Söderhavets pärla - skildringar från Nya Zeeland
Söderhavets
pärla
SKILDRINGAR
FRÅN
NYA ZEELAND
Av Bill Shark
PEHR W. SUNDSTRÖM
(BILL SHARK)
SÖDERHAVETS PÄRLA
SÖDERHAVETS PÄRLA
SKILDRINGAR FRÅN NYA ZEELAND
AV
BILL SHARK
(PEHR W. SUNDSTRÖM)
MED 56 ILLUSTRATIONER OCH 2 KARTOR
STOCKHOLM
L. LINDQVISTS FÖRLAGSTOCKHOLM 1930
O. L. SVANBÄCKS BOKTRYCKERIINNEHÅLL.
Sid.
Förord....................................................... 7
Geografisk och historisk orientering ...................... 9
Ur Fred Manings upplevelser.............................. 26
Episoder ur pioniärtidens historia.......................... 46
I. »Boyd"s massakern», 1810 .......................... 46
II. Myteriet ombord å »Wellington», 1827............ 51
III. »Harriet» expeditionen, 1834........................ 60
Minnen från Bay of Islands................................ 73
I. Min landsman, Charles Andrew.................... 73
II. Kauri-harts............................................ 82
III. Utom civilisationen.................................. 90
IV. Maori studier ....................................... 103
Minnen från Taupo-zonen.................................. 111
I. Ruakaka, år 84 ...................................... 111
II. På väg till Rotomahana ........................... 120
Den moderna maorien..................................... 127
En rundresa i »Dominion» 1920 .......................... 138
Specialkarta över Taupo-zonen ............................ 144
Karta över Nya Zeeland.............................. 184—185
FÖRORD.
Detta lilla arbete var ursprungligen avsett att tjäna som
ett komplement till ett större och mera vetenskapligt verk
om landet Nya Zeeland och dess folk, men som på grund av
de s. k. »tiderna» och verkets digra omfång och därmed
förenade kostnader, ej har kunnat utgivas.
Man har även sagt mig, att »ett så fjärrbeläget och litet
känt land» som Nya Zeeland ej intresserar svensk allmänhet.
Och jag måste tillstå, att den uppfattningen ej är så oriktig,
ehuru jag icke kan fatta
»okända» ej skulle kunna locka den på så pass hög
kulturnivå stående svenskens vetgirighet.
Otvivelaktigt rönte de upplevelser i Nya Zeeland, jag efter
min återkomst till Sverige i korta drag skildrade i ett 1892
utkommet verk, ett ganska stort intresse. Men förgäves har
jag sedan dess väntat få se någon annan författare på svenskt
språk komma med, något utförligt arbete om landet i fråga.
I någon av sina böcker skriver Mark Twain, på tal om den
allmänna geografiska okunnigheten, som råder i U. S. A. med
avseende å Nya Zeeland:
»Alla människor tro, att Nya Zeeland ligger nära
Australien eller Asien eller något annat land, och att man kommer
dit över på en bro. Men det är inte så. Det ligger inte nära
någonting alls, utan ligger för sig själv ute i vattnet. Det
ligger närmast Australien, men ändå inte nära. Det är 1.400
sjömil emellan, och — det kanske bli en överraskning för
läsaren, som det blev för mig — det
över!»
Om man bortser från skämtet med »bron», så kan man,
enligt min erfarenhet, anse den amerikanske humoristens
uttalande även passa in på den geografiska uppfattningen
här hos oss. Både lärda och olärda sätta gärna ett slags
likhetstecken mellan kontinenten Australien och den lilla
»stöveln» i Söderhavet, Nya Zeeland. Det är helt enkelt
anledningen till denna mening den, att man här ännu —
liksom för 50 år sedan — kallar den femte världsdelen
»Australien», då den numera, som i andra länder är brukligt, borde
benämnas »
Emellertid tala redan de 1.457 sjömilen, som skilja de två
länderna åt, för, att väsentliga olikheter i geologiskt och
klimatiskt hänseende böra förefinnas. Och så är även
förhållandet. Man finner dessutom på denna lilla »stövel» ett av
jordens skönaste länder och ett av jordens intressantaste
naturfolk, nu inspärrat i civilisationens tvångströja, på väg att
»europeiseras» av landets inkräktare, som i sin tur kunna
anses som den moderna socialpolitikens föregångsmän i hela
världen.
Detta
Men det är ej lätt att kunna övervinna den läsande
allmänhetens förutfattade meningar om vad som är »intressant»
eller icke. Därför får detta lilla arbete endast gå och gälla
som ett blygsamt försök att skänka läsaren några timmars
förströelse, genom att föra honom ned i våra antipoder.
Stockholm i januari 1925.
*
Geografisk och historisk orientering.
Ögruppen Nya Zeeland, som numera statligt bildar den
brittiska besittningen, Dominion of New Zealand,
ligger mellan 34° 25"—47° 17" S. Lat. och 166° 26"—178° 36" O.
Long. i Stilla Havet på ett kortaste avstånd av 1457 nautiska
mil från den australiska kontinenten. Som synes av kartan,
liknar den en upp- och nedvänd stövel, vars »skaft» är
genombrutet av ett sund: Cook Strait. Nordön bildar foten,
Sydön »skaftet», och den lilla Stewartön utgör »stroppen».
Sammanlagt täcka de tre öarne en yta av 268594 kv.-km.
eller 6/10 av hela Sveriges ytinnehåll.
Nordön är vulkaniskt uppbyggd och utgör ett av världens
märkligaste geologiska studieobjekt. Ett brett taffelland
resande sig 600 mtr över havet, är lämnat i mitten och över
detta utbreder sig väldiga urskogar, genomskurna av
mäktiga floder. Här resa sig vulkanerna Mount Egmont
(Taranaki) 2500 mtr, Ruapahu, 2890 mtr, Rangitoto, 1200 mtr,
Tongariro, 1974 mtr, och längre nordostvart mot Bay of
Plenty, ligger den underbara Taupozonen, eller »Varmsjödistriktet»,
med landets verksammaste vulkan, Taraivera.
Denna de vulkaniska undrens trakt utgör ett instörtningsbäcken
på 100 geogr. kv.-mil och är översållat av kokande
källor, furmaroler, solfaterner och slamvulkaner. Här ligger den
stora kratersjön Taupo och varmvattenssjöarne Rotorna,
Rotoiti, Rotokakahi, Tera wera och Rotomahana. F. ö.
finnes vulkantcentra omkring staden Auckland och i distriktet
Bay of Islands.
Sydöns fysiska geografi är väsentligt olik Nordöns.
Genom dess norra, västra och södra delar går ett nät av
alpkedjor med snötäckta toppar och väldiga glaciärer. Här
återfinnas landets högsta bergstoppar: Mount Cook, 3768 mtr,
Mount Sefton, 3340 mtr, och ett otal på 3000 mtr och
därunder. På västra kusten gå dessa bergskedjor endast på 50
km avstånd från havet, varigenom denna kuststräcka blir
mycket brant och otillgänglig. Bland dessa berg finnes ingen
verksam vulkan, men väl flera utslocknade.
Waimangu, Taupozonen.
De södra såväl som de s. k. centralalperna fördela
klimatet och avsätta ymnig nederbörd å den västra sidan, men
utgöra ett skydd för den österom liggande Canterbury-slätten
— landets stora kornbod, vars av glaciärerna väl bevattnade
yta mäktar frambringa den härligaste gröda på jorden.
Sedda utifrån havet, verka större delen av landets kuster
dystra och ogästvänliga, och detta alldeles särskilt å Sydön.
Detta intryck skingras, så snart man kommer in i någon
av Sydöns mäktiga fjordar eller några av dess härliga, av
naturen danade hamnbassänger. Den eviga grönskans rikedom
och färgsymfoni, de brusande vattenfallen och de breda
flodutloppen omvandla de första dystra intrycken till en
tjusande ögonfägnad.
Rikt bevattnat av flodsystem, som kanske intet annat land,
kan Nya Zeeland, både i söder och norr, bjuda på vida, sköna
och bördiga slätter, som numera i sin höga kultur bidraga
att skänka det ytterligare skönhetsvärden. Omsusat av
kraftiga strömmar av saltmättad luft, äger det ett av världens
hälsosammaste klimat.
Mount Sefton, Sydön.
Sådana äro de yttre konturerna av det fjärrbelägna landet
»Ao Tea Roa».
*
Nya Zeelands s. k. infödingar tillhöra den Polynesiska
folkfamiljen och kalla sig Maori. Som Nya Zeeländare räkna de
sin, av oss endast litet kända historia från Te Heke eller »den
stora immigrationen», som enligt nyaste forskningsresultat
ägt rum omkring år 1350. De utvandrade då från »Hawaiki» (= Tahiti) i 18 stammar, som med sina stora dubbelkanoter
uppsökte det av hövdingen Kuri några år förut under sina
vikingafärder upptäckta, 2250 sjömil söderut liggande landet
Ao Ta Roa (»Det stora vita molnet»).
Tasmanglaciären, Sydön
Flottiljen skingrades efter en tid, men efter oerhörda
lidanden och utståndna vedermödor landade dock alla
farkosterna, ehuru på olika kuster av det nya landet.
Arawa-stammens kanot, »Arawa», som fördes av hövdingen Tama Te
Kapua, tillskrevs äran av att ha varit den förste, som
landade å Ao Tea Roa strand. Det var någonstans i den stora
havsbukten, som utgör »hålfoten» å Nordön, och som sedan
av Cook gavs namnet, Bay of Plenty. Av de övriga kanoterna
hamnade fyra stycken i det stora sundet, som skiljer
Nord-och Sydön åt, d. v. s. Cook Strait. Av dessa fyra landade två
på Sydöns norra strand. De kallade landet »The Wahi
Pounamu», efter det för maorifolket så betydelsefulla fyndet av
den värdefulla »grönstenen» (Jade). Nordön gav man
Typisk urskogsvegetation, Nordön.
namnet Te ika a Maui» (Maui"s fisk), uppkallat efter en bragd
av den i deras mytologi framstående halvguden Maui, och
beskriven i dennes hjältesaga.
Landet togs i besittning av de små stammarne, som spredo
sig över Nordön. Till föda funno de i skogarne inga andra
däggdjur än skogsråttor och av fågelvärlden endast
skogsduvan och skogshönan, pappegojarterna Ka-Ka och Kea, den
vinglösa Kiwi och den nu utdöda jättestrutsen Moa. Rikligt
med fisk funno de dock och utgjorde, jämte vissa rötter och
vilda vegetabilier, deras huvudsakliga föda under deras första
tid i det nya landet. Hjälpligt kunde de alltså föda sig, men
kampen för tillvaron blev betydligt hårdare för dem här än
i »Hawaiki» — brödfruktsträdens hemland.
Så småningom satte det hårdare klimatet och
levnadsättet en ny yttre prägel på immigranternas avkomlingar,
liksom ock landets naturförhållanden danade fram en efter
dessa avpassad ny religiös kult.
Då de togo sitt nya hemland i besittning, trodde de,
liksom andra polynesier, på en god och en ond andemakt. Maori
kallade den gode överpotentaten Atua, som hade sin
hemvist i molnen, och den onde Ute, som höll till i vissa
flodutlopp, havsvikar, vulkaner och skogar. Som i alla tider varit
fallet med jordens vilda folkslag, respekterade maorierna den
onda anden mest. Det nya landets storslagna natur, med
dess vulkaniska under och mäktiga urskogar samt rikedomen
på små och stora vattendrag, befrämjade kraftigt
Ute-kulten. Med den ytterligt livliga fantasi, detta folk var i
besittning av, blev Ao Tea Roa slutligen ett idealland för den onda
makten. (Utes regioner voro tapu,
förekommer stavat på tre olika sätt: »taboo» och »tabu» å de olika
ögrupperna i Söderhavet, men å maorispråket »tapu». (I maorispråket
förekommer ej bokstaven »b».)
en aldrig sinande källa till maorifolkets självplågeri och
konflikter i samlivet, genom fantasien och vidskepelsen
framskapad och sedan vidmakthållen ända till sena tider.
Stolta, tappra, glättiga, lättrörliga och fantasifulla, men
mot sina fiender grymma voro dessa naturbarn, där de under
350 år, i lycklig okunnighet om den övriga världen, framlevde
sitt primitiva liv i sitt avlägsna örike.
Så hände sig en decemberdag år 1642, att några maoribarn,
som lekte vid stranden, fingo se en underlig syn. De ilade
skräckslagna upp till sin by och berättade, att två
vidunderligt stora fåglar med vita vingar kommo flytande på vattnet
och närmade sig land. Krigarne sammankallades och smögo
sig försiktigt ned till stranden för att speja. Snart upptäckte
de föremålet, och för deras ögon syntes det vara två ofantligt
stora krigskanoter, som nu lågo alldeles stilla och fällde sina
väldiga segel.
Den utdöda jättestrutsen »Moa». (Rekonstruktion.)
Krigarne höllo sig dolda, men intet hände under resten av
dagen. På morgonen gåvo sig några modiga män simmande
ut för att speja på närmare håll. Då syntes en liten »kanot»
med folk i lägga ut från en av de stora. Den närmade sig
land och styrde mot ett ställe, där en liten flodarm rann ut
i havet. Denna plats var sedan gammalt tapu.
Maorikrigarne kände ingen fruktan, de voro flera hundra till antalet
och beväpnade med sina goda spjut och sina fruktansvärda
stridsklubbor, patupatu. De hovo upp sitt krigstjut,
störtade ned i sina knoter och anföllo »helgerånarne», och innan
dessa hade hunnit använda sina skjutvapen, voro tre av dem
nedklubbade och liken anammade. Båtens besättning vände
nu skräckslagen om för att rädda sina liv. Medan liken av de
tre främlingarna styckades, syntes de stora »krigskanoterna»
åter breda ut sina vita vingar och glida bort över havet. —
— — Och infödingarna fröjdade sig åt sin goda »kai-kai» —
de trodde sig antagligen ha upplevat ett mirakel av Ute.
Med vad hade i verkligheten hänt?
Jo, det var holländaren Abel Tasman, som på återvägen
till Batavia med »Hermskerck» och »Zeehaen» från sin
upptäcktsfärd i de australiska farvattnen helt oförmodat gjort
en ny upptäckt: ett bergland, som han gav namnet
»Staatenland».
Det misslyckade försöket att landa — som inträffade i den
nordligaste havsbukten å Sydön och som efter denna
händelse länge bar namnet »Massacre Bay», n. m. »Golden Bay»
— måtte ha nedstämt holländarnes mod, kanske mest genom
de hårresande beskrivningar om infödingarne och händelseförloppet,
som båtens kvarlevande besättning avgav, då den
kom ombord.
Den alltifrån början av holländarne starkt färglagda
berättelsen om denna händelse, vanställdes än mer, då den
vandrade ut i världen, och följden blev, att intresset för
»Staatenland» och dess »ohyggliga vildar» skrinlades för en tid av
127 år!
Söndagen den 8 oktober 1769 skådade helt oväntat
maoriögat för andra gången »en vidunderlig fågel», som nalkades
Ao Tea Roa"s kust. Liksom tvekande och försiktigt
kännande sig för, gjorde den sina slag utanför havsvikens mynning,
men höll sig alltjämt ett gott stycke från land.
Kapten James Cook.
Infödingarne samlade sina krigskanoter och gjorde sig redo
att försvara sin strand. Hela den följande natten vakade de
i stridsberedskap, men först den följande morgonen stack det
främmande skeppet in i viken och ankrade. Under gaffeln
blåste den engelska örlogsflaggan. Det var H. M. S. »Endeavour»,
kommenderad av den redan nu beryktade löjtnanten
James Cook. Denne kom nu för att kartlägga kusterna och
genom sina medföljande vetenskapsmän utforska landets
naturförhållanden.
naturforskaren, Sir Joseph Banks bekostnad deltog i expeditionen — befann sig även
Linnés lärjunge, D:r Daniel Solander.
Cook förmodade, att vildarne i detta land, varom så
hårresande saker berättats från Tasmans tid, skulle ge honom
åtskilligt besvär, och han fick ju även under de första
veckorna en del obehagligheter med dem. Men Cook blev snart
rätte mannen att framgångsrikt handskas med maorifolket.
Genom sina dagliga noggranna iakttagelser av infödingarnes
uppträdande mot de vita främlingarne, gjorde han skarpsinniga
slutledningar angående deras psyke, kynne och religiösa
begrepp, vilka av en senare tids granskare befunnits vara,
med några få undantag, i det väsentligaste riktiga.
omdömesförmåga, onödig grymhet och hätskhet m. m. vid behandling av
infödingarna å de Oceaniens öar, han kom i beröring med. Detta neddragande
av hans karaktär och hans ära, stämmer åtminstone ej överens med
hans handlingar och uppträdande i Nya Zeeland.
Cook var — ehuru modig som ett lejon och ofta häftigt uppbrusande —
dock i själ och hjärta en god och fridsam man. Ehuru utrustad med en
okuvlig energi, ville han helst nå sitt mål på vänskaplig väg. Det bästa
beviset på sanningen härav var den exempellösa popularitet, han vann bland
maorifolket under sina tre visiter i landet, 1769—70, 1773 och 1777. »Den
store vite hövdingen Koki» — som han kallades — står än i dag som är,
som ett vördat och älskat namn bland de från det äldre maorisläktet
nedärvda minnena. Hade hans efterföljare handlat på samma sätt som han,
hade mycket blod sparats — men så blev tyvärr ej förhållandet!
Vad däremot Cooks kompetens som sjöman, upptäcktsfarare och kartograf
beträffar, har härom aldrig, så vitt mig är bekant, varit skilda
meningar. Då man betänker de oerhörda svårigheter för navigering av ett
segelfartyg tätt intill land, på ett vatten, vars många farligheter voro
fullständigt okända, och där det blåser övervägande friska vindar, kan man
nu knappast fatta, hur Cook så väl lyckats inlägga kustens skiftande
konturer på kartan. Då man jämför Cooks karta med våra nyaste, med
alla nutidens hjälpmedel tillkomna mätningar, finner man nämligen högst
obetydliga misstag i den förra. Detta, om något, vittnar om vilken
samvetsgrannhet, skicklighet och förmåga, den självlärde Cook var i
besittning av.
Han var och är erkänd som sin tids störste geografiska upptäckare.
Sedan Cook den 14 februari 1779 blev dödad i Napoopoo
vid Karakakoo-bukten å ön Hawai, dröjde det flera år innan
resultatet av hans upptäcktsfärder blevo bekantgjorda. Först
på 1790-talet blev detta fallet, och kom man då i engelska
sjöfartskretsar att uppmärksamma Nya Zeelands lämpliga läge
för val- och sälfångststationer i Söderhavet. År 1805
hemkom till England skeppet »Marianne», fört av kapten
Gardiner, efter en treårig bortovaro. Kaptenen omtalade att han
funnit en välbelägen hamn på Nya Zeelands norra spets, där
han ämnade anlägga en station. Platsens namn var Kororarika
och ägdes av maoristammen Marapuhi och dess hövding
Waikaeata, av vilken han vid sin återkomst året därpå med
bytesvaror tillhandlade sig ett strandområde, lämpligt till
upplagsplats för laster, reparationsvarv o. d. Detta var
början till den sedan i landets historia så minnesrika
valfångarkolonien i Kororarika — den första platsen i landet där
vita män upprättade ett samhälle.
År 1810 finna vi här ett trettiotal små blockhus och fyra
reparationsvarv tillhörande engelska valfångare. Till en
början var samvaron fridfull i den lilla kolonien, men blev ej
långvarig. Händelserna utvecklade sig snabbt. Vid denna
tid hade den engelska regeringen hunnit att under årens lopp
till sin straffkoloni New South Wales överföra stora massor
av deporterade brottslingar. Bland dessa lyckades ej så
sällan en och annan att rymma med de små fartyg, som nu
börjat att trafikera Nordöns kuster, för att »baggböla» timmer
i Nya Zeelands skogar. Då och då letade sig en sådan
rymling till Kororarika och stannade kvar där för en tid,
förstörande samhällsfriden, till dess han blev lynchad av
valfångarne eller hamnade som slav hos en maoristam. Men
det fanns även oroselement bland valfångarbesättningarne,
vilka så småningom växte i antal och gaddade ihop sig mot
kapten Gardiner, som blivit koloniens självskrivne styresman.
Denne var en rättrådig och ordningsälskande man, som med
fast hand höll dräggen inom behöriga gränser med tillhjälp
av de bofasta Pioniärerna och den mot honom vänskapligt
sinnade överhövdingen Waikaeata. Men i oktober 1813 kom
tidender till den lilla kolonien att ett blodigt krig kommit
igång mellan Ngapuhi- och Waikato-klanerna, och att
Ngapuhis överhövding på en dag låtit steka 300 fallna Waikatos
till en festmåltid. Gardiner blev djupt upprörd av dessa
underrättelser. Tanken på att denna härliga folkras skulle
genom inre strider, framkallade genom barbarism, förintas,
var för honom motbjudande. För att söka förhindra detta
tillskrev han guvernören i Nya Syd Wales samt kolonikaplanen
i Sydney, Rev. Sam. Marsden, i saken och föreslog dels,
att en Kronans representant måtte sändas över för att
bosätta sig i Kororarika, och dels att missionärer utsändes från
England för kristendomens införande bland Maorifolket.
Efter fyra månaders väntan kom en av Marsden avsänd
lekmannamissionär Mr Thomas Kendall, som av guvernören
blivit på samma gång utrustad med fullmakt som
»magistratsresident» i Kororarika. I november 1814 kom Rev.
Marsden själv, åtföljd av två »missionärshantverkare» och
deras familjer, över till Bay of Islands och grundade den
första missionsstationen, Rangihura, vars område på 200
acres han tillhandlade sig för det facila priset av 12 yxor.
Marsden var en modig man och innerligt besjälad av sin
uppgift att bliva »Nya Zeelands apostel», och han lyckades
även att personligen vinna infödingarnes aktning och
förtroende under de korta uppehåll, hans tjänstebefattning i
Sydney medgav honom göra i Nya Zeeland. Hans system för
kristendomens införande bland vildar gick ut på, att religionens
ljus skulle förberedas genom inlärandet av civiliserade
seder och en del nyttiga hantverk. Det behövdes därför nu
en ansenlig stab av kunniga hjälpare, och han tillskrev de
två stora missionssällskapen i England om bistånd. Först
efter många års väntan kom denna »hjälp». Men den visade
sig vara mycket undermålig. Sällskapen hade ej med
tillräcklig omsorg valt sitt folk. En del av dem utgjordes av
lycksökande och obildade hantverkare, som sedan verkade
förlamande på maorifolkets andliga undervisning och föranledde
årtiondens misshälligheter mellan raserna, ävensom mellan
missionärerna och de vita Pioniärerna. Marsden själv var
dock älskad och aktad av alla, och under de sju inspektionsresor
han företog till Nya Zeeland lyckades han ofta reda upp
trassliga härvor och förhindra blodsutgjutelser bland maori.
Innan han 1837 avled hade han dock fått flera goda hjälpare,
men resultatet av de gångna 23 årens verksamhet var dock
ej alltför lysande. Underligt var ej heller detta. Ehuru
maorirasen var utrustad med en alldeles ovanlig intelligens,
var dock deras språk alltför fattigt, för att bibeln, översatt
till detsamma, skulle kunna bibringa dem en klar bild av
kristna religionen. Gudstjänsten blev för dem teatralisk, och
innerst inne trodde de gamle fortfarande på sina gamla
gudar, Atua och Ute. Och de yngre tillägnade sig ett visst
schablonmässigt och salvelsefullt åskådningssätt, som genom
rasens fantasifulla lynne ofta slog in på fanatism och religiöst
vanvett, som sedan, under åren 1860—82, gav sig uttryck i
den långvariga och blodiga »Hau-Hau»-rörelsen.
Kolonien Kororarika hade utvecklats och stod i begrepp
att antaga en konstitution och utropa republiken, då, i
slutet av 1839, en av brittiska regeringen utnämnd guvernör,
William Hobson, helt oförmodat anlände med några engelska
fregatter och grusade kolonisternas planer på en statskupp.
Man hade alltså äntligen vaknat hemma i England och på
allvar tagit hand om det hittills nonchalerade landets
intressen. Den s. k. »pioniärperioden» var nu till ända, och en
ny era börjad.
Det märkligaste året i landets historia blev det följande
året, 1840. Guvernör Hobson sammankallade i februari en
stor »lantdag» i Waitangi, där representanter från de flesta
av Nordöns klaner, över- och understammar kommo tillsammans.
Under några dagar pågick en rådplägning, som
resulterade i undertecknandet av det för maorifolket i alla
tider viktigaste avtal, som i historien fått namnet
Waitangifördraget, den 6 februari 1840. Genom detta maorinationens
Magna Charta, undertecknat av Kronans representant, Hobson,
och 512 maori-rangatiras, tillförsäkrades det brittiska
majestätet alla de rättigheter av suveränitet, som maorifederationen
eller de individuella hövdingarne utövade över sina
respektive territorier. Infödingarne tillförsäkrades ostörd
besittningsrätt av sitt land och sina ägodelar, varjämte
Hennes Majestät Drottning Victoria utsträckte sitt beskydd till
maorifolket och tillerkände det alla de privilegier, som
tillkomma brittiska undersåtar.
Några dagar förut hade den första laddningen immigranter
landat i Port Nicholson, utfraktade genom det i London 1839
bildade New Zealand Company. Härmed var landets kolonisation
på allvar påbörjad.
Initiativtagaren till Nya Zeelands systematiska kolonisering
var den snillrike statsmannen Gibbon Wakefield i London.
Som ledare för Kompaniets företag i N. Z. hade en yngre
broder, överste William Wakefield, jämte Gibbons son
Edward utrest år 1839, och året därpå utkom en tredje broder,
kapten Arthur Wakefield, för att grunda en koloni i Nelson
på Sydön. Alla dessa herrar Wakefield voro utomordentligt
dugande krafter, som med energi organiserade
koloniseringsarbetet.
Inom fyra år hade N. Z.-Kompaniet anlagt de tre stora
kolonierna Wellington (Port Nicholson), New Plymouth
(Taranaki) och Nelson, samt utfraktat omkring 10.000 unga
Mount Egmont, Taranaki.
engelsmän, av vilka en hel del voro av goda familjer och
ägande kapital. Det såg alltså lovande ut för det stora
företaget.
Men då överste Wakefield började sina operationer i
Taranaki, begick han, av okunnighet om maoriförhållanden, en
fatal faute, som blev orsaken till många kommande års
bekymmer för landet.
Han tog i besittning stora landsträckor, som lågo öde, i
tanke att ingen maori skulle göra anspråk på äganderätten,
sedan befolkningen flera år förut bortjagats och delvis
utrotats av Waikato-klanens chef Te Whero Whero. Av denna
mark uppmättes, styckades och försåldes områden till
immigranter. Följden blev, att Kompaniet kom i konflikt med
tre olika ägare till samma mark: den nyaste ägaren, som
köpt och med pengar betalt sin torva till Kompaniet — den
ursprunglige ägaren, som efter slaveriets upphävande
återvände och fann en främling besitta hans kära hembygd, —
och slutligen Te Whero Whero, som en gång med vapenmakt
lagt det hela under sin »mana» eller maktsfär.
Det tog många år att reda upp denna trassliga härva.
År 1843 råkade likaledes kapten Arthur Wakefield —
alldeles oförskylt för övrigt — att trampa den mäktige
maorityrannen Rauperaha på tårna, genom en lantmäteriförrättning
å ett område vid Wairau, och blev där under strid jämte
26 av sina europeiska ledsagade dödad.
Under de närmast följande året grundlades å Sydön genom
Wakefield den skottska kolonien Otago år 1845 och 1848 den
engelska kolonien Canterbury.
I september 1848 ändades överste William Wakefields liv
av ett slaganfall. Detta var ett hårt slag för Kompaniet, vars
företag nu tillika började bliva för tunga att finansiera, trots
statens upprepade gånger gjorda försträckningar av stora
summor. Slutligen nödgades Kompaniet träde i likvidation,
och Kronan övertog dess rättigheter och fortsatte landförsäljningarne
och kolonisationen. Sålunda tillkommo, 1850,
kolonierna Hawkes Bay och Marlborough, varemot Westland
på Sydön ännu vid denna tid låg öde, men denna i
skymundan liggande landsdel blev sedan efter upptäckten av guld,
1864, desto mer uppmärksammat och fick på några få månader
mottaga en hel invasion av lycksökare.
Sedan de nio kolonierna grundlagts blev landet, 1853,
indelat i 7 provinser: Auckland, Wellington, Taranaki, Hawke
Bay, liggande på Nordön, och Otago, Canterbury och Nelson
å Sydön.
År 1855 började den s. k. »Kungsrörelsen» bland
Waikatos stammar, igångsatt av Tamihana Te Waharoa, för att få
en samlad motvikt till européernas och enkannerligen
regeringens orättvisa våldsregemente. Till »kung» över
maorifolket valdes då den ansedda överhövdingen Potatau, som
dock ej levde mer än två år därefter, varefter hans son,
Tawhiao, tillträdde värdigheten. »Det tioåriga kriget» började
därefter år 1860 och inleddes med det s. k. Taranaki-kriget,
som en följd av Wakefields 20 år förut gjorda »expropriationer»
av land. Kampanjen fortsatte sedan i Waikato-distriktet
under namn av Waikato-kriget, 1863—65, och övergick
sedan i det femåriga Hau-Hau-upproret, vars dyningar ej
lade sig förrän 1884, från vilken tid sedan frid rått mellan
de båda raserna.
*
Ur Fred. Maning"s upplevelser.
I.
En solmättad dag i december 1882, hade författaren och en
vän, Mr. Maiden, tagit tillflykt undan värmen i Aucklands
Stadsbibliotek, i vars svala salar jag ofta gjorde besök, för
att rikta mina kunskaper i landets historia. Maiden hade
varit bosatt i Auckland sedan 1867, och var därför en
vederhäftig ciceron för mig, som ännu kunde räknas som »New
Chum» på orten. Han kände personligen en hel del av de
gamla kvarlevande Pioniärerna från Aucklands uppkomsttid.
Bland de besökande i biblioteket lade jag märke till en
ståtlig 70 års man, en kämpagestalt med ett långt svallande grått
skägg, klädd i en, efter dåtida koloniella begrepp oklanderlig
dress, som på ett pregnant sätt framhävde hans atletiska
muskulatur. Maiden kände honom naturligtvis och upplyste
mig om, att mannen var den över hela landet kände Frederick
Edward Maning — den ende kvarlevande Pakeha-maorien,
de européer, som genom giftermål med en maorikvinna (wahini) blivit
upptagen i en stam.
som nu på gamla dagar återvänt till civilisationen och slagit
sig ned i Auckland eller rättare sagt i förstaden Parnell, där
han ägde ett hus.
»Den gubben vet mer om livet bland de gamle maori, än
någon nu levande vit man och känner deras språk och seder
fullt ut lika bra, som de göra själva», förklarade Maiden,
»Och dessutom är han mycket road av att tala om sitt förra
liv bland infödingarne. Detta ger mig en idé», fortsatte han.
»Om du har lust skall jag göra dig bekant med honom.»
»Det tackar jag dig för!» utbrast jag, förtjust över ett
sådant tillfälle att få studera ur en levande urkund.
Någon dag senare infann jag mig i sällskap med Maiden
hos den gamle Pakeha-maorien i hans tusculum, och sedan
presentationen var överstökad, visade han oss omkring i den
enkla men högst intressanta boningen. I hans lilla
studerkammare voro väggarna klädda med bokskåp, och i ett större
rum innanför hade han ett museum av maorikuriosa och
minnen, samlade under en 45 års vistelse bland infödingarne.
Av den unika och förnämliga samlingen tycktes vår värd
vara mest stolt över en hylla, på vilken funnos uppradade ej
mindre än 16 avhuggna huvuden av maorikrigare, konserverade
på gammalt, för nutiden okänt sätt och försedda med
etiketter vara krigarens och stammens namn voro
antecknade.
Sedan vi ägnat en god stund åt att granska och beundra
hans »museum», slogo vi oss, på hans inbjudan, ned på
gammalt pioniärsätt — i skjortärmarna, bänkade omkring ett
bord med »whisky and soda» och en stor burk »golden leaf»
framför oss.
»Jag vill förutskicka den saken, att det jag nu kommer att
säga kanske brister i sammanhanget», började gubben.
»Minnena äro så överväldigande rika, att jag svävar ut från
ämnet ibland — men då ska ni ej genera er, utan vrida mej
rätt igen!»
»För att emellertid börja från början, så föddes jag den 5:e
juli 1811 i Dublin, där min farfar var professor i orientaliska
språk vid universitetet. Far min var också en lärd man, men
en orolig själ, som emigrerade 1824 till Hobart Town i
Tasmanien, där jag fostrades upp som pojke. Min far gick in
vid tullverket och steg i graderna, och jag hade därför nog
haft goda utsikter, att så småningom även bli en man i
staten, men min okuvliga lust för äventyr och "rough colonial
life" — som ofta under min ynglingatid förde mig i kontakt
med Tasmaniens stråtrövarföljen — tvingade mig att släppa
all tanke på ämbetsmannabanan. Mina båda bröder hade
förresten samma smak som jag. De begåvo sig till
Söderhavsöarne och handlade med kannibalerna där.
Vid 22 års ålder, d. v. s. 1833, seglade jag med en liten
brigg, lastad med bytesvaror, över till Hokianga, som då var
den plats i Nya Zeeland, som hade livligaste handeln och där
det redan fanns ett litet europeiskt settlement. Min avsikt
var, att först rekognosera terrängen och se vad Nya Zeeland
var likt och om det och landets infödingar föllo mig i smaken,
innan jag beslöt att slå mig ned där.
Jag glömmer aldrig min första entré i det här landet. Den
var ej synnerligen uppmuntrande, och en mera blödig, eller
— låt oss säga, skrockfull — människa än jag, skulle nog ha
tappat lusten att stanna kvar många dar till.
Hemma i Hobart hade jag visserligen hört ett och annat
härifrån av skeppare, som tradade på Hokianga. Bland
annat hade jag fått klart för mig, att maori voro ett mäkta
krigiskt släkte och att de åto upp sina dödade fiender — ibland
innan de voro fullt genomstekta, men också, att de vita, och
bland dem isynnerhet handelsmännen, stodo i högt anseende,
om ej för annat, så för handelsvarornas skull.
För att ni nu bättre skall förstå det närmast kommande,
vill jag upplysa om, att jag på den tiden ansågs som en stor
dandy. Då vår lilla skuta närmade sig Hokiangaflodens
mynning, gick jag ned i min hytt för att göra stor toalett, så att
jag skulle kunna imponera på svartingarne. Jag ansåg detta
vara fullt på sin plats, då jag till Storbrittaniens ära och som
dess representant, drog på mig kråsskjorta, röd sammetsväst,
redingot, eleganta kragstövlar i lackskinn och hög hatt av
senaste Londonmodell. Jag laddade mina två pistoler och
stack dem en i var byxficka med kolvarna synliga, ty jag
ansåg, att även dessa här mera ovanliga "skjutjärn" skulle
bidraga att höja mitt anseende bland mina blivande
kannibalbekantskaper. Då jag sedan kom på däck, löpte vi just
in i en liten nätt vik i flodmynningen och ankrade utanför
det vita settlementet, som befanns bestå endast av två
boningshus av trä, två whares och ett magasinsskjul —
that"s all!
På stranden syntes samlade flera hundra infödingar, som
skreko, hoppade och sprungo omkring, de flesta beväpnade
med spjut eller klubbor. Synen var ej uppmuntrande för
min tillernade landstigning. Jag var nykomling och bara 22
år, och för mitt oerfarna öga tedde sig sakerna så, som om
vildarne ivrigt längtade att få se mig landstiga, för att få
ombyte på diet —. Men jag hann ej länge grubbla över den
saken. En båt kom ut till oss med handelsmannen, Mr.
Jefferson, åtföljd av överhövdingen för stammen, som ägde
denna del av territoriet. Jefferson stirrade nästan förskräckt
på mig, då han äntrade upp på däck, och vildens ögon tycktes
lysa som ett par glödande kol, vid anblicken av min röda väst.
Naturligtvis överskattade jag deras känslor — men jag var
så ung och oerfaren -- --
Jag blev välkomnad och inviterad att taga min tillfälliga
bostad hos Jefferson, och under tiden höll hövdingen en för
mig obegriplig konferens med skepparen, vilken, som jag
sedan fick veta, tillfrågades om jag var en rangatira eller
herreman och om jag förde mycket bytesvaror med mig
ombord. Hövdingen fick svar, som tillfredsställde honom i både
det ena som andra avseendet, och kom fram för att bekanta
sig med mig. Det var en ståtlig karl, över 6 fot lång och med
atletiska lemmar, och ehuru han var gammal till åren,
smidig och rörlig som en vessla. De enda kläder, han bar var
en ny blå filt över axlarne. Då han på europeiskt vis tagit
mig i hand, strök han med handen smekande över min
redingot och utbrast: kapai, kapai! (bra! bra!)
Medan hövdingen och Jefferson följde skepparen ned i
kajutan, för att bese denne, fick jag det infallet att gå ned i
deras båt, som just var i begrepp att stöta ut från sidan. Jag
ville i land och rekognoscera ett tag, ivrig som jag var att få
pröva effekten av mitt toalettbestyr.»
»Var ni inte rädd att gå i land ensam, Mr. Maning?»
inpassade jag nu.
Vår värds ansiktsmuskler drogo sig till ett illmarigt grin,
i det han svarade:
»"Rädsla" och "mod" — ja, det är psykiska begrepp, som jag
aldrig kunnat få en fullgiltig förklaring på. Nog för jag tror,
att den störste hjälte — om han får tid att reflektera —
känner sig mer eller mindre "haj", då han i en strid på liv och död
har en obekant motståndare framför sig — det har jag haft
och känt hundratals gånger i mitt liv — men mot den känslan
har jag ett osvikligt medel: jag tänker inom mig så här: "om
jag känner mej så förbannat rädd — vad ska inte han, den
andre, då känna?" Alltnog, jag var inte alls generad av
rädsla, snarare mera av min fördömda nyfikenhet att få se
huru jag skulle bli mottagen av de livaktiga kannibalherrarna
på stranden. Men låt oss återgå till händelseförloppet.
Då båten hunnit närmare land, började maorihopen att
ropa "Haere mai! Haere mai, e te Pakeha!" och vifta med sina
linmattor i största förtjusning. Det var första gången jag
hörde en maorivälkomsthälsning. Dess tonfall verkade ej
alldeles övertygande på mitt ovana öra, och som jag ej begrep
orden, kunde dessa lika gärna betyda: "Kom hit lilla gosse,
kom hit lilla gosse, så få vi slakta dej!" Båten lägger emellertid
till vid kanten av en brant klippa, och längre in kan den
ej flyta, enär den återstående lilla biten till stranden har för
grunt vatten. Stammens honoratiores stå färdiga att mottaga
mig (antingen på det ena eller andra sättet...) och en av de
yngsta bland dem — en förnäm hövdingason — vadar ut till
båten, för att bära mig i land. Med värdiga steg kliver jag
över de tre tofterna från aktern till fören i båten, knäpper
ihop min redingot, sätter hatten fastare på huvudet och kliver
så gränsle upp på maoriens axlar. Nog tyckte jag, att det var
en mindre imponerande form för mitt första uppträdande i
det okända maorisamhället. Men hur litet vet man ej om
vad som skall hända i nästa sekund!
Jag "vägde marker", även vid de unga åren, och min
förnäme bärare — som kanske aldrig burit en börda förr —
slant med sin fot på en hal sten och gick baklänges i sjön
med mig under sig -- -- -- . Ebben här inne i viken var stark
och den sög oss ut, så att vi på ett ögonblick voro minst 15
famnar från klippan och ute på 10 famnars djupt vatten!
Minst en famn under vattnet voro vi ett tag, och där
började jag en kamp för livet med min bärare. Mina fötter
ville upp till ytan, och jag stod formligen på huvudet ett
ögonblick. Den hopknäppta, strama redingoten, mina tunga
pistoler, mina höga stövelskaft — allt förenade sig i en
gemensam ansträngning att hindra mig från att någonsin
mera komma på terra firma. Men slutligen kommo vi upp
till ytan båda två, flåsande som ett par valar. Med en blick
uppfattade jag situationen. Vi voro femton famnar från land.
Där borta seglade min höga hatt för god vind och ström ut
mot havet, och efter den syntes tre av båtens besättning
sträcka ut i kappsim, för att taga den som pris, men den
fjärde hade stannat kvar i båten och försökte paddla om
kamraterna. På stranden sprang hela folksamlingen,
skrikande och gestikulerande, och en del satte ut en stor kanot
— men ej för att bärga oss, utan för att söka gripa hatten,
innan simmarne nådde den. Det föreföll mig härmed vara
konstaterat, att min livhanke ej för dem var på långt när
så dyrbar som min hatt (detta var emellertid ett misstag
från min sida, som jag senare kom underfund om). "Alltså,
mej ge de fan, för att få fatt i hatten, som jag naturligtvis
aldrig får tillbaka", tänkte jag, "och jag, som skulle
imponera på följet, har nu fått hela min utrustning fördärvad
och skulle aldrig med livet ha kommit till vattenytan, om
jag ej varit så pass hemma i vattnet, som en icke-amfibie
kan vara. Men vems är felet? Jo, den där fördömda
svartingens, vars fjäderprydda huvud blott är en yard ifrån mig.
Förlåt mej, god vänner, att den unga dandyn Fred Maning
vid den tanken ilsknade till! Som en glupsk haj kastade jag
mig över honom och doppade honom, varvid jag även fick
göra honom sällskap ett stycke ned i djupet. Då det bar i väg
under vattnet hörde jag en skallande skrattsalva och ropet
"Utu!" Medan vi voro under vattnet hörde jag ett brak. Vad
kunde det vara ? Jo, min gentila redingot, som den uslingen
fått fatt i och som nu brast i ryggen och slets i två halvor!
Åh, om blott ej mina pistoler voro genomdränkta och
fängkrutet borta, så skulle du döden dö, Caliban! Men jag kan
använda kolven som klubba, tänkte jag och grep i fickan
efter den ena — borta — sedan efter den andra — också
borta! Båda hade gått till botten, då jag stod på huvudet.
Well, det var ingenting att göra åt saken. Jag såg att vi
med fart drevo förbi en sandrevel, som sköt ut från
fastlandet. Om den ej kan nås, tar ebben oss till havs. Båda
hade vi samma tanke, och vi lyckades att kravla oss upp
innan det blev för sent.
Någonting mellan skrik, tjut och hurrarop, hälsade oss, då
vi kommo på benen. En engelsk röst höres ropa: "Good on
You!" Ena halvan av rocken hänger ned från min högra
armbåge och den andra från min vänstra, en smal trasa
av kragen sitter kvar om halsen. Jag är omgiven av hela
hopen infödingar, som hoppa, dansa och skratta. Tre
engelsmän befinna sig också i högen. De dunka mig välmenande
i ryggen. Så kommer min saltvattensbekantskap upp och
armbågar sig fram genom folkhopen. Han ser komiskt
arg ut och slår sig upprepade gånger med flata handen på
låret och hoppar för vart slag upp några fot från marken,
tjutande "Hu-hu! Hu-hu!"
"Vad menar karlen med det?" frågade jag landsmännen.
"Han utmanar er på en brottningskamp", svarade en av
dem. "Det är för att få "Utu".
"Vad menas med Utu, då?" frågade jag vidare.
"Det betyder i vanliga fall "skadestånd", men i detta fallet
revansch".
"Åh fan! Kör till för det!" ropade jag och slet av mig
rocktrasorna. Så av med de vattenfyllda stövlarne, väst och
skjorta, under vilken procedur landsmännen upplyste mig
om att mannen var en skicklig brottare och att jag borde
taga detta i beräkning.
"God eller inte god, kvittar mig lika. Här ska" valsas!"
ropade jag stridslysten och gick mot min motståndare.
Verkliga brottare känna snart igen varandra som sådana,
och jag fick också klart för mig, att jag skulle få ett drygt
arbete med den här gossen. Jag var en yngling då — bara
ben och muskler, med ett okuvligt stridshumör och seg som
läder. Ett par förtvivlade försök från ömse sidor, övertygade
oss båda, att det ej skulle bli den råa muskelstyrkan, utan
antingen tekniken eller uthålligheten, som skulle komma att
avgöra matchen. Maorien var tyngre än jag, men jag hade
däremot det företrädet, att ej veta av vad trötthet var, den
tiden, blev aldrig andfådd och nervös. Därför bestämde jag
mig för att undvika hans farligare grepp och söka trötta
ut honom.
Åskådarne kommo i formlig extas. Det skreks och
hojtades och uppmuntrades från alla håll. Slutligen såg jag
maoriknäna börja darra av trötthet, och då kom min chance.
Med ett av mina favoritgrepp lade jag honom flat på
marken. Där stod jag nu som segrare visserligen, men avklädd
alla yttre tecken på min värdighet som Rangatira-pakeha,
våt och ¾ naken.
Mina åsikter om maoris sinne för "fair play" blevo redan
nu vid första sammanträffandet tillrättalagda. Man gav
mig tydliga bevis på erkännande för ett gott "arbete" och
lade i dagen sina sympatier för den nykomna pakehan, på ett
otvetydigt sätt. Sedan min motståndare tagit igen sig en
stund reste han sig och räckte mig med leende min handen,
uttalande de enda engelska ord, han kunde: "How do you do?"
Jag tyckte sannerligen, att det var hyggligt och städat gjort
av en människoätare.»
»Men icke för ty, hade ni i er olämpliga "baddräkt" kunnat
bli fiskmat så nära land, utan att någon ville hjälpa er»,
påminte Mr. Maiden.
»Ja, ni har rätt att göra den anmärkningen, Maiden»,
svarade Maning med en godmodig nick. »Men
drunkningsolyckor bland maori voro sällsynta företeelser, och de trodde fullt
och fast på den tiden, att en Rangatira Pakeha, som ogenerat
färdades i ett ståtligt skepp fram och åter över havet, ej
gärna kunde drunkna några få famnar från land. Och vad
jämförelsen mellan värdet av mitt liv och min hatt beträffar,
så vill jag även klarlägga den saken, fastän det kanske blir
litet mångordigt.
Ni ha hört att jag använt uttrycket "Rangatira Pakeha" för
en vit man i oberoende ställning, men det fanns även s. k.
"Pakeha Rangatiras", och dessa stodo i beroende ställning till
en maoristams hövding. Då byteshandeln, några år före min
ankomst hit, började med australiska handelshusen, måste
européerna, för att få handelsrättigheter och erforderlig
mark m. m. göra gemensam sak med stammen, bliva en dess
mest ärade medlem och ofta nog taga sig hustru bland dem.
Då en sådan man blivit besläktad med stammens
aristokratiska familjer, kallades han en "Pakeha-maori" och hade en
underhövdings rang och en europés anseende. Sådana
Pakeha Rangatiras och Pakeha Maoris voro vid tiden för min
ankomst ytterst begärliga för en hövding att taga hand
om, och lika så för hela hans "hapu" eller stamgren. Genom
att "äga" en Pakeha, hade hövdingen och, efter honom
släktingarne, en förhandsställning, med avseende å de
eftersträvade handelsvarorna — enkannerligen skjutvapen och
ammunition. — Hövdingen var därför lika rädd om "sin" pakeha,
som om sitt öga. Håll nu detta i minnet, så skall jag
återknyta tråden i berättelsen.
Ehuru jag ännu ej "sålt" mig till gubben hövdingen, hade
hans söner med en av sex roddare framdriven kanot ilat
ombord och underrättat honom om den nykomne pakehans
vedermödor och livsfarliga äventyr. Ögonblickligen kastade sig
gubben i kanoten och lät ro sig i land med en fasans fart.
En Rangatira av gamla skolan.
Med sin grönstensklubba i högsta hugg kom han rusande upp
till oss, rullade vilt med ögonen och dansade omkring som en
maniak. En ström av ord kom ur hans mun. Hur
understod man sig att dränka hans pakeha!? Hur vågade man sig
sedan söka knäcka hans kära ryggrad!? Det var du Wi Repa!"
Och han rusade mot min förre antagonist, som satt orörlig
och syntes vara mycket bedrövad. Men kommen fem steg
från honom, vände hövdingen tvärt om och började åter att
springa runt och fortsätta med sina eruptiva interjektioner.
"Var är hans hatt och kotiroa? (Ett i detta högtidliga
ögonblick nyuppfunnet namn på min redingot). Han har blivit
rövad av oss! Jag skäms för er! Gå härifrån! Försvinn från
min åsyn!" o. s. v. Kvinnor, barn och slavar hörsammade
skyndsamt befallningen, och även Wi Repa avlägsnade sig
med nedböjt huvud, men de övriga krigarne stannade kvar.
Jag drog nu på mig mina våta stövlar och begav mig med
en båt ombord igen, och kom dagen därpå i land i en annan
dräkt, som ej var fullt så gentil, och med mig följde flera
båtlaster av "taonga", d. v. s. handelsvaror. Det blev jubel
bland maori, må ni tro. Jeffersons förut nästan tomma
magasin blev fyllt av dem, och sedan installerade jag mig i ett av
hans rum i boningshuset.
Detta var min entré i mitt andra fosterland.»
-- -- -- --
II.
En annan kväll befann jag mig (ensam denna gången)
bänkad med gubben Maning i hans trevna lokus. Några kvällar
förut hade han underhållit mig och Maiden med sakrika
föredrag om maorifolkets samhällsliv under pioniärtiden, men ej
berört sina egna öden. Jag bad honom därför stilla min
nyfikenhet i det avseendet. Jag lyckades emellertid ej att locka
ur honom så synnerligen mycket.
»Mja, mina öden i sitt hela sammanhang under de gångna
åren, intressera kanske endast dem, som äro födda här och
fullt initierade i landets politiska historia. De äro litet för
invecklade för en "New Chum" — som ni», svarade han med
en komisk grimas.
»Men, jag håller ju på att studera landets historia, allt vad
tygen hålla, just nu under mitt uppehåll här i Auckland,
Sir!" utbrast jag med iver.
»Jaså, ni gör det!» inföll han road. »Jag skall då råda er,
att om ni ämnar taga er för att skriva i det ämnet, så spar
därmed till dess detta politiskt unga land fått några årtionden
till på nacken. Ännu ligger allt så oklart, och verklig
historia skall ha sin patina, annars är den ej verklig historia.
Jag skall nu söka att plocka fram något av intresse för er,
unge man.
Den där platsen, där jag gjorde min drastiska entré, hette
Kohu Kohu. Jag stannade ej kvar där så länge, enär jag snart
nog fann en lämpligare plats för mina handelsoperationer,
längre uppåt Hokianga river. Det var i Onoki, där jag kom
att stanna i fyra decennier, varav 18 år som fredsdomare i
statens tjänst. Sedan jag varit hemma i Hobart Town ett
slag, för att ordna en del angelägenheter, köpte jag 200 acres
land av Tioko hapuens överhövding, Te Tarara. Jag var nu
fast besluten att leva mitt liv efter min egen smak, utan
civilisationens tvångströja. Jag gifte mig med Te Tararas yngsta
dotter, Hauraka, och blev därigenom en "Pakeha Maori" med
hövdings värdighet och kunde räkna släktskap med flera av
Tioko- och Ngapuiistammarnes förnämsta familjer. Jag
blev en av min "hapu", och deltog i stammens krigsföretag
och alla deras äventyr under de första 15 åren. O, det var en
härlig tid!» utbrast den gamle mannen, i det han spände sina
stålmuskler.
»Men kannibalismen!???» nästan skrek jag till.
»Den var avskaffad i Hokiangadistriktet redan innan jag
kom dit, ehuru jag ej visste detta, då jag landade», svarade
min värd skrattande.
»Min Wahine, Hauraka, levde blott i sex år, men jag gifte
aldrig om mig. Vi hade fyra barn — tre flickor och en gosse.
De blevo då de voro i skolåldern omhändertagna av mina
föräldrar och uppfostrade hos dem och hava sedan stannat
i Australien, där två av dem nu äro gott och lyckligt gifta.
Detta om detta.
Då jag köpte mina 200 acres land av gubben Tarara och
hans hapu, skedde betalningen i gevär, spadar, yxor och filtar,
vilket allt skulle uppdelas bland hapuens olika medlemmar,
allt efter rang och värdighet. Jag höll på att gå bet på den
affären. Jag kände ej mina maorivänner då ännu. Jag tog
mig orådet före att lägga ut mina varor i sex eller sju högar,
i tanke att detta kunde vara nog. Av diplomatiska skäl hade
jag tilldelat Rangatiran den största högen — en artighet, som
jag naturligtvis trodde att han skulle sentera. Men det gjorde
han rakt inte, den smulgråten! Han sköt undan sin hög med
foten och förklarade, att han avstod från sin andel av varorna
— men tog däremot pakahan själv som sin andel i affären!
Jag såg att de andra magnaterna blevo långa i synen vid
En förnäm Wahine.
denna vändning i saken. Jag var ung och grön och hade
aldrig hört så tokigt förut, som att min person skulle anses
som en del av betalningen för min egen jord!!
Nu kommo emellertid de andra med sina anspråk. De voro
nästan ändå tokigare. En i peruken fjäderklädd maoriherre
med vederhäftigt uppträdande, förklarade att han egentligen
ägde hela marken, på grund av att hans farfars far ägt den
och "allt land så långt ögat kunde se". Han fick genast en
konkurrent i en likaledes fjäderbuskad krigare, som påstod,
att han skulle ha förmånsrätt, enär en av hans förfäder dödat
och uppätit den föregående ärade talarens farfarsfar.
Förutom dessa huvudfordringsägare med första förmånsrätt
tillkommo andra av en slags sekundär valör. En av dessa gjorde
gällande att hans mormorsfarfars ben hade begravts i den
sålda marken, och ehuru dessa vördade ben för något hundra
år sedan förflyttats upp till en torere eller hemlig
begravningsplats, så borde platsen ännu anses vara tapu, vadan den
av mig köpta och betalta marken rätteligen borde av mig
inhägnas och ej till något oheligt bruk användas. -- -- --
Jag var tvehågsen förut, men detta rågade måttet, och jag
förklarade, att de fingo behålla sitt land, och att jag ämnade
se mig om efter en plats på andra sidan floden, hos
Rarawa-stammen som jag antog hade mera förnuft i behåll. Detta
visade sig vara ett steg i rätt riktning. Efter ett par dagars
överläggningar kom den där förstnämnde fjäderbusken till
mig och förklarade, att hapuen var nöjd med de varor, jag
erbjudit, och om jag utlämnade det hela i klump, skulle de
själva fördela varorna sinsemellan, men överhövdingen
gjorde däremot inga ändringar i sina anspråk på min person.
Nåja, jag ansåg mig ej bli sämre karl för det. Någon slav
skulle jag ju ej bli. Min vän Jefferson i Kohu Kohu var ju
engagerad i samma egenskap hos sin Rangatira, d. v. s. som
dennes pakeha, och han var en både förmögen och ansedd
man. På så sätt kom affären till stånd. Inom några
månader hade jag ett gott och jämförelsevis komfortabelt
boningshus uppfört på min mark. — Det var visserligen bara
av Raupo, men dock något helt annat än en maori-whare av
samma material — samt ett varumagasin jämte tre whares
för mina assistenter, Will Waters och åtta starka
maoriynglingar, som jag tagit i min tjänst. De senare uppburo den
högsta lön, som förekom hos oss traders: nämligen en stång
tobak i veckan och en viss ranson fläsk jämte potatis i
obegränsade kvantiteter. De hade egentligen ej mycket annat
att göra, än att roa sig med att fiska, skjuta skogsduvor,
brottas och då och då ro båten, då jag företog någon
vattenfärd.
Min "ägare", Rangatiran Te Tarara, hade nu rätt att kalla
mig "sin pakeha", men även rätt att gästa mig fritt, när han
det lyste. Och vad gjorde det? Hans matsedel var av
enklaste slag, och han var för hög och helig att äta på tallrik
och att använda mina knivar och gafflar — alltså ingen
diskning efter honom! Då jag behövde hjälp till något
arbete, skulle jag först vända mig till honom för
anskaffning av folk, vilket i regeln kostade mig 25 proc. mer än
på annat håll, och då han, enligt vedertaget bruk, lämnade
mig en gåva "för vänskapens vidmakthållande", gjorde han
anspråk på att få femfaldigt igen i värde för honom själv.
Och med detta upprättade reglemente väl efterlevat och
minutiöst iakttaget, gick allt fridfullt och behagligt.
Utom de betalta hjälparne hade jag ett påhäng av ett
dussintal löskarlar, som räknade sig "höra till etablissemanget"
Utan allt tvivel fick jag även föda dem, men detta inverkade
ej märkbart på tillgångarne. Dessa dagdrivare nödgades
jag tolerera, på den grund att jag i dem hade en trogen
liv- och husvakt. På denna tid fanns det nämligen ej så få
maorimarodörer, som fått smak på europeiska varor, och
som genom att sätta skräck i pakeha-handelsmannen, sökte
göra sig ett gott kap. Det enda argumentet som i ett sådant
fall kunde användas med framgång var den fysiska kraften
med sina "slående bevis". Och mina dagdrivare voro duktiga
i den bevisföringen. Ni skall nu icke tro, att dessa rövare
tillhörde vår egen hapu — nej, för all del! De kommo
vanligen långa vägar ifrån, och voro således ej kända av de
våra. Ett par gånger slumpade det sig så, att hela min
"armé", för ovanlighetens skull, var borta på något nyttigt
uppdrag för husbondens räkning, och då fick jag ensam
sköta om försvaret, vilket var litet besvärligt, men ändå
alltid avlöpte med tillfredsställande resultat för mig.
Detta minner mig om en episod bland de många. Men
innan jag relaterar den, vill jag påpeka, att i "den gamla goda
tiden" fanns det — såväl som i nutiden — rötägg bland
maori såväl som bland de vita. Bland Tioko och andra
hauper inom Ngapuhiklanen voro dessa Tangata-kino — dessa
rödglödgade djävlar i människohamn — ej så många, ehuru
de dock funnos. Men i detta landet hade då — med
undantag av missionärerna — endast stridbara män något
anseende. Och herrar desperados slutade därför alltid förr
eller senare sitt liv under tragiska omständigheter.
Jag hade en gång ett besök av två ungdomsvänner från
Tasmanien, vilka på min inbjudan hade kommit över till Nya
Zeeland, att under sommarmånaderna studera land och folk.
Under deras vistelse i mitt hem nödgades jag med mitt folk
företaga en färd uppåt floden till Kakohui. Under den vecka
vi voro borta hade mina vänner åtagit sig att vaka över
hemmet och mina lager. Då jag kom hem, fann jag till min
obeskrivliga harm, att en i hela Bay of Islands notorisk
"Tangatakino" vid namn Tamahui, som på senare tid hade
blivit en formlig landsplåga, hade gjort hemgång i mitt
hus. En dag hade han av mina vänner begärt att utan
betalning få till sig utlämnade sex stycken filtar. Mina
vänner nekade naturligtvis och blevo därpå av den jättestarke
vilden kastade i golvet och pryglade med en rem så att blodet
strömmade om dem, varefter han rusade in i min
sängkammare och drog ihop alla mina sängkläder, som han sedan:
brände upp i köket.
Den där affären var synnerligen besvärlig för mig. Mitt
anseende kom att lida härav och min ställning som
Rangatira inom stammen krävde "Utu". Jag förklarade därför,
högt och heligt, inför mina underlydande, att det var tur
för Tamahui att jag ej var hemma, i motsatt fall hade han
nog nu spelat ut sin roll som "bully". Att dessa mina ord
skulle på ett eller annat sätt nå hans öron och komma att
gälla som en utmaning eller "krigsförklaring", visste jag.
Mitt folk visade ingen entusiasm över mitt aggressiva beslut.
Ehuru tappra krigare, hade de en obetvinglig skräck för
denne djävul; och hans många mord och grymheter — vilka
jag av hänsyn till andras nerver aldrig brukar relatera
— gjorde den saken förklarlig, om än ej ursäktlig. Hans
oerhörda kroppsstyrka och okänslighet för fara —
kvalifikationer, som stodo i högsta kurs bland maori — gjorde att
denna, f. ö. av en obskyr ofrälse familj komne "ware", hade
tillskansat sig en Rangatiras anseende — ehuru i skräckens
tecken.
Några få veckor efter den där hemgångshistorien hade
utspelats satt jag ensam i mitt hus alldeles mol allena och
läste en Sydneytidning (närmare tre månader gammal, men
dock ansedd som "färska nyheter"). Mitt folk hade på
eftermiddagen gått ner till vårt fiskställe för att vittja näten,
och jag väntade dem ej hem ännu på någon timme. Då hör
jag någon komma in i yttre rummet, och då jag kastar upp
dörren får jag se Tamahui"s solida former placerade på
disken. Han satt och dinglade med benen — liksom om
han rått om "hela butiken". Ej ett ord sade han, men hans
posityr och min talade volymer om hans mordiska avsikter.
Jag förstod, att "krigsförklaringen" hade nått honom, och
att han nu kom för att trotsa min Mana
framtid göra en snöplig ända på densamma.
Vid den tid det här hände, hade jag levt bland maorierna
i 14 år, och jag hade hunnit tränga ganska djupt in i
studiet av deras psyke. I ett fall som detta visste jag, att de
alltid brukade öppna en koro
d. v. s. harangera honom, innan anfallet skedde. Vi britter
ha ju en alldeles motsatt sed: den att utan resonemang gå
motståndaren på livet. Och det hade ännu ingen maori
lärt sig vid den tiden.
"Min vän", sade jag, "detta hus är mitt hus — icke ditt. Ut
härifrån!" och med dessa ord gjorde jag ett språng framåt
och satte hälen av min stadiga stövel mot hans axel, med en
kläm, som skulle ha sopat ut de flesta människor
huvudstupa genom dörröppningen. Men denne koloss blev ej
rubbad en tum. Han bara skakade på sig och sen flög han som
en fjäder upp från disken, kastade av sin matta och riktade
blixtsnabbt ett dödshugg mot mitt huvud med sin — förut
under mattan dolda — tomahawk. Jag undgick en
ögonblicklig död blott genom en ännu större hastighet än hans.
Mitt öga var snabbt och likaså min arm; livet var insatsen
i denna strid. Jag fångade tomahawken i luften mitt i
nedfallet, eggen snuddade mot min hand, men min arm styvnade
som en järnstång och hejdade slaget. Han gjorde nu ett
rasande men resultatlöst försök att rycka vapnet ur mitt
grepp. Vi togo nu båda livtag med den lediga armen och
började som ett par galningar dansa omkring rummet,
alltjämt sökande att kasta varandra i golvet. Under hela tiden
höll jag för kära livet fast vid tomahawskaftet och sökte
rycka den ifrån honom, men utan att lyckas, ty den rackaren
hade den fästad vid handloven med en stark läderstropp.
Det dröjde ej länge förrän jag fann att hans kroppsstyrka
var något överlägsen min och att han var betydligt tyngre.
Men jag hade fördelen av att vara snabbare och uthålligare.
Till slut fick han dock krokben om mig, och hade inte ett
bord stått alldeles intill och på vilket vi båda föllo, hade jag
varit såld. Bordet brakade sönder, och vi rullade nu över
varandra som två galna bulldoggar. Han försökte bita mig
och jag försökte att döva honom genom att dänga hans
skalle mot golvet. Så kommo vi på benen igen — båda
fortfarande hållande fast i tomahawken. Nu började den vilda
dansen kring rummet igen, under vilken våra huvuden gingo
igenom glasrutorna i fönstret, och varena möbel och lös sak
förvandlades till spillror. Så bar det åter igen ikull på
golvet bland glasbitar och bråte; båda voro vi nu
oigenkännliga av blod och skråmor.
Hela tiden hade jag kämpat under de mest ogynnsamma
förhållanden, ty hans uppgift var att döda mig, men min
uppgift var att fånga honom levande, och den förra var en
betydligt lättare uppgift än den senare. Orsaken till att jag ej
ville honom till livs, var, att det ej fanns vittnen till striden,
och jag skulle bliva invecklad i ett förfärligt trassel med
min stam, om han blev dödad. På förut beskrivet sätt gick
striden upp och ned och runt i en hel timme.-- -- Till slut
fann jag att min man började att slappna av genom
ansträngningen, hans andhämtning började likna en flåsande
hunds. Jag väntade ännu några minuter, då jag såg att
tiden var inne för ett avgörande. Med en jätteansträngning
lyfte jag honom upp från golvet och dängde honom ned,
så att det knakade i dess plankor. Flämtande och med
fraggan om munnen låg han där besegrad — dock ej ännu -- --.
Han hade en chance, och en sådan, som slutligen höll på att
ända mitt liv, lika fullt -- -- --. Jag hade börjat att lösgöra
tomahawken från hans handled. Ett egendomligt uttryck
kom över hans ansikte, och han talade för första gången.
"Nog! nog! Jag erkänner mig besegrad. Låt mig få stiga
upp!"
Hundratals gånger hade jag varit vittne till strider mellan
maori, där de uppvisat ett manligt och sportmannamässigt
sätt då de blivit besegrade i fair play. Jag fruktade honom
ej längre, och påverkad av hans ord släppte jag hans vänstra
arm. Som en blixt kastade han ut armen för att rycka åt sig
en stor köttkniv, som under tumultet ramlat ned bland
bråten på golvet. Hans fingertoppar nådde just fram till
skaftet, men kunde ej gripa om det. Den rullade i stället ett par
tum längre bort, och — mitt liv var räddat -- --. Med ett
hest skri tilldelade han mig då ett förfärligt slag med den
fria armen, som träffade mig på sidan av huvudet, så att
blodet sprang ut ur min mun. Men först då blev jag riktigt
arg. Jag förlorade alldeles kontrollen över mig själv vid
tanken på att denna falska, förslagna djävul på ett hår när
avfärdat mig, trots det att han nu låg besegrad och nära
på strypt under mitt grepp. Jag började "se rött för
ögonen" -- --. Han måste dö, sade jag för mig själv. — Dödar
jag ej honom, dödar han mig! Det må kosta mej min
ställning som Rangatira i stammen. Det kan ej hjälpas!
Jag vägde den löstagna tomahawken i min hand för att ge
honom Coup de grace — men jag kunde ej förmå mig till det
där han låg. Nej, upp på fötterna och se döden i ögat, som
en maorikrigare anstår!! Då i detsamma hör jag ett dån av
fötter utanför huset, och in rusar mitt folk jämte en massa
av stammens krigare. Man tog min fiende i hälarne och
drog honom ut genom dörren, hoppade på honom, för att
se om han ännu levde — och det gjorde han, ehuru han var
något mera död. De togo då och släpade ner honom till
stranden och slängde honom i den kanot, vari han kommit,
och som hans ombord varande slavar sedan rodde för
brinnande livet uppåt floden.
En maori — och isynnerhet en sådan med Tamahuis fysik
— tål ofantligt mycket misshandel innan han creperar. Min
"bully" kom verkligen till liv igen och fortsatte sitt
skräckregemente ännu ett år, till dess han, under en raid i ett
nybygge i Bay of Islands, fick den kula, som satte punkt för
hans djävulska bravader.»
I.
»Boyd»-massakern 1810.
Under 1800-talets första decennier uppehölls
européernas kontakt med Nya Zeeland och dess kannibaliska
infödingar blott genom valfångtsmännens tillfälliga besök
samt av en del fartyg, som på hemväg till Europa gjorde
strandhugg för att för billigt pris anskaffa dyrbara laster
av skeppsvirke, eller några av de små briggar och skonare,
som handelshusen i Sydney låtit bygga för att öppna
byteshandel med maorierna. Det hände då ej så sällan, att
maoriynglingar — ofta nog söner av framstående hövdingar —
av äventyrslusta och begär att få se sig om i den stora, för
dem okända världen, togo hyra på engelska skepp. Och ett
för sjömansyrket mera passande folk kunde knappast
uppletas. Sjömansegenskaperna tycktes ligga i blodet, nedärvda
från de polynesiska förfädrens vikingatid.
Fullriggade engelska skeppet »Boyd» på 500 ton, fört av
kapten John Thompson, hade varit av engelska regeringen
befraktat från hemlandet till Port Jackson, Australien, med
straffångar och hade sedan på hemvägen styrt mot Nya
Zeelands Nordö, för att där på något lämpligt ställe
»tjuv-hugga» en last av de som skeppsvirke oöverträffade
träslagen Kauri och Titoki. Kaptenen hade något år förut som
styrman varit med om en liknande expedition, varvid allt
avlöpte väl och fartygets befälhavare höstade in en liten
förmögenhet. Han ämnade nu göra på samma sätt, och hade
dessutom tagit några passagerare ombord för landsättning
i Hokianga.
Bland passagerarna befann sig även en ung maori, sonen
till en rangatiraroa eller överhövding. Under fyra års tid
hade han som sjöman tjänat i engelska skepp för att få lära
engelska språket och få se sig om i andra länder.
Ynglingens maorinamn var Tara, men under sin tjänstetid ombord
gick han under namnet »George». I Sydney måste han på
grund av sjukdom lämna det fartyg, han befann sig ombord
på, och beslöt sedan han tillfrisknat att resa hem till sin
stam med första lägenhet, som kunde yppa sig. Då han så
fick veta, att Thompson ämnade sig till Nya Zeeland,
anmälde han sig som passagerare och blev genast beviljad
passage, varvid han kontant i förskott betalade £ 3.— i
passageraravgift.
Efter att ha varit till sjöss någon dag, blev George kallad
akterut och befalld att gå i arbete som besättningskarl.
Förgäves påminde ynglingen den brutale Thompson om, att han
ej tillhörde besättningen och att han betalt sin resa. Då
detta ej gjorde något intryck på kaptenen, tillade George,
att han var son till en överhövding i sitt land, där en skymf
aldrig blir ostraffad. Men resultatet av denna appell blev,
att George bands fast vid nagelbänken och pryglades till
dess han blev vanmäktig — men ej ett ljud av klagan kom
över hans läppar. -- --
Men denna, för en blåblodig maori högst nesliga behandling
skulle emellertid bli ödesdiger för alla de vita ombord.
Redan innan George"s sår voro läkta gick han självmant
till arbete med besättningen, och låtsande sig vara
fullkomligt stukad fick han komma till tals med Thompson. Han
omtalade för denne, att han kände väl till största delen av
Nordöns kuster med inseglingar och djup, och visste även
var det fanns präktig skog att få »för billigt pris». -- --
Den girige Thompsons ögon lyste... Han nappade på
kroken.
George lotsade sedan någon dag därefter in »Boyd» i en
stor, härlig vik, som var omgiven av den grannaste
kauriskog. Det var Wangaroa, där George"s stam, Rawera, hade
sin hemvist — men detta förteg han visligen. George bad
nu att få gå i land »för att tala med hövdingen», men av en
eller annan anledning blev Thompson åter förgrymmad på
honom och tilldelade honom ett slag, varefter hans
europeiska kläder röckos av hans kropp och togos jämte hans
andra tillhörigheter som god pris, under uttalandet: »Här
kan du löpa naken, som du gjort förr!»
George sökte dölja sitt raseri, men slutligen tog han ett
språng över relingen och simmade i land, där han snart
försvann i skogen. Inom en stund var han förenad med sin
stam, och en korero sammankallades i största hast i
stammens kainga. Efter rådplägning fattades beslut om att på
urgammalt sätt fullgöra Utu-lagens bestämmelser, för att
avtvå all den smälek och skymf, som i detta fall övergått
Rawera-stammen.
Man gick som vanligt listigt tillväga för att ej pakeha
skulle misstänka någon fälla. George"s fader, Tipahi, gick
ensam ombord och sökte, så gott han kunde göra sig
förstådd, förmå Thompson att genast avsegla, utan att ens gå
i land! Detta väckte naturligtvis Thompsons vrede och han
utfor i otidigheter mot Tipahi, menande, att han ej kommit
hit för ro skull. Här fanns det virke i överflöd och av
yppersta slag, som han nog skulle dra försorg om att få in
i »Boyds» lastrum. Tipahi spelade sin roll förträffligt och
syntes falla till föga för pakehans kraftord, och Thompson
och större delen av besättningen begåvo sig i land för att
med Tapahi som vägvisare söka ut de präktigaste
trädstammarne.
Fartyget var nu så avfolkat, att blott ett tjugutal
personer, varav de flesta voro passagerare, funnos kvar
ombord.
Då Thompson och hans män kommit i land och börjat
märka träd för fällning, fingo deras häpna ögon se
hundratals maorikrigare tränga fram ur urskogens lianer, och inom
ett ögonblick satt en tomahawk i huvudet på varenda en
av de vita — ej ett finger hunno de röra till sitt försvar!
Vildarne drogo nu av kläderna av liken och iklädda de
europeiska dräkterna bemannade de skeppsbåtarna och rodde
ut till »Boyd». De få ombord varande av besättningen
observerade ej att det var maoriroddare, förrän båtarne voro
nästan långs sidan, de flydde då upp i riggen i sin fasa. Nu
vidtog massakern å passagerarne, som de i riggen sittande
matroserna fingo åse innan deras tur kom. Skräckslagna
höllo de sig krampaktigt kvar däruppe, men då de sågo att
maorierna började göra anstalter för att kapa masterna för
att få dem i sitt våld, gåvo de sig självmant och blevo sedan
ögonblickligen avfärdade. -- -- --
George hade med de övriga deltagit i »pakeha-slakten» i
skogen, men så snart han kommit ombord på »Boyd», ställde
han sig som beskyddare för Mrs Turner och hennes två barn,
som visat honom godhet efter misshandeln ombord, och
kajutpojken Jim O"Donovan, till vilken han stod i ännu större
tacksamhetsskuld. Dessa fördes sedan av George i land jämte
deras tillhörigheter, varvid de dock under tiden blevo vittnen
till det gräsliga blodbadet ombord. Man började därefter
att plundra skeppet. En del fat, vars innehåll de ej förstodo
sig på, slog man sönder (det var spritförrådet) men all slags
proviant togs däremot ned i båtarne.
Under den tid denna plundring pågick lät George några
av slavarne klargöra en kanot och förmådde några av sina
yngre anförvanter vara sig följaktlig på färden till
Kororarika. De satte av söderut, medan rökmolnen stego upp bland
urskogens jättar, täljande om att elden nu var tänd under den
stora Umu,
(Kai-Kai) långsamt och ritualenligt tillagades under tohunga eller prästens
uppsikt. Maoris kannibalism stod nämligen i intimt samband med deras
religionsåskådning och festen »Kai roa» var en helig akt.
Förf. i vilken de fallna pakehas kroppar ritualenligt
skulle tillredas för kai-kai. -- -- Tillredelserna för den stora
festmåltiden voro i full gång, och så gott som hela stammen
var samlad på ett ställe i skogen, endast 10 eller 15 man
befunno sig ännu ombord på »Boyd», då en fruktansvärd
detonation hördes från skeppet. En gammal gubbe bland de
ombord varande hade i kajutan funnit en laddad pistol. En
sådan tingest hade han aldrig sett förut, och då hans
nyfikenhet tog ut sin rätt, hanterade han den så vårdslöst, att han
avlossade ett skott rätt ned i den nyss öppnade krutdurken.
-- -- -- Hela däcket sprängdes i luften med alla levande
och döda kroppar -- -- Atua hade talat!
Tui, »Prästfågeln». (Prosthemadera N. Zeelandiæ.)
En viss sordin lade sig nu över den stora kannibalfesten,
och först dagen därpå, sedan man hunnit fiska upp de
kringflytande maoriliken för en kommande begravning, blev den
avhållen. På andra dagen härefter anlände George till det
40 miles avlägsna Kororarika med sina vita skyddslingar,
som han räddat undan en säker död. Han överlämnade dem
till Marapuhis hövding, Waikaeata, som han visste stod i
daglig förbindelse med det vita folkets koloni, och bad honom
befordra dem dit, varefter han återvände till sin stam.
detaljerna och händelsernas djupare liggande orsaker blevo av myndigheterna
klarlagda. Detta lyckades slutligen med tillhjälp av några av de då
kvarlevande maori, som varit medagerande i detsamma.
II.
Myteriet ombord å »Wellington» 1827.
I den lilla valfångarkolonien vid Kororarika hade allt sedan
dess kraftige ledares, kapten Gardiner, frånfälle (han dog
år 1824 under ett besök hemma i England) den moraliska
nivån sjunkit. Residenten Kendall kunde ej uppehålla den,
därtill var han själv alltför moraliskt undermålig. År efter
år växte den vita befolkningen, men som själva hamnområdet
ej kunde utvidgas, trängde sig blockhus, varuskjul,
värdshus, shanties och andra palats i en kåkstad uppför de
bakom hamnen liggande branterna. Och här fördes ett
oförfalskat rackarliv av den från Australien eller från fartyg
förrymda äventyrardrägg, som så småningom samlats hit.
Närvaron av valfångstskepp i hamnen brukade lägga en viss
kapson på oron. Dessa voro alltid väl bemannade med
duktigt folk och hade rikligt med vapen ombord, samt voro
vanligen bevarade med en eller flera kanoner. Det hände
därför, att valfångstmännen gjorde razzia bland slöddret, varvid
man ej använde silkesvantar å någondera sidan.
Rykten om det »härliga rövarliv», som fördes i »den fria
kolonien» i Kororarika kommo med fartygen till Australien
och spred sig bland de deporterade i straffkolonien N. S.
Wales. Dessa senare gjorde vissa ansatser till att efterapa
Nya Zeelands laglösa, men blevo kuvade av militären, och
ledarne fingo skärpta straff. Emellertid utspelades det under
1827 och de närmast efterföljande åren en del romantiska
episoder i detta sammanhang. En av dessa, vars närmare
detaljer man känner, var myteriet på briggen »Wellington».
I början av 1827 ämnade guvernören i N. S. Wales överföra
ett antal straffångar från Sydney till Norfolk-ön. Större
delen av dessa voro brottslingar av grövsta slag, som gjort
Sydney och trakten däromkring osäker under en lång tid.
Sedan de infångats hade de blivit ådömda skärpt straff —
förvisning på livstid till den fruktade ön Norfolk (550
nautiska mil N. W. från Nya Zeeland). För ändamålet förhyrde
guvernören en i Port Jackson hemmahörande brigg,
»Wellington», förd av kapten Kennel. Befälhavaren var en ung
man och hade ingen erfarenhet i ett så pass delikat
företag som detta var.
Fångarne, till antalet 74 man, kommo ombord slagna i
järn, men blevo, sedan de nedförts i lastrummet befriade
från sina bojor. Order var dessutom given, att de skulle få
röra sig fritt på däck, sedan fartyget kommit några tiotal
mil ut från den australiska kusten. Kaptenen följde de givna
orderna utan tanke på den fara han därigenom kastade
besättning och fartyg i, då fångarnes antal var mer än tre
gånger större än besättningens.
Ingenting kunde emellertid anmärkas på fångarnes
uppförande under den första veckans vistelse ombord. Tysta och
slutna gingo de fritt omkring bland besättningen och deltogo
ofta hjälpande vid segelmanövrer. En skarp iakttagare skulle
dock ha lagt märke till, att de ofta gjorde sig ärende att vid
sådana tillfällen få hålla till akteröver och att de i smyg
spionerade ut lokaliteterna där, varest det rikliga vapenförrådet
även förvarades.
En dag fingo de genom en lösmynt matros veta, att
kaptenen beräknade få sikte på Norfolk-ön inom två dagar.
Detta meddelande gav signalen till ett på förhand planerat
nattligt överfall. Med under dagen tillgripna och undangömda
tillhyggen av diverse slag, stormade de kajutan och
gjorde kaptenen och hans styrmän till fångar, varefter de
togo hand om vapenförrådet. Andre styrman, som hade
vakten på däck, avsköt sina pistoler mot upprorsmännen
och ropade besättningen till hjälp, men ehuru dessa visade
stort mod, voro de dock ej försedda med skjutvapen och blevo
därför efter tappert motstånd övermannade och slagna i järn.
Andre styrman och en matros blevo under handgemänget
dödade och ett flertal sårades å ömse sidor. Det hela var över
på en halvtimme, och nu var det präktiga fartyget med sin
goda utrustning av alla slag i banditernas våld.
Efter bataljen kastades liken överbord, och den sårade
kaptenen och hela besättningen fördes ned i lastrummet, där
de tvingades byta kläder med banditerna. Alla sjömännens
övriga kläder beslagtogos även och pådrogos i stället för de
randiga fångdräkterna, så långt förrådet räckte till. Det blev
nu rådplägning och denna blev både stormig och blodig. En
del ville styra norröver och uppsöka någon av Söderhavsöarne
och slå sig ned där; andra ville börja en kryss som
sjörövare och skaffa sig rikedom först av allt. De mera
besinningsfulla framhöllo, att utan kunskaper i navigation och
sjömanskap kunde man ej idka sjöröveri eller överhuvud
taget alls handska ett fartyg. Slutligen föreslog en av det
sistnämnda partiet, att man skulle styra sydostvart och söka
angöra den så mycket omtalade »fria kolonien» i Nya
Zeeland. Där kunde man dessutom möjligen finna något
valfångstskepp, som man sedan genom list skulle kunna
bemäktiga sig, och då detta var gjort och om lyckan var god, kunde
man säkerligen i land få tag i en eller annan navigationskunnig
man, som vore villig taga tjänst ombord. Det rövade
fartyget »Wellington» med sin fångna besättning kunde man
sedan kvarlämna i hamnen, som varande det enklaste sättet
»att komma ifrån den saken». Och sedan låg världen fri
och öppen för dem att uppsöka nya äventyr och »möjligheter».
Denna plan enades man också om, och dess upphovsman
blev utsedd till »kapten». Denne, som gick under namnet
»Black Pete», upphöjdes till denna äreställning på grund av
sin förslagenhet — ty att spela »bully» över de andra
banditerna tillät ej hans svaga kroppskrafter. Black Pete
utnämnde nu ett par »styrmän» och indelade sitt folk i två
vakter. Vidare befallde han, att den sårade kaptenen skulle
bäras upp i kajutan, där en mindre hytt iordninggjordes åt
honom och hans sår efter bästa förstånd sköttes. Pete insåg
nämligen, att han nödvändigt behövde kaptenen till hands
för fartygets navigering till Kororarika, och i den med ett
stort lås stängda hytten och med nyckeln i sin ficka hade
han honom väl förvarad.
Vädret, som förut varit det allra bästa, blev emellertid
sämre, och det visade sig nu, att de makthavande landkrabborna
stodo sig slätt, då det gällde att minska segel. Black
Pete nödgades därför befria både styrmannen och ett dussin
matroser från deras bojor, för tillfället återge dem sina
sjökläder och föra dem på däck, där de, under de till tänderna
beväpnade banditernas »uppsikt», fingo bärga segel och, kort
sagt, åter gå i selen.
På så sätt klarade de sig ner till Nya Zeeland och kommo
lyckligt in i Kororarika hamn. Till sin förvåning funno de
här — ej ett, utan två valfångstskepp ligga förankrade. De
voro »Three Sisters» och »Henriette». Denna oväntade syn
satte genast myror i huvudet på de flesta av banditerna —
det var en mer, än vad som ingick i den godkända planen.
Black Pete tappade dock ej koncepterna, befallde sjömännen
till väders att skyndsamt beslå seglen, varefter de av
banditerna återigen fängslades och fördes under däck. Och det
var i sista minuten. — — I enlighet med det i Kororarika
vedertagna bruket, kom nämligen de båda valfångarnes
kaptener i sina båtar för att avlägga besök å det inkomna
fartyget, så snart detta drejat upp för sitt ankare. Black Pete
såg den hotande situationen och hann nätt och jämt köra
ner ett fyratiotal av banditerna under däck, för att ej den
mångtaliga »besättningen», som för ett sjömansöga borde
verka maskeradsällskap, skulle väcka de besökandes
misstankar.
Möjligen hade han redan under vägen till bestämmelseorten
tänkt ut på vilket sätt han skulle uppträda vid sin
ankomst och vilka uppgifter om fartygets resa och orsaken
till besöket i Kororarika, han skulle avgiva. Alltnog, då de
båda kaptenerna Duke och Tanner inom loppet av några
minuter gingo över relingen, var Black Pete inne i sin roll.
Väl vetande, att den omständigheten, att icke vara hemma i
sjöterminologien och allt annat, som tillhör en sjöfarandes
»abcd», var hos honom en stor blotta, som kunde fördärva
det hela, slog han från början an en glad och obesvärad ton
och bjöd de båda sjöbussarna genast in i kajutan. Visserligen
satt kapten Kennel antagligen lyssnande i den lilla
hytten, men han var i säkert förvar, och om han skulle försöka
ge sig till känna — ja, då hade han även i detta fall en
förklaring i beredskap.
Whiskybuteljen kom i blinken på bordet, och Pete hade
föresatt sig att inrikta sina ansträngningar på, att så hastigt
som möjligt få sina gäster berusade, för att lättare kunna
reda upp sin egen kinkiga situation. Han lyckades dock
endast till en del nå detta mål, ty han kände ej till vad dessa
garvade bussar kunde tåla — de brukade ej vara mer än
upprymda, då andra dödliga skulle ha legat under bordet.
Pete — som till sina gäster uppgivit sitt namn vara Kent
— bestormade dem med frågor om förhållandena i landet
och om infödingarnas kannibalism m. m. och sökte på detta
sätt i det längsta förhindra samtalet att beröra honom själv
och hans fartyg. Men slutligen kom det oundvikliga. Kapten
Duke kastade i ett lämpligt ögonblick om samtalsämne, i det
han yttrade: »Jag kände igen den här skutan vara briggen
»Wellington», redan innan ni hann ankra! Förra året var
jag här ombord, då hon låg i Sydney, och jag har suttit vid
detta samma bord och druckit whisky en gång förr. Men då
fördes hon av en ung kapten Kennel. Var är han nu?»
Då hördes, innan Black Pete hann att svara, en dov röst
längst akterifrån utropa: »Här, kapten Duke! Här! Hjälp
mig ut!» Black Pete rusade i detsamma upp som stungen
av en orm, men satte sig åter ned och såg helt oberörd ut.
»Vem är det som ropar mitt namn?» frågade Duke
förvånad. »Jo, det ska jag säga er genast. Men jag får då lov
att berätta saken i ett sammanhang», svarade Pete, i det han
sänkte rösten till ett halvt viskande. »Briggen kommer från
Sydney och har straffångar ombord, som på myndigheternas
uppdrag skola föras över till Stewart Island. Kapten
Kennel var skeppare ombord, då vi avseglade, och jag hans
första styrman. Fångarne skulle, enligt lämnad order, få
gå fria och lösa ombord — så länge de uppförde sig väl,
förstås. Jag för min del tyckte nog, att det var oförsiktigt, men
skepparen höll på sina order, och därmed blev det. Bland
fångarne fanns det en, som ej kunde anses riktigt klar i
huvudet, och den varnade jag Kennel särskilt för, men han
bara skrattade åt min oro. Så fingo vi efter ett par dagar
svårt väder, och en natt, då skutan slingrade i svår sjö, gick
kapten Kennel överbord — genom olyckshändelse eller
knuffad över av "galningen", ha vi ej kommit underfund med.
Men märk väl nu! Genast som olyckan skett, fick den tokige
mannen i sitt huvud, att han var kapten Kennel, och ville
med våld ta kommandot ombord. Jag burade då in honom,
och har honom nu i säkert förvar i min närhet här inne,
tills vi komma fram till bestämmelseorten. Där har ni hela
historien», slutade Pete, i det han skålade med sina gäster.
»Ja, det var en tusan så fin historia! Men hur kunde en
"galning" komma på mitt namn?» utbrast Duke.
»Tala tyst!» väste Pete fram. »Han lyssnar där inne och
hör vart ord, vi säga, och då är det väl inte så svårt att
komma på ett namn. Om vi fortsätta att prata högt, kommer
han att bråka hela tiden.»
"Galningen" hördes nu sparka på dörren till sin hytt och
ropa: »Duke!» Pete började nu nästan bli orolig och föreslog,
att de skulle flytta sina penaler in i hans sovhytt, men
då detta skulle verkställas, kom kapten Tanner att kasta en
blick åt det håll, där »arresten» var belägen, och fick så se
ett litet papper skymta fram under dörren. Medan Pete bar
in flaskan och glasen, passade Tanner på att oförmärkt
rycka åt sig papperslappen och gömma den i fickan, varefter
han beskäftigt tog sitt grogglas i handen och förenade sig
med de övriga.
Samtalet kom nu åter i gång, och till slut framkastade
Duke: »Va" ä" orsaken till att ni kom in hit och inte fortsatte
er kurs till Stewart-ön?»
»Jo, orsaken är enkel nog», svarade Pete raskt. »Jag har
fått för mej, att det här i Kororarika finns åtskilligt med
sjöfolk, som driva omkring och ingenting nyttigt göra, och
det kunde ju slumpa sej så, att jag bland dem kunde få mej
en navigationskunnig karl, som ville gå med oss som
styrman. Man får tänka på hemresan också, ser ni.»
Under ytterligare en god stund fortforo de tre männen att
samtala, varvid Pete skickligt lyckades parera alla närgångna
frågor, och som det nu var nermörkt, lämnade de båda
kaptenerna fartyget, med många tacksägelser för »en
angenäm afton». Men i stället för att gå var och en ombord på
sitt fartyg, styrde båda båtarne till »Three Sisters», där en
rådplägning mellan de två kaptenerna skulle hållas.
Kapten Tanner tog nu fram papperet för att granska dess
innehåll. Han hade endast kastat en blick på papperet, då
han utropade: »Vad ser mitt öga!? Sätt dej ner, Duke, och
lyssna med andakt, så ska jag läsa högt!»
»Briggen är tagen genom myteri i öppen sjö, på väg till
Norfolk, av de ombord varande 74 straffångarne. Andra
styrman och en matros mördad. Jag, kapten Kennel, är
sårad och instängd i hytten här. — Första styrmannen och
besättningen sitta i järn i lastrummet — möjligen iklädda
fångkläder. — Vet ej bestämt, men antar att anföraren,
"Black Pete", som nu agerar kapten, planlagt kapa ett eller
båda edra skepp. — Var på er vakt! Rusta er till batalj —
återtag briggen och hjälp oss fria, för Guds skull!
»Ja, kunde jag inte ge mej fan på, att det var något på
tok ombord där!» utbrast Duke. »Den där Kent, som han
kallade sej, hade litet för bråttom att få oss ned i kajutan,
men under den halva minuten på däck märkte jag åtskilligt,
som väckte min förvåning. Särskilt fäste jag mej vid, att de
tre man, som fanns synliga på däck, hade de värsta
bovansikten, man kan få se, och verkade inte sjömän av det
slag vi äro vana att se på dessa breddgrader.»
»Alldeles samma iakttagelse gjorde jag», infall Tanner,
»och vi få därför utgå ifrån det antagandet, att det här
papperet talar sanning, och att vi alltså göra klokast i att
vidtaga våra åtgärder, för att lura banditligan på sitt rov.»
De två valfångstkaptenernas barkade nävar slogo därvid
ihop i ett ärligt handtag.
Det blev icke mycket sömn den natten ombord å de båda
valfångarne, ty ehuru i tysthet, började man genast göra
sina förberedelser att sätta fartygen i försvarstillstånd. På
morgonen gick Tanner i land för att varna de bofasta
kolonisterna i samhället, och Duke"s förste styrman, som talade
maorispråket flytande, sändes upp till hövdingen Waikaeata,
för att även varsko Marapuhi-stammen och anhålla om deras
bistånd, i händelse av behov. Dessa snabba åtgärder sökte
man att i det längsta dölja, för att ej väcka misstankar
ombord på »Wellington». Banditerna tycktes dock ej göra
sig någon brådska. Större delen av dagen voro de
sysselsatta med inbördes dispyter om hur och var anfallet skulle
sättas in. Pete"s auktoritet tycktes nämligen ha blivit ytterst
försvagad, så snart dessa mänskliga avskum hade den vanskliga
och svårlösta sjöresan bakom sig och nu stodo vid målet,
där plundring och rikt byte hägrade för dem. De förlorade
en dyrbar tid och att döma av skränet ombord hade de
antagligen även berusat sig.
Först fram på eftermiddagen fingo de sina båtar klara och
bemannade och syntes samtidigt närma sig de båda valfångstskeppen,
tydligen i den tron att dessa voro oförberedda och
skulle bli ett lätt byte.
Ombord på valfångarne voro emellertid nu de grova
kanonerna upptagna från lastrummen och monterade på däck
(men maskerade med presenningar) och alle man voro väl
beväpnade på sina poster. Den strid, som nu uppstod, blev
därför helt kort, men avgörande. Med kanonerna skötos
banditernas båtar i sank inom några minuter, varefter
valbåtarne sattes ut och de överlevande fiskades upp ur sjön
och gjordes till fångar.
Emellertid befann sig Black Pete och en del av hans män
kvar ombord på »Wellington», och det gällde nu att taga
dessa och befria de fängslade. I denna ej alldeles ofarliga
expedition erbjöd sig Waikaeata att med sina krigare
deltaga. För maori var nämligen de vitas straffångar
synonyma med den engelska konungens slavar. Och med deras
åsikter om en slavs ställning till sin herre, var det ingen
tvekan om, att de skulle dödas, då de visat sig upproriska.
Angreppet företogs med två av Marapuhis krigskanoter och
en av valbåtarne under kapten Duke"s befäl. Lyckligtvis
fanns det ingen kanon ombord på »Wellington», och ehuru
Black Pete och hans män försvarade sig rätt tappert, var
deras sak tröstlös mot övermakten. Briggen äntrades av
Marapuhis och Black Pete föll med kluven skalle för en
maoritomahawk. Ingen pardon gavs till någon av banditerna,
och Duke hade ett styvt arbete att kunna rädda den under
däck fängslade besättningen från att dela samma öde, sedan
maori kommit i krigsextasen. Detta lyckades dock med
Waikaeatas hjälp, och befrielsens stund var kommen för dem
och den otåligt bidande Kennel.
III.
Harrit-expeditionen 1834.
Å Taranaki-kusten, 5 miles söder om Mount Egmont,
ligger en strandremsa, som bär namnet »Harriet Beach».
Nutidens settlers där hava rätt att anse sin strand som
»historisk». Över en del av händelserna i det drama, som här en
gång utspelades, avlades vittnesmål av kapten John Guard
inför New South Wales exekutiva råd under guvernör
Richard Bourkes presidium den 22 augusti 1839, och
räddningsexpeditionen blev även skildrad av Dr W. B. Marshall,
läkare ombord på H. M. S. »Alligator», i hans år 1836
utgivna bok.
Bland de många omkring Nya Zeelands kuster vid denna
tid sysselsatta valfångstskeppen, var barkskeppet »Harriet»
på 240 tons, hemma i Sydney och fört av kapten John Guard.
Fartygets besättning utgjordes, utom befälhavaren, av
navigationsofficeren Rich. Hall, två styrmän och 23 matroser,
varförutom kaptenens fru och två minderåriga barn befunno
sig ombord. »Harriet» avseglade från Sydney den 13 april
1834, destinerat till Cloudy Bay i Cook Strait, men strandade
den 29 april under stark pålandsvind utanför den lilla
Okahu-floden, söder om Mount Egmont. Fartyget vräktes högt upp
bland undervattensrev och blev vrak, men alla ombord
varande bärgades i land jämte en ringa del förråd. De
skeppsbrutna satte upp tält, gjorda av segel, på den obebodda
stranden, och ämnade sedan snarast söka sig fram till närmaste
maoriby.
Ej mer än 10 gevär och litet ammunition hade man lyckats
bärga i land, då ett hundratal maori plötsligt uppenbarade
sig för de vita. Kapten Guard kunde själv hjälpligt göra sig
förstådd på maorispråket och öppnade en parlaver med
infödingarne, lovande dem riklig belöning, om de ville vara de
vita behjälpliga att föra i land vad som kunde bärgas från
vraket och sedan sända en budbärare till de vita i Port
Nicholson med begäran om undsättning. Maorierna tillhörde
Ngatiruanui-stammen, som då ännu ej hade haft beröring med
missionärerna. De ville ej lyssna på dessa, i deras tycke helt
visst »vansinniga förslag». Här hade ju Atua skickat sina
barn en den finaste present, och det vore en straffbar
handling att försmå den! I stället för att inlåta sig på några
underhandlingar, började de därför att plundra vraket, och
Guard, som i tio år haft beröring med Maori, förstod allt för
väl, att hans besättning med sina 10 gevär ej hade någon
utsikt att försvara det. Maorierna »skalade» därför allt från
vraket och började sedan »taga hand om» de förråd, de
skeppsbrutna själva bärgat i land. Förgäves sökte Guard
och en annan maoritalande man av besättningen få vildarne
att lyssna på nya förslag och erbjudanden. De bara skrattade
åt pakeha, men intet hot mot deras liv kom ännu fram, och
de lägrade sig på andra sidan den lilla floden.
Så gick ett par dagar, då, den 7 maj, en ny kontingent på
över 300 maorikrigare infann sig, och dessa upplyste de
skeppsbrutna omedelbart om, att de om tre dagar skulle
(delvis åtminstone) befinna sig i maorimagar! Då detta
meddelande var avlämnat, togo de resten av de vitas förråd med
sig över ån och började sedan dansa Haka, både den dagen
och den följande.
De skeppsbrutna höllo nu råd och beslöto att sälja sina
liv så dyrt som möjligt, då all utsikt till räddning syntes
vara utesluten. Fru Guard var en modig kvinna och var
likaså beredd att göra bruk av den pistol, hon fått av sin
man. Men väntan — denna väntan var förskräcklig. — —
På morgonen den 10 maj hade en av matroserna varit nere
för att hämta vatten vid floden och blev där överraskad av
ett par maorier, som formligen klöv hans kropp långs efter
med sina tomahawker. Detta blev signalen till strid. De
vita öppnade nu eld mot de maori, som kommit över på
deras sida, men inom en halv timme hade 12 matroser redan
fallit och ett 30-tal av infödingarne. De kommo därefter i
större flockar över ån, och de vita började så småningom
retirera, sökande skydd var de kunde. Det vittnar emellertid
ej gott om kapten Guards omtanke för sin hustru, att hon
blev med sina två små barn blottad under denna reträtt. En
av vildarne uppnådde och infångade dem och gav henne ett
tomahawkhugg, som dock, märkvärdigt nog, slant på den
stora hårkam hon bar. Ett nytt hugg hejdades av det
pistolskott, varmed hon fällde sin förföljare. Men samtidigt
omringades hon av ett flertal maori, och med sin minsta på
armen kastade hon pistolen mot nästa man och skulle just
mottaga dödshugget — då detta hejdades av en underhövding
vid namn Oaoiti, som bar både henne och barnen ur striden
och förde dem över till maorisidan som fångar.
Under tiden retirerade Guard och hans återstående män
uppför skogsstigen, som leder till Moturoa, alltjämt under
skottlossning. Efter någon timma stötte de på en ny maoritrupp
på över 100 man, som satte stopp för deras flykt. De
gåvo sig nu till dem, ty sista patronen var förbrukad. Ingen
av dem hade en tanke på att bli skonad, men dessa maori,
som tillhörde en annan Hapu, eller understam, hade
antagligen ej samma intressen som de anfallande. Möjligen
ansågs, att dessa pakehas skulle bli mera värdefulla som slavar
än som Kai-kai. — —
De plundrades på bara kroppen och fördes spritt nakna
på de svårframkomliga skogsstigarne fram till Moturoa, där
de, alltjämt nakna, blevo instängda under tre dagar. På
fjärde dagen fingo de tillbaka sina pantalonger och skor,
men det övriga av garderoben sågo de aldrig mera. Som en
särskild ynnest erbjöd man dem att få några kvarlevor av
sina skeppskamraters kött att festa på, vilket till infödingarnes
stora indignation avböjdes. De fingo då nöja sig med
bara söt potatis — utan vidare »kai».
Under två veckor levde de sålunda i det jämmerligaste
tillstånd, då en dag Guard fick höra, att en av »Harriets»
båtar ännu fanns oskadd kvar vid strandningsstället. Han
bad nu stammens hövding i bevekande ordalag att lyssna
till hans förslag, som gick ut på, att Guard och fyra av hans
folk skulle få »permission» och taga den omnämnda båten
för att med den bege sig till Port Nicholson och där anskaffa
ett fat krut, med vilket de skulle återkomma som
lösepenning för de kvarlevande vita; de sex återstående av
besättningen skulle få kvarstanna som gisslan. Efter en dags
betänketid bifölls Guards begäran, och efter åtskilliga
motgångar kommo de även till sjöss med båten.
Då Guard under en storm måste söka sig in i Blind Bay,
kommo en flock maorier på visit och rövade från dem all
deras proviant och den enda kniv de hade. Under outsägliga
umbäranden nådde de Queen Charlotte Sound den 29 juni,
där de funno ett barkskepp »Mary Anne», ombord på vilket
de blevo omhuldade och av kaptenen fingo låna en bättre
och välutrustad båt. Med denna fortsatte de färden till Port
Nicholson, dit de välbehållna anlände den 4 juli. Här låg
en skonare »Joseph Weller», kapten Morris, segelklar för
Sydney samma dag. Guard blev då erbjuden av Morris att
få medfölja fartyget och landsatt i Moturoa, men han skulle
i så fall skynda sig att uträtta sina ärenden i land. Guard
antog erbjudandet, men »glömde bort» sitt egentliga ärende:
att anskaffa ett fat krut — som lösepenning för dyrbara
människoliv, till vilka hans egen hustru och två barn kunde
räknas — om de voro i livet ännu. Emellertid blev det svårt
väder, då »Mary Anne» kom på höjden av Maturoa, och
Morris ville ej riskera sitt fartyg, last och människoliv bland
undervattensreven, genom ett angörande där i den storm
som rådde, vadan resan fortsattes till Sydney. Och Guard
tycktes taga den saken ganska trankilt. — —
Så snart Guard landat och inrapporterat de nu relaterade
händelserna till N. S. Wales" guvernör, generalmajor Bourke
i Sydney, beordrade denne kommendörkapten Lambert att
med fregatten »Alligator» avsegla till Nya Zeeland för att
rädda de av Guard kvarlämnade. Den 23 augusti avseglade
»Alligator», medtagande ett detachemang av det 15:de
Regementet (The Queens Own) under löjtnant Gunters befäl.
Samtidigt avseglade en kolonialskonare »Isabella»,
medtagande en annan trupp av samma regemente jämte kapten
Guard, en tolk, Batterby, och en lots, Millar.
Den 12 september angjorde »Isabella» en på Taranakikusten
liggande Pah eller befästad maoriby, Namu, där,
enligt överenskommelse, Batterby och Millar landsattes för att
underrätta infödingarne om expeditionen och dess ändamål.
De skulle sedan taga sig landvägen över till Waimate
Orangi-Tuapeka, där fru Guard och barnen höllos fångna.
Denna anordning var mycket huvudlös och utgjorde början
till alla de fauter, som begingos å denna så storstilat
igångsatta expedition.
Båda fartygen ankrade dagen efter utanför kusten, och
man försökte genom Guard få kontakt med infödingarne,
men detta misslyckades. Man lättade då ankar och tog en
tripp över till Queen Charlotte Sound och återvände den
17:de, då Namu angjordes. Där befunno sig de båda
tolkarne. Dessa förklarade att de hela tiden svävat i livsfara
och hotade med döden och »grytan» därefter, måste de
återvända genom urskogen med oförrättat ärende och nådde
nästan ihjälsvultna Namu.
Fartygen lotsades nu av Guard till Port Hardy, där de lågo
till den 20 september, då de äntligen gingo in i Moturoa. — —
Hur det tillgick att »lösa ut» de sex där som gisslan
kvarlämnade matroserna, omtalar emellertid ej Doktor Marshall.
Han säger endast, att då de togos ombord, liknade de mera
benrangel på ett anatomiskt museum än sjögastar.
Den 24 avseglade man åter till Namu och försökte att
landstiga, men surfen var för stark för båtarne. Emellertid blev
man förvissad om, att fru Guard och barnen levde och
befunno sig i Pahn. Först den 28 blev det möjligt att göra om
landstigningsförsöket, och en avdelning sjöfolk, soldater och
mariner landade i en vacker vik, omgiven av höga klippor,
vilka syntes myllra av infödingar. Då syntes en ståtlig,
vitplymad hövding ensam och obeväpnad närma sig de vita
med handen upplyftad över huvudet. Han uppgav sig heta
Oaoiti, och att det var han som tagit vård om den vita
kvinnan och hennes barn. Han förklarade sig villig att utlämna
dem oskadda — men endast mot den av Guard utlovade
ersättningen: ett fat krut. I samma ögonblick tolken
översatt detta, kastade sig soldaterna — utan någon order från
befälet — över Oaoiti och släpade ned honom i en båt, som
av ett tiotal soldater och mariner roddes ut till »Alligator».
På vägen ut till fregatten blev maorihövdingen grymt
misshandlad med bajonetterna, och då han kravlade sig upp på
däck, förlorade han sansen. Vid undersökning fann Dr
Marshall, att maorien hade 14 bajonettstygn i kroppen,
varav ett mycket allvarsamt. Han skötte om honom på bästa
sätt, men hade föga hopp om patientens räddning. (Men
den gode doktorn kände då ännu ej till vad en maorikrigares
fysik kunde tåla vid ...)
Emellertid företog landstigningstruppen en rekognoscering
uppåt höjden, där Namu pah låg, där de ämnade
»avhämta» fru Guard. Till sin förvåning funno de byn
fullständigt utrymd — ej ens en hund fanns kvar. Truppen
delades nu i tvenne avdelningar, och en efter engelska
exercisreglementet ordnad »förföljelse av den flyende fienden»
vidtog, men utan annat resultat än den förskräckliga oreda,
de kitsliga »suple jacks» och andra taggiga lianer tillställde
bland soldaterna. Med söndertrasade uniformer och avslitna
bandulär återvände de efter denna »simulaker i en Nya
Zeeländsk urskog» — utan att ha kommit i känning med
fienden. Då de båda avdelningarne åter stötte tillsammans i
Namu pah, möttes de av den underrättelsen, att maori under
tiden spelat dem ett nytt spratt. »En del av fienden» hade
nämligen smugit sig ned till örlogsbåtarne och totalt
utplundrat alla utom en, vilken den vakthavande
midshipman-nen hann att få ut från stranden. — —
Hade då dessa svartbruna kannibaldjävlar ingen hut?
Ingen respekt för det Brittiska majestätets stolta Navy and
Army? voro de välmotiverade frågor, man gjorde sig nu.
Men orsaken till de genanta resultaten låg i den fullständiga
okunnigheten om maorifolkets karaktär och förhållanden.
Ett visst ansvar skulle man kunna lägga på Guard. Denne
synes till sin karaktär ha varit kallsinnig, för att ej säga
flinthård; han var möjligen även något inskränkt. Likvisst
hade han varit i kontakt med maori sedan 1823 och ägde
således en mer än tioårig erfarenhet av deras vanor och
slughet, om han också ej mäktade famna deras psyke. Han
tycktes emellertid ej ha gjort något för att upplysa sina,
med förhållandena obekanta landsmän om deras missgrepp.
Tvärtom ansåg Dr Marshall, att det var på Guards initiativ,
Oaoiti blev misshandlad, och detta antagligen av hämndkänsla
mot stammen.
Landstigningstruppen inkvarterade sig nu i Pahn över
natten. Med några utsatta vaktposter kunde de vara fullt
trygga för överraskningar, ty pallisaderna voro tredubbla
och utomordentligt starka. Vid daggryningen sändes en
patrull ut att rekognoscera och med denna följde doktorn
och tolken. Efter en stund stötte de på en maoristyrka, som
låg förskansad tvärs över en skogsväg. Tolken skickades
fram med en vit flagga, och vid hans ankomst kom en
underhövding upp på bröstvärnet och skakade hotfullt sin
tomahawk mot honom. Batterby viftade med flaggan och
bad att få veta var den vita kvinnan och barnen befunno
sig. Nu utspann sig ett längre resonemang — den vid slika
tillfällen så vanliga orationen. — Hövdingen upplyste om,
att pakeha wahine (den vita kvinnan) var med barnen förd
till Waimate, och han skrattade åt de dumma pakehas, som
funnit »fågeln flugen och boet tomt». Vidare utför han i
förbannelser över de vita, som lömskt dödat den obeväpnade
Oaoiti — »vår älskade Oaoiti, som tog sig an den där vita
hyndan och hennes valpar och behandlade dem bättre än
någon hövdings wahine». Batterby upplyste honom då om,
att Oaoiti ej var död, utan befann sig ombord på det största
av skeppen, men maorien trodde honom ej, och därmed
slutade parlavern.
Patrullen drog sig nu tillbaka och återvände till
huvudstyrkan. Kapten Johnson, som förde befälet över truppen,
lät nu sätta eld på Pahn. Den brann ned med pallisader och
allt, och var jämnad med jorden på en timma, varefter
truppen återvände till sina utplundrade båtar, vilka dock genom
den oantastade båten blivit från fregatten försedda med ny
uppsättning av åror, tofter, tullar m. m. Strax innan
truppen embarkerade, infångades en maoripojke, som man tog
med ombord.
Den 30 september förflyttade sig de båda fartygen mitt
emot Waimate. Oaoiti, som en gång ansågs dödsdömd, var
nu på denna korta tid, så pass återställd och hans sår hade
läkts till stor del. Den uppfångade gossen fick hålla honom
sällskap och betjäna honom. Detta var med avsikt att
maoristammen skulle få klart för sig, att hövdingen levde och
behandlades väl. Efter några dagar sändes en båt mot land
medtagande gossen, för att släppa honom i land. (Det där
med pojken var det enda kloka de hittills företagit sig!)
Då båten kommit i närheten av stranden, började höjderna
runt omkring bliva svarta av maoris, som inbjudande
skreko »Haere mai! Haere mai!» (»Välkomna! Välkomna!»)
Då syntes en vit kvinna framträda på en klippavsats.
Det var Mrs Guard. Hon var omgiven av en flock
maorikvinnor och iklädd en dyrbar korawai eller matta, som räckte
ned till hennes fötter. Så mycket hennes lungor förmådde,
skrek hon nu till sina landsmän i båten, att de ej skulle
landa, ty infödingarnes vänliga välkomstrop var bara en
fälla, båtens besättning skulle dödas och ätas upp, enligt
hövdingarnas beslut, som hämnd för Oaoitis bortrövande
och död.
Maorierna förstodo visserligen ej de ord, hon skrek ut,
men anade innehållet, då de sågo att båten tvärstannade.
Kvinnorna drogo nu bort med sin vita fånge. Båtbesättningen
uppmanade då maorigossen att hoppa i sjön och
simma i land, vilket denne ej lät säga sig två gånger, och
båten återvände ombord.
Dagen därpå begärde Oaoiti att bli förd i land. Han hade
till tolken uttryckt sin förundran över, att en del pakehas
kunnat vara så grymma mot honom, då de flesta ombord
visat honom deltagande. Han förstod sig ej på de vitas
behandlingssätt. Kommendörkapten Lambert insåg även, att
det vore klokt, att så fort ske kunde få hövdingen i land,
för att lugna maorierna. Med uppbjudande av hela sin
viljekraft, lyckades det Oaoiti att, sedan hans sår blivit av
doktorn för sista gången omsedda, komma ned i båten. Innan
ännu båten hunnit till stranden, stod han upp och vinkade
till sitt folk, och dessa vadade ut och bar honom i land.
Samtidigt kommo överhövdingens båda söner ned till stranden,
medförande Fru Guard och hennes yngste son, vilka
överlämnades utan vidare ceremonier till båtbesättningen.
Hon var fortfarande iklädd sin vackra matta, och sade sig
må väl och ha blivit vänligt, nästan ömt behandlad av Oaoitis
systrar, som varit hennes sällskap hela tiden. Hon hade
dock levt i en dödlig förskräckelse efter Oaoitis bortförande,
enär hon utan allt tvivel fått med sitt liv sona hans död.
Men då maorigossen kommit i land och berättat om att
Oaoiti levde och behandlades väl ombord på fregatten, hade
det nästan enhälligt beslutats, att »kvinnan skulle få gå
med den minsta gossen, men den äldsta skulle man behålla
tills lösen (krutfatet) blev av de vita överlämnat till
stammen». Underlöjtnant Thomas frågade nu genom tolken
varför ej den äldre gossen utlämnades, och fick till svar, att
denne skulle överlämnas till fadern, som lovat dem ett fat
krut. »Låt honom komma i land och hämta pojken!» Thomas
förstod därav, att intet mera var för tillfället att göra,
utan återvände ombord med de räddade.
*
Chefen Lambert blev nu förbittrad över, att ej den andra
gossen var med båten ombord, och beordrade sekonden att
taga en väl bemannad båt, landstiga och överlämna ett
ultimatum, att byarna skulle nedskjutas med kanoner, om maori
ej godvilligt och utan villkor överlämnade gossen till honom.
Då dessa redan på avstånd sågo, att Guard ej var med i
båten, förstodo de att pakehas ej ämnade beakta det gjorda
avtalet och deras fordran på krutfatet, vadan de gjorde sig
beredda till strid. Och då sekonden landade, fick han se
många hundra gevärsmynningar titta fram bakom klipporna,
riktade mot båten. Det var således intet angenämt
uppdrag, han hade att utföra, och den stackars tolken kunde
knappast tala av förskräckelse, då han framförde chefens
ultimatum.
En högst egendomlig episod inträffade nu, som vittnar på
sitt sätt om huru strängt maorikrigarne lydde sina hövdingars
order. Då tolken talat slut, tego maori, och intet annat
svar lämnade de, än ett enda skott — och detta
genomborrade löjtnantens hatt och rispade hans skalp!! Det hade
annars varit en enkel sak för dem, att i detta ögonblick med en
salva ha sopat ned hela båtbesättningen!
Båten återvände nu skyndsamt, och då den nått ut till
»Alligator» började trumvirvlarna dåna å båda fartygen,
kallande folket till sina stationer. Inom några minuter
öppnades en ursinnig kanonad mot byarne och kanoterna på
stranden, som varade i fulla tre timmar!
Då kanonaden pågått i tio minuter, hissade maori en vit
flagga, men detta beaktades ej ett dyft. En jättelik krigare
ställde sig då upp på en klippspets och höll Guards gosse
högt över sitt huvud med ena handen och viftade med ett
vitt skynke med den andra. Men ej heller detta gjorde någon
effekt på det hetlevrade pakehas!! Under tiden visade sig
maori till sin fördel. Med stort dödsförakt sprungo de ned
på den öppna stranden och sökte draga bort sina kanoter i
skydd bakom klipporna och även då och då besvarande elden
med sina bösskott, som dock ej nådde fram.
»Efter att hava krossat alla kanoter, som voro i sikte,
sysslat med att skjuta på en klippa och förstört för hundratals
pund sterling ammunition, utan något förnuftigt och praktigt
resultat, satte vi segel och gingo ännu en gång till
sjöss», skrev d:r Marshall i sin dagbok.
Dagen därpå ankrade fartygen åter i Port Hardy, där de
lågo till den 5 oktober, då de återvände till Waimate. På
förmiddagen den 6 sändes giggen i land med en ny anhållan om
att få pojken, men utan resultat. Kl. 1 på middagen gjordes
ett nytt försök, och då kommo ett par man ned vid några
otillgängliga klippor, där de stodo med gossen upplyftad, för
att gäcka båtens besättning, och båten måste återvända utan
resultat. Dagen därpå sändes återigen en båt i land, då fick
båtbesättningen det beskedet, att fadern kunde få avhämta
barnet — om han vågade!
Fartygen gingo nu åter till segel, men återkommo den 8:e,
då sex officerare och 112 man, medhavande en sex punds
kanon, landsattes på en strandremsa, två miles sydost om
Waimate. Samtidigt roddes en annan båt inåt Waimate och lade
sig stilla mitt för Pahn, med vit flagga hissad, till tecken att
fredliga underhandlingar skulle upptagas. Då
landstigningstruppen nått upp till platån, möttes den av obeväpnade
maori, som sade sig önska öppna underhandlingar för en
uppgörelse i godo. Men samtidigt fingo de vid båtarne
kvarlämnade matroserna se några maorier komma mot dem.
En av dessa bar det omstridda gossebarnet på sina axlar,
och efter honom gick den nu återställde Oaoiti. En av
matroserna, som var känd ombord för sina galna spratt och
sin vighet, lyckades på något sätt rycka till sig barnet och
rusade som en blixt, med pojken på ryggen, ut mot de i en
rad förtöjda båtarne, och hoppande från en klippavsats till
en annan, nådde han med sitt byte snart den allra ytterst
liggande båten. Maorien, som blev berövad sin dyrbara
börda, störtade sig tjutande efter matrosen. Oaoiti
däremot, hade sinnesnärvaro att ej följa efter honom, vilket
skulle ha varit hans säkra död, ty den springande föll för
tre skott, som några marinsoldater sände efter honom.
Kea. (Nestor notabilis.)
Dessa skott gav signalen till ett allmänt skjutande även
från huvudtruppen uppe på bergskrönet. — — — I sin
nervositet sköto soldaterna ned alla infödingar, de fingo sikte
på, utan att lyssna på befälet, som gjorde allt för att hindra
detta brutala slaktande av obeväpnade människor, som
inställt sig att fredligt förhandla, men som nu fingo söka
skydd bakom klipporna. Och under tiden, denna fusiljad
pågick, blåste den vita flaggan från den engelska giggen!!
Sedan elden slutligen upphörde, ämnade truppen återvända
till båtarne, då ett skott kom från maorisidan — och genast
vände man om och började jaga maori framför sig. Efter
en stund nådde man fram till Orangi-Tuapeka Pah, då skott
åter kommo från maorisidan. Engelsmännen stormade nu
in i de befästade byarne utan svårighet, ty maori insågo det
lönlösa i att försvara dem mot kanoneld, och hade utrymt
dem, men utan den minsta brådska — lugnt och värdigt.
Den gamle hövdingen Waiariari blev sista man; han
laddade och sköt lugnt hela tiden under det engelsmännen
sände hela salvor efter honom — och han kom ändå undan
med livet! Efter det »ärorika» intagandet av denna och
Waimate pah, hissades den engelska flaggan över deras
bröstvärn.
Emellertid hade det börjat blåsa upp en storm, och båtarne
kunde ej, på grund av den svåra surfen, taga truppen
ombord. Man inkvarterade sig därför så gott man kunde i
infödingarnes whares över natten, men genom vårdslöshet
med elden utbröt det eldsvåda i Waimate pahn, som i den
rådande stormen brann ned totalt. —
Ända till den 14:e oktober varade stormen, under vilken
en del av truppen fått bivackera under bar himmel i storm
och hällande regn (ett dock alltför lindrigt straff), innan
man kunde embarkera.
Expeditionens uppgift var nu löst — efter nära två
månaders tid och varunder man använt en apparat, bestående
av två örlogsfartyg med över 600 man ombord, tjogtals
kanoner och tontals krut och kulor! Förutom allt spillt blod,
drog alltså lösningen av problemet en dryg kostnad för den
engelska staten, då det hela, genom klok och med
maoriförhållanden bekant ledning, redan första dagen kunnat
klarats upp med — ett fat krut!
*
Minnen från Bay of Islands.
I.
Min landsman, Charles Andrew.
Det var i Auckland år 1881, som jag stötte på Charles
Andrew, min blivande kamrat och läromästare.
Lutad mot disken i »Queens» barroom stod en lång,
grovlemmad och svartmuskig karl, klädd som en bushman, då
han är i full helgdagsstass, i livligt samtal med bartendern.
Hans utseende kom mig först att taga honom för en
maorihalvcast eller möjligen kvadron. Men så uppfångade mitt
öra en svag brytning i hans flytande engelska, vars egenart
föreföll mig märkvärdigt bekant. Av samtalet förstod jag
att han ej var någon främling här i Auckland och att han
hade sitt »jobb» uppe i landet. Personen föreföll mig både
mystisk och intressant, och jag beslöt göra hans
bekantskap.
»Varifrån kommer ni senast?» frågade jag mannen.
»Från Red Lion Hotel», svarade han helt torrt.
Bartendern brast ut i ett gott skratt — på min bekostnad.
Man såg ju så väl, att jag var en »new chum» — och att en
sådan skulle »snoppas» hörde till god ton. Själv var jag
emellertid mycket nöjd med svaret, ty det kunde bli mig till
en ledning, alldenstund jag f. t. bodde just på »Red Lion».
Visande mig så oberörd som möjligt, kastade jag fram
frågan:
»Känner ni värden där, Mr Smith?»
»Ja, något litet», svarade min man.
»Han är svensk.»
»Han lär vara det.»
Jag trodde mig ha honom på det hala, men han kastade sig
tvärt in på ett annat ämne.
»Jag menade annars: från vilket ställe uppe i landet
kommer ni senast?» avbröt jag honom.
»Ah, det förändrar saken!» svarade han med en skalk i
ögat. »Från Popekatewhenua hartsfält i distriktet Bay of
Islands.»
»Po-po-po-ta-ke-newa-hua?» Min tunga slog kullerbyttor i
sina misslyckade försök att få fram maoriordet.
Bartendern fick åter roligt.
»Det där tror jag var en "Yaw-breaker" för er!» skrattade
han.
Som jag anade att min man ej ville vara öppenhjärtig mot
mig i andras närvaro, lagade jag så, att jag fick honom
mellan fyra ögon, varefter jag fortsatte attacken mera
aggressivt.
»Hör ni, mister gumdigger! Vad landsman är ni
egentligen?»
»Varför intresserar den saken er så mycket?» inpassade
han.
»Jo, ser ni, jag är svensk, och jag misstänker att också ni
är skandinav.»
Det for en sky över hans brunbrända drag. Han blev
förlägen och sökte efter orden. Slutligen stötte han fram i
brådskande ton, som om jag berört ett för honom obehagligt
ämne:
»Ja, jag är till och med född i Stockholm, och mitt rätta
namn är Oskar A**, men sedan några år tillbaka kallar jag
mig Charles Andrew och är nu naturaliserad här under det
namnet.»
Mina aningar slogo alltså ej fel. Mest överraskande var
dock att han befanns vara en äldre broder till en av mina
navigationskamrater — världen är bra liten ändå! Jag började
tala svenska till honom, men ehuru han naturligtvis förstod
varje ord, svarade han dock på engelska. Han påstod »att
orden stockade sig i strupen» på honom, då han skulle försöka
tala modersmålet; han kunde ej och ville ej heller, och han
skydde landsmän, som kommo i hans väg. Längre fick jag
honom icke. Han var envis som en boricka, och jag bytte
om samtalsämne.
»Är gumdigging (hartsgrävning) en lönande
sysselsättning?» interpellerade jag.
Ett stycke Auckland, 1884.
»Well, det beror på omständigheterna», svarade Charley
(som vi härefter skola kalla honom). »Chanserna variera i
hartsgräveriet ungefär som i guldgräveriet. Betingelserna
för att kunna hålla ut, liksom ock livet ute på fälten äro i det
närmaste desamma. Tur spelar en stor roll i båda, och
tålamod och envishet äro goda egenskaper att äga för båda slagen
"diggers", med dem kan man tilltvinga sig turen. Men det
finns även något, som vi kalla "science" och består i ögats vana
att kunna göra noggranna iakttagelser, som sammanställda
på olika sätt och under olika förhållanden bilda teorier av
ganska tillförlitlig art. Sitter man så inne med samtliga dessa
egenskaper, kan man anse sig "såvis" — såframt man förstår
att sköta pengar.»
Samtalet fortsatte i ett par timmar, och då jag skildes från
min nyvunna bekantskap, hade författaren och Charles
Andrew uppgjort vissa preliminära överenskommelser med
avseende å den närmaste framtiden, vars verksamhet skulle
förläggas till distriktet Bay of Islands.
Då jag gick ombord på ångaren »Ringarooma», som låg
klar att avgå till Russel, kände jag mig gripen av den där
märkvärdiga känslan, man får, då man går mot ett
äventyrligt liv i okända och ociviliserade trakter. Jag föreställde mig
nämligen saken så. Vi skulle komma bland landets »vildar»
och ännu hade jag ingen annan vetskap om maorifolket, än
det lilla jag inhämtat i ett par böcker och det Charley
beskrivit för mig. Men det var tillräckligt att sätta fantasien i full
rörelse.-- --
Då vi stucko in i den lilla hamnen i Russel, där det gamla
minnesrika Kororarika legat som en civilisationens utpost i
Maoriland, vid Marapuhi-stammens sagoomspunna vik —
nyktrade jag till betydligt. Här fanns det ju för 75 år sedan
skeppsvarv, trankokerier och magasiner på varenda tum av
stranden, och en stad av blockhus och villor klättrade upp för
höjderna. Nu var allt detta borta, och den lilla stad, som
efter Heke-upproret anlades i st. f. den nedbrända, hade fått
ett annat läge såväl som namn och var mycket mindre.
Platsen hade, från att ha varit landets viktigaste punkt, sjunkit
ned till dess mest obskyra — den enda plats i landet, mig
veterligt, som deklinerat i stället för avancerat.
Vårt närmaste mål från Russel var en liten köping
(township) som bär namnet Kawa Kawa, där vi ämnade stanna
över natten, för att sedan fortsätta vidare inåt landet. Efter
ett par timmars vistelse i Russell begåvo vi oss ombord på en
större segelkutter, som vi medföljde till en lastageplats.
Därifrån skulle vi medfölja ett järnvägståg till Kawa Kawa.
Detta var ju civiliserat, eller hur? Denna lilla järnvägsstump
var den förstbyggda å Nordön och ägdes av Kawa Kawa
kolgruvbolag som anlagt densamma, för att kunna utskeppa
sina kol.
Vi hade knappast hunnit slå oss ned i en tom kolvagn,
förrän den förut mulna himlen började att ladda ur sig. Filten,
som är den oundgängligaste persedeln i en »bushmans»
utstyrsel, fick även nu tjänstgöra som regnrock.
»Det här var ett streck i räkningen! Vi ha i dag endast
den åttonde juni. Hade ej beräknat att det skulle komma
förrän i nästa vecka», yttrade Charley, i det han drog väldiga
rökmoln ur sin korta pipa.
»Nåja, litet regn är ju "gott för potatisen", för resten äro vi
ju snart under tak», svarade jag resignerat.
»My word, så du säger! Hur länge tror du det här kommer
att räcka? Detta är ju regntiden, som satt in, fastän alldeles
för tidigt. Hur tror du marken på fälten skall te sig efter en
syndaflod?»
»Det där kan du nog själv bäst besvara.»
»Aye! Om vi ej få stanna i Kawa Kawa i minst fjorton dar,
så är jag lika grön som du!» utbrast han i det han sträckte
ut handen till mig som till vadslagning.
Tåget sniglade sig fram på den lilla smalspåriga banan
genom en tät urskog. Det var första gången jag på nära håll
skådade ett skogslandskap på Nordön, och dess underbara
vegetation gjorde ett starkt intryck på nykomlingen. Som
ofta är fallet, överträffade verkligheten den föreställning
jag fått på teoretisk väg.
. Kawa Kawa var en liten typisk "colonial township" i trä och
kurrugerad plåt, med Royal Arms Hotel som den förnämsta
och Public Library som den näst förnämsta byggnaden. Vi
togo in på ett enkelt "boardinghouse" — rent, putsat och
ordningsfullt, som överallt å andra ställen i landet, där jag hade
prövat dem. Här stötte vi på en hel kontingent av
hartsgrävare, som voro under flyttning från ett arbetsfält till ett
annat, men nu blivit inregnade under den hela vecka, som tog
dem att "passera" genom Kawa Kawa. Den första kontakten
med dessa herrar blottade för mig själv, och antagligen alla
andra, min djupa okunnighet med avseende å "gumdigging".
De använde i sina samtal en terminologi, som för mig var
"mesopotamisk". Sådana ord som pikau, spears, kumera,
nuggets, kapia, potholes, manuka, washnuts, mangamanga
etc. snurrade om i luften och gjorde mig konfys.
Efter kl. 5 e. m. kom en lång rad av gruvarbetare från den
närbelägna kolgruvan. Med sina nedsotade ansikten och stora
slokhattar liknade de en hord av irländska »moonlighters».
Men då de, efter att ha riggat om sig, en stund senare visade
sig, kunde man ej tro att de voro samma människor, ehuru
de ännu voro litet mörka under ögonen av koldamm, som fått
djupare fäste i hudporerna. Men jag skulle bli än mer
förvånad. Vid de med bländvita dukar täckta två långa
middagsborden, med värden presiderande vid det ena och värdinnan
vid det andra, slogo de sig ned och åto med hyvsade later och
utbytte en del tankar om dagens arbetsresultat. Så snart
middagen var aväten och pipan tänd, började
aftonsamkvämet, och detta uppvägde mer än allt det andra. Vilken
oerhörd skillnad i hyvsning och intelligens visade sig ej här
mellan dessa gruvarbetare i ett litet okänt, avlägset hörn av
världen och yrkesbröderna t. ex. i Englands och Belgiens
tättbefolkade kolcentra. Här levdes livet på ett helt annat sätt.
Kolbrytningsarbetet var visserligen lika hårt här som i
Europa, men åtta timmars arbetsdag var sedan en tid tillbaka
införd i en hel del av landets industrier, och arbetslönerna
voro naturligtvis mångdubbelt större för gruvarbetare här än
i Europa. I de små samhällena i de australiska kolonierna
fostras, relativt sett, mera tänkande människor än i de större
städerna; läsesalonger eller de överallt förekommande
allmänna biblioteken besökas dagligen av kroppsarbetarne för
självstudier, och sedan byta de tankar på de permanent
verksamma aftoncirklarne.
I denna lilla håla på 500 individer — varav ungefär hälften
utgjordes av coalminers — fanns både Frimurare- och Odd
Fellow-loge i verksamhet.
detta innebär i kulturell värdesättning.
Se på denna gruvarbetare, som nu sitter i vårt
konversationsrum och talar vid lokomotivföraren vid bolaget om
sea-poy-upproret i Indien 1857—59. Han är ung och har genom
självstudier erhållit ett aktningsvärt kunskapsförråd i
historien. Lokomotivföraren är däremot en sextio års man, om
vars växlande liv en riktig roman kunde skrivas; en sann
sådan likväl — ej diktad.
Han var amerikan och son till en trapper i västern;
tillbragte barna- och ynglingaåren på prärierna i oavlåtliga
strider med rödskinnen; blev så guldgrävare i Kalifornien och
därpå postiljon vid den ridande posten där (vilket yrke han
ansåg varit det farligaste han haft). Lät sedan värva sig i
Nordarmén och var med under de tre sista åren av
inbördeskriget; hade sedan medföljt några ingenjörer till Indien, där
han var med och lade ut de första järnvägsskenorna; blev
sedan maskinist på en ångare på kinakusten, räddades som
genom ett underverk, då en kinesisk junk erövrat fartyget
och nedhuggit besättningen, så när som på två man; deltagit
i striderna mot och jakten efter Te Kooti på Nya Zeeland år
1870, samt hade slutligen hamnat i Kawa Kawa. Se där
skedena i den mannens liv.
Det fortfor att regna alltjämt. En och annan dag kunde
det vara några timmars uppehåll, för att åter börja likadant.
Huset, vi bodde i, låg på låglänt mark, och en morgon funno
vi att vattnet trängt in i detsamma och stod oss till
fotknölarne då vi stego ur sängen. Vi måste ut alle man för att
dämma av vattnet och leda det en annan väg.
De fjorton dagarne hade tilländalupit, och ännu hade ingen
förändring i väderleken inträffat. Charleys försäkran
bekräftades, och det blev i verkligheten tre veckors »spell» innan
vår resa kunde fortsättas. Det hade då ej regnat på två
dagar, men vägarne voro ännu nästan obrukbara. Vi hade dock
ej lust att ligga längre overksamma, och som en proviantföra
skulle avgå till ett hartsfält, beläget några miles från vår
bestämmelseort, beslöto vi att medfölja den. Vid
provianttransporter begagnades s. k. bullock drays, lastvagnar av
mycket grova dimensioner, vilande på höga hjul och dragna
av tre par oxar.
»Bullock dray».
Jag tyckte mig förflyttad tillbaka i antikens dagar, då jag
såg dessa otympliga »drays», men hur skulle man betett sig
utan dem? Genom urskogens, av mangamanga och taggiga
slingerväxter sammanflätade snår eller uppför de gyttjiga,
av kullfallna trädstammar spärrade stigarne är hästen
komplett oduglig, då däremot oxen långsamt men säkert
övervinner alla hinder. Själva vagnarne lämpade sig även efter
förhållandena; de voro ofantligt hållbara och hjulen så höga,
för att foran skulle kunna komma torr över strömdragen.
Det var som sagt med ett av dessa egendomliga ekipager, vi
anträdde färden till »the interior».
Så länge vi följde stora landsvägen, gick det rätt bra, ehuru
den var betäckt med fotsdjup lervälling. Men så slutade
den s. k. landsvägen och skogsstigen — the bush track — tog
vid. Den bar över oländig terräng med djupa avgrunder,
varöver den rika vegetationen lagt sin förvillande mask; den
förde över av regnet uppsvällda forsar — visserligen ej så
breda, men omöjliga att vada över — uppför branter och ned
i dalgångar, genom täta taggiga snår och över kullfallna
trädstammar.
Vi kamperade tvenne nätter i urskogen, ej utan en känsla
av tjusning hos mig, som för första gången tillbragte en natt
under bar himmel i en djungel — som dock, tråkigt nog, ej
härbärgerade lejon, tigrar eller andra farliga rovdjur, som
annars ju höra till en välordnad djungels sensationer och
kunna sätta mera piff på äventyret. Och nästa dag tog
skogen slut och framför oss låg ett vidsträckt, öppet landskap,
genombrutet av låga, rapoogräsklädda kullar, och däremellan
kärrmarker, beväxta med Herekiki (N. Z. lin.). Det var
Popokatewhenua hartsfält. Vid ena sidan av fältet syntes en
massa tält och whares: det var huvudlägret eller the camp,
i vars mitt den kraftigt tilltagna magasinsbyggnaden syntes
resa sig. Inom kort voro vi framme vid The Store, där vi
omringades av ett femtiotal diggers, som jublade över att få sina
utsinade proviantförråd påfyllda.
II.
Kauri-harts.
För att nu vara praktiska, torde ni, mina ärade läsare,
medan jag nu ligger sövd av det mot Nikaupalmbladens täta
flätning i magasinsbyggnadens tak nedstörtande regnets
smattrande ljud, taga del av följande, måhända för bättre
förståelse nödvändiga upplysningar.
Kauriträdet (Damara australis) har sin hemort endast i
provinsen Auckland på Nordön, det kräver värme, skugga och
rik vattentillgång och behöver 600—700 år för att bliva
fullvuxet. Stammen är rak som på en tall och har, då den är
fullväxt, en höjd varierande mellan 35—70 meter och en omkrets
av 12—18 meter, och först i toppen grenar den ut sig i en
mäktig krona, som ej är olik ett paraply, som vinden vänt
ut och in på. Vart sjunde år avsöndrar trädet en riklig mängd
kåda (kauri-fresh-gum), som i stora klumpar samlar sig dels
i kronans mitt, dels i större grenars »knän», samt under
rötterna. Kådan är då i sitt primitiva tillstånd mjuk och klibbig,
men har intet större handelsvärde, vadan s. k. »fresh gum»
icke lönat sig att uppsamla. Däremot är det de under
årtusendena överlagrade och krystalliserade hartsliknande
klumparne, som utgöra den eftersökta, värdefulla vara, som i
marknaden går under namnet »Kauri-gum». Här å det gum-fält,
vi befinna oss, liksom å alla andra, hava mäktiga
kaurisko-gar en gång stått. Under årtusendenas lopp ha de — kanske
genom åskslag, vulkanisk eld eller på annat sätt — brunnit
ned och andra vuxit upp i stället. Lager på lager av
hartsklumpar av den ambrafärgade och de flinthårda, mörkare
kvaliteterna och på sanka ställen även av brända
trädstammar har man funnit hopade under jordytan. Av de olika
lagren och skikten erhöll man olika kvaliteter och
handelsvärden.
affär (några år förut hade man ingen annan användning för varan än som »braständare») och varan blev en värdefull inkomstbringare för landet.
Exporten nådde sin kulmen under åren 1880—85, eller just under den tid,
författaren ägnade sig åt denna näring. Så småningom sinade sedan de
bättre fälten ut och det blev mindre lönande för brittiska, germanska och
skandinaviska »diggers» att arbeta dem, vadan dalmatier och galizier fingo,
i början på 1890-talet, övertaga arvet.
Experterna anse nu, att, även om kärrmarkerna torrläggas, de
kvarvarande lagren böra vara slutarbetade 1950, då kaurihartsen som världsvara
blott är ett minne. Förf.
Mer än hälften av alla hartsfält tillhörde vid denna tid
maoris, enär de under annekteringstiden på 1840- och 50-talen
av européerna ansågos värdelösa, då de varken lämpade sig
till betesmarker eller jordbruk. Men maorihövdingarne voro
förnämt folk och deras mannar i stammen åtskilligt
bekväma av sig, därför voro de på sina ställen ej alldeles obenägna
att till pakehas överlåta rätten att bearbeta vissa områden
mot en överenskommen royalty. Sådana extra inkomster
användes vanligen till inköp
av »nappi» (»Wolffs
aromatic Schnapps», tillverkad i
Schidam, Holland), som gav
ett behagligt rus och »satte
ned» det fleta fläsket och
den söta kumeran.
Popokatewhenua var
emellertid kronans mark, där
var och en hade tillstånd att
avgiftsfritt arbeta, och där
hela kommersen sköttes av
en gum-exportfirma i
Auckland genom sin förvaltare
eller storekeeper på platsen.
*
Hartsgrävare
Dagen därpå regnade det
fortfarande, och medan
Charley var borta någonstans för att köpa en häst, passade
jag på att göra en rond omkring i lägret.
Låt oss kasta en blick omkring oss.
Fältet, upptagande ett par tusen acres yta, går liksom i
långa vågor och är beväxt med ett kort, halmartat gräs
(cutting grass), här och där stå grupper av det lågväxta
ti-trädet, som maoris kalla »Manuka», bredbladiga ormbunkar av
en mångfald olika arter täcka sluttningarna och i kanterna
av fältet — stötande till de omgivande skogshöjderna —
ligga stora, med manshöga »herekiki» bevuxna kärr. En
tjock regndis rullar ned som en ridå uti skogsbrynet — en
störtskur är åter i annalkande, och jag skyndar mig in i en
närbelägen whare.
»Holloh stranger! Kliv på bara!» höres en röst inifrån
utropa.
Och därinne ses en digger, sittande på en låda, skrapa
gumklumpar med sin »scraping knife», i det han blossar på
sin pipa.
Han frågar från vilket »fält» jag kommit hit, och jag
upplyser honom om att jag ännu ej börjat praktisera jobbet.
»Har ni kommit hit ensam?» frågade han.
»Nej, jag har följt en, som jag tror, erfaren digger hit;
han kallar sig Charles Andrew.»
»Vad! Är han här och kompanjon med er? Han brukade
förr alltid hålla sig för sig själv och sällskapade knappast
med någon.»
»Jaså, ni känner honom?»
»Tror ja" de"! Han anses som en av Bay of Islands bästa
diggers. Ni skulle se vilka bördor han kommer hem med om
kvällarne. Och en så"n tur han har se"n! Aldrig sett maken
sedan jag kom i yrket. Har ni varit sjöman?» frågade han
vidare.
»Ja.»
»Kunde just tro det! Jo, här ska ni få se en samling av
olika sorters folk, som ni troligen ej tänkt få stöta på i dessa
trakter. Förutom alla sorters hantverkare och enkla
kolportörer, finner ni även lärt folk, som skollärare,
bankdirektörer, jurister m. m., och i tältet bakom oss bor doktor Monroe.»
»Doktor Monroe? Vem är det?»
»Tror ni kanske han ej ä" doktor? Yes, to be sure! Han
var läkare i Kawa Kawa för ett år se"n, men han söp så
fördömt, att han blev avsatt av vederbörande. Allt vad han ägde
gick opp i sprit, och sen tog han "swagen" på ryggen och kom
hit. Förbannat hygglig karl förresten — då han nå"n gång ä"
nykter; har tagit graden i Cambridge och talar som en bok
— men gumdigger blir han aldrig. Härom dagen då jag på
kvällen skulle gå hem med min "pikau" på ryggen, sparkade
jag mot något föremål på marken. Jag stannade och fann
efter något letande i gräset en underlig liten tingest, må ni
tro. Den var av horn eller någon annan liknande materia
och såg ut som en trumpet. Jag blev intresserad, satte från
mig min börda och börjad blåsa i ena ändan, men fick ej ett
ljud ur den. Jag kom då på den idén att det möjligen var ett
synglas av någon sort och satte den till ögat, men såg bara en
gul fläck igenom den. Anamma det! tänkte jag. Vad kan det
vara och hur har det kommit hit? Jag stoppade pjäsen i
fickan, och då jag kom hem, gick jag in till storekeepern för
att höra, om han var slugare än jag. "Jumping Moses!"
utropade han då han fick se mitt fynd. "De" ä" ju doktorns
stetoskop! Antagligen har han varit ute och dillat, i den tron
att han skulle besöka en bröstpatient." Ni ska tro att vi fingo
roligt åt doktorn, då historien blev känd i lägret; han höll
sig nykter i över en vecka efter den. Men vi ha även andra
klassiker här, såsom "Shakspeare", "Bayard" och "Advokaten".»
»Det låter riktigt ståtligt, det där.»
»Skulle tro det! Det ä" bara synd att de se "blue devils" så
ofta som de göra. "Shakspeare" är vår poet; han lär ha
studerat till präst, men ändrade åsikter och blev någonting
alldeles motsatt. När andan faller på"n, kan han ställa sej på
en gumsäck och dra igenom Shakespeares längsta drama
utantill. Och "Bayard" är en f. d. underofficer i indiska
armén — en ståtlig karl, ska" ni tro, har varit vad man kan
kalla en "Adonis", men hans fagra anlete är nu åtskilligt
misshandlat av ett sabelhugg, så att han endast har en halv
näsa kvar, men de stora, svarta mustascherna och de
blixtrande ögonen göra ännu effekt på kvinnfolket, då han
kommer ned till Auckland, sägs det. Vad "Advokaten" beträffar,
så ä" de" en liten beskedlig skotte, som var nybakad jurist,
då hans pappa behagade dö och lämna ett stort arv åt"en.
Han hade hela tiden hållits kort på pengar förut, men då
han se"n helt oförmodat fick fickorna fulla, kom lusten på
honom att taga skadan igen — och det gick så, att han
slutligen hamnade — här.»
»Det måste i sanning vara ett lågt yrke det här ändå, när
så många misslyckade existenser begagna det som sista
reträtten», anmärkte jag.
»A wha-at? Lågt yrke? Tror ni man här i kolonierna
anser något ärligt yrke "lågt"? Nej, min gosse! Och till på
köpet ett så fritt och oberoende liv som det här. — Kom ihåg,
att man är sin egen "boss"
Det låg någonting av sårad stolthet i rösten, då han
yttrade detta. Oberoendet var dessa sammanrafsade britter
kärare än något annat.
Efter ännu en stunds samtal lämnade jag den pratsamme
diggern för att besöka »doktorn».
Framför tältöppningen stod hans spade och »spear»
nedstuckna i marken, alldeles rostiga av regnet, varav
framgick att han ej var mycket mån om sina verktyger. Då jag
öppnade den med en bastmatta igensatta ingången, såg jag
en spenslig figur, insvept i en urblekt nattrock, ligga
utsträckt på britsen. Jag hälsade höviskt på den lärde herrn,
men erhöll intet svar. Åter ljöd mitt »Good morning, sir!»,
resultatet blev en längre grymtning som kom ur
nattrocken, följd av en ramsa latin med engelsk prononciation,
varefter han häftigt kastade sig på sidan och vände
»akterspegeln» åt mig. -- -- Och jag drog mig diskret tillbaka.
Jag var just på väg att söka upp »Bayard», i hopp om att
ha bättre tur hos honom — då jag i detsamma fick se min
kamrat Charley komma i raskt trav ridande med två
löshästar, en på var sida om sig. Jag blev betydligt nyfiken,
men fick snart av honom veta, att han kom från det närmast
liggande maorisamhället, där han köpt två hästar.
En flik av Popekatewhenua.
»Men du har ju tre», invände jag.
»Ack, du ljushuvud! Den jag rider på lånade jag av
storekeepern här, innan jag begav mig i väg i morse, förstår du
väl», skrattade han.
»Åh, fanken! Men jag förstår ändå inte; vad ska" du med
två hästar att göra?» envisades jag.
»Den ena är för mig och den andra för dig. Det är enkelt
nog.»
»Men Herre Gud — jag kan ju inte rida!» utropade jag
förskräckt. »Har aldrig suttit i en sadel i hela mitt liv!»
förklarade jag trohjärtat.
»Never mind! Min mening är att du ska" lära dig den
konsten, ty annars blir du till ingen nytta i vårt kamratskap.
Om en kort tid ska" du själv inse det och tacka mig till — om
du har något förstånd i klunsen!» fräste han.
Ja, vad skulle jag göra? Helt visst hade han rätt, och jag
sökte försona mig med tanken på »den stora skandalen», då
jag skulle exemplifiera det gamla ordspråket: »en sjöman
till häst är en styggelse för Gud» -- --
Den häst, som den hederspricken Charley behagade kalla
min (någon betalning satte han ej i fråga), skulle tjänstgöra
både som ridhäst och packhäst, överenskommo vi. I
fältförrådet fanns att få köpa all slags utrustning, som vanligen
kunde komma i fråga för »fältens fria söner», och man
behövde inga kontanter; tält, verktyg, sadlar, proviant m. m.
fick man på kredit och avräknades och reglerades sedan, då
kunden inlevererade sitt insamlade hartsförråd till
storekeepern.
I enlighet med denna, för en nybörjare som jag, angenäma
kutym, blev jag genast innehavare till en del nyttiga saker
och förnödenheter och bland annat både pack- och ridsadel.
Och sedan kunde jag icke göra några undanflykter, utan
blev det att bita i det sura äpplet och anmäla mig hos
»stallmästaren» till den första ridlektionen.
Detta evenemang gick av stapeln — på min enträgna
begäran — så långt bort på fältet som möjligt, en
söndagsmorgon, då gossarne bruka ligga och dra sig — allt i det
vällovliga syftet att undvika vittnen till mitt blygsamma
uppträdande och (man måste tänka på allt) eventuella tragiska
slut, i fall jag skulle bryta nacken av mig.
Charley visade sig förstående för mina försiktighetsmått,
enär han sade sig hylla den åsikten, att vi som kamrater
stodo solidariska mot den övriga delen av universum vad
heder, ära och anseende beträffade. Men då vi kommo på tu
man hand där borta i fältets avkrok, märkte jag intet spår
av »solidaritet» — han uppträdde »malligare» än någonsin.
Han behagade hånle, då jag, för att skydda mitt dyrbara liv
mot hästhovarnes bakslängar, gjorde en stor gir akterom
min »ädla Bijou». Aldrig har jag sett ett så diaboliskt leende
på »paddocks» och »potholes» -- -- --
Jag blev arg som ett bi och tog sats för att kasta mig upp
i sadeln som en cirkusryttare, men den rackarn (hästen,
menar jag) stod ej kvar, varför jag hamnade på backen några
meter bakom. Charley höll sig för magen. (Hade han fått
magknip?) Ännu mycket förgrymmad men dock betydligt
försiktigare smög jag mig fram till min pålle. Han lade
öronen flata. (Vad menade han med det?) Så högg jag tag i
sadeln och slängde mig upp, men i detsamma gjorde han en
sats, så att jag förlorade fotfästet i stigbyglarne, och med
armarne om hästhalsen bar det i väg som en raket över
fältets »paddocks» och »potholes» -- -- --
Ehuru jag alltid tyckt om att komma fort fram här i
världen, var detta dock väl mycket av det goda. Jag hörde
Charley hojta och skrika bakom mig — så där stötvis, för att ej
spricka av skratt. Med den kurs jag nu med 40 knops fart
höll, skulle jag inom några ögonblick vara inne i
skogssnåren och där kanske fastna eller ramla ned i en avgrund. Till
min lycka fanns i skogsbrynet ett kärr, som på sina ställen
var omöjligt att passera över, till och med till fots; här sjönk
hästen ned ända till buken i gyttjan. — »Pall och stå!»
Efter en liten stund hann Charley upp mig. Han var ännu
matt av sina skrattparoxysmer, men nu var ej tid till
»tankeutbyte», utan vi grepo oss an med att få upp hästen — men
det visade sig omöjligt för oss två ensamma. Det blev ingen
annan råd än att kalla folk från lägret till hjälp, då det
stackars djuret efter ett mer än timslångt »gyttjebad» blev
bärgat i tämligen oskadat skick.
Men resultatet blev, att den svenske nykomlingens
»söndagsnöje» blev dagens allmänna samtalsämne i lägret, och
då ingen mer än den tystlåtne Charley varit åsyna vittne till
episodens utspelande, så kokade man ihop en på fri hand
gjord skildring, som hade kunnat lämpa sig för en avisa i
Amerikas »Vilda Västern».
III.
Utom Civilisationen.
Under något mer än ett års tid hade jag under Charles
Andrew"s skickliga ledning hjälpligt satt mig in i de flesta
finesserna i s. k. »scientific digging». Jag hade även lärt
mig fältlivets detaljer: att bygga en vinter-whare eller slå
upp ett sommartält med dubbel »fly», proviantera, laga mat
efter nyzeeländskt fältrecept, köpa och rida in
maori-»araber», packa och sortera harts och alla de andra »ins and
outs», som tillkommer en gum-fältens frie son — en som är
sin egen »boss» — att kunna.
Vi hade lyckats bra. D. v. s. jag mindre och Charley tre à
fyra gånger bättre. Men Popokatewhenua var, ehuru ett gott
sommarfält, ett ganska dåligt vinterfält. Då den s. k.
vintern (d. v. s. regntiden) satte in med sin obehagliga »Black
North easter», blevo de annars så vinstgivande kärren
omöjliga att bearbeta. Både Charley och jag önskade ombyte,
och på så sätt kommo vi att tänka på Mangatoai, det »härliga
vinterfält», som Charley så många gånger talat om som ett
eftersträvansvärt mål för »scientific diggers». Ingen pakeha
hade ännu fått sätta sin spade i dess jungfruliga jord, ty
detta och fyra eller fem liknande fält ägdes av Uriohaustammen,
vars överhövding Kiti allmänt ansågs vara för
konservativ, eller rättare sagt för förnäm »att mångla med
kapia (kauri-gum), tagen ur fädernas mark». Charley hade
ett par år förut försökt att komma till tals med honom, men
med mycket negativt resultat. Nu skulle han göra ett nytt
försök, och för detta ändamål red han en dag i väg att
uppsöka rangatiran. Han var borta i sex dagar, och då han kom
tillbaka hade han gjort upp ett kontrakt med Kiti. Det var
uppsatt av en »halvcast» (halvblodsmaori) på både maori- och
engelska språken, och i dess första paragraf medgavs
rätt för Ch. Andrew och en hans medhjälpare att bearbeta
Mangatoi fältet mot erläggande av en royalty av 2 sh. och 6
pence per Cwt. renskrapad kauri-gum.
Folket på Popokatewhenua trodde knappast sina öron, då
de fingo höra att Charley lyckats övertala gubben Kiti, och
de blevo ej så litet förargade över att en bestämmelse i
kontraktet uteslöt varje annan vit man från rätten att arbeta
på Mangatoai, så länge kontrahenten stannade kvar där.
Då jag någon dag senare besökte förvaltaren, Mr Baker,
för att reglera mina mellanhavanden, yttrade han till mig
om Charley: »Den där prissen måtte vara något särskilt
med. Han tar sig fram där andra gå bet, och tur har han och
framgång har han. Det skulle inte alls förvåna mej om han
en vacker dag visade sig vara rika karlen, ty han har inte
gjort som alla andra här — levt rackare, då han kommit ned
till stan. Ni, som är hans kamrat, bör ju känna till vad han
är värd i kalla pengar.»
»Nej, jag beklagar, att jag ej kan det», svarade jag.
»Visserligen äro vi goda vänner, men han har aldrig visat mig
sitt bankkonto — och det förvånar mig inte alls. Han är en
veteran och jag en nybörjare i branschen, och därtill kommer
den omständigheten att vi arbeta var för sig. Jag råder
er att fråga honom själv, Mr Baker.»
Själv hade jag aldrig tänkt på möjligheten att min landsman
skulle kunna vara »kapitalist». Under den tid vi
kamperat tillsammans hade han aldrig hänsyftat härpå. Det
skulle emellertid ej dröja så värst länge, innan jag fick en
viss klarhet i saken.
Det ideliga regnandet hade upphört för några dagar, och
vi passade nu på att bryta upp, endast medtagande det allra
nödvändigaste i våra sadelpåsar, ty alla våra övriga grejor
jämte proviant för tre månader skulle dagen därpå, genom
Mr Bakers försorg, med »Bullock-dray» fraktas efter oss till.
vårt nya hem.
Det var med en lättnadens suck jag satte mig upp i sadeln
för att lämna Popokatewhenua, som nu, liksom den
föregående vintern, på sina ställen förvandlats till en samling av
små laguner. Vi slogo in på en genande skogsstig och sedan
denna tog slut togo vi oss med tillhjälp av kompassen och
Charleys lokalsinne fram genom en oländig mark, där
troligen ingen vit man satt sin fot sedan pioniärtidens dagar.
Jag hade under min vistelse på Popokatewhenua haft blott
litet beröring med maoris, ty deras närmaste Kainga låg mer
än 10 miles därifrån; fältlivet bar därför en alltigenom
brittisk-koloniell prägel. Men jag nästan längtade efter att
komma bland infödingarne, om vilka jag nu inhämtat så mycket
intressant och att få studera detta gamla, härliga
krigarsläkte på nära håll och i det verkliga livet. Mina tankar
sysslade just med detta, då vi kommo ut ur skogen och helt
plötsligt stötte på en väg, vara vi mötte en hel kavalkad av maoris.
Där kommo de i vildaste karrier, barbacka på sina magra,
oskodda hästar; vägsmutsen stänker högt omkring dem, och
detta bereder de yngre elementen bland dem ett obeskrivligt
stort nöje, i synnerhet då en bakom ridande får munnen
igenmurad.
Först komma två kraftigt byggda karlar, vilkas toalett
försatte mig i högsta förvåning: en urblekt kavaj utanpå
bara skinnet, trasiga pantalonger, räckande till knäet,
barfota och barhuvade; efter dem fyra unga flickor med
svällande former och det långa, utslagna, blåsvarta håret
flygande i behaglig oordning efter sig, klädda i korta
kattunskjolar och f. ö. ingenting annat än en Ka-ka-fjäder i håret.
(De voro synbarligen ej på väg till pakeha-settlementen, ty
där hade jag sett beridna Wahines i långa ridklädningar och
vita manschetter, iklädda manshattar och sittande i
fruntimmerssadlar — så långt hade civilisationen nått 1882.) Sist
kom ett dussin ungdomar av båda könen på 6—10 år på var
sin ponny, alla blott »klädda i solsken».
»Te na koe, Te na koe pakeha! Haeremai!» («God dag,
god dag, vite män! Välkomna hit!») ropade en av karlarne,
i det ryttarskaran stannade framför oss. Charley började nu
att snattra med dem på deras språk, varav jag ej begrep
många ord, då det ännu ej getts mig tillfälle att börja
studera det på allvar.
Parlavern varade en god stund, innan maoriherrskapet
äntligen fortsatte sin ritt. Jag frågade kamraten vilka de
voro och vad de talat om.
»Det var släktingar till Kiti och tillhörande hans hapu,
ehuru de bo närmare åt Kiri-Kiri-hållet», svarade Charley.
»De ha varit på besök hos rangatiran och visste alltså om,
att vi väntades till Mangatoai. De voro nyfikna som vanligt;
och maoris kunna fråga ut pakehas, som förstå språket, på
ett sådant sätt, att det ej återstår annan utväg än att ljuga
dem fulla, om man skall kunna bevara någon hemlighet för
dem. Du kan vara lugn för, att Kiti-familjen kommer att
hålla noga kontroll på våra inkomster, och man kan ju ej
förtänka dem det. Maorien har alla skäl att vara misstrogen
mot de vita, så som de förr i tiden blivit behandlade — och
gubben Kiti var själv med på den tiden.»
Vi fortsatte den besvärligt gyttjiga vägen ett par miles
framåt, då jag fick syn på en »träck» eller avväg, som ledde
mot en skogsdunge.
»Hallå! Vart går den, tror du?» frågade jag.
»Jo, den leder till Kitis "kainga", som ligger inbäddad i den
där lilla skogen», upplyste Charley. »Det finns en annan och
bättre väg från andra sidan, men det där hinner du nog taga
reda på om någon tid. Nu måste vi skynda på, innan det blir
för mörkt», tillade han och satte hästen i skarpt trav.
En halv timme senare fingo vi från en höjd syn på
Uriohaustammens gumfält. Så långt ögat nådde sträckte de sig
söderut i en vågformigt kuperad terräng, fri från
kärrmarker, men genomskurna av tvenne försvarliga »creeks» eller
bäckar, som mottogo och avledde regnvattnet. Detta var ett
typiskt »vinterfält», där vattnet ej stannade och där marken
kunde bearbetas under regntiden. Endast den oss närmast
liggande delen av det synliga landskapet utgjorde
Manga-toaifältet, som i sin övre ända begränsades av den utbrunna
vulkankäglan Waitemati och å sin ena långsida av Roto
Maupere, en kratersjö, vars djupblå vattenspegel
reflekterade den dalande solens strålar och som här från vår
utsiktsplats liknade en jättestor safir. Fältet var betydligt
mindre än det vi lämnat, men så mycket mer tilltalande,
både från praktisk som estetisk synpunkt sett.
Vi skyndade nu ned från vår höjd och voro efter en stund
framme vid en whare — vårt eget residens. Den var rymlig
och såg riktigt vederhäftig ut på tre sidor — men den fjärde
— där eldstaden skulle vara belägen — fanns ej alls. Hela
gaveln låg nedrasad på backen! Vi fingo därför bråttom att
rida till närmaste skogsdunge, där vi hämtade nikau och
bredbladiga ormbunkar för att provisoriskt täppa till
öppningen med. Då detta var gjort och vi skulle börja göra upp
en eld utanför vårt chateaux för att koka vårt té, steg en
svart molnbank upp i nordost, och vi hade regnet över oss.
»Damn it!» Nåja, tévattnet fingo vi dock kokt, och
obehaget av att ännu ej ha några britsar att ligga på, klarade vi
med ett par fång mangamanga,
växande i täta, nästan ogenomträngliga nät och sammangyttringar mellan
trädstammar och buskar. Dessa revor användas av maoris såväl som av alla
vita »bushmen» till bäddar, och äro nästan lika behagliga att ligga på som
en resårmadrass.
Morgonen därpå strilade regnet fortfarande ned och vi
undrade om Baker avsänt vår fora, eller om vi skulle få ligga
på svältkur här borta, 45 miles från »civilisationen
Popokatewhenua», i den händelse regnet behagade fortfara i veckor.
Både den dagen och den nästa gick utan att vi hörde av
vår fora. Under tiden hade vi, trots regnet, skurit torv och
börjat mura upp den raserade gaveln och eldstaden. Charley,
som var det personifierade tålamodet, såg ställningen
optimistiskt och begav sig, genomvåt som han var, ridande till
Kitis »kainga» för att skaffa potatis och fläsk — det enda i
matväg, man där hade utsikt att få köpa.
Provianteringen hos Kiti lyckades, och de gästvänliga
maoris ville ej ens ha någon ersättning för »te kav, då de av
Charley fingo höra att vår proviant ej anlänt. En liten påse
mjöl hade vi, men intet jästpulver, vadan vi kokade
»doughboys» och bakade »dampers», som i mjukhet blott till en
bråkdel skilde sig från gråsten -- -- --
»Why did you forget the bakingpowder, Bill?»
Så randades olycksdagen — det var förresten en fredag. —
Regnet hade upphört, vi hade fått upp husgaveln, och Charley
höll på att avsluta »murningen» av skorstenen uppe på taket,
då det tunna, av nikaublad flätade taket gav efter under
hans fot. För att ej åka ned rätt igenom taket högg han i
fallet sig fast i torvskorstenen, men den höll ej ett sådant
häftigt grepp — och Charley gjorde en saltomortal
baklänges i backen, och bröt av sin högra underarm strax
ovanom handleden.-- --
Situationen var inte så trevlig. Under min styrmanstid
ombord på svenska fartyg hade jag en gång spjälat ett
benbrott, men då hade jag både Braun"s läkarebok, en
förstklassig förbandskista och ett par hjälpare tillhands. För en
gångs skull lät den praktiske och snarrådige kamraten
Charley Andrew mig taga ledningen. Ehuru jag, uppriktigt sagt,
själv kände mig tämligen handfallen, var han det än mer, ty
detta slag av olycksfall var något alldeles nytt i hans
erfarenhet. Efter mycket besvär fick jag ett par spjälor
tillyxade, och med tillhjälp av några meterlånga stumpar
Nyazeelands-lin, som jag fann i ett hörn av wharen, fixerade jag
benbrottet så gott jag kunde.
Kamraten var nu satt ur aktion, då han av sin »doktor»
ålades att hålla sig vackert stilla. Hela jobbet kom nu
ensamt på min lott, med undantag av några småsysslor, som
patienten kunde utföra med sin vänstra hand. Han tycktes
emellertid taga saken rätt så lätt, och det var först efter
mycket besvär och argumentering jag kunde förmå honom inse,
att det för honom blev nödvändigt att återvända till
»civilisationen», för att få sin arm
ordentligt skött.
Följande natt låg jag
länge vaken och övervägde
hur jag skulle göra — om
jag då vår fora anlände
skulle ge upp hela
företaget och följa med Charley
tillbaka till civilisationen,
eller om jag skulle försöka
stanna kvar till dess denne
blev återställd och kunde
återvända till Mangatoai.
Jag utgick ifrån, att jag
möjligen kunde få regera
ensam här ett par
månader: inom den tiden skulle
nog Charley vara tillbaka
för att utnyttja sitt
kontranktsavtal med Kiti. Jag
somnade slutligen och
drömde om att jag var slav
hos Uriohau-stammen och
hade mig förelagt att varje afton till Kitis whare inleverera
en fylld »pikau»
med prima »nuggets».
avskräckte mig dock icke, att då jag steg upp genast fatta
Överhövdingen Kiti.
mitt beslut att stanna kvar. Jag delgav Charley mitt beslut,
som han gillade, och. vi överenskommo att innan vi skildes
åt gemensamt göra ett besök hos Kiti.
Till vår stora glädje fingo vi frampå eftermiddagen se
Bakers oxspann komma nedför sluttningen. Genom min kikare
såg jag, att det ej var förvaltarens ordinarie "bullockman",
Mike, utan vår bekante
"Bayard" som körde,
och i hans sällskap
syntes två maoriynglingar.
Då "Bayard" kört fram
med sitt behornade
spann fingo vi veta, att
Mike samma dag vi
lämnade Popokatewhenua
hade råkat i gräl med
en nykommen digger
och fått ohyggligt med
smörj, näsan
disfigurerad och båda ögonen
igenmurade, varför han
rimligtvis ej kunde
sändas i väg med foran.
Regnet flöt i strömmar,
och man uppsköt färden
även på denna grund.
Men dagen efter gick
Baker omkring i lägret för att värva en suppleant för Mike.
De flesta påstodo att de ej kunde köra oxar, och ingen
ansåg sig kunna hitta vägen. Men den morske "Bayard" åtog
sig mot vanligt dagtraktamente och en extra dusör av tre
"fyrtorn" (så kallades Wolffs Schnappsflaskor, som voro
fyrkantiga till formen) att föra vår fora välbehållen till
Mangatoai. Om han kände vägen? Jo, visst tusan kände han
till den. Men lika fullt hade han ej varit "mer än 4 timmar på
Maiini.
väg, förrän han tappade bort sig i skogen, och nu hade han
varit 4 dagar på väg — den sista åtföljd av några
maorigossar, som tyckte synd om honom (eller kanske oss, som
väntade foran).
Sedan jag dagen därpå sett om Charley"s förband, gjorde
han och jag sällskap till Kitis by, för att omtala vad som
hänt och få mig föreställd för rangatiran.
Hundarne gåvo ett
väldigt skall, då vi i
sakta skritt nalkades byn,
och då vi sutto av
omringades vi av en skara
barnungar, kacklande
höns och grymtande
griskultingar. Av
wahines syntes endast några
av det mest antika
slaget; de yngre voro ute
på odlingarne för att
samla in kumera och
potatis, och av männen
voro även de flesta ute
på någon förrättning.
Ett par ynglingar togo
hand om våra hästar,
och Charley visade
vägen till Kitis whare, som
låg strax intill den i
mitten av byn liggande "Whare Puni" eller samlingshuset.
Naima (Nancy).
Den gamle rangatiran hade antagligen tagit sig en tupplur
och blivit väckt av hundskallet, men då vi stannade utanför
hans låga, men med konstnärliga sniderier prydda dörr,
trädde han med spänstiga steg ut för att hälsa oss. Det var en
reslig och skinntorr 70-års gubbe, med en rik och "vacker"
ansikts-tatu, och uppbar sina gamla, nötta och lappade
europeiska kläder med en boren furstes värdighet.
"Te nakoe, Anrua!",
Bokstäverna c, d, f, j, 1, q, s saknas i maorispråkets alfabet, vadan
niaoris vid denna tid alltid förvrängde sådana utländska ord vari dessa
bokstavsljud förekomma, och »b» uttalades som »p».
han fick syn på Charleys bandage. Denne förklarade sin
olyckshändelse med några få av mig oförstådda ord och
presenterade mig som Te Rangi Pia
genom vännen Charley — ut anvidare ansträngning.
Då vi sedan trädde in i överhövdingens whare, befanns
denna vara betydligt större och komfortablare än jag tänkt
mig. Där fanns ett litet skrivbord med tillhörande utensilier,
stolar, speglar och en förstklassig tältsäng samt en
järnkamin. Rummet hade två fönster med vita gardinkappor,
och väggar och tak voro klädda med dessa dyrbara
Kaitaka-mattor, som fordom voro mera allmänna, men nu äro
sällsynta, och golvet var täckt med ett par Korawai-mattor med
utsökt konstnärliga mönster i svart och vitt.
Av Charley hade jag hört att Kiti haft två hustrur; den
äldre var död, och den yngre hade även nu hunnit bli
gammal och skrynklig, ehuru hon sades vara blott 40 år.
Hennes namn var Maiini. Hon hade med gubben en dotter, Nanua,
på 19 vårar, Ingen av de två damerna voro dock hemma för
tillfället och gubben kunde därför ej bjuda på mat, som
annars oundvikligen hör till programmet vid ett besök hos
maoris. Han bjöd däremot på god Irish whisky. Konversationen
förstod jag ej mycket av, men Charley meddelade, att allting
var ordnat allright med avseende å avtalet under den tid han
skulle vara borta. Efter ännu en stunds snack, skiljdes vi
från Kiti och redo hem för att ordna med Charleys avfärd.
Visserligen var det ju bådas vår fasta tro, att vi skulle om
ett par månader åter träffas och fortsätta vårt goda
kamratskåp, men vad mig beträffar kände jag mig synnerligen
beklämd, då vi togo avsked av varandra.
"Good by, sonny! Håll ditt avtal och skriv dessutom", stötte
jag fram.
"So long, old boy!" svarade han på sitt vanliga glättiga
sätt. Och "Bayard" satte under bedövande pisksmällar i gång
sitt oxspann, som nu med sin lätta last med ganska god fart
tog sig uppför den närmast liggande höjden, på vars krön
jag såg sista skymten av kamratens viftande näsduk.
*
Över två månader hade gått. En tid av fruktbart arbete, ty
jag hade samlat 4 tons renskrapad rå-gum. Men ännu hade
ej vännen Charley dykt upp, och brev kunde jag ej ha fått
av den anledningen, att närmaste postkontor var i Pakaraka.
48 miles från Mangatoai, där jag hade att avhämta min
eventuella post. Med händerna fulla av inkomstbringande arbete,
hade jag ej tänkt på denna förargliga posthämtning förut,
men nu slog det mig, att omständigheter kunde ha inträffat,
som omintetgjort våra beräkningar med avseende å tiden.
Fyra tons högklassig kauri-gum var ej att förakta och kunde
därför ge mig anledning att samtidigt med postresan även
företa en affärsresa till Kawa Kawa. Jag beslöt alltså att bege
mig av med Pakaraka som det första målet för resan.
På de stora, folkrika fälten begagnade man aldrig lås för
sin dörr, än mindre kunde detta komma i fråga här, där jag
regerade ensam på hela fältet. Jag skrev i alla fall på en lapp
några rader, avsedda för Charley, i den händelse han under
tiden skulle anlända från Popokatewhenua-hållet, red så upp
till maoribyn, där jag någon tid förut gjort bekantskap med
en ytterst intelligent maoriyngling, Taro, som talade något
litet engelska — fick honom att tolka min avsikt för Kiti och
dessutom att bli min vägvisare till Pakaraka.
Regntiden var för länge sedan över, och vi hade en härlig
ehuru för min otränade sits något ansträngande ritt genom
oländiga marker och besvärliga "shortcuts" i skogarne, som
jag alls ej kunnat reda upp utan den duktige Taro"s säkra
lokalsinne. Jag frågade honom, om det ej fanns en
framkomligare väg till vårt mål, än den han valt.
"Jo, för all del, Rangi! Men den är en halv gång längre,
och vi maoris taga alltid den kortaste vägen", upplyste han
självmedvetet.
"Ja, det är nog gott och väl", menade jag, "men du förstår
väl att jag kan behöva rida till Pakaraka flera gånger än den
här, och att jag kanske ej för var gång vill skaffa en
vägvisare."
"Men då vi ridit vägen en gång — hittar Pakeha Rangi
inte då?" frågade han oskyldigt, i det han av pur förvåning
höll in sin ponny.
"Jaså, du kallar en sådan här igenvuxen stig, som slingrar
sig fram i hundratals kurvor genom snår och ner i raviner,
korsande andra stigar av samma slag, för väg? Nåja, namnet
gör detsamma, och du har aldrig sett en riktig civilliserad
landsväg, så jag förlåter dig. Men då jag nu kommit till dessa
obygder och vildmarker för att stanna kvar en tid, så skulle
jag önska, att jag hade ditt medfödda spår- och lokalsinne,
du urskogens son. Jag är född i ett fjärran land, där man
ej har tillfälle att utveckla sådana talanger i någon
nämnvärd grad. Däremot är jag mera säker på
direktionsbestämning "på villande hav" — men även däri voro dina förfäder
stora mästare, det ha de bevisat genom sina tusenmilafärder
i South-Pacific."
Taro förstod antagligen ej mycket av denna min utgjutelse,
men ett förstod han säkert: att han i urskogens "tracking"
var vida överlägsen Pakeha Rangi. Men helt visst insåg han
även, att han hade mycket att lära av denne, och vetgirig som
alla av hans ras, ansträngde han sig på alla sätt att finna de
rätta engelska orden för att formulera sina frågor på ett
begripligt sätt. Och om Taro lärde något av mig, så gjorde även
jag en del framsteg i mina studier av maorifolket. Det var
en angenäm följeslagare, och han blev även senare en för mig
nyttig och trogen hjälpare under flera år i Bay of Islands.
I Pakaraka lågo flera brev och väntade på mig, varav ett
från Charley, avstämplat i Auckland tre veckor förut.
Innehållet i detta — som efter diktamen var skrivet av annan
person — satte mig i den allra största förvåning. Han meddelade
mig, att han, efter att ha fått armen gipsad av läkaren i Kawa
Kawa, av denne blivit avrådd att fortsätta med
hartsgrävning, enär detta arbete mest av allt ansträngde handleden och
underarmen; i varje fall skulle han ej hädanefter kunna
utföra samma arbetsprestation som förr. Han hade då rest till
Auckland och där fått samma utlåtande av en specialist,
varför han nu beslutat att övergå till en annan sysselsättning.
(Och nu kom den stora skrällen!)
"Jag ämnar så småningom bli grosshandlare och exportör
i kauri-harts — men är inte där ännu, utan har uppgjort med
firman J. Hunter & C:o här i Auckland att övertaga deras
"store" å fältet vid Kiri-Kiri, Wairoa-distriktet. Jag var där
för ett par år sedan och slutarbetade ett fält, men nu har jag
fått reda på att kronan inköpt ytterligare fyra fält av
maoriägarne, och att man väntar "rush" dit. Min plan är nu att
köpa upp gum och frakta ned till Auckland, och så snart
jag fått ihop 100 tons, ämnar jag exportera partiet
tillsammans med Hunters skeppning.
Du undrar nog nu, om jag fått solstyng och en skruv lös?
Men saken är den, att jag hade en liten sparad slant på t
5000.—, till större delen insatta i firman Hunter & Co, där
jag hade betydligt högre ränta än i banken. På denna grund
var det ej svårt för mig att bli närmare lierad med Hunters.
Så snart jag själv kan hålla i pennan skall jag skriva några
rader till Kiti och omtala, att jag ej kan komma tillbaka och
att han överflyttar sina "kapia"-intressen på dig ensam."
I ett P. S. tillade han: "Om du — mot min förmodan —
inom någon rimlig tid lyckas samla en avsevärd post, värd
att transportera till Auckland, så kan du få posten placerad
genom mig hos Hunters till £ 52. — fritt Auckland."
Min överraskning var verkligen storartad, och jag måste
ännu en gång läsa om brevet, innan jag trodde mina ögon.
"Den sabla Charley! 5,000 pund! Rika karlen — och
likvisst fortsatte han och slavade som digger på
Popokatewhenua då han kunnat ha råd att välja ett mindre äventyrligt
liv", var min ej alldeles avundsfria reflexion. Hans "P. S."
vittnade om, att han ej hade synnerligen hög tanke om min
förmåga (plus tur) att "samla en avsevärd post", men det
gladde mig att jag nu var i tillfälle att rehabilitera mig. Detta
gjorde jag även en månad senare, då jag kasserade in min
"bulk" hos firman J. Hunter & C: o i Auckland.
IV.
Maori studier.
Under den tid jag vistades i Bay of Islands distrikt, eller
Tokerau, som maoris kalla det, hade jag under flera månaders
långa perioder ingen kontakt med min egen ras. I Mangatoai
hade jag mitt umgänge med Uriohau-stammen och
enkannerligen Kiti och hans "hapu", och å fälten Omapere och
Kiri-Kiri med Ngapuhihövdingarne.
Det var en intressant tid just dessa år, en brytningstid
mellan gammalt och nytt, då den "moderna maorien" började
danas fram. Mina hövdingavänner voro rangatiras av en äldre
skola; alla hade de i sin ungdom, innan de blevo kristna,
varit kannibaler, liksom sina krigiska förfäder, och deltagit
under 1830—40-talen i en del av inbördeskrigen samt i
Hekeupproret 1844—48 mot engelsmännen.
Mina kunskaper i maorispråket förkovrades visserligen
dagligen, men voro likvisst vid denna tid otillräckliga, för
att jag skulle kunna förstå de finare poängerna i de
berättelser från krigen, som dessa gubbar med stor beredvillighet
omtalade för mig.
Hos maorinationen ligger en nedärvd smak för orationer,
och den äger en dramatisk begåvning, en framställningskonst,
som är anmärkningsvärd. Då t. ex. den över 70-årige Kiti
för första gången berättade sina äventyr för mig, sutto vi
ett tjogtal åhörare på marken utanför hans whare. Han
talade då om den påhälsning, som Uriohau-stammen fick av
den fruktade tyrannen Rauperaha, som år 1830 låg i krig
med Ngapuhi-klanen. Han framhöll att fienden —
Ngamaniapotoklanen — redan då hade hälften av sin krigsstyrka
beväpnad med skjutvapen, som gav dem ett stort övertag mot
Uriohaus, som blott hade ett hundratal gevär och förresten
slogos på "det gamla goda sättet", med stridsklubban (patu
patu), stridsyxan (patiti) och spjutet (tau).
Kiti var då bara 18 år gammal och fick, ehuru han var
rangatirans son, nöja sig med de gamla vapnen. Jag frågade
honom då, om han hade några av dessa vapen kvar i sin ägo.
I stället för att svara, försvann han in i sin whare och kom
inom kort ut, för mig nästan oigenkännlig; han bar endast
en slags kort tunika runt höfterna, uppehållen av en
konstvävd gördel av herekiki, och för övrigt naken. Jag hade aldrig
sett gubben så "avskalad" förut, och hans magra lekamen
syntes nu än mer förtorkad. I högra handen hade han sitt
korta, befjädrade, med vackra sniderier prydda "tau" eller
stickspjut och i gördeln satt hans stridsyxa, "patiti",
instucken. Hade han nu blott varit insmord med hajolja och
krigsmålad med gulockra, så hade han verkat än mer illusorisk
från den "gamla goda tiden".
Med ett hest "koi-i-ho!" tog han ett vigt språng framåt
och stack med spjutet mot en fingerad motståndare,
snurrade blixtsnabbt runt och stötte till höger och vänster, tog
sats baklänges och fortsatte fäktningen i luften, hanterande
spjutet som en ekvilibrist. Slutligen gjorde han ett
galtasprång, stötte ut ett nytt tjut: "poro!", röck snabbt ut sin
"patiti" ur gördeln och satte foten på sin osynlige
motståndares kropp och "högg av honom huvudet".
Det hela var så dramatiskt fascinerande, man kunde önska,
och jag kände mig alldeles häpen över den vighet och
uthållighet, den gamle mannen ännu kunde prestera.
Vid den här tiden föraktade ej maori, bosatta i närheten
av de europeiska settlementen, att då och då taga sig ett
grundligt rus.
fullständigt imuna mot alla européernas försök att lura i dem spritvaror.
De avskydde t. o. m. lukten av »eldvattnet». Men då lungtuberkulosen
och andra här förut okända sjukdomar genom de ändrade livsvillkoren och
vanorna, gjort sitt intåg bland maoris, och de engelska trupperna på sina
ställen spritt veneriska sjukdomar, började en del av folkets lägre kast att
falla för dryckenskapslasten. Under åren 1865 — 85 var denna som starkast
utpräglad, men gick sedan tillbaka fortare än den kom, och redan vid det
nya århundradets början var det en sällsynthet, att en maori blev anhållen
för fylleriförseelse.
de stora måltiderna, då släktmöten gingo av stapeln. Det
första mötet av detta slag, jag skådade, glömmer jag aldrig.
Andra dagen efter min flyttning till Omapere-fältet, tog
jag in i byn där, i avvaktan på en proviantfora. Jag var
uttröttad och gick snart till vila i den av hövdingen till mig
upplåtna wharen, utan att tala vid någon av byns folk, och
sov ovaggad till långt efter solens uppgång. Jag vaknade
emellertid vid att höra tjutande läten i närheten. Jag låg en
stund och hörde detta egendomliga tjutande, som påminde
om schakaler. Schakaler? Här i landet finns det ju ej sådana
och ej heller ett enda rovdjur — ej en gång så mycket som
en giftig orm eller annat fanstyg oroar ens tillvaro, så framt
man ej råkar ut för någon argsint vildgalt eller vild tjur.
Nej, det här går för långt! Jag hoppade ur britsen och
sprang fram till dörröppningen och kastade en blick ut. Holy
Moses! Där satt en liten hopskrumpen mumie på hasorna
och tjöt som en ulv, under det strida tårfloder kvällde fram
ur hennes svarta ögon.
Jag satte mig också, enligt maorifashion, på huk och
betraktade henne. — Åh tusan! Det var Matere — byns
"oldfru" — hövdingens 80-åriga moder.
Inom kort uppträdde ett tjugutal andra wahines på scenen
och slogo en ring omkring gumman, alla tjutande som hon.
Så höres ett bösskott — så ett till, och slutligen en hel salva.
Nej, vad ser jag! Rangatiran Toromoana i egen hög person,
med två vackra tui-fjädrar i peruken, sin bästa Kiwi-mantel
axlad över sin europeiska habit och snidergevär i hand, i
spetsen för ett femtiotal maorimän, alla endast iklädda byxor
av olika längd, färg och fabrikat, patronbälte och gevär. Jag
började nästan tro att hapuen öppnat fientligheter mot sina
grannar på andra sidan sjön, men så slog hela skaran en ring
omkring kvinnorna och började liksom de att — tjuta —
ehuru en oktav lägre.
Gråtande krigare! "Det måtte vara någon död i släkten",
var min nästa tanke. Då höres en ny salva, men denna
gången från ett annat håll, och nu får jag se en lång kavalkad
av främmande maoris närma sig i skritt. Jag räknade
hästarne till 53 stycken och då en del av dessa hade två
halvvuxna och några tre barnungar på ryggen, uppgingo nog
främlingarne till ett hundratal. "Haere mai!" skrålade byns
folk, och de främmande svarade: "Te na koe!"
Sedan de stigit av hästarne lades bössorna i en hög,
därefter gingo de en i sänder fram och "gned näsa" (hongi),
först med Matere, sedan med Toromoana och därefter med
det övriga herrskapet. Det var deras sätt att "pussas" —
det visste jag, ty det hade jag iakttagit många gånger förut,
enstaka individer emellan — men jag hade aldrig förut sett
en i stor skala utförd hongi som förekommer vid ett
släktmöte. Genomgående komiskt tedde det sig — trots de
ymnigt rinnande tårarne.
Med ens upphörde nu allt gråtande och tjutande, och
värden och gästerna begåvo sig till den stora planen utanför
"Whare-Puni", där en massa korgar med rykande varmt
fläsk, stekt fisk, potatis och kumera ställdes ut på marken
av kvinnorna och barnen. Och så börjades det för maoris i
alla tider högst viktiga kalasandet — "Kairoa". Detta
pågick i över två timmar, och sedan försvunno karlarna in i
Whare-Puni, där de skulle hålla sin korero, som efter fyra
timmars oratoriska orgier slutade med ännu en måltid av
samma bastanta art. Men nu kom även spriten fram och
förhöjde stämningen, så att jag — som kommit hit för att
resonera affärer med Toromoana — ej kunde få en syl i
vädret, utan fick hålla mig undan till dess mötet och festandet
var över.
Ett par andra händelser,
som fäst sig i minnet, fick
jag uppleva under min
vistelse på Omaperefältet.
Hälsningsceremonien »Hongi».
Jag var här — liksom
vid Mangatoai — ensam
pakeha på hapuens
hartsfält och såg sällan några
maori i närheten av min
whare, som låg ett stycke
från stranden av sjön Roto
Maupere. Någon gång träffade jag på någon enstaka av byns
folk ute, antagligen för att se vart jag för tillfället förlagt
mitt arbete eller för att rota i närheten av mina förra
arbetsplatser, där de möjligen trodde sig kunna göra ett gott fynd.
(De hade nämligen ej tålamod och — trots sin intelligens —
inga anlag för vetenskapliga metoder i yrket.)
Jag brukade nästan dagligen bada på ett bestämt ställe av
stranden i närheten av min boning. Sjön hade varma och
kalla källsprång på olika ställen, så att man ibland kunde
råka på nästan skållhett vatten, och mycket svalt och
uppfriskande på några meters avstånd därifrån. Mitt badställe
hade emellertid en lagom temperatur.
En mycket varm dag befann jag mig långt hemifrån, i
andra ändan av sjön; jag längtade att få svalka i kratersjöns
famn, och efter något letande hittade jag ett ställe, där en
källåder gick upp. Jag klädde av mig och hoppade i. Det
kändes härligt och stimulerande och jag var just i farten
med att simmande omkring söka bestämma gränserna för
den svala vattenytan, då jag plötsligt får höra skrän och rop
från land. Ett halvt dussin ryttare syntes komma i
sporrsträck ned till stranden; de överöste mig med otidigheter,
och då de gjorde min av att taga bort mina kläder, var jag
ej sen att komma på det torra igen. Jag hade dock knappast
hunnit upp på strandens kullerstenar, förrän de började
bearbeta min nakna kropp med sina ridpiskor. Ur den
ordström, som flödade från dem — alla på en gång —
uppfattade jag kontentan, som var den — att jag begått ett i deras
ögon fasads brott: jag hade ohelgat en Wai-tapu, en sedan
forna tider tapuerad eller heligförklarad plats (antagligen
helgad åt den hedersmannen Ute). Situationen kändes av
mig obehaglig; och ehuru jag förmodade att de nu ej vågade
använda samma "rättsskipning", som deras fäder brukade
göra i slika fall mot pakehas — delinkventens klyvning i två
delar längsefter — så låg det obehag nog i de för mig och
hela den vita rasen skymfliga piskslagen, som haglade över
mig. Ty intuitivt kände jag, att bestraffningen var avsedd
ej blott för mig personligen utan för hela den inkräktande
pakeha-rasen.
Dessa människor tillhörde ej Omapere-byns folk och kände
mig därför ej. De låtsades ej förstå, att jag var okunnig
om platsens helgd, och då jag äntligen kom ur deras klor, var
jag både gul och blå. Men var finna rättvisa, då närmaste
landpolis hade sin station i det 78 miles avlägsna Hokianga!
En annan gång höll jag även på att kollidera med de gamla
tapufördomarne, som på 1880-talet ännu satt segt fast i
maorisjälen, hos ung som gammal, ehuru alla voro födda av
"kristna" föräldrar.
Den utbrunna lilla vulkankäglan Waitemati, som för
kanske något årtusende tillbaka varit en säkerhetsventil för
jordens oroliga innandöme, utgjorde en tilltalande dekoration i
landskapets ena hörn, där den under lugnt väder speglade
sig i Roto Mauperes vatten. Jag hade länge längtat att få
göra en upptäcktsfärd dit upp till kratern, men kom mig
aldrig för att tala vid någon av infödingarne om saken. En
söndagsmorgon begav jag mig ridande till berget, som
befanns ligga betydligt längre bort än jag föreställt mig.
Terrängen uppåt kratern var även besvärligare än jag anat, men
så fick jag se en till hälften igenväxt väg, som jag följde
under närmare en timmes timmes tid. Den slutade helt tvärt,
långt innan jag kommit till krateröppningen, och fann till
min förvåning att den lett mig till en klyfta. Krypande fram
till kanten, fann jag, att djupet var minst 100 meter, och att
å ravinens botten låg stora högar av människoskallar och
benknotor. —
»Ka-Ka» (Nestor meredionalia).
"Wai tapu" igen! Med ens kom det för mig vad jag läst
om de gamle maoris mest heliga ritus, den omständliga
behandlingen av sina avlidna fäders jordiska kvarlevor och den
ofantliga vördnad de hade för deras vittrade ben och den
plats där de förvarades, kallad torere.
"Nu tar fan vid bofinken — om de få nys om att jag varit
här. Det blir åtskilligt värre än badet i Roto Maupere",
resonerade jag för mig själv.
Jag hade snart kunnat nå upp till krateröppningen, om
jag fortsatt färden uppåt, men upptäckten jag gjort försatte
mig i en kuslig sinnesstämning. "Tapu! Tapu!" ljöd det
inom mig. Det var en maning till hastigt uppbrott. Då min
häst, "Ajax", vid nedstigningen ibland hasade sig utför, kom
jag att tänka på, att spåren av hästhovarne lätt skulle kunna
för maorierna uppdaga min avlagda visit på det tapuerade
berget, om de av någon avledning skulle ställa sin kosa dit.
Jag gick sedan i flera månader och väntade på "den stora
skrällen" — men den uteblev lyckligtvis.
*
Minnen från Taupo-zonen
I.
I Ruakaka år 84.
Vi skrevo den 3 januari 1884, och voro ett sällskap av fyra
pakehas: Tom Coole och Fred Watson — två unga män,
anställda i statens tjänst som "maoriexperter" —, John K—y,
engelsk tidningsman på tillfälligt besök i landet, samt
författaren, som hade tagit sig julferier på några veckor. I
Auckland hade jag gjort de förenämndas bekantskap och
överenskommit om ressällskap under en tripp till
"Varmsjödistriktet" eller norra delen av Taupo-zonen. Det framgick
redan från början, att de två i landet födda experterna hade
något hemligt uppdrag som "observatörer och rapportörer"
(vacker omskrivning för "spion") att fylla i Taupo-zonen,
där regeringen vid denna tid hade högaktuella intressen att
bevaka. Och det låter även tänka sig, att det låg en taktisk
mening bakom Watsons propå och erbjudande till oss två
turister om sakkunnigt sällskap, ty i vårt sällskap skulle de
väcka mindre uppmärksamhet.
Vi hade kommit till Ruakaka, på gränsen intill landets
oroliga hörn: The King country, i vilket ingen vit man med
undantag av statsmännen Grey, Mc Lean och Gorst samt
några i deras följe varande, ännu hade satt sin fot. I den
fordom ståtliga, men nu förfallna byn fanns intet annat logis
än Whare Puni, men utsikterna att kunna få en dräglig natt
där voro minimala. Besökande från andra Kaingas hade
strömmat till Ruakaka, och bland dessa voro en del Rau Hans
eller Paimariri, den fanatiska sekt — 3/4 hednisk och 1/4
romersk-katolsk —, som efter 1860 under hela 22 års tid i
blodiga guerillakrig oroade landet, men som nu, 1884, var
både materiellt och andligt knäckt. "Samlingshuset" var
därför fyllt av nattgäster, vadan vi slogo upp ett par medförda
små tält i byns utkant och begåvo oss sedan tillbaka till
Whare Puni för att studera folklivet under kvällstimmarne.
Interiör av en Whare Puni.
Trängseln var visserligen nu ej fullt så stor, men luften
stod tjock och kvalmig av utdunstningar och tobaksrök. Här
träffade vi på åtskilliga intressanta typer.
Bland ett tjugutal Hau Haus, som sutto i en krets för sig
själva, funno vi de ledande personligheterna vara:
Underhövdingen Hini och hans hustru Ani. De inbjödo oss att sitta
ned hos sig och omtalade, att de ämnade resa till
"Kungalandet" för att hälsa på anförvanter, som nödgats fly dit
undan myndigheternas räfst efter det sista Hau Hau-upproret.
Åsynen av fru underhövdingskan Ani fyllde mig med
sannskyldig respekt. Hon var stor och tung som en barkass, med
bröst som försvarliga matsäckspåsar, hängande under ett
kattunhölje, tillräckligt stort att göra en luftbalong av.
Hennes ännu blåsvarta hår och dito ögon voro emellertid
acceptabla från skönhetssynpunkt sett. För övrigt hängde en kort
kritpipa i gipen på hennes oerhört breda gap. Och då hon
tog denna ur mun och yttrade sig, lät det som ett avlägset
åskmuller.
Gubben Hini var en slående kontrast till sin gumma; han
var en vithårig mumie, vars revben man utan stort besvär
kunde räkna; ansiktet — vars konstnärliga tatu-mosaik
måhända för ett halvt sekel sedan tjusat maoriwahines — var
ett förtorkat konklomerat av rynkor och tatumönster. Även
han rökte — men intensivt som ett lokomotiv.
Tom Coole, som kände till honom förut, omtalade att Hini
var en gammal kannibal, som på 50-talet blev omvänd av en
katolsk missionär. En tio år senare blev han bekant med
den första Hau-Hau-profeten: Te Ua, och denne galning
förvred Hinis hjärna, såväl som så många andras.
ställföreträdare, hade av den katolska missionen från början inriktats på, att i
de hatade protestanterna, engelsmännen, se maorifolkets värsta fiende.
Fanatism grep honom, och han spred sitt andliga gift bland maoristammarna i
Taranaki. Efter en tid »avsatte» Te Ua Fadren och Sonen, men behöll
Den Helige Ande och Jungfru Maria, samt — över dessa — Ärkeängeln
Gabriel. Detta senare triumvirat utgiorde den högsta ledningen i allt vad
Hau Haus företog sig i krig som fred, i råhet och grymhet som i drag av
största själsstyrka och ädelmod. Galenskapen grep omkring sig i de
centralare distrikten, väpnade konflikter uppstodo med de engelska trupperna,
och slutligen utmynnade Hau Hau-rörelsen i en lång serie uppror och
kravaller vilka dämpade på ett håll, åter bröt ut på ett annat och på så sätt
fortsatte i 22 år!
Kolonialregeringen hade genom de vunna erfarenheterna i Taranakikriget
1860—61, kommit till insikt om, att det kostade mycket blod och mycket
pengar att föra krig mot maoris. De religionsfanatiska Hau Haus visade
sig vara t. o. m. segare än andra maorikrigare, vadan parlamentet beslöt
att överlåta »grovarbetet» åt de med regeringen allierade maoritrupperna.
Det blev hårt mot hårt ibland. Lyckan växlade ofta, men så småningom
decimerades fanaternas skaror. Te Ua och två andra hans efterträdare som
profeter, ströko med till 1867, och Hau Haus flydde till Urewabergen och
till Kung Tawhiao i Kungalandet. Vid denna tid dök en ny profet, Te
Whiti upp och hans »general»: Titokowara: den förre behöll sin ställning
som profet i 18 år, den senare som »överste fältherre» i 14 år därefter.
Han förenade sig med sekten och inom en vecka var han —
kannibal igen, ty Hau-Haus ratade ej "Kai-Kai" av sina
slagna fiender, ehuru detta var så sent som under guvernör
Grey"s tid. Här i Ruakaka hade Hau-Haus alltid haft ett
säkert gömställe; europeiska nybyggare hade under
Taranaki-och Waikatokrigen aldrig vågat sätta sig fast här. Gubben
Hini, som även flytt från sitt hem, hade därför tillbringat
över 20 år i dessa trakter med sin nu till en bagatell
hopsmälta hapu. Här hade han levat ett sorglöst liv med de sina,
utan att kasta sig in i striderna mot sina egna landsmän, och
här hade Ani mått gott — det såg man tydligt på henne.
Som det för en och var av oss var av intresse att få veta
något om vad Hini verkligen trodde på i religiöst avseende,
frågade en av experterna honom därom.
Hinis konstifika anletsdrag blevo nu än mera tillvridna, ty
han behagade göra en komisk grimas. Så tog han några
kraftiga bloss ur pipan och såg ironiskt på oss, utan att yttra
sig. Watson ansatte honom ännu en gång, och då behagade
han äntligen öppna mun.
"En gång i tiden trodde jag, att det fanns två helgon på
denna ö", började han, "det ena var Tawhiao och det andra
Te Ua, och jag väntade både länge och väl att de skulle fara
upp till himlen med eldvagn som profeten Elias. Men jag
fick vänta förgäves, och nu är jag trött på hela gycklet, och
tror att det ej finns några helgon — varken i himlen eller
på jorden."
Tjocka fru Anis bröt härvid ut i ett ohejdat skratt, så att
hennes fläskiga korpus gick i vågor, och vände sig till oss
med den förklaringen:
"Här tro vi inte på något, men bli däremot feta på fläsk
och kumera." Varvid alla de andra i följet stämde in i ett
rungande skratt och det "religiösa" samtalsämnet togs ej
vidare upp.
Tydligt var, att alla dessa människor, som en gång blivit
döpta av missionärer och således burit namnet kristna, nu
några årtionden därefter sjunkit tillbaka i en slags
hedendom, som var betydligt mera osympatisk än deras förfäders
Atua och Ute-dyrkan på Cooks tid.
Vi hade följande dag ett sammanträffande med
Waikato-hövdingen Pehi Turoa, som "regerade" i Ruakaka. Man
behövde i sanning ej missta sig på, att den mannen var en
Rangatira av gammal maoriadel, och maken till ståtlig
värdighet vore svårt att uppleta. Han var en prakttyp bland sitt
nu fysiskt tillbakagående folk, åldern var omkring 60 år,
skulle jag tro, mätte 6 fot och 3 tum engelskt mått, rak som
en underlöjtnant och med muskler som en tungviktsatlet.
Liksom alla maori med gamla anor, hade han ljus hy, mot
vilken den konstnärliga tatueringen gjorde sig så mycket
bättre. Håret var ännu ramsvart, blott i hans kortklippta
skägg syntes ett och annat grånat strå. Förunderligt nog.
tycktes den här rangatiran ej, som sina flesta kolleger, ha
den dåliga smaken att hänga sin vackra hövdingamantel
ovanpå en sluskig pakeha-rock. Han axlade den över bara
skinnet.
Experterna kunde omtala, att denne man under Te Ua"s
tid tillhört Hau-Haus under en kort tid, men att han efter
profetens död 1865 återgått till protestantismen. Han hade
även tillhört de s. k. maori-allierade trupperna under
Taranakikriget och tjänat först under general Camerons och
sedan under general Carey"s befäl, från vilken tid han fått en
slags militärisk "air", som parad med gammaldags
maorihövdinga-later, gav hans uppträdande en säregen prägel.
Både Mr K—y och jag själv voro nyfikna få veta
anledningen till att hövdingen upphörde att vara en aktiv
deltagare i Hau-Haurörelsen, och vi bådo honom omtala detta.
Turoa såg mycket road ut vid denna fråga, gjorde en gest åt
oss att slå oss ned och började att tala, långsamt och
tydligt, så att vi bättre skulle uppfatta hans ord.
"Jag var åtskilligt yngre på den tiden, då Te Ua började
att resa omkring bland hapuerna i Taranaki och göra
propaganda för sin nya lära. Från bibeln kände jag till en stor
del av namnen på de gamla judiska profeterna och ett och
annat om vad de uträttat för sitt folk, men ärkeängeln
Gabriel var för mig tämligen okänd tills jag träffade Te Ua;
likaså hade jag aldrig förr hört talas om, att Jungfru Maria
var en sådan viktig person för vår välfärd på jorden, förrän
jag hörde det från en katolsk missionär. Alltnog, det var
nya saker, som satte min fantasi i rörelse och som på ganska
kort tid gjorde mig yr i huvudet. Regeringen uppträdde vid
denna tid högst orättvist mot våra anförvanter i Taranaki,
och Te Ua eldade upp stammarne till öppet uppror. Jag och
många av min hapu grepos av begär att hämnas på pekehas
och slöto oss till Te Uas skaror. I ett bakhåll vid Te
Ahua-hua överraskade vi Kapten Lloyd och 110 man av 57:de
regementet. Engelsmännen blevo upprivna och retirerade och
Lloyd stupade. Vi voro alla som galna av segerruset, och
profeten ordnade så till en offergudstjänst, som till dels
liknade våra förfäders Patu Kai Roa.
de dödas hjärteblod och Lloyds huvud skars av som trofé.
Ett par dagar senare förklarade profeten, att ängeln
Gabriel befallt honom, att med Lloyds huvud företaga en
rundresa till alla maoristammar och för dem predika "den nya
religionen". Så skedde även. Överallt där vi kommo till en by,
sattes Lloyds konserverade huvud upp på en påle, och alla
som ville bli anhängare till den nya tron gingo fram och beto
i det — och det var rätt många -- -- Profeten hade rätt
stora framgångar, och vår tillförsikt till honom och ängeln
Gabriel, hans hjälpare, stärktes väsentligt.
Men så styrde vi färden till Arawa-stammen för att söka
omvända även dem, som i alla tider varit engelsmännen
trogna. Då vi framkommit till Oropi, träffade jag Hetau,
en gammal krigskamrat och min egen svåger till på köpet.
Han sökte övertala mig att skiljas från "galningen", men jag
ville ej lyssna på det örat. Vi kommo så i en skarp dispyt,
då jag bedyrade, att Te Ua var "hård" för alla kulor, enär
ängeln Gabriel skyddade honom med sina vingar. Hetau
bedyrade å sin sida, att Te Ua var lika sårbar som någon av
oss, och slutligen blev jag så förgrymmad, att jag bedyrade
heligt, att jag genast skulle utgå ur Hau-Haus-sekten, om
Hetau finge rätt.
Och vad tro ni hände?
Innan solen samma dag gått ner, hade Arawas ställt
profeten upp mot väggen till byns Whare Puni, och där stöp
han med 17 kulor i sin kropp -- -- Där ha ni anledningen
till att jag övergav sekten, återgick till anglikanska kyrkan
och med min hapu ställde mig under guvernör Grey"s
överbefäl", slutade Turoa.
Tom Coole ledde nu samtalet in på krigshändelserna
1863—65 och Turoa berättade episoder från fälttågen i Tranaki
och Waikato, roande och vittnande om en skarp
iakttagelseförmåga. Han hade varit med vid stormningen av de
fruktansvärt starka befästningarne i Paterangi och Orakau och
med Honi Kingi under guvernör Grey"s överbefäl vid
intagandet av "Hau-Haus Gibraltar" — Weraroa 1865, och
några år senare under Rangihiwinuis överbefäl i Urawa-bergen
mot den fruktade Te Kooti. Turoa var alltså en av de många
maorihjältarne från de år, under vilka deras krigarbragder
voro som mest uppmärksammade och beundrade av den
brittiska världen och enkannerligen inom armén. Ännu
levde hans gamla intressen för det militära kvar, och han
frågade oss om England för tillfället förde krig någonstans, och
då han fick höra att det just nu var i ett svårt nappatag i
Egypten, utropade han:
"Jaså, Egypten! Låt mig se, är det ej där eller någonstans
i närheten som det heliga landet Palestina ligger?"
"Det ligger tämligen nära Egypten, men ändock i en
annan världsdel", upplyste Coole.
"Nåja", inföll Turoa, "jag visste väl, att jag ej var så
långt ifrån märket. Och då det blir fråga om en så pass
viktig händelse som t. ex. Jesu korsfästelse, spelar några mil
mer eller mindre väl ej någon roll."
Hans nästa fråga gällde det egyptiska folket, om det stod
i någon rasfrändskap med judarne och om man i deras land
brukade dansa "Haka".
Mr K—y, som en tid vistats i Egypten, upplyste om, att i
de egyptiska danserskornas prestationer förekomma en del
likheter med ett par av turerna i maoridansen "Haka".
"Verkligen! Då skall man få se, att min åsikt stämmer:
att maorifolket är en av Israels förlorade stammar!"
utropade han livligt.
Vi frågade honom om hans mening angående orsaken till
att maorirasen decimerats och deklinerat på de senare åren.
Härtill svarade han: "I forna dagar levde vi på ett annat
sätt; varje stam hade sitt eget territorium; vi bodde i
omsorgsfullt byggda pahs, som alltid lågo på höjder och voro
snygga och renligare än våra nuvarande kaingas. Männen
ansåg kriget som deras huvudsakliga sysselsättning, och
kvinnor och halvvuxna barn sysslade med det lilla enkla
jordbruket. Vi voro ett friskt folk på den tiden. Då
pakehas kolonisation av land, förvärvat från oss, började, skedde
detta i stor skala, och vårt folk pressades in i nya
förhållanden, som de ej kunde motstå; allting ändrades — men till
det sämre för oss. Ser man ännu längre tillbaka i tiden, så
kan man till och med följa de förändringar, som skett i
fågelvärlden, sedan pakehas landstego här: våra inhemska
fåglar började dö ut. Förr då man stod under ett träd kunde
man ej höra sin egen röst för fåglarnas sång och skri. Då
hade vi skogsduvor i massa och andra ätbara fåglar både på
land och i sjön. Våra härliga papegojor funnos ännu för tio
år sedan i riklig mängd, men nu äro de sällsynta. På den
gamla tiden använde vi ej andra kläder än de mattor våra
kvinnor vävde av landets lin och våra "takopau"
(högtidsmantlar) av Kakarikans eller Kiiwnis fjädrar. Så kommo
missionärerna och togo våra barn från fälten till skolan, där
de lärde dem sjunga hymner och rabbla upp bibelspråk. Men
fälten fingo under tiden förfalla och deras magar voro
tomma. Sedan ytterligare en tid gått, kommo "rödrockarne" (de
engelska soldaterna) och hugnade oss med sprit och elaka,
smittosamma sjukdomar. Jag undrar om det finnes någon
människoras som ej skulle dukat under av sådana
påfrestningar. Nu är vårt folk snart nog blott en skugga av vad
det en gång varit; det kommer att dö ut lika säkert som
Moastrutsen dött ut, och Kiwi och Hui hålla på att göra det. Och
till sist skall ej mera återstå av något som påminner om oss,
än namnen på landets berg och floder..."
Innan vi skildes från den intressanta bekantskapen fingo
vi bevis på, att han — i likhet med flertalet av äldre maori
rangatiras — var en boren humorist.
Ej långt ifrån Turoa satt en liten förtorkad gubbe, som
var fullständigt flintskallig (en högst sällsynt företeelse
bland maoris). Pekande på denne frågade han oss:
"Tillåta ni pakehas sådana här flintskallemän att få
förtroendeuppdrag,som t. ex. att sitta i parlamentet eller en
kommunalförvaltning och dylikt?"
"Naturligtvis!" svarade vi. "De flesta av våra storgubbar
ha litet hår på huvudet och många av statens allra förnämsta
förtroendemän ha ej mer hår en gubben där."
"Det gilla inte vi", menade Turoa. "Sådant folk misstro
vi i allra högsta grad!"
De omkringstående brusto ut i ett gapskratt, och "gubben
med flinten" kastade en lömsk blick på Turoa.
II.
På väg till Rotomahana.
Vi skulle överfara Terawerasjön på vår färd till
Rotomahana och dess underbara och världsberömda "terrasser".
Experterna hade hoppats att få tag i en waka roa eller
krigskanot, bemannad med ett större antal krigsskrudade maoris, så
att den engelska journalisten skulle kunna få några starka
intryck från "den gamla goda tiden" med sig, då han reste
hem till "The old country". Men de hade otur den gången,
enär byalaget hade den för tillfället uthyrd till ett annat
pakehasällskap. Vi fingo nöja oss med en stor valbåt, men även
den var en pampig farkost, nybyggd av maori och
utomordentligt noggrant utförd efter en äldre, som fraktats från
kusten. Den roddes av 10 kraftiga karlar, somliga klädda i
randiga kalikåskjortor och vita byxor, andra nöjda med litet
mindre, både kvantitativt och kvalitativt. Denna båt var f. ö.
den ordinarie passagerarbåten för samfärdseln mellan
maorisamhällena på ömse sidor om sjön, och vi fingo även några
maoripassaererare ombord, med vilka vi delade det knappa
utrymmet.
En framstående personage bland dessa var en ståtlig,
slätrakad 70-åring, vars kroppshydda ännu bibehöll mycket av
yngre dagars atletiska muskulatur, och vars ansikte var
skönt smyckat med ett nätverk av tvättäkta snirklar och
krumelurer. Watson var kännare på området och kallade det
"spiralmönster" samt hävdade att arbetet antagligen var
fört av den bland maoris berömde mästaren Arangi, eller
någon av hans lärjungar. Man behövde blott kasta en blick
på den gubben för att inse, att man hade framför sig en
vacker kvarleva av det utdöende krigarsläkte, som aldrig
kände sig lyckligare än då striden rasade och som långt in i
pioniärperioden fasthöll sin heliga kannibalritus och ansåg
att "kai-kai" var livets största sötma. Nu skulle man ju
kunna vara elak och anmärka på, att hans sätt att skruda
sig ej gav någon illusion av fordomdags glans och "mana",
ty hans resdräkt bestod endast av en skjorta, som räckte
honom strax nedom knäna, och en gammal fruntimmersschal
lindad om magen och höfterna. Men om han i stället burit
sin dyrbara Kiwimantel (som han antagligen hade hängande
hemma i sin whare) haft peruken prydd med fjädrar och
haft sin "mere" i handen, hade vi och andra turister helt visst
"gillat honom". Nu verkade han mera originell än imponerande.
I stället för sin "mere" i högra och sin "huata" i
vänstra handen, höll han i den förra en brödbulle, på vilken
han mumsade, i den andra höll han med ett fast grepp ett illa
åtgånget exemplar av maoritidningen "Te Korimako", som
han tycktes vara rädd om som sitt öga. Hade det varit en
engelsk tidning, kunde man ha trott att det var omslagspapperet
till hans matsäck — men en tidning på maorispråket
ämnade han helt visst låta någon läskunnig maoriungdom
läsa upp för sig, då han kom fram till ort och ställe.
Jag frågade en engelsktalande "halvcast", som brukade
tjänstgöra som tolk åt turister och kände traktens befolkning
vad det gamla originalet hette.
"Rangihewa", svarade han, varvid den gamle skrattande
vände sig till mig och sade: "No, No! me Georgi Grey!" Även
han var alltså, liksom Turoa i Raukaka, en humorist. Genom
halvblodet fingo vi veta att hans namn var vida känt i
Taupo- och Waikatodistrikten och hade på 40- och 50-talen varit
förenat med många berömda krigarbragder. Nu ville han
uppträda inkognito för oss pakehas, och högg till med det
för en och var kända namnet på landets premiärminister och
f. d. guvernör: George Grey.
Men låtom oss nu återgå till färden.
Vi voro ett stycke ut på den 7 miles långa och 5 breda
Roto Tarawera, som på alla sidor omgavs av höga berg med
koniska spetsar och mellanliggande lägre kammar, bevuxna
med den rikaste urskogsvegetation, vars grönska var
blandad med pohutukawaträdens högröda blommor, som här nå
en betydlig storlek. Pittoreska uddar stucko fram i den
djupblå sjöns spegel, djupa, smala vikar sköto in här och
där, stalakitgrottor, omväxlande med grönskande dalgångar
gav åt sceneriet en omväxling och storslagenhet, att man
hade svårt att avgöra vilken del man skulle beundra mest.
Då vi kommo fram till sjöns östra arm, som formar
utloppet till Tarawerafloden, låg Puloaki vulkankägla mitt för
oss, i fjärran lätt beslöjad av soldiset, och där bakom syntes
konturerna av den majestätiska vulkanen Tarawera. Då man
närmar sig denna, koniskt formade, ännu alltjämt aktiva
bjässe, föreställer man sig att dess sluttande sidor, som
glimma och lysa av röd järnoxid, just hålla på att svalna efter det
kolossen nyss förut gjort sin entré genom jordskorpan.
Likaså ser det ut som om käglan förr skulle ha varit högre, men
att naturen ej skulle ha varit nöjd med sitt verk, utan genom
ett fruktansvärt slag skalat av toppen och lämnat efter sig
en taggig fraktur, liknande en gigantisk kungakrona. I
maorilegenderna kallas denna krona "Taniwha", en sagans
drake, som spelade en viktig roll i deras gamla tapuritualer.
Vår valbåt sköt fart som en ångslup. Och det var en fröjd
för en sjöman att se dessa maoriroddare föra fram sin båt
med tränade kapproddares elegans och en kraft, som vid
varje årtag kom båtskrovet att vibrera.
Vi styrde nu in i Te Ariki, i södra ändan av sjön, och då
vi rundat Mauraudden, vidgade sig vyn, i vilken kullar och
dalar bildade ett bedårande, amfiteatraliskt sceneri; trädens
kronor speglade sig i det djupblå vattnet och ingåvo oss
känslan av att glida igenom en trollskog. Ännu ett stycke
till, och där på vår styrbords sida, syntes vita ångmoln sväva
fram och bilda fantastiska figurer, då de grepos av brisen.
Vi närmade oss alltså målet för dagens färd —
Rotornahanas under.
Vi lade till mitt för en liten kainga, bestående av fyra
ruckliga whares, och här steg gubben "Georgi Grey" ut ur
båten för att vada i land. Han hade svept den gamla schalen
om halsen och dragit upp skjortan, så att den ej skulle bli
våt (utan att fästa avseende vid vad han därvid visade oss),
och sedan vinkade han farväl till oss med tidningen "Te
Korimako", i det han grinade till sitt "spiralmönster" så att dess
symetriska snirklar krymte ihop till ett spindelnät. Här
köpte vi en kasse full med Koura (en sorts räkor) av en ej
så värst skön wahine, som med en guttaperkaliknande baby
på ryggen, vadade ut till oss.
Efter ännu en liten stunds rodd landade vi vid en annan
kainga, men en större och förnämligare sådan, bestående av
ett hundratal whares, en konstskön Whare Puni och överallt
snidade "Whata" eller förrådshus — det hela en vacker
reminiscens från nationens gamla glanstid. Här ifrån satte vi
oss i marsch på en god banad stig genom skogen, slutligen
förande oss ut till en liten öppen höjd, varifrån vi kunde
överblicka den alldeles nedanför oss liggande sjön
Rotomahana och dess berömda naturunder.
En penna kan endast svagt återge vad vi här skådade. Mr.
K—y och jag stodo ett ögonblick med vidöppna munnar —
bara stirrande, utan att få fram ett ord.
På var sin sida om den lilla sjön lågo belysta av solens fulla
glans de två kiselinterterrasserna: den s. k. "Vita terrassen"
— Te Taratit till vänster om oss, och den s. k. "Skära
terrassen" — Otukapuarangi på högra sidan.
Hur skall jag nu uttrycka mig, för att kunna ge läsaren en,
om ock ringa, föreställning av synen?
Föreställ eder skummande vattenfall, nedstörtande från
123alla sidor i en sjö, och sedan dessa genom ett trollslag
förvandlade till en orörlig, skimrande massa i praktfullaste
färger!
Te Taratu höjde sig trappformigt ungefär 25 meter över
sjöns yta. Överst fanns en platå med en halvrund vall av
röda klippor till bakgrund, och där bakom syntes den stora
kokande "puia", vars nedströmmande kiselmängda vatten
under tidernas lopp bildat den glimmande massan, vars
egendomliga färgspel påminde om det som utmärker den
ädla opalen. Å de trappstegsformade avsatserna funnos här
och där små bassänger, fyllda av ett vatten så blått, att de
tedde sig som ofantliga turkoser, infattade i en jätteram av
opal. Från avsatsernas kanter hängde snövita, underskönt
formade stalakiter, så långa, att de ibland vidrörde nästa
avsats, och av så späd byggnad, att de verkade som ett flor
av idel snöflingor. Terrassens fot sträckte sig långt under
sjön, och här och där syntes å sjöns yta små porösa knattar
av densamma sticka upp, liknande isberg i miniatyr.
Den gejser, som bildat detta fenomen hade en bassäng med
klart, genomskinligt, azurblått vatten av 90° C. temp.
Vattnets höjd varierade alltjämt för att då och då svämma över
terrassens trappsteg. Vid denna översvämning avsattes kisel
och de andra kemiska ämnen, som "byggt" denna
märkvärdighet.
Otukapuarangi "den skära terrassen", var åtskilligt
mindre än den "vita" och låg formad omkring en nästan
cirkelrund källa, från vilken oupphörligt ett klart vatten
nedströmmade, vars järnhaltighet gav strukturen sin skära färg. Den
bildade flera trappsteg än den vita terrassen, men saknade
dennas porösa "fransar". Men färgspelet i solen var rent av
bedårande vackert.
På väg från Ruakaka till Terawerasjön hade vi passerat
över en stor del av det norra varmsjödistriktet och sett den
berömda Roto Rua med sin safirfärgade vattenspegel, sina
otaliga rykande "kokhål", mineralvattenkällor och härligavarma och kalla bassänger. Vi hade skådat
Wakarewarewagejserns mäktiga ångstråle och Waimangus inferno, men allt
förbleknade inför dessa naturens praktverk.
Mr. K—y yttrade: "Jag har sett Himalaya, Schweiziska
alperna, Tatariets berg och Sierra Nevada — alla grandiosa
och respektingivande. Jag har seglat över en stor del av Arne-
Parti av den vita terrassen vid Rotomahana, förintad 10 juni 1886.
rikas och Europas förnämsta sjöar och glidit ned över Nilen,
Ganges, Missisippi och S: t Laurence sköna floder. Jag har
sett Yosemite"s under och Niagaras mäktiga vatten, men
med avseende å delikat, unik skönhet och charm i detaljerna
av naturens underbara struktur, har jag aldrig skådat
maken till detta."
Vi stannade också här i två dagar, för att riktigt få njuta
av härligheten, och — underligt nog— för att få intryckenfördjupade. Föga anade vi nämligen då, att ingen av oss mer
skulle få återse detta underverk, eller att det — efter att ha
existerat i kanske tiotusentals år — endast två år senare
skulle vara borteliminerat från jordens yta-----------.
En gammal Wahine, som njuter av civilisationens frukter.
Foto från 1884.
Den moderna maoriern.
Den moderna maoriens era inträdde år 1884. Kung
Taw-hiao hade öppnat sin Aukati eller tapuerade gräns för
järnvägens framdragande genom "Kungalandet", och
Ara-wastammen hade på 99 år utarrenderat det av de vita
eftertraktade Varmsjödistriktet. Nu fanns det ej längre några
aktiva rebeller att räkna med heller.
Till landets första utställning, 1882 i Christchurch, hade
en massa maoriaristokrater blivit inbjudna av provinsialrådet
i det välmående Canterbury. De intelligenta maoris sågo och
häpnade över pakehas här sammanförda resultat av
landets fredliga näringar, och förde med sig hem "nya åsikter"
till sina respektive stammar.
Det tog naturligtvis sin tid innan "den moderna maorien"
blev en faktor att räkna med — detta blev ej fallet förrän
vid sekelskiftet — och övergången skedde gradvis från
1860-talets mitt, i mån som det gamla släktet fick ge rum för
det uppväxande.
Ända från Cooks tid hava maoris beundrat den vita
rasens kulturella överlägsenhet, och med stor intelligens sökte
de redan under 1800-talets första decennier imitera pakehan.
Underligt var det dock ej, att ett folk på stenåldersstadium
till en början skulle råka ut för begreppsförvirring och än så
länge göra en vulgär sammanblandning av det egna, gamla,
ursprungliga och stilsköna med det nya, främmande och
imiterade.
En vildes "civilisering" börjar alltid med kläderna. Först
kom den röda eller blå filten på modet; den utgjorde länge
en eftersträvad bytesvara och motsvarade gångbart mynt vid
affärsuppgörelser. Men under pioniärtiden börade en och
anannan av maoriherrarne lägga sig till med något verkligt
klädesplagg — vanligen stannade han för ett par
pantalonger, vare sig dessa voro ett par sjömansbyxor av smerting
eller ett par utnötta frackbyxor, för vilka han betalade ett
fantasipris. Efter hand ökades pretentionerna, och toaletten
utökades med ytterligare ett och annat plagg. Man skämde
bort sig och förkylde sig, och lunginflammation och
tuberkulos gjorde sitt inträde bland maorifolket.
En annan av civilisationens välsignelser var "eldvattnet".
Som vi på annat ställe nämnt, hade de gamla maoris ingen
smak för alkohol. Då de engelska soldaterna på 1860-talet
lärt sina stridskamrater bland "de allierade maoritrupperna"
att supa, spred sig bruket bland stammarne inom några år.
Och då stämningen bland de vita vid denna tid (1860—80)
var mycket maorifientlig, fanns det många nybyggare som
öppet fröjdade sig åt, att "maoripacket skulle supa ihjäl sig".
Man spådde nu, att maorirasen skulle vara utdöd "om 25 å
30 år eller i varje fall före sekelslutet". Denna uppfattning
kom dock, dess bättre, på skam.
Ett av de först framträdande tecknen till en ny tids
annalkande var det sätt, varpå de i landets parlament, —
Generalförsamlingen — invalda maorirepresentanterna skötte sina
mandat. I allmänhet voro Nya Zeelands statsmän och politici
på 1860—80-talen bildade män, komna ur de bästa brittiska
familjer — men några få undantag gåvos dock. Bland dessa
var försvars- och maoriministern Mr. Bryce. Han hade bör
jat sin bana som cowboy, därefter varit handelsman i
Taranaki, där han under kriget deltagit i en del raider i de
fredliga maorisamhällena, bränt och plundrat och slutligen ådra-git sig maoribefolkningens hat. Ödet ville, att denne man
skulle ro sig upp i parlamentet och slutligen bli
maorinationens "uppsyningsrnan, rådgivare och vän" efter den
djuptänkande, hederlige och fint bildade Mc Lean. Bryce besatt en
enorm energi och ärelystnad och hyllade den åsikten, att "det
vore lyckligast för landet, om maoripacket utrotades,
varigenom problemen skulle bortfalla och kolonien få lugn och ro".
Emellertid hade det under årens lopp även funnits
uppriktiga maorivänner inom parlamentet, vilka genomdrivit en
"maorirepresentations bill", varigenom maorifolket tilläts
välja fyra av sina mest betrodde och lämpliga män som
ombud i House of Representatives (underhuset) och sedan även
en representant i lagstiftande rådet (Legislative Council —
överhuset). Dessa maorinationens ombud kommo — sedan
de blivit "hemtama" i den engelska parlamentarismens
teknik och kutym — att bliva föremål för mycket beundran,
både utom som inom parlamentet.
För att i någon mån utjämna Bryce" defekter som
handhavare av maoriintressen, insatte premiärministern Hall
maorimedlemmen i lagstiftande rådet, Tamoana som
konsultativt statsråd i ministären. Mången ansåg detta vara ett gott
grepp, men den glädjen varade ej länge. Några veckor
senare upphov den hittills tystlåtne Tamoana sin röst i
överhuset, sedan han lyssnat till Bryce" reflexioner över
Taranakiproblemen, och sade, att den förre ärade talarens åsikter
om Waimatefrågan "smakade av lanthandel" (hänsyftande
på Bryce" forna yrke i Taranaki). "Jag har nu i ett par
veckor förgäves väntat få höra ett ord från den mannen i form
av förslag till mitt folks nytta. Samförstånd och samarbete
mellan Mr Bryce och mig som kolleger kan aldrig komma till
stånd. Under åratal har jag sett mitt folks lidanden; en del
sitta i fängelse, och deras kvinnor och barn äro i största nöd
— men ingenting göres för att lindra deras lidanden. Jag har
lovat att ärligt stödja premiärministern, men under dessa
förutsättningar kan jag ej fullfölja mitt löfte. Jag har
129intet att personligen klaga över, men min plikt som
maorihövding står klar för mig. Jag utgår ur den högt ärade
ministären!"
Rätande upp sin höga gestalt, bugade sig Tamoana sirligt
för ministrarne, därefter för talmannen och sedan för husets
medlemmar och lämnade med ädel hållning ministerbänken
och intog sin förra plats i huset. Det blev först djup tystnad,
därefter dånade lokalen av handklappningar.-------
Den mest framstående maorirepresentanten i parlamentet
under åren 1875—85 var överhövdingen Te Wheoro, som
under det sista krigsåret blev befordrad till major i
kolonialarmén. Han var Bryce" farligaste politiska motståndare och
underhusets skickligaste debattör. Alla — både hans vänner
och motståndare — inom parlamentet, förvånades över hans
glänsande retorik, hans djupa kunskaper i engelsk statsrätt
och historia, och med den allmänna beläsenhet, han visade
sig äga, kunde helt visst ej alla av hans vita
kammarkamrater mäta sig.
Aldrig hade väl de politiskt makthavande kunnat drömma
om, att de från dessa "vildar" skulle få höra så mycket sunt
förnuft och från dem kunna hämta lärdomar i —
parlamentariskt vett!
Ett annat av de tidigare synliga symptomerna till
civilisationens genombrott låg i de bland maori alltmer
europeise-rade formerna för handel och deras förvärvade insikter i
affärer i allmänhet. Jordbruk hade maoris hittills ej
intresserat sig för, annat än till husbehov. De odlade nödtorftigt
upp små jordlappar, och fåravel, som de på ett par ställen
försökt sig på, slog till en början mycket illa ut. Men dessa
naturintelligenser började då självmant att studera den vita
squatterns metoder, och efter några år drevo de, på vissa
håll, fåravel kooperativt inom stammen med stockar upptill
50,000 djur. Denna näring tilltalade dem för övrigt bra, ty
det innebar ej så mycket kroppsarbete.
Men att maori kunna arbeta, även hårt, då det gäller attnå något för dem själva viktigt mål, har otaliga gånger
konstaterats under krigen. Men den högre klassen bland dem
anser det icke vara mänskovärdigt att arbeta hårt i vardagslag.
I krigen kunde däremot dessa samma människor utföra små
underverk av kroppsligt arbete, t. ex. då de byggde sina
starka, genialiskt konstruerade fästen på ett par dagar.
Den lägre klassen — de mera mörkhyade avkomlingarne
Maori-hartsgrävare (Bay of Islands 1905).
av den gamla slavkasten — känna sig mera lockade av
förtjänsten. De tagas ofta i anspråk för timmer huggning och
vägarbeten, och vid sekelskiftet började de att konkurrera
med de europeiska kauri-hartsgrävarne och liksom dessa
ambulera från fält till fält. Denna senare omständighet utgjorde
ett led i den allmänna spridning av befolkningen och
upplösning av de fast sammanhållna maorisamhällena, som vid
denna tid började taga fart. Genom att klanerna flera år
förut förlorat sin betydelse som försvarsförbund, då inga krig
längre fördes och de befästade Pahs av samma skäl voro
onyttiga, började även hapuerna att sprida sig och Kaingan attändra sin typ och smälta ihop till några få whares, vilkas
ägare allt mera försummade den ordning, renlighet och
prydlighet, som kännetecknade den gamla tidens Kainga.
Under den gamla regimen — då rangatiran personifierade
den exekutiva makten och var den ensamt tongivande för
stammen — fanns det ett visst system i befolkningens
levnadsordning och vanor, men som nu hade upphört. En
dekadansperiod inträdde. Pakehas hade länge sett den nalkas
med stora steg, men intet hade gjorts för att hejda den, förr-
Helgdagsfirande maoris.
än den maorivänliga premiärministern Richard Seddon tog
frågan om hand. Den vita befolkningens maorihat under
1870 och 80-talen hade tunnats ut och dunstat bort och givit
rum åt helt andra känslor för och uppfattning av
maorifolket. Man insåg nu de svåra försyndelser som inkräktarne
begått mot landets ursprungliga ägare och år 1904 tillsattes en
kunglig kommission för att söka råda bot mot de i mångt och
mycket bedrövliga förhållandena bland en stor del av
maoristammarne. Denna kommission bestod av en europé och enmaori, nämligen överdomare Sir Robert Stout och
parlamentsledamoten, fil. och juris doktorn Hon. A. T. Ngata.*)
I sitt utlåtande till parlamentet frambar kommissionen, att
maoris sak vore en tröstlös sådan, såframt de ej erhöllo
större teknisk bildning än de hittills besutto. Att den traditionella
kommunistiska äganderätten är för dem den enda riktiga,
och bör därför i framtiden bibehållas. En individualisering
därav är dömd att misslyckas. Att jordbruket bör drivas ef-
En maori-Kainga å 1900-talet i sin nutida dekadans.
*) D:r Ngata föddes i Te Aoroa 1874 av maoriföräldrar: genomgick först
maoriskolan i Waimatatine, fick sedan inträde i en högskola och
promoverades som Bachelor of Arts vid New Zeeland University 1893 och som
Master of Arts året därpå. År 1897 blev han Juris Doktor, och inträdde
1899 i det politiska livet, först som sekreterare och sedan som Inspektor i
Maori Rådet och valdes 1905 in i Representanthuset. Åren 1904—9 var
han medlem av tre olika Kungliga Kommissioner och beklädde sedan 1913
ministerposten för maoriärenden. Han är fullblodsmaori av gammal ätt på
samma gång som han är en av den moderna maorinationens mest
framstående representanter.
Förf.ter det kooperativa system, som redan blivit avprovat på en
del ställen och befunnits ha utfallit väl.
Dessa direktiv ha sedan med framgång följts av
regeringen.
Att tänka sig maoris ägna sig åt maskinell industri eller
något stillasittande hantverk, är enligt vunnen erfarenhet
uteslutet. Hela deras naturliga läggning är anpassad för
friluftsliv, och ett verkligt uppblomstrande av nationen kan
endast ske som odlare av deras fäders mark.
Att maoris även efter krigets
slut höllo fast vid sin nedärvda
krigarsmak, ser man därav, att
de redan 1886 bildade sin första
maori-volontärkår efter fullt
engelskt mönster. Denna blev
mycket snart en elitkår bland
landets försvarskrafter och fick
efter några år flera medtävlare
i andra maorikontingenter av
vilka några med den största
utmärkelse tjänade i världskriget.
Nya Zeelands
folkundervisning lyder under
undervisningsdepartementet och är
obligatorisk och kostnadsfri både för
folkskola som högre läroverk
för lärjungar mellan 7—14 är.
Även böcker erhållas gratis. Av
statens 2,200 skolor finnas en del enbart avsedda för
maoribarn och en del äro gemensamma för båda raserna.
Maoriungdomens fattningsgåvor äro lysande. I de skolor, där vita
och maoribarn gå tillsammans, är det regel, att maoribarnen
lära sina läxor fortare och dock grundligare än de vita
barnen — möjligen med undantag av de främmande
språkämnena.
Maoriministern
Dr A. T. Ngata.Man står numera ej främmande för den tanken, att den
mörkhyade delen av "Det unga Nya Zeeland" inom en ej
alltför avlägsen framtid kommer att stå som jämbördig med
pa-kehan i sitt medborgarskap. Och man motser ej detta med
bekymmer längre. Snarare är man stolt över, att britter
kunnat civilisera detta
fordom kannibaliska
släkte, som under så
många decennier varit
en fruktad
motståndare till den inkräktande
rasen. Ja, man är
numera till och med glad
över att äga den lilla
maorinationen kvar,
som ett präktigt,
intelligent och intressant
folk, med "stamträd
och anor".
Om maorirasen är
utdöende eller tillväxer
i numerär är en
gammal fråga, som än i
dag synes för en del
forskare stå oavgjord,
då däremot en del
andra påstå, att rasen
absolut är utdöende. Det
senare kan anses vara
en sanning — men en
sådan med
modifikation. Den gamla, härliga rasen är numera tunnsådd. Den är
till karaktär och kynne omvandlad av civilisationens starka
och obevekliga krafter, men maorifolket i sin helhet har —
om än i mycket ringa grad — ökats i numerär sedan 1886.
En modern maoriflicka
av den mörkhyade typen.Men därvid är att märka, att nativitetsöverskottet ligger
uteslutande inom det, från de forna slavkasterna
härstammande, mera mörkhyade folkslaget. Ättlingarne av de
förnämligare släkterna synas däremot — om förhållandena ej på
något sätt förändras — vara dömda att slutligen försvinna.
En i statens tjänst anställd maoriläkare, doktor Pomare,
har, i sin egenskap
som
hälsovårdsminister, om
maorinatio-nens nativitetsförhållanden gjort följande
uttalande i sin
ämbetsberättelse, (vars
stilisering på samma
gång utgör ett bevis
på att en modern
maori ännu kan
besitta sina fäders
kända förmåga att
framställa torra fakta på
ett lyriskt språk).
"Orsakerna till det
ytterst ringa
nativitetsöverskottet äro
legio. Dåliga bostäder,
föda och kläder,
ohygienisk skötsel och
brist på barnavård,
äro några. Men med
kännedom om maorirasens psyke, får man även fram andra
ingripande faktorer. Inkapslad i civilisationens trånga skal,
känner han sig som en inburad skogsfågel och längtar, trånar
och tvinar bort som den. Detta var en gång — och ej så länge
sedan — en krigarras, van att slåss till dödsminuten. Allt är
nu förändrat. Striderna äro slut, och det återstår endast för
En trettonårig maoriskönhet
med 500-åriga anor.honom att bli en "pakeha-imitation", att smälta ihop med
landets erövrare, att absorberas av dem. Det är det enda
hoppet — om man får kalla det ett hopp — att hans
efterkommande släktled återfinnas ibland sönerna till södra hemisfärens
En modern typ av en whare — prydlig och hygienisk.
britter. Söner, som ej glömt bort, att i deras ådror flyter
krigarblod av obesegrade hövdingar med mångsekelgamla
anor, men som även äro stolta över att vara fria medborgare
i samma stora imperium, som deras fäder anknöto sig till
i Waitangi."
*
En rundresa i dominon 1920.
Vi skola nu låta läsaren, i gott sällskap, företaga en
blixtresa genom de sevärdaste trakterna av "Söderhavets
Pärla" — sådan denna nu för tiden ter sig.
New Zealand Shipping Company"s magnifika postångare
"Ruapehu" styr en härlig januarimorgon förbi öarne Great
och Little Barrier, vilka utgöra naturliga vågbrytare till en
av Södra hemisfärens ståtligaste hamnbassänger.
Högsommarsolen sänder sina glänsande ljusflöden över
Hauraki-gol-fens vida vattenspegel och lättar disen över det kranbalksvis
om babord upptornade Horo-Horo-bergen på
Coromandel-halvön. På styrbordsbogen synes ön Kawau"s leende
stränder
många år, sedan han för andra gången (1868) avgått från sitt
guvernörsämbete. Han inköpte ön från den maoristam, som ägde den och anlade
storartade plantskolor för europeiska trädslag, byggde sig här en präktig
villa, som bland annat innehöll storartade etnografiska samlingar och den
tidens största privata bibliotek i Australasien.
Förf. och sedan vi passerat Waiheki- och Tapuöarne ligger
den stora, smala Aucklandsbassängen föröver, som påstås
kunna rymma hela den brittiska örlogsflottan på en gång!
Vi komma allt närmare och skönja de gamla, välkända
landmärkena: de för långa tider sedan utbrunna
vulkankäglorna, som förtona sig i morgondiset. Vi passera ett slagskepp
och tvenne kryssare, tillhörande Nya Zeelands unga flotta,
liggande till ankars. Med häpna blickar skåda vi framför
oss hela den halvcirkelformiga stranden bebyggd med i
lummig grönska inbäddade hus; och vart blicken vänder sig
uppåt höjderna, resa sig hustaken amfiteatraliskt över varandra
i en grönskande ram.
Då författaren, år 1881, för första gången landsteg här,
var Auckland en liten välordnad stad, efter koloniala begrepp
och den tidens pretentioner — men efter europeiska blott en
småstadshåla med nästan utslutande trähus i en eller två
våningar. Nu finna vi en, till arealen åtminstone, avsevärt
stor stad, vacker att skåda och en av de modernaste i hela
det brittiska väldet.
Förunderligt! Man kan ej undvika tankens flykt tillbaka
i tiden. Detta är dock samma plats, där herrarne Hobson och
Shortland samt den lilla guvernörstaben av nyutnämnda
ämbetsmän jämte familjer år 1841 bodde i enkla träskjul och
traskade omkring iklädda sjöstövlar för att komma fram i
vulkanaskan. Den nye guvernörlöjtnanten Hobson hade fått
för sig, att just här skulle "hans" huvudstad ligga. En del
av hans omgivning viskade om, att karlen måtte ha fått
solsting någon gång och nu drogs med följderna. Inte kunde en
klok människa hitta på något så tokigt, som att grundlägga
en stad mitt ibland en massa vulkaner.-------
Men vulkanerna här hade antagligen slutat sitt otrevliga
jobb många hundra år förut och visade sig vara alldeles
ofarliga ; och den besvärliga askan blev ett härligt gödningsämne,
som traktens kommande nybyggare fingo både nytta och
glädje av.
Vi lägga nu till vid kajen av The Wharf.
Det första man märker vid en landstigning är ju
folkmassan på kajen. Vilken förändring sedan år 81! Man skulle
kunna tro, att det är söndag i dag i stället för onsdag. Alla
dessa människor — och i synnerhet damerna — äro klädda,
som om de ämnade sig bort på en galatillställning! Vi fråga
en av officerarne ombord om saken, och få den upplysningen,Aucklands hamninlopp.att levnadsstandarden här är högre än t. ex. i U. S. A. — att
vad damerna beträffar går deras goda arbetsförtjänst mest
till toaletter och billigare juvelerarkram, ty även den
arbetande klassen av kvinnor sätter mycket värde på yttre
elegans. "Men", tillade han, "som arbetslöshet ej förekommer,
är det ju i alla fall behagligare att se snygga människor än
tvärtom".
Vår sagesman tör nog ha rätt, ty av de enkla, ja, slarvigt
klädda människorna med "colonial style" från 1881, synes ej
ett spår, lika litet som de massor av arbetslösa "larrikens",
som då hängde vid kajerna.
En bil tager oss upp till Grand Hotel, och därifrån bege vi
oss till färjan, göra en tur tvärs över den stora hamnen, som
myllrar av båtar av alla slag, och fortsätta med bil till sjön
Takapuna.
Ja, nog minns jag Takapuna från 80-talet! Den låg då,
liksom nu, blott 300 meter från havsstranden, lika stor och med
lika glänsande vattenspegel, men då gick urskogen ned till
dess västra strand — nu ligger den mitt i ett fält av
trädgårdar med finsandade gångar och välklippta hagtornshäckar.
Här, där urskogens Totara- och Kaurijättar sedan tusen år
haft sitt fäste, ligger nu förstaden Lower Devonport. Vi
fortsätta till Upper Devenport med sina utbrunna vulkankullar,
nu beväxta med lummig grönska. Härifrån har man en
storslagen utsikt över hamnen och det oändligt vackra och leende
trädgårdslandskapet nedanför, och härifrån — liksom vid
"One Tree Hill" — se vi Nordöns både ost- och västkust på
en gång*), omslutna av den stora Oceanens vida famn.*)
*) Detta säregna förhållande förklaras lätt genom en blick på kartan.
Auckland ligger på ett smalt näs å södra banken av floden Waitemati, där
Haurakigolfen sköljer ostkusten och Mokaubukten västkusten. Avståndet
tvärs över är på smalaste stället blott 3 miles. Aucklands läge är därför
enastående fördelaktigt i sjöfartshänseende, och dess innevånare kunna vara
grundläggaren tackskyldiga, att han på sin tid — trots det mäktiga New
Zealand Company"s avstyrande försök — envist höll fast vid sin hobby: attFärden går över det smala näset, där nu ett nät av
spårvägslinjer sträcker sig ned till Onenunga — Aucklands
västkusts hamn. För 30 år sedan var här endast tilläggsplats för
en liten ångare, som gick till och från Wellington och små
kusttradande seglare; nu finna vi platsen förvandlad till en
av landets livligaste hamnar. Från en terrass, liggande över
hamnen, ha vi en god överblick av det vulkaniska landskapet,
som för tidsåldrar sedan omfamnats av lavaströmmar, av
vilka ännu mäktiga band ligga i dagen, sträckande sig ut i
havet, synliga vid ebbtid. Större delen av de 61
"eruptionspunkterna" — de f. d. skorstenarne, ledande från jordens
innandöme — äro härifrån synliga och förtälja om, att här, där
vi nu stå, har det någon gång i tiden "osat hett".
Vi avlägga sedan ett besök å Mount Eden, en annan av de
dominerande punkterna. Här uppe ligger tukthuset och några
andra "offentliga institutioner", som vi nu ej ha tid att bese
eller önska syssla med, ty solnedgången stundar, och ett
praktfullt, färgmättat panorama rullas upp. Över den
nedanför liggande stadens tornspiror och hustak sprider sig ett
gyllene skimmer, Haurakigolfens små holmar och hamnens
många vattenspeglar, endast krusade av en sakta bris, ligga
glittrande likt opaler, växlande i mörkare och ljusare
färgnyanser. De fjärrbelägna bergshöjderna, med Rangitotos
vulkankägla mäktigast framträdande, äro draperade med ett
band liknande i färg bröstfjädrarne på urskogens
"Kakarika". Så småningom flyter det fram och närmar sig staden
alltmer och insveper de gröna kullarne i ett violett flor, som
sedan sänker sig ned över staden och hamninloppet — en
delikat vision. Man blir andaktsfull under dessa solens
ves-perceremonier —. Men så återkallas vi till det materiella, då
magen grymtar, och vi bege oss hem till den väntande hotell-
här skulle koloniens huvudstad ligga. Visserligen fick Auckland 20 år
senare avstå titeln »huvudstad» till Wellington, då regeringen flyttades dit,
men Auckland är dock fortfarande N:o 1 i innevånarantal, handel och sjöfart.
Förf.middagen och vilan, för att i morgon fortsätta färden till den
sydostvart härifrån liggande Taupozonen.
Det nya Nya Zeeland är, som vi veta, föregångslandet i
världen för alla slags sociala reformer. Även
främlingen-turisten erhåller statligt stöd genom det särskilt inrättade
"Turist Departementet". Genom detta erhålla vi alla nödiga
upplysningar, massor av illustrerade trycksaker angående
landet, från North Cape till Stewart Island — ja, även
maorilegender och en liten parlör medföljer — allt gratis!
Installerade i en amerikansk boggievagn färdas vi nu på
Grand Northern Railway (Main Trunk Line) med en ej
alltför svindlande hastighet av 30 miles i timmen och med
uppehåll vid alla stationer. Vi genomfara leende kultiverat land
— och en tanke slår oss: "Nu borde vi vara inne i
Hanuaskogen" (som ännu på 1890-talet var en mäktig urskog) —
men ingen skog, ej ett träd synes annat än europeiska
planterade sådana vid stationerna och de framskymtande
farmgårdarne.
Vi fråga konduktören om saken.
"Hunuaskogen? Den har gått åt för länge se"n", svarar han
illmarigt.
"Menar ni, att den avverkats i sin helhet?" fråga vi häpna.
"Ja, det menar jag. Staten har tagit minst en miljon
"quids"* ur den, och på dess plats ser ni dessa härliga
betesmarker", svarar mannen med en gest utåt landskapet.
"Men vad tänker er regering då på? Att hugga ned rubb
och stubb är dålig hushållning — och därtill kommer
klimatets försämring", beklaga vi.
"Well, vad skogshushållningen beträffar, så har man nu
fått en annan mening om den, sedan parlamentet beslöt
Hanuas borttagande — men klimatet har snarare blivit bättre
— det regnar ej så förbaskat mycket som förr här i trakten",
tillägger han skrattande.
*) Slanguttryck för Pund Sterling. Förf.
Fram på eftermiddagen börjar tåget pusta uppför en stark
stigning, och vi komma in i en äkta, tät urskog. Vi draga
en lättnadens suck vid åsynen därav. Staten har åtminstone
ej kalhuggit hela landet.-------
Här rusa våra gamla, kära minnen från 80-talet över oss.
Minnen från långa marscher i den underbaraste vegetation,
vår jord kan uppvisa: New Zealand bush.
Då vi kommit ut ur skogen känna vi igen landskapet från
vår förra visit. Solen dalar ner mot bergen under det vi
nalkas ändpunkten för vår färd, Rotorua. Och så med ens
blänker nedanför oss sjöns vatten, omgärdat av blåa berg,
be-fransade av djup grönska och stränderna kantade med
silverglänsande sand. Små lustiga ulltappar av ånga segla över
dess yta, och i aftonsolens belysning liknar hon en
safirfär-gad vätska i botten på en djup Sevres-bål.
Vi ha sett denna syn förr, och ha känt den för nykomlingen
i början fräna och obehagliga svavellukten, som komma
damerna på vårt tåg att rodnande kasta misstänksamma
blickar på medpassagerarne eller titta under fotsulorna om de
"trampat i något"-------.
Men det nya kommer strax.
Inom några minuter äro vi framme vid banans ändpunkt,
Rotorua station, och framför oss ligger den moderna och nära
nog mondäna badorten, här kallad "Sanatorium and Baths of
Rotorua". Även den en statsinstitution. Det stora
etablissementet ligger omgivet av vackra trädgårdar, vars rosor
tyckas må synnerligen väl av de svavelhaltiga ångorna. Genom
resehandboken finna vi att alla Rotoruas källor, bassänger,
gyttjegrytor och kokhål stå under statens uppsikt och
kontroll, och få ej av besökande användas utan överläkarens
tillståndsbevis. Däremot har maoribefolkningen obehindrad
nyttjanderätt till sitt av naturen här danade "Bethesta".
På 80- och 90-talen fanns här en kvinnlig maoriguide vid
namn "Sofia", som ensam regerade över hela
Rotoruaområ-det; nu finna vi en hel stab av duktiga manliga maorivägvi-
145Bekväma och billiga anordningar.sare, som lotsa främlingarne fram över de farliga ställena.
Men även "Sofia" har fått en ersättare i Maggie Popakure
— en behaglig halvblodsdam med god skolbildning. Hon bor i
den lilla maoribyn, och hennes whare är inredd efter
europeisk smak, och äger ett ansenligt bibliotek och en enorm
fotografisamling. I ett hörn står ett pianino, som
virtousmäs-sigt trakteras av hennes syster, Bella, vilken även
ackompanjerar den med en utmärkt altstämma utrustade Maggie.-------
Ingen av oss i ressällskapet torde ha kunnat tänka sig
något dylikt i en maori kainga!
Vi ströva med andra badgäster omkring i byn — som nu
är betydligt mindre än för 40 år sedan — för att åse
maorikvinnornas arbete och bekväma anordningar för matlagning
och tvätt. Moder Naturen består här både kallt och varmt
vatten, ävensom såpan till tvätten, för kokningen av maten
behöves varken spis eller eld — det klaras av "kokhålen"; i
kallvattensbassängerna finnes gott om foreller och "ika",
men nu kan man ej, som förr i världen, få se maoris ur den
kalla bassängen draga upp en fisk, och utan att flytta sig ett
steg och utan att taga fisken från kroken, slänga reven över
i ett bredvid liggande kokhål, låta fisken där ångkoka och
sedan hala in den till sig och förtära den på stället — allt utan
att flytta sig ur fläcken. Detta lilla konststycke (som
turisterna brukade betala några pence för att få se) har man nu
upphört att visa, antagligen emedan maoris nu blivit så
"förfinade", att de ej som förr äta fisken orensad.
Byn har även fått en liten vacker kyrka, och på
samlingsplatsen utanför Whare Puni står en byst av drottning
Victoria. Den ter sig ej synnerligen smakfull — uppsatt på en
målad träpiedestal med ett litet tak över gummans huvud. Vid
tvåtiden företaga vi med bilarne en färd till det berömda
Whakarewarewa, ett par miles från Rotorua. Här ligga
Roto-ruatraktens flesta geysrar samlade, såsom Pohuto,
Wakora-hiki m. fi., och störst av dem Waikite. Denna bjässe börjar
nu icke, som de andra, att självmant "spela" var 10: de mi-nut, utan måste "såpas" innan den behagade visa vad den kan
åstadkomma. För att ej heller såpning skall missbrukas av
turister, har myndigheterna lagt lock på "friunstycket" och —
låst det. På bestämda tider, som finnas anslagna i Badpa-
Whakarewarewa.
viljongen, öppnas locket och "förevisning" äger rum. Det
ligger något komiskt över denna procedur. Då locket
avtages nedsläppes en tvålstång, liksom för att muta de
underjordiska krafterna. Omkring en minut förlöper, och då höres
148ett gurglande och därefter ett visslande ljud, och upp kastar
sig en tjock stråle av kokande vatten omkring 40 meter i
luften. Solens reflex i strålens skumpartiklar är förtjusande
och förvandlar den vita färgen i regnbågens alla spektra.
Vi fortsätta vägen framåt Tikitera och beundra dess
präktiga beskaffenhet — den är, som alla bättre vägar i landet,
byggd av straffångar. En gammal övergiven missionsstation
ligger ett stycke från vägen, bortglömd och övervuxen, som
ett bleknande minne från pioniärtidens romantik. Vi taga en
biväg över en höjd, och där i en djup dalgång ligger "Hell
Gate", vars sjudande vatten störtar sig ned från den ett
fyratiotal meter över liggande terrassen. Detta område, Tikitera
eller "Inferno regionen" ger oss de hittills starkaste
sensationerna. Det gör skäl för namnet, ty det brakar och dånar
därnere, som i ett veritabelt kokande helvete. Anblicken av
en liten vacker, klarögd kallvattenssjö, som ligger blott ett
kort stycke bakom oss, verkar därför lugnande.
Och sedan bege vi oss vidare till Hamuranakällan, som nu
blivit en attraktion av första ordningen sedan
turistströmmen vuxit ut under åren. Det märkvärdiga med denna lilla
källa är, att dess kristallklara vatten har den egenskapen, att
ej släppa igenom kroppar, som ej hava en viss specifik vikt!
Det är t. ex. ingen möjlighet för en människa att komma
under vattenytan, utan att hava stora tyngder fästade på
kroppen. Främlingar, som hört talas om denna märkvärdighet,
tvivla naturligtvis, och därför är det ingen av dem som
underlåter att besöka källan för att övertyga sig och andra, att det
hela bara är humbug.-------Hur många vad har ej här
förlorats ?! Det är nu en liten guldgruva för några företagsamma
maoripojkar, som anskaffat erforderliga attiraljer och leda
"proven". De taga dels betalt för visningen, och dels vittja de
vattenspegeln varje kväll från alla de mynt, som turisterna
under dagen kastat ned, för att — trots alla förevisade prov
— ännu en gång "övertyga sig om sanningen".
Dagen därpå bila vi genom en underbar urskog på en avdessa härliga "fång"-vägar till Okoroiri och dess många
hälsokällor. Här finna vi två tre goda hotell, butiker och
moderna maoridamer. Allt detta är tillkommit sedan 1912. Men
överallt omkring själva sevärdheterna är jordskorpan så
tunn, att man kan stöta hål på den med en promenadkäpp
— och få en ångstråle i synen!!
Med motorbåt föres vi sedan till ön Mokoia, där den i
maorilegenden så romantiskt beskrivna kärlekssagan "Henemoa
och Tutanekai" utspelades. Med denna ö är även ett annat
stort minne förenat: Hongi, den store Ngapuhi-hövdingens
härnadståg 1825, då han bland annat, för att kunna
tillintetgöra stammen, som bebodde ön, lät sina slavar draga sex av
sina stora krigskanoter 30 miles landsvägen över berg och
genom urskogen.
Ehuru det för oss närmast är en förlust, finna vi till vår
glädje, att ej allt det gamla i seder och bruk, som maorifolket
förr hållit heligt, blivit genom regeringsukaser
borteliminerat — på uppsatta anslagstavlor vid stranden läsa vi, att det
inre av ön är avstängt för allmänheten och fridlyst av
myndigheterna, enär detta område är av maoris "helgat åt
fädernas minne och av dem anses Wai-tapu". (Alltså lever den
gamla maoriinstitutionen ännu, om än med litet liv!)
Förövrigt finna vi inom maorisamhällena litet varstans här i
Tau-pozonen, att maoris behållit en del av sina egendomliga och
mer eller mindre tilltalande seder och ceremonier. För den
som "varit med" i forna dagar verkar det dock nedslående,
att den färgade rasen har benägenhet att skämmas för
nakenhet. De taga sig ej hälften så bra ut i europeiska kläder,
som i sin urgamla pittoreska habit.
Efter en dags vila (varunder vi åskådar en av "Arrawas"
arrangerad Haka-dans) societéliv och uppfriskande bad,
lämna vi definitivt den intressanta och gouterade hälsoorten
Rotorua, och anträder denna gången färden söderut med en med
fem präktiga hästar förspänd diligens. Vårt första mål är
Tarawerasjön.»Haka»-dans i Rötorna.På vägen mot Tarawera påminnes man ideligen om den
fruktansvärda naturrevolutionen den 10 juni 1886. Här och
där finner man dock fläckar, som ej berörts av katastrofen.
Så t. ex. går vägen genom en liten men härlig skog av
tusenåriga jättar, som hänga sina grenar som valv minst 20 meter
över våra huvuden. Otaliga lianer "suple jacks" och
"manga-manga" med sina röda och violetta blomklasar, återge tavlan
den rätta lokalfärgen från forna minnen. Då vi komma ut
ur detta lilla skogsparadis, kröker vägen runt en kulle, och
framför vårt häpna öga synes en liten sjö, som tyckes liksom
ha fallit ner från en sommarhimmel — en azurblå sjö, så ren
och "himmelsk", att den största målare i världen ej skulle
troget kunna återge det i färg. Vägen går högt över, men nära
intill dess strand, och vi kunna följa de olika skiftningarna i
vattnets färg, där det var djupare eller grundare, men alltid
underbart blått. Så gör vägen en skarp sväng, och vi nästan
haja till. — Där ligger ännu en liten sjö på andra sidan åsen,
men den är grön — lika grön, som den andra är blå! I
sanning en vacker sammanställning av den nyckfulla naturen. —
Vi komma nu fram till den av Teraweraeruptionen
begravda maoribyn, Wairoa. Allt som återstår är några kolnade i
askan begravda träkonstruktioner, och endast några
självsådda körsbörsträd markerar platsen ovan jord. Där borta
se vi nu den grymma vulkanen Terawera resa sin taggiga
krona, till formen något förändrad sedan 1886, sedan den
väldige givit sin vrede ett så fruktansvärt uttryck. Vart vi
blicka i riktning mot vulkanen, är det fordom sköna
landskapet ödelagt. Höjder och dalar äro gråa av de täckande
asklagren. Terawerasjön, så underbart skön för 35 år sedan, ligger
där nu med stränderna hopade av förkolnade trädstammar,
och de härliga bergen, som omkransade den, äro så tjockt
beströdda av detta träkol, att man kan likna det hela vid en
stor askhög.
Vi taga nu en motorbåt, som för oss tvärs över till andra
sidan sjön, och arbeta oss sedan uppför höjden mellan ask-»Poy» dans i Christchurch.högar, lava och kolbråte, för att kunna slå in på vägen till
Rotamahana. Nedstigningen på andra sidan är nästan värre
än uppstigningen — vi sjunka nästan till knäna i aska. Men
framåt måste vi för att få se hur det nu ser ut, där "Världens
underverk", kiselinter-terrasserna, en gång lågo.
Ännu en halvtimmes ansträngning för oss fram till den nya
sjön Rotamahana. Den är minst en halv gång större än den
gamla, uppslukade, och är en kratersjö med större delen av
Rotomahana i sin förnedring.
vattenmassan i en temperatur av 90° C. eller nära
kokpunkten. I stället för den härlighet författaren såg 1884, och förut
sökt beskriva, är det som nu bär namnet Rotomahana blott
ett mörkt, otäckt, kokande vatten, förorenat av gyttja och
slam, som föres upp i kaskader från dess botten. Lika fullt
måste vi fara över denna kokande kittel, och för det
ändamålet har turistdepartementet en särskilt konstruerad båt här
förlagd jämte maoriförare, som styr den i en sicksack fåra
utefter ena stranden, där vattnet "blott" är + 80° C.-------
Innan vi komma till turistdepartementets stora härbärge i
154Waimangu, passera vi i gåsmarsch över en slät platå, som
fått namnet "The frying pan" — stekpannan — och ett
lämpligare namn kunde den aldrig fått. Den ligger i nivå med
Waimangugeyserns krater och är alldeles perforerad med hål i
jordskorpan, varur vattnet bubblar och gyttjan fräser med
ett ljud som från en på elden stående stekpanna. Denna vandring
över "stekpannan" är en jämförelsevis ny sensation för
turisten — ty den började ätt fräsa först 1910. Efter den
nervkittlande promenaden kännes det skönt att komma på
fast mark igen och bli omhändertagna av den vänliga
halvblodsbetjäningen å "The Accomodation House".
Utsikten från det högt belägna hotellet ger en tröstlös syn.
Med undantag av några tuvor rapoogräs i närheten av
byggnaden, finnes ej en grön fläck att skåda så långt ögat ser.
Waimangugeysern
guiden, under en tid av 23 år efter katastrofen varit otroligt
våldsam, och från sin till en acre vidgade krater, under
oerhört dån kastat upp sin slampelare ända till 60 meter i luften.
Efter 1909 har den emellertid hållit sig alldeles lugn.
Utvilade fortsätta vi morgonen därpå med en "buggy"
söderöver mot Tauposjön. Vägen tar oss förbi en massa träsk,
rikt beväxta med N. Z.-lin, och det märkvärdiga "Regnbågsberget",
vars mångfärgade krit- och lerlager givit det dess
namn. Ej långt därifrån stöta vi på — "The Hot Lakes
Prison" — en stor straffanstalt för grövre brottslingar.
Vägvisaren förklarar för oss, att alla straffångar i landet "ha det
bra" och att de just här ha det synnerligen bra, ty de vistas ej
bakom höga murar utan bo alldeles idylliskt i egna små
välinredda stugor och syssla med plantering av träd. — — —
Och en slags bekräftelse på sanningen härav få vi efter en
liten stund, då vi stöta på två män, sysselsatta med att meta.
Det är en fånge och hans vaktare; båda ligga lutade över
broräcket med var sitt metspö i handen och cigarretten i mun
och se ytterst nöjda och bekymmerfria ut. Fången bär den
vanliga randiga fångdräkten och vaktaren är klädd i kaki
och mellan dem står en fågelbössa lutad mot barriären. De
vända på sina huvuden och hälsa ogenerat på oss med en nick.
"Jag antar, att det ej är så få som rymma härifrån, då
bevakningen är så slapp", säger en i sällskapet.
"Rymma!", utbrister guiden. "Nej, tack vackert! Här
rymmer minsann ingen! Ville någon rymma, så skulle de nog
kunna komma ett stycke på väg — men inte långt. Vi känna
igen varje ansikte här. Det är söndag i dag och därför ha
alla av dem ledigt och driva nu omkring och skjuta och fiska.
De ha det bättre än de flesta hederliga människor ha, Sir!"
försäkrade vår man.
Efter en stund komma vi fram till "Te Wai o tapu", "Det
heliga vattnet", ett privat maoriområde, där en rik samling
av vulkaniska under finnas hopade. Tiden är emellertid
knapp och vi bese endast "The Champagne pool", som verkligen
var sevärd. Det stilla och klara vattnet fräser och skummar
som vinet ifråga, då man kastar en handfull sand i
detsamma — och dock är det nära nog iskallt!
Vägen bär vidare till Warakei, där vi i ett magnifikt hotell
intaga vår middag klockan 6 (vanlig middagstid över hela
N. Z.) och fortsätta sedan i briljant månsken med bil den
återstående delen av vägen till Taupo. En liten del av vägen
går här insprängd i klippan utefter en flera hundra meter
djup avgrund. Vi krypa försiktigt fram efter den och kasta
ibland med en lätt rysning blicken ned i djupet. Den trollska
anblicken av Taupos månbelysta vattenspegel i fjärran återger
oss lugn. Och nu höres Huka-fallens dån, dess månbelysta
kaskader komma inom synhåll, och som ett glidande
silverband synes den mångbesjungna Waikato-floden bukta
sig fram mot Taupos svala, djupa vatten. Ännu några
minuter och vi få i söder syn på några månskimrande, snötäckta
bergjättar. Det är första gången vi skåda snö sedan vi
lämnade Auckland, och man känner sig riktigt tacksam att få
detta milda, lugnande avbrott på de sista dagarnas överflödande
sensationer i "helvetisk" stil.
Kaimanawabergen med vulkanen Wairangu skymtar i
öster och i söder reser Raupeha sin hjässa 2,893 meter, och
strax bredvid synes Tongariro, från vars snötäckta krater
rökpelaren i månskenet tydligt avtecknar sig mot himlen. Vi
köra fram genom en accasiaallé och bliva mottagna av det
vänliga värdfolket i det hemtrevliga Terraces Hotel.
Morgonen därpå göra vi en promenad ned till sjöstranden.
Taupo täcker 626 kvkm., dess norra strand verkar steril, men
de övriga äro desto vackrare. Vattnets temperatur är ej mer
än + 15° till 17° C. och har ej samma genomskinlighet och
färg, som de sjöar vi beundrat dagarne förut. I sjöns södra
ända utfaller Övre Waikatofloden, som på sitt bredaste ställe
blott är 100 meter, men som på en sträcka av flera mil är
minst lika djup!
I sjöns mitt ligger ön Motutaiko, som sedan urminnes tid
förblivit tapu.
Vi promenera fram till badetablissementet "Spa", och
intaga vårt "eleven o"clock tea" i en flera hundra år gammal,
väl restaurerad Whare Puni, som nu fått en så modern
granne som Grand Hotel Spa. Sedan tages en motorbåtsfärd till
"Häxornas kök", där, enligt maorisägnerna, Ute har sitt
favoritlaboratorium förlagt, och där man kan se en sprudel
"arbeta" i hela tre timmar i sträck innan den tager sig en
paus på lika lång tid. Vid Wairakei se vi det beryktade
"Paddle", som två gånger i timman, nästan på sekunden,
kastar upp en vattenmassa, som roterar likt ett kvarnhjul med
10 meters radie och verkar rent av bländande för ögat.
"Någonting vackrare i denna vägen kan man ej få skåda på denna
planeten", meddelar oss guiden — och vi nästan tro så med.
Och här avsluta vi vår "sightseeing" i Taupozonen. Den
har för turisten varit en spännande färd, mättad med starka
intryck av naturkrafternas under — men läsaren kanske
gäspar uttråkad — likafullt.
Från Taupo taga vi vägen över Orakaikorako och Atiamuri
till Lichfield, där vi få anknytning med järnvägen, som skall
föra oss till Wanganuifloden.
I Taumarunui stiga vi ombord på en flodångare, som
turistdepartementet insatt för att giva turisterna tillfälle att på
ett bekvämare sätt än förr — då man fick använda
maorikanoter — taga Wanganuiflodens skönhet i skärskådande.
Någon lyxångare är det dock ej vi kommit ombord på — men
den är helt naturligt bekvämare än en maori "waka". Det
regnar även — som det ofta nog gör här i landet — men
sommartid aldrig länge i taget. Efter en stund försvinner
regndoket som genom ett trollslag, och vi se till vår förvåning, att
vi befinna oss emellan hundratals meter höga, rakt nedstupande
berg, alldeles överklädda med en tät vegetation.
Ett förstklassigt turisthotell.
Floden slingrar sig i mjuka kurvor, och de höga strändernas
mörka grönska varierar med en ljusare. Här och där
lysa snåren av "Hata"-blommornas färgglada buketter.
Tiometershöga "Manukas" eller ormburksträd sticka upp över
undervegetationen, som ligger som en matta i alla möjliga
skimrande färger.
Allt är så tyst och stilla i detta paradis, att man nästan
förargas och anser det som "Vanhelgande av rummet" då
skepparen blåser i ångvisslan för att tillkännage ångarens
annalkande till en mellanstation. (Och förargad kan man även bli,
då man som vi, nu sitta och läsa i Resehandboken, där "T. D."
behagat kalla Wanganuifloden för "Nya Zeelands — Rhen"!! Vari likheten skall bestå, kan nog ingen som sett Rhen
begripa. -- --)
Wanganuifloden.
Vi nå Pipiriki — en plats, bestående av ett varumagasin,
sex maoriwhares och ett stort modernt hotell. En förtjusande
plats för semestertagare, som vilja leva i fred i en underbar
natur och ha god tillgång på fiske och skytte förutom
förmånen av god mat och en god säng.
Den återstående delen av flodvägen till den lilla staden
Wanganui går genom ett mera öppet land och förbi en massa
maoribyar, som äro synnerligen måleriska. Namnen på dessa
byar äro ståtliga, som London, Paris, Rom, Athen och —
Jerusalem, och kuriöst nog är "London" den minsta av dem
alla. Den lilla staden Wanganui har blivit mycket
moderniserad på senare år och är en framåtgående plats.
Vi göra nu härifrån en avstickare som hastigast till staden
New Plymouth i Taranaki med järnvägen, som löper tätt
efter kusten. Utefter vår väg passera vi "den sista omtvistade
maorijorden", Waimate-slätten, som "profeten" Te Whiti på
sin tid så fanatiskt försvarade mot inkräktarne inom den d. v.
regeringen och som kostade landet så mycket blod i strider
ända från 1860. Nu har äntligen pakehan fått äganderätt och
lagfart på denna landets bördigaste jord, som nu ligger som
en fredsidyll, med betande hjordar, böljande åkerfält och
präktiga farmgårdar. "När slutet är gott -- --".
Överallt på de små järnvägsstationerna är perrongen
fullpackad med folk, som skola "se på tåget" — lantliga seder,
som man känner igen "hemifrån". Men folktypen är en helt
annan. Här äro alla så väl och modernt klädda och se så
vederhäftiga ut, så att man ej kan upptäcka annat än
"herreklass". Här på rama bondlandet såväl som i städerna, ser
man ofta unga, ståtliga eleganter med bröstet fullt av
dekorationer från världskrigets heta duster, i vilka Nya
Zeelandsregementena — i synnerhet under fälttåget i Mindre Asien och
Gallipoli — utförde lysande bedrifter.
Fram på eftermiddagen få vi syn på det mångbesjungna
Mount Egmont, vars snötäckta hjässa glimmar i aftonsolen,
och en timme senare äro vi framme i New Plymouth.
Denna gången gästa vi å en utanför staden liggande
egendom, dit vi fara med bil. Det är en gammal herrgård från
1840-talet, byggd av en av de dåtida förnämliga pioniärer,
som med förkärlek valde Taranakis härliga luft och bördiga
jordmån. Nu är emellertid hela egendomen moderniserad och
En skogscreek i Taranaki.
elektrifierad. En finare kolonistfamilj på landet får man leta
efter; och dock ha de ej en enda vit tjänare, blott ett
gammalt maoripar, som bodde längre bort på ägorna, gjorde en
del handräckning. Hela familjen, herrn, frun, tre döttrar och
två söner, arbeta med gårdens skötsel, därvid underhjälpta
av alla sorters passande elektriska och andra maskiner, som
finnas att tillgå för pengar. "Vi blevo uttråkade på att ha
tjänstefolk, som aldrig fingo nog i lön, och förresten var det
omöjligt att få arbetet utfört på den arbetstid de helt frankt
bestämde", förklarade vår värd. Dessa husets döttrar kunde,
sedan de utfört alla ett lanthushålls sysslor, ändå få tid att
idka musik, tennis- och golfspel, gå någon gång på baler och
kalas och vara angenäma sällskapsmänniskor, då det kom
gäster i huset! Och ekonomiskt bar det hela sig bra.
Folkparken i New Plymouth.
En upplevelse var solnedgången här. Snöfälten på Mount
Egmont syntes liksom glöda under den vita, skinande ytan —
en silvervit kon, placerad på en glänsande guldbricka, är ett
alltför intetsägande likhetsuttryck. -- --
Då vi tidigt morgonen därpå bila in till staden, för att med
tåget bege oss till Wellington, ger den gamla döda vulkanen
oss en avskedshälsning i soluppgången, som i färgskiftning
ej kan ge något övrigt att önska.
Parlamentshuset, Wellington.
Vi fara nu tillbaka samma väg till Wanganui och fortsätta
vidare efter kusten — en långsam, sniglande resa på hela 12
timmar. Man förvånas över den dåliga farten och
järnvägsförhållandena i allmänhet i detta föregångs- och mönsterland
-- -- men mest över, att det ej går några natt-tåg! Efter
klockan 10 e. m. är all järnvägstrafik i landet slut. Skälet är,
att kommunikationsministern anser, "att
järnvägspersonalen bör få rätt att lägga sig i tid" -- --. Europeisk och
amekansk järnvägstjänst kallas här för slaveri -- --.
Vi nalkas nu landets huvudstad, Wellington, som liksom
Auckland ligger i en halvcirkel amfiteatraliskt runt
hamnbassängen. Denne bildas här av Port Nicholson Bay, vilken
kröker sig och formar nästan en sjö, vars utlopp ej kan ses
från staden. Under det s. k. "tioårskriget" (1860—70) fann
man, att Auckland med dåtida kommunikationer låg för
avlägset som regeringssäte, vadan det centralt belägna
Wellington — som alltsedan överste W. Wakefields
grundläggande av staden ansågs genom sitt geografiska läge vara
självskriven som huvudstad — fick äran att övertaga
metropoltiteln. Men det lokala läget blev ej så idealiskt för
framtiden, enär platsen ej medgav tillräcklig areal för stadens
tillväxt. Man har endast en möjlighet att få markyta, nämligen
utfyllning i hamnen, och detta har även tillgripits.
Några "skyskrapor" efter amerikanska mått förekomma
ej någonstans här i landet, och i Wellington skulle detta
byggnadssätt i alla fall ej tillgripits för inbesparing av tomtytor,
ty kraftiga jordstötar äro här ytterst vanliga. Vacker,
renlig, med breda asfaltgator och välordnad efter nutidens alla
fordringar, ligger "Cook Straits Drottning" imponerande
med sina terrassgator — en tilltalande stadsbild och typisk
för Nordöns städer genom den enormt rika vegetation den
inbäddat sig i.
Varje människa som varit i Wellington har alltid det
minnet med sig, att hon aldrig varit på en blåsigare fläck på
jorden, som samtidigt upptagits av en civiliserad stad. Det
blåser alltid och friskt i Cook Strait av ganska naturliga orsaker,
som man genom en blick på kartan kan förstå, utan vidare
förklaring. Port Nicholson, som fångar en god portion av
luftströmmen i Cock Strait, har därför synnerligen luftigt,
och det talas än i dag om, att då överste Wakefield med
assistenter var sysselsatt med utstakning av den nya staden —
som han då tänkte förlägga mitt för inloppet — blåste
hattarne av alla herrarnas huvuden och seglade till sjöss.
Översten ändrade då sin ursprungliga plan och lade staden på den
motsatta stranden, i den tro, att man där skulle kunna få
behålla sin huvudbonad. Det var emellertid en felkalkyl. Man
använder särskilda anordningar här för att få dem att sitta
kvar. Och svårt är det ibland att taga sig runt gathörnet,
varom de komiska vykorten härifrån spritt kunskap över hela
världen.
Att man i en kolonien huvudstad kan få köpa allt som kan
fås för pengar i dess »Nordiska kompani» konstaterades här.
Priserna äro ej avskräckande, men alltsammans är
»utländskt kram» — inhemska varor »för» man ej av det enkla
skälet, att sådana knappast finnas. Och varför finnas ej
sådana? Varför finnas t. ex. ej inhemska möbler, då detta land
äger de utsöktaste träslag för möbeltillverkning, växande i
sina skogar? »Jo», svarar man, »arbetslönerna, som begäras
här, skulle göra dessa möbler så dyra, att vanligt folk ej
skulle kunna köpa dem».
För övrigt ha vi alla skäl att vara nöjda med Nya
Zeelands metropol, och gå nu ombord på U. S. S. C:os luxuösa
kustångare »Atua», som skall föra oss till staden Nelsen på
Sydön.
-- -- --
Det är en strålande vacker dag som vi lägga ut från Queens
Wharf. Vi taga plats på övre promenaddäck i en bekväm
korgstol och se Port Nicholsons höjder försvinna akterut;
och då »The Heads» passerats styra vi mot det redan från
Cooks dagar minnesrika Queen Charlotte Sound.
Jag skall nu berätta en högst otrolig historia, stående i
samband med det farvatten, vi nu skola överfara. (Läsaren må
följa sin egen smak — att tro på"t, eller låta bli).
Ångarens befälhavare slår sig ned i vårt sällskap, och sin
vana trogen underhåller han sina förstaklasspassagerare på
sitt genom daglig träning under tiotals år fulländade
sjögentlemannamässiga sätt, med berättelser ur sin rika erfarenhet.
Wellington.
Han berättade om flera intressanta episoder från det tyska
kaparkriget i Söderhavet och infångandet av »The invindcible
Count» (Felix von Luckner) — saker som för de flesta av
åhörarne voro obekanta. Då observerades av någon en mindre
val dyka upp på några kabellängders avstånd, och allas
intressen vände sig nu mot denna, i dessa farvatten ej
alltför ovanliga syn. Kaptenen »kom av sig», men tog upp ett
nytt ämne.
»Apropå val», började han, »så kan jag omtala, att vi litet
närmare Charlotte Sound ha en sådan, som jag anser vara
den intelligentaste varelse av sitt släkte, som någonsin
simmat söder om ekvatorn. Det är en vitmal, en hanne, ej mer
än 15 fot lång. Hur gammal den kan vara, vet ingen. Bland
oss, som gå på denna trade och äro bekanta med honom, går
han under namnet »Pelorus Jack», enär han alltjämt håller
till i Perolus Sound. Han är ungkarl, och i motsats till andra
valar håller han sig för sig själv och strövar ensam
omkring, men blott på ett bestämt område. Men om han synes
hata sällskap av sitt eget släkte, måtte han känna desto mera
dragning till människor — han tjänstgör nämligen som en
slags frivillig lots på sin vattenräjong!!! Men han är
konservativ så det förslår, och han väljer sina vänner med stor
urskillning —.» Kaptenen — som antagligen ej för första
gången höll föredrag om »Pelorus Jack» — gjorde en
konstpaus. Damerna sågo ännu blott intresserade ut, men herrarne
började titta på varandra. Kaptenen såg road på sällskapet
och fortsatte, oberörd av åhörarnas stigande tvivel: »Ja, jag
sade han väljer sina vänner med urskillning», betonade
kaptenen, »— ty han tager ej den minsta notis om en seglare,
även om det är den mest aristokratiska lustyacht, ej heller
om motorfartyg — endast ångare intresserar »Jack». Och
bland dem favoriserar han alldeles påtagligt en del.»
Nu bröto herrarna ut i ett gapskratt, men kaptenen
fortsatte obevekligt.
»Han går ut och möter, då han genom det starkt
ljudledande vattnet hör en ångare komma både på in- och utgående.
Han kommer då med 25 à 30 knops hastighet, alldeles upp
under bogen, och håller sig sedan ett tiotal famnar före
ångaren och utför en massa lustiga voltigenummer till
passagerarnas förnöjelse -- --.»
En ny skrattsalva avbryter kaptenen, och han säger med
ett visst eftertryck; »Wait and see! Stanna uppe på däck till
vi vid 10-tiden komma in i sundet. Och så framt ej
någonting hänt vännen "Jack" så kommer han emot oss. Den här
båten tycker han synnerligen väl om.»
»Menar ni verkligen, kapten, att vi skola tro en sådan
orimlighet, att en val kan hålla reda på de olika fartygen som
passerar här och skilja den ena från den andra?» frågar
morskt en av de största tvivlarne i sällskapet.
Kaptenens lugn var orubbligt, och med skalken i ögat säger
han: »Jag vet att det i edra öron låter som en barnsaga —
men likafullt är det ett faktum att "Jack" osvikligt kan skilja
den ena båten från den andra. För en tid sedan försökte en
av officerarne på "Nouva", tillhörande vårt rederi, att
harpunera "Jack" från backen. Han missade — lyckligtvis — men
från den stunden blev "Nouva" "bojkottad" av "Jack"; han
vänder så snart han upptäcker -sin blivna ovän, som han
antagligen numera skänker sitt djupa förakt. En gång kom en av
våra andra båtar, "Wainui" på utgående med "Jack" som
"pacemaker" framför sig. Mitt uppe i sina glada krumsprång
försvann han — och anledningen var den, att "Nouva" möttes på
ingående. — Men så snart den senare passerat förbi, var
"Jack" åter tillbaka och fortsatte sin avbrutna "föreställning"
framför bogen på "Wainui" och tumlade om ända till gränsen
av sitt rike», slutade kaptenen i det han med en artig bugning
mot damerna lämnade sällskapet.
Man visste ej riktigt vad man skulle tro, men alla
bestämde sig för att stanna uppe på däck till den angivna tiden.
Kvällen var klar och månljuset var nästan lika starkt som
dagsljuset. Just efter det vi passerat fyren å Stephens
Island gjorde »Pelorus Jack» sin entré! Den gnistrande
fosforescensen, som skummade omkring honom då han rusade
genom vattnet, ingav oss den föreställningen att han var
minst 50 fot lång i stället för 15. I denna belysning var hans
uppträdande en sannskyldig fest för ögat.
»Nå!» ropade kaptenen till oss från kommandobryggan,
»ni medge väl åtminstone, att "Jack" ej längre är en myt?»
»Nej, vi måste medge att den existerar», svarade "tvivlaren",
»och vad hans intelligens beträffar så kan det ju även —
ja, vad skall jag säga — vara verklighet bakom det
påståendet. Men inte blir jag trodd, då jag omtalar detta i min
klubb hemma i London — detta så säkert som sex!»
Vi vakna morgonen därpå, liggande vid kajen i Nelson.
Man behöver endast en kort tid på sig för att konstatera, att
denna lilla stad är en pärla bland kolonistäder. Den ram av
grönska, som den är infattad i, är förtjusande, dess olika
kuperade partier giva den en behaglig omväxling och luften,
den härliga, ozonfyllda luften, ger tillvaron ett ökat behag.
Nelson anses också som världens hälsosammaste stad !
uttalandet: »Då någon gammal Nelsonbo tröttnat på livet och önskar att
skiljas hädan, är det klokast, att han lämnar sin stad — ty där dör ingen!»
Allt
sedan kapten Arthur Wakefield år 1841 anlade staden —
som befolkades uteslutande av unga, bildade och burgna
män från goda familjer i England — har den i stort sett
burit en gammaldags prägel av förfining och gedigenhet,
som ingen annan plats i landet.
Nästa morgon gå vi med tåget till Motupiko, omkring 70
miles genom härliga dalgångar och med ett begynnande
berglandskap framför oss. I Motupiko vänta oss, från N. Z.
Express C:o beställda, stora, kraftiga automobiler, som föra
oss fram över branta stigningar å den för övrigt utmärkta
landsvägen, som leder till provinsen Westland.
Vi komma synbarligen allt mer och mer in i berglandet,
Mount Franklins 3.000 meter höga toppar synas ej för den
regntjocka, som å Sydöns bergstrakter äro så vanliga och gå
under namnet »Scotch mist». Den yttersta försiktighet
tarvas då man bilar fram i denna regndisa. Djupa avgrunder
gapa alltsom ofta på yttersidan av vägen, och den inre följer
bergväggen. Då och då lättar disan och man ser de
snöklädda bergen överallt. Det är norra delen av
»Centralalperna», de s. k. »Lyells». Och sedan dessa passerats komma vi in
i den storslagna Otiradalgången, och övernatta i Longford.
Otira dalgång.
Nästa dag taga vi en stor, med fem hästar förspänd
resvagn, enär hästarne äro mera tillförlitliga än chaufförerna i
de farliga passagerna. Fram på middagen nå vi in i
gulddistriktet, som i ett 40-tal år lämnat storartade värden av den
ädla metallen. Nu är dock denna guldvaskning här på
retur och blott en skugga av vad den förr varit.
I närheten av den ansenliga Bullerfloden ligga en del förr
betydande guldgruvsamhällen. Överallt här är 1900-tals
civilisationen minimal; man tycker sig förflyttad långt
tillbaka i tiden.
Vi följa nu floden Buller ett stycke, och komma till det
omtalade Haivkys Crag i Buller Gorge. Floden, som flyter djupt
nedanför oss, forsar i en mäktig ström och vägen går delvis
insprängd i den lodräta klippan, som på flera ställen hänger
över densamma. Här och där äro bredare insprängningar
gjorda, för att mötande vagnar skola kunna passera
varandra. Men som floden ideligen kröker sig, kan man ej se
långt framför sig, vadan det blir en obehaglig situation om
den ena eller andra nödgas backa en halv mile eller så -- --.
Flyttande guldvaskare, Westland.
På andra sidan om floden går en mäktig urskog fram med
en ormbunksvegetation, som sväller ut över flodens stränder.
Här synes det ena lilla vattenfallet efter det andra kasta sig
över fallna tusenåriga trädstammar, överväxta med
kryptogamer i granna färger. En färja för oss med ekipaget över
floden, och inom kort anlända vi till Westport, där vi taga in
Hawk"s Crag, Bullerfloden.
på »Grand Hotel» (något anspråkslösare än det vid
Norrström liggande.)
Westport är en tröstlös plats att komma till, efter att
hittills ha skådat så mycket skönt, storslaget och sensationellt
på vår resa — men kontraster ha ju också sitt goda med
sig. Vi hava emellertid ingen anledning att göra några
avstickare från den ordinarie »departementsruten» här. Den
går ändå fram där några förutsättningar finnas att få mat
och logis i denna veritabla vildmark. Vi fortsätta därför
nästa dag till Reefton, där järnvägen stöter till, och kommer
med tåget (farten högst 20 km.) till Graymouth — en annan
vildmarkshåla----varifrån vi, efter en intagen urusel lunch
ånga i väg till Hokitika.
Skogscreek i Westland.
Tåget är överfullt med passagerare, som skola besöka
kapplöpningarna där. Den överallt annars i landet
framträdande smaken för eleganta kläder finnes ej ett spår av
i Westland. Här äro ännu de gamla koloniella sederna och
förhållandena förhärskande, man har ingen åtrå efter »shaw
off». Och därför utgöra dessa människor, som äro på väg till
»the races», en brokig samling av »-bush»-typer.
Gruvsamhälle i Murchison.
Även Hokitika är sig fullkomligt lik, sådan den såg ut
på 80-talet, och man frestas tro, att den legat i slummer
sedan dess.
Kapplöpningarna äro arrangerade i en utkant av staden.
Vi bege oss även dit då intet annat tidsfördriv finnes att
välja på. Läktaren blir snart full av stadens pampar med
fruar och barn. »Hokitikas borgarorkester» — 8 man, varav
4 trumslagare — börja ett oväsen, som kunde ha gällt för
en imitation av ett vulkaniskt utbrott där uppe i
Taupozonen. Därefter kom det verkliga musiknumret, som befanns
vara den över 30 år gamla slagdängan »Come, come,
Carolina». Så kommo ryttarna ut från vågen för att göra en
promenadritt runt banan innan »Dash handicap trots» tager
sin början. En ryttare bär en urblekt blå jockeytröja och ett
par utslitna ridbyxor, en annan har ett par arbetsbyxor av
mollskinn och rider i skjortärmarna, och en tredje en antik
svart redingot, blå dungeribyxor och storstövlar o. s. v. De
flesta av dessa marknadsfigurer sitta dock som gjutna i
sadeln då starten går. Och rida kunna de! Publiken jublar
— vadslagningen är i full gång med totalisator och »sweeps»
jämte alla de vanliga agremangerna. Inte dåligt nöje alls!
Typiskt kustlandskap, Westland.
Mount Cook"s snötäckta pik, som förut varit dold i moln,
lyser nu bedårande i solskenet över de underliggande,
blåfärgade bergen, och mellan de närmast liggande kullarne
lyser i gläntorna fläckar av havet utanför.
Vi göra nu en liten färd i motorbåt uppför Hokitika Creek
och komma fram till Mahinapuasjön — en underbar
vattenspegel, i vilken ej blott den bedårande vackra skogen, utan
även själva Mount Cook avspeglar sig som på en gravyr av
läckraste slag. Här finnas för övrigt en hel del underbara
insjöar, den ena vackrare än den andra, vattenfall och
urskogspartier, om vilka man kan använda superlativa
uttryck.
Bland denna härlighet ligga sterila fläckar, bebyggda med
små primitivt hopkomna hyddor. Det är
guldgrävarsamhällen. Men överallt, där guldet tages ut, har den vackra
naturen skövlats och förfulats — liksom markerande, att det
materiella och det estetiska ej passa tillsammans. Vid
Kanieri, strax intill här, är hela landskapet upprotat av
dynamitens härjande kraft, och den fordom betydande flodarmen
ligger uttorkad efter dess avledande och utgrening till
guldvaskerierna. Och av den härliga skogen synes blott en och
annan halvbegravd stam, minnande världen om den
skönhet, som gått förlorad för så och så många uns av den gula
metallen.
Färden går nu härifrån genom »Arthurs pass» och bär
sedan uppåt på en slingrande väg genom »Portus Pass» i
»Södra Alperna», vars snötäckta bergskedja, gående
nordost-sydväst, utgör vattendelaren i denna trakt. Härligt
ligger nu provinsen Canterbury till höger om oss; Springfields
plain utbreder sig som en grön mantel, genomdragen av
silverränder.
Resan genom Westland har varit besvärlig, men har satt
hälsans rosor på deltagarnas kinder och mättat ögat med
stora skönhetsvärden. Men »ombyte förnöjer», och nu
återvända vi för några dagar till civilisationens behag och
företaga nedstigningen till Springfield, där vi taga tåget till
Canterbury"s metropol: Christchurch.
Visserligen ha järnvägarna här amerikanska vagonger,
men driften är allt utom amerikansk. Tåghastigheten på
Sydön är ej bättre än på Nordön och kan liknas vid den som
bestås på de små bibanorna i södra Sverige. Det tar oss
fulla tre timmar att köra de 44 engelska milen till
Christchurch.
Landskapet å Canterbury slätten påminner starkt om
södra England. Överallt välmående jordbruk, ägorna
omgivna av liguster och hagtornshäckar, små vackra genuint
engelska herrgårdsbyggnader och fruktträdgårdar med
engelska trädslag.
Portus Pass, Södra alperna.
Staden Christchurch ligger, som sin namne i England, vid
en flod kallad Avon och ter sig vid första anblicken nästan
storstadsmässig. Den är den kyrkrikaste av landets städer
och har förutom katedralen flera verkligt sköna tempel.
Staden har anlagts av den anglikanska kyrkan, och en hel del
gator bära namn efter prelater. Floden ger ett vackert inslag
i stadsbilden och är kantad med alléer; den botaniska
trädgården är den skönaste i landet.
Hotellen äro förstklassiga och vi må nästan för gott i
denna goda, komfortabla stad.
Katedralen i Christchurch.
Från Christchurch taga vi tåget till Dunedin, huvudstaden
i provinsen Otago, — en färd på 9 timmar. Större delen av
vägen går inom Canterbury, vars slättland med sina
välskötta farmer utgöra en fest för ögat och vars större och
mindre vattendrag, glittrande gröna, frambringa en
symfoni i smaragdens färgskiftningar. Vi passera genom den
lilla staden Timaru, nu en mondän badort — för 40 år
sedan var den blott en vanlottad sandrevlad lastageplats, utan
skydd för de ostliga vindarna. Vidare den lilla vita
sandstensstaden Oamaru, byggd på kullar vid havets strand.
Vi ha nu kommit in i Otago, och alplandskapets mäktiga
och solemna karaktär börjar framträda västerut. Ännu
dominerar dock det ovanligt vackra och pittoreska
agrikulturella inslaget i tavlan, men alltefter vi komma längre
söderöver växa bergmassorna i imponerande höjd.
Dunedin (det gaeliska namnet för »Nya Edinburgh») är
en välbyggd och vackert situerad stad, anlagd av skottska
presbyterianer 1850. Den bär sitt fordrande namn med
heder, och dess utseende vittnar om att de gamla skottska
pioniärerna sökt att motverka känslan av hemlängtan genom
att i det fjärran landet skapa fram en stad så mycket som
möjligt påminnande om den gamla huvudstaden i »auld
bonny Scotland». I stort sett äro Dunedins offentliga
byggnader de, arkitektoniskt sett, bäst tillkomna i landet.
Namnen på gator och torg äro i regel uppkallade efter sådana
i Edinburgh. Till och med klimatet tyckes de ha tagit med
sig »hemifrån», ty det är betydligt skarpare här än på norra
delen av Sydön, och påminner mycket om det skottska. Med
ett ord, skottarna här ha visat, att de ej vansläktats, att de
kommit på rätta platsen och att de trivas.
En känd skämtare uttalade sig på 90-talet om provinsen
Otagos befolkning som så: »Innevånarne äro skottar. De
stannade här under vägen till himlen och trodde att de voro
framme».
Och vi anse tankegången alldeles riktig. Ty försök ej att
Princess Square, Dunedin.
Knox Church, Dunedin.
förmå en gammal Otago-bo att flytta till en annan provins i
landet — det lyckas inte! Kineser och skottar äro
sparsamma, men utgöra ändå två mycket konträra folkelement
— men likvisst fanns här i Dunedin på 80-talet en hel massa
kineser, som förtjänade ett rikligt bröd som
trädgårdsmästare, handlande m. m. och vilkas skyltar med sina
mongoliska hieroglyfer, eller originella sätt att bära bördor gav
gatubilden ett östasiatiskt inslag. Detta främmande intrång
i näringslivet och i den skottska »hemkänslan» blev slutligen
svår att bära för stadens innevånare. Några våldsamma
åtgäder i annan form än immigrationsförbud vidtogos
visserligen icke mot gulingarna, men förhållandet är dock, att
de av dessa som nu äro kvar, äro alldeles som uppslukade
— antagligen europeiserade. Det är mycket vackert,
intressant och värdefullt att se i denna goda stad. Otago
Museum står kvar; ännu som förr verkar dess grekiska
tempelfasad nobel och imponerande bland de modernare
byggnaderna.
Port Chalmers, Dunedins hamnstad, liggande 4 miles
nordostvart och innanför Otago Heads, har på de senare
decennierna vuxit ut till en betydande storlek. Dess dockor och
kajareal upptaga nu en tre gånger så stor yta som på 80-talet,
vilket vittnar om att Otagos förnämsta hamn följt väl med i
utvecklingen.
Vi skola nu med tåget fortsätta söderut till det inre av Otagos
alpland, för att först taga en titt på några av de stora
insjöarne.
Med den vanliga snigelfarten tar tåget nästan hela dagen
innan vi frampå eftermiddagen anlända till Kingston, som
ligger i södra ändan av sjön Wakatipu. Höga och på
vegetation alldeles blottade berg med kopparfärgade väggar, resa
sig dystra och hotande omkring det lilla samhället i Kingston.
Vi undra hur folket kan trivas på ett så dystert ställe i detta
f. ö. så härliga land ... och bege oss fortast möjligt från
denna ogästvänliga håla ombord å turistdepartementets stora
Queenstown, Otago.
motorbåt, med vilken vi med god fart styra över det vida
insjövattnet till dess motsatta ända.
En passage över vattendrag.
Färden ger oss inga sensationer, solljuset bortskymmes av
de höga, mörka bergen, och vi känna oss i hög grad besvikna.
Men denna känsla — i hög grad stegrad hos oss, som under
veckotal levat i ett formligt rus av skönhetsintryck — tog en
snöplig ända. Vår båt gör en sväng, och fram strömmar
solljuset och förändrar hela tavlan. Badande i sol ligger framför
oss den lilla idylliska staden Queenstown, på en sluttning
som sträcker sig ned till stranden och bakom vars starkt
belysta grönska de snötäckta »Södra alperna» torna upp sig
bland molnen. De bländvita husen lysa glatt och den för oss
förut mörka och dystra vattenspegeln antager en härlig
djupblå färg.
Morgonen därpå företaga vi en åktur till Shotover guldfälten,
där man för ett tiotal år sedan kunde se tusentals
lycksökare arbeta i sitt anletes svett för att skapa sig en
förmögenhet — som i flesta fall »torkade in». På vägen dit hade
Sjön Te Anau, Otago.
vi att passera över åtskilliga mer än meterdjupa vattendrag,
stora som små insjöar.
På den 8 miles långa sträckan till Shotover hade under den
tid »rushen» varade här ej mindre än 15 hotell funnits
uppförda utefter vägen, där guldsökarne förde sitt vilda liv med
champagnen och spriten flödande. Nu finnes av allt detta
blott kvar två fallfärdiga skorstenar som minnen från denna
gyllene tid. Vi återvända nu till Kingston och taga vägen
till sjön Manapouri. Denna måste ses i solbelysning om man
skall kunna ge dess skönhet full rättvisa, men då är den
bedårande. Genom en grund kanal är den förenad med den stora
sjön Te Anau, och med en liten motorbåt komma vi igenom
den och få så skåda Te Anaus vattenspegel framför oss.
Landskapet synes varje minut växla i skönhet och färg. Högt över
den azurblå himlen avteckna sig de snöklädda bergjättarne
bakom de närmare liggande höjdernas grönska, här och där
upplivad av Rataträdens röda blomklasar och Nikaupalmens
ljusa färgschatteringar. Sakta porlande bäckar komma från
de bakom liggande glaciärerna, arbeta sig genom
jungelvegetationens snårmassa och komma fram som små glittrande
band till stränderna, omväxlande med ett eller annat mera
högröstat vattenfall. Det man här ser är värt vägens mödor!
Turisttrafiken är också här ytterst livlig under de månader
på året, då regndisan ej hindrar och förstör nöjet.
Turisthärbärgena, som upprättats i de vildaste trakter, där man
endast kan komma fram till fots, äro utmärkt snygga och
praktiskt inredda och priserna äro för en måltid endast 2
shillings.
Vi skola nu företaga en fotvandring till Milford Sound —
den minsta, men dock den mest berömda av de 13 underbara,
djupa, vindlande fjordar, som från västkusten skära in i
Otagos alpmassiv.
En bitande kall vind, blandad med en »scotch mist"s» fina
vattenpartiklar sveper ned mellan bergen, då vi vandra fram.
Det dryper från varje blad i skogen och gör den branta stigen
slipprig. Plötsligt äro vi insvepta i en häftig snöby, som
lägger vår stig vit. Men här i bergen brukar den ena stunden ej
vara lik den andra — och plötsligt lyser solen åter varmt och
vänligt på oss, där vi en och en klättra uppåt Mc Kinnons
Pass, vars sadel vi efter en stund andfådda uppnå. Så
kommer åter en snöby och försvårar nedstigningen på andra sidan
sadeln. Våta, frusna och olustiga vandra vi vidare; men det
finns en tröst — man förkyler sig aldrig i Milfords vilda
bergstrakter — utan tvärtom — om man har en svår
förkylning då man kommer hit försvinner den snart, påstår vår
förare. Och åter skiner solen som nyss. Det är det
nyckfullaste »aprilväder» som kan ges, antagligen beroende på de
exceptionella geofysiska förhållandena — de starka västliga
havsvindarna, de ofantliga bergmassorna och den frodiga
vegetationen.
Vi komma nu fram till Sutherland Falls, en hel samling av
större och mindre fall, lika underbara som de äro många. I
de underligaste kurvor eller i mera tvära vinklar störta de ner
från alla håll med en fart, som slutligen piskar dem till skum.
Och som en ram till denna glittrande tavla stå bergsjättarne
och urskogens underbara smaragdfärg. Vid Sandfly point
taga vi en roddbåt till The Sounds, där Milfordfjorden har
sin ändpunkt och ett förstklassigt logis väntar oss i
»Sutherland House».
Dagen är till ända och först följande morgon kunna vi
orientera oss, innan vi gå ombord på den utanför till ankars
liggande kustångaren »Invercargill», som skall föra oss till
staden med samma namn.
Även i dag råder samma ostadiga väder. Ute till havs blåser
det en 30 meters vind, men här inne där vi befinna oss är det
lugnt som i en sängkammare. Solen har ej ännu kommit
tillräckligt högt för att belysa den här smalnande fjordens
vatten, men på södra sidan se vi dess glödande reflexer mot
snöfälten där uppe bland molnen.
Då vi tala om en fjord föres tanken genast till »de norska
fjelde» i sitt nakna majestät och sina glättade ytor. Men
Otagos fjordar ha fått ett annat utseende än Norges, genom
den rika allt täckande vegetationen, som bitit sig fast i varje
remna och avsats. Den förra imponerar genom sin mäktiga
karghet, den andra genom sin mäktiga färgskönhet.
Då vi kommit ombord, ankaret lättats från 60 famnars
djup och ångaren kommit »under way», styra vi med sakta
fart upp under södra landet, som vi följa med våra
beundrande blickar. Redan under vårt uppehåll i The Sound kunde
vårt öra förnimma det avlägsna dånet från det mångomtalade
vattenfallet Bowen fall. Allt starkare höres det nu, och
bakom en skogsklädd udde få vi syn på Nya Zeelands högsta
vattenfall. I en femtio meter bred fåra störtar det först ned på
en 15 meter därunder utspringande terrass, varifrån det i ett
fall på 113 meter kastar sig ned i fjorden. Ett rökmoln av
miljoner i solen glittrande och reflekterade små vattenpärlor
stiger oavbrutet upp från den till fint skum piskade
vattenytan, som rör sig i en virvel, vars kraftiga sugning mäktar
svänga en 1.000 tons ångare, som om den vore en kork. Alla
vattenfall verka ju mer eller mindre »sugande» och
fascinerande på människan, och hos Bowen är detta förhållandet i
hög grad. Man tjusas och drages till det som av en trollmakt.
Däcket och vi själva äro överstänkta då båten åter sätter
maskinen framåt. Vi ånga nu vidare och beskriva en vid kurva
och komma så in i ett bredare vatten med ett djup av — 214
famnar!! Regnet är över oss och molnmassorna vältra ned i
täta ogenomträngliga slöjor, skymmande all utsikt. Farten
saktas försiktigt och avvaktande, och mycket riktigt, som
genom ett trollslag lättar det och en ny skön tavla upprullas för
oss. Solglimtarna mellan molnen leka med sina reflexer och
passera över skog och klippor i växlande skuggor. Totaran,
draperad med festoner av grå mangamanga, sticka bjärt av
mot den mjuka ormbunksgrönskan och bilda en vacker
bakgrund för Ratans skarlakansröda fläckar av färgprakt.
Allt tunnare blir molnhöljet däruppe — och så med ens
lyser Mitre Peak"s 1.950 meter höga, snötäckta kägla fram. Vi
göra nu åter en sväng och komma in i en underbart
vacker bassäng, kantad av snötäckta berg. På ett ställe synes
ett brett klipparti, draperat av en massa små fall, det hela
liknande en slöja av silvergas med en bredd av 300 meter!
Då vi passera här låter kaptenen avskjuta en kanon. Det
enda skottet upprepas i eko efter eko från alla håll och
kanter, och från för oss osynliga klyftor högt över våra huvuden
komma de ned som röster från skyn.-- ---
Mitre Peak, Milford Sound.
Efter att ha passerat ännu ett stort vattenfall, närma vi oss
inloppet från havet, med Pembroke Peak resande sig 2.100
meter på den norra sidan och den något lägre Llawrence Peak
på den södra.
Nu börja vi få känning av att det blåser friskt till havs.
Som en tornado sveper vinden ned på bergen i sned vinkel
och vi se på ett ställe en bäck, kommande från någonstans
ovan de nedhängande molnen, fattas av vinden och blåsa
nästan horisontalt ut i luften. Då och då inträder fullkomlig
stiltje, för att åter avlösas av en nedrullande by.
I själva gattet till havet mötas vi av en svepande västlig
körare med hög sjö, och vi gå efter den 100 miles långa kusten
och passera de övriga tolv Otagof jordarne, runda Dark cloud
point och Windsor point och stäva västerut till Foveaux
Strait, där vi i landets sydligaste stad, Invercargill, avsluta
vår färd genom underlandet Ao Tea Roa.
*
Om läsarens tålamod räckt till att följa med på denna
rundresa till slutet, måste jag känna mig tacksam, ty den har helt
visst varit tröttsam nog — till och med för författaren själv.
Om jag emellertid för svensk publik kunnat i någon mån
klarlägga de här hos oss i allmänhet rådande vaga begreppen
om landet i fråga, är ändamålet dock vunnet.
Maori-skulptur.
*
Utdrag ur pressens omdömen
över
»SÖDERHAVETS PÄRLA».
Under titeln »Söderhavets Pärla» har Kapten Sundström utgivit
en del av sina minnen från Nya Zeeland och dess maoris, det kanske
mest intelligenta och storstilade naturfolk som existerar-----------
Boken är som helhet synnerligen intressant att läsa.
(E. E. i Nya Dag I. Allehanda.)
Bill Shark har genom ett flertal arbeten gjort sig fördelaktigt
känd som reseskildrare och hans livfulla och medryckande
framställning av sina upplevelser i främmande länder hör till det bästa
som i den vågen skrivits av någon svensk författare. »Söderhavets
Pärla», som framträder i synnerligen vårdad utstyrsel med fina
illustrationer i texten, kan också rekommenderas som en både
lärorik och roande lektyr. (Falukuriren.)
----------Och författaren visar sig vara, ej blott en mästare i att
åskådligt och fängslande skildra land och folk, utan även en på
området vetenskapligt bildad person. —------
(Östersunds Posten.)
—------Hans senaste bok »Söderhavets Pärla» består dock inte
bara av en samling skildringar med det upplevdas prägel, utan också
av en värdefull geografisk och historisk orientering.----------Den
ledigt och trevligt skrivna boken, som är försedd med kartor och
rikt illustrationsmaterial, är värd spridning.
(Waldemar Swahn i Stockholms Tidningen.)
----------Om boken kan man gott säga, att den kommer att utgöra
en pärla inom reselitteraturen----------författaren har på ett lyckligt
sätt löst sig från sin svåra uppgift, att inom en trängre ram kunna
presentera en säkerligen för det stora flertalet i Sverige fullständigt
okänd del av världen.----------
(Olof Traung i Vikingabladet.)
Vår svenska litteratur om Nya Zeeland är mager: bristen fylles
i viss mån av föreliggande arbete. Natur, folk och allmänna
levnadsvillkor få en god belysning, och viktigast är ju att författaren
härvid bygger på egen flerårig erfarenhet.
----------Den särdeles väl illustrerade boken är även i språkligt
hänseende ganska korrekt. Den häller läsarens intresse fånget från
början till slut och förtjänar en plats i folkbiblioteken.
(Professor C. Skottsberg i Biblioteksbladet.)