Skönhet för alla - Fyra uppsatser

Skönhet för alla - Fyra uppsatser

STUDENTFÖRENINGEN VERDANDIS SMÅSKRIFTER. 77.

SKÖNHET FÖR ALLA

FYRA UPPSATSER

av

ELLEN KEY

FEMTE UPPLAGAN

{Femtonde—tjugonde tusendet)

i

STOCKHOLM

ALBERT BONNIERS FÖRLAG

Innehåll:

Skönhet för alla.

*

Av de här meddelade uppsatserna har den nu omarbetade och

tillökade Skönhet i hemmen varit offentliggjord i Iduns julnummer

1897; Vardagsskönhet i Julbloss 1891; Festvanor i Iduns julnummer

1896 och Skymningsbrasan — skriven 1870 — offentliggjordes

därsammastädes 1895.

Före tryckningen blev Skönhet i hemmen uppläst i en

konstnärskrets, vilken godkänt uppsatsen och genom några påpekanden

bidragit att fullständiga den. Den är nu betydligt tillökad och

delvis omarbetad.

1. Skönhet i hemmen.

Några utläggningar till Ehrensvärds text.De ej alltid ordagranna citaten efter Ehrensvärd äro med

kursiv stil.

I.

Det är, säger Ehrensvärd, människans behov, som sätta

människan i rörelse. Sedan hon tillfredsställt sitt behov av

föda och av skydd — genom kläder och bostad — börjar

hon snart tänka på att tillfredsställa sina glada behov, de,

vilka på ett eller annat sätt väckas genom skönhetssinnet.

Redan vilden önskar uttrycka sitt skönhetssinne. Ty varje

människa har någon form av skönhetslängtan, ehuru den

hos de flesta ännu blott yttrar sig i smaken för grannlåt

att bära på sig eller att se omkring sig. Men grannlåt —

särskilt nutidens grannlåt — är ofta raka motsatsen till det

sköna. Grannlåten göres nu fabriksmässigt och vanligen

av oäkta material, varigenom man vill härma n&got äkta.

Och redan detta är i strid mot skönhetens första villkor:

att den ej f&r innehålla nftgon flärd. Flård är saken

ditåt, ett stort sken av saken, men ej saken själv. Den

nöjer sig med falska uttryck, som antingen ersätta sin

brist genom ett onödigt behag eller genom en viss

överdrift.

Men, undra mänga, hur skall man kunna veta vad

som är flärd eller äkta, vad som är fult eller skönt?

Ehrensvärd svarar: Man ser det sköna i den mån, man

själv år väl danad och väl uppfostrad. Och denna

uppfostran bör gä ut pä att finna huvudlagen för den sak,

om vilken det är fr&gan. Har man funnit den, utvecklar

man sedan lätt sin förm&ga att välja det vackra, eller

med ett ord sin smak.

Smak är känslan av naturens allra hemligaste, allra

finaste sanningar. Och om vi iakttaga naturen, finna vi

att en av dessa dess finaste sanningar är: att den rena

naturen verkar på ett enkelt sätt. Den stora smaken

blir s&ledes den, som väljer det fullkomliga, den friska

naturen. Sålunda finner man det sköna, som är det

fullkomliga.

Om man tillämpar dessa satser på våra hem, så blir

den första regeln den: att vi alltid, för var sak, vi till

dem förvärva, böra fråga oss: om den fyller huvudlagens

fordringar? Och denna lag är: att var sak skall motsvara

det ändamål, för vilket den är tilll På en stol skall man

kunna sitta bra, vid ett bord skall man lugnt kunna

arbeta eller äta, i en säng skall man kunna vila väl. Den

obekväma stolen, det rankiga bordet, den smala sängen

äro således redan därför fula. Men det är dock ej visst,

att den bekväma stolen, det stadiga bordet, den breda

sängén äro vackra. Saken måste, liksom varje vackert

föremål i naturen gör det, fylla sitt ändamål med enkelhetoch lätthet, finhet och uttrycksfullhet, annars har den ej

uppnått skönheten, oaktat den motsvarar nyttans krav.

Skönheten innefattar således visserligen ändamålsenligheten

men denna icke alltid skönheten. Ett hem måste ju

ordnas mycket olika, allt efter som man bor i norr eller söder»

i stad och på land, i en vinter- eller blott en

sommarbostad. Framför allt måste det bliva olika, allt efter de

personers behov, som skola bebo hemmet. Det största felet

med de flesta byggnader är, att de icke uttrycka verkliga

behov eller sitt verkliga ändamål. Detta är den första

orsaken till deras fulhet och stillöshet, men även att en del

ändamålsenliga nyheter — t. ex. plåttaken — icke ännu

vare sig i fråga om form eller färg blivit förädlade genom

skönhetssinnet. De gamla, enkla, rödmålade bondstugorna

hava en viss stil. Men de nya stationssamhällena, där en

mängd dåliga ljusa trähus växa upp omkring stationen,

äro avskyvärt fula. Det behövdes emellertid blott att

själva stationshusen vid en bana vore vackra, för att detta

småningom skulle inverka också på de byggnader, vilka

uppstå runt omkring dem.

På landet bygger och inreder man ofta själv sitt hem,

i staden är man däremot beroende av byggmästarna. Och

den smak, som hos dem på 70—90-talet gjort sig

gällande, har varit den mest grant tarvliga tyska; ej blott i

det yttre utan även i det inre. Mörka tapeter med

meningslösa ornament, bjärt målade och i gips dekorerade tak,

brokiga kakelugnar med speglar och krimskrams ha varit

regeln. Den enda möjligheten att få mera smak i

stadsrummen är, att man från alla håll börjar fordra, att dessa ej

utstyras med denna fula och meningslösa grannlåt, utan att

de förenklas i riktning av en sund och ädel smak. Och

den enda möjligheten att alla verkligen för billigt pris

skola kunna erhålla vackra saker, det är att fabrikanterna

— särskilt av möbler, tapeter, tyger, glas, porslin och

metallsaker — sätta sig i förbindelse med konstslöjdensidk&re, sä att dessa ät allt, från och med det enklaste och

minsta t. ex. tändstickslådan och till det största, giva

vackra former och lämpliga prydnader. Först då intet fult

finnes att få köpa; då det vackra är lika billigt som det

fula nu är, kan skönhet för alla bli en full verklighet.

Till nyligen voro svartmuskiga möbel- och gardintyg, mörka

tapeter med meningslösa fasoner, med krumelurer

pålimmade möbler och klumpiga husgeråd ofta billigare än

de vackra och stilfulla. Ty konstnärernas arbeten för

hemmen hade ännu endast kommit de rika till godo.

Här blir i det följande således endast fråga om vad

man redan under de närvarande förhållandena i enkla,

svenska hem — i hem med t. ex. ett enda rum eller med

tre, fyra — kan göra för att undvika det fula och med

lätta, billiga medel omgiva sig med det vackra.

Naturligtvis måste den personliga smaken i dessa

avseenden vara den i främsta rummet avgörande. Intet vore

oklokare än att göra om mitt hem efter vissa regler för

det vackra, ifall jag därigenom måste offra de saker, vilka

redan äro inpassade i sin omgivning och dem jag funnit

bekväma och ändamålsenliga, eller saker, som äro mig

dyrbara, emedan de äro minnen från mitt barndomshem

eller mig kära människor. Det, som här senare kommer

att sägas, avser således icke att utdöma möbler eller

prydnader, som för oss fått värde på grund av vana eller

tillgivenhet. Det är här endast fråga om anvisningar för

det nya hem, man kan inreda åt sig, de nya saker man

köper, de nya prydnader man väljer. På landet har man,

som ovan framhölls, ej sällan tillfälle att själv bygga och

ordna sitt hem. I staden måste man däremot oftast taga

sin bostad sådan hyresvärden gjort den. Men ibland får

man dock vara med om att bestämma tak, tapeter och

målning. Och i fråga om möbler och prydnader kan man

ju alltid i någon mån göra hemmet till ett uttryck av sin

smak. Men tyvärr äro de flesta människors smak ickeutvecklad. Och därför tillfredsställa de — huru mot*

sägande fin detta låter — sitt skönhetssinne pä ett fult sätt.

Andra äter göra det pft ett ledsamt, t. ex. när de på

ett opersonligt sätt efterbilda det vackra i andras hem.

Ett rum får en själ först när en människa där röjer sin

själ; när det visar oss vad denna människa minnes och

älskar, huru hon dagligen lever och arbetar. Om farmors

rum liknade hennes sondotters, målarinnan; dennas rum

åter hennes fars, ingenjören, då vore detta stillöst. Ty det

vore sanningslöst: det gåve en falsk bild av de personlig*

heters väsen, som i rummen borde äga sitt uttryck. Man

skulle i vardera fallet sakna en sannskyldig orsak till allt

och endast genom denna får ett rum stil, personlighet, och

— om smak finnes — även skönhet. Man får emellertid

akta sig att alltför snabbt döma människor efter deras

bostad, ty de äro ej alltid herrar över den. Betecknande är i

detta avseende den rumäniska drottningen och författarinnan

Carmen Sylvas »ideal av ett hem», som hon sålunda skildrat:

»Någon salong skulle ej finnas, däremot ett musikrum

och ett mycket stort bibliotek. Vad mening har en salong

utan musikalier eller böcker? Den blir då det mest

tråkiga stället i ett hus, ’det fina rummet’, varifrån all

hemkänsla är bannlyst.

Rummen få icke ha för många möbler; väggarna

böra vara oljemålade och möblerna ha samma färg som

väggarna. Det får gärna vara en mängd överdrag, vilkas

tyg kan tvättas. Jag vill inte ha någon säng i huset. I

dess ställe skall det vara divaner. Mitt sovrum skulle vara

grönt, så att man fick det intrycket, att man vilade i en

grön lövsal. Mitt kabinett blått, och både golv och gar*

diner ha samma friska, blåa färg som möblerna. I

toalettrummet borde allt vara i snövit färg och möblerna i enkel,

ren stil.

I alla husets rum borde stå skrivbord och finnas

böcker. Böcker äro hemmets bästa prydnader. Envar avfamiljens medlemmar m&ste känna att hemmet alltid har

underhållande kraft nog, och till detta bidraga böcker mest

av allt. Man anar ej huru mycket verklig bildning, som

halvt omedvetet meddelas i ett hem med goda böckerI»

Vi veta emellertid att — s& drottning hon &r — har

Carmen Sylva icke kunnat helt förverkliga sitt ideal! Och

m&nga ftro som hon bundna av förh&llanden. Men det

ideal» till vilket en var dock under alla förhållanden bör

sträva, är att i sin omgivning avspegla sin personlighet.

II.

Alt det nyttiga är aktningsvärt, inse alla kvinnor,

att det sköna är älskvärt inse m&nga, men att harmonien

mellan det nyttiga och sköna är det enda

eftersträvansvärda — hur mftngen inser det? Och även hos de fä,

som verkligen förstå detta, finner man sällan ett klart be*

grepp om huru de skola förverkliga denna harmoni. Än

mer sällan finnes den fasta viljan att skapa skönhet

omkring sig, som ännu onekligen behöves för att besegra de

praktiska svårigheterna.

Tyvärr är det mycket vanligt att även den estetiskt

vakna kvinnan betraktar strävan efter det sköna som ett

behag i livet, men icke som en plikt. Skönheten anses

som ett överflöd, vilket somliga hava råd till, andra icke.

Men det är alldeles visst att envar, som har

skönhets-sinne, kan åstadkomma en viss harmoni mellan det nyttiga

och det sköna, ifall man icke förväxlar det senare med

lyx, som ofta är ett hinder för det verkligt vackra. Detta

senare kan vinnas med enkla medel och för billigt pris.

Och genom att eftersträva skönheten, på samma gång som

hon tillgodoser nyttan, tillfredsställer kvinnan icke blott

ett berättigat krav i sin egen natur: hon övar även ett

djupt inflytande på medlemmarna i ett hem, där hon är

själen. Barnens sinne uppfostras och förfinas genom devackra intrycken; de vuxna erfara en ro och en glädje,

som alltid gör dem älskvärdare, ofta ädlare, och kvinnan

själv blir lyckligare genom den skapandets glädje, som

utövningen av en konst städse medför.

Ett stort framsteg i smak har hos oss ägt rum på de

sista trettio åren. Den rörelse, som fru Sofi Adlersparre

började, har gripit allt mer omkring sig. Även landsorten

har blivit starkt påverkad av den nya smakriktningen.

Man begår numera sällan forna tiders oerhörda

smaklösheter, såsom att låta oss vila mot eller trampa på hästar,

lejon och fåglar, broderade på kuddar och pallar; att

vandra omkring med turkhuvuden på våra tofflor eller

kliva i herdestycken på våra golvmattor. Vi slippa nu

se blomtavlor på nattsäckar, landskap på eldskärmar,

ruiner på skrivbordsmattor eller någon av Thorvaldsens

basreliefer sydd i pärlor på kappan till en hörnhylla 1 Man

gör ej tofflor till urhållare, ej blommor till penntorkare!

Med andra ord: man lär sig att icke bruka som

prydnader sådana ting, vilka icke hava det allra minsta med

det ifrågavarande ändamålet att göra, ja, som ofta göra

det sålunda prydda föremålet obekvämt att bruka. Man

har också börjat inse, att stickade och virkade saker

sällan äro vackra, framför allt det är avskyvärt att ge våra

ram likheten med torkvindar genom att fylla dem med

döda vita fläckar i form av överdrag, borddukar och

anti-iDakassar, vilka — då de äro virkade — dessutom fastna

i allt och därigenom bli dubbelt avskyvärda. Man ser allt

mer sällan dessa arbeten av hår, kork, vax, pärlor, fjädrar,

snäckor, kottar med mera dylikt, där materialets art och

bräcklighet gjorde föremålen till lika oandvändbara som

fula dammgömmor! Men tyvärr finnes nu en annan

vanart i handarbeten, den genom vilken man strävar att

»använda» allt — från cakeslådor till tändsticksaskar, från

gamla hattar till buteljer — genom att av sådant skräp

göra prydnadssaker, med hvilka man tror sig förskönahemmet 1 En kvinna skulle i stället gagna och glädja

världen mera, om hon sove bort de timmar, hon pä detta

rysliga svagsinne använder — för att icke tala om hora

mycket bättre hon skulle bruka den genom att promenera

eller läsa en bok. Och detsamma gäller ännu om nio

tiondelar av alla de små tingestar av plysch, kläde,

stra-malj, dem man broderar med silken eller guldtråd, liksom

de flesta små trä- och lädersaker, dem man nu glödritar

eller målar, skär ut eller pressar. De bli visserligen

vackrare än de gamla skräpsakerna, men icke ett grand mer

nyttiga. Också de kunna således endast tillkrångla och

överfylla men icke försköna hemmet, eftersom de varken

ha den verkliga konstsakens eller den verkliga

nödvän-dighetssakens berättigande.

Men som sagt, i det stora hela har dock en

förbättring inträtt. Man upptäckte först hela rikedomar av vackra

dekorativa motiv och arbetssätt i allmogens gamla vävnader,

sniderier och konstsömnader. Och småningom utvecklades

intrycken av allt detta till den nuvarande, högt stående

kvinnliga svenska konstslöjden. Även i landsortens hem kan man

nu få se verkligt konstnärliga handarbeten. Tyvärr tillverkas

i många slöjdskolor — liksom under handarbete och slöjd

i många skolor och arbetsstugor — en mängd föremål,

vilka äro lika fula som oändamålsenliga. Och även när

detta ej är fallet, bli alstren av konstslöjden ännu sällan

sammansmälta med hemmets övriga anordningar utan av*

sticka ofta mot en smaklös omgivning. Ty få kvinnor

förstå ännu att behandla ett rum — eller en dräkt — som

en helhet, där intet bör finnas som blott är enstaka

vackert, utan där färger som former böra verka i samklang;

där huvudsaken bör framhävas och bisakerna, om än så

vackra, underordnas; där alla enskildheter böra samverka

harmoniskt; där man ena gången förstår att nå en verkan

genom att fylla ett tomrum, en annan gång genom att

icke fylla det. Ett .av EhrensvSrds visdomsord Sr att man i norden

brukar prakt, dår behoven lika vål kunde tillfredsställas

utan densamma. Detta bekräftar sig bftde i det offent*

liga och i det enskilda livet. S&Uan förstår man i

norden att den äkta skönheten blott finnes hos det, som är

nt&n flärd, det som år gjort rått för saken, ländande

till fyllnad för de rena behoven i människans friska

natur. Detta är en av orsakerna varför — som nyss

framhölls — den meningslösa lyxen inger en känsla av obe*

haglig beklämning: skönhetssinnet finner endast ett sant

behag i lagom och måtta. Konstverken, som hopas i

dylika av flärd fyllda rum, göra sig icke gällande emedan de

ej äga en förnäm omgivning. De för nyttan beräknade

föremålen äro så tillkrånglade, att de ej röja orsaken för

sin tillvaro; de bli sålunda fula, medan de enklaste ting

kunna visa sanningen av Ehrensvärds ord:

Det år otroligt vad en sak blir vacker, når man

ser en sannskyldig orsak till allting.

Det är den dåliga smaken, som inbillar sig att det

nyttiga blir vackert genom att prydnader dölja dess

ändamål. Men intet husgeråd blir vackert, som icke först och

främst ger vissheten av ändamålsenlighet och sedan av

en prydlighet, som står i full överensstämmelse med

ändamålet. I stugorna på Skansen erhåller man sålunda yackra,

stilfulla intryck, emedan varje husgeråd där fyller ett

behov och dessutom har fått en lämplig och måttfull

dekorativ behandling. Dessa vardagsting tillmötesgå både de

praktiska kraven och de glada behoven, ty de stå alla i

sammanhang med varandra och med sitt ändamål, de äga

med ett ord stil och äro sålunda inom sitt slag vackra.

Man kan till exempel knappt se någon enklare inredning

än Morattugans med sin väggfasta säng, bänk, bord och

hylla, sin hängstång i taket, sina enkelt sirade trä- och

lerkärl, sina långhanddukar och järnljusstakar. Allt är

ändamålsenligt, varaktigt och smakfullt; intet är onödigtoch intet ftr vårdslösat. Stugan ger ett enhetligt intryck,

emedan människor här fyllt sina verkliga behov på ett sätt,

som överensstämt med deras egna tycken, och dessa tycken

ha varit äkta och vackra.

Den nya tiden har ju många nya behov och många

nya medel att tillfredsställa dem. Det skulle därför vara

lika stillöst som dumt att härma de gamla stugorna på

Skansen. Men man kan där lära sig med vilka enkla

medel man kan nå det vackra. Och man kan för övrigt

lära detta överallt på landsbygden, där man inte ännu

infört den nya tidens fula stadsvaror. Varje känslig

natur skattar det stämningsvärde och gripes av den

tjusning, som ett rum meddelar då det är ett troget uttryck

av en viss människa eller en viss tid eller en viss

samhällsklass, av dess verkliga behov och av dess själsliv. Hur

väl känner man sig ej till mods i ett rum, där de enkla

ljuspolerade möblerna av alm eller björk visa det vackra

träslaget självt och möbeltyg som gardiner meddela glädje

med sin röda och vita rutning, liksom nöthårsmattan med

ett par rena färgerI Allt tyckes säga: »Här tåles varken

lögn eller pråll» Eller hur trivsamt och vackert är icke

ett gammalt förmak i en prästgård, där möblerna äro

pärlfärgade, där golvet skiner bländvitt och vackra

trasmattor bilda vägar på golvet; där vita, hemgjorda gardiner

släppa in solen på de väl skötta blomkrukorna, en enkel,

hemvävd bordduk ligger på bordet, och en gammal blå

och vit kakelugn står i vrån — och där man inte brytt

sig om de ledsamma vita överdragen på möblerna, utan

låtit dessa visa sig i en hemvävd beklädnad 1 Eller också

den enkla bondstugan med sina hemmasnickrade,

rödmålade möbler — fållbänk, fällbord, dragkista och stolar —

med den stora väggklockan, som pickar i vrån; med

golvet enrisstrött, och den vitlimmade spiseln med sin stora

brasa om vintern och sitt eklöv om sommaren 1

Det är sammanhanget, överensstämmelsen, som förstoch främst gör dessa ram vackra. Och sedan att de

verka så hederliga, rena och gedigna. Där finnas inga

dammgömmor, ingen billig trasgrannlåt, intet härmat eller

oäkta. De äro raka motsatsen till de fnla rum, vilka

man nu finner i hundratusental i vårt land, dem, där man

ser en dammig turkisk divan med brokigt möbeltyg, en

tunn, sladdig, storrosig, köpt duk på bordet;

jutetygsgar-diner med sina hårda veck, sträva fransar och fula gulgrå

färger, med tryck i blått, rött och brunt; där stolarna —

med obekväma, svängda ryggstöd i ögleform och stoppad

kullrig sits — äro av imiterad mahogny; bordet med sina

dumt svängda fötter av imiterad valnöt och byrån av

imiterad ek; där en grann lampa i bjärtgul brons hänger i

taket; brokiga oljetryckstavlor i förgyllda ramar och

målade terracottarundlar med figurer hänga på väggarna; där

ett rött plyschalbum och ett himmelsblått glasfat till

visitkort stå på bordet och ett par målade porslinsvaser med

konstgjorda blommor »pryda» byrån 1

Det är allt detta fabriksbilliga, oäkta, granna och

från skilda håll sammanplockade, som gör den nya tidens

flesta hem så stillöaa.

Hur falsk den föreställningen är att skönhet i hem*

met vinnes blott genom rikedom, det ser man bland annat

i de många, av meningslösa lyxföremål och konstsaker

överlastade hem, där intet djupt skönhetsbehov, ingen

personlig smak gjort sitt urval eller givit föremålen den plats,

¿rån vilken de kunna verka; där de mest

sammanhangslösa ting äro hopförda och av tapetseraren ordnade! I

sådana rum — fulla av draperier och braskuddar, skärmar

och mattor, porslinsmålningar och glödritningar, statyetter

och tavlor — gripes den skönhetsälskande av en lidelsefull

längtan till raka motsatsen, till enheten och enkelheten i

ett gammaldags lantrum med stela, uppradade möbler,

vita nättelduksgardiner och tomma väggar I Men han vet

att sådana rum numera sällan finnas; att även i de mestavlägsna bygder det meningslösa skall möta honom i form

av Makart-buketter, japanska solfjädrar, målade tallrikar,

pressade brons- eller mftssingsgrannl&ter, skftra och bl&

vaser och mera dylikt. Och till allt detta kommer, att

arbetsbordet ofta ftr för litet eller så att ljuset kommer

från höger i stället för vänster; att lampan är för hög eller

för låg; att sängarna äro för trånga; att gardinerna

utestänga dagern — med ett ord: att all denna fulhet hindrar

så väl ett lätt arbete som en kraftfömyande vila; altman

sålunda medelbart häinmar sitt arbete genom likgiltighet

för huvudsaken och omedelbart ökar det genom hopandet

av skräp, som skall hållas rent och som är i vägen 1

Någon yttrade — om ett annat land — att de »som där

ha pengar ha ingen smak och de som ha smak ha inga

pengar». Men under slutet av 1800-talet kan man om

Sverge säga att smaken där skydde rikedomen i lika hög

grad som fattigdomen och sålunda blev alldeles hemlös.

De flesta kvinnor visade ej ens så mycken smak, att de

vördade ett stilfulllt, gammaldags hem, ifall de ärvt ett

sådant, eller kunde omdana det för den nya tidens krav

utan att alldeles förstöra dess egendomlighet. Alla dessa

nu vanställda rum skulle kunnat se behagliga ut, ifall man

i dem endast haft de möbler, som verkligen behövdes;

ifall man på väggarna satt upp några träsnitt eller goda

fotografier; ifall man i en enkel gulbrun eller grönbrun ler*

skål — av dem man får för tjugufem öre på torget —

ordnat några grenar; ifall allt krimskrams varit borta och

endast enkla glas med blommor stått på byrån; n&gra

böcker låge på bordet; ifall rummets färger samstämt i

stället för att skrika mot varandra och alla fula handarbeten

varit utbytta mot enkla, hemmavävda dukar, mattor och

gardiner.

En amerikansk författarinna omtalar, att hon en gång

kom till ett blockhus i Västern och vid inträdet i rummet

genast greps av den lika oväntade som behagliga känslan,att hon befann sig i ett hem, ordnat av en kvinna med

smak. Väggarna voro endast av stockar, borden av

omålat trä, sittplatserna av packlårar. Men dessa voro klädda

med nankin i en varm gulbrun färg, med en rak bård

av blå band liksom även gardiner och bordduk. En ljus

halmmatta låg på golvet; en vas med vildblommor och

några böcker voro de enda prydnaderna. Men med dessa

enkla medel gav rummet — långt borta från kulturens rikare

möjligheter — dock ett intryck av bildning och harmoni.

Ett ungt konstnärspar, som icke ens hade råd att

beställa sig de enklaste möbler, gjorde själva av packlårar

hela möbleringen till sitt vardagd- och matrum — en

utväg, som naturligtvis icke anbefalles till efterföljd såsom

i och för sig praktisk, utan här endast nämnes som bevis

på huru man i nödfall kan reda sig. Matbordet och fruns

sybord utgjordes av en större och en mindre packlår,

vilkas bottnar man behållit, men utsågat sidorna så att

endast fyra ben voro kvar. En annan lår blev — endast

genom att vändas med botten upp — serveringsbord eller

»buffet». Vägghyllor erhöllos genom att man på ett par

mindre lådor behöll botten och ena kortsidan eller

långsidan och skar ut de andra sidorna, så att de endast

bildade en kant med kraftiga linjer. Taburetter erhöllos av

fyrkantiga packlådor, vilkas mot golyet stående sidor

nedtill utskuros i- halvcirkel. Allt detta målades nu i rött

eller vitt, med dekorativa blommor här och där; på bord

och »buffet» lades hemvävda, vita, fransade dukar, på

vägghyllorna sattes gamla ler- och träkärl. Två andra

packlårar ställdes i vinkel mot varandra i ett hörn och

på dem breddes bondvävnader och bänkadynor, så att

därav blev den trevligaste lilla hörnsoffa. Genom några

veckors eget arbete danade detta unga par således ett

stilfullt, hemtrevligt rum som i ören kostade dem vad andra

ge ut i kronor, ofta utan att nå samma behagliga verkan.

Nutiden har återupptagit påläggsömmen, varigenom manmed jämförelsevis ringa arbete kan nä en yacker verkan

— om detta arbetssätt brukas med smak i fftrgval och

mönster — för b&rder pä dukar och förhängen, till kuddar

och dylikt. Ännu enklare arbetssätt finnas för liknande

ändam&l. Men som tid ej bör offras på dåligt material

och gott material är dyrt, bli dessa handarbeten aldrig

billiga. De i enkla mönster och vackra

färgsammanställningar hemmavävda gardinerna och borddukarna bli i de

flesta fall såväl det varaktigaste som billigaste.

Vill man se ett hem, vilket med enkla medel nått

det hemtrevligaste och mest personliga intryck, då bör

man helst besöka Carl Larssons hem uppe i Sundborn i

Dalame — d. v. 8. genom att studera det i de fyra

planschverk han utgivit över detsamma. I inledningen

till det första — Ett hem — skriver han själv

följande:

»Vår tid är en svår tid för en konstnärligt anlagd

människa att leva i. Endera tillämpningen av det

praktiska sinnets tråkiga motto: rått och slått, eller också

lyxmänniskans smaklösa industrigrannlåt.

Fabriken, kasernen, sjukhuset, skolan och

herrgården äro lika odrägligt jämnlinjerade både ut- och

invändigt.

Bonden försöker att få det lika ledsamt, han med,

fast tack vare rödfärgen hans stuga dock blir vad

stadsbon med en längtans suck kallar lantlig. Så

rätlinjering-ens motsats: ståndspersonens fånigt upphängda draperier

över dörrar, i hörn och bakom tavlor, dess etagérer och

ställ med billig basarsmörja på, samt konstgjorda blommor

med band, damm och mikrober. Tockna lampor och sickna

skärmar! Och plysch och kretong! I detta granna skräp

och lysande elände sitta nu herre och fru, mysande detta

säkra löje, som säger att de till det yttersta tillfredsställt

de krav moderniteten kräver av samhällets toppar. En ann’ sä god som en ann’, tftnker den svenske

bonden.

Från snickerifabriken har han en inventionssoffa av

furu, betsad till mahogny, en byrå med rysliga

nickelbeslag, en valnötskommod, en gungstol (svart och guld) och

mitt på golvet ett runt och rankigt utdragsspektakel till

bord, på vilket ligger en smutsblomfftrgad duk (»tryckta

mönster») samt på denna en mycket billigare, men lika

faslig fotogenlampa som hos det nyssnämnda herrskapet.»

Sedan fortsfttter Carl Larsson att berätta huru hans

eget hem danats: av fyndiga ingifvelser, på festtiga

stunder, genom glada mödor. Och så blev det ett hem, sådant

det blott skapas av lyckliga m&nniskor och som måste skapa

lyckliga människor 1 Där ser man t. ex. att möblerna

endast äro de allra vanligaste: träsängar, trästolar och

träbord. De äro i ena rummet målade gröna; där är då

taket också grönt, väggen är vitlimmad och på den äro

målade enkla ornament i gult, rött och grönt. I ett

annat rum är väggen helt vitmenad, alla möblerna vita,

och endast litet rött här och där livar upp vitheten.

Sålunda går runt omkring rummet en smal, rödmålad

bokhylla, som vilar på pelarlika konsoler, vilka sitta tätt,

och mellan var sådan röd konsol är insatt ett stycke

papper i djupblå färg. Med detta medel är den

behagligaste dekorativa verkan uppnådd, och envar måste bli

glad som vaknar i detta ruml Även de allra enklaste

rammen, med endast naturliga träväggar, med grön- eller

rödmålade möbler eller med ett litet grönt eller rött streck

här och där, verka idel hemtrevnad, luftig friskhet och

färgglädje. De här nämnda anordningarna äro så enkla,

att en var kan åstadkomma liknande intryck med liknande

medel, ifall man nämligen har en konsnärligt vaken blick

och en van hand, ty annars blir det naturligtvis icke vackert.

Exempel på en enkelt smakfull inredning ge nu en

del nya villor i Stockholms omnejd liksom några av Stock-

2. — Verdandis småskrifter. 77.holms läsestugor. I Kungsholms har ena rummet

stark-gula, det yttre blftgröna oljemftlade väggar, båda brun*

betsade möbler i enkla former samt gula och vita gardiner.

I Katrinas äro väggarna grågröna och möblerna

gulfemis-sade, i Marias däremot äro väggarna gulvita, panel och

hyllor blågröna och stolarna röda. Överallt finnas några

konstverk i original, fotogravyr eller färgtryck.

För den som ännu är osäker i sin smak, är det ett

gott råd att låta allt så mycket som möjligt behålla den

av materialet själv betingade, naturliga formen och färgen.

Villkoren för vackra möbler äro en ändamålsenlig form,

som även bestämt betonar ändamålet och är befriad från

alla löjliga prydnader och ett starkt ämne, som vid ädlare

träslag bör framträda i sin egenart, vid enklare däremot

höjas genom färg. Även en omålad eller betsad stol är

vackrare än en svängd och polerad av oäkta material.

Men den laserade helröda eller helgröna eller pärlvita

stolen är vackrare än den omålade. Däremot är det ej

vackert, som man stundom ser i bondhem, att sitsen

målas svart. Ty 8vart verkar dystert och dessutom ger den

svarta sitsen intryck av ett mörkt tomrum, icke av en

säker viloplats.

Man kan, om man har smak, nå mycket vacker

verkan med rediga, kraftiga, klara, väl sammansatta färger,

till exempel gult och blått, grönt och rött, rött och

djupblått. Även vissa — men långt ifrån alla — toner av

gult eller grönt eller rött eller blått samman med vitt och

ännu andra sammansättningar bilda ett behagligt

färgintryck såväl i väggar som i möbeltyg och gardiner. Som

bekant erhåller man, då det vita solljuset går genom en

prisma, det så kallade spektrum, med färgerna rött, orange,

gult, grönt, blått, indigo, violett. Vitt ljus uppkommer

genom en blandning av rött och blågrönt eller av orange

och cyanblått eller av gult och indigoblått eller av

grön-gult och violett. De färger, vilka 8ålunda parvis ge vittljus, kallas komplementfärger och genom att sammanställa

dessa komplementfärger når man lättast en vacker

färgverkan.

För dem, som ej själva hava säker smak, är det

bästa rådet att undvika vridna och tillkrånglade former

eller granna, mångbrokiga och skrikande färgér, och välja

enkla former och entoniga färger.

Detta är ett säkert medel att göra även det fattigaste

vindsrum vackrare. Ha dess invånare håg för böcker

och blommor, då ger en hylla med snyggt hållna böcker,

n&gra väl skötta växter, ett par goda träsnitt och

ljustryck genast ett intryck av trevnad och förfining, om än

bohaget är aldrig så tarvligt och slitet! Har man sedan

lyckan att få sol in i rummet och släpper in den i fulla

floder, då kan ett sådant rum vara vackrare än många

rikas praktgemak.

För dem, som själfva i stad eller på land hava

tillfälle att inreda sin lilla våning eller sitt rum, vill jag

framhålla några goda regler.

Den första är att knappt något verkar stilfullare än

den norska seden att göra väggar och tak av trä, som

antingen behåller sin färg och endast betsas, eller också

målas i några toner. I Norge ser man till exempel en

ljusblå vägg med röda tulpaner upptill som bård, en röd

vägg med grönt och mitt liljeornament upptill och så

vidare. Vill man däremot hava tapeter, då bör man lika noga

som man aktar sig för sjukdom eller skulder, akta sig för

de mörka tapeterna, med meningslösa ornament, rödbruna

eller svartgröna eller brungrå pladaskor, dem man stundom

sökt försköna genom sirater i guld. Redan av sådana

tapeter blir man — isynnerhet i ett land som vårt, med

en lång, mörk vintertid — nästan mjältsjuk. Framför

allt är en ljus, lugn tapet med mild färg i sovrummet av

verklig vikt för hälsan. Det är till skada för nerver som

ögon att mötas av det fula, röriga och meningslösa! Manhar nämligen vetenskapligt utrönt makten av lugna, varma

glada färger, som ej endast stegra de friskas livsenergi

utan även verka stillande på nervsjuka. Fula tapeter slå

dessutom skoningslöst ihjäl allt, som hänges på dem eller

ställes emot dem!

Man kan nu för en ganska billig penning erhålla de

vackra, ljusa, glada engelska tapeterna med deras stilli*

serade växt- och djurmönster, men man bör akta sig för

deras storblommiga, stillösa efterrapningar. De förra passa

bra i rum, där man inte har mycket att hänga på väggarna.

För konstverk bilda dessa tapeter däremot sällan en rik"

tigt god bakgrund. En sådan får man allra bäst genom

en tapet, vars mönster endast helt obetydligs skiljer sig från

tapetens botten eller allra helst genom en helt enfärgad

vägg. Enfärgade tapeter erhållas nu billigt, om man tar

så kallat otryckt papper i gulbrunt, olivgrönt, gult eller

andra färger. Fordom gjorde man på landet sina en*

färgade tapeter själv: man målade med limfärg — blekrött

eller blekblått eller grönt — på papp. Och målning på

själfva väggen — isynnerhet oljemålning — står sig

naturligtvis bäst. För skolor och andra offentliga lokaler äro

grågrönt eller gråblått, blågrönt eller gulgrönt de färger,

som i längden verka lugnast och dock ge den fröjd av

färgen, som ögat och sinnet behöva i ett vinterland. I

rum verkar limfärgen mindre blank och hård än

oljefärgen. Så väl i danska, tyska, franska och italienska

lanthem — liksom stundom i engelska konstnärshem — ser

man den gammaldags vitlimmade eller i någon ljus färgton

hållna väggen. Och vad man sätter mot dessa väggar tar

sig i regeln väl ut.

I monumentala byggnader — såsom slott, museer,

kyrkor, offentliga samlingssalar och dylikt — äro

vägg-och takmålningar på sin plats. Men däremot icke i våra

boningsrum. Där äro till exempel alla sådana tapeter

eller målningar, vilka härma byggnader och landskap, stil-lösa. Ty väggarnas ändamål är att omsluta oss» icke att

inbilla 0É8 att vi äro ute i fria luften. Och lika

olämpligt är, att de fyllas med figurer. Dessa bli stympade av

det, som ställes emot dem; de verka oroligt och bilda

en dålig bakgrund för allt, som hänges på dem. Även

om målningarna i och för sig äro utmärkta, är därför ett

sålunda prytt rum som boningsrum stillöst. Ty vi vilja

icke bo i konstverk, men i rum, dem vi pryda med

konstverk I Endast på en gobelin i matta färger störa mänskliga

figurer föga. Och i en barnkammare — där figurer roa

barnen och där man i allmänhet har helt få möbler, som

skyla den — är en vacker figurtapet på sin plats.

Men alltid är i ett boningsrum den vägg vackrast,

som endast är en enkelt prydd yta, vilken aldrig söker

dölja sin egenskap av att vara vägg i ett slutet rum,

väggen som, enligt Morris’ regel, bör »verka färg icke

färger» och som bör erhålla sin indelning, sin »rytm»

genom de möbler, som stå mot densamma. Detta är

huvudvillkoret för att väggen skall bilda en god bakgrund till

allt, som man vill ställa mot den eller hänga på den.

Träverket i rummet — panel, dörrar och fönster —

är alltid stilfullt, ifall det behåller sin naturliga färg och

endast betsas. Vill man måla det, bör man välja en

komplementfärg till väggens färg eller en mörkare eller ljusare

skiftning av denna. Mot blått äro till exempel gula och

gulbruna toner vackra; gulvitt och djuprött stå väl

samman liksom vitt och grönt. Vackert blir också till en

grön vägg ett rödmålat träverk och omvänt gröngrått eller

grönt till röda vSggar. Det orena gulgrå eller brungrå,

som nu så mycket brukas på träverk, är i de flesta fall

förkastligt. Äro tapeterna ljusblommiga, blir i regeln det

vitmålade träverket det vackraste, ifall det hårda vita

dämpas av en ton, som passar hop med tapetens huvudfärg.

Att endast samstämma denna med träverket torde vara det

som lyckas bäst, ifall man icke har ett mycket säkert färg-sinne, som leder yalet av de motsatta

färgsammanställningarna.

Det är vackrare när färgskalan ljusnar uppåt än

nedåt, ty det förra verkar lättare och gladare. En vacker

bård mot taket — eller ätminstone en bred kant som

övergång till detta — ger väggen ett avslutat intryck och

förmedlar väl övergången till taket. Äro rummen ej mycket

höga, bör bården vara smal. ty annars synas rummen

lägre. En bård med stiliserade djur- eller växtmönster tar

sig väl ut ovanom en enfärgad vägg. Taken böra vara

ljusa, lätta och tomma eller, ifall de prydas, d& bör detta

endast ske med några stiliserade, obetydligt framträdande

ornament. Ehura de största mästare målat i tak, är detta

dock i grunden stillöst. Äro målningarna mästerverk,

pinas man av att ej fullt och lätt kanna se dem. Och

att i boningsrum hava människor och djur över huvudet

p& sig, borttager all lugn trevnad 1 Stuckornamenten äro

oftast meningslösa. Det vackraste i ett enkelt hem är det

måttligt prydda eller helt släta trätaket och — i brist på

detta — ett alldeles slätt vitt tak, dämpat av en ton, som

passar till rummets färg.

De flesta nyare stadsrum vanprydås av granna

kakelugnar. Dessa böra helst vara ljusa i ljusa rum och mörka

i mörkare rum. Man kan nu få enfärgade, mörkgröna

kakelugnar av gammaldags form. Och näst efter en öppen

spisel är en sådan stor kakelugn det mest

trevnadsspri-dande. Hårt och kallt verkar en vit kakelugn bland fina

dämpade färgtoner. Har ett rum i övrigt sådana toner,

då kan man själv måla över sin kakelugn i någon färg,

som smälter samman med hela rummets ton. Men färgen

måste då brännas fast med alldeles lagom värme, ty annars

faller den av och framkallar oa.

År rummet hållet ljust, passa också vita golv till

detsamma. På golvet måste man då i regeln begagna

gångmattor. Och för detta ändamål äro de gamla »trasmat-torna» de starkaste och kunna även bli de vackraste,

ifall man färgar trasorna i tvä samstämmande färger och

l&ter dem bilda ett mönster. Men i rum med möbler och

väggar i mörkare toner verkar de vita golvens färg kall

och h&rd. Man kan visserligen mildra den med

mattbitar. Men bättre är att fernissa golven. Detta l&ter sig

bäst göra pä nya eller omlagda golv. P& gamla golv m&ste

springorna tätas, för att golven skola bli snygga. Där äro

därför de enfärgade linoleummattorna — i djupgrönt,

djuprött o. s. v. — att föredraga. Och dessa mattor kunna,

liksom de fernissade golven, dagligen avtvättas. Den i färgen

kalla och härda linoleummattan, som härmar stenmosaik,

är däremot lika ledsam som när stuck härmar marmor,

papper härmar gyllenläder och päklistrade

möbelprydnader härma snideril Vill man ha ett lättfattligt namn

p& god smak bör man taga årlighet. Detta ord säger

icke allt, men det säger minst hälvten. Tyvärr brukas

ofta ett utländskt ord i stället, nämligen »rejäl». Men

betydelsen är densamma: det eller den reela äro pä allvar

vad de synas vara; de komma ej med krumelurer och

kringelikrokar i handel eller vandel, i don eller person 1

Behöver man, för värmens skull, vävda mattor, d&

böra dessa aldrig spikas fast — en av äldre tiders mest

hälsofarliga vanor. De böra läggas lösa; endast, om s&

behöves, vara fästade med ringar pä storhuvade nubbar,

sä att de lätt kunna tagas av och piskas. Mattor böra alltid

vara dämpade i färgen, helst i rummets huvudfärg eller i en

komplementfärg till denna. Tycker man att det enfärgade

alltför lätt blir solkigt eller att det verkar enformigt, då

bör man i alla händelser endast välja mycket sm&mönstriga

mattor. De yppersta exemplen pä god stil i mattor äro

de orientaliska, med sina ej ens klart tecknade,

geometriska mönster, vilka ge en smältande rik färgverkan, men

intet intryck av figurer. Att det är lika obehagligt att

nödgas trampa pä landskap, människor och djur* som aUse dem över sitt huvud, faller av sig sjftlvt. Golvet

liksom taket skall verka alldeles lugnt och intetdera f&r i

nägot avseende draga uppmärksamheten till sig.

Detsamma gäller om möbeltyget. Enfärgade eller

tvåfärgat randiga eller rutiga eller annars mycket sm&mönstriga

äro de enda möbeltyg, man ej ledsnar vid; de enda, mot

vilka vackra handarbeten och människorna själva taga sig

riktigt väl ut, liksom dessa senare även »stå bäst» —

som det hetev pä konstnärsspråket — mot den lugna

entoniga väggen.

Sv&rast är det för dem, hvilka hava håg för det vackra

men ej mycket råd till att tillfresställa denna håg, att

erhålla någorlunda stilfulla möbler. Ty de äldre, stilfullå

och bekväma möblerna äro dyrå. De äldre, stillösa, från

1840—1870-talet, med sina dumt svängda former, sina

meningslösa, ofta påsatta utskärningar, äro stundom

bekväma men afskyvärt fula. De helt moderna, jämförelse*

vis billiga möblerna — järnsängen, inventionssoffan,

lavoaren, matbordet — äro bekväma, men ofta lika fula.

Särskilt vidrig är den inventionssoffa, som kallas turkisk divan,

en dammgömma om dagen, en usel liggplats om natten;

den fulaste klumpighet — isynnerhet med den vanliga

klädseln av dåligt, mörkfasonerat möbeltyg — som kan

vanpryda ett rum!

Men med litet omtanke, litet möda kan man dock

•lyckas erhålla ganska vackra möbler för billigt pris.

Sålunda har man i de flesta hem några reservmadrasser och

kuddar för gäster. Om man av trä gör en ställning så

bred och hög man önskar den; spikar en

sadelgjords-botten ovanpå denna, därpå lägger sina överloppsmadrasser

och kuddar, över alltsammans breder ett skynke av boj,

fris eller hemmavävt tyg samt ställer det hela med ena

«idan mot en vägg, utmed vilken man staplar kuddar —

då har man en enkel »divan», bekväm att sitta i, härlig

.att vila på om dagen och i en handvändning förvandladtill bädd för nägon familjemedlem eller gäst. Fyra fötter

under en sängbotten eller madrass på ram kunna ersätta

träställningen. Är di vanen avsedd till ständig sängplats

bör även ett fast stöd anbringas för huvudkudden. Ett

öppet bord — på vilket står ett stort handfat och dito

kanna — är det bästa och renligaste tvättställ. Har man

blott ett enda rum, kan ett omhänge av tvätHyg eller en

döljande skärm, spänd med rummets möbeltyg, förena det

prydliga med det ändamålsenliga.

Köper man enkla djupa korgstolar, i en dämpad grå*

gul färg, och syr några kuddar till dem av stilfull

kreton-tyg — eller ännu bättre av ett vackert hemmavävt tyg —

har man ett par såväl bekväma som ganska vackra

länstolar.

Om man i stället för de vanliga dyra matborden med

utdragning, vilka kommit i stället för de runda borden

med sina besvärliga ben — beställer ett enkelt fyrkantigt

bord med stadiga ben, samt ej belastar det med mycket

saker, då har man ett bord, som familjen bekvämt kan

samlas vid för sina arbeten och lätt avröja för sina

måltider, ifall man har vardagsrum och matrum i ett. Men

även ifall man har en särskild sal, borde man aldrig ha

ett större matbord än med plats för tolv. Ty för ett

verkligen innehållsrikt samkväm gäller den gamla lukulliska

regeln: att man icke bör vara färre än gracernas antal

— d. v. s. tre — och ej flera än musernas — d. v. s.

nio. På sin höjd kan man addera gracernas tal med

musernas och sålunda bli tolv. Att gå över talet tretton är

nämligen olyckligt — icke för vidskepelsens men för

sällskaplighetens skull!

Vad möblerna för övrigt angår, kan man ju skaffa

sig verkligt vackra sådana för ytterst billigt pris, om man

vid sin bosättning kan följa en ung konstnärinnas exempel,

som — med den gamla pinnsoffan och pinnstolen till

utgångspunkt — ritade en hel stilfull möbel, som hon läten landssnickare göra men sedan sjftlv målade samt sydde

kuddar till av bondvävnader.

Den b&sta länstolen är den från sextonhundratalet

med de raka, breda, lagom höga armstöden och det

fyrkantiga, liksom sitsen stoppade ryggstödet. Och denna

modell är mycket enkel samt lätt att i billigt material

eftergöra. Denna länstol är fullkomlig, emedan den på ett

vackert, verkligt och varaktigt sätt fyller ändamålet med

en stol, där man vill kunna på en gång vila och arbeta

och som bör vara lätt flyttbar och dock ej rankig. ,

En utmärkt enkel stolmodell är även ett jämnbrett,

halvcirkelböjt, omkring 15 cm. högt överstycke i

ryggstödet, som sedan med spjälor förenas med den breda

och något urholkade sitsen, den enda stol, som utan dyna

eller stoppning blir fullt bekväm och vacker.

Som modell för soffa finnes ingen bättre än den man

sett — målad i pärlfärg — i många gamla hem: en bred

lång sits av slåar och väv, vilande på fyra eller sex ben,

med ryggstöd av spjälor; på sitsen en lös, stoppad

madrass och likadana avlånga kuddar kring ryggstödet. Detta

är den enda enkla soffa, som är vacker och som ger en

god liggplats, så att man på den sover och sitter lika

utmärkt. Slutligen kan man hålla dess madrass och

kuddar väl piskade och — om de äro klädda med starkt

tvättyg — väl rena. Över en sådan soffa kan en bokhylla

av samma färg ocb av hela soffans längd — men med

endast två hyllor — bli en både ändamålsenlig och vacker

anordning.

Den obemedlade har icke samma fara som den rike,

vilken — då han vill ordna sitt hem smakfullt — ofta ger

det prägeln av en utställning i konstindustri, med rum i

renässans och rococo, gustaviansk och empirestil. Eller

också överfyller han, som ovan sades, rummen med möbler

och prynadssaker. I sådana hem får man intrycket att

människorna äro till för möblernas och rummens skull,icke dessa för ipänniskornas. Även s&dana »stilfulla» rum

sakna sålunda, för en djupare estetisk blick, verklig stil.

Ty rum få — som redan är framhållet — ej verka som

vore de tillkomna för sin egen skull. De böra vara ett

uttryck av invånarnas personliga behov och smak, av deras

minnen och känslor, av deras historia. Mormors

gustavianska byrå kan mycket väl ställas bland nyare möbler,

men man bör blott icke störa dess ädla enkelhet genom

att sätta modernt småplock på densamma. Farfars tunga

länstol behöver alls icke flyttas upp på vinden, endast

skjutas in i ett hörn, där den icke står i vägen eller ännu

hellre: där den inbjuder till vila för att betrakta en vacker

utsikt eller tavla. De små 1700-tals-taburetterna kunna

gärna passas in mellan moderna möbler, men bara inte

klädas med ett möbeltyg, som hör till en alldeles annan

8til, utan t. ex. med något småblommigt eller randigt i

ljusa färger. Vitmålade möbler kunna gott blandas med

mahogny- eller valnötsmöbler, men däremot borde man

helst undvika alla imiterade träslag. En avdelningsskärm

är nyttig i sängkammaren, men står oftast blott i vägen

i förmaket. I familjens samlingsrum bör ett stort, stadigt

bord — helst fyrkantigt och med endast ett ben i vardera*

hörnet — bereda plats för alla de olika sysselsättningarna

omkring detsamma. Det är icke nödvändigt att var byst

erhåller en piedestal, men ytterst viktigt att ingen byst

ställes på något av plysch omlindat föremål, ty det mjuka

tyget ger intet intryck av bärande kraft. Det är sådana

och tusen andra ting, en kvinna lär sig inse, när hon vid

valet av varje sak frågar sig om den har stil. D. v. s.

ej blott motsvarar sin uppgift, utan klart och fulländat

uttrycker den, genom att ändamål, form och sirning

harmoniera med varandra. Varför är en lampa på en enkel,

pelarlik fot — helst en som kan sänkas och höjas —

vackrare än en med utkrusningar? Bland annat emedan

den förra hålles lättare ren och är lättare flyttbar. Men&ven emedan ljuset självt är det viktigaste i frftga om

lampan och ljuset s&ledes bör bäras av ett underrede,

som varken själv gör väsen av sig eller skymmer andra

förem&l. Varför är t. ex. den korta och tjockhalsade

vinflaskan fulare än en längsmal och finhalsad? Först och

främst emedan man mindre lätt häller ur den förra. Varför

är en tallrik vacker när dess kant prydes med v£l stiliserade

blommor, men däremot ful, när den har en dalkulla i

bottnen? Emedan det är löjligt att äta på en dalkullal

Varför är det enfärgade blomglaset vackrare än det med

blommor målade? Emedan de målade blommorna blanda

bort blomglasets mening, som är att anspråkslöst

framhäva men ej att tävla med de levande blommorna. Och

samma sak gäller om målade frukter på frukttallrikar.

Både de målade frukterna och blommorna verka döda

bredvid de levande. Men en frukttallrik prydes däremot

vackert t. ex. genom blommor i kanten. Allt porslin att

äta på bör helst endast vara sirat i kanten, eller på sin

höjd upplivat genom något lätt bottenornament. Mycket

vridna eller överlastat slipade glas äro, de förra för sköra,

de senare för tunga att vara riktigt vackra. Ju enklare

formen på ett glas är, desto vackrare är det i regeln, och

pokalformen förblir troligen den vackraste.

Varför misshaga konstgjorda blommor och färgade

gräs? Emedan dessa bedrägligt härma den ifriskhetens

lycksalighet* (Ehrensvärd), som blomman själv i

verkligheten meddelar. Om det också blott är en kvist med

höströda blad, ett sparrisgräs med sina bär, en tistel, som

man om vintern kan sticka ned i sina vaser, så äro dessa

vackrare än de konstgjorda blommorna. Varför är det

japanska sättet att ordna blommor enligt deras eget

växtsätt och av endast ett slag i de flesta fall vackrare än

varje annat sätt? Emedan detta just ger ett intryck av

»friskhetens lycksalighet», av att blomman ännu växer.

Varför är det smaklöst att sätta fast vackra tallrikar påväggen, men smakfullt att med dem pryda panelhyllan i

en matsal? Emedan de i det senare fallet pryda, på samma

gång som de äto färdiga att tjäna sitt ändamål, vilket de

däremot i förra fallet ej äro. Varför är en med broderi

fylld borddnk mindre tilltalande än en slät duk med endast

en bård? Emedan dukens ändamål — att skydda bordet

— ej bör dölja bordets ändamål att bära saker. Och detta

ändamål framträder bättre genom den släta dukens jämna

yta än geuom den av ornament fyllda duken, ornament

vilkas linjer dessutom stympas genom de saker, som ställas

på bordet. Detsamma gäller även om lampmattor och

pallar. Varför är ett ljust, lätt draperi omkring ett fönster

vackrare än ett tungt och mörkt? Emedan det senare

strider mot avsikten med fönster, som är att släppa in ljus.

Och för att nå denna avsikt — att kunna dämpa, släppa

in och även tillfälligtvis utestänga ljuset eller ljudet —

böra helst varken gardiner eller förhängen sättas fast, utan

löpa lätt, på ringar eller i breda fållar, över en rund

stång, vare sig en dyrare av trä eller en billigare av

metall. De kunna då dragas fram och tillbaka såsom

ja-lusier, då rullgardin ej finnes eller då denna som

ned-släppt skulle verka vantrevligt. Genom en veckad rak

kappa upptill kan så väl stång som rullgardin döljas.

Gardinens räta linjer ej blott inrama fönstret vackert utan

bidraga även att förstärka det intryck av ljus, fönstret

meddelar. Om gardiner och förhängen gäller även att de

böra vara småmönstriga; äro de randiga, böra ränderna ej

vara mycket breda, och hellre gå på längden än på

tvären. Vackrast äro de enfärgade draperierna med bårder.

Storblommiga eller storfasonerade gardiner och draperier

äro olämpliga, emedan deras mönster förvirras då de

avbrytas av vecken, som ju måste bildas; dessutom verkar

det stormönstriga oroligt. Fastsatta draperier och vävnader

äro meningslösa, så vida de icke avse att bilda en

inramning av något slag eller en bakgrund. Om vi fortsätta våra frågor, så kunde vi t. ex. undra

varför en spegel sitter vftl mellan fönstren men illa mitt

emot dem? »Emedan man speglar sig bättre i första

fallet,» svara strax alla kvinnor. Varför är det vita

duktyget vackrast? Emedan endast detta ger det bländande

intryck av renlighet, som är en viktig del av behaget vid

en måltid. Men det är god smak att liva det vita med

kulörta bårder i fina färger eller med en bordlöpare och

framför allt med blommor 1 Låga skålar med blommor,

liksom blommor lagda på duken och ett fat med frukter

äro de vackraste bordsprydnaderna. Alla bordsuppsatser

med klippor, palmer, strutsar, hjortar och dylikt äro löjliga,

ty dessa ting ha ej på ett bord att göra, och alla höga

bordsprydnader — även av blommor — äro dessutom

olämpliga, emedan de skymma.

Tusen andra varför f lär man sig själv besvara, i den

mån man erhåller eller själv ger sig den ögats och

tankens uppfostran, vars resultat är en god smak. Ju mer

denna smak övas, dess finare blir urvalet, dess säkrare

omdömet, dess större ivern, när det gäller att förena

det nyttiga och det sköna inom hemmet och att sålunda

även i yttre avseenden där lyckliggöra genom att skapa

harmoni.

Arkitekten A. Lindegren har framhållit, att den

naturliga känslan, instinkten, dock förblir det väsentliga och

att varje försök att uppdraga den fina smakens, den äkta

skönhetens gräns bör ske varsamt. Ty allt är för oss

skönt, som eggar v&r inbillning, väcker vårt intresse och

tilltalar vår känsla. Och framför allt bör man ej tro att

skönhet endast är en lycka, som endast få kunna erhålla.

Nej, envar kan förkunna skönheten genom värden av sina

rörelser, sitt tal, sin gestalt, sin klädsel. Ett liv i

skönhet blir sålunda ingen undantagslott för konstnärer och

konstkännare. Förnimmelsen av naturen har nu blivit allt

medvetnare och på denna väg skall den goda stilen blinaturens egen: klar och enkel karaktåristik i allt, sä

att intet synes vad det icke är, men heller intet genom

estetisk ansvarslöshet göres ringare än vad det kunde vara.

Människan har förlorat känslan för avvägd måttfullhet,

enkel, okonstlad värdighet i sitt eget uppträdande, i sina

kläder, liksom sin blick för form och färg, vila och rörelse

i allt som omger henne. De, som äga denna blick, bilda

även den smakriktning, som behärskar en tid och som

man kallar det »moderna». Av modet kan ingen förbli

helt oberoende och — så snart det moderna innebär god

smak och konstnärlig stil — är det även lyckligt, om så

många som möjligt »följa modet; ty de uppnå då genom

härmning den smak, endast få äga av naturen...»

Denna sammanfattning ger några huvudsynpunkter för

»vardagslivets estetik». Under strävan att tillämpa denna

är det lyckligt, ju mer själwerksam en kvinna kan vara

i fråga om de medel, varmed hon ger livet behag,

skönhet och stil. Särskilt är den återupplivade hemvävnaden,

med det hemmaspunna och i naturfärger färgade ullgarnet

ett ypperligt medel för en kvinna att på ett personlgit sätt

dana sin dräkt och pryda sitt hem. Kvinnorna borde även

verka var inom sin ort för att man ej längre skulle

bortslumpa eller bortskänka de gamla stilfulla möbler, träkärl,

tennstop, lertallrikar och dylikt, vilka hava ett mycket

större tillgivenhets- och prydnadsvärde i det hem, dit de

af ålder höra, än vad de hos en samlare erhålla. Och

därjämte vore det välsignat om kvinnan allt mer förlorade

smaken för de små onyttiga vanprydnadsarbeten, med vilka

hemmen nu överfyllas. Den skönhet, som nås med den

minst möjliga tidsförlust och kostnad, är för de enkla

hem, om vilka här talas, den mest värdefulla skönheten.

Om man blott följer denna huvudregel, kan ju sedan den

personliga smaken taga sig mångfaldigt olika uttryck, ju

fler, dess bättre. Det är vanan att tanklöst följa modet,

«om på de nuvarande hemmen satt likformighetens prägeljämte smaklöshetens. Den verkliga smaken är den, som

förstår att skapa ett tilltalande helhetsintryck ar de mest i

olika förh&llanden och med de mest skilda medel. Den

verkliga smaken är slutligen den ädla smaken, som vet att

m&tta och enhet äro villkoren för skönhet s&väl i hemmet

som i det övriga konstnärliga skapandet.

Under de 16 &ry som förflutit, sedan denna lilla skrift

först utkom, ha väckelserna till en ädlare smak varit

mångfaldiga, liksom även allt flera yrkesmän arbetat i den

smakens tjänst. Det blir s&ledes allt lättare att kunna göra

sitt hem vackert och det finnes redan allt fler, som även

göra det. Hjälp f& de av Svensk Hemslöjd, där man kan

erh&lla allt — vävnader, möbler, lergods, smiden — ofta

billigt, nästan alltid vackert och städse av inhemskt arbete.

Av stor betydelse vore mer smak och färgglädje i

ordnandet av skolrummen, isynnerhet i landsorten. Stor*

stadsbarnen hava ju andra medel att utveckla

skönhets-sinnet, men i landsorten är det framför allt av vikt att

göra skolan till ett äskädningsmateriel för vackra

anordningar och verkliga konstförem&l. Vid valen av konstverk

böra emellertid icke främst historiska eller religiösa utan

konstnärliga synpunkter göra sig gällande och konstnärer,

icke lärare, måste vara de avgörande. Framför allt får

konsten icke bli ett nytt pluggämne för de stackars barnen,

endast helt enkelt omgiva dem, så att de osökt och na* i

lurligt mottaga intryck av vackra byggverk, av ädel, kvinnlig

och manlig skönhet, av den stora konstens sätt att äter*

giva människan eller landskapet. Att skolan och skön* |

heten nu närmat sig varandra, skall mer än något annat

bidraga till att barnen sedan som vuxna i sina hem — i

original eller åtminstone i efterbildning — vilja hava några

konstverk. Och goda efterbildningar kan man fä för

några kronor. Även människor med mycket små tillg&ngar

kunde nu ha råd att glädja sina egna och sina gästersögon genom en och annan god reproduktion av ett

konstverk, ifall de i sin gästfrihet behjärtade

Ehrens-värds sats:

Om man ej i norden lockades av mat, skulle man

kunna glådja varandra med de ädla och varaktiga

fostren av nöjen.

Har man lyckats erh&lla några konstnärliga

efterbil-ningar, då måste man framhäva dem genom att väl välja

b&de plats och bakgrund. Till kopparstick, träsnitt,

fotografier passa släta, mörka ramar och en någorlunda ljus

tapet; blågrått är t. ex. utmärkt för kopparstick. Till

olje-färgstaflor äro mycket enkla guldramar eller billiga, släta

träramar ofta att föredraga. De flesta oljefärgstavlor eller

färgtryck taga sig bäst ut på djupröd eller än hellre

grå-grön vägg. Men även fina gula eller blågrå eller vita

väggar kunna väl framhäva vissa tavlor. Efterbildningar av

skulpturer i vitt eller terracotta, i svart eller brons passa

ungefär mot samma bakgrund som oljefärgstavlor, utom att

terracotta icke står väl emot en röd bakgrund, som

däremot passar väl till föremål av grön brons.

Det är emellertid mycket sällan som den obemedlade

har tillfälle att få en god oljefärgstavla. Han bör därför

helst hålla sig till goda efterbildningar. Men för oljetrycket

bör han akta sig. Varför är oljetrycket fult men den goda

fotografien vacker? Emedan den senare anspråklöst och

ärligt ger en verklig, ehuru svag föreställning om

konstverket, medan oljetrycket på ett dåligt sätt söker härma

det. Är ett oljetryck verkligt gott, då är det också

dyrbart. Däremot finnas nu fina, akvarelliknande färgtryck,

stundom till och med som bilagor till vissa jultidningar;

det finnes utmärkta ljustryck, träsnitt och fotografier till

billigt pris; ja även en del kopparstick och raderingar äro

jämförelsevis billiga i förhållande till sitt konstvärde. Vid

valet av dylika konstsaker måste jag naturligtvis taga vad

3. — Verdandis småskrifter. 77.jag själv finner vackert, ej vad jag vet att andra finna vackert I

Ty det är mina egna ögon, icke mina bekantas, jag med

dessa ting skall glädja. Och det är dessutom endast

genom att verkligt älska en konstsak, icke genom att köpa

den, som jag äger den. En rik person, med väggarna fulla

av tavlor, dem han skaffat sig emedan det anses fint att

ha tavlor, är mycket fattigare än arbetaren, vilken om

söndagen på museum uppsöker de tavlor, han lärt sig älska

eller i sitt hem dagligen fröjdas &t en enda verkligt vacker

avbildning av ett stort konstföremål. Den personliga

smaken utbildas bäst genom att man runt omkring sig ser det

konstsköna och lär sig att uppskatta det. Men de i

landsorten boende hava i detta avseende icke mycket tillfälle

att utbilda sin smak. En vacker domkyrka, ett gammalt

slott, en och annan staty, ett och annat nytt hus är —

om man undantager Visby, universitetsstäderna och

Göteborg — allt vad man i ett tiotal av våra landsortsstäder

har att se med avseende å byggnader och bildverk! I de

övriga finnes nästan intet. I fråga om tavlor är man i

landsorten ännu fattigare. Stockholm har ett par härliga

gamla byggnader: slottet och riddarhuset och några

nyskapade offentliga. Där finnas judiska synagogan, Katarina

kyrkas kupol och några kyrkspiror att glädja sig åt bland

tempelbyggnaderna. Där finnas några få bevarade äldre

palats och en del nyare, hvilka kunna ge en

föreställning om vacker byggnadsstil. Där finnas till exempel

Gustaf III:s och Karl XIV Johans statyer, Olaus Petri

och Axel Oxenstjerna, Fosterbröderna och Farfadern

samt Snöklockan, som på öppna platser ge konstnärliga

intryck samt några av de Christian Erikssons, Milles, Elds

o. a. skulpturer, som nu pryda offentliga byggnader,

platser och parker. Där finnas alla Nationalmuseums

konstslöjdsamlingar, Skansen och Nordiska museet, i vilka

man kan lära känna både enklare och dyrbarare

konstslöjdsföremål och olika tiders stilar. Där finnes

Nationalmuseums tavel- och skulpturavdelningar och det storartade

Thielska galleriet på Djurgården. Där finnas i vissa högre

skolor och folkskolor, i allmänna som i enskilda läroverk

väggmålningar av stora svenska nutidskonstnärer, t. ex.

i Norra latinläroverket, folkskolorna vid Valhallavägen och

Norrtullsgatan m. fl. Så även i nya posthuset, i

riksbanken, i nya Dramatiska teatern. Men det tar tid och

behöver vägledning, innan man bland allt detta myckna

verkligen lär sig urskilja.

Genom flitiga besök i museerna och genom en öppen

blick för allt, som möter av vackert eller fult på gator

och torg, lär sig stockholmsbon lätt nog upptäcka

orsakerna varför den ena byggnaden — som till exempel

Petersénska huset vid Munkbron, eller Hallwylska palatset

vid Berzelii park eller några andra rikmans palats;

elektricitetshuset vid Regeringsgatan, det Nordiska museet, det

nya posthuset eller de av äldre eller yngre arkitekter på

Djurgården och i Stockholms omnejd byggda lanthusen —

behaga oss mer än de hus, som omgiva dem. Eller varför

en festsal som t. ex. Höganloft på Skansen omedelbart

stämmer oss festligt — medan man, i de flesta andra

festlokaler, först måste svälja sin förargelse över

smaklösheten, innan man kan komma i stämning. Eller varför

den ena statyn ger intryck av liv, den andra av död och

därför lämnar oss alldeles kalla. Eller varför den ena tavlan

för var gång ger oss en ökad glädje, medan vi ledsna på

den andra, vars ämne kanske först tilltalade oss så att

vi föredrogo den framför andra, i själva verket

värdefullare.

Villkoret att finna skönheten är att söka den;

villkoret att lära förstå den är att älska den! Då tränga vi

med var dag allt mer in i dess väsen, lära oss finna de

äkta skönhetsvärdena och erhålla sålunda också möjligheten

att åt vårt enda, lilla fattiga rum ge en sådan prägel, at

den, som där inträder, skall känna att dess väggar omsluta

en människa, vars liv blivit lyckligare genom att hon kan

njuta och välja det sköna.

På landet är det ibland herregården och kyrkan, men

dock mest naturen, som understöda och utveckla

skönhets-sinnet. Där är det blommor och grönt, som bäst pryda

hemmen; där är det alla årstiders skiftande tavlor, man

måste lära sig uppfatta och älska. Från och med vårens

tindrande ljus över den ännu kala jorden till höstens grå

himmel, mot vilken träden så fint eller kraftigt teckna sig;

från vinterns rimfrosthöljda vita björkar till sommarängens

mångskiftande färgprakt kan den seende ständigt finna nya

tavlor att njuta. Och om man än på landet har mindre

tillfälle än i staden att för billigt pris kunna skaffa sig

vackra föremål till hemmet, så har man däremot på

landsbygden mera tid och råd att genom vacker hemslöjd —

vävnader, snideri och konstsöm — pryda det. Varken

land eller stad äro således lottlösa, när det gäller

skönheten. Denna kan överallt meddela sitt glädjande,

förädlande inflytande, endast människorna börja öppna sina

ögon och hjärtan för allt det vackra. Men först och främst

måste de lära sig inse, att det vackra alls icke hör till

livets överflöd, utan att man arbetar bättre, mår bättre,

blir vänligare och gladare, ifall man i sitt hem möter

vackra former och färger på de ting, med vilka man

omgiver sig. Förstår man att uppsöka det sköna i konsten

och naturen, då inser man snart av egen erfarenhet att

skönheten ger hjälp och lyftning även under det tyngsta

arbetssläp.

Ingen] konst, ingen lyx kunna giva äkta behag åt det

rika hem, där den innerliga skönhetskänslan och

skönhetsglädjen saknas. Det är förgäves, som man söker

ersätta dem genom prakt. Dessa antydningar — om

de medel» med vilka man kan nå skönhet även i deenklaste hem — avslutas därför bäst med Ehrensvirds

gyllene ord:

Tingens skönheter fly mer och mer, som de bliva

sammansatta och för människans natur onyttiga.

2. Vardagsskönhet.

Invid mitt barndomshem fanns en lång hagväg, tätt

bevuxen med kort gräs, så att den såg ut som täckt med

en gångmatta av grönt sammet. Men så fort man började

gå på vägen, fann man vid varje steg att också här

funnos stickor och vissna löv, småsten och gropar; det

var blott när man såg tillbaka och framåt, som vägen

syntes alldeles grön och sammetslen. Isynnerhet när man

såg framåt!

För ungdomen ser framtiden ut som denna gröna

stig. Snart får man dock erfara hur mycket mindre jämn

livets väg är, än den ter sig för det framåtblickande ögat.

Det står icke inom människoviljans makt att helt omdana

livsförhållandena, och därför ligger lyckan, som de gamle

sade, »i gudarnas knän», icke i svaga människohänder.

Men ehuru det således endast till en del beror på oss

själva, om livet blir lyckligt, kunna vi själva avgöra, om

det skall bli rikt och skönt.

Detta senare beror på om vi lära oss se, höra, gå...

Många röster avbryta: »Vi äro lyckligtvis varken blinda,

lama eller döva!» Men för att veta om vi verkligen

kunna se, höra o. s. v. måste vi vara i stånd att nekande

besvara den frågan:

Ha ni aldrig någonsin tråkigt!

De flesta medgiva då helt visst, att de ofta känna

ledsnadens blyhätta över sitt huvud, den hätta, som gör

allt tungt, grått och olustigt.

Men nu är det sä att de, som verkligen knnna höra

och se, för dem kan ledsnaden visserligen skymta förbi,

men vägar ej närma sig dem annat än på hövligt avst&nd.

Det skulle således finnas olika sätt att se, att gå och

att höra?

Helt visst.

Den ena människan ser till exempel att där står ett

hus, där en träddunge och att där ligger en oslagen äng.

Den andra människan ser också hur täckt huset ligger

inbäddat i det gröna; hur vackert solljuset glimmar på

trädens lövverk; huru mångskiftande ängsblommornas färger

blandas med varandra.

Den förstnämnda människan märker väl att stormen

viner och att fåglarna sjunga. Men den andra förstår

vad stormen talar och fågelkvittret återljuder i hennes

bjärta. Den ena ser på tavlor med överhalkande ögon;

tavlorna säga henne intet, hon känner sig ej rikare

eller gladare genom att gå och tänka på de djupa färgerna,

det själfulla uttrycket i ett konstverk. Hon läser en bok

för att få tiden att gå; ej för att få näring åt sin tanke,

sin inbillning, sin känsla. Men den andra människan

går under sitt arbete med konstverkets, med bokens liv i

sin själ!

Den förstnämnda människan kan nog se andra

människors yttre företeelser, men märker ej ens om de äro

verkligt vackra eller icke, ty hon söker ej själen i dragen,

ej livshistorien i uttrycket. Tusende ting, som röra andras

sorg eller glädje, arbete eller hänförelse, äro för en sådan

människa dolda. När hon talar, blir det därför också blott

om ytligheter — pengar eller nöjen, mat eller kläder, vind

eller väder — men ingen blir vare sig klokare, bättre eller

gladare därigenom. Och hör hon andra tala innehållsrika

ord, då gå dessa som moln bögt över hennes huvud,

falla icke som fruktbringande regn över hennes själs

marker. Man finner således, att det icke är alla som se, vilka

ha två ögon i huvudet ; icke alla som leva, vilka gå

omkring på ett par friska ben.

En av de största andar mänskligheten ägt, Goethe, hade

ej endast ett långt utan även ett ovanligt rikt liv. Men

ej genom en mångfald av yttre öden utan därigenom att

han ända från sin tidiga barndom förstod att leva, förstod

att med vakna sinnen och öppen själ tillegna sig konstens,

naturens och människolivets rikedomar.

Bland de otaliga visa ord han yttrat om konsten att

leva är också detta:

»Man borde varje dag se en vacker tavla, höra

någon god musik, låsa i en värdefull bok och göra

åtminstone en god handling.»

Genom att följa denna levnadsregel kunna även de

tider, som eljest skulle förflyta tomma och tråkiga, erhålla

ett rikt värde, likt den. grå vadmalsvåd som Sigrid

den fagras make enligt sägnen lät pryda med pärlor och

ädelstenar.

»Men för oss är det alldeles omöjligt att följa den

regeln,» invända några röster. »Vi ha inga taflor hemma;

på museum kan man ju inte gå var dag, Hur ofta bjudes

man på opera eller konsert eller ens vacker musik i

sällskapslivet? Böcker — dem kan man ju lättare få.

Men har man boken, finnes ofta inte tid att läsa den.

Och goda handlingar 1 Jag undrar just hur mycket gott

man kan göra med sin lilla veckolön — som skall räcka

till allt möjligt annat också?»

Och dock är det alldeles säkert, att även den, som

bor där varken museer eller musiknöjen finnas, som sällan

ser en ny bok och som kanske ej ens kan leva på sin

veckolön — hon eller han kan i alla fall följa Goethes råd

för att ge livet innehåll!

En del av dem, som läsa detta, se i sina hem, om

icke riktiga konstverk, så dock en eller annan avbildningav dylika. Men de ha vant sig att betrakta dem ungefår

som möblerna: som något vilket hör till och som man ej

vidare tänker på. Börja nu verkligen se på dem; söken

upptäcka konstnärens tanke och känsla i dem, och dessa

avbildningar skola för er bli levande, ge er daglig glädje

genom sin åsyn!

Och, om ej ens sådana avbildningar finnas, så har

man levande bilder och tavlor runt omkring sig, i

hemmet som utom det: de vackert blommande växterna i

fönstret; det lilla rödkindade, klarögda barnet; en

gummas fina, gråa huvud; här mitt emot en ung arbeterska,

som med behagfulla, lätta och mjuka rörelser sköter sin

syssla. Där far en lantman till torget: han ger en

präktig bild av kraft och hälsa, då han med fast hand tyglar

sina hästar. Äro ej träden här borta en tavla, där de stå

med sin vita snö, mjukt vilande på grenarna? Är ej

kyrkspiran eller åsen vacker, där de teckna sig mot

himlens guld?

Den, som är nog lycklig att bo på landet, kan i

naturens skiftningar, vid lantlivets sysslor, dagligen finna

nya tavlor. Även där naturen icke är i vanlig mening

vacker, kunna seende ögon upptäcka mycket att glädjas åt:

hedens röda ljung eller åkerns gula vågor, skogens gröna

djup eller aftonhimlens färger.

Men musik? Också den kan man i viss mån skaffa sig

själv. Har man ej öra för skogens och böljans melodier,

för fågelkvittret och biens surr, för pärlande skratt och

ömma tonfall — ja, då blir man nog ofta utan sitt

dagliga musiknummer! Men har man icke öra för alla dessa

toner från livets stora strängaspel, då är man nog inte

heller bland dem, som kunna helt öppna själen ens för

de största mästares toner!

Böcker finnas sällan gott om i svenska hem. Hos

oss anse ty värr även de rika, att de i allra främsta

ummet böra spara på böcker och läsa blott vad de kunnafå låna, ehuru i ett verkligt bildat hem möbler och kläder

hellre böra vara enkla men böckerna många. Dock finnes

det nästan alltid någon utväg för den, som allvarligt vill

nå fram till världslitteraturens hav. Baden där kunna ha

sina faror, liksom baden i det öppna bavet. Men man

kommer upp ur dem ej blott friskare och starkare utan

även vackrare än förut — vackrare, emedan en rikare

själ danar ett själfullare anlete.

För den, som endast har några få goda böcker inom

sitt räckhåll, återstår det att dess mer fördjupa sig i

dem man har. Och så kan man ju flitigare vända bladen

i naturens och människolivets båda väldjga verk. Ofta

skall man genom att följa en enda plantas utveckling lära

mer, än av en avhandling; från en arbetarhustru får man

kanske höra en livshistoria, mer gripande än en roman;

hos en gammal backstugusittare finna en levnadsvishet,

djupare än hos mången lärd. Ty visheten och poesien

finnas icke blott inom bokpärmarna, detta kommer man

snart att upptäcka I

De goda gärningarna slutligen?

Ungdomen vet icke, att den övar en god gärning

endast genom att — i hälsa och glädje, i godhet och oskuld

— finnas till! En sådan ungdom är helt enkelt tillvarons

största skönhet och största välgärning för de åldrande,

de av livets sorg och möda brutna.

Men både ung och gammal ha dessutom möjligheten

att även på annat sätt göra gott, och icke en utan många

gånger om dagen. Räcka våra penningar ej så långt —

ehuru de med omtanka räcka.icke så kort — så finnes

vår arbetskraft, som kan förmå en del. Dessutom

återstår alltid den finkänsliga vänlighet varmed vi kunna göra

både de sorgsna och de glada gott, om än såväl penningar

som tid i övrigt fattas oss.

Och städse finnes det inom hemmet många goda

gärningar att öval Där kunna familjens medlemmar påmångfaldigt sätt lätta arbetet eller spara stegen för

varandra; där finnas tillfällen att försvara den oskyldigt

angripna; att ställa till rätta en oordning, som annars skulle

vålla ledsamheter; att uppmuntra eller trösta med ord,

blick, leende; att dämpa tvister eller hejda förtal och tomt

prat genom att föra något bättre på tal. Vid arbetet, i

kamratkretsen, i livet skall vanan att gå vår väg fram i

verksam välvilja göra livet ljusare, rikare, skönare för vår

omgivning och därigenom för oss själva.

Man inser kanske nu, att det icke var överdrift i

påståendet att man — om också under tråkigt arbete,

tunga sorger, tryckta förhållanden — förmår leva ett rikt

liv? Den fattigaste skall kunna äga mer av tillvarons

verkliga skönhet och rikedom än den, som synes besitta allt

världens goda, men som icke har en levande själ att

omfatta det med.

Ty konsten, naturen, böckerna, människorna äro våra,

blott i den mån, vi själva älska dem. Att älska är lycka,

emedan själens alla krafter växa genom kärleken, emedan

ett av själens största krav tillfredsställes genom kärleken.

Ja, hängivenhet är villkoret för all tillägnelse, vare sig

av kärlek, godhet, vishet eller skönhet. Endast den, som

ger, äger något...

Detta är en av livets skönt allvarliga sanningar,

den vi visserligen kunna meddela varandra som en

erfarenhet, men som varje människa var dag av sitt liv själv

måste efterleva för att verkligen inse.

*

3. Festvanor.

Verner von Heidenstam, som i sin geniala studie över

Svenskarnas lynne framhöll vår brist på sund

konservatism, träffade därmed även grundorsaken till den

poesilöshet, som blivit följden av värt hänsynslösa handhavande

av gamla minnen och gamla seder.

Kvinnorna, hemlivets och sedens skaparinnor, ha

framför allt skuld i att den vackra, starka konservatismen

dör ut; att hemlivet allt mer saknar den fasthet och

skönhet, vilka ge djup åt hemkänslorna och åt

fosterlandskärleken.

Jag vill här endast uppehälla mig vid en enda sida

av den nämnda hänsynslöshetens utplattande inverkan,

nämligen den, som yttrar sig i utplänandet av de gamla

festsederna, fordom orubbliga grundlagar i hemmen.

Att en del gamla seder måste komma att övergivas,

sammanhänger med nya livsåskådningar, ändrade

produktionsförhållanden, livligare samfärdsel och andra tidens

drag. Att varje hem kommer att fira sina fester mer

induviduellt, är även en naturlig följd av utvecklingen.

Men många av de gamla bruken äro icke avskaffade

genom något annat inflytande än slapp likgiltighet och

bristande sinne för den glädje och stämning, dessa bruk

medföra. Framför allt ha hållningslöshet och poesilöshet

efterträtt den gamla innehållsrikedomen, emedan man

försummat att ge fasthet och följdriktighet åt de nya bruk,

dem man i varje särskilt hem gör gällande. Ena året

firar man till exempel julen på ett sätt och andra året på

ett annat; den ena anordningen finner husmodern

besvärlig, den andra finner husfadern onödig. Så överger man

dem och det uppslår i festvanorna en rörlighet, under

vilken barnen medvetet lida. »Varför få vi inte detta i

år? Vi hade det ju så i fjol? Ack, låt oss få det så,

som vi förr brukat!» hör man ofta barnen bedja. Och

de röja genom denna sin konservatism en djup etisk och

estetisk självbevarelseinstinkt. Ty det är upprepandet,

vanorna, vilka på alla hemlivets områden bestämma

känslornas djup och innehållsrikedom. Illa sköter därför den

uppfostrare sitt värv, som icke förstår att bruka årets

fester — liksom alla dess andra naturliga glädjeämnen —

som medel att utveckla barnets känsloliv, att fördjupa så

väl dess ömhets- som dess skönhetsintryck.

Hemmet i staden har i detta fall färre hjälpmedel än

hemmet på landet. Men varje hem har dock någon

möjlighet att göra avbrotten i årets vardagsgång rika på färg, den

färg, som ger en glödande glans ännu åt gubbens minnen

och som tårar främlingens ögon när han, i andras hem,

ser några av de små drag, vilka voro festens kännetecken

även i hans barndomshem.

I staden som på landet har man ju i regeln

julgranar, och barnen själva vaka så gott de förmå över att

granen prydes på alldeles samma sätt år efter är. Och över

julmatens hävdvunna art vakar den manliga

konservatismen 1

Men annars består julens firande numera egentligen

i hopandet av nya läckerheter och i massor av julklappar.

Ingendera delen främjar den poetiska julstämningen 1 Men

den gammaldags julfirningen med grenljus och stora högar

av julbullar; med kärve åt fåglarna och dopp i grytan;

med julbock, julkrubba och julkubbe; på landet med den

högtidliga färden vid bloss till julottan; med de gamla

jullekarna ända till tjugondag Knut, då julen dansades ut

— alla dessa och andra gamla seder fyllde barnets sinne

med helgens säregna stämning, en stämning, som tyvärr

allt mer förflyktigas genom det nutida julfirandet:

frossandet i ett överflöd av gåvor, gotter, släkt- och barnfester.

Här och var uppehållas ju ännu en och annan av de

gamla julsederna. Men i det stora hela bliva dessa allt

mer tillfälliga och höra icke till det ovillkorliga, som gör

festminnena djupa och skilda från allt annat.

Nyåret har länge saknat en särskild festprägel; ja,

även nyårsvakan är nästan fallen ur bruket. Men därför

borde hemmen skapa var sin sed, enligt vilken de unga

— i allvar och glädje — på ett vackert sätt sade detgamla året farväl och hälsade det nya. Trettondagen har

numera endast kvar sin böna i gröten, sedan den fröjd,

som stjärngossarna beredde barnen, även hör till det

försvunna. Som folksed kan stjärngossarnas vandring ju

icke återkomma, men som hemnöje för barnen kunde

seden helt visst ännu bli långlivad, isynnerhet sedan

Skansen — till vars skapare den sunda konservatismen

i vårt land står i outplånlig tacksamhetsskuld — åter

upptagit densamma, liksom Lucia med hennes brinnande

ljuskrona.

Påsken har ju ännu på västkusten kvar sina påskeldar

och överallt sina ägg, med målning och med inskrifter.

Den glädjen kunde bli ännu stämningsfullare för barnen,

om man följde den tyska seden att — då man så kan —

utomhus, i det nyss bara gräset och bland de ännu nakna

buskarna, göra fågelbon, i vilka barnen sedan själva söka

och finna sina brokiga ägg — den ännu kala markens

första frukt för åretl Endast i vissa bygder ser man

nu vid Valborgsmässan eldarna flamma i den ljusa kvällen.

Inte heller firas första maj som förr med vofflor och

mjöd, av vilket man drack sig märg i benen 1 Om

hemmen i en tidsenlig form återupplivade den gamla leken

mellan de utklädda vinter- och vårkungarna, kunde barnen

erhålla ett oförgätligt minne av vårens återkomst.

Allt vad våren hunnit giva av blommor och grönt

sattes fordom vid pingsten i spiseln, i ljuskronor och stakar

— liksom för att fira vårens seger överallt, där elden

kämpat mot vinterns köld och mörkeri Och huru »klädde»

man icke var vrå vid midsommaren; huru kär var ej dess

fest med sin »majstång», sin dans och sin musik i

sommarnatten 1 Men på många ställen i vårt land är nu också

majstången tyvärr endast ett minne.

Alla dessa och andra enkla bruk, som sammanhängde

med livsuppfattningen och med årets tider, voro fulla av

just det enkla bildspråk, den naiva skönhet, som lämpasig för barnets behov och giva poesi &t barnets

stämningar.

Varje hem har ju även sina särskilda festdagar, åt

vilka man dock ofta pä samma sätt försummar att giva

denna särskilda festprägel, som från att vara en kär vana

blir ett rörande minne. Födelsedagar och andra be*

märkelsedagars sedvanliga blommor, festrätter och »firningar»

—r än med »utklädsel» eller knäckkokning eller plättkalas

och dylika enkla nöjen — kunna emellertid icke ersättas

av några mer storartade, för var gång nya festligheter.

Varje hem har plikten att göra även vardagen och

söndagen innehållsrika för barnen, genom små nöjen efter

slutat arbete: om vintern sagostunder vid brasan, med

äpplen och nötter vid särskilda anledningar; eller sång kring

pianot eller läsning av en ny »rolig bok» eller förevisning

av ett planschverk. En mor, som är en hemlivets

konst-närinna, kan för aftonens samvaro skapa det lugn, som

redan ger barnen en festlig känsla; hon förstår att med

några blommor i en vas eller andra enkla små anordningar

för trevnaden fylla barnens sinne med omedveten

skönhetsglädje, medan den mor, som saknar hemlivets konstsinne,

däremot dagligen pinar mannen och barnen genom den

oro, den fulhet, den hållningslöshet, hon kring sig

utbreder eller tillåter. Under gemensamma vandringar —

särskilt när hemmet är på landet — överflöda glädjekällorna

för den, vilken förstår att lära barnen se hela naturen

som en fest, från framträdandet av sälgens luddiga

»gåsungar», av blåsipporna och lärkan, till den första vita snön!

Det är kunskap och poesi på en gång att låta barnet följa

kornet fram till den gröna brodden, det lena axet och det

fina mjölet; honungen från klöverängen, lindblomman och

ljungen till den vita vaxcellen; fågeln från det

spräckliga ägget i boet till flyttfåglarnas färd^ genom den klara

höstluften; äpplet från den rosiga blomman till den fyllda

fruktkorgen!

Genom att de vuxna sålunda lära barnen se och

förstå naturen, blir hela året för de små fyllt av levande

skönhet. Barnen räkna tiden efter det första gökropet,

det första axet, den första linnéan, det första smultronet

och de första nötterna! De lära sig älska all skönhet

omkring sig, så som konstnären älskar den. Och även den

vardagliga enformigheten genomtränges för dem av

innehållsrikedom, när de vänja sig att med alla sinnen leva,

med alla sinnen njuta skönheten, först på barnasätt, i det

lilla och enskilda, sedan — då blicken vidgats — i det

stora och hela.

Mången kvinna, som själv är känslig för den glädje

som väller ur skönheten och naturen, som känner

stämningens makt att ge färg åt tillvaron, som genomglödes

av minnenas poesi, försummar dock nu ofta att för de

sina rikta hemlivet och sökendagen, liksom feststunden

och helgen, med denna färg, denna poesi. Men när

hemlivet åter blir en konst, till vars utövning kvinnorna erhålla

ro och tid, då torde en av de stora uppgifter, åt vilka de

med djup skaparglädje ägna sig, bliva den att — genom

enkla och naturliga medel — fylla hemmet och barnasinnet

med de dagliga lycko- och skönhetskänslor, som i så hög

grad lätta alla mödor och lysa upp alla bekymmer.

*

4. Skymningsbrasan.

Om allt mellan himmel och jord finnas olika meningar.

Enstämmiga äro emellertid tankarna om solen och om

brasan; åtminstone äro alla nordbor rättrogna sol- och

eldsdyrkare!

Men man lever ej efter denna sin religion. På många

sätt berövar man sig själv solen — till exempel genom

att tftppa fönstren med gardiner eller sova längt in p&

förmiddagen 1 Och &r från är uttränges brasan av

bränsle-sparande uppfinningar.

Det är icke mera den blossande julbrasan, som ger

julaftonen dess ljusskimmer. De väldiga stockeldarna

flamma icke längre i de stora öppna spislarna på

herre-gårdarna, ty spislarna hava måst ge vika för kakelugnarna,

som nu i siri ordning ofta stå kalla. Just i vår tid, när

man icke längre har ro att hålla skymning eller råd att

elda med ved, har man börjat brodera braskuddar, in*

bjudande till långa pratstunder framför elden i skumrasket,

kuddar, vilkas oföränderligt prydliga skick emellertid visar,

att brasan sällan brinner. Som andra gudomligheter före

henne är hon förjagad av nyttan, denna gång i gestalt av

kaminer och värmeledningar 1

Men med brasan förlorar vårt folk mer poesi och

skönhet än om tre fjärdedelar av våra skalders och

målares verk gingo upp i rök.

Finnes det något äkta nordens barn, som ej först

började drömma under stirrandet i den lekande, lockande

elden, vilken omöjligt kunde vara så stygg, som mamma

sade? Bar drömmaren även gryet till en tvivlare i sig,

då blev en dag hågen att pröva eldens egenskaper

oemotståndlig: man brände under jubel den ena saken efter

den andra, tills pappas tidning eller mormors stickstrumpa

blivit underkastade eldprovet, eller de små händerna illa

tilltygade under något försök att ta fatt den trolska elden.

Men varken bannor eller brännblåsor kunde minska kärleken

till elden: den skälvande vördnad, vilken utgör en så stor

del av barnets kärlek — liksom av all stor kärlek — blev

endast ökad och med den tjusningen.

Och när man blivit några år äldre, då äro de växlande

bilder, glöden danar, barnens käraste tavelbok, en där de

själva äro de skapande konstnärerna. Vad ser du? fr&gar man varandra. »En jätte med

ett glödande gap.» »Jag ser en prinsessa pä knä i en

skog.» »Ser du där, ett lejon med eldögon?» »Ja, ja,

och bakom det en riddare jned hjälm 1»

Var och en i syskonringen — ifall man har lyckan

att vara flera syskon — väljer i’ glöden sitt palats. Och

många ramlade luftslott -under senare år ha framkallat

mindre häftiga sorgeutbrott än det torn, som först

instörtade, mången ståtlig villa mindre äkta glädje än det slott,

som längst stod upprätt i den fallande glöden.

Och hur många hemska och rörande sagor ha icke

fått sina belysningar av brasan, när barnjungfrun berättat

»mera», »bara mera», med barnaflocken lägrad omkring

barnkammareiden, som lyst i tårarna på deras, av harm

eller hänförelse blossande, kinder! När sedan sagorna

tystnade, emedan småsyskonen skulle i säng, då

avhandlades det hörda vid en brasa i salen; jättehuvuden knäcktes

och troll stektes i inbillningen, medan nötterna och äpplena

undergingo detsamma i verkligheten. Man tävlade om att

visa sig duktig genom att — sedan man först

brandför-säkrat fingrarna i munnen — nappa de kol, som sprakade

ut och kasta in dem igen. Stundom lyckades det så väl, att en

hel brand föll ned och måste in igen med hjälp av eldgaffeln

och en fyndighet, lik Tummelitens i dennes svåra lägen!

När man lyckades med branden växte modet, och man

undrade ifall man ej själv genom list eller bragd kunnat

bortsnappa sjumilastövlarna och hämta prinsessan ur

jättens våld?

Allt detta avhandlades medan falaskan föll över

glöden, skuggorna djupnade i salens hörn och den döende

brasans röda strimmor blevo så hemska, att man kröp

tätt intill varandra i tjusad skräck över alla drömda faror.

När så den tiden kom att man kunde läsa sagor

själv, huru många förbud utfärdades icke mot att läsa vid

4. — Verdandis småskrifter. 77.eldsken för ögonens skull; förbud dem man gjorde väl i

att överträdal Ty om än ögonen ledo en smula — vad

vann icke fantasien av denna läsning framstupa vid brasan,

vars flammor lekte över Andersens Eventyr eller

folksagorna eller Snorre Sturlason och vars röda glöd manade

fram syner av de blodiga böljorna vid Svoldem och

Hjör-ungavåg!

Intet lantbarn glömmer väl n&gonsin den stora dag,

då man för första gången fick elda i barnkammaren; hur

man sprang till själva vedbacken efter veden; hur man

tiggde de torraste spingstickor; hur man tillgrep en hel

bunt svavelstickor, och tände, njutande syskonens häpnad,

de, som ännu voro strängt förmanade att icke leka med

elden. Ingen minister kan med mera oro motse voteringen

om en kabinettsfråga, än en dylik sexåring om den nytända

brasan skall ta sigl

När sedan den ålder kommit, då man icke längre

är liten men ung, huru drömmas ej just vid brasan de

finaste, skäraste drömmar om lyckan vid egen härd! Och

huru ofta ha ej sedan under alla åldrar tårar torkats i

brasans sken; huru klart har man icke vid dess ljus

blickat in i de dolda gömslena av sin egen eller en annans

själ! Huru många rika minnen ha ej genom brasans

trollmakt blivit frambesvurna!

Man vet icke riktigt vad en brasa är, om man ej

firat skymning* invid en dylik, som flammat ur spiseln i

någon gammal bondstuga eller prästgårdssal eller kanske

allra helst i en herrgårdssalong, en brasa, vars sken

fladdrande lekt över de träpanelade väggarna, belyst de

mörknade familjeporträtten, glindrat i ljuskronornas prismor,

kallat fram ur halvskymningen alla röda färgstänk i de

gamla broderierna, all förgyllning på de antika stolarna

och uppfört fantastiska danser i det höga taket. Under

tiden måste en kvinnlig familjemedlem av en föregående

generation berätta — på det äkta konstnärliga, stilla sätt,där berättaren själv försvinner. En berättarkonst, som gör

alla romantiska släkt- och ortkrönikor samtida, levande,

förfärande och förförande. Medan man, stirrande pä eldens

lekande tungor, lyssnade till den lugna, lidelsefria

stämman, vaknade kanske för första gängen aningen om livets

tragik: om lidelser, förtärande som eldslågor, om känslor,

dem stora vattuströmmar icke kunna utsläcka.

Brasan glöder nog aldrig mer gyllenröd än i s&dana

skymningsstunder, utom när tvä människor i ett nytt hem

blicka in i den, under drömmen om lyckan genom varandra,

eller när den flammar som glädjebloss fr&n härden i ett

återfunnet hem.

Den religiösa kult, fäderna ägnade härden lika väl som

altaret, har egentligen aldrig upphört i våra nordliga

bygder, där elden under en stor del av året ersätter solens

värme och ljus. Spåren av denna religiösa dyrkan leva

ännu i månget folkord, mången folksed ända från de tider,

när vikingar, under av stockelden sotad ås, samlades till

sagoförtäljande dryckeslag.

Vad brasan dag ut och dag in ännu är för fattigman

på svenska landsbygden, det anar endast den, som en

höstafton farit förbi bygdens små stugor och i brasans

fladdrande ljus sett barnen samlade kring mor, som kokar

gröten eller spinner på sin rock, medan de med hög röst

läsa sin läxa i eldskenet, en stund, som ger glans och

skönhet även åt den tarvligaste omgivning. Och far ökar

farten av sina nyss så trötta steg, när han ser det vänliga

eldskenet lysa ur de små rutorna 1

Det är en ännu återstående rikedom för landsbygdens

fattiga att, huru stora deras umbäranden än annars äro, de

mer sällan än deras likar i staden behöva sakna eldens

livgivande inflytande. I fattigmans stuga ersätter den

från spiselhällen sprakande tallvedsbrasan delvis varma

kläder och närande rätter, lampor och ljus, tavlor, musik

och poesi. Det var detta den franske diktare visste, somsvarade sin dotter, dfi hon sporde honom om de båda

glimmande punkterna vid synranden:

Tvenne världar, mitt barn, tvenne världar;

fattigmans eld är en, den andra en stjärna.. .

Men även i fråga om de burgna hemmen finnas de,

som mena att hemkärleken står i så oupplösligt samband

med eldstaden, att den avtager med denna och alldeles

upphör i de land, där elden endast brukas att koka vid!

Så mycket av sanning ligger väl i denna sats, att arten

av hemkänslan utan tvivel är en annan hos de folk, där

inga brasor behövas.

Men dessa söderns folk äga då en ersättning i rikare

solflöden och i allt det myckna goda, som därmed

sammanhänger. De nordbor åter, som ej bland sina käraste

barndomsintryck ha brasan — och dessa stackars män*

niskor bli i kaminernas dagar allt flera — dessa

nordbor få däremot ingen ersättning. De bliva, om icke

sämre, så dock alldeles avgjort fattigare än de, som äga

denna heliga eld bland sina minnen. Och därför bör var

och en, som kan det, låta sina barn växa upp med

brasans grädje.

*

Under dessa funderingar över brasan glömde jag nästan

min egen, som dock föranlett dem.

Skömade lågo träden i kakelugnen, färdiga att vid

den lättaste beröring falla isär med rödglödande kol, som

snart skulle kallna till en handfull aska, enda återstoden

av vad som en gång var den fina resningen av en glänsande,

vit björk. En björk som speglat sin mjälla vårgrönska i

en insjös yta; över vars vajande grenar sommarmånskenets

ljusa floder runnit; som på ängens höstdävna tuvor strött

skurar av gyllengula löv; på vars fina, av rimfrostenssilver omspunna kvistar vinternattens stjärnor hängt som

blåblixtrande juveler.

Stackars björk! All din fägring, all din kraft, all din

rikedom hindrade icke att yxan sattes till din rot, att

sågen gjorde dig till ved!

Du blev »värderad» och du blev »samhällsnyttig».

Men det kostade dig ditt liv.. .

Den sista glöden mörknade. Under falaskans gråvita

flagor blänkte dock ännu några kol, ett par heta,

glimmande ögon, vilka tycktes spörja:

»Är då människomas öde annorlunda?»

Ja, svarade det inom mig, människomas öde är

annorlunda men ej sällan ringare. Även vi ryckas ofta ur den

tillvaro, där vi levat vårt verkliga liv, hän till nyttans

värld. Men där bli vi icke alltid, som vedträdet, livande

och värmande skönhets- och glädjespridare. Vi förtorka,

vi förbrinna icke. Först när vi inse att vi måste förbrinna

ifall vi vilja göra livet varmare och skönare för oss själva

och för andra — först då skola våra människoöden i

innehållsrikedom kunna jämföras med trädets, som falnar på

vår härd!

*