Slavia. Kulturbilder. Från Volga till Donau

Slavia. Kulturbilder. Från Volga till Donau

NIKOLAI IISLAVIA

KULTURBILDER

FEAN

VOLGA till DONAU

ALFRED JENSEN.

MED CIRKA 200 ILLUSTRATIONER

(porträtt, vyer, folkbilder m. m.)

STOCKHOLM.

ALBERT BONNIERS FÖRLAG.Förord

Ut sedan undertecknad 1878, tack vare personliga förbindelser,

företog sin första resa till det inre af Ryssland, har hans intresse

allt mer riktat sig på den slaviska världen, och från och med år

1890 har intet år förgått utan att längre eller kortare utflykter gjorts

till slaviska landsändar — icke blott till slaverna vid Volga och norr

om Donau, utan ock till deras stamfränder på Balkanhalfön ända

till Bosporen och Adria.

Dessa ströftåg och studieresor, hvartill jag satts i stånd dels

såsom Svenska Akademiens stipendiat, dels såsom korrespondent till

Göteborgs Handels* och Sjöfartstidning, hafva i främsta rummet

haft det litterära syfte, att jag skulle lära känna och i min ringa

mån bland mina landsmän sprida kännedomen om de ifrågavarande

folkens moderna litteratur, särskildt deras poesi. Men som den

sköna litteraturen ej kan eller får lösryckas från den öfriga, har

ämnet i själfva verket varit slavisk kulturhistoria, d. v. s. behandlat

äfven politiska och sociala företeelser.

Om värdet af dessa reseminnen tillkommer det ej mig att döma.

Jag kan själf endast säga, att jag under upprepade besök i samtliga

slaviska länder haft bättre tillfälle än flertalet andra turister att

stärka mina första omdömen och att beriktiga en och annan

missuppfattning, som vidlåtit mina första intryck. För böckerna harjag ej glömt lifvet eller naturen, och för de senare har jag lika

litet åsidosatt de förra. Jag har sökt gallra ut allt oväsentligt,

allt tillfälligt utan att därför beröfva skildringarna något af

stämningens och det momentana betraktandets friskhet och fart. Utan

förutfattade meningar har har jag sökt och velat se det sunda, goda,

det framtidslofvande hos dessa politiskt unga nationer; jag har

betraktat deras andliga sträfvanden med människovännens och —

jag vågar väl säga det — med något af konstnärens sympatiska blick.

Föreliggande arbete omfattar slaverna norr om Donau. I

fortsättning nästa år är det förläggarens och min afsikt att enligt samma

plan som hittills lämna skildringar och kulturbilder från de

syd-slaviska nationerna.

Berlin, juni 1896.

Alfred Jensen.

INNEHÅLL.

Moskva.

FÖRSTA BOKEN.

FRÅN VOLGA TILL WEICHSEL

(RYSSLAND).

Gratutyp.

Det första och det sista intrycket af Ryssland. — Från Finland till Petersburg. —

Vid tysk-österrikiska gränsen. — Tullkammaren i Warschau. — I Odessa.

Det första intryck, som man får af Ryssland, är att man ställes

inför något oformligt, ofattligt, oöfverskådligt och

motsättningsfullt, följaktligen inför något hemlighetsfullt eller mystiskt, som

alstrar respekt och beundran, men ännu mer förundran och

ängslan. Man står inför en sfinx, hvarvid Turgenjev ju ock i en af

sina »Dikter på prosa» (»Senilia») liknat den ryske bonden, och

man fattar endast ett, nämligen det motsägande som ligger i allt,

som skrifvits om Ivan den »grufliges», Peter den stores och Nikolai

I:s Ryssland.

Man nästan förfäras öfver denna oerhörda utsträckning, hvartill

världshistorien saknar motstycke under de store »världseröfrarnes»

tider och som gör det ryska riket till en oorganisk massa utan

centrum, till ett vidunder där hvarje särskild kroppslem har sin

själ och lifsverksamhet, en hydra hvars sugrör kunna skäras bort

utan att det hela däraf lider obotligt men.

Två sådana härförare som Karl XII och Napoleon I fingo med

sin undergång erfara, hvad det vill säga att intränga i detta

monstrums håla. Och fyra europeiska stormakter behöfde vid kusten

af Krim mer än ett år för att kunna stinga denne kosackiske Achilles

i hälen. Den resande, som vid Wirballen passerat ryska gränsen

och på väg till Petersburg rastar i den för detta polsk-lithauisk-judiska

staden Kovno, finner på rådhustorget en järnpyramid med den stolta

inskriften: ȁr 1812 angreps Ryssland af 700,000 fiender. Af

dessa återvände öfver gränsen endast 70,000 man.»

Denna inskrift måste imponera på främlingen. Men ju mer

han fördjupar sig i detta väldiga rike, dess mer skall han dock finna,

att kolossens fötter ej äro af samma oförstörbara materiel, om de

också ej äro formade af skör lera. Han skall snart nog inse, att

den yttre storheten ej uppväges af inre styrka och att den oerhörda

expansionskraften ej motsvaras af en organisk centralisationsenhet.

Men här stöter man åter på en motsägelse, som icke löses med

resonerande slagord: man skall dock se och känna, att ryskheten

genomsyrat hela denna massa från Ishafvet till Svarta hafvet, från

Weichsel till Stora oceanen, och att den kyrkliga och statliga

enheten efter en orubblig princip och med järnhård öfvermakt lyckats

sätta en viss rysk prägel på alla dessa finska, sibiriska,

centralasiatiska och kavkaziska nationaliteter samt öfriga folkslag, som »skyddas»

af den ryska dubbelörnens vingar. Och framför allt skall

betraktaren varsna, att dessa i rundt tal ett hundra millioner ryska

undersåtar till allra största delen hopsmält till en trög, kompakt,

konservativ massa, som i och för sig erbjuder en vida större garanti för

den ryska statens inre och yttre bestånd än alla de militära, sociala

och ekonomiska murar, hvarmed det politiska och religiösa Ryssland

mäktar omgärda sig. Just därför att denna massa är så ofantligt

stor och trög, synes den hardt när omöjlig att sätta i rörelse. Att

hon kan rubbas och få en accelererad hastighet, därpå föreligga

dock åtskilliga historiska bevis. Hittills hafva dessa impulsiva ut-DET FÖRSTA OCH SISTA INTRYCKET AF RYSSLAND.

5

brott af det ryska folkets hänförelse för en idé, till exempel för

befrielsen från en stor fara eller nöd, visserligen varit af mer yttre

art och ortodoxt religiösa eller politiskt lojala. Men om denna

massa en dag vände sig mot sina inre fiender, mot kyrkan och

byråkratien, skulle hon välta sig lavinlikt med en naturkrafts

nödvändighet, och då, först då vore det nuvarande ryska samhällsskickets

öde besegladt. Men den dagen ligger ännu i ett så aflägset fjärran,

att det är lönlöst att nu grubbla däröfver, och de små

rubbnings-försök, som företagits mot den väldiga byggnaden i form af dels

ett slags »liberalism», som importerats från de västra kulturländerna,

dels en naiv, fanatisk och om de rätta medlen okunnig »nihilism»,

äfven den till god del en västerländsk produkt, som saknat det inre

sammanhanget med de ryska förhållandena — alla dessa försök, som

i den utländska pressen göra så mycket väsen af sig och som i

yttringen af ett kejsarmord komma hela världen att häpna af fasa,

hafva endast bidragit att bättre smeta öfver eller fylla de remnor,

som här och hvar röjt och röja sig på den från början planlöst

upptornade byggnaden.

Försåvidt denna bok kan lyckas något klargöra de orediga

föreställningarna om Ryssland och på grundvalen af faktiska

förhållanden och personliga iakttagelser gifva en antydan om de framtida

möjligheternas riktning, skall den därför mindre sysselsätta sig med

de politiska än med de kyrkliga förhållandena, mer följa

företeelserna hos själfva folket, de lägre samhällsklasserna, än

tilldragelser och sedvänjor i de med modern kultur fernissade

storstads-salongerna. Framför allt må det ryska påfvedömet uppmärksammas;

dess enorma styrka ligger i dess intima, specielt ryska förening med

statsmakten, och just därför måste bändjärnet sättas in på detta ställe,

om eljes en ombyggnad skall varda möjlig. Men från den ryska

statens synpunkt förstår man därför nödvändigheten af dess

hänsynslösa kyrkopolitik: en obeväpnad stundist på landet är en farligare

samhällsfiende än tio beväpnade nihilister i Petersburg.

Hemligheten i konsten att studera Ryssland ligger väl närmast

däri, att allt eller åtminstone det mesta vid första anblicken synesså främmande och att man själf blir behärskad af ämnet, då man

som bäst tror sig behärska det. Man gripes af ett slags svindel

inför ofattligheten, och de motsatser, som man möter vid nästan hvarje

steg, rubba på ett betänkligt sätt de i eget tycke förträffliga och

odisputabla teorier, som man förut konstruerat på erfarenhetens lösa

sand och på det »rena förnuftets» hårda och därför stundom något

ofruktbara hälleberg. Man slutar sina iakttagelser om Ryssland med

att förundra sig öfver ingenting alls, och det är kanske

kvintessensen af all mänsklig vishet.

Redan en blick på kartan är nog att gifva en föreställning om

det ryska rikets omätlighet och om mångfalden i denna språkliga,

religiösa och politiska enhet. Det land, som sköljes af polarvattnen

och så att säga trycker en kall kyss på högra tinningen af det

skandinaviska tvillingparet, och som med sin väldiga arm famnar hela

norra Asien och redan klättrat mer än halfvägs uppför

Central-asiens alpregioner — det värmes ock af söderns sol och vattnas af

de djupblå böljor, som slå mot den antika världens stränder. Den

ryska dubbelörnen med de giriga klorna omsluter med sina mäktiga

vingar såväl de liflösa snöfälten på Novaja Zemlja och vid Kap

Tjelusjkin som de härliga nejderna vid Svarta hafvet, där Kavkaziens

bergsromantik och Krims klassiska och muhamedanska kultur med

återglansen af det mäktiga Byzans ännu sprida ett trolskt skimmer.

Dessa latituders olika klimat medför olika jordmån och framalstrar

en mångfaldig rikedom på naturliga tillgångar ur jord, berg, skog

och flod, som ej många andra länder hafva motstycke till —

åtminstone ej kvantitativt.

Och om man från de veka, lekande nejderna på Krim eller

från de mångbesjungna tjerkessiska bergstopparna — i verkligheten

eller i fantasien — förflyttar sig till den sibiriska tundran

(ödemarken), som fått sin bäste litteräre målare i Korolenko, eller till de

centralryska stepperna, där de tröga floderna vagga sig fram med

samma släpande entonighet som den ryska folkvisan, då skall

kanske äfven främlingen känna en fläkt af ryssarnas chandra, den

tungsinta »hängsjuka» eller spleen, som i den modärna ryska skönlittera-turen tagit ett mollartadt, men ästetiskt storartadt och psykologiskt

intressant uttryck i »Oblomov»-riktningen*. Och vill man i ett

sådant stämningsögonblick frammana bilden af en typisk ryss, behöfver

man endast rikta tanken på den folklige sagohjälten Ilja af Murom,

Bondsonen som af naturlig dåsighet satt orörlig hela trettio år, men

därpå plötsligt stod upp med heroisk styrka för att af nit till den

heliga kyrkan och af hängifvenhet för sin furste bekämpa landets

fiender. Här har man kanske det bästa inbegreppet af den ryska

folkkarakteren, skådad med folkets egna ögon, och i Ilja ser man

förkroppslingen af det gåtfulla, att ett af världens fredligaste folk

Blifvit en af historiens mest eröfrande nationer.

Sannerligen — så länge ännu nationalitetskänslan är den

bestämmande i folkens lif, må man ej förtänka ryssen, att han känner sig

•stolt öfver sitt stora, rika land. Denna stolthet kan till och med

komma honom att glömma, med hvilka offer denna storhet vunnits

och huru denna inre rikedom i själfva verket tillgodogjorts, tack

vare ett ofelbart prästvälde, en hänsynslös militärbarbarism och ett

suveränt skrifvardöme — dessa trenne faktorer som tillsammans

utgöra det konkreta inbegreppet af den abstrakta och historiskt

ingalunda ursprungliga frasen samoderzjavie, den ryske kejsarens

avtokrati.

V

*

Den förste, som välkomnar den resande i Ryssland, är

polisgendarmen, ledsagad af den oumbärlige tulltjänstemannen, och han

3r äfven den siste som vid gränsen tar afsked. ¿Men denna

bekantskap kan yttra sig på ett mer eller mindre obehagligt sätt.

Om man öfver Finland beger sig till Petersburg, nota bene

försedd med »klara papper», vederbörligt stämplade och viserade,

•spårar man i själfva verket föga af det ryska polisregementet. Då

ångbåten hunnit förtöjas vid Vasili-ostrov-kajen, har man vid

landstigningen ingen synnerlig svårighet att göra sig förstådd äfven utan

ryska, enär tyska här förstås af de allra flesta och svensktalande

* Se Gontsjarovs ryktbara sedeskildring »Oblomov». (Sv. öfvers. Sthlm 1887.)finnar lätt nog kunna påträffas. Afskrifningen af passet har den

välvillige kaptenen redan ombesörjt, och tullvisitationen försiggår

med slarfvig och rätt ytlig slentrian, såsom rättskaffens turister äro

vana att behandlas i verkliga kulturstater. Om litteraturen bryr sig

tullcensuren här föga — förmodligen därför att regeringen ej från

svenskt håll befarar någon samhällsvådlig insmuggling; åtminstone

har det aldrig händt författaren, att hans papper eller böcker blifvit

undersökta i Petersburg. För öfrigt kan den förfarne resenären

betydligt påskynda tullvisitationen, om han i det rätta ögonblicket och

allt efter omständigheterna smyger några silfverslantar eller rent af

Petersburgs hamn.

en pappersrubel i tjinovnikens hand. Det behöfs ej mycken

män-niskokännedom och vana för att af dennes utseende och

uppträdande sluta sig till, huruvida denna gåfva är välkommen, och om

den skall göra åsyftad verkan. I så fall svarar han vanligtvis alls

ingenting, då han stoppar pengarna på sig, men ger en half blick,

famlar med händerna bland föremålen och — slår igen locket. Byf

po semu: »vare det så!» såsom det heter i de kejserliga ukazerna.

En ångbåtsfärd längs Finska viken med besök uppför Auras

idylliska å och med ett uppehåll i det naturskönt belägna,

storstads-mässigt framåtskridande och prydligt snygga Helsingfors visar bäst,

hvilken ofantlig skillnad i det yttre och i det allmänna

samhälls-lifvet allt fortfarande råder mellan storfurstendömet Finland och den

suzeräna moskovitstaten. En svensk måste känna sig hemmastadd iTrupprevy i Petersburg.

Esplanaden i Helsingfors.

vänder gärna i erinringen till den i sin något karga enkelhet vackra

finska skärgården med dess tysta, allvarsamma furor bland mossa

och ljung samt dess skrofliga nordiska bergshällar, och man tager

med sig som färdeminne för lifvet en hågkomst af Runebergs och

Topelius’ idylliska skaldehem vid Alexandersgatan i Borgå och på

den täcka Björkudden.

Men ångbåten lämnar allt mer de finska skären bakom sig.

Hafvet vidgar sig åter, och borta i öster skymta några mörka

de båda finska hufvudstäderna, där han knyter eller återknyter

bekantskap med gästfria, flärdlösa och hjärtliga människor. Man åter-

Ryska örlogsfartyg utanför Kronstadt.•strimmor fram: det är Kronstadts ö-stad med dess skog af master,

dess rökmoln från örlogsfartyg och lastångare och den imponerande

fästningens åtta granitholmar, som till tre våningars höjd stiga

lodrätt upp ur hafvet, färdiga att utspy sina mördande salvor. Det

har sagts, att Kronstadt förut icke skulle varit så starkt, som det

förefaller lekmannen, och ännu på Krimkrigets tid torde Peter den

stores, Paul I:s och Nikolais marinskapelse varit mindre omotståndlig

Isaks-katedralen i Petersburg.

än den brittiske amiralen Napier fruktade. Emellertid torde

väsentliga förbättringar hafva företagits på senare tid, och i jämförelse med

Kronstadts bistra allvar och hotande rundmurar taga sig Sveaborgs

låga, grönskande vallar ut som ett idylliskt lekverk.

Så glider ångaren in mellan två dammar, som sträcka sina

armar långt ut i hafvet. Det är den nya, djupa kanalen mellan

Petersburg och Kronstadt, som gjort den ryska hufvudstaden till en

verklig hamnstad för djupgående fartyg och som lär ha slukat tretton

millioner rubel — däri inberäknadt de för Ryssland karakteristiska

»leverantörsafgifterna». Det första namn, som här möter oss, är•ett svenskt: Bröderna Nobel, som här ute anlagt sina kolossala

fotogéncisterner, gräfda fyratio fot under vattenytan.

Solen sänder sin sista aftonhälsning från hafvet, från

västerlandet, från kulturen, och i hennes reflex glänser en ljus punkt i

öster, i »ögonvrån af somnad nord». Denna ljusa punkt är den

förgyllda kupolen på den väldiga Isakskatedralen, som, påbörjad af

Katarina II, aldrig hinner bli riktigt färdig, huru många millioner

rubei än offras på detta byggnadsaltare. Ännu en stund, och vi

äro framme i Sankt Petersburg, Peter den stores, Katarina II:s och

Nikolai I:s skenbart präktiga konstverk.

Men bortom denna lysande metropol, som i verkligheten vardt

Byzans’ närmaste arftagare, utbreda sig ända till Stilla hafvet

ändlösa stepper och skogar, och där dväljas despotism och nihilism,

hungersnöd och kolera, prästvälde och knutpiskcensur.

Vida dystrare är det intryck, man får af Ryssland, om man gör

sitt inträde öfver den österrikiska eller preussiska landgränsen.

Själfva landskapet ser allt annat än inbjudande ut genom sin

tröstlösa, flacka enformighet. Hvart man skådar ut genom kupéfönstren,

mötes ögat af idel slätter, än hvita af vintersnön, än gråbruna af

sommarens torka. Och vid de glesa stationer, där ånghästen rastar

under ett par dygns skramlande fart från Berlin eller Wien till

Moskva, ser man sällan människoboningar. Stationen är visserligen

på kartan betecknad såsom stad, men i verkligheten har man

stundom att söka denna stad på flera versts (kilometers) afstånd, såsom

till exempel guvernementstaden Smolensk, »Rysslands nyckel och

port». Lyckligtvis trösta de i allmänhet förträffliga

järnvägsrestau-ranterna för de stundom rätt långa uppehållen under den tröttande

färden.

Det enda intressanta studiet, förutom det att iakttaga de

med-resande, hvilket särskildt i Ryssland förtjänar ett eget kapitel,

ligger i att se, huru landets karakter från en tysk-judisk och polsk-lithauisk småningom öfvergår till en rent rysk, i början så kallad

hvit-rysk och sedan äktmoskovitisk. De katolska tornspirorna af-

lösas snart af

de

rysk-byzan-tinska kupolerna med det ofta

brokiga, men

ännu oftare

smaklösa

färgglittret ; det

polska språket och

diverse slaviska

dialekter

undanträngas efterhand af det

rena, vackra

storryska tungomålet, och befolkningen, som vid den västra gränsen

är mer mörkhyad och spenslig (polsk-judisk), får ett sundare, starkare

utseende med större godmodighet och gladlynthet.

Men det värsta obehaget ligger i det olidligt inkrånglade och

brutalt hänsynslösa visitationssystemet. Passen affordras redan före

ankomsten till gränsen, och kupéerna undersökas. Under själfva

visitationen, som äger rum inom slutna dörrar, taga tjänstemännen

sig rätt grundlig tid och låta ej så sällan sin öfvermakt framträda

på ett kitsligt sätt. Det är sålunda icke ovanligt, att »misstänkta»

individer undersökas in på bara kroppen, och det påstås till och

med, att en och annan judisk gårdfarihandlare måste taga af sig

stöflarna för att öfvertyga det kejserliga tullverket om sin oskuld.

Vill man lära känna det ryska ämbetsmaskineriet i dess

brutalaste prydno, må man ej försumma att besöka Warschau, hvilken stad

här blott i förbigående nämnes, såvidt det rör rent ryska

förhållanden. Och en gång där, måste man, för att slita sig lös från denna

sirén, icke blott hafva en på passet antecknad tillåtelse att resa till

utlandet, utan ock af den allsmäktige polismästaren mot särskild13

lösen och stämpel utverka sig ett extra intyg, som ger vederbörande

lof att lämna staden. Utan ett sådant papper kan en resande lättare

göra en ballongfärd till nordpolen än hafva utsikt att komma en

enda tum öfver den farliga gränsen. Det är kantänka blott i alla

dessa skrifverier som ryssen kan finna den officielt prisade,

lagbundna ordningen.

Och till yttermera visso måste främlingen i »Weichsel-landets»

hufvudstad i poliskammaren uppvisa skriftligt intyg från husvärden,

att från dennes sida intet hinder möter för afresan. I vanligaste

fall har husvärden aldrig sett ens skymten af den ifrågavarande, och

skulle det också vara någon brist i hyran, så bekymrar sig polisen

dock ej om den saken. Summan är, att individen ständigt erinras

om sin intighet och om skrifvardömets nödvändighet samt om

polisens allsmäktiga allvetenhet och allestädesnärvaro.

Ja, ännu i sista stund, då man lämnar den sista ryska stationen

och i kupén drar en suck af lättnad, stiger en tjinovnik in och vill

veta, om man har mycket ryska pengar på sig. Det är här icke

fråga om ett dumt skämt eller ett plumpt utpressningsförsök, utan

fullt allvar, ty. denne tjinovnik talar i kejsarens namn och måste

därför betraktas med vördnad. Ett af det ryska finansministeriets

förtviflade försök att genom skatter och stämpelafgifter återställa

jämvikten i statshushållningen består nämligen i att lägga skatt på

hvarje tusental rubel, som utföres ur landet — ett slags rysk

mer-kantilism af mycket tvifvelaktig art och af ännu tvifvelaktigare

verkan.

Den ryska censuren är ju också blott en annan, ännu

förhatligare sida af det protektionistiska isoleringssystemet, och i själfva

verket är den lika gagnlös som de ekonomiska skyddstullarna. Inga

tullar kunna hindra införsel af utländska alster; inga gränsvakter

kunna förebygga smuggling af personer och varor, och ännu aldrig

har den ryska censuren kunnat hämma det flöde af förbjuden

utländsk litteratur, som utgör den ryska och polska »intelligensens»

käraste lektyr. Den förbjudna frukten smakar ju bäst, och därför

har det litterära förbudet haft en snarare motsatt verkan. Men deturskuldar visserligen icke systemet såsom sådant, och det förenklar

ingalunda det invecklade statsmaskineriet.

Ingenstädes i Ryssland kan man bättre iakttaga det småaktigt

brutala och det naivt absurda censurväsendet än i Warschau, som

väl i detta afseende är enastående i världen och kanske

världs-historien. Jag tillåter mig anföra ett fall ur min egen

erfarenhet, hvilket såsom typiskt har ett visst generelt värde. Det gällde

att i censurkansliet undersöka bokförrådet i en koffert, som efter

många vedermödor remitterats dit från tullkammaren.

En tjinovnik gräfde med båda armarna i koffertens innandömen

och fiskade upp den ena boken efter den andra, hvarpå fynden

sorterades på ett stort bord af en annan tjinovnik i frack med

blanka knappar. Jag beundrar den instinktiva färdighet, hvarmed

mannen genast visste att särskilja de totalt »oskadliga» böckerna

från de farliga och tvifvelaktiga. Tydligen gamla vanan! Då turen

kom till bibeln, hade jag haft god lust att ironiskt fråga, om ej

äfven den borde närmare granskas. Det kunde påvisas hundratals

ställen i den heliga skrift, som ingen ortodox ryss nu för tiden

finge publicera.

Den misstänkta högen vandrade vidare till en tjinovnik, som

satt vid ett väggskåp. Detta skåp befanns innehålla idel

förteckningar på förbjudna böcker i alfabetisk ordning. Däribland råkade

jag hafva två: Reinholdts ryska litteraturhistoria och Rambauds ryska

historia (i svensk öfversättning), två vetenskapliga verk byggda nästan

uteslutande på ryska källor.

Två censorer kastade sig genast öfver bytet och började bläddra

här och hvar. Inom otroligt kort tid voro de färdiga med sin dom:

ungefär en tredjedel af innehållet måste skäras bort och förintas!

Nästan svarslös inför detta brutala barbari, som var delvis

meningslöst, eftersom den ena boken var tryckt på svenska, samt

delvis orättfärdigt, enär den andra var interfolierad med de

anteckningar, som voro frukten af flere månaders bibliotekstudier i Moskva,

kunde jag blott fråga, om ej böckerna finge sändas tillbaka till

utlandet. Det lades råd och beslöts såsom särskild ynnest, att såi*

genast skulle ske — naturligtvis på min bekostnad och af censuren

direkt. Själf skulle jag få bestämma adressen; hufvudsaken var att

slika otäcka ting ej med sin blotta närvaro förpestade det heliga

Ryssland.

Den tredje i det förbjudna förbundet vardt Brandes’ »Indtryk

fra Polen». Blotta namnet var synbarligt nog att göra censorn

nervös, ehuru han ju ej begrep ett jota af innehållet. På hans

fråga, om jag kände det, gaf jag ett halft undvikande svar och sökte

lugna hans upprörda känslor med en listig hänvisan till att den del

af boken, som handlar om den polska romantiken, utkommit på

polska — försiktigt dock förtigande, att det var i stympadt skick.

Förgäfves! Namnet Brandes stod i skåpet och detta med rätta l

Censorn ruskade på hufvudet, pekade på ordet »Gurko», som han

råkåt finna, och mumlade: »Detta icke god bok! Ovillkorligt till

Petersburg!» Som jag på förhand visste bokens öde i Petersburg,

anhöll jag, att den måtte få göra de båda andra sällskap, hvilket

ock nådigt beviljades.

Sedan detta utagerats, begynte man intressera sig för min egen

person. Först tittade de efter, om mitt namn fanns i det förbjudna

facket. Fåfängt letande — tyvärr! Så blef jag åtspord, om jag

publicerat något på tyska om Ryssland. Äfven detta angrepp afvärjdes.

»Men på svenska?» frågade tjinovniken.

»På svenska — mycket!» svarade jag med oblyg själfbelåtenhet.

»Naturligtvis mot "bss ?»

Jag gitte ej besvara den oförskämda och omotiverade frågan,

gjorde en tvär bock, plockade ner mina räddade skatter och rusade

på dörren efter en åkare. Efter den betan hade jag ingen

omedelbar beröring med den kejserliga censuren i Varsjava; men jag har

all anledning tro, att den hade mig i godt minne, ty alla trycksaker

från Sverige sändes af censuren först till Petersburg, hvarifrån dock

de allra flesta efter en rundlig tid verkligen kommo mig tillhanda

och därtill i orördt tillstånd.

Af mer tidsödande och harmlös art är bekantskapen med den

ryska tullkammaren. För att i Warschau få ut ett kolly med van-liga turistpersedlar, hvilket såsom ilgods behöft åtta dagar och lika

många nätter från Berlin, måste jag kämpa en seg kamp i sextio

timmar, innan jag ändtligen behöll segern. En lördagskväll fick

jag fraktsedeln; på söndagen var ingenting att göra, och måndagen

råkade vara helgdag — hvarför skulle det inte vara helgdag? De

ryska poperna firade nämligen den dagen det dunkla minnet af

Alexander Nevski med brännvin och lättja, och för den skull

för-bjudes det polska folket att arbeta.

Att stämpelskatten på fraktsedlar florerar här, behöfver ej

uttryckligt sägas, ty i detta afseende har Ryssland hunnit mycket långt

på civilisationens vingliga stråt. Denna stämpel skall afstämplas i

själfva poliskammaren, genom hvars labyrint af gångar och rum

man har att leta sig fram till vederbörande departement, men måste

dessförinnan köpas på annan plats. Genom denna arbetsfördelning

förtjänar staten med både vänster och höger hand: å ena sidan af

allmänheten, för hvilken denna stämpel i både rimliga och orimliga

fall är ett nödvändigt ondt, och å andra sidan af köpmannen, som

naturligtvis måste betala för monopolet att få sälja statens märken

och därför håller sig skadeslös genom att pungslå köparen på ett

par kopek extra.

Ingenstädes har jag mer gripits af det kejserliga tullverkets

storartade mekanism än vid anblicken af den stora salen i Warschau,

hvars dussintal skrifvare äro nödvändiga kugghjul i ett maskineri

sinnrikare än någonsin en uppfinning af Edison. Om ett sådant

där kugghjul ej smörjes jämt (i Ryssland helst med brännvin och

sportler!), kan hela statsmekanismen råka i olag, ja! samhället riskerade

att störta i grus.

Anslag på väggarna förbjuda allmänheten att röka — ett

tids-fördrif som man här saknar mer än någonsin. Med »allmänheten»

förstås dock icke tjinovnikerna själfva (ty den ryska byråkratien står

höjd öfver folket), hvilka oupphörligt ur sina papyrosser bolmade

rökmoln, hvarur de skymtade fram såsom Moses på Sinai. I

öfver-direktörens väntrum låg en hesvärsbok — nog vore det intressant

att lära känna den ryske undersåte, allrahelst af polsk nationalitet,TULLKAMMAREN I WARSCHAU

17

som vågar anföra klagomål mot det kejserliga tullverket — crimen

laesae majestatis! Intressant är ock att iakttaga, huru den ene

tulltjänstemannen undersöker den andres fickor vid grinden till

maga-sinsgården — alldeles som om två icke kunde vara i komplott, om

staten eljes misstror sina egna ämbetsmän!

Odessas hamn.

Alla operationer, som företagas med fraktbrefvet och

protokolls-arket, äro sig tämligen lika i alla civiliserade länder; skillnaden

i tull- och stämpel-krångel ligger mera i graden än i själfva arten.

Och det ryska skrifvardömet är sig tämligen lika öfverallt i tsarens

rike, ehuru dess former växla och i det ryska Polen yttra sig på

det obehagligaste sätt. Annorstädes går det med en viss humoristisk

•slentrian; man kan med klingande handtryckningar påskynda

ären-

öfver underordnade ämbetsmäns söl och slarf — därvid naturligtvis

i tysthet inbegripande äfven de öfverordnade. Men vid den

tyskösterrikiska gränsen förstår man sig ej på sådant skämt. Där skämtar

Slavia. 2man öfverhufvud icke alls — allra minst med det tsariska

mandarinväsendet.

Är den resandes erfarenhet i det ryska Polen något kostbar, så

är den ock högst lärorik. Särskildt visar den, till hvilka

absurdi-teter statens absoluta skrifvardöme måste leda utan pressens kritik

och den offentliga meningens kontroll. Mycket af dessa skrifverier

och granskningar och stämpelsmetningar med oläsliga

namnteckningar kan synas de fåvitske obegripligt, men äfven häri ligger en

högre mening, en djupsinnig tanke! Pro primo skaffar staten genom

denna beskattning ett så kalladt lagligt sken åt den systematiska

utpressning, som behöfves för att underhålla hof och prästerskap,

militarism och skrifvardöme. Pro secundo inskärpes härigenom

ytterligare den sanning, att i ett lagbundet samhälle individen

betyder ingenting; staten, polisen — allt. Det personliga väsen, som

den opraktiska filosofien kallar staten, får ej vara lätt tillgängligt,

och statsmaskineriet måste undvika allt, som stöter på enkelhet

och klarhet.

Ty det dunkelt gjorda är det djupt tänkta — se där det

rättesnöre, enligt hvilket den ryska statskonstens inre politik

utvecklat sig!

* *

Behaget af en sjöresa till Petersburg och obehaget af tullforma

liteterna i Warschau förena sig till ett, då man söderifrån med ångare

kommer till Odessa, den fjärde i storlek af Rysslands städer, men

den första i modern skönhet och vackert läge.

Efter en nästan vindlös natt på Svarta hafvet, hvilken ej unnat

passagerarna på den österrikiska »Lloyd »-ångaren »Galatea» en ostörd

sömn på grund af de högst onödiga svärmar af bitande och surrande

insekter, för hvilkas klassificering författaren saknar högst nödiga

insikter, gick solen ändtligen upp på en högblå himmel öfver ett

djupblått haf och upplyste målet, som vinkade vid den rätt höga

stranden.Men detta mål förblef tillsvidare en bedräglig hägring, ty en

utländsk ångare från Bosporen är alltid misstänkt i ryska ögon.

Den sköna »Galatea» kom ju från det turkiska Konstantinopel, det

bulgariska Varna och det rumäniska Galatz — idel misstänkta orter!

Kanske hade vi vid den goda middagstaffeln i harmlöst grekiskt

landvin eller i Krims eldiga drufvosaft skålat med Stambolovs

mördare eller pokulerat med rumäniska konspiratörer! Den största

försiktighet måste iakttagas, på det intet samhällsvådligt må insmyga

sig i den ryska samhällskroppen. Lyckligtvis är den ryska staten

vaksam; om den någon gång tar sig en lur, hvilket är både förlåtligt

och ej så ovanligt, sofver den dock med öppna ögon såsom det

bekanta Göta lejon, och vid hvarje ingång till tsarens förlorade

paradis vakta kosacker med bart huggande svärd.

Efter inemot en timmes manövrering i den rymliga hamnen

hade »Galatea» lyckligt förankrats och förtöjts; landgången hissades

ut; droskkuskarna vinkade redan så förtroligt, och passagerarna

trängtade och trängdes i täflan att först få sina saker tullbehandlade

— en kamp för tillvaron i fickformat!

Men under tiden hade en liten kronoångare smugit sig fram

till fallrepstrappan på andra sidan; några polisofficerare och skrifvare

i hvita uniformsrockar samt ett par gröna tullvaktmästare skyndade

upp på däck och döko genast ner i aktersalongen, där de

undfägnades med »Lloyds» kaffe och bästa konjak i stora spetsglas. En

sådan där liten morgonpärla verkar uppfriskande och gör tjinovniken

så att säga mer smord för sitt dragande kall och sin

samhällsbevarande plikt.

Först undersöktes och afskrefvos alla pass; därpå granskades

afskrifterna och inregistrerades i en protokollsbok, som sedan

justerades. Så stämplades passen af en polislöjtnant, och en annan tjinovnik

sk ref ett oläsligt namn inunder. Slutligen kollationerades

alltsammans. Stundom framtogos ock medhafda uppslagsböcker — kanske

var det polisens svarta lista, kanske rent af förbrytarealbum! Hela

operationen kräfde blott två timmar — inberäknadt den officiella

kaffedrickningen på »Lloyds», det vill säga passagerarnas bekostnad.En tullvisitation på ett tjärigt skeppsdäck i stekande solgass är

ett ganska nöjsamt och lärorikt tidsfördrif, som man vid Neva-kajen

ej tycks fullt uppskatta. Grofva näfvar tumma ogeneradt på de

ömtåligaste föremål och blotta de diskretaste hemligheter. En grek

hade varit nog lättsinnig att taga med sig en liten revolver — det

farliga vapnet skickades genast till poliskammaren för att särskildt

undersökas. Greken skulle få besked följande dag.

Free Russia

TEE ORGAN OF TEE ENGLISH

3>ociefi? of §frien&s of Russian gfreebom.

Edited by F. V. Volkhovsky and J F Green.

Robert Spence Watson, LL.D., Hon. 7V«iv« >•*>«•. Rensham Grove. Gateshead

Miss G. L. Mallet, Hnn «rcr-tarv* 132. Cromwell Road. South Kensington. London. S W.

Miss Hargrave, Hon. Set far Branches. 7. Roland Mansions. Rosary Gardens, S.W

“FREE RUSSIA” is published on the 1st of every month by Messrs. Ward & Foxlow, 113, Church Street, N.W.

(Telephone No. 7078). Annual Subscription post free 1/6.

Complaints from Subscribers as to not receiving their copies of this paper should be addressed to Dr. Spence Watson

Vol. 7.—No. 6.] JUNE 1st, 189fi IOnk Penny.

Men ingenting är ändå så misstänkt som trycksaker. Tänk,

om där funnes nihilistiska proklamationer eller exemplar af »Free

Russia», den engelska tidskrift, som blifvit ett slags arftagare af

Herzens på sin tid så beryktade »Kolokol» (»klockan»), med hvilken

den dock ej närmelsevis kan mäta sig i politiskt inflytande! Man

ville till och med granska en tidning, som stack fram ur en

engelsmans rockficka. Denne vardt öfver denna småaktiga närgångenhet

med rätta så förargad — nota bene så indignerad en engelsman

ut-värtes kan bli utan att förlora något af sin ädla brittiska värdighet —

att han midt för tjinovnikens näsa ref sönder sin »Times» och

gravitetiskt räckte honom bitarna.

Det är humoristiskt, men i själfva verket mer tragiskt än komiskt

att åse, huru en underordnad, i grund och botten bondhederlig

rysk tjänsteman, hvilken knappt kan skrifva sitt eget modersmål, på

rak arm och stående fot i kejsarens namn skall afgöra all litteratursbeskaffenhet, vare sig det gäller Zolas »Nana» eller Kants »Kritik

der reinen Vernunft». Men detta kan en rysk tjinovnik

ögonblickligt bedöma — det hör till det ryska statsväsendets mysterier, som

man måste tro, därför att de äro förnuftsvidriga, och det bekräftar

sanningen af den sköna satsen, att försynen förlänar förstånd åt

den, åt hvilken monarken anförtrott ett ämbete.

Utländskt romankram och språkvetenskapliga arbeten

underkastas icke importförbud i Odessa. Men jag råkade hafva med mig

en diger läderportfölj, tung som en kappsäck och full af manuskript,

tidningsurklipp, ströskrifter m. m., mest på svenska och uteslutande

rörande slaviska förhållanden. Vid anblicken af detta grofva artilleri

bleknade tjinovniken; han kastade en skygg blick i facken med det

konstiga innehållet och sade högst allvarsamt:

»Detta ovillkorligt till censuren! I morgon besked!»

Nästa morgon gällde det att få igen skatten. En izvostjik (åkare)

förde mig af misstag till en statsinstitution, som heter »Kontrolnaja

Palata»; därpå bar det i väg till närmaste polisbyrå, där den riktiga

adressen på censurkommiténs kansli lämnades.

Midt på bordet i en stor sal stod verkligen portföljen,

konungsligt höjande sig öfver de packor af böcker och tidningar, som

ödmjukt lågo rundt omkring, liksom ryska bönder kring en

helgonbild. Med låtsadt allvar sporde jag, om censorn läst innehållet, inom

mig undrande, huru han på tjugufyra timmar skulle kunnat sluka

och smälta all denna själaspis, äfven om språket ej lagt hinder i

vägen.

Censorn, en medelålders man, hvars flintskallighet fördelaktigt

vittnade om ett nitiskt arbete för det allmänna bästa, gaf mig en

godmodig blick och sade i mild ton:

»Hur läsa? Detta alldeles obegripligt! Detta hvad sådant?»

»Filologiska och etnografiska artiklar från olika länder,»

svarade jag med blygsam värdighet.

»Icke förbjudna?» frågade han naivt.

»Hedersord, icke förbjudna!» Härvid gjorde jag inom mig

den tysta reservationen, att alla dessa anteckningar om den slaviskavärlden icke voro förbjudna — från min ståndpunkt. För resten

tyckte jag, att, då ryssarna själfva så flitigt missbruka sitt tjestnoje slovo

(»hedersord»), jag också kunde få lättsinnigt begagna det en gång.

Men då censorn sedan i samma faderligt humana ton sporde

mig om mitt yrke och om ändamålet med min vistelse i Odessa,

hade jag i förlägenheten ej annat svar till hands än ett nitjevo, hvilket

icke blott betyder ingenting, utan för resten litet af hvarje, allt efter

som det passar sig och som det konvenerar den frågande. Han

tycktes också nöjd med det äktryska svaret, ty han smålog utan

vidare frågor. Då jag kom ut på gatan, väntade ännu kusken och

grinade så vänligt, då han fick se min grofva portfölj. För

ovanlighetens skull gaf jag honom fem kopek extra för te och snaps,

och då grinade han dubbelt vänligt.

Denna episod har anförts såscpm betecknande kontrast till

mottagandet i Warschau. Öfverallt är det visserligen samma rigorösa,

pedantiska skrifvare- och kontrollsystem, men hvilken skillnad i den

praktiska tillämpningen! Där ett brutalt ämbetsöfvermod, här en

slapp godmodighet och godtrogenhet — båda yttringarna lika

karakteristiska för det ryska systemet.

Men så är också olikheten mellan Warschau och Odessa såsom

natt och dag, liksom ock skillnaden mellan det kyliga Petersburg

och det varma Odessa är starkt i ögonen fallande. Det moderna

Rysslands hufvudstad är onekligen ett ståtligt verk, men den är

också stel, konstlad, och man behöfver ej skrapa mycket på den

eleganta fernissan för att finna det ihåliga virket eller det stinkande

rysslädret. I Odessa åter göra de små tvåvåningshusen med

trädplanteringarna samma intryck af välmåga, soliditet och hemtrefnad

som Moskva, som Odessa dock öfverträffar genom sitt läge.

Det är en verklig njutning att från kajen blicka ut öfver det

glittrande hafvet och den ståtliga handelsflotta, söm fyller den

ovanligt snygga och prydliga hamnen. Och detta välbehag ökas, då

man stiger upp till de breda gatorna, som med sina trädalléer

inbjuda till estetiskt dagdrifveri eller parisiskt boulevardlif. Odessa

är utan tvifvel Rysslands vackraste stad — icke i nationell, men imodern mening: här är hafvets omedelbara närhet, sydländsk

liflig-het och lillrysk glädtighet, fransk elegans och kosmopolitisk

affärs-liflighet. Allt detta stämmer till optimism och lifsglädje, och om

kvällarna, då det elektriska ljuset flödar ut öfver vågbrytarnas långa

armar, löper man — liksom Eugen Onegin — rent af fara att bli

poet! Det är ock en sällsam tillfällighet, att den slaviska världens

yppersta skalder, Alexander Pusjkin och Adam Mickiewicz, båda födda

nästan samtidigt med Heinrich Heine, hafva vistats i denna aflägsna

stad: båda förvisades till södern tämligen oförskyldt, men lärde i

Odessa känna en fångenskap af allra angenämaste art. Och

världslitteraturen välsignar den ryska regeringen för detta orättfärdiga

maktspråk, ty de båda skaldebrödernas lif i Odessa gaf en mäktig

impuls åt deras romantiska diktning: Mickiewicz diktade i södern

sin berömda krimska sonettsamling, hvartill ryska poesien längre

fram fick ett storslaget motstycke i Alexei Tolstojs diktcykel

»Krimska skizzer», och Pusjkin vardt här gripen af byronismen, som

födde hans »Onegin».

Pusjkins ulliga

negerhufvud i brons

pryder en af Odessas

vackraste platser. Men

lika litet här som i

Moskva ser han

imponerande ut; fastmer

påminner han om en

drucken satyr, som

han ju ock var.

Kanske är det ock för

att skölja bort detta

trefligt onyktra

intryck, som Odessas

trefligt nyktra stadsfullmäktige placerat bronshufvudet i midten af

*en sprutande fontän. Eller månne det är för att släcka skaldens

olidliga törst?

Det hus i Odessa, där Pusjkin bodde år 1823.En förklaringsgrund till Odessas eleganta behag ligger redan

däri, att staden, planlagd af Katarina II, fick sin egentlige grundare

i en fransman, hertig Emmanuel de Richelieu, hvilken i början af

detta århundrade såsom den novorossiska provinsens styresman

skapade samhällets välstånd och förskönade det yttre. Klädd i romersk

toga, står bronshertigen på den förtjusande Nikolaiboulevarden vid

hamnen och blickar huldt ner på det eleganta, glada lif, som hvarje

afton här rör sig vid orkesterns toner. Och på piedestalen ses en

kula, som erinrar om bombardementet under Krim-kriget och

liksom symboliskt antyder, att till och med de allierades härar måste

falla till fota för Odessas merkantila makt och fredliga kultur.

Men oafsedt den storartade fraktmarknaden, som till och med

skaffat Odessa direkta reguliära förbindelser med Skandinavien —

Richelieu-monumentet i Odessa.tack vare änkekejsarinnans privilegier åt det »forenede»

ångbåtsbola-get i Köpenhamn — har Odessa förknippat sitt namn vid ett

maritimt företag af politisk art: den frivilliga flottan. Efter motgångarna

1878 insamlades nämligen inom några månader på enskild väg fyra

millioner rubel, och tre handelsfartyg inköptes af

Hamburg-Ameri-kanska ångbåtsbolaget, afsedda att göra tjänst som kryssare och för

transport i krigstid — ett aftal som ryska regeringen gjort med

flere privata ångbåtsbolag. År 1879 öppnades regelbunden

förbindelse mellan Odessa och Vladivostok-Sachalin, och för närvarande

räknar Frivilliga flottan sju stora ångare, som under marinministeriets

omedelbara kontroll ha en årlig statssubvention af 600,000 rubel

med skyldighet att till bortre Sibirien befordra ämbetsmän, soldater

och — straffångar.

Och hvad ingen annan rysk stad har ett motstycke till — det

är Odessas präktiga kyrkogård, en hel skog af dyrbara

marmor-vårdar, resta öfver grekisk-italienska köpmän. Men äfven historiska

namn läsa vi här: Potocki, Mavrokordato, fältmarskalk Suvorov

(Pragas stormare) och Radetski (Schipkas hjälte) — att nu icke

glömma öfverste Kesjko, i världshistorien bekant såsom fader till

drottning Natalia af Serbien.

I det afseendet liknar Odessa Petersburg, att man ser föga af

det äkta Ryssland i det yttre gatulifvet. Man saknar på de bättre

gatorna till och med denna obestämbara rysslukt, som erinrar än

om fårpäls och gpmmigaloscher, än om lök och brännvin. Köket

är också mer grekiskt än moskovitiskt, likasom ansiktstyperna. Man

måste uppsöka förstädernas te- och snapslokaler för att finna det

verkliga ryska folket med dess breda, ljusa, öppna, regelbundna

ansikten och dess sant mänskliga karaktersdrag: godmodigt och

lugnt, hängifvet och tåligt, starkt i lidelse, stort i både godt och

ondt. Man får ett intryck af detta djupt mänskliga redan vid

bevittnande af de starka känsloutbrotten, till exempel vid ett

hjärt-slitande afsked på en järnvägsstation, i den lifliga stämningen hos

en rysk teaterpublik eller i den sunda logiken hos den okunniga

massan.

Ty hvarken präst- eller bajonettvälde har mäktat kväfva den

ungdomliga sundheten hos det ryska folket, och enligt min mening

har den sjukliga ryska romanen från Gogol till Garsjin ensidigt

hållit sig till blott ett hufvuddrag i det ryska lynnet. Hemsökt

af mongolförtryck och af lifegenskapens sekellånga förbannelse,

har den ryske bonden blifvit slö, feg, tjufaktig, misstrogen, lat,

tiggande, smutsig och supig. Men det goda lifsfröet finnes dock kvar

under den grofva ytan, lofvande framtida skördar, och den kraftiga

kroppsbyggnaden vittnar om fysisk sundhet, om friskt blod — och

detta är väl ändå första betingelsen för en god samhällsutveckling.

Boulevard i Odessa.

Gata i Petersburg. (Vinterbild.)

Det tråkiga Petersburg och det intressanta Moskva. — Trasmarknad och

hittebarnshus. — En kejserlig namnsdag. — Figurer från gatan.

Petersburg och Moskva — enklare kan man ej gärna

be-ili teckna den bjärta skillnaden mellan det moderna och det

nationella Ryssland, mellan det oorganiska och det organiska i

den ryska statskroppen. Moskva är en äkta, naturlig företeelse,

Petersburg är en konstlad produkt; den äldre hufvudstaden är

nationell, den yngre västerländsk. Om Petersburg är hufvudet,

som uttänker de politiska planerna, så är dock Moskva hjärtat,

som klappar och känner med det verkliga folket. Moskva är

en ärevördig matrona, som, badande sig i religiositetens och

patriotismens brunn, ännu bibehåller en viss ungdomlig fägring trots

sin höga ålder. Petersburg (»Piter») är en modern sprätt eller

parveny, hvars pomador och sminker dock ej kunna öfverskyla den

blaserade blekhet och gubbaktighet, hvarmed en raffinerad utländsk

kultur redan vanställt den unge mannens drag. De båda städerna

ha också blifvit hvarsin medelpunkt för de båda olika strömningar,

som genomgå Rysslands nyare historia och ömsevis haft öfverhand

— närmast beroende på monarkens personliga tycken och smak:

Peter den stores »Burg» är hufvudsätet för de västerländske

(zapad-nikerna), hvilka i den ryska vitterheten haft sina bästa målsmän i

en Bjelinski ( Rysslands Lessing») eller Ivan Turgenjev; det heliga

Moskva åter har förblifvit metropolen för de äkt- och gammalryska

traditionerna, hvilkas främste förkämpar — att särskildt nämna det

ädla brödraparet Aksakov — med förakt blickat på Neva-staden

såsom ett otäckt, opatriotiskt oting.

Det första intryck, den resande får af Petersburg, är väl det, att

den ryska hufvudstaden är en storartad skapelse af konst och

kejserlig energi, som bekant byggd på osunda träsk bland finska och

ingriska fiskarekolonier, och man måste i förstone tjusas af den

prunkande prakt, som delvis röjer sig i arkitekturen. Men ju

närmare man betraktar denna ögonfägnad, dess mer krymper den ihop

och bleknar bort.

I Petersburg finnes det nästan lika många kejserliga (och

storfurstliga) palats som i Berlin och Wien tillsammanstagna, och där

löpa gator, som dessa båda betydligt äldre hufvudstäder ej ha maken

till i längd och bredd. Friedrichstrasse i Berlin till exempel kan

hvarken i yttre storlek eller luxuriös elegans mäta sig med Nevski

Prospekt, Petersburgs inemot fem kilometer långa aorta. Allt är här

anlagdt efter stor måttstock med en onekligen genialisk blick för

framtidens kraf, och staden breder ut sig stolt och vräkigt, men på

samma gång kyligt som den breda Nevan själf. Lätt nog finner

man dock, att det hela är ett hastverk, att den inre kärnan ej

motsvarar det yttre skalet, och att ett tsariskt »varde/» tryckt tvångets

och ofrihetens stämpel på den kommunala utvecklingen. Och här

saknas den harmoniska måttfullhet och enhetlighet, som först är i

stånd att adla konstens verk. Här finns öfverflöd på arkitektoniskaNevski Prospekt i Petersburg.

stilar, men hvarken

stilfullhet eller individuell

karakteristik.

Denna brist på karakter

gör därför Petersburg till

en i viss mening tråkig stad

redan i yttre mening, och

i fråga om denna

intresselöshet intager det utan tvifvel

ett hedersrum bland

Europas hufvudstäder. Och

orsaken härtill ligger icke blott

i stadens egendomliga

tillkomst och dess

arkitektoniska färglöshet, utan beror

kanske mest på dess inre

sammansättning. Detta

stora samhälle, som räknar

70 ortodoxa kyrkor, 23,000

hus, 600 gator och torg samt 20,000 åkare, är ingen egentlig

kommun. Staden styres och förvaltas ej i främsta rummet af en

själfvald magistrat och stadsfullmäktigekorporation (»duma»), utan

af polisen och af militärkommandot, och de menliga följderna af

denna allenastyrelse ha icke uteblifvit, här lika litet som i Warschau.

Härtill kommer för Petersburg den egendomliga

sammansättningen af dess befolkning. Ehuru handel, sjöfart och industri spela

en icke oviktig roll i stadens ekonomiska lif, är »Petrograd» dock

i främsta rummet ett aristokratiskt regerings- och

förvaltnings-centrum, hvars folkelementära stam består af ett

tjänstemannaproletariat, hvilket är, äfven det, af ganska rörlig beskaffenhet. Militären

och de massor af bönder, som periodvis hvarje år strömma till

staden för att finna uppehälle såsom åkare, byggnadsarbetare m. m.,

äro af ännu lösare art än i någon annan hufvudstad. Det är icke

en homogen förening af bofasta husägare och våningshyresgäster,

En izvostjik.som ensam mäktar gifva stadslifvet en medborgerlig färg, utan en

löst sammanrafsad människomassa från in- och utlandet, växlande

med årstider och politiska vindkast. »Gorod sjumny! gorod bjednyh>

(du bråkiga stad! du arma stad!) säger Pusjkin träffande i en af

sina dikter om Nikolai I:s residensstad.

Detta sakförhållande har i sin ordning återverkat på

arkitekturens stillöshet. I Moskva finner man en verkligt rysk byggnadsstil

med karakteristiska färgsammansättningar, och de små

tvåvåningshusen med rymlig tomt och idylliska trädgårdar göra alltigenom ett

intryck af soliditet, gemytlighet och gästfrihet. I Petersburg åter

känner man sig främmande för dessa storståtliga hus, som i själfva

verket blott äro »praktiska» hyreskaserner och triviala

byggnads-komplex, utvärtes hvitmenade och dägliga, men innantill fulla med

»de dödas ben» och all orenlighet.

Ty i fråga om orenlighet är äfven Petersburg en rysk stad,,

relativt kanske ryskare än de flesta. Om man träder in i en första

klassens restaurant, till exempel vid »Bolsjaja Morskaja», mötes man

visserligen af elegans, lyx, läckerhet och — framför allt — dyra

priser, men hvarken af bekvämligheten i det praktiska Berlin eller

den nobla finheten i Wien. Då kyparen lämnar tillbaka

växelpengarna på en tallrik, suger han sig med blicken fast vid hvarje

särskild silfverslant, och på hans yttre kan man tillämpa den bekanta

satsen af fru Staél, att både tataren och kosacken skulle sticka fram,,

bära man skrapade honom en smula. Det skulle icke öfverraska,

om den, som om natten serverar i Palkins restaurant vid »Nevski»,.

gjorde sig en extra förtjänst om förmiddagarna genom till exempel

gatsopning; det enda, som härvidlag kunde förvåna, vore att

denne-frackprydde tjelovjek (ordet betyder människa, men användes i

Ryssland såsom tilltalsord åt kypare!) stege upp så tidigt och ej vore

för lat att förrätta ett verkligt kroppsarbete.

Och i Petersburg saknar man mer än annorstädes en milieu,.

en medelväg och medelklass: antingen är det eller skall det

föreställas vara ytterst elegant och fint, eller ock kastas man

hufvud-stupa ner i ett svalg af stank och orenlighet. Till Petersburg kom-mer man med vissa kulturella förväntningar eller anspråk, men blir

grymt besviken. I Moskva gör man sig på förhand inga illusioner

och blir stundom angenämt öfverraskad af en viss renlighet. Huru

mycket behagligare är det icke till exempel att bli uppassad af en

i rysk nationaldräkt eller bländhvit bagarkostym klädd gosse i den

öfre, för den »bättre» samhällsklassen reserverade våningen af en

äktmoskovitisk trahir än af en snuskig vrångbild af det

internationella kroglifvets garçoner!

Denna brist på snygghet är kanske det drag, hvarpå man lättast

igenkänner, att Petersburg verkligen ligger i Ryssland, äfven om man

ej såge de otaliga izvostjikerna. Att ryssen ständigt tvättar sig i

rinnande vatten, och att han minst en gång i veckan från topp till

tå grundligt rifves af en hårdhändt, lika ohöljd badmästare — det

är ju en god början till folkhygienisk fullkomning. Men hvad båtar

detta för en nation, som eljes ej har sinne för hälsovårdens enklaste

fordringar inomhus och som tycks hysa motvilja

för att ömsa kläder? Denna estetiska brist

framträder till och med hos de eljes prydliga

gardes-soldaterna — att nu icke tala om de landtliga

rekryterna.

Fromleriet är ett annat ryskt drag, som äfven

i Petersburg genast faller i ögonen. Arbetaren, som

på spårvagnstaket återvänder om kvällen till sitt

kyffe, underlåter sällan att betyga sin vördnad för

de kyrkor, han passerar, och i denna konventionella

religiositet kan man ej från den ortodoxe ryssen

skilja den katolske polacken i Warschau. Den

hederlige izvostjiken, hvilken flinkt styr sitt lätta åkdon

genom trängseln lika behändigt som Venedigs

gondolier sin farkost, har alltid en arm ledig för att

gång på gång blotta sina grofva, jämnskurna

hårtestar för någon helgonbild, och krogkunden gör

korstecken med ena handen, under det den andra

fattar brännvinsglaset — ungefär på samma non-

Rysk infanterist.32

chalanta sätt som den så kallade bordsbönen flerstädes afläses hos

oss. Allra roligast är dock att iakttaga, huru en gäspning i kyrkan

döljes genom ett fintligt miniatyr-korstecken framför munnen.

Ryskt är vidare det sätt, hvarpå pengar i Petersburg plockas

från turisten, hvilken ej känner regeln från »Älgskyttarne»: »mycket

prutades ej, dock hälften prutades genast!» Härvidlag kan han göra

goda lärospån i den moderna »Passagen» eller den ryska basaren,

Arbetare vända hem på kvällen i Petersburg.

Gostinny Dvor. Om man beställer ett badrum för 1 rubel,

presenteras efteråt en räkning på till exempel 1:75, därför att man

an-vändt vatten (!), linne, betjäning och dylikt. Eller vill man i en butik

Eöpa ett tiokopeks frimärke, så kostar det — tolf kopek, ty

köpmannen säljer ej frimärken för sitt nöjes skull — allra minst åt

»tysken». Men alltid »klår» ryssen på ett så älskvärdt sätt och med

.så öfvertygande vältalighet, att man vore frestad falla honom om

halsen af tacksamhet att ha fått göra ett så godt köp för så billigt

pris, oafsedt den angenäma bekantskapen!Kazanska katedralen i Petersburg.

Men för

•öfrigt ser man

på Petersburgs

större gator

föga af

Ryssland. De

utländska namnen på

skyltarna täfla i

mängd nästan

med de

inhemska; öfverallt

hör man tyska

eller franska; man ser fysionomier af diverse nationaliteter, och

hvarken katedralernas yttre eller de historiska monumenten hafva

något specielt ryskt. Isaks-katedralen påminner något om St. Paul

i Londons city, och

*Kazansha katredalen

är en kopia af St.

Peter i Rom. Och

kan man tänka sig

något löjligare än

till exempel den

folklige soldaten,

fältmarskalk

Suvo-rov afbildad såsom

en antik Mars med

sköld och hjälm!

Två imposanta

minnesmärken äro

emellertid

karakteristiska nog. Det

ena är Katarina II:s

staty framför Ale-

Peter den stores ryttarebild i Petersburg.xandra-teatern. Kejsarinnan står där hög och majestätisk och ser

föraktligt ner på sina gunstlingar, en Orlov, Potemkin med flerer

hvilka smyga sig till hennes fötter. De värda herrarna med smidiga

hofmannadrag, slipade miner och falsk hårklädsel se verkligen ut

Katarina II:s staty i Petersburg.

som lycksökande skälmar, och detta sken kommer väl ock den

historiska sanningen tämligen nära.

Det andra monumentet är Peter den stores präktiga ryttarebild

vid Amiralitetet, rest af fransmannen Falconet. Hvilken djärfhet i

planen! hvilken ädelhet i linierna och hvilken symbolik i

framställningen ! Den har i plastisk skönhet sin enda ryska motsvarighet i

kosack-chefen Chmielnickis stod på residenstorget i Kiev. Karl XII:söfverman riktar blicken mot väster, mot Sverige, liksom för att

möta den dragna värjan från Karl XII:s torg, och hästen, som

stegrat sig till ett vildt språng, trampar under fotterna ett stycke af

»vårt land», af Finland, ty det väldiga klippblocket vardt med

människokraft ditrulladt från Lachta i Wiborgs län. Men mest frapperas

man af den tekniska lösningen på det statiska problemet, huru denna

metallmassa kan uppbäras af hästens båda bakben: den pudelns

kärna har man att söka i — svansen, ett gjutgods som väger

5,000 kilo!

Vinterpalatset i Petersburg.

Totalintrycket af Petersburg blir det samma som af Ryssland:

en värld af kontraster! Västerländskt hölje kring en halfasiatisk

kropp; Kazanska kyrkans romerska renässansprakt vid samma

stråkväg som Alexander Nevski-lavran, Rysslands tredje kloster;

»Sommarträdgården» i nästan omedelbar närhet af »Vinterpalatset»!

Om Petersburgs hof med dess storartade lustslott är ett af

Europas mest glänsande, hindrar detta dock ej, att Vinterpalatset är

den tarfliga parvenyn bland de europeiska furstehusen. Denna

kasernlika, tegelröda stenmassa, som inpressats längs den präktiga

Neva-kajen vid den långa raden af palats, gör med sin hopträngda,

svulstiga arkitektur intet enhetligt intryck, hvarken ett majestätiskt

eller estetiskt, och skorstenarna och figurerna på taket taga sig på

afstånd ut som en utställning af lerkärl och gipsgubbar. Man kän-ner, att man står inför ett skrytsamt hast- och fuskverk: bygdt af

Rastrelli i senare hälften af 1700-talet, brann slottet ner 1837, men

restes åter upp två år senare med kejserlig brådska. Det är tyst,

tomt och fredligt om sommaren i dess omgifning, och går

främlingen genom det båghvalf, som förenar slottet med Eremitaget,

beskådas han af misstrogna blickar, som vore han en predestinerad

brottsling.

Peter-Pavelsfästningen.

Och hvilken åsyn har hans kejserliga majestät att njuta af från

sin präktiga boning, då han hvilar ut från den så kallade

regeringsbördan? Jo, hans blickar måste först falla på en liten ö i Neva

med låga, dystra fästningsvallar, hvilka omsluta ett tempel med smal,

förgylld tornspira: det är den beryktade Peter-Pavels fästningsö, och

templet är för Petersburg och Ryssland, hvad Riddarholmskyrkan är

för Stockholm och Sverige. Ön inrymmer för öfrigt myntet,

arsenalen och militärförvaltningen, men har icke haft plats för ett

riksdagshus, såsom den svenska Riddarholmen. En ståndsrepresentation

var visserligen icke okänd under det moskovitiska rikets

utbildnings-period; men den nyare tiden har efter bästa förmåga sopat bort

hvarje spår af en rysk konstitutionalism, hvari Nikolai I från sin

absoluta ståndpunkt såg något vida absurdare än den rena republiken.

Efter denna tsariska grundsats är det ju ock som

fin-de-siécle-nihilis-men arbetat från sin synpunkt!

I fästningskyrkan äro för evigt fjättrade alla medlemmar af

huset Romanov allt ifrån Peter den store. De äro flärdlöst enkla,

enformiga och kalla — dessa marmorkistor, som med matematisksymmetri bilda en krans kring kyrkans inre, och läste man ej

namnen på plåtarna, kunde man ej särskilja tsar Peters sarkofag

från den obetydligaste storfurstesons, okänd i historien. Några

vissnade blommor på de sista hällarna göra ett behagligt afbrott i

entonigheten af gröna palmer och matta silfverkransar. På den sista

kejsarens hvilobädd ligger ett förgylldt hyende med en liten krona,

som inifrån upplyses af en tunn låga, och vid ena ändan af kistan

flämtar ständigt ett tjockt vaxljus, som en soldat har till lifsuppgift

att snyta, under det att två guldsmidda väktare sitta bredvid och

sofva den timliga sömnen.

Alla dessa storfurstar och storfurstinnor sofva och tiga, äfven

de, och kanske bäst det, ty kunde de tala, skulle de säkerligen

önska sig långt dädan: äfven i döden omgifvas de af sina lifsdömda

samhällsfiender, hvilka försmäkta i cellerna under floden såsom

fordom i Dogens palats de venediska blykamrarnas fångar högt

öfver jorden. I sanning är det en historiens ironi, att de ryska

tsarerna ännu efter lifvet omhvärfvas af förbannelser och kväfda

snyft-ningar: Peter-Pavelsfästningen är den ryska bastiljen, och någon

gång skall den väl dela sin franska kamrats öde. Om Frankrike

erinras man i fästningskyrkan, ty här förvaras nycklarna till Paris,

hvilka togos vid Napoleons fall och följde de hemvändande segrarena

öfver Beresina. Symboliskt har ju den ryska politiken äfven nyckeln

till Elysée-palatset, och det sidenband, som den franska eskadern år

1891 lät hänga upp i fästningskyrkan inom glas och ram, skall till

evärdeliga tider vittna om den folkpsykologiskt onaturligaste allians,

som den nyaste historiens »statskonst» och en blind

revanche-furor alstrat.

Framsidan af ett mindre kejserligt palats vid Nevski Prospekt

prydes med en rad korintiska pelare, hvilka hafva en blott dekorativ

betydelse och uppbäras af karyatider och atlas-figurer med sänkta

hufvuden och lidande anletsdrag. Hvar gång jag gått förbi detta

hus, har jag däri tyckt mig se en bild af det nuvarande Ryssland:

en stor, mäktig statsbyggnad med mycket öfverflödigt och onyttigtbländverk och påhäng, som i själfva verket måste uppehållas af

det tyst lidande folket.

Det ligger något tungt, något kvalmigt öfver hela Petersburg.

Och huru skulle det kunna vara annorlunda? Folkmassorna, som

om söndagarna fylla trädgårdarna och de rymliga promenadplatserna,

skrida tyst och liknöj dt fram, och i deras blickar ligger det något

af bön: Gif oss bröd, ty vi hungra både lekamligt och andligt!

Låt oss få någon sundare andlig spis än den ofta lättsinniga litteratur,

som fyller de illustrerade tidningarnas spalter eller prunkar i

boklådornas fönster! Låt oss få en bättre estetisk njutning än franska

operetter eller s. k. folkliga komedier, där judehatet triumferar

äfven på scenen!

Petersburg är de kostbara nöjenas stad, hvars säsong är den

kalla vintern, då slädföret lockar de i pälsar väl insvepte till den

sena middagens, det nattliga spelbordets och den tidiga

morgondansens njutningar — ett dagdrifvarlif å la Eugen Onegin. Men om

sommaren flyttar den fina världen mangrant ut till sina badorter

och datjor (villor), lämnande åt stadens lägre befolkning att njuta af

de underbara, ljusa nätterna. Och äfven från den vårliga rivieran

längtade den ryske lyrikern Nadson

till Petersburgs »hvita» nätter;

men Nadson, en af naturen sjuklig

efterklangsskald efter den ryska

poesiens guldålder, låg då redan

på den tidiga sjukbädd, hvarifrån

han aldrig reste sig.

Under de petersburgska

sommaraftnarna ses här och hvar på

bänkarna unga män i tarfliga kläder

med bleka kinder och underlig

glans i ögonen, fördjupade i tankar

eller i läsningen af en bok. Det

är den ryske studenten, den litteräre proletären, hemfallen åt ett

grymmare öde än i något annat land. Kanske rufva de just idetta ögonblick på något snarliknande Raskolnikovs hemska logik?

Kanske studera de den splitternyaste tyska samhällsläran eller

Nietz-sche-filosofien ? Och på de ovanligt tomma boulevarderna promenera

i den nordiska midsommarnattens dager Sonjas systrar med sminkade

kinder och frågande ögonkast.

Men icke minst i dessa ryska samhällsmedlemmar kan man

lära känna varmblodiga, sympatiska medmänniskor, som, trots

århundradens demoralisation uppifrån och äfven utifrån, bevarat en

naiv hjärtefriskhet, en ideel lifsåskådning och en ovanlig förmåga

.af ädel, hängifven uppoffring för de personer och det land, de älska.

Detta är ett af det rysk-slaviska folklynnets vackraste drag, och det

framträder väl ingenstädes bättre än i Moskva, den heliga modern

Moskva-

Den tegnérska satsen, att bildningen står på utländsk grund

och att blott barbariet ursprungligen var fosterländskt, kan med

fullt skäl tillämpas på Ryssland. För att endast taga exempel från

•den svenska historien, vet man, hvilken insats skandinaverna lämnat

vid danandet af det historiska Ryssland, åt hvilket ju roddsmännen

till och med lånade namnet, och vi känna till, huru Peter den stores

snille påverkades af den germanska kulturen.

Ja, äfven ett ord med så äktrysk klang som Moskva är lånadt.

Benämningen är af finskt ursprung och lär betyda grumligt vatten

— detta naturligtvis utan elak anspelning på det politiska fiske,

som ofta idkats i kupolstaden vid Moskva-floden. Till och med

namnet på Moskvas kapitolium, Kreml, är ej slaviskt, utan tatariskt

och återfinnes såsom appellativ beteckning för alla på en bergshöjd

belägna stadsborgar i det en gång mongoliska Ryssland, till exempel

i Kazan, Nizjny Novgorod och Astrachan. Och det var italienske

konstnärer förbehållet att i stolta byggnadsverk gifva estetisk form

it tsarväldets och den ortodoxa kyrkans storhet.Man känner ej med historisk bestämdhet Moskvas ålder, och

den naivt skräflande historieskrifvaren Karamzin anmärker i sin

föråldrade, men delvis dock grundläggande historia* att »dåtida

historie-skrifvare dess värre ej omnämna stadens ursprung, enär de icke

kunnat förutse, att denna obetydliga stad i Suzdal med tiden skulle

blifvå hufvudstaden i världens största monarki». Enligt en sägen

skulle man på den plats, där Kreml restes, hafva funnit en blodig

människoskalle — ett omen som historien i riklig måtto sannat!

Men sedan mongolförtryckets och inbördeskrigets stormar dragit

förbi, tog Boris Godunov vid sin kröning Gud till vittne, att det

»i hans rike skulle finnas hvarken fattige eller öfvergifne», och för

att styrka detta löfte, slet han af sig sin egen skjorta och utbrast

under bojarernas jubel och folkets glädjetårar: »Äfven denna sista

skall jag offra för folkets väl!» Huru profetiskt! huru sant! Den

sista skjortan har verkligen mer än en gång sönderslitits i Ryssland,,

ehuru med den väsentliga skillnaden att den tillhört folket och

offrats för tsarens bästa.

Och vid samma högtidliga tillfälle lofvade tsaren, att han

ej-skulle straffa brottslingar med döden, utan endast skicka dem till

Sibirien — en växel på framtiden som hans efterträdare

samvetsgrant inlöst med ränta på ränta. Ett omen var det ock, att det

första tryckeriet i Moskva (1563) brändes af pöbeln genom

prästerskapets upphetsning.

Men trots utländska inflytelser är allt dock så ryskt, så

helgjutet i Moskva med dess 400 kyrkor och 300 gator. Då man får

se en slätrakad tatar, som bjuder ut sina dukar från gård till gård,

tycker man, att denne fredlige gengångare från den tatariska

invasionen hör till taflan, och man förundrar sig icke alls vid åsynen

af en eller annan snedögd, hårpiskflätad kines, som står i dörren till

sin tebutik. Man finner alla dessa korsningar och kyssanden så

naturliga, och man skulle rent af känna det såsom en brist, om

luktorganet ej ständigt påmindes om ryssläder och brännvin. I

Petersburg väckte det verkligen anstöt hos mig, då jag en gång

såg en karl på blanka förmiddagen ragla ut från Alexander-Nevski-Kreml och kejserliga palatset i Moskva.

klostret nedåt Nevski Prospekt utan att ens polisen fäste sig därvid;

i Moskva ger en dylik vanlig episod endast ökad relief åt det hela.

Beundransvärd är i sanning utsikten från »Ivan Velikib, det

ett hundra meter höga klocktornet på torget i Kreml.

Moskva-floden, hvars vatten allt fortfarande är grumligt, slingrar sig

orm-likt fram bland grönskande slätter och mörka skogsdungar tvärs

igenom den hvita, gröna och röda massan af Moskvas 16,000 hus,

Uspenski-katedralen i Moskva.

och åt alla håll utbreder sig jämnt och oöfverskådligt som hafvet

tjernozem, den »svarta jorden», hvars fruktbara mylla gjort stepperna.

söder om Moskva till ett af Europas bördigaste landskap. Denna

tafla är karakteristisk för den ryska naturen och ger en föreställning

om den enformiga, men öfverväldigande utsträckningen af det hela.

Men mest frapperas man dock af detta kaos af olikfärgade tak och

väggar, som skjuta upp bland små trädgårdar, och af dessa otaliga

gyllene kupoler med blixtrande kors: det är matusjka Moskva, den

värdiga dottern till den ryska medeltidens gospodin Stor-Novgorodr

Ivan den förskräckliges och Katkovs Moskva. Det är »tatarernasRom», hvars brand Napoleon åsett med Neros estetiska njutning;

det är den grekiska ortodoxiens arkitektoniska romantik, inför

hvil-ken till och med nihilisternas skeptiska ironi förstummas.

Men bland all denna sällsamma hopgyttring af byzantinska,

italienska och tyska byggnadsstilar, som omklädts i rysk dräkt och

uppgått i en ny enhet, finnes intet underligare än den Pokrovska

katedralen eller Vasili den saliges kyrka, ett af målen för alla turister

i Ryssland. Tio lökkupoler med olika form och storlek —

somliga raka, andra sneda eller vridna, några refflade, andra taggiga

eller fjällpansrade — trycka ner en låg, fängelselik stenmassa, som

invändigt korsas af trånga gångar och kolmörka trappor. Den

bjärta, spräckliga färgen ger detta arkitektoniska vidunder utseendet

af ett hopkrupet, skrofulöst odjur från mytens värld eller af en

antediluviansk jätteväxt, hälften kaktus, hälften ananas. En äfven

på andra ^ fall tillämpad sägen mäler, att Ivan den gruflige, hvars

utsväfvande vildhet och hemska sjuklighet förkroppsligat sig i detta

verk, skulle hafva utstungit den italienske byggmästarens ögon, på

det denne ej skulle kunna göra ett motstycke åt någon annan.

Denna våldshandling hade despoten dock kunnat bespara sig, ty det

faller väl ingen in att efterbilda Vasili Blazjenny, och en så [-vanvettig-] {+van-

vettig+} idé födes ej i hvarje vanvettig hjärna. Det är Caligulas

cesariska vansinne i tsarisk form; det är sinnebilden af det ondas

sublimitet, af det lömskt hotfulla, som ligger i Ivans epitet: grozny,

den gruflige, den ryslige.

Man kan både beklaga och beundra de rättrogna, hvilka om

helgdagarna — och dessa äro sannerligen ej få i det heliga

Ryssland ! — vallfärda till Kreml för att uppvakta alla helgonbilder, som

svart och hemskt titta fram i öppningarna af de guldglänsande

plåtarna, och för att kyssa de mer än apokryfiska reliker af korset

och af Kristi ben och blod, som förvaras i små silfveraskar med

till hälften utskjutna lock. En gång räknade jag till tjugutre kyssar,

som en kvinna tryckte på ikonostasen (den med helgonbilder prydda

skiljeväggen framför sanctuarium) i Uspenski-katedralen, en dålig kopia

af San Marco i Venedig. Och när så denna manöver upprepas afVasilikatedralen i Moskva.

ändlösa skaror, kan man förstå, huru baciller och bakterier skola

trifvas i en stad, där koleran och andra epidemiska farsoter

verkligen känna sig hemmastadda. Ja, ett gammalt gråskägg från landet

gjorde en gång till och med sitt fromma knäfall för en tafla, som

framställer den rörande historien, huru profeten Jonas slukas af

hvalfisken och sedan utsprutas på land. Men så är det minsann

ingen vanlig hvalfisk! Jämntjock från hufvud till stjärt, flyter denna

»fisk» helt och hållet ofvanpå vattnet och ser minst lika jovialisk

ut som den mindre profeten själf, hvilken gör en artig

afskedshäls-ning med händerna och sätter ett långt ben på stranden, medan

det andra ännu dröjer kvar i hvalens innandöme.

Intet helgon i Moskva är dock så undergörande och afgudadt

som den heliga moderns i Iverska» bild vid Voskresenski- porten, och

dess öden äro ej mindre underbara. Redan i nionde seklet hade en änka

i Nicaea, hvilken ville undfly några förföljare, tappat bilden i hafvet,

men den sjönk icke (eftersom den var af trä!), utan stod upprätt

på vågen — alldeles som den hederlige Jonas" hvalfisk. Två

århundraden senare visade den sig under en eldstod på hafvet

utanför det heliga berget Athos, och klosterfadern Gabriel gick

torrskodd ut och hämtade den.

Det vore ju ett brott att tvifla på denna vackra legend. Nu

vill det sig emellertid ej bättre än att madonnan i Moskva endast

är en kopia, hvars mörkbruna fulhet ingalunda minskas genom en

tatarisk rispa på ena kinden. Och som denna kopia nästan dagligen

köres omkring i vagn, förspänd med sex hästar, till enskilda hus

för att välsigna och bota hemmen — allt efter taxa! — och under

tiden ersättes af en annan Guds moders-bild, kan man väl säga, att

folket här tillbeder endast »skia skias», skuggan af en skugga. De

stenar och pärlor, som smycka glorian och diademet, se präktiga

ut, men det är inte så säkert, att alla äro äkta, ty ädelstenar ha i

Ryssland en underbar förmåga att magnetiskt suga sig fast vid de

kyssandes läppar och försvinna med dem.

Credo, quia absurdum! Det lilla kapellet är dagarna i ända

öfver-fullt af bedjande. Fina damer stiga ur eleganta ekipager och trän-gas under knäfall bland trasiga, smutsiga gummor; allas hjässor

blottas i denna port, och hufvudbonaden hålles andäktigt i hand

inför de rykande vaxljusen. Men utanför äro bodar, där det

köpslås om helgonbilder och rökelsekärl, och så vidtar Moskvas

brusande, schackrande affärslif rundt omkring. Vidrigast är dock att

om natten se, huru skaror af eländiga och halfrusiga varelser lägra

sig i en oredig klunga på den nakna stenläggningen utanför det

stängda kapellet.

Huru uppriktig denna utvärtes fromhet är, låter ej så lätt

af-göra sig. Emellertid är den ett faktum, som bevisar kyrkans

oerhörda makt och traditionens lefvande styrka. Hela Moskva gör

intryck af en kompakt, homogen massa, gent emot hvilken

Petersburg med dess Kronstadt och all granitståt förefaller såsom »kolossen

på lerfötter». Hotades Petersburg af ett fientligt bombardement,

vore detta närmast en tilldragelse af militärisk vikt. Men angripes

Moskva af »tysken» (njemets, tysk, betyder ursprungligen stum,

barbaros), då samlas alla som en man kring den Vladimirska Guds.

modersbilden, likasom för ett halft tusen år sedan mot Tamerlan^

då falla de höga ståndskrankorna, och åt slaktaren Minin räcker

furst Pozjarski en broderlig hand. Reliefen på piedestalen till dessa

båda patrioters monument på Röda torget i Moskva (ett genom löjlig;

psevdoklassicitet förfuskadt konstverk) ger en dramatisk bild af den

offervillighet, som för 400 år sedan besjälade alla, då Kreml var i

fiendehand. Och då kejsaren efter kröningssmörjelsen visar sig på

Röda trappan, vet han, att han kan räkna på sitt folk. Det

hurrarop, som då spontant höjes från myriader munnar, är ett doft, nästan

ängslande ljud, hvilket med en dämpad orkans styrka ger ett annat

uttryck för detta groznoje, detta grufligt förfärande och obetvingliga,

som hvilade öfver Kreml, då Ivan på samma trappa mottog

sändebuden och stundom med sitt spjut fastnaglade dem . på stället.

Om denna tsariska kraft och masshypnotisering talar ock den

kraftigt verkande reliefen på Nikolai-piedestalen i Petersburg,

föreställande huru kejsaren under kolerahärjningen på 1830-talet reste

sig upp i sin vagn och dundrade sitt: »på knä!» åt det okunniga,förskrämda och förvildade folket — denna skakande scen som August

Blanche med sin älskvärda fantasi om bildat i »Flickan i Stadsgår-

De nya passagerna och Röda torget i Moskva.

härskarnatur, som med klar blick och kraftig vilja kunde skingra

och förinta äfven de andliga sjukdomsfröna, liksom man på Kremls

Röda torg med en afskjuten kanonladdning förströdde askan af den

falske tronpretendenten Dimitri.

Moskva har med rätta rykte om sig att vara en mycket gästfri

stad, och mer än en gång har det varit mötesplatsen för

mellan-folkliga kongresser. Generalguvernören, storfurst Sergej, kan såsom

älskvärd värd gifva kejserlig glans åt denna lärda värld; där hållas

vetenskapliga tal och utbringas entusiastiska skålar för det

internationella fredsarbetet.Men när man läser festreferaten eller sett en skymt af den stora

ståten, är det svårt att icke tänka på »tavriska trädgårdar», de där

dekorativa byarna och åkrarna, hvarmed Potemkin på sin tid sökte

fägna och öfverraska sin hulda härskarinna. Man kan ej

undertrycka den hädiska reflexionen, att gästfrihet mot utländingen nog

är ett vackert drag, men att det därför ej bör komma i allra främsta

rummet. Och huru intressant det än må vara att undersöka,

huru-dana kranierna voro i Ryssland under stenåldern, torde det väl ej

vara mindre intressant och viktigt att få reda på, hurudant det ryska

folkets tillstånd verkligen är i slutet af nittonde århundradet efter

Kristi födelse. Vore det inte" skäl i att man till exempel på en

internationell fångvårdskongress i Moskva för en gångs skull läte de

latinska citaten vara i fred och brydde sig mindre om sentimentala

pappersteorier för att i stället på allvar utreda frågorna om straffens

förhållande till brotten och om orsakerna till brotten samt deras

ständiga ökning i Ryssland?

Naturligtvis få alla utländska gäster beundra Moskvas historiska

sevärdheter, men säkerligen göras högst få uppmärksamma på

stadens största sevärdhet. Det är ett ganska stort, fyrkantigt torg,

beläget öster om Kreml i närheten af Rysslands säkerligen kolossalaste

byggnad: hittebarnshuset. Det heter Chitraja Plostjad eller Chitrov

Rynok, »Skälmtorget», och har en historisk-litterär ryktbarhet: det

var här som Lev Tolstoj fick ögonen öppna för det moderna

stor-stadseländet, och härifrån återvände han för att såsom en

folkupplysningens och samhällsförbättringens Paulus tillämpa de med

Rousseau delvis besläktade åsikter, som han nedlagt i sitt märkliga

arbete »Hvad är att göra?», hvilket ock lämnar en intressant skildring

af den ruskiga platsen.

Torget är ett slags trasbörs, men ej en vanlig »Trödelmarkt»,

där det schackras med lumpor och skrot, ty varan är här lefvande

människomaterial. Här samlas samhällets olycksbarn; här ligga de

och sofva på bänkar eller bara marken, män och kvinnor höljda i

vidriga trasor eller löjliga kostymer, som tydligen förskrifva sig från

olika håll. Är det dåligt väder, kan en del af dem finna skyddunder ett stort skjul med golf i midten, hvilket visserligen på alla

sidor är öppet för stormvindar och förpestande fläktar, men dock

erbjuder tak öfver hufvudet i inskränktaste mening. I ett hus

bredvid finnes ett folkkök med middagsportioner å 5—10 kopek,

och långt innan dess port öppnas, bildas en stor kö af män och

kvinnor, bidande med kopparslantar i handen. Och i ett annat hus,

som generalguvernören-storfursten låtit inreda »af egna medel»,

såsom det heter på ett anslag vid dörren, serveras te å 1 kopek.

Hit komma de lytta, de lata, de arbetslösa; här skocka sig de, som

ej kunna förtjäna det nödtorftigaste uppehälle åt hungrande

barnskaror; men hit ströfva ock de, som nedlagt sin mesta dagspenning

på krogen och därför måste slitna kläder bära. Chitrov Rynok är

en vidrigt stinkande jättesvamp, som uppsuger allt mänskligt elände

från staden och guvernementet Moskva.

Det kan ej gärna tänkas något mer motbjudande än att

öfver-skrida denna tröskel. Nöd och elände finnas i hvarje land, i hvarje

storstad, men det mänskliga lidandet har väl ingenstädes i Europa

tagit en så hemsk form, fått en så grå färg som på Chitraja Plostjad.

Det är icke längre denna godmodiga slapphet och tiggande

ödmjukhet, som vanligtvis träffas på den ryska landsbygden; det är icke

österländingens fatalistiska resignation eller sydländingens lättsinniga

sorglöshet; där spåras intet af den galghumor, hvarmed proletären

i Berlin kryddar sin sorgliga tillvaro, och ej heller något af den

förtviflade beslutsamhet, som trycker sin stämpel på de arbetslösas

demonstrationståg i London. Nej, här är det denna jämmerliga

gråhet, som är ännu hemskare än dödens svarta färg; det är den

förfärande motståndslösheten mot allt, äfven mot lidandet själft.

Hånfulla eller trotsiga blickar äro lättare att uthärda än dessa

glåmiga, själlösa ögonkast, i hvilkas likgiltighet och totala

intresselöshet endast misstänksamheten kan frambringa en flyktig skiftning,

som tyder på verkligt lif och själfmedvetande.

Huru djupt en rysk storstadsproletär kan sjunka, förstås väl

bäst, om man besinnar, att ryssarna äro ett af Europas tåligaste och

anspråkslösaste folk. Ryssens behof i fråga om föda kunna in-skränka sig till ett minimum, ehuru han

å andra sidan kan utsväfva i den vildaste

omåttlighet, om tillfälle yppar sig. Med

det likgiltigaste förakt för kolera eller

dylikt tuggar han på sina råa gurkor,

arbuzer (vattenmeloner), bär och andra

vegetabilier, och alla varningar eller

hälsoföreskrifter återstudsa mot hans religiöst

inrotade avos (»kanhända»!). Kanske blir

han sjuk, om han äter skämd frukt, och

i så fall är det Guds vilja. Men kanske

bekommer det honom ej illa, och då har

han ju dubbel anledning att göra

korstecken vid närmaste helgonbild.

Får han därtill en portion het

kålsoppa med en bit senigt oxkött i, känner

han sig öfverlycklig. All annan mat är

ett öfverflöd, som lätt kan undvaras,

favoritsoppor äro i ryskan enstafviga och

alls icke svåra att uttala, ehuru de med det klumpiga tyska

beteck-ningssättet se något konstiga ut för ögat: den ena heter schtschi,

den andra borschtsch. Någön annan skillnad mellan schtschi och

borschtsch har jag ej lyckats finna än att schtschi är något tjockare

och mindre sur än borschtsch. Den, som för resten vill göra den

angenämaste bekantskapen med någon af dessa kålsoppor, tillrådes

att i Warschau beställa en af polackarnes nationalrätter, barszcz

litewski.

Detta är sagdt i förbigående blott för att visa, huru små de

materiella krafven äro i Ryssland och huru jämförelsevis lätt de

därför borde kunna fyllas. Men huru är det i verkligheten!

Betrakta de utsvultna skepnaderna på Skälmtorget! Gif akt på de

ömkliga skuggor, som smyga kring på lumpmarknaden i Kitai-gorod,

Moskvas city! Kasta en enda blick på de lefvande trasor, som krälande

likt ohyra tigga på Kreml, vid Strastnoj-klostret och andra kyrkliga

Gattyp från Moskva.

Namnen på hans bådaTrasmarknaden i Moskva.

Efter en tafla af Makovski.

orter! Hos många af de bettlande föreligger en nöd, som man ej

kan misstaga sig på. Här välta sig sjuka och lama, som knappt

kunna röra en lem; där halta invalider med kejserligt

utmärkelsetecken på den söndertrasade rocken. Somliga rabbla ödmjukt upp

sina böner under knäfall och snyftningar; andra tränga sig på med

olidlig påflugenhet. Det finnes knappt mer än ett sätt att skaka

från sig dessa parasiter: man behöfver blott uttala en trollformel,

som på ryska lyder: »Bog dast!» (Gud skall gifval). Tiggaren blir

därigenom så att säga slagen med egna vapen: han kan ingenting

invända mot den fromma logik, som han själf så flitigt använder

mot andra, och måste svarslös draga sig undan.

Närmast beror detta

armod i förening med lättja

utan tvifvel på

dryckenskapslasten. Då ryssen af den

tjänande klassen uträttar

något, gör han sig alltid

räkning på drickspengar,

som han kallar »na tjaj»,

för te. Men oftast visar det

sig, att slantarna användas

för brännvin, och de tömda

småflaskorna skvallra om

att det inte stannar vid ett

glas. Betänker man nu å

ena sidan varans mindre

starka beskaffenhet och å

den andra ryssens nedärfda

vana att dricka, kan man

göra sig en föreställning om

det myckna, som konsume- Tiggare,

rats, innan han raglande

och lallande beger sig hem att sofva, däresti han ej somnar på vägen.

De lägre kvinnorna kunna i alkoholism jamnställas med de arma

Slavia. • 4kvinnovarelserna i östra London, men äro dock något

återhållsammare än männen, och mången helgdagsafton kan man få se,

huru en kvinna följer och nästan släpar sin druckne man hem lika

trofast och tåligt, som hon! ledsagar honom till Sibiriens

fängelse-grufvor. < ,

Satiriska författaré r Ryssland hafva ofta gisslat sina landsmäns

fel i detta hänseende, men utan verkan. Dryckenskapen personifieras

realistiskt på scenen, men publiken bara skrattar åt de »roliga»

situationerna. Från en sommårteater i Kiev erinrar jag mig, huru

en skröplig »djedusjka» (»farfar») på scenen gjorde stormande lycka

endast genom att oupphörligt fatta och tömma snapsglaset med sina

skälfvande händer, och samma »motiv» gå ofta igen i de

kälkborger-liga köpmansdramerna af Ostrovski, Rysslands populäraste

skådespels-författare. Och man kan nästan påstå, att ryssens medfödda

benägenhet för vodka, det »lilla kära vattnet», i sin mån bidragit till

— Rysslands kristnande, ty hade ej islam förbjudit starka drycker,

är det ej omöjligt, att Vladimir under sitt sökande efter den

lämpligaste religionsbekännelsen stannat vid profetens fatalistiska lära och

vändt ryggen åt ■»homojumenos» samt andra ekumeniska

spetsfundigheter. Bosnien är ett lefvande exempel på huru det etnografiska

begreppet slav och det religiösa muhamedan godt kunna täcka

hvarandra.

Men öfverraskande kan det under så mörka förhållanden ej

förefalla, att en Lev Tolstoj, hvars sunda, kraftiga ande under

sannings-sökandet lyckats rädda sig från Gogols religiösa vansinne och

Dostojev-skis reaktionära mysticism, i återgången till natur och urkristendom

med rysk radikalism predikar ovillkorlig återhållsamhet från sinnliga

njutningar. Tolstojs gigantiska betydelse i den ryska kulturhistorien

ligger icke minst däri, att han står såsom Rysslands främste

nykter-hetsvän, och det är det ryska prästerskapets oförlåtliga synd och

skam, att dess poper, långt ifrån att predika korståg mot

dryckenskapen, fastmer både direkt och indirekt främja brännvinsorgier vid

helger och familjefester.Men äfven den världsliga ordningsmakten blundar härförj Det

är som om staten ville säga: »Trösten er, barn, med en sup! Ju

mer I dricken, dess mindre redigt kunnen I tänka! Skrålen gärna

pa krogen, men bråken ej på gatan! Sjungen lustiga visor, men

hållen ej allvarsamma tal!» Och så sitta »barnen» i de tråkiga,

snuskiga restauranterna och tömma den ena flaskan efter den andra,

medan det mekaniska spelverket, som upptager en hel vägg, tutar

En rysk “optimist“ och “pessimist“.

Efter en tafla af Makovski.

än kejsarhymnen, än den ryska chansonnetten »Strjelok», än den

vemodigt sköna folkmelodien »Vniz po matusjke po Volge», än en

modern operettvals, tills synen grumlas och hufvudet sjunker ner

mot den solkiga bordskanten. — En gång då storfurst Sergej väntades

vid en gata i Moskva, hade en individ intagit en bemärkt position

på en bänk; han var dödfull och sof som en stock. Polisen sökte

väcka honom genom häftiga ryck i näsan, men karlen sof, bara

sof, och slutligen måste polisen under de kringståendes munterhet

uppgifva väckningsförsöket. Den, som sofver, syndar ju icke, ochgeneralguvernören i Moskva kan skatta sig lycklig, om han aldrig

råkar ut för farligare undersåtar.

Denna dryckenskap och lättja föda ett nytt samhällsondt:

tjuf-aktigheten. Det stjäls i kyrkorna under folkträngseln eller vid växling

af pengar; det snattas, så fort man vänder ryggen till, och vid

återkomsten till sin bostad gör mången allt för ofta den ledsamma

upptäckt, att formligt inbrott föröfvats. Peter den store ville i sin

praktiska reformifver belägga oredlighet med dödsstraff, men då lär

%en hög ämbetsman hafva gjort den blygsamma invändningen: »Vill

då ers majestät bli ensam i riket?»

Finnes då ej tillräckligt med polis för ordningens

upprätthållande? Tvärtom, man får sällan se så stora polistrupper

mobiliserade som i Rysslands storstäder. Till häst och till fots posta de i

alla gathörn, och om natten sitta väktare vid hvarje port. Utanför

alla kejserliga teatrar är vid hvarje föreställning ett formligt

polisuppbåd, och till och med vid ingången till den tomma, mörka

kejserliga fondlogen stå hela kvällen två soldater med påskrufvade

bajonetter. Då man under mellanakten promenerar i foyern och

varseblir dessa lefvande bildstoder, finner man dem alldeles på sin

plats: den ryska litteraturen och konsten ha alltid haft knifven på

strupen!

Nej, nog finns det polis; men det är något annat som saknas,

och därom talas det redan i den så kallade Nestorkrönikan, då

ryssarna sade åt varjagerna: »Kommen att regera oss såsom furstar

och härska öfver oss! Vårt land är stort och ymnigt, a porjadka

v nej njet, "men där finns ingen ordning.» Det är just ordningen som

fattas, och den kommer att fattas, så länge Ryssland icke anammar

själfstyrelsens princip, som skapade den ryska forntidens republiker

och kommuner, och bryter med den hierarkiska oligarki, som råder

i allenaväldets namn.

I Moskva finnes ett berömdt föremål, som förträffligt

sinnebildar Ryssland: det är den världsbekanta klockan Tsar-Kolokol, som

väger cirka 250,000 kilogram med en höjd af 20 fot och en

omkrets af 60 fot. Vid en eldsvåda för halftannat århundrade sedanförstördes den träställning, hvarmedels detta vidunder skulle lyftas

i tornet för att verkligen göra tjänst, och genom det kalla vattnet

plus hettan fick jättekloc-

kan en remna, så att ett

litet stycke lossnade —

dock så stort, att man

raklång kan gå genom

denna öppning. Nu står

hon där på Tsartorget i

Kreml och — kan ej annat:

där finns ej mer någon

klang; den väckande

stämman är död. För att blifva

brukbar, måste den stora,

rika metallen smältas ner

och gjutas om. Den som

öron hafver till att höra

— han höre!

Moskva saknar

ingalunda filantropiska

institutioner, och dess

stadshy-gieniska förhållanden stå

betydligt framför flertalet

andra ryska städers.

Sär-skildt ha

stadsmyndigheterna med den rika erfa-

renhet, som de nu äga om Tsar-Koiokoi.

epidemiska sjukdomar och

deras härjningar, på ett både energiskt och verksamt sätt sökt hämma

kolerans framfart och inskränka dödligheten till ett minimum.Under de skräckdagar, då den asiatiska farsoten för ej länge sedan

hemsökte Hamburg, fick också »Moskovskija Vjedomosti » ett

efter-längtadt tillfälle att rosa sitt eget rike på bekostnad af *Faterlanch>

(Tyskland). Men att de hygieniska myndigheterna i Moskva nu

mera sköta sin sak så pass bra — det är sannerligen hvarken den

för detta katkovska tidningens eller dess klerikala ligas förtjänst.

Gifvetvis kan man ej frånkänna betydelsen af de fördelaktiga

utlåtanden, som utländska vetenskapsauktoriteter i ett eller annat

afseende fälla om ryska inrättningar. Men härvid är dock att märka,

det dylika iakttagelser vanligen göras vid festliga tillfällen, till

exempel en utställning eller en kongress, då vederbörande äro beredda

på besök. Man torde erinra sig från Gogols roliga lustspel

»Revisorn», huru brådt stadens fäder fingo att rusta i ordning vid minsta

nys om en inspekterande ämbetsmans ankomst.

Afven mitt lekmannabröst svällde af vetenskaplig entusiasm

vid ett besök i en af Moskvas märkligaste byggnader: Vospitatelny

dom, hittebarnshuset. Det var en söndag, och då är där ett slags

gala-förevisning, i sitt slag lika prydlig som en kejserlig trupprevy

på Mars-fältet i Petersburg. Allmänheten har då tillfälle att med

egna ögon taga kännedom om denna sociala institutions

förträfflighet. Man mottages vid stora trappan af en ståtlig schweizare,

prunkande i rödt och gult; betjäningen visar främlingen det artigaste

tillmötesgående; man får gå hvart som helst, öfvertyga sig om

renligheten och snyggheten hos de 600 ammorna i hvit-röd

national-dräkt; man får fingra på det hvita linnet, undersöka badkaren och

samla statistiskt material genom de visserligen enformiga och ytterst

knapphändiga biografierna om de föräldralösa små, som i långa rader

sofva så innerligt sött i de prydliga bäddarna. Och si! det är allt

ganska godt. En sköterska, hvilken sannolikt tog mig för läkare,

gick ända därhän i älskvärdt tjänstenit, att hon nödgade mig in i

afdelningen för sjuka och vanskapade spenabarn. Jag kom, såg,

men segrade icke öfver den vämjelse, som därvid grep mig.

Vid detta tillfälle funnos i anstalten endast åtta hundra

småttingar — en siffra som anses ringa. Men som intet barn får stannadär längre än sex veckor, allra högst tre månader, är omsättningen

så mycket lifligare och kan för ett enda år gå upp ända till femton

tusen barnasjälar, under det hittebarnshuset i Petersburg nöjer sig

med det blygsamma talet åtta tusen.

Men en vecka består ej blott af söndagar, och denna

välsignelse-rika institution har ock sin mörka hvardagssida, som främlingen

vanligtvis ej får eller hinner se. Det var en gång en svensk läkare

som under ett kort besök i Moskva efter någon svårighet slapp in

där en söckendag, och hans skildring var allt annat än rosenfärgad:

skrik, osnygghet, vanskötsel! Och statistiken talar ett underligt

språk. I hittebarnshuset vid Petersburgs Mojka är mortaliteten i

medeltal tjugufem procent och i Moskva trettiotre procent — enligt

officiell beräkning. Men historien känner åtminstone ett fall i

Moskva, då dödligheten sprang upp till — nittiosju procent! Af ett

hundratal nyfödda öfverlefde alltså endast tre, som om några veckor

distribueras på landet hos främmande människor, hvilka taga hand

om dessa hemlösa lamm — icke af människokärlek, utan för

pen-ningeförtjänstens skull. Och som denna förtjänst aldrig öfverskrider

fyrtio rubel om året, torde den andliga och lekamliga förplägningen

vara därefter. Betecknande är ock, att hvarje nummerlapp öfver

bäddarna är försedd med en tryckt underrubrik (att ifyllas): dog

■den — 18 ..

Till denna yttre, hygienisk-ekonomiska sida af saken kommer

den social-etiska. Under inflytande af »upplysningstidehvarfvets»

Diderotska och Rousseauska filantropi lyckliggjordes Moskva (1763)

och Petersburg (1770) med dessa kolossala palats af Katarina II,

efter hvilken ock det första officiella hittebarnet uppkallades, och

för att Vospitatelny dom skulle blifva till allmänt gagn, stadgades

att föräldrarnas namn icke måste yppas, enär dessa små äro »kejsarens

barn». Man kan sålunda vid ingången aflämna ett människobarn,

som ännu ej fyllt ett år, lika bekvämt och ogeneradt som ett

ofran-keradt bref i postluckan. Stundom händer ock, att »kommissionärskor»

gå omkring och mot ringa provision samla upp barnungar, hvilka

ur en stor korg plockas upp liksom kycklingar, döpas med automa-tisk snabbhet och säkerhet, få ett namn (helst ett bibliskt, förstås!)

och sitt nummer med märke. Mottagaren af dessa kärleksgåfvor

Lubj ankatorget i Moskva.

är staten, samhället, hvars inkomster möjliggöra denna

barmhärtighet en gros: oafsedt storartade donationer, har hittebarnsväsendet

stående intäkter af — spelkortförsäljningen, statslotteriet samt en

viss procent af biljettförsäljningen vid alla offentliga föreställningar.

Men följden af denna samhälleliga frikostighet har blifvit

förslapp-ning af den enskilda pliktkänslan, och systemet lämnar ett slags

exportpremie åt det osedliga lifvet. Faktum är, att nästan ingen

dag förgår utan att Moskva-tidningarna meddela fall under den

stående rubriken: utsatt foster. Och härvid må särskildt påpekas, att

Vospitatelny dom, som inom sina hvita kasernmurar kan rymma

minst tio tusen själar, ordagrant icke betyder hittebarnshus, utan

uppfostringsanstalt!

Hela detta sentimentalt ömsinta och slappa system är rätt

karakteristiskt för det motsättningsfulla Ryssland, som på många andra

områden ej är hjärtnupet eller hänsynsfullt, och där furstenycker iGatubild från Moskvas City (Kitai-Gorod).

alla tider visat ett suveränt förakt för människovärdet, vare sig det

gällt att onaturligt fort påskynda stads- och palatsbyggande eller att

med eröfringskrig tillfredsställa en dynastisk ärelystnad.

* *

*

På förmiddagen en sensommar styrde jag min kosa till det

kejserliga postverket i Moskva för att rikta dess välbehöfliga

inkomster med ett rekommenderadt bref — om man vill förvissa sig om

ett brefs riktiga expediering i Ryssland, gör man klokast i att

rekommendera. Men ehuru det hvarken var sön- eller hälgdag,

voro-alla portar stängda, och genom ingen dörrspringa kunde blicken

tränga in. Tydligen var något ovanligt å färde.

Hinska porten i Moskva.

Och hela staden hade fått ett högtidligare utseende. Moskvas

ridande gendarmer hade anlagt hvit plym på pälsmössorna, och

äfven poliskåren till fots hade snyggat upp sig efter bästa förmåga.Från det ena huset efter det andra hängdes den ryska trikoloren ut,

och feta vattentunnor kördes omkring för att läska gatuluftens

bakterier. Det låg en fridfull stillhet öfver moder Moskva, men det

var en stillhet af den art, som plägar förebåda storm. Stormen

gällde denna gång — hans majestät kejsarens namnsdag.

Och klockan tolf bröt det lös. Det dånade och skälfde i Ivan

Veliki-tornet, då dess klockor gåfvo uppslag till en kyrkokonsert

från det djupaste bum-bum till det finaste pling-pling. Endast

jätteklockan, Tsar-Kolokol, stod där lika stum och dum som förut.

Utanför det kejserliga palatsets triviala frontsida stod ett

parad-kompanf och på det lilla torget mellan Kremls tre hufvudkyrkor

hade tiggare, pilgrimer och skådelystna skockat sig. Att komma

in i en kyrka var icke tänkbart, och i Ärkeängelns katedral skulle ej

ens en katt kunnat smyga sig in. Där är för resten äfven i

hvardagslag trångt om saligheten, ty det mesta utrymmet har på

obestämd tid tagits i anspråk af fyrtiofem storfurstar och tsarer samt

en i historien föga känd imperator (Peter II), hvilka sofva dödens

sömn i de sammetsklädda kistorna.

Solen lyser ännu öfver Sparfberget, hvarifrån Napoleon fick den

första öfverblicken af den underbara staden, men ändå lägga sig

tunga moln öfver de guldglänsande kupolerna: det är röken af den

kejserliga salut, som aflossas från Tajnitskija-tornets kanoner. Det

ekar i Kremls brungråa, krenelerade murar; dufvorna fly »za rjekoju»,

till de enformiga stadsdelarna på andra sidan floden, och

gatpojkarna hurra — en internationell sed på alla höga

bemärkelsedagar !

Ändtligen upphör braket med det hundraförsta skottet, och —

krogarna öppnas.

I en af Moskvas utkanter liger en stor slätt Djevitje pole,

Jungfru-fältet, så kalladt därför att i den gamla goda tiden ett visst

antal dägeliga mör här utgallrades och sändes såsom årlig tribut till

den mongoliska Gyllene Horden på Krim. På detta fält hängde

tsar Peter de uppstudsige strelitserna, och i Jungfruklostret

inspärrade han sin halfsyster. Vid Napoleons ankomst utsläpptes ett par

tusen fångar ur det närliggande fängelset, och detta var kanske det

egentliga upphofvet till stadens brand. Men nu mera är fältet helt

beskedligt ett slags Tivoli, där det goda folket får fira vissa

sommarfester (guljanie, promenader). Måhända upplifvas äfven då något

af Jungfru-slättens historiska traditioner. Kejsarens namnsdag plägar

afslnta denna populära säsong.

Genom den port, som kallas Spasskaja, Frälsningens, lämnade

jag Kreml, naturligtvis med blottadt hufvud, ty ve den, som dristar

sig gå under dess hvalf med hufvudbonaden på! En gång, då

ingen syntes i närheten förutom en musjik (bonde), hvars

nykter-hetstillstånd föreföll mig tvifvelaktigt, hade jag vågat försöket att

behålla hatten på i det kyliga vädret. Men hvad hände? Musjiken

lutade sig mot muren och gaf mig en besk lektion i kristlig

anständighet; naturligtvis måste jag, som en brottsling, skynda mig

bort, innan hans skrål hunnit ditkalla polis eller annat folk.

Mörkret har sänkt sig öfver Moskva, då jag hunnit uppför

T verskaj a-gatan. Lyktorna skina dåsigt fram vid gathörnen och ge

en aning om den smuts, som samlat sig i rännilen mellan trottoaren

och den knaggliga körvägen. Izvostjiken har i sömnen rullat hop

sig på sin bock, och den magre brunten drömmer med sänkt

hufvud kanske om sälla jaktmarker vid Dnjepr eller Don eller moder

Volga.

Mina steg hejdas vid Moskvas största staty. Den föreställer

ingen smord kejsare, ty det åldriga Moskva har ännu ej hunnit

smycka sina offentliga platser med en enda monarks beläte — troligen

i harmen öfver att ha slagits ur brädet af Petersburg eller af groll

att Peter I, Katarina II och Alexander II voro för västerländskt

smittade. Skulle Moskva ära något krönt hufvud, borde väl denna

hedersbetygelse först tillfalla — Ivan den förskräcklige.

Nej, den mörke mannen i brons är en tsar i poesiens rike:

vår vän från Odessa, Alexander Pusjkin. Äfventyrlig, vild och

ka-rakterslös var han, men en äkta skald därjämte, och många

ung-domsförseelser sonade han vid lifvets tidiga kväll genom att blifva

— kejserlig kammarjunkare och rikshistoriegraf.Men för plastiken har

denne kammarjunkare

aldrig lämpat sig. Det

knoll-riga håret med det yfviga

kindskägget gör ett

komiskt intryck, och med

ena handen inom rocken

tyckes skalden undra och

spörja, om han verkligen

skulle fått en så präktig

minnesvård, i fall han ej

anno 1826 sändt tsar

Nikolai den • ödmjuka och

fega skrifvelse, hvari han

förband sig att »aldrig

tillhöra något hemligt

sällskap under hvad namn

som helst». Dessutom ser

han, med förlof sagdt, ej heller här riktigt nykter ut. Men just

detta passar så bra till omgifningen!

Förbi mig stryker en trasig individ. Han är barfota, men

under armen bär han ett par hela stöflar. Hvarför bär han dem inte

på deras rätta plats? Är det icke hans egendom? Ämnar han sälja

eller pantsätta dem för att få mer brännvin ? Tillhör han kanske

någon fanatisk sekt, som med stöd af något gammaltestamentligt

bibelspråk förkastar bruket af skodon? Outgrundliga gåta, som

endast himlen och detektiva polisen kunde lösa! Han försvinner

i gatans mörker och stöflarna med honom.

En annan tvetydig figur smyger sig fram till mig och vill sälja

en guldring af riktigt guld. Han begär endast tre rubel för den

ädla metallen, och då jag ändå är obeveklig, sjunka hans anspråk

efterhand till tjugu kopek. Lika fruktlöst resultat! Det är icke

guld allt, som glimmar i Moskva.

Alexander Pusjkin.Här går en vandrande nunna med sin tallrik och sparbössa.

Hennes friska, nästan ungdomliga utseende stämmer föga öfverens

med den svarta sorgdräkten, och det frodiga hullet tyder på att

yrket ej är att förakta i dessa otrons och konkurrensens tider.

En täckvagn närmar sig långsamt. På hvardera sidan gå fyra

gråa soldater med påskrufvade bajonetter. Inuti tycker jag mig se

skymten af en ung man i gråhvit dräkt, barhufvad och med

kortklippt hår. Hvart skulle han? Förmodligen långt österut. Ett sådant

möte är ej ovanligt i Moskva, men det är ännu vanligare i ryska Polen.

Sceneriet växlar.

Två ammor tåga gatan

fram, och deras

röd-hvita kostymer skymta

på långt håll. De ha

tydligen tagit sig för

mycket till bästa med

-anledning af den

kejserliga namnsdagen, ty

benen äro ej riktigt

säkra, och tungorna

röra sig med ovanlig

liflighet. Vid

förbigåendet tänder den

■ena sin slocknade

cigarrett mot min utan

att hvarken be om lof

eller ens tacka för

elden. På gatans midt

törna de ihop med en

poliskonstapel, hvilken

de kringklappa och

kalla »batjusjka» (»käre

far »). Och polisen tar

inte illa upp dessa

Typ från Moskva.

Efter oljemålning af Mako vs k i.karesser, men råder dem faderligt att krypa till kojs. Batjusjka! I

detta ögonblick äro i de båda njanjornas ögon både polisen och

tsaren och hela världen — batjusjka.

En medelålders kvinna med sönderrifven kofta och med blod

på ansiktet störtar fram mot mig och utbrister med kväfd stämma:

»Var min broder!» Och så förtäljer hon mellan tårarna, huru hon

misshandlats af en man, med hvilken hon bott tillsammans i flere

år. Knappt har hon hunnit tala till punkt, då en karl bakifrån

slår armarna på hennes axlar och släpar henne bort. Men polisen

såg lugnt på. Mannen har ju rätt att aga kvinnan — det är ut*

tryckligt stadgadt i »Domostroj», popen Silvesters gamla hederliga

»hustafla», och det är kanske rent af ett bevis på att han älskar

henne. I husliga tvister är polisen för grannlaga att blanda sig,

och om de båda parterna hafva något otaldt, må de vända sig till

fredsdomaren!

Sist kommer där fram en tjock musjik eller kupets (köpman)

med långt skägg och fotsid kaftan. Efter åtskilligt trefvande hittar

han till ett hus, hvars blåa skylt i hvita bokstäfver bär inskriften:

TRAKTIR. I, som inträden, låten hoppet fara — hoppet att komma

ut nyktra!

Baedeker, denna oumbärliga rådgifvare för hjälplösa och

osjälf-ständiga turister, som med den moderna tidens iltågsfart vilja så

fort som möjligt återvända från en resa med en massa namn och

årtal i hufvudet, har visserligen gifvit följande välmenta varning:

»Der Besuch soldier Schenken ist dem Fremden nicht anzurathen!»

Men just detta lockade mig så mycket mer att följa musjiken,

hvilken då och då ofrivilligt hvilade sig på den branta trappans

afsatser. Slutligen fann han dörren och hamnade välbehållen i

en vrå.

Det första, som faller främlingen i ögonen på ett sådant ställe,

är att ingen af krogkunderna, huru druckna de än må vara, har

mössan på. Detta förbjudes uttryckligt genom anslag på väggen.

Och hvarför? Jo, för att inte såra helgonbilden i hörnet!

Däremot blir ett ryskt helgon alls icke såradt af oanständiga visor ochdryckenskap. Och huru syndigt är det ej att äta kött 1 fastan!

Men några supar då och då skada visst inte.

I traktiren satt en grupp yngre och medelålders män med

egendomliga gångkläder, skarpt markerade och slätrakade anletsdrag,

lifligt minspel och starka åtbörder — intet tvifvel att de äro

skådespelare! På bordet stå ej så få öl- och brännvinsflaskor med diverse

tilltugg; men i fönsternischen äro några tömda snapsflaskor stumma

vittnesbörd om hvad som varit. Jag slår mig ner i närheten vid

ett glas te och lyssnar — »Discretion Ehrensache!»

Kanske det roar läsaren att veta, hvad ryska skådespelare språka

om på lediga stunder, då man ju gärna vill frigöra tanken från det

yrkesmässiga arbetet och öka sin lifserfarenhet äfven på andra

kunskapsområden ? Jo, först och främst börja de tala om teater, det

vill säga om roller, aflöningar, tidningskritiker och spelet bakom

kulisserna; därpå öfvergå de till att resonera om — teater, och

slutligen blir konversationsämnet — teater!

Talia vete, att det är mig fjärran att vilja häckla skådespelarna

i Moskva, ty jag har sällan sett ett så jämnt, förträffligt spel på alla

händer som i Rysslands förstklassiga teatrar! Och hade här suttit

ett halft dussin ryska tidningsmän i stället för aktörer, är det ej

omöjligt, att de haft dubbla antalet tomflaskor bakom sig — nota

bene om de haft råd därtill. Krogskuld är äfven i Ryssland

hedersskuld.

Vid ett annat bord sitta några unga studenter i blåa

uniformsrockar med dubbla mässingsknappar. Minervas uggla vete, hvad de

språka om! Hvad skola de också taga sig till? Nyligen hade

studenter bildat en diskussionsklubb för att teoretiskt pröfva Lev

Tolstojs åsikter. Tvärt upplösning! Tidningarnas kost är tämligen

mager; böcker sättas dem i handen som på söndagsskolebarn, och

universitetets styrelse tillkännager i sitt organ, »Moskovskija

Vjedo-mosti», huru de skola vara klädda, då de visa sig ute och i

föreläsningssalarna. Allt kringklippes, allt omgärdas. Det enda, man

får göra i oinskränkt mått utan att först fråga polisen om lof —

det är att supa.Och det gör äfven den hederlige musjiken där i vrån, tills han

blir nästan redlös. Men betrakta närmare hans groft skurna, men

regelbundna och öppna anletsdrag samt hans godmodiga blick:

samma utseende, vittnande om ett godt hjärta och ett godt sens

commun, återfinnes hos Nikolai Alexandrovitj, alla ryssars

själfhär-skare, likasom ock hos hans salig fader.

Musjikens stora hufvud har sjunkit ner mot bordskanten, och

då de små, hvitklädda kyparna söka väcka honom, är det en grotesk

tafla, som erinrar om huru människobarnen i sagan beställsamt

krypa kring på den sofvande jätten. Papyross-rökens dimmor lägga

sig allt tätare öfver lokalen, och samtalen bli allt sömnigare. Gogol,

den spjufvern, visste nog hvad han menade, då han slöt en

berättelse med följande harang: »Tråkigt i den här världen, mine

herrar!»

Men den officiella afslutningen på den kejserliga namnsdagen

var gala-föreställningen i Stora teatern med Glinkas vackra opera

»Ruslan och Ljudmila» med libretto efter en episk sagodikt af

Pusjkin. Orkestern upprepar gång på gång hymnen: »Bozje, tsarja

■chrani!», hvilken åhöres af en högtidsklädd publik, som stående

fyller det väldiga rummet från parkettens golf till femte radens öfre

galleri. Man bländas af sceneriernas prakt och den graciösa baletten

— ryssarnas favoritnöje — och man känner sig så lycklig, då den

tappre prins Ruslan vid smekande och jublande finaltoner återfinner

och återväcker sin lilla söta prinsessa, som varit förtrollad. I

popularitet täfiar denna opera med samme kompositörs bekanta »Lifvet

för tsaren», förhärligande den romanovska tronbestigningen och

grundad på den historiska tilldragelsen, huru bonden Sussanin med

förlust af sitt eget lif vilseledde polackerna för att rädda den unge,

nyvalde tsaren.

Men ännu större var jublet i teater Korsch, som samma kväll

firade ett särskildt jubileum. År 1882 den 30 augusti (gamla stilen)

upphäfde en kejserlig ukaz teatermonopolet, och direktör Korsch,

hvilken då begynte sin privata verksamhet, har satt märke i den

ryska skådespelarkonstens historia, ty teater Korsch är för Moskva,NIKOLAI II och HANS GEMÅL.

hvad Deutsches Theater varit för Berlin. Under det första

decenniet gaf Korsch 1,545 föreställningar, som besökts af ungefär två

millioner betalande -— ett resultat som ej alla teaterdirektörer kunna

glädja siig åt. En tillfällighet ville ock, att det hus vid Gazetny

Pereulok, där scenen först inrättades, varit bebodt af en narraktig

högre ämbetsman A. F. Gribojedov, hvilken stått modell till den

Famusov, som Gribojedovs egen brorson, den genialiske författaren

A. 5. Gribojedov så roligt tecknat

i sin mästerliga

konversations-•och karakters komedi "»Snillets

förbannelse» (»Gore ot uma»J,

•en af Rysslands spirituellaste

samhällssatirer.

Och utan att akta på

namnsdagens höga betydelse var

Korsch nog elak att nu uppföra

samma stycke som den 30

augusti 1882: Gogols odödliga

komedi »Revisorn ». Det är

bekant, hurusom Nikolai I vardt

nyfiken att se det lustspel, som

hans omtänksamma censurkansli

förbjudit, och han lär då ha

skrattat åt den komiska

framställningen af sina egna servila

och fala ämbetsmän så, att tårarna kommo honom i ögonen. Men

hade han tänkt närmare på saken, hade tårarna kanske framlockats

af en annan anledning: han begrep inte, att den skonlösa satiren

medelbart var riktad mot hela det system, som vid Sevastopol fick

den första svåra stöten, hvarigenom hans egen död påskyndades;

han begrep inte, hvad och hvilken de frisinnades skratt ytterst gällde;

han begrep inte, att det fanns saker, som han inte begrep.

Men man är ej ostraffadt humorist i Ryssland. En kejserlig

nyck räddade Gogol från Sibirien, men inemot ett fjärdedels sekel

Slavia. 5

Glinka.senare ¡drabbades hän af ett ännu hemskare öde: den 21 februari

1852 låg han död framför en helgonbild i Moskva. Förtärd af

mysticism och vansinne, hade han under fastan svultit ihjäl sig

själf. Det var himlens straff för »Revisorn» och »Döda själar»r

påstår kyrkan.

Moskva och hela Ryssland är fullt af sådana egendomliga

motsättningar. Då landet notoriskt led af en hungersnöd och

missväxt, som kräfde allmosor till och med från Amerika, gjordes

fortfarande penninginsamlingar åt det Sergievska klostret, hvars skatter

hafva ett klingande värde af hundra milliontals rubel! Under det

att staten ger ut oerhörda summor för härväsendet och

ämbets-mannadömet, gå — enligt ryska tidningsuppgifter — arbetare vid

Volga för en dagspenning af fem kopek (jämte fri kost)! Medan

fromma stiftelser rikligt ihågkommas och guld bortslösas, då det

gäller att höra Sarah Bernhardt eller M:me Judic, kunna tusentals

studenter vid de ryska universiteten för medellöshet ej betala

kollegie-afgifterna.

Olyckan är, att Ryssland aldrig fått en juste milieu — hvarken

ett lifskraftigt bondestånd eller en själfständig bourgeoisie, och denna

brist gör sig öfverallt märkbar. Under det att landtbefolkningen

ännu famlar i en råhet och okunnighet, som gång på gång tar

sig förfärliga utbrott, röja de större städernas bildade klasser en

intelligens, finhet och älskvärdhet, som högst sympatiskt berör

främlingen. Under det att den dagliga pressen i Ryssland är

underlägsen nästan alla andra staters i Europa, finnes en

modern tidskriftslitteratur, som i gediget värde kan mäta sig med

de brittiska reviewerna och betydligt öfverträffar den tyska.

Samtidigt med att den byzantiska reaktionen i detta århundrade sökt

kväfva hvarje själfständig andlig rörelse, finns det ingen

västerländsk liberalism eller radikalism, som ej fått god näring i denna

svarta jord.

Den andliga apati, hvaraf Ryssland för närvarande bekajas,

kommer sig kanske helt enkelt däraf, att vidundret förätit sig

under de sista femtio åren; äfven det behöfver sin tid för att smältaalla de nya idéer, som det med eller mot sin vilja slukat. Och

när denna digestionsprocess är öfverstånden, är Ryssland måhända

moget att förvåna världen med en ny skönlitterär glansperiod,

men af ljusare, friskare och därför sannare art än den, som såg

sin målsman på prosa i Dostojevski och på vers i folkskalden

Nekrasov.

På jernvägen. — Ryskt småstadslif. — Umgängesformer och nationella plägseder.

— Påsken och baden. — Den ryska kvinnan.

Den, som inte är förtrogen med landets språk och sedvänjor,

skall troligen tycka, att Ryssland är ett synnerligt dyrt

turistland. Har man åter nödiga kunskapsförutsättningar samt därjämte

förmåga att lämpa sig efter lokala förhållanden, är Ryssland ett

ganska billigt resefält. Och ju längre man reser, dess billigare blir det.

Detta låter som en paradox, men är bokstafligt sant, tack vare det

sinnrika zontariffsystem, som för ej länge sedan infördes i det

ofantliga, för detta system väl afrundade tsarriket. Denna princip

följes, såsom bekant, i hela österrikisk-ungerska dubbelmonarkien,

och Europas yngsta kulturland, Bosnien, tillämpar icke blott detta,

utan ock det preussiska fjärde-klass-systemet. Ty man har i dessa

länder fått klart för sig, att ett af de första villkoren för nationell

förkofran är lättnad i samfärdselmedlen och prisnedsättning för den

stora allmänheten.

Enligt det ryska systemet kostar en järn vägsfärd af i—6 ver st

(en rysk verst sammanfaller i det allra närmaste med kilometern) 9

kopek — naturligtvis tredje klass ordinarie tåg; sedan ökas priset

successivt till 3 rubel 56 kopek för 300 verst. Men från och med

301 :a versten begynner den egentliga zontariffen. Den ryska järn-

vägskartan är indelad i 88 zoner, och ju högre upp man kommer

på denna skala, dess mindre blir den motsvarande prisstegringen.

Den första storzonen, som kostar 3 rubel 80 kopek, omfattar en

väglängd från och med 301 verst till och med 325. Den 88:de

zonen (den sista) kostar 21 rubel 20 kopek; men för denna summa,

som i rundt tal motsvarar 50 kronor, får man tillryggalägga en

sträcka af fyra tusen ett hundra tio verst, det vill säga en väglinie

från Petersburg till Tomsk i Sibirien.

Oafsedt de legioner ryssar, som nästan året om vistas i

västerländska storstäder och på utländska badorter, äro ryssarna ett

rese-lustigt folk, och själfva de ryska stepperna inbjuda ju till nomadiska

ströftåg — det första stadiet af den ryska samhällsutvecklingen.

Efter att förut ha varit bunden vid jordtorfvan såsom lifegen, har

den ryske bonden, tvungen af militärtjänsten och lockad af utsikt

till bättre arbetsförtjänst i de stora städerna, allt mer fått lust att se

sig om i sitt eget land. De religiösa traditionerna (vallfärder till

undergörande kloster) bidraga naturligtvis ock till att nära denna

vandringshåg, och ryssen behöfver ej befara att icke känna sig

hemmastadd, hvart han än kommer österut: samma religion, samma

språk och i hufvudsak samma plägseder på de oöfverskådliga

stepperna! Slutligen har den periodiska hungersnöden gjort sitt till

att öka cirkulationen i den ryska samhällskroppen — en rörelse,

som ej kan hafva annat än hälsosamma verkningar.

Om nu staten genom ett billigt och praktiskt tariffsystem med

rymliga, präktiga vagnar främjar samfärdseln, kan man ungefär tänka

sig, huru den ryska järnvägstrafiken svällt ut under de senare åren.

Man rent af häpnar öfver denna väldiga, ständigt rörliga

människoflod, som kommer främlingen att tänka snarare på en station i

London än på en isolerad ort på det ryska bondlandet. Och

öfver-raskningen är så mycket större, som man på en längre rysk

järnvägsresa upptäcker endast få städer och byar. Järnvägsbolagen, som

på dessa vidder ej behöfva riskera den brittiska eller amerikanska

konkurrensen, hafva vid banans anläggning handlat företrädesvis

efter egna privata och pekuniära hänsyn, väl vetande att allmän-heten är mer beroende af dem än de af allmänheten. Däraf

kommer det sig, att man mången gång knappt ser mer än en flyktig

skymt af den ort, som enligt kartan är identisk med ifrågavarande

station. Och att anlägga bangården i hjärtat af en stad skulle ju

vara alla kuskars och formäns ruin, följaktligen en

nationalekonomisk förlust. Bort det!

Detta egendomliga missförhållande framträder kanske

märkbarast på Rysslands första och viktigaste järnväg, Nikolajevska banan,

som förenar de båda hufvudstäderna, och där man stundtals tycker

sig fara genom ödsliga vildmarker. Ja, icke ens den stora stationen

Tver ger någon antydan om att man här befinner sig i omedelbar

närhet af ett stort industricentrum. Om den historiska anekdoten

eljes är sann, skulle ju Nikolai I hafva afgjort den tvistiga

bygg-nadsfrågan genom att med ett tsariskt penndrag på papperet visa

det kortaste afståndet mellan två punkter. Och om järnvägslinien,

hvilken i själfva verket är ovanligt rak, företer några kurvor eller

afvikelser, så kommer sig detta mindre af tekniska svårigheter eller

af hänsyn till persontrafiken, utan lär ha berott på att — den

kejserliga linialen ej varit matematiskt snörrät. Byt po semu! Vare

det så!

En förkänsla af trafikträngseln får man redan vid ankomsten

till bangården. Vid biljettluckorna väntar folk redan i långa rader;

i korridorer, förstugor och väntsalar ligga, sitta och stå bidande

passagerare i täta klungor, och kuskarna aflassa ständigt nya skaror.

Biljett till själfva perrongen affordras mestadels icke, och när så

signalen till instigning ljuder, antar folkvimlet en mycket grotesk

karakter, dock alltigenom präglad af rysk godmodighet.

Då ryssen företar en resa — gäller det ock blott en kortare

lustfärd, förstår han att förena det billiga med det praktiska och

solida. Det enda, han behöfver köpa på vägen är kokhett vatten

(för te), som för en kopek tillhandahålles i tredje klassens väntsal;

men eljes för han, såsom den grekiske filosofen, allt sitt med sig:

te, socker, tekärl, kudde, sängkläder, filt samt matvaror allt efter

råd och lägenhet. Då man första gången får se en sådan lustresande7r

rysk familj, måste man tro, att en storartad flyttning vore i

görningen. Men det är själfklart, att denna massa bohag och

lifs-förnödenheter gör utrymmet i kupeerna ännu trängre, och att

atmosfären i dessa provisoriska mat- och sofrum efterhand blir ganska

tryckande.

För en nogräknad västerländing blir en rysk järnvägsfärd i

tredje klass sålunda ingen vederkvickande lustresa, och för att bestå

profvet med heder måste han hafva ett godt lynne och — litet mera.

Dock kan äfven en »öfverklassare» begagna sig af tredje klass, om

han nämligen i rätta ögonblicket förstår att tala silfver med

konduktören. Denne tiger som guld, men öppnar med ett trollslag en så

kallad reserverad afdelning, där man kan sträcka ut sig bekvämt och

ej behöfver riskera obehagligt grannskap af diverse slag. Detta

hand-tryckningssystem har i Osterrike-Ungern och kanske äfven

annorstädes fått en nästan legaliserad form och försiggår så öppet, att

öfverkonduktören affordrar en krona (50 kreuzer) för en tom kupé.

Åtminstone i Galizien har detta hän dt författaren.

Meii vill man lära känna Ryssland, är studiet af lifvet i tredje

klass ingalunda öfverflödigt, ty där koncentrera sig familjära interiörer

af både tragisk och komisk art. De larmande samtalen dö bort på

kvällen, samtidigt med att tepåsar och matkorgar försvinna i den

stora regesäcken; under natten blandar sig vagnshjulens rassel med

entoniga, regelbundna snarkningar, och då morgonsolen åter belyser

steppen, börjar det blifva lif i alla dessa madrasser och kuddar.

Vid första hållstation rusa passagerarna till brunnen för att göra

morgontoalett vid rinnande vatten, och så är man åter redo att vid

sockerbiten sörpla det ena teglaset efter det andra.

En gång hade slumpen gifvit mig till sällskap en kosackfamilj

-af trefligaste slag. Modern, en ännu ung, men redan utsliten kvinna,

hade nog att sköta om det - yngsta barnet, under det att

familjefadern, en reslig kavallerist, underhöll sig med två parflar, hvilka

oupphörligt sysselsatte pappa med sina upptåg. Det var verkligen

komiskt att åse, huru den klumpige, men godmodige kosacken än

sökte leka med pojkarna, än näpste dem med nyp och luggar undersken af faderlig stränghet, hvarigenom dock den egna

tjufpojkaktig-heten lyste fram. Jag bjöd kosackpysarna på vindrufvor, i förhopp-

Kosack från Ural.

ning att det unga Sverige och det unga Ryssland alltid måtte träffas

så fredligt, och kosacken fick smaka på mitt vin, så att vi blefvo

riktigt såta vänner. Han skulle nu transporteras till tjänstgöringnågra hundra mil längre västerut, men reflekterade ej vidare

där-öfver. Och bäst det! — Den lilla genrebilden torde vara lärorik

för den, som tilläfventyrs i kosacken tänker sig blott en militärisk

barbar, en hjärtlös vilde.

I en annan kupé åter gick det mindre trefligt till. Där sutto

i trängseln två judiska kvinnor méd sjuka, nästan sanslösa barn,

som skulle föras till ett lasarett. Det befanns, att barnen hade

difteri — en upplysning som i början upptogs med slö

likgiltighet. Slutligen lagade dock

öfverkonduktören att de

sjuka isolerades på en

särskild plats,

Men i en tredje

afdel-ning hade en kvinna stigit

in utan biljett, och då

konduktören kom, svarade hon

med naivt lugn, att hon ej

hade pengar, men att hon

måste resa till det heliga

klostret i Kiev!

Passagerarna togo hennes parti;

konduktören måste rymma

fältet, och kvinnan fick verk-

ligen resa ostördt. salt,k«v-stjedrin.

Enligt mitt blygsamma

förmenande hade kvinnan också rätt. Den uppfostran, staten gifvit

henne, gör en vallfärd till ett verkligt behof för henne, och denna

långtur är en ljusglimt i hennes för öfrigt glädjelösa lif. Staten

tar och fordrar så mycket af folket, att en kostnadsfri resa i religiöst

syfte på statens järnvägar sannerligen ej är mer än en skälig

godt-görelse. Blir åter staten lidande genom minskade inkomster, må

den hålla sig skadeslös af rikedomarna i de ryska klostren, hvilkas

munkar predika pilgrimsfärdens nödvändighet!Om läsaren hunnit tröttna på den ryska järnvägsresan, bör han

så mycket mindre hafva något emot att rasta vid en station och i

författarens sällskap göra en titt i en rysk småstad och dess

kälk-borgerliga lif, som i den ryska satiren fått sin bäste skildrare i

Sa Itykov-Stjedrin.

Den ryska kälkborgerligheten är dock i själfva verket mindre

»hausgebacken» än i flertalet andra land. Äfven i den obetydligaste

småstadshåla, fjärran från de stora stråkvägarna, eller på den mest

isolerade herregård, där ankomsten af post är veckans stora

tilldragelse, skall man — tror jag — finna mindre konventionell stelhet

och apatisk småaktighet i umgängeslifvet än till exempel på det

»platta» landet i Tyskland. Ryssen är af naturen språksam, han

har stor förkärlek för det utländska (naturligtvis mest det franska,

förstås!), och om hans ekonomi det tillåtit, har han ej försummat

att se något af utlandet och lära sig åtminstone ett »kulturspråk».

Det är sålunda icke ovanligt att på rama »bondlandet» finna en

fransk guvernant eller en tysk språklärare i en bättre situerad

medelklass-familj. Äfven om denna bildning oftast är lika ytlig, som den

utländska lärarepersonalen stundom är tvetydig, så blifva dock

umgängesformerna därigenom mer polerade, och intresset näres att få

nyheter från den stora världen.

Framför allt frapperas man angenämt af den älskvärda gästfrihet

och hjärtliga otvungenhet, som råder i ett äkta ryskt hem och som

gör att man genast känner sig hemmastadd i dessa idylliska oaser

på den ryska stepp-öken. Det är den »breda naturen», sjirokaja

natura, som omotståndligt tjusar främlingen.

Om väst- och sydsiavérna, för hvilka den breda, för en

öfver-svallande rikedom af känslor och intryck lätt mottagliga naturen ej

heller är främmande, snarare äro »politiska vareiser» och »sociala

kreatur», som gärna uppsöka de offentliga lokalerna och de

gemensamma kaféerna, så är däremot nordslaveri (ryssen) öfvervägande ett

»husdjur», och detta : icke Blott af de historiska omständigheternas

yttre tvång, utan ock af en inneboende benägenhet. Men det tyska

hemlifvet innesluter sig icke i otillgänglighetens egoistiska skal, så-7^

som det prisade engelska, utan öppnar gärna porten på vid gafvel

för alla bekanta. »Borta är bra, men hemma är bäst!» (»vgostjach

chorosjo, a doma lutje»), resonerar ryssen, då han återvänder till den

kära samovaren och andäktigt gjort sitt pliktskyldiga korstecken för

helgonbilden (ikona) med den lilla brinnande lampan i vrån, och

så tänka nog äfven de flesta ryssar i utlandet. Den störste

»västerländske» romanförfattaren Ivan Turgenjev längtade ofta från det

förtjusande Bougival vid Paris tillbaka till det förfallna Spasskoje,

och den störste »västerländske» kritikern Bjelinski vantrifdes

förfärligt under sin första och sista resa i utlandet.

Detta sinne för det husliga förenar ryssen med sin böjelse att

resa genom att föra sitt bohag med sig och att hellre passa upp

sig själf än att anlita en snuskig och ofta tjufaktig hotellbetjäning.

Om utländingen i ett ordinärt ryskt hotell begär logi, får han i

vanligaste fall ett oeldadt, nästan omöbleradt rum med ett naket

sängställ eller en hård soffa. Uppassaren blir nästan förvånad, då

han får höra, att den resande ej har sängkläder med sig (här gäller

det naturligtvis blott landsbygdens småstäder), och särskild afgift

måste naturligtvis erläggas för dessa persedlar, hvilkas renhet ofta

är mer än tvifvelaktig.

Redan det ryska språket i och för sig verkar sympatiskt. Jag

vet intet tungomål, som i fonetisk skönhet kan mäta sig med ryskan,

åtminstone ej bland de slaviska: det är ljudrikt och smidigt, klart

och på samma gång melodiskt, kraftigt och dock mjukt. Det är

ock mer än en tillfällighet att Turgenjev afslutar sitt afskedsverk

»Senilia» med ett varmt, okonstladt loftal öfver sitt modersmål,

hvars skönhet han ock i sina skrifter bäst bevisat. Då ryssen

framställer en begäran, har hans blotta uttal redan vunnit halfva segern,

och när ett »pozjalujte!* (»var så god!») smyger sig fram från

kvinnoläppar, då smälter ett manligt hjärta som en smörklimp i solen.

Det låter så genomhederligt, så godt, att det riktigt vattnas i

munnen och kittlar örat, och man glömmer rent af, att man i Ryssland

aldrig borde taga händerna ur byxfickorna, och att man med högra

armen alltid bör ha en lätt känning af plånboken — allra helst vidträngsel i kyrkorna! Eller då en rysk tjänare svarar »chorosjo/»

(»godtl») till tecken att en tillsägelse är förstådd och skall uträttas,

kan man gå ed

på att ärendet

genast

verkställes till punkt

och pricka.

Och tjänaren

menar nog,

hvad han säger

i detta

ögonblick, fast —

han glömmer

det i nästa!

Äfven det

ryska

uttryckssättet med dess klassiska lakonism och slaviska hjärtlighet inger

förtroende. Då ryskan, som bekant, saknar både artikel och

predikats-kopula, vinner det i plastisk klarhet, och som ryssen i likhet med

romaren helst besvarar en fråga genom att upprepa hufvudordet

med eller utan negation, ger detta en bestämdhet och kraft, som

ersätter den praktiska enkelheten med ja och nej. I ytterligheter

af grofhet och ömhet, som frikostigt slösas på både människor och

djur, och hvarvid djurvärlden ofta tages till förebild för

människorna, står det ryska språket synnerligt högt. Men äfven dessa

otaliga okvädingsord, af hvilka »åsna» och »svin» stå lägst på

ohöf-lighetens skala, mildras dock af en viss godmodig sordin, och örat

vänjer sig lika fort därvid, som vid de oupphörliga »jej Bogu!»

(»vid Gud!») eller »nepremenno» (»ofelbart», »absolut»!), hvarmed

ryssen anser sig behöfva stärka sina uppgifters trovärdighet.

Men icke minst vinner det ryska umgängesspråket i

förtrolighet genom den radikalism, hvarmed ryskan från början och allt

fortfarande kastat det löjliga titelväsendet öfver bord och icke ens

använder ordet »herre» i tilltal. I detta demokratiska drag stå rys-sahia främst bland de slaviska folken. I Mohteriegro kan man

visserligen än i dag få höra »du» användt riiot främlingar, men

montenegrinerna äro ännu ett naivt naturfolk; polskan med sina

höga kulturanor begagnar visserligen andra person singularis, men

tillägger alltid ett »panie» (herre) eller »pann (fru).

Om två ryssar mötas, uppstår till exempel en konversation af

.ungefär följande, ordagrant öfversatta lydelse:

»Hur jag glad se er, Vasili Petrovitj! Hur eder hälsa?»

»Ära Gudi! Och eder, Petr Vasiljevitj ?»

»Tackar — ingenting! Men hos granne hustru icke frisk.»

»Hvad ni! Detta nyheter! Mycket ondt!»

Ryssarna sakna icke en viss fallenhet för skryt och

storordighet, men denna svaghet är i grunden af samma oförargliga art som

deras muntliga grofkornighet och tar sig ej samma bornerade ut-

Småstad i södra Kyssland.

tryck som till exempel preussarens. Men om de sålunda ej tåla

att utländingen nedsätter Ryssland, häckla de gärna själfva, och man

kan i storstädernas salonger efter en rätt flyktig bekantskap få höraen oppositionell frispråkighet, som det politiska salongslifvet i Berlin

ej har motstycke till, och som man skulle tro förbjuda sig själf i ett

så strängt censureradt land. Men just detta tvång måste väcka deras

inre motsägelselust; de se i den privata yttrandefriheten ett surrogat

för den politiska, och med en ofta frasihålig »liberalism» söka de

väl ock slå blå dunster i ögonen på »tysken», med hvars

reflekterande väsen de hafva vida mer gemensamt än med den spirituelle,

klart analyserande fransmannen.

Om vi nu inträda i ett välmående ryskt köpmanshem, blifva

vi mer fängslade af gedigenheten än af smakfullheten, mer af den

öfverflödande gästfriheten än af finheten. Inkommen i den om

vintern starkt upphettade förstugan, mottages man af en gråskäggig

trotjänare, som med en ödmjuk kyss på handen hälsar gästen

välkommen. Sedan man gjort korstecknet för närmaste helgon (och

ett sådant behöfver man ej länge leta efter), begynna de egentliga

hälsningsceremonierna, som helst bestå däri att man under

omfamningar kysser värden i ansiktet — icke blott på mun, utan ock på

de båda kindbenen — samt böjer ner sina läppar till värdinnans

utsträckta hand.

Den materiella undfägnadens alfa och omega är naturligtvis den

oumbärliga samovaren, som intager en hedersplats på bordet.

Värdinnan sköter egenhändigt åliggandet att oupphörligt fylla teglasen

och tekopparna: de förra åt herrarna med sockerbitar och en

citron-skifva, de senare åt damerna med diverse sylter, honung och andra

sötsaker samt — grädde, ett västerländskt påhitt som äfven trängt

till det inre af Ryssland. Och ju mer tiden framskrider, dess mer

vittna lämningar af aska och pappersmunstycken på golf och i

cigarrkoppar om den starka konsumtionen af papyrosser, hvari äfven

kvinnorna deltaga. Den lugna säkerhet, hvarmed en korpulent rysk

matrona förstår att rulla sin cigarrett, är icke mindre

beundransvärd än den behagfulla elegans, hvarmed den unga damen under

en paus mellan rätterna drar några bloss. Kindernas blekhet kan

möjligen tydas som symptom af nikotinförgiftning; men å andra

sidan bevisar tändernas bländhvita färg, att den »turkiska» tobaks-plantans verkningar äro ganska ofarliga — hade man bara garanti

att dessa tänder alltid äro äkta! Marmelader och »slisk»

åstadkomma förödande härjningar i de ryska tandgårdarna, och därför

är ock Ryssland dentisternas förlofvade land.

Den bastanta supén serveras vanligen ganska sent, men bjuder

i stället på så mycket mer: sterljat (den läckra Volga-stören) i olika

former, piroger (pastejer med kött eller fisk), den oumbärliga

kålsoppan, väldiga stekar med mera gifva det dignande bordet

utseendet af ett tyskt så kalladt »Fugger-Gastmahl». Men äfven

dessförinnan, under hela aftonens lopp, står i ett hörn af salen eller i ett

af smårummen ett mindre bord, fullt med flaskor och kalla

till-tugg — det är ryssarnas berömda zakuska, »Imbiss», som något

oegentligt förtjänar namnet smörgåsbord, enär smör i vanliga fall ej

brukas, men som i stället är vida smakligare än det barbariska

sammelsurium af »kallskuret»,som dukas upp vid de svenska »sexorna»..

Denna zakuska är det ständiga målet för gästerna, då de slutat en

dans vid klaverets eller — dragspelets toner, eller då de tillfälligtvis

stiga upp från de med kritstreck täckta préférence-borden, där de

äldre damerna föra ordet. På de samvetsgranna kalkylerna, de

upphetsade kinderna och på det intresse, hvarmed blickarna följa

kortens fall," återspeglar sig här i smått den spelpassion, som lockar

den ryske »ädlingen » eller den ryska millionärskan till Monte Carlo,

och som störtat en Krylov (Rysslands klassiska fabeldiktare), en

Pusjkin, en Nekrasov och Dostojevski i fördärf. Ja, det berättas

ju, att Turgenjevs ärfda rikedom vunnits därigenom, att

skaldens-fader, en fattig kavalleriofficer, såsom spelvinst skaffat sig en enormt

rik brud, och Lev Tolstoj har själf erkänt, att det var förspelskuld

som han tvangs begifva sig till Kavkazien. Denna Tolstojs

spelsjuka vardt för den ryska litteraturen vida mer betydelsefull än då

Alex. Pusjkin för spelskuld drefs att på en enda natt skrifva ihop

en mindre poetisk berättelse. Och genom denna spelpassion vann

sjuttonhundratalets störste skald i Ryssland, Derzjavin, efter åtskilliga

nederlag slutligen vid gröna bordet en stor seger, som tryggade

hans »psevdoklassiska» karrier såsom Katarina II:s »poeta laureatus»"«0

och till och med satte honom på justitieministerns taburett under

Alexander I:s regeringstid.

Men — revenons å nos moutons! Det är icke själfva zakuskan

med den läckra kaviaren (ikra) och den starka löken eller den salta

gurkan eller den pepprade svampen som lockar i och för sig, ty

den största dragningskraften ligger i de många flaskorna med

brännvin, konjak och nalivka (hembrygd likör af bär eller frukt). I

Ryskt spelparti.

Efter Makovski.

Sverige tar man väl ändå supen bara »för matens skull»; i

Ryssland är det tvärtom, ty där är den lilla munsbiten, som för resten

ofta alldeles uteblifver, endast en konventionell förevändning att få

återknyta bekantskapen med det »lilla kära vattnet». Och om nu

denna bekantskap under ett samkväm odlas inemot ett dussintal

gånger, blir stämningen ju allt lifligare. Lyckligtvis sörjer det ryska

lynnet för att gästabudet inte slutar med handgripligheter och

slagsmål. Detta är högst ovanligt. På sin höjd får man se, huru den

eljes rätt säfliga figureringen i en kadrilj upplöser sig i en ursinnigprisjadka, ett marionettlikt fäktande med armar och ben, utfördt

med en virtuosmässig vighet och i sin uppsluppenhet vida

oförargligare än den elastiska cancan, som utföres i offentliga balsalonger

i Paris.

Från en bal i en rysk småstad har jag bevarat i hågkomst en

pop, hvilken under halfrusets inflytande lät förleda sig af musikens

toner att i ett sidorum utföra en solodans med flängande hårlockar

och utsväfvande kaftan, hvars slingringar erinrade om

serpentindans — denna de brittiska

varieté-•ernas stolthet! Och detta nöje vare

honom icke missunnadt! Med endast

trettiofem år på nacken, var han

redan änkling, och den ryska kyrkan

förbjuder honom omgifte lika strängt,

som hon påbjudit honom giftermål.

Men kände jag eljes popen Ivanov

rätt, så höll han sig skadeslös ändå,

•och han sade principielt aldrig nej?

•om det bjöds en sup.

Det är för resten så sällan den

stackars popen blir inbjuden till

bättre mans hus. Han tolereras för

sitt kyrkliga ämbetes skull och blir

såsom sådan inviterad till småstadens

•eller byns »officiella» fester; men

personligt betraktas han såsom ett nödvändigt ondt, såsom ett

obehagligt mellanting, som ringaktas både af herremannen och af bonden,

till hvilken senare han dock afgjordt närmast hör både genom börd

och bildning. I skarp motsatS mot detta förakt för popen, hvari

man möjligen äfven kan se en yttring af ryssarnas motvilja mot

hela den byzantinska pop-institutionen, står deras aktning för den

celibate, lärde klosterbrodern, starets, hvilken för den ryska

folkuppfattningen gäller såsom typen af en kristen, såsom personifikationen

af fromhet och gifmildhet.

Slavia. 6

Popen Ivanov.

Författarens första lärare i ryska.Gifvetvis spelar det religiösa elementet en viktig roll äfven i

det ryska umgängeslifvet, hvars »säsong» kulminerar icke vid

jultiden, utan i påskveckan. Det första uppslaget till dessa orgier

göres i »smörveckan», maslenitsa, då man låtsas taga farväl af köttet

och dess usla lustar. Den stående rätten utgöres då af bliny, ett slags

pannkakor af bohvetemjöl med kaviar, ost, olja och diverse andra

underliga ingredienser, som efter råd och smak äfven pläga ingå i

den ryska kvasen — denna sötsura, absolut alkoholfria läskedryck,

som man i Sverige lär vara betänkt på att införa till nykterhetens

främjande såsom surrogat för det oförargliga och i längden mer

välsmakande svagdrickat. Men det är ett, låt ock vara

välmenande misstag, om de svenska absolutisterna beteckna kvas såsom

»rysk nationaldryck»: ryssen har nog af två »nationaldrycker», och

dessa äro och förblifva vodka och tjaj. Gäller det åter att fördärfva

magen, kan det vara tämligen likgiltigt, om man behåller den svenska

punschen eller öfvergår till den ryska kvasen.

En vanlig förlustelse under fet-tisdagen är att företaga

slädpartier och kappåkningar med brokigt utstyrda hästar. Det är ett

verkligt nöje att se och höra, med hvilket jubel och med hvilka

klatschande pisksnärtar den af glädje och brännvin skinande bonden

då sätter fart på sina krakar. Och när så släden med trespannet

vid bjällerklang flyger fram öfver snöslätterna, framträder Ryssland

i en vinterfägring, som eldat mer än en rysk skald — att särskildt

nämna Pusjkin. Vid denna årsfest får den lilla staden vanligen

också sitt lystmäte af marknadsnöjen: tsigenaren med sin dansande

björn, tataren eller juden med sitt kram, ett tyskt panorama eller en

kasperteater, ja, om det är riktigt fint, ett »anatomiskt museum».

En rysk småstadsmarknad om sommaren erbjuder en icke mindre

liflig och grotesk tafla. Där äro jättesamovaren och pirogen lika

oumbärliga som dockteatern och luftballongen, och karusellen och

gungan saknas lika litet som snapskrogen och &mi-ståndet. På

långa rutschbanor får ryssen här tillfredsställa sin förmenta böjelse

att Aobe Linen ud» i angenäma sänkningar och höjningar, och på

höga, tjocka stänger täfla ynglingar att klättra upp under folketsFastlagsveckan i Ryssland.

jubel, sedan de arbetat sig trötta på kraftmätaren. Äfven om staden

eller marknadskommittén består en liten musikkår, drunkna dock

dess tutningar totalt i bruset af de frivilliga dragspelsorkestrar, som

tåga kring i rök och damm.

En nationell teater sätter kronan på detta verk. Maken till

realism i kostymering får man väl sällan se, men lika sällan ock

en tacksammare publik. Nog ha musjikerna valuta för sina fem

kopek, och de skratta åt de clownartade roligheterna, som om

biljetten kostat fem rubel. Så vidt jag kunnat uppfatta af dessa

folkliga skådespel, går den anonyme författarens verk ut på att visa,

hurusom bofven eller förföraren får sitt slutliga straff, men huru

dygd och trogen kärlek belönas — med censurens medgifvande och

i enlighet med det verkliga lifvet! En gång måste jag dock lämna

salongen (vanligen ett träskjul), ty jag kunde ej uthärda anblicken

af en yngling — han kunde vara högst sexton år —, hvilken låg

på marken mellan publiken och orkestern (ett dragspel och en fiol).

Öfverlastad redan tidigt på eftermiddagen, sökte han då och då

lyfta upp hufvudet, kastade en fånig blick omkring sig och utstötte

några läten åt första älskarinnan på tiljan. Men ingen brydde sig

om honom, ingen välvillig arm sökte få bort det stackars barnet.

På maslenitsan följer den Stora, sju veckor långa fastan.

Förbudet mot köttätande iakttages utan tvifvel ganska samvetsgrant af

de lägre folkklasserna, hvilkas hufvudnäring då består af gurka, kål,

olja, lök och dylikt, och för den sparsamma husmodern i mindre

bemedlade familjer är en sådan nödvändighetsdygd kanske ej

ovälkommen. Däremot kan det högre sam hällslagrets läckra, välförsedda

kök lätt kringgå eller skaffa ersättning för de stränga

bestämmelserna, om de eljes följas. Denna officiella faste-tid är konserternas

säsong i Petersburg; de alltför bullersamma dansnöjena utbytas mot

stillsamma, förtroliga spelpartier, och för strupens fuktande lägger

kyrkan lyckligtvis inga hinder i vägen.

Under de sista dagarna före påskhelgen får fastan en allt

rigorösare karakter, och det är ingalunda ovanligt, att en absolut

fasta bokstafligt hålles under de två eller tre sista dygnen. Menhuru utmattade de än må vara af frivillig svält och böners nattvak,

hafva dock alla styrka att på påsknatten begifva sig till kyrkan.

Strax före tolf begynna prästerna sin rundgång och visa

församlingen den uppståndnes funna bild och den vigda hostian, och nu

begynner ett skådespel, som fyller betraktaren med både bäfvan och

beundran: den andäktiga församlingen, som hittills legat på knä

under ett doft mummel, ackompagneradt af den tjänstgörande popens

entoniga upprabbling, reser sig upp under ständiga korsningar, otaliga

vaxljus tändas, och inom kort genljuda kyrkans väggar af »Kristos

voskres! Voistinu voskres!» (»I sanning uppstånden!»), under det att

körens »Gospodi pomiluj!» (»Kyrie, eleison!») aflöses af

uppståndelsehymnens jublande toner.

Men har ryssen lidit under denna försakelsevecka, tar han ock

skadan igen under helgen, likasom muhammedanen under sin

»Ra-mazan» efter solnedgången godtgör sig för dagens umbäranden.

Redan tidigt på påsksöndagens morgon begynner popen sin rond i

husen för att viga hemmen med bön och heligt vatten och för att

— öka sina torftiga inkomster med kontanta gåfvor eller allmosor

in natura. Klockaren följer hack i häl med krucifixet, som alla

skola kyssa, och äfven han får naturligtvis sin släng af den frikostiga

slefven. Om nu popen har att besöka flere tiotal hus och därvid

proberar alla flaskor, som tömmas vid zakuska-borden, blifva bönerna

allt mer osammanhängande, ceremonierna allt nonchalantare, och

det är mer tur än egen förtjänst, om han på kvällen kommer hem

till sin popadja (prästfrun) »lindrigt nykter». — Dessa

invigningsceremonier spela för öfrigt en stor roll i familjelifvet öfverhufvud,

till exempel vid barnens första hårklippning, vid kreaturens

utsläppande på betet, vid skörden och så vidare. Egendomligast af allt

är dock att åse den långa procession, som på trettondagen tågar

ner till närmaste sjö eller flod, där en korsformig vak hugges på

isen. Prästen viger vattnet, och nu lägga sig skaror af sjuka och

arma vid den iskalla brädden af denna öppning för att fylla sina

flaskor och krukor och föra till sina hem det heliga, undergörande

vattnet jämte — snufva, hosta och katarr.Pop välsignar brödet i påsken.

Först efter den ofvannämnda kyrkliga invigningen af hemmen

begynner påskens lekamliga firande: ätande och drickande under

oupphörliga visiter, utbyten af ägg, målade i rysk stil, samt ett

oafbrutet kyssande med upprepande af »Kristos voskres\» Under

dagens lopp kunna de sköra äggen genom en oförsiktig rörelse lätt

få en »förlorad» karakter, men detta må man upptaga med samma

jämnmod, som då en stinkande musjik den dagen sträcker fram

sin mun till en sugande och smällande kyss. Detta är ett bevis

på kristligt broderskap, som ingen får undandraga sig, och om

den religiösa plägseden stundom missbrukas till ömhetsbetygelser af

mer sinnlig-erotisk art, så är detta något som ej kan kontrolleras

så noga och för resten ej tages så strängt.

Men, frågas kanske, huru kan ryssen fysiskt uthärda alla dessa

ytterligheter i både ena och andra riktningen? Hvad har han för

hygienisk motvikt mot dessa positiva och negativa utsväfningar?

Det närmaste svaret härpå blir: badet, det ryska badet, en verkligt

social institution, som är lika så populär som gagnelig. Det

är en äkta rysk bild att åse, huru i en af Moskvas större

varm-badanstalter flere hundra män samtidigt genomgå denna

öfverskölj-nings-, afrifnings-, svettnings- och afkylningsprocess, systematiskt

ledd af de skickliga badmästarne, som instinktmässigt tyckas känna

massagens alla finesser. Höjdpunkten af denna kroppsliga njutning

är för ryssen det döfvande svettbadet i ångrummet, där olika

af-satser angifva olika värmegrader. På den högsta afsatsen våga sig

dock endast de mest förhärdade individerna, hvilka här ligga nästan

liflösa i ett formligt sinnesrus. Ögonen stirra medvetslöst, armarna

hänga slaka, och de små metallkorsen kring halsen — en kristen

symbol som ryssen aldrig aflägger — gifva dem utseende af ett

slags själfplågande sekterister. Och då de sedan grundligt piskas

på de nakna ryggarna med björkris, kunde man tro sig försatt till

inkvisitionens förgård.

Ännu enklare går det naturligtvis till på bondlandet med dess

primitiva inrättningar, och det allra enklaste är den bekanta »finska

badstun»: man springer naken ut och kastar sig i snödrifvan, rusarså in på den heta ugnen och så ut igen. Men verkningarna af

denna spartanska metod äro underbara: det förklarar, huru en

dvor-nik (portvaktare) i Moskva kan sitta och sofva under natten på en

stentrappa i 20—30 graders köld, eller huru den ryske bonden,

öfverraskad af en nattlig snöstorm, lugnt spänner ifrån hästarna och

bäddar in sig i

drifvan. En sådan

scen minnas vi

från Tolstojs sista,

mästerliga

berättelse, »Husbonde ocli

dräng*, och i

själf-va verket är det

endast sällan

bonden fryser ihjäl på

kuppen.

Själfklart är,

att denna

uppfostran måste begynna

från tidigaste

barndom. Det ryska

badet är därför en

/¿/«¿//¿-institution,

i hvilken föräldrar

och barn samt

En “dvornik“ (portvakt). stundom äfven tjä-

nare samtidigt

deltaga. Detta förutsätter å sin sida en annan sedligt konventionell

uppfattning än den, vi äro vana vid, och det ryska bondlifvet

innehåller flere rätt dunkla sidor, som enligt den västerländska moralen

äro brottsliga och straffbara, och som äfven den ryska lagen

naturligtvis förbjuder. Och detta samfällda badande urartar i de större

städerna allt för lätt till en täckmantel för en systematisk

sedeslöshet och prostitution, för hvilken polisen blundar.Men detta säregna förhållande, hvars skuggsida för öfrigt är

försvinnande ringa i jämförelse med badens folkhygieniska

betydelse, står i visst samband med hela den ryska kvinnofrågan, som

i emancipation gjort väldiga framsteg. Ursprungligen var den ryska

kvinnans lott ej bättre än i ett orientaliskt harem, och ännu under

Alexei, Peter den stores fader, fick tsarens lifmedikus endast i mörkt

rum besöka dennes sjuka gemål och känna henne på pulsen blott

medelbart genom sidentyget. Arkitekturen i det gamla

Romanov-palatset i Moskva med dess mörka, trånga terem-stil lämnar i det yttre

en intressant kulturbild från denna tid. En början till frigörelse

gjordes af tsar Peters moder, Natalja Narysjkina, hvilken själf hade

utländskt blod i sina ådror (på mödernet härstammande från skottska

släkten Hamilton), och alla skrankor brötos af den hänsynslöse och

i sitt slag icke mindre brutale reformsträfvaren Peter den store,

hvilken bland annat förbjöd tvångsäktenskapen och införde moderna

toaletter. Nu slog man öfver till motsatt ytterlighet med den

själfs-våldigaste frihet, och ett kvinnoregemente begynte, hvars politiska

verkningar än i dag kunna spåras äfven inom palatset. En historisk

anekdot, hvars korrekthet författaren visserligen ej kan garantera,

men som i alla händelser är betecknande nog, täljer huru Katarina II

påbjöd, att »damerna vid hofvet på inga villkor finge supa sig fulla

och herrarna ej före klockan elfva».

Det sociala resultatet har emellertid blifvit en frihet och

otvungenhet mellan de båda könen, som i det yttre umgängeslifvet visar

sig från den mest sympatiska sida. Utan tvifvel har denna

emancipation också väsentligt bidragit till att utveckla denna själfständiga

intelligens, som i regeln kännetecknar den ryska studentskan vid

utländska universitet, och denna heroism, hvarpå

nihilisträttegån-garna lämnat så storartade prof. Vi behöfva ju ej gå långt för att

finna exempel: vår oförgätliga prof. Sophie Kovalevsky, eller —

för att kalla henne vid hennes rätta namn såsom rysk kvinna:

Sonja Kovalevskaja, den fördomsfria, varmblodiga, genialiska,

instinktiva ryska kvinnan par excellence, för hvilken intet mänskligt

var främmande. Och om man studerar den moderna skönlittera-turen i Ryssland, skall man lätt finna, att den energiska entusiasmen

är hufvuddraget i kvinnokarakteren, hvaremot det halfva, det

dådlösa och slappa fallit på

männens lott. Turgenjevs

svaga »hjältar» och starka

hjältinnor äro härutinnan

typiska.

Jag erinrar mig en

episod från en resa i öfre

Lausitz (Sachsen). I den

järnvägskupé, hvari jag

stigit in, satt en dam, hvilken

under otvunget samspråk

inom kort hunnit tala om

att hon var wendiska ocb

gift med en rysk professor

i Nizjny Novgorod. Hon

hade nu varit hemma några

dagar i sin födelsebygd, och

hennes man väntades

mycket snart efter. Redan vid

nästa större station

öppnades vagnsdörren, och in

trädde hennes efterlängtade

man, en robust herre med äkta ryskt utseende. Hvilket möte, då

de flögo i hvarandras armar efter hans lakoniska: »Vot ja zdjes!>

(Se, här är jag!). Hvarken germanen eller romanen äro mäktiga

af en så öfversvallande innerlighet, ett så omedelbart stormande

känsloutbrott som slaven. Och i detta nämnda fall är att märkar

det de båda makarna varit skilda endast fjorton dagar och att de

hade halfvuxna barn.

Och ingenstädes i Ryssland har jag bättre känt denna »sjirokaja

natura», detta djupt mänskliga, än då jag befarit de lillryska

step-perna, som ännu hafva kvar en smula af sin jungfruliga fägring,Bondbröllop.

och där det ryska lynnet, likasom ock den ryska poesien, till

exempel Sjevtjenkos, är mera kraftigt, sundt och glädtigt än det storryska.

»Här,» skrifver Gogol, »på dessa stepper, i skuggan af dessa låga,

lerstrukna kojor, som prydas med mullbärs- och körsbärsträd, ljuda

från solens uppgång till dess nedgång sånger, hvilkas toner endast

afbrytas af steppmåsens hesa skri eller af jublande lärkor och

kvittrande gulsparfvar. Dessa sånger kunna med allt skäl kallas historiska,

ty de lösryckas ej ett

ögonblick från det

verkliga lifvet, utan

af-spegla troget en

förfluten tid och dess

växlande känslolif.

Ständigt andas de,

ständigt

genomströmmas de af kosacklifvets

otyglade frihet.

Öfver-%

allt framlyser denna

styrka och detta

mäktiga lefnadsmod,

hvarmed kosacken

öfver-gifver det

bekymmers-lösa lifvet vid den

lugna härden för att

med hela sin själ kasta

sig in i det muntra,

äfventyrliga

kamrat-lifvet. Intet förmår

hålla honom tillbaka,

hvarken den ömma

hustrun med de

kolsvarta ögonbrynen, de mörkbruna ögonen och de bländhvita

tänderna, eller den ålderstigna modern, hvars hela väsen koncentrerat

sig i moderskärleken. Okuflig och oböjlig, ilar han till steppen,

Rysk bondkvinna.till kamraterna. Svarta hafvet lockar med sin glänsande spegel;

hela denna underbara, oöfverskådliga stepp från Donau till Don

skimrar för honom — en vild ocean af blommor, som en enda

vindfläkt bringar i svallning —, och högt upp i luften sväfvar

svanornas och tranornas susande tåg. — Men under tiden beder den

unga makan från morgon till kväll, att Gud måtte tända ett ljus

på himlen för att lysa den älskade öfver Donau. Hon vänder sig

till Skaparen som ett barn till sin fader och anropar Honom i

lifvets enklaste förhållanden med böner, som blifva sublima genom

sin naiva enkelhet, eller hon sjunger sin ukrajnska sång:

»Min älskade har vredgats på mig. Han sadlar sin svarta häst

»och rider långt ifrån mig. Hvart reser du, min vän? Hvart ilar

»du, blåa dufva? O, om jag visste, om jag såge, på hvilken väg

»du färdades! Då skulle jag bygga en bro af grönskande pilträd.

»Allsmäktige Gud! höj alla dalar och sänk alla berg, på det vägen

»må blifva jämn och han lätt må komma hem! —Vårgräset grön-

»skar på vägen; det susar på ängen och brusar vid stranden. Det

»är han! Det är min älskling! Det grönskar och susar och

bru-»sar. Ja, det är min blåa dufva! Hvarför har du ej kommit förr?

»Hade du ingen häst? Visste du ej vägen, eller har din moder

»hindrat dig? — Nej, häst ägde jag, vägen kände jag, och min

»moder manade mig från afton till afton att sadla min häst. Men

»så fort jag satte mig upp i sadeln, så snart jag steg öfver tröskeln,

»sprang en kvinna efter mig och grät och suckade så sorgset, att

»hennes kval trängde djupt i mitt hjärta.»

»Af dessa melodier,» fortsätter Gogol i sin uppsats om den

lillryska folkdikten, »kan man sluta sig till landets lidanden och

fröjder lika tydligt, som man kan märka, att ett åskväder med

-störtregn farit fram, på de tindrande vattenpärlor, som smycka det

uppfriskade trädets krona, då aftonsolen sprider sina strålar i den

svala luften, under det att hästarnas gnäggande klart återskallar i

fjärran, och den blåaktiga röken, vittnande om trefnaden vid den

landtliga härden, i ljusa ringar stiger upp mot himlen, och kvällen,

den stilla, klara sommarkvällen famnar den fridfulla jorden.»Detta är en idealiserad bild, anmärker den förståndige

nutids-läsaren. Ja, den är idealiserad som all stor konst. Men det är

ock en natur, som varar, och en verklighet, som varit, och till

denna naturliga verklighet kan och bör tnänskligheten sträfva åter,

.afpassande formerna efter den nyare tidens kraf. Och må läsaren

-ej döma min optimistiska »idealism» för hårdt: då man reser, skall

man ej blott lära känna, utan äfven känna; det är ej nog att ögon

ha, man bör ock hjärta hafva!

Ryska bondflickor (från guvernementet Kiev).

Sofiakyrkan ock Chmielnicki-stoden i Kiev.

Grottekyrkan i Kiev. — Det judiska Ryssland. — Det tatariska och bulgariska

Ryssland. — Världsmarknaden i Nizjny Novgorod. — »Vniz po matusjke po

Volge.» — Den ryska folkvisan.

Rysslands historiska utveckling afspeglar sig så att säga i dess

floder: Volga är det tatariska Rysslands strömfåra; JDjnepr är

vaggan för det äldsta kristna furstendömet; Moskva (och Oka) är

det ryska enhetsverkets källa, och Neva det moderna kejsardömets

segelled åt väster. Flodernas namn hafva hög ålder och tyda på

finskt-asiatiskt ursprung. Om Moskvas etymologiska betydelse är

förut taladt, och Don lär vara ett skytiskt(?) ord, betydande vatten,

hvaraf härledts Dnjepr (= vattenskum?), Dnjestr och Donau.

Flodnamnen spela ock en stor roll i den ryska folkepiken, särskildt

Volga Svjatoslavitj, som föddes af en orm och drog ut på steppen

för att söka plogen — en allegorisk antydan om det ursprungliga

nomadlifvets öfvergång till ett mer civiliseradt åkerbrukssamhälle.

Men Volga är ej Rysslands intressantaste flod i

historisk-natio-nell mening — den äran tillkommer obestridligt Dnjepr, Boristhen,

den frän norden kommande. Från norden kommo ju ock längs

Dnjeprs stränder varjagerna på sitt vikingatåg till Svarta hafvet och

Miklagård; här lades en af grundstenarna till det historiska Ryssland;

här utbildade sig nedanför katarakterna, Za-porozje, den äfventyrliga,

obändiga kosackrepublik, som i Gogols storslagna berättelse »Taras

Bulba» fått sitt bästa skönlitterära minnesmärke; här stötte det till

namnet kristna, men ännu väsentligt barbariska Europa ihop med

den krimska muhammedanismen; här utkämpades mellan Moskva och

Warschau de strider, som invigde det polska adelsväldets och

konunga-dömets undergång, och i dessa nejder uppfördes sluttablån af det

glänsande och dyrbara utstyrseldrama, som störtade Sverige från

dess konstlade maktställning och grundade Rysslands politiska

storhet. Dikt och verklighet, saga och historia hafva omgifvit Dnjepr

med ett mystiskt skimmer, som ännu hvilar öfver det heliga Kiev

och som i folkvisan ännu framglänser i traditionerna om Vladimir

■den store och Karl den svenske. En sällsam tillfällighet är det i

sanning, att den aflägsna steppflod, som lockade de nordiska

äfven-tyrarnas håg, också vardt det slutliga målet för den svenske

hjältekonungens äfventyrliga framfart.

Redan apostelen Andreas skall enligt legenden hafva profeterat

om Kiev: »På dessa berg skall Guds välsignelse stråla fram, här

skall vara en stor stad, och många kyrkor skall Gud här resa».

Denna spådom kom sitt förverkligande närmare, då Rurik och hans

medkämpar, Askold och Dir, togo i besittning kullarna vid

Dnjepr-stranden ofvanför katarakterna: »Detta skall varda de ryska städernas

moder!"». Och profetian sannades, då Vladimir »den store», den

blodlöse hjälten i Stagnelius’ formelt glänsande, men historiskt och

psykologiskt osanna epos, hvilket vid 1888 års jubelfest öfversattes

på ryska hexametrar, gjorde Kiev till midtpunkten för det historiska

och religiösa Ryssland genom kristendomens officiella införande.Redan förut hade den kristna läran blifvit införd till Ryssland,

ty Olga, Vladimirs farmor, hade låtit döpa sig samt möjligen äfven

sina söner, och Igor hade med den heliga Iljas kyrka lagt en

grundsten till det ryska påfvedömet. Men den nya läran vardt, såsom

bekant, statsreligion först genom Vladimir, hvilken efter en

utsväf-vande ungdom kände trängtan efter en troslära, som kunde

tillfredsställa hans ångerfulla sinne och på samma gång bättre motsvara

tidens politisk-sociala kraf. Nattetid lär han i förklädnad hafva smugit

sig till förstäderna för att af judiske skriftlärde inhämta deras tro,

som dock behagade honom lika litet som de »hvita»

Volga-bulga-rernas nykterhetsvänlighet. Men dess mer öfverväldigades han af

den byzantinska Sofiakyrkans rökelseverk och glans — ett önskemål

som under tidernas lopp tagit sig allt bestämdare uttryck i den

ryska politiken. Och omvändelsen var i yttre måtto lätt gjord:

folket samlades vid Dnjeprs branta strand; bildstoden af Perun,

slaver-nas dundergud, som Vladimir själf låtit resa, kastades i floden, och

då folket såg, att guden ej gjorde motstånd, fogade det sig lätt i

den nya ordningen; en byzantisk präst steg ned i floden, läsande

välsignelsen, och — Ryssland var kristet. Om nu denna

genomgripande förändring verkligen gick så plötsligt och stillsamt, som

Nestorkrönikan uppgifver, så berodde detta naturligtvis blott på att

omvändelsen var skenbar och mycket ytlig; längre än annorstädes

fortlefde i Ryssland den gamla folktron vid sidan af den nya

statsreligionen, oqh än i dag bibehålla många finsk-ryska stammar sina

hedniska religionsåskådningar. Gamla slaviska myter omkläddes i

kristen dräkt för att bilda Vladimir-cykeln och påverkades af

västerländska stoff. Solfursten (»krasnoje solnysjko») Vladimir förväxlades

med den forne solguden Dasj-bog, och på hjälten Ilja af Murom

öfverflyttades delvis just den guds egenskaper, mot hvilken han

kämpade (Perun).

Kievs historiska betydelse tillhör länge sedan det förflutna,

men dess religiösa fortlefver ännu med ominskad kraft. I detta

af-seende täflar det godt med själfva Moskva, och för att finna ett

motstycke till Kievs Grottekloster måste man gå till den Sergievskamunkstaden i det moskovska guvernementet. I nationell lokalfärg

står Kiev ej heller efter den yngre, men ojämförligt mäktigare

systern Moskva, och i fråga om måleriskt läge har det onekligen

försteget.

Det är i sanning en underbar anblick att från toppen af den

höga, branta kulle, som krönes af Vladimir-monumentet, blicka ned

på den omväxlande rundmålningen. Själfva staden är delvis

undanskymd af kullar och backar, öfver hvilka kupoler och kyrkspiror

sträfva mot höjden; på andra sidan af Dnjeprs nyckfulla slingringar

Vladimir-monumentet i Kiev.

utbreda sig de jämna slätterna, förtonande i fjärran, och vid

flodens-tvära krök i söder ligger inbäddadt i en lummig löf- och barrskog

det berömda Katakomb-klostret, Pestjerskaja Lavra, med sina många

brokiga och guldglänsande kupoler och kors.

Näst själfva Kreml i Moskva har Ryssland intet mer ryskt att

erbjuda, och vid denna bild, som dock väcker mer förundran än

beundran, och som snarare fängslar än tjusar, gripes man af tanken,,

att man här, det vill säga inför dessa med slösande, ofta osmaklig

lyx utstyrda tempel, står inför det verkliga själfhärskardömet, som

i och genom kyrkan rest sin tron på ett, såsom det synes,

orubbligt hälleberg. »Denna kyrkas helgon — för att citera en svenskhistorieforskares träffande och af en fin ironi kryddade ord — voro

tillräckligt många och utrustade med skilda nådegåfvor för att fylla

de afsatta naturandarnas rum i sina tillbedjares hjärtan. Det togs

-ej heller så noga, om helgon och afgudar i någon mån förväxlades,

blott de inlärda bönerna ordagrant uttalades och korstecknet

rätteligen användes för att hålla djäflarna på afstånd. Genom vårdslöshet

och glömska vid de heliga brukens fullgörande kunde väl den

för-värfvade nåden förspillas. Men pilgrimsfärder, fastor och späkelser

^anordnades såsom de säkraste medlen emot slemma tankar och till

syndernas utplånande.»

Så var det då, så är det än i dag, och så skall det förblifva

allt intill det nuvarande ryska samhällsskickets ända, som ingen ännu

kan förutsäga.

Det ligger onekligen något storartadt i den äldsta kristna

kyrkans personliga asketism och brinnande hänförelse, hvartill vår tid

-ej har något motsvarigt. Vi sakna de stora personligheterna, som

offra allt för en idé och som helt och hållet ställa sina egna tycken

under det stora, allmänna målet. Väl kan man fråga sig, om målet

och medlen voro de rätta, eller om de voro värda så stora

uppoffringar. Man kan i många fall frestas misstänka en otillräknelig

sinnesrubbning, men man har ej rätt att tvifla på dessa själfplågares

ärlighet. En sak är att från altaret predika umbäranden för andra —

-en annan är att själf ikläda sig tjänarens skepelse och frivilligt bära

lidandets kors.

Man kan ej gärna utan historisk stämning och religiös andakt

anträda en pilgrimsgång till Kievs underjordiska grottor, där

botgöraren — med anlitande af ofvannämnde sagesman — »stängde in

sig i trånga, underjordiska hålor, mottagande sin föda genom ett hål

på dörren och låtande sin oansade lekamen frätas af maskar. Eller

upprepade han stående i vinterkylan sina brinnande böner, tills hans

nakna fötter fröso fast vid kyrkogolfvet. Eller ock försakade han

tned flit, för att slippa fåfängligt människopris, det syndiga

förnuftets bruk. Med fånens later förrättade han i köket de lägsta sysslor

och undfick med glädje all möjlig smälek. För sina gudfruktigaGrottekyrkan i Kiev.

■odygder skördade han hugg och slag inom som utom klostret, men

djäflarna flydde för hans undergörande dårskap.»

Men ju närmare jag kom helgedomen, dess mer bleknade mina

illusioner, och den stämningsfulla pieteten aflöstes efterhand af

skeptiska reflexioner och världsliga idéassociationer. Glansen och

ståten hos de sex klosterbyggnader och kyrkor, som äro hopgyttrade

kring det höga, fristående klocktornet, ännu högre än »Ivan Veliki»

i Moskva, passar föga till det mänskliga elände af sjukdom, lättja,

smuts och tiggeri, som i trasiga skepnader hopar sig vid

klostermuren och inne på gården. Naturligtvis saknas icke salustånd med

reliker och fromma tryckalster, och i pilgrimsvärdshusen serveras öl

och brännvin i långa banor till priser, som just inte tyda på kristlig

offervillighet.

Äfven själfva Grotteklostret, som för öfrigt har eget tryckeri,

•sjukhus, bageri, vaxljusfabrik med mera, består sig med ett särskildt

hotell (220 rum) för vallfärdande samt en matsal för 800 personer

med middag ä 25 kopek kuvertet; dessutom få 2,000 personer

dagligen fri kost — en praktisk, välgörande sida af klosterlifvet som

är kanske dess vackraste,. Härvid får man dock ej glömma, att

hvad klostret ger med ena handen, dubbelt tas igen med den andra

genom den nästan obligatoriska intäkten af allmosor och fromma

stiftelser.

Och redan vid ingången till katakomberna var stämningen totalt

bortblåst: anblicken af väggmålningarna om den yttersta dagen och

om lifvet efter detta hafva en nästan motsatt verkan och kunna

försätta en humorist i det muntraste själstillstånd. Änglarna, alla

stöpta i precis samma form, hafva synbarligt mycket tråkigt i

himmelriket, hvaremot djäflarna, försedda med apfysionomier och

ödle-svansar, roa sig på mångfaldigt sätt och se så innerligt belåtna ut.

Dessutom ligger den reflexionen nära till hands, att konstnärerna

uppenbart varit i förlägenhet, då de skulle måla paradiset, under det

att de rört sig med individuell frihet och påtaglig lokalkännedom,

•då det gällt att framställa helvetet.

Slavia. 7Bland andra pilgrimer hade jag ställt in mig i den långa rad,

som ärnade sig ned i grottegångarna och för detta ändamål skaffat

sig tända vaxljus. En munk ville affordra mig den öfliga skatten i

ljuspengar, men lyckligtvis hann jag slinka undan. Så bar det i

språngmarsch utför trappor och genom långa korridorer eller gallerier,

som kommo mig att tänka på kägelbanor, och innan vi visste ordet

af, voro vi nere i Grotteklostrets underjordiska labyrint af

rundgångar, spiraltrappor och kolmörka celler eller nischer. Vaxljusen

flämtade matt i den råa, fuktiga luften och kastade ett mystiskt

skimmer på klippväggens fördjupningar, där långskäggiga munkar

spöklikt höllo vakt.

Inalles ligga 127 heliga fäder i dessa hemska grafvar, och fastän

jag aldrig förr varit tillsammans med så många helgon på en gång,

har jag kanske aldrig känt mig mindre helig till sinnes. Locken

voro visserligen aftagna från de i vägghålen inmurade kistorna, men

man såg ej mer för det: endast röda öfverdrag med namnplåtar på

väggen. Jag kände med handen på en likstoppning — den var hård

som en tagelmadrass.

Att här presentera alla dessa helgon vore en lika så öfverflödig

som otacksam uppgift. Några få namn må dock räddas från den

underjordiska glömskan. Här är till exempel den helige Antonii

från det äfvenledes heliga Athos, hvilken efterträdde grundaren

Ilarion. Antonii vann stor ryktbarhet genom sin asketiska isolering;

men just därigenom vardt han så besvärad af besök, att han gräfde

sig en ny grotta på andra sidan berget. Detta vållade visserligen

icke en ny, oförsonlig kyrkoschism, men gaf uppslag till

Katakombklostrets tvdkammarsystem, som delade cellerna i två kategorier: de

närmare och de fjärmare. Någon annan skillnad än den rent lokala

finnes dock icke. I olikhet med det moderna »tvåkammarsystemet»

äro alla medlemmar utsedda oberoende af viss tid; census kommer

lyckligtvis ej i fråga, och båda kamrarna äro lika heliga, lika tysta

och lika balsamerade. I fråga om ortodox konservatism kan

Grotteklostrets andra kammare godt mäta sig med till exempel —

Preussens första!Här märkas vidare Moisej Ugrin, hvilken i lifstiden spelat en

ungersk Josefs roll gent emot en polsk potifarshustru, och Joann

Mnogostradalny, hvilken begrafde sig själf lefvande till bröstet och i

denna upprätta ställning förbidar återuppståndelsen. Men ännu

intressantare är den helige Prochor, hvilken under en hungersnöd

förvandlade mull till bröd och aska till salt — ett underverk som fick

ett slags motsvarighet i allra nyaste tid, då ryske ämbetsmän under

det svåra missväxtåret förvandlade amerikanskt mjöl till rysk sand!

— Och förgätas må ej fader Nestor, om hvars historiska verklighet

såsom krönikeförfattare tviflande sinnen dock hysa samma svarta

misstankar som om Moses eller Job eller till och med den gode

Homer, »sonen af sju städer». Lyckligtvis har dock själfva

Historiska föreningen i Moskva med en silfverplåt på väggen undanröjt

alla tvifvel om Nestors litterära identitet.

Men intet beredde mig en så fägnesam öfverraskning som då

jag så att säga ansikte mot ansikte stod inför den helige Ilja af

Murom. Det betviflas visserligen allmänt, att han existerat; men

här är han faktiskt begrafven, och då måste han ha varit född.

Hvilket skulle bevisas!

Det finns väl knappt någon i hela världen som gjort sig mer

förtjänt af den ovanskliga helgonglorian än denne genomhederlige

bonde. Medveten om den goda satsen, att man bör misstro tidiga

framgångar och ej förhasta sig, satt han orörlig många Herrans år.

Men så vardt det plötsligt lif i honom. Han ströfvade omkring

och slog ihjäl tatarer och judar, röfvare och odjur med lif och lust.

Då Vladimir till belöning gaf honom sämsta platsen vid det runda

bordet, där hjältarna drucko grönt vin och åto svanstek, söp Ilja

sig bondfull i förargelsen, pryglade alla hjältarna, skymfade fursten

själf och gick lugnt sin väg utan att frukta det minsta åtal för

majestätsbrott.

Vladimir »den store» spelar sålunda en ganska passiv roll i den

ryska hjältedikten: han sitter lugnt och »regerar» med den strålande

Jevpraxia vid sin sida, och om ilbud mäla, att fiender rycka an,

skickar han bara ut en af sina paladiner, som naturligtvis besegrardem och lägger deras hufvuden för härskarens fötter. Ja, folkepiken

tilldelar honom rent af några drag, som enligt vanlig uppfattning

måste stämpla honom såsom en feg stackare, ehuru syftet därmed

endast var att så mycket kraftigare betona hans fredskärlek och

kristligt milda sinnelag. Måhända är det ock med hänsyn till hans

inskränkt-monarkiska klokhet vid val af starka rådgifvare som ryska

historien gifvit honom namnet den store . . . Paladinerna uppträda

också ganska själfständigt och föra ett mycket fritt språk vid hofvet

— ovanligt fritt för att vara ett ryskt. Då till exempel Ilja låter

den fångade röfvaren Solovej pipa, är Vladimir färdig att förgås af

skräck — men så piper också denna »näktergal» (så ty des röfvarens

namn!) så starkt, att hela bordsällskapet ramlar ner från stolarna,

husen störta och taken remna. Eller då tatarerna hotade Kiev, föll

Vladimir den store på knä och bad bouden Ilja om hjälp, som

denne ock lämnade genom att fatta en tatar i benen och använda

honom såsom klubba mot de andra. Visserligen uppträdde tatarerna

icke förr i Ryssland än två hundra år efter Vladimir, men slika

språng i historien kan den folkliga dikten ostraffadt göra. »Sången

är saga, men bylinan (folkepiken) är sanning», säger ett ryskt

ordspråk, och ordet bylina betyder just hvad som varit, faktiskt timat.

Men Ilja var icke blott en tapper, hederlig och oegennyttig

bonde, utan därjämte mäkta klok. Då han vid 350 års ålder kom

på giftastankar, var han nog försiktig att undersöka den säng, som

den sköna drottningen tillredt åt honom, och då befanns det vara

en fallucka, under hvilken många konungar och andra hjältar höllos

fångna. Svårare var det dock för Ilja att undgå furstars otacksamhet.

Då han varnade Vladimir för trolöshet, vardt han inmanad i häkte.

Sedan fursten insett s.itt fel, blef Ilja visserligen frigifven, men

fängslades på nytt, då han vägrade att som gåfva mottaga en sobelpäls

— ett onekligen sällsynt fall. Dessutom hade han ådragit sig

suveränens onåd genom att tilltvinga privilegium åt ryska folket att supa

gratis tre dygn på hofvets bekostnad. För sin gifmildhet mot kyrkan

och de fattiga vardt Ilja slutligen af änglar lyft från sin häst och

buren till Kievs grottor, där han dog i Herranom.Det var med den glada tanken på Ilja af Murom som jag efter

ett par timmars vandring bland de dystra grafvarna under jorden

åter hälsade dagsljuset och fågelkvittret i klostrets lummiga parker.

De frodiga munkar, som promenerade där, ingåfvo mig också en

lugnande känsla af att nutidens grottebröder slippa utstå samma

kval som deras föregångare — ordet förfäder vore ju här mindre

på sin plats.

Kievs Grottekyrka besökes årligen af cirka 150,000 pilgrimer,

och Kiev gäller såsom en särskildt helig stad. Men nog får man

en rätt egendomlig uppfattning af stadens helighet genom

erfarenheten i de mindre hotell, som ligga närmast bangården. Och midt

på söndagens middag såg jag, huru en bonde dödfull bars ner i en

källarvåning; om en liten stund kom en af hans stallbröder ut med

hans stöflar — var det för att hindra honom fly vid uppvaknandet,

eller buros plaggen bort för inköp af mer brännvin? Och att märka

är att krogrörelsen i Ryssland nu mera är officielt stängd under

söndagsförmiddagen. Claris Britannorum exemplis har man nämligen

äfven i Ryssland kommit underfund med att dryckenskapslasten

skall utrotas på den prohibitiva lagstiftningens väg.

Men ett odeladt ljust minne af det heliga Kiev har man i den

präktiga ryttarstoden af Bogdan Chmielnicki, som pryder stadens

guvernementala torg. Den oförvägne kosackchefen sporrar sin häst

och pekar med sin hetmanstaf åt norr, åt Moskva, och på det

mäktiga blocket läsas de stolta orden: »Det enda odelbara Ryssland

1654—1888».

Denne kosack, till hvilken själfve Cromwell sände

smickrande skrifvelser, har af den historiska forskningen bedömts vida

strängare än af folktraditionen, och hans prisade statskonst var i

själfva verket blott en följd af händelsernas tvingande logik. Då de

polske herremännen förgrepo sig på hans personliga och borgerliga

rättigheter, höjde han de fria kosackernas upprorsfana mot den

polska adelsrepubliken, och då han ej längre var vuxen den polska

öfvermakten, måste han närma sig Moskva. Men säkerligt afsåg hans

baksluga politik alls icke det moskovitiska enhetsverket, utan endastkosackrepublikens bestånd. Och såsom människa var Chmielnicki

ett barn af sin råa tid, en vild, utsväfvande krigare.

Men det låg dock något sundt i denna impulsiva rättskänsla,

något kraftigt i detta friluftslif, som måste imponera — åtminstone

på afstånd. Chmielnicki var det sista storslagna uttrycket för det

själfständiga kosackväsendets romantiska idé, ett tacksamt ämne för

den heroiska och patriotiska folkpoesien. Om ock ofrivilligt, vardt

Chmielnicki ett verktyg för det moskovitiska enhetsverkets

fullbordande, och hans namn står i samband med det väldiga problem,

som väcktes genom Carl X Gustafs fälttåg — Polens delning, vorden

en fruktansvärd verklighet redan ett hundra år senare.

Om Grotteklostret sinnebildar Rysslands kristnande och

kulturella förhistoria, kan Chmielnicki-stoden sägas representera

Rysslands politiska pånyttfödelse och successiva indragning i den

europeiska stormaktspolitiken. Kiev hade sett de gamla hednabilderna

störtas i Dnjepr; det härjades af polacker och tatarer och var en

längre tid kufvadt af den lithauiska katolicismen. Men på nytt

gjorde Vladimirs lära sitt segrande intåg i kullarnas stad, och vid

tusenårsjubileet 1888 kunde Ryssland stolt fira aftäckningen af ett

dubbelt monument: öfver Vladimir och öfver Chmielnicki.

Dessa erinringar följde mig, då jag lämnade det heliga Kiev.

Vladimir-korset försvinner allt mer för blicken, och den varjagiske

Askolds mångbesjungna grafkulle är länge sedan utom synhåll. Men

ännu till det sista glänste toppen af den mäktiga Grottekyrkans

klocktorn på det skogiga berget vid Dnjeprs strand.

# :"P

*

Ryssland med sitt ofantliga system af floder, småsjöar och

kanaler, hvarigenom fyra stora haf förbindas med hvarandra, är

särskildt hänvisadt till den inländska sjöfarten. Man kan sålunda

båtledes komma från Finska viken till Kaspiska hafvet eller till

Hvita hafvet, från Östersjön till Svarta hafvet. Och af alla dessavatten har intet äldre historiska anor än Dnjepr, som ända upp till

Kiev har något af sydländsk karakter. De delvis kuperade, stundom

lodräta strandpartierna äro bördiga och rätt omväxlande. Man ser

mindre af bykomplex eller småstäder, men mer af fristående eller

fritt grupperade bondstugor, som — på afstånd åtminstone — ej

göra ett så grått, enformigt intryck som i mellersta Ryssland. Folket

ser gladare och lifligare ut, dräkterna äro smakfullare och brokigare,

och man tycker sig ännu känna i luften en fläkt af den obändiga

poesi och kosackromantik, som lifvat de lillryska stepperna.

Landskap vid Dnjepr.

Sanningen att säga, är dock nu för tiden denna fläkt mer

fantasi än verklighet. Af den ukrajnska steppens urvilda skönhet

och ymnighet äro ej många spår kvar, och Dnjeprs kosacker hafva

länge sedan inregistrerats i de reguliära rullorna. Ja, själfva det

lillryska språket, såsom sådant fullt jämnställdt med storryskan, har

genom censur och tvång krympt ihop till en missaktad, olitterär

dialekt och undanträngts till den mer aflägsna landsbygden.

Men stiger man en kväll i Kiev ombord på en flodångare

norrut, så finner man vid uppvaknandet ett helt annat landskap:

det är den kalla, tråkiga, torftiga norden i det västra Ryssland, i

det forna lithauiska Polen, här oåterkalleligt förloradt. Trögt gliderKysk flodångare.

den sanka Dnjepr fram mellan låga, sumpiga stränder och torra

busksnår. Högst sparsamt förekomma byar eller småstäder, hvilkas

torftighet bjärt sticker af mot den prunkande kloster- eller

kyrko-kupolen. Under två hela dagars resa upptäckte jag endast två

herregårdar — ett par »adelsnästen» (efter titeln på en turgenjevsk

roman) som uppenbart stodo tomma och gjorde ödsligheten ännu

större.

Resans intresse riktar sig sålunda mer på däcket än på

stranden. Om ryssen under järnvägsresor inrättar sig husligt — huru

skall det då ej se ut i en rysk ångbåtssalong, fullproppad med

matsäckar och sängkläder! Man har ju ej annat att göra än sofva, äta

och dricka, af hvilka tidsfördrif i synnerhet drickandet visserligen

verkar och det på ett mycket synbart sätt.

Vid ett tillfälle gaf jag akt på en yngre, reslig pop, som

frukosterade ombord. Till sällskap hade han en lekman, som var

en smula defekt, eftersom det ena benet var af trä; men han åt

och drack som en hel karl. Popens i begynnelsen glanslösa ögon

lifvades efterhand, och de bleka kinderna fingo en svag, jungfrulig

rodnad. Då de ändtligen stego upp, hade de tömt en

brännvinsflaska af aktningsvärd storlek plus två helbuteljer internationelt öl

— icke rysk kvas. Popen försvann visserligen efter denna déjeuner

och vardt ej mer sedd den dagen, men träbenet satt kvar på

relativt stadiga fötter.På en rysk flodångares mellandäck.

När man i Ryssland talar om »fulla ångbåtar», kan man

verkligen understundom öfversätta ordet full med pjan (drucken),

emedan de verkligen äro öfverlastade med spirituösa: besättningen från

kaptenen till eldaren äro berusade eller lindrigt nyktra. Det är

underbart att supandet ombord på dessa små flodångare ej vållar

mer olyckor än fallet är — månne därför att prästen super med?

Denna »flytande» dryckenskap är säkerligen en af

förklaringsgrunderna till den försening, som nästan regelbundet vidlåder trafiken,,

och till de talrika grundstötningarna. Med dessa är det dock alls

icke farligt, ty då gäller det bara att backa ur den lösa sanden,

som naturligtvis lätt

ändrar läge, och söka

upp en ny strömfara.

Fram i fören lodar

en man med en

stång, och så länge

han rapporterar fyra

(fot), gå hjulen på.

I allra värsta fall

hoppar en karl ner

i floden för att

undersöka terrängen.

Hvad tatarerna

äro för mellersta

Volga, det äro

judarna för mellersta

Dnjepr. Nära en

tredjedel af alla

jordens judar äro sedan

långliga tider

tillbaka bosatt i det

forna konungariket

Polen. De hafva

följt polackerna tro-

Judisk lärd förrättande bön.get som skuggan, ty polackerna hafva varit och äro ännu till

god del ett slösaktigt folk utan medelklass och mycket opraktiskt i

affärsverksamhet, där judens spekulerande intelligens alltid afgår

med seger. Man kan än i dag utstaka det storpolska rikets gränser

genom att följa den judiska mass-kolonisationen, och denna gräns

i öster sammanfaller ungefär med Dnjepr och dess källor samt

slutar vid Kiev i sydöst. Då ryssarna annekterade hela det östra

Polen, har det mesta af den polska befolkningen i det forna

Li-thauen efterhand dels utrotats, dels »naturaliserats»; men judarna

stannade kvar och förblefvo sig lika med den konservativa seghet,

som utmärker denna egendomliga ras.

Oafsedt det karakteristiska i typ, klädedräkt och i språket,

hvil-ket i hvardagslag ingalunda är hebreiska, utan ett med slaviska

starkt uppblandadt tyskt idiom, gräsligt att åhöra, kännes den ryske

juden genast igen på sin — nykterhet. Under denna min flodfart

utgjorde judar det allra största antalet passagerare, och jag såg

för min del aldrig att de förfördelades, vare sig från besättningens

■eller äktryska medresandes sida — något som däremot ej så sällan

förekommer i Warschau, Posen eller Krakau, där en antisemitisk

strömning äfven från polskt håll i nyare tid allt mer börjat göra

sig gällande. Stillsamma i sitt sätt, förrättade de mycket ceremonielt

sina böner genom att öfver pälskaftanen, »Schubitze», svepa den

svarthvita bönemanteln, Thalith, och omgjorda sig med dessa

fylak-terier, böneremmar af läder, hvarmed enligt Skriften fariséerna

prålade. På båda sidor af ansiktet slingra sig »peies» (af »Peoth », hörn),

dessa korkskrufliknande hårlockar, som den äkte juden bär enligt

•det gamla budet: »du skall ej skära ditt hårs hörn!» Och närden

bedjande framtager den lilla kapseln, som innehåller tänkvärda

bibelspråk och knytes hornlikt vid pannan, börjar ett entonigt, doft

mumlande, hvarvid blott små ryckningar på läpparna förråda

innan-och utanläsningen. Det lär hafva förekommit, att en chazidisk jude

under loppet af blott två timmar bedt kung Davids 150 botpsalmer

— man kan tänka sig, med hvilken kurirtågsfart det måtte ha gått!Utvisade judar på en järnvägsstation.

Det är författaren fjärran att vilja förlöjliga eller fördöma de

olika uttrycken för den religiösa känslan, försåvidt de äro ärligt

menade. Men den anmärkning kan ej undertyckas, att det ligger

något halft provocerande i det offentliga sätt, hvarpå de ryska judarna,

hvilkas ställning ju ändå är så vansklig, äfven i hvardagslag på

allmän plats förrätta sin privata andakt. Kan man då i det sunda

förnuftets och den sanna känslans namn ej tillfredsställa sitt religiösa

behof utan en mängd formaliteter, som lätt kunna såra andra och i

alla händelser väcka ett visst obehagligt uppseende?

Men kanske ingenstädes har juden bättre bevarat sina traditioner

än i västra Ryssland, där en förtviflad kamp i tysthet föres mellan

den ortodoxa propagandan och den judiska religionen, som här i

sitt slag är så ortodox, att juden af skygg vördnad för fädrens Gud,

hvilken straffar fädernas missgärningar allt intill tredje och fjärde

led, uttalar det heliga namnet *Elokim» i stället för det riktiga

Elohim. Den ryska kyrkans stränga omvändelsearbete och den ryska

statens grymma maktspråk studsa tillbaka mot denna semitiska

seghet: judarna isolera sig i sitt samfundslif så mycket mer från de

hatade kristne; barnens manliga kön förhemligas ofta, på det sonen

måtte slippa den ryska militärtjänsten, och om en judisk fritänkare,

en epikores (»epikuré») sympatiserar med de kristne eller, såsom

undantagsvis händer, låter döpa sig, blir han faktiskt lyst i ett slags

bann af sina stamfränder.

Man får ofta i den utländska pressen läsa om de gräsliga

judeförföljelserna i Ryssland, hvilka utmålas såsom en skamfläck för

vår tid. Mången gång äro dock dessa skildringar något ensidiga

eller öfverdrifna, skrifna som de mestadels äro af tyska, polska eller

brittiska journalister af samma ras. Men en kärna af ohygglig

sanning ligger dock i dessa upprörande referat, och detta barbari är

så mycket fördömligare, som detta utrotningskrig från den ryska

kyrkans sida försvaras i kristendomens eget namn.

Men saken har ock en politisk och socialekonomisk sida, som

vi i Sverige ej kunna fullt förstå, enär vi lyckligtvis ej hafva någon

s. k. judefråga och följaktligen ej kunna tala om någon egentligantisemitism. De rent politiska vålds- och tvångsåtgärderna mot de

ryska judarna äro blott en konsekvent yttring af hela den

moskovitiska statskonst, som triumferat under Nikolai I och Alexander III

och hvars lösen är: Ryssland åt storryssarna! Den

socialekonomiska politiken mot judarna dikteras icke blott af personlig

missunn-samhet mot judarnas förvärfstalang och af statsfinansiella skäl, utan

ock af en icke alldeles ogrundad farhåga, att västra Ryssland genom

det judiska elementets obegränsade utbredning kunde dela Galiziens

öde. Om en son och en fosterson ej kunna rymmas under samma

tak, och om juden genom sin större flit, intelligens, energi och

sparsamhet ovillkorligt besegrar ryssen i den ekonomiska

konkurrensen, anser ryska regeringen sig vara i sin goda rätt och handla i

nationelt intresse, om hon genom vissa påbud dels minskar den

judiska numerären genom massutvisningar af judiska proletärer, dels

hindrar den judiska utbredningen utöfver vissa gränser. Detta är

en brutal politik, det är sant, men politiken är aldrig en ömsint,

oegennyttig känslosak. Det är rätt öfverraskande att i västra

Ryssland träffa på hela judiska landsbyar, hvilkas inbyggare faktiskt

fjättras af ett slags adscriptiu glebce, likasom fordom den lifegne bonden

vid herremannens torfva. Utan detta flyttningsförbud skulle hela

byn snart vandra in till närmaste stad och småningom slå all

handel under sig. Härvid är att märka, att detta förbud icke drabbar

de litterärt bildade och vanligen ej heller de burgnare köpmännen,

utan blott den mindre, affärs- och landtbruksidkande judiska

befolkningen.

Rysslands åtgärder mot Israels barn äro ur rent moralisk

synpunkt oförsvarliga, men äfven härutinnan kan man se en historiens

oblidkeliga nemesis. Det var en tid, då juden var mer fruktad och

afskydd af den lillryske bonden vid Dnjepr än någonsin den polska

szlachtan (adeln) eller mongolen eller den moskovitiske eröfraren,

och öfverdrifterna i hjärtlöst handlingssätt få icke uteslutande

skrif-vas på de kristnes konto. Framför allt måste den ryske juden

arbeta bort vissa ästetiska och moraliska lyten och fel, hvilka måste

göra honom osympatisk och opopulär. Den mohammedanske tatarentill exempel har varit en landsplåga för Ryssland vida mer än

judarna, och i sparsamhet och näringsflit är han ingalunda

underlägsen. Men genom sin renlighet, sin taktfullhet och bildning har

han med tiden skaffat sig en viss respekt, han tolereras vida mer

än juden och står

högre i den allmänna

aktningen. Hvarför

lägga judarna sig icke

vinn om samma

moraliska eröfringar ?

Hvarför hade de icke

under välmaktens

dagar skapat

blomstrande samhällen

och härdar för

verklig kultur, som

kunnat blifva till

välsignelse eller

föredöme för det stora

fosterlandet, i stället

för att göra sina orter

till en förbannelse

för den omgifvande

befolkningen?

Då jag lämnade

Dnjepr, måste jag

tillbringa ett dygn i

en jud-rysk Stad Mo- Judisk fiskhandlare,

zyr, och det var

sannerligen min tråkigaste dag i Ryssland. Folket var stillsamt och

rätt beskedligt; men öfverallt rådde smuts, otrefnad, snikenhet,

glädjelöshet — de moraliska verkningarna af egna och andras

missgärningar. Äfven i den uslaste stor-ryska by söker man dock med

åtminstone några brokiga trasor försköna hem eller klädedräkter —här åter var det uteslutande den jämmerliga gråsvarta färgen, grå

som aska. Och samhället var ett underligt mellanting: hvarken

godt eller ondt, hvarken öfverklass eller underklass, hvarken

herremän eller bönder. Alla tycktes de blott kommersa.

Det torra Mozyr vid den våta Dnjepr gjorde intryck af ett slags

merkantil republik. Men himlen bevare oss från socialismen i

denna tråkiga form I Då föredrar jag tusenfaldt hellre den stormiga,

trotsande kosackrepubliken på andra sidan af Dnjeprs historiskt

berömda katarakter, Za-porozje.

I skarp kontrast mot, ehuru på samma gång i flere hänseenden

jämförliga med semiterna vid Dnjepr stå mongolerna vid Volga —

en kvarlefva af den stora asiatiska invasionen i Ryssland. Men af

detta vilda folk, som kommit kristendomens troner att darra, har

det med tiden blifvit ett mycket idogt och fredligt element af den

ryske tsarens undersåtar. De många finska stammarna i Ryssland

hafva efterhand glesnat eller uppgått i den storryska enheten; men

tatarerna hafva orubbligt fasthållit vid sin mohammedanska religion,

sitt med turkiska besläktade språk, sina orientaliska sedvänjor och

sin mongoliska typ. Ja, genom sin öfverlägsnare kultur hafva de

vid medeltidens slut fullt besegrade inkräktarna till och med mäktat

göra insatser i det ryska statsskickets utbildning — ett inflytande

som närmast röjer sig på det finansiella området. Äfven i språkligt

afseende, det vill säga i den ryska ordbildningen, spåras många

verkningar af den tatariska öfverlägsen heten och detta icke blott i

fråga om en mängd ortnamn, utan ock i en massa låneord, som

införlifvats med ryskan, särskildt merkantila termer. Sålunda är till

exempel det ryska ordet iamozjnja (tull) af tatariskt ursprung,

likasom vissa beteckningar för ryska mynt och dylikt. Äfven den

ryska lök-kupolen lär ursprungligen ha varit en tatarisk imitation.Det tatariska Ryssland har man företrädesvis att söka i det

kazanska guvernementet eller det forna konungariket Kazan, äfven

detta ett låneord, som betyder kittel och flerstädes återfinnes hos

slaverna vid Donau. Här beräknas antalet tatarer till en half million,

och residensstaden Kazan själf med cirka 100,000 invånare är till

tredjedelen tatarisk. Af alla Volgastäder har också Kazan bäst bevarat

sin tatariska prägel icke blott i storartade minnesmärken af vallarr

torn och kyrkoruiner, utan ock i karakteren hos de posady,

förstäder, som vuxit upp kring Kreml, den befästade, högt belägna

kärnan, och till hvilka tatarerna hänvisats.

Kreml i Kazan.

Det gör ett odeladt godt intryck att se, huru väl de kazanska

tatarerna bevarat de goda sidorna af sin karakter, trots dåliga

inflytanden och föredömen. Ehuru de af ryssarna ofta behandlats

och ännu behandlas föraktligt, äro de tjänstvilliga och vänliga mot

främlingar och lojalt undergifna utan feghet eller kryperi; ehuru de

i sin handel och vandel äro synnerligt förslagna och företagsamma,

äro de i allmänhet ärliga och reella; under det att ryssen lätt

förfaller i lättja och dryckenskap, hafva de strängt bevarat

mohammeda-nens nykterhet, snygghet och ordningssinne; under det att

regeringen icke blott icke främjat deras folkbildning, utan äfven försummat

sin egen landtbefolknings uppfostran, hafva tatarerna ett rätt godt

skolväsen, där deras naturliga läslust på bästa sätt näres. Medelstor

och af smidig växt, igenkännes tataren lätt icke blott på den något

brungula hyn och den mongoliska typens ansiktsbildning, utan ockpå sin hälft orientaliska klädedräkt med långskjorta, kaftan och

vidbyxor samt den mjuka hatten eller pälsmössan öfver jermolkan

(kalotten), som skyler den tätt rakade hjässan. Kvinnorna, som på

äldre dagar blifva allt annat än smärta, äro mestadels beslöjade på

gatan, försköna sig på orientaliskt sätt genom att till exempel

köttfärga naglarna eller svärta tänderna och hafva en äfven för

kvinnokönet ovanligt stor benägenhet att smycka sig med ringar och

Tatarer.

andra nipper. Skramlandet af alla dessa ringar, pärlor och slantar

förråder en förmögen tatariskas närvaro, äfven om man ej ser

henne, och man får gå ända till det bulgariska bondlandet för att

finna ett värdigt motstycke till detta glittrande och klingande kram.

Då Volgatataren på grund af sin underordnade statsrättsliga

ställning ej kan spela någon »officiell» roll i det ryska samhället,

är han gifvetvis hänvisad till det privata näringslifvet. Men denna

nödvändighetens dygd utöfvar han på ett vida fördelaktigare sätt än

den judiske olycksbrodern vid Dnjepr. De mer bemedlade ägnaTatarer förrätta bön.

-sig visserligen uteslutande åt affärsverksamhet, och den tatariske

gårdfarihandlanden påträffas litet hvarstädes i Ryssland; men den stora

massan småfolk uppsöker gärna hvarje arbetsförtjänst, där händighet

och fysisk arbetskraft kunna göra sig gällande. I Kazan lifnära sig

tatarerna såsom handtverkare,. kuskar, lastdragare, barberare, kypare

— korteligen: i alla hvardagslifvets verksamhetsgrenar visa de sig

användbara.

För öfrigt gör Kazan med sina breda gator, sina många

promenadplatser och de regelmässiga, hvita tvåvåningshusen af sten ett

ganska modernt intryck, och själfva skryta stadsboarna öfver sitt

»lilla Petersburg». Någon betydande roll har det ej heller spelat i

den ryska historien; men såsom en civilisationens utpost mot de

asiatiska horderna har det dock haft sin aktningsvärda mission, och

de bondeuppror, som haft Kazan till midtpunkt — att särskildt

nämna det ryktbara Pugatjevska under Katarina II — tyda på att

den stora social-agrariska frågan ingalunda varit främmande för

Volgalandet. Och stadens läge vid den lilla Kazankas utlopp i

Volga nära den från Ural kommande Kamafloden har gjort Kazan

till en viktig handelsstad såsom station för den asiatiska

karavantransporten. Här, likasom i Moskva och andra ryska storstäder,

förenas den rysk-orientaliska basaren (gostinny dvor) med den parisiska

»passagen» — båda ofta med samma tvifvelaktiga varuäkthet, men

otvifvelaktiga prisdyrhet.

Ungefär 150 verst söder om Kazan ligger på den östra "Volga-"

stranden ett högt torn, som just genom sin enkelhet ådrager sig

uppmärksamhet och bildar en skarp motsats till de ryska kyrkornas

barocka stil och brokiga färgprakt. Detta torn utgör ett af

minnesmärkena efter Bolgoro, de »hvita» Volgabulgarernas hufvudstad,

hvars anor gå tillbaka till den allra första tiden af det historiska

Rysslands grundande. Denna mäktiga, finska befolkning vår utan

tvifvel det dåtida Rysslands kulturelt mest framskridna invånare: de

hade fasta boningsplatser, och ruiner vittna än i dag om deras rätt

•utvecklade arkitektur och konstnärliga smak. Men historiskt känner

man endast, att en ättling af Dzjingis-kan på 1200-talet ödeläde den

Slavia. 8folkrika staden och förvandlade den till en obetydlig tatarby, och

då det kazanska konungariket föll, måste naturligtvis de

ursprungliga bulgarerna dela de inkräktande tatarernas öde.

En vacker sommardag efter en skakande färd på steppen

framskymtade några väderkvarnar, ett osvikligt kännetecken på

grannskapet af en rysk by; inom kort syntes det täta flätverk, hvarmed

byn Uspenskoje — liksom flertalet andra ryska byar — är omgärdad,,

och. så rullade mitt åkdon in genom den historiska ortens byport.

Gatorna, hvarpå hel- eller halfnakna barnungar idylliskt välta sig

bland hästar, grisar och gäss, äro breda och regelbundna, och de

små husen, alla envåningsbyggnader af trä med halmstoppade tak

och gaflarna utåt, hafva den vanliga ryska stilen. En och annan

förmögnare stuga gjorde ett behagligt afbrott i den gråa

entonigheten genom de gröna eller röda fönsterkarmarna, och rätt

prydliga ornamenteringar eller träsniderier vittnade fördelaktigt om den

ryska husslöjden. Ett stenhus i denna träby och midt på denna

skoglösa slätt öfverraskade i förstone, men fick sin naturliga för-"

klaring däri att en fyndig bonde såsom byggnadsmateriel begagnat

stenarna af en tatarisk ruin. Små, besynnerliga figurer på portar

och gaflar gåfvo en svag antydan om hästar, yxor med mera, och

den språksamme körsvennen upplyste, att dessa tecken utmärka de

redskap, som hvarje gård är skyldig att äga och sköta i händelse

af eldsvåda. Och himlen vete, att detta ofta är händelsen i

Ryssland! Rambaud säger i sin »Rysslands historia», att landet

»afbrinner hvart sjunde år», likasom ormen periodiskt ömsar hud, och en

rysk eldsvåda är verkligen något mycket hvardagligt. Ovarsamhet

med elden, särskildt vid rökning, talrika mordbrandsanläggningar,.

den starka sommarhettan och det lätt antändliga materialet i de

hopträngda, torra husraderna plus en lättjefull fatalism i den ryske

bondens religiösa uppfattning af sådana olyckor äro de naturliga

förklaringsgrunderna till detta onda. Turgenjev talade en gång om

att bönderna i hans by lugnt åsågo, huru kabaken (värdshuset) lades

i aska — detta af pur glädje att deras krogreverser samtidigt

brunno upp.115

En gendarm mottog mig och mina »papper», som jag hade att

afskrifva. Af min upplysning, att jag var från Sverige, drog han

den djupsinniga slutsatsen, att denna okända ort låg »i Tyskland»,

och den studentmössa, som jag då för tiden bar, betraktade

polissoldaten med synbar respekt, förmodligen i tron att den bars af

en utländsk tjinovnik.

Ordningens väktare, som tycktes ha godt om tid, erbjöd sig

välvilligt att själf vara vägvisare och förde mig omkring till de gamla

tatariska ruinerna, hvilka ännu trotsat tidens tand och mänskligt

förstöringsraseri. Om Bolgoros äldre historia hade han sig

ingenting bekant; han visste dock, att tatarerna rådt om byn, men blifvit

rättvisligt förjagade. Ruinerna bestå af flere vallar, grundmurar af

fästen, stommen af en kyrka, sexhörnig och kupolformad, samt det

ungefär 70 fot höga, runda tornet, till hvars topp man kommer på

en spiraltrappa. På tre sidor blickar man ut öfver den ändlösa

steppen, som endast fläckvis skymmes af någon gles ek- eller

talldunge med en by eller mindre stad här och hvar. På den fjärde

sidan glittrar Volgas breda vattenband, majestätiskt slingrande sig

fram längs efter den höga, branta stranden i bakgrunden.

Byn Uspenskoje har emellertid förstått att göra sig till godo

det forna Bolgoros storhet genom att idka handel med — fornsaker.

Vid plöjning i jorden hittas nämligen rätt ofta gamla tatariska

silfver- och kopparmynt, stundom till och med guld samt ringar,

husgeråd, vapen, verktyg med mera — fornlämningar som vittna

om en ganska hög kultur. Ryktet om en främlings ankomst tycktes

blixtsnabbt ha spridt sig öfver hela byn, ty inom kort fann jag mig

belägrad af en hop larmande och skrikande barn och gummor,

som ur gamla strumpor och andra märkliga gömslen drogo fram

sina skatter och bjödo ut dem. Själfklart är att både sniket

penningbegär och okunnig enfald spela en stor roll på denna

antikvariska marknad. Så till exempel erbjöd mig en afskyvärdt ful käring

(sådana finns det godt om i Ryssland!) för 50 kopek ett fragment af

en — sönderslagen tallrik, som naturligtvis hittats djupt, djupt

der jorden.

un-116

Dessa sparsamma lämningar äro de enda antydningarna om

den bulgariska kulturen, och själfva det bulgariska namnet är länge

sedan utdödt i Ryssland. Men i ett annat slaviskt land skulle det

med tiden vinna så mycket mer ryktbarhet: de »hvita»

Volga-bulgarernas finska bröder öfverskredo Donau och underkufvade de

sydslaver, som tagit i besittning Balkansluttningarna. Fåtaliga i

förhållande till de annekterade provinsernas slaviska befolkning,

upp-gingo de finska främlingarna snart i den förra nationaliteten, men

de gåfvo dock sitt namn åt den nya staten, och i våra dagar har

det bulgariska namnet fått en lysande återuppståndelse.

Den ryska dubbelörnen har spårlöst slukat Volgabulgarerna;

af vissa tecken att döma, torde dess aptit ej heller försmå

Donau-bulgarerna. Dessa tidsrymder, som för våra ögon te sig så långa,

äro endast obetydliga svängningar i världshistorien; det gångna

återkommer i nya former, och endast små skärfvor eller remnande

tornmurar bära vittnesbörd om de stormar, som sopat bort folk och

stater. För föga mer än 500 år sedan föll det bulgariska riket för

en på lägre kultur stående, men numerärt ofantligt öfverlägsnare

invasion från östern — hvarför skall då möjligheten nu synas oss

så ofattlig, att Europa på nytt kan hotas af en mongolisk störtflod?

Ryssen är kanske framför allt köpman. Vill man se typen af

den ryske borgaren, bör man uppsöka dessa äktryska bodar eller

stånd, där den groflemmade, frodige, skäggige köpmannen residerar

med svart mössa öfver d$t tvärklippta håret, med mörk långrock

utanpå den röda rubasjkan (skjortan) och de vida sammetsbyxorna

instuckna i ett par blanka stöfvelskaft. Han kan knappt läsa eller

skrifva, och om bokföring har han endast dunkla föreställningar.

Men denna bildningsbrist ersättes genom medfödd affärsintelligens,

och hans enkla räknebräde med de löst uppradade knapparna påll7

de 14 å 16 ståltrådarna (stjety) i decimalsystem sätter honom i stånd

att med snabb precision utföra hvilken additions- eller

subtrak-tionskalkyl som helst. I religiös fromhet täflar han med bonden,

till hvilken han ock i vanor och bildningsgrad närmast hör, och

helgonbilden får naturligtvis icke saknas i affären. Denne obetydlige

kupets är personifikationen af rysk anspråkslöshet; han är i regeln

ytterst sparsam för egen del, och det är icke så sällsynt att inom

denna grofva kaftan finna en med tusenrubelsedlar späckad plånbok.

Och om ryska regeringen eller kyrkan i den ekonomiska nödens

stund vädjar till det ryska folket, så skall hjälpen närmast komma —

icke från det utarmade bondeståndet eller från en skuldsatt adel,

utan från den kompakta, ganska lifskraftiga köpmanskåren. Och

vill man bäst lära känna denna viktiga faktor i det ryska

samhälls-lifvet, må man ej förbigå världsmarknaden i Nizjny Novgorod.

Redan om de gamla slaverna heter det, att de voro köpslagande,

och ordet torg är ett slaviskt ord. En så mäktig kulturpolitisk

företeelse som den novgorodska republiken hade ju sin styrka i handeln

under varjagiskt inflytande och genom den växelverkan, som

uppstod med hanseaterna. Under striderna för ryska rikets stadgande

hade Moskvas regenter politiskt intresse af att genom vissa torg eller

marknader fasthålla befolkningen och motverka afundsjuka grannars

intressen, särskildt tatarernas. Redan vid nyare tidens början vardt

en plats utsedd vid Volga för årliga marknader, jarmarki (Jahrmarkt),

och genom tsariska privilegier på iéoo-talet kom det Makarjevska

klostrets marknad i rop öfver hela Ryssland. Men flodens

öfver-svämningar vållade stor skada, och då den ståtliga

marknadskom-plexen förstörts af eldsvåda, flyttades år 1817 den stora

Peter-Pavel-mässan till det närbelägna Nizjny. Genom exploateringen af

Sibiriens naturliga rikedomar och närmare beröring med det öfriga

Asien fick marknaden ett ofantligt uppsving, som väl berättigade

staden att bära samma namn som Novgorod Veliki vid Ilmen-sjön.

Detta byggnadsföretag, som under en fransk ingeniörs ledning tog

flere år i anspråk, slukade millioner rubel; men sällan hafva ryska

millioner så fördelaktigt placerats: ensamt af skatter har kronan en118

årlig marknadsintäkt af minst en half million rubel, oafsedt den

nationalekonomiska vinsten i och för det stora hela.

Vy af Nizjny Novgorod.

Och orten var lyckligt vald. I Nizjny, där det nordöstra

järnvägsnätet tills vidare har sin ändpunkt, förenar sig Volga med Oka,

hvarigenom hela det mellersta Ryssland står i naturlig förbindelse

med Kaspiska hafvet, och ej långt därifrån sträcker Kama sin

väldiga arm mot Sibirien.

Vi antaga att vi en vacker sommardag stå på Kreml i det

synnerligt måleriskt belägna Nizjny Novgorod och blicka ut öfver den

kolossala rundmålningen. Mindre fängslas vi dock af de ändlösa

stepperna med sina byar och småstäder än af lifvet på de båda

floderna, där otaliga ångbåtar och pråmar gå upp och ned; men själfva

staden gör ett ödsligt intryck, ty nästan all handel och vandel har

öfver den 900 meter långa flottbron på Oka förflyttat sig till den

lågt belägna marknadsstaden, som om vintern är höljd af snö och

om våren står under vatten, men nu är full af lif och rörelse.

Redan i god tid på sommaren äro de 6,000 butikerna i de af. snör-ii9

räta gator afdelade marknadskvarteren tagna i besittning ; magasinen

fyllas, och alla farkoster aflassa oupphörligt passagerare och varor,

som kanske behöft flere månader för denna marknadsresa. Men

först den 15 juli öppnas officielt den sex ä åtta veckor varande

marknaden med kanonskott och högtidlig gudstjänst; flaggan hissas

på hufvudbyggnaden, och guvernementets hela kansli jämte

postkontor och andra institutioner flytta ner till marknaden.

Den nuvarande guvernören i Nizjny, hans excellens Nikolai

Michailovitj Baranov är icke det minst intressanta marknadsobjektet,

ty han är ett lysande exempel på att en högtbetrodd tjinovnik

verkligen duger till allt; han förenar rysk chauvinism och klerikalism

med en obestridlig administrativ duglighet och praktisk energi; han

är en frasmakare och eflektsökare af första rang, på samma gång

■som han verkligen arbetar, och

han uppskattar fullkomligt pressens

betydelse, då det gäller att vinna

popularitet. Född år 1836, började

han sin praktiska bana såsom

adjutant och föreståndare för

marin-muséet i Petersburg. Under det

rysk-turkiska kriget tjänstgjorde han

såsom kapten på en mindre

örlogs-båt, om hvars fintliga bragder många

roliga historier cirkulerat i den

utländska pressen, för apokryfiska

-att här återgifvas. Så vardt denne

sjöman utställningskom missari e i

Moskva och sedan guvernör i

Kovno. Här måtte han hafva visat

synnerliga prof på duglighet, ty

han beordrades till Petersburg att

bekämpa nihilismen. Men här föll han i onåd och sändes såsom

guvernör till det fiskätande Archangelsk, tills han redan 1882

öfver-tog guvernörsposten i Nizjny. Genom verkligt kraftiga åtgärdermot koleran stadgade han på nytt sitt rykte som idealet af en rysk

landshöfding, och nu förflyter ingen årsmarknad utan att han

mottager tacksägelsedeputationer och lyckönskningsadresser. Men så

står han också väl med kyrkan, försummar ingen helgonprocession,

håller braskande tal, behandlar köpmännen med faderlig gemytlighet

och har alltid tid öfrig för förste bäste tidningsreporter. Ja, Baranov

är excellent, och hans oskrifna historia väntar ännu sin

Saltykov-Stjedrin.

Den, som med ens förflyttas till denna marknad från

västerlandet, måste blifva alldeles öfverväldigad af detta sällsamma

skådespel; har man åter tillbragt en tid i Moskva förut, blir man mindre

öfverraskad af nationaliteternas brokighet än af den enorma

frekvensen och varuomsättningen. Här finnas visserligen i talrik mängd

perser, kavkazer, armener, judar, kineser, centralasiater och —

framför allt — tatarer, men marknaden är dock en rysk-europeisk, äfven

om råvarorna till större delen härstamma från Asien. I olika kvarter

äro här uppstaplade massor af te, hudar, läder, sibiriska pälsvaror,,

siden, ull och bomull, järn från Ural, mineralier och metallarbeten.

Särskildt underlåter väl främlingen ej att såsom minne medtaga

något föremål af sibirisk bergskristall, malakit eller lapis-lazuli, och

han dröjer gärna vid de förträffliga ciselerings- och filigransarbeten

från Tula eller Jalta, hvilka skaffat den ryska konstindustrien ett

namn i Europa. Förglömmas må ej heller den stora roll, Volgas

fiskhandel spelar med sin kaviar-beredning och dessa

häpnadsväckande störarter, som nå en längd af flere meter.

Att lämna några statistiska uppgifter vore en ganska vansklig

sak, då det här är fråga om två månaders köpslut inom en

affärs-krets, som räknar sina medlemmar i hundratusental. En

omsättning af 300 millioner rubel anses dock ej vara en öfverdrifven siffra.

Svårigheten att hålla statistisk kontroll ökas därigenom, att affärer

ofta afslutas från en marknad till den nästa, samt genom det stora

kreditsystemet; själfva riksbanken diskonterar marknadsväxlar med

goda namn på terminer, som en västerländsk banklag skulle anse

brottsliga.Men trots det ofantliga vimlet går det alltid ordentligt till på

själfva marknaden; hvarje kvarter har sin affärsspecialitet, och

rökning är strängt förbjuden på marknadsgatorna. Om kvällen får

marknadsstaden samma ödsliga utseende som Londons city, ty då

flyttar sig lifvet till de omgifvande stadsdelarna, där kinesen och

persen vid tonerna af en rysk restaurants polyorkestrion eller i ett

tyskt café chantant få en försmak af den musikaliska civilisationen.

De nya basarerna i Nizjny.

Och om till exempel två svenskar under högt samspråk slå sig

ner i ett sådant mer än tvetydigt konsttempel, må de icke bli allt

för häpna, om en af dess sminkade, utskrikna damer räcker fram

tiggartallriken med orden: »Jag talar svenska!» Nizjny plägar

utgöra slutstationen för den kvinnliga utvandring, som ifrån

Stockholm eller de finska kuststäderna går österut öfver Petersburg och

Moskva, där de träffas lika ofelbart som de gula tändsticksaskarna

och försvinna lika spårlöst som stickorna.

Men då vi tala om den svenska exporten till östra Ryssland,

må vi ej förgäta den präktiga kår af svenska eller svensk-finskaångbåtskaptener, ingeniörer och maskinister, som under de senare

årtiondena hedrat det svenska namnet på Volga, och som i Baku

skapat en storartad industri i den Nobelska nafta-fabrikationen.

Ännu står den nizjegorodska »världsmarknaden» i sitt kulmen,

och 1896 års jarmarka hade mångdubbel dragningskraft genom

dess förknippande med den stora ryska industriutställningen. Men

marknaden hotas af en fara, som kanske en gång skall blifva dess

t>ane: det är den sibiriska järnvägen med dess revolution i samfärdsel

och ekonomi. Nu mera är det en gång så stolta Makarjev bekant

ondast genom sin obetydliga handtillverkning af — målade träkoffertar,

och dottermarknaden i Nizjny kan i en framtid gå ett liknande

öde till möte.

Icke minsta behaget äger Nizjny genom sin under marknaden

väldiga flodfart, då Volga från Rybinsk till Astrachan plöjes af cirka

20,000 farkoster, af hvilka 600 ångbåtar uteslutande äro afsedda för

persontrafik. Många af dessa hvita, grundgående hjulångare äro

-efter Mississippi-stilen försedda med höga öfverbyggnader och likna

verkligen »flytande hotell». Men mot elegansen i fartygets främre

del och på öfverdäcket, där första klassens passagerare hålla till,

afsticker skarpt den smuts och otrefnad, som sprider sig bland

mellan-däckets och bakre delens brokiga resande — ett ganska tacksamt

fält för etnografiska studier.

Det är också utan tvifvel intressantare att under den nära

veckolånga färd, som ångaren behöfver för att tillryggalägga de 2,135

verst, som skilja Nizjny från Kaspiska hafvet, gifva akt på de

religiösa och husliga sedvänjorna hos dessa asiatiska och halfasiatiska

marknadsturister än att följa med landskapsscenerierna, hvilka äro

något tröttande och enformiga. Volga, den »fuktiga» (»blaga»),

är med sina 3,295 verst Europas största flod, såsom bekant, men

den har föga af Donaus och Rhens natursköna scenerier, och ännu

mindre af dessa floders landskapliga omväxlingar och romantik.Omväxling saknas visserligen icke vid Volgas stränder, men

den betingas företrädesvis af de klimatiska förhållandena. Mellan

de båda stränderna, af hvilka den västra är skarpt kuperad och

ganska brant, under det att den andra omedelbart utbreder sig

såsom sandslätt eller buskig hed, slingrar sig jättefloden bredt, men

trögt fram mellan de holmar och bankar, som vid biflodernas

utlopp hämma och klyfva strömfåran. Ju längre ner man kommer,

dess sydländskare blir ock vegetationen. I guvernementet Saratov,

•en hufvudhärd för den idoga tyska kolonisationen, som i många

Småstad vid Yolga.

generationer troget bevarat religion, språk och lefnadsvanor och

helst isolerar sig från den ryska befolkningen, frodas arbuzer,

meloner och drufvor jämte ymniga trädfrukter. Därpå vidtaga de sterila

salt- och flygsandstepperna, där kirgisiska kamelkaravaner dväljas,

och söder om Astrachan vältar Volga medels 70, för större fartyg

ofarbara armar sin vattenmassa i den salta jättesjö, som endast

mottager, men ej lämnar synligt aflopp åt dessa flytande gåfvor.

Astrachan — Rysslands hamnstad för Centralasien — erbjuder fenomenet

af tropiskt heta somrar och isiga vintrar, hvilkas sanitära obehag

ökas af ständiga flygsand- eller snöstormar.Den omständighet, att stränderna stå under vatten vid

snösmältningen och vårflödet, förklarar till god del landets ödsliga

utseende. På hela sträckan från Nizjny till Astrachan skönjer man

från däcket endast fem städer af någon betydenhet, och de 30

stationerna (pristani) äro visserligen vid båtens ankomst fulla af

väntande passagerare, tiggare och bönder, men hafva sällan

människoboningar i grannskapet. Dessa pristani bestå af förtöjda pråmar

med tak, hvilka rätta sig efter vattenståndet och möjliggöra

landningen. En af dessa pråmar tjänstgör på samma gång som reservoar

för nafta, detta tjärliknande bruna petroleumaflall, hvilket lämnar

ett billigt bränsle — tyvärr med den påföljd att vattnet vid

pump-ningen förorenas och i hög grad fördärfvar det lönande fisket.

Men en Volgafärd saknar ingalunda sitt poetiska behag, helst

en sommarafton, då båten glider stilla fram på denna majestätiska,

i solnedgången skiftande

vattenspegel, och anblicken af

en rysk by eller småstad med

dess gröna, hvita och ljusröda

färgspel från kupoler och tak

bildar ett angenämt afbrott i

denna, i sin oändliga tystnad

sublima öken. Och en rik

njutning har man vid åsynen

af ett måleriskt munk- eller

nunnekloster, delvis skymdt

i en ek- eller björkdunge på

sluttningen af en kulle, eller

af en tatarisk by med

förvittrade murar och förfallna

torn.

Om Volgasteppens

stämningsfulla poesi har jag efteråt

många gånger erinrats, då jag

Sångerskan Nadina Slavjanska. j flere europeiska storstäderBurlaker (pråmdragare) vid Volga.

Efter tafla af Rjepin.

hört det berömda ryska sångsällskap, som bildats af Dmitri Slavjanski

Agrenev och numera ledes äfven af hans dotter Nadina Slavjanska,

gift med en rysk officer Chljebnikov. I blandad kör af män, gossar

•och kvinnor, samtliga klädda i dyrbara nationaldräkter — männen

med långa rockar, röda skjortor, höga stöfvelskaft och långt, tofvigt

hår på båda sidorna af det breda ansiktet; kvinnorna i fotsida, röda

och blåa klädningar med långa, hvita slöjor och blixtrande diadem —

sjungas ryska folkmelodier, af hvilka särskildt två tillhöra Volga.

Den ena folkvisan heter *Ej uchnem», burlakernas sång.

Burlaker kallas de män, som längs stranden släpa pråmar med rep

uppför floden — ett företag som stundom blir en hel lifsuppgift

för en arbetsduglig karl och som numera äfven på Volga börjar

undanträngas af den mekaniska tekniken. Vid denna egendomliga

melodi förflyttar man sig i fantasien lätt till jättefloden, som sakta

välter fram sin vattenmassa längs den sanka stranden, långsamt

uppstigande ur floden och sammansmältande med steppen. Burlakerna

göra en kraftansträngning för att sätta i rörelse den med spannmål

lastade skutan eller pråmen, hvilket drastiskt målas genom en

inledande dissonans. Alla hala i det långa repet och streta med spända

axlar; man hör de släpande tonerna långsamt närma sig; nu ljudade som ur tusen strupar, aflägsna sig sakta och dö bort i rymden.

E—ej uchnem!

Den andra är den i Ryssland allbekanta "»Vniz po matusjke po

Volge», »utför moder Volga», och i den ligger ett episkt motiv.

Där den höga landåsen stupar nästan lodrätt ner, med en by

inbäddad i en lund på den branta sluttningen, lägger en båt,

bemannad med kraftiga roddare, i land. Den fagre, mäktige röfvaren,

klädd i siden och sammet, klättrar uppför branten och klappar på

dörren till ett hus, där hans käresta bor. Hon öppnar och låter

slutligen öfvertala sig att göra en liten lusttur i hans båt. Färden

börjar dock förefalla henne lång, och då en storm uppstår, ber hon,

gråtande att få vända hem. Men förgäfves! Det är ett brudrof*

bröllop i dess ursprungliga mening. I sin förtviflan söker hon stjälpa

båten, men äfven detta misslyckas, och hon föres med våld till den

unge röfvarens hydda i skogen, där hon snart fogar sig i sitt öde

att vara hans hustru.

Det är den ryska folkvisan, långsam och vaggande som moder

Volgas bölja, drömmande och obestämd som den ändlösa steppen,.

rik som den svarta jorden, öfverväldigande som våröfversvämningen*

vemodigt resignerad som det ryska folkets lott och kynne, men

stundom äfven fri och klar som den höga landåsen och framför

allt naiv och okonstlad som ett på kulturens lägre trappsteg

stående naturfolk. Bland dessa ofta elegiska kärleksvisor från Sibirien

och Vladimir till Kavkaz och Ukrajna känner hvarje ryss den

urgamla: »O du vide! gröna vide!» — här dock ingen rysk Ofelias

klagan, utan en flickas bekymmer vid pilträdet för att hennes båda

yngre systrar blifvit bortgifta före henne —, och hvarje bildad europé

har gärna lyssnat till den naivt sköna växelsången mellan den

omtänksamma, erfarna modern och den blygt försagda dottern i »Röda

sar afan».

Men äfven af det religiösar som ligger på botten af hvarje

folkdiktning, fick man en föreställning, då Slavjanski själf med sitt långa

hår och yfviga, svarta skägg kring det något frodiga, men bleka

ansiktet träder fram, klädd i en lång, guldstickad kappa och vid svagtackompanjemang af orgel såsom en öfverstepräst föredrager bylinan

om Dobrynja Nlkititj, en mollartad sång från elfte århundradet.

Sedan han i recitativet bedt att få »tälja Eder, käre bröder, om den

gamla goda tiden och om länge sedan svunna tilldragelser, hvaraf

minnet går i arf från son till son», begynner den högtidliga balladen

solo med svag kör i slutet af hvarje strof:

»Hvadan komma dessa obestämda toner? — Är det vinden som

leker i grenarna af en med snö höljd björk? — Eller är det det

gröna gräset, som susar på ängarna som oceanens böljor? — Nej,

det är en ung hjälte, en jätte, som bugar sig mot jorden för att

bedja om sin moders välsignelse.

»Denne jätte, hvars blotta namn väcker tatarernas skräck, är

Dobrynja Nikititj, barbarernas förföljare, och nu knäböjer han,

denne jätte såsom ett lydigt barn för sin moder, enär han icke

förr törs rusta sig till kriget, än han fått sin moders tillstånd.

»Min dyre son,» säger modern till honom. »Du vill åter lämna

oss och utsätta dig för faror bland barbarerna? Står ditt beslut

redan fast? Hvem skall skärma din gamla moders dagar? Din

unga hustru och dina små barn, huru skola de värnas för fienden,

om du ej återvänder? — Men, min son, jag håller dig ej tillbaka;

följ ditt hjärtas maning! — Gå, jag håller dig ej tillbaka. Dina

män vänta dig. Skulle en ärlig död bida dig hos tatarerna, skall

jag sörja för dina faderlösa barn, och ditt fosterland skall gråta sin

beskyddares död. Gå, gör dina förberedelser och tag din

otrött-liga häst, som otåligt väntar att få bära dig på sin rygg! Tag din

tyngsta dolk och din skönaste dräkt! — Din moders välsignelse

följer dig på din stråt!

vOch då han undfått moderns välsignelse, kysser jätten alla

de sina och går roligt de tatariska horderna till möte.»

»Förnimmen» — heter det i slutrecitativet — »denna sägen, o

åhörare! och prisen ett af vårt fosterlands berömdaste hjältedåd!»

Och programmet slutar, likasom den ryske bondens tankar, med

Bönen om långt lif ät tsaren: »Den klingar i vida Ryssland frånKavkaz till Sibiriens isar, från Amur till Dnjestr; ekot bär den öfver

världen, och det ryska hurra’t svarar på detta glädtiga rop af

be-fryndade själar.»

Rysk ornamentik.

Munkornament.

Ett helgonjubileum i Sergievska klosterstaden. — De dödas tåg på steppen. —

Raskol-väsendet. — Herr Pobjedonostsev.

Då någon märkligare tilldragelse timar i Ryssland, känner man

bäst, att den ryska nationens hjärta klappar icke i

Petersburg, utan i Moskva, och i all synnerhet gäller detta om religiösa

tilldragelser. Så var icke minst fallet, då det ryska folket med den

ortodoxa kyrkan i spetsen för några få år sedan gick att fira det

femhundraåriga minnet af den helige Sergi" död.

Och denne fromme munk från Rostov vid Don —

ursprungligen hette han Bartolomei — var för visso en för sin tid mycket

framstående man, hvars namn Ryssland har allt skäl att bevara i

tacksam hågkomst, ty med detta är Rysslands befrielse från det

tatariska oket förknippad: det var Sergi som välsignade Dmitri

Donskoj, då denne drog ut till den kamp, som på Kulikovska fältet

bröt hornen af det asiatiska förtrycket. Och kanske gjorde han sig

ännu mer förtjänt om fäderneslandet genom att på Dmitris

dödsbädd trygga den enhetliga tronföljden åt dennes äldste son.

Men vardt denna historiska synpunkt särskildt framhållen vid

det stora jubileet? Lämnade tidningar och häfdatecknare offentligt

en från legender rensad lefnadsbild af den märklige mannen, för

hvars storhet man icke behöfver taga sin tillflykt till undrets fabler?

Nej! Strängade ryska efterklangspoeter sina veka lyror för att

förhärliga fosterlandets frigörelse från barbariets träldom? Nej! Hade

den akademiska ungdomen tillfälle att åhöra eller själf gifva uttryck

åt någon festlighet, som betonade jubileets kulturella sida såsom en

väckelse för framtiden? Nej! Det var från början till slut en bigott,

på mänsklig enfald ockrande helgondyrkan.

Många veckor i förväg hade den ryska pressen med

»Moskovskija Vjedomosti» i spetsen ordat om detta jubileums nationella

betydelse, och en allmän vallfart till det 64 kilometer norr om Moskva

belägna Sergievska klostret beslöts. För folket vardt festen en

kärkommen anledning att lägga både armar och fingrar i kors, och

alla skolor i guvernementet Moskva höllos stängda hela fyra dagar.

Huru månget ryskt skolbarn skulle ej önska, att den helige Sergi

doge litet oftare!

Sergi kallas tjudotvorets, det vill säga undergörare, och det

förtäljes i heliga skrifter, huru han botade både blinde och besatte.

Men nog hade han beredt Ryssland en ännu större välgärning, om

han ställt så till, att hans hädanfärd inträffat på varma sommaren

och ej under en kall, blåsig senhöst. Ty då ett så märkligt jubileum

skulle firas, kunde Kremls helgon ej vallfärda medels järnvägen till

det alldeles vid stationen belägna klostret. Nej, tåget måste göras

till fots — den helige Sergi själf hade ju aldrig anlitat en järnväg!

Tidigt en måndagsmorgon i oktober satte sig jätteprocessionen i

gång och först på torsdagens middag var den framme.

Det är ingalunda lätt att under denna årstid gå barhufvad tre

och ett halft dygn, sjunga andliga sånger på landsvägen och bära

de mycket heliga, men också mycket tunga redskapen: det behöfs

minst tre man för att lyfta den trearmade stången med

standarplåten (chorugv), och en ikona (helgonbild) kräfver minst tio par

armar.

Rysk arkimandrit (klosterabbé).

Men som det anses för en ära att få bära ett helgon, hade

deltagarna i pilgrimståget icke blott icke betaldt för sin möda, utan

måste till och med

erlägga tre rubel, för

hvilka de dock hade

fri förtäring och logis

under fem dygn. Att

göra färden till fots

är också en ära, ty

många tsarer hafva

den vägen vandrat,

och själfva

kejsarinnorna Anna, Elisabet

och Katarina nötte

mer än en gång sina

skosulor på denna

märkliga stråt.

Elisabet hittade dock på

det knep, att hon

gick till fots från

Moskva till närmaste

by; därifrån

återvände hon i vagn till

Kreml för att sofva.

Dagen därpå åkte

hon ut till byn, fortsatte därifrån till fots ett stycke och reste in

till Moskva igen för att hvila ut. Så upprepades dessa finter, tills

hon ändtligt nådde det sergievska klostret, och då kunde hon ju

med godt samvete säga, att hon tillryggalagt hela sträckan till fots,

såsom det en rättskaffens pilgrim ägnar och anstår.

Under en af dessa färder råkade Katarina II ut för ett nytt

fromt bedrägeri à la Potemkin. Hon plägade eljes hafva med sig

dricksvatten från Neva(!) — ett vatten som icke lär vara ohälsosamt,

men icke dess mindre har egenskapen att hos den ovane främlingen

framkalla symptom af cholera domestica! Denna gång hade

emellertid förrådet tagit slut eller bortglömts, och då kejsarinnan i en

by täcktes blifva törstig, fylldes hennes bägare med — »simpelt

bondvatten». Hon drack däraf med välbehag och förundrade sig

öfver att Nevas vatten höll sig så friskt. Först på hemvägen fick hon

veta rätta förhållandet. Hon befallde då, att en vattenledning skulle

byggas från denna by till Moskva, hvilket ock skedde. Sålunda

har äfven i Ryssland »Ett glas vatten» spelat en historisk roll.

Rysk biskop.

Klockan sju på

måndagsmorgonen begynte

symfonien i Kreml, och

en timme efteråt svällde

tåget ut genom den

trånga Nikolskijaporten.

Först syntes

ambulansen, marketenteriet och

öfrig tross — sjuk- och

forvagnar lastade med

lifsförnödenheter,

våtvaror, sängkläder och

medikament; så följde

befälet — poper,

presbyterer, arkimandriter och

biskopar, och i deras

spår skredo regementena

med standar — de

helgonbärande pilgrimerna,

tusen man starka. Maken till detta skådespel erbjuder endast en

kejsarkröning. Hela prästerskapet hade mobiliserat, och de, som af

lokal tjänstgöring voro hindrade att deltaga, hade fattat posto utanför

sina högvakter och gjorde honnör för de förbitågande. En och

annan from pilgrim ville i förbifarten kyssa den utställda

helgonbilden, men han rycktes med af den lavinlikt växande massan.

Fjorton gendarmer till häst upptogo gatans hela bredd för att bana

väg, och vid Sucharevtornet ville polisen hindra profanum vulgus,

den icke legitimerade massan, att gå vidare; men denna gång var

det polisens tur att själf bli skingrad.

Efter fyra timmars vandring hölls i en liten by den första

rasten, ty pilgrimer äro icke lika otillgängliga för magens kraf som

helgon. Hvarje kyrkoförsamling förde med sig sitt: öfver en

manshög samovar lästes: »De tolf Apostlarnes»; på en kolossal

vattentunna stod skrifvet: »Ärkeängelns», och en bryggerivagn med

kvasbuteljer bar inskriften: »Kristi Frälsarens». Himmelens fåglar

kretsade lystet öfver detta fromma läger, och jordiska olycksfåglar

smögo kring för att uppfånga några smulor från borden. En drucken

bonde trängde sig närgånget fram; »ty pjan, svinja!» (»du är full,

ditt svin!»), svarade en pilgrim mer sant än fromt och körde bort

honom.

För att inte pilgrimerna själfva skulle komma fram onyktra,

hade myndigheterna stadgat, att krogarna skulle hållas stängda, där

de tusende tågade fram. Och föreskriften iakttogs samvetsgrant,

ty en tung järnbom spärrade hvarje »Vinnaja lavka». Men den

ena dörrhalfvan hade skjutits något inåt — kanske af ren

tillfällighet! — och genom den öppning, som sålunda uppstod, langades

brännvinsflaskor in och ut. På ett ställe såg jag, huru hela

varulagret under stigande tendens realiserades på mindre än fem minuter.

Redan Karamzin, hvilken utförligt beskrifvit denna väg,

omnämner, att byarna skulle kunnat blifva rika genom inkomster af

vallfärdande, därest ej den fördärfliga åtrån efter brännvin förstörde

många. Särskildt afsåg han byn Pusjkino, där nästan hvartannat

hus prunkar med krogskylt.

Hela första dagsmarschen följde jag med — dock ej längre.

All möjlig aktning för ryska helgon och pilgrimer, men såsom

liggkamrater lämpa de sig icke. Från en kulle kastade jag en sista

blick på den för ögat ändlösa processionen. Sommarens ljusröda

färger i klädedräkt hade till största delen undanträngts af vinterns

svarta och gråbruna, bland hvilkas mörka massa popernas

mässhakar lyste som en ägg-gul strimma. De andlige fingo behålla sina

hattar och sammetsmitror på hufvudet. Men alla andra gingo

barhufvade. Dock måste en del skydda sig mot den kyliga blåsten

genom att binda dukar kring ansiktet. Med blottade hjässor stodo

ock alla skådelystna, som garnerade den breda chausséen. Jag

erinrar mig än i dag en kvinna, som klättrat upp i ett aflöfvadt

nyfikenhetens träd på godt och ondt — hon gjorde en rätt

egendomlig figur i blåsvädret och kom mig att tänka på kvinnobilden

på toppen af Segerpelaren i Berlin.

Processionens eftertrupp utgjordes af tiggare; till min glädje

fann jag, att flere krymplingar kunde följa med rätt bra. Bland

dem märktes ett uppriktigt original, som utan omsvep tiggde

pengar till en sup: han visade mig nio kopek, som han hade i handen,

och bad, att jag skulle ge honom en kopek, så att det räckte till

en flaska!...

Det var minst fem tusen själar som tågade norrut. Då jag

inemot skymningen vände åter till Moskva, var jag ensam; allt var

tyst på steppen, och endast höstvinden klagade sin dofva visa och

hviskade något åt de hvita björkstammarna, från hvilkas tunna

grenar det ena löfvet efter det andra dansade ned. Jag tog med mig

ett sådant torrt blad, som en gång svällt af vårens kraft och

sommarens saft. Dess gula färg erinrade mig om de gulklädda poperna.

Och äfven de äro förvissnade blad.

***

Den järnvägsfärd, som jag på torsdagen företog för att vara

processionen till möte vid framkomsten, erinrade mig om en vandring,

som jag samma sommar gjort i dessa nejder.

Steppens enformighet afbrytes endast här och hvar af små

glesa ek- och björkskogar. Sädesfälten stodo afmejade, och de

kägelformiga kärfvarna sågo på afstånd nästan ut som ökentält; åkrarna

voro alldeles tomma; de gråa, halmtäckta småstugorna i en by

tycktes utdöda, och endast några skrumpna käringar eller smutsiga

barnungar tittade fram ur de små fönstergluggarna. Utanför husen

funnos små trädgårdstäppor, skuggade af en tunn björkplantering,

men där frodades endast gula solrosor bland prästkrage och nässla,

och den enda frukt, som lockade, var rönnträdets röda klasar.

Tystnaden i byn stördes endast af galande tuppar och råmande

kor; tyst var det också på steppen, på hvilken rörliga skuggor

aftecknade sig i långa rader, alla i samma riktning. Männens röda

skjortor lyste bjärt i solskenet, men säckarna på deras ryggar

skymtade i grått såsom grafstenar på en kyrkogård. Kvinnorna buro

sina dibarn och bylten med sängkläder; då och då roade sig vinden

med att lyfta deras hvita kjolar och blotta deras höga stöflar, som

försvinna vid knäna. Det var en egendomlig tafla, något snarlik

den tyske målaren Spangenbergs bekanta »Zug des Todes». Och

en likprocession var det i sanning: döden gick osynligt i spetsen,

och hungersnöd och kolera afslutade detta tåg af »döda själar».

Koleran i Ryssland — man behöfver ej anses feg för att känna

en beklämning vid tanken på scenerna i Moskva år 1771, då pöbeln

mördade ärkebiskop Ambrosius, därför att denne humane man ville

föra bort en gudsmodersbild, vid hvars fötter de sjuke massvis gingo

att dö och — sprida farsoten. Men hvarför gå så långt tillbaka i

tiden? Under koleraåret 1892 blef en nitisk läkare i Chvalinsk

bokstafligt söndertrampad och söndersliten af en fanatisk folkhop.

I Moskva hade en präst samma år välvilligt uppmanat folket att

lita på Gud och för resten iakttaga renlighet. »Det är lätt att tala

om renlighet för de rike, men hur skall det gå med oss, fattige?»

afbröts han härvid af en man. För sitt socialdemokratiska sinnelag

slapp karlen undan med en månads fängelse.

»De dödas tåg» på steppen afsåg närmaste järnvägsstation för

att genom bön och pilgrimsfärd afvända koleran — hvem har då

tid att tänka på skörd och hem? Tillströmningen vid bangården

var så stor, att det bildades lång kö två timmar, innan biljettluckan

öppnades. Antalet vagnar, som rymde hvar 37 man, var förstärkt,

och det långa tåget drogs af två lokomotiv. Apotek och läkare

saknades icke, och den hvita koleravagnen slank lustigt med.

Procession i Moskva för bekämpande af koleran.

Hvad skulle också de arma människorna taga sig till hemma

i sin hjälplösa okunnighet? I en stor by, Bogorodsk, med en

befolkning af sjutton tusen själar fanns under det sista svåra koleraåret

hvarken en läkare eller ett sjukhus. Hvad hafva de i farans stund

annat att göra än bedja? Själfva den upplysta »Mosk. Vjedom.»

ansåg lämpligt och tidsenligt att bekämpa koleran genom att på ett

par spalter återgifva metropoliten Filarets herdebref af år 1830 om

kung Davids synder och annat gammaltestamentligt. Helt visst är

det tillbörligt att äfven furstars syndaktighet påpekas; men då bör

brefvet också få sin rätta adress.

***

Hvar gång ett järnvägståg mellan Moskva och Jaroslavl passerar

Sergievska klostret, Troitskaja Lavra, resa sig alla i kupéerna och

Sergievska klostret nära Moskva.

göra korstecknet. Det är också en imponerande anblick: kupoler

och murar skimra måleriskt på backsluttningen, och arkitekturen

företer en profkarta på olika stilar, som dock uppgått i en rysk

enhet. De hvita, långa, med gröna tak försedda murarna,

hoplänkade genom fyra hörntorn af olika form, men med samma röda

grundfärg, representera Rysslands romantik; hufvudtemplets fem

kupoler peka tillbaka till Byzans och Rom; munkarnas trapeza

(refektorium) med facettväggar har basilikan till förebild; det höga

klocktornet på korintiska pelarafsatser bär senrenässansens prägel;

obelisken på gårdens midt minner om det gamla Egypten, och den

heliga springbrunnens kiosk erinrar med sina hästskobågar och

arabesker om den moriska stilen.

Men denna internationella mångfald i rysk sammansättning

försvinner dock i ryssarnas ögon för helgonbilden af klostrets

grundare, den helige Sergi, hvilken på 1300-talet drog sig undan till

dessa skogar för att i enslighet bedja, och hvars ben här jordats.

Denna bild har spelat en stor roll i Rysslands historia: den så att

säga räddade landet, då klostret i början af 1600-talet belägrades af

polackerna och »skälmen från Tusjino», den falske

tronpretendenten; den frälste Peter den stores lif två gånger från de

sammansvurnes dolkar; den sändes år 1703 till grefve Boris Sjeremetev

och bär sedan dess på baksidan bland annat namnet Poltava; år 1812

fördes den till det hotade Moskva; år 1855 var den nere på Krim,

och 1877 följde den de ryska trupperna öfver Donau och Balkan.

För mindre än så kan ett beläte bli heligt! Maxim Grek, den ädle

reformsträfvaren, bibeltolkaren och humanisten, fann också en

fristad i klostret, där han dog; men denna fristad var i själfva verket

ett statsfängelse, och numera bryr man sig icke mycket om hans

kvarlefvor.

Bland vanliga kyrkomålningar har klostret åtskilliga konstverk,

som göra ett behagligt afbrott i den smaklösa enformigheten.

Väggmålningarna i trapezans förhall med ämnen från skapelsehistorien

förråda en viss originell fantasi, och att bland de fördömda i helvetet

finna äfven präster (helt säkert jesuiter och andra »latinare») röjer

en viss fördomsfrihet, som på den protestantiske kättaren verkar

lika uppfriskande som afbildningarna af två helgon, hvilkas hvita

skägg såsom en dubbelfläta hänger ner öfver den vinlöfskransade

midjan till knäskålarna.

Det stora pilgrimståget från Moskva aflopp lyckligt, och endast

sju sjukdomsfall rapporterades, ehuru många måst tillbringa de kalla

nätterna under bar himmel vid lägereld. Till och med kyrkorna

hade upplåtits för att gifva de frusna tak öfver hufvudet, och för

att mätta de fromma skänktes många bidrag in natura: en fabrikant

hyrde alla värdshus i en by och tillhandahöll gratis te och tevatten

i obegränsad mängd, och Moskvas kommendant, general Kostanda,

spenderade 4,000 kotletter och »biff à la Stroganoff».

Men att få en öfverblick af själfva festligheten var icke

tänkbart — det vore som om ett ögonvittne ville ge en totalbild af ett

fältslag, där man blott ser enstaka episoder och figurer i dessa

kompakta massor. Då storfurst Sergej anlände från Moskva, rådde en

sådan trängsel både inom och utom det vidsträckta klostrets murar,

att man knappt kunde lyfta handen till korsets tecken. De, som

ej hade minsta anledningen att rosa marknaden, voro aktieägarna i

banan Moskva—Jaroslavl: under en veckas tid afgingo dagligen

12—16, till trängsel fyllda tåg, och då var det sannerligen inte för

mycket att bolaget bjöd Kremls vallfärdande helgon på fri återresa.

Härtill kommo de legioner, som af både religiösa och ekonomiska

skäl vandrat till fots från hela omnejden, från Volga i norr och

öster samt ända från Don och Dnjepr i söder. För de minst

bemedlade uppfördes ett gratishärberge af sten, tre våningar högt;

salarna saknade stolar och sängar, och hvarje plats på det

halmströdda golfvet var redan dagen förut tagen i beslag. Och med

dessa folkmassor strömmade ett penningregn öfver det förut enormt

rika klostret — allt ifrån dyrbara helgonprydnader till fattigmannens

slitna kopparskärf. Om dyrbarheten i en enda chorugv, som skänktes,

kan man göra sig en föreställning, då man får höra, att gifvaren var

hela ryska köpmanskåren, representerad på nizjegorodska marknaden.

Till och med serberna hade skrapat ihop till en minnespresent.

Själfva kyrkohögtidligheten med relikprocessionen (krestny chod)

varade fem timmar; röken från vaxljus och svängande kar (kadilo)

lägger sig tungt öfverallt; de heliga fäderna blicka dystert fram ur

sina hål vid det dofva mumlet af »Gospodi, pomiluj!», som om de

ville säga: »Gud nåde er!», och flere vallfärdare svimma af matthet

och öfveransträngning. Pilgrimerna hemförlofvas, och de svarta

munkarna räkna ihop recetten af silfver- och kopparslantar — ad

majorem Dei gloriam! Dessutom säljas i ett särskildt kapell

undergörande droppar, hvilkas lukt erinrade mig om maskinolja. Gloria

in excelsis!

Rysk pilgrim.

Men fysionomierna hos dessa pilgrimslegioner erbjuda ett

intressant studium. Öfver flertalets hvilar en högtidlig andakt och

enfaldig fromhet, som ej kan vara hycklad. Spörjer man till exempel

en gammal bruten gubbe,

hvarför han gråter som ett

barn, svarar han, att det är

af glädje att Gud låtit honom

upplefva denna sköna dag.

Nu är han redo att skiljas

hädan, ty han har fått skåda

sitt Napoli! Och alla dessa

skrumpna, krokiga gummor,

hvilkas hela lif varit en kedja

af förödmjukande släp och

slit — huru lätt ha de ej

gått de många, många milen

för att åtminstone i

omedelbar närhet af helgonen få

tillbringa en natt i vaka,

fasta och bön och för att,

om möjligt, bli delaktiga af

de 20,000 vigda bröd, som

poperna nu dela ut!

Förtviflan spåras hos ingen af

dessa elända, och i dessa ögon, röda af tårar eller svullna af

sjukdomars härjningar, läses intet trots mot deras jordiska förtryckare,

intet knot mot himlen. På sin höjd är det djurets slöa blick, en

fullständigt passiv resignation i samband med lättjefullt fromleri.

Denna religiösa öfverspändhet kommer dock nära gränsen af

fanatiskt vanvett, och denna ödmjukhet är stundom i själfva verket

blott en täckmantel för andligt högmod. Jag gaf särskildt akt på

en gammal man, som gick i spetsen för den frivilliga karavanen

från Moskva — synbarligt en invalid. Hans ögon blänkte af stel

glans, och på hans läppar spelade jämt ett fånigt leende af barnslig

stolthet att gå främst i detta tåg af Guds utkorade. Helt visst höll

han sig för en konung, och de hundrade, som skockade sig efter

och kring honom, rättade sig med vördnad efter hans takt och sång.

För att slippa den värsta trängseln gick jag på eftermiddagen

några verst öfver steppen till Bethania, ett berömdt annex till det

stora moderklostret. Den taflan höll mig skadeslös: i en liten klar

sjö speglade sig det idylliska klostret med gyllene kupoler, gröna

tak, ljusröda väggar och hvita knutar; skarpt aftecknade sig

björkarnas gulnade löfverk mot furornas mörkgröna bakgrund, och i

den stora, vackra parken betade välfödda nöt. De äro sina herrar

lika: de hvarken så eller skära, och ändå hafva de rikligt församladt

i ladorna. Men alla de skaror, som vallfärdade äfven hit, hade

säkerligen ej öga för naturens skönhet — för dem gällde det att

knäböja i Grottekyrkan, hvars egentliga sal ligger under jorden efter

förebild af Grotteklostret vid Kiev. Man kan visserligen komma dit

ned utför breda, ljusa trappor, men det är inte älsklingsvägen för

den grekiska kyrkan; man stiger från en annan byggnad ned på en

trång, kolmörk stentrappa i en underjordisk labyrint, hvars dystra,

skumma irrgångar skulle lämpa sig väl för vissa berömda

ordenssällskap.

På återvägen till Troitskaja fästes min uppmärksamhet särskildt

vid ett tiggande triumvirat, som placerat sig på vägen. Det

omedelbara grannskapet tycktes genera dem för konkurrensens skull, så

att de till sist försummade sitt »arbete» för att i allt annat än

kristliga ordalag gräla på hvarandra. Den

förste, en för resten grof, stark karl,

var blind; den andre hade endast

rudimentära händer och skalf i hela

kroppen som ett asplöf; den tredje

— nej! jag kunde icke se på honom:

hela ansiktet var en varig köttklump.

Slutligen blef den blinde så arg öfver

de båda rivalernas intrång, att han

hastigt sprang upp med staf och

bylte och gick ett stycke längre bort

med fasta, snabba steg. Där

inrättade han sig bekvämt på marken,

intog den ödmjuka ställningen och

utgöt i sorglöst lugn sitt jämmerliga

ordsvall, hvilket visserligen icke föll

på stenören eller i törne. På en

sådan hedersdag delar fattigmannen

i Ryssland offervilligt sin slant och

sitt bröd med de ännu fattigare.

Rysk yrkestiggare.

Då jag återkom, erbjöd

Sergievska staden en sällsam anblick.

Månskenet och illuminationen göto floder

af ljus öfver alla helgedomarna och dessa myriader myllrande

människomassor, och högt upp i luften strålade en krans kring det höga

klocktornet. Huru skulle ej den helige Sergi förvånats, om han stått upp

från sin femhundraåra sömn och fått veta, hvem all denna

härlighet gällde! Han skulle till sin glädje funnit, att hans kyrka gjort

framsteg i makt och glans, som han aldrig kunnat drömma om

under den försakelsens tid, då han med skogens björnar delade sin

enkla måltid af rötter och svamp. Men till icke mindre glädje

skulle han ock funnit, att det eljes är sig ganska likt i de ryska

landen och att det i somliga stycken till och med gått ännu mer

baklänges. Ovisst är dock, om han känt igen sin egen graf: han

jordades anno 1392 på en bykyrkogård, men enligt en legend hade

hans ben ingen ro i denna fuktiga lera, utan började spöka om

nätterna, tills stoftet ett par årtionden senare lades i en präktig kista

inom klostrets mäktiga hägn.

Den helige Sergi’ kista.

Slika underverk förspordes ej vid halftusenårsjubileet, men väl

lade det i dagen en ful sida af den mänskliga naturen, som ju till

ondo benägen är: snikenhet. I Sergievski Posad (förstaden) begärdes

ända till 150 rubel för ett rum; somliga bykommuner togo ända

till 40 rubel för att upplåta ett stort skjul för tekokning, och för

sofplats i en bondstuga fordrades ända till 5 rubel.

I den lilla staden nedanför klostret ligger i halfmörker en gata

med salustånd, vid hvars båda ändar beskedliga poliser posta. Här

inbjuda larmande månglerskor till te och diverse annan förfriskning

efter dagens gudeliga möda. När så en bonde kommer lallande

och halfraglande fram, slåss kvinnorna och öfverösa hvarandra med

skällsord under täflan om hvem som skall behålla bytet. Ljusen

slockna efterhand i det märkliga klostret, men ännu ljuder den

mäktiga klangen från de sex klockorna: »Tsar», »Godunov»,

»Stubbörat», »Svanen», »Perespor» och »Nikonovski» med

sammanlagd vikt af 8,600 pud. De anropa den helige Sergi om

förböner och hjälp mot kolera och missväxt och allt ondt. Ära vare

Gud i höjden! frid på ryska jorden och tsaren en god vilje! Amen!

***

Men huru mäktigt det ryska påfvedömet än är, är dock äfven

det utsatt för ett undermineringsarbete, hvarom man i utlandet har

blott föga kännedom och som man i själfva Ryssland ännu rätt

ytligt bedömer. Denna opposition mot den ortodoxa kyrkan kan

sammanfattas under ett enda namn: raskol, sektväsendet, dissidenterna.

Om man tror, att denna rörelse är en summa af företeelser af

nyare data, så strider detta både mot Rysslands historia och mot

den ryska folkkarakteren. Raskol är kanske lika gammal som den

ryska statskyrkan själf, ty den har sin rot i den ryske bondens

tröghet, »vis inertiæ» — såväl i godt som ondt —, och den

uppenbarade sig först i ett tyst motstånd mot de förändringar, som den

ortodoxa kyrkan själf ansåg sig böra vidtaga. Den ryske bonden

är, likasom hvarje annat lands bondestånd, framför allt konservativ:

om nu staten allt för hastigt bedrifver det progressiva arbetet, kan

denna konservatism blifva reaktionär; eller om kyrkan visar sig

oförmögen att hålla något så när jämna steg med utvecklingen i

det hela, kan denna konservativa seghet, som ju också är

underkastad framhärdighetens naturlag, lätt få en rent af revolutionär

anstrykning. Denna parallelism, som icke behöfver innebära en

motsägelse, har sin förklaringsgrund i det ryska folkets dubbla väsen:

å ena sidan ett »sens commun», en klar, praktisk omdömesförmåga,

och å den andra sidan en naturlig böjelse för det mystiska, det

öfvernaturliga, hvars på hedniska åskådningssätt hvilande grundval

blifvit ytterligare befäst just genom den grekisk-katolska kyrkan

själf med dess ringa didaktik och litteratur, men myckna

känsloretande och förnuftsdöfvande liturgi.

Härmed hafva vi den dubbla riktningen i hela raskol-rörelsen

gifven. Å ena sidan en mystisk strömning, som företrädesvis slagit

rötter i norra och östra Ryssland bland den isolerade, med finska

hedningar och tatarer uppblandade befolkningen; å andra sidan en

rationalistisk, som närmast funnit jordmån i södra och sydvästra

Ryssland samt bland de tyska kolonisterna vid Volga genom

västerländska inflytanden. Och båda äro lika farliga för Ryssland, ehuru

i olika mening: den förra är kulturfientlig, nihilistisk och vådlig för

hela utvecklingen; den senare, hvilken skulle kunna betecknas

såsom en praktisk framtidsreligion, är farlig för det nuvarande

Ryssland, det vill säga för den ortodoxa kyrkan och prästerskapet, den

absoluta staten och det tyranniska samhällsskicket. Den förra har

öfvervägande mörka sidor och måste anses såsom högst fördärflig

och förkastlig; den senare är i allo beundransvärd och innebär

förebudet till den morgonrodnad, som skall skingra Rysslands

andliga natt.

En framstående svensk författare på det frireligiösa området, herr

J. Stadling, har med rätta i sina skildringar från Ryssland dröjt vid

dessa företeelser, för hvilka han haft en vaken blick och ett varmt

hjärta. Ehuru syftet med denna bok ju icke är att framlägga resultat

af bokliga studier, utan i koncentrerad form meddela egna

iakttagelser, kan författaren ej underlåta att några ögonblick stanna vid

detta intressanta ämne, enär det teoretiskt är högst viktigt för studiet

af den ryska folkkarakteren och har praktisk betydelse såsom en af

nycklarna till den ryska framtidens stora gåtor. Och det ryska

sektväsendet är kanske mer karakteristiskt än något annat europeiskt

lands, ty trots sin mångfald har det inga direkta beröringspunkter

med liknande rörelser i utlandet, utan är en verkligt rysk produkt,

på samma gång som det är äkta nationelt, folkligt genom sina

djupa försänkningar i samhällets breda lager, hvilka oberoende af

kejserliga ukazer, ekumeniska möten och diplomatiska skrifverier

tyst och långsamt skapa sin historia, som i längden väl ändå

visar sig varaktigast.

Rent historiskt går raskol tillbaka till slutet af medeltiden, då

■den lägre befolkningen med förfäran såg, huru kyrkan själf ändrade

religionens former genom att revidera de liturgiska böckerna. Det

uppstod tvistighet och söndrande meningsskiljaktighet, huruvida till

■exempel »halleluja» skulle sjungas tre eller två gånger, huruvida man

vid procession skulle gå med eller mot solen, huru många fingrar

skulle användas vid korstecken och huru ordet Jesus skulle skrifvas.

Man akte sig väl att förlöjliga dessa småaktigheter: dylika

bagateller hafva stått på alla kyrkomötens program och icke minst

bidragit till de kristna statskyrkornas oförsonliga splittring!

Öfver-hufvud bör man ej vara för hastig i sin förkastelsedom öfver det

■officiella Ryssland, ty många af dess missförhållanden och abnormiteter

äro kanske mer en grad- än en artskillnad från det öfriga Europas.

Precis samma oegentligheter finnas i det mest civiliserade land

både på det kyrkliga och det politiskt-sociala området; men de

framträda där mindre bjärt än i Ryssland, där institutionerna antingen

stelnat i onatur eller i sina konsekvenser dragits i det absurda med

ytterst skarpa samhällskontraster.

Den i början dogmatisk-rituella rörelsen fick dock snart nog en

genomgripande politisk karakter, i det att det dåvarande adelsväldet,

bojarerna, begagnade sig af massans okunniga enfald och fromma

konservatism för att bekämpa kronan. Den revolution, hvarigenom

tsar Peter krossade Rysslands janitscharer och lade makten i den

oansvarige regentens hand — i själfva verket vändpunkten i Rysslands

historia —, tycktes visserligen kväfva denna konservativa opposition,

Slavia. lomen vardt i stället blott ett medel för rörelsens spridning och

organisering. De af staten förföljda eller landsförvisade bildade i

af-lägsna landsändar små kommunistiska samhällen, som äfven rent

politiskt måste

hindra det ryska

enhetsverket. Bland

dessa dissidenter

märktes särskildt

de gammaltroende,

starovjery, som såga

själfve antikrist i

tsaren, hvilken var

så gudlös, att han

lät raka sig, drack

brännvin med

tyskar, rökte

»djäf-vulsört» ur en pipa

—andra otäckheter

att förtiga.

Så länge dessa:

gammaltroende

höllo sig

afsöndra-de på obetydliga

orter, voro de

jämförelsevis oskadliga

för staten och

kyrkan i det hela.

Men en del af dem,

som under

landsflykten fattat behag

i det rörliga lifvet,

togo detta

kringströ fvande lif

yr-Kyrka för gammaltroende. kesmässigt Och bil-dade den märkliga sekten »hjeguntsy» (»löpare»). Då de ej hade

en varaktig stad, undandrogo de sig skatte- och militärskyldigheten

till förfång för staten, och enär gifvetvis många äfventyrare och för

detta brottslingar sällade sig till dessa religiösa nomader, fick sekten ett

radikalt element,_________________________________________________________

som efterhand

tryckte sin

anarkistiska stämpel

på det hela. I

själfva verket

ställde de sig utom

samhället,,

betraktade tsaren såsom

antikrist och

kyrkan såsom skökan,

och då de icke ens

tolererade den

äktenskapliga formen

för samlif,

öppnades härigenom en

vid port för

själfs-våld och

osedlighet.

En drifijäder

för hela den

mystiska, frireligiösa

rörelsen i Ryssland

är utan tvifvel

andligt högmod i

förening med okun-

nighet, dådlöshet

och de omgifvande

tvångsförhållandena.

Gammal rysk bykyrka.

Själfva ansågo de sig vara »Guds söner» och

>Kristi likar», och i sin opposition mot en rå, okunnig och despotiskkyrka gingo de själfva till svåra öfverdrifter genom en vidrig mystik,

en hejdlös, intolerant fanatism och ett onaturligt tvång, som icke

ens skonade de närmaste. Liksom den Kievska Grottekyrkans

grundare, pålade de sig själfmant asketiska försakelser och plågor,

men de isolerade sig ej i celler, utan bildade hemliga ordenssamfund,

hvilkas dunkla gärningar af ryktet än mer vanställdes. Samma

gemenskapsanda finnes ju till exempel hos de mohammedanska

der-vischerna, hvilka dock från sina möten strängt utesluta allt kvinnokön.

Här åter taga kvinnorna del i de vanvettiga ceremonierna, hvilket

har till följd att dessa gisslingar och ursinniga danser uppreta dem

till de vildaste könsutsväfningar.

Något för dessa fantaster gemensamt är ofta tron på världens

undergång och det »tusenåriga» himmelriket, för hvilket de vilja

förbereda sig eller hvars tillkomst de söka påskynda genom de

gräsligaste medel. Här må blott erinras om skoptserna (stymparna),

hvilka vunnit större utbredning än man någonsin kunde tro och

hvilkas vansinne skulle anses otvifvelaktigt, därest det ej faktiskt

befunnits, att många af dessa lemlästare äro praktiska, stundom rätt

burgna affärsmän. Till deras kategori höra ock närmast stryparna,

själfhungrarna, de stumma och de korsfästa. Korteligen: det finnes

intet onaturligt våldförande mot sig själf som ej begås af dem i

religionens och Guds namn, och man skulle tro, att uppgifterna härom

vore sensationella tidningsnotiser utan grund, om ej dessa sekters

existens bevisats genom många rättegångar i Ryssland. Hos somliga

af dessa själfmartyrer måste man beundra det fysiska hjältemodet

och principfastheten; många höra dock uppenbart hemma i dårhuset,

och andra äro väl beklagansvärda offer för samvetslösa bedragare.

I så mycket fördelaktigare dager framträda däremot de

praktiskrationalistiska dissidenterna, hvilka i återgång till natur och sundt

förnuft lägga hufvudvikt på den praktiska moralen och det sedliga

lifvets fullkomnande. Ju hänsynslösare den grekiska kyrkan vardt i

sin sträfvan, dess radikalare blefvö äfven de i sin, och äfven de äro

mer eller mindre anarkistiskt anlagda, ehuru de i sin fredskärlek äro

kloka nog att betrakta staten såsom ett nödvändigt ondt — om ejför annat så för att från samhället afvärja ett ännu större ondt. I

kampen mot bigotteriet och bokstafsdyrkan framträda särskildt

ducho-bory, den helige andes förnekare, hvilka förkastade alla yttre ceremonier,

uppfattade treenigheten såsom en symbol af minne, förnuft och

vilja samt i absolut jämnlikhet sökte skapa ett kärlekens

himmelrike på jorden. Oppositionen mot det ryska prästerskapets

dryckenskap och okunnighet född t molokanernas sekt, som vågade förtära

mjölk under fastan, men iakttogo obrottslig nykterhet och

återhållsamhet äfven i fråga om rökning. Deras motsvarighet bland

Rysslands protestanter äro de bekanta stundisterna, hvilka genom

nykterhet, frireligiös bildning och god hygienisk uppfostran intaga en

hedersplats i Rysslands ännu oskrifna kulturhistoria.

I en by nära Moskva hade en pop för en begrafning fordrat

50 kopek. Som den fattige bonden ej kunde lämna mer än 30

kopek, företog han sig att själf

begrafva sitt barn, och då

popen åter infann sig för

barndop, tog den oförfärade bonden

fram evangeliet och visade,

att Kristus först såsom

fullvuxen låtit döpa sig. Han ville

ej bilda någon ny sekt, utan

blott lära människorna att vara

sanna kristna i

människokärlek. Han trodde hvarken på

änglar eller djäflar och sökte

ej bilda sig någon

föreställning om lifvet efter detta.

Denna bonde hette Vasili

Sjutajev, och det var han som

med sin oegennyttiga och

praktiska urkristendom haft

ett så väsentligt personligt

inflytande på Lev Tolstoj.

Lev Tolstoj.

Efter porträtt af Kramskoj i Tretjakov-galleriet.Lev Tolstoj är i den ryska litteratur- och kulturhistorien det

mest storartade inbegreppet af allt, som sammanfattas i raskol. Hos

författaren af »Kreuzersonaten» spåra vi något af mystikernas

onaturliga asketism; med duchoborerna har han gemensamt en

förnuftstro på kristlig, fredlig grund; med de gammaltroende

öfverensstäm-mer han i sina anarkistiska samhällsteorier; i likhet med molokaner

och stundister omfattar han lifligt nykterhetssaken, som han tillämpar

äfven i fråga om mat (genom måttlig, vegetarisk föda), och af Sjutajev

har han lärt sig den praktiska filantropien. Tolstoj är den störste

af Rysslands raskolniker, men därför ock den farligaste, och ur

statsbevarande rysk synpunkt har väl ingen förtjänt galgen mer än

den ädle människovännen på Jasnaja Poljana. Att regeringen icke

ens krökt ett hår på hans hufvud, beror väl dels på det afgjordt

fredliga och opolitiska i Tolstojs verksamhet, dels ock på hans

litterära namn och socialekonomiska ställning — den allmänna

opinionen och hänsynen till utlandets dom äro faktorer, hvarmed

äfven Ryssland numera måste räkna. Kanske kommer det sig också

till en del af censurens kortsynthet och dumhet? De lärda herrarna

i Moskva inse kanske icke, att författaren af »Hvari min tro består»

och »Hvad är att göra?», denne fredsfantast, hvilken »ej står det

onda emot» och behandlar alla människor som bröder, i själfva

verket är Rysslands allra farligaste nihilist, hvars blotta namn är en

spik i den kista, som småningom timras för att mottaga ett lik.

Den beundransvärda segheten hos de under århundraden

förföljda och på alla sätt förtryckta raskolnikerna erbjuder den bästa

garantien för en ljusnande framtid. Och ehuru rationalisterna till

antal kunna synas försvinnande gent emot den stora massan af det

okunniga folket, spela de dock genom sin ekonomiska duglighet en

roll i den stora sociala frågan. De hafva lärt sig tålamodets konst,

och ju mer de verka genom praktiska reformer, dess mer skola de

lära bönderna, att bekännelsefrågorna icke äro ett folks enda ideal.

Emellertid lärer nog Volga hinna gjuta ännu mycket vatten i det

Kaspiska hafvets omättliga svalg, innan den ofvannämnda kistan är

färdigtimrad. Och den ryska kyrkan är, långt ifrån att vara ett lik,Pobjedonostsev.

stepräst, prydd med

•det ryska påfvedömets

alla insignier. Långt därifrån! Herr Pobjedonostsev står visserligen

i 8o-talet, men hans yttre har alls intet prästerligt, och han är ju

icke ens prästvigd. En mager, slätrakad gammal herre med brillor

på den spetsiga näsan och med ett pedantiskt, men på samma gång

■världsvant ämbetsmannasätt, gör den mycket heliga synodens chef

samma solida, men torra intryck som en preussisk kultusminister

«en trots all förstelning ännu lefvande makt, som besitter en

fruktansvärd myndighet just genom sitt sinnrika förbund med den världsliga

makten. Denna förening af världslig och andlig makt

sammanfaller icke blott i tsarens person, utan ock i chefen för hans

högheliga dirigerande

synod, hvilken enligt

de ryska statuterna

skall vara en lekman.

Och i den nuvarande

«öfverprokuratorn här

ryska statskyrkan haft

sitt bästa stöd: han

heter Konstantin

Pe-trovitj Pobjedonostsev.

Då man nämner

detta namn såsom

inbegreppet af

statskyrk-lig intolerans och

reaktionär klerikalism i

äktrysk anda, tänker

sig mången säkerligen

Pobjedonostsev såsom

•en mumieartad öfver-eller — hvarför icke? — en svensk ecklesiastikminister, hvars verkliga

kollega han ju ock är.

Hvaruti ligger då hemligheten af herr Pobjedonostsevs

ofantliga betydelse? Först och främst beror det på hans personliga

egenskaper: han är vaksam och sträng i sin plikttrogna tjänst, är

likgiltig för yttre ärebetygelser och förstår att imponera, vare sig

det gäller en botfärd till ett kloster eller en galant konversation

med damer eller en vetenskaplig dispyt. Dessutom är hans

personliga lif fullt oförvitligt — något som man näppeligen kunde säga

om hans ekonomiskt vinningslystne själsfrände Katkov, salig i

åminnelse, eller om hans svärfar Engelhart, hvilken såsom hög

tulltjänsteman i Kronstadt invecklades i en tråkig försnillningsprocess,.

som dock efterhand begrafdes i det ryska justitieministeriets

dammiga arkiv.

Härtill kommer hans statsrättsliga bildning såsom för detta

universitetsprofessor. Pobjedonostsev är, som sagdt, icke teolog,,

ehuru han besitter stor beläsenhet äfven i den dogmatiska

litteraturen — han är jurist och anses helt enkelt såsom en af Rysslands

bästa fackmän och kännare af det ryska lagverket. Då härtill komma

en järnhård konsekvens och en personlig kraft, som ej vill veta af

motstånd, samt en sofistisk, ensidig reflexionsfanatism, som står i

jämnhöjd med Katkovs mästerskap att göra den tyska hegelianismen

till ett argument för moskovitisk reaktion af gråaste art, kan man

förstå hvad denna juridiska färdighet skall kunna vara kyrkan till

gagn i dess politiska segerkamp. Pobjedonostsev är den ryska

kyrkans Nikolai I, men lyckligare än denne, ty han skall aldrig hinna

upplefva ett Sevastopol, och han är så mycket farligare, som han

är nog modern att icke rata de moderna bildningsmedlen, till

exempel pressen, men använder dem i bildningsfientligt syfte genom sitt

maktspråk och sin sofistiska bevisföring. Många kloster och få

skolor — se där hans mål, och med allt detta kan han med samma

tvärsäkerhet som Katkov försäkra, att han icke är en fiende af

religionsfrihet. Han glömmer därvid dock bort tillägget, att denna

religionsfrihet omfattar endast den rena lärans bekännare.Men utan en lycklig tillfällighet skulle hans inflytande

näppeligen blifvit så stort. Han kallades år 1865 att undervisa

tronföljaren i rysk statsrätt och förstod att vinna sin storfurstlige elevs

oinskränkta förtroende genom sitt nitiska allvar och sin strängt

vetenskapliga systematisering samt framför allt genom den för en

personligt hederlig, men intellektuelt inskränkt tronföljare smickrande

fundamentaldogmen om den ortodoxa absolutismen, grundad af

Guds nåde och historiskt styrkt såsom den enda möjliga regimen

för Ryssland.

Dessa läror buro frukt i den lojale lärjungens hjärna, och då

denne såsom Alexander III besteg romanovska tronen, visade han

sig icke otacksam mot sin forne lärare. Redan 1880 blef

Pobjedo-nostsev såsom den heliga synodens öfverprokurator Rysslands

fak-tiske kultusminister, i hvars hand undervisningsministern är blott

ett verktyg, med säte och stämma i ministerkommittéen och

riksrådet, och till god del under hans inflytande sönderref Alexander III

det konstitutionsmanifest, för hvilket den duglige, men hänsynslöse

uppkomlingen Loris Melikov redan vunnit den mördade företrädaren.

Såsom synodens chef fungerar han omedelbart under kejsaren med

stor fullmakt, utöfvar direkt kontroll öfver lärda samfund och

seminarier och kan sätta sitt veto mot synodens öfriga medlemmar,

hvilka äro: metropoliten af Novgorod, Petersburg och Finland,

metropoliten af Kiev och Galizien, metropoliten af Moskva och

Kolomna, exarchen af Grusien och ärkebiskopen af Cholm och

Warschau, adjungerade af tre högre andlige.

Och Pobjedonostsev kan med godt samvete blicka tillbaka på

ett synnerligt framgångsrikt arbete i den allena-saliggörande kyrkans

tjänst: han har kraftigt motverkat katolicismen i Polen och

Lill-ryssland, han har låtit byggandet af icke-ortodoxa kyrkor bli

beroende af den ortodoxe biskopens samtycke, han har återinfört det

ortodoxa doptvånget af blandade äktenskap i Östersjöprovinserna,

han har förbjudit den utländska missionsverksamheten i Ryssland,

och han har fört ett utrotningskrig mot judar och sekter. Han bärsålunda ej sitt namn förgäfves: Pobjedonostsev betyder detsamma som

det grekiska Nikeforos — segerbringaren.

* Sfi

*

Jag erinrar mig en episod, som timade i byn Taraskova, då

pilgrimerna från Moskva vallfärdade till Sergievska klostret. En

gammal gumma vände sig till ett bondfolk och bad att få tillbringa

natten på dess gård. Det skulle hon också få — för 15 kopek.

Då hon förklarade, att hon ej ägde mer än fem kopek och tog

fram kopparslanten, inföll värden:

»Fram med pengar bara! Gå att bedja Gud och inte ha

pengar!»

»Kristus är mitt vittne, att jag ej har mer!» bedyrade gumman.

»Kan inte hjälpas. Vi ha väntat på den här dagen i fem

hundra år/»

Det ligger en ohygglig sanning och en fruktansvärd ironi i

denna dråpliga replik. Hela den ryska hierarkien har under

rastlöst förstelningsarbete väntat ett halft årtusende, och den har ej

väntat förgäfves.

Rysk munk vid skrifbordet.

Efter en gammal rysk handskrift.

Moskovskija Vjedomosti.

Censuren och pressen. — Nihilismen. — Till Sibirien! — Ur den ryska

förbrytarvärlden.

I enlighet med den ofantliga utsträckningen i rummet få

för-i|l[ hållandena i Ryssland större dimensioner än annorstädes och

böra därför kanske mätas efter annan måttstock. Ryssland nöjer

•sig ej gärna med halfheter, utan vill ta steget fullt ut — vare sig

•det gäller att genom kyrkligt och världsligt maktspråk rotfästa det

gamla systemet, eller då det å andra sidan är fråga om att genom

moderna, radikala reformer eller förtviflade kraftåtgärder bana väg

för nya idéer. Den »breda naturen» söker ta ut sin rätt, och hvad

som än företages så i ondt som godt, i reaktionärt eller progressivt

syfte — ofta blir resultatet något ovanligt, något säreget.

Tyvärr hafva förhållandena hittills legat och ligga fortfarande

så, att detta resultat egentligen spåras i det negativa, i den

reaktionära riktningen. På sin höjd kunna de goda ansatserna i

utvecklingen märkas i ett visst segt motstånd mot de styrandes åtgärder,

i den ryska bondens medfödda misstro mot byråkratien — en

misstro som ingalunda är obefogad! — samt i en orubblig, till

öfvermod gränsande tro på Rysslands framtid och på dess

»världshistoriska mission», som uppenbarar sig dels i ett för den mänskliga

kulturen ingalunda betydelselöst framträngande i Asien, dels i en

europeisk panslavism, som vid sidan af ihåliga fraser och egennyttiga

annekteringsmotiv innehåller äfven en ideell kärna, som redan burit

frukter i de väst- och sydslaviska folkens berättigade

själfständighets-sträfvanden. Men af den opposition, den entusiasm, som fanns

både på 40- och 60-talen, skönjes intet hos den nuvarande

generationen. Den sköna litteraturen är mestadels svag, sjuklig, ointressant,

och pressen i Ryssland kan gifvetvis ej ha samma betydelse för

samhället som i andra civiliserade länder.

Men härmed vare ingalunda sagdt, att den ryska pressen är

betydelselös. Fastmer är dess roll vida större än man i utlandet

plägar föreställa sig, ty äfven i Ryssland är dock den offentliga

meningen nu mera en sak, hvarmed regeringen måste räkna, och

folkets tysta dom hör äfven här till dessa »imponderabilier»,

som tynga politikens vågskål. Här behöfver ju blott erinras om,

hvilket oerhördt

inflytande Alexander Herzen med

sin »Kolokol» i London

ut-öfvade på den liberala

politik, som vardt det

Krimkrigets hälsosamma

frukt; och då det olycksaliga

polska upproret bröt

Her-zens trollmakt och i

nationalkänslans och

patentpatriotismens namn öppnade

porten för en hänsynslös

moskovitisk reaktion, var

det åter en tidningsman,

som, utrustad med vida

mindre bildning och talang

än Herzen, men med vida

politik under en lång följd

större politisk klokhet och

energi, dikterade Rysslands

Katkov.af år och med Pobjedonostsevs nåde till- och afsatte ministrar. Denne

redaktör hette Katkov och tidningen — »Moskovskija Vjedomosti».

Men den landtliga okunnigheten och det stränga

censurregementet vålla, att den ryska pressen ej kan få en så omfattande

betydelse. Den ringa spridningen — en tidningsupplaga af 30,000

^x. anses såsom något ovanligt mycket i ett land med 100 millioner

invånare, t. ex. »Novoje Vremja» (»Nya liden») — och de dyra pri-

“Novoje Vremja“ (“Nya tiden“).

serna äro tvenne växelverkande faktorer, som gifva pressen en

aristokratisk, en »öfverklass»-karakter, och enär landsorten med dess

få storstäder står under den guvernementala styrelsens absoluta

godtycke och i kyrkans våld, äro landsortstidningarna både få och

tarfliga. Af Rysslands 500 periodiska tryckskrifter kommer sålunda

det största flertalet på de båda hufvudstäderna, hvilkas tidningar

sålunda få en stark prägel af riksbhd på bekostnad af den lokala

karakteren.

Om den ryska censurens stränghet och öfver- eller missgrepp

kan det vara öfverflödigt att orda. Vare det nog sagdt, att det finns

ingen mänsklig dumhet som icke tagit sig uttryck genom den ryska

•censurens röda penna eller nattsvart gapat fram i öfversvärtandets

»kaviar», och alla kostliga historier, som cirkulera om ryska

censuren, hafva i verkligheten öfverträffat den mest karrikerande fantasi.

För öfrigt har det bildade Europa äfven härvidlag ej allt för godt

samvete för att kunna sätta sig till doms öfver den ryska

tryckfriheten. Om man i tyska pressen gör sig lustig öfver att

Ryssland af fruktan för »samhällsupplösning» förbjudit t. ex.

uppförandet af operan »Wilhelm Tell» eller publicerandet af en

vetenskaplig afhandling om »argon», enär »det nya ämnet icke var

undersökt af polisen», så får man dock ej glömma, att Wien ä la

fin du siécle förbjöd offentligt föredrag öfver Röntgens strålar, äfven-ledes just därför att denna upptäckt icke officielt godkänts, eller att

Preussens polis under Wilhelm II:s nitiska regering förbjudit

teaterstycken, i hvilka till och med en rysk censurkommittés mikroskop

ej skulle kunnat upptäcka något vådligt. Det är löjligt, då en rysk

censor, såsom faktiskt skett, förbjudit en tidningsnotis om —

väderlekens föränderlighet, enär han misstänkte, att det politiska

barometerståndet därmed afsågs; men det är sorgligt, då en tysk polisman

upplöser ett möte, endast därför att talaren användt det obegripliga

och därför misstänkta ordet tema! Det är komiskt, då i det

barbariska Ryssland en hel tidskriftsupplaga makulerats, blott och bart

därför att epitetet »kejserliga» råkat utelämnas framför ordet majestät;

men det är tragiskt, när i det högt upplysta Tyskland ett i

otill-räkneligt tillstånd uttäladr ord kastar massor af medborgare i

undersökningshäkte för majestätsförbrytelse! Det är en både angenäm

och nyttig sysselsättning att slunga sten på falska profeter och

tyranner; men man bör då själf icke placera sig i ett glasskåp.

För resten är den ryska censorn en Mefistofeles, som vill det

onda och dock måste gå det godas ärenden. Hans godtyckliga

inkonsekvenser kunna icke behålla systemets snörräta linie; hans

ringa bildning eller godmodiga enfald mäktar icke uppspåra alla

försåtliga ställen i en bok, och understundom gör han — helst efter

en god middag eller vid brännvinsflaskan — detsamma som den

gode Homer: han sofver. Och all vaksamhet skulle ej kunna hindra,

att tusentals förbjudna skrifter sprida sig öfver landet — det må

gälla nihilistiska flygblad eller dessa lättfärdiga poem, som med och

utan rätt bära en Pusjkins namn på titelbladet. Ju mer de för*

bjudas, dess mer reta de aptiten, särskildt hos ungdomen, och de

ryska boktryckerierna i London, Schweiz, Berlin och Leipzig hafva

ej skäl att klaga öfver marknaden.

Dessutom har censurens brutala stränghet det goda med sig

att till det yttersta skärpa den ryske skriftställarens publicistiska fint*

lighet och färdighet. Mer eller mindre hindrad att uttala sig om

Rysslands inre politik, kan han så mycket lifligare sysselsätta sig

med utlandets, och i den skarpa kritik, hvarmed Petersburgs press159

bedömer ett tal af Salisbury eller ett riksdagsbeslut i Wien, bör

man icke blott se ett uttryck af rysk chauvinism och moskovitiskt

öfversitteri, utan kanske snarare en säkerhetsventil för det inhemska

missnöjet samt ett indirekt påpekande af motsvarande förhållanden

i Ryssland eller af deras beklagliga frånvaro. Då en rysk tidning

mindre får sysselsätta sig med fakta än med teorier, får den en viss

värdig stilistisk hållning och en ganska gedigen spaltfyllnad icke

utan en akademisk anstrykning — en tyngd som gör ett behagligt

afbrott mot den kontinentala »kultur»-pressens moderna,

konkurrenssjuka tendens att koncentrera sin andliga kraft på — pikanta rubriker

och sensationella nyheter »för dagen» samt, i bästa fall, underhaltiga

novelletter i den där bekanta »lördags»-genren. Den ryska pressens

tyngdpunkt har man också att söka i tidskriftslitteraturen, som relativt,

d. v. s. i förhållande till landets andliga genomsnittsnivå, är världens

främsta och äfven absolut kan mäta sig med de brittiska reviewerna

både i innehåll och omfång, men är öfverlägsen den tyska. Det

är ett stort fält för etnografiska, sociala, ekonomiska och ästetiska

undersökningar i dessa digra » Vjestniki»., som i upplagor af ända till

10,000 ex. söka sina läsare bland hela Rysslands och den slaviska

världens »intelligens». Och äfven den ryska historien såsom

vetenskap kan här ypperligt odlas. Historien kan till en tid kufvas af

våldets vapen eller vanställas af fala skribenter; men kväfvas kan den

icke. Det förflutnas orättfärdiga handlingar komma dock i dagen,

och nu mera ligger Rysslands historia ända fram till detta århundrade

tillgänglig för offentligheten såsom en uppslagen bok, om blott de

ryska historieforskarna litet flitigare ville gräfva i klostrens och

stats-arkivens gömmor.

Hvad som förut yttrats om den ryska sekterismen, har till

största delen sin tillämpning på nihilismen: härflytande ur samma

källa, missnöje med det bestående och opposition mot auktoriteten,äro de blott olika sidor af i grunden en och samma sak; de yttra

sig i analoga former och äro båda för närvarande lika vanmäktiga.

Men det är dock den väsentliga skillnaden, att under det den

kyrkliga oppositionen sått ett frö, som ej kan utrotas och som med

tiden måste bära frukt, ser det nästan ut som om den politiska

radikalismen varit alldeles utan positiv betydelse för den sociala

utvecklingen i Ryssland. Och detta är i själfva verket ej

öfver-raskande: för att verkliga reformer på det politiska området skola

vara möjliga, måste den frireligiösa rörelsen hafva utfört ett

förberedande bildnings- och upplysningsarbete, som skingrar det andliga

mörkret och gör den stora massan mottaglig för nya sociala idéer.

Men detta har, i stort sedt, den s. k. nihilismen icke gjort, och äfven

i detta hänseende bär den ej förgäfves det namn, som genom

Turgenjevs »Fäder och söner» vunnit burskap, innebärande ett

negerande af allt häfdvunnet, ett nihil (intet), hvaraf ju intet kan blifva.

Termen nihilist, som för öfrigt aldrig fått litterärt erkännande

i Ryssland — hvarken af motståndare eller af anhängare, är ännu

mer sväfvande och obestämbar än uttrycket socialist i västerlandet,

ty detta namns bärare hafva aldrig organiserat sig till ett verkligt

parti med positivt program, och man har under nihilismens kategori

hänfört hela den intelligenta oppositionen öfverhufvud — från

moderat, konstitutionell liberalism till den blodrödaste terrorism.

En utredning af »nihilismens» historia är för närvarande ej tänkbar,

och, fattad i vidsträcktaste mening, blefve den ungefär liktydig med

Rysslands inre historia under hela detta århundrade.

Men vill man lära känna nihilismen såsom en viss

kulturströmning, såsom en litterär, halft vetenskaplig »skola», kan man

utan tvekan peka på en man, hvars namn för den ryska akademiska

ungdomen har samma profetiska klang, som Karl Marx äger för den

tyska arbetarvärlden — han heter Tjernysjevski. Och det är samma

förhållande i Ryssland som i Tyskland: en god del känner hvarken

till Tjernysjevskis eller Marx’ skrifter, och ännu färre förstå dem

riktigt; men deras blotta namn hafva blifvit en lösen, under hvilken

det unga släktet samlat sig.Hvaruti ligger då det epokgörande i Tjernysjevskis verksamhet?

Son af en pop, skulle han ägna sig åt dogmatiska seminariestudier,

men fick lust för filosofi, och då hans »fria» åsikter hindrade hans

fortkomst på lärarebanan, måste han uteslutande ägna sig åt

skriftställen. Han öfversatte Stuart Mill på ryska, författade anonymt

några socialpolitiska flygskrifter mot lifegenskapen och nedskref

under ett tvåårigt undersökningshäkte en samhällsroman »Hvad är

att göra? » — ett ästetiskt monstrum

af abstrakt filosoferande och

sociologiskt teoretiserande. Romanens

•enkla fabel skildrar, huru en äkta

man frivilligt rymmer fältet, då

han märker, att hans hustru fattat

"böjelse för en vän i huset; han

låtsas begå själfmord, men flyr i

själfva verket till Amerika. Efter

några år kommer han tillbaka,

finner de båda lyckliga och gifter

■sig själf med en annan i deras

angenäma grannskap.

Tjernysjevski var såsom

vetenskapsman ovanligt begåfvad, och

hans roman innehåller många

psykologiska finesser, som just i dag

skulle kunna påräkna en tacksam

läsekrets bland ett kulturlands öfre

tiotusen. Men han var hvarken skald eller belletrist, och hans

skönlitterära arbete kunde, trots de fria åsikter om äktenskap och

samhälle, som medelbart predikades däri, ej hafva någon utsikt att

menligt inverka på den tröga ryska massan. Men arbetet förbjöds,

innan det någonsin hann publiceras, och följden vardt naturligtvis,

att efterfrågan blef så mycket större. Och äfven Tjernysjevskis

namn skulle kanske gått tämligen obemärkt förbi i den ryska

historien, om ej regeringen i sitt ömkliga handlingssätt mot denne

Slavi a. 11

LETTRES SANS ADRESSE, par TSCHERNYSCHEWSKY.

nUCBMA

BE3T) AßPECA

H. T. ^EPHLffiLEBCKATO

ETOPOE H3AAH1E

GENÈVE

( M ELPIDINE, LIBRAIRE-ÉDITEUR k

68. Rue du Rhône, 68

èu-------------------------------é

Tjernysjevskis “Bref utan adress.“begåfvade publicist begått mer än ett moraliskt brott — begått en

stor politisk dumhet.

August Strindberg låter i en af sina »Utopier» en nihilist säga,

att Tjernysjevski dött redan för 20 år sedan, d. v. s. på éo*talet.

Denne nihilist var ej väl underrättad, ty Tjernysjevski afled först

i slutet af 80-talet efter att kort förut hafva undsluppit ett 22-årigt

sibiriskt fängelse. Då regeringen ej på rättslig väg kunnat fälla

honom, hade man tagit sin tillflykt till smygvägar och falska vittnen,

och först sedan han häktats, började man samla det synnerligt

torftiga anklagelsematerialet. Han dömdes år 1864 till döden, men

benådades på schavotten med lifstidsdeportation. Hans skrifter

förbjödos, och än i dag får romanen »Hvad är att göra ?» ej nämnas

i en rysk litteraturhistoria.

Men just denna brutala orättfärdighet skadade den sak, som

regeringen ville främja. Genom den hemlighetsfulla rättegången

var det allmänheten omöjligt att få någon klar bild af denna

personlighet, af hvilken icke ens ett porträtt finnes kvar; men genom

handskrifter och muntliga traditioner vardt den till en helig myt,

ett nihilismens martyrhelgon, med hvilket det unga Ryssland

förknippade sina obestämda framtidsförhoppningar, och just därför att

namnet ej fick uttalas, tänktes det så mycket oftare.

Det förhåller sig på liknande sätt med den ryska nihilismens

popularitet. Just genom regeringens skuggrädsla och eget

hemlighetsmakeri har den fått en nimbus, som den till god del näppeligen

förtjänar, och har vuxit i den offentliga fantasien. De mystiska

rättegångarna och undersökningarna hafva gifvit fart åt öfverdrifna

rykten om den hemliga rörelsens art, organisation och storlek, och

tidningskorrespondenter hafva ej varit sena att slå mynt af de

onekligen sensationella tilldragelser, hvilkas trådar löpa dels till den

hemliga polisens politiska kansli, dels till Sibiriens grufvor eller

Schlüsselburgs kasematter.

Det finnes många karaktersdrag, hvari nihilismen liknar

raskol-väsendet. Äfven nihilismen är en fanatisk kult, som smittat den

bildade eller bildningssökande ungdomen, och den förenar sekt-väsendets ideella, veka mystik med en mycket skarp och krass realism.

Man finner hos dessa individer understundom de ädlaste idéer och

syftemål, för hvilkas ernående sådana gagn- och vettlösa medel

tillgripits som t. ex. ett lönligt kejsarmord; men å andra sidan ser

man ock, huru de djärfvaste och hänsynslösaste åsikter om stat

eller familj uttalats af unga män och kvinnor, hvilkas moraliska

vandel är fullt fläckfri och som i hela sitt uppträdande röja något

kvinnligt vekt och känsligt. Denna skenbara motsägelse är ej en

uteslutande rysk företeelse, det är sant; men ingenstädes har den

framträdt så starkt och så bjärt som i det ryska skaplynnet.

Det ofruktbara i den revolutionära rörelsen beror icke blott på

den ringa numerären eller den ofta ytliga bildningsgraden, utan

måste företrädesvis tillskrifvas den både yttre och inre svårigheten

af en gemensam organisation, den negativa karakteren i

»programmet», planlösheten i arbetet samt oförlåtliga misstag vid val af medel.

Ästetiskt och rent mänskligt sedt, äro många af dessa

statsförbry-tare sympatiska, ädla naturer, men i den politiska verkligheten hafva

de varit barn — i själfva verket voro de allra flesta ynglingar eller

unga män på 20-talet eller därunder. Och då resultaten ej

motsvarat de högt spända förväntningarna, har — i enlighet med det

slaviska lynnet — den sangviniska hänförelsen lätt lämnat rum för

en slapp förstämning och dådlöshet. Det är under en sådan kronisk

modlöshet som Ryssland för närvarande lider. Och den värsta

följden af den nihilistiska rörelsens »Propaganda der That» består,

i Ryssland liksom annorstädes, däri att den gifvit den reaktionära

regeringen ett slags lagligt sken af berättigande i dess skärpta

tvångs-politik öfverhufvud, och med dynamitarderna har äfven den sansade

liberalismen blifvit svårt lidande, ty just de element, som på

intellektuell väg skulle kunnat befordra det progressiva arbetet, hafva

under detta skräckregemente antingen oskadliggjorts på andra sidan

af Ural eller nödgats gå i frivillig landsflykt till utlandet, där de

gifvetvis saknat den intima reciprociteten med sina landsmän.

Man träffar hela kolonier af sådana »nihilister» i alla Europas

centra. De åhöra universitetsföreläsningar i Berlin eller förtjänasitt uppehälle som teknici i Schweiz; de lefva ett bohemiskt

boule-vardlif i Paris tillsammans med polska emigranter; de bilda i Londons

förstäder små kolonier af skriftställare, att endast nämna den djupt

bildade ytterlighetsmannen furst Krapotkin eller den mer moderate,

nyligen aflidne Stepnjak, båda flyktingar ur ryskt statsfängelse. Hvad

dessa och deras likar

uträttat för vetenskapen,

skönlitteraturen och konsten

genom sina djupa

lifsin-tressen, sitt varma

frihets-sinne och sitt talangfulla

arbete i upplysningens tjänst,

kommer dock endast

medelbart och i ringa mån deras

egentliga fosterland till

godo, då de själfva och

deras skrifter på det

strängaste utestängas från

Ryssland; och hvad föreningen

»Free Russia» än må betyda

såsom ett ideellt

förenings-medel för ryska

landsflyktingar, är den dock utan

minsta inflytande på

Rysslands inre politik och dess

allmänna opinion.

Mörkrets, det andliga mörkrets makt är ännu för intensiv för att kunna

förjagas af dessa enstaka strålar.

Enligt den ryska officiella statistiken för 8o-talet har Ryssland

med en folkmängd dubbelt så stor som den tyska blott hälften så

många skolor som Tyskland, och denna missproportion framträder

ännu bjärtare, då man sammanställer Tysklands 6 millioner

skol-besökande mot Rysslands i million — att nu icke tala om

bildnings-kvaliteten. Undervisningsministeriets budget förefaller visserligefiej obetydlig; men här kan man mer än eljes annorstädes fråga sig,

hur mycket af dessa medel verkligen kommer folkbildningen till godo.

Så t. ex. anslår kronan en blygsam summa af 300 rubel åt en

kommun för underhåll af skola, men med villkor att byn själf

bekostar lärarboställe. Kommunen finner denna utgift »onödig», och

— de 300 rublerna ligga orörda, d. v. s. användas för andra ändamål

eller hamna i tjinovnikers rymliga fickor, eller ock anförtros

befattningen åt popen till yttermera fromma för kyrkans

bildnings-kväfvande öfvermakt.

I själfva verket har »nihilismen», d. v. s. den revolutionära

rörelsen, en af sina värsta fiender just i den ryska bonden själf,

hvars ursprungligt sunda konservatism misstror alla reformförslag.

Det är betecknande nog, att lifegenskapens upphäfvande hos den

okunniga, uppskrämda och på sina ställen afsiktligt missledda massan

framkallade en jäsning, som här och hvar bröt ut i formliga

våldsamheter. Uttrycket »konstitution» vore naturligtvis platt obegripligt

på bondlandet — i själfva hufvudstaden förväxlades af soldaterna

vid ett myteri detta ord med »Konstantin», namnet på en storfurste

— och äfven inom den äktryska intelligensen har den

konstitutionella idén föga eller ingen jordmån. Ingen rysk reform, icke ens en

rättvisare och frikostigare omorganisering af miren, jordkommunen,

har ännu utsikt att blifva realiserad, så länge den ryska bonden

befarar eller anar, att detta förslag utgår från någon annan än tsaren

själf: för bonden är tsaren lika kär som tjinovniken är honom

förhatlig, och ett brott mot tsarens bud vore i hans ögon lika

oförlåtligt som synden mot den helige ande. Historiskt skall man också

finna, att de största sociala rörelser, som skakat Ryssland, t. ex. det

anarkistiska interregnum vid slutet af 1500-talet eller Pugatjevs

kosackuppror under Katarina II — ett bondekrig vid Volga —

endast därigenom kunnat få stora dimensioner, att den dynastiska

frågan ställdes i förgrunden, i det att samvetslösa äfventyrare eller

djärfva lycksökare satte folkfantasien i rörelse genom rykten att de

voro rätte arftagare af den ryska tronen, som inkräktats af någon

oäkta pretendent.Emellertid är det lätt att inse, huru framåtskridandet i Ryssland

oupphörligt måste hämmas på denna »obrutna mark», bestående dels

i den ryska bondens af bigotteri och okunnighet härrörande passiva

motstånd, dels i en hänsynslös tvångspolitik från regeringens (och

kyrkans) sida, som skär öfver en kam alla frihets- och

själfständig-hetssträfvanden, vare sig de segla under den konstitutionella

liberalismens eller den agrariska socialismens eller den blodiga terrorismens

flagg och som ur landet förjagar just de välmenande patrioter, som

kunde vara nationens stolthet och bästa garanti för framtiden.

I Ryssland finner man ock en kriminalstatistik, hvartill

näppeligen andra europeiska land äga motstycke. Den ryska

rättskipningen är ej dålig i och för sig. Rysslands domarekår är i

allmänhet intelligent och ganska duglig och åtnjuter anseende för

relativ omutlighet. Men den ryska lagen är ännu ett otidsenligt,

oorganiskt samlingsverk af ryska, romerska, tyska och franska

beståndsdelar, lika inkrångladt som klumpigt, och hvartill båtar för

resten all lag, om den när som helst kan annulleras genom en

kejserlig ukaz, vare sig med eller utan ministeriell kontrasignation?

En hälsosam motvikt mot den strängt bindande och dödande

lag-bokstafven vanns visserligen genom införande af jury; men äfven

härutinnan har Ryssland röjt sin anakronistiska svaghet.

Sammansättningen af dessa jury-män, hvilkas rättsliga bildning ofta står på

samma låga nivå som deras sedliga uppfattning, är

förklaringsgrunden till dessa egendomliga domar, som stundom stå i strid både

mot lagens ordalydelse och mot vanligt rättsmedvetande, såsom

t. ex. då en politisk mördare frikännes eller slipper undan med ett

jämförelsevis lindrigt straff. Ur liberal humanitetssynpunkt skulle

man möjligen kunna gilla denna mildhet; men systemet har det

väsentliga felet att icke vara ett verkligt system: det saknar en fast

princip och blir, som så mycket annat i Ryssland, en lekboll för

godtycklig inkonsekvens.

Med undantag af svårare statsförbrytelser äro i Ryssland inga

brott belagda med dödsstraff, och den vanliga domen lyder: till

Sibirien — ett straff, som äfven kan afkunnas på rent administrativFångtransport.

väg, t. ex. för att förskona kommunen från besvärliga fattighjon

eller lösdrifvare. Sibirien är ett ofantligt land, och lika många

längdgrader som det omfattar från Ural till Stora oceanen, lika

många latituder uppvisa äfven de sibiriska straffen. Det finnes ännu

i östra Sibirien och på ön Sachalin fängelser och underjordiska

tvångsarbeten, som vittna om att Dostojevskis »Döda hus» ännu i

dag är sådant, som Kennan skildrat det i sina mörkaste färger eller

såsom de polska skalderna utmålat detta jordiska helvete; men å

andra sidan finnas där stora interneringsområden, inom hvilka den

förvisade fritt kan röra sig och arbeta sig upp till ekonomiskt

välstånd. Vidsträckta nejder äro upplåtna för ren kolonisation, och i

den mån den sibiriska järnvägen nalkas sin fullbordan, skall utan

tvifvel Sibirien förlora allt mer af sin hemska, dofva innebörd och

i stället blifva ett fält för mänsklig företagsamhet och kulturell

förkofran.

Under en vistelse i Moskva hade jag tillfälle att uppfånga skymten

af en större grupp straffångar, som för brott under försvårande

omständigheter skulle transporteras med ångbåt, järnväg och till fots

genom hela Sibirien till ön Sachalin. Det tättklippta håret och de

gråa fångdräkterna utjämnade till stor del skillnaden i stånd och

bildning mellan dessa samhällets olycksbarn, och i de flestas uppsyn

lästes ungefär samma uttryck: snarare slö likgiltighet än hopplös

förtviflan. Men just därför verkade denna tafla så mycket mer

gripande, och ännu länge tyckte jag mig höra den dofva klangen

af handklofvar och skönja glansen af de bajonetter, som omgåfvo

den lifdömda karavanen.

Där var bland andra en ung bonde, som på själfva påsknatten

— det gudeligaste dygnet af hela året i Ryssland — brutit sig in

i ett hus, hvars ägare han visste vara borta för tillfället. Där hade

han mördat den sjuka hustrun och ett par små barn, stulit några

tusen rubel och slutligen tändt eld på huset för att sopa igen spåret

efter sig. Emellertid vardt han röjd, bekände lugnt och skulle nu

tillbringa 16 år på Sachalin med föga utsikt att någonsin mer skåda

det europeiska Rysslands stepper. Till granne hade slumpen gifvithonom en f. d. posttjänsteman, hvilken såsom son till en högre

officer fått en s. k. god uppfostran och därunder lärt sig lefva öfver

tillgångarna. Med ett enda handgrepp lättar han postkassan på

75,000 rubel; men som det ryska postverket högst ogärna ser, att

underordnade tjänstemän taga sig så stora friheter, måste han, trots

faderns höga rang, i sex år idka grufarbete för kronans räkning.

En helt annan typ erbjöd en ung bonde, hvilken ännu stod

under fanorna och som fattat så stor smak för krigaryrket, att han

med kronans vapen illa tilltygade sin korporal, rymde och lefde på

landsbygden röfvarlif ä la Stenko Razin. Slutligen vardt han dock

öfvermannad och dömdes att under 12 år lära sig inse, att bajonett

och pistol skapats af försynen för att användas mot teketurkmener,

turkar och kineser samt möjligen ock mot tyskar, men ej mot landets

egna inbyggare.

I de sibiriska fångtransporterna återfinnas ofta många förrymda

straffångar, hvilka återsändas med förskärpt strafftid och en extra

spöslitning. Som dessa rymlingar ej kunna försörja sig med ärligt

arbete af fruktan att bli röjda, måste de bli lösdrifvare, hvarigenom

stöldernas och brottens antal naturligtvis än mer ökas.

Ännu ett fall! En bonde hade för någon lindrigare förseelse

dömts att »kolonisera» Sibirien, d. v. s. att såsom landtbrukare

vistas på ett visst område, där ett jordstycke upplåtes åt honom.

Men afskyn för detta framtidsperspektiv hade gripit honom så

starkt, att han med en yxa huggit af sig alla tårna på ena foten,

och under förhöret förklarade han, att han med berådt mod velat

göra sig till krympling för att slippa bli sibirisk jordbrukare. Hellre

mista hufvudet, bedyrade han, än resa dit! Men han vardt ömt

vårdad i sjukhus på statens bekostnad, och Sibirien väntade gärna

på honom ett halft år till nästa fångtransport.

Vackert och rörande är det att bland de arma brottslingarna

finna äfven hustrur, hvilka med sina barn själfmant följa sina män

för att dela deras tunga öde. Den ryska kvinnans historia är rik

på sådana exempel af heroisk själfuppoffring och hängifvenhet, och

äfven den ryska poesien har bevarat vackra prof däraf; Pusjkinssamtida, den blinde Kozlov, återgaf i Byrons anda historien om

furstinnan Natalja Sjeremetevna, som i förra århundradet anträdde

Till Sibirien!

sin bröllopsresa med furst Dolgoruki till grufvorna i Tobolsk, och

Nekrasov har ännu mer gripande besjungit furstinnorna Volkonskaja

och Trubetskaja, hvilka frivilligt följde sina förvisade män efter den

misslyckade decemberrevolutionen vid Alexander I:s död. Men170

namnen på alla de otaliga andra hjältekvinnorna har hvarken

historien eller poesien upptecknat.

Men äfven den ryska staten ömmar på sitt sätt för de dömda,

och då koleran härjar i Sibirien, förordna myndigheterna, att en

särskild bakteriolog skall medfölja dödskaravanen af omtanke för

fångarnas välbefinnande. Kunna de dyrbara lifven ej skonas, böra

de åtminstone dö enligt alla läkarekonstens regler. Underliga tankar

väckas ock, då man på ryska järnvägsstationer och andra offentliga

platser ser sparbössor för — sibiriska straffångar. Oafsedt

motsägelsen däri att personer, dem staten med rätt och orätt beröfvar

friheten och tillfälle till eget förvärf, skola vara hänvisade till den

enskilda barmhärtigheten, grumlas glädjen öfver denna filantropi af

tviflet: huru mycket af dessa fattiga slantar kommer verkligen fram

den mångtusende verst långa sträckan utan att »tappas» på vägen?

Intressant vore onekligen att få se en redovisning för användningen

af dessa egendomliga bidrag.

Rättegångsafdelningen i den ryska pressen är icke dess minst

intressanta och värdefulla sida ur psykologisk-historisk synpunkt,

och det är väl mer än en tillfällighet, att den främste

romanförfattaren på det kriminel-patologiska området är en ryss (Dostojevski).

Väl kunde man frestas tro, att dessa ofta i skizzform utarbetade

domstolsreferat vore fantastiska påhitt, så sällsamma förefalla de

understundom; men rättegångsprotokollens torra prosa intygar

sanningsenligheten.

En ung gosse, ännu ej 16 år gammal, hade kommit till

hufvud-staden för att se sig om efter lämplig sysselsättning. Af

kunskapsträdets frukter var det i synnerhet de onda som lockade honom,

och bekantskapen med en tio år äldre dam från gatan vardt äpplet,

hvari han bet. Men barnets goda natur hade ännu ej hunnit bli

alldeles fördärfvad; han kunde inte utan vämjelse dricka sin andra

flaska vin, och han var nog enfaldig att åt sin Eva anförtro sin

reservfond af 65 rubel.

Pengarna försvinna lika fort som spårlöst, och lika spårlöst

försvinner då äfven hon. Fadern vill ej mer skicka pengar åt sinson, som förtviflad och svältande irrar ensam kring på millionstadens

gator. Då får han af en händelse återse henne, glömmer hennes

trolöshet och är lycklig att hafva en, som han kan sluta sig till.

De gå in på en af stadens finare restauranter, och när räkningen

skall betalas, är gossen ännu nog naiv att tro, att hon med hans

pengar skall betala åtminstone detta. Då hon svarar med hånskratt,

rycker gossen fram en knif och dödar henne på stället. Af den

oerfarne, vankelmodige ynglingen har med ens blifvit en

hänsynslös, beslutsam man, som lugnt och kallt öfverlämnar sig själfmant

i den mänskliga rättvisans händer. Under de sista dagarna, då han

ensam svultit och lidit, har han till tröst burit på sig ett porträtt

af Napoleon I, som »skulle följa honom i grafven». Hade han

läst någon slipprig bok om förste konsulns ungdomsäfventyr?

Hade han försjunkit i Raskolnikovs ohyggliga tankegång? Trodde

han, att man genom ett mord och en kärlekshistoria blefve en

Bonaparte, som stode utom och öfver den mänskliga

samhällsordningen? På grund af sin ungdom undslapp han med ett års

och fyra månaders cellfängelse, men måste för sitt återstående lif

stå under ständig uppsikt. Kanske har han redan vid sitt

tjugu-första år hunnit sitt Waterloo och S:t Helena.

En annan yngling af samma omogna ålder skulle för ficktjufnad

eller annan lindrigare förseelse insättas i häkte, emedan han ej

kunde ställa borgen för sig. Utan att vara berusad tillfogar han

nattetid på gatan med knif ett dödligt sår åt en alldeles obekant

kvinna, och inför domstolen förklarar han utan ringaste ånger eller

rädsla, att han begått mordet för att få komma till Sibirien. Man

tänke sig en sextonåring som med demoniskt trots slungar detta

förfärliga ord i ansiktet på staten! Om han öfverhufvud återvänder

från Sibirien — hvad månde varda af detta barnet?

Det lugn, hvarmed en rysk brottsling aflägger sin bekännelse

eller mottar sin dom, är ett frappant drag i den ryska

kriminalpsykologien. En tidningsman i Moskva, hvilken gift sig med en

skådespelerska, hade omedelbart efter bröllopet gripits af nervös oro

och blind svartsjuka och plågade henne inom ett par månadertill döds. Utan att söka fly eller göra motstånd öfverlämnade han

sig efter mordet lugnt åt polisen, och i häktet tycktes han alldeles

befriad från sin sjukliga oro och lättad som från ett öde eller tung

börda. Att mordet ej var öfveriladt, framgick af hans egna

anteckningar, som i ihålig, öfverspänd följetongsstil ä la Vetsera skildrade

hans känslor af hat, förtviflan och öfverläggning. Den, som nu

analyserade sin egen själsstämning, var själf tidningsman och hade

kanske ofta fråssat i gräsliga mordreferat till landsortstidningar.

Och hvad skulle han eljes skrifva om? Hvad som låg honom och

millioner landsmän mest om hjärtat, det fick han ju inte behandla.

Det är ominöst, att den ryska tidningscensurens kansli i Petersburg

— åtminstone ännu för några år sedan — är inredt i samma hus

som — fångvårdsstyrelsen.

Och ju längre ner man går på den ryska samhällsskalan, dess

vidunderligare och gräsligare former antaga brotten. Rättegångar

bringa ännu i dagen, hurusom finska folkstammar allt fortfarande

efter rent hedniska traditioner anställa rituella människooffer med

sugande af blod och andra vidriga ceremonier, och huru fanatiska

sekter i fasa för »antikrist» lönligt offra både egna och andras lif

genom eld och svärd, genom hunger och andra onaturliga dödssätt.

Ett betecknande fall kan jag af närmare erfarenhet meddela.

I en by Znamenskoje hade bönderna misstänkt, att en 73-årig

gumma var koldunja (häxa). Hvarför? Verkliga bevis hade de

visserligen icke, men käringen hade »onda ögon» och —korna magrade.

Dessa båda fakta måste stå i ett visst samband med hvarandra.

Slutligen beslöto de att göra sig kvitt detta onda. Några bönder

slogo kull den orkeslösa gumman och trampade henne på bröstet.

Desjatkin (tiondemannen), ditlockad af bullret, började slå henne med

en stör, då han fick veta, att det var en häxa. Ytterligare tre

bönder kommo till och slogo den arma; till och med hennes

sonson hjälpte till, och hennes egen syster såg lugnt på. Slutligen

släpade de den halfdöda till en grop, där de med järnspett formligt

sönderstyckade liket. Detta timade på 1890-talet tre mil från ryska

hufvudstaden Moskva i en folkrik nejd, full af fabriker!Men det mest beaktansvärda i denna upprörande historia, som

ingalunda står enstaka, är att de anklagade under rättegången gjorde

intryck af att vara fredliga, beskedliga människor med godmodig

uppsyn, och mot deras föregående lif fanns intet att anmärka. De

svarade lugnt och ärligt på alla frågor och skildrade samvetsgrant

alla detaljer med en känsla nästan af belåtenhet och trygghet, som

om de i själfva verket begått en lofvärd handling. Det gräsliga i

denna sak är icke den djuriska råheten — det är den ohyggliga

okunnighet, som därvid blottats; det är den mörkrets makt, mot

hvilken den ädle Tolstoj kämpar. Men hvar äro de andra? Hvar

är prästen? Hvar är läraren?

»Mörkrets makt» är som bekant namnet på Tolstojs gripande

bondetragedi, ett groft tillyxadt, men i sin hemska realism och

träffande psykologi kanske allenastående konstverk inom den

dramatiska litteraturen, en spegel hvari det ryska folket kan se sin

okunnighet, lastbarhet och djuriska råhet och slöhet. Detta drama, som

visserligen redan uppförts äfven i Ryssland i något modererad form,

men på grund af ämnets beskaffenhet ej har utsikt att röna samma

yttre framgång som Tolstojs harmlöst roande och satiriserande

karak-terskomedi »Upplysningens frukter», hvilken många gånger spelats på

de kejserliga teatrarna i Ryssland, blottar de tryska bondlifvets mörka

sidor med brutal konsekvens och kulminerar i den bekännelse, som

»hjälten» Nikita, med samma förfärande, iskalla lugn och drifven

af samma inre nödvändighet som Raskolnikov, aflägger inför de

samlade bröllopsgästerna: huru han förfört och svikit Marina samt

begått mened, huru han förgiftat Peter och tagit dennes pengar,

huru han förfört sin hustrus styfdotter och dödat det nyfödda barnet.

Efter dessa förfärliga bekännelser känner han ej ånger eller fruktan,

utan längtar blott efter dom och straff såsom en oafvislig försoning,

såsom en oundviklig nemesis. »Gud skall hafva medlidande med

dig» — är det enda som Nikitas fader kan säga till tröst åt syndaren

— »ja Gud!» Det är det enda harmoniska slutackordet i denna

skärande melodi.»Jag ser ingenting . . . Hvaraf kommer sig denna förfärliga,

mörka natt? Morgonen var ju så klar, så skön . . . Hvarför har

solen gömt sig?»

Dessa ord upprepas dagligen i dårhuset af en af Rysslands

berömdaste novellister Gljeb Ivanovitj Uspenski, målsman för den

nyaste ryska byskildringen ur dess mörkaste synpunkter. Efter en

bitter kamp för journalistisk tillvaro och en eländig tillvaro såsom

litteratör i Petersburg har den rikt begåfvade, men moraliskt svage

Gljeb hamnat i en asyl för sinnessjuka.

Samhället påstår, att Gljeb är galen, och samhället har alltid

rätt, så länge det har makt. Det finnes ju mången som påstår, att

äfven Lev Tolstoj är tokig. Men lida de verkligen af galenskap*

nog är det ändå en viss metod i galenskapen.

Och tänk, om det vore tvärtom, och om rollerna en vacker

dag blefve ombytta! Det ryska samhället spärrades inom

dårhusgaller, men Lev Tolstoj och Gljeb Uspenski ställdes såsom väktare

och helbregdagörare! En Pososjkov, en Radistjev, en Tjaadajev —

oförgätliga namn i den ryska litteratur- och kulturhistorien — blefvo

ju också på sin tid förklarade för tokiga och oskadliggjordes med

bepröfvade medel. Men framtiden gaf dem dock rätt i mycket:

både lifegenskapen och byzantinismen voro ohållbara i längden.

Och liksom den världsliga lifegenskapen måste falla för den

öfverväldigande opinionen och den moderna tidens kraf, så skall

ock den andliga lifegenskapen, mörkrets makt, förr eller senare

besegras af den naturliga sundhet och den rika människokärlek*

som den svarta jorden bär i sitt sköte.Sibiriska fångar sjunga hemlandssånger.

Efter en tafla af Wladimir Szereszewski.

Trojka.

I kibitka. — Den ryska miren. — En sommar- och enn vinterbild på steppen. —

»Hvem lefver lyckligt i Ryssland?»

Af alla sätt att resa i Ryssland är en färd i bondvagn det mest

karakteristiska och därför intressantaste, ty härvid får man

både se själfva landsbygden och lära känna något af det verkliga

folket. Och i de allra flesta fall kan man vara viss på, att man i

körsvennen har framför sig en äkta rysk bonde. Ja, icke ens det

moderna stadslifvets nivelleringsarbete mäktar utplåna den i god

mening ursprungliga bondskhet, som sitter kvar i kropp och själ

hos de hundratusentals bondpojkar, hvilka flytta in till städerna för

att skaffa sig uppehälle såsom åkare. När man får se izvostjikens

låga, skinande hatt och rynkorna på hans slitna, blåa kaftan, eller

när man på afstånd skönjer den halfkretsformiga selbågen, duga, då

vet man, att man befinner sig i Ryssland.

Och hos denna izvostjik finner man ofta de bästa dragen af

den ryska folkkarakteren: han är anspråkslös, godmodig, tålig,

skämtsam. I störtregn och solgass härdar han med jämnmod ut på det

lilla bräde, som föreställer kuskbock och hvarunder hans hopkrupna

ben försvinna på ett outransakligt sätt. En del åkare äro så att

säga fixa stjärnor, intagande en fast position på de punkter, som

polisens försyn behagat utstaka; andra åter äro kometer, de där

ständigt äro i rörelse med oregelbundna banor. Men alla likna de

hvarandra i jovialiskt lugn och optimistisk resignation, och ingen

yrkesafund stör det goda kamratskapet.

Anspråkslösheten framträder visserligen ej så starkt i fråga om

prisfordringar; men denna svaghet att vilja sko sig på den kära

nästans bekostnad är ej ett särskildt ryskt, utan ett allmänt

mänskligt drag. För resten hugger kusken till i pris mer af gammal vana,

ty han vet mycket väl, att den något så när förtrogne ögonblickligt

slår af minst 33 1/3 procent, och han är belåten, om han kan stoppa

hälften af den nominella kursnoteringen i den smutsiga

penningpåsen.

Men fullt äkta ter sig dock ryskheten först på landsbygden,

•och för den skull ber jag läsaren i mitt sällskap bestiga en kibitka

i det sydvästra Ryssland.

En kibitka hör till de primitivaste inrättningarna i det

konservativa Ryssland, och såsom prof på ett ociviliseradt folks industri

skulle den på en etno-arkeologisk utställning bestämdt få guldmedalj.

Kibitkan är en bondvagn med utseende af en aflång, öppen kista,

som surrats fast på ett fyrkantigt träställ. Bänk eller sits finnes

■ej, utan nian inrättar sig så bekvämt som möjligt med utsträckta

ben på den höströdda botten. Att luta sig bakut akte man sig väl

för, ty då skulle man snart vara sönderstött! Åkning i kibitka

är en konst, som inläres, lika väl som t. ex. ridt på åsnerygg,

■och kroppens rörelser rätta sig efterhand efter hjuldonets

nyckfulla slingerbultar och skakningar. Är det riktigt fint, så har man

en baldakin af flätverk eller duk, snarlik öfverklädnaden på en

^vagga; den är nog tät att hämma utsikten, men icke nog tät att

utestänga regn. Själf sitter kusken längst framme, antingen

hopkrupen på korslagda knän eller balanserande på kanten med benen

dinglande utanför.Vägen är, som bekant, lika med hastigheten gånger tiden. Men

hastigheten rättar sig i Ryssland mer än annorstädes efter priset.

Betalar man litet, sjunker hastigheten successivt ned mot noll; är

man åter frikostig och ger små antydningar om »te» (=

snaps-pengar) vid framkomsten, får hastigheten en accelererad karakter.

Bonden svänger oupphörligt sin korta, slöa piska och öser sitt

ymnighetshorn af smek- och skällsord på de små och magra, men

sega krakarna. Tror utländingen sig ha blifvit mäktig ryskan, blir

han dock alltid bet, då det gäller att tolka en jamstjiks (formans)

egendomliga, ofta metaforiska terminologi, än bestående af sinnrika

liknelser ur djurvärlden, än hämtad ur den grekiska kyrkans

rikhaltiga förråd af helgon — hon äger 137 »allmänna» helgon från

och med Olga, hvilken kanoniserades 969, ända ned till den helige

Tichon anno 1783, förutom en mängd lokala helgon. Den ena

hästen, stadigt spänd mellan

skacklor, representerar så

att säga den centripetala

kraften och följer

tröghetslagen; den andra (stundom

ock en tredje), löst spänd

vid sidan, hoppar lekfullt

och fritt, motsvarande det

centrifúgala elementet. På

järn har kibitkan eller

tarantassen ingalunda

öfver-flöd; det mesta materialet

består af trä, bast och

tågstumpar. De ljud, som

alla dessa friktioner

åstadkomma, förråda frånvaron

af olja och peka tillbaka

till en tid, då dur- och

mollskalörna ännu voro

okända. Rysk bonde.

Slavia. 12»Barin, pozjalusta/» (Var så god, herre!)

Så bär det i väg — icke på en vanlig landsväg, utan öfver

stock och sten, genom ängar och busksnår. De stora, breda

landsvägar, som Katarina II lät anlägga öfver hela riket, använder bonden

ej gärna; den fria steppen lockar mer* och på bekvämlighetens

bekostnad spar han helst in en verst, hvar han kan. Och af de

vackra trädplanteringar, som gjorde eller skulle göra stora

landsvägen till en lummig chaussée, äro ej många oskadade, ty människan

har sköflat ännu mer än tiden. Det var ju så. bekvämt för bonden

att använda träden vid dessa »onyttiga» körvägar till bränsle eller

byggnadsmateriel, och för resten tyckte han nog, att de bara skymde

utsikten öfver hans kära, fria stepp!

Kibitkan skramlar vidare, men vägens nyckfulla krökar erbjuda

för ögat ständig omväxling i det eljes enformiga landskapet: än

ljungbeväxta hedar, än ek- och talldungar, än ödsliga åkerfält.

Ibland insveptes vi i moln af ett yrande damm, ibland sjönko de

knarrande hjulen ner i en sumpig damm, så att vatten och smuts

stänkte öfver korgtaket. Slutligen fingo vi sikte på en väderkvarn;

kort därpå stucko några gråa hus fram mellan träd, och så rastade

vi vid kabaken eller kortjma (krogen) i en by.

Den ryska bykommunen, miren (världen), lillryssarnas gromada

och en frände till sydslavernas zadruga, har samma gamla, goda

anor som vetje, den ryska folkförsamlingen i de forna republikerna,

och är en intressant, äktrysk institution af största betydelse. Miren

är moskoviternas nationella stolthet och betraktas väl med afundsjuk

vördnad äfven af den nyeuropeiska socialismen. Ur teoretisk ideell

synpunkt har miren många drag, som ej kunna annat än göra ett

sympatiskt intryck på den frisinnade västerländingen, framför allt

genom dess utpreglade jämnställighetsprincip samt dess respekt för

individen och minoriteten, yttrande sig däri att hvarje beslut skall

vara enhälligt, d. v. s. frukten af ett hänsynsfullt sammanjämkande.

En så framstående kännare som Stepnjak är icke mindre beundrare

af miren än den reaktionäraste moskovit, och den store italienske

statsmannen Cavour, hvilken af den liberale slavofilen och national-ekonomen Kosjelev — ett namn som är olösligt förknippadt med

kapitlet om den ryska bondeemancipationen — fick upplysningar

om mirens väsen, har ju yttrat, att han däri såg ett skyddsvärn mot

de sociala farorna i framtiden sådant som »intet annat land äger

och hvartill Ryssland kan lyckönskas».

Men idé och verklighet sammanfalla icke i Ryssland; saken ter

sig helt annorlunda på nära håll, och det vidunderliga kommer i

dagen, att teorien stundom kan synas grön, men att lifvets träd är

ganska grått och torrt — tvärt emot Goethes berömda sats. Det

By i mellersta Kyssland.

enkla sakförhållandet är, att miren i dess nuvarande form icke har

en enda sida som icke erbjuder sårbara punkter, och erfarenheten

har gifvit motståndarna allt för rätt i deras kritik af denna agrariska

kommunism. Olyckan ligger dels i den ryska okunnigheten och

lättjan, men framför allt kanske däri, att efter lifegenskapens

upp-häfvande bönderna af den ofantliga arealen, som skulle kunna föda

en flerdubbel befolkning, genom orättvisa vid jordskiftningen fingo

för litet jord till förmån för adeln, hvars privilegier kronan ej vågade

kränka, hvaremot de samtidigt tyngdes med stora skatter och för

inlösen af sin fria jord måste skuldsätta sig på det mest kännbara

sättet. Miren är sålunda ett tveeggadt vapen: om den å ena sidantryggar bondens eganderätt och själfstyrelse, har den å andra sidan

varit en källa till social orättvisa och däraf alstradt missnöje, som

nihilismen ej försummat att söka göra sig till godo med parolen

»Zemlja i Volja» {Jord och frihet). Och den socialdemokratiska

rörelsen, som i Ryssland öfvertager arfvet efter nihilismen, och som

i Petersburg och de västra gränslänens industricentra redan

uppenbarat sig i form af strejker, skall ej vara sen att till sin fördel

begagna miren på både ena och andra sättet, då rörelsen sprider sig

till landsorten.

Bondeemancipationen på 1860-talet, hvarigenom den ryska miren

återinsattes i sin ursprungliga rätt, var en nödvändig reform, som

dock mindre förestafvades af verklig omtanke för bönderna än af

hänsyn till utlandets dom öfver det »barbariska» Ryssland samt af

statsfinansiella klokhetsskäl. Men ett hade regeringen icke förutsett:

den ryska bondens misstro mot reformer redan såsom sådana och

hans underliga rättsbegrepp. Förut hade han visserligen varit

lif-egen och därför blott ett kreatur i sin herres hand; men huru

mycket bättre hade det ej varit att tjäna under en riddargodsägare,

med hvilken han aldrig kom i beröring och som kanske blott en

kort tid af året besökte sitt gods, än att såsom »fri» jordägare falla

i händerna på samvetslösa brännvinsadvokater, som skuro pipor vid

jordskiftena, eller ockrande judar, som mot orimliga räntor hjälpte

honom ur en tillfällig betalningsskyldighets förlägenhet och från

tjinovnikens pockande skattekraf, eller råa spekulanter från närmaste

stad, hvilka i sitt landtbruk föregingo med ännu sämre exempel än

den forne adelsmannen, hvars gods gått under klubban! Förut

resonnerade bonden som så, att han var ägare af jorden, äfven om

hans person och arbetskraft tillhörde adelsmannen; nu åter finner

han sin öfverman i staten, i hela samhället, som utan hans hörande

öfverlämnar dispositionsrätt på viss areal. Korteligen: den nya miren

vardt blott en vrångbild af den gamla; den forna hade representerat

en organisk samhällutveckling enligt dåvarande tidsförhållanden, den

senare blef en konstlad produkt.Blotta känslan af att endast hafva dispositionsrätt till ett visst

jordområde, som utskiftades genom koncentriska ringar och radier

och som »reglerades» minst hvart tredje år, endast ökade den ryske

bondens slöa passivitet och alstrade i förening med hans djupa

okunnighet en misshushållning af värsta slag. Då han ju ändå

visste, att hans söner ej skulle få odla samma teg, drog han största

möjliga nytta af sitt anvisade jordstycke utan minsta tanke på

framtiden, och sålunda kom en agrarisk vandalism att gå hand i hand

med en allt mer förfäad pliktkänsla. Det missväxtelände, som

nyligen hemsökt Ryssland och som hotar att tlifva kroniskt, skulle

ej varit så omfattande, om det ej stode i samband med hela den

bondagrariska frågan. Hvilket land som helst kan ju drabbas af

missväxt, men det behöfver därför ej falla offer för en akut

hungersnöd.

Afven villkoren vid jordskiftet, som företages dels efter antalet

manliga hufvuden, dels efter antalet hushåll, hafva ock bidragit till

att förfela mirens goda syfte. En fader med en son får t. ex. mer

land att bruka än en fader med ett par döttrar. Efter faderns död

blifva döttrarna utan jordlott, och som utsikten att bli försörjda

genom giftermål därigenom förmörkas, drifvas de till tiggeri på

landet eller prostitution i städerna.

Afven talet om mirens »absoluta jämlikhet» och dess »aktning

för minoriteten» är en chimär. Då enhälligt bifall kräfves för ett

förslag, blir naturligtvis den praktiska följden af denna ideella politik,

att oppositionen formligt pratas omkull eller skrikes ihjäl vid den

allmänna omröstningen, eller ock oskadliggöres den i afgörandets

stund med samma bepröfvade medel, som vid t. ex. de moderna

parlamentsvalen i Serbien och Bulgarien tillgripas för att trygga en

regeringsvänlig majoritet i kammaren. Och å andra sidan har

historien visat, hvarthän detta enhällighetssystem leder: polackernas

libenim veto är blott en annan sida af samma sak — till syftet,

välmenande, i verkligheten högst olycksbringande.

För belysande af hela den agrariska frågan i Europa är studiet

af den ryska miren ett lika tacksamt som viktigt fält, och de stater,som tilläfventyrs ha råd att sända stipendiater till Ryssland för att

i nykterhetens intresse taga kännedom om &mr-beredningen, borde

ej heller försumma att genom kompetent person undersöka ett så

stort samhällsproblem som den ryska miren, hvilken trots alla sina

fel bibehållit mer äktrysk ursprunglighet än både duma (borgerskapets

representation i städerna) samt zemstvo (landsting eller

hushållningssällskap). Men när så stora missförhållanden kunna uppstå i ett så

Kvinnodräkter från norra Ryssland.

primitivt samhälle, som den ryska landsbygden allt fortfarande företer,

innebär ej detta då en varning mot den agrariska statssocialismen

för samhällen med högre kultur, större anspråk och behof samt

skarpare brytningar mellan individernas tycken och viljor?

Författaren endast framkastar frågan och skulle ej önska något högre

än att hans tvifvel kunde skingras genom erfarenhetens motbevisande

argument.

Är miren väl värd det allvarligaste betraktande, kan åter volost

lätt bli föremål för ett harmlöst satiriserande. Volost är i själfvaverket detsamma som miren, men sedd från den

juridisk-admini-strativa sidan. Hvarje manlig medlem af miren har säte och stämma

i volost, som under presidium a i starosta (byäldste) sammanträder

under bar himmel :— vanligen efter gudstjänsten — för • att på

enklaste sätt slita tvister om jordskifte och andra

meningsskiljäktig-heter, förrätta utskrifning af nödigt antal rekryter samt ådöma straff

för slagsmål och stöld (intill 30 rubels värde) m. m, Volost är

sålunda ett slags landskansli och polisdomstol. Dessutom har

kommunen den egendomliga rättigheten att utesluta misshagliga individer,

t. ex. besvärliga fattighjon, och detta utvisande blir vanligen liktydigt

med att — »kolonisera» Sibirien, d. v. s. formlig deportation. Ofta

afgöras angelägenheterna vid brännvinsglaset; vodka har i Ryssland

en underbar förmåga att påskynda ärendenas gång, och långt ifrån

att öka parternas kif, bidrar det »lilla kära vattnet» fastmer till en

ljuf försoning, hvari både domare och nämndemän deltaga, och

utslaget behöfver då knappast ens afkunnas. Om två ryssar berusa

sig, slutar samkvämet vanligen med att de kyssa och famna

hvarandra i närmaste dike.

Detta burlesk-idylliska bylif ändrades visserligen på 1870-talet

genom en nådig ukaz, att hvarje byäldste skall ställas under den

guvernementala ispravnikens (kretsfogdens) omedelbara kontroll. Men

det vardt sannerligen inte bättre för det: med ispravniken och

dennes kanslister öppnades byporten på vid gafvel för det suveräna

skrifvardömet med byråkratisk slentrian, protokoll och

stämpel-afgifter samt mutningssystem, servilism och demoralisation uppifrån.

Mina tankar hade fått denna reflekterande riktning under färden

öfver steppen, hvars ödslighet har sin förklaring just i miren med

dess isoleringssystem af stora, enstaka bykomplex. Och anblicken

af den gråa, entoniga byn med den snuskiga krogen gaf en antydan

om den ryska bondekommunismens moraliska verkningar. För

tillfället voro krogkunderna stillsamma och nyktra; de hade tydligt

tråkigt och ondt om slantar.

»Pozjalusta, barin!»Åter skramlade kibitkan på den obanade stråten. Ehuru jag

hyrt åkdonet, måtte min knipsluge körsven ha gjort hemliga aftal,

ty under vägen upptogos utan vidare resonnement tre nya

passagerare: en liten pojke, en bonde och en kupets (köpman). Den

sistnämnde, hvilken blef min närmaste granne på höbotten, var i sin

nästan fotsida kaftan och svarta mössa typisk för det merkantila

mellanstånd, som i Ryssland arbetar sig upp till en rätt god

ekonomisk ställning och »klassmedvetenhet». Den atmosfär, som närmast

omgaf honom, röjde bekantskap med brännvin; men ur den klara

blicken lyste både intelligens och godmodighet. Han teg envist,

och jag nändes ej störa hans själfbelåtna ro eller tysta kalkyler.

Först efter en timme bröt han isen och sade på fullaste allvar, i

det han pekade på de eländiga hjulspåren i lerjorden:

»Bra väg!»

Med dessa två ord hade han lättat sitt hjärta och försjönk åter

i synbart mycket ljusa betraktelser. Efter ännu en timme började

han röra på sig och tänkte sannolikt säga något mer. Men då voro

vi redan framme, och han försvann lika tyst som han kommit,

tagande hemligheten med sig.

* *

Det är på ett haf, jag vandrar i den nejd, dit jag nu för läsaren.

Äfven om denna bild aldrig förr användts, skulle den osökt trängt

sig på mig, under det jag trampade det vida slättlandet i guverner

mentet Orel. Än ligger detta haf lugnt och jämnt, så att jord och

himmel vid den fjärran horisonten sammansmälta till ett; än tyckes

det svalla såsom långsamma jättevågor i form af uttänjda åsar och

sluttningar, hvilka stundom skarpt afbryta synkretsen. Små ek- och

björklundar här och hvar äro ju öar och holmar; färdemännen,

som någon gång träda fram på denna yta, kunna gälla för seglare,

och kyrkorna med hvita kupoler och spiror äro naturligtvis

fyr-båkar, de där hafva att leda de vilsefarande till den rätta hamnen

och den säkra stigen.Kosacker.

Efter en tafla af Josef Brandt.

185

Anblicken af steppen tröttar lika litet som åsynen af hafvet;

den fria utsikten vidgar tanken, och det oöfverskådliga panoramat

väcker en föreställning om naturens majestätiska oändlighet.

Det finnes i ryska språket ett egendomligt uttryck för

gästfrihet: chljebosolstvo, som har sitt ursprung i den symboliska

hälsning, då värden bjuder bröd (chljeb) och salt [sol). Den egentliga

betydelsen skulle dock snart åter kunna komma till heders i

Ryssland, ty flerestädes på landsbygden finnes det knappt mer än bröd

och salt att undfägna en gäst med. För öfrigt har den nordslaviska

gästfriheten, en gång mångfrejdad, börjat lämna rum för misstrogen

njugghet, hvilket ej heller är att undra på. I forna tider var den

vid jordtorfvan bundne på nåd och onåd prisgifven åt sin herres

godtycke, och efter lifegenskapens upphäfvande har

landtbefolknin-gen af de samvetslösa spekulanterna, skattefogdarna och

brännvins-advokaterna lärt sig misstro hvarje gost (främling, gäst), i hvilken

han nu mera ser en hostis (fiende). Det händer nästan aldrig, att

en rysk bonde på landsvägen vågar hälsa först eller vill göra sig

underrättad om målet för främlingens färd, och ber man honom

träda närmare, smyger han sig försiktigt fram ungefär på samma

lömska sätt, som en misshandlad hund lockas fram. Och denna

bild kan fa gälla äfven i djupare mening. Han misstror sina danaer,

äfven då de komma med skänker, och han gör i regeln klokt däri.

Men det finnes ett gammalt godt råd i Ryssland: »tala rubel

med tjinovniken», hvilket äfven kan tillämpas på bonden: tala kopek

med honom! Då öppnar han språklådan, lämnar äskade

upplysningar och skiner af godmodighet. Han vill gärna höra talas om

huru »tysken» har det, men naturligtvis är hans »Rus» (Ryssland)

ändå det bästa land i världen! Visserligen händer det här som

annorstädes, att om man frågar, huru långt det är kvar till närmaste

stad, det svaras t. ex. tre verst; man går inemot en timme vidare

och får af nästa odalman veta, att det är »bara fem» — att nu icke

tala om ett sådant spratt, som en gurkätande rödskjorta en gång

spelade mig, i det han af okunnighet, missförstånd eller illvilja nar-rade mig att gå åt rakt motsatt håll och därigenom stal en dag af

mitt reselif.

Det är särskildt två intryck af den ryska steppen, som inpräglat

sig i mitt minne och som jag vill söka återgifva med stålpenna —

i brist på pensel.

Det är middag. Hela naturen tyckes sofva, och själfva solen

ser dåsig och blek ut. Det är alldeles lugnt, och knappt en

half-vissnad blåklint eller nejlika, som skonats af lien, rör sig vid en

kvalmig vindfläkt. Varm och kvaf stiger ångan upp från de

ny-mejade sädesfältens kärfvar, och det doftar starkt från de färskt

upp-plöjda åkrarna. Ingen mänsklig varelse är inom synhåll, och på

den ödsliga taflan är det blott en fast punkt, som ögat kan stanna

vid: det är en telega (bondvagn), som står orörlig där borta. Den

magra brunten hänger hufvudet resigneradt och har spärrat ut

fram-benen för att stå så mycket stadigare. Utsträckt i vagnshöet, ligger

en massa gråa paltor, repstumpar och bast, som omsluta en

människokropp. Det är den gamla historien, som dock förblir evigt ny:

bondfar har varit i stan och sålt varor, köpt brännvin i stället och

supit sig dödfull, innan han hunnit hem till varma stugan. I detta

tillstånd gör bonden skäl hvarken för benämningen musjik (man)

eller krestjanin (kristen); nej, han är smerditj, den stinkande!

Andra bilden: Det är afton. Tjocka moln välta fram på fästet,

men då och då bryter den nedgående solen fram i nästan blodröd

glans. An skimra de gulhvita rågtegarna i bjärt belysning; än

kastas långa slagskuggor öfver den svarta åkermullen, så att den

ser ännu svartare ut. En frisk vind har blåst upp, och det går en

rörelse genom de bruna hirs-axen såsom hafvets första krusning.

På den breda chausséen, där de tjocka pilträden bilda gles häck,

spränger en trojha fram. Den mellersta hästen trafvar stadigt under

den höga dugan, under det att de halft lösa sprakfålarna springa

lustigt på sidan. På långt håll höras slagen af hofvarna och

smällarna af piskan, och snart uppfångas ljudet af jamstjikens maningar

till sina »hvita dufvor» eller »fördömda grodor» att skynda undan

ovädret. Där solen gått ner, skönjes en gul, kall färgreflex, somaflöses af en tunn, skär ljusslöja. De hotande molnen kantas nertill

med silfver, hvaremot de öfre lagren te sig så mycket mörkare.

Natten faller på, och det tändes ljus både i himmelen och på jorden.

Trojkan har länge sedan försvunnit, men ännu förnimmas svagt

klatschar af knuten och dånet af hofvar, tills allt dör bort i nattens

och steppens hemlighetsfulla tystnad.

»Trojkan flyger och flyger utan återvändo», lyder ett berömdt

ställe i Gogols »Döda själar». »Det är som om en okänd kraft

lyft dig upp på sin vinge; själf flyger du, och allt flyger: milstol-

Sydrysk by.

parna flyga, till möte flyga köpmännen i sina kibitkor, och på ömse

sidor flyger skogen med sina mörka rader af tallar och granar, med

sina yxhugg och sitt korpskrik. Hela landsvägen flyger — Gud

vete hvart i ett försvinnande fjärran, och det ligger något förfärande

i detta snabba skymtande, där de försvinnande föremålen ej hinna

uppfattas, och där blott himlen däruppe och de lätta molnen och

den därur framträdande månen synas orörliga. Ack, trojka,

fågel-trojka, hvem har uppfunnit dig? Blott hos ett flinkt folk har du

kunnat födas, på en jord, som ej låter skämta med sig och som

lika jämnt breder ut sig öfver halfva världen ...»»Och jagar också icke du, Ryssland, såsom en flink,

oupp-hinnelig trojkal Vägen dammar och ryker under dig, broarna

knaka; allt lämnar du långt, långt bakom dig. Åskådaren stannar,

slagen af häpnad öfver detta Herrens under. Är det blixten som

slagit ner från himlen? Hvad betyder denna skräckinjagande rörelse?

Hvad är det för okänd kraft i dessa i världen okända hästar?

Hafven I hvirfvelvindarna i edra manar? Hafven I ett känsligt öra

i hvarje eder åder ? Hafven I från ofvan förnummit en bekant sång,

spännen I därför edra kopparbröst och flygen genom luften i rak

linie utan att beröra jorden med edra hofvar hänförda af Gud?

Ryssland, hvart jagar du? Gif svar! Men det gifves intet svar.

Klockornas underbara klang utgjuter sig; det stönar i luften och växer

till storm. Det flyger förbi allt, som finnes på jorden, och andra

folk och riken vika åt sidan och lämna rum för dig ...» Det är

den moskovitiska panslavismens inträde i den ryska skönlitteraturen.

* *

Två dagar och lika många nätter hade en fruktansvärd

snöstorm rasat på slätterna i guvernementet Moskva, dit vi nu förflytta

oss med . den moderna samfärdselns snabbhet och med en författares

rättighet att i fantasien göra ett språng i tid och rum. Här och

hvar tornade drifvorna upp sig ända till två meters höjd; lokomotiv

sutto fast, och järn vägstelegrafen hade mycket att förtälja.

Men på den tredje dagen rann solen upp på en klar, ren

himmel, och det glittrade och glänste på det hvita haf af snö, som

skylde den svarta jorden och dess kommande skördar. De hvita

kyrkorna kunde knappt särskiljas på denna entoniga tafla. Skatorna

kretsade girigt kring de nakna träden, och de magra hönsen vågade

sig utom husknuten för att krafsa på tunna halmstrån. Pumpar

och brunnar sågo ut som förstelnade vattenstoder.

Eljes var landskapet dödt, ty den stränga vinterkölden höll män

och kvinnor inomhus så mycket som möjligt. Och de få, som

måste ut, tedde sig som rörliga pälsbylten.Två vinterdagar ströfvade jag kring på dessa snöstepper och

gjorde därunder en rätt märklig iakttagelse: under hela tiden träffade

jag på endast en tiggare, hvaremot jag under hemvägen från ban-

TTtdelning af bröd åt de nödlidande.

gården i Moskva till min bostad råkade ut för minst tjoget. De

tiggare i Ryssland, hvilka bära sitt armod på läpparna, äro att söka

i de stora städerna, vid kyrkorna och religiösa fester, d. v. s.

tigge-riet står till god del i samband med lättja och religiöst hyckleri.

Ett exempel ur högen må anföras.En ung, frisk man gick omkring i byarna på kryckor och

tiggde, enär han fann detta vara en lätt och lönande födkrok. Detta

kunde ju ha varit hans ensak, men han hade dessutom den ovanan

att olofligt taga med sig något, då han lämnade en barmhärtig stuga.

Äfven detta ofog hade kunnat fortgå än i dag, om ej två obehagliga fall

timat: då tiggaren i en stuga ej fick, hvad han begärde, mörbultade

han kvinnorna med sina kryckor, och en annan gång hämnades

han på en njugg husfader genom att tända eld på hans boning.

Han ertappades dock och dömdes att på ön Sachalin äta bröd i

sitt anletes svett under hela tio år, hvarjämte han rönte det

välförtjänta straffet att nödgas gå till fots genom hela Sibirien på sina

båda friska ben — utan kryckor!

I Moskva gjorde jag bekantskap med en ung dam, hvilken

under föregående vinter i en aflägsen by i guvernementet Simbirsk

haft tillfälle att med egna ögon öfvertyga sig om de verkligt

nödställdes elände. Många tiggde visserligen, men icke de värst lidande:

de sutto tysta i den iskalla izban och väntade lugnt på döden. Både

Turgenjev och Tolstoj hafva i sina berättelser lämnat märkliga

bidrag till det folkpsykologiskt intressanta kapitlet, huru den ryske

bonden dör.

Emellertid var guvernementet Moskva ej i samma höga grad

hemsökt af den missväxt och hungersnöd, för hvars afhjälpande

Tolstoj grep in så energiskt. " Omdömen, grundade på iakttagelser

från Moskvas omnejd, kunna ej hafva allmängiltig betydelse, ty

befolkningen sysselsätter sig där icke blott med åkerbruk, utan ock

med husindustri. Ofverallt i byarna såg jag män, kvinnor och

barn sysselsatta med väfnad, knyppling, stickning och träsnideri —

näringsgrenar hvari den ryske bonden utvecklar rätt stor händighet

och smak. Mycken inblick i detta husliga lif får främlingen dock

icke, ty det är ej så lätt att slippa in i en rysk bondstuga om vintern.

I bondens öga är den okände besökaren antingen tiggare eller

tji-novnik eller »tysk», och mot alla tre hyser han samma grundade

misstro. På ett par ställen vardt det alls icke upplåtet för mig,

ehuru jag genom det lilla fönstret upptäckte de hemmavarande,» 191

hvilka förstulet mönstrade mig. Och på två andra ställen öppnade

husfadern dörren försiktigt med orden: »Här finns ingenting!»r

riglade så åter och vardt ej mer sedd.

Nej, där finns verkligen ingenting. Jag bekräftades i denna tro

vid besök i ett par bykrogar. Det enda, som fanns att tillgå, var

te, brännvin och svart, hårdnadt bröd. Knif, gaffel och sked

begagnades inte, och hvitt bröd var okändt. Då värden skulle rengöra,

ett teglas åt mig, försvann han med sitt tofviga, svarta skägg och

hår under disken — en ästetisk hänsynsfullhet värd allt erkännande.

Kring mina fötter smögo två utsvultna kattor på det smutsiga golfvet

lika tysta som helgonbilden i vrån och det stora vägguret. Ucet

står stilla; det har kanske aldrig gått och skall säkerligen aldrig gå.

Men en klocka är det i alla fall: där finnes både visare och

siffer-tafla. — Såsom en omväxling i denna dödslika stillhet kunde man

betrakta de rörliga människofigurer, som krupit upp på ugnen tätt

under taket, eller med blicken följa de tarakaner (kakerlackor), som

promenera på väggarna — en rysk landsplåga.

Tyst och lugnt var det ock på den lilla kyrkogården bredvid,,

där »Guds slafvar» (Bozji rab) jordats under de grofva, kistformiga

stenarna. I ett hörn af kyrkogården stod en grof karl och högg

med en yxa loss några trän, som frusit fast i den snötäckta

ved-trafven. Det långa håret, skägget och kaftanen röjde bypopen, och

den krokiga medelålders kvinnan vid kälken var prästmor själf. Då

man ser en sådan tafla, gripes man af varmt medlidande med den

okunnige, fattige och föraktade byprästen. Rår han för att de 30,000

svarta prästerna, munkarna, under religionens täckmantel utsuga

folket och föreskrifva tvångslagar? Visserligen få »de svarta» ej

gifta sig, men släktet dör ej ut för det, lika litet som popernas.

Den lilla kyrkan ligger i ändan af den långa, breda bygatan.

Där bortom vidtar åter snöhafvet. Skaren är mestadels nog stark

att bära, och blott undantagsvis försvinna benen i ett förrädiskt dike.

Blek och kall sjunker vintersolen tidigt ner bakom en röklik

molnslöja. An en gång skimrar det svagt på korset, som kröner

den gulhvita kyrkans blåa, stjärnströdda kupol, och ett ensamt trädpå steppen aftecknar sig tydligt mot den tomma bakgrunden. Så

slocknar dagens stjärna alldeles bakom det gråa förhänget; det ensliga

trädets konturer blifva allt grumligare, och den gråa slöjan i väster

breder sig öfver hela himlen. Det mörknar hastigt, men steppens

snö förlänar landskapet en skum, hemlighetsfull, grumlig färgton.

Man får fantastiska hugskott på den ryska snösteppen, hvars

mystiska kvällsdok blicken ej kan genomtränga; föremålen få bizarra

Nekrasov på sjukbädden.

konturer och sällsamma dimensioner, och ängsligt undrar man,

huru bonden och popen tillbringa de långa, mörka vinterkvällarna

i den tillbommade stugan.

»Hvem lefver lyckligt i Ryssland?» Den frågan uppställdes af

proletärskalden Nekrasov i ett mycket karakteristiskt epos, hvars

grundtanke är, att ingen i Ryssland kan vara lycklig på grund af

fattigdom, okunnighet och dryckenskap. Poemet börjar med att

några bönder från olika byar råkas och komma i tvist om hvemsom egentligen lefver lyckligt i Ryssland. Då de icke kunna få

detta klart för sig, företaga de en studieresa för att med egna ögon

öfvertyga sig. Först träffa de på några forbönder och annat

»simpelt» folk, men redan af deras yttre sluta de till att lyckan ej är

till finnandes här. Så möta de en pop. »Säg, far lille, är ditt lif

lyckligt?» fråga de. Popen svarar efter grundligt betänkande

visserligen ja; men då de vilja veta, hvari denna lycka består och om

den ligger i ro, rikedom eller rykte, måste popen tillstå, att han ej

har en enda af dessa förmåner, utan fastmer en tung, ringaktad lott

och stora ekonomiska bekymmer.

De komma så till en marknad, för resten ypperligt skildrad.

Äfven om en och annan finner lifvet drägligt nog, är dock den

verkliga lyckan omöjlig att upptäcka. Förvaltaren Oboldujev t. ex.

kan ej förlika sig med de nya förhållandena och tänker med saknad

på den gamla goda, patriarkaliska tiden, då egendomen värderades

efter antalet lifegna »själar». Ur en annan synpunkt har

lifegen-skapens upphäfvande en oförsonlig motståndare i en furste, hvilken

hatar det nya samhällsskicket, därför att det beröfvat honom en de

af hans rikedom och myndighet. Äfven bland kvinnorna är

resultatet af efterforskningarna lika nedslående, ty alla hafva samma

sorgliga öde: en glädjelös ungdom offrad åt männens begär och

sedan ett ständigt trälande i mannens tjänst.

Skalden hann aldrig afsluta denna hemska satir, men diktens

plan är bevisligt känd. De vetgiriga bönderna återvända missnöjda

hem till sina små hyar med oförrättadt ärende. Från hvar och en

af dessa byar leder en gångstig till den gemensamma krogen. Här

påträffa de en med bast omlindad karl, som ligger och sofver ruset

af sig. De släpa honom med sig in i krogen, och först nu — vid

brännvinsglaset — få de af den druckne svaret på frågan: Hvem

lefver lyckligt i Ryssland?

Slav ia.

13

Eremitaget i Petersburg.

Rysslands främste bildhuggare. — I Tretjakovs galleri. — Verestjagin och Skobelev.

— Den ryska skönlitteraturens sjuklighet. — Vsevolod Garsjin. — Arfvet efter

Lermontov och Gogol.

Vetenskap och konst blomstra, tack vare de

suveräna personernas omhuldande och förbud.11

(Ur ett tal af professor Reichel med anledning af

Katarina II:s kröning.

Äfven för studiet af den ryska konsten är Moskva dden viktigaste

orten. Petersburg äger visserligen många och dyrbara

konstsamlingar, men representerar därför icke den ryska konstens

hufvudstad. Eremitaget vid Vinterpalatset och Konstakademien på

Vasiliostrov hafva en och annan Ajvazovski, den raffinerade och subtile,

men ofta effektsökande marinmålaren, hvars kvantitativa

alstringskraft ej fullt motsvaras af det inre värdet, samt ett par dukar af

Siemiradzki, »slavernas Makart» (polack); där finnas ock flere

historiskt intressanta verk af akademikerna Kotzebue, Briilow m. fl. —

till innehåll lika onationella som konstnärernas namn. Men det

stora flertalet taflor består af utländska mästare, bland hvilka i

synnerhet nederländarne äro sevärda.

I ersättning äger Petersburg några plastiska verk af en sällsynt

begåfvad konstnär: den i Vilna år 1842 födde M. M. ‘Antokolski.

Då han såsom barn en gång

i ett stereoskop fick se

Lao-koongruppen, gjorde detta ett

outplånligt intryck på den

lille och öppnade för hans

fantasi en ny värld. På

inrådan af en entusiastiskkamrat

begaf sig ynglingen till

Petersburg, där han genom två i

trä skurna hufvuden (af

frälsaren och den heliga jungfrun)

antogs såsom elev i akademien.

För sitt första arbete på

utställningen 1864 (ett träsnideri

föreställande en gammal judisk

skräddare, som lutar sig ut

genom fönstret för att träda

på nålen) fick han lilla

silfver-medaljen och kort därpå den

stora för en skizz i elfenben

(en girigbuk räknande pengar). Någon ledning eller väckelse rönte

han dock ej från akademiens sida, och i en själfbiografi, som han

offentliggjort i »Vjestnik Jevropy», talar han om, huru han under

de ljusa sommarnätterna ströfvade kring i det fria, undrande hvar

den sanna konsten vore att finna. »Men hvarken stjärnhimlen eller

Nevas mörka vågor, som brusade vid mina fötter, voro i stånd att

lösa mina tvifvel och besvara de frågor, som tyngde mig.» Full af

Antokolski.förtviflan, stirrade han ofta på den mäktiga stensfinxen vid

Neva-stranden utan att veta, hvarmed han skulle börja.

Redan tidigt intresserad för religiösa ämnen (»Tobias’ botande»,

»Judas-kyssen» m. fl.), grep han sig nu an med en uppgift, som

skulle bereda honom många bekymmer, men på samma gång visade

den inneboende originaliteten. I relief-form framställde han en

församling spanska judar under medeltiden, hvilka vid firandet af

sin påsk öfverraskas af den stränge inkvisitorn, som med tjänare

visat sig på en trappa. På väggen anbragtes ett fönster, hvarigenom

ljuset bjärt belyser de skrämda judarnas ansikten. Men både

professorer och allmänhet kritiserade obarmhärtigt denne unge,

»sjuklige» konstnär, som var nog djärf att gå sin egen väg. Antokolski

begaf sig då till Vilna med sitt olycksverk, som där drabbades af

ett tragikomiskt öde: en piga begagnade nämligen konstverket såsom

— hönsbur, och resultatet kan lätt tänkas . . .

Men utan att förkrossas af dessa motgångar samlade han sina

krafter på en stor nationell-konstnärlig sak: han ville förkroppsliga

Ivan den gruflige, denna sällsamma blandning af genialisk instinkt

och bestialisk låghet, en produkt af medeltidens, från tataroket

nyss befriade Ryssland. Olyckligtvis förkylde Antokolski sig

lifs-farligt, och då han efter tillfrisknandet fått modellen färdig, kunde

han ej ens förmå någon af professorerna att taga arbetet i

betraktande, ehuru han hade sin atelier i själfva akademien. I sin nöd

vände han sig till dess vice president Gagarin, hvilken lyckades

intressera hertiginnan af Leuchtenberg för den unge bildhuggaren.

En eftermiddag inträdde själfve Alexander II i den torftiga ateliern,

och nu var Antokolskis framtid tryggad: gipsmodellen af Ivan

inköptes för akademien, bilden göts i brons för Eremitaget, och den

ny utnämnde medlemmen af konstakademien fick medel att företaga

en rekreations- och studieresa till Italien. Från början af 8o-talet

är Antokolski bosatt i Paris, men hans namn är kändt lika mycket

i Berlin och München som i Petersburg och Paris.

Bland hans historiska verk märkas: Sibiriens eröfrare Jermak

Timofejevitj med pansar och yxa, Jaroslav den vise med furste-kronan på det lockiga, majestätiska hufvudet, Kiev-munken Nestor,

med pennan i hand tankfullt lutad öfver det lilla skrifbordet, samt

den präktiga bildstoden af Peter den store, framställd med

öfver-väldigande kraft och sanningstrohet i en brutal, genialisk skönhet,

som imponerar föga mindre än Falconets djärfva ryttarstod. Den

vänstra handen hvilar

på värjfästet och håller

en kikare, den högra

trycker energiskt en

käpp mot marken.

Soldatrocken är dels

tätt åtsittande, dels i

fladdrande veck kastad

tillbaka.

Men ännu

kraftigare verkar

Antokolskis mejsel såsom

redskap för en ideel,

sublim världsåskådning.

Det ondas princip har

han förkroppsligat i

skepnaden af Satan,

sittande på en ödslig

klippa med de knotiga

kindbenen och de

klo-formiga händerna

stödda mot den uppskjutna Ivan den gruflige af Antokolski,

knäskålen. Fina och

rörande äro bilderna af den på grafven sofvande gossen och af

Ofelia vid pilstranden. Från hans i en stol tillbakalutade Spinoza

är steget ej långt till Sokrates döende, som i sin ordning pekar på

den såsom haut-relief utförda bröstbilden Kristi sista suck och Kristus

inför folket. Denne frälsare, som med händerna fastbundna vid

höfterna utan knot låter all denna världens orätt gå öfver sitt hufvud198

och helt och hållet fylles af sitt gudomliga värf, är på samma gång

en symbolisk apoteos af det veka slaviska lynnet i dess sublima

resignation.

Antokolskis konstnärliga verksamhet präglas alltigenom af en

glödande hänförelse för sitt kall, en orubblig tro på sin uppgift och

ett energiskt sträfvande mot ett högt mål trots alla yttre och inre

hinder. Nobel och äkta både såsom konstnär och personlighet,

hatar han lika mycket den formella konventionalismen som den

innehållslösa symboliken. Han kan sägas ha med sin mejsel löst

det religiösa problem, hvarpå hans landsman Ivanov offrade hela

sitt lif med penseln, och han är den konstnärliga fulländningen af

den ryske bonden, hvars händighet i träsnideri bäres af en varm

religiositet. Likasom hos så mången annan rysk konstnär,

sammansmälter hos Antokolski en plastisk realitet harmoniskt med djup

idealitet, och han förenar på ett sällsynt lyckligt sätt det specielt

ryska med det allmänt mänskliga, rysk individualitet med modern

konstnärlighet. Antokolski är på sitt område Rysslands och kanske

hela Europas främste nu lefvande konstnär af Guds nåde. *

*

Det är väl mer än en tillfällighet att den moderna ryska

målarekonsten uppstod ungefär samtidigt med lifegenskapens upphäfvande.

Den 9 november 1863 beslöto fjorton s. k. »genrister» med den

unge Kramskoj i spetsen att bryta med akademiens »historiska»,

psevdoklassiska slentrian och utträdde ur de heliges samfund,

omedelbart sedan vice presidenten förkunnat täflingsämnet för nästa år:

»Gästabud i Walhall. På tronen Oden omgifven af gudar och

hjältar; på hans skuldror två korpar. På himlen månen bland moln

genom Walhalls slottsbro (regnbågen). I bakgrunden vargar» o. s. v.

Dessa modiga unga män, hvilka ställde sig utanför akademiens

trånga »klassiska» lagar, visade snart, att de verkligen dugde till

något, och deras sträfvanden uppmuntrades från flere håll, så attsjälfva akademien till sist måste gifva ett halft erkännande åt de

unges förbund. Och hvad alla ryssars själfhärskare ej kunde

berömma sig af att äga — nämligen

ett fosterländskt konstgalleri, den

äran tillkom innehafvarna af en

stor klädes- och manufakturfirma

i Moskva, bröderna Tretjakov, af

hvilka särskildt den ene med ofant-

1

lig rikedom förenade mecenatens

frikostighet och konstvännens blick

för talangen.

Vill man studera Ryssland

närmare, är ett besök i Tretjakovs

galleri allt annat än öfverflödigt;

men för den, som vill göra

bekantskap med den ryska konsten, är

det oundgängligt nödvändigt.

Galleriet ligger vid en liten, stillsam

gata »på andra sidan floden», såsom man uttrycker sig i Moskva,

och för främlingen är det ej så lätt att hitta in i denna konstens

undangömda helgedom, som genom testamentariskt förordnande

öfvergått i stadens ägo med uttryckligt villkor att galleriet äfven

på söndagarna skall hållas kostnadsfritt öppet för allmänheten. För

åtskilliga år sedan hade det händt, att ett par dyrbara taflor »propali»

= »kommit bort», d. v. s. stulits af någon konstälskare eller

spekulant, hvars namn allt fortfarande är en olöst gåta, och efter den

betan hade Tretjakov sett sig nödsakad att låsa sitt helgonskrin.

Men genom personlig bemedling har galleriet alltid varit tillgängligt

äfven för skandinaviska turister tack vare konsulatens välvilliga

förord — för Sverige och Norge handlanden Winkel och för

Danmark prof. Thor Lange, den utmärkte skaldetolkaren.

Det är tjugu salar, fulla af idel ryska taflor, hvilka lämna det

totalintryck, att den ryska målarkonsten följt ungefär samma

utveckling som den ryska vitterheteh från och med Gogol. Den är

Kramskoj.stark i karakteristiken (porträttet); den är realistisk utan att förirra

sig i effektsökande experiment (historiemålningen), och den besitter

en utomordentlig förmåga att på ett fint sätt behandla hvardagliga

eller ömtåliga ämnen, där andra lätt skulle förfalla till torr, osmaklig

fotografering eller såra den sedliga känslan eller nedsjunka i pjunkig,

sipp sentimentalitet (genren). Här saknas å ena sidan den ideella

romantik, som gärna vidlåder den polska konsten, men så finnes ej

heller å andra sidan något af den banala hårdhet, som hvilar öfver

t. ex. en god del nordtyska målningar.

Galleriet ger en öfversikt af rysk natur och ryskt lif i färger

med denna rikedom och omväxling, som det stora landet erbjuder.

Sjisfkin för oss till de tysta, djupa skogarna, där björnar husera;

Sudkovski visar oss hafsstränder i stiltje och storm, och Kuindzi

återger med utmärkt naturtrogenhet den poetiska stämning, som vid

månsken ligger öfver de gräsrika stepperna vid Dnjepr och Dnjestr.

Ajvazovski saknas ej alldeles

här, men hans bild »Svarta

hafvet» är fri från den

onaturliga svulst, som

kännetecknar t. ex. hans »Pusjkin vid

hafsstranden» på Vasili-ostrov

eller hans »Brinnande stad

vid hafvet» i Moskvas

Rum-jantsev-museum.

Ensamt afdelningen

Ve-restjagin upptager flere salar.

Man glömmer ej lätt hans

ihjälfrusna förpost såsom

illustration till Skobelevs

telegram »Allt lugnt i

Sjipka-passet» eller »Krigets apoteos»,

en pyramid af grinande,

gapande och glittrande

död-Yerestjagm. skallar. Men alla dessa bio-diga snöfält och episoder ur

fältjlifvet under och efter

drabbningen i skonlös

verklighetstrohet kunna dock

näppeligen öfverträffa hans

orientaliska interiörer och

landskap. Det är en frapperande

karakteristik i dessa

porträtt-skizzer, och hans

mohammedanska figurer och väggar

verka med illusorisk styrka.

Man har kallat

Vere-stjagin en »tendensmålare»,

men detta omdöme är så

mycket mer oberättigadt, som

det kan innebära ett

förringande af hans rent

konstnärliga storhet. Verestjagin må hata kriget såsom sådant, men han

gläder sig som ett barn åt dess måleriska kontraster; hans ovanliga

färgsinne älskar blodet på snön eller solglittret på en dödskalle, han

älskar färgen själf. Verestjagin är ej en kolorist i vanlig mening,

och han breder ej onödigtvis på med starka eller bjärta färger för

effektens skull. Han njuter af hvarje orientaliskt stoff utan att fråga

efter dess ästetiska verkan på duken, och han målar ljuset, det rena

ljuset så, att man tycker sig andas själfva luften och njuta orientens

sorglösa tillvaro. I viss mening kan man sålunda säga, att väl få

konstnärer varit så föga »tendensiösa» som just den kraftfulle, af

lif och hälsa strålande Vasili Vasiljevitj Verestjagin.

Såsom bekant, hade Verestjagin tillfälle att såsom målare

medfölja det ryska högkvarteret under de senaste fälttågen i

Centralasien och på Balkanhalfön, där han knöt en intim bekantskap med

den populäre generalen M. D. Skobelev junior. I sina memoarer

har han på ett icke alltid fördelaktigt sätt skildrat detta strategiska

snille, som erinrar mer om Suvorov än om Napoleon och mer om

General Skobelev.Napoleon än om Moltke, och som, trots många olikheter, var med

värjan hvad Verestjagin är med penseln. Denna äktryska natur,

full af temperament, energi och egensinne, än ursinnig till råhet,

än lugn och munter i stridsvimlet, älskade kriget för krigets egen

skull, men kunde gråta öfver sårade; han, som under ett kritiskt

ögonblick midt för turkarnas ögon fick det originella påhittet att

kommendera sina »rebjata» (barn, soldaterna) till paradexercis endast

för att lära dem lugn disciplin, var i fredstid en fredsvän, därtill

rättvis, rättfram och rätt bildad, och han, som i sin hvita uniform

och på sin hvita häst aldrig ängslats för ett mördande kulregn,

vardt i blomman af sin ålder och på höjdpunkten af sin ryktbarhet

starkt gripen af tunga dödsaningar.

Såsom egendomligt må här upprepas, huru Verestjagins kamrat

Skobelev ändade: tidigt en morgon år 1882 befanns han död i ett

hotell i Moskva — troligen af hjärtslag, endast 39 år gammal. Han

hade aftonen förut besökt Ivan Aksakov, till hvars panslavism han

bekände sig, men den dam (eller de), som han tillbragt lifvets sista

ögonblick med, råkade vara — en tysk kokott. Skobelevs ömkliga

slut erinrar om den narraktige Boulangers. Men då man glömt

Skobelevs mänskliga svagheter och hans dåliga logik i den

»tyskhatande» politiken, skall man ännu minnas hans varma patriotiska

»hjärtepolitik», hans stränga rättskänsla och jublande mod, och

detta eftermäle skall Boulanger ej få af historien. Ty det är den

skillnad mellan den franska och den ryska generalen, att »le brav’

général» var en mycket liten man, Skobelev var — man.

En annan konstnär i Tretjakovs galleri är ej mindre ryktbar,

ehuru han är raka motsatsen till Verestjagin — det är Alexander

Ivanov, Rysslands Hamlet i måleriets historia. Tjugusju år tillbragte

han i Rom och under hela tjugu år arbetade han på en enda tafla,

som spelat en större roll i litteraturen än i konsten och som vann

berömdhet, innan den någonsin blifvit utställd. Underlig till lynnet,

kunde han, under inverkan af sin vän Gogols sjukliga mystik, vid

anblicken af några roliga karrikatyrer plötsligt kväfva sin munterhet

med orden: »Kristus har aldrig skrattat!», och länge vankelmodig,vände han sig till Thorvaldsen med den löjliga frågan: »Hvilken

konstriktning bör jag sluta mig till?» Men om ämnet var han icke

tveksam; han skulle framställa Kristus. För den skull gjorde han

årslånga bibliska och arkeologiska studier och reste till Tyskland

enkom för att träffa Strauss, författaren af »Jesu lif», hvilken under

samtalet, som af Ivanov fördes på italienska, af Strauss på latin (!),

trodde sig hafva en galning framför sig. Ämnet vardt aldrig fullt

utfördt, och man ser i behandlingen dualismen mellan den rättrogne

ryssen och den realistiske konstnären, likasom hos Gogol. Inemot

200 skizzer, hvaraf många fylla en sal i Tretjakovs galleri, bevisa,

hvilken otrolig möda han nedlagt på sitt verk: »Kristus uppenbarar

sig för folket». Själfva hufvudtaflan, som förvaras i Moskvas

Rum-jantsev-museum, framställer frälsaren skridande allvarsam och dyster

fram ur bakgrunden af ett ökenlandskap. Hufvudpartiet visar

Johannes Döparen, omgifven af gubbar, män och ynglingar med torra

och hårda, men på samma gång kraftiga och originella ansiktsuttryck.

Men Ivanov var lyckligare än Gogol: då han genom besök hos

Herzen i London och bekantskapen med Turgenjev förlorat tron

på Gogols reaktionära mystik och för första gången återkom till

Petersburg år 1858 med sin på förhand omåttligt beundrade tafla,

dog han plötsligt af kolera, 52 år gammal.

En framstående grupp hos Tretjakov utgöres af porträtt (af

Kramskoj, Rjepin, Perov), så mycket intressantare som man här har

framför sig de personer, som gjort den ryska skönlitteraturen

världsberömd. Här synes en mager, men starkt byggd gubbe med fotsid

kaftan, gråhvitt skägg och underlig glans i de genomträngande

ögonen — hvem känner ej genast igen Lev Tolstoj? Där är en

medelålders man, hvars bleka drag och tärda kinder tala om svåra

lidanden och själsstrider. Det tunna skägget är ljusrödt; ögonen

nästan gulgröna, och blicken skygg, inåtvänd; men pannan är hög

och ren — det är Dostojevski. Och den gamle mannen med de

klara, regelbundna dragen, ett tankfullt, nästan drömmande

utseende och en ovanligt sympatisk, hjärtegod och själfull blick —

Ivan Turgenjev.Här äro vidare två typiskt ryska hufvuden: bred, tjock näsa,

grofva, öppna anletsdrag, klar blick, yfvigt hakskägg och slätstruket

hår; den ene ser godmodig, nästan jovialisk ut — det är slavofilen

J. Aksakov, den andre åter barsk och sträng — den skonlöse

satirikern Saltykov. Där äro två unga män, spensliga och bleka,

intelligenta och allvarliga — det är Rysslands finaste och ädlaste

kritiker: Bjelinski och Dobroljubov. Här se vi en mager herre

med polisonger, yfvigt hår och små, fuktiga ögon och med pince-

nez i handen — det är

Grigo-rovitj, banbrytaren för

Turgen-jevs bynoveller; den ståtlige,

vackre mannen i pälsmössan med

den frimodiga blicken — det är

den lillryske lyrikern och målaren

Sjevtjenko, hvars barnsliga

lef-nadslust hvarken lifegenskap eller

förvisning mäktade kväfva; den

aftärde, lidande skalden på

dödsbädden är den sociale

indignationsdiktaren Nekrasov. Och se

där en något korpulent herre

med stripigt hår, rödbrusigt

ansikte och sprakande ögon — det

föreställer Alexander Herzen, på sin tid Rysslands mest fruktade

man och litteräre diktator.

Dessutom finnas många porträtt af samma mästare föreställande

män, hvilka tillhöra den politiska historien, men hvilkas namn den

tjänstvillige vaktmästaren ej kan eller får yppa. Det är unga män

med torftiga kläder, tofvigt hår och vårdslöst knutna halsdukar,

hårda, energiska anletsdrag och fanatisk eld i blicken — det är

framstående nihilister. En af dem är afbildad i fängelset natten före

afrättningen, då han hånfullt afvisar den tröst, som en pop vill

bringa honom. Förut lära äfven deras namn ha stått på taflorna,

men regeringen, som ej gärna kunde förbjuda Tretjakov att samlakonstverk, lät omtänksamt borttaga dessa obehagliga namn —

sannolikt af fruktan att galleriet eljes skulle blifva ett tempel för

nihilist-kult!

Den humoristiska genren är mycket rikhaltig: Fedotovs komiska

akvareller, Kosjelev (gårdfarihandlare i en rysk bondstuga), Perov

(den nyantagna guvernantens inträde hos den landtliga familjen,

bondfolk vid åsynen af det första lokomotivet m. m.) samt Makovski,

af hvars 150 taflor (1873—95)

prof. Det är en sund realism

och saftig humor i dessa bilder,

som i sitt slag kunna mäta sig

med Gogols bästa skapelser. Och

Makovski är lill-ryss liksom

Gogol, med hvilken han har

gemensamt »skrattet genom tårar»,

den »rosenröda sorgen».

Och går man till den stora

historiemålningen, påträffas

sådana namn som Surikov och

Rjepin — att särskildt nämna den

senares stora duk, där Ivan den

gruflige, gripen af vansinnig

ångest och ånger, kastat sig öfver

sin äldste son Ivan, hvilken ligger på golfvet döende af det sår,

som fadern i ett utbrott af vrede tillfogat med sitt järnskodda spjut.

Rjepin var född kosack, såsom Stepnjak, och han började i

handt-verkslära såsom Antokolski. Till Petersburg kom han 1863 med

några rubel i fickan, men bröt sig jämte Kramskoj en väg trots

akademiens hinder, ty han måste.

Det är i synnerhet två taflor, som oförgätligt inpräglat sig i

mitt minne och vid hvilka jag länge dröjt under mina besök i

Tretjakovs galleri. Den ena är Kramskojs »Otröstlig sorg»,

föreställande en kvinna i enkel sorgdräkt. Den frånvarande blicken är

stelt riktad framåt; ögonen äro röda af sinade tårar och ögonlocken

detta arbete innehåller åtskilliga

Makovski.svullna. Med ena handen trycker hon en näsduk mot munnen,

och med den andra håller hon i ryggstödet af en stol, hvarpå står

en låda med blommor. Man ser ingen kista, inga sörjande anhöriga,

intet häftigt känsloutbrott. Bara de där svullna ögonen och den

hvardagliga rörelsen med näsduken! Dörren till ett rum bredvid

står öppen, och där synes intet, men den dämpade belysningen ger

en aning om flämtande vaxljus. Åt den sörjande kvinnan har

konstnären lånat sin hustrus anletsdrag, och han arbetade på detta

verk under intrycket af förlusten af sina två små söner. Han skref

själf därom: »Jag sökte länge efter en ren form för att uttrycka

denna moderssorg, och efter två år har jag nu (1884) stannat vid

detta. Om taflan ej blir såld, skall jag lugnt vända den mot väggen

och söka glömma den. Jag har gjort mitt.» Och Ivan Nikolajevitj

Kramskoj gjorde sitt ända till det sista: hunnen till 50 års ålder

efter umbäranden och sjukdom, greps han år 1887 vid penseln

af döden. . ,

Den andra bilden är Rjepins »Den förvisades återkomst». Genom

en öppen dörr, bakom hvilken tjänstefolket nyfiket tittar fram. har

en mager man i grof, sliten öfverrock stigit in och stannat, just

som den lilla familjen mer anar än igenkänner, hvem den skygge

främlingen är. Den äldre flickan vid klaveret ser nästan förskräckt

på den dystra uppenbarelsen; de båda yngre barnen, en gosse och

en flicka, se undrande upp från sina läxor, men i gossens

uppklarnande drag kan man skönja, att han nästan känt igen sin fader,

under det att hustrun rest sig upp och med ängslig tvekan stirrar

in i hans insjunkna ögon. Näppeligen kan man på duken få se

en dramatisk spänning så lyckligt löst utan att stelna eller urarta i

sceniskt effektsökeri. Det är en stor konst i dessa båda taflor. Nej,

det är inte längre konsten, utan verkligheten jag har framför mig:

ett helt lif af fröjder och sorger, af lång bidan och stumma lidanden

drager här förbi. Det är den stora naturen själf i konstens hölje,

likasom Eleonora Duse på tiljan.

Taflor böra ses med egna ögon, ej med andras, och dessa rader

hafva troligen större intresse för författaren än för läsaren, ty deerinra mig om mina njutningsrikaste stunder i Ryssland. Och

nöjet har visserligen icke minskats däraf, att jag under de ostörda

vandringarna i Tretjakovs galleri sluppit både helgon och poper,

både tsarer och vapenskrammel. Här är natur, sanning,

medmänniskor!

*

Under min sista vistelse i Moskva ville jag ej försumma att

göra personlig bekantskap med en veteran bland de ryska lyrikerna,

hvilken ock gjort sin lilla insats

i den ryska glansperiodens poesi.

Han heter Afanasi Afanasevitj

Sjensjin, men är i ryska

litteraturhistorien mest känd under namnet

Fet. Då han vid 17 års ålder (år

1837) skulle inträda i Moskvas

universitet, uppstodo oväntadt

formella svårigheter med hans

legi-timationspapper, hvarför han antog

moderns släktnamn: Fet. Först

anno 1875 fick han genom en

allerhögsta ukaz af nåder rättighet(l) Sjensjin-Fet.

att bära sin faders namn: Sjensjin.

Född och uppfödd på ett gods mycket nära Turgenjevs hem, har

han varit intim vän med Turgenjev, Lev Tolstoj m. fl. och under

sin 72-åriga lefnad lifligt intresserat sig för vitterheten.

Det var sålunda i förhoppning att få höra ett och annat af

litterärt värde som jag uppsökte den gamle skalden i hans fristad

i en af Moskvas förstäder. Men hvad fann jag? Fet, den ypperlige

tolkaren af Faust och antikens elegici, damernas förklarade gunstling

och Petrarca-svärmaren, tedde sig för mig i skepnad af en gammal,

bruten gubbe med gråhvitt, långt skägg, insjunkna kinder och

rosslande andedrag. Tydligen fägnad af min uppvaktning och afhälsningen från Thor Lange, sökte han tala; men orden voro svåra

att urskilja. Han mumlade, att Turgenjev — hade dött — i

Frankrike, och att han — också skulle dö — snart . . . Jag skyndade taga

afsked för att inte plåga den gamle. Ett par månader därefter läste

jag, att han var död.

Stilla som hans sångmö varit, sjönk denne, näst L. Tolstoj

siste ättling af Bjelinskis lysande skola i grafven och i glömskan.

Hans veka lynne hade gjort hans diktning främmande för tidens

och landets stora frågor och fri från all tendens, all opposition.

Genom den ovanliga formtalangen har hans namn därför fått en

viss officiell klang; han bar titeln »kamerger» (= Kammerherr) och

»Still auf gerettetem Kahn

treibt in den Hafen der Greis.»

En annan, ännu lefvande rysk författare är raka motsatsen till

Fet: det är den förut omnämnde Gljeb Uspenski, »det ryska

proletariatets homer». Föraktande de vackra rimmen och det vackra

talet om konstens »intresselösa» själfändamål, har han från och med

6o-talet vigt sin penna till försvar för de små, de arma, till blottande

af bondeståndets moraliska och ekonomiska förfall. Hans många

arbeten läsas och värderas, men personligt har han alltid varit

ringaktad och obelönad; hans lif bland Petersburgs litterära »bohémer»

har varit en ständig kamp mot fattigdomen, och utan relationer,

utan inkomster samt äfven utan nödig karaktersstyrka har han allt

mer glidit ner på det sluttande planet. T början af 90-talet vardt

den populäre Gljeb, hufvudstadens mest ansedde novellist, intagen

på hospital för obotligt sinnessjuka. Det onda, han lider af, kallas

alkoholism

Härstammande från en byklockare i guvernementet Tula, hade

han en kusin Nikolai Uspenski, af hvars författarskap den

skandinaviska litteraturen äger prof genom Thor Langes vårdade tolkningar.

Formelt mer talangfull än Gljeb, men mindre gedigen i innehållet,

skaffade han sig tidigt ett litterärt namn, tills äfven han föll i den

ojämna kampen. På 80-talet förde han en eländig tillvaro i

Moskva och lifnärde sig till sist med att spela dragspel vid järn-vägsstationer, ledsagad af en minderårig dotter, hvilken var klädd

som gosse. Ändtligen gjorde han slut på alltsammans: den 26

oktober 1889 skar han halsen

■af sig.

Det hvilar något tungt,

förfärande öfver de flesta ryska

skriftställares lif, och på dem har

sagan om »Ärans törnestig» sin

fullaste tillämpning. För att

klargöra detta, må den ryska

skönlitteraturens utvecklingsgång

under detta århundrade med några

få ord antydas.

På Paul I:s korta,

militär-strama despoti följde en period

-af social lättnad och politisk

liberalism under förra hälften af

Alexander I:s regering, och det

aristokratiska samhället visade sig

vara en faktor i det offentliga

lifvet. Den intima litterära

beröringen med Frankrike, hvars kejsardöme rests på den stora

revolutionens spillror, förde friare litterära fläktar från västerlandet; det

stora befrielsekriget mot Napoleon vardt en stor nationell väckelse,

och inom poesien gjordes vackra landvinningar af tysk-romantikern

Zjukovski, »den ryska skönlitteraturens Columbus». Men snart kom

-det reaktionära bakslaget under inflytande af den s. k. Heliga

Alliansen och madame Kriideners »mysticism», och resultatet vardt

•ett politiskt missnöje. De ryske officerare, som med de förbundnes

härar intågat i Paris, återvände därifrån med moderna idéer,

»upp-lysningstidehvarfvets» och revolutionens frukter, och fingo på vägen

genom Tyskland smak för frimureri och »dygdeföreningar». Det

förtröt dem, att det stora Ryssland, »Europas befriare mot Napoleon»,

ännu bibehöll lifegenskapens nesliga arf från slaviskt barbari, och

Slavi a. 14därför framskymtade redan nu frågan om en bondeemancipation

för att aldrig helt försvinna från det sociala reformprogrammet.

De svärmade för konstitution och frihet och därför voro de politiskt

nog okloka att bland sina önskemål upptaga äfven återupprättandet

af konungariket Polen — samma ödesdigra polska fråga som på

éo-talet förflyttade opinionens tyngdpunkt från Herzen i London

till Katkov i Moskva och vardt en kär förevändning för rysk

ortodoxi och tsarisk reaktion.

Men detta missnöje, saknande då, ännu mera än i dag, allt

verkligt fotfäste hos det egentliga folket, visade vid

december-upproret sin vanmakt, och själfva den bildning, som det nya århundradet:

mottagit, var så ytlig och skef, att hela systemet måste blifva

ohållbart. Under inflytande af Byrons förnäma pessimism tog dikten

sin tillflykt till naturen, till hjärtat och blef nationell, men på samma

gång aristokratisk och karakterslös. I detta tecken framglänste två

väldiga meteorer på sångens himmel: Pusjkin och Lermontov.

Hvarken byronism eller

aristokratisk liberalism hade

mäktat uttala det lösande ordet.

Skulle filosofien kunna lösa.

samhällsgåtan? Hegels

»förnuftiga världsidé» föresväfvade den

unga intelligensen, som studerat

i Berlin och som nu på god

tro ville omplantera den tyska

filosofien på rysk jordmån utan

att närmare göra sig reda för

de historiska betingelserna för

en sådan öfverflyttnings

möjlighet och framgång. Kring det

sväfvande programmet samlades

element, som i själfva verket hade föga beröringspunkter med

hvarandra, och som måste sprängas, så snart de abstrakta teorierna skulle

tillämpas i verkligheten. Här var den unge Alex. Herzen med sin

Lermontov.lutning åt Saint Simon och G. Sand; här stodo ursprungligen

Chomjakov och Konst. Aksakov, hvilka snart nog såsom slavofilernas

banérförare skulle stå i diametral motsats till Turgenjev och den fine

Stankjevitj. Ur sin brittiska statsvishet och tyska filosofi arbetade

sig magister Michael Katkov fram till den ursinnigaste mosko vitism;

men vid hans sida märktes i början en ung f. d. artilleriofficer från

ett gästfritt och älskvärdt hem i guvernementet Tver, i hvars

intelligenta sällskapskrets äfven

damer togo del och gåfvo

umgänget en urbanare ton

än eljes — det var den

såsom de europeiska

revolutionärernas »enfant terrible»

sedan världsberyktade

Ba-kunin, nihilismens nihilist.

Utan tvifvel har dock

detta germanska

kulturinflytande på Ryssland verkat

vida djupare än all den

sa-longsbildning, som Katarina

II lämnat i arf åt det nya

århundradet. Upplysningen

vardt mer demokratisk, mer

bred och fick inom

skönlitteraturen sitt storslagna

uttryck i Gogol, den realistiska romanens moderna grundare. Utan att

veta det, hade Gogol brutit det bann, som hvilat öfver Ryssland:

aukto-ritetstron och den blinda subordinationen, och samma år som

»Revisorn» först gick öfver tiljan (1836), publicerade Pusjkins

ungdomsvän, en f. d. officer vid namn Tjaadajev, sitt beryktade »Filosofiska

bref», som påvisade det anakronistiska i Rysslands ställning till det

öfriga Europa, dess sorgliga, barbariska förhistoria, dess apatiska

karakterslöshet, dess brist på grundlighet och metod samt dess

skenbara framskridande på en sidoväg, som aldrig kunde föra till målet.

GrogoLOch under tiden uppväxte en kritiker, Bjelinslä, hvilken vardt den

nya tidens litteräre uppfostrare. Under hans direkta ledning

debuterade sex unga författare, hvilka

icke äro okända för det öfriga

Europa: Grigorovitj, Dostojevski

förstlingsromanen »Fattigt folk»),

Gontjarov (författare af den äktryska

romanen »Oblomov»), Turgenjev

(med sin jägarberättelse »Chor och

Kalinitj»), Sallykov-Stjedrin och fru

Chvostjinskaja (psevdonymen »W.

Krestovskh). Återstår sålunda endast

grefve Lev Tolstoj, hvilken då ännu

studerade vid universitetet i det

af-Gontjarov. lägsna Kazan, och vi ha hela den

berömda »plejaden» fulltalig.

Den filosofisk-litterära kampen flyttade sig därpå öfver på det

politiskt-historiska området. Krimkrigets utgång väckte en social

reformrörelse, som gjorde poesien tendensiös och satirisk, och två

generationer, fäder och söner, stå mot hvarandra. Hand i hand

med en hänsynslös radikalism i pressen går en underström af

krass reaktion, som blandar sitt segerjubel med det blödande Polens

sista kvidan; den anklagande litteraturen omsättes i nihilismens

skräckdrama, men skalden själf försjunker åter i en nedslagen

pessimism, som med Turgenjev flyr till utlandet eller med

Tolstoj söker en ersättning i det lermontovska Kavkaziens storslagna,

renande natur eller med Nekrasov tvinar bort på den inhemska

sotsängen.

Revolutionsåret 1848 är vändpunkten i det litterära Rysslands

yttre historia. Förut hade skaldekonsten varit dels lärd hofpoesi,

dels en romantisk lyrik, och så länge den behöll sin panegyriska

och aristokratiska karakter, voro skalderna omhuldade på högre ort

eller åtminstone ej illa sedda: Lomonosov blef professor, Derzjavin

minister; romantikern Karamzin fick af kejsaren 60,000 rubel försitt historiska arbete om Ryssland, och hans änka en årlig pension

af 20,000 rubel; Nikolai betalade »kammarjunkar» Pusjkins skulder

med 100,000 rubel; Gogol erhöll årligt skaldegage, och den gamle

Zjukovski, hvilken öfverlefde hela den pusjkinska perioden, ehuru

han redan i Pusjkins barndom var erkänd poet, bodde i själfva

Vinterpalatset.

Men efter 1848, då litteraturen blef själfständig och demokratisk,

kastade vinden om, och de stora skalderna bemöttes med förakt,

fattigdom, förvisning: Dostojevski, född på ett sjukhus i Moskva,

där hans fader var fattigläkare, invigde med sin förvisning till

Sibirien denna

förnedrings-period, och Gljeb Uspenski

slutade i sjukhuset i

Nov-gorod Veliki. Den andliga

lifegenskapen hämnade

fädernas missgärningar allt

intill tredje och fjärde led,

och skönlitteraturen

behärskades af den sjukliga

mysticism, som bröt fram

i senare delen af Gogols

»Döda själar».

Typisk för detta

sjukliga är den bekanta

novellisten Vsevolod Garsjin,

h vars berättelser till största

delen införlifvats med den

svenska litteraturen.

Redan från barndomen

behäftad med sjukliga symp-

1 o öarsjin.

tom, måste han, efter svåra

blessyrer i rysk-turkiska kriget, gång på gång föras till hospitalet.

Våren 1888 dog han vid 33 års ålder genom att i ett anfall af svindel

eller sinnesrubbning kasta sig utför en hög trappa i Petersburg.Vi minnas hans »Attalea princeps», den allegoriska sagan om

palmen, som flyttas från sitt tropiska hem till ett drifhus i

Petersburg, där den spränger glastaket, men af kalla vindar och rå snö

tvinar bort och nedhugges såsom oduglig. Hvarje rysk författare,

genomträngd af västerlandets friare idéer, har mer eller mindre

varit en sådan Attalea: Dekabristerna, Lermontov, Bjelinski,

Tjer-nysjevski, Herzen, Turgenjev m. fl. De hafva blifvit oförstådda af

själfva folket, nästan betraktade såsom fosterlandsförrädare. Men de,

som i valet mellan tsarisk, nationell patriotism eller västerländsk

progress stannade vid det förra alternativet, hafva antingen blifvit

okritiska panegyriker såsom en Pusjkin eller ensidiga svärmare såsom

slavofilerna eller ock mystici med panslavistisk anstrykning, t. ex.

Gogol och Dostojevski.

Detta är den inre, djupare förklaringsgrunden till det ryska

skriftställarlynnet och dess öde; men det finnes också en historisk,

som Garsjin utvecklat i följande fabel:

Tordyfveln, myran, gräshoppan, hästen, snigeln, flugan och

kålmasken underhålla sig en varm sommardag med djupsinniga

samtal om lifvet och dess ändamål. Tordyfveln berömmer sig af

sitt arbetsamma lif i gödselhögen för familjens bästa, under det att

myran mot denna egoism ställer samhällsplikten. För gräshoppan

ter sig hela lifvet som en lek; snigeln prisar den husliga härden;

brunten skryter öfver sin världskännedom, och kålmasken tänker

på lifvet efter detta, då man blir en fjäril med brokiga vingar.

Ödlan, som hittills tyst åhört all denna visdom, vill ock ha ett ord

ined i laget/ men just som hon öppnar mun, kommer drängen för

att hämta hästen. Ödlan trampas på stjärten, och det öfriga

sällskapet sönderkrossas af de tunga klackarna utom den tysta

flugan, som flyger tillbaka till skafferiet för att suga ur den

syltburk, där hennes salig mor drunknat. Men då man sedan frågade

ödlan, hvarför hennes stjärt blifvit så ful och stubbad, svarade hon

blygsamt: »Den stympades, då jag en gång stod i begrepp att säga min

ärliga mening».Så har det gått och så går det med det fria ordets män i

Ryssland. Deras tunga rycktes ut, då de ville uttala det förlösande

ordet, och de oskadliggjordes vid första resningsförsök. Och de

svaga, veka, känsliga naturer, som insågo kampens ojämnhet och

misströstade om sin egen kraft, föllo i förtid offer för en inre

•disharmoni, som alltför ofta

mynnat ut i dryckenskap och

utsväf-ningar. En litteraturhistorisk

uppslagsbok lämnar exempel i

massa endast under förra hälften

af detta århundrade:

Koltsov.

Skalden Rylejev dog på

schavotten vid 31 års ålder och hans

själsfrände furst Odojevski i

landsförvisning vid 37 års ålder; Gribojedov

vardt vid 35 års ålder ihjälslagen i

Persien; Pusjkin och Lermontov

stu-Bjeiinski. pade i duell; romantikerna Batjusjkov

och Kozlov samt Gogol blefvo

vansinniga, och Tjaadajev förklarades officielt för tokig; Pusjkins

samtida Jazykov, Polezjajev och den folklige Koltsov, »Rysslands Burns»,

blefvo själfmördare genom dryckenskapslast. Bjelinski dog

lyckligtvis af lungsot, 40 år gammal, dagen innan han skulle hämtas

af den hemliga polisen år 1848, och då först tog det reaktionära

skräckregementet vid.Med ofvan antydda psykologiska och historiska omständigheter

sammanhänger den för den ryska skönlitteraturens realism

ingalunda främmande mystiken, den öfvernaturliga fantasien.

Sjuttonhundratalets största komiker, Vonwizin förirrade sig i mysticismens,

labyrint; Alexander I:s medeltidsromantik vandrade samma dunkla

väg; Tjaadajev drunknade själf i den romersk-katolska kyrkans

känslo-haf; Gogols öde är bekant, och både Nekrasov, Turgenjev och,

Dostojevski, ja själfve L. Tolstoj hafva såsom tungsinta

grubblare-eller visionärer skattat åt hemlighetsfulla själsmakter.

Och i ingen modern litteratur har väl döden spelat en så stor

roll som i den ryska, och ingenstädes har tanken på döden så

djupt rotfäst sig som hos de ryska skalderna. Den narraktigt

vidskeplige Pusjkin lär ha blifvit spådd, att han skulle dö en våldsam

död; den äfventyrlige, demoniskt trotsande och glödande Lermontov

hade i Kavkazien ofta känt fläkten af dödens vinge; Nekrasov hade

en försmak däraf, då han höll på att svälta ihjäl på Petersburgs,

gator. Huru kunde döden vara främmande för Dostojevski, hvilken

stått på schavotten jämte 34 olyckskamrater och måste tillbringa

sju fruktansvärda år i »Det döda huset»? Den älsklige, men

vankelmodige gamle ungkarlen och drömmaren Turgenjev återvänder i

sina »Senilia» oupphörligt till döden såsom en ohygglig gåta; L.

Tolstoj, hvilken sett tusen dödar från Sevastopols fjärde bastion,

talar om att han redan såsom barn fick en så stark förkänsla af

döden, att han köpte pepparkakor för alla sina slantar för att hinna,

njuta af lifvet så mycket som möjligt; och den lifssjudande Sonja.

Kovalevskaja hade i sitt minne inpräglat George Eliots ord: »Det

är tron på döden som gifvit mig mod att lefva».

I Lermontovs bekanta roman »En hjälte från våra dagar» —

en hjälte som, i förbigående sagdt, går igen i hela ryska

romanlitteraturen allt ifrån »Eugen Onegin» — finnes följande

beaktans-värda ställe: »Jag betraktar vår generation med smärta; dess

framtid är tom och dyster. Den skall åldras i overksamhet och

förlamas under bördan af tvifvel och en fruktlös kunskap. Lifvet

tröttar oss som en lång resa utan mål. Vi rusa mot grafven utanlycka och ro, och före vårt slut kasta vi ännu en blick af bittert

förakt på vårt förflutna. Vi äro såsom dessa brådmogna frukter,

hvilka såsom faderlösa hittebarn förirra sig under blommorna och

falla af, just som de borde mognat. Vi sopas obemärkt bort från

jorden såsom en dyster, tyst och snart förgäten massa. Vi skola

ej lämna efter oss något åt våra efterkommande — hvarken

fruktbärande idéer eller ett andligt verk —, och eftervärlden skall skymfa

vår aska med den föraktliga smälek, hvarmed en ruinerad son läxar

upp sin slösaktige far.»

Men Lermontov misstog

sig dock: byronismen har haft

en mer än blott öfvergående

betydelse för den ryska, liksom

ock för den polsk-tjechiska

litterära utvecklingen, och i

Lermontovs egen, trotsigt sjudande

skepsis och ästetiska nihilism

låg en lifskraft, som lofvade

godt för framtiden, äfven om

— för att använda Gogols ord

i slutet af »Döda själar» —

»byggandet (af det nya

sam-hällsverket) ännu ej kunnat

begynna, enär ännu ingen plan

uppgjorts af arkitekten och emedan medarbetarne ännu voro i svårt

tvifvel».

Utan att helt instämma i den optimistiska mysticism, som t. ex.

hyllas af Brändes, då han i Ryssland vill se det stora,

pånytt-födande framtidslandet för hela vår kultur, behöfver man därför

icke öfverskatta olyckan af den apati och sterilitet, som

kännetecknat det sista årtiondets ryska skönlitteratur (undantagande L. Tolstoj)

och hvari en sådan medelmåttig talang som novellisten Tjechov

framstår så mycket högre. Tjernozem, den svarta humus, som välsignat

Ryssland med härliga skördar, är för närvarande nästan obrukbar

Dostojevski.på grund af skogssköfling och vattenbrist och har i förening med

annan misshushållning alstrat den fruktansvärda missväxt, hvars

följder endast årtiondens rationella arbete skall kunna utjämna. På

samma sätt har den andliga växtligheten, bildningen och

framåtskridandet, i Ryssland hämmats genom den hänsynslösa litterära

sköflingen. Men låt ungskogen vara i fred och han skall växa

upp för att vattna sinande floder och nära utsugen mylla. Där

finnas andliga möjligheter, naturliga resurser och denna optimism,

som tillhör en ung, i själfva verket lifskraftig nation. Och där

finnes en ungdom, kanske mer entusiastisk, dådlysten och

varmblodig än det unga släkte, som i Tyskland hälsar det nya

århundradet.

Då Dostojevski år 1881 begrofs, ville studenterna efter kistan

bära de bojor, han burit i Sibirien. Då detta förbjöds af polisen,

skrefvo de unga till änkan: »Aldrig skola Dostojevskis ord bli

glömda. Från släkte till släkte skola vi låta dem gå i arf som en

dyr kvarlåtenskap från vår store, älskade lärare. Han skall alltid

stå lysande för oss i vår lifskamp; vi vilja alltid minnas, att det var

han som lärde oss möjligheten att bevara själens renhet oberörd i

hvarje lifsställning och under alla omständigheter.»

Turgenjevs hem i Spasskoje.

I Turgenjevs Spasskoje. - »Rök.» — I Jasnaja Poljana. — Den unge och den

gamle Tolstoj. — Tolstojs folkskola.

Sommaren 1892 hade jag på väg till Kursk stigit af vid den

310 kilometer söder om Moskva belägna staden Mtsensk i

orlovska guvernementet vid den lilla floden Zusjas måleriska stränder,

hvarifrån jag öfver steppen företog en vandring af blott 20 kilometer

till byn Spasskoje, som genom Ivan Turgenjevs namn vunnit

europeisk ryktbarhet. Efter att hafva följt en trädlös väg på dessa

bördiga, delvis ganska kuperade och omväxlande slätter upptäckte

jag i en dalsänkning skymten af en skogsdunge, ur hvilken ett

klocktorn sköt upp, och ju närmare jag kom, dess tydligare

framträdde de små gråa och halmtäckta, men jämförelsevis snygga

stugorna, som till ett antal af 60 regelrätt ordnats på båda sidor af den

mycket breda, snörräta bygatan. Vid dess ända låg den lilla kyrkan

jämte skolhuset, och där bakom vidtog själfva herregodset med dess

lummiga park af björkar och ekar.

Det finnes många likhetspunkter mellan Turgenjevs Spasskoje

och Tolstojs i nästan omedelbart grannskap belägna Jasnaja Poljana.

Båda ligga idylliskt inbäddade i landtliga vildparker; båda hafva

ungefär samma arkitektur i rysk villastil; båda utgöra endast

moderniserade kvarlefvor eller flyglar af stora, slottslika byggnadskomplex,

som för många årtionden sedan blifvit lågornas rof, och båda hafva

på samma egendomliga sätt kommit i de berömde författarnes ägo:

Lev Tolstojs fader, hvilken ruinerat sig genom spel, hade kommit

i besittning af Jasnaja Poljana genom giftermål med den rika, men

hvarken fagra eller unga furstinnan Marja Nikolajevna Volkonskaja;

Ivan Turgenjevs fader hade likaledes genom ett

spekulationsäkten-skap med en ofantligt rik, men allt annat än vacker och ungdomlig

kvinna, Varvara Petrovna Lutovinova, blifvit ägare af Spasskoje.

Men under det att Jasnaja Poljana är härden för ett ovanligt

lyckligt familjelif och utgångspunkten för ett storartadt,

välsignelse-rikt arbete, är Spasskoje hemfallet åt förgängelsen och glömskan,

och Ivan Turgenjev, den siste legitime innehafvaren, dog i

främmande land såsom ungkarl, den siste af frejdad ätt, lämnande åt

samvetslösa spekulanter och pietetlösa förvaltare en förfallen herregård.

Namnet Turgenjev omtalas redan i sextonde århundradet och

leder sitt ursprung från den tatariska Gyllene Horden. Släkten har

haft att uppvisa flere i den ryska historien bekanta namn, särskildt

skriftställare, men hade efterhand råkat i ekonomiskt obestånd genom

misshushållning och lättsinne — ett arf som äfven tillföll Ivan

Turgenjev —, och dess gods Turgenjevo i guvernementet Tula hade

krympt ihop till en förmögenhet af blott ioo »själar», d. v. s.

arbetsföra, manliga lifegna, efter hvilkas antal jordegendomen

taxerades i Ryssland före bondeemancipationen.

Jag nalkades Spasskoje särskildt med tanken på »En jägares

anteckningar» och på den underbara naturmålningen »Skog och

stepp» — en plastik i den klassiska periodbyggnaden, en smältande

musik i de smidiga ljudsammanställningarna, en målerisk

färgnyansering och dramatisk rörlighet i den rika ord- och formbildningen

som blott i originalspråket komma till sin fulla rätt. För att fånärmare upplysning om det gamla adelsgodset gick jag in i första

bästa bondstuga. Då jag steg öfver tröskeln, fick familjefadern brådt

.att ramla ner från den hvilobädd under taket, där han i

sommarvärmen legat och värmt sig bredvid den heta spiselmuren. Hans

ansikte skiftade i spektralanalytiskt skimmer, men brännvinet hade

oj alldeles kunnat kväfva en viss intelligens, som lyste ur de

godmodiga ögonen.

Under samvaron vid

samovaren fick jag veta, att

herregården råkat i

främmande händer, men att den

alltid stod obebodd, så att

det nog inte mötte

svårigheter att få se den. Min

språksamma värd hade

endast ett flyktigt minne af >

Ivan Sergeitj (Turgenjev),

men prisade honom efter

hörsagor såsom en god och

gifmild barin (husbonde).

Och detta med allt skäl!

Hvarje sommar Turgenjev

kom till Spasskoje, hade han

för bönderna en fest,

hvar-vid det gick ganska rundligt till. Två stora brännvinsfat sattes i

det fria till allmän förplägnad och voro snart tömda under glam

och dans. Det kunde väl ock hända, att den sextioårige Turgenjev,

hvilken eljes ej kunde tåla pianospel, lät spela upp en mazurka,

som han själf öppnade.

Men då min värd, sänkande sin röst till en nästan förtrolig

hviskning, anförtrott mig, att Ivan Sergeitj »left tillsammans med en

kvinna» i byn, blef han synbarligt mycket snopen, då han fick höra,

att jag redan kände till den halfsekelgamla nyheten om den vackra

lifegna Avdotja Jermolajevna, som Turgenjev för 700 rubel köpt afsin egen kusin i Moskva! Stackars Turgenjev! Den vackra Avdotja

kunde han aldrig lära läsa innantill, och af sin dotter, som i början

hemligt vistades i Spasskoje, hade han föga fadersglädje: hon blef

efter en god uppfostran gift med en fransman, som behandlade

henne illa och kostade svärfar många utgifter.

Sedan förvaltaren lagt råd med starosta (byäldsten) och kastat

en sista granskande blick på min person, beslöts att jag skulle få

se det gamla herresätet. Vi gingo genom en ovårdad, men just:

därför så mycket stämningsfullare vildpark af hängbjörk, där vi

välkomnades af några hundar — icke vanliga bestialiska byrackor

eller gårdvarar, som med ursinnigt skall visa tänderna, så fort man

närmar sig en rysk bondstuga på ett stenkasts afstånd, utan välartade

fyrfotingar hälsande med sympatiska viftningar. Kanske flyter ädelt

jaktblod i deras ådror? Måhända härstamma de i rakt nedstigande

linie från »Pegasus» eller andra präktiga stöfvare, som genom sin

herres skogsvandringar vunnit litterär ryktbarhet?

Snart äro vi vid målet: en låg, mycket lång och oregelbunden,,

hvit envåningsbyggnad med torn och platt, grönt tak. Nyckeln

gnisslar i det rostiga låset, och den dammiga dörren knarrar, då

portarna låtas upp till minnenas ljusa undervärld.

Men hvilken dyster, nedslående anblick därinne! Utan hänsyn,,

utan aktning för den store företrädarens gamla arfvegods hade man

låtit allt förfalla i de 12 låga, men ljusa rummen, som till allra

största delen voro tomma. Damm hade lagrat sig på väggarna, och

golfvet var på sina ställen uppbrutet. I sofrummet, där skrifbordet

placerats i en fönsternisch, hängde i ett hörn en bild af Kristi

ansikte på Veronikas svettduk, infattadt i en guldgloria — måhända

var det ett personligt minne. Ett par rum fyllas dock af Turgenjevs

bibliotek, såväl rysk som västerländsk litteratur, hufvudsakligen poesi

och kulturhistoria. Där hänga ock kvar några tyska

landskaps-gravyrer samt porträtt af Bjelinski, åt hvars minne Turgen jev ägnat

»Fäder och söner», och af skådespelaren Stjepkin.

Bland de rätt intressanta oljefärgstaflorna, föreställande förfäder

och farmödrar ä la Louis XV, pudrade, dekolleterade och snördavmärkes ett porträtt af skaldens fader Sergej Nikolajevitj såsom

ung officer vid regementet Orel. I den hvita kavalleriuniformen

kan man förstå att han på sin tid kunnat väcka uppseende såsom

»Rysslands vackraste karl näst Alexander I»; men hans något

kvinnliga väsen och de smäktande ögonen röja Turgenjevs veka påbrå

på fädernet.

Men ännu mer dröjer betraktaren vid en bröstbild i naturlig

storlek af en ung flicka med ett ovalt, fint ansikte och svärmiska

drag, utslaget, mörkt hår och dunkla, men snarare milda ögon —

det är skaldens moder Varvara Lutovinova såsom sorglöst, oerfaret

barn. Något annat porträtt äger man icke i Ryssland af denna

kvinna, som blifvit typisk för den »patriarkaliska» tidens despotiskaT

nyckfulla husmödrar; men enligt hörsagor skildras hon i medelåldern

såsom en något framåtlutad kvinna af medellängd med stor, tjock

näsa och djupa porer, liknande koppärr, med mörk hy, elak blick,

afmätt hållning och befallande åtbörder — ett okvinnligt yttre, som

framträdde ännu skarpare genom den sträfva rösten och de manliga

laterna.

Det är psykologiskt intressant att studera, huru denna kvinnas

ovanliga egenskaper öfverflyttades på sonen — i alldeles motsatt,

negativ riktning. Varvara Petrovna var, trots all vansinnig

slösaktighet i personliga tycken, mycket ekonomisk och sträng, då det

gällde godsens förvaltning; Ivan Turgenjev, hvilken efter henne

ärfde tio byar med 10,000 »själar», förstod sig ej det minsta på

affärer och lät godmodigt lura sig af dåliga vänner, samvetslösa

förvaltare och bedrägliga egendomsköpare. Varvara Petrovna

behandlade sina underhafvande sämre än djur; Ivan Turgen jevs första

åtgärd såsom egendomsherre var att gifva de lifegna friheten, och

hans hänsynsfullhet mot bönder och tjänare var så stor, att han

tog af sig hatten vid en hälsning eller t. ex. själf borstade sina skor

efter en jakt för att ej onödigtvis besvära andra. Varvara Petrovna

var raffineradt grym och känslolös; Ivan Turgenjev hade, med all

passion för jakt, en ytterst finkänslig, vek natur, som ej utan rysning

kunde se ett kräldjur eller tänka på lidandet eller en smittosamsjukdotn. Varvara Petrovna var med all sin kvinnliga

oberäknelighet en manlig karakter, som hänsynslöst genomdref sin vilja; den

älsklige Ivan Turgenjev var en svag, handlingströg natur, hvars

goda hjärta ej kunde säga nej och därför flere gånger bragte honom

i konflikt med löften och föresatser.

Öfvergifven och

hatad dog Varvara 1850

och begrafdes i tysthet

i familjens grafkapell på

kyrkogården, omgifvet

af gamla träd och frodigt

ogräs. Själfva

grafkam-maren ligger under

golf-vet af kapellet, hvars

små pelare och låga

kupol halft förvittrat.

Dörrarna hafva gulnat

af rost, och korset på

toppen sitter snedt, som

om det vore fallfärdigt.

»Icke för allt i världen»

— sade Turgenjev själf

— »ville jag hvila där.

En gång var jag där inne,

och aldrig skall jag glöm-

Kapeiiet i Spasskoje. ma det intryck, jag förde

med mig ut af fukt,

förruttnelse, spindelväf, ärgiga väggar och unken grafluft.»

Bland Spasskojes öfriga erinringar finnes ännu biljarden med

ärofulla ärr fiån de bataljer, som Turgenjev och hans gode vän,

skalden och litteraturcensorn Polonski, här levererat. Och i ett

rum står »Slumraren», en bred, bastant soffa, som Turgenjev försett

med nytt läderöfverdrag och som han särskildt höll i helgd, därför

att hans moder lär ha dött på den. Detta hindrade dock ej atthan helst tog sin vanliga middagslur därpå, och jag kan själf af

erfarenhet intyga, att den lämpar sig förträffligt för hvila — helst efter

en 20 kilometers promenad.

Men hvad finns där för öfrigt kvar? Ingenting! Endast

vemodets minne af vemodets skald, af sitt ryska sudba (öde) dömd att

lefva i frivillig landsflykt och att dö i fjärran land. Sedan

Tur-genjev efter Gogols död fått göra en obehaglig bekantskap med

öfvercensorn i Moskva, grefve Mussin-Pusjkin, vardt han i nära två

år »internerad» på Spasskoje; men då han i slutet af 1854 med ett

resepass, som kostade 500 rubel, fick lof att resa utomlands, töfvade

han ej att vända Spasskoje ryggen. Först längre fram besökte han

tämligen regelbundet sitt gods om somrarna — sista gången år

1881 —, och de landtliga smårummen lifvades då af glada

middagar, som den enögde trotjänaren Zachar arrangerade för sådana

gäster som Tolstoj, Fet, Polonski, Garsjin m. fl. En gång, då

Tolstoj var middagsgäst, hade kocken supit sig dödfull, så att

Tur-genjev i komisk förtviflan själf gick ner i köket för att rensa rötter

och hacka köttbullar. Själf fodrade han kreaturen, matade sparfvar

och fick här tillfredsställa sin passion att snusa — ett nöje som ej

Tar honom förunnadt i Paris’ salonger.

Men nog kan man fatta det outsägliga vemod, som måste gripa

Turgenjev och hans diktkonst, då han trampade den jord, där han

växt upp under så tryckande förhållanden och med så dystra minnen

-af lifegenskapens värsta skuggsidor. Och här hade han blifvit

uppsökt af Fets kusin, Nadezjda Sjensjina, hvilken, efter några års

vistelse i utlandet och ett olyckligt tvångsäktenskap, i half

sinnesförvirring tiggde honom om den kärlek, som han i hjärtat bar till

madame Viardot, »drottningarnas drottning». Hennes själssjukdom

öfvergick till obotligt vansinne, och hon afled på dårhus i

Petersburg, efterlämnande en son, vid hvilken Turgenjev lifligt fäst sig

och hvars uppfostran han lofvat främja. Men den lille Peter dog,

och författaren af »Fäder och söner» stod åter ensam, ensam med

bittra barndomsminnen och vemodiga ungdomserinringar.

Slavia.

5Och äfven jag greps af denna ryska cliandra (melankoli), då

jag den kvafva sommardagen stod vid den lilla kyrkan i Spasskoje

och betraktade Varvara Petrovnas grafkapell. Ingen vänlig hand

har rensat ogräset från kullen, och ingen efterlefvande bevarar

hennes namn i kär hågkomst. Ivan Turgenjevs fädernegård

Tur-genjevo är nu mera en — bad- och tvättstuga, och mödernearfvet

Spasskoje ett förfallet hus, som knappast finner en köpare. Ingen

visste, hvad det blifvit af hans franska dotter eller hans trotjänare;

hans ende broder Nikolai förlorade under en och samma vinter sina

tre små barn. Alla borta! Allt spårlöst försvunnet, likasom

vårböljor förrinna i sanden, likasom en rök fördunstar i rymden! Men

den ädles minne lefver, och Ivan Turgenjevs odödliga verk vittna

om honom.

Därutanför, i den lilla byn, var det prazdnik (helgdag). Männen

ha samlat sig på gatan i samspråkande grupper, och de äro snygga

och ordentliga, ty de ha ännu ej hunnit dricka sig onyktra.

Samo-varen puttrar hemtrefligt vid de små öppna fönstren. Solen glänser

varmt på den lilla kyrkan och smeker de högtidsklädda kvinnornas

röda sarafaner, pärlband och spännen. Vid anblicken af denna

tafla faller tanken på den idylliska miniatyrmålningen »Byn» i

Turgenjevs »Senilia», och då glömmer man både kolera och

hungersnöd, både tsariskt och prästerligt förtryck. Allt ser så förnöj dt utr

så gladt och så inbjudande.

Men så är det ej heller alla ryska byar som haft och hafva

sådana husbönder som Ivan Sergejevitj Turgenjev eller Lev

Niko-lajevitj Tolstoj, till hvilken senare jag nu ber läsaren vara mig

följ-aktig. Afståndet är endast ioo kilometer, och det är mindre än

ett tuppfjät i Ryssland, helst då man blott vid närmaste

järnvägsstation har att invänta det uppgående tåget till Tula.

* *

*

Mitt enda varaktiga minne af den goda guvernementstaden Tula

är att jag midt i natten väcktes af ett argt bultande på dörren ihotellet, och jag hörde en röst i korridoren spörja, hvart jag ämnade

resa. Då jag naturligtvis redan aflämnat mitt mångstämplade pass

till polisen, svarade jag vresigt, att jag inte alls ämnade resa, utan

bara ville sofva i fred. Men rösten upprepade sin fråga med

uttrycklig motivering, att mitt närmaste reseprogram måste anmälas

för myndigheterna. Sanningsenligt uppgaf jag då, att mitt mål var

Jasnaja Poljana.

Tak-s (jaså!) — ljöd det doft i korridoren; men i det uttänjda

tonfallet låg en viss högtidlig respekt. Och hvilken ryss känner

ej detta namn, ordagrant betydande det ljusa fältet!

Under min vandring från Tula i sydlig riktning råkade jag

komma i samspråk med en godmodig bonde, hvilken fick höra min

bestämmelseort. »Åh, jag vet!» mumlade gubben, och hans ansikte

sken af belåtenhet och stolthet, då ordet Jasnaja Poljana nämndes.

Chausséen, som leder till denna egendom, nämnvärd i

världshistorien, är en ovanligt angenäm promenadväg med omväxlande

stepper, kullar och skogar. Efter en regnskur kändes luften frisk

och ren, och svampplockare i ekdungarna gjorde goda skördar.

Emellertid kom jag att tänka på, att icke ens en så äkta

rysk företeelse som Tolstoj har ursprungligt ryska anor. Ordet

tolstoj betyder tjock, på tyska dick, och Dick hette i själfva verket

den Tolstojska släktens stamfar, en tysk, som inflyttat till Ryssland

och med vistelseort äfven ändrade namn. Detta utländska inflytande

är för öfrigt icke enstaka i ryska litteraturen. Den förste ryske

konstpoeten furst Kantemir var född i Konstantinopel af en

hospodar-släkt från Moldau; Derzjavin, Karamzin och Turgenjev voro af

tatariskt ursprung; Zjukovskis moder var turkinna; Pusjkin

härstammade på mödernet från en neger; Gribojedovs förfäder voro

från Polen; Lermontov leder sina anor från de skotska högländerna;

Vonwizins namn pekar direkt på Tyskland, och Gogol var lill-ryss,

d. v. s. tillhörde en språkligt fullt själfständig stam, hvars rätt att

existera såsom sådan den storryska staten med obarmhärtig konsekvens

förnekat. Härmed är ju ingalunda sagdt, att icke dessa varit äkta

ryssar; det egendomliga sakförhållandet må dock särskildt påpekassåsom en hälsosam motvikt mot det ensidiga ropet »Ryssland åt

moskoviterna».

Vid tanken på allt hvad jag hört och läst om Tolstojs

demokratiska vanor föll det mig också in, att Tolstojs börd visar åt en

helt annan riktning. Stamfadern, Peter Andrejevitj, hvilken under

Peter den store beklädt den viktiga posten såsom sändebud i

Kon-stantinopel och ledsagade tsaren på utländska resor, utnämndes till

grefve år 1724, och sedan dess har den vidt grenade släkten lierat

sig med Rysslands förnämsta adelsätter: Lev Tolstojs moder var

furstinna Volchonskaja, hans farmor furstinna Gortjakova och hans

mormor furstinna Trubetskaja. I salen på Jasnaja Poljana finnes ett

porträttgalleri af Tolstojska förfäder med ordnar och band: furstar

och grefvar, generaler och statsråd. Hvilken kontrast att bland dessa

»lysande» anor få se denne allt annat än krigiske och politiske

arbetare, hvilken gift sig med en tysk doktors dotter, likasom hans

son äktat en svensk läkares!

Efter att hafva tillryggalagt ungefär 15 verst från Tula såg jag

på högra sidan af landsvägen en stympad pyramid, krönt med

kejserlig örn — det gamla adelsgodsets gränsmärke. En mindre väg,

som betecknas af hjulspår, viker af på den sluttande ¿lätten; genom

två små runda, hvita stentorn kommer man in under en hög

dubbelrad af hängbjörkar förbi några ankdammar och står snart inför

herregården, en enkel, hvit tvåvåningsbyggnad med grönt tak.

Lev Tolstojs fader, öfverstelöjtnant Nikolai Ilitj, hvilken

deltagit i 1812 års fälttåg och återgifvits i »Krig och fred», hade efter

stora förluster vid spelbordet fått Jasnaja Poljana såsom hemgift

med furstinnan Volchonskaja. På 1840-talet brann slottet ner till

god del, och den yngste af de fyra sönerna, Lev, hvilken fått det

på sin arfslott, brydde sig aldrig om att bygga upp det igen. De

två flyglar, som skonats, syntes honom tillräckliga att härbergera

både den talrika familjen själf (9 barn) och gäster från olika håll.

Ty för den, som klappar på den porten, honom varder upplåtet —

utan hänsyn till stånd eller nationalitet.Jag lämnade mitt kort åt en ung dam, hvilken på engelska

presenterade sig såsom grefvens dotter, och under det hon gick in

därmed, hann jag kasta en blick på omgifningen: bersåer och

gräsmattor — allt enkelt, men vårdadt. Krocketringar och velocipeder

antydde tillvaron af en lifskraftig ungdom — en aning som

stegrades till visshet, då några ynglingar och gossar larmande skyndade

förbi med bössor.

Genom ett stort

förrum, tjänstgörande

som bibliotek, infördes

jag i ett litet rum och

behöfde ej vänta länge,

innan jag stod inför en

af samtidens märkligaste

författare. Han kom

emot mig och tryckte

min hand med okonstlad

vänlighet.

Hvad Tolstoj ser

gammal ut!

Det långa, hvita,