Slafveriet i forntiden
SLAFVERIET I FORNTIDEN | | AF | CARL LUNDBERGFÖRBUNDETS SKRIFTER XXIII P. A. NORSTEDT & SÖNERS FÖRLAG —— Pris 2 kr. |
| CARL LUNDBERG | SLAFVERIET I FORNTIDEN |
| SVENSKA HUMANISTISKA FÖRBUNDETS SKRIFTER XXIII | SLAFVERIETI FORNTIDENAF CARL LUNDBERG | IAN&LSTOCKHOLM | P. A. NORSTEDT & SÖNERS FÖRLAG | |
| PAPPER FRÅN LESSEBO | —— | STOCKHOLM 1915 | KUNGL. BOKTRYCKERIET. P. A. NORSTEDT & SÖNER | 151060 |
Människans uppträdande på vår jord förlägges af den moderna
forskningen till den geologiska period, som benämnes
kvartärtiden, om ock man trott sig mina spår äfven från en tidigare
period.
Fynd af ben af människor och för länge sedan försvunna
djursläkten, blandade om hvarandra, hafva gjorts i åtskilliga delar af
Europas fastland, särskildt i Frankrike och på Pyreneiska halfön.
De lämna vittnesbörd om den kamp för tillvaron, som dessa
urtidens människor hade att utkämpa med hvarandra och med den
tidens jättedjur, såsom mammut, rinoceros, flodhästen,
grottlejonet, grottbjörnen m. fl. Men denna kamp skärpte och
uppöfvade människans krafter. Spår af efterbildande ristningar å
skifferplattor, grottväggar samt djurhorn, äfvensom stigande förfining
af stenvapnen tyda på framsteg i kultur och förbättring af
lefnadsvillkoren. Sedan människan uppfunnit och utbildat verktyg och
vapen, framför allt det förnämsta verktyget språket, vunnit och
tillgodogjort sig elden, lärt sig tämja och uppföda husdjur,
förbättra sin klädedräkt, sina bostadsförhållanden, sitt husgeråd,
tillredningen af födan och börjat odla kulturväxter, framträdde
ett nytt betydelsefullt drag i människans utveckling: anspråk
på äganderätt. Äfven inom djurvärlden framträder samma
tendens: djuret försvarar sin föda, sitt bo, sin kula mot hvarje
inkräktare, äfvenså sin hona, sina ungar och gör anspråk på att
vara ägare af dem, åtminstone tills vidare. Men fullt utbildad
framträder äganderätten först hos människan; i stället för anspråk
på nyttjanderätt kommer anspråket på varaktig förfoganderätt
öfver ett naturföremål, som genom besittningstagande förväfvats
eller genom eget arbete skapats, och den sociala grupp, till
hvilken individen hör, erkänner detta anspråk och upphöjer det till
gällande rätt. Ej blott ägandet af liflösa föremål eller boskap
är gammalt, utan äfven af människor, slafvar. Det är om
slafveriets framträdande och utveckling i forntiden detta lilla arbete
skall handla.
I alla antika samhällen möter oss slafveriet, oberoende af de
politiska institutionerna och styrelseformerna, både i despotiskt
styrda stater och i republiker, i demokratiska ej mindre än i
aristokratiska samhällen, från det yttersta Österns kulturländer
till Atlanten och från Afrikas öknar så långt i norr vår kunskap
sträcker sig.
Det är hufvudsakligen tvenne omständigheter, som förklara
detta förhållande. Dels hade de gamla samhällena den
uppfattningen, att samma äganderätt, som innehades öfver en
jordegendom, ett djur eller lös egendom, kunde innehafvas öfver
människor. Slafven är visserligen efter naturen en människa, men i
stället för att tillhöra sig själf är han underkastad en annan
människas äganderätt.
Slafveriets allmänna förekomst beror äfven därpå, att skilda
folk och stammar, därest icke formliga fördrag under gudomens
hägn voro ingångna, betraktade hvarandra såsom fiender, äfven
om personliga förbindelser i handelsintresse eller af gästvänskap
kunde finnas mellan individer, hvarjämte underhandlarne mellan
stammarne väl gällde såsom okränkbara. Med dessa undantag
var krigstillstånd det naturliga förhållandet mellan två stammar.
Mot en stamfiende, som man fått i sitt våld genom krig eller
rof, kunde man förfara som man ville: man kunde döda honom,
man kunde skänka honom lifvet och använda honom efter
godtfinnande. Något rättsligt skydd mot den herre han på detta
sätt fått fanns icke, men dennes rätt åter skyddades af hela
stammen.
Äfven en stamförvant kunde beröfvas sin frihet genom en
laglig akt, vare sig på grund af skulder eller på grund af brott.
Äfvenså kunde svaga personer gifva sig såsom egendom åt en
mäktigare och genom de tjänster de gjorde förskaffa sig
uppehälle och skydd mot främmande våld. Först med bofastheten,
med boskapsskötsel och sädesodling, kommer den enskildes
äganderätt till jord och grund. Härmed följer egendomsbyte, köp
och försäljning, äfven produktion för försäljning, för att tillbyta
sig varor, som man ej kan producera själf och som ofta införas
från främmande länder genom kringvandrande köpmän.
Härigenom uppstår olikhet i samhällsmedlemmarnes
förmögenhetsförhållanden och denna olikhet skärpes genom olikhet i individuella,
fysiska och psykiska anlag.
Motsatsen mellan rik och fattig finnes öfverallt, därmed
uppstår ock skillnad i makt och inflytande, äfven om rätten ej
känner sådan skillnad utan förutsätter stammedlemmarnes rättsliga
jämlikhet. Med äganderätten sammanhängde naturligtvis
arfsrätten. Denna tillämpades olika alltefter den i de särskilda
samhällena gällande rätten, hvilken väsentligen bestämdes efter
kvinnans ställning och formerna för äktenskapet.
och polygami, endogami och exogami (giftermål inom eller utom blodsförvanters
grupp) — huru intressanta de än äro, icke omedelbart beröra den föresätta
uppgiften, är det nog att hänvisa till Edv. Meyers stora arbete »Geschichte des
Altertums», som i första hälften af första bandet utförligt behandlar detta ämne.
Slafverifrågan sammanhänger på det närmaste med de antika
folkens allmänna hushållning, hvarför hithörande frågor äfven
måste beröras.
De folk som här blifva föremål för behandling tillhöra
uteslutande Medelhafsvärlden och främre Orienten.
Genom de senaste decenniernas storartade forskningsarbete har
en öfverraskande klarhet vunnits rörande de äldsta folkens kultur
och inbördes beröring under årtusenden före den kristna
tidräkningen.
Egypten.
Främst med afseende på kulturens ålder står enl. Edv. Meyer
Egypten, där redan i 5:e årtusendet före Kr. en högt utvecklad
kultur efterlämnat spår. Så infördes då, och denne författare
angifver till och med ett bestämdt år och datum, näml. den 19 juli
4241, dagen för Siriusstjärnans uppgång vid Memphis" latitud, den
egyptiska kalendern som sedermera bibehölls oförändrad under
årtusenden.
delar sig den egyptiska historien i följande perioder: 1. Urtiden. 2. Det äldsta
riket i Nedre Egypten, omkr. 4240 f. Kr. 3. Thiniterna, dyn. 1, 2 omkr. 3315—
2895 f. Kr. 4. Gamla Riket, dyn. 3—5: omkr. 2895—2540 f. Kr. 5. Gamla
Rikets slut och öfvergångstiden, dyn. 6—10: omkr. 2540—2160 f. Kr. 6. Mellersta
Riket, dyn. 11, 12: 2160—1785 f. Kr. 7. Upplösning och främmande öfvervälde,
dyn. 13. Hyksostiden och dyn. 14—17: 1785—1580 f. Kr. 8. Nya Riket, dyn.
18—20: 1580—1100 f. Kr. 9. Egypten under libyska legosoldater samt Ethioper
och Assyrier, dyn. 21—25: 1100—663 f. Kr. 10 Restaurationstiden, dyn. 26:
663—525 f. Kr. 11. Persertiden, dyn. 27—31: 525—332 f. Kr. 12. Makedoniska
väldet (Ptolemæerriket): 331—30 f. Kr..
Egyptierna voro sålunda ett kulturfolk, då öfverallt annorstädes
kulturlösa och därför ej af historien bevarade förhållanden voro
rådande.
Redan under pyramidbyggarnes tid, alltså omkring 3000 år
före Kristus, var en storartad naturalhushållning genomförd. I ett
system af magasiner, som sköttes af en tränad
förvaltningspersonal, samlade såväl härskaren alla såsom skatt inlevererade
produkter som ock de stora godsägarne afkastningen af sina
domäner, af hvilken likväl konungen skulle hafva sin behöriga andel.
Egypten var en väl organiserad ämbetsmannastat, i hvars spets
stod den enväldige konungen, en lefvande gud i människogestalt.
Hela ämbetsmannaståndets kvalifikation berodde uteslutande på
dess af staten ledda uppfostran för kallet. De blifvande
ämbetsmännen började sin bana vare sig vid hofvet där de uppfostrades
tillsammans med konungens söner eller vid någon af de många
skrifskolorna vid templen; de föra alla titeln skrifvare.
Räknekonst och landtmäteri, som tidigt utvecklats, lärdes där äfven.
Till detta stånd kunna räknas templens präster och tjänare, hvilka
alla liksom hela hofvet från drottningen och prinsarne till de
ringaste af hofpersonalen ägde att efter den uppgjorda staten från
dessa magasiner utbekomma hvad hvar och en hade att för sitt
och sina tjänares underhåll uppbära. Det heter därför ofta i
texterna, att de fingo sitt uppehälle »från konungens bord». Farao
sörjde äfven för sina ämbetsmäns existens efter döden, i det att
han anvisade dem i närheten af sin pyramid en graf och rationer för
dödsoffren. På samma sätt sörjde hvar och en ämbetsman för sina
underordnade. Allt detta känna vi dels genom målningar i
grafkamrarna, dels äfven genom fynden af räkenskaper från såväl Gamla
som Mellersta Rikets tid från 3:e och 2:a förkristna årtusendena.
Varuomsättningen försiggick genom utbyte af räntor från eller
anvisningar på dessa magasin. Hopandet af sådana anvisningar,
som noggrant så att säga bokfördes i räkenskaperna, ledde till
ett slags giroräkning i varor.
jordegendomen och »guldet» eller den af ädel metall bestående
förmögenheten förekomma redan från 2:a dynastien och antyda
växlingar i förmögenhetsförhållandena, men också att en stor del
af jorden ägdes af fria män, under det att daglönarne varit en
ofri klass, lydande under konungen, templen eller jordmagnaterna.
Då äfven »guldet» växlade ägare, torde man kunna antaga, att i
städerna funnos fria köpmän och handtverkare, under det att
massan af bönderna voro lifegna, bundna vid torfvan. Metallerna,
i äldsta tid koppar och guld, under det att silfver var sällsynt
och järn tycktes vara okändt, voro värdemätare, om också icke
direkt bytesmedel. Metallen är under Gamla Riket gjuten i
ringform för att efter behof underlätta utbytet af varuanvisningarna.
Det absoluta konungadömet förvandlades så småningom under
det 3:e årtusendet till en feodalstat, i hvilken ämbetena blefvo
ärftliga och rikets stormän af konungen erhöllo i förläning stora
gods med därtill hörande mer och mindre ofria handtverkare och
bönder. Jämte dessa finner man talrika ärftliga jordägare, större
och mindre bönder, hvilkas intressen länsherren måste skydda,
hvaremot de utgöra dagsverken för honom samt äro hans
militära skyddsvakt.
Af städernas talrika handtverkare äro många lifegna, andra
åter såsom barberare, vapen- och guldsmeder, stenarbetare,
murare, bildhuggare, balsamerare, skildras i litteraturen såsom fria.
Många såsom mjölnare, bagare, bryggare, äfvenså konstnärer och
byggmästare ha uppnått betydande välstånd och befinnas enligt
grafvarnas vittnesbörd vara i besittning af ansenlig förmögenhet,
med talrika slafvar och slafvinnor. Valfrihet i fråga om yrke
gafs; blott prästerna ha här såsom mångenstädes förvärfvat ärftlig
rätt. Längre fram i tiden, då de libyska legotrupperna slagit
under sig Egypten, har en verklig krigarkast af dem bildats.
Faktiskt voro äfven bondens och herdens yrken ärftliga.
De ofvan nämnda stormännen gjorde sig till oberoende furstar,
och konungamakten blef härigenom ytterligt försvagad.
Från det Gamla Rikets faraoner härröra de väldigaste af
pyramiderna, hvilka byggdes allt större ju längre en regering varade.
Framforslandet af de kolossala stenmassorna och själfva
byggnadsarbetet måste hafva tagit i anspråk ej blott de lifegna
bönderna utan snart sagdt hela rikets samlade kraft.
Rikets försvagande möjliggjorde för asiatiska herdestammar,
kallade Hyksos, att infalla i Egypten och upprätta ett välde, som
dock icke i hela landet varade längre än ungefär i 100 år, från
1680—1580 f. Kr.
Hyksos under det Nya Riket tillbaka till Asien, men egyptierna
följde efter dem och utbredde sitt välde ända till Eufrat. Det
var Egyptens mest glänsande tid. Nu drefvos väldiga slafmassor
till Egypten, hvilka användes jämte de fria och halffria arbetarne
för de storartade byggnadsarbeten och företag, som gifva glans
åt det Nya Rikets hufvudstad Thebe, men det i Egypten
anordnade magasinssystemet kunde ej tillämpas på de nyvunna
områdena eller vid handel med utlandet. Betalningen måste härvid
lämnas i lätt transportabelt gods, framför allt i metaller. Då
med det Nya Riket Egypten blifvit en eröfrande stat, gjorde sig
inflytelser från Asien starkt gällande. Den kände egyptologen
Georg Ebers har i ett af sina arbeten ägnat ett särskildt kapitel
åt slafveriet i Orienten, hvarur jag anför några uppgifter:
Redan i äldsta tider möta oss vid Nilen ofria. Måhända hörde
till dem först och främst urinvånarne, hvilka underkufvats af
de österifrån kommande egyptierna och blifvit slafvar, liksom
kananéerna under hebréerna, heloterna i Sparta och penesterna
i Thessalien. På bilder af politiskt innehåll, som framställa
släktingar eller tributgifvande främlingar, afbildas negrer och semiter
med alla egendomligheterna för deras ras. Sker det i fråga om
slafvar, så är det semitiska krigsfångar som förrätta slaftjänst,
slå tegel och utföra byggnadsarbeten. Det är judar och syrier
och de äro statsslafvar. De som dömdes till arbete i grufvorna
såsom straff hade den hårdaste lotten. Helt annan behandling rönte
de som kommo i tjänst hos konungen, prästerna eller enskilda
utan att hafva gjort sig skyldiga till något brott. Många kommo
till konungens palats genom köp eller såsom gåfva från
främmande furstar. Efter deras inre eller yttre företräden gick det dem
helt olika. De mest begåfvade kunde hinna de högsta äreställen.
Då under 18:e dynastien omkr. 1580 f. Kr. egyptierna gjorde
stora eröfringar i Asien och såsom ofvan angifvits väldiga
slafmassor drefvos till Egypten, utvalde Farao först så många han
ville, särskildt uttog han för bemanning af fartygen därför
lämpade främlingar såsom fenicier och syrier, enär egyptierna
afskydde denna tjänstgöring. Andra förvandlades till eunucker,
sådana det gafs många vid de orientaliska hofven. Potifar
liksom väl öfverste bagaren och öfverste munskänken, som vi känna
från patriarken Josefs historia, hörde till denna klass. Ramses III
(ungf. 1200—1170) förärade landets präster massor af slafvar af
olika slag. Han uppgifves hafva skänkt Thebe mer än 85 tusen
och landets alla präster inalles mer än 113 tusen. I härskarens
harem funnos massor af kvinnor, många äfven af furstlig börd.
Om en farao är det bekant, att drottningen jämte bihustrur och
öfriga haremskvinnor skänkte honom 170 barn. För dessa barn
var det en olycka, att deras legala ställning berodde på moderns.
Var hon slafvinna, blefvo barnen slafvar, äfven om fadern var
den förnämste mannen i riket. Hos de semitiska folken var både
moderns och barnets lott gynnsammare, i det att det barn hon
födt med sin herre var fritt och skyddade henne för försäljning.
De förnäma och rika tyckas liksom i Grekland hafva haft ett
sådant öfverflöd på slafvar, att de ej för eget behof kunde
använda dem. De sålde i stället produkterna af deras arbete.
Däremot tyckes det ej hafva varit brukligt vid Nilen att uthyra
slafvar såsom de grekiska slafägarne gjorde.
Dock var slafvarnes lott hos det milda egyptiska folket
skäligen dräglig, såsom framgår af många af dess sedebud. Det
betygas uttryckligen, att en slaf ej fick dödas af sin herre.
Skedde det likväl, följde dödsstraff för denne, och det tyckes
som om för de ofria gällde samma rättsskipning som för de fria
och de utländska slafvarne njöto samma behandling som de
infödda, något som ej medgafs enligt judisk rätt
Handelsförbindelserna blefvo lifliga; de ädla metallerna, bland
hvilka vid denna tid silfver skattades mycket högt, förmedlade
varuutbytet. En särskild verkan af de lyckliga krigen var en
starkt växande ökning i slafvarnes antal. Till negrerna, som i
alla tider importerats söder ifrån, kommo asiatiska slafvar.
Men Egypten kunde ej länge bibehålla sina asiatiska besittningar.
Yttre fiender anföllo riket på alla sidor. Allra mest försvagades
det likväl genom inre strider och konungadömets förfall. Därför
blef Egypten ett lättvunnet byte först för assyrierna och längre
fram i tiden, sedan dessa utdrifvits, för perserna under Kambyses
år 525 f. Kr. Egypten, som i äldre tider helt och hållet utestängt
hellenerna, kunde icke under de sista århundradenas vanmakt
upprätthålla denna afspärrningspolitik. Hellenerna fingo nu i en
del egyptiska städer upprätta handelsfaktorier, och en liflig
samfärdsel uppstod mellan de båda folken, och många berömda
hellener såsom Solon, Pythagoras, Herodot, Demokrit, Plato
och andra kommo till det gamla underlandet för att lära känna
dess kultur. Vid egyptiernas upprepade försök att fördrifva
perserna och återvinna själfständighet understöddes de af hellenerna.
— Alexander bragte både Persien och Egypten under Makedonien.
Med Ptolemseerna grundlades i Egypten ett hellenistiskt välde,
under hvilket den inhemska kulturen fortlefde, om ock med
småningom tynande lif. Sedan Egypten eröfrats af romarriket, blef
detta hela den antika kulturens bärare till denna stats undergång.
Babylonien och Assyrien.
Något yngre än den egyptiska är enligt Edv. Meyer den kultur,
som själfständigt utvecklade sig i länderna vid Eufrat och Tigris.
Emellertid har den moderna forskningen åtskilliga
inskränkningar att göra vid denna Meyers sats.
sid. 1. De äldsta hittills
bekanta inskrifterna härstamma från Susa, sedermera hufvudstad i
riket Elam. De äro förelöpare till kilskriften. Till en något
senare tid hör den äldsta sumeriska inskriften från
Sydbabylonien. Huruvida vid tiden för dessa urkunders tillkomst redan
någon skillnad inträdt mellan elamisk och sumerisk skrift, är
okändt. I hvarje fall måste dessa minnesmärkens ålder föras
tillbaka till långt öfver 3000 kanske 4000 år före Kristus. De äro
besläktade med den sumeriska kultur, som vi finna i den äldsta
oss bekanta Eufratvärlden. Emellertid finnas här väldiga ruinhögar,
bidande forskarens spade och hacka. Kanske skola de en dag
flytta denna kulturs början vida längre tillbaka i tiden. Sumererna
hafva sannolikt invandrat från Turanska områden. Dessa äro
uppfinnare af kilskriften. Äfvenledes måste det anses såsom säkert,
att de redan bodde i Eufratlandet, då de första semitiska eröfrarne
där inbröto, hvilket skedde redan i det 4:e årtusendet.
Babylonierna, hvilkas rike omfattat både sumererna och de
semitiska akkadiernas folk, hafva sedan äldsta tider anställt
systematiska observationer af himmelen och hafva lagt grunden till
en verklig vetenskap, astronomien. Redan i sumerisk tid hade
de en ordnad kalender. Skiljandet af fixstjärnor och planeter,
bestämmandet af månårets och solårets längd, planeternas
omloppstider, upptäckten af vårdagjämningspunktens præcession
gjort samma upptäckt. Gentemot dem som frånkänt babylonierna äran af
sistnämnda upptäckt försvarar Jeremias, a. a. sid. 124, sin åsikt. äro
några af de vetenskapliga stordåden från denna förhistoriska tid.
Deras uppfattning af himlakropparnas förhållande till och
inverkan på jordelifvet och människornas öden framkallade
astronomiens afart astrologien, som äfven den kommit att spela en
betydande roll i historien.
Det har lyckats den västerländska forskningen under det
sistförflutna århundradet att tyda såväl de egyptiska monumentens
hieroglyfer som inskrifterna på minnesmärkena i Babylonien,
Assyrien och Persien, hvilka upptäckts å de platser, där en gång
härskarne i dessa riken residerade. Otaliga i kilskrift inristade
urkunder hafva kommit i dagen, hvilka vittna om det rikt utvecklade
affärslifvet i dessa nejder, och den babyloniske härskaren
Hammurabi, hvilken regerat mot slutet af det 3:e förkristna årtusendet,
bereder oss genom sin lagbok, som upptäcktes i början af vårt
århundrade, en god inblick i sin tids samhällslif.
Redan i de äldsta tiderna råder i de småriken, af hvilka längre
fram i tiden det stora babyloniska riket bildades, ett friskt
pulserande affärslif, som framträder i talrika privata urkunder rörande
köp och försäljning af slafvar, hus, hjordar, lån af penningar —
mot en ränta af bortåt 20 procent, arrenden, leveranser m. m.
Stånden äro bestämdt åtskilda: å ena sidan den besuttna
klassen, »söner af en man», män af ansedd härkomst, och å andra
sidan de fattiga, »söner af ingen», de som icke hafva någon fader,
som äro tvungna att för sitt uppehälle själfva arbeta. Samma
åskådning finnes i Egypten.
Till hvilken grad »sönerna af ingen» stå i beroendeförhållande,
är ej klart. Emellertid kunna de själfva äga slafvar. Slafveriet
var i Sinear, det äldsta riket i det babyloniska landet, mycket
utveckladt. Slafståndet rekryterades dels från grannfolken, väl
genom rof eller krig, dels inom landet antingen på grund af
straffdom eller efter fritt val eller på grund af födseln. Men om
slafvarne också inför lagen äro blotta ting, stå de dock under
skydd af den offentliga rätten: först efter rannsakning och dom
kunde de dödas. Mycket vanligt var det, att de genom
friköpning eller frigifning eller adoption togos ut ur slafveriet. En
särskild form var slafvens bortskänkande till en gud, en form
som längre fram i tiden blef mycket vanlig i Grekland. Jämte
slafvar användes fria arbetare, som bundo sig för viss tid eller
visst arbete, liksom också slafvar kunde på samma sätt uthyras.
I öfrigt intaga jämte jordbruket stadgandena rörande handel och
industri en betydande plats i Hammurabis lagbok.
Handelsförbindelsernas omfattning och mängd ledde snart till skapandet af
ett ordnadt bankväsende, baseradt på penninghushållning, under
det att i Egypten statsmagasinssystemet var rådande. Det kan
redan i detta sammanhang sägas, att bankväsendet i Babylonien
uppgifves hafva öfverträffat ej blott det grekiska utan äfven det
romerska.
För lån utbetaltes ränta månatligen, för år såsom redan nämnts
i genomsnitt ungef. 20 %. Äfven då en arrendesumma eller
skuld skulle erläggas i varor, såsom en viss andel af skörden,
kunde betalningen ske i penningar efter en af konungen stadgad
tariff, och Hammurabi fastställde ett maximum i penningar för
arbetslönerna, liksom en annan härskare för varuprisen. Kejsar
Diokletianus har sålunda för sin liknande lagstiftning haft
föregångare i Babylon. Värdemätare är silfret, som i förhållande till
det äfven förekommande guldet stod i vida högre pris än
någonsin sedermera. Det gällde 6:e delen af motsvarande kvantitet
guld. Till jämförelse må nämnas,
tid guldet var af nära 12 gånger högre värde, och år 1873 då
guldmyntfot infördes i vårt land var förhållandet som 1 : 15,5.
Medelsiffran för år 1913 var enligt från sakkunnigt håll lämnad
uppgift 1 : 33,85).
detta år 1 : 39,18. — Koppar åter stod lågt i pris och användes
endast till förfärdigande af verktyg.
Hammurabis till vår tid bevarade korrespondens med några
af rikets högsta ämbetsmän är upplysande med afseende på hans
rikes organisation och förvaltning, liksom den äfven vittnar om
härskarens aldrig hvilande omsorg om rättsskipningen. Energiskt
söker han skydda de ekonomiskt svaga, de fattiga, änkor och
faderlösa. Så begränsades skuldfångenskap för kvinnor och barn till
tre år. — Att rättsfallen kunde vara invecklade och oklara tänkte
han sig icke. Käranden har antingen rätt eller orätt; i förra
fallet fälles domen till förmån för honom, i senare fallet får han
afslag och blir möjligen äfven straffad. Läkaren har antingen
tillämpat sin konst riktigt eller oriktigt och blir därefter antingen
betalad eller svårt straffad. Lyckas en operation för en läkare,
får han sitt honorar, medför den patientens död, afhuggas hans
händer. Domaren fäller antingen en riktig eller en oriktig dom;
i senare fallet blir han dömd till höga böter och förklarad
ovärdig att bekläda en domares ämbete.
Såsom en annan kuriositet må nämnas, att i Hammurabis rike
fanns en stående här med ärftlig förpliktelse till ständig krigstjänst.
Sökte någon sätta karl i sitt ställe, bestraffades han med
döden. Krigarne erhöllo af konungen ett oförytterligt jordstycke
med tillhörande kreatursuppsättning, hvilken jord med
förpliktelsen till krigstjänst gick i arf till efterkommande. De militära
kolonierna under romerska kejsartiden, särskildt efter kejsar
Diokletianus de vid gränserna stående trupperna hade en likartad
organisation. Likaså i nyare tiden den österrikiska militärgränsen
mot Turkiet.
Babyloniens handel sträckte sig vida omkring, både till lands
och sjöss. En särskild dragningskraft utöfvade landets bördighet
och rikedom på Arabiens semiter, och framför allt stodo Syrien
och Fenicien under babyloniskt inflytande. Men det gamla
babyloniska väldet dukade under för grannfolken i det andra
årtusendet, besegradt först af Hetiternas mäktiga rike i norra Syrien,
sedan af de i norra Mesopotamien boende assyrierna. Dessa
senares härskare blefvo väldiga eröfrare, och i nionde århundradet
måste både fenicierna och konungen i Jerusalem samt äfven andra
furstar betala tribut, vare sig i ädla metaller eller i andra
dyrbarheter, t. ex. sällsynta djur, såsom bufflar, elefanter, apor
eller kostbara tyger och dräkter eller elfenben m. m. Till och
med Egypten eröfrades.
Under 8:e och 7:e århundradenas ständiga krigståg
åstadkoms en kulturnivellering inom främre Asiens olika folk, i det
att de assyriska konungarne plägade ur de eröfrade länderna
bortföra i fångenskap en del af befolkningen och i stället
ditsända nya bebyggare, tagna från andra delar af riket. Så
föröddes Samaria och Israels rike år 722. Dit flyttades kaldéer och
araber. De tio stammarnas fångar förvisades åter till Medien
och norra Mesopotamien.
Men mot assyrierna reste sig de underkufvade folken
öfverallt, och nya folk stormade fram från Norden. Babel och det
nybildade mediska riket krossade det assyriska riket fullständigt
(år 606 f. Kr.). Dess städer, bland dem Nineve, blefvo alla
förstörda, och det öfverallt hatade folket utrotadt. Då Xenofon med
sina 10,000 greker två hundra år senare kom till dessa ställen,
där en gång Assyriens hufvudstäder stått, var till och med
minnet af Assyrien fullständigt utplånadt. — Det nya babyloniska
välde, som nu uppstod, hade en kort tid af glans under
Nebukadnesar, som tillintetgjorde Juda rike och bortförde dess folk i
fångenskap. Han tillbakavisade äfven Egyptens försök att
återvinna väldet öfver Syrien och Palestina, som det ägt vid det
assyriska rikets undergång. Dock kunde det nya babyloniska
riket ej i storhet och ära mäta sig med det gamla, eller med det
assyriska, som ännu under Assurbanipal (668—626 f. Kr.) sträckte
sig från Kaspiska och Svarta hafven till det egyptiska Thebe
och från Persiska viken till Cypern och Lydiens kust. Det var
ett nytt folkslag, af indo-europeisk härstamning, perserna, som
nu trädde fram och år 538 störtade det babyloniska väldet. Den
historiska utvecklingen leddes härmed in på nya banor.
Persiska riket.
Den nya stormakten är till sin omfattning större än något af
de äldre rikena. Det sträcker sig från Indus ända till
Medelhafvet och från Svarta och Kaspiska hafven samt Aralsjön i norr
till Arabiens ökenland, samt öfver Egypten till Nubien och
Libyens sandöknar. Det gör anspråk på att vara ett världsvälde,
och dess härskare kallar sig konungars konung. Det nya
härskarfolket står i kultur, särskildt sin rena gudalära, öfver de förut
härskande, och Xenofon, för att ej tala om andra grekiska
författare, vittnar om det djupa intryck den persiska kulturstaten
gjort på samtiden. Krigen fördes med kraft men utan grymhet:
folken bortsläpades ej i fångenskap såsom förut, äfven upproriska
städer rönte en jämförelsevis skonsam behandling. Styrelsesättet
var despotiskt: undersåte och slaf betecknades med samma ord
(δονλρς). Endast de egentliga perserna voro mera gynnsamt
ställda, enär i fråga om dem gamla nationella rättssedvänjor voro
gällande. Det af Cyrus grundade perserriket, som erhöll sin
egentliga organisation under Darius Hystaspis (521—485),
omfattade länder på mycket olika stadium i ekonomiskt hänseende.
Under det att särskildt i rikets västra del den i Lydien uppfunna
myntpräglingen blef allt allmännare, användes sedan årtusenden i
det öfriga stora främre-asiatisk-egyptiska handelsområdet
visserligen ädla metaller såsom värdemätare, men i form af ringar,
stänger, prydnadsföremål, hvilka såsom varor pröfvades med vågen
Darius ingrep i dessa förhållanden, i det att han skapade ett
för hela riket gällande mynt, gulddareken
Beloch 1,215 till 23,44 mark, ungef. 21 kr. efter nuvarande guldvärde. och gjorde rätten att
prägla guld till ett regale, under det att rätt att prägla silfver
och koppar medgafs både stadskommuner, stamfurstar och
satraper, dock att dessa senare myntsorter vid skatteuppbörden blott
antogos såsom varor, ej såsom mynt.
Det persiska rikets finansväsen grundade sig på en förening af
penning- och naturalhushållning. Tributen eller grundskatten,
bestämd af Darius en gång för alla, erlades i penningar.
Dessutom utgingo från de särskilda provinserna årligen skatter in
natura alltefter hvarje lands olika produkter. Så kommo
elfenben och ebenholts från Ethiopien, rökverk från Arabien, hästar
och mulåsnor från Kappadocien och Medien samt eunucker från
Babylonien för det gängse haremsväsendets skull. Framför allt
ålades provinserna att lämna spannmål och slaktboskap till hofvets,
ämbetsmännens och härens underhåll. Varorna antingen
inlevererades till de kungliga magasinerna, från hvilka distributionen
sedan skedde, eller ock ålades ett visst distrikt att ombesörja
leveransen för ett särskildt statsändamål, hvarjämte konungen åt
medlemmar af sin familj eller äfven åt andra förlänade orter för
bestridande af vissa bestämda utgifter såsom för »vin och bröd»
eller för toaletten, såsom till gördelpenningar.
Hvad tributens guld och silfver beträffar läto storkonungarne
nedsmälta och i sina skattkammare förvara det mesta. Hvilka
omätliga metallmassor där voro magasinerade, framgår af det
faktum, att trots allt hvad Darius Codomannus förbrukat under
sitt olyckliga krig mot Alexander den store, denne senare enligt
uppgift kunnat allenast till Ekbatana föra 180,000 talenter, ungef.
1,138 millioner kronor.
För rikets försvar och handelns främjande sörjde Darius
Hystaspis äfven genom ett system af utmärkta vägar, hvilka hade
sin utgångspunkt i rikshufvudstaden Susa, samt genom
fullbordandet af den redan af Egyptens faraoner påbörjade kanalen
från Nilen till Arabiska viken. Men mångenstädes tryckte skatterna
hårdt, särskildt då i jordbruksområden, där en bestämd skördeandel
skulle hafva varit den lämpligaste skatteformen, en penningskatt
pålades. Så i Palestina. Många måste där, för att skaffa sig
penningar till skatten, till ockrare pantsätta sina åkrar och vinberg,
hvarigenom de och deras barn blefvo långifvarnes lifegna trälar.
Visserligen gick det persiska riket snart under, men Alexander
och hans efterträdare läto ej persernas skapelse förfalla. Kultur
och handel främjades af makedonierna och deras arftagare
romarne. Till och med sassanidernas nya perserrike och det
arabiska kalifatet lade i dagen ett visst kulturintresse. Först
Djingiskans mongoler förstörde under medeltiden hvad som var kvar
af den gamla odlingen.
Under de sista förkristna årtusendena hade upprepade
folkvandringar fört öfver från Europa till Mindre Asien
indogermanska stammar, som där blefvo bofasta. Andra folk trängde
fram från bergstrakterna norr om Syrien, och slutligen utöfvade
kulturområdena i södra Syrien liksom vid Eufrat en stark
dragning på de arabiska ökenfolken. Det främre Asien utgjorde en
verklig folkens tummelplats.
Ariska riken uppstodo här, i hvilka åtminstone den härskande
klassen var af arisk härstamning. Särskildt framstår Hetiternas,
hvilka utbildade en egenartad kultur. Äfven den egeiska övärlden
och det Egeiska hafvets kustland, alltifrån det i saga och sång firade
Troja, som i våra dagar genom de där företagna gräfningarna
och deras vetenskapliga resultat ånyo frejdats, frambragte, om
ock under inflytande från Faraonernas land, en särskild kultur,
som anses föga yngre än den egyptiska. Den nådde sin
höjdpunkt på Kreta och är en föregångare till den mykenska, ehuru
denna senare gifvit hela denna kulturepok sitt namn, där den ej
benämnes den kretiska eller minoisk-mykenska.
Bland de syriska stammar, som förbundo med hvarandra
Egyptens och Eufratländernas kulturområden och omväxlande kommo
i beroende af den ena eller andra stormakten, hafva vi att
närmast framhålla fenicierna.
Redan i 16:e århundradet, då egyptierna inträngde såsom
eröfrare i de syriska landen, ägde fenicierna en högt utvecklad
kultur. Detta semitiska folk tillgodogjorde sig uppfinningar,
hämtade från de äldre kulturfolken, samt förbättrade dessa, så
att de blefvo i praktiken mera användbara. Det babyloniska
mått- och viktsystemet öfverfördes på detta sätt till Grekland.
Ljudskriften, hvilken egyptierna något årtusende tidigare
uppfunnit, förenklade de (omkring år 1000) till ett ringa antal ljudtecken,
ehuru blott för konsonanterna. Först grekerna gåfvo äfven
vokalerna särskilda tecken och fullkomnade ljudskriften, hvarefter
den spreds i Västern, allteftersom fenicier och greker utsträckte
sin handel och sina sjöfärder. Skrifkonsten användes i början
uteslutande i affärslifvet. Så småningom utbredde sig
skrifkunnigheten i vidare kretsar. Från slutet af 7:e århundradet blef
det vanligt att förse konstverken med förklarande anmärkningar,
och konstnärerna började utsätta sina namn på sina arbeten. Vid
tiden för perserkrigen var skrifkonsten så allmänt känd, att man
kunde i viktigare frågor införa skriftlig omröstning till och med
i demokratiskt styrda stater med allmän rösträtt såsom i Athen.
De stora episka dikterna hafva i 7:e århundradet skriftligen
upptecknats och sålunda i allt väsentligt fått den form, i hvilken de
kommit till vår tid.
Fenicierna drefvo ej blott till lands en vidsträckt handel utan
äfven till sjös. För sina fabriker hämtade de råämnen, framför
allt metaller såsom tenn och silfver i fjärran Västern, koppar från
Cypern, guld från Thasos i Egeiska hafvet. Själfva förde de till
de länder, dit de färdades, företrädesvis alstren af sin industri,
hvilken var högt utvecklad, både metallindustrien och
glasfabrikationen. Särskildt voro deras purpurfärgerier, för hvilka
purpursnäckan fiskades såväl vid Feniciens kust som vid Egeiska hafvets
öar, vida berömda. Libanon lämnade förträffligt virke både för
deras skeppsbyggeri och till försäljning. Äfven voro de
mellanhänder för afyttrandet af främre Asiens produkter. — Andra
varor af mindre oskyldig natur fraktade också de feniciska skeppen.
Slafhandeln var en vinstgifvande affär, och man var ej
nogräknad i fråga om varans åtkomst. Huru män och kvinnor, till
och med barn röfvades af »sidoniska» män, därom lämnar Homer
flerstädes vittnesbörd.
Liksom våra hedniska förfäder kunde äfven fenicierna ej blott
idka fredlig handel utan äfven förvandlas till sjöröfvare, och
människorof omtalas ofta. Vid stora krigiska katastrofer, då hela
folk eller städer öfvervunnits och stora människomassor blifvit
segrarens byte, hade fenicierna ypperliga tillfällen att förskaffa
sig lefvande vara för försäljning.
I den mänskliga odlingens historia intaga fenicierna trots detta
ett betydande rum.
hänsynslöshet. Fenicierna hafva fört de orientaliska
kulturvinningarna till alla Medelhafvets kuster, och egentligen först
genom dem har detta stora haf öppnats för samfärdseln. Då
Feniciens befolkning var ringa, kunde betydande kolonisationer
ej ifrågakomma. De hafva måst nöja sig med att besätta för
handeln särskildt välbelägna kustpunkter eller ännu hellre mindre
öar framför kusten ända bort till Gades i Spanien. Endast på
det närbelägna Cypern och i norra Afrika hafva de i större
antal slagit sig ned, under det att de annorstädes endast upprättade
faktorier, som utgjorde upplagsplatser för handeln med inlandet
och mellanstationer på deras långa sjöfärder. Voro de komna
till ställen, som de ej tänkte vidare besöka, roffade de åt sig allt
hvad de kunde, både människor och egendom, och ilade sedan
bort på sina snabbseglande fartyg. Så röfvade de gärna sköna
kvinnor för att antingen själfva behålla dem eller sälja dem i
slafveri. Äfven barn ur ansedda familjer, hvilka såsom slafvar
betalades högt.
Hos de bofasta folken uppstod därför misstro till köpmännen.
Köpman ansågs nästan liktydigt med sjöröfvare och fiende. Äfven
på annat sätt skadade ofta fenicierna dem, med hvilka de inläto sig
i handel. En jordbrukande befolkning utan erfarenhet om
metallernas värde råkade med lif och allt i de främmande ockrarnes
våld, då dessa fordrade bestämda summor i ädel metall, där denna
blott kunde gifva någon viss del af skördeafkastningen. Äfven
uppköpte fenicierna ofta skuldfångar och sålde dem i fjärran land.
Emellertid blef deras herravälde öfver hafvet ej bestående.
Grekerna undanträngde dem tidigt från de delar i det östra
Medelhafsbäckenet, där de satt sig fast, och äfven då de
feniciska kolonierna i Västern förenade sig under dotterstaden
Karthagos ledning, förmådde icke ens de utmärktaste härförare att
bevara deras välde. Rom gjorde för alltid slut på Karthagos
makt, såsom framdeles skall närmare utvecklas.
Det feniciska stamlandet med dess stadsstater dukade under
för den persiska stormakten, hvars öden det sedan delade.
Ett annat semitiskt folk, som i världsutvecklingen varit af
omätlig betydelse, är hebreerna eller såsom de efter en af sina
stamfäder också benämnas israeliterna, till dess efter
babyloniska fångenskapen judar blir det uteslutande använda namnet.
Från ökenlandet inträngde vid pass 1400 f. Kr. öster ifrån
israeliterna i Palestinas gamla kulturland, och från Sinaiöknen i söder
kom Juda stam jämte andra åtminstone sedermera till Israel
räknade stammar.
lokala dynasterna i Palestina och faraonerna Amenophis III (ung. 1415—1380)
och Amenophis IV (1380—1360) gifver oss närmare kunskap om dessa stammars
invandring. I en inskrift från en senare faraos tid nämnes stammen Israel i
Palestina (omkr. 1230), alltså voro israeliterna redan bofasta i en del af Palestina.
I 12:e århundradet innehade detta nomadfolk en del af Kanaan,
såsom det sydvästra Syrien kallades, och sökte där vinna fast fot.
Då hvarken assyrierna eller egyptierna vid den tiden härskade
där, lyckades det israeliterna att underkufva en del af den
inhemska befolkningen och underlägga sig deras land men hade
ständiga fejder att utkämpa med de öfriga kringboende
kananeiska stammarna.
Den moderna forskningen har beträffande särskildt
Moseböckerna, sådana de nu föreligga, och deras framställning af
patriarkerna och det israelitiska folkets tidigaste öden uppvisat många
motsägelser. Men i fråga om detta folks sociala förhållanden
och rättssedvänjor kunna dessa böckers uppgifter anses vara fullt
tillförlitliga, om ock åtskilliga föreskrifter bära spår af den
förädlade etiska och religiösa åskådning, som var utmärkande för
profeterna och deras tidsålder.
Redan de första bladen i Gamla Testamentet vittna om
familjens underdånighet under husfadern liksom om främlingens
slafveri. Hustrun blef i följd af syndafallet underordnad mannen,
dock är hon ej i en slafvinnas ställning. Hon tjänar såsom
slafvinna endast då hon är vunnen genom köp. Sålunda är Rebecka,
Isaaks maka, visserligen underdånig sin man, men hon har en
bättre ställning än Lea och Rachel, hvilka Jakob genom
mångårigt tjänande köpte af deras fader Laban, men det fanns olika
grader äfven inom slafveriet. Ty ej blott Rebecka utan äfven
Lea och Rachel medförde, då de lämnade fädernehemmet, egna
slafvinnor, vare sig dessa voro köpta eller barn af slafvar. Ej
blott de tjänandes arbete utan äfven deras barn tillhörde
husbonden. Abraham ägde både hemfödda och köpta slafvar. Huru
hänsynslöst denna senare klass rekryterades, känna vi af Josefs
historia. Denne såldes af sina bröder till ismaelitiska köpmän,
hvilka sålde honom i Egypten. Ett egendomligt bruk förekom
under patriarkernas tid, hvilket icke bör förbigås. Hustrun
afträdde åt en sin slafvinna sin rätt som maka för att genom henne
få söner. Så öfverlämnade Sara åt Abraham den egyptiska
slafvinnan Agar, hvilken födde honom Ismael. På samma sätt
öfverlät Rachel, innan hon födt Josef och Benjamin, åt Jakob sin
tjänarinna Bilha, hvilken födde två söner. Under det att de på detta
sätt födda sönerna likställdes med de friborna, förblefvo
mödrarna själfva i slafveri såsom förut. I följd af de patriarkaliska
sedernas enkelhet stodo herrar och slafvar hvarandra nära: hos
de förra fanns ej förakt, ej hat och bitterhet hos de senare.
Ehuru slafvarnes antal växte, tänkte de ej på att lämna en
ställning, som gaf dem skydd, stundom äfven stor myndighet. Så
utöfvades husbondemyndighet i Abrahams hus af den äldste af
hans slafvar. Antagligen härskade samma seder äfven hos andra
nomadiserande folk. Den mosaiska lagen gaf mannen myndighet
öfver hustrun, den bibehöll polygamien, dock med
begränsning till fyra hustrur, hvilket antal sedan antagits af Koran. Men
hustrun har såsom moder rätt till aktning och lydnad af barnen.
Budet lyder därför: »Hedra din fader och din moder.» Lagen
bekräftar äfven husfaderns rätt öfver de sina samt öfver slafvarne,
men förvägrar honom rätt att efter godtycke döda dem. Om
slafvarnes rätta behandling talas utförligt i 3:e Mosebok. Israels
barn åläggas att icke med hårdhet bruka sm makt öfver sina
bröder. Drifves någon af nöden att sälja sig själf, skall han ej
förrätta trälarbete utan vara såsom daglönare och inhysesman
intill jubelåret, hvart 50:e år, då han och hans familj blifva fria
och hans egendom återställes till honom. Äfven slafvens person
är skyddad: han får ej kastreras, och om han blir af sin herre
dödad, straffas denne med döden. Likaså om han fördärfvar
slafvens syn eller slår ut en tand på honom, blir han fri.
Kvinnliga krigsfångar, hvilkas lott enligt grekiska och romerska
rättssedvänjor blef så fruktansvärdt bitter, voro föremål för den
mosaiska lagens barmhärtighet och skydd. Om en sådan fånge
vunnit sin herres tycke, måste denne taga henne till äkta, sedan
han gifvit henne en månads uppskof för att begråta de sina.
Skulle han längre fram ej mer finna behag i henne, finge han
ej sälja henne: hon tillhörde honom ej mer utan vore fullständigt
fri. Den mosaiska lagens barmhärtighet gentemot främlingar,
slafvar och i allmänhet de svaga och värnlösa, ja, till och med
mot djuren, får ett härligt uttryck i stadgandena om sabbaten
och sabbatsåret, hvart 7:e år: »En främling skall du icke
förtrycka, I veten ju, huru främlingen känner det, eftersom I själfva
hafven varit främlingar i Egyptens land.» »I sex år skall du beså
din jord och inbärga dess gröda, men det sjunde året skall du
låta den hvila och ligga orörd, på det att de fattiga bland ditt
folk må njuta af hvad den af sig själf frambragt. Hvad de lämna
kvar, det må ätas af markens djur. Så skall du ock göra med
din vingård och med din olivplantering.» »Sex dagar skall du
göra ditt arbete, men på sjunde dagen skall du hålla hvilodag,
att din oxe och din åsna må hafva ro och din tjänstekvinnas son
och främlingen må njuta hvila.» (2:a Moseb. 23, 9—12.)
I 5:e Moseboks 5:e kap. v. 13—15 läsas samma bud jämte
den så ofta återkommande erinringen om israeliternas egen
träldom i Egypten.
Vid de stora högtiderna hade slafven sin plats bredvid sin
herre. »Och du skall glädja dig vid denna din högtid med din
son och din dotter, din tjänare och din tjänarinna, med leviten
som bor inom dina portar, med främlingen, den faderlöse och
änkan, som du har hos dig. Och du skall komma ihåg att du
själf har varit träl i Egypten och så hålla och göra efter dessa
stadgar.» Dylika stadganden förekommo flerestädes. Så säges
i 5:e Mosebok 15 : 12 »Om någon af ditt folk, en hebreisk man
eller en hebreisk kvinna, har sålt sig till dig och tjänat dig i sex
år, så skall du på det sjunde året släppa honom fri ur din tjänst;
och när du släpper honom fri ur din tjänst, skall du icke låta
honom gå med tomma händer. Du skall fastmer förse honom
med gåfvor från din hjord, från din loge och från din vinpress:
af det, hvarmed Herren har välsignat dig, skall du gifva honom.»
Följer så erinringen om träldomen i Egypten.
Med afseende på dem åter, som föredrogo framför friheten att
stanna kvar i träldomen, stadgades, att de skulle förblifva i
träldomen evärdeligen. Dock skyddade lagen äfven dessa, i det
att deras försäljande utomlands förbjöds och en skonsam
behandling af dem föreskrefs. De slafvar och slafvinnor åter, som köpts
från de rundtomkring israeliterna boende hedningarne, hade icke
att påräkna någon skonsamhet. De besegrade kananeiska folkens
lott blef olika, allteftersom de förhållit sig gentemot de segrande
israeliterna. Männen dödades alltid, stundom såsom i fråga om
midianiterna äfven kvinnorna och barnen af mankön, amalekiterna
utrotades helt och hållet. Stadgandena om jubelåret och
sabbatsåret, stiftade till de fattigas bästa, synas aldrig hafva blifvit fullt
tillämpade, efter hvad den senare judiska traditionen förmäler.
Alltjämt inträffade det, att barn såldes och att fattiga bragtes
i slafveri. Detta sammanhänger med den stora ekonomiska
förändringen, som försiggått i det israelitiska folkets lif. Israeliterna
upphörde att vara ett nomadiserande herdefolk och blefvo
bofasta, men hade svåra strider att utkämpa såväl med de semitiska
grannarne som (de måhända ariska) filistéerna vid kusten. De
ägnade sig hufvudsakligen åt åkerbruk, ehuru äfven köpenskap
var föremål för deras intresse. Genom lyckosamma
handelsföretag och därmed förenad kapitaltillväxt hade olikheten i
förmögenhetsförhållandena stegrats och skuldfångarnes antal ökats.
Denna utveckling framträder under det hela landet omfattande
konungadömet, då det israelitiska riket hade sin korta storhetstid,
som sammanföll med och berodde af Assyriens och Egyptens
svaghetsperiod. Israeliterna sträfvade efter att nå fram till
Medelhafvet men stängdes därifrån af fenicierna och filistéerna. David
och Salomo knöto handelsförbindelser med de förra, hvilka i
mycket blefvo israeliternas läromästare och hjälpare. De
understödde dem vid deras stora byggnadsföretag och läto dem
deltaga i de vinstgifvande handelsfärderna till södern för att hämta
dyrbara träslag, ädla stenar, rökelse, myrra, balsam och guld.
Handelspolitiska intressen föranledde äfven fejderna med det
mäktiga riket Damaskus liksom ock sträfvandet att behärska
karavanvägarna till kusten och till Arabiska viken. Men handeln
skapade rikedom, och rikedomen alstrade lyx och njutningslystnad.
Nu glömdes både träldomen i Egypten och stadgandena i Mose
lag.
Israeliternas försök att blifva ett handelsidkande folk
omintetgjordes först genom Israels rikes undergång och de tio
stammarnas bortförande i fångenskap år 722. Äfven riket Juda dukade
under i 6:e århundradet för babylonierna, och folket bortfördes
till deras land. Alltjämt förtrycktes de ekonomiskt svagare, och
oaktadt efter profeten Jeremias strafftal konung Sidkia och allt
folket förbundit sig att frigifva judiska slafvar och slafvinnor,
bröts denna öfverenskommelse och de som redan blifvit frigifna
återfördes i slafveri.
den babyloniska fångenskapen judarne sålde sina söner och
döttrar för att själfva få lefva i öfverflöd.
Hufvudmassan af judafolket hade efter Jerusalems intagande af
babylonierna bortförts i fångenskap. Men äfven af dem som
tilllätos kvarstanna utvandrade en del till Egypten. Judalandet blef
därför affolkadt och förföll. Endast den fattigaste delen stannade
kvar och fördelade sig emellan de fångna rikes hjordar,
hvarjämte samtidigt flera af grannfolken från öknen trängde in på de
öfvergifna områdena. Men Arabiens beduinstammar, som högre
än allt annat skattade sitt fria lif i öknen, där de ströfvade
omkring med sina hjordar, mot god betalning beskyddande
handelskaravanerna och själfva drifvande en indräktig mellanhandel
mellan de stora kulturländerna, därjämte såsom binäring röfvande
både människor och egendom, voro till den grad fiender till ett
bofast lefnadssätt, att hos många stammar sädesodling var vid
lifsstraff förbjuden. Hvad dessa beduinstammar förmådde, då de
enats under en och samme ledare, visade de ett årtusen senare
under Muhammed.
Då babyloniernas rike eröfrats af perserna och många af
judarne tillätos återvända till hemlandet, understöddes dessa på
mångahanda sätt af perserna. Men endast långsamt kunde
Palestina åter komma sig upp. Ekonomiska svårigheter af olika slag
uppstodo, och genom nya ej in natura utan i penningar pålagda
skatter ökades nöden. Många tvungos att göra skulder.
Visserligen lindrade den persiske ståthållaren Nehemia, själf jude, den
värsta nöden genom en skuldnedsättning, och i sammanhang
med antagandet af den nya redaktionen af mosaiska lagen måste
folket afgifva högtidligt löfte att efterlefva dess stadganden till
de fattigas och skuldsattas förmån. Också började befolkningen
tillväxa därigenom att den med sig och i sin kult upptog
främmande element. Lagens införande hade en märkvärdig inverkan
på judarnes rivaler, invånarne i det forna Israels rike,
samaritanerna. Då de ej af sig själfva kunde uppställa någon egen
skrifven lag, accepterade de den judiska lagboken, och liksom judarne
hade sitt heliga berg i Jerusalem, hade samaritanerna sitt på
Garizim vid Sichem. Jämte den ortodoxa judiska kyrkan
uppstod sålunda en rivaliserande kättersk.
Judarne i Palestina utgjorde ej hela det judiska folket; till dem
hörde diasporan, de i förskingring lefvande judarne, först och
främst den starka kolonien i Babylonien. I alla delar af det
stora perserriket utbredde de sig. Smidiga, visste de att
öfverallt draga fördel af förhållandena för att komma sig upp.
Särskildt i hoftjänst och hos de styrande visade de sig användbara.
Men genom religion och lefnadssätt voro de skarpt skilda från
de andra folken, och då de tillbakavisade hvarje beröring med
dem såsom befläckande och läto höra anspråk på att vara
förmer än dessa och kallade att härska öfver dem, väckte de
öfverallt hat mot sig.
Under den makedoniska tiden efter Alexander den store fick
hellenismen insteg äfven i Palestina, om hvars ägande Syrien och
Egypten sedermera kämpade. I båda länderna vann diasporan
stort inflytande, i synnerhet i det senare, då judarne i Alexandria
bildade ett stort samfund med många privilegier.
Från den tiden utbredde sig judarne öfver hela
Medelhafsvärlden, ägnande sig hufvudsakligen åt handel, och bildade
mångenstädes stora församlingar, som troget bevarade sin
fäderneärfda religion. Alltjämt fasthållande vid förhoppningen om
Messias" tillkommelse för grundande af ett stort judiskt rike, reste de
sig mot Rom upprepade gånger. Dessa uppror nedslogos efter
fruktansvärd blodsutgjutelse och ökade i utomordentlig grad
slafvarnes antal i Västerlandet.
Härmed hafva de förnämsta till den väst-orientaliska världen
hörande folk behandlats ur de synpunkter, som för denna
afhandling varit bestämmande.
Det kulturarf Orienten lämnat Västerns folk är af omätligt värde.
Jämte uppfinningar af utomordentlig betydelse såsom
bokstafsskriften, mått- och viktsystem, myntprägling må framhållas, att
astronomi och äfven matematisk vetenskap idkades både vid Nilen
och Eufrat. Ett rikt utgrenadt näringslif skapade former för
varuutbytet, som först i nyare tid öfverträffats. Jämte mycken
och vederstygglig vidskepelse möta oss på det andliga området
persernas och judarnes upphöjda religionssystem. Men öfverallt
tillämpades ett despotiskt styrelsesätt med dess följe af slafveri
och förtryck för både folk och individer. Den nationella
själfständighetskänslan var visserligen mångenstädes stark och gaf sig
luft i mäktiga upprorsrörelser. Men rättigheten att tänka fritt
och forska fritt samt att fritt och på egen risk gestalta sitt
politiska lif har mänskligheten förvärfvat först genom hellenernas så
underbart rikt utrustade folk. Det är till dessa framställningen
nu öfvergår.
*
Grekland.
Hvarest indoeuropeernas eller, såsom de åtminstone hos de
tyska författarne kallas, indogermanernas urhem är att söka, är
ännu en öppen fråga. Den äldre åsikten att de härstamma från
Asien, som varit på väg att öfvergifvas, har fått ett nytt stöd
genom den nyligen gjorda upptäckten, att tocharernas i östra
Turkestan språk var indogermanskt. Innebörden af denna ytterst
märkvärdiga upptäckt är ännu outredd, men sysselsätter i hög grad
den nutida forskningen. — Såsom den jämförande språkforskningen
visat tillhörde greker tillsammans med italiker, kelter, germaner den
västra gruppen af de indogermanska folken. Denna grupp eller
åtminstone den sydligare grenen däraf torde en gång haft sina
boningsplatser vid mellersta Donau i nuvarande Ungern.
Härifrån hafva grekernas urfäder, allteftersom behofvet af nya
betesmarker för hjordarna kräfde, skjutit sig ned öfver bergen utefter
floddalarna till Vardars utflöde i Egeiska hafvet. Dessa rörelser
förläggas till det 3:e förkristna årtusendet. Beträffande
Nordgreklands västra landskap, särskildt Epirus, hafva på sista tiden
Edv. Meyer och vår landsman professor Nilsson i Lund velat
frånkänna detta lands befolkning grekisk nationalitet. Beloch åter
försvarar med kraft sin åsikt, att det land, där det helleniska
namnet af ålder är hemmastadt och där Dodonas högt vördade orakel
haft sitt säte, varit bebodt af en grekisk stam likaväl som
Makedonien, äfven om dessa länders språk och allmänna kultur rönt
påverkan af grannfolken illyrier och thraker, som äfvenledes
tillhörde den indogermanska folkgruppen och sålunda voro de
grekiska stammarnas fränder. Trängda af dessa thraker och illyrier
bröto en del grekiska horder upp från Makedonien och utbredde
sig efterhand under det följande årtusendet öfver Thessalien och
mellersta Grekland samt slutligen öfver Peloponnesus. De funno
landet redan bebyggdt. Åtskilligt tyder på att mindreasiatiska
stammar besläktade med Kretas befolkning, äfven varit bosatta
på skilda ställen af det grekiska fastlandet, och vid midten af
det 2:a årtusendet började den kretiska kulturen där vinna
insteg. Särskildt i Mykene och »det muromgärdade» Tiryns i
Argolis samt i Orchomenos i Beotien hafva storartade lämningar
af denna kretisk-mykenska kultur kommit i dagen, nämligen
ruinerna efter starkt befästa borgar, en gång härskarnes residens,
och vidlyftiga grafkamrar under jorden, deras boning efter döden,
hvarjämte en myckenhet fynd af kostbarheter af alla slag vittnar
om sanningen af det homeriska ordet om det »guldrika» Mykene.
Till samma tid höra storartade väganläggningar, hvilkas väl
hopfogade stenplattor ännu skola vara delvis bevarade på
Peloponnesus. De väldiga byggnadsarbetena förutsätta jämte en högt
utbildad teknik tillvaron af en stark härskarmakt, som förfogat
öfver undersåtarne såsom lifegna; alltså förefunnos samma
förhållanden som i Egypten och i Eufratländerna. Trots den prakt,
hvarmed furstarne omgåfvo sig, voro de ekonomiska förhållandena
mycket enkla och handel och industri föga utvecklade.
Konungaborgarna omslöto en ringa yta och erbjödo blott utrymme åt
fursten och hans följe; befolkningen, som lefde af åkerbruk och
boskapsskötsel, var spridd kring landet i öppna byar. Först då
grekerna blifvit ett sjöfarande folk, inträdde ett omslag, som blef
af afgörande betydelse för den kommande tiden.
Efter det 16:e århundradet inträffade nämligen den
förändringen, att greker började företaga sjöfärder icke så mycket i
handelssyfte utan för sjöröfvartåg till de närbelägna öarna. I
synnerhet lockade Kreta med sina rika, af inga befästningar skyddade
städer. Massan af befolkningen utgjordes där af lifegna, hvilka
därför icke hade något intresse för försvaret af de bestående
förhållandena. Så skedde det, att under loppet af det 14:e
århundradet den ena kretensiska staden efter den andra intogs och
plundrades af de grekiska sjöröfvarflottorna. Äfven
residensstäderna Knossos och Phaistos med sina väldiga palats delade
samma öde. Men efter sjöröfvarne kommo nybyggarne. På detta
sätt utbredde sig grekerna efter hand öfver hela ön. Ännu
mindre svårighet beredde kolonisationen af det Egeiska hafvets
öar. Dessa liksom sedermera den västra kustremsan af mindre
Asien koloniserades af grekerna, och efter nybyggarnes härstamning
bildades här, från norr räknadt, de eoliska, Joniska och doriska
förbunden, hvilka inom sig voro förenade genom gemensam kult.
Grekerna utbredde sig äfven öfver det rika och bördiga Cypern,
och ehuru de här hade att utstå konkurrens med fenicierna,
förmådde de häfda sin öfverlägsenhet. De gjorde sitt språk till det
härskande men antogo den besegrade äldre befolkningens
kultbruk. Massan af de underkufvade torde äfven här ha förlorat
sin frihet.
De homeriska dikternas skildring af tåget mot Troja synes,
hvilket än dessa dikters ursprung är, väsentligen återspegla den
mykenska tidens kultur och gifva en god inblick i hjältetidens
sociala förhållanden, särskildt hvad angår den fråga, som
föreligger till behandling.
Slafveri är ej blott en följd af utan äfven en orsak till krig.
Grekerna brukade angripa både landsbygd och städer för att taga
fångar. Kvinnor utgjorde den värdefullaste delen af bytet och
fördelades mellan männen efter förtjänst och rang. Agamemnon,
Achilles och de andra höfdingarne hade tälten fulla af fångna
kvinnor, tagna under ströftågen i omnejden, hvarvid männen
dödades och husen brändes. Ingen ålder skonades. Äfven
Hekuba, Priamos" åldriga maka, blef efter Ilions fall segerbyte
liksom Trojas unga döttrar, och Andromake, en gång Hektors
maka, tillföll sonen till Achilles, som dödat hennes make. De
blefvo sina herrars egendom, likställda med andra handelsvaror.
Fenicierna drefvo tidigt sådan handel på Greklands kuster, och
grekerna fortsatte därmed.
Slafveriet rekryterades företrädesvis bland de frias klasser och
genom användande af våld. Ingen underkastade sig detsamma
frivilligt, såframt det icke skedde af religiösa skäl såsom
botöfning. En sådan berättas själfve Apollo liksom ock Herakles hafva
undergått för försonande af begångna brott.
Slafvarne utförde alla sysslor, som tillhörde landtlifvet. Den från
Homer välbekante »gudomlige svinherden Eumaios», som har
uppsikten öfver alla herdarne, är själf slaf, med rörande tillgifvenhet
fäst vid Odysseus och hans son. I furstarnes palats fanns det
en mängd tjänare, dock var det oftast kvinnorna, som förrättade
den inre tjänstgöringen. Achilles" kvinnliga fångar ombesörja
allt i hans tält, vare sig det gäller att mottaga en gäst eller att
utlämna åt Priamos hans son Hektors lik. Från Odysséen känna
vi till det dagliga lifvet i furstarnes palats. Herrarnes tid
upptages af rådplägning och kroppsöfningar. Kvinnorna, äfven de
förnämsta, förrätta de inre sysslorna, hvartill hör till och med att
bada gästerna. De sysselsätta sig därjämte med spånad, väfnad,
malande m. m.
De homeriska hjältarne och deras gudar deltaga i de enklaste
och vanligaste arbeten: Aeneas, Priamos" söner, Andromaches
bröder deltaga i åkerbruksarbetena och skötande af boskapen.
Odysseus är en skicklig snickare, som själf förfärdigar och
utsirar sitt sängställ, timrar sin farkost. Slafveriet är snarare en
lyx än ett verkligt behof och är egentligen tillfinnandes blott i
de storas palats. De fattiga fria kunde utan förlust af sin frihet
träda i tjänst såsom jordarbetare, herdar, handtverkare. Några
yrkesmän voro särskildt aktade såsom arkitekten, vapensmeden,
läkaren och sångaren.
Herrarnes och slafvarnes gemensamhet i arbete och lefnadssätt
torde hafva lindrat de senares lott. Äfvenså kan man antaga,
att lyckans ständigt ådagalagda ostadighet stämde herrarne till
skonsamhet och mildhet, då ingen var säker att icke själf en dag
mista sin frihet.
Den mykenska tidens konungadöme hade förfogat öfver
vidsträckta domäner och en välfylld skattkammare. Men
nödvändigheten att underhålla ett väpnadt följe och den utomordentliga
lyxen vid furstebegrafningarna minskade både kronodomänerna
och skattkammarens förråd af ädla metaller. I stället uppstego
nya ätter till rikedom vare sig i konungarnes tjänst eller genom
röfvartåg på egen hand. Det var en mäktig jordägande adel,
som härmed framträdde och hvars inflytande alltmer växte, till
dess slutligen i 8:e århundradet konungadömet nästan öfverallt
afskaffades. Detta adelsstånd såg med ringaktning ned på
massan af folket. Huru det gick den simple frie mannen, som vågade
uppträda mot furstarne, lär oss Tersites" afbasning till straff för
ett försök till opposition.
Emellertid utvecklades både handeln och industrien. Arbetet
var ännu äradt och betraktades såsom en källa till välstånd,
såsom framgår af många ställen hos Hesiodos.
Redan hade produktionen af mykenska lerkärl nått en sådan
fulländning, att de försändes till fjärran land, vare sig genom
fenicierna eller grekerna själfva, under det att å andra sidan
föremål af orientaliskt ursprung, såsom de egyptiska skarabéerna,
funnits i de mykenska grafvarna. Äfven bärnsten af nordiskt
ursprung har här påträffats.
I ett bergland som Grekland måste vid växande befolkning
Sädesproduktionen snart befinnas otillräcklig. Redan under den
mykenska tiden hade detta förhållande föranledt grekerna att
utvandra till Egeiska hafvets öar och Mindre Asiens västkust. I
8:e århundradet inträdde ånyo samma behof. De orter, som nu
gingo i spetsen för den nya kolonisationen, voro i moderlandet
Korinth och Megara, Chalkis och Eretria på Euboea, i Mindre
Asien de joniska kuststäderna, framför allt Miletus. Nu
öfversållades i Västern Sicilien och nedre Italien med grekiska
kolonier, och ända till södra Gallien, där Massalia anlades, och till
södra Spanien seglade de grekiska sjömännen. Samtidigt
utbredde sig grekerna i norr på halfön Chalkidike och vidare
utefter inloppen till Svarta hafvet och själfva kusterna af detta haf.
Men under det att Sicilien och nedre Italien, som till och med
benämndes Stor-Grekland, verkligen helleniserades, lyckades detta
icke i trakterna vid Svarta hafvet. Dessa fingo för moderlandet
sin egentliga betydelse genom sin spannmålsproduktion.
Den rika Nildalen utgjorde tidigt ett mål för grekiska roffärder,
i synnerhet som Egyptens politiska splittring under 8:e och första
hälften af 7:e århundradet omöjliggjorde ett kraftigt motstånd.
Dessa sjöröfvares öfverlägsna krigsduglighet föranledde
Psammetichus, härskaren i Sais, att taga dem i sin tjänst. Med deras
hjälp gjorde han sig till ensam herre i Egypten och befriade
landet från Assyriens öfverhöghet (vid midten af 600-talet).
Sedermera bildade greker kärnan af den egyptiska hären.
Nildalen öppnades nu för den grekiska handeln. Miletus grundade
nedanför Sais kolonien Naukratis, som blomstrade upp till
Egyptens förnämsta handelsplats och intog i viss mån samma
ställning som sedermera Alexandria.
Grekiskt inflytande är från denna tid det förnämsta inom hela
Medelhafsområdet, och denna koloniala expansion hade en
återverkan på moderlandet i många riktningar. Den ökade
efterfrågan efter den grekiska konstflitens alster på textilindustriens,
metallfabrikationens och framför allt keramikens områden hade
till följd, att allt flera ägnade sig åt ett yrkesmässigt bedrifvande
af dessa industrier. Dessa konsthandtverkare lämnade i arf åt
sina söner den vunna erfarenheten och kunskapen, som härigenom
alltjämt förkofrades. Men med nödvändighet kräfdes också för
den ökade produktionen en förstärkning af arbetskrafterna.
Ofvan har omtalats, hurusom i de stora husen under den
heroiska tiden kvinnorna under tillsyn af husfrun voro sysselsatta med
spånads- och väfnadsarbeten. En utvidgning af denna hemslöjd
till fabriksmässig produktion för försäljning låg nära till hands.
Textilindustrien i Miletus under 6:e århundradet anses ha till
stor del bedrifvits af slafvinnor, som importerats från de
närbelägna starkt befolkade icke-grekiska länderna, ur hvilka utan
svårighet det nödiga antalet sådana arbetskrafter kunde hämtas.
Öfriga industrigrenar, såsom metallurgien och keramiken, följde
exemplet men använde slafvar, såsom kräfdes af det mer
ansträngande arbetet. För den äldre tiden är köpslafven så godt
som okänd. Invånarne på ön Chios uppgifvas hafva varit de
första som i massor importerade slafvar. Efter deras föredöme
tyckes slafarbete hafva utbredt sig och blifvit det vanliga äfven i
det europeiska Grekland, framför allt i Korinth. Äfven Athen och
Egina hade vid slutet af 6:e århundradet ett betydande antal
slafvar. Förgäfves sökte de styrande begränsa antalet af ofria
arbetare.
Det var Mindre Asien, Pontusländerna och Thrakien, som
försågo moderlandets handelsstäder med slafvar, hvilka fraktades
företrädesvis af grekiska slafhandlare sjövägen, under det att
syriska, judiska, egyptiska slafvar landvägen kommo till Mindre
Asiens grekiska städer, mestadels genom fenicierna. Italiens och
Siciliens kolonier erhöllo sina företrädesvis från den underkufvade
inhemska befolkningen.
De uppgifter Athenæus, en lärd hellen från 2:a århundradet
efter Kr., lämnat om slafvarnes antal i Attika, Korinth och Egina,
näml. att Attika skulle haft 400 tusen, Korinth 460 tusen och
Egina 470 tusen, hafva af senare tiders forskare rörande
hithörande frågor förkastats såsom absolut omöjliga. Grundligast
har Beloch behandlat denna fråga.
Trots alla framsteg i industri och handel efter den transmarina
kolonisationens början var den industriella produktionen på
600-talet inskränkt till rätt obetydliga kvantiteter, och det fattades
den ekonomiska grundvalen för en talrik stadsbefolkning. Äfven
de största grekiska städerna voro rätt obetydliga. Beloch
antager, att Korinth vid nämnda tidpunkt knappast haft mer än 25
tusen invånare, och för Athen angifves samma siffra. Miletus
åter antages hafva på den tiden varit den största staden i hela
den grekiska världen och hafva haft ungefär 30 tusen invånare.
Under inflytande af den ökade samfärdseln inträdde fredliga
förhållanden i stället för allas krig mot alla. Roftågen till
granngebiten upphörde, och städerna ingingo formliga fördrag till
ömsesidigt skydd för sina borgare. För iakttagande af dessas
intressen skapades sedan 6:e århundradet ett slags diplomatisk
representation. Ansedda borgare i främmande länder utsågos till
offentliga gästvänner, för att enhvar af dem såsom »proxenos»
skulle tjäna dem, som själfva ej ägde någon gästvän. De hade
alltså samma funktioner som våra dagars konsuler.
Till sjöss var det svårare att åstadkomma ordning. Sjöröfvare
funnos fortfarande, ehuru det nu ej längre betraktades såsom ett
anständigt yrke, åtminstone om det utöfvades gentemot greker.
I västra delen af Medelhafvet däremot blomstrade piratväsendet
fortfarande, och ständigt krigstillstånd var rådande mellan greker,
etrusker och de under Karthagos ledning sammanslutna fenicierna,
hvarvid de senare båda folken gemensamt bekämpade grekerna
och hvarje främmande skepp ansågs som god pris.
Bestämda mått- och viktsystem, härstammande från de
orientaliska kulturlanden, gjorde sig gällande i den grekiska världen,
och redan i början af det 7:e århundradet uppfanns, såsom redan
nämnts, sannolikt i Lydien myntpräglingen, hvilken uppfinning
utbredde sig inom föga mer än ett århundrade öfver största
delen af den grekiska världen.
De äldsta myntningsplatserna i Grekland voro dels de stora
handelsstäderna Chalkis och Eretria på Euboea, dels äfven Egina.
Skillnaden mellan den euboeiska och den egineiska myntfoten är
ej af betydelse för frågan om slafveriet och kan här förbigås.
Redan under Homeriska tiden hade man börjat använda jämte
boskapsdjur äfven metaller såsom bytesmedel, i synnerhet
koppar och järn, då guld och silfver ännu länge förekommo endast
sparsamt. En kvarlefva från denna tid är det, att ända till 3:e
århundradet Sparta endast präglade järnmynt och att i Byzans
skiljemynt af järn användes. Under sådana förhållanden måste
de ädla metallernas köpkraft hafva varit betydande. På Solons tid
gällde ett får eller en skäppa (ung. 52 lit.) korn en drachma, ett
nötkreatur 5 drachmer.
En mina =100 drachmer, ungef. 70 kr.
En drachma = » 70 öre. Bötesbelopp och belöningar, som Solon
bestämde i sina lagar, föreföllo senare tiders greker löjligt låga.
Så kunde förgripelse mot en fri kvinna försonas med 100
drachmers böter, samma belopp utbetalades till segraren i de Isthmiska
spelen, under det att segraren i Olympia erhöll 500 drachmer —
motsvarande en attisk jordmagnats af högsta
beskattningskategorien årsinkomst, uttryckt i det antal skäppor säd han skördade.
Med penninghushållningen inträdde en omgestaltning af det
ekonomiska lifvet, af största betydelse särskildt för den jordbrukande
klassen. Reda penningar erfordrades för anskaffande af dess
förnödenheter. Den som ej hade sådana måste förskaffa sig dem
genom lån mot dryg ränta och enligt de gällande skuldlagarna
ansvara ej blott med sin egendom utan äfven med sin egen och
sin familjs personliga frihet. Ställde han borgesman, drog han i
sådant fall dem med sig i fördärfvet. »Gå i borgen, och du råkar
i olycka», lyder ordspråket.
Den mindre bonden, förpaktaren, daglönaren, drabbas svårt af
dessa förhållanden. De skuldsattes alltmer, blefvo trälar och
kunde säljas till utlandet. Den uppspirande industrien behöfde
också kapital för inköp af råämnen, till en del åtminstone från
utlandet. Äfven här blef det alltså fråga om upplånande af
penningar, men disponibelt kapital var sällsynt. Räntan blef därför
hög, den tyckes ej hafva understigit 18 %. Det gick
industriidkaren i händelse af insolvens på samma stätt som bonden: han
blef angifvarens slaf.
De större jordägarne brukade sina gods dels genom fria
daglönare, dels genom ett slags andelsbrukare eller torpare. I
asiatiska Grekland användes äfven köpta slafvar, något som knappast
vid denna tid förekom i moderlandet. Men i stället blefvo i
många landskap bönderna lifegna, bundna vid torfvan. I den
spartanska staten äro de i Sparta boende spartiaterna ensamma i
besittning af politiska rättigheter. Heloterna, de äldre invånarne,
äro lifegna, perioikerna, invånarne i landsortens städer, personligen
fria, men politiskt rättslösa. Sedan Messenien eröfrats af Sparta,
blefvo invånarne lifegna, heloter. På den Thessaliska slätten
bildades stora plantager eller latifundier, och småbrukarne nedsjönko
till den härskande adelsklassens underlydande eller lifegna, kallade
penester.
I kolonierna bragtes, om förhållandena det medgåfvo, den
inhemska befolkningen till lifegenskap. På Kreta synes
landtbefolkningens lifegenskap gå tillbaka till den förhellenska tiden.
I de ekonomiskt mera utvecklade staterna vid Egeiska hafvet
var redan i 7:e århundradet i det närmaste all odlingsbar mark
lagd under plogen. Befolkningen var redan då tät. Det var
också på grund af dessa förhållanden, som vid denna tid den
koloniala expansionen ägde rum. Men endast en del af
befolkningsöfverskottet blef härigenom försörjd. Resten stannade kvar.
Då enligt den i de flesta grekiska städer gällande rätten bröder
vid arfskifte delade lika, styckades jorden i allt mindre lotter,
och det kunde icke undvikas att vid tider af nöd, såsom efter
missväxt, en dylik småbrukare på den vanliga vägen drefs i
fördärfvet, så mycket mer som efter konungadömets störtande ej
blott staternas styrelse utan äfven rättsskipningen låg i adelns
händer, som hänsynslöst utnyttjade sin ställning till vinnande af
ekonomiska fördelar. Där hvarest såsom i Sparta bondgårdarna
voro odelbara uppstodo andra missförhållanden.
I Sparta hushållade ofta flera bröder tillsammans och hade i
öfverensstämmelse med den spartanska uppfattningen om
äktenskapet vanligtvis gemensam hustru och gemensamma barn.
Begreppet äktenskapsbrott är främmande för den spartanska rätten.
I Attika, hvars politiska och ekonomiska historia vi bäst känna,
regerade efter konungadömets afskaffande adeln, eupatriderna,
romarnes patricier. Dessa voro de största jordägarne.
Deras öfvermakt ökades därigenom, att de äfven voro
grosshandlare och skeppsredare. De voro folkets gifna ledare i krig och fred.
Gentemot dem stod bonden värnlös och nödsakades att sluta sig till
någon af dem för att få skydd för sin person och sin egendom.
Dessa förhållanden framkallade opposition, hvilken var så
mycket farligare, som adeln alltmer förlorade sin militära
öfverlägsenhet gentemot det tungt beväpnade ur medelklassen rekryterade
infanteriet, hopliterna.
Den första fordran, som de lägre klasserna gjorde gentemot
den styrande och rättsskipningen utöfvande adeln, var i Athen som
sedermera i Rom den gällande rättens fastställande i skriftlig
afrättning, d. v. s. dess kodifiering, för att förebygga
godtycklighet hos domaren och göra lagen allmänt känd. Såsom Athens
äldste lagstiftare gällde Drakon, vare sig denne, såsom Beloch
vill, var en mytisk gestalt, ormguden, som på Akropolis hade
sin kult och betraktades såsom statens grundläggare, eller såsom
väl sannolikare är enligt E. Meyer en särskild statens
förtroendeman, omkr. år 620 vald till lagstiftare. Hans lagar voro af
fruktansvärd hårdhet. Hvarje stöld straffades med döden.
Den insolvente gäldenären blef med familj fordringsägarens
slaf. Men af förblifvande värde var hans åtskiljande af afsiktligt
mord och oafsiktligt dråp och i allmänhet inskränkningen af
blodshämnden.
Solons lagstiftning af år 594 hade en djupt ingripande
betydelse. En allmän skuldnedsättning var den första hjälpen, och
Solon kunde berömma sig af att hafva befriat bondgårdarna från
de hypoteksstenar, som varit resta på dem till tecken att de voro
förpantade. Äfvenså blefvo alla försatta i frihet, som för skuld
råkat i träldom, och borgenärerna för framtiden beröfvade rätten
öfver gäldenärens person. Statsförfattningen blef i det hela
oförändrad. Den vittnar emellertid om att jordbruket fortfarande
var hufvudnäringen, då de olika beskattningsklasserna bestämdes
efter den beräknade afkastningen af deras jordar.
Under det 7:e och 6:e århundradet har det politiska lifvet i
Grekland på allvar vaknat. Af de större staterna är det
egentligen endast Sparta som funnit den statsform, som blef
beståndande i århundraden. I de flesta andra rådde starkt missnöje,
och den inre tvedräkten ledde till framträdande af inkräktare af
högsta makten, tyranner, vid hvilket namn den tiden ej var förenad
den bibetydelse af grymhet, som nu vidlåder detsamma. I
allmänhet voro tyrannerna angelägna att bevara folkets gunst
genom utmärkt förvaltning, praktfulla byggnadsföretag, glänsande
fester och om möjligt ärofull yttre politik. Deras välde har
brutit de gamla ståndsfördomarna och genomfört allas likhet inför
lagen. Det har i öfrigt främjat handel och näringar genom
anläggandet af vägar, kanaler och vattenledningar. Korinth och
Samos ha aldrig varit mera blomstrande än under tyrannerna
Periander och Polykrates. Pisistratus och Gelon hafva lagt grunden
till Athens och Syrakusas kommande storhet. Men trots alla
dessa förtjänster kunde tyrannväldet ej blifva bestående.
Underkastelsen under en endas vilja blef för alla samhällsklasser
odräglig. Det har också sällan en längre tid öfverlefvat sin stiftare.
Men samhällsfriden inträdde ej med tyrannväldets fall. Öfverallt
fingo partistriderna nytt lif. Det gällde demokrati eller
aristokrati. I Athen, där utvecklingen kan följas bättre än annorstädes,
förändrades författningen gång efter annan. Genom Kleisthenes"
reform, som afsåg att fullständigt bryta adelns makt, betryggades
medelklassens öfvervägande inflytande, hvarför denna reform i en
senare ännu mer demokratisk tid gällde såsom konservativ. Alla
privilegier afskaffades. En och samma rätt gällde för alla
borgare. Alla hade de i folkförsamling och folkdomstol lika röst.
Ledamotskap i rådet och alla ämbeten, utom de militära, till
och med arkontvärdigheten tillsattes för ett år genom lottning.
Någon särskild kompetens kräfdes ej; en sådan, vunnen genom
erfarenhet, afvisades till och med, då ingen fick mer än en gång
i sitt lif bekläda ett sådant genom lott pålagdt ämbete, och mer
än två gånger en rådsherreplats. Dock finnes en fordran:
besuttenhet. Den fjärde borgarklassen, theterna, daglönarna, kunde ej
bekläda något ämbete, ej heller kämpa som hopliter. Men de
ägde rätt att deltaga i folkförsamlingen och folkdomstolen.
Perserkrigen föranledde byggandet och utrustandet af en stark
flotta. Till dess bemanning inkallades den arbetande klassen,
theterna. Då det var flottan som väsentligen skapat Athens stora
välde och vunnit glänsande segrar, var det naturligt, att denna
proletärernas klass också skulle få en riklig andel af segerns
frukter. Men denna utveckling hade haft en kanske icke påräknad
följd, nämligen en förskjutning af den politiska tyngdpunkten
till de nedre klasserna. Ännu mer betydande voro följderna på
det ekonomiska området. Jordbruket förlorade alltmer sin
betydelse. Den inhemska sädesproduktionen kunde ej konkurrera
med den från Svartahafsländerna importerade spannmålen, och
äfven ädlare kulturer såsom oliv- och vinodling stodo tillbaka
för motsvarande produkter från andra håll. Ej hälften af
befolkningen finner sitt uppehälle på landet. I massor strömmar
landtbefolkningen till staden, där stadsmannanäringarna, handel,
industri och sjöfart, hafva vidsträcktaste utrymme för både inhemska
arbetskrafter som erbjuda sig och för den oafbrutna tillströmningen
af metoiker, främmande skyddsborgare.
Men äfven en annan företeelse hänger tillsammans med denna
tids ekonomiska utveckling. Det själfständiga handtverket träder
alltmer tillbaka för fabriksindustrien. Denna arbetar för en
ständigt växande export. För denna storindustri kräfvas
arbetskrafter i stort antal. Visserligen vinnas sådana till någon del
genom jordbrukets förfall och inflyttningarna i staden. Men
borgaren känner sig, äfven om han utbjuder sitt arbete för betalning,
såsom likställd med sin arbetsgifvare och fordrar hög lön.
Därjämte är han värnpliktig och kan när som helst inkallas till
tjänstgöring. Däraf kommer sig, att bland de fria arbetarne i de
olika industrierna metoikerna och de frigifna blifva talrikare än
borgarne. Äfvenså äro matroserna i handelsmarinen, senare äfven
i örlogsflottan, till största delen värfvade främlingar, som för en
ringa penning voro beredda att tjäna som roddare. Men för de
gröfre arbetena och framför allt för den egentliga fabriksdriften
behöfde arbetsgifvaren billigare arbetskrafter, som oinskränkt och
viljelöst stodo till hans disposition. Sådana arbetskrafter voro
köpslafvarne. Äfven i Athen växer deras antal fruktansvärdt.
De stora krigen lämna en del, ännu flera handeln med
främmande länder, med Mindre Asiens och Syriens liksom med
Skythiens, Thrakiens, Illyriens folk, hvarest människovaran kunde
erhållas för billigt pris. Det härför nödiga kapitalet fanns att
tillgå. Athen blir nu efter Chios Greklands slafrikaste stat. Man
beräknar vid peloponnesiska krigets början slafvarnes i Attika antal
till öfver 100 tusen, företrädesvis män, under det att för samma
tid den i Attika befintliga borgerliga befolkningen utgjorde 170
tusen själar, hvaraf 55,500 män öfver 18 år, och metoikerna
minst 14 tusen män.
Om Korkyra, som hade en stark örlogsflotta om 120 trierer,
berättas, att staden ej haft tillräckligt antal fria män för att
bemanna flottan, hvarför såsom roddare slafvar användes till största
antalet.
I Athen förfor man på annat sätt. I nödfall fingo tredje
klassens män, som vanligtvis användes i fältarmén såsom hopliter,
taga plats på roddarbänkarna. Efter regeln användes härtill blott
theter, kroppsarbetarne, och metoiker, och då detta ej förslog,
värfvades bland bundsförvanterna det behöfliga antalet roddare.
Under sådana förhållanden minskades för den borgerliga
befolkningen möjligheten till arbetsförtjänst ens i de ringaste
sysselsättningar, såsom bärare, trädgårdsarbetare m. m. Men i
många yrken, framför allt i fabriks- och bergverksdriften,
användes uteslutande slafvar, liksom äfven såsom inre betjäning i
familjerna. Öfver hufvud taget har det fria arbetet att utstå den
svåraste konkurrens med slafarbetet. Äfven staten håller slafvar
ej blott såsom ämbetsmännens tjänstepersonal utan äfven såsom
stadens polis. Så voro de till polisen hörande 300 skythiska
bågskyttarne slafvar. Af handtverkarne hafva många faktiskt
arbetat för större arbetsgifvares räkning, och det blef vanligt att
den som hade ett litet kapital köpte en affär, hvilken han lät
ett par slafvar sköta för hans räkning. Äfven de större
jordägarne började att i vidsträcktare omfång använda slafvar, ofta
under uppsikt af en öfverslaf, motsvarande romarnes villicus,
under det att arbetsgivaren själf lefde i staden af sina räntor.
Landtbefolkningens ställning försämrades alltmer. Dess existens
skulle hafva varit ohållbar utan de dagaflöningar de för sina
politiska funktioner erhöllo.
På grund af alla dessa förhållanden blefvo trots handelns och
industriens blomstring och talrika individers växande rikedom
deras antal allt större, som saknade möjlighet att slå sig fram
och förtjäna sitt dagliga bröd, med andra ord pauperismen var
stadd i ständigt stigande. Det var naturligt, att de sökte hjälp
af staten: borgaren bör såsom ämbetsman, rådsherre, domare
för sitt arbete, sin uppoffring af tid i statens tjänst lika väl som
krigaren och matrosen erhålla ersättning.
Öfver hufvud taget skall staten på allt sätt sörja för massornas
materiella bästa. Äfven de stora industiidkarne och köpmännen
hafva behof af de stora massorna och önska att det sörjes för deras
väl. Därför är trots alla skillnader i förmögenhetsförhållandena
sålunda hela den handels- och industriidkande klassen enad i ett
och samma radikal-demokratiska program. Gentemot detta parti
står den jordbrukande delen af befolkningen, som med misstro
betraktar städernas kapitalister och i dem ser sina farligaste
motståndare. Till detta agrarparti sluta sig de af stadens invånare,
som af olika anledningar äro missnöjda med den närvarande
ordningen och önska tillbaka Solons och Klisthenes" statsskick. De
vilja ej öka massornas välde. De önska fred, under det att
radikalerna önska krig för att utvidga Athens välde och därigenom
dels göra för egen räkning goda affärer, dels äfven bereda egna
hem åt fattiga medborgare. Man fruktar ej att misslyckas. Man
anser Athen genom sin flotta öfverlägset alla sina motståndare
och afundsmän och äga makt att grunda ett stort välde i Hellas,
ja, kanske lägga hela den grekiska världen i väster under sitt
välde.
Då perserna företogo sitt stora anfall mot Grekland, hade de
i karthagerna förskaffat sig bundsförvanter mot västerns greker,
särskildt mot det mäktiga syrakusanska riket, för att förhindra
att därifrån någon hjälp sändes moderlandet. Grekernas seger
både öfver perser och karthager utgör i själfva verket grekiska
folkets nationella storhetstid, emedan det då stod mer enadt än
någonsin mot de gemensamma fienderna. Äran af denna seger
tillkom i första rummet Athen. Denna stad skördade också de
största fördelarna ej blott genom tillväxten af dess yttre
maktområde utan också genom den ledande ställning på den andliga
odlingens och konstens område, som Athen alltifrån denna tid
intog. Men efter segern återkom splitet och söndringen. Athen
och Sparta, det förra med demokratisk författning, det senare
med aristokratiskt samhällsskick, voro de båda stater, till hvilka
de öfriga alltefter arten af sina politiska eller ekonomiska
intressen anslöto sig. Men därjämte voro i hvar och en af de
öfriga staterna borgarne söndrade efter sin politiska åskådning,
och de demokratiskt sinnade hade sina förhoppningar riktade mot
Athen, som de betraktade såsom sin beskyddare och naturliga
bundsförvant, under det att de mera aristokratiskt eller, såsom
det hette, de oligarkiskt sinnade graviterade mot Sparta.
Redan innan kriget mot Persien var slutfördt, utbröt rivaliteten,
afundsjukan, den till hat gränsande förbittringen i blodiga fejder
mellan olika statsgrupper. Men fullt afgörande och af ödesdiger
betydelse för Greklands följande politiska och ekonomiska
utveckling blef först det peloponnesiska kriget (431—404). Redan
i krigets första skede gaf partihatet sig luft i handlingar af
fasaväckande grymhet. Straffdomarna mot fångna motståndare
såsom i Mytilene, Platae, Korkyra, förde till fruktansvärd
förvildning och förråande af den sedliga känslan. Det förekom allt
oftare att vid en stads eröfring den manliga befolkningen dödades,
kvinnor och barn såldes som slafvar. Det är öfverallt en strid
ej blott mellan aristokrati och demokrati utan äfven en
klasskamp mellan de bildade och besuttna borgarne å ena sidan och
den egendomslösa massan å den andra. I Athen voro
demagogerna, från Perikles och Kleon allt djupare ned till
demagogerna från gatan, demokratiens ledare. Då flera täflade om
platsen, användes ostracismens folkomröstning för att göra folkets
förtroendeman fri från störande opposition. Det är Athens
utmärktaste män som på detta sätt landsförvisats på tio år. Det
var den tidens sätt för statsministerskifte. Men de höga platserna
i samhället hade sina faror. De athenska folkdomstolarna, som
skulle afdöma äfven de politiska brottmålen, voro till allra största
delen sammansatta af män ur den fattiga klassen, för hvilka
dagaflöningen som bisittare var en afsevärd inkomst och som därför
trängde sig fram för erhållande af domareuppdraget. Då nu
åklagarne tidt och ofta framhöllo att, om icke den anklagade fälldes och
hans egendom konfiskerades, domarearfvodet ej kunde utgå, var
detta ett argumentum ad kontinent, som icke var lätt att
motstå, och det personliga ansvaret kändes ej alltför tungt, då det
delades med flera hundra medborgare. Den fältherre eller
diplomat, som misslyckats, kunde vara viss om att han, då han kom
hem, skulle mötas af en anklagelse vare sig rent af för
högförräderi eller för underslef eller för besticklighet, hvilken
anklagelse nästan ofelbart ledde till en fällande dom, d. v. s. till
dödsstraff och egendomskonfiskation. De funnos därför som icke
återvände hem utan antingen stannade i främmande land eller
själfva gåfvo sig döden.
Den af Alkibiades genomdrifna expeditionen till Sicilien år 415
för att förskaffa Athen öfverväldet öfver grekerna på Sicilien och
i nedre Italien medförde ett återupptagande af fientligheterna
mellan Sparta och Athen, som hvilat sedan år 421, då en fred
på 50 år ingicks. Denna expeditions fullständiga misslyckande
var den afgörande vändpunkten i Athens historia. Dess makt
var bruten. Den behandling, den besegrade hären fick röna,
vittnar om sedernas förvildning. De fångna anförarne Nikias och
Demosthenes blefvo i strid mot grekisk folkrätt afrättade. Af
deras soldater hade många tagits som byte af den segrande
härens soldater och blifvit sålda. Fångarne från Athen och
Sicilien instängdes i stenbrotten vid Syrakusa. Många omkommo
af umbärandena, och de öfriga kvarlefvande såldes efter några
månader som slafvar.
Trots allt fällde athenarne ej modet. Men man hade kommit
till insikt om författningens brister och sökte nu att vidtaga
reformer för att förebygga de värsta excesserna af den radikala
demagogien. Den besuttna klassen vann alltmer den öfvertygelsen,
att den fick existera blott för att bära alla statens bördor, under
det att den egendomslösa massan och dess ledare hade jämte
makten alla fördelarna af denna ställning. Man måste därför
afskaffa de fördärfligaste bestämmelserna i den Perikleiska
författningen, framför allt proletärernas aktiva deltagande i styrelsen
och aflöning af staten. Öppet framträdande med sådana planer
var en omöjlighet. Men hemliga sällskap, klubbar, stiftades för
ändamålet, och Spartas författning, såsom det enda skyddet för
de konservativa intressena, blef det ideal, hvars uppnående dessa
missnöjda eftersträfvade. Genom revolutionär öfverrumpling
lyckades man verkligen omstörta författningen och införa en
oligarkisk styrelse år 411. Men demokratien återkom snart.
I själfva verket gick demokratiens sträfvande utöfver krafvet
på politisk jämlikhet. Man ansåg som den logiska konsekvensen
af denna grundsats, att alla borgare äfven i ekonomiskt afseende,
i förmögenhet, skulle vara likställda. Af den tidens litteratur
framgår, att ej få varit bestuckna af denna tankegång, och att
på flera ställen, särskildt på Sicilien, sådana teorier bragts till
verkställighet, i det ny jorduppdelning företagits, men att man
snart måst återgå till det gamla. Härunder fortgick alltjämt
kriget. Möjligheter till slutande af fred mellan Sparta och Athen
förefunnos, och fredsvännerna i båda staterna verkade därför, men
den radikala demokratien i Athen reste sig häremot och
genomdref krigets fortsättande. Nu är den nationella tanken på
samling gentemot Persien så fullständigt uppgifven, att det är hos
perserkonungen de i Grekland kämpande makterna söka hjälp,
och det är denne, som själf eller genom sina satraper griper in
i Greklands angelägenheter. Till lycka för Grekland var
perserkonungen genom uppror i Egypten och i andra delar af riket så
försvagad, att han ej kunde begagna sig af sin ställning gentemot
Grekland.
Allt under det att de inre partihvälfningarna pågingo, fortsatte
Athen sin förtviflade kamp med sina många fiender. Det ena
olycksslaget följde på det andra, tills slutligen spartanen
Lysander med persiska penningar skapade en flotta, med hvilken han
tvang Athen att sluta fred på de af Sparta dikterade villkoren,
hvilka dock voro synnerligen milda. Betecknande är att Korinth
och Thebe samt andra Spartas bundsförvanter fordrade, att Athen
skulle förstöras och dess invånare säljas som slafvar. Emellertid
måste Lysander ännu en gång ingripa. Han genomdref, att
demokratien störtades och att den nya styrelsen, »de trettio tyrannernas»,
konstituerades, hvilken utöfvade ett verkligt skräckregemente.
Befrielsen från Athen medförde i alla det attiska rikets städer de
demokratiska styrelsernas störtande och insättande af oligarkiska
makthafvande samt ledde till blodbad och skräckscener, vida värre
än som kunnat läggas demokratien till last. Oligarkiska
författningar blefvo rådande i största delen af den grekiska världen.
Sparta stod nu såsom ensam ledare af det förenade Grekland.
Under den tid, hvars allmänna drag här skildrats, hade den
ekonomiska utvecklingen och i sammanhang därmed äfven
slafveriet undergått en förändring, som kräfver en kort redogörelse.
Det har förut talats om arfvoden för fullgördandet af vissa
medborgerliga plikter, särskildt för jurymannaskapet i domstolarna.
Härigenom afvandes en stor del af det athenska borgerskapet
från produktivt arbete och började att i tjänstearfvodena se sitt
hufvudsakliga existensmedel. Under Athens lyckliga dagar hade
de stora byggnadsarbetena, utsändandet af kolonier, så kallade
kleruchier, med både militärt och social-politiskt syfte försörjt
många af den obemedlade klassen. Nu måste trots den
finansiella nöden allmänna arbeten anordnas för att lifnära de fattiga
borgarne. Af statskassan betalades därjämte ett slags
invaliditetsunderstöd — till en början blott en obol, vid pass 12 öre — om
dagen till borgare, som voro oförmögna till arbete. Det af
envåldshärskarna, tyrannerna, införda bruket af glänsande
folkfester fortsattes af demokratien i Athen, och staten betalade
för sina borgare till och med inträdesafgiften till teatern,
ehuruväl man bör lägga märke till att det är blott borgarne,
alltså ej hälften af Attikas befolkning, som komma i åtnjutande
af denna förmån. Huruvida andra städer följt Athens
föredöme, känna vi icke. Men den demokratiska idén var nog
stark att inverka äfven till förmån för den enligt lagen rättslösa
delen af befolkningen. Främlingar åtnjöto i Athen samma
rättsskydd som borgarne och hade rätt att förvärfva borgarrätt ända
till midten af det 5:e århundradet, då de stora materiella
förmåner, som åtföljde den attiska borgarrätten, medförde en stark
skärpning af villkoren för erhållande af densamma. Till och med
slafvarne i Athen var så mycken frihet medgifven, att den fattiga
fria befolkningen i många oligarkiskt styrda stater kunde afundas
dem. Ingen vågade att misshandla en främmande slaf, och i
klädedräkt var ingen skillnad mellan den fria arbetande klassen
och slafvarne. Af sina herrar illa behandlade slafvar hade en
okränkbar fristad i templen och kunde begära att blifva sålda till
en annan herre. Det var därjämte vanligt, att man lät slafvar,
som lärt ett handtverk, själfständigt ägna sig åt detta mot en
måttlig afgift till ägaren. Sådana slafvar voro faktiskt fria och
kunde genom sparsamhet förvärfva sig medel till friköpning. Men
deras lott var icke desto mindre prekär, då den var beroende af
deras herrar, och inför domstol kunde de genom tortyr tvingas
till afgifvande af vittnesmål. Också höjdes röster för upphäfvandet
af slafveriet. Men då storindustrien i de grekiska staterna
uteslutande använde slafvar och den stora massan af dessa var
barbarer, d. v. s. människor af lägre ras, kunde dessa röster ej vinna
gehör. Men en bestämd opinion började hos den bildade klassen
göra sig gällande om det ovärdiga i att hellener gjordes till
slafvar genom hellener. Plato, som i öfrigt ej är en fiende till
slafveriet, brännmärker detta hellenernas slafveri under hellener såsom
osedligt, hvaremot Aristoteles söker att försvara slafveriet såsom
en nödvändig institution. Dock sammanhänger denna hans åsikt
med den antika ringaktningen af kroppsarbetet i allmänhet.
Aristoteles förklarade massan af handtverkare och kroppsarbetare för
en hord af slafvar, som i stället för att stå i tjänst hos en enda
förrättade slafarbete för hvem som helst.
Först efter perserkrigen utvecklade sig en verklig storindustri
i det egentliga Grekland. Vid midten af det 5:e århundradet
skall Egina haft 70 tusen, Korinth 60 tusen slafvar och Attika
vid peloponnesiska krigets början såsom redan sagts 100 tusen
slafvar, sålunda funnos i det grekiska fastlandets stater inemot
en kvarts million slafvar, och den ofria befolkningen var alltså
ungefär lika stor som den fria, i några stater såsom Korinth och
Egina till och med större. I de stater åter, där åkerbruk,
boskapsskötsel och det mindre handtverket voro hufvudnäringarna, fanns
det icke slafvar utom för de rikas personliga betjäning. Här
funnos sålunda blott fria eller såsom i Lakonien och Thessalien
halffria arbetare.
Den af många omständigheter framkallade stegringen af
guldtillgången inom den grekiska världen under 5:e och 4:e
århundradena medförde en stegring af alla varupris och i sammanhang
därmed en stegring af alla arbetslöner. Under det att i Athen
vid slutet af det 5:e århundradet en outbildad arbetare dagligen
erhöll 3 oboler, en skolad handtverkare 1 drachma, betalades på
Alexanders tid den vanlige arbetaren med 1½ drachma, en
murare 2—2½ drachmer. Till och med slafvar erhöllo i kostpengar
3 oboler eller lika mycket som ett århundrade förut utgjort
aflöningen för en fri arbetare. Under sådana omständigheter blef
det nödvändigt att höja understödet för borgare, oförmögna till
arbete, från 1 till 2 oboler. Äfvenså måste ersättningen till
borgarne för deras närvaro i folkförsamlingarna under 4:e
århundradet höjas från 3 oboler till dubbla beloppet eller en drachma.
Blott för domarearfvodet förblef det vid det gamla eller 3 oboler,
enär de fattigare borgarne alltjämt täflade om att erhålla denna
lätta tjänst. Äfven slafpriserna stego. Under det förut en
kraftig slaf, duglig till grufarbeten, erhölls för 100 till 150 drachmer
och inköpspriset blef högre endast där fabriksslafven var
särskildt kunnig, i hvilket fall ända till 5 à 6 miner betalades, slöto
vid Demetrios" belägring af Rhodos år 304 de krigförande
makterna den öfverenskommelsen, att för hvarje tillfångatagen slaf
skulle betalas en lösepenning af 500 drachmer, hvilket betraktades
såsom en utomordentligt hög summa.
Efter det peloponnesiska kriget hade Grekland alltmer blifvit
ett industriland. I stället för det fria handtverket trädde alltmer
den på slafveri beroende storindustrien. Vid slutet af nämnda
krig fanns det fabriker med 120 arbetare, om ock redan
industrier med 20 till 30 arbetare ansågos betydande.
Slafhushållning spred sig nu till områden, som dittills hållit sig fria
därifrån, såsom agrarstaterna Phokis och Lokris. Visserligen uttalade
sig den offentliga meningen mot att på detta sätt den frie
arbetaren beröfvades sitt bröd, men kunde ingenting uträtta
gentemot den allmänna ekonomiska utvecklingen. Befolkningens
tillväxt i de flesta åkerbruksidkande landskapen försvårade utkomsten
för de fria, helst äfven slafkonkurrensen undanträngde dem.
Inflyttning till städerna gagnade dem icke, då slafvarne mötte
dem äfven där. Nya kolonisationer började egentligen först med
Alexander den store.
Det är dessa förhållanden som gjort, att, medan massor af
barbarer intogos till arbete i fabrikerna, i bergverken, på
landtgodsen, drogo landets egna söner i tio tusental, särskildt från
Arkadien och Achaja, som legosoldater ut i främmande land.
De finnas öfverallt: i Cyrus" armé vid upproret mot Artaxerxes,
på Sicilien hos tyrannen Dionysios. Sedan grekernas militära
öfverlägsenhet öfver de asiatiska trupperna ådagalagts genom de
10 tusendes tåg, tog storkonungen tusenden i sin sold för sina
fälttåg mot upproriska landsdelar, ja, mot konung Alexander,
andra tusenden försvarade Egypten och Cypern mot
perserkonungen. I stället för staternas borgarhärar trädde i sammanhang
med förändringar inom härväsendet särskildt utbildade värfvade
soldater, och borgarne blefvo afvanda från att göra krigstjänst. Med
legosoldaterna kommo också de värfvade officerarne af alla
grader, alltifrån generalen eller condottieren, hvilken öfverallt utbjöd
sina tjänster till den högst betalande. För dem, som af brist på
användning utomlands måste stanna hemma, återstod intet annat
yrke än röfvarens, liksom också för de tusentals fredlösa, som
genom statshvälfningar förjagats från sitt fädernesland utan att
ha kunnat rädda något af sin förmögenhet och som bidade sin
tid för att vid en ny statshvälfning komma tillbaka, återtaga sin
egendom och på motståndarne släcka sin hämndtörst. På detta
sätt fylldes landet med banditer och hafven af sjöröfvare. Alla
dessa bilda tillsammans med proletärerna den omstörtningsarmé,
som står hvarje äfventyrare till buds. En revolution kan
förbättra, ej försämra deras position. Å andra sidan sluta sig alla
som höra till den besuttna befolkningen tillsammans kring hvar
och en som förmår skänka dem skydd. Ur de politiska fejderna
reser sig med ökad styrka den förbittrade, hatfyllda klasskampen.
Efter Athens fall stod hela Grekland enadt under Spartas
öfverbefäl, och det saknades icke höga mål för dess politiska och
militära aktion, då Greklands arffiender perserna och karthagerna
åter trädt fram till strid. Men det låg i den grekiska
folkkaraktären en bestämd böjelse för partikularism, hvilken sammanhängde
med det grekiska landets söndersplittrade konfiguration. Denna
söndring i politiskt hänseende, som blef olycksdiger för Greklands
frihet och själfständighet, hade häruti sin rot.
Det ingår icke uti detta arbetes plan att skildra växlingarna
uti de grekiska staternas inbördes förhållanden. Det må vara
nog att nämna, att den persiske storkonungen, hvars hjälp söktes
af alla, fick allt större inflytande i Greklands angelägenheter, och
år 387 kunde Tiribazus, en af hans satraper, utfärda en kallelse
till alla grekiska stater att skicka sändebud till honom för att
förnimma konungens befallning. Enligt denna skulle asiatiska
fastlandet — sålunda äfven de grekiska städerna — och af öarna
Cypern öfverlämnas åt honom, alla öfriga grekiska städer åter
skulle vara fria. Det var sålunda perserkonungen, som stiftade
lag för Grekland, och Sparta var blott en verkställare af dennes
vilja.
Men i västern hade såsom redan antydts kampen uppblossat
mellan grekerna och deras andra nationalfiende Karthago.
Efter athenarnes nederlag på Sicilien återupptog Syrakusa sina
planer på eröfring af vissa städer, särskildt Segesta. Denna stad,
som genom sin hänvändelse till Athen om hjälp, då den förra
gången anfölls, oafsiktligt blef anledning till Athens ytterliga
försvagande och fall, vände sig nu i sin nya nöd till Karthago.
Denna makt, som innehade några fasta platser på Sicilien, hade
efter nederlaget vid Himera år 480 sorgfälligt undvikit att
inblanda sig i Siciliens inre stridigheter och stod därför nu inför
ett stort afgörande, då det klart insåg, att det genom understöd
åt Segesta utsatte sig för ett krig med hela den grekiska världen.
Först efter moget öfvervägande beslöt det sig för att intervenera
till Segestas förmån. I själfva verket har Karthago sedermera
aldrig kommit loss ur den sicilianska maktstriden, som fortsattes
alltjämt under de närmaste två århundradena, till dess grekernas
sak öfvertogs af romarne och kampen ej slutade förrän med
Karthagos undergång.
Ungefär samtidigt med Athens underkastelse under Sparta
uppsvingade sig syrakusanen Dionysios till envåldsmakten i sin
stad. Hans närmaste uppgift var att befästa sin ställning. Då
han för sin upphöjelse hade att tacka proletärerna, måste han
först och främst tillfredsställa dessa. Uppror af hans motståndare
beredde honom tillfälle att straffa dessa med konfiskation af deras
gods, som i lika lotter fördelades bland behöfvande borgare,
uttjänta soldater och befriade slafvar, hvilka upptogos i
borgerskapet, liksom äfven den halffria befolkningen, sikeler eller de
s. k. killyrierna. Invånarne i flera besegrade städer tvungos att
flytta till Syrakusa, som växte upp till den folkrikaste af alla
grekiska städer, eller till de militärkolonier han anlagt. Sedan
han sålunda stadgat sitt välde, kunde han gripa sig an med sin
lifsuppgift, bekämpandet af karthagerna. Det blef honom ej
beskärdt att helt och hållet fördrifva karthagerna från Sicilien, men
det är hans stora förtjänst att på Sicilien och i nedre Italien ha
grundat ett väldigt helleniskt rike, som tillika var den förnämsta
militärmakten i hela den grekiska världen.
Han dog år 367 efter att under hela sin regering hafva med
kraft försvarat hellenismen gentemot både karthager och italer.
Men det visade sig snart, att hans efterträdare ej voro i stånd
att upprätthålla denna maktställning. Väldet upplöstes i sina
beståndsdelar och fullständig anarki rådde både på Sicilien och
i nedre Italien, där nya italiska stammar såsom bruttierna trädde
fram, röfvare och krigare på samma gång, och utbredde sig
eröfrande öfver de grekiska städerna. Skaror af sabeller gingo
öfver till Sicilien för att taga värfning såsom landsknektar. Å
andra sidan rustade sig karthagerna att för sin räkning draga
fördel af anarkien och vinna herraväldet öfver hela ön.
Här liksom i det egentliga Grekland rådde sålunda öfverallt
jämte fullständig vanmakt split och tvedräkt. I politiskt afseende
har nationen förlorat all betydelse. Ty i det grekiska
hufvudlandet rådde ej bättre förhållanden. Spartas våldspolitik efter den
Antalcidiska freden år 387 hade väckt allmänt missnöje. I Athen
gaf detta sig luft på det vanliga sättet: rättegångar anställdes
mot dem, som ansågos hafva bragt staten i dess svåra läge, och
många blefvo afrättade. Emellertid lyckades Athen ännu en
gång att bilda ett förbund af sjöstäder och att därigenom blifva
den härskande makten på Egeiska hafvet, hvilken ställning blef
af Sparta erkänd. Men nu framträdde Thebe och blef genom
Epaminondas och Pelopidas den ledande makten i Grekland.
Genom Epaminondas" död vid Mantinea störtade också Thebes
stormaktsställning tillsammans.
Under det att mellersta och södra Greklands stater i ständiga
inbördes krig förödde sina krafter, hade i norr ett makedoniskt
konungarike uppvuxit, som under en fast ledning, sådan som
kräfdes för utkämpande af fejderna med de thrakiska och
illyriska grannfolken, utvecklat sig till en verklig stormakt. Grekisk
odling hade där slagit djupa rötter. Dess konungar umgingos
med vidtgående planer. Grundaren af Makedoniens
världshistoriska ställning är konung Filip, som utsträckte sitt välde i söder
äfven öfver Thessalien samt norra kusten af Egeiska hafvet och
aldrig släppte ur sikte sitt hufvudsyfte, nämligen att vinna
bestämmande inflytande i Grekland. Slaget vid Chæronea år 338
afgjorde Greklands öde. Med synnerlig hofsamhet förfor Filip
efter sin seger, ej företagande andra rubbningar i de bestående
förhållandena än som voro nödvändiga för bildandet af det
allmänna helleniska förbund, som han hade för afsikt att stifta. På
hans inbjudning sammanträdde i Korinth en kongress af ombud
från alla stater söder om Thermopylæ samt från alla de öar, som
hittills hört till det attiska förbundet. Sparta ensamt tredskades
och bragtes till foglighet först längre fram. Den uppgörelse,
som nu träffades, vittnar både om konungens djupa kännedom om
Greklands inre förhållanden och om hans statsklokhet. Nu
stadgades en allmän landsfred. Alla grekiska stater skulle vara fria
och oberoende, under åtnjutande af de bestående författningarna.
Våldsamma omstörtningar i de särskilda staterna skulle ej mera
tolereras, privategendomen vara okränkt. För vården af de
gemensamma angelägenheterna och såsom högsta domstol i alla
förbundsärenden utsågs en allmän hellenisk förbundsförsamling
med säte i Korinth, till hvilken enhvar stat hade att sända en
representant. Mellan Makedonien och det helleniska förbundet
afslöts ett anfalls- och försvarsförbund, och i händelse af krig
uppdrogs öfverbefälet till lands och sjöss åt Filip. Vidare
bestämdes, huru stor kontingent enhvar stat hade att ställa i
trupper och fartyg. Inga vidare kraf ställdes på förbundet, särskildt
garanterades staterna, att ingen tribut skulle komma i fråga. Men
hvarje borgare i en af de förbundna staterna, som lät värfva sig af
en främmande makt att göra tjänst mot förbundet eller Filip,
skulle straffas såsom högförrädare med landsförvisning och
indragning af hans egendom. Denna bestämmelse var, såsom alla också
insågo, riktad mot perserna, som därigenom beröfvades
möjligheten att anställa värfningar i Grekland. Ingen betviflade, att
konungen var besluten att med det enade Greklands alla krafter
gå till strid mot Persien. Hösten 337 beslöts formligen på en ny
kongress nationalkriget för befriande af bröderna i Asien. De
makedoniska trupperna hade redan börjat öfverföras till Asien, då
Filip föll för en mördares hand. Hans son Alexander, som måste
använda ett par år för att nedslå upprorsförsök i skilda delar af
sitt land, fortsatte faderns verk och öfvergick till Asien år 334,
hvarefter han under några års fälttåg eröfrade hela det persiska
riket. Genom honom har hellenismens världsepok tagit sin
början. Hurusom efter hans död år 323 det stora världsväldet
sönderföll och hans generaler — diadocherna — i väldiga strider
sletos om arfvet efter honom, till dess efter vid pass 40 års
oupphörlig blodsutgjutelse och otaliga lyckans växlingar tre stater
blefvo bestående: Makedonien och Grekland under Demetrios
Poliorketes" ätt, Egypten under Ptolemæerna, Asien under
Seleukiderna; allt detta är den politiska historiens uppgift att skildra.
Däremot sammanhänger den ekonomiska utvecklingen med
slafveriets ställning under denna tid och måste något utförligare
beröras, om ock ett och annat drag redan anförts.
Athen förblef, trots alla förluster genom krig, farsoter och
revolutioner, den första handels- och industristaden vid Egeiska
hafvet och har äfvenledes, tack vare denna ekonomiska blomstring,
alltjämt varit den förnämsta grekiska sjömakten. Visserligen har
de vuxna borgarnes antal nedgått och utgjorde vid slutet af 4:e
århundradet icke öfver 21 tusen mot 30 tusen under Perikles" tid,
däremot var de vuxna skyddsborgarnes — metoikernas — antal
år 320 10 tusen, sålunda ungefär lika stort som före
peloponnesiska kriget; detsamma torde gälla om slafvarne, kanske var
deras antal vid samma tid något större än ett århundrade förut.
Äfven i Alexanders tid var alltså Athen en stad om ungefär
100 tusen invånare, den största i grekiska Östern. Men i Västern
hade Syrakusa under Dionysios" kraftiga och målmedvetna
styrelse, såsom redan sagts, utvecklat sig till den folkrikaste af alla
helleniska städer och bibehöll denna sin plats, tills jättestäderna
i Östern, främst Alexandria, vuxit upp.
Efter Dionysios den äldres död år 367 sönderslets, såsom redan
nämnts, Syrakusa af partiernas strider, och i den grekiska delen
af Sicilien rådde fullständig anarki. Ett af hufvudstadens partier
vände sig till moderstaden Korinth med begäran om hjälp. Den
ädle Timoleon sändes såsom ledare för en undsättningsexpedition
år 345 och lyckades, trots karthagernas försök att ställa sig
hindrande i vägen, både att aflägsna den oduglige yngre Dionysios
och att blifva herre i Syrakusa. Nu återställdes lugnet.
Kolonister inkallades från moderlandet. Med freden och ordnade
förhållanden återkom äfven välståndet. Svårare var det att
reorganisera statens författning; det skedde dock och i moderat anda,
Efter Timoleons död utbröt partikifvet ånyo, till dess en ny
militärmonarki uppstod. En ung officer, tillhörande det
demokratiska partiet, vid namn Agathokles, lyckades på grund af sitt
djärfva mod och utomordentliga härskaregenskaper att i
Syrakusa vinna en diktatorsställning, omkr. år 320. Nu följde närmast
det sedvanliga mördandet af motståndarne, där det icke stannade
vid landsförvisning. Men ett nytt moment tillkom: en allmän
skuldefterskänkning genomfördes, liksom ock jordutdelning åt
behöfvande borgare år 316. Sedan han befästat sin
härskareställning, var han rastlöst verksam för att utbreda grekernas
välde i Västern under ständiga strider med karthagerna än på
Sicilien än i Afrika invid Karthagos portar. Segrar och nederlag
växla, men han är alltid rådig, alltid hoppfull. Sedan han äfven
af karthagerna erkänts såsom härskare, antog han konungatiteln
liksom Alexanders efterträdare i Östern. Äfven i Italien sökte
han att understödja den sjunkande hellenismen. Han glömde
aldrig sin ungdomsdröm, nämligen Siciliens fullständiga befrielse
från Karthago, och öfvertygad att detta mål endast kunde vinnas
genom Syrakusas herravälde på hafvet, skapade han en stark
flotta. För säkerhets skull ingick han, innan han skred till den
afgörande striden, förbund med konung Demetrios af Makedonien.
Men det blef honom ej förunnadt att förverkliga de stora
planerna. Då allt var färdigt, insjuknade den åldrige konungen.
Kring hans dödsbädd utbröto tronstridigheter. Den rättmätige
arfvingen, Agathokles" sonson, dödade den af denne gynnade
yngre sonen. Då han ej kunde förmå sig att öfverlämna riket
åt sin sons mördare, återskänkte han i sitt testamente åt
Syrakusas folk friheten år 289.
Genast började de inre striderna ånyo, och Agathokles" rike föll
i spillror. Den republikanska friheten blef dock visst icke
återställd. Tvärtom, öfverallt i städerna uppträdde tyranner. I
Syrakusa uppstod tvist mellan borgarne och legosoldaterna. Dessa
senare, som förbundit sig att inom en viss tid lämna Sicilien,
bröto öfverenskommelsen. De bemäktigade sig genom förräderi
Messana och dödade eller fördrefvo borgarne samt delade deras
egendom och kvinnor sinsemellan. Röfvande och förstörande
ströfvade dessa campaner eller mamertiner, såsom de efter sin
krigsgud kallade sig, öfver hela östra delen af ön. Genom dem
kom det viktiga Messana i italiska händer. I själfva verket
sammanflätas Italiens och Siciliens historia från denna tid på det
närmaste. Det romerska eröfrarfolket nalkas södra Italien. Dess
konflikt med Tarent blir anledning till epiroterkonungen Pyrrhos"
inkallande, hvilken efter åtskilliga framgångar såväl mot Rom som
på Sicilien, dit han också kallats af Syrakusa, måste lämna både
Italien och Sicilien med oförrättadt ärende. År 272 måste Tarent
underkasta sig Rom, och år 266 erkänner hela södra Italien Roms
öfverhöghet. Mamertinerna i Rhegium, som fortsatt sina roftåg,
blefvo kufvade och afrättade såsom röfvare och upprorsmän.
Äfven på Sicilien grepo romarne in med vanlig kraft. Sedan de
förekommit karthagerna och fått i sitt våld Messana, stod
brytningen med Karthago för dörren, och den ödesdigra kampen
mellan Rom och Karthago var inledd. Hellenismens senare
ställning på Sicilien tillhör Roms historia och skall där beröras.
Mindre Asiens grekiska städer, som haft mycket att lida under
de oupphörliga krigen och satrapupproren, blomstrade åter upp,
då efter Alexander handeln med det inre landet öppnade sig för
dem och kunde utveckla sig ostörd. Också blefvo nu Efesus
och Rhodos betydande stapelstäder. Äfven på det grekiska
fastlandet förmärktes vid denna tid en bestämd stegring i städernas
utveckling, framför allt i Makedonien och dess kustland
Kalkidike.
Uti detta den grekiska världens ekonomiska uppsving hade
jordbruket en ringa andel. All odlingsbar mark var sedan
århundraden i bruk, det gällde således blott att genom intensivare
kultur afvinna jorden ökad afkastning. Det uråldriga
tvåskiftesbruket fick alltmer vika för treskiftesbruket, och vin- och
olivplantering blef allt vanligare. Emellertid led jordbruket mycket genom
konkurrensen med den från sädesproducerande länder kommande
spannmålen. På något skydd var ej att tänka. Staten var
tvärtom angelägen, att sädesprisen skulle hållas nere.
Det har redan nämnts, att från det peloponnesiska krigets tid
Grekland alltmer blef ett industriland, där särskildt storindustrien
bedrefs medelst slafmassor. Med den stora fabriks- och
bergverksindustrien följde äfven utveckling af formerna för rörelsens
bedrifvande. Från enmansledningen öfvergick man till
bolagssystemet, särskildt vid stora affärer med hög risk. Bolagsformen
användes äfven i fråga om förpaktningarna af statens inkomster
och verkställande af leveranser eller arbeten för dess räkning.
Samtidigt härmed försiggick bankväsendets utveckling. I de
stora helgedomarna och templen samlades sedan århundraden
väldiga kapital, bildade dels af afkastningen af tempeljordarna,
dels af fromma stiftelser, dels slutligen af depositioner både af
stater och enskilda, då dessa platsers helighet borde utgöra den
bästa garanti.
Så var det stora attiska sjöstatsförbundets krigsskatt förvarad i
templet på Delos, sedermera i Pallas Athenes tempel på
Akropolis. Apollotemplet i Delfi hade samma betydelse för grekiska
moderlandet och Artemistemplet i Efesus för Mindre Asiens
greker. Redan tidigt kommo genom tempelförvaltningarna dessa
tempelskatter i cirkulation medelst utlåning mot ränta till både
stater och enskilda.
Det uppstod äfven privatbankirer, och dessa bedrefvo ej blott
lånerörelse utan kunde äfven stå i spetsen för industriella företag.
Den förnämsta penningmarknaden fanns från 5:e århundradet
i Athen. Den störste bankiren var här efter peloponnesiska
krigets slut Pasion, ursprungligen en slaf, sedermera frigifven af sin
herre och slutligen själf innehafvare af bankaffären. Hans hus
var redan år 394 ett af de förnämsta i Grekland. Då han år
371 drog sig från affärerna, hade hans bank blifvit en
världsbank och hade oinskränkt kredit på alla grekiska handelsplatser.
Hans bank opererade till sist med det efter vår tids
bankförhållanden ytterst blygsamma kapitalet af 50 talenter, omkr. 210,000
kr., nästan uteslutande deponerade penningar. Han hade
därjämte en sköldfabrik. På båda affärerna hade han, då han
upphörde, förvärfvat en förmögenhet af 30 talenter. Därjämte hade
han erhållit burskap i Athen. Han efterträddes af en sin
frigifne slaf Phormio, som fortsatte affären mot en arrendeafgift af
100 miner ungef. 7,000 kr., för banken och 60 miner för
fabriken. Äfven denne vann rikedom och burskap i Athen. På samma
sätt stego många andra genom bankaffärer från slafståndet till
ansedd borgerlig ställning. Men, säger Beloch, ingen har arbetat
med sådan framgång som Pasion, sin tids Rothschild.
Bankväsendets utveckling hade till följd, att affärsmän och många enskilda
personer insatte sina pengar i bankerna såsom räntebärande
depositioner, hvilket åter medförde, att äfven utbetalningar alltmer
verkställdes genom anvisningar på banken. På detta sätt kommo
stora summor i omlopp, som hittills legat på kistbottnen. Äfven
ökades tillgången på klingande mynt, dels genom bearbetandet
af nya grufvor, dels genom handeln med Orienten, dels också
genom de stora penningsummor, som de grekiska legosoldaterna från
främmande land hemförde. Det var till en stor del guld, som
på detta sätt inkom i den grekiska rörelsen. Följden var att dess
värde sjönk. Under det att i 5:e århundradet guldets förhållande
till silfrets värde varit som 1 : 13 eller 14, gick under 4:e
århundradet relationen ned till 1 : 12 eller 1 : 11½. Detta åter hade
till följd en del förändringar i myntpräglingen, hvars detaljer här
förbigås såsom främmande för detta arbete.
Den stora ökningen i cirkulationsmedlen inverkade på
varuprisen m. m., såsom redan berörts. (Se sid. 44.)
Vid korinthiska krigets slut (år 387) kunde man i Athen
köpa en skäppa (52½ lit.) hvete för 3 drachmer, 60 år senare
voro 5 à 6 drachmer medelpriset. Naturligtvis kunde prisen
under inverkan af särskilda omständigheter springa upp mycket
högre. Så skedde under Alexanders fälttåg i Asien. En skäppa
hvete steg då i Athen till 10, ja, ända till 16 drachmer och en
skäppa korn till 18 drachmer.
och ersättning till borgarne för deltagande i folkförsamlingarna har
redan talats. Någon väsentlig förbättring i arbetarnes ekonomiska
ställning åstadkoms ej genom lönernas tillväxt, då
lifsmedelspriserna äfvenledes stigit. I de högre samhällsklasserna åter ökades
lyxen och njutningsbegäret så mycket mer, och exemplet från dessa
klasser verkade neråt. Då arbetarens och handtverkaren inkomst
nätt och jämnt räckte till för det nödtorftiga lifsuppehället, så
använde folket i de demokratiska samhällena sin politiska makt
för att bereda sig tillfälle att festa och roa sig på statens bekostnad.
Början gjordes därmed, att inträdesafgiften till de stora festerna
på teatern betalades till de fattigare klassernas borgare.
Sedermera utdelades penningar till folket äfven vid andra fester och
till ökadt belopp. Under Filips och Alexanders tid hade dessa
utgifter stigit till sådan höjd, att staten saknade medel för nödiga
försvarsåtgärder. Visserligen genomdref Demosthenes, då Filip
hotade Athen, att utdelningen af »theorikow», såsom denna utgift
kallades, blef suspenderad, så länge kriget varade. Efter slutad
fred började penningutdelningen på nytt, i ty att, såsom den
store talaren Demades yttrade, »theorikon» var det kitt, som
sammanhöll demokratien. Dess skadliga och demoraliserande
inverkan framträder tydligt.
De politiska och ekonomiska hvälfningarna efter det
peloponnesiska kriget hade i en stor del af Grekland medfört en
förskjutning af förmögenhetsförhållandena. I Athen voro de flesta
af de gamla förnäma jordägande familjerna utarmade, under det
att storindustrien, grosshandeln, bankaffärer samlat stora
förmögenheter hos män, som ägnat sig åt dessa verksamhetsområden. Så
efterlämnade den förut nämnde Pasion 30, bergverksägaren
Diphilos 160 talenter. Likväl fanns äfven en talrik medelklass. Efter
det lamiska kriget (år 322) bestämdes census för de borgare,
som skulle äga fulla borgerliga rättigheter, till mer än 2,000
drachmer. Denna census uppnåddes af 9 tusen athenare bland ett
totalantal af 21 tusen. Detta är ungefär samma proportion, som
förefanns vid peloponnesiska krigets tid mellan den fjärde klassen
eller theterna och de tre öfre klasserna, då den tidens tusen
drachmer, som utgjorde theternas census, måste vid det sjunkande
penningvärdet hafva varit lika med 2 tusen drachmer vid lamiska
krigets tid. Pauperismen synes sålunda ej hafva tilltagit under
4:e århundradet. Också var Athen då Greklands ekonomiskt
mest blomstrande stad, där enhvar som ville arbeta kunde
erhålla lönande arbete, hvarjämte styrelsen sökte genom utsändande
af kolonier minska det borgerliga proletariatet.
I agrarstaterna såg det annorlunda ut. Framför allt framträdde
i Sparta de sociala missförhållandena med synnerlig skärpa. Dess
lagstiftning afsåg att vidmakthålla den härskande klassens,
spartiaternas, sociala och ekonomiska jämlikhet. Det var därför
stadgadt, att ingen afyttring af den ärfda jordegendomen finge ske.
En fader kunde ej dela sin jordlott mellan sina arfvingar. Han
måste lämna den åt sin äldste son eller, om son ej fanns, åt sin
äldsta dotter. Men lagstiftningens syfte vanns icke. Den
spartiat, som ej hade någon jordlott, eller en icke tillräcklig sådan,
för honom var det ytterligt svårt att erhålla jord, såframt icke
han hade lyckan att äkta en arfdotter. Sönerna måste då stanna
på faderns gård, hvilken naturligtvis ej räckte till för att bestrida
de föreskrifna bidragen till de gemensamma måltiderna, i hvilka
alla måste deltaga, som gjorde anspråk på fulla borgerliga
rättigheter, d. v. s. att tillhöra »de jämlika» (òμîoι); i annat fall blefvo
de borgare af mindre rätt (ιπioμεíνεζ). Men de ständiga
krigen hade till följd, att många familjer dogo ut och att deras
jordlotter samlades hos några få, till större delen kvinnor. Dessa
uppgifvas på Alexanders tid hafva ägt 2/5 af Lakoniens jord.
Mildringar uti den hittills gällande lagstiftningen gjordes, så att
det medgafs, visserligen icke att sälja, men att i lifstiden skänka
bort eller genom testamente oinskränkt förfoga öfver en jordlott,
hvilket i praktiken kom på ett ut med försäljning. Genom de
väldiga rikedomar, som strömmade till Sparta från utlandet, i
synnerhet från peloponnesiska krigets tid, påskyndades
försvinnandet af de svagare gårdarna, då penningplacering i jorduppköp
företrädesvis söktes. Sålunda hade redan vid Thebes krig med
Sparta år 371 antalet fullt berättigade spartanska borgare nedgått
till 1,500. Ännu fördärfligare verkade förlusten af Messeniens
bördiga land, hvarigenom hälften af Spartas borgare förlorade sin
jordegendom, och i midten af 3:e århundradet nedgår antalet fullt
berättigade till 700.
I öfriga agrarstater var ställningen visserligen icke lika dålig, men
den fattiga befolkningen hade allt svårarare att under konkurrensen
med slafarbetet vinna sin utkomst, såsom redan framhållits.
Eröfringen af Österlandet genom Alexander och hans
efterträdare föranledde ett ekonomiskt uppsving utan like i den
grekiska världen, men ock en förskjutning i de särskilda staternas
inbördes maktställning. Athen öfverflyglades af Korinth, som
ända till stadens förstöring genom romarne var Greklands mest
glänsande stad. Framför allt uppblomstrade Makedonien.
Särskildt konung Kassander har under sin tjuguåriga regering varit
i hög grad verksam för höjandet af landets välmåga, i synnerhet
genom anläggandet af nya städer. Så lät han invånarne i en
mängd små orter flytta till Therme. Den stad, som där
uppstod, benämndes till ära för hans gemål, den store Filips dotter,
Thessalonike och blef medelpunkten för handeln i dessa trakter,
hvilken ställning den bibehållit under alla tidernas växlingar
intill denna dag.
Det grekiska moderlandet hade ännu i midten af det 4:e
århundradet intagit en central ställning i den grekiska världen.
Detta ändrades, sedan grekernas välde utsträckts öfver Östern
ända till Indus och grekiska kolonier där anlagts på alla
militäriskt eller kommersiellt viktiga punkter. Härtill kommo
ogynnsamma politiska förhållanden. Under det att den grekiska halfön
efter Alexanders död ända till landets underkufvande af romarne
sönderslets af beständiga krig och inre omhvälfningar, härskade
i Egypten under hela 3:e århundradet nästan oafbrutet fred, och
detsamma gäller om största delen af det seleukidiska riket. Under
sådana förhållanden förlorade moderlandet alltmer sin ledande
ställning och kunde ej längre med framgång bestå i den
kommersiella konkurrensen med de nya kolonialområdena. Handel
och industri började att gå tillbaka, hvarför tusentals män, som
ej mera funno sin utkomst i hemlandet, utvandrade för att söka
sin lycka i utlandet vare sig som legosoldater i konungarnes
härar eller som köpmän.
Världshandeln sökte sig nu nya vägar. Kusterna vid Indiska
oceanen öppnades för grekernas handel, och ptoleméerna anlade
utmed Röda hafvet en mängd handelsfaktorier samt trängde med
sina handelsfartyg till Kanelkusten (i nuvarande Somalilandet).
Alexandria, Antiochia och Seleucia blefvo de mest betydande
handelsstäderna. Den förstnämnda skall år 60 f. Kr. hafva haft
ett invånareantal af 300 tusen fria och åtminstone 100 tusen
slafvar. De öfriga två voro föga mindre. Samfärdseln med
Östern blef därför för länderna vid Egeiska hafvet af synnerlig
vikt. Det är nu Rhodos har sin blomstringstid, oaktadt dess
handel hufvudsakligen är transitohandel. Länderna vid Pontus,
som i 5:e och 4:e århundradena varit Greklands förnämsta
kornbodar, kunde efter Alexander ej bibehålla denna ställning, ansatta
som de voro af det inre landets barbarfolk. Visserligen försågo
de fortfarande den grekiska marknaden med slafvar, slaktboskap
och saltad fisk. Men spannmålsexporten gick tillbaka, och de
måste till och med vid missväxt importera säd från Grekland.
Pontusstäderna, af hvilka Sinope var den förnämsta, gingo
tillbaka i välstånd, till dess de kommo under det mithradatiska riket,
hvars hufvudstad Sinope blef.
Det allmänna uppsvinget i handel och industri efter Alexander
och bildandet af de stora monarkierna hade till följd, att stora
rikedomar samlades, såsom ock framgår däraf, att räntefoten
sjönk från 12 % i midten af 4:e århundradet till 10 % i det 3:e
och 7 % vid början af det 2:a århundradet. Slafpriserna voro
under 2:a århundradet oförändrade eller 500 drachmer. Achéerna
betalade detta pris år 194 för de romerska fångar, som under
Hannibalskriget sålts till Peloponnesus.
En annan följd af kapitaltillväxten var att på enskilda händer
rikedomar samlades, som gingo vida utöfver hvad den grekiska
världen dittills sett i detta afseende. Alexander hade efter sin
tronbestigning och ännu mer efter eröfringen af perserriket på
det frikostigaste utdelat penningar och domäner åt sina generaler
och högre ämbetsmän, och hans efterträdare följde det gifna
exemplet. Så förlänade en af seleukiderna åt en af sina
högtbetrodda män ett jordområde om 6,000 plethrer, 600 har,
odlingsbar jord, under det i Attika redan hälften ansågs som en stor
domän. Omkring 200 år f. Kr. uppgifves en etolisk statsman
hafva ägt 200 talenter, och en borgare i Abdera omkr. 170 f. Kr.
ägde 200 slafvar och frigifna, hvilket tyder på en stor jordegendom
eller stora fabriker.
Jämsides med detta rikedomens hopande på några få enskilda
individer försvann medelklassen och utarmades massorna.
Storstäderna, såsom Alexandria, Rhodos, Korinth och Karthago, måste
hafva inneslutit ett talrikt proletariat. Regeringarna voro också
angelägna att hålla dessa massor vid godt lynne genom att
bereda dem brödsäd till billigt pris. De romerska
sädesutdelningarna hafva i den helleniska Östern haft sin förebild.
Om småbrukarnes försvinnande i det egentliga Grekland,
särskildt i Sparta, har redan talats. Spartas konung Kleomenes ville
genom en ny uppdelning af jorden åstadkomma en omdaning
af samhället. Sedan han genom en statskupp förskaffat sig den
erforderliga makten, företog han verkligen en så revolutionär
reform. Men han förlorade massornas sympatier, då han ej
öfverallt på Peloponnesus kunde genomföra en reform i äganderätten till
jorden, och dukade under för en koalition af acheiska förbundet
— som med det etoliska förbundet vid denna tid delar det
afgörande inflytandet i Grekland — och flera städer i olika
landskap samt Makedonien. Han besegrades vid Sellasia år 222 och
måste fly ur landet. — Den militära duglighetens aftagande, som
nästan öfverallt framträdde i de grekiska republikerna, beror till
stor del på det fria bondeståndets försvinnande.
Men äfven jordmagnaternas läge var bekymmersamt icke blott
i Lakonien utan äfven på andra ställen såsom i Etolien och
Beotien på grund af dels de oupphörliga krigen, dels äfven
jordaristokratiens höga lefnadssätt. I stället för att vara den lagliga
ordningens fastaste stöd blefvo de vänner af en social revolution.
Insolvens- eller bankruttförklaring i fråga om hypoteksskulderna
var i de agrariska kretsarna lösen, och till dessa slöto sig
proletärerna, i hopp att en reform af egendomsförhållandena äfven
skulle komma dem till godo. Mot dessa stodo långifvarne,
innehafvarne af det rörliga kapitalet. Efter åtskilliga försök att genom
moratorier och på annat sätt hjälpa gäldenärerna kom det till
öppet krig mellan gäldenärer och borgenärer.
Lifligheten i handels- och sjöfartsförbindelserna förutsätter
motsvarande liflighet på landthushållningens och industriens område.
De stora affärsföretagen antagas hafva ökats efter Alexanders tid
både till antal och omfattning. Men om industrien dittills
hufvudsakligen arbetat med slafvar, så inträdde under den
hellenistiska tiden en förändring härutinnan. Ty just de länder, som i
3.e århundradet blefvo hufvudsäten för den industriella
verksamheten, Egypten, Syrien och Babylonien, hade en mycket tät
inhemsk befolkning, som kunde förse de grekiska arbetsgifvarne
med huru stort antal arbetare som helst, och dessa arbetare voro
antagligen ej synnerligen fordrande med afseende på arbetslönen.
Det fanns således icke någon anledning att utifrån införa ofria
arbetare, om icke möjligen särskildt kunniga och erfarna sådana,
då det var fråga om att sätta upp nya fabriker. Också visa
egyptiska urkunder från ptoleméertiden, att det fria arbetet var det
allra vanligaste icke blott i landthushållningen utan äfven i
industrien. Slafmassor förekommo egentligen blott i Alexandria.
I Mindre Asien rådde lifegenskap; landtbefolkningen var
bunden vid torfvan, förpliktad till dagsverken och att gifva skatt.
Härmed kunna jämföras Spartas heloter och det senare romerska
kolonatet. Huruvida liknande förhållande vid denna tid härskat
äfven i Syrien och Babylonien, är ännu okändt. I det grekiska
moderlandet inträngde efter Alexanders tid slafveriet i trakter,
som dittills varit jämförelsevis förskonade därifrån. Särskildt
utbredt var det på det etoliska förbundets område. Dock förmådde
det friar arbetet att bibehålla sig till och med i ett sådant
industricentrum som Korinth. Äfven på Sicilien användes slafvar i
stigande utsträckning. I 2:a århundradet hafva de puniska krigen
bidragit därtill. De karthagiska storgodsägarnes latifundier i
Libyen sköttes nämligen genom slafarbete.
Slutligen bör med afseende på befolkningsförhållandena i
Grekland anmärkas, att medan folkökningen afstannat under 3:e
århundradet, börjar befolkningsnumerären under 2:a århundradet
märkbart aftaga trots den härskande freden och oaktadt Grekland
denna tid förskonats från härjande farsoter. Förnämsta orsaken
härtill var den allmänna obenägenheten att ingå äktenskap och
seden att ej upptaga alla de barn som föddes.
Athen var utan gensägelse den grekiska världens andliga
hufvudstad, om ock under den hellenistiska tiden såsom andlig
centralpunkt, särskildt för de vetenskapliga studierna, tillkom
Alexandria med dess Museum, och Athen förblef det äfven, då
det upphört att vara den förnämsta sjömakten och öfverträffats
af andra i handel och industri. Särskildt under kejsartiden blef
staden i sammanhang med framträdandet af en ny litterär-retorisk
riktning, den s. k. nya sofistiken, universitetsstaden framför andra.
Då upprättades nya lärostolar af kejsarne Antoninus Pius och
Marcus Aurelius, och professorerna åtnjöto åtskilliga värdefulla
privilegier. Det må redan här sägas, att detta riksuniversitet
blomstrade under de hedniska kejsarne men fick, oafsedt
konkurrensen med den nyupprättade högskolan i Konstantinopel,
utstå svåra tider under de kristna kejsarne, till dess Justinianus
helt brutalt för alltid tillintetgjorde det berömda lärosätet år 529.
Alla stora och ädla tankar hade i Athen uppstått eller upptagits
och vårdats. Äfven på det etiska området har framsteg ägt rum.
Den nya andan visar sig där i olusten för eröfringskrig. Redan
efter det peloponnesiska kriget blef obenägenheten för krigstjänst
allmän, i synnerhet mot fälttågen i främmande land. Det blef
icke så lätt som ännu i Alexanders tid att i Grekland värfva stora
legohärar, helst genom kolonisationerna i Asien de som förut
sökt sin utkomst genom soldattjänst erhållit möjlighet att genom
fredligt arbete vinna jordegendom och därmed välstånd. Det
politiska lifvet, sådant det gestaltat sig i Athen, var ej heller
lockande. Män sådana som Plato afhöllo sig fullständigt därifrån,
och Epikur uttalade sig i samma riktning. Gällde det åter
försvaret af hem och härd, skyndade borgarne både i Athen och
annorstädes med gladt mod att gripa till vapen. Försvaret af
Athen mot Demetrios, stadsbelägraren, och sedan i 1:a
århundradet mot Sulla utgjorde vapenbragder, jämförliga med de stora
dagarna under perserkrigen och det peloponnesiska kriget. Den
växande bildningen hade äfven till följd en stigande humanitet.
Krigslagarna hade ock efter sistnämnda krig blifvit mildare.
Diadochkrigen fördes, såsom Beloch säger,
med en ridderlighet som
förefaller helt modern, hvilket dock, efter hvad vi nu under
världskriget upplefva, ej har den betydelse som åsyftats.
Dess värre måste i detta loford öfver diadochtidens
ridderlighet äfven den restriktionen göras, att den ej framträdde
gentemot Filips och Alexanders familjer, oaktadt dessa stora
konungar lyftat Makedonien och grekiska namnet till maktens och ärans
högsta tinnar. Hela den kungliga familjen, både af man- och
kvinnokön, utrotades. Äfven de flesta af de nya konungarne
dogo en våldsam död. Förhållandet torde hafva varit att
soldaterna varit skäligen likgiltiga för frågorna om den ene eller
den andre generalen skulle blifva det stora Alexanderrikets herre
eller angående fördelningen af provinserna. Dessa frågor
framkallade ingen upphetsning, och då i de mot hvarandra uppställda
härarna stodo gamla vänner och vapenbröder, var det ju en
naturlig sak, att de visade hvarandra all den hänsyn som var
förenlig med krigets ändamål. Stundom gjorde de dock öppet
uppror. Så reste sig mot Antigonos hans galatiska legosoldater.
De blefvo besegrade, och Antigonos lät nedhugga dem till sista
man.
kända för sin ljumhet och opålitlighet. I Karthago vågade man
ej värfva sådana till det antal, som verkligen behöfdes, och om
den ödesdigra kris, hvilken de beredde handelsstatens regering,
vittnar nogsamt första puniska krigets historia med dess efterspel.
Krigen mellan de grekiska republikerna fördes med mindre
skonsamhet. Hvar och en som föll i fiendens hand såldes som
slaf, om han ej kunde gifva lösepenning. I synnerhet etolerna
gjorde sig kända genom sådan krigföring.
Vid denna tid har blott sällan förekommit, att befolkningen i
en grekisk stad sålts till slafveri. Att en grekisk stad förstörts
af greker har knappast inträffat efter Thebes intagande genom
Alexander. Konungen öfverlät då åt sina grekiska bundsförvanter
att fälla domen. Den blef, att staden skulle jämnas med jorden,
och invånarne, mer än 30 tusen, bortfördes till Makedonien eller
såldes som slafvar. Detta öde hade genom Thebe tidigare
vederfarits andra beotiska städer.
Under fälttågen i Asien inskärpte Agesilaus hos trupperna
budet att äfven i den fångne barbaren akta människan och
behandla honom humant. Äfven Alexander förfor skonsamt mot
de besegrade och lät blott undantagsvis sälja större massor till
slafveri, såsom efter stormningen af Tyrus. Med Alexanders
världsrike utvidgades hellenernas andliga horisont, och vid
beröringen mellan den helleniska kulturen och den
judisk-asiatiskegyptiska uppstod den hellenistiska, som fick en väsentligen
kosmopolitisk karaktär. Redan filosoferna af den kyniska skolan
nämnde sig världsborgare. Men först hos deras efterföljare
stoikerna finner man läran, att äfven främlingen och slafven, om
han blott är en ädel man, icke står tillbaka för den frie greken.
Å andra sidan började alltmer Orientens seder i fråga om
rättsskipningen återverka på grekerna. De barbariska bestraffningar,
som varit brukliga i perserriket, började tillämpas äfven på
greker, i första rummet på sådana som varit anstiftare af uppror.
Till en början voro sådana bestraffningar sällsynta, men under
århundradenas lopp blefvo de allt vanligare, och straffrätten i dess
helhet utmärkte sig genom oerhörd grymhet.
Härmed hafva de viktigaste dragen af den ekonomiska
utvecklingen liksom ock af slafveriets ställning behandlats. Om ock
enstaka uttalanden hördes, att det vore bättre att hafva en god
herre än att lefva i elände såsom fri, voro slafvarne helt
naturligt missnöjda med sin lott. Där stora massor voro hopade på
samma ställe och förhållandena gynnade en sammansvärjning,
utbröt missnöjet i fullständigt uppror, såsom i Lakonien
upprepade gånger, på Chios och senare på ett fruktansvärdt sätt i
den romerska världen. Där de ej vågade gripa till öppet våld,
visade de sitt hat genom en dold och därför oåtkomlig
motsträfvighet, genom lömskhet, list och bedrägeri. Slafveriet
förnedrar och demoraliserar ej blott slafvarne utan ock den
härskande klassen.
Äfven om den grekiska nationen på grund af inre tvedräkt
förlorade sin frihet, har den dock i de förbundsstater, den
etoliska och den akeiska, som i början af 3:e århundradet bildades,
skapat former som peka utöfver forntiden. Monarkien hade åt
hellenismen vunnit världsherraväldet. Men den hade ej förmått
upprätthålla den inre freden i Grekland. Så kommo de
ofvannämnda förbundsstaterna till stånd. De omfattade hvardera en
mängd kommuner eller kantoner med lika rättigheter, men med
en gemensam centralstyrelse och ett råd af deputerade.
Afgörandet i de gemensamma angelägenheterna försiggick ej efter
individernas utan efter kommunernas antal, och mot öfvergrepp i de
särskilda kommunerna af en samhällsklass mot en annan fanns
besvärsrätt till centralstyrelsen. Ordningen var sålunda betryggad
mot både massvälde och oligarki. Sådan var författningen. Men
äfven här dref tvedräkten och afundsjukan sitt spel, och det
dröjde icke länge, innan romarne lade sin järnhand öfver landet.
Om den grekiska frihetens senare öden skall förtäljas i
sammanhang med Roms historia.
—
Italien.
Italien omfattade från kejsar Augusti tid den så benämnda
halfön från dess sydligaste spetsar intill Alperna i norr och väster.
Landet inneslöt i forntiden folk af olika härstamning. Under det
att hufvuddelen af befolkningen tillhörde italikernas gren af den
indo-germanska rasen och hade sina kraftigaste stammar i
latinarne och sabellerna, voro i sydligaste Italien, såsom af det
föregående framgått, genom kolonisationer från olika städer i det
grekiska moderlandet greker bosatta, hvarjämte besläktade
illyriska stammar inflyttat dels sjöledes i söder, dels landvägen i
nordöstra delen af halfön intill Etsch. Alla dessa voro dock
indo-germaner. Men i nordväst och på Korsika och Sardinien
förefanns en befolkning af icke-indogermansk härstamning,
benämnd ligurer, till hvilka man räknade äfven sikelerna och
sikanerna på Sicilien. Det äldsta kulturfolket var etruskerna,
likaledes af icke-indoeuropeiskt ursprung. Hvarifrån och på
hvilken väg dessa senare kommit till Italien, är ännu oklart. Starka
skäl hindra antagandet att de kommit landvägen norr ifrån. De
gamla ansågo dem hafva sjöledes invandrat. Edv. Meyer och
professor Oscar Montelius, som framför andra studerat de olika
folkens kultur under de äldsta tiderna, ha anslutit sig till denna
uppfattning. Men Italiens betydelse i den allmänna kulturens, i
hela världens historia är ej beroende på den ena eller andra
folkstammen utan uteslutande på en enda latinsk stad, hvilken under
århundraden af strider underlagt sig först hela Italien, sedan efter
hand alla Medelhafsländerna och till sist blifvit hufvudstaden i
ett världsrike. Det är Roms utveckling som i det följande skall
behandlas ur förut angifna synpunkter.
Rom.
Stadens äldsta historia är höljd i sagans dunkel. Såsom säkert
torde få anses, att den hade en befolkning af jordbrukare och
herdar, lefvande uti ytterst enkla förhållanden. Men dessa romerska
bönder voro utmärkta krigare, som i ständiga krig med svärdet
utvidgade stadens område. Om slafvar under denna period
funnos måste deras antal hafva varit obetydligt. Jordområdet
brukades af ägaren själf, som satte sin ära häri, äfven om han hörde
till de mest ansedda i detta primitiva samhälle. Till familjen
hörde dess klienter, förpaktare och daglönare, som utgjorde
dagsverken för sina patroni och därför personligen och rättsligen
skyddades af dessa. I dessa äldsta tider utfördes alla för en
familjs lefnadsbehof erforderliga arbeten inom hemmet. Denna
det romerska hushållets själftillräcklighet är ett starkt framträdande
drag under den tidigaste perioden. Men äfven i detta samhälle
framträdde med tiden nya behof, för hvilkas fyllande förutsattes
särskild teknisk färdighet och speciella verktyg. Härmed
uppstodo särskilda kategorier af handtverkare, och dessa främlingar,
som slogo sig ned i Rom, utgjorde början till plebejernas
samhällsklass inom den nya stadsstaten. Stadens fortgående
utvidgning och storartade byggnadsarbeten såsom cloaca maxima och
Servii Tullii mur vittna om stora ekonomiska och kulturella
framsteg men också om stigande användande af slafvar. Genom
strider med grannstammarna förvärfvades nya landområden. Denna
statsjord togs i besittning af de gamla släkterna, patricierna,
under det att de ekonomiskt svagare borgarne, till hvilka i
öfvervägande grad plebejerna hörde, genom de många krigen och de
hårda skuldlagarna bragtes i svåraste nöd.
Denna ekonomiska utveckling tyder på att äfven rörlig
förmögenhet börjat samlas och att de stora familjerna förfogade
öfver kapital, som de genom ocker gjorde fruktbärande. Att
romarne tidigt intresserat sig för handel, torde framgå af det
faktum, att de redan uti republikens första tid ingått fördrag
med Karthago, i hvilket bestämda aftal ingingos rörande de
platser, som skulle stå öppna för de kontraherande makterna
och hvilka som icke finge beträdas.
Rom förfor på olika sätt mot besegrade städer. Många orter
förlorade jämte sitt jordområde fullständigt sin existens, och
invånarne fingo inflytta till Rom, andra beröfvades sin politiska
organisation men tillätos bestå såsom byar. Mera gynnade
motståndare erhöllo, visserligen icke den fulla borgarrätten, men en
inskränkt sådan med bevarande af en viss kommunal själfständighet
och blefvo municipier.
afhandlingen: »Ståndens ärftlighet i det romerska världsriket», från sid. 48. Dessa erhöllo längre fram full
borgarrätt. Men borgarkommuner uppstodo äfven på annan väg, nämligen
genom utsändandet af kolonier.
Speciellt utmärkande för romarne är deras sträfvande att genom
anläggandet af kolonier trygga sin politiska makt. Dessa kolonier
äro militära utposter, förlagda i eröfrade städer, närmast
jämförliga med de attiska kleruchierna. Kolonisterna, romerska
borgare, erhöllo af den invånarne fråntagna jorden ett stycke
land att odla. De bibehöllo sin romerska borgarrätt. Men icke
blott romerska borgare utsändes på detta sätt, äfven romarnes
blodsförvanter latinerna användes för anläggande af sådana
militära kolonier, i synnerhet sedan dessa efter år 338 stodo i
fullständigt beroende af Rom. Med beundransvärd skicklighet
förstod den romerska statskonsten att så söndra bundsförvanternas
intressen, att någon sammanslutning dem emellan ej var att
befara. De måste afstå från all rätt att ingå förbund med andra
städer och fullständigt underordna sig Roms militära och
diplomatiska ledning.
Samtidigt med denna utveckling utbredde romarfolket sin makt
under väldiga strider med etrusker, umbrer och samniter åt alla
håll i allt snabbare tempo. Det nära Rom belägna Veji intogs
år 396, och år 264 är Italien från floderna Rubicon och Macra
intill det Siciliska sundet under Roms välde.
Men den ekonomiska och finansiella utvecklingen höll ej jämna
steg med den politiska. Rom stod i detta afseende långt efter
denna tids öfriga stormakter. De latinska kolonierna och
bundsförvanterna voro fria från skatteskyldighet och fingo med
romarne dela krigsbytet och den eröfrade statsjorden, om ock Rom
tog lejonparten. Det omedelbara romerska statsområdet var
ekonomiskt så litet utveckladt, att de indirekta skatterna lämnade
blott ett jämförelsevis litet belopp.
Statsdomänerna voro visserligen betydande, särskildt efter
eröfringen af det Senonska gebitet vid Adriatiska hafvet, men
gåfvo staten obetydlig afkastning, enär det stod hvarje borgare
fritt att mot en ringa afgift odla eller till betesmark ockupera
huru stor del som helst af denna statsjord, en förmån, som
aristokratien var angelägen att bevara. Vid hvarje krig måste därför
en direkt förmögenhetsskatt, tributum, påbjudas, som sedermera
skulle återbetalas af bytet — något som ej alltid var möjligt.
Först efter eröfringen af Sicilien och Sardinien blefvo de romerska
finanserna förbättrade, men äfven då stod den italiska
stormakten efter både Karthago och stormakterna i Östern.
Genom väldets utsträckning öfver det södra Italien hade
visserligen byte och landområde förvärfvats, men man hade äfven
gjort bekantskap med Campaniens och de grekiska städernas
förfinade kultur, hvarigenom nya behof skapades. Det var vid
denna tid för första gången silfvermynt präglades i Rom år 269,
hvarigenom handelsförbindelserna med den grekiska världen i
hög grad underlättades. Hufvudmyntet blef denaren, som
betraktades likvärdig med den grekiska drachman och motsvarande
10 kopparas. Nu var tiden kommen för Rom att gripa in i de
stora Medelhafsstaternas politik.
Den kamp, som sedan århundraden fördes om herraväldet på
Sicilien mellan greker och karthager, följdes med stigande intresse
af romarne, allteftersom de nalkades dessa nejder. Det har
redan omtalats, huru de satte sig i besittning af Messana och
därigenom fingo en fast stödjepunkt för sina operationer år 264.
Redan följande år öfvergick den nye konungen i Syrakusa
Hiero till Rom, och under många lyckans växlingar fördes kriget
både till lands och till sjöss, både på Sicilien och i Afrika, till
år 241, då det första puniska kriget afslutades. Karthago måste
afträda Sicilien och kringliggande öar och betala 3,200 talenter i
ersättning för krigskostnaderna. Sicilien (utom Syrakusa) blef
den första romerska provinsen.
Det af nybyggare från Tyrus anlagda Karthago blef i följd af
sitt lyckliga läge, det omgifvande landets bördighet och
invånarnes idoghet den ledande staden i täflingskampen med
hellenerna i Västern. Det blef dess sträfvan, sedan det misslyckats
i att undantränga hellenerna från Sicilien, att åtminstone
fullständigt utestänga dem från sydvästra delen af Medelhafvet och
förbehålla handeln i dessa trakter åt karthagerna själfva. Denna
politik tillämpades så strängt, att enligt uppgift från en samtida till
de puniska krigen, hvarje främmande skeppare, som anträffades
på väg till Sardinien eller Herkules" stoder, störtades i hafvet och
hans fartyg borrades i sank. Men Karthago nöjde sig ej med
att vara blott en handelsstad, som arrenderade marken, där den
låg. Det upphörde att betala grundränta åt de här boende
berberna, och man beslöt att grunda ett stort välde i norra Afrika.
Den bördiga libyska jorden tillgodogjorde sig karthagerna genom
en landthushållning i stor skala och under användning af stora
slafmassor. Så uppgifves det, att en och annan borgare hade
ända till 20 tusen. Hela libyska byar blefvo eröfrade, och de
fria bönderna blefvo förvandlade till fellahs, torpare, som skulle
till sina herrar betala en fjärdedel af jordens afkastning och hade
att regelbundet ställa rekryter till Karthagos krigshär. Äfven de
öfriga fenicierna i Afrika, de så kallade libyfenicierna, voro
faktiskt undersåtar under den härskande staden. De fingo ej
träda i förbindelse med utlandet och måste betala en hög tribut.
Karthagos välde utsträcktes ända till Atlantiska hafvet.
Samtidigt med denna Karthagos uppblomstring aftogo de stora
feniciska städerna i hemlandet, utsatta som de varit för de
stora eröfrarnes anfall, från Salmanassar och Nebukadnesar till
Alexander den store. De förnäma familjerna och de gamla
firmorna flyttade till stor del öfver till Karthago, medförande
sina kapital och sina handelstraditioner. Karthago var afgjordt
den feniciska stammens största stad, liksom det ock var en
framskjuten utpost från den semitiska Östern med sin brutala
krigföring, sin grymma straffrätt, som tillämpade korsfästningsstraffet
på olyckliga fältherrar och amiraler, slutligen ock genom den
ohyggliga seden att i tider af nöd offra den förstfödde sonen för
att försona Moloks vrede.
Författningen i Karthago var aristokratisk liksom i Rom. Men
det är ej en börds- utan en penningaristokrati. Någon välmående
medelklass finnes icke. Massan af befolkningen är egendomslös.
Karthagerna voro Roms läromästare med afseende på rationellt
jordbruk men också i fråga om utnyttjande och utsugning af
undersåtarne, hvilka faktiskt behandlades som statsslafvar och
därför städse voro färdiga att göra uppror. Finanserna voro i
ett blomstrande skick. Vid denna tid hade Karthago blott
guld- eller kopparmynt. Till ersättning för silfvermynt skall ett
kreditmynt hafva utgifvits, som bestod af en metallkärna i ett
omhölje af läder och försedt med statens stämpel.
Flottan var utmärkt, men hären var ej en borgarhär utan
bildad af legosoldater och libyska undersåtar. Stadens invånareantal
uppgifves efter Strabo vid tiden för dess förstöring hafva
uppgått till 700 tusen, en siffra som allmänt antages vara för hög.
Ett nyligen utkommet arbete
1913, sid. 24. söker att efter den krans af
nekropoler, som på olika tider omgifvit staden, genom jämförelse med
nutida storstäder bestämma dess utsträckning och approximativt
angifva invånareantalet. Författaren stannar vid siffran 125—130
tusen, som dock onekligen förefaller för låg. Också anser
Beloch
invånare.
Emellertid reste sig mot den härskande penningaristokratien
en stark opposition. Särskildt voro många af officerarne
missnöjda med de bestående förhållandena. Alla dessa satte sitt hopp
till den store härföraren Hamilkar af Barkassläkten, hvars
inflytande efter det hjältemodiga försvaret af Sicilien ytterligare
stigit, sedan han nedslagit legotruppernas och libyernas
uppresning. Det genomdrefs, att han erhöll högsta befälet öfver hären
på obestämd tid. Han gick med hären öfver till Spanien,
närmast för att där skaffa ersättning för förlusterna genom
fredsslutet 241 och det libyska upproret. Han eröfrade södra och
östra kusten samt gjorde de flesta stammarna ända till Ebro
beroende af Karthago. Städer och hamnar anlades i den nya
karthagiska provinsen, som blef af betydelse såsom
afsättningsområde för Karthagos handel och därjämte utgjorde en viktig
inkomstkälla genom de vinstgifvande bergverken, särskildt
silfvergrufvorna. Men sitt största värde hade dessa spanska
besittningar såsom ett utmärkt rekryteringsområde och genom den
allmänna förstärkning i värnkraft, som förvärfvades för den puniska
hären. Hamilkar fick ej själf utföra de planer, för hvilka
eröfringarna i Spanien utgjorde förberedelsen. Det är hans son
Hannibal, arftagaren af faderns både planer och snille, som skall
utföra det stora verket. — Rom, som efter det första puniska
kriget i följd af sitt allmänna intresse för den grekiska odlingen
haft sin uppmärksamhet stadigt fäst på de hellenistiska staterna
i Östern och för tryggandet af Italiens handel i Adriatiska hafvet
tuktat de illyriska sjöröfvarne, hade sedan varit sysselsatt med
eröfring af gallernas områden söder om Po och sökte på det
vanliga sättet med kolonier och fästningar betrygga sin nya
eröfring. Hannibal var angelägen att infalla i Italien, innan
gallerna voro fullständigt kufvade. Våren 218 bröt han upp från
Cartagena i Spanien mot norden.
Hannibals krig i Italien skakade det romerska väldet i dess
grundvalar men ådagalade också, huru fast hopfogadt detta välde
var. Nederlag följde på nederlag, men icke en enda af Roms
bundsförvanter afföll. Romerska senatens mod och fasthet växte
i jämnhöjd med farorna. Det förkrossande nederlaget vid Cannæ
år 216, där 70 tusen romare stupade, medförde visserligen Capuas
och de flesta nederitaliska städernas affall. Men med stolthet
afvisade senaten Hannibals anbud att mot lösepenning utlämna
de tagna fångarne och vidtog de kraftigaste åtgärder för att
uppsätta nya härar: allt vapenfört manskap kallades under fanorna,
skuldfångar och förbrytare, till och med 8 tusen af staten köpta
slafvar väpnades. Dessa sistnämnda blefvo sedermera för sitt
välförhållande frigifna och erhöllo borgarrätt. Statens finanser
voro i bedröfligt skick. Trots myntförsämringar förmådde man
ej bestrida de nödiga utgifterna. Men patriotismen hos de
bemedlade samhällsklasserna gjorde allt för att fylla bristerna. Värst
var det för bönderna. Krigsgärder, lång vapentjänst och
fiendens framfart voro för dem ödeläggande. Öfverallt lågo åkrarna
obrukade, till och med där kriget ej rasat fattades folk för att
bruka dessa. Sädesprisen stego till tredubbelt mot de normala
prisen i hufvudstaden.
Kriget drog sig emellertid allt längre söder ut, och då
Hannibal ej erhöll förstärkning hvarken från Karthago eller från
konung Filip i Makedonien, såsom han beräknat, återtogo romarne
den ena staden efter den andra.
Kriget afgjordes i Afrika genom Publius Cornelius Scipios
seger vid Zama.
Karthago blef nu en vasallstat under Rom, inskränkt till Afrika
och utan egen rörelsefrihet i politiskt hänseende. Det utvidgade
numidiska riket under Massinissa blef satt såsom tuktomästare,
om sådan skulle behöfvas, och alltid såsom vaktare öfver
Karthagos hållning gentemot Rom.
Resultatet af den långvariga kampen var en fullständig
förändring af det politiska läget vid Medelhafvet. Öfver västra
delen af dess område fick Rom afgjordt herravälde, och det lade
tydligt i dagen, att det icke skulle ställa sig likgiltigt med
afseende på förhållandena i de af Alexanders rike bildade staterna
i Östern.
Straffet träffade fruktansvärdt dem som affallit till Hannibal.
I Capua blefvo de som ej nedhöggos på stället sålda som
slafvar. I Tarent uppgifvas 30 tusen hafva drabbats af samma dom.
Capuas stadsförfattning upphäfdes, och staden förvandlades från
Italiens andra stad till en by. Dess hela jordområde blef
förklaradt som statsjord och styckadt i småbruk för att utarrenderas.
Bruttierna blefvo lifegna och förlorade för alltid rätt att bära
vapen.
Genom konfiskationer, som öfvergingo äfven andra kommuner,
fick staten möjlighet att anlägga en mängd borgarkolonier. Sedan
ligurerna i nordvästra Italien efter hårdnackadt försvar blifvit
besegrade, kunde Rom år 181 förflytta 40 tusen och följande år
7 tusen ligurer till det ödelagda Samnium. Det campanska
gebitet beredde i den följande tiden statens finansväsen goda
inkomster. Men kriget hade också förstört en mängd orter,
förtärt det mödosamt hopsparade kapitalet samt demoraliserat
befolkningen genom vanan vid lägerlif. Slafvar och ruinerade fria
slogo sig tillsammans och bildade fullständiga röfvarband, om
hvilkas samhällsfarlighet det faktum vittnar, att under år 183
blott i Apulien 7 tusen människor måste dömas för stråtröfveri.
Denna landsbygdens förvildning ökades genom jordbrukets
undanträngande af boskapsskötsel, med hvilken näring följde en mängd
vilda herdeslafvar. För den italiske jordbrukaren var det ett
hotande varsel, att från Sicilien och Egypten brödsäd måste
importeras för att lifnära romerska folket. Befolkningsnumerären
sjönk. Uppgiften att 300 tusen italiker fallit i kriget antages ej
vara öfverdrifven. En fjärdedel af Roms befolkning hade
omkommit. Endast vid Cannæ föllo så många senatorer, att blott
genom en utomordentlig kreering af 177 nya senatorer ståndet
kunde bringas upp till normalantalet 300.
Många och svåra problem förelågo för de romerska
statsmännen : författningens reformering i öfverensstämmelse med den stora
statens kraf, latinarnes sammansmältning med romardömet, hela
Italiens latinisering, provinsernas ställning till det härskande
folket och slutligen medelklassens stödjande och stärkande. Allt
detta utgjorde stora uppgifter, på hvilka den framtida
utvecklingen berodde. Men för den närmaste framtiden förestodo nya
krig.
Konung Filip insåg för sent sin skuld i Hannibalskrigets
utgång. I krigets sista skede, då Hannibal i Afrika stod mot
Publius Scipio, understödde han i hemlighet Karthago, hvilket ej
blef obekant för romarne, om det ock kanske ej kunde bevisas.
Detta var ej glömdt, då romarne fingo nya anledningar att angripa
Filip.
Det är visserligen möjligt, att romarne efter Karthagos
besegrande vid Zama ej önskade utsträcka sitt välde åt öster utan
voro tillfreds, om de blott i Grekland och Afrika hade ofarliga
grannar. Det visade sig emellertid snart, att om detta varit
grundtanken i den romerska politiken, ett sådant program ej
kunde tillämpas. Förvecklingarna mellan de hellenistiska staterna
gjorde romarnes ingripande nödvändigt. Konungarne i
Makedonien och Asien, Filip och Antiochos, hade ingått ett förbund
att tillintetgöra det af dem hatade egyptiska riket och sig
mellan dela dess länder. Utan att ens förebära någon orsak angrepo
de den under en minderårig konung stående värnlösa staten och
utbredde sig öfver de egyptiska besittningarna i Mindre Asien.
Filips välde ökades betydligt, och han var icke längre en ofarlig
granne. I egenskap af förmyndare för den minderårige
konungen intervenerade den romerska regeringen till en början blott
diplomatiskt genom affärdande af ambassader till båda konungarne,
men aktade sig noga för att utsätta sig för strid med båda
konungarne samtidigt. Antiochos fick därför ostördt fortsätta med
förverkligandet af sina eröfringssyften, hvarför han lämnade
förbundsbrodern i sticket. År 200 utfärdades den romerska
krigsförklaringen mot Filip, och år 197 afslutade konsuln Titus
Quinctius Flamininus kriget. Filip fick behålla i det närmaste
det egentliga Makedonien men måste förplikta sig att ej ingå
förbund med främmande stater utan Roms vetskap eller affärda
beskickningar till utlandet, att ej föra krig mot civiliserade stater,
att ej underhålla en krigsmakt större än 5 tusen man, att
utlämna alla örlogsfartyg utom 5 och slutligen att ingå förbund
med Rom och vid påfordran ställa hjälptrupper. Makedonien
blef sålunda en vasallstat under Rom liksom kort förut
Karthago. Vid Isthmiska spelen kunde grekvännen Flamininus
för den församlade mängden tillkännagifva senatens beslut, att
alla grekiska stater skulle vara fria. Nu kom turen till
Antiochos, som angripit Roms trogne bundsförvant konungen i
Pergamon och dessutom tagit i sitt skydd den landsflyktige Hannibal,
ehuru han ej följde dennes råd. Efter några års fruktlösa
underhandlingar utbröt kriget, då Antiochos landsteg i Grekland. Han
besegrades såväl i Grekland som sedermera i Asien, hvarefter
fred slöts. Antiochos måste afträda alla sina besittningar i
Europa och i Asien allt område väster om floden Halys samt
afsäga sig all rätt att föra anfallskrig med de västra staterna eller
under några förhållanden från dem göra några landvinningar. Af
flottan fick han behålla blott 10 skepp, de öfriga brändes.
Romarne tålde öfverhufvud icke tillvaron af en sjömakt. Till
ersättning förlänades åt Antiochos titeln af romerska folkets vän.
Oaktadt Filip till hämnd för Antiochos" underlåtenhet att
enligt fördraget bistå honom i hans krig mot Rom ställt hela sin
krigsmakt till romarnes förfogande, erhöll han vid fördelningen
af landvinningarna föga eller intet. Vid denna gynnades framför
allt riket Pergamon, som gentemot såväl honom som Antiochos
fick samma ställning som Massinissa i Afrika gentemot Karthago.
Filip var djupt missnöjd, och rufvande på hämnd sökte han att
bilda en koalition mot Rom. Själf fick han ej upplefva stridens
återupptagande. Det föll på hans efterträdare Perseus" lott.
Genom segern vid Pydna år 168 tillintetgjorde Emilius Paullus
Makedoniens existens såsom stat. Landet styckades i fyra
republikanska stadsförbund, mellan hvilka ingen rättsgemenskap fick
bestå, och blef för alltid afväpnadt; blott vid norra gränsen
medgafs en rad af utposter mot barbarerna. Äfven det illyriska riket
upplöstes och tre republiker bildades: fribytarefiottan konfiskerades.
— Svårare var det att ordna förhållandena i Grekland, hvars
stora forntid och höga kultur väckt de bildade kretsarnas i Rom
lifliga beundran och förvärfvat för hela den helleniska nationen
det mäktiga romarrikets varma sympatier. Där rådde alltjämt
mellan och inom de särskilda städerna split och tvedräkt.
Framför allt var det för grekerna olyckligt, att de stora acheiska och
etoliska förbunden, hos hvilka midt i den allmänna vanmakten
och förfallet något af forntidens bättre anda fanns kvar, voro
sinsemellan fientliga. Härtill kom att mångenstädes i mellersta
och norra Grekland den ekonomiska ställningen var exempellöst
usel. Det förekom, att en stad öfverföll en annan blott för att
skaffa sig penningar, och på många ställen kom det till formliga
bataljer mellan den besuttna klassen och de egendomslösa,
hvarmed följde fasaväckande illgärningar. För att stärka sina
försvarsmedel kallade konung Perseus till Makedonien alla greker,
som för förbrytelser af ett eller annat slag voro landsförvista,
lofvande dem återinsättning i deras sociala ställning. De kommo,
och i hela Nord-Grekland utbröt den sociala revolutionen.
Äldre tiders grymma krigföring återvände. Så lät Filip efter
intagandet af Chios och Thasos jämna städerna med jorden, och
invånarne gjordes till slafvar. Då Abydos efter ett tappert
försvar öfverlämnat sig åt segrarens nåd, medgaf denne åt dem,
som icke redan gifvit sig döden, tre dagars respit för att själfva
bringa sig om lifvet. I Sparta rasade en tyrann vid namn Nabis,
som stödde sig på en här af äfventyrare och legosoldater, med
fruktansvärd grymhet. Han öfverlämnade till dessa borgarnes hus
och åkrar samt deras hustrur och barn. Själf äfven sjöröfvare,
stod han i nära förbund med sjöröfvarnästet på Kreta.
Senaten beslöt efter det makedoniska rikets undergång att
göra alla grekiska stater för alltid oskadliga och handlade
därefter. Till och med de stater som gjort Rom stora tjänster såsom
riket Pergamon och det lifskraftiga sjöstatsförbund, i spetsen för
hvilket Rhodos stod, fingo nu erfara, att de ej längre behöfdes.
Sjuttio orter i Epirus prisgåfvos åt plundring, och invånarne till
ett antal af 150 tusen såldes som slafvar. Högförräderiprocesser
anställdes mot alla i de grekiska städerna, som tillhört det
makedoniska partiet. De anseddaste af patrioterna aflägsnades från
hemmet, särskildt mer än 1,000 acheer, hvilka måste tills vidare
stanna i Italien; försökte de rymma, straffades de med döden.
Då den nye konungen af Syrien Antiochos Epiphanes gjorde
ett försök att eröfra Egypten, infann sig kort efter det afgörande
slaget vid Pydna den romerske legaten Gajus Popillius i det
syriska lägret framför Alexandria och gaf till känna den romerska
senatens vilja, att han skulle återlämna alla eröfringar och
utrymma Egypten. Konungen begärde betänketid. Då uppdrog
Popillius med sin staf en ring kring konungen och bjöd honom
förklara sig, innan han trädde utom denna ring. Konungen
tillkännagaf genast sin hörsamhet. Egypten fogade sig frivilligt i
ställningen såsom vasallstat under Rom.
Efter Makedoniens underkufvande förmärkes en förändring i
den romerska politiken. Rom nöjer sig ej med att vara
omgifvet af vasallstater.
Införande af grundskatt, som utgick i ett för alla tider bestämdt
belopp såväl i Makedonien som i Illyrien, utgör begynnelsen till
vasallstaternas förvandling till undersåtar under Rom.
De italiska icke-latinska bundsförvanternas ställning hade genom
Hannibalskriget förändrats till deras nackdel. De kände, att de
ådragit sig segrarnes förbittring och misstänksamhet. För dessa
tänkesätts skull var senaten angelägen att under det följande
makedoniska kriget förebygga ett utbrott af dessa känslor,
hvarför ock flera kolonier anlades i södra Italien. Om de icke-latinska
bundsförvanternas tryckta ställning vittnar äfven utvandringen
från deras kommuner till de latinska, och samniter och peligner
motiverade år 177 sin anhållan hos senaten om nedsättning i
deras truppkontingenter med den uppgiften, att på sista tiden
hade fyra tusen samnitiska och peligniska familjer flyttat till den
latinska kolonien Fregellae. Men äfven latinarne hade skäl att
känna sig missbelåtna. Deras bördor ökades, och krigstjänsten
vältrades mer och mer från borgarne på dem och de öfriga
italiska bundsförvanterna. De användes företrädesvis för
besättningstjänsten och den hatade tjänstgöringen i Spanien. Vid
jordutdelningar åter gynnades i högsta grad borgarne framför dem.
Triumfalskänkerna, som förut varit lika för borgare och
bundsförvanter, blefvo nu hälften mindre för de senare. Så länge Rom
ännu blott var en stadskommun, om ock den första bland många,
betraktades hvarje inträde såsom en vinst för denna kommun,
och inträdet i den underlättades på allt sätt. Men sedan den
romerska stadskommunen blifvit den härskande och alla de andra
tjänade denna, förändrades förhållandet. Rom började med
ytterlig varsamhet hålla inne med sin borgarrätt och upphäfde
därför den hittills gällande fria inflyttningsrätten, medgifvande endast
åt landsortskommunernas högsta ämbetsmän inträde i det
romerska borgerskapet.
Latinarne liksom öfriga bundsförvanter intogos af djup
förstämning, då de började finna, att sedan Rom hufvudsakligen
genom dem underlagt sig Italien, deras tjänster nu ansågos kunna
umbäras. Endast fruktan hindrade denna stämning att gifva sig luft.
Äfven den ekonomiska utvecklingen efter Hannibalskriget var
ägnad att väcka bekymmer.
Jordägarne voro redan genom krigsgärder, fiendens härjningar
och den långvariga tjänstgöringen i hären bragta i en svår
ställning. På de större godsen, som med eller utan ockupation af
statsjord vuxit ut till betydande omfattning och bildade så kallade
latifundier, användes massor af slafvar, äfven om under vissa
förhållanden såsom vid skörden eller i osunda trakter, då man
ville spara på slafvarne, också fria arbetare togos i anspråk.
Alltefter godsens belägenhet idkades åkerbruk eller boskapsskötsel.
Vid denna senare kunde väldiga sträckor brukas under tillsyn af
ett jämförelsevis ringa antal slafvar. Dessa herdeslafvar, som
utvaldes bland de kraftigaste männen, lämnades ofta alldeles utan
underhåll af sina herrar, hvarför de med hvilka medel som
helst, i värsta fall genom röfveri, skaffade sig uppehälle.
Latifundieägarne hade emellertid äfven andra inkomstkällor, hvarför
de ej ledo så mycket af krigen. Men en annan sak var det med
de mindre jordägarne, de egentliga bönderna, som ej hade andra
tillgångar än jordens afkastning. För dem var det ödesdigert,
att till följd af en förvänd lagstiftning till förmån för Roms
proletärer utländsk spannmål importerades och tillhandahölls
allmänheten till underpris.
Sedan andra makedoniska kriget (171—168) föddes de romerska
härarna med utländsk spannmål. Om också statskassan härpå
gjorde en vinst, stängdes å andra sidan en inkomstkälla för den
italiske bonden. Redan på Catos tid var Sicilien Roms kornbod,
och nya kornbodar tillkommo sedermera. Sädesodlingen
inskränktes i Italien till hvad som behöfdes för det egna hushållet.
Vid midten af det andra århundradet betalades för kost och
logi på ett värdshus i det bördiga Polandet ett halft as,
ungefär 4 öre per dag; i samma trakt gällde en skäppa (modius 8,754
lit.) hvete en half denar, ungefär 35 öre. Äfven om dessa priser
voro betydligt lägre än de normala, framgår det dock tydligt af
sådana fakta, att den italiska sädesodlingen saknade marknad och
att säd var en så godt som värdelös vara. Andra former för
jordens utnyttjande försöktes, såsom vin- och olivplantering. I
närheten af Rom eller annan större afsättningsort förekommo
äfven omsorgsfullt bevattnade trädgårdar för blomster- och
grönsaksodling, som gåfvo riklig afkastning. Framför allt var likväl
boskapsskötseln omhuldad. Dock var det blott de stora
godsägarne, som kunde förvärfva de jordvidder och den mängd slafvar,
som kräfdes för denna form af landthushållning. Under nu
skildrade förhållanden verkade det för det mindre åkerbruket
som ett sista dråpslag, då genom en under det andra puniska
kriget stiftad lag det senatorliga ståndets väldiga rikedomar ej
fingo komma till användning i rederiaffärer och
handelsspekulationer. Därigenom blef deras placering i jordinköp en gifven
följd. De gamla bondgårdarna inköptes och förvandlades till
arrendegårdar och betesmarker. Och då denna hushållning ej så
mycket kräfde ägarens personliga tillsyn, började man att äfven
med ekonomisk förlust förvandla till och med god åkerjord till
betesmark. Särskildt på ockuperad statsjord, där en reduktion
alltid kunde befaras, ville man ej nedlägga det arbete eller det
kapital, som ädlare kulturer såsom vin- eller olivplantering
fordrade. Följaktligen blefvo äfven sådana domäner betesmarker.
I alla dessa olika arter af landthushållning är slafveriet starkt
framträdande. Äfvenså möter det oss på andra områden, såsom
i industrien, statsförpaktningarna, handeln, framför allt
penninghandeln eller bankväsendet. Uti framställningen om Greklands
ekonomiska utveckling hafva vi redan lärt känna liknande
företeelser, om ock i vida mindre skala. Så sköttes i Rom
afdelningskontor och byråer regelbundet af slafvar och frigifna. De
bolag, som förpaktat hamntullarna, anställde slafvar och frigifna
för upptagandet af dessa. Den som på beting åtagit sig
uppförande af byggnader köpte sig arkitektslafvar. Den som
förbundit sig att anordna skådespel eller fäktarspel köpte eller
inlärde en trupp kunniga slafvar, i stånd att uppföra skådespel, eller
hyrde eller köpte ett band öfvade gladiatorer. Köpmännen
hämtade sina varor på egna skepp under befäl af slafvar och
frigifna och afyttrade dem sedan på samma sätt i gross- eller
minuthandel. Bergverks- och fabriksrörelse idkades blott genom
slafvar. Dessas belägenhet var sämre än som kom deras likar till
del i Grekland.
I det hela befunno sig, med undantag af de sistnämnda,
industrislafvarne i en drägligare ställning än landtbruksslafvarne.
De hade oftare familj och innehade faktiskt en skäligen
själfständig ställning, som gaf dem möjlighet att förvärfva egen
förmögenhet och vinna frihet.
Slafveriet gjorde slut på det fria bondeståndet och hindrade
uppkomsten af en välmående åkerbrukande medelklass.
Befolkningsnumerären aftog. Slafbefolkningen åter ökades.
Slafsammansvärjningar förekommo på flera ställen och utgjorde hotande varsel
för framtiden.
Redan i forntiden ansågo skarpsynta iakttagare, såsom Cato och
Polybius, att en tillbakagång i Italiens befolkningsförhållanden och
värnkraft kunde konstateras. Såväl svårigheterna vid
trupputskrifningarna som bundsförvanternas klagomål öfver för höga
truppkontingenter, äfvensom censussiffrorna i Rom bekräfta dessa
iakttagelser. I dessa företeelser anses de romerska kapitalisterna hafva lika
så stor andel som Hamilkar och Hannibal. Därjämte röjdes svåra
missförhållanden både i statsstyrelsen och förvaltningens olika
grenar. De former för lagstiftning och styrelse, som passat för Rom
såsom stadsstat, voro ej lämpade för det väldiga, lydstater,
provinser och stadskommuner omfattande romerska riket. Men äfven
andan hos det härskande folket började undergå en förändring
till det sämre; med lyx och njutningslystnad kom begäret efter
rikedom, som ledde till utpressningar och oredlighet. Med
slappheten i öfverbefälet följde krigstuktens försvagande.
Roms vapen hvilade dock icke. Efter karthagernas
undanträngande ur Spanien, bildades i söder och på östra kusten två
provinser, som så småningom började påverkas af den latinska
kulturen. Men i det inre af det spanska landet, där keltibererna
och lusitanerna bodde, rådde aldrig fullständigt fredstillstånd.
Det blef därför nödvändigt för romarne att i Spanien hålla en
här om fyra legioner, alltså omkring 40 tusen man, hvilken
tjänstgöring bland Roms borgare var synnerligen impopulär. De krig,
som i det andra århundradet fördes med de nämnda folken,
ådagalade både dessas utomordentliga tapperhet och de flesta
romerska härförarnes oduglighet, rofgirighet och trolöshet, liksom
ock de romerska truppernas tuktlöshet och feghet.
Den lilla staden Numantia har i historien förvärfvat sig ett
odödligt namn genom sitt hjältemodiga försvar. Roms förnämste
fältherre Scipio Emilianus måste tillkallas. Ej med vapenmakt
utan endast genom hunger kunde numantinerna betvingas. Det
säger sig själft, att invånarne i de till sist öfvervunna städerna,
för så vidt de ej fallit för svärdet, gjordes till slafvar. I hvilken
anda bestraffningsdomarna verkställdes, framgår däraf, att äfven
en så human man som Scipio Emilianus tvang myndigheterna
uti en liten stad, som hyste sympatier för numantinarne men
alldeles icke beslutit att lämna dem hjälp, att utlämna fyra
hundra de ädlaste ynglingar, som ömmade för stamförvanternas
nöd, och gaf befallning, att händerna skulle afhuggas på dem. —
Emellertid inträdde, sedan halfön med undantag af nordkusten
åtminstone till namnet lydde under romarne, ordnade
förhållanden, och ehuru gränsdistrikten alltsom oftast hemsöktes af
röfvarband, var Spanien det mest blomstrande och bäst ordnade af de
Rom underlydande länderna.
Ungefär samtidigt med de spanska folkens frihetskamp voro
Roms legioner sysselsatta i Afrika. Rom hade äfven efter det
andra puniska kriget aldrig upphört att frukta Karthago, Denna
stads snabba återuppblomstring väckte romarnes farhågor, och
allt flera anslöto sig till Catos mening, att den borde fullständigt
förstöras. Krigsförklaringen utfärdades år 149, men beslutet hade
fattats redan flera år förut. I upprörande orättfärdighet och
lömskhet intar detta romerska krig första rummet. Fåfängt sökte
karthagerna efterkomma romarnes fordringar: de sände tre hundra
barn af de förnämsta familjerna såsom gisslan, de utlämnade alla
vapen, fartygen på varfven, krigsförråden i statens tyghus. Först
då allt detta var i romarnes våld, följde den slutliga förklaringen,
att det var senatens vilja, att den nuvarande staden skulle
förstöras men att det stode dem fritt att på annan del af deras
område återuppbygga den, dock minst en och en tredjedels
svensk mil från hafvet. Nu vaknade hos karthagerna samma
vilda mod, som Tyrus visat mot Alexander och längre fram i
tiden Jerusalem skulle visa mot Vespasianus. Med list förskaffade
de sig några veckors anstånd, beslutna att försvara sig till sista
man, och satte genom utomordentligt arbete och hart när
öfvermänskliga offer staden i försvarstillstånd. Kriget fördes under
de första åren oskickligt på romarnes sida. Den ende som
vunnit ära var den nye krigstribunen Scipio Emilianus. Då denne
för år 147 sökte edilsämbetet, blef han i stället vald till konsul
och fick åt sig ensam anförtrodd ledningen af kriget mot
Karthago. Hans anstalter ledde till stadens intagande år 146 efter
fruktansvärd blodsutgjutelse. Fångarne blefvo till största delen
slafvar. Scipio fick befallning att jämna staden med jorden och
föra plogen däröfver samt att för eviga tider uttala förbannelsen
öfver dess grund, så att hvarken hus eller sädesfält där skulle få
finnas. Karthagos land blef romersk provins. Jorden liksom de
städers områden som hållit med Karthago blefvo romerska
domäner, som utarrenderades åt förpaktare. Det numidiska riket
förstorades icke. De som skördade största vinsten af Karthagos
förstöring voro de romerska köpmännen, som ej blott i den
romerska provinsen utan äfven i de hittills för dem stängda numidiska
och gaetuliska landskapen började drifva vidsträckt handel.
Vid samma tid som Karthago försvann äfven Makedonien ur
staternas krets.
Organisationen af år 168 hade ej skänkt landet lugn. Partierna
stodo emot hvarandra inom hvart och ett af de fyra
förbundsområden, i hvilka Makedonien delats, och dessa voro sinsemellan
oeniga. Den skugga af själfständighet, som landet fått behålla,
gick förlorad, då vid pass tjugu år senare en äfventyrare
uppträdde, hvilken föregaf sig vara son af konung Perseus. Han
öfverväldigades med lätthet. Landet blef en romersk provins.
Några år senare höjde ännu en gång en föregifven Perseusson
upprorsfanan och förmådde samla en rätt betydande här, som
dock utan svårighet besegrades af romarne. Detta var sista
yttringen af den stolta makedoniska krigaranda, som två
århundraden förut under Filip och Alexander i Hellas och Asien utfört
så stora ting.
Grekland förföll alltmer och befann sig både i politiskt och
socialt hänseende i det sorgligaste läge. Det gamla kifvet
förbund och stater emellan och i dessa mellan olika partier
fortgick oafbrutet. Klagomålen i alla dessa tvister gingo alltid till
senaten i Rom såsom den högsta domstolen, hvilken antingen
själf eller genom utskickade kommissioner fällde sina domar.
Den ekonomiska ställningen var den uslast tänkbara.
Kommunerna råkade i allt djupare skuldsättning. Athen och Thebe grepo
i sin finansnöd till utvägen att genom utplundring af
grannkommuner skaffa sig hjälp. Romarnes anhängare tilläto sig mot sina
motståndare de skamligaste plundringar och mord. Landet blef
öde, ej genom krig eller pest utan, såsom redan angifvits, genom
den allmänna obenägenheten att gifta sig eller om barn föddes
ej upptaga alla utan blott ett eller högst två. Slafveriet, som tog
brödet från den fattige frie, har häri sin dryga andel.
Grekland hade varit föremål för romarnes synnerliga
långmodighet och öfverseende, och dessa kunde hafva anledning att tro,
att grekerna höllo dem räkning härför. De ansågo därför tiden
vara inne, då de kunde låta de i Italien internerade grekiska
patrioterna återvända. Häri misstogo de sig. Fyllda af
hämndbegär, underblåste dessa den förut rådande oviljan mot romarne.
Det kom snart till öppen brytning på grund af en för tillståndet
i Grekland betecknande anledning. Athen hade anfallit och
utplundrat sin egen underlydande stad Oropus. Denna anförde
klagomål i Rom. Senaten hänvisade oropierna till en
skiljedomstol. Då denna dömde athenarne till att betala en
skadeersättning af 500 talenter, affärdade dessa till Rom en
beskickning, bestående af hufvudmannen för de förnämsta filosofiska
skolorna i Athen. Dessa, hvilkas vistelse i Rom blef af största
betydelse för den romerska kulturutvecklingen, utverkade, att
bötessumman nedsattes till 100 talenter. Icke heller dessa
erlades. Athenarne träffade en uppgörelse med Oropus, hvilken
de dock genast bröto. Nu vände sig (år 150) oropierna till
acheiska förbundets ledande man, lofvande denne 10 talenter, om
han förmådde förbundet att intervenera. Förbundet afsände
verkligen till Oropus en hjälpkår, som dock anlände först sedan
athenarne ännu en gång utplundrat staden. Detta
förbundsbeslut hade åstadkommits genom löfte om mutor. För att afleda
uppmärksamheten från hela denna fula transaktion tillgrep den
senast i affären indragne mutkolfven, förbundets högste man
Diaios, utvägen att framkalla ett fredsbrott mot Sparta. Åter
följde från båda parterna vädjan till senaten i Rom, som
förklarade sig skola med en beskickning afgöra tvisten. Då denna
i hufvudfrågan dömde till förmån för Sparta, som liksom Korinth
och några andra städer befriades från samhörighet med acheiska
förbundet, uppväcktes en storm af ovilja, som tog sig uttryck i
våldsamheter mot spartanerna och förolämpningar mot romarne,
hvilkas hofsamhet tolkades såsom beroende på Roms motgångar
i Afrika och Spanien. Det kom till krig, i hvilket grekerna med
lätthet besegrades år 146. Grekland blef nu en romersk provins
under namn af Achaja, ställd under ståthållaren af Makedonien.
Alla förbund, framför allt det acheiska, upplöstes. Hvarje
stadskommun hade att erlägga en viss skatt till Rom, men förblef
i öfrigt i åtnjutande af en viss själfständighet, hvari innefattades
äganderätt till jorden, äfvensom egen förvaltning och domsrätt,
dock under ståthållarens i Makedonien kontroll. Korinth, det
dåtida Greklands förnämsta stad, förstördes under samma former
som Karthago, och invånarne såldes som slafvar.
På detta sätt miste grekerna sin politiska frihet, sedan de
länge visat sig oförmögna att bruka den. Demagog- och
massvälde hade förberedt denna katastrof.
Med den romerska styrelsen inträdde lugn och ordnade
förhållanden, hvarför landet började hämta sig efter den föregående
tidens vanstyre och oredor.
Pergamons vakthållning gentemot Makedonien och Syrien
behöfdes ej mer. Någon tillökning i område efter Makedoniens
undergång beviljades icke, och Roms hållning blef mera kylig.
Icke desto mindre testamenterade den siste attaliden sitt rike åt
romarne, hvilka häraf bildade provinsen Asien. Hvad angår
Syrien och Egypten, voro de faktiskt, om också icke formellt,
lydstater under Rom, och genom skickligt underhållen söndring
inom de kungliga familjerna sörjde Rom för att dessa riken
aldrig kommo till ro utan befunno sig i det önskade
svaghetstillståndet. Antiochos Epiphanes" ovisa helleniseringsnit
framkallade en reaktion från de orientaliska folkens sida. Så reste
sig judarne under makkabeerna och tillkämpade sig oberoende
af Syrien och till och med förbund med Rom. Härtill kom, att
genom successionskrigen efter Antiochos" död seleukidernas rike
råkade i djupaste förfall och att en mängd af de inre provinserna
gjorde sig oberoende. Betecknande för Roms stora namn är,
att satrapen i Medien Timarchos begärde och erhöll den romerska
senatens bekräftelse å sin själfständighetsförklaring. Bland
mängden af stater i det inre Asien var det två, som i sinom tid blefvo
för Rom farliga grannar, nämligen det politiska riket omkring
Svarta hafvet under Mithradates och det parthiska riket i fjärran
östern, som längre fram i tiden blef Roms jämngoda motståndare
och höll det romerska väldet under hela dess tillvaro i oaflåtlig
fruktan. Om ock hellenisk odling tidigare haft anhängare äfven
i de östligaste provinserna, så utöfvade dock partnernas rike på
dessa en stark dragningskraft genom återupplifvande af den forna
persiska tidens Mithrasdyrkan äfvensom af dess samhällsinrättningar
och militära bruk. Så blefvo Persien, Babylonien och Medien
för alltid skilda från det seleukidiska riket, och det nya
partherriket sträckte sig från Oxus och Hindukush ända till Tigris och
Arabiska öknen. Denna förändring i de inre asiatiska folkens
ställning utgör vändpunkten i forntidens historia. Efter det att
folkströmmen hittills gått från väster till öster, följer ett omslag
efter partherrikets uppkomst. Nu går folkströmmen från öster
till väster, och dess sista förgreningar hafva, för att bruka
Mommsens ord, sina ändpunkter i Alhambra vid Granada och i stora
moskén i Konstantinopel.
Men denna storartade maktutvidgning utöfvade en stark
återverkan på den segrande staten. Cato hade en gång uttalat
en undran, huru det skulle gå för Rom, när det ej hade någon
makt att frukta. Nu hade man kommit till den punkten.
Klarsynta och fosterlandsälskande män såsom den yngre Scipio
Africanus insågo, att djupt gående reformer voro på alla områden
nödvändiga. Den följande perioden af Roms historia får sin
prägel af dessa reformsträfvanden och de därmed förenade
striderna mellan aristokratien och folkpartiet. Det är de
ekonomiska och sociala förhållandena, som äro de dominerande i den
stora kris, som nu börjar och som ett århundrade senare leder
till det republikanska statsskickets undergång.
Om slafarbetets inverkan på det mindre jordbruket och det
fria bondeståndet har redan talats. Allteftersom
latifundiesystemet utbredde sig, steg äfven behofvet af slafvar. Under den
äldre tiden lämnade krigsfångarne och de i slafveri födda barnen
det erforderliga antalet. Snart blef detta ej nog. Nu anställdes
formliga slafjakter, och intet land, där sådant villebråd fanns att
tillgå, blef förskonadt. Till och med i Italien var det ej
ovanligt, att fattiga frie af sina husbönder instuckos i slafhopen. Men
det egentliga området för denna fångst var Mindre Asien, där
kretiska och kilikiska sjöröfvare yrkesmässigt drefvo sådan jakt.
Med dem täflade de romerska tullförpaktarne, publikanerna, som
i Roms lydstater föranstaltade dylika jakter och instucko de
infångade i sina slafskaror. Detta skedde i sådant omfång, att vid
pass år 100 konungen af Bithynien förklarade sig ur stånd att
uppställa en fordrad truppkontingent, enär allt arbetsfört manskap
bortsläpats af tullförpaktarne. På den stora slafmarknaden på
Delos, där Mindre Asiens slafhandlare mötte de italiska
spekulanterna, skola på en enda dag 10 tusen aflastats och före
aftonen funnit köpare. Efterfrågan var större än tillgången. På alla
områden för spekulation användes slafvar. Genom sådana
drefvos handtverken, då afkastningen tillföll ägaren, likaledes en
mängd stora industrier. På samma sätt sköttes skatteförpaktarnes
uppbörd af pålagorna. Äfven druf- och olivskörden lämnades i
Italien på beting åt en slafägare. Om herdeslafvarne har redan
talats. Värst var det på de stora plantagen, där fälten sköttes
af massor af ofta med järnet stämplade slafvar, hvilka om dagen
under uppsyningsmän arbetade på fälten med black kring benen
och om natten voro inspärrade i de gemensamma ofta
underjordiska arbetarefängelserna. Detta slags storbruk hade införts i
Karthago från Orienten och genom karthagerna öfverförts till
Sicilien, där det framträder utbildadt och med förkärlek utnyttjadt
af de romerska kapitalisterna. Från denna värsta form af
slafhushållning var ännu Italien, utom möjligen Etrurien, förskönadt,
och åkerbruket sköttes där ännu af fria arbetare och icke-fjättrade
slafvar. Hurusom slafvarne här och hvar rotade sig samman är
redan nämndt (sid. 63). Många straffexekutioner utfördes både
i Rom och på andra orter i Italien. Endast i Sinuessa grepos
och afrättades 4 tusen. Ännu värre stod det till i provinserna.
På Delos och i de attiska silfvergrufvorna hade man att bekämpa
slafuppror. På Sicilien, där plantagesystemet var det härskande,
var ställningen betänkligast. Stråtröfveri var där sedan gammalt
hemmastadt. Visserligen anställde ståthållaren en och annan
gång en razzia. Men för att stå väl med plantageägarne brukade
han öfverlämna infångade slafvar till deras ägare för att erhålla
den bestraffning de funno lämplig. Men dessa visade sig vara
sparsamma män, som ej i onödan gjorde sig af med sina slafvar,
och då dessa begärde kläder, fingo de åtnöja sig med den
betecknande erinringen att främlingar ej nakna genomreste landet.
Omkring 135 utbröt det första stora slafkriget, och med
slafvarne förenade sig äfven fria arbetare. De upproriskas antal
säges hafva uppgått till minst 70 tusen vapenföra män, och först
efter tre år lyckades romarne blifva herrar öfver resningen. Öfver
20 tusen korsfästes.
Ofvan har talats om slafveriets förekomst i landthushållningen,
handeln och industrien. Men äfven på andra områden förekommo
slafvar, helst de framför fria tjänare hade det företrädet, att de
ej kunde utskrifvas till hären och sålunda betryggade
tjänsteutöfningens stabilitet. Allteftersom med växande rikedom lyxen
stegrades och blef alltmer raffinerad, inträdde en sträng
arbetsfördelning, som i de stora husen kräfde otaliga skaror af slafvar.
En uppräkning af de olika funktionerna är helt enkelt omöjlig.
Endast hufvudgrupperna må här nämnas: till bevakning af
ingången användes en slaf, efter gammalt bruk liksom gårdvaren
bunden vid kedjan; andra slafvar funnos för anmälning och
införande af besökande. För köket fanns en hel hierarki af kockar,
underkockar, handtlangare ända upp till förste kocken.
Middagsserveringen med allt som härtill hörde kräfde nya massor af
slafvar, så många att de kunde indelas i flera decurier. Likaså
sofgemaket och toaletten. Lämnade husbonden eller hans maka
huset till fots eller i bärstol, skedde det i talrikt och lysande
följe af slafvar med olika uppgifter. En ännu större personal
kräfdes för resor utom staden redan i slutet af den republikanska
tiden, och under kejsartiden medföljde ej blott ett helt stall med
därtill hörande ridknektar, beridare, stallmästare och
ekonomibokhållare utan äfven en skara löpare, förriddare m. m.
Naturligtvis funnos särskilda slafvar för anskaffande och
vidmakthållande af allt husgeråd och alla inventarier. Den förnämsta
ställningen intogo bland slafvarne de, som ägde boklig bildning,
hvilka husbonden använde såsom räkenskapsförare och
kontrollerande uppsyningsmän eller såsom sekreterare eller för att såsom
föreläsare förströ honom under måltiden eller vid badet, eller
läsa honom till sömns, sedan han gått till sängs. Till dessa
litterata slafvar hörde bibliotekarierna och bokafskrifvarne.
Vid slutet af den republikanska tiden kom musiken och
dansen på modet, då det hörde till god ton att hålla ett huskapell
eller ett antal pantomimer. Men smaken för all konstnärlig
njutning försvann, och det blef ett helt annat slags slafvar, som hade
till uppgift att roa, nämligen dvärgar, missfoster, narrar och
allahanda upptågsmakare. Cirkusspelen och gladiatorsstriderna, så
karakteristiska för hela romarvärlden, dödade intresset för all
dramatisk konst men nödvändiggjorde en ökning i
slafuppsättningen, som för den starka åtgången ständigt måste förnyas.
I valtider användes särskildt utbildade slafvar, som voro i stånd
att för husbonden angifva namnen på mötande valmän och hvilka
som borde af honom särskildt uppmärksammas. Trots den stora
tillgången på slafmarknaden var det ej alltid lätt att finna slafvar,
som voro användbara för den ena eller andra uppgiften. Man
fann det därför ändamålsenligt att fullständigt utbilda de i huset
födda slafvarne samt att köpa unga främmande slafvar för att
dressera dem för bestämda arbeten. Sådana pædagogia hade ej
blott kejsaren utan äfven många privatpersoner. Sannolikt är,
att ej sällan åtskilliga af de anförda arbetsuppgifterna förenades
hos en och samma person — särskildt i hus som ej voro
utmärkta genom rikedom. Men å andra sidan är det betecknande,
att till och med Cicero ansåg det som bevis på antingen
fattigdom eller smaklöshet, om olikartade förrättningar anförtroddes
åt en och samma slaf.
Liksom i Grekland var det äfven i Rom vanligt, att vid de
större affärsföretagen kapital nedlades på anskaffandet eller
utbildandet af slafvar för affärens olika grenar. Skeppsredaren
använde dem såsom fartygsbefälhafvare, köpmannen såsom agenter,
bankiren såsom kontorschefer, läkaren såsom biträden,
teaterdirektören såsom aktörer m. m. Man kunde äfven hyra ut dem mot
ersättning för dag. Till och med lärde och konstnärer användes
på detta sätt. Den gamle Cato lät för sin räkning en litterat
slaf gifva undervisning. Slafvar af alla slag stodo att hyra i
Rom. Äfvenså fingo ej blott frigifna utan äfven slafvar på egen
hand drifva affärer, hvilket för deras ställning blef af stor betydelse.
Enligt romerskt bruk medgafs slafven liksom husbondens son rätt
att samla personlig förmögenhet (peculium). Husbonden såg gärna,
om slafven kunde af sitt dagunderhåll göra sig någon besparing
eller om han kunde göra sig till godo honom medgifna förmåner,
och betraktade hans peculium ej blott som ett bevis på hans
skötsamhet och duglighet utan äfven såsom en säkerhet att utaf detta
ersättning kunde erhållas vid eventuell skada.
Då en fristående verksamhet anförtroddes slafven af hans herre,
såsom förvaltningen af ett landtgods eller en bankaffär eller
förandet af ett fartyg, fick han en andel i vinsten eller ett
rörelsekapital, för hvilket han dock hade att betala ränta, eller om han
redan hade ett sådant, afslöts med honom ett formligt kontrakt,
hvarigenom han förband sig att till husbonden betala en viss
summa årligen. Han hade i alla dessa fall möjlighet att
förvärfva ett kapital, som han kunde använda först och främst för
sin friköpning ur slafveriet, sedermera till fortsättning af affären
för egen räkning. Ofta afstod husbonden från all ersättning för
frigifvandet och lät den frigifne behålla sitt peculium men
förpliktade honom till vissa personliga tjänster eller gåfvor vid vissa
högtidliga tillfällen. Äfvenså användes, till och med af
högtstående män, slafvar och frigifna för att på omvägar taga del i
rederiaffärer och grosshandel, hvarifrån senatorerna voro genom
lag formligen utestängda. Drifvande af ocker ansågs ohederligt,
men på omvägar drefs dock sådant ocker i stor skala, och äfven
de skamligaste förvärfsgrenar användes, om de blott skänkte
vinst. På grund af alla dessa förhållanden kom under
kejsartiden den industriella verksamheten till stor del i händerna på
frigifna och slafvar. I sammanhang med landthushållning
uppblomstrade industriell och merkantil verksamhet, i det att
sandstensbrytning, grufdrift, tegelbruk, lerkärlstillverkning inrättades
på godsen. Ägare af gods vid de stora landsvägarna upprättade
gästgifverier och utverkade stundom af senaten tillstånd att på
länderierna hålla marknader.
Det var sålunda otaliga tusenden slafvar, som på dessa olika sätt
användes. Slafmarknaderna rekryterades, såsom redan sagts,
genom krigsfångar, genom sjöröfvarnes slafjakter, och äfven de
allmänna landsvägarna, ja, Roms gator voro osäkra. I provinserna
kunde det förekomma, att i följd af de romerska publikanernas
och grosshandlarnes utpressningar en gäldenär måste offra ej blott
all sin egendom utan försälja hustru och barn, till sist äfven sig
själf i slafveri. De funnos, som frivilligt gåfvo sig i slafveri för
att åtminstone få lefva.
Hvad beträffar slafvarnes behandling, kan man säga, att den
åtminstone under den äldsta tiden ej var obillig. Mat, dryck och
kläder bestodos dem, om ock af sämsta sort. Husbönderna hade
det föga bättre. Cato arbetade, åt och drack tillsammans med
sina slafvar. Slafven var visserligen enligt lagen obehörig att
ingå äktenskap. Men det mänskliga berättigandet härtill
erkändes allt allmännare. Dessutom låg det i husbondens intresse att
vissa slafvar såsom slaffogden (villicus), herdarne och alla
uppsyningsmän voro gifta, och under kejsartiden blef det regel att
betrakta slafvens contubernium eller sammanboende med en
slafvinna såsom en stadigvarande förening och att använda
uttrycken uxor och conjux, namnen på den frie mannens maka,
äfven om slafhustrun. Slafbröllopet firades i närvaro af
husbonden och hans familj, och uttryckliga bestämmelser träffades,
för att ej slafven och slafhustrun skulle kunna åtskiljas.
Dessutom plägade tacksamma husbönder antingen i sin lifstid eller
i sitt testamente förläna förtjänta slafvar friheten och därjämte
ett stycke jord eller ett hus eller en bod med där befintliga
varulager eller ett kapital eller en ränta. Någon gång insattes
en slaf såsom arftagare af en del af förmögenheten eller af denna
i dess helhet. Att vid sådan behandling slafven kunde finna sig
i sitt öde och ådagalägga tacksamhet härför, framgår af många
exempel af uppoffrande trohet och bestyrkes af uttryckliga
vittnesbörd. Särskildt stodo de i huset födda slafvarne (vernæ)
husbondfolket nära, och många grafskrifter vittna om ett hjärtligt
inbördes förhållande liksom också om dessa slafvars stolthet öfver
sin lott att vara vernæ. Men denna för slafvarne gynnsamma
utveckling hade icke någon rättslig grund och var ej heller
allmän. Inför lagen är slafven fullständigt rättslös, är allenast en
sak, öfver hvilken hans herre förfogar efter godtfinnande. Han
kan åläggga honom de mest förödmjukande, de mest osedliga
tjänster, han kan martera och döda honom, och då slafven blir
gammal eller sjuk, kan han sälja honom eller förskjuta honom,
d. v. s. prisgifva honom åt hungersdöden. Saturnaliehögtiden,
då slafven under några dagar fick lefva den fries lif, utgjorde
en flyktig ljusglimt uti den eländets natt, som eljest omslöt honom.
Den omänskliga behandlingen tilltog, sedan husbonden upphörde
att vistas tillsammans med sina landtbruksslafvar och i följd af
deras stora mängd ej vidare hade någon personlig kännedom om
dem. Dessa slafvar, familia rustica, stodo i mindre värde än
stadsslafvarne, familia urbana, hvilkas sämre element skickades
på landet, där slaffogden (villicus), själf slaf, styrde med
järnhand. Denna hårdhet gjorde slafvarne sämre och farligare.
Stadsslafvarnes ställning var, oaktadt de stodo husbonden
närmare, inagalunda afundsvärd. Visserligen fanns det bildade
slafvar, som, därest deras herrar själfva voro bildade, af dessa
behandlades med aktning och kärlek. I sådant förhållande stod
Tiro till Cicero, såsom af deras bevarade brefväxling framgår.
I synnerhet hade läkare tillfälle att vinna sina herrars
tacksamhet och tillgifvenhet. Men i allmänhet var förhållandet ett helt
annat. Kopplares och gladiatorägares behandling af sitt folk
behöfver ej beröras. Endast den, som genom sin herres
förtroende anställts såsom uppsyningsrnan eller fått i uppdrag att
sköta en själfständig affär eller som genom sin befattning som
kammartjänare eller sekreterare stod honom nära, kunde vinna
en inflytelserik ställning och med hopp om framgång arbeta på
sin frigifning. Dock var äfven stadsslafven utsatt för sin herres
nycker och vredesutbrott, och en sträng etikett var införd: slafven
fick aldrig tala, om han icke tillfrågades, och hvarje husbondens
missnöje gaf sig uttryck i godtycklig och ofta grym bestraffning.
Ej blott de förnäma herrarne, äfven damerna voro uppfinningsrika
i fråga om sätt att martera slafvarne och slafvinnorna.
Möjlighet att fly fanns så godt som icke alls. Först i en senare tid
kunde han taga sin tillflykt till kejsarens staty, som gällde som
asyl. Flydde han, följde de rysligaste straff, därest han ertappades.
Vågade han taga hämnd på sin herre, hvilket ej sällan inträffade,
allmänna stämningen betecknande ordspråk.
var ett fruktansvärdt straff stadgadt: hela slafskaran straffades
med döden, såframt icke mordförsöket förråddes eller hindrades.
Det vanliga dödsstraffet för slafvar var korsfästning, hvilket straff
bibehölls till den kristna tiden, då det afskaffades för att ej
vanhelga korsets heliga bild.
Den märkvärdiga förändring, detta fruktansvärda rättstillstånd
undergick under inflytelse af den stoiska filosofien, skall längre
fram behandlas.
Oafsedt de ofvan angifna farorna, som slafveriet medförde, var
rent ekonomiskt sedt slafven såsom produktionsmedel en
penningplacering af mycket stor risk och af mycket tvifvelaktigt
värde. De sanitära förhållandena voro sämre än i vår tid, i
synnerhet i de stora städerna. Medellifslängden var för de fria,
såsom man trott sig finna, något lägre än nu för tiden. Utom de
vanliga på osunda lefnadsförhållanden beroende sjukdomarna
härjade med korta mellantider fruktansvärda epidemier, om hvilka
tideböckerna innehålla allt utförligare underrättelser. Så dogo i Rom
år 65 e. Kr. 30 tusen af den bemedlade klassen. Ännu svårare var
farsoten af år 79 e. Kr., då den dagliga dödligheten steg till 10
tusen. Den långvarigaste och vidast utbredda epidemien ej blott i
Rom utan i hela romarväldet var den i österlandet under Marcus
Aurelius utbrutna och med legionerna vandrande pesten, som
härjade hela västerlandet, särskildt Italien, där många städer och
byar fullständigt ödelades. Att slafvarnes i och för sig stora
dödlighet under sådana farsoter skulle i utomordentlig grad stiga,
är naturligt, särskildt om de voro af orientalisk härkomst och
sålunda voro tvungna att lefva i klimatiska förhållanden, som
voro olika de för dem vanliga. Följderna af dyrtid och missväxt
drabbade i första rummet slafvarne. De anstalter, som i Rom
vidtagits för att genom sädesutdelning hindra sådan nöd, afsågo
blott borgarne. Slafvarne blefvo ej delaktiga däraf. Denna
omständighet hade en så stor praktisk betydelse, att Cicero i sin
bok om plikterna uppkastar den frågan, om en rättskaffens man
vid dyr tid får underlåta att föda sin slaf eller icke. Han
lämnar det oafgjordt, och han besvarar frågan, huruvida, om i
händelse af storm på hafvet något af lasten måste prisgifvas, man
hellre bör offra en dyrbar häst eller en föga värd slaf, blott med
orden: här råder omsorgen om förmögenheten ett,
mänsklighetshänsyn ett annat.
Den först anförda rättsnormen, att alla slafvarne i ett hus
gjordes ansvariga för ett där föröfvadt mord eller mordförsök,
hvars anstiftare ej upptäckts, innebar för ägaren en högst
betydande ekonomisk förlust. Ett annat bekymmer vid
slafhushållning var svårigheten att alltid bereda slafvarne sysselsättning,
och olika utvägar användes för detta ändamål, hvilka dock
genom dessas intresselöshet, ofta äfven genom deras afsiktliga
försumlighet visade sig föga verksamma. Man har beräknat, att
frånsedt allt användande af maskiner den romerska
landthushållningen kräfde fyra eller fem gånger så många arbetare som nu
för tiden för vinnande af samma arbetsresultat. Säden skördades
på det mest primitiva sätt: först afmejades axen, sedan stråna.
Eggelse till införande af förbättringar saknades, åtminstone hos
de italiska jordbrukarne. De förbättringar, som verkligen
vidtogos, härrörde företrädesvis från Gallien. Där uppfanns ett nytt
slag af plogbillar för djupplöjning, som utgjorde ett betydande
framsteg. Där kräfde ej heller sädesskörden dubbelt arbete som
i Italien. Den utfördes med ett slags maskin, som styrdes af
en kusk med ett anspann af dragare, hvarigenom tid och
arbetskraft i hög grad besparades. Från Afrika kom ett slags
tröskverk (tribula), som utträngde det äldre primitiva sättet att
tröska.
Efter hand uppstod en mot slafhushållningen ogynnsam
opinion. Plinius den äldre, som fördömde latifundiesystemet,
fördömde äfven användandet af slafvar för jordbrukets skötande.
Ännu klarare framträdde slafhushållningens nackdelar i de
ständigt återkommande slafsammansvärjningarna och upproren. Det
inträffade till och med, att icke en slaf utan en romersk riddare,
Vettius som år 104 frigifvit sina slafvar, trädde i spetsen för en
slafhär, mot hvilken en romersk konsul måste tåga. Om det
första stora slafkriget på Sicilien, där slafveriet var mest utbredt,
har redan talats. Trettio år senare utbröt därsammastädes ett
nytt, som först efter flera års strider kunde kufvas, och ej långt
därefter reste sig gladiatorerna under Spartacus och bragte Rom
i det allvarsammaste trångmål. Huru farliga dessa uppror än
voro, kunde de dock bekämpas med vapenmakt. Men
oåtkomligt var slafvarnes dolska, förslagna, oafbrutna passiva motstånd,
och slafven är ofta förrädisk mot sin herre. Han var en i huset
införd fiende, som lurade på tillfälle att vedergälla sin herre för
alla förödmjukelser och lidanden. Var han en grek, blef han
ofta till fördärf för den familj, i hvilken han inkommit. Använd
såsom pedagog, utöfvade han det största inflytande på sina
lärjungar ej blott genom sin undervisning utan äfven genom deras
införande i sämre grekiska lefnadsvanor. Fördärfligt blef
slafvarnes inflytande äfven i landthushållningen, då de där i saknad
af tillräcklig uppsikt hängåfvo sig åt lättja och därför för att
slippa att arbeta skadade åkerbruksredskapen eller misshandlade
dragarna, hvarjämte de vid lägliga tillfällen sökte att genom
stöld och rof skaffa sig förbättring i sitt läge.
Framställningen har redan nått fram till republikens sista tider,
och för sammanhangets skull hafva äfven vissa förhållanden från
kejsartiden berörts. Revolutionstidens historia kan här endast
antydas i hvad som rör den sociala utvecklingen och slafveriet.
Den stora reformrörelsen börjar med Tiberius Gracchus. Denne
genomdref såsom folktribun år 134 en åkerlag, enligt hvilken all
af innehafvarne utan ersättning nyttjad statsjord skulle indragas
och fördelad i mindre jordlotter om 30 jugera, något mer än
15 tunnland, förlänas åt behöfvande borgare och italiska
bundsförvanter, dock icke såsom fri egendom utan såsom oförytterliga
ärftliga arrenden, hvilkas innehafvare förpliktade sig att bruka
jorden mot en måttlig afgift till staten, hvarjämte han, då hans
inflytande vacklade, föreslog, att de skatter konung Attalos i
Pergamon testamenterat till romarne skulle utdelas till de nya
jordägarne för att sätta dem i stånd att tillgodogöra sig sina
jordlotter. Redan förut hade genom Cato nya bondgårdar och
jordbrukskolonier anlagts i Italien, hvarigenom många af det
agrara proletariatet fått hjälp. Genom Tiberius Gracchus ökades
den besuttna jordägande klassen betydligt, såsom censussiffrorna
visa. Men så länge de nya jordägarne voro pliktiga att göra
krigstjänst, hvilket med deras svaga ekonomiska ställning var en
tung börda, var icke så mycket vunnet. Först Marius, som i
stället för borgarhären skapade en yrkeshär, rekryterad
företrädesvis ur proletärernas klass, afhjälpte detta missförhållande.
Men denna förändring blef i sina följder olycksdiger för det
republikanska statsskickets bestånd.
För att betrygga genomförandet af sina reformplaner tillgrep
Tiberius Gracchus revolutionära medel. Hans aristokratiska
motståndare drogo då ej i betänkande att mörda honom och hans
anhängare. En väldigare motståndare fick aristokratien i hans
yngre broder Gajus, som tio år senare framträdde. Denne
upptog och utvidgade broderns åkerlag samt gaf genom
kolonianläggningar i provinserna ett lyckligt uppslag till försörjande af
det italiska proletariatet. Däremot måste det anses såsom en
demagogisk åtgärd, då han utsträckte den redan praktiserade
försäljningen af utländsk spannmål till lägre priser än den italiska
betingade ända därhän, att genom formlig lag stadgades, att
hvarje borgare, som anmälde sig, ägde att ur statens magasin
utbekomma en viss kvantitet brödsäd till ett pris, som stod vida
under hälften af det gängse torgpriset. Verkan häraf var, att
hela massan af borgarproletariatet drogs till Rom. På denna
massa räknade Gajus såsom ett trofast stöd. För att för
reformverket vinna penningaristokratiens män, hvilka från denna tid
såsom innehafvande riddarecensus eller 400 tusen sestertier (omkr.
80 tusen kronor) brukade benämnas riddare, ehuru egentlig
militärtjänstgöring ej längre ifrågakom, stiftades en lag om
domsrättens öfverflyttande till dem från senatorernas klass. Gajus
vann sitt syfte. Olycksbringande åter blef för honom hans
förslag om borgarrättens utsträckning till bundsförvanterna. Roms
proletärer hade alldeles ingen lust att medgifva andra de
förmåner borgarrätten medförde för dem. Han blef ej återvald till
tribun och föll med sina talrika anhängare offer för den härskande
högadelns hat. Nu inträdde en stark reaktion.
Åkerlagarna upphäfdes, och år 111 togs det sista steget, i det
att den ockuperade statsjorden förklarades för innehafvarnes
afgiftsfria privategendom, därmed alltså också förytterlig.
Den högadliga aristokratien led vid denna tid mer än
någonsin brist på män med statsmannabegåfning eller militärisk
duglighet. Dess mest utmärkande karaktärsdrag var vinningslystnad,
och Gajus Gracchus tadlade i de skarpaste ord senatorernas
falhet. Särskildt brännmärkte han Manius Aquillius schackrande
med Mindre Asiens provinser. Det gällde nämligen besittningen
af Frygien, som efter Attalos" rikes förvandling till en romersk
provins utbjöds af Aquillius till den högstbjudande af konungarne
i Bithynien och Pontos, och af denne senare inropades. Gajus
Gracchus syftade på denna skandallösa handel, då han i ett
tal anmärkte, att i fråga om Frygiens förläning till konung
Mithradates Euergetes af Pontos senaten delade sig i tre partier:
de som voro för, de som voro mot saken och de som tego. De
första voro bestuckna af konung Mithradates, de andra af konung
Nikomedes af Bithynien; den tredje gruppens män voro de
slugaste, de läto muta sig af båda konungarnes sändebud, och hvart
och ett af de andra partierna tydde tystnaden till sin fördel.
Under det att genom sådana medel rikedom hopades hos några
få, växte pauperismen hos de många. Det var vid denna tid
det kunde yttras, att all Roms rikedom vore samlad hos två
tusen personer.
Kriget mot den numidiske konungen Jugurtha uppenbarade
för det romerska folket styrelsens både falhet och oduglighet.
Tvenne framdeles ledande män, den ene för det demokratiska,
den andre för det aristokratiska partiet, Marius och Sulla,
afgjorde kriget till Roms förmån och infångade Jugurtha. Till allt
elände, som genom sjöröfverierna, slafkrig och vanstyre bragtes
öfver den romerska världen, kom den hotande faran från de
germanska folken genom kimbrerna och teutonerna, som
nalkades Italiens gränser, begärande land för bosättning. Sedan
romarne lidit flera nederlag, räddade Marius, från 104 år efter
är vald till konsul, genom segrarna vid Aquæ Sextiæ år 102 och
på Raudiska fälten år 101 Rom från germanerna. Det
uppgifves, att endast vid Aquæ Sextiæ två hundra tusen teutoner
dödats eller gjorts till slafvar, och i det senare slaget fick det
kimbriska folket samma öde. Ej okunniga om den behandling,
som väntade dem såsom slafvinnor, dödade sig de germanska
kvinnorna, som ej fallit i striden, själfva efter slaget.
Marius var nu obestridt Roms förste medborgare och hedrades
med äretiteln af Roms tredje grundläggare. Men då han försökte
att såsom ledande statsman styra folkpartiet, misslyckades han
ömkligen.
Emellertid hade han redan dessförinnan slutfört den reform af
härordningen, som af de förändrade tidsförhållandena blifvit
nödvändig. Under det att brist rådde på borgarrekryter trots
nedsättning af gällande förmögenhetskvalifikationer, enär dels de
burgna klasserna drogo sig alltmer undan krigstjänsten, dels den
romerska och italiska medelklassen alltmer försvann, voro de
fattigare borgarne synnerligen ifriga att få inträde i militärtjänst
och att därigenom komma i åtnjutande af de förmåner och de
utsikter till framtida försörjning, som denna tjänst medförde.
Marius medgaf från år 107 hvarje friboren borgare att inträda i
hären, och i dess organisation, beväpning och utbildning infördes
betydande förbättringar.
Redan det nya exercisreglementet med dess från
gladiatorsskolan lånade dressyr innebar betydligt stegrade kraf på den
enskilde soldaten.
Hären blef en yrkeshär, som såg sin fördel i att oafbrutet
tjäna kvar, till dess hans fältherre kunde bereda honom en
borgerlig existens.
Den följande tidens historia vittnar nogsamt om den redan
förut antydda faran för det fria statsskickets bestånd, som den
stående hären medförde. I själfva verket var härmed grunden
till kejsardömet lagd.
Bundsförvanterna, som alltjämt väntat på uppfyllelsen af gifna
löften om delaktighet uti den romerska borgarrätten men
ständigt gäckats i sina förhoppningar, togo saken i egna händer.
Hemliga underhandlingar fördes mellan de italiska kommunerna.
Etrurien och Umbrien, där aristokratien och penningmännen voro
allenarådande, afböjde deltagande i resningen, men mellersta och
södra Italiens flesta stammar och städer slöto sig tillsammans till
ett förbund för att med kufvande af Rom bilda en ny stat, till
hvars hufvudstad utsågs Corfinium eller, såsom staden nu skulle
kallas, Italia. Borgarrätt i denna tilldelades samtliga borgare i
de förbundna stadskommunerna. Den författning, som uppgjordes,
blef en trogen kopia af den romerska. Man hade sålunda äfven
här konsuler, pretorer m. m., något spår till representativt system
i den nya förbundsstaten i stället för stadsstatens folkförsamlingar
finnes icke. Bundsförvanternas under tidernas lopp stegrade men
återhållna hat bröt nu ut i fruktansvärda blodbad, som bildade
inledningen till bundsförvants- eller marsiska kriget år 90. Å
andra sidan tystnade partistriderna i Rom, och utan hänsyn till
parti erbjödo alla de förnämsta officerarne, såsom Marius och
Sulla, sina tjänster åt de kommenderande konsulerna.
Kriget fördes under växlande lycka, och det kunde befaras,
att resningen mot Rom kunde sprida sig till stammar, som
hittills varit trogna. Härtill kom att Mithradates hotade med krig
i Asien. I Rom beslöt man nu att gifva efter. Borgarrätt
medgafs alla italiska städer intill Po, ehuru med en för dem
kränkande begränsning, i det att de i likhet med de frigifna måste
rösta i vissa angifna tribus. Kriget afstannade dock icke genast.
Särskildt samniterna fortsatte kampen med förtviflans mod.
Slafvarne frigåfvos och väpnades. Med skoningslös stränghet gingo
romarne fram under Sulla. På grund af sina utmärkta förtjänster
under bundsförvantskriget vald till konsul för år 88, fick han i
uppdrag att föra kriget mot Mithradates. I Rom rasade
partistriderna ånyo. Bundsförvanterna voro missnöjda öfver de
kränkande inskränkningarna i deras borgarrätt, och de fingo en
vältalig målsman i folktribunen Sulpicius Rufus, som ville ställa
såväl dessa som de frigifna tillfreds. Till honom slöt sig Marius,
som trots betydande förtjänster under kriget skjutits åt sidan
såsom ålderssvag och vacklande i befälet. Förbittrad och
hämndlysten, ställde han sin person och sitt i vida kretsar ännu
vördade namn till förfogande för kampen mot aristokratien. Till
denna politiska kamp slöt sig en fruktansvärd ekonomisk kris,
då å ena sidan kapitalisterna höllo hårdt på sin rätt och å andra
sidan den skuldsatta massan trodde sig kunna räddas endast
genom »nya räkenskapsböcker», d. v. s. genom utplånande af alla
skulder. Genom ett folkbeslut blef nu Marius utnämnd till
öfverbefälhafvare i kriget mot Mithradates. Men Sulla fogade sig ej
i detta beslut utan marscherade med sin här mot Rom och
vann inom stadens murar en fullständig seger öfver det af Marius
anförda motpartiet. Detta var första gången de borgerliga
striderna afgjordes genom hären, som från denna tid framträder som
statens behärskande makt.
Tolf af de förnämsta motståndarne, bland dem Marius, lät
Sulla förklara i akt. Sulpicius dödades, Marius undkom till
Afrika.
För att förebygga nya omhvälfningar föranledde Sulla en del
nya lagbestämmelser, hvarjämte han lät de för följande år valda
konsulerna aflägga ed på den bestående författningen. Därefter
öfvergick han i början af år 87 med sin här till Grekland för
att möta Mithradates.
I Mindre Asien hade i följd af romerska statens och ännu mer
ståthållarnas och penningmännens utpressningar ett starkt
missnöje uppstått. Konung Mithradates, som redan hunnit utvidga
sitt område till ett betydande rike rundtomkring Svarta hafvet,
underblåste hatet mot romarne och uppträdde, ehuru själf en
sannskyldig orientalisk despot, såsom hellenernas försvarare mot
dem, och de mithradatiska krigen hafva sin historiska betydelse
såsom de sista yttringarna af Hellas" politiska opposition mot
Rom och såsom början till den asiatiska reaktion mot
västerlandet, som sedan dess alltjämt fortgått. Det har förut omtalats,
huru denne Mithradates" fader sökt genom bestickning
underlägga sig Frygien. Gajus Gracchus omintetgjorde denna plan
och förenade landet med provinsen Asia. Emellertid mottogo
de helleniska städerna Mithradates själf såsom räddare undan
barbarerna. Hvälfvande planer om ytterligare utvidgning, slöt
han nära förbund med konung Tigranes af Armenien och sökte
att komma i besittning af Kappadokien och Paflagonien. Dock
var han obenägen för ett öppet krig med Rom. Likväl
framtvangs ett sådant af konsularen Manius Aquillius, hvars
penningbegär var ej mindre än hans faders varit under den föregående
generationen. Mithradates följde med spändaste uppmärksamhet
händelserna i Rom och Italien. Utan motstånd satte han sig i
besittning af så godt som hela Mindre Asien. Öfverallt hälsades
han med jubel såsom en befriare. Huru litet han var berörd af
hellenismens verkliga anda, visade han, då han utfärdade till sina
ståthållare en befallning att på en och samma dag döda alla
italiker, fria och ofria, utan åtskillnad på ålder och kön. Åttio,
enligt andra ett hundra femtio tusen människor omkommo på
detta sätt. Han öfvergick till Greklands fastland och satte sig
fast i Athen och sökte ej blott genom militära åtgärder utan
äfven genom nationell propaganda stärka sin ställning.
Sulla var med afseende på truppnumerär vida underlägsen
Mithradates, och någon krigskassa medförde han ej från Rom.
Icke heller hade han någon flotta till sitt förfogande för de
militära operationerna. Icke desto mindre öfvervann han alla
svårigheter, och genom sin fältherrekonst och härens obegränsade
tillit besegrade han Mithradates" härförare i två drabbningar,
sedan han dessförinnan intagit Athen och dess hamnstad. Under
tiden hade en ny revolution försiggått i Rom. Sulla hade
förklarats såsom fäderneslandets fiende, och en ny befälhafvare
blifvit utsedd för kriget mot Mithradates. Emellertid hade
folkstämningen i Mindre Asien fullständigt slagit om. Man hade
funnit, att den föregifne hellenvännen var en vida värre tyrann
än någon af de romerska ståthållarne, och för att hålla sig uppe
gentemot det allmänna missnöjet hade han tillgripit det medlet
att utfärda ett påbud om amortering af alla skulder och om
förlänande af frihet till alla slafvar. Ungefär 15 tusen sådana
frigifna slafvar stodo i Mithradates" här. Därjämte föröfvades de
fruktansvärdaste blodbad öfverallt, där han misstänkte sympatier
för romarne. Också stängde de förnämsta städerna sina portar
för hans fogdar och förklarade sig för romarne. Då han icke ens
kunde reda sig gentemot demokraternas här, hvilken sedan
öfvergick till Sulla, återstod för honom endast att underkasta sig
Sullas villkor. Han fick afstå från alla eröfringar och nöja sig
med sitt fädernerike, hvarjämte han måste utlämna hela sin flotta
och betala 2,000 talenter. Provinsen Asia straffades för sitt affall
med en krigsskatt på 20 tusen talenter, hvarjämte blodig räfst
följde med alla dem, som deltagit i morden på italikerna. På våren
år 83 inskeppades Sullas trupper och landade snart i Brundisium.
Det af Sulla störtade demokratiska partiet hade under hans
frånvaro åter rest sig under den nye konsuln Cinna och satt sig
i besittning af makten. Nu föreslogs det, att de landsförvista
skulle återkallas samt att de nya borgarne och de frigifna skulle
fördelas på alla tribus. Dessa förslag framkallade motstånd från
det aristokratiska partiet, och det kom till inbördes krig. Från
Afrika återvände de landsförvista, bland dem Marius, och med
dem kommo stora skaror af beväpnade, till största delen slafvar.
De togo vägen till Rom, dit äfven från alla delar af Italien massor
af de emanciperade nyborgarne strömmade. Trots varningar från
det demokratiska partiets förnämste och ädlaste man Sertorius
blef Marius och med honom det oinskränktaste skräckvälde
rådande i Rom. Ej blott nedhöggos motpartiets utmärktaste
män; otaliga dödades blott af mordlust eller begär efter
penningar, till dess Sertorius lät omringa de marianska banditerna
och nedhugga dem till sista man, enligt lägsta uppgifter fyra
tusen till antalet. Marius fick ej länge fröjda sig åt sitt 7:e
konsulat. Han dog efter några dagars sjukdom år 86. Han
som en gång varit fäderneslandets stolthet och ära var nu ett
föremål för partiernas hat och förbannelse.
För att vinna massan af den lägre befolkningen vidtogos en
del åtgärder såsom kolonianläggningar och nedsättning af alla
privatfordringar till fjärdedelen af normalbeloppet. Trots den
demokratiska regeringens oduglighet och de föröfvade blodsdåden
var den större delen af Italiens befolkning obenägen för en
aristokratisk restauration med dess befarade följd af ett nytt
skräckregemente.
Regeringens försök att gifva Sulla en efterträdare i befälet
mot Mithradates misslyckades fullständigt, såsom redan sagts.
Innan Sulla landade i Brundisium, hade han insändt en skrifvelse
till senaten, hvari han tillkännagaf jämte krigets afslutning och
resultat sin återkomst till Italien: han skulle respektera de åt
nyborgarne förlänade rättigheterna; straffdomar voro visserligen
nödvändiga, men de skulle ej träffa massorna utan ledarne. Men
regeringen ville ej veta af Sulla och vidtog starka rustningar.
Öfverlägsna härar stodo färdiga att gå till strids mot honom.
Visserligen förstärktes äfven Sullas här. Den längre fram så
betydande Pompejus förde till honom en här af tre legioner,
Crassus och många andra af aristokratiens män, som undkommit
demokraternas förföljelser, slöto sig äfven till honom. Sulla
besegrade de mot honom stående härarna, där de ej själfva
gingo öfver till honom, och nalkades Rom. Demokraternas
fältherre Marius den yngre blef slagen och tvungen att kasta sig
in i Praeneste. Han hann dock att gifva kommendanten i Rom
befallning att döda i staden befintliga hittills skonade män af
motpartiet, och till spillrorna af demokraternas här slöto sig de ännu
obesegrade samniterna. Då dessa ej kunde undsätta Praeneste,
drogo de till Rom för att åtminstone få släcka sin hämndtörst
eller, såsom en af dem yttrade, för att bli kvitt vargarna, som
beröfvat Italien dess frihet, måste de förstöra skogen, i hvilken
de hade sitt hem. Sulla skyndade till undsättning och vid den
Collinska porten stod den afgörande striden. Nu började den
hvita skräcken, som ej gaf efter för den demokratiska i
fasansfull grymhet. Sedan mördandet fortgått någon tid, framställdes
till Sulla den begäran, att han skulle bekantgöra namnen på
dem, hvilkas död han önskade, för att befria andra från
dödsfruktan. Så skedde. Nu offentliggjordes namnen å de i akt
förklarade (proskriberade). Deras antal uppgick slutligen till fyra
tusen sjuhundra, hvarjämte Sullas gunstlingar och verktyg på egen
hand af vinningslystnad eller andra egennyttiga bevekelsegrunder
fortsatte mördandet. Pris sattes på de proskriberades hufvud
och hvarje försök äfven från närmaste blodsförvanter att hjälpa
en lifdömd belades med dödsstraff. Genom en senare lag
indrogos deras gods, och deras barn och barnbarn uteslötos från
beklädande af alla offentliga ämbeten. Med icke mindre
grymhet förfor han äfven i det öfriga Italien. Flera af landskapen
ödelades på hans befallning af väpnade band. Beträffande
Samnium förklarade diktatorn, att Rom ej kunde hafva lugn, så
länge Samnium funnes till, hvarför samniternas namn skulle
utplånas från jorden. Hotelsen sattes i verket, och det förut
blomstrande och rikt befolkade landet förvandlades till den
ödemark det sedermera förblifvit.
Genom de konfiskationer, som öfvergingo ej blott enskilda
utan äfven en mängd stadskommuner, blef Sulla satt i stånd att
med jordegendom belöna icke mindre än 120 tusen af sina
soldater. Dessa liksom äfven de 10 tusen herrelösa slafvarne, som
han frigaf, voro hans pålitliga stöd. I en del af provinserna voro
revolutionsmännen ännu rådande. Pompejus lyckades att bringa
Sicilien och Afrika under den nya adelsregeringen. Men den
utmärkte demokratiske ståthållaren i östra Spanien, Sertorius,
hade visserligen till en början måst vika för öfvermakten, men
på inbjudan af lusitanerna att blifva deras anförare återvände
han år 80 och förstod att vinna hispanernas synnerliga förtroende
genom sin duglighet, rättvisa och mildhet. Han samlade en
armé, med hvilken han år efter år bekämpade den romerska
regeringens trupper med växande framgång. Han ingick
öfverenskommelse med både Mithradates och sjöröfvarne och blef en
allvarsam fara för den aristokratiska styrelsen. Äfven Pompejus,
som sändts till Spanien med en stor här, hade ingen egentlig
framgång. Först sedan Sertorius fallit offer för förräderi (år 72)
återställdes lugnet i denna provins.
Hurusom Sulla genast år 82 lät utnämna sig till diktator på
obestämd tid med oinskränkt makt öfver medborgarnes lif och
egendom samt rätt att stifta lagar och utnämna ämbetsmän,
liksom ock huru han omorganiserade staten i syfte att betrygga
senatens makt genom inskränkning af folktribunernas och
censorernas befogenhet, är den politiska historiens uppgift att skildra.
Här må endast nämnas, att Sulla bibehöll de italiska städernas
borgare vid deras nyvunna fulla borgarrätt, hvarigenom han
slutgiltigt befästade Italiens politiska enhet, men han fråntog de
frigifna den dem medgifna oinskränkta rösträtten och afskaffade
de af Gracchus införda för statens finanser ruinerande
sädesutdelningarna. Han nedlade diktaturen år 79 och återgick till
privatlifvet. Efter hans plötsliga död följande år gaf sig
missnöjet genast till känna hos alla dem, som af olika grunder voro
fiender till den Sullanska författningen. Inbördes krig, där
konsul stod mot konsul, utbröt i Italien, och öppet framställdes
fordran på afskaffande af Sullas lagar och förordningar.
Visserligen lyckades det senaten att bli herre öfver oppositionen, om
ock med några eftergifter i fråga om sädesutdelningarna. Men
den allmänna ställningen var ytterst betänklig: Sertorius utbredde
sitt välde i Spanien, och sjöröfvarne organiserade sig såsom en
särskild stat, hvilken behärskade hela Medelhafvet och gjorde all
sjöfart osäker. Härtill kom, att Mithradates hotade med ett nytt
krig. Då konungen i Bithynien år 75 dog och i testamente
lämnade sitt rike åt romarne, hvarigenom dessa blefvo nära grannar
till det politiska riket, ansåg Mithradates sig hotad och förklarade
omedelbart krig. Med lysande framgång förde Lucius Lucullus
de romerska härarna mot både Mithradates och hans svärson
Tigranes i Armenien, till dess myteri inom hären och de romerska
penningmännens missnöje öfver fältherrens åtgöranden för att
hindra deras utpressningar tvungo honom att draga sig tillbaka,
hvarefter han genom penningmännens inflytande blef afsatt från
befälet år 67. Pompejus, som med den vidsträcktaste fullmakt
och omsorgsfullaste utrustning i ett några månaders fälttåg samma
år rensat hafvet från sjöröfvarne och intagit deras starka fästen
i Kilikien, beordrades att öfvertaga befälet mot Mithradates.
Han besegrade både denne och Tigranes, hvarefter han ordnade
förhållandena i Asien och utvidgade romarväldet med flera nya
provinser. I alla dessa krig hade slafvar i stor utsträckning
användts af de kämpande parterna, och slafhandeln hade tagit
ett uppsving, hvars like man i Medelhafsområdet hittills icke
känt och som står i närmaste sammanhang med sjöröfveriets
utomordentliga spridning. Såsom redan nämnts, voro Syrien och
länderna i det inre af Mindre Asien de förnämsta fångstområdena.
Men människorof förekommo äfven i Italien, ofta genom
latifundiernas slaffogdar. Icke ens hufvudstaden var säker.
Huru de romerska penningmännen utsögo provinserna, lära vi
känna genom hvad som berättas om provinsen Asia, som i den
af Sulla beviljade freden i Dardanus år 84 blifvit ålagd att betala
20 tusen talenter. De romerska kapitalisterna förskotterade
beloppet. Men på 14 år växte summan genom räntor och räntor
på räntor till 120 tusen talenter eller sexdubbla beloppet:
kommunerna måste för att förnöja de romerska fordringsägarne sälja
sina offentliga byggnader, sina konstverk och dyrbarheter och de
äldre borgarne sina vuxna söner. Lucullus satte räntan till endast
12 % och förbjöd att taga ränta på ränta.
Slafuppror hade såsom förut nämnts ej varit sällsynta
företeelser inom romarriket, och på Sicilien hade de under
revolutionstiden förekommit vid två tillfällen och båda gångerna först
efter hårda strider kunnat kufvas. På ett rent af fasaväckande
sätt framträder slafveriets vederstygglighet hos de olyckliga, som
särskildt utbildades för att till det suveräna folkets förnöjelse
kämpa på lif och död. De flesta af dem utgjordes af tappra
krigsfångar, som en gång i fält kämpat mot romarne. I och
omkring Capua funnos särskilda anstalter för utbildande af sådana
fäktare eller gladiatorer. Ar 73 bröt sig en skara af dessa
fäktare ut ur sina kaserner. Till dem strömmade slafvarne i
massor från alla håll. Deras utmärkte anförare Spartacus slog de
mot honom anryckande romerska härarna och ämnade föra sina
män bort från Italien till frihet men tvangs af den byteslystna
massan att stanna i Italien. Pretorn Marcus Crassus återställde
manstukten i sin af åtta legioner bestående här genom att af en
slagen afdelning af densamma afrätta hvar tionde man och
besegrade slafvarne fullständigt år 71. Spartacus själf stupade
tappert kämpande. Pompejus, som på återvägen från Spanien
mötte några tusen af de flyende fäktarslafvarne, tillintetgjorde
dem och berömde sig i sin rapport till senaten att hafva
uppryckt kriget med rötterna, under det att Crassus blott vunnit
seger öfver dem. Han var redan en så betydande personlighet,
att han af den aristokratiska regeringen ansågs farlig. Farhågorna
ökades ännu mera, sedan han, såsom redan nämnts, på ett
glänsande sätt återställt åtminstone för en tid ordning och säkerhet
på hafven samt afslutat kriget med Mithradates och ordnat
förhållandena i Asien. I Rom fruktade man, att han vid sin
återkomst skulle söka rycka till sig högsta makten och störta
republiken, och man visade sig därför obenägen, då han genom
utskickade anhängare sökte ett nytt kommando med vidsträckt
kompetens för att kufva den revolutionära resning af folkpartiet,
som utbrutit under Catilina och utgjorde ett betydelsefullt led i
den sedan Graccherna pågående klasskampen. Sammansvärjningen
undertrycktes genom konsuln Marcus Ciceros kraftiga åtgärder,
och Catilina själf stupade år 62 vid Pistoria. Senatspartiets mod
och själfkänsla hade nu vuxit. Det visade Pompejus föga
tillmötesgående, då denne, som visserligen velat men ej vågat
upphäfva sig till envåldshärskare, vid sin ankomst till Italien
upplöste sin här. Han måste därför för att få sina åtgärder i Asien
godkända och sina löften till soldaterna om jordutdelning
infriade sammansluta sig med Cæsar och Crassus i det s. k. första
triumviratet år 60. Från denna tid ligger den politiska makten
hos dessa män och efter Caesars utomordentliga framgångar i
Gallien hos denne, hvarefter, sedan han röjts ur vägen genom
en sammansvärjning år 44, ett nytt triumvirat, Octavianus,
Antonius och Lepidus, bildar sig, med dess följe af fruktansvärda
proskriptioner och konfiskationer, och ur detta triumvirat framgick
den förstnämnde såsom envåldshärskare eller den förste kejsaren.
Innan vi öfvergå till en framställning af det romerska
kejsardömets ställning till slafveriet och därmed sammanhängande
ekonomiska förhållanden, måste en del företeelser från det
republikanska Roms sista århundrade beröras.
Vid sidan af den politiska oligarkien har en finansiell oligarki
framträdt. Till denna senare strömma inkomsterna från alla
stats- och kommunalförpaktningarna, från bankirverksamhet, från
grosshandel och affärsföretagen i hela riket. Med dessa stora rikedomars
hopande hos en jämförelsevis fåtalig klass följde äfven väldiga
finansiella kriser, särskildt i sammanhang med stora politiska skakningar
då massan af de fattiga och gäldbundna lät höra sina kraf på
annullering eller nedsättning af alla fordringar på grund af lån
afskrifning af en del af hushyran. Antalet af dem som kräfde underhåll af
staten växte oerhördt, och ett vittnesbörd om den allmänna nöden
är äfven, att utarmade fria män sålde sig till en gladiatorskola och
förpliktigade sig att utan motsägelse låta fängsla, piska, bränna eller
döda sig, om anstaltens lagar så fordrade. I otaliga hjärtan lefver
den bergfasta tron, att den fattige är fattigare än han borde vara,
och att han är detta, emedan de rika äro rikare än de borde vara.
antiken Welt, II, s. 555.
I provinserna uppstod allmän fattigdom, och
befolkningsnumerären aftog. Under det italikerna utvandrade till provinserna,
sände dessa till Rom fria invandrare af helleniskt-orientaliskt
ursprung men af mycket tvifvelaktigt värde. Ännu betänkligare
var den stora tillväxten i slafmängden. Ingenstädes trädde
skadligheten af slafverisystemet skarpare i dagen än i Rom.
Ingenstädes hopades så stora slafmassor som i de stora familjernas
eller de rika uppkomlingarnes palats. Där funnos slafvar från alla
delar af världen; på sista tiden äfven från Gallien och Germanien.
Icke mindre farliga voro de frigifna, icke mer slafvar och
likväl ej ägande en borgares alla rättigheter, beroende af sina
herrar och dock med fria mäns anspråk. Såväl i valrörelserna
som i gatukravallerna togo de en verksam del. Föreningar och
klubbar funnos bland dem i mängd och tjänade att gifva en
militärisk organisation åt hufvudstadens hela proletariat. Äfven
voro, såsom redan nämnts, sädesutdelningarna ägnade att draga
det arbetslösa liksom det arbetsskygga borgarproletariatet till
hufvudstaden. Dyr tid och hungersnöd voro där ej ovanliga
företeelser. Ingenstädes var man mindre säker till sitt lif än i
hufvudstaden. Banditerna voro i ständig och ostörd verksamhet.
Roms bundsförvanter, som i århundraden hade kämpat och blödt
för dess makt, hade förgäfves begärt den romerska borgarrätten
och till sist gripit till vapen. Efter ett fruktansvärdt krig måste
Rom gifva efter. Det var dock en sund förstärkning, borgerskapet
härmed erhöll. Men nya borgare hade i massor vunnits genom
frigifning af slafvar, framför allt stadsslafvar af den sämsta sorten,
nämligen de af grekiskt-orientaliskt ursprung. Dessa förde oftast
till Rom alla Orientens laster och inverkade i hög grad
fördärfligt på sina herrar och deras familjelif. — Genom den mängd af
slafvar, som stod de romerska herrarne till buds för att utföra
deras minsta befallning, blefvo dessa afvända att lita till sin egen
kraft och alltmer förvekligade. Romarnes gamla krigaranda
försvinner alltmer, och under kejsartiden blefvo härförarne och
officerarne af romersk-italisk härstamning allt sällsyntare. Då
västromerska kejsardömet störtade samman, utgjordes ej blott det
högre befälet utan äfven större delen af manskapet af barbarisk,
d. v. s. germansk, härkomst. Krigsyrket anstod ej längre en romare.
Huru starkt massinvandringen till Rom tilltog, framgår af den
enorma tillväxten i antalet understödstagande borgare alltifrån
Gracchernas tid. Under Cæsar hade antalet stigit till 320 tusen
personer, och årliga utgiften för dessa understöd, som för år 73
f. Kr. uppgifves ha uppgått till 10 millioner, redan år 62 till 30,
år 56 till 40 millioner och år 46 ända till 76 millioner 800 tusen
sertertier, omkring 15 millioner kronor. Om ock dessa siffror ej
äro absolut felfria, angifva de dock tydligt den starka
progressionen af understödstagares numerär dels på grund af
inflyttning af italisk befolkning, dels genom slafvarne, hvilka man frigaf
för att genom dem blifva delaktig af sädesutdelningarna eller
frumentationerna. Det blef till sist omöjligt att tillfredsställa
alla sökande. Cæsar måste aflägsna massor, det uppgifves 80
tusen, genom transmarina kolonianläggningar, och då icke desto
mindre ännu flera stannade kvar, tillgrep han utvägen att fixera
antalet understödstagare till 150 tusen, ökadt under Augustus till
200 tusen, hvarvid det sedan förblifvit. Men frumentationerna
lämnade åt dessa statspensionärer blott en ringa kvantitet
brödsäd eller under den senare kejsartiden bröd efter det för
slaf- eller fångkost öfliga måttet, näml. 5 skäppor
eller något mer än ¼ tunna. Sundén, Rom. Antikv. hvete månatligen.
För öfriga behof måste den fattige förskaffa sig annan hjälp.
Kvinnor och barn voro i regeln uteslutna. Ej heller gjordes
någon skillnad på den arbetsföre och invaliden eller fästes
afseende vid den sökandes lefnadsvandel; äfven tjufvar, menedare,
äktenskapsbrytare fingo mottaga den mycket eftersträfvade, för
lifstiden gällande frumentationspoletten. Denna tessera
frumentaria kunde till och med af innehafvaren för en tid frånträdas
eller till och med försäljas. »Bröd och cirkusspel» var
proletariatets fordran. Någon uppmuntran till själfhjälp söker man
förgäfves. Frumentationerna blefvo till en olycka för Rom och
stegrade pauperismen i stället för att afhjälpa den.
Under sin korta regering vidtog Cæsar många åtgärder för
afhjälpande af de värsta missförhållandena. Så sökte han att sätta
en gräns för italikernas utflyttning dels genom nedsättning af den
militära tjänstetiden, dels genom förbud för medlemmarne af
senatorsståndet att vistas utom Italien annat än i tjänsteärenden och
förbud för andra italiker i giftasåldern, från 20:e till 40:e året,
att utöfver 3 år efter hvarandra vara borta från Italien. Fäder
till flera barn gynnades och premierades. Förordningar mot
lyxen utfärdades, och deras efterlefnad ställdes under kontroll.
Till förmån för de skuldsatta utfärdades en ny konkurslag med
en del mildrande bestämmelser, såsom ett års nedsättning af alla
mindre hyresbelopp intill 2 tusen sestertier. Stora allmänna
arbeten såsom väganläggningar, sjösänkningar, byggnadsföretag,
sattes i gång, och de italiska boskapsuppfödarne ålades att till
herdar antaga äfven vuxna fria män, åtminstone till en
tredjedel af hela antalet, hvarigenom lagstiftaren afsåg att både minska
banditväsendet och öppna en utkomstmöjlighet för det fria
proletariatet. Till provinsialernas bästa ordnades skatteväsendet, så
att bördorna minskades. Provinsialerna hade all anledning att
sörja öfver den store och humane härskarens död.
Hvilka kolossala slafmassor hopades i Italien under republikens
sista århundrade, framgår af några uppgifter, som förtjäna
omnämnande. Marius tillfångatog vid Aquæ Sextiæ 80 tusen
teutoner, vid Vercelli eller Raudiska fälten 60 tusen kimbrer, och dessa
folk föredrogo dock döden för slafveriet. Mommsen
för år 70 Italiens fria befolkning (förutom Cisalpinska Gallien)
till högst 7 millioner själar, den ofria till dubbla antalet, ehuru
han reserverar sig beträffande sannolikheten af dessa siffror.
Likväl stiger slafantalet alltjämt. Genom Cæsars eröfring af Gallien
skall öfver en million slafvar hafva förts till Rom.
Ocker frodades mer än någonsin. Det förekom, att kapital
utlånades till stadskommuner till en ränta af 4 % i månaden,
alltså 48 % för år. Äfvenså förekom det enligt Mommsen, att
en energisk och inflytelserik affärsman, för att med så mycket
bättre framgång kunna drifva sin affär, förskaffade sig titel af
sändebud (libera legatio) eller lät af ståthållaren i den provins,
där han dref sin lånerörelse, gifva sig officers titel och möjligen
äfven manskap. En af dessa på sådant sätt tillskapade krigare
lät för indrifvande af en fordran på staden Salamis på Cypern
så länge hålla kommunalrådet inspärradt på rådhuset, till dess
fem af rådets medlemmar dödt af svält.
Ännu under början af kejsartiden fylldes slafmarknaden af nya
massor, vunna genom kejsarnes krig i bergländerna vid Italiens
gränser samt genom eröfring af Alpländerna och krigen vid Rhen
och Donau. Sedan kejsardömet genom Augusti visa styrelse
vunnit stadga, uppgick för hela romarvärlden en ny ljusare tid.
Särskildt för den olyckliga samhällsklass, hvarmed vi i detta
lilla arbete sysselsätta oss, börjar lagstiftningen alltifrån denna
tid att visa deltagande. Det innebär i själfva verket i socialt
hänseende en förbättring, att slafvarne under Augustus få
uppträda såsom vittnen i brottmål, anhängiggjorda mot deras herrar.
Kejsar Claudius bestraffade det godtyckliga dödandet af en
slaf såsom dödandet af en fri. Genom en lag från Neros tid
stadgades, att slafvar blott efter formlig dom och för svåra
förbrytelser kunde tvingas till strid med de vilda djuren.
Från kejsar Hadrianus härrör en hel rad af stadganden och
åtgärder till slafvarnes bästa. Så landsförviste han en romare
pa 5 år, som genom försumlighet förorsakat en slafs död, och
likaledes på 5 år en romersk dam, som af de obetydligaste
anledningar på det värsta pinat sina slafvinnor. Han föreskref
äfven, att ingen ägde rätt att kastrera en annan, hvarken fri eller
slaf. Under det att förut efter en slafägares mördande alla hans
slafvar fingo dödas, mildrades lagen af Hadrianus, som
begränsade dödsstraffets användning till dem, hvilka vid gärningen
varit så nära, att de kunnat lämna hjälp. Lättsinnigt användande
af tortyr förbjöds. Försäljning af slafvar till fäktarskolor,
slafvinnor till kopplare förbjöds. Ingen fick döda sin slaf utan
måste ställa honom inför domstol. Hadrianus uppgifves hafva
afskaffat slaffängelserna (ergastula); dock tyckas de redan under
Senecas tid endast hafva användts för slafförbrytare. Kejsar
Antoninus Pius fortsatte lagstiftningsarbetet i samma anda af
skydd för slafvarne, ehuru i det reskript, som från hans tid
bevarats, äfven romerska rättens skygghet att ingripa i den
privata äganderätten starkt framträder.
Alla dessa nyss anförda stadganden rörande slafvarne
sammanhänga med det omslag i de bildade samhällskretsarnas
uppfattning rörande slafveriet, som framträdt redan hos tänkarne af den
kyniska skolan men sedan i ständigt stigande grad utvecklats
af den stoiska filosofiens män, såsom förut antydts, och som
efter hand äfven vunnit insteg i romarvärlden. Ursprungligen var
den hårda romerska folkkaraktären mycket mindre än den
grekiska benägen att i slafven erkänna människan. Slafven var för
romaren en sak, hvaröfver hans herre helt och hållet förfogar.
För slafven gafs det ej familj, ej äktenskap, ej egendom; han är
ett instrumentum vocale, liksom dragdjuret ett instrumentum
semivocale jämte det döda inventariet instrumentum mutum (stumt
redskap). Den äldre tidens romare går dock själf i arbetet
tillsammans med slafvarne och delar deras kost liksom deras mödor.
Men hvarje känsla af billighet är för honom främmande. Så
gifver Cato i sitt arbete om åkerbruket rådet att sälja gamla och
sjuka slafvar såsom andra utslitna inventarier. En annan
agrarförfattare, Terentius Varro, råder till att i osunda trakter använda
fria arbetare, då förlusten af en slaf vore en afsevärd kapitalförlust.
Den gamla åskådningen var härskande ända in i republikens sista
dagar, och med den tilltagande lyxen och slafvarnes växande antal
försämrades äfven deras ställning. De täta slafupproren vittna
också härom under det att det humana Athen aldrig hemsöktes
af sådana. Det var först de senare stoikerna, som lärde romarne,
att de själfva utplånat gränserna för nationaliteterna och att
därmed ock ett moment fallit bort, hvari man förut sett ett
berättigande för slafveriinstitutionen.
Stoan väckte äfven föreställningen om en allmän mänsklighet
och förde romarne till erkännande af naturrätten, under det att
folkrätten skapat slafveriinstitutionen. Cicero närmar sig
Aristoteles förut angifna ståndpunkt (sid. 44) och anser, att naturen förlänat
de bästa herraväldet. Slafvarne betydde för honom ej mycket.
Likväl vill han, att man mot dem skall vara rättvis, och anser
det vara nog, om man behandlar dem såsom legohjon.
Humanitetskänslan och det gamla romarsinnet, som blott tar
fördelen i beräkning, strider hos honom om öfvertaget.
Först under kejsartiden kommer uppfattningen om alla
människors likhet till fullt genombrott. Enligt Seneca består mellan
alla människor en andlig förvantskap, då vi af naturen hafva
samma ursprung och samma mål.
ad Lucil. XV, ep. III. »Romersk riddare, frigifven
eller slaf» — äro blotta namn skapade af fåfänga eller
orättfärdighet. »I sanning fri är blott den dygdige, blott den dålige blir med
rätta kallad slaf.» Slafvarne äro för Seneca kontubernaler, invånare
i samma hus, ja, till och med ödmjuka vänner. Herrarne böra
förhålla sig mot dem, som de själfva vilja blifva behandlade af
sina öfverordnade. Om hos herrarne det ordspråket är gängse:
»lika många fiender som slafvar», anser Seneca: »vi hafva icke
fiender i dem, men vi göra dem till fiender». Seneca är också
en af de första som höjt sin röst mot gladiatorsspelen, för hvilka
slafvarne föllo offer. Äfven den frigifne slafven Epiktet lär, att
en broderlig kärlek bör förena alla människor. Hvarje
människosjäl är ett fragment af den gudomliga, alla människor hafva
Gud till fader, alla äro bröder. Han jämför en slafs tjänster mot
en fri med dem, en frisk bevisar en sjuk.
Marcus Aurelius är stoikern på kejsartronen. I sina skrifter
följer han helt och hållet Epiktet. Äfven han betonar alla
människors samhörighet af naturen, och en rad af förordningar
utfärdades af honom till slafvarnes bästa. Af största betydelse
blef upptagandet af de stoiska lärorna på det rättsliga området.
Naturrätten får sitt uttryck i de juridiska författarnes arbeten och
i lagstiftningen, särskildt i pretorernas edikt, och nu framträder
i rättsutvecklingen sträfvandet att utjämna bestående ojämnheter
i den gällande rätten. Detta visar sig i arfsrätten:
inskränkningen i arfsbehörighet för ättlingar på kvinnolinjen (cognati) faller
bort, hustrun likställes med mannen. Framför allt framträder
det i erkännandet och fastställandet af en del mänskliga
rättigheter hos slafvarne. Juristerna veta mycket väl, att de befinna
sig i strid med ännu bestående åskådningar. De förklara ofta,
att de bestämmas af favor libertatis, begäret att gynna frihetens
sak. Huru kejsarne till och med Marcus Aurelius utvecklat
lagstiftningen till förmån för slafvarne, har ofvan sagts.
Med Septimius Severus börjar kejsarnes nära förbindelse med
de stora juristerna, hvilka i ledande ställning såsom
pretorian-prefekter verkade för en förbättring af slafvarnes läge. Nu talar
man om slafvens hustru (uxor), om hans äktenskap
(matrimonium). Familjebanden respekteras. Mor och barn skiljas ej åt,
ja, hela slaffamiljen skall dela samma rättsliga öde. Föreningar
af slafvar eller af slafvar och frigifna i ett hus fingo bildas och
erkändes såsom korporationer, särskildt såsom understöds- och
begrafningskassor.
I följd af de fredligare förhållandena under kejsartiden aftog
slafvarnes antal. I stället användes i stigande grad fria arbetare. I
städerna voro de olika yrkena oftast sammanslutna i korporationer,
som stodo under statens beskydd och voro juridiska personer.
Dessa korporationer omfattade både fria och frigifna.
Utöfningen af ett handtverk tyckes då ej hafva inneburit något
nedsättande, alldenstund man var angelägen att på grafstenen ej
blott namngifva detta utan äfven att afbilda till detsamma hörande
verktyg. Kejsarne gynnade det fria arbetet. Om Vespasianus
berättas det, att han till och med afböjde användandet af en
uppfunnen maskin, emedan han ej ville beröfva småfolket
möjligheten till förtjänst. Ofta voro kejsarne själfva utgångna från
denna samhällsklass, såsom Maximus, son af en handtverkare,
Pertinax son af en virkeshandlare. Det fria arbetets utbredning
framgår också af de särskilda skatter, som pålades dem. Fria
voro medlemmarne i skeppargillena (navicularii), likaså skepparne
på Rhone och Saone. Fria voro äfven de, som tillhörde
bagar- och mjölnargillet, liksom arbetarne i vapenfabrikerna och
myntverket. Det antages, att äfven i de olika manufakturgrenarna
och i stenbrotten arbetarne voro fria män. Då slafvar här
omnämnas, måste man antaga, att de voro korporationernas eller
statens egendom. Det var dessa, som i kedjor arbetade i
bagerierna, manufakturerna och bergverken. Till dessa kommo de
till undergående af straff dömda. Af inskrifterna kan man äfven
följa det fria arbetets tillväxt och utbredning. Kunde man
fastställa den kronologiska ordningen i dessa inskrifter, skulle vi
sannolikt se, huru de fria och framför allt de frigifna stadigt
trängde undan slafvarne ur yrkena. Det fria arbetets förekomst
och utbredning visar sig äfven i det märkvärdiga Diokletianska
ediktet af år 301 rörande maximalprisen såväl å de vanliga
lifsmedlen och ett stort antal industrialster som ock å arbetslönerna
i en mängd af yrken, ej blott sådana som hörde till landtbruket
utan ock sådana, som rörde lärarnes och advokaternas verksamhet.
Men ovisshet råder såväl om den myntenhet som om det rymdmått,
efter hvilka priserna angifvas. Några bestämda slutsatser kunna
därför svårligen dragas rörande aflöningsförhållandena. Men den
allmänna nöden jämte statens behof af säkerställande af de
erforderliga inkomsterna och af de industrigrenars fortsatta
bedrifvande, som ansågos för den allmänna rörelsen särskildt
oundgängliga, föranledde regeringen att med ärftligt tvång binda
dessa korporationer, hvilkas medlemmar utan möjlighet att
undkomma med allt hvad de ägde och med sina personer skulle
ansvara för att statens kraf tillfredsställdes. I fiskaliskt intresse
hade arfstvånget införts äfven på många andra områden: såväl
rikets senat som städernas rådsherrar — dekurioner — voro
underkastade ärftligt tvång, och de senare måste son efter far
ansvara för kommunernas skatter. Öfverallt blef kastväsendet
rådande. Då alla sökte undkomma detta tvång, måste staten
vidtaga de strängaste åtgärder för att förhindra detta.
Det är sålunda blott ett uttryck för den allmänna
statssynpunkten, som framträder i det romerska kolonatets förvandling
från en klass af fria småbrukare och arrendatorer — företrädesvis
på de stora latifundierna — till en ofri klass, bunden vid torfvan
(glebæ adscriptus, membrum terræ). Till detta jordbrukskolonat
slöt sig ett annat, ursprungligen bildadt förnämligast i militärt
intresse. Kejsar Marcus Aurelius öfverflyttade massor af
germaner och sarmater till romerskt område för stärkande af rikets
värnkraft och för att motverka den öfverhandtagande folkbristen.
Han försåg dem med jord, och de förblefvo personligen fria, men
de fingo ej flytta, och de och deras manliga ättlingar skulle göra
krigstjänst. De följande kejsarne följde det af Marcus Aurelius
gifna föredömet. Alexander Severus införde arfstvånget vid
gränstrupperna och tilldelade soldaterna jordområden, mot förpliktelsen
att deras söner skulle göra krigstjänst. Om kejsar Probus
berättas, att han i kamp mot alemanner, goter och andra germanska
folk tog massor af dem till fånga, hvilka som koloner sändes till
Britannien, med samma föreskrift rörande deras manliga afkomma.
Samme kejsare lät 100 tusen bastarner bosätta sig i Thrakien.
Han tyckes af grundsats ha förlagt kolonerna i gränsprovinserna
men alltid iakttagit den försiktigheten att förflytta dem till fjärran
från deras hem belägna länder. Kejsar Valentinianus lät
alemanner besätta sig vid Po, och kejsar Valens ville liksom brodern
motverka affolkningen i riket, hvarför han lät västgoter bosätta
sig i Thrakien. Genom ämbetsmännens förvållande blef denna
åtgärd till fördärf. Hela denna kolonisationspolitik var
emellertid ödesdiger, i det att regeringen härigenom medgaf en fredlig
ockupation af de germanska stammarna, och i stället för att
gränsländerna förut assimilerats med romerskt-italiskt väsen blefvo
de nu germaniserade.
Den fiskaliska synpunkten hade varit bestämmande för staten,
som ville vidmakthålla jordbruket, för att de detta pålagda
skatterna skulle räcka till för de under tidsförhållandenas kraf
växande behofven och därjämte äga säkerhet för dessa skatters
utgående. I öfverensstämmelse med den rådande uppfattningen
skedde detta genom en formlig lag om kolonernas ärftliga
fängslande vid det gods, där de bodde. Visserligen sökte
lagstiftningen äfven sörja för, att kolonerna ej fullständigt utsögos af
jordägarne. Men förtryck från de senare liksom ock från de
fala ämbetsmännen kunde ej förhindras trots kejsarnes
bemödanden, och följden blef att kolonerna i germanerna sågo
sina befriare. Den i ett formligt kastväsen stelnade staten var
icke heller ägnad att väcka en patriotisk gemensamhetskänsla
gentemot främmande folk.
det romerska världsriket, sid. 69. Slutligen bör nämnas, att den
jordbrukande klassens nöd föranledde i flera provinser formliga
uppror, såsom i Afrika, på Sicilien och i Gallien. I Afrika och på
Sicilien förenades med den sociala rörelsen äfven religiöst
svärmeri. I Gallien sökte upprorsmännen gifva sig en fastare
organisation och gjorde sina anförare till kejsare. Kejsar
Diokletianus" medkejsare Maximianus måste själf draga ut mot dem.
Han besegrade dem, men för att ej ytterligare affolka landet och
försvaga dess skatteförmåga måste han benåda massorna.
En särskild klass af slafvar, hittills icke berörd, påkallar vår
uppmärksamhet, nämligen slaf-slafvarnes, servi vicarii. I Orienten,
såväl i Egypten som vid det persiska hofvet, hade de mäktiga
eunuckerna, själfva slafvar, i sin tjänst en mängd slafvar. Så
berättas om en viss Annäros, storkonungens slaf, att han
förhöjde glädjen vid sin herres festmåltider genom uppträdandet af
ett hundrafemtio danserskor och flöjtspelerskor, hvilka voro hans
slafvar. Äfven hos hebréerna finnas, såsom redan sid. 19
angifvits, olika grader af slafvar. Samuels 2:a bok, kap. 9,2 och 10
nämner en Sauls slaf, Siba, som hade femton söner och tjugo
slafvar. Berättelserna om slafuppsyningsmännen i Abrahams hus
antyda liknande förhållande. Från Grekland finnas redan i
Odysséen
en egen slaf, som han köpt för sina egna penningar utan sina
herrars vetskap. Plautus omnämner efter sina grekiska förebilder
sådana slafslafvar. Framför allt voro slafvarne talrika i de
athenska bankirernas hus. Vi ha redan (sid. 53) omtalat Pasion,
själf slaf, och dennes slaf Phormio.
De romerska texterna kalla slafslafven sällan servus servi, oftare
servus peculiaris (tillhörande slafvens sparade kapital), allra oftast
servus vicarius, slafvens ställföreträdare, i hvilken egenskap han
tolererades af husbonden. I det kyrkliga språket finner man
Augustinus kalla sig servus servorum Christi, och titeln servus
servorum Dei bars af många både präster och lekmän under den
tidigaste medeltiden, framför allt af påfvarne alltifrån Gregorius I.
Huruvida häri ligger antydan om en slaf som lyder andra
slafvar eller det blott är ett retoriskt uttryck i stället för den
ödmjukaste af Guds slafvar, en motsats till rex regum, konungars
konung, må lämnas därhän. I en annan påflig titel, vicarius Petri,
kan detta uttryck ej betyda Petri slaf utan Petri ställföreträdare,
liksom i den tidens romerska administration vicarius var
ställföreträdare för pretorianprefekterna.
Om slafslafvens förhållande till sin herre, servus ordinarius, och
till den egentlige husbonden, liksom om möjligheten för slafslafven
att vinna frihet finnes i den senare romerska lagstiftningen en
mängd stadganden, hvilkas närmare behandling ej ligger inom
detta arbetes plan. Det må vara nog att anföra, att många slafvar,
såsom det kejserliga palatsets och stadskommunernas, kunde vara
mycket rika och äga ända till tio egna slafvar. Slafslafvarne hade
naturligtvis en mycket hård lott, i det att de ofta fingo lida för
den orättvisa eller kränkande behandling den ordinarie slafven
måst röna. Å andra sidan kunde den senare med husbondens
goda minne frigifva sin vikarie och från dominus blifva patronus
för denne.
Innan formerna för slafvarnes frigifning och de frigifnas rättsliga
och sociala ställning företages till behandling, torde en kort
öfversikt af de allmänna slafprisen böra lämnas.
Att priserna varierade efter de olika tidsperioderna, tillgången
och slafvarnes kvalitet är naturligt. Rörande Roms äldre tider
finnas inga underrättelser bevarade. Efter andra puniska kriget
voro priserna på den grekiska marknaden bestämmande äfven för
den romerska. Hannibal sålde sina krigsfångar i Grekland och
erhöll för enhvar 500 denarer.
under kejsartiden ungefär 20 öre. Den äldre Cato betalade för
jordbruksslafvar ända till 1500 denarer, men under sin censur
beskattade han unga lyxslafvar, värderade till 2500 denarer,
såsom straff till mångdubbelt högre belopp. Hos författarne
förekomma enstaka prisuppgifter, hvilka äro mycket varierande: för
slafvar vanligen 500 denarer, där icke affektionsvärde eller
särskilda färdigheter betydligt ökade summan. En slafvinna
betalades med 150 denarer, under det att för en vacker flicka
priset kunde gå upp ända till 6 tusen denarer. De egentliga
lyxslafvarne fingo visa sig särskildt vid de stora gästabuden, då de
skulle betjäna och roa gästerna. Sköna gossar, betalda med 100
eller 200 tusen sestertier, tjänstgjorde såsom munskänkar. Gossar
från Alexandria, hvilken stad var bekant för sina invånares
bitande kvickhet, voro dresserade att i samma stil drifva gyckel
med husets herre och hans gäster. I den senare kejsartiden
betalades för en vanlig slaf 10 aurei, ungef. 160 kronor, för en
kunnig handtverkare 20 aurei. I Justinianus" lagar värderas manliga
och kvinnliga slafvar under 10 år till 10 aurei, men öfver 10 år
till dubbla beloppet. Läkare och barnmorskor uppskattas till 60
aurei, likaså eunucker, om de hafva någon särskild färdighet, eljest
är priset lägre. De nämnda priserna uppgifvas vara jämförelsevis
normala, under det att enorma summor kunde betalas för särskilda
specialiteter: en gosse betalades med 100 ända till 200 tusen
sestertier, för en narr 20 tusen, för en dispensator (ungef.
räkenskapsförare) 130 tusen, en eunuck betingade 500 tusen, en studerad
slaf 100 till 700 tusen, allt sestertier.
Då trots den aftagande tillgången på slafvar deras pris ej steg,
torde detta vara ett tecken till det minskade behofvet af dem
och vittna om att det fria arbetet med framgång konkurrerade.
Frigifning. När formerna för lagenlig frigifning af slafvar
(manumissio justa) uppkommo, är ej kändt. Dock torde de
redan i den romerska republikens tidigaste dagar hafva varit
tillämpade. Dessa former voro tre: genom vindicta
(befrielsestafven), censu (genom anmälan med ägarens medgifvande till
skattskrifning), testamento. Denna sistnämnda form innebar, att
ägaren antingen uttryckligen förklarade såsom sin yttersta vilja, att
slafven efter hans död skulle vara fri, eller ock ålade
testamentstagaren såsom ett fideikommiss att gifva honom friheten. Hvar
och en af dessa former kräfde medverkan af medborgare eller
borgerlig myndighet och utgör en högtidlig rättsakt, likvärdig med ett
kontrakt. Det gafs äfven andra mera fria former, såsom
husbondens bref till slafven eller muntliga förklaring i andra personers
närvaro. Genom dessa förlänades slafven faktisk frihet, men
rättsligen medförde de en sämre ställning än deras, som frigifvits
enligt någon af de tre ofvan anförda formerna, om ock den
pretoriska billighetsrätten verkade utjämnande till förmån för dem, i
den händelse ägaren ångrat sig och skulle vilja återtaga den
myndighet, han frånträdt. Med afseende på de frigifnas borgerliga
ställning inträdde den förändring, att de, som erhållit friheten
enligt någon af de tre förutnämnda formerna, voro i och med
detsamma romerska borgare. Men slafveriets sociala fläck fanns kvar.
De voro icke ingenui (friborna); först deras sonsöner hafva sedan
gammalt räknats till dessa. Med frigifningen följde äfven rätten
till tre namn. Den nye borgaren antog sin förre herres
släktnamn (nomen) och förnamn (prænomen) och inträdde sålunda i
dennes ätt. Såsom tillnamn (cognomen) tog han ofta det namn,
hvarmed han förut benämnts af sin herre. Så hette Ciceros
frigifne slaf Tiro Marcus Tullius Tiro. Från Augustus" tid
förlorade de rätten att till sitt namn lägga namnet på tribus,
sannolikt beröfvades de äfven rösträtt. Men frånsedt bestämmelserna
rörande formerna för frigifningen finnes ingen inskränkning
beträffande antalet slafvar, som fingo frigifvas. Laglig rätt att
ingå giftermål med någon af de fribornas klass fanns ej under
republikens tid.
Men förbindelserna mellan de frigifna och deras förra herrar
upphörde ej med frigifningen. Dessa senare äro nu patroni, till
hvilka de frigifna stå i klientförhällande. De härmed förenade
ömsesidiga förpliktelserna äro mera bestämda af allmän sed än
formliga lagbud. Den frigifne var skyldig att ägna patronus
jämte aktning och hörsamhet (officium och obsequium) vissa
personliga tjänster eller dagsverkan (operæ), samt att afstå till
honom en bestämd del af sina årliga inkomster. Patronus tillkom
också en viss arfsrätt efter den frigifne jämte förmynderskapsrätt,
hvilka förbehåll den frigifne måste under edlig förpliktelse lofva att
iakttaga; kanske har han ock måst afsäga sig rätten att ingå
giftermål. — Beträffande utöfningen af de frigifnas rösträtt, hade
den varit begränsad till de fyra stadstribus tillsammans med den
lösa befolkningen i Rom. Det demokratiska partiet gjorde
upprepade gånger försök att bereda dem rösträtt i alla 35 tribus,
men dessa försök misslyckades, och deras rösträtt förlorade all
betydelse, då blott en tribus bestämdes för dem och detta
genom lottning.
Kejsar Augustus fäste sin uppmärksamhet vid den rådande
osäkerheten i lagstiftningen rörande slafvarne och de frigifna.
Han såg, att frihet bortskänktes åt stora massor af slafvar utan
urskillning och utan noggrann pröfning, och att slafvar kommo
till Rom från alla delar af världen, upphöjda till värdighet af
romerska borgare. Han ansåg det därför såsom sin plikt att
gripa in, dels för att vidmakthålla slafveriet såsom en af
samhällets grundvalar, dels äfven i syfte att reglera frigifningarna och
tillse, att de skedde af aktningsvärda motiv, som skulle pröfvas
af särskilda kommissioner af högt ansedda män i både i Rom och
i landsorten. En rad af lagar stiftades direkt eller indirekt rörande
de frigifna. Så fråntog han slafägare under 20 år
frigifningsrätten. Han annullerade frigifningar, som skett för att bedraga
fordringsägarne. Han skapade en lägre klass af frigifna,
nämligen dediticii, sådana som under sin slaftid begått brott. De
utestängdes från borgarrätt och utvisades från Rom. Han
medgaf endast villkorlig befrielse för dem, som frigifvits före 30 års
ålder, och likställde dem med sådana, som frigifvits enligt den
friare formen för frigifning, lämnande dock utsikt för dem att
vinna fulla medborgerliga rättigheter. I vissa punkter inskränktes
de forna herrarnes rättigheter öfver de frigifna. Genom en annan
lag förbjöds att genom testamente frigifva mer än ett visst antal
af befintliga slafvar, högst ett hundra. Äfvenså begränsades
patronus" rätt till arf efter den frigifne, och från hans
förmynderskap befriades den frigifna kvinnan, som födt minst fyra barn
till världen. Likaledes befriades fadern till två barn från operæ,
och slafvens ed att lefva ogift förklarades för ogiltig. Äfvenså
medgafs giftermål mellan de frigifnas klass och de fribornas, dock
med undantag af senatorsfamiljer.
Formerna för frigifning i Grekland voro på det hela likartade
med de enligt romersk lag gällande, och den frigifne hade
sedermera gentemot sin forne herre ungefär samma förpliktelser som
enligt den romerska rätten. Liksom redan i det gamla
Babylonien ställdes i Grekland slafven ofta under skyddet af ett tempel,
såsom Apollos tempel i Delfi, i det att ägaren genom en skenbar
försäljning öfverlät honom till detta. Det var slafven själf, som
för sina sparpenningar betalade priset. Mer än femhundra härpå
syftande inskrifter hafva redan bragts i dagen, och genom dessa
frigifningar har en afsevärd tillväxt i den borgerliga
befolkningsnumerären tydligtvis ägt rum.
Just de frigifna främlingarne voro ofta i besittning af stor
rikedom, förvärfvad genom kommersiell eller industriell verksamhet.
Rom var visserligen icke centrum för en stark export. Däremot
var importen kolossal. Oafsedt penningmarknaden och därmed
förenade ockeraffärer, för hvilken förvärfsart romarne af alla
klasser hade det lifligaste intresse, lågo handel och industri i
händerna på slafvar och frigifna, som ofta ej arbetade för egen
räkning utan för sina herrar, till hvilka de måste afträda större eller
mindre delar af vinsten. Emellertid fanns det äfven ett betydande
antal själfständiga krämare och handtverkare, hvilka till största
delen voro frigifna och fortsatte med det arbete de lärt sig som
slafvar och utöfvat för sina herrar. De fattiga fria höllo sig
mestadels för goda för att på sådant sätt vinna sitt uppehälle.
De lockades mera af den nya formen för klientväsendet, som
beredde dem både frihet från arbete och mer och mindre
inbringande sportler.
Den starkt utvecklade arbetsfördelningen skulle icke hafva
varit möjlig, om icke en betydande del af befolkningen ägnat
sig åt yrkena. Också funnos i Rom föreningar eller gillen
bestående af utöfvarne af samma yrken. Såsom ett exempel bland
många på sådan arbetsfördelning må anföras, att från det urgamla
skomakaregillet, som föregaf sig härröra från konung Numa,
söndrade sig ett särskildt gille af stöfvelmakare. Därjämte fanns
det sandalmakare, fruntimmersskomakare, toffelmakare och
förfärdigare af andra arter af fotbeklädnad, förmodligen äfven dessa
delade i olika gillen. Ännu mer utvecklad var arbetsfördelningen
i konsthandtverken, där tidens enastående konstlyx framkallade
en exempellös massproduktion.
De frigifnas rikedom liksom ock deras öfvermod hade redan i
början af kejsartiden väckt allmän förargelse. Men genom sin
verksamhet vid hofvet, där de af kejsarne användes i de mest
maktpåliggande värf, fingo de ett utomordetligt inflytande. Redan
under kejsar Claudius innehade frigifna de viktigaste poster inom
riksstyrelsen. Män sådana som Narcissus och Pallas verkade
med synnerlig framgång i denna ställning. Om denne kejsare
gäller hvad Plinius den yngre säger om Cæsarerna i allmänhet:
de äro herrar öfver medborgarne, men slafvar under de frigifna.
(Civium domini, libertorum servi.) Det blef ej heller ovanligt,
att kejsarne upphöjde en frigifven tjänare till riddareståndet genom
förlänandet af den gyllene ringen, hvarigenom han dock icke
fritogs från de skyldigheter, som ålågo honom gentemot patronus.
Full likställighet med de friborna kunde endast vinnas genom
en kejserlig akt, hvarigenom han återinsattes i det honom af
naturen tillkommande ursprungliga fria ståndet (restitutio natalium).
I landsortens städer eller municipier hafva de kommunala
ämbetena och prästerliga värdigheterna liksom ock säte i den
kommunala senaten varit stängda för de frigifna alltifrån kejsar
Augustus. Dekurionerna voro landsortsstädernas senatorer, och
hela korporationen kallades ordo decurionum eller i en senare
tid curia. Detta stånd utgjorde en verklig adel och åtnjöt en
mängd företrädesrättigheter. Men å andra sidan ställdes på
detta stånd mycket stora kraf, och det är bekant, huru den
municipala patriotismen gaf sig uttryck i storartad frikostighet
genom allahanda anläggningar till allmän nytta eller allmänt
nöje. Samhörighetskänslan inom det vidsträckta och olikartade
kejsardömet kunde ej vara starkt utvecklad. Däremot var
fädernestaden för dess söner det egentliga fäderneslandet och såsom
sådant föremål för deras varmaste känslor, hvarför inga offer
voro för stora. Och betydande offer kräfdes af dessa dekurioner.
En af de förnämsta inkomstkällorna för kommunerna bestod i
de genom lag fastställda penningbelopp, som borde erläggas af
hvar och en, som tillträdde ett stadens ämbete, hvarjämte det
blef sed att dessutom utlofva en penningsumma för kommunalt
ändamål.
Dekurionerna voro framför allt stora godsägare och utgjorde
det rikaste ståndet. De frigifna åter kunde ej bekläda hvarken
ämbeten eller prästvärdigheter och drabbades därför ej heller af
den ofvannämnda beskattningen, oaktadt många både ville och
kunde bära dess bördor. Man fann en utväg genom upprättande
af augustalernas institut.
Tron på genier såsom öfverallt i naturen och i lifvet
framträdande otaliga hjälpande och beskyddande gudamakter är en
urgammal romersk föreställning, hvilken fortlefde ända in i den
kristna tiden. Den regerande kejsarens genius fick sin plats
jämte Roms sedan gammalt dyrkade genius. Kejsar Augustus
kunde därför utan att väcka anstöt anordna denna kult i själfva
Rom. Det var ganska naturligt, att i det allmänna
folkmedvetandet föreställningen om kejsarens genius öfvergick till
föreställningen, att denne själf var Roms skyddsgud. Föredömet
var redan gifvet i Orienten angående monarkernas
öfvermänsklighet, och i största utsträckning hade vida lägre stående
personligheter såsom Antonius och Sextus Pompejus fått åtnjuta
gudomliga ärebetygelser.
Kejsarkulten blef genom augustalernas institut vida utbredd i
hela den västra delen af det romerska riket, under det den ej
förekom i östern i denna form, utom där kolonier voro anlagda.
Särskildt de lägre samhällsklasserna kände en djup tacksamhet
mot den förste kejsaren för den fred, som han beredt världen,
och den trygghet, han förskaffade deras arbete. De augustaliska
sexmännen, utnämnda af dekurionerna, hade till åliggande att
på vissa tider förrätta offer åt Roms och kejsarens genier. De
valdes för ett år men kunde återväljas. Dessa sexmän utgjordes
företrädesvis af frigifna. De hade att för förtroendeuppdraget
till kommunens kassa erlägga en hedersafgift (summa honoraria)
och dessutom utlofva penninguppoffringar för något kommunalt
ändamål. Särskildt voro de förpliktade att bekosta de för
spelens hållande erforderliga utgifterna. De beredde sålunda åt sin
stads kassa stor lättnad. I stället fingo de åtnjuta en del af denna
samhällsklass högt skattade hederbevisningar. Senare tillkommo
med nya dynastier nya kollegier såsom augustales flaviales
efter Vespasianus.
Augustalinstitutionen har gjort riket stora tjänster, i det den
stärkt medelklassen i dess trohet mot Rom och närmat denna
klass till de högre stånden. Den dukade under för kristendomen
och den allmänna ekonomiska nöden under kejsardömets sista
tid.
förhållande till sexmännen är skäligen oklart. En annan mera storartad form för
kejsarkulten kan icke förbigås. I västern var den koncentrerad på särdeles
viktiga punkter. I Gallien nära Lyon, i Germanien nära Köln, i Spanien i
Tarragona, där stora altaren voro uppförda och präster af högsta rang fungerade.
Den ofvan angifna från kejsar Augustus härrörande
lagstiftningen beträffande de frigifna har i sina grunddrag ägt bestånd
ej blott under den stora Antoninska tiden från Nerva till och
med Marcus Aurelius utan öfver hufvud under hela kejsartiden
och finnes bevarad äfven i kejsar Justinanus" lagsamling under
det 6:e århundradet, om ock med tillägg af de rättslärdas
uttolkningar i en del enskilda fall. Lagstiftningen ger ett klart
uttryck åt kejsarens önskan att gynna förvärfvandet af frihet.
Också antog frigifvandet under 2:a århundradet betydande
dimensioner, såsom framgår af bevarade inskriptioner, och stod
påtagligen i öfverensstämmelse med den allmänna folkmeningen.
Nu medgafs det till och med landsortens städer samt alla
korporationer och gillen, som voro af staten erkända, att förläna åt sina
slafvar frihet. Någon gång gaf folkopinionen sig tillkänna på ett för
själfhärskarne mindre behagligt sätt, såsom vid de stora spelen,
där Roms skådespelslystna befolkning var samlad. Så blef Tiberius
tvungen att frigifva en skådespelare, och detta blef ej en enstaka
tilldragelse. Marcus Aurelius måste vidtaga åtgärder mot dylika
manifestationer af folkviljan. Ett senatsbeslut utfärdades, som
förklarade hvarje sådan frigifning fullständigt ogiltig.
Emellertid fortgingo frigifningarna alltjämt. Många af
slafägarne hade kommit till den öfvertygelsen, att ställningen af
frigifven medförde för patronus de värdefullaste af de rättigheter
han förut åtnjutit såsom ägare, alldenstund den frigifne såsom
industriidkare eller köpman kunde utan hinder vinna rikedom,
hvaraf patronus fick sin goda andel. En sådan åskådning
understödde den allmänna tidsriktningen. Ofta köptes friheten på
annat sätt, nämligen genom slafvens egna besparingar (peculium).
Priset varierade efter slafvens värde eller ägarens snikenhet. Vid
ett tillfälle var det enligt en inskription 80 tusen sestertier (omkr.
16 tusen kronor). Det gällde en berömd läkare. Många herrar
spekulerade rentaf på slafvarnes begär att köpa sig fria. Men
ägaren var oförhindrad att återkalla ett gifvet löfte. Någon
rättslig åtgärd från den arme slafvens sida medgafs ej. Stundom
skänktes friheten för intet. Inskriptionernas framhållande af en
sådan frigifning till och med i fråga om kejsarens frigifna vittnar
tydligt om, att den sällan förekommit. En kejsare sådan som
Vespasianus, hvilken ej var nogräknad med afseende på
penningförvärfvets ursprung, var nog icke heller gifmild i fråga om sina
slafvar. Naturligt är, att en frigifven slaf i sin tur sörjde för att
hans föräldrar och barn blefvo fria.
Ofta frigåfvos slafvar efter att hafva varit lärare eller
pedagoger. Lärareståndet rekryterades i Rom ur de lägre stånden,
mestadels af frigifna. Äfven de berömdaste grammatici,
litteratörer eller filologer efter nutida språkbruk, ägnade sig åt
lärarekallet först sedan de misslyckats på andra banor. Några af dessa
lärare anställdes allt ifrån kejsar Antoninus Pius på det allmännas
bekostnad och erhöllo åtminstone i de större städerna en del
förmåner, såsom befrielse från de kommunala bördorna. Alla
åtnjöto sannolikt ett visst anseende. Suetonius omtalar, huru
grammatiken! Daphnis blifvit köpt för 700 tusen sestertier och
omedelbart därefter frigifvits. Pompejus var lika storslagen gentemot
en af sina slafvar som erbjöd honom en stor summa penningar
för att blifva fri. Pompejus vägrade att mottaga penningarna
men frigaf honom för intet. Andra anledningar till frigifning
funnos äfven: understöd till de fattiga fria hade redan i slutet
af republikens tid utdelats i form af brödsäd, såsom förut
omtalats. Detta system utvecklades betydligt under kejsartiden, i
det att under namn af congiarier gåfvor af vin, salt, olja, äfven
kött och kläder, men också reda penningar vid högtidliga
tillfällen tillkommo. Vanligen var det blott den s. k. plebs
frumentaria som ihågkoms, men stundom sträckte sig den kejserliga
frikostigheten till ännu större antal fria. Det hände nu, att plebejer,
som ej voro alldeles utfattiga utan ägde en slaf, frigåfvo denne för
att få åtnjuta congiariet, som de antagligen delade med honom.
Å andra sidan hade den frigifne på grund af honom åliggande
obsequium och officium särskild förpliktelse att underhålla sin
patronus, om han råkat i fattigdom. Vid handlingar af
otacksamhet mot denne utsatte han sig för allvarlig bestraffning.
Äfven med afseende på operæ fanns efter Augusti tid en
tendens hos de rättslärda att uttolka lagens bestämmelser i
mildrande syfte. Man medgaf befrielse från dessa æ åt mer än
50-åriga kvinnor, äfven åt den gifta kvinnan, under förutsättning
att giftermålet ingåtts med patronus" samtycke.
Det förekom, att patronus uthyrde sin rätt till den frigifnes
operæ och att dessa arbeten eller arbetsdagar värderades till ett
bestämdt pris och såldes. Den frigifne själf var ej sällan köparen,
hvarigenom han kom i fullständig besittning af testaments- och
förfoganderätt öfver sin egendom. Förhållandet mellan patronus
och den frigifne blef härigenom väsentligen förändradt. — Under
hela andra århundradet sökte sålunda både kejsarne och de
rättslärda att underlätta frigörelsen från slafveriet och på samma
gång förbättra och mildra förhållandet mellan den frigifne och
hans patronus, ehuruväl bemödandena i det senare afseendet
voro synnerligen varsamma, såsom redan sagts, på grund af
respekten för den enskilda äganderätten.
Några frigifna vunno patronus" särskilda förtroende. Så kunde
en blifva dennes procurator eller intendent, en annan fick i
uppdrag att leda ett affärsföretag eller företaga handelsresor. Äfven
i de intimaste familjeangelägenheter togo husfäderna de frigifna
i anspråk. Patronus ansåg sig vara i faders ställe för dem,
och det inträffade ock, att en patronus förordnade om gemensam
graf för sig och sina förtrognaste frigifna. Andra husbönder
understödde befintliga begrafningskassor och lämnade bidrag till
byggandet af de bekanta columbarierna, de underjordiska
grafurnekamrarna. Talrika grafinskrifter vittna om den ömsesidiga
tillgifvenheten och tacksamheten. Äktenskapliga förbindelser
(matrimonium justum) mellan en frigifven kvinna och patronus eller
en patronessa och en frigifven voro ej sällsynta. Dock tyckes
konkubinat (den erkända sammanlefnaden mellan en ogift man
och en kvinna af lägre stånd) hafva varit den vanligaste
äktenskapliga typen. Det bör nämnas, att denna senare form ej
medförde missaktning för kvinnan. I detta sammanhang må äfven
framhållas, att påfven Callixtus (218—223) medgaf jungfrur och
änkor af senatoriskt stånd, som ej ville mista sin rang genom
giftermål med en ofrälse, att ingå konkubinat till och med med
slafvar, sannolikt emedan han föredrog dessa förbindelser framför
giftermål med hedningar.
De frigifnas ställning i de första kejsarnes tid och deras
användning i betydelsefulla statsvärf har redan omtalats. Kejsar
Hadrianus gjorde slut på sådan tjänstgöring, i det han för
handläggning af statsärendena i stället för slafvar och frigifna
använde aflönade män ur riddarståndet, hvilka bildade en
kejserlig ämbetsmannakår. Från allt politiskt inflytande voro de
frigifna härigenom icke uteslutna. Utom det att äfven efter
Hadrianus" reform frigifna någon gång användes t. o. m. i de höga
riddarämbetena, öppnades för dem möjlighet att garderobvägen
komma sig upp vid hofvet såsom kammartjänare, hvilken
ställning alltid beredde dem tillfälle att vinna makt. Under kejsar
Commodus blef en sådan, Cleander, allsmäktig. Till sist
beklädde han ämbetet som pretorianprefekt, till dess kejsaren måste
offra honom för att blidka folkets raseri. De orientaliska sedernas
växande inflytande gaf chefen för det heliga sofgemaket
(præpositus sacri cubiculi) en utomordentligt hög rang. Under
kejsartidens sista århundraden intogs platsen af eunucker, hvilket är
ett betecknande symtom för det kejserliga hofvets fullständiga
orientalisering. De regerade i Konstantinopel och Ravenna mera
oinskränkt än Pallas och Narcissus i Rom på kejsar Claudius" tid.
Nu voro de äfven rättsligen likställda med rikets högsta ämbetsmän.
Kristendomens förhållande till slafveriet är en fråga af det allra
största intresse. Det mäktiga omslag i den allmänna
uppfattningen rörande slafveriet och slafvarnes mänskliga rätt, som gaf
sig allt klarare uttryck uti kejsardömets lagstiftning, härrörde icke
från kristendomen utan från den hedniska filosofien. Men
allteftersom kristendomen utbredde sig, har de kristnas
kärleksverksamhet gjort sig gällande och helt visst vunnit många
proselyter. På kristna grafskrifter läsas ej sällan de enkla orden:
»Han lösköpte fångar.»
Det är en sådan kärleksverksamhet, som mäktigt tilltalat
hedningarne. Men de kristna kejsarnes lagstiftning är inhumanare
och grymmare än den förut gällande. De hedniska kejsarne
hade vid stränga straff förbjudit utsättande af barn. Kejsar
Konstantin tillstadde försäljande af de nyfödda barnen och
tillerkände hittebarn såsom slafvar åt dem, som upptagit dem,
allenast förbehållande föräldrarne rätten att återköpa dem. Kejsar
Theodosius den store upphäfde visserligen den konstantinska
förordningen, men den blef längre fram åter gällande. Äfven visade
den kristna kyrkan i frågor, som berörde henne själf, mindre
humanitet än hedendomen: asylrätten inskränktes till de kristna,
under det att judar, hedningar och kättare uteslötos — en
ofördragsamhet som alltid varit främmande för hedendomen.
Slafvarnes läge blef genom de kristna kejsarnes lagstiftning icke
förbättrad: kyrkan ej blott erkände slafveriet såsom en bestående
institution utan medgaf äfven de kyrkliga samfunden och de
andliga att äga slafvar, men den anbefallde frigifning såsom en
Gudi behaglig gärning, och biskoparne erhöllo rätt till frigifning
i kyrkan inför den kristna församlingen.
Den kristna förkunnelsen, i många fall en fortsättning af de
israelitiska profeternas maningsrop, hade alltifrån början vunnit
anhängare hufvudsakligast bland proletärernas massor, och dess
skarpa uttalanden mot plutokratien, mot »de rika», hade en klart
kommunistisk karaktär. Men kristendomens framgång beror
också på en annan mycket viktig omständighet: den
romersk-grekiska statsreligionens oförmåga att längre tillfredsställa
människosjälarnas religiösa behof. Man såg sig därför omkring, om
annorstädes ifrån hjälp i detta afseende stod att vinna. I
Orienten voro flera religionssystem kända, som ägde de önskade
betingelserna.
Bland dessa var den egyptiska Isis mycket populär i Rom.
Äfvenså funnos många, som studerade den mosaiska lagen, firade
sabbaten och besökte judiska synagogor, i synnerhet kvinnor och
frigifna.
Framför alla dessa framträder den persiske solguden Mithras,
som i hela romerska riket åtnjöt det högsta anseende och
bibehöll sig till inemot år 400, då denna kult besegrades af
kristendomen.
För alla dessa religionsformer var det ett utmärkande drag att
fordra botgöring och sedlig rening äfvensom tron på ett lif efter
detta.
Den kristna läran utbredde sig alltmer, och efter hvarje
förföljelse slog den allt djupare rötter, tills den slutligen blef
statsreligion och i sin tur förföljande. Men den afskaffade icke
slafveriet, hvilket åter berodde därpå, att den framträdt såsom en
egentligen religiös rörelse. Den vände sig på samma gång till
hvarje enskild människosjäl och till hela mänskligheten. Den
uppställer den läran, att alla människor äro lika inför Gud. Gud
är allas fader, alla härstamma från honom, alla hafva samma
mål: det eviga lifvet. Beträffande den faktiska frånvaron af
jämlikhet beror denna brist på syndafallet, och slafveriet är att
betrakta som ett straff. Men kristendomens lag fordrar, att herrar
och slafvar skola betrakta hvarandra såsom bröder, hvilka likväl
förblifva i den ställning de i samhällsordningen intaga. Härtill
hör å slafvens sida ödmjuk underkastelse och villig tjänst, å
herrarnes sida omtänksam vård och god behandling af slafvarne.
Inför Gud betyder den världsliga ställningen intet, inför honom
gäller blott sinnelagets sedliga halt. För de kristna lärarne blef
själarnas frigörelse en svårare och nödvändigare uppgift än att
åstadkomma deras borgerliga befrielse och därmed måhända
framkalla sociala omhvälfningar.
Liksom den stoiska filosofien verkade äfven kristendomen blott
långsamt för en omstämning af det allmänna tänkesättet.
Slafvarne hafva blifvit mycket sällsyntare, och där de finnas, stå fria
och slafvar hvarandra närmare än under de gångna århundradena.
Äfven den frie betyder i det despotiskt styrda riket platt intet,
och bland de fria har bildat sig ett nytt stånd, de vid torfvan
bundna kolonernas, som är en ny form för slafveriet. Alla dessa,
som deltaga i de gemensamma kristna kärleksmåltiderna, föras
naturligen hvarandra närmare. Frigifning underlättas alltmer.
Den kan försiggå ej blott i kommunalrådets kansli utan, såsom
redan sagts, i kyrkan inför den kristna församlingen under
söndagsgudstjänsten, medan andra rättsförhandlingar voro på
söndagen förbjudna.
Hvarje af en kyrkans tjänare tillkännagifven frigifning af en
hans slaf skulle äfven, om det ej skedde i föreskrifven form, äga
full giltighet. Sedan kejsar Leo var slafven fri i och med kallelse
till hoftjänst, efter Justinianus med sitt inträde i det prästerliga
ståndet. Denne senare kejsare upphäfde de förut gällande
bestämmelserna angående den frigifvandes, liksom ock den frigifnes
ålder samt angående begränsningen i antalet af dem som fingo
frigifvas. Han medgaf äfven andra lättnader i formen för
frigifningen. Justinianus likställde också fullständigt de frigifna
med de friborna. Hvarje frigifning medförde rätt till den gyllene
ringen och restitutio natalium. En patronus hade rätt, hvilken
värdighet han än beklädde, att gifta sig med en frigifven kvinna
genom ett formligt äktenskapskontrakt.
Såväl i Orienten som i Västerlandet hafva kyrkans förnämsta
representanter fördömt slafveriet. Endast de oskäliga djuren,
hette det, äro bestämda till tjänande under människan. Dock
yrkade ingen på slafveriets upphäfvande, då det ju var en
bestående institution. Men läran om alla människors likhet inför
Gud måste också leda till att slafvar skulle få tillträde till de
kyrkliga värdigheterna, då de ansågos härför lämpliga. Men å
andra sidan kunde deras herrar genom sin myndighet ingripa
störande uti församlingens verksamhet och inre lif, så länge de
kunde fritt förfoga öfver sådana slafvar. I öfverensstämmelse
med den åsikten, att prästvärdigheten hade en sådan betydelse,
att dess innehafvare ej fick vara beroende af en lekman, fordrade
därför kyrkan, att en slafs prästvigning skulle föregås af hans
frigifning och hans herres uttalade medgifvande. Men de
kyrkliga förordningarna öfverträddes ofta, och i kyrkans tjänst
liksom också i klostren intogos slafvar och koloner utan deras herrars
samtycke. Sannolikt insmögo sig bland dessa äfven dekurioner.
Härigenom uppstodo förvecklingar med den världsliga makten.
Kejsarne voro nämligen angelägna att kvarhålla dekurioner och
koloner vid deras ärftliga förpliktelser och stiftade sina lagar
med hänsyn härtill. Ett närmare ingående på hithörande
förhållanden synes här icke nödigt. Det må vara nog att
fasthålla vid det faktum, att slafveriet fortlefde långt efter det
kristendomen blifvit statsreligion och att det ägde bestånd, jämte den
nya lifegenskapen, långt utöfver den gamla tiden, hvilken än den
tidpunkt var, då det i de särskilda länderna afskaffades. Med
sanning kan det också sägas, att i jämförelse med det slafveri,
som vid nyare tidens början af Europas mest civiliserade
nationer infördes i Västindien och Nordamerika, ter sig antikens
slafveri ej blott i Egypten och Grekland utan till och med i Rom
betydligt humanare och skonsammare. I Rom var slafmärket
efter frigifningen snart försvunnet och en frigifvens son kunde
uppnå statens höga värdigheter. Den nya världens slafveri, som
är hårdare och grymmare än antikens, grundar sig på rasolikhet,
på olika hudfärg. Spåren af detta slafveri kunna aldrig utplånas
och det har i sitt följe det outsläckliga inbördes hat, som
alltjämt äfven efter slafveriets afskaffande lefver kvar och ej sällan
ger sig luft i fruktansvärda illgärningar. Detta slafveri har varit
en skam för den kristna europeiska civilisationen.
—
Rättelse.
Sid. 107 rad 4 står: lön, läs: lån
—
Svenska Humanistiska Förbundets skrifter.
1. Kultur- och folkvandring inom Europa. Historisk öfversikt
af
2. En ung vetenskap af
3. Backylides. En litteraturhistorisk skiss af
90 öre.
4. Hafva några delar af Nya Testamentet ursprungligen varit
affattade på semitiskt språk? En öfversikt af
60 öre.
5. Upptäckterna i Boscoreale vid Pompeji af
Bergman. Med 10 illustrationer. 90 öre.
6. Samhällsstrider och samhällsutopier i det forntida
Grekland af
7. Esaias Tegnérs ställning till vissa pedagogiska och vittra
tidsströmningar af
8. Anatole France. Af
9. Kejsar Augustus" äktenskapslagstiftning af
Österberg. 60 öre.
10. De franska Bourbonernas fall. En studie af
Hallendorff. 75 öre.
11. Nyare forskning i nordisk mytologi. Af
12. Polygnotos och hans betydelse för den grekiska målarkonsten
under femte århundradet f. Kr. af
65 öre.
13. De grekiska papyrosfynden i Egypten och deras betydelse.
Af
14. Antik och modern klassisk litteratur i våra gymnasier.
Af
15. Gaston Boissier. En studie af
16. Dion från Prusa. Af
17. Om befolkningsförhållanden och värnkraft i det romerska
kejsarriket. Studier af
18. Meter och rytm i Tegnérs prosatal. Af
50 öre.
19. Ståndens ärftlighet i det romerska världsriket. En studie
af
20. Några drag af kulturens ställning för ungefär 2000 år
sedan. Af
21. Vanerna. En mytologisk undersökning af
65 öre.
22. Grekisk lyrik från stenar och papyri. Av
60 öre.
—
STOCKHOLM 1915. KONGL. HOFTRYCKERIET. P. A. NORSTEDT & SÖNER. 151065