Sockerpullor och Pepparkorn

SOCKERPULLOR

OCH

PEPPARKORN

SMÅ BILDER UR SKÅNSKA FOLKLIFVET

FÖRR OCH NU

AF

HENRIK WRANÉR

STOCKHOLM

Albert Bonniers Förlag

STOCKHOLM

ALB. BONNIERS BOKTRYCKERI 1907

De kostliga fruntimmerna!

En sann historia från ”den gamla, goda tiden”.

I.

-- Men kan du inte svara ordentligt, Helena

lilla? Det är då bra besynnerligt med fruntimmer:

de ä de kostligaste och obegripligaste människor på

jorden. En kan stå en hel timme och förklara och

lägga ut allting och ge dem in det med tesked och

spörja och fråga, men att få ett svar rentut -- nej,

se det är lika omöjligt som att gå på händerna uppför

ett kyrktorn. Nu har jag väl i fem år, hvarenda gång

vi träffats, stått och repat upp den gamla historien

och slutat med den gamla frågan. Inte har jag

kommit längre för det. Säg nu någonting en gång

för alla, snälla Helena!

Hon skakade sakta på hufvudet.

-- Hvad ska jag svara? sa hon.

-- Du måtte väl åtminstone i Herrans namn

kunna svara ja eller nej, människa! Säger du ja och

tar mig -- ja, så är ju saken klar, och säger du nej,

blir det också slag i saken. Tar du inte mig, ska

du väl ha någon annan. Men på hela Guds gröna

jord finns det då ingen människa, som håller tiotusendelen

så mycket af dig som jag, ser du, Helena.

-- Inte behöfver jag ta någon alls -- -- --

-- Prata persilja och kantnagga kaffekoppar är

ingen konst. Men annars vet väl du lika bra som

jag, att det aldrig har funnits och inte finns och inte

i eviga tider kommer att finnas ett fruntimmer, som

inte vill gifta sig, när bara den rätte kommer.

-- Den rätte, ja! Där sa du ett sant ord. Mor

brukade alltid säga: »En lär aldrig känna en karl i

grund och botten, förrän en är gift med honom, och

då är det jagu så dags!» Hon hade fått försöka det,

stackaren. Mellan far och henne var det så rart,

innan de blefvo gifta, så en kan inte säga hur hett

det var. »Han kunde ätit upp mig,» sa mor ibland.

»Det var nästan synd att han inte gjorde det!» sa

hon och suckade. »Då hade pinan inte blifvit så

lång!»

-- Ja, det har jag hört hundra gånger nu -- -- --

-- På äldre dar bara gnatade och traggade och

kältade han på henne och rände efter andra, så han

gjorde sig till ett spektakel för hela häradet. Och

ändå skötte han sitt arbete, och det kunde gå hela år

som han inte smakte en droppe starkt, så det kunde

han inte skylla på. Men han var alldeles utledsen på

mor och gitte inte se åt henne, därför att hon blef

gammal och ful och vissen af det myckna besväret

med alla oss ungar.

-- Så tror du, att jag skulle bli likadan?

-- Inte kan jag veta, hur du skulle kunna bli?

Det första, en minns i lifvet, sitter djupast och fastast

-- det går aldrig bort, du Jesper.

-- Men du vet, att jag håller dig så innerligt kär.

-- Så sa far också till mor -- innan han hade

fått henne.

-- Om en stjäl, ska man väl inte tro alla om att

vara tjufvar. Alla ä väl inte likadana?

-- Hvem vet?

-- Jaja, då tjänar det ju inte till något att tala

med dig om det mer, sa han tungt och långsamt.

Det är likså godt att jag då säger godnatt.

-- Godnatt, Jesper!

Han gick några steg. Så vände han om.

-- Hör du, Helena. Det är bara en sak till, som

jag skulle vilja spörja dig om.

-- Nåå? sa hon och stannade.

-- Finns det någon, som -- som står dig

närmare? Någon, som du har fäst dig vid?

-- Nej, visst inte, snälla du. Om jag skulle våga

försöket med någon i hela världen, skulle det vara

med dig.

-- En tröst var det ju, fast den inte var mycket

värd. Lofva mig nu bara en sak!

-- Det skulle vara?

-- Sök opp mig och säg mig till den dag, du blir

klar med dina egna tankar. Den kan kanske ändå

komma.

Hon svarade inte. Han gick. Oupphörligt vände

han sig om. Hon stod kvar på samma ställe i djupa

tankar. Men hon kallade honom inte tillbaka.

II.

De voro stadda på vandring hem från en

danstillställning den vackra sommarkvällen. De hade ju

samma väg, efter Helena tjänte i prostgården och

Jesper hos häradsdomarens midt emot. Föröfrigt voro

de ju bekanta »från barnaben», hade gått i skola

samman, plockat ax ihop på storgubbarnas afmejade

sädesfält och läst sig fram på samma gång.

Alla trodde, att där fanns någon slags klockarekärlek

dem emellan, fast den då inte syntes, vare sig

i ord, åthäfvor eller gärningar. Men det finns ju som

gamle klockaren sa -- folk som kan dölja både

kärlek och procenteri -- hårolja är svårare, sa han.

Nu hade Jesper emellertid många gånger sagt

sin mening till Helena, när de voro riktigt för sig

själfva. Alltid hade det slutat på samma sätt, och

denna kväll beslöt han, att nu skulle det för hans

del vara slut med frågorna i den vägen. Men han

kände sig mycket nedslagen, när han gick in och kröp

till kojs i sin kammare, nätt och jämnt så stor, att en

människa kunde vända sig där. Hvad är all dans

den vackraste sommarkväll, när en inte har något

för att en håller af en människa så, att man kunde

vilja dö för henne? Det förstås, att helst ville man

ju lefva för och ihop med henne. Men när hon inte

kan ge ett ordentligt svar -- --

Inte var det just mycket med Helenas humör

heller, sedan hon och Jesper hade skilts åt. Hon

kom å ena sidan ihåg sin moders pinos historia och

gummans många förmaningar, att dottern aldrig skulle

göra sig till skotrasa för en karl. Hennes sista ord

hade ju varit: »Om du är så enfaldig och tror på

någon och tar honom och han gör dig olycklig -- och

det gör han -- så vänder jag mig i grafven!» Inte

skulle gamla mor behöfva störas i sin griftero för den

sakens skull!

Men å andra sidan hade det sina sidor att tjäna.

Så länge hon ännu var ung och kunde ta i med bägge

näfvarna, kunde det nog gå; men när åldern toge till

och krafterna toge af -- ja, hvad skulle då bli hennes

lott? Fattighuset, förstås. Nog skulle väl alltid prosten

ha en vrå och en beta bröd åt henne, om han lefde.

Men han hade ju hunnit ut på ålderdomen och kunde

falla ifrån när som helst, och man vet, hur det går,

när »det kommer en ny konung, som ingenting vet

om Josef». Det är inte alla präster, som göra

prästgården eller dess torp till änkesäte åt orkeslösa

trotjänarinnor, hade biskopen en gång sagt om Helenas

prost. Det var nog ett sant ord.

Och Jesper var en snäll karl, som alltid visat

henne vänlighet och gått henne till handa med råd

och dåd efter tillfälle och lägenhet samt ställt om

att hennes gamla fattiga mor kom hederligt i grafven.

Helena var minsann skyldig honom tie riksdaler för

den välgärningen än i dag. Men aldrig han hade sagt

så mycket som ett halft ord om det, fast han hade

så liten lön.

Om hon skulle våga sig? Inte kunde väl modern

vända sig i grafven, om galet skulle gå och han skulle

bli elak mot henne! Om hon skulle fråga prosten

-- -- -- Men han komme nog att skratta åt henne.

Och så skulle han locka alltihop ur henne: han behöfde

ju bara fråga, hvarför hon kom med ett sådant

spörjsmål. Nej, det dugde inte.

Men om nu Jesper skulle vända sin håg till

någon annan? Det vore kanske värre än om modern

vände sig i grafven!

Helena blef alldeles het ända ner på ryggen. Om

hon ändå åtminstone hade sagt honom ett vänligt ord

i afskedsstunden! Tänk, om Johanna, som tjänte

samman med honom hos häradsdomarens, skulle börja

lägga ut sina krokar för honom! Hon hade minsann

granna ögon, den apan, och lade all sin lön i kläder

-- hade hvita strumpor som en karl, så att alla

glodde på henne, det belätet. Man hade nu aldrig

hört, att Jesper var slamsig med töser eller brukade

stå på tå för dem, men kanske, när han nu gått

förgäfves så länge efter en, skulle han ränna tosing

efter så många flera.

Hade Jesper den kvällen gått ut i trädgården i

stället för att ligga och sucka på sitt ensamma läger,

skulle han funnit Helena sitta orolig och förgråten i

prästgårdens löfsal midt emot, färdig att genom en

liten hostning ge sin närvaro tillkänna. Men nu låg

han och läste halfhögt för sig själf ur psalmboken:

»I världen är så mörkt och tungt,

hvarthelst jag än må lända.

Hur skall mitt hjärta blifva lugnt?

Till hvem skall jag mig vända?»

Den versen kunde han utantill: den hade sjungits,

när han stod på kyrkogolfvet i världen -- -- samman

med henne -- Helena.

Och när den stackars tösen förgäfves suttit i

löfsalen, tills morgonrodnaden började rinna opp i öster,

gick hon också in och lade sig. Och läste samma

vers -- hon kom ihåg den alltifrån den dagen, då

hon läste sig fram. Tillsammans med Jesper -- -- --

III.

Två år hade gått. Helena och Jesper sågo som

oftast hvarandra, både i kyrkan och därhemma, hälsade

kort men taltes aldrig närmare vid. Bägge två hade

slutat upp att gå på dans.

Så en dag säger prosten till Helena:

-- Nå, mitt barn! Hur ska vi ha det nästa år?

Blir du kvar?

-- Ja, vill prosten ha mig, så stannar jag. Åtminstone

har jag inte tänkt annat.

-- Ser du, jag trodde att du möjligen tänkte på

att gifta dig?

Hon blef röd som ett blod.

-- Som du vet, fortsatte prosten utan att låtsa

om något, så flyttar Magnus, så jag är tvungen att

skaffa mig en annan prästadräng. Kunde jag få en

gift, så vore det bäst på alla vis, och han kunde få

de två rummen i gafveln på loglängan. Hade du nu

haft någon i tankarna, så kunde han och du ha blifvit

ett par och så kunde du hjälpt till lite här i prästgården

efter tid och lägenhet -- det kunde ju alltid

varit bra att fylla någon rynka med, hva?

Helena bara fingrade på förklädet utan att kunna

få fram ett enda ord.

-- Jag hade tänkt lite på Jesper här inne hos

häradsdomarens. Det är en dunderpojke. Hur är det?

Har du inte också tänkt på honom någon gång i

världen? Jag tycker, jag har hört en fågel kvittra

om någonting ditåt?

-- Nog har han frågat mig och det mer än en

gång.

-- Nåå?

-- Sista gången sa jag rent nej.

-- Hvarför det då?

-- Jag har sett så mycket tråk hemma, när jag

var liten. Far och mor lefde som hund och katt, ja,

det är då inte någon riktig liknelse, för mor bara teg

och led. Men då förstod jag, att se"n en är vigd och

smidd vid någon, är det för sent att ångra sig.

-- På hur många ställen tror du inte, att enigheten

är för smalt tillklippt? Men det skall väl inte

skrämma alla andra! En får väl lita en smula på Vår

Herre och på hvad hjärtat säger. Där trillade en

tegelpanna från kyrkotaket i fjol och tog döden på

den gamle kyrkvaktaren, som stod nedanför och klippte

buxbomshäcken -- skulle nu ingen människa våga

nalkas Guds hus af fruktan, att en panna skulle falla

ner och slå ihjäl alla i församlingen? Skildes ni i

vredesmod?

-- Nä jösses! Han bad mig låta honom veta,

om jag skulle bli på det klara med mig själf.

-- Och det har du aldrig gjort?

-- Bevares väl! Jag skulle skäms ögonen af mig.

-- Slet du bandet, är det din skyldighet att ta

första steget -- förstår du inte det? Och i sådant är

en kvinna alltid »nimmare i nyporna» än en karl.

Ni ä ju båda två bra människor med godt anseende

hos alla.

-- Jag skulle inte kunna! sa hon sakta.

-- Håller du inte en smula af honom då?

-- Visst gör jag det -- för prosten kan jag ju

godt erkänna det. Så fort jag hade sagt nej, var jag

på det klara genast. Och hade han frågat en gång

till, hade svaret blifvit helt annorlunda. Jag har legat

och gråtit många nätter för det se -- se"n! sa hon

och smålipade.

-- Ni ä roliga, ni kvinnor! sa prosten och smålog.

-- Det sa Jesper också -- samma kväll, erkände

hon naivt.

-- Där ä hufvud på skaft på den där -- det har

jag alltid sagt. Men då är ju hela saken enkel som

fot i strumpa?

Hon bara skakade på hufvudet.

-- Du kan väl begripa, att ni inte får gå bägge

två och plåga er på hvar sitt håll på detta viset! sa

prosten ifrigt. Det skulle då väl vara ynkligt, om

inte jag, som är både filosofie och teologie doktor,

skulle kunna reda ut den här härfvan.

-- Aldrig så mycken lärdom hjälper inte i kärlekssaker,

sa hon.

-- Jag tror där är lika bra hufvud på dig som

på honom -- å bevars! Det var jamen ett sant ord,

sa prosten godmodigt. Men nog ska jag finna på

någon utväg. Hör du, Helena! ska jag vara din böneman?

Du ska slippa att ge mig några strumpeband

för besväret.

Hon kunde inte låta bli att skratta, fastän tårarna

pärlade på hennes kinder.

-- Inte skulle väl prosten vilja göra sig besvär

med nåt sådant? sa hon.

Men blicken tindrade.

-- Hvarför skulle inte en gammal präst kunna

försöka på att göra en tjänst mot en sjåpig tösunge,

som ligger och lipar om nätterna och låter en duktig

karl gå och sucka om dagarna? Ska inte människorna

lätta hvarandras bördor? Jag måtte inte ha inplantat

katekesen riktigt hos dig, innan du läste dig fram!

Nu vet jag, hur det ska gå till. Du går ut -- nu, i

denna dag, som i dag är -- och söker få fatt i honom

och ber honom titta in till mig i kväll. Du kan ju

säga honom, att det är fråga om prästgårdstjänsten,

så att han inte tror, att han skall stå enskild skrift,

om han nu skulle ha något på sitt samvete. Det tror

jag då inte, men du misstänker honom naturligtvis

för allting.

-- Det gör jag visst inte! sa hon eftertryckligt.

-- Nå, ge dig då i väg och få honom i vingabenet

och säg till honom!

-- Det skulle jag väl kunna våga mig på, sa

hon tveksamt.

-- Så tycker jag med! sa prosten torrt.

-- Nu är jag tvungen att fråga prosten om

en sak.

-- Gå på du bara, medan du är i tagen!

-- Innan mor dog, sa hon, att hon skulle vända sig

i grafven, om jag gifte mig med någon och blefve

olycklig. Inte kan hon väl göra det?

-- Behöfver du göra den frågan?

-- Nää, inte precis, men det är ändå tryggare

att ha prostens ord på det.

-- Vet du hvad jag då svarar? Jo, tag du Jesper

och blif en lycklig maka! Så är du så mycket säkrare

på att gumman får ro i sin graf och fröjd i sin himmel!

Börjar du lipa nu igen? Tvätta ögonen, innan du går

efter Jesper. Annars tror han, att det är för hans

skull du har gråtit.

-- Ja, är det inte det då? Inte är det för någon

annan.

-- Raska på nu!

IV.

-- Du träffade honom?

-- Ja, det gjorde jag. Han blef så glad, så.

-- Ska jag städsla dig för nästa år?

-- Jag tror knappt att det lönar sig, vet prosten.

-- Jasåå -- inte det? Nå, det ena ordet gaf det

andra och så -- -- --

-- Ja, så -- blef det tal om oss två -- -- --

-- Och så började du lipa, förstås?

-- Jag är rädd, att jag gjorde det! sa hon och

smålog.

-- Nå, han då?

-- Han -- han frågade om igen -- så jag slapp.

-- Ja, ha inte somliga tur här i världen! Då

slipper jag att uppträda som böneman.

-- Jaa, det gick utan några doktorshattar. Men

prosten ska ändå ha så oändligt mycket tack, för det

var i alla fall prosten, som hittade på alltihop -- --

-- Nå, det var då åtminstone något! mumlade

prosten och log i sitt gamla hvita skägg.

-- Han kommer visst redan på gården.

-- Såå. Han är fermare än du! Nu går du och

sätter på kaffe, och när så han och jag ha snackats

vid, så kommenderar jag honom att gå i köket och

bli undfägnad af dig, förstår du! Och nu hoppas jag,

att du tar emot honom med öppna armar om också

inte med varma serveter! och Gud signe både dig

och honom! Du har varit en trogen tjänarinna -- -- vid

Moses och profeterna, tar hon till lipen igen!

Spring genast!

Jesper trädde in, bredbent och trygg.

-- God dag, god dag! Sitt ner, Jesper! Hm!

Ja, Helena talte väl om, att jag behöfver en ny dräng

och hade tänkt just på dig?

-- Jo, det var något sådant.

-- Nå, sa hon också, att jag helst ville ha en

gift dräng, som har något att lefva och sträfva för

och har glädje af att hålla sig hemma och inte blir

orsak till några historier med kvinnfolk och så"nt där?

-- Hon sa just inte precis ackurat allt det där,

men jag förstod ju ändå andemeningen. Och Helena

så väl som jag tro, att det skulle där väl kunna bli

råd för, jag menar hvad äktenskap beträffar -- -- --

-- Jaså, hon sa det? Du har ju alltid haft ett

godt öga till henne, Jesper?

-- Nog har jag det -- naturligtvis -- det förstås.

Men så tänkte hon ju på allt hvad modern hade sagt,

och så var hon tvehågsen.

-- Jaja, Jesper, det kan en ju inte undra på.

-- Men så ä ju också fruntimmer inte goda att

bli kloka på: hundingen vete, om de själfva riktigt

ha klart för sig, hvad de vilja!

-- Åhjo, men det är inte alltid de komma underfund

med det i rättan tid. Nu har Helena sett, att

mor och jag har -- skam till sägandes -- lefva skäligen

skapligt och kärligt samman, fast vi nu ha varit

gifta i öfver tretti år. Och så har du väl ingenting

sagt sen den där gången, då hon sa nej -- så vidt

jag kan förstå?

-- Det tjänte ju ingenting till att sjunga om den

gamla visan, när hon inte ville sjunga med.

-- Nej visst. Men så bra det är att tala i sinom

tid med fruntimmer, så är det nästan ändå bättre

att kunna tiga i rätt tid. Nu har hon gått och tänkt

och tänkt och undrat, om du inte snart skulle komma

igen. Och när du inte kom, så blef hon ängslig och

rädd, att någon annan skulle ta dig och så förstod

hon, att hon alltid hållit af dig. Så var äpplet moget

-- du bara behöfde rista i stammen och så föll det rakt

i famnen på dig. Det är en gammal historia, Jesper.

Men den går igen i alla tider, ser du. Hm! När jag

i går kom frågan på tal, såg jag ju, hur glad hon

blef. Så ställa vi väl om lysning, tänker jag, så att

ni kan hålla bröllop i flyttningsveckan -- där är väl

ingen af er, som ska in och rusta om i sta"n, dit

annars så många tjänstehjons löner gå nu för tiden.

Så börjar du ditt nya tjänsteår som prästens dräng

och Helenas husbonde. Lycka till och när vi nu

ha pratat ut och kommit öfverens om lön och hur vi

skall ställa det för er nere i längan, så ska du gå in

till Helena -- jag har sagt, att hon ska bjuda dig

på kaffe. Och så ska du vara öm och snäll mot

henne och inte låta henne umgälla, att hon var tveksam.

Ser du, de bästa hustrurna ä de, som tänka sig för och

inte kyssa till vid första lockton.

-- Det kan nog vara, det. Prosten är ju en lärd

man och vet hvad han säger. Men nog tar det tid

att komma underfund med fruntimmerna för den, som

är olärd.

-- För de lärda också! mumlade prosten och log.

Hur »Fiffens» tös fick fästman.

-- Det börjar bli på upphällningen med de gamla

riktigt märkliga gubbarna nu nere på Skåneslätten,

sa en af mina gamla vänner i fjor. Folk läser för

mycket och reser för mycket och ser för mycket, och

ingen törs vara annorlunda än alla andra, för då titta

alla på honom.

-- Nå, är inte det bra, då? frågade jag.

-- Jo bevars, om alla vore hvarandra lika i hygglighet

och redlighet, men det ser mer ut som om alla

skulle vilja likna hvarandra i illfundighet och djäkerskap.

Nej, förr i tiden hade vi gubbar, som en kunde

visat för pengar nästan, så komiska som de voro.

Jag kommer ihåg ett par, som lefde här i församlingen

för en fyrtio à femtio år se"n.

Den ene kallade de för »Fiffen» -- han hette

egentligen Filip Fransson och var smålänning född.

Där gick några besynnerliga historier om att han haft

något knep för sig med redskapen i sitt bränneri och

att kontrollören hade varit med om det. Så gick det

hål på ägget. Kontrollören, en sergeant, fick rymma

till Amerika, och Fransson slog sig ned här i Smörlunda

och köpte ett stort hemman. Se, det är nu

som en gammal major sa, som var öfverkontrollör:

»Det som rinner genom rören,» sa han, »det blir dyrt

för tillverkaren, men det som rinner bredvid, det har

han så godt som till skänks; åtminstone slipper han

förarga sig öfver att han ska betala för det han får

koka sina egna potatis.»

Den inflyttade fick snart namnet »Fiffen». Och

det var en fiffig karl: med sin talande tunga och sina

galanta fasoner »gick han af folk och i folk med stora

träskor», som det hette förr i världen. Han tjusade

till alla. I synnerhet när han ville göra affärer med

någon och hade satt sig för att klå honom, kunde han

se så tjyfvingens menlös och oskyldig ut. Det drog

emellertid inte länge om förrän de flesta hade samma

åsikt om honom som prästen. Denne hade »Fiffen»

lurat vid köp af en sugga och det så grundligt, att

prästen sa rent ut, att »Fiffen» var värre än en svart

höna, och att om någon i våra tider kunde vara

»besatt af en oren ande», så skulle det allt vara

»Fiffen».

Ursprungligen hade den illmarige gubbarackaren

haft fem flickor, men de fyra hade »gått åt» -- tack

vare sin förmögenhet, fadrens knipslughet och tösernas

egen fäderneärfda snackesamhet. Nu var bara

den äldsta kvar. Hon var knepig och klipsk som

far sin, men vidare fager under ögonen var hon inte

och inte just ofvanför heller. Det var lögn, att gubben

kunde bli af med Evangelina -- som hon till på köpet

i ett olyckligt ögonblick hade blifvit kallad -- och det

grämde både honom och henne. Hur komisk hon såg

ut med sin röda tofviga paryr, sin fräkniga hy, sina

surmjölksblå ögon och formlösa figur, hade hon som

alla andra kvinnor naturligtvis ingenting mot att bli

gift. »Tvärtom!» sa den, som ramlade utför trappan!

Att i all sin tid gå hemma hos gubben var just inte

lockande.

Det var den ene af de bägge gubbarna. Den

andre hette Kristoffer Andreasson. Han var rik som

ett troll, men han var också led som ett troll och

halfunken och småsur och utgammal som ett troll.

Han hade ett af byns fetaste hemman, om också

hemmantalet inte var så stort -- och det sörjde han

ju inte öfver, när det gällde skatten -- gick och påtade

dag ut och dag in i trädgård och hönshus och

gödselstad, men umgicks hvarken med fränder eller

oskylda. Vänner hade han inga -- som snåljobar ju

aldrig ha -- lånte ut pengar mot blodiga räntor, såg

luggsliten och sjaskig ut, sade sällan ett sött ord:

hvarken konfekt eller sirap och hade svårt att kunna

behålla en tjänare mer än ett halft år i rad. Och

han misstrodde alla.

Men i alla fall blef han jämmerligen öfverrumplad

och insatt i äktenskapets bur. För se, ingen är så

värnlös som en ogift karl, och beslutar ett fruntimmer,

att han ska ge sig, så får han ge sig -- han

må nu se"n bli aldrig så öfvergifven.

Det var en dag på efterhösten som »Fiffen» satt

och åt frukost samman med sin ogifta dotter. Vid

den tiden är det lite att göra, och väderleken är kulen

och mulen, och alla halfgamla töser äro då mulnare

än annars, och så vankas nästan aldrig annat än sill

och potatis till frukost, efter slaktetiden ännu inte har

börjat. Det är en mycket ofröjdsam tid.

Därför såg också »Fiffen» på gammaltösen och

riste på hufvudet och sa med oartig rättframhet:

-- Du börjar allt se en smula vissen ut, du,

Evangelina!

— Prschpmm! fräste tösen och blef eldröd i hela

synen.

— Nånå! Det kan du ju inte hjälpa, sa gubben

småleende. Gamla bli vi alla — det är så världens

lopp. Men vet du: det vore så godt att du gifte dig!

— Tack så mycket! När ingen vill ha mig! Jag

kan då väl inte heller gå ut och öfverfalla någon

heller? Hva?! Det är så lätt att säga: du skulle

— men göra det!

— Nä, det förstås. Men du — — du ser alltid

så sur ut.

— Säg mig, hvarför skulle jag se söt ut?

— Hm — nänä. Vi få lof att fundera ut

något, du. Du känner ju Kristoffer Andreasson på

nummer fyrtioett?

— Den gamle gnidaren?

— Ja.

— Trefligare karlar har jag sett.

— Men inte fått.

— Ja, det är nägu inte mitt fel.

— Vill du ha honom?

— Det vore alltid bättre än inte — åtminstone

sluppe man då höra systrarnas speglosor om

»förstfödslorätt» och »glasberg» och allt så"nt. Men vill

han ha mig — han vill nog inte ha någon annan än

sig själf?

— Ja, det är det vi ska ta reda på. Vill han

inte, så kan han få göra det ändå.

— Inte kunna vi väl tvinga människan?

— Han kan tas med konst.

— Det begriper jag inte.

— Hvad behöfs det också? Gå du bara och

kläd dig i det bästa du har och se inte arg och sur

ut — tänk, att du är säker om honom — ja, dra så

där på munnen! Inte är du så anskrämlig, inte, när

du bara skrattar. Jag ska sköta alltihop, men se

mild ut! Var i ordning om en timme, så resa vi.

Evangelina förstod inte far sin, men hon lydde

som ett snällt barn. Och att uppfylla fjärde budet

är något, som löfte med sig hafver.

*

Hon gick in och tvådde sig och gnodde sig och

hon skurade till och med halsen, fast det var midt i

veckan. Och när akten var slutad, sken skinnet och

hårtestarna hade måst foga sig i sitt öde. Fuktade

med sirapsdricka, lågo de släta och fridfulla som en

insjö i sommarkväll, belyst af solens sjunkande röda

strålar. Så tog hon på sig mors gamla utsydda tröja

från 1749, satte ny silkesduk i halsen, tog fin

vadmalskjortel och silkeschalett samt stoppade

kyrkenäsduken och luktvattensflaskan i fickan, sedan hon

gnuggat ett par lavendelkvistar i händerna för att

»lukta som folk om näfvarna».

Gubben kom på utsatt tid i full stass: med stor

röd yllehalsduk, som gick upp öfver öronen i trots

af det soliga vädret, i kapuschong, nyköpt piska och

kragstöflar. Och så bar det af.

Men den, som glodde och gapade, när den fina

skjutsen körde in på hans gård, det var Kristoffer

Andreasson. Han låg som vanligt och dåsade i

kakelugnsbänken, reste sig då och då upp till hälften

och tog en liten slurk ur toddyn, som påbörjades på

morgonen samt »förfotades» hela dagen.

I brådskan fick karlstackaren höger toffla på vänster

fot, och räfskinnskasketten blef satt bakvändt, så att

skärmen fick in plats i nacken. Men i alla fall gick

han ut — »Fiffen» var ju en välbetrodd man.

— Hvad i jössu namn vill ni? var hans första

uppriktiga och förbluffade fråga.

Evangelina såg förstulet på honom.

— Så han ser ut! hviskade hon till sin far. Se!

Tårna sitta på galen sida på fötterna på honom. Vi

vända och resa genast hem igen.

— Håll nosen på dig, tös! sa han argt men tyst.

— Usch nej, jag kan inte, far!

— Tig, unge! God dag, god dag, min käre

Kristoffer! Håhåja, vi ha varit ute och åkt ett slag

och rastat ungföljorna. Och så säger jag till Lina

här: Vi ska en gång köra in och se hur Kristoffer

har det: han ska ju ha gjort stugelängan så fin, fast

den inte är rent ny. Och så är det något som jag

tycker så mycket om hos Kristoffer, säger jag, och det

är det, att han aldrig gör sig till och säger ett och menar

ett annat, utan han är en rätt israelit, i hvilken intet

svek är. Och som han sköter sitt landtbruk! Inga

nymodigheter, men ändå utmärkt, rent. Men vi vilja

inte komma och vålla omak och stanna inte — jag

ville bara köra in och se hur här såg ut nu för tiden

här på gården.

— Ååh! Stigen in, när ni ha kommit hit! Gån

in om dörren!

— Ja, tack! sa »Fiffen». Att gå genom fönstren

har aldrig varit min sak.

Och så fingo gubbarna sig ett godt grin.

Kristoffer gick ut och kom igen. Han var ute

både länge och väl, och var gång som han kom tillbaka,

hade han bytt om något nytt plagg. Slutligen

uppenbarade sig något gammalt, torrt och visset, som

skulle föreställa en husförestånderska eller trotjänarinna,

som spände ögonen alldeles otäckt i Evangelina, fräste

och småspottade men till slut kom in med kaffe och

smör och bröd och äggakaka och lammalår och »gök»,

fastän det inte var konjak eller ens rom utan endast

»finkelura».

Nå, de åto och drucko. Och så småningom töade

de upp — som alla människor brukade göra, när

»Fiffen» hade haft dem om hand en liten taga och

fått mjuka upp deras ytterhud. Han berättade historier

om den och den och talte om deras kärleksroman.

Och han började fumla med knogarna i sina ögon

och sa, att en sådan roman som hans och nu saligen

i Herranom aflidna Kajsa Britas — ja, det hade väl

knappt funnits i Småland förr, fastän där hade funnits

folk, som både förstått sig på kärlek och gjort vers

om det. Sådana som Linné, som hade varit blomsterkonung

och skrifvit »Axel och Maria», och en biskop,

som hade funnit upp en liten blomma, som hette

Linneja och var uppkallad efter den andre, hvarjämte

han hade skrifvit något om en konfirmation i Skatelöf,

där Kristina Nilsson blef född en gång i världen, hon

som kan sjunga som himmelens änglar.

Han pratade på, så att stackars Kristoffer fick inte

en syl i vädret. Och när de hade lagt in tillräckligt

med lammalår och »stångjärn» — som brännvinet då

för tiden kallades — steg »Fiffen» upp, gick bort till

gamle Kristoffer, lade kärligt sin arm om hans hals,

kysste honom enligt gammaldags sed ljudligt på kinden

och sa:

— Många gånger har jag farit här förbi, men

jag har aldrig kört in — jag visste ju inte så noga,

hurudan du var. Och vi smålänningar se gärna opp

i allting. Men alltid har jag tyckt att det har varit

en hälsickes synd om dig att du ska gå här som en

pelikan i öknen och inte ha någon att luta ditt hufvud

till. Lina och jag ha talt oräkneliga gånger om dig.

Hon är ju blyg annars men för sin gamle far öppnar

hon sitt hjärta. Och så har hon sagt så: en sådan

rask och rustande karl i sitt arbete som han — det

få vi allt leta efter i sju kyrksocknar, och Herren har

välsignat hans arbete — se en sådan massa nötkreatur

han har på bete år efter år. Nu kommer jag in

och ser, hur du har det, Kristoffer; du bor som en

kung, du Kristoffer, men du har ledsamt, Kristoffer.

Det syns: du tar tofflorna galet på dig. Och nu ska

jag säga dig min hjärtans mening: kan hon förljufva

ditt unga lif i din ålders dallrande höst, så har både

hon och du min välsignelse. För detta är en glad,

en välsignad dag. Hennes systrar ha alla flugit ut

ur boet: min välsignelse har följt dem och lagt sig

öfver dem som en molnstod. Hon har ett hjärta.

Ett hjärta för sin far. Hon ville helst bli hemma och

vara mitt allt intill min sista stund — ingen vet hur

ömhjärtad hon är. Men jag har suttit och sett på

henne i dag. Jag har sett hur hennes hjärta smälter,

när hon tänker på din enslighet, Kristoffer, och hon

ska få bli din maka, trösta dig och förljufva dina

dagar. Det hjälper inte du vinkar, tös. Jag

förstår, att du känner dig schönerad, men ser du, mitt

barn, jag är en rättfram man och säger min mening.

Och så är Kristoffer. Och nu tiger du. Ser du så

glad han blef, Lina! Tag honom i famn, tösen min

— tag honom i famn — jag befaller dig det. Och

Herren vare med eder liksom med eder vare ock

Herren! Detta var en härlig, välsignad, lycksalig,

oförglömmelig stund.

Som en lydig dotter ägnar och anstår, gick

Evangelina bort och tog Kristoffer om halsen och lade sin

kind mot hans.

— Seså, tös! Sitt nu inte och gör dig till, utan ge

honom en kyss! Jag har ju så tidt hört hur mycket

du har tänkt på honom.

Hon lydde, förstås.

Kristoffer satt som förlamad. Snapsarna, maten

och detta snack, som aldrig stannade af utan var som

ett kvarnfall, hade alldeles bedöfvat honom. Han

hade inte ens hunnit få klart för sig hvad meningen

var med »Fiffens» senaste långa tal, förrän han kände

kyssen på sina läppar. Först höll han på att fråga,

hvad i hundingen det här var för spektakel och om

han inte skulle kunna få vara i fred i sitt eget hus.

Men han fick inte fram ett ord förrän han stod

omsluten af två mycket senfulla kvinnoarmar och med

»Fiffens» hand välsignande på sin kala

hufvudskalleplats. För första gången i sitt lif svimmade han —

lyckligtvis så, att han föll med hufvudet i Evangelinas

knä och kroppen i kakelugnsbänken.

— Ser du, hur han håller af dig, barnet mitt!

sa »Fiffen». Han dånade af. Jaja, en sådan

öfversvinnelig glädje är inte så lätt att bära: det finns de,

som ha dött som torskar på fläcken af salighet.

Om en stund kryade den lycklige fästmannen till,

vaknade slutligen opp riktigt och stirrade vildt

omkring sig. Men Evangelina lade armarna åter om

hans hals, drog honom intill mormors utsydda tröja

från år 1749 och sa smeksamt:

— Din väntans tid ska inte bli lång, och se"n

ska vi aldrig skiljas mer.

From som ett lamm, det till slaktning ledes,

lät Kristoffer henne göra med honom som hon ville.

Först efter en lång stund bemannade han sig så pass,

att han kunde ropa:

— Eljena! Din hundingens mara! Kommer du

aldrig med toddyvattnet?

Det kom, blef glam och glädje. »Fiffen» pratade,

så att Kristoffer visste inte hvarken ut eller in. Och

emellanåt kysste och kelade Evangelina med honom. Så

småningom fattade den gamle enstöringen eld. Innan

»Fiffen» och Evangelina reste, hade Kristoffer blifvit

så uppiggad och varm, att han själf kysst tösen två

gånger och högtidligen lofvat att dagen därpå göra

besök hos sin trolofvade.

*

Där gick nu tösalifvet, klädd i högtidsstass, dagen

efter och bullade opp allt hvad tänkas kunde. Men

den, som inte kom, det var Kristoffer. Han låg hemma

och led af »kopparslagare». Därtill kom, att han inte

hade riktigt klart för sig allt som händt kvällen förut:

han hade en dunkel aning om kyssar och

äktenskapslöfte, men han var inte säker att han inte också gått

i borgen för nå"nting, fast han inte kunde begripa

hvad det kunde ha varit. Han låste portarna, löste

hunden och gjorde ett heligt löfte att aldrig låta

främmande människor — och allraminst kyssalystna töser

— komma in på hans gård mer. Ånej — han skulle

allt veta hvad han gjorde en annan gång. Och

hundingen inte skulle han vara så dum och plocka

fram sin gamla rom — den hade ju gått till de

galater.

Så låg han där i dödsens ångest i ett par, tre

dar. Ingen slapp in på gården. Antagligen skulle

där aldrig blifvit något af hela historien, om inte den

där svenska afundsjukan, som gör så mycket ondt,

hade kommit med i historien.

Men nu hade Kristoffer en gammal moster, som

inte tålte honom och inte sig själf och inte någon

annan heller. Hon fick reda på giftermålsplanen och

gick ner till Kristoffer och seglade in genom något

torfhus eller på annan bakväg. Och när hon kom in

till den dödskrämde Kristoffer och skällde ut honom

för hans dumhet att på gamla dar gå och låta ett

fruntimmer drifva med sig, bredde hon tjockt med

ovett på.

Kristoffer blef himlaarg: han skulle visa dem,

att han inte alls gick på grafvens brädd och han

skulle ta ut lysning och gifta sig och hålla

kristnagille och kyrkogångsgille. Och därmed klädde han

sig i söndagsdräkt och gick upp till »Fiffens».

»Fiffen» hade ju genom kunskapare reda på allt.

Han tog mycket kyligt mot Kristoffer.

— Nej, lilla bror, sa han. Är det så att du står

under förmynderskap af dina mostrar eller fastrar, så

ska vi inte tala om det där. Vi kunna vara lika goda

vänner, du och jag, men ser du, min dotter gifter sig

inte med en käring utan med en, som är karl för sin

hatt och vet hvad han vill. En vacker dag skulle de

komma och bestämma hur du skulle klä dig och när

ni två finge kyssas och om ni finge köpa för mer än

femtio öre kaffe åt gången. Sådant ligger inte för

hvarken mig eller min tös, ser du! Den som ska in i

vår släkt, han ska inte låta leda sig utan handla som

han själf vill.

Nu blef Kristoffer alldeles vild. Han skulle visa, att

han inte krusade gamla käringar. Och nu var det bara

en sak han ville: »Fiffen» och Evangelina skulle just

i dag — genast — på fläcken resa till prästen och

ta ut lysning.

— Du får förlåta honom och vedergälla ondt med

godt! sa »Fiffen» till Evangelina.

Hon snyftade.

— Han blir nog bättre, när ni lefvat samman en

tid! tröstade gubben. Tänk på hvad kvinnan förmår!

— Ja, Gud gifve det! sa Lina.

— Bara för att förarga dem, ska jag ta dig —

är du nöjd nu? sa Kristoffer.

— Kyss honom! sa »Fiffen». Du blir nog

lycklig, Lina.

»Kluddarens» midsommarsgille.

I.

»Kladdaren» var möllare och hette Strömvall.

Hans kvarn låg djupt nere vid den lilla forsen och

tog sig så poetiskt ut, att folk kommo långa vägar

ifrån för att se den och rita af den. För resten var

Strömvall en kladd i allt: i affärer, i allvar och skämt.

Man kunde aldrig lita på honom, och det mesta han

gjorde här i världen, var att han fattade en massa

stora beslut, som han aldrig verkställde. Han köpte

hem dyra saker för kvarnens drifvande men lät dem

ligga och fördärfvas i ett skjul ute på gården. Han

skref in sig i föreningar och gick aldrig dit, gjorde

inrop på auktioner men betalte inte, förrän

länsmannen kom för att göra utmätning. Han var allmänt

ansedd för en stolle.

Och ändå gick det honom ganska väl i handom.

Guds barn har, som bekant, ingen tur i kortspel, men

»kladdaren» hade. Han kunde sitta och spela knack

en hel kväll och gå med »obesedt» och ta hem alla

tre spelen; han kunde köpa »tre friska» och få

trumfess. Dessutom var han af aktad släkt och treflig i

ett gladt lag, hade en snäll kvinna och rara barn.

Så"nt kan hålla en karl uppe bra länge, om han bara

inte gör för stora dumheter eller läser Sveriges rikes

lag bakvändt.

Ni såg kanske aldrig »kladdarens» lilla Selma?

Nej, jag kan tro det, och det är synd om er. För

en gladare och rarare unge har då aldrig ränt i

mellanblå strumpor och buteljgrön kjortel. Hon gick för

resten aldrig — hon sväfvade fram lätt som ett

sommarmoln: Till och med den gamle malätne

pastorsadjunkten töade upp, när han såg henne, och sa en

gång till klockaren, att ingen karl med något så när

mänskliga krafter behöfde riskera att begå mened,

om han inför Herrens altare lofvade att bära henne

på sina händer i alla sina lifsdagar, amen. Men när

den gamle enstöringen slutligen liknade henne vid en

ceder på Libanon, ville inte klockaren vara med längre:

hon var ju ganska liten till växten och inte var hon

tvåtusen år gammal som cedrarna på Libanon skulle

vara, efter hvad där stått i en tidning. Det skulle

klockaren för resten hållit inne med, för följden af

hans lösmynthet blef den, att han därefter fick larfva

till annexförsamlingen, efter han inte fick åka med

pastorn, som inte ville ha en gudsförnekare på sin

skjuts, som han sa. »Att fåglarna i luften flyga

öfver ditt hufvud, kan du inte hindra,» sa han, »men

du kan hindra att de bygga bo i ditt hår.» Han

trodde inte klockaren mer än jämt, för denne var god

vän med klockare Nils Lilja i Billinge, han, som

skrifvit en hel del rysliga böcker. Och så höll han

»Allehanda för folket».

II.

»Kluddaren» var inte liksom »Kladdaren» ett öknamn

utan ett hedersnamn. Så är det ofta nog med

sådana namn, som allmogen ger någon af sin egen

krets. Och hade Emil Ingvarsson kommit att lämna

sin fäderneby, behöft slita för att komma fram och

tagit konsten att »göra gubbar» på rena allvaret, hade

kanske hans namn nu haft lika god klang som Calle

Larssons eller Karl Aspelins, Vicke Andréns eller Jenny

Nyströms.

Redan som barnunge visade Emil alldeles utpräglade

anlag för konst så vidt det gällde att med teckning

efterhärma naturen. Drack han mjölk eller kaffe

och därvid spillde på bordet, såsom barn ju ofta nog

för sed hafva, var det hans förtjusning att sitta och

peta med fingret i våttet, tills han fick fram en gris,

en ko, en häst eller en höna, allt efter som det föll

honom in. Helst ritade han fyrbenta djur: de voro

så lätta att skilja åt. Hästar hade yfvig man, kon

horn och grisen knorr på svansen.

När pojken var 7—8 år gammal, hade han ritat

af alla byns pojkar och märkligare kreatur med träkol

eller tjära på faderns hvita stugulänga, så långt

den räckte. Stryk fick han i långa banor och ovett

utan all ände, men det var som att slå vatten på

gåsen.

I skolan ritade han af »mästers» långa »snushorn»

på svarta taflans framsida och den grannaste

tösen på baksidan. Och det lyckades så bra, att han

snart inte behöfde sätta ut tösens namn. När han

nu fått smörj för den första bilden och glåpord af den

afritades afundsjuka kamrater för den andra, snyltade han

sig vanligen på friminuterna till en kaka eller karamell

af den afbildade tösen. I nödfall höll han till

godo med en kyss. För sådana hade han nämligen

redan tidigt en utpräglad smak. Klockaren, som visste

allt eller åtminstone sökte uppvisa skäl för allt, påstod

att det kom sig däraf, att Emils föräldrar till

en början mest lefde på kärlek och fåglasång, innan

de blefvo rika och olyckliga i sitt äktenskap.

Med tiden blef han för resten »mästers» favorit.

När den gamle katekesinpiskaren, som för öfrigt var

barnkär och snäll trots sin bistra min, en dag gick

åstad och fyllde femtio år, var det Emil, som tog

mod till sig och skref följande kväde på svarta taflan

inom en krans af rosor, liljor och lika märkliga som

däjeliga blader:

»Af hjärtat nu vi önska,

att läraren måtte grönska.

Ty han är vår älskade lärare,

och ingen är oss kärare.

Må städse han bli rask och frisk

och vi vara snälla, så att vi slippa pisk.»

Det syns genast att detta kväde gick från hjärtat

eller kanske snarare från ryggtaflan, som hade svårt

att glömma gamla minnen, som tydligen gjort ett

djupt, smärtsamt och outplånligt intryck. Också är

ju sista versen mycket längre och innehållsrikare än

de andra.

Men kvädet gick också till hjärtat. I glädjen

och förtjusningen öfver dessa däjliga, rimmade rader

och den väldiga spettkaka, som de andra barnen för

sammanskjutna slantar beställt hos kantor Svenssons

fru, som var konstnärinna i konsten att baka spettkakor,

gick läraren så långt att han vid kafferepet i

skolsalen högtidligen lofvade att låsa in rottingen.

Men han sa också: »Ve den människas barn, för

hvars skull den sedan varder åter framtagen och ve

det barnets ändalykt!»

Under konfirmationstiden redde sig Emil mycket

bra. Hans mor hade sytt ihop hans fickor och undersökte

utan barmhärtighet hans kläder, innan han skulle

gå till prästen. Fanns då någon penna eller pappersbit

undangömd ens på de märkvärdigaste ställen, blef

den utan miskund anammad. Hon var nämligen

rädd att pojkarackaren skulle sitta och rita af pastorn

också, bli bortkörd från konfirmationen och utskämd

för alla sina dar i jordelifvet samt evigt fördömd i

det tillkommande. Dag och natt tiggde hon pojken

om att hålla sig i skinnet, och han gjorde så samt

slapp fram.

Sedan börjades emellertid en period af tallösa

kludderier och mycken visdiktning. I ett afseende

var Emil Ingvarsson olik alla andra bypoeter: han var

hvarken fruktad, hatad eller afundad, utan jämnåriga

som andra sågo hans framgång med lugn. Hans visor

såväl som hans bilder voro roliga, någon gång lite

»klatschiga» men i alla fall, vare sig det nu gällde

ord eller bild, så hjärtans godmodiga att man ordentligen

slogs om att bli besjungen eller afkonterfejad.

— Hvarför kan du aldrig göra en liten vers om

mig? sporde mer än en af byns täcka tärnor. Och

egentligen var Emil aldrig rent omedgörlig, helst om

tösen såg treflig ut och han i förskott fick ut sin skaldelön

uti samma mynt, som han varit van att för sina bilder

på svarta taflans baksida få uppbära under skoltiden.

Därför svärmade han också kring alla flickor, yr

som en snurra, bara de sågo bra ut eller voro riktigt

glada. Och därför hade nästan alla töser i byn en

liten versstump af honom eller några kostliga bilder

från dansgillen, lekstugor eller marknader. Han hörde

hemma öfverallt liksom spelmannen, sotaren och tiggaren,

fast mera välkommen än de två sistnämnda.

Han förde solsken med sig, sa klockaren, och gamla

gummor blefvo som unga jäntor, när de sågo och

hörde honom. I prästgården var han som barn i huset

och kallade prosten för farbror.

III.

»Kluddarens» fädernehem låg alldeles midtför

»Kladdarens» kvarn. Gubben Ingvar hörde till dessa

gammaldags trygga, säfliga, hjärtesnälla, menlösa slättbor,

som voro så vanliga förr i världen, då sekterism,

fackföreningar och spekulationer ännu voro en saga

blott, då den fäderneärfda tron var för helig att ställas

under debatt, om också den för de allra flesta var mest

ett ord, då en cession väckte ordentligt uppseende

och stämplade den, som gjort den, såsom en människa,

den där visserligen ej förlorat medborgerligt

förtroende, men som ingen kunde hysa förtroende till,

och då en af de gamla släkterna i en by skulle ansett

det som en evig skam att låta stamhemmanet gå

ur släktens händer. Alla nyheter såg gubben med

misstro; den nya tiden ville han inte höra talas om.

Hade Abrahams, Isaks och Jakobs Gud låtit hans fader

och förfäder väl gå, skulle han nog göra så allt framgent

utan både dränering och »säckagödsel», sa Ingvar

och nickade sakta.

Naturligtvis hade Emil och Selma ofta träffats

och varit mycket samman under uppväxtåren.

Emil sa en gång till sin mor:

— Det är någonting särskildt med den flickan.

De andra tösungarna här i byn äro som karameller:

en kan inte låta bli att föra dem till munnen, men

det blir en äcklig smak bakefter. Selma är mer som

de här små sockerpullorna, som de ha i glasägg nere

hos prostens påsktiden: de ä hvita och fina och vackra

och alls inte klistriga, utan innerst sitter där ett kumminkorn,

och det sätter krydda och smak på det hela.

En får alltid gå och tvätta sig om händerna, när en

har ätit karameller, men så är det inte med sockerpullorna.

— Hör du, pojke! sa gumman. Kan jag läsa

rätt i dina ögon, så är du ju alldeles förtjust i barnet!

Hm! Nå, har du inte frågat henne?

— Inte kysst henne en gång — och hon är väl

nästan den enda af mina skolkamrater, jag kan säga

det om.

— Ja, du har då alla dar varit en riktig slickemun!

— Därför är jag också led vid konfekt, om den

ligger på en hylla, där jag kan ta den, när jag vill.

— Inte har jag något mot Selma — tala du vid

henne! Egentligen har jag just inte tyckt mycket om

din evinnerliga kurtis med töserna här. Men en mor

ser ju igenom fingrarna med en hel hop, när det gäller

hennes egen son, och en sak har jag alltid varit säker

på: att ingen tös skulle behöfva gå och fälla tårar

för din skull. Du kysser alla, liksom en annan pojke

tar dem i hand. Men de äro glada vid dig — inte

för din egen skull utan för de gåfvor, som vår Herre

har gett dig — det ska du aldrig glömma. Och nu

ska jag säga dig något. Majstången ska resas här i

år, och här ska midsommarsgillet firas. Passa på vid

något lämpligt tillfälle, kläm in henne i något hörn

och släpp henne inte, förrän hon har svarat!

IV.

Glädjen stod högt öfver takåsen på »Kluddarens»

fädernegård, och majstången likaså. I trädgården i

den allra största bersån var dukadt ett rundt bord,

där toddyvirke, punsch, vin och saft trifdes i idyllisk

endräkt. Hit inbjödos »Kluddarens» bästa vänner och

skolkamrater af båda könen allt emellanåt — ungdomen

i allmänhet hade sina bord med »sammansalad»

välfägnad ute på gården ett stycke från majstången.

Naturligtvis betraktades det som en heder

att bli inbjuden till Emils löfsal, och kringom den

kretsade som kråkor en hel hop icke minst af byns

rikaste och mest firade pojkar och töser från åbohemmanen.

Emil var ute och svängde sig i nästan hvarenda

dans. Detta gjorde att hans bekanta gingo ut och

in i bersån och sågo sig till godo »utan krus och suppleanger»

— som barnmorskan sa, hon som alltid ville

vara så fin, eftersom hon gått i »flickskolepensionsanstalt».

Det gjorde, att bersån stundom var smäckfull

och stundom alldeles tom.

Och på det viset bar det så till att ut på kvällskvisten,

när sommarsolen redan hade sjunkit och trötta

utdansade ben börjat bli tunga, kom Emil in i löfsalen

och fann lilla Selma sittande där alldeles ensam.

Röd och flämtande efter dansen — det riktigt

ångade af henne.

Han trugade i henne ett glas saft och tog själf

ett glas punsch. Och så sutto de där. Det lade sig

med ens den där underliga stämningen öfver dem,

som så ofta griper oss en sommarnatt. Allt gammalt

färglöst är som förgånget, framtiden synes rosenfärgad

men lika fjärran som den morgonrodnad, hvilken redan

kan skymtas i öster. Man tycker det är så härligt

att lefva, att man ovillkorligen måste tänka på döden

— bara för att med tanken och drömmen mäta, hur

mycket af lifvets glädje man skall kunna hinna att

förvärfva, innan liemannen kommer.

— Du, Emil! sa Selma om en stund tveksamt.

— Nå?

— Du, som har satt ihop så många verser om

hvar tös och hvar katt — höll jag på att säga —

fast jag aldrig fått några, har du inte någon gång

skrifvit några kärleksverser?

— Nej, du Selma. Det har jag inte. Men jag

tror nästan att jag skulle kunna skrifva några i kväll.

— Tror du?

— Ja, om jag får skrifva dem till dig — på riktigt

rena, rama allvaret.

— Försök då! sade hon tyst och blidt.

— Men då vill jag ha en kyss för dem.

— Fy, nu är det slut med glädjen. Du, som

har fått kyssar af hvarenda tös i hela häradet för

dina verser. Det måtte vara gammalt för dig, och

när du skulle skrifva på allvar, som du sa — — —

— Aldrig i lifvet har jag kysst dig.

— Nej, det har du inte.

— Just därför skulle det vara spritter nytt. Men

är det nu så, att du inte vill ge mig en kyss, så ge

mig ditt hjärta och den här lilla solbrända rara tassen

— det har ingen gett mig förr.

— Det får bero på hur vackra verserna bli, sa

hon skälmaktigt.

Så fick han då fram sin lilla »kluddebok» och sin

blyertspenna. Och så satte de sig fram till bordet.

Jag kan inte förklara hur det kom sig, men de satte

sig tätt intill hvarandra, och han lade vänstra armen

om lifvet på det lilla pyret. Folk, som förstår sig på

det, säger att så går det lättast att skrifva kärleksverser

en midsommarnatt.

Alltemellanåt stoppade han pennspetsen i mun

och tuggade på den, men om en stund hade han i

alla fall ett poem färdigt. Och så läste han upp det

för henne. Hon hörde på med strålande ögon och

blossande kinder.

— Nåå, Selma lilla? sa han och drog henne

till sig.

— Var det första gång, voro nog inte verserna

oäfna, sa hon. Fast jag nu inte förstår mig så mycket

på det, eftersom jag aldrig har fått några verser

förr.

— Nå, hjärtat, som jag skulle ha?

— Har du ditt kvar riktigt onaggadt?

— Jaa, du Selma.

— Så får du väl ha mitt, då, och ta mig hel

och hållen.

Därmed lade hon armarna omkring hans hals.

— Ditt lilla spöke! Nu ska du också kyssa mig.

Med första kyss, som du själf hjärtligt och uppriktigt

och af innersta själ och hjärta ger mig, stryker du

ett streck öfver alla andra, och så ä de glömda.

Där gled ett vemodigt leende öfver hennes lilla

täcka anlete.

— Tror du? Är du säker att jag glömmer det

lika fort som du? och att du glömmer dem själf?

— Ja, om du bara tänker på att du har gett

mig ditt hjärta och din tro och hela ditt lilla väsen

— det har jag aldrig bedt någon annan om eller

fått det.

Så kysste hon honom varmt och länge.

— Vet du, hvilken vers jag tyckte bäst om? sa

hon se"n.

— Nej.

— Den sista:

»Dör uti sin knopp

det skönsta kärlekshopp,

som i hjärtat opp

rann under lifvets lopp —

samla bladen ömt,

ty hvad ditt minne gömt

bär alltid sommarfägring,

och fagrast är just hvad du drömt.»

— Ja, hvad är kärleken annat än en sommardröm?

Och är lifvet annat?

— Åjo — där är också höst och vinter — se"n.

— Men sommarminnena glömmas aldrig.

— Mina begynna nu — låt dem bli så många,

att de räcka!

Därför var hon blek.

— Inte för att det precis kan vara något särskildt

nöje just för en så pass ung spoling som dig

att komma på begrafning och sitta där inklämd i flera

timmar, sa mor. Men eftersom nu den här jordafärden

väl blir den största här har varit här i bygderna

på många år, kan du ju där få se hur det går till ute

i stora världen. Och så är där så godt om mat —

det spar alltid lite här hemma ett par tre dagar efteråt.

Allaredan i går, när jag var där och svepte häradsdomaren,

hade där kommit öfver tretti höns och tuppar

till soppan. Och därför tycker jag, att du gärna

kan gå med; om någon kan behöfva sig ett räfvamätte

är det väl den, som ska proppa skallen full

med all världens kungar och kejsare och påfvar.

Jag följde med mor och fick sitta bredvid henne.

Inte ibland de andra pojkarna, och det var det allra

värsta. De kunde då åtminstone få göra gubbar åt

hvarandra, hviska samman eller smånypas i benen.

Men jag måste sitta som en »målad bock». Middagen

drog som vanligt ut i flera timmar, och jag satt där

och hade ledsamt och såg mig omkring bland begrafningsgästerna.

— Hvem är hon, som sitter i hörnet under den

stora klockan, den där människan, som är så fasligt

blek? hviskade jag till mor.

— Sitt inte och peka, pojke! Jag vet, hvem du

menar. Det är Mårten Espens Kersti.

— Hvarför är hon så blek?

— Det är af kärlek.

Jag måste ha glott stort på mor, för hon drog en

smula på mun.

— Kärlek? Är det kärleken till Gud eller kärleken

till nästan? sa jag slutligen.

— Tyst nu — det där begriper du inte ännu.

Och när en är på begrafning, ska en sitta tyst och

stilla och allvarlig och bara äta allt hvad man orkar.

Hela dagen hade jag ögonen på den där märkvärdigt

bleka kvinnan, tills jag på kvällen somnade,

förtyngd af den myckna maten och den tjocka tobaksröken.

När gästerna långt fram på morgonen bröto

upp och jag var väckt, bjöd Kersti mor och mig på

skjuts. Och glad var jag. Jag hade en massa mat i

mig och en hel hop knyten med kakor, hönsaskrof,

kalfvaben och andra härligheter, som vi skulle smörja

oss med en hel vecka.

När vi stannade utanför Kerstis gård, bad hon

oss stiga in, och så satte hon kaffesurran på.

— Da"n är i alla fall tillspillogifven, sa hon. Nu

kan Lillen lägga sig här på min säng och sofva en

stund, medan vi prata lite samman, du och jag. Det

är bra många år se"n vi hade en riktigt förtrolig snackestund

ihop. Men först ska han ha en kopp, han också

— ofvanpå så mycken mat kan en inte sofva, om inte

en får lite kaffe.

Jag fick min kopp, och det var som med ens all

sömnighet försvunnit. Jag hade ju också tagit mig

en grundlig lur på gillet. Alltså lade jag mig till ro

på dynan och slöt ögonen, men jag hörde hvartenda

ord, de sade. Och jag tror, att om jag så blefve

hundra år, skulle de aldrig gå ur mitt minne.

— Nu ska du öppna ditt hjärta! sa mor. Litet

har jag ju reda på, jag som alla andra gamla, och

lite har jag gissat mig till. Du vet, att hvad du säger

kommer inte längre. Du ser så dålig och blek ut

i dag, att till och med pojken såg det och sade det i

örat på mig. Tala nu! Får du inte luft, så kan du

dö af det.

— Så du pratar! Inte dör en, för det en är

olycklig! Då skulle jag vara död för länge, länge

se"n. Nej, är en riktigt eländig och förkrossad, så

lefver man minsann nog. Men i alla fall tror jag att

det skall lätta en smula att få tala lite om gamla

tider med en gammal trogen vän. Ta dig nu en kopp

till! Har pysen somnat?

— Den sofver som en stock, så fort han kommit

omkull.

— Ja, inte trodde jag väl i många år att jag

skulle lefva den dag, jag skulle följa honom till grafven.

Och ändå ha de myllat ner honom i dag. Vi

hade växt upp samman och varit nästan som två syskon.

Hans far och min far hade kommit öfverens att

vi skulle bli ett par en gång, och det hade jag hört

se"n jag var liten. Och var han ena dagen inne hos

oss och lekte med mig och smorde sig med honung,

som han var så galen i, så var jag andra dagen inne

hos dem och åt gåsflott — det var min förtjusning.

Esbjörn talte också många gånger om det där att

vi skulle bli ett, både under skoltiden och lästiden

och sedan. Det var det käraste jag kunde höra —

ingen kan tänka eller förstå, hur kär jag höll honom:

Han var ju grann som en solskensdag, stor och härdabred

och väldig som en klippa, öm om alla, folk som

kräk, och alltid glad och munter. Aldrig där hördes

nå"nting ondt om honom: inte en gång byns värsta

sladdermaskor nändes tugga på honom.

Så skulle han ut och exera. Det var ju alltid

mästerprofvet för en hygglig pojke förr i tiden och

blir väl så i alla tider. Det var inte heller just så

många, som bestodo det med heder: de flesta voro ju

fulla och galna, när de skulle rycka in — det skulle

vara karlavändt, förstås, och det var så allmänt, så

ingen fäste sig vidare vid det. Värre var det, när de

kommo hem; då hade de alla möjliga ovanor, tuggade

tobak och svuro och voro råa i mun. Det var som

de varit i helvetet de fjorton darna, och det kunde

dra hela år, innan de blefvo hyggliga igen. Somliga

fingo knäcken för hela sin tid. Den exercisen har tagit

hut och hederskänsla af många bra pojkar.

Men Esbjörn stod sig — inte ett ondt ord hördes

om honom. Jag var så stolt — han var ju mig

ämnad och skulle nog bli min. Jag tänkte på honom

om dagarna och drömde om honom på nätterna.

Så kom han hem, och vi träffades som vanligt.

Ibland när vi voro ensamma något ögonblick, kunde

han ta mig om lifvet, trycka mig tätt intill sig och

kyssa mig. Åh, jag tyckte hjärtat ville sprängas så

glad som jag var. Jag gick bara och längtade efter

att vi skulle gifta oss — vi hade ju ingenting att

vänta på precis, någon af oss.

Så kom midsommarafton.

Han var hemma hos oss och hade just suttit och

talt riktigt med mor. Hans far skulle flytta in i

undantagslängan och vi skulle ta hemmanet. Mor

var glad, och jag var ännu gladare. Jag skulle kunnat

hoppa öfver taken, som det heter. Och han och

jag sutto ett par timmar ute i trädgården och kysstes,

och han talte så vackert om hur trefligt vi skulle

ha det.

Så gick han. Jag vet inte hur det föll mig in

att smyga mig efter honom: jag var rent yr och visste

knappt hvad jag ville eller gjorde. Nere vid den lilla

ekparken ämnade jag ropa på honom och säga: »Gif

mig en midsommarskyss till!» Jag glödde i hela

kroppen.

Som han kommer midtför parken och jag just

ämnade ropa honom an, hoppar han öfver diket. Och

där reser sig en kvinna och tar honom om halsen,

och han får henne om lifvet och de satte sig innanför

gärdesgården. Först trodde jag att jag skulle dö

och föll så lång jag var. När jag vaknade till, hörde

jag dem kyssas och fnittra. Jag darrade som ett asplöf

och kröp närmare så att jag både kunde se dem

och höra allt hvad som sades.

Det var dragonens Lotta — de hade naturligtvis

blifvit bekanta under exercisen: då brukade hon hvarenda

kväll ränna till lägerplatsen. Det var ett kräk

till tös, och ingen ville tala med henne, om hon kom

på en dans — åtminstone inte någon af de hyggliga

åbosönerna. Nu hade hon träffat Esbjörn och fångat

honom i sina garn, det godtrogna lifvet. Och där satt

hon nu och förtalade mig, och han hjälpte till och sa

fula lögnaktiga ord om mig. Och de voro öfverens

om att vara sams i synd och last, se"n Esbjörn och

jag hade blifvit gifta också. Där finns ingen, som kan

tänka huru usla ord där kan vara i en genomfördärfvad

kvinna.

Jag trodde jag skulle gå från förståndet, där jag

låg hopkrupen. Var detta verkligen Esbjörn — min

Esbjörn? Jag måste nypa mig i armen för att få

klart för mig, att jag inte drömde eller gick i sömnen.

Nej, jag var nog vaken — Gud nåde mig så visst!

Men gå därifrån kunde jag inte, utan väntade,

tills de bröto upp. Då sprang jag fram, spottade honom

i ansiktet, där han stod blek som ett lik, och

slog henne med knuten hand i synen flera slag, tills

hon rullade rundt. Så sprang jag hem.

Det dröjde månader innan jag kom till förnuft

igen, fast det hölls ju tämligen tyst. Esbjörn kom

och gick därhemma gång på gång, men han fick aldrig

se mig hur han tiggde och bad och hur mycket

hans far och min mor lade sig ut för honom och talte

om hur han ångrade sig och hade rent slutat upp att

träffa Lotta, det kreaturet. Mor grät och sa, att jag

skulle förlåta: det ska en kvinna isynnerhet kunna

här i lifvet. En karl är ju inte mer än en fattig syndig

människa, sa hon. Ack, det är inte en stackars

kvinna heller. Hvad hjälper det att hon lofvar förlåtelse,

när hon inte kan glömma? Gud hjälpe hvar

och en, som har stått på lur och fått gift i blodet!

Så såg han då slutligen att det tjänte ingenting

till utan att jag var obeveklig. Och så tog han ju

Lotta långt om länge, och hon blef hans kvinna. Och

du minns nog så"nt väsen där blef hemma och hur

fadern hvarken ville se eller tala vid henne utan flyttade

hemifrån och hyrde in sig hos en husman och

steg ner i grafven, tärd af sorg och bekymmer. Och det

blef uppståndelse i hela församlingen och Esbjörn blef

så utskämd bland sina likamän, att knappt någon

brydde sig om att umgås med honom.

Nu vet du hur det är, att om inte en kvinna har

andras aktning, mister hon snart sin mans. Och det

finnes ingen kärlek, som varar i längden, om andra

spotta på den. Så gick det med Esbjörn också. Ingen

ville hälsa på honom bara för att slippa tala med

henne, och tog han henne med på ett gille, fick hon

sitta som en pestsmittad. Så började han fara till

sta"n, där ingen brydde sig om hurudan kvinna han

hade hemma, bara han bjöd friskt och gick gladeligen

i borgen.

Så begynte hemmanet gå vind för våg, kreaturen

vansköttes och han blef ett kräk, helst sedan det började

glunkas om att Lotta hade besynnerliga historier

för sig än med en och än med en annan och lät bägge

pojkarna både fara illa och dras med smuts och ohyra.

Snart var hatet mot henne riktigt djupt hos alla. Och

han betraktades som en schajas, som inte kunde hålla

henne i tukt. Det var nära att de skulle tagit från

honom nämndemansbefattningen.

— Så dog hon i behaglig tid då.

— Hon gjorde så, ja, det gjorde hon. Men vet

du, hur hon dog?

— Hur hon dog?! Det veta ju alla människor:

hon föll i ån en natt.

— Ja, hon gjorde det. Men den, som dref henne

dit — det var jag.

— Människa! Hvad säger du?

— Spring inte din väg — jag rörde henne inte

med ett finger. Men på bron mötte jag henne en

natt och jag ställde mig framför henne och såg på

henne. Hvad jag så sa, när jag kunde få tungans

bruk, står bara för mig som en dröm. Men jag visade

henne, hvilken eländig varelse hon var och hvilken

helvetesgärning hon hade gjort inte bara mot mig

utan mot den stackars Esbjörn och hur hon nu höll

på att göra honom olycklig för evigheten liksom hon

redan hade gjort det för detta lifvet och hur pojkarna

en dag skulle behöfva blygas, när deras mors namn

nämndes, och tänka på skriftens tydliga dom, att ingen

skökoson skall komma i Herrans församling. Och

slutligen sa jag, att hade hon den minsta gnista af

kärlek till de små eller medlidande med Esbjörn, skulle

hon rymma och det i denna natt, och ville hon, så

skulle jag ge henne respengar, så hon skulle kunna

ge sig af till Amerika eller Köpenhamn eller hvart

som helst, där hon kunde lefva efter sin lust men

utan att göra de sina olyckliga.

Hon stod en stund, och ögonen flammade på

henne.

— Du har rätt i hvad du säger, sa hon slutligen.

Jag har sagt mig själf det många gånger. Men inte

behöfver jag fara utrikes för att frälsa dem — det

finns kortare väg.

Därmed hoppade hon öfver räcket och rakt ned

i ån.

Hvad skulle jag göra? Hon var borta och blef

borta. Inte tordes jag ropa på hjälp, och i alla fall

skulle det dröjt så länge innan någon kunnat komma,

att ingen hjälp varit möjlig. Hade någon kommit,

skulle jag blifvit trodd om att ha kastat henne i ån.

Jag ville inte lida mer för hennes skull än jag redan

hade gjort. Men den natten blef mitt hår grått och

se"n är jag så blek.

— Men det var ju inte din mening att — — —

— Nej, men jag satte mig till domare i Guds

stad och ställe. Jag gjorde det därför att jag allt

fortfarande hade Esbjörn kär, inte som förr, men jag

höll af honom som ett kärt minne, och det gjorde

mig ondt att det skulle befläckas.

Nå, han upprättade sig och fick åter allas aktning.

Vi ha aldrig talt ett ord samman, han och jag,

sedan den natten annat än ett »goddag» eller »godnatt»

på ett gille.

— Men att ni inte blefven ett efter hennes död?

— Åh, jag skulle aldrig kunnat. Och han trodde

att jag alltjämt var lika hatfull och hämndgirig, kan

jag förstå. Men har jag talt om så mycket, kan jag

ju tala om en sak till. Det var ju dåligt med hans

ställning, när hon gick bort, och det dröjde länge innan

han kom på säkra ben igen. Därför är det jag,

som har låtit bägge hans pojkar studera, så att den

ene nu är prästvigd och den andre får sitta ting. Det

har gått genom prosten, och om Esbjörn nå"nsin hade

en aning om hvem det var eller om pojkarna veta

något, känner inte jag. Kanske prosten sa något till

honom, när han var hemma och gaf honom nattvarden

på sotsängen. I alla fall har jag sökt rädda alla

tre, och var jag för hård den natten, så mente jag

väl, och jag tror att jag har försonat det efter bästa

förmåga. Jag tycker jag är inte rädd för domedag

ändå.

Nu har jag bara hans pojkar att lefva för. Nu,

se"n han är borta, skall jag tala om alltsammans för

dem, och de skola få ett hem här hos mig — det

gamla göra de sig nog helst af med. Och efter min

död ska de ha allt mitt — mer kan jag inte göra.

Nå, tycker du att jag är en mörderska?

— Nää — —

— Ser du! Du törs inte svara rent kort och godt

nej. Men hur många tusen gånger tror du jag har

gjort mig själf den frågan och inte heller vågat svara

nej på den? Och ändå gjorde jag hvad jag gjorde

af kärlek. Aldrig kunde jag väl heller tänka att hon

skulle hoppa i genast. Jag har talt om allting för

prosten. Han dömde mig inte, och jag tror inte heller,

att Gud skall döma mig.

— Stackars Kersti! sa mor och började snyfta.

Ni, som kunde varit så lyckliga! Hvarför skulle en

sådan där maruggla komma till världen som den där

Lotta?

— Ja, hvarför? Hur många lugna timmar tror

du jag har haft på tretti år? Nej, nu ska jag väcka

Lillen, så ni kommer i säng innan det blir dager.

Jaså, han tyckte jag är så blek. Ja, han har rätt.

Måtte hans dar bli gladare än mina!

Men, nu se"n Esbjörn är nermyllad blir det kanske

lite lättare för mig — jag tror att han på sistone

ångrade sina villors väg och blef en bättre människa.

Och då är det ju som han vore min gamle Esbjörn

igen från ungdomsdar.

En pojke för sig.

— Han har alltid varit så egen den pojken —

aldrig som andra utan en pojke för sig själf. Jag

minns, när han låg i den där farliga febern — han

var väl en elfva, tolf år då. De två äldste hade jag

förlorat, och han var ensam kvar. Jag satt vid hans

säng natt och dag, och jag grät, så jag tyckte mitt

arma modershjärta ville brista. Jag blef tio år äldre

på de två månader som sjukdomen varade. Så sa

jag till honom en kväll: »Bed till Gud, Harald lille,

att Han låter dig bli frisk igen!» Men pojken bara

riste på sitt lilla, svettiga hufvud. »Kan du inte

bedja med barnslig förtröstan?» sa jag. Han svarte

inte på en lång stund.

— Inte kan Gud tycka om att jag ligger och

ber att få slippa komma till honom? sa han långt

om länge.

Jag blef så förbluffad, att jag fick inte fram

ett ord.

— Vill du inte bli frisk och vara hos din mor?

sa jag slutligen.

— Jo, visst vill jag det. Mor känner jag från

det jag var mycket liten, men Gud har jag bara hört

talas om. Och så är han så stor, så stor och mäktig,

och jag är bara en liten spenslig stackare. Men mor

kan ju be Gud att få behålla mig: det förstår nog

Gud, att mor vill, eftersom mor inte har någon annan,

och Han har änglarna och alla de saliga. Nog vill

jag gärna lefva lite längre, nej riktigt mycket, se"n

jag börjar på att kunna göra någon nytta och hjälpa

mor någon gång.

Ja, nog tiggde och bad jag. Och jag fick också

behålla min Harald. Han har aldrig varit sjuk en

timme se"n — fast han nu är öfver 25. Men han

skötte undan i ett tag — doktorn sa, att han nästan

aldrig hade sett ett barn så inne i dödens käftar.

Glädje har jag af pojken också. Hemmanet sköter

han som han hade gått på landtbruksskola och läser

så mycket böcker och följer med i allting på lediga

stunder. Och på landtbruksmöten och utställningar

har han gärna varit med, om det har burit sig, och

han har haft ögonen med sig och lärt lite här och

lite där. Så han har visst varit »min mandoms glädje

och min ålderdoms tröst», som där står i ordspråket.

Det har han visst och sant.

Och ja minsann är det inte han, som har börjat

på att rutscha upp gubbarna här i församlingen, och

det kan behöfvas, sådana »dröslehasar» som här ä".

Det var han som tog ihop med skolan — den låg ju

rent i lägervall. Den gamle skolmästaren var inte

med, när krutet fanns opp, och han är nog bra klen

i sina stycken, säger Harald. Men hurudan ska också

en gammal man bli genom att sitta år ut och år in och

slita och plita med öfver hundra barn? Prosten ville

nog att förbättringar skulle göras, men de gamla

stöttepinnarna höllo på styfvern, sa det var stört omöjligt

att få småskola här.

Men så steg Harald fram på en kyrkostämma

och ställde sig på prostens sida, och det blef värre

än kattabaliken i Bender. Men pojken stod på sig,

och nästa år satt han i skolrådet, och så blef här

först småskollärarinna och se"n biträdande lärarinna.

Och gamle »mäster» fick anslag af stämman att fara

in till Lund och vara med i den allraförsta af sommarkurserna.

Gubben blef rent som ung på nytt.

Och sockenbiblioteket är upprustadt och tillökt, en

del gammal bråte är utplockadt, och det är en ren

lust att se, hur ungdomen börjar läsa lite öfverallt

i stället för att bara spela kort och tänka ut

uselhet de långa vinterkvällarna.

Hönsskötseln och ägghandeln äro hans lif, och

han har hela trädgården full med bin. I fjol köpte

han upp så många bär, som husmännens kvinnor och

ungar kommo hem med till honom. Inte för det han

precis spann silke det året, för han kunde inte själf

afsätta alla med någon förtjänst. Men de fattiga

lärde sig ta vara på Guds gåfvor, och det var hufvudsaken

för honom. I år finnas här familjer, som ha

förtjänt sina hundra kronor hvar på bärplockning.

Och Harald tror, att det skall komma igen i kakan,

när fattigvårdsutgifterna ska beräknas en gång.

Nu är det bara en sak, som jag har gått och

väntat på och längtat efter i flera år — se"n kunde

jag fara i frid som Simeon. Jag skulle ju så gärna

vilja se honom lyckligt gift. Men det tjänte ingenting

till att komma saken på tal: ingen här i bygderna

föll honom i smaken. Han tyckte de voro för

dödbakade och för mycket för grannlåt — klädhängare,

som inte ha vaknat till lif, sa han. Det har nog

kommit ut, så han står just inte så väl hos töserna,

fast naturligtvis hvilken af dem som helst skulle

tagit honom med uppräckta händer, om han bara

sagt ett halft ord. Ja, han har alltid varit en pojke

för sig.

Jag minns, när vi voro på bröllopet i Brödåkra

i fjol. Bland många andra rika och fina skulle riksdagsmannens

döttrar också komma dit. Och därför

sa jag till honom, att han skulle kasta ett öga på

dem — där är både utseende och gods och grunkor,

sa jag. Och förstånd ska de väl ha, när deras far

har kunnat bli riksdagsman — äpplet faller väl inte

så långt från trädet, mente jag på mitt vis.

Ja, Harald pratade med dem och dansade med

dem, och riksdagsmannen och han blefvo dusbröder

och riktiga mostrar, och Harald blef bjuden att komma

och hälsa på där.

När vi så hade kommit hem på ottan, säger jag

till Harald: »Nåå? Hvad tyckte du om dem?»

— Tjaa! Hm! Inte slogo de an på mig riktigt.

De ha hört en del ord af gubben, och med dem slå

de omkring sig och åbäka sig liksom när en katt

leker med ett nystan. Men vidare reda på hvad de

orden betyda ha de nog inte. Så är det för resten

nog med gubben också. Mest ord och skryt! Han

går med de stora i vått och torrt! Hela tiden talte

han om sina fina bekantskaper, men bara om adelsmän

och landshöfdingar och borgmästare och brukspatroner.

Han nämnde inte namnet på någon enda

af våra bästa bönder. Han är inte en karl för sig,

den! sa Harald.

Och han gjorde aldrig allvar af det där påhälsandet

hos riksdagsmannen.

En gång frågade jag honom, hvad han tyckte

om prostens Hilma. Det är en rar tös, och han

kunde nog få henne om han ville — så mycket

vet jag.

— Ja, sa han, nätt och godt ser hon ut och

sjunger och spelar bra, både fortepiano och orgel, och

är flink i sina händer och är inte rädd att ta i. Men

hon törs inte tänka själf: då skulle hon känna sig

som ett får på blankis. De ha alltid inpräntat hos

henne hvad hon får tro och tänka, och hon har hela

sitt lif gått och sagt efter andras tankar.

— Det kan du då omöjligen veta, sa jag lite

stött, för jag tyckte han var orättvis mot den snälla

flickan. Tankarna kunna väl vara hennes egna, fast

de gå i samma spår som hennes fars.

— Nej, mor! sa han. Den, som tänker själf,

har aldrig precis likadana tankar som någon annan.

Det är liksom där aldrig på ett träd finnas två blad,

som ä precis likadana, och aldrig två ögon i två

flickansikten ä riktigt lika hvarandra. När hon talar,

är det ju nästan som hon läste ur ett af faderns

predikokoncept. Därför tycker jag, att jag kan henne

utantill.

Men nu har hans timma slagit till sist. Och jag

är så glad, så glad — en börjar ju ändå bli gammal

så smått, och det känns i alla fall bra skönt att veta

honom väl i hamn, när stunden är inne att man ska

skiljas hädan.

För en tid sedan voro vi på julkalas hos Mårten

Anders i Stendala. Och där var mycken ungdom

samlad både från fjärran och när. Bland många

andra voro där kyrkovärden Bengt Eskilsson och hans

kvinna och hans bägge döttrar. Modern var i unga

dar den grannaste tös i hela häradet, och döttrarna

brås på henne. Den yngsta, Ingrid, är som en ros

och en lilja i Saron. Och hon dansade lätt som en

solstråle på ett löfverk; det var en lust och glädje

att se henne och Harald svinga om.

När så det skulle dukas i salen, spridde sig ungdomen

i rummen, och där blef ett bunkalag här och

ett annat där. Inne där prostinnan och hennes döttrar

och klockarens Amalia och kyrkovärdens flickor

och jag och några andra bastanta gummor hade trängt

ihop oss, kommo vi att prata om nymodiga påfund

och sådant. Alla de gamla och prostens flickor isynnerhet

voro öfverens om att det var en styggelse när

flickor åkte på velociped. En karl — det kunde gå

an men en flicka — usch då!

Men Ingrid bara skrattade.

— Jag har kommit hit på velociped i dag, sa

hon. Om farmor skulle få plats på vagnen, skulle

jag, som är yngst, antingen sprungit bakefter eller

blifvit hemma, om jag inte satt mig upp på mitt

»rockahjul». Den sommaren, jag gick på folkhögskolan,

for jag hvarenda dag fram och tillbaka på hjulhästen.

Hvarför skulle inte en kvinna kunna spara

tiden och spara sina ben, om hon kan?

Prostinnan, som är snäll och rar på alla vis, hör

ändå till den gamla tiden. Hon såg på Ingrid och

vaggade allvarligt med sitt hvita hufvud.

— Inte skulle en flicka, på den tiden jag var

ung, velat sitta och visa sina strumpor för hvar enda

själ, som strök landsvägen fram, sa hon.

— Ja, är där någon, som är så blyg, att han

inte törs låtsas om, att han vet hur många ben ett

fruntimmer har eller inte för sin själafrid kan se att

de ä två, så kan han ju vända sig åt andra sidan

och se på någon af gässen på fäladen, sa Ingrid.

Harald började skratta. Och många med honom.

— Men på den tiden, sa Ingrid, gingo ju fruntimren

barhalsade skäligen långt ner, så jag tror inte

blygheten var stort större då än nu. Och ännu i dag

ska ju damerna på festerna på kungens slott vara

fasligt urringade — komme en tös här i bygden i kyrkan

klädd på det viset, skulle hon aldrig kunna visa

sig för folk mer. Det är ju ingen människa, som

stöter sig öfver att vi gå uppskörtade ända till knäna

nere vid bron och tvätta kläder, fast vi ä alldeles

barfota.

Det taltes mot och med. Alla, som ingen velociped

hade, höllo naturligtvis med prostinnan, utom

Harald, som öppet tog Ingrids parti. Det nästan förvånade

mig, för själf tyckte han inte om det där

vägaskumpandet och han hade ett par gånger sagt,

att han tyckte, det missklädde fröknarna på herrgården.

Nå, jag vet nu inte hvad som egentligen skulle

klä de där högfärdiga viporna, som tro att de stå

ett trappsteg närmare Vår Herre än vanliga syndiga

människor.

Nu tror jag också att många fler än Harald

tyckte, att Ingrid hade rätt, men för prostinnans skull

ville de ju inte säga något. Hur det var taltes

Harald och tösen rätt mycket vid den kvällen, och

när vi reste hem, satt pojken bara och funderade

och sade inte ett ord mer än hvarannan kvart.

Jag låtsade ju inte om något, men jag drog på

munnen för mig själf och tänkte, att nu hade han

nog träffat den rätta. Och en hel vecka gick han så

där fundersam och tyst.

Och så en dag säger han:

— Hvad tyckte mor om henne?

— Hvilken? sa jag så oskyldigt.

— Åh, gör sig nu inte till, lilla rara gamla mor!

— Du menar Ingrid Bengtsson?

— Hvem skulle jag annars mena?

— Bra. Inte tyckte alla om, att hon sjöng så

rent ut, men —

— Just det tyckte jag så bra om. Tar man tolf

åbotöser och ställer dem i en flock, och en gammal

fru eller en rik knase eller en högt uppsatt man säger

att nånting fult är vackert eller något vackert är

fult, så stämma de elfva in eller tiga och samtycka.

Jag har alltid förargat mig öfver den där rädslan

och fegheten hos allmogen — det är den, som gjort

att de förnäma så många och långa tider ha haft

bönderna till apespel och gyckel. För karlarna ha i

allmänhet lika stor tunghäfta som kvinnorna. Jag

har aldrig kunnat lida, när valpar, som inte ä torra

bak öronen, klifva upp och göra sig viktiga och

»blaffa» om hvad de inte begripa. Men det är en

härlig sak att höra en person lugnt och sansadt säga

sin mening och ge skäl för den. Jag skulle aldrig

kunna trifvas ihop med en hustru, som bara vore ett

»mähä» och aldrig sa annat än »Harald lille, naturligtvis»

eller »Ja visst, Harald lille,» »Ja, det är ju

klart, Harald!» Åh, jag skulle leds ihjäl. En kvinna,

som gnatar, måste vara ryslig, men en, som bara

sade javisst, skulle ta lifvet af mig, för jag skulle

begripa, att hon sade så bara därför att hon inte

gitte tänka.

— Men hon kunde väl få säga ja, när du friade,

sa jag.

— Och tusen gånger till! sa han, bara jag visste

att hon skulle säga nej, när hon menade det. I alla

fall ska jag väl ta och åka ner där en af dagarna

och se, hur de ha det och hur hon tar sig ut, när

hon inte går i gillestass. Jag ska komma tidigt en

morgon och se, hur de då ta mot mig.

Han reste.

När han kom, såg han rent förtjust ut.

— Jag fick syn på henne ute på klöfverfältet.

Hon satt och mjölkade. Jag steg af och gick bort

och pratade med henne. Och se"n gingo vi in i sällskap

bak efter min vagn: jag bar ena mjölkspannen,

och hon den andra. Hon bad mig stiga in, och där

var fint och i ordning, så tidigt det var på dagen.

Jag blef trakterad och vi pratade om en hel del,

både gubben och jag och töserna och kvinnan och

gamla farmor. Och när jag reste, följde hon mig ut,

Ingrid jag menar, och så frågade jag, om jag inte

skulle ha något för jag hade burit mjölkspannen.

Och hon såg så rar ut, skälmungen, när hon sa:

»Du skulle ju haft "molkedrick", men jag glömde det

rent. Emellertid har du den till godo till nästa gång!»

Och så sprang hon in.

— Nå, du sa ingenting? frågade jag.

— Det var ju första gång jag var där, sa han.

Se"n har han gjort sig ärende dit många gånger.

Men han har ingenting sagt och jag har inte velat

fråga.

Så i förrgår kom hon min lif farande hem till

oss på sitt gumpahjul. Jag visade henne omkring

öfverallt, och hon fick se alla kreatur och kistor, och

hon tyckte vi hade allting så trefligt och bra.

Se"n satte hon och Harald sig i trädgården och

snackades vid en lång stund. När de så kommo in,

såg jag, att allt var klart dem emellan.

När så Harald gick ut efter en flaska vin, hviskade

jag till henne: »Nåå? Tycker du riktigt om

honom? Han har alltid varit en pojke för sig. Men

när en kommer riktigt underfund med honom, är där

guld på hjärtegrunden.»

Då tog hon mig om halsen. Och hennes ögon

tindrade, när hon sa:

— Nej, han är en pojke för mig.

Så på eftermiddagen kommo kyrkovärden och

hans kvinna och systern. Och så blef allting aftaladt.

Men roligt var det att se, hur glad Harald var,

och hur de två unga sågo på hvarandra.

När de skulle resa, sa Ingrid:

— Nu åker jag hem, och velocipeden kan bli

här. Jag får väl börja på att bli stadig nu ändtligen,

om jag ska bli din lilla gumma.

— Det var snällt af dig — jag hade ändå varit

orolig för att du skulle råkat ut för någon olycka:

blifvit öfverkörd eller vält öfver en sten.

— Nu törs jag inte heller: jag får väl vara rädd

om min blifvande mans hustru! sa den lilla tjyfungen

och tog Harald om halsen.

Mörksens gärningar.

På skånska slättbygden har man en sägen om

en gammal friherre Bennet. När han låg på sitt

yttersta, frågade han doktorn, hur länge han kunde

ha kvar att lefva, och då doktorn helt kort och torrt

svarade, att det nog vore slut i morgon, sa högvälborne

herr baronen: »Det var mycket obehagligt!»

En liknande känsla hade nog Anders Ervastson,

där han låg i den stora sängen i stugan. Han

kallsvettades svårliga, och ögonen stodo alldeles stela i

det vaxgula anletet. Det var klart för både honom

och alla, som sågo honom, att han snart skulle anträda

den sista färden. Och fast han under de senaste

åren inte haft så särdeles mycken glädje af

lifvet, hade han som vi alla ändå lifhanken kär. Och

att mista den föreföll honom lika obehagligt som

gubben Bennet.

Som nu Anders Ervastson låg där, gled hans

förflutna lif förbi honom som ett växlande panorama.

Barndoms- och ungdomsåren, då han som förkelad

son till en af byns mäktigaste stöttepinnar

gjorde hvad han ville. Gubben betalte ju både böter

och barnuppfostringsbidrag för honom. Så kom hans

äktenskap med en god och blid kvinna, den han

pinade och bedrog, tills hon efter ett långvarigt

aftynande gick bort. Den första änkemannatiden med

vildlif och mörka hemligheter, som knappast någon

vågade hviska bakom den mäktige mannens rygg.

Och så hans nya gifte med »tattarkonan», som hon

kallades, hans slaganfall och sängliggande under ömsom

klart förstånd och pinsamt skarpsinne, ömsom

vilda syner och omtöcknad själ.

Han såg henne sitta i halfskymningen därborta

vid stenbordet. Men hon satt inte ensam. Han hörde

hennes hviskningar med Flint, husaren, som skulle

ha uppsikt i huset under husbondens sjukdom, men

som redan länge varit hustruns allt och med hvar

dag tog sig allt pösigare husbondefasoner.

Ingen af dem brydde sig ett spår om den sjuke.

De vände inte ens på hufvudet, när han stönade, och

han hörde med vanmäktig ilska hur de kysstes och

fnittrade utan att bry sig om döden, som så att säga

stod på tröskeln. Och de hjärtlösa orden nådde tydligt

den dödsdömdes öra.

-- När tror du kräket storknar? sa Flint.

-- Nu skulle han väl snart vara mogen, tycker

jag. Inte kan han väl hålla ut natten öfver! sa hon.

Och så begynte de tala om hur de skulle ställa

det efter gamlingens död, och hur hans släkt ingenting

skulle få af kvarlåtenskapen, eftersom det lilla,

som snart skulle komma till världen, ju skulle ärfva

sin far. Och så skrattade de.

Mannen på dödslägret led de ohyggligaste kval.

Han skulle velat göra hvad som helst för att hämnas.

-- Har han alltsammans i det där lilla skrinet?

-- Ja, både sedlar och reverser och sparbanksböcker.

Det är en idé hos honom att han ska ha

det hos sig i sängen. Och den glädjen kan en ju

unna den gamle skråpuken -- han kan ju i alla fall

inte ta det med sig i grafven. Och han kan ju

knappt röra en fena, fast ibland glindra ögonen rent

djäfligt på honom.

Anders stönade, och det rosslade hemskt i halsen

på honom.

-- Nu har han snart legat på det sättet ett halft

år -- en borde nästan ha hjälpt honom ett stycke

på väg, sa hon.

-- Ts, ts! Min hjärtans du! Sådant kommer

alltid surt efter. Hvad gör han oss för ondt, där

han ligger? Kom nu, så gå vi in i kammaren eller

salen -- där hör en inte knyst af honom, om han

lefver eller han dör. Så låsa vi dörren -- vänta lite:

jag ska ta med en flaska rom. Det är godt med en

tröstetår, när man väntar.

Han tog buteljen, och så gingo de.

Anders ristes af raseri som han haft frossan.

Bilden af hans första hustru stod med ens så lefvande

och klar för honom. Henne hade han utan hänsyn

bedragit -- nu mättes honom med samma mått. Åh,

att han skulle ligga så här hjälplös som ett barn!

Han skulle velat vråla som ett vilddjur, men tungan

vägrade att göra tjänst. Han tyckte han ville kväfvas

-- -- --

Då öppnades dörren sakta. In smög en tarfligt

klädd man med skygg blick och ljudlösa steg. Han

närmade sig sängen och mötte den sjukes glasartade

blick.

-- Åh, Herre du gode! hviskade han uppskakad.

Så du ser ut, käre Anders! Och så låta de dig ligga

här utan vård och tillsyn! Känner du inte igen mig?

Jag är ju din köttslige bror Stenkil, fast du alltid

varit så hög och stram och inte velat kännas vid

mig. Nu ville jag inte byta med dig, så fattig jag är.

Anders började mödosamt röra på ena handen

och kunde slutligen sträcka fram den mot brodern.

Och hans läppar begynte arbeta. Det var länge förgäfves,

men slutligen fick han fram ordet: »hit!»

Han höll ögonen riktade på skrinet.

Brodern tog detta och gaf honom det. Den sjuke

började röra i det, vände det upp och ner, pekade

på en stor bundt sedlar, såg på brodern med tindrande

ögon.

Med tveksam hand tog brodern pengarna, stoppade

dem på sig och strök sedan reverser och sparbanksböcker

ner i skrinet igen.

Han följde sedan broderns brinnande blickar. De

voro fästa på ett paket fosfortändstickor, som lågo

på kakelugnshyllan. Stenkil tog dem och lade dem

i skrinet.

-- Är det mer du vill? hviskade han.

-- Gå! fick brodern med möda fram. Och Stenkil

smög sig ut som en skugga och drog igen dörren.

Det var som om den dödssjuke i sin fruktansvärda

upphetsning fått en smula krafter och rörelseförmåga

igen. Han vred sig så att han kunde stödja

sig på vänstra armen, fick fatt i stickorna i skrinet,

strök och strök -- --

Svetten pärlade i stora droppar på hans panna

och ögonen trängde ut ur sina hålor, bröstet flämtade

och rosslade -- -- --

Ändtligen tog en sticka, och ur skrinet uppsteg

först en hvitgrå rök och sedan en blå låga; det började

fräsa och knastra i papperen. Med en sista

ansträngning vräkte Anders skrinet i golfvet och drog

hufvudet så långt ner under dynan han kunde.

Stugan började alltmer fyllas af rök. Sjuklingen

i sängen rörde sig icke.

Om en stund stodo hustrun och Flint i rummet.

Han högg drickeskannan och slog den öfver skrinet,

som stod i ljusan låga. Röken blef svart men elden

släcktes. Hustrun fick opp ett fönster, och röken

strömmade ut. Så rusade hon bort till sängen och

ryckte undan dynan.

Hennes ögon mötte mannens stirrande blick; hans

mun var förvriden till ett ohyggligt vidrigt grin. Var

han verkligen död? Det såg snarare ut som han

legat och hånlett mot dem.

De stodo där stumma och förstenade. Hade han

varit oppe? Dynan låg snedt i sängen.

-- Han har haft oss till narrar! skrek Flint darrande

af ilska och blek som liket i sängen. Han har

hört allt hvad vi sagt, och nu har han hämnats. Åh,

hvarför har du inte sett opp bättre, ditt dumma

åsnefä!

-- Jag!

-- Ja, just du, som borde känt till hans illmarighet.

Åh, jag skulle kunna lägga upp dig och klå dig,

ditt kreatur! Men det är rätt åt mig. Nu äger du

ingenting, och alla förakta dig -- mig med för resten.

-- Gården är väl värd något! sa hon spakt.

-- Nog är den värd mer än du, förstås. Men

hvad är det för skräp att sälja heder och sin själs

salighet för? Undras, om han är död.

-- Se du efter! Jag -- jag törs inte.

-- Nej tack! Jag ger mig ut till folket. Så får

du själf eller pigan titta efter. Låt henne inte komma

in förr än röken har dragit ut -- annars kommer

det att heta att vi ha rökat ihjäl honom. Kom ihåg,

att vi i dessa dagarna gå med lifvet i händerna!

Och därmed sprang han på dörren.

Hon föll handlöst ner på en af stolarna, och där

blef hon sittande en lång stund. Hon kände sig som

lam i kroppen, och benen ville inte bära henne.

Så gick hon med dröjande steg fram till sängen

och höll en liten spegel för mannens mun. Nej, inte

ett tecken till imma! Han var således död. Hon

öppnade dörren och vädrade, satte eld på en enegren

»för att få frisk luft» som det heter, när någon dött,

torkade opp fläckarna på golfvet efter drickat, slängde

de kolnade pappersbitarna i kakelugnen, låste in skrinet

i den stora byrån och sprang sedan ut på vången

och viftade mot pigorna.

När de kommo hem, låg hon med hufvudet i

händerna på stenbordet och snyftade högljudt. De

nästan undrade att hon tog mannens bortgång så

hårdt: han var ju som en död ting i alla fall, när

han lefde, och måste passas som ett barn, så det

borde ju nästan varit som en lättnad att bli af med

honom. Och nog kunde hon, som hade så mycket

gods, få en annan! Hon borde väl snarare tackat

Vår Herre än satt sig att lipa på det sättet. Men

se det är nu så att många människor inte förstå sitt

eget bästa -- -- --

Ja, hon fick ju också en annan. Ett års tid

efter mannens död gifte hon sig med Flint. Hennes

barn från förra giftet dog snart, och det ärfde hon

ju, så att hon var ett godt parti.

Men den gamla sanningen om vedergällningsrätten

fick äfven hon erfara efter hvad som allmänt

påstods. Flint blef elak och hård mot henne redan

strax efter giftermålet, och det sades, att ibland när

han kommit rusig hem från staden, talade han i yrsel

om att röka ihjäl folk och trodde sig se spöken.

Där gick också man och man emellan en otäck

historia om att, när hon låg sjuk efter att ha födt

ett barn i andra giftet, satt han en kväll och skämtade

med tjänstflickan och tog denna på sitt knä.

Då skulle den stackars hustrun ha sagt:

-- Du kunde då väl åtminstone vänta, tills jag

blir död.

Då hade han gått bort till henne och sagt med

ett otäckt flin:

-- Du vet väl själf, att det inte är så godt att

vänta, när det dröjer för länge!

Hon svarade inte utan vände sig mot väggen.

När de ut på natten sågo på henne, var hon

död. Barnet hade hon tryckt så tätt intill sig, att det

var kväfdt och blåsvart i ansiktet.

Hur det nu var, började rysliga rykten att gå

om Flint. Tösen, som han hade haft kurtis med,

blef dödligt förskräckt öfver hustruns och barnets

bortgång och tordes inte stanna i huset. Ingen ville

längre vara i lag med Flint, och han bjöds aldrig

mer på gillen, fast han hade så stort hemmantal.

Så började han förfalla allt mera, blef smått vriden

och folkskygg, låste in sig och kunde ligga eller stappla

omkring dödfull inom fyra väggar hela veckor.

Märkligt var, att han aldrig tordes röra vid en

tändsticka. Om ingen tände åt honom, blef han

sittande hela kvällen i mörker.

Och ändå fanns han en morgon liggande död i

sin säng, till hälften förbränd. Rummet var fullt med

rök, och elden hade börjat i sänghalmen utan att

dock sprida sig i rummet. Hur det gått till, vet

ingen.

Men sägnen om alla dessa ogärningar lefver alltjämt

kvar, och det dröjde länge innan någon ville

flytta in i gården, ty det påstods, att där alltjämt

spökade och att hemska läten, suckar och stönanden

hördes därinne vid midnattstimman.

*

När man ska ritas af.

Bilder från fotografiens barndomsår.

-- Där hände bra många märkvärdiga ting i slutet

af 1850-talet: först fick Sissa Bengt Mårtens trillingar,

och något sådant hade aldrig händt förr här i Magerdala.

Se"n kom den stora kometen, och om han nu

var ett Guds ris, som prästen sa, eller en stor vilsekommen

stjärna, som andra små vilsekomna stjärnor

rände efter, liksom fruntimmerna ränna efter en

vinkelpredikant -- som skolmästaren sa -- ett är visst:

den hade nödår i spåren, och på många ställen fick

man vara glad, om man kunde skaffa nog ärtabröd

eller bröd af blandade agnar och potatisskal, berättade

klockaren i Magerdala en gång.

Men så en sommar kom någonting, som var vida

märkvärdigare än både kometer och missväxt samt

bragte gummorna att häpna och gapande ängsligt hviska

om den antikristiska nöden eller världens undergång.

Det var ett förfärligt vidunder, som drog fram på

Skåneslättens vägar och skrämde skjutsar i sken.

Först kom en häst. Vare det nog sagdt, att han

troligen var stamfar för de sedan så sorgligt beryktade

Ottenbykrakarna! Och i hasorna på hästen rullade

mödosamt och gnisslande en väldig tingest, som liknade

ett litet hus eller godsvagn. På dess ena sida stod:

AUSTRALIA.

En kolportör, som händelsevis uppehöll sig på

orten, förklarade, att det måste vara de märkliga djuren

i Uppenbarelseboken: lejon och hvalfiskar, örnar, krokodiler,

pelikaner och kanske Behemoth eller Leviatan,

som stå i Jobs bok. Det blef skräck hos dem, som

hade onda samveten att bära på, och Marna Snickarens

kom in till Karna Toffelmakarens med gråtande tårar

i ögonen och två tjog ägg i en korg, dem hon olofligen

tillägnat sig från Karnas höna, när denna gick och

värpte i grannens potatisland.

Fantasien växte: en kom hem och berättade, att

det var Noaks ark, som kommit loss från berget Ararat,

och andra gissade, att det var hin onde själf, som

var ute, sökande hvem han uppsluka månde. Skräcken

var allmänt utbredd på slättbygden.

Så kom en alldeles splitter ny uppgift: »Australia»

ägdes af en »fortigraf», som reste omkring och »tog af»

folk. Det var nästan ändå märkligare än Leviatan. Många

hade ju hört talas om »påträck»: prosten hade låtit »rita

af sig», och i Stockholm hade riksdagsmannen gjort

på samma sätt. Men för den skull kunde det då vara

lika galet, för han hade gått in i frimureriet och annan

dålighet också. Men själfva kungens »poträtt» fanns

att köpa i bokhandeln i sta"n, och om båda Herrans

smorde, konungen och prästen, kunde låta »påträckera»

sig, måste det åtminstone inte vara någon stor synd.

Hur väl jag minns, när »Australia» stannade

utanför Fader Mårtens gård uppe på backen! Jag

satt just på gåsabänken och smorde mig med siktebröd

och gåsister, när vaktpojken kom på hufvudet in

genom stugudörren och stod på näsan öfver två väldiga

»mullstöflar», som far hade lagat och jag nu nyss

burit hem.

-- Vilddjuret är här! skrek pojken.

-- Hvilket vilddjur, ditt vilddjur! skrek Fader

Mårtenskan och tappade hornskeden i filbunken.

-- Det, som tar af folk! bölade han.

»Han hade hört att byn hette snärpa men visste

inte hvar den snärpte hän,» säger ordstäfvet.

Småpysarna klämde i att tjuta och hängde sig i

gummans kjortlar.

-- Prat! Ditt dumma nöt! Han gör ju bara

»påträcker» af folk.

Om en stund kom »vilddjuret» in. Ungarna

klämde i en ters högre, och det dröjde en god stund,

innan gumman kunde genom örfilar och luggar få dem

tysta och lugna.

Det hördes på den svartmuskige karlens tal, att

han var dansk. Godt snacketyg hade han, som danskarna

gärna ha. Han sporde, om han inte kunde få

fotografera någon.

En skånsk husmor skulle inte för allt smör i

Småland svara ja genast på en sådan förfrågan. Hon

upplyste därför, att far var ute på vången, och själf

hade hon förstås inga pengar -- det ha ju nästan

aldrig kvinnorna, som hon sa.

Men dansken visste hur han skulle knipa sitt

folk. Han tog sig annat snack före, bad att få köpa

mjölk och »smörrebröd» och slog sig ned och låtsade

som det regnade. Och mat fick han.

Så dök han ner i sina fickor och plockade upp

en hel hög af fotografier. Svarta och suddiga voro de,

så inte prisade verket mästaren. I stället kunde

mästaren konsten att prisa verket, och snart sutto stora

och små storbligande på hans bilder. Till och med

jag, som smugit mig fram, häpnade öfver karlens

öfvernaturliga konst, när jag fick se en bekant präst.

Jag visade bilden för gumman, och snart vände vinden

sig. Ett ögonblick trodde jag, att hon skulle skicka

Fattigstugu-Sissa åstad med ett par tjog ägg bak

mannens rygg för att få »Lillen» »fortigraferad».

Så sporde hon efter priset.

Det var tre daler d. v. s. 50 öre för ett kort och

två riksdaler för ett halft dussin. Flera hade aldrig

någon tagit.

Gumman började svettas. Ett kort var då

öfvervinneligt! I nödfall finge hon i år neka sig den vanliga

sommarschaletten, som hon brukade köpa af Kalle

Västgöte.

Så kommo far och folket från marken för att äta

merafton. Dansken började prata, och det blef nya

frågor och nya svar, upplysningar och uppmaningar.

Först samma obeslutsamhet och sedan samma ifriga

funderingar.

Den, som först resolverade sig, var drängen -- Siver

Soneson.

-- Vill du bli »puttegraverad», Malena? sa han.

-- Du tramsar, sa tösen. Men det syntes på de

röda kinderna hur glad hon blef.

-- Vill du eller vill du inte? sa Siver bestämdt.

-- Det skulle justament vara en däjelig kungens

markatta att rita af! sa hon.

-- Gör dig nu inte till, ditt pjåk! Alla veta ju hur

det är oss emellan i hjärteväg. Om inte förr, så kunna

vi väl nästa år få det så ställdt att vi kunna flytta

samman. Jag tyckte det skulle vara så roligt att ha

ett poträtt af dig nu jag ska ut och exera. Jag är

så van vid att gå och se på dig hvar dag nu här,

så jag ville allt bra gärna ha dig i bröstalomman ute

på heden. Där får jag inte se dig, och lika godt kan

det vara, för de helsefyrs fanjunkarna och schersanterna

ä som de vore galna, bara de få se ett vackert

ansikte. Se så. Jag betalar kortet; vi behöfva inte

mer än ett -- det kunna vi ha ihop liksom allt annat.

Stå nu inte och dröna och dröm, utan gå genast och

ta söndagskläderna på dig!

Hon vred sig och skrufvade sig förstås för skams

skull en liten taga, men så försvann hon och kom igen

andtruten och varm och blyg och förtjust.

Det bar af med oss allihop ut till »Australia».

Men nu kom det smolk i mjölken: inte mer en

fick gå in åt gången. Dels var där så trångt, och

dels blef aldrig ett kort bra, om någon stod och såg

på, för den, som skulle porträtteras, kunde då aldrig

sitta stilla, sa dansken.

Siver drog öronen åt sig.

-- Då får det vara sin sak! sa han. Sådana där

landstrykare kan en aldrig lita på! Ensam får du

inte gå in där. Han kan förtrolla dig.

Dansken började svära och bedyra.

-- Jeg skal ikke kysse det Pigebarn -- det maa

den söde Gud vide! Jeg vilde ikke kysse henne for

mange Penge! sa han.

Siver blef himlaarg, hans husbonde skrattade, och

de andra gjorde likaså utom Malena, som hängde läpp.

Hvad hade hon nu för att hon tvättat och kammat

sig midt i veckan och tagit på sig det bästa, hon hade?

-- Tror du jag är rädd för den där smalbenade

spetan? sa hon. Jag är allt karl att ge honom på hösen,

så att han inte duger att »poträcka» af på långa tider.

-- Skrik bara på mig, om du vill jag skall komma!

Så ska jag vända opp och ned på både Europa och

Australia och vilddjur och bur och hela konkarongen,

sa Siver och knöt näfven mot dansken.

Så försvunno Malena och »påträckaren». »Det

dröjde en faslig tid, innan hon kom ut, eldande röd och

med svettpärlor på pannan. Det var hög tid, för

Siver hade farit fram och tillbaka som en pendel

utanför vagnen utan att höra ett ljud därinne ifrån.

Hon slog ihop bägge händerna, när hon kom ut.

-- Å gubevars! sa hon. Jag vill hellre ta råg

upp efter dig, Siver, en hel dag än sitta där inne som

Loths hustru. En får inte röra sig och en ska se på

samma prick. Det går rundt i skallen på en, och

ögonen rinna. Stå nu inte och se sur ut -- han kysste

mig inte och försökte inte en gång, din dummerjöns!

-- Det är hans lycka, det! sa Siver och blängde

argt.

-- Han bara vände på mina axlar och satte en

stång i nacken på mig. Jaa, blir det likt en mänsklig

varelse, så är det lycka mer än konst, för det var

det rysligaste jag har gått igenom.

-- Vänta! När du blir gift, så kan du nog få

gå igenom hvad ändå värre är! sa mor Faders och

skrattade.

När dansken kom ut, sa han att det hade lyckats

utmärkt, och han log med hela ansiktet.

-- Kan en få se på"t? undrade Siver.

Nej, det gick inte. Ingen förstode sig på det,

förrän det blifvit afkopieradt på papper, och det kunde

inte ske förrän om åtta dagar.

-- Ja, någon betalning ges inte, förrän kortet fås,

sa Siver bestämdt.

Det finge bli sin sak, sa dansken. Men då vore

det nog bäst att vänta i fjorton dar, tills det skulle

bära samma väg tillbaka igen. Om inte någon ville

gå och hämta det i Gåsaberga, där »Australia» skulle

stå stilla en vecka, efter som byn var så stor. Men

det var ju sju fjärdingsväg.

Så frågade Fader, hvad det kunde kosta att få

»Lillen» afritad. Han var ju så liten -- tre år bara.

Nog ginge han för lite billigare, hva? tyckte gubben.

Men dansken sa nej, han. För Vår Herre och

fotografen, sa han, ä människa som människa, hon

må vara stor eller liten. Och alla ä lika välkomna,

bara där inte ä några fläckar, som behöfva tas bort.

Nu kom mor fram med ett annat förslag. Den

lille kunde ju i alla fall inte sitta stilla utan att någon

hölle honom. Kunde hon då inte ritas af med pysen

på knä"t? Det kunde då på sin höjd räknas som en

och en half människa -- knappt mer än en och en

fjärdedels för resten. Och i så fall kostade naturligtvis

mat och mjölk ingenting. Kanske far till och med

kunde söka fram lite foder åt kraken och en toddy

åt »afritaren» själf. Hva tycktes om det förslaget?

Jo, naturligtvis -- det enades man strax om.

»Lillen» fick på sig sin dopdräkt, och så försvunno

gumman och han och den svartmuskige dansken i det

inre af »Australia».

Ingen kan tänka sig, hur hon jämrade sig, när

hon kom ut. På stackars »Lillen» kunde där då

aldrig bli folkafason: han hade vändt sig minst tre

gånger. Och som gumman själf skulle sitta »styf som

en pinal», hade hon inte vågat öppna munnen och

lugna honom. Nå, det kunde ju inte vara så galet

att ha försökt det en gång -- men bevares väl för

att göra om det!

Fader trakterade ordentligt och betalte kortet på

förhand och postporto också för att slippa vänta för

länge. Siver sa, att sex skilling för ett frimärke också

va pengar. Han ville hellre gå de tre och en half

milen än bestå sig onödiga utgifter, och om Malena

hade blifvit i ordning, ville han hellre bära henne

själf än låta den gamle snusige brefbäraren gå och

kånka på henne. Och det hade man roligt åt där i

gården flera dagar.

En tid efteråt lyckades det mig att få se »Australia»-mannens

mästerverk. Malenas kort var ju ganska

skapligt, men också var då tösen så grann, att dansken

nog skulle gett henne ett helt dussin »puttegrafier» för

en kyss, fast han skulle stå och göra sig grön för

den arge Siver.

Mor Faders kort var mycket mörkt, men som hon

hade kolsvart hår, ansågs det som ett ytterligare bevis

för likheten.

Lustigast var emellertid »Lillens» konterfej. På

gummans gammaldags randiga förklädes öfra rand

syntes en stor rundad fläck, som inte var randig utan

närmast erinrade om ett hvitkålshufvud. På denna

fläck syntes två små svarta prickar, insatta med en

spetsig blyertspenna och närmast liknande två pepparkorn.

-- Det blef inte så rysligt olikt ändå, fast han vände

sig om tre gånger. En kan ju inte begära orimligheter

-- inte en gång af en dansk. Och för resten kan

hvarenda själ genast se, att det är »Lillen». En sådan

haklapp som hans finns inte i hela bygden: hans farmor

har broderat den och hon var den styfvaste att

brodera som har funnits i sju konungars tid. Och

haklappen är rent utmärkt. Det är i alla fall en

förunderlig konst! sa gumman. Bara en sluppe sitta en

sådan förfaselig tid och stirra på samma prick. Dansken

sa, det var bara tie minuter, men jag tror ändå, att

det var en halftimme.

*

Så småningom blef det en riktig fotograferingsfeber

bland ungdomen i trakten, och dansken höstade

in pengar som gräs. Men så försvann han till andra

nejder, och de, som inte passat på att föreviga sig,

gingo och sågo slokörade ut.

När så en dag nämndemannen Elias Fajersson

kom hem från Ystad, där han varit inne och sålt

spannmål, säger han oförhappandes till sin kvinna på

kvällen:

-- Ni har jämrat er att ni inte togen porträtt

af er, när den danske strykaren kom fram här. I

Ystad bor där en fortigraf, som är mycket finare. Där

hänger en låda vid hans dörr, och där sitta bilder af

både befälspersoner och handelsmän och töser, så

granna, att en kan inte bli mätt af att se på dem.

-- Då är det väl att där är gästgifvaregård! sa

nämndemanskan skarpt. Det är inte underligt, om

du kommer sent hem, när du har stått och hängt

utanför ett hus och sett på beläten af skapade ting --

-- Såså, mor! Jag bara stod och längtade efter

att få dig in en gång och ha dig afritad, du, som är

så rar och grann.

Nu töade gumman opp.

-- Hvad heter den »fortigrafen»?

-- Ja, är det inte underligt? Jag satte mig för

att komma ihåg namnet, för det var lika som på en

af evangelisterna, men ändå är ja inte människa att

dra mig det till minnes.

-- Det kan väl snart redas ut, far! Var det

Matteus?

-- Nej, så tyckte jag inte det var.

-- Lukas, då?

-- Nää, och inte Johannes heller! Hvad är det han

heter, den där ene, den jag alltid glömmer? Jag

kunde honom inte heller den gång jag läste mig fram.

-- Marcus!

-- Javisst, jag är ändå lycklig, som har dig -- du

vet allting, mor.

En dag följde gumman med. Och hennes kort

blef så ypperligt, att alla förundrade sig. En annan

gång fick Lina följa med, och hon hade samma tur.

Nu taltes det inte om annat än porträtt. Lina fick

fritt hvar söndagskväll, för de andra flickorna lofvade

att mjölka i hennes ställe i tur och ordning hela

sommaren, bara de finge hennes kort. Och det sades

allmänt, att Prästa-Olan, som hade fått ett, bar det

i söndagströjefickan om söndagarna och tog upp det

och såg på det, när församlingen och prästen lågo

nedböjda och läste »Fader Vår» tyst. Lina skulle få

det bra, hon. Ola hade både stuga och ko och gris

och höns -- utom sin gamla mor, som kunde bli

rysligt bra till barntös på gamla dar.

Så en kväll var Erland i stallet och Ingeborg satt

och mjölkade. De vore de äldsta och bäst betrodda

bland tjänarna. Erland ställde sig hos henne. »Först

teg han en taga, och se"n sa han inte ett ord på en

lång stund» -- som det heter i ett gammalt ordstäf.

Slutligen kom det.

-- Har du aldrig tänkt på att låta »puttegrafera»

dig?

-- Hvad skulle det tjäna till? Ett så"nt hampaspöke!

-- Åh, du ser inte sämre ut än andra, när du

är rentvättad och har »hyggat till» ditt rufsiga hår

en smula.

-- Mm. Kanske du funderar på att gå dit?

-- Nog har jag tänkt på"t ibland. Jag ska in

till sta"n i morgon efter bräder till det nya svinhuset.

Om du sa till husbond, finge du nog åka med; så

kunde vi följas åt till »påträttaren». Jag tänkte jag

skulle först fråga dig -- är det så du inte vill, hör

jag mig väl för med Stina.

-- Gör du det? Nå, då följer jag väl hellre med.

Men du får lägga ut pengarna för mig, tills vi få ut

årslönen. Du far väl som vanligt klockan sex? Då

ska jag nog vara färdig, och inte tror jag husbonden

nekar mig att få åka med dig.

Och dagen efter stodo de utanför Marcus" atelier

i Ystad. De stego slutligen in i förstugan.

-- Gå du först, som är karl! hviskade Ingeborg.

-- Du kan väl gå först -- inte bits han, om han är

evangelist. Fruntimmer har han väl åtminstone försyn för.

-- Nej, det gör jag inte. Du har kommit opp

med det och jag har följt med dig, och du får ta

ansvaret på domedag -- -- --

-- Nåå, så!

Därmed öppnade han beslutsamt dörren till ateliern

och sköt Ingeborg före in.

En karl dök plötsligt fram bak en skärm.

-- Åh, Herre Je! skrek tösen.

-- Är det herrn, som ritar af folk i »portergrafi»?

sa Erland.

-- Ja, det är det! sa karlen och skrattade. Ska

ni sitta?

-- Tack, annars kunna vi godt stå, för vi ha

åkt till sta"n.

-- Jag menar, om ni ska fotograferas?

-- Joo, det vore nog meningen. Hvad kostar det?

-- Två riksdaler för ett halft dussin. Men sitter

ni båda på ett kort, så är det tre riksdaler bara.

-- Då bli vi på ett -- det vinna vi en riksdaler

på! hviskade Erland till Ingeborg.

-- Den är rent som hittad! sa Ingeborg sakta.

-- Vi skulle vara på ett! sa Erland.

-- Nå, då ska vi göra i ordning här! Varen så

goda och sitten fram på soffan!

-- Det var ståtligt, du. Lina hade bara suttit

på stol.

-- Sitten nu så! Vänden er mot hvarandra och

sen glada ut! Ska ni hålla hvarandra i hand?

-- Nej för hundingen, Erland! Jag skäms. Det

skulle bli en skön historia.

-- Det behöfs inte! sa Erland beslutsamt.

-- Jaja, efter behag. Och nu riktigt stilla! Dra"n

inte andan, förr än ni ä tvungna, och nysen inte!

Vänden inte på ögonen, men blinken gärna! Glada

i synen -- sen på den vackra mamsellen där på

väggen. Så ja!

Och så tog han en duk öfver hufvudet och begynte

flytta på ett besynnerligt åbäke.

-- Herre Gud, Erland! Det ser ut som den gamla

kanonen på herrgården! Han måtte väl inte skjuta?

-- Gör dig inte till ett spektakel -- karlen såg

så hygglig ut.

-- Han kan ju ha krut i fickorna -- du är ett

sådant godtroget lif, Erland!

-- Sitten stilla och praten inte! sa fotografen.

-- Rätt som det är, smäller det! Herren välsigne

och bevare -- -- -- kved Ingeborg.

-- Var nu ingen höna, tös! Bry sig inte om

henne, herrn! Hon har aldrig varit »afdagatagen»

förr! sa Erland i hastigheten.

Fotografen vred sig för att inte brista i skratt.

Sådant var han vand vid på den tiden.

-- Sitten nu stilla! Andas först riktigt! Nu:

ett, två, tre --

Det dröjde både länge och väl. Ingeborg såg på

den vackra mamsellen, så att hon till slut såg sju solar.

-- Seså, tack! Nu är det gjordt, sa karlen och

försvann.

-- Det var i elfte timmen! stönade Ingeborg.

Hade det dröjt en kvart till, hade jag dånat -- usch,

allting vill vända sig i mig.

-- Det är nog inte bättre med honom därinne,

hviskade Erland. Hör så det plaskar -- han badar

nog vatten på pannan. Jojo, så"nt frestar. Hvem vet

hvad han läser för trolldom?

-- Bara vi inte få igen det på sotsängen! suckade

Ingeborg.

Dörren öppnades och karlen kom ut med en glasbit

i handen.

-- Utmärkt! Fruntimrets krusiga hår står så

stiligt.

-- Jag kände också, hur det reste sig på hjässan,

sa Ingeborg.

-- Om ni ser mot min ärm -- nej, kom inte

med tassarna!

-- Jesses, tös! Visst är det din peruk -- som

en törnbuske!

-- Jag kan inte se ett tecken -- det är som jag

kikade i en blanksmörjebutelj. Men säger han det

är bra, så är det väl bra -- annars är det hans skam.

-- Lita på mig! Och så var det tre riksdaler!

-- Ja, när vi få korten, ja. Han kunde ju ta

pengarna, och så kunde vi sitta hemma och slicka

oss om munnen -- åhnej, såna dummerjönsar ä vi

inte hemma i vår by.

-- Vill ni hellre ge en riksdaler särskildt för

profkort, så gärna för mig: då får jag fyra riksdaler

för sju kort. Tror ni jag skulle vara så dum att

lura er? Då skulle ni ju inte rekommendera mig

hos era bekanta. Betala ni de tre riksdalerna och

25 öre till, så skickar jag korten på posten.

-- Den är så inpiskadt listig, så han är ärlig. Jag

betalar -- det blir på min egen risk, hviskade Erland.

Här ä de tre riksdalerna, sa han till fotografen. De

25 örena ger han nog efter, hva?

-- Får gå. Ja, nu ska de små bli glada, när de

få se mor och far lifslefvande.

-- De små! Hvilka små? Inte i helsefyr ha vi

några små!

-- Jaså inte. Det trodde jag. Det är ju bara

förlofvade och gifta, som sitta på ett kort. Och eftersom

ni inte brydde er om att hålla hvarann i hand,

trodde jag att ni voro gifta. Adjö med er! Jo, adressen

skref jag upp -- -- -- adjö -- -- --

När de kommo ner på gatan, stodo de och tittade

en lång stund åt hvar sitt håll.

-- Det här var ett elände! sa Ingeborg och tog

fram näsduken.

-- Hvem hade reda på det? Den djäkeln kunde

kläckt fram det i tide.

-- Vi kunna aldrig visa dem för folk -- det blir

bara flin.

-- Och du, som var så grann -- ditt hår stod

som ett skatbo. Du har grant hår, fastän det är lite rödt.

-- Det är det visst inte -- har aldrig varit rödt.

-- Det enda skulle vara -- --

-- Sa du något?

-- Nej.

Lång tystnad.

-- Hihihi!

-- Hvarför fnittrade du -- du tänkte bestämdt

detsamma som jag?

-- Hihi -- jag kan inte säga det! Men det skulle

förarga det spöket Stina in i ryggmärgen -- hon har

sagt hon kan få dig när hon vill.

-- Så"nt hår får hon aldrig som du.

-- Inte en gång, om hon glödgade sockertången,

som hon smusslar undan om lördagskvällarna.

-- Så drifva vi med dem allihop och säga, att vi

ha varit öfverens länge. Det kanske inte var så dumt,

det här -- annars hade det nog aldrig blifvit af,

att vi blifvit ett, om inte annars korten blifvit odugliga.

Jöss, det ska bli ett snatter hemma. Men nu gå

vi och få oss en kopp kaffe och snackas vid -- vi ska

hålla förlofningskalas på de 25 örena, som jag snöt

»fortigrafven» på.

*