Småländska Kulturbilder

EWERT WRANGEL

SMÅLÄNDSKA

KULTURBILDER

C. W. K. GLEERUPS FÖRLAG, LUND

FRÅN STADSPARKEN I JÖNKÖPING.

Småländska kulturbilder

AV

EWERT WRANGEL

C. W. K. GLEERUPS FÖRLAG, LUND

Vår väg går framåt över ljungklädd mo,

På backar, där enris och lingon gro.

Vid brynet det flammar

På furornas stammar:

I solglansen skogen öppnar så varm

Mot vandrarn sin mjuka, mossiga barm.

Träd in i den mäktiga pelarrund,

Som reser sig upp ifrån klippig grund,

Där barrtyngda grenar

Mot hällar och stenar

Ge tempelsalen väggar och loft

Vid granarnas sus och Linnæans doft.

Men ljung uppå hed, liksom fur i skog,

Fått vika där plöjaren framåt drog;

Han kämpar med jätten,

Som gått över slätten

Och tvärt sig i vägen mot bygden ställt

Och stenar sållat kring lundar och fält.

Så följa vi stråten från skogens djup,

Där jägarn går fram över kärr och stup,

Till åkrarnas sängar,

Till hagar och ängar,

Där hjord går i vall mellan björk och al

Och bäckarna sorla i lummig dal.

Och sorlande bäck och skummande å

De leda till sjön så klar och blå,

Som öarna speglar

Och molnet som seglar

Och fiskarens eka vid vasskrönt strand

Och skogklädda höjder och åsars rand.

Men sorlande bäck och skummande å

De ledas i jämna fåror att gå

Till verk, som oss nära

Och ljus oss beskära

Och drivande kraft ge åt skogarnas natt

Och öppna oss bergens fördolda skatt.

Det Småland är, är vårt karga land,

Vårt härliga land, våra fäders land,

Sen urminnes tider,

Trots motgång och strider,

De städse framåt ha gått säkra steg

Och brutit sin bygd och lagt teg till teg.

Och bygden blev odlad. Så vettet med

Till rådighet skärptes. Och tämjd blev sed,

Och hednisk förvildning

Gav vika för bildning

I klosterskola och lärdomshus,

Som från Sigfrids kyrka fick ledning och ljus.

Så smids vid naturens och forskningens städ

Mångt odlingens vapen. Och vetandets träd

Slår rötter och grenar

Kring småländska stenar,

Och folket, till bildningens offergärd,

Ger föregångsmän åt sitt land — åt en värld.

Söner och döttrar av Småland!

Det gäller ej blott om Finland, det gäller också om vår

hembygd och om oss själva, vad Runeberg sjunger:

Vårt land är fattigt, skall så bli

för den som guld begär.

Men detta landet älska vi.

Ja, fattigt är Småland, fattigt i hävdvunnen mening. Det är tunna

skördar, som mogna i de små landen mellan stenar och

skogsbackar. Och "Smålands slumrande millioner" — de slumra än.

Karg och kärv är Smålands natur. Kargt och kärvt kan

också människosinnet vara. Men här blir det senigt och segt som

furan i våra bergsknallar.

Från urminnes tid ha våra götiska förfäder bott i dessa

trakter, och en stam med utpräglat skaplynne har här fostrats

och brutit bygd. Naturen i de små landen har passat för denna

stam, och stammen har härdats efter naturens villkor. Idogt

och förnöjsamt har folket blivit, kraftigt tillika och

frihetsäls-kande. Samma frihet och samma rätt, som männen unnat

varandra, ha de unnat kvinnorna. Och så visar Värend det första

skådespelet i germanernas historia av kvinnans lika arvsrätt

med mannen. Men ej blott rättigheter har kvinnan velat vinna,

också skyldigheter har hon åtagit sig; och sagan om Blända,

som förvisso i sig bär mycken sanning, visar att icke en gång

värnplikt varit henne främmande.

Ett frihetsälskande, ett trotsigt släkte reste sig i denna bygd

13

under medeltidens strider, liksom under Dackefejden. Meri

sedan Småland därefter helt slutit sig till Sveriges krona, har

detta släkte med osviklig trohet hållit fast vid det stora

fosterlandet och till och mèd givit detta dess tappraste söner.

Därom vittna de stora sveakonungarnas härtåg kring halva Europa.

Och ännu i dag torde kronobergarna hävda sitt gamla anseende,,

sin pliktkänsla och sin mandom.

Fattig är icke en sådan bygd. Den är rik, den är stor. Den

är rikare och större än många andra bygder, ja, än de flesta.

Stora söner har den fostrat, stora verk har den sett

framkomma. Här, där Linnæan doftar i dalen, har den unge

prästsonen från Stenbrohult av sin förste lärare invigts i naturens

under och ordning. Här har en annan prästson, från Södra

Ljunga, utfört sina första kämpalekar och gymnastiska övningar.

Här har Tegnabysläktens mest frejdade ättling diktat några av

sina fullödigaste kväden och skrivit sina tal av ovissnelig

skönhet, av klang, av klarhet och djup. Och ryktet om dessa —

Carolus Linnaeus, blomsterkonungen, Pehr Henrik Ling,

gym-nastikern, Esaias Tegnér, Frithjofsskalden — har det icke gått

och går det icke över världen? Och därmed går också ryktet

om vår småländska bygd.

Jag kunde nämna många andra, som gjort denna bygd

ovansklig heder. Jag kan erinra om soldatsonen Pehr Hörberg,,

Sveriges förste religiöse monumentalmålare i nyare tid. Jag

kan erinra om ett av vår kyrkas förnämsta namn, om Haqvin

Spegel, född av småländska föräldrar, och om en senare

psalmförfattare, Samuel Ödmann, den samme som också skildrat,,

såsom ingen annan, hågkomsterna från hembygden och skolan.

Jag kan erinra om ytterligare två ättlingar av samma berömda

Vislandasläkt, från vilken Ödmann stammade, två män, som

för sin hembygd närde den innerligaste tillgivenhet och mer

14än andra visat denna i forskning och skrift, Pehr Wieselgren,

den varmhjärtade reformatorn, och Gunnar Olof

Hyltén-Cavallius, Värends och virdarnas ouppnådde sagoförtäljare. Och jag

kunde framkalla från senare tider bilden av mången

föregångsman också på näringsflitens och den materiella odlingens fält,

som härifrån utgått, här verkat eller verka.

Är en sådan bygd icke rik? Är en sådan bygd icke stor?

Och denna småländska bygd, själva denna jord, är den ej

värd att älska? Att älska i sin vintriga skrud av snötyngda

granar eller nu i midsommarens fägring med lummiga ekar

och doftande björkar!

Det är en mångfaldig förbindelse av yttre och inre värden,

som bildar innehållet i hembygdskänslan. Dessa värden få en

sammanhållande länk i minnet, minnet ej minst från barndomens

och ungdomens dagar, då livet blommar skönast.

Må en sådan hembygdskänsla fylla denna stund, denna väna

midsommarstund här i hjärtat av gamla Värend, vid den Heliga

sjöns minnesrika stränder!

Hell då denna hembygd, som föder en sådan kärlek och en

sådan trohet hos sina söner och döttrar! Hell!

Det går underliga strömningar genom tidens upprörda hav.

Underliga krafter än uppbygga än skaka det mänskliga

samhället. Det är dock i stort endast nya gestaltningar av de

två urkrafter, varpå redan de gamla grekiske filosoferna

spekulerade, den attraherande och den repellerande, den förenande

och den upplösande. Men de framträda nu, dessa krafter, i

mera ytterliga motsättningar än någonsin. Mången, som ser

mörkt på tingen, menar nog, med stöd av de senaste tidernas

skakningar, att de upplösande, nedrivande, förstörande

tendenserna förhärska i vår tid. Och sannerligen måste icke

människovännen beväpna sig med allt det levnadsmod, all den inre

förtröstan, han är mäktig av, för att icke giva det mänskliga

släktet förlorat, då utvecklingen endast synes gå tillbaka till

barbariet, då, utan att den naturliga enkelheten återvinnes,

endast råheten synes bli över och de sämsta lidelser triumfera.

Men bredvid allt detta nedslående och förskräckande

framträda åter i starkaste utprägling de upphöjdaste egenskaper:

medlidande, hjälpsamhet, mod, uppoffring, och då framträda

också, besjälade av dessa känslor, hjältar av större mått än

kanske någonsin. Och vi se tillika enande krafter uppenbara

sig, ej blott i förstörelsens och förtryckets tecken utan med

fruktbärande arbete, i ädelt uppbyggande sinnelag. Denna

uppbyggande riktning yttrar sig i våra dagar genom en

starkare nationell samhörighetskänsla, ja mångenstädes i återupp-

16

väckande av halvt utslocknat nationellt liv. Det yttrar sig

innanför de stora nationella linjerna också, och ej minst, i stegrad

kärlek till hembygden.

Det är i detta tecken vi samlats här. Vi ha samlats för

att glädjas över och hylla fosterbygden, som sluter eller slutit

inom sig vårt hem, våra kära och den torva, som vi känt och

älskat som vår. Det är icke någon ny stämning som här

behöver väckas: jag tror att vi kunna vara stolta över att denna

hembygdsstämning varit vaken och verksam hos Smålands

söner och döttrar tidigare och kraftigare än i många andra

Svea landskap. Och den stämningen vilja vi underhålla och stärka.

Fattigt och kargt är vårt landskap. Det veta vi, och andra

veta det även och säga det ofta, ja kanske till överdrift: till

och med i mycket berömda skrifter, som skildra Sverige,

kommer Småland stundom väl mycket till korta. Den, som far

den stora banan, som förbinder Sveriges huvudstad med Skåne

och med utlandet, är också frestad att ge dessa skildrare rätt.

Kargt är landskapet — och fult, tycker man. Styvmoderligt har

Småland blivit behandlat, i all synnerhet av järnvägsbyggare.

Rakt går vägen, och den är kanske tekniskt väl lagd; men det

har lämnats därhän om det är till ett lands verkliga gagn att

bygga en bana så att en stor del av landet synes vara en

ödemark. Och en ödemark var den långa sträckan genom

Småland, utan många spår av gammal odling, utan en stad på

nära 40 mil (mellan Lund och Linköping). Den urgamla vägen

i Lagadalen upp till Vätterns leende bygd hade man försummat;

och längre österut hade Asnens och Helgasjöns fagra stränder

också kunnat giva en annan syn på vår provins.

Men vi, Smålands döttrar och söner, behöva icke den flyktige

resenärens omdöme. Vi se vårt landskaps härlighet också där

det synes den ytlige betraktaren fult — också i ryarnas vidder,

i

i 77också i stenkullarnas knotiga tallar; ty vi se dem med kärlekens

öga. Och vi känna vår bygd, och vi veta att också mycken

rik och växlande landskaplig skönhet rymmes inom Smålands

landamären. Och här framför allt kunna vi säga det för sant,

här vid den forsande Huskvarnaåns slingrande dalgång, här

över den underbara Vätterns djupblå spegel. Här växa "de små

landen" ut till en stor, bördig, tätt befolkad landsbygd. Och

här i dessa småländska samhällen vid Vättern har man också

den starka känslan av den småländska idoghetens och

ihärdighetens storartade utbildning till världsfamnande företag, företag,

som framkalla en ovillkorlig hyllning åt innebyggarnes kraft,

framsynthet och skapande förmåga.

Det säges, att den småländska folkstammen har sitt ursprung

för sig och står skild från svear, götar och daner. Och många

egendomliga, självständiga drag vittna därom ända från Bländas

sagotid, ja, de förnimmas kanske ännu i våra dagar. Men trogna

svenskar ha vi blivit, och i århundraden har Smålands folk

räknats bland det svenska väldets kärntrupper. Ej på många

av sina landskap kan heller Svea se med sådan stolthet som

på vårt, ty härifrån har utgått ett större antal av hennes bästa

söner än från de flesta andra landsdelar. Vi känna den väl,

den långa lysande raden av namn inristade i berghällen

ovanför Smålands största och skönaste stad, med Carolus Linnæus

som det mest glänsande bland alla. Och, såsom jag visat i de

förflutna dagarnas föredrag, var det framför allt söner från

Småland — Adlerbeth, far och son, Ling samt den också från

Småland härstammande Tegnér — som bidrogo att väcka den

fosterländska andan på nytt till kraftig handling och ädel

diktning, och så inledde den nya tiden för hundra år sedan. Jag

har också pekat på att det svenska språkets renhet fått sina

mest hängivna befordrare från denna bygd: den yngre

Adlerbeth, Crusenstolpe, Viktor Rydberg. Vad den fosterländska

konsten härifrån fått mottaga, må blott beläggas med ett namn

eller två: Pehr Hörberg, bondemålaren-koloristen vid 1800-talets

början, samt Johan Fredrik Höckert vid 1800-talets mitt, den

senare ett av alla tiders störste färggenier. Men ej blott

vetenskapen, ej blott språkets och färgernas konster räkna några

av sina främsta härifrån; också de praktiska yrkena gäller detta,

och mer än en märkesman inom industri och jordbruk, handel

och sjöfart har här uppstått, här verkat eller härifrån utgått,

även i vår allra senaste tid, och med intelligens och ihärdighet

gjort sin småländska hembygd heder. Och sin småländska

hembygd har mången man och kvinna hedrat ej blott inom

Sveriges gamla gränser utan också i rikt mått — och detta

får icke förgätas — i det nya hemlandet på andra sidan

Atlanten. “Det nya Sveriges“ förste guvernör Johan Printz var från

Småland; och denna svenska kolonis vetenskaplige skildrare,

dr Amandus Johnsson, räknar sig, även han, med stolthet som

smålänning.

Så bringa vi åt hembygden vårt hjärtas varma hyllning. Ej

minst vi, som längre eller kortare tid tjäna fosterlandet utanför

hembygdens gränser, känna samhörigheten varmt och livligt,

tänka strålande tankar vid vår hembygds namn och sporra vår

vilja att vandra värdiga de hugstora fäder.

Män och kvinnor av Småland, som samlats hit till denna

fagra nejd, där småländsk idoghet visar sin storslagna kraft i

arbetet och i arbetets förädling, må vi förena oss till en

hyllning för vår hembygd, “de små landens“ härliga, härdiga bygd,

för dess ärorika minnen, för dess ljusa, lyckliga framtid!

Leve Småland!

Lyckligt är det folk, som äger en historia. Men ett sådant

folk har också ett högre ansvar, ty de rika minnena förplikta.

Vårt fosterland är mer än de flesta rikt på minnen. I

mång-tusende år har utvecklingen gått jämnt framåt i linjer, som

forskningen alltmer uppdagat och alltmer i enskildheter lyckats

följa. Utvecklingen har varit växlande som tiderna, än mera

kraftig och påtaglig, än svagare och svårare att skönja.

Befolkningen har ju också i viss mån växlat, flyttat och bytt boplatsèr.

Men med säkerhet kan man antaga, att, även om

befolkningselementet genom enskilda stammars utvandring eller invandring

tidvis förskjutits, det i stort sett varit samma ras, samma

germanska folk, som åtminstone sedan den yngre stenåldern, alltså

i mer än 5,000 år, bebott Sveriges land.

Detta vårt folks kultur har sedan tusentals år tillbaka

företrädesvis varit jordbrukarens, ej blott jägarens och fiskarens.

Redan tidigt ägde folket också en stor konstskicklighet, som

de bevarade alstren av handslöjden alltjämt bevisa, såsom

redskap och vapen, offerföremål och smycken. Hur kan man icke

beundra utformandet av den hårda flintan till föremål av lika

skön som ändamålsenlig skapnad! Och hur fulländade äro icke

vår bronsålders sirliga mönster, som kunna mäta sig med de

förnämsta kulturländernas på den tiden, Egyptens,

Mesopotamiens, Greklands.

Om folkets odling tala också inristningarna i stenhällarna —

20

religiösa symboler, solhjul, vagnar och skepp, vapen och

fruktbarhetstecken — som redan bronsålderns folk i Norden

åstadkommo, Här i dessa bygder vittnas härom av hällristningarna

på Solberget ovanför Växjö, i närheten av Hov, den gamla

kulturorten, som var bebodd långt innan staden uppstod vid

vägarnas möte på den låga sjöstranden.

Den egentliga bokstavsskriften hitfördes långt senare, en

skrift, vilken, enligt flera svenska fackmäns mening, av våra

germanska stamfränder, då bosatta vid Svarta Havet,

utbildats i anslutning till grekiska och romerska skrivtecken.

Detta runornas språk läsa vi ännu på en och annan minnessten

också vid Helgasjöns strand och i Gunnar Gröpes stad. Med

den grekiska och romerska kulturen hade våra förfäder för

övrigt på skilda vägar blivit bekanta ända från den nya

tideräkningens början. Detta var järnets tid — "järnåldern" — då

ett livligt utbyte mellan folken ägde rum, ja då också folken

själva satte sig i rörelse, då germanerna vandrade åt söder

och väster och hotade att nedbryta eller rent av erövrade de

gamla från antiken kvarblivna staterna i Europa.

I dessa rörelser ha också våra förfäder deltagit. Stammar ha

från Skandinavien utvandrat och stundom återkommit hit

tillbaka efter längre eller kortare tids förlopp.

En sådan stam var herulerna. Skarpsinniga forskare ha

velat fastställa, att denna germanska stam sedan urminnes tider,

med götarna till grannar, bebott södra delen av den

skandinaviska halvön. Från Skåne synes den ha blivit fördriven av

danerna, men bibehållit sig i Blekinge och Värend. En del av

stammen har utvandrat, har under ett par århundraden bott i

sydöstra Europa, men även uppträtt i mellersta och västra, vid

mynningen av Rhen och i Spanien. I södra delen av det

hittillsvarande österrikiska väldet har denna stam sedan — sanno-

21likt på 400-talet e. Kr., då de stora folkvandringarna och

sammanstötningarna ägde rum — blivit överväldigad av

longo-barderna. Kärnan av stammen, sluten kring medlemmarna av

den gamla hövdingaätten, har, berättas det, icke velat

underkasta sig longobarderna och icke heller velat söka romarnas

beskydd, fastän den tydligen från romarna mottagit ett kraftigt

kulturinflytande. Den har då åter uppsökt sina fränder i "ultima

Tule" och förenat sig med dem. Så mäler ett trovärdigt

samtida vittne.

Under beröringen med romarna har, menar man nu, denna

heruliska stam antagit den romerska arvsrätten, som den så

medförde till sitt hemland, Värend och Blekinge, och som där

alltjämt haft gällande kraft. Så skulle denna ytterst märkliga

företeelse kunna förklaras, att bland alla germanska stammar

(utom västgöterna) endast herulerna och deras efterkommande

i Värend och Blekinge låtit sina döttrar ärva lika med sönerna.

Först långt, långt senare ha de andra germanerna följt efter, i

vårt land tretton à fjorton hundra år efter herulernas

återin-vandring eller först år 1845; ja ännu har man på många håll

svårt att högsinnat erkänna denna kvinnans lika arvsrätt.

Kvinnans giftorätt i bo åter ha germanerna — men icke

romarna — sedan gammalt erkänt. Också denna rätt har

emellertid i Värend redan i gammal tid utbildats mera

följdriktigt än hos andra germanska och nordiska stammar.

Denna nu relaterade teori må för kritiken hålla stånd eller

icke, själva faktum kvarstår och är en heder för Värend.

Så har Värend utgjort ett föregångsland i en av våra

viktigaste sociala frågor: kvinnans ställning inom äktenskapet och

till äganderätten. Ett det vackraste vittnesbörd är detta för

våra förfäders rättrådighet och ädla ridderlighet, en ridderlighet

här långt mera sakligt inriktad och långt tidigare framträdande

22än den, som härskade under den vanligen så kallade riddartiden.

Och den värendska kvinnan förtjänade för visso denna höga

ställning. Till tecken därpå bära Bländas döttrar alltjämt med

stolthet sitt fälttecken och sitt silverbälte. Om sägnen om

Blända än blott skulle vara en vacker folkföreställning, så har

den, som så ofta sagan, en sanningskärna. Den kärnan är

Värendskvinnornas vård om hemmet och kamp för hemmets

upprätthållande. Denna vård är ännu hennes skönaste gärning,

denna kamp kämpar hon ännu, om än med fredens vapen —

den verksamma kärleken och det uppoffrande tålamodet.

Med götarna hade, synes det, de småländske herulerna eller

virdarna god grannsämja. Till deras land, som bildade

Tiohärads lagsaga, slöto sig snart av götar bebodda landsdelar,

Finnveden, Njudungen och häradena söder om Vättern. Detta

blev landskapet Småland. Och när götarnas och svearnas välde

förenades, räknade sig smålänningarna till detta, d. v. s. till

Sverige. Annat var förhållandet till de danska grannarna. Med

dem fingo smålänningarna utstå många duster, i all synnerhet

sedan danerna — sannolikt på 900-talet — underlagt sig det

fordom med Värend sammanhörande Blekinge. I stället för

genom detta landskap sökte sig smålänningarna till havet

österut, och Kalmarbygden började nu räknas till Småland. Vårt

landskap låg sedan som en gränsarm mot danaväldet. Härjande

infall måste man ofta möta; och här fingo ej blott männen

utan också kvinnorna deltaga i försvaret — den sanningen

ligger det nog också under Bländasagan. Bråtar byggdes i

skogarna, fästen vid sjöarna. I denna trakt, där Växjöbiskopen

länge haft en borg vid Helgasjön, reste sig till slut som ett

gränsvärn Kronobergs slott byggt av Vasahänder.

Sin fosterlandskärlek och sin tapperhet ha Smålands söner

sedan mångfaldiga gånger bevisat under Gustaver och Karlar.

23Europas slag-fält kunna vittna därom. När Skåne återtogs från

danskarne, fingo väl herulernas ättlingar icke direkt igen det

fruktbara landet, men Småland blev befriat från att vara en

ständigt hotad gränstrakt, då Sverige fick sin naturliga

avrundning. Smålänningarna fingo sedan vanligen sitta i ro. Ännu

kämpades det dock länge om det återerövrade landet; sista

gången var det när Måns Stenbock just här vid Växjö samlade

sina skaror till den avgörande drabbningen, som kom att

utkämpas vid Hälsingborg, där smålandssönerna, "getapågarna"

som de kallades, voro de första att rädda segern och rädda

sin hembygd åt Sverige.

Det sega och uthålliga folk, som fostrats i de "små landen",

har här brutit den karga jorden till odlad bygd och uppdragit

en härdig boskapsstam. Men det har dock icke helt upptagits

av dessa nödtorftiga omsorger, det har haft tid övrig — eller

skaffat sig tid — för andlig odling tillika.

Om denna andliga odling tala redan många av fynden från

hedenhös, liksom månget fast fornminne, hällristningarna, som

jag omtalat, offerplatserna och de heliga källorna, domarringarna,

bild- och runstenarna. Om den andliga odlingen vittna längre

fram de kristna minnesmärkena. Tidigt ha missionärer predikat

här, kanske redan Ansgarius, som tog sin väg till Birka genom

Småland. Enligt legenden blev den hel. Sigfrid Smålands apostel.

Hans systersöner, berättas det, predikade just i dessa bygder.

Den gamla hedniska offerkällan på sluttningen öster om Växjö,

med offerstenarna bredvid, blev dopkälla — ett av våra

dyrbaraste forntidsminnen, som vi måste hoppas snart åter skall

träda i dagen och komma till heders. Den kyrkliga konst, som

med kristendomens genomförande framväxte, är väl

mångenstädes i det övriga Sverige rikare än i vårt stift, men mer än i

de flesta andra landskap har här blivit bevarat av märkliga

inredningar, bilder och målningar. Här fostrades också ända från

den tidiga medeltiden ett bildningsälskande släkte, varom bland

annat de berömda högskolorna ute i Europa kunna förtälja.

Så upprättades skolor här hemma, först vid klostren, sedan

självständiga gymnasier och andra utbildningsanstalter. Från

dem ha många märkliga söner och döttrar av Småland utgått,

de där gjort sin hembygd heder, ja blivit prydnader för hela

vårt land, somliga till och med spritt glans över all världen.

Virdarnas ättlingar ha på detta sätt åter gått ut på härnadståg

kring haven, de ha segrat med fredligare vapen än förfäderna,

och deras seger har icke varit mindre berömlig. Vi känna från

Småland många ryktbara namn på naturforskningens, sångens

och konstens, den andliga vältalighetens, idrottens och

gymnastikens områden, till vilka vi ock kunna lägga uppfinningens och

ingeniörskonstens. Och så kunna vi till slut med stolthet erinra

oss, att i den nya världen på andra sidan Atlanten några av

de förnämsta kulturpersonligheterna bland det högt skattade

skandinaviska befolkningselementet kommit från denna samma

småländska stam.

Sådana minnen förplikta. De bjuda vördnad, de bjuda tillika

fortsatt oavlåtligt arbete till fosterlandets gagn och hembygdens

heder. De uppmuntra oss till enig samverkan, ty dessa minnen

äro ju vår gemensamma egendom. De mana oss att i

upplösande, förvirrade tider hålla uppe den nedärvda odling, för

vilken fäderna kämpat, och som de utökat. De visa oss vår

heliga plikt att modigt gripa oss an med de uppgifter, som

den nya tiden ställer på oss, och att med den sega uthållighet

trots alla svårigheter, som var fädernas egen, söka lösa dessa

uppgifter i den uppbyggande utvecklingens tecken, och så i

förfädernas anda, om än på nya vägar, föra vårt svenska, vårt

småländska folk framåt.

Helgasjön är hjärtat av Värends urgamla bygd. Själva namnet

tyder ju också på något centralt och något betydelsefullt

för folkets liv och uppfattning. Den stora ön i sjöns mitt heter

Helgö, utloppet i söder Helgevärma, och ån, innan den uppnår

Salen, Helgeån. Vid eller i närheten av Helgasjön stöta Värends

gamla härad tillsammans: Konga, Kinnevalds, Allbo,

Norrvidinge och Uppvidinge.

Och fram till sjön gå sju socknar: Växjö, Öjaby, Or,

Ormes-berga, Tjureda, Söraby, Gårdsby.

Talrika fasta föremål från olika kulturperioder vittna också om

bygdens ålder. Flera sätesgårdar äro bekanta ända sedan

medeltiden, t. ex. det vackra Åby vid den längst i norr uppskjutande

av Helgasjöns fyra huvudfjärdar. Ej långt från Åby vid en

förtjusande vik ligger Ekna (och Eknaholm), Stråleättens

stamgård, som i senare tider innehafts bland annat av den gamla

Smålandssläkten Ulfsax. På andra sidan viken, i Stojby, står

en av Smålands vackraste runstenar. Söder om Stojby vidtager

Eksås, boställe för kyrkoherden i Gårdsby, vilket pastorat en

längre tid var prebende åt biskopen i Växjö. Här föddes omkr.

år 1580 en av våra förnämsta kyrkomän, Johannes Baazius d.

ä., tillika en framstående kyrkohistorisk författare. Tvåhundra

år senare vistades gärna på detta ställe en av Baazius"

yppersta efterträdare på Växjö biskopsstol, den driftige Olof Wallqvist.

Den östra stranden av Helgasjön gör annars ett mindre

29leende och odlat intryck än den västra. Vid sjöns nordvästra

fjärd, som går in mot Ormesbergas höjder ligger, nära Ors

kyrka, den gamla gården Orsholm, och ett stycke ovanför det

forna Rudebeckska Svanås. Söder om Or vidtager Öjaby

socken, den på fornminnen rikaste i S:t Sigfrids bygd, med de

gamla byarna Tunatorp, Lunnaby, norra och södra Helgö samt

Öjaby. Förbi öarna ser man över till Araby, vilken vackra gård

fordom, jämte åtskilliga andra, hörde under Kronobergs

kungsgård, det gamla Tjutharby.

Här är man inne i Växjö landsförsamling. Några km. söder

om Helgasjön, där tvenne från densamma utgående dalgångar

mötas, har under medeltiden uppstått staden och biskopssätet

Växjö. På höjdsträckningen mellan dessa dalgångar ligger byn

med det betecknande namnet Hov. På en bergskulle ovan

staden, Hovsberg, har man funnit hällristningar från

bronsåldern med solhjulets symbol — bergskullen har också i gamla

dagar kallats Solberget, ett ovan omtalat vittnesbörd om våra

förfäders soldyrkan. Vid en "ättestupa" på nordöstra sidan, med

en "offerkälla" ovanför, knyta sig också urgamla traditioner; ännu

i min barndom kunde man i källan — som egentligen blott var en

vattenfylld fördjupning i berghällen — hitta offrade kopparslantar.

I denna trakt är legenden om Smålands apostel S:t Sigfrid

och mordet på hans "systersöner" Unaman, Sunaman och

Vinaman ännu levande. Folktraditionen mäler, att den hedniske

hövdingen Gunnar Gröpe, som lät utföra detta mord, residerat

på Tjutharby. De mördades avhuggna huvud — sedan

Växjöstiftets vapenbild (jfr fig. 8) — skulle hava nedsänkts i

Helgasjön. I Sigfridslegenden, vars första uppteckning härstammar

från 1200-talets början, omtalas dock icke Gunnar Gröpe, och

där heter det, att hedningarna kastade huvudena "i den sjö,

som ligger sunnan av Växjö kyrka" d. v. s. den lilla Växjösjön.

30Oavsett berättelsen om änglauppenbarelsen till Sigfrid (i

drömmen), att på platsen vid sjön bygga "Guds mönster"

(munster, monasterium), samt undret med de tre huvudena —

vilka, liknande tre ljus, "skimrande som stjärnor" i ett kar

kommo fram till Sigfrid, som tog dem i sitt sköte och "gömde

dem med mycken kärlek" — är denna legend synnerligen

nyktert hållen och fri från de vanliga övernaturliga

utsmyckningarna. Den har en verklig prägel av enkel trovärdighet.

Det är också vår äldsta upptecknade legend och ett av våra

allra äldsta aktstycken. Uppteckningen har skett i Växjö. I

Sigfridslegenden återfinnes också den äldsta skildringen av

vår värendska bygd: i legendens början heter det nämligen,

att Sigfrid "kom, som Gud ville, sunnan i Sverige till ett land

som heter Värend — över steniga vägar och trånga skogar.

Där var mycket gott fiske, bi och honung, åker och väna

ängar och tjocka skogar, och mångahanda djur inom detta

samma land" (enligt den gammalsvenska översättningen).

Här är icke platsen att närmare utreda Sigfridslegendens

trovärdighet eller teorien om hans hitkomst från Norge över

Västergötland, där han döpt Olof Skötkonung. Jag vill blott

erinra om att en i Sverige predikande missionär Sigfrid redan

omtalas hos Adam af Bremen, som skrev blott några årtionden

efter den märklige mannens levnad. Där omtalas också en

hans frände Osmund, som var hirdbiskop hos Emund Gammal

:— man har antagit honom vara densamme som den store

runristaren Asmund i Uppland. Också Södermanlands apostel Eskil

skulle ha varit i Sigfrids följe.

Intet synes tala emot Sigfrids engelska härstamning; och att

han vandrat hit över Danmark, såsom legenden uppgiver, är

alls icke osannolikt under en tid — Sven Tjugeskäggs och

Knut den stores tid — då förbindelserna mellan England och

33Sydskandinavien voro de livligaste. Småländska runstenar tala

också om män som dött i England. "Sigfrith" är icke blott ett

vanligt namn i Tyskland, utan förekommer även i de äldsta

angelsaksiska källor, enligt vad professor Eilert Ekwall

upplyser, och där påträffas också både Suneman och Vineman.

Det senare namnet återfinnes på en runsten i Uppland.

Legenden om "systersönerna" (medhjälparna) torde därför kunna

innehålla någon sanning. I varje fall var Sankt Sigfrid från

gammalt känd som en flerstädes i Sverige verksam missionär

och särskilt som Smålands apostel. Sigfridslegenden berättar,

att han for flitigt ikring i Sverige och döpte, byggde kyrkor

och vigde präster I den hymn, som på S:t Sigfrids dag (den

15 februari) sjöngs i Växjö stifts kyrkor samt flerstädes

därutanför, heter det:

Sigfridus, dictus signifer

Et Dei verus armiger,

Hostem stravit nequitiæ

Gentem baptizans Sueciæ.

På svenska kunde versen lyda:

Sigfrid, som bar vår kyrkas banér,

Guds stridsman, som än oss seger ger

Han själarnas fiende kommit på skam

Och Sveriges folk fört till dopet fram.

Flerstädes, särdeles i Småland, visar man heliga källor, som

fått S:t Sigfrids namn. Den märkligaste rann upp "under

berget" å sluttningen öster om Växjö domkyrka. I närheten därav

lågo tre stenar med hålfördjupningar, vilka ha kunnat vara

") En viss verklighet tyckes ha legat till grund för sägnen om Gunnar

Gröpe; inskriften på en i Växjö domkyrkas kor inmurad runsten tyder därpå,

se en uppsats av ludvig larsson, tr. i Sv. Studier tillägn. G.

Cederschiöld 1914.

32Fig". 1. Den återupptagna Sigfridskällan vid Östrabo.

förkristna offerstenar. Vid ett vägarbete på 1860-talet ha

stenarna flyttats och källan fyllts. Nu tror man sig ha

återfunnit den, och försök skall göras att dit återföra stenarna.

Den återfunna källan kommer fram strax nedom en berghäll;

det heter också i våra äldsta småländska kyrkohävder, såsom

de skildras av Erland Dryselius, kyrkoherde i Jönköping, att en

stor myckenhet folk lät döpa sig "vid en källa, som flyter av

berget vid Östrabo". Se fig. 1.

När S:t Sigfrid vid hög ålder avled, heter det i legenden

att han "blev jordad i Växjö på det ställe som han ock själv

valt hade"; och Erland Dryselius berättar (1708), att han "ligger

begraven i Växjö domkyrka, där hans grav näst intill högkoret

än i dag visas". Genom och efter branden 1740 synes denna

33grav ha blivit fullkomligt

utplånad, och ingenting

antyder nu i hans fordna

helgedom vem som var

dess grundläggare och

Smålands apostel.

Enligt Sigfridslegenden

begärde biskopen, då

mansbot skulle lämnas

för mordet på

medhjälparn!, att de som hade ägor inom Hov och Tjutharby

skulfe giva dessa "Gud till ära och kyrkan till evärdelig

hede-". Och verkligen hör än i dag en gård i Hov kyrkan till,

nämlgen Dalbogård som är komministerboställe. Och Tjutharby

har ivenledes kommit att lyda under Växjö biskopsstol — det är

nu Kronobergs kungsgård, som nedan vidare skall omtalas. Till

den hörde, såsom nyss antyddes, vidsträckta ägor i öster och

väst

liggaide Helgon. Här på Helgon skulle, enligt en mycket osäker

tradiiion, det gamla avgudatemplet för Värend ha legat. Av en

väldg bokskog står en rest ännu kvar, vid Bokelund, och

här ha påträffats lämningar efter medeltidshus. Närmare åt

Kroroberg utskjuter på Helgon en täck udde, vanligen kallad

"Koiset"; måhända har här i gamla dagar stått ett kors, och

detfc har kanske sedan flyttats till en närbelägen höjd å södra

Helsö, där ännu i dag ett träkors står rest. Traditionen härom

går tillbaka till kristendomens första tider i denna trakt; och

när let gamla korset murknat, uppsättes ett nytt. Vid åsynen

av Jetta kors har en episod i Sigfridslegenden runnit mig i

sinntt. Sigfrid samlade till Växjö tolv förtroendemän, som han

sedai utskickade för omvändelseverket till var sin ort. De

34

Kg. 2. Siofridskällan i Urshult.skulle efter viss tid infinna sig i Växjö. När tiden kom,

samlades de elva, men den tolvte fattades. Sigfrid blev nu bedrövad

och efterforskningar gjordes: det visade sig, att den tolvte

icke svikit, utan att han kallats hädan genom döden. Biskopen

lät då uppsätta ett kors till hans minne. Vem vet: skulle korset

på Helgö måhända ha något samband med den fromma legenden?

* *

*

Tjutharby, som åtminstone redan vid 1300-talets mitt hade

bytt namn och kallades Kronobiergh, blev en omtyckt

uppehållsort för biskopen i Sigfridsstaden. Och på en holme vid

gården, mellan fastlandet och Hissö —- ursprungligen väl en

halvö, såsom den också i äldre dokument kallas —- anlades på

1400-talet en liten befästning; enligt en gammal anteckning

var det år 1444. Byggherren var biskop Lars Mikaelsson. Fästet

var ju ett tecken på biskopens makt, och det torde också —

beläget i en gränsprovins vid ett av de förnämsta vattendragen

— kunna få en större politisk betydelse, ehuru det visserligen icke

bevakar något pass eller ligger vid stråkvägen. Måhända har

biskopsborgen blott varit ett av jordvallar och palissader skyddat

fäste — i likhet med Piksborg nära Bolmens utlopp — och

kanske man har att söka det på den större av

Kronobergsholmarna, den s. k. Hästholmen, som alltjämt omgives av jordvallar.

På Bergkvara slott — den mäktiga byggnaden av medeltidstyp

(fig. 3), vars stolta ruin ännu höjer sig en mil sydväst om

Kronoberg vid den utvidgning av Heligeåns vatten, som kallas

Bergkvarasjön — residerade släkten Trolle; och liksom dessa Trollar

var biskopen av Växjö svensksinnad. Under unionsstriderna

gjorde denne motstånd mot danskarna, vilket han också fick

umgälla, då en dansk här med konung Kristian I i spetsen år

I"179 intog Kronoberg. Fästet skall ha blivit förstört, men

35nästan omedelbart återuppbyggt och omgivet med pålverk av

ekstockar. Den siste katolske biskopen, Ingemar Brodersson

— om vilken ännu sägner i trakten berätta -—, överlämnade

fästet till Gustaf Vasa. Men under Dackefejden föll det, liksom

Bergkvara, i upprorsmakarnas händer, och Nils Dacke firade

sin jul där år 1542. Att han skulle hava suttit fängslad där, är

mindre sannolikt, och det lilla välvda rum under trappuppgången

vid det sydöstra tornet, som visas såsom "Dackes håla", kan så

mycket mindre göra skäl för namnet, som rummet nog icke

tillkommit förr än vid den radikala ombyggnad, konung Gustaf

företog några år senare.

Genom sin fogde Nils Birgersson lät konungen, sedan han

övergivit en plan att i stället bygga ett gränsfäste vid Åsnen,

under 1540-talets senare hälft på den yttre delen av holmén,,

genom en kanal skild från den nu s. k. Hästholmen, påbörja

uppförandet av ett större slott i den nya tidens —

renässanstidens — stil. Med detta arbete fortsattes till konungens död.

Hertig Erik hade då fått slottet i förläning, liksom Kalmar slott

och Oland, och han skall stundom hava vistats på Kronoberg.

Som konung hade Erik under det danska kriget tillfälle att

bevittna detta fästes gagn för riket, och därifrån företog han

i början av år 1568 sitt härnadståg mot Blekinge och Skåne.

Slottet var då som län upplåtet åt hans bekante fältherre

Charles de Mornay, gift med Anna Trolle till Bergkvara. Denna

fru satt kvar på Kronoberg även efter konungens störtande

och medan mannen vistades i fångenskap i Danmark. Anna

Trolle var ett stolt och praktälskande fruntimmer, som bland

annat fordrade att slottets arklimästare (batterichef) skulle låta

salutera hennes liksom hennes förnäma bekantas ankomst till

eller avresa från slottet — något varöver arklimästaren klagade

hos konungen. Hennes make slapp ur fångenskapen år 1571, men

36Fig-, 3. Bergkvara slott efter Suecia antiqua.

blev tre år senare avrättad på grund av sammansvärjningen

för konung Eriks återinsättande på tronen — den ryktbara

"svärdsdansen på Stockholms slott". Anna Trolle hade då

redan lämnat Kronoberg och kom aldrig mer att residera där.

Den store byggherren Johan III intresserade sig också för

detta av fadern grundlagda slott, som under åren 1579—1586

fullbordades till både det yttre och det inre. Av detta slott är det

som de mäktiga ruinerna kvarstå.

Renässanstidens Kronoberg var icke, såsom Bergkvara och

Hälsingborg, en tornlik "kärna", utan efter det nya

byggnadssättet en med utskjutande, rundade hörntorn försedd fyrkant,

som innesluter en rymlig borggård. Tornen försågos med kanoner

i flera våningar, vilka behärskade långmurarna. Tre välvda

ingångar förde utifrån till borggården: från väster (utåt sjön) en

i vinkel gående, lång portgång, från norr en smal, rak gång,

vars tunnvalv ännu är bibehållet, samt en större portgång åt

söder, ledande ned till stranden mitt emot Hästholmen, dit

en vindbrygga sannolikt fört. De västra och östra långmurarna

ha vardera en utsträckning av något över 40 m., de norra och

södra omkring 25 m. De innanför liggande byggnaderna, som

mäta 12 à 15 m. i djup, under det hörntornen ha en diameter

37av omkring 22 m, ha i sina tre våningar innehållit en mängd

större och mindre rum, från väldiga logement och matsalar till

små kabinett och vaktrum. I sydvästra och nordöstra hörnen

av borggården funnos utbyggda trapphus och i norra längan

ledde från borggården en dubbeltrappa upp till de övre

våningarna. En annan, bredare trappa av tegelsten leder i den

västra längan upp över ett ännu bibehållet stort valvrum. Ett

annat, ännu större rum med nu nedrasat takvalv, beläget till

höger om västra portgången, anses ha varit slottskapell. Det

sydvästra hörntornet, som är bäst bibehållet, har ett stort, nu

nästan alldeles mörkt valvrum kvar. Ett annat, mindre valvrum,

som ständigt har en egendomlig unken luft, ligger vid den

södra portgången. Flerstädes ser man spisrören kvarstå, likaså

nischer, trappsteg m. m. dylikt samt några få ornamentstenar.

På Hästholmen samt väl även på fastlandet och på Hissö lågo

ekonomibyggnaderna. Vidare fanns det djurgård och trädgård.

En mindre trädgård torde också ha legat utanför västra porten

på Slottholmen, åtminstone i senare tid.

Endast under några årtionden efter Johan III:s tid har slottet

vidmakthållits. — Efter Sigismunds ankomst till Sverige år

1598, då bland annat Johan Sparre till Bergkvara slöt sig till

konungen, innehades Kronoberg en kort tid av dennes trupper,

men redan samma år övergick det till hertig Karl, som till

hövitsman insatte sin trogne man Olof Stråle till Ekna, vars

fader Anders Stråle redan varit ståthållare på Kronoberg.

Ännu en gång hävdade slottet sin ställning som ett värnande

gränsfäste. Det var under det s. k. Kalmarkriget, då

Växjötrakten härjades av danskarna, men dessa icke förmådde intaga

det tappert försvarade Kronoberg, som höll sig, till dess att

Gustaf Adolf ryckte ned i början av år 1612. Slottet

reparerades under de följande åren, men som gränsfäste hade det ju

38Fig. 4. Kronobergs slott, från nordväst efter Suecia antiqua.

snart förlorat sin betydelse, sedan riket utvidgats genom

erövringen av Blekinge, Skåne och Halland.

Kronoberg blev, jämte många andra gods, av drottning Kristina

förlänat som friherrskap till en medlem av ätten Sparre. Det

innehades av denna släkt i tre generationer, men indrogs åter

till kronan redan år 1681. Friherrskapet lever dock ännu

i namnet hos en gren av ätten, som utflyttat till Bayern:

"Sparre—Cronenberg".

Under 1600-talets senare del har slottet så småningom

förfallit, och så framställdes det uttryckligen i en handling av år

1695; då utgick nämligen befallning att av Kronobergs

förfallna slott skulle hämtas materialier, sannolikt såväl av metall

Och trä som av huggen sten och tegel, till ett nytt

lands-liüvdingresidens i Växjö. Till gymnasiibyggnaden hade också

liäintats material därifrån, liksom man använde dylikt till

råd-Hlugan i Växjö. Så fullbordades kretsgången: Växjö kloster

39hade en gång- skövlats, då Gustaf Vasa skulle anlägga den

nya borgen, och nu blev denna spolierad till förmån för

byggnaderna i Växjö.

Kronobergs kungsgård anslogs till landshövdingarna i det

efter slottet uppkallade länet. De hava också tidvis residerat

där, men efter reduktionen knappast i slottet, som ju snart

blev obeboeligt, utan i en herrgårdslik träbyggnad å en

dominerande plats på kungsgården. Den revs på 1870-talet, sedan

bostället indragits; några gamla popplar stå ännu kvar på platsen.

Huru hastigt den en gång så stolta borgen förfallit, kan man

övertyga sig om vid en blick på kopparsticket ur Erik

Dahlbergs Suecia-verk (fig. 4). Redan då, på 1690-talet, hade en yppig

vegetation börjat täcka de taklösa murarna. Och denna har

sedan florerat och gjort den gamla ruinen högst pittoresk, ett

bland de allra vackraste minnesmärken i sitt slag i vårt land.

På borggården uppväxte — sannolikt från 1700-talets början —

en ek, som på sin skyddade plats fick väldiga dimensioner

och slutligen sträckte sina grenar över nästan hela den stora

borggården. Den ansågs vara planterad av Gustaf Vasa. Den

föll för julstormen 1902, ehuru dess stam var alldeles frisk.

A fig. 5 synes en del av den stora eken. Sedan har också

murarnas söndersprängande genom vegetationen stävjats, och

konserveringsarbeten hava utförts genom offentligt beviljade

och enskilt (av en för ändamålet bildad förening) insamlade

medel. De cementbelagda murarna äro emellertid betäckta av

grästorv, och av de gamla träden i borgsalarna stå ännu flera

kvar, bland dem en väldig bok, som beskuggar en stor del

av det norra och nordöstra partiet.

Man har ifrån murarna de präktigaste utsikter över

Helgasjöns fjärdar, sund och öar med dess visserligen icke storslagna,

men i sin växling tjusande stränder, klädda i rik vegetation av

40Fig. 5. Borggården i Kronobergs slott (före 1902).

olika slags löv- och barrträd. I aftonstämning och månsken är

landskapet helt romantiskt. Så målades det t. ex. av Alfr. Wahlberg.

Tegnér förnam på sin tid även en fläkt av det gamla slottets

romantik, och troligt är att han tänkt sig det såsom staffage

i en utvidgad "Gerda", som han planerade, och vari Gunnar

Gröpe-sagan skulle ingå. Nu lyser den gamla ruinen i hans

diktning blott med svag glans, i ett litet stycke från de senare

åren, varav några rader här må inflyta:

Jag stod på Kronobergs ruiner

inunder Gustaf Vasas ek,

där kvällens matta lampa skiner

emellan bladens mörka lek.

Jag stod — på Vasas sol jag tänkte

och drömde åter minnets skatt —

och sköldar gnydde, hjälmar blänkte;

men plötsligt dagg från eken stänkte,

jag såg mig om, och det var — natt.

41Under den gästfrie landshövdingen C. Mörners tid, liksom

under hans fars, en av länets mest berömliga hövdingar, gjorde

Tegnér då och då ett besök på Kronoberg. Ett sådant besök

— kanske det sista — har blivit bekant genom en anteckning

av en annan gäst, C. G. Brunius, Tegnérs efterträdare på den

grekiska lärostolen i Lund. På en resa, som Brunius företog

år 1845, besökte han också Växjö, vars domkyrka under hans

ledning skulle ombyggas, och han blev då inbjuden till

Kronoberg. Här träffade han en vacker julidag sin vördade företrädare,

den store skalden. Denne var nu en bruten man; efter

sinnessjukdomen 1840—1841 hade han också drabbats av ett nervslag,

som gjorde hans kroppshydda svag och stapplande. Ännu

kunde dock den andliga livligheten någon gång framträda, till

och med under hans sista år. Brunius skriver om honom vid

detta sammanträffande: "Ännu framlyste samma blixtrande snille

och samma öppna väsende, som fordom utmärkte denna

utomordentliga man. ■— Under de gladaste infall övergick Tegnér till

ett smärtsamt vemod, och med det djupaste allvar hörde jag

honom därunder förklara, att hans bortgång snart var inne".

* *

*

Vid Helgasjöns sydöstra fjärd ligger en liten ort, dit Tegnér

om somrarna, särskilt under de senare åren, brukade göra en

tur, nu för hälsans skull, för de utmärkta gyttjebaden i det

lilla varmbadhuset. Den orten heter Evedal, belägen en knapp

fjärdingsväg från Kronoberg och ursprungligen, ända till för

ett par årtionden sedan, liggande på kungsgårdens ägor. Vägen

dit från Kronoberg, den lilla gångvägen nära sjön, hör till

de vackraste man kan se, med en omväxling av åkrar,

trädbevuxna bergsknallar och leende ängsbackar. Förbi trevna torp

och täcka villor går stigen, och mestadels har man utsikt över

42sjön, dess klara vatten, små öar och uddar samt det

skogklädda Eksåslandet på andra sidan.

Evedal är som brunns- och badort en bland våra äldsta.

Det skall hava varit den lärde doktor Johan Lindelius, som

år 1705 först blev uppmärksamgjord på det starka källvattnet

vid det till Kronoberg hörande torpet Fällorna. Sägnen

förmäler, att en häst, tillhörig en torpare, genom drickande av detta

källvatten blev kurerad från sjuklighet och svag syn. Lindelius

undersökte då brunnen och fann den "vara nyttig att bruka

mot många svåra passioner". "Surbrunnen" låg på den sanka

sträckan nedanför en sandås. Flera källsprång upprinna här,

alla mer eller mindre järnhaltiga. Fyra olika källor ha efter

hand upptagits och flitigt begagnats. Numera är det blott en

källa, som kan begagnas, den övre av de två längst österut

belägna, som fordom kallades "Petterssons källor". Men

brunns-drickningen torde här på senare tiden nästan hava upphört,

kanske med orätt.

Den, som har hedern av brunnsdrickningens anordnande,

var Linnés lärare, den framstående lektorn i Växjö, doktor

Johan Stensson Rothman, som år 1730 lät källan "komma i

allmänt bruk". Brunnen begagnades då några veckor under

högsommaren, mestadels av Växjöbor, vilka foro ut varje morgon

till Kronobergs brunn — som den nu började kallas — eller

också läto därifrån hämta vatten. Alla morgnar från kl. 3

uppassade en "brunnsmästare" vid källan, som fått ett

nödtorftigt skjul över sig. Vid brunnen började en eller annan

enkel byggnad uppföras till de besökandes bekvämlighet,

ävensom för bostad och nattkvarter.

Sitt största uppsving fick brunnen genom provinsialläkaren

professor Lars Svante Pettersson, kraftigt understödd av

lands-kamreraren Jakob Kroger och landshövdingen greve Carl Stellan

43Mörner. Den sistnämnde utverkade av Kungl. Maj:t, att sex

tunnland jord med källorna undantogos från torpet och

kungsgården och med nyttjanderätt upplätos åt "brunnssocieteten", av

vilken brunnsintendenten-läkaren var självskriven medlem.

Samtidigt utbyttes det gamla namnet mot Evedal för att hedra

landshövdingskan grevinnan Eva Mörner, som skänkt platsen

sitt beskydd och varje sommar besökt densamma.

Jämte brunnens hus, av vilka ett uthyrdes till brunnsgäster,

funnos flera små byggnader, som enskilda personer ägde.

Dessa lågo vid den vackra vägen längs sjön, mellan n. v.

hotellet och n. v. brunnshuset ("templet").

Dyrt var det icke att på 1820-talet vistas vid Evedals brunn.

För ett rum (utan sängkläder) betalades i terminen, som varade

omkring en månad, 2 rdr. 32 skillingar, middags- och

aftonmåltid kostade om dagen 37 sk. 4 runst. Skjuts för en häst

till och från staden ("/a mil) betalades vanligen med 24 sk.

Man satte stark tro till vattnets kraft och skötte noga hälsan.

Men nöjen saknades icke helt och hållet: "Man ror, man

spelar käglor, promenerar och varje söndagseftermiddag tillställes

dans, då vanligen många av stadens invånare och personer

från närgränsande landsbygd komma hit för att deltaga i nöjet."

(Citaten hämtade ur en av O. L. Ekman 1826 utgiven

Beskrifning om Evedals hälsobrunn.) Denna tradition bibehölls ända

till 1800-talets slut. Och alltjämt har Evedal, trots järnvägen

och de många nyanlagda villorna, en idyllisk prägel.

Aren ha gått och mycket är ju i det yttre vid Evedal

förändrat. Av de gamla husen återstår blott ett. Parken, som

redan för hundra år sedan var vacker och väl hållen, har under

de senare åren betydligt utvidgats, i det att ett stort åkerfält

mellan restaurangbyggnaderna och järnvägsstationen lagts

därtill. Man har för detta uppsving att tacka den siste enskilde

44ägaren av brunnsbyggnaderna, konsul C. Brandt, över vilken

en minnessten är rest på en Höjd ovan den nya parken. Han

donerade nämligen på 1890-talet byggnaderna till staden Växjö,

vilken sedan fått av staten tillösa sig jorden däromkring.

Brunnsdrickningen är numera icke dragningskraften till Evedal.

Badinrättningen däremot åtnjuter alltjämt sitt gamla anseende.

Jag tänker nu icke blott på varmbadhuset, utan också på

kallbaden i Helgasjöns klara, friska och mjuka vatten på en

botten av sand. Framför allt är Evedal en omtyckt sommarort

för dem, som vilja i sund, leende och växlande natur njuta

vila och rekreation.

Kommunikationerna äro nu bekväma nog, genom Växjö—

Virserum—Västerviksjärnvägen, som vid Brittatorp förgrenar

sig till Oskarshamn. Minst två gånger i veckan är det också

ångbåtsförbindelse med Åby och norr därom belägna orter

upp till Asa, den gamla sätesgården, som innehafts senast av

Hugo Stinnes. Den stora godstrafiken på Helgasjön går annars

till Räppe station på Växjö—Alvesta järnväg, den sista sträckan

genom Räppe kanal, ej långt från Helgevärma.

Ms *

*

Den landskapliga skönheten i Sankt Sigfrids bygd är icke

storslagen. Helgasjöns stränder resa sig brant endast vid den

nordvästra viken uppåt Ormesberga. Från sjön ser man också

höjderna i Bergs socken. En präktig utsikt har man vid

Ny-kulla, Tolgs socken, där den nyssnämnda ångbåtsleden Räppe

-Asa går förbi. En annan vacker vy har man från Hågeryd

i nordligaste delen av Öjaby socken, över en mindre sjö (Lillsjön)

ut till Helgasjöns största fjärd i norr. Men annars är naturen

i allmänhet mera leende än storslagen, med åkrar och

trädgårdar, hagar och lundar, skogbevuxna kullar och åsar. Åsarna,

45som ofta skjuta ut som uddar i sjön, äro dels rullstensåsar,,

med mera vild natur och barrskog, dels sandåsar med

moränlandskapets karaktär av naturlig park. Bland lövträd är ju

björken vanligast och särskilt den storbladiga hängbjörken.

Därnäst al och rönn. Oxel förekommer särdeles vid gårdarna,,

liksom lind. Bok och ek växa här och där i skogarna. Större

bokbestånd finner man vid Södresjön (Bokhultet) samt, såsom

ovan berättats, på Helgö. Eken har bildat lund söder om Växjö

i det gamla nu bebyggda "Domprostegärdet" och norr om

staden i "Ekebackarna" vid Hov, slutligen också vid Kronoberg.

Till naturens leende karaktär bidrager att mossmarkerna äro

föga vidsträckta och egentliga "ryar" saknas.

Helgasjön upplivas ej blott av de många uddarna, som

stundom utgöras av större eller ock i stycken söndersprängda

berghällar, utan också av de i storlek, form och vegetation

växlande öarna; här som i Mälaren vill man gärna räkna dem

till 365.

Denna natur är intagande och vän, såsom redan

Sigfridslegenden antyder. Komma härtill de många minnena och

minnesmärkena från äldre och nyare tid, och man skall finna

Sankt Sigfrids bygd framstå såsom en bland de mest både

tilldragande och märkliga i vårt land.

46MEDELTIDSKONSTEN I SMÅLAND

(KRONOBERGS OCH JÖNKÖPINGS LÄN)I. ÖVERSIKT AV DEN ÄLDSTA KONSTEN I SMÅLAND.

Det är med våra flesta kulturminnen som med naturen i

Småland: de träda sällan starkt i ögonen, de måste

uppsökas och studeras för att man skall kunna få en föreställning om

den odling de företräda och kunna rätt värdera den. Landskapet

synes vara fattigt också i detta hänseende; men undersöker

man förhållandena närmare, finner man en förvånande rikedom av

intressanta lämningar även från medeltiden. I avlägsna

landsbygders till utseendet oansenliga småkyrkor kan man påträffa

både intressanta arkitekturrester och gamla inventarier av stort

värde, dopfuntar, altarskåp, bilder och altarkärl ävensom

epitafier och gravstenar. Värdet är ju vanligen störst i historiskt

och konstarkeologiskt avseende, men stundom även i rent

materiellt. Man måste förvånas över våra fäders resurser i

ekonomiska tillgångar och kanske än mer — i fromhet och

kyrklig iver.

Den konstnärliga kultur, som utmärkte Sveriges förhistoriska

inbyggare, har också härskat i Småland, där vackra fynd gjorts

från alla de stora fornperioderna. Boplatser och

begravningsplatser kunna här som annorstädes sökas särskilt vid de stora

vattendragen och vattensystemen. Längs efter dem gingo också

förbindelserna mellan det övre Sverige och Sydskandinavien.

Småland bildade oftast förmedlingen. En betydelsefull väg var

49ju det östra kustlandet, där Kalmar län nu utbreder sig. Där

— och ännu mera på Oland — har kulturen t. ex. under

järnåldern sin särskilda utprägling, ofta avvikande från den inne i

landet bakom skogarna framträdande. Kusttrakterna kommo ju

tidigt med i de stora rörelserna under det första årtusendet

e. Kr. Huru det var i detta avseende med det inre landets

inbyggare, är ovisst; frågan om herulerna och deras vandringar,

som jag berört i ett ovan meddelat föredrag, är ännu svävande.

Befolkningen i södra Småland synes emellertid haft ett

etnografiskt samband med den söder därom boende; vissa

språkegen-domligheter tala också därför. De norra delarnas inbyggare

åter hade säkerligen samband med götarna i mellersta Sverige.

Att smålänningar voro med i vikingatågen åt öster och åt

väster, är säkert; även våra runstenar tala därom. Och genom

dessa tåg fingo landets inbyggare direkt känning av den

europeiska och även den bysantinska kulturen. Men först med

kristendomen blir denna beröring fruktbärande. Tiohundra-talet

är också för Småland det intressanta, fastän ännu rätt dunkla

övergångsskedet.

Sigfridslegenden torde säkerligen, såsom i en föregående

uppsats framhållits, innebära mycken sanning. Den talar om

förbindelser över Danmark och Skåne med England och även

om förbindelser med landskapen norr om Småland. Dessa

förbindelser fortforo alltjämt, med undantag för det anglosachsiska

inflytandet, som så småningom synes ha avtagit redan under

det första kristna århundradet i Norden. I stället har man nu

att räkna med ett starkare inflytande på Sydskandinavien från

Tyskland.

Den kristna kulturen har så småningom efter Sigfrids

mission rotfäst sig i Småland. Måhända ha missionsbiskopar

sedan hitkommit dels från Vestergötland dels och än oftare

50från Danmark och Skåne. I varje fall torde förbindelserna ha varit

särdeles livliga söderut, detta åtminstone vad södra Småland

beträffar, sannolikt också det mellersta.

II. SMÅLÄNDSKA BORGAR.

I världsligt avseende räknades ju hela Småland från början till

Sverige; men en rätt stor självständighet tillkom länge de olika

landskapen, särskilt de mera excentriskt belägna. En

administrativ enhet bildade Tiohärads lagsaga, som även kallades

Smålands eller också Värends, efter huvudlandet. Den omfattade

Värends fem härad jämte Finnved och Njudung. Trakten kring

södra Vättern räknades emellertid också till Småland och likaså

gränsbygderna till Östergötland och Kalmar län. Det inre

Småland kom då — kanske så småningom — att omfatta fjorton

härad (jfr kartan i bokens slut!).

Landskapets belägenhet har gjort att dess inbyggare under

äldre tider ända fram till 1600-talets mitt ständigt fingo vara

beredda till försvar. Borgar och fästen hava talrikt funnits i

Småland, så redan under förhistorisk tid, men särskilt under

medeltiden. Dessa ligga naturligt nog vid de mera

betydelsefulla vattenvägarna. Vid Lagasystemet träffar man, märkligt nog,

icke så många; Piksborg, nära Bolmens utlopp, har blott haft

en kort historia och var i arkitektoniskt avseende föga

betydande. Vid Äsnens utlopp däremot, i gränstrakten mot Blekinge,

ligger en hel rad borgkullar, bl. a. det sagoomsusade

"Tro-jenborg". Fästet på ön vid Hakekvarn har man nyligen börjat

undersöka. Längre upp vid Äsnens stränder påträffas också

lämningar efter stormansborgar. Vid Emån synas även några

fästen ha varit anlagda; Vitala —- vid Vetlanda — skulle till

och med ha varit en befästad stad. Från Hultaby känner man

51åtminstone namnet på en storman, som härskat på denna borg:

Erengisle Sunesson, jarl av Orkneyarna.

Vid stiftstaden i Värend ägde biskopen ett slott, det ovan

omtalade Tjutharby (Kronoberg); och en mil därifrån reste sig

vid medeltidens slut den stolta adelsborgen Bergkvara, ännu

vid 1600-talels slut ett ansenligt slott (fig. 3); det bestod av

en kärnbyggnad med hängtorn samt vallar därutanför. I de

viktiga vägmötena vid Vätterns södra strand lågo Rumlaborg

och Jönköpings slott. Och på Visingsö bevaras icke blott det

forna Braheslottet från renässansens dagar utan också ansenliga

rester av Magnus Ladulås" borg vid Näs, vars runda, av ett

slags kupolvalv täckta rum hör till de märkligaste

byggnadsminnena i Norden. Slutligen må det erinras om att Smålands

östra kust fick ett viktigt fäste i Kalmar, där det sedan under

Vasatiden i ädel renässans ombyggda slottet har flera delar

kvar från medeltiden.

Det var en ansenlig rad av borgar och slott som vårt

landskap en gång kunde uppvisa. Men ännu saknar man en

översikt av de världsliga minnesmärkena från Smålands medeltid.

Även dessa ha säkerligen ägt — och äga delvis ännu — ett

betydande kulturellt och arkitektoniskt intresse, likasom

borgarnas inre har haft konstnärlig utstyrsel i möbler, husgeråd

och vävnader.

III. DEN KYRKLIGA KONSTENS UTBREDNING.

Från 1100-talets början synes kristendomen ha varit

genomförd i Småland. Nu började också stenbyggnadskonsten att

införas. Sigfrids-kyrkan i Växjö, av trä som alla övriga kyrkor

och kapell under den första tiden, ersattes av en stenkyrka,

varav ännu några rester torde finnas i den nuvarande. Vid

52århundradets mitt fanns det i Värends fem härad (enligt

Knyt-iingasagan) 56 kyrkor, ett antal som ungefär motsvarar det

nuvarande; sockenbildningen synes sålunda redan då i huvudsak

försiggått. I de flesta fall funnos nog orterna redan i förkristen

tid. Nära kyrkorna påträffas ofta fornminnen av olika slag,

särskilt från järnåldern, högar, bautastenar m. m. Och

runstenar finner man icke sällan på kyrkogårdarna eller i murarna,

så vid Växjö, Aringsås, Berga, Rydaholm etc.

I Njudungen hade Nydala kloster på 1140-talet anlagts; och

redan då funnos sannolikt flere, kanske de flesta kyrkor till i

den delen av Småland. Och i Finnveden voro kyrkor

säkerligen lika tidigt byggda. Häradena i norra Jönköpings län

voro väl heller icke mera efterblivna, om icke möjligen Mo

(som alltjämt under medeltiden oftast räknades till

Västergötland).

Nydala klosters grundläggning befordrades av ärkebiskop

Eskil i Lund, och såsom lydbiskop under honom erkände sig

biskopen i Växjö. Med denne låg Linköpingsbiskopen ofta i

fejd, och den senare hade lyckats att till sitt stift föra stora

delar av norra, västra och östra Småland. Vid 1100-talets slut

och under 1200-talet var det mellan de bägge prelaterna tvist

rörande Njudungen och Finnveden, vilka sedan ända till

reformationen tillhörde Linköpings biskopsdöme. De båda

Vedbo-häradena har ju Linköpings stift alltjämt bibehållit, liksom Skara

stift större delen av Mo.

När ärkebiskopssätet i Uppsala upprättades (1164), var

biskopen i Linköping ärkebiskopens närmaste man inom den

svenska kyrkan. Biskopen i Växjö åter höll sig ännu länge till

den lundensiska kyrkan; så Stenar, en cisterciensermunk, som

tidvis vistades i Danmark (hos Absalon) och bland annat var

med vid Gumlösa kyrkas invigning 1191.

53Först vid mitten av 1200-talet kunde Växjö stift räknas som

en fast del av Uppsala ärkestifts område.

De kyrkliga förbindelserna peka således, vad det gamla Växjö

stiftet angår, avgjort mot söder just under tiden för kyrkornas

uppförande. Det ligger då, för att söka den ledande

kulturströmmen, nära till hands att följa den stora, från urgamla tider

begagnade "kungsvägen" vid Lagan dels inåt Halland, dels (från

Markaryd) söderut åt Skåne. Och verkligen är det vid Lagan

och dess tillflöden ända uppåt höjderna i norra delarna av

Östbo och Västra härad, som man finner en mycket gammal

kristen kultur. Emellertid märker man föga skillnad på andra

sidan om den forna gränsen mellan Växjö och Linköpings

stil. Och inflytandena kommo säkerligen också från

Västergötland och — än mer — från Östergötland. Det ser ut som om

dessa inflytanden från olika håll möttes här uppe i hjärtat av

Småland, i södra delen av n. v. Jönköpings län.

Jämte Finnveden, med fruktbarare trakter kring Lagan,

Bolmen och Vidöstern, ha vi ett odlingsområde i Värend och ett

annat i Njudungen, vilka tala om gammal kristen kultur, och

båda äro koncentrerade kring vattendrag. Det senare

sammanhänger med Finnvedsområdet vid Lagans källor samt går öster

ut längs Emån; i samma socken, Vallsjö (omkring n. v. Sävsjö

station), ligga vattendrag, av vilka somliga ledas ut till Laganr

andra till Emån. Värendsområdet utbreder sig kring Helgasjön

och dess tillflöden i norr och öster, vidare kring Salen samt

(norra) Åsnen.

Genom Lagadalen sammanhänga dessa områden med de

skånska landskapen. Nissastigen är visserligen en urgammal

förbindelse med Halland, men synes för den kyrkliga kulturen

ha betytt vida mindre. Likaså är förhållandet vid det nedre

loppet av Helgasjösystemets vatten, södra Åsnen och Mörrums-

54ån, där annars de ovan omtalade borgruinerna vittna om en viss

förbindelse. Mot Blekinge och Kalmar län ha nu de stora

skogarna, synes det, stått hindrande; bygden förefaller där —

likaså-väl som åt Västgötahållet — vara mindre gammal. Icke ens vid

Emån visar odlingen vid gränsen samma intensitet som i det

inre landet. De Smålandsfloder, som rinna ut i Kristianstads

län, i Blekinge och Kalmar län, synas icke under den äldre

medeltiden ha varit i högre grad kulturledande nedifrån kusten

inåt Småland. Det är väl då icke på dessa vägar man har att

söka den kristna odlingens gång, åtminstone att döma av den

kyrkliga byggnadskonsten.

Utvecklingsgången i de norra häradena av Jönköpings län

står något på sidan om den nu beskrivna. Här voro

inflytandena starka från Västergötland. Visingsö förråder avgjort en

påverkan från detta landskap, måhända också några trakter på

fastlandet i Småland. Vista och Vedbo-häradenas kristna

kultur åter har väl övervägande kommit från Östergötland.

Vad Kalmar län beträffar, som hörde till Östgöta lagsaga,

så synes, som ovan antytts, dess kyrkliga byggnadskonst icke

nära sammanhänga med det inre Smålands. I vissa trakter av

detta län finnas egendomliga typer, såsom rundkyrkor och

kyrkor med två torn, ett i öster och ett i väster, den s. k.

klöv-sadelformen; och dessa typer saknas i Jönköpings och

Kronobergs län. I det inre av Kalmar län — även i Emåtrakten —

funnos nästan endast träkyrkor. Naturligtvis har man redan

tidigt från det inre Småland sökt sig ut till kusten också på

vägarna österut, och under medeltidens senare århundraden

var Kalmar ju den förnämsta staden i hela södra Sverige; men

den äldsta kristna kulturen har, såsom ovan nämnts, tydligen

icke från detta håll vandrat inåt på andra sidan om de stora

gränsskogarna.

55I det inre av Småland är det också övervägande i de djupa

skogstrakterna som träbyggda kyrkor bibehållits. Intill

Kalmargränsen stöta socknarna Helleberga, Elghult, Aseda, Näshult,

Stenberga; något innanför ligga Ekeberga och Herråkra (se

kartan). Här funnos under medeltiden blott träkyrkor. Liknande

är förhållandet mot gränsen till Blekinge; några av socknarna

här äro först tillkomna (utbrutna) i senare tid. Gränssocknarna

till Kristianstads län visa detsamma ända fram till Lagan

(Hallaryd). I Västbo se vi också detta förhållande mot Halland

och Västergötland, ja än längre ända upp till Jönköpingstrakten

(Bankeryd). Alla kyrkorna i Mo härad voro träkyrkor; Källeryd

och Äsenhöga hava sedermera fått kyrkor av sten.

Vedbo-hära-dena visa liknande förhållanden; stenkyrkorna ligga här vid de

större vattendragen, framförallt i Svartådalen.

Det är anmärkningsvärt — för så vitt man kan döma av

den nuvarande pastoratsindelningen — att annexförsamlingarna

på många håll haft träkyrkor, under det att moderförsamlingens

kyrka var av sten. Sålunda voro av resp. sten och trä

moder-och annexkyrka t. ex. i Moeda — Aneboda, Dädesjö — Eke

(och Herråkra), Ramkvilla — Bäckaby, Nottebäck — Granhult,

Hemmesjö — Tegnaby, Vederslöv — Dänningelanda.

IV. STENKYRKORNAS TYPER.

En blick på kartan (sist i boken) ger en föreställning om

stenkyrkornas utbredning i det inre Småland, Kronobergs

och Jönköpings län. De äro markerade med olika tecken. En

rundel betyder att kyrkan har (eller haft) utbyggt kor och

kor-rundel (absid); där icke uppgifterna varit fullt säkra, lämnas

rundelns inre tomt. Samma byggnadssystem utan absid

betecknas med triangel (med det inre tomt vid ej säkra uppgifter).

56

Fig. 6. Lekeryds kyrka vid 1800-talets mitt.

(A-typen, tornet senare).

Slutligen betecknar en fyrkant en enkel rektangelformig

kyrkobyggnad. Dessa tre typer, som jag betecknat med A, B och

C, förekomma blandade i de fyra ovan angivna områdena. I

Bolmen-Laganområdet synes B-typen ha varit övervägande,

A-typen däremot i de övriga, alldeles särskilt i det norra

centralområdet vid Emån och Lagans källor, där kyrkorna ligga

särdeles tätt. I Helgasjöområdet är C-typen mera framträdande

bredvid A-typen.

A- och B-typerna höra avgjort till den äldre medeltiden;

C-lypen sannolikt i de flesta fall till den yngre medeltiden.

57Den äldre medeltidens stil var den s. k. romanska, som

utmärker sig för rundbågiga valv och öppningar ("rundbågsstilen").

I Sverige, särskilt på landsbygden, har den härskat ända fram

till 1200-talets slut.

De båda nämnda typerna A och B synas här vara ungefär

samtida och visa liknande former och profiler. B-typen är

måhända ursprungligen yngre än A-typen; så åtminstone i Skåne,

där den förekommer särskilt i de nordliga delarna; i Halland

är den också vanlig.

Det naturliga stenmaterialet var mestadels gråsten av olika

slag. Murarna, vilkas tjocklek varierar från 1 m. till 1,50 m., hava

sällan helt igenom bestått av större sammanfogade stenar; utan

sådana stenar, mer eller mindre tillhuggna eller tuktade, klädde

vanligen blott yttersidorna. Mellanrummet fylldes då med en

blandning av sten, grus och kalk. Huggen sten användes

särskilt till omfattningar, hörnstycken och ornament, någon gång,

såsom i Rydaholm och Nydala, till hela beklädnaden. På sina

håll finhöggs gråstenen, men vanligen användes därtill sandsten,

liksom i dopfuntarna, Sandsten förekommer särskilt i Jönköpings

län, där de s. k. Visingsö- och Almesåkra-formationerna på

sina håll äro rikt sandstensförande. Så just i det norra

centralområdet kring Emåns och Lagans källor, strax söder om

Almesåkra. Utom i brotten förekommer denna sandsten i lösa

block flerstädes i mellersta Småland.

Teglet spred sig från 1200-talets början uppåt landet. Det

har icke kommit till användning på den småländska landsbygden

till hela kyrkobyggnader, däremot till valv samt till lagningar

och tillbyggnader.

Den romanska stilens lantkyrka, sådan den i Skandinavien

under 1100-talet uppträder, företer vanligen ett enkelt

avlång-fyrkantigt skepp (långhus), ett något lägre och smalare, ungefär

58kvadratiskt kor samt — i vissa fall

— en därtill i öster sig slutande

halvrundel, absid. Härtill kommer

stundom i några trakter ett torn i

väster. Ofta visar det sig emellertid,

att västtornet är senare tillbyggt,

liksom den vanligen å korets norra

sida liggande sakristian, ävensom

vapenhuset.

Av det inre Smålands omkring

220 kyrkor voro redan vid medeltidens slut säkerligen de

flesta eller åtminstone halva antalet uppförda av sten. Mer än

hälvten av de gamla stenkyrkorna har emellertid nu försvunnit;

om mångas utseende saknar man närmare underrättelse.

Omkring fyrtio kvarstå helt eller delvis. Några av dessa äro numera

ödekyrkor — eller rent av ruiner — och åt dem skall jag ägna

en särskild uppsats.

Måttförhållandena (i längd och bredd) voro i regel rätt små,

men växlade något. En bland de större var t. ex. Vernamo,

vars långhus mätte i längd något över 12 m. och i bredd omkr.

8 m., och vars kor var resp. 5,35 och 5,is m. Under senare

medeltiden utvidgades kyrkorna ofta: och de kyrkor, vanligen

av C-typen, som då tillkommo, hade ofta ganska stora

proportioner, t. ex. Ödestugu med 18,eo m. i längd och 7 m. i bredd.

I det inre skildes (i A och B) långhus från kor genom en

"triumfbåge" vilande på profilerade vederlag. Koret,

"prästkyrkan", var under medeltiden noga skilt från församlingens rum.

Triumfbågen är därför ganska smal, så i Hemmesjö (den nedre

bredden 2,40 m., jfr. fig. 7), Vallsjö och Hjärtlanda. Absiderna

äro vanligen helt små (grunda), så t. ex. i Vallsjö; någon gång

djupare (Grenna, Vrigstad).

59

Fig. 7. Hemmesjö kyrkas

grundplan.

(A-typen).Fönsteröppningarna voro både få och små, högt sittande

och försedda med djupa smygar. I de flesta fall hava de i

senare tider utvidgats och nya upptagits. Absiden hade vanligen

blott ett fönster, åt öster. Grenna kyrka hade dock tre,

Hjälm-seryds två. Koret hade likaledes ofta blott ett, åt söder. Även

långhuset var i äldsta tider mycket sparsamt belyst; i

Hemmesjö kyrka synes det blott haft ett fönster, likaledes åt söder.

Sjösås gamla kyrka har blott fönster åt söder, likaså Jät o. s. v.

Måtten äro i äldsta tider också mycket små, i höjden omkr.

80 cm., den inre bredden (i dagöppningen) stundom blott 20 cm.

Under 1200-talet började fönsterna göras något högre, och ännu

högre blevo gotikens spetsbågsfönster.

Ingångarna voro vanligen från södra sidan, en till långhuset

och stundom en till koret; de anbragtes vanligen i resp. partis

västra del. Ofta har man dock, liksom på Gottland, i långhuset

byggt en portal åt norr mitt emot den södra, såsom vi se det

t. ex. i Hemmesjö och Dädesjö. Medeltida portaler i västra

fasaden äro i lantkyrkorna sällsynta; Vrigstad synes ha bildat

ett undantag. Där torn fanns, har det dock ofta öppnat sig med

en portal i väster, såsom fallet är i Rydaholm och N. Ljunga.

Portalerna voro vanligen profilerade, och stundom utvecklades,

vid dem en större ornamentrikedom, såsom vi skola se.

Nischer i väggarna, i kor och absid, äro icke sällsynta. Do

växla i storlek och form och hava ännu stundom de gamla

trädörrarna i behåll." Även i kyrkor av C-typen påträffas nischer

(t. ex. i Bäckseda). — I en och annan kyrka finnes i den yttre

eller inre muren ett vigvattensbäcken eller en uttömningssten.

De gamla murade altarborden stå flerstädes kvar från

medeltiden. De äro stundom täckta av en stenskiva med

fördjupning i mitten, för nedsättande av en relikbehållare. På

60ett och annat ställe var altarbordet redan ursprungligen av

trä; i Jät är ett sådant bevarat.

Endast ett tiotal bekanta kyrkor hade redan under

medeltiden torn, därav några vid Lagan, såsom Markaryd och

Ham-neda, några i det norra centralområdet, såsom N. Ljunga,

Skepperstad och, längre ned vid Emån, Vetlanda; vidare

Ry-daholm och, närmare Helgasjöområdet, Moeda och Bergunda samt

stiftets domkyrka; slutligen de två kyrkorna på Visingsö.

Tornen, ha i många fall ursprungligen icke tjänstgjort som

klocktorn — bredvid har ofta ännu i senare tider stått en

klockstapel, såsom vi se i Hamneda (fig. 14) och Moeda. Antagligt

är, att församlingsborna i ofredstider kunnat använda de fasta

tornen för tillfälligt försvar. I tornets södra mur löper ofta en

smal stentrappa; en och annan gång har väl, såsom i Skåne,

tunnvalv slagits över första våningen.

Utbyggnaderna framför portalerna, de s. k. vapenhusen, voro

än av trä och än av sten, i de flesta fall vida yngre än kyrkan,

såsom nyss nämndes. Så var ock förhållandet med sakristiorna,

vilka dock, till skydd för kyrkans dyrbarheter, alltjämt byggdes

av sten och med tjocka murar samt fasta (tunn-) valv.

Åtskilliga sakristior härstamma dock från medeltiden; ingången till

sakristian från koret visar då stundom en ursprunglig (romansk)

rundbåge.

Kyrkans yttre var merendels mycket enkelt, med undantag

för portalerna, bland vilka några rikt utsmyckade nedan skola

nämnas. Listverk och lisener tyckas sällan ha förekommit. En

och annan gång prydes absiden av bågställningar; så t. ex. i

Grenna samt i Lekeryd (fig. 6) — måhända ett inflytande

från byggnadskonsten i Västergötland; annars äro sådana

dekorationer oftare förekommande i Skåne. Kumlaby kyrka på Visingö

har kring absidfönstret och södra portalen en huggning i sick-

63sackmönster, som visar inflytande från Västergötland och ytterst

från England.

Den överst på muren liggande listbjälken eller lejden och

de därifrån till takkanten uppgående skyddsbräderna voro i

äldsta tider ofta snidade och målade. Dylika ha bevarats från

Vrigstad och Bringetofta samt Myresjö; man ser sådana även

i Drevs och Dädesjö kyrkor samt i Kumlaby och Odestugu

(sakristian). I dessa sniderier gå de gamla nordiska slingorna

ofta igen, annars förekomma också figurframställningar, stundom

med sagomotiv, någon gång erinra ornamenten om dopfuntarnas

fantastiska djurgestalter.

Vad innertaket beträffar, så hava säkerligen kyrkorna i

Småland, liksom i andra provinser, i många fall ursprungligen haft

öppen takstol. Takbjälkarna kunna då ha varit genom målning

och snideri utsirade. Snidade bjälkstycken av sådant slag hava

i Småland påträffats t. ex. i Nävelsjö och Kumlaby; i Dädesjö

är den mellersta (nedre) långbjälken snidad med en bågformig

uthuggning och en transversal rundstav däri. Måhända

kunna pä ännu flera ställen rester av sådana öppna takstolar

påträffas.

De flata trätaken hava länge bibehållit sig och äro alltjämt

den vanligaste innerbetäckningen i de gamla kyrkorna. Ofta

hava de naturligtvis omlagts och ej sällan försetts med nya

målningar.

Här och där inslogos emellertid, under den senare

medeltiden, valv, vartill tegel vanligen användes. Från den äldre

medeltiden har man blott hjälmvalven i absiden kvar. Tunnvalv

hava kanske, såsom jag nämnt, funnits i en eller annan nedre

tornvåning, möjligen också i något kor. I Nydala klosterkyrka, som

strax nedan vidare skall omtalas, funnos troligen tidiga korsvalv

{från övergångstiden till gotiken) I Moeda, N. Ljunga, Kumlaby,

62Fig. 8. Utsikt över Växjö, vid 1600-talets slut.

Hemmesjö (fig. 7) m. fi. kyrkor finnas, liksom i Växjö

domkyrka (fig. 10), senmedeltida kors- eller stjärnvalv. Fröderyds

och andra nu rivna kyrkor ha också haft sådana.

V. NÅGRA AV DE FÖRNÄMSTA SMÅLANDSKYRKORNA.

Efter denna allmänna översikt skall jag dröja vid några av

de förnämsta kyrkliga anläggningar i Småland, som nu äro oss

bekanta.

Sigfridsdomen i Växjö var, när den på 1100-talet

byggdes av sten, en enskeppig anläggning med kor och (sannolikt)

63absid. I väster reste sig ett

brett och fast torn som kröntes

av tvänne spiror (se fig. 8,

efter Dahlbergs Suecia

anti-qua). Detta torn, som

sedermera fått tillbyggnader i norr

och söder, kvarstår ännu till

sina nedre partier; det har en

portal i väster och däröver ett rundfönster. — Vid altaret stod S:t

Sigfrids skrin, och hans grav var därinunder, såsom ovan

förmäldes. —• I norr och söder vid långhuset anlades så småningom

gravkor ■— det Trolleska, det Ulfsaxska etc. — och dessa

förenades sedermera och hopbyggdes så, att kyrkan blivit treskeppig.

De fyra pelarne, synliga på grundplanen från 1783 (fig. 9),

innesluta möjligen rester av det äldsta långhusets yttermurar. I

öster utbyggdes koret och fick rak avslutning. En sakristia,

med synnerligen vacker tegelgavel, anlades norr därom (denna

nu tyvärr riven vid den av Brunius företagna s. k.

restaureringen på 1850-talet). Genom eldsvådor och vandalisering av

flera slag har Sigfridsdomen efter hand blivit mycket förvanskad,

och i det inre (fig. 10, före den sista "restaureringen")

påträffar man nästan ingenting av den medeltida prakten.

Rydaholms kyrka, belägen på en bördig högslätt i en

nedåt söder i Värend inskjutande del av Östbo härad,

företedde ett liknande utseende, med brett västtorn försett med två

c

spiror. Detta torn (fig 11) kvarstår ännu med sina murar av

huggen sten, sin (förändrade) västportal med rundfönster

däröver samt sina genom kolonnetter tvådelade ljudöppningar i

översta våningen. Det gamla långhuset och koret ha försvunnit

men man har återfunnit deras grundvalar. Den profilerade

sockeln synes förut ha gått runt om kyrkan. Om den fordom

Fig. 9. Växjö domkyrkas grundplan

vid 1700-talets slut.

64Fig. 10. Det inre av Växjö domkyrka (omkring 1890).

rika skulpturala utsmyckningen vittna — utom dopfunten (fig.

22) — åtskilliga rester inmurade dels i tornet dels framför allt i det

utbyggda södra vapenhuset (fig. 12). Portalerna ha varit

profilerade och prydda av kolonner; de bevarade tärningskapitälen

ha utsirade sköldar och hörnstycken. Skaften voro av slipad mörk

granit. Några reliefer — där både material (olika sorters

gråsten och sandsten) och konstnärlig teknik växla — visa högst

intressanta figurscener, bl. a. två strider med drakar, en av dessa

skulpturer fig. 13. Den ridande mannen, med sin långa livrock

och sitt kluvna skägg, torde tillhöra en tid icke mycket avlägsen

från tillkomsttiden för jätten Finn i Lunds domkyrkas krypta.

Dessa båda kyrkor av "reducerad katedraltyp" torde ha varit

de äldsta stenkyrkorna i det inre av Småland, och de ha nog i

flere avseenden varit mönstergivande.

j

65Hamneda gamla kyrka har rivits på 1890-talet; fig. 14

visar henne ännu kvarstående bredvid den nya. Vederbörande

ha sannolikt icke känt till dess stora märklighet; den har i

Växjö stift haft en enastående typ med centraltorn höjande

sig mellan skeppet och koret (jfr grundplanen fig. 15). Man

har beskrivit den såsom ägande ett smalt kor med en därifrån

utbyggd fyrkantig "absid". Det smala koret är blott tornets nedre

våning, denna bildar övergångsled till det utbyggda, som

vanligt, lägre koret. För att kunna uppbära tornet, måste ju dess.

nedre murar förstärkas och helst en indragning ske inom

skeppets murlinjer, såsom synes å bilden. Tornets övre del

nedbröts i slutet av 1700-talet. Liknande anläggningar finnas i

Kalmar län (Hosmo) och Östergötland (Ask, Källstad);

måhända har Hamneda kyrkas skepp haft en övre våning, likasom

Hosmo kyrka, vilken, som man vet, använts i krigstider och

haft besättning. Hamneda var den gamla tingsplatsen för

Sunnerbo härad; dess läge vid Lagan och en viktig infartsväg till

Sverige har väl betingat en fästningsartad anordning av kyrkan..

Ännu då den revs hade den flera ursprungliga fönster,

portaler och ornament i behåll. Och detta viktiga minnesmärke

är skövlat, nyligen skövlat! Man kan ännu i socknen hitta

tillhuggna stenar från kyrkan, till och med i — svinstior; och

de, som hjälpt till att förstöra helgedomen, utpekas av deri

sörjande befolkningen.

Nydala klosterkyrka åter, som varit ett tillhåll för fredliga

munkar, vårdas pietetsfullt. Endast korpartiet jämte korsarmarna

kvarstå (delvis) från den gamla kyrkan. Den mäktiga

cister-cienserstiftelsen har tvivelsutan utövat ett stort inflytande på

odlingen här uppe; och man kan även spåra inverkan av

arkitekturen och ornamentiken däri på andra Smålandskyrkor. I flera

fall hava cisterciensernas byggnadskonst varit av betydelse för

66Fig. 11. Rydaholms kyrka, från sydväst.

67vår, såsom jag på annat ställe

visat, särskilt har just

förkärleken för rak koravslutning

uppammats av denna orden.

Emellertid tillkom denna

Nydala klosterkyrka troligen först

vid 1100-talets slut; en

närbelägen kyrkobyggnad, varav

ruiner finnas kvar, har måhända

dessförinnan använts till kyrka,

kanske också sedermera såsom

församlingens "bondkyrka".

Nydala klosterkyrka visade den

enklare cisterciensertypen med

två kapell på var sin sida om och parallella med det högre och

längre utskjutande huvudkoret. Detta har en grupp med tre

fönster, med kolonner emellan, samt två runda öppningar och

däröver ett tiodelat hjulfönster, särdeles elegant hugget av en

enda sten (fig. 16). Också korsflyglarna ha grupper av tre

rätt stora fönster. En sådan anordning utmärker den romanska

stilens senare skede (övergångsperioden till gotiken); korets

valv synes också, såsom ovan antytts, varit i övergångsstil, vilande

på hörnkonsoler. Långhuset har varit treskeppigt; i den västra

gaveln sutto höga fönster. Omöjligt är ju icke, att

byggmästare och stenhuggare från Nydala varit behjälpliga vid

uppförandet av andra kyrkobyggen i denna del av Småland;

och vad beträffar utsmyckningen, som ju ofta kan ha tillkommit

några årtionden senare än själva byggnaden, synes detta i

hög grad sannolikt.

Det kan nämligen uppvisas, att skulptural utsmyckning, vilken

såsom ovan antytts, särskilt koncentrerades kring portalerna

Fig. 12. Södra vapenhuset i

Rydaholms kyrka.

68Fig. 13. Drakstrid, relief från Rydaholms kyrka.Fig. 14. Hamneda gamla kyrka omkr. 1890 (den nya till höger).

framför allt möter oss — utom i Växjö och Rydaholm — i

kyrkor belägna i Nydala-trakten: i Vrigstad, N. Ljunga,

Bringe-tofta, Vallsjö, Hjärtlanda och Fröderyd m. fi. Vrigstad och

N. Ljunga hade profilerade portaler omgivna av kolonner. En

än mera rik perspektivisk anordning hade Fröderyds

kyrkoportal (fig. 17); kolonnerna ytterst uppburo en baldakinartad

omramning. Särdeles elegant var den fordna sydportalen i

långhuset å Hjälmseryds ansenliga kyrka; resterna därav äro f. n.

inmurade kring ingången till en

potatiskällare ett par km. därifrån.

Stilen i denna sista portal, vars röste

hade en reslig vinkelform, är mera

avancerad och visar hän på

övergångstiden till gotiken, liksom ett

par av de ursprungliga ganska höga

70

Fig. 15. Hamneda gamla

kyrkas grundplan.fönstren (jfr det södra

absidfönstret fig. 32). På

Bringetofta kyrkogård

ser man en profilerad

sten till en liknande

portal. På Vallsjö

kyrkogård stå delar av ett

par kolonner, som i

profilerna visa

överensstämmelse med

väggkolonnerna mellan

fönstren å Nydala

klosterkyrkas östgavel. Den

lilla korportalen i Vallsjö

gamla kyrka har ett

skulpterat bågfält, en i

Smålandskyrkorna — för

så vitt man nu kan se —

mycket sällsynt

företeelse. Portaler med mera enkel profilering visa Lannaskede,

Myresjö ävensom Hemmesjö och några andra kyrkor i Värend.

Materialet i de sistnämnda Värendskyrkorna är granit; i

kyrkorna närmare Nydala åter sandsten. Här i Västra härad

förekommer, såsom ovan anmärkts, sandsten ganska rikligt i

den s. k. Almesåkra-formationen. Vi se således här, om än i

en mindre krets, samma företeelse som möter oss t. ex. på

(iollland, delvis också i Skåne, Östergötland och Västergötland,

nemligen att tillgången på fördelaktigt material underlättat

uppkomsten av en rikare arkitektonisk utsmyckning.

Alla Smålands äldre kyrkor, med undantag för

cistercienser-kyikan i Nydala, synas ursprungligen varit enskeppiga, t. o. m.

Fig". 16. Nydala klosterkyrka (från öster).

73domkyrkan i Växjö. Denna blev,

såsom ovan omtalats, sedermera

treskeppig; Räfteleds kyrka

(Väst-bo) lär — måhända efter exempel

från Nydala — ha fått en indelning

"med stenvalv vilande på sex

stenpelare". En tvåskeppig

anläggning, med sex tegelvalv

utgående från tre mittpelare, skall

Hinneryd (Sunnerbo) hava haft;

likaledes Järsnäs (som delvis var

av trä). Dylika tvåskeppiga kyrkor

förekomma flerstädes i Skåne;

och äro dessa valv tillkomna mot

medeltidens slut, då kyrkan skulle

övervälvas, men dess bredd icke tillät spänningen av ett enda

valv. (På Gotland åter är den tvåskeppiga anläggningen

ursprunglig.) Hinneryds kyrka, som kanske i sin helhet härstammade från

en senare tid, var också mycket bred: 12 m. mot en längd av

15 1/a m. (koret skulle varit 91/i m. långt och 8 m. brett).

VI. TRÄKYRKORNA.

Bilden av arkitekturen i Småland under medeltiden skulle vara

ofullständig om man icke toge hänsyn till träbyggnadskonsten.

Denna har också, såsom ovan visats, varit den ursprungliga,

överallt härskande, då ju stenbyggnadskonsten med murbruk

först infördes till Småland under 1100-talet.

I Småland har, liksom i de flesta övriga trakter av Sverige,

under den äldsta tiden den s. k. stavkonstruktionen förekommit,

med stående stolpar på konstrikt sätt förenade. Man känner

72

Fig-. 17. Fröderyds södra portal.

Efter N. M. Mandelgren.numera genom Emil Eckhoffs stora arbete Svenska stavkyrkor

(1914—1916) en hel del sådana anläggningar. Utsmyckningen

t. ex. vid portalerna har stundom varit synnerligen rik, liksom i

de norska stavkyrkorna; från de stenkyrkornas murar krönande

bjälkarna och takbräderna är oss också dylik ornering bekant.

Några rester av en sådan stavkyrka fanns i den 1888 rivna

kyrkan i Hånger (Östbo härad). Det finnes också gamla uppgifter

om att de ursprungliga kyrkorna i Vittaryd, Tävelsås och

Kollerstad ägt liknande konstruktion, med vissa variationer i

timrets sammansättning, likaså Ljungby kapell, numera kallat S:t

Sigfrids, söder om Kalmar ").

De allra flesta träkyrkorna voro emellertid uppresta av

liggande timmer. Vid huggningen och sammanfogningen märkas

flera olika metoder. Stundom användes de runda stockarna

utan tillyxning, s. k. trindtimmer. Det vanligaste träslaget var

furu ("kärnfuru"); men även ek förekommer (t. ex. i Tutaryd,

fanns också i Eke nu rivna kyrka).

De äldsta träkyrkorna hade, liksom stenkyrkorna, mycket

små mått, t. ex. där utbyggt, rakt avslutat kor förekom: 10 à

12 m. långt och 7 à 8 m. brett skepp samt koret c:a 5 m. i

kvadrat (vanligen dock något längre i öster och väster).

Denna typ med ett avlångtfyrkantigt långhus eller skepp

och ett särskilt utbyggt, nästan kvadratiskt, lägre kor synes

ha varit den vanliga under medeltiden; den fanns t. ex.

i Tegnaby gamla kyrka, som kvarstod ännu vid

1800-lulots mitt (fig. 18); vidare i Granhult (se följande uppsats!)

Nämt i de nu rivna kyrkorna i Kalvsvik och Aneboda; den

"icnare fick på 1890-talet lämna plats för den nya kyrkan.

") Äldre uppgifter om Pjätteryds kyrka som stavkyrka äro sannolikt

iiiU«vi»mnde.

73Det är samma typ som ovan, på tal om stenkyrkorna,

betecknas som B-typen.

Koret skildes i det inre genom en "triumfbåge" från skeppet.

Denna har väl i äldre tider varit rundad, efterbildande den

rundbågiga av sten. Någon ursprunglig sådan torde icke återstå.

I Stenberga kyrka, på Kalmargränsen, är dock en del av den

rundade triumfbågen kvar.

De flesta i senare tider kvarstående gamla träkyrkor äro

väl från medeltidens sista två århundraden, då spetsbågen

härskade i stenkonstruktionen. I träet efterbildades spetsbågen

genom mer eller mindre spetsiga vinklar. En sådan (fastän

mera trubbig) vinkel ser man ännu i koröppningen i Tutaryds

kyrka, vilken är byggd först vid 1600-talets slut, men tydligen

efter den äldres mönster.

Den raka altarväggen är bibehållen också i Näshults kyrka,

vilken annars under 1700-talet undergick en ombyggnad — för

övrigt en i sitt slag mycket lyckad och i det yttre föga

störande — då breda tresidiga utsprång gjordes i norr och söder,

så att byggnaden numera har en för 1700-talets träbyggnader

typisk mångsidig grundplan. Näshults kyrka har visserligen i

det inre en senare tids prägel, som i dekorativt avseende är

rätt enhetlig; men många medeltida inventarier förvaras ännu

i denna gamla vackra och i konstarkeologiskt avseende så rika

kyrka, framför allt det ypperliga, med dubbla flygeldörrar

försedda altarskåpet, ett av de förnämsta i Småland.

En typ, något avvikande från den nyss skildrade, visar en

tresidig koravslutning. En sådan tresidig korvägg har Käfsjö

kyrka samt ett par av Mo härads kyrkor (från 1500-talet?).

Edshult, som varit en bland våra märkligaste svenska träkyrkor,

har haft en tresidig utbyggnad ("apsis") å koret. Denna kyrka

— som vi känna genom N. M. Mandelgrens teckningar —

74Fig. 18. Tegnaby forna kyrka (efter N. M. Mandelgren).

hade ett kort men brett långhus, vilket genom fyra pelare var

indelat i tre skepp täckta av "korsvalv i rundbågsstil".

Särdeles intressanta voro de gamla målningarna (se nedan). Djupt

måste man beklaga att denna kyrka rivits; vi hade annars här

i Småland haft ett värdigt motstycke till den berömda

Värmlandskyrkan S. Råda.

En eller annan träkyrka har intet särskilt utbyggt kor, utan

skeppet avslutas av rak altarvägg i öster; måhända har denna

förenklade anordning redan vidtagits under medeltiden.

Den yttre betäckningen utgjordes av branta sadeltak, såsom

i stenkyrkorna. Även den inre betäckningen var i de båda

slagen kyrkor lika; ursprungligen kanske vanligast öppen

takstol, sedermera platt brädtak; någon gång har måhända redan

under medeltiden valvkonstruktionen efterbildats i trä (jfr vad

nyss, efter Mandelgren, berättats om Edshult).

Ingångarna äro vanligen från söder, stundom både till

krpp och kor. Förhallen eller vapenhuset tillhör merendels

< ii senare tid; då har också ofta huvudingången förlagts till

vits trå gaveln.

75Både tak och yttervägg-ar täcktes av ekspån. På några ställen

finns den gamla spånen kvar, ofta treflikigt utskuren. Spånen

anbragtes stundom dekorativt i mönster, t. ex. rutor.

I fönster och dörrar lever länge kvar den spetsiga

avslutningen; vi se den icke blott i Edshult, utan också i Tutaryd

samt i Bäckaby kyrka och stapeltorn (nu i friluftsmuseet vid

Jönköping, se nästa uppsats). Edshult hade i det tresidiga

korutsprånget små fyrflikiga öppningar, likasom

klöverbladsmönster även förekom i den inre dekoreringen. Mandelgrens

teckning av Tegnaby gamla kyrka (fig. 18) synes visa ett litet

rundbågigt fönster; kanske var den från 1300-talet.

Egentligt torn hade den gamla träkyrkan icke. I senare

tider har stundom klockstapeln flyttats till kyrkans västra gavel

samt inbyggts till ett slutet torn, i vars nedre del en

ingångshall anordnats; så i Bäckaby, så ock i Tävelsås. A ven vid

stenkyrkor har detta ägt rum, t. ex. i Lannaskede och Fröderyd

(den senare nu riven).

Klockstapeln är en kyrklig träbyggnad av stort intresse,

särskilt karakteristisk för Sverige. Våra äldsta bevarade staplar

härstamma nog från medeltidens slut. De förekomma också

vid stenkyrkor, ja till och med vid stenkyrkor med torn. I

Skåne och på Gottland, liksom söderut i andra land, byggdes

väl redan under medeltiden stentorn med ljudöppningar för

klockorna; i det egentliga Sverige mera sällan. Där stentorn

förekom, tjänade det vanligen andra ändamål, och man finner

ofta klockstaplar uppresta bredvid; i Småland t. ex. i Moeda,

Hamneda (se fig. 14) och i N. Ljunga.

Stapeln har ofta, även där den bibehållits på sin

ursprungliga plats, i senare tid blivit förändrad, inklädd med bräder

(se Tegnaby fig. 18), och även i den övre delen ombyggd.

Den gamla typen med fyra spetsiga gavelrösten finnes kvar

76t. ex. Granhult samt i Tutaryd. Den fanns också i Forserums

stapel, vilken, sedan den skadats av ett åskslag, för några år

sedan nedtagits och förstörts. Bland de märkligaste staplar vi

äga är den i Granhult (se nedan fig. 39). Här stödjas de fyra

gavlarna av bågformiga stävor, säkerligen en uråldrig form

(jfr de norska stavkyrkorna). Också porten till kyrkogården i

Granhult är av trä, med viloplatter, och överbyggd med ett

spetsigt sadeltak.

Granhults kyrka torde vara den äldsta nu bevarade träkyrkan

i det gamla Växjöstiftet. Bäckaby, Näshult och Stenberga samt

Käfsjö synas också hava en ansenlig ålder; om de alla härstamma

från medeltiden är emellertid osäkert. Bosebo och Tataryd, ehuru

vida yngre, ha bibehållit den gamla formen med hög takresning.

VII. KYRKORNAS MÅLNINGAR.

Den förnämsta dekorativa utsmyckningen av kyrkan utgjordes

av målningar å väggar och tak eller valv. Småland har ju

icke varit så rikt i detta avseende som t. ex. Skåne eller

Uppland; men några av de vägg- och takmålningar, som från

småländska kyrkor äro oss bekanta, höra till de märkligaste och

äldsta i vårt land. Så de i Grenna, Vrigstad och Hjälmseryd,

vilka tyvärr nu äro alldeles försvunna, så när som på några

obetydliga rester i Hjälmseryd. Absiden i Grenna kyrka hade

målningar, synes det, av romansk hållning. Vrigstadsmålningarna,

som H. Hildebrand låtit avbilda och offentliggöra, visade också

i absiden, såsom vanligt, "Kristus på regnbågen" i en oval

krets (mandorla) omgiven av evangelistsymbolerna samt helgon

och nedanför apostlarna. I koret över absidbågen såg man

inbjudningen till det himmelska Jerusalem m. m., och å

korväggens framsida åt långhuset (fig. 19) Kristi lidandehistoria.

77Fig. 19. Korväggens målningar i Vrigstads gamla kyrka.

Alla scener voro innefattade i dekorativa bårder med den s. k.

perspektiviska meandern samt stiliserade bladmotiv.

Målningarna i Hjälmseryds absid (fig. 20) framställde i mitten den s. k.

Nådastolen (Gud Fader hållande Sonen på korset) inramad i

ett fyrpass; över absidbågen ser man "Abrahams sköte". Dessa

målningar härstammade sannolikt från 1200-talet och visade

överensstämmelse med motsvarande i Vrigstad, måhända voro

de något yngre än dessa.

I Bringetofta kyrka har man nyligen upptäckt målningar dels.

över (de senare inslagna) valven dels i långhuset strax framför

koret. De synas också vara från senromansk tid och stå icke

långt ifrån målningarna i Dädesjö kyrka, till vilka vi återkomma

i en särskild uppsats (se nedan s. 108 ff.). Måhända höra

Myresjö-målningarna, ännu dolda av rappning (jfr. nedan s. 96), till samma

krets. Denna krets hade säkerligen sitt centrum i cistercienser-

78Fig. 20. Målningar i Hjälmseryds gamla

kyrkas kor.

klostret i Nydala, den stora konsthärden i det inre av Småland.

1200-talet var den lysande perioden för denna konstskola; men

ännu under 1300-talet idkades monumentalmåleriet i vår

provins, såsom målningarna i Edshults nu försvunna gamla

träkyrka kända genom N. M. Mandelgrens och A. Lindbloms

arbeten — en gång visat. I Kumlaby kyrka på Visingsö hava

nyligen både i kor och tornrum intressanta målningar från den

gotiska stilperioden framknackats och restaurerats. Och på

detta område — monumentalmåleriets — torde ännu märkliga

upptäckter vara att göra i Småland.

VIII. STENSKULPTUR: DOPFUNTAR, GRAVSTENAR.

Den medeltida stenskulpturen framträder i Småland, liksom

i de flesta andra provinser, mycket sparsamt i direkt samband

79med arkitekturen; rikligare

uppenbarar den sig däremot å

ett av de förnämsta och äldsta

kyrkliga inventarierna, d o

p-funtarna. Väl ett hundratal

sådana äro från medeltiden

bevarade i Kronobergs och

Jönköpings län. Åtskilliga av

dessa äro helt enkla, mer eller

mindre formsköna i profilen.

Bland de ornerade funtarna

torde några vara direkt

importerade, t. ex. Ryssbyfunten,.

som säkerligen härstammar

från Skåne. I nordvästra

Småland förekommer en typ, med

utbredda flätrundlar, som annars uppträder i Västergötland.

At nordost åter visa dopfuntsformerna hän på Östergötland.

Särdeles ståtlig är t. ex. Vetlandafunten (fig. 21): över en fot,

som i hörnen prydes av lejonfigurer och huvud, och varpå

ligger ett flätband, reser sig ett skaft prytt av vegetabiliska

ornament i rundlar, varpå, såsom övergång till skålen, åter ett

flätband vilar; skålen (cuppan) siras av fantastiska djur under

bågställningar. Liknande funtar, om än icke så rikt utstyrda,

påträffas i åtskilliga andra kyrkor i Jönköpings län.

En något avvikande typ uppträder också i nordöstra Småland,

men går ända ned till Rydaholm (fig. 22). Foten är enklare,

skaftet kortare, prytt med en rad skägglösa huvuden (masker).

En tredje typ (fig. 23) visar en fyrkantig fot ornerad av

spiralband samt djurhuvud eller framdel av djur (lejon) och

har två liknande avdelningar (dubbelfot); den övre avdelningen,

80

Fig". 21. Dopfunten i Vetlanda kyrka.som i sitt nedre parti har

bladranksmotiv, ersätter

skaftet. På denna avdelning står

skålen, också här prydd med

fantastiska djur under

båg-ställningar samt överst av en

repstav. Denna typ är den

specifikt småländska och har

förut av mig kallats

Värends-typen—den centralsmåländska

typen är kanske ett riktigare

namn. Den är känd från

omkring fyrtio kyrkor och torde

ursprungligen ha förekommit

på än flera ställen. Norrvidinge

och Västra härad äro

huvudorterna för denna typ. Något modifierad förekommer den i

Sunnerbo (med enklare fot). F. ö. går den här och där in i

de båda förstnämnda typernas områden.

De fantastiska djuren, som under bågställningar uppträda på

de flesta ornerade dopfuntar i Småland, visa än fyrfotadjurets

form, än fågelns. Fyrfotadjuret är emellertid ofta bevingat,

någon gång utgår det i en människokropp, såsom den antika

centauren. Ofta har fyrfotadjuret ett blad i munnen, likaså

fågeln. En och annan gång kan man finna en bestämd symbolik

rller en anslutning till gestalterna i medeltidens moralböcker,

I "liysiologus och Bestiarius. Drakfigurer av olika slag äro icke

säll-nynla. Bland bekanta symbolbilder må särskilt nämnas Lammet

niixl korsfanan. Någon gång förekomma i bågställningarna

miinniskofigurer, krönta gestalter o. s. v.; i Rydaholmsgruppen

mim man bl. a. den hel. Laurentius (med halstret). A Örs kyr-

81

Fig. 22. Dopfunten i Rydaholms

kyrka.kas dopfunt är skulpterad en

biskopsgestalt, som möjligen

kan vara den hel. Sigfrid.

Någon gång i Rydaholms- och

Vetlandagrupperna intager ett

stort stiliserat blad figurens

plats under bågen.

Säkerligen ha i Småland,

liksom t. ex. i Skåne och Halland,

centraler funnits för

tillverkning av dopfuntarna. Så ha

Norrvidinge och Västra härad

sannolikt haft en större

verkstad för fabrikationen av nyss

beskrivna funtar, en verkstad

som florerat på 1200-talet. —

Ett och annat namn på dopfuntsskulptörer är bevarat, så t. ex.

Ambjörn (Arinbjorn), som, enligt en inhuggning med runor,

gjort funten från Burseryd (nu i Statens Historiska museum).

Blädingefunten (nu i Fornsalen i Växjö) har skurits av en

Finvider. Båda dessa funtar äga avvikande former från de

ovan beskrivna tre grupperna J). —

Skulpterade gravstenar från den äldre och yngre medeltiden

stå (eller ligga) flerstädes kvar på kyrkogårdarna, om än många

även under de senare årtiondena blivit förstörda. Stenkistor

med lock och ornerade gavelhällar, såsom den bekanta från

Vrigstad, kunna även spåras på flere andra håll. Gravstenar

med liljeformigt avslutade korsarmar eller med gloriekors fin-

") Dopfuntarna i Kronobergs- och Jönköpings län, som förut efterforskats

och fotograferats av P. G. Vejde, äro f. n. föremål för undersökning av

kandidat Ragnar Blomqvist.

Fig. 23. Dopfunten i Fröderyds kyrka.

82nas t. ex. vid Angelstad, Nöttja, Järsnäs, Svarttorp och Vallsjö

kyrkor. Upprättstående, massiva stenkors med tre fria

korsarmar i trapezform äro heller icke sällsynta 1).

IX. TRÄSKULPTURER. JÄRNARBETEN.

De gamla Smålandskyrkorna ha, av allt att döma, en gång

varit synnerligen rika även på träskulpturer. Tyvärr bevaras

numera så litet i kyrkorna själva. I museerna i Stockholm,

Växjö och Jönköping påträffar man emellertid åtskilligt av stort

värde; så t. ex. i Växjö från kyrkorna i Hemmesjö, Furuby

och Berg. I den sistnämnda kyrkan ha också anträffats rester

av ett altarverk, omfattande antemensale av trä — en i vårt

land mycket sällsynt företeelse — och altarskåp med

flygeldörrar; en teckning av

Mandelgren med konturerna därtill må

här meddelas (fig. 24). I

ante-mensalets fyrpass tronade

Kristus, omgiven (sannolikt) av

evangelistsymbolerna samt till

höger och vänster därom

apostlagestalterna. I

helgonskåpet funnos bilder med scener

ur S:t Olofs historia, kanske

också ur Marias. —

Ålderdomliga bilder från någon liknande

altarprydnad bevaras också i

Sjösås kyrka (fig. 25). 1200-

") De medeltida gravstenarna i

SinAland vänta ännu på en

under-nükning, som torde bli lönande nog.

Fig. 24. Forna altarverket i Bergs

kyrka (efter N. M. Mandelgren).

83Fig. 25. Bilder ur altarverk i Sjösås kyrka.

talet synes även för träskulpturen ha varit den stora perioden

i Småland, och inflytandet — via Nydala — från Frankrikes

konst har av forskarne (t. ex. av C. R. af Ugglas) konstaterats.

Bland enstaka bilder är, som vanligt, Madonnan oftast

förekommande. I några kyrkor bevaras ännu sådana bilder; de flesta

ha ju förstörts, en del kommit till museerna. Fig. 26 återger

tre Madonnor från kyrkor i norra Småland, nu i Jönköpings

museum. De två yttre ha en ålderdomlig typ, särskilt den till

höger, och härstamma från den romanska stilperioden; den

mellersta är något yngre. (Jesusbarnet saknas hos alla tre.)

Jämte Madonnan var S:t Olof det oftast förekommande

helgonet. Han var ju arvtagaren efter den nordiske bondeguden

Tor och bibehöll därför sin popularitet länge hos folket, t. o. m.

efter reformationen. I Granhults kyrka t. ex. har man under en

reparation på 1700-talet åter uppsatt Olofsbilden, inom sirligt

målade ramdekorationer, på den västra väggen; men

Madonnan har fått stanna i en skräpvrå i sakristian. Ofta stodo

dessa två som pendanger mot varandra. Så torde de ha prytt

84Fig. 26. Madonnabilder i Norra Smålands museum, Jönköping.

sidoaltarena i Dädesjö kyrkor (jfr. en följande uppsats); fig. 27

visar Olofsbilden därifrån i sitt ursprungliga skåp (från

1200-talets slut), vars dörrar varit prydda med scener i relief.

Även från medeltidens senare århundraden kunna märkliga

träskulpturer inom Småland uppvisas. Jag meddelar här (fig. 28)

en framställning av den s. k. Nådastolen från Nöttja.

Större altarskåp finnas icke många bevarade från det inre

;iv Småland — flera då från Kalmar län (Högsby, Ed, Lofta).

Skåpet i Näshult har ovan nämnts, det står ännu kvar på

altarbordet. I våra museer förvaras rester av några andra. Den lilla

kyrkan i Öjaby hade efter reformationen fått en stor dekoration

85— nu genom en

eldsvåda delvis förstörd —

på altarväggen (fig. 29);.

några av figurerna voro

medeltida, särskilt gäller

detta den s. k. ängeln

i övre fältets mitt, vilken

egentligen är en

Kristusfigur (på korset) av en

mycket intressant typ

— den s. k. S:tVultus—r

vilken från den äldre

medeltiden på några håll

levde kvar, och varav

ett och annat exemplar

påträffats i Sverige. —

Sedan gammalt har

Småland haft en ganska uppdriven smidesindustri. Från

medeltiden är åtskilligt bevarat; man kan peka på beslag på

kyrkodörrar och kistor, ett och annat belysningsredskap samt

husgerådsföremål och vapen.

Bland de märkligaste proven på sirlig ornering i järn kunna

nämnas beslagen å kyrkodörrar på Visingsö, i Hemmesjö (se

nedan fig. 35), i Vederslöv o. flst. Vid dörren i Vederslövs

gamla kyrkas sydportal är den sägnen fästad, att den i uråldriga

tider skulle stått insatt i slottet Allatorp, där konung Alle

residerade, och smidesarbetet skulle vara utfört av den konstfärdige

Värland (Völund). Ornamentiken å dörren visar senromanska

rankmönster.

Annars förekom på sina håll också figurutsmyckning i

86

Fig-, 27. S:t Olofsskåpet i Dädesjö kyrka.järnsmide. Det ryktbaraste

provet härpå är kistan från

Rydaholms kyrka (nu i

Statens Historiska museum) med

scener — såsom A. Lindblom

gör gällande — ur Karl den

stores och S:t Egidius"

legender (fig. 30), båda legenderna

väl spridda här genom

cister-ciensermunkarna i Nydala.

Samme konstfärdige smed, som

gjort Rydaholmsbeslagen, har

också tillverkat en kista för

den närbelägna Voxtorps kyrka

(också denna kista i

Stockholmsmuseet). En tredje rikt

beslagen kista har kommit

från Ryssby kyrka (nu

ävenledes i Stockholm); där framställes i smide S:t Hubertus"

vackra legend med hjortjakten.

Redan under medeltiden har myrmalmen i de småländska

sjöarna bearbetats; och järnhantverket utsträcktes även till

klockstöpning. Åtskilliga märkliga kyrkklockor, t. ex. med

runinskrifter, ha bevarats. Figurer eller scener förekomma

stundom på klockorna; så t. ex. fantastiska eller symboliska

djur på en vacker klocka från Nydala (fig 31), nu liksom

så mycket annat värdefullt från de småländska kyrkorna

förvarad i Statens Historiska museum.

*

Fig. 28. "Nådastolen i Nöttia kyrka.

87Fig. 29. Altarverket i Öjaby kyrka (före branden).

Till den medeltida kyrkans utsmyckning hörde en mängd

kärl av olika slags metaller, glas etc., slutligen också textilier,,

mässkläder m. m. Det mesta av allt detta är numera för-

Fig. 30. Kistan från Rydaholm.

88Fig, 31. Klocka från Nydala.

svunnet; några få dyrbara föremål bevaras ännu i våra museer

och visa en sparsam rest av den härlighet som varit. Jag

kan icke här dröja vid dem i detalj. Men redan vad ovan

anförts om den kyrkliga arkitekturen, utsmyckningen och

inventarierna torde visa, att konstodlingen i Småland under

medeltiden varit rik och betydande. Detta kan ingiva oss

stolthet, men också bedrövelse över vad som försvunnit —

det manar till pietetsfull omtanke likaväl som till begrundande

självprövning.

89SMÅLÄNDSKA ÖDEKYRKOR«/""N dekyrkor" — hur vemodsfullt klingar icke detta ord!

V^/ Det är som om trakterna, dit dessa kyrkor höra, blivit

avfolkade eller avkristnade. I de länder, där den kristna

kulturen fått vika för muhammedanismens makt, påträffar man

talrika ödekyrkor och kyrkoruiner. Och hos oss — ja, hos oss

betyder väl "ödekyrka" något annat; dess tillvaro tyder på att

en ny kyrka byggts, som gjort den gamla överflödig. Och i

förflutna, till och med nyss förflutna tider har man ansett, att

detta var fullt i sin ordning, att det till på köpet var en

glädjande företeelse, då man ju byggde Herren ett nytt hus — att

det gamla fick förfalla, bekymrade man sig föga om. De, som

yrkade på den gamla kyrkans bibehållande, stämplades som

snåla eller halsstarriga eller tredskande.

Sådan var uppfattningen i all synnerhet från 1700-talets slut

fram över den tid, då Esaias Tegnérs i så många avseenden lysande

episkopat inföll i Växjö stift. Själv satte han som bekant — i

i likhet med flere föregångare, i synnerhet Olof Wallqvist —

en ära uti att låta grundligt reparera kyrkorna eller bygga nya.

Till dåvarande statssekreteraren för ecklesiastikärenden

(ecklesiastikministern) A. von Hartmansdorff skrev han i slutet av år

1831 följande: "När jag emottog stiftet, möttes jag av en mängd

förfallna kyrkor, ty under min företrädares tid byggdes föga.

Jag ansåg därföre för min skyldighet att, var helst det

behövdes och var möjligt, befordra kyrkobyggnader, och reste i

93detta avseende vanligtvis själv till stället och överenskom härom

med församlingen. Detta har också lyckats mig så vida, att

jag redan vigt 6 kyrkor och nästa år har icke mindre än 7 att

inviga. Ett större antal församlingar ha dels börjat, dels

beslutat kyrkobyggnad inom längre eller kortare tid, varibland 4

i år." Och två år senare yttrade han i brev till sin frände

kyrkoherden M. Lagerlöf i Nyed (Karlstads stift): "I avseende

på stiftets yttre angelägenheter och kyrkodisciplinen, så höll

jag i början mycket visitationer; men erfarenheten har lärt mig,

att ingenting uträttas härmed, vårföre jag också numera sällan

förspiller tid på dylika ceremonier. Däremot har jag slagit mig

mycket på kyrkobyggnad. Wallqvist byggde en mängd sådana;

men under Mörners tid vilade detta, liksom allt annat, och jag

förefann en mängd usla och bofälliga trädskjul, som kallades

kyrkor. Nu har jag 12 nya stenkyrkor färdiga för det mesta

invigda, och lika många stå under arbete eller äro åtminstone

beslutade att byggas. Detta har kostat mig mycket resor,

sockenstämmor och prat, då ingen enda kunnat byggas utan att jag

varit en, stundom flere gånger på stället; och ännu behövas

15 till 20 nybyggnader i stiftet".

Det är med en viss stolthet Tegnér påpekar dessa

förhåll-landen. Framsteg voro de förvisso enligt den tidens

uppfattning. Vad snyggheten beträffar, må man också giva den

uppfattningen rätt. Pjätteryds gamla kyrka t. ex., som åstadkom

så mycket buller och så många obehagliga skriverier, var nog

icke något värdigt tempel; den var, sade Tegnér, "en skum

lada, ett bofälligt trädskjul, som man icke skulle vilja ha till

människoboning, knappast till ladugård", och där skulle dock

människans högsta angelägenheter avhandlas, Guds ord

förkunnas, sakramenten utdelas!

Olyckan var nu, att vad man satte i stället visserligen var

94ljust, rymligt och i yttre

mening snyggt, men utan

hållning, utan proportion,

utan stämning, tröstlöst,

kält och innehållslöst,

i den mest utvattnade

stil, en trivialiserad "Karl

Johansstil". Traditionen

av fromma fäders andakt

fanns alls icke och kunde

svårligen bliva fäst vid

dessa gapande tomrum, som vida mer än de gamla förtjäna

benämnas ladulika skjul. Och såsom det blev i Växjö stift,

blev det också i de flesta övriga.

Lyckligtvis hava i många fall de gamla kyrkorna fått stå

kvar, i synnerhet då de varit av sten och detta stenmaterial

icke omedelbart behövdes för den nya kyrkan. Men många av

dessa ödekyrkor ha under tidernas lopp förfallit. Ett exempel

från det gamla Kalmarstiftet är den ytterst märkliga Källa kyrka

på Oland. På Öland kvarstå också ruinerna av S:t Knuts

kapell och S:t Britas kapell, båda från medeltidens sista period.

I det gamla Växjöstiftet påträffa vi än flera. Elmeboda

ruinkyrka har ett utdraget tresidigt kor från medeltidens slut (eller

kanske 1500-talet). Ruinerna av Myresjö och Hjälmseryd äro

ansenligare, och vi skola sysselsätta oss med dem ett ögonblick.

Hjälmseryds gamla kyrka, vars av Mandelgren avbildade

målningar i den föregående uppsatsen omtalats, ersattes på

1850-talet med en ny, belägen åtta km. från den förra. Den gamla

kyrkan, som, vederbörligen reparerad, säkerligen ännu skulle

lia kunnat trotsa århundraden, var en av Smålands ansenligaste

lantkyrkor. Den uppfördes sannolikt i två å tre perioder. Den

Fig. 32. Hjälmseryds gamla kyrka,

(från sydost).

95Fig. 33. Myresjö ödekyrka.

djupa absiden (fig. 32) har i öster ett litet, romanskt fönster,

med finhuggen omfattning. På absidens södra sida upptogs

sedan ett större fönster i övergångsstilens karaktär, och dylika

funnos även väster ut i kyrkan. Koret har sannolikt ägt en

särskild portal åt söder, och långhuset en präktig sådan i

övergångsstil (se ovan s. 70). När församlingens nya kyrka blev

färdig — där man t. o. m. i kyrkogårdsmuren använde material,

även gravstenar, från den gamla kyrkan — såldes dennas

återstående murar, och därifrån plockade man så mycket sten

man kunde, i all synnerhet de finhuggna omfattningsstenarna.

Ruinen är ännu imponerande; men ett sorgligt intryck får man

av en vandalisk tidsperiod.

Myresjö kyrka har fått stå kvar något längre, men synes nu

ohjälpligen gå ett sorgligt öde till mötes. Ännu för tjugofem

år sedan höll taket över långhuset ihop, nu är det fullständigt

rasat (fig. 33), korets och absidens torde snart följa efter. Kan

ingenting göras för att rädda denna dyrbara rest av våra fäders

konstskicklighet? De medeltida målningar, som säkerligen snart

komma i dagen, borde åtminstone bevaras. Likaså långhusets

vackert profilerade, med en runristning försedda sydportal.

96Fig. 34. Hemmesjö ödekyrka före restaureringen.

Huru en kyrka, som hotas av omedelbart förfall, verkligen

kan räddas, visar exemplet från Hemmesjö. Helt nyligen har

genom myndigheternas intresse och enskildas uppoffring ett

ingripande restaureringsarbete satts i gång, så att den lilla

vackra Smålandskyrkan åter torde kunna begagnas till

gudstjänst. (Fig. 34 visar en bild från Hemmesjö före restaureringen;

fig. 35 den norra portalen med den gamla järnbeslagna dörren.)

Dädesjö gamla kyrka — som skall behandlas i en följande

uppsats — hade visserligen efter den nyas byggande förlorat

kor och absid, men långhuset skyddades väl tack vare den

omständigheten att det användes till socknens spannmålsmagasin.

Liknande var förhållandet med Drevs ödekyrka, vilken genom

församlingens försorg fått ganska orubbad stå kvar och för

97några år sedan undergick en

välbehövlig reparation. Den

har ungefär samma typ som

Hemmesjö och Dädesjö, med

ursprungligen två

långhusportaler, en i norr och en i söder.

De utsirade bjälkarna under

takhoven ha en särskild

märkvärdighet. Om kyrkans inre

varit målat under medeltiden,

är ovisst; men från

reformationstiden har under putsen

framkommit målningar, som

äga en ganska stor märklighet

— ovanliga i sitt slag i Sverige.

Liksom Hemmesjö har också

Kumlaby ödekyrka på Visingsö

nyligen varit föremål för

grundliga reparationer. Denna kyrka

(fig. 36) har under långa tider

Fig. 35. Hemmesjö kyrkas nordportal. .. i i i r- r> i

anvants som lokal ror rSrahe-

skolan, och detta bidrog naturligtvis till dess skyddande. Den

har många intressanta detaljer både i det yttre och det inre

(delvis i föregående uppsats påpekade). Jämte de medeltida

målningarna i kor och tornrum ha i långhuset de målade

dekorationerna från Brahetiden fått sitta kvar.

Icke långt från Myresjö kyrka stå tvenne andra kvar, om

vilka församlingarna vårdat sig vida bättre: Lannaskede och

Vallsjö. Den förra (fig. 37) har en vackert profilerad

sydportal i skeppet (nu igenmurad); en vigvattensskål kvarsitter

i muren vid dess inre sida. Där som i flera andra Smålands-

98Fig. 36. Kumlaby kyrka, Visingsö.

kyrkor har den lilla i korets tak sittande klockan

(primklockan), som under forna tider tillhörde altartjänsten, ännu

på senare åren använts, men väl blott att vid dopakter

framkalla vittnena. Vallsjö lilla kyrka, som numera åter användes

till gudstjänst vissa tider på året, har både i den allmänna

formgivningen och i detaljerna mycket av intresse. Det är en

lycka att församlingen alltjämt så pietetsfullt sörjer för dess

bevarande.

Det samma kan sägas om de gamla kyrkorna i Vederslöv,

Jät och Sjösås. Den förstnämnda av dessa har, liksom Jät, från

den romanska tiden kvar triumfbåge och altarbord, delvis också

fönster och portaler. Också Sjösåskyrkan, enklare och från

medeltidens senare skede (C-typen), bevarar intressanta rester

av förflutna tiders kyrkliga dekorationssätt. — Ett par gamla

träkyrkor, som icke längre fingo stå på sina ursprungliga platser,

lia bevarats genom att flyttas till museer: Bäckaby, som kom-

99Fig. 37. Lannaskede kyrka.

mit till Jönköpings stadspark, och Bosebo, som kommit till

Kulturhistoriska museet i Lund. Detta är ju en räddning, men

visserligen endast en nödfallsutväg. Bättre är det då att

församlingen själv försöker skydda sitt gamla tempel. Så har det skett

med Granhults åldriga träkyrka, vilken blev "utdömd" långt

tidigare än de nyss nämnda. Både i det yttre och det inre har

den mycket kvar av medeltida anordning (fig. 38—39; jfr också

ovan s. 77). Det lilla templet, beläget i det djupaste av Småland,

begagnas ännu vid högtidliga tillfällen, oaktat det officiellt är

upphävt som gudstjänsthus. Ett vackert prov på vad trohet

och sammanhållning kunna åstadkomma!

* *

*

Då både tradition och intresse upprätthållas, kan man hoppas

något för bevarandet av det goda gamla. Det är därför ett

JOOFig. 38. Granhults kyrka.

viktigt önskemål, att ödekyrkorna allt mer åter må tagas i bruk.

Kunde icke någon medlem av kyrkorådet i församling, där

ödekyrka förekommer, utväljas att öva tillsyn över det gamla

templet och anmäla dess viktigaste brister, som sedan finge

avhjälpas genom stat, kommun eller enskilda?

Stundom ser man helt nära den gamla kyrkan ett missionshus,

som flitigt besökes, under det att den längre bort belägna

nya kyrkan står nästan tom, och den gamla får förfalla. Jag

vill icke här orda om missionshusens nytta eller skada; i ett

avseende äro de fördömliga — de allra flesta nämligen —

och det är ur skönhetssynpunkt: de visa i regeln den mest

smaklösa "stationssamhällesstil" och stå — i mina ögon —■

som sorgliga prov på det senare 1800-talets andliga förfall.

Nej, tillbaka till våra ursprungliga, stilfulla, med smak och

101Fig. 39. Stapel och portlucka vid

Granhults kyrka.

skönhetskänsla uppförda gudstjänsthus! Må vi väl skydda det

gamla värdefulla vi äga! Må vi åter taga upp de fromma fäders

verk i anda och sanning! Må vi sträva efter att ödekyrkorna

icke längre förtjäna sitt beklämmande namn, att "ödekyrkorna"

på det bästa sätt — försvinnna! Då tror jag, att vi handla i

det löftesrika budets mening, som bjuder oss att hedra fader

och moder.

à

102VAD EN SMÅLANDSKYRKA KAN BERÄTTADet är i våra dagar svårbegripligt, vad fromheten och den

kristliga offervilligheten fordom kunnat åstadkomma också

i avlägsna och fattiga landsdelar: konstnärliga byggnader och

inventarier av högt värde, varom våra gamla kyrkor länge

kunnat vittna.

Den, som i början av 1790-talet inträdde i Dädesjö kyrka

i hjärtat av Uppvidinge, kunde ännu upptäcka mycket av den

forna härligheten.

Den tornlösa kyrkan, uppförd med solida gråstensmurar, var

liten men ägde med kor och rundel (absid) medeltidskyrkornas

goda mått och proportioner: långhuset eller "skeppet" mäter

i inre längd 10 à 11 m. med 7 ]/2 m:s bredd, koret (utom

absiden) synes varit omkr. 4 V2 i ena och 3 V» i andra

riktningen. Takresningen var brant, såsom vanligt i Norden i äldre

tider. Under den utskjutande takkanten löpte på långsidorna,

fästade vid liggbjälken (lejden), ornerade bräder. Lejden hade

överst, intill dessa, en utskjutande spiralrefflad stav, som slöt

i ena hörnet med en drakkropp och i det andra med en svans.

Brädernas ornament visade slingor hopflätade och stundom,

• Iraksvansliknande på gammalnordiskt sätt, samt även

rund-Ilågar med fantastiska figurer, snabeldjur o. d. På ett ställe

synes en jungfru, som bjuder en riddare ett horn — kanske ett

sagomotiv i stil med "Ljungby horn och pipa". Dessa figurer

105Fig-. 40. Dädesjö gamla kyrka (från väster).

och ornament avtecknade sig- i kraftiga karvsnitt, förstärkta

med färg på ljusare botten.

Nedanför lejderna såg man i rött målade friser, och liknande

ornament funnos omkring fönstren. Dessa dekorationer voro

betydligt yngre än de nyss beskrivna, kanske omkr. 300 år.

Alla öppningar voro fortfarande mycket små. Ursprungligen

hade det funnits i långhuset två dörrar, en i norr och en i

söder, båda rakslutna och försedda med fasta ekportar, vars

järnbeslag äro utsmidda i liljeformer och dylika mönster.

Den norra dörren hade emellertid igensatts redan före refor-

106Fig. 41. Det inre av Dädesjö gamla kyrka (mot väster).

mationen. De flesta fönstren, sparsamt anbragta (ursprungligen

blott ett i var vägg), hade mestadels ännu den romanska

formen. Endast å södra muren var det gamla fönstret

upphugget, kanske före år 1600, och dessutom ett litet nyupptaget

för predikstolen. Med det sparsamma ljus, som kom från dessa

små öppningar, hade man här i Dädesjö nöjt sig ända till

1700-talets slut!

Det inre gjorde, med de höga bänkarna och en stor klumpig

läktare, ett något belamrat intryck. Men också på dessa bänkar

och läktare hade konsthantverket satt sin prägel. Läktaren

I. ex. visade målningar av Frälsaren och de tolv apostlarne i

ulsirade arkader. Och predikstolen — en skänk av landshöv-

107dingen H. Kyle till Drettinge, socknens störste gårdsägare, och

hans fru Elisabet von der Lühe — ägde ett mycket rikt arbete

med inläggningar av olika träslag.

På det murade högaltaret hade det medeltida snidade och

målade figurskåpet fått vika för en mindre ädel men för sin

stil (den s. k. barocken) betecknande, skulpterad prydnad,

också den en gåva av fromma församlingsbor (från 1700-talets

början) och visande korsfästelsen i ett rikt utsnidat ramverk.

Till höger och vänster om triumfbågen funnos också murade

altarbord, sidoaltaren, som en gång uppburit helgonfigurer.

På det ena stod Madonnan, på det andra S:t Olof i utsirade

skåp, vars yttersidor voro målade och innersidor hade reliefer

med scener ur resp. helgons historia (Olofsbilden fig. 27 ovan).

På högaltaret voro nu framför altarprydnaden några tunga

malmstakar uppställda, och på väggarna hängde ljushållare av

fint driven mässing, de senare i synnerhet av konstnärligt värde.

Slutligen stod längre västerut i kyrkan en dopfunt av

sandsten som visar den i Småland oftast förekommande typen

(jfr fig. 23) med dubbel fot, runt om prydd av tand-,

spiral-och slingmönster, samt med fantastiska djur i hörnen, och en

rund skål sirad av ornerade rundbågar och därunder dels

fantastiska djur (centaurer o. d.) dels, men mera sparsamt, kristna

symboler (lammet med korsfanan).

Väggarna voro nu vitmenade, men man kunde under putsen

upptäcka gamla målningar: över triumfbågen Kristus i gloria,

omgiven av heliga, och så på norra och södra väggarna scener

ur lidandehistorien samt apostla- och helgonframställningar i

två rader, omgivna horisontellt av rika ornamentsband, det

översta bildande en fris under taket.

Det flata trätaket hade lyckligtvis blivit skonat från murarnas

vitputsning. Vi vilja särskilt dröja här och betrakta det, då det

108Fig. 42. Det målade taket i Dädesjö kyrka.

109har ett enastående intresse i vår konsthistoria1). Det visade

— och visar än — en enhetlig och väl fördelad

figurframställ-ning (fig. 42). Avdelningarna begränsas av rundstavar, som

ock sammanhålla bräderna, och dessa rundstavar ha

spiral-refflor målade i rött och svart. Innanför dessa löpa på

långsidorna samt på västra kortsidan målade bårder i gult och rött

på mörk botten, med stiliserade bladslingor eller serier av

hjärtformiga blad — mönster, som under den romanska

stilperioden utbildats, men här visa sena eller urartade former.

Halva och hela bladrosetter med liknande karaktär utfylla

rummen inuti fälten, mellan rundlarna. Dessa rundlar visa i

kanten eller ramen färgerna rött, vitt, gult.

Längst i väster är ett smalt, tudelat fält med tre och tre

dekorativa änglagestalter i rundlarna. Så vidtaga sex lika stora,,

nästan fyrkantiga fält i två rader med fyra rundlar i vart fält.

Figurscenerna i dessa rundlar framstå på blå botten och variera

i färgerna rött, gult, brunt jämte svart och vitt.

Av de 24 bilderna i dessa 6 fält stå de inre 16 i

sammanhang med varandra. De yttre (nedersta eller första och översta

eller sjätte) raderna utgöra liksom en ram. I hörnen sitta änglar

med språkband representerande de 4 evangelisterna. Mellan de

båda östligaste (nedersta) av dessa evangelistfigurer se vi en

bild av en konung med bok »|ch gloria omgiven av två tjänare,

sannolikt k. David, samt en annan visande Gud Fader hållande

små varelser i ett kläde, det s. k. Abrahams sköte. Mellan de

västligaste evangelistfigurerna (överst närmast de sex dekorativa

änglagestalterna) se vi två scener, sannolikt av legendarisk

art, den ena visande tre kvinnor bärande skänker (ring, duvor,

kalk) och den andra visande den främsta kvinnan (Maria?)

") En utförlig framställning har lämnats i arbetet: Medeltidsmålningarna i

Dädesjö av E. wrangel och O. rydbeck.

110Fig. 43. Änglahälsningen till herdarna. "Staffan stalledräng".

Fig. 44. Undret med tuppen. Stephanus stenas.

Fig. 45 Flykten till Egypten. Såningsundret.

111inkommen i templet, där hon mottages av en helig mara

(överstepräst) — den senare bilden har ett särskilt intresse

genom altaret och dopfunten.

De 16 inre rundlarna visa först (i andra raden nedifrån d. v. s.

från öster) 1) Marie bebådelse, 2) Maria och Elisabet, 3) ängeln

Gabriel (inskriften å bandet med runor!) med Maria och Josef")

samt 4) Födelsen med krubban å härberget, oxen och åsnan

och en ängel. Tredje radens bilder äro: 1) Herdarne som på

julnatten få uppenbarelse av ängeln, 2) en man vattnande två

hästar och" sträckande händerna mot stjärnan, 3) samme man

fängslad vid en konungs gästabud, samt slutligen 4) Stephani

stening (evangeliet på annandag jul). Fjärde raden: 1) Herodes

befallande sina knektar, 2) det Betlehemitiska barnamordet,

3) flykten till Egypten med en tredje person, som tyckes visa

vägen, samt sist 4) samma person, med folk i skördearbete,

samtalande med två ryttare. Den femte radens rundlar slutligen

ge en fortskridande framställning av de tre vise männens färd

efter stjärnan och ankomst till Betlehem, där den förste böjer

knä för den på en kostbar tron sittande Madonnan.

Några av dessa 16 bilder i mittrundlarna äro ovan

oförklarade, och de kunna icke av Bibelns kanoniska skrifter

förklaras. Genom upptecknade gamla legender få vi emellertid

nyckeln till ett par. De två ..scenerna (fig. 45) efter

Betlehemitiska barnamordet hänföra sig till en berättelse i en

•legendsamling, som kallas Jesu barndoms evangelium och

varifrån Selma Lagerlöf hämtat flera motiv till sagorna i

Kristuslegender. Berättelsen lyder ungefär så: på vägen till Egypten

kom den heliga familjen till en åker, där en man gick och

sådde; Maria sade då till mannen, att han icke skulle yppa att

") Denna scen har tolkats såsom en i Marialegenden omtalad förebådelse till

jungfruns död; dit höra måhända också ovan omtalade scener med de tre kvinnorna.

7/2han sett dem, om någon kom och frågade efter dem. Då

såningsmannen icke ville gå in därpå, enär han lovat att aldrig

ljuga, svarade Maria: "Gack du nu strax hem och tag folket

med dig, skär fort upp säden du sådde", såsom det heter i en

gammal svensk visa, vari legenden går igen, och som fortsätter:

Men efter kom Herodes, den grymme tyrann,

hans hästar över alla månde springa:

"Har du sett en man med en kvinna och ett barn

kom ridandes allt med en åsninna?"

"Ingen har jag sett som färdats här fram,

se"n jag denna säden utsådde;

då såg jag en man med en kvinna och ett barn

kom ridandes allt på en åsninna."

Herodes kasta om sina hästar och sin vagn

så hastigt han dem kunde vända;

"Ar det nu så längese"n de färdades här fram,

så äro de vid världenes ända".

I andra visor om detta s. k. såningsundret — varigenom den

nyss sådda säden strax växte upp och mognade till skörd,

för att såningsmannen (eller "bonden") icke skulle behöva

ljuga — är det icke Herodes utan, såsom i takmålningen, hans

knektar, som ridit efter den heliga familjen.

De närmaste scenerna låta sig icke förklara av någon från

kristendomens äldre tider upptecknad berättelse eller ens av

någon bekant (prosa-) legend. Däremot förekomma i flera

gamla, norra Europa tillhörande visor berättelser, som förklara

dessa scener. Mannen med stjärnan och hästarna (fig. 43) är

helt enkelt Staffan stalledräng, som enligt den i mellersta och

övre Sverige mest spridda visan "vattnar sina fålar fem", men

S

113enligt en dansk visa, vartill vi nog också haft motsvarighet

hos oss, "leder de fole i Vand, alt ved den lyse stjerne".

Staffan, som enligt en engelsk visa varit Herodes" tjänare — enligt

en tradition hette också en av julnattens herdar (se fig. 43) Staffan

(Stefan) —, säger till Herodes efter att ha sett stjärnan: "Nu

är profeten oss född försann, som världen skall frälsa och

döma". Så heter det i nyss ovan citerade svenska visa, vilken

just börjar med Staffansberättelsen; där förtäljes det vidare:

Herodes han slog sina handskar ihop

han ville ej tro deras talan:

"På denna profeten jag skall icke tro,

förr"n denne hanen, på bordet stekt står,

står upp, slår ut sina vingar och galar".

Då sker ett under — det s. k. tuppundret, som i

Staffansberättelsen synes vara inkommet från andra, sydeuropeiska

legender, och som å Dädesjö också finnes avbildat i bordscenen

(fig. 44), ehuru den uppflygande tuppen där endast svagt är

synlig (mitt för Herodes). I den svenska visan berättas det helt

kort (varefter där fortsattes med historien om Betlehemitiska

barnamordet och flykten till Egypten), men i en engelsk, av G.

Djurklou översatt visa skildras det mera uttrycksfullt med tillägg

av Stephani martyröde, vilket också avbildas i Dädesjö (fig. 44):

Och upp flög hanö® fjäderklädd

och sina vingar svang;

han ropte: "Christus natus est",

så det i salen klang.

"Upp mina bödlar" — kungen skrek —,

"hör vad min vilja är:

för Stefan utom stadens port

och stenen honom där!"

114Så helge Stefan stenad blev,

Herodes till behag,

och därför är hans högtidsfest

på Kristi egen dag.

På detta sätt har traditionen, alldeles utanför och vid sidan om

Apostlagärningarnas uppgifter, förlagt berättelsen om Stephanus

och hans stenande till tiden för Kristi födelse, varigenom det

kunde förklaras att hans dag var annandag jul. Med denna

tradition förbands den nordiska traditionen om "Staffan

stalledräng", som var hästarnas skyddspatron, i vilken egenskap han

synes hava efterträtt guden Frej — liksom Olof efterträtt

bondeguden Tor. Annandag jul var här i Norden ett slags

hästfest, hästarna blevo då särskilt omhuldade, och efter ottan

körde eller red man hem i kapp — det var det s. k.

Staffansskedet.

Bilderna i Dädesjö illustrera således flera olika, i England

och Skandinavien spridda visor; men det är möjligt, att det

funnits även hos oss en enda visa, som behandlat alla dessa

16 till julen sig knytande scener eller åtminstone de sist

avhandlade, som hänföra sig till Stephanus och flykten till Egypten.

Den ovan nämnda, mest bekanta danska visan t. ex. börjar med

Marié bebådelse, men saknar flera andra scener t. ex.

sånings-undret; detta förekommer däremot i en annart dansk visa,

upptecknad på Falster, där också i en kyrka scenen avbildas

som valvmålning. Emellertid har nog icke någon visa utgjort

den egentliga källan till Dädesjömålningarnas motiv; man får

snarare tänka att både målningar och visor haft ett gemensamt

ursprung i en gammal, under den äldre medeltiden här i Norden

utbildad legend, eller rättare legendserie, som dock nu såsom

sammanhängande berättelse gått förlorad och blott levat kvar

775i spridda konstframbringelser. Fullständigast av dessa är

Dädesjö kyrkas takmålning, och den bildar nu den förnämsta

utgångspunkten för Staffanslegendens rekonstruktion.

Måhända skulle man till slut kunna framställa den förmodan,

att Sankt Staffans stora popularitet i icke ringa mån bidragit

till att Dädesjöborna väl aktade sitt märkliga tak och icke hade

hjärta att putsa över dess målningar. Säkerligen har man där

så länge den gamla kyrkan begagnades — och kanske än

längre — på annandag jul ridit Staffansskede. —

I sydvästra hörnet av taket märker man en liten lucka, och

därigenom kunde man — med en stege från läktaren — komma

upp på vinden. Denna upplystes blott av ett litet långsmalt

fönster i västra väggen (se fig. 40), som i dagöppningen är än

smalare än långhusets fönster. Vindens horisontella mittbjälke är

nedtill prydd med konkavsnitt, varur (i det östra partiet)

transversala rundstavar utgå — måhända ett bevis på att man

ursprungligen, innan det flata trätaket därunder anlades, tänkt

att låta takstolen vara öppen och synlig nedifrån kyrkan,

såsom fallet var i den äldre medeltiden.

* *

*

Dessa dekorationer och konstnärliga arbeten, som nu

beskrivits, voro ju "delvis från vitt skilda tider. Äldst äro de

ornerade bjälkarna och bräderna samt dopfunten: den senares

ornament: slingor, spiralrefflor och figurer under rundbågar

återfinnas också å de förra, och denna dekoration visar ett inhemskt

nordiskt kynne. Vi kunna sätta dess tid här till 1200-talet:

under det århundradet (kanske i mitten därav) kom kyrkan

till, och ännu då härskade hos oss i landsorten överallt den

romanska stilen. De inre väggarnas och takets dekoration är

något yngre och röjer stilförhållanden, som beteckna den

116romanska periodens slut, åtminstone på kontinenten. Mästaren

för dessa målningar har sannolikt varit en inkallad utländing

eller möjligen en i utlandet — och närmast i Frankrike —

utbildad svensk. Särdeles intressanta överensstämmelser kunna

nämligen påvisas mellan Dädesjö takmålningar och s. k.

miniatyrbilder i franska andaktsböcker (särskilt s. k. Psalterier) från

1200-talet. Stilen i ornament och figurframställning är dock

här något urartad, om än både ornament och figurer förråda

en verklig mästare. Redan i äldre kyrkomålningar i Småland, t. ex.

i Vrigstad och Hjälmseryd, vilka ovan omtalats (s. 77 ff.), finner

man inflytande från Frankrike. Nydala kloster fick till en början

franska munkar, och förbindelse har nog alltjämt ägt rum. Vid

Pariseruniversitetet, som från 1200-talet drog till sig en mängd

skandinaver, studerade också unga män från Småland, såsom

de bevarade registren ännu intyga.

Några liknande målningar hava nu icke kunnat annorstädes

hos oss konstateras. Dädesjötaket är också däri unikt, att ett

sådant platt trätak med aldrig överputsade, ej heller restaurerade

målningar från en så tidig period veterligen icke annorstädes

existerar. Emellertid finnes det uppgifter från annat håll om dylika

t. ex. från Ljuder, där taket i den gamla träkyrkan synes haft

liknande rundel-dekoration som i Dädesjö, om än från en senare

tid. Säkerligen har dock väggarnas och takets dekoration i

Dädesjö redan på sin tid överträffat de flesta andra kyrkors i

denna bygd och kanske i hela landet; och för detta har man nog

haft att tacka någon from stiftelse, t. ex. av ägaren till Drettinge.

Av Dädesjö kyrkas medeltida inventarier är icke mycket

bevarat, utom dopfunten, som pietetsfullt blivit uppsatt i den nya

kyrkan. I fragment återstå också sidoaltarnas prydnader, den

ena, Madonnan, dock mycket stympad.

Efter reformationen borttogos ju åtskilliga för katolska guds-

117tjänsten avsedda föremål, dock icke i den utsträckning- man

vanligen föreställer sig. Åtminstone bibehöllos på många håll

de flesta av de gamla prydnaderna t. o. m. altarskåpen. Särskilt

synes man alltjämt ha hållit S:t Olof i ära och aktat hans bild

vida bättre än Madonnans -— S:t Olof hade ju i

folkmedvetandet än djupare rötter än denna, ity att han, såsom ovan

antytts, övertog Tors roll i våra hedniska förfäders

föreställningssätt, och Tor var ju den nordiske bondeguden med yxan

eller hammaren.

Men ännu efter reformationen fortsatte man med kyrkornas

prydande, såsom jag påpekat rörande icke blott yttermurarnas

dekorativa friser, utan också metallsakerna för kyrkans belysning,

vidare predikstolen, altarprydnaden och läktarskranket. Alla

dessa föremål ha, åtminstone till större delen, bevarats, och

äro nu uppsatta i den nya kyrkan. Denna nya kyrka

uppbyggdes på 1790-talet och kom då att ersätta den gamla, vilken

dock, tyvärr med borttaget kor och absid, fått kvarstå som

sockenmagasin och nu slutligen inlösts till staten. Och även

den nya kyrkan har fått röna fromma och uppoffrande

för-samlingsbors givmildhet.

Skada blott att den kyrkliga konstfärdigheten, som en gång

under medeltiden stått så högt, sedan förfallit! Först i våra

dagar försöker man åter att^ ge den en lyftning, och man

hämtar då, betecknande nog, uppslag och motiv just från den

medeltida konstens rika förråd.

118tf

PEHR HÖRBERG, BONDEMÅLARENFig-, 46. Bengt Nordenberg: Hörberg betraktande en sin altartavla.

121I. ALLMOGEKULTUREN OCH KONSTEN.

Vern var Pehr Hörberg? En ovanligt begåvad "bondemålare",

svarar man väl och säger kanske till och med: en av våra

största konstnärliga begåvningar. Man vet att han målat

åtskilliga altartavlor. Man har sett en eller annan liten tavla av

honom i något museum eller någon privat samling, en tavla,

som sannolikt i de flesta fall varit mera egendomlig än njutbar;

och man berättar kanske en eller annan anekdot om den fattige

Smålandspojkens konstnärskap. Men hurudant detta

konstnärskap verkligen var, känner man föga.

Äger då Pehr Hörberg någon betydelse i vår konsthistoria?

Efterföljande lilla skildring skall i någon mån besvara denna fråga.

Hörbergs måleri står, sådant det faktiskt föreligger, ännu till

stor del kvar på allmogekonstnärlighetens ståndpunkt, ehuru

det visserligen visar en ovanligt hög, nästan unik grad av

folkets begåvning och skicklighet; och såsom Hörberg alltjämt

i oerhörd produktivitet utövade målarverksamheten, kunde han

icke alltid höja sig över hantverkets nivå. Men till anlaget och

till böjelsen — som man i omdömet över Hörberg alltför ofta

förväxlat med den faktiska konstnärsverksamheten — var han

helt och hållet inne på konstens område. Han var född

konstnär — skada blott, att hans utbildning blev så otillräckligt

*

122Allmogekulturen är i hög grad beroende av de högre

ståndens kultur. Och dock kan den på sina håll få en egenartad

utprägling, beroende på bondestammens inre utveckling och

koncentrering, vidare på olikartade specifika ändamål samt på

tillgång på gott material, slutligen också på enstaka

konstnärligt begåvade personligheter. Inom konstslöjden märker man

detta t. ex. i möbelsnideriet, i vävnaderna och i de målade

bonaderna. (Jfr även följande uppsats här nedan!)

I Småland fanns det icke så långt från Hörbergs hembygd,

på Ekeberg i Urshult en målarfamilj — Clemens och Håkan

hette medlemmarne i flere generationer — som i över ett

århundrade nedlade ganska stor skicklighet särskilt på

bondstugornas högtidsprydnad, bonaden. Och bredvid Ekebergsmålarna

fanns det under 1700-talet rätt många hyddans söner som

visade stor talang på detta område; somliga fingo den också

skolmässigt övad och i viss mån konstnärligt utbildad.

Den märklige tusenkonstnären Sven Nilsson Morin var en

företeelse rätt liknande Hörberg, liksom han var nästan

jämnårig (f. 1747, † 1813). Båda voro torparsöner från Småland

och blevo sedan häradsmålare där. Hörberg stannade blott en

kortare tid såsom häradsmålare i Västra härad; Morin åter var

under största delen av sin levnad häradsmålare i Mo. En gång,

1782, hade denne dock besökt Målarakademien i Stockholm,

och följande år, då Hörberg kom dit, fick Morin av akademien

en tredje medalj. Sedermera tyckes emellertid hans konstnärliga

utbildning ha avstannat; han fick visserligen beställningar på

några kyrkomålerier, men blev snart, synes det, överglänst av

Hörbergs rykte. För målarkonsten ägde han sannolikt icke

hellre dennes begåvning. Däremot var han en mycket händig

Iräsnidare: härom vittna ännu t. ex. predikstolarna i Anderstorp

och Öreryd.

123Bland andra ur folkets led framgångne målare under 1700-talet

fick t. ex. bondsonen Jonas Åkerström en vida bättre utbildning

än Morin och även än Hörberg; han gjorde sig också tidigt

ett namn bland de verklige konstnärerna. Och från senare

tider kunde man anföra en hel rad av artister, barn av folket,

som genom kraft, flit och geni skaffat sig en bemärkt plats i

vår bildande konsts historia. En av dem skall nedan såsom

en Hörbergs efterföljare omtalas — mästaren till bilden fig. 46.

II. HÖRBERGS UNGDOM OCH UTBILDNINGSÅR.

Pehr Hörberg föddes i en soldatstuga vid gården Övra Ön

i Virestad socken den 31 januari 1746. Av gården med det

lilla torpet nedanför har Hörberg gjort en teckning i senare

åren (1790), vilken han också utfört i etsning. Teckningen

visar i all sin enkelhet en ganska typisk Smålandsbild, med

gärdsgårdskantade tegar och skogen där bakom. — övra Ön

ligger omkring en mil från Virestads kyrka.

Virestad är gränssocken till Skåne, och från Skåne hade

fadern kommit: som soldat hade han fått namnet Hörberg

efter födelsesocknen Höör. Fadern var vid Pehrs, den äldste

sonens födelse blott tjugotre år gammal; mor Bengta åter

tio år äldre.

Under sina första år var lille Pehr mycket sjuklig. Bland

sjukdomar han genomgick var också kopporna, och därifrån

bevarade hans ansikte djupa ärr. I den Lefvernes-Beskrifning,

som Hörberg författade 1791, berättar han på sitt fromma vis

en egendomlig episod från sin barndom med ett kvacksalveri,

som för övrigt i gamla dagar icke var ovanligt här i landet:

"Här må jag väl införa en händelse, hvaraf man kan se Guds

goda beskydd och varning i menniskors dåraktiga gerningar.

124Då jag var vid ett halft års ålder, och (som nyss nämndt är)

var mycket eländig, gjorde mina Föräldrar sig all möda för att

få botemedel för sitt sjuka barn. Ibland flere rådgifvare, kom

ändteligen en vandrande quinna (om jag mins rätt, skall den

sagt sig vara en Lappländska): hon gaf detta rådet, att Fadern

skulle med viggar eller kilar klyfva stammen på en frisk och

vårande björk, som vore stående norr om boningsstället, och

det med så vid öppning, att barnet utan möda kunde tagas

deremellan; sedan skulle Fadren och Modren en Thorsdags

morgon innan solens uppgång gå nakna med sitt sjuka barn,

att tre gånger taga det igenom den öppnade stammen, och

sedan skulle kilarna tagas ut, så att björken åter kunde våra

tillsammans; då skulle bråcket och all min sjukdom försvinna

i samma mån, som björken läktes. Hvad hände? Öppningen

var gjord något i trångaste laget, och kilarna oförsigtigt

in-drifvna. Föräldrarne hade näppeligen fått mig igenom tredje

resan, förr än kilarna flögo ut och öppningen tillslöts. Man

kan lätt drömma om den häpnad, och glädje tillika, som kom

öfver Föräldrarne! Denna händelse berättade ofta min Moder

för mig med både nöje och rysning." —

Vid fem års ålder började Pehr att läsa och skriva för sina

föräldrar. Men redan vid 9 år måste han ut att förtjäna sitt

bröd. Han anställdes först någon tid som barnskötare i trakten,

i lön för vilket han fick "ett par vantar och ett gammalt

skrälle till fiol". Gossen var musikalisk, och fiolen blev sedan

mången gång hans sällskap och hans tröst. Stundom gick han

omkring under vintrarna i bygden och lät höra sin fiol, under

det hans lilla syster Johanna sjöng till spelet. Om somrarna

var han i regel ute som vallgosse, ehuru han rätt snart blev

led vid tjänsten: "sysslan passar intet mitt humör". En gång

han var nu fjorton år gammal — hände honom det oerhörda

125att han icke bättre passade på kreaturen än att åtta stycken

av hans får blevo borttagna av vargarna, som den tiden gingo

långt ned åt landet. Förtvivlad trodde han sig icke längre

kunna stanna i hembygden, han måste rymma, men först måste

han hämta sin käre tröstare, fiolen. "Benen ville knappt bära

mig", berättar han om denna flykt. Han vandrade ned åt Skåne

och fick tjänst över vintern i Glimåkra. När på våren

hemlängtan drev honom tillbaka, blev han innerligt tacksam och

förvånad över att icke bli ålagd något särskilt straff för sin

försummelse och sin rymning. —

Musiken var icke hans huvudböjelse, det var "bildningskonsten".

Och härom berättar han i sin självbibliografi följande: "Allt

hvad som tillhörer den saken, har ifrån mitt barna-minne lekt

för mina tankar; men ändteligen har Måleriet mest retat min håg,

ty sådant tycktes mig kunna lättare och på kortare tid blifva

färdigt". Och han fortsätter "Utaf det, som först lockade min

uppmärksamhet att fästas på nämnda konst, var fordomdags

Almanackor, hvaruti fins en sorts Gravurer; tillika ett slags

dylika gamla små Catecheser. Jag var utur stånd, att bli ägare

till någon slik rar bok: derföre måste jag försöka att sjelf rita

mig sådana arbeten, och (hvad som svårast var) jag måste

hjelpa mig blott med minnet, i början; ty Originaler kom jag

ej åt att lägga för mig till eftersyn. Och detta verkställde jag

mest på näfver, i brist af papper.

Att bruka lim, olja eller något annat att göra färgorna fasta

med, det hade jag aldrig hört talas om, mindre trodde jag af

målare mina färgor vara kända. De bestodo allenast af en röd

färg, Brunrot kallad, bränd lera, krita och kol. Härmed gjorde

jag ändock temliga framsteg; ty jag råkade, händelsevis, att

bruka dessa torra färger på samma sätt, som våra berömde

126Pastellmålare bruka sina färg-kritor. På nyhyflade bräden och

på trädväggar läto dessa färgor praktisera sig bäst, samt på

gråpapper; men detta kunde jag sällan få. Då jag någon gång

fick skrifpapper, att rita på med penna, så tjente safter af

åtskilliga slags bär mig till färgor, att illuminera mina

teckningar med. Mycken tid, som jag bort använda som vallgosse

i skogen använde jag på rit-griller. Vist tycks i skogarna ej

finnas medel dertill för tomma händer, men lusten hittar alltid

något till sitt ändamål. Furubark tjente mig till rödkrita, och

kol, tagna på svedjeland, gagnade mig till svart; dermed

kunde jag teckna rediga streck nog på tjenliga berghällar.

Jag blef ett åtlöje för Grannarnes vallbarn, ty jag förstod

inte bättre, än gå baklänges, med blurande ögon och hufvudet

på sned, beskåda mitt verk. Svampar, tagna på gamla

bokestubbar, var ett förträffligt ämne i skogen att teckna på, ty

deras undre sida har en hvitaktig färg, och då svampen är

frisk, kan man med en spets, af en liten qvist eller af

furubarr, med lätthet teckna hvad man behagar på den hvita sidan;

ty blott spetsen rörer ytan på svampen, blifva derefter

mörkbruna streck.

På detta sätt idkade jag Målarkonsten, redan ifrån 1753,

och allt till 1762". —

Under dessa år hade Pehr Hörberg också försökt sig på

träsnidarkonsten. Bland annat utskar han fina käppar och sålde

till bönderna att använda som "kyrkkäppar". Han snidade också

bilder och utsirade dem med färger. — Rätt snart kom han att

tillverka väggbonader; den första beställningen på en sådan skedde

på julen 1762—63, och den bonaden blev betald med 3 daler smt.

Nu stod hans brinnande håg till att komma i målarlära. Han

hade år 1760 fått följa med en forman till Växjö och där

besökt stadens målarmästare Christ. Zschotzscher, som förklarade

727sig villig antaga honom i sin lära. Lustigt är att läsa Hörbergs

beskrivning på den naive torparpojkens häpnad över staden,

som vid den tiden ju var synnerligen obetydlig med blott ett

par tusen innevånare: "Jag må väl här litet nämna om den

hänryckning och häpenhet, som föll öfver mig då jag kom till

staden. Gud vet huru det hade lyckats mig om jag alldeles

på egen hand kommit in der: ty jag hade (kanske i följd af

Föräldrarnas exempel) en besynnerlig fruktan för alla personer,

som voro (eller syntes) högre än Bönder; jag begriper mig

knapt sjelf häruti. Nu, allt som jag närmare och närmare

nalkades staden, så öktes detta slags fruktan; ändteligen kommo

vi till tullen; Gubben gick in till Tullaren och jag höll hans

häst. Jag kastade ögonen framåt gatan, och allt förekom mig

majestätiskt. Emellertid kom en och frågade, hvad jag hade

på hästen att föra? Han måste fråga mig fyra eller fem gånger,

innan jag var i stånd att gifva honom nöjaktigt svar, ty hans

höga anseende (i mina ögon) irrade mig. I det samma kom

Gubben ut, och gaf sig i samtal med honom och flere; detta

hade samma verkan på mig, som den hjeltemodige Officerens

exempel har för sin Soldat; min häpnad begynte då minskas,

ty jag såg det gick an att tala vid Stads-inevånarne, och det

ungefär på samma sätt, som man talar med Bönder".

Emellertid hade man i det fattiga hemmet ännu icke tillfälle

att undvara den äldste sonens biträde och hjälp till uppehället.

Det dröjde till våren 1762 innan Pehr Hörberg kom under

mäster Zschotzschers färla. Mästern var "sträng, tvär och

nyckfull", men han var verkligt intresserad för sitt yrke och nitisk

att instruera både gesäller och lärpojkar. Av hans verksamhet

bevaras ännu åtskilliga prov i våra kyrkor, t. ex. i Sjösås och

Granhult, dekorativa målningar i rokokotidens ornamentik och

med ganska kraftig färggivning, där den ljusgula tonen överväger.

128Hemma hade Zschotzscher en samling- kopparstick o. a.

reproduktioner efter berömda mästares tavlor, och med dessa som

förebilder ledde mästern och hans hustru om

söndagseftermiddagarna en liten teckningsskola för biträdena. En flitig och

begåvad lärling som Pehr Hörberg måste även den knarrige

mästern värdera, och han syntes verkligen fatta tillgivenhet

för Pehr.

Hörberg började redan nu att utföra ett och annat arbete

på egen hand. Han kopierade G. E. Schröders stora altartavla

i Växjö domkyrka, Nattvarden; och han målade en bild av

Frälsaren i halvfigur, en "Salvator mundi", som länge förvarats

i domkyrkans sakristia. Nämnda tavla av Schröder var bland

de få originalmålningar som den unge konstnärsadepten kunde

studera under lärotiden i Växjö.

Hörbergs kontrakt för lärotiden var på fem år; men innan

denna tid gått till ända, avled mäster Zschotzscher (1766).

Hörberg kunde nu icke få något gesällbrev i Växjö, där ingen

annan antagen mästare fanns. Att nå detta för yrket på den

tiden nödvändiga stadium måste han se sig om på annat håll.

Härom heter det i självbiografien. "Jag reste ifrån Vexjö, med

Magistratens hedrande betyg, till Götheborg; men likväl till

Föräldrarna först, och i födelse-granskapet målade och

förtjente mig litet mera penningar, så att jag trodde det skulle

göra tillfyllest för de utgifter, som fordrades vid Embetet uti

Götheborg för mig att bliva Gesäll. Hela min bank var vid

pass 32 Daler S:mt, och dermed gick jag till fots till Götheborg.

Men när jag kom dit, ville Embetet icke gerna på att gilla

mina bevis, som jag hade af Magistraten i Vexjö; jag hade

icke mitt läro-contrakt med mig, utan det hade jag klistrat

upp att laga skadade kopparstycken med, och trodde det ej

vara mig angeläget mera, sedan Mästaren var död. Ändteligen

3

129blef jag, efter aflagdt Gesällsprof, förklarad för utlärd; men

måste betala extra sammankomst, in- och utskrifning på en

gång sedan jag i staden hade väntat derpå uti åtta dagar. Detta

gjorde min penningepung så lätt, då jag hade betalt min värd

tillika på härberget, att jag ej hade mer än 6 öre S:mt qvar,

och blef ändock skyldig vid Målare-Embetet 10 Dal. S:mt

såsom spendering på Målare-Gesällerne: innan allt detta var

betaldt, fick jag ej Gesäll-Bref. Jag begärde Condition; men

så snart de hörde, att jag var hågad komma till Stockholm

eller Köpenhamn, trodde de att jag på sommaren skulle vilja

ifrån dem, då de hade det mesta anstrycks-arbetet. Detta var

uti Mars månad; jag gick genast ifrån Embetet sedan detta

allt var slutadt, och betaide min värd för de dagar jag hade

bott hos honom. Och då, som sagdt är, hade jag allenst

6 öre S:mt qvar till en 27 mils resa".

Som utlärd gesäll tog han först plats i Karlshamn men

trivdes icke i den staden. Gärna hade han begivit sig till

Stockholm, den svenska konstens centrum; men han måste ännu slå

den tanken ur hågen. I stället antog han 1768 platsen som

"häradsmålare" i Västra härad av Småland. En häradsmålare

hade ingen lön, endast tillfälle till förtjänst; och i början var

denna klen nog. Hörberg arrenderade först ett torp vid

Almesåkra, bodde så vid Jonsbo, sedan vid Stabäck (i trakten av

Sävsjö), samt sökte dra sig fram på flera sätt: som målare,

träsnidare, snickare och t. o. m. vagnmakare. I hans

självbiografi heter det:

"Och som jag nu slagit det utur hågen, att vidare försöka

min lycka i den lystra verlden, så tänkte jag på att mina dagar

torde blifva mera nöjsamma uti äktenskapsståndet; och för att

undvika tvång och ledsamma förebråelser inom detta stånd,

tyckte jag mig göra bästa val, då jag tog mig en hustru af

130lika förmögenhet och välmåga med mig. Gick derföre in uti

äkta förbundet med min nu varande Hustru, då varande

tjen-stepigan Maria Eriksdotter ifrån Mycklamo uti Jönköpings Län,

Vestra Härad och Sandsjö Socken. Detta blef fullbordadt den

26 December 1769".

Så småningom växte hans anseende och därmed också

inkomsterna. Han fick åtskilliga beställningar på målerier av olika

slag. Några herremän uppmuntrade honom, bland dem må

särskilt omtalas ägaren till Hubbestad, presidenten frih. E.

Adelcrantz. På Hubbestad fick Hörberg se en hel del

verklig konst och njöt av att i den rika kopparstickssamlingen

få studera utlandets store mästare. Bland konstvänner som han

där träffade kan nämnas professor Olof Tempelman, som var

sekreterare vid konstakademien. — Hörberg hade nu börjat måla

porträtt och andra stafflibilder, varjämte han utförde dekorativa

väggmålningar samt sniderier bl. a. i några av traktens kyrkor,

N. Ljunga, N. Sandsjö etc. Han uppmuntrades att förkovra sig

i konsten samt genomgå akademien i Stockholm, men hänsynen

både till sin ålder och sin familj avskräckte honom: "Nu

ansåg jag det rent fruktlöst!" Emellertid strävade han framåt

på egen hand.

Vid denna tid började han signera sina arbeten P H, och

denna signatur använde han på ett inventiöst sätt å den skylt

han uppsatte på sin stuga vid Stabäck. Stugan hade han

själv byggt nära landsvägen, och på gaveln var skylten anbrakt:

en liten gosse — målarkonstens genie — satt där med palett

och penslar, och därunder lästes de latinska orden: Pi c tor is

Habitaculum ("målarens bostad" d. v. s. här bor Pehr

Hörberg).

Är 1783 övertog han på arrende ett bondhemman i

Mejen-sjö och kunde nu med en viss självkänsla kalla sig härads-

131målare och bonde. Men detta samma år kom det verkligen,

det länge bidade tillfället av ett besök i den svenska konstens

centrum. Hörberg blev nämligen anmodad att utföra några

arbeten i en prästgård i Östergötland —■ han hade hela tjugo

mil dit — och begav sig åstad i augusti nämnda år. På

beställningen blev han visserligen besviken, men för övrigt väl

behandlad och försedd med riklig färdekost. Nu var han tjugo

mil närmare Stockholm, skulle han icke fortsätta? Beslutet var

raskt fattat, och med klädessäcken och matpåsen på ryggen

och en rulle tavlor under armen vandrade han åstad och kom

efter nio dagar till huvudstaden. Här hade han turen att träffa

bekant folk, som skaffade honom bostad; och så gick han upp

till konstakademien. Här frågade han efter professor Tempelman,

denne tog mycket väl emot honom och förde honom iill

konstskolans direktör, den berömde C. G. Pilo. Pilo, som också tog

väl emot den lille bondemålaren, satte honom genast att

såsom ett prov avteckna en stor gipsgrupp — det var den bekanta

Laokoon, som han för övrigt väl kände till genom avbildningar.

Provet utföll ganska väl, och Pilo, som genomsåg hans

med-havda målningar, förvånade sig över att en autodidakt kunnat

komma så långt. De följande veckorna använde Hörberg till

flitigt arbete i akademien samt studier i Stockholms

tavelsam-lingar. Alldeles särskilt hade han lockats till huvudstaden av

tanken att få se Ehrenstahls storslagna bilder, t. ex. de väldiga

tavlorna i Storkyrkan; Ehrenstrahls konst gjorde också på

honom ett outplånligt intryck. — Pilo mottog Hörberg också

i sitt hem och skaffade honom understöd. En av landets

förnämsta konstsamlare, hovgravören J. P. Souther köpte en av

Hörbergs tavlor och betalte den med sex rdr., den största

summa som han dittills uppburit i honorar. Den lille begåvade

bondemålaren väckte i Stockholm en viss uppmärksamhet.

132Presidenten Adelcrantz" bror, överintendenten C. F. Adelcrantz,

den berömde arkitekten, konstakademiens organisatör och

ledare, tog honom med sig en dag till Drottningholm och

föreställde honom där för Gustaf III: "Hans Majestät visade mig

sin stora nåd, genomsåg mina ritningar och befallte själf det

jag skulle obehindradt få förnöja mig med att beskåda de

präktiga målningar, som där på Lustslottet äro".

Det var en kort men givande vistelse i huvudstaden, och

den blev avgörande för Hörbergs framtid. — På sitt fromma

sätt berättar han om huru han lämnade huvudstaden: "Meden

ansenlig hop teckningar (i mån af den tid jag var i

Stockholm) och tillika med mer än trettio plåtars penningar, gick

jag från Stockholm i början af Oktober. Betraktandes mina

öden derstädes, fördunklades i glädjetårar en stund mitt öga,

att jag knapt såg för fötterna, tänkandes tillika på de mina

hemmavarande, hvilka jag hoppades om några dagar

derefter råka".

Nu var vägen öppnad för bondemålaren till den verkliga

konstens rike; och trots sin ålder sökte han återhämta vad han

förlorat. Med iver och energi arbetade han framåt. Helt kunde han

dock icke bryta med det förflutna, familj och förbindelser

höllo honom kvar, och den konstnärliga utbildningen blev

icke genomgripande.

Emellertid skaffade han sig tillfälle till ytterligare två

läroperioder vid konstakademien. Ären 1784—1785 vistades han

där hela nio månader, samt år 1787 under sju månader. Jämte

Pilo blev Sergel nu hans verksamme beskyddare. Bland

kamraterna vid akademien fann han den ovannämnde figurmålaren

Äkerström. En vän för livet vann han i den unge arkitekten

Fr. Sam. Silfverstolpe, med vilken han sedan brevväxlade in

till det sista eller i hela trettio år: denna korrespondens är,

133jämte självbiografien (som icke

går längre än till 1791), den

förnämsta källan för kännedom

om Hörbergs personlighet.

Under sin andra

Stockholmsvistelse började Hörberg måla

tavlor efter akademiens

prisämnen, vilka den tiden oftast

hämtade motiv från den

klassiska mytologien och historien.

Ett sådant var "Zaleuchus låter

sticka ut ett öga på sig sjelf

och sin son", vilken tavla

köptes av hertig Fredrik Adolf

(och nu tillhör Stockholms

högskolas samling). Ett annat

prisämne utförde Hörberg 1787:

"Saul smörjes till konung";

tavlan blev visserligen icke belönad, men Sergel förklarade dock att

han ansåg den värd högsta priset. — Hörberg fick också under

denna tid flera beställningar och anbud. Välvilligt upptogs han

i åtskilliga kretsar; så synes han under sin senare vistelse i

Stockholm ha blivit införd i frimurarevärlden, och han fick

utföra tavlor både åt hertig Karl och åt Reuterholm.

På nedresan från huvudstaden år 1787 blev han inbjuden

att gästa den De Geerska familjen på Finspång samt där

utföra några arbeten. På Finspång fanns sedan den gamle

Louis De Geers tid en präktig och dyrbar tavelsamling. Den

dåvarande ägaren, friherre J. J. De Geer var själv intresserad

för konst, och detta gällde ännu mera hans hustru, grevinnan

Aurora Taube. I detta herrskap förvärvade sig Hörberg vänliga

Fig. 47. Självporträtt. Lavering

år 1792.

134beskyddare; och efter åtskilliga förhandlingar under de följande

åren beslöt sig Hörberg för att med sin familj lämna det småländska

hemmet och flytta till en liten gård, Olstorp, som han inköpt i

Risinge socken nära Finspång. Flyttningen skedde i Mars 1790.

III. TECKNINGAR, DEKORATIVA MÅLNINGAR,

STAFFLIBILDER.

Från 1780-talets mitt utvecklar Hörberg en rik produktivitet^

som målare. Han kan anteckna omkr. sextio tavlor och än flera

målade om året. Som tecknare var han ock synnerligen flitig;

dessa teckningar utfördes med blyerts eller bläck eller sepia.

Gärna gjorde han experiment och små uppfinningar; så heter

det t. ex. i ett tillägg till Lefvernes-Beskrifningen: "Brukbar

tusch till teckning, lavur och skrifning har jag påhittat att

tillverka". Dessa teckningar voro, skriver han, "af större mängd

än jag kan uppgifva" 1). Stundom kompletterades teckningarna

med färger, och då och då utförde Hörberg verkliga akvareller,

små tavlor, där hans konstnärlighet och färgsinne stundom på

ett förträffligt sätt göra sig gällande.

") För några år sedan framkom en bok med hans ungdomsteckningar

ända från år 1761 (köptes av en samlare i Katrineholm). I ett tillägg till

Lefvernes-Beskrifningen omtalar Hörberg några stora serier teckningar. Två av

dem behandla "i format och storlek som kartblad" Kristi historia, den

skriftenliga och den legendmässiga, en tredje "Uhlspegels äventyr", och en fjärde utgöres

av "En Stor samling efter Antiken af flera tusende stycken, mest bestående

of små grafna ädla stenar, efter hvars aftryck jag tecknat", i Uppsala

universitetsbibliotek finnes ett band dylika teckningar av Hörberg; de hava enligt

påskrift till stor del utförts under hans vistande vid akademien i Stockholm

1787 (sista gången). Akademien för de fria konsterna äger också en mängd

teckningar av honom, dels 27 "diverse skisser", dels 75 laverade skisser till

lilius altartavlor (skänkta av honom själv). Vidare äger Nationalmuseum 35

linndteckningar av Hörberg, varibland tre stora omsorgsfullt utförda, till

il&gra av hans sista altartavlor. Andra museer och enskilda samlare torde

också äga åtskilliga laveringar av Hörberg.

135Hörberg utförde åtskilliga försök att mångfaldiga sina

teckningar dels genom kopparstick dels genom träsnitt. Han gjorde

också en och annan uppfinning av "tryckstämplar" i gips och

"gjutformar" av tenn "att aftrycka på boktryckaresätt". Hans

numera ganska sällsynta gravyrer äga stundom, trots svaghet i

teckningen och suddighet i avtrycket, en omisskännelig stämning;

och här, liksom ofta i hans oljetavlor, ser man inverkan från

de gamla holländarna i tonens djup och ljusdunklet.

Snidarkonsten hade Hörberg icke alldeles lagt bort, och han

utförde stundom dekorativa skulpturer eller små figurer i trä

eller ben t. ex. schackpjeser.

Sin egen stuga i Olstorp prydde han med åtskilliga arbeten

i skulptur och måleri. Bland annat utförde han en bonad,

såsom han säger, "för att liksom återkalla det nöje som dessa

prydnader gjorde mig i barna- och ungdomsåren, innan jag

lämnade den kära födelseorten. Härpå äro föreställda åtskilliga

Bibliska Historier, såsom Maria Bebådelse, Christi Födelse,

hans Omskärelse, de Vise af Österlandet, Christi Dop, med

mera". — Åtskilliga år senare (1801) tillverkade han med färger

på duk en annan sådan prydnad, som han i förteckningen på

sina utförda målningar beskriver på följande sätt: "En Vägg-

") Nationalmuseum äger den största, väl nästan fullständiga samlingen av

Hörbergs etsningar, nämligen 49 nummer, daterade från 1782 till och med

1793. Linköpings stiftsbibliotek har i ett band, med titel "Gravyrer af

P. Hörberg", 22 stycken jämte en fotografi av en teckning av Hörberg.

Åtminstone 10 av Hörbergs etsningar, av vilka exemplar finnas i båda de

nämnda samlingarna, äro efter hans egna altartavlor, målade 1786—93 och

graverade samma år eller året närmast efter. Två gånger etsade han

Ehren-strals Yttersta dom, den stora tavlan i Stockholms Storkyrka. Även flere av

hans övriga etsningar behandla religiösa ämnen. Några äro genreartade,

helfigurer eller studiehuvud, Ett par helt små sådana, liksom en liten Helig

familj i bröstbild, äro förträffliga och stämningsfulla, med något holländskt i

tonen. Så ock några av de större, t. ex, Gravläggningen (efter Svennevads

altartavla 1793), vari man verkligen erinras om Rembrandts mystiska halvdager.

136Bonad till min Stuga, att hafva om Julhögtiden. — Den är

fördelad i 2 stycken. På det ena föreställas 10 Händelser ur

Historien om Jesu Födelse och Barndom, — och derpå har

jag gjort följande Inskription:

Si, denna målning är bestämd att väggen pryda,

Fast blott om Jul; och saken må betyda

Den sed, som än är qvar från våra Hedna fäder.

Helt vist den tänker väl, som Fäders seder aktar.

I folk med större ljus! Verkställer och betraktar

Hvad värdigt är en hvar, och böjer edra seder!

Det alltid gläder. —

Och på det andra stycket af Bonaden föreställas: De Gamles

Lekar; som bestodo uti Brottande, Hand-kafvels-dragande,

Kamp-prof af styrka, Dans och Förplägning. På detta har jag gjort

följande Inskription:

1 Nordens hedna tid, då mod och styrka rådde,

Jul firades, af glädje att vår Sol

Begynte nalkas Nordens kalla pol;

Och då på halm de trådde.

Man Porss-öl drack ur horn, och mjöd (om man förmådde)

I tjugo dagar; på den sista, som är Knut,

Drack vän hos vän, samt lekte Julen slut

I husen, der de bodde. —"

En annan bonad, som prydde stugan i Olstorp, var en

kopia efter en äldre allmogemålning.

Ännu några år före sin död roade sig Hörberg med dylika

nationellt svenska dekorationer. En bonad, som han lär ha

förfärdigat åt sin broder Bengt, klockare i Virestad, — och som

nu, med flere andra Hörbergsminnen, förvaras i Kulturhistoriska

137museet i Lund — föreställer "Thors Högtid som Firades vid

Vinter-Solståndet och kallades Jul" och är sammansatt av åtta

rätt väl utförda och stämningsfulla bilder hänförande sig till

de förnämsta händelser under julhögtiden. Sex av dem hämta

emellertid ämnena från den heliga historien; endast den första

och den sista, på Julafton och Trettondagen, söka avbilda

"våra älsta Svenska Förfäders Tänkesätt om denna Högtid",

i anledning varav Hörberg bifogat ett par strofer, vilka här,

såsom ytterligare prov på hans poetiska utgjutelser, må anföras:

"Thors Högtid den dyra

Skola vi nu fira

Med lek och kost och dryck på bästa sätt

I Frög[d] för årets Gröda

Hvaraf Lif har föda,

Därföre Thor vi skola dyrka rätt.

Drick skålar för vår Sol

Omvändt åt Nordens Pol

Till att lifva Jorden som i Fjol,

Drick ur Glasen all

Vänta ett Walhall

Med. större frögd som evigt räcka skall."

Måhända var det såsom en komplettering till denna bonad

äom Hörberg gjorde en ritning till en takprydnad, "Himmel

äller Hämling kallad till att fästa i taket öfver Bordet om

Jul-Högtiden uti en enfaldig landtmans koja, 1812". Denna

prydnad, som nu förvaras i Smålands Fornsal, Växjö, gör sig

förträffligt, oaktat utförandet i färger — vilket sannolikt verkställts

iv en annan målare —, icke blivit det lyckligaste. Dess

komposition är naturligtvis av religiös art, men dekorativt utförd:

kanten löper en rad små bilder eller symboler av julhögtidens

13821 dagar; därefter vidtaga rätt eleganta ornament, som omgiva

en cirkel, i vilken lovsjungande änglar sväva omkring det

strålande Jehova-tecknet

Jämför man Hörbergs bonader med andra samtidigt eller

t. o. m. senare, på landet målade, blir hans överlägsenhet över

det vanliga "bondmåleriet" i ögonen fallande: proportionerna

äro rimliga, teckningen tillnärmelsevis riktig, kostymen rätt

naturlig, ornamenten ganska fina och smakfulla och

dispositionen av det hela förträfflig. Även de bättre av hans samtida

på detta område stå väsentligen kvar på den gamla, barnsligt

naiva ståndpunkten: de tre konungarna äro t. ex. svenska

generaler med peruker och trekantiga hattar o. s. v. i samma stil,

träd och hus icke mycket större än människorna, färgerna

bjärta och schematiskt anbragta, det hela utan proportioner

eller perspektiv, ofta också utan tankesammanhang. En viss

dekorativ hållning är dock i allmänhet i dessa allmogebonader

omisskännlig, och det naiva är ofta rörande. — Någon gång

under 1800-talet ser man försök till en naturligare och

smakligare anordning och färggivning — kanske Hörberg då varit

förebilden.

Större dekorativa målningar alfresko, i limfärg eller i olja

utförde Hörberg både i kyrkor och i enskilda bostäder. Redan

under häradsmålartiden fick han i uppdrag att utföra

dekorationer t. ex. på bröstningen till en och annan orgelläktare. En

ståtlig dylik dekoration målade han för S:t Lars i Linköping

(1790). Beställningen på sin första (större) altartavla fick han

år 1786, det var för Ärstads kyrka i Halland. Till altartavlorna,

Hörbergs förnämsta produktion, återkommer jag nedan. Större

vägg- eller takmålningar utförde han t. ex. i Vireså å Viresjö

herrgård i Småland (redan 1769), på Sannarp i Halland

(dörr-överstycken), på Adelsnäs (i ett tempel i parken), på Hylinge

139herrgård (friser med jaktscener), på Högsjö herrgård o. s. v.

samt framförallt på Finspång.

Hos mecenaterna på Finspång var Hörberg under loppet

av tre à fyra årtionden ofta sysselsatt med arbeten i måleri

och skulptur. Berömda voro de nu försvunna freskomålningarna

i Orangeriet. Det s. k. Eremitaget i parken var även i det

inre utsirat av Hörberg. Likaså Auroratemplet i parken som

ännu kvarstår; detta pryddes — såsom en ärebetygelse åt

friherrinnan De Geer — av Hörberg dels med en plafondmålning

föreställande "Morgonrodnadens ankomst" dels med en

Aurorabild på taket, vilken "i den uppsträckta handen håller

morgonstjärnan". Trädgårdssalongen hade en dekoration som av C. J.

Linnerhjelm beskrives på följande sätt: "I alla avseenden

lyckligt prydd: målad av samme mästare, är den till en del i imitation

av Rafaels Loger".

Hörbergs egentliga område var oljemåleriet. Utom de stora

altartavlorna torde han ha efterlämnat över sex hunda

stafflibilder. Ämnena äro av den mest skiftande art, nästan alla äro

dock figurstycken; sällan ägnade han sig åt landskapet, på vilket

område han icke visar större begåvning. De religiösa scenerna

äro synnerligen talrika, också i mindre format. Historiska och

mytologiska kompositioner äro icke sällsynta; för dylika

saknade han emellertid flera väsentliga förutsättningar.

Vardagsbilden däremot låg mera för hans temperament. Hans

genrebilder äro icke tillräckligt många eller så omsorgsfullt

behandlade, att man kan bilda sig en fullt säker föreställning om hans

läggning i detta avseende. Några interiörer ur bondstugor —

två finnas i Nationalmuseum — och i synnerhet några

genre-artade figurer visa dock, såsom ovan antytts, hän därpå att

han under gynnsamma förhållanden kunde blivit en verklig

svensk "bondemålare", i uppfattning besläktad med de neder-

140ländske. Hans hela sinnesriktning och livsåskådning voro de

bästa förutsättningarna härför.

Hörbergs talrika porträtt äro rätt ojämna, sannolikt beroende

på den större eller mindre arbetstid han haft till deras utförande.

Något större värde äga de i regeln icke. De manliga porträtten

äro de flesta och även de bästa. Någon gång synes han dock

verkligen hava lyckats med ett kvinnligt porträtt, t. o. m.

kostymbilder. Händerna äro i regeln fula eller kraftlösa och utan

karaktär. Endast få av Hörbergs porträtt hava blivit mera

bekanta. Bland dessa må, utom hans självporträtt, nämnas "Lidén

på sjuklägret", vilket Elias Martin, kanske något förbättrande,

stuckit i koppar. Den utmärkte litteraturkännaren professor J. H.

Lidén — då bosatt i Norrköping — var Hörbergs gynnare och

vän, och det var på hans uppmaning, som denne

sammanförde sina självbiografiska anteckningar. Ett exemplar av

porträttet finnes i Uppsala universitets samling, ett annat i

Linköpings stiftsbibliotek. Med åtskilliga brister i teckningen är

det dock ganska karaktäristiskt, och färgerna äro klara, om än

ej mjuka. — Bäst anses Hörberg hava avbildat sig själv; ja

det skall vara det enda porträtt, varmed han lyckats. Så anser

F. S. Silfverstolpe, som tillägger, att Hörberg "icke lyckats

giva behag åt något enda av de porträtt, som hos honom varit

beställda". Och Atterbom försäkrar, att "porträtter kunde han

alls icke måla (åtminstone i senare dagar) utom sitt eget".

Egendomligt nog hava här hans beundrare och grundarne av

det konsthistoriska omdömet om honom varit väl stränga och

kategoriska. Utom det att han visst icke målade "få" porträtt,

äro somliga av dem, på vilka han hann nedlägga större omsorg,

icke sämre i sitt slag än hans genrebilder och religiösa målerier

i sitt; och även om han kunde måla sig själv bäst, så stå flera

av hans övriga porträtt åtminstone i den tekniska behandlingen

141ingalunda under hans självporträtt. Särskilt må påpekas ett

mansporträtt i den ganska rika Hörbergssamlingen i

Östergötlands museum, Linköping. — Mest känt är självporträttet år 1807,

som han samma år graverat och som i avtryck åtföljer hans

av Atterbom utgivna Lefvernes-Beskrifning. En s. å. gjord

och med etsningen alldeles överensstämmande tuschteckning

finnes i Växjö Fornsal — kanske denna just var utkastet till

den tavla, efter vilken den förra utfördes. Den lille snyggt

klädde gubben sitter framför staffliet med paletten i hand, med

kalotten löst fäst på hårtestarna, pannan något rynkad och

ansiktet skrovligt (koppärrigt), utstående kindknotor, små

godmodiga ögon och välvilligt leende mun ").

IV. HÖRBERG PÅ OLSTORP.

Tiden på Olstorp (1790—1807) var kanske Hörbergs

lyckligaste, åtminstone gäller detta de yttre förhållandena. Hans

ansende tillväxte snabbt, och beställningar strömmade in från

alla håll. Redan första året blev han inbjuden till Norrköping

för att där utföra altartavlan till S:t Johannis kyrka,

framställande Kristi dop. Följande år (1792) utförde han altartavlan

i S:t Hedvig i samma stad: "Jesus uppenbarar sig för lärjungarna

och igenkännes av Thomas". Båda dessa tavlor höra till

Hörbergs bästa (den förra nu endast kvar i en kopia). Scenen med

Kristus och Thomas, omgivna av en stor skara lärjungar, intar

särskilt genom sin ljusbehandling samt även den livfulla

kompositionen och den praktfulla arkitekturen en framstående plats

bland hans altarverk. (Se nedan fig. 54).

Under denna tid i Norrköping var det som han

sammanträffade med den nyss omtalade J. H. Lidén, en bekantskap

") Ett laverat porträtt avbildas ovan s. 134 (fig: 47).

142som blev av stor betydelse för Hörbergs inre utveckling. I det

exemplar av Hörbergs självbiografi, som Lidén skänkte till

Linköpings stiftsbibliotek, har denne inskrivit ett litet företal

daterat 1792, vari han yttrar om Hörberg följande: "Hans rena

sunda naturliga förstånd, hans goda moraliska karaktär, hans

stilla och anständiga uppförande tillvinna honom allas aktning

och vänskap, som förstå värdera dygd och förtjänst utan titlar.

En gång bad jag honom själv skrifteligen författa sitt leverne;

särdeles att utmärka den tråkiga väg han bekymmersamt trampat,

innan han hunnit det ställe han nu som konstnär innehaver.

En tid därefter lämnade han mig denna sin egenhändiga

Lefvernes-Beskrifning. Jag läste den med större nöje än jag

läst många andras."

Karaktäristisk för Hörbergs uppfattningssätt och sinnesart

är en teckning från de första åren på Olstorp. Denna teckning,

som är daterad "Rödmosan den 12 juni 1792" och dedicerad

dess ägare, vars odlingsflit berömmes, föreställer en bonde

sittande framför sin stuga under ett träd och i lugn betraktande

lyckan, som i kvinnogestalt svävar emot honom på ett klot;

bakom henne synes en galaVagn styra kosan till ett slott.

Under teckningen, som är rätt ledig och rask, står följande vers:

Den som kan sin lycka styra

Vara stadig om hon yra,

Den har mer än lyckans lott,

Ar säll i kojan och i slott.

Det hela är en bild av Hörbergs egen ställning och

sinnesstämning.

Emellertid kunde den lille målargubben rätt väl röra sig i

den stora världen, där han alltid väckte intresse. Man betraktade

honom icke blott som en kuriositet utan uppskattade och

143erkände hans begåvning och hans värdefulla personlighet. Ett

tecken härpå var att han år 1796 valdes till medlem av

konstakademien, då han fick rätt att kallas "kunglig målare"; han

satte högt värde på utmärkelsen, men brydde sig föga om

titeln. Det receptionsstycke han till akademien inlämnade var

en framställning av Salomos dom, livfull och färgrik om än

svag i figurbildningen.

Från och med 1797 började Hörberg deltaga i de av

konstakademien anordnade utställningarna. Då han följande år

besökte Stockholm, blev han synnerligen väl mottagen både av

konstnärer och av statsmän och andra förnämiteter, Lagerbring,

Reuterholm m. fi.

I hans egentliga krets och särskilt i hans ateljé skulle man

dock helst se Pehr Hörberg. Från 1790-talets mitt ha vi ett

par värdefulla vittnesbörd från besök på Olstorp. F. S.

Silfverstolpe anför sålunda sina intryck av Hörberg från år 1794:

"Såsom konstnär betraktad är han både eldig och sensé.

En rik imagination visar sig i hans arbeten. Uti kompositionen

är han fri och originell. Teckningen och koloriten äro naturliga,

utan val. Han har uppställt för sig vissa allmänna principer,

men som han anser all konst bestå i träffande av naturens

enkelhet, så att konsten ej märkes, underkastar han sig inga

andra reglors tvång, än dem ämnets natur fordrar enligt den

synpunkt varifrån han ser det. Hans erfarenhet ökas ständigt

genom hans granskning och vid 48 års ålder äger han ännu

en ivrig håg att fullkomna sig. Man ser sällan en man så

modest och en behövande så fri från vinningslystnad och så

nöjd med sitt tillstånd. Han är alltid sysselsatt och vänder den

ena stunden så aktsamt i den andra, att han hinner med allt

vad han åtager sig. Dessutom har han en lätthet för arbete,

144som gör att allt går skyndsamt. Han är av ett jämnt sinnelag,,

hjälpsam, förtrolig och människovän.

Uti [svenska] historien, gamla historien och gamla gudaläran har

han någon beläsenhet. I matematiska och moraliska ämnen kan

han resonera med redighet och sällsynt justesse och därigenom

är han intressant i umgänget. Han älskar det muntra och även

något satiren. Om det högsta Väsendet äger han ej

allmänhetens låga inbillning."

Vad hustrun beträffar, berömmer Silfverstolpe hennes fria

och glada lynne. "Hon förenar med gott förstånd driftighet,

omtänksamhet och flit samt är öm om sina barn och om sin

gubbe, vars urskillning och snille utgör föremålet för

hennes högaktning och nöje. Hon var under vistelsen här rätt

skämtsam och förundrade sig under mycket löje över de unga

förnäma herrarnes den tiden så ovanliga företag, att som

vandrande gesäller till fots gå genom landet. Hjärtlig som gumman

var, blevo de resande också vid sitt avsked av gumman varmt

omklappade". —

Den bekante resenären C. J. Linnerhjelm, själv artist, besökte

Hörberg samma år, och kom/även det följande året till

Finspång, där han träffade Hörberg och besåg hans där utförda

arbeten. Han skriver härom: "Gärna hade jag besökt den

snillrike Hörberg, som nu bor blott en halv mil från Finspång,

och av vars ömma och känslofulla hjärta för vänner jag där

för ett år sedan såg intagande bevis. Men tiden hastade och

jag måste åtnöja mig att blott beskåda de vackra tavlor och

bilder, som lika hedra hans snille och hand.

Samma klädnad, under vilken han förr vid sin torphydda L

Småland odlade dess lilla jord, höljer nu denne verklige

konstnär. I den boning, han nu på ett eget halvt hemman uppfört

och där han åt en älskad son fått överlämna skötseln av sitt

10

145åkerbruk, är han så mycket lyckligare, som fåfängan icke fått

smitta hans bröst.

Icke okänd för sig själv till sin talent, är han lika modest,

sedan hans konst redan är ryktbar. Han är nu några och fyrtio

år gammal och fick sent lämna sig helt och hållet åt konsterne

men komponerar med all ungdomens eld och rikedom. Jag är

förnöjd att få sluta mitt brev om ett så vackert ställe med

berättelsen om en man av så vacker karaktär".

V. HÖRBERG PÅ BESÖK I HEMBYGDEN ÅR 1800.

Bland beställningar som allra mest gladde Hörberg var den

han under dessa år fick av en altartavla för kyrkan i hans

födelsesocken Virestad.

Av sin hembygd hade han tagit avsked innan han år 1790

flyttade från Småland till Östergötland. Han sammanträffade

där med släkt och vänner, avmålade sin gamle far, gjorde

vyer av Virestads kyrka, av hemmet på övra ön m. m. Som

konstnär var han då redan något bekant; men han anade

knappast att han tio år senare skulle få återkomma för att

utföra traktens förnämsta konstnärliga prydnad.

Nu vid det nya århundradets början stod Pehr Hörberg på

sin höjdpunkt; och man var i socknen tydligen stolt över dess

berömde son. Fadern levde ännu, och brodern Bengt var

klockare i församlingen. Om honom har Pehr Hörberg

berättat: "Öfver hans skicklighet i musik kan jag ej döma, men det

vet jag, att han ägde ett geni för det mekaniska. Han gjorde

små orgelverk med pappipor och försedda med många stämmor,

och dessa så nätta att de rymdes i en laglig violinlåda".

Vidare förtäljer han från denna resa:

"Min far var munter och rask, så mycket eller mer än

146Fig. 48. Altartavlan i Virestad.

jag väntade af en 78 års gubbe. Hvad nöje var det ej för mig,

att i födelsebygden och på sommartiden få ännu en gång gå

på min barndoms och ungdoms stigar, beskåda vad som var

i sitt forna skick och de ändringar, tiden gjort, samt där

allestädes råka ungdomsbekanta, som med välvilja och kärlek

bemötte mig. — Hvad nöje var det ej för mig att åter se de

trakter, som i min barndom väckte min första uppmärksamhet,

men som sedan genom skogens uthuggning och andra

förändringar voro blefna mycket förvandlade".

Hos brodern bodde han vid slutet av denna vistelse i

hembygden, sedan altartavlan var färdig. Medan arbetet pågick

147var han inbjuden bo hos en ungdomsvän, Peter Jönsson i

Västra Välie, en myndig och förmögen bonde, vilken också

bekostade tavlans målande. Huset var ansenligt, men

bespisningen tarvlig och ytterst enformig. Den förnöjsamme Hörberg

klagade ju icke, men från ett litet godmodigt skämt kunde

han icke avhålla sig. När man bad honom att, innan han

lämnade gården, måla ett skåp åt värdfolket, skrev han på

dörrens insida med penseln denna vers:

Peter Jönsson är nog en hederlig man,

Men han föder sin målare som det kan:

Rofvor i välling och rofvor i kål,

Och rofvor dä får vi hvareveligt mål. —

Altartavlans väldiga duk är sammansatt av flere smärre, alla

vävda — såsom det berättas — av Peter Jönsson hustru,

Krestina Bengtsdotter. Den grova väven var icke så lätt att

bearbeta med penseln, men Hörberg gav sig oförfärat i lag

därmed.

Ytterligare en anekdot om tavlan kan berättas.

Ursprungligen hade kyrkorådet beslutat att ämnet skulle vara Yttersta

domen med himmel och helvete, ett ämne som ofta under

protestantismens första århundranden brukade framställas i våra

kyrkor (vanligtvis i takmålningar) -— kanske det också funnits

i den gamla, då nyss rivna kyrkan. Hörberg fogade sig till en

början efter detta beslut; men ämnet låg icke för honom,

gripande helvetesscener passade icke hans fromma sinne, och

själv har han aldrig för sina kompositioner valt en sådan

framställning, vilken ju också — det må medgivas -— är i

utförandet synnerligen krävande. Då goda ord icke hjälpte, hittade

Hörberg på ett verksamt sätt att få altartavlans ämne ändrat.

Han började med utkastet på den uppspända duken av en

748uppskakande helvetesscen i nedre högra hörnet. Det visade sig

då för de häpnande församlingsborna, ju längre arbetet

framskred, att de stackars osaliga, som av de onda andarna grepos

och marterades, buro bekanta drag — man igenkände sina

grannar och sig själv. Detta tog skruv. Ivern att få fram

Yttersta domen och helvetesscenen svalnade, och man lät

Hörberg följa sitt eget huvud.

Hörberg valde nu en variation av ämnet "Kristus lärer i

templet". Detta ämne hade han rätt ofta framställt, senast året

förut i en tavla som pryder altarväggen i S:t Lars i Linköping.

Virestadstavlan, som upptager hela den breda kyrkans

fondvägg, har flera likheter med Linköpingstavlan. På det hela är

den mera storslagen än denna; men Kristusgestalten i S:t Lars,

€n av Hörbergs värdigaste, är bättre än i Virestad och intager

en mera naturlig ställning.

Man ser i Virestadstavlan (fig. 48) Jesus omgiven av prästerna

och fariséerna på ena sidan samt på den andra barnen, som

kallats fram till Frälsaren, samt åldriga, sjuka och lytta som

söka hans hjälp; slutligen en 9ändlig mängd folk längre bort

på sidorna och bakom i det rymliga templets olika avdelningar.

Kvinnogestalterna äro schablonmässigt behandlade, obetydliga

eller fula. Barnen, som smyga sig till Jesus, äro som vanligt

temligen misslyckade "). Men gubbfigurerna — icke så mycket

prästerna, som de hjälpsökande och en del av det omgivande

folket — äro livligt omväxlande och karaktäristiskt framställda.

I synnerhet är detta fallet med figurerna på en främre läktare

till höger i templet, där Hörberg bl. a. avbildat sig själv (den

lille slätrakade gubben med kalotten) samt flere av Virestads-

") Dock märker man särskilt i den ena barngestalten (vid Frälsarens

vänstra sida) en strävan efter större naturlighet på samma gång som djuphet

i blicken; huvudet synes också efterbildat något av Rafaels Kristusbarn.

149borna — levande präktiga bondtyper. Och ställer man sig

längre ned i kyrkan och överblickar kompositionen i dess

helhet, blir man verkligen slagen av dess grandiosa karaktär: den

enkla, klara fördelningen av grupperna i för- och mellangrunden,

den rika fantasi, varmed massor av figurer anbragts på sidorna

och bakom, utan att störa huvudhandlingen, den storartade

— om än väl fritt och föga regelrätt komponerade —

arkitekturen, utsikten över tempelgården i bakgrunden och slutligen

den kraftiga varma heltonen (i brunt), som gör att på längre

avstånd de enskilta (i och för sig väl anbragta) färgernas

suddighet icke märkes.

Längst nere till vänster i tavlan är en dörr målad, vilken

maskerar den verkliga dörren till sakristian; det gör ett något

egendomligt intryck att se prästen inkomma till predikan eller

altartjänst genom den målade dörren. Man fann nog denna

anordning helt konstrik; och Hörberg har sannolikt för dörrens

inkomponerande haft Rafaels fresker i Stanza della Segnatura

i sinnet.

Tavlan har ett par gånger måst restaureras, båda gångerna

av beundrande efterföljare till Pehr Hörberg: Bengt

Nordenberg och Ludvig Frid.

Nordenberg vittnar om tavlans popularitet med dessa ord:

"Man vandrar långa vägar för att se denna målning, som är

hela ortens märkvärdighet, och så snart en Virestads-bonde

möter en främling, talar han också om sin granna altartavla".

VI. HÖRBERG PÅ FALLA.

Hörbergs ekonomiska förhållanden tilläto honom i början av

det nya århundradet att köpa ytterligare en liten gård. De tre

sönerna växte nu upp och skulle ägna sig åt jordbruket. För

150äldste sonens räkning inköptes ett halvt hemman Falla, beläget

några kilometer ifrån Olstorp. Dit flyttade han också själv

samt byggde åt sig en rymlig ateljéstuga. I den stora salen

här kunde han spännna upp dukar av betydande omfång —

för altartavlorna behövde han stundom en bredd av sex à sju

meter, någon gång mera, och höjden var stundom lika tilltagen.

För de största höjdbilderna kunde duken dock icke helt

uppspännas i ateljén, väl däremot i Finspångs slottskyrka, som

Hörberg någon gång fick använda, när herrskapet var borta.

Målade han bilder av betydande höjd i sin stuga, måste han

använda ett förfaringssätt, som var fiffigt nog, men i alla fall

endast en nödfallsutväg och icke tillät översikten över det

hela: han målade tavlan styckevis, då den satt upprullad på

en ställning, där han genom en vev kunde få fram det ena

stycket efter det andra.

Emellertid var nu, då han överskridit sextioåren, hans

egentliga skapartid förbi. Han var också tidvis sjuklig; samma år

han flyttade till Falla (1807) hade han undergått en operation för

sten. Hörbergs hem var icke förskonat för husliga sorger. Hans

hustru var duktig och praktisk, men — som han någon gång

yttrade -— hon förstod sig "icke på det idealiska". Hon hade

tydligen inga höga begrepp om konstens värde, och bidrog

nog icke att hålla mannen uppe på en högre nivå än

"bondemålarens". Att han ganska ofta var med i den stora världen

t. ex. på Finspång, hade hon svårt att smälta. Hörberg var

icke okänslig för det täcka könets behag och älskvärdhet; och

detta fick han stundom umgälla hemma. Då har, berättas det,

fiolen varit hans tröstare, och en och annan komposition,

tillkommen uti ensamheten, bär spår av hans vemodiga stämning.

Förhållandena blevo under de sista åren lugnare; 1812 skrev

han till sin vän Silfverstolpe: "Nu har gumman blivit det, hon

153bör vara mot sin gubbe, vilket gläder mig och kanske förlänger

mina dagar". — För sönerna hade han stundom bekymmer. Den

mellerste, Fredrik, avled vid tjugoett års ålder (1797) i ett

svårt, tåligt buret lidande. De båda andra, Peter Marian och

Johan Gustaf, voro lantbrukare och skötte jorden vid Falla

och Olstorp. För särskilt den yngste hade familjen sorger. De

voro båda gifta, och deras efterkomlingar leva ännu. Även

med sönerna var Hörberg under de sista åren mera nöjd: "Ja!

Gudilov, jag har ej att klaga på försynen för illaartade barn.

De äro mig och gumman tillgifvna och deras förstånd är så

odladt, som kan falla på dem i deras yrke och uppfostran. Gud

allena vet, om de verkligen voro lyckligare med vidsträcktare

kunskaper på den verkningskrets, som de nu äro som

med-boigare i samhället".

Under sina sista år var Hörberg åter friskare. Till F. S.

Sillverstolpe skrev han 1812 följande: "Jag mår väl och har

Gudilov efter min ålder den bästa hälsa jag ägt på öfver 30

års tid. Till vår bergning har vi det någorlunda".

Den unge Atterbom, som ett par år förut besökte Hörberg,

skildrar hans utseende på följande sätt: "Han var starkt

byggd, något undersätsig med manlig och värdig hållning..

Ansiktet karaktäriserades av hög panna, klara vänliga ögon,,

en vek, men bestämt formad mun, där blott de förlorade

tänderna påminde om åldringen. Själva huvudet pryddes under

sammetskalotten av vita lockar. Hans klädsel var som den

förmögnare bondens enkel, men snygg."

Mången imponerades av målargubbens skarpsinnighet och

reflexionsförmåga, likasom av hans kunskapsrikhet. Han läste

gärna arbeten i Sveriges historia och fornhävder. Med poesi

förnöjde han sig ofta. Han satte synnerligt stort värde på den

gamle Stjernhjelm, likaledes på Bellman, med vilken han per-

152sonligen varit bekant, och vars omedelbara skaldskap och

framställningskonst han direkt lärt känna. De unga "göternas" diktning

var som sprungen ur hans eget hjärta, framförallt Geijers Den

siste skalden och Den siste kämpen.

Atterbom lovprisar Hörbergs älskvärda sätt och blygsamma

väsen. Emellertid fanns hos honom, som hos varje boren

konstnär, innerst en stark självkänsla. "Vad jag blivit, har jag blivit

av mig själv", yttrade han. "Ser herrn, det finns nog de som

måla bättre än jag, men de ha" inga idéer, jag menar stora tankar."

VII. DE SISTA ÅREN.

Ar 1812 synes ha varit ett klangår för Hörberg. Man har

också från den tiden, såsom ovan antytts, sympatiska skildringar

om honom av flera besökande. En sådan var överstinnan

Marianne Ehrenström, den bekanta litterära damen, vilken för

kronprinsen Karl Johan sammanskrev på franska sina Notices

om Sveriges litteratur och konst. Hon vistades då på Finspång

och berättar om detta tillfälle:

"Jag besökte Hörberg en dag. Han bjöd mig stiga in i sin

ateljé, ett verkligt tempel för de sköna konsterna. Förutom

hans målningar fanns där även en viol och en liten clavecin,

som han själv uppfunnit. Man såg där jämväl musikstycken av

flere kompositörer och dessutom våra förnämsta skalders verk.

Förvånad anmärkte jag detta. "Ah", svarade han, "jag kan litet

av varje, och när jag icke längre ser att måla, gör jag musik."

Han bad mig envist välja bland hans tavlor den, som jag tyckte

bäst om, för att den skulle påminna mig om den gamla

hedersmannen. Jag valde ett präktigt gubbhuvud med ett uttryck, som

påminner om Rembrandts pensel, men han erbjöd mig

dessutom en annan tavla, "Den heliga familjen", ett av de bästa

153stycken, ja g sett av honom, vilket han nödgade mig att också

mottaga.

Några dagar därefter kom han till mig med sitt porträtt,

graverat av honom själv, med följande inskrift: "Souvenir (Nej,

bäst för mig att tala min moders språk) — Som hågkomst af

mig till en älskvärd Vän, som är Högvälborna Fru ... av en

tillgifven vän P. H." Sedan gav han mig en av honom själv

komponerad polska, på vars baksida fanns en pennteckning,

föreställande de tre vise männen tillbedjande Jesusbarnet" .*)

Karl Johan gjorde detta år ett besök på Finspång och fick

där se Hörbergs målningar, varav han livligt intresserades;

och genom fru Ehrenströms förmedling beviljade kronprinsen

honom företräde och anvisade ur sin handkassa åt honom en

årlig pension på 150 rdr. Med denna pension blevo Hörbergs

sista dagar sorgfria. Kronprinsen lär ha klappat honom på axeln

och, pekande på en av hans tavlor, sagt till honom på svenska:

"Vackert, mycket vackert".

Till den lille arvprinsen Oscar lämnade Hörberg en

lavering-föreställande — med en artig allusion på prinsen — Achilles"

uppfostran (nu i Lunds universitetsbibliotek). At Karl Johan

förärade Hörberg sedermera en tavla över ämnet "Odin och

Gylfe", också med artig hänsyftning på aktuella förhållanden.

Tavlan ansåg han vara en av sina bättre.

För det historiska måleriet hade Hörberg, såsom ovan

anmärkts, icke stora förutsättningar. I arrangemang och kostym

är han nästan alltid misslyckad, ofta också i komposition

och till och med i färggivning. Bland hans största historiebilder

var en scen ur Gustav Vasas äventyr i Dalarna, som prydde

den stora salen på Tärnö slott. De senare åren sysselsatte han

") Det här nämnda bladet med polskan och teckningen förvaras nu bland

Lunds universitets konstsamlingar.

154

1sig gärna med ämnen ur Nordens sagohävder. Dessa utkast till

tavlor äro ju föga lyckade. Liksom Ling rörde sig Hörberg gärna med

allegorier och omklädnader. Gylfe var ju Karl Johan och Odin

den gamle Karl XIII. Emellertid blev Hörberg, såsom jag

framhåller i en annan uppsatts i detta häfte, genom dessa bilder en

bland de allra första "göterna" i vår konst och en

föregångare till Sandberg och Wahlbom. —

Ännu 1815 deltog Hörberg i konstakademiens utställning.

Men hans kraft var nu bruten. Och den 24 januari följande år

avled på Falla lugnt och stilla en av Sveriges märkligaste

bondemän och största konstnärsbegåvningar.

VIII. KONSTNÄRS PERSONLIGHET OCH BETYDELSE.

Hörbergs många alster på de bildande konsternas område

äro spridda överallt i landet. De stora museerna hava ju vart

och ett åtskilliga, och i flera privatsamlingar återfinner man

också målningar eller teckningar av Hörberg; men någon större,

representativ samling därav finnes icke. Hans altartavlor äro

också spridda runt omkring i Sverige och Finland. Det är ju

förnämligast hans oljemålningar man måste uppsöka för att

kunna bedöma hans konst. Här först utvecklade han sin

talangs storhet. Men vad man åter och åter måste beklaga är —

jämte den bristfälliga, alltför sent påbörjade och alltför

kortvariga utbildningen — den oerhörda produktiviteten som

hindrade det noggranna, omsorgsfulla utförandet. Man förvånar sig

över att hans tavlor — somliga flera meter i höjd och bredd,

målade på några veckor — icke blevo mera hantverksmässiga

än de äro. Också härigenom framlyser hans genialitet.

I Hörbergs stora oljemålningar ser man klarast både hans

fel och hans förtjänster. Bland de förra faller genast i ögonen

155den bristfälliga figurteckningen. Han hade visserligen studerat

efter levande modell vid akademien, och hemma använde han

stundom sådan; men här träffar man den svagaste punkten i

hans utbildning: det nakna kunde han nästan aldrig framställa

korrekt eller naturligt. Sällan lyckas honom det kvinnliga

behaget, sällan det barnsliga och det lekfulla. De manliga

gestalterna äro bättre och isynnerhet gubbfigurerna. Andakten och

sinnesfriden lågo honom nära, icke den fulla blomstrande kraften.

Till hans förtjänster höra den ädla och rena uppfattningen,

den klara och rika kompositionen, den ofta storslagna

grupperingen, som präglar hans religiösa målniningar; därtill komma

färgernas samverkan och spelet av ljus och skugga samt det

ofta präktiga perspektivet. Hörberg strävade också han, efter

stora effekter, en verkligt monumentalitet. Den dramatiska

livfullheten är också omisskännelig i många av hans bilder, men

genom teckningens ofullkomlighet bli ställningarna ofta

konstlade eller tvungna.

Man har kallat Hörberg "tidens förnämsta koloristiska

förmåga". Detta är väl sagt med hänsyn till den avtagande

färgstyrkan i vårt måleri vid 1800-talets början. Ett bland Hörbergs

största anlag var också hans färgsinne. Man ser i hans

färg-givning djupa motsättningar, men också harmoni och en varm:

helton — skada blott att denna ofta åstadkommes genom

en brunaktig "hopsåsning"! Han kunde sällan bestå sig det

bästa färgmaterial; hans färg verkar ofta tjock och grumlig.

Även ljuseffekterna vinnas stundom på ett konstlat sätt; men

för ljusdunklet hade han annars stor förkärlek och lyckades

däri ej sällan.

Framförallt tilltalar dock den levande andakten hos

konstnären själv, som ger värme och lyftning åt bilderna.

v

Det centrala hos Hörberg var och förblev det religiösa måle-

156Fig-. 49. Altartavla i Ärstad (efter Hörbergs kopparstick).

riet. I en rad av storartade kompositioner har han nedlagt sin enkla,

skriftenliga uppfattning av Jesu levnad på jorden"). Här fick hans

varma konstnärskänsla ett rikt och omedelbart uttryck. I denna

sfär var han också i grunden och från barndomen hemmastadd.

Enligt Hörbergs 1812 och 1815 upprättade förteckning på

sina altartavlor hade han från 1786 målat åttiosex större sådana 2).

") Undantagsvis målade Hörberg en allegorisk religiös scen i barockens

manér, såsom altartavlan i Finspångs slottskyrka, som föreställer änglar

bortförande Kristi kors; men så var det också, såsom han själv säger "en

allegorisk Målning, mig ålagd att göra av Bruksägaren".

2) Förteckningen upptager åttiosju nummer: det första är en för Vrigstads

kyrka år 1778 målad kopia av Schröders nattvardsbild i Växjö domkyrka.

Dessutom har han ända från 1760-talet utfört smärre andaktsbilder för

åtskilliga kyrkor.

157Omkring två tredjedelar av detta antal utförde han för kyrkor

i Linköpings stift; därnäst komma Växjö och Strängnäs stift

med omkring ett tiotal vart. Vidare finnas — eller funnos —

altartavlor av honom i Halland, Blekinge, Kalmar län, Värmland,

Dalarna samt i Nyland. — Flera av dessa hava under årens

lopp lidit skada, delvis beroende på dukens eller färgernas

ohållbarhet. Man träffar därför icke alla på sina ursprungliga

platser; några hava försvunnit, andra kommit till museer eller

magasin.

Ofta har Hörberg i flere tavlor framställt samma ämne ur

den heliga historien på ett tämligen likartat sätt i det hela,

men med en mängd variationer i de rika detaljerna. Jag har

redan beskrivit en av hans allra förnämsta, altartavlan i

Virestad, vars ämne "Jesus lärer var dag i templet", liksom de

närsläktade "Jesus lärer i templet vid tolv års ålder" och

"Jesus välsignar de små barnen", han med synnerlig förkärlek

synes ha använt till altarverken. Raden inledes av hans första

större altartavla, den i Arstad i Halland 1786 utförda (fig. 49).

Nattvardsscenen har han — utom flera kopior efter

Schröder — målat i fem altartavlor. Ämnet "Jesus i Getsemane"

är behandlat i sju o. s. v. Korsfästelsescener äro naturligtvis

också talrika. Ett par sådana må särskilt framhållas: Herrberga

kyrkas altartavla av 1798 och Örtomtas av 1807. Den senare

skildrar med dramatisk kraft, liv och åskådlighet de tre

korsfäste samt Johannes, Maria, hövitsmän och krigsknektar, de

senare mer eller mindre i dunklet liksom rövarne, Kristus åter

i ljusskimmer, med upphöjt lugn bidande döden. I

Herrberga-bilden åter (fig. 50) där figurframställningen är mer än vanligt

lyckad — har Jesus uppgivit andan och hans sida uppstinges;

den tunga sorgen har gripit de närstående, landskapsmotivet i

bakgrunden ger också kraft åt den vemodiga stämningen.

58Fig. 50 Altartavla i Herrberga.

Ej sällan arbetar Hörberg, såsom jag antytt, med ljus och

skugga. Aftonstämningar lyckas honom därför rätt ofta. Så

t. ex. i Furingstads altartavla (fig. 51), där scenen, "Kristus

och de lagkloka utanför templet", i sina varma, dunkla toner

gör sig effektfullt, inramad av de ljusa ytmässiga

medeltidsmålningarna. Här mötas i förträfflig verkan två olika perioder

av svenskt monumentalmåleri.

Den stora altartavlan i Söderköpings kyrka (fig. 52),

skildrande "Födelsen med änglarnas lovsång i höjden", gör sig

likaledes utmärkt, insatt som den är i den gamla

medeltidskyrkans spetsbågigt avslutade väggfält.

Svävande gestalter har Hörberg lärt sig framställa av

1700-talats stora konstnärer. Man erinras om dessa — bl. a. om

Sergels relief i Adolf Fredriks* kyrka i Stockholm — vid

Hörbergs största bild, Östra Husby kyrkas altartavla (fig. 53). Här

är den nedre scenen med änglar och lärjungar, komponerad

159över absidbågen, rikt utvecklad med en mängd figurer i ljus

och skugga.

Vid en figur, som möter oss på alla dessa Hörbergs tavlor,

skola vi något dröja: det är den centrala Kristusgestalten.

Endast sällan lyckas den honom. Det är särskilt ansiktet, vari

det djupa och över lidandet upphöjda uttrycket saknas.

Hörbergs Kristus har ett milt, men alltför kraftlöst och tillika

alltför jordiskt, nästan tafatt utseende. Annars ser det verkligen

ut som om Hörberg i denna gestalt försökt efterbilda de stora

italienska mästarna. Så t. ex. åsyftar han stundom återgiva en

sådan kontrastverkan, som den Leonardo da Vinci i sin

världsberömda "Nattvard" eller Tizian i "Skattepenningen" så

fulländat uppnått. Denna åsyftade kontrast återfinnes i flera av

hans tavlor, särskilt där krigsknektar ställts omedelbart vid

Jesu sida. Någon gång har han lyckats bättre med denna

motsats mellan den himmelska, mitt i lidandet lugna mildheten

och världssinnets råhet och hatfullhet, så i altartavlan i

Leka-ryd (nära Alvesta), som framställer en variation av temat

"Ecce homo". Kontrasten mellan den oskyldigt lidande Kristus,

som visas för folket av Pilatus ovanpå trappan, och den råe

dråparen Barrabas bakom fängelsegallret inunder återfinnes

visserligen icke på Lekaryds-tavlan, men däremot skarpt och

markerat, såsom å Tizians nämnda tavla, motsatsen mellan den

ljuse, milde Frälsaren och den mörke, vilde krigsknekten. Det

är en verkligen gripande komposition, med en storartad

arkitektonisk bakgrund J). Kristus-figurens ställning är dock här, såsom

") Svårt är emellertid att avgöra, vilken betydelse Bengt Nordenbergs för

några årtionden sedan gjorda restaurering haft för det intryck tavlan nu gör.

Nordenberg, som verkställde denna restaurering under vistelse hos den

konst-älskande kammarherre Angerstein på det närbelägna Gåvetorp, målade åt

denne en duk, vilken nu är införlivad med den Stephenska konstsamlingen

på Husaby i Småland. Denna stora, upptill i hörnen avsneddade duk förestäl-

-160Fig-. 51. Altartavlan i Furingstad.

icke så sällan hos Hörberg, något konstlad, man skulle kanske

vilja säga teatralisk: han böjer medjan åt höger, men lutar

överkroppen tillbaka åt vänster, så att huvudet nästan kommer

mitt över fötterna. Liknande är ock Kristusgestalten å

altartavlan i Tyska kyrkan i Norrköping (fig. 54) "Jesus

uppenbarar sig för sina lärjungar, då Thomas var tillstädes" (av år

1791), en storslagen och gripande framställning, nyss omtalad,

ler "Hörberg läggande sista handen vid Lekaryds altartavla". Det är en fin

och stämningsfull kyrkointeriör: målaren, lätt igenkänlig med den lilla

kalotten, sitter på en stege med huvudet i profil; nedanför samtala några

personer (sannolikt kyrkoherden, som för kykovärdarne förklarar tavlans

innehåll); kyrkogolvet skuras — för invigningen — av en kvinna i förgrunden

till höger, och genom en dört till vänster inträder en annan kvinna med ett

barn vid handen. Situationen är fantiserad: Hörberg målade säkerligen

altar-bilden i sin ateljé vid Finspång, och kyrkans utseende är fritt behandlat;

men tavlan är med sin brunaktiga helton av en förträfflig verkan.

En annan av Nordenberg målad (mindre) bild av Hörberg betraktande en

sin altarmålning, nu i Malmö museum, är här ovan avbildad (fig. 46).

11

161Även i andra situationer och med andra personer, där

Horberg vill uttrycka det rörande eller det patentiska, blir

framställningen ej sällan misslyckad, överdriven eller onaturlig.

Kristus avmålas vanligen klädd i röd fotsid dräkt och med

en blå mantel kastad från ena axeln över bröstet; hår och

skägg äro långa, av brun färg, stundom mörkare, stundom

ljusare. Någon gång, såsom i hudflängningsscener och även i

scener efter Kristi uppstigande ur graven, avbildas Kristus

nästan naken med blott ett vitt skynke över länden eller ock

över axlarna. Såsom redan antytts, är Hörberg i dylika

framställningar ännu mindre lyckad; så t. ex. i den ena av de två

altarväggtavlorna i S:t Lars i Linköping, som annars är ganska

väl målad. —

Den nyss nämnda bristen i Kristus-figurens hållning å vissa

av Hörbergs tavlor för oss över till frågan om hans förhållande

till den då härskande klassicerade riktningen. På det hela

måste man giva Atterbom rätt uti att Hörberg jämförelsevis

obetydligt tagit intryck av dess manér, och det märks i

verkligheten icke mycket, att han rönte "ett beklagligt starkt

inflytande av tidens antikiserande strävan", såsom en nyare

konstforskare uttrycker sig. I hans tavlor (och många teckningar)

med mytologiska och allegoriska motiv märker man däremot,

naturligt nog, ett sådant inflytande, t. ex. från Masreliez

och Desprez, samt även intryck av Sergel, som bl. a. enligt

fru Ehrenströms vittnesbörd gav Hörberg vägledning vid

det ovan omtalade utsmyckandet av Finspångs gamla

orangerihus. I avseende på kompositonens klarhet och

överskådlighet har kanske Hörberg också — och till sin fördel — tagit

lärdomar av dessa "klassiker". Men på hans egentliga område,

det religiösa måleriet, ser man egentligen blott i sådana detaljer

162Fig. 52. Altartavlan i Söderköpings stadskyrka.

som den ovan anmärkta, en menlig inverkan1). Hörberg ägde

ju en helt annan naturell än dessa mästare. För hans omedel-

") G. A. Silfverstolpe yttrar — en mening diametralt motsatt den ovan

anförde konstforskarens — att "Teaterns uttryckssätt hade på intet vis inflytande

163bara uppfattning- skulle det antikiserande alltid förbliva något

främmande. Hans religiösa sinne visade honom ett annat

centrum. Och han ville helst måla "efter eget humeur".

Men med sin stora receptivitet och rastlösa vetgirighet

gjorde sig Hörberg visst icke blind för vad och huru andra

mästare målat. Tvärtom. Han studerade oerhört flitigt. Och

vad som slagit an på honom gick ofta omedvetet igen i hans

egna komposioner. Han hade haft för liten utbildning och gav

sig för liten tid till lugna studier; han "smälte" därför icke

alla förebilder. Men dem han valde, valde han så mycket sig

göra lät efter egen läggning och med bevarande av sin

originalitet.

Man märker i Hörbergs tavlor intryck från en mängd olika

håll, men ingalunda från de sämsta. Så jämförelsevis liten den

konstvärld var, i vilken han kunde få blicka in, så ledde dock

hans medfödda konstnärsomdöme honom tämligen säkert till

de bättre mästarne. Redan i landsorten måtte han hava sett

reproduktioner av flera berömda konstverk; och i Stockholm

fick han tillfälle till studier i kungl, museet samt flera enskilda

gallerier och kopparstickssamlingar. Man finner i själva verket

i hans tavlor drag erinrande både om de store italienske

mästarne, i] synnerhet venetianarne, och om Dürer, Rembrandt,

Rubens samt vår senrenässans" målare av Ehrenstrahls och

von Kraffts skolor. Bland de samtida har Pilos kraftiga färg

och ljusdunkelbehandling säkerligen påverkat Hörberg.

Fru Ehrenström anmärker i förbigående om en liten duk med.

ett gubbhuvud, vilken hon på Hörbergs erbjudande utvalde

bland hans tavlor vid ett besök i ateljén i Falla, att den er-

på hans bildning". Även om detta yttrande är överdrivet, avvek ju Hörbergs

utryckssätt dock vida från det i allmänhet då härskande affekterade, sökta

eller "valda", såsom det kallades av dess egne målsmän.

164Fig. 53. Tavlan å korväggen i Ö. Husby kyrka.

inrade om Rembrandts stil. Sedermera har också Looström

påpekat, att de egendomliga ljuseffekter, som Hörberg stundom

använder, liksom stämningen i flera av hans etsningar, påminna

om den store holländaren. Sist nämnde författare tror dock,

att likheten härleder sig icke så mycket från en direkt inverkan

som från studium i samma förebild: naturen. Åtskilliga

oljetavlor och särskilt några etsningar, t. ex. med ämnet "Kristi

gravläggning", bevisa tydligen att Hörberg känt till och tagit

omedelbart intryck av Rembrandts kompositioner, väl icke blott

genom gravyrer och reproduktioner (t. ex. av Simsons bröllop

och Den barmhertige samariten), utan ock genom tavlor, såsom

"Anastasius" i den kungliga samlingen och den då s. k. "Ziskas

sammansvärjning" i akademiens samling, vilken senare tavla

165Hörberg kopierade. Han hade också tillfälle att studera en hel

del målerier i den Rembrandtska riktningens stil.

I ögonen fallande är överensstämmelsen mellan Hörbergs

och de bondelivsskildrande nederländarnes naturell. Dessa senare

voro ju också talrikt representerade i våra samlingar redan på

den tiden. I detta hänseende står han närmare — och kanske

han direkt påverkats av — Ostade, Brouwer och Teniers; "å la

Teniers" synes han gärna hava målat. I de genreartade

porträtten och studiehuvudena märker man också en frändskap

med eller inverkan från det holländska måleriet.

Men det fanns också en annan mästare av germansk stam,

med vilken Hörberg kände själsfrändskap. Det var Albrecht

Durer. Hans i kopparstick och träsnitt utförda kompositioner

hava tvivelsutan varit bekanta för Hörberg; ja, denne synes

mycket noga hava studerat dem. Hörbergs hela uppfattning

tyckes hava tilltalats av Dürers kraftiga, enkelt mänskliga

framställningssätt. Det är icke omöjligt, att hans Kristusfigurer,

t. ex. den nästan nakne, som, senig och ingalunda formskön,

vrider sig under hudflängningen, i någon mån bildats just efter

Dürers; se t. ex. dennes kopparstick med hudflängningsscenen

av år 1512. Det jordiskt kvalfulla uttrycket överväger hos

bägge. I de råa krigsknektarnes figurer gå även Dürerska typer

igen; likaså i Pilatus" gestalt, som hos Hörberg liksom hos

Durer ofta har orientalisk drägt. Också den landskapliga

bakgrunden, sådan Durer framställde den t. ex. i ett litet träsnitt

med korsfästelsen, synes Hörberg hava studerat och efterbildat.

Flera blad särskilt i Dürers "Stora passion" (12 träsnitt av år

1510 f.) låta oss se en tydlig överensstämmelse med bilder av

Hörberg, så Kristus i Getsemane, Kristus förrådes, Ecce homo,

Kristus bär sitt kors samt Uppståndelsen ur graven.

Framställningen av Jesu lidande är annars hos konstnärer

166Fig-, 54. Altartavlan i S:t Hedvig (Tyska kyrkan), Norrköping.

av de mest skilda skolor i mångt och mycket likartad, vad

anordningen av det hela beträffar. Såsom denna så småningom

genom tradition bestämts, blev den en allmän artistisk

tillhörighet, ett "Gemeingut". Men visserligen har varje stor

konstnär på sina alster tryck sin egen individuella prägel. Även

sådana för vissa konstnärer och skolor utmärkande drag åter-

167finnas emellertid hos den från alla håll hämtande Hörberg- —

mer eller mindre omsmälta efter hans individualitet.

Så märker man, utom från Durer och nederländarne, även

inverkan från den senare venetianska skolan. Av de övrige

italienske mästarne synes Hörberg varit mera flyktigt berörd, även

om han då och då kopierade Rafael och Correggio eller

hämtade någon enstaka gestalt från dem. Från Rafaels stora

väggritningar har Hörberg dock stundom tagit uppslag i avseende

på de yttre anordningarna, såsom ovan antytts. I ett par

altartavlor upptar han också Rafaels kompositioner. Vad som

tydligt talar om ett ingående studium i de venetianske mästarnes

konst ■—- om än blott genom färglösa reproduktioner — är den

storartade tempelarkitekturen jämte massorna av i grupper på

olika avstånd fördelade åskådare samt de långa perspektiven,

som Hörberg använde i de flesta av sina stora religiösa

kompositioner. Emellertid bör det observeras, att dessa arrangemang

upptogos av barockens mästare både söder och norr om

Alperna och genom dem också kommo till Hörberg. — Egendomligt

nog överensstämmer Hörbergs måleri även i ett annat avseende

med venetianernes, ett fall, vari man icke kan tänka på starkare

direkt efterbildning, och det är i den präktiga koloriten, de

mättade, djärva, dock harmonierande färgerna och den varma

heltonen.

Denna venetianarnes färgbehandling, liksom delvis deras

kompositionssätt, levde emellertid, såsom nyss antyddes, kvar i senare

skolor både i Italien och i Norden. Flamländarne togo intryck därav,

och det är alldeles otvivelaktigt, att Hörberg rönte inflytande av de

icke obetydliga flamländska konstverk han var i tillfälle studera.

Jordaens" stora tavla på Finspång "Petri fiskafänge" (nu i

Kunst-museet i Köpenhamn) kopierade han flere gånger. Och Rubens"

kompositioner, av vilka de stora religiösa endast kunde vara

168tillgängliga för honom i reproduktioner, efterbildade han dels

genom direkta kopior, dels, och flerstädes kanske oavsiktligt,

i egna framställningar. Endast så kan man förklara den slående

överensstämmelsen mellan ett par bilder av Hörberg och Rubens"

bekanta "Nedtagandet från korset" i Antwerpens katedral.

Ur det senitalienska och det flamländska måleriet uppväxte

Ehrenstrahl konst. Ehrenstrahl var den store mästare, vars alster

Hörberg framför alla ville i Stockholm uppsöka.

Häradsmålaren från Småland tog också ett mäktigt intryck av den

storslagne barockkonstnären. Hans kompositioner tilltalade Hörberg

i samma avseende som flamländarnes (och venetianernes): genom

koloriten, det dramatiska livet och den arkitektoniska

anordningen med pelarrum och draperier etc. Ehrenstrahl följde ju

dock Rubens i mångt och mycket, och Hörberg synes i grunden

mera ha tilltalats av den senares kompositioner än av den förres.

Hörberg blev heller aldrig riktigt förtrogen med Ehrenstrahls

maniererade framställningssätt och hela allegoriska apparat.

En av Ehrenstrahlska skolans epigoner, David von Kraffts

lärjunge Georg Engelhard Schröder blev emellertid den, som

kom att utgöra den unge Hörbergs första konstnärliga förebild.

Schröders altartavla i Växjö Domkyrka "Nattvardens instiftelse"

var ju det förnämsta konstverk, som mäster Zschotzschers

lärling kunde studera. En kopia därav är också det första

måleri Hörberg upptagit i sin Förteckning; såsom redan

omtalats, kopierade han den sedermera ofta. Schröders

anordning ser man å flere tavlor av Hörberg såsom t. ex. altartavlan

i Tyska kyrkan i Norrköping (fig 54). I sin första självständiga

altartavla den i Arstad (fig. 48) har ävenledes Schröders

komposition med det praktfulla rummet inverkat. Redan på sitt

tidigaste konstnärsstadium fick Hörberg sålunda inhämta några

drag, som tilltalade honom, och vilka han sedan genom studier

169av andra, större mästare ytterligare tillägnade sig: den varma

mättade koloriten, belysningseffekten och den praktfulla

arkitektoniska anordningen. Schröders kolorit var dock grumlig och

oklar; och kanske har detta föredöme redan i första början av

Hörbergs konstnärsbana menligt inverkat på hans annars så

friska färgsinne.

* *

*

Pehr Hörberg intager en märklig plats i den svenska

kulturens och konstens hävder. Hans direkta betydelse för

utvecklingen av vår konst är väl icke så märklig som hans ställning

i vår odlings hävder. Stor betydelse har han dock för

allmogens lyftande i den religiösa konstens tecken. Hans verk har

mångenstädes blivit förebildligt för och fördelaktigt inverkat på

det hantverksmässiga måleriet. För folkets konstuppfattning har

Hörberg tvivelsutan varit en ledare som ingen annan. I detta

avseende yttrar redan G. A. Silfverstolpe, att Hörberg genom

sina altartavlor mer än någon annan svensk konstnär "mäktigt

inverkat .till konstsinnets väckande hos den svenska menigheten".

Dessa enkla framställningar äro för var man genast fattbara;

den Heliga historien träder oss genom dem omedelbart

mänskligt tillmötes, med drag från den närmast omgivande

verkligheten, men i upphöjd anda och storslagna uppfattning.

Två svenska konstnärer böra emellertid nämnas som Pehr

Hörbergs efterföljare, "båda ovan omtalade: Bengt Nordenberg

och Ludvig Frid. Deras bana har också varit liknande. Särskilt

Nordenbergs uppväxtår erbjuda flera beröringspunkter med

Hörbergs. I lynnet och läggningen hade de också mycket

gemensamt. Nordenberg fick emellertid en bättre utbildning och kom

att leva helt som konstnär bland k onstnärer. Han var dock alltjämt en

varm beundrare av Hörberg och framhävde städse dennes konst-

170närsbegåvning. Så ock Frid, vilken mera direkt gick i Hörbergs

fotspår, upptog och fortsatte hans kyrkliga måleri i Småland —

i hängivenhet, fromhet och naivitet en Hörbergs like.

Till anlag och syftning hör Pehr Hörberg till våra största

konstnärsbegåvningar. Han hade en stark känsla för färgens

kraft och vaket sinne för stor stil. Som personlighet är han

en bland de mest sympatiska, i sin trygga hederlighet,

anspråkslösa enkelhet och rättframma godmodighet. Av naturen hade han

en öppen blick för allt gott och skönt, och han närde en aldrig

sviktande tillgivenhet för konsten och dess höga uppgift.

171KONST OCH KONSTNÄRER I SMÅLAND

UNDER NYARE TIDSkönhetssinne har alltid utmärkt svensken. Vi kunna se det

redan för mångtusen år sedan på våra förfäders redskap,

verktyg och vapen, präglade som de voro av formkraft och

linjekänsla. Färgsmaken framträder också t. ex. i de bonader

och vävnader, som tillverkats bland allmogen århundrade efter

århundrade.

Men den egentliga konsten i modärn mening, det rena

bild-huggeriet och måleriet är i vårt land en ganska sen planta

och därtill betingad av utländska inflytelser, särdeles i sin

begynnelse. Denna modärna konst är väsentligt beroende av

en högt uppdriven teknik, och en sådan teknik — på konstens

som på industriens område — åstadkoms ju tidigast i de stora

och rika kulturländerna, där erfarenheterna hastigare ökat

urvalet; där blir produktionen mångsidigare och beställningarna

talrikare. Konsten är också knuten till vissa centra —

konsthärdar — där förutsättningarna varit särskilt gynnande.

Betecknande är det, att det företrädesvis är dessa centra, som icke

blott draga till sig utan själva producera konstnärer. Detta

gäller även Sverige. Ögnar man igenom våra konsthävder,

särskilt de äldre, så förvånas man över, huru stort antal av

konstnärerna, som sett dagen i Stockholm.

Men den svenska konsten är dock numera icke blott en

avläggare av utländska kulturblomster, ej heller har den endast

huvudstaden att tacka för sin tillkomst. Och originellt skapande

175konstnärer har vårt land haft flera, de där påverkat utvecklingen

både i Europa och Amerika. Slutligen se vi huru, jämte det

internationella draget och det allmänt svenska, i vårt lands

konstnärliga fysionomi också landskapsdrag framträda, som ge

en säregen prägel.

Banbrytande konstnärer hava också utgått från denna

provins; och det småländska i kynne och i landskapsmotiv har

för visso i många fall bidragit till utvecklande av

konstnärligheten i hela vårt land. —

Ända från medeltiden, då kyrkorna pryddes med skulpterade

bilder, målningar, vävnader och konstnärligt arbetade prydnader

av olika slag, levde konstskickligheten kvar i våra bygder.

Renässansens borgar och slott uppmuntrade den. Främst stod

här Kalmar, där slottet ännu i dag visar oss det vackraste i

dekorativ utstyrsel, som Sverige äger kvar från Vasatiden.

Kronobergs slott, mest anlagt som fäste, hade en kortare

blomstringstid. Bergkvara slott torde under gamla dagar haft

en praktfull inredning. Visingsborg har säkerligen också en gång

inrymt konstskatter av högt värde, liksom Brahehus vid Grenna,

Eksjö Hovgård, Toftaholm och många andra slott i Småland.

Åtskilliga adelssläkter upprätthöllo under de följande

århundradena konstintresset i de småländska länen. En sådan var

den Ehrenstrahlska. Från den förste med det namnet, David

Klöcker von Ehrenstrahl (från Hamburg) ha länge bevarats

målningar på släktgodset Grönskog i Kalmar län — han var

Sveriges förste och störste mästare under den karolinska tiden.

En av hans döttrar, Anna Maria gift Wattrang, var också

utövande konstnärinna. Och hans systerson David von Krafft,

även han en av barocktidens mest berömda målare hos oss,

utförde bl. a. altartavlan i Kalmar domkyrka — denna ståtliga

byggnad som framstår såsom ett av tidens förnämsta konst-

176verk hos oss, en skapelse av Nicodemus Tessin d. ä. och hans

styvson Abraham Svansköld. Något senare fick Växiö domkyrka

sin stora, tyvärr nu degraderade altartavla av G. E. Schröder,

David von Kraffts lärjuge.

En inhemsk målare, samtida med Schröder och även influerad

av denne, fick Småland i Edvard Orm, en mera provinsiellt

begränsad konstnär, vilken prytt flera kyrkor både på Oland

och på fastlandet med altartavlor. Schröders konst åter kom

att inverka på en annan Smålandsmålare, vida större än Orm,

nämligen Pehr Hörberg, till vilken vi strax komma tillbaka.

Från kyrkor och borgar gick konstintresset ut bland folket,

skickliga konsthantverkare uppfostrades också här. Från

gammalt levde vävnadskonsten kvar, och där kom folkets

omedelbara färgsinne och dekorativa smak väl till sin rätt; den

uppehölls ännu långt fram i tiden särdeles i prästgårdarna i norra

Småland. Jönköpings museum bevarar därav vackra prov.

Målandet av väggbonader och "himlingar" gick med

textilkonsten hand i hand. På utställningen i Växiö 1916 hade man

gott tillfälle att studera både den ena och den andra

konstgrenen: det var en fröjd för sinnet och hjärtat att se dessa

naiva, färgstarka och i hög grad dekorativa prov på det

småländska folkets konstskicklighet. Träslöjden har också i

vår provins ofta höjt sig upp på ett konstnärligt plan; de rika

ekskogarna gåvo ett ypperligt material. De småländska ekskåpen

med sina inläggningar av stjärn- o. a. geometriska mönster,

tillverkade under väl tvenne århundraden, finnas ännu talrikt

i behåll. Skickliga träsnidare sysselsattes vid våra kyrkors

inredning. En bland de förnämsta har ovan omtalats: Sven

Nilsson Morin.

Ett mera betydande namn i Sveriges konst förvärvade sig

en annan bondekonstnär, Morins samtida Pehr Hörberg, åt

12

177vilken jag i denna bok ägnat en särskild uppsats. Till Hörbergs

utveckling bidrog i hög grad den konstälskande familjen

Adelcrantz på Hubbestad, en egendom belägen i Nydalatrakten,

där Hörberg hade sin verksamhet som "häradsmålare"; gårdens

ägare, vice presidenten Emanuel Adelcrantz, var också broder

till Sveriges förnämste arkitekt under den gustavianska tiden,

konstakademiens ledare C. F. Adelcrantz. Sin stora religiösa

konst kom Hörberg väl mest att utveckla sedan han flyttat till

Östergötland; men det småländska kynnet i bästa mening,

ihärdigheten, förnöjsamheten, humorn och den okonstlade

fromheten, följde honom och präglade alltjämt hans konst. Till slut

upptog "den lille bondemålaren", driven av sin kärlek till

Sveriges fornhävder, nordiska ämnen för ritstiftet, etsnålen och

penseln, och han blev härigenom en av de första romantikerna

i vår konsthistoria. (Jfr nästa uppsats!)

Hörberg hade en gång varit anmodad att såsom

dekorations-och teatermålare stanna i Stockholm. Detta anbud blev dock —

till lycka för hans egenart — icke antaget. Däremot följde en

hans landsman, Lars Bolander, en sådan kallelse, och han

blev på nämda område en bland de bästa artisterna under den

gustavianska tiden.

I C. F. Adelcrantz" anda uppfostrades Fredrik Filip

Klingspor (från Jönköping), som liksom den förre kom att

verka för de konstnärliga anordningarna vid Stockholms slott

(Logården och Lejonbacken); som konstnär framträdde han

annars bland våra allra bäste på miniatyrens område.

En miniatyrist av gott anseende — vanligen arbetande i olja —

var Gustaf Anderson, på sin tid mycket anlitad som

porträttmålare (bördig från Växjö). Hans bror Samuel Anderson

ägnade sig, efter militärtjänst, också åt måleriet, där han följde

de fransk-klassiska linjerna i Davids och Westins spår.

178Mot den franska klassiciteten var det som den germanska

romantiken riktade sig. I konsten hade denna — nämnde jag

nyss — fått en hängiven lärjunge i Pehr Hörberg. Det var,

såsom jag i en nedan intagen studie vill uppvisa, från vårt

landskap som den nordiskt romantiska rörelsen i svensk kultur

hämtade några av sina förnämsta krafter. Ling, denna rörelses

mest energiske målsman, utsträckte sitt intresse också till

konsten; hans gymnastik hade ju också en estetisk sida och åsyftade

en verklig, genomförd kroppskonst. Genom sina föreläsningar

om de nordiska myternas användande i skön konst blev han

banbrytande för en ny riktning, som visserligen på många håll

mottogs med misstro och som nog icke kom att ge allt vad

anhängarne drömde om, men som dock för svenskhetens

genombrott också på konstens område blev avgörande. Det var

genom Lings direkta uppmuntran, som denna riktnings första

mera betydande representanter inom bildhuggarkonst och

måleri fingo initiativ och mod att framträda: Fogelberg från

Göteborg och Wahlbom från Kalmar.

Johan Vilhelm Karl Wahlbom, Lings unge vän, visade

sig redan på 1830-talet synnerligen produktiv genom en rad

teckningar, etsningar och målningar med fornnordiska och

svenskhistoriska motiv samt även genom genrebilder och djurstycken.

Inom de sistnämnda områdena rörde han sig friast, och där

utvecklade sig hans konstnärsbegåvning starkast, i direkt

omedelbarhet. Denna konstnärsbegåvning hörde till våra förnämsta

under en tid, då det akademiska i sämre mening på så många

punkter förkvävde den äkta konstnärligheten. Men hans

koloristiska förmåga gav sig också uttryck, liksom hans

kompositionstalang, i de historiska tavlorna, bland vilka flere, t. ex. med

motiv ur Gustaf Adolfs historia, kommit att intaga framstående

rum i vårt folks bildningsskatt.

179En mera blygsam plats på målarkonstens rangskala beskärdes

en annan Kalmarbo, Sven Gustaf Lindblom, vilken under

många år verkade i den gamla staden vid sundet som

porträtt-och landskapsmålare, allt under det han vid stadens läroverk

skötte teckningsundervisningen. Sin största berömmelse vann

dock Lindblom på slöjdens område, i det han blev i denna

landsända en ivrig föregångsman för hemslöjdens

återupptagande och hantverkets förädlande till konst. I denna riktning

har han fått åtskilliga efterföljare, i sin egen hemstad framförallt

fru O d a Berg.

På Gåvetorp (i Kronobergs län) samlade vid den tiden, strax

efter århundradets mitt, kammarherre Uno Angerstein en

skara målare från olika håll. Själv konstnärligt begåvad bidrog

han i hög grad att hålla konstintresset vid liv. En bland dem

som kommo att stå honom närmast var Bengt Nordenberg,

född på andra sidan Blekingegränsen, men under flera olika

perioder verksam i Småland. (Jfr Bondbröllopet i Värend fig.

55.) Senast var Nordenberg Kristina Nilssons gäst på Vik vid

Växjö och sysselsatte sig då bland annat med målningar för

Gårdsby kyrka.

På den kyrkliga konstens område verkade också Ludvig

Frid, tillhörig en yngre generation, men gammaldags i sitt

mätningssätt, som i sin tankegång. Den gammaldags fromheten hade

han också, även häri en Pehr Hörbergs efterföljare. Sympatiskt

talar den till oss ur kyrkomålningarna i Urshult och Vetlanda.

I Edvin Hägg synes Frid ha fått en i de monumentala

uppgifterna hängiven efterföljare.

Till den Düsseldorfska riktningen, som Nordenberg under

hela sitt liv tillhörde, slöt sig bl. a. Thure Cederström från

Aryd (Växjö), nyligen avliden i Munchen, där han under

mer än en mansålder varit bosatt. Små pittoreska vardagssce-

180Fig-. 55. Bengt Nordenberg: Bondbröllop i Värend.

ner har han då och då sänt hem, fint utförda scener med

fysionomiskt studium, gärna kryddade av en diskret humor. —

Den älskvärda genren företräddes också av Sophie Ribbing

från Brånaryd, en sympatisk representant •—- och visserligen

icke en enstaka — för det kvinnliga Smålands konstnärsanlag.

Det koloristiska uppsvinget inom 1800-talets konst kom

strax efter mitten av 1800-talet, och här framträdde åter en

smålänning som banbrytare, mindre dock genom någon

agitatorisk verksamhet än genom sin konsts omedelbara kvalitet:

jag åsyftar Johan Fredrik Höckert från Jönköping. Genom

hans koloristiska geni blev, kan man säga, romantikens

konstideal i sin renaste form hos oss förverkligat. I och vid

Jönköping förvaras ännu minnen av hans ungdomliga lärospån.

Men det mesta av hans produktion finner man i Nationalmuseum

samt i privatsamlingar i Stockholm. Några hans bilder med

181motiv från Dalarne och Lappland och främst hans "Stockholms

slotts brand 1697" höra till vår målarkonsts förnämsta och

mest bekanta alster. Men vad han i sig och för utvecklingen

hos oss betydde, skall först visa sig vid en genomgående,

vetenskaplig undersökning. Måtte vi icke få vänta därpå för länge!

Den småländska naturen bröt först in i konsten genom tvenne

målare från Östergötland — en ersättning liksom för att

Småland till sin grannprovins givit Pehr Hörberg. Jag tänker nu

på Nils Andersson och Marcus Larsson, den förre litet

torr, men trofast och ärlig, en bland de allra första verkliga

realisterna (jfr fig. 56); den senare sprudlande av otämd kraft,

storslagen, fantastisk (se fig. 57). I sin originella atelier i

Flens-hult vid Vimmerby samlade Marcus Larsson en del beundrande

lärjungar, några av dem från Småland; en sådan var Frans

Roselli (från Rosan vid Eksjö), som sökte efterfölja sin

mästare i ljuseffekternas bravur.

Bland utom-småländska mästare, som förstått att återgiva

naturen i vårt landskap på ett konstnärligt sätt, må också

erinras om Edvard Bergh och Alfred Wahlberg; av den

senare ha vi bl. a. präktiga stämningslandskap från Huskvarna

(1880-talet). —

Den fina, på samma gång som gammaldags gedigna

herrgårdskultur, som representeras av Thure Cederström och Sophie

Ribbing, ägde också i hög grad den sistnämndas frände Olof

Hermelin, vilken givit oss en mängd stämningsfulla, ofta

kulturhistoriskt intressanta landskapsbilder från Vista och

Vedbohäradena. Hermelin, som under sin studietid i Frankrike

rönt intryck av det stora uppsvinget inom detta lands måleri

under 60- och 70-talen, står på gränsen till det modärna;

han kom också att en tid deltaga i den s. k.

opponentrörelsen.

182Fio-, 56. Nils Andersson: Oxdrift i Småland.

Det nya genombrottet kom från Frankrike, "från Seinens

strand"; men här ha vi fått uppleva hurusom konstnärer, de

där hämtat sin näring utomlands, sedermera i dubbel mening

erövrat sitt land — eller kanske först landet erövrat dem!

Vi erinra oss ju, att de unga parisiska svenskarne från

70-och 80-talen visserligen återvände som opponenter mot det

hävdvunna, schablonmässiga inom konstutbildningen, och att de

betraktades som helt förfranskade i smak och kynne; men

också att hembygden — vid västerhavet eller Mälardalen, i

Norrlands vidder eller Skånes eller Smålands kuster och

inland — tog dem fångna och värmde deras håg och penslar.

Bland oss verkar ännu en kämpe ur de parisiska svenskarnas

skara från ett halft sekel tillbaka, ungdomlig alltjämt och

livskraftig, Pehr Ekström, ölänningen som förblev nationell

och trogen sin hembygd vid Kalmarsund, solskensbarnet som

183än i ålderns höst står i en frisk och levande produktion, tack

vare sitt kärnfulla gemyt och sin äkta, andaktsfyllda

hembygdskänsla.

Vid Ekströms sida kunde nämnas Nils Kreuger. Också

han älskar de stora vidderna, som han gärna upplivar med

skaror av präktiga hästar i bet eller i rörelse, avtecknande sig

mot vidsträckta horisonter, allt i kraftfulla konturer och

storslagen hållning.

Till opponenternas grupp, som bildade Svenska

konstnärsförbundet, hörde också från början Georg Pauli.

Skarpsinnigt har han avlyssnat och tytt utvecklingens pendelslag,

analyserat och experimenterat. Hans målarnatur har dock

övervunnit teorierna, och det "flammar" alltjämt ungdomlig kraft i

hans drag, om än huvudet blivit grått.

Den riktning, som representerades av Konstnärsförbundet,

omfattades även av Esther Almqvist och Herman Norrman

båda stammande från landskapets nordöstra hörn. Den förra

ger oss med sin koloristiska begåvning både fina och kraftfulla

landskapsstämningar av olika art. Den senare, tidigt bortryckt,

ägde en underbar must i färgen och blev genom sin teknik

föregångare till den nyaste riktningen, expressionismen.

Andra vägar gick Albert Engström, likaså Gustaf

Ankarcrona. Engström, teckningens intelligente mästare, är

för den svenska publiken mest känd som "kolingarnas pappa".

Som typskildrare är han bland vårt lands främste, både med

ritstift och med penna; men hans konstnärskap inskränker sig

icke blott härtill, och även om man hör till dem, som föga

uppskatta kolingskulten, måste man erinra sig Engströms många

andra "gubbar", på kornet träffade och med saftig humor

återgivna. Man måste också beakta hans fint stämda, stundom veka

skildringar, ej minst från hans och hans faders småländska hembygd.

184Fig. 57. Marcus Larsson: Vattenfall i Småland.

Gustaf Ankarcrona var i yngre åren den mellansvenska

herrgårdens ypperlige skildrare; i senare tider har han med liv och

lust uppgått i Dalarnas allmogekultur, där han tvivelsutan haft

en vacker uppgift att fylla, om än ingen egentligt konstnärlig.

Trogen sin hembygd har däremot Gottfrid Kallstenius

förblivit. Både i det kraftiga, seniga, karga och i det veka,

drömmande, vårkvällsljusa ger han oss Småland, oftast med

motiv från Kalmartraktens kuststräcka. (Fig. 58.)

Oskar Hullgren, från samma bygd som Kallstenius, har

blivit själva havets målare; det rörliga och skummande, liksom

det friska och salta, har sällan i svenskt måleri framträtt så

levande som genom Hullgrens penslar.

185I bästa mening svensk är också Hugo Carlberg, och han

är i eminent grad en smålandskonstnär. Mer än någon annan

under de sista två decennierna har han bidragit att göra

Småland, "sett genom konstnärsögon", känt och värderat inom och

utom landet. (Fig. 59 )

Carlberg har öppnat en målarskola i hjärtat av Småland, i

Vrigstad, en trakt, vars natur, med långa dalgångar och

där-ovan löpande bergåsar, han som ingen annan givit oss.

En målarskola, ja en hel konstnärskoloni har det idylliska

Grenna en längre tid fått hysa. Hit flyttade flere artister från det

övre Sverige — vi nämna främst Bengt Hedberg; men också

infödda smålänningar samlades där. En sådan är Pelle

Malmborg. En annan — som gick sina självständiga vägar —

var John Bauer.

I John Bauer se vi en fullödig representant för

fantasistämningen, som i det yngre släktet arbetat sig fram — i

konsten som i litteraturen. Med den skapande fantasien, som gärna

lustvandrade i sagornas värld, förenade han det dekorativa

konstnärssinnet. Särskilt ägnade han sig åt akvarellmålningen

som den konstnärliga illustrationens teknik, och han blev häri

en av våra bästa. En stor förlust drabbade därför den svenska

konsten vid hans bortgång genom det bekanta, verkligt tragiska

skeppsbrottet på Vättern.

Tidigt skördad blev också Gustaf Franzén. I sin

undangömda tillbakadragenhet i hembygdens skogar — vid Vetlanda

— hade han ännu icke hunnit att göra sitt namn känt utanför

denna bygd eller de närmastes krets. Men vad han efterlämnat

visar oss att hans begåvning och känslodjup väl skulle kunnat,

om hälsa förunnats, skaffa honom en plats bland de främste

— bland de bäste skall han alltid stå i vårt minne: trots all

försynthet lyste den inre fullhetens kraft genom den yttre

186Fiig. 58. Gottfrid Kallstenius: Småländskt strandparti.

formen, i figurbilderna som i landskapet, och värmde sinnet

på ett sätt, som ytterst få artisters alster förmå, de må i

tekniskt avseende vara än så fulländade. —

Den konstutställning, som anordnats i Nässjö 1922, blev också

en minnesutställning för såväl Bauer som Franzén. Denna

utställning, som tillkom i samband med en stor lantbruks- och

industriutställning, blev den första i sitt slag såsom en uppvisning av

vad konsten i Småland och smålänningarnas konstnärskap kunna

åstadkomma. Ojämn var den ju givetvis, och den gav väl

mycket av dilettantisk art, men sökte man — bland tavlorna

av dessa till över ett halvt hundratal uppgående målare —

efter det goda, fann man det också i rikt mått, och däribland

mycket av det karaktäristiskt småländska. Så gott som alla

riktningar under de sista årtiondena voro företrädda, även de

187modernistiska. Här framstodo så duktiga konstnärer som —

jämte den redan omtalade Georg Pauli — Arthur C:son

Percy och Carl Ryd. Den senare, som länge tillhört den s. k.

Göteborgsgruppen, har i några bilder visat ett fint koloristiskt

sinne, vilket torde hålla provet, all expressionism till trots.

*

Vid en översikt av konst och konstnärer i Småland må icke

förgätas, att även bildhuggarkonsten härifrån fått goda tillskott,

framför allt i våra dagar.

En mycket anlitad statybildhuggare var Frithjof Kjellberg

(från Jönköping), som tillhörde 1800-talets senare del. Ett

värdefullt, omfattande porträtteringsarbete utfördes under den

tiden och ända in i vårt århundrade av Sven Andersson,

"riksdagsskulptören". Herman Neujd åter har blivit den

leende ungdomlighetens bildkonstnär.

Ett helt annat kynne — mera besläktat med Albert Engströms

— har lett "Döderhultarens" träskärarkonst. 1 den humoristiska

karaktäristiken är Axel R. Petersson säkerligen en bland

våra främsta. De talrika efterbildarne — även här i Småland —

sakna merendels den äkta konstnärliga gnistan.

David Edström, vars bildhuggarkonst röjer kraft och —

ofta utstuderat — raffinemang, har skaffat sig ett namn på

andra sidan Atlanten. Och även Adolf Jonsson, mindre

briljerande i sin konst och av ett allvarligare temperament,

har där vunnit erkännande (Swedenborgsmonumentet i Chicago).

Från Rom åter talas om framgångar för en annan småländsk

bildhuggare, J. Johannesson, som bl. a. fått i uppdrag att

utföra en porträttbyst av påven.

Bland de yngre bildhuggarne framstå nu också andra

Smålandssöner: Karl Elmberg, Arvid Knöppel, bröderna

188Fig. 59. Hugo Carlberg: Småländskt skogslandskap.

Gustaf och Aron Sandberg. De båda sist nämnda ha

senast varit verksamma för utsmyckningen av Stockholms nya

ståtliga Stadshus.

Till utförande av större skulpturala uppgifter har det ännu

saknats tillfälle i Småland. Man måste dock hoppas på bättre

utsikter för framtiden; och när man en gång kommit så långt,

att man — såsom fordom, under medeltiden, var fallet — åter

kräver konstnärlig utsmyckning av våra kyrkor och andra

offentliga byggnader, skall det också inom vår provins finnas plats för

och ges uppmuntran åt den uppblomstrande bildhuggarkonsten.

189Det vore nu måhända icke förmätet att fastslå, att den

småländska konstnärsbegåvningen i våra dagar framträder rik

■och mångfaldig, rikare och mångfaldigare än någonsin. Jag

skulle också vilja tro, att denna begåvning bildar ett viktigt,

omistligt inslag i Sveriges konstnärliga utveckling.

I tacksam känsla av vad konsten ger oss — till vederkvickelse

och uppbyggelse, till fantasiens riktande och hela själslivets

fördjupning — må vi glädjas över denna konstens utveckling.

Och vi kunna vara stolta över vad vårt landskap givit och ger.

De trånga gränserna kunna binda och trivialisera, men de

kunna också ge innerlighetens styrka och värme. Och konsten

skall, som den gamle jätten i den klassiska sagan, för sin

föryngring ständigt söka sig tillbaka till moder jorden, till

naturen och till hembygden. I denna mening kan också den

höga och fullödiga konsten vara provinsiell.

190DEN NORDISKT NATIONELLA RÖRELSEN I VÅR

LITTERATUR OCH DESS SMÅLÄNDSKA RÖTTERI. DET GÖTHISKA FÖRBUNDET. FORNFORSKNINGEN.

Den nationella uppryckning-, som kännetecknar vårt lands

utveckling vid 1800-talets början, och som sträckte sina

verkningar långt och vida, till båtnad för hela vår odling,

hämtade sin näring från den litterära strömning, som blivit

kallad den nordiska romantiken. Denna rörelses mest

glänsande namn är Tegnér, och dess mest kända krets var

det Göthiska förbundet, där Geijer blev ledaren.

Det Göthiska förbundet bildades på våren 1811 av några

unga män i Stockholm, de allra fleste bördiga från Värmland;

Geijer tjänstgjorde den tiden vid riksarkivet. Från Värmland

var också den unge professorn Tegnér i Lund, vilken snart

kallades till ledamot av förbundet. Sekreteraren i förbundet

•och den sammanhållande länken under hela dess tillvaro var

dock från Småland — Jakob Adlerbeth. Från Småland

kom också den, som kraftigast — och tidigast — anslog den

"yverborna" götiska tonen, Pehr Henrik Ling. Också han

kallades till förbundsbroder, ehuru han snart lämnade det

officiellt, då han där, särskilt hos Geijer, icke från sin ståndpunkt

fann nog stark nordisk tro.

Ramsjöholm i Vista härad och Södra Ljunga i Sunnerbo,

Adlerbeths och Lings hembygder, omspännande -— på diago-

13

193nålen — det inre Småland, äro två av den nordiska

romantikens förnämsta utgångspunkter.

Men dess rötter gå längre tillbaka.

* *

*

Kärleken till hembygden och kärleken till Nordens gamla

minnen äro djupt förenade. Båda ha" vårdats i Smålands

herrgårdar och prästhem, och även i bondstugorna ha de värmt

sinnena.

Den förnämste representanten för den storslagna "götiska"

andan var under den karolinska tiden Olof Rudbeck. Från

dennes kraftfulla stam kommo tvenne förgreningar till Småland.

Den ena kom genom Olof Rudbecks dotterdotter Vendela

Kristina Nobelia, som blev gift med hospitalssysslomannen i Växjö

Anders Molin, och hon blev mormor till P. H. Ling. Den

andra rudbeckska grenen kom med den gamle Olofs bror

häradshövdingen Paul Rudbeck till Järstorp (vid Jönköping).

Hans son var den bekante Peter Rudbeck till Huseby,

regementskvartermästare, brukspatron och fornminnessamlare. Han

begrovs år 1710 i Skatelövs kyrka; och i samma kyrkogård har

sedan jordats stoftet efter Gunnar Olof Hyltén-Cavallius, som

i sitt berömda arbete "Värend och virdarna" hämtat en mängd

material från Peter Rudbecks "Småländska antikviteter". I

detta samlingsverk, som ännu aldrig helt utgivits, uppbygges

på äkta rudbeckianskt sätt en ståtlig småländsk fornhistoria.

Striden på Samsö förlades hit (till Bolmen). Bråvalla hed låg

i Skatelöv vid Åsnen, och Bländas bedrifter blevo utförligt

utlagda o. s. v. För Dahlbergs Suecia-verk avtecknades,

säkerligen på dessa Rudbeckars föranstaltande, en mängd fornminnen

och platser för fornlämningar i Småland — i vida större antal

än i någon annan provins.

194Dessa traditioner ha säkerligen haft icke ringa betydelse för

den nordiskt nationella riktningen inom vår vitterhet. Men

också den kritiska historieforskningen, vilken — såsom Geijer

visade — så väl kunde förenas med det varmaste

fosterlandssinne, fick från Småland utmärkta representanter, såsom vi

skola se.

I den kritiskt rationalistiska andan var Jakob Adlerbeths

fader uppfostrad. Gudmund Göran Adlerbeth blev vid unga år

vårdare av rikets fornminnen, och han inledde den långa raden

av från Småland bördiga riksantikvarier, en rad som visserligen

icke är fullt kontinuerlig, men som omfattar större delen av

ämbetets första århundrade, med namnen Adlerbeth (1778—

1793), Jonas Hallenberg från Hallaryd (1803—1819), Johan

Gustaf Liljegren från Frycled (1827—1837) och Bror Emil

Hildebrand från Madesjö (1837—1879).

G. G. Adlerbeth var, på 1700-talets sätt, mest intresserad

av mynt- och medaljkunskapen. Han var ju för övrigt klassiker

till sin natur — "en Romare, i släkt med dem i andan icke

blott i orden". För våra nordiska förfäders heroiska anda hade

han emellertid också sinne. Han skrev icke blott dramat

Ke-lonid, utan också Ingjald Illråda. Under sin resa med Gustav III

i Italien efterforskade han de äldre svenska förbindelserna

med detta land. Och han visade även sin samtid tillbaka till

den gammalnordiska diktningen, som vi skola se.

Friherre Adlerbeth var litteratör, politiker och jorddrott.

Bondsonen Jonas Hallenberg var vetenskapsman; också han

intresserade sig för myntkunskapen och blev en synnerligen

framstående numismatiker. Han hade börjat som historiker och

blev en av våra — icke lyckligaste men skarpsinnigaste

hävdaforskare. Som språkforskare var han också en bland de

■förnämsta. I den arkeologiska vetenskapen gjorde han grundliga

195studier på bibelområdet; men hade ännu icke fått blicken

öppen för den nordiska fornålderns betydelsefulla material.

Detta var däremot förhållandet med Liljegren, också han en

småländsk bondson. Han utgav en runlära, arbetade på en

fullständig samling runurkunder och började en systematisk —

om än ej fullt kritisk — utgivning av våra medeltida

handlingar (Diplomatarium suecanum I—II). Han hade ävenledes

förtjänsten att väcka den unge grekiske språklärde C. G.

Brunius" intresse för medeltidens konst. Liljegren kom som forskare

längre än sin lärare N. H. Sjöborg; men han överglänstes

snart av sin unge medhjälpare B. E. Hildebrand. Det var denne

— jämte Sven Nilsson — som i vår fornforskning införde ett

nytt, fruktbärande åskådningssätt, och för fornminnenas vård

och fornsakernas insamlande blev Hildebrands verksamhet av

epokgörande betydelse.

Både Hallenberg och Liljegren blevo medlemmar av det

Göthiska förbundet; och bland dess fornforskare märktes flere

andra bördiga från Växjö eller Kalmar stift. Sådana voro den

tidigt hädangångne C. W. Tholander — över vilken förbundet

uppsatte en gravvård — och Abrah. Ahlqvist, Olands

historieskildrare. Och slutligen: en av förbundets främste

medlemmar, tidevarvets första namn på folkminnesforskningens område,

Leonard Fredrik Rääf i Småland, tillhörde visserligen

grannprovinsen Östergötland — "Ydredrotten" som han kallades —

men han hade sin tradition från den provins som upptagits i

släktnamnet, och verksam som han var i gränsbygden, hämtade

han också bidrag till sina stora samlingar från Småland.

196II. ADLERBETH DEN ÄLDRE OCH DEN YNGRE.

Det Göthiska förbundets sekreterare, Jakob Adlerbeth, kan

också räknas till raden av våra fornforskare. Och han hade

den nordiska romantiken i blodet.

Fadern, den nyss omtalade G. G. Adlerbeth, förefaller

visserligen att vara allt annat än romantiker. Men det livliga

intresset för forntiden utgjorde hos honom ett slags romantik,

och, såsom jag antytt, sträcktes detta intresse ej blott till

antiken, den klassiska forntiden, utan omfattade även den nordiska.

Hans kunskaper om den fornnordiska kulturen och litteraturen

voro djupare än samtidens; och genom sin insats till denna

litteraturs bekantgörande blev han en verklig föregångsman i

den nordiskt nationella riktningen. Hans betydelsefulla gärning

här var hans översättning av "Ejvind Skaldaspillers liksång

över konung Håkon i Norrige" (1790). I ett företal, där läsaren

för övrigt blir orienterad i de historiska förhållandena, beklagar

Adlerbeth, att de götiska förfädrens diktning nu var så

förbisedd. En väsentlig orsak därtill finner han i den

omständigheten, att de översättningar, som dittills framkommit, gjorts av

"hävda-sökare", som endast varit intresserade av innehållet,

vadan tolkningarna blivit endast "bokstavliga och på

skriv-artens vägnar föga vårdade". Man betraktade därför i

allmänhet den fornnordiska diktningen som en slät och platt poesi.

Detta är dock orätt. "Språk följa och måla folkslags seder.

När dessa senare äro manliga, enfaldiga, bliver språket kraftigt,

kärnfullt, men fattigt". Det mjuka och behagliga och rikt

växlande finge man icke söka i den nordiska poesien. "Mig

tyckes," fortsätter Adlerbeth, "att det vore en förtjänst av

Svenska Vitterheten om någon av våra skickliga Skalder ville

arbeta på översättningar av våra förfäders skaldkväden och

197omkläda dem i den poetiska skrud, som kunde passa till

närvarande tid. Ett sådant företagande, så mycket mödosammare

som gamla Göthiska poesien är svår och knappt av själva

Is-ländarena förstås, vore visserligen över min höva; men ett

enda försök vågar jag underkasta granskning." — I företalet

•anser sig Adlerbeth också behöva förklara sådana ting som

Valhall, "krigsgudinnorna" Gandel och Skagel, "Odens storm"

(kriget), Fenrisulven o. s. v. (Ännu trettiofem år senare, då

Tegnér utgav sin Frithiofs Saga, måste han ju lämna liknande

förklaringar.) Adlerbeth har velat ge den fornnordiska dikten i

sin egen tids skrud, och han har däri lyckats allt för väl,

d. v. s. skruden har för mycket av tidssmaken och är, med

sina alexandriner, franskklassiskt glatt och polerad. En viss

kraftig schwung kan man dock icke alldeles frånkänna hans

tolkning. Här meddelas den näst sista strofen:

Förr lärer Fenrisulv den tunga kedja bryta,

Där han i avgrunds djup från sekler bunden stått,

Och rasa världen kring, än man kan åter skryta

Med lilla dråplig Drott.

G. G. Adlerbeths översättning av Ejvind Skaldaspillers

gravsång står visserligen rätt enstaka i hans produktion —

åtminstone lät han icke trycka mer i den vägen. Men genom hans

ställning och hans stora anseende ledde detta försök omsider

till efterföljd och blev — jämte de samtida danska försöken

i fornnordisk väg —• väckande för den yngre generationen i

Sverige.

Och även om Adlerbeth d. ä. icke kom att vetenskapligt

sysselsätta sig med våra fornminnen, har han med all säkerhet

omfattat dem med livligt intresse. Vista härad, där Ramsjöholm

ligger, är ganska rikt på fornlämningar. Flera platser med

198sådana visas vid Ramsjön. På andra sidan om en leende äng

med en idyllisk bäck reser sig brant ett berg som kallas

Ätte-stupan. Naturen är på samma gång storslagen som tjusande.

Huskvarnaån rinner ut ur sjön ett kort stycke från inloppet,

och på den av dessa fåror bildade holmen ligger gården. Så

beskrives belägenheten av Adlerbeth i ett "Skald-brev", för

övrigt naturtroget men ganska prosaiskt:

I skötet av en sjö, vars bölja ej förskräcker

Och ingen ryktbarhet av brutna kölar drar,

Ett grönt och rymligt näs en spetsad udde sträcker,

Uppå vars jämna vall min boning fäste har.

De glada stränders krets, som ögat innesluter,

Bland vikars krökta lopp är strödd med låga tjäll.

Där bygdens glömda folk uti sin vallmar njuter

En levnad, mången gång, framföre purpurn säll.

I denna vackra stilla bygd uppfostrades Jakob Adlerbeth.

Tidigt fångades hans sinne av fädrens minnen. Med iver

studerade han, jämte de gamla sagorna, den rika litteratur om

fornnordisk diktning, som nu såg dagen i Danmark. Ar 1811,

då Jakob Adlerbeth var 26 år gammal, samma år han

tillsammans med Geijer och andra unga tjänstemän i Stockholm

bildade det Göthiska förbundet, utgav han (anonymt) en

översättning av Snorre Sturlasons s. k. Edda i Nyerups bearbetning,

och året därpå Vaulunders saga efter Oehlenschlägers

romantiska omskrivning. Förstnämnda år utkom också under

Adlerbeths redaktion, men med innehållet väsentligen stammande

från Geijer, första häftet av "Iduna, en skrift för den nordiska

fornålderns älskare", förbundets årsbok.

Det var enligt Geijers vittnesbörd egentligen Adlerbeth som

hade förtjänsten av att förbundet från en blott sällskapskrets

199höjdes till en "fosterländsk moralisk" sammanslutning med de

ädlaste och högsta syften. Geijer var ju rätte mannen att

litterärt sätta arbetet i gång, och hans bidrag till Iduna, framför

allt sångerna av äktnordiskt kynne, Manhem, Vikingen o. s. v.,

skaffade med ens förbundet en rangplats i vår kulturvärld.

Och här voro alla med, hög och låg, gammalmodig och modern.

Om Iduna var meningen blott en: bifall och entusiasm — i

motsats mot förhållandet med de tyskt influerade

nyromantikernas Phosphoros och Poetisk kalender.

Jakob Adlerbeth lyckades snart få bidrag även av andra

bland landets bästa pennor, främst Tegnér. Till denne skrev

han den 1 november 1811 och framförde underrättelsen att

förbundet kallat Tegnér till ledamot, "övertygat att i Herr

Professorn finna en verksam befodrare av sina intressen". Hans

inledningsord i detta brev lyda:

"För icke lång tid sedan fattade några redliga medborgare,

förenade genom ett fast vänskapsband, det beslut att under

namn av Göthiskt Förbund upprätta ett samfund, vars

avsikt skulle vara att, genom spridande av kunskaper om den

nordiska fornvärlden, försöka att återföra våra landsmän till

det kraftfulla väsende, som utmärkte våra förfäder."

Tegnér svarade härpå med varm anslutning. Några veckor

senare väckte hans prisbelönade stora poem Svea —

tidevarvets verkliga nationaldikt — förbundsbrödernas, liksom hela

den svenska publikens, hänförda beundran. Och den 16

februari följande år hade Adlerbeth glädjen att på förbundets stämma

hälsa den nye ledamoten Bodvar Bjarke (Tegnér) välkommen.

Bodvars brevväxling med Rolf (Adlerbeth) var under de

närmaste åren synnerligen livlig och befruktande för det

gemensamma arbetet. Från och med Idunas tredje häfte, som utgavs

på hösten 1812, lämnade Tegnér bidrag till nästan varje num-

200mer, och det var på detta sätt många av hans vackraste dikter,

bland dem flere med nordiska eller fosterländska ämnen, först

offentliggjordes, ända till och med de först färdiga sångerna

av Frithiofs Saga.

Jakob Adlerbeth skrev under de följande åren i Iduna flere

uppsatser om fornminnen och nordisk diktning. En och annan

gång uppträdde han också som poet, t. ex. med dikten

Nordiska halvöns förening, som trycktes i Idunas sjätte häfte (1816).

Men hans huvudförtjänst var redigerandet av publikationen och

sammanhållandet av förbundet.

Från 1820-talets mitt blev denna sammanhållning svagare.

Tio häften av Iduna hade då utkommit. Först efter Adlerbeths

död utgav Geijer (1845) det elfte och sista häftet, innehållande

bl. a. hans historik över förbundet.

Förbundet hade haft sin stora uppgift och hade fyllt den.

Adlerbeth själv fattade ju uppgiften än vidsträcktare. Enligt

honom skulle förbundet alltjämt vara såsom en moralisk surdeg

som borde genomsyra hela nationen till dess stärkande och

utvecklande i fosterlänsk anda. Han levde och dog i denna

tanke, under årens lopp dock alltmera isolerad. Uthållighet

och den mest detaljerade grundlighet utmärkte honom. Men

än mer: i honom bodde, betygar Geijer, det varmaste,

redligaste hjärta och en trofasthet utan gräns.

III. P. H. LING OCH DEN NORDISKA ROMANTIKEN.

"Samtidigt, om ej förr" — skriver Geijer i historiken över

Göthiska förbundet — hade Ling börjat anslå nordiska toner.

Ja, i själva verket var Ling, såsom ovan antyddes, den förste

nordiskt nationelle diktarn hos oss; men visserligen blev han

icke den störste, fastän i sitt slag den kraftigaste. Det var på

201ett annat område än vitterhetens han blev den framgångsrike

banbrytaren.

I september 1810 utkom i Stockholm ett skönlitterärt

samlingsverk med titeln "Lyceum", som skulle vara första häftet

av en tidskrift, vilken emellertid icke blev fortsatt. Häftet

innehöll mestadels uppsatser och dikter av utgivaren, tjänstemannen

vid kgl. biblioteket Lor. Hammarsköld; men där förekom också

ett skaldestycke av en annan författare, ett betydande bidrag,

ja det mest betydande och mest minnesvärda i hela samlingen:

Gylfe av fäktmästaren vid universitetet i Lund Pehr Henrik

Ling. Denna dikt väckte en stark uppmärksamhet och blev

på sitt sätt epokgörande.

Författaren befann sig icke längre i sin första ungdom. Han

var född 1776 i S. Ljunga prästgård och härstammade från en

bondesläkt i Linneryd, efter vilken socken hans farfar tagit

sig namnet Ling. Från Växjö gymnasium gjorde han sextonårig

sin mångomtalade rymning, sedan han deltagit i några alltför

stojande uppträden. Men tidigt följande år (1793) erhöll han

därifrån vederbörligt vitsord att inskrivas vid universitetet i

Lund. Berättelserna om hans äventyrliga färder under

ungdomsåren ha nu visats vara till större delen uppdiktade. Efter något

års vistelse i Lund begav han sig till Stockholm, fick litet

arbete i handelskollegiet och synes för övrigt ha dragit sig fram

som informator. Även försökte han sig som litteratör, till och

med på det dramatiska området, ehuru ännu med ringa

framgång. 1799 begav han sig till Köpenhamn, där han också gav

lektioner, bedrev språkstudier och utbildade sig i fäktkonsten.

Där fortsatte han även sitt författarskap, och nu blev han först

på allvar införd i eddorna och den nordiska mytologien, enligt

hans vän Werlauffs vittnesbörd. Under inflytande härav samt

av den nyaste danska litteraturen fattade Ling nu en plan att

202behandla Sveriges historia från en poetisk ståndpunkt i en

serie dramer — en tanke som Johannes Messenius två hundra

år förut sökt realisera. Ling började serien med "Eilif den

Göthiske". Johannes Ewalds dramer voro tydligen hans

närmaste förebilder. Tonen och stilen voro ännu helt

1700-tals-mässiga även när skådespelet omsider utgavs 1814 och då i

flera punkter omarbetats. Det är samma hållning och samma

meter som hos Adlerbeth d. ä., och den gammalnordiska

andan är föga framträdande. Av en viss betydelse är dock,

att Ling i slutet av varje akt tillagt körer hämtade ur den

gammalnordiska litteraturen (Nialsagan och Krakamal) och att

han där icke, som Adlerbeth, bibehåller alexandrinen utan har

kortare orimmade verser med trestaviga takter.

Under Lings vistelse i Köpenhamn var det som den unge

norske litteratören Henrik Steffens dit återkom från Tyskland

och i kraftfulla föredrag förkunnade de nyromantiska idéerna,

som av den unga tyska skalde- och filosofskolan utvecklats.

Till dessa idéer hörde jämväl nationalkänslans höjande, liksom

uppväckandet av det forntida hjältelivets anda. Det var nu som

Oehlenschläger blev gripen av dessa idéer och "Guldhornene"

diktades. Han betraktades snart, jämte Grundtvig, som ledare

för den nya riktningen inom Danmarks poesi. Också Ling blev

mäktigt påverkad av denna rörelse, och det var han som först

personligen förde riktningen med sig till Sverige, när han på

hösten 1804 flyttade över till Lund. Emellertid tog Ling aldrig

steget fullt ut, in i den moderna romantiken. Han fasthöll

alltjämt i vissa fall vid det slutande 1700-talets (övergångstidens)

ståndpunkt, som i Danmark representerades av Ewald, Pram

och Baggesen. Även om han i formen kunde frigöra sig, och

hans diktspråk alltmera blev kraftfullt och egenartat, så förblev

andan dock i stort sett som förut. Personifikationen, med ytlig

203påklädnad, och allegoriserandet äro därför betecknande, liksom

fasthållandet vid det keltiska inslaget, som genom

Ossians-sångerna inkommit i vitterheten och blivit en så välkommen

kostym för tidens patetiska sentimentalitet. När L. Hammarsköld

anmärkte mot det onordiska i uttrycket "bard", skrev Ling

(1811): "Jag tror mig nästan kunna bevisa att både skalden

och barden böra i vår moderna litteratur sammansmälta för

att frambringa ett rikare helt; då först uppstår en nordisk

romantisk hjältedikt".

I Lund, där Ling efter några månader blev utnämnd till

fäktmästare vid universitetet, och där han stannade omkring

ett årtionde, uppträdde han under de följande åren som en av

de mest bemärkta tillfällighetsdiktarne jämte den sex år yngre

Tegnér. Med denne knöt han en varm vänskap, ehuru Tegnér

icke alltid kunde förlika sig med Lings ofta våldsamma

framförande av sina idéer. Till Ling och Tegnér slöt sig en skara

unga vetenskapsmän, framförallt tillhörande Smålands nation.

Vid flera tillfällen uppträdde både Tegnér och Ling som

diktare; så t. ex. då den unge lovande astronomen C. A.

Tili-ander avled (1806). Tiliander tillhörde samma Lindsläkt (från

Vittaryd) som Linné, och Ling apostroferar nu denne i den

småländska nationens namn: hade Tiliander fått leva, kunde

han i vår vetenskapliga värld stått som en tvillingbroder till

blomsterfursten.

Ling har under dessa år jämsides med Tegnér studerat den

gammalnordiska och den nya dansk-nordiska litteraturen; och

tydligen har Tegnérs intresse härför starkt uppmuntrats av den

äldre sångarbrodern. Denne hade ju Också färska intryck från

den livliga litterära rörelsen i den danska huvudstaden.

Emellertid voro även en del av universitetets äldre

lärarkrafter nu inriktade på det gammalnordiska. Främst bland dem

204N. H. Sjöborg-, Det var därför kanske ingen tillfällighet, att

de första nordiska toner, som nu hördes från Tegnérs lyra,

framkommo i . en dikt till Sjöborg eller rättare till hans hustru,

en dödssång över hennes vid Ratan fallne broder Sparrsköld.

Dess sista strof lyder (med tilltal till den fallne):

Därför gläd dig du och gästa,

Yngling, uti Odens sal!

An en gång för Nordens bästa

töm den skummande pokal,

innan även bland de döde

skymfas Sveas hjältenamn,

innan ryktet om vårt öde

tränger ned i Vallhalls famn. —

Den fosterländska sången hade icke alldeles varit utdöd

under den förflutna perioden, den gustavianska tiden. Kellgren

hade skrivit sin härliga kantat. "Den 1 januari 1789", och Lidner

hade utskickat högstämda dikter under det finska kriget. Sedan

hade Thorild kommit fram med sina Götamannasånger (1805),

en samling visor hyllande den svenska nationens mannavett

och frihetskänsla och i all synnerhet besjungande den frie

bondens ideal. Men dessa sånger, utsända från Greifswald av

den i sitt hemland halvt bortglömde forne vitterhetskämpen,

väckte då föga uppmärksamhet — det blev några år senare

(1811) Geijer förbehållet att genom sina kraftfulla, över allt i

landet genljudande dikter göra bondeidealet poetiskt förklarat.

Genom Tegnérs Krigssång för det skånska lantvärnet av nov.

1808 — i vissa avseenden, särskilt i den fria formgivningen

föregången av Wallins Preludium till sången vid avtäckandet

av Gustav III:s staty (jan. 1808) — väcktes den fosterländska

dikten åter till liv och kraftigare än någonsin. En eller annan

205änsyftning på de gammalnordiska förhållandena, på den götiska

kraften eller nordbornas gudavärld började i dylika dikter

framträda och här gingo Ling och Tegnér i spetsen. —•

Det är 1810 som Ling först offentligen framträder som skald

i nordiserande riktning. En tillfällighetsdikt till kronprinsen

Karl August är en förberedelse, Gylfe — om än troligen något

förr än denna författad, men först sedan tryckt — blev det

avgörande slaget.

Sveriges nyvalde kronprins, den dansk-norske Kristian eller,

som han här kallades, Karl August hade mötts av det svenska

folket med de största sympatier och de största förhoppningar.

Med honom skulle frid i Norden inträda och — kanhända —

hela Nordens enhet åvägabringas; i hans enkla, flärdfria

personlighet skulle det äktnordiska bondeidealet i högsta och

ädlaste form förverkligas. Ej minst i Skåne hälsades han med

jubel, och när han i maj 1810 besökte universitetsstaden,

strängade skalderna sina lyror: vid besöket å universitetet var

det Tegnér, som i en kraftig, högstämd dikt, vilken i flera fall

förebådar "Svea", hyllade honom, och då prinsen ville åse de

gymnastiska övningarna å fäktsalen, där Ling nu visade prov

på sitt kroppsövningssystem, var det fäktmästaren själv som

steg fram och uppläste en dikt till hans ära. Dess början lyder:

Det var en tid — en manna-tid, då Göten

med lika lugn, med lika mod

drack gillets mjöd, drack kampens blod;

Då sköldmön högt i vikingsmöten

sitt tunga hövding-märke höll

och främst i kampen stred och föll.

Det var en tid, då Riddarns lans

var skarp och blank, liksom hans öga,

206och korset på hans sköld stod i rubiners glans

av Saraceners blod, och utav hans;

Då jorden ofta var en bädd för jordens höga,

och Drotten själv i penitentens skick

med blottad fot till Templet över drivor gick;

Då själva kvinnans lätta hjärta

försakade var sinnlig fröjd,

och till Arabiens öcknar drog hon nöjd,

och fann sin himmel i var smärta,

i förödmjukelsen sin höjd.

Men dessa härliga tider försvunno, och de ligga, som skatten

i berget, begravda. Och nu "upplysningens komet allt mer

uppgår" och nalkas Norden. Klarheten och friden komma dock

ej med. Luften tjocknar kring upplysningens "demantklot":

"Så Månen i en präktig dunstring står, som endast storm och

härjning spår". Nordens förr så sunda luft förgiftas, och Svea

liknar snart "ett förtorkat svedjeland". Nej, olycksödet skall

brytas, en ny tid skall komma, en ny generation uppväxa:

Se! luften dimmas. — Luften förr så sund

kring Nordens fjäll, där järnets rännil flyter;

en pästfull vind utur den guldsky bryter

där Vekligheten sov sin långa, hemska blund.

Hon vaknat har! Från hennes jungfru-mund

en giftig dagg på dessa tallar flyter

som thronade så stolt på Nordens klippe-grund.

Vad, Svea! vad? din förr så sköna lund

i ett förtorkat svidjeland hon byter?

Nej denna Sfinx skall fly — skall fly.

En kraftens blixt skall horisonten rena.

207Se! re"n den morgon börjar gry

som glans och styrka skall förena,

lik Alpen, klädd uti en purpursky:

I Sveas arm skall åter växa Nordens sena,

då hennes anlete bär Söderns rosenhy.

O Svea Prins! Du — Du oss denna tiden giver;

(Förlåt en aning som vår dyrkan när).

Ditt hov den höga Skola bliver

där mannen manlig enfald lär,

där skrytets Harlekin ej mer sitt trädsvärd bär;

För Yppigheten där dess Moloch du nedriver,

der Höghetens Titan ditt ögas blixt fördriver,

och smickrets vise män ej finna stjärnan där.

Ja, Prins! den högstes högsta lag är hans exempel:

Snart en förädlad, ny generation

uppspira skall omkring Din tron,

lik unga ekar omkring Odens tempel,

och lågande av fädrens mod

omvärva Dig och Svitiod.

Det var det ståtliga anslaget som i denna Lings dikt

förvånade och tjusade. Det var tavlan av det nordiskt romantiska

som skalden i sina första strofer upprullat för sina landsmän.

Det var den götiska kämpakraften och det var riddarlivets.

kristliga mod och ödmjukhet som här framträdde i förklarad

glans. Nu, menade Ling, skulle denna nordiska romantik

åter-väckas, och Söderns behag paras med Nordens styrka, och

ungdomen skulle fylkas ikring sin nyvalde drott likt "unga ekar

omkring Odens tempel".

Detta är det nya i Lings dikt. Dess stil visar annars en viss

anslutning till Tegnérs, med sådana uttryck och bilder som

208t. ex. penitentens skick, skrytets Harlekin, yppighetens Moloch,

höghetens Titan. För övrigt hade Tegnér redan, om än svagare

än Ling, anslagit den fornnordiska tonen (jfr ovan s. 205

ur dikten över Sparrsköld), och nu i sitt kväde till Karl August

tog Tegnér också en bild ur asalivet — en bild som tydligen

ansluter sig till Oehlenschlägers bekanta dikt Thors Reise til

Jotunheim:

Men kommer farans dag, då är du än vårt hopp,

när hämndens morgon gryr och lejonet står opp . . .

och ibland åskor går, som Asa-Tor gick förr,

fram över Jotunheim och trampar på dess jättar.

IV. LINGS LITTERÄRA GENOMBROTT.

Är 1810 var Lings genombrottstid. Nu först blev han bekant

för en större krets, och nu vann han ryktbarhet som diktare.

Denna ryktbarhet ernåddes emellertid först genom ett poem

av helt annat kynne, ett vekt, mera smäktande romantiskt

stycke än de nordiska, — det lilla sångspelet "Kärleken, Allegori",

Det utkom på försommaren 1810 i den av L. Hammarsköld

redigerade skriften Läsning i Hvarjehanda, vilken med Lings

dikt inleddes. Sångspelet är utan större märklighet, men det

äger en symmetrisk uppbyggnad och en hos Ling ovanlig

harmonisk hållning. Bland sångerna däri blevo flere synnerligen

populära, framför allt herden Hermans första sång till den älskade

herdinnan Emma, en sång som sedan ingick i 1800-talets

visböcker. Den börjar:

Stunden bortilar,

Men icke min smärta!

Lunden han vilar

13

209Men icke mitt hjärta!

O Emma! Din vän

Skall han vänta dig än?

Skall han vänta dig än? —

Sitt rykte som skald befäste Ling än mer genom Gylfe,

som kom i allmänhetens händer ett par månader senare.

GYLFE.

Bakom fjällets skäggiga topp

blodiga månan skred,

och stormvinden fällde sin vinge ned

och vredfull, lik en vålnad, lopp

över den dammande hed.

Ur dalens blomrika bädd

steg den nyfödda dagen opp

och han blickade hemsk och rädd

mot det töcken, som dystert skred

nedåt havets skummande brädd.

Men, lik den töckniga vinternatt,

så mörk, så tårögd på ätthögen satt

den tappre Gylfe, pansarklädd.

Hans kämpahär kring honom låg;

den blodiga rustning de torkade av,

ur såren de ryckte den spillrade glav,

och glammade under smärtan så glatt

om framtida bragder, om forntida tåg

kring land och hav.

Och barden, som dem hänrykt såg,

han grep sin harpa än en gång

och högt som Trollhättans frusande våg

210han sjöng- de fäders segersång,

och sög se"n mjödhornets fradgande brädd.

Men, lik den töckniga vinternatt,

så mörk, så tårögd på ätthögen satt

den tappre Gylfe, pansarklädd.

"Hvi suckar den starke Gylfe än?" —

så röto hans kämpar — "Till strid! Till strid

Här tråna dina modiga män.

Upp! An är det tid

att vinna din rövade Aura igen." —

Men, lik den töckniga vinternatt,

så mörk, så tårögd på ättehögen satt

den starke Gylfe, pansarklädd.

Han hov mot havets avlägsna strand

sin ännu blodiga kämpahand,

men sjönk se"n på sin ljungväxta bädd.

"Nej!" — röt han liksom fjällstormen vild —

"Nej! Evigt hon är från mitt famntag skild.

I den mäktiga rövarens hand

står min trolovade där!

Förgäves hon gömmer sin Gylfes bild.

Förgäves hon stavar, sorgsen och rädd,

det namn jag skrivit i havsbräddens sand. —

Ack, ensam klagar Gylfe här;

ack, ensam, ensam han är,

förskjuten och hädd."

"Hur rik, hur fager min furstliga brud!

Hon stod där i fjällets snövita skrud.En krona av stjärnor på ännet hon bar,

mot himmelsblå slöjan den lyste så klar!

Och norrskenet och den kyliga vind

de sminkade båda den rikas kind.

Och malmen glittrade på dess barm

hon själv den töjde med jätte-arm.

En gördel omkring sitt grönskande sköt,

lik grönskande skogen, den fagra knöt.

Dess röst liksom österns morgondagg var,

dess gång lik en vind, som kring bergspetsen far.

Dess tron på sju holmar min hand hade byggt,

dess fotpall, på snäckor, där vaggade tryggt.

Och björnen vaktade hennes borg,

där Göa utvälvde sin axfyllda korg."

"Hur modig, hur trogen min furstliga hälft!

En knotande suck hennes bröst aldrig välvt.

Som isfjällen härdad, orygglig som de

hon gav mig ett handslag som göter blott ge.

I harnesk, som sköldmö, hon ofta stod

och spillde för Gylfes lugn sitt blod.

Fast våldsmannen rasade mäktig och vred

hon svor mig dock åter sin trohetsed. —

Men fåfängt de rytande jättar jag slog;

en tvåhövdad rese om ryggen mig tog.

Sent slet jag mig lös, med en blödande barm;

ack, sanslös hon låg då mot rövarens arm!

Förgäves jag lyfte min hämnande hand,

den räckte ej fram till den blodiga strand!

Förgäfves jag vinkade mot dess brädd;

hon stal blott uppå mig en blick, så rädd."

212"Ja!" — röt han åter som fjällstormen vild —

"Ja, evigt hon är från mitt famntag skild

I den mäktige rövarens hand

står min trolovade där!

Förgäves hon gömmer sin Gylfes bild,

förgäves hon stavar, häpen och rädd,

de namn, som jag skrivit i havsbräddens sand.

Ack, ensam klagar Gylfe här,

ack, ensam, ensam han är,

förskjuten och hädd." —

Och lik den töckniga vinternatt

så mörk, så tårögd på ätthögen satt

den starke Gylfe, pansarklädd

Och kämparne reste sig alla nu

ifrån deras ljungväxta bädd.

De slogo den mjödfyllda bägarn itu:

"Ännu din begråtna älskar dig ju!" —

så röto de alla, så röt en var —

"Till kamp, till hämnd, vår drott, vår far!

Hvi tövar du?

Hur mången gång i forntidens dar

du henne från våldsmannen slitit har;

upp, gör det ännu!" —

Och nordfjällens eko gåfvo till svar.

"Upp, gör det ännu!" —

Och se! Över fjällets skäggiga topp

månan blodfärgad gled.

Och stormvinden lyfte sin vinge opp,

och ställde på nytt sitt virvlande lopplängs över den dammande hed.

— Och åter i dalens blomrika bädd

smög dagen bleknande ned,

Och åter han blickade hemskt och rädd

mot det töcken, som dystert skred

fram över havets skummande brädd.

Men, lik den fradgande klippeflod,

nu Gylfe, den starke, på ätthögen stod

i gullröda pansarn klädd.

Hans blickar talade hämnd och blod,

hans kämpar andades strid.

På fjällarnas rygg, på den svallande sjö

de gingo att segra, de gingo att dö

med mannamod.

Och han kom, han kom den anade tid,

som åter vinkade barden till sång.

Han kom, han kom — och ännu en gång.

stod Gylfe på Signilds blodiga ö

i ära och frid,

som Odén så lycklig, som Balder så blid,

och famnade kärligt sin frälsade mö.

Den allegoriska innebörden i denna dikt trädde tydligt för

ögonen, och dess tendens kunde lätt förklaras. Den betecknade

Finlands, "Auras", förlust — det sår, varav Gylfe, d. v. s. Sverige,

ännu blödde. Det var således ett det mest aktuella ämne, och

genklang väckte säkerligen den i slutet framträdande

revanche-tanken: den kommer fram även på andra håll i den tidens

litteratur, och den var icke alldeles främmande för Tegnérs Svea

(1811), ehuru de djärvaste uttrycken där modifierades före

214tryckningen, som först ägde rum efter det famösa Åbo-mötet

1812, då den ryske grannen — den rövande jätten! — blev

vår bundsförvant och beskyddare.

Vissa uttryck ge anknytningspunkter till Finland, dess natur

och historia: Gylfe har åt Aura byggt en tron på sju holmar

och dess fotpall vaggade på snäckor (Helsingfors med

Sveaborg och hamnen), och "björnen vaktade hennes borg" etc.

(Björneborg i det fruktbara Österbotten); hon hade fordom

stått Gylfe bi som sköldmö o. s. v. Men annars är allegorien

icke påträngande och bryter på det hela icke igenom

om-klädnaden, såsom sedermera hos Ling blev vanligt.

Men vad som gjorde att Gylfe vann i synnerhet "hela det

yngre släktets hänryckning" — såsom Atterbom vittnat — var

icke minst den däri anslagna fornnordiska tonen, som förut

icke hörts hos oss i samma styrka och med samma äkta klang.

Visserligen är det fornnordiska i Gylfe endast en allegorisk

omklädnad och rätt allmänt hållet. Men man måste betänka,

att dikten utkom femton år före Frithiofs saga, genom vilken

hela nationen först gjordes förtrogen med den fornnordiska

världen, och att Gylfe därför verkade med nyhetens kraft och behag.

Så skiftande, sköna och klangfulla rytmer som Tegnér i

Krigssången kunde icke Ling bjuda i sin Gylfe. Men hans

dikt är dock i hög grad uttrycktsfull även i musikaliskt avseende.

I de första fyra avdelningarna (stroferna) omväxla rader med 4

höjningar (betoningar) och sådana med 3 eller (någon gång) 2.

Sedan komma (i Gylfes tal) två avdelningar med knittelartade

verser (4 höjningar), som innehålla beskrivningar på Aura, hennes

utseende och hennes värde samt sista öden. Så följa åter fyra

strofer med olika långa verser och olika antal rader i var strof.

Dessa senare korrespondera i flera fall med de första fyra

stroferna. Vissa uttryck och rader upprepas helt eller i varia-

215tion, vilket både bidrar till rytmiken och förstärker åskådligheten.

Somliga av dessa upprepningar ha en omkvädesartad karaktär

("lik den töckniga vinternatt" etc.). I avseende på kompositionen

är det också ett ypperligt drag att sceneriet från diktens början

(månen över fjällets topp) upprepas, men med den förändring

som aftonen ger — aftonen efter den viktiga dag, då Gylfe

beslutat åter gå till storms mot jätten och frälsa sin rövade mö.

Kompositionen i Gylfe erinrar således i sin harmoniska

utformning om den i Kärleken, fastän symmetrien i den förra icke är

så sträng som i den senare (vilket icke heller hade varit lyckligt).

Versen har en omisskännelig ålderdomlig prägel genom det

ojämna antalet obetonade stavelser vid och mellan de betonade.

I de två mellersta avdelningarna är dock antalet obetonade

stavelser mellan de betonade mestadels två och två, men om

den gamla knittelversen erinra icke blott de 4 höjningarna

utan också de parvisa manliga rimmen. Man kommer här att

att tänka på den danske skalden Pråms Stærkodder.

Vokalljuden äro ofta klangfulla, konsonantljuden karaktäristiska.

Den samklang i begynnelseljuden, som utmärker den

gammalnordiska poesien, har väl skalden här icke åsyftat, men några

allitterationer förekomma, t. ex. töcknig — tårögd, vredfull lik

en vålnad, glammande under smärtan så glatt.

Uttryck och bilder tagas ofta från det gammalnordiska

området ävensom från Ossians värld, som ännu för det allmänna

medvetandet sammanföll med den nordiska — sceneriet i Gylfe

är också, såsom man påpekat, Ossians-artat.

Utom Gylfe själv — som hämtats från Snorres Edda

(Gylfagin-ning)— och göterna samt gudomligheterna Odén, Balder, Göa1)

Med "Signilds blodiga ö" menas säkerligen den gamla, på en halvö i

Mälaren belägna kungastaden Sigtuna; sagan om Habor och Signild förlades

av äldre författare till den trakten.

216möta oss: rese, drott, mjödhorn, sköldmö etc. etc., samt

sådana ålderdomliga ord som änne, hädd, hvi. Sköldmö hade

redan förekommit i dikten till Karl August, likaså mjöd jämte

de kraftfulla sammansättningarna mannatid, vikingsmöte,

hövdingmärke.

Verben, som ge språket liv och rörelse, äro i Gylfe ofta

uttrycksfulla: ryta (ett uttryck som sedan för Lings gestalter

blev alltför betecknande), tråna ("här tråna dina modiga män"),

tala harm, andas strid; jämte adjektiven skummande, dammande,

frysande, fradgande m. fi.

Sådana konstruktioner som "den blodiga rustning" och "de

fäders segersång" — germanismer, som redan tidigare

upptagits, men som nu genom de "götiska" skalderna vunno

burskap i högtidlig stil — åsyftade också att verka ålderdomliga.

Slutligen äga liknelserna ofta kraft och nordiskt kynne: lopp

lik en vålnad, röt liksom fjällstormen, som isfjällen härdad etc.;

och besjälningen av naturen är storslagen t. ex. fjällets skäggiga

topp, stormvinden fäller sin vinge, ur dalens bädd steg den

nyfödda dagen opp.

Detta poetiska språk var för samtiden lika nytt som starkt

suggererande, och dess kraft har ännu icke helt förbleknat. —

V. LINGS SENARE LITTERÄRA VERKSAMHET

LING OCH TEGNÉR. DAVID ASPELIN.

Lings rykte som skald var nu grundlagt. Det gällde att gå

vidare och fullfölja framgången. Tyvärr blev fortsättningen —

under mer än ett fjärdedels århundrade — en rad missräkningar.

Närmast synes Ling ha sysselsatt sig med nordiska ämnen i

dramatisk form samt med folkvisor och romanser. Som prov

på dessa senare lät han 1812 trycka dels en bearbetning av den

217gamla visan om Kämpen Grimborg (i en lundensisk publikation

"Nordiska sånger"), dels (i Poetisk kalender) en s. k. ballad

Skön Anna (Där växte en ros så fager opp På Trotsö strand),

vilken senare blev rätt populär.

Samma år utkom (i Lund) sorgespelet Agne. Detta stycke,

som anses vara Lings bästa, äger flera dramatiska förtjänster

men kan icke mäta sig med Oelenschlägers dramer, knappast

med Ewalds, vilka båda danska författare varit hans förebilder.

— Agne hålles egentligen uppe av de många och skiftande

körerna, bland vilka flere äga en verklig poetisk halt. Så t. ex.

slutkören i första "handlingen":

Vad båtar att kvida?

Hell den, som får strida,

tills krafterna domna!

Hell den, som får somna

bland blixtrande svärden! etc.

När Agne äntligen upptogs på teatern (1842) — det var

trettio år efter dess första framkomst och tre år efter Lings

död, då Anders Lindeberg därmed invigde Dramatiska teatern

— var det också körerna som, med musik av J. A. Ahlström,

väckte starkaste bifallet. Men stycket höll sig blott några få

gånger på scenen. —

Även år 1812 var för Ling synnerligen produktivt. Då utgav

han nämligen också första avdelningen av en betydligt utvidgad

och alldeles omarbetad "Gylfe, drottskväde". I företalet yttrar

han då dessa betecknande ord: "Med den barnsliga

tillförsikt, som varje Myt kräver, så framt den inom oss skall

leva som Myt, och med det manliga allvar, som ägnar

den stolte Göten, har jag gjort detta försök".

Ling fortsatte det påbörjade stora "drottkvädet" sedan han

218på våren 1813 flyttat till Stockholm. Och så utkom 1814,

ehuru oavslutad, Lings nya Gylfe i 15 sånger. I ett längre

företal redogör han här för den nordiska romantikens

program, sådant han fattade det, delvis i överensstämmelse med

Grundtvig, vars uppfattning han i många avseenden under de

föregående åren närmat sig. Detta synnerligen märkliga och

för Lings hela strävan betecknande företal lyder (med ett

par uteslutningar) sålunda:

"Landsmän! Utan misströstan och utan förmätenhet frambär

jag denna förstling. Upptages den med bifall, behövas inga

ursäkter för min djärvhet. Inträffar motsatsen, äro alla

ursäkter fruktlösa.

jag har lika så litet velat efterhärma, som jag tilltrott mig

kunna giva mönster. Självständighet är konstnärens första plikt

och första rätt. Jag beundrar varje sant konstalster; men

erkänner intet annat mönster än Naturen. Efter den har jag

målat detta hastverk. Må en eller annan lock av håret, ett eller

annat veck af draperiet vara misslyckat; bildstoden i sitt hela

kan ju ändå äga något sant?

Hela Nordiska Gudaläran framställer blott det godas strid

med det onda. Därföre blevo Gylfes fiender trollmän och

Jättar. De myter, jag begagnat, måste behålla deras

ursprungliga anda och sammanbindning. Delarna upplöste annars

det hela ...

Nordiska statsförfattningen gjorde Folkets historia mera

be-tydningsfull än dess Regents: ty Folket var över Regenten.

Därföre spelar Gylfe huvudpersonen i detta stycke. Men då

Gylfe föreställer ett allmänt begrepp af Svenskheten,

kan han ju icke personliggöras? Jo. Huru hava väl alla myter

uppkommit? Varje Gudomlighet är ju intet annat än en

sinnebild av en naturkraft, vilken bild genom en sann poetisk

219framställning, omsider öfvergått till en historisk person? Om

jag misslyckats, att i min saga hinna till denna historiska

övergång, då ligger felet i utförandet, och ej i företaget.

Huru vågar då jag skriva? Denna fråga bryr mig. Och för

vem detta försök? Det är varken för samtiden eller för

eftervärlden. Jag vet, att jag skall fördömas nu, och glömmas

sedan. Ett hopp är mig likväl övrigt: Kanske skall mitt

svärmeri väcka en annan till högre sans. Händelser, dem vi själva

överlevat, mista större delen av deras poetiska hållning, just

för det vi styckevis sett deras naturliga sammanlänkning. Men

låt eftervärlden om ett århundrade läsa vår tids häfder; den

skall bäva, den skall flamma. Se Fäderneslandet nära sin

politiska upplösning, se en blodfri statsvälvning rädda det. Se

det trognaste, det härligaste landskap söndrat därifrån, och

moderlandet trotsa ännu de mäktige, som hota det. Se en

utländsk Förste inkallas, tillbedjas och dö. Se alla sinnen på

en gång sammansmältas, liksom hade denne dött till ett

försoningsoffer mellan de söndrade bröder. Se ett fritt folk

enhälligt bifalla valet av en annan utländsk Förste, som även

varit dess fiende. Se landet vakna ur sin långa politiska död,

liksom en af de helige vid jordbävningen på Golgata. Se detta

land återförent med ett i århundraden avsöndrat brödrafolk;,

och säg sedan, att det blott är en svärmares dröm, att landets

öde är sammansmält med mitt eget.

Gudalära, Fädernesland och Kärlek, se där Skaldkonstens

trenne grundpelare. Svenske Skalden nämner Greklands och

Roms hjältar, och glömmer sitt eget lands oförliknelige män.

Han tror att desse voro rå, blott för de levat i rikets äldre

historia. Men kunde de levat i hävderna, om de icke varit

stora? Och voro väl Greklands och Roms förnämste kämpar

220mindre vildmän i förhållande till deras landsmäns sednare och

mera förfinade tidsåldrar? Huru fick Greken konstnärer och

hjältar? Därigenom att han förgudade sina urfäder. Vårföre

skola då vi, som velat härma Greken och Romaren, ej såsom

han förädla vår historia? Ar hon fattig på ämnen? Den detta

tror han tige, ty han känner den icke.

Men varför då ej bruka de Nordiska myterna? Man säger:

de kunna ej användas; de äro för rå. Man säger detta utan

att känna dem, och oftast utan att ens hava läst dem.

Finnes någon myt, som ej är ursprungligen poetisk? Och

kunde ett folk, som sjöng Lodbroka-kvida, som berättade

myten om Balder den gode, kunde det vara utan sinne för

den högre Naturen?

Det är också det enda land i Europa som kan få en egen

mytologi. Den lever ännu, fastän förskämd, hos vår allmoge.

Men detta önska ej våra konstdomare. Låt dem skratta, låt

dem ivras. Snart skola de se Nordiska myterna i deras

storhet, om blott våra uppväxande konstnärer vilja arbeta till deras

förhärligande. Endast på det sättet fingo Grekens myter

övervikten. Vårföre tveka då desse, som fått Iduns

föryngrande frukt i sina händer? — — — Men jag vågar säga det,

och jag lovar försvara det, att Nordens Myter äga större

betydelse än Greklands. Ingen Nordisk myt finns, som ej röjer

vår eviga trängtan till fullkomlighet; alla i förening avspegla

kampen mellan det goda och det onda, och andas det hopp,

att dygden efter striden här i livet skulle evigt segra. Denna

sammanstämning och denna riktning bevittnar deras storhet.

Huru många av Greklands myter sigtade till denna religiösa

punkt? Och dessa Nordiska myter kallar man plumpa,

oanvändbara för konstnären!

Men kunna då de Nordiska myter aldrig mer återfå deras

223förlorade betydelse och fullhet? Jo. Men aldrig så länge de

brukas blott som versprydnader av våra Skalder. De måste

framställas som ett helt, och ej i ett söndrat skick. De måste

fullt ingripa i en medborgerlig handling. Jordlivet och

Gudalivet måste sammangjutas. Annars är det ena blott en död

kropp, och det andra endast en irrande skugga som beder

om begravning.

Inga högtravande tänkespråk finnas här, intet metafysiskt

konstmakeri. Skalden bör varken predika eller hålla

föreläsningar. Handlingen i hans dikt tale. Här äro inga långväga

hämtade bilder. Skalden bör icke vara snyltgäst, som berättar

vad man har eller säger i andras hus. Jag har målat blott

mitt eget lands natur och historia. Hvarför vårda vårt språk,

om vi förakta vår historia och den natur, som omger oss? —

Det förra är ju endast ett uttryck av de sednare? Likväl är

jag själv missnöjd med större delen av språket i denna bok.

Jag fick det icke nog enkelt, nog ädelt. Brist på förmåga och

brist på tid vållade det båda. Ingivelsen går icke efter

almanack; det är en vän, som aldrig lyder inbjudningar. Och

brödbekymren äro borgenärer som ständigt kräva räntor, och

likväl nästa ögonblick ånyo klappa på dörren och uppsäga

kapitalet. Med flit har jag upptagit flere föråldrade ord och

talesätt. Styckets urgamla form berättigade mig dertill; den

befallde mig det. — — — — — —---— — — — —

Jag önskade försona vår kristna Gudalära med Åsarnas.

Dennas religiösa riktning och vår historia rättfärdigar det. —

— — De historiska märkvärdigheter, de myter, de naturalster,

de konstverk, äntligen allt som utmärkte oss, har jag

sökt framställa. Men jag förklarar högtidligt, att jag icke ämnat

skriva någon epopè. Jag skrev blott en Folksaga. Kunde

läsaren, under uppfattandet av själva händelserna, glömma

222allegorien; och kunde han efter läsningen minnas den, då

vore Gylfe förstådd. Ämnet är sant, ämnet är stort, Om jag

helt och hållet misslyckats i utförandet, är det ändå lika stort.

Må en annan höja sig på mitt fall. — Med den barnsliga

tillförsikt, som varje Myt kräver, så framt den inom oss

skall leva som Myt, och med det manliga allvar, som egnar

den enkla Göten, har jag gjort detta försök. Men den, vars

hjärta icke genomtränges av dessa, har redan i förväg förrått

Gylfe, och må fritt gäcka." — Så långt företalet. —

Själva den långa dikten har, med sina nordiska omklädningar

av dagens politiska förhållanden och skildringar av landets

skiftande karaktär och landskapliga utseende, ett visst

tidsintresse, men på bekostnad av det poetiska. Kompositionen är

helt misslyckad. Ett och annat lyriskt parti är, ur estetisk

synpunkt, numera det enda njutbara. —

Mitt under den ivriga verksamheten att skapa en gymnastisk

lärobyggnad och ett centralinstitut för gymnastiken, strävade

Ling icke blott att sporra framkomsten av en nationell svensk,

genom det gammalnordiska pånyttfödd konst, utan arbetade

desslikes, efter utgivandet av Gylfe, på ett än större nordiskt

mytologiskt diktverk. Det skulle återge "allt vad urkunderna

meddela om de nordiska myterna". Detta diktverk benämndes

"Åsarne", och började utges 1816 samt utkom slutligen 1833

fullbordat i 30 sånger. Det innehåller, även det, vackra lyriska

ställen jämte en del ståtliga skildringar i ett kraftigt om än —

som Tegnér anmärkte — alltför "rytande" diktspråk. Men det

verkar oerhört tröttande och krystat, det blev heller aldrig

folkets tillhörighet eller den fosterländska läsning i skolorna,

som Ling hade hoppats.

I Lings sista större skapelse "Tirfing" (1836) är diktspråket

mildrat, mera harmoniskt, och det romantiska mera njutbart.

223Ling hade nu, genom Tegnérs inflytande, blivit invald i Svenska

akademien. Men från sina diktardrömmar hade han måst

resignera. Det var icke han, det var Tegnér som blivit

nationalskalden. Med oförställt erkännande hyllade han denne i en

ädel tillägnan av Tirfing. Här sjöng han om den gamle skalden:

Allena han var, men hans samkväm ändock

var stort: det var himmel och jord.

Dessa ord äro betecknande för honom själv: han gick sina

egna ensamma vägar, och han syftade åt det högsta. Bittert

kände han det ofta att icke ha kunnat utföra vad han velat

och att icke ha fått det erkännande han förtjänat. Men han

skulle aldrig, ens med de största framgångar, ha kunnat slå

sig till ro. Han var en eldsjäl, "ett huvud fullt av kraft och

låga" — såsom Tegnér vittnade—, med en inbillningsvärld "som

en vulkan", för att tala med Geijer. Han syftade åt det högsta,

och hans livsgärning som författare och gymnastiker har ett

drag av verklig heroism. Få människor torde under hela sin

levnad hava, trots alla bittra erfarenheter, drivits fram av en

så ideell strävan som han, en strävan som uppbar hans

diktning likaväl som hans gymnastik: att återvinna åt nationen den

gamla nordiska kraften, stålet i viljan och ädelheten i

tänkesättet.

En vikinganatur kunde man kalla honom. Han sökte göra

nya, ideella landvinningar, och det svenska vikingalynnet har

han ägt i utpräglad grad — kanske också det särskilt

småländska lynnet och kynnet. I mer än ett fall var han arm och

karg som den småländska naturen. Kantig som den föreföll

han också i sin verksamhet. Härdig och seg tillika — seg ända

till envishet som enen på våra skogsbackar.

När Tegnér (1840) hälsade hans efterträdare i Svenska aka-

224demien Atterbom välkommen till den stol, där "Asa-skalden"

suttit, tillade han:

Högt är det minne som där reser sig,

fast nedergången är Valhallasolen.

All stor natur är egen, djärv och fri,

och harposlag, som genom världen vina,

dö ej, fast deras tid är re"n förbi.

Och det gällde om Ling vad Tegnér här sjöng om forntidens

nordmannaskald:

En hög gestalt, med slagsvärd vid sin sida,

han sågs utöver världen skrida,

med Nordens stjärna fäst på hjälmens rund,

och djup och vildhet om varannan

låg på hans sångaranlet i förbund:

där brunno norrskens-ögon under pannan,

och storm och åska lekte kring hans mund. —

Alltid betraktade Tegnér sin bortgångne ungdomsvän som

en föregångsman. Ling var också en av de få som Tegnér

i sin sista större dikt, den vid tvåhundraårsfesten på Växjö

gymnasium 1843, särskilt nämnde bland den berömda

lärdomsskolans alunner — jämte Linné, Sam. Ödmann och S. Rogberg;

och nu ihågkom han icke blott kraftmänniskan med rytandet

utan fastmer de klangfulla ungdomsdikternas poet och

"Kärlekens" veke tolkare:

Och Asabarden, smattrande bland bergen

liksom ett tordönsslag och krönt av norrsken,

som fräser ner ur skyn, dock ej blott tordön,

men trastens klara slag i skogens toppar

225och bäckens vandrande i gröna dalar

som sorla längtansfull mot ursprungshavet

med blommor speglande i solig våg.

* *

ii-

Har Lings gärning runnit ut i sanden? Ingalunda.

Framgången av hans gymnastiska strävanden kunde man

redan under hans livstid — och tidigt nog — bevittna. Ett

storartat erkännande av detta arbete och de nya uppslagen

på detta område fick han efter hand röna, allt eftersom hans

skapelse, det Gymnastiska Centralinstitutet i Stockholm,

tillväxte och utvecklades. Och hur har icke sedermera det

frö, han här sådde, och den planta, han först ansade, spirat

upp och spritt sina välsignelsebringande frukter över all världen!

Ännu och alltjämt är det i Lings spår vi på detta område

sträva att dana "ett kraftfullt och härdigt släkte, värdigt de

urgamla förfäder".

På konsten i vårt land blev hans inflytande icke utan

betydelse. Hans artikel i Iduna, det Göthiska förbundets tidskrift,

år 1815 om förfädrens kraft och gymnastikens mål blev

uppslagsgivande också för konsten, för skulpturen och måleriet.

Och trots Geijers tvivel på de nordiska myternas

användbarhet i skön konst — vilket orsakade Lings utträde ur

förbundet — uppblomstrade under de närmaste årtiondena en

konstriktning, företrädd av Fogelberg och Molin, av Wahlbom,

Blommér, Winge och många andra, som livades av den

nordiskt nationella andan och besjälades av de gamla

forntidsminnena.

Hans betydelse för litteraturen var än större, även om

hans egen produktion sällan fick den konstnärliga fulländningen

och hans Asar aldrig blevo vad han hoppats: en den svenska

226ungdomens läsebok, begagnad redan i skolorna. Jag har ovan

antytt huru han blev inledaren av den nordiskt nationella

diktningen hos oss, samt huru han i sitt diktspråk med dess

folklighet och ungdomlighet, där folkfantasiens och barnets böjelse

för de stora måtten och överdrifterna träder fram, med dess

bilder och drag ur den svenska naturen och hela dess

gammalsvenska prägel verkade förnyande och uppfriskande. I hans

diktning är det mycket som förtjänar att åter bliva upptaget,

bliva en större allmänhets egendom. De stora skaldeverken

kunna väl icke i sin helhet vinna många läsare; men också de

ha haft sin historiska betydelse, och delar av dem äga

bestående poetiskt värde. Och en helgjuten diktarbragd har han

en gång utfört — det skall aldrig förgätas — och den bragden

var Gylfe 1810.

*

Ling är både kraftmänniska och stämningsmänniska, både

en handlingens man och en drömmare, både den svenska

gymnastikens fader och den nordiska renässansens litteräre

föregångsman. Men dessa sidor stå icke oförenliga och voro hos

Ling icke heller oförenade, såsom jag antytt. Hans strävan

för den nordiska kraftens återuppväckande gällde icke blott

det yttre utan också sinnelaget, som av diktningen påverkas.

Ja, själva gymnastiken arbetar ju på sinnelagets förädling och

karaktärens stärkande hand i hand med diktningen: en

gymnastisk utbildning måste, säger Ling uttryckligen, "riktas

likaväl åt själens behov som åt kroppens".

Så blir, trots alla misslyckanden och alla motgångar, den

märklige Smålandssonens verksamhet, sedd i dess syftning,

lika enhetlig som storslagen, uppburen som den var av den

227varmaste och renaste fosterländska entusiasm. Och detta blir

också hans eftermäle: han har tänkt högt för sitt folk, han

har tänkt högt om sitt folk.

* *

Med from resignation hade Ling i tillägnan av Tirfing givit

sin hyllning åt den diktare, vilken framför andra visat sig kunna

"nordiskt om nordiska ättfäder kväda".

Ling hade, såsom ovan antytts, direkt och indirekt sporrat

Tegnér till hans nordiska diktning.

Det nordiska låg ju annars ända från barndomsåren och

lekte i Tegnérs håg. På Högvalta hos kronofogden Branting

hade han läst Björners Kämpadater och skrivit ett kväde om

Atte viking. Och i Bergslagen mötte honom den sagotradition,

som Fernow upptecknade i sin Värmlandsbeskrivning; den

äevde hos gammal och ung på Rämen, där trenne söner

uppkallades efter sagogestalterna Asmund, Alrik och Götrik. Men

studierna hade därefter fört den unge skalden på andra

tankebanor, till dess att kärleken till det fornåldriga återväcktes

genom Ling och den av honom anvisade danska litteraturen,

varom ovan talats. "Kanske skall mitt svärmeri väcka en annan

till högre sans", yttrar Ling i företalet till den senare Gylfe

(1814); och han blev sannspådd.

Tegnér hade, såsom vi sett, redan 1810 anslagit en och

annan nordisk sträng. Nu blev han icke blott genom Ling,

utan också genom Jakob Adlerbeth sporrad till kraftigare tag.

Ja, ännu en smålandsson kan i detta sammanhang nämnas,

Lings kamrat och Tegnérs vän, David Aspelin. Denne var

under Tegnérs ungdom känd i Lund som en bland den lärda

republikens bättre tillfällighetspoeter, och sedan han blivit

lektor i Växjö, uppträdde han med tävlingsdikter i Svenska aka-

228demien och mottog två belöningar. Efter exemplet av

Oehlenschlägers Helge hade Tegnér nog länge tänkt skriva en nordisk

sagodikt i romanser. Hans vän Aspelin — nu kyrkoherde i

Tolg — grep sig emellertid tidigare an med ett sådant poem;

det blev "Jomsvikingarne" i 4 sånger. Poemet var färdigt redan

1818 och trycktes följande år i Aspelins Skaldestycken. Det

är visserligen en mycket svag poetisk produkt — liksom P.

Wieselgrens nordiskt-småländska sånger ett årtionde senare —

men Jomsvikingarne äro dock på sitt sätt Frithiofs föregångare.

Aspelin kom icke att gå vidare: han avled redan 1820,

besjungen i ett känsligt gravkväde av Tegnér.

Till sina fäders land, Småland, återbördades Tegnér snart,

och när Frithiofs saga fullbordad (1825) utkom, bar dess

titelblad namnet på biskopen i Växjö.

Det småländska sagostoff, som han tid efter annan insamlade

— bland annat genom Jakob Adlerbeth, vilken han flere

gånger på Ramsjöholm besökte —, kom däremot aldrig att bli

använt i en fulländad dikt. Svaga ackord med motiv därifrån

återljuda blott i fortsättningen av den fragmentariska Gerda. —

För Tegnér, den förnämste sångaren i den nordiskt

romantiska riktningen i vår litteratur, stod det också klart — vad

denna undersökning avsett att i någon mån utreda — att

nämnda riktning, som blev en av den fosterländska rörelsens

förnämsta hävstänger, också från Småland drog djupa rötter

och härifrån fick några av sina allra förnämsta krafter.

229SMÅLANDS NATION I LUNDUR ETT TAL VID FIRANDET AV

NATIONENS 250-ÅRS MINNE

Nationens historia är ett ärofullt blad i det karolinska

universitetets hävder. Den ger, ur en viss synpunkt, ett

avsnitt av dessa hävder, den ger tillika en kulturbild av värde

för kännedomen om vårt folk och dess bildningssträvan under

de sista 250 åren. Dess egen historia är icke rik på märkliga

händelser, men den avspeglar på sitt sätt tiden och bär dennas

prägel, bär dess förtjänster och dess lyten — de förra dock

övervägande. Det är historien om redbart strävande i den

andliga odlingens tjänst, om understöd i studier, om ekonomiskt

bistånd och ömsesidig hjälpsamhet, om förädlande kärlek till

hembygden, om gemensamhet i nöjen och förströelser. Framför

allt uppvisar dock nationens historia en rad av utmärkta

kulturbärare — många visserligen i en anspråkslös ställning, men

ovanligt många även bland dessa av betydelse icke blott för

hembygden utan för hela vårt land.

Redan genom sin talrikhet har Smålands nation i Lund

under de flesta perioder haft en framstående plats. Utom den

stora skånska nationen — numera delad i flera — är det blott

Göteborgs nation, som i antalet medlemmar kommer något

högre än Smålands. Omkring 3,300 räkna vi på dessa 250 åren.

Och kvalitativt torde vår nation av ingen överträffas.

Att så många smålänningar redan från universitetets början

strömmade till Lund, har — jämte landskapets närhet — i

233hög grad berott därpå, att åtskilliga framstående

Smålandssöner redan förut studerat eller blivit anställda i den gamla

katedralstaden. Jag tänker nu dels på Hakvin Spegel dels och

framförallt på Canutus Hahn. Båda ha haft den största

betydelse för försvenskningen av de en gång danska provinserna,

Spegel för Gottland, Hahn för Skåne. Som biskop Winstrups

medhjälpare och sedan som hans efterträdare torde Hahn

ha intresserat sig särskilt för sina landsmäns fortkomst vid den

nya akademien. En sådan var Anders Spole (Rosenborg), den

berömde matematikern och astronomen, som blev denna nations

förste inspektor. En annan var Nils Hyltenius-Silfverschöld, som

blev en prydnad för den juridiska fakulteten. Till ännu en

tredje smålänning utgick under C. Hahns tid kallelse att vara

professor vid universitetet i Lund, det var Petrus Hahn,

sannolikt en släkting till biskopen. Denne Petrus Hahn hörde till de

icke få smålänningar, som kommo till Åbo akademi och bidrogo

att rikta det svenska kulturelementet på andra sidan Bottenhavet

— akademiens egentlige grundläggare, biskop Isak Rothovius,

var ock en Smålandsson; de mest berömda bland

smålänningarna vid Aboakademien voro f. ö. juristen Mikael

Wexionius-Gyldenstolpe och botanikern Elias Tillandz, den senare ett

slags motsvarighet i Åbo till Olof Rudbeck i Uppsala. Petrus

Hahn uppehöll med heder de fysiska vetenskaperna vid den

unga finländska högskolan; till Lund fick han icke tillfälle att

komma: man var angelägen att behålla honom i Åbo.

Det ser onekligen ut som om båda de svenska universitet,

som grundlades under storhetstiden, inriktades och stöddes

företrädesvis genom småländska krafter, som om det framför

allt var sådana, man ville lita till, när det gällde att

stadfästa och utbreda den svenska kulturen. Smålänningarnas

svenskhet hade sedan Nils Dackes dagar prövats och hållit provet. —

234Må vi nu kasta en blick i nationens matrikel för att

uppfång-a några bekanta namn!

Här böra vi dock icke söka efter forna tiders berömda

adelsnamn. Sådana finnas också, men i regeln inskrevos i

gamla dagar de studerande adelsmännen icke i någon

nationsförening.

Det är präster och lärare, som här inta förnämsta rummen.

Först må då nämnas treklöverbladet Tiliander—Lindelius—

Linnæus, av samma stam: linden som blomstrat på Jonsbol

i Vittaryds socken. Därur har sprungit fram den store Linné,

de berömlige läkarne Lindelius, de nitiske prästmännen och

vittre latinarne Tiliander. Och en annan smålandsstam, vars

grenar vuxit ut till än större omfång, och som ännu blomstrar,

har i nationen varit talrikt företrädd: Wiesel, Wieselqvist,

Wieslander, Wieselgren, Elias Wiesel och Peter Wieselgren ha

hört till vår kyrkas förnämsta. Detta gäller också medlemmar

av släkterna Osander och Heurlin: på biskopsstolen i Växjö se

vi dessa namn, liksom senare Johan Anderssons från Åker.

Alla eller nästan alla de många andra berömda småländska

prästsläkterna möta oss också här: Colliander, Åhlander och Leander,

Cavallius och Rogberg, Oseen och Almquist, Ståhl, Collin,

Bolmeer och Wickelgren och ännu många, som intill senaste

tiden här florerat och florera: Pontén och Rosengren, Hagelberg

och Rydeman, Blomstrand och Bexell, Ekedahl och Hjelmqvist.

Det är icke blott namn vi höra: nationens historia och stiftets

herdaminne ge oss de många bärarne av dessa namn i deras

vackra gärning för folket och hembygden. Om orter i

hembygden vittna många av namnen själva.

Också utanför dessa stora släkter träffa vi i nationens historia

namn, som beteckna ett djupt ingripande i bildningens och

kyrkans liv. Så skola t. ex. länge bland andlige talare minnas

235Lorentz Peter Sellergren, Pehr Nyman och Jonas Sandell.

Av de nämnda stora prästsläkterna, som utgått från småländsk

bondestam, ha ju åtskilliga — liksom så många andra söner av

Småland och denna nation — ägnat sig åt statsförvaltningen, åt

rättskipningen och åt läkarekonsten. I gamla dagar betecknades

utmärkthet på sådana områden gärna av adelskap: av Osander

blev Sandersköld, av Ståhl von Ståhl, av Rogberg

Bergen^-creutz, eller — för att gå utanför de nämnda släkterna —■■

av Bergwald Wasastjerna, av Kniberg Stjerncreutz, av Printzell

Printzsköld, av Branting Adlerbrandt o. s. v. Bonde-präst-adlig

ämbetsman: se där "den nationellt svenska vägen".

Bland släkter, som givit vårt land dugliga ämbetsmän och

jurister omtalade i nationens matrikel, må vidare nämnas

Hammarberg, Lemchen, Klinteberg, Svalander, Lothigius.

Det vetenskapliga området har jag redan berört. Här lysa

under 1700-talet Bengt och Peter Johan Bergius, som på

Linnés tid värdigt hävdade det småländska namnet i huvudstaden.

I Linnés spår som en sannskyldig blomstrens patriark vandrade

sedan Elias Fries. Carl Henrik Boheman blev en av vårt lands

främste entomologer, Christian Wilhelm Blomstrand en av dess

främste kemister.

Elias Fries, som befodrades till akademiadjunkt i Lund, kom

emellertid att flytta över till Uppsala och fick där sin

förnämsta gärning — liksom före honom, och vid än yngre år,

Carl von Linné. För systernationen i Uppsala beteckna båda

dessa namn lysande skeden; och ett tredje berömt namn i den

svenska botanikens hävder, buret av en bland Linnés

förnämste lärjungar — C. P. Thunberg —, är också knutet till

Uppsalanationens inspektorat. —

De klassiska språken vid Växjö gymnasium, som länge var

en av deras förnämsta härdar i Sverige, hade sin förste store

236målsman i Johan Streling, vars grammatika i mer än ett

århundrade uppfostrat våra unga latinare; den utgavs i nya

upplagor av Håkan Sjögren, som studerat i Uppsala och vilken

annars genom sitt lexikon blev den mest bekante bland

latinarne i Växjö. Där framstod under 1800-talets första årtionden,

såsom en latinsk vältalare av rang, professor J. P. Wickelgren,

som varit adjunkt vid detta universitet. I Lund uppehöllos

traditionerna på detta område genom Anders Otto Lindfors och

sedermera genom Johan Gustaf Ek, båda högt förtjänte

inspektörer för denna nation.

Också fornforskningen, som vid 1800-talets början med iver

bedrevs och som mäktigt inverkade på hela vårt kulturliv, fick

några av sina mest hängivne målsmän från denna nation: Per

Wilhelm Tholander och Johan Gustaf Liljegren. De blevo

värderade medlemmar av "Göthiska förbundet", vars stiftare,

Jakob Adlerbeth, ju också var en landsman. Och han, som i

sin egen person var "ett helt götiskt förbund", Pehr Henrik

Ling, tillhörde oss även; han blev, vid sin senare återkomst

till Lund, fästad vid universitetet som fäktmästare, och hans

stora gymnastiska pånyttfödelsearbete utgick härifrån.

Vår vitterhet hade fått en typisk representant för den

gustavianska smaken i Nils Lorentz Sjöberg. Men det är egentligen

med Ling och David Aspelin — också denne en nordisk skald

och en av Tegnérs vänner — som raden av småländske

diktare och prosaförfattare, utgångna från Lund, tager sin början,

en rad, som sedan fortsattes till och över 1800-talets mitt:

Magnus Crusenstolpe, Georg Scheutz, Georg Gabriel Ingelman,

alla tre framstående publicister, Carl Anton Wetterbergh (Onkel

Adam), Johan och Anders Andersson samt Viktor Rydberg.

Det är en rad författare, som få landskap kunna uppvisa

motstycke till. Stora språkkonstnärer ha flera av dessa varit, och

237alldeles särskilt anmärkningsvärt är det — vad jag redan i

några föredrag påpekat — att det är en ren och genuint svensk

stil, som dessa småländska skriftställare sträva till. Så var det

ju redan med Ling, liksom med hans vän Jakob Adlerbeth.

Så var det även med Crusenstolpe, och så framför allt med

Viktor Rydberg. — Här bör det ock framhävas, att för

vitterhetens blomstring vid vårt universitet efter Tegnér mycket få

gjort så betydande insatser som bröderna Andersson.

Det må till sist icke heller förgätas, att också för

musiklivet här i Lund den småländska nationen har verkat genom

några av de bästa krafterna på området: Fredrik Kraus, en av

universitetets mest nitiske kapellmästare, och Otto Lindblad,

den lundensiska studentsångens skapare, med utgångspunkt

för denna skapelse just i Smålands nation. —

* *

*

Vördade fäder! Edra ädla skuggor träda i dag fram för vår

inre syn. Vi se den långa lysande raden av märkesmän för

vårt land, vår hembygd och vår högskola. Med tacksamma

blickar följa vi Eder. I ödmjukhet söka vi att verka i edra spår.

Sträva vi i detta sinne redligt framåt, så skall det också

lyckas oss, liksom de kommande generationerna, att hedra

det småländska namnet. Och ljus ter sig då vår nations framtid.

238UR FÖRETALET TILL SMÅLANDS

NATIONS ALBUM 1918

Mitt i det rika slättlandskapet Skåne går Smålandssonen

och drömmer om sin kära fattiga hembygd och längtar till

den tillbaka. Han längtar till de djupa skogarna, han längtar

till de friska sjöarna, han längtar till de röda stugorna. Denna

hembygd, som sett så många stora söner växa upp, skall alltid

omfattas med landsmännens hängivna trohet, och i denna trohet

ligger löfte om att bliva hembygden värdig.

Besjälad av sådana känslor skall den småländske studenten

sträva framåt; och han skall, i ädel tävlan med kamrater från

andra landskap, hävda den hedersplats, som hans nation

förvärvat sig vid det sydsvenska universitetet.

239

KARTA ÖVER DET INRE SMÅLAND

Se texten ovan s. 56 ff.

På vandring har delvis ingått som en avdelning i Kantat vid

Kronobergs läns Hushållningssällskaps hundraårsfest den 1 december 1914.

För hembygden: dessa tre tal ha varit publicerade i ortspressen

efter resp. högtidligheter; här återgivas de med några få ändringar.

I Sankt Sigfrids bygd har till större delen varit publicerad under

titeln “Vid Helgasjön“ i Sv. Turistföreningens årsskrift 1920. — Rörande

Gunnar Gröpe — vars namn är i handskriften av Sigfridslegenden senare

tillskrivet — har lektor Larsson ytterligare hävdat sin uppfattning (gent emot

lektor E. Brate) i en uppsats i Arkiv för nordisk filologi 1918. Runstenen i

Växjö domkyrka har en inskrift som kan tolkas så: “Toke Viking reste

stenen efter Gunnar Grims son. Gud vare hans själ nådig!“ — En utförligare

skildring av Kronobergs slotts historia har givits av C. O. Arcadius i Ur

Värends historia (1912).

Medeltidskonsten i Småland är av undertecknad först behandlad

i en längre uppsats “Medeltidskyrkorna i Småland“ införd i Norra Smålands

fornminnesförenings tidskrift 1907. “En orienterande översikt“ av Gamla

kyrkor i Småland lämnades 1916 i Sv. Turistföreningens årsskrift, där Gotth.

Carlsson (Virdestam) också publicerade en uppsats om ödekyrkorna i Jät och

Vederslöv. — I nedan nämnda uppsats av T. J. Arne omtalas från Tofteryds

rivna kyrka en vacker portal med skulpterat bågfält. — Rörande de

småländska borgarna finnas flere uppgifter i den topografiska litteraturen, vilka

emellertid behöva verifieras. Vid Laga-systemets övre lopp låg Toftaholm, som

hade en medeltidsborg före renässansslottet (omtalat s. 176).

Småländska ödekyrkor är förut tryckt i Växjö stifts

hembygdskalender 1922 (här något ändrad). — I en uppsats i Sv. Dagbladet (febr.

1924) har T. J. Arne behandlat “Esaias Tegnér och Smålandskyrkorna“; han

beräknar att 29 nya byggdes under Tegnérs tid.

Vad en Smålandskyrka kan berätta har publicerats i Ur Värends

historia 1912. Jämte det av E. Wrangel och O. Rydbeck utgivna arbetet om

Dädesjö kyrkas målningar kan hänvisas till en uppsats av undertecknad om

Staffan stalledräng i Studier tillägn. G. Cederschiöld 1914.

Pehr Hörberg, bondemålaren. En studie om “Pehr Hörbergs

konstnärspersonlighet, med anledning av en bildserie i Kulturhistoriska

museet i Lund“ offentliggjordes av undertecknad 1894 i Kulturhistoriska

meddelanden; denna studie är ovan delvis använd. F. ö. må hänvisas till Vilhelm

Bergstens arbete “En konstnärs-monografi öfver Pehr Hörberg“ (1904), varur

flere av bilderna äro hämtade. Bengt Nordenbergs tavla, återgiven s. 121,

finnes i Malmö museum. — Om Hörberg förberedes nu en avhandling av

Bengt Cnattingius.

Konst och konstnärer i Småland under nyare tid har till en

del varit tryckt som inledning till katalogen över Smålands konstnärers

utställning i Nässjö 1922.

Den nordiskt nationella riktningen i vår litteratur och

dess småländska rötter grundar sig på forskningar, som förut delvis

publicerats i uppsatsen “Pehr Henrik Ling och Gylfe 1810“ i Ur Värends

historia 1912 samt i “Ling i Lund, diktaren“ (ur festskriften till P. H.

Lings minne, Lund 1913). Muntligen har jag behandlat ämnet i föredrag vid

sommarkurserna i Huskvarna 1917 samt vid bibliotekskursen i Sörängens

folkhögskola vid Nässjö 1924.

Smålands nation i Lund. Den 29 januari 1918 firades med en enkel

högtidlighet nationens 250-års minne. En del av högtidstalet trycktes som

företal till skriften “Smålands nation i Lund 1668—1918, dess öden och

personligheter skildrade av Gotthard Carlsson och Uno Johnsson“, Lund 1918;

här ovan är detta tal (företal) återgivet något utvidgat. — Ett Nationens

album utkom s. å. —

Försättsbilden är efter en fotografi av författaren, likaså några av bilderna

från småländska kyrkor. De flesta av dessa äro tagna av Organisten P. G.

Vejde, som också ritat grundplanen fig. 7. Myresjö kyrka fig. 33 är ritad

(1924) av Kand. R. Blomqvist, som även gjort ritningarna efter

Mandelgrens skisser. Några av fotografierna ha benäget ställts till mitt förfogande

av föreståndaren för Norra Smålands museum i Jönköping, Ingeniören A.

Friberg. Konstnärerna G. Kallstenius och H. Carlberg ha likaledes låtit

mig begagna fotografierna till resp. fig. 58 och fig. 59.

Till alla dessa ber jag härmed att få framföra ett varmt tack.

EWERT WRANGEL.

INNEHÅLL

Sid.

På vandring..............................................................................................................................................................5

För hembygden ..................................................................................................................................................11

I Värend (1911) ..................................................................................................................................13

Vid Vätterns strand (1917)......................................................................................................16

I Värend (1919) ..................................................................................................................................20

I Sankt Sigfrids bygd ....................................................................................................................................27

Medeltidskonsten i Småland (Kronobergs och Jönköpings län) ........................47

I. Översikt av den äldsta konsten i Småland ........................................................................49

II. Småländska borgar .................. ..................................................................................51

III. Den kyrkliga konstens utbredning- ....... ........................................................................52

IV. Stenkyrkornas typer ..................................................................................................................56

V. Några av de förnämsta Smålandskyrkorna ........................................................................63

VI. Träkyrkorna....... ..................................................................................................................72

VII. Kyrkornas målningar......................................................................................................................77

VIII. Stenskulptur: dopfuntar, gravstenar........................................................................................^9

IX. Träskulptur. Järnarbeten ......................................................

Småländska ödekyrkor ..................................................................................................................................91

Vad en Smålandskyrka kan berätta ..............................................................................................103

Pehr Hörberg, bondemålaren .................................................................................................119

I. Allmogekulturen och konsten......................................................................................................1 22

II. Hörbergs ungdom och utbildningsår ..................................................................................124

III. Teckningar, dekorativa målningar, stafflibilder ...............................................135

IV. Hörberg på Olstorp ......................................................................................................................142

V. På besök i hembygden år 1800 ..............................................................................................146

VI. Hörberg på Falla ........................................................................................................................150

VII. De sista åren ....................................................................................................................................153

VIII. Konstnärspersonlighet och betydelse .................... ......................................155

Konst och konstnärer i Småland under nyare tid..........................................................173Den nordiskt nationella riktningen i vår litteratur och dess småländska rötter 191

I. Det Göthiska förbundet. Fornforskningen.............. ....................................................193

II. Adlerbeth den äldre och den yngre...................................... ..........197

III. P. H. Ling och den nordiska romantiken............ ......................................................201

IV. Lings litterära genombrott................ ....................................................................209

V. Lings senare litterära verksamhet —• Ling och Tegnér. David Aspelin •• ............217

Smålands nation i Lund ..............................................................................................................................231

Ur ett tal vid firandet av nationens 250-årsfest..............................................233

Ur företalet till Smålands Nations album 1918 ..............................................239

Karta över det inre Småland ................................................................................................................241

Efterskrift ..................................................................................................................................................................243