Spaniens storhetstid

E. Gigas

——

SPANIENS

STORHETSTID

SANTA MARIA

P. A. Norstedt & Söners Förlag

Stockholm

I.

KLASSER OCH INSTITUTIONER.

NÄRINGSLIV.

Under en följd av decennier efter de stora upptäckternas dagar

är det Europas mäktigaste rike, detta Spanien — en stormakt med

oerhörda landområden, med skickliga statsmän att leda dess politik,

med starka härar att vinna segrar på fjärran liggande valplatser och

med väldiga flottor till att befara världshaven. I egenskap av

auktoritetsprincipens och den katolska kyrkans väktare lägger Spanien gång

på gång den avgörande vikten i den europeiska politikens vågskål.

En förebild av furstligt envälde och statlig enhet, blir det därjämte

utgångspunkten för motreformationens pålitligaste och duktigaste

härskara, Loyolas ordensbröder. Det är Spaniens ombud, som giva

Tridentinerkonsiliet dess prägel, det är dess strängt skolade teologiska

tänkande som en tid i stort sett behärskar de övriga romanska

ländernas andliga arbete, dess poetiska smak — eller understundom

smaklöshet — och som av diktare, icke blott i Sydeuropa utan

även i de germanska länderna, begagnas som mönster; det är Spaniens

moder i klädedräkt och sedvänjor, som följas i Frankrike som i

Tyskland, i Nederländerna som i Sverige.

På samma gång imponerande och frånstötande, i besittning av

härliga gåvor och fängslande karaktärsegenskaper, blandade med

stora, för den själv ödesdigra svagheter, var den spanska nationen

liksom förskansad bakom Pyrenéernas mur gentemot det övriga

Europa, men med vidsträckta kuster ut mot öppna havet, så att den kunde

sträcka ut sina griparmar åt alla håll.

Den period av världskulturens historia, varunder den spanska

nationen oemotsägligt intager en synnerligen framträdande plats,

därför att den — i lika hög grad påverkande, ja, hämmande som själv

i sin utveckling förmånligt påverkad — på talrika punkter kommer

i beröring med den europeiska kulturströmmen i dess helhet, visar

oss bilden av ett lika säreget som intressant folkslag. Men därjämte

ger den en bild av tidigt inträdande förfall, framkallat av dels inre dels

yttre orsaker; var det »Kastilien och León» som »fick en ny värld till

skänks» av Amerikas djärve upptäckare, så var det också samma land,

som med den nya världen i sin ägo blev ett av de mest minnesvärda

exemplen på hur »världslig storhet förgår».

Det är icke så alldeles lätt att i några få drag definiera den spanska

folkkaraktären, på vilken nationens öde till stor del kom att bero.

Många äro ju detta folkslags ursprungliga beståndsdelar, och högst

olikartad är landets natur. Också ser man, hurusom de venetianska

sändebud, som på de habsburgska konungarnas tid författade sina

berömda berättelser om Spanien, trots sin klokhet och sitt skarpsinne

förbise väsentliga moment och komma till ensidiga, understundom

inbördes stridande uppfattningar. De kunna icke — och det på goda

grunder — glömma, vilka högst obehagliga erfarenheter Italien fått

göra av sin beröring med spanjorerna. Sålunda skriver Paolo Tiepolo

år 1563:

»Man kan icke förneka, att naturen i allmänhet givit spanjorerna

ett livligt temperament med anlag i alla riktningar; men de, som icke

kunna lämna sin hemort, bry sig icke om att inhämta annat än vad

de se inför sina egna ögon och lärt av sina ammor, varför de också säga

de underligaste, mest förryckta saker man kan tänka sig, och nästan

alla göra de intryck av att vara föga uthålliga, när det gäller

ansträngningar, begivna på sysslolöshet, sömn och fåfänglighet, och i saknad av

arbetsflit eller verksamhetslust. De däremot, som draga ut till andra

länder och bosätta sig där, visa sig som oftast vara duktigt folk, i

hög grad i stånd till att tåla allt, ivriga, vakna, alltid betänkta på att

samtidigt sträva efter ära och förmåner. Tack vare dessa egenskaper

hava de mäktat erövra och bevara så många länder och riken i

Italien, Afrika och Indien [d. v. s. såväl Asien som Amerika]. Men båda

slagen äro för det mesta snikna efter penningar, otacksamma för

välgärningar, föga sannfärdiga och ännu mindre ordhålliga, de äro

högmodiga samt därtill oförskämda och olidliga för dem, med vilka

de umgås.»

I början — säger han vidare — äro de övermåttan hövliga och

vänliga, men sedan blir tonen en annan, och därför äro de hatade av

varje nation, som haft med dem att göra. Deras gudsfruktan

anser han väsentligen vara utvärtes sken och hyckleri.

Om spanjorerna som krigare yttrar en annan venetianare,

likaledes på 1500-talet: »Konungen har i Spanien en plantskola av

uthålliga, modiga och kraftiga män, i stånd att lära sig manstukt,

ägnade för fälttåg, marscher och stormangrepp; men de äro så

övermodiga, så snikna efter andras egendom och efter ära, att man kan

tvivla på huruvida dessa tappra soldater förskaffat sina härskare mera

fördel eller vållat dem mera skada under de senaste åren [det är om

Nederländerna det här talas].»

Härtill är att anmärka, att de venetianska diplomaterna helt

naturligt mest kommo att sammanträffa med representanter för

ämbetsmannaklassen, för det högre prästerskapet, för krigarståndet och

för hovkretsarna, och vidare att den centraliserande statsmakten och

den gemensamma nitälskan för tron, som delvis hade till underlag den

århundraden långa kampen mot de otrogna, bragt vissa framträdande

egenskaper till utveckling just vid denna tidpunkt, medan andra

nationella karaktärsdrag tills vidare voro ställda i skuggan. Stolthet

och stelhet, benägenhet för religiös fanatism — med dessa och liknande

beteckningar förmenar man sig ofta giva en uttömmande karakteristik

av det spanska folket, och helt visst kunna de också sägas vara i mångt

och mycket träffande. Demoraliserande jakt efter ämbeten,

njutningen av lättvunna rikedomar, krigarlivets råhet och politiskt

ränksmideri gjorde sitt till för att hålla det ädla och vackra hos nationen

nere.

Men vad som ännu fanns där, det var det ridderliga modet, som

på ett så fabelaktigt sätt utvidgat rikets gränser, den starka,

ursprungliga frihetskänsla, som hela medeltiden igenom hade frambragt så

många stolta och kraftiga personligheter och som i grund och botten

blivit så föga utrotad genom den segrande absolutismens statsenhet,

att i själva verket stora olikheter fortfarande förefunnos såväl mellan

de olika provinserna som mellan de särskilda samhällslagren; och

slutligen fanns där en rik naturlig begåvning, vilken gav sig uttryck

i konstnärliga och litterära alster, som höra till världens

yppersta. Det kapital av folklig kraft, som Spanien hade att hämta näring

av, var — trots allt — ännu vid det nittonde århundradets början

så betydande, att Napoleons välde strandade därpå.

Dock, även de finare själsliga och moraliska egenskaper, vilka våra

ovan anförda italienska hemulsmän ville frånkänna den spanska

nationen, hava funnits och bibehållit sig hos den. Sympatiskt stämda

och skarpsynta iakttagare av den spanska folkkaraktären hava hos

denna ända fram till nyaste tid funnit ett djupt och medfött sinne för

personlig värdighet, ett utpräglat heders- och dygdeideal (som dock

långt ifrån förverkligas i det dagliga livet), en utomordentlig hövlighet

och hänsynsfullhet mot alla. Den stora massan av folket utmärker sig

— med all sin okunnighet och barnsliga vidskepelse — genomgående

för nykterhet, förnöjsamhet, uthållighet, trohet, gott förstånd och

förslagenhet. Därför är den folkliga diktningen, varav en del just tillhör

den så kallade storhetstiden, präglad både av rik fägring och känsla och

av en oförliknelig humor; ty skämtlynne besitter spanjoren i hög grad.

Detta kommer också till synes i de talrika ordspråk, som folket

äger, och det antagandet torde nog ej vara oriktigt, att spanjorens

benägenhet för att resonera över företeelser i livet och att i

ordspråkets gestalt giva erfarenheter och åskådningar en pregnant form

i väsentlig mån är att tillskriva orientalisk påverkan. Under lång

tid och till stort antal uppehöllo sig judar och araber på den

Pyreneiska halvön och utövade där inflytande på mångahanda sätt, och

nämnda folk utmärka sig ju just genom sin rikedom på ordspråk.

*

Vid det sjuttonde århundradets början angives Spaniens folkmängd

till något över ett tiotal millioner. Som hela Pyreneiska halvön vid

den tiden lydde under spanskt herradöme, torde i denna siffra

otvivelaktigt även medräknas portugiserna, till vilka spanjorerna för övrigt

alltid haft ett horn i sidan, som de hånfullt betraktat såsom ännu mera

högmodiga, skrytsamma och erotiskt anlagda än de själva och som

därför också sleto sig lösa så snart de kunde.

Av de stånd, i vilka nationen var delad, framstod adeln såsom

den socialt överlägsna. Politiskt hade visserligen högadeln blivit

kuvad av Ferdinand den katolske och blev det i ännu högre grad av Filip

II, men under det sextonde århundradet hade den dock gång efter

annan rest sitt huvud, och det sjuttonde århundradet blev de

förnäma kungagunstlingarnas tid. I spetsen för högadeln stodo

»granderna». År 1520 fastslogs dessa släkters antal till 25, men senare kommo

flera till, så att det på Filip III:s tid fanns 42, varav 26 hertigar, 1

furste, 9 markiser och 6 grevar. Av särskilda företrädesrättigheter

hade de förnämligast den att behålla huvudbonaden på i konungens

närvaro och att av honom skriftligen tituleras »kusin». Medlemmarna

av den övriga högadeln kallades »títulos» och fingo heta »konungens

släktingar».

Rikedom på gods och guld förekom allt fortfarande ofta inom

dessa samhällslager — så till exempel berättas om hertigen av Medina

Sidonia, att han år 1581 hade 130,000 dukater i årlig inkomst — om

ock deras ekonomiska övervikt fått en knäck bland annat genom de

livegnas frigivande och därigenom, att kronan återkrävde åtskilliga

av de intäkter, som den under sitt svaghetstillstånd måst överlåta åt

de höga herrarna. Det adliga ståndet hade nu allt mer och mer blivit

en hovadel med anställningar i de högsta ämbetena, framför allt

hov- och diplomatiska ämbeten, samt i militära överkommandon. Såsom

Bild 1. Spanska kavaljerer från förra hälften av 1600-talet. Målning.

Bild 2. En spansk adelsmans boning. Mesonero Romanos: El antiguo Madrid.

godsherrar fingo de visserligen ännu uppbära en del avgälder av sina

underlydande, men endast i Aragonien kvarstod den gamla

hals- och handrätten från medeltiden. På grund av denna underordnade

ställning blev uttrycket »aragoniska vasaller» rent av ett ordspråk.

Av privilegier ägde emellertid både den högre och den lägre adeln

fullt upp. Dess medlemmar voro befriade från att betala skatt, de

kunde endast dömas av sina egna högre domstolar, de fingo icke

underkastas tortyr, icke arresteras för gäld (med undantag för skuld till det

allmänna), och deras bostäder, hästar, mulåsnor och vapen fingo ej

beslagtagas; de hade rätt att på sina hus anbringa sina vapensköldar

och att bära värja. Dels på grund härav och dels därför att det

överhuvud ansågs för en ära — ja, såsom den enda ära som i själva verket

fanns — att tillhöra den gamla krigarkasten, enär detta därjämte

utgjorde en garanti för att man var en »gammalkristen» av »rent blod»,

florerade adelshögfärden i otrolig grad.

Det spanska hedersbegreppet har en egendomlig karaktär,

kraftigare hävdat som det är än i något annat land. Det uppfattas så, som

om det, när allt kommer omkring, är andras dom som bestämmer en

mans ära, och blott det finnes det allra minsta tecken till att denna

vare sig genom ord eller genom handling blir kränkt, innebär detta

en ofrånkomlig plikt för en man av ära att draga svärdet och tukta

belackaren. Därav alla dessa otaliga dueller, för vilka lagböckerna

förgäves sökte sätta en damm.

Lågadeln, de så kallade »hidalgos», var mycket talrik men också

till största delen fattig, och detsamma gällde om de rika

släkthuvudmännens yngre bröder, vilka voro nödsakade att söka sin lycka på

den militära eller prästerliga vägen eller i hovets förgemak. »Kyrkan

eller havet eller kungens hus» nämner ordspråket såsom de tre

egentliga vägarna till rikedom, och »havet» betecknar då den krigiske

äventyrarens färd till transoceanska länder, där han hämtade sig guld och

silver. I det hela taget upprättades en utomordentligt stor mängd

majorat, somliga löjligt små.

Ehuru titeln »don» egentligen icke var lagligen tillerkänd hidalgerna,

hade den dock efter hand kommit så mycket i bruk, att den nära nog

råkat i vanrykte. Folkhumorn skämtade också med den myckna

fattigdomen och högfärden genom att framhålla, att »don» bör såsom

titel liknas vid sista stavelsen i ordet »algodön» (bomull): man bör

icke bära den, om man icke på förhand äger »algö» (något). Ordet

hidalgo betyder nämligen i själva verket ursprungligen »son av något».

Men nu såg man ofta de adliga tiggarna såsom finare tjänare,

»escuderos», i de höga herrarnas palats, och deras kvinnliga släktingar i

»duennans» däremot svarande ställning. »Escudero» är ursprungligen

detsamma som »väpnare», det vill säga adelsmän som ännu icke

mottagit riddarslaget. Hidalger som tjänare — javäl, blott ej som

köpmän eller hantverkare eller arbetare!

Då hellre som andliga. Det var ett stånd, vars sociala inflytande,

rättigheter och rikedom befunno sig i ständigt stigande, både vad

beträffar den egentliga kyrkan och de religiösa samfunden.

Oupphörligt stiftades nya munk- och nunneordnar i mängd. År 1623

närmade sig antalet av de andliga i klostren starkt en tredjedel av landets

hela folkmängd; tre år senare översteg enbart munkklostrens antal

9,000, och flera tillkommo senare. Till och med kyrkan blev

betänksam inför detta övermått, som hade sin grund dels i en allmänt

utbredd maklighet, dels i den ständigt närda, med fruktan blandade

tanken på det tillkommande.

De stora rikedomar — bestående bland annat även av jordagods

— som i det hela tillflöto det andliga ståndet och som förnämligast

härrörde från testamentariska donationer, gåvo emellertid år 1626

cortes anledning att uttrycka sin fruktan för att hela landet skulle

bliva nämnda stånds egendom, ett uttalande, som de för övrigt gjort

redan under Karl V. De flesta av de sju ärkebiskops- och 39

biskopsdömena på Pyreneiska halvön gåvo minst 20,000 dukater i årlig inkomst.Av munkarna voro dominikanerna av en särskild betydelse

därför, att de voro så nära knutna till inkvisitionen. Ordnar som gjorde

sig förtjänta av mer än vanligt intresse voro mercenariernas och

trinitariernas, enär de verkade för friköp av fångar ur morisk och

turkisk fångenskap.

Mycket förnäma voro

hieronymiterna. Karl V

bodde hos dem i Yuste,

Filip II i Escorial, och

även i Madrid hade

konungarna en fil av rum

i deras kloster. Även

de barfotade

karmeliterna stodo högt i

anseende hos de kungliga

och hovet, vilka infunno

sig hos dem till

praktfulla och högtidliga

religiösa fester.

Jesuiterna (orden stiftades

år 1539) voro under den

första tiden till

största delen spanjorer. De

rönte emellertid länge

kraftigt motstånd i sitt

hemland, särskilt från

de med dem

rivaliserande dominikanernas

sida, och under hela det

sjuttonde århundradet

måste »Jesu sällskap»

kämpa för hävdandet

av sin ställning.

Ehuru det icke kan

förnekas, att det spanska prästerskapet har att uppvisa en ansenlig

rad exempel på religiöst allvar, betydande lärdom och framstående

duglighet, innerlighet och självförnekelse, fanns det dock — trots

kardinal Jimenez de Cisneros" reformer — ständigt en mängd svaga

käril inom detsamma. Okunnigheten var mycket utbredd och den

moraliska vandeln ofta allt annat än berömvärd. Besticklighet gjorde

sig gällande i icke mindre grad än osedlighet. Därför tillät sig också

folket en icke ringa frispråkighet gentemot präster, munkar o. s. v.,

Bild 3. Hieronymitermunk. Målning av Zurbaran.och det finns ej så få präst- och munkhistorier i komedierna, till och

med i Calderons — oaktat han slutade som präst — och i munken

Tirso de Molinas.

Emellertid höll man likväl troget fast vid kyrkan och dogmerna,

först och främst av oro för sin själs förtappelse, men också därför att

inan nu en gång var sammanvuxen med dem. Och till och med mera

kritiskt anlagda naturer lade band på sin kritik över åtskilliga kyrkliga

missförhållanden. Sålunda fann man sig i gudstjänstens underliga

smaklösheter, i de rätt ofta förekommande löjliga, affekterade eller

fadda predikningarna; man fann sig i att i kyrkorna höra profana visor,

omgjorda »a lo divino», eller »Gloria» och »Credo» sjungna på melodier,

vilkas ursprungligen osedliga texter voro allmänt kända. Och

vidskeplig som man var, gick man gladeligt med på vad kyrkan bjöd i detta

avseende. Man trodde på allsköns mirakelrykten, på profeterande

klosterbröder o. d., liksom också på förhäxning, såsom exempelvis

Karl II:s förhäxning genom pater Diaz, vilken blev föremål för en

mycket omtalad rättegång. Ur en alcalde (lantdomare,

magistratsperson), som var »besatt», utdrevos — heter det — år 1655 omkring

femton millioner legioner djävlar, var och en på 6,666 krigare jämte

en överste; generalen för samtliga legionerna hette Asrael. En för

sin fromhet berömd nunna från Simancas hade stort tillopp till sina

uppenbarelser och hänryckningar, men visade sig i själva verket vara

en led hycklerska, som samtidigt stod i förhållande till två eremiter

och en tredje andlig person, varför hon år 1634 blev arresterad och

straffad av inkvisitionen.

Denna fruktansvärda domstol lurade på alla, hade sina garn ute

överallt. Folkhumorns i grund och botten harmlösa gäckeri med

kyrkans tjänare och klostrens innevånare brydde den sig icke om — men

ve dem, som överträdde kyrkans moral, och ve kättarna, ja, till och

med dem, som endast hade nedärvt kättarblod! Därjämte var

inkvisitionen ett ypperligt värn för konungamakten. Det var kungabud, som

år 1480 på nytt väckt denna medeltida institution till liv i riket

Kastilien, och från de sista åren av 1400-talet fick tribunalet fullt upp att

göra med att fara strängt fram mot de nyomvända judarna, vilka

beskylldes för att i hemlighet bevara sin gamla religion (många voro

dock ej dessa; på 1490-talet hade de flesta spanska judar måst lämna

Pyreneiska halvön, därför att de icke ville avsvärja sin tro), liksom

också mot de moriska konvertiterna, de så kallade moriscos, i det

senast erövrade moriska landet, Granada.

Enhet i religiöst såväl som i statligt avseende var målet, och här

stod folkmeningen i övervägande grad på inkvisitionens sida, ty

härstamning från de otrogna och familjeförbindelse med dem skyddeman som pesten. Fram mot mitten av det sextonde århundradet var

det bl. a. de reformatoriska rörelserna, som den spanska inkvisitionen

förföljde med sina fängelser och bål. Redan det tilltagande inflytandet

av Erasmus" av Rotterdam skrifter väckte dess misshag. Tänkaren

Luis Vives och andra begåvade och ansedda män hade varit

erasmianer; men nu undersökte man från ortodox sida mästarens

lärdomar och satte genom stränga påbud en damm för deras utbredning.

Värre gick det dock de egentliga protestanterna. Det såg

nämligen ut, som om även själve Luthers lära, hans skrifter och bibeln

på modersmålet vunne insteg, om ock ej i någon större omfattning.

Sålunda lär det exempelvis hava år 1559 funnits 800 protestanter i

Sevilla; men här grep man kraftigt in, lät bränna över 30 människor

under det nämnda och det näst påföljande året samt straffade många

på andra sätt. Enahanda var förhållandet i en del andra städer. Till

och med ärkebiskopen i Toledo, Carranza, förföljdes såsom kättare.

Senare gick det ut över sådana sekter som illuministerna, Miguel

Mo-linos" anhängare, de s. k. kvietisterna, och andra.

Huru de spanska dominikanernas »heliga domstol» (el santo oficio)

i Nederländerna tände sina bål och fyllde sina fängelser, är nogsamt

känt. Där dömde den 5,000 människor enbart under Karl V:s tid och

långt flera under hans efterträdares regering. Hela det sjuttonde

århundradet igenom fortfor den med bokcensur och offentlig

maktutveckling. Ännu så sent som år 1680 firades en särskilt storslagen

»auto de fe», såsom ordet heter på spanska. En beskrivning på en

dylik »festlighet» skall lämnas längre fram.

* * *

Den del av städernas befolkning, som icke var av adlig börd och

icke tillhörde kyrkan, utgjordes dels av de egentliga borgarna, dels

av ämbetsmän. Från gammal tid hade borgarståndet en betydande

kommunal självständighet, särskilt i Aragonien, och genom sina med

beskattnings- och petitionsrätt utrustade cortesdeputerade hade det

fordom varit en makt i staten gentemot konungen och adeln. Nu

blevo dess rättigheter allt mer och mer beskurna av konungarna;

cor-tes i Kastilien hade måst överlåta sin maktställning till riket

Kasti-liens högsta domstol och högsta regeringsråd, »det kastilianska rådet».

Väl vågade de allt fortfarande till statschefen tala djärva och ej sällan

förnuftiga ord om statens välfärd, men oftast gjorde dessa ord icke

vederbörlig verkan.

Sålunda protesterade de upprepade gånger mot Filip II:s stora

anslagskrav, och år 1621 lämnade en av de mest framstående cortes-

16deputeradena en kraftigt hållen skildring av landets utarmade

tillstånd, åtföljd av en del förslag till dettas förbättrande. År 1623

framställdes krav på ett anslag av 70 millioner dukater för gäldande av

kungens skulder; tack vare särskilt de andalusiska städernas motstånd

lyckades emellertid cortes avvärja denna plan, trots det att ministern

Olivares försökte skapa en gynnsam opinion i dessa städer genom att

låta konungen företaga en rundresa till dem. Året därpå blevo

emellertid cortes nödsakade att — om ock alltid under kraftiga protester —

gå med på den ena skattepålagan efter den andra, därför att krigen

slukade så stora summor; men även om de beviljat alla de äskade

millionerna, skulle dessa i alla fall ej stått att i verkligheten uppdriva.

Mellan adeln och den högre bourgeoisien fortfor det ständigt att

socialt finnas en skiljemur, hur mycket än penningaristokratien lade

sig till med titeln »don», gick med värja o. s. v. De voro »pecheros»

(plebejer; egentligen skattebetalare), såvida de ej undantagsvis

genom ett särskilt privilegium voro fritagna från att betala skatt, och

strävade därför ivrigt efter att erhålla ett adelsbrev. Som plebejer

betraktades även juristerna, men för övrigt bildade dessa ett ansett stånd,

som genom sina privilegier kom adeln nära. Det var från detta stånd

som ämbetsmannaklassen väsentligen rekryterades — och ämbeten

fanns det nog att besätta. Särskilt under Filip II:s utpräglat

byråkratiska regering stod administrationen i sitt flor med en utomordentligt

talrik personal.

Man kan icke säga, att ämbetsmannaklassen var omtyckt av

allmänheten. Bland dess medlemmar funnos alltför många som gjorde

sig skyldiga till tyrannisk framfart, penningutpressning och dylikt.

Särskilt hade man ett gott öga till notarierna (los escribanos) och de

underordnade rättstjänarna (los alguaciles). Men under det sextonde

århundradet upprätthölls en tid framåt av domare och polis en så

god ordning i landet, att främmande iakttagare uttala sin förvåning

däröver. Att det oaktat svagheter samtidigt funnos i rättsskipningen,

kunde emellertid icke undvikas; vittnesbörd om sådana föreligga i

icke ringa omfattning. Enahanda missförhållanden framträdde i fråga

om tillståndet inom fängelserna, varom man har kuriösa berättelser.

Där florerade bestickning, dryckeslag, slagsmål o. s. v. Icke minst

gällde detta det stora fängelset i Sevilla, där delinkventerna med

fängelsepersonalens goda minne gjorde besök inne i staden för att sedan

med samma älskvärda personals tillhjälp åter insläppas inom

fängelsemurarna.

I varje fall hörde det till den absoluta och centraliserande

konungamaktens grundsatser att åvägabringa en noggrann och stadgad

rättsskipning, och den hade härvid en god hjälp av »det heliga brödra-skåpet» (hermandad), ett slags gendarmen som fått sin utformning

under det katolska konungaparets tid, åtnjöt mycken respekt och

gjorde processen kort med rövare och andra ogärningsmän. När denna

vägpolis verkställde dödsstraff, plägade den binda vederbörande

förbrytare vid en påle och skjuta ihjäl honom med pilar.

Redan i det fjortonde århundradet hade trälståndets frigörelse

efter hand ägt rum, men böndernas lagskyddade ställning i fråga om

äganderätt och rätt att flytta ifrån sina herrars gods och slå sig ned

på andra platser var dock ännu osäker. Från kungens sida fingo de

icke alltid tillbörligt stöd, och de voro mycket betungade av skatter

och avgälder. I det hela taget kan man betrakta den egentliga

arbetarklassen — särskilt lantarbetarklassen— såsom i hög grad

förbisedd och förtryckt under Habsburgstiden. Utanför det ordnade

samhället stod den stora mängden av kringströvande landstrykare

—-150,000 sådana skall det ha funnits i slutet av det sextonde

århundradet — dels tiggare, dels tjuvar och rövare, äventyrare, dagdrivare

och zigenare. De sistnämnda (»gitanos») voro föremål för sträng

uppsikt, vilket dock icke gagnade synnerligen mycket.

Rätt ofta talas det om rövarband — exempelvis ett på icke mindre

än 300 man — som framemot slutet av det sextonde århundradet

huserade i trakten av Jerez. Men den lägre befolkningen hade ofta

en viss sympati för detta slags vandrande riddare, som »med en laddad

bössa i handen bådo om allmosor i vår Herres namn». Bland rövarna

kunde det till och med finnas adelsmän. Under Filip II:s dagar hände

det, att man rent av kände sig rörd över en »ädel och gudfruktig» bandit,

som efter hjälten i en roman kallade sig »riddaren av korset» och som

börjat sin verksamhet under denna titel med att överfalla fredliga

moriska innebyggare, därför att hans fader blivit dödad under

morisk-upproret.

Här må ytterligare nämnas, att om man också inte längre ägde

trälar och livegna, så hade man i stället slavar. Dessa voro dels negrer,

dels muhammedaner. I Cadiz fanns det år 1654 icke mindre än 1,500.

De användes för utförande av grövre arbeten; men i de förnäma husen

funnos därjämte ej sällan några slavinnor, märkta med ett S och

en spik (S + clavo [spik] = esclavo, slav). De hade rätt att

friköpa sig.

En särskild ställning intogo de så kallade moriscos, så länge de

ännu fingo lov att uppehålla sig i Spanien. Dessa utgjordes av de

innebyggare i halvöns sydliga del, som ännu funnos kvar efter dennas

återerövring och som helt eller delvis voro av moriskt blod. För

att få förbliva i sina hem hade de gått med på att antaga

kristendomen, och genom sin flit och sin duglighet på de industriella ochagrikulturella områdena bidrogo de på ett framstående sätt till

landets förkovran. Men trots det att de voro på god väg att

sammansmälta med den övriga befolkningen, kunde avund och religiös

ofördragsamhet icke lämna dem i fred; man kunde icke erkänna

dem som rätta och uppriktiga kristna, man såg med oblida ögon

på deras sedvänjor och deras säregenheter, och man pinade och

plågade dem genom småaktiga påbud och brutal förföljelse.

Medgivas måste också, att bland såväl moriskerna som de judiska kristna

i själva verket ett fasthängande vid den gamla tron ännu i hög grad

gjorde sig gällande.

Fyllda av harm reste sig så slutligen moriskerna år 1568. I två

år varade upproret, som visade sig svårt att kuva. År 1570 måste

moriskerna i sydligaste delen av landet giva spelet förlorat, lämna

Andalusien och draga till Afrika. Detta innebar för landet en förlust,

som gjorde sig i hög grad märkbar. Men fyra decennier senare satte

man kronan på verket genom att förjaga ur landet även den talrika

morisk-befolkning, som ännu fanns kvar i Valencia och i en del andra

provinser på den Pyreneiska halvön. Av missriktat trosnit och politisk

oklokhet gjorde sig Spanien på detta sätt av med över en halv million

duktiga och nyttiga innebyggare.

* * *

Vid sidan av all enhet utåt, för vilken även moriskernas förjagande

var ett uttryck, förefanns det, såsom redan förut nämnts, inom den

spanska nationen allt fortfarande betydande skiljaktigheter. De

båda konungarikena Kastilien och Aragonien höllo sig ännu på många

sätt vart för sig och hade exempelvis vartdera sina cortes; för att nu

icke tala om katalanerna med deras starkt utpräglade frihetssinne.

Denna regionalism — för att använda ett numera allmänt gängse

spanskt uttryck — kom till synes icke blott på det politiska området

utan även i fråga om folkliga sedvänjor och dylikt. Det fanns dock

två saker om vilka nian alltigenom var ense: kyrkan och

konungamakten.

»Man må ej» — heter det — »svika kungen, som befaller över oss,

eller påven, som lyser oss i bann.» (Härvid må emellertid anmärkas,

att den spanska regeringen av politiska skäl kunde, stödjande sig

på folkmeningen, vara uppstudsig nog mot påvestolen, enär den

förvisso själv även ville vara den katolska kyrkans väktare.) »Kungen

väger mera än ens eget blod» (= släkt). I dessa och liknande ordstäv

Unna vi uttryck för folkets hjärtelag. Regeringen kunde nog bli

kritiserad — och det långt kraftigare än man i allmänhet tror— menmot kungen riktades ej några anmärkningar. Och som den sol kungen

var för sitt rike, omgavs han av en talrik skara stjärnor, ett stort hov

av adliga personer, ett hov med prunkande ståt och med en etikett,

vars former förnämligast härrörde från det fjortonde århundradets

burgundiska hov.

Om än Filip II snarare var enkel i sitt personliga uppträdande an

motsatsen, åtminstone i vardagslag, och ehuruväl under hans tid

icke alla hovämbetena voro besatta, bestod dock hans hovstat —

enligt en rapport från det venetianska sändebudet Badoero — av icke

mindre än 1,500 personer. Häri äro dock uppenbarligen även

inräknade centraladministrationen, råden (med statsrådet i spetsen),

gardeskåren m. m. Man äger en detaljerad förteckning över den

hovstat han hade med sig i Nederländerna år 1559. Den upptager bl. a.

83 kammarherrar av en kategori som kallades gentilhombres de boca

(de framburo maten vid de tillfällen, då konungen spisade offentligt)

och 85 av en annan kategori, gentilhombres de casa, vilka likaledes

tillhörde kungens obligata följe, men hade en något lägre rang;

stallstaten med jaktpersonalen, pagerna, lakejerna,

rustkammarbetjä-ningen, kurirer, härolder, trumpetare, pukslagare o. s. v. räknade

inalles över 300 personer; en hovmålare hörde också till denna

avdelning. Vid festliga tillfällen uppträdde de förnämsta herrarna som

förskärare och munskänkar. Överkammarherren (se nedan) skulle

kläda av och på konungen och tillbringa nätterna i hans sovgemak;

överstallmästaren skulle hjälpa konungen upp på och ned från hästen

samt ikläda honom torneringsrustningen. I stallet fanns det

vanligen ett 80-tal hästar och lika många mulåsnor, i rustkammaren

bortåt 50 praktfulla harnesk och hovets tält, vilka uppgingo till ett

100-tal.

Under Filip III:s tid ökades till och med hovdignitärernas antal.

Den överhovmarskalk (mayordomo mayor), som hade till uppgift att leda

det hela, hade förut haft fyra hovmarskalkar till sin hjälp, men nu

fick han ytterligare åtta; dessutom fanns det en överkammarherre,

en överstallmästare, en överjägmästare och en storallrnoseutdelare

eller överhovkapellan. Drottningen hade sin egen stallstat samt 20 å 30

hovdamer ur den förnämsta adeln och över ett dussin duennor. Denna

fruntimmersflock styrdes av en »camarera mayor», så gott det sig göra

lät, ty det rådde (säger venetianaren Contarini) ständig osämja mellan

dessa många damer.

Dyrbart var det och ceremoniöst i högsta grad. Det enda

upplivande momentet voro pagerna; de nöpo varandra i benen vid de

högtidligaste tillfällen, snaskade i sig äpplen o. s. v., allt enligt en

resandes berättelse. När drottningen under en måltid önskade ettBild 4. Bal vid spanska ståthållarhovet i Bryssel på 1600-talet. Målning av F. Pourbus. Oncken: Allgemeine Geschichte.glas vatten eller vin, måste denna önskan passera tre hovdamer, en

marskalk, en page och en lakej, varefter bägaren gick samma väg

tillbaka till den förnämsta av damerna, som serverade hennes majestät

drycken knäböjande.

Också berättas det, att Filip III dog som ett offer för etiketten.

Den beskedlige, indolente och bigotte konungen satt — heter det —

med en av sina sekreterare tätt intill ett fyrfat, som var så överhettat,

att svetten rann av honom. En hovman bad en kammarherre, hertigen

av Alba, att låta flytta fyrfatet. Nej, svarade denne, det tillkom

endast hertigen av Uceda, som var överkammarherre. Som emellertid

denne icke befann sig i staden, drog det länge om, innan man fick fatt

i honom. Dagen därpå hade kungen feber som utvecklade sig till ros,

och detta blev hans död. Historien är emellertid en uppfinning av en

fransk författare, vilken i likhet med många av sina landsmän på den

tiden lade an på att framställa spanskt väsen i en löjlig dager.

Ceremoniväsendet bibehölls oinskränkt under den i sin ungdom så

levnadslustige Filip IV — som till sist satt där melankolisk och stel mitt

i all prakten, omgiven av hovnarrar, hovdvärgar och skriftefäder —

liksom också vid Karl II:s bedrövliga hov med dess mörka,

klerikala ståt.

Den danske läkaren Otto Sperling, som åtföljde danska sändebudet

Hannibal Sehested på hans mission till Spanien 1640—41, skildrar i

sina levnadsminnen förloppet av den första audiensen hos konung Filip

IV. Audiensen ägde rum »i en liten låg och mycket mörk kammare.

Konungen inträdde från ett bredvidliggande rum, men stannade mitt i

dörren och stod där orörlig och stel som en bildstod, iförd kappa och dräkt

av boj och med gyllne skinnets orden hängande kring halsen. Nu

trädde ambassadören fram mot honom med betäckt huvud, och jag

lade märke till hurusom ambassadören iakttog det ceremonielet att

icke avtaga hatten, förrän han såg, att kungen började röra sin arm;

då togo båda av hatten och satte den genast och samtidigt på igen.

Därefter började ambassadören sitt tal på italienska språket, särdeles

prydligt och kortfattat, och konungen besvarade talet på spanska

språket, helt kort, men så tyst, att man endast kunde uppfatta

ett eller annat ord.» Därefter fingo alla personerna i

ambassadörens följe företräde till handkyssning efter rang; Sehested tog därpå

avsked, och så var audiensen slut.

* * *

Till den absoluta konungamaktens viktigaste förutsättningar och stöd

hörde den stående hären, och i de många krig, som riket förde, hade manständigt god användning för densamma. Nationens känslor för hären

voro tämligen blandade. Väl erfor man känslor av stolthet över dess

segrar, men därjämte harmades man över den råhet, som officerare

och soldater ofta lade i dagen gentemot landets egna innebyggare.

Armen rekryterades dels av värvade utlänningar, som i allmänhet

antogos för ett enda fälttåg, dels av ett stort antal infödda spanjorer,

vilka likaledes värvades. Dessa voro till största delen lyckoriddare,

fattiga hidalgos, folk som av en eller annan anledning önskade lämna

hemlandet. Många hade helt visst sjungit som den unge mannen hos

Cervantes, då han drager i fält:

Till krigsman lät jag värva mig,

ty nöd har ingen lag.

Men funnes pengar i min pung,

jag krig gav en god dag.

Dock tillfördes hären till en början särdeles goda element på denna

väg, och till och med söner av de förnämsta familjer tjänade som

simpla soldater. Men så småningom blev kvaliteten allt sämre och

sämre, vilket delvis var värvarnas skuld. En annan beståndsdel av

krigsmakten utgjordes av »pressat» folk, särskilt vid marinen; och

slutligen hade man det manskap, som de stora adliga godsägarna

uppställde. I fälttåget mot Portugal år 1580 — för att nu taga ett

exempel — räknade den spanska stridsmakten något över 35,000 man. Till

den egentliga fälthären kommo emellertid miliser för att användas

som reserv. Beträffande dessa gällde allmän värnplikt, och de

uppställdes av kommunerna, från slutet av det sextonde århundradet

under ledning av genom kunglig fullmakt utnämnda officerare.

Hären bestod till största delen av fotfolk, och detta åtnjöt med

rätta under lång tid ett utomordentligt rykte för sin krigsduglighet.

Det nedärvda krigarblodet hade här ingått förening med en utmärkt

taktisk utbildning under så framstående härförare som en Gonzalo de

Cördoba och andra. Det spanska infanteriet var indelat i regementen

på omkring 3,000 man; de kallades »tercios», måhända på grund därav

att soldaterna hade tre olika slags beväpning, nämligen långa lansar

(»picas», till en början det förnämsta vapnet), hakebössor och musköter

med lunta (pistolerna voro däremot försedda med flintlås). Krutet

hade man icke i patroner, utan i horn, varför laddningen skedde

långsamt. Kavalleriet var dels tungt (kyrassiärer), dels lätt. Av det

sistnämnda anbragte man vanligen 100 man vid varje tercio. Artilleriet

hade bronskanoner av olika kaliber.

Utanför den egentliga armen stodo tre livgardesavdelningar, vilka

tillhopa räknade 300 a 400 man: det spanska, det tyska och det val-lonska gardet. Dessa voro de enda trupper som buro uniform. Det

spanska gardets färger voro gult och rött; det tyska gardet var klätt i

karmosinröd satin med guld, medan ärmarna voro vita. Befälet hade

som distinktion en kort lans med tofs och förgylld spets, och

krigsöversten själv bar en fältherrestav.

Den spanska krigshistorien innehåller många vittnesbörd om

personlig tapperhet samt därjämte också om utvecklad militär disciplin

och om nobelt, ridderligt uppträdande. Ett exempel härpå är det sätt,

varpå general Spinola skall hava mottagit kommendanten i Breda,

sedan fästningen efter ett långvarigt och modigt försvar överlämnats.

Velasquez har målat det, och Calderon har satt det på vers; och även

om konstnärlig och poetisk idealisering haft ett finger med i spelet, har

man dock här ett vittnesbörd om en tendens till ädla känslor hos den

spanska nationen. Men olyckligtvis har man även talrika exempel

på militaristiskt övermod och skamlösa övergrepp mot landets egen

befolkning, liksom på våld och plundring i fiendeland.

För några år sedan utgåvos tre intressanta självbiografier av

spanska officerare, i vilka både de goda och de dåliga sidorna hos den tidens

krigarstånd komma till synes. Det är präktiga, raska, duktiga och

uthålliga män, men åtminstone hos två av dem, Contreras och Castro,

står moralen icke synnerligen högt. Bättre är moralen hos den tredje,

Nieto de Silva, som levde på Karl II:s tid och utgör ett bevis på att

det ännu under denna period av förfall kunde finnas präktiga män.

Den religiösa övertro, som besjälade honom, tar sig visserligen kuriöst

naiv ut, men gav dock på sitt sätt hans liv rikedom och innehåll.

För övrigt utgjorde galanta äventyr under mer eller mindre

polerade former krigsmannens förnämsta sysselsättning, så ofta han icke

kämpade på valplatsen. Många lösaktiga kvinnor följde med härarna,

och i de spanska städerna gjorde de åter hemkomna soldaterna

talrika erövringar, när nämligen fälttåget inbragt dem tillräcklig

materiell vinst och särskilt renderat dem befordran efter återkomsten

med en ty åtföljande riddarorden (Sankt Jakobs, Calatravas,

Alcån-taras), som utgjorde garanti för en tillräcklig pension. Att man samlade

rikedomar i fält, var emellertid långt ifrån alltid fallet; tvärtom

vimlade det i landet tidtals av trasiga, lemlästade, tiggande soldater, som

med hjälp av en eller annan beskyddare sökte komma sig upp igen.

Härarna ledo nämligen genomgående under dålig utrustning och

proviantering, det skedde många bedrägerier vid leveranserna, och

soldaterna fingo sällan sin sold i rätt tid eller ens tillnärmelsevis fullt ut.

Örlogsflottan (armadan) var i vardagslag mera försummad av

regeringen, än man skulle kunna tro med hänsyn till den flitiga

användning Spanien hade för densamma. Väl hade den kungliga marinenalltid en del fartyg i sjön, men skulle någon större expedition utrustas,

måste man i all hast vidtaga extraordinära åtgärder, avsluta kontrakt

med redare, till stor skada för sjöhandeln beslagtaga kofferdifartyg

o. s. v. Vissa tider lät man utbetala premier till personer som byggde

fartyg på över 300 tons, vilka eventuellt kunde komma till

användning i ett sjökrig. Härigenom blev man i stånd att vid vissa tillfällen

åstadkomma mycket betydande armador, exempelvis den berömda

»oövervinneliga» armadan på 131 fartyg, som år 1588 skulle ha

erövrat England, men i stället gick en så sorglig undergång till mötes.

Riddarna av de militära ordnarna (Sankt Jakobs m. fl.) voro

förpliktade till ett halvt års tjänstgöring till sjöss. Matroser fick man för

det mesta genom värvning, men galejorna, som utgjorde en del av

örlogsflottorna, roddes av slavar, det vill säga straffångar, moriska

och turkiska krigsfångar, renegater och allsköns slödder som »pressats»

till tjänst. En sjökrigsskola fanns sedan år 1576 i Sevilla, varest

därjämte anlagts ett kanongjuteri. Även flottan led mycket av de svåra

finansiella förhållandena.

Finanserna voro i det hela taget den spanska statens svagaste

punkt. Kejsar Karl hade varit Spanien en dyr kung, men icke desto

mindre betecknar hans sons regering en försämring i tillståndet, varvid

dock även bör tagas i betraktande, att denna regering tillträddes,

fördes och avslutades under ofta högst vanskliga förhållanden,

framkallade först och främst av de olyckliga krigen. Filip II, vilken, såsom

förut nämnts, personligen närmast var sparsamt anlagd samt därtill

fredsälskande, övertog en redan betydande statsskuld, och en stor

del av kronogodsen befann sig vid den tidpunkten i långivarnas

händer. Regeringen gjorde nu åtskilliga föga lyckade försök att hejda

misären; särskilt fördubblade man utförseltullen (almojarifazgo) och

höjde skatterna över lag. Men år 1575 förklarade kungen, att han icke

längre såg sig i stånd att fullgöra sina förpliktelser mot statens

kreditorer, vilket naturligtvis väckte stor förskräckelse överallt och

framkallade en mängd fallissemang, särskilt i Kastilien.

De viktigaste av de många skatterna och avgifterna voro, förutom

den redan nämnda »almojarifazgo», följande: »tercias reales» (en

krigsskatt från Alfons X:s tid, 2/9 av alla prästerliga tionden), »alcabala»

(från år 1342, 1/20 av all byteshandel och alla försäljningar, likaledes

ursprungligen en krigsskatt) — båda dessa skatter voro utarrenderade;

vidare den s. k. korstågsskatten (»renta de cruzada»), tionde från

varje pastorat till kampen mot de otrogna (denna tionde kallades»renta de escusado»); »aduana» (in- och utförseltull mellan de olika

forna konungarikena, även den egentligen en gammal krigsskatt från

kampen mot morerna); »millones» (en skatt på vanliga

livsförnödenheter med anledning av den stora armadans utrustning) samt »renta

del tabaco», en skatt, som på 1600-talet blev särdeles betydande, sedan

handeln med tobak år 1636 blivit statsmonopol.

Vad som särskilt var ägnat att för en tid ingiva förhoppning om

bättre förhållanden var tillförseln av ädla metaller från kolonierna.

När en »silverflotta» välbehållen inträffade i Sevilla och de med fyra

oxar förspända vagnarna transporterade den dyrbara laddningen i

land och upp till skattkammaren, var det stort jubel. Men allt detta

förmådde ej upphjälpa de förstörda finanserna. Vid Filip II:s död

hade statsskulden stigit till 140 millioner dukater, och ännu värre

blev det senare — men stormakt ville man ändå alltjämt spela. År

1605 meddelar venetianaren Contarini en specificerad förteckning

över konungens av Spanien inkomster; dessa sluta på en summa av

24,300,000 dukater, men — heter det — »nästan alla äro

pantförskrivna». Man har en intressant egenhändig skrivelse av Filip II,

vari han framhäver de förtvivlade förhållanden, under vilka han

övertog regeringen i Kastilien och i de övriga länder, som hörde under

den spanska kronan.

»Jag fann» — heter det — »finanserna så uttömda, att alla

inkomstkällor voro i förväg tagna i bruk för en tid av åtskilliga år framåt.

Mitt fädernearv hade blivit så reducerat, att enbart under min faders

tid en mängd millioner förbrukats.» Härefter anföres en mycket hög

siffra, som icke är så särdeles lätt att kontrollera, och meddelas om

densamma, att den var anslagen till gåvor o. d.

I det följande talar han ytterligare om dyrtiden och om simonien

bland prästerskapet, ämbetsmännens besticklighet o. d. Konungen

har sålunda själv haft en känsla av hur svåra förhållandena voro, och

man kan i själva verket också påpeka ett och annat välment försök

under hans regeringstid att råda bot på det bedrövliga tillståndet. Men

det stannade också endast vid försök, och hans regering slutade

ungefär såsom den börjat.

Hur det under sådana förhållanden skulle gå med landets

näringsliv, kan man lätt tänka sig. Såväl från naturen själv som från

förhållandena under den moriska tiden förefunnos utmärkta

förutsättningar för att både åkerbruk och boskapsskötsel skulle kunna

utvecklas på bästa sätt. En övergående blomstringsperiod för

jordbruket fanns också att anteckna beträffande vissa trakter och för

vissa produkter, nämligen sädesfälten i Valencia, där moriskerna

anlagt ett förträffligt bevattningssystem, samt den sydspanska vin-och olivodlingen. Men landet kunde dock icke producera tillräckligt

med brödsäd för eget behov. Bonden aktades ringa och tyngdes av

skatter.

Något som starkt bidrog till att jordbruket förföll var att

regeringen ej hade någon blick för denna närings betydelse; lämnade den

något skydd, så var det åt kreatursaveln, särskilt fåraveln. Den

privilegierade kastilianska boskapsuppfödarföreningen »la Mesta», som

sedan gammalt åtnjöt en. mängd företrädesrättigheter, lät varje höst

väldiga fårhjordar draga från halvöns nordliga till dess sydligare

betesmarker och förde dem sedan tillbaka norrut på våren. Detta

förfarande var betingat av de klimatiska förhållandena, och regeringen

hade medgivit föreningen rättighet att erhålla och begagna sig av

betesområden på hela den ifrågavarande sträckan; för begagnandet

av betesmarkerna i Estremadura var den fastställda ersättningen

åt vederbörande ägare helt obetydlig.

Lantbruksredskapen voro av tämligen primitiv beskaffenhet och

fortforo länge att vara det. Man plöjde med hjulplog och med oxar,

man skördade säden med skäror, icke med liar, och man tröskade

med »släpor» på samma sätt som i Orienten i forna dagar.

Det kan för övrigt icke förnekas, att den starkt gynnade

ullproduktionen hade — vid sidan av silkesproduktionen — mycket att

betyda för Spanien. År 1545 heter det, att enbart Brügge årligen från

Spanien fick mellan 36- och 40,000 balar ull, vardera med ett värde

av 16 dukater. Men råmaterialet kom tillbaka till Spanien bearbetat

till kläde och blev på detta sätt återköpt av spanjorerna.

Emellertid kan man beträffande en period under det sextonde århundradet

påvisa en — om ock endast relativ — blomstring inom spansk industri,

till vilken den stora nya marknad, som kolonierna erbjödo, var en

bidragande orsak. Några siffror skola giva ett begrepp härom.

I Sevilla — Andalusien är ju mullbärsträdets och silkesmaskens

hemland — synes det år 1564 hava funnits 3,000 sidenväverier med

30,000 arbetare samt dessutom guldsmeder, juvelerare, linnevävare

o. s. v. I Toledo fanns det redan 1525 sidenvävare till ett antal av

10,000; senare ökades detta antal betydligt, och under sjuttonde

århundradet räknade staden ända till 40,000 klädesvävare. Segovia

hade en tid bortåt 35,000 klädesarbetare, vilka bl. a. sysselsattes med

en omfattande fabrikation av hattar. Omkring 124,000 dussin

handskar tillverkades årligen i Ocana, som, ehuru en mindre stad, i det

hela taget utmärkte sig både för sin industri och sitt jordbruk.

Keramiska arbeten tillverkades i Sydspanien, läder kom från Toledo och

Cördoba, och förstnämnda stad hade dessutom sina berömda

vapensmeder, En stor del av industriens män utgjordes emellertid av delsinkallade, dels invandrade utlänningar; träget arbete och vardagsslit

lågo nu en gång icke för det spanska folket, och flera yttre

omständigheter kommo så till, vilka inom kort förorsakade en märkbar

tillbakagång.

Som det gick med industri och hantverk, så gick det även med

handeln: den fick ett uppsving och gick därefter starkt tillbaka.

Nordeuropa hade länge varit Nederländernas förnämsta marknad, handeln

på Medelhavet låg sedan gammalt i händerna på Barcelonas,

Mallorcas och Valencias duktiga sjöfarande innebyggare, och handeln på

Amerika fick sitt huvudsäte först i Sevilla och sedan i Cadiz. Sevillas

stora och långvariga betydelse såsom sjöhandelsstad framgår av

samtida skildringar; på 1570-talet lade massor av fartyg till vid stadens

kajer, och till och med adelsmän ägnade sig åt köpmansyrket. Liksom

hantverkarna hade sina talrika, välorganiserade gillen och skrån

(gremios), så fanns det i städerna även betydande köpmansskrån, vilka

hade sina börser och höllo sina mässor (ferias). Namnkunniga blevo

särskilt de två årliga mässor eller marknader, som i maj och oktober

höllos i Medina del Campo, huvudorten för den inhemska handeln;

till dessa mässor var det dessutom tillströmning från alla länder i

Europa. Från och med det sjuttonde århundradets början inträdde

emellertid ett snabbt fortlöpande förfall.

Även på handelns område spelade invandrade främlingar en

betydande roll. Efter judarnas förjagande hade särskilt en mängd tyskar

och italienare sökt sig till Spanien, och de voro mera energiska än

landets egna barn. Genuesare drevo bankaffärer, lånade ut pengar mot

hög ränta och fingo Granadas silkesodling, tvålfabrikationen m. m.

fullständigt i sin makt. Det stenrika augsburgska huset Fugger,

habsburgarnas bankirer, hade Almadens kvicksilvergruvor m. m. på arrende

från år 1525, och såväl gentemot detta tyska hus som gentemot de

genuesiska bankirerna hade staten iklätt sig sådana förpliktelser, att

»silverflottornas» dyrbara laddningar redan på förhand, innan de

nådde fram till Spanien, voro så att säga bortsmälta. Ännu på

1600-talet låg den starkt minskade handeln i utlänningarnas händer; folket

knotade däröver, men kungarna voro i alltför hög grad beroende av

de italienska och tyska penningmännen. Handeln hade alltid lidit

under smuggleri och ett oordnat myntväsen, och i detta avseende

blev det givetvis ingalunda bättre med åren.

Någon fast botten i nationen hade som sagt det materiella

uppsvinget icke. Det var väl ändå, tyckte hidalgon, tämligen simpelt

att arbeta så där i sitt anletes svett eller räkna sig till godo en usel

profit vid disk och pulpet. Ville man förvärva sig rikedom som en

äkta »caballero», kunde man ju draga åstad på äventyr i den nya värl-den eller tjäna kungen som tapper krigsman i Nederländerna eller

i Italien eller mot de otrogna på kusterna av Medelhavet. Och ville

man låta sig nöja med det lilla, som man behövde för att leva ett lugnt

liv, kunde man köpa sig en kunglig ränta — sådana funnos på många

händer och voro lätta att få tag i — eller också kunde man gå i kloster,

ty att stå väl med himlen var dock det viktigaste av allt.IL

VARDAGSLIV OCH SEDVÄNJOR. FESTER

OCH ANDLIG KULTUR.

Spanien var under Habsburgstiden ett land som i ej så liten

omfattning gästades av resande främlingar. Rikets i politiskt avseende

framskjutna ställning, det praktfulla hovet och den tämligen allmänt

utbredda kännedomen om spanskt språk och spansk litteratur

föranledde under sextonde och sjuttonde århundradena många unga

adelsmän och andra utlänningar (även från de nordiska länderna)

att besöka den Pyreneiska halvön. Man har därför icke så få

reseskildringar från nämnda tid, och av dem kan man få en föreställning

om hur landet då i sin helhet tedde sig.

Det erbjöd en nog så brokig bild. Väluppodlade, leende landskap

omväxlade med vidsträckta öknar, Valencias fruktbara slätter stodo

i en märklig motsats till La Manchas karga högland. Medan man på

sina ställen kunde resa hela dagar utan att knappt se så mycket som

en torftig lerhydda, fann man i andra delar av landet ansenliga städer,

rika på ståtliga byggnader, ofta på tämligen kort avstånd från

varandra. Men i det hela taget gjorde Spanien, ju längre man kom

in på det sjuttonde århundradet, intryck av ett fattigt land, ett land,

som i hög grad befann sig i tillbakagång. Övergivna byar och hus

(»despoblados») påträffade man ofta, och likaså stötte man ofta på

tiggare. Kyrkor och kloster kommo till synes i varje ögonblick.

Lätt och bekvämt var det ej att befara spanska vägar och farleder.

Landsvägarna hade visserligen här och där genom regeringens försorg

blivit i någon mån förbättrade, en och annan kanal hade framdragits,

och några broar hade man byggt. Man hade även ett postväsen, vilket

så småningom kom att fungera någorlunda regelbundet, sedan släkten

Taxis omkring år 1600 fått ärftligt privilegium på

generalpostrnästarsysslan. Från år 1618 var upprättad en postiljonstjänst med

avlösning på flera ställen; genom denna förmedlades brev från Kastilien tillAragonien, Katalonien och Valencia. Det var adressaten som fick

betala portot. De vanligaste befordringsmedlen voro riddjur: hastar,

åsnor och mulor, understundom bärstolar, men däremot — såsom

man lätt kan tänka sig med hänsyn till vägarnas beskaffenhet —

mycket sällan vagnar.

Vad de främmande reseskildrarna isynnerhet klaga över är den

mängd av obehag de fingo utstå i sina mellanhavanden med tullbetjäning

och andra ämbetsmän, vilka i allmänhet ej läto beveka sig till

medgörlighet på annat sätt än mot klingande valuta. Vidare klaga de över

de särskilt på landsbygden dåliga värdshusen, där kök, stall och

spisningslokal tillsammans bildade ett enda rum, där det vimlade av

mulåsnedrivare och annat dylikt folk — liksom också av ohyra — och

där det ibland kunde hända, att man väl kunde få kärl att koka mat

i, men däremot ingen mat. Härvid bör dock anmärkas, att somliga

av reseskildrarna varit grättna och bortskämda individer och att

andra — för att roa sina läsare — brett tämligen tjockt på i sina

skildringar.

Det måleriska och intressanta som kunde finnas i en dylik

bykrog med alla de skiftande slag av resenärer, som passerade eller slogo

sig ned där, hava dessa utlänningar uppenbarligen icke haft någon

synnerlig blick för. Däremot har exempelvis Cervantes lämnat

förträffliga bilder från dessa värdshus. Där fanns det både förnämt och

gement folk, gycklare och marionettspelare, zigenare och

galerslavs-transporter, munkar och eremiter, studenter, avskedade soldater,

»det heliga brödraskapets» patrullryttare o. s. v. Däremot spela

historier om rövaranfall en ganska betydande roll i reseberättelserna —

det har dock konstaterats perioder under vilka förhållandena voro

bättre — och ofta erforo resenärerna med ängslan, att kusten, trots

de vakttorn man såg utplanterade där med vissa mellanrum, icke

var säker för moriska piraters strandhugg. Det skulle ju vara ett högst

ohyggligt slut på resan att bliva förd som slav till Algeriet. I jämförelse

med en slik eventualitet hade det föga att betyda, att den spanska

lantbefolkningen understundom uppförde sig mindre älskvärt mot

de vägfarande, ropade »luteranos» eller »borrachos» (fyllbultar) eller

»gabachos» (franska hundar) efter dem och bombarderade dem med

stenar eller andra projektiler.

Att de nämnda reseskildrarna hava så litet att säga om de

byggnadsverk i de spanska städerna, som äro av arkitektoniskt värde,

kommer sig helt visst därav, att den europeiska smaken på den tiden

förhånade den medeltida — för att icke tala om den arabiska — konsten.

Betecknande är, att Escorials tunga granitmassa i barockstil är det

byggnadsverk som avlockar främlingarna den största beundran. Ochdock funnos ju då som nu Toledo, Valladolid, Burgos, Granada,

Salamanca, Cördoba, Sevilla, Avila, Segovia m. fl. städer med sina stolta

byggnadsminnesmärken, somliga då tillkomna för ej länge sedan,

och främmande reseskildrares påståenden, att det icke fanns

någonting vidare att se i Spaniens städer, kunna vi därför icke taga för goda.

Vad som berättas om den dåliga renhållningen på gatorna och

om privathusens yttre är däremot troligt nog. Berättelserna äro

samstämmiga däri, att det i allmänhet icke fanns någon stenläggning,

varför i städerna rådde ett olidligt damm på sommaren och ett ännu

olidligare slask om vintern; vidare däri att husen genomgående voro låga

och byggda av lera, och att till och med de förnämares — med

vapensköldar på muren prydda — bostäder mestadels togo sig oansenliga

ut (om de ock kunde vara betydande till omfång och ytinnehåll), i det

att fasaden endast var genombruten av några enstaka tarvliga fönster

med galler framför i nedersta våningen samt försedd med några få

balkonger. Slutligen samstämma de däri, att gathörnen begagnades

på ett sätt som vållade en ständig förorening av luften och som man

ej ens lyckades få bukt på genom att där anbringa helgonbilder.

Detta gäller icke minst om själva rikshuvudstaden, symbolen för

Filip II:s centraliserande kungavälde, vilken senare endast för en

kortare tidrymd fick träda tillbaka för Valladolid som residensstad.

I Madrid kunde man nästan varje minut från en eller annan balkong

få höra ropet: »Det kommer vatten!» och då gällde det att

skyndsamlingen vara på sin vakt mot det som kastades ned. Medan Barcelonas

gator synas ha befunnit sig i ganska gott skick, med trottoarer,

springvatten och trädplanteringar, voro endast några enstaka gator i Madrid

stenlagda — de icke stenlagda vattnades dock under sommaren

esomoftast av slädar med vattentunnor — och försedda med lyktor; i de

flesta gatorna var det helgonbildlamporna som utgjorde den enda

belysningen. Ännu så sent som fram emot år 1700 företedde Madrid

i sin helhet en högeligen oordnad och olikartad bild. Var och en hade

byggt ungefär som det fallit honom in, palats och ruckel lågo inpå

varandra, brädhyddor funnos vid de finaste gator, på sina ställen gick

det backe upp och backe ned, genom trånga gränder, som slingrade sig

ut och in.

De förnämas hus och klostren upptogo två tredjedelar av stadens

areal inom de av Filip IV uppförda murarna. Att det byggdes så många

låga hus, berodde delvis på den omständigheten, att kungen hade rätt

att begagna de övre våningarna i ett hus till bostäder för hovfolk.

Senare lades en viss skatt på de hus, som hade mer än en våning, vilket

allt hade till följd, att de endast en våning räknande »malice-» eller

»skattevärn»-husen blevo så talrika. På en höjd i västra utkanten avstaden reste sig över den oftast föga vattenrika Manzanares — »bäcken

som går i lära hos floden» (arroyo aprendiz de rio) — konungens slott,

som under det adertonde århundradet avlöstes av det nuvarande. Detta

äldre »Alcåzar», som nedbrann år 1734, var en stor byggnad, som

innehöll 500 rum, bland dem en storslagen ambassadörsal i rik förgyllning,

en 57 meter lång och 11 meter bred festivitetssal, där konungen spisade

offentligt och där det hölls maskeradbaler, uppfördes komedier o. s. v.;

vidare en huvudtrappa, vilken liksom den i det nuvarande palatset

var berömd för sin prakt; än vidare en mängd tavlor av stora

konstnärer överallt i salar och gemak samt slutligen en fasad med vackra

partier och i ej ringa omfattning förgylld.

Under Filip IV:s tid blev emellertid Buen Retiro, beläget i en

motsatt utkant av staden, hovets egentliga säte. Greve Olivares hade åt

sin kunglige herre byggt detta palats, vilket under årens lopp utökades

med flera olika slags byggnader, såsom slottsflyglar, kyrka, teater,

kaserner, menageri och fasaneri, samt dessutom försågs med

trädgårdar, parker, sjöar o. s. v.

Den öppna platsen »Puerta del Sol» började redan i det sextonde

århundradet bliva det centrum i Madrid, som det i våra dagar är. Den

där framför S:t Filips kyrka belägna terrassen var dagligen en

samlingsplats för alla möjliga flanörer och bar med rätta namnet »Madrids

lögnbörs» (mentidero). På den tiden fanns det emellertid en annan

plats, som var av väl så stor betydelse som »Puerta del Sol», nämligen

»Plaza mayor», vars regelbundna inramning av kolossalbyggnader rned

stora kostnader fullbordades år 1619. Efter den eldsvåda, som i slutet

av det adertonde århundradet härjade denna plats, har den fått ett

annat, icke på långt när så monumentalt utseende. För övrigt blev

den hemsökt av en ny eldsolycka endast tolv år efter det den kommit

i fullfärdigt skick. Det oaktat höll man vid sistnämnda tillfälle

tjurfäktning bland de rykande ruinerna endast några få dagar efter

det elden där gått fram. »Plaza mayor» var icke blott torg, utan

här höllos också alla möjliga fester och högtidligheter, såsom

processioner, torneringar, tjurfäktningar, autodafeer och — avrättningar.

Hyresgästerna vid platsen voro skyldiga att mot betalning efter

fastställd taxa ställa sina balkonger till hyresvilliga åskådares förfogande.

Den dagliga promenaden och mötesplatsen för Madridborna på

aftnarna var från mitten av sextonde århundradet det berömda »gamla»

Prado. Får man tro ännu bevarade avbildningar, var denna plats

ej så särdeles vacker i forna dagar. Det hela bestod av några få rader

av träd, torftiga husfasader, ett par små vattenkonster och en liten

niusikpaviljong, som staden låtit uppföra. Vad som gav Prado dess

glans var det liv som rörde sig där — och så diktarnas idealiserandeBild 5. Plaza Mayor i Madrid. Mesonero Romanos: El antiguo Madrid.

skildringar. Att många av de promenerande färdades i vagn och att

åkdonen överhuvud voro talrika i den spanska huvudstaden, är något

som man lätt förstår, när man läser om det i allmänhet vanvårdade

skick, vari Madrids gator befunno sig.

Karosser blevo kända i Spanien först under Karl V:s tid. I början

väckte de visserligen mycken förundran och starkt motstånd hos den

äldre, mera härdade generation, som var van vid att färdas på

hästryggen; men snart tog bruket av dessa fortskaffningsmedel i hög

grad överhand, och särskilt var det kvinnliga släktet övermåttan

förtjust i att få paradera i vagn. Att bjuda en dam på en åktur, om

också blott i en hyrvagn, var ett galanteri som hon icke kunde

motstå, och i komedier och noveller blev denna åkningsmani

ständigt föremål för omnämnande och gyckel. Att damerna,

flankerade av galanta kavaljerer till häst, åkte över floden till den lustpark,

som kallades Casa de Campo, för att där äta och dricka i det gröna,

hörde till huvudstadens sedvanliga förlustelser. Till och med enkelt,

ja, utfattigt folk kunde man få se komma åkande i sina söndriga

kareter med ynkliga hästkrakar framför.

De flesta vagnarna voro mycket tunga åkdon, försedda med

gardiner och med minst fyra platser invändigt. Körtempot var

långsamt och värdigt. Hos Lope de Vega berättas det, att man dagligen

kunde se tusentals vagnar på Prado, och vid prinsens av Asturien

hyllning år 1608 räknade man enbart på huvudgatan, Calle mayor,000 åkdon. På Filip II:s tid utfärdades förbud mot åkning efter

fyrspann, men sådan blev dock åter tillåten under det närmast

följande århundradet. Jämsides med vagnarna begagnades i ganska

stor utsträckning bärstolar; även sådana kunde man få hyra.

* * *

Trädde man in i ett välbärgat hus, vare sig det nu var en hidalgos

eller en letrados (akademiskt bildad man av borgerlig härkomst) och

alltså tillhörde en familj av stånd, upptäckte man ofta, att bakom

dess till synes obetydliga och stränga yttre kunde dölja sig ett rätt

trevet inre, en gård med kringlöpande valvgångar, blommor och gröna

växter och i mitten en liten fontän. Uppför en bred trappa kommo

de besökande till en med bänkar försedd förstuga, där ledsagande

escuderos och pager skulle uppehålla sig, och därefter genom ett

förrum in i den första estradon (mottagningssalong), där väggarna voro

behängda med spanska, flandriska eller engelska tapeter och golvet

belagt med en turkisk matta; längs väggarna stodo stora, skinnklädda,

med gyllne stift beslagna länstolar, och vid en av väggarna funnos

mjuka sidendynor. »Estrado» betyder ursprungligen »upphöjning»,

och ordet har i denna betydelse övergått i andra språk.

De ståndsmässiga visiterna mottogos emellertid i den närmast

följande damsalongen, som utgjorde den egentliga »estrado del

cumplirniento». Här voro både tapeter och golvmatta av finare slag.

Möbler av dyrbara träslag, prydda med inläggningar o. d., voro placerade

utmed väggarna, och på dem sågos allehanda nipper och liknande

föremål. Om sommaren funnos här stora, porösa vattenkrukor av

välluktande lera för luftens avkylande; vintertiden uppvärmdes

rummen medelst kolbäcken, som ibland voro av silver. Golvet i den del

av salen, där damerna mottogos, var något höjt över det övriga och

skillt därifrån medelst en balustrad. Här sutto damerna på hyenden

av sammet, medan herrarna togo plats efter rang på prydliga stolar

eller taburetter. Förnämast var att hava tre estrados, i vilket fall

den innersta var avsedd för mottagande av de allra närmaste

vännerna. Här stod den med omhänge av damast utstyrda sängen, där

husets fru, rikt klädd och smyckad, tronade.

Vid visiter undfägnades gästerna med olika slags förfriskningar,

först och främst chokolad, vidare med konfekt, förfärdigad av

dominikanernunnor, sylt, lemonader (med kanel, smultron eller apelsin),

olika slags kakor samt glass, vilket sistnämnda läskmedel kom i bruk

i början av sjuttonde århundradet. En omtyckt dryck var »hipocrås»,

kryddat vin. Med denna dryck och med kastanjer kunde — såsomman ser av komedierna — även en tjänare se sitt hjärtas dam till godo.

De nämnda förfriskningarna serverade husets tjänarinnor knäböjande.

Till och med i blott någorlunda förnäma familjer lade man nämligen

an på att efterlikna hovet i fråga om både stor tjänstepersonal och

allt slags pomp och ståt och ceremoniel. Får man tro samtida

skildringar, förefaller det emellertid, som om till och med i sådana hus

rådde en sorglig brist på renlighet och ordning.

* * *

När det talas om en egenartad spansk klädedräkt på 1500- och

1600-talen, så plägar man härmed avse kavaljerernas och damernas

dräkter. De som tillhörde det andliga ståndet hade nog en eller annan

för Spanien säregen detalj i sin dräkt, men i det hela taget var deras

yttre ungefär detsamma som i andra katolska länder, och de juridiska

ämbetsmännen gingo klädda i ett slags talarer av mörk färg, en dräkt,

som gjorde intryck av en säregen värdighet och högtidlighet. Det är

emellertid i den dräkt, vilken blev införd fram mot mitten av det

sextonde århundradet, sorn man med eller mot sin vilja föreställer

sig spanjoren från storhetstiden, och det var denna dräkt, som man

i andra länder tog till mönster.

Herrarna voro iförda en snävt tillknäppt tröja, över vilken de buro

en vanligen kortskörtad jacka, som likaledes var tillknäppt

framtill vid bältestaden. Ärmarna avsmalnade ned mot handleden;

upptill voro de försedda med pös och puffar. Ofta voro tröja och jacka

så tillskurna, att de nedtill mitt på livet löpte ut i en spets. Särskilt

i Nederländerna gick man till överdrift i fråga om denna fason, som

man benämnde »gåsbuk». Kring halsen bars en krusad, knypplad

krage, sorn kallades »salatkrage»; den utvecklades efter hand och blev

slutligen så stor, att man kallade den »kvarnstenskrage». Manschetter

av motsvarande utseende prydde handlederna. Benen voro betäckta

med trikåstrumpor av silke eller ylle, vilka ofta voro genombrutna.

Från midjan till något nedanför höfterna bar man korta, starkt

upppuffade eller utstoppade benkläder (gregiiescos); »pumpstrumpor»

kallades de i andra länder. Över skuldrorna hängde till prydnad en

kort kappa; den var ofta av siden och nådde ej längre ned än till

omkring mitten av låret. (Av detta plagg har den från Holberg bekanta

»spanska kappan» av trä, i vilken förbrytare fordom fördes omkring i

Köpenhamn, fått sitt namn.) Ett äldre mod, som efterhand kom ur

bruk, var att bära en med hängärmar försedd, pälskantad överrock.

På aftnarna, när vädret var kyligt, men även under den varma

årstiden, när man ville vara okänd, svepte man in sig i en stor kappa,Bild 6. Porträtt av Filip II. Målning i Escorial. Carderera:

Iconografia espanola.

som var så inrättad, att ansiktet kunde döljas ända upp till ögonen.

I ett kort gehäng vid bältet hade man en väldig värja, som sköt långt

ut och lyfte upp kappan baktill, samt dessutom en dolk.

Fotbeklädnaden utgjordes i allmänhet af låga, spetsiga skor; stövlar begagnadesendast inom de högre klasserna och i allmänhet blott vid ritter och jak

ter. Klädedräkten avslutades med en barett; från omkring år 1530

begagnades dock oftast en smalbrättad »syltkruke»-hatt av cylindrisk

form; den var gjord av tyg och under första tiden utan någon

fjäderprydnad; den kan betraktas som en förelöpare till vår nuvarande »höga hatt».

Dräktens färg blev allt mörkare och mörkare, ju längre man kom

fram i tiden; dock prydde man kläderna med sprund och garneringar

samt med en halskedja av guld. Filip II gick gärna helt svartklädd,

såsom man ser honom på det här återgivna porträttet från Escorial.

Här bör man också lägga märke till de svarta damaskerna eller

överdragsstrumporna; rocken är något mera långskörtad än vad allmänna

bruket var. På aftnarna plägade emellertid kavaljererna bära dräkter

i ljusa och livliga färger, ty så bjöd modet. Som en följd av de moderna

stora och styva pipkragarna lät man klippa håret kort och raka bort

allt skägg med undantag av en spets på hakan samt mustascherna,

vilka man bar uppåtstrukna. Snobbarna lågo om natten med

parfymerad skäggbinda och med en duk om huvudet för att ej frisyren

(tuppkammen) skulle komma i oordning. Medelst lösvador hjälpte

man upp figurens skröpligheter. På strumpebanden och på skorna

sutto stora rosetter, och i dräktens färg gav det galanta modelejonet

uttryck åt de skiftande sinnesstämningar, som framkallades hos

honom av hans dams mer eller mindre kyliga hållning. Hans handskar

doftade av ambra, och såsom en alldeles speciell prydnad anbragte

kavaljeren i sitt hattband en lock av sin dams hår eller också en av

henne mottagen blomma.

Vad damernas dräkt angår, var även den präglad av det stela

och strama hovskicket. Hals och skuldror voro under den äldre tiden

helt och hållet betäckta, klänningen hade inga veck, och endast

ärmarna voro vida. Över ett styvt fiskbensskört bars en kjol, och över

denna var det en tid framåt brukligt att ha en öppen ytterkjol

(sa-boyana). Kring midjan hade man ett bälte, som framtill gick ned i

en snibb. Plog frisyr med slöja eller huckle (manto; det är detta

plagg som senare fått benämningen »mantilla»), stundom en liten hatt

högst upp. Det på detta sätt utstofferade huvudet vilade på en väldig

pipkrage som på ett fat. På kläderna fanns det mycket broderier

och annan grannlåt, och dessutom bar man kedjor och andra smycken.

På fötterna hade man högklackade och högsulade skor (chapines), som

kunde vara ända till sex tum höga och ofta blevo föremål för

lustspelsdiktarnas skämt. Skorna voro av brokad eller sammet, och sulorna

voro av kork; understundom voro klackarna förgyllda. Ett omtyckt

föremål för satir var även damernas ovanligt omfattande bruk av

smink, parfymer, löshår och andra skönhetsmedel.Bild 7. Porträtt av Don Juan de Austria. Målning av Sancez Coello (?).

Carderera: Iconografia espanola.

Från sjuttonde århundradets början inträdde i såväl den manliga

som den kvinnliga klädedräkten en del förändringar — delvis

härrörande från utländsk påverkan — utan att denna dock i det hela

taget skiftade karaktär. Ett av de mest framträdande nya

modeföremålen var golillan, ett slags styv, besvärande krage av papp,

överdragen med lärft, nedtill tätt omslutande halsen, men upptill slätt

utåtfallande. Den blev en mycket väsentlig beståndsdel i den

egendomliga spanska dräkten och framkallades av en år 1623 utfärdad

förordning, som var riktad mot de övermåttan stora, styvstärkta

pipkragarna. Vid sidan av gorillan begagnades dock ej så sällan breda

nedfallande kragar, vilka från halsen sträckte sig nästan ända ned till

skuldrorna samt voro försedda med kant av knypplade spetsar. När

Bild 8. Porträtt av infantinnan Isabella Clara Eugenia, Filip II:s dotter.

Kopparstick efter målning av Rubens. Folke: Costumgeschichte der Culturvölker.

dessa kragar användes, lät man håret växa längre ut, särskilt som

lockar vid öronen, och man utbytte de gammaldags hattarna mot

bredskyggiga av filt; dessutom infördes vida, mera löst åtsittande

knäbyxor samt hängärmar. En grupp kavaljerer i en dylik

kostym har Velasquez målat, och så kunna vi föreställa oss att de

calde-rönska »kapp- och värjstyckenas» unga män sett ut.

I motsats till de civila voro militärerna klädda i ljusare och mera

lysande färger; de hade skärp, broderi på jackan, sporrar på

stövlarna och framför allt flotta fjäderbuskar i hatten. Fullständigt fransk

uniform i likhet med Ludvig XIV:s trupper fick regementet »la Cham-Bild 9. Drottning Mariana, Filip IV:s andra gemål, iförd »guardainfante».

Målning av Velasquez. Fotografi.

berga», vilket uppsattes år 1668 och blev uppkallat efter marskalk

Schomberg. När man började taga denna mera bekväma dräkt till

mönster inom de högre kretsarna, blev den förut omnämnda golillan

och jämte den andra karakteristiska delar av den inhemska kostymenett formligt fälttecken för det nationellt spanska parti, vilket fram

emot slutet av det sjuttonde århundradet sympatiserade med

Österrike och sökte utestänga det franska inflytandet.

Under de två sista tredjedelarna av nämnda århundrade hade

damerna halsen obetäckt och buro en på skuldrorna nedhängande

krage. Håret kammades ut åt sidorna i stora, tunga bucklor, vilka

gjordes ännu större medelst fjäderprydnader. Ett i hög grad fult

plagg var den s. k. »guardainfante», en kjol av skräckinjagande

dimensioner, utspänd medelst en oval krinolin. För övrigt må nämnas, att

de lyxförordningar, som utfärdades, voro riktade mot överdåd till och

med i klädedräktens minsta detaljer — utan att dock hava åsyftad

verkan. »Hecha la ley, hecha la trampa», säger spanjoren: när man

har stiftat en lag, så har man också givit ett sätt att kringgå den.

* * *

Det liv, som fördes inom de förut skildrade husens murar, var

mycket enformigt, men därjämte rätt ofta präglat av patriarkalisk

hederlighet. Isynnerhet i den äldre tiden var familjefadern den

enväldige härskaren över hustru och barn. Vad speciellt angår kvinnorna,

höllos de förvarade inom lås och bom, bakom fönstergaller och

jalusier, bevakade av stränga fäder och svartsjuka äkta män eller av

bröder, vilka icke veko en hårsmån från ärans lag (el punto de honor) —

såvitt det nämligen icke gällde andras döttrar, hustrur eller systrar.

Där husets kvinnliga innevånare sålunda sutto instängda,

sysselsatte de sig mestadels med handarbete tillsammans med sina

tjänarinnor. Ett avbrott häri skedde dock, när det gjordes eller mottogs

visiter (vilket ovan beskrivits), och till mässan måste damerna i alla

fall, och då anordnades det hela processioner: främst en page,

därefter vederbörande dam själv, förd vid handen av en escudero, som fick

svepa kappan kring sina fingrar för att icke smutsa ned hennes fina

handskar. Var det en riktigt mondän kyrka man besökte, någon av

dem, som hade rykte om sig för en lagom snabbt avfärdad mässläsning,

infann sig där också en skara kavaljerer för att betrakta de sköna.

En sådan fin kavaljer steg sent upp — vilket dock icke ville säga

senare än klockan 9 -- och sysselsatte sig dagen i ända med att driva

omkring på gator och promenader, alltid full av värdighet, ty »sosiego»,

förnämt och självmedvetet lugn, var en egenskap som spanjoren

värderade mycket högt. En del av förmiddagen tillbragte han på

men-tideron under mer eller mindre elak konversation; idrottsövningar,

i äldre tid särskilt bollspel, upptogo också någon stund, tills klockan

blev fram mot 2, då han åt sin middag. Eftermiddagen måste han

42ofrånkomligt tillbringa på teatern, om det var premiär. Så följde

afionpromenaden på Prado, och efter kvällsvarden var tiden omsider

inne för honom att begiva sig ut på nattliga äventyr (sp. rondar). Då

var han iklädd en dräkt av livligare färger än den mörka han bar

om dagen, hade en stor kappa över sig och var väl

beväpnad.

De spanska värjorna voro berömda, isynnerhet de

som fabricerades i Toledo; de voro långa och spetsiga,

och fästet hade en säregen form. Förutom med detta

vapen var kavaljeren försedd med en dolk och med

en liten lätt parersköld av läder med en stålspets på

mitten. Det fanns en särskild skola av spanska

fäkt-mästare, vilka gjort sin konst nära nog till en

matematisk vetenskap. Mest berömda bland dem voro

Carranza och Pacheco de Narvaez, författare till

grundliga läroböcker i ämnet. Blodiga dueller voro på den

tiden i högsta grad vanliga. Varje hidalgo var en övad

fäktare, och efter den tidens uppfattning behövdes det

vida mindre än ett »ni ljuger» — vilket innebar den

största förnärmelse — för att kavaljerens Toledoklinga

skulle flyga ur skidan. En bekant värj inskrift lyder:

»Drag mig ej utan orsak, stick mig ej i skidan igen

utan heder!» Men orsak till strid fann man lätt, och

hellre falla med svärd i hand än uppgiva striden, även

om man kunde göra detta med ära. Ofta hände det,

att en galant älskare till sin dams ära avspärrade

den gata, vid vilken hon bodde; med vänners och

tjänares hjälp höll han alla andra borta därifrån.

Rassel av värjor var emellertid icke den enda

musik man nattetid kunde få höra runt om i de spanska

städerna; där ljödo serenader framför månget

fönstergaller och mången balkong,•och då och då drog en

skara studenter eller soldater sjungande och spelande

genom gatorna. Det är från denna period som det

romantiska Spanien daterar sig, det Spanien, som ända

fram till våra dagar är känt från mångfaldiga

romaner, dikter, skådespel och operor, om ock ofta

under former, som hava mycket litet med verkligheten att göra. Att

erotiken just icke alltid uppträdde i utpräglat andlig gestalt och att

i det hela taget tonen mellan de båda könen ingalunda alltid var

elegant — det fanns en otrolig mängd offentliga kvinnor i Spanien,

icke minst i Madrid — framgår tydligt av dåtidens spanska litteratur.

Bild 10. Spansk

värja med en

vapensmeds i

Toledo signatur på

klingan.

Vapensamlingen å

tyghuset i

Köpenhamn.Men den berömda »amor a la espafiola» med sitt genomförda

ceremoniel och sina finesser är dock ingalunda gripen ur luften, därom har

man många vittnesbörd.

Med maskerader, karnevalsupptåg, måltider på flodstränderna,

båtfärder under musik m. m. dylikt

kryddades de nattliga förlustelserna. En

särskild betydelse hade midsommarfirandet,

Johannes döparens fest, vartill många seder och

bruk voro knutna. I kyrkorna höllos

midsommardagen mässor under stark

tillströmning. Tidigt på morgonen gingo damerna,

understundom ledsagade av sina kavaljerer,

ut i lundar och örtagårdar för att plocka

klöver, murgröna eller andra växter, vilka

vidskepelsen tillskrev sällsamma verkningar

i fråga om vederbörande individs framtida

öde. Även på annat sätt sökte man varsel

om vad kommande dagar bure i sitt sköte.

I det fria ställde man till dans och

måltider, man sjöng till ackompanjemang av

olika instrument, där pratades och

glammades, men ibland förekom det också

förvisso okvädinsord och värjstötar; där

brunno eldar och bloss, och överhuvud

rådde ett muntert liv i staden på aftonen

och hela natten igenom. Diktarna, icke

minst de dramatiska, hava tecknat mången

bild av dessa folknöjen.

Även inom fyra väggar trivdes tidvis

aftonsällskapligheten. Då musicerades det

på gitarr. Före denna hade vihuelan — som

spelades antingen med stråke eller med

plekter — varit det instrument, som mest

kom till användning. Vidare underhöll man

sig med samspråk, varvid framför allt

krävdes en sirlig och spirituell ton (discreteo) mellan herrar och damer;

man uppställde en eller annan subtil prisfråga och höll »akademi» på

italienskt maner med uppläsning av dikter o. s. v. Ett omtyckt

tidsfördriv var kortspel, varvid man spelade med de genuint nationella

kort, vilka ännu äro i bruk i Spanien. I mera gentila sällskap odlade

man allvarliga och förnuftiga spel, framför allt »el hombre», ett spel,

som kom att gå Europa runt och undantagsvis ännu förekommer här-

Bild 11. Spansk gitarr fr.

omkr. år 1600. Hipkins and

Gibb: Musical instruments.Bild 12. Spanska spelkort från 1600-talet. T. v. »as de copas», motsvarande

hjärter ess, t. h. »rey de bastos», motsvarande klöver kung. Merlin: Origine des

cartes å jouer.

uppe i Norden. I de talrika spanska spelhusen däremot hängav man

sig åt alla slags vilda hasardspel.

Lagen höll efter spellustan och bestraffade falskspelning. Enahanda

var förhållandet beträffande de opassande danser, som ägde rum

på värdshus samt på danslokaler och dansplatser. Dessa danser — till

vilka man sjöng och knäppte med kastanjetter — kallades »bailes».

De oanständigaste och tillika mest namnkunniga voro på den tiden

»zarabanda» och »chacona», medan de gravitetiska danser, som tråddes

vid den fina världens fester, benämndes »danzas». Bland dessa danser

må nämnas »gallarda» och »pavana». Av dessa två var pavanan den

högtidligaste; den dansades av två personer med utomordentlig

värdighet och till en långsamt flytande melodi. Man förmodar, att

namnet kommer av pavon, det spanska ordet för »påfågel». Gallardan,

sorn säkerligen är av italienskt ursprung, dansades i ett något

livligare, men dock absolut moderat tempo.

Zarabandan uppkom efter mitten av det sextonde århundradet;

den popularitet, den snabbt vann över hela landet, var lika stor som

den vanmäktiga indignation, som på många håll gjorde sig gällande

över densamma. Man må emellertid icke föreställa sig den gamla

spanska zarabandan såsom liknande de senare tillkomna gravitetiska

»sarabandes», vilka dansades i Frankrike och vilkas tempo blivit en

omtyckt form inom instrumentalmusiken. »Fandangon» och »boleron»,

vilka man i våra dagar plägar betrakta såsom särskilt typiska spanska

danser, härröra från en senare tid än den, som man gemenligen kallar

Spaniens storhetstid. Däremot är »seguidilla» en gammal folkdans.

En njutning, som allt hitintills, och det med fog, betraktats såsom

specifikt spansk och som Europa ursprungligen fick del av genom de

spanska conquistadores, är bruket av tobak. I det egentliga Spanien

infördes emellertid detta bruk först i slutet av det sextonde

århundradet. Visserligen talar Calderón om både röktobak och snus, men

röktobaken — som endast röktes i pipor — synes för det mesta ha

kommit till användning bland sjöfolk; snus däremot stod högre i

anseende och brukades mera allmänt, även bland kyrkans män. Det

var för övrigt spanska andlige som i början av 1600-talet förde bruket

av snus till Rom. Bruket av cigarrer och cigarretter, som då redan

under lång tid varit känt bland indianerna, kom ej till det egentliga

Spanien förrän omkring år 1700, men blev då snart utomordentligt

modernt.

* * *

Vi hava redan omnämnt teaterföreställningar såsom en bland

spanjorernas mest eftersökta förlustelser, trots det att de rönte starkt

motstånd från prästerskapets sida. Teatertrupper av olika värde —

alltifrån sådana, som voro små och fattiga, till sådana, som både

åtnjöto anseende och voro väl utrustade — drogo land och rike omkring.

Senare påbjöd regeringen, att det i hela landet blott finge finnas tolv

teatersällskap och endast ett i sänder i varje stad, Madrid och Sevilla

undantagna.

I Madrid fanns det från år 1587 två stora teatrar, Teatro de la

Cruz och Teatro del Principe. Direktörerna för de teatersällskap,

som gåvo föreställningar där, fingo betala en betydande avgift till de

fromma, välgörande brödraskap, som ägde teaterbyggnaderna, och

en otalig mängd dramatiska författare, bland dem talanger av hög

rang — med den geniale folkgunstlingen Lope de Vega huvudet högre

än alla de andra — tillfredsställde folkets nära nog omättliga

skådespelslystnad med slag i slag följande nyheter i en för Spanien

karakteristisk versifierad dramaform, en blandning av allvar och skämt. Här

fick man se ämnen, hämtade ur det dagliga livet, glatt och glansfullt

framställda i »kapp- och värjstycken»; här ställdes man ansikte mot

ansikte med olika gestalter ur historien, både den inhemska och den

utländska, både den heliga och den världsliga, både den äldsta och den

allra nyaste. Den ena dagen Cid eller Cæsar, nästa dag madonnan

själv eller en beryktad rövarhövding, patriarken Jakob eller greve

Essex. Och här var det aldrig tal om något anspråksfullt »klassiskt»

smaktyranni från diktarnas sida; de kommo folkets naturliga smak

till mötes, och det enda de fordrade var fantasi och mottaglighet.

De egentliga folkteatrarna utgjordes ursprungligen av alldeles

otäckta gårdar (den härav härrörande benämningen på dem, »corrales»,

fortlevde en tid framåt) med fönster och balkonger som åskådarloger,

en scenbyggnad vid en av gårdsmurarna samt tribuner med sittplatser

kring en parterr med ståplatser. Senare anbragtes ett halvtak närmast

murarna. Längst bort hade man mitt emot scenen ett särskilt galleri

för den mera enkla kvinnliga publiken, och därifrån hördes under

föreställningarna ofta skrik och oväsen. Dekorationer kände man i

äldre tid icke till på de mera vanliga teatrarna, och ej heller ridå.

Det sceniska maskineriet var i hög grad primitivt.

Föreställningarna ägde alltid rum, medan det ännu var ljus dager. De

inleddes med ett musikstycke, varefter följde först en »loa»

(prolog), därpå aftonens tre-akts-»comedia», mellan vars olika akter

gåvos små muntra farser, samt till sist ett dansnummer. Föllo

pjäserna och de spelande publiken i smaken, ljöd från logerna ropet

»Vitor!» och från parterren dånade de s. k. »musketörernas»

applåder; i motsatt fall ljödo gälla visslingar, enkannerligen från dessa

samma »musketörer», vilka också gingo under benämningen »spanska

fotfolket».

Av helt annat slag voro de teatraliska föreställningar, som ägde

rum på Buen Retiro under hovets auspicier och till vilka bland andra

Calderon skrev pjäser. Här kom ett mycket komplicerat sceniskt

maskineri till användning, dräkter och utstyrsel voro ytterst dyrbara,

och i styckena fanns det så mycket musik, att det av dem blev så gott

som hela operor. Teatersäsongen varade hela året, och man spelade

de flesta kvällar i veckan.

I det hela taget sörjde den förnäma världen väl för att skaffa folket

något att se på genom de många ståtliga fester, som anordnades

än av en, än av en annan anledning. Illuminationer och fyrverkeri

sparades det aldrig på, och rätt ofta förekommo s. k. ringränningar,

»juegos de cahas», vilka avlöst de äldre torneringarna. Liksom förut

riddarna brutit lans i livsfarlig lek, så kämpade nu furstliga och adliga

herrar i mera oblodiga duster med lätta spjut, i det de möttes i kadyljer,

präktigt utstyrda och skickligt tumlande sina springare. Både Filip

IV och Olivares voro framstående ryttare; de visade sig ofta, stundom

skrudade i hjältekostymer från forntid och medeltid, i praktfulla

kavalkader, som drogo genom huvudstaden. Dylika tåg kommo icke

minst till synes, när det gällde att högtidligen mottaga en furste eller

en ambassadör; då gnistrade det av silver och guld och ädelstenar

från atlas- och sammetsdräkter, vilka voro hållna än i förnämt däm-pade, än i ljusa och prunkande färger, allt efter anledningen och det

härskande modet.

Och både kännare och icke-kännare måste beundra de präktiga

springarna av den spanska rasen, dessa hästar med litet huvud, rik

man, lång hals och trind buk, -sådana man ser dem på Velasquez"

ryttarbilder. Till häst mötte också de förnäma jägarna vid de lysande

jakter, där viltet drivits samman i

flockar inom inhägnaden. Där var

det mindre fara än glans och prakt.

Vid tjurfäktningarna däremot

var det på annat sätt; där gällde

det livet. Tjurfäktningen var

redan då en för det spanska folket

egendomlig förlustelse, men erbjöd

på den tiden ett helt annat

skådespel än den senare blev och numera

är fallet. Nu är tjurfäktaren en

»professional» och det hela satt i

system. I sextonde och sjuttonde

århundradena däremot var

tjurfäktningen en extraordinärt högtidlig

fest, vid vilken förnäma amatörer,

understundom till och med

kungarna, uppträdde till häst på arenan

för att kämpa med de vilda djuren;

de voro beväpnade med lansar och

svärd och hade ett följe av tjänare.

För att reta djuret till det yttersta

brukade man då som nu skjuta pilar

i dess rygg, och ständigt voro

tjänarna i ivrig verksamhet för att

bistå sin husbonde och i farliga

ögonblick avleda tjurens uppmärksamhet från honom. Framför

konungens loge stodo på själva arenan livgardister med sina hillebarder,

beredda att möta tjurens angrepp; dödade de djuret, tillföll dess

kött dem.

Vid vissa tider på året bidrog även kyrkan till att tillmötesgå folkets

lystnad efter skådespel på gator och torg. Vid de stora högtiderna

drogo storslagna processioner genom staden; gatorna försågos då med

tälttak, och granna brokadmattor hängde ned från balkongerna. Här

fick man skåda bibelns välbekanta gestalter och helgon burna i

procession i form av bildstoder, ofta av dyrbar metall och av stort konst-

Bild 13. Tjurfäktning å Plaza mayor

i Madrid på 1600-talet. Altamira:

Historia de Espana.närligt värde. Komiska moment, som aldrig saknades, representerades

dels av den obligata »tarasca», en drakgestalt, som genom att under

tjut vältra sig in på folkmassorna väckte ett med skräck blandat nöje,

dels av de s. k. »gigantones», vilkas jättelika höjd åvägabragtes medelst

en »machina» (som brukas ännu i vår tid).

Vid prinsens av Wales besök i Madrid år 1623 förlustade man

ho-nom — berättas det — bland annat med en högst märkvärdig

långfredagsprocession av tysta, extatiskt hänryckta munkaroch av botgörare,

som voro iklädda tagelskjortor, höllo ben av människor i munnen, buro

dödskallar i händerna, hade törnekronor på huvudet, bojor o. d. på

kroppen och tunga kors på ryggen, gingo med askbeströdda och

bloddrypande hjässor och dunkade sig på bröstet med tunga stenar!

Mest att se var det vid Kristi lekamens fest, ty då förenade sig

kyrkan och teatern om att hos höga som hos låga samtidigt

tillfredsställa deras behov av andakt och deras skådelystnad. Detta skedde

genom de skådespel, som benämndes »autos sacramentales» och voro

något av det mest äktspanska hos den på säregenheter så rika nationen.

Det var allegoriska, av teologisk lyrik glödande festspel, i vilka de

agerande personerna symboliserade allehanda begrepp, dygder och

laster, och de yppersta diktare med Calderon i spetsen medverkade

till detta slags förhärligande av nattvardsmysteriet. Framförandet

ägde rum under bar himmel på stora vagnar, som kördes omkring i

staden. För att visa, med vilken vördnad de omfattade denna

sedvänja, blottade alla åskådarna huvudet, medan det på en vanlig

teaterföreställning aldrig kunde falla herrar mosqueteros in att, åtminstone

av egen drift, taga av sig hatten.

»Auto», handling, var namnet även på de fruktansvärda skådespel,

som inkvisitionen esomoftast lät komma till synes. Det var »trons

gärning, auto de fe»; den i olika länder vedertagna språkformen auto

da fe är av portugisiskt ursprung. Man hade två slags autodafeer:

den speciella och den allmänna. Autodafeer av det förstnämnda slaget

förekommo rätt ofta, men offren voro då endast några få. Till de

»allmänna» däremot, vilka höllos i Madrid vid högtidliga tillfällen,

såsom vid en konungs tronbestigning, bröllop o. d., hopsparades ett

stort antal skyldiga, vilka suttit inspärrade i inkvisitionens fängelser

och därunder varit offer för den tortyr av olika slag, som domstolen

begagnade. En månad innan högtidligheten skulle äga rum utropades

denna runt om i staden under pukors och trumpeters ljud av

inkvisitorer, som redo fram på gatorna med den heliga domstolens baner i

spetsen. Sedan uppfördes på Plaza mayor ett slags skådebana (mitt

framför konungens balkong), tribuner för åskådarna, för mera

förttama såväl som för mera enkla, vidare en baldakin, under vilken stor-inkvisitorns karmstol var placerad, än vidare ett altare samt mitt på

torget en för de dömda avsedd stor estrad, försedd med två

predikstolar och tvenne burliknande inrättningar, i vilka de skyldiga skulle

höra domen uppläsas.

Ceremonien började med att dominikanerna under natten höllo

vakt vid ett stort grönt kors, som, inhöljt i svart flor, planterats på

altaret. Klockan sju följande morgon infunno sig konungen och hovet

på platsen, och en timme senare drog en procession fram från

inkvisitionens palats (på vars fasad lästes på latin orden i Psaltarens 74:e

ps. v. 22: »Stå upp, Herre, och döm i din sak»; i nyare

bibelöversättningar äro orden återgivna sålunda: »Res dig, Elohim, och kämpa

för din sak»). Sammansättningen av denna procession har icke alltid

varit precis densamma; sålunda berättas, att det ibland hände, att

alguaciler och magistratspersoner gingo i spetsen för tåget. Oftast

synes processionen ha varit sammansätt sålunda: 1) 100 med lansar

och bössor beväpnade schåare (ganapanes), vilka buro det för bålen

erforderliga bränslet; 2) dominikanerna med ett vitt kors; 3)

domstolens standar, som hertigen av Medinaceli åtnjöt den Gudi

välbehagliga äran att bära; standaret var av röd damast samt visade på

ena sidan det spanska vapnet och på andra sidan ett grönt kors mellan

ett draget svärd och en olivkvist; 4) gränderna och inkvisitionens

extraordinära medhjälpare (»familiares»), män ur de högre klasserna,

vilka av hjärtans lust tjänade trons dyra sak; ibland var titeln

»familiar» endast en hederstitel, ej förenad med någon egentlig uppgift;

5) alla de anklagade, var och en med ett vaxljus i handen; 6)

inkvisitionens egentliga personal till häst; 7) storinkvisitorn, klädd i violett

och följd av sin livvakt.

Av de anklagade gingo de främst, som voro dömda till lättare straff,

barfota och barhuvade, iförda lärftsskjortor eller botskjortor

(san-benitos) med ett gult Andreaskors på bröst och rygg. Därefter följde

de som dömts till galärerna o. d.; vidare de, som sluppo undan från att

bli brända, men voro dömda att avrättas; de voro iklädda sanbenitosj

på vilka djävlar och eldslågor syntes målade, samt en på samma

sätt bemålad, en och en halv aln hög spetshuva. Därnäst följde de

som skulle lida döden på bålet. Flammande lågor voro målade på

deras sanbenitos, och var och en av dem ledsagades av två

rättstjänare och två munkar; åtskilliga av dem voro belagda med munkavle

och bundna. Sist buros pappbilder av sådana anklagade, som avlidit

före exekutionen, samt deras lik i kistor.

Sedan processionen framkommit till ort och ställe, intogo alla sina

platser, mässan lästes, storinkvisitorn tog ed av kungen själv och hela

församlingen, en dominikan predikade, domen kungjordes, varefterBild 14. Autodafe i Madrid 1680. Målning av Rizi. De olika skedena i domshandlingen här framställda såsom samtidiga.

(Jfr beskrivningen i texten.)storinkvisitorn till sist lyste välsignelse över de närvarande med

undantag av de dömda, vilka han i stället överantvardade åt »den

världsliga armen». Bålstraffen verkställdes på en för detta ändamål särskilt

avsedd, utanför staden belägen »brännplats» (quemadero). Ångrade

sig en dödsdömd i sista ögonblicket, blev han strypt av bödelns hand,

innan förbränningen av hans kropp försiggått.

* * *

Vi vända oss emellertid från dessa ohyggliga scener till bättre

kännetecken på verklig kultur. På folkskolans område finner man

visserligen ej sådana, ty landet räknade endast ett fåtal skolor för

folkets stora massa, och de som funnos voro mestadels privata eller

stodo under prästerlig uppsikt. De ämnen, i vilka undervisning här

meddelades, voro läsning, skrivning, en smula räkning samt katekes.

(Märkligt nog påträffar man i Navarra mitt i sextonde århundradet en —

dövstumskola, tillkommen på initiativ av en förståndig privatperson.)

Annorlunda förhöll det sig däremot med det högre

undervisningsväsendet. Fram till mitten av det sjuttonde århundradet höllos

otvivelaktigt andliga sysslor högt i ära i Spanien, och om utbildning till

skötandet av sådana vinnlade man sig mycket. Onekligen har man

på detta område att anteckna en blomstringsperiod, en guldålder,

om ock utpräglat aristokratisk, berörande endast de högre klasserna.

Universiteten voro plantskolor för denna andliga kultur, och sådana

högskolor fanns det många. Sedan nämligen kardinal Jimenez

upprättat universitetet i Alcala, följde ett antal stormän hans exempel;

i varje fall stiftade de åtminstone ett kollegium.

Främst av alla universiteten stod emellertid det i Salamanca.

»Tormesflodens drottning» eller »Lilla Rom» med sina många

ansenliga byggnader, sitt myllrande liv och sin i det hela taget

karaktärsfyllda prakt och skönhet nådde sin glansperiod hänemot år 1600.

Då räknade universitetet omkring 7,000 studenter (år 1682 endast

1,950) och 70 professurer samt hade auditorier som kunde rymma ända

till 2,000 åhörare. Vidare fanns det i staden 52 boktryckerier och 84

boklådor (förlagda till ett särskilt kvarter), vilka tillsammans

sysselsatte bortåt 3,600 personer. De flesta professurerna voro i

rättsvetenskap; dessutom hade man en professur i astrologi (på den tiden ofta

använt i samma betydelse som vi nu inlägga i ordet astronomi), en i

musik, en i hebreiska, en i kaldeiska och fyra i grekiska; de övriga

voro i grammatik, retorik, filosofi, teologi och medicin.

Det var ett på medeltida vis fast organiserat och skarpt avgränsat

samfund, denna korporation av lärare och studenter, ett samfund medett betydande antal regler beträffande universitetets ledning, i fråga

om studietiden och för den dagliga vistelsen i kollegierna och

studentpensionaten. En student kom i åtnjutande av många privilegier i

universitetsstaden; han fick köpa allting billigare än andra, och han

hade endast »maestrescuela» (universitetskanslern) till domare, även

om han begick de grövsta förbrytelser. Studenterna voro

genomgående lika klädda och buro en lång, svart rock; de som hade sin

bostad i ett kollegium gingo nästan alla i en lång, brun kåpa med hätta

eller kapuschong i skiftande färg, allt efter de olika kollegierna. Så

gott som alla buro värja, och om aftnarna strövade de mera oroliga

elementen omkring i läderkyller och försedda med en liten sköld. Hörde

dueller överhuvud till ordningen för dagen i den tidens Spanien, så

var detta förhållandet bland studenterna i högre grad än inom andra

kretsar.

För övrigt fanns det utpräglade rangklasser inom studentvärlden,

och det var en mycket vanlig företeelse, att de rika studenterna —

vilka ofta förde ett överdådigt liv — hade andra, mindre lyckligt

lottade studenter till tjänare. Bland studenterna fanns det överhuvud

en överklass, »manteistas», igenkännlig på sina fyrkantiga mössor, som

var skild från underklassen, »capigorristas», vilken gick klädd i kappor

av grovt tyg och i ett slags kasketter (gorra). Slutligen fanns det rena

tiggarstudenter — »veteran- och studentsvält» sammanfattades i ett

ordspråk såsom någonting vederstyggligt och för dessa samhällskretsar

karakteristiskt. Studenter av denna kategori kunde rent av vara

tjuvar, falskspelare o. d., ett högst oregerligt släkte, som kunde ställa

till obehagliga revolter (detta inträffade mest i Alcalå) och som var

fruktat både av rättvisans handhavare och av borgarna. Från dessa

sistnämndas sida hette det också: »Hin håle själv må ge sig i lag med

studenter!»

Ferier hade man ofta, såsom vid kyrkliga fester och andra liknande

tillfällen. Vid större högtidligheter utvecklade institutionen och

ståndet sin ståt på ett mycket självmedvetet sätt, såsom exempelvis

vid rektorsval, då en storartad procession drog genom staden, eller vid

professorstävlan, då segraren, lagerkrönt och med ett följe som bar

lagerkvistar, under fyrverkeri och illumination fördes omkring i ett

tåg vid skenet av facklor. Särskilt var det dock

doktorspromo-tionerna som gåvo anledning till stass och ståt. Dagen före en

promotion utropades denna av en ridande student med trumvirvlar och

trumpetsignaler. På själva disputationsdagen drog man till den sal,

där disputationen ägde rum, i procession med härolder och musik,

professorerna i högtidsdräkt (i skiftande färger efter olika fakulteter)

samt rektorn, pedellerna o. s. v., doktoranden eller doktorandernasjälva till häst, klädda i sammet och siden samt försedda med

ridstövlar av läder, värja och dolk.

De tecken på den nya värdigheten, som överlämnades till den

graduerade, utgjordes av en guldring, en bok och en huvudbonad av

säregen form. Dagen efter promotionen måste den nybakade doktorn

genomgå en burlesk ceremoni, varunder han blev föremål för sina

kamraters gyckel; han var nödd och tvungen att »sitta på understol» och

få huden full av ovett i ett latinskt tal. Men därmed var ej hans pina

slut, ty dessförinnan tillkom det honom att anordna en tjurfäktning,

varvid minst fem tjurar skulle bekämpas, vidare att utdela en mängd

gåvor samt slutligen att giva en stor festmåltid, vid vilken fem rätter

voro obligatoriska. Naturligtvis blev det hela en dyr historia, som

endast de rika kunde gå i land med — såvida man nämligen icke hade

någon god beskyddare.

Utom universiteten fanns det även andra högskolor, enkannerligen

jesuitiska, enär jesuiterna ej sällan voro män ined betydande

kunskaper; vidare prästseminarier, krigsskolor, sjömansskolor samt en

stor teknisk akademi, vilken stiftades år 1583 av Filip II, men tyvärr

ej blev av lång varaktighet. Ämnena vid denna akademi voro

matematik, hydraulik, byggnadskonst, kosmografi, nautik, artillerilära

samt befästningslärans första grunder. Akademien hade ett

fackbibliotek och en instrumentsamling. En botanisk trädgård anlades

under Filip IV:s tid i Aranjuez. Utgivandet av böcker försvårades

delvis genom förefintligheten av särskilda privilegier, genom taxor

och censur, men det oaktat trycktes många böcker. De äldsta

boktryckarna i Spanien voro tyskar och italienare, men senare kom

boktryckeriverksamheten även att drivas av talrika infödda spanjorer.

En mängd bibliotek inrättades, och det förnämsta av dessa var det i

Escorial; dessutom hade man det colombinska biblioteket i Sevilla

och många andra. Ett även i våra dagar namnkunnigt riksarkiv

grundades i Simancas.

Under dessa förhållanden odlades vetenskaperna i Spanien

tidvis långt mera än man i allmänhet föreställer sig. Sjöfart,

upptäckter av nya länder och koloniförvärv vidmakthöll under en

ingalunda kortvarig period ett starkt intresse för kosmografi, astronomi

och det naturvetenskapliga studiet överhuvud. Under Karl V:s tid

utfördes många betydande arbeten på nautikens, kartografiens och

meteorologiens områden, men av politiska skäl hemlighölls till stor

del materialet, och det mesta är nu försvunnet. Läkarkonsten odlades

särskilt i Salamanca, Valencia och Barcelona, och ej så få sjukhus

inrättades. Därjämte framträdde en hel rad skickliga läkare och

medicinska författare (den mest berömde bland dem var väl Miguel Servet),och spanska livläkare stodo högt i anseende vid främmande hov. Vid

tiden omkring år 1600 inträdde emellertid förfallet på denna punkt.

Av teologiska, filosofiska och juridiska tänkare kunde den spanska

nationen räkna ett icke ringa antal — bland dessa var väl Luis Vives

den som förvärvade sig den största ryktbarheten — och vilken

uppfattning man för övrigt än må hava om dessa jesuitiska moralister,

niot vilka en Pascal drog så våldsamt i härnad, så kan det dock icke

förnekas, att de voro kloka och betydande personligheter, som

utövade ett genomgripande inflytande och därtill ett inflytande som

sträckte sig långt utöver landets gränser.

Här må till sist nämnas, hurusom spanjorerna från renässansens

Italien fått ett starkt intresse för humanistiska studier, och på detta

område utfördes att erkännansvärt arbete av en del spanska filologer

med Antonio de Lebrija i spetsen. Och den samling av handskrifter,

son finnes i Escorial, bär ännu vittne om den utmärkte mecenaten

Diego Hurtado de Mendozas brinnande iver och djupa insikter som

samlare.III.

LITTERATUR OCH KONST.

Vid mången detalj under den föregående skildringen skulle man

törhända kunna känna sig frestad att utbrista: »Men var då detta

verkligen en storhetstid?» Härvid bör man emellertid komina ihåg,

att i militärt och politiskt avseende var det under en viss period en

verklig storhetstid och att det först var så småningom som en strävan

började göra sig gällande att bevara den yttre glansen, en strävan,

som till sist visade sig fruktlös.

Men förutom imperialismen hade Spanien annat och mera att bygga

sin storhet på, nämligen de verk av stora författarpersonligheter, som

uppträdde under denna tid, och det till på köpet just under den period,

vilken — såsom förut berörts — avgjort var en tid av politisk

nedgång och vanmakt. Med sin genuint nationella prägel markera

dessa dikt- och konstskapelser en mäktig insats i världskulturen, som

ännu i dag tilldrager sig uppmärksamhet och beundran och som torde

kunna sägas innehålla oförgängliga värden.

I såväl konstens som litteraturens historia under Spaniens

»storhetstid» är det lätt att hos de mera framstående författar- och

konstnärsgestalterna påvisa egendomliga strömningar, som härflyta från

olika sidor hos nationalkaraktären, vare sig en eller flera i sänder (och

till dessa hör onekligen också indolensen). Den krigiska andan,

äventyrslystnaden och den osentimentala hårdheten, spanjorens

verklighetssinne i förening med hans benägenhet för att resonera, hans humor

och hans goda förstånd, svärmeriet tillsammans med religiös

innerlighet och mysticism, frisk omedelbarhet och naturligt behag

jämsides med galanteri, formalism, ordklyveri och icke minst stortalighet

— vart och ett av allt detta har sin representant, och allt är det ge-nuint spansk egendom trots inflytelser från det kulturella livet bland

andra folk och under olika tidsperioder. Den nationellt särpräglade

individualiteten har förmått upptaga och bearbeta dessa utifrån

kommande strömningar; till och med hos de mera kosmopolitiska

personligheterna, sådana som exempelvis en Cervantes, är spanskheten

omisskännlig.

Därjämte bör framhållas, att helhetsintrycket av den period,

som här skall behandlas, är, att det icke så mycket försiggår någon

egentlig utveckling som fastmera något som man skulle kunna kalla

ett starkt och plötsligt uppenbarande och uttömmande av andlig

kraft — och därefter ett uppenbart förfall.

Att de skiftande företeelserna inom Spaniens andliga liv kommo

att utöva så stort inflytande i utlandet, är lätt att förstå, även om man

icke tar landets yttre maktställning med i räkningen; ty i dem hava

senare släkten funnit lika många som starka uttryck för allt det som

i ständiga växlingar satt sin prägel på dem själva, icke minst i

riktning mot realism och romantism. Det andliga livet i Spanien är i sin

helhet i hög grad särpräglat och fullt av utmärkande

egendomligheter — ehuru ingalunda så benhårt konsekvent som man ofta velat

skildra det — men därjämte så rikt och mångsidigt, att man som

sagt väl förstår den inverkan det har haft på andra nationer. Och

var och en, som sätter värde på en kraftig nationell individualitet,

måste därför överhuvud känna sig tilltalad i sitt studium av detta

folk och dess gärningar, om ock det i spanskt väsen — även där detta

kommer till litterära och konstnärliga uttryck — kan finnas mycket

som man har svårt att förlika sig med, till och med när man tager

full hänsyn till de till grund för detsamma liggande förutsättningarna.

Från sin medeltid hade Spanien fått ärva en hjältediktning, en

lyrisk och uppsluppen, halvt satirisk diktning (ärkeprästen från Hita

med sin »Libro de Buen Amor») samt en prosalitteratur, dels historisk,

dels moraliserande och dels juridisk, d. v. s. lagböcker. Allt detta

har satt sina spår i följande tiders litteratur, trots det att denna i icke

ringa grad rönte påverkan av andra länders andliga kultur. Liksom

den spanska nationaliteten var en sammansmältning och utformning

till ett helt av flera historiska beståndsdelar — iberer, kelter, romare,

goter, morer och judar — på samma sätt upptog den i sig de främmande

litterära och konstnärliga inflytelserna sålunda, att det av det hela

blev något säreget spanskt. Detta visar sig icke minst på diktningens

område.

De äldre, längre hjältedikterna hade framemot medeltidens slut

blivit avlösta av de kortare episk-lyriska diktalster, som kallas

romances, vilka levde på både de breda folklagrens och de förnämasläppar. Lyriken hade emellertid rönt påverkan dels av den

proven-calska trubadurpoesien, dels av Petrarca och andra italienska diktare;

även Dantes diktning har tryckt sin prägel på en del av den spanska

poesiens alster under medeltidens sista skeden. Men varken lyriken

eller den didaktiska poesien glömde fullständigt bort den ursprungliga

naturklang, som av gammalt var egendomlig för den spanska nationen.

Så tillkom omkring år 1500 en ny och betydande påverkan: den

klassiska renässansen i italiensk dräkt samtidigt med de klassiska

studiernas uppblomstring. En hel rad av diktare framträdde såsom

den nya italienska riktningens svurna anhängare — bland dem kunna

såsom de förnämsta nämnas Boscan och Garcilaso de la Vega — och

det lyckades dessa diktare att nedbryta det motstånd, som den äldre

stilens nitiske försvarare Cristöbal de Castillejo en lång tid med

tapperhet vidmakthöll. Men även här uppenbarade den spanska andan

snart nog sin förmåga att sammansmälta det främmande med det

genuint spanska, och även om en otalig mängd petrarcaiserande sonetter

och hjältedikter i åttaradiga strofer a la Ariosto under loppet av det

sextonde århundradet sågo dagen, glömde man dock aldrig att hylla

de gamla former, som man ärvt från fädren, såsom villancico, letrilla,

glosa m. fl., vilka alla voro knutna till musik.

Emellertid kan man till och med inom den spanska diktning, som

begagnar sig av de klassisk-italienska versmåtten, träffa på mer än en

utpräglat spansk diktarpersonlighet, som är nationell icke blott genom

de ämnen han besjunger utan även genom den ton som klingar i hans

vers. Så är exempelvis förhållandet med den ädle lyrikern Luis de

Leon (f 1591). Han var en andans man och beklädde en akademisk

lärostol. Hans diktning utmärker sig för plastiskt formade strofer,

enkelhet och renhet i klangen samt sysselsätter sig mest med

religiösa betraktelser, anknutna till skildringar av exempelvis lantlivets

ro, nattens stjärnhimmel, musikens själslyftande tonvärld. Men att

han är spansk, kan bl. a. märkas på hans — vad man skulle kunna

kalla — lokalisering av Horatii ode om havsguden, som spår Trojas

fall, när Paris drager bort med den rövade Helena; hos Leon är det

Guadalquivir som förespår goterkonungen Rodrigo hans olycka och hans

fall i kampen mot Saracenerna för det han bortfört greve Julians dotter.

Om denne diktares på samma gång blida och fasta karaktär

vittnar följande tradition. Då han, efter att ha under några år måst sitta

i fängelse på grund av misstankar från en trångsynt ortodoxis sida

i fråga om hans rättrogenhet (ty ej ens en så alltigenom from katolik

som han kunde undgå småsint förföljelse), efter sin frigivning åter

beträdde sin kateder, inledde han sin föreläsning med orden: »Vi sade

i går . . .»En andans man var även Fernando de Herrera, Leöns samtida

(-j-1597). I en rad sonetter, vilka allt igenom röja påverkan av Petrarca,

besjöng han en spansk »Laura», som fick namnet Estrella; men hans

mest karakteristiska dikter äro hans patriotiska, högstämda oden

om portugiserkungen Sebastians nederlag i Marocko och om segern

vid Lepanto. De äro fyllda av gammaltestamentligt glödande patos

och giva i kraftigt utmejslade verser uttryck åt spanjorernas hat till

de otrogna och åt den jublande segerkänslan, då dessa blivit besegrade.

En av de yppersta, med de båda nu nämnda befryndade spanska

lyrikerna är historikern och arkeologen Rodrigo Caro, som i sjuttonde

århundradets början skrev den praktfulla dikten om romarstaden

Italicas ruiner i närheten av Sevilla. Iden om alltings förgänglighet,

uttryckt med sällspord höghet och gripande vemod, är här förenad med

stoltheten över minnena av de spanskfödda romarkejsarna Trajanus,

Hadrianus och Teodosius samt utmynnar i en strof om platsens kristne

martyr Gerontius.

Vid sidan av den förnäma lyriska poesien blomstrade emellertid

— såsom redan antytts — ständigt en i äldre former hållen lättare och

mera folklig poesi, präglad av intagande behag och graciöst lekfullt

skämt, understundom också av burlesk, saftig humor. Denna poesi

är till stor del anonym.

På prosadiktningens område satte renässansen i slutet av

1400-talet sin första mera betydande frukt i den märkliga dialogiserade

berättelsen »Celestina», som i sig innesluter frön till en senare tids

både drama och prosadiktning; denna dikts rykte spreds vida omkring

genom efterbildningar och översättningar. Men den första litterära

personlighet, som under det tidsskede, med vilket vi här sysselsätta

oss, framträdde såsom ett — om ock ej alltid efterföljansvärt —

mönster som prosaskribent både inom och utom Spanien, var

Antonio de Guevara (f 1545 vid några och sextio års ålder), Karl V:s

officielle historiograf, franciskan, inkvisitor och biskop. Han var en

produktiv författare, en didaktisk, moraliserande, politisk och religiös

tänkare. Hans böcker äro komponerade på ett underligt förvirrat sätt

och handla om allt möjligt mellan himmel och jord (han hade läst

mycket, och långt efter hans livstid talade man om »att veta så många

ting som bispen av Mondoiiedo»), men de utmärka sig för en mängd

intressanta detaljer.

Guevara är en utpräglad katolik, men jämsides härmed i sin

tankegång påverkad av renässansens humanism, både den italienska och

den erasmiskt nordiska; som kristlig-humanistisk moralist har han

dock icke bakom allt sitt skämt en Erasmus" allvar. Men därjämte

märker man hos honom den benägenhet för att resonera hellre än attfilosofera, som är egendomlig för spanjorerna. Han är stilkonstnär;

språket är esomoftast skruvat, fullt av antiteser o. d., men stundom

höjer det sig till verklig vältalighet. Det är den latinska retoriken han

vill överföra på sitt modersmål. Av hans skrifter var det isynnerhet

»Boken om Marcus Aurelius», även kallad »Furstarnes ur», som slog an

på den läsande världen inom och utom Spanien. Hans »Brev», vilka

innehålla en del goda saker bland en mängd banaliteter, blevo

utomordentligt populära. I både England, Tyskland och Frankrike gjorde

hans verk stora landvinningar, men att från hans pretiösa stil —

såsom många velat — härleda den engelska stilriktning, som benämnes

eufuism, torde dock helt visst vara att gå för långt.

För spanjorerna framstod Juan de Mariana (f 1624 vid mycket

hög ålder) såsom landets typiske och ypperste historieskrivare, hos

vilken folket riktigt kunde glädja sig över sin storhet och sina rika

minnen. Mariana var jesuit och tillhörde de politisk-religiösa tänkare,

på vilka jesuiterorden var så rik. Som sådan gjorde han sig särskilt

bekant genom sin på latin skrivna bok om konungamakten såsom

institution. Hans försvar för kungamord såsom någonting i vissa

fall tillåtligt väckte på sin tid mycket uppseende och på åtskilliga

håll ont blod. Till följd av några skenbart odogmatiska yttranden

i en annan bok gick det därhän, att han på gamla dagar blev inspärrad

i fängelse. I sitt stora historiska verk är han icke kritisk historiker i

modern mening, men väl en förträfflig berättare. Hans språk är

ypperligt; överallt finner man skickligt gjorda karaktärsteckningar,

och skildringen är präglad av varm fosterlandskärlek, som dock aldrig

går till överdrift.

* * *

Det har sagts — och det med rätta — att mången spansk författares

liv är en hel roman, och när en spansk litteraturhistoriker i våra dagar

kallat en sin bok, som handlar om några skönlitterära författares från

här ifrågavarande tidsskede öden, »Verkliga händelser, vilka se ut som

om de vore diktade», så är denna titel fullt försvarlig, enär materialet

är hämtat ur sanningsenliga aktstycken.

Förut har omnämnts, hurusom en stor del av det spanska folket

tillhörde landstrykarklassen, de så kallade picaros, och ej så få spanska

författare, vilkas liv har att uppvisa en mängd märkliga tilldragelser,

äro i större eller mindre mån att räkna just till denna klass. Den

litterärt anlagde picaron berättade om de öden, som blivit honom

beskärda; han satiriserade från sin underklasståndpunkt — okonstlat

och gemytligt — över de förnämare, men kunde därjämte slå in på

moraliska betraktelser, vilka ibland stå i en nära nog skriande mot-sats till vad han upplever och själv sysslar med. På detta sätt uppstod

en särskild litterär genre, som man har kallat »skälmromanen» och vars

första representant var »Lazarillo från Tormes», en bok, som

förskriver sig från början av sextonde århundradet, men vars författare

är obekant.

Mest berömd av alla berättelser inom denna diktart är dock

säkerligen »Guzmån från Alfarache» av Mateo Alemän, vilkens livsöde man

först nu fått full kännedom om, tack vare nyligen påträffade

arkivdokument och andra liknande källskrifter. Han var född 1547, och

i hans personlighet såväl som i hans roman framstår han på samma

gång som en stoisk filosof och en förslagen äventyrare. De viktigaste

momenten i hans levnadslopp äro följande. Fadern var läkare vid

det stora fängelset i Sevilla, denna förut omtalade förvaringsplats för

alla slags tjuvar och skälmar och därjämte även för de allra grövsta

förbrytare. Studerande och vagabonderande strövar sonen i sin

ungdom omkring i alla delar av den Pyreneiska halvön, men kommer sedan

till Italien. Mången gång är han utan existensmedel och måste tillgripa

vad som helst för att slå sig igenom, men blir det oaktat gift. En tid

är han slavhandlare och blir invecklad i åtskilliga mer eller mindre

ohederliga företag. Ibland kommer han i fängelse, trots det att han

är oskyldig; ibland återigen slipper han undan fängelset, ehuru han

borde ha varit där. Hans äktenskap var olyckligt, men han blev fader

till flera barn, och han visste ej, hur han skulle kunna försörja sin

familj.

På äldre dagar lämnade han slutligen hustru och barn och

utvandrade år 1608 till Amerika. Han begav sig till Mexiko i sällskap

med en ädelmodig beskyddare, ärkebiskop Gera eller Guerra —

dramatikern Alarcön befann sig ombord på samma fartyg — och fick där

uppleva märkliga ting. Han såg ärkebiskopen, som blivit utnämnd

till vicekonung, förföljas av alla möjliga olyckor, bl. a. en

solförmörkelse — något som på den tiden injagade en utomordentlig skräck hos

folk — kullkörning m. m. dylikt, och det värsta var, att en

fruktansvärd jordbävning inträffade samma dag han skulle hyllas av folket.

Denna sistnämnda händelse grep honom så djupt, att han insjuknade

och några få dagar senare avled.

Under Alemåns sista år, då han är gammal och svag och lever

i Mexiko utan sin beskyddares hägn, får hos honom moralisten, den

bittre filosofen övertaget över den lustige skälmen. Detta kommer till

synes i hans sista böcker, som äro rent asketiska i tonen. I en av sina

skrifter skildrar han sin hädangångne välgörares liv och förtjänster,

och han tager denne på ett kraftigt sätt i försvar mot allt det illvilliga

skvaller, som var i omlopp om Guerra, icke blott medan han levde utanäven efter hans död. Själv dog Aleman i Mexiko omkring år 1614.

Hans mest berömda arbete är den ovan nämnda romanen, vilken

överflödar av livliga skildringar och av scener, som icke alltid äro så

särdeles uppbyggliga, men genomvävda av moraliska, ja, rent av

just uppbyggliga betraktelser över världens uselhet och dygdens krav

— en äkta spansk dualism.

Med Miguel de Cervantes" strålande namn förbinder man av

gammalt tanken på en rad märkliga, romantiska levnadshändelser, vilka

också blivit vederbörligen bekräftade av historiens vittnesbörd.

Såsom redan antytts, var denne diktare icke ensam bland Spaniens

författare om att ha haft äventyrliga upplevelser; men det är det

säregna med Cervantes" levnad, att denna vad hans ungdom angår har

att uppvisa sällsynt vackra exempel på hjältemod, självuppoffring och

ädelt sinnelag. Själv har han på ett tilltalande sätt, utan allt skryt

och prål, skildrat dessa händelser, särskilt i den så kallade »Fångens

historia», som utgör några kapitel i »Don Quijote».

Cervantes var född i Alcalå de Henares 1547 — samma år som

Aleman — tillhörde en släkt, som ej var förmögen, men fick dock en

någorlunda ordentlig uppfostran med latin och allt vad därtill hör.

Som ung kom han till Italien i egenskap av tjänare hos en högtstående

prelat. Där gick han i krigstjänst, blev en tapper soldat och deltog

med heder i sjöslaget vid Lepanto år 1571; vid detta tillfälle fick han

ett märke för livet, i det han blev svårt sårad i vänstra handen. När

han efter fälttåget var på återresa till sitt fädernesland (1576), försedd

med goda rekommendationer från sina överordnade och glad i

förhoppningen att han genom dessas hjälp skulle kunna skaffa sig

bärgning och en ansedd ställning, blev det fartyg, med vilket han for,

överfallet och uppbringat av nordafrikanska sjörövare; jämte övriga

ombordvarande fördes han som fånge till Algeriet.

Av de rekommendationsbrev, som påträffades hos honom, fingo

vederbörande den uppfattningen, att han var en mera högtstående

personlighet än som motsvarade verkliga förhållandet och väntade sig

därför en stor lösepenning för hans frigivande. Hans familj sökte

också samla ihop en summa, men den räckte icke till. Nu försökte

Cervantes gång efter annan att själv skaffa sig och några sina

medfångar friheten, men trots det att han lade i dagen en utomordentlig

fintlighet och ett okuvligt mod, misslyckades ständigt hans planer.

Med beundransvärt ädelmod påtog han sig, utan att rygga tillbaka

för följderna, ensam all skuld för att rädda sina medsammansvurna,

av vilka till på köpet några uppträtt fegt och förrädiskt; särskilt var

det en spansk dominikan, som visat diktaren en lågsinnad och

missunnsam ovänskap.Emellertid hade den käcke spanske fången injagat en viss med

fruktan blandad respekt hos regenten i Algeriet, och denne hade just

låtit föra honom ombord på en galeja, vilken skulle befordra honom

till Konstantinopel — i vilket fall hans fädernesland och dess

litteratur mänskligt att döma skulle förlorat honom för alltid — då

några munkar, tillhörande en av de förut omtalta ordnar, vilka

verkade för friköpande av fångar, inträffade med en summa penningar,

varav Cervantes" släktingar med oändligt besvär lyckats anskaffa

huvudparten, och efter något parlamenterande fick man honom

slutligen frigiven. Hemma i Spanien måste han på grund av mot honom

riktat förtal försvara hela sitt förhållande under fångenskapen, och

det är aktstyckena från den härmed förenade processen och de därvid

framkomna vittnesmålen som man har att tacka för den säkra

kännedom man äger om denna period av hans liv.

Dessvärre är det romantiskt sköna i hans livstilldragelser härmed

slut. Det övriga är nästan uteslutande fattigdom, flyttning från det

ena stället till det andra, inspärrning i fängelse o. d. Han hade

visserligen fått en liten syssla att sköta, nämligen vid provianteringen av

den stora armadan, men någon funktionär med större duglighet synes

han uppenbarligen icke ha varit. En gång blev han rent av

exkommunicerad av de prästerliga myndigheterna på grund av ett mindre

lämpligt uppträdande i staden Ecija, och hans sätt att sköta sina

räkenskaper var icke alldeles oklanderligt (det gällde härvid dock endast

slarv, icke underslev), vilket hade till följd, att han kom att bli skyldig

den kungliga skattkammaren en summa penningar. Denna sökte man

upprepade gånger utkräva av honom, ja, den föranledde till och med

att han blev inspärrad i bysättningshäkte; men betald blev skulden

aldrig, och det av det enkla skälet att Cervantes aldrig kom att äga

så mycket penningar.

Någon verklig, givmild beskyddare fann Cervantes aldrig. Väl

blev han redan medan han var i livet en omtyckt och mycket läst

författare, men de penningar, som hans böcker inbragte, gingo till

största delen i förläggarnas och boktryckarnas fickor. Även denna

fattigdom delar han med många av de litteraturens yppersta

representanter, som på den tiden levde och verkade i hans fädernesland.

Men under alla skiften och alla besvikelser hade hans

diktarverksamhet varit honom en trogen följeslagare, en tröst i motgången. Han

bar sitt huvud högt och bevarade sitt goda humör ända till sin sista

stund, vilken inträffade den 23 april 1616 (detta datum dock efter

den gregorianska kalendern och således icke Shakespeares dödsdag,

såsom man stundom med en viss emfas velat hävda).

Cervantes" berömmelse knyter sig förnämligast till tvenne huvud-verk: hans roman »Don Quijote av La Mancha» och hans noveller.

De sistnämnda äro ett dussin till antalet och av sinsemellan tämligen

skiftande värde; några av dem äro emellertid alldeles förträffligt

tecknade livsbilder, framför allt ur det spanska samhälle, i vilket

författaren levde och som han var så förtrogen med. Mest av dem alla

gäller detta utan tvivel den geniala dialogen mellan de båda hundarna,

som berätta sina upplevelser. Men i högre grad än något annat av

hans verk är »Don Quijote» det, varpå hans namnkunnighet alltid

varit grundad. Denna bok är oemotsägligen till sin ursprungliga

anläggning ett angrepp på de så kallade »libros de caballeria»,

riddarromanerna, vilka enkannerligen omkring mitten av det sextonde

århundradet framkallat ett sannskyldigt rus av hänförelse och fantastiskt

svärmeri hos den spanska nationen.

Det finnes många historier om hur förryckta otaliga människor

blevo av denna lektyr. Sålunda berättas, att hela familjer,

tjänstepersonalen inberäknad, kunde försmälta i tårar, när de läste om

romanhjälten Amadis" död; ja, det säges till och med, att en adelsman

en gång svimmade vid den läsningen. Vidare heter det, att en student

i Salamanca, som var en ivrig romanläsare, blev så betagen, när han

läste om en riddares kamp mot en skara stigmän, att han sprang upp

och började med dragen värja hugga och sticka åt alla håll i rummet

för att komma den överfallne hjälten till undsättning.

Cervantes fann uppenbarligen en till den grad fantasihetsande och

därjämte lögnaktig lektyr osund och drog därför i härnad mot

densamma genom att skildra, hur en adelsman från en liten stad — för

övrigt en utmärkt präktig karl — får sitt huvud så förvridet genom

ständig läsning av dylika riddarromaner, att han lämnar sitt hem och

drager ut som vandrande riddare, fylld med ideal, vilka endast ha det

felet, att han icke förmår bringa dem i överensstämmelse med den

levande verklighet, som han möter på sin väg. När han t. ex. stöter

på ett ressällskap, bestående av några hyggliga och fredliga ryttare,

vilka åtföljas av ett par damer som åka i en kaross, så tror han, att det

är en skara ogärningsmän, som fångat och hålla på att bortföra ett par

prinsessor, och ställer till ett förskräckligt spektakel, ja, vållar

verkliga olyckor. För den bålde riddaren sluta dylika äventyr ofta med

en högst prosaisk bastonad.

Vid sidan av denna huvudperson med hans ofta bakvänt tillämpade

idealism har diktaren ställt hans högst komiske vapendragare Sancho

Panza, en briljant genomförd karaktärsskildring av en bonde, en

äkt-spansk bonde. Han är på samma gång enfaldig, snusförnuftig och

bondslug, ja, understundom en tolk för den mest genuina folkliga

visdom; han är rädd om sitt skfnn, men ändå inte alls bortkommen, närBild 15. Facsimile av Cervantes" handskrift (brev).

det till sist går därhän, att nävarna måste anlitas; han är trogen mot

sin herre, men drar sig inte för att kritisera honom; han är förnöjsam

och likväl en egoist, därför att han blivit till den grad imponerad av

Don Quijotes stora ord om allt det, som han kan vänta sig genom sin

herres bedrifter, att han ständigt lever i förhoppningen att bliva

ståthållare på en eller annan ö, som hans herre skall erövra. Härtill

kommer så ett helt galleri av personer i alla möjliga levnadsställningar,

förträffligt uppfattade och skildrade, liksom det sceneri, vari de röra

sig och som diktaren under sina strövtåg genom landet lärt sig så

grundligt känna.

Men otvivelaktigt ligger det någonting mera i boken, någonting

som så småningom kommit fram, medan författaren arbetade på sitt

verk och så att säga utan att han själv visste av det, nämligen den

stora och oförgängliga motsättningen mellan tvenne mänskliga typer,

representerade av Don Quijote och Sancho Panza. Och hur mycket

Cervantes än låter en komisk, ofta i hög grad drastisk belysning falla

över titelhjältens gestalt, är det dock omisskännligt, att det inomhonom själv finnes något som sympatiserar med denne hjälte och som

talar genom honom. Som exempel må nämnas de yttranden, som

Don Quijote fäller om krigarens och studentens liv; med tanke på

Lepanto och Algeriet förnimmer man här tydligt Cervantes" egen

uppfattning av vad äkta hjältemod är.

Under århundradenas lopp hava nitiska tolkningskonstnärer haft

oändligt mycket att bestyra med denna bok och bl. a. velat påvisa,

att den är en politisk nyckelroman, en satir över Karl V och den

oinskränkta konungamakten. Författaren skulle — heter det — själv

hava dolt denna nyckel i en liten skrivelse, vilken en spanjor i nittonde

århundradet hittade på att smida ihop och presentera som Cervantes"

återfunna »buscapie». Att man även i nyaste tid hållit på med dylika

underliga strävanden, om ock av mera naiv art, att söka finna en dold

mening i den berömda boken, därpå såg man ett exempel, när en spansk

publicist vid Cervantes-jubileet 1916 framlade några tidningsartiklar,

vilka inneburo ett nytt försök att finna en hemlig nyckel till »Don

Quijote», denna gång medelst anagram o. d. i bokens egen text, där

Cervantes skulle ha stuckit undan skildringar av händelser i sitt

eget liv (mord på en alguacil på 1580-talet m. m.). Detta försök är

lika orimligt som tidigare produkter av samma slag och vittnar

dessutom om ej så liten okunnighet hos vederbörande upphovsman, varför

det ej varit svårt att avliva det, något som också ett par spanska

litteraturhistoriker gjort.

En annan sak är, att man genom studium av arkivdokument

kunnat påvisa, hurusom det på sina ställen i boken rör sig om personer,

som verkligen levat och uppträda under sina verkliga namn. Omöjligt

är ej, att detta till och med kan vara fallet med hjälten själv, varvid

det dock helt naturligt endast kan vara tal om ett yttre motiv. I

romanens första kapitel säges, att den »sinnrike adelsmannen» nog

egentligen hette Quijada eller något dylikt, och senare kallas han Alonso

Quijano. Numera har det blivit konstaterat, att i den lilla staden

Esquivias i La Mancha de Toledo, där Cervantes" hustru var född

och där författaren själv uppehöll sig en tid, bland de familjer, som

icke tillhörde bondeklassen, fanns en släkt vid namn Quijada, och

denna räknade under förra hälften av det sextonde århundradet en

manlig medlem vid namn Alonso. Samtidigt med honom levde i staden

en präst som hette Pero Perez, eller samma namn som bäres av prästen

i »Don Quijote». Så långt har man hittills kommit i dessa

undersökningar.

Det framhålles ofta och med skärpa, att Cervantes överhuvud har

en mera omfattande, mera allmänmänsklig uppfattning och känsla

än hans samtida landsmän. Helt visst finns det hos honom ögonblick,då han står på ett högre plan än andra till och med framstående och

talangfulla spanjorer; men det kan dock icke bestridas, att han på

åtskilliga punkter är lika spanskt bornerad och tidsbunden som någon.

Ett exempel är den i »Fångens historia» förekommande förälskade,

förrymda och kristnade moriska kvinnans uppförande mot sin fader.

Författarens mening är uppenbarligen, att man skall hysa sympati

för henne, därför att hon övergår till en annan tro och till ett annat

folk; men en nutidsläsare torde dock knappast kunna undgå att

harmas över hennes grymhet och hårdhet mot den gamle moren, som

icke blott fanatiskt vidhåller sin tro, utan därtill verkligen högt älskar

sin dotter. Och när Cervantes i en av sina noveller berättar om en

ung spanjorska, som, trots det att hon fick sin uppfostran i England

och bland protestanter, likväl blev »kristen», d. v. s. katolik, så vittnar

ej heller detta om någon mera utpräglad allmänmänsklig vidsynthet.

Vad känslan angår, så strömmar det visserligen tårar i mängd vid

åtskilliga scener i några av Cervantes" berättelser, och han låter läsaren

bli vittne till både svimningar och andra rörelseingredienser. Men

man har svårt för att tro på att författaren känner sig själv rörd vid

dylika tillfällen; i regel är det endast obligata effekter till uppbyggelse

för en estetiskt mindre bildad publik. Att Cervantes verkligen var

i besittning av äkta känsla och ävenså kunde lägga den i dagen,

därom vittna å andra sidan många ställen i hans böcker.

I Cervantes" författarverksamhet finnes det även en period av

dramatisk alstring, men han hade icke någon lycka med sin

skådespelsdiktning, och hans talang låg helt säkert ej heller åt det hållet.

Några roande småfarser, »entremeses», samt tragedien »Numancia»

med ett från forntidens historia hämtat spansk-patriotiskt ämne äro

hans bästa arbeten för teatern.

* " * *

På skådespelets område var det en annan diktare, som fullständigt

slog Cervantes ur sadeln. Det var Lope de Vega (1562—1635). Denne

geniale, improvisatoriskt anlagde dramatiker representerade efter

vartannat flera olika sidor av den spanska andan: bohemen, den galante

och utsvävande kavaljern, den hedervärde borgaren och patriarkaliske

familjefadern, den rättrogne och trosivrande katolske prästen o. s. v.

Och detta var icke roller som han spelade, utan han var i själva verket

allt detta, om ock i varje egenskap endast för en tid. Här har man

otvivelaktigt skäl att tala om en intim beröring med folkets väsen.

Genom sporadiska studier i alla möjliga ämnen och genom

livserfarenheter i alla möjliga riktningar blev han just danad till att på ett liv-fullt och fängslande sätt presentera ett vimmel av gestalter och scener

på de bräder som föreställa världen.

Hans ungdom var rik på äventyr, både erotiska och av andra slag.

En gång blev han ådömd straff, för det han som försmådd

tillbedjare i en smädeskrift angripit en skådespelerska och hennes familj;

sin första hustru enleverade han; han deltog i den stora armadans

expedition; såsom tjänare åt förnäma herrar gjorde han sig skyldig

till en hel del snedsprång. Familjesorg kom honom att slå in på den

andliga banan; tidvis var han också en verkligt nitisk präst, tidvis

åter visade han sig icke äga den för denna ställning erforderliga

moraliska styrkan. Och dock är han en personlighet som vinner sympati

genom sin hjärtegodhet, sitt muntra väsen och sin ofta verkligt äkta

känsla. Men vad Lope de Vega framför allt är, det är diktare, och

som sådan så intensivt skapande, att han helt visst överträffat alla

andra i produktivitet, även om de allmänneligen anförda kolossala

siffrorna på antalet av hans teaterstycken måste betraktas såsom i

hög grad överdrivna.

Lope de Vega är i första hand den som skapat det spanska

national-dramat, även om han helt naturligt haft sina förelöpare på detta område.

Den form, som han gav detta drama och som omnämnts i närmast

föregående kapitel, blev i allt väsentligt den som senare spanska

dramatiker fullföljde. Till denna form hörde det i dialogen förhärskande

bruket av det nationella åttastaviga versmåttet (romansmetern och

den rimmade redondillan). Vare sig han behandlar ämnen ur det

dagliga livet, ur den grekisk-romerska forntidens eller den spanska

medeltidens historia eller hämtar sådana från fjärran länder, är han dock

alltid spanjoren, och den folkliga tonen från nationens episka och

lyriska poesi klingar genom hans verser. Detta var den ej minst

bidragande orsaken till att han vart sitt folks gunstling och förblev det,

ända tills framemot år 1630 nyare poeter började tränga honom undan,

och i många år var han scenens oinskränkte behärskare.

Värdet av hans dramatiska alster, sådana de föreligga till

bedömande i våra dagar, är onekligen högst skiftande. Medan somliga

av hans »comedias» helt enkelt äro ett sammelsurium utan inspiration

och utan något som helst spår av noggrannhet i utformningen, men

med grovt effektsökeri i handlingen och en fadd eller uppstyltad dialog,

finns det däremot andra, vilkas byggnad utmärker sig för förvånande

säkerhet och en otrolig fyndighet och som äro genomförda med lätt

hand och med en frisk naturlighet, som ej kan annat än verka betagande.

Replikskiftet är fullt än av charm och spiritualitet, än av en gripande

sanningsverkan i all sin enkelhet. En egendomlig förkärlek har Lope

de Vega, stor blomstervän som han är, för det lantliga, och med fram-

68ställningen av detta hade han vanligen avgjord lycka; i stycken av

detta slag finnas scener, som äro hänförande i sin naiva skönhet.

Såsom den ideala älskargestalten i hans komedier uppträder den tappre,

galante, intagande och ärekäre, men för övrigt icke i allo moraliske

unge adelsmannen, på samma sätt som man i senare tider såsom den

manliga ungdomens ideal framställt studenten, officern, läkaren eller

ingenjören.

Bild 16. Facsimile av Lope de Vegas handskrift. (Versrader ur ett skådespel.)

Utanför Lopes egentliga dramatiska verk står prosaskådespelet

»Dorotea», som aldrig varit avsett för uppförande på scenen och för

övrigt är ett intressant arbete, som återspeglar en serie moment ur

författarens egen ungdomshistoria. Dessutom har han frambragt

en otalig mängd lyrisk-poetiska alster, en rad episka och didaktiska

dikter, av vilka många äro mycket långa, men vilkas värde ofta icke

står i skälig proportion till deras längd; vidare noveller med här och

där inströdda verser samt den vackra bibliska berättelsen »Betlehems

herdar». Som Lope de Vega försökt sig inom alla möjliga genrer, har

han också, nämligen i sin »Arcadia», varit inne på herdepoesiens

område. I denna importerade konstform skrev även Cervantes sin icke

vidare underhållande »Galatea», liksom Montemayor och Gil Polo

sina »Diana»-dikter, vilka vunno stort rykte även utomlands och i

vilka denna ursprungliga italienska och föga folkliga genre erhållit

en i viss mån spansk kolorit.

Till Lope de Vega slöt sig genast en hel skara dramatiker, bland

vilka några voro mycket talangfulla. I varje, om än aldrig så

kortfattad översikt över den tidens spanska litteratur måste man med

nödvändighet nämna den ypperlige mexikanske dramatikern Alarcon,

en fin karaktärstecknare och en författare med mera sober diktion,

än man finner hos de flesta av hans diktarbröder, liksom ock den

kvicke, kloke och världserfarne munken Tirso de Molina, som

allmänt antages vara skapare av Don-Juan-typen, men som skrivit mera

betydande stycken än »Förföraren i Sevilla», det drama, vari den

gestalt är tecknad, som senare fördes upp på scenen av Moliere och

Mozart. Utlandets dramatiker hava gjort rika skördar bland det

spanska nationaldramats skatter, icke minst därför att man hos de

spanska författarna fann så mycket av vad man kallar »teater», vilket

ju nu en gång blivit en så nödvändig ingrediens i en teaterpjäs.

Till en helt annan sfär förflyttas vi genom den heliga Teresas

personlighet och skrifter, nämligen till den religiösa mystiken, och dock

komma vi härvid ingalunda utanför det andliga Spaniens gränser.

Teresa de Cepeda (1515—1582) var en ung, vacker adelsdam, som vände

sig bort från världen och blev karmeliternunna. På ett praktiskt och

energiskt sätt verkade hon för reformering av den orden hon tillhörde,

hon skydde ej vare sig långa vandringar eller andra strapatser och

lidanden, och hennes brev vittna om hennes klara blick, hennes fasta

vilja och hennes mer än vanliga framställningsförmåga. Men

märkligast har hon blivit genom sina inre religiösa upplevelser, sina

hänryckningar och visioner, vilka hon bragte i överensstämmelse med

den katolska kyrkans dogmer och skildrade i högst intressanta böcker,

som göra henne till en av de egendomligaste och mest betydande i den

rätt talrika skaran av spanska mystiker. Också har kyrkan efter

hennes död upptagit henne bland sina helgon.

En annan karaktärsfull och betydande gestalt i den spanska

storhetstidens litteratur är Luis de Gongora (1561—1627). Han var en

andans man, men först och främst författare. Man kan i fråga om

denne diktares alster skilja mellan tvenne skarpt avgränsade perioder

och riktningar. I den första är han en frisk, ja, tidvis naivt hjärtlig

lyriker med anknytning till folkpoesien, om ock dennas ton hos honom

något förfinats. I sina satiriska poem röjer han dessutom en bitande

skarp naturell, som bland andra även Lope de Vega fick sina slängar

av. I gengäld sparade Lope de Vega icke heller Göngora, när denne

slog in i en ny riktning, som efter honom fick namnet gongorism och

som trots motstånd från många håll fann en god jordmån bland hans

landsmän. Gongorismen innebar en strävan efter förnäm och kräsen

stilkonst inom poesien. Den var befryndad med liknande samtidigatendenser i andra europeiska litteraturer och väsentligen påverkad

av den romerska forntidspoesien, men fick i Spanien en säregen

karaktär av yppighet, högstämdhet, ja, stortalighet. I nyaste tid har man

mycket intresserat sig för Göngora, måhända därför att

smakriktningar, nära befryndade med hans, i våra dagar göra sig gällande.

Francisco de Quevedo var en av Göngoras motståndare, men

märkligt nog tillika understundom tämligen gongoristisk själv. I honom

har man åter en av de många personligheter inom den spanska

litteraturen och historien, vilkas levnad och livsgärning erbjuda en

rikedom av skiftande upplevelser. Han var född 1580, adelsman, en

utmärkt fäktare och idrottsman trots en haltande fot och svaga ögon.

Som politiker spelade han en ej obetydlig roll i Italien, där han — det

var i Venedig — sökte iscensätta en sammansvärjning; sedan

komplotten upptäckts, måste han förklädd fly ur landet. I Spanien

uppträdde han senare såsom författare till politiska broschyrer och

satirer, varvid han sällade sig till oppositionen mot Olivares" ministär.

I sin opposition gick han till och med så långt, att han sökte hjälp från

kungen själv för att få den mäktige statsministern störtad. Detta

misslyckades emellertid, och Quevedo blev kastad i fängelse, där han

satt i fyra år. Härunder blev hans hälsa undergrävd, och efter sin

frigivning levde han icke länge; han dog 1645.

Quevedo är i första hand representant för spansk kvickhet, ja,

detta i så hög grad, att man plägat tillskriva honom alla möjliga

faderlösa vitsar. Hans temperament är snarare burleskt än fint, men man

kan i varje fall ej annat än finna nöje i de komiska överdrifterna och

fantastiska påhitten i hans s. k. »Drömsyner» och i hans picaro-roman

»Den store skälmen», som är en av de mest framstående i sitt slag.

Hans satir är riktad mot alla samhällsklasser och mot alla mänskliga

fel: gnidare, skenheliga, gamla grannlåtssjuka koketter,

skvallerkäringar, polisbetjänter som låta muta sig, pedanter, affekterade

poeter, inbilska fäktmästare, fattiga och högfärdiga adelsmän o. s. v. o. s. v.,

utan att dock hans avsikt särskilt kan sägas vara att svänga den

moraliska färlan, att gagna mer än att roa. Därför heter det också

hos Holberg som ett vittnesbörd om vilket anseende denne författare

åtnjöt:

»Naar Spanien röses skal, man den jo ikke nsevner,

Som skriver Lexica Og udaf Lserdom revner.

Man en Quevedo, skiont unyttig, nsevner fer,

Man Landets i£re en Cervantes nsevne tor.»

I Quevedos sinne bodde emellertid, särskilt under hans sista år,

mera allvar — för att icke säga svårmod — än hans muntra skrifter

låta förmoda. Han har till och med skrivit religiösa böcker, uppbyg-gelseskrifter, och i en och annan av hans dikter komma djupt

allvarliga stämningar till uttryck.

I viss mån befryndad med Quevedo är jesuiten Baltasar Gradan

(1601—58). Denne man, som var i besittning av en utsökt humanistisk

kultur, satt i sin klosterliga studerkammare och resonerade — såsom

spanjoren gärna gör — fördjupande sig i grubblerier över livets

företeelser och människornas göranden och låtanden, och de fenomen han

sålunda iakttager spetsar han oupphörligt på sin uddiga spiritualitet.

Stilist är han nämligen ut i fingerspetsarna och kan betraktas som

en pendant till den poetiska gongorismen. Han ville uppenbarligen

förena de goda elementen hos de tvenne språk, vilka han kallar »de

universella, nu för tiden världens nycklar», nämligen latinet och

spanskan. Vad han utgivit i bokform består av sinnrika, då och då något

sökta reflexioner av estetisk eller moralisk art samt anvisningar om

hur man skall bära sig bäst och klokast åt här i världen. Den

märkligaste och mest innehållsrika av hans skrifter är »El criticön», ett slags

allegorisk roman, full av spitituella apergus, men på grund av den

evinnerliga allegoriseringen något tung och tröttande att genomstudera.

Även denna författare hör till dem, som just i nyaste tid väckt

intresse på många håll.

Den siste av de stora var Don Pedro Calderon de la Barca. Han

föddes år 1600, två år efter Filip II:s död, och han överlevde

storhetstiden rätt länge, enär han avled först år 1681. Genom denne

dramatiker kom den nationellt spanska skådespelsdiktningen till en ny

blomstring, vilken dock närmast kan kallas en senhöstflora, rikare

på färger än på doft och med något drivhusartat över sig. Till och

med där Calderon är som mest lyckad och mest gedigen, bär hans

diktning mera vittne om mogen konst än om ursprunglighet. Här

må emellertid nämnas, att samtidigt med Calderon levde tvenne så

betydande dramatiker som Moreto och Francisco de Röjas, den

förstnämnde fyndig och formfulländad, framför allt i det mästerliga

lustspel, som i utlandet blev känt under namnet »Donna Diana», den

senare särskilt utmärkande sig för en kvickhet så gnistrande, att

dialogen i några av hans komedier är ett sannskyldigt fyrverkeri av

infall, lustiga och graciösa.

Men Calderon är dock huvudgestalten i här ifrågavarande

slutperiod. Hans liv är delat i tvenne tämligen skarpt skilda hälfter.

Först var han krigare och därefter präst, vadan han verkade i tvenne

genuint spanska egenskaper. För övrigt förflöt hans levnad

tämligen lugnt, utan några synnerligen märkvärdiga händelser eller några

större skakningar. Liksom han varit en duktig och tapper soldat, blev

han ock en plikttrogen andans man.Huvudsakligast från hans ungdom härröra en del förträffliga,

endast i undantagsfall något utspekulerade lustspel (»kapp-och

värjstycken») med mycket invecklad intrig. Några av hans dramer äro

nationellt historiska — exempelvis den ypperliga »Alkalden i

Zalamea» — andra äro bibliska eller mytologiska. Vid de tillfällen då han,

såsom ofta är fallet, ger sig in på djupare problem — såsom

exempelvis i »Livet en dröm» — löser han eller åtminstone behandlar han

dem efter sin tids kyrkligt och socialt dogmatiska ståndpunkt. Också

är det Calderon som i egenskap av god spanjor schematiserat det

spanska heders- och lojalitetsbegrepp, vilket framträtt redan hos

tidigare dramatiker och delvis utformats av dem.

I det hela taget finns det hos Calderon onekligen en viss affektation,

vilken kommer till synes icke blott i gestaltningen av hans dramer utan

även i dessas lyrik; denna är praktfull nog, men har något konstlat

över sig och röjer märkbar påverkan av gongorismen. I fråga om

originalitet lämnar han ej sällan mycket övrigt att önska.

Understundom visar han en märkvärdig fördomsfrihet beträffande

utnyttjandet av hans föregångares andliga egendom, och det icke blott

i-fråga om själva ämnena utan också på det sättet att han plockar

ut hela scener ur deras arbeten. Detta gäller för övrigt även om Moreto

och kan i någon mån förklaras av det för den spanska teatern

ofrånkomliga förhållandet, att repertoaren ständigt måste växla på grund

därav att publiken glömde så snart.

För de praktfullt utstyrda föreställningar, som gåvos på de

tidigare omnämnda hovteatrarna, skrev Calderon en del festspel av ej

synnerligen högt poetiskt värde; de voro nära nog ett slags operor och

för övrigt inriktade på att låta dekorationsmålare och maskinmästare

få tillfälle att riktigt få visa vad de dugde till. Av större betydelse äro

hans »Autos sacramentales» (se nästföregående kapitel), vilka

mestadels härröra från hans senare år, då han icke längre ville skriva

världsliga stycken. De äro att betrakta såsom de märkligaste och mest

betydande religiösa eller snarare teologiska skådespel i sitt slag som

någonsin skrivits, och hur främmande diktformen än är för oss, kan

deras poesi dock ännu verka tilldragande.

* * *

Framemot år 1600 blomstrade en betydande spansk musikerskola.

Den har, vad kyrkomusiken angår, att uppvisa så stora namn som

Cristöbal de Morales (t 1553), som verkade i Rom, hade utgått från

den nederländska skolan och senare rönte stark påverkan från Palestrina;

Francisco Guerrero (1527—99), kapellmästare vid domkyrkan i Se-villa och en framstående kontrapunktist, som gjort sina studier hos de

berömda romerska kyrkomusikerna; Antonio Cabezön (f 1566), som

var anställd vid Filip II:s hovkapell och skrev instrumentalmusik, samt

den störste av dem alla, Tomas Luis Victoria (1540—1613), som nära

nog nådde en Palestrinas mästerskap i den polyfona körkompositionen

och som under en följd av år levde och verkade i Italien, men avslutade

sin bana i det spanska fosterlandet. Stort anseende både som praktisk

musiker och som teoretiker åtnjöt Francisco de Salinas. Vid Karl

V:s spanska hov levde och verkade den utmärkte

instrumentalkomponisten Luis Milan, som för luta (vihuela) skrivit ett antal fantasier,

danser och sånger, de sistnämnda stundom ett slags parafraser över

fplkromansmelodier. I hans spår följde flera andra spanska mästare

i komposition för luta.

Under den litterära guldåldern, Cervantes" och Lopes tid, finner

man en hel grupp spanska komponister av världslig sångmusik,

särskilt flerstämmig. Vid sidan av en skara efterföljare till de äldre

religiösa komponisterna kan man under denna period urskilja tvenne

riktningar, av vilka den ena är italienskt påverkad i sina

madrigalkom-positioner, den andra däremot utpräglat nationell, byggande på

folklig tradition från medeltidens slut. De mest framträdande av de

komponister, som tillhörde sistnämnda riktning, äro Mateo Romero och

Juan Blas de Castro; deras kompositioner äro icke sällan byggda på

romansmelodier, seguidilla-verser och andra dansvisor. Bland

textförfattarna till dessa intressanta musikaliska alster möter man Lope de

Vega, Göngora och andra denna tidsålders främsta diktarnamn.

Vid såväl vanliga teaterföreställningar som vid festspelen hade

man god användning för de inhemska mästarnas tonkonst. Spanien

hade sålunda även på musikens område något nationellt egendomligt

att uppvisa.

Liksom inom ordets och tonernas konst finner man även i de alster

inom byggnads- och bildkonsten, som tillkommo under här

ifrågavarande period, något säreget spanskt, en påtaglig nationell andlig

kraftutveckling. Minst måhända dock inom arkitekturen.

Det kristna Spanien är från medeltiden rikt på stora och sköna

byggnadsverk, speciellt inom den kyrkliga konsten. Men de mäktiga

katedralerna i Sevilla, Toledo, Burgos och andra spanska städer äro

samtliga hållna i den gotiska stil, som inkommit norrifrån. De första

spåren av en mera specifikt spansk arkitekturstil komma särskilt till

synes i den dekorativa utsmyckningen av ett antal byggnader från

femtonde århundradet, där element av gotik äro sammansmälta medmoriska. Detta är exempelvis fallet med hertigarnas av Infantado

palats i Guadalajara. Något senare uppträder den s. k.

plateresk-stilen, som är en säregenhet för Spanien. Enligt vad gemenligen

antages, har den sitt namn efter en spansk guldsmed eller silverarbetare

(platero), som lärt sin konst i Italien och därifrån fört ornamentala

renässansmotiv med sig till sitt fädernesland. Men benämningen

»guldsmedsstil» kan för övrigt i och för sig vara betecknande nog.

Under senare hälften av det femtonde och ett långt stycke in på

det sextonde århundradet kom denna stilart att spela en betydande

roll inom den spanska

byggnadskonsten, ehuruväl spanjorerna,

konservativt anlagda som de äro, länge

bibehöllo den tidigare gotiska stilen i

kyrkobyggnaderna. Ännu vid en så

sen tidpunkt som då det på

1580-talet gällde att fullfölja byggandet

av den stora domkyrkan i Salamanca,

beslöt man att slutföra arbetet i den

stil, vari det för länge sedan påbörjats.

Plateresk-stilens väsentligaste

kännetecken är användandet av det s. k.

åsneryggvalvet och så kallade

salomoniska, snirklade och därjämte

dekorerade pelare, medaljonger med

huvuden och genombrutna balustrader.

Överhuvud innebär den en

utomordentligt intagande och fantasirik

förening av gotik, renässans och morisk

ornamentstil. Man träffar på den i åtskilliga kyrkobyggnader,

exempelvis i kupolen på domkyrkan i Burgos, men de yppersta och

talrikaste alstren av denna stil äro dock profana byggnader, d. v. s. palats

och adelsboningar. Sådana finnes det runt om i landet. Gårdarna

äro omslutna av eleganta valvgångar och gallerier i nämnda stil;

husfasaderna äro försedda med valv av olika karaktär, smärre torn, stora

utsirade vapensköldar, prydliga hörnfönster och vackra fönstergaller

i nedersta våningen. Dylika monument av världslig natur beundrar

man ännu i Santiago, i Burgos (Casa de Miranda), i Salamanca (grevens

av Monterey palats) och på andra platser. Den sista och tillika en av

de intressantaste byggnaderna i plateresk-stil är Juan Quinones y

Guzmans palats i Leon; det daterar sig från en så sen tidpunkt som

1560 och har en mycket vacker fasad.

Redan före sistnämnda år hade emellertid den graciösa och liv-

Bild 17. Gård i Casa de Miranda-

palatset i Burgos. (Plateresk-stil.)

Fotografi.fulla plateresk-stilen i det närmaste undanträngts av en ny stil, som

var av en helt annan art. Redan under det sextonde århundradets

förra hälft hade man vid uppförandet av byggnader, enkannerligen

kyrkor, i en del fall följt den italiensk-klassiska smaken, och Alonso de

Berruguete, som var både arkitekt och bildhuggare och arbetade i

träskulptur samt studerat hos Michelangelo, förstod att under denna

period förena det bästa hos den florentinska och romerska

arkitekturen med specifikt spanska element. Från Filip II:s tidigare

regeringsår och därefter långt fram i det sjuttonde århundradet var det

emellertid den så kallade grekisk-romerska stilen som blev den

dominerande — ja, man kan nästan säga allenarådande — såväl inom den

världsliga som även och förnämligast inom den kyrkliga arkitekturen.

Denna stil verkar kall och linjehård med sina stora, regelbundna

stenmassor, sina strängt matematiskt uppdelade fasader och sin i det

hela taget föga tilltalande prägel. Dock kan det icke nekas, att det

väldiga Escorial, detta klosterslott med sin kyrka och sitt kapell med

kungagravar, har något imponerande hos sig. Dess byggmästare —

sin samtids överhuvud mest framstående — var Juan de Herrera.

I de världsliga byggnadsverk han utförde, förnämligast för

privatpersoner, är hans stil mindre hård och kärv. Man har för övrigt just

från hans tid liksom från den därpå närmast följande, av honom

påverkade perioden ett icke ringa antal rådhus och andra dylika

offentliga byggnader i ett flertal spanska städer. Hit kan också räknas

byggnadskomplexet på Plaza mayor i Madrid, som fullbordades år 1619

och som finnes avbildat i denna bok.

Till arkitekturen sluter sig givetvis konstindustrien, såväl alstren

av konstsnickeri som av textilkonst, glasmåleri och keramik liksom

också smidesarbetena i ädla metaller och i järn. Talrika och vackra

prov på spanska snickares och bildsnidares konstskicklighet kan man

finna i kyrkornas korstolsrader och i de möbler, med vilka de rika

och förnäma prydde sina bostäder. Någon egentlig nationellt spansk

smak uppenbarar sig dock icke i dessa arbeten, om man undantar en

del inlagda möbler med moriskt påverkad ornamentik.

Såsom konstguldsmeder verkade med stor framgång medlemmar

av släkten Arfe, som härstammade från Tyskland och som utfört en

mängd monstranser o. d. Vid framställning av tapeter till väggarnas

prydande åstadkom väveri- och broderingskonsten många vackra

och smakfulla alster, och gallerdörrar och fönstergaller bära i rikt

mått vittnesbörd om spanska konstnärers duglighet. Framhållasmå ock fajansarbetena, särskilt de dekorativa plattor eller skivor, vilka

såsom väggbeklädnad utgjorde ett viktigt led i rummens utsmyckning.

Dessa plattor kallades »azulejos», vilket egentligen betyder »blåmålade»

fajanser; men i själva verket hade de ofta andra färger och kommo så

småningom att antaga karaktären av hela målningar i smått.

Färg är det som även förlänar skulpturen dess särprägel, och på

detta område har Spanien att uppvisa mycket, vartill andra länders

bildhuggarkonst ej kan prestera några

motstycken. Materialet inom den

spanska skulpturen är i allmänhet trä.

Visserligen hade den italienska

renässansen varit en medverkande faktor vid

tillkomsten av denna konstriktning; flera

spanska talanger hade fått sin

utbildning i florentinska och romerska

konstnärsverkstäder och särskilt hade

Michelangelo varit lärare för åtskilliga

spanjorer, exempelvis för den förut

omnämnde Berruguete (f 1571) och för

Juan de Juni, vilken liksom den

förstnämnde var en mångsidig konstnär —

både bildhuggare, arkitekt och målare

— och måhända till på köpet av

italiensk härkomst. Men i deras egna och

i deras efterföljares händer antog det i

utlandet inlärda en utpräglat nationell

form. Att denna konstskolas skapelser förnämligast utgöra

framställningar av religiösa ämnen, av scener och gestalter ur den Heliga

skrift, är ej ägnat att väcka förvåning, när man betänker, vilken stark

makt den katolska kyrkan var i detta land och hurusom den var i

besittning av stora rikedomar, vilka tilläto den att uppträda som

mecenat.

De två mest framträdande namnen bland den spanska skulpturens

mästare äro Gregorio Herndndez (1566—1636) och Juan Martinez

Montanes (1564—1649), den sistnämnde helt säkert den störste av

dem alla. Hernåndez" verk påträffar man i det nordliga Spanien,

enkannerligen i Valladolid. I museet därstädes kan man skåda en

madonna med Kristi döda kropp, en skulptur föreställande Kristi döpelse

samt en sällsamt gripande »Ångestfull madonna» (Virgen de las angu-

Bild 18. Hernåndez: Madonna,

kallad Virgen de las angustias.

(Huvud av staty i Valladolid,

färgad skulptur.) Fotografi.Bild 19. Montanes: Madonna. Staty, polykrom träskulptur. (Sevilla.) Fotografi.stias), en staty med fin och diskret färgpåläggning. Ansiktet uttrycker

den djupaste sorg och själsvånda, och änskönt ögonen och de ur dessa

framrinnande tårarna äro av glas, gör det hela dock ej på minsta sätt

någon vulgär eller frånstötande verkan.

Montahes" konst tillhör förnämligast Sevilla. Hans arbeten äro

präglade av stark realism i förening med religiös innerlighet och

hänföra sig mestadels till den polykroma plastiken. Bland de verk av

honom, som finnas i Sevilla, kunna nämnas en stor altarbyggnad i

hieronymiterklostret invid nämnda stad, ett härligt krucifix i stadens

domkyrka (på vilket den ansedde konstnären Francisco Pacheco

utfört målningen), flera framställningar av den lidande Kristus samt

en del madonnastatyer, exempelvis den här i bild återgivna

»Madonna de las Cuevas». I Cadiz finner man bilden av

kartheuserhelgo-net S:t Bruno, en staty som utmärker sig för talande uttrycksfullhet.

En ansedd konstnär var även Alonso Cano. Han verkade både i

polykrom skulptur och som målare, och hans arbeten finnas till största

delen bevarade i Granada, där han framlevde sina dagar.

Det är emellertid framför allt den under denna guldålderstid

florerande spanska målarkonsten som åt eftervärlden lämnat ett rikt

arv av karaktärsfylld skönhet. Vi skola här liksom i fråga om

litteraturen anföra de viktigaste och mest typiska namnen. De tillhöra alla

väsentligen det sjuttonde århundradet.

Det första av dessa namn är Francisco de Zurbaran. Han föddes

1598, vistades under så gott som hela sin livstid i Sevilla och dog 1663.

Man har kallat honom munkarnas målare, och det sades på sin tid,

att han själv var munk. Så förhöll det sig emellertid ej; tvärtom var

han gift två gånger och fader till en talrik barnskara. Men munkar har

han onekligen målat, och det många ändå, ja, nästan uteslutande

munkar. De olika andliga ordnarna beställde hos honom långa serier

av legendbilder till förhärligande av ordnarnas stiftare och mest

namnkunniga medlemmar, och Zurbarån förstod att återgiva vart och ett

av de olika samfunden efter dess speciella karaktär.

Vad beträffar den konstnärliga uppfattningen och utformningen, är

Zurbarån en utpräglad realist som helst håller sig till jorden och har

mera av teologisk anda än av religiöst svärmeri. Därför äro — för att

taga ett exempel — änglabarnen på hans tavlor vanliga små

svart-håriga spanska gossar. Hans konst är ett utslag av den art av spansk

rättrogenhet som avvisar, hatar och förföljer allt kätteri. Han har

förkärlek för de mörka färgerna, mest brunt och svart jämsides medBild 20. S:t Onufrius, målning av Ribera. Statens konstmuseum, Köpenhamn.

Fotografi.

vitt, och detta bidrager till att hans bilder huvudsakligen göra ett

respektingivande men däremot icke just något vinnande intryck.

(I första kapitlet av denna framställning är en av Zurbaråns

munkgestalter avbildad.)

En kraftig personlighet med eminent förmåga var likaledes Jusepe

Ribera (1588—1656). Han var från Valencia, men kom tidigt till Italien

och vistades mest i Neapel, som ju på den tiden lydde under spanskt

herravälde. På grund av hans ständiga vistelse i Italien och det stora

inflytande, han kom att utöva på italiensk konst, har man ibland velat

betrakta honom såsom tillhörande denna konst; men till sina

viktigaste egenskaper är han dock obetingat spanjor. Han var

hovmålare hos spanske vicekonungen i Neapel och mottog beställningar

i sådan mängd, att han blev en mycket rik man. Om hans liv haren mängd historier varit i omlopp, och det som man sålunda berättat

om honom har för det mesta varit av nedsättande art. Vad man

emellertid i verkligheten vet om honom ger en helt annan bild av honom

som person.

Såsom målare studerade Ribera framför allt Tizian och Correggio;

med Caravaggio, från vilken man velat spåra påverkan hos honom,

har han den starka kontrasten mellan ljus- och skuggpartier

gemensam. Naturalist är han liksom Zurbarån, om ock på ett i någon mån

annat sätt; hans kolorit är av en annan och något mildare art än den

sevillanske mästarens. Det är kraftig karakteristik i hans porträtt,

åt vilka han ägnade ett ingående modellstudium, och särskilt

genomför han med sällspord kraft sina framställningar av

gammelmans-kroppen. På duken överflyttade han typer ur folket självt och lät

dem föreställa den helige Hieronymus och andra helgon, vilka under

århundradenas lopp levat i folkuppfattningen såsom gamla män och

enkannerligen såsom asketiska eremiter, som trotsade regn och oväder

utan att täcka sin nakna stofthydda. I sina omfångsrika

kompositioner ryggar han icke tillbaka för de krassaste bilder ur martyrernas

historia, exempelvis den scen då den helige Bartolomeus blir levande

flådd.

Att spansk målarkonst nådde sin höjdpunkt i Diego Velasquez,

därom hava konsthistorikerna intill nyaste tid varit ense, alltsedan

man börjat anställa en mera djupgående forskning om hans liv och

hans konst. Hans levnad utmärkte sig icke för några mera

anmärkningsvärda yttre tilldragelser.

Han var född i Sevilla 1599. Francisco Pacheco blev hans

lärare och senare hans svärfader; men de konstnärer, som kommo

att utöva ett verkligt genomgripande inflytande på honom, voro

de stora venetianarna, framför allt Tizian, vilkens verk — speciellt

de arbeten, som härstammade från denne mästares senare levnadsår

— han under en tvåårig vistelse i Italien (1629—31) ihärdigt

studerade, sedan år 1623 hade han slagit ned sina bopålar i Madrid,

där han sedan stannade hela sitt liv igenom, om man undantager den

ovannämnda vistelsen i Italien samt ett andra besök i samma land

under åren 1649—51. Han avled år 1660, högt ärad av sina

konstnärsbröder och av hela spanska nationen.

Såsom officiellt fungerande hovmålare hade han först och främst till

uppgift att bringa den spinkiga och bleka, habsburgska förnämheten på

duken. Detta skedde också i talrika porträtt, och bland dem ser man

också bilderna av den lille lustige prins Baltasar Carlos och av den

täcka lilla prinsessan Margarita. Men det var icke blott de allra högsta

herrskaperna han i sin egenskap av hovmålare kom att porträttera,Bild 21. Velasquez: Porträtt av bildhuggaren Montanes. Målning i Madrid.

Fotografi.

utan även hovkavaljerer och hovdamer, hovnarrar och hovdvärgar,

hovhästar och hovhundar — de sistnämnda ej mindre förträffligt

återgivna än människorna. Dessutom har han målat en rad porträtt

av individer utanför hovkretsarna, porträtt som giva klara intryck

av de avbildades personlighet. Sålunda må exempelvis nämnas

porträttet av bildhuggaren Montanez med den fasta, säkra hållningen

och det lugna, kloka uttrycket i blicken; vidare porträtten av greveBild 22. Velasquez: Gobelängväverskorna. Målning i Madrid. Fotografi.

Olivares med den gemytligt sluga blinken i de små gnistrande ögonen,

av den undersätsige och en smula högdragne Juan Mateo med det

kortklippta håret, de köttiga läpparna och de tunga dragen, och av

påven Innocentius X:s heller icke så synnerligen fina eller tilltalande

anlete, men ett porträtt som är ett under av bländande koloristik.

Vid sidan av de egentliga porträttbilderna har Velasquez målat

ett antal större kompositioner, vilka dels äro nära anknutna tillBild 23. Velasquez: Två huvuden från »Bacchus och dryckesbröderna».

Målning i Madrid. Fotografi.

hovmiljön (exempelvis den berömda tavla, som kallas »Las Meninas»

och är en klippskt utförd interiör med figurer från kungaslottet), dels

röra sig i olika sfärer inom det offentliga och vardagslivet, såsom till

exempel framställningen av fästningen Bredas överlämnande, med det

beundransvärt fina uttrycket i den spanske härförarens nobla anletsdrag

och hållning, eller den härliga målning som föreställer ett

gobeläng-väveri med arbetande kvinnor. Denna tavla är hans sista komposition

av större mått och måhända den präktigaste av dem alla; i den i

tavlans förgrund placerade garntvinnande unga kvinnans på samma

gång kraftiga och behagfulla gestalt har den store konstnären

återgivit den spanska genomsnittsfolktypen från dess vackraste sida.

Mindre tilltalande, men karakteristiska nog, äro de figurer

Velasquez hämtat från böndernas och de mera professionella

Bacchus-dyrkarnas krets, där de sitta och taga sitt rus, eller från gatornas

vagabonder, exempelvis de två som han givit de antika namnen Aisoposoch Menippos, av vilka den sistnämnde, han som uppkallats efter

den cyniske filosofen, bär sin trasiga kappa och sin stukade hatt med

ett ironiskt, världsföraktande leende i skägget, medan den andre, han

som fått fabeldiktarens namn, är en svårt medtagen picaro, i vilkens

grovskurna, sammanpressade drag med de tunga ögonlocken ännu

skönjes någon förmåga att, om det skulle gälla, taga ett nytt

nappatag med den usla världen.

När Velasquez ger sig i lag med den antika gudaskaran, kan man

just inte säga, att han känner sig riktigt hemmastadd. Hans Bacchus,

hans Apollo och hans Mars minna ej i någon synnerligt hög grad om

det grekiska skönhetsidealet. Även hans på skyarna tronande

madonna med helgonen ser, uppriktigt sagt, skäligen jordisk ut. Men

så har han i gengäld målat den ädlast mänskliga bild av den korsfäste

Frälsaren, som väl överhuvud existerar; den är gripande i sin enkelhet

och sitt manliga allvar, den visar ej något känslopjunk, och den

utmärker sig för en utomordentligt skickligt genomförd formbehandling.

Vad som i det hela taget är betecknande för Velasquez är hans ärliga

verklighetstrohet, hans klart och säkert uppfattande blick samt hans

sunda, lätta, understundom förbluffande snabba penselföring. Och

allt detta gäller både när han målar människogestalter och de

landskap ur spansk natur, vilka han ibland med raska drag placerar som

bakgrund på sina enkelporträtt eller på sina flera figurer omfattande

kompositioner.

Rätt långt innan Velasquez framträdde i sin fulla kraft och

mogenhet hade en till sin art från honom vida skild målare slutat sitt liv

och sin gärning. »El Greco» — greken — så kallade man gemenligen den

från Venedig inkomne Domenico Theotocopuli. Han lär ha varit född

på Kreta 1548, och man har också velat i hans verk spåra reminiscenser

från bysantinsk konst. Han hade studerat målarkonsten hos Tizian

och Tintoretto i Venedig, och redan här vann han, ännu en ung man,

ett ansett namn som konstnär. År 1575 kallades han till Spanien för

att utföra en beställning. Han slog sig ned i Toledo, och från att

tidigare helt och fullt hava följt den venetianska skolans smakriktning

utvecklade han sig i nämnda stad till en högst originell konstnär; ja,

han blev formligen enastående i sin konst.

Man har velat göra gällande, att Theotocopuli, som var en i hög

grad självmedveten och stolt natur, kände sig som en främling i

Spanien, trots det att han stannade där — med ständig bostad i Toledo —

ända till sin död 1614, och att han var föremål för fiendskap och

förföljelse. Detta motsvarar dock icke verkliga förhållandet.

Visserligen var Filip II icke nöjd med de målningar han utförde åt honom,

men för övrigt fick konstnären under hela sitt liv mottaga rikligtBild 24. El Greco: Figurer från »Grevens av Orgaz begravning».

Målning i Toledo. Fotografi.

med beställningar, i synnerhet från andliga myndigheter, och han blev

också en förmögen man på sin konst.

Grunden till det bisarra i en del av hans bilder hava somliga velat

söka i en sig så småningom utvecklande ögonsjukdom av det slag

som benämnes astigmatism. Andra hava förklarat hans

besynnerligheter såsom rent av härflytande från sinnessjukdom, och man vill

veta, att redan hans samtid varit benägen för att betrakta honom

såsom rubbad till förståndet. För andra återigen ter sig just det

underliga i hans skapelser såsom någonting sublimt och subtilt, och just

i nyaste tid intresserar man sig i hög grad för honom. Att modern

övermättnad och överförfining äro faktorer som spela in i svärmeriet

hos »El Greco», är något som ingalunda kan bestridas, men även

bortsett härifrån är det icke svårt att förstå, att han kan väcka ett avse-värt intresse. Det är nog hans porträtt som på genomsnittsåskådaren

göra det djupaste intrycket, tack vare den gedigenhet och en viss

egendomlig själfullhet, som äro utmärkande för dem. Oftast återgiva

nämligen porträtten asketiskt magra gestalter, vanligen klädda i

prästerlig skrud.

El Grecos komposition ter sig ibland underligt kantig och så att

säga hopsplitsad, med omotiverat divergerande linjer, stretande

änglavingar o. d., och man studsar inför hans ofta besynnerliga

utformning; de långsträckta, oproportionerade figurerna med sina små

huvuden kunna se ut som om de legat i press, och ibland förefaller det nästan,

som om armar och ben varit lösskruvade och sedan blivit oriktigt

påsatta igen. Mestadels begagnar han mörka färger; på sina större

religiösa dukar anbringar han på himlen underligt grönaktiga,

svavelgula, mattgrå och violetta halvtoner. Hans huvudverk är den tavla

som föreställer grevens av Orgaz begravning. Denne adelsman hade

en gång i forna dagar fallit som tapper krigshjälte i kampen mot

Saracenerna, vilket gav upphov till en sägen som visste berätta, att

utskickade från himlen infunno sig vid hans begravning och med egna

händer myllade ned honom i jorden. Denna legendariska tilldragelse

bevistas på El Grecos tavla av ett antal adelsmän och borgare i Toledo

från konstnärens egen samtid, en samling utmärkta porträtt,

långlagda ansikten med spetsiga näsor, med uttryck av melankoli och

extas och delvis med mot himlen riktade blickar, men onekligen

präglade av äkta spansk förnämhet. Konstnären visar här, att han hade

blick för vissa framträdande egenskaper hos den nation, av vilken

han själv blivit en medlem.

Liksom Calderons skådespelsdiktning bildar avslutningen på den

litterära storhetstiden, på samma sätt är Murillos konst att beteckna

såsom slutackordet av den konstnärliga. Och i sin konst hava de båda

mästarna ej så litet gemensamt. Murillos död inträffade året efter

Calderons, nämligen 1682; han var då 64 år gammal.

Liksom förhållandet var med de flesta i denna framställning

omtalade konstnärspersonligheterna — i motsats till

diktarpersonligheterna — förflöt Murillos levnad i lugn och ro, i saknad av alla som

helst märkligare händelser. I Sevilla var han född, och där framlevde

han i ett lyckligt hem nästan hela sitt liv. Resor utanför Spanien

företog han ej, och det enda som vållade honom något nämnvärt bryderi

var en eller annan sammanstötning med kollegerna i styrelsen för

den av honom själv stiftade sevillanska konstakademien.

Beställningar strömmade oavlåtligt in till honom, framför allt från kyrkan,

som ju i det hela taget var de spanska konstnärernas bästa stöd och

i huvudsak blev bestämmande för de riktlinjer, som den spanska kon-Bild 25. Murillo: Svävande madonna (Goncepciön). Målning i Petersburg.

Fotografi.

sten följde. I sin ungdom fick Murillo arbeta strängt, måla

processionsfanor, tapeter o. d. År 1642 kom han till Madrid, där Velasquez

blev hans lärare och där han uppehöll sig i tre år. Under denna tid

rönte han stark påverkan av de verk utav Tizian, Rubens och van

Dyck, som han fick tillfälle att studera i den spanska huvudstaden.

Murillo åtnjöt långt efter sin död överallt en oerhört stor

popularitet, vilken emellertid efterträtts av en alltför långt driven lik-Bild 26. Murillo: Gossar som äta frukt. Målning i Munchen,

Fotografi.

giltighet. Ty vad man än kan ha att invända mot en del av de många

verk han skapat, så är han dock en verklig mästare, i besittning av

en obestridlig talang och en för honom egendomlig älskvärdhet. Hos

honom finnes ej det nervösa, som man ser hos El Greco, och ej heller

den kärvhet, som kännetecknar Ribera och Zurbarån. I stället finner

man hos honom något av Velasquez" realism samt därtill en glimt av

humor, vilken till och med kommer till synes i några av hans religiösabilder, exempelvis den målning som benämnes »Änglakök». I

figurrika kompositioner har han skildrat bibliska tilldragelser samt

helgon-och munklegender. Bland dessa verk må nämnas en serie bilder i

hospitalet La Caridad i Sevilla, som till ämnen ha barmhärtigheten

och dess gärningar; särskilt målningen med Moses, som slår vatten

ur klippan, och den tavla, som föreställer bespisandet av de

femtusen hungrande i öknen, utmärka sig för en snillrik och väl

behärskad planläggning och en förträffligt genomförd utformning.

Hit höra också sådana målningar som den helige Antonius" vision

(i domkyrkan i Sevilla), den helige Franciskus, som omfamnas av

den korsfäste Frälsaren, den heliga Elisabeth, som tvår de

spetälskas huvuden, och flera andra. En säregen betydelse har

Murillo som madonna-målare; än är det den mera jordiskt uppfattade

modern som sitter med barnet i sitt sköte, utan gloria och utan

hyllning av änglar, men med en sällsam allvarlig höghet i blicken från de

mörka spanska ögonen; än är det den över jorden svävande

himladrottningen, omfluten av gyllne strålglans, tillbedd av änglaskaror

och symboliserande kyrkans dogm om den obesmittade avlelsen —

denna dogm, som då nyligen blivit förkunnad i Rom och till vilken

Spanien, vars konung förklarade den heliga jungfrun för landets

skyddshelgon, med hänförelse anslutit sig.

Om den påverkan, som Murillo rönte från Velasquez, vittnar en

rad tavlor med scener ur det dagliga livet under Andalusiens

sol-mättade himmel: pojkar som smörja kråset med druvor och meloner,

räkna de slantar som de tjänat genom tiggeri eller kommit åt på annat

sätt, eller — såsom det heter i en museikatalog — »anställa jakt på det

som generar dem». Däremot är Murillo mindre realistisk i sina

religiösa barnbilder, exempelvis den lille Johannes och Jesusbarnet lekande

döpelse och nattvard, den gode herden som en liten gosse och andra

liknande ämnen. Konstnären röjer här något, som annars icke plägar

vara spanjorens sak, nämligen sentimentalitet, och det något

sötsliskiga i dessa målningar, där det av honom ofta anlitade »luftiga»

målningssättet (estilo vaporoso) gärna kommer till användning,

stämmer ej så illa med hela den andliga läggningen i en tid, vars storhet

dalade mot sitt slut.IV.

AVSLUTNING.

Efter den litterära och konstnärliga blomstringen sjönk det

andliga livet i Spanien för en tid framåt ned i ett tillstånd av avmattning,

och någon storhetstid i egentlig mening grydde ej åter för det under

de århundraden som följde. Men att en åker ligger i träda, är ju i och

för sig icke av ondo, blott det finns växtkraft i dess mull. Också är

Spanien ej heller under denna period totalt i saknad av en alstring,

som kan tilldraga sig uppmärksamhet. Vid sidan, av ett fransk-klassiskt

inflytande under adertonde århundradet och en strömning av

upplysningstidens europeism gör sig ett så kraftigt utslag av inhemsk anda

gällande som målaren Goyas konst. Icke långt efter det att

frihetskampen i nittonde århundradets början hade uppenbarat den latenta

styrka, som bodde hos folket, och medan andra litteraturer hade sin

romantiska period, fick även Spanien sin, och den stödde sig delvis

på landets egen klassisk-romantiska litteratur.

Senare blev det naturalismen som kom att härska en tid framåt,

delvis genom främmande inflytande, men dock ej utan klang av det

nationellt egendomliga och traditionellt nedärvda. Att spanjorerna

ännu senare även kommit med i symbolism o. d., hava de visat i

nyaste tid.

Emellertid har det andliga livet i Europa å sin sida låtit sig

påverkas av det spanska, sådant detta kvarlevde från flydda tider. Vi

hava redan omnämnt inflytelser av detta slag under sextonde och

sjuttonde århundradena och kunna i detta avseende ytterligare nämna,

att Quevedo fick efterbildare ända uppe i Tyskland, att den spanska

novellistiken fick stor betydelse för den franska (Lesage) och att redan

före Corneille spanskt drama påverkade det franska. »Don Quijote»

blev ju en hela världens bok, och när den europeiska romantismen vid

adertonde århundradets slut tog sin början, var det företrädesvis det

spanska nationaldramat som blev dess ledstjärna. Särskilt i Tysklandoch Frankrike frossade man i mer eller mindre korrekt spansk

lokalfärg, och det nittonde århundradets franska målarkonst bär en

märkbar prägel av spansk påverkan, framför allt från Velasquez och Ribera.

För övrigt visade man emellertid på den tiden, då Spanien var

hemsökt av politiska slitningar, inbördeskrig och koloniala förluster,

inom rätt vida kretsar en viss benägenhet för att betrakta detta land

med ringaktning, särskilt såsom stat. Måhända skönjas dock nu tecken

som varsla om att man skall komma till en annan uppfattning och

icke föreställa sig Spanien såsom uteslutande pronunciamentonas,

tjurfäktningarnas, dansernas, gitarrernas och kastanjetternas

hemland. Här är det fråga om ett folk med rika naturliga anlag, lika rika

som landets egen jord, vilken delvis av sig själv förmår alstra en

yppig växtlighet och gyllne skördar och delvis endast väntar på att

bliva bearbetad för att bringa i dagen de skatter, som den gömmer i

sitt sköte.

Och just i våra dagar, d. v. s. under och närmast efter

världskriget, har man blivit vittne till företeelser på både det praktiska

och det andliga livets område, som törhända giva anledning till det

antagandet, att Spanien i tider som stunda ännu en gång skall få

ett tungt vägande ord med i laget, om ock i andra former än under

»storhetstiden».LITTERATUR HÄNVISNINGAR.

R. Altamira y Crevea: Historia de Espana y de la civilizaciön

espanola, III; Barcelona 1906. — Ch. Weiss: L"Espagne depuis le regne

de Philippe II jusqu"a Favenement des Bourbons, I—II; Paris 1844. —

W. Havemann: Darstellungen aus der inneren Geschichte Spaniens

während des XV., XVI. und XVII. Jahrhunderts; Göttingen 1850.—

L. von Ranke: Fursten und Völker von Süd-Europa im 16. und 17.

Jahrhundert (flera upplagor). — A. Morel-Fatio: Etudes sur l"Espagne, I

och III; Paris 1895 och 1904. — Ambassadörsberättelser angående

Spanien i »Relazioni degli ambasciatori veneziani» (utgiven av Alberi m.fl.;

flera band); Florens 1839—63. — M. Danuila y Collado: El Poder

civil en Espana, I—VI; Madrid 1886—87. — M. Hume: The Court of

Philip IV; London 1907. — E. Gigas: Rejser i Spanien i det 17.

Aarhundrede (»Historisk Arkiv»); Köpenhamn 1881. — C. Bratli: Spanien,

Kulturbilleder, Köpenhamn 1912. — J. Monreal: Guadros viejos;

Madrid 1878. — R. Mesonero Romanos: El antiguo Madrid; Madrid 1861.

— H. A. Rennert: The Spanish Stage in the time of Lope de Vega; New

York 1909. — G. Reynier: La vie universitaire dans l"ancienne Espagne;

Paris 1902. — E. Gigas: Erasmus af Rotterdam og Spanien; Kphmn

1922. — Vald. Vedel: Barok i italiensk og spansk Aandsliv;

Köpenhamn 1918. — J. Fitzmaurice-Kelly: Histoire de la litterature

espagnole; Paris 1913. — A. Salcedo Ruiz: La literatura espanola, II;

Madrid 1916. — H. Schack: Illustrerad allmän litteraturhistoria, I—IV;

Sthlm 1919 ff. (om Spanien i III). — F. W. Chandler: The literature

of Roguery; Boston 1907. — Niels Möller: Nattevagter (Essays; bl. a.

om Cervantes och Lope de Vega); Kphmn 1923. — J.

Fitzmaurice-Kelly: Miguel de Cervantes Saavedra; London 1917 (spansk, korrigerad

upplaga av den tidigare engelska). — F. Rodriguez Marins editioner av

»Don Quijote»; Madrid 1911—13, I—VIII och ibm 1916—17, I—VI

(båda med utförliga kommentarer, särskilt den sistnämnda). —

Densammes editioner av utvalda noveller av Cervantes, I—II; Madrid

1914—17 (likaledes med realtolkning). — H. A. Rennert och Am. Castro:

Vida de Lope de Vega; Madrid 1919 (spansk, korrigerad upplaga av en

tidigare engelsk). — Lope de Vega: Valda skådespel, översatta av E.

Gigas, I—II; Köpenhamn 1917—18 (med kulturhistoriska inledningar

och kommentarer). — H. Hoffding: Oplevelse og Tydning;

Köpenhamn 1918 (bl. a. »Den hellige Teresa»). — L. P. Thomas: Gongora

et le gongorisme; Paris 1886. — E. Merimee: Essai sur la vie et lesceuvres de Fr. de Quevedo; Paris 1911. — L. Schmidt: Die Schauspiele

Calderons dargestellt und erläutert; Elberfeld 1857. — Ad. de Castro:

Las Gostumbres publicas y privadas de los Espanoles en el siglo XVII

(enligt Calderons komedier); Madrid 1881. — F. Pedrell: Cancionero

musical popular espanol (avsl. med IV. bandet, 1922; med inledningar).

— M. Dieulafoy: Geschichte der Kunst in Spanien und Portugal;

Stuttgart 1913. — Jul. Lange: Spansk Malerkunst. Velasquez. (I

»Billedkunst», Köpenhamn 1884; senare intagen i förf:s valda

avhandlingar.) — Densamme: Menneskefiguren i Kunstens Historie; Köpenhamn

1899 (Kapitlet »Spanske Malere i det 17. Aarhundrede»). — K. Justis

arbeten om Velasquez, Murillo och El Greco.REGISTER

(Bokstaven B hänvisar till bilderna)

Adliga ståndet 10 ff. 17

Aduana, tullavgift, 26

»Aisopos och Menippos», målning av

Velasquez, 84, 85

»Akademi» 44

Akademi, teknisk, 54

Alarcon y Mendoza, Jan Ruiz, mexikansk

dramatiker, 61, 70

Alba, hertigen av, 22

Alcabala, krigsskatt, 25

Alcala 52, 53

Alcalde, ämbetsman, 15

Alcåntara-orden 24

Alcäzar, kungligt slott, 33

Aleman, Mateo, romanförfattare, 61, 62

Alfons X 25

»Alguaciles» 17, 50, 66

»Alkalden i Zalamea», skådespel av

Calderon, 73

Almaden 28

Almojarifazgo, tullavgift, 25

Amadisromaner 64

»Amor a la espanola 44

Andalusien 19, 27, 90

Andliga ståndet 13 ff.

Araber i Spanien 10

Aragonien 12, 16, 19, 31

»Aragonska vasaller» 12

Aranjuez 54

Arbetarklassen 18

»Arcadia» av Lope de Vega 69

Arfe, spansk guldsmedssläkt, 76

Ariosto 58

Arkitektur, spansk, 74 ff.

Arkiv 54

»Armada» 24

Armadan, den oövervinneliga, 25, 26, 63, 68

Armeväsendet 23 ff.

»Auto de fe» 16, 33, 49, 50, 51 (B)

»Autos sacramentales» 49, 73

Avila, stad, 32

Azulejos, spanska fajanser, 77

»Bacchus och dryckesbröderna», målning av

Velasquez, 84 (B)

Badoero, venetiansk diplomat, 20

Bailes, spanska danser, 45

Baltasar, Carlos, prins, porträttbild av

Velasquez, 81

Barcelona 28, 32, 54

Befolkningen i Spanien, sammansättningen

av, 8, 57

Berruguete, Alonso de, arkitekt och

bildhuggare, 76, 77

»Betlehems herdar», biblisk berättelse av

Lope de Vega, 69

Bibliotek 54

Bildhuggarkonst, spansk, 77 ff.

»Boken om Marcus Aurelius» av Antonio

de Guevara 60

Boktryckerier 52, 54

Bolero, dans, 45

Bondeståndet 18

Borgarklassen 16 ff.

»Borrachos» 31

Boscån Almogaver, Juan, spansk diktare, 58

Breda, fästning, 24

»Brev» av Antonio de Guevara 60

Briigge 27

Brödraskapet, heliga, 17, 31

Buen Retiro, kungligt slott, 33, 47

Burgos 32, 74, 75

»Buscapie», Cervantes", 66

Byggnadskonst, spansk, 74 ff.

Byggnadsstil, gotisk, 74

» grekisk-romersk, 76

» morisk, 75

»Caballeros» 11 (B), 28, 40

Cabezön, Antonio, spansk musiker, 74

Cadiz 18, 28, 79

Calatrava-orden 24

Calderon de la Barca, Pedro, spaask

författare, 15, 24, 40, 46, 47, 49, 72, 73, 87

Calle mayor i Madrid 34

Camarera mayor, hovtitel, 20

Cano, Alonso, spansk bildhuggare och

målare, 79

»Capigorristas» 53

Caravaggio, italiensk målare, 81Caridad (La), hospital, 90

Caro, Rodrigo, spansk lyriker, historiker och

arkeolog, 59

Carranza, fäktmästare, 43

» ärkebiskop, 16

Casa de Campo i Madrid 34

Casa de Miranda, palats, 75 (B)

Castillejo, Cristobal de, spansk författare,

58

Castro, Juan Blas de, spansk kompositör,

74

» spansk officer, 24

»Celestina», berättelse, 59

Cepeda, Teresa de (»Heliga Teresa»), spansk

författarinna, 70

Cervantes Saavedra, Miquel de, spansk

författare, 23, 31, 57, 62 fi"., 65, 66, 69, 74

Chacona, dans, 45

Chamberga-regementet 40

»Chapines» 40

Cisneros, Jimenez de, spansk kardinal, 14,

52

»Comedias» 46, 47

» av Lope de Vega 46, 68 ff.

»Concepcion», målning av Murillo, 88 (B),

90

»Conquistadores» 46

Contarini, venetiansk diplomat, 20, 26

Contreras, spansk officer, 24

Cordoba 27, 32

Corneille, Pierre, 91

>Corrales» 47

Correggio, Antonio Allegri, italiensk

målare 81

»Corte"s» 13, 16, 17, 19

»Credo» 15

»Criticon (El)», allegorisk roman av

Balta-sar Graciån, 72

Danser, spanska, 45, 46

Dante 58

»Danzas» 45

»Despoblados» 30

»Diana», herderoman av Gaspar Gil Polo,

69

» » » Jorge de Monte-

mayor, 69

Diaz, Pater, 15

Diplomater, venetianska, om Spanien och

spanjorerna 8, 9

»Discreteo» 44

Doktorspromotioner 53, 54

Dominikanerorden 14, 16, 35, 50, 62

Don-Juan-typen 70

»Don Quijote av La Mancha» av Cervantes

62 ff., 65, 66, 91

Don-titeln 13, 17

»Donna Diana», skådespel av Moreto v

Cabana, 72

»Dorotea» av Lope de Vega 69

Dramatik, Calderons, 47, 72, 73, 87

» Cervantes", 67

» Lope de Vegas, 46, 67 ff.

Dramatik, spansk, 46 ff.

»Drömsyner», satiriska dikter av Francisco

de Quevedo, 71

»Duena», 13, 20

Dyck, Anton van, nederländsk porträtt- och

historiemålare, 88

Ecija, stad. 63

EL Greco — se Theotocopuli, Domenico

»Entremeses», småfarser av Miguel

Cervantes Saavedra, 67

Erasmus, Desiderius, av Rotterdam,

humanist, 16, 59

Erotik, spansk, 43, 44

»Esclavos» 18

Escorial, kungligt slott, 14, 31, 38, 54, 55,

76

»Escribanos» 17

»Escuderos» 33, 35, 42

Esquivias, stad, 66

»Estilo vaporoso» 90

»Estrado» 35

»Estrado del cumplimiento» 35

Estrella, dikter till, 59

Estrem adura 27

»Eufuism» 60

Europeism, upplysningstidens, 91

Fajansarbeten, spanska, 77

»Familiares» 50

Fandango, dans, 45

Ferdinand den katolske, konung av

Spanien, 10

»Ferias» 28

Filip II, konung av Spanien, 10, 14, 16 ff.,

20, 25, 26, 32, 35, 37 (B), 38, 54, 72,

74, 76, 85.

Filip III, konung av Spanien, 10, 20, 22

» IV, » » » 22, 32, 33,

47, 54

Folk karaktären, spanska, 8 ff.

Folkklasser i Spanien 10 ff.

Folkmängd, Spaniens, 10

Folkpoesi, spansk, 59, 70

Folkteatrar, spanska, 47

Fugger, tyskt bankirhus, 28

»Furstarnas ur», skrift av Antonio de Gue-

vara, 60

»Fångens historia» av Miguel Cervantes

Saavedra 62, 67

Fåravel, spansk, 27

Fäktmästare 44

»Förföraren från Sevilla», skådespel av

Tirso de Molina, 70

»Grabachos» 31

»Galatea», herdedikt av Miguel Cervantes

Saavedra, 69

Gallarda, dans, 45

»Ganapanes» 50

Gentilhombre de boca, hovtitel, 20

» » casa, » 20Gerontius, martyr, 59

»Gigantones» 49

»Gitanos» 18

»Gloria» 15

Glosa, diktform, 58

»Golilla» 39, 41

Gongora y Argote, Luis de, spansk

författare, 70, 71, 74

»Gongorism» 70ff., 73

Gonzalo de Cordoba, spansk härförare, 23

Gorra, huvudbonad, 53

Gotiken i Spanien 74, 75

Goya, Francisco, spansk målare, 91

Gracian, Baltasar, spansk författare och

filosof, 72

Granada 15, 28, 32, 79

Grander av Spanien 10, 50

»Gregiiescos» 36

»Gremios» 28

»Grevens av Orgaz begravning», målning av

El Greco, 86 (B), 87

Guardainfante, klädesplagg, 41 (B), 42

Guerra, ärkebiskop, 61

Guerro, Francisco, spansk kapellmästare och

kompositör, 73, 74

Guevara, Antonio de, spansk författare,

filosof och biskop, 59, 60

»Guldsmedsstil» 75

»Guzman från Alfarache», roman av Mateo

Aleman, 61, 62

»Gåsbuk» 36

Hadrianus 59

Handeln, spanska, 28

Hedersbegreppet, spanska, 12, 13, 73

Helgonbilder av Murillo 90

» » Ribera 80 (B), 81

Helgonbildlampor 32

»Heliga domstolen» 86

» Teresa» 70

Herdediktning, spansk, 69

Hermandad, skyddskår, 18

Hernåndez, Gregorio, spansk bildhuggare, 77

Herrera, Fernando de spansk diktare och

historiker, 59

» Juan de, spansk arkitekt, 76

»Hidalgos» 13, 23, 28, 35, 43

Hieronymiter 14 (B)

»Hieronymitermunk», målning av Francisco

de Zurbarån, 14 (B)

Hipocrås, dryck, 35

Hjältediktning, spansk, 57, 58

Holberg, Ludvig, 36, 71

Hombre (El), kortspel, 44

Hovadel 10

»Hovdamerna» (Las Meninas), målning av

Velasquez, 84

Hovpersonal, spansk, 20

Humanismen 55, 58, 59, 72

Härväsendet, spanska, 23, 24

Hästar, » 48

Högskolor, » 54

Illuminister 16

Industrien i Spanien 27, 28, 76, 77

Infantado, hertigarna av, 75

Inkvisitionen 14 ff., 49, 50

Innocentius-X-porträtt av Velasquez 83

Invånarantal, Spaniens, 10

Isabella Clara Eugenia, infantinna av

Spanien, 40 (B)

Italienare i Spanien 28, 54

Jerez, stad, 18

»Jesu sällskap» 14

Jesuiterorden 7, 14, 54, 55, 60

Jordbruket i Spanien 26, 27

Juan de Austria, krigare, ståthållare i

Nederländerna, 39 (B)

Juan-Mateo-porträtt av Valasquez 83

Judar i Spanien 10, 15, 19, 57

»Juegos de canas» 47

Juni, Juan de, spansk arkitekt, bildhuggare

och målare, 77

Juristståndet 17

»Kapp- och värjstycken», spanska

skådespel, 40, 46, 73

Karl II 15, 22, 24

» V 13, 14, 16, 34, 54, 59, 66, 74

Karmeliterorden 14, 70

Kastilien 8, 15, 16, 19, 25, 26, 30

»Kastilianska rådet» 16

Katalaner 19

Katalonien 31

Katedraler, spanska, 74, 75, 90

Kloster, » 13

Klädedräkt, damernas, 36, 38, 39, 40 (B),

41 (B), 42

» jesuiternas, 36

» kavaljerernas, 11 (B), 36, 37 (B),

38, 39 (B) ff.

* militärernas, 40, 41

» prästernas, 36

Konstindustri, spansk, 76, 77

»Konungamakten som institution» av J. de

Mariana 60

Kreatursavel, spansk, 26, 27

Krigarståndet 33 ff.

Krigsskolor i Spanien 54

»Kristi döpelse», skulptur av Gregorio

Hernandez, 77

Kristi lekamens fest 49

»Kvarnstenskrage» 36

Kvietister 16

La Mancha 30

Lagböcker 57

Landskapsbilder av Velasquez 85

»Las Meninas» (Hovdamerna), målning av

Velasquez, 84

»Lazarillo från Tormes», roman, 61

Lebrija, Antonio de, spansk filolog och

författare, 55

Leon, landskap, 8, 75Leon, Luis Ponce de, spansk lyrisk

författare, 58

Lepanto, sjöslaget vid, 59, 62, 66

Lesage, Alain Rene, fransk romanförfattare,

91

»Letrados» 35

Letrilla, diktform, 58

»Libro de Buen Amor> 57

»Libros de caballeria» 64

»Livet en dröm», skådespel av Calderon de

la Barca, 73

»Loa», prolog, 47

Loyola, Ignatius, 7

»Luteranos» 31

Luther, Martin, 16

Lyrik, Calderons, 73

» Lope de Vegas, 69

» spansk, 57 ff., 70

»Machina» 49

»Madonna de las Cuevas», skulptur av Juan

Montanas, 78 (B)

Madonnabilder av Murillo 88 (B), 90

»Madonnan med Kristi lik>, skulptur av

Gregorio Hernandez, 77

Madrid 32, 43, 46, 49, 76, 81, 88

Maestrescuela, ämbetstitel, 53

Majorat 13

»Malice-hus» 32

Mallorca 28

»Manteistas» 53

Mantilla, klädesplagg, 38

Manto, » 38

Manzanares-floden 33

Margarita, spansk prinsessa, porträttbild av

Velasquez, 81

Mariana, drottning av Spanien, 41 (B)

Mariana, Juan de, spansk historisk

författare, 60

Marknader i Spanien 28

Mateo, Juan, 83

Mayordomo mayor, hovtitel, 20

Medina del Campo 28

> Sidonia, hertigen av, 10

Medinaceli, hertigen av, 50

Mendoza, Diego Hurtado de, spansk

författare och diplomat, 55

»Mentidero», 33, 42

Mercenarier 14

»Mesta (La)», förening, 27

Michelangelo 76, 77

Midsommarfirande i Spanien 44

Milan, Luis. spansk

instrumentalkompositör, 74

Millones, tullavgift, 26

Moliere 70

Molina, Tirso de, spansk dramatiker och

klosterprior, 15, 70

Molinos, Miguel, 16

Montanes, Juan Martinez, spansk

bildhuggare, 72, 82

Montanes-porträtt av Velasquez 82 (B)

Montemayor, Jorge de, spansk

romanförfattare, 69

Monterey, greven av, 75

Morales, Cristobal de, spansk kyrklig

kompositör, 73

Moreto y Cabana, Agustin, spansk

dramatisk författare, 72, 73

»Moriscos» 15, 18, 19, 26, 31, 57

Morisk-upproret 18, 19

»Mosqueteros» 47, 49

Mozart 70

Munkgestalter av Zurbaran 14 (B), 79

Munkordnar 13, 14, 79

Munkväsendet 13 ff.

Murillo, Bartolome Esteban, spansk målare,

87 ff.

Musik, spansk, 73, 74

Musikinstrument 44 (B)

Mystik, religiös, 70

Målarkonst, spansk, 79 ff.

Narvaez, Pacheco de, fäktmästare, 43

Nationaldramat, spanska, 46, 68, 72, 74, 91

Nationalmusik, spansk, 73, 74

Naturalism 91

Navarra 52

Novelldiktning, Cervantes", 64, 67

» Lope de Vegas, 69

»Numancia», skådespel av Miguel Cervantes

Saavedra, 67

Näringslivet, spanska, 26 ff.

Ocana, stad, 27

Olivares, Gasparo de Guzman, spansk

premiärminister, 17, 33, 47, 71, 83

Olivares-porträtt av Velasquez 83

Olivodling 27

Ordnar, militära, 24, 25

Ordspråk, spanska, 10, 13, 19, 42, 43, 53.

59

Ornamentik, morisk, 75, 76

Pacheco, Francisco, spansk målare, 79, 81

Palats, spanska, 12 (B), 75 (B)

Palestrina, Giovanni da, italiensk

kyrkomusiker, 73

Pascal, Blaise, fransk vetenskapsman och

filosof, 55

Pavana, dans, 45

»Pecheros» 17

Perez, Pero, präst, 66

Petrarca, Francesco, italiensk skald och

humanist, 58, 59

»Picaros» 60, 85 "

»Picas» 23

»Pipkrage» 38, 39

Plateresk-stilen 75, 76

Plaza mayor i Madrid 33, 34 (B), 48 (B),

49, 51 (B), 76

Polo, Gaspar Gil, spansk författare, 69

Porträttbilder, El Grecos, 87

» Velasquez", 81, 82 (B), 83

Postväsendet, spanska, 30, 31

98Prado i Madrid 33, 34, 43

Privilegier, adliga, 10, 12

Problemdrama, Calderons, 73

Processioner, kyrkliga, 48, 49

Prästerskapet, spanska, 13 ff.

Prästseminarier 54

Puerta del Sol i Madrid 33

»Quemadero» 52

Quevedo y Villegas, Francisco Gomez de,

spansk författare, 71, 72, 91

Quijada, spansk släkt, 66

Quijano, Alonso, 66

Quinones y Guzman, Juan, 75

Redondilla, versform, 68

»Regionalism» 19

Religiösa bilder av Hemandez 77 (B)

» » » Montanas 77, 78 (B), 79

» » » Murillo 88 (B) ff.

» » » Ribera 81

» » » Velasquez 85

» » » Zurbarån 79

Renässansen 55, 58, 59, 75, 77

Renta de Cruzada, skatt, 25

» » Escusado, » , 26

» del tabaco, tullavgift, 26

Ribera, Jusepe, spansk målare, 80, 81, 89,

92

»Riddaren av korset» 18

Riddarordnar 24, 25

Riddarromaner 64

Rodrigo, goterkonung, 58

Rojas Zorilla, Francisco de, spansk

dramatisk författare, 72

»Romances» 57, 74

Romandiktning, spansk, 61 ff.

Romantik 91

Romantism 57, 91

Romero, Mateo, spansk musiker, 74

»Rondar> 43

Rubens, Peter Paul, nederländsk målare, 88

Rådhus, spanska, 76

Saboyana, klädesplagg, 38

Salamanca 32, 52, 54, 64, 75

Salamanca-universitetet 52

Salinas, Francisco de, spansk musiker och

musikteoretiker, 74

»Sallatkrage» 36

»Sanbenitos» 50

Sancho-Panza-gestalten 64, 65

Sankt Jakobs orden 24, 25

Santiago 75

»Santo Oficio» 16

Sarabande, dans, 45

Satirisk diktning, spansk, 57, 70, 71

Schomberg, marskalk, 40

Sebastian, portugisisk konung, 59

Segovia 27, 32

Seguidilla, dans, 46, 74

Sehested, Hannibal, dansk diplomat, 22

Servet, Miguel, spansk läkare och medicinsk

Sevilla 16, 17, 25 ff., 28, 32, 46, 54, 59, 61

74, 79, 81, 87, 90

Shakespeare, William, 63

Silkesprodaktion, spansk, 27, 28

Silva, Nieto de, officer, 24

»Silverflottor» 26, 28

Simancas 54

Simancas-arkivet 54

Sjökrigsskola 25

Sjömansskolor 54

Skatter, spanska, 25

Skolämnen 52, 54

Skulpturer, spanska, 77 ff.

Skådespelsdiktning, Calderons, 47, 72, 73, 87

» Cervantes", 67

» Lope de Vegas, 46, 67 ff.

»Skälmen (Den store)», satiriskt prosaverk

av F. de Quevedo, 71

Skälmromanen, spansk diktart, 61 ff.

Slavväsendet 18

»Sosiego» 42

»Spanska fotfolket» 47

» kappan» 36

Spelkort, spanska, 44, 45 (B)

Sperling, Otto, dansk läkare, 22

Spinola, spansk general, 24

Statyer av Juan Martinez Montanas 78 (B).

79

Studentdräkter 53

Studentklasser 53

Studentprivilegier 53

Studentprocessioner 53, 54

Ståndet, adliga, 10 ff.

» andliga, 13 ff.

» borgerliga, 16 ff.

»S:t Antonius" vision», målning av

Murillo, 90

» Bartolomeus», målning av Ribera, 81

» Franciskus vid korset», målning av

Murillo, 90

» Hieronymus», målning av Ribera, 81

» Onufrius», » » » 80 (B)

»Svävande madonna (Conception)»,

målning av Murillo, 88 (B), 90

»Syltkruke-hatt» 38

Symbolism 91

»Tarasca» 49

Taxis-släkten 30

Teatro de la Cruz i Madrid 46

» del Principe» > 46

Tercias reales, krigsskatt, 25

»Tercios» 23

Theodosius 59

Theotocopuli, Domenico (El Greco),

grekisk-spansk målare, 85 ff., 89

Tiepolo, Paolo, venetiansk diplomat, 8

Tiggarstudenter 53

Tintoretto, italiensk målare, 85

»Titulos» 10Tizian, Vecelli, italiensk porträtt- och

figurmålare, 81, 85, 88

Tjurfäktningar 33, 48 (B), 54

Tobaksbruket i Spanien 46

Toledo 27, 32, 74, 85, 87

Toledo-värjor 43 (B)

Trajanus 59

Tridentinerkonsiliet 7

Trinitarier 14

Trubadurpoesi 58

Trädgård, botanisk, 54

Tullar, spanska, 25, 26

Tyskar i Spanien 23, 24, 28, 54

Uceda, hertigen av, 22

Ullproduktion, spansk, 27

Undervisningsväsendet 52 ff.

Universitet, spanska, 52

Valencia 19, 26, 28, 30, 31, 54, 80

Valladolid 32, 77

Vega, Garcilaso de la, spansk diktare, 58

» Lope Felix de, » författare,

34, 46, 67 ff., 70, 74

Velasquez, Diego Rodriguez, spansk

målare, 24, 40, 41, 48, 81 ff., 88 ff, 92

Vetenskapen i Spanien 54, 55

Victoria, Tomas Luis, spansk musiker, 74

Vihuela, musikinstrument, 44, 74

Villancico, diktform, 58

Vinodling 26

»Virgen de las angustias», skulptur av

Hernandez, 77 (B)

Vives, Luis, spansk filosof och religiös

författare, 16, 55

Värdshus, spanska, 31

Värjor, » 43 (B)

»Väverskorna (Las Hilanderas)», målning

av Velasquez, 83 (B), 84

Yuste-klostret 14

Zarabanda, dans, 45

Zurbarån, Francisco de, spansk målare, 14,

79, 80, 89

»Ångestfull madonna», skulptur av

Gregorio Hernåndez, 77 (B)

Ämbetsmannaklassen 16, 17

»Änglakök», målning av Murillo, 92

»Överlämnandet av fästningen Breda»,

målning av Velasquez, 24, 84Nedanstående,

var för sig självständiga arbeten ingå även i

KULTURHISTORISKT BIBLIOTEK

som under redaktion av prof. Aage Friis utgives av

A-B. P. A. NORSTEDT & SÖNER

Martin P:n Nilsson. Primitiv kultur. Kr. 5:35.

J. L. Heiberg. Grekisk kultur. Kr. 5:75.

J. L. Heiberg. Bysantinsk kultur. Kr. 1:50.

Henrik Schück. Kyrkan och vetenskapen

under medeltiden. Kr. 4:50.

Axel Olrik. De nordiska folken under

vikingatiden och den äldsta medeltiden. Kr. 4 :—.

Hane Olrik. Riddarväsen och

korstågskultur. Kr. 4:—.

Alexander Bugge. Kelterna och deras kultur. Kr. 2:25.

E. Gigas. Spaniens storhetstid. Kr. 2:50.

Karl Madsen. Nederländsk konst. Kr. 3:—.

Rudolph Bergh. Musiken intill Beethoven. Kr. 5:95.

Pris 2 kr. 50 öre

Stockholm 1926. P. A. Norstedt & Söner

261433