Socialdemokrati och anarkism

Socialdemokrati och anarkism

SOCIALDEMOKRATI

OCH

ANARKISM

KATA DALSTRÖM

= MALMÖ ==

TRYCKERIAKTIEBOLAGET FRAMTIDEN, 1906.Socialdemokrati och anarkism

Iia till synes, för en ytlig betraktare, så inånga punkter gemensamma,

att den som ej känner de båda skolornas program lätt låter sig

förvirras. Och fullt målmedvetet blandar det nuvarande klassamhällets

representanter samman anarkister och socialdemokrater, enär denna

sammanblandning gagnar deras egen sak i striden mot

»samhällsomstör-tarna». Dock borde den ringaste grad af politisk hederskänsla mana

dessa herrar att draga upp en skarp gräns mellan socialdemokrater och

anarkister — en lika skarp gräns, som de båda skolorna själfva ha

dragit upp sig emellan.

Den kände store tyske socialdemokraten Bebel säger i en broschyr

på tal härom bl. a. följande ord:

»Herrarna ha i sina skrifvelser kastat anarkister och

socialdemokrater i samma gryta. Utan att i dag inlåta mig på en teoretisk

utredning af skillnaden mellan »socialdemokrati och anarkism», ber jag

att få konstatera det sakförhållandet, att de båda riktningarnas

anhängare inom alla kulturstater pä det mest fientliga sätt std gentemot

hvar-andra. Detta endast borde bibringa hvarjé ärlig man den öfvertygelsen

att socialdemokratin ej har det ringaste ined anarkisterna att skaffa

och omvändt.»

Och August Bebel, den gamle arbetaren, en af den internationella

socialdemokratins yppersta förkämpar, torde i detta fall få anses fullt

kompetent att afgöra den saken — åtminstone livad socialdemokratin

angår.

Innan jag öfvergår till en redogörelse för de båda hvarandra

bekämpande skolorna och deras program, torde dock en definition af

ordet »socialism» och »socialister» vara af nöden, enär anarkisterna

ofta under namn af »socialister» söka bland okunnigt folk tränga sig

fram — där de veta att klara färger skulle skada dem. liksom

jesuiterna tänkande: »ändamålet helgar medlen».

Inom ramen af »socialism» vilja gärna samlas alla de olika skolor,

som kämpa för afskaffandet af det nuvarande samhällsskicket, hvilket

hvilar på privatäganderätten till jorden och produktionsmedlen, och

hvilka i stället önska en socialisering eller också ett s. k. förstatligandei en eller annan form af samhällsrikedomarna. Och med ordet

»socialister» förstår man i allmänhet alla dem, som under en eller annan

form kämpa för något af dessa mål.

Inom samma ram måste vi då inrangera från och med den

borgerlige Henry George och hans ofta Tolstoyanske anhängare — som

enbart fordra s. k. »jordsocialism», d. v. s. anse att socialiseringen

endast bör omfatta jorden — t. o. m. kollektivisterna som likaledes önska

en art af socialisering, men i motsats till Henry George blott önska

att denna utsträckes till produktionsmedlen och deras distribuering.

Och ibland »socialisternas» mångskiftande skaror skall då inrangeras

följaktligen äfven så vidt skilda grupper som kommunister och

socialdemokrater. Hvilka båda visserligen kräfva en socialisering af såväl

jorden som produktionsmedlen — men därmed upphör likheten.

Till kommunisterna räkna sig, enligt Peter Krapotkin, de

kommunistiska anarkisterna och till dem räknas äfven de kristna

kommunisterna, enligt t. ex. Leo Tolstoys teorier (kristen kommunism).

Båda dessa slag af kommunister kräfva emellertid afskaffandet af

t. o. m. själfva begreppet t stat» och af all styrelse under hvad form

det än vara må.

Till socialisterna räkna sig naturligtvis också socialdemokraterna,

som ju likaledes kräfva en fullständig socialisering af såväl jorden

som produktionsmedlen, men med bibehållande af begreppet »stat»; och

i motsats till kommunisterna (anarkisterna) kräfva -dessa en planmässig

af staten ordnad och ledd produktion och distribution (fördelning) utaf

de gemensamma samhällsförnödenheterna.

Men denna blifvande »folkstat» skall helt naturligt vara byggd

efter helt andra grunder än den nuvarande klasstaten och hvila på

den bredaste demokratiska grundval, med full medbestämmanderätt för

alla medborgare. Och »statsmaskineriet» skall naturligt nog fungera

på helt annat sätt då än i den nuvarande staten med sitt »fåtalsvälde»,

där minoriteten förtrycker majoriteten. Socialdemokraterna vilja na en

idealiserad stat, där hvar och en har frihet under ansvar att utveckla

sig till en fullödig personlighet, befriad från det tryck som fattigdom

och nöd nu utöfva. För dem ter sig det socialdemokratiska samhället

såsom den nödvändiga jordmånen, ur hvilken framtidens fria och nobla

mänsklighet skall kunna skjuta upp. Men lika väl som hela naturen

styres af orubbliga lagar måste då människorna böja sig under vissa

lagar — för så vidt de vilja nå fram till en högre grad af utveckling

•— och då gäller det att genom själfdisciplin och ansvar nå fram till

frihet, med erkännande af och respekt för andras kraf på utveckling,

böja sig för solidaritetens lag.o

Anarkisterna åter vilja ha bort hvarje spår af ordnade och

ordnande former. Ingen styrelse af hvad slag det vara må — intet

ordnat produktions- och distributionssystem. För dem gäller "»greppet i

högen»». Den som vill arbeta — han arbetar — den, som ej vill

arbeta, han låter bli. Deras lösen är: »Gör som du vill». Eller med

andra ord, den som behöfver bröd — han ta"r bröd — och den som

behöfver skor — han gör sammaledes — oberoende af om han varit

med om att frambringa bröd och skor eller ej. Respekt för andras

rätt får ej besvära anarkisterna under deras, kamp för det nya

samhället. Ljug, stjäl, röfva och plundra är vårt motto, säger, om ock

med en öfverdrift, anarkisten Max Stivner. Trampa ned allt och alla

som stå i vägen och sök genom alla medel få fram revolutionen, som

genom ett enda trollslag skall förvandla en värld, bebodd af djäflar

till en värld där människorna i ett slag skola bli — änglar.

Vi socialdemokrater tro ej på dessa teorier och framför allt

erkänna vi ej ett stridssätt för nobelt, där man i likhet med jesuiterna

tillåter sig att föra striden med hvilka medel som helst, äfven de

ohederligaste. Och anarkisterna både ha gjort och göra detta gentemot

alla — inte minst socialdemokraterna. Därom bära de skarpa inre

striderna inom »Internationalen» och under socialistlagens hårda

dagar i Tyskland nogsamt vittne.

Rygg vid rygg med anarkisterna stå »de oafhängiga socialisterna»,

»frihetssocialisterna», »ungsocialisterna» och livad allt dessa smärre

grupper heta, hvilka ofta helt alltid delvis, i likhet med anarkisterna,

äro åntiparlamentarister, och vilja gå fram på de blodiga revolternas

och de ensidiga generalsträjkernas väg, för att genomföra ett nytt

samhällsskick, kallande hvarje parlamentariskt arbete för »riksdagsskoj»,

»korruption» o. cl.

Hvad som först och främst nu är af nöden är att ha kännedom

om de olika skolorna. Sedan må livar och en göra sitt val efter sitt

samvete och klokhet:

Med socialdemokraterna på den parlamentariska plattformen,

genom succesiva reformer och blott i yttersta nödfall genom hastigare

omhvälfning fram till det socialistiska samhällsskicket, som är det stora

lysande målet för oss alla.

Med anarkisterna, genom revolter och gaturevolutioner fram till

det anarkistiska samhället. Förkastande alla lagliga medel.

Samman kunna vi ej gå, och socialdemokraterna vilja det ej heller

— för så vidt de äro tillräckligt skolade, för att kunna skilja de båda

vägarna från hvarandra.

Vi se sålunda att inom socialismens ram vill gömma sig den bro-kigaste skara, och anarkisterna vilja, att socialismens mantel skall

göras vid nog att skyla så himmelsvidt olika åskådningar som de,

hvilka omfattas af socialdemokrater och anarkister.

För socialdemokraterna betyder mänsklighetens lycka och

utveckling allt, och de kräfva därför af sina medlemmar en obrottslig

solidaritet i kampen härför — ja en broderskärlek som kan offra allt.

Individens rätt måste vika för de många individernas samfällda rätt

till lycka och utveckling. Och vi äro förvissade om, att endast på

detta sätt kan den enskildes rätt i längden främjas!

För anarkisterna betyder individen allt — och solidariteten — den

begagnar jag mig af så länge den gagnar mig, men ej längre. »Hvad

bekymrar mig okända massors död — blott individen därigenom

stär-kes», ha såväl Max Stirner som ock Laurent Tailhad, den franske

dekadentpoeten och anarkisten, förkunnat. »Demokratin betyder

flertalets tyranni öfver fåtalet!» säga de sofistiskt. »Majoriteten har ingen

rätt att påtvinga minoriteten sin vilja», säger samme Tailhad. »Våra

läror äro hvarandra rent motsatta — de äro som »eld och vatten».

Då »mänsklighetens rätt» och »individens -rätt» komma i kamp med

hvarandra får den enskilde ge vika — säga socialdemokraterna.

Hela vår lära, hela vår fackföreningsrörelse, hela vår kooperation,

hela vår demokrati är baserad härpå. Det är därför vi kräfva

obrottslig solidaritet såväl inom vår fackliga som vår politiska rörelse!

Socialdemokraternas mål är ej att hetsa och reta till revolter eller

en blodig revolution. Vårt mål är att upplysa och höja våra

medlemmar, så att vi fullt målmedvetet, utan att taga hänsyn till något

borgerligt parti, kallt beräknande kunna vinna vårt mål: klassamhällets

afslcqffandc. Vi veta att vägen är lång och att kampen blir hård, ocli.

därför ha vi ej bruk för vare sig hjärtnupna eller utopiska teoretiker,

som tala om »att klasskampen ej behöfs för att omskapa samhället»,

eller för dem som genom våldstaktiken tro sig kunna vinna något —

vi veta att denna evolution är ett oundvikligt led i mänsklighetens

utveckling. Och steg för steg, fasta som en klippa, närma vi oss vårt mål.

Karl Marx har gifvit oss vår lösen: »Proletärer i alla länder

förenen eder!» — och med den gå vi fram i striden.

För att klargöra sin ställning till anarkisterna och helt taga afstånd

från dem och deras våldstaktik, antogo socialdemokraterna å partidagen

i St. Gallen en resolution mot dem — och vid flera tillfällen har denna

sedermera återupprepats. Resolutionen lyder:

»Partidagen förklarar den anarkistiska samhällsläran, för så vidt

den eftersträfvar individens absoluta »autonomi» (oberoende), för

anti-socialistisk, för intet annat än en ensidig utveckling af det borgerligasamhällets liberalistn, om den ock vid kritiken af det nuvarande

samhället ställer sig på socialistisk ståndpunkt.

Den är framför allt oförenlig med den socialistiska fordran att

förstatliga produktionsmedlen, och oförenlig med fordran på att samhället

skall reglera produktionen — och för så vidt ej produktionen skall

återföras till forna dagars dvärgmåttstock: det lilla handtverket, är

den outförbar och full af motsägelser.

Den anarkistiska kulten, med sitt tillstädjande af uteslutande

vålds-politik, hvilar på ett groft missförstånd af den roll våldet spelat i

folkens historia.

Våldet är en likaså god reaktionär som revolutionär faktor, och

vida äldre än den senare. Användandet af den individuella

vdldstak-tiken leder ej till målet och är för sd vidt som den fördärfvar massans

rättskänsla af positiv skada, och därför fördömlig.

För dessa individuella våldshandlingar, som till det yttersta

fullföljts, göra vi utöfvarna ansvariga och påvisa, att dylika tendenser

under sådana förhållanden vid alla tider gjort sig gällande. Och det

har visat sig att under liknande förhållanden ofta betalta » agents de

provocateur» framkallat våldsdåd, som af reaktionen begagnats mot

arbetarklassen.»

Skarpt och klart markera här socialdemokraterna att de under

inga omständigheter vilja vara med om ett samarbete med anarkisterna.

Och blott den som till namnet är socialdemokrat, men fullkomligt

okunnig om hvad socialdemokraterna vilja, kan fastna på

»anarkisternas limspö».

Bebel säger i sin »Attentat och socialdemokrati» följande:

»Om anarkisterna se sina andliga fäder i Proudhon, Max Stimer,

Bakunin o. s. v., så göra vi det i Marx, Engels och Lassalle, hvilka

städse befunno sig i skarpaste motsats till de förra.

Sällan stodo i hela sin lifsåskådning tvänne män så skarpt emot

hvarandra som Bakunin, hvilken man kan kalla för fader till

»handlingens propaganda», oc.h Karl Marx, fienden till livarje

sammansvärjnings- och attentatspolitik:

Bakunin, den extremaste individualismens representant, som

formedelst revolter och våldsdåd gentemot högtställda personer trodde

sig kunna nå sitt samhällsideal, och

Karl Marx och Engels, den materialistiska historieuppfattningens

grundläggare, enligt hvilken uppfattning, ej personerna, utan den då

härskande klassens materiella intressen bestämma samhällets och

statens väsende, enligt hvilken uppfattning, enskilda personers makt, såväl

i ondt som i godt, är begränsad, så att de blott såsom representanter

utöfva sin makt så länge som de handla i öfverensstämmelse med de

förhärskande klassintressena.

Anarkisterna äro i själfva grunden blott i sina konsekvenser till

det yttersta gående borgerliga liberaler, med hvilkas lifsåskådning de

ha så mycket gemensamt. Äfven liberalerna sågo en gång i fursten,

iclcc systemets bärare, utan fastmer systemet själft, hvarför ock under

liberalismens kampperiod attentaten ej voro sällsynta, såsom jag senare

skall visa.Socialdemokraterna se, enligt den Marxska läran om klasskampen,

icke i personen, utan fastmer i klassen och dennas materiella intressen,

de faktorer som bestämma hvilka äro härskande och behärskade.

Därför kämpar socialdemokratin, arbetarklassens politiska företrädare, icke

mot det personliga härskaredömet, utan fastmer mot en klass’

herravälde, kapitalistklassens, i hvars intresse statens representanter handla.

Och socialdemokratins mål är eröfrandet af den politiska makten, för

att med dess hjälp kunna genomföra en social omgestaltning, d. v. s.

skapa en organisation som hvilar på lika rättigheter och lika

skyldigheter för alla.»

Och i samma broschyr säger Bebel ironiskt med anledning af att

anarkisternas tidning »Socialist» beskyllt socialdemokraterna för att

vara reaktionära.

»Att tidningen kallar oss för »reaktionära» taga vi kallt. Oss

»reaktionära» har reaktionen alldeles specielt tagit vid öronen. Herr von

Puttkammer*) har på sin tid, i likhet med hvad anarkisterna nu göra,

kallat oss för revolutionärer i nattrock och tofflor och förkunnat att

mycket kärare än ni socialdemokrater, är mig Johan Most. Det tror

jag det! Om vi hade utfört hvad Most från sitt säkra bakhåll rådde

oss till, det hade varit »gefundenes fressen»**) för furst Bismarck och

hr von Puttkammer.»

Någon bättre utredning torde näppeligen stå till buds, ty om någon

känner och vet hvad socialdemokraterna vilja, så är det August Bebel,

som med hela sin eldsjäl kämpat i deras led, utstått hårda

fängelsestraff för sina åsikters skull och under åratal inom den tyska

riksförsamlingen värnat proletariatets rätt gentemot hela den reaktionära

falangen, den må vara klädd i militarismens gyllene rock, bära den

röda kardinalshatten på hufvudet, eller sticka sig undan i en

reaktionär professors gestalt.

De båda »skolorna» få .sedan här själfva, genom

kongressresolutioner, program och citat ur de olika banérförarnas egna skrifter, tala

för sig och då ge en fullt korrekt och framför allt oväldig öfverblick

öfver hvad socialdemokrater och anarkister vilja.

Man må sedan välja att samman med socialdemokraterna, på den

parlamentariska vägen, steg för steg kämpa sig fram till målet. Eller

samman med anarkisterna gå revoltens väg, stödjande sig på »bomber

och dynamit». Ett samarbete är omöjligt! Blott man för kampen med

ärliga medel och fäktar med blanka vapen är allt godt och väl, men

först måste då den ena riktningen lära sig respektera den andra —

hvilket man ej nu gör. Att vilja samla hvar enda arbetare under en

hatt, som Krapotkin förebrår Karl Marx, är verkligen ett fullt

be-rättigadt klagomål och hvarken anarkister eller socialdemokrater ha

*) En af socialdemokratins bittraste fiender, tysk minister på Bismarcks lid.

**) Som hittadt.någon som helst rätt att gentemot hvarann begå andliga våldsdåd

därför att deras åsikter äro olika, men detta erkännes ej af anarkisterna.

För mången hägrar anarkismens ideal — man längtar efter att bli

befriad från alla band och vara fullt »fri», man vill vara »fullödig

individualist». Det må vara denna individs rätt, men han måste då tinna

sig uti att en annan individ, med åberopande af samma rätt, går

sina vägar och om det kommer till strid så får »styrkan allena

bestämma min rätt», som Max Stirner säger. — Knytnäfskampen kan ju då

tänkas komma till sin rätt än en gång både i realiteten och

figur-ligt talat — (vi ha ju nu arbetat på att förmildra kampen bland oss

själfva). Men i så fall äga förvisso ej anarkisterna rätt att beklaga

sig öfver brutalitet och hänsynslöshet från sina motståndares sida.

Ty det borde vara absolut stridande mot anarkismens principer —

att beklaga sig i en strid »där styrkan allena afgör min rätt».

Socialdemokraterna ha vid bekämpande af sina anarkistiska

fiender i striden sökt bibehålla de humanitära begreppen om en andlig"

strid mellan olika riktningar, men blir det nödvändigt att gå till väga

på annat sätt, nåväl, så få äfven socialdemokraterna kämpa för sina

åsikter med samma brutalitet som anarkisterna ofta använda mot dem,

I denna tvekamp gäller det då trampa eller trampas, det skulle vara

en brottslig otrohet mot de socialdemokratiska principerna, att låta

besjäla sig af humanitära hänsyn gentemot fiender, som ej under några

omständigheter själfva vilja lära sig att respektera andras rätt. Karl

Marx och Michael Bakunins tvekamp må bli vår förebild i striden!

Marx sviktade ej på sin post! Och striden måste föras mellan de båda

skolorna intill dess man å ömse sidor lärt sig respektera hvarandra.

Jorden är stor nog att rymma både socialdemokrater och

anarkister, blott de senare vilja lägga bort att gå under socialdemokratisk

skylt. Nöden och eländet äro stora nog — så arbete tryter tyvärr ej.

Vi ha annat att göra än att slita sönder hvarann — och medan de

olika skolorna slåss inbördes blir allt vid det gamla i samhället. Hela

proletariatets befrielse fördröjes genom dessa lumpna strider om olika

teorier som röra sig om först och främst parlamentarismen. Må

anarkisterna gå sina vägar och lämna socialdemokraterna i fred.

I sin »Attentate und Socialdemokratie» säger Bebel om anarkisterna:

»Att, i likhet med anarkismen, vilja afhålla sig från all politisk

verksamhet i en tidsålder då staten för hvarje dag på ett syn- och

kännbart sätt gör sig märkbar för »individen» är fullständig utopism.»

Hvarje akt af lagstiftning berör mer eller mindre äfven den

enskildes ställning. Staten brukas såsom verktyg för klassherradömet af de

härskande klasserna, för att allt mera befästa sin egen makt och förevigt fastslå proletariatets vanmakt, och då skall, enligt anarkistisk

uppfattning, dessa ej bekymra sig om staten. Att, under sådana

omständigheter, då sysselsättandet med och sträfvandet efter den

politiska makten är så stor, göra som anarkisterna — ej bekymra sig

därom — det vore »att visa arbetarklassens motståndare,

kapitalist-och utsugarklassen, den största tjänst och göra just hvad dessa af

arbetarna önska».

Hvarför förvägrar då kapitalist- och utsugarklassen enstämmigt inom

staten arbetarna den allmänna, lika och direkta rösträtten vid politiska

OCh andra val? Hvarför förvägras de verklig press-, förenings-, försam

lings- och koalitionsrätt? Blott och bart därför att man fruktar för

arbetarklassen, då den gjorde bruk af denna sin politiska rätt och

denna frihet! Och är väl arbetarklassen under några

lefnadsförhållan-den oafhängig af statens lagstiftning och beröres den ej däraf? Arbetar-,

kvinno- och barnaskyddslagstiftningen, sjukdoms- och olycksfalls-,

invaliditets- och ålderdomsförsäkringen, änkorna och de föräldralösa barnen,

bero de ej af denna lagstiftning? Lagen om lifsmedelsbeskattning, tullar,

militärplikt, skolplikt och folkuppfostran, fattigvårdsväsendet,

hitte-barnsväsendet, bostadsförhållanden, rättsväsendet, hälsovården,

handelsfördragen o. s. v., beröra ej dessa på det närmaste arbetarna och deras

familjer.

I den riktning, som dessa frågor blifva lösta, diiraf beröras

arbetarna och deras familjers ställning, långt mera än hvad de genom

deras egna åtgöranden kunna beröras.

Emedan stora massor af arbetare hittills stått främmande och

likgiltiga för huru de härskande klasserna förvaltat staten — låtit dem

regera som de velat — därför äro förhållandena så erbarmliga och i

behof af ändring. Arbetarna bekymra sig ej för mycket, ulan fastmer

för litet om politik. Men skulle nu de, i likhet med hvad anarkisterna

vilja, alldeles ej bekymra sig om politiska frågor, så skulle de ganska

snart mista den lilla smula af valrätt, förenings-, församlings-,

koalitions-och fackföreningsrätt de hafva. Våra dagars stat är de härskande

klassernas organisation för upprätthållandet af deras makt. Ur denna

grund har all statsförvaltning, all statsmakt, allt klassherradöme hitintills

framgått. Denna, den härskande klassens makt öfver staten, bekämpas

ej därigenom att man ej bekymrar sig därom, utan fastmer därigenom

-att man tager makten i staten i besittning, och i stället för att staten

nu är ett instrument som brukas till upprätthållande af

klassherradömet gör denna till ett instrument hvarmed man afskaffar

klassherraväldet. Detta sakförhållande är så klart, att man ej kan förstå huru

det kan finnas folk som söka bortljuga detta, eller ej kunna förstådet. Anarkismen sätter i system detta beljugande af sakförhållandena.

Därigenom dömer den sig själf till vanmakt och obetydlighet, emedan

den undandrager sig en verksamhet, som tager alla klassers tänkande

och kännande i anspråk och bestämmer och inverkar på deras

handlingar såsom människor och medborgare.»

Yi öfvergå nu omedelbart till en redogörelse för de båda hvarann

så olika hufvudriktningarna inom den modärna arbetarrörelsen och.

låta program, resolutioner och citat tala för sig själfva.

I.

Hvad anarkisterna Tilja.

i.

Pierre Josef Proudhon oeh gaspar Smidt (jVTax Stirner),

Innan vi öfvergå till våra dagars anarkister måste vi känna de

båda stora banbrytarna för de anarkistiska idéerna: Kaspcu" Smidt

(Max Stirner) och Pierre. Josef Proudhon. Den förre tysk, den senare

fransman.

Kaspar Smidt är mest känd under signaturen Max Stirner och

har blifvit beryktad för sin originella bok »Den ende och hans

egendom» (Der Einzige und sein Eigenthum), hvari han till det yttersta

häfdar individens rätt att utan alla hänsyn gå sina egna vägar.

Proudhon åter har i sin »Anarchie» stakat ut gränslinierna för

den modärna anarkismen. Och ur denna hans »Anarchie» är det som

såväl Bakunin som Krapotkin öst, när de i vår tid fört ut anarkismens

läror. (Krapotkin dock i mycket reformerad och modererad form.)

Proudhon säger:

»Under det att det nuvarande regeringssystemet blott är till för

att trygga och upprätthålla de besittande klassernas fördelar skall,

sedan »Anarchien» genomförts, ingen vidare auktoritet behöfvas. I

lagarnas ställe skola träda fria ömsesidiga fördrag (som ej behöfva

hållas !), hvarigenom såväl de enskildes som gruppernas inbördes

förhållanden ordnas, och man sluter sig samman i fullständig frihet, utan

alla hämmande band.

När alla människor äro fria och likställda, när samhället enligt sin

bestämmelse är autonomt, fordras så snart de sociala funktionerna äro

i harmonisk samverkan (trots att anarkien råder!) ingen regering, inga

lagar! Det härskar en fri ordning!»Emellertid kräfde Proudhon en mängd reformer inom det

nuvarande samhällets ram på det att hans »Anarchie» skulle, kunna växa

fram och han har ingalunda byggt på någon våldstaktik, ens han.

Bland den mängd reformer som skulle förbereda jordmånen för

»Anarkiststaten» äro följande de viktigaste:

1) Frankrikes nationalbank blir en offentlig institution med l/t till

V* °/o ränta ;

2) Statsskulden afskrifves;

3) Räntorna på privatskuld minskas till Va ä */* %;

4) Kommunen blir ägare af alla till uthyrning afsedda hus. Hvarje

afbetalning på hyran, gäller som afbetalning på egendomen, hvars

värde fastslås till 20 gånger hyrans belopp. Är huset sålunda »betaldt»

tillfaller det kommunen;

5) Detsamma äger rum med jordegendomen - blott i så fall är

förhållandet olika, att den ena delen tillfaller kommunen och den andra

förpaktaren.

I afseende på arbetets organisation utföres detta kollektivistiskt

blott i de fall där detta är nödvändigt, annars ej. (Man märke att ej

ens anarkisterna kunna undgå att tala om organisation, ehuru de äro

fiender till alla former!)

För öfrigt fastställes äfven värdet å det utförda arbetet.

Producenterna förplikta sig att utgifva det för

produktionskostnaderna behöfliga kapitalet mot det att de garanteras ett visst antal

beställningar.

Alla tullar afskaffas, likaså alla domstolar och allt hvad allmän

kultus heter och religionen förklaras för hvarje människas ensak.»

Dessa korta utdrag torde ge en kort öfverblick af de läror

Prou-dhon i sin »Anarchie» fört fram.

Från anarkismens ena fäder vända vi oss nu till dess andra,

ålax Stirner. Har Propdhon gifvit anarkismen dess praktiska, så har

Max Stirner gifvit den dess teoretiska grundval i »Den ende och hans

egendom». Max Stirner, liksom förresten alla unga revolutionärer i

Tyskland (ja i hela Europa) på 1840-talet, studerade Hegel och hans

filosofi med stor andakt, och fick fram ur sin Hegel just dyrkan

af det egna »jaget», mot humanitetetens kraf på respekt äfven för de

andra »jagen». Och med en brutalitet utan like för han fram

individens rått att, oberoende af allt och alla, gå sina egna vägar. »Må

folket dö! Blott individen lefver!» Så lyder den lösen han gif vit

anarkisterna.

Stirner säger :

»Att humaniteten alldeles icke finnes till, att människan icke bör

underkasta sig något utom henne, vare sig mänskligt eller gudomligt— och att slutligen inga andra rättigheter finnas än individens

rättigheter.

Människan har endast gengångare i sitt hufvud, fixa idéer,

hjärnspöken, som representera fysiska företeelser, såsom stat, kyrka,

samhälle, och äro vampyrer som suga hennes blod . . .

Hon är endast fri då hon förnekar dem, förjagar dem u"r sitt sinne

och vägrar lyda dem; men denna frihet är verklig endast om hon

brukar den för sig själf, om hon gör sitt »jag» till början, midten och

slutet af allt.»

Längre fram säger han: »Jag fäster mig vid intet! Jag fordrar

endast rätt att lefva för mig själf, att njuta af världen, att lefva

lycklig. Allt hvad jag kan bemäktiga mig och behålla tillhör mig, och blir

min egendom. Öfvertalning, bön eller våld, lögn, bedrägerier,

skrym-teri, huaije medel är berättigadt, styrkan allena skapar min rått!

Hvad angår mig folkets väl? Det är mitt eget vcil, som ligger mig om

hjärtat. Friheten finnes endast för egoisten. Det finnes inga

samhälls-plikter, det finnes blott intressen!

Egendom är stöld! Men hvarför beklaga oss öfver, att andra

bestjäla oss? Vi själfva äro ju de skyldiga, då vi låta dem hållas utan

att bestjäla dem . . . Låtom oss för den skull förena oss, för att på

nytt stjäla, hvad som finnes i händerna på fåtalet — och låtom oss

till den ändan grunda egoistiska föreningar. Ingenting fäster den ena

individen så starkt vid den andra, som hans intressen. Men finner

han icke längre sin fördel därvid frigör han sig också utan

betänkligheter!

Ett parti är ett parti. Då man säger att man tillhör ett parti

betyder detta, att man har andel, att man tager sin del . . .

Må folket dö! Blott individen är fri! Må Tyskland, må alla

europeiska nationer dö, så att människan, befriad från alla band, befriad

från religionens villor, slutligen må"återfå sitt fulla oberoende!»

Detta må vara nog.

Max Stimers »Den ende och hans egendom» är för anarkisten hvad

Karl Marx »Das Kapital» och »Kommunistiska manifästet» äro för

socialdemokraterna. Och det är ur såväl Proudhons som Max Stimers

skrifter både Bakunin och Krapotkin öst, när de kastat ut grundlinjera

till det anarkistiska programmet — om jag vågar begagna det ordet.

IL

JVIiehael Bakunin.

Först genom Michael Bakunin var det anarkismen i egentlig

mening spriddes ut bland massorna.

Bakunin, såväl som Krapotkin, äro ryssar (slaver), födda och

fostrade under »hvite zarens» spira, och detta förklarar deras gränslösa

hat mot all auktoritet, allt hvad regering och stat heter.

Bakunin, »den store förintaren», är skaparen af anarkismen och

förkunnar »den allmänna förstörelsen». Den absoluta anarkismen —eller såsom han själf benämner sin lära »amorfismen» (formlösheten). .

I »Socialistiska Alliansens» program lägger Bakunin fram sina åsikter,

så lydande i sin koncisa form:

»De internationella brödernas association vill en allmän revolution,

på samma gång social, filosofisk, ekonomisk och politisk, så att af

tingens nuvarande ordning, som hvilar på privategendom, exploatering, på

auktoritetsprincipen, vare sig religiös eller metafysisk, storborgerligt

doktrinär eller t. o. m. Jakobinskt revolutionär, icke må blifva kvar

sten på sten i hela Europa, först till en början och därefter i den

öfriga världen. Med dessa lösenord: »Fred för arbetarna! Frihet för

alla förtryckta! Och död öfver alla slags tyranner, blodsugare och

förmyndare!» vilja vi förstöra alla stater och kyrkor med alla deras

institutioner och religiösa, politiska, finansiella, polis, akademiska,

ekonomiska och sociala lagar, på det alla dessa millioner stackars bedragna,

förslafvade, plågade, utsugna människor ändtligen skola blifva befriade

från alla sina officiella eller officiösa ledare och välgörare, de må nu

vara associationer eller individer, och hädanefter andas fullständigt fritt.

För att åstadkomma en fullständig amorfism (formlöshet) måste

allt omstörtas, ty om en enda af de gamla formerna blefve i behåll,

skulle den blifva det embryo hvarur aila gamla sociala orättvisor skulle

födas på nytt.»

III.

Striderna mellan socialdemokrater oeh anarkister

inom Internationalen.

Striden var nu börjad mellan socialdemokrati och anarkism, en

strid, som pågått och oafbrutet kommer att fortgå så länge den ena

parten försöker öfva tryck på den andra, eller i likhet med hvad

anarkisterna göra, under falsk mask, med stora ord och åthäfvor göra sig

till proletariatets sanna frihetsväktare, smutskastande socialdemokratin

och dess märkesmän. Då måste där bli strid, ty anarkister och

socialdemokrater kunna ej arbeta samman, de äro »som eld och vatten».

Deras program gå stick i stäf mot h varann och därfår måste de" kämpa

utefter skilda linjer.

Sedan Karl Marx och generalrådet vägrat att i »Internationalen»

intaga »Den Socialistiska Alliansen» bröt striden ut i full låga mellan

de båda förkämparna för de olika skolorna. Och nu börjar en

tvekamp mellan Marx och Bakunin, hvars verkningar sträckte sig ut öfver

hela världens arbetarmassor, och fäjden pågår än med oförminskad

kraft och hänsynslöshet mellan de båda riktningarna.

Bakunins anhängare, schweitzaren öuillaume, organiserade i Schweits

den s. k. »Jura-federationen», som förklarade sig för »autonome»

(själf-ständig) och med denna kamporganisation bakom ryggen kunde man

nu anfalla »Internationalen».De inre slitningarna voro ohyggliga, ty hvarken Marx själf eller

»marxisterna», såsom hans anhängare kallades, eller Bakunin och hans

»bakunister» ville vika en tum för hvarann. Såväl Guillaume som Paul

Brousse, en annan medlem af Jura-federationen, förde därinom ett

språk som i våldsamhet och taktlöshet ingalunda gaf Bakunins efter.

Och i sin tidning »Avantgarde» predikade Brousse »handlingens

propaganda», sägande »att denna vore nödvändig enär den riktade den

allmänna uppmärksamheten på anarkismens förkämpar, hvarigenom

saken främjades». Så fortgingo striderna med en våldsamhet, som

snarare till- än aftog, en tid bortåt och blott den djupaste okunnighet

om de elementära olikheterna mellan de anarkistiska och de

socialdemokratiska teorierna kan förklara men aldrig ursäkta en

sammanblandning af de båda olika skolorna,

A kongresserna i Bryssel" 1868 och i Basel 1869 rasade de

inbördes fäjderna mellan de olika skolorna till dess brytningen skedde å

kongressen i Chaux de Fond 1870, ehuru ej ännu officiellt.

Bakunin lefde som i ett rus af upphetsning under dessa dagar,

hvilket ännu ytterligare stärktes af det stora fransk-tyska kriget, som i Paris_

framtvang Pariserkommunen. Denna arbetade efter af Bakunin

utstakade grundlinjer och resulterade, som vi minnas, i »den blodiga

veckan», då proletariatets tappra söner och döttrar med sina lif fingo böta

för den korta frihetssagan. Dessutom sökte bakunisterna samtidigt få

till stånd revolter i flere andra städer. Bland annat i Lyon. Här

lyckades det ock. Arbetarna bemäktigade sig stadshuset (Hotel de Ville),

där Bakunin installerade sig och proklamerade »statens afskaffande».

Äfven skulle kommuner bildas. Men däraf vardt intet. I stället bl ef

Bakunin själf och hans anhängare fördrifna från »Hotel de Ville» och

Bakunin nödgades hals öfver hufvud fly.

Detta misslyckade experiment med »statens afskaffande» vidgade

klyftan ännu mera mellan de olika riktningarna inom Internationalen.

Och på konferensen i London 1871 erhöll .Tura-federationen en vänlig

uppmaning att gå ut ur Internationalen och i stället ansluta sig till

den s. k. Romanska Unionen — en anarkistisk organisation — eller

som den sade sig vara — en socialistisk.

Konferensen antog vidare en skarp resolution mot Bakunins taktik

och öfverhufvudtaget ville man ej tillåta anarkisterna — eller, som de

kallade sig, socialisterna — att sätta hela arbetarrörelsen på spel.

Bakunin upptog detta som en krigsförklaring — som det också

var. Jura-federationen å sin sida sammanträdde till kongress i nov.

1871 där man protesterade mot konferensens beslut och påyrkade

inkallandet af en ny kongress. Denna sammanträdde i Haag 1872 —och å denna kongress uteslöts Bakunin ur Internationalen. Och

därmed också ur den på Marxska teorier hvilande arbetarrörelsen.

Anarkisterna sammankallade en kongress i St. Imier, och å denna

bildades en förening af »anti-autoritativa socialister» (frihetssocialister).

På denna kongress förklarades uttryckligen för det första »att

förintandet af hearje slag af politisk makt vore proletariatets första

plikt*. Och för det andra »att h varje organiserad politisk makt, både

provisorisk och revolutionär, var blott en chimär, och vore lika farlig

för proletariatet som någonsin den nuvarande staten».

På kongressen i Geneve 1873 bildade de nu en ny »International»,

som lade all makt i de fria gruppernas händer, afskaffade generalrådet

samt ersatte detta med en s. k. uppplysnings- eller fråge-byrå.

Under en följd af år blef nu Jura-federationen i Schweitz

anarkismens säkraste stöd. Som ledare för densamma stod som vi minnas

Paul Brousse, men hans tidning blef indragen, och i »Avantgardes"»

ställe kom nu Krapotkins i Geneve utgifna »Revolte».

I »Revolte» förde Krapotkin fram sina kommunistiska teorier. År

1876, på en kongress i Lausanne, hade de franska anarkisterna skilt

sig från hvarje annat parti med den förklaringen, att t. o. m.

Pariserkommunen af 1871 blott varit en annan form af auktoritativ styrelse

och fransmännen anslöto sig nu helt till Krapotkins kommunistiska

anarkism. På kongressen i Chaux de Fond 1879 förde Krapotkin fram

krafvet på erkännande af det berättigade i »handlingens propaganda»,

och på den år 1880 i Schweitz afhållna anarkistkongresssn fordrade

Krapotkin likaledes att »kollektivismen» skulle bannlysas och föreslog

att man i stället skulle säga »anarkistisk kommunism». Detta faktum

är af stort teoretiskt intresse, ty allt hitintills hade anarkismen

teoretiskt hvilat på Proudbons kollektivisme men från och med nu lades

rodret helt om för partiet. Ända hitintills hade också anarkismen varit

befriad från de enskilda våldsdåden — resningar och revolter hade

förekommit, men ej dessa råa utslag af meningslös grymhet, som

under namn af »Handlingens Propaganda» sedermera å Londonkongressen

år 1881 sattes i system. Och sedan dess har med mellantider,

för-kunnarna af »Handlingens Propaganda» utfört sina våldsdåd. Och en

hel rad af attentat iscensattes, som hvart de än ha fört arbetarna icke

har det varit till frihetens, jämlikhetens och broderskapets idealland.

Dessa ofta rent vansinniga attentat, t. o. m. i länder med

demokratisk styrelse, ha öfverallt framkallat en reaktion som gått ut öfver

hela arbetarrörelsen. Ty våra motståndare skära anarkister och

socialdemokrater öfver en kam, »kastar oss båda i samma gryta», som Bebel

säger. Därigenom försvåras vårt arbete och undantagslagarna gå utöfver det organiserade proletariatet, antingen man nu är anarkist eller

socialdemokrat.

Här göra vi halt för att kasta en blick öfver anarkisternas

frammarsch i de olika länderna.

Vi finna då först grenar af »Alliansen» i Spanien och Ifalien samt

å en mängd andra platser i Europa och Amerika. Italien och Spanien

ha alltid varit anarkismens hufvudfästen. Och »handlingens

propaganda» har funnit marken väl beredd genom »Maffian», »Carbonari»

■och andra hemliga sällskap. Och anarkistisk propaganda bedrefs med

all ifver där af Bakunin, Herzen och Cipriani. Och då Internationalen

sprängdes, gingo en tid de italienska socialisterna — som de kallade

sig — obetingat Bakunins väg. Kesningen i april 1-877 i Italien —

ledd af Malatesta och Cafiero — var just en direkt följd af »ryssarnas»

propaganda. Denna revolt, som ej på minsta sätt förändrade italienska

proletariatets ställning. Samma var förhållandet i Spanien, där

Bakunins läror 1873 lyckats samla omkring 50,000 anhängare, för

anarkismen. Samman med »Federalisterna» företogo de i Spanien en resning

och man lyckades t. o. m. bemäktiga sig, några städer. Men trupperna

förjagade snart anarkisterna därifrån.

I Belgien funnos vid samma tid en mängd af Proudhons anarkister

som, i likhet med hvad som ägt rum i Schveitz, Italien och Spanien,

anslöto sig till Bakunin och efter Haagkongressen bildade opposition

mot Marx och marxisterna. Men socialdemokraternas snabba tillväxt

i Belgien under 1870-talet undanträngde snart anarkisterna.

Under denna tid hade man i Tyskland grundat den starka

socialdemokratiska arbetarrörelsen! Marx insåg tillfullo den fara som hotade

det socialdemokratiska systemet, genom Michael Bakunins intensiva

propaganda för anarkismen, och satte in hela sin jättekraft för att

rädda de socialdemokratiska idéerna. Äfven bland arbetarna själfva

förefunnos skarpa meningsbrytningar »om den rätta vägen».

Det är ett ovederläggligt faktum att anarkismen blott kan blomstra

där socialdemokratin är svag och splittrad, men ej där den är stark,

enig och framför allt målmedveten, där den ledes af män, som äro

kunniga och teoretiskt skolade, som våga stå för sina åsikter.

Se på Italien med sina olika socialistiska skolor som ständigt strida

med hvarandra, där har anarkismen en lång tid varit relativt stark —

-och se på Tyskland med sina eniga socialdemokrater, hvilka likt en

lefvande jättemur slagit vakt om proletariatets intressen, där är

anarkismen svag, ja borta. Visserligen försökte under socialistlagens

skräckdagar Most och Hasselmann att få till stånd en anarkistisk falang i

Tyskland, men resultatet blef att de båda två på "Vyden-kongressen i Schveitzuteslötos ur partiet. Most fick sedermera tiy till London och bedref

där en intensiv anarkistisk propaganda, men engelsmännen gå sina

egna vägar inom arbetarrörelsen och resultatet blef därför i längden

minimalt för anarkismen.

Från London utgaf Most »Freiheit», som till sin heder öppet

kallade sig för anarkist-organ, och i denna sin tidning bedref han den

■häftigaste propaganda för våldstaktiken. Där tog Most öfverledningen

af den socialdemokratiska arbetarklubben, då cirka 1,000 man stark.

Härigenom förstördes i England för lång tid marken för

socialdemokratin.

I London bildade Most en ny »International-» som stod upp under

de mest radikala former. Denna nya organisation hade sitt säte i

London. En kommitté af 7 personer skulle »öf ver vaka och sammanknyta»

de olika revolutionära föreningarna inom öfriga länder. I jämnbredd

med denna organisation arbetade den af Most bildade s. k.

»Propagandist-Klubben», som var hemlig. Dennas ändamål var att i alla

länder göra en internationel revolutionär propaganda och att direkt

förbereda revolutionen, som Most ansåg stå för dörren. I och för detta

ändamål skulle smärre grupper, efter »Nihilist-mönster», bildas i h

varje-land och vid lämpligt tillfälle taga ledningen om hand. Ledningen

af de »Internationella» grupperna koncentrerades i London inom

»Centralkommittén» som var internationel. Organisationsorganet var

»Freiheit». Ar 1881 afhölls den i anarkismens annaler så viktiga

London-kongressen. A denna förklarades, att i kampen mot det gamla

sam-, hället vore alla medel tillåtna. Fyrtio ombud, representerande ett

hundratal grupper, hade infunnit sig. Följande resolution fattades:

»Revolutionärer från alla länder äro förenade i en »International,

socialt revolutionär arbetarassociation» med ändamål att få till stånd

en social revolution. Associationens hufvudkvarter är i London och

underafdelningor äro bildade i Paris, Geneve och Newyork. Ofverallt

hvarest likatänkande finnas bildas »exkutiv-kommittéer» om tre per»

soner samt sektioner. Kommittén i ett land skall underhålla

förbindelse med kommittéerna i andra länder, samt med »centralkommittén»,

till hvilken regelbundna rapporter och upplysningar lämnas. Och den

skall äfven hafva i uppdrag att samla pängar, för inköp af gifter och

vapen, och likaledes för att uppsöka lämpliga platser för utläggandet

af minor o. s. v.

För att uppnå det önskade resultatet, utrotandet af alla styrande:

ministrar, präster, adel, framskjuta kapitalister och andra exploatörer,

äro alla medel tillåtna. För den skull bör stor omsorg ägnas särskildt

åt studiet af kemi och tillredandet af explosiva ämnen, såsom varande

viktiga vapen.

Tillsammans med hufvudkommittén i London skall där likaledes

etableras en exekutiv kommitté med internationel sammansättning ochen informationsbyrå, hvars uppgift och skyldighet är att förmedla

hufvudkommitténs uppdrag och att föra korrespondensen.»

Kongressens beslut sattes i verket omedelbart. Och i alla länder

börjades nu en feberaktig agitation för »handlingens propaganda» och

attentaten följde slag i slag. London-kongressen 1881 verkade som en

signal!

De arbetare, som till namnet visserligen varit socialdemokrater,

men ej förstått evolutionsteorin och tillfölje däraf funnit att »det gick

för långsamt» lystrade nu till Mosts appell till våldet och samlades i

anarkismens tecken — utan att ha en aning om de anarkistiska

teorierna. Anarkismens båda slagord »Kommunism» och »Bort med alla

ledare» fånga alla oskolade och mindre intelligenta element med

trollmakt. Dessa massor som skrika »ja och amen» till allt som smakar

»revolt» och »upplopp» utan ansvarskänsla för någon eller något. Och

London-kongressens taktik accepterades gladeligen af dessa vilda

element, som ej vilja veta af någon disciplin och som utgöra »det

mörkaste Europa». Talet om att i anarkistlandet skulle det ej finnas

några lagar, ingen styrelse, ingen stat, ingen kyrka», har en

faksine-rande verkan likaväl på okunniga arbetarelement som på degenerade

öfverklassfantaster, som ej vilja underkasta sig några inskränkningar,

hvarken i lif eller lära.

I Franki-ike gjordes det nu en tid en ytterst våldsam propaganda

för anarkismen. Resultatet af denna agitation visade sig i en rad

hufvudlöst ledda, illa organiserade stora sträjker, som utbröto å olika

platser och som ledde till idel nederlag och till fackföreningsrörelsens

bankrutt under lång tid. De ohyggliga sträjkerna i

»Mouteeau-les-mines» och i Lyon utbröto på hösten 1882, då våldsdåd med dynamit

ägde rum, och i Paris våren 1883 ägde likaledes resningar rum. Likaså

i Roubaix. Nu grep regeringen in — man vågade ej lämna den

anarkistiska propagandan fri längre — och som vanligt gingo förföljelserna

ut öfver både anarkister Och socialdemokrater, öfver skyldiga och

oskyldiga.

Krapotkin hade innehaft en mycket framskjuten ledareställning

under Lyon-sträjken jämte flera andra anarkister. Och inför rätta sade

såväl Krapotkin som de öfriga af ledarna, att de intellektuellt och i

handling varit anstiftare af excesserna i såväl Mouteeau-les-mines som

ock i Lyon. Och att de voro anarkister. Men de förnekade att det

förefanns någon internationel centralorganisation och att de alltså ej

kurtde dömas efter lagen af den 1-1 mars 1872. *)

Kn undandagslag, som förbjöd internationella sammanslutningar.Så fortgick »handlingens propaganda» alltjämt och bland

märkes-männen ha vi Kavacliol och Casserio, hvilkas brutala våldsdåd ej så

lätt glömmas.

I Sehveitz, Jura-federationens hem och anarkismens vagga,

sammanträdde man till kongress i Geneve 1882. Å denna kongress

debatterades frågan om anarkisternas skiljande från alla öfriga partier.

De ändlösa fäjderna mellan socialdemokraterna ock anarkisterna Ilade

oafbrutet fortgått, så småningom med nederlag på nederlag för de

senare. Snart hade de äfven råkat i delo med öfriga »socialistiska

grupper» och såväl kollektivister som »possibilister» togo afstånd från

anarkisterna. För att markera sin ställning antogo då anarkisterna

följande resolution:

»Såsom anarkister, d. v. s. folk utan livarje regering, bekämpa vi

hvar och en, som på något som helst sätt tillskansat sig något välde

öfver människorna: egendomsägaren, fabrikanten, hvarje stat cifeen den

socialistiska.

livarje tanke på auktoritet är oss motbjudande, hvarje lag är vår

fiende. Vårt mål är hvarje stats förstörelse genom den revolutionära

rörelsen, alla lagliga medel, äfven rösträttens afsky vi.

Men då den individuella friheten icke kan äga bestånd, utan i

samverkan med andra fria kamrater, ty hvar och en behöfver den ena

den andras understöd, och då vidare hvarje social produkt är ett verk

af samarbete till hvilken alla ha lika rätt — så förklara vi oss äfven

för kommunister. Vi vilja eröfra och försvara den gemensamma

egendomen.»

Och ur en annan resolution, antagen på samma kongress, må

följande anföras:

»Det är icke nog att utrota suveräner, ministrar, präster, politiker,

storkapitalister och andra utsugare, utan man måste äfven förstöra

socialismen, som är ännu farligare än alla de autoritativa

organisationer, af hvilka vi hittills haft så mycket att lida.» \

Värd att minnas är den af Most i Sehveitz år 1880 anordnade

»protest-kongressen» mot socialdemokraternas stora kongress i AVyden,

där Most och Hasselmann helt enkelt blifvit uteslutna ur partiet. Dessa

arbetade med högtryck för att under den vanvettiga socialistlagens

dagar i Tyskland få fram anarkismens idéer, men förgäfves. Tysklands

skolade ooh väl disciplinerade socialdemokrater ville ej ha något att

göra med anarkisternas från all disciplin frigjorda »grupper», och fastän

såväl Johan Most som Hasselmann med ifver agiterade för anarkismen

och på allt sätt sökte splittra socialdemokraterna, höllo dessa sig fjärran

från alla förlöpningar och under Bebels och Liebknechts egid redo

socialdemokraterna ut stormen, modigt görande front såväl mot

reaktionens våldsamma anfall som ock mot anarkisternas anlopp underMosts ledning. Så liinge Most ej var utesluten ur det

socialdemokratiska arbetarpartiet kunde han dupera en och annan arbetare, men

efter uteslutningen var han "fullkomligt oskadliggjord i Tyskland, däraf

protestkongressen.

I Belgien voro striderna hätska en- tid bortåt mellan dem som

kämpade för socialdemokratins idéer och dem som hyllade anarkismen.

Men värre blef den oreda striderna vållade i Österrike-Ungern.

Där Anna vi en af Mosts ifrigaste lärjungar, Josef Peukert, fanatisk

anarkist och ledare af agitationen i Wien och Budapest. Grupper»

bildades öfver allt. De sköto upp som svampar ur jorden och för en

tid trängdes till och med socialdemokratin åt sidan. Såväl i Ungern

som i Österrike funnos massor af tidningar, bland dem »Socialisten»,

utgifven i Pest, som förkunnade en bloddrypande »Handlingens

Propaganda». Och i Wien arbetade triumviratet Peukert, Stellmacher och

Kammerer. Till agitationen stal man mynt! (Jämför Max Stimers

tjufligor, »egoistiska föreningar».)

Nu följde en rad af anarkistattentat i Wien, som slutligen

förklarades i belägringstillstånd 1884 i jan. Stellmacher och Kammerer

blefvo dömda till döden för rånmord, Peukert undkom, och öfriga

agitatorer fängslades och en rad anarkistprocesser började.

I Spanien hade en annan art af anarkism utbildat sig, som

teoretiskt sett hvilade på Proudhons teorier, men i öfrigt lika if rigt

proklamerade »Handlingens Propaganda» som de andra.

__ I Amerika äro likaledes anarkismens idéer spridda och

propagandan ytterst hetsig under ledning af Most m. fl., som efter sina irrfärder

i Europa slutligen hamnat där. De praktiska amerikanerna ha funnit

på att man kan begagna sig af anarkisterna för att bekämpa

socialdemokraterna. Emedan kapitalisterna frukta de väl disciplinerade och

skolade Socialdemokraterna, söka de med anarkisternas hjälp bryta

sammanhållningen inom dessas led. Följande citat ur en amerikansk

kapitalisttidning vittnar nogsamt om att jag säger sant. Det är Illinois

States Zeitung, som säger på tal om socialdemokraterna:

»Vi ha alltid varit af den meningen att det behöfs en djäfvul för

att drifva ut Belzebub: att socialismen måste bekämpas med

anarkismen. Liksom majslusen och liknande insekter bortdrifvas genom att

man lössläpper andra insekter mot dem, hvilka uppäta dem och deras

ägg, så borde staten uppdraga och odla anarkister på socialismens

förnämsta tillhåll — och lämna åt anarkisterna arbetet att förstöra

socialisterna. Anarkisterna skola göra arbetet" mera. effektivt än både polis

och allmänna åklagare.»

Detta uttalande från en stor amerikansk kapitalisttidning träffar

hufvudet på spiken. Det visar hur litet man fruktar anarkister i detsociala kriget, och hur man genom dem söker komina det väl ledda

och genom skarp själfdisciplin skolade socialdemokratiska partiet till

lifs, åstadkomma splittring, väcka agg och ovilja, hat och kif mellan

arbetarna. Man fruktar och respekterar socialdemokraterna, men ej

anarkisterna med deras bullrande fanfaronader. Det är vårt lugna,

bergfasta, besinningsfulla, logiska frigörelsearbete, som inger

kapitalismens banerförare en sådan dödsångest. Vårt arbete tycks gå sakta

och dock fortgår det med hänsynslös kraft på alla områden och mark

vinna vi öfverallt.

IV.

Peter krapotkin oeh hans skola.

Bland våra dagars anarkister intager Peter Krapotkin en mycket

framskjuten ställning. Han har skrifvit en hel del arbeten som inom

alla läger funnit ifriga beundrare och han utöfvar ett stort inflytande

genom sina fängslande »idealbilder» af det anarkistiska framtidslandet.

Krapotkin är grundläggare af den kommunistiska anarkismen och

står där i opposition mot både Proudhon oeh Bakunin, som båda voro

kollektivister. Som motto för Krapotkins lära vill jag citera

honoro-själf innan jag öfvergår till hans skola.

»Sök ej att grunda din lycka och frihet på andras

underdånighets-ställning; så länge som du härskar öfver andra skall du aldrig själf

bli fri.» —

För Krapotkin består anarkismen i följande:

1) Producenternas befrielse från kapitalismens ok vid

produktionen i sin helhet och fritt åtnjutande af alla genom gemensamt ar.bete

frambrakta produkter.

2) Frihet från hva-rje styrelses ok. Individernas sammanslutning

i »grupper», i fria organisationer, utgående från de enkla till de mera

sammansatta, beroende på människornas behof och ömsesidiga böjelser.

3) I frihet från religiös moral och i en fri moral, utan plikt eller

sanktionering, och växande fram ur lifvet och det kommunistiska

samhället själf t.»

I Framtidens Anarkie utvecklar Krapotkin dessa sina teorier. Och

med dem som grundtema är det han löper till storms med den

nuvarande kapitaliststaten och mot vårt socialdemokratiska framtidsideal.

»Kutidens framsteg gå i riktning af fria individers fria

sammanslutning för att ersätta regeringen i alla de funktioner, hvilka förr

voro den anförtrodda,. men som den för det mesta har utfört ynkligt.

Hvad parlamentarisk styrelse och representativ regering beträffar, så

gå de hastigt sitt förfall till mötes . . . Det blir mer och mer i ögonenfallande, att det helt enkelt ar dumt att välja några få män samt betro

dem värfvet att göra lagar om alla möjliga ting, om hvilka de flesta

af dem äro ytterst okunniga. Man inser att majoritetsstyrelsen är

någonting lika bristfälligt som hvilken som helst annan styrelse;

mänskligheten söker och finner nya utvägar för att lösa oafgjorda spörsmål."

Om det blifvande anarkistsamhället säger Krapotkin vidare: »Om

människorna lefde i närmare beröring och om de beständigt kommo

i förbindelse med hvarandra i och genom de offentliga göromål som

nu äro anförtrodda åt några få — och om vi i följd af en sådan

intimare beröring kommo att med lefvande intresse taga del i vår

grannas med- och motgångar, ja, då skulle vi icke behöfva poliser och

domare, fängelser och afrättningar. De handlingar, som stredo mot

samhällets intressen, skulle komma att kväfvas i sin linda och icke blifva

straffade; de enstaka stridigheter, som skulle uppstå, komme att

biläggas af skiljedomsmän — och det skulle icke fordras större makt

för att skaffa dessas utslag respekt än som nu kräfves för att t. ex.

få vederbörande att rätta sig efter de kinesiska familjedomstolarna

eller Valencias sjörätts beslut.»

(Krapotkin glömmer att i Västerlandet härskar egoism i ostördt

bo — ännu så länge.)

»Men» — fortsätter författaren — »härmed komma vi in på en stor

och viktig fråga: Hvad skulle det blifva af moralen i ett samhälle som

icke erkände någon lag och som proklamerade individens fulla frihet?»

Vårt svar är helt enkelt detta: Den offentliga moralen är

oberoende af, samt äldre än lag och religion. Ända tills nu hafva

sedlighetens bud varit sammankopplade med de religiösa lärorna. Men det

inflytande, som dessa förr utöfvade på sinnena, har minskats på senare

tider, och den sanktion, som moralen lånade från religionen, har icke

längre den makt som förut. I våra städer uppväxer ett nytt släkte

på millioner och åter millioner, som hafva förlorat den gamla tron.

Men ligger häri någon orsak till att kasta sedligheten öfver bord

och behandla den med samma hån som den gammalmodiga

skapelsehistorien? Visserligen icke. Intet samhälle är möjligt utan vissa

allmänt erkända moraliska grundsatser. Om hvar och en hade den vanan

att lura sina medmänniskor, ifall vi aldrig kunde lita på hvarandras

ord och löften, ifall en livar behandlade sin medmänniska som en fiende

gent emot hvilken hvarje stridsmedel vore tillåtet och erkändt, så

kunde icke något samhälle bestå. Och vi se ju också att

moralprinciperna stå orubbade trots den religiösa trons förfall. Vi se att

anti-religiösa personer söka likaledes höja den allmänna moraliska nivån.

Saken är den, att de moraliska grundsatserna äro oberoende af den

religiösa tron: de äro också äldre än den.»

Men Krapotkin håller ej fast vid dessa här gjorda uttalanden utan

vacklar mellan sin idealistiska syn på tingen och »handlingens

propaganda» och striden blir då både brutal och framför allt ovetenskaplig,

ty äfven en fantast borde kunna göra klart för sig, att det ej kan gå

att i ett ögonblick omskapa människorna och från »djäflar» få dem till

»änglar». Detta kan ej ens de anarkistiska idealen med mindre de få

växa fram ur människornas inre så småningom, hvilket ock Proudhontillfullo insåg och betonade i sin »Anarehie». Och t. o. m. Kräpotkiii

själf liar, ehuru motvilligt, nödgats räkna med detta faktum. Meti

trots detta tvifvel om att allt skall ordna sig så lätt, blott

mänskligheten blir befriad från staters och lagars snärjande bojor och band,

så för Krapotkin med samma tvetankar man alltid finner hos.

anarkisterna ut anarkismens idéer och han säger: »Vi frukta ej att lefva

utan domare och edikt». Och i sin »La morale Anarchist» säger

Krapotkin :

»Med Guyau tillbakavisa vi hvarje som helst anspråk på moral

eller några som helst moraliska skyldigheter. Vi rygga ej tillbaka för

att säga: »Gör livad som behagar er! Handla så som ni finner det

mest lämpligt!» Ty vi äro öfvertygade om att mänsklighetens stora

flertal skall — i proportion till den upplysning de erhålla och i

förhållande till i huru hög grad de afkastat de nuvarande bojorna —

alltid handla på ett sätt som är till mänsklighetens bästa, liksom vi

äro säkra på att ett barn skall lära sig gå på två ben och inte på

»alla fyra» emedan det är födt af föräldrar som tillhöra släktet »Homo».

Krapotkins kommunistiska anarkism hvilar på de af Hess och

Grtin utstakade linjerna och förkastar Proudhons lönesystem liksom

alla öfrigas förresten. Intet som helst lönesystem skall tillämpas, hvar

och en tar hvad han behöfver och den anarkistiska moralen skall

förmå hvar och en att arbeta, utan tanke på något som lön. Med

afskaffandet af hvarje spår af lön följer afskaffandet af hvarje spår

af egendom! Och Krapotkins motto är »tout est ä tous» — »allt

tillhör alla».

»Hopa alla lifsförnödenheter» — ropar Krapotkin — »och låt dem

sins emellan fördela dem, efter hvars och ens behof. Låt hvar och en

fritt taga för sig och fördelä endast det, som man fruktar skall bli

brist på». Det är anarkismens så beryktade »la pris au tas» — greppet

i högen. För den skull låt revolutionen komma, bringa allt samman

i en hög — och låt folket taga för sig. Enligt Krapotkin ordnar sig

den gemensamma produktionen som genom ett trollslag. »Jrrbetarna

skola efter revolutionen» — säger han — »lämna städerna och

återvända till landet. Med maskinteknikens hjälp, som skall utvecklas

dithän att den svagaste ibland oss skall kunna reglera uiaskinerna, skola

vi genomföra en fullständig revolutionering i odlingssättet af jorden

och i föreställningssättet.»

Och Krapotkin försäkrar oss att bara »revolutionen» gått af stapeln

skall mänsklighetens solidaritet vara ett fullbordat faktum.

Hvad Krapotkins ställning till »handlingens propaganda» angår

skola vi låta honom själf tala. Man säger ju att han är afgjord

motståndare till densamma. Hörom hans egna ord i Lesprit de révolt:»Svaret är lätt, det är handling, den oaflåtliga, oupphörliga

förnyade handlingen af minoriteten, som skall fullborda omdaningen.

Mod, hängifvenhet, själf uppoffring, äro lika smittosamma som feghet,

underkastelse och skräck,

Hvilka former skola »handlingen» taga?

Hvad för former som helst -- beroende på omständigheter, medel

och temperament. Stundom väckande sorg, stundom vrede men alltid

varande orädd! Stundom isolerad, stundom i samband med andra.

Aldrig föraktande några medel som ligga till hands, aldrig

försummande något tillfälle, att i det allmänna lifvet göra propaganda för

missnöjet, kläda det i ord, väcka hat mot exploatörerna, att göra de

styrande löjliga, att blotta deras svaghet, och äfven locka fram djärfheteu,

revoltens ande genom exemplets predikan!

Om en revolutionär känsla vaknar i ett land, och revoltens ande

är redo att öppet bryta fram bland massorna — är tillräckligt iefvande

att bryta ut i tumultariska oordningar, i emöter och upplopp — då är

det blott och bart genom handling som minoriteten kan skapa denna ■

känsla af oberoende och den »djärfhetens atmotsfär» utan hvilken ingen

revolution kan genomföras — — — — En enda dylik handling gör på

några få dagar flera proselyter än tusen böcker.»

Detta är till punkt och pricka Bakunins våldsteorier — Krapotkin

har i sin »L’ésprit de révolte» så tydligt förkunnat »handlingens

propaganda», att alla hans fantastiska ljusmålningar af »Anarkismens

Paradis» ständigt stå skymda af de våldsdåd som utgöra kärnan i

handlingens propaganda" och som af honom själf förkunnas i «L’ésprit

de révolte».

- Krapotkin har genom att bilda en egen skola mer än andra

anarkister utöfvat ett vidsträckt inflytande öfver sina medmänniskor, och

genom sin glänsande lätta stil har han äfven förmått slå blå dunster

i ögonen på oändligt många, som rygga tillbaka för de stora kraf

på själfuppoffring och själfdisciplin som socialdemokratin kräfver af

sitt folk.

En af Krapotkins varmaste anhängare är Eliséa Reclus, liksom sin

vän framstående vetenskapsman och författare. Plan omfattar med

entusiasm Krapotkins teorier och hela lians talrika familj äro ifriga

anarkister.

Elisée Reclus är en dimmig drömmare, som ena stunden säger;

»Anarkismens idé är vacker, är stor, men dessa missgärningar fläcka

våra läror. Den, som kallar sig en anarkist, skall vara en af det milda

ocli goda slaget. Det är ett misstag att tro att anarkismens idéer kunna

genomföras genom handlingar af barbari.» Och den andra stunden

tager han en Ravachols ogärningar i öppet försvar.

För öfrigt är Reclus’ ideal den ryska miren, jordkommunismen,

Staten och parlamentarismen hatar han lika hjärtligt som alla andra

anarkister. Han säger: »Hvarje deputerad är en Judas som betjänarsig af arbetarnas klagomål, för att skapa sig en plats i utsugamas

led! Folket gifver sig endast herrar då det väljer sina representanter!

Lika gärna kunde man säga att oxen är fri därför att lian väljer

sin-slaktare.»

Då vi nu tala om anarkismens banbrytare få vi ej glömma Jean

Grave, utgifvare af anarkisttidningen -"Revolten, indragen 1885.

I motsats till Krapotkin och Reclus är Grave arbetare —

boktryckare. Han är fanatisk anarkist, och vill ej veta af några andra

former för anarkistsamhället än de fria, på vänskapen grundade

»grupperna». Dessa »grupper» sluta sig för tillfället samman i och för

något gemensamt ändamål.

»Från dessa grupper skola utgå» — säger Grave — »från och med

skor till och med järnvägar. Flera grupper må äga rätt att sluta sig

samman i kooperation — men ingen centralisation i form af

kommis-sionärer, delegationer eller dylika »parasit-institutioner» må förekomma.»

Familjen är upphäfd; »det existerar blott familjegrupper».

De, som önska ha hand om sina barn, kunna ju så få, men de

som vilja helt bli befriade från denna börda finna utan tvifvel andra

som äro villiga att åtaga sig detta uppdrag o. s.- v.

Till Krapotkins skola hör äfven Louise Michel, en af de

egendomligaste personer man gärna kan möta. Under Kommunens i Paris

kämpade hon som en hjälte i revolutionärernas led och var god som

en ängel mot de sårade. 1 Nya Calédonien, där hon efter

kommunar-dernas dom försmäktade i långa år, dyrkades hon af kamraterna —

och om man än ej gillar hennes åsikter beundrar man henne likväl.

Det säregna med Louise Michel var dock att hon med denna sin

hjärtegodhet parade en rent bestialisk blodtörst och med hela sin

eldsjäl förkunnade »handlingens propaganda». Hennes anarkistiska idéer

voro om möjligt ännu dimmigare och oklarare än öfrigas. Och hon

trodde fullt och fast på en blodig revolution — med ty åtföljande

guillotinering af ett eller annat hundratusental af »bourgeois» och att

denna blodiga revolution skall kunna förvandla jorden från ett helvete

till ett paradis. Evolution — historisk utveckling — allt sådant

existerar ej för henne. Man står stum inför denna »kolar-tro» på

revolutionen, denna tro, sublim och förfärlig i all sin naivitet.

Ännu många , liera märkesmän inom Krapotkins skola skulle kunna

anföras, men de här ofvan nämnda få vara nog.

Krapotkins »Kommunistiska Anarkism» är för närvarande jämte

den »Individualistiska Anarkismen» — de mest betydande riktningarna.

5 isserligen finns ju en del, särskildt i Spanien, som hylla Proudhons

och Bakunins kollektivism — men denna gren är ej så betydelsefull mera,Krapotkins kommunistiska anarkism kan koncentreras i följande

kraf:

1) Bort med hvarje slag af stat och styrelseform.

2) Bort med hvarje form af ordnad produktion. Hvar och en

arbetar hvar, når och hur han vill!

.3) Ingen som helst lön i någon form må förekomma.

4) Hvar och en tager ur de gemensamma förråden hvad som

behöfs.

5) Hen anarkistiska moralen skall tillåta människorna att göra

hvad de behaga — utan att detta skall skada den ena den andra —

ty denna »moral» skall göra dem goda.

Dock må. här sägas, att Krapotkin de senaste åren väsentligen

ändrat sin uppfattning och betydligt modifierat sin lära i socialistisk

riktning, ehuru hatet mot parlamentarismen kvarstår i oförminskad

styrka.. ■

V.

De individualistiska anarkisterna.

Dessa vilja" ej ha något som helst gemensamt med »handlingens

propaganda», ja, de fördöma den på det bestämdaste — och de söka

t. o. m. genom olika namn, såsom »Freeland» (Frihetslandet),

»Anti-cratism», »Förenade Kristenheten» o. s. v. bli befriade från namnet

anarkism,.hvars teorier de dock omfatta.

Som främste representant för denna grupp står Theodor Hertska

från Budapest. .Turist till yrket blef han sedermera journalist och har

i en hel serie tidningsartiklar verkat för sina och Proudhons

anarkistiska teorier, på kollektivismens grundval. I sin bok »Freeland»

framlägger han en skildring af detta lyckliga land där inga lagar finnas och

där hvar och en gör hvad han vill (inom vissa gränser), ty

»gruppernas» arbete är i »Freeland» ordnadt och dirigeradt och hvilar på

utvecklade, intelligenta människors erkännande af rättvisa och

rättfärdighet. Boken är »Utopia», i ny och modärnare form.

Vidare ha vi John Henry Maehay — millionären — skotte till

börden. Han är nu fullödig anarkist af den individualistiska skolan.

Flera därtill skulle kunna omnämnas inom denna riktning.

Vid sidan af, och såsom kärrikatyrer af dessa individualistiska

anarkister står, skulle jag-vilja säga, de s. k. »dekaden t-anarkisterna», hvars

stamhåll är Paris. Typisk för denna skola är den franske diktaren

Laurent Tailhad, som på en bankett, anordnad af ett anarkistsällskap

(La Plume), i ett eldande tal förhärligande bombattentaten, sägande:»Hvad betyder offren, om blott gesten är skön, gesten med hvilken

bomben kastas!»

Emellertid fogade ödet det så att Laurent Tailhad sårades vid

bombexplosionen i restaurant Foyet och nu sökte han utan hänsyn

förneka allt samarbete med sina forna vänner, till hvars ära han strängat

sin lyra. Och inför rätta tiggde han ömkligt om kloral för att döfva

de plågor såren förorsakade honom.

»Anarkisterna bekämpa demokratin, emedan enligt denna lära

demokrati» betyder flertalets tyranni öfver fåtalet. Majoriteten har

ingen rutt att påtvinga minoriteten sin vilja.»

Tailhad säger — liksom Max Stirner fast med andra ord —: »Hvad

betyder det att folken, denna obestämda massa, dö — blott därigenom

individens styrka befrämjas.» Kort och godt säger Georg Plechanow

i sin ypperliga bok » Anarchismus und Socialismus»: »I revolutionens

namn tjäna anarkisterna ypperligt reaktionen, i moralens. namn begå.

de de mest afskyvärda handlingar och i »den individuella frihetens

namn» trampa de alla sina medmänniskors rätt under fotterna.»

Bland de individualistiska anarkisterna — af båda typerna — finnas

mycket öfverklassfolk som bedrifver »anarkismen som sport», farande

från möte till möte, fångande de okunniga med sina slagord. I revyer

såsom »La Plume», La mercure de France» m. fl., utveckla de sina

idéer och massor af dekadent-konstnärer och mer eller mindre »defekta

skribenter» af olika slag, sälla sig till dem för att — ostörda af alla

hämmande band — få »dyrka det egna jaget», liäfda individens suveräna

rätt att göra »allt hvad honom lyster».

* *

*

Anarkismen har emellertid ej i längden kunnat dupera arbetarna,

i intet land är anarkismen i tillväxt, men i flera är den snart utdöd.

Socialdemokratin har visat sig starkare, sundare, ärligare och därför

segrat. Men litet hvarstädes i länderna uppträda ännu, om också

under socialismens och frihetssocialismens mask, anhängare af de ofvan

beskrifna anarkistiska lärofäderna, sökande locka arbetarna bort från

parlamentarismen, bekämpande religionen i hvarje form, förkunnande

generalsträjken som saliggörande medel och nedrackande på de

socialdemokratiska ledarna — glömmande sig själfva vara »ledare» för sina

små bullrande skaror — samt på all slags auktoritet, äfven

vetenskapen. Få de af okunniga personer kärkomna applåder i efterblifna

länder, så är detta dock det mesta de kunna glädja sig åt — utom

den splittring de åstadkomma inom arbetarrörelsen.

Vi öfvergå nu till socialdemokratin.Hvad socialdemokraterna vilja.

i.

kommunistiska manifästet. Det socialdemokratiska

partiets stiftelseurkund.

Kommunistiska manifästet utkom kort före den franska

februarirevolutionen 1848 och i detta har Karl Marx stakat ut grundlinjerna

för hela det socialdemokratiska partiet, hvadan detsamma med allt fog

kan kallas för partiets stiftelseurkund.

Manifästet sönderfaller i fyra hufvudafdelningar. Först behandlas

proletariatets ställning till bourgeoisie-klassen. Därpå följer dess

ställning till kommunisterna. Kommer så en kritik öfver och vidräkning

med åtskilliga »socialistiska och kommunistiska rörelser, och slutligen

kommer en redogörelse för den ställning socialismen i de respektive

länderna har att intaga gentemot den praktiska politiken.

Språket i Kommunistiska manifästet är starkt och ytterst skarpt

och orden komma hårda och utan hänsyn, men öfver intet annat

socialistiskt verk hvilar en sådan höghet, strålar emot oss en sådan fläkt af

äkta entusiasm, som just ur denna, den modärna arbetarrörelsens

stiftelseurkund. Manifästet finnes öfversatt till snart sagt alla språk,

t. o. m. till armeniskan, och har utkommit i otaliga upplagor. Sedan

år 1903 ha äfven vi detsamma införlifvadt med vår broschyrlitteratur

(partiforlaget) så att det numera finnes tillgängligt för en och hvar,

äfven i Sverge.

Sedan det »Kommunistiska förbundet» af myndigheterna 1 >1 ifvit

upplöst, dröjde det långa år innan »Kommunistiska manifästet» blef

allmänt kändt — den socialdemokratiska arbetarrörelsen måste först

taga form innan så kunde ske. Men allt sedan Ferdinand Lassalle i

Tyskland hade grundat Tysklands Arbetarparti blef det kommunistiska

manifästet kändt och erkändt af alla.

Proletariatet skall, säger Marx, begagna sin politiska makt till att

så småningom undanrycka bourgeoisin allt kapital, centralisera alla

produktionsmedel i staten, d. v. s. i det till härskande klass blifna

proletariatets händer, samt forstast möjligt föröka massan af

produktionskrafter.

Det är naturligt," att detta att börja med endast kan ske medelst

af folket beslutade ingrepp i äganderätten och i de borgerliga

produktionsförhållandena, genom åtgärder således, som synas ekonomiskt

otillräckliga och ohållbara, men som under rörelsens lopp skola verka ut-öfver sig själfva och lilifva oundvikliga medel till en revolution af hela

produktionssystemet.

Dessa åtgärder skola naturligtvis blifva olika för olika länder.

För de mest framskridna länderna komma dock följande tämligen

allmänt att användas:

1) Expropriation af jordegendomen och jordräntans förvandlande

till statsinkomst.

2) Starkt progressiva skatter.

3) Arfsrättens afskaffande.

4) Konfiskation af alla emigranters och rebellers egendom.

5) Kreditens centralisering i statens händer genom en

nationalbank med statskapital och uteslutande monopol.

(!) Transportväsendets centralisation i statens händer.

7) Flera nationalfabriker och produktionsmedel; förbättring af

jordbruket och uppodling af jorden efter en social plan.

7) Lika arbetstvång för alla; upprättandet af industriella arméer

isynnerhet för åkerbruket.

9) Förening af jordbruk och industri i syfte att så småningom

utjämna skillnaden mellan stad och land.

10) Offentlig och obligatorisk barnuppfostran. Afskaffande af barns

fabriksarbete i dess nuvarande form. Uppfostrans förening med den

materiella produktionen o. s. v.

Hafva en gång under loppet af utvecklingen alla klasskillnader

försvunnit, och är all produktion koncentrerad i händerna på de

associerade individerna, så förlorar den offentliga makten sin politiska

karaktär. -------I det gamla borgerliga samhällets ställe med dess klasser

och klassmotsatser träder en association, hvari hvars och ens fria

utveckling är villkoret för allas fria utveckling.

Få denna af Marx redan år 1847 lagda grundval står, i stort sedt,

ännu i dag det organiserade, på socialdemokratisk botten kämpande

proletariatet. En del smärre förändringar ha ju blifvit gjorda,

förorsakade af utvecklingen, men dessa betyda föga eller intet. Genom

det kommunistiska manifästet fingo socialdemokraterna en fast

grundval att stå på, som de sedermera aldrig lämnat.

Men om Karl Marx gifvit oss den teoretiska grundvalen, så är det

Ferdinand Lassalle, som ur intet framskapat ett kampdugligt politiskt

arbetarparti i Tyskland, hvarifrån sedan förkämpar för den

socialdemokratiska arbetarrörelsen spridts ut öfver hela jordens rund. Det var

Lassalle som den 23 maj år 18fi3 i Leipzig grundade »Det tyska

arbetarpartiet» och först efter den dagen kunna vi tala om en verkligt mål-medveten arbetarrörelse, som skarpt tog afstånd från samarbetet med

de borgerliga partierna.

Den 12 april 1862 höll Lassalle sitt första arbetarföredrag nte i en

af Berlins förstäder. Det handlade om »Arbetarståndet och,vår tid».

Man kan ju kalla det för hans programtal, om man så vill. Men först

genom sitt så beryktade »Öppna bref», riktadt till Tysklands arbetare,

är det som Lassalle på allvar blir defas man. Arbetarna hade vändt

sig till honom med en anhållan, att han skulle säga dem sin mening

om den ställning de borde intaga till de öfriga samhällsklasserna, och

om arbetarna öfverhufvud taget hade någon nytta af att sysselsätta

sig med politiken. Tvänne meningar gjorde sig just då gällande bland

de tyska arbetarna. Den ena var att arbetarna ej alls skulle syssla

med politik, den andra att de borde ansluta sig till framstegspartiet

(motsvarande våra liberaler). ’

Lassalle säger: »Hi har uppmanat mig att yttra mig om

arbetarrörelsen och de medel som finnas för att i politiskt, materielt och

intellektuellt hänseende förbättra arbetarnas ställning. Jag gör inga

omsvep utan besvarar edra frågor helt öppet i en skrifvelse. Jag

beklagar dock, att jag tillfölje af en mängd arbeten måste affatta mitt bref

så kort. Under ert möte förra året gjorde sig tvänne meningar

företrädesvis gällande. Den ena gick i den riktningen att arbetarna icke

skulle befatta sig med politiken. Den andra att de som bihang skulle

ansluta sig till framstegspartiet.

Hade jag varit på edert möte hade jag röstat för afslag i båda

fallen. Det är i högsta grad inskränkt att tro, att arbetarna ej hafva

någonting att skaffa med den politiska rörelsen och dess utveckling!

Tvärtom kunna arbetarna blott genom politisk frihet genomdrifva sina

rättmätiga intressen. Kedan blott frågan om församlingsfriheten är

af-hängig af det politiska läget och på den beror det om ni skola kunna

samlas och diskutera edra intressen eller kunna bilda föreningar som

tillvarataga dem. Att diskutera frågan om huruvida arbetarna ha nytta

af att delvaga i politiken vore alltför inskränkt — och jag vill ej

upptaga tiden därmed. Icke mindre falsk och vilseledande är den åsikten,

som framförts, att arbetarna i politiken blott skulle vara ett bihang

till framstegspartiet. — — —»

Uidare heter det i Lassalles bref. »Arbetarklassen måste konstituera

sig som ett eget parti och skrifva på sin fana »den allmänna, lika och

direkta rösträtten», det och intet annat skall vara detta partis lösen.

Blott arbetarklassen, representerad i den lagstiftande församlingen, kan

på ett tillfredsställande sätt främja arbetarklassens intressen.En fredlig och laglig agitation härför måste igångsättas — öcli

•detta skall vara arbetarnas program.

Detta klargör ock deras ställning till framstegspartiet. Öfverallt

skola de gå fram själfständigt och känna sig som ett från detta skildt

parti. Likväl må de understödja framstegspartiet i de punkter och

frågor där de hafva gemensamma intressen. Men resolut vända det

ryggen och uppträda mot detsamma, så snart framstegspartiet visar sig

vilja taga afstand från de gemensamma intressefrågorna. Därigenom

skola de tvinga framstegspartiet, att antingen utveckla sig och komma

på en högre framstegsnivå eller också skall det sjunka allt djupare

ned i betydelselöshetens kärr — i hvilket det redan står ända till

knäna. Detta och absolut intet annat måste vara det tyska

arbetarpartiets taktik gentemot framstegspartiet.»

Dessa utdrag ur Lassalles »Öppna bref» ge en klar öfversikt af hans

ställning gentemot parlamentarismen.

Med dessa korta utdrag ur dels »Kommunistiska manifästet», dels

ur Lassalles »Öppna bref», är också socialdemokraternas ställning till

den politiska frihetskampen klar från början. Och tack vare just att

de tyska socialdemokraterna så väl förvaltat det arf de fått efter Karl

Marx och Ferdinand Lassalle, stå i denna stund Tysklands

socialdemokrater såsom världens enigaste och starkaste parti, med öfver 3

millioner röster bakom sig vid valen.

Ansatser till splittring ha väl visat sig, tack vare några försök att

förmå det socialdemokratiska arbetarpartiet att blifva ett blott och bart

reformparti, som ej längre hvilar på klasskampens grundval, men dessa

»reformförsök» ha hittills strandat och torde, i den allt mer sig

tillspetsande kampen mellan kapital och arbete vara och förbli en utopi,

det har tillfullo bevisats icke minst under socialdemokraternas

hjältemodiga kamp mot reaktionen i Tyskland under alla dessa år.

Efter Ferdinand Lassalles död år 1864 — han föll i en duell den

28 augusti — uppstod det någon oreda inom den tyska arbetarrörelsen.

Den delade sig nämligen i »Lassalleaner» och »Eisenacliare», men den

grund Lassalle lagt, visade sig stark nog att bära upp de framryckande

arbetarbataljonerna. Och medan striderna inom »Internationalen» rasade

våldsamt mellan Karl Marx och Michael Bakunin, bygga Tysklands

socialdemokrater upp sitt starka fäste till proletariatets värn i kampen

mellan »arbete och kapital».

Sedan de tyska arbetarna, förnämligast genom furst Bismarcks

åtgöranden, erhållit allmän rösträtt — med en del inskränkningar tyvärr

— hade de erhållit den plattform från hvilken den parlamentariska

striden kunde föras. Och i stället för att — såsom Bismarck hadehoppats — man skulle kunna leda arbetarna i regeringsvanligt syfte,

gjorde dessa front mot både konservativa och liberaler och visade

redan från början lejonklon. Visserligen förefans det ju en del smärre

skiljaktigheter mellan »Lassalleaner» och »Eisenachare», men inom

riksdagen, där båda grupperna voro representerade, skuros de" öfver en

kam af »de borgerliga», som med småsinnad illvilja förföljde den lilla

socialdemokratiska riksdagsfraktionen. Detta påskyndade i hög grad

enighetstanken. Och alla tvistefrågor funno sin lösning å den så

kallade Gotbakongressen, som afhölls år 1875 och hvarest man för första

gången formulerade ett för hela Tyskland gällande socialdemokratiskt

partiprogram.

Nu framträder under dessa genombrottslagar för första gången

jämte Wilhelm Liebknecht, den inom det tyska socialdemokratiska

partiet så framstående August Bebel. Och alltifrån denna tid och intill

den dag som i dag är, står han som en af partiets främste, märkesmän,

ej blott i Tyskland utan öfver hela världen.

Till en början hade Bebel tillhört »Framstegspartiet», men 1868

ombildades den förening han tillhörde till s. k. marxistisk och sedan

dess står han klippfast inom våra led. Efter enighetsprogrammets

antagande å kongressen i Gotha år 1875 döptes partiet till »Tysklands

Socialdemokratiska Arbetarparti». I trots af splittringen hade dock

de tyska arbetarna genom sina organisationer blifvit en makt att räkna

med, ty redan vid riksdagsmannavalet i Preussen år 1874 förfogade

de öfver 351,081 röster. Nu sökte de maktägande krossa den

uppspi-rande socialdemokratiska arbetarrörelsen, men de kommo försent.

-Den 16 mars 1875 väckte_ statsadvokaten Tessendorff åtal mot

ledarna af »Den allmänna tyska arbetarföreningen», och sammalunda

gjorde man mot ledarna för det socialdemokratiska arbetarpartiet.

Dessa förföljelser påskyndade blott sammanslutningen och allt sedan

Gotha-kongressen har den tyska arbetarrörelsen varit en och odelbar.

II.

Gotha~programmet lyder:

I.

Arbetet är källan till all rikedom och all kultur. Då det

allmänt-produktiva arbetet endast möjliggöres genom samhället, tillhör hela

arbetsprodukten samhället, cl. v. s. alla dess medlemmar, med lika rätt

åt en hvar efter hans förnuftsenliga behof och med arbetsskyldighet

för alla.I det nuvarande samhället äro arbetsmedlen kapitalistklassens

monopol. Arbetarklassens beroende, som häraf blir en följd, är

orsaken till eländet och slafveriet i alla dess former.

För arbetarklassens befrielse fordras, att arbetsmedlen göras till

samhällets gemensamma egendom samt att en samhällelig reglering af

det kollektiva (gemensamma) arbetet, med hänsyn till det allmännas

bästa och en rättvis fördelning af arbetets afkastning genomföres.

II.

Utgående från dessa principer eftersträfvar Tysklands socialistiska

arbetarparti att med alla lagliga medel grundlägga den fria staten och

det socialistiska samhället, att sönderbryta arbetets järnlag genom

lönesystemets afskaffande, att tillintetgöra utplundringen i alla dess

former samt utplåna all social och politisk olikställighet.

Ehuru Tysklands socialistiska arbetarparti närmast verkar inom

den nationella ramen, är det medvetet om arbetarrörelsens

internationella karaktär, och beslutet att uppfylla alla de förpliktelser densamma

ålägger arbetarna, för att göra alla människors förbrödring till en

sanning.

Tysklands socialistiska arbetarparti fordrar; för att föra den sociala

frågan närmare sin lösning, upprättandet af socialistiska

produktions-föreningar med statshjälp och under demokratisk kontroll af det

arbetande folket. Produktionsföreningarna böra, för såväl industrien som

åkerbruket, erhålla en sådan omfattning, att det samhälleliga arbetets

socialistiska organisation kan därifrån utgå.

III.

Tysklands socialistiska arbetarparti fordrar såsom statens

grundvalar :

1) Allmän, lika och direkt röst- och valrätt med sluten och

obligatorisk röstaflämning för alla statsmedlem mar från 20 år, vid alla

statens och kommunens val och omröstningar.

2) Direkt lagstiftning genom folket. Afgörandet om krig och fred

i folkets händer.

3) Allmän värnplikt. Folkbeväpning i stället för stående armé.

4) Upphäfvandet af alla undantagslagar, i synnerhet sådana som

inskränka press-, förenings- och församlingsfriheten.

5) Kostnadsfri rättsskipning genom folket.

6) Allmän och lika uppfostran af alla genom staten. Obligatorisk

undervisning.Till detta kommer det s. k. nutidsprogrammet, hvari det kräfves:

1) Den största möjliga utsträckning af politiska rättigheter i samma

riktning som ofvanstående fordringar.

2) En enda progressiv inkomstskatt för stat och kommun i stället

för alla hittills utgående indirekta skatter, hvilka i synnerhet drabba

folket (arbetarna).

3) Oinskränkt föreningsrätt.

4) En samhällsbehofven motsvarande normalarbetsdag. Förbud

mot söndagsarbete.

5) Förbud mot barna-arbete och hvarje för hälsa och sedlighet

skadligt kvinnoarbete.

6) Skyddslagar för arbetarnas lif och hälsa. Sanitetskontroll öfver

arbetarnas bostäder. Uppsikt öfver bergverks-, fabriks-, verkstads- och

hemindustri genom af arbetarna valda uppsyningsmän. En verksam

lag mot böters förvandling till fängelse.

7) Reglering af f&ngarbetet.

8) Fullständig själfförvaltning af alla arbetarnas hjälp- och

under-stödskassor.

Så lyder i sin helhet Gotha-kompromissprogrammet, som är ett

»sammanjämkningsförsök» mellan de rena Marxska och Lassallska

teorierna. Från Lassalle stammar talet om »socialistiska

produktionsförenin-gar med statshjälp» samt krafvet på »att sönderbryta arbetslönens

järnlag genom lönesystemets afskaffande», alla de öfriga i programmet

uppställda fordringarna kunna sägas vara rent Marxistiska.

Så snart det mycket viktiga Gotha-programmet blef kändt,

skyndade sig de maktägande att i riksdagen föra fram den s. k.

»munkorgslagen», enligt hvilken »den som uppviglade olika klasser af

befolkningen mot hvarandra, eller som på liknande sätt offentligt i tal eller

skrift angrep äktenskaps-, familje- eller egendomsinstitutionen, skulle

vara hemfallen till fängelsestraff».

Munkorgslagen föll och statsadvokaten Tessendorf hade ingen

.annan utväg än att, med tillhjälp af den gamla alldeles otjänliga

föreningslagen af år 1865, upplösa det nykonstituerade tyska

socialdemokratiska arbetarpartiet. Fruktan för »socialismens samhällsupplösande

läror» grep de maktägande och man visste ej huru man skulle kunna

komma de så laglydiga socialdemokraterna till lifs. Då kom som

»räddande änglar» anarkisterna Hödel och Nobiling med attentaten

mot käjsar Wilhelm, och de tyska arbetarna fingo den s. k.

socialistlagen, som varade från 1878 t. o. m. 1890.HJfc

Striderna utåt och inåt under socialistlagens

dagar i Tyskland.

Efter Gotha-kongressen följde, såsom vi sett, ett par år af inre

konsolideringsarbete för det tyska arbetarpartiet. Men så kommo

attentaten mot kejsaren, och de maktägande höjde ett ramaskri på en

-»socialistlag», som kunde helt och i ett slag krossa den uppspirande

tyska socialistiska arbetarrörelsen. Den då församlade riksdagen

vägrade att sanktionera denna orättfärdiga lag. Riksdagen upplöstes då,

och nya val, pä basis af mordattentaten och med dem som

agitations-medel, företogos, och nu lyckades man få ihop en riksdagsmajoritet

för denna klasslag. »Ut med socialdemokraterna ur riksdagen!»

väjde föi-enade boi-gerliga partiernas fältrop mot socialisterna.

Men i trots af alla dessa angrepp från både myndigheter och press,

så invaldes nio socialister i riksdagen. Dessa kunde dock ej hindra

att socialistlagen blef antagen. Och f. o. m. år 1878 t. o. ,m. 1890 äro

de tyska socialdemokraterna fågelfria i eget land.

Nu följde en kampens tid för de tyska socialdemoki-aterna, och de

utkämpade en strid så storslagen, att den för alla tider kommer att

bevaras i hågkomst af kämpande proletärer. Alla politiska

organisationer upplöstes af polisen. Och såväl partiets tidningar som broschyrer

indrogos. Mötena upplöstes eller förbjödos. Och med- en i-ent af

för-färande brutalitet for polisen fram mot de utanför lagen stående

socialdemokraterna. Dessutom proklamerades det s. k. »lilla

belägringstillståndet» i Berlin och tack vare detta jagades en hel del af de

dugligaste partivännerna ut ur staden. Sedermera infördes

»belägringstillståndet» i en hel del städer.

Midt under dessa oerhörda svårigheter började anarkisterna drifva

sitt hänsynslösa spel bland socialdemokraterna. Most och Hasselmann

»fronderade» mot de socialdemokratiska teorierna, samtidigt med att såväl

Most som Hasselmann på det mest hänsynslösa sätt anföllo de ledande

personerna inom den socialdemokratiska rörelsen. (En taktik som

allmänt användes af anarkisterna — ej därför att »ledarna» äro dåligare

än andra — utan därför att de äro bärare af den af anarkisterna så

hatade auktoritetsprincipen.)

Bebel och Liebkneeht hade jämte flere partivänner blifvit utvisade

och sökte sedermera utifrån ena de lamslagna skarorna, hvilket till en

början såg hardt när omöjligt ut. Men så började socialdemokraterna,

efter oerhörda ansträngningar, att utgifva »Der Socialdemokrat» från

Eurich och denna blef nu föreningsbajidet mellan dem.Ar 1881 samlades man till kongress i AVintherthur å slottet Vyden

oeh å denna kongress ordnades en del inre förhållanden, jämte den så

brännande taktikfrågan. Och trots alla svårigheter, beslöto

socialdemokraterna att stå fasta på den parlamentariska plattformen.

Aldrig torde ställningen ha varit svårare för de på laglighetens

grund kämpande socialdemokraterna, beröfvade så godt som alla lagliga

medel i kampen. På ena sidan ansattes de af de borgerliga och måste

föra sin strid mot dem utåt, och inåt kastade sig anarkisterna med hela

sitt partis hänsynslöshet mot arbetarbataljonerna och aldrig torde de

på socialdemokratisk botten kämpande proletärmassorna glömma hur

lömskt och hänsynslöst anarkismens förkämpar gingo tillväga under

socialistlagens skräckuppfyllda dagar. Tack vare just ledarnas oerhörda

själskraft och mod kämpades striden med hänsynslös kraft såväl utåt

som inåt — och följden blef att vi i den dag som i dag är, har ett

så starkt och målmedvetet socialdemokratiskt arbetarparti öfver hela

jorden..

Efter AVyden-kongressen blefvo. såväl Most som Hasselmann

uteslutna ur partiet och man beslöt ännu en gång att deltaga i alla val,

både riksdags- och landtdagsval jämte kommunalvalen, och taktiken

var därigenom, som sagt, fastslagen för socialdemokraterna. Några

mindre slitningar kunde ju förekomma, men därom voro och äro alla

socialdemokrater eniga, att det är på parlamentarisk grund striden skall

föras mot det gamla samhället. Också har man för undvikande af

tidsödande och resultatlösa strider fastslagit, att ombuden till de

socialdemokratiska kongresserna skola odelat erkänna parlamentarismen —

i annat fall erkännas de ej såsom socialdemokratiska ombud. Detta

försiktighetsmått har man nödgats att vidtaga — enär anarkister

förskaffade sig mandat till de socialdemokratiska kongresserna och sökte

förrycka hela arbetsordningen och göra dessa kongresser till

tummelplatser för de inbördes fejderna mellan socialdemokrater och anarkister.

Dessa försök ha dock, tack vare denna klokhetsåtgärd, strandat. Och

lugnt och säkert arbetar det socialdemokratiska partiet och samlar

oaf-brutet nya skaror under de röda fanorna. Men det kräfves ett

oaf-brutet upplysningsarbete bland massorna, för att af »omedvetna

social-ster» skapa »målmedvetna socialdemokrater»-, och därför måste våra

medlemmar skaffa sig en klar öfverblick öfver arbetarrörelsen både i

eget land och i främmande länder — ty blott genom en noggrann

kännedom om de olika skolorna, kan en fast och målmedveten

socialdemokratisk rörelse växa fram, och vi måste ha en fast grundval att

bygga på, annars bygga vi på »lösan sand» och då står ej vår nyu

samhällsbyggnad fast och säkert.Erfurterprogrammet.

Vi öfvergå nu till detta program, själfva grundvalen och rättesnöret

för det väldiga internationella socialdemokratiska partiet. I dess tecken

ha arbetarna utöfver hela vida världen kämpat sin kända kamp mot

det bestående klassamhället med klasskampen som grundval för hela

nydaningsarbetet. Erfurterprogrammet i sin helhet lyder:

Program för Tysklands socialdemokratiska parti, antaget å

partidagen i Erfurt 1891.

Det borgerliga samfundets ekonomiska utveckling för med

naturnödvändighet till smådriftens undergång, hvilken bildar grundlaget för

arbetarnas ägande af produktionsmedlen och förvandlar arbetaren till

en egendomslös proletär, i det produktionsmedlen äro i händerna på ett

förhållandevis litet antal kapitalister och jordägare.

Hand i hand med denna monopolisering af produktionsmedlen går

småhandtverkets undergång och dess omdaning till storindustri, går

verktygens utbytande mot maskiner, går det jättelika tilltagandet af

det mänskliga arbetets produktivitet. Men alla fördelarna af denna

förvandling hafva monopoliserats af• kapitalisterna. För proletariatet och

den sjunkande medelklassen — småborgare och bönder — betyder

denna växande tillgång: osäkerhet i deras existens, elände, förtryck,

slafveri, förnedring, utplundring.

Alltjämt större blir proletärernas antal, allt väldigare de

öfverflö-diga arbetarnas reservarmé, allt skarpare motsatserna mellan

utplun-drare och utplundrade, allt mera förbittrad klasskampen mellan

bourgeoisi och proletariat, hvilka det modärna samhället afskiljer i tvänne

fientliga läger, och som äro gemensamma kännetecken för alla

industriländer.

Klyftan mellan de besittande och de egendomslösa vidgas allt mer

och mer, genom de af själfva det kapitalistiska produktionssättet

framkallade kriserna, som alltjämt blifva omfångsrikare och mera

förhärjande, upphöjer den allmänna osäkerheten till samhällets

normaltillstånd och visar att det nuvarande samhällets produktionskrafter

vuxit detsamma öfver hufvudet, att privatäganderätten till

produktionsmedlen är oförenlig med en ändamålsenlig användning och utveckling

af samhällets rikedomar. Privatäganderätten till produktionsmedlen,

hvilken fordom var ett medel att trygga producentens äganderätt till hvad

han producerat, är i dag blifven ett medel i händerna på icke

arbetande — på arbetsgifvare och egendomsägare — att sätta sig i besitt-ning af arbetarnas produkter och därigenom expropriera bönder,

handt-verkare och småhandlande.

Blott förvandlingen af den kapitalistiska privatäganderätten till

produktionsmedlen — jorden, grufvorna, bärgverken, råvarorna,

verktygen, maskinerna, transportmedlen — till samhällelig egendom och

varuproduktionens förvandling till socialistisk — för och genom

samhället bedrifven produktion — kan verka därhän, att storindustrin och

•det ständigt tillväxande samhälleliga arbetet skall, för de hitintills

utplundrade klasserna, förvandlas från en källa till elände och förtryck,

till en källa för högsta välfärd och allsidig harmonisk fullkomning.

Denna samhällets omdaning betyder ej blott proletariatets befrielse,

utan hela mänsklighetens, som i dag lider under det närvarande

tillståndet. Men den kan blott vara arbetsklassens verk, medan alla

andra klasser, trots stridiga intressen sins emellan, stå på grundvalen af

privatäganderätten till produktionsmedlen och som gemensamt mål

hafva bibehållandet af den nuvarande samfundsordningen.

Arbetarklassens kamp mot den nuvarande kapitalistiska

utplundringen är nödvändigtvis en politisk kamp. Arbetarklassen kan ej föra

sin ekonomiska strid och fullborda sin ekonomiska organisation utan

att utveckla sina politiska rättigheter. Den kan ej genomföra

produktionsmedlens öfverförande till gemensam egendom utan att vara i

besittning af den politiska makten.

Att göra arbetarklassen medveten därom och sammanföra den till

enhetlighet och medvetenhet om nödvändigheten i detta mål — det är

det socialdemokratiska partiets uppgift. Arbetarklassens intressen äro

lika i alla länder med kapitalistisk produktion. Genom

världssam-färdselns utvidgning och produktionen för världsmarknaden skall

arbetarnas läge i det ena landet alltjämt bli afhängigt af arbetarnas läge

i de andra länderna. Arbetarklassens befrielse i det ena landet är

alltså liktydig med att arbetarna i alla kulturländer bli delaktiga däraf.

I medvetande härom känner och förklarar sig Tysklands

socialdemokratiska parti som ett med alla länders klassmedvetna arbetare.

Tysklands socialdemokratiska parti kämpar sålunda icke för

ernåendet af nya klassprivilegier och företräden, utan fastmer för

afskaffan-clet af klassherradömet och själfva klasserna och för lika rättigheter

och lika skyldigheter för alla, utan åtskillnad af kön eller ras.

Utgående från denna åskådning, bekämpar det den nuvarande

samhällsordningen, ej blott lönarbetarnas utplundring och förtryckande,

utan fastmer hvarje slag af förtryck och utplundring som riktar sig

mot en klass, ett parti, ett kön eller en ras.Utgående från dessa grundsatser fordrar Tysklands

socialdemokratiska parti till en början:

1) Allmän, lika och direkt val- och rösträtt med hemlig röstning

vid alla val och omröstningar för alla medborgare som fyllt 20 år, utan

hänsyn till kön.

Proportionellt valsystem®) och intill dess att detta genomförts, en

lagligen företagen ny indelning af valkretsarna efter hvarje folkräkning.

Tvååriga riksdagsperioder. Valen försiggå på en genom lag skyddad

hvilodag. Arvode åt de valde representanterna. Upphäfvaude af hvarje

inskränkning af valrätten, förutom i fall af omyndighet.

2) Direkt lagstiftning genom folket förmedelst förslags- och

af-slagsrätt. Själfbestämmande- och själfförvaltningsrätt för folket inom

riket, staten, provinsen och kommunen.

Val af ombud genom folket, hvilka ha ansvars- och

redovisningsskyldighet.

Ärlig skattebevillning.

3) Uppfostran till allmän värnplikt. Folkbeväpning i stället för

stående här. Afgörande af krig och fred genom folkomröstning.

Slitandet af alla internationella tvister genom skiljedomstol.

4) Afskaffandet af alla lagar, hvilka inskränka och undertrycka

yttrande-, förenings- och församlingsfriheten.

5) Afskaffandet af alla lagar, som i offentligt eller privaträttsligt

hänseende ställer kvinnan i en beroende ställning gentemot mannen.

6) Religionen förklaras för privatsak.

Skattemedlens användande till kyrkliga och religiösa ändamål

af-skaffas.

De kyrkliga och religiösa samfunden betraktas som privata

föreningar, hvilka ordna sina angelägenheter fullkomligt själfständigt.

7) Skolorna förläggas under staten. Obligatoriska folkskolor.

Kostnadsfri undervisning, läroböcker och bespisning i de offentliga

folkskolorna, liksom i de högre bildningsanstalterna för de lärjungar,

manliga och kvinnliga, som till följd af sina anlag äro lämpliga för vidare

utbildning.

8) Kostnadsfri rättsskipning och rättegångsbiträde.

Rättsskipning genom af folket valda domare.

Kallelse i straffmål.

Skadeersättning för oskyldigt anklagade, häktade och dömda.

Dödsstraffets afskaffande.

*) Det är att märka, att Tyskland icke liar något motstycke till vår Första

kammare, hvadan proportionella val där icke blir någon »hålfproportionalism», sådan som

reaktionen i Sverge kämpar för.9) Kostnadsfri medicin ocli läkarevåld, äfven omfattande

förloss-ningshjälp. Kostnadsfria dödsattester.

10) Gradvis stigande inkomst- och förmögenhetsskatt till

bestridande af alla statsutgifter, för så vidt dessa skola täckas genom skatter.

Arfsskatt, gradvis stigande efter arfvets storlek och släktskapets närhet.

Afskaffandet af alla indirekta skatter, tullar och

handelspolitiska-åtgärder, hvilka uppoffra det stora flertalets intressen för ett litet mindretal.

Till arbetarklassens skydd fordrar Tysklands socialdemokratiska

parti därnäst:

1) En" verksam nationell och internationell

arbetarskyddslagstift-ning på följande grunder:

a) Lagstadgad arbetsdag på högst åtta timmar.

b) Förbud för att i arbete använda barn under fjorton år.

c) Förbud för nattarbete, förutom i de fall då det på tekniska

grunder och för det allmännas väl så erfordras.

d) En oafbruten hvilotid af minst 36 timmar pr vecka för alla

arbetare.

d) Förbud mot trucksystemet.

2) Öfvervakande af och undersökningar om arbetsförhållandena i

stad och på land. Slitandet af alla tvister genom riksarbetskamrar och

provinsarbetskamrar samt arbetskamrar.

Genomgripande facklig hygien.

3) Landtarbetare och tjänare skola i rättsligt afseende likställas

med industriarbetare.

Lösdrifvarlagens" afskaffande.

4) Koalitionsrättens tiyggande.

5) Statens öfvertagande af arbetarförsäkringen med rätt för

arbetarna att i lämpligt antal deltaga i förvaltningen.

*

Härmed liafva de båda för socialdemokratin grundläggande

programmen meddelats. De högst oväsentliga förändringar, som å

Erfurter-kongressen år 1891 vidtogos, hafva i ingen mån förminskat

Gotha-programmets värde, som i sin tur härstammar från de af Marx i

»Kommunistiska manifästet» framkastade tankarna.

Den tyska socialdemokratin, som år 1864 tog fast form genom

Lassalles skaparekraft, har efter kuappa fyrtio år blifvit jordens

mäktigaste parti. Den har blifvit hvad Lassalle i ett af sina tal sade att

arbetarklassen skulle blifva, »den fasta klippa, på hvilken framtidens

kyrka skall byggas». Och på socialdemokratins fasta grund är det

vi gå »att bygga framtidens kyrka» det nya samhället — som skaffarmänskligheten det materiella underlag, på hvilket en verklig kultur

kan byggas, en kultur som både kan och vill främja hela

mänsklighetens bästa — ej blott tillgodose »klassintressen». Att deltaga i det

socialdemokratiska pa-rtiets kamp för detta mål, det vare vår plikt,

antingen vi arbeta med pennan eller med handen — i den kampen

finnes rum för oss alla!

V.

Allmänna synpunkter.

Um vi nu bortse från de rent teoretiska programmen och praktiskt

skärskåda de socialdemokratiska framtidsplanerna och framför allt

sättet för deras förverkligande, så kunna vi kort och godt säga, att

socialdemokraterna på evolutionens väg, d. v. s. på den gradvis skeende

utvecklingens väg, vilja omskapa det nuvarande samhället, så att detta

från att vara grundadt på privatkapitalismen, i stället kommer att

hvila på socialistisk grund. Med andra ord, att samhället i sin helhet

blir ägare af såväl jorden som ock de oerhörda rikedomar som befinna

sig ofvan och under jord — och hvilka nu, till oändlig skada för hela

mänsklighetens utveckling, befinna sig i privatkapitalets händer.

(De borgerligt radikala åter vilja i motsats till socialdemokraterna,

med bibehållande af privatkapitalismen, gå med på allsköns reformer

inom ramen af det nuvarande samhället. Men så snart det blir fråga

-om att rubba själfva roten och upphofvet till det onda —

privatkapitalet — våga de ej följa längre.)

Det blir sålunda blott på sig själfva socialdemokraterna få lita i

striden mot det borgerliga klassamhället.

Den striden måste gifvetvis föras på klasskampens grund, och i

striden måste såväl det andliga proletariatet som ock

arbetarproletä-rerna gå eniga fram, t)" de ha gemensamma intressen att bevaka.

Det socialdemokratiska partiet får under inga omständigheter, som

Jaurés säger, anses såsom ett specielt kroppsarbetarparti. Tvärtom

måste man inom ramen af detsamma samla alla de skaror som inse

ohållbarheten af det nuvarande privatkapitalistiska samhällsskicket

och äfven klart inse den skada som tillfogas hela mänskligheten, dess

civilisation och kultur, genoin detta orättfärdiga sakernas tillstånd.

En liten skara af kapitalister äro i besittning af jorden och de

enorma rikedomar som borde vara mänsklighetens samfällda egendom.

Dessa rikedomar tjäna därigenom i närvarande stund blott dennaspeciella klass, allt puder det mänskligheten i stort sedt tillhör de

egendomslösas tallösa skaror, utsatt för nen ekonomiska osäkerhetens

förbannelser.

>Så länge som socialismen befann sig på den utopiska plattformen,

d. v. s. rörde sig med dimmiga framtidsbilder, kunde en och annan

rik filantrop och drömmare följa socialismen, men allt sedan Karl

Marx och Ferdinand Lassalle gjort rent bord med den utopiska

socialismen och ställt hela rörelsen på verklighetens och vetenskapens fasta

mark, så äro de lätt räknade bland öfverklassen, hvilka på allvar våga

ställa sig med i »samhällsomstörtarnas» leder, ehuru lyckligtvis de

bildades antal dag för dag ökas inom partiet.

På allt sätt sökte man till en början förlöjliga »den blifvande

tukthusstaten» och många motståndare till socialismen känna

densamma blott genom dessa parodiska framställningar, hvilka tillfullo

visar deras undermålighet som nationalekonomer. Så långt ifrån att

vara en utopi är socialismen i våra dagar baserad på vetenskaplig

grundval, och den store italienske socialisten Ferri säger i sin

»Socialism och modärn vetenskap»: »Våra dagars socialism har i och genom

den från Karl Marx utgångna impulsen rustat sig med den modärna

vetenskapens alla vunna fördelar .och kan sålunda sätta sig öfver

motståndarnas utnötta argument». Då sådana utnötta argument dock

städse idisslas, så är det väl blott beroende på vana hos socialismens

motståndare; men den modärna vetenskapliga socialismen framskrider

förbi dem, alldeles såsom förbi den utopiska, konstruktiva socialismen,

mot hvilken de vända sig.

Och än vidare säger Ferri: »Äfven politiska partier och

vetenskapliga teorier, äro naturprodukter, och måste genomgå barndomens

och ungdomens utvecklingsstadier innan de nå sin fulla utveckling.»

Socialdemokratin står nu ej längre bland de utopiska skolornas rad,

utan bergfast och säker träder den fram på arenan med sina nva,

nationalekonomiska läror och tar en dust med det borgerliga samhällets

representanter inom riksdagen och med deras epigoner, anarkisterna,

därutanför.

Den på socialistisk basis stående anarkismen förkastar som vi veta

hvarje spår af stat eller ordnade produktions- och

distributionsförhållanden och vill förlägga allt till de fria grupperna och deras

initiativkraft, sedan först den stora revolutionen jämnat det nuvarande

samhället jämte alla dess institutioner med jorden. Hör hvad Ferri säger

härom: »Ku visar erfarenheten emellertid att i det mänskliga

samhället äro utveckling och revolution fysiologiska, men uppror och

våldsdåd patologiska fenomen — — —Och vidare säger han: »Bristen på hvarje elementär kunskap om

geologi och biologi är skuld till att många män af folket, hvilkas

talang saknar en sträng skolning, gärna ansluta sig till anarkismen,

äfven om de afsky desammas våldsamma propaganda. — —

»För den skull tror jag» — säger Ferri — »att införandet af en

grundlig naturvetenskaplig undervisning i såväl folkskolorna som i de

högre skolorna, skulle vara det verksammaste motgift mot den

individualistiska politikens romantik, hvilken svärmar för Brutus dolk och

Titus vishet.

Ben marxistiska socialismen förklarar fritt och öppet genom sina.

mest bildade representanter för det bidande proletariatets skaror att

den ej äger någon trollstaf, hvarmed den kan från i dag till i morgon

förvandla världen, liksom teaterdekorationerna ombytas, utan den säger

i det den tillropar arbetarna: »Proletärer i alla land, förenen eder!»

att den sociala revolutionen kan först då segra, när den liar mognat i

massornas medvetande, när dessa hafva blifvit medvetna om sina

klassintressen och om sin förenade viljas oerhörda makt, när de icke mera

tro att de en vacker dag skola uppvakna i framtidsstaten sedan de

364 dagar på året varit loja och likgiltiga, samt på den 3G5:te dagen

hafva slagit sig tillsammans till en revolt eller till ett angrepp mot

enskilda personer.»

Hvad ha vi då att göra, vi som stå med i kampen, för de

socialdemokratiska idéerna, för att föra dem fram till seger?

Svaret blir: att med aldrig svikande kraft göra vårt program kändt

af dessa tallösa proletärskaror, som befolka världen, så att de ej blott

till namnet äro socialdemokrater, utan verkligen äro genomträngda af

de socialistiska idéerna och färdiga att med skarpa, kalla hjärnor och

varma hjärtan offra sig för dessa idéer.

Må vi till sist än en gång inskärpa dessa idéer i hufvuddrag, för

att sedan återigen göra klart för oss huru de skola genomföras, så att

aldrig någon förblandning med anarkister och dess eftersägare uppstår..

Socialdemokratin vill i privatkapitalets ställe införa

kollektivegendomen. Och denna skall omfatta såväl jord som produktionsmedel,

(d. v. s. fabriker, maskiner och råvaror). Dessutom vill

socialdemokratin genom en planmässigt ledd och noga afvägd produktion

förekomma såväl arbetslöshet som öfveransträngning, och genom en väl

ordnad distribuering af de producerade varorna så vidt möjligt, ur

världen skaffa materiel nöd, så vanlig i vårt nuvarande samhälle, ledt

i planlöshetens tecken. Den på alla områden planmässigt ordnade

produktionen skall sätta samhället i stånd att bereda rum för alla vid

naturens så rikt dukade bord.Mellan vårt nuvarande samhällsskick och det blifvande

socialistiska gå många bryggor. En förmedlande öfvergångsform bildar då

såväl trustarna som cck den s. k. statssocialismen - hur otroligt det

senare än låter. Trustarna, dessa jättesammanslutningar, där enskilda

kapitalister skapa oerhörda kapital, komma att otroligt underlätta

öfver-gången till det socialistiska samhället. Och likaledes är förhållandet

med den s. k. statssocialismen, ehuru denna är en afart af socialism,

■som kräfver stor uppmärksamhet från de verkliga socialdemokraternas

sida, på det den ej både andligen och materielt må trycka ned de ännu

tyvärr i många fall oskolade och slumrande massorna.

Samtidigt med denna trustbildning, som sker frivilligt af

kapitalisterna själfva, vill äfven de målmedvetna socialdemokraterna söka

påskynda socialismens genomförande därigenom att man påyrkar, att

staten så mycket som möjligt skall bli- ägare af jord, skogar och

gruf-vor m. m.

Allt under det arbetarna samtidigt dels genom starka fackliga och

politiska organisationer, dels genom en allt mer och mer utbredd

kooperativ rörelse samt intellektuell sysselsättning förbereda och skola sig

själfva för den blifvande framtidsstaten. Alla dessa mått och steg äro

blott förberedande öfningar emellertid, men icke desto mindre ytterst

nödvändiga.

.Tu mera tiden närmar sig för en slutlig uppgörelse mellan det

gamla och det nya samhället, desto oeftergifiigare bli de målmedvetna

socialdemokraternas kraf på att medlemmarna skola, ej blott till

namnet vara socialdemokrater, utan vara det fullt medvetet. T). v. s. de

måste genom teoretisk skolning sätta sig in i den socialdemokratiska

rörelsens grundprinciper och förstå dess tankegång. Men detta är ej

nog — utan man måste ock göra sig fullt förtrogen med de uppgifter

som man har närmast liggande, när denna slutuppgörelse skall äga

rum.

Ett af de allra viktigaste spörsmålen blir då: Huru skall den

slutliga öfvergången ske?

Yi ha redan hört att trustarna ifråga om produktionen förmedla

öfvergången, och som slutmål för socialdemokraterna står då på den

punkten expropriatörernas expropriation, som Karl Marx säger. Eller

med andra ord, att det socialdemokratiska samhället skall genom vanlig

expropriation sätta sig i besittning af de stora jättetrustarnas enorma

ägodelar och göra dessa till kollektivegendom.

Emile Vandervelde säger härom i sin »Socialismen och den

industriella utvécklingen»: »Fastän alla socialister öfverensstämma i dennapunkt afvika de likväl från hvarandra i fråga om medlen, som måste

användas för att nå detta mål.»

Man kan indela de förslag till socialism, som framlagts af de olika

skolorna i tre olika grupper, allt eftersom de afse produktionsmedlens

expropriation, utan skadestånd, med fullt skadestånd eller med

skadestånd på lifstid.

Alla tre dessa förslag äro utförbara.

Under franska revolutionen år 1789 exproprierades helt enkelt de

privilegierade klassernas egendom utan ersättning — och naturligtvis

kan man i våra dagar göra om en dylik expropriation af

bourgeoisins-egendom — förra gången gällde den, som vi ju veta, adel och präster.

(Afven Karl Xl:s reduktion var en expropriation utan ersättning.)

Men många socialdemokrater anse att en fredlig expropriation med

vederlag under en eller annan form vore att föredraga. Engels skref

år 1894 »att vi under inga omständigheter anse en godtgörelse åt de

besittande såsom en omöjlighet». Marx har t. o. m. ofta uttalat den

åsikten, att inlösning af hela kapitalistsamhället vore det billigaste

medlet att befria sig från detsamma.

Denna expropriation med godtgörelse tillämpas för öfrigt dagligdags

i vårt nuvarande samhälle, då staten eller kommunerna i och för

järnvägar, landsvägar och gaturegleringar af den enskilde tillhandlar sig

den jord som erfordras genom expropriering.

Så kommer ännu ett tredje slag af expropriation, där man föreslår

godtgörelse endast åt de lefvan.de, ej åt arfvingarna.

Men dessutom finnas en mängd andra förslag i och för

exproprie-ringen af det nuvarande i privatkapitalistisk ägo befintliga kapitalet

jämte öfrig egendom. — Och lika många äro förslagen, när det gäller

att genomföra produktionens slutliga socialisering. Då ha vi först de

af Ferdinand Lassalle med sådan värme förordade

produktionsförenin-garna med statshjälp. Vidare ha vi staten som meddelägare i de

industriella företagen. Detta förordas varmt af E. Solvay, som t. o. m. i

belgiska senaten väckt förslag i denna fråga.

Detta går ut på att först och främst förhindra s. k. »grundare»

att bilda nya aktiebolag och oupphörligt därigenom förtjäna oerhörda

summor, som ofta få betalas af de lurade aktieägarna. Ännu många

flera förslag till socialisering af produktionen föreslås. De gå alla ut

på att steg för steg öfverföra hela tillverkningen i samhällets, i

statens händer.

En annan ytterst viktig gren af socialisering är genomförandet af

den s. k. kommunalsocialismen, som i all synnerhet i England brutit

igenom i en mängd städer och industricentra. Härom talar ItobertBlatchford i sina ypperliga arbeten »Det glada England» och

»Lektioner i socialism», det senare utomordentligt lättfattligt. Och hand i

hand härmed går i England en storartad kooperativ rörelse, som, i

arbetarnas händer, utgör en mäktig häfstång i och för genomförandet

af den socialdemokratiska framtidsstaten.

Att emellertid i detalj uppkonstruera huru denna skall te sig —

det öfverlämna vi åt våra vedersakare. Själfva nöja vi oss med att

steg för steg arbeta för realiserandet af våra programpunkter.

Hvad åter jordbruket angår ha alla socialister klart för sig att man,

så vidt möjligt, bör i statens händer samla jorden. Och denna skall

sedan af staten dels direkt odlas i stor skala, dels utarrenderas på

lifs-tid, med rätt för arfvingarna att förlänga arrendet.

Dessutom fordra vi, att kooperationen inom landtbruket på allt sätt

främjas — så att äfven där ett intensivt samarbete kan komma till

stånd. Jorden och jordbruket ligga, tillfölje af att privatkapitalet är

ägare till desamma, i fullständig lägervall. Och ej ens närmelsevis

har våra dagars landtbrukare förstått att tillgodogöra sig jordens

oerhörda utvecklingsmöjligheter.

På alla områden kräfves det att vi vakna upp och på allvar taga

fatt på nydaningsarbetet. Men för att med kraft kunna göra detta,

kräfves det ock att full förståelse för våra idéer linnes ute bland de

djupa leden och att man lär att skilja mellan de olika skolorna inom

den modärna arbetarrörelsen, så att man ej, af ren okunnighet,

motarbetar den sak man vill främja.

Men ej blott på det rent materiella området är det som vi skola

kämpa för ett socialdemokratiskt samhälle. Annu mera gäller detta då

vi vilja kämpa för de kulturella målen. Då blir socialdemokratin den

ströbädd ur hvilken den nya mänskligheten skall skjuta upp. Blott

genom en socialisering af jordens oerhörda rikedomar och en jämn

distribuering af varuproduktionens alster blir det möjligt för massorna

att få den jordmån som är nödvändig i och för deras andliga

utveckling. J7u kräfver kampen för brödet så oerhördt med tid och krafter

att bland tusen sinom tusen de andliga intressena dödas i denna kamp.

Och mänskligheten blir däraf i sin helhet hämnad i utvecklingen.

Man säger »att socialismen dödar individualiteten». Detta är icke

sant, men väl lägger den en hämsko på den egoistiska individualismen,

som kräfver oinskränkt rätt att trampa alla. andras individualitet

under sina fotter. För den finnes visserligen ej något rum bland

socialdemokraterna, men detta slags individualism skulle jag vilja kalla den

falska individualismen. För den sanna individualismen, den som ser

i hvarje medmänniska en broder, som i likhet med en själf kämpar■sig till utveckling, och som låter solidariteten vara själfva grundvalen

för allt arbete i mänsklighetens tjänst, för den utgör i sanning ej

socialdemokratin någon hämsko då det gäller »individens rätt till

utveckling». För millioner af arbetsträlär är det socialdemokratin —

den nya tidens evangelium — som bringar bud om en ny æra för

mänskligheten och blott vi alla äro besjälade af tro på våra idéer,

skola vi äfven omplantera dem på verklighetens fasta mark och ej

likt utopisterna sväfva ut i det blå, lämnande åsido det praktiska

dags-arbetet, anseende detta bara för nnderordnat då det gäller att befria

mänskligheten ur privatkapitalets bojor, och band.

Intet arbete är underordnadt i vår strid — vi beliöfvas där alla

på vår post — blott ett få vi aldrig glömma, och det är vårt kraf på

att individens suveräna rätt i viss mån måste vika för individernas

rätt till lycka och utveckling. Det egna jaget måste vika för de många

jagen, dock ej så att detta går under, utan i stället lär sig, att af

ren omsorg för just »det egna jaget» på samma gång oaflåtligt

främja »de många jagens» lycka och utveckling. Mänsklighetens

solidaritet blir då det mål vi syfta hän till "hnder vår kamp för frihet,

jämlikhet och broderskap.Förteckning öfver vår litteratur:

N:r 1. Fanfarer.

. Dikter af Hjalmar Larsson. Pris: 75 öre.

» 2. Socialistisk sångbok.

Pris: 25 öre.

» 3. Den modärna socialismen.

Af Fredrik Ström. Pris: 5 öre.

» 4. Första kammaren. Se där fienden!

Af Zeth Höglund. Pris: 15 öre.

» 5. Socialdemokrati ocli anarkism.

Af Kata Balström. Pris: 25 öre.

» 6. Den soc.-demokr. ungdomsrörelsen.

Af P. Albin Hansson. (Gratisbroschyr.)

» 7. Boken om bonden och socialismen.

Af Fredrik Ström. Pris: 20 öre.

» 8. Forsvarsnit och militarism.

Af Valfrid Spångberg. Pris: 15 öre.

* 9. Första kammarens skattepolitik.

Af Valfrid Spångberg. Pris: 15 öre.

» 10. Första kammarens rösträttspolitik.

Af Valfrid Spångberg. Pris: 15 öre.

» 11. Ned med vapnen.

Af Zeth Höglund. Pris: 10 öre.

Dessutom tillhandahålles Ossian-Nilssons

”Ungdomsmarsch”.

Pris pr 1,000 ex.: 5 kr.

Sångbok för sagostunder.

(I klotband.) Pris: 15 öre.

(I rödt omslag.) Pris: 10 öre.

Kommissionärer antagas. God provision.

Socialdemokratiska Ungdomsförbundets Förlag,

Malmö.