Sjömansgossar - Teaterpjäs med sång
Maria Nyström.
Sjömansgossar
Teaterpjes med sång i två akter
A.-B. Frams förlag, Vasa.
SJÖMANSGOSSAR
TEATERPJES MED SÅNG
I TVÅ AKTER
AV
MARIA NYSTRÖM
————
WASA.
A.-B. FRAMS FÖRLAG
| GAMLAKARLEBY, ÖSTERBOTTNINGENS TRYCKERI, 1919. |
Sjömansgossar.
OTTO STORGÅRDS, bonde.
LENA, hans hustru.
ANNA, deras dotter.
EN BONDE.
LISA, tjänarinna hos Storgårds.
ANDERS JOHANSSON, sjöman.
NILS SJÖGREN,
BONDFOLK.
(För flertalet sånger hänvisas till sångsamlingen »Sjung»,
utgiven av fröken I. Rosqvist).
Där blånar röken från hemmets härd,
Röd skymtar stugan på hällen,
Far vittjar näten på fiskrik fjärd,
Mor sysslar stilla i kvällen.
Här är så härligt på hemmets jord,
Den är dock skönast vår bygd i nord.
Gud signe hemmen i skären!
Stå trygg mitt hem vid det fria hav,
Som mig och fäderna närde;
Var lugn min mor, som mig livet gav,
Och hell det språk, du mig lärde!
Er vill jag älska och värna varm,
Så länge blodet mitt rörs i barm.
Gud signe hemmen i skären!
här är riktig midsommarfångst. Kom hit med korgarna,
flickor, här blir både kalasfisk och salufisk.
mycket fisk!
er utav den mindre fisken i korgarna, så föra vi den
större i sumpen.
den, så kunde jag ännu ro in den nu på morgonen till
staden.
den sig till lördagen i sumpen, och då föra vi den
levande till torget.
blir mycket bättre, om man slaktar den genast och inte
låter den först svälta i sumpen och sen pinas flere
timmar i korgen.
vet, huru det går till på torget, jag. Där fråga alla fruar
efter levande fisk. Ja, fast det ibland är så kallt, att
fisken fryser, innan en får den i släden, komma de där
unga fruarna och fråga efter levande fisk.
men nog måste det vara sant det där om slaktad fisk,
efter det står tryckt.
läst lika mycket och litet mer än du, och ändå fråga de
efter levande fisk.
kvinnfolk, och de äro så envisa med det gamla, att de aldrig
ids försöka något nytt.
om något skall bliva gjort, det är säkert. Ohoj, flickor,
få ni snart fisken i korgen!
korgar, för vi ska’ väl litet salta också.
någon måtta. Nog kan det spisa med en korg, bara den
är ordentligt full, något skola vi väl hava att sälja också.
Så, gå nu raskt upp med korgen, så att fisken är färdig,
då vi komma hem. Vi draga väl ännu ett tag vid Sandholmen
och så hänga vi upp noten. Adjö med Er, flickor!
om ni ser honom!
skogsrået, för inte lär väl någon annan taga en sådan där
vindleka.
som skrattar sist, kanske jag får bära brudkrona lika
snart som er vackra Anna.
får en ingen fred för kvinnfolkets tunga.
och Anna gå med noten).
gamla Stina med några småfiskar åt katten hennes.
så får hon själv till ett kok. Inte missunna far och mor
henne de några fiskarna.
alltid varit, därför vill man inte flytta heller från er,
fast de bjuda mycket större löner i staden.
tänka annat, än att du skall bliva hos oss, tills du stiger
in i eget hem. Du har ju varit som min egen syster.
som syskon, och som en mor har också värdinnan varit
för mig, allt sen hon tog mig fader- och moderlösa
tioåring till vagganflicka och leksyster. Och du och jag,
Anna, vi höllo alltid bäst tillsammans.
sen skarlakansfebern tog bort lilla bror och båda systrarna.
tillsammans. Fast, Gud nåde, snart kommer Nils och tager
bort dig, och så får jag gå ensam med de båda gamla. -
Men, herre Gud, vi glömma ju, att husbonden sade, att vi
skulle skynda. Giv hit korgen nu, så springer jag till
Stina! (ut).
när skall den dagen randas! Nu är det redan fem år,
sedan han for till Amerika och ingenting hava vi hört
av honom sedan dess, (sjunger):
Ack, kunde fjärran jag fara
Dit borta till kärestan min!
Långt över det vida havet,
Dit längtar min håg och mitt sinn.
Ack, kunde vännen jag skåda.
Där borta i främmande land,
Månn’ han för dess guld och silver
Skall glömma sin fädernestrand?
Månn" han bland dess fagra tärnor
Skall glömma den trohet han svor?
Dock, nej, om än allting sveke,
Så säkert på honom jag tror.
Ja, det är säkert, aldrig tvivlar jag på Nils: men
tungt är att vänta så länge.
sörjer igen? Glad i hågen, vännen min! Nu hava redan
fem år gått, nu kan det ej dröja länge mera, innan Nils
kommer hem. Hejsan Anna! Snart skall jag nog svänga
om som tärna på ditt bröllop.
innan man vet, att man har något att sörja över. Raskt
i arbete bara, så går tiden. Rätt som det är, har jag
Nils här; skynda du dig bara, Lisa, att skaffa dig en
hjärtans kär till dess, så få vi stå brud på samma gång.
att jag ej annat kan än dansa och leka.
Lisa. Glad i dansen och glad i arbetet, det är det du
är, och skulle pojkarna bara se dig i vävstolen, så inte
hade du långt från vävstolen till brudstolen, inte.
göken är en lättfärdig spåman, honom kan ingen lita på.
I morgon på Johanneafton skall jag binda gräs, det är
säkrare, och för resten kan det vara lika gott, om jag
får fästman i år eller ett annat år, för jag tänker som
så: (sjunger), (n:o 414).
:|: Fast tiden den går
Och jag ännu ej fått fästman i år;
:|: Om ej jag det får :|:
Så kan jag väl leva utan
Och aldrig kan dagen bli mig för lång,
Då arbetet går vid sprittande sång;
Har arbete jag, blir hyddan ej trång,
Fast fästman jag är förutan.
:|: Så året snart går, :|:
Och åter jag under björken då står;
:|: Snart året det går; :|:
Då frågar jag åter göken.
Då svarar han mig och lyss till min bön,
Ty redelig flit får alltid sin lön.
Och dagen blir lång och kvällen blir skön,
När fästman mig lovar göken.
Men nu måste vi skynda upp med fisken, annars
hava vi värdinnan efter oss i rykande rappet.
skuta ankare. Vi ska’ vänta och se vad det är för folk.
vanlig estskuta, som kommer efter ved.
i land här.
Reval, de komma väl efter den.
Och alla vackra flickor de tycka om dem så,
För att de ä’ så raska och ha ett hurtigt mod,
Sitt unga liv de våga på sjö och saltan flod.
Sjung faralla diralla diralla direj, på sjö och saltan flod.
om det är Nils!
annars så ledsamt, om det ej är så.
så långt borta. Inte kunna vi dröja så länge, vad skola
vi nu göra? — Jo, jag vet! vi tömma hälften av fisken
i den andra korgen, så gå vi först upp med den
ena korgen, och då måste vi ju skynda ner efter den
andra sedan. Då få vi nog se, vad det är för folk.
bakom scenen fortsättningen på föregående sång).
Vi lyckeligen segla allt till en annan ort;
Vi lyckeligen komma och träffa i god hamn,
Och skeppet det förtöja vi, och sen gå vi i land,
Sjung faralla diralla diralla direj, och sen gå vi i land.
upp! Nu kunna ni förtöja båten och gå och se er
omkring på landbacken. Det smakar ändå som hemma, fast
bara jag är från den här trakten (in).
i söder eller norr, som hemma är det ändå. Så länge
man seglar därute, så går den ena dagen som den andra,
och litet tänker man på dem därhemma; men som man
sätter foten på hemjorden igen, så kännes det så underligt
i hjärtat, då först kommer riktigt längtan på en, och
man har ingen ro, innan man får träffa alla sina kära
igen. Få se, huru det står till med brudsmulan din, Nils?
jag varit så länge borta; kanske det varit bäst, om jag
ej alls kommit hem.
första man till att gå till väders, fast stormen piskade i
seglen, så att ingen annan vågade komma efter, och nu
vill du stryka flagg för en flicka och det, fast du kommer
som kapten på egen skuta. — (Känner i fickorna).
Nå, så, näcken besitta! Nu har jag glömt min pipa!
(Springer ut). Ohoj, pojkar, backa litet! Har någon
tagit min pipa?
inte så säkert heller, huru det är? Det skulle inte vara
första gången, som en sjömans brud tröttnar att vänta,
när fästmannen inte låtit höra av sig på så lång tid.
(Sjunger n:o 543).
Söker mitt hem på den välkända stranden.
Flicka du kära, hjärtevän lilla,
Väntar du mig där? Väntar du mig där?
Länge jag bidat därute i världen,
Burit din bild i mitt hjärta på färden.
Flicka du kära, hjärtevän lilla,
:|: Väntar du mig än? :|:
Säg, har du tröttnat att vänta de åren,
Fruktat brudkronan i grånade håren.
Flicka du ljuva, hjärtevän lilla,
Är du trogen än? Väntar du din vän?
pojken och hänger som ett storsegel i stiltje! Raska
upp dig, Nils! Nog är det tid att sörja, när du vet, om
flickan hissat annan flagg. Men för resten skall jag säga
dig, att nog lägger hon ändå om på riktig bog igen, för
inte är det fyskam att få heta kaptenska, inte.
har hon längesedan varit mig otrogen i sina tankar.
Kanske hon längesedan glömt mig och nu bara tager
mig för att jag kommer med egen skuta.
sjöfolkets Gud med ditt kanske. Kanske stormasten
bräckes i stilla lugnet, kanske skutan går i kvav, när
hon ligger i hamn. Är det sjöfolks seder? Hurtigt mod
hör sjömannen till. Inte slingrar man med tankarna hit
och dit, som en skuta utan roder, utan kommer man i
hamn, så tackar man Gud, och skall man ut, hissar man
med lika gott mod seglen och tar Gud med sig på
färden. — Har flickan kantrat om och nu brassar back, så
tar du henne, och så kan du vara glad och inte gå där
så ynklig som en kölhalad gammal galeja.
som en vindflöjel! Huru skall jag då veta, om hon är
mig trogen, när jag far bort!
järnlåda. Aldrig har du någon ro. Men jag vet råd,
jag. Låt mig först preja an flickan, och näcken besitta,
om inte jag skall veta, huru landet ligger innan kvällen!
så ser du, om hon sörjer mig.
och sitta som änka efter dig heller, innan hon stått brud.
Nej, låt du mig ställa seglen, så vet jag att det går rätt.
Fast jag också skulle fria själv; och tager hon inte mig,
så kan du veta, att hon är trogen, för det är inte många
flickor, som skulle säga nej åt Anders Johansson, inte.
du lockar flickan ifrån mig!
huru skall du då någonsin komma från dina tvivelsmål?
jag aldrig någon ro.
flickor! Ro du nu tillbaka med de andra till skutan,
så skall jag nog loda här på landbacken!
ifrån mig! Kanske jag ändå följer med dig!
kapten! (Nils går).
en ärlig sjöman få besked, om han skulle kunna få något
till livs i sig, fast han är obekant på orten.
förbi. Både mat och natthärbärge kan I få, om I kommen
upp.
som skutan min ligger där, men gott skall det smaka att
äta i land igen, sen man kryssat på havet i par års tid.
Lisa Inte brukar just sådana där små skutor gå
på sådana långturer, som räcka flere år.
skutans däck har jag inte trampat längre än från Danmark
hit. Jag tänkte som så, att det alltid är bättre att vara
kapten på sin egen lilla skuta, än att alltid lystra till
andras kommando.
Sist kom jag från Sydamerika, och där fanns bara sådana
där niggerfruntimmer, därför är det nu så roligt att se
sådana där fina slupar med hemlandsflagga.
sådana där granna saker?
För resten skall jag säga henne, att nog fanns det fina
gallionsbilder i Amerika också, men inte voro de så där
kortnosiga, när en ärlig skuta gjorde en liten lov för dem.
Amerika?
Se, man brukar liksom vilja litet kryssa tillsammans, när
man är så där på främmande vatten.
vad det är för en by.
kapten han låtsar vara?
hon veta, hon, motväderskultje!
veta, om I sett någon från vår by.
Lillbacka nu visst.
Nils Sjögren och en smedgesäl], som jag inte kommer
ihåg vad han hette.
dö, när man skickar er efter doktorn. Mor står och
väntar i fiskboden på er och har nog vid det här laget
rensat halva korgen. (Ser Anders). Ja ha! Kunde just
tro, att det skulle vara någon karl i farten, som kollrar
bort flickorna.
visa rätt kurs åt en främmande skuta, och det får en
aldrig neka till.
upp till Storgårds stugan, så skall han veta, att han har
duglig ankarplats.
ankarbojar med, om en bara sku’ kunna komma till den lyckan,
att få förtöja sin skuta vid dem.
det, att fria genast som en kommer i land, men nog tål
det nu litet till att tänkas på först. Kanske en under
tiden kunde få veta namnet på skutan och vad flagg
hon för?
I få veta! (Sjunger).
Han var besitta den axelbredaste man, man,
Han gick i tröja och kalvskinnshandskar han hade,
Och ganska ofta han till mitt öra dem lade.
Men blåste vinden, så skummet yrde kring bogen
Och vågen plöjdes liksom en fåra för plogen,
Då tog han snuggan och helt förnöjsam till sinnes,
Han satt och talte rätt mången strof, som jag minnes.
Sin egen kraft bör man ta’ ombord uppå skutan:
Skrik ej på hjälp, då du kan dig hjälpa förutan!
Lit ej på andra, ty huru usel och lumpen,
Är ej den skuta, som jämnt skall lättas med pumpen.
Och sjömansyrket det fick i botten jag lära,
Och främst av allt veta hut och sen manövrera,
Och säkert är, att jag än i dag därförutan
Ännu ej varit min egen herre på skutan.
Tralala ....
och er själv, och styvt att vara herre på egen skuta.
Flickorna hava väl nog redan hunuit höra sig före både
om hemorten och sista resan?
vad hade ni hört om Nils Sjögren?
kryssade i hop med honom, han har kastat ankare på
land, han, och gick där så styv och rak i vita kläder
och panamahatt, alldeles som en herre på hustru sins
plantage.
ett sådant där plantagefruntimmer till gumman sin.
som seglar under falsk flagg, skall jag säga, och nog har
jag sett plantaget och plantagefruntimret med.
det Nils?
och från Österby var han hemma.
Vad skulle du också bry dig om att sitta och vänta på
honom; nog kan du få andra pojkar!
över det, för plantaget var gott och de där
niggerfruntimmerna bruka vara beskedliga och bra med
matlagningen. Fast inte vet jag ändå, huru han kunde övergiva
en så där fin skuta. Nog titta’ jag nu också engång på
ett sådant där niggerfruntimmer, men jag har ändå alltid
haft mer tycke för våra egna flickor. Och nu skall jag
nu riktigt på den här resan börja se mig om på allvar.
Så kanske det kan gå så galet, att om dotter er inte får
den ena amerikafararen, så får hon den andra, och han
är inte sämre.
fundera på. Inte är den utan, som är kapten på egen
skuta, och Storgårds enda dotter är inte barskrapader
heller. Inte är det roligt, om folk skall börja prata om, att
Anna fått bliva och sitta för ett niggerfruntimmers skall.
sig litet först! Det är karlatag att genast hitta på råd.
Men kom upp till stugan så länge, så få vi bliva bättre
bekanta. (Storgårds och Anders gå).
stackars Anna, min egen leksyster!
Tror du det?
varit mig kär från det jag varit en liten flieka! (Sjunger
n:o 516).
Vi svitro varandra tro :|:
Då reste han bort, min enda vän,
Som tog mitt hjärtas ro.
:|: Jag hade silver, hade guld,
Och rosendeband i hår :|:
Ty glatt jag väntade vännen min,
I alla dessa år.
:|: Nu blir jag gammal, blir jag grå,
Ej höves mig gyllen band :|:
Ty aldrig mera jag vännen får
Igen från fjärran land.
Men jag tror det inte, nej jag tror det inte!
*
skog på sidan).
Jag väntat uppå dig :|:
:|: Du lovade att komma visst
Och kom dock ej till mig. :|:
:|: Hur skall man plocka rosor
Där inga rosor gro? :|:
:|: Hur skall man finna kärlekstro
Där kärlek ej kan bo? :|:
:|: Jag ville plocka rosor,
Jag plockar inga fler :|:
:|: Jag älskade så innerligt,
Jag älskar aldrig mer. :|:
allvarsam ut. Skynda nu att sätta upp kransen kring
brödbrickan och försök att vara glad; du vet ju, att far
kommer med friarn före dansen.
mor och far skulle vilja göra dig emot, du som är hela
vår glädje och ålderdomströst; men, ser du, far blir
gammal och ingen son hava vi, som sköter hemmanet, när
Gud tog bort bror din i hans barndom.
vi taga en dräng till, så går det nog.
husbonde står för; och med sorg skulle far gå i sin grav,
om han vet att inga barn och barnabarn mer skulle
bruka den jord, som han och hans förfäder brutit upp
ur ödemarken.
något annat! Vänta helst litet!
amerikafararen, och ståtligare skulle det också vara, tycker
far, att du skulle vara trolovad, innan det pratet
kommer ut, att Nils har lämnat dig. Men kanske han vill
vänta litet, om du själv talar med honom?
gånger har jag ej redan sagt honom, att jag aldrig vill hava
honom och aldrig ger min kärlek åt någon annan, än den
som jag engång givit min tro!
tala med far? Kanske vi litet se tiden an? Men där
komma de redan. Vad skola vi göra? Tänk, barnet,
om du ändå skulle försöka? Ser du, huru ståtlig han
är, och så är han kapten på egen skuta!
klart! Anders säljer skutan och stannar på hemmanet
och tager det sedan efter oss. Sätt stora kaffepannan på;
i dag skall Storgårds fira trolovningskalas för sin enda
dotter!
också hava något att säga?
skola vi genast klarera. När jag nu friar så här ärligt
i fars och mors närvaro, så tänker jag, att Anna inte
skall svara nej.
själv säger det, tror jag inte, att han svikit sin tro, och
om också så vore, så sviker jag ej min. Aldrig blir jag
någon annans brud här i livet!
amerikaflickorna! För resten behöver jag inte krusa;
för Anders Johansson är karl till att få en flicka på
vart finger, om han vill hava.
Skall hemmanet, där jag brutit mark och plöjt och dikat,
gå i främmande händer?
honom min tro, då mina tankar alltid gå till en annan.
som bara sitter och lipar efter sin gamla kärlek, det
säger jag rakt ifrån. Jag vill hava en glad hustru, som
kan dansa och sjunga.
passa, jag som aldrig mera kan bliva glad. Tag ni Lisa;
hon är glad och snäll.
här förbi, ja, hon hissar gladare flagga hon; hon
kunde vara något för mig, hon.
Anna, Anna skall hemmanet gå ur släkten och du sitta
på undantag, som gammalpiga! Sådant har aldrig hänt
Storgårdsdöttrarna förr.
till en brud, vill hon inte hava mig, så kan jag väl
hjälpa mig utan henne. Men för att I, far inte skall tro
att jag är ond på Er, för det som ni inte rår för, så
skall jag bliva talman och skaffa er dotter en annan
friare. (Går ut åt skogssidan).
skall inte försöka heller, far, för jag kan inte taga
någon, jag måste säga nej.
Anna nej åt den här gossen också?
och det är inte sant, att du glömt din Anna.
Nils tänkt på någon annan flicka än dig!
kunde du göra det, Anders?
styrmannen lof att lyda order.
var rädd att du hade glömt mig, då jag varit så länge
borta.
Jag har en flicka på hembygds stranden,
Hon är så god och så skön och blid.
:|: Hon troget väntat den långa tid. :|:
Och ej hans kärlek från mig har vikit.
Fast fagra tärnor därborta bo,
:|: Han dock ej svikit mitt hjärtas tro. :|:
ligga med ro i graven.
sjungande, som om det skulle rustas till bröllop.
fästemannen, vad tycker du om honom?
glad; men vad säger nu den andra Amerikafararen?
det hinder vid en hamn, så styr han till en annan, det
går geschvinda tag, det. En gång var det ett
niggerfruntimmer, och nu var det den här fina fregatten; men
stryker jag tredje gången flagg, så, näcken besitta, om
jag inte då skall förtöja skutan. För (sjunger)
Att aldrig nån’sin älska mera än tre :|:
:|: En för ro skull och en för nöds skull
Den tredje, hon skall bli min hjärtevän. :|:
Tänk på det, hon topplänta, och passa på när här
brassas rå!
skepp ha’ seglat i kvav än en töcken där bred barkass.
Inte skall han tro, att vi skäriflickor äro färdiga till att
niga och tacka, så snart han kröker ett finger.
tid till att bocka och krusa i månatal. Men roligt skulle
det kunna vara att få höra, hur han skall se ut, som
skall bliva styrman på den där konstiga slupen.
Ja, ja, hjärtans kär!
Men ej liten och ful eller sur
Eller gammal och grälig karl,
Som dricker sig full
Och stupar omkull,
Den svarar jag nej!
Inte tager jag dej,
Om också det självaste länsman var.
Men jag vill ha’ mig en hjärtans kär,
Ja, ja, hjärtans kär,
Som är stor, som är stark, som är käck,
Som är trofast och redbar, ja,
Som vänlig och god
Har gladeligt mod
Och älskar för Gud
Sin egen lilla brud.
Se så ska’ han vara, som jag vill ha!
det, så då är det bara att slå till; för gladeligt mod, det
har jag, och ingen konst till att älska en sådan fin liten
brudsmula!
som ena dagen slår för den ena flickan och andra dagen
friar till en annan, och så litet emellan till ett
niggerfruntimmer igen!
gång en riktig hjärtanskär, så aldrig ser jag sen på
någon annan.
flickorna till midsommarnattsvakan; nu skola vi dansa
av hjärtans lust!
N:o 407).
Se, det skimrar guld i hela gröna skogen,
Nu så får var tös sin fästeman
Och var gosse får en mö så trogen.
Nu midsommar är och här skall dansas glatt,
Varje gosse får sin lilla hjärteskatt.
Se, nu skiner solen röd och grann,
Se, nu lyser guld i hela skogen!
både grannar och fränder! I dag skall här dansas och
glädjen stå högt i sky! I dag består Storgårdsbonden
fiolerna, ty i dag fira vi Annas och Nils trolovning.
kommit hem?
på egen skuta, men Anna har han inte glömt, så nu
kunna ni hurra för fästfolket
till Storgården, och nu skall här dansas tills solen går
opp. Spelen opp en gladelig jänka, speleman!
här lilla galejan.
till kaffeserveringen).
du aldrig har tankarna med dig! Du dansar, så att du
mister både vett och sans.
där! Huru tron I, att jag skall kunna få någon friare
när I alltid talen om, att jag inte duger till någonting?
(Sjunger n:o 550).
Ej mäktar man uppå alla höra.
Jag tycker dock, att det höves bäst
Att hjälpa den, som det fordrar mest.
Och hur du brygger och hur du bakar,
Så finns det någon det inte smakar,
Men jag, jag säger det genast nu,
Att mig till lags bliver ständigt du.
Ohoj, topplänta, vad är det värt att gira, när du
vet, att det ändå skall bära i hamn! Slå till du, så vet
du, att du har en stadig skuta att styra genom livet med!
styrmannen, när han är i land.
Inte brassar jag back tredje gången. Nu firar kaptenen
och styrmannen bröllop på samma dag.
lita på, det är det jag alltid tänkt, men strån hann jag
inte ännu knyta, så nu vet jag inte, om det är säkrare,
kanske.
till ängen. (Ämna springa bort).
sång, för annars blir det ingen reda med kaffedrickningen.
binda vår lycka vid midsommarnattselden.
som knytes under nordens fagraste sommarnatt.
Se, huru lugn och vacker viken ligger. Mor Lena har
rätt, nu har man riktigt längtan att sjunga.
Nu breder natten milt sin arm.
Nu fågelns röst ej mera talar,
Hon slumrat in vid skogens barm.
Lugn vilar sjön; ren aftonvinden,
Till ro sig lägger ned vid ön.
Nu blomman blygt sitt huvud sänker,
Hon beder fromt sin aftonbön.
Dramatiska stycken.
Flavia, Förbudslagen (1 d. 1 h.)
„ Kärlek och politik (3 d. 2 h.)
Karlsson, Det blir bättre och bättre (4 d 2 h.)
Knape, Midsommarelden (2 d. 7 h.)
Nylander, Första maj (4 d. 9 h.)
„ Emigranten (3 d. 3 h.)
„ I skogen (2 d 2 h.)
När drängin blei måg (3 d. 2 h.)
Nyström, Fästmöprovet (5 d 1 h.)
„ Gubben och gumman (1 d. 1 h.)
„ Sonhustrun (3 d.)
„ På talko (7 d.)
„ Veteranen från 1808 (3 h. 1 d.)
„ I sommartid (3 d. 3 h.)
„ På hemväg från ängen (2 d, 2 h.)
„ Vid kaffekoppen (3 d.)
„ Under marknaden (3 d 1 h.)
„ Sjömansgossar (3 d 3 h.)
Paras Ater, Far super (5 d 3 h.)
„ „ Lump-Lenas testamente (3 d. 3 h.)
„ „ Hos spågumman (3 d. 3 h.)
„ „ Stackars Margit (5 d. 4 h)
„ „ Bergkungen (3 d. 1 h.)
„ „ Gäckat hopp (5 h.)
„ „ Ut i livet (4 d. 5 h.)
Wahlbeck, Hur var fick sin käresta (6 d. 2 h.)
A.-B. FRAMS FÖRLAG, VASA.
1: 25