unga husliga lycka, så

skall hon lofva mig att från och med sin tjugotredje

födelsedag, det vill säga i dag, inte se missnöjd ut när

jag nödgas gå ifrån henne, och inte vara kall och tvär

när jag kommer igen! Och så är den saken klar, och

nu ska’ vi prata om annat! — Vet du Fanny lilla,

att nu har jag nyodlingen färdig!

— Jaså! — svarade Fanny skäligen likgiltigt.

— Ja, och det har jag Stenmark att tacka för!

Han är en utmärkt agronom och ingeniör. Men,

apropos det, har han inte varit här?

— Nej! — svarade lilla frun, ännu kortare än förut.

— Inte? han lofvade så bestämdt att han skulle

komma och äta frukost med oss, — och så borde han

väl komma hit och gratulera dig/— Han har skickat en bukett! — sade Fanny

temligen vårdslöst, i det hon genom den öppna dörren

pekade på buketten med törnrosknoppen.

— Nå, det var hyggligt af honom! — utbrast den

unge äkta mannen, glad, i det han steg upp för att se

på den, och gick ut i salen.

— Tycker du att den är vacker? — frågade Fanny,

som följde efter honom ut.

— Utmärkt 1 Riktigt ståtlig, som alting från det

hållet! — svarade den unge äkta mannen.

— Hm! — sade Fanny, i det hon gjorde en liten

knyck på nacken.

■— Hvad menar du? — frågade Gustaf, litet

förvånad.

— Ingenting! Du är fortfarande lika betagen i

Stenmark ?

— Ja, jag beundrar honom helt enkelt! Han är

lika snillrik som agronom, som han är behaglig som

umgängesmenniska!

— Han är mycket artig, det är verkligen sant.

— Han är mycket mera än så, Fanny lilla! Han

är en upprigtig vän!

— Behöfver du verkligen redan en sådan, Gustaf? —

frågade lilla frun vemodigt, i det hon närmade sig, lade

sin arm under hans och såg upp till honom med en

oroligt frågande blick.

— Lilla toka! — svarade mannen, i det han lade

sin andra arm om hennes mjuka midja, — är du

svartsjuk på honom?

Hon svarade inte strax. Man såg att det var

något som kämpade inom henne, och efter några

ögonblick bröt det ut, i det hon nästan lidelsefullt frågade:

— Säg mig Gustaf! Skulle du inte vara svartsjuk

om jag — — om jag hade en vän?

-— Nej! — svarade mannen utan betänkande.

— Skulle du inte? Inte det ringaste?— Nej! Den som hyser förtroende, kan aldrig bli’

svartsjuk! Och jag tror på min lilla Fanny, tror på

henne som på det bästa i verlden!

— Gustaf! — utropade den lilla frun, med ett

ännu häftigare utbrott än förut, — du är mycket,

mycket bättre än jag!

— Det är inte sant! — svarade mannen leende, —

det disputerar jag bestämdt! Jag är kanske litet

lugnare än du, det är hela saken!

— Gustaf! — återtog hon efter någon tystnad, och

med tvekande ton, i det hon såg upp till honom, blyg

och^ dröjande.

— Nå, hvad är det om? — frågade han, som det

tycktes, förvånad öfver den plötsliga förändringen.

— Vill du nu ha’ den der kyssen? — hviskade

hon helt blygt, som en liten flicka, i det hon gömde

ansigtet vid hans bröst.

— Nej! — utropade mannen, i det han lyfte upp

hennes lilla hufvud och såg henne så varmt och gladt

in i de fuktiga ögonen, — nej, Fanny lilla, nu vill jag

ha’ två!

Och det stannade nog inte vid livarken två eller

fyra, då dörren hastigt öppnades och ett flintskalligt

hufvud, omgifvet af en krans gråsprängdt hår, samt

försedt med ett par gråa glasögon öfver en stor bugtig

näsa, tittade in genom den, under det en munter och

och högljud röst ntropade:

— Hur är det? Får man stiga på? Har en töcken

här gammal uf rättighet att titta in i paradiset?

-— Så mycket han vill! — ropade Gustaf utan att

släppa lilla frun ur sina armar, — stig på, stig på,

kära doktor!

— Jag tycker — sade Fanny leende och brydd, i

det hon gjorde sig lös ur sin mans omfamning, — att

ufven kunde bulta på först!

— För att inte störa turturdufvorna, när de

snab-las? — frågade doktor Tidell, i det han steg in heloch hållen; — Gå på ni bara! Fröjdar mitt gamla

nnkarlshjerta att se att ni äro lyckliga! Ar för resten

en gammal vana hos mig att klifva på utan att bulta.

Så gör döden och så gör doktorn! Nå, hur mår ni?

Bra, förstås! Lilla frun ser ut som en rosenknopp.

Gratulerar, gratulerar!

— Tack, snälla doktor!

— Har inga blommor åt lilla frun. Kommer med

ett litet minne i stället, som inte vissnar, — fortfor

doktorn, i det han tog upp ett litet etui ur fickan och

lemnade henne, i det han fortsatte med varm vänlighet

under den yttre butterheten, — håll till godo, lilla frun!

— Åh, så vackert! — ropade Fanny förtjust, i det

hon öppnade etuiet, — tack, tack! Men se då, Gustaf,

en sådan medaljong!

— Jaja, doktor! — sade den unge äkta mannen,

i det han hotade honom med fingret, — hvad skall nu

det der vara till?

— Bara egennytta! Vill att lilla frun, när hon

hänger det der skräpet om sin vackra hals, ska’ komma

ihog gamla doktorn!

— Altid samme kavaljer! — skrattade Gustaf.

— Jaja; men bry dig nu inte om att bli svartsjuk

för det! — fortfor doktorn med butter sjelfironi, —

ligger en tott af mitt stripiga, gråa hår inuti också.

Är det inte oförskämdt? Hvad? Men ni får inte bli

rasande på mig för det, kära barn. Är sådan der

gam-maldagsartighet, som ingen stötte sig på förr i verlden,

men som folk nu tycker är fan så opassande, — det

är väl derför, kan jag tro, att det är så mycket som

inte dugde förr, men som nu passar aldeles förbaskadt

bra! — Nå, säg nu, lilla frun, det är väl inte för

oförskämdt?

— Nej, visst inte, — förklarade Fanny gladt, —

det är bara aldeles för mycket.

— Nå, det tycker då inte jag! Bara ett litet

tack för att jag får husrum här emellanåt om qvällarne,och får värma opp mig när jag ser på er båda! —

Nej, ser man på bara! — afbröt han i detsamma sig

sjelf, i det han gick fram till det lilla bordet, — så

mycket blommor! Nånå, lika för lika! Det är eget

med blombuketter, har ni gifvit akt på det? — frågade

han, i det han vände sig till de båda unga, — Hvar

och en har sin fysionomi, aldeles som menniskorna.

Man kan se på dem hvarifrån de komma!

— Det vore väl nog! — utropade Gustaf,

skrattande.

— Har doktorn lust att försöka? — frågade Fanny,

i det de båda unga arm i arm närmade sig bordet der

doktorn redan höll på och med välbehag luktade på

syrenerna.

— Lilla frun tror nog inte att jag kan? — sade

denne i det han satte sig grensle öfver en stol, som

han drog fram till bordet, och visade på syrenqvasten

som stod midt på detsamma. —Den der är från mannen,

den! Enkel, litet klumpig till och med, om man så

vill, men med friskare doft än alla de andra

tillsammans! Den hvita syrenen i toppen, omgifven af de

gredelina, det är lilla frun sjelf, med mannens alla

tankar omkring sig i varma schatteringar.

— Träffadt, hedersdoktor! — utbrast Gustaf, i det

han tryckte sin lilla hustrus hand.

— Nå, det var då ingen konst, — menade Fanny,

småleende, — hvilken främmande kommer väl med

syrener?

— Nej, det är sant, — mumlade doktorn, — det

ligger för nära till hands! Det här, det är kronfogdens

bukett?

— Hvarför det då? — frågade Fanny.

— Kors! han sitter ju sjelf i högsätet i form af

en dum och eldröd pion. Och den här med

trumpetblommorna, det är bestämdt den närsynta pojkens, som

trumpetar ut sin lårdom!

Frans Hedberg: Slockholmslif.— Nå, men den der då? — frågade Fanny, i det

hon pekade på buketten med rosenknoppen, — från

hvem är den?

— Anfäkta det! — utbrast doktorn, i det han

drog upp glasögonen i pannan och såg på den mycket

ironikkt, — hur har en töcken der sprätthök kunnat

förirra sig ända hit ut på landsbygden? Den är från

Stockholm, det syns! Sitter på ståltrådar altsammans,

och så — pff! — frustade han häftigt, i det han

luktade på den, — indränkt med en parfym, som inte är

blommornas egen!

— Det är inte sant, — sade Fanny litet ifrigt,

i det hon tog buketten ifrån honom.

— Jaså, känn sjelf då! Luktar törnrosor och

hyacinter patschouli nu för tiden? Så öfverförfinade trodde

jag inte att de hade blifvit. Den buketten kan inte

vara från någon annan än ingeniör Stenmark!

Drif-husblommor hela högen!

— Akta sig, farbror ! — svarade Gustaf skrattande,

— lilla frun kan bli rasande!

— På honom då, — genmälde doktorn kärft,

som skickar sådana blommor till ,en ung och söt liten

fru på ett par och tjugo år. Skulle passa mycket bättre

åt en gammal kokett, som inte vill höra talas om hvad

hon fyller!

— Altid skall doktorn vara stygg mot den

stackars ingeniörn, — sade Fanny litet stucken. —

— Se der har vi honom just! — ropade den äkta

mannen i detsamma, då han såg Stenmark komma ute

på gården, — nå det var roligt!

— När man talar om hin, så är han i farstun!

— mumlade doktorn för sig sjelf, medan Hult gick ut

för att taga emot den kommande.

4.

Landtbruksingeniören Stenmark var en vacker karl,

lång och ståtlig och med ett af dessa intressanta utse-enden som fruntimmerna tycka om, men som karlarne,

antagligen af motsägelseanda, finna tillgjorda och

obehagliga. Han var mörk, med gråbruna ögon, tämligen

blekt ansigte och väl vårdadt hår och skägg, och fastän

det syntes på honom att han varit med, som man säger,

så var han ändå hvarken flintskallig eller för öfrigt

utrucklad. Det friska lif i skog och mark som han

till följe af sitt yrke måste föra, hade antagligen

motverkat följderna af några vilda mellantider inne i

Stockholm, särdeles under vintrarne, då agronomerna i

allmänhet endast hafva kammarstudier att utföra.

Han hade ett mycket artigt och förbindligt sätt,

samt lade i sitt umgänge med damerna altid in en viss

kylig reservation, någonting vördnadsfullt, som mycket

slog an på dem. Någon gång emellanåt kunde han

utträda ur denna förskansade ställning, och han blef då

så mycket varmare i stället, och det låg i hans något

beslöjade blick en bottenglöd som gjorde så mycket

större verkan, derför att den aldrig fick bryta ut på

något uppseendeväckande sätt. Ibland när han talade

om sig sjelf — och det hände honom ofta nog — hade

hans ton och ord någonting bittert och ironiskt, som

tycktes tyda på att han var i disharmoni med sitt eget

inre, och när han då hastigt bytte om och öfvergick

till den mest isande likgiltighet, ansågo hans qvinliga

åhörare att de stodo inför en psykologisk gåta — och

det är ju sen gammalt något af det intressantaste som

kan hända en dam, hon må nu vara gammal eller ung.

I sällskap med karlar var han glad och treflig, utan

att vara bullrande eller stojande; han kunde sjunga

lustiga visor och tala em mer och mindre tvetydiga

anekdoter, samt visade sig hemmastadd både på

praktiska och teoretiska områden. Han var, med ett ord,

en umgängesmenniska som alla tyckte om, utan att

egentligen någon kom honom särdeles nära — och i detta

afseende fans det i den trakt der han nu ett halfår

haft sin verksamhet, endast två undantag: Hult somvaJ aldeles förtjust i honom och den gamle doktorn,

som absolut inte kunde tåla honom.

Sedan Gustaf Hult välkomnat sin gäst med ett

kraftigt handslag och fört honom in i salen, gick han

genast fram till lilla frun, bugade sig både

vördnads-fullt och lätt, fattade hennes framräckta hand och sade:

— Det är ju egentligen öfverflödigt att lyckönska

här vid lag, men jag kan ändå inte underlåta att

gratulera på det hjertligaste! Och på samma gång ber

jag om ursäkt för den enkla buketten, men här är

gunås ondt om blommor, och den som i Stockholm hade

fått i uppdrag att skaffa en, tycks just inte ha’ förstått

sin sak särdeles väl.

— Ah, herr ingeniör! — svarade Fanny i det

hon sakta drog tillbaka sin hand, som han behållit qvar

i sin, — den är ju aldeles utmärkt vacker, och jag

tackar er så mycket!

— Ja, enkel tycker jag just inte att man kan

kalla den! — mumlade doktorn, som satt qvar vid

bordet.

— Nej se! min utmärkte vän, doktorn! — sade

Stenmark helt ogeneradt och vårdslöst, i det han gick

fram till denne, — hur står det till med hälsan?

— Brukar annars vara jag som plär göra den

frågan! — svarade doktorn lika buttert som förut, —

men annars kan jag försäkra ingeniörn om att jag mår

bra. Nå, liar ni slutat edra arbeten här nu?

— Ja, käre doktor! — fortsatte Stenmark i samma

ton, — nu är det slut, och nu blir ni af med mig med

det allra snaraste!

— Hvad? Ämnar du resa? — inföll Hult med

misslynt ton, — jag trodde att du skulle stanna

åtminstone en tid. Blir det ingenting af med mossodlingen

vid Hällerstad?

— Nej, brukspatron tycks ha’ ändrat åsigt!

Åtminstone vill han fundera på saken ännu ett år!— Nå, det var då förbannadt väl det! — utbrast

doktorn, — så kan man få behålla det prägtiga

mor-kullsträcket ännu en vår!

— Ja och frossorna och febrarne! — inföll

Stenmark sarkastiskt, — så att vår hederlige doktor

hvarken saknar motion eller praktik!

— Jag har min själ haft både motion och praktik

nog sen herrn kom hit, — svarade doktorn i samma

ton, — med att plåstra om alla fingrar och armar och

ben på dem som skadat sig vid sprängningar och

gräf-ningarl För hvad ni frågar efter, ni herrar ingeniörer,

men menniskolemmar och menniskolif det anser ni då

för kompletta småsaker!

1— Det äro de också emot det stora hela, — sade

Stenmark, med retsamt lugn, — skulle man tänka på

sådana småsaker, så komme verlden inte framåt en

tum!

— Ja, men hvad fan gör ni egentligen för nytta

med edra tillställningar? — fortsatte doktorn, i det han

steg upp, — går här som andra Bismarckare i

fickformat och ska’ gudbevars korrigera vår herres natur! Ni

spränger bort berg och ni tappar ut sjöar och ni

torrlägger kärr och mossar, och på det sättet gör ni

landskapet slutligen lika jemstruket och prosaiskt som ni är

sjelfva! Och får ni hålla på några år, så försvinner

all skönhet och all omvexling och det blir bara hafre

och potatis öfver hela landet!

.— Ja, jag tror att hafre och potatis ä’ nyttigare

och mera födande än både skönhet och poesi! —

svarade Stenmark, — och de här gamla idealisterna som

gå här och bräka i sin naturförtjusning, lära väl ändå

inte vilja lefva af solsken och vackert väder, fast det

gudbevars skall låta så storartadt att sätta sig öfver

det nyttiga här i verlden!

— Nej, börja nu inte på att gräla igen! —

skrattade Hult, — kom ihog att det är lilla fruns födelsedag,

och för hennes skull får ni lof att hålla fred i dag!Ja, annars blir jag upprigtigt ledsen! —

försäkrade Fanny, som varit ute hos Karin ett ögonblick för

att höra efter hur det stod till med frukosten, — och

det vill väl hvarken doktorn eller ingeniörn att jag

skall bli?

— Nej, för alt i verlden! — sade Stenmark artigt

bugande, — förr skulle jag till och med ta’ doktorn i

famn, om det kunde hjelpa!

— Tackar för anbudet! — svarade doktorn, —

men det tror jag vi dröjer med tills herrn far!

— Ni ä’ då ohjelpliga! — utbrast Hult skrattande,

— men få se om inte frukosten kan hjelpa till att

försona de olika meningarne! Lilla frun talar just om nu

att hon låtit duka der nere i trädgården, och om ni

inte har något emot det, så ge vi oss genast af innan

maten kallnar! Stenmark, du, bjud lilla frun armen,

så tar jag doktorn på min %del!

— Nej för tusan! — ropade denne hastigt, — på

en sådan här dag ska* väl ingen lägga sig mellan

barken och trädet! Bjud sjelf unga frun armen, så ska’

jag vara ingeniörns kavaljer!

Denne, som just gjort sig i ordning att följa

värdens uppmaning, bet sig hastigt i läppen, och ämnade

tydligen svara någonting elakt, då Fanny i detsamma

närmade sig honom och sjelfmant tog hans arm i det

hon skämtsamt vände sig till doktorn och sin man:

— Den uppoffringen vill jag inte ålägga vår gamle

vän, utan det är nog bäst att det blir som Gustaf

bestämt! Yar så god herr ingeniör!

— Förträffligt! — utbrast Stenmark med ett

muntert skratt, i det han förde lilla frun mot dörren, —

på det sättet är vi räddade båda två, kära doktor!

Ehuru väl det al tid är jag som gör den största vinsten!

— tilläde han artigt, i det han trädde ut i förstugan

med lilla frun vid sin arm.

— Hör du Hult! — sade doktorn halfhögt, i det

han höll den unge äkta mannen tillbaka ett ögonblick,— du är förbaskadt beskedlig af dig, som låter den

der galgfågeln föra ut lilla frun!

— Hur så, kära farbror? — frågade Hult

förvånad.

— Ja, det är detsamma, det! Men tur är det att

han kommer härifrån! Annars är det fan så komiskt

med er äkta män, ni generar er aldrig för att, om ni

har något paradis, passa på och föra dit någon ormhal

kanalje, som kan ställa till oreda der!

— Och det skulle Stenmark göra? — återtog Hult

skrattande, — - han som är min vän?

— Vän, ja! Vän? Hm! sådana der vänner--

— Tyst nu farbror, annars blir jag rasande på

fullt alvar! Och om han nu är så farlig, så är det

väl bäst att han inte får vara ensam med Fanny längre

än hvad som är nödvändigt!

— Nå ja, det kan du då ha’ rätt i! — sade

doktorn, i det de begåfvo sig af efter ut i trädgården.

De kommo aldeles lagom för att se Stenmark, just

då han fört lilla frun ned till bersån der bordet stod

dukadt, fatta hennes hand och kyssa den på det mest

ridderliga sätt i verlden, i det han bugade sig och

sade:

— Jag vill minnas att det är en företrädesrätt

som man har, när man får den äran att föra frun i

huset till bordet!

— När man är gammal ungkarl, ja! — ropade

doktorn på långt håll, med tonvigt på ordet gammal, —

så var det åtminstone förr i verlden.

— Ja, är jag inte gammal ungkarl, så frågar jag?

— sade Stenmark skrattande, — jag, som har varit

det i tretti år i rappet Och som dessutom tänker bli

det så länge jag lefver!

— Ingeniören? — frågade Fanny tviflande, sedan

hon väl hunnit hämta sig från den lilla häpenhet som

handkyssningen förorsakat henne, — tänker ingeniörn

verkligen aldrig gifta sig?— Ja, det är mitt fulla alvar! Så vida jag inte

händelsevis träffar på någon som liknar er! — tilläde

han saktare, i det han såg pä lilla frun med en blick,

som var mycket vältalig, och som uppsnappades af

doktorn, medan den åter gick aldeles förlorad för den unge

äkta mannen, som under tiden satte fram

trädgårdssto-larne och gjorde sig i ordning att slå i aptitsupen.

— Slå er ner nu! — ropade han, —ni ska’ veta

att jag har varit länge ute, jag! Jag är hungrig spin

on varg; — men hvad är det lilla frun har att bjuda

o:S på? Ah! sill och potatis! Det var prägtigt! Nu

kan ni se att ni blir behandlade som om ni vore hemma

här! Men känner jag min lilla hustru rätt, så liar lion

nog något finare att bjuda på också! Skål, god

vänner! Hugg för er nu och låt se att friska luften ger

er aptit!

Och han rigtigt sken af belåtenhet och af frisk

matlust, som en äkta landtbrukare bör göra. Doktorn

gjorde honom sällskap i båda fallen, och Fanny kunde

inte låta bli att jemföra dem båda med ingeniören, som

visserligen också både åt och drack, men som gjorde det

med en viss reservation, liksom om han ville visa att

det inte precis var det allra förnämsta här i verlden.

Det ansåg visserligen ingen af de andra heller att det

var, men de läto likväl maten tysta munnen, och det

var Stenmark ensam som fick hålla konversationen vid

t*

makt.

— Nå, hvart skall du nu ta’ vägen, käre vän? —

frågade slutligen Hult, sedan den första hungern var

stillad, — ty jag tar för aldeles gifvet att du genast

är färdig att börja med något nytt företag!

— Nej, den gången misstar du dig! — försäkrade

Stenmark, — nu tänker jag verkligen hvila mig litet

till i början af Juli, ocli den tiden kommer jag

antagligen att tillbringa i Stockholm. Jag skall bland annat

sammanträffa med min syster och hennes man.— Jaså, bon har inte aflagt något celibtatlöfte,

hon! — anmärkte doktorn torrt, — jag tänkte att det

var en familj egenhet!

— Nej, far min var också gift! — återtog

Stenmark sedan han sett lilla frun aflägsna sig ett

ögon-bUck för alt säga till om någon mellanrätt som gamla

Karin sölade med en smula, — och min mor med, så

det är bara jag som vanslägtas, kära doktor!

— Hör nu! — utbrast denne, — kalla mig inte

kära doktbr, för jag är fan i mig inte kär i er, det

kan ni vara lugn för! Och ingen annan heller! —

tilläde han efter en paus, — hur mycket ni än gör er

till och skapar er söt!

— Det vet ni så rasande litet, kära doktor! —

fortfor Stenmark retsamt, — men det var sant, det!

Vi lofvade ju vår hygglige värd att vi skulle sluta fred

medan vi åto åtminstone! Och efter som jag nu i alla

fall ger mig af i morgon, så tycker jag verkligen,

att — —

— Far du redan i morgon? — frågade Hult

hastigt, i det han upphörde att äta, — far du redan så

snart?

— Ja, skall jag träffa min syster och svåger så

blir det nödvändigt att jag skyndar mig! Han är

tjen-steman i Göta hofrätt, och har inte lång tid på sig att

vara i Stockholm.

— Det blir bra tomt efter dig här ute! —

återtog Hult långsamt, i det han trummade med knifven

mot tallriken, — vi ha’ inte så godt om umgänge att

vi ha råd att undvara någon, allraminst så trefliga

men-niskor som dig och farbror!

— Ahja, mig får du nog behålla! *— menade

doktorn.

— Ja och mig smickrar du aldeles ofantligt, om

du verkligen kommer att sakna mig — sade Stenmark

och tilläde med en blick på lilla frun som just nr kom

tillbaka med en öfvertäckt karott, öfver hvars o&ynligainnehåll hon skenbarligen var mycket stolt, det såg man

på den omsorg med hvilken hon bar den, — och jag

tänkte just fråga om du inte skulle ha’ lust att ta’

lilla frun med dig och komma in till stan på ett par

dagar, nu när du har godt om tid! Jag skulle så

gerna vilja göra er bekanta med min svåger och

syster!

— Ack, Gustaf! hvad det vore roligt! — utbrast

lilla frun, i det hon satte ner karotten på bordet, och.

lutade sig ned emot sin mans axel, i det hon fästade

sina bedjande blickar på honom, — och då kunde vi

kanske också träffa mamma, innan hon far ner till

Var-berg och badar!

—- Jaså, ska’ hon dit nu igen? — mumlade

doktorn, i det han kastade en ursinnig blick på den unge

ingeniörn, som mycket väl uppfattade den, men icke

låtsade om den, — hon skulle bestämdt må mycket

bättre af att komma hit ut och lefva på mjölk och

grönsaker — det har jag sagt henne, men se det är

inte comme il faut, gudbevars! Vestkust ska’ det vara,

annars duger det inte!

— Ja men mamma är ju ordinerad att fara och bada

för sina dåliga nerfver! — yttrade Fanny hastigt, —

och hon måste lyda hvad läkarne säger!

— Tror inte lilla frun att det fins läkare som ä*

dumma, då? — frågade doktorn buttert, i det han skar

sig en skifva kumminost, — hvasa?

— Fru Hult tror väl som jag, — inföll Stenmark,

innan Fanny hann svara, — att hos dem är all

verl-dens visdom koncentrerad! — det vill säga hos

somliga!

— Nej, det tror jag visserligen inte! — svarade

Fanny leende, — men har man den olyckan att vara

sjuk, så är det väl ändå bäst att lita på deras omdöme

mer än på sitt eget! Men, vill inte herrarne nu vara

så goda och smaka på lamkottletterna och den färska

blomkålen?— Jo, jag tackar, jag! — sade doktorn med

kännaremin, i det han tog sig en tallrik — vankas

läckerheter i dag!

— Blir väl värre än, farbror doktor! — ropade

Hult, i det han drog korken ur en butelj gammalt

portvin, — nu ska’ vi dricka vin också! Men jag ska’

säga, det är inte min lilla hustrus födelsedag mer än

en gång om året! Nej, Fanny lilla, sitt nu stilla ett

ögonblick! Nu dricker vi lilla fruns skål! Något tal

kan jsg inte hålla, och många ord behöfvas inte heller

för att säga henne mitt hjertas mening! Jag säger

bara: Gud välsigne henne och måtte hon trifvas och

blomstra i mitt tarfliga hem!

— Instämmer! — ropade doktorn med höjd röst

och framsträckt glas, — och måtte aldrig några

dissonanser komma och störa harmonien i det hemmet! •—

Nå — fortfor han, vänd till Stenmark, som satt och

tittade i sitt glas mot dagen, liksom han velat undvika

att se på den unge äkta mannen som slog armen om

sin hustrus lif, — instämmer inte ingeniörn i den

önskningen också?

— Nej, det gör jag inte! — svarade Stenmark

med skärpa i tonen, — ty dissonanser äro nödvändiga,

just för harmoniens skull! Hvarför skulle inte de här

två unga få strida och kämpa för sin lycka, de som

andra? Hvarför skulle de ha’ något privilegium på att

få dansa på rosor hela sitt lif mera än hvad andra

menniskor få? Hvarför skulle de vara skyddade för

dårskaper och missgrepp och misshälligheter mera än

de flesta? Nej, jag höjer mitt glas för min vän Hults

unga fru, och önskar henne inte ett ständigt paradis

med en evigt blå himmel, ty det ledsnar man på, utan

hellre litet omvexling i väderleken, äfven med fara att

råka ut för storm och oväder, ty den kraft som inte

är pröfvad, den gäller inte mycket i den stora striden

som kallas lifvet!— Jag tackar er alla tre för edra välönskningar!

— svarade den unga frun litet blygt i början, men

småningom med alt större säkerhet, — först och främst

dig Gustaf, hvars kärlek jag al tid skall försöka att

blifva värd, äfven om jag är litet oförståndig emellanåt!

Sedan vår gamla vän doktorn, hvars hjertliga önskan

jag hoppas skall bli uppfyld, åtminstone skall jag för

söka göra alt för att någon oupplöslig dissonans aldrig

skall ljuda i vårt hemlif! Och till slut tackar jag

också ingeniörn, hvars välmening jag nog uppfattar till

sitt fulla värde, om jag också ber Gud bevara oss för

både storm och pröfningar, åtminstone så länge till dess

vi båda hafva mer erfarenhet af lifvet och kunna bära

dem bättre!

— Min lilla hustru talar bra! — ropade Hult

muntert, — men jag ska’ helst anhålla om att få vara

i lugnet så länge som möjligt! Och nu dricka vi ännu

ett glas, och det tömma vi för vänskapen, som näst

kärleken ändå är den känsla som bäst kan förljufva

lifvet!

— När den är ärlig, ja! — ifylde doktorn med

en blick på Stenmark.

-— Just det, ja! — ropade denne bifallande, —

och att din vänskap är ärlig, Hult, det skall du bevisa

genom att du kommer upp till Stockholm med din lilla

fru, och att vi träffas der för att roa oss några dagar!

Klinga vi på det?

— Kör för det då! — svarade Hult gladt, —

eller hvad säger du Fanny lilla?

— Ack Gustaf! Jag säger att det ska’ bli så

roligt, så roligt!

— Nå då fara vi upp om ett par dar! Jag har

ännu litet att se efter här hemma först, men sen ge vi

oss af! Följer inte farbror med också och skakar

dammet af sig litet?

— Tror du jag är tokig? — frågade doktorn, i

det han med kraft satte glaset ifrån sig, — nej, tack,jag stannar vackert hemma, och vore ni förståndiga så

gjorde ni så med! Har ni inte här alt hvad ni

behöf-ver för både kropp och själ? Har ni inte hvarann,

och har ni inte gröna ängar och blå sommarluft och

Guds herrliga natur rundt omkring er? Hvad ska’ ni

der inne bland kasernerna att göra? Smakar det inte

längre att få andas ren luft, ska’ ni prompt in och få

gift i lungorna på er?

— Kom ihog, farbror, att Fanny är uppfostrad i

staden, och att hon inte kan se den med edra ögon! Och

när hon nu kan få träffa mor och syskon och få göra

en angenäm ny bekantskap, så är det ju ett skäl till!

Jag hade altid tänkt att vi skulle kunna fara dit upp

i höst, men hvem vet, skörden blir kanske dålig! Det

är så godt att fara medan man kan, — längre fram

vet man inte hur det kan gå.

— Det är att tala som en praktisk landtbrukare!

— sade Stenmark med ett spefullt löje kring munnen,

— och tycker du sjelf att det blir tråkigt eller att du

inte har tid, så kan du ju altid lemna lilla frun qvar

en tid, och sen komma och hämta henne! Ty kommer

hon nu upp, så skall hon väl roa sig rigtigt också, och

alt hvad min syster och jag kunna åstadkomma i den

vägen, det skall inte fattas?

— Nej, — ropade lilla frun hastigt, i det hon

smög sig intill mannens sida, — utan Gustaf stannar

jag der inte en dag, det kan aldrig hända mig!

— Det är rätt, lilla frun! — sade doktorn med

en varm blick på hennes lifliga ansigte, — håll ord

med det! Ska’ det nu prompt bli resa af, så ska’ ni

åtminstone vara der tillsammans!

— Ja, naturligtvis! Tror farbror att jag släpper

henne på egen hand? Nej, tack vackert! — ropade

Hult skrattande, — der, som fins så många farliga

karlar, det aktar jag mig nog för!— Jag menade ju också bara i nödfall! —

skyndade sig ingeniörn att tillfoga, — således! låt oss klinga

på ett gladt återseende i Stockholm!

— Jag dricker på ett gladt återseende här, jag!

— sade doktorn och såg på de båda unga makarne

med en till hälften bekymrad, till hälften hoppfull blick.

5.

Tvenne dagar derefter reste de båda unga.

Doktorn var nere vid stationen och tog farväl af dem, och

strax innan tåget satte sig i gång sade han varnande

i det han tryckte deras händer genom det nedfälda

vagnsfönstret:

— Dröj nu inte för länge borta och framför alt:

lita inte för mycket på de nya vännerna!

— Var lngn farbror! — skämtade Hult, som i

likhet med lilla frun, var vid ett strålande

solskens-lynne, — vi ska’ tänka så mycket flitigare på de

gamla!

— De stygga, afundsjuka vännerna här hemma ! —

ropade lilla frun med en vänlig nick, i det tåget satte

sig i rörelse.

Derpå drogo de upp fönstret, och som de voro

ensamma i kupén, så kastade hon sig om sin mans hals,

kysste honom upprepade gånger och ropade:

— Ack, hvad det här var roligt! Och hvad du

var rysligt snäll, Gustaf! som lät oss resa upp till

Stockholm!

— Ja, det har du att tacka Stenmark för! —

svarade Hult, i det han återgäldade hennes smekningar, —

hade inte han varit, sä — —

— Hade du annars verkligen inte låtit oss fara?

— Jag hade inte tänkt på det, Fanny lilla!

— Ack, och jag deremot, — ja, nu kan jag gerna

säga dig det — ty du blir ju inte ond öfver det? —

jag har inte tänkt på annat en lång tid! I synnerhetnär du varit mycket ute om dagarne och jag sutit der

ensam med gamla Karin! Du skall veta hvad det

varit tyst och ensamt för mig, som varit van vid

stads-lifvet ända sedan jag växte upp!

— Jaja, kära barn! — sade Gustaf, i det han

tankfull tittade ut genom fönstret på det förbiilande

landskapet, — men tror du inte att det blir mycket

värre nu, sedan du väl kommer tillbaka hem igen?

— Nej, tvärtom! När man rigtigt längtar efter

en plats eller en sak, och man bara får se den eller

röra vid den ett ögonblick, så är det mycket bättre

sedan! — Ah, hvad det är roligt att åka på jernväg!

Mins du, Gustaf, när vi sist åkte så här?

— Ja, det var när vi som nygifta foro hem till

oss! Det mins jag nog! Då saknade du alt Stockholm

också, Fanny lilla!

— Nej, det gjorde jag visst inte! Jag var bara

ledsen öfver skiljsmessan från mamma! Jag var nog

glad också öfver att få följa dig, men det var ändå

så besynnerligt! Ja, ni karlar, kan aldrig föreställa

er det der rigtigt, ni skiljs inte från något föräldrahem

ni, när ni gifter er! Ni skiljs bara från ett tråkigt

och tomt unkarlehem — det är någonting helt annat,

det! Nej, ser du Gustaf! ser du de der små foglarne

som sitta på telegraftråden utmed banan. Ser du, så

fort tåget kommer midt för dem, så flyga de upp och

skynda framom det, och så sätta de sig genast igen

— och så oupphörligt hela tiden! Hvarför göra de det,

månntro ?

— Derför att de äro ena oroliga själar, aldeles

som du! — svarade Gustaf leende. — De vilja visst

följa med till staden, de också!

— Fy, nu får du inte vara elak!

— Nå, så är det väl derför att de vill visa

bantåget att de kan flyga om det!

Och så blef det tyst en stund, medan de midt emot

hvarandra sågo ut genom fönstret på den vackra Sörm-landsnaturen, som nu låg der i högsommarens fulla prakt,

och det föreföll de båda unga som om naturen sjelf

gjorde sin bröllopsfärd, der den i rik och målande

om-vexling skyndade förbi deras spanande blickar, de längre

bort liggande föremålen långsamt och betänksamt som

gammalt förståndigt folk, och de närmaste träden,

bu-skarne, åkrarne och ängarne i svindlande fart, som om

hela lifvet varit endast en munter dans.

Efter några ögonblicks stumt betraktande, frågade

Fanny helt plötsligt:

— Kan du säga mig, Gustaf, hvarför doktorn inte

kan tåla Stenmark?

— Det måtte vara någon medfödd antipati mellan

dem, ty Stenmark kan lika litet tåla honom! — svarade

Hult, och af bröt i detsamma helt hastigt sig sjelf, i det

han pekade ut genom fönstret — nej ser du Fanny,

sådan vårsäd 1 Jo, jag tackar jag! Den skulle jag vilja

ha’ hemma!

Lilla frun gjorde en hastig åtbörd af missräkning,

och svarade lite snäft:

— Det var om ingeniören vi skulle tala, och inte

om ditt gamla landtbruk!

— Mitt gamla landtbruk? Det är minsann inte så

värst gammalt, kära barn! Och det är ändå det som

vi bero utaf, det må nu vara gammalt eller nytt!

— Ja, men nu resa vi ju upp till Stockholm för

att roa oss! Hur länge tror du att vi kommer att vara

der, Gustaf lilla?

— Vi få väl se! Tre, fyra dar, förmodar jag!

Längre lär jag inte kunna vara hemifrån! Det fins

mycket att göra ännu innan slåttern kommer, och det

fins ingenting sämre än att låta det ena göromålet gå i

vägen för det andra;

--Tre, fyra dar! — återtog lilla frun med

missnöjd min, i det hon kröp upp i hörnet midt emot

honom, — och jag som trodde att vi skulle få vara der

minst åtta åtminstone! Tänk bara, hvad vi ha’ myc-ket att se, och så måste jag helsa på alla mina

flick-bekanta! Och så får jag lof att ha’ min nya klädning

sydd medan jag är deruppe — ja, vet du snälla Gustaf,

det kan omöjligt hinnas med al ting på mindre än en vecka.

— Ja, då lär du alt få stanna efter mig, ty en

hel vecka kan jag omöjligt vara hemifrån.

---Stanna efter dig? — utbrast lilla frun med

förvåning, i det hon satte ner sina små fötter på golfvet

igen och lutade sig fram emot honom, — och det tror

du att jag skulle kunna?

— Ja, hvarför skulle du inte kunna det? —

frågade mannen med en liten skiftning af missnöje i

stämman, — du har ju din mor och dina syskon att vara

med, så nog kan du väl stanna der några dagar utan mig?

— Och det skulle du verkligen vilja, Gustaf? —

frågade lilla frun med mycket allvar i rösten; — du

skulle verkligen kunna resa hem helt lugnt och låta mig

vara ensam q var i Stockholm?

— Inte gjorde jag det så gerna; men om du hade

nöje derutaf, hvarför skulle jag sätta mig emot det?

— Hvarför? hvarför? — utbrast lilla frun alt

häftigare, — der för att — — att — — säg mig Gustaf,

skulle du inte vara rädd för att lemna mig så der vind

för våg i en stor stad, skulle du inte kunna frukta att

— — att — åh det är förfärligt! Du bryr dig inte

0111 mig det allra minsta, när du kan tala på det sättet!

— Nej, min snälla Fanny 1 Hvad är det nu för

idéer som flugit i hufvudet på dig? Hvarför skulle jag

vara rädd? Hvad skulle jag väl frukta? Jag har ju

så många gånger sagt dig att jag hyser förtroende till

min lilla hustru, och när man hyser förtroende —- —

— Förtroende! Ahja, det är mycket vackert, det

der! Men det är inte förtroende, det är likgiltighet!

Om du reste ensam in till staden och vore der några

dagar, så skulle jag inte ha’ ett ögonblicks ro! Jag

skulle göra mig alla möjliga föreställningar — den ena

värre än den andra!— Ja, det tror jag dig nog om! Men ser du, jag är

inte en sådan der liten qvicksilfverdosa som du, jag!

Jag litar på min lilla hustru och det borde du också

göra på din stora man!

— Ja, men jag kan ju bli öfverkörd, jag kan falla

omkull och bryta benen af mig — det kan bli"

eldsvåda — —

— Ja eller jordbäfning eller öfversvämning! —

ropade Gustaf, skrattande åt hennes ifver, — men det

kan det ju bli’ lika bra om jag också är med. Och

det kan det ju bli’ hemma också.

— Fy! nu vill jag inte tala ett ord med dig mera!

— utbrast Fanny nästan gråtfärdig, — du bara gör

spektakel af alt hvad jag säger!

— Nej, för all del, Fanny lilla, bötja nu inte på

.att gråta! Jag ska’ vara orolig, om du vill — du ska’

inte få stanna ensam i den förfärliga staden — jag ska’

följa dig i hälarne som en rigtig — ja, hvad heter han

nu igen, den der svartsjuka negern som vi såg på

teatern, när vi voro förlofvade?

— Othello, menar du? — ropade lilla frun med

klarnande blick — ack, hvad det var förtjusande!

— När han strypte hustrun sin? — återtog Hult

hastigt, — fy tusan! jag tyckte han bar sig åt som en

rigtig skurk, det får du ursäkta mig!

— Hvad skulle du ha’ gjort i hans ställe, då?

— Jag skulle genast ha’ misstänkt att den der

sergeanten eller fanjunkarn, hvad han nu var, var en

kanalje, och om jag hade fått verkliga bevis på att

hon varit mig otrogen, så skulle jag ha’ låtit skilja mig

från henne. Men strypa henne, fy tusan! Det skulle

aldrig fallit mig in.

— Nej, gunås, det tror jag nog! — suckade lilla

frun, — en sådan kärlek fins inte mera nu för tiden!

— Det tycker jag vi kan vara glada åt, —

menade Hult helt prosaiskt, — för inte kan det väl vara

någon trefnad att ha’ ett sådant der helvete i huset?Nå ja, för resten var då inte hustrun stort bättre hon

heller, hon rymde ju från fadern midt i natten! Nej,

det var ett ruskigt sällskap allesammans, tyckte jag!

Seså der! nu äro vi i Södertelge! Tänk hvad tiden går

fort ändå, när man pratar! När jag reste den här vägen

som ungkarl, så tyckte jag att de sex, sju milen aldrig

ville ta’ slut.

När de hade åkt en stund ännu, och Fanny hämtat

sig från förskräckelsen öfver att fara på svängbron öfver

kanalen, sade hon, som det tycktes helt oförbered t, ehuru

hon i sjelfva verket hade tänkt på det hela tiden:

— Gustaf lilla! ska’ vi verkligen bry oss om att

göra bekantskap med ingeniörens syster och svåger?

— Ja, hvarför skulle vi inte det? När han vet

att vi äro i Stockholm, så skulle det se bra

besynnerligt ut, om vi skulle undvika dem Jag kommer då

genast i morgon bitti’ att söka upp Stenmark, det har

jag lofvat honom.

— Och jag som tänkte att vi de första dagarne

åtminstone skulle vara för oss sjelfva!

— Ja, men kära Fanny, om det är meningen att

vara för oss sjelfva — då kunde vi ju lika gerna ha’

stannat hemma. Det är ju för att förströ oss, som vi

har farit upp.

— Och för att vi ska’ kunna det, så måste vi ha’

främmande menniskor omkring oss, menar du?

— Ja, naturligtvis!

På detta svarade lilla frun inte ett ord. Men hvilka

bittra känslor genombäfvade inte det oroliga hjertat, när

hon hörde mannen yttra sig om detta som om det varit

den gifnaste sak i verlden. Det vill säga, förströ sig i

hennes sällskap ensamt, det kunde han inte; det måste

ovilkorligen vara flera med, för att det skulle bli’ något

roligt utaf! Ah, de karlarne, de karlarne! Hon

återigen, hon skulle kunnat trifvas med honom ensam i en

öken, ja i den tätaste urskog, långt borta i Amerika,

om hon bara ständigt finge ha’ honom hos sig, läsa ihans ögon, höra honom säga att han älskade henne, att

han inte frågade efter någonting annat i verlden än

henne, endast henne! Nu började hon nästan ångra att

hon följt med, att det öfver hufvud taget blifvit någon

resa af! Hvad skulle det nu bli’ för roligt att komma

till Stockholm? Hon hade gjort upp alt detta så

förtjusande i sitt eget lilla trotsiga hufvud. Små ensamma

promenader vid hans arm, förtjusande små förtroliga

middagar ute på Djurgården ellar annorstädes i

Stockholms vackra omgifningar, ångbåtsfärder på tu man

band; hela den flydda förlofningstidens rosiga lycka,

med den så högst väsendtliga skilnaden att nu kunde

man för hela verlden få visa hur outsäglig lycklig man

var! — Och så i stället vanligt sällskapslif, alfcid en

mängd med folk i hälarne på sig — aldrig ett

ögonblick ensamma kanske, så lång dagen var!

Var det inte att blifva förtviflad öfver? Hade hon

inte rätt, den stackars lilla frun, då hon på nytt tyckte

sig vara den olyckligaste stackars misskända qvinna som

någonsin vid sin prosaiske mans sida rullat fram öfver

jernvägsbron vid Liljeholmen, som en blixt kilat af

genom den mörka tunneln under Södermalm, och slutligen

med sakta fart ångat fram öfver Mälaren och strömmen

för att stanna inne i Centralhallen, der perrongen var

full af folk, och der det första bekanta ansigte som

mötte hennes blickar var ingeniörens, som stod der

spanande " med ett ungt, vackert fruntimmer vid sin sida.

De kommo genast fram till vagnen, och

presentationen gjordes på stående fot. Stenmarks syster mottog

Fanny med så mycken enkel vänlighet och värma, och

gjorde ett så oblandadt godt intryck på henne, att lilla

frun åter blef vid ett strålande lynne. Sedan man

öf-verenskommit att träffas längre fram på dagen, tog

man farväl af hvarandra, de båda unga makarne satte

sig upp i en droska och så bar det af i full fart bort

till Östermalm, der majorskan bodde.Äh, den Stockholmsluften, hvad den tjusade henne!

Och hvimlet på gatorna och bullret och Jifvet rundt

omkring. I hörnet vid Drottninggatan hördes det

skrällande bullret af en gäll trumpet, det var brandkåren

som rykte ut, och den stora vagnen med brandstegen

hade på ett hår när kört omkull deras droska, under

det att kusken svor ooh hästarne gjorde fåfänga försök

att stegra sig i förskräckelsen. Lilla frun skrek till och

fattade krampaktigt om sin mans arm, ett par gatpojkar

skrattade åt henne och ropade gällt: »di der ä’ från

landet!» och då skämdes hon så fasligt, — men ändå,

hur uppfriskande var det inte! Och så bar det af ner

utför Hamngatan, förbi Karl XIII:s torg, — ack det

kära, kära torget! Kaffemusiken hos Blanchs hade redan

börjat, — borden voro fullsatta, — man spelade

Torea-dormarschen ur Carmen, och från Berns salong hördes

tydligt ouvertyren till den Stumma, medan tonerna från

Strömparterren talade om andra aktens final ur Vilhelm

Tell — det var en rigtig babylonisk förbistring utaf

ljud och olika taktmått!

Och så nere vid Norrmalms torg, der pinglade

spår-vagnarnes klockor, der körde vedåkarne i hej dlös fart

med sina tunga lass, sjelfva sittande högt uppe på

ved-trafven för att rigtigt beqvämt kunna uppmuntra de

stackars krakarne med täta piskslängar, — der kom en

hel rad folkskolebarn ifrån en utmarsch till

Ladugårdsgärdet, också med musik i spetsen — med ett ord, det

var Stockholm, Stockholm i sin hvardagskostym, fast det

för lilla frun var den skönaste helgdagsdrägt, hon, som

nu på flera månader inte sett annat än grönt och inte

hört annat än fågelsång.

6.

Det blef stor uppståndelse och öfverraskning hos

majorskan, der man just höll på och rustade sig i

ordning till badresan. Lyckligtvis var det -två saker som

ännu hindrade den, nämligen att de unga fröknarneskulle ha’ nya resdrägter och den äldsta af de ännu

ogifta skulle ha’ sig en fästman innan de reste. Det

sednare kom som en fullkomlig öfverraskning för Fanny,

som visserligen genom systerns bref kunnat sluta till att

hon hyste ett visst intresse för en ung löjtnant Falk,

som hon dansat mycket med på balerna i vintras, men

som dock inte trodde att det var fråga om något

allvarligt tycke från Lisens sida. Nu fick hon i ett

andetag veta att Falk var ett mönster af alla möjliga

manliga fullkomligheter, att han hade en rik farbror som

han skulle få ärfva, och som hade lofvat att han vid

eklateringen skulle ge de unga med varm hand 20,000

kronor ooh betala den blifvande fästmannens skulder,

som belöpte sig till ungefär lika mycket; »ty herre Gud!»

— menade majorskan med en viss öfvertygelse, —

»Axel är en rysligt stadig och ordentlig ung man; men

man vet hur dyr officerskursen är, och jag mins jag,

hvad uniformen kostar!»

Ja, och sedan upplyste Lisen, med ett triumferande

löje, om att han var aspirant vid generalstaben, och att

han derför var tvungen att ha häst, och man kunde

föreställa sig hvad det kostade! Och Fanny skulle se

honom när han kom i sin vackra uniform, hur

förtjusande söt han var, och hvad han var väl vext sedan.

Ah, det var en rigtig Apollo di Belvedere med svarta

mustacher och stora bruna ögon, och hvad hela verlden

var afundsjuk på Lisen för den eröfring hon gjort! Inte

mindre än tre stycken af hennes allra intimaste väninnor

hade slagit upp bekantskapen med henne utaf pur

svartsjuka, för de hade naturligtvis försökt att fånga honom

alla tre, och det med de allra afskyvärdaste konster man

kan tänka sig!

Det hade till och med gått så långt att den enas

mor — Amy B—s, i parentes sagt, — hade stält till

en bazar för husbondlösa hundar, bara för att få

tillfälle att arrangera några tablåer i hvilka Amy uppträdde

som »prinsessan i den sofvande skogen» och Axel hadevarit tvungen att föreställa den unge prinsen, som skulle

väcka henne ur förtrollningen med en kyss. Och Lisen

nästan skämdes att tala om hur hon hade varit klädd,

för hon hade haft så litet på sig som man gerna kan

ha’ utan att väcka skandal, och ändå hade hon

ingenting för besväret, för Axel hade bara kysst henne på

kinden, och det hade hon aldrig kunnat förlåta honom,

utan hon hade till och med rusat upp ur sin liggande

ställning, innan gardinerna hade dragits för — så