Skogen och sjön - Berättelser

Skogen och sjön - Berättelser

SKOGEN OCH SJÖN

AF

GUSTAF AF GEIJERSTAMEn tysk upplaga utkommer hos S. Fischer i Berlin. —

Författaren förbehåller sig rätten att föranstalta om

öfversätt-ningar till andra främmande språk.SKOGEN OCH SJÖN

BERÄTTELSER

AF

GUSTAF AF GEIJERSTAM

STOCKHOLM

ALBERT BONNIERS FÖRLAG

STOCKHOLM.

ALB. BONNIERS BOKTRYCKERI 1908.KÄRLEKENBördig var icke trakten. Där växte mest skog,

och den skog, som fanns, var icke den bästa.

Därtill var jordmånen för stenig, och de, som bodde

på egen torfva i Furumon, fingo slita hårdt för

födan, om de skulle få säden att gifva skörd.

Midt igenom Furumon gick med stridt flöde

en å. I sitt nedre lopp blef ån älf och gaf rikt

laxfiske. De, som bodde utmed dess stränder, fingo

god behållning både af gårdar och laxnot. Älfven

var där bredare, landskapet omkring blef yppigare

med ängar och bokskogar, åkrarna voro stenfria

och buro ymniga skördar. Men uppe i Furumon

var ån smal och grund, genom det mörkporlande

vattnet skymtade en stenig sandbotten, åkrarna

rundtorn voro fyllda med sten, därför växte säden

glest, och skörden blef knapp. Där åkrarna

slutade, slöt sig skogen kring ån snårig och tät, och

sträckte sig milsvidt bort med bärgklintar och backar.Där skogen slöt sig kring åkrarna lågo två

gamla bondgårdar med blott några minuters gång

från den enas port till den andras. De lågo på

hvar sin åbrädd, där ån drog sig samman, och på

det smalaste stället var byggd en bro, som underhölls

af båda hemmanen gemensamt. Afskild från hela

Sundbo socken, liksom från byn omkring kyrkan

låg Furumon, och kom man en mörk vinterafton

öfver gärdena på vägen, som ledde ditupp, då

skymtade mot den hvita snön ån som ett mörkt band,

och på båda sidor därom glimmade de vänliga

ljusen från tvillinggårdarnas fönster, medan

skogsranden låg som en mörk skugga därbakom under

den kallgnistrande stjärnhimmelen.

Om de båda tvillinggårdarna berättade sagan,

att de byggts af två bröder, hvilka varit de första,

som brutit bygd i Furumon, och ättlingar af dessa

bröder var det, som ännu rådde öfver jorden och

gårdarna med uthus, ladulängor och stall. De, som

hade lätt för att spåra likheter, sade, att hos alla

dem, hvilka föddes på något af dessa hemman,

kunde man ännu se, att de hörde till samma ätt.

Men många hundra år hade förgått, sedan sagans

båda bröder lefde, och de anteckningar, som fyllde

första sidorna i gårdarnas gamla biblar, gåfvo endast

halfva och ofullständiga upplysningar.

Hur nära de båda familjerna egentligen vorosläkt, visste därför ingen med säkerhet, och under

det sista århundradet hade männen städse hemfört

hustrur från gårdarna bortom skogen eller

söderifrån.

Sagan berättade vidare, att de båda stamfäderna

först lefvat i god vänskap med hvarandra, så god,

att ingen kunde säga sig hafva sett två bröder,

hvilka älskat hvarandra mer. Den ena af dessa

bröder hade varit gift och den andre ogift. När

nu den gifte for upp i ödemarken för att bryta

bygd och bygga ett hem, följde den ogifte med,

emedan han icke kunde umbära sin broder, och

så länge han lefde ogift, varade vänskapen mellan

bröderna obruten. Ty den gifte broderns hustru

var en god och mild kvinna, som icke kunde lefva

i ofrid. Men när den ogifte tröttnade på att lefva

ensam och gifte sig äfven han, då slutade också

vänskapen mellan de båda bröderna, som förut varit

oskiljaktiga. Ty den nya hustrun sådde ofrid

omkring sig, och mellan de båda bröderna kom en

fiendskap, hvilken hvarken lifvet eller döden kunde

försona. Den gick igenom andra och tredje led,

och när den ändtligen upphörde, visste ingen längre,

hvaraf den uppstått.

Alldagliga hade deras öden icke varit, hvilka

bodde i Furumon på de gamla gårdarna i

backsluttningen nedanför älfven, och särskildt var deten sägen, som länge gick i bygden. Det sades

nämligen, att hvar och en, som bodde där, skulle

antingen blifva olycklig i kärlek eller ock mycket

lycklig. Men äfven själfva sägnen om detta var nu

mera så godt som glömd. Ty lycka och olycka

växlar i lifvet, och ingen vet gärna om en annan,

hvem som däraf fått mindre eller mer.

Den, som i midten af adertonhundratalet bodde

i den nedre gården på vänstersidan af älfven, tänkte

icke heller därpå, och när han som barn hörde

sägnen berättas, var den så gammal, att ingen längre

tog den på allvar. Bonden, som nu bodde på

Furumon söder om ån, eller södra Furumon, som

gården nämndes i bygden, var, när denna berättelse

börjar, ännu ung, knappt trettio år gammal, och

dock satt han en söndagsmorgon vid skördetiden

och grubblade öfver, hur tyst det redan blifvit i

hans hus. Förra söndagen hade han begraft sin

unga hustru, nu hörde han genom den öppna

dörren, hur kvinnorna därinne försökte trösta den lille

nyfödde, som skrek. Hans hustru hade dött i

barnsäng, och nu satt Anders Johan ung och ensam

och grubblade öfver, hur han skulle ställa med

sitt hus.

»En bonde skall vara gift», hade Anders Johan

sagt, när han sökte sig en hustru. »Annars

förfaller hans hus, och han själf får gå och passa påkäringar.» Detsamma sade han, när han funnit en

hustru och fått hennes ja. Nu hade hon bott i

hans hus och födt honom två barn. Sedan hade

hon gått och lämnat honom mera ensam än förut.

Anders Johan satt länge på sin förstugukvist,

hörde på barnets skrik och såg ut öfver

klöfver-vallen, som doftade i solskenet. Arbetet hvilade

för helgdagens skull, sakta blåste sommarvinden

öfver fälten. Inne i kammaren somnade till sist

barnet, och Anders Johan hörde ingenting annat

än åns brus från backen bortom ängarna.

Länge satt han i tankar, och när han

ändt-ligen steg upp, befallde han pigan att ta fram hans

helgdagskläder. Pigan lydde med den tysta

försynthet, hvarmed en sörjande husbonde blir

betjänad af sitt folk.

Anders Johan var liten till växten, men ingen

tänkte egentligen därpå, när han såg mannen. Ty

den unge bonden var kraftigt byggd, och hans

hufvud var välbildadt. Håret var brunt och skägget

ljusare än håret. När han log, kom det något

varmt i hans ögon, och den kvinna, som fått syn

på detta, ville gärna, när hon mött detta varma

och blåa en gång, få återse det ofta. Det blef

henne som ett behof att framkalla det. Nu var

Anders Johan tungsint, där han gick i sin

helg-dagsstass, och han tänkte på, hur hårdt det trycktehonom att vara ensam med sina barn och få tänka

för dem.

Anders Johan gick fram mot norra Furumon,

granngården, som låg på andra sidan om ån, men

när han skulle gå öfver bron, stannade han, stod

där länge, lutad öfver broräcket, och såg ned i

vattnet.

— Aldrig vill jag gifta mig mer, tänkte han.

Stridt och svart går vattnet härnere, och stridt och

svart är hela lifvet. Det går fram som vattnet öfver

bara sten, och botten är öfverallt så nära, så att

den syns.

Som han stod där, kom han att tänka på sin

döda hustru, och en önskan vaknade inom honom

att gå till hennes graf, där han ej varit sedan

be-grafningen, och dit han visste, att han för veckans

arbetes skull inte kunde komma förrän nästa söndag.

Som han tänkte på detta, stack tanken på barnen

som en knif genom hans bröst, och den unge

mannen suckade. Han kände sig svettig i pannan och

tog af mössan. Hvarför han var ute, tyckte han

sig icke längre komma ihåg. Som en olycka syntes

det honom, att skörden i den vecka, som förestod,

skulle börja. Han ville helst ha fått gå omkring

utan att behöfva arbeta, tänka på döden och på

Gud och, fördjupande sig i sin egen sorg,

glömma världen.Som han då stod där, hörde han, att någon,

som kom på bron, sade goddag åt honom. Han

besvarade hälsningen och såg upp. Framför sig

såg Anders Johan en mjuk flickgestalt, klädd i en

hemväfd bomullsklädning och med en hvit duk på

hufvudet. Flickan var nyss utvuxen, och hennes

kropp var spenslig och späd. När hon stannade

och såg upp mot Anders Johan, höjde hon sig på

tåspetsarna. Ty hon kände till det varma i hans

blick, och det bedröfvade henne att se honom så

kall, tungsint och sluten inom sig själf. Blicken

kom ur ett par djupa blåa ögon, och hennes lilla

mun, som försökte att le, fick ett så allvarligt

gam-malklokt leende i hennes skära, hvithylta ansikte,

där blodet kom och gick, att Anders Johan måste

lägga märke därtill.

— Hvad hon är vacker! tänkte Anders Johan

ovillkorligen. Och hans ansikte ljusnade upp. Han

kunde inte taga sina ögon från flickans ansikte.

För första gången såg han, hur det mjuka håret

i små fina vågor smög sig efter hennes rena panna.

— Är Magnus hemma? sade Anders Johan för

att säga något.

— Far och mor är i kyrkan, svarade flickan.

Tänkte du gå till oss?

— Jag tänkte det, svarade mannen. Jag hade

något, jag ville fråga dem till råds om.Flickan vände om, och stillatigande följde henne

Anders Johan. Ett underligt lugn kom öfver honom,

som om han varit ute och sökt efter hjälp, och

den kommit själfmant, hans bön förutan. Oredigt

kom det för honom, att han läst i bibeln om en

man, som gått ut för att söka något högst

hvar-dagligt, men som fann ett konungarike. Anders

Johan försökte erinra sig denna berättelse, och på

samma gång grubblade han öfver, hvarför han

kommit att erinra sig detta. Till sist försvunno alla

tankar af sig själfva och lämnade rum för en underlig

visshet, att allting nu skulle bli godt igen. Han

undrade icke ens, hvarför han kände det så, undrade

blott öfver, att han nu såg flickan framför sig för

första gången.

— Det är väl, för att jag alltid sett henne,

från det hon var barn, tänkte han. Jag har aldrig

vetat, att hon blifvit så stor.

Men högt sade han:

— Hvart skulle du gå, när jag mötte dig?

Då svarade flickan:

— Jag ville bara gå öfver och se litet till barnen,

som blifvit ensamma.

Äfven detta fann Anders Johan så naturligt,

att han icke frågade vidare. Han och flickan hade

nu kommit fram till gamle Magnus" gård, och

fortfarande gick Anders Johan och lät sig föras frammot något, som han inom sig kände kom allt

närmare, och som hade godt med sig. Men när han

stigit innanför grannens dörr, erinrade han sig, att

han visste något om detta förut. Husfolket hade

nämligen berättat honom, att Elsa varit öfver i hans

hem hela veckan, lekt med gossen, som var tre år,

och sett efter, att den lilla nyfödda, som var en

flicka, fick mat.

Anders Johan och flickan togo plats inne i

kammaren, och Elsa sade:

— Far och mor kommer nog snart tillbaka.

De skulle inte bli länge.

Anders Johan satt och tänkte på, att han borde

tacka Elsa, för att hon varit god mot hans barn.

Men alltsedan hustrun dog, hade han knappast talat

vid någon. Han hade gått i sitt arbete och i sin

sorg, och de han träffat, hade ej velat störa honom.

Behofvet att få tala med någon om sig själf, och

allt det stora, som händt honom, tog därför ut

sin rätt, och han sade i stället:

— Det är svårt att bli ensam med en gång,

när man aldrig har tänkt det.

Han såg upp för ett ögonblick och mötte ett

par stora, undrande ögon, tyckte, att det fanns

tårar i dem för hans skull, men vågade icke se

efter, utan vände bort blicken igen.

Och så berättade Anders Johan om alltsam-mans, hur det skett, att hustrun dog, hur febern

hade kommit, hvad hon sagt, och hur hon tänkt

på honom och barnen i det sista. Men underligast

af allt det som skett var dock, att han icke känt

sorgen då. Att döden kom och inför hans egna

ögon tog hans hustru, blef honom till något så

underligt och stort, att det kom honom att glömma

sorgens brodd och fyllde honom endast med andakt.

Han berättade om allt detta, och han undrade ännu

mer öfver, att han först icke sörjt hustrun, utan

endast tänkt på, hur stort det var att dö.

— När hon lidit slut, sade han, blef det så

tyst, att jag tyckte ån därute hade stannat. Anders

Erik sof, och ingen mer än jag var inne. Då

höljde jag öfver hennes hufvud och tackade Gud.

Anders Johan skalf vid minnet, som var så

färskt, att det ännu gjorde ondt i honom. Men

det lindrade också att få tala, och icke ett ögonblick

tänkte han på, att den, som åhörde honom, var

ett barn.

— Sedan kom sorgen, fortfor han, och jag

tycker, att den gjort mig gammal i förtid. Gifta

mig gör jag nog aldrig mer. Men jag får ha

någon, som hjälper mig. Gården ska pojken få

efter mig, och utan hjälp kan jag aldrig hålla den

så, att jag en gång med heder kan lämna den

ifrån mig.Den, som nu hörde Anders Johan tala, log

icke, därför att han kallade sig gammal. Därtill

var hon själf för ung. Ej heller trodde hon annat,

än att Anders Johan alltid skulle tänka som nu.

Hela lifvet skulle han arbeta för sina barn, och

när han en gång blef gammal, skulle han dö, utan

att någonsin ha haft en annan tanke. Just genom

att hon kände så, gjorde hon utan att veta det

Anders Johan godt. Han fick tala, så länge han

ville, och stundom är detta just, hvad sorgen

be-höfver. Elsa hvarken afbröt eller störde honom.

För första gången fick hon se in i en verklig sorg,

och hon var full af tacksamhet och undran som

inför en stor och oväntad gåfva. Hela tiden satt

hon och tänkte, att just så hade hon drömt sig

lifvet, och sådant var det.

Så sutto de, till dess att Magnus kom hem

från kyrkan och med honom Brita, hans hustru.

De voro gamla båda, och vänner hade de varit med

Anders Johans föräldrar, som båda lågo på

kyrkogården, ej långt från den plats, där hans hustru

nu var begrafven. De bjödo gästen vara välkommen,

och Anders Johan stannade där ända till aftonen.

På eftermiddagen satt han ensam med de gamla,

och Elsa hade gått för att se till barnen och huset,

där husmodern var död. Då hände det, att innan

Anders Johan gick, hade det klarnat för honom.Ty de gamla hade gifvit sitt tillstånd, att Elsa skulle

få flytta öfver till hans och hjälpa honom. Det

var Elsa själf, som så hade velat.

— Akta henne väl, sade Magnus vid afskedet,

hon är mitt käraste barn.

Och Anders Johan lofvade.Nu kom en ny tid för Anders Johan, och

han förundrade sig ofta öfver, hur stilla och

ljudlöst hans lif gled fram. Utan buller gick det, men

hvar han såg, fann han, att arbetet vann mark

omkring honom, och att allting trifdes. Drömde gjorde

han ej längre, och sin sorg tog han stilla och lugnt.

Det var från Elsa trodde mannen, som allt

detta kom och han behöfde blott se henne för att

känna sig glad och lätt till sinnes. Han följde

henne med ögonen, så ofta hon gick förbi, och

gladde sig åt hennes lätta gång, utan att tänka

där-öfver. Han såg henne gå omkring i köket och

ställa fram hans mat, och det gjorde honom godt

att se, hur raskt allting gick för henne. Barhufvad

och rödkindad gick hon från källaren till köket och

från köket till ladugården. Allt, som kom i hennes

väg, ordnade hon och gjorde rent, ansade och fick

att stå på sin plats. Hon gick upp med solenoch i säng efter den, härskade inne i huset och

ute i ladugården. Barnen blefvo som vax i

hennes hand, och tjänstfolket gjorde sina sysslor utan

knot. Kreaturen trifdes och förökade sig, trädgården

bar frukt, och inomhus var allting prydligt och

rent som i ett herrskapshus.

Anders Johan hade själf alltid arbetat. Därför

blef han väl till mods, när han såg Elsa göra

detsamma, och han kom att hålla af henne, emedan

han i henne kände sig hafva en hjälp. När han

numera tänkte på hustrun, som dött, tyckte han,

att allt var ordnadt, så som hon önskat det.

Anders Johan var icke van att tala mycket.

Ty invid skogen, där han bodde, hade sådant aldrig

varit sed. Så länge han kunde minnas tillbaka,

hade han aldrig hört sin mor och far samtala om

annat än om sådant, som måste sägas, och som

hörde det dagliga till. Ej heller mot Elsa ändrade

han i början denna vana. Men han kom ihåg, att

han gjort det en gång, när hans hustru nyss dött,

och han kände på sig, att var det något, som tryckte,

skulle han kunna tala till Elsa alltid, som han kunde

då. Medvetandet därom var en lugn tanke, som

följde honom, och den dref småningom undan hans

sorgbundenhet och kom honom att glömma.

Så gick en tid, och aldrig tänkte Anders Johan,

att något af det, som var, skulle ändras. Vinternhade längesedan kommit, och julen var förbi. Nu

låg snön högt öfver gärden och diken, i skogen

hade vägarna yrt igen, från takskägget hängde

is-piggarna ned, och på gården syntes vägarna som

upptrampade rännor mellan hufvudbyggningen och

uthusen. I kammaren slamrade väfstolen, och ute

i lidret var snickarverkstaden i gång. Allt, som

förfarits och slitits under sommaren af åkdon och

redskap, skulle sättas i stånd och lagas.

Anders Johan kom långsamt öfver gården. Han

såg in i kammaren, där Elsa satt i väfstolen, tog

en yxa, som han sökt, och gick åter ut till sitt

arbete. För första gången kom han att tänka på,

hur godt han nu hade det, och en oro, som han

icke kunde förklara, fyllde hans själ. Hvarför hade

han icke tänkt sådant förr? Hvarför kom detta

just nu, fastän ingenting hade händt? Som ett

stick for det igenom honom, att detta icke

kunde räcka. En gång måste Elsa gifta sig,

hon som andra. Hon var vacker och ung, och

fast hon hade många syskon, var det nog mer än

en, som gärna ville bli måg hos Magnus på norra

Furumon.

Under dessa tankar, som aldrig förr uppstigit

inom honom, fortsatte Anders Johan sitt arbete.

Han högg på en ny tistelstång till dyngvagnen,

2.och han arbetade hårdt, men han kunde ej få den

tanken ur sitt hufvud: »En gång måste Elsa gifta

sig, och då skall jag bli ensam igen». »Den tid,

den sorg,» tänkte han sedan. »Har jag fått hjälp

en gång, när det knep, kan jag få det två.» Men

åter kom tviflet och hviskade: »ett sådant under

sker icke två gånger.»

Det blef skumt ute, och Anders Johan tände

taklyktan ute i lidret. Dess sken föll öfver det

dunkla rummet och lyste upp mörkret, som tjocknat

öfver snön därutanför. Anders Johan arbetade styft

som för att hålla tankarna borta. Men de ville icke

lämna honom i ro, och han kunde icke finna nöje

i arbetet, som han brukade. Som tisslande, tasslande

röster ljöd det ur de dunkla vråarna i det

långsträckta lidret omkring honom: Hon kommer inte

att stanna. Hon kommer inte att stanna.

Anders Johan visste väl, att det kommer stunder,

då hvar människa känner sig underlig. Han visste

också, att man då icke bör gifva tappt, utan söka

bot, där boten finns att få. Därför arbetade han

längre än vanligt, ty han kände, att själfva

ansträngningen gjorde honom godt, och när han kom in

för att äta, var han trött. Han satt länge vid

kvällsbordet, så länge, att drängen och de båda pigorna

gingo ut för att göra undan de sista kvällssysslorna.

Barnen sofvo inne i kammaren. Han var ensammed Elsa. Då kom Anders Johan att erinra sig,

att han aldrig tackat henne, för allt livad hon gjort,

och han satt en stund och sökte efter, hvilka ord

han skulle kunna finna för att säga det. Men han

fann inga, som han tyckte passade. Därför sade

han i stället:

— Det blir väl ensamt för dig här i längden.

— Nej, svarade Elsa och såg upp med klara

ögon. Jag känner mig aldrig ensam. Jag är nöjd.

Anders Johan tyckte först, att han inte

be-höfde fråga mer. Så lättad kände han sig. Men

för att få riktigt lugn, ville han försöka en gång till.

— Det kommer väl nån, som vill gifta sig med

dig också, sade han och försökte ett leende.

Elsa såg upp, och ett gammalt, forskande uttryck

kom i hennes ansikte.

— Har någon sagt dig något? frågade hon.

— Mig? Nej. Hvem skulle det vara?

Elsa vände sig ifrån honom och fortsatte med

diskarna, med hvilka hon var sysselsatt. Så sade

hon med låg röst:

— Far har varit här i dag och nämnt, att det

varit en från kyrkbyn och friat till mig.

Mannen vid bordet sprang upp. Det blef mörkt

för hans ögon, och inom honom ringde vissheten

som med dödsklockor. »Det var därför, jag kompå detta just i dag,» tänkte han. Och utan att tänka

på hvad han sade, frågade han skarpt:

— Hvem var det?

Det låg hot i hans stämma.

— Det kan väl vara dig detsamma, när jag

inte tar honom, svarade Elsa och såg förvånad på

mannen.

Anders Johan trodde inte sina sinnen. Lyckan

att få behålla Elsa syntes honom alltför omöjlig.

— Vill du inte gifta dig då? sade han. Han

försökte igen att le, men det ville icke lyckas.

Nu fick Anders Johan vänta på svaret, och

när hon såg upp, förundrade han sig öfver, att

Elsa hade blifvit alldeles blek. Hon såg förskrämd

ut, som om någon velat göra henne illa, och Anders

Johan trodde, som hvar och en, hvilken sett henne,

måste ha trott, att kärleken till någon, hon icke

fått eller icke kunde få, stack bakom denna blekhet.

Men Elsa behärskade sig snart och log emot

honom, som hon brukade.

— Det är nog en sorg för föräldrarna, sade

hon, att jag inte gifter mig. Men jag har aldrig

känt håg för det. Och vill du ha mig kvar, så

stannar jag här. För här behöfs jag, och här är

jag nöjd.

Anders Johan hade ej tid att grubbla mycket

öfver detta samtal. Hvad det nu var eller ickevar, som Elsa innerst tänkte, därom visste han icke

besked, och så mycket såg han, att fråga lönade

sig icke. Han brydde sig icke heller därom. Öfver

en eftermiddags korta oro sänkte sig det lugna

medvetandet, att allt fick vara, som det var, och att

han icke behöfde frukta att bli lämnad ensam. Han

sade godnatt och gick in till sig.

Men Elsa låg länge vaken och hörde på

barnens jämna andedräkt. Hos dem kände hon sig

alltid lycklig och god, och hon undrade, hvarför

andra människor inte kunde låta vara att störa henne.Så gick den första vintern till ända. Snön

smälte bort, kälen gick ur jorden, vattnet började

rinna som forsar i dikena, och ån brusade som

en älf i vårflödet.

Stark och kry som aldrig, gick Anders Johan

vid plogen och lät fåra efter fåra glida upp i sina

fäders jord. Aldrig kände han sig så nöjd, som

när våren kom, och utarbetet började. Då tänkte

han på, hur många som gått där före honom, och

med sitt arbete skapat allt det goda, som nu var

hans. Då var det honom en lust att anstränga sin

starka, tunga kropp, och han tog upp kampen med

sina steniga tegar, vräkte hela lass af sten på

dikesrenarna, därifrån de sedan fördes bort och lades

till stenhögarna, som reste sig rundt om på gärdena,

högre och högre. Ju högre dessa stenrös blefvo,

desto större blef, tyckte Anders Johan, hans egen

heder. Och med lust tänkte han, att på Furumon

ville han lefva och dö.Så kom såddens tid, och kreaturen släpptes på

bet. Ensam gick han med säden i förskinnet och

sådde ut kornen i fårorna. Omkring honom

spelade lärkorna i den blå luften, och ur jorden steg

fuktig lukt som med öfvermått af kraft. Från skogen

hördes skälikons ensamma bjällra och korna, som

råmade af belåtenhet öfver friskt bete och luft.

— Allt detta är mitt, tänkte Anders Johan.

Och han, som nu är liten, ska en gång gå här

som jag.

Så gick sommaren, och skördetiden kom. Liarna

gingo öfver åker och äng. Fulla rullade lassen,

dragna af de ihärdiga oxarna fram till logdörren.

Och när åkrarna stodo afmejade och bara i

augustisolen, hölls skördegillet. Fiolen sjöng, och dansande

par stampade sig varma inne på logen.

Åter kom hösten, och vintern efter den. Anders

Johan gick och kände sin kraft växa med hvarje

dag. Djupt som det känsliga inom honom satt

för-doldt i hans sinne, gömde han på en tacksam

hetskänsla öfver att allt gick honom så väl. Mest

förnam han den, när han satt i kyrkan och hörde

orgeln, eller när han hade tid att taga sin gosse

med sig och fick gå ute och hålla honom i hand.

Då var det honom, som talade alla de, hvilka förr

bott på hans gård, till honom själf och genom

honom till barnet. Och det fanns inte en tankeinom honom på, att något kunde blifva annorlunda,

än det var.

Så gick år efter år, och Anders Johan räknade

dem icke längre. De kommo ett efter ett och

för-svunno bakom honom. Han märkte icke, att det

var något, han förlorade, och att åldern ryckte

honom allt närmare. Därtill var han ännu för ung,

yngre än någonsin.

Andra undrade i stället, att allt fick gå så länge,

som det gick. Ty när Elsa flyttade öfver till Anders

Johans, strax sedan hustrun dött, väntade alla, att

när sorgeåret var till ända, skulle bröllopet stå.

Detta hade varit det naturliga och det riktiga. När

så icke skedde ens efter det andra året, menade

folk, att Anders Johan sörjde sin döda hustru för

länge. Men när det tredje året hade gått, och

ingen förändring hördes af, då kunde ingen fatta,

hvad som kom åt två unga människor, hvilka så

förtroligt förts tillsammans och ändå icke syntes

vilja tänka på äktenskap. Både i kyrkbyn och

gårdarna socknen rundt talades mycket om detta.

De enda, som ingenting hörde eller visste om

hvad folk talade, voro Anders Johan och Elsa själfva.

De blefvo bättre vänner med hvart år, som gick,

och intet dem emellan förändrades. 1 allt, som

de företogo, hade de ett stöd i hvarandra, och de

hjälptes åt med allt, som om de varit syskon.Då hände det en dag, att Anders Johan kom

in i köket och fann barnen ensamma. Anders Erik

hade gjort en släde af tvättbaljan och satt i den

och körde lilla syster, som fått ett snöre i mun och

var häst. Barnen lekte så stillsamt, som om de

fruktat att störa någon, och när Anders Johan såg

sig omkring, märkte han, att elden slocknat i spisen,

fastän det var nära middagstid.

— Hvar är Elsa? frågade han barnen.

— Hon är inne i kammaren, svarade gossen

och pekade på den stängda dörren. Hon har sagt,

att vi ska vara tysta.

Anders Johan blef underlig till mods, och han

tyckte sig höra, hur tyst det blifvit omkring

honom. Det var, som om i denna tystnad legat något

hotfullt, tyckte han, och den stängda dörren väckte

hans oro. Emedan han icke ville störa Elsa, satte

han sig först vid fönstret och såg ut. Det var

höst, och gården låg full af blad från lönnar och

björkar.

— Är Elsa sjuk? sade han till sist till barnen.

— Nej, svarade gossen igen. Men hon är visst

ledsen.

Då tyckte sig Anders Johan icke längre kunna

ansvara för, att han lät Elsa vara ensam, ifall det

var något, med hvilket han kunde hjälpa henne.Försiktigt öppnade han dörren, men stängde den

efter sig igen, då barnen ville följa efter.

Därinne på soffan satt Elsa och höll händerna

för ansiktet. Hennes kropp vaggade sakta fram

och åter, men icke ett ljud hördes. Anders Johan

förstod ändå, att hon grät. Han kände sig tafatt

och ängslig, ovan som han var att trösta kvinnor,

och skulle helst velat gå. Men någonting i den

stumma förtviflan, som låg öfver den darrande

gestalten, band honom kvar, och när han ingenting

fann att säga, gick han i stället fram och lade sakta

sin hand på flickans axel.

Elsa rörde sig ej och tog icke händerna från

ansiktet.

— Har det händt dig något? sade han till sist.

Då såg Elsa långsamt upp, och stilla och

naturligt, som Anders Johan en gång talat till henne om

sin hustru, som dött, så talade hon nu inför honom,

utan att se bort, och utan att hejda tårarna, som

runno öfver hennes ansikte.

— Far har varit här, sade hon. Och det är

det, att han sagt mig, att det här kan inte gå

längre. Nu skall syster min giftas, och då får jag

lof att komma hem. Jag kan ju inte gå ifrån dig

och allting här. Jag kan inte gå hemma, där mor

styr och ställer med allt, och jag inte bär ansvar

för något. Jag har haft det så bra dessa år. Ochjag kan inte gå ifrån barnen, som ingen mor ha

annat än mig. Då kommer far och vill gifta bort

mig igen, som jag aldrig vill, och jag får ingen

fred hvarken för honom eller andra.

Anders Johan satte sig ned och försökte att

trösta Elsa. Genom hans hjärna flög ett gammalt

ord, som han själf visst en gång sagt, fast det nu

var så länge sedan, att han tyckte, det måtte ha

varit sagdt af en annan. Det ordet lydde så: »En

bonde ska vara gift». Det hade han då följt, och

han hade aldrig behöft ångra det, förrän hustrun

dött. Innan han hunnit tänka däröfver, gingo orden

öfver hans läppar:

— Vill du inte gifta dig med mig? Då

be-höfver du aldrig komma härifrån, och då får jag

behålla dig också.

Men som det var sagdt, såg han, hur det tårade

ansiktet framför honom stelnade och blef hvitt, som

han sett det en gång förr.

— Vill du det? frågade Elsa andlöst.

Anders Johan svarade ja och försökte lugnt

och vänligt tala om, hur väl de trifdes samman,

och hur ingen då skulle kunna skilja dem åt. Mer

sade han icke. Ty han älskade henne ej, hade aldrig

tänkt på sådant.

Men Elsa lät honom icke tala till slut. Hon

reste sig upp och ställde sig framför honom. Aldrighade Anders Johan trott, att hon kunde se ut så,

så viss på sig själf så oåtkomlig och så stark.

— Tala inte om detta Anders Johan, sade hon.

Ty om du får mig till det, blir det din och min

olycka. Sedan jag var ett barn ha männen varit

efter mig, flera än du vet. De ha talat med far,

och de ha talat med mig. De ha tiggt och bedt,

och jag har haft så svårt att höra på dem. Ty

jag har aldrig känt tycke för någon, och jag vet

inte, hur sådant är. Men mor för dina barn vill

jag vara, och så vill jag hålla mig till Guds ord.

Sedan får allting gå, som det kan.

— Vill du lofva att aldrig mera tala om sådant

med mig, Anders Johan? tilläde hon och sträckte

ut sin hand. Du får mig ändå aldrig.

Anders Johan tog hennes hand, och när han

gjorde det, undrade han öfver, hvad som nu skedde

med honom. Ty han blef på en gång varm och

kall, som om han bränt sig och frusit på samma

gång. Han tyckte sig första gången höra sina egna

pulsar slå, och inom sig förnam han en

ofärds-varslande röst, som varnade för löftet. Men han

gaf det ändock. Ty han hade aldrig från början

tänkt, att hans lif skulle förändras. Så skildes de

åt, och Elsa gick hem för att tala med sina föräldrar.

— Jag kan nog tala dem till rätta, när jag

vill, sade hon, innan hon gick.Elsa lyckades också, men föräldrarna sågo dock

med oblida ögon, att hon så länge stannade i en

mans hem, som icke var hennes. Och från den

stunden började fröet till missämja gro mellan

dem, som bodde på hvar sin sida om ån uppe i

Furumon.Sent vaknar hos många människor den

kärlekens brand, som förhärjar. Den kan komma, som

när underjordisk eld oförberedt bryter jordskorpan

och förbränner allt. Hvem vet, hvad som lurar

inom honom själf? Hvem kan säga före döden:

jag är, den jag är?

Aldrig hade Anders Johan, när han gaf sitt

löfte, tänkt, att det icke skulle kunna hållas. Aldrig

hade han läst eller hört om, att en sådan kärlek

fanns, hvilken människor icke kunna motstå. Detta

fick han i stället erfara med sig själf, och ingen

hade han, till hvilken han kunde tala om, hur han

led, och hur han kom att frukta sitt nya jag. Det

var icke längre en vän han sökte, ett stöd, som

han ville behålla. Han tänkte icke på sitt hem,

icke på sina barn. Fädernegården fanns icke längre

i hans tankar, och hvad han ville arbeta där eller

förkofra, hade han glömt, som om det aldrig funnits.Det förbrändes alltsammans i något ovant och hett,

som bröt fram inom honom och förbrände hela

hans gamla värld till aska.

Tung till sinnes, gick Anders Johan hela denna

höst och vintern, som följde. Grubblade och

grubblade, gjorde han, och kunde aldrig finna frid. Ty

han tänkte på det löfte, han gifvit Elsa, och han

undrade öfver, att han, när löftet gafs, ingenting

hade förstått. När han låg i sin bädd, och det

blifvit mörkt omkring honom, kunde han ligga och

föreställa sig, att allting var godt och bra, och att

Elsa bara väntade på hans ord för att gifva honom

sitt ja och blifva hans hustru. Varmt, ljust och

lugnt blef det inom honom. Elsa hjälpte honom

själf, drömde han. Ty hon såg, hur han led, och

hon hjälpte honom så, att han aldrig behöfde bryta

sitt löfte. Själfmant gaf hon honom det tillbaka,

och själfmant kom hon i hans famn och svor

honom sin kärlek. En annan gång intalade han sig,

att han bröt sitt löfte, och att Elsa förlät honom.

Han såg och kände det som verklighet, och en

obestämd, stor lycka fyllde hans själ och gaf honom

hvila. Allt detta kom honom till mötes ur mörkret,

som stod tätt kring hans bädd. Och natt efter

natt drömde han så vaken.

Tungsint steg han upp, när den grå

morgondagern väckte honom ur sömnen, tungsint gick hantill sitt arbete, och hans kärlek blef en värk, som

plågade hela hans kropp. Värst var det, när han

såg Elsa. Värst var det att gå förbi henne och

tiga, se henne arbeta och icke få taga arbetet ifrån

henne, sitta vid hennes sida och ingenting få säga.

Nej, värst var det, när han visste, att hon sof,

låg med sina hvita lemmar insvepta i täcket, helt

nära honom, endast med en dörr, som skilde dem

åt. Och veta, att denna dörr aldrig skulle öppnas.

Anders Johan gick med yxan på axeln genom

skogen. Drängen hade han gifvit arbete hemma,

för att få vara ensam med sitt. Numera sökte han

hvarje dag ensamheten, och det var, som om han

fått hat till andra människor. De plågade honom

genom sin blotta närhet. De gjorde hans onda

värre. Och när han hörde någon tala eller såg

en annan människa stå bredvid sig, fick han som

andnöd, ondskan vaknade inom honom och ville

få bryta ut. Anders Johan gick med yxan på axeln

och sökte efter den plats, där timret skulle fällas.

Lång blef hans väg, och djupt in i skogen kom

han. Träden stodo så tätt omkring honom, och

mellan deras stammar försvann han själf. Uppe

i kronorna öfver hans hufvud bullrade höstblåsten.

De stora träden vaggade, och deras grenar slogo

mot hvarandra. Som om ett hafs vågor vältat fram

öfver hans hufvud, så sjöng det i träden, och sångenvar full af vildhet, kärlek, längtan, olycka och död.

Där gick Anders Johan fram, och hans fötter sjönko

i den våtdjupa, gröna mossan eller knastrade mot

den torra, gråa, när hans väg gick öfver ett berg.

Öfver sandåsen kom han, långt bort till Djupmyren,

där tranbären rodnade på tufvorna, och han måste

taga en omväg för att icke gå ner sig i gungflyn.

Aldrig hade han vetat, att skogen kunde sjunga

så, eller att en människa kunde lida och längta som

han. En enda kvinna fanns för honom i världen,

en enda. Med henne skulle allting vara honom

lätt. Utan henne fanns intet annat än mörker och

sorg. Hur underligt, underligt! Hvar komma vi

ifrån? Hvart gå vi? Hvarför bekymrar oss stundom

intet och stundom allt?

Plötsligt brakar det i snåren, och en stor älg

bryter fram, stannar med vädrande mule, och de

ofantliga hornen, som synas tynga hans hufvud,

resa sig öfver buskarna vid brädden af mossen, som

täckt af småväxta tallar gungar under hans steg.

Han ger upp ett läte, som skär genom skogsbruset.

Ännu ett prassel hörs. Det är af snår som slitas

sönder, grenar som trampas ned. Då tar den

väldiga älgen ett språng och försvinner mellan

stammarna åt det håll, därifrån det nya bullret höres.

Anders Johan går och ser på allt omkring sig,

3.och han undrar öfver, att allt, hvad han ser, blifvit

honom så nytt. Han kommer fram till en krök af

ån. Öfver stenar och sand forsar den fram och

har gräft sig djupt in under granarnas rötter, som

hänga bara ner i vattnet. Där ån skiljer stränderna

åt, lyser solen fram, och då tycker Anders Johan,

att här ville han bo med Elsa, långt borta, så att

ingen behöfde se, hur olycklig han var. Han begär

inte att vara lycklig. Han begär bara att få äga

henne, veta, att hon är till för honom, om hon

så aldrig kan bli hans. Och åter ser han vinden

rusa fram, skakande trädens kronor som ett haf i

storm. Det gör honom godt att se och känna,

och han går vidare, utan att minnas, hvarför han

kommit ut. Något timmer att fälla finner han icke,

hvarför han tog yxan med sig, när han gick

hemifrån, vet han ej heller. Han går i skogen och

drömmer och har glömt sig själf.

Anders Johan drömmer bort sina dagar, och

han vaknar icke, förrän julen står för dörren och

julbestyren börjat.

Då spände han en dag hästarna för stora vagnen

och for in till staden för att hämta penningar, som

han hade att fordra för råg. Med skarpa, nyvaknade

ögon såg han sig omkring och blygdes öfver sig

själf. Det var mycket, som fått förfalla, mycket

väntande arbete, som lämnats ogjordt. Men resanoch de många människor, han mötte, väckte honom

som till lif igen, och han grubblade icke, öfver

livad han försummat, satt blott med hopknipen mun

och hatten neddragen i pannan, lät hästarna löpa

och tänkte öfver, hvar han skulle finna bot. En

bot fanns, så mycket visste han, men den boten

ville han inte söka, inte än. Anders Johan fick

åka i tre timmar, innan han kom in på stengatorna

och fick köra långsammare. Då kände Anders

Johan, som om det ljusnat inom honom. Han

gick in på grosshandlarens kontor och fick sina

pengar. Då ljusnade det ännu mer. Rågen hade

stigit, och betalningen blef större, än han väntat.

Anders Johan gick ut i staden som den, hvilken

känner sin makt växa.

När han köpt, hvad han behöfde af

vintervaror för hem och gård, gick Anders Johan

omkring i butikerna och såg på julgåfvor. Han såg

nöjd ut, där han gick, och ju mera penningar han

gaf ut, desto lugnare kände han sig. När han

slutat, var det så sent, att han måste söka

nattkvarter, och först följande morgon återvände han

hem med alla sina inköp omsorgsfullt instufvade

i bakvagnen.

Dagen före julaftonen gick han själf ut och

och högg gran, och på julaftonen hjälpte han

barnen att kläda den. På grenarna fastsatte han styckenaf den gula vaxstapeln, och i toppen blänkte en

stjärna af gullpapper. På julbordet stodo dubbla

grenljus, som Elsa stöpt själf, och rundt om lades

alla paketen, försiktigt ombundna, som de kommit

från staden.

— God jul, sade Elsa, när ljusen voro tända.

— God jul, svarade Anders Johan, och hans

stämma darrade. Men denna gång var det af glädje.

Ty ett vansinnigt hopp behärskade honom. Allt

hvad han lidit under, plågats af och suckat för,

fanns icke längre till. Han skulle vinna henne,

som han ville äga, slå ned hennes motstånd. Det

var icke möjligt annat, icke möjligt, att en man

kunde älska så hejdlöst, endast för att hans

kärlek skulle bli föraktad och försmådd. Klarvaken

gick bonden i sitt hem och såg de ångestfulla

nätternas dröm som ljus verklighet omkring sig. Med

starka, lyckliga steg gick Anders Johan omkring

i sitt hus, och när barn och tjänare samlats, läste

husfadern julpsalmen högt och med klar stämma.

Med de andra satt Anders Johan vid julbordet,

skämtade med husfolket och lekte med barnen. Med

de andra steg han upp från bordet, och när

julgranen tändes, spelade drängen på fiol, så att

barnen och kvinnfolken fingo en sväng. Ljus var

tändt öfverallt, och på de nyskurade golfven var

det barradt. Sist fick hvar och en gå fram ochlösa upp sina paket. Där fanns leksaker åt barnen,

klädningstyg åt pigorna, tröja och vadmal åt

drängen. Åt Elsa funnos tre paket, och ett af

dem var mycket litet. Det innehöll en mycket liten

brosch af guld, och i dess midt fanns ett lock,

som kunde öppnas.

Anders Johan var med om allt detta, och dock

var han icke med. Icke ens när Elsa kom och

tackade honom, var han på jorden. Hela tiden

såg han Elsa, och dock såg han henne icke. Aldrig

tyckte han sig hafva upplefvat en sådan kväll, och

dock längtade han efter, att allt skulle vara öfver.

Ty då visste han, att barnen måste i säng, och

han själf skulle ensam gå öfver med Elsa till de

gamla. Så hade de gjort nu hvarje jul, och så

skulle de äfven göra denna julafton, hvilken nu

snart led mot sitt slut.

Ute lyste stjärnorna klart och kallt, snö hade

fallit, så att det var tungt att gå. Vägen var

därför också smal, så att de tvingades att gå efter

hvarandra. Därför fick Anders Johan ingenting sagdt

på vägen till norra Furumon, och ej heller kunde

han få tala med Elsa inne hos hennes föräldrar.

Ty där var hela släkten samlad med döttrar och

mågar, söner och tjänstefolk om hvarandra. Där

hölls gille till midnatt, men Anders Johan fann

icke tiden lång. Han trodde på sin lycka och kändesig viss, att hon skulle komma. Han satt bara

och undrade, hvad det var inom honom, som

liksom töjdes och töjdes och kändes, som ville det

gå itu.

Ej heller vågade Anders Johan den kvällen

smaka något starkt, och många voro de speord,

som han af den anledningen fick höra. Men han

vågade icke. Ty han kände sig redan därförutan

som drucken. Allt som skedde, såg han omkring

sig som i en dimma, till dess att vinternattens

stjärn-belysta mörker åter slöt sig omkring honom, och

han kände Elsas spensliga gestalt följa sig på den

smala stigen hem.

Då förbyttes med ens hela hans starka

glädjerus till mörk förtviflan, och han kände inom sig

stiga ,som en vild våg af mörker, i hvilken allt ljus

slocknade. Grundlös som den kommit, försvann

hela hans lyckotro. Hans mod var som brutet ned

inom honom, han hoppades ingenting, vågade intet,

trodde intet, visste icke, hvad han gjorde, eller hvad

han var, visste blott, att han åtrådde, hvad han

aldrig skulle nå, åtrådde det trots allt, blindt,

våldsamt och utan återvändo. Som i sömnen gick han

före Elsa in i köket, där det ännu brann ljus. Där

satte han sig ned, och utan att få fram ett ord

vände han för första gången sitt ansikte emot henne

och lät henne se sitt elände.Hans blick fick något på en gång af såradt

vilddjur och bedjande barn, och Elsa blef rädd,

när hon såg honom, rädd, så att hon vek tillbaka

och icke vågade gå in.

— Du ska inte vara rädd för mig, sade Anders

Johan. Jag gör dig ingenting.

Då gick Elsa in och satte sig ett stycke ifrån

honom. Till sist såg hon på hans ansikte och

mötte hans blick. Två gånger förr hade hon mött

en sådan blick hos en man, ingenting fruktade hon

mera, och hvad den innebar visste hon.

Då kom mörkret också öfver hennes själ, och

rådlös vred hon sina händer i ångest.

— Att detta skulle komma, sade hon blott,

att detta skulle komma.

Anders Johan hörde hennes ord, men förstod

icke hennes smärta. Därtill talade hans egen för

högt. Men han kände, hur tomt allting blef, och

att från honom till henne fanns ingen väg.

— Hvarför kan du inte tycka om mig? sade

han till sist.

Men han visste själf, att hvad han sade, var

tomma ljud, ord utan mening.

— Vet jag det? svarade flickan. Vet jag det?

Men hvarför skulle du bli sådan emot mig? Nu

var ju allting så godt och bra.

Ingen af dem talade på en stund. Fångna somi evig, stum olycka sutto de, ur stånd att lämna

hvarandra. Så sade Elsa:

— När kom detta?

Anders Johan stirrade framför sig, som sökte

han svaret på sina egna frågor, och trodde, att

hon, som satt framför honom, så vek och så stark,

så beslutsam och dock så rädd, skulle kunna hjälpa

honom. Men när hon teg och bara väntade på

hans ord, började han själf, så godt han kunde

och visste.

— När? sade han. När? Det har visst alltid

varit så, fast jag ingenting vetat. Jag har varit

gift en gång, och jag trodde, jag var färdig med

sådant. Men det här är annat. Det är som att

dö hvar dag och blifva lefvande igen för att plågas.

Aldrig trodde jag, att sådan plåga fanns till.

Och ur stånd att behärska sig längre, som

han var van, reste han sig upp, och i det han

pressade händerna mot hvarandra, nästan skrek han:

— Kan du inte? Kan du inte? Säg, att du

kan! Jag begär ingenting, bara, att du vill ta allt

mitt och göra med mig, hvad du vill.

Åter såg Elsa på honom, och i sin ångest

sade hon:

— Gud kan inte vilja, att du plågar mig så.

— Gud? upprepade Anders Johan tonlöst.

Gud!?Detta ord förstod han icke längre, visste blott,

att det var något, inför hvilket han skulle böja

sig, något, som borde mana den onde anden inom

honom bort.

— Gud? upprepade han än en gång. Hjälp

mig, Gud!

Den mogne mannens starka förskräckande

lidelse skakade hans kropp. Men när han åter mötte

flickans förtviflade blick, hvilken rådlös som hans

egen stumt bad, då vände han sig tungt om och

gick, tog som ett sjukt djur vägen till den bädd,

där han plägade sofva. Där sjönk han ned och

somnade som efter en lång öfveransträngning.

Sorg låg öfver dem båda efter denna dag, och

aldrig fingo de frid. Elsa fruktade sin husbonde,

och dock kunde hon icke lämna honom och hans

hus. Ty hans hem hade blifvit hennes, och hans

barn gåfvo henne den lycka, som en kvinna känner,

när hon får gifva allt, hvad hennes natur vill. Och

Anders Johan å sin sida både längtade efter Elsa

och fruktade hennes närvaro. Ty hans hjärta

trånade efter en hustru, och hans kött var i uppror.

Nu kunde han icke närma sig Elsa, utan att se

hennes skrämsel. Nu kunde hon ej tala till honom,

utan att märka, hur något tändes i hans blick, som

hon icke ville veta om. Nu blef det tyst emellan

dem, hvilka förr haft så mycket att säga hvarandra,och ur tystnaden växte hos honom afvoghet mot

denna kvinna, som han älskade, och som för hvar

dag plågade honom mer, hos henne ett djupt och

stilla svårmod, därför att hon icke förstod sig själf,

och därför att bönen och ordet icke längre tröstade

henne.

Gud hjälpe den, som skall gå ensam med sin

sorg och ingen utväg finner. Gud hjälpe dem,

hvilka ödet fört samman till dubbel ofärd.

Som en ond dröm rann vintern bort, och under

den blef allt arbete ogjordt. Dag lades till dag,

vecka till vecka, månad till månad, men på gården

stod allt stilla. Husbondens vilja var icke längre

vaken, den sof, bunden i trollsömn, döf för allt

utom det enda, som den icke kunde betvinga, och

det, som han aldrig skulle nå.

Ej heller tänkte Anders Johan längre på att

hålla det löfte, han en gång gifvit Elsa. Allt som

förut hållit hans lif samman, de enkla sedebuden,

vanan vid arbetet, vördnaden för andra människors

dom — mellan allt detta och honom själf hade

sammanhanget brustit, och dag för dag kände han

med allt större fasa, som om allt ondt inom honom

var lössläppt för att slå honom ner. En kväll, när

gossen kom och ville leka med honom som förr,

stötte han honom hårdt undan, brast så i kväfd

gråt och gick ut.Elsa såg allt detta och visste icke sin arma

råd. Gång efter annan kom Anders Johan

tillbaka till sitt. Gång efter annan bad han Elsa att

blifva hans hustru, därför att utan henne fick han

aldrig frid. Gång efter annan frågade Elsa sig

själf, när hon blef ensam: Hvarför kan du icke?

Hvarför? Och hon fann intet svar, fann blott sin

egen oryggliga visshet, att gåfve hon efter, skulle

hennes och hans olycka bli större, än den var.

Elsa pröfvade en gång att säga detta till mannen.

Hon sade det lugnt och stilla, som hon kände det.

— Jag förstår icke själf, sade hon, hvarför jag

icke kan.

Men när hon sagt det, skalf Anders Johan af

glädje och gick fram för att sluta henne i sina

armar. Ty han trodde, att i hennes ord låg en

bekännelse, att hon älskade honom utan att veta

det själf. Då måste Elsa vända sig om och gå

ifrån honom. Anders Johan stod förkrossad och

såg efter henne. För första gången gick han i

vrede ut och for för att döfva sitt eget uppror till

kyrkbyn. När han fram på natten kom hem, var

han för första gången i sitt lif drucken.

Nu gick Anders Johan sina egna vägar. Nu

såg han icke längre åt Elsa. Nu vände han sig

bort från allt det, som kunnat hålla honom

upprätt. Allt tätare blefvo hans resor till kyrkbyn,och ryktet gick, att i det hus, där Anders Johan

kom, där stod flaskan ofta på bordet, och korten

kommo fram.

Där bodde en rik bonde, som hette Mathias.

Myndig och högmodig var han, fruktad i socknen

och illa sedd, men makten ägde han, därför att han

vetat binda människor genom att låna dem af sina

pengar. Mången hade genom dessa lån fått gå

från hus och hem. Men alla sina barn hade Mathias

skaffat goda giften, och det sades allmänt, att nu

drog han Anders Johan till sitt hus, emedan han

ville gifta honom med sin dotter Ida, den enda af

syskonen, hvilken ännu gick ogift hemma. Ty i

bygden såg man med vördnad på de gamla

gårdarna, som lågo sida vid sida vid skogsbrynet i

Furumon, och bland alla ansågs det hedersamt att

blifva gift in där.

Af detta förstod emellertid Anders Johan intet.

I det sinnestillstånd, hvari han var, förstår

människan ej gärna, hvad som försiggår omkring henne.

Däremot såg han, att Ida, som satte fram mat och

dryckjom vid faderns bord, var ung, storväxt och

sund, och att hennes blick gärna sökte honom.

Han såg, att hennes hals var fyllig och hennes tänder

hvita. Hon visade dem också gärna, när hon log,

och då sköto hennes ögon glimtar, som tände i

männens blod. Stridbart var hennes lynne, ochhon skrattade ofta högt. Ord kunde hon taga emot

och gifva svar också, och mer än en gång ställde

hon det så, att hon och Anders Johan möttes allena.

Då hände det en gång, att Anders Johan kom

till gården, medan Ida stod ute och hängde upp

tvätt till tork. Anders Johan gick fram till henne,

och innan han visste hvad som händt, höll han

den vackra flickan hårdt omfamnad och kände, att

hon besvarade hans kyssar. I samma ögonblick

tyckte han, att det var något inom honom, som

skrek högt och liksom ropade på hjälp. Han kom

ihåg Elsa, och med sammanbitna tänder, som om

han talat i vrede, frågade han den andra, om hon

ville bli hans hustru.

— Jag trodde, du redan hade en — hemma,

sade Ida rappt. Hon drog ut det sista ordet, så

att det fick en försmädlig klang.

— Nej, sade Anders Johan hårdt. Då frågade

jag inte dig.

— Det är bäst, du talar vid far, sade då Ida

och vred sig ur hans famn. För min del har jag

inte emot att flytta hem till ditt.

Följden häraf var, att Anders Johan redan

samma dag talade vid fadern, och gamle Mathias svor

högt och dyrt, att något sådant hade han aldrig

anat. Aldrig hade han kunnat tro att hans sistadotter skulle gå åt så snart och komma så bra ut.

Han ropade på mor, och Johanna hustrun kom in.

— Här ska bli kalas, skrek Mathias. Anders

Johan vill ha vår flicka, och kommer han och jag

sams om frågorna, så ska han min lif ha henne.

Att komma öfverens med Anders Johan var

lättare, än Mathias någonsin väntat. Och detta kom

sig af, att som allt nu var ställdt med honom,

tänkte Anders Johan icke på annat, än att allting

för honom skulle bli nytt, och fick han en hustru

i huset, skulle han kunna glömma. Då skulle allt

bli som förr och han själf få ro.

På detta satt nu den nye mågen och grubblade,

medan svärfadern talade och förklarade för honom,

att en hederlig hemgift ville han ge, och ingen

gaf han den hellre. Men mer än han hade, kunde

han inte ge, och så mycket som folk trodde, hade

han inte. Anders Johan sade ja och amen till

allt. Vid kvällsbordet satt han därför som fästman

bredvid Ida och höll hennes hand under bordet.

Den kändes stark och varm, och gamle Mathias

sade ord, som dref blodet upp i hennes ansikte.

Anders Johan rycktes med af glädjen, och han

tyckte, att han nu fått, hvad han längtat efter och

arbetat för.

Emellertid tog han tidigt afsked och begaf sig

på hemvägen. Aprils lysande fullmåne sken öfverde bara markerna, skimrade genom skogens tunga

kronor och speglade sig sist i ån, när Anders Johan

gick öfver bron. Där stannade han och tänkte, och

utan att han visste det, kom han att stå på samma

ställe, där han först mötte Elsa, då han kom för

att söka hjälp i sin ensamhet efter den första

hustruns död.

Då föll öfver honom en beklämning, som om

han gjort mot sig själf det värsta onda, det, som

ingen kunnat göra honom mer än han själf. Han

stod stilla och bara såg ned i älfven, hvilken kastade

liksom bubblande månstrimmor upp öfver de

glänsande stenarna, stod och kände vårblåsten svepa

kring sina heta kinder, hvilka ännu brände af kyssar

och dryckjom, och öfver honom drefvos skyarna

fram och fördunklade månen, seglade vidare igen

och försvunno bakom skogen. Från skogen hördes

det tunga brus, som kommer om natten, då dagens

röster tystnat, och allt blir, som funnes inga

människor till.

Anders Johan gick bort från bron och kom

in på sin egen gård. Hur underligt allting var!

Samma sus hörde han här under de gamla

lönnarna och björkarna. Han kom att tänka på, att

snart skulle han här höra en främmande röst blandas

med sin, han kom att tänka på Idas skratt, och

han tyckte plötsligt, att häruppe passade det icke.Men Anders Johan fick icke tid att tänka längre.

Ty när han såg upp, märkte han, att på trappan

framför honom satt en nedböjd kvinnlig skepnad.

— Sitter du här, Elsa? sade han.

Och han förvånade sig öfver, att han tyckte sig

icke känna igen sin egen röst.

— Jag sitter här och ser ut, svarade Elsa. Jag

gör det ibland, när jag har något att tänka på.

Anders Johan svarade icke, utan satte sig tyst

ned bredvid henne. Han hade sina tankar för sig,

och han fruktade, för det som nu skulle komma.

— Jag började vara rädd, att det hade händt

dig något, sade Elsa till sist.

Anders Johan teg fortfarande och tänkte på,

hvad Elsa hade sagt. Hennes ord hade fallit så,

som ville hon hjälpa honom att tala.

— Det har så också, sade han till sist. Jag

tänker gifta mig.

— När?

Frågan kom andlöst och snabbt.

— Nu till våren.

Ett moln gick bort från månen, och båda sågo

klart hvarandras ansikten.

— Då skall väl jag bort? sade Elsa.

— Det blir väl bäst så, kom svaret dröjande.

Ingenting mer sade Anders Johan. Allting blef

honom så underligt och så tungt.Då tog Elsa hans hand, som hon aldrig gjort

förr, och klappade den sakta. Mannen bredvid

henne darrade i hela sin kropp, men han rörde sig

icke. Stilla satt han, undrande, hvarför han skulle

sitta, som han gjorde, just nu, när ingenting kunde

ändras. Det kom för honom, som hade han suttit

så en gång för mycket länge sedan och sett samma

månstrimma leka på marken framför trappan.

Då började Elsa att tala.

— Jag trodde nog, att det skulle gå så, sade

hon. Du behöfde någon, som kunde ge dig, hvad

inte jag kan, och du tycker nog, att jag är en

underlig flicka, som nu sitter här med dig, när jag

aldrig velat det förr. Men jag vill bara säga dig

det, att dessa åren vill jag få tacka dig för. De

ha varit de bästa jag har lefvat. Nu får jag gå

hem till far och mor igen, och hvad det skall bli

af mig, det vet jag inte. Jag finner nog aldrig

något ställe, där jag kan stanna, när jag inte kunde

få det här. En sak vill jag också gärna, att du

nu skall veta, Anders Johan. Och det är, att jag

vet inte mer om allt, hvad som varit detta sista år,

än du. Detta är sanning inför Gud, och det ska

du tro. För jag har aldrig velat dig och ditt annat

än det, som var rätt. Men aldrig kunde jag ge dig,

hvad du bad om, när jag inte kände det så. Mycket

4.vet jag inte. Ty jag är olärd som du. Men jag

vet, att sådant inte är rätt. Och gifva sig själf

utan kärlek, det får man inte.

Som om hon talat vid sig själf och glömt, att

hon icke var allena, så satt Elsa och såg framför

sig, medan orden kommo sakta och lågt. Hela

tiden höll hon Anders Johans hand, och hon släppte

den icke.

— En sak vill jag gärna veta, fortfor hon, är

du nöjd nu, som det är?

Länge famlade mannens tankar efter ett svar.

Det, som hade skett, hade ju skett, och det kunde

ej ändras. Öfver honom susade träden, och med

henne, som satt vid hans sida, kände han sig ensam

med sina tankar, som om ingen mer än han suttit

där och hört vinden susa. Dock kunde han icke

svara, som han ville. I stället föll honom i munnen

ett ord, som han trodde sig ha hört en gång förr,

ehuru han icke kunde säga när eller af hvem.

— En bonde skall ha en hustru, sade han.

Som han sagt detta, släppte Elsa hans hand,

och Anders Johan kände det, som om något mellan

dem bägge skurits af och gjort ondt i honom själf,

när det brast.

För att vinna detta outsägliga åter och få det

helt igen, pröfvade han att finna något nytt att

säga. Men han fann intet annat än detta:— Jag skall aldrig glömma dig, Elsa, hur det

än blir.

När Anders Johan sagt det, satt han en stund

tyst. Han kunde inte fatta, hvarför han trodde

att Elsa satt och ville att han skulle gå. Han trodde

blott så, och därför gick han.

Men Elsa satt länge ensam kvar och såg månen

lysa i natten.Ett nytt lif började för Anders Johan, när han

andra gången blef gift man, och det kom åter fart

i hushållet och gårdens drift. Ty Ida var icke den,

som lät arbetet hvila, och hennes raskhet hade något

smittsamt, som väckte äfven mannens krafter.

Alltför länge hade de sofvit.

Och dock återfann Anders Johan icke längre

någon af de tankar, hvilka plägat följa honom ute

och inne och göra honom mild mot sitt eget lif.

Ej heller fann han någon glädje i arbetet. Det

var främmande makter, som drefvo honom fram,

främmande makter, som fört honom in i detta nya

lif, där han aldrig kände sig hemma. Gården växte

i värde, och hvad han företog sig lyckades. Men

hans egendom var icke längre hans. Det var en

annan, som rådde däröfver liksom öfver honom själf.

Det var Ida, som gjorde honom till främling

i sitt eget hem. Ty hvar hon gick fram var det

buller omkring henne. Stod hon vid spisen, slam-rade hon med kokkärlen. Hade hon något att tala

om, hördes det öfver hela huset. Kom hon ut i

ladugården, pratade hon i ett, och hon väckte lif

därinne, så att kreaturen råmade, som om de af

henne fått oro i båsen. Ropade hon någon på

gården, hördes hennes stämma långt öfver gärdena,

och bannade hon en eller annan af tjänstfolket

eller barnen, skar rösten i med ett gällt skrik,

som om elden varit lös. Fart var det i henne,

och hvad hon gjorde, gick undan. Men allting,

hvad hon förehade, gick med buller och bång.

I början fann Anders Johan sig väl med detta.

— Det är lif i kvinnan, sade han och log,

som han icke gjort på länge. Här har varit väl

tyst i huset, innan hon kom.

Men lång tid hade icke förgått, innan han också

började märka, att den nya hustrun hade ett sinne,

som icke var att leka med. När hon blef retad,

kom det något af vilddjur öfver henne, och de

vackra tänderna blänkte hvasst, som ville de bitas.

Ett par gånger försökte Anders Johan att byta

ord med sin hustru, gifva henne svar på tal och

häfda sin egen ställning som husets herre och

hennes man. Men de uppträden, hvilka då följde,

voro sådana, att han för framtiden hellre lät orätt

vara rätt, än han såg dem upprepade. Han fogade

sig i allt hvad han kunde efter hustrun, och hansglädje blef småningom, när han af Idas uppsyn

kunde sluta sig till, att för dagen intet uppträde

var att vänta.

På denna väg kom Anders Johans

grubbelsjuka tillbaka, och han blef ensam som aldrig i sitt

hem eller ute i arbetet. Jämförelsen mellan hvad

som varit förr, och det som nu förnedrade

mannen, kom af sig själf. Det gick så långt, att Anders

Johan kände blygsel inför sina egna barn, när

han tänkte på, att den kvinna, som blifvit hans

hustru, också skulle vara deras mor.

Hvad var det, som hade snärjt honom? Hur

hade han kommit in i allt detta, där han icke längre

kunde finna sig själf? Han hade fått ro för sin

smärta. Men denna ro äcklade honom. Han hade

fått kärlek. Men denna kärlek, som åter och åter

tog honom fången, äcklade honom genom

öfver-mättnadens tyngd allra mest. Den dag kom, då

denne inbundne, tungsinte bonde kunde gå i sitt

arbete på åker och äng och längta efter den sorgens

pina, som han kastat af sig för att rusa i sitt eget

fördärf.

Så långt hade det gått med Anders Johan,

och det var förgäfves, att han nu försökte lugna

sig själf med sina gamla ord: »En bonde ska ha

en hustru». Det var förgäfves. Ty han visste själf,

att detta icke var sant. Det var sant, när han varden, han förr var. Men det gamla var förgånget.

Allting hade blifvit nytt. Och detta hade skett

när han lärde att hålla en annan kär, icke för hvad

hon gaf honom, utan för hvad hon var. Länge

dröjde det icke, innan Anders Johan kände och

förstod, hur sant det var, när han sade Elsa till

afsked: »Jag ska aldrig glömma dig».

Nu var allt detta borta, men icke glömdt. Nu

var det tomt inom honom på allvar. Nu såg han

icke Elsa ens, ty vägen, som gick förbi hennes

faders gård, undvek han helst, och om han någon

gång mötte henne, hade han intet att säga.

En gång stannade han dock, när de möttes,

och såg sig om, ifall någon kunde se dem.

— Hur lefver du nu? sade han.

— Jo tack, svarade Elsa och ville räcka honom

sin hand. Och du?

Anders Johan såg icke åt den framräckta

handen. Han stödde sig tungt mot grinden, vid

hvil-ken han stod och fortfor:

— Hur kan det vara, att en människa kan bli

så gammal, som jag var, när jag först fick syn på

dig, och aldrig ha vetat något om kärlek? När

jag först var gift, visste jag ingenting om sådant,

och då hade jag aldrig en svår dag. Nu har du

lärt mig det, och sedan dess har jag aldrig varit

glad mera. Hur är sådant möjligt?Då såg Elsa på honom med frimodig blick.

— Du skulle bedja till Gud, sade hon.

— Jag har försökt, sade mannen kort. Men

han hör mig icke.

Elsa teg en stund, hon blygdes, för hvad hon

ville fråga.

— Har du ingen kärlek för din hustru? sade

hon till sist.

— Jo, jag har det, kom svaret. Hon har mig

i sitt våld. Och därför hatar jag henne också. Men

sådant förstår inte du.

Elsa slog förskräckt upp sina ögon vid dessa

ord, och för första gången märkte hon, hur

förändrad Anders Johan hade blifvit på föga mer än

ett år. Han hade magrat, och ansiktet hade fått

skarpa linjer. Muskler hade kommit, där allt förr

varit jämnt och rundt, och det såg ut, som om de

arbetat, äfven när han teg. Anders Johan hade

talat hänsynsfullt och lugnt, och Elsa måste tänka

länge, innan hon förstod hans ord. När deras

mening blef henne klar, bleknade hon, vände sig

tyst om och gick ifrån honom.

Båda gingo de hvar sin väg, och ingen kunde

räcka sin hand till den andre och gifva den hjälp,

som för till stillhet. Men på gården hemma hade

Ida stått, och osedd af dem båda, hade hon sett,

att mannen talade vid en kvinna och med hvem.När Anders Johan kom hem, stod arbetet i huset

stilla, och Ida låg på sängen och grät högt. Hon

var sjuk. Och när mannen ville röra vid henne,

stötte hon honom tillbaka.

— Jag såg nog, hvem du talade med, ropade

den vreda hustrun. Det var hon, som var här

före mig, och som jag inte tål för min död.

Plötsligt stod hon upprätt på golfvet och såg

Anders Johan rasande in i ögonen.

— Gör det en gång till, sade hon, och jag

gör en olycka på henne eller på mig själf.

Anders Johan försökte att lugna henne.

— Elsa har intet ondt gjort dig, började han.

Men hustrun afbröt honom:

— Det kvittar mig, hvilket hon har. Men hon

ska inte komma åt att göra mer. Det ska jag

bli kvinna för.

Anders Johan teg, därför att det ej nyttade att

tala. Men det båtade honom icke stort. Ty från

den dagen började hustrun att utfråga honom om

Elsa, och hur allt varit mellan dem. Hon frågade

honom om allt, från det minsta till det största,

och ingen anledning var henne för ringa. Ständigt

och jämt kom hon åter till samma sak. Ständigt

och jämt pinade och plågade hon mannen. Ett

rasande begär efter att pina för plågans egen skull

tycktes behärska henne, och hon frågade icke efter,hur hennes ord föllo, eller hvar de träffade. Hon

var som ett ondskefullt djur, hvilket suger ett annat

djurs blod, njuter af dess dödskamp och aktar sig

för att döda. Ida förstod, att mannen led bara af

att höra Elsas namn ur hennes mun, och i vild

lust att plåga vände hon ständigt åter därtill. Hela

hans förflutna väckte hon till lif, och när hon frågat

sig trött om Elsa, grep hon efter hans första hustru,

gjorde fråga på fråga. Har du älskat henne? Hur

har du älskat henne? Älskade du henne mera

än mig?

Anders Johan gick som omhvärfd af galenskap

och af spöken, och han tyckte länge, att han dragit

helvetet in i sitt hus. Ej ens barnen kunde han

längre skydda. Slog dem gjorde Ida aldrig, men

hon hade ett eget sätt att skrämma dem, så att

de aldrig ville vara inne, och bäst blef det, när de

kommit så långt, att båda kunde gå i skolan och

vara sin mesta tid borta från hemmet.

Numera hann Anders Johan aldrig att tänka.

Ty hans hustru gaf honom ingen ro. Fick han

ett par dagars lugn, gick han i ängslan, att raseriet

åter skulle komma öfver hustrun. Då låg hon på

knä för mannen, kallade hans förflutna till lif,

smutsade hvad han genomlefvat, innan de båda kommo

samman, tiggde och bad, att han af kärlek till henne

skulle förneka allt, som förr varit honom heligtoch dyrt. Vid sådana tillfällen lät Ida honom icke

ens själf besvara hennes frågor. Det var hon, som

förestafvade honom, hvad han skulle säga. Ingen

kvinna hade han älskat, innan de båda möttes, icke

sin hustru, icke den andra, icke någon på hela

jorden. På detta skulle han svära sin dyraste ed.

Och Anders Johan svor på allt och föraktade sig

själf. Han svor på allt, hvad denna kvinna,

hvil-kens vildhet han fruktade, bad honom om. Han

gjorde det för att få andrum, och han såg, att

allt som omgaf honom, var galenskap och smuts.

Till sist blef det som en ond dröm alltsammans,

och mannen, som vred sig under denna dröm,

blef i förtid gammal och trött till sinnet. Det kunde

gå dagar, under hvilka han liksom gick och

väntade på, att drömmen skulle försvinna, och han

själf vakna upp till verklighet. Men sörja kunde

han icke, hoppas ännu mindre, blott önska, att

han själf fick dö.

Förr hade Anders Johan varit en dålig

kyrkobesökare. Kristen var han väl i sitt hjärta, och

kärleken till Elsa hade lärt honom att se lifvet i

de eviga tingens ljus. Men prästens ord hade han

aldrig känt sig på allvar behöfva, och i kyrkan kom

han sällan. Ty i Furumon var sådant icke sed.

Numera gick han i stället så mycket oftare dit.

Därinne var tyst och lugnt, och stundom när prästentalade, träffades den sjuke mannens öra af ett ord,

hvilket han tyckte vara sagdt som till honom själf.

Helst hörde han dock orgeln och sången. Då

domnade oron inom honom för en stund, och han

kunde se öfver till Elsa, hvilken satt på sin gifna

plats, som hon alltid brukat. Då kunde den tanken

stiga upp inom honom, att så eländigt som hans lif

varit, kan en människa icke sluta, och han gick

hem med tanken att göra allting godt och börja

ånyo.

Så födde Ida efter två års äktenskap sitt första

barn, och det blef en gosse. Anders Johan stod

vid vaggan och såg på den lille. Så främmande

föreföll honom allt, att han icke kunde fatta, att

detta barn var hans. Men han hoppades på hälsan,

som nu skulle komma. Ty han hade hört, att

kvinnor, nvilka lidit af öfverretning, kunna blifva

lugnare, när de födt ett barn. Att hustrun talade

underligt under de första dagarna, ville Anders

Johan icke fästa sig vid. Ty sådant, trodde han,

kom af sjukdomen.

I dagar och veckor gick Anders Johan och

väntade på, att tillståndet skulle förbättras. Doktorn,

som efterskickats, föreslog, att den sjuka skulle föras

bort. Men den skammen ville Anders Johan icke

föra öfver sitt hus. Tåligt gick han och väntade,

och för hvar dag som gick, blef han mera viss om,att det värsta lifvet bjuder väntade honom. Ty

Idas förstånd återvände icke. Hon blef underligare

och underligare, och Anders Johan blef allt mera

beklämd. Till sist vågade han icke gå ut längre,

emedan han fruktade att lämna den sinnessjuka

ensam med barnen. Elsa hade kommit, ifall han skickat

henne ett bud, det visste Anders Johan. Men hur

skulle han våga det? Åsynen af henne, skulle blott

ha förvärrat den sjukas tillstånd.

Det var vinter ute, arbetet på gården hvilade

och fick hvila. Anders Johan gick ensam och hjälpte

den sjuka, och han grufvade sig för att ånyo sända

bud efter läkaren. Ty han delade bondens tro,

att när det rätt kniper, kan läkaren intet uträtta,

och det syntes honom värre än allt, om han till

sist skulle tvingas att sända hustrun bort.

Underligare än någonsin förr, voro de tankar,

som nu fyllde honom, och värst var det, när natten

kom, och alla utom han sofvo i huset. Då hörde

och såg Anders Johan ting, som han länge icke

vågade berätta för någon. Ty aldrig hade han trott,

att mänskligt lidande kunde blifva så fult. Han

höll alla borta, och han sade sig själf, att det,

som nu kommit, var Guds straff. Guds straff var

öfver honom, det kände och visste han. Men

hvar-för Gud slog honom så hårdt, det kunde han aldrig

förklara.Till sist kom en natt, då Anders Johan som

vanligt satt ensam uppe vid hustruns bädd. Han

hade släckt lampan, så att den sjuka skulle få lugn,

och då och då lade han ett par vedträn på glöden

för att underhålla brasan i kakelugnen. Hela tiden

hörde han hustruns röst, som talade, klagande, att

hon gifvit sin kärlek till en man, hvilken var henne

otrogen. Stygga ord strömmade ur hennes mun

och fyllde mörkret omkring henne. För honom,

som satt och hörde på detta, hvilket han hört så

ofta förr, blef allting svart både utom och inom

honom. Så länge och så mycket hade han hört,

att orden icke träffade honom längre. De blefvo

till ett oredigt buller i allt detta mörker, ur hvilket

glödde några eldröda kol. Ute hven snöstormen,

och ugglan, som bodde i den ihåliga lönnen, skrek.

I många nätter hade Anders Johan vakat, för

att ingen mer än han skulle behöfva se på den

nöd, som var. Men till sist blef honom sömnen

öfvermäktig, och han somnade tungt på liggsoffan,

där han satt, lutande hufvudet mot den hårda

karmen.

Hur länge han sofvit, visste han aldrig. Men

han vaknade upp vid ett förtvifladt skrik, som tycktes

komma utifrån. Yrvaken reste han sig upp, kolen

i kakelugnen hade slocknat. Hvar han befann sig,

kunde han ej reda ut, visste blott, att han stod ochtrefvade i mörkret, och trodde, att han hört räfven

tjuta, därför att det var så kallt inne, att han frös,

och därför att han hörde snön piska mot rutan.

Men hvarför var det så kallt? Hvarför frös han?

Och hvarför tjöt räfven? Anders Johan strök eld

på en sticka, och med darrande händer fick han

lampan tänd.

Då såg han, att hustruns säng var tom, och

att dörren till förstugan stod öppen. Han mindes

det skrik, han hört, och nu hörde han med ens,

hur tyst allting omkring honom var. Han

lyssnade och lyssnade, och tystnaden fyllde honom

med en ännu värre fasa. Aldrig hade han känt

sig så ensam och rädd. Ty han förstod, tyckte

han, förstod i en blink alltsammans, och med

händerna öfver hjässan mumlade han: »Gud i

himmelen, måtte det vara slut!» Anders Johan begrep

icke, att han med dessa ord bad om en människas

död, han visste ingenting, allting inom honom var

som i bristning.

Men tyst och lugnt för att icke väcka någon

gick han ut i snöyran, som slog mot hans ansikte,

och försökte i mörkret att se. Trefvande gick han

därute, till dess att hans fot snafvade öfver något

mjukt. »Jesus», ropade han. »Jesus, hon ligger

här.» Framstupa låg hustrun i snön och rörde sig

icke. »Hon är död», tänkte Anders Johan, ochhjärtat stannade i hans bröst. Men när mannen

rörde vid hennes kropp, vaknade hustrun ur sin

dvala och satte sig till motvärn. »Låt mig dö här,»

mumlade hon. »Jag vill dö.» Anders Johan fick

uppbjuda alla sina krafter, aldrig hade han trott,

att en kvinna kunde vara så stark. På lif och död

kämpade han med henne för att icke få lida

samvetets kval, att han liksom hjälpt hustrun göra slut

på sitt eget lif, och när han fått henne i bädden,

satte han sig ned bredvid henne och höll henne

fast, till dess att hennes lemmar slaknade, och

ögonlocken föllo ihop.

Flämtande efter den våldsamma ansträngningen,

stod Anders Johan och betraktade henne, som var

hans hustru, och ännu en gång ville han bedja

till Gud. Men bönen kom icke på hans läppar,

innan Ida åter slog upp ögonen och med tjock

röst sade:

— Förstår du inte, att jag håller på att kväfvas?

Hon försökte att säga mera. Men en kväfning

hindrade henne. Hon föll tillbaka med halfslutna

ögon, och rosslingarna begynte.

Då förstod Anders Johan, att det var döden,

som kom. Men han vågade icke tro det. Han

kunde ej sitta stilla, utan tog af sig stöflarna och

gick tyst fram och åter på mattan, för att ingen i

huset skulle vakna och störa hans ensamhet dennarysliga natt. Länge gick han så, hörde på de

enformiga ljuden af den döendes tunga andedräkt

och led af att intet kunna göra. Under dessa

timmar samlade sig allt, hvad han lidit och lefvat

inför hans blick, och utan att han visste hvarför

föreföll det honom, som om det plötsligt börjat

att vara mening i alltsammans.

Under dessa tankar blef han lugn, och när

den döendes andedräkt upphört, slöt han hustruns

ögon. När han så gjort, brast mannen i gråt och

fick lindring.

Tyst satt han i rummet, som om han vakat

ut sin egen sorg, och lät timmarna gå. Men när

gryningen kom och lampan lyste matt mot dagern,

då gick han ut i köket, där pigan sof med barnen,

väckte henne och sade:

— Det värsta har händt nu. Ida har dött

i natt.

Därpå befallde han henne att bädda i det rum,

där han själf bodde den tid, då han var änkling,

och Elsa styrde hans hus, detta rum, som alltid

stått obebodt, därför att Ida velat det så. Där

gick han till sängs och somnade öfvertrött och

utan tankar.

När han vaknade, var det redan skymning, och

nära aftonen. Bedöfvad af det som skett, kläddesig Anders Johan och gick ut. Då såg han i köket

Elsa, hvilken stillsam som förr gick där och

ordnade med hushållet. Den döda var redan tvättad

och svept. Golfvet i hennes rum var barradt, och

hvita lakan hängde för fönstret.

Då uthärdade Anders Johan icke längre, utan

vände sig om för att gå. Det som nu kom, var

han icke man att bära.

Men Elsa gick efter honom och höll honom

kvar.

— Det har varit så svårt för mig att inte få

komma förr, sade hon. Jag hade nog velat. Men

hon tålde det aldrig.

Anders Johan stod länge stilla och såg på Elsa,

men han hade ingenting att svara henne. Han

kände blott tydligt, att allt, som förut skilt dem

båda åt, nu var borta.Länge efter sin andra hustrus död gick Anders

Johan som bedöfvad och kunde icke finna sig själf

igen. Han var som skygg för andra människor

och höll sig mest hemma. Ty det kom honom för,

att alla måste se på honom, hvad han lidit, och

liksom hålla honom räkning för, att han burit öfver

med den döda. Sådant blygdes han öfver att känna

och ville icke taga emot, emedan han visste med

sig själf, att han icke handlat, som han gjort, af

kärlek, och emedan samvetet plågade honom, när

han mindes sina egna tankar vid hustruns dödsbädd.

Länge dröjde det också, innan han vaknade ur

den onda dröm, hvilken räckt i två långa år, allt

sedan den dag, då han förde Ida som hustru in

i sitt hus. Långsamt vaknade han ur denna dröm,

men när detta väl skett, då kände Anders Johan

sig till mods som den, hvilken genomgått så mycket,

att han ingenting fruktar längre. »Ingenting,» tänktehan, »kan mera göra mig sorg eller slå mig ned.

Tyngre kan ingenting bli, än det, som länge varit.»

Och dock kom den dag, då han åter skulle få

känna, att han icke längre var gammal.

Den dagen vågade Anders Johan gå till Elsa

igen, och när han kom, kunde hon ej längre stå

emot denne man, som ännu älskade henne. Hon

tyckte, att Gud själf tvingade henne, och att det

ej kunde vara annorlunda. Därför gaf hon Anders

Johan sitt ja, och hon blef både förundrad och

lycklig, när hon såg, hur den sorgbundne

mannens ögon kunde lysa upp.

— Jag vill bli din hustru, sade hon, därför

att jag inte kan lämna dig ensam en gång till.

Men då skall du också bära öfver med mig, om

du inte får mig, sådan du vill.

Länge sutto de samman på trappan under

lönnarna och talade om, hur allt skulle ordnas. Det

var en augustiafton, då säden var inbärgad, som

detta hände, och på hösten firades bröllopet hos

Elsas föräldrar.

Att Elsa till sist beslöt sig för att blifva Anders

Johans hustru, berodde till en del nog också på

hennes fruktan, att han en gång till skulle kasta

bort sig för hennes skull. Ty när hans föregående

äktenskaps olycka var öfver honom, hade hon jämt

och samt plågat sig själf med den tanken, att där-till var hon själf skuld, och att om hon ej hade

nekat honom sin kärlek, hade Anders Johan aldrig

behöft komma i sådan nöd. Gud själf hade

befallt detta offer, och med någon förhoppning om

lycka för sig själf gick Elsa icke in i sitt äktenskap.

Lyckan fann Elsa ej heller, och mest af allt

plågades hon, när hon märkte, att det ej låg i

hennes makt att gifva mannen den lycka, hon efter

allt hvad han lidit, unnade honom. Det värsta

var, att hon alls icke förstod sig på mannen. Han,

som förr varit mild och lätt att umgås, blef efter

giftermålet misstänksam, retlig och tvär. Och midt

under allt detta visste Elsa, att han för henne gick

och bar på en kärlek utan mått.

Också var det mest under mannens kärlek, som

Elsa led. Så länge hade nämligen Anders Johan

sträfvat och stridt för att få det enda, han någonsin

önskat sig af lifvet, att han när han nått det

liksom icke unnade någon annan att se hans hustru

eller vara i hennes närhet. Elsa var ännu skygg

emot sin man, och när han nalkades henne, kunde

han ofta se, att hon blef orolig. Då blef han

underlig till mods och började som under sin olyckas

dagar att söka ensamheten. Elsa led af detta, men

hon kunde icke förändra sitt eget jag, och hur

noga hon än gaf akt på sig själf, fann hon intet,

som hon tyckte sig kunna ändra. Endast hennesfader, moder eller någon af syskonen kom på

besök, kunde Anders Johan blifva orolig. Tyst satt

han för sig själf och gaf akt på de andra, som

hörde han icke till deras krets. Elsa märkte då,

att hon blef mera otvungen i sällskap med dem,

än hon kunde vara, när mannen och hon voro

allena. Och hon anade, att Anders Johan satt och

grubblade öfver, hvarför hon liksom var gladare

åt dem än åt honom. På samma sätt var det,

när Elsa satt inne med hans egna barn. Kom

han då in, kunde han stanna i dörren, som om

han tvekade och var rädd för att störa. Att Elsa

arbetade från morgon till kväll, mer än hon, som

aldrig varit stark, egentligen tålde, därtill syntes

han aldrig lägga märke. Blott en sak var det,

som sysselsatte hans tankar, så ofta han blef ensam.

Och dessa tankar följde honom så väl i arbete som

i hvila. »Hvar och en,» tänkte han, »som kommer

henne nära, ger hon mera än mig.» Det gick så

långt, att han kunde vända sig bort af obehag,

när han såg henne smeka lammen eller stryka en

ko öfver mulen.

Anders Johan såg, att Elsa blifvit hans hustru,

utan att dock kunna vara det helt. Närmare än han

varit henne, kom han ej genom giftermålet. Hos

Elsa fanns ständigt något, som kylde honom själf,

när han blef varm, och talade han om den storakärlek, han hyste för henne, kunde hon aldrig svara.

Ville han leka och smekas med sin hustru, drog

hon sig undan, stundom med en blick af ångest,

som pinade Anders Johan mera, än några ord

kunnat göra.

— Jag har icke något sinne i den vägen, sade

Elsa en gång, som hon gjort, långt innan hon blef

Anders Johans hustru. Jag har aldrig känt till

den där stora, heta, brinnande kärleken, de talar

om, fast så många har haft den för mig. Det

har alltid varit så svårt, och jag har haft så ondt

af det. Hvad det kommer af, vet jag inte. Men

det kommer väl af, att jag alltid mest har sökt

min glädje i Gud.

Anders Johan hörde noga på dessa ord, och

länge tänkte han öfver, hvad han hört.

— Är det jag, som är olik andra människor?

sade han till sist. Eller är det du?

— Det är nog jag, svarade Elsa dröjande.

— Kanske du också, fast inte så mycket,

till-lade hon om en stund.

Från den stunden steg en ny tanke upp i Anders

Johan, en tanke, hvilken var honom så ny, att han

i början nästan svindlade inför det oerhörda den

innebar. Skulle han för alltid behöfva stanna i

Furumon? Gömde icke världen en vrå, där också

han kunde bli lycklig? Så mycket ondt hade hanutstått där, att själfva väggarna ibland tycktes få

tunga för att påminna honom om, hur nära han

varit den natt, hvarur ingen vaknar. Hoppets röster

började hviska till mannen, som längesedan passerat

ungdomens gräns, hoppet, att finge han flytta bort

med Elsa, skulle allting för dem båda bli som nytt.

Kanske fick han då öfver henne den makt,

hvar-efter han trånade, och som ingen haft. Tungt syntes

det honom att lämna den gamla gården, där han

var född, och trakten, där han kände alla, och

ingen ville honom annat än godt. Men tyngre

syntes det honom att ha fått den enda lycka, som

blommade för honom, i sin famn och aldrig få

njuta henne. Fullt och visst trodde han, att när

Elsa ingen hade att gå till mer än honom, då

skulle hennes kärlek, som sof, vakna till lif, och

utan den blef honom allt annat ringa.

I ungdomen skulle Anders Johan aldrig kunnat

fatta ett sådant beslut, som han nu gjorde. Då

var han fäst vid så mycket af det, som lefde

omkring honom. Då var han obruten och stark, och

något förflutet, hvilkets röster kunde nå honom,

ägde han icke. Nu hade lifvet slagit honom hårdt

och förändrat honom, från den han en gång var,

och själf hade han kämpat med lifvet och tvungit

sig till det, som icke godvilligt föll i hans hand.

Nu ville han af lifvet endast ett och ingenting annatband honom. Ju längre han nu gick med sina

tankar, desto säkrare visste han, att sin gård ville

han sälja, och någonstans fanns väl också för honom

en vrå, där han kunde lefva. När han sade Elsa

sin vilja, märkte han, att hon förstod, och att hon

blef skrämd af, att han ville kämpa så hårdt för

att vinna henne för sig själf. Men hennes skrämsel

gladde honom, och när hon efter många samtal

böjde sig under hans vilja, trodde Anders Johan,

att hon gjorde så, emedan hon hyste samma hopp

som han själf.

Lätt blef det honom icke att få allting ordnadt,

och fort gick det ej heller. Många människor talade

däremot, och hos gamle Magnus var stor sorg öfver,

att Elsa skulle flytta bort. Alla i släkten funno, att

denne man varit henne till olycka. Men Anders

Johan satte sin vilja igenom, ty han bars af något,

som står öfver människors klokskap, och som ingen

kan stå emot. Men när han stängde dörren till

fädernegården, som icke längre var hans, och sista

gången såg de gamla lönnarna och björkarna, hvilkas

blad gulnat och rodnat i höstsolen, då blef honom

alltsammans svårt och tungt, och inom honom

ropade som röster från alla dem, som bott där före

honom, och hvilkas blod brann i hans ådror. Men

han yppade ingenting, af hvad han kände, utan

steg upp till Elsa, som väntade i vagnen, och hansåg sig icke tillbaka, när han åkte bort från

Furu-mon. Ty återkomma ville han aldrig.

Anders Johan och Elsa stannade till sin död

i det hem, som de utbytt mot det gamla. Det

låg vid landsvägen söderut, i den trakt af landet,

där ån blifvit en bred flod, där ängarna voro

frodigare och åkern icke var full af sten. Omkring

deras ägor växte som en krans af hassel och ek,

floden, som skar genom markerna var fiskrik och

djup, och om sommarnätterna drillade näktergalen

i hagtornsbuskarna utanför förstukvisten. Inomhus

gjordes allting nytt, och Anders Johan visste icke,

hur väl, han ville Elsa. Han anlade trädgård och

planterade den med fruktträd, bärbuskar och

blommor. Nya träd planterade han, och en syrenhäck

fick han att gå till rundt omkring täppan. Han

sökte läsa sig till hustruns önskningar i allt, och

var hon trött af sitt arbete, hjälpte han henne och

tog stark och leende hennes sysslor på sig.

Åren gingo, och länge dröjde det, innan Anders

Johan ville medgifva för sig själf, att hvad han

hoppats att vinna, hade han icke nått. Sent ville

han öppna sina ögon för att se, att mellan honom

och Elsa hade ingenting förändrats, och som gift

man gick han ännu och längtade efter hennes

kärlek, som han gjort den långa tiden, innan hon

ännu var hans.Då blef Anders Johan hård i hjärtat mot Elsa

och hård mot allt, som bildat hans eget lif. Till

ingens nytta hade han kämpat och stridt, till ingens

glädje tyckte han sig hafva lefvat. Barnen blefvo

stora, en efter annan ville ha sitt, fick sin vilja fram,

gifte sig och flyttade bort. Alla togo från Anders

Johan, men ingen gaf. Tomt och fattigt blef honom

lifvet, fullt af irringar och fullt af drömmar, hvilka

aldrig höllo ord.

Så hämndfull kände sig Anders Johan mot Elsa,

att när det var något han gick och tänkte på, eller

en sak, hvari han behöfde råd, vände han sig ofta

till dottern i första giftet, Marta, hvilken ännu gick

ogift hemma och hjälpte Elsa i hushållet. Men

han gjorde icke detta, därför att han kände glädje

däraf, utan emedan han ville visa Elsa, att han

kunde umbära henne. Olyckligare än han varit,

blef han genom att känna sig själf elak, och mer än

en gång önskade han, att Elsa gjort honom något

ondt, som han finge förlåta. Men något sådant

fanns aldrig. Stilla och tålig gick Elsa i hemmet,

som hon städse hade gjort. Och blott ett inom

sig var det, som Anders Johan höll uppe under

denna tid. Aldrig ångrade han, att han sålt sin

gård och flyttat bort. Aldrig längtade han tillbaka

till jorden, hvilken han en gång velat bruka väl

för att förkofrad kunna lämna den åt sin äldsteson. Han var tvärtom glad, att ingen, som sett

honom, sådan han förr var, behöfde se honom nu

och jämföra. I den känslan fann Anders Johan ett

stort lugn.

Sista gången han och Elsa talade om allt det

som varit dem emellan, voro de båda gamla, och

den spänning, i hvilken de lefvat, hade börjat vika.

Då sade Elsa en gång:

— Jag har aldrig kunnat ta det sinnet, som

du ville, jag skulle ha. Och därmed har jag gjort

dig mycket ondt. Gud skapar inte alla människor

lika, och jag tror ibland, att jag varit lycklig, som

intet vet om kärleken på det där heta viset som

du. Men ibland har jag nog också velat, att jag

kunnat vara dig i lag. Jag tror också, jag är glad,

för att vi aldrig fått några barn. Ty jag hade aldrig

mäktat med det.

— Det är öfver nu, svarade mannen, och vi

äro gamla.

Underligt för oss lifvet, olika för hvar och en.

Långt står den ena från den andra, och hvad en

människa i hela sitt lif vill säga en annan, når ofta

icke fram. Mycket veta vi ej heller om hvarandra,

och det vi tro oss veta, är ofta falskt. Men

samman kunna människor gå äfven i undran. Så gick

det med Anders Johan och Elsa, hur olika de än

kände det, och annat än vänner i undran blefvode båda i längden aldrig. Anders Johan blef den,

som dog först af dem två. Det var en vårafton

just vid den tid, då de första lärkorna kommit.

Men när han lefde sina sista timmar, då det säges,

att allt hvad människan lefvat, går hennes inre syn

förbi, då hände med honom det underliga, att det

såg ut, som om han icke kom ihåg det, som han

lefvat, utan bara det han drömt. Hela lifvet blef

för honom förbytt, blef så, som det aldrig hade

varit. Ingen annan talade han om, än om Elsa,

och ingen annan kom han ihåg. All sorg, bitterhet,

missräkning och tungsinne, som han burit på i

hela sitt lif, var, som om det aldrig funnits. Han,

som alltid varit underlig och otillfreds inför lifvet,

blef inför döden tålig under plågorna och stilla

som ett barn, och ingen kunde förstå, hvar han tog

de ord ifrån, i hvilka han klädde dikten om Elsa

och sig själf.

— Du har gjort mig lycklig genom hela lifvet,

sade han, men du tror inte, hvad jag är glad att

få dö.

Elsa satt och hörde på allt detta och när Anders

Johan tystnade, såg hon på honom, som låg där

hvithårig och skrynklig med magra händer, hvilka

fingrade på täcket. Då tyckte hon sig återse honom,

sådan hon mindes honom från den dag, då de

först möttes, och han var sorgsen och ung, menkallade sig själf gammal. Därefter hade han fått

kraft och ungdom tillbaka två gånger, men sorgen

hade icke släppt sitt tag. Som nu Elsa satt där,

och dödens lugn kom henne allt närmare, tyckte

hon, att den värsta sorg, Anders Johan burit, hade

han fått genom henne, och dock visste Elsa, att

hon aldrig velat honom annat än väl.

Stilla låg den döende, och han talade icke längre.

»Hans själ är redan på väg,» tänkte Elsa. »Ingen

kan mera göra honom någon sorg.» Och som

hon tänkte så, steg inom henne en sorg, för

hvil-ken hon icke visste något namn, och i sin nöd

hämtade hon bibeln från hyllan, den gamla boken,

i hvilken hon läst så ofta, och som var full med

bokmärken och minnesblad, hvilka hon där gömt.

Hon slog upp boken efter ett språk som hon mindes,

och när hon funnit det, läste hon halfhögt för

sig själf:

»Om jag talade med människors och änglars

tungor, men hade icke kärleken, då vore jag en

ljudande malm och en klingande bjällra. Och om

jag hade profetia och visste alla hemligheter och

all kunskap och om jag hade all tro, så att jag

kunde försätta berg, men icke hade kärlek, så vore

jag intet. Och om jag gåfve alla mina ägodelar

och läte min lekamen brinna, men hade icke

kärleken, så vore det mig intet nyttigt.»Längre kunde Elsa icke läsa. Ty tårarna

skymde hennes ögon och droppade ned på den

gamla bokens blad. Då slog Anders Johan upp

ögonen och gjorde en rörelse, som om han ville

säga något. Elsa lutade sig öfver hans mun,

och andlöst väntade hon på hans ord. Ty hon

såg, att det var något, hvilket han kämpade för

att få säga, och det kom för henne, att fick han

dessa ord sagda, skulle de följa henne som en tröst

genom hela lifvet.

Men Anders Johan förmådde icke säga dessa

ord, som han sträfvade efter att hviska fram. Midt

under det läpparna rörde sig, brusto hans ögon,

och ansiktet blef med ens orörligt och stelt.

En undran flög genom den ensamma kvinnan,

hvarför Gud velat neka henne denna tröst, och

tyst lutade hon sig ned öfver den döde. Hur

be-dröfvad hon än var, fann hon dock inga tårar.

Men som hon satt där, förstod hon, att intet

af hvad som skett, kunnat vara annorlunda. Sakta

smög sig denna visshet öfver hennes själ, om och

om tänkte hon igenom detta, och tanken gaf henne

tröst. Så långt som Elsa såg nu, tyckte hon sig

aldrig hafva sett förr. Ej ens det störde henne,

att hon icke kunnat höra mannens sista ord. Det

kom henne för, som visste hon dem, utan att han

talat. Som hon tänkte detta, blef allt lättare inomhenne, tårarna runno ur hennes ögon, och tårarna

löste hennes sorg. Det att intet kunnat ske

annorlunda, än som skett, fyllde Elsa med något

sällsamt och nytt, som förde henne den döde närmare,

än hon någonsin varit sin man i lifvet.

I denna stund klarnade allt för henne, och

hon såg plötsligt, att allt emellan dem båda alltid

varit vackert och godt. »Det har kanske icke varit,

hvad människor kalla lycka,» sade hon till sig själf.

»Men det har varit mer.»

Och som om den dödes tankar ännu kunnat

nå henne, hörde hon något hviska inom sig:

— Detta var, hvad han ville säga, men icke

kunde.

Sakta och full af undran gick Elsa ur

döds-rummet och ut på trappan. Där hörde hon, hur

floden, som kom från skogen, i hvilkens bryn de

gamla gårdarna i Furumon lågo, brusade i vårflödet

och sjöng.

Då blef allt lugnt inom Elsa, och hon kände

inom sig, att för allt hvad hon nu visste, hade

hon frågat slut.SKOGENS HEMLIGHETLång väg var det fram till Vassträsket. Först

fick man gå genom djupa skogen på en smal stig,

som slingrade fram mellan de höga furorna och

styckvis gick öfver nakna bärghällar. Där

bärg-hällarna sänkte sig, tog Hvitmossen vid. På

tuf-vorna reste sig de små dvärgtallarna, och när porssen

blommade, var luften full af kryddlukten, som

lockade insekterna dit. En bra bit var det också att

gå öfver mossen, och när bärgen höjde sig igen,

och man från deras kam såg skogen glesna, och

vattnet ligga spegelklart och lugnt mellan de

gran-klädda stränderna, då var man ändå icke framme.

Ty på andra sidan vattnet, var det som stugan låg.

Ville man gå dit till fots, hade man ännu lång

väg kvar. Men stannade man på stranden, där

stugan syntes med sina små tegar och barrskogen

i krans kring den lutande ladugården och det låga

boningshuset, ropade man då tillräckligt högt, och

gaf man sig tid att vänta, då kom på andra sidanen liten, krokig gubbe med röd topplufva och

ulltröja, gick försiktigt utför stenbacken och sköt ut

en rankig ekstock för att ro den ropande öfver.

Roddes man så öfver den lilla sjön, måste man

förundra sig öfver, att den hette Vassträsket. Ty

något träsk kunde man icke upptäcka, endast en

liten sjö, hvilken verkade ljust och vänligt efter

den långa promenaden i skogsskymningen under

de täta granarna, som hängde fulla af långa, grå,

tofviga lafvar. Icke heller blef man genast varse

någon vass. Stränderna bestodo nämligen af hårda

klippor, under hvilka granarna, som växte i myllan

öfver deras kammar, speglade sig i den lugna sjön.

Blott längst in i viken, där sjön gjorde en krok

bakom bärgen, tätnade på sensommaren en grön

vassbänk, i hvilken hvarje vår ett par änder byggde

bo, och när ungarna blifvit utkläckta, ostörda summo

omkring på den lugna vattenspegeln.

Jakob, som sitter nedkrupen vid årorna och

ror den kommande öfver, har nämligen aldrig

kunnat med det att skjuta med bössa. Åtminstone

säger han så själf, men därför behöfver ju det som

så mycket annat för ingen del vara sant. »När jag

var ung,» säger han, »försökte jag nog. Men jag

kunde aldrig komma så långt. Ty jag hade

liksom ett lyte. Jag kunde aldrig lära mig blunda

med ena ögat. Därför vardt det ingenting af medskyttet. Nu kan jag nog blunda med både ett

öga och två. Men nu är jag för gammal att lära

det. Och därför får det vara, som det vill, med

den saken.» Änderna veta också, att ingen ofredar

dem. Obekymrade om båten, som ror fram,

simmar honan och hennes flygfärdiga ungar fram till

bryggan. Där söka de efter afskräde af fisk och

potatisskal, snattra, dyka, samtala med hvarandra

och uppföra sig som husdjur. Jakob får sjasa undan

de djärfvaste, när han vill lägga i land.

På så sätt har Jakob rott mången kommande

öfver sjön, och om antalet till sist blifvit stort, är

det ej att undra öfver. Så länge har han nämligen

bott i stugan vid Vassträsket, att ingen längre kan

säga, när han flyttade dit, knappt nog han själf.

Eljest kommer där inte ofta någon främmande.

Därtill är vägen för lång, och den, som bor vid

Vassträsket, har ej mycket att bjuda. Eller rättare —

när han lefde, hade han det icke. Ty nu är Jakob

längesedan död och hans hustru med honom. Huset

är också förfallet numera, åkern håller på att växas

öfver med ogräs och blifva vildmark igen. Ty

så långt bort och ensamt i skogsbygden, som

Vassträsket ligger, flyttar numera ingen, hvilken själf

kan välja. Förr i världen fanns det mera godt om

ensamhetskära människor, hvilka icke fruktade

ödemarken.Jakob och hans hustru voro två underliga

enstöringar, sådana man ännu ibland finner dem långt

inne i skogen, fjärran från andras boningar, och

hade de velat berätta allt om sina öden, skulle de

nog haft underliga ting att förtälja. Ty Martina

var af dem, som sett både skogsfrun och necken,

hvad irrblossen, som lyste öfver Hvitmossen

betydde, kunde hon också berätta om, när hon ville,

och för allt som tisslade och tasslade i skogen,

eller jämrade och suckade, när vinternatten låg

stjärnklar och kall öfver den frusna insjön, hade

hon både öga och öra. Martina kände sådant mycket

väl och kunde tolka allt trolltyg vida mera redigt

och klart än något annat, som händt under hennes

enformiga lif. Men bäst förstod hon dock de små

väsen, som pysslade och sysslade rundt om i buskar

och snår, ledde henne på rätt väg i skogen och

skildes från henne, först när hon tog ned nyckeln

från dess mångåriga plats i springan under fönstret.

Då tassade de alla bort på lätta fötter, glada att

ha fått följa så långt. Och tjöt då vargen långt

bort under de snöiga granarna, då visste Martina,

hvem hon hade att tacka för, att hon sluppit

helskinnad hem. Jakob hörde alltid tyst på, när hustrun

berättade sådant, och ibland hände det, att han

nickade bekräftande, som för att gifva hennes ord

det understöd, hvilket de förtjänade och måhändabehöfde. Men oftast låtsade han om ingenting,

satt blott och stirrade framför sig, som såg han,

hvad ingen annan kunde se, och vid sådana

tillfällen hände det, att hans ansikte fick ett strängt,

nästan förbittradt uttryck, som ville han säga:

»Hvar-för talar du om sådant för människor, som själfva

ingenting sett? Hvad veta sådana om skogen?»

I ungdomen hade Jakob varit kolare, och då

hade han alltid förtjänat så pass, att han inte

behöfde ligga andra till last. Martina hade plockat

bär, sålt spånkorgar, hjälpt till i husen nere i bygden

vid jul eller påsk, och hon hade varit väl känd

vida omkring. Ty alltid gaf hon fullt mått, alltid

voro hennes bär friska och nyss plockade, aldrig

behöfde någon med henne frukta, att sedan man

vändt på korgen finna karten på botten. Välgjorda

och hållbara voro hennes korgar, och både i

bak-ning och slakt var Martina kunnig, så långt bort

från bebodda trakter hon än bodde. Aldrig blef

henne heller vägen för lång, och visste hon ej

mycket om det, som stod i böcker, så hade hon

i stället så mycket mera af annat slag, hvilket hon

gärna berättade, för hvem som ville höra på.

För resten var Jakob ej heller den man, som

hvar och en kunde finna, där han släppt honom.

Snarat skogens djur hade Jakob gjort och skjutit

dem också, sina egna ord till trots. De funnos,som ville veta, att medan han var ung, fanns ingen,

som tog säkrare korn och var kvickare på handen

än Jakob som skytt. Sin gamla mynningsladdare

höll han gömd bakom sängen, och historien om,

att han i ungdomen icke kunnat blunda på ena

ögat, var troligen uppfunnen, emedan Jakob ville

välja tiden för sin jakt själf och aldrig kunde finna

sig i de inskränkningar, som en småaktig jaktstadga

pålade medborgaren. Jakob hade med ett ord sagdt

i gamla tider redt sig bra, och tre söner hade gått

ut ur det lilla hemmet vid Vassträsket och blifvit

arbetare i bygder, där det fanns mera att förtjäna,

och där ingen längre hörde, hvad skogen

hviska-de om.

Om dessa barn talade Jakob och Martina i

början under de långa vinteraftnarna, då det blef

så tyst omkring dem, och ingen någonsin kom på

besök. Men åren gingo sin gång, Hvitmossen och

sjön under deras fönster fröso många gånger till,

och många somrar kommo och flyttade änderna.

Men omkring de båda gamla var det så tyst, som

om inga barn någonsin lekt på sluttningen ned

emot sjön, och ju längre denna tystnad varade,

desto mera slöto Jakob och Martina sig till

hvarandra, glömde, att världen utom dem fanns till,

och funno det endast i sin ordning, att ingen mindes

dem, hvilka längesedan nästan glömt alla andra.Skogen sjöng sin sång för de båda gamla, och

det lilla de kräfde af lifvet, fingo de också, ända

till dess att Jakob en dag måste stanna i sängen.

Hvilken sjuka det var, han led af, visste ingen af

dem båda, men det hade börjat så, att när han

gick en lång väg eller stod länge, kom en sådan

underlig värk i benen öfver honom, och en morgon

när han vaknade, kunde han ej stödja på benen

längre, utan måste hålla sängen.

— Du får väl sörja för vårt nu, Martina, sade

Jakob. När jag kommer upp igen, får du hvila dig.

Det var mycket, som kom att fattas nu, medan

Jakob låg. Inte kom något vildt hem från skogen,

och ingen fisk blef tagen ur sjön. Veden gick

heller icke hem af sig själf, och någon karlhjälp

för att få hål på isen fanns heller icke. Men det

värsta var med fodret åt kon. Martina släpade

med skäran, skar och bar hem, allt hvad hon kunde.

Men det blef henne för tungt allt detta. Mer än

en gång satt hon långa stunder ute i skogen och

grät, därför att hon ej ville gråta hemma. Jakob

låg, där han låg, och det gick an med det, att

han alltid var tålig och snäll. Annars hade Martina

aldrig hållit ut.

Till sist hände deras största olycka, att kon

en vinter dog af brist, och då hade Martina ingen

annan utväg kvar än att gå på bygden och tigga.Hårdt kändes detta för henne, hon, som aldrig

bedt en människa om något förr. Liten och

hop-krympt såg hon ut, fort gick hon, och där hon

kom, stannade hon, så kort hon gärna kunde för

höflighets skull. Ty aldrig gaf sig Martina någon

ro, så länge hon var ute. Hemma låg Jakob och

kunde inte så mycket som gå öfver golfvet för

att göra upp eld åt sig själf, ifall det blef kallt

om kvällen. Och mer att äta än det lilla, hon

hade satt fram åt honom, när hon gick, det hade

han inte. Förgrämd och bekymrad såg Martina ut,

där hon gick, mjölkflaskan höll hon i handen, och

på ryggen bar hon tiggarpåsen, så att hundarna

flögo fram genom grindarna utmed vägen och

skällde, där hon gick fram.

I två år gick Martina så, och under hela denna

tid blef det icke bättre med Jakob. Sämre blef det

icke heller. Till sist blef det ingen skillnad på

dag eller natt, sommar eller vinter, solsken eller

regn. Det blef bara en enda lång dag af elände,

som inte syntes ha något slut.

— Kunde jag bara få dö, brukade Jakob säga.

Då blefve det alltid bättre för dig.

Då blef Martina så svag, att hon inte kunde

hålla tårarna tillbaka, så gärna hon än ville.

— Hvad skulle det bli af mig, om du dog?

sade hon.Inom sig kände hon, att så illa som det nu

var, kunde det aldrig bli. Men säga det åt honom,

som låg där och inte kunde hjälpa sig själf, det

förmådde hon inte.

Så var det en sommardag, som Martina kom

från bygden och skulle gå hem. Mycket hade hon

icke med sig. Ty människor tröttna att gifva åt

den, som ofta måste bedja om hjälp. Och att tigga

är ett tungt yrke för den, som icke är glad åt lifvet.

Påsen, som hon bar på ryggen, var därför lätt att

bära, och mjölkflaskan som den lilla gumman höll

i sin ena hand, var heller inte tung. Solen stekte

hett, när Martina skulle gå öfver Hvitmossen. Där

stodo hjortronen och mognade på tufvorna, och

långt borta i granarna hvisslade spilkråkan. När

hon kom längre bort, måste Martina böja sig ned

för att se på lingonkarten. Rundt om sina kända

ställen gick hon, böjde sig ned öfver tufvorna, bara

såg och såg. Å, så mycket kart det fanns! Och

så godt om mogna blåbär! Det var bara hon,

som inte kunde få plocka dem och sälja som förr,

hon, som gick bygden rundt och tiggde, därför

att hon inte hann på samma gång vårda en sjuk

man och arbeta för dem båda. Så tyst här var,

och så ensamt. Martina lät påsen falla, ställde från

sig krukan och satte sig ned. Så trött hon var,

trött på hela lifvet. Om skogsfrun nu ville kom-ma och bjuda henne något! Eller han, som hon

inte ens ville tänka vid namn, han, som alltid var

till reds, när en människa var i riktig nöd!

Hvar-för kom han inte nu? Hvarför såg hon intet?

Hon, som sett så mycket? Hvarför hörde hon

nu inte ens småfolket pyssla i snåren, hon, som

hört så mycket förr? Hvarför teg skogen? Och

hvarför fanns det inte en människa, som ville följa

henne hem och se, hur hon hade det, hjälpa i

nöden och lätta något af det, som en gammal

gumma inte mäktar bära allena?

Men skogen teg rundt omkring Martina. Hon

hörde tjädern bullra långt borta i skogen och slå

vingarna mot furornas grenar för att komma upp.

Hon hörde dufvorna kuttra med sina skarpa,

knarrande läten, och den underliga fågeln, hvilkens namn

hon aldrig hört, skrika som en människa i nöd.

Men eljest var allt omkring henne tyst. Skogen

teg, intet såg hon, annat än träd, barr, solsken,

flugor, mossa och grå lafva. Luften darrade af

hetta, och allting stod så stilla omkring henne, att

hon blef rädd.

Martina, som bott hela sitt lif i skogen, som

hört räfven skrika om vinternätterna och sett vargen

smyga som en grå hamn i den smällkalla,

stjärn-klara vinternatten kring den stängda ladugården,

blef för första gången i sitt lif rädd att vara ensami skogen. Det var, som om träden stått henne för

nära, som om det blifvit för tyst omkring henne,

för tomt, för öde, för lugnt. Darrande reste hon

sig upp för att gå. Darrande hängde hon påsen

på sina axlar och tog mjölkflaskan i hand.

Darrande stod hon stilla och lyddes på denna djupa

tystnad, hvilken lät som en enda tung, af intet

annat ljud afbruten suck. Osäker på sina egna

steg gick hon vidare och stannade icke, förrän hon

nått stranden, där den ranka ekstocken låg.

Brådskande steg hon ned i den och sköt ut ifrån land.

Men Martina tyckte, att det var som händer, hvilka

ville gripa efter henne, så fort hon vände sig om.

Stubbarna i skogen, trädrötterna, stenarna, de gamla,

fallfärdiga träden, stenarna med mossa öfver och

enarna, som runda och risiga växte ytterst på hällen,

alla hade de lif, och alla tego de, tego så, att de

fyllde luften med sin tystnad och förvandlades till

afskyvärda beläten, hvilka i stenhård tystnad

grinade åt hennes nöd. Snabbt rodde Martina öfver

den långa, smala sjön. Hon hörde änderna, som

ropade sitt knarr, knarr efter henne, änderna, som

Jakob aldrig nänts skjuta. Men hon vände sig

icke om för att se på dem, drog bara ekstocken

upp i land och sprang mera än gick förbi alarna

vid stranden och upp mot stugan. Det var, somom skogens tystnad skrikit efter henne och jagat

henne fram.

Inne i stugan låg Jakob, som han legat de

två sista åren, i sin säng. När Martina kom in,

slog han icke ens upp ögonen, och ännu darrande

i hela kroppen efter skogsskrämseln, gick hustrun

fram till spiseln, plockade den full med grenar och

ris och tände elden. Den sken upp i det skumma

rummet, där de små fönstren släppte in så litet

dager. Men bort till vrån, där Jakobs ansikte låg,

nådde icke eldskenet, och där hon satt, kunde

Martina icke varsna, om den sjuke fortfarande sof eller

vaknat.

— Är det du, Martina? ljöd plötsligt Jakobs

röst från hörnet bakom fönstret. Du har dröjt

länge.

— Jag var trött och satt och hvilade i skogen,

genmälde hustrun. Hur har du haft det i dag?

— Som alla dagar, kom svaret.

Jakobs röst lät så klar och mild, att Martina

måste gå närmare för att se på honom.

— Jag har visst sofvit en stund nu, sade den

gamle. Det kommer af, att jag så länge legat ensam

och tänkt.

— Hvad har du tänkt på? frågade Martina.

Besynnerligt! Det var, som om skogen följt

henne ända in i stugan och tagit skrämseln med sig.Jakob flyttade hufvudet för att se bättre. Nu

föll dagern öfver hans ansikte. Magert och grått

var det som på den, hvilken länge icke sett solens

ljus. Men de gamla ögonen lyste.

— Jag ville gärna se solen en gång till, innan

jag dör, sade han. Solen har jag alltid tyckt om

och den lugna sjön med skogen härute. Tror du,

du skulle orka bära mig så långt, om jag hjälper

till själf, så godt jag kan?

Martina gick fram och satte sig på sängkanten.

— Hvad vill du därute? sade hon.

Jakob såg på henne med ögon, hvilka med

ens blefvo så underligt klara.

— Jag vill dö, sade han. Och du ska hjälpa

mig. Du ska inte vara rädd, för att jag ber dig.

Det kan inte vara svårt att dö. Lefva orkar jag

inte längre. Och när jag är borta, behöfver du

inte gå bygden rundt för att tigga lif i mig.

Åter tyckte Martina, att skrämseln från skogen

följt henne in i stugan. Hon knäppte hop sina

händer. Torra, gamla och skrumpna voro de, hon

förstod, hvad den sjuke mannen ville; länge innan

det blef sagdt, tyckte Martina, att hon hört Jakob

bedja som nu, och genom fönstret såg hon, hur

solen sken, och hur stilla Vassträsket låg.

— Du ska hjälpa mig ned i ekstocken, sadeden gamle, och skjuta den ut i sjön. Sedan ska

du gå upp hit igen och inte se mera.

Jakobs ögon sökte hustruns lika oroligt som

ett barns, när det ber att få sin högsta önskan

uppfylld. Och som Martina satt där, kom det henne

för, att det kunde ej vara annorlunda. Det var

det, som skogen skrämt henne med, det hade hon

suttit och tänkt på, där Hvitmossen tog slut, och

bärgväggen höjde sig under granarna.

— När vill du det? sade hon, och tårarna

droppade ur hennes gamla ögon.

— Nu skiner solen, sade Jakob.

Och hans röst lät åter otålig som ett barns,

hvilket icke vill vänta.

— I två år har jag legat här och bara tänkt

på detta.

Då satte sig Martina ned vid fönstret och tänkte,

så godt hennes förstånd tillät henne det. Mycket

hade hon aldrig läst i bok, och mycket visste hon

ej heller. Länge satt hon så, Jakob låg stilla och

störde icke hennes tankar.

Till sist reste sig Martina upp och såg, att

solen ännu var uppe. Då tog hon, utan att säga

mera, sin gamle man, med hvilken hon lefvat

samman i mer än en människoålder, och reste honom

upp i bädden. Därefter bar hon honom ut ur

stugan och satte honom ned på trappan. Mageroch tunn hade han blifvit, och tung var han icke

att bära. Där satt Jakob nu och såg på solen,

skogen och sjön och allt det, som en gång varit hans.

— Orkar du nu, så hjälp mig längre, sade

han till sist.

Då bar Martina den ofärdige mannen ned till

stranden och satte honom i ekstocken. Men när

hon det gjort, sjönk hon ihop, tog Jakobs hand

och kunde icke tala.

— Skjut nu ut ekstocken, sade Jakob lågt,

och när du det gjort, så gå upp i stugan igen

och stanna inte här. Tag där fram boken och

läs i den. Gud förstår nog det här, han, som vet,

hur du och jag haft det.

Då tog Martina Jakobs hand och tryckte den

till farväl. Sedan sköt hon ut ekstocken från land

och väntade på stranden, till dess att den kom ut

på djupt vatten. Därefter gick hon ensam uppför

backen, och när hon kom in i stugan, tog hon

fram en gammal bok och försökte läsa i den. Det

var icke bibeln, hon läste i. Det var Thomas a

Kempis. Men för Martina voro dessa båda böcker

ett, och några andra hade hon aldrig ägt.

Halfhögt läste den gamla kvinnan bokens

ofattbara ord. Trögt och stapplande gick det, men

främmande voro henne de välbekanta ord, somhon fann. På hennes tid lärde man ej mycket i

skolorna, och det mesta af hvad Martina lärt, hade

hon längesedan glömt. Bort från orden gingo

hennes tankar, och dock fann Martina ett slags tröst

i dessa främmande ord, kanske just därför att hon

af dem så föga förstod. När hon läst, så långt

hon ville, ställde hon försiktigt boken tillbaka på

hyllan. Därefter gick hon utför backen igen och

såg, att ekstocken flöt tom på vattnet. Då satte

sig Martina ned på stranden, och hvad hon då

tänkte och såg, var mer, än hon kunde reda. Men

Martina trodde, att hon tänkte på Jakobs själ, på

sig själf och på allt, hvad de två lefvat tillsammans.

Fromt och enfaldigt läste hon »Fader vår» öfver

det lugna vattnet, i hvilket skogen speglade sig.

Och när hon det gjort, gick hon upp till stugan

igen, hängde rena lakan för fönsterna och strödde

granris på vägen, som gick mellan trappan och sjön.

Därefter gick hon till sängs och sof för första

gången ensam i stugan vid Vassträsket.

När Martina sedan kom ned till bygden för

att få hjälp med att finna Jakobs kropp och

be-grafningen, berättade hon enfaldigt allt, som det

verkligen tillgått. Men alla trodde, att hon

berättade en saga. Först när de som följde henne,

funno lakanen för fönstren och sågo, att det var

barradt från stugans trappa och ned till sjön, kundede tro, att det sällsamma, hon berättat, var

verklighet. Och när Jakobs döda kropp till sist låg

svept i den säng, där Jakob själf så många år legat

sjuk, då stodo många omkring honom, flera än

som förr någonsin samlats i den låga stugan.

Då förstodo alla, att hvad som här skett, skulle

ingen veta. Det som skett, var skogens hemlighet,

och ingen af dem, som visste den, finge röja, hvad

de sett och hört, eller berätta det ut öfver bygden.

Ty hvad Martina gjort, hade hon gjort af enfald

och af nöd. Och sådant passade att ses endast här,

där skogen sträckte sig milsvidt, och där den tysta

sjön speglade skogen.KRISTINS MYRTENKristin tjänade som ladugårdspiga på

Dalby-boda, och när hon tog emot platsen, var det första

gången, hon var ute i tjänst. Kristin kom från

ett torp vid Smålandskusten, där fadern nyss hade

dött, och syskonen voro många, och när hon visade

sig på kommissionskontoret i Stockholm, iförd en

brun halmhatt med sammetsband och storrutig

bomullsklänning, som satt hårdt åt kring hennes fasta

och fylliga former, då taxerade frun henne genast

som olämplig för hufvudstaden och föreställde

henne fördelarna af en bra och säker plats på landet.

Och när Kristin sett kungliga slottet, vaktparaden

och Berns salong, där folk rökte, skrek och drack,

och musiken skrällde, så att hon blef yr, medan

tobaksmoln välte omkring henne, så att ögonen

runno, då tyckte Kristin, att hon sett Stockholm

och fått nog af den stan. Och för att inte behöfvavända hem igen på obetalad fördäcksbiljett när

pengarna tagit slut, och bli sjösjuk en gång till,

så tog Kristin hvad kommissionskontoret bjöd henne,

betalade sin dryga afgift och kom en lördagskväll

till Norrtelje, där stalldrängen hämtade henne med

mjölkvagnen.

När Kristin vaknade på söndagsmorgonen och

kom ut, kände hon sig först en smula beklämd af

alla de stora träden och skogen, som gick ända

ned till insjön, där utsikten tog slut som genom

ett trolleri. Kristin var nämligen van att se

öster-sjön för sig, antingen blå och vidsträckt eller med

svart sjö och vågor, som gingo höga. Kristin var

med ett ord van att se horisont, och därför kände

hon sig liten och klämd, när hon inte såg längre

än till trädgårdens staket eller slutet på åkrarna.

Sjön, som låg lätt krusad af höstvinden, tyckte

Kristin var rakt ingenting, och de gamla träden

syntes henne så stora och yfviga, att de skrämde.

Men när Kristin kom in i ladugården, visste

hon, att här skulle hon komma att trifvas. Aldrig

hade Kristin trott att det kunde vara så rent och

snyggt i en ladugård, eller att det öfverhufvud fanns

så många kor på ett ställe. Allting därinne var

svart, hvitt och rödt, och golfvet var som en vägg

att gå på, stenhårdt och jämnt, rent och slätstruket.

Aldrig kunde hon nog förvåna sig öfver de mångakreaturen, deras färg och utseende, och skulle en

människa trifvas nå"nstans, så måste det vara här,

så fint och förnämt som allting var. I början tyckte

hon bara, att korna var herrskap, som hon skulle

passa upp. Så fint hade de.

Småningom blef emellertid allting vant och bra,

och Kristin trifdes också. Arbetet var så passande

för henne, och allt hvad kreatur hette, hade hon

alltid haft hand med och tyckt om. Djur och barn,

det var Kristins lif, och de hyllade sig också till

henne, hvar hon kom. Kristin var en smula

tungsint och trög och tyckte inte om att tala mycket.

Just därför passade det henne så bra att ha korna

omkring sig. Ty när hon satt och mjölkade eller

gick omkring i båsen, ställde med ett och annat

och gjorde rent, då behöfde hon inte säga, mer

än hon ville. Korna förstodo henne ändå, och

hvad som hände eller rörde dem, gick för sig,

utan att någon behöfde tala dem till. Det värsta

var, när baron kom ner i ladugården. Han kom

med cigarr i mun, käpp med silfverkrycka och

uppvikta byxor, och stora gula hund följde honom

alltid i hälarna. Utan att säga ett ord, gick han

där och plirade på allting genom de svarta

hornbågarna på näsglasen. Och Kristin blef alltid

vettskrämd och svettig på ryggen, när hon såg honom.

Men till sist vande hon sig vid honom också,och det var ju väl det, att han sällan sade något

åt henne. Därigenom slapp Kristin att svara. Men

de få gånger hon bytt ord med baron, dem kom

Kristin ihåg i hela sitt lif, och när som helst skulle

hon kunnat berätta, hvad han sade till henne, och

hvad hon fick fram till svar. Nej, då var det annat

slag, när friherrinnan kom. Hon kunde då prata

och säga ifrån om allt möjligt, så att det sjöng

om henne, och en annan behöfde bara höra på

och svara ja och amen, så gick det som en dans.

Allra bäst trifdes ändå Kristin i sitt rum i vänstra

flygeln, och aldrig skulle hon ha velat byta det

mot ett annat, hade det också varit aldrig så fint.

Rummet var litet förstås, och man skulle gå igenom

brygghuset för att komma ditin. När det var tvätt

och byk, och imman stod tjock genom fönsterna

ända ut på gården, då kom ju liksom litet

skurlukt in äfven i Kristins kammare, hur väl hon än

försökte att hålla dörren igen. Men storbyk var

det bara två gånger om året, och annars var stora

bryggkitteln inte i gång oftare, än när det var slakt,

eller när julölet skulle bryggas. Annars hade Kristin

det så fredligt i sitt ensamma rum, där ingen

behöfde störa henne, och hon skulle för ingen del

ha velat byta hvarken med köksan eller husan, som

inte tordes röra sig, därför att då var mamsell

öfver dem som en uf, ja inte ens med själfvakammarjungfrun, som bodde på vind rätt öfver

herrskapets sängkammare, där det skulle vara så

tyst, så att inte en katt fick nysa. Nej, Kristins

rum var litet, men det var ensamt och i fred, och

snyggt hade hon gjort åt sig med det hvita täcket,

som hon haft med sig hemifrån, bordduken på

bordet, fotografiramarna kring spegeln på byrån

och pelargonierna i fönstret.

Skulle det vara någon rolighet en afton, när

man inte kunde hållas ute, och mamsell hade släckt

i köket, då kommo de också öfver till Kristin i

flygelbyggnaden, både flickorna, som tjänte på

herrgården, stalldrängen och ladugårdsdrängen,

fördrängen och de, som bodde i statbyggningen.

Kusken kom också med ibland. Ty så gift han

var, hittade han ändå till flickorna, utan att hustrun

behöfde ha reda på det, och den tid herrskapet

lefde så stort, så att de höll sig med betjänt, kom

han också. Då var det lif och munterhet i det

lilla rummet, och plats fanns där till många. Togo

stolarna slut, sutto flickorna efter många vridningar

och krumbukter till sist dock alltid i gossarnas knän.

Fördrängen, som var kunnig i musik, spelade fiol,

och betjänten sjöng visor, som han hört i

Stockholm, när baron och friherrinnan ibland bodde där

om vintrarna.

Under dessa samkväm var det egentligen ingen,som brydde sig värst om Kristin. Hvar och en

af de andra flickorna hade sin fästman, om de

höllo sig väl med Kristin, så var det egentligen,

därför att de ville få lof att roa sig i hennes rum,

OGh de höllo till godo med det i all dess tarflighet,

emedan det icke passade sig att gå upp till

karlarna. Och någon annan utväg till umgänge könen

emellan hade de icke, utom när det var sommar

förstås. Den enda af dem alla, som ingen gosse

hade, det var Kristin. Och det kom sig af många

orsaker. Vacker var hon ju icke, det hade varit

synd att säga, med sitt runda ansikte, sina små

ögon och det blackgula håret, hvilket aldrig ville

ligga, som det skulle. Men mången har fått

fästman, fast hon var ful. Så däri låg nog heller icke

orsaken. Ej heller berodde det på, att Kristin var

så fåmäld af sig. Ty i det tysta vattnet, simma

de största fiskarna. Sådant bruka männen ha instinkt

på. Och Kristin var icke den, som skulle ha sagt

nej. Ty när det var månsken om kvällarna, eller

våren kom, och kalfvarna släpptes lösa, då flögo

hennes tankar vida, där hon gick mellan ladugården

och köket, mellan köket och flygelbyggnaden, och

hade en friare kommit i den rätta momangen, då

skulle Kristins ansikte ha skinit som en sol, och

hennes hjärta stått på vid gafvel. Ty Kristins hjärta

var öppet för kärleken, och hon visste med sig,att längtat efter en vän hade hon, så länge hon

kunde minnas.

Men just därför att hon längtat så mycket,

fick Kristin aldrig det lag i sig, som vill till, om

en kvinna skall få en man att känna sig fast. När

någon försökte tala henne till, satt Kristin som oftast

surmulen och tvär, om så hjärtat hoppade i hennes

bröst af idel lust och glädje, och kom en man och

ville göra sig älskvärd, då blef Kristin så säll, att

hon af idel belåtenhet bara såg purken ut, och

inte kunde svara ett ord. Sådant var inte godt

att förstå sig på, och därför fick Kristin länge gå

där och sucka.

En gång fanns det emellertid en ung man,

som inte gick Kristin förbi. Han kom från

Småland som hon och fick plats i stallet, alldeles som

hon hade fått det i ladugården, och att han inte

lät sig narras af Kristin frånstötande manér och

trumpna miner, kom måhända däraf, att de voro

barn af samma landsända och därför hade lättare

att förstå hvarandra. Visst är emellertid, att han

hade den rätta instinkten på den tröga

ladugårdspigan, som gick stram och tvär vid sitt arbete och

aldrig sken upp, annat än när hon lekte med

småbarn. Han tog Kristin om axlarna och hviskade

henne i örat, hvad han inte tordes säga högt, och

Kristin trakterade honom med såstången och hår-dragning och det värsta ovett, så att mellan dem

var förhållandet redan från början det bästa och

allting i ordning och som det skulle vara. Kristin

gick omkring våt i ögonen och bytte

bomullshals-duk för hvar dag i en hel månad. Men ändå hade

det nog aldrig blifvit någon kärlek af, om inte

Blomkvist själf gjort slag i saken och lyft af fönstret

till hennes kammare en vacker vårnatt, när Kristin

sof. Och när han fått af fönstret, klef karlen in,

utan att säga ett ord, satte fast fönstret igen och

lade på haken.

När Kristin då ändtligen vaknade, och yrvaken

fått för sig, hvad som skett, då slogs hon inte

längre, ej heller hade hon några öknamn till hands,

utan hon gaf sig öfver, för det hon inte kunde

hjälpa, och grät gjorde hon af idel skrämsel och

rörelse, både när hon först fick se Blomkvist, och

när han gick. Ty nu hade Kristin fått sin högsta

önskan i lifvet uppfylld. Utan att hon behöft

genera sig med att säga ett enda ord, om allt det

som sprängde och brann i hennes unga lif, och

som hon för sin död aldrig kunde tala om för

bara blygsel och rodnad, hade hon fått en vän,

som hon alltid längtat efter, och nu behöfde hon

icke heller gå och se snedt på de andra flickorna.

Ty nu visste Kristin, hvad hon visste, och nu varhon lika så god som de, fast de gingo i finare kläder

och hade finare arbete.

Våren gick och sommaren kom efter den.

Sommaren gick den också. Det blef höst igen med

månsken och vinter med snö. Hela tiden hade

Kristin sin vän kvar, och om det var någon, som

visste det eller ej, det kvittade den älskande flickan.

Ty hon gick inte i vägen för någon, det visste

hon då, och arbetet skötte hon lika bra som förut,

snarast bättre. Ty nu hade hon ingenting längre

att gå och vänta på eller grubbla öfver. Om dagarna

såg hon just inte till Blomkvist, och möttes de,

visste Kristin aldrig, hvad hon skulle säga honom.

Kom han och sade något, så var det inte fritt,

att hon inte tog till med hårluggarna och såstången

som den tiden, hon behöfde försvara sig. Men

Blomkvist missförstod henne aldrig, och så ofta

han ville komma, så kom han. Nu behöfde han inte

heller lyfta af fönstret längre. Ty Kristin var kvick

som en fisk, vaken och framme för att öppna, så

fort som han knackade, hon, som annars sof som

en sten.

Kristin blef så van vid Blomkvist och var så

säker på honom, som om prästen länge sedan hade

läst öfver dem, och aldrig föll det henne in, att

Blomkvist skulle gå ifrån henne. Hon som ville

honom så väl och aldrig skulle ha nänts att görahonom annat ondt, än det som nu en gång skulle

så vara, och som för resten bara var välmening.

Men när vintern började lida till sitt slut, kom

Blomkvist en afton tidigare än vanligt. Och den

gången steg han in genom dörren.

Aldrig i sitt lif hade Kristin blifvit så förlägen.

I sin förvirring kunde hon inte hitta på annat,

än att hon torkade af en stol med förklädet och

bad Blomkvist sitta ner.

Blomkvist fann också situationen besvärlig.

Han satte sig på stolen, men hatten lade han inte

ifrån sig. Han satt där och vred och vred på

den och tog sig i det röda bockskägget. Allt mera

förlägen blef Kristin, och till sist blef hon så rädd,

så det var inte långt ifrån, att hon hade sagt något.

Till sist började Blomkvist med stor

ansträngning:

— Jag har kommit in, för jag tyckte, jag skulle

säga dig adjö. Jag har sagt opp mig hos baron.

Och nu ska jag flytta i nästa vecka.

— När har du gjort det? tyckte Kristin.

— Det var för nå"n tid sedan, menade

Blomkvist. Men jag tyckte inte, det var värdt att säga

något, förrän det kom.

Där satt Kristin och undrade på, hur i fridens

dar sådant var möjligt. Men hon var inte bland

det slagets flickor, som det är svårt och besvärligtatt komma ifrån. När nu Blomkvist ville gå, så

kunde Kristin inte hindra honom. Om hon aldrig så

gärna ville, så kunde hon inte. Och tvärt börja gråta

och ge sig öfver, det låg inte för hennes röst. Men

att en människa kunde bli, så olycklig som hon nu

var, det trodde hon inte, och hon visste, att hon

gärna skulle velat hugga af sig sitt ena ben, bara

Blomkvist stannat.

Blomkvist satt inte heller så säker där han satt,

på sin stol, och rädd var han, att Kristin skulle

göra några invändningar och vilja tvinga honom

att stanna. Men när hon det inte gjorde, blef

han lättare till sinnes och modigare. Något skulle

han ändå säga, tyckte han, och därför räckte han

fram handen sägande:

— Tack ska du ha, Kristin, för den här tiden.

— Tack, svarade Kristin och famlade efter

handen.

Men hon fann den inte. Ty hon såg inte

luften framför sig för bara gråt, och därför tog

hon upp förklädet i stället och grät i det.

Då kunde Blomkvist inte sitta stilla längre, utan

reste sig upp och gick. När han kom ut, kände

han sig lugn. Ty han hade aldrig menat något

med den här kärleken, och hade han inte varit

rädd att bli fast för Kristin, hade han nog inteflyttat. Nu tyckte han i alla fall, att det var synd

om henne, fast ju ingen människa kunde begära,

att han skulle stanna för hennes skull, han, som

var ung och rask och kunde få bättre. Men sista

lördagskvällen, innan han flyttade, kom han till

Kristins fönster bakom syrenbusken och knackade

på. Ty ovänlig ville Blomkvist inte vara. Det skulle

ingen säga om honom. Och Kristin öppnade

prompt och till reds, som hon alltid gjort. Nog

visste hon, att inte Blomkvist var den, som for,

utan att säga ajö.

Men dagen därpå, när Blomkvist var borta,

då började Kristins nya lif. I början gick hon

och väntade på, att hennes vän skulle skrifva, och

första månaden kom också ett bref. Mycket stod

inte i det. Men det var undertecknadt med »din

ömt älskande vän», och de orden gjorde Kristin glad

för en lång tid framåt. Hon gömde hvad hon fått

underst i sin öfversta byrålåda, och när längtan blef

henne för svår, tog hon fram brefvet och läste i det.

Sedan fick Kristin inte mer något bref, och

inte visste hon heller, hvart hon skulle skrifva, ty

därom stod intet i brefvet, ingenting hade Blomkvist

heller sagt, när han gick ifrån henne den sista

lördagsnatten, och då hade hon också glömt att fråga.

Inte hade han heller lofvat, att han skulle komma

tillbaka, eller att det någonsin skulle bli något meramellan dem. Men i många år trodde Kristin att

så skulle ske, och starkast var hennes tro, när det

blef mörkt ute, eller när göken gol i hagen tidigt

om våren. Det finns många människor, tänkte

Kristin, som ingenting lofva men ändå hålla ord.

Sådan hade Blomkvist alltid varit mot henne, och

Kristin trodde, att han skulle blifva sig lik, som

han alltid varit. Och skref han efter henne, när

han en gång fått sitt, så skulle hon då säkert komma,

hvart det så bar.

Så mycket visste då Kristin säkert. Men

Blomkvist kom aldrig, och till sist upphörde Kristin att

vänta honom. Tyst och stadigt gick hon som

alltid omkring i ladugården. Korna råmade, när de

hörde hennes steg, och fåren bräkte. Med åren

blef Kristin allt mera satt och bastant, och hon

kände sig så hemma, där hon var, att hon aldrig

ens kom att tänka på, att hon kunde byta plats

eller flytta till andra. Hela trakten kände henne,

och därför att hon varit så länge på samma ställe,

kallades hon för gamla Kristin, innan hon fyllt

fyrtio år. Och Kristin tog emot namnet. Ty

ungdomen hade icke gagnat henne. Någon ny vän

hade hon aldrig fått, och aldrig längtade hon heller

att få någon.

Kristins stolthet var, att så fort något skulle

göras, där inte hvem som helst kunde användas,då sade både baron och friherrinnan och mamsell

också för resten: »Säg åt Kristin.» Och kom något

bort, som ingen visste, hvar det fanns, då sade

de lika säkert: »Fråga Kristin.» På så sätt kom

mycket till rätta, och mycket blef gjordt. Och

däraf fick Kristin själfkänsla, så att numera blef

hon hvarken vettskrämd eller svettig, när baron kom

i ladugården. Hon hälsade på honom som på hvem

som helst och krusade ingen. Kristin hade fått

sparbanksbok, och allt finare blef det också i

hennes rum. En ren trasmatta blänkte på golfvet,

och i fönstret hade pelargonierna ökat på sig genom

väl skötta sticklingar och blifvit flera. Och midt

ibland dem reste sig en jättemyrten, som var Kristins

ögonsten, och som hon blifvit bjuden pengar för

många gånger, men aldrig sålt. Den blef satt i

liten kruka under ett immigt glas just det år, då

Blomkvist och hon hade sina möten. Och nu hade

den växt stor som ett litet träd, därför att ingen

behöft skära den.

*

Långt bort i skogen, där vägen tog slut, bodde

på en liten ensam gård en storväxt ensam bonde,

som hette Jan Karlsson. Jan Karlsson hade ärft

byggningen med potatisland, ladugård, en häst,

kallad Blacken, två kor, några små vretar, uppröjdainne i skogen och skogen, som växte däromkring,

af sin far, hvilken i sin tid flyttade dit, köpte och

bröt upp marken och på så sätt blef sin egen.

Gården hette Tån, och den hade kanske fått

sitt namn däraf, att där tån slutar, där slutar också

människan. På den gården hade Jan Karlsson bott

i hela sitt lif. Fast han aldrig kunde förlika sig

med, att det var nära en mil till närmaste

landsväg, och att jorden var svårskött och betet skralt,

så fick han ändå lof att bo där. Ty lämna sitt

det kunde han inte och få någon, som ville köpa

där uppe i skogen, det var inte tänkbart. Så länge

modern lefde, gick det väl ändå an. Ty hon styrde

och ställde med maten åt honom, och så länge hon

orkade, mjölkade hon korna och hjälpte till ute

på åkerlapparna. Jan Karlsson var öfver fyrtio år,

när modern dog, men ändå hade han inte gift

sig, och de, som kände honom, kallade honom alla

för Janne. Ty alla mindes fadern, som hette

Karlsson, och sonen kunde ju aldrig gå under samma

namn.

Janne fick det ensamt, när modern dog, och

det var nog hans eget fel, att han fick det så.

Ty lika väl som han födde en piga, hvilken ändå

skulle ha sin lön, kunde han ha gift sig, och mer

än en gång hade modern talat om det. Men Janne

ville aldrig med på det förslaget, och hvem modernföreslog, alltid var det något, som han inte gillade.

Modern förstod nog, att sonen inte ville dra på

sig det bekymret att få en hustru i huset, som han

aldrig kunde bli kvitt. Men när hon låg och dog,

var det ändå hennes största bekymmer, att Janne

aldrig velat däran, och in i det sista låg hon och

ordnade med allt, hur det skulle ställas.

Sedan gick Janne där ensam och grubblade

öfver, hur han skulle ställa för sig, och han var

både misslynt och förtretad öfver, att han inte såg

sig någon annan råd än att fara till Kallvik, som

låg två mil bort, och fria till en flicka, hvilken

hade ord om sig att kunna sköta ett hus. Ja fick

Jan Karlsson, sedan flickan betänkt sig en smula,

och gift blef han också. Men det var Jannes olycka,

att han ständigt och jämt skulle gå och fundera

öfver, hur i allan tid han skulle bära sig åt, ifall

hustrun och han inte kunde dra jämt. Då var det

inte värdt att komma och försöka göra om affären.

Då skulle prästen lägga sig i saken, käringen skulle

hålla sig till prästen, och då var mannen fast. Men

hur han gick och funderade, så gick det till sist,

som det skulle gå. Janne höll som sagdt bröllop

borta i Källvik, och den första, han friade till, fick

han. Ty det var godt om ogifta kvinnfolk i socknen,

och allihop stridde de och kämpade för att få en

man, som kunde försörja dem.Janne var stor och grof, stark till att arbeta,

långsam och säflig i talet. Svart skägg hade han,

och bruna voro ögonen. Hustrun däremot var liten

och späd, kvick i mun, blåögd och ljushårig. Ung

var hon inte precis, och det skulle Janne också

ha varit rädd för. Ty unga jäntor tänka på så

mycket annat, och här var inte fråga om

käresta-Iek, utan om knog och arbete. Janne var emellertid

nöjd med hustrun, som hon var. Ta i hvad som

helst kunde hon, aldrig var hon ängslig för att

arbeta, och aldrig tog hon humör för småsaker.

En sådan hustru hade Janne aldrig trott, att han

skulle kunna få, och i det hela ångrade han icke

sitt äktenskap. Det såg rent af ut, som om hans

sinne hade lättat, sedan han blef gift, och inte hade

han det så ensamt i skogen heller. Men två barn

fick hustrun inom tre år. Det tyckte Janne blef

väl mycket, och han lät också hustrun höra af

det. Hon vek undan för mannen och höll sitt

lynne uppe, så godt hon kunde. Men så bröt hon

sig i ryggen, hon var ute i skogen och skulle hjälpa

mannen bära ved. Efter den dagen låg hon till

sängs i öfver ett år, utan att någon kunde säga,

hvilken sjuka det var. Så dog hon, och Janne

satt ensam igen, men denna gången med två barn,

och af dem var det yngsta inte mer än årsgammalt.

Inte hade Janne varit så mild mot hustrunalltid, den tid hon låg sjuk, och bara var till tunga,

men när hon var död, sörjde han henne. Ty nu

märkte han, att han inte kunde reda sig själf. Och

nu var det tio gånger värre uppe i skogen, än

det någonsin hade varit. Janne försökte med den

ena pigan efter den andra. Men med ingen ville

det lyckas. Antingen ville pigan inte stanna, eller

också kunde Janne inte behålla henne. Snart blef

det beryktadt, att i Jannes hus kunde ingen hålla

ut. Och Janne gick numera dag ut och dag in och

tänkte inte på annat än det, att om han låtit vara

med att gifta sig, hade han aldrig behöft råka så

illa ut. Så att han var nog inte lätt att ha till

husbonde heller.

Janne gick där mellan ladugården och

bygg-ningen, där barnen sprungo omkring trasiga och

utan tillsyn. Han såg tydligt, att på något sätt

måste allt detta få en ända. Ty den han nu fått

i huset, hon gick bara och slog dank och stal

tiden från vår herre. Men aldrig vågade Jan

Karlsson säga något åt henne. Ty gjorde han det, så

gick hon också, och då stod det inte till att få

en ny, långt lidet på hösten, som det redan var.

Då kom en dag en torpare från en af byarna,

som skulle köpa ett får, och när handeln var

af-slutad, och de båda gubbarna sutto samman vid

en kaffekask, då sade Lars Anders:— Du har det allt svårt nu för tiden du, Janne,

sedan gumman dog.

— Jag har så, ja, medgaf Janne.

— Kvinnfolken är inte lätta att komma omsams

med, menade Lars Anders.

— De är inte det, nej, medgaf Janne.

— Det går ju an, om det är en hustru,

påstod Lars Anders. Hon flyttar inte så lätt, och

så ser hon till, att inte det, som hennes är, går

i pipen.

— Det är olika med det med, invände Janne.

— Det är så ja, medgaf Lars Anders. Men

pigorna är stört omöjliga. Och det säger jag

alltid till Brita Stina. Te hustru kan du gå an, säger

jag. Men gu, om jag ville ha dig till piga. För

aldrig toge du vara på mitt, men väl på ditt.

— Pigorna är inte nu som förr i världen,

insköt Janne.

— Gu är de ej, sade Lars Anders. De ska

springa efter kaffekoppen och dragspelet och

brännvinet med, om det kniper. Min lif, känner jag

inte jäntor, som tar kaskar värre än den värsta karl.

— Men arbetet skyr de, tyckte Janne.

— Du sa" ordet, svarade Lars Anders. Men

då finns det ett knep. Man gifter sig med dem.

Ta en kvinna som piga först och sätt"na på prof.Vill hon sen gå, så ryck fram med giftermålet,

då ska du se, hon stannar.

Det tyckte Janne var bra sagdt, och eftersom

brännvinet nu var slut, satte han korken i flaskan.

— Vet du om nå"n då, som vill flytta till

mitt? frågade han.

— Jag vet det, genmälde Lars Anders. Det

är just Kristin på herrgården. Hon är mer än

förtie år, och hon har varit, där hon är, i tjuge.

Vacker är hon inte, men stor och stark, och det

finns inte ett arbete, som hon skyr för. Hon

kommer, om du talar vid henne, det sätter jag mig

på. För någon gång vill en kvinna ha sitt, och

något tillbud har hon aldrig haft. Det vet jag.

Och jag vet med, att hon har pengar på

sparbanken.

Janne funderade länge öfver detta. Men innan

de skildes, blef det aftaladt så, att när Lars Anders

kom att gå förbi vid herrgården, skulle han se

inom i ladugården på en titt och liksom i

förbigående låta falla ett ord till Kristin om Janne och

hans önskningar för att se, hvilken verkan det skulle

göra. Det var bara en sak, som talade emot

förslaget, och det var, att Kristin var skrifven i

grannsocknen.

— Se här går en sån gröda med kvinnfolk

ogifta, menade Lars Anders, och det finns nogde, som har räknat med dig, nu se"n du är änkling.

Gifter du dig med Kristin, så kan både hon och

du få ett helvete.

Det medgaf Janne, men han fann ändå, att

om fördelen att få Kristin var så stor, som den

andre påstod, så var den svårigheten något, med

hvilket man fick försöka att lirka.

— Här bort i skogen hörs inte, hvad de pratar

i byarna, sade Janne.

— Nej, nej, men fram kommer det ändå,

svarade Lars Anders.

Därmed tog han sin ägande tacka, som han

köpt och betalt, med sig och gick.

*

Aldrig hade det händt Kristin något snarlikt

med det, att hon fick veta om en man, som gick

och tänkte på att gifta sig med henne, ifall hon

passade. Det kom öfver henne så hastigt, att hon

aldrig kom sig för att svara hvarken hi eller ha,

bara stod och suckade och knöt på halsduken och

gick från sitt arbete på blanka förmiddagen och

direkt in i sitt rum. Där satt hon och sturade

vid fönstret bakom pelargonierna och myrten och

tänkte inte på något riktigt, ända till dess att rättarn

ringde i vällingsklockan, och folket kom öfver går-den för att äta middag. Då vaknade hon upp och

följde efter de andra. Men hon kunde knappt

svälja, där hon satt. Maten ville oupphörligt fastna

i halsen på henne. Bara hon tänkte på, hvad som

händt, blef hon alldeles förvirrad inför de andra,

och så fort någon talade henne till, skvatt hon

upp, som om hon gjort något ondt.

Hur hon kom ut i ladugården den

eftermiddagen, det visste Kristin aldrig. Och en lycka var,

att hon genast fick så mycket att sköta. Eljest

hade det aldrig gått väl. Men allt som stod öfver

sedan förmiddagen, det skulle göras nu, så att ingen

fick något att säga. Och Kristin fäktade med ämbar

och mjölkkannor, sträfvade och slet, så att hennes

ansikte brände. Men ändå kunde hon inte glömma

de nya tankarna, hvilka hamrade och bultade i

hufvudet, så det susade för hennes öron. Ut och

in i båsen gick hon, strök sig mot kreaturen,

mjölkade och ansade dem. Inne hos fåren stannade

hon länge, och hon var så darrhändt, när hon

tog i något, så att hon trodde, hon skulle tappa,

allt hvad hon hade i händerna. Så rädd för

allting var Kristin denna kväll, att hon knappt vågade

se kräken i ögonen. Ty då kände hon, att gråten

satt henne i halsen. Började hon en gång med

sådant, då visste Kristin, att det blef rakt slut förhenne med en gång, och för sitt lif ville hon inte,

att någon skulle se, hur hon hade det.

Aldrig hade Kristin kunnat tro, att det fanns

så många tankar till som alla de, hvilka nu

strömmade öfver henne. Litet hade hon alltid varit van

att tänka, och något, som tvingade henne till det,

hade aldrig händt henne förr. Det var en gång

förstås, då, när Blomkvist for. Men det var så

länge sedan nu, som om det aldrig hade varit,

och så var Kristin ung då. Och det var en skillnad.

Det visste hon nu, fastän hon aldrig tänkt mycket

på det heller.

Den tid var nu länge sedan förfluten, då Kristin

längtade efter en vän. Ty det hade hon lärt sig

af lifvet, och det visste hon, att ungdomen förgår,

och kärlekens fröjder äro korta. Lita på en

mansperson, som vill ha sin vilja fram, det kan man

göra, när man är ung och dum, och det ännu är

roligt att leka. Men när man lärt sig, att karlarna

komma och gå, som de vilja, och ingen kan hålla

dem kvar, då är man glad att få sitta ensam på

sitt rum med sina möbler och blommor och veta,

att där får man sitta till döddagar, och där stör

en ingen.

Men det var just, hvad Kristin inte kunde veta,

och med hvart år hade den tanken ryckt henne

närmare: »Hvem ska se om mig, när jag en gångblir gammal och inte längre kan arbeta?» När

hon var ledig från arbetet, och kärlekstankarna inte

ville komma som förr och skingra det trumpna

allvaret på hennes runda ansikte, då hade denna

tanke börjat komma i stället: »Hvad ska det bli

af mig, när jag inte kan arbeta? Mor och far är

döda, och den släkt, jag har, är så långt borta,

så den vet inte, om jag lefver eller är död, lika

litet som jag vet något om den. Här i socknen

är jag skrifven, och går det mig väl, så kommer

jag på fattighuset.» Kristin hade varit inne på

fattighuset och sett, hur där var, trångt och många i

ett rum, ville det sig väl, gubbar och gummor om

hvarandra, gummor, som trätte, och gubbar, som

voro oanständiga. Kristin blef hemsk till mods,

bara hon tänkte på hvad hon då sett, hon, som

aldrig kunnat lida annat än att vara ensam och

åtminstone ha det snyggt. Och fanns det icke plats

på fattighuset, då blef det ingen annan råd, än

att hon fick komma på socknen som så många

andra, skickas ur gård i gård, om det var varmt

eller kallt, sommar eller vinter, fösas socknen rundt

med ett bylte kläder och en byrå, om hon då hade

nån kvar, och höra folk tacka Gud, när de blef

henne kvitt.

Så var lifvet, det visste Kristin, och så hade

hon ofta tänkt att det till sist måste gå henne.Men allt detta hade varit så långt borta. Det hade

varit som döden, något, som skulle komma, men

som hon inte behöfde tänka på, så länge hon var

frisk och stark och gick i sitt arbete. Nu hade

allt detta kommit henne så besynnerligt nära, nu

när hon fått höra, att det dock fanns en, som

ville gifta sig med henne, så att hon fick sitt eget

och slapp dö i främmande säng.

Det gick veckor, och det gick månader, och

under denna tid började Kristin att tänka vidare

på sig själf och höra sig för. Det hon fick höra,

var inte roligt. Ty på Dalbyboda gick folket och

väntade, att baron skulle sälja gården och flytta

till stan, och gjorde han det, var ingen längre säker

om sitt. Hvarför han skulle behöfva göra det, visste

ingen med säkerhet. Men nu för tiden fanns det

ju så många, som var tvungna att sälja, och farligt

mycket med pengar gick det åt förstås med hästar

och vagnar och fin mat och vin för hvarenda dag,

främmande från Stockholm och utrikes resor. Och

kom det då en bonde och köpte gården — sådant

hade man hört förr — då fanns ingen nåd. För

tjäna hos herrskap gick väl an, fast det också kunde

vara svårt nog. Men den som tjänade hos en

storbonde och inte orkade släpa från morgon till kväll

eller var något till åren, den kunde gärna packa

in. Det visste Kristin. Och kom det bara en främ-mande, han måtte sen vara, hvilken han ville, så

hade hon ändå inte tjänat honom i mer än tjugu

år, och han behöfde inte bry sig om, hur länge

hon tjänat hos en annan.

Allt det där tänkte Kristin inte en gång, utan

hvar dag, som gick, kom alltid med någon ny

fundering i släptåg, och tankarna, som väckts af

möjligheten att få sitt eget, kommo så nya och

underliga upp ur hennes oordnade inre, därför att

aldrig skulle hon vågat tänka på detta, som hon

gjorde, ifall inte möjligheten att komma ifrån

alltsammans plötsligt lyst fram som ett ljus i natten

och låtit henne se alltsammans, som det var.

Aldrig hade Kristin förr styrt för sig själf. När

hon först for upp till Stockholm, då var det modern,

som sade, att hon skulle resa. Och så reste hon.

När hon sedan kom i ladugården på Dalbyboda,

var det frun på kommissionskontoret, som skickade

henne i väg. Ingenting hade hon någonsin

bestämt själf, och när hon nu skulle försöka, var

det så ovant alltihop, så Kristin visste inte, hvar

hon skulle börja eller sluta.

Hon gick bara och väntade på, att Janne skulle

låta höra af sig, och hvar kväll undrade hon

öfver, att han inte kom. Kristin hade inte svarat

Lars Anders något bestämdt, bara stått där och

fubblat. Men det visste hon inte själf, hon trodde,att den andre måste ha sett på henne, att hon

gärna ville, och hon förstod inte, att hon i stället

för att bara stå där och mena, borde ha nappat tvärt

och sagt ifrån, att så och så ville hon ha det. Men

vecka efter vecka gick, och en vacker dag, när

Kristin skulle gå ut på gården, där det var mörkt

på vintermorgonen, steg hon i snön till långt upp

på benen. Yrvädret rasade omkring henne, de

gamla träden på gården rasslade med sina bara

grenar, och endast ur köksfönstret lyste ett ensamt

darrande ljus ut öfver det hvita på marken.

Då förstod Kristin på ett vis, att något måste

hon göra. Rådlös var hon, och ingen hade hon

att fråga sig för hos eller bedja om hjälp. Hon

gick bara ensam med sig själf, och aldrig hade

hon trott, att hon skulle kunna få mod till det,

som hon nu gjorde. Kristin gick nämligen

alldeles på eget bevåg rätt in till baron själf och

knackade på hans dörr, som hon inte gjort under

alla de år, hon mjölkat hans kor och ansat om

fåren, och när hon kom in, och husbonden

förvånad frågade, hvad Kristin ville, tyckte hon, att

hon kunde skämmas ögonen ur sig. Aldrig för

sitt lif skulle hon kunnat säga honom, hvad det

var, hon egentligen ville. Hon bad bara, att hon

skulle få ledigt för två dagar, och hon ljög, atthon hade en släkting, som var sjuk, och som hon

ville få hälsa på.

Kristin fick lof att gå, och tidigt nästa morgon

gaf hon sig i väg. Mycket snö hade fallit, och

någon väg fanns inte i skogen. Mången häst skulle

tvekat att gå fram med en släde, där Kristin nu

gick. Men Kristin tvekade icke. Hon gick den

väg, hon måste gå. Ty hon visste, att det gällde

lifvet, och hon hade fått skräcken i blodet, den,

som fattigt folk talar om, och som drifver människan

att göra det omöjliga. För hvart steg hon tog,

sjönk hon ned till knäna, och den väg, hon hade

att gå, var lång och svår och gick mest genom

skogen. Efter snöfallet hade kylan kommit, och

där hon klef fram, låg snön tät öfver granarna.

Som ett hvitt täcke sträckte den sig ren och tjock

in under trädens böjda grenar, så långt ögat kunde

nå, och ur dunklet mellan snåren hördes ljud som

af suckar och prassel, snön föll med tunga fall

och gjorde gropar i det hvita täcket, blåsten hven

genom furorna, och de små enarna krökte sig under

det tunga hvita, som böjde dem ner.

En enda tanke dref Kristin fram, tanken att

göra hvad som helst, hellre än att komma på

socknen. Så tungt var det att gå, och så hårdt fick

hon arbeta för att komma fram, att hon nu hade

glömt skammen att komma i en mans hus, hvil-kens hustru hade dött, och som nu begärde henne

för en tid, därför att han ville se, om han hade

lust att behålla henne. »Det slutar med elände,»

tänkte Kristin, där hon gick. »Ung är jag inte

längre, och hålla honom kvar hos mig kan jag

inte, om han inte själf vill. Han tar mig för en

tid, och så finner han en annan, som är honom

bättre i lag. Så många finns det, som vill ifrån

det värsta i lifvet, att en annan får han alltid. Då

kastar han mig bort och tar henne, och jag får

gå igen, skämd och föraktad inför alla människor.»

Så tänkte Kristin. Men ändå gick hon. Ty hoppet

dref henne fram, hoppet, att Janne ändå skulle

behålla henne och inte göra henne olycklig, hon,

som i hela sin tid lefvat ett ärbart lif.

Timme efter timme gick Kristin så. Hennes

fötter började värka af kölden, för hvarje steg hon

tog, kom hon långt ner i snön, våt var hon in

på bara kroppen, frös gjorde hon också, och dock

dröp hennes panna af svett. Men ändå gick hon

vidare, och det var skräcken, som dref henne, den

skräck, hvilken kommer i blodet, och hvarom hon

ingenting vetat förr, men som blef vaken den dag,

då hon varsnade möjligheten att få något bättre.

Det var ej längre tankar, som gingo genom hennes

hjärna. Det var stumpar af tankar, lösryckta ord

af allt det, hon hade försökt hålla samman i helasitt lif, men icke kunnat. I hennes hjärna

spökade fattighuset, och på samma gång såg hon

sockenkärran, hvilken släpade henne själf, och hvad

hennes var, från dörr till dörr. En skam syntes det

henne också, att hon, som var till åren ren, skulle

gifva sig utan kärlek åt en man. Kanske var det

synd också? Katekesen kom upp i minnet, där hon

gick, och hvad prästen sagt för länge sedan, när

hon var ung och svartklädd och stod på gången

i kyrkan hemma. Så kom tröttheten på hela lifvet

och allt, som fanns, och dränkte minnena. Åter

tänkte hon icke på annat än snön, som gaf vika

under hennes steg. Ljudet af fen ensam fågels vingar,

som prasslade genom granskogen, kom henne att

spritta till. Hon såg sig själf som gammal och

tyckte, att hon snart skulle dö. Men på nytt

arbetade sig fruktan upp inom henne, fruktan för att

komma hem igen och ingenting ha uträttat, hon

tänkte på Janne och hans, och undrade hur

allting där var. Fram genom skogen gick Kristin,

och till sist tänkte hon på ingenting annat, än att

hon skulle komma fram, ja, inte ens på det.

Då såg Kristin genom skogen, som glesnade,

en trång, öppen plats. På den platsen skymtade

två byggnader, och ur den enas fönster lyste ljus,

som kastade strimmor ut öfver snön. Den andra

låg mörk och liten bakom skogskanten, öfver hvil-ken lyste som ett band af gult och rödt. »Där

är ladugården,» tänkte Kristin; hon suckade, när

hon såg, hur liten den var, och att vägen dit var

trampad upp och icke skottad. Kristin stod och

såg på detta ute i skymningen. När hon steg upp

på trappan och trampade af sig den värsta snön,

satt det kvar i henne som en känsla af agg öfver,

hur liten ladugården var, och hur dålig vägen.

Och ännu när hon öppnade dörren och steg in,

följde henne samma tanke.

Eldskenet och värmen från stugan slog emot

Kristin, så att hon kände sig matt, och när hon

blinkat med ljuset, så att ögonen klarnat, såg hon

Janne stor och bred [sitta som en mörk skugga"

nedlutad öfver något, som han arbetade på,

bredvid spisen. Hvad han höll på med, såg inte Kristin,

ty hennes ögon voro för trötta att se. Men objuden

gick hon fram och slog sig ned, och mannen, som

satt vid spisen, bjöd henne inte vara välkommen.

Han såg bara ned på sitt, och det var, som om

han ingen väntat.

Till sist lade Janne undan det han hade för

händer och satte sig att se stint på den väntande

kvinnan.

— Det är Kristin, kan jag tro, som har

kommit, sade han till sist.

Kristin kom sig inte för att svara annat änja. Olycklig satt hon och såg sig omkring i det

halfskumma rummet. Allting därinne var i

oordning, möblerna stodo snedt, och skuradt hade det

nog inte varit på länge. Längst bort i vrån mellan

fönstren stod en oredd bädd utan lakan, i hvilken

något rörde sig. Dit bort stirrade Kristin länge,

och när hennes ögon vant sig vid skymningen,

såg hon, att det var två sofvande barn, som lågo

under ett gammalt täcke.

— Här ser inte mycket ut, anmärkte Janne, som

följt hennes blick.

— Här skall skuras, sade Kristin.

— Ja, svarade Janne. Det skulle så. Men det

är inte mitt göra. Det skulle bli ditt, det. Och

lagården. Och barna. Och maten. Mat finns här.

Men det är ingen, som kan kokan.

— Har du ingen piga? fick Kristin fram.

— Nej, hon gick i går, sade Janne. De vet

inte, hur de vill hat nu för tiden.

Det var som en befrielse, tyckte Kristin, att

pigan hade gått, så att inte något kvinnfolk mer

än hon fanns i huset. Ledt var det ändå. Men

var hon ensam med Janne, var det alltid så mycket,

att ingen behöfde gå och höra på, hvad de två

talade om. Hon drog en djup suck af lättnad,

och Janne, som hörde den, förstod henne. Men

han tänkte på samma gång: »Nu tror hon att jagär rådlös, och därefter tänker hon morska upp

sig.» Men så såg han på Kristin igen och märkte,

att hon såg menlös och beskedlig ut. Men som

han ändå fruktade att liksom gifva henne något

öfvertag, ville han i början inte säga något

be-stämdt för att inte förhasta sig.

— Du har väl gått långt, kan jag förstå, sade

han i stället.

— Jag har gått hela vägen, kom svaret.

Hm! Jaså! tänkte Janne. Har hon gått hela

vägen? Janne hade tänkt, att hon hade haft skjuts

åtminstone så långt, som byvägen räckte.

— Har de så ondt om hästar på herrgårn?

tyckte han därför.

— Jag ville inte tala om, hvart jag skulle gå,

svarade Kristin och såg ned.

— Inte det. Nenej, sade Janne.

Men inom sig tänkte han: »Har hon gått den

långa vägen i snön, då är hon allt angelägen, och

då är det jag, som har öfvertaget.»

— Kanske Kristin tänker stanna här nu med

detsamma? sade han därför tvärt.

— Nej, tyckte Kristin. En ska väl se sig för

först, tänkte jag.

Janne satt och såg på Kristin, och ju mer han

såg på hennes bastanta kropp, de stora, grofva

händerna, hvilka blifvit mjuka af arbetet med mjöl-ken, det runda, fylliga ansiktet och hakan med sin

lilla påse, desto mera fann han, att Kristin var

en kvinna efter hans sinne. Men ännu ville han

intet afgörande säga. Först tog han fram mat och

bjöd henne. Det var potatis och bröd. Något

annat hade han inte. Kaffe fick Kristin koka

sig själf.

Och som hon nu gick där och ställde med sin

egen mat, kom det öfver henne så underligt tungt,

att här skulle hon gå i alla sina lifsdagar. Och

dock försökte hon se allt i en så bra dager som

möjligt. Janne såg beskedlig ut, tyckte hon. Det

var säkert intet ondt med honom. När han talade,

lät han inte elak, och själf var hon inte svår att

komma öfverens med, det visste hon då.

När hon ätit, öppnade Janne dörren till

kammaren och visade henne, hvar hon skulle ligga.

— Annars ligger ingen där, sade han kort.

Kristin gick in i kammaren och började göra

i ordning. Därinne var snyggt och rent, och det

syntes, att ingen varit där på länge. Möbler fanns

där också och en väggklocka, som gick. När hon

sett det, kände sig Kristin lättare om hjärtat, och

hela tiden såg hon Janne som en stor mörk skugga

sitta vid spisen, där elden brann. Ingenting sade

han, och ingenting sade Kristin. Båda kände de

med sig, att i hufvudsak var allt ordnadt, och bådahade den känsla, som kommer öfver människor,

hvilka behöfva hvarandra. De voro blidt och

vänligt stämda, och hvar och en ville gå den andre

till mötes, så långt som möjligt var.

Men när Kristin kommit ned i sin bädd, och

allt blifvit tyst, så att hon inte hörde annat än

pickandet af väggklockan, som gick, då for det

igenom henne en kall tanke:

— Om han inte gifter sig med mig till sist,

utan låter mig gå, då kommer jag ä n d å på socknen.

Så trött hon var, höll henne den tanken vaken,

hela natten plågade den henne i sömnen, och när

hon vaknade, satt den ännu fast i hennes hjärna,

borrade och pinade. Som om hon redan varit

hemma där, steg Kristin upp före Janne, gjorde upp

eld i spisen och satte på kaffepannan. När så dagern

kom, och hon såg, hur allting såg ut, blef hon rent

förtviflad. Men det värsta måste hon ändock ha

bort. Hon tog barnen, ett efter ett, tvättade dem

och hjälpte dem med deras kläder. Därefter lade

hon sig utan att bli ombedd ned och skurade golfvet.

Hela tiden som hon gjorde detta, tänkte Kristin:

»Han ska väl se, att jag vill göra, så godt jag kan.

Då kanske han ger med sig till sist och behåller

mig.» En dunkel känsla af att ställa sig in kom

för första gången i hennes lif öfver Kristin, och

det var nöden, som dref instinkten fram. Ty isådan nöd visste hon sig aldrig ha varit förr, och

den hade hon kommit i, utan att någonting hade

händt, bara för att hon, så godt hon kunde och

förstod, hade börjat att tänka.

Janne gick hela tiden ut och in och såg på

allt detta, och han kunde ju inte neka för sig själf,

att Kristin såg ut att vara af annat slag än de

kvinnfolk, han på sista tiden haft i huset. Därför blef

han mild i hjärtat och försökte rent af att visa

sig vänlig. Han skulle ändå ned ett ärende till

Källvik och därför måste han spänna för hästen.

Då kunde ju Kristin få åka med honom, så långt

de hade samma väg; alltid blef vägen på det viset

lindrigare för henne. Och Kristin satt med Janne

i pinnskrindan, och fot för fot gick hästen fram

genom snön samma väg, som hon förut hade gått.

Hela tiden satt hon med hjärtat i halsgropen och

väntade på, att Janne skulle säga något om just

det, som hon ville höra. Men Janne satt där stor

och bred och ryckte i tömmarna. Då och då sade

han ett ord, om korna och vattenbärningen och

veden och hushållet. Men hur de båda skulle ha

det sinsemellan, därom sade han inte ett ord. Bara

en gång frågade han om något, och då föllo hans

ord så:

— Det finns ingen fästman inte?

— Nej, svarade Kristin.— Och ingen har det varit heller?

— Det är så länge sen nu, så det är nog

glömdt, svarade Kristin och bet ihop tänderna.

Då slutade frågorna, och Blacken gick vidare

med skjutsen genom skogen.

Till sist höll Janne stilla vid byvägen och sade:

— Nu är vi framme vid din väg. Min går

åt höger.

Då var det inte något annat för Kristin att

göra än stiga ur och tacka för skjutsen. Det gjorde

hon också. Men hon såg så olycklig och förvirrad

ut, där hon stod, att till och med Janne måste

se det. Och som om han plötsligt erinrat sig något,

hvilket han förut glömt, sade han betänksamt:

— Ja, det där andra får vi väl tala mera om,

när du kommer.

Därmed ryckte han i tömmarna och lät hästen

lunka vidare. Glad var Janne, att han sluppit säga

mer. Hela tiden hade han fruktat, att Kristin skulle

komma med fordringar, och då hade han väl fått

bita i det sura äpplet och låta lysa för dem med

detsamma. Ty det såg han, att Kristin var inte

en sådan flicka, som man låter gå. Men fick han

vänta, så var detta bättre, och Janne körde till byn

med godt mod och nöjd med sin tillvaro.

Men Kristin såg på skjutsen och bondens

skinnmössa, som försvunno bakom den snöiga talldungen.Där åkte nu Janne ifrån henne och tog med sig

svaret, som hon aldrig fått, på frågan, som hon

aldrig kommit fram med. Det blef oredigt för

henne, allt hvad hon tänkt och gjort, och där hon

nu gick, visste hon egentligen lika litet som förut.

Men så mycket var det alltid, så att hon hade sett

Janne, och då hade hon ju ändå inte alldeles köpt

grisen i säcken.

Det blef svårt för Kristin att skiljas från

Dalby-boda, som hon blifvit så van vid, och där hon

lefvat så länge. Svårt var det att komma ifrån

allting, det var visst och säkert. Korna, fåren,

kalf-varna, barnen och alla, som hyllat sig till henne,

dem, som hon gått och pysslat och talat med i

alla sina dar. Men värre var det med den lilla

kammaren, som låg innanför bryggstugan. Så i

fred och för sig, som hon där haft det, det fick

hon då aldrig mer, det visste Kristin. Det gick

an ändå, att byrån och golfmattorna, pelargonierna

och annat smått, som hon hade, det fick hon ta

med sig. För det var ärligen hennes. Kanske skulle

också herrskapet ge henne något, när hon for, så

länge som hon hade tjänat på gården. Och Kristin

tänkte också på det, att hade hon något med sig

när hon kom, så alltid kunde det göra sitt till i

själfva hufvudfrågan. Besynnerligast af allt var det

ändå, att hon kom med en myrten, och att honsparat den så länge, fastän hon varit bjuden pengar

för den. Något skulle väl det också betyda.

Tänkte gjorde Kristin inte längre, ty det var

hon inte van vid, och med sådant stod hon inte ut.

Nu var det ändå gjordt, som gjordt var, och dit

hon skulle, dit skulle hon. Men det värsta Kristin

hade att utstå, var ändå, när hon skulle tala vid

baron. Det gick inte att huttla med det längre.

Ty Janne hade sagt, att skulle hon komma, skulle

hon komma snart. »Det fanns flere bud» hade han

sagt, »och platsen kunde bli upptagen.» Om det

var sant eller inte, det visste inte Kristin, men

möjligt var det alltid, och så mycket förstod hon, att

här var det bättre att hoppa i än att krypa.

Därför kom Kristin in till baron, utan att veta,

hvad hon riktigt skulle säga honom. Så rödmosig

i ansiktet och varm öfver allt, som Kristin nu var,

när baron nu stod där och såg på henne genom

näsglasen med hornbågarna, hade Kristin aldrig känt

sig i hela sitt lif. Nu gick det inte att komma

med undanflykter längre. Nu fick hon lof att säga

allting, som det var, med rena ord. Vänlig var

baron nog, och bra att tala med, Kristin kunde

aldrig säga annat. Men så han frågade om allting,

och så han lade ut det! Kristin förstod inte mycket

af, hvad hon nu fick höra. Det var nätt och jämt,

att hon hörde, hvad han sa. Så skämdes hon,där hon stod, skämdes för sig själf och hela sitt

fattiga lif, så att hon fick ta tag i stolen, där hon

satt, med båda händerna. Men hon höll på sitt

hela tiden. »Annars vet ingen, hur det går. Jag

kan komma på socknen till sist annars.» Det höll

hon fast vid som det hälleberg, på hvilket hon

byggt sin tro. Och till sist kom hon ut och hade

fått löfte att bli fri till den första mars, fast det

var före flyttningen.

Men då var Kristin också, som om de hade

dragit henne ur sjön. Och när hon den kvällen,

satt i sitt rum, då kände hon, att nu när hon sagt

upp sig, nu hörde hon inte längre gården till,

nu hade hon på hela jorden ingen annan än Janne.

Hon skulle velat skrifva till honom och tala om,

hur det var. Men hon kunde inte det heller. För

hon visste ju inte hans tillnamn. I stället satt hon

och försökte tänka så smått på honom. Men inte

heller det ville lyckas. Hon kunde inte komma

ihåg, om han hade skägg.

Så kom Kristin från fattigdomen i Småland till

kommissionskontoret i Stockholm, från

kommissionskontoret till herrgården och från herrgården

till Janne, som bodde längst bort i skogen på Tån.

Hos honom stannade Kristin i alla sina lifs dagar,

skötte honom, hans barn och hans hus, och hon

flyttade aldrig. En gång fick hon lof att slå påden strängen, och det var, när hon tyckte, att Janne

dröjde för länge med bröllopet. Kristin hade knappt

trott sig själf om att våga säga ifrån så pass, soni

hon gjorde. Men när hon såg, att det tog skruf,

blef hon glad. Ty då behöfde ingen ha något att

säga, och då visste hon, att Janne inte ville bli af

med henne heller.

Det blef bröllop i kyrkan, och Kristin klippte

sönder sin myrten till högtiden. En tjockare och

reelare brudkrona hade inte många haft, det såg

Kristin tydligt, och det var hon nöjd åt. Hela

kyrkan var full med folk, klockaren spelade och

sjöng, och prästen talade så innerligt vackert.

Eldröd i ansiktet hörde Kristin på hans ord och tänkte

på sin myrten, och att hon nu stod här inför hela

församlingen och blef ärligt vigd vid en hederlig

man. Hela tiden runno tårarna utför Kristins kinder,

och när hon skulle säga efter prästens ord »härmed

tager jag dig Jan Karlsson till min äkta man», var

hon så öfverväldigad af stolthet och rörelse, att

hon knappast orkade få fram orden.

I det hela var hon så nöjd både den dagen

och efteråt, som någon människa gärna kan vara

i lifvet, och när hon kom hem från kyrkan och

fått af sig brudstassen, skulle hon ha velat tacka

Janne, för att han handlat redligt mot henne i alla

fall. Men hon kom sig inte för med det, ty mångaord hade inte varit Kristins starka sida. I stället

tänkte hon på sin ungdom och på Blomkvist, på

hur underligt allt hade gått henne, och hur bra

allting blifvit till sist. Det hon nu hade fått, kunde

ingen taga ifrån henne, och vid ensamheten i skogen

var hon så väl van, att hon aldrig ens lade märke

till den.ANDERSPETTERS

PENGARPå ett dåligt hemman långt ut i hafsbandet

satt en bonde och grubblade öfver, hur han skulle

kunna skaffa sig pengar. Hemmanet var inte så

dåligt, som bonden trodde. Ty där växte bra skog.

Men bonden hade aldrig kommit att tänka på, att

skogen kunde vara värd så mycket, ej heller att

den kunde huggas ned och förvandlas till pengar.

Bonden hette Anders Petter, och på de sista åren

hade allt, hvad han företagit sig, gått käpprätt emot,

hvad han önskat och trott. Skörden hade slagit

fel, garnen blefvo förstörda en stormnatt, och hans

son for till Amerika, när han inte såg sig någon

råd att slippa från att excersera beväring hemma

i Sverige.

Men i trots af att han var femtiofem år fyllda,

gick ändå Anders Petter och tänkte sig, att en vacker

dag kunde bladet vända sig för honom så väl som

för många andra. Hans hustru var äldre än han,

gammal och skraltig efter många barnsängar. Kunde

inte hon dö? Och kunde inte han gifta om sig?Kunde han inte få nya barn, i stället för alla dem,

som dött, och honom, som farit till Amerika? Och

om också inte gumman dog, så kunde han väl lefva

lycklig för det, och allting kunde bli förbytt och

bättre, än hvad det nånsin hade varit.

Anders Petter gick nämligen och hoppades på

bättre dagar. Det gjorde hans hustru också, och

hade inte båda två gjort det, då hade de aldrig

stått ut med lefnadsbördan. Ty som det nu var,

så hade de det tråkigt, och riktigt sams i

hvardagslag voro de inte heller, om sanningen skall fram.

Midt emot Anders Petter bodde på andra sidan

fjärden en annan bonde, som hette Johan Agust.

Han var nämndeman i sin by och en ganske tät

karl. Han bodde inte längre bort, än att hela

vintern och på våren, innan löfven spruckit ut,

kunde man från Anders Petters se taket af

boningshuset på Johan Agusts gård och en skymt af

glasverandan, som var tillbyggd för sommargästernas

skull. Johan Agust hade nämligen haft det bra

under alla de år, då Anders Petter haft det dåligt.

Både skörden och fisket hade slagit till, och hans

son hade aldrig fallit på att resa till Amerika.

Därför var det heller inte fritt, att både Anders Petter

och hans käring tittade snedt, när de sågo öfver

till Johan Agust och afundades honom, kännande

agg mot hans lycka i sina hjärtan.Men Johan Agust, som hade det bra, tyckte

för sin del, att han gärna kunde ha det litet bättre,

och detta kom af, att Johan Agust hade läst i

bladen, där han fått lära sig, hur folk kunde tjäna

pengar som gräs i en handvändning. I synnerhet

hade han läst brandartiklarna om det olyckliga

Norrland, där befolkningen utsuges genom oblyga

spekulationer, bch skogarna säljas för en spottstyfver,

medan köparna, som sälja i andra hand, sitta och

bli miljonärer. Nu hade moralen i dessa artiklar,

hvilka allesammans gingo ut på att visa, hur orätt

sådant är, gått Johan Agust totalt förbi. Dels

förstod han kanske icke riktigt allt det vackra och

uppbyggliga, som artiklarna innehöllo, dels var han

måhända icke funtad så, att detta vackra och

uppbyggliga passade honom. Ty aldrig hade det ens

i drömmen fallit Johan Agust in, att han för sin

del skulle kunna känna några skrupler, när det

gällde att förtjäna pengar. Därför gick moralen

i brandartiklarna honom förbi, Johan Agust tog

egentligen mest intryck af det faktum, att så grofva

pengar kunde tjänas på skog, och mer än en gång

tänkte han för sig själf:

— Vore jag bara i Norrland, så vore det väl

raggen, om inte jag också skulle kunna hålla mig

framme.

Men nu var Johan Agust inte i Norrland, intetänkte han heller att någonsin fara dit. Som en

klok karl började han i stället att spekulera på den

skog, han kunde komma åt, och mer än en gång

satt han nere vid skötboden och tittade öfver till

Anders Petters, innan han kom sig för med att en

vårmorgon taga ökan och ro öfver sundet, där

skogen stod våt i majsolen.

Johan Agust rodde förstås förbi hos Anders

Petter, utan att så mycket som titta uppåt fönsterna,

och han var långt på andra sidan om udden, innan

han vågade sig på att gå i land. När han väl

kommit så långt, gick han skogen rundt och

tvärsigenom, mätte och räknade, så godt han kunde.

Och när han gjort det arbetet ifrån sig, vände

han om hem och sade inte ett ord åt någon

människa.

Men när han väl varit där en gång, kunde

han inte hålla sig ifrån att komma dit flere. Johan

Agust hörde till dem, hvilka behöfva se och tänka

på samma sak flera gånger, innan de fatta ett

beslut, och för hvar gång han kommit hem igen,

var det nästan, som om man undrat, ifall det kunde

vara säkert, att skogen stod där likadan, som när han

sist såg honom. Därför gjorde Johan Agust många

resor öfver till Anders Petters skog, för hvar gång

tog han allt längre och längre lofvar i sjön, för

att icke uppsåtet skulle märkas, och när sommarenkom, lät han gäddraget släpa efter båten för att

ingen skulle kunna misstänka annat, än att

nämndeman roade sig med litet oskyldigt fiske. Men hur

det var, började Anders Petter ändå att undra,

hvarför Johan Agust så tidt rodde förbi åt samma

håll, och en dag, när han sett honom som vanligt

ro fram öfver fjärden och försvinna bakom udden,

begaf sig Anders Petter ut på spaning, och för

säkerhets skull tog han en omväg genom skogen

för att på så sätt komma under fund med, hvart

den andre skulle hän.

Emellertid bar det sig inte bättre, än att Anders

Petter kom till synes öfver ett bärg, just som Johan

Agust höll på att göra fast ökan. Glad öfver sitt

lyckade knep med ginvägen genom skogen, blef

han stående och tittade ned, och just som den

andre började gå in mellan granarna, hojade Anders

Petter till, så att Johan Agust blef tvungen vända

sig om.

Anders Petter var tindrande arg. Hvad skulle

den andre i hans skog att göra? Johan Agust

var skamsen, att den andre kommit på honom,

och han kom sig knappt för med att hälsa.

Därför blef det i början inte mycket sagdt, när de

båda möttes.

— Det är ingen liten skog, du har, sade JohanAgust till sist och såg ut, som om ingenting var

i vägen.

— Är det den, du far och tittar på nu om

dagarna? genmälde Anders Petter.

Han förstod ingenting, och därför blef han

ändå argare.

Nu kunde Johan Agust ha klämt till. Men

det ingick inte i hans vanor att gå rakt på saken.

Därför svarade han i stället:

— Jag får väl gå, hvar jag vill.

Härigenom var uppslaget, gifvet till ett stort

gräl, hvarefter gubbarna skildes som fiender. Johan

Agust sköt sin öka från land och rodde rasande

hem igen.

I två månader gick Anders Petter och

grubblade öfver, hvad nämndeman Johan Agust menade

med att gå omkring i hans skog och sedan inte

vilja tala om, hvad han gjorde där. Det blef höst,

sommargästerna flyttade in, björkarna skiftade i gult

och rödt, det blåste svart öfver fjärden. Men ännu

visste Anders Petter inte, hvad den andre hade

velat i skogen. Och när nu kvällarna blifvit

mörkare, hade han god tid att grubbla sig till en ilska,

som skulle komma att räcka.

Då kom en dag, när blåsten stillnat af, Johan

Agust roende öfver fjärden. Denna gång rodde

han inte förbi, utan lade i land vid Anders Pettersbrygga, och sedan han fastgjort ökan, gick han

rätt uppför backen, öppnade förstugudörren och

steg in. Och denna gång hade han med sig ett

stort fullskrifvet papper, som han lade framför sig

på bordet, när han satte sig ned.

Anders Petter hade sina tankar för sig och

var full af sin stora förargelse, hvilken legat till

sig under sommaren. Därför bjöd han inte Johan

Agust på någon välfägnad, utan såg stint på

honom, väntande på, hvad komma skulle.

— Det var länge sen, vi båda taltes vid,

menade Johan Agust.

— Det var så, ja, tyckte Anders Petter. Och

när det sist hände, var du inte så fogliger, som

du är nu.

— Jag var inte det, nej, medgaf den andre.

Men då visste jag inte, hur jag ville ha det, och

därför sa jag inget.

— Jaså, du vet det nu, sade Anders Petter.

Men för sig själf tänkte han: »Mig lurar du inte.»

Då hostade Johan Agust ett långt tag och

sträckte fram handen.

— Vi båda ha väl alltid varit goda vänner,

sade han.

Anders Petter tog emot den utsträckta handen.

— Det har vi, svarade han. Men i hjärtat

undrade han: »Jojo, din räf, hvad är det nu du vill?»Det lät alldeles, som om Johan Agust kunnat

höra den andres tankar, och det är också mycket

möjligt, att han kunde. Ty denna gång gjorde

han inga vidare undanflykter, utan gick rätt på

saken och började:

— Jag har tänkt, att det kunde vara bra för

dig, om du finge sälja din skog.

— Ville du köpan då? sade Anders Petter.

Hjärtat satt honom i halsgropen, och allt hvad

han hade tänkt och drömt om pengar och

möjligheter och bättre dagar sköt upp inom honom,

så att han tyckte, han var nära att kväfvas. Men

Anders Petter visste också, att visade han sig nu

angelägen, skulle han bara förlora på, hvad han

lät den andre se. Och därför satt han där och

stirrade, som om han ingenting hört, och lät Johan

Agust tala.

Men Johan Agust visste också, att ord ibland

kosta pengar. Därför lät han det han ville säga,

komma långsamt och besvärligt, som om han släpat

timmer på barmark.

— Vill du inte sälja då? frågade han och gjorde

min af att stoppa in papperet.

— Det kommer an på, hvad du bjuder.

— Ne-ej. Det är väl du, som rår om skogen,

som ska säga, hvad du vill ha.— Jag har aldrig sålt nån skog och aldrig

bedt nån om att köpa.

Slutet blef, att Anders Petters Eva kom in och

satte på kaffepannan, och Anders Petter hämtade

fram tillbehöret ur skåpet. Sedan vecklade Johan

Agust upp sitt papper, och Anders Petter fick fram

glasögonen. Han såg illa på nära håll.

Men medan Anders Petter läste, fick han klart

för sig, att den andre nog ville köpa skogen, men

att han själf inga pengar skulle få. Han läste om

och om igen, och hans läppar rörde sig, som om

han suttit i kyrkan. Han förstod inte affären. Och

det harmade honom.

— Hvem har satt upp det här? sade han till sist.

— Det har Bertil i byn, svarade Johan Agust.

— Har I blifvit så fina vänner? sade Anders

Petter.

Det var en gammal historia, att nämndeman

Johan Agust en gång för många år tillbaka hade

lurat på Bertil, som var kyrkvärd en häst, och

det egna med den hästen var, att han var blind.

Denna affär uppgjordes på marknaden i Norrtelje,

och Bertil hade väl sett litet illa den gången, han

också. Ty det var sent på kvällen, när han köpte,

och han stod inte stadigt på bena. Men i diket

körde han, när han åkte hem, och som det blef

dager, blef han varse, att hästen stod still, närman hytte åt honom med knytnäfven. Då for Bertil

med hästen in på Johan Agusts gård och bad

att få tala med nämndeman. När denne kom ut,

ställde han sig framför hästen, fäktade med

knyt-näfvarna och skrek:

— Du har lurat mig, Johan Agust. Hästen

är stenblind. Behåll du ditt djur och ge mig igen

mina pengar.

— Åkomman är hästens, men pengarna är mina,

svarade Johan Agust och flinade bredt.

Med det beskedet fick Bertil fara hem igen,

till någon annan uppgörelse kunde han inte komma.

Däraf blef ovänskap mellan Bertil och Johan Agust,

och sådan ovänskap varar länge.

Därför var det inte underligt, om Anders Petter

blef betänksam, öfver att Bertil skrifvit papperet.

Han trodde förstås, att Bertil gjorde inte något

för intet, och att det, som Bertil fick för sitt knåp,

det skulle hans skog betala. Johan Agust påstod

förstås, att om det inte stod något om betalningen,

så kom det sig af, att Anders Petter skulle bestämma

själf, hvad han ville ha, och han visade grannen

stället i köpebrefvet, där summan skulle inskrifvas,

när öfverenskommelse var träffad. Den förklaringen

lät nog bra, men Anders Petter kände sig icke nöjd

med den. Inte blef han heller nöjdare, när han

fick veta, att inga pengar skulle betalas kontant.Detta förklarade också Johan Agust på sitt vis så,

att när han hade fått sitt för skogen, som han tänkte

afverka och sälja, då skulle också Anders Petter

få sitt, och det var lika säkert, när han nu hade

papper på det. Det var precis som att ha pengar

på banken eller i näfven. Nu var det bara

summan, hvarpå allting kom an, och den skulle han

själf nämna. Nog kunde de båda komma omsams.

Allt detta satt Anders Petter och hörde på.

Men på den kroken bet han inte så lätt. Han

tog af sig glasögonen och sköt dem in i fodralet.

Papperet gaf han tillbaka till Johan Agust.

— Det här tål allt att fundera på både en

gång och två, förklarade han.

Därmed fick Johan Agust gå.

Men Anders Petter ropade in Eva och tog sig

en ny kaffekopp med stadigt tillbehör midt på

förmiddagen.

— Nu ska du höra, tyckte han. Johan Agust

vill köpa skogen. Vi har jäklar i mig varit rika,

fast vi inte har vetat det, du. Nu kommer

goddagarna. Har jag inte alltid sagt, att en gång skulle

de komma? Då ska vi fara åt stan. Och så ska

vi måla och rusta snyggt. Häst ska vi köpa och

två kor. Och flera får ska vi ha. De kan gå

och beta därute, när skogen kommer undan. Kyrk-vagn kan vi också skaffa oss. Och så ska vi skrifva

till pojken, så kanske han kommer hem igen.

Anders Petter gick på, så att Eva fick inte

ett ord med på en lång stund. Men när han till

sist måste tystna för att byta om snus, då tog Eva

undan flaskan och ställde in henne.

— Hvad får du för skogen? frågade hon. Det

ska vi allt veta först.

Det visste inte Anders Petter så noga. Men

att han såg paradiset öppet, det var han viss på.

Gaf man sig bara till tåls, tyckte han, kunde man

nog komma dit. Nu gällde det bara att inte visa

sig angelägen eller låta Johan Agust ana, att man

var med på den. Han skulle själf få komma fram

med budet, det skulle han, och ju längre man

väntade, desto högre kunde det bli.

Men så var alls icke Johan Agusts tanke om

saken. Han hade för ingen del låtit lura sig af

Anders Petters omedgörlighet, utan när det bar

sig, kom han igen. Men Anders Petter ville inte

säga, hvad han skulle ha, och Johan Agust inte

hvad han ville ge. Tre gånger till träffades

gubbarna, och tre gånger skildes de åt, utan att den

ene kunnat förmå den andre att nämna något

be-stämdt om priset. Fjärde gången måste dock Johan

Agust däran, ty han ville förstås helst börja hugga

och såga i tid, så att körslorna kunde börja undervintern. Men när han ändtligen beslutit sig för

att taga bladet från munnen, drog han till med

ett så lågt bud, att Anders Petter for upp och

svor vid sin eviga salighet, att förr skulle han hugga

ner skogen själf och sälja den också.

Det visste nu Johan Agust, att den andre inte

kunde. Ty därtill saknade han både folk och

för-lagskapital. Därför blef det nödvändigt, att

sammankomsterna började ånyo, och den gången var

det Anders Petter, som rodde öfver till nämndemans.

Där blef god traktering, och innan de skildes åt,

hade allt Johan Agust fått öka på med ett par tusen

eller så. Anders Petter hade hört sig för

begrip-ligtvis. Han hade varit hos prästen och länsman

och farit ända upp till Norrtelje för den här affärens

skull. Där hade de räknat ut kubiken åt honom,

så att nu visste han, hvad han hade att hålla sig

till. Och han gaf sig fasen på, att han skulle inte

släppa sin skog under femton tusen kronor. För

den var värd tjugu eller tjugufem. Därför satt

han och lirkade och lirkade och drack kaffe med

brännvin i och rökte cigarrer, som Johan Agust

köpte hem ifrån handelsbon, och han svettades för

de här pengarna, så att han blef mager och blek,

och det slog sig inåt. Hvar natt han somnade,

såg han riksbankens största sedlar, som det stod

1000 på i hvarje hörn, och medan han sof, räk-nade han pengar högt, så att Eva måtte sätta sig

upp i sängen och se efter, att han inte var vaken

och låg och talade sig galen. Hon var liksom

litet rädd för gubben, ty han var inte af dem,

som tog hvar sak, som den skulle tas, och hände

det något, som han tog vid sig för, gick det inte

öfver lika lätt nu, som det hade gjort i ungdomen.

Anders Petter led nämligen af den sjukan, att

allting slog sig inåt på honom. Han blef som förbi

för lång tid, när han fick något att grubbla öfver,

och grubbla gjorde han öfver allting, både med

det som hände och inte hände.

Nu hade emellertid tiden gått, så att det led

fram mot jul, och bägge gubbarna började till sist

tröttna på det här nya arbetet, för hvilket de aldrig

fingo frid. Då ökade Johan Agust en bister

decemberkväll sitt bud, så att det gick upp ända

till fjorton tusen kronor. Men när han det gjort,

svor han vid jordens äldsta och så många till,

som han kände, att längre gick han inte. Förr

fick skogen stå där och ruttna ner. Då veknade

också Anders Petter och slog till; och det skrefs

till in på sena kvällen. Bertil blef också efterskickad.

Och när allt var öfverstökadt, blef det kalas och

aftonmåltid, och tusenkronsedlarna hvirflade som

stora läderlappsvingar kring gubbarnas ögon. Rusets

skymning föll välgörande öfver deras upphetsadesinnen, och ur skymningen sågo de stjärnor, hvilka

blänkte som rödaste gull.

Men när Anders Petter for hem, var han

be-dröfvad.

— Tusen kronor har den gamle räfven lurat

mig på, sade han, när han steg in i stugan.

— Tusen kronor har han knorfvat mig på,

jäklar honom anagga.

Med den aftonbönen somnade han.

— Tusen kronor fick jag ändå för litet.

Med den morgonbönen vaknade Anders Petter.

Och när han fått kläderna på sig, gick han

utanför stugan, ställde sig och såg på skogen, som han

sålt ifrån sig, och svor sorgmodigt.

*

Nu stod det inte länge på, innan det kom folk

i skogen. Allesammans var Johan Agusts folk, och

när hans egna inte räckte, lejde han flera utsocknes.

De kommo med yxor och bilor, sågar och stora

matsäckar, höggo ned träden, mätte och kvistade. De

stora träden fälldes till timmer, och" de smärre höggos

till ved eller props. Vid middagsrasten gick

kuttingen rundt, och det blef väsen i hela skogen,

som när tattare hålla gille.

11.Först hade nog Johan Agust velat vara fri

från besväret med huggningen. Billigt ville han

också ha det med allting, som naturligt var.

Därför kom han en dag till Anders Petter och

föreslog honom, att han skulle åtaga sig alltsammans.

— Det blir mer förtjänst, förstår du, sade Johan

Agust. Tar du huggningen och nedforslingen och

hela kalaset på dig, så blir det stora pengar.

Därmed nämnde Johan Agust en rund summa,

som Anders Petter fick gå ett par dagar och tugga

på. När de sedan som af en händelse träffats,

då hade Anders Petter tuggat länge nog. Men

först ville han veta, om han skulle svälja eller spotta

ut. Därför sade han:

— När skulle allt det vara färdigt?

— På tre år, sade Johan Agust och klippte

med ögonen.

— Och om olyckan är framme, så jag inte

blir färdig, hur går det då? tog Anders Petter

upp igen.

— Visst blir du färdig. Tre år är en lång

tid, svarade Johan Agust.

— Ja, men om? envisades Anders Petter.

— Det ska stå en plikt i kontraktet förstås,

genmälde Johan Agust långsammare och tittade bort.

Den ska vara lika stor, som hvad du annars skulleha. Men det behöfver du ju aldrig betala, så någon

risk är det inte.

Då visste Anders Petter, att den tuggan svalde

han inte. I stora affärer var han inte klyftig, men

i de små var han van att inte låta sig luras. Därför

spottade han betänksamt framför sig och skrattade.

— Då skulle jag ha gjort arbetet för intet,

och du skulle ändå få betaldt, för hvad jag hade

gjort, sade han. Då nöjer jag mig hellre med

mina fjorton tusen.

Så gick det till, att Anders Petter afstod från

extra förtjänsten med huggning och körning, och

att Johan Agust fick sköta afverkningen själf. Anders

Petter gick ledig och såg på, hur folket arbetade.

»Det är min skog, som går», tänkte han. Och för

att ta det säkra för det osäkra, hjälpte Anders Petter

själf till med skogen för daglön. På så sätt fick

han tiden att gå, och alltid blef det ju något öfver.

Hela tiden gick emellertid Anders Petter och

väntade på, att den dag skulle randas, då de

efterlängtade pengarna skulle inbetalas. Vänta fick han

också. Ty det tar tid att afverka en hel skog, och

fort går det inte heller att få den ner till stranden.

Men gick gjorde det i alla fall. Hvar vår kom skuta

efter skuta, lastades med ved och pitprops och

seglade bort. De små kvicka bogserångarna

kom-mo också. I långa, järnlänkade rader släpade timreti deras kölvatten in till hufvudstaden eller bort till

andra lastageplatser på kusten. Hvar höst började

arbetet med skogen på nytt, och aldrig tröttnade

Anders Petter att undra öfver, hur det var möjligt,

att så mycket ännu fanns kvar.

Till sist kom ändå den dag, då bara stubbe

syntes vid stubbe, där den gamla skogen hade stått,

och nu började Anders Petter sitta hemma och

läsa i sitt papper för att grunda ut, om han inte

snart skulle ha rätt att kräfva ut åtminstone något

af sina pengar. Johan Agust gick där med stinn

plånbok och bara håfvade in. Hvar höst for han

till sta"n och satte in pengar på banken. Men

Anders Petter, som ändå egentligen rådde om

skogen, såg inte ett öre, och mindre och mindre blef

han klok på det papper, han fått. Fanns det något

knep där, som han inte kunde lista ut? Eller fanns

det inte? Anders Petter var rakt olycklig, för att

han inte kom underfund med det, och hvar dag

gick han och försökte komma ihåg, hur pass mycket

han supit den där decemberkvällen, då han skref

under. Fråga andra ville han inte i första

brådkastet. Det skämdes han för. Och pengarna skulle

väl en gång komma. Inte kunde väl en människa

ta hans skog och sälja den midt för hans näsa,

utan att han själf fick så mycket som ett öre med.Det fanns väl lag och rätt för honom likaväl som

för alla andra.

På vårsnåret jämt tre år efter den dag, då

Johan Agust hade rott öfver till Anders Petter,

och gubbarna hade mötts i skogen, rodde därför

Anders Petter öfver till nämndeman och frågade rent

ut, när det var meningen, att han en gång skulle

få sitt. Johan Agust bjöd på kaskar och var vänlig

och spendersam. Men förr än till hösten kunde

det inte bli. Det sa han då bestämdt. Ty förr

voro inte affärerna utredda, påstod Johan Agust.

Hvad det svaret egentligen skulle betyda,

förstod inte Anders Petter. Men han lät sig nöja

med saken sådan den var, och rodde hem. Annat

kunde han heller inte göra.

När hösten kom, rodde han öfver till

nämndeman igen. Men under detta besök uppförde sig

Johan Agust så konstigt, att Anders Petter blef

oroligare än någonsin. Johan Agust tog nämligen

fram en stor bok, full med siffror och uträkningar,

och af den skulle det framgå, att han, nämndeman

Johan Agust, ingenting hade förtjänat på hela

affären; alltihop hade bara varit möda och arbete,

men ingen förtjänst.

Anders Petter satt och grundade på detta. Det

gick långsamt för honom att läsa skrifvet. Mentill sist tyckte han, att allting blef så klart, så att

han önskade, han kunde få slåss.

— Det betyder, att jag inte ska ha nånting,

jag, brast han ut.

— Nej, menade Johan Agust, det betydde det

inte. Det betydde bara, att han skulle gifva sig

till tåls och vänta — tills det blef bättre tider.

— Jag har väntat i tre år, tyckte Anders Petter.

Det är länge nog.

Han var arg, så att han skalf på målet. Johan

Agust ville förklara sig. Men Anders Petter tillät

det inte och ville inte höra på.

— Gården har du alltid kvar, skrek han.

Papperet har jag, och mina pengar ska jag ha, om

jag så ska gå till rätten.

Därmed gick Anders Petter sina färde, och

hans ben darrade under honom. Ty nu tyckte

Anders Petter, att han såg klart som i en syn,

hvart pengarna tagit vägen, och att han för sin

del aldrig skulle få se röken af ett enda öre. Men

ge sig ville han inte ändå, förr skulle de få ta

hans hjärteblod, alla de, som nu stodo honom emot.

När han kom ut på trappan, vände han sig

om och knöt näfven åt Johan Agust.

— Jag kommer igen om en vecka, sade han.

Och då är det bäst, du har pengarna hemma.

Annars kommer länsman.Därmed sköt Anders Petter makligt ökan från

land och satte sig till årorna, utan att så mycket

som titta upp. Han bara rodde hem, så att det

stod skum om fören.

Johan Agust blef kvar på sin förstugubro och

såg på den andre, som envist stirrade ned mellan

sina knän och rodde bort, så att årorna knakade.

Han tänkte först ropa Anders Petter tillbaka, men

det gjorde han ändå inte. Johan Agust visste

nämligen mycket väl, att om han så bjöd förlikning

aldrig så, skulle han aldrig få den till stånd för

mindre än fjorton tusen kronor, som han var skyldig.

Och medan han tänkte på detta, sköt hans

underläpp fram, ögonen blefvo mindre, och munnen knep

sig ihop, som om han haft pengarna innanför

tänderna och inte på villkor velat släppa fram dem

eller så mycket som visa någon, hvar de funnos.

Ty så långt hade det nu gått med Johan Agust,

att kärleken till de pengar, som icke voro hans, gått

honom i blodet. Han erfor en sådan motvilja vid

tanken att lämna dem ifrån sig, att det kändes

som en af de tunga sorger, hvilka göra människan

sjuk. Fattig och utblottad tyckte han sig blifva,

om han tvingades att göra Anders Petter rätt. Så

fort han pröfvade att tänka sig den stunden, då

han tog fram och gaf ifrån sig fjorton stora nya

sedlar, som han tagit från sig själf, tyckte hansig alltid se, hur Anders Petter räknade och

tummade dem, stoppade dem på sig och gick.

Johan Agust ryste vid blotta tanken. Hvems

voro de pengar, som nu stodo på banken? Voro

de icke hans? Undan för undan hade han satt

in dem. Stora sköna kvitton hade han fått. I

de kvittona stod — ja, där stod just det, som

ingen behöfde sticka sin näsa i. Så hade det

blifvit, därför att han haft idéerna. Hvad hade

Anders Petter gjort? Gått omkring och gapat och

bara tagit emot. Var det mänskligt att få så mycket

pengar, bara för att skogen råkat växa på orätt

sida om fjärden?

Johan Agust bet ihop tänderna, gick för

hundrade gången in till sig, tog fram bankkvittona ur

chiffonjén, läste igenom dem, skref upp siffrorna

på ett par papper och adderade ihop tusentalen.

Så hade han gjort många gånger förr. Det blef

hvarken mer eller mindre, hur ofta han än räknade.

Men för hvar gång kände sig Johan Agust liksom

lugnare, därför att han räknat ånyo.

Hela dagen efter samtalet med Anders Petter

kunde Johan Agust emellertid icke få ro i sin själ.

När det blef eftermiddag, tog han därför mössan

på sig, satte rocken ofvanpå ulltröjan och gaf sig

på väg till byn, där Bertil bodde. Hvarför han

egentligen gick just till Bertil, kunde Johan Agusticke klargöra för sig själf. Men Bertil var en slug

karl, och så allra värst ömskinnad var han inte

heller. Hvem som helst kan man icke förtro

sådana planer som dem, hvilka Johan Agust nu gick

och arbetade med. Och det kan nog hända, att

Johan Agust hade som en instinkt på, att Bertil

var den, som skulle förstå honom bäst. För resten

var Bertil den, som i sin tid hjälpt honom med

att skrifva det här papperet, hvilket Johan Agust

nu gick och funderade på, om han inte på något

mänskligt sätt kunde göra oskrifvet, och därigenom

föll det sig väl också liksom naturligast att gå till

Bertil. Medan han gick skogsvägen fram, kom

emellertid Johan Agust att tänka på historien om den

blinda hästen, och hur han en gång lurat Bertil

på köp. Den affären ångrade han nu. Ty hade

den historien inte varit, skulle han ha känt sig

liksom säkrare. Men Johan Agust tröstade sig med,

att den saken nog var gammal och glömd. Och

därmed steg han nu in till Bertil och slog sig ned.

En bra stund dröjde det förstås, innan Johan

Agust kunde komma fram med, hvad han hade

på hjärtat. Bertil hade satt fram konjak till kaffet,

ty han ville alltid vara finare än andra. Men Johan

Agust märkte inte en gång välfägnaden. Han

satt och svalde sina konjakar, som om han gjort

det i sömnen, och talade om kontraktet och skogenoch pengar och de dåliga tiderna. Men hvad han

egentligen ville säga, det kunde han inte få fram,

om det så gällt lifvet.

Men hur han satt där och vefvade in sig, så

började Bertil att förstå, hvar skon klämde. Han

såg på Johan Agust från sidan och strök sin röda

hakkrans. Och så började han långsamt och

betänksamt:

— Du vill allt gärna slippa att komma ut med

de pengarna, så du finge behålla dem själf.

Johan Agust kände sig lättad, så fort ordet

var sagdt, och han visste, att han gissat rätt, då

han trodde, att Bertil skulle förstå honom. Men

han ville i det längsta inte yppa för mycket.

— Det går nog aldrig, sade han i stället och

suckade.

— Nenej, menade Bertil. Det är svårt att

komma ifrån, hvad som en gång är skrifvet.

— Det är det, ja, och lagen är inte god att

lägga sig ut med.

— Nej, det ska människan akta sig för, sade

Bertil andäktigt.

— Man ska så ja, svarade Johan Agust. Men

det kostar.

— Det kan kosta mer annars, tyckte Bertil

och kände sig glad.Just i det ögonblicket kom han att tänka på

den blinda hästen.

— Har du talat vid Anders Petter? pröfvade

han om en stund.

— Jo, jag har så, genmälde Johan Agust. Han

säger, att får han inte pengar inom åtta dar, så

tar han gården ifrån mig. Kan han det?

— Det kan han, sade Bertil och sköt fram

konjaksglaset.

Men Johan Agust lade fortfarande inte märke

till konjaken. Han satt bara och såg stint ut i

skymningen, som börjat tjockna i rummet. Han

kunde inte slita sig från tanken på sina sköna kvitton

och på gården, och han tyckte, att alltsammans

var en enda ohjälplig härfva, som ingen människa

kunde reda ut. Bertil kunde ju hjälpa, om han

ville tala ur skägget, i stället satt han där bara och

menade och menade. Johan Agust satt där och

skrufvade på sig, undrande, om han borde gå hem

och låta hoppet fara.

Då steg Bertil upp och tände lampan. När

detta var gjordt ställde han den så, att han kunde

se Johan Agusts ansikte.

— Har du lånat något på gården? sade han

till sist.

— Inte, svarade Johan Agust och såg myndig

ut. Gården är min.— Det var dumt det, menade Bertil. För hade

du tagit en inteckning på gården — låt oss säga

för fjorton tusen kronor — då kunde han inte

komma åt att ta den. För stort mer är gården

väl inte värd.

Johan Agust satt och grubblade på detta. Men

Bertil fortsatte, som om ingenting var i vägen:

— Den här saken kan jag tjäna dig i, om

jag vill. Men du kanske inte tycker om sättet?

Johan Agust såg frågande upp. Han

förstod inte.

— Du skrifver en skuldsedel på mig, en

inteckning de kallar. Då är gården min, och Anders

Petter kan slicka sig om mun efter sina pengar.

— Det är väl aldrig rätt, invände Johan Agust.

Men invändningen kom så svagt, att den andre

genast visste, hvar han hade sin man.

Därför blef Bertil djärfvare. Ty han förstod

affärerna, och mer än en sak, som inte var så ren,

hade han förr fört till ett lyckligt slut.

Därför log Bertil ett menande löje och fortfor:

— Om du tiger med, att du inga pengar har

fått, och jag med det, att jag inga har gifvit, så

lär ingen människa kunna säga något om det. Och

rätt efter lagen blir det. Det vet jag.

Det dröjde länge, innan Johan Agust den

kvällen gick hem ifrån Bertils. När två människor pådetta sätt finna hvarandra och enas om att hålla

ihop, då blir förtroligheten stor, och samtalsämnen

tryta icke. Aldrig hade Johan Agust varit så glad

att få tala, och aldrig hade orden heller kommit

för honom så ledigt som nu. Bertil var hans vän.

Bertil förstod honom. Alla gamla historier skulle

vara glömda, och pengarna för hästen skulle

betalas igen. Med ränta! Skål på det! Sex procent!

Johan Agust svor på, att hvad han nu gjorde för

att hjälpa en människa, skulle Bertil inte ha gjort

för inte. Och Bertil svor på, att det papperet skulle

han gömma på kistbotten och förvara som sin

ögonsten. Ingen människa skulle få nys om, hur det

hängde ihop. Papperet blef skrifvet, och Johan

Agust tecknade själf under. Det kom folk, som

fick bevittna namnteckningen, så att det skulle vara

säkert och giltigt, fast Johan Agust bedyrade, att

han inte var den, som nekade för sitt namn.

Vittnena trakterades med hvar sin konjak och fingo

därefter gå. Men när Johan Agust kom på

hemvägen, hade han klart för sig, både hur affären

skulle skötas, och att han funnit en vän, på hvilken

han kunde lita. I skogen mötte han sin egen dräng,

som haft fästmösmöte och stod stilla under en gran

af häpnad, emedan han såg, att det var husbond,

och trodde sig ha hört, att Johan Agust sjöng.Men det var nog inbillning. Ty nämndeman sjöng

aldrig, hvarken ensam eller i sällskap.

Men efter den dagen gick Johan Agust omkring

som en ny människa, glad som en spelman och

nöjd som en rik arfvinge. Han längtade bara, att

Anders Petter skulle komma igen och kräfva sina

pengar. Kragen skulle han få, men inga långschalar.

Anders Petter kom också, och när han kom, talade

Johan Agust om, hur olyckligt han hade det ställt,

därför att han inte rådde om sin gård längre, utan

hade fått skrifva inteckningslån med Bertil, som

i många år hade sugit honom med dryga räntor.

Anders Petter stod där, som om åskan hade slagit

ner på honom, och utan att fråga efter vidare

besked, gaf han sig direkt af till byn för att träffa

Bertil och få se papperet. Det fick han också,

och Bertil hjälpte honom själf att läsa det, därför

att Anders Petter hade så svårt att läsa skrifvet.

Anders Petter hörde andäktigt på och följde själf

med i raderna, för att Bertil inte skulle kunna läsa,

som han ville. Med egna ögon såg han, att namnen,

och att alltsammans var riktigt och i sin ordning.

Då tyckte han, att han fått dråpslaget, och utan

att säga så mycket som tack eller adjö, gick han

samma väg han kommit tillbaka igen.

När han då skulle gå förbi Johan Agusts gård,

stod nämndeman vid grinden och grinade åt honom.Det gjorde Johan Agust, därför att han verkligen

kände sig lycklig och trygg och på fullt allvar trodde

sig vara i sin goda rätt.

— Du är en bof, Johan Agust, sade Anders

Petter, och benen skälfde under honom. Men Gud

hittar dig nog, så att du får ångra det här, om

du så har svurit dig åt faen eller inte.

— Ångrar mig gör inte jag, men törhända

du, svarade Johan Agust.

Med det beskedet skildes han och Anders Petter.

Anders Petter rodde käpprätt hem och lät ökan

stå, som hon stod, utan att lyfta ur årorna. Krokig

i ryggen och svag i knäna gick han rakt in i stugan.

Där ställde han sig midt på golfvet, talade så

för-virradt och gjorde sådana rörelser med hufvud och

kropp, att gumman för sin död inte tordes stanna

inne. Hon gick ut på backen och satte sig där

och grät. Hon trodde, att gubben blifvit galen,

och att det aldrig skulle bli väl.

Galen blef Anders Petter inte. Men det blef

heller aldrig väl. Ty Johan Agust höll ord, och

han ångrade sig aldrig. Han blef fetare och

myndigare med hvart halfår, som gick, han bärgade

sin gröda och drog not ur sjön. Hvart år for han

till stan och lyfte sina räntor, och han hade så

god råd, så han sände sina barn på folkhögskolan.

Bertil och han hade affärer tillsammans, och devoro så goda vänner och så oskiljaktiga, att de

af den anledningen blefvo till ett ordspråk i bygden.

Men en dag tog det slut med vänskapen, och

det var, när Bertil kom till Johan Agust med

inteckningen och begärde, att han skulle lösa in den

med fjorton tusen kronor.

Johan Agust hade rent glömt hela denna affär

och papperet och alltsammans. Allt hade gått

honom så väl i handom, och nu stod huset i ljusan

låga, och han hade glömt brandförsäkringen.

Johan Agust försökte låtsa, som om det hela

var ett skämt. Men den gubben gick inte. Det

såg han snart. Ty Bertil höll på sitt, och att

papperet var riktigt. Johan Agust kunde aldrig fatta,

att han glömt fordra papperet tillbaka, och nu

ångrade han sig bittert.

Anders Petter, stackare, som satt utan både

pengar och skog, fick ingen plats i den ångern.

Johan Agust tänkte, som han plägade, på sig själf.

Han blef eldröd i ansiktet, som om han skulle få

slag, och på samma gång såg han vild ut, som

om han sett rödt och varit farlig. Men Bertil såg

lugnt på nämndeman och yttrade:

— Slåss inte Johan Agust. Du vinner

ingenting med det. För jag är starkare.

— Jag stämmer dig för tinget, tjöt nämndeman.

Papperet är falskt.— Det gör du inte, Johan Agust. För du

har själf skrifvit det.

Då grep ångern Johan Agust så djupt, att

han nästan grät.

Men Bertil strök sig om hakan och yttrade:

— Fiade det inte varit för den blinda hästen,

du minns, hade jag nog aldrig funnit på detta.

Därmed gick Bertil, och Johan Agust kände,

att han satt fast. Se, saken var den, att för två

år sedan hade Anders Petter gått till länsman och

klagat sin nöd. Då hade papperet kommit fram,

och Johan Agust hade vidgått för länsman, att

skuldförbindelsen till Bertil, inteckningshandlingen,

och alltsammans var äkta och riktigt.

Så otroligt det låter, är detta dock den

sannfärdiga historien om skogsköpet i hafsbandet, och

om hur illa det går, när människan tjänar pengar.

Johan Agust och Bertil hota hvarandra med

process den dag, som i dag är, och Bertil har hvar

vecka sin möda med att pressa af Johan Agust

Anders Petters pengar. Anders Petter sitter på

sitt skalade hemman och hotar aldrig med process.

Ty det hade länsman sagt åt honom.

— Hvad du gör människa, hade han sagt, så

processa aldrig. Då kommer du bara ur askan

och i helvetets eld.Därför afstod Anders Petter från sina

hämnde-planer i så måtto. Men han anbefaller sedan

åratal dagligen och stundligen sin vederdeloman till

att komma i åtanke både hos Gud och den onde,

och på sista tiden gläder han sig åt, att hans böner

synas ha blifvit hörda. Ty Johan Agust har magrat

på sista året och dragit in på staten. Några affärer

gör han ej heller, hvarken med Bertil eller med

andra. Och när han far till stan, är det inte för

att sätta pengar på banken.SAMMELDetta är berättelsen om en man, som kom in

i en ansedd släkt och fick ett godt gifte, men

ändå aldrig kunde känna sig till freds, emedan han

syntes omöjlig för det lugna lif, hvilket andra

människor eftersträfva. Borta längtade han hem och

hemma bort, och till sist blef han en af dem,

åt hvilka människorna skratta som åt en dåre. Den

mannens namn var Sammel, och ehuru han var

döpt Samuel, blef han aldrig känd under något

annat. Sammel var ung sjöman, och nu hade han

kommit hem.

Sammel kom ensam på vägen, som ledde upp

till Brunna by. Sammel var den förtappade sonen,

som förtärt sin egendom i främmande land ibland

skökor. Sammel hade ingen fader att gå till, och

ingen hade han någonsin haft. Den, som gifvit

honom lifvet, hade lupit ifrån hans moder, innan

Sammel var född, och hans moder dog efter hansfödelse af grämelse och nöd. Sammel fick därför

byn till fader, och när han var liten, skickade byn

honom på socknen. Därför måste prästen själf

gifva honom ett namn, och för att åtminstone namnet

skulle vara hedersamt, fick han ett bibliskt. Men

byn, som var hans fader, förkastade namnet och

kallade honom Sammel, närde honom med mört,

salt strömming, potatis och groft bröd samt glömde

honom, så fort han kom på sjön. När Sammel

växt upp, blef han allas dräng, och först under det

sista året, då han vistades hemma, kom han i

kortvarig tjänst hos en lots vid Gråskärs lotsstation

och fick lära sig sjön. Där trifdes han bäst. Men

friheten lockade honom, och en vårdag tog han

hyra med en ångare, som gick på Medelhafvet,

och försvann både från Brunna och Gråskär. Så

fort Sammel rest, var han också glömd, och när

han nu kom hem, var det fjorton långa år, som

han varit borta. Mycket hade Sammel under denna

tid varit med om, ännu mera hade han sett, och

medan han nu trampade den välkända byvägen

och såg flaggorna slå för midsommarblåsten, tyckte

han, att byn, som var hans fader, borde slakta

den gödda kalfven, därför att den förlorade sonen

kom hem.

Sammel kom i sjömanströja med ett rödt ankare

insydt framtill, och inne på bröstet var han tatueradmed ett hjärta, ur hvilket flammade eld. Det hjärtat

hade han visat för en flicka i Singapore, för en

annan i Port Natal, för en tredje i Hull och för

en fjärde i Barcelona. Åt allesammans hade han

sagt, att han bränt in hjärtat af kärlek till dem,

och då hade de skänkt honom älskog tillbaka och

gjort honom lycklig, så länge fartyget låg i hamn.

Då gjorde sig Sammel glada dagar och lefde som

i himmelriket, men när fartyget lättat ankar, och

det åter bar af till hafs, då var Sammel nöjd, att

alltsammans var förbi. Då tog sjön honom åter

i sitt våld, och när han stod vid rodret, såg han

undersam mot den främmande stjärnhimmeln,

hvil-ken hvälfde sig kring en ocean utan gräns.

På dess rygg hade Sammel burits jorden

omkring i många riktningar. Han hade krossat Atlanten

i blidt väder och i storm, han hade seglat med

många nationers fartyg, och han redde sig med

mera än ett språk. I godväder hade han varit

med, när passadvindarna förde fartyget fram på

en enda bog, utan att någon behöfde så mycket

som lossa en tågända under dagar. I stormväder

hade han kämpat för lifvet både under Goda

Hoppsudden och Cap Horn. En gång hade han flutit

i land på två hopsurrade bräder vid en främmande

kust, och aldrig hade han då tagit sig fram, om

han icke haft några engelska gulingar i skinnpungen,hvilken han bar fästad med en snodd omkring

halsen.

Aldrig hade Sammel under alla dessa år längtat

hem eller tänkt på att återvända. Men då hände

sig en junimorgon, att han kom med en engelsk

ångare, som gick med kol på Stockholm, och när

Sammel då nalkades skärgården, stod han till rors

och såg dimman lätta öfver Landsorts fyr, hvilken

omsvärmad af trutar och måsar reste sig öfver den

kala klippan. Då kom det något fuktigt i hans

ögon. Han såg skogen stå våt i morgonbranden

af solen, som gick upp, han såg måsarna kretsa

kring fartyget och ejdern sträcka tungt öfver det

gröngula vattnet. Han såg de späda björkarna och

de låga tallarna, mötte enmastade skutor med gråa

segel och läste svenska flicknamn på de klumpiga

skrofvens bakstammar.

Då greps Sammel af den hemkänsla, hvilken

han så länge hade glömt, och när han steg i land

i Stockholm, tänkte han hvarken på krogen eller

på flickorna, för hvilka han ämnat visa det tatuerade

hjärtat, hvarur flammade eld. Han gick med under

lossningen, men hela tiden var han som bärgtagen

i sina egna tankar, och när han märkte sig icke

kunna stå emot allt detta, som jäste och stred

inom honom, då gick han en dag till skepparenoch bad om sin hyra och sin sjömansbok och att

få stanna i land.

Ty Sammel kunde inte hjälpa, att han

längtade efter byn, som varit hans fader, och där ingen

kom ihåg honom längre. Han längtade efter de

röda byggnaderna med lönnar och björkar

omkring. Han längtade efter de trånga sunden, där

gäddan stod på lur bakom stenarna på bottnen.

Han längtade efter sädesfälten och de blomrika

ängsbackarna. Ja, han längtade till och med efter

människorna och tyckte, att de varit snälla emot honom,

därför att de gifvit honom mat och dragit honom

fram. Så oemotståndlig var denna hans längtan,

att Sammel for ut till hemtrakten på själfva

midsommaraftonen och fick stå och trängas i förn på

en solstekt ångbåt många timmar, innan han

ändt-ligen kom i land.

När han så steg utför landgången ned på

bryggan, då visste han, att i de fina kläder, han bar,

och det nya hakskägget, som han lagt sig till med,

skulle ingen känna igen honom. Trygg och utan

att hälsa gick han fram genom mängden af

människor, som stod vid bryggan, log för sig själf

och undrade, hvad de alla skulle tänka, om de

visste, hvem den ståtlige sjömannen var.

Sammel kände igen dem på bryggan allihop,

både lotsarna och deras hustrur, som kommit öfverfrån Gråskär, både nämndeman Johan Eriksson och

bonden Karl Andersson och fiskarn Anders

Sjögren. Österman från Norrhofva gick där också och

stapplade på skrala ben, och hustrurna hade de

med sig. Litet gamla hade de blifvit alla, men

Sammel kände igen dem ändå, fast åren nog hade

bitit på somliga. De kände inte honom, och

Sammel gjorde sig rak i ryggen och gick förbi. Högre

upp på backen stod ungdomen i tät flock. Det

var flickor i midten och pojkar, som stodo

omkring. Flickorna kröpo in under hufvuddukarna,

och deras ögon och munnar lyste skrattsjuka fram

som blommor ur blad. Pojkarna betraktade dem

och någon sade något. Men ingen vågade röra dem.

Där var det svårast att gå förbi. Flickorna

på hans tid hade väl blifvit gifta, tänkte Sammel,

ty dem såg han inte till. Af pojkarna fanns det

dock ett par, som han mindes och kände igen. Men

hur det var, gick Sammel förbi också dem. Nu

när han stod här, där han kände hvar buske och

hvar sten, men ingen kände honom, blef han med

ens som lam och kom sig inte för med något.

För att få vara ensam tog Sammel vägen längs

utmed åkern och böjde af inåt skogen. Men fast

han sökte ensamheten med flit, tänkte han ändå:

»Den som hade haft någon att gå till!» Allt längre

in i skogen gick han, byggnader och människorsåg han inte längre till. Genom granarna

skimrade midsommarsolens strålar så vänligt och mildt,

och Sammel blef stående midt i skogen och såg

på solskenet, som föll öfver mossan och

skogs-blommorna. Då gol göken. Tio slag gol den,

och den gol i norr.

Länge gick Sammel omkring, och hans tankar

fladdrade som lätta segel i blåst. Han kom på

en omväg ut ur skogen, och åter låg byn med

björklöf för dörrarna och flaggor öfver hustaken

framför hans ögon. Tyst och stilla stodo de gröna

träden omkring de gamla byggnaderna. Inte en

fläkt rörde sig i solnedgången, orörliga stodo de

mörka stränderna med sina granar och klippor upp

och ned i det klara vattnet af fjärden, som låg

spegelblänk mellan stränderna, där vassen ännu icke

skjutit upp.

Där satte sig Sammel ned och såg ut öfver

fjärden. Nu var han viss om, att för honom och

hans hemkomst skulle ingen gödd kalf slaktas. Bäst

var det, om han kunde komma bort igen, medan

leken var god. Klart mindes han nu, hur allting

varit, och nu hade han i sina tankar ingenting att

tacka för längre. Svultit hade han hemma alltid,

och ensam hade han gått. Men kufva honom kunde

ingen. Så fort han blef så stor, att han kunde

sköta en båt i sjö, smög han sig bort, när ingensåg det. Ut i hafsbandet seglade han med

fiskdon och en gammal eldsprutare, som han köpt

för en och femti på auktion en gång, när han

hade pengar. Fåglarnas bon skattade han, och fisken

stekte han mellan stenarna. Det smakade det, och

ensam var han alltid. Gud, hvad han fick smörj

sedan, när någon hittade honom. Hvar och en

kunde piska honom då. Ty hela byn var hans

fader, och någon annan hade han inte. »Men min

själ, om de kufvade mig ändå,» tänkte Sammel.

»Ingen kunde kufva mig. Därför kom jag också

ut, och ut ska jag igen, bara jag kommer hän och

slipper tänka på detta.»

Aldrig hade Sammel trott, det kunde kännas

så bistert, för att han kom hem. Då skar genom

kvällens tystnad ett ljud, som kom sjömannen att

spritta till. Sammel vände sig om och lyssnade.

Det klang, och det sjöng. Öfver den tysta nejden,

där alla flaggorna hängde ned, för att vinden lagt

sig till ro, bars ljudet af en fiol, som spelade till

dans. Sammel reste sig upp, tvekande såg han

långt borta den gamla logen, utanför hvilken folket

stod i grupper och ännu inte hade gått in. »Där

stod jag också förr,» tänkte Sammel, »och in kom

jag aldrig.» Men tonerna lockade honom, och öfver

fiolen, som gnisslade och sjöng, hörde han ljudet

af de dansandes fötter, som släpade mot loggolfveti långsam vals. »Nu är jag inte trasig längre,»

tänkte Sammel. »Nu kan jag gå in jag som en

annan.» Men när han kom fram till logens breda

öppning, där dörrarna stodo på vid gafvel och

såg gestalterna därinne röra sig i ring, taktfast och

bullrande, då kunde Sammel icke förmå sig att

gå längre, utan stannade vid dörren hos gubbarna,

bland hvilka buteljen gick rundt.

Där stod Sammel nu i sina fina sjömanskläder

och med pengar på fickan, och han, som varit

ute i främmande land och sett flickor i alla kulörer

dansa, så att blodet sjöng, han kom sig inte för

att gå in och ta sig en sväng med en svensk

bond-jänta, där han själf hörde hemma. Sturig stod

han där bara, och ville inte dansa. Bara se på

alltsammans ännu en gång. Så kunde han gå sin

väg som han kommit, och någon råd blef det väl

alltid att finna en ångbåt, som förde honom tillbaka

till staden.

Därinne gick dansen i midsommarnatten. Fiolen

hade fått förstärkning och en ny hade kommit till.

Längst in i logens mörkaste vrå sutto två spelmän

och gnedo strängarna, så att svetten rann. Deras

händer rörde sig fram och åter, och stråkarna gingo

med korta slag, gnidande valser, polka eller scottish.

Utan att veta, hur det gått till, befann sig Sammel

plötsligt midt inne i logen. Där fick han en knuffi veka lifvet af ett dansande par, så att han tumlade

ner på en bänk, och när han såg upp, var dansen

i full gång omkring honom. Loggolfvet dånade af

män och kvinnor, som trampade rundt. Flickorna

hade kastat armarna om gossarnas hals, stadigt och

kärvänligt höllo de fast, och pojkarna svängde dem

rundt, hvarf på hvarf, utan att tröttna. I hvirfveln

syntes den rolige mannen, som dansade ensam.

Och rundt om paren trängde sig skymningen och

skar af mot sommarnattsljuset ute på backen. Alla

dessa dansande, kärlekslystna, varma, älskande par

tecknade sig mot den ljusa, klara luften från den

kyliga juninatten, sommarens högtidsnatt. Sammel

hade sett andra danser, men han mindes dem inte

längre. Här låg skoj och munterhet i luften ändå.

Här var midsommardans, och här var han hemma.

Här skulle dansen gå, och här sken solen ute natten

rundt. Tysta svängde ännu paren omkring. Man

hörde inte annat än fotternas tramp och fiolens

toner. Flickorna skrattade icke högt, männen stojade

icke. De svängde om som skuggor. Men som

Sammel satt och såg på allt detta, fick han eld i blodet.

Genom logöppningen kunde han skönja, hur det

brann eldrödt bakom skogen, där solen gått ner.

Genom tystnaden förnam han flickornas tunga

andedräkt och såg pojkarnas ögon blifva djärfva.

»Hvar-för kan inte jag vara med, jag som en annan?»tänkte han. Och framför honom blefvo paren

otydliga, trasslades in i hvarandra, så att dansen blef

som en enda härfva, hvilken stannade af för att

redas upp och ändtligen gick vidare, yrare än förut.

Då fick Sammel plötsligt syn på en flicka, som

han inte sett förr, och hennes ansiktsuttryck var

sådant, att Sammel utan att tänka på, hvad han

gjorde, sköt mössan bak i nacken och skrattade

högt. Flickan var ute i dansen. Barhufvad var

hon och blond. Och man behöfde ej granska henne

noga för att se, att hennes röda mun log, och att

ögonen lyste under dansen. Med båda händerna

kramade hon sig fast om halsen på en bredaxlad

ung man med blå klädesrock och mössa med skärm.

Oförtruten svängde han flickan med de leende

ögonen rundt. När fiolerna tystnade, släppte han henne

och försvann genom logens öppna port. Flickan

såg snabbt efter honom och satte sig.

»Du var dum,» tänkte Sammel och log ännu

högre för sig själf. »Just nu skulle du inte ha

gått.» Han flyttade sig på den tomma bänken,

så att han kom flickan närmare. Och han var så

spelande glad, som hade han dansat med den flickan

natt efter natt och aldrig tänkt på annat. Åter

ljöd musiken, åter gledo paren ut på golfvet.

Sommarnatten och tonerna närmade dem till hvarandra,

slöto dem samman famn mot famn och tvang demin under sin tysta trollmakt. Som tunga skuggor

rörde de sig i logens skymning mot ljuset från

den klara sommarhimmelen, där solen snart skulle

gå upp.

Nu var Sammel fången under trollmakten, och

han satt flickan så nära, att han behöfde ej säga

ett ord. Han sträckte blott ut sin hand och grep

om den mjukaste midja, han rört vid i hela sitt

lif. Barhufvad var flickan och blond, och ut

dansade de. Sammel var full af lif och mod, och han

visste, att flickan sett honom, innan han närmat

sig henne. Något rörde sig nu inom Sammel, som

skulle döfvas, något, han skulle dansa ifrån. Det

hade följt honom hela dagen, sedan han satte sin

fot på ångbåtens däck. Det hade gått vid hans sida

i skogen, ryckt och slitit i hans hjärtrötter, när han

stod och såg på byn, som var hans far och inte

ville kännas vid honom. Nu ville han finna bot,

nu skulle han finna den. Hallåh! Ur vägen där!

Här dansar Sammel, som har farit i främmande

land och har pengar på fickan, Sammel, som har

ett hjärta af eld ute på sitt bröst, en flicka i hvar

hamn och ett vildhjärta inne i bröstet. Här dansar

Sammel, som inte är ensam längre.

Hvar fick han det ordet ifrån? Hur kom det

för honom? En dans dansade Sammel, och han

dansade två. När fiolerna tystnade, satt han medden varma flickans hand i sin och såg, att hon

var finhylt och blond, och att hennes blåa ögon

blefvo allt mörkare. Till sist behöfde han icke längre

släppa sitt tag kring hennes lif, och när det blef

trångt på bänken, drog han henne sakta ned i sitt

knä, och hon blef sittande, som andra gjorde.

Högre och högre steg glädjen i

midsommarnatten. Det var icke tyst längre, inne i den dunkla

logen, där paren svängde omkring, röda och

upphettade. Höga rop afbröto tystnaden, och skratten

stego mot bjälktaket, kastades tillbaka därifrån och

rullade som ekon ut öfver nejden. Uppe på bänken

stod spelman, röd af ifver gned han fiolen,

stampade takten och sjöng med full hals. Paren kunde

ej längre stanna inne. De gingo ut i luften, där

skogsranden purprades af morgonsolen, som kom,

försvunno bakom byggnaderna eller smögo in i

hagen, och vände tillbaka igen med armarna om

hvarandras lif för att flämtande ånyo kasta sig in

i dansen.

Sammel kände inte längre, att någonting

omkring honom tryckte eller pressade. Världen var

inte så trång hemma. Den var vid, glansfull,

stor och oändlig. Tyst var där icke heller. Nu

teg allt, som skulle döfvas inom honom. Den

gödda kalfve.n var både slaktad och uppäten.

Mid-13.sommardansen var Sammels egen fest. Sammel,

som icke var någon förlorad son, utan en

återfunnen. Han kände sig glad, stark, talför och

spänstig. Han blef till mods, som människan gör,

när allt fogar sig efter hennes vilja, och lifvet blir

så klart, så enkelt, som funnos mörka snår och

irrgångar icke till. I sådan sinnesstämning kom

Sammel ut ur logen. Omkring honom var luften

klar och frisk. Och flickan följde honom. Hon

gick med hufvudet mot hans axel och lät honom

kyssa sig på mjuka läppar, så ofta han ville. Skogen

slöt sig omkring dem, och inom båda lekte och

sjöng all naturens segerjubel.

Men när solen redan lyste öfver den nya dagen,

då låg Sammel framstupa med ansiktet mot marken

och grät, så att hela hans starka kropp skalf. Flickan

satt skrämd i soluppgången och visste icke, hur

hon skulle trösta den förtviflade mannen, ej heller

hvarför han grät.På så sätt gick det till, att Sammel som farit

jorden rundt och Iefvat som storkarl i främmande

hamnar, kom att bli bofast i eget land, hvilket han

aldrig var under den tid han gick ur hand i hand

som allas dräng, lefde på allas mat och fick lof

att lyda alla.

Så skulle det emellertid nog aldrig ha blifvit,

om den flicka, Sammel dansat med på

midsommarnatten, varit vid sina sinnens fulla bruk, när han

mötte henne. Så var emellertid icke fallet. Ty

just när Sammel kastade sina ögon på henne och

makade sig fram till hennes sida, satt hon tyst

och grubblade öfver, hvarför en ung dräng,

hvil-ken hon jämt mött och följt i hagarna, endast

dansade med henne en gång, för att det skulle så vara,

och sedan svängde sig på loggolfvet med andra

flickor. Det var harmen och ögonblickets

upphetsning, som kastade henne i armarna på den främ-mande sjömannen. Och när Sammel sedan, lycklig

och kär, tog bostad i byn och svor på, att Hilma

kunde han aldrig glömma, då möttes de unga tidt

och ofta, och deras kärlek var snart känd af alla

både i byn och längre bort. Österman i Norrhofva

svor som en ryss, när han fick höra, hur det var

fatt. Han var nog en tät bonde, som satt på eget

hemman, men han hade sju barn att försörja, och

han kunde aldrig riktigt begripa, hvad han skulle

göra med den här sjömannen, hvilken tog emot

både ovett och hånsord, som om det gällt någon

annan, och såg ut, som om han inte aktade

hvar-ken godt släktskap eller penningar för någonting,

utan varit gladast, ifall han fått vända ryggen åt

alltsammans och lös och ledig komma på sjön igen.

Själf kunde Sammel aldrig begripa, hvad som

skedde med honom under denna tid. Allting

vecklade in sig för honom, och aldrig kunde han reda

ut, hur det var. Han fick svärfar och svärmor,

svågrar och svägerskor, och allesammans hade de

något att lära honom, om hvad som var en

människas plikter. Nog visste Sammel, att sådant fanns

i världen. Men aldrig hade han satt sig in i, att

allt dylikt skulle kunna gälla honom. I alla

händelser tyckte han, att om sådant skulle komma, så

hade det inte behöft komma så snart.

Men Sammel kunde inte reda sig med det,som nu hände honom. Han var alldeles som en

fisk, hvilken kommit in i en stor ryssja. Ännu var

han i vattnet, och därför brydde han sig inte om

att föra väsen och slå vildt omkring sig. Han

bara vände och vände, sam långsamt hit och dit

och trodde, att till sist skulle han alltid hitta ett

hål, där han kunde slinka igenom. Men hvar han

kom, stötte han bara emot mjukt garn och böjligt

trävirke. Det töjde sig och gaf efter, men det

höll. Och Sammel gick som i sömnen och

väntade på, hur länge det här nya skulle räcka. Ty

det var med honom som med fisken. Blef han

en gång dragen upp på det torra, då blef det bara

sprittningar och sprattlingar, kippande efter andan

och till sist döden. Det var bara det, som skilde,

att en människa, som kommer ur sitt element, är

mera seglifvad än en fisk och dör därför

långsammare.

Sammels element var nu det att få gå, hvart

han ville, när det föll honom in. Hittills hade

han så tämligen fått det i lifvet, och hvad han

annars måste umbära, det fann han sig i. Svälta

kunde han, frysa också, och rästen struntade han

i, bara han fick rå sig själf. Nu satt han emellertid

fast i ryssjan, och ju längre han satt där, desto

trängre tyckte han, att utrymmet blef. När

Östermans hade vant sig vid Sammel, tyckte de för sindel inte illa om honom, och därför behandlade

de honom väl. Fästmön var rent förgapad i

honom och ångrade sig inte alls. Hvarför Sammel

till sist gick omkring som i bara solsken. Han hade

endast en sak att invända, och det var, att någonting

alltid kändes, som om det stramade.

Österman var en klok karl, och han var van

att komma längre på sina skrala ben än andra på

sina friska. Han såg snart, att till bonde kunde

Sammel inte förvandlas, och därför började han

ro fram och åter mellan Norrhofva och Gråskär,

där lotsstationen låg, helst han hade hört, att

Sammel försökt sig där förr och ansågs ha sinne för

undervattensgrynnorna. Resultatet af dessa

underhandlingar blef, att Sammel, som kände hvarenda

sten i sjön på tio mils omkrets, skulle få läsa till

lots och komma in i lotsverket. Det gick nog många

och väntade på platser. Men lotsålderman hade

sina försänkningar i själfva Stockholm och

Österman, som var storbonde, hade också sina. Folk

påstod, att Österman alltid fick, hvad han ville,

därför att han haft vett att låna ut pengar på rätta

håll, och att ålderman icke var fri från dylika

förbindelser till storbonden.

Så mycket var emellertid säkert, att det inte

blef godt för Sammel att slippa loss. Och loss

kom han inte heller.Långt tänjdes inte tiden ut, innan det blef

lysning och lysningskalas, bröllop och traktering, som

räckte i tre dagar. Sammel sjöng engelska visor,

berättade sjömanshistorier, dansade negerdanser och

engelsk reel hvar natt. Han var vän med alla,

och alla tyckte, att det var ett Guds under, att

den fattige sockenpojken kommit så väl ut. Hvad

alla andra tycka, smittar gärna oss människor, och

därför gick Sammel i dessa sina tre hedersdagar

omkring och njöt af lifvet, och af att alla berömde

den flicka, han fått. Och det förtjänade

Östermans Hilma. Ty vacker var hon att se på och

arbeta kunde hon både hemma i köket, ute i åkern

eller på sjön.

Men på tredje dagen bröt ovädret lös inom

Sammel. Så länge han seglat omkring, hade han

aldrig plägat dricka, och ingen hade någonsin sett

honom berusad. Men den kvällen slog han sig

galen och söp sig full. Och det väckte mycken

undran, att sådant skulle hända Sammel just då,

innan han ens fått brudgumsrocken af sig.

När han då var riktigt drucken, ställde han sig

midt på golfvet och sade långsamt och högtidligt:

— Hör du, Österman, nu tror du allt, att du

har mig. Du tror, att jag tänker stanna i land,

så länge det passar dig. Men ser du, den gubben

går inte. För då känner du inte en svensk sjöman.Bruden försökte lägga sig emellan och föra

bort honom. Men Sammel stötte undan henne,

satte sig på bordet midt ibland buteljer och glas,

tog en butelj i hand och drack ur halsen.

— Jag har sett flickor förr, yttrade Sammel,

svarta, hvita, gula och blå. Jäklar ta mig, har

jag inte varit i ett land, där flickorna är blå. Och

jag är vän med dem allesammans rundt omkring

oceanens böljor på främmande strand.

Detta tyckte gästerna blef en smula för groft,

och en af brudens bröder gick fram för att ta

buteljen från Sammel och få honom ut. Men då

steg honom vreden åt hufvudet, och han slogs

som en rasande, till dess att han blef öfvermannad

och förd i säng.

Den natten var det bruden, som grät, och det

var ingen, som kunde trösta henne. Ty hon hade

blifvit skrämd för sin främmande man, och den

skrämseln gick sent öfver.

Emellertid var Sammel nu gift och hans

äktenskap börjadt.Olyckan var nog den, att Sammel inte gick

till sjöss som förut och kom hem en månad

hvart-annat år. Då hade hustrun aldrig behöft plåga

lifvet ur honom och inte han ur henne. Då hade

Sammel varit karl, så länge han lefde, och allt

hvad som sedan skedde, hade varit ogjordt.

Därför hade makarna det också bäst under de

år som gingo, innan Sammel ordentligt kom in i

Iotsverket och fick piats. Då bodde hustrun med

barnet kvar hos sina föräldrar, och Sammel gick

till och ifrån. Ofta var han öfver på lotsstation,

och en hel vinter var han inne i Stockholm och

läste. Den tiden hade Hilma det riktigt lugnt, och

när Sammel hälsade på, stannade han aldrig länge.

Litet konstig till lynnet var han alltid, och när

han såg långväga fartyg gå förbi, blef han mörk

och gick för sig själf. Men annars sade han sällan

ett ondt ord åt någon, och bärsärkalynnet kom

icke öfver honom en enda gång.När Sammel kom i kronans rock, kände han

sig underlig till mods. I början var det ju rart

med galonerna, de blanka knapparna och

uniformsmössan, som alla tittade på. Men Sammel kunde

aldrig känna sig riktigt ledig i de kläderna, och

ibland märkte äfven omgifningen, att Sammel gick

och grubblade öfver sig själf. Nu var han dragen

upp på land, tyckte Sammel. Där låg han och

sprattlade som en fisk i solskenet. Aldrig skulle

han komma loss, aldrig i hela lifvet. Och lifvet

är en lång historia och tung för många.

Det såg också ut, som om allting på en gång

sammansvurit sig mot Sammel för att riktigt binda

honom. Sjömanspojken satt djupt i hans själ, och

aldrig kunde Sammel helt glömma hafvet. Han teg

med det, förstås. Ty han tyckte, det var dumt.

Men han kunde aldrig begripa, att han som en

gång stått vid rodret i blåskjorta och hvita

hamp-byxor, där tropikernas sol glödde, och passadvinden

gaf god gång, nu måste gå här och bygga på egen

stuga, där han skulle sitta stilla till döddagar med

en kvinna och hennes barn. Allting, som fanns

omkring honom, blef sken och dikt och lögn. Det

kunde aldrig räcka. En gång måste det ta slut,

så att han kom loss.

Sammel stod själf vid styret på storbåten,

hvil-ken förde hans bohag öfver från Norrhofva ochtill klippön, där hans nya stuga låg. Men han

fattade icke riktigt, att någonting af allt det, som

skedde med honom var verklighet. Bohaget blef

inburet, sängen kom på sin plats, byrån på sin,

bord och stolar ställdes in i rummen. På spisen

tändes eld, och kaffepannan kokade. Alltsammans

såg Sammel. Men han inbillade sig, att han själf

på något sätt stod utanför den historien och inte

hörde dit. Hilma och han gingo till sängs, ljuset

släcktes, och det blef mörkt i rummet. Sammel

låg och hörde på, hur hustruns andedräkt blef

jämn och lugn, sedan hon somnat. Han hörde,

hur blåsten hven därute kring knutarna. Det var

bestämdt höst. Sammel visste det icke.

Alltsammans var honom så obegripligt, att han oupphörligt

vaknade upp ur sömnen, undrande, om ingen skulle

purra honom för att gå på till vakten eller stå

till rors. Han vaknade upp, när det blef morgon,

i det han hörde barnet skrika. Och han förvånade

sig öfver, att det förekom honom själf, som om

han drömde vaken.

Stugan var rödmålad och låg vid en vik.

Ofvan-för densamma reste sig en klippa, och vid stranden

växte alar. Den låg utsatt för nordanvinden,

därför att Sammel velat så ha det." Och han ville så,

emedan han därigenom kom att bo borta från de

andra lotsarna, som alla hade sina byggnader påsödersidan. När han första gången skulle gå hem,

undrade Sammel, om allt ännu stod kvar så, som

han trodde, att han lämnat det, och medan han

följde stigen framåt, gick han och diktade olyckor

om de sina och sig själf.

Olyckan kom också, fast icke så som Sammel

hade diktat den. Den kom hvarken i form af

skeppsbrott eller förlisning, dödsfall eller brand. Men

gamle Österman hade lagt sig ut med för mycket,

så att hans pengar oväntadt togo slut. Gården

var intecknad öfver skorstenarna och skogen

uthuggen. Gamle Österman fick sitta på undantag

till sin död, och barnen, till hvilka intet mera fanns

kvar, skingrades åt alla håll.

Hustrun var den, som först fick veta olyckan,

och emedan hon hade sådan skräck för mannen,

grufvade hon sig för, att hon var den, som måste

berätta honom det. Därför kom hon i gråt, när

hon den dagen hörde Sammel taga i låset.

Sammel hade på hemvägen gått och diktat om,

att hustrun lämnat deras gosse ensam, och att barnet

gått ned i båten och fallit i sjön. När han nu

såg hustrun gråta, blef han fullt och fast

öfver-tygad om, att hvad han gått och tänkt på, verkligen

inträffat. Men olyckan skrämde honom ej, och som

han stod där, blef han rädd för sig själf, emedanhan märkte, att olyckans verklighet gaf honom

sådant lugn; och därför stannade han i dörren.

— Hvad gråter du för? sade han till hustrun.

Och när hustrun först ingenting ville svara,

var Sammel så inne i sin egen tankegång, att han

kände sig viss om svaret på förhand, hvarför han

i skarp ton frågade:

— Hvar har du gjort af Adolf?

Hustrun såg häpen upp på mannen. Här var

visst fråga om Adolf. Hilma var bonddotter, och

för henne gällde gods och pengar mycket.

— Adolf, sade hon. Han står ju här.

— Jaså, svarade Sammel förlägen, steg in och

stängde dörren. Jag såg honom inte.

Då berättade Hilma, hvad som händt, och hon

kunde inte hämta sig från sin förvåning, när hon

såg mannen lugnt sätta sig ned och utan att synas

höra henne endast stirra framför sig, som om han

grubblat på en svår gåta.

— Då är jag fast här då? kom det till sist.

— Gud, Sammel, det var du väl förut?

Mannen såg upp och förstod icke, hvad han

själf sagt.

— Det har sin riktighet, sade han och skrattade.

För sin död vågade han icke låta hustrun ana,

hvad han tänkte. Men han märkte, att han varit

nära att röja sig. Därför gjorde han sig ett ärendeut med att gå och ösa båten, som blifvit half med

vatten efter nattens regn. Vinden, klipporna och

hafvet förtrodde han, hvad han förteg i sitt hem.

— Nu kan jag aldrig gå ifrån dem, sade han

högt, och komma bort, nu när gubbens pengar

är slut, och hon därinne bara har mig att lita

sig till.

Sammel öste båten läns, så häftigt att han blef

svettig. Därefter gick han in, som om ingenting

händt och satte sig till middagsbordet. Hela tiden

undrade hustrun öfver, att han inte tog vid sig

mera för pengarna, som gått, men glad var hon,

att han ingenting sade.

Så började isen lägga sig, och alla båtar, som

förut stått i sjön, drogos upp på land.

Nordanvinden kom med snö, isen lade väg mellan öarna,

och fyrarna slocknade mellan skären.

Då gick Sammel en dag den stig, hvilken ledde

upp till lotsarnas utkik. Vädret var sådant, att han

måste trefva sig fram i snön för att finna stållinan,

hvilken han behöfde för att hålla sig rak mot blåsten,

som hven fram ifrån norr. Sammel gick ibland sina

egna vägar, och vid sådana tillfällen var han föga

nöjd, om någon störde honom. Men som han

nu gick, kände han, att stållinan ryckte bakom

honom, och vid det han vände sig om, varseblef

han ännu en skepnad, hvilken tycktes söka sig framsamma väg som han själf. Sammel blef misslynt

öfver detta, men han gick ändock vidare, utan att

se sig om, och han visste, att skepnaden följde

honom.

Sammel var icke god på världen i denna stund.

Ty han hade gärna sett, att han fått vara ensam.

Nu när det var vinter, brukade ingen finnas uppe

i den hvita stugan, från hvilkens fönster man kunde

se långt ut till hafs. Där kunde han då göra varmt

åt sig, utan att det kostade något. Veden var ju

kronans. Sedan kunde han sitta där med sina tankar

och se ut i snöyran, glömma, att han hörde hemma

hos någon på denna jord, glömma allt, som var,

och icke höra annat än vinden, som hven, och elden,

som prasslade.

Nu kom en annan in genom dörren, just som

han var sysselsatt med att lägga in ved. Sammel

höll på med sitt och vände sig icke om. Men

inom honom kokade det.

— God dag på dig, Sammel, hälsade den

inträdande.

— God dag, sade Sammel buttert. På rösten

kunde han höra, att den, som kom, var en af

kamraterna.

Om en stund började elden att flamma upp.

Tigande sutto de båda männen och stirrade på

lågorna.— Jaså, du har också hittat hit, började den

andre.

— Ja, svarade Sammel enstafvigt.

— Jaja, fortfor kamraten, man går hit ibland,

när det är tråkigt hemma, och man ingenstans har

att gå.

— Har Norman tråkigt hemma då? tyckte

Sammel och knep ihop ögonen.

— Har du aldrig det? genmälde den tillfrågade.

Sammel fann det ej mödan lönt att svara på

detta. I stället hvisslade han en stump och såg

stint ut i blåsten.

— Du har annars råkat bra ut, du, fortfor

Norman. Kom från sjön och hade ingenting annat

än kistan med kläderna och hyran på fickan. Fick

hustru och hus och fast plats med detsamma. Det

är somliga, som det går ihop för.

Sammel hörde på allt detta, och han förstod,

att den andre satt och afundades honom. Han

begrep bara inte hvarför. Därför svarade han inte

heller, fortfor bara att stirra ut i blåsten.

— Jag har inte fått mitt eget klart än,

fortsatte Norman sin egen tankegång. Och jag har

gått här nu i snart tio år.

Det sköt liksom något hvasst ut ur Sammels

ögon och träffade den andres ansikte.

— Har du seglat, du? sade han kort.— Jag? genmälde den andre. Jag har gått

från Liverpool och till Rio, från Rio till

Wellington, från Wellington och till Hamburg. Gud ske

lof, jag kom hem igen.

Sammel hade hört sjömän säga så förr, och

det gladde honom alltid. Han växte då alltid till

en sju helsikes karl i sina egna ögon, därför att

han ännu åtminstone kunde längta ut. »Du är

en käring,» tänkte han, »en äkta Herrans käring.»

Han kunde ha rest sig upp och spottat den andre

i ansiktet. Men att svara något direkt föraktade

han, satt bara och skrattade invärtes af elakt nöje.

— Det är besvärligt på sjön ibland, sade han

och såg ut igen.

— Det var ett helvete, högg Norman i, utan

att förstå, att den andres ton lät försmädlig. Styft

arbete, klen mat och ondt om sömn. Nej, du

ställde det bra för dig. Det gjorde du.

Sammel tänkte, att han hade egentligen inte

ställt för sig alls. Det var nog andra, som hade

åtagit sig den saken. Men han var van att

behålla sina tankar inom sig, därför att de i

allmänhet ej dugde att meddelas åt andra. Därför svarade

han blott med ett slags mummel, hvilket lät som

ett morrande.

— Och jag säger det, tog Norman i igen, attdu gjorde rätt, som tog flickan och inte brydde dig

om, hvad folk pratade.

Sammel ryckte till och såg på den talande.

Hvad var det, han syftade på? Hvad menade han?

Långt borta föreföll det Sammel, som om något

mörkt drog upp och ville skymma hans ögon. Han

trodde, att han inte hört rätt.

— Jaså, folk pratade, sade han för att säga

något.

Instinktlikt förstod Sammel, att här var något,

han inte visste, men som han för alla människor

måste låtsa sig veta. Annars gick det aldrig väl,

hvarken för honom själf eller andra. Med

vidöppen mun satt han och stirrade på mannen

framför sig, och han tyckte sig se blixtar för ögonen.

Men Norman var så inne i sitt, att han

ingenting uppfattade omkring sig. Ty Norman var en

pratmakare, och när hans mun kom i gång, gick

den på af sig själf. Därför fortfor han lugnt och

säfligt, som om han talat om den själfklaraste sak

i världen:

— Om de pratade? Det var väl naturligt. I

två år hade hon gått och varit liksom käresta med

en dräng därhemmave. Och som du kommer, så

tar hon dig. Var det likt det, att folk inte skulle

prata? Skulle du ha vrakat flickan för det? Dåhade du väl varit galen. Kjortelvägen får man,

hvad man behöfver, både billigt och fort.

Sammel tänkte för sig själf, att han köpt dyrt

och fått ingenting för pengarna. Det var, hvad

han hade gjort. »Det var något nytt för mig det

där för resten,» tänkte han vidare. Det var, som

om han på något vis, suttit fast. Som en tät

dimma steg rundt omkring honom någonting mörkt,

klibbigt och vått, klamrade sig fast och ville kväfva

honom. Hade han fått resa sig upp och skrika

ut, hvad han kände, skulle han ha varit räddad.

Nu kunde han inte det. I stället var han tvungen

att sitta stilla och hålla med.

Det gjorde han också. Han såg upp mot

Norman, och hans ansiktsuttryck var alldeles tomt. Det

var, som om hans själ varit borta.

— Det kom så naturligt alltihop, sade han.

Men sedan Sammel yttrat detta, tyckte han,

att han gjort nog. Och Norman var icke i stånd

att få ett ord mer ur honom. Det blef tråkigt att

sitta däruppe i sällskap med en, som bara teg och

envist stirrade ut i blåsten. Därför gick Norman

om en stund, och Sammel såg hans breda rygg

försvinna, där stållinan svängde kring klippan.

Då reste han sig och sparkade upp dörren på

vid gafvel, så att isvinden fick blåsa in. Där stod

han i kölden och brann som i feber. I hans minnesteg fram en besynnerlig syn. Han såg sig själf

sitta på en liten krog med hvita väggar och utsikt

åt Medelhafvet. Utanför var det alldeles mörkt,

men dörrarna stodo öppna, så att den ljumma luften

spelade in. Sammel tyckte sig ännu kunna se, hur

ljuset från oljelampan i taket föll mot vinrankorna,

som hängde ned öfver dörren. Själf satt han vid

ett stort bord. En liten svart spanjor eller

fransman, eller hvad han var, satt bredvid honom och

stack i hans blottade bröst ett hjärta, ur hvilket

brann eld. Bredvid sutto två mörkögda, skrattande

flickor, och den ena af dem spelade på mandolinen

och sjöng därtill.

Sammel ref upp skjortan och stod länge och

betraktade den blåaktiga teckningen, hvilken bleknat

med åren. En sällsam tanke med något af

vidskepelse öfver sig steg upp inom honom.

— Jag är märkt, sade han högt och log, märkt

för det fria lifvet. Dit skall jag igen, om så alla

djäflar hålla ihop för att hindra mig.

Därmed gick Sammel ut i blåsten och stängde

dörren efter sig. Han tänkte på midsommarnatten,

när dansen gick, hur han låtit sig fångas, och hur

han längtat hem. Han tänkte på Östermans pengar,

som gått, och på dennes barn, som blifvit strödda ut

i världen, ingen skulle snart veta hvart. Han tänkte

på hustrun, som gick hemma och ställde, och påfästmannen, som gick och sörjde henne kanske.

Sörjde en flicka! Till sist tänkte Sammel på pojken,

sin egen pojke, för hvilken han aldrig kunde känna,

som han skulle och borde, och han knöt händerna

af förbittring. Gick fram i blåsten som en

sömn-gångare och bara knöt händerna, som om han mistat

sitt förstånd.

Hela tiden visste Sammel, att giftermålet och

Östermans pengar, hustrun och fästmannen, ja, till

och med barnet, det var alltsammans ingenting.

Det var inte det, som ref och slet i honom nu.

Det var något helt annat, något oförklarligt, som

han icke kunde ge namn. Men detta något måste

ha luft, komma till utbrott. Sammel tyckte, han

såg sig själf springa nedför bärget, som reste sig

öfver viken, där hans stuga låg. Ja visst, han sprang

verkligen, sprang som en ursinnig. Han kom fram

till stugan och fick upp dörren. Därinne satt

hustrun och skalade potatis. Pojken sof i sängen,

och i spisen spann katten.

Sammel uppfångade alltsammans med en enda

blick, och han gjorde våld på sig för att synas lugn.

— Det är inte mitt det här, lät det inom

honom. Jag har ingenting med detta att skaffa. Jag

hör inte hit.

Med mössan på hufvudet blef han stående och

såg på hustrun med en dåres blick.— Du får reda dig en tid utan mig, började

han hest. Hör på, hvad jag säger nu och bli inte

rädd. Jag ska bort. Jag orkar inte sitta hemma.

— Men tjänsten, Sammel, tjänsten?

— Den rör mig inte. Den får sköta sig själf.

Finns inte jag, så finns alltid nå"n annan. Du

får sköta dig själf, du med. Kommer jag bort,

så har du haft fästman förr. Tag honom. Pojken

får också sköta sig själf. Han blir väl en gång

karl. Då ska han få veta, att han åtminstone haft

en karl till far.

Därmed tog Sammel öfverrocken, slängde den

öfver sig och gick ut.

— Hon tror, att jag är tokig, mumlade han.

Låt henne tro det.

Sammel går ned på isen, han går och går

och vet icke, hvart han ämnar sig. Han kommer

ihåg, att isen ligger, och att det är många mil till

sta"n. Dit kan han alltså icke komma i kväll. Ute

är det skumt, och byggningarna på skären ligga

tysta och mörka, som sofve de vintersömnen. Nu

har han gått öfver fjärden och ser ljus brinna ur

ett fönster. Där ligger värdshuset, och där går

Sammel in. Där finns ingen utskänkningsrätt om

vintern, men brännvin finns. Och bekant folk kan

få det fram.

Sammel är kronans lots, och han får fram,livad han vill. Tyst dricker han glas på glas, och

oron domnar inom honom. Han tycker sig sitta

i en höghvälfd sal, hör musik i luften, och han

ser dans omkring sig. Dansen blir till vågor, och

på vågorna flyger han ut i världen. De, som sitta

omkring, le åt hvad han säger. De finna ingen

mening däri. Men det är också likgiltigt. Det gör

godt att få skratta. Därför skratta de. Och Sammel

skrattar själf. Det är han, som för ordet. Det

är han, som kan visorna. Därför sjunger han. Det

är han, som för skutan. Och hon går för förlig vind.

Tullvaktmästarna äro där två stycken, gamla,

trogna källarkunder, som kunna stå för ett glas,

fiskköparn, som bor härute om vintern, och

skollärarn. Postmästarn har också kommit till, värden

sitter själf vid bordet och slår i. Det gör ingenting

om varorna gå åt. Ty det är Sammel, som bjuder.

Han för själf skutan, och hon går för förlig vind.

Ingen har någonsin trott, att Sammel, som gick

för sig själf och såg dyster ut, kunde vara så rolig.

Sammel är lycklig, när han går. Han är full,

men reder sig, gör han, och vägen hittar han.

När han kommer ut, är det stjärnklart och

smällkallt. Sammel gör danssteg på isen och sjunger:

Jag hade mig en flicka,

den som jag älskar än;hon hvilar vid mitt hjärta,

ja, ingen ann" än den.

Det säger jag försann,

fast det var mången ann’,

som ville mig bedraga,

att jag skull ta en ann".

Visan har bara en enda vers. Men Sammel

sjunger den så många fler gånger i stället. Det

är en gammal, släpig melodi, vinden är stark, och

sången drunknar i vädret. Så kommer Sammel

hem. Där stannar han i lä för byggningen och

försöker sjunga ånyo. Men sången fastnar honom

i halsen. Han för själf skutan, men den går inte

längre för förlig vind. Tyst står han där och fumlar

med låset.

Då hör han inifrån hustruns röst:

— Är det du, Sammel?

Det kändes, som om någonting vändt inom

honom, och allt hvad som kokat och bubblat bakom

festglädjen, ruset och visorna stigit upp och

kommit i svallning. Sammel vet icke, hvar han tar

orden ifrån, eller hvarför han handlar och säger,

som han gör.

Han står midt på golfvet, som innan han gick

hemifrån. I bädden framför sig ser han hustrunligga, och ined fast stämma, som vill dölja, att

han druckit, säger han:

— Jag är i kronans rock och den ende man

på många mil, som vet, hvad det är att hålla i

ett roder. Mitt namn är Sammel. Det är jag döpt

till. Och något annat känns jag inte vid.

Hustrun ser på honom, och den skrämsel, som

är i hennes blick, gör mannen rasande. Han rycker

henne upp ur sängen och kastar henne handlöst

bort i ett hörn af rummet. Där blir hon liggande

och hör på mannen, som mumlar ed efter ed mellan

sammanbitna tänder, medan han kastar plagg efter

plagg på golfvet. Sammel strider mot en lust, som

sjuder och bränner inom honom. Han behöfver

något att bryta ut emot, någon, som han får göra

ondt. Men i nästa ögonblick sjunker han ihop och

har glömt alltsammans. Han ligger insvept i täcket

och sofver som ett barn. Skutan har kommit i

hamn.När människan kommit på orätt plats i lifvet,

då händer lättare än eljest, att hennes själ går itu,

så att den ena halfvan icke vet, hvad den andra

gör. Då kan omvärlden heller icke se annat, än

att den, hvilken drabbats af dylikt, blifvit rubbad

till sitt förstånd. Mellan att vara, hvad människor

kalla klok, och hvad de gifva ett sämre namn,

finnas för öfrigt många grader, och ingen har ännu

blifvit född, som alltid kan säga, hvar den gränsen

går. Hotas en människa af den själens jordbäfning,

som kan sluta med att på allvar slita henne i stycken,

då är det underligt att se, med hvilken säker instinkt

andra ana sådant. Rädslan bjuder dem att hålla

sig undan från en sådan människa, och kring den,

som kämpar mot utbrotten och själf kan känna

deras annalkande, blir det därför tomt, som om

brottet tagit honom fången och icke olyckan.

Rysligare än då ser det aldrig ut i en människas själ.Sammel gick aldrig helt sönder, men i hela

sitt Iif var han nära att göra det, och därför var

det illa ställdt för honom alltifrån denna dag.

Grä-melsen öfver allt det, som omhvärfde honom, var

det, som fick väldet öfver hans återstående lif, och

själf var han för god hjärtad och för vek, för att

grämelsen skulle kunna slå ut i handling och få

luft genom den. Lika litet som Sammel nänts att

slå hustrun, när han blef rusig, lika litet nändes

han fara ifrån henne, när han var nykter, om han

ock längtade aldrig så svårt. Än kom det ett nytt

barn, än fick hustrun gå och amma, det som kommit.

Än var det taket på byggningen, som skulle lagas,

båten, som skulle rustas till sommaren, eller bryggan,

som lidit skada af isen och sjön. En gång dog

deras enda ko, och det satt hårdt åt att få någon

ny. Alltid var det något i vägen, alltid något, som

stramade och höll igen. Sammel gick på dag efter

dag och vecka efter vecka med sitt. Han skulle

gå på sjön, och när det blef sju torsdagar i en

vecka, skulle landkrabborna få se honom åter.

— Du kan sitta här, du, sade han, och se efter

huset. Du slipper åtminstone gråta öfver mig. Säg

bara, att du har en satan till man, som rest på

sjön och låter dig sitta. Du kan lefva länge på det.

På så säit höll Sammel på i åratal med att

gå till sjöss, och hustrun gick hjärtskrämd och vän-tade att få sitta ensam och lefva på andras sura

godhet. Men Sammel kom aldrig längre än till

värdshuset på andra sidan fjärden, och när han

återvände därifrån, var han drucken, och

utomlands-tankarna hade han glömt.

Sammel hade fått en vän i brännvinet, och inte

ens hustrun kunde påstå annat, än att den vännen

gjorde honom godt. Brännvinet blef hans tröst,

när den onde anden föll på honom. Brännvinet

spelade på harpa för honom och hugsvalade hans

själ. Brännvinet gjorde hans hjärta varmt, när det

hotade att frysa till i hans bröst. Brännvinet förde

honom upp på ett högt bärg, visade honom all

världens härlighet och sade: Allt detta vill jag

gifva dig, Sammel, om du trofast håller ut att

tillbedja mig.

Och dock var brännvinet icke Sammels värsta

olycka. Den bar han dold djupt inom sig själf,

och allt större blef afståndet mellan honom och

andra människor. Men med brännvinet höll

Sammel ut. Han gick inte hemma och lullade och

söp. Men när lynnet kom öfver honom, att det

kändes för trångt i kronans kläder, då gick han

ut och tog sig ett drängfylle. Sedan var han

lugn och glad, ty han visste, att när han ville,

kunde han få medikament mot oron, som brann

i hans blod, bara han hade pengar. Och somlots tjänade Sammel bra. Ej heller skröt han

öfver-drifvet, när han framhöll sig själf som den ypperste

i skärgården, om det gällde att hålla i ett roder.

I det stycket var Sammel verkligen för mer än andra,

och det fanns flera än han själf, som erkände det.

Men att supa, som Sammel gjorde, kostar

pengar, och därför fick Sammel det heller aldrig

så bra som kamraterna. Hans stuga blef aldrig

tillbyggd hvarken med glasveranda eller med flera

rum, och några sommargäster fick han inte heller.

Stugan var, som den varit, rymde ett kök och en

liten kammare innanför. Där var varmt om

sommaren och kallt om vintern. Ty vidare tätad eller

omsedd blef den aldrig, det räckte inte ens de

goda lotspengarna till. Utifrån såg den dessutom

sned ut och vind, ty grunden hade satt sig, och

taket var sjunket på nordsidan.

Allt detta, som var galet och mera till, såg

hustrun. Men ändå ville hon aldrig låtsa om det.

Ty hon kunde inte annat än erkänna för sig själf,

att Sammel var bättre nu, än innan han börjat

supa. Han skakade af sig sin vildhet utomhus,

och i hemmet var han foglig och snäll både mot

henne och barnen. »Det går så med karlarna, när

de har ondt samvete,» tänkte Hilma. Därför var

hon nöjd åt Sammels onda samvete. Ty det togbort hennes skrämsel för mannen och gaf henne

själf ro.

Men Sammel hörde till dem, hvilka strängt taget

icke veta, hvad dåligt samvete är. Mycket hade

han aldrig fått lära, och hans natur var som

sjöfågelns kropp. Den kan dyka i dyn, utan att något

fastnar på fjädrarna. Sammel gick därför genom

lifvet och diktade sig fram, som han alltid hade

gjort, följde sina nycker och vacklade mellan inre

anfall af växlande öfverlycka och människoraseri,

och att kamraterna byggde sig hus och blefvo täta

karlar med pengar på banken och hyresgäster om

somrarna, det rörde honom inte, mer än om det

varit jordbäfning i Kina. Satt han vid sin butelj

och sitt glas, var det ändå han, som förde ordet,

och stod han vid ett roder, då visste han, att ingen

kände skärgården som han. Han ensam var i stånd

att föra fartyg på leder, där han aldrig hade varit

med båt. Ty Sammel hörde till dem, hvilka lukta

ett undervattensgrund, innan han skrapat på det

med kölen.

Det fanns bara en man på jorden, som

Sammel inte tålde, och denne önskade han också allt

ondt, som uttänkas kunde. Och denne man var

den beskedlige Norman. Norman blef Sammels

fixa idé, och Sammel kunde aldrig höra hans namn,

utan att komma i feber. Från början härledde sigdenna motvilja af det enkla faktum, att Norman

var fetlagd och säflig i sina rörelser. Sedan kom

Sammel under fund med, att kamraten var

högfärdig och dryg, och slutligen ansåg han sig ha

bevis för, att Norman kröp för sina öfverordnade.

Att han arbetade för att få sitt eget, tyckte Sammel

icke heller om, än mindre att kamraten syntes vara

på väg att lyckas. Dålig sjöman var Norman också,

det svor Sammel på, fast han såg ut som en

skeppare med sin hakkrans, sin breda mun och de

djuptliggande ögonen. För rästen var han en

skrym-tare, påstod Sammel. Ty aldrig ville han vara med

och roa sig ibland folk, så att det syntes. Men

hemma gick han och lullade och söp, det visste

Sammel, och när han det gjort, dängde han gumman

inom fyra väggar, och hon dängde honom tillbaka.

Ty hon var stor och grof som en karl, och ett

rifvande fruntimmer var hon också med sin

ister-haka och det gudsnådliga, skinande leendet.

— Hvad angår dig Norman ? sade lotsålderman

en gång. Låt Norman vara i fred.

— Angår mig gör han inte, menade Sammel.

Men hvad som sker för mina ögon, kan jag väl

inte blunda för.

— Det kan jag, svarade lotsålderman och

skrattade. Gud nåde mig annars.

Sammel kunde inte det, och den oförmåganslet upp honom. Från första stund då Sammel

kom in bland lotsarna, hade han känt sig till mods,

som om han fått myror på kroppen, bara han

kom i närheten af Norman eller någon, som hörde

honom till. Ty redan då hade Norman sett snedt

på, att Sammel kom in vid lotsstation och fick sig

ett lefvebröd.

— Är det möjligt, att det kan finnas folk, som

inte unnar andra att lefva? lydde Sammels omdöme

om den saken.

Inbitet blef Sammels hat mot Norman af många

skäl, och han kunde lika litet hålla yttringarna däraf

tillbaka, som han kunde hindra sig själf från att

dåra, när brännvinet omtöcknade hans förstånd.

Hvad han tänkte och tyckte, det kunde Sammel

nog i allmänhet gå och mala på länge, utan att

någon hade en aning om hans innersta tankar.

Men alltid kom det ett ögonblick, då han icke kunde

behärska sig längre, och då bröt också, hvad han

dolt länge, fram med ursinnet hos en vulkan.

När Sammel första gången kom att bryta ut

mot Norman, var han själf litet stagad och kom

att möta sin fiende på hemvägen en afton, just

där gångstigen svängde förbi Normans stuga i

söderbacken. Anledningen till utbrottet var som vanligt

af mycket oskyldig art.Norman sade nämligen ingenting annat åt

Sam-mel än:

— Goddag! Hvart ska du gå?

Men Sammel var i sitt mörka lynne. Ty ruset

hade inte velat lyckas den gången. Därför körde

han mössan ner i nacken, satte upp näsan och skrek:

— Hvad fan rör det dig?

Norman försökte svara fogligt. Men det halp

inte. Sammel stirrade på kamraten, som om han

sett djäfvulen, och repade upp, allt hvad han hade

emot honom, som om han öfvertänkt hvartenda

ord i förväg. Normans gumma, som satt inne och

hörde spektaklet, kom då ut, och när Sammel fick

se henne, blef han som galen och ville slåss. Fyra

karlar måste hjälpas åt att föra honom hem. Men

när de väl fått in honom och gått igen, då steg

Sammel ut på backen, spottade långt efter dem

och hoppade af ilska.

Han var så vild, att han ögonblicket därefter,

som han gick och stod, klef öfver stenarna på

bryggan, riggade upp båten och i full ilska

seglade ut till hafs.

Allt detta hade emellertid icke händt, om inte

Norman den gången ute i lotsstation hade

kommit att tala till Sammel om hans giftermål, och

hvad därmed sammanhängde. Utan att Sammelsjälf visste det, låg här grunden till hans värsta

groll. Norman satt där då i all oskuld och

pratade, och han anade icke, att han sade något, som

inte var riktigt och rätt. Aldrig skulle han heller

få veta detta. Ty Sammel hade förr bitit tungan

af sig, än han så mycket som petat vid den saken,

så att vare sig Norman eller någon annan hörde

det. Men hvad Norman sade den gången, det sårade

Sammel dödligt just på hans ömmaste punkt. Det

ref bindeln från hans ögon och visade honom, att

när han tog sig hustru och blef bunden för lifvet,

var det icke kärleken, som band honom, utan en

rå slump, hvilken liksom i misshugg kastat honom

i en kvinnas famn. Utan att veta det, hade

Norman öppnat Sammels ögon för den stygga

hemligheten i hans eget lif, och sedan dess kunde

Sammel ej möta denne man, utan att hans blod kom

i uppror.

Sammel fnös också af ilska, där han nu satt

vid rodret, och drömmare som han var, kunde

han aldrig taga hämnd på någon, hur ofta än

inbillningen föregycklade honom sådant. Hans blod

var i svallning, han behöfde döfva sig själf.

Därför seglade han nu ut. Det var i början på våren,

och turen att lotsa kunde när som helst komma till

rymmaren. »Det rör mig inte,» tänkte Sammel. Hansteg upp i båten och stramade till storsegelsfallet.

Seglet svällde för vinden. Det var god bris.

Nu var den onde anden öfver Sammel, och

dock strålade hans ansikte, där han satt till rors.

Ut öfver fjärdarna gick det, och mörkret började

falla på. »Det gör ingenting,» tänkte Sammel. »Det

är varmt redan, och snart blir det sommar.»

Stjärnorna började synas på himmelen, här och där

blänkte en fyr fram. Allt lägre blefvo träden på

skären och allt större böljorna. Båten krängde

starkt. Men Sammel vålade sig inte att minska

segel. Han log bistert mot blåsten och började

tänka högt.

— Här seglar Sammel för god vind, här är

det ingen, som når honom. Här kan han sjunka

eller flyta, som Gud vill. Klart förut, kapten! Här

är god plats, och skutan når hamn innan natten.

Klara don och klara papper. All right! Här

kommer en gammal viking för god bris.

Nu låg öppna hafvet framför Sammel, och

ytterst därute svängde han om ett lågt skär, firade

seglen och lade i land. Vid det att båtens köl

skrapade mot stranden, lyfte sjöfågeln rundt

omkring och seglade skrikande i skymningen på säkra

vingar omkring lotsbåtens rigg. »Här är godt om

mat,» tänkte Sammel, i det han gjorde fast båten.

Så steg han i land och började gå omkring påön. Han gick tvärs öfver skäret, satte sig på dess

yttersta udde och såg ut öfver hafvet, där det

gick fritt.

Därefter reste han sig upp och började söka

bland strandens stenar, skattade ett par fågelbon

på ägg, slog sönder dem öfver knifven och åt upp

dem råa. Sedan han detta gjort, gick han

tillbaka ned i båten och hämtade oljerocken. Den

vek han ihop, stack den under hufvudet och lade,

sig på bara klippan. Där somnade Sammel och

sof länge. När han vaknade, stod solen öfver

synranden som ett klot, och ejderungarna lekte i den

gröngula bränningen.

Sammel seglade vidare i hafsbandet, och han

tyckte, att han var den flygande holländaren, som

lämnat skuta och besättning och kommit i båt.

Han flög fram, som han flugit i hela sitt lif, och

han hade rymt från besättningen. De fick reda

sig utan honom. Inte ville han i evighet hållas

på ett spökskepp och inte göra annat än fara

omkring och skrämma folk. Det påstods, att holländarn

sålt sig åt djäfvulen. Nå än sen? Hvem hade inte

gjort något galet en gång i sitt lif och fått plikta

för det? Nu sken solen, och Sammel kände sig

hungrig. Den flygande holländarn kastade ankar

mellan ett par skär och pilkade torsk. Den stekte

han mellan ett par stenar, som när han var pojke,och för att krydda anrättningen gick han i stranden

och skattade sjöfågelns ägg. Herre till hafvet och

stranden, for Sammel från skär till skär, och i två

dygn var han den flygande holländaren, som icke

har hem eller fristad på hela jorden. Inte ett

ögonblick föll det honom in att vända om hem, och

Sammel tyckte, att han fått det, som öfvergick

brännvinet.

När han så till sist ändå kom på hemvägen,

öfverföll honom en stark känsla af skam, icke öfver

att han seglat bort, utan emedan han vände åter,

och när han återsåg viken med alarna, där den

röda stugan låg, då blef Sammel i sina egna ögon

så liten och ömklig, att han velat krypa in i sina

egna stöfvelskaft. Nu kom det öfver honom igen

alltsammans. Nu skulle det klämma och strama,

svida och bära emot som aldrig förr. Han visste

det på förhand. Han visste det alltsammans. Han

var fast, bunden vid platsen, fick icke gå, hvart

han ville. Han hade förlupit sin tjänst.

När han kom in i stugan, satt hustrun och

grät. Och Sammel hade ingenting att säga henne,

kunde icke förklara någonting, visste endast, att

han seglat bort och nu var återkommen.

Den gången fick Sammel sin första varning

inför vederbörande. Uppsträckt i paraduniformen

stod han inför lotskaptenen och tog emot det ovetthan fick, utan att blinka. Men när han gick

därifrån, var han krokig i ryggen, och hufvudet hängde

ner. Till krogen ville han gå. Men han tordes

inte. Då visste han, att den sista villan skulle bli

värre än den första. Därför styrde han sin gång

hemåt. Men han tog en omväg. Ty Normans

stuga ville Sammel denna gång inte gå förbi. Där

stod Norman, som han brukade, bredbent och med

händerna i byxfickorna nedanför trappan och

värmde sig i solskenet. På långt håll gick

Sammel förbi honom, utan ätt se upp.

Ty nu hade Sammel skammen att gå och bära

på, och därtill hade han fått en fiende, som han

dagligen och stundligen måste vara beredd på att

träffa. Sammel tålde inte, att någon gick och såg

snedt på honom. Han var för ömskinnad till det.

Själf kunde han nog göra så emot andra. Men

han blef sjuk om han behöfde tänka på, att andra

skulle göra så emot honom själf. Sammel hade

för rästen inte bara fått en fiende. Han hade fått

två. Och den andra af dem var den värsta. Ty

hon var en käring. Och när fruntimmer komma

med i spelet, då ansåg Sammel sig kunna lita på,

att allt ondt, som kunde sägas om honom, skulle

bli sagdt och utlagdt — och litet till.

I det fallet hade nog Sammel heller inte

missräknat sig. Inte var hans rykte förut det bästa,det var det inte, men det lilla han hade kvar, det

gjorde gumman Norman, hvad hon kunde, för att

taga ifrån honom. Och med sådant är det, som

hvar man vet, inte svårt att lyckas. Men

Sam-mel fick också känna på, att om brännvinet kan

vara bra att ha till hands, när lifvet tynger, så är

det också en farlig vän, som har annat och värre

att bjuda på, än det man kallar för lifvets

härlighet. Inte ens hustrun var längre oblandadt nöjd

med, att Sammel drack.

Han var skärgårdens främste lots. Men märket

satt på honom. Skammens märke, som ingen kunde

tvätta bort. Han hade fått en varning för fylleri,

och den varningen hade inte botat. Skammen, som

brände honom, blef ett nytt grubbelämne, och då

han inte kunde bli det kvitt, visste den stackars

Sammel sig ingen annan råd, än att vända åter

till brännvinet. Det gick rundt för lotsen, när han

tänkte på allt detta. Först var det brännvinet, som

räddade honom och gjorde, att han kunde stå ut

med lifvet. Så kom brännvinet och störtade

honom, så att han stod i fara att förlora tjänsten,

för hvars skull han en gång sålt sitt lif och ännu

sålde det. Och när han nu gick i sin ångest och

behöfde ro, då hade han ingenting annat att ty

till än just samma brännvin som först höjde

honom till skyarna och sedan drog honom ner ismutsen. Detta var en cirkelgång, som var svår

att reda, och Sammel kunde ej heller reda den.

Mer och mer förtviflad blef hans belägenhet.

Nu blef han icke glad längre, när han drack. Han

blef rasande och vild. Det var ej muntra sånger,

han strödde kring sig, ej roande skämt längre, som

han lät spraka till dryckesbrödernas förlustelse. När

Sammel nu satte sig på sin vanliga plats vid

värdshusets bord, blef det tomt omkring honom. Ty

visste folk, att han satt där, kom ingen dit, och

fanns där folk, när han kom in, fick man annat

att bestyra, och Sammel fann sig då ensam på

platsen.

Då satt Sammel och diktade, och hans dikt

tog färg af hans eget lifs rysliga verklighet.

Därför satt Sammel ensam vid sitt bord, och när han

blef drucken, skrek han ut sitt elände, så att det

gaf eko öfver kobbar och skär.

Kom han någon gång i annat lynne, var han

därför också då ensam. Då gick han, sjungande

för sig själf, ned till stranden, till dess han fann

någon ledig båt, i hvilken han kunde sätta sig.

Där tog han plats vid rodret, och där kunde man

höra honom leka sjöman på Atlanten, som annars

endast barn kunna. Där satt Sammel och höll

rodret, hufvudet hängde ned, och blicken var skum.— Här är rum sjö, pratade han. Nu går vinden

på västligt. Föröfver blänker en fyr. Långt, långt

borta i dimman synes den. När vi fått den akter

om styrbord, löper vi in i Singapore. Där sitter

en flicka, som jag brände in hjärtat i bröstet för.

Hon kan spela på mandolín och klappa om en

sjöman. Henne var jag gift med, och hon väntar

mig än. Och när Jangtsekiang flyter ihop med

Hoangho, och kanalen vid Röda hafvet blir fri från

is, då kommer Sammel igen. Då är han kronans

lots och står i uniform på kommandobryggan. Då

har han pengar på fickan och bjuder på

champan jevin.

Mary och Annie och lilla Nanette,

då ska ni få se, hur han dansar så lätt.

Så reste Sammel i främmande land, och

brännvinet bekostade resan. Två gånger låg han drucken

i land, när fartyg signalerade efter lots, och det

var hans tur att lotsa. En gång drack han sig

redlös af whisky på en engelsk ångare, kom i

klammeri med kaptenen, som han förbannade sig

på hette Norman, och som därför skulle öfverbord.

Fyra gånger kallades han upp att stå för Pontius

Pilatus, det vill säga svara inför lotskapten och

få varning. Fyra gånger stod han där i parad-uniform och tog emot ovett, utan att blinka. Då

hade han redan fått en varning mera, än som

regle-mentsenligt kunde tilldelas någon, innan domen föll,

som lydde på det förfärliga: afsked utan pension.

Men så mycken hänsyn togs, därför att

Sam-mel var skärgårdens främste lots, och vederbörande

ville försöka att i det längsta få behålla honom.

Sammel visste detta mycket väl, och det

medvetandet stärkte också hans själfkänsla. När han

därför sista gången kom ifrån lotskapten och fått

sin extra varning, var han hög och upprymd, och

äfven då såg han Norman stå på backen utanför

sin trappa och värma baksidan i solskenet. Men

den gången gick Sammel inte ur vägen, utan klef

modigt på, och när han skulle gå förbi sin

arf-fiende, stannade han.

— Se på mig, sade Sammel. Se på mig! Här

ser du en karl som tål att se på. Han har stått

för Pontius Pilatus och fått sin fjärde varning.

Det skulle aldrig hända dig. För så många

omständigheter skulle ingen göra med dig, din

snus-mumrick.

Detta sista innehöll en anspelning på Normans

vana att tugga snus, hvilket Sammel ringaktade,

och han njöt okristligt, när han hade sagt detta.

Med näsan i vädret gick han i full uniform förbi

sin fiende. Han gick fram som en segrande gud.Ty den fjärde varningen var hans ära. Och den

kunde ingen ta ifrån honom, hända hvad hända

ville.

Detta var emellertid Sammels sista triumf, och

länge fick han heller inte njuta den. Hela

triumfen gick så att säga upp i rök. Ty en vacker dag

skrämdes hela trakten upp af, att det brann uppe

på lotsbärget. Folk strömmade till för att rädda,

men det var för sent. Lotsarnas utkik stod i ljusan

låga, och nedanför på klippan satt Sammel blixt

full och sjöng, sjöng med full hals en visa på

ett främmande språk, som ingen kände igen.

Hur det hela hade tillgått, fick ingen någonsin

riktigt reda på. Men så mycket blef klart, att

Sammel varit orsaken till olyckan, och att ingen mer

än han varit där. Då kunde nåd icke gå för rätt

längre. Sammel blef afskedad från lotstjänsten, och

hvad som grämde honom mest — han blef

afskedad utan de fem hundra kronor i pension, hvaraf

äfven yrkets bönhasar kunna komma i åtnjutande.

Han hade alltså lika väl kunnat gå själf. Han

hade kunnat gå, medan han var ung, och sjön

lockade honom. Allt, som hållit honom tillbaka,

hade bara varit sken, bländverk, djäfvulens konster

och bedrägeri. Inte ens hustrun och barnen hade

vunnit på, att Sammel ödt sitt lif och stannat på

landbacken. Brännvinet, som gjort honom till herre,slängde honom från sig som en usling och gjorde

honom inte ens längre glad.

Detta skedde vid den tid, som alltid var

Sam-mels värsta, den tid, då isen lade sig mellan öarna,

då fyrarna släcktes och nordan blåste kall.Sammel blef gammal och grå, och allting på

honom kroknade. Fingrarna blefvo krokiga af gikt

och reumatism, ryggen kröktes af samma sjuka, och

näsan tunnades af, så att äfven hon såg krokigare

ut, än när lotsen hade kött i ansiktet. Nu var

Sammel inte heller lots längre, och hvad han lefde

af, vete fåglarna. Han sköt väl en säl ibland och

låg ute på fiske, lotsade litet smått, när det blef

fråga om oprickade farvatten, där ingen annan ville

åtaga sig ansvaret. Det var alltsammans, och det

räckte ju inte långt. Men det fick lof att räcka.

Ty har man inte, hvad man behöfver, får man låta

behofven rätta sig efter, hvad man har. Och

Sammel tyckte som så, att det han själf fick nöja sig

med, kunde duga åt de andra.

Men hans hustru delade icke denna mannens

uppfattning. Hon fruktade icke längre sin man,

den skräck, Hilma en gång fått i blodet, hade länge-sedan gått bort. Nu hade Sammel inte ens pengarna

på fickan, som förr när han var lots, och som

han då brukat köpa sig fri med. Nu gick han ur

vägen för Hilma och alla och tog emot, hvad han

fick, utan att mucka.

— Du är en sjantahej, Sammel, brukade Hilma

säga. Och hade jag vetat hvem du var, kunde

jag ha låtit bli att kasta bort mig och fått, det som

bättre var.

— Du kunde så, svarade då Sammel och gick

ur vägen, som han plägade.

Hvad han tänkte, behöll han för sig. Men

det värsta var, att också barnen ringaktade Sammel

och beklagade modern, barnen, som nu blifvit vuxna.

Sammel märkte äfven detta, och det grämde honom

mest af allt, men försvara sig kunde han icke —

allra minst emot dem.

Sammel hade nu kommit därhän, att han blifvit

allas gäck, ett slags driftkucku för hela trakten.

Där han gick fram, vände folk sina hufvuden och

sågo efter honom. Och när han var drucken, hade

han en svärm pojkar i hälarna, som narrade

honom att förfölja sig och skrattade åt hans vrede.

När han satt i båten, som han plägade och höll

gille med sig själf, när han stod till rors och höll

tal, såg ljusvågorna från Eddystones fyr eller hörde

bruset från Dovers bankar, när han talade högtmed styrman, kapten och hela besättningen, när

han var den gamle Sammel igen, den unge, den

oförbrännelige, hela världens Sammel med kraft i

barm och ett eldhjärta tatueradt på bröstet — då

stod en svärm af dagdrifvare på stranden, härmade

honom och grinade, till dess att Sammel vaknade

ur sin dröm och kraflade sig i land att slåss för

sin ära.

Vid sådana tillfällen kom Sammel ihåg

Norman och gick ut för att söka honom.

— Du har också fått varningar, din sjåe, sade

Sammel.

Han stod ensam midt på bärgvägen och skakade

sin knutna hand ut i luften.

— Tre varningar har du fått, och pension skulle

du inte ha fått, hade inte käringen varit uppe hos

öfverheten och tiggt för dig.

Så gick Sammel och sökte Norman, men han

fann honom aldrig. Det kunde hända, att han

mötte hans kor. Då föste han dem i timtal långt

bort i skogen och gick ensam i snåren och

skrattade som en dåre, när han hörde käringen springa

och ropa dem, medan de skrämda kreaturen i full

yrsel skenade allt längre och längre bort. Han

kunde gå förbi hos Normans, när han såg, att

ingen var hemma. Då smög han sig fram och

släppte ut grisen, gick sedan därifrån och låtsade,som om det regnat. Mycket sådant gjorde Sammel

och godtade sig däråt i hemlighet. En gång skar

han ner gummans tvätt, som hängde på streck,

och strödde kläderna ut öfver den smutsiga marken.

Men det värsta var ändå, när han skar sönder

ström-mingsskötarna för Norman. Ty sådant är

nidingsdåd, och den gången blef Sammel rädd för sig själf.

Sammel kom gående på bärgstigen, som ledde

till hans hem. Det var solsken i luften, och

Sammel hade nyss varit ute och lotsat en lustkutter.

Pengar hade han på fickan, och grosshandlarn, som

han lotsat åt, hade gifvit honom ett par stadiga

afskedsbägare, till tack för att han hållit sig ifrån

glaset ute på sjön.

— Jag super aldrig på sjön, men alltid på

land, hade Sammel svarat.

De orden gick han nu och tuggade på för

sig själf. Han visste, att han sagt en rolighet.

Också hade de andra skrattat åt den, och Sammel

kände sig nöjd. Det var nästan, som om han

funnit sitt lifs formel. Numera var detta också

sant. Nu när han inte hade mera att förlora,

fruktade Sammel det starka, så fort han var på sjön,

och han kunde fly landbacken för att slippa den

djäfvul, som behärskade honom.

Sammel kom emellertid gående fram mellan

lotslagets byggningar och ämnade sig hem. Hanvar rakare i ryggen än vanligt, och de gråa ögonen

lyste. Sammel var inte van vid goda ord på de

sista åren, nu hade grosshandlarn berömt honom

och betalat gentilt. Dessutom hade han bjudit på

hederlig traktering och till afsked stoppat en butelj

fin kaffekonjak i lotsens ficka. Därför var Sammel

mera kry än vanligt, och när han då kom förbi

Normans stuga, och något vått helt oförberedt slog

honom i ansiktet och snärjde hans ben, var han inte

i lynne att visa sig tålmodig.

Sammel drog sig baklänges och svor. Hvad

var det för något? Hade inte den ärans käringen,

käringen för alla käringar på många mil, som

människorna kallade Norman, hängt ut sina skötar?

Och hade han inte hängt dem, just där han,

Sammel, skulle gå fram?

Sammel hade kommit en smula på sidan om

vägen och befann sig midt på gräsvallen. Men det

märkte han inte. Ty vreden mot Norman i

förening med ruset gjorde honom blind.

— Är vägen inte min? tänkte Sammel. Har

jag inte gått den vägen i mer än trettie år? Ska

jag inte få gå fram på min egen väg?

Därmed drog han ut slidknifven, som hängde

bak i byxtampen, och utan vidare öfverläggning

började han skära och karfva i garnen, för att

16.han skulle få en öppning nog vid att släppa fram

en karl.

Normans gumma kom ut. Ty Norman själf

var inte hemma. Hon grät och bad Sammel att

stilla sig. Men Sammel hörde inte på henne. Han

skar och skar, till dess hålet blef så stort, att han

kunde komma igenom. Då stack Sammel knifven

i slidan igen, och utan att se sig tillbaka, gick

han stolt vidare.

— Fram skulle jag ändå, menade Sammel, och

fram kom han.

Den natten sofs det icke mycket hos Norman.

Där uppgjordes i stället hämndplaner, och

gumman smög sig ut en gång i kvarten för att se

efter, om ej Sammel skulle komma tillbaka.

Men Sammel kom icke, och morgonen därpå

hade Sammel försvunnit. Normans gumma fann

ingen annan att utösa sin vrede öfver än Sammels

Hilma, och hon tog saken lugnt, emedan hon visste

sig oskyldig. Hvar Sammel var, visste hon inte

heller, bara att han seglat ut i gryningen.

När kvinnorna som bäst kifvades om honom,

och hvar han var, satt Sammel till rors och

sträf-vade fram i motvinden till kobben, som låg långt

ut i hafsbandet, där träden krökts låga mot blåsten,

och där hafvet gick öppet utanför och sällan frös,

därför att strömmen strök där förbi. Nu var Sam-mel rädd för sig själf, och för hvad han gjort,

och så usel som nu hade han aldrig känt sig.

Vid kobben lade Sammel i land och den dagen

satt han stilla och tänkte. Natten öfver sof han

på skäret, och nästa mprgon for han vidare igen

till ett fiskläge, hvilket låg långt ut till hafs.

Sammel har pengar på fickan, flere sedlar än

han på många år haft. En gaf han till hustrun,

när han reste, men de flesta har han kvar.

Sammel köper sig en tunna strömming och en säck

potatis. Han köper en gammal stuga, där står,

och den rifver han ned. Alltsammans flyttar han

öfver på det låga skäret, där han känner sig hemma,

och när han fått allt dit, lägger han sin båt i hamn

och börjar bygga.

Det drar lång tid för en man, som är gammal,

och som ensam vill bygga sitt eget hus, borta

från alla andra. Och det går månader om, innan

kojan är färdig, så att den kan bebos. Någon

riktig grund blef aldrig lagd, spisen var bristfällig,

och det lilla fönstret satt snedt. Men Sammel trifs

här, därför att här passar han, och därför att ingen

stör. Han märker icke, att hösten kommer, och

att dagarna bli korta. Något annat ljus har han

icke än det, som kommer från rishögen, hvilken

brinner på spisen, och i bok har han icke läst,

sedan han gick för prästen. Så det saknar haninte heller. Vintern kommer, och det blir mörkt

rundt om honom, därför att fyrarna släckas.

Men Sammel fruktar inte mörkret, och han är

van att slita ondt. Han sparar på tändstickorna

och ser till, att maten räcker. När det är dager,

fiskar han litet smått, och så länge han kan se

en fågel eller en säl, ligger han på lur med bössan.

Men mest ligger han stilla på en hösäck, som han

fört med sig, och reser sig bara upp ibland, för

att sköta om elden. Han fryser inte, och han svälter

ej heller. Han är nöjd.

Nu är Sammel ej längre ute på seglats till

främmande land, ej heller är han den flygande

holländarn, som tröttnat på spökskeppet och rymt

från sin besättning. Han är helt enkelt Sammel,

som kom på sned i världen, därför att han inte

kunde styra sig själf, utan lät andra styra, Sammel,

som supit bort sitt hem och sin frid, Sammel, som

förstört sin själ, Sammel, som är en elak gammal

gubbe, hvilken alla sky, Sammel, som pinat sin

hustru och glömt sina barn, Sammel, som

ingenting är och ingenting någonsin varit.

Så tänker Sammel om sig själf, men ändå är

han lycklig. Ty från allt detta är han så långt

borta, som om det aldrig hade händt, och där han

nu är, finns ingen, som han längre kan göra ondt.

Vintern går, och det börjar åter lysa kringskären. Dagarna bli längre, och om aftnarna blinka

fyrarna fram genom mörkret.

Då hör Sammel en dag, hur det prasslar ute

på klippan. Han reser sig upp och lyssnar. Han

kan höra det tydligt. Det är människor, som gå.

De tala sakta med hvarandra, som fruktade de att

höra sina egna röster. Sammel ligger och lyssnar.

Han hör, hur stegen närma sig, och ett bistert

leende far öfver hans ansikte. Slutligen öppnas

dörren, och Sammel ser två män stiga in. Den

ene af dem är hans egen son. Från fiskläget i

hafsbandet hade det ryktats, hvar Sammel fanns,

och nu komma de båda männen för att se till

honom. Förlägna stå de i dörröppningen och våga

ej stiga in.

Ännu en gång far ett leende öfver Sammels

ansikte.

— Ni trodde, att jag var död, kan jag tänka

mig. Nej, än lefver jag. Och efter ni kommit

hit, ska jag väl bjuda er på något.

Därmed reser sig Sammel upp och tar fram

grosshandlarns fina konjaksbutelj, som stått orörd

hela vintern.

— Var så god, säger han och ställer fram

buteljen och ett glas.

De båda männen dricka under tystnad. Själf

vill Sammel icke smaka något. Till sist säger sonen:— Vill I inte följa med hem nu, far? Vi har

varit ängsliga för er skull, alla.

— Nej, svarar Sammel. Jag far, när jag vill.

Med det beskedet fingo de båda männen vända

om. Sammel följde dem, själf i väg och hjälpte

dem att lägga ut båten.

När den dag, då han ville, kom, lämnade också

Sammel skäret. Han seglade hem en morgon, som

om ingenting händt, gick in till hustrun och

stannade hos henne. Men första dag han förtjänat en

slant, drack han igen.

Sammel vände mer än en gång tillbaka ut till

skäret, där hans stuga stod, och där ingen störde

honom. Han stannade där ibland i dagar, ibland

i veckor, men aldrig någon vinter mera än den

första.

Sammel kom bort på sjön en septembernatt,

drunknade i fjärden mellan skären, fjärden, som

låg emellan byn och lotsläget. Det var en man,

som vid en oförsiktig manöver gick öfver bord i

blåsten. Han blef borta i mörkret, och alla reste

sig i båten för att se efter honom. Då sprang

Sammel besinningslöst ut i vattnet för att rädda. Den

förolyckade kom upp igen på läsidan om båten

och blef uppdragen. Men när männen vände sig

åt lovärt, där Sammel nyss kunnat skönjas, var

han borta, och blott hans gamla hatt flöt på vattnet.Det draggades länge efter Sammel, men man

fann honom aldrig. Sjön hade tagit honom och

burit hans döda kropp ut till hafs.

Så kom Sammel ändtligen bort från landbacken,

och till sist behöll honom ändå hafvet. Han var

som den underfågel, hvilken kallas för albatross.

Hundra mil ifrån land bär honom hans starka vingar.

Men blir han en gång fångad, kan man sätta

honom obunden på skeppsdäck. Flyga bort förmår

han aldrig. Ty han behöfver vidd och storm under

vingarna, om han skall mäkta att göra sig fri.DEN GAMLA BIBELNEn gammal präst och en ung sutto samman

i den gamle prästens arbetsrum, från hvilkets fönster

man såg västerhafvet bryta i solsken mot skoglösa

klippor och skär. Den unge prästen hade kommit

på besök till den gamle, för att söka råd och

beklaga sig. Och han hade gjort detta, emedan han

från studiestaden nyss kommit ut i lifvet, och emedan

den verklighet, han mötte, förskräckte honom, just

därför att han kände sig så plötsligt stå midt uti

densamma med plikt att gripa in och förbättra.

Den gamle och den unge sutto midt emot

hvarandra. De samtalade om bygden, dess seder och

oseder. Så länge de talade, hörde de blott

hvarandras röster och de ord, någon af dem själfva

tänkte och uttalade. Men så fort tystnaden inträdde,

ljöd åter i deras öron hafvets dån och blåstens

starka sus omkring den låga prästgården. Till sist

blef det dem båda, som sutto de ensamma ute

bland vilda bränningar och försökte öfva sig i tron,för att genom den tvinga naturens makter att

lägga sig.

Detta kände dessa båda män på olika sätt.

Ty den ene af dem var gammal och hade nästan

glömt sina böcker. I stället hade han blifvit

förtrogen med de vågor, som gingo högt omkring

honom, både i människolif och natur, och han kunde

le åt sig själf, när han tänkte på den tid, då äfven

han hade försökt det omöjliga. Den andre åter var

ung, och öfver honom hade det, han läst i böckerna,

sådan makt, att han icke ville tro ens, att naturen

var sådan, som han själf såg henne. Han förbittrades

af allt, hvad han mötte omkring sig, och i

synnerhet förbittrades han af den ro, med hvilken

den gamle prästen mottog utbrotten af hans andes

vrede.

Nu sutto de båda tysta, försänkta i sina egna

tankar, den unge, grubblande öfver, hvad den andre

skulle säga honom, och den gamle öfvervägande,

huruvida han borde tala eller låta lifvet skänka

den nye prästen sina lärdomar långsamt och tungt.

Under det de sutto så, lyssnade båda med olika

känslor till hafvet, och på fjärden sågo de en koster,

på hvilken storseglet föll, försvinna bakom en klippa.

— Det kommer besök, sade kyrkoherden. Och

att döma af farkosten tycks det vara långväga ifrån.

Jag tror, det är en Norrösundsbåt.Pastorsadjunkten reste sig upp för att gå.

Men kyrkoherden vinkade åt honom att blifva

sittande.

— Du är själf präst och må gärna vara

närvarande, sade han.

Så sutto de båda prästerna midt emot

hvarandra vid det stora, svarta skrifbordet och väntade.

Pastorsadjunkten såg ut öfver klipporna, bortom

hvilka hafvet gick mörkt. Kyrkoherden satt stilla

och såg in i sig själf. Han tänkte på hela denna

befolkning, som blifvit honom kär, därför att han

förstod den, och han kände sig till mods, som

ville han försvara den emot smädelser. Det var

något i den unges sätt att tala om folket, som kom

den gamle att känna detta. Men både den gamle

och den unge väntade på besöket, som komma

skulle, liksom hörde det samman med allt det,

hvar-om de nyss hade samtalat, och de lyssnade spändt

efter hvarje ljud, som om en så hvardaglig

händelse som ett besök från skärgården skulle kunna

gifva svar både på uttalade och icke uttalade frågor.

Och när de till sist hörde fötter skrapa mot

förstugans golfmatta och en låg knackning på

rummets dörr, då drogo de båda på en gång andan

som af lättnad.

— Stig in, sade kyrkoherden som svar på den

låga knackningen.Därutanför hördes ett prassel som af kläder

eller röster, men ingen öppnade.

Då reste sig den gamle upp och öppnade själf

dörren. Men den unge satt kvar på sin stol och

såg skarpt mot de inträdande.

I dörröppningen visade sig först en ung man

iförd sydväst och oljekläder. Hans ansikte var

tvärhugget och brynt, ögonen blickade klara fram under

breda ögonbryn, munnen var fyllig och hakan täckt

af kort ljust skägg. Han blef stående på

strumpfötterna nere vid dörren och bockade. Sjöstöflarna

hade han dragit af och ställt utanför trappan. När

han kommit in, blickade han frimodigt omkring

sig, men syntes dock försagd. Så gjorde han ett

försök att le, men leendet stannade i munvinklarna,

och ögonen förblefvo allvarsamma som förut.

Bakom honom stod en kvinna. Hennes

ansikte var doldt af hufvudduken, som var dragen

fram öfver pannan, och hennes gestalt skyldes af

en lång schal, hvilken hon höll samman med båda

händerna. Så tätt som möjligt höll hon sig intill

mannen, och hon såg icke upp.

Kyrkoherden tog dem båda i hand. Därefter

satte han sig åter på sin plats vid skrifbordet och

vinkade åt paret vid dörren att komma närmare.

De åtlydde emellertid icke vinken, utan blefvo

stående, och ständigt höll sig kvinnan bakom mannen.Mer än en gång måste kyrkoherden fråga dem

efter deras ärende, innan han fick något svar.

— Det är så, sade mannen till sist, att vi tänkte

gifta oss.

Kyrkoherden slog upp boken och sökte fram

deras namn.

— Stig fram Johan Ersson, sade han.

Mannen gjorde så.

— Du också, fortfor kyrkoherden, vänd mot

kvinnan vid dörren.

Då gick äfven hon fram. Vid det att hon

gick, strök hon hufvudduken tillbaka, visande ett

ungt ansikte, med djupa ögon och rena, vackra

drag. Men som hon stod där och kände de båda

främmande männens blickar hvila på sig, slog hon

ned sina ögon och rodnade. Ty hon visste, att

hennes hemlighet icke kunde döljas, och att

hennes gestalt röjde henne.

Den unge prästen blef också röd i ansiktet.

Han gjorde en häftig ogillande åtbörd, som om

han sett något motbjudande, och ville resa sig upp.

Men den gamle såg blott på honom och sade

myndigt och lugnt:

— Sitt stilla och låt mig tala eller tiga, som

jag vill.

Därmed vände han sig till mannen, hvilken

blifvit allvarsam och förläget betraktade kvinnan vidsin sida, som hade han velat hjälpa henne med

något, men icke kunde eller icke kom sig för.

— Har du, så du kan gifta dig? sade

kyrkoherden.

— Jag har stugan, båten och garnena, svarade

mannen, och jag är inte skyldig mycket.

— Hm! sade kyrkoherden. Det ser ut, som

om ni borde ha kommit förr. Nu kommer visst

barnsölet bra snart efter vigseln.

En antydan om ett leende flög öfver mannens

sträfva drag, och han såg snabbt åt sidan på

kvinnan, hvilken fortfarande stod nedböjd med en min,

som om hon ingenting velat höra och ingenting

förstå. Så såg han kyrkoherden stadigt i ansiktet

och svarade:

— Vi hade nog det. Men vi fick inte tid.

— Inte tid?

— Nej! Det var midt i brådaste tiden med

fisket. Och vi har lång väg.

Han teg en stund, som om han besinnat sig.

— Annars hade vi allt kommit förr, tilläde

han betänksamt.

— Bor hon hos dig? inföll kyrkoherden.

— Ja, svarade mannen. Jag behöfde någon,

som hjälpte mig med garnen och huset, nu sen

mor dog.

— Och förut tänkte ni inte på att gifta er?— Nej.

Kyrkoherden sade ingenting mera, utan skref

i ordning papperet, därpå inkallade han sin dräng

som andra vittne och lät Johan Ersson och hans

fästekvinna teckna sina namn. Med prydlig

skol-barnsstil skref den unga kvinnan Anna Olsdotter

bredvid fästmannens namn, neg djupt för

kyrkoherden och ville gå.

Men kyrkoherden hejdade henne och lämnade

pennan åt pastorsadjunkten, för att han skulle teckna

sitt namn som första vittne.

— Kan ingen annan? mumlade denne.

Vederviljan lyste ur hans smala, slätrakade ansikte.

— Skrif du! sade kyrkoherden lugnt.

Den unge prästen skref, men i det han lade

bort pennan, kunde han icke tiga längre, utan

vändande sig till paret framför honom, utbrast han:

— Men om ... om ni inte hade fått tid, hvad så?

— Då hade vi väl fått vänta ännu någon månad,

svarade mannen. Men då hade nog aldrig Anna

velat följa med.

— Hvad säger ni? utbrast den unge, och hans

röst skalf, så att den slog öfver.

— Det var nog jag, som fick öfvertala henne

nu med, fortfor mannen, och åter for en glimt

17.af löje öfver hans drag. Hon var blyg att visa

sig för kyrkoherden. Det är naturligt.

Den unge prästen slog båda händerna mot

sitt hufvud och ville säga mera. Men den gamle

kyrkoherden gaf honom en vink att tiga, lät drängen,

som nu också skrifvit under, gå och vände sig

därefter åter till de båda trolofvade.

— Det var rätt af dig Johan Ersson, sade

han, att du tvang kvinnan med dig. Lycka till nu

båda två i Guds namn, och laga, att ni får tid

tre söndagar härefter, så att vigseln får ske.

Därmed tog han först kvinnan och sedan

mannen i hand, klappade dem båda faderligt på skuldran

och stängde själf dörren efter dem. Sedan ställde

han sig vid fönstret och såg dem gå bort i blåsten,

mannen först och kvinnan tungt trampande i hans

fotspår. Ingen af dem sade ett ord åt den andra,

där de gingo fram mot den hårda blåsten.

När de försvunnit, vände den gamle prästen

sig om och såg på den unge. Han satt ännu

med händerna slagna om hufvudet och armbågarna

mot bordet.

Plötsligt höjde han hufvudet och lät sin hand

tungt falla mot bordet.

— Hur kunde du tala till dem, som du gjorde,

utbrast han. Icke ett ord om deras synd. Icke

ett ord om syndens lön, om straff, om...Rösten stockade sig i hans hals, och han

tystnade af fruktan att förgå sig mot en äldre man.

Den gamle prästen stod en stund i tankar kvar

på sin plats vid fönstret och lät den yngre lugna

sig. Därpå tog han en pipa ur hörn hyllan,

stoppade den, tände och satte sig tillrätta i skrifstolen:

— Synd! sade han. Ja, vi göra alla synd.

Men jag vill säga dig en sak. Jag vet mången ur

vår klass, som gifter sig med en kvinna i all

anständighet inför lagen och, innan året är ute, lämnar

henne åt sitt öde för att löpa efter en annan. Det

gör inte den man, du nyss såg här. Jag vet också

kvinnor, som gifta sig för att, utan att arbeta, få

lefva i lugn, af det arbete, som deras män utföra

för två, nej för alla, hur stor också familjen blir.

Det gör icke denna kvinna. In i det sista

kommer hon att följa mannen i båten ut på sjön, och

när hon födt sitt barn, dröjer det icke länge, förrän

hon följer honom ånyo. Sådant är deras lif, och

så kommer det att fortvara, om de få lefva. De

komma att arbeta lifvet ut och lära sina barn att

arbeta som de. Men grunden, på hvilken de bygga

sitt lif, är, att kärleksglädjen helgas genom barnen.

Rör icke vid den grunden! På den kan mycket

godt byggas.

Pastorsadjunkten log.— Har någon sagt dig det? frågade han

hånfullt.

— Nej, svarade kyrkoherden. Sådant kunna

dessa människor icke säga. Men de känna det.

Jag förstod icke detta först. Men jag har lefvat

mig till att förstå det. Jag har böjt mitt hjärta

att komma närmare deras, så att jag kunnat tolka

dess slag. Lef med dem, och böj ditt hjärta äfven

du. Och då skall du sluta upp att döma. Ty

den, som smädar denna heliga grundval för en stor

del af folkets hela iif, han tänker lågt om vårt folk.

Och han är ännu för högmodig för att förstå.

Den andre teg, men skakade sitt hufvud. Ty

han var bunden i den tankegång, hvilken tillhör

hans egen klass, och han var för högmodig att lära.

Kyrkoherden satt en stund och såg på den

andre, och han kände medömkan med honom,

emedan han erinrade sig, att också han själf en

gång sett strängt på människorna, där man borde

se mildt, och varit öfverseende, där man bör vara

sträng. Därför kom ett leende öfver hans ansikte.

Han lade bort pipan och gick fram till den stora

bokhyllan, som täckte hela väggen och fortsatte

nedåt på båda sidorna om soffan. Där tog han

ned en bok och lämnade den åt den unge prästen.

Denne tog boken och öppnade den förvånad.

Det var en stor bok, den var full af bilder, pär-marna voro pressade med guldsnitt och slötos

samman af breda mässingsspännen.

— Det är ju en bibel, sade han.

— Ja, sade den gamle prästen. Behåll den!

Och när du första gången viger ett par här ute,

hvilka gå till helgandet af sitt förbund på den

väg, du fordrar, gif dem då denna till ett minne

af dig och af mig.

Den unge prästen ville först ej mottaga gåfvan.

Han anade, att det låg en lärdom häri, och den

ville han icke mottaga. Men den gamle nödgade

honom, så att han till sist måste behålla gåfvan.

Därmed skildes de båda.

Pastorsadjunkten vandrade på en smal stig öfver

klipporna till sin bostad. Boken höll han tryckt

mot sitt bröst, där han stretade fram genom blåsten.

*

Därefter gingo många år. Den gamle prästen

dog, och den unge fick pastoratet efter honom.

I femton år behöll han, enligt hvad trovärdiga män

försäkrat, den stora boken utan att någonsin

komma i tillfälle att få skänka bort den.

Då gifte sig en dag prästgårdens gårdsdräng,

som var son till en fiskare, med kyrkoherdens egen

piga, hvilken sedan barndomen varit hållen som

ett barn i prästens egen familj. Den unge prästenbörjade i sin tur bli gammal nu och var

längesedan gift, men hans äktenskap var barnlöst.

Kyrkoherden och hans hustru hade städse lefvat ett

underligt >soleradt lif bland en allmoge, för hvilken de

båda kände sig främmande. Men för detta unga

par höll prästfrun själf bröllop, och dem skänkte

kyrkoherden efter vigseln den vackra bibeln med

pärmar, pressade i guld, och spännen af mässing.

Ty dem kände både han och hans hustru väl och

visste, att på dem kunde de lita som på sig själfva.

Tre månader därefter måste kyrkoherden

emellertid döpa parets första barn, och sedan den dagen

talade ingen mer om den gamla bibeln, allraminst

de, som själfva hade fått mottaga den som

dygde-gåfva.

Men när prästen kallades till barndopet, blef

han rädd. Ty han tyckte, att det var, som om

den gamle prästen gått igen och spökat.

Denna händelse var för den nye prästen en

svår sorg. Han kallades nämligen i hela sitt lif

»den nye» till skillnad från den gamle, som

längesedan var död, men aldrig glömdes. »Den nye»

kunde aldrig riktigt fatta, hvad som hade händt,

och han kom i grafven, utan att ha fattat det. Det

var en klyfta mellan honom och befolkningen, och

han kom aldrig öfver den.MOSTEREtt stort svart skrikande moln lyfte från

talldungen i nordväst och slog flaxande ned på åkern.

Vårsäden var nyss sådd, och dagen förut hade

harfven gått däröfver. Nu hoppade kråkorna

flockvis i den lösa myllan, plockade upp kornen, sletos

med hvarandra, grälade om utrymmet och kraxade

öfver den hotade grödan, så att det hördes lång väg.

På stigen, som skilde de nyharfvade tegarna från

höstrågen, gick en ensam man. Den som gick på

stigen, var ägare till jorden rundt omkring, och

med egna händer hade han kört hästarna och icke

hvilat, förrän hela åkern låg jämnad och slät. Hans

namn var Håkan, och Ekberg hette han efter sin

fader, men gemenligen kallades han endast Håkan,

såsom seden i trakten var.

I vanliga fall skulle Håkan ej hafva försummat

att vända om efter bössan och, så söndag det var,

lägga sig på lur efter de skygga kråkorna, skjutaned ett par stycken och speta upp dem på åkern.

Ty kråkorna voro hans arffiender från farfar och

far, och med dem hade han stridt, så länge han

kunde minnas, om grödan på åkern och

sädeskornen, som kommit i mull. Men i dag såg Håkan

icke åt kråkorna. Det var nätt och jämt, att han

hörde dem. Ej heller lade han märke till

höstsäden, hvilken jämn och lagom tät spirade upp

på hans högra sida och lyste grön i vårsolen. Just

där Håkan nu gick, öppnade sig fjärdens smala

sund, öfver hvilken skogen på Björnölandet reste

sig tät och mörk, och gaf en ljus, vidare utsikt

med många vackra vikar, där man såg långt inåt

land, därför att bladen på löfträden ännu icke

spruckit ut. Men Håkan såg som sagdt icke allt

detta. Han gick, som han plägade, böjd i ryggen

och med litet gungande steg, ur mungipan

dinglade ett torrt grässtrå, som han ryckt till sig från

dikesrenen, och alltibland tog han sig om det mörka

kindskägget. På Håkans ansikte skulle en

betraktare emellertid icke hafva sett det vanliga, kärft

godmodiga uttrycket, i stället skönjdes nu i hans

drag ett sammanknipet och grubblande. Ty Håkan

gick i tankar, och det, som sysselsatte honom, var

ej sådant, på hvilket en man grubblar i

hvardagslag. Ut och in kröp grässtrået, som han höll i

munnen, och ansiktsmusklerna kommo icke i hvila.Ibland stannade mannen och höll fundersamt det

söndertuggade strået framför sig, som om just detta

strå och ingenting annat varit det, med hvilket hans

tankar sysslat. Om en stund kom stråt tillbaka

på sin plats i mungipan igen, och som om detta

på något sätt inverkat på mannens tankegång, satte

sig samtidigt hans ben åter i rörelse, och Håkan

gick vidare.

Så långt åkern sträckte sig, gick han, följde

stigen, som vek om gärdesgårdens hörn, där grinden

var aflyftad, och kom så ned till stranden, där

skötboden låg. Grå och stängd låg den utmed den

lilla bryggan, och på land voro båtarna uppdragna,

väntande på att skrapas och tjäras till sommaren.

Endast ekstocken sattes sådan den var i sjön, så

fort isen bröt upp, för att möjligheten att komma

ut på vattnet icke skulle vara alldeles afskuren.

Här låg mycket arbete och väntade, och såg man

efter hade dessutom bryggan sjunkit på yttersidan,

när den myckna isen från vintern gick.

Allt detta låg framför Håkans blickar, men han

ägnade ingen uppmärksamhet åt det han såg, lät

endast grässtråt falla till marken som ett tecken på,

att hans tankar icke behöfde det längre. Därefter

vände han om och gick nedböjd som han kommit,

tillbaka uppåt åkern igen. När han nu gick, ökade

han hastigheten i sina steg och slungade i förbi-gående ett par duktiga stenar efter kråkorna.

Skrikande lyfte molnet igen, förmörkande himmelen

med flaxande vingar och täta kroppar, och slog

ned i talldungen i nordväst för att om en stund

vända tillbaka, när fältet åter låg rensadt och fritt

i söndagsfriden.

Nu såg Håkan upp och vände sina ögon mot

gården framför sig. Högst uppe på backen låg

Utängens gamla gård, så högt, att den, sedd

nedifrån, med de aflöfvade gamla askarna och lönnarna

som stodo kring boningshuset, tecknade sig mot

nakna himmelen, som om intet mera därbakom

funnits att se. På andra sidan sträckte sig dock åkrarna

långt ut, famnade af en vid krets med hagar och

skog. Om man icke vetat det, skulle man här

svårligen kommit att tänka på, att man befann sig

i Södermanlands yppiga skärgård, långt söderut,

där Söderteljeviken skär in. Kargare och en smula

fattigare var naturen, som ett stycke af den norra

skärgården, inflyttad i den rika södra.

Håkan tänkte på något af detta, och som han

stod blickande upp mot sin gård, föll det honom i

tankarna, hur mycket arbete det kostat att få

Utängens gård sådan den nu tedde sig. Själfva

byggnaden erbjöd ingenting märkvärdigt, lång och låg,

som den var, målad en gång med rödfärg,

hvil-ken mörknat af årens sol och väta. På midtenvar taket brutet af genom två små fönster, som

sköto fram, liksom hade de blifvit tillbyggda senare,

och långt på stenbackarna till höger syntes ladan,

logen, ladugården och stallet, vedbacken och

svinhuset, redskapslidret och vagnboden. Det var

ingenting märkvärdigare med denna byggnad än med

hundratals andra, som ligga vackert med god jord

omkring, och där det tysta odlingsarbetet af Sveriges

land utförts, medan odlingens märkesmän nu strida

med hvarandra i riksdag och press, som deras

förfäder en gång stridde mot landets fiender. Men

för den man, som nu kom fram mot denna

byggnad, var den märklig nog. Här hade hans farfar

en gång brutit bygden, på den tid, då ingenting

här var att se mer än naturliga ängar, hagar och

tät, snårig skog. Äldre var nämligen icke gården.

Här hade Håkan sett fadern fortsätta, hvad

farfadern hade begynt. Själf kunde han minnas, både

när den nya ladan uppfördes, när boningshuset

byggdes till, och när körvägen togs upp fram till

byn, dit gården ursprungligen hörde, liksom ock

när åkern, på hvilken han nyss gått, nyplöjdes,

dikades, röjdes, rensades från sten och gödslades,

så att plogen första gången kunde skära fåror i

jungfrulig jord. Allt detta kunde Håkan tydligt

erinra sig och mycket till. Också hade han sina

skäl att tänka på detta just nu, när han steg påden nötta stenen, som låg framför trappan, kring

hvilken syrenbuskarna sträckte sina bara grenar, där

barken nyss börjat mjukna för regn och sol.

Inne i det stora köket, där kärl och tallrikar,

rena och mångtaliga voro ställda på hyllorna, och

där den stora potatisgrytan på den öppna spisen

kokade öfver elden, satt Håkans hustru, den

rund-kindade Margareta och väntade på, att potatisen skulle

bli kokt, så att hon fick plats för fläsket. Ensam

satt hon därinne, ty det var söndag, och allt

tjänstfolket hade fått låna vagnen med unghästarna för

att fara till kyrkan, som deras tur var. Ensam

gick hon där, och äfven på hennes välmående,

godsinta ansikte med den kraftiga näsan och de lifliga

ögonen, hvilka i hennes ungdom varit vackra nog

och dårat flera än Håkan, som till sist fastnade,

syntes det, att något osedvanligt var å färde, och

att detta gifvit äfven den duktiga bondkvinnan något

särskildt att tänka på.

När mannen trädde in, låtsade den kloka hustrun

emellertid icke om, att hennes tankar varit lika

upptagna som hans egna. Att hennes gubbe gått ut

på söndagsmorgonen för att få tänka i ro, visste

hon mycket väl. Att han tänkt just på det, hvilket

hon själf önskade skulle sysselsätta honom, visste

hon också. Genom tjugu års sammanlefnad i

arbete och bekymmer, trefnad och glädje, stora ochsmå omsorger, missräkningar, fröjdeämnen och

förhoppningar hade dessa makars tankar lärt att så

att säga gå i samma takt, äfven om lynnena

spelade i olika tonarter, i den grad, att de icke lätt

störde eller oroade hvarandra. Ej heller var det

möjligt, att den ena kunde missförstå den andras

tystnad. »När Håkan tiger, vet jag mången gång

förr, hvad han vill, än om han säger något,» kunde

Margareta säga. Och när hon nu såg mannen sitta

vid fönsterbordet, och utan att tala se ut genom

fönstret, kunde hon i hans lugnade ansikte läsa,

att hvad han nyss gått och stridt med, hade lagt

sig till ro, och att om Håkan nu teg, så var det

endast, för att han sökte efter de rätta orden och

icke ville förtala sig.

Margareta blef därför icke det ringaste förvånad,

när mannen, utan att vända sina ögon mot henne,

talande endast, som om han fortsatt sina egna tankar,

långsamt sade:

— Du ska få det, som du själf ville, Margareta,

och jag har aldrig tänkt hindra dig ifrån det. Jag

har bara behöft tid för att sätta mig in i, att det

verkligen är så, som du sagt. Girighetens synd

är inte min, och inte har jag heller något emot

din släkt och inte emot pojken heller.

Väl hade Margareta vetat, att gubben skulle

tala till henne så, som han nu gjorde, och väl visstehon, att var det något, hon på allvar önskade, så

sade Håkan icke gärna nej. Men dock kom detta

medgifvande öfver henne som något, hvilket var

för mer än allt annat, hon någonsin under sitt

långa äktenskap mottagit, och hon kunde ej hjälpa,

att tårarna stego henne i ögonen, när hon svarade:

— Du har alltid varit god mot min släkt, Håkan.

Och du har aldrig gjort det svårt för mig att be

dig om något för dem. Syster min har det rent

eländigt och svåger min också på sitt sätt, fattiga

äro de, ingenting ha de ärft och ingenting förvärft,

och att han är ett kräk och en stackare, det nekar

inte jag. Att se barnen, som de hade det, med

litet att äta, mindre att sätta på sig och med det

snusket omkring sig det stod jag inte ut med, när

jag var där nere sist. Det är nog inte lätt för en

fattig jordarbetare, som ingenting har. Är han då

kommen af bättre, och det har gått utför för honom,

då blir det väl värre ändå, kan jag tänka mig.

Tar vi nu barnet, då har vi gjort, hvad vi kan,

och ingen kan begära mer.

— Nej, sade Håkan. Man ska göra godt, så

långt man kan, men inte längre. Den som ger,

så han tigger, han ska ha stryk, så han ligger.

— Ja, svarade Margareta. Men den som inte

ger, han ska ha mycket mer.

— Det är sant också, menade Håkan. Mennu vill jag säga dig, hvarför jag varit så betänksam.

Arbeta har jag själf fått göra i hela mitt lif, och

utan arbete har jag ingenting fått. Arbetet har

gifvit oss, det vi har, och det vi ser här ute, det

är mitt verk, om jag får tala så stort och min fars

och hans fars före oss. Och det vill jag inte, att

någon, som kommer efter mig, ska förstöra.

— Jag tänker, vi får lära pojken arbeta, om

han kommer till oss, invände Margareta.

— Jag tänker så med, fortfor Håkan. Men

pojken är tio år fyllda nu, och där han varit, har

han säkert inte lärt sig det. Inte har far hans lärt

honom det och inte modern. Af alla dina syskon

har ingen varit kunnig i den konsten mer än du.

Detta sista innehöll både en hvass anmärkning

och ett försonande medgifvande. Margareta

förstod och uppskattade båda. Men nu hade hon

sina tankar riktade uteslutande, på det hon ville

vinna, och hade därför icke lust att gå vidare in på

detta ämne, som hon af erfarenhet visste var

ömtåligt. Hon flyttade därför pannan med fläsket från

elden, så att hon skulle få en stunds andrum, satte

sig midt emot gubben och sade:

— Jag vill säga dig något, Håkan, som du

inte vet. När jag bad dig först om detta, att jag

skulle få ta hit min systers barn och göra det till

18.mitt, då lät jag dig inte veta mer, än att jag tyckte,

vi borde göra så, därför att den, som har, får

hjälpa den, som inte har. Eljest blir det ingen,

som ger hjälp i världen, och ingen, som får. Men

när jag fått min vilja fram i detta, då har du gjort

mig mer glad nu, än du nå"nsin förr kunnat göra

mig, alltsedan vi en gång höllo bröllop.

Margareta småskrattade litet och såg förlägen

ut öfver det ovanliga i, att hon påminde om något

sådant. Så försökte hon att slå bort detta intryck,

såg Håkan i ögonen och fortsatte:

— Ja ja, det är länge sen nu. Men du ska

veta, att alla dessa år har det varit mig en svår

sorg, att vi aldrig kunnat få några barn. Om det

berott på dig eller på mig, det vet ingen. Men

för mig har det varit som en olycka och en skam

också. Många modiga tårar grät jag för den saken

under de första åren och sedan också för rästen.

Aldrig tyckte jag, att jag kunde tala om sådant med

dig, och aldrig skulle jag ha gjort det heller, hade

du inte nu gifvit mig det barn, som jag önskat

mig. Mitt blir det ändå, om det så är födt af en

annan. Men jag har inte bedt dig bara af

barmhärtighet, utan därför att ett barn kunde jag inte

längre afvara, och det är nog ingen riktig kvinna,

som kan. Nu vet du det, Håkan, och nu är det

inte mer att säga om den saken.Därmed gick Margareta ifrån sin man och sköt

på nytt fläskpannan öfver elden. Håkan satt och

såg på henne och undrade, om det var elden, som

vållade, att hon blef så röd. Men han sade endast:

— Bara du nu får, som du önskar, med den

pojken.

Därmed teg Håkan, och den sak, som afhandlats

mellan makarna, var afgjord. Men Håkan gick

länge i tankar öfver det underliga, att hustrun under

hela deras äktenskap haft en så svår sorg, som

han icke fått veta om. För honom var detta en

nyhet så stor, att han måste tänka på den länge,

innan han på allvar kunde förstå, att hvad hustrun

meddelat honom om sig själf, verkligen innehöll

den bokstafliga sanningen. Nog hade Håkan för

egen del alltid önskat sig en son, och nog hade

han mången gång känt det bittert, att hvad han

samlat och arbetat ihop, en gång skulle gå öfver

i främmande händer. Men förtviflan öfver denna

missräkning hade han aldrig känt, och att ett

främmande barn skulle kunna ersätta honom hans eget,

därom hade han aldrig drömt. När han nu tänkte

på gossen, som skulle komma, blef han själf i egna

ögon liksom äldre, och han motsåg denna händelse

med ett slags hemlig känsla af olust, som toge

han af fri vilja i sitt hus den, hvilken en dag skulle

undantränga honom själf.Så kom Per, Margaretas systerson vid tio års

ålder i mosterns hus, och när ett år hade gått,

adopterades han af Håkan och hans hustru som egen son.

Pers far hette Olof, och han skulle därför

egentligen ha blifvit kallad med hans namn och hetat

Olofsson i tillnamn. Men Håkan sade den gången,

att hvad han gjorde, ville han inte göra till hälften.

Därför fick gossen namnet Per Håkansson Ekberg,

som om han varit makarnas verkliga barn.Aldrig kom Per heller att känna sig annat än

som son i huset hos Håkan och Margareta.

Visserligen kallade han dem aldrig för far och mor. Det

kunde han ej göra, så länge hans egna föräldrar

lefde, och när hans egen mor dog, var han så väl

van vid moster och morbror, att något annat kunde

aldrig sättas i fråga. Men som son kände han sig

ändå, och som son behandlades han. Pers far

flyttade sedan inåt landet och blef statare på en

herrgård. Snart glömde gossen nästan, att han

haft några riktiga föräldrar för de nya han fått.

Skillnaden mellan det hem, från hvilket Per

kommit, och det som nu blifvit hans, var i själfva

verket så stor, att underligt hade varit, om gossen

icke från det hem, dit han nu kommit, skulle längtat

tillbaka till det, från hvilket han kom. Ty en

drinkares hem var det, han lämnat, och hvad han

sett där, hade gjort honom både brådmogen ochMed en egendomlig yrvaken känsla tog

barnet i början emot, allt hvad han dagligen fick,

som lika många välgärningar. Van att äta sig mätt

hade han aldrig varit. Så långt han kunde minnas,

hade hans första tanke vid uppvaknandet alltid varit:

»Har mor mat åt mig i dag? Eller skall jag gå

hungrig?» Därför gick han under den första tiden

alltid och undrade, hur länge det skulle dröja, innan

han en vacker dag fick det beskedet, att han måste

försöka styra sin hunger och vänta, tills morbror

kom hem.

Lika rädd var han för sina kläder, hela och

snygga, sådana han aldrig haft, och första gången

han varsnade ett hål på sin rockärm, gick han och

gömde sig i logen. Så van var han vid stryk, att

han inte tordes komma fram, fastän han hörde,

hur moster gick gården rundt och i ängslan ropade

honom. När han ändtligen anträffades, var gossen

så förskrämd, att han inte kunde svara på frågor,

och först när han kom in, märkte mostern hålet

på armbågen.

— Tag af dig rocken, pojke, sade hon helt

lugnt, så får jag laga den.

Då brast gossen i ohejdad gråt. Ty han hade

ju väntat sig stryk, och skrämseln, som nu slog om,

gjorde gossen utom sig inför det ovana i, att han

blef hjälpt och icke slagen.Då förstod Margareta alltsammans.

— Har de varit så svåra emot dig? sade hon,

lade bort tröjan, som hon redan börjat taga hand

om, tog gossen i knät och tröstade honom.

Från den dagen fick Per en sådan kärlek för

moster, att han icke visste, hur väl han ville henne,

och aldrig var han nöjdare, än när han fick gå

med henne och hålla henne i hand. Den lifliga

och raska bondhustrun, som arbetade så rappt och

aldrig tycktes behöfva sitta stilla och hvila, blef

för gossen icke blott en mor, utan också ett exempel.

Mycket sällan förmanade hon honom. Men

Margareta hade ett sätt att göra sig åtlydd, som

verkade bättre än ord. Häpen öfver allt det nya, i

hvilket han kommit in, gick Per och undrade för

sig själf, hur det kan vara, att somliga ska ha det

så bra, medan andra knappt få, hvad de behöfva.

En gång strax han kommit i huset, stod han och

såg sig fundersamt omkring, som om han grubblat

öfver något. Mostern märkte det och frågade:

— Hvad grundar du på, Per?

— Jag undrar på, hur allting här kan vara

så rent, sade gossen.

— Det är, för att här finns ordning, svarade

mostern. Och därförutan trifs ingenting.

— Men den, som ingenting har, inte maten

en gång, kan den också hålla ordning? frågade Per.Då förstod mostern, att gossen tänkte på sitt

eget hem, och hon ville inte inför barnet nedsätta

föräldrarna. Därför svarade hon:

— Den, som har det så svårt, som din mor

har haft, hon kan inte hinna med som en annan.

Per svarade ingenting, men han såg tacksam

ut, som om det gladt honom, att han inte behöft

tänka något ondt om sina föräldrar. Men mostern

undrade inom sig, hur barnet kunde komma att

tänka på sådant och fråga så klokt.

Margareta hade från början inte betänkt, hur

våldsamt allt det nya, hvari han nu lefde, måste

ha kommit öfver Per, ej heller hur brådmoget

en sådan förändring kan utveckla ett barn. Nu

förstod hon detta, och starkare än något annat

fäste henne medvetandet härom vid gossen. Med

lugn ro tog henne dag för dag den känslan allt

mera fången, att hon på gamla dagar fått det, hvilket

ödet nekat hennes ungdom, och hvarefter hon dock

längtat tungt, så långt hon kunde minnas. Moster

lefde upp på nytt af detta och blef som föryngrad

däraf. Det lyste upp henne, så att Håkan icke

kunde undgå att förvånas däröfver. Fast han ej

hade mycken tid att grubbla öfver sådant, lade

han dock märke till detta liksom till allt, hvilket

skedde omkring honom, och det bästa var, att han

unnade hustrun den glädje, som han icke kunnatskaffa henne själf. Ja, han delade den också. Ty

äfven Håkan såg med blida ögon på gossen och

ville honom väl, fastän han ej sysselsatte sig med

barnet så mycket som mostern. Margareta märkte

detta och gladdes däråt. En afton när gossen sof,

och de båda skulle gå till hvila, sade hon därför:

— Är det inte bättre nu, än när vi ingen hade?

— Pojken är bra, det är ingen fråga om det,

svarade Håkan.

Det var Per också. Han var bra. Men det,

som kom att bestämma hela hans lif, både i

barndomen, ungdomen och sedan som man, det var,

att han fått svida för fattigdomen, när han var

liten, och att han kommit till allt, hvad han nu

ägde, utan att behöfva röra ett finger. Minnet häraf

gjorde honom god mot andra och lade något ljust

och muntert öfver hela hans väsen, som ingen

kunnat upptäcka hos det magra barn med den grå hyn

och de tarfliga kläderna, hvilket först kom i huset

hos Margareta och hennes man. Fattigdomen, som

han pröfvat, kom honom att värdera allt, hvad han

nu fick. Fattigdomen, som satt kvar i minnet, gjorde

honom flitig i skolan, därför att han förr icke fått

lära, emedan han ofta icke haft skor, så att han

kunde gå ut. Fattigdomen, som han smakat, gjorde

honom arbetsam, emedan han fruktade att komma

tillbaka i det elände, hvilket gjort hans barndomglädjelös. Fattigdomen, som han aldrig kunde

glömma, gjorde honom äfven tacksam mot dem, som

befriat honom från den börda, hvilken tyngt hans

barndom.

För Håkan och moster hyste Per en

tillgifven-het, hvilken egentligen var starkare, om också af

en annan art, än den en son vanligen hyser för

sina föräldrar. En son är fäst vid föräldrarna med

blodets band, och om dessa behandlat honom väl,

och han själf är danad för tacksamhet, blir han

erkännsam för detta — till en viss grad. Men det

finns i denna känsla ofta något af denna bitanke:

»Jag är ändå deras barn, och det de gjort för mig,

voro de pliktiga att göra.» Pers känsla för

fosterföräldrarna blef en helt annan. Ju äldre han blef,

desto mera grodde den känslan sig stark inom

honom, att allt hvad de gjort, hade de gjort frivilligt,

och att icke ett äkta par bland tusen skulle handlat

som de. Denna känsla lefde Per sig in uti så

mycket starkare, just därför att hvarken Håkan eller

moster någonsin påminde honom om den, och han

var aldrig så nöjd med sig själf, som när han kunde

veta, att fosterföräldrarna voro nöjda med honom.

Per gick igenom skolan, och den tid kom, då

han skulle läsa sig fram för prästen. Klädd i nya

svarta kläder stod han bland de andra barnen på

gången, svarade på frågorna och afgaf det löfte, somkyrkan kräfver. Både Håkan och moster ledsagade

honom till kyrkan, och alla tre följdes de som

föräldrar och barn åt hem. Sedan kom ungdomstiden.

Per lärde sig tugga tobak och taga en sup. Han

kom med på logen, där ungdomen dansade, och

flickorna visade sig icke ovänliga mot en gosse,

som skulle ärfva Håkan Ekbergs gård. Per lade

ut öfver axlarna och blef en ståtlig yngling, vid

ett par och tjugu års ålder fick han sin första

käresta, och hans lif skilde sig icke i något från

det, som var hans jämnårigas.

En enda sak var det dock, som vid denna tid

störde och nästan grämde Per. I hemlighet gick

han nämligen och grufvade sig, emedan han tyckte

allt på gården redan var gjordt så bra, att för honom

fanns där ingenting mer att göra. Den skörd, som

kom in, räckte till, om icke året blef alltför dåligt,

och flera kreatur, än som fanns, kunde gården icke

föda. Men Per hade fått en tanke i sitt hufvud,

en tanke, som var hans egen, och som gaf honom

hopp om, att han skulle kunna, hvad hvarje man

vill, nämligen bryta en ny väg och göra sin

själf-ständiga insats i andras arbete. En söndag, när

han blef ensam med Håkan, passade han på och

sade morbrodern detta.

— Hur skulle det vara, om I köpte mig enskuta, och jag lärde mig sköta den och sedan om

somrarna fore med frakter? sade Per.

Detta var Pers plan, på hvilken han grubblat

så länge, och han kände hjärtklappning, medan

han väntade på morbroderns svar. Håkan satt en

stund, som han plägade, utan att svara. Så reste

han sig upp och bad Per följa med sig ut. Det

var en söndag på hösten, och ute på åkrarna stod

stubben af de afmejade åkrarna och väntade på

plogen. Som han hade för sed, tog Håkan ett

halmstrå från åkerrenen och började tugga på det.

Så gick han före fostersonen, och Per kunde icke

få ögonen från halmstrået, som sköts fram och

tillbaka mellan den gamles läppar och hela tiden

hängde ned ur hans mun.

Håkan gick från åker till åker, från teg till

teg. Därefter lämnade han åkrarna och tog vägen

ned till stranden. Där öppnade han skötboden och

visade Per den stora noten, näten, mjärdarna och

strömmingsskötarna. Sedan Håkan detta gjort, tog

han ynglingen med sig ut i hagarna och långt bort

i skogen. För hvarje ny sak, som han besåg, talade

han om den till Per, och hvad han sade, var detta:

— Här ligger åker vid åker och äng vid äng.

Där finns sten kvar, som icke blifvit bruten. Där

väntar hvar vår och hvar höst nytt arbete att göra

för att få skörd. Hvar sommar växer där skörd attbärga. På ängarna gro gräs och klöfver att slå,

och i skogen finns ved att hugga och timmer att

fälla. Där ligger också svedjeland, som kan rödjas

upp och gifva mer åker. Not hänger i boden och

skötar, fisk och strömming går till sina tider i sjön,

och den, som tar vara på allt detta, behöfver aldrig

lida nöd.

Detta sade Håkan icke på en gång. Han sade

det styckvis och med mellanrum i talet, alltsom det

om hvilket han ville tala, kom under hans ögon.

När han stannade för att se och tala, tog han

halmstrået ur munnen. När han sagt, hvad han ville,

kom halmstrået tillbaka på sin gamla plats i

mungipan, och Håkan gick vidare. Tigande och

undrande öfver denna långa vandring, ej mindre än

öfver det ovana talet, följde honom Per. Men det

låg något öfver morbroderns hela utseende, som

vållade, att ynglingen ej vågade afbryta honom,

ej heller säga något om, hvad han själf tänkte

eller menade. Håkan gick från plats och till plats,

och när han gick, var det hela sitt lif och allt hvad

han därunder gjort, som han ville skydda, att det

icke skulle förfaras.

Efter flera timmars vandring återkommo Håkan

och Per till hemmet. Där låg gården full med

de gamla askarnas löf, hvilka den sista stormensopat ned. Då stannade Håkan vid grinden och

pekade på löfhögarna.

— När inte annat finns att göra, då kan man

rödja undan, sade han, och göra snyggt omkring

byggningen, så att de, som går förbi, kan se, att

här bor folk.

Per nickade till tecken, att han hört och

förstått, men svarade icke. Då fortfor Håkan:

— Hvad vill du så med skutan?

Då vågade Per för första gången svara. Han

såg upp och sade:

— Förtjänsten blir det allt ondt om, ifall man

bara har jordbruket.

— Det blir så kanske, sade Håkan betänksamt.

Men har du pengar till fartyget, du?

Då blef Per djärfvare. Ty han hade tänkt

länge på sitt, och han visste, att kom han ej nu

med svaret, kunde han få vänta länge på ett nytt

tillfälle. Därför svarade han:

— Det finns ingen inteckning på gården. Den

är skuldfri.

Håkan ryckte till, som om någon stuckit

honom, och han lät halmstrået falla till marken. Men

Per fortfor:

— Det betalar fartyget igen och mer till. Jag

har räknat.Då rätade Håkan upp sig och såg Per stint i

ögonen.

— Räkna då om igen, sade han, så ska du

få se, att du väntar, till dess att du har pengarna

i hand. Och har du dem en gång, så släpper du

dem inte.

Per kände, att det motstånd, han nu mötte,

kunde icke lätt öfvervinnas. Men i det längsta ville

han dock försvara sig själf, och därför sade han:

— Det sägs, att det ska komma svåra tider för

jordbruket.

— Det du får, räcker i din tid, genmälde Håkan

hvasst. Det har räckt i min.

Därmed gick han in och lämnade Per ensam.

Per gick ut igen genom grinden och vandrade i

den klara höstluften vägen, som gick fram till byn.

När han kom i vägkröken, såg han Utängens gård

ligga som afklädd och naken mellan de kala träden

mot den kallblå himmelen. De små gluggarna på

taket stirrade mot honom som två skrämda ögon.

Då blef det honom med ens, som om hela gården

fått lif och börjat tala. »Är du inte nöjd med mig,

som jag är?» tycktes den säga. »Begär inte för

mycket af mig. Mer än jag kan gifva, rår jag inte

med. Blott den, som är trogen, mot hvad jag ger,

blir jag trogen tillbaka.» Orolig och missnöjd, med

hvad som skett, gick Per vidare. Men han vartankfull, efter hvad denna dag händt honom, och

detta blef första och sista gången, som han vågade

tala med morbrodern om att taga inteckning i

gården.

Men Håkan glömde aldrig det samtal, han haft

med hustruns systerson, hvilken han upptagit i huset

som eget barn. Väl visste den gamle, att ingen

någonsin skulle kunna tvinga eller locka honom

till sådant, som han ej själf ville, men något af den

trygghet, som gaf hans arbete styrka, vek dock

efter denna dag ifrån honom. Ibland kunde det

komma honom för, som om det han ägde, icke

längre var hans, och när han gick vid plogen eller

arbetade inne i lidret, tänkte han ibland på

framtiden. Han, som under många års mödor, glömt,

att han var barnlös, kunde då sakna, att han icke

hade en son af sitt eget blod, en bonde af

bondestam, som älskade jorden. Kom Håkan hem en

vinterafton från skogen, och ljuset, som föll öfver

snön från köksfönstret, bakom hvilket hustrun gick

med maten färdig och väntade, ropade honom

välkommen in i värmen, då blef ibland hela det låga

huset, som syntes tryckt och lågt i skymningen,

i Håkans ögon mörkt och främmande. »Hvarför

har jag gått här och sträfvat?» tänkte Håkan då.

»Hvad blir det till sist af allt, hvad jag arbetat?»

Och äfven honom förekom det stundom, som omdet gamla huset talat till honom och sagt: »Jag

är gammalt nu. Jag duger icke längre. När du

är borta en gång, finns det ingen, som vet, hur

här ska vara. Det blir aldrig som förr.»

En vinterafton yppade Håkan sina tankar för

hustrun, och när han det gjorde, hade flera

månader gått efter det samtal, som han och Per fört

med hvarandra.

— Per funderar på mycket sade Håkan. Har

han ingenting sagt åt dig?

— Nej, svarade moster. Jag vet om ingenting.

Då drog Håkan en suck af lättnad. Ty inom

sig hade han fruktat, att Per gjort mostern till

sin förtrogna och haft henne på sin sida, innan

han vågade komma fram med sitt förslag. Så

berättade han, hvad Per hade föreslagit, och hur han

själf hade svarat.

Moster blef betänksam, när hon hörde detta.

Också henne grep en beklämning vid tanken på

framtiden, och hon begynte se framföreåt, liksom

mannen hade gjort. Mot sin vana lät hon de sysslor,

hon hade för handen, hvila och slog sig ned vid

mannens sida på träsoffan.

Där sutto de båda gamla bredvid hvarandra,

utan att tala, och kände båda, att åren tagit på dem.

Framför dem var icke mycket mera att se. Allt,

19.som ägde värde, låg bakåt i tiden, och mot det,

som en gång skulle komma, hade de ingen makt.

— Det gör ju oss ingenting, sade Margareta,

när vi en gång ligger i grafven.

— Månn tro det ändå, menade Håkan. Nog

är det godt, om man kan veta, att det man arbetar

för, står.

— Länge blir det ändå aldrig, kom hustruns

svar.

Håkan satt en stund, som om han ingenting

hört. Så sade han långsamt, som om han med

ansträngning tänkt fram hvarje ord:

— När min far dog, visste han, att allt skulle

stå i min tid och kanske längre. Han sa så, innan

han dog. Och han har en gång förtalt mig, att

hans far dog i samma tro.

Margareta satt och tänkte på, om hon skulle

påminna mannen om, hvad prästen sagt, att

människan icke bör skaffa sig en skatt på jorden. Men

hon kunde icke komma fram med detta nu. Hon

tyckte, att det ej passade. Hvarför skulle hon och

Håkan ha lefvat, om människan icke hade lof till

det? Kunde hon saga Håkan, att hans skatt icke

låg i jorden? Så hade Margareta aldrig tänkt förr.

Ty upprorisk var icke hennes tankegång. Men som

om mannen hört hennes tankar, sade Håkan

plötsligt stilla och lugnt:— Kanske är det sant, som prästen säger, att

man skall lära sig dö, medan man ännu lefver?

Dessa ord kommo som något, hvilket ingen

af dem båda på egen hand kunnat finna, och som

de därför stannade vid, utan att fråga vidare. Både

Håkan och hans hustru kände detta, och ingen

af dem vågade en invändning. Just därför var det

kanske också, som de kunde stanna inför de dunkla

orden och finna tröst däri.

Men midt under det att denna känsla behärskade

henne, gingo Margaretas tankar vidare, sökande en

mera jordisk och närliggande förhoppning, och

därför sade hon:

— Per har nog slagit bort de tankarna, när

han hörde, att du inte vill.

När moster sagt dessa ord, trodde hon dem

själf, fastän hon först sagt dem, endast för att

göra mannen lättare till sinnes. Själf steg hon upp

och gick åter till sina sysslor. Men Håkan satt

länge kvar och såg in i elden, som glimmade genom

luckorna på den nya järnspisen, hvilken Per köpt

ifrån staden. Man såg inte elden som förr, tyckte

Håkan. Men maten blef ju bättre, och mindre

ved gick det åt.Det blef en stor dag i bygden, när Håkan

Ekberg lade sig ned och dog, en dag, hvilken länge

blef ihågkommen, och många voro de, som kommo

för att se om honom, när han låg sjuk. Ty Håkan

var en ansedd man i sin trakt, och alla, som kände

honom, skattade hans duglighet i arbetet och visste,

att det ord, han en gång gifvit, bröts aldrig.

Därför kände alla, att när han en gång var

borta, skulle det blifva tomt efter honom, och så

många som kunde, kommo, emedan de ville se

Håkan än en gång, tacka och säga honom farväl.

Länge kunde hvar och en icke stanna inne. Ty

den sjuke tillät det icke. Men hvar och en, som

kom ut, gick tyst sin väg, de gamle, tänkande på

den dag, då de själfva skulle ligga så, de yngre,

undersamma och liksom lättare till sinnes, när de

väl sluppit ur sjukrummet. Men alla hade de fått

sitt intryck, af hvad de sett och hört, och alla be-rättade de detta. Det blef som ett otryckt

äreminne i folkets mun.

— Alltid trodde jag, att jag skulle vara den,

som fick gå bort först af oss två, sade moster under

dessa dagar. Jag kan inte förstå, det är sant, att

det är Håkan, som ska dö och inte jag.

Moster tänkte icke på det, som komma skulle,

endast på det, att Håkan nu skulle dö. Med hvar

dag, som gick, blef detta henne också, allt mera

naturligt och verkligt, och hela tiden medan

mannen var sjuk, var hon glad för hvar och en, som

kom. Ju flera, som ville besöka sjukrummet, desto

större blef, tyckte hon, Håkans heder. Många voro

också de, som kommo, och ännu flera hade de varit,

om ej gården legat så ensam och långt bort från

byn, dit dock ägorna hörde. Margareta unnade

också sin man all den heder, som nu visades

honom, och hon var lycklig, emedan han lefde så

många dagar, att han fick glädje däraf själf. För

egen del hvilade hon hvarken dag eller natt. Och

väl var det, att hon alltid hade så mycket att göra,

så att hon icke hann gifva sig öfver eller sörja.

Tids nog kom sorgen och ensamheten med den.

Att Håkan skulle få lefva, hoppades moster

aldrig, alltifrån den stund då han först blef sjuk.

Gammal var Håkan icke, endast några få år öfver

sextio. Men aldrig så länge hon känt honom, hadehan förr lagt sig till sängs, och när så dagarna

gingo, utan att det onda gaf sig, och han själf

aldrig talade om, att det kunde bli bättre, då visste

hon, att det var döden, som kom, och hon tog

denna visshet, med samma enkla lugn, som att

höstfrosten, när den kom, gjorde jorden hård och

kall och svepte den sista grönskan i sitt gnistrande

hölje.

Moster gick omkring och sörjde för, att den,

som kom, fick traktering, och hon tackade hvar

och en särskildt, när han gick. Att sitta inne hos

Håkan hann hon ej mycket, ej heller tänkte hon

därpå. Den sjuke ville helst sofva, när han var

ensam, och när han vaknade, var alltid någon

främmande till hands, som det icke gick an att låta få

vänta. Till sist kom ingen mer, och hela bygden

visste då, att nu hade Håkan icke långt igen. De,

som gingo förbi, sågo förstulet efter, om icke de

hvita lakanen hängde för fönstren.

För Per blefvo dessa dagar omöjliga att

glömma, ty under dem öppnade sig för honom den

oväntade utsikten öfver en ny värld, där han, förr

än han någonsin trott, själf skulle få träda in och

verka på eget ansvar.

— Det blir du, som får hjälpa mig nu med

allting, sade moster en dag, när de möttes

utanför sjukrummet.— Det ska jag nog, menade Per.

Men hvad han själf tänkte och kände, kunde

han ej säga mostern. Det skulle ha låtit, tyckte

han, som vore han glad öfver, att morbrodern gick

undan i tid. Men när Per såg alla dem, som

kom-mo och gingo, då undrade han: »Ska det bli så

många, som en gång fråga efter mig, när jag ska

däran?» Det var, som om all denna aktning för

den döende ropat med varnande röster och velat

hejda honom i allt det, hvilket han aldrig glömt.

Per satt inne hos morbrodern, så ofta han kunde,

och när han såg, att slutet nalkades, önskade han,

att den döende sagt något direkt till honom. Ty

samtalet om jorden och fartyget, hade icke gått

ur den unge mannens tankar, och nu blef det

honom så underligt, att han aldrig skulle kunna

få fråga morbrodern, om hvad han då sagt, var

hans sista ord. Två gånger hade Per försökt att

få framställa denna fråga, men båda gångerna hade

orden stannat på hans läppar och liksom icke vågat

sig fram. »Hvad jag har att säga,» tänkte Per,

»passar icke ihop med döden.»

Men i sitt sinne önskade Per, att morbrodern

ville säga något själf, och emedan han önskade

det, satt han inne hos den döende, så ofta han

kunde. Håkan syntes emellertid ha glömt detta.Endast ett par gånger, när Per satt inne, såg den

gamle upp, och hans blick blef orolig.

— Är du ensam här? sade han. Hvar är

moster?

Då ropade Per sakta på mostern, och

Margareta kom in. Håkan vände då hufvudet och

såg på hustrun, som om han velat tala, och oron

i anletsdragen slätades bort. Men han sade intet,

endast slöt ögonen och låg stilla och orörlig som

förut. Margareta gled ut igen, och Per satt åter

ensam med sina tankar, grubblande öfver, hvad

oron i denna trötta blick kunde betyda.

Några timmar senare dog Håkan, och när det

skedde, hade Per åter kommit in i rummet. Ensam

satt han därinne på nytt, och det var han, som

fick bedja mostern komma in för att se, att allt

var slut.

— Nu är det bara du och jag på gården, sade

mostern. Det är väl, att Håkan lät mig få dig.

För första gången kom Per vid dessa ord att

tänka på, att det var mostern, han kunde tacka för,

att han nu fick egen gård, och att morbrodern

kanske aldrig önskat honom i sons ställe. Det

kändes underligt för honom att tänka på detta, nu

när han stod där och betraktade den döde, som

ingenting mer kunde säga honom.Hela lifvet igenom hade Margareta i allting litat

sig till sin man. Han hade styrt för dem båda,

tänkt för dem båda, handlat, när det gällde, ledt

och rådt i allt. När han nu var borta, kände sig

Margareta gammal, och hon lät Per taga öfver

gården som sin, emedan hon kände sig oförmögen

att bära ansvaret. Alldeles som hon förr tyckt,

att allt hvad mannen ville och tänkte, var bra och

rätt, så tyckte hon nu också, när Per föreslog

nyheter, handlade, ställde och ordnade, och hon

arbetade samman med fostersonen på samma sätt,

som hon alltid gjort med Håkan, medan han lefde.

— Du ska aldrig ångra, att du gifvit mig

gården i din lifstid, sade Per. Som en mor har du

varit mot mig, och jag glömmer det aldrig.

Ingen kunde heller säga, att Per någonsin gjorde

detta. Men den skillnaden fanns alltid, att det

kommit en ny herre på gården, och den nyes viljavar väl så stark som den gamles. Att känna en

stark vilja öfver sig, var emellertid just den

tillvaro, i hvilken Margareta alltid befunnit sig bäst;

så länge hon kände den, trifdes hon, och arbetade

gjorde hon alltid. Därförutan kunde hon inte

lefva. Allting blef emellertid annorlunda, och så

länge Per och moster voro ensamma, var

Margareta nöjd med allt, som det var. Emedan hon

aldrig fått heta mor, hade hennes man, som aldrig

hörde annat än moster om hustrun, också börjat

kalla henne så. Moster sade Per, och moster sade

både drängar och pigor, som seden varit hos

bondfolk mellan matmor och tjänare. Småningom

började äfven främmande att säga moster, på så sätt

kom hennes namn ur bruk, och Margareta blef

hela bygdens moster. Att hon hette Margareta,

därpå tänkte hvarken kända eller okända längre.

Hon var och blef moster på Utängen, samväxt

som hon var med gården, och allt hvad dit hörde.

Endast en gång om året erinrade man sig mosters

namn, och det var på Margaretadagen, den tjugonde

juli. Då kommo bekanta från när och fjärran, så

lång dagen var, och trakterades med kaffe och annat,

både vått och torrt. Så hade det varit, så länge

Håkan lefde, och den seden höll sig, så länge

Margareta gick uppe och kunde taga emot. Ty mostervar aktad socknen rundt, och hon hade känningar,

både många och långväga.

Moster blef emellertid svagare samman med

Per, än hon varit med Håkan, och det kom af

många orsaker. Det var nämligen något i Pers

vilja och hela väsen, som kufvade henne mer än

något, hon känt förr. Den vilja, som nu styrde

moster, var nog icke fastare, än hvad Håkans hade

varit. Men den, som ägde denna vilja, visste flera

saker, som han både ville och önskade, och

dessutom var han, som ville, yngre. Med en gammal

människa betyder detta mycket. Hon känner sig

som rådlös och bortkommen inför en ung kraft,

hvilken i hvarje ögonblick kommer med nya

infall. Per såg så mycket nytt jämt, som kunde göras,

och hade så många idéer om jorden och gårdens

skötsel. Allting kom han till moster med, och när

moster då inte kunde säga annat, än hvad hon

tyckte, att som han lade ut det så lät alltsammans

förståndigt och bra, så blef mycket nytt gjordt,

och förändringarna voro stora. Endast en sak

oroade moster, och det var, att allting skulle gå

så fort och göras på en gång. Moster blef som

yr af allt detta, och när hon satt ensam med sig

själf, försökte hon mer än en gång att tänka efter:

»Hvad skulle Håkan ha sagt om detta, ifall han

hade lefvat?» Ibland förekom det då moster, somom mycket, af hvad som nu skedde, säkert skulle

ha varit den döde emot. Men hvem kunde få visshet

i sådant? En död man är borta, och den, som

försöker att rätta sig efter hans vilja, får ej mycket

att stödja sig till. Af sådana tankar blef moster

därför svag. Och medan hon kände sig som mest

osäker, då kom Per alltid igen med sitt. Han

talade och fäktade med armarna. Glad och lycklig

var han, att han hade räknat ut allting så bra, viss

och säker på att lyckas. Då kände moster sig

öfverväldigad både af Pers ungdom och hans tro,

och så kvickt som han talade, kunde hon aldrig

finna ord för, hvad hon själf ville säga.

— Du får göra, som du själf vill, Per, sade

hon därför alltid till sist. Gården är ju ändå din,

och sker något galet, då blir det alltid du, som

får svida för"et.

Men Per var långt ifrån nöjd, när moster

svarade så. Han höll på sitt och var alltid lycklig

öfver, hvad han föreslagit. Därför ville han också

kunna påräkna understöd och kräfde medhåll af

moster.

— Jag frågar ju dig, för att få höra, hvad du

tänker, sade han misslynt. Aldrig vill jag göra

annat, än hvad du vill.

Då kunde moster inte stå emot längre, utan

gaf sig på nåd och onåd, och sade, så öfvertygadthon förmådde, att allting var, som det skulle vara.

När hon sagt så, trodde hon det själf och var

lycklig, att Per i alla stycken handlade så riktigt

och klokt.

På så sätt blef ladugården ombyggd, och det

gamla boningshuset fick en ny våning, bättre och

bekvämare än den gamla. »Där ska du bo, moster,

när du blir gammal,» sade Per, »och ha det bra,

så länge du lefver. Och om somrarna hyr vi ut

huset, så att vi får ränta på pengarna.» Så köptes

skördemaskin, så att de gamla liarna icke skulle

behöfvas med all den hjälp, som fordrades, för

att under skördetiden hålla dem alla i gång. En

ny stornot blef också köpt, därför att det icke lönade

sig längre att laga den gamla. Och när gamle Jan

Jansson dog, köpte Per hans gård, hvilken låg mellan

hans ägor och byns, så att gårdens hela område

nu sträckte sig på båda sidorna om östra udden

och ned till sjön.

Till allt detta, som gjordes, kräfdes pengar,

och nu kunde Per icke längre säga, att någon

inteckning i gården icke fanns. Till så mycket kunde

ju, hvad Håkan lämnat efter sig i reda mynt, icke

räcka. Det var en själfklar sak. Lån ville det till,

dryga lån. Och moster grufvade sig ofta, när hon

tänkte på räntorna. Som glupska djur föreställde

hon sig dem, sugande och sugande musten ur jordenoch kraften ur det, som växte. Men Per bevisade

henne tydligt och klart, att allt var, som det skulle,

och att blott den, som förstår att våga i rätter

tid, vinner. Då trodde moster hans ord och sade:

— Det är nog så, kan jag tro, fast jag inte

är van vid det.

Men när Per till sist slog fram, att nu var

tiden kommen, då han skulle köpa sig ett fartyg,

då blef moster skrämd och såg på systersonen med

stora ögon. Det visste hon då, att Håkan aldrig

skulle ha gjort. Ty aldrig kunde hon glömma,

hurdan han blef, bara därför att Per en gång

talat om sådant. Hon knäppte ihop händerna, där

hon satt, och bara vaggade kroppen fram och

tillbaka.

— Har du inte glömt det än? sade hon.

— Hur vet du, att jag någonsin tänkt på den

saken? frågade Per.

— Det har Håkan talat om med mig, så det

vet jag, sade moster. Aldrig var det något, som

han var mera emot.

Då lät Per saken falla och talade icke mera

därom. Men nästa dag kom han tillbaka till sitt

förslag, och hur han vände och vred det med

skäl både för och emot, så fick han moster att

lyssna. Ty Per bevisade henne, att när Håkan varit

emot seglatsen, funnos alla de förändringar, hvilkanu blifvit gjorda, icke till. Då hade gården ingen

skuld, och då fanns heller intet att betala af. Per

räknade upp alltsammans, som det nu hopat sig

öfver dem, han gjorde det ännu värre, än det var,

och för första gången lät han moster se, att ibland

hade också han sina stunder af oro. Men han

visade också, att just fartyget var, hvad han

be-höfde för att få allting att gå.

— Man måste se framåt, sade Per, och våga

något. Ska man lefva af jorden, blir det