Singoalla
SINGOALLA
AV
VIKTOR RYDBERG
-
ELVTE UPPLAGAN
STOCKHOLM
ALBERT BONNIERS FÖRLAG
Ihr naht euch wieder, schwankende Gestalten!
Die früh sich einst dem trüben Blick gezeigt.
Goethe.
STOCKHOLM
ALB. BONNIERS BORTRYCKERI
FÖRORD TILL ANDRA UPPLAGAN (1865).
På en välvillig förläggares anmodan har jag
funnit mig uti att offentliggöra åtskilliga fantasier
och små historier, som jag haft bland mina papper
förvarade, delvis såsom minnen från en tid, då
inbillningskraften var rikare än självkritiken stark.
I. SINGOALLA.» Något nummer II utkom dock icke.
Om man nu även kan finna sig uti att läsa dem, så
vore det för förläggarens skull väl.
Med rätta älskar den stora allmänheten att se
en väl inriden pegasus, känslig för varje minsta
ryckning i förståndets tyglar. En god skolhäst är
värd att prisa. Men den, som burit mig på dessa
mina ungdomliga utflykter, var sin egen herre:
han fick föra mig vart han ville, och så bar det av
in i töckenhöljda, månskensbelysta nejder, där alla
föremål tedde sig med ovissa, svävande linjer. Där
trivdes jag också väl den tiden. De, som göra så
ännu, skola ursäkta mig och möjligen här igenfinna
sina egna intryck, sin egen känslostämning.
För andra än dem duga dessa historier
svårligen, om icke, i brist på annan läsning, någon
kulen höstkväll, då regnet slår på fönsterrutorna
och brasan är tänd på härden.
Samlingen av dem börjas här med »Singoalla»,
ett kuriosum, som för flera år tillbaka varit
offentliggjort i någon oläst kalender och nu, efter en
mild skärskådning av sin upphovsmans öga, för
andra gången framlägges.
Ifrågavarande berättelse förutskickas såsom en
prövosten, ty läser någon den till slut, kunna andra
väl uthärda de övriga.
Då min »Singoalla» nu för fjärde gången, och
det i en skrud, varmed din omsorg och Carl Larssons
snille smyckat henne, framträder, är det min
önskan att få offentligen med nej besvara frågan,
om det mellan förläggare och författare kan finnas
ett bättre förhållande än det mångåriga mellan dig
och mig.
FÖRRA AVDELNINGEN.
Slottet i skogen.
På en holme i en av Smålands insjöar har
legat ett slott, som länge tillhörde släkten
Månesköld. Det utgjordes av flera sammanbyggda,
eketimrade hus och hade ett runt torn, uppfört av
stora granitblock. Tornmurens enformighet
mildrades av en glugg här och där med rundbåge
och sandstenskolonnett.
Synbarligen hade flera släktled burit virke till
holmen, fogat bygge till bygge och timrat dem
efter olika tiders smak och vanor.
På trettonhundratalet var slottet ett vidsträckt
helt med högre och lägre takåsar, vilkas linjer
bröto varandra, och med väggar, som sammanstötte i
varjehanda vinklar och, fattiga på fönster,
voro så mycket rikare på utsprång, svalgångar och
symboliska smidesverk och sniderier. Över portalens
prydligt utskurna stolpar stodo bilder av Unaman,
Sunaman och Vinaman, de tre blodsvittnena,
vördnadsbjudande, om än icke vackra att åse. Med
sina mot höjden sträckta armar borde de nedkalla
välsignelse över Ekö slott.
Holmen omgavs av ett pålverk. En fallbrygga
förenade den med fasta landet.
Tiden hade målat slottet i grått och brunt.
Det såg ut, som om det gömde på hemligheter,
forntida och framtida. Tystnaden, som vanligen
rådde där, kändes som påbjuden för att icke störa
ett ruvande på minnen och aningar.
Insjön speglade furuklädda gråstensbranter.
Den mörka barrskogen sträckte sig vida åt alla
håll. På ett ställe sänkte sig stranden öppen mot
sjön. Där skymtade mellan däldens björkar den
trappvis stigande gaveln av ett kloster.
Dess stenfot finns ännu. Jag har suttit där
en senhöstdag under tungsinta skyar, medan
fuktiga vinddrag än prasslade, än suckade i den bleka
strandvassen. Döda och döende örter dvaldes vid
mina fötter; men en stålört, en styvmodersblomma
bevarade ännu en senkommen, flyktig fägring.
Förgängelsefärger bredde vemod över markerna
och skogen. Rönnen, som skjutit upp mellan
stenarne, bar på nästan avlövade grenar klasar, som
lyste i den immiga dagern med några sparade
droppar av sommarlivets blod. Vad klostret
hette, vet nu ingen, om ej de forntidslärde. Men
sägnen förmäler, att den svarta döden lade det
öde, och att det sedan dess var lämnat åt
förfallet.
Omkring år 1340 var riddar Bengt Månesköld
herre på Ekö. Det gick ett ordstäv, redan då
gammalt, att det slottet låg i tystnad, och om
dess ägare, den ene efter den andre, sades, att
ett ord kostade dem mer än en rundlig allmosa.
Månesköldarne syntes hugade att gå sin bana
ljudlöst likt månen, som enligt en saga skulle varit
deras hedniske stamfaders vän och givit honom
en silverskära. Bland de många vartecknen och
på förfäder häntydande sinnebilderna å slottets
väggar syntes likväl månskäran ingenstädes utom
över porten till örtagården, men där var hon lagd
under den heliga jungfruns fötter och sålunda
kristnad. Sporde någon riddar Bengt om den
underliga sagan, gjorde han med handen en
avvärjande åtbörd, om han ej gjorde korstecknet, och
svarade blott: -- Det var i hedna tider. Mer sinnad
att ordrikt giva besked om saken var trotjänaren
Rasmus skytt.
Folket i bygden visste, varför tystnad låg över
Ekö och Ekösläkten. När kristendomens budbärare --
de tre, vilkas bilder över portalen lyfte
blickar och händer mot himmelen -- hade visat
sig inne i Småland och från dess ättehögar börjat
tala om vite Krist och helige fadern i Rom, hade
den bland Månesköldarnes förfäder, som då levde,
ivrat emot dem, samlat folket på helgedomsbackarne
och i offerlundarne och manat det till
trohet mot den outgrundlige Oden, den vite Balder,
den väldige Tor. Till dessa avgudars ära
sjöng han vid harpoklang, säges det, sånger så
mäktiga, så trolska, att folket tyckte alla skapelsens
röster samstämma med dem. Det förhärdade
fördenskull sitt hjärta mot evangelium och drev
dess sändebud bort. Därför låg tystnad över Ekö
och Ekösläkten. Men tystnaden var nu icke
samvetstung, såsom den förr lär hava varit. Sju
fromma släktled hade bemödat sig att utplåna den
hedniske sångarens skuld. Detta var samvetslättande.
Det sades, att ingen kristen Månesköld kunnat
eller velat sjunga under öppen himmel -- ingen
före Erland, riddar Bengts son, gosse ännu. Hans
stämma hade man med förundran hört icke så
sällan inifrån skogsdunklet, där han, rustad med
bågen och jaktspjutet, gärna strövade. Han sjöng
besynnerliga tonföljder, vilda och vackra, helst
när suset i tallar och granar var högstämt. Han
gick ensam, när han icke ville, att Rasmus skytt
skulle följa honom.
Rasmus var skicklig skogsman, väl förtrogen
med de vilda djurens kynnen och vanor och mäkta
lärd i allt, som vidkommer skogsrån, bergafolk och
gastar. Trägnare sällskap voro för Erland dock
två hundar, stora, lurviga, med blodsprängda ögon
och skarptandade gap, Käck och Grip, ogärna
sedda av grannarne, av vargarne ögnade med
hungrig och ilsken rädsla.
Från den högsta häll, som lutade över sjön,
plägade Erland kasta sig i vattnet. Simma roade
honom mest, när blåsten drev fram över fradgande
böljor. Folk tyckte, att det var något oroligt,
vilt hos denne gosse, något efterblivet hedniskt,
något i hans natur, som icke sugit till sig
ett stänk av dopvattnet.
Om den gamle hedningen, den Månesköld, som icke
låtit ens primsigna sig och som på dödsbädden yrat
om sköldmör och odödlighetsmjöd -- om denne hedning
återvänt i Erland? Det
frågade man sig i bondstugorna. Men Ekö husfolk
försäkrade, att Erland korsade sig andäktigt och
läste sina böner med knäppta händer; att han var
lydig fader och moder och visade sin lärare, pater
Henrik, vördnad; att han var godhjärtad, ehuru
häftig, givmild, som alla Månesköldar, och mån
om att vara rättvis, ehuru han visst icke alltid
var det. Rasmus skytt, som trodde sig känna
Erland bäst, bekräftade allt detta, men med en
skakning på huvudet.
Riddar Bengt hade ej mer än fäderna gjort
livet på Ekö högröstat, och hans husfru, Elfrida,
den ädelvuxna, smärta, blonda, som bar Kristi
bergspredikan i blicken och ett sken från Tabor
på pannan, skötte sina många plikter med stilla
myndighet.
Två gånger om året hölls det på Ekö gästabud,
till vilka fränder och vänner från även avlägse
gods och storgårdar kommo. Gästabuden
voro lysande, ty guldstickade bonader höljde då
salens väggar, och dyrbart husgeråd borden, och
källaren skattades på kostbara drycker. Men ehuru
glädjen ej var dämpad, hade den likväl avmätta
later. Gästerna visste icke varför, men de kände
något högtidligt, även när de, lagom druckna,
leddes till sängs. Själve herr Gudmund Ulvsax,
närmaste grannen, som plägade hojta snarare än
tala och svärja mer än välsigna, när han fått
ymnigt av öl och vin inom västen, var på Ekö hövisk,
måttfull och siratlig i ord och åthävor och lallade
där, sedan han blivit nedbäddad, med aktningsvärt
försök till andakt sin i barndomen inövade, till
ordaförståndet honom mörka latinska kvällbön, när
han icke utbytte den mot morgonbönen.
Riddar Bengt var en mångprövad man. Han
hade stritt under Mats Kettilmundsson för de
olyckliga hertigarnes sak och i Skåne mot de
holsteinska herrarne. Nu gammal och grå skötte
han faderligt och klokt sina husbondeplikter.
Vinterdagarne höll han sig mest i slöjdkammaren
med Olof Hallstensson, dannemannen, som snidat
altaret i sockenkyrkan. Där arbetade med id de
fåordige männen, och fram trädde under deras
händer, snidade i trä, änglar, apostlar och helgon:
heliga Marior och Katarinor, den himmelske
Gabriel med lilja i handen, sankt Petrus med nyckel,
sankt Paulus med svärd, sankt Sigfrid med stav,
sankt Georgius i rustning och sankt Sebastianus
med pilar i halvnaken kropp. Den egentlige
verkmästaren var Olof Hallstensson; men riddaren
gjorde icke endast grovarbetet: han skar
mantelvecken skickligt och lade på färgerna väl. Många
vintrar hade riddar Bengt så tillbragt. Av fromma
beläten tycktes han ej få nog. Slottskapellet och
klosterkapellet hade fått sina. Salen och sängkammaren
andra. Även i de långa, mörka korridorerna skymtade
helgon i vrå och vinkel, och på
trappkrökarnes avsatser dvaldes de, försjunkna i
helgedagstankar. I den del av slottet, som troddes
vara från hednatid, stod sankt Sigfrid, och framför
honom knäböjde den där hedningen, som hade
föredragit Balder för Kristus och Oden för den
heliga treenigheten. Hans beläte, det såg man
tydligt, ångrade denna syåra synd och bad
hjärtligen, att kommande släktled ej måtte för den
varda drabbade med ont. En harpa, den trolska
hednasångens, låg krossad bredvid honom.
Mången natt, då riddar Bengt vaknat, tänkte han
på den arme i skärselden och tröstade sig med,
att själamässor och fränders goda gärningar mildra
dess sveda och möjliggöra frälsningen.
Pater Henrik, Erlands lärare, hade varit vida
i världen, innan han fastnade som prior i ett
kloster djupt inne bland Smålandsskogarne. Det
sades av hans munkar, att hans anseende som
andlig och lärd var stort i fjärran land, och man
visste, att konung Magnus sänkt sin hjässa lika
djupt för denne prior som för ärkebiskopen i
Uppsala. Och sällan gick ett år förbi, utan att
med långväga resande anlände till honom brev,
skrivna av själve påven i Avignon eller av de
höglärde herrarne vid universitetet i Paris. Höga
värdigheter hade erbjudits honom. Men han hade i
sitt kloster, vad han i världen eftersträvat: tid för
betraktelser och studier, tid att på pergamentet
fästa sina förhoppningar om ett stundande Guds
rike på jorden. Han läste gärna gamla romerska
dikter, ehuru deras författare varit hedningar, och
den virgilianska versen
seclorum nascitur ordo
ljöd för honom
med profetisk klang. Även böcker, skrivna med
underliga bokstäver, läste han, om vilka de andra
munkarne sade: --
det är grekiska; sådant läsa vi icke. Ty pater
Henrik hade vistats ett par år i den grekiska
kejsarstaden.
Sällan gick en vecka, utan att han suttit en
kväll förtöjd i Ekö slotts bekvämaste länstol med
fru Elfrida å ena sidan och riddar Bengt å andra.
Riddaren var fåordig men drack som oftast patern
till, och blicken, som ledsagade skålen, talade om
vördnad, vänskap och trevnad. Fru Elfrida var
den frågande, munken den svarande och berättande.
Och vad han hade att förtälja! Han hade
ju sett den värld, som är, och kände ur böcker
den värld, som var. Han nyttjade därvid icke
överflödiga ord. Men vad de målade, de ord han
sade! Fru Elfrida tillsåg, att Erland vid sådana
tillfällen var närvarande. Och gossen var det
gärna. Han lyssnade uppmärksamt. Sådant skall
jag uppleva, sådant och mycket mer, tänkte han.
Det hände dock, att hans uppmärksamhet flög
bort. Var det en månskenskväll, kunde han
svårligen giva akt på paterns ord. Han såg inom sig
månen blodröd träda upp över skogen; han såg
månen flyta som en silverbåt i det svala blå; han
såg månen skåda in genom sovrummets fönster;
han såg honom fälla en glimmande silverskära
genom luftdjupet till den hedniske stamfadern;
han såg flickan Bil och gossen Hjuke bortförda i
månbåten och lyckliga i den; han såg månstrålar
skimra i fru Elfridas klädningsveck. Sådana bilder
jagade varandra då genom hans själ. Var Erland
på något sätt befryndad med månen?
Knappt var det honom lättare att följa paterns
ord, när insjöns vågor brusade kring ön och vinden
tjöt i barrskogen. Då hörde Erland röster, som
kallade honom ut och hade ofattligt dunkla
sanningar att mäla honom. Då hände, att han
föreställde sig en harpa, stor som världen, smyckad
med blinkande stjärnor, strängad genom en blå
eller en mulen oändlighet -- strängarne dallrande
under solvävda fingrar eller strukna av dystra,
stormjagade molnmassor och blåvita blixtar. Och
från denna harpa flög Erlands tanke till den
krossade hednaharpan vid sankt Sigfrids fot. Varför?
Det visste han icke, han icke ens tänkte däröver.
*
När denna berättelse börjar, var Erland sjutton
år, en stark och fager sven, skicklig i många
idrotter, boksynt även, ofta gladlynt, stundom
grubblande, snar att vredgas, snar att gottgöra,
yngling i somligt, barn i annat.
Herr Gudmund Ulvsax var änkeman och ägde en
blåögd dotter, Helena. Riddar Bengt och herr
Gudmund menade, att de unga voro bestämda för
varandra. Båda voro de enda barnen, och
egendomarne lågo så, som om de borde slås ihop.
Och då fru Elfrida var av samma tanke,
överenskommo fäderna, att Erland och Helena skulle om
några år varda äkta makar. Ännu voro de skygga i
varandras sällskap. Men allt har sin tid. Kärleken sin.
*
Singoalla.
Så hände en sommardag, att Erland återvände
från en jakt.
Överst på en kulle i skogen växte en gran,
ung och smärt, men högre än alla omgivande
träd. Hennes topp syntes från slottsfönstren över
den kringliggande skogen, och när hon tecknade
sig mot en röd aftonhimmel, var det, som om hon
längtande skådade ut i världen och önskade sig
fjärran till palmernas land.
Nedanför kullen sorlade en bäck över sand
och kiselstenar på sin väg till sjön. Bäcken hade
längre in i skogen en bråkig vandring mellan
mosslupna stenar och hundraåriga trädrötter, men här
utbredde sig hans stränder till en gräsmatta, där
blå, vita och röda blommor prunkade. Här satt
Erland ofta, glad åt furusus och enslighet; hit
ställde han även nu sina steg för att dricka av
bäckens friska vatten. Käck och Grip, de båda
hundarne, följde honom.
Hunnen upp till kullens topp stannade han
förundrad, ty nedanför skådade han något ovanligt.
Där satt vid bäcken en flicka. Han såg ej hennes
ansikte, ty hon blickade icke åt honom, men han
såg kolsvarta lockar, gjutna över blottade skuldror
och över en mörk dräkt, sirad med mångfärgade
band. Flickan doppade än den ena än den andra
nakna foten i bäcken. Hon fröjdades visst åt
svalkan, kanske ock åt vattenbubblorna, som föddes
av denna lek. Och hon började nu sjunga med
gäll, välljudande röst, som fick gensång borta i
skogen.
Vem var hon? En bygdens dotter var hon
icke, det märkte Erland av hennes later, klädsel,
sång, som lät helt annorlunda än de visor
nejdens flickor sjöngo, när de sökte boskapen i
vildmarken. Vem var hon då? Kanske en älva eller
en förtrollad prinsessa. Tyst och undrande stod
Erland på kullen, och han kände i sitt hjärta något
hemligt, oförklarligt, hemskt och ändå lockande.
Men Käck och Grip fäste ilskna ögon på
flickan och morrade argt. Och medan Erland stod
fördjupad i åskådning och tankar, rusade Grip
nedför kullen, som om han velat slita den okända i
stycken.
Då märkte Erland hennes fara och kallade
hunden tillbaka. Men innan det skett, hade flickan
brådsnabbt vänt sig om, rest sig upp och, just
som hunden borrade vassa tänder i hennes
klänning, stuckit en dolk i hans hals. Med ett stycke
av klänningen mellan tänderna tumlade Grip till
hennes fötter.
Erlands ögon flammade av vrede, då han såg
sin trogne Grips ofärd, och han ropade, i det han
gick fram med hastiga steg:
-- Vem är du, som vågat detta?
Men flickan såg med stora, svarta, blixtrande
ögon på den blonde herresonen, hennes bruna
kinder voro färgade av hög rodnad, läpparne
darrade, och hon svängde den bloddrypande dolken,
så att de röda pärlbanden kring de nakna armarne
skramlade:
-- Vill du kanske döda mig? sporde hon i
häftig ton, som hade främmande brytning.
Och hon höjde dolken till försvar mot den
andra hunden, som ville rusa på henne.
Erland manade Käck att lägga sig, och då
denne icke genast aktade sin herres röst, gav han
besten med bågen ett slag, så att han tjutande
drog sig tillbaka.
Gossens och flickans ögon möttes. Det var
å ömse sidor trotsiga blickar. Men huru det nu
var, drog sig flickans mun till ett leende.
-- Jag är icke rädd för dig, sade hon och
kastade dolken, så att han vinande skar luften och
fastnade med udden i ett träd.
Erlands vrede övergick i undran och nyfikenhet.
-- Du är en ovanlig flicka -- men illa vore det,
om jag ej i manliga idrotter kunde tävla med en
kvinna.
Han drog sin jaktkniv ur slidan och kastade
honom mot samma träd. Kniven inträngde
bredvid dolken i trädet, men så djupt, att halva bladet
doldes i bast och bark.
Han gick till trädet och lösryckte bägge vapnen,
sköljde dolken i bäcken och återlämnade den
till ägarinnan.
-- Du är en vacker flicka, sade han, men
mycket ovanlig... Vill du, tillade han betänksamt,
att jag skall döda den andra hunden, eftersom
han är ond på dig?
-- Nej, svarade flickan och stack dolken i
slidan, som hon bar i ett bälte, hunden är
oskyldig, ty de djuren äro sådana, som deras herrar
vilja, att de skola vara. Men du själv måste vara
en hård och elak pojke.
Och den okända lockade på Käck, som på
en vink av sin herre nalkades henne krypande.
Flickan smekte hans lurviga huvud.
-- Förlåt mig, sade Erland, du har rätt: jag
är hård och elak, men tro icke, att jag hetsade
hunden. Jag ville dig intet ont.
-- Jag vill tro dig. Hon såg med en djupare
blick i Erlands ansikte. Bor du här i grannskapet?
-- Ja.
-- Farväl, sade flickan. Vi träffas visst icke
mer. Hon var redan färdig att ila in i skogen,
då Erland, vaknande ur en dröm, höjde sitt huvud
och utbrast:
-- Nej, nej, stanna!
Han sade detta med sådan ton, att den okända
vände sig om.
-- Låt mig veta, vad du heter, sade gossen
och tog hennes hand.
-- Du är nyfiken.
-- Nej, jag bryr mig icke om ditt namn, om
du endast vill säga mig, varifrån du är, och varför
vi aldrig mer skola se varandra.
-- Jag heter Singoalla, är kommen fjärran
från och stannar ej å någon ort.
-- Och vi träffas då aldrig mer?
-- Vad bryr du dig om mig? I morgon har
du glömt mig.
-- Nej, jag glömmer dig aldrig.
I stället för att svara böjde sig Singoalla ned,
plockade en röd blomma, kastade henne i bäcken
och sprang in i skogen.
Erland stod ensam. Hans blick svävade efter
den försvunna. Han stod så en stund, tyst, orörlig,
drömmande. Äntligen väcktes han av Käcks
tjut. Hunden såg på sin herre oroligt, ty han var
ej van att se honom sådan. Men Erland kastade
bågen på skuldran och gick långsamt uppför
kullen.
*
Längtan.
Följande dag återvände Erland till kullen vid
bäcken. Bågen bar han i hand, och Käck följde
honom, men på jakt tänkte han icke. Han tänkte
på Singoalla, den bruna flickan. Han hade om
natten drömt om Singoalla, att hon fattade hans
hand och tryckte den, att han åter tryckte hennes,
att de sågo djupt i varandras ögon och kände
sig på ovanligt sätt lyckliga. En sådan dröm hade
Erland aldrig förr haft; förr drömde han om
strider med skogens ludna åboar, om kämpaspel och
kluvna saracenturbaner.
Han kom till bäcken, men Singoalla var där
icke. Måhända kommer hon, tänkte han, och han
satte sig i gräset, där flickan förut suttit, och
lyssnade länge till bäckens sorl. Men Singoalla kom
icke. Då var det likasom bäck en viskat till honom:
Sök där inne i skogen, där, varifrån jag kommer.
Och Erland steg upp och följde bäcken in i
skogen. Han vandrade i granars skugga, klättrade
över stenar och hällar och kom så till ett ställe,
avröjt av skogshuggarens yxa, men ännu obebyggt.
Endast en riskoja, en sådan som kolare
bygga, stod där vid lämningarna av en mila; ljung,
svampar och ormgräs växte runt omkring. Här
voro stakar nedslagna i marken, och medan han
undrade, vartill de tjänat, kom Rasmus skytt
vandrande över gladet och omtalade för junkern, att
en hop främmande människor, karlar, kvinnor och
barn, bruna till hy och svarta till hår och ögon,
underligt klädda och underligt talande, med hästar
vagnar och mycken tross, haft sina tält uppslagna
på svedjelandet, dröjt där en dag och sedan vandrat
norrut. Mer visste Rasmus icke förtälja, men
han visade deras vagnars hjulspår, slingrande fram
där träden stodo längst ifrån varandra. Och
medan Erland såg på hjulspåren och tänkte, att
Singoalla måste vara en av dessa människor, fann
han på marken en röd pärla, lik dem, som prydde
flickans armar och fotvrister. Den pärlan upptog
han och gömde vid sitt hjärta, som viskade: Hon
är borta, du får aldrig återse henne. Då sade
Rasmus, som märkte, att Erland var mörk i hågen:
-- Jag såg nyss en man, som bar Grips halsband
till Ekön. Grip ligger i skogen, halvt uppäten av
vargarne. Sörjer ni er goda jakthund?
Så var det. Vargarne hade om natten funnit
Grips kropp vid bäcken, släpat honom långt
därifrån in i skogen och med lust ätit av sin gamle
fiendes kött.
Erland svarade kort på Rasmus" fråga, att
jakthundar finnas många, men få så goda som
Grip. Han sade farväl till Rasmus, som vandrade
vidare; själv gick han tillbaka till slottet.
Dagligen återvände han till kullen vid bäcken.
Trodde han, att Singoalla skulle återkomma? Men
sommaren led; hösten kom; de röda, blå och vita
blommorna vid bäcken vissnade, såsom Erlands
vilda sinne; ekarna, som stodo här och där bland
granarna, gulnade och strödde sina ollon på
jorden; dagen vart kortare och himlen mulnare;
flyttfåglarne drogo mot söder; regnet föll i skurar;
bäcken svällde över det ställe, där Singoalla en
gång suttit och Erland så många gånger efter
henne.
Men ännu, då kullen stod snöhöljd, kom Erland,
följd av Käck, till bäcken, dock ej så ofta
som förr. Han väntade icke finna Singoalla, men
han älskade stället, och han sjöng sina egna sånger
och lyssnade till genljudet, ty han sjöng Singoallas
namn.
Riddar Bengt undrade över sonens omskiftade
sinnelag och frågade mången gång, om alla vargar
och rävar vore döda i skogen och alla rovfåglar
borta i främmande land, eftersom Erlands jakt nu
alltid felade. -- Annorlunda, sade han, tala dock
mina herdar, ty för ofta mäla de, att ludna rövare
slagit min boskap. Till sådana ord svarade Erland
föga. Men fru Elfrida gladde sig åt sonens väsen,
som nu var mildare än annars; dock tyckte hon
sig stundom märka svårmod och frågade, om något
tryckte hans sinne. Men Erland svarade nej och
såg genom salsfönstret bort till den höga granen,
som växte på kullen.
Under vintern var Erland flitigare lärjunge
hos pater Henrik än annars. Dagligen ställde
han sin gång till klostret. Portvaktaren, brodern
Johannes, som igenkände hans sätt att ringa, stack
då sitt plättrakade huvud genom gluggen vid
porten, hälsade junkern och öppnade för honom.
Genom en valvgång mellan munkarnes celler gick
Erland till bokrummet, där priorn vanligen dvaldes.
Det var ett medelmåttigt stort rum med välvt tak
och ett fönster, högt, bågigt, med många små
blyinfattade rutor, starkt brända av solen, så att de
utanför stående björkarna, när de vajade för
vinden, syntes som gröna skuggor. Väggarna voro
klädda med bokskåp, sirade av bildverk; de i
kalvskinn bundna böckerna stodo med kedja och
lås fästa i väggen. Till låsen ägde priorn
nyckeln. Varsamhetsmåttet hade ett tvåfaldigt syfte:
att skydda de oskattbara verken mot tjuvhänder
men ock att hindra munkarne nedtaga och läsa
böcker utan priorns vetskap, ty, som han sade,
många av dessa verk voro skrivna av romerska
hedningar och farliga för oprövade sinnen.
Men lärjungen steg dag för dag i lärarens
ynnest. Så hände en vinterafton, då Erland satt
vid hans sida i bokrummet, att priorn slog igen
den »kyrkofader», i vilken de läst, och med ett
betydelsefullt anlete gick till bokskåpet, frigjorde
en annan bok ur hennes fängelse och lade den
framför lärjungen.
Han är icke längre barn, sade priorn till sig
själv; hans förstånd mognar märkbart; jag tvekar
icke att under min ledning låta honom läsa denna
bok. Den är farlig. Men det är just en sådan
fara, som väntar hans ålder och kan göras mindre
farlig genom en äldre vän.
Det var skalden Ovidius" bok
»Förvandlingarna». Med omtanke valde priorn de stycken,
han tyckte lämpliga att läsa.
Och sålunda läste de om Heros och Leanders
kärlek, och Erland gav åt Hero Singoallas
anletsdrag; de läste om Pyramus" och Tisbes kärlek,
och Erland gav åt Tisbe Singoallas strålande ögon,
bruna hy och purpurläppar.
Han läste om deras kärleks, nej, ej deras
kärleks, men deras ödens olyckliga slut, och sagan
ville röra honom till tårar.
Likasom fru Elfrida gladdes pater Henrik åt
Erlands ändrade lynne. Ofta satt han med
gossens händer i sina och omtalade något, hämtat
ur sin levnads rika erfarenhet. Ofta lade
eftertanken en sky på hans panna, och hans ögon
fästes granskande på Erland. Det var, som han
gärna velat säga denne någonting men ändå
tvekade göra det. Stora tankar rörde sig i paterns
själ, men han tvivlade, att Erlands sinne ännu
vore lämplig jordmån för de frön, han ville utså.
En vinterkväll närmare våren hände, att, sedan
läraren och lärjungen studerat tillsammans, den
gamle lade sina händer på den unges axlar, och
hans ögon lyste av hänförelsens eld. Med halvt
viskande röst, som ljöd högtidlig och hemlighetsfull
i det av lampan matt upplysta valvet, talade
han om andens herravälde över det lekamliga, om
det osynliga ordets makt över seniga armar och
trotsiga sinnen, över furstar och herrar, över alla
världens härar, vore de ock oräkneliga som havets
sand. -- En stor byggnad uppföres, vars grundval
är jorden, vars spira når in i himmelen (så talade
han), och när den varder färdig, då är jorden icke
längre jorden utan en jordisk himmel, ett återsken
av den himmelska himmelen; grundvalen är
lagd, pelarne resas, några höja sig redan i skyn;
men onda jättar, som ana, att denna byggnad
skall varda ett fängelse, där de med demantkedjor
bindas till evig tid, ha fattat om pelarne för att
omstörta dem; men färdigt skall verket varda,
ty det godas makt är större än det ondas, såvitt
som Gud är större än djävulen. Men i tiden
lever Gud endast i rena människohjärtan, och
varje sådant, som öppnar sig för honom, är en
förstärkning åt hans makt i tiden. Vill du (så
talade gubben till gossen) varda Guds bundsförvant?
Vill du bära din sten till denna byggnad?
Det är icke lätt, ty det kräver mer än mannastyrka,
mer än mannamod; det kräver försakelse
av allt eget jordiskt. Har du kraft att offra livets
ros åt Gud och hava livets törne för dig själv?
Mer kan jag nu icke säga.
Så talade pater Henrik, och Erland, som väl
ej rätt förstod hans ord, kände dem dock i sitt
hjärta och uttalade sin goda vilja att vara Guds
bundsförvant. Då lade gubben sin hand välsignande
på hans huvud.
*
Främlingarne från Egypti land.
Våren har kommit, isstyckena, som drevo på
insjön, ha smält för solens strålar, träden knoppas
och skogen doftar.
Ser du, Erland, flyttfåglarnes skaror, som
sväva i högan sky? De återvända från södern.
Känner du de friska fläktar, som spela in genom
fönstren i riddarsalen? De bära hälsningar från
fjärran land. Skall icke även hon återvända, hon,
vars minne vintern icke höljt i glömskans drivor?
Hör! Från skogen ljuda människoröster, hästtramp,
vagnars gnissel och smällande piskor. Det
ljuder, som om ett stort tåg nalkades. Och ur
skogsbrynet kommer en brokig flock: män i långa
kappor, kvinnor i mångfärgade kläder, halvnakna
barn, som stoja, skratta och gråta, hästar och
vagnar och hundar. De närma sig slottet. Där
ila alla till fönstren; tjänarne, som arbeta på
gården, vila och se förundrade på de kommande;
väktaren skådar tvekande upp till riddaren, och
denne vinkar till honom att fälla bryggan.
Främlingarne tåga över henne, men låta hästar och
vagnar stanna på andra sidan. De ordna sig i
halvrund; männen framdraga ur kapporna pipor
och strängaspel; de unga flickorna, svartögda och
svartlockiga, med pärlor kring nakna armar, med
glitterguld och brokiga band på mörka och röda
klänningar, framträda ur kvinnornas hop; piporna
och strängaspelen ljuda, och flickorna dansa
underliga dansar. Yra som gnistorna över en
sprakande låga, lätta som vinden på gröna fält, virvla
de om varandra efter tonerna av en gäll musik,
tills pipor och strängaspel tystna, dansen stannar
och flickorna ila tillbaka till de äldre kvinnornas
hop. Då synes pater Henrik på fallbryggan; han
kommer från klostret, där främlingarne nyss varit.
Och en av främlingarne, en högvuxen man, rikare
klädd än de andra, går honom till möte och bugar
djupt. Patern vinkar honom att följa. De närma
sig slottstrappan, dit riddar Bengt nedgått för att
höra vilka främlingarne äro och vad de vilja.
Den högvuxne mannen bugar ödmjukt för
herren till Ekö och lägger båda händerna på sin
panna. Hans långa hår är svart, blåsvart det
krusiga skägget kring hans läppar, svart, stolt och
ändock skygg den blick, han fäster på riddaren.
Han tiger, men pater Henrik talar i hans
ställe:
-- Dessa människor bedja om er nåd, ädle
herre, och om tillstånd att uppslå sina tält i er
skog, ty de ämna stanna här några dagar,
varefter de åter fortsätta sin vandring. Ty ni må
veta, ädle herre, att dessa människor äro av ett
folk, vilket Gud nekar ro och vila, sedan han
dömt dem att från släkte till släkte vandra från
land till land. Märkligt är deras öde och viktigt
att tänka över, ty det vittnar om Guds allmakt och
stränga rättfärdighet och om vår heliga läras evigt
ståndande sanning.
-- Dessa vandrande människors fäder bodde,
såsom denne man, bland dem en hövding, sagt
mig deras fäder bodde för ett tusen tre hundra
och mer än fyratio år sedan uti Egypti land. De
voro ett ansett folk av Ismaels, Abrahams och
Hagars sons, stam, samt ägde fasta bostäder i
välsignade bygder, icke eftergivande Gosen i
bördighet.
-- Då kom en dag till deras landsändar en
vandringsman, följd av en kvinna med ett spätt
barn i sina armar. För sig och de sina bad
vandringsmannen om hägn under deras tak mot natten
och ovädret. Alla vägrade och visade honom den
ene till den andre. Men främlingarne, som de
bortvisade från sin tröskel, voro den helige Josef,
himladrottningen Maria och världens frälsare. Och
till straff för denna synd dömde Gud dem och
deras barn att hemlösa kringirra i två tusen år,
utan annat hopp för sitt liv än främlingars
miskund. Mer än hälften av deras mödosamma väg
är nu fulländad, men ännu skola 23 släkten,
räknade till 3 på århundradet, dö på den väg, som
återstår, innan de hunnit det mål, varefter de
längta: fäderneslandet och försoningen med Gud.
Ädle herre, detta folk, som beder om er
gästvänskap för några dagar, har genomtågat många
land och icke utan bönhörelse anropat många
furstar om samma nåd. Som botfärdiga pilgrimer
böra de anses; hånade, föraktade, bortstötta och
förföljda på många ställen, ty lidandets kalk är
satt i deras hand, hava de dock av romerska rikets
kejsare förlänats med lejdebrev och även haft
nåden få visa sig för vår helige fader i Rom...
Vid dessa ord framtog hövdingen ur sin rockficka
ett med många band omlindat pergament,
upprullade och lämnade det med en ny bugning
till riddar Bengt.
Riddaren skulle med svårighet läst de ord,
som voro skrivna på pergamentet, men av det
stora vaxsigillet, som fanns därpå med romerska
rikets vapen, förstod han, att detta var lejdebrevet,
varom patern talat. Riddaren ögnade vördnadsfullt
pergamentet, återlämnade det till hövdingen
och sade till denne, i det han hejdade patern,
som ville fortsätta sitt tal:
-- Högst märkligt är det, som jag nu hört
om eder, och mig synes, att jag förövade en synd,
icke olik den, för vilken I själva bären straffet,
om jag ej tilläte er att i några dagar stanna å
mina ägor. Mat och dryck skolen I under denna
tid icke sakna, och vad vidkommer er, hövdingen,
och edra närmaste fränder, tillbjuder jag eder att
gästa under mitt tak.
Hövdingen tackade med ödmjuka ord men
förklarade, att ett löfte, ärvt av fäderna, nödgade
honom likasom hans folk att aldrig söka nattro i
ett hus, vare sig murat eller timrat, innan deras
strafftid vore tilländalupen. Vidare omtalade han,
såsom orsak till sin bön om några dagars gästfrihet,
att han här stämt möte med en flock av
sitt folk, som för en tid skilt sig från honom för
att besöka andra ängder och nu åter skulle förena
sig med honom.
Sedan åtskilliga andra ord skiftats mellan riddar
Bengt och det vandrande folkets hövding, avtågade
den främmande skaran till det fält i skogen,
varpå hon en gång förut tältat, och hit lät riddar
Bengt föra mat och dryck i ymnighet, så att de
för en hel vecka kunde vara väl försörjda.
Men bland de svartlockiga flickorna, som dansade
på gården vid pipors och strängaspels takt,
hade Erland upptäckt Singoalla. Det var hon,
som anförde dansen, ty hon var hövdingens dotter
och den skönaste av alla.
Patern stannade över aftonen på slottet för
att med riddar Bengt samtala om de märkvärdiga
gästerna och meddela honom de ytterligare
upplysningar, han av hövdingen inhämtat, då denne
nyss förut besökte honom i klostret och anhöll om
hans förbön hos riddaren.
*
Erland och Singoalla.
Erland hade i början lyssnat till paterns
berättelse, som föreföll honom märkvärdig och rörde
folket Singoalla tillhörde; men snart drev honom
oron ur salen: han vandrade från rum till rum
i slottet, ilade uppför vindeltrappan till den högsta
tornkammaren, skådade ut över sjön och skogen
och lyssnade till klangen av de klockor, som
därifrån pinglade på det främmande folkets hästar,
sprang så åter nedför trapporna till slottsträdgården,
som, välvårdad men liten och omgiven av
stenmurar, fanns på slottets södra sida, där
aftonsolen nu göt rödgul glans över fru Elfridas
blommor och köksväxter. Dock icke heller där dröjde
han länge utan skyndade till tärnornas kammare,
där han annars sällan visade sig. Här förvarade
fru Elfrida i ett bonat skåp sin sons högtidskläder,
och här fanns en spegel av slipat stål, vari tärnorna
gärna speglade sina anleten. Erland öppnade skåpet,
framtog de dyrbara skrudarne av utländskt
tyg med prydliga silverhäkten och iklädde sig en
sådan. Han kammade sitt ljusbruna hår, så att
lockarne föllo i långa vågor utför hans axlar. För
vem han smyckade sig, visste han men ingen
annan. När han var färdigklädd, kastade han
bågen över axeln, lockade på Käck, sadlade sin
häst och red bort över fallbryggan inåt skogen;
fru Elfridas och tärnornas blickar följde honom,
ty han var ståtlig på den dansande hästen, som
pryddes av ett grant täcke. Men fru Elfrida gick
in i salen och tillkännagav för riddaren, att Erland
ridit bort och svårligen vore att hemvänta förrän
följande dagen; helt säkert hade han tagit vägen
till Ulvåsa, herr Gudmund Ulvsax" gård, ty varför
skulle han smyckat sig så, om ej för den fagra
jungfru Helena, sin tillämnade brud?
Men den, på vilken Erland minst tänkte, var
Helena Ulvsax, ehuru en ungmö med vänare kinder
och klarare blå ögon ej fanns i Virdaland. De
kinder, på vilka Erland tänkte, voro bruna; de
ögon, som hans själ solade sig i, voro mörkbruna,
och flickan, som han prytt sig för, hette ej Helena
utan Singoalla.
Fru Elfridas gissning sannades ej, ty kort
efter solnedgången sågs Erland åter rida över
fallbryggan. Han hade strövat i skogen och varit
i grannskapet av svedjelandet och mellan träden sett,
huru det främmande folket arbetade med tältens
resande, hästarnes fodring och matens kokande.
Han hade sett och hört barnens stojande lek kring
eldarne. Men ända fram hade han icke ridit.
Tanken på Singoalla hade lockat honom dit, men
han kände nu rädsla för att se henne. Detta gjorde,
att han efter mycken tvekan med oförrättat ärende
vände sin gångare mot hemmet. Men Käck, som
ej lät binda sig av villrådighet, hade sprungit in
i lägret, kanske lockad av åhågan att göra
bekantskap med de hans likar, som följde det främmande
folket, kanske än mer lockad av stekoset från eldarne.
Och när Erland på borggården hoppade
ur sadeln, kom Käck ur skogen och sprang upp
på sin herre, som om han haft en hälsning till
denne från det okända folket. Så var det måhända
även, ty kring hans lurviga hals hängde en krans
av vildblommor. Tankfullt lyste Erlands ögon,
då han fann den kransen; kanske den var från
Singoalla, tänkte han. Han löste den från Käcks
hals och lade den under örngottet i sin säng. Då
borde han drömma om den, som flätat blommorna.
Om detta hopp uppfylldes eller ej, är ovisst;
men följande morgon pådrog Erland åter sin
högtidsdräkt, spände kring livrocken en präktig gördel
med slida för jaktkniven och gick till skogs, till
kullen vid bäcken. Skönt och ensligt var där på
stranden vid kullens fot. Granarna viskade, bäcken
sorlade, sippor och violer tittade fram ur det gröna.
Erland satte sig på sitt vanliga ställe vid bäckens
rand; Käck lade sitt huvud i hans knän. Då syntes
på andra stranden -- liksom hade de stämt
möte med varandra -- Singoalla. Vinden fladdrade
i vecken av hennes korta klänning. Hennes steg
voro lätta, och hon stannade ej, då hon varsnade
den ståtligt klädde junkern. Nej, hon log välbekant,
nickade glatt, lyfte först den ena foten,
så den andra för att avtaga sina skor och vadade
så över bäcken rakt fram till Erland. Bäcken var
grund, och endast några silverlika pärlor stänkte
upp till de röda pärlorna kring flickans vrister.
Icke heller Erland kände sig förlägen utan glad.
Det var en frisk känsla men just icke högtidlig,
ty han icke ens vårdade sig att stiga upp och
hälsa Singoalla, såsom han lärt att hälsa andra
flickor. Men han log ur hjärtat, då Singoalla,
hunnen till andra stranden, lade sina händer på
hans axlar och sade:
-- Ser du, jag spådde icke sant. Vi träffas
återigen. Du har en god fader, som visar min
fader gästfrihet. Därför skola även vi vara vänner.
-- Det skola vi. Vet du, Singoalla, jag har
längtat efter dig, alltsedan vi första gången sågos
här. Jag har även många gånger drömt om dig,
och om drömmarne säga sant, är ditt sinne icke
vredgat mot mig.
-- Nej, svarade Singoalla och satte sig på
stranden bredvid Erland: då jag skildes från dig,
var jag icke längre ond; jag tyckte tvärtom, att
du var den vackraste gosse, jag någonsin sett; till
och med din vrede gjorde dig icke ful. I hela vårt
band finnes ingen enda, som är så vacker som du.
Assim, som säger, att han vill ha mig till hustru,
är icke att jämföra med dig.
-- Vem är Assim?
-- Han är son av den man, som var hövding
före min fader..
-- Och Assim vill ha dig till hustru?
-- Ja, men låt oss icke mer tala om Assim.
Du sade, att du drömt om mig; jag har drömt, att
jag skulle finna dig här. Därför gick jag hit.
Jag drömmer sannare, än jag spår, vilket är
förargligt, ty att spå rätt är en heder för oss kvinnor.
Men spådomskonsten kommer först rätt, när man
är gammal. Låt mig dock se vecken i din hand...
fast nej, jag vill icke se dem... om du varder
olycklig, skulle det smärta mig. Ack, vilket hår
du har -- Singoalla förde handen genom Erlands
lockar -- det är icke svart som mitt och mina
fränders.
Så talade hon, och hennes tal flög från det
ena till det andra. Hon talade om sitt folks färder
och huru glad hon var, när hennes fader och
hans män kommo överens, att mötesstället mellan
de åtskilda banden skulle vara på Erlands fars
ägor. Egentligen var det Assim, som hade föreslagit
detta i männens råd, och Assim hade gjort
det på Singoallas intalan. Dock anade han ej, att
Singoalla ville detta för Erlands skull; annars hade
Assim visst icke uppfyllt Singoallas önskan. Och
medan hon sade detta, smekte hon Käck, som nu
visade sig vänlig, ty i lägret hade han aftonen
förut delat Singoallas måltid, och det var hon,
som prytt hans hals med kransen, ehuru han väl
icke förstod att fästa värde på prydnaden.
Erland visade nu Singoalla en röd pärla och
en vissnad blomma; den ena sade han sig ha
hittat på svedjelandet, där hennes folk även nu
tältade; den andra hade han tagit från bäcken,
som fått henne av Singoalla.
Men flickan ryckte den vissnade blomman
från honom och kastade den åter i bäcken.
-- Jag vill giva dig friska blommor, sade hon.
Låt oss plocka i kapp!
Erland ingick på leken, och de plockade i
tävlande iver blommor vid bäckens rand. Sedan
jämförde de för att se, vilken plockat de flesta,
och då visade sig, att Erlands samling var den
större, ty han hade repat händer fulla och utan
urval; men Singoallas var den vackrare.
De satte sig på kullens sluttning för att ordna
och med böjligt gräs sammanbinda blommorna
till kvastar. Detta gick illa och långsamt för
Erland, men Singoalla hade en egen smak att
hopsätta blommorna, så att deras olika färger
bröto sig vackert. Den konsten hade ingen lärt
henne, men hon kunde den ändå. Då blomsterkvastarne
voro färdiga, bytte Erland och Singoalla
med varandra, och flickan var icke missnöjd med
Erlands, fast den var ojämn, ruskig, illa
hopkommen. Slutligen sade Singoalla, att hon nu
måste återvända till lägret, ty annars skulle hennes
fader, Assim och kvinnorna undra, var hon vore,
och söka henne. Det ville hon icke.
Då sade Erland:
-- Du må gå, Singoalla, men jag vill, att du
varje dag skall komma hit, så att jag får se dig.
Singoalla eftertänkte en stund och sade:
-- Ja, vi skola mötas varje dag; men bäst är,
att vi mötas här, då solen gått ned. Det är bland
oss en sed, att de unga flickorna vandra ensamma
en stund om kvällarne, ty därigenom få de
spådomsande. Jag säger till min far i morgon afton:
Jag vill gå ut i skogen och lära framtidssyner.
Då svarar han: Gå ... och jag smyger hit. Ser
du, skymningen är god även därför, att om Assim
eller kvinnorna äro i grannskapet, se de oss icke.
Assim vill gärna följa mina spår.
-- Är Assim stor och stark? frågade Erland.
-- Ja, han är större än du och har skägg,
vilket du icke har, och är den vigaste av våra
unga män. Han är oftast god till lynnet men
lättretlig, och vredgas han, sky honom alla. Blod
har mer än en gång drupit från hans kniv.
-- Om Assim kommer hit, skall jag lära honom
sky dina spår. Se mina armar, Singoalla, sade
Erland och uppvecklade rockärmarna. Jag är
endast Sjutton år, men tror du ej, att mitt
famntag skulle krama Assim? Må han komma! Jag
skall slå honom till jorden och trycka min häl
i hans bröst.
-- Det skall du icke. Varför talar du i denna
hårda ton om Assim? Vad ont har han gjort dig?
Om du hotar på det sättet, vill jag aldrig komma
hit.
-- Jag tål honom icke. Dock, jag hoppas, att
han ej skall komma hit, medan vi mötas. Stället
är avlägset och skogen stor. Varför skulle han
just gå hit? Jag lovar dig, Singoalla, att icke
kämpa med Assim eller ens säga honom ett ont
ord, om han icke retar mig. Är du nöjd nu, och
vill du lova mig komma i morgon, då solen sjunkit
ned bakom klipporna vid sjön?
-- Ack, det lovar jag, ty du vet icke, vad jag
älskar att se ditt ansikte. I afton kan du ju komma
och se vårt folks läger. Min fader väntar, att
riddarens son skall besöka honom, om ej av godhet,
så dock av nyfikenhet.
-- Jag skall komma, men bäst är att träffa dig
ensam, Singoalla.
Nu räckte Singoalla sina händer till Erland och
sade honom farväl till i morgon. De höllo länge
varandras händer och sågo i varandras ögon; de
funno behag däri. Men äntligen ropade de: -- I
morgon! -- ja, i morgon! nickade glatt och ilade
åt skilda håll. Men innan Erland hunnit uppför
kullen och Singoalla försvunnit i skogen, vände
sig båda och vinkade än en gång farväl och
återseende.
*
I skymningen vid skogsbäcken.
Solen sjunker ned bakom klipporna vid sjön;
trädens toppar bada i aftonrodnad; fåglarne sätta
sig till ro; klosterklockan, som kallar munkarne
till aftonbön, ljuder över nejden; Erland lämnar
slottet och ilar till mötet.
Så träffar han Singoalla varje afton under den
höga granen på kullens topp, medan skymningen
smyger mellan skogens stammar. De tala i början
mycket och leka som barn på den gröna stranden:
-- Det finnes ingen vacker flicka på jorden utom
du, säger Erland till Singoalla, och hon svarar
glad: -- Ack, tycker du det? Innan jag gick hit,
speglade jag mig i en källa för att se, om du
kunde finna mig behaglig.
Men småningom varda båda tystlåtna; hellre
än att tala älska de att skåda i varandras ögon,
och de kunna detta i trots av skymningen, ty de
äro varandra nära och linda sina armar, den ena
kring den andras hals. Då blickarne så förenas,
trånar även mun till mun, och snart mötas läpparne
i långa kyssar, som på en gång värma och svalka
-- som på en gång släcka och tända en blyg åtrå.
Varje gång Erland vandrar till kullen, klingar
i hans själ en sång, åt vilken hans läppar ej ge
toner. Den sången lyder:
»Ljuvligt är att möta sin flicka, ljuvligast då
skymningen vilar över nejden. Jag nalkas kullen,
där kvällvinden viskar i granen. Är du där, Singoalla?
Jag ser dig ej, men jag anar, att du är där,
ty vinden doftar av blommor, ty skogen är dejligt
tyst, ty det rör sig så underligt i mitt bröst. Det
vinkar där uppe på kullens topp; är det granen, som
rör sina mörka grenar? Är det nyponbusken, som
böjer sig, när vinden plockar hans vitröda blommor?
Eller är det Singoallas klänning, som fladdrar,
då hon väntar den hon älskar? Jag vet icke,
men jag anar mycket och är lycklig. Ljuvligt att
möta sin flicka, ljuvligast då skymningen vilar över
nejden.» --
Det främmande folket stannade på svedjelandet
längre, än deras hövding i början ämnat,
ty den hop, på vilken han väntade, dröjde. Men
Erland tänkte icke på skilsmässan, och Singoalla
ej heller. Det föreföll dem, som om de alltid skulle
få vara tillsammans.
Åtta dagar förledo; åtta gånger hade Singoalla
sagt till sin fader: -- Jag vill gå och lära framtidssyner
av ensamheten, och han hade svarat: --
Gå! Och hon hade gjort en lång, villande omväg
i skogen för att gäcka Assim och föra honom åt
annat håll än åt kullen vid bäcken, ifall han lurade
på hennes steg. Åtta gånger hade Erland och
Singoalla träffats vid kullen, där ingen annan än
den trogne Käck var vittne till deras lycka, ty
sällan förirrade sig en jägare hit, allra minst i
skymningen, och det främmande folkets kvinnor
plägade hämta vatten och bada sina barn långt
borta, där bäcken flöt närmare svedjelandet.
Men mer och mer förändrades Singoallas väsen
under dessa dagar. Hon bävade, då hon skulle
smyga till mötet, men kunde likväl icke avhålla
sig därifrån, ty det sved i hennes hjärta, då hon
ej såg riddarens stolte son; om natten drömde hon
om honom, om dagen tänkte hon på honom, och
rätt lycklig var hon icke, utan då hon kände den
smärte gossens arm kring sin midja. Och likväl
var hon skygg, hon visste ej varför; likväl höjde
hennes själ tysta ångestrop, då han nalkades henne.
Tala kunde hon knappt, då de sutto bredvid varandra,
ty oro och längtan pressade skiftesvis suckar
ur hennes barm; hon kunde ej mer skåda i Erlands
ögon, ty det var, som om de brände hennes; hon
sänkte sin blick, slöjad av långa ögonfransar, till
bäckens sorlande vatten, eller höjde hon dem till
de tyst skridande stjärnorna, medan Erland såg
och såg på henne. Och ändå kände hon hans
blick, utan att kunna möta den, som en ljuv plåga
in i djupet av sin själ.
Då sade Erland en kväll, när de sutto med
kinderna tryckta mot varandra, så att hans ljusbruna
lockar blandade sig med hennes mörkare:
-- Sjung, Singoalla! Sjung en av ditt folks
sånger!
Men Singoalla svarade knappt hörbart:
-- Jag kan ej sjunga mer.
-- Och dock hörde jag dig sjunga den första
gången vi sågo varandra, då Grip ville bita dig
och jag var elak mot dig. Varför vill du icke
sjunga nu? Är du sorgsen?
-- Ja.
-- Varför är du sorgsen? Har jag förtörnat
dig?
-- Du! Nej, Erland! Jag vet icke, varför
jag är sorgsen... Dock, måhända är det därför,
att vi en gång skola skiljas...
-- Skiljas! utbrast Erland bleknande. Vill du
icke alltid stanna här?
-- Jag ville alltid vara hos dig, men jag måste
följa min fader. Ja, när jag tänker därpå... ser
du, jag har icke tänkt därpå förut... men nu tror
jag, att jag skall dö, när jag skiljes från dig. Jag
vandrar långt, långt bort, allt längre bort från dig,
Erland. Då du kommer hit om kvällarne, är Singoalla
icke här; men hon längtar hit och skall dö av
sin längtan. Kanske skall du gråta, Erland, och
ropa mitt namn, och jag kan ändå icke komma...
Singoallas ögon fylldes av tårar, och snyftningar
hävde hennes barm.
Erland var blek och stum. Han hade förut
icke tänkt på skilsmässans möjlighet. Han släppte
Singoallas hand, och tårar framträngde även i
hans ögon, ty den mystiska kärleken hade enat
deras hjärtan, så att glädje och smärta och pulsslagens
gång voro desamma hos båda. Men då
Singoalla såg den fuktiga glansen i Erlands ögon,
ville hon le för att göra honom glad, och hon
sade:
-- Var icke ledsen! Då Singoalla är borta,
skall du snart glömma henne och åter vara lycklig.
-- Glömma dig! sade Erland och steg upp.
Nej, jag glömmer dig aldrig, jag skiljes aldrig ifrån
dig, jag följer dig, vart du går.
-- Vill du det? ropade Singoalla med strålande
ögon. Vill du skiljas från din fader och moder
och din sköna borg och allt annat du älskar
för att följa mig?
-- Ja, svarade gossen.
-- Då skola vi vara man och hustru; du skall
vara min herre och jag din slavinna; jag skall
under vandringen bära dina bördor, om kvällen
svalka dina fötter med det kalla vattnet, under
vilan steka ditt villebråd, räcka dig bägaren, då
du är törstig, sjunga för dig, då du är ledsen,
och lida allt vad du lider. Det skall jag göra
gärna, ty jag vet, att du älskar mig.
-- Nej, sade Erland, så skall det icke vara,
utan jag skall bära dina bördor, ty mina skuldror
äro starkare än dina; jag skall jaga det villebråd
och plocka de bär, som smaka dig bäst, till vår
måltid; du skall icke vara min trälinna, ty det vill
jag icke, och det höves icke. Men man och hustru
skola vi vara.
-- Vill du icke nu genast vara min man? sade
Singoalla. Jag skall göra dig därtill, såsom det
tillgår hos mitt folk.
Och Singoalla framtog en liten platt sten, fäst
vid en kedja, som hon bar kring halsen. I stenen
var månskäran inristad -- symbolen av hennes
folks Gud
Denna sten lade hon i Erlands högra hand
och frågade, om han ville älska henne som sin
enda kvinna intill döden och svärja henne en trohet,
mot vilken den ringaste förbrytelse skulle ge
henne rätt att taga hans jordiska liv och med sina
böner stänga för honom himmelens port. Därtill
svarade Erland ja. Då tog Singoalla stenen med
månskäran i sin högra hand, avlade samma löfte
och tillfogade efter sitt folks bruk, att hon ville
vara sin trogne mans trogna slavinna och lida allt
av hans vrede men ingenting av hans otrohet.
Sedan detta var gjort, sade Singoalla: -- Nu
är du min man, Erland, och jag är i allt lydig
din vilja. Och när hon sagt detta, kastade hon
sig på knä i gräset, höjde armarne mot den nytända
månen och talade ord på ett tungomål, som
Erland ej förstod:
-- Han är min, den ende jag älskar! Veten
det, alla kvinnor, och blicken ej på honom, ty
han är min och föraktar er alla. Tack, gode Alako
i himmelen, ty han är min, den ende jag älskar!
Vid ett annat tillfälle skulle Erland undrat
över, att Singoalla nu kallade honom sin man,
ehuru inga ringar voro växlade, intet bröllop på
vanligt sätt hållet och ingen välsignelse uttalats
över dem av en Herrens tjänare. Men nu tänkte
han ej på sådant; det löfte, han svurit, kände han
ingen svårighet att hålla, ty Singoalla var hans
själs enda lust; han tänkte blott på att kyssa Singoallas
mun, vila vid hennes barm och följa henne
till världens ände.
-- Sätt dig bredvid mig, sade flickan, och hör
en sägen, som går bland min fars folk. De säga,
att den man och den kvinna, som druckit
varandras blod, skola känna livets sorg och glädje,
hälsa och olust på samma tid och på samma sätt;
att de kunna tala till varandra med tankarne, fastän
de äro på långt avstånd, och att deras hjärtan
aldrig skiljas. Tror du det?
-- Jag vet icke, men jag har hört, att vänner,
som ville stifta ett evigt förbund, blandade blod
med varandra. Singoalla, fortfor Erland, jag vill
dricka av ditt blod; vill du dricka av mitt?
-- Ja, hellre än av öknens källa, svarade
Singoalla.
Erland blottade sin vänstra arm, ty den vänstra
armen är närmast hjärtat; men då han upptog sin
jaktkniv för att tillfoga sig ett sår, bad Singoalla,
att hon skulle få göra det. Därtill samtyckte Erland.
Flickan drog sin dolk, stack hans fina udd
i sin älsklings arm och uppfångade med sina läppar
den lilla pärla av ungdomsblod, som framsipprade.
Därefter blottade hon sin vänstra arm. Med
dolkens udd framlockade hon en droppe av sina
ådrors saft, som av Erland bortkysstes begärligt;
ja, han höljde armen med kyss på kyss och lade
den kring sin hals.
Tvekampen.
Men vilken är den skepnad, som uppstiger i
det bleka månljuset och med sin tysta närvaro
hotar de älskande?
Singoalla spritter till och ropar: -- Assim!
Ett dovt, smärtsamt skratt svarar till hennes
rop.
Erland flög upp och drog sin jaktkniv för att
gå mot främlingen. Singoalla fattade om hans
väpnade hand, men han ryckte sig lös. Den svarte
Assim såg kniven glimma i månens sken; han avkastade
sin kappa, gjorde ett språng tillbaka,
medan hans hand sökte dolken i bältet, och han
sade:
-- Hövdingens dotter och slottsherrens son!
Stackars Singoalla! Kvinnorna i lägret skola håna
dig och männen förakta dig!...
Och i det han talade så, slungade han dolken
mot Erlands huvud. Men Assims hand felade;
vreden och skymningen bragte den skicklige dolkslungaren
på skam. Erland gick emot honom med
höjd kniv. Assim gjorde ett språng tillbaka, ett
vigt språng: han sträckte ut sina armar, hans
svarta öga följde det hotande vapnets rörelser,
fingrarne öppnade sig för att i rätta ögonblicket
gripa om Erlands lyfta hand, och den smidiga
kroppen böjde sig för att med ett oväntat sidosprång
undvika hugget, om handen ej kunde avvärja
det.
-- Assim är utan vapen, nåd åt Assim, ropade
Singoalla och förde händerna vilt genom sitt hår.
-- Är du vapenlös? sporde Erland och sänkte
sin hand.
-- Ja, svarade Assim, men jag är en man.
Erland kastade jaktkniven i gräset för att efter
nordisk sed utan vapen kämpa mot vapenlös.
Erland, den blonde göten, var sjutton år,
skägglös och långt ifrån fullvuxen; Assim, den
mörke ättlingen av folket från Ganges, hade
vandrat i tjugusex somrar, oräknat de två, hans
moder burit honom på sin rygg.
De gå emot varandra, de lyfta armarne, de
trycka bröst mot bröst; deras ådror svälla, deras
senor sträckas, deras muskler spännas från hjässan
till fotabjället.
Men nu är segern avgjord. Den blonde göten
har kastat den mörke främlingen till marken; hans
knä trycker hårt mot den fallnes bröst, och handen
griper kring hans strupe.
Då ilar flickan till kämparne att beveka segraren,
bedja för den övervunne. Erland lyssnar,
släpper sitt tag och reser sig.
Assim stiger upp, men hans blick är häftad
vid jorden. Han tager sin kappa, sveper sig i
henne och smyger bort.
-- Ve mig! ropar Singoalla. Han skall
omtala allt i lägret. Min fader skall slå mig, männen
förakta mig och kvinnorna håna mig!
-- Nej, sade Erland, det skall icke ske.
-- Nej, upprepade Singoalla, det bör icke ske,
ty vi äro man och hustru.
-- Kom, sade Erland, jag följer dig till lägret
för att tala vid din fader. Då jag är vid din sida,
har Singoalla intet att frukta.
-- Min man, sade flickan.
-- Min hustru! sade gossen, lyfte henne i
sin famn, bar henne över bäcken och gick med
henne in i skogen.
Lägret.
Skogen, som omslöt svedjelandet, liknade i
mörkret en ogenomtränglig svart mur, på vilken
himmelens stjärnströdda tak vilade. På det öppna
fältet flammade stockeldar, i vilkas sken skuggor
rörde sig och här och där ett tält skymtade. Där
var ett vimmel av människor och djur, av män,
kvinnor, barn, hästar och hundar; ett sorl av
röster från grövsta bas till gällaste diskant, sång,
strängaspel, visselpipors skärande ljud, trumslag,
hundskall, barnskrik, lugnt samtalande karlröster,
grälande, pipiga kvinnostämmor, dån av hammare,
som föllo på någon sprucken kopparkittel eller
formade glödröda järnstycken till hästskor och
pilspetsar -- allt detta blandade sig till ett öronslitande,
förvirrat och förvirrande samljud. Med
Singoalla till vägvisare, med hennes hand i sin
skred Erland, ett mål för nyfikna blickar och anmärkningar
på en rotvälska, som han ej begrep,
genom hopen, mellan flockar av män, som åto,
drucko, spelade tärning, slipade knivar och svärd
-- mellan kvinnor, som rörde i grytor, matade
barn, lagade kläder, samtalade och kivades --
mellan nakna gossar och halvnakna flickor, som
lekte, örfilades och klöstes, skrattade och gräto
-- mellan hästar, vagnar, tunnor, bohag och redskap
fram emot hövdingens, Singoallas faders, tält.
Samma afton, medan Singoalla var hos Erland, hade
den väntade hopen kommit till lägret
och hövdingen tillkännagivit, att uppbrottet skulle
äga rum om morgonen av andra dagen därefter.
Därav denna ovanliga livlighet i lägret.
Hövdingens tält stod söderut nära skogsbrynet. Här
var oljudet ej så stort, trängseln ej
heller. Stammens äldste och bäste män voro där
samlade; även sågos där några kvinnor, som tyst
men ivrigt samtalade sinsemellan, då Erland och
Singoalla nalkades. Dessa kvinnor voro Assims
moder, systrar och fränder; alla fäste de sina ögon
på hövdingens dotter, då hon vid Erlands sida gick
dem förbi. Gumman, Assims moder, liknade vid
eldskenet, måhända även vid dagsljuset, en otäck
häxa. Hennes långa, krokiga näsa tycktes hava
vuxit fram ur ansiktet till förfång för de djupa
ögongroparna, de ihåliga kinderna... alldeles som
då vid jordbävningar bergen höjas och jordlagren
däromkring instörta... hennes röda ögon flammade,
och läpparne, som saft- och kraftlösa hängde
kring det tandlösa gapet, grinade vedervärdigt.
Käringens hemska ansikte uttryckte ilska och
hämndlystnad, ty Assim hade redan omtalat, vad
han rönt vid bäcken; men det uttryckte även
undran, då hon såg riddarens son vid Singoallas
sida.
Vid Erlands åsyn reste sig stammens äldste
och bugade. I tältöppningen stod hövdingen själv,
samtalande med Assim. Båda tycktes överraskade
av den blonde ynglingens ankomst. Assim smög
undan, i det han sände Singoalla en dyster
sidoblick. Hövdingen förde händerna till pannan och
bugade för Erland, men hans halvt nedslagna ögon
fäste dock mellan de svarta ögonhåren en glimmande
blick på dottern.
Flickan var blek, men hon hävade ej, ty hennes
hand vilade i Erlands.
Erland sade, att han ville tala vid hövdingen
utan annat vittne än Singoalla. Hövdingen förde
honom stillatigande in i tältet.
Vad där talades, vet ingen, men efter en halv
timme lämnade Erland tältet med lugn på sin
panna, följd av Singoalla, som stolt mötte Assims
moders och de andra kvinnornas blickar, samt av
hövdingen, vars ansikte bar spår av hans sinnes
oroliga tankar. Kommen ett stycke in i skogen
skakade Erland hand med hövdingen, kysste
Singoalla och sade:
-- Jag är redo den utfästa tiden.
*
Avtåget.
-- Huru är det med Erland? Han är dyster
och talar föga, sade fru Elfrida till sin man, herr
Bengt.
-- Han lider av ensamheten, svarade riddaren,
sedan han med betänksam min tagit en klunk ur
bägaren, varefter han lät blicken flyga hän till de
blånande bergstopparne, som syntes genom det
smala fönstret: han lider av ensamheten, och detta
är ej underligt. Skogen passar ej mer för honom;
vi skola i höst sända honom till konungens hov
att där lära
Fru Elfrida avbröt samtalet, så snart det
vidrörde denna sträng, ty hon kunde allena med
vemod tänka på den stund, då unge Erland skulle
från fader och moder ut i vida världen.
Men Erland satt nu i klostrets bokrum vid
pater Henriks sida och läste vid det dunkla ljuset
från det höga bågfönstret i romaren Virgilius"
herdedikter, och då herden Meliboeus klagade:
klagade Erlands hjärta med honom, och han
lyssnade tankspridd till paterns utläggning av skalden,
ehuru denna utläggning var vida saftigare --
vartill ej tarvades mycket -- än de träaktiga
kommentarier av salig Maurus Servius, som stodo skrivna
med rött bläck i foliantens marginal.
Erland hade, innan han gick till klostret,
strövat genom alla vrår och vinklar av slottet, talat
vänligt med alla husets tjänare, besökt alla sin
barndoms lekställen, icke förglömmandes branten,
från vilken han plägat hoppa i sjön; han hade
besökt dem för att säga dem farväl, och först nu
kände han, huru kära de voro honom, ehuru han
så mången gång längtat fjärran från dem ut i
världen.
Han tänkte på sin käre fader, sin älskade
moder. Han tänkte ock på munken, sin gode
lärare, som satt vid hans sida, och han välsignade
honom tyst för den kunskap, han genom honom
förvärvat i skrivkonsten; ty så tröstade sig
Erland: Jag skall snart hugna mina föräldrar med
ett brev, som skall säga dem, varför jag försvunnit,
att jag mår väl, och att jag snart skall återvända
som en stolt riddare, rik på ära och stordåd.
För detta ändamål hade han ock lösgjort ett
blad ur ett breviarium och gömt det hos sig; på
detta blad skulle brevet skrivas.
-- Du är trött nu, sade pater Henrik, då han
märkte Erlands tankspriddhet. Gott, vi skola sluta
...
biberunt.
Patern slog igen boken och fastläste henne
i bokskåpet.
-- Farväl, sade Erland och tryckte paterns
hand. Min gode lärare, tillade han, jag vill i
afton hava er välsignelse.
Patern lade sin hand på hans huvud, läste
välsignelsen och slöt honom i sin famn, såsom
han stundom även annars plägade göra.
Nu hördes buller utanför murarne.
Portvaktaren, brodern Johannes, gläntade i dörren och
underrättade priorn, att en hop av det främmande
folket, förd av sin hövding, önskade inträde för att
tacka priorn för hans vänlighet och säga farväl,
ty följande dagen mot middagstiden ämnade de
bryta upp. De hade redan varit på Ekö och till
riddaren framburit skyldig tack för visad gästfrihet.
Patern svarade: -- Låt dem komma!
Under tiden axlade Erland sin kappa och gick.
Pater Henrik mottog det främmande folkets
ombud i klostrets refektorium. Alla munkar voro
närvarande. Hövdingen steg fram, talade och
bugade. Patern svarade på hans ord vältaligt. Allt
tillgick högtidligt och tillika vänligt. Men medan
hövdingen och patern talade, irrade de vandrande
männens blickar kring rummets väggar och fäste
sig vid de skinande kärl, som stodo på ekbordet,
och icke mindre vid de bilder av den heliga
jungfrun och barnet, vilka stodo där i
väggfördjupningarna. Men andakt var det väl icke, som
skimrade i deras ögon, då de sågo himladrottningens
gyllene krona eller de silversirater, som i fina
ogiver och rosetter omgåvo henne. Ej heller var
det väl värmen i rummet, som kom en av männen
att, dold av de andra, avlyfta krokarne i det till
dörren närmaste fönstret; ty om värmen varit
orsaken, skulle han väl öppnat det, men så gjorde
han icke.
Vi lämna klostret och gå till slottet för att
övervara Erlands tysta avsked. Kvällen är långt
framskriden, och klosterklockornas ljud, som för
slottets invånare är tecknet att gå till sängs, har
längesedan svävat över sjön och, milt buret av
klippornas ekon, sjunkit till vila i skogen. Riddar
Bengt och fru Elfrida slumra redan; sovkammarens
nattlampa sprider från en fördjupning i väggen ett
matt sken, vari skuggorna fladdra med osäkra
former men samla sig långt bort, mörkare och
djupare, kring alkovens omhängen. Dörren till
salen står halvöppen; hon öppnas sakta helt och
hållet. På tröskeln, dold av mörkret, stannar
Erland. Han vill smyga bort till de gamla, skåda
deras ansikten än en gång och säga dem farväl så
tyst, att de kunna förnimma det som en drömvilla;
men ålderdomens sömn är lätt, de kunna vakna,
rädsla kämpar med hjärtats lust, han törs icke
gå. Han lutar pannan mot dörrposten och lyssnar
till de kära sovandes andedrag. Hans kind är
blek och hans ögon tårade. Han återvänder den
väg han kommit. Han skyndar, ty det förekommer
honom, som om korridorens och trappavsatsernas
helgonstoder rörde sig och sträckte händer efter
honom. Han lockar till sig Käck, vadar över
sundet, som skiljer ön från landet -- ty fallbryggan
är, som vanligt om natten, uppdragen -- och
fördjupar sig i skogen, följd av sin trogna hund.
Han bär sina sämsta kläder, och icke ett enda mynt
finnes i fickan på hans slitna livrock. Gördeln,
som omsluter hans liv, tillika med jaktkniven, som
hänger i gördeln, är det enda ting av värde, som
han medtagit från sin faders borg.
Främlingarnes hövding hade sagt till riddar
Bengt och patern, att hans folk skulle avtåga
följande dag vid middagstiden. Han hade kanske
sina skäl att säga så till dem; till Erland hade
han sagt: -- Kom före midnatten, eller du kommer
för sent.
Allt var redan färdigt till uppbrott, då Erland
kom till svedjelandet. Oroligt hade Singoalla
väntat honom. Nu mottog hon honom med ett glädjerop,
där hon, insvept i en brokig kappa, satt i
sin faders vagn på en bädd av täcken och själv
tyglade de små lurviga kamparne, som otåligt
skrapade marken. Bakom stod en lång rad vagnar,
förspända med hästar eller oxar och fullastade av
kvinnor, barn och bohag. Höljda i sina kappor
stodo de gifta männen bredvid vagnarne, envar
vid sin vårdnad och sin egendom. De unga ogifta
karlarne bildade en med spjut, bågar och knivar
väpnad eftertrupp. De övergivna eldarne belyste
tavlan. I spetsen för vagnarne voro blossbärare
ställda.
Hövdingen vandrade tillbaka från sina egna
packvagnar, som började raden, ned till den sista
för att övertyga sig, att allt var rätt. Han hade
häftigt sporrat sitt folk till ilfärdighet, hans blick
var orolig, och han, den annars så djupt bugande,
hade nu knappt givit sig tid att hälsa sitt bands
nya medlem, sin dotters make och riddarens son,
med en vårdslös nick. Detta märkte Erland knappt,
ty han hade endast öga för Singoalla. Sedan
hövdingen gjort sin rund, gav han med en klocka
tecken till uppbrott. Blossen flämtade mellan
granarna, den ena vagnen efter den andra uppslukades
i den svarta skogen, och snart var svedjelandet tomt.
Så skred tåget fram, så fort som mörkret och
den oländiga marken tilläto. Singoalla hade stigit
av vagnen och gick bredvid Erland, som ledde
spannet vid tyglarne. Stjärnorna glimmade över
trädtopparne, och bakom sig hörde de älskande
en fåtonig, svårmodig och likväl täck sång, sjungen
av någon bland de vandrande männen. Mellan
skrovliga klippor, genom tysta dalar gick färden
under den korta försommarnatten.
Österut började mörkret glesna. Det genomsilades
av ett kyligt ljusdunkel, en sakta klarnande
gryning, vari stjärnorna bleknade och försvunno.
Assim, som hela natten suttit till häst, höll
in vid sin moders vagn, bredde en kappa över
henne mot morgonkylan och talade ord, som hövas
en son, men med halvt bortvänt ansikte, såsom
han vanligen gjorde till henne, ty han kände sig
förnedrad av att vara av henne född till världen.
Den föreställningen hade hon själv ingivit honom
och hållit vid liv, då hon som oftast ordade om
sitt eget dymörka blod och om hans faders purpurröda,
hans farfaders än mer purpurröda, hans farfars
faders än mer. -- Du är av heligt offrareblod,
Assim. Dina förfäder hade guldhår och blåklintögon,
de voro gudars likar, och deras skugga var
välsignande. Du är den enda i detta vandrareband,
som är av prästerlig konungaätt. Din
farfaders farfader var ljuslockig, har man sagt mig,
och mindes och förstod det heliga fornspråkets
alla sägner och helgade med dem vårt folks brudar,
barn, hjordar och eldar. Din farfader var
mörk men ej såsom din fader, och ännu hundraårig
läste han några av de gamla mäktiga bönerna
och förstod dem. Din fader, som var ovillig och
trög att lära, men hågad och snar att befalla,
mindes och förstod blott några av deras ord.
Dock flera än han givit dig i arv. Du är mörkare
än din fader. Du är en mula, Assim. Din moders
blod, din farmoders och din farfars moders ha
gjort solhästens ättling till en mula. De gudasöner,
som ledde vandrarefolket ur Assaria, hade
inga gudadöttrar att göra till mödrar.
I dylika ordalag hade hon talat till sin son
alltifrån hans barndom. Assim sörjde över sitt
mörka blod och beskyllde det för tillskyndelser
till de ord och gärningar, som han blygdes över
och ångrade. Men av purpurrött fanns kvar i hans
ådror åtminstone så mycket, att det kunde göra
sig kännbart och taga väldet i morgonrodnadsstunder.
Då hände, att från hans läppar kommo
ord, som förvånade vandrarefolket och beundrades
av Singoalla, men som varken hon eller de andra
räknade Assim till ära, emedan de trodde, att det
var förfäder, som talade med hans mun.
Assim red hän till eftertruppen. Erland och
Singoalla gav han icke en blick. Med hänryckning,
underligt skuggad av smärta, såg han mot öster,
mot dagerkällan, över vilken blekröda skyar
strimmade sig. De genomdallrades starkare och
starkare av färgvärme. Det blekröda vart högrött,
det högröda djupt rosarött, som kantade sig med
silver, gömde silvret under bräm av smältande,
eldmättat guld, väckte fågelsången i skogen till
jublande liv och bredde pårlglitter och
regnbågeskimmer över markens daggvåta mossa.
Assim hade stigit av hästen. Han stirrade med
förklarat anlete in i de överjordiska färglekarne
och sade:
--
ungmö Morgonrodnad! Ljusets stridsmän, dina
kämpar, feja sina vapen, spänna de röda hästarne
för din vagn och öppna dig himmelens port. Du
fattar den heliga ordningens tyglar och far med
färgblänkande hjul upp på lagstadgad väg, ett
ljuvligt förebud åt den härliga
varelsers ande, till rörelse väcker du allt som
lever. Mörkrets makter fly vid din åsyn, du stolta,
segervana, fägringssvällande ungmö Morgonrodnad.
Solkanten visade sig, och i brådhast stod hela
den bländande skivan över synranden för att med
saktad iver lyfta sig högre. Assim sänkte sin
panna och bad:
--
det råder, medan jorden badar i din glans! Sol,
härliga drottning, lyssna från din höga eldskimrande
vagn till sonen av fäder, som ägnat dig
tusen sånger, otaliga offer! Hav förbarmande med
mig! Jag är en man, förnedrad av obesvarad
kärlek. Mitt blod är förgiftat. Jag önskar fördärv
och död över en vit, som tillbedes av henne,
som har förtrollat mig. Mitt i din strålglans är
det natt för mina ögon.
ditt majestät, räck den sjuke ett blad från den
krans av hälsoblomster, som smycka ditt skinande
änne! Vill du giva mig Singoallas hjärta? Vill
du det ej, så lägg mig bland dem, som skådat
din härlighet och icke skåda den mer!
Detta var en behaglig vandring, tyckte Erland,
och hans bröst svällde av en enda känsla, som
ropade: Fram, fram genom den sköna världen!
Han såg på Singoalla; hon var en nyss utvecklad
ros, frisk av morgondagg.
Men morgonen hade ej förjagat det nattliga
moln, som vilade på hövdingens panna. Även hos
honom ropade en känsla: Fram, fram! men det var
en ängslande känsla. Han ilade outtröttlig från
vagn till vagn och eggade männen att skynda.
Timme efter timme förled, och solen stod redan
högt; hästarne badade i svett, kvinnorna voro
trötta och knotade. Men hövdingen ropade: --
Fram! piskorna smällde över de trötta dragarne,
och vagnshjulen gnisslade på sina nötta axlar.
-- Hövding, sade Erland till Singoallas fader,
skall du icke snart bjuda rast? Vet du ej, att
dragare tarva vila, foder och vatten? Se, där
borta flyter en bäck. Låt oss vattna hästar och
oxar!
-- Där, sade hövdingen och pekade mot en
sakta sluttande höjd, som var helt nära, där skola
vi vila.
Mer svarade han ej, ty i detsamma sprängde
fram till honom en ryttare. Det var Assim. Han
viskade något i hövdingens öra. Dennes ansikte
mörknade än mer, och hans ögon sköto en orolig
blick. Han sade intet, men han kallade några av
de äldre männen till sig och utdelade med låg röst
befallningar.
Emellertid skred tåget uppför den skogklädda
kullen. På toppen var en slätt. Här frånspändes
dragarne, vagnarne ställdes i en ring och
hopbundos med rep, så att de bildade en vagnborg.
Där inom samlades nu folk och hästar. Vapen
framtogos och lades i en hög kring en väldig ek,
som stod mitt på den gröna planen. Undrande
frågade Erland hövdingen, vad detta skulle
innebära.
-- Varsamhet höves ett folk, som har många
fiender, svarade denne och gick så till ett hemligt
rådslag med de äldre männen, medan de yngre
fodrade hästarne, och kvinnorna buro vatten från
en källa eller tillagade middagsmåltiden.
Kring Singoalla samlade sig stammens unga
flickor; de glammade muntert och sågo med
förstulna blickar på den blonde ynglingen, som de
alla funno vacker och i hjärtat åtrådde att äga till
man. -- Du är lycklig, Singoalla, sade de, och
Singoalla nickade glatt. Men bland de unga flickorna,
som talade med Singoalla, var ingen av Assims
systrar eller fränder. De voro samlade för sig
själva, och Assims moder var mitt ibland dem.
Under tiden granskade Erland de vid eken
lagda vapnen, spände bågarne för att fresta deras
kraft, undersökte eggen på svärden och sjöng en
munter visa.
-- Det var lyckligt, att vi äga honom bland
oss, sade en äldre man till hövdingen. Han skall
vara vår gisslan.
-- Men han är farlig, sade en annan. Det är
en fiende mitt ibland oss.
-- En sömndryck! viskade hövdingen.
Efter ändat rådslag gick Assim bort och talade
med sin moder.
Därefter satte han sig åter på sin kamp och
red, följd av tre eller fyra unga karlar, även till
häst, ur lägret nedför höjdens sluttning.
Kvinnorna framförde nu matvaror och uppdukade
dem i gräset. Bandet samlade sig i skilda
flockar kring anrättningarna. Hövdingen, hans
släktingar och bandets äldste intogo sin måltid
under eken. Erland bjöds att sitta vid hövdingens
sida; bredvid Erland satte sig Singoalla. En av
Assims systrar betjänade laget. Hövdingen
framställde till Erland onödiga ursäkter för måltidens
torftighet; men Erland bröt sitt bröd och delade
det med Singoalla.
Men om maten var torftig, kan ej detsamma
sägas om drycken. Assims syster frambar bägare
till laget; tre, som ställdes framför hövdingen,
Erland och Singoalla, voro av skönaste silver,
konstrikt arbetade. Erland tyckte sig igenkänna
dem och utbrast undrande:
-- Vad dessa bägare likna andra, som jag sett i
klostret! Ja, denna synes för mina ögon
underligt lik den heliga pokal, som står på klosteraltaret,
fylld med nattvardsvin.
Singoalla bleknade och sänkte sina ögon, ty
hon anade, huru det var. Men Assims syster
fyllde bägarne. Alla, utom Singoalla, drucko, och
Erland fann smaken ljuvlig.
Nu hördes förvirrade rop. Det vart oro i
lägret. Assim hade återvänt; han skyndade till
hövdingen och samtalade tyst med denne.
-- Vad är på färde? sade Erland.
-- Vi skola hålla en vapenövning, svarade hövdingen
kallt och befallde Singoalla gå bort till de
andra kvinnorna. Dessa med alla barnen hade
samlats avsides på en fläck inom vagnborgen.
Singoalla gick; hennes kind var blek, hennes ögon
slöjade.
Karlarne samlades kring eken och väpnade
sig. Hövdingen förde Erland in i hopen och bad
honom i tid välja, innan de bästa vapnen vore
tagna. Men då Erland lutade sig ned, gav
hövdingen en vink; ett rep kastades kring Erland,
och innan han hunnit varsna sveket, var repet
slingrat kring hans armar och ben, så att han ej
förmådde göra motstånd eller ens röra sig. Hans
ögon flammade, hans ådror svällde; men hövdingen
sade till männen: -- Bind honom vid eken!
När detta skett, ilade alla fram till vagnarne.
Ur kvinnornas hop hördes ett skri; det var från
Singoalla, då hon varsnade vad som skett. Hon
ville hasta till Erland, men Assims moder fattade
med sina skinntorra fingrar hennes lockar och
väste: -- Det är du, som bragt skam och olycka
över oss. Ve dig, ve dig! Din blonde älskare
skall dö, han skall slitas i stycken, han skall
förtäras av gift... ja, du! giftdrycken, lagad av min
hand, rasar i hans inälvor. Ser du, hans huvud
sjunker mot bröstet, hans kinder gulna som det
giftiga smörblomstret... det verkar redan.
Och medan hon talade så, fattade de andra
kvinnorna i Singoallas armar och flikarne av
hennes klänning och överhöljde henne med skymford.
Det fanns även en annan varelse än Singoalla,
för vilken åsynen av Erlands misshandling skulle
varit odräglig. Det var Käck. Men man hade
även tänkt på honom. Medan Erland satt vid
måltiden, hade en av männen lockat Käck ur
vagnborgen ett stycke in i skogen och där bundit
honom vid ett träd.
Utifrån hördes rop och vapengny. En fientlig
skara steg uppför kullen. Redan ven en pil,
stridens första budskap, genom luften. Kvinnorna
trängde sig tätare tillsammans, tryckte sina barn
intill sig och vände rädda blickar mot den sida
av vagnborgen, där männen stodo med spända
bågar och fällda spjut, avvaktande angreppet.
-- Ingen nåd åt helgerånarne, ljöd en röst
därutifrån, hugg ned dem alla!
Det var pater Henrik, som talade så till en
hop av riddar Bengts bönder, som, väpnade med
yxor, bågar och spjut, tågat ut för att förfölja det
främmande folket.
Pater Henrik red en liten skymmel; kring sin
munkkappa hade han spänt ett bälte, vari slidan
till ett slagsvärd hängde; svärdet förde han i hand.
Även riddaren följde tåget men oväpnad, ty
han tyckte det föga löna mödan att pådraga ett
pansar eller störa sitt goda svärds vila för en
dylik fejd. Han gick i spetsen för sitt folk,
stödjande sig på en käpp, såsom han plägade göra,
då han var ute att se på åkrar och ängar.
Han vände sig till sitt folk och ökade vikten
av paterns ord, i det han sade:
-- Ja, hugg ned slöddret och skona ingen,
utom kvinnor och barn! De ha illa lönat min
gästfrihet. De ha skövlat klostret rubb och stubb och
icke ens skonat den heliga jungfruns gyllene krona
eller nattvardsbägaren. Svängen yxorna, svenner,
som då I fällen träd i skogen!
Men innan skaran hunnit fram till vagnborgen,
hade Assim, på ett tecken av hövdingen, gått fram
till eken, där Erland, nästan medvetslös av dryckens
verkningar, stod bunden. Assim höll en dolk
i handen. Gulblek och skälvande riktade han
udden mot Erlands bröst.
-- Hallå! ropade hövdingen, som klivit upp
på en vagn. Vad viljen I där borta? Kommen
I med fientligt uppsåt, eller huru? Om så är, låt
oss då underhandla för att se, om saken kan
uppgöras i godo.
-- Ingen underhandling, du tempelskändare!
ropade patern och red fram mot vagnborgen
hastigare än folket hann följa honom.
-- Se dit och låt beveka er, sade hövdingen
och pekade på eken, som syntes högt över
vagnborgen, emedan hon stod på kullens topp.
-- Erland! utbrast patern bleknande.
-- Ja, riddarens son. Närmen I eder än ett
steg, så giver jag en vink och järnet stötes i hans
bröst.
-- Förbannelse över dig, hedning! ropade patern.
-- Ett steg! sade hövdingen och höjde sin
hand. Assim lyfte dolken och häpnade över att
känna en vällustig blodtörst.
-- Håll! skrek patern och vinkade såväl till
hövdingen som till riddaren och hans folk, som
redan fylkat sig för att rusa mot vagnborgen.
-- Vad är på färde? sporde riddaren.
-- Där! Se! Håll! Icke ett steg fram!
Även riddar Bengt bleknade och hade knappt
styrka att ropa till sitt folk:
-- Tillbaka!
-- Underhandling? Ja eller nej? frågade
hövdingen, medan hans mörka karlar, bröst vid bröst,
halvt beslutsamma, halvt darrande, väntade
stridens början.
-- Underhandling! svarade riddaren.
-- Beviljen I oss fritt avtåg?
-- Ja.
-- Med allt vad vi äga? Märk, att vi äga
vad vi tagit! Det är vårt begrepp om äganderätt.
Således fritt avtåg med allt vad vi äga?
Riddaren svarade ej men fäste tigande sin
blick på pater Henrik.
-- Utlämnen åtminstone nattvardskalken och
den gyllene kronan! Det övriga mån I då
behålla, sade patern med en suck.
-- Bah, inföll hövdingen, låt oss ej vara
småaktiga! Således fritt avtåg med allt vad vi
äga! Pojken skall oskadd utlämnas, om I svärjen
på er frälsares bild att varken själva oroa oss på
minsta vis ej heller därtill egga andra.
-- Jag skall efter bästa förmåga gottgöra
klostret dess förlust, viskade riddar Bengt till
patern med en blick av hemsk oro på Assims lyfta
dolk. Låt oss gå eden, och må de draga bort!
Med en ny suck framtog pater Henrik ett
krucifix, som han bar i en kedja kring halsen.
-- Allt för den kära gossen. Men huru har
han råkat i deras händer? Jag begriper det icke.
Riddaren och patern gingo båda den äskade
eden.
-- Sänk svärdet och lös fången, ropade
hövdingen till Assim.
-- Nej, nej! skreko flera röster. Utlämnen
icke vår gisslan! De skola sedan angripa och
nedgöra oss.
-- Lugnen er, sade hövdingen på sitt folks
språk. Dessa nordiska människor äro ett underligt
folk. De hålla vanligen, vad de lova, till och
med utan både ed och handslag. Men i alla händelser
äro vi ju färdiga till försvar... Ädle herre,
sade hövdingen till riddar Bengt, tro icke, att vi
med våld fört eder son med oss! Han har själv
infunnit sig i vårt läger i akt och mening att följa
oss på vår vandring genom världen, ty han har
förälskat sig i min dotter och vill icke skiljas från
henne.
-- Du ljuger, sade riddaren. Men jag byter
icke ord med dig. Drag dina färde och frukta
himmelens straff!
-- Ja, drag dina färde, amalekit! röt pater
Henrik.
Hövdingen bugade på sitt vanliga sätt och
förde händerna till pannan.
Emellertid löstes Erland från trädet och
framfördes av två män. Hans hy var gulblek, hans
gång vacklande och hjärnan så förvirrad, att han
icke visste, var han var eller vad som hänt. Han
måste lyftas över vagnarne, och när han var
utanför skansen, hos de sina, sjönk han till marken.
-- Vad haven I gjort min son? utbrast riddaren
förfärad, upplyfte Erlands huvud och betraktade
honom.
-- Intet, svarade hövdingen från sin förskansning.
Måhända är det skrämseln, som verkat detta.
-- Skrämseln, upprepade riddaren med en
ljungande blick.
dolkar? Nej, han var aldrig rädd, kan aldrig
vara det.
-- Det är sannolikt, anmärkte pater Henrik,
att vreden uttömt den bundne gossens krafter.
Vi vilja nu i få ord säga, att Erland hemfördes
till Ekö slott samt att riddaren och patern drogo
tillbaka med sitt uppbådade folk.
Knappt hade de avtågat och hövdingen utsänt
kunskapare för att övertyga sig, att avtåget
var verkligt, förrän han befallde, att Singoalla
skulle framföras till honom.
Flickan, som hitintills kämpat en fåfäng strid
för att slippa ur kvinnornas händer, störtade till
sin faders fötter. Hennes långa hår svallade i
vild oordning; hennes ansikte blödde av skråmor,
som den gamla häxan, Assims moder, tillfogat
henne med naglarne; hennes klänning var i trasor.
Assims moder och de andra kvinnorna sprungo
efter henne och samlades under skrän kring
hövdingen. Även männen flockade sig dit.
-- Rättvisa! rättvisa! skrek Assims moder.
Är det nu kommet så långt, att sonen till den döda
hövdingen, en gudaättling, får skymfas av de;
levande hövdingens dotter? Är Assim icke god
nog åt Singoalla? Vänta, vår släkt är mäktig...
vår släkt är en hövdingesläkt så ädel, att din är
mot den som smuts är mot solglans.
-- Tig, käring, sade hövdingen, eller jag skär
tungan ur din hals! Har jag någonsin glömt vad
rättvisan kräver?
-- Min far, ropade Singoalla och slog sina
armar kring hans liv, den blonde ynglingen är
min man! Vi ha svurit varandra trohet på Alakos
bild; du kan aldrig taga honom från mig.
-- Hon yrar, sade hövdingen. Var är Assim?
-- Jag är här.
-- Hämta ett krus!
Kruset frambars av en kvinna. Hövdingen
upplyfte det.
-- Assim, sade han, jag giver dig min dotter
till äkta, och till ett tecken därpå krossar jag
detta...
-- Håll, utbrast Assim, ni vet icke om jag vill
ha henne. Jag fikar ej efter ett äpple, vari en
annan bitit.
Hövdingens ögonbryn rynkades, och hans
läppar sammanpressades. Men fruktan för Assims
släkt, som var vidskepligt ansedd, riktade utbrottet
av hans vrede icke mot Assim, som grymt skymfat
honom, utan mot Singoalla.
-- Bort! ropade han och stötte henne från
sig. Jag vill visa, huru en hövding skall skipa
rättvisa, och fördömd vare den tunga, som djärves
smäda mig för väld! Dotter, du har skymfat
ättlingen av en bland de tio furstar, vilka förde vårt
folk ur dess fäders land, Assaria. Du visste dig
utsedd till Assims hustru, men du har övergivit
honom för en främling. Väl, sök denne främling,
hans kärlek eller köld, hans miskund eller avsky;
men sök intet mer hos oss! Du är utstött ur vårt
band. Gå till din främling.
Jubel från Assims fränder och vänner, som
utgjorde en stor del av bandet.
Hövdingen hade med denna åtgärd tryggat
sitt hotade välde. Därpå var den beräknad. Men
vreden hade även sin del däri. Nu, när domen var
fälld, kom ett styng i hjärtat, och han väntade,
att röster skulle höja sig till Singoallas försvar.
Men alla jublade -- alla utom Assim, som
stod tyst, och två unga flickor, Singoallas
leksystrar, som gingo fram, omfamnade henne och
gräto.
För övrigt ett bifall, som skar in i hövdingens
själ.
-- Vår hövding är rättvis! ropade männen.
Men Assims moder dansade kring Singoalla
och pekade på henne med fingret. Och de andra
kvinnorna, såväl de äldre, vilka tänkte på Assim
för sina egna döttrars räkning, som de yngre,
vilka avundades Singoallas skönhet och gillade
sina mödrars tankar, ropade: -- Gå! Bort! Gå
till din främling!
Singoalla förde lockarne ur pannan, vände
sig till sin far och sade:
-- Jag skall gå, fader. Ja, jag går gärna till
den blonde gossen, ty jag älskar honom, och han
älskar mig; han är min man, och jag är hans
hustru. Men även dig älskar jag, och sedan jag
återfått min man, skall jag uppsöka dig, ty icke
kan du förskjuta mig för alltid, du, som är så god.
Singoalla vände sig bort och gick ur lägret.
*
Natten.
Flickan vandrade genom skogen. Hon följde
de spår, som hennes folks vagnar efterlämnat.
Skymningen låg över nejden, då hon, trött,
villrådig och bävande, såg Ekö slott höja sitt torn
över sjöns gråa yta. Fallbryggan var uppdragen,
och hon vågade icke med ropande giva sin närvaro
till känna. Flickan satte sig på en sten vid
stranden, gömde ansiktet i sina händer och grät.
Hon tänkte på mycket: på faderns vrede,
kvinnornas hån, men mest på Assims moders ord, då
hon sade, att hon bräddat den blonde ynglingens
bägare med en giftdryck.
-- Hon ljög, ja, hon ljög, sade Singoalla till
sig själv, ty hon ville förjaga denna hemska tanke.
Då väcktes hon ur sitt sorgliga grubbel av
smygande steg. Hon såg flera karlar närma sig;
hon steg upp; de rusade fram för att fånga henne
och föra henne till slottsherrn. De hade i henne
igenkänt en kvinna, tillhörig det band av hedningar,
helgerånare och giftblandare, som de
samma dag under riddarens, sin herres, och
paterns ledning efterjagat.
Då grep rädsla Singoallas hjärta, och hon
flydde hastigt in i skogen. Pilar susade från
bågsträngar; de träffade henne ej, men hon hörde
deras dödsbådande vin och flydde... flydde så
fort den flämtande barmen tillät. Ännu länge
hörde hon bakom sig förföljarnes steg och rop;
det var dock måhända endast blåsten, som nyss
börjat jaga i skogen. Stundom stannade hon
förfärad, ty mörkret gäckade henne och lät henne i
varje besynnerligt formad buske se en fiende. Hon
uppgav då ett skri och tryckte händerna mot sitt
klappande hjärta. Så flydde hon åter, lik en jagad
hind, utan att veta vart. Himmelen var höljd med
svarta moln, som ökade mörkret; blåsten tilltog,
regn började falla. Det ven bland klipporna, det
rasslade i träden; det var som om varje föremål
i naturen fått röst för att hota och skrämma henne.
Väl föllo regndropparne svalkande på den heta
pannan och gåvo henne styrka att ila vidare; men
slutligen veko krafter och sans. Hon sjönk ned i
mossan under en gran.
När hon vaknade till medvetande och såg
sig omkring, visste hon icke var hon var.
Mörkret hade insvept allt i en ogenomtränglig slöja,
stormen röt, och regnet skvalade ur brustna skyar.
Hon ropade sin faders namn, hon ropade Erlands
namn, men hennes röst bortdog bland nattens
vilda toner. Då hörde hon ett tjut i sitt grannskap.
Det är vargen, tänkte hon; han tjuter av
hunger; han skall få äta mig, ty min fader har
förskjutit mig, och Erland är förgiftad av Assims
moder. Och Singoalla steg upp och gick dit,
varifrån tjutet hördes. Det förnams nu helt nära...
Singoalla såg något röra sig under ett träd...
hon närmade sig... hon kände en luden best
lägga tassarne på hennes bröst... hon sjönk till
marken ... djuret stod över henne, vädrade på
hennes ansikte, slickade det med len tunga och
uppgav ett glatt skall.
-- Käck! ropade Singoalla.
Det var den trogna hunden, som en man av det
vandrande folket bundit vid ett träd utanför
vagnborgen, kort innan sveket förövades mot Erland.
-- Ack, gode Käck, du är icke en varg, du
vill icke låta mig dö, sade Singoalla. Men du är
Erlands hund, och därför älskar jag dig.
Singoalla märkte, att Käck var bunden, och
hon löste honom från trädet.
-- Stanna nu hos mig, fortfor hon och fattade om
hans hals, ty vet, gode Käck, jag är gruvligt
ensam, mycket rädd och mycket olycklig. Min
fader har förskjutit mig, och Erland är kanske död.
Men om han lever, få vi dock icke träffas, ty hans
fader och alla hans fränder, ja alla vita människor
vredgas på mig och vilja döda mig. Min fader är
en rövare, och mina fränder äro giftblandare. Ack,
gode Käck, jag är ensam och gruvligt olycklig!
Så talade Singoalla och grät. Men Käck
gjorde sig lös och försvann i mörkret. Även han
övergav henne. Han förstod ju ej hennes ord;
han var dessutom hungrig, stackars Käck, och
längtade väl till sin herre. Men nej, han återkommer
snart och lägger sitt huvud i Singoallas
sköte. Han ville endast röra sig fritt en liten
stund, ty han hade länge stått bunden. Han
stannade nu hos Singoalla hela natten, lyssnade
tålmodigt och likasom begripande till hennes klagan
och slickade flitigt hennes händer. Det var det
enda sätt, varpå han kunde uttrycka sitt medlidande.
Mot morgonen sjönk Singoalla i orolig slummer.
Hennes späda kropp skakade av kyla och
utmattning. Hon väcktes av Käcks skall. En man
stod framför henne.
-- Assim! utbrast hon och riktade på honom
en förvirrad blick.
-- Ja, det är Assim, du olyckliga Singoalla,
sade han. Jag har sökt dig hela natten.
-- Vad vill du mig?
-- Rädda dig, Singoalla, att du icke faller i
de vitas händer. Du är ju ensam, olyckliga barn.
Du är hungrig; här ett bröd! Du fryser; här min
kappa! Stig upp, Singoalla. Om du icke älskar
Assim, så låt honom likväl rädda dig. Du är
förskjuten av din fader, men jag kan icke
övergiva dig.
-- Gå ifrån mig! Du och din moder, I haven
dödat min Erland. Du är förhatlig för mina
ögon.
Assim teg och dolde ansiktet i sina händer.
-- Assim, utbrast Singoalla hastigt. Du är
god, jag skall icke visa dig bort; nej, jag skall
följa dig och jag skall älska dig, om blott du
uppfyller en enda bön.
-- Jag vill ju dö för dig; jag vill göra allt
vad du vill, blott icke lämna dig, sade Assim med
ett lätt skimmer av glädje i sitt mörka ansikte.
-- Väl, gå till borgen och återvänd hit med
Erland! Men kom ej tillbaka utan honom! Våga
ej komma utan honom!
-- Din Erland är död, sade Assim, grymt sargad
i hjärtat av dessa ord.
-- Du ljuger.
-- Nej, då jag sökte dig, var jag även i
grannskapet av slottet. Jag hörde folk tala och
säga, att han är död.
-- Gå då från mitt ansikte och låt mig dö,
bad Singoalla och lutade sin panna mot granens
stam.
Assim stod orörlig; suckar hävde hans barm.
Även Singoalla var tyst och orörlig, där hon
satt med pannan tryckt mot granens hårda bark.
Då närmade sig henne Assim slutligen, lyfte
henne i sina armar och bar henne ett stycke. På
samma kulle, där vagnborgen nyligen varit,
väntades Assim av två hästar. Han svepte Singoalla
i sin kappa, band henne vid den ena hästen,
fattade tygeln, svängde sig själv upp på den andra
och red mot söder.
Käck följde Assim och Singoalla.
*
Giftdrycken.
Då Assim sade, att Erland var död, talade
icke sanningen ur hans mun utan svartsjukan och
hågen att rädda Singoalla.
Men Erland var nära döden; det fordrades
den sista ansträngningen av hans kraftiga natur
och pater Henriks läkekonst för att segra över
giftdrycken. Patern upptäckte sjukdomens orsak;
brytningen inställde sig snart nog, och Erlands
liv var från det ögonblicket utom fara; men
efterverkningarna fortforo länge och voro av förfärlig
art, ty hans själsförmögenheter, i synnerhet
hågkomsten av det förflutna, voro nästan släckta.
Knappt nog igenkände han sin fader och moder.
Patern satt under sjukdomens långa dagar vid hans
säng och förströdde honom med sagor. Han lyssnade
och uppfattade med möda sammanhanget i de enkla
historierna. De sagor, patern berättade, valde
han med särskild avsikt: de rörde sig uteslutande
kring unga riddare, som förhäxats av bergsrån och
trollkvinnor, och som ur horn, bräddade med gift,
insupit kärlek och glömska av det förflutna. I
Erlands själ togo småningom dessa bergsrån och
trollkvinnor skepnaden av en ung skön flicka, mot
vars bild han i början log, men
som snart förekom honom hemlighetsfull och
förskräcklig. Denna flicka var Singoalla.
Stundom undföll Singoallas namn hans läppar;
men det skedde tanklöst, och ljudet av detta namn,
förut så älskat, trängde då, liksom hade det
kommit ur en annan mun, helt främmande in i hans
själ och fyllde honom med ångest.
Han påminde sig oredigt det äventyr, han utstått
i det vandrande folkets läger; han kände
sina armar bundna och såg en dolk måttad mot
sitt bröst. Men handen, som syntes honom föra
denna dolk, tillhörde än en mörk man med hemska
ögon, än en trolsk flicka, och denna flicka var
Singoalla.
Dock lekte hans inbillning även med spillror
av ett skönare förflutet. Han såg sig stundom
försatt till kullen vid bäcken och plockade där
blommor i sällskap med en flicka, som föreföll
honom ljuv och älskvärd.
Men denna kvinnobild bar icke Singoallas utan
Helena Ulvsax" milda drag. Och detta var icke
underligt, ty Helena Ulvsax vakade ofta vid den
sjukes säng, och hans ögon avspeglade då hennes
anlete.
Äntligen var Erland så återställd, att han
kunde gå ut. Stödd på sin moders arm och ledsagad
av den ljuslockiga Helena vandrade han
in i den doftande skogen och insöp himmelens
friska luft. Tillfälligtvis, eller måhända av vana,
gick han den stig, han själv banat, till kullen vid
bäcken, hans förra mötesställe med Singoalla.
Granen susade som vanligt på kullens topp, bäcken
sorlade ock som vanligt, och samma blommor
växte där som förr. Erland satte sig vid bäckens
rand; en svag hågkomst av något ljuvligt förflutet
spelade genom hans minnes töcken och uppfyllde
hans bröst med milt vemod. Han blickade upp,
såg Helena vid sin sida och förde hennes hand
till sina läppar.
Men riddar Bengt hade nu beslutit, att Erland,
när han var någorlunda återställd, skulle
lämna fädernehemmet för att i livets flod återhämta
mod och levnadslust och i krigets skola
utbilda sig till man och riddare.
Ingen önskade detta hellre än Erland själv.
Han ville, såsom forntidens krigare, genom mandom
förvärva namn och ära. Ynglingaårens lust
för äventyr vaknade. Sommaren tillbragtes med
tillredelser för resan. Tjugu man av riddarens
underhavande utrustades för att följa Erland. Han
valde dem själv bland bygdens raskaste svenner,
och dagligen övade han dem i vapen på slottets
borggård.
Hösten nalkades, och nu tog Erland farväl
och drog, rikt försedd med vapen, hästar och
penningar, bort med sin lilla skara. Vägen togs
till Kalmar, varifrån en skuta skulle föra
äventyrarne till Tyskland, där Erland ville tillbjuda
kejsaren sin tjänst.
Men innan Erland lämnade Ekö slott, hade
han och Helena Ulvsax svurit varandra trohet.
Då havets böljor dansade kring Erlands skuta
och buro honom allt längre från fosterlandets
strand, hände stundom, att besynnerliga tankar
rörde sig hos ynglingen. Namnet Singoalla
genljöd i hans sinne och förvirrade det. Han på en
gång avskydde och älskade detta namn. I dess
klang lågo kärlek och svärmeri, gift och trolldom.
Stundom glänste i hans hågkomst bruna ögon,
rodnade bruna kinder och ville likasom trotsa
bilden av Erlands trolovade, den milda Helena, ville
likasom med sin skönhet överlysa hennes; då sade
Erland:
Vik bort, gudlösa syn, ur min själ!... och
han visslade på vind, ställde sig vid rodret och
styrde sin köl mot södern.
*
SENARE AVDELNINGEN.
Sorgbarn.
Tio år hava förflutit, och många skiften under
den tiden timat.
Herre på Ekö slott är nu riddar Erland Månesköld;
hans fru är Helena Ulvsax, och hon bär
redan en liten Erland vid sin barm.
Riddar Bengt och fru Elfrida äro avsomnade.
Då Erland från sin utländska färd, mätt på krig,
blodsutgjutelse och tom ära, återkom till hemmet,
vilade de båda redan i sin murade grav under
klosterkyrkans altare.
Men pater Henrik lever, och såsom han fordom
besökte riddar Bengt, besöker han nu riddar
Erland och sitter om aftonen i salen vid hans sida,
samtalande om de märkliga händelser riddaren
upplevat i främmande land. Fru Helena lyssnar
och småler åt sin lilla son; tärnorna lyssna även,
där de längst bort i salen svänga sina sländor.
Erland är lycklig med sin maka; men hans
sällhet är ej oblandad, och vilken jordisk lycka
är väl det? Han har i stridernas vimmel urladdat
sin ungdoms eld; manligt allvar, stundom
övergående till dysterhet, vilar på hans panna; han
har prövat livet och människorna; nu söker han
vid den husliga härden, i stillhet och glömska,
sin jordiska trevnad.
Men i djupet av hans själ dväljes en skugga,
som suckar i sitt mörker och vill stiga upp i
tankens och känslans ljus. Dock, riddaren förbannar
hennes suckan och besvärjer henne, som en ond
ande, att förbliva stilla i sitt djup -- ty alldeles
förjaga henne förmår han icke.
Denna bild är Singoalla.
Denna skugga följde honom i strider och
äventyr, i glädje och sorg, under tider av fyllt
hopp och tider av gäckad väntan. Hans minne
av den bruna flickan har visserligen klarnat men
står dock i hemsk belysning, lik den, som vilar
över heden, då månen blodröd går upp över
synranden. Det är oupphörligt förenat med minnen
av möten nattetid i skogen, av helgerån, giftdrycker,
dolkstyng, trolldom och hedniskt väsen.
Och likväl tillstår han stundom för sig själv, att
han med kärlek fasthänger vid denna bild; i sådana
stunder vill han ej skåda sin Helena i ögonen; han
rider ut i skogen, rider vilt, så att hästen
betäckes av fradga, rider länge, intill dess natten
ruvar på nejden.
En sommarafton, då riddaren, ansatt av sitt
dystra lynne, red i skogen, kom ett åskväder med
strida regnskurar. Han sökte skydd i klostret, i
vars grannskap han var. Brodern portvaktaren,
nu så skallig av ålder, att tonsuren för honom var
överflödig, öppnade porten, hälsade riddaren och
sade honom, att priorn var i bokrummet. Riddaren
gick in och fann sin gamle lärare med pennan i
hand, skrivande i en foliant, på vilken han
för tio år sedan började arbeta. Det var den
outtröttliga fliten, som lägger sandkorn till
sandkorn, till dess berget är färdigt, såsom tiden
lägger sekund till sekund och med samlade sekunder
härmar evigheten. Rummet var sig likt, dunkelt
och högtidligt; björkarna skuggade som fordom
det gröna bågfönstret, och folianterna stodo på
sina gamla hyllor; ja det märke, som patern för
tio år sedan, under den sista lästimmen med sin
lärjunge, lade vid
mihi concede laborem, fanns ännu i den
gamle Virgilius. Men den forne lärjungen
var icke mer gosse utan en man med allvarlig
panna och bleka, skäggvuxna kinder.
Riddar Erland satte sig vid paterns sida. Det
utanför rasande ovädret, de mot fönstret slående
regnskurarnes vemodiga sorl stämde samtalet
i dyster ton. De båda männen samtalade om mänskliga
tingens förgänglighet, men då Erland endast
såg det skiftande, flyende, skummande och
försvinnande i tidens flod, pekade patern mot
himmelen och påminde om det oförgängliga; då
Erland yppade, att han ingenstädes funnit ren
metall i människonaturen utan alltid slaggblandad,
sade patern: -- Stoft är stoft, ande är ande. Men
även här i stoftet skall anden dock varda herre.
Materien är underkastad ett andevardande, himmelen
skall nedstiga till jorden och en ny tid komma
för människosläktet.
-- Tror ni det, fromme fader? sade Erland.
Måhända är det då byggmästaren, som nu går
över jordens grund och röjer marken för den nya
byggnaden?
-- Vad menar du? sade munken.
-- Jag menar pesten, den svarta döden, böldsjukan,
som härjar världen. Jag har förut sagt
er, vad jag såg i Tyskland, Italien, Frankrike, ja
vart jag ställde min kosa. Då jag återvände hit,
lämnade jag bakom mig en kyrkogård, alla söderns
land, full av jämmer, död och förruttnelse.
Människorna dogo icke annorlunda än säden faller för
lien. Lübeck var den sista stad, jag såg i romerske
kejsarens rike, ty där inskeppade jag mig åter till
Kalmar, och på Lübecks gator lågo nio tusen lik.
Jag har hört omtalas städer, där hundra tusen
människor dogo inom få dagar. Är ej detta
byggmästaren, som vandrar över jordens grund och
röjer marken för den nya byggnaden? Skall
icke ordningen snart komma även till oss?
--
dig! mumlade patern med sammanknäppta händer.
-- Se, fortfor riddaren och pekade mot fönstret,
se dessa droppar, som falla mot rutorna och
glida som i bäckar ned! Måhända ha de moln,
som alstrat dem, drivit hit från söderns
pestsmittade bygder, där de uppsupit giftångorna
från de lik, som hölja jorden; måhända äro dessa
moln mordängelns mantel, som fladdrar över våra
huvuden; måhända bär varenda av dessa droppar
i sitt sköte fröet till de levandes förintelse.
Vem vet?
-- Herre, förbarma dig! viskade munken.
Mörkret i bokrummet ökades av de svarta
skyar, som drogo över himlavalvet. Då och då
ljungade en blixt genom rymden och kastade ett
bländande sken i rummet. Det var, som om en
röst från himmelen sannat riddarens hemska
gissning.
-- Det går en sägen, fortfor denne, att pestens
ankomst till en ort bådas genom en syn. Man
ser tidigt på morgonen en gosse inträda genom
stadsporten med en räfsa i handen. Räfsar han
utanför ett hus, där dö många. Stundom följes
han av en flicka, som bär en kvast, och sopar hon
utanför ett hus, där dö alla. Men detta är väl
bara en saga. Visst är, att de flesta människor
tro yttersta domen nära och därför testamentera
sin egendom till kyrkor och kloster.
-- Du sade sant, det är byggmästaren, som
röjer marken för sitt nya hus. Erland, när jag
såg dig anlända hem och såg den vita mantel med
rött kors, som höljde din rustning, då sade jag
till mig själv: Se där en stridsman, som vigt sitt
svärd åt trons utbredande, sin lekamen åt
späkningen, sin egendom åt kyrkan, sitt allt åt Gud!
Jag trodde, att du avlagt en andlig riddarordens
löfte, att du var munk och krigare i en man. Jag
gladde mig däråt, ty det var sådan jag drömde
mig din framtid, då du var gosse; det var detta
mål jag ville, att du självmant skulle söka. Väl är
icke allt detta uppfyllt; du har kämpat mot de
otrogna i Lithauen men är en världslig man: du
har maka och son. Vet, unge riddare, att en
byggnad uppföres med jorden till grundval, med
himmelen till tak. En ny väldig arbetare har lagt
sin hand på verket och påskyndar det med
jättefart; ja, denne arbetare är, såsom du sade, ingen
annan än Pesten, som nu härjar jorden. Människorna,
sade du även, testamentera sin egendom
till kyrkor och kloster. Väl, byggnaden reser sig
således sten för sten. Den mycket haver, honom
skall mer varda givet. Guldets onda elementarande
kristnas icke, förrän han bundits i kyrkans
band; då varder han ängel, som ur ymnighetshornet
välsignar jorden. Allt, allt, vad jordisk
rikedom heter, skall, penning för penning, samlas
i kyrkans sköte; och då allt, allt är samlat där,
var är då de jordiska furstarnes makt? var den
rike, som förtrycker den fattige? var den
nödlidande, som förgäves ropar på bröd? var en andlig
förmåga, som ej skall utvecklas i Guds tjänst?
var en gnista snille, som ej skall framletas ur
askan och upplivas till ett stort ljus? var en enda
barnasjäl, som ej med alla sina slumrande
förmögenheter skall utbildas till en fullkomlig
människosjäl? Då kyrkan äger allt, så är också allt
gemensamt, hela mänskligheten ett brödraskap,
förenat i kärleksmåltider kring Kristi bord; då är
ingen rik, men heller ingen fattig; då är det
tusenåriga riket kommet. Ja, må det komma! Amen!
Erland, det är detta mål, till vilket ett förbund,
utbrett över hela kristenheten, strävar. Förbundets
huvud är vår fader i Rom, och jag är en av dess
ringaste medlemmar med föga kraft, men med god
vilja och gott hopp...
Ovädret fortfor. Det var nu mörkt, och patern
tände en lampa. Hennes matta ljus kunde
ej dölja de vita blixtar, som alltemellanåt fladdrade
över fönstrets svarta grund och göto sitt sken
på riddarens och munkens bleka anleten.
-- Följ mig till kapellet ... Guds röst höres i
stormen ... låt oss bedja! sade patern och steg
upp. Erland följde honom.
Munkarne kallades till kapellet. Vaxljusen i
grenstakarne tändes. Samlade kring altaret och
knäböjda vid detta uppstämde munkarne en sång,
i vars toner dallrade känslor, för vilka intet hjärta
år alldeles främmande: människans rädsla för
naturens övermakt och vrede, för hennes dunkla
alstringskraft och omotståndliga förstörelselusta,
men även människans förtröstan till ett barmhärtigt
väsen, vars kärlek är närvarande även i
ödeläggelsen.
Med munkarnes sång förenade sig ljuden från
klockornas helgade malm. Men högre och
kraftigare än de dånade åskan, brusade stormen.
När bönen var ändad, återvände patern och
riddaren till bokrummet. Klockorna klämtade
ännu; de skulle ringa, så länge stormen fortfor,
och mana det kringboende folket till bön.
Riddaren ville nu återvända hem och ämnade
gå till sin häst, som överlämnats i brodern
Johannes" vård. Men i samma stund inträdde
denne och anmälde, att en gosse av främmande
och ovanligt utseende ville tala vid priorn.
-- Varifrån kommer han i detta oväder?
sporde priorn förundrad.
-- Jag vet icke.
Priorn och även riddaren tänkte ögonblickligt
på den syn, som troddes båda pesten.
Gossen infördes i bokrummet och åsågs med
undran av patern och riddaren. Han var liten,
späd, omkring nio år gammal. Regnvatten droppade
ur hans långa mörka lockar, men en kappa,
som han avlagt där ute i valvgången, hade skyddat
hans bruna dräkt mot väta. Hans anletsdrag voro
sköna men buro en sådan prägel, att man knappt
trodde sig se ett barn; ty det låg så djupt allvar
på hans panna, så mörk erfarenhet och hemlighetsfull
glans i hans ögon, så mycket tyst och
tåligt lidande på hans bleka kinder, i linjerna kring
hans lilla mun och i den fina åderteckningen på
hans stora ögonlock, att det bildade icke en
naturlig utan en övernaturlig samklang med hans
barnsliga ansikte. Hans dräkt var, som nämnt är,
brun och i tyget grov men likväl så skuren, som
om den förfärdigats av en moder, stolt över sitt
barns skönhet.
Var det pestgossen? Nej, han bar icke den
hemska räfsan... Nej, han var ej en skenbild
utan en liten varelse med människoblod i ådrorna.
-- Vem är du? frågade patern och lyste med
lampan på främlingen.
-- Jag heter Sorgbarn.
-- Har du vandrat långt i detta förfärliga
oväder, stackars barn?
-- Ja.
-- Varifrån kommer du?
-- Fjärran från.
-- Sorgbarn! Ett ovanligt namn! Dock känt
i den heliga skrift. Är du ensam?
-- Ja.
-- Är du kristen? frågade riddar Erland
hastigt.
Gossen jakade åter.
-- Kan du uttala Guds och Kristi namn?
frågade priorn till yttermera visso.
-- Gud och Kristus, upprepade gossen, i det
han böjde huvudet och gjorde korstecknet.
-- Nåväl, fortfor priorn lugnad, säg mig nu,
vad ditt ärende är, och giv mig även närmare
besked än hitintills om skälet till din vandring, huru
du kommit hit, och vem din fader och vem din
moder är. Därefter skall du föras till
klosterköket för att äta dig mätt, och sedan det skett,
skall du få en säng att vila i, ty trött och hungrig
måtte du vara.
Medan priorn talade så, sken en blixt in i
rummet och rullade åskan så häftigt över deras
huvuden, att patern och riddaren korsade sig och
sade: --
med ögonen fästa på golvet.
-- Kom fram, sade riddaren till gossen, och
låt mig närmare se på dig!
Sorgbarn gick fram och såg riddaren i ögonen.
Riddar Erland lade sin hand på hans huvud
och suckade djupt -- han visste ej varför. Han
kunde ej skilja sin blick från gossens drag; de
påminde honom om något förflutet. Och under
det han så betraktade den lille vandrarens
ansikte, började åter skuggan, som dvaldes i hans
själs djup, att sucka, röra sig och söka tränga
upp i själens ljusare, av minnets klarhet lysta
ängder. Då grep riddaren med omedveten häftighet
om den lilles arm och tvekade, om han
skulle trycka honom till sitt bröst eller slunga
honom bort med sin arms hela kraft. Men gossen
gav riddaren en blick, som om han ville säga:
Släpp min arm! Du gör mig illa.
De upplysningar patern äskade vann han endast
genom många upprepade frågor. Se här vad
han fick veta:
Sorgbarn hade vandrat långt, genom stora
skogar, genom många städer och farit över vida
vatten. Vad dessa skogar, städer och vatten hette,
det visste han ej, ty han var icke vetgirig på
namn, och de namn han hört hade han glömt.
På sin vandring var han icke ensam; han hade
haft följeslagar. Men vilka, därom gav han föga
besked. Då patern närmare frågade om detta, teg
han, likasom han ej förstått frågan, och då patern
upprepade den, teg han åter.
Om ändamålet med sin vandring berättade
Sorgbarn följande, som icke litet förvånade både
patern och riddaren:
-- Det är vordet uppenbarat för min moder,
att ett kloster skulle finnas i denna nejd, vilket
en gång i förflutna år plundrades av hedningar.
Det är likaledes uppenbarat för min moder, att
de rövade skatterna skulle återfinnas genom mig,
om hon med mig ville företaga en vallfärd till det
avlägsna klostret, och om en riddare, som är herre
över trakten däromkring, ville taga mig till sin
ende livtjänare, och jag ville tjäna honom i hundra
dagar och sova på mattan vid hans dörr. Då
sade min moder, att det vore ett Gud behagligt
verk att uträtta detta; min moder sade ock, att
hon var mycket olycklig, och att Gud kanske
skulle återgiva henne lycka, om denna
uppenbarelse fullbordades. Hon sade även, att vi borde
göra detta för min faders själs skull, ty min fader
hade syndat mycket, i det han brutit ett heligt
löfte. Därjämte var min moder glad, att hon fått
denna uppenbarelse; hon dröjde icke att giva sig
på väg och tog mig med sig. Jag hade även en
annan ledsagare, men nu är jag ensam. Är detta
det kloster, till vilket jag är sänd? Har detta
kloster hemsökts av hedningar? Bor här bredvid
någon riddare, som heter Erland, ty så skall vara
hans namn.
-- Den Gud, som hägnat dig på din långa
väg, späde pilgrim, har ock lett dina steg rätt,
sade patern och betraktade Sorgbarn med vördnad.
Ja, detta kloster plundrades för tio år sedan av
hedningar, och den riddare du söker sitter här.
Denne man är riddar Erland Bengtsson Månesköld.
Det synes, som om Gud med detta ville
göra ett underverk i våra tider. Utgången skall
visa det. Dock -- icke sällan hör man omtalas
lika underbara syner och uppenbarelser.
Undfick din moder sin uppenbarelse i vaket eller
drömmande tillstånd, du unge Sorgbarn?
Men Sorgbarn svarade ej på denna fråga, ty
hela hans akt var fäst på riddaren. Gossen
skakade huvudet och sade till sig själv:
-- Nej, sådan är han icke. Min moder sade,
att han är ung, vacker och skägglös.
Vad vilja dina ögon? frågade riddaren,
som suttit tyst med pannan lutad i handen. Hans
röst var sträng, då han gjorde frågan.
-- Är du riddar Erland! frågade Sorgbarn.
-- Ja... och du, landstrykare, vem är din
fader och vem din moder? Du har sagt mycket
men icke detta. Ditt tal har varit långt och
slingrande som en ål. Det har runnit bort utan att
lämna spår. Vem är du själv? Av allt, vad du
sagt, vet jag ingenting.
Nu började pater Henrik i väl valda ordalag
föreställa riddaren, att detta ej var rätta sättet att
bemöta en pilgrim, ung och värnlös som denne
och kommen i så underbart ärende. Icke allena
för pilgrimens egen skull, ej blott för hans faders
och moders, ej heller endast för klostrets, utan
förnämligast för att se, om ej Gud med detta ville
bevisa ett underverk, vore det riddar Erlands
skyldighet att emottaga pilgrimen i sitt hus och låta
honom sova på sin matta. Vore villfarelse eller
svek med i spelet, skulle väl detta snart röjas,
om icke förr, så efter de hundra dagarnes förlopp.
Patern tillade, att Sorgbarn skulle denna natt
vila i klostret, men att om riddaren för den
bestämda tiden ville taga honom till tjänare, skulle
det fromma verk, som barnet med denna tjänst
uträttade, följande morgon invigas med en
högtidlig mässa i klostrets kapell, vilken riddaren
och fru Helena inbjödos att övervara.
-- Nåväl, svarade riddaren, det må så bliva.
Och han fortfor viskande: -- Om jag ej hört denne
gosse uttala Guds och Kristi namn, skulle jag tro
honom vara en ond ande, ett hemskt spökelse,
ett bländverk från avgrunden. Se hans ögon
Äro de ett barns ögon? Talar ej olyckan ur deras
mörka djup? Jag säger er, fromme fader, bestänk
detta barn i morgon rikligen med vigvatten!
-- För mig är hans ansikte intagande, och ej
heller ser jag något ont i hans ögon, svarade
priorn.
-- Jag tänker på pestgossen, mumlade riddaren.
Måtte den här icke föra olyckan i mitt hus!
-- Vilken tanke!
Riddaren bläddrade mekaniskt i handskriften,
som låg framför honom, sänkte huvudet i båda
sina händer men lyfte det igen och såg med en
blick av överraskning och nästan rädd
misstänksamhet mot dörren, ty han hörde något därifrån:
en halvt viskande, halvt sjungande barnröst,
ledsagad av toner med en skär, spröd, eterisk klang.
-- Vad är detta? Är det han? Vågar han
sjunga i vår närvaro? Och då åskan går!
Miskunda dig, Gud! Vilken blixt!
Riddaren ville stiga upp. Hans ögon voro
hotfullt riktade på gossen; men patern lade
hejdande sin hand på hans arm. Även patern var
förvånad, när han hörde Sorgbarn sjunga och såg
honom knäböjd knäppa med fingrarne på
glasbitar, som han framtagit ur sina kläder och lagt
på golvet. Väl är det sant, att barn pläga hastigt
byta allvar i lek och lek i allvar, men att göra
det nu och under sådana förhållanden var dock
högligen överraskande. Riddaren vände sitt
ansikte mot patern och sade:
-- Min gamle lärare, jag blygs, när jag säger
det, och jag förstår det icke själv, men detta barn,
om det är ett barn, förvirrar mig, skrämmer mig,
uppjagar stygga minnen och inbillningar. Du hör
ju, att han sjunger! Tro mig, det är en trollsång.
Vet du vad? Jag hörde i min gossetid en
landstrykare, den gången en gubbe, sjunga en
trollsång, en som gjorde mig halvgalen av lust att
rusa in i mannaskaror och slå och döda och dödas.
Han sjöng om Satan, som han kallade Oden, i
spetsen för svear och göter, våra olyckliga
hednafäder, eggande dem till kamp, förmodligen mot
kristendomens stridsmän. Han sjöng om pilforsar,
störtande ned i spjutskogar, om ett vapenhav,
vältrande skriande böljor, piskade av valkyriestormen
och skimrande i svärdens ljungeldslågor.
Jag såg, ja, jag såg Satan på den åttafotade
helveteshästen. Gråa moln och blåa himmelsflikar
fladdrade från hans axlar. Jag hörde hans rop
mitt genom stridslurar, dånande som domsbasuner.
Minnet skär mig genom märg och ben. Jag var
förtrollad, förhäxad, utom mig. De kringstrykande
sångarne äro ett farligt folk. Väl, att de nu i
det närmaste försvunnit. Den här pojken är av
deras yngel. Tysta honom!
Sorgbarns sång var vemodig och omfattade
endast några toner, som bildade en enformig,
ödslig och främmande melodi. Om riddaren och
patern velat lyssna till Sorgbarns sång, skulle de
på en mellanstund, då åskan var tyst, kunnat höra
följande ord, ledsagade av glasbitarnes klang,
regnets sorl där ute och klockornas dån från tornet:
Solen går ned, och molnen vandra med vefullt sinne
hän över skummande sjö, över susande skogars mörker,
tranan skriar på ödsligt skär,
falken dväljes i klyftans skygd;
trött att jaga han gömt sin näbb
vingens av skurar tyngda dun.
Solen gick ned, det svartnar så djupt under gran och fura,
regnet sorlar och ränniln suckar i bergets mossa,
molnet löser sin sorg i gråt,
sonen vilar på moderns sköt,
molnets son och hans sorgsna moder
längta och svinna i tårar hän.
Dessa ord sjöng Sorgbarn, men innan han
slutat sin sång, steg riddaren upp, gick fram till
honom och trampade glasbitarne i smulor.
-- Hör du icke åskan? sade han och fattade
gossen häftigt i armen. Vill du gäcka Guds röst
i stormen? Var har du lärt seder? Höves det
ej den fromme att korsa sig och böja sitt huvud
för blixten? Är du en hedning?
Sorgbarn såg på sitt smulade klangverk och
sedan på riddaren.
-- Får jag tjäna dig i hundra dagar eller icke?
frågade han, likasom han ej förstått riddarens
vrede.
Denne släppte hans arm och kunde knappt
uthärda hans blick men svarade:
-- Du må komma, ty det lyster mig se, vem
du är. Men dessa hundra dagar skola icke varda
dina sötebrödsdagar, var viss därom! Du skall
få sova på min matta men också vara min hund
och lönas med sparkar. Och återfinnas icke de
plundrade klosterskatterna genom dig, såsom du
föregiver, att det är uppenbarat din moder, då
har du än värre att vänta.
Sorgbarn tycktes icke frukta utan glädja sig
åt löftet, ty det skimrade likasom fröjd i hans
mörka ögon.
Riddaren önskade nu god natt åt priorn, som
i hjärtat var ledsen över hans hårdhet mot den
lille pilgrimen. Men pater Henrik sökte gottgöra
detta med att visa gossen dess större godhet; när
riddaren gått, förde priorn Sorgbarn icke till
klosterköket utan till munkarnes bord i
refektorium, satte honom vid måltiden mellan sig och
den äldste klosterbrodern och talade med munkarne
om hans vallfärd och märkvärdiga ärende.
Sedan bröderna hört detta, visade de Sorgbarn
större vördnad, än äldre män vilja tillmäta
gossar.
Efter måltiden bäddades åt Sorgbarn en säng
i bokrummet, där han överlämnades åt ensamheten,
sedan priorn önskat honom god natt, välsignat
honom och återvänt till sin cell.
*
Riddaren och pilgrimen.
Tidigt följande morgon hölls i klosterkapellet
den mässa, med vilken pater Henrik beslutit
inviga Sorgbarns fromma värv hos riddar Erland.
Den förflutna nattens åska hade rensat luften.
Morgonen var dejlig. Vid Erlands arm vandrade
fru Helena till klostret, följd av alla slottets
tjänare och tjänarinnor. Riddaren hade för sin
husfru omtalat sitt möte med Sorgbarn, dennes ärende
och sitt löfte att emottaga honom. Mot detta löfte
hade fru Helena så mycket mindre att invända,
som det gällde en from gärning, genom vilken
måhända Guds kraft på ett underbart sätt skulle
uppenbaras. Hon var tvärtom brinnande i hågen
att se den unge pilgrimen och gladdes högligen
över att just hennes hus var det, vari uppenbarelsen
ålagt honom botgöra och tjäna. Och när fru
Helena inträdde i kapellet och munkarnes
högtidliga sång tonade henne till mötes och hon bland
deras böjda skepnader upptäckte gossen, iförd en
snövit skrud och skönare än någon av de keruber,
med vilka en konstnär smyckat Gudshusets väggar,
då knäföll hon och med henne riddaren och allt
folket och förenade sin bön om det fromma
verkets framgång med den ambrosianska hymn, som
högtidlig, fastän sjungen av darrande stämmor,
fyllde valvet:
Rökelsekaren svängdes och slöjade koret med
ljusa skyar; pilgrimen knäböjde på altarrunden och
emottog välsignelsen. Sedan detta skett, fattade
priorn hans hand och förde honom fram till
riddaren. Fru Helena emottog honom med vänliga
ord; riddaren sade intet men såg noga till, att
Sorgbarn, likasom alla de andra, fick sin andel
från vigvattenskvasten, då de lämnade kapellet.
Sedan Sorgbarn åter ifört sig sina vanliga kläder,
följde han, ett mål för allas nyfikna blickar, sitt
nya husbondfolk till slottet.
På vägen dit timade, att en raggig hund med
långsamma steg, likasom stela av ålder, kom
gående ur skogen, sällade sig till Sorgbarn och
slickade hans hand. Därefter vädrade han på
riddaren, uppgav ett tjut och ville hoppa upp mot
hans bröst. Riddaren sparkade hunden tillbaka,
men då han åsåg djuret närmare, utropade han
och stannade:
-- Min gamle Käck! att du ännu lever! Varifrån
kommer du?
Riddar Erland smekte hunden och kunde inom
sig ej nog undra över detta oväntade återseende,
ty Käck hade för tio år sedan försvunnit, och
riddaren trodde, att det främmande folket hade
stulit honom, eller att han var uppäten av
vargarne.
Dock gladde sig riddaren icke över återseendet,
utan snarare fyllde det honom i denna
stund med skumma tankar, mörklagda aningar,
och förband sig med minnen, från vilka han helst
ville vara fri. Men Käck gick troget i riddarens
spår till slottet, välkomnades där av de äldre bland
husfolket, för vilka hans återkomst gav skäl till
mycket tal, och intog, i trots av det yngre
hundsläktets förargelse, sitt gamla bo på
borggården.
Nu följer att omtala, huru Sorgbarn tillbragte
sina dagar på Ekö slott.
Riddar Erland fogade sig med motvilja i de
anordningar, som Sorgbarns värv krävde. Fru
Helena utsåg åt sin man ett tomrum till
sängkammare, och hon uppmanade honom vänligt men
enträget att endast av Sorgbarn låta betjäna sig,
huru illa det än måtte ske; ty så var ju
uppenbarelsens föreskrift. Samvetsgrant iakttogs
därför, att endast Sorgbarn fick brädda hans bägare
och uträtta hans bud. Men ingalunda tycktes det
smaka riddaren att emottaga sin bägare ur den
lille botgörarens hand; ja de bägge första dagarne
rörde hans läppar icke pokalens rand. Mörka
blickar, tunga ord vordo gossen ymnigt till del;
stundom hände ock, att riddaren lyfte sin hand
för att slå honom; men då stod Sorgbarn, som
vanligt, stilla, tyst, med fällda ögonlock ... och
riddaren tyglade sin vrede. Minst tålde riddaren
hans ögon; detta visste Sorgbarn och såg honom
därför sällan i ansiktet. För att undvika sin
påtvungne tjänare vistades riddaren mer än vanligt
i skog och mark; han jagade, fiskade, besökte
underhavande och tillsåg deras arbeten på åker
och äng. Då hade Sorgbarn sina lediga stunder,
och dem nyttjade han till att vandra i skogen,
varunder Käck vanligen följde honom, eller att
sitta ensam i en öde tornkammare, där ett
sönderblåst fönster gav honom ämne till ett nytt
tonverktyg; vid det sjöng han då sina vemodiga och
besynnerliga visor, diktade av någon inom honom.
Sorgbarn fick vid dessa tillfällen vara ostörd, ty
man trodde, att han i sin ensamhet väntade på
uppenbarelsen, var han nämligen skulle finna de
rövade klosterskatterna. Men om natten vilade
Sorgbarn på mattan innanför riddar Erlands dörr,
och denne åhörde otåligt under sömnlösa timmar
suckarna, som pressades ur gossens barm.
Om aftnarne, då riddaren satt i salen hos
sin fru, var Sorgbarns plats i ett avlägset hörn.
Fru Helena talade ofta till gossen vänliga ord;
men hans ansikte lyste aldrig av glädje. Dock
förstod han hennes välvilja; det märkte hon i
hans ögon. Men när riddaren, som ofta hände,
tog sin son, den lille Erland, i famn, lät honom
rida på sitt knä eller smekte och kysste honom,
då kvävde Sorgbarn snyftningar men lät tårar
rinna, ty tårar höras icke, och mörkt var hörnet,
där Sorgbarn satt.
Så kom den tionde dagen av Sorgbarns vistelse
på Ekö. Riddaren hade rott ut på sjön att
fiska; Sorgbarn gick till skogen. När riddaren
återvänt från fisket och satte sig till
middagsbordet, var Sorgbarn icke tillstädes. Hans plats
var annars bakom riddarens stol, ty han betjänte
sin herre även vid måltiderna.
-- En påpasslig tjänare och en ivrig botgörare,
denne Sorgbarn! sade riddaren. Ve hans
arme faders själ, om ej andra överloppsgärningar
än denne sons kunna lösa henne ur skärselden!
Men riddaren hade knappt uttalat dessa ord,
förrän Sorgbarn inträdde.
-- Kom hit, ropade riddaren, vars vrede var
väckt, det är svårt att säga av vilken orsak. Är
du min tjänare, så må du ock passa på din tjänst,
du lilla spökelse!
Och därmed slog riddaren Sorgbarn så häftigt
i ansiktet, att han föll till golvet.
Fru Helena gav sin hårde man en förebrående
blick för denna grymhet; men Sorgbarn steg upp,
avtorkade en fuktig glans ur ögonen och upptog
ur sin livrock ett skinande smycke, som han med
blossande kinder räckte riddaren.
Det var Mariabildens gyllene krona, för tio
år sedan rövad ur klostret av det främmande
folket. Riddaren igenkände henne och häpnade;
fru Helena fattade kronan och utbrast i ett
glädjerop. Den lille Erland, som satt bredvid sin fader,
sträckte armarne efter henne, ty hennes glans
fägnade hans ögon.
-- Var har du funnit kronan? frågade riddaren.
-- I skogen, svarade Sorgbarn.
-- Har du funnit allt?
-- Nej, men om tio dagar skall jag finna mer,
och om hundra dagar har jag funnit allt; så
talade min moder.
Riddaren teg och fortsatte sin måltid. Men
fru Helena fattade Sorgbarns arm, lade sin kind
till hans och sade halvhögt:
-- Du lille pilgrim, förlåt herr Erland! Han
vill dig icke illa, men han är häftig till lynnet.
Vid dessa ord brast Sorgbarn i gråt. Även
den lille Erland började gråta. Barnens känsloliv
är sällskapligt. Och han tyckte om Sorgbarn,
ty Sorgbarn lekte stundom med honom och visade
stort tålamod med hans nycker.
Då steg riddaren upp, slängde stolen utåt golvet,
lämnade salen och gick till sin tornkammare.
Sorgbarn gick efter, ty hans tjänst bjöd detta.
Men han fann dörren till tornkammaren låst;
riddaren ville vara ensam. Då satte sig Sorgbarn
vid dörren och väntade i långa timmar. Men
först mot kvällen trädde riddaren ut. Han gick
då till salen, talade föga med fru Helena, åt sin
aftonmåltid och vände, följd av Sorgbarn (ty
tjänsten bjöd ju honom detta), åter till sin
sängkammare.
Dagern föll sparsamt in genom det trånga och
dunkla fönstret. Riddaren synade ett gammalt
svärd och teg. Det var så tyst, att sandens
rinnande i timglaset förnams som en sakta röst,
viskande om tröst och död.
-- Fyll min bägare! bjöd äntligen riddar Erland.
Sorgbarn hällde litet aftonvin i pokalen och
räckte den med darrande hand, med sänkta ögon,
åt sin herre.
-- Det smakade gott, sade riddaren och satte
bägaren på bordet.
Erland gick till vila. Sorgbarn lade sig på
sin matta. Då märkte han, att hans läger var
mjukare än vanligt, och fann ett täcke dolt under
mattan. Undrande på vem som gjort detta, ty
ingen annan än riddaren och han själv hade ju
varit i kammaren, släpade han undan täcket, ty
hans värv krävde det vanliga hårda lägret.
Det såg riddar Erland men sade intet.
En stund förflöt, och endast sanduret hördes
i tornkammaren. Då sade riddar Erland:
-- Sorgbarn, jämka min huvudkudde.
Sorgbarn steg upp, uträttade befallningen och
återvände till sin matta.
-- Nu vilar jag gott, sade riddaren.
En halv timme förflöt. Sorgbarn trodde nu,
att riddaren sov, och lät därför en suck frigöras
ur sitt hjärta, viss, att den icke skulle uppfångas
av sovande öron. Men han spratt till vid
riddarens röst, som en stund därefter frågade:
-- Sorgbarn, sover du?
-- Nej.
Det var åter tyst. En timme förflöt. Det
outtröttliga sanduret viskade, som alltid, om tröst
och död. Sorgbarn lyssnade till viskningen och
tyckte sig förstå henne. Då hördes åter riddarens
röst:
-- Sorgbarn, sover du?
Denna fråga ljöd så mild, att det ljöd en
efterklang därav i Sorgbarns själ.
-- Nej, svarade han och bet i sitt täcke för
att kväva en suck.
-- Sorgbarn, varför sover du icke? Barn pläga
ju sova om natten! Är du ledsen, Sorgbarn? Ja,
jag har varit hård emot dig, jag har misshandlat
dig. Arme lille pilgrim, ensam i världen men
älskad av Gud! Vill du förlåta mig?
Sorgbarn svarade med snyftningar.
-- Sov nu! Sov gott, stackars barn! sade riddaren.
*
Grottan.
Icke litet fägnade det fru Helena att se det
hastiga skifte, som timat i riddar Erlands sinnelag
mot Sorgbarn. Tålamod och mildhet segra över
vrede, tänkte fru Helena; dessutom hade det väl
medverkat något till riddarens blidare uppförande,
att Sorgbarn funnit den gyllene kronan, och
uppenbarelsen således var sannfärdig. Så trodde
åtminstone fru Helena.
Ja, riddar Erland visade alltifrån elvte dagen
av den lille pilgrimens vistelse i slottet vänlighet
emot honom. Detta verkade även på Sorgbarn,
så att hans väsen var mer fritt och sig själv likt.
I riddarens närvaro spelade han på sina glasbitar
och sjöng, obekymrad om någon hörde honom
eller ej. Han kände nu ingen bitterhet eller vad
det kunde vara, som utpressat hans tysta tårar,
då riddaren smekte sin son. Han såg herr Erland
fritt i ögonen och smålog, när han framräckte
bägaren. Men skogen besökte han dagligen på de
timmar, när ej riddaren krävde hans
tjänst, och Käck följde honom nästan alltid.
På tolvte dagen hände, att pater Henrik gick
till slottet, dels för att se den lille pilgrimen, som
han höll kär och betraktade med större vördnad,
alltsedan den underbart återfunna kronan ånyo
prydde den heliga jungfruns bild i klostret, dels
ock för att meddela riddaren innehållet av ett
brev, som anlänt från ett kloster uppemot norska
gränsen.
Men då patern kom till slottet, fick han veta,
att Sorgbarn länge varit i skogen. Däremot var
riddar Erland nyss hemkommen, och pater Henrik
gick då till honom.
Paterns anlete, annars på en gång lugnt och
livligt i uttrycket, bar tydligt vittnesbörd om en
tung och orolig sinnesstämning. De båda männen
träffades i tornkammaren.
-- En sorglig nyhet, sade patern, lade brevet
på bordet och satte sig tungt i en länstol. Detta
pergament är mig tillsänt från min broder
Benediktus, prior i Gudtorps kloster, som ligger vid
gränsen av Norge.
-- Än sedan? frågade riddaren.
-- Du spådde sant ... jag fruktade det ... Läs!
Han nalkas oss med stora steg, Guds vredes dag,
sprider sig hastigt. Miskunda dig, Gud! Vem
undrar, om det starkaste hjärta nu vill bäva!
Riddar Erlands bleka kinder vordo blekare.
Han fattade pergamentet, och hans blick föll på
följande rader:
»Den hemske mandråparen lär kommit till
norska staden Bergen med ett redlöst angliskt
skepp, vars besättning var död, då skeppet drev
in på redden. Han skonar varken hög eller låg,
klerk eller lekman, rik eller fattig. I Nidaros är
ärkebiskop Arne med hela domkapitlet slagen av
honom. Han har vandrat från dal till dal och
bortsopat allt levande, icke allena människor utan
husdjuren, vilddjuren, ja fåglarne under himmelen.
Nu är han här.
flagellum, Domine Deus! Mitt kloster är
utdött. Jag är ensam kvar. Mina bröders lik
ruttna utanför klosterporten; jag har ej kunnat
jorda dem. Jag ser genom mitt fönster de ännu
levande bland folket draga i procession kring
kyrkan, åkallande Guds barmhärtighet. Medan tåget
skrider, glesna dess leder, och hopen av döende
och döda, som ligga däromkring, ökas. Själv ser
jag stundligen på min lekamen, väntande att där
skåda de svarta märken, som äro sjukdomens och
dödens förebud. Jag vet, att jag skall dö. Gud
vare min själ nådig! En man, som inbillar sig,
att han skall få leva, om han lämnar dödens nejd,
skall fortbära detta brev. Jag tvivlar, att det skall
komma i din hand.
-- Gud vare oss nådig! sade riddaren med
djup röst. Detta brev är redan gammalt.
Måhända är oss den store mandråparen helt nära.
Svårt är att hava hustru och barn i sådana tider.
-- Bäst är att ingenting jordiskt älska, sade
patern, då förskräcker icke dödens port.
-- Jag har sett pesten helt nära, fortfor
riddaren. Jag har i de sydländska städerna vandrat
bland likhögar, burit sjuka på min rygg, känt deras
andedräkt blandas med min, och dock lever jag än.
-- Vårt öde står i Guds hand ... Med denna
tanke lyfte patern den fasa, varmed olycksbudet
först slagit honom, från sin själ och andades åter
fritt.
-- Ja, ni har rätt: vårt öde står i Guds hand.
Fromme fader, vore Sorgbarn, min munskänk, här,
skulle vi lätta våra hjärtan med en bägare gott
vin. Dock, han infinner sig snart, ty han sköter
sin tjänst noggrant.
Och riddaren skådade ut genom fönstret, ty
hans hjärta, som grymt kämpat mot sin egen
känsla, hade nu utan motstånd övergivit sig åt en
sådan tillgivenhet för Sorgbarn, att det längtade
efter honom var stund han var borta. Denna
känsla var hemlighetsfull och oförklarlig. Visst
voro Sorgbarns ögon speglar för Sorgbarns egen
själ, men likväl förekom det riddaren, som om ur
djupet av dessa ögon blickade två andra, i vilka
han först med bävan, sedan med lugn igenkände
en likhet med Singoallas ... »först med bävan»,
ty minnet av Singoalla var för honom ett
hedniskt minne, genom giftdryckens lekamliga och
vidskepliga sagors andliga verkningar förenat med
bilder av helgerån, svek, mord och trolldom; ty
minnet av Singoalla var även förenat med
hågkomsten av en ed, visserligen hednisk, men dock
en ed, som riddaren brutit, och med minnet av
en vedergällning, som denna ed skulle draga över
hans huvud ... »sedan med lugn», ty genom den
lille pilgrimen likasom kristnades detta minne, och
riddaren tyckte sig känna, att han med godhet
mot Sorgbarn kunde försona, vad han ofrivilligt
brutit mot Singoalla.
Men vi lämne riddaren och följe Sorgbarns
väg i skogen! Så fort, att hans bleka kinder
färgades av rodnad, hade Sorgbarn ilat bland
granarna längs insjöns strand, till dess han kom till
en sammangyttrad hop av branta klippor, väldiga
delar av ett berg, som urtidens krafter
söndersprängt, och vars stycken nu på villsamt sätt stodo
lutande mot eller vältrade på varandra.
Sorgbarn inträngde i irrgångarne bland dessa
klippor, klättrade än upp än ned och stod
äntligen i en grotta, dit endast matt dager letade sig
väg mellan hällar, slängda som tak över lutande
granitblock. Käck hade följt gossen på hans bland
ris och snår knappt skönjbara stig.
Grottan var bebodd. En mossbädd, klädd
med skinn av skogens djur, följde de
oregelbundna väggarna. En flat sten gjorde tjänst som
bord i hålans mitt. På golvet lågo en båge, en
bunt pilar och ett svärd, och där bredvid svedda
grenar på en hög av kol och aska.
Två skepnader sutto i skymningen där inne,
när Sorgbarn kom med Käck. Den ena var en
man, mager, svartbrun och skumt blickande ur
ihåliga ögon. Den andra var en kvinna, mörk
och mager likasom mannen. Båda tego och
stirrade framför sig. Onämneligt lidande suckade i
varje drag av denna kvinnas anlete; trånande
smärta hade tecknat linjerna av hennes gestalt.
Men skönhet låg ännu, ett blekt, händöende
skimmer, över denna bild av sorgen: en vemodig
skönhet, påminnande om sin egen stundande förintelse.
-- Sorgbarn är här, sade mannen, ty kvinnan
hade icke hört ljuden av gossens steg, icke ens
märkt, att Käck lagt sig på mossbädden bredvid
henne, där han gäspade och sträckte sig alldeles
hemmavant.
Kvinnan spratt till och såg upp. Sorgbarn
hade lagt sina armar kring hennes hals, kysste
henne på mun, ögon och panna, tryckte sin kind
mot hennes och sade:
-- Goda moder, jag bär ett glatt budskap till
din själ.
Singoalla -- ty denna kvinna var Singoalla --
svarade då med livat anlete:
-- Ett glatt budskap? Vill du giva mig en
solstråle, du son av en grym fader? Sorgens
barn, älskade, älskade, giv mig honom, men låt
honom ej försvinna!
Singoalla fattade Sorgbarns hand och förde
den över sin panna.
-- Min fader hatar mig icke längre, sade
Sorgbarn. -- Det var detta budskap han ville
framföra.
-- Assim, ropade Singoalla till den mörke
mannen, hör du? Erland hatar icke längre sin
och Singoallas son!
-- Jag hör, svarade mannen dovt. Kraften kan
då verka. Låt den verka snart!
-- Han hatar dig icke längre, upprepade
Singoalla med gränslös förtjusning. Har han
kallat dig son, anar han, att du är hans son? Säger
han icke stundom, att du liknar Singoalla? Har
han aldrig nämnt mitt namn till dig? Visst har
han det!
-- Nej.
Singoalla förde handen till pannan.
-- Nej, sade hon saktare, jag borde veta det ...
Sorgbarn, är fru Helena mycket skön?
Smeker riddaren ofta sin maka? Älskar han henne
mycket?
-- Ja, svarade Sorgbarn, och Singoalla vände
bort sitt ansikte och dolde det mot den kalla
klippan.
-- Låt kraften verka! hördes Assims röst.
-- Var icke ledsen, moder, bad Sorgbarn och
förnyade sina smekningar, till dess Singoalla åter
vände sitt ansikte till honom.
-- Väl, utbrast Singoalla och steg upp.
Kraften skall verka. Sorgbarn, du skall föra din fader
till mig.
-- Om Gud giver mig styrka.
-- Du har henne, svarade modern, du har
denna styrka, som Alako skänker sina utvalda.
Du kan uträtta stora ting med den kraften. Du
är son av söderns glöd och nordens köld. Du är
son av trohet och svek, av hedning och kristen,
av det ljusa och det mörka, av den första kärleken
och den första ungdomsstyrkan. Stackars
Sorgbarn! Varför är du här? Se, du är en riddares
son, ett slott skulle vara din boning, sammet din
dräkt och guldsporrar klinga vid dina steg. Men
du är född till sorg, icke till glädje; din hands
linjer, din pannas välvning, ådrornas väv i dina
ögonlock bestämma dig till ve och suckande. Din
kind är blek, som blomman, då hon växer i mörker.
I sorg är du född till världen, en suckande
barm har du diat, din moders kyss var salt av
tårar. Sorgbarn, du skall föra din fader till mig;
han har svurit mig trohet på Alakos bild; han är
min; jag har rätt att utgjuta hans blod, att stänga
hans himmel, om hans och din gud är min gud.
Du skall föra honom till mig ännu denna natt,
Sorgbarn. Han skall dragas till doms för sitt
svek och sin grymhet. O, har han hjärta, skall
han gråta över dina bleka kinder och rysa över
din arma moders kval!
-- Jag skall föra min fader till dig, men
Assim får icke döda honom, sade Sorgbarn.
-- Som din moder bjuder, sade Assim torrt
och sparkade till svärdet, som låg på golvet. Jag
har lovat vara din moders slav, fast min trohet
är henne mindre dyrbar än din faders svek.
-- Tyst! ropade Sorgbarn till Assim. Är du
min moders slav, så må du tiga!
-- Jag är en furstes son och hennes slav.
-- Nu lämnar jag dig, moder. Riddaren väntar
mig. I natt återvänder jag med min fader.
-- Se där, sade Assim, på hallen ligga några
frön, som jag plockat vid fullmåne. Lägg dem i
riddarens bägare, då lyder han lättare din kraft.
Sorgbarn tvekade.
-- Tag dem, sade Singoalla. Assim samlar
även andra frön än giftiga.
Vid dessa ord nedslog Assim sina ögon. Sorgbarn
tog de frön han samlat.
-- Moder, sade Sorgbarn ängsligt, än ett ord!
Har du haft en uppenbarelse, var jag nästa gång
skall finna någon av de nedgrävda klosterklenoderna?
-- Jag har haft en ny uppenbarelse och skall
om åtta dagar visa dig stället, var du skall finna
nattvardskalken.
Singoalla kysste Sorgbarn. Gossen lockade
till sig Käck, som just höll på att somna, lämnade
rummet och ilade genom skogen till slottet.
Då han var gången, sade Singoalla till Assim:
-- Upp, tag spaden och nattvardsbägaren!
Gräv ned honom under den lösa trädroten, som
jag visade dig vid bäckens fall i insjön!
Sorgbarns själ får ej smittas av lögn.
Assim vältrade undan en sten, som dolde en
håla, vari de rövade klosterklenoderna voro
samlade. Han tog nattvardskalken, lät det andra ligga,
flyttade stenen åter över hålan, tog en spade och
gick.
Med dessa rövade skatter hade Assim
övergivit sitt folk, sedan han en tid varit dess
hövding efter Singoallas fader, som fallit i en strid
med folket på Jutlands sandkust. Under denna
tid hade Singoalla följt Assim, och det hette, att
de voro man och hustru; men de voro det icke,
ty Assims kärlek föraktades av Singoalla, och han
var hennes slav.
Men Sorgbarn trodde, att det var en uppenbarelse
från Gud, genom vilken den heliga kronan
återfunnits i skogen.
*
Den hemliga kraften.
Sorgbarn återkom till slottet, medan priorn
och riddaren ännu sutto i dystert samtal vid
bordet i tornkammaren. Sorgbarn fyllde deras
bägare, och priorn tömde sin med förtröstan, emedan
den räcktes honom av en from pilgrim.
Efter måltiden återvände priorn till klostret.
Varken han eller riddaren hade med fru Helena
eller husfolket talat om det hemska budskap, som
kommit från gränsen av Norge, ty de ville icke i
förtid skrämma någon.
Följd av Sorgbarn gick riddar Erland till
tornkammaren för att njuta nattens vila. Sorgbarns
hjärta skälvde, ty han hade i riddarens dryck
blandat Assims hemlighetsfulla frön; hans hjärta
skälvde, ty han skulle denna natt medels det, som
Assim och Singoalla kallat den hemliga kraften,
föra sin fader till sin moder. Denna kraft är i
våra dagar allmänt känd och likväl ännu en icke
avslöjad gåta. Vår tids
utrannsaka nervtrådarnes mikroskopiska förlängning,
veta lagarne för världsklotens rörelser i den
oändliga rymden och för vattendroppens i det hårfina
röret, hava dock ännu icke fullkomligt utrannsakat
denna krafts hemligheter.
Men innan Mesmer uppdagade henne, var hon
som tillvarande känd och använd av Indiens
braminer och av folket från Assaria. Men folket från
Assaria forskade icke; det använde kraften helt
enkelt och lät henne vara vad hon var och vad
hon är: en gåta.
Sorgbarn var i högt mått begåvad med den
hemliga kraften; det hade hans moder rönt. Då
hennes hjärta slets av kval och sömnen flydde
hennes läger, plägade Sorgbarn stryka över
hennes ansikte med sina händer, och sömnen kom,
och hjärtat vaggades till några timmars ro.
Nu sover riddaren: det höres av hans andedrag.
Sanduret viskar. Stjärnorna blicka in genom
tornfönstret. Sorgbarn stiger upp från sin
matta och smyger med ljudlösa steg till Erlands
säng. Den lilles hjärta är i våldsam rörelse. Hans
händer lyftas tvekande. De sväva som skuggor
över riddarens panna ned mot hans bröst.
Sanduret viskar alltjämt. Stjärnorna blicka genom
tornfönstret. Det är tyst; även riddarens andedrag
hava tystnat. Han vilar i sängen lik en död, och
stjärnljuset darrar på hans bleka panna. Som
skuggor sväva Sorgbarns händer över riddarens
ansikte; de sväva över hans ansikte som tysta
skuggor. Då reser sig riddaren upp. Sorgbarn
far tillbaka, uppgiver ett halvkvävt rop och kastar
sig på knä. Riddarens ögon äro lyckta.
-- Herr Erland, viskar Sorgbarn, jag ville dig
icke illa. Vredgas ej!
Riddaren svarade ej.
Då märkte Sorgbarn, att kraften verkat. Han
steg upp och sade lugnt:
-- Riddare, du skall lämna bädden och följa mig!
-- Vart vill du föra mig, Sorgbarn?
-- Du skall snart få veta det.
Riddaren klädde sig. Sorgbarn fattade hans hand.
De stego nedför torntrappan och kommo genom en
bakport till stranden, där riddarens fiskarbåtar
lågo. I den minsta av båtarne rodde honom
Sorgbarn över sundet med så tysta årtag, att
väktaren svårligen kunde höra det, fattade så hans
hand och förde honom in i skogen.
Den hemliga kraften verkade så, att riddarens
vilja, så stark och oböjlig hon annars var, fogade
sig efter gossens, ja, sammansmälte med denna
till en. Riddarens själ såg in i Sorgbarns, såsom
den trogne tjänaren ser i sin herres ögon vad han
vill, tänker och känner. Snart skulle den hemliga
kraften verka än djupare. Som i det växande
trädet årsringarne bilda sig kring kärnan och torka,
i den mån nya sådana lägga sig omkring de gamla,
så växa omkring det mänskliga väsendets kärna
årsringar av lidelser, känslor och tankar, som var
efter den andra fornas, medan nya lidelser,
känslor och tankar lägga sig utomkring de vissnade
och saftlösa. Men själens äldsta årsringar äro
dock de, som ligga närmast hennes kärna;
därför äro barndomens minnen så ljuva: de äro
närmast andens hjärta. Medan nu gossen förde
Erland mellan skogens stammar, trängde den
hemliga kraften allt djupare in i hans väsen, från
årsring till årsring; och allteftersom hon
inträngde, livades på nytt de vissnade och förgätna
lidelserna, svällde de åter av save ur minnets rot.
Erland vart densamme han var för tio år tillbaka,
då han plockade blommor vid bäckens rand med
den bruna flickan. Skuggan, som dvalts i hans
själs avgrund, steg upp i känslans ljusaste dager;
ungdomskärlekens känsla, den ljuvaste, den som
annars aldrig återvänder, ilade genom hans
varelse, och han tänkte, han kände Singoalla.
-- Sorgbarn, sade riddaren, då de hunnit ett
stycke in i skogen, låt oss sitta ned och vila.
Natten är så skön. Ser du stjärnan, som glänser
där uppe över ekens topp? Jag älskar dig som
en son, som om du vore min lille Erland; ja, jag
älskar dig mer, bleka barn, och jag ser i din själ,
att du älskar mig. Det är så skönt, så friskt i
natten. Vart för du mig, Sorgbarn? Jag följer
dig till världens ände.
-- Jag för dig till min moder.
-- Bor din moder i skogen?
-- Ja.
-- O, att du vore min son! Är du icke min son?
-- Jag är din son, svarade Sorgbarn, häpen,
rörd och förvirrad över dessa ljuva ord.
-- Vem är din moder? Är det Singoalla ...
Singoalla ... Singoalla?
Klangen i hans stämma vart mildare och
mildare.
-- Ja, min moder är Singoalla.
-- O Gud! sade riddaren, och tårar sipprade
ur hans halvslutna ögon, jag är så lycklig.
Älskade son, vi igenkände jag dig icke genast?
Du har varit främling i din faders hus, du har
lidit mycket av hans orättvisa vrede. Jag ser
dock i din själ, att du icke hatar mig; nej, du
älskar mig och är säll av mina ord. Kom,
Sorgbarn, jag vill gå till din moder.
De fortsatte vandringen. Sorgbarn ryste i
natten ... ryste av sällhet, ty så kan även ske,
då sällheten kommer, som en flod av solljus
inströmmar i ögon, som, förut blinda, brådöppnats
... ryste av en hemsk känsla, ty riddaren var så
blek, så förändrad, hans röst så andelik. Det
var som ett bländverk, som om en främmande
själ talat ur hans mun.
De stannade framför klippbrottet. Sorgbarn
fattade sin faders hand och förde honom in i
labyrinten. Ett eldsken lyste, det försvann igen,
ty en klippvägg skymde det, men snart visade det
sig åter. Det kom från grottan.
-- O, jag darrar, mumlade riddaren. Bor min
själs älskade i dessa klippor?
Ljuden av riddarens och pilgrimens steg
genljödo och förebådade den ensliga bostadens
invånare deras ankomst. Singoalla satt på
mossbädden, eldskenet flämtade på de fuktiga
klippväggarna och spred en bedräglig rodnad över
hennes kinder. Även Assim satt på sin förra
plats, med korslagda armar. Han hade nyss slipat
svärdet mot en berghäll; nu hängde det blottat
i hans bälte.
-- Hör, viskade Singoalla, som alltifrån skymningens
inbrott lyssnat och väntat, väntat och
lyssnat, hör! De komma. Assim, gå då! -- Assim
steg upp.
-- Jag stannar i skuggan, sade han. Om du
vill, att han skall dö, så rör i elden; det är
tecknet. Mitt svärd är skarpt, min hand säker,
ett oväntat hugg skall fälla den vilda isbjörnen.
-- Gå, gå! viskade Singoalla. Assim försvann.
I nästa ögonblick inträdde riddaren och
Sorgbarn. Singoalla stod framför Erland. Hon
betraktade honom... Vem kan skildra en blick som
denna? En levnad med alla dess öden, fröjder
och sorger, med hela dess rika skatt av lidelser
och känslor kan sammandraga sig i en blick,
såsom linsen samlar solens alla strålar i en
brännpunkt. Det förflutna, närvarande och kommande
kunna sammansmälta i en blick. De sammansmälte
i Singoallas till en enda fråga, stolt och
förkrossande och dock bävande.
Det var en fråga om hågkomst eller förgätenhet,
om kärlek eller hat, om tårar eller blod.
På sina halvslutna ögonlock förnam riddaren en
brännande känsla av denna blickande fråga.
-- Singoalla! hördes Erlands röst.
Den ton, vari detta ord klang, svarade på allt
vad Singoallas själ frågat. Han kom med hågkomst,
kärlek och bön om förlåtelse. Huru kunde
hon då krossa honom med ord om mened, hämnd
och död? Singoallas huvud sjönk ned mot hennes
barm, hennes pannas vemod dolde sig i de magra,
genomskinliga händerna.
-- Singoalla, upprepade Erland, och tårar
framträngde under hans ögonfransar.
Singoalla svarade ej; hon stod likt en bildstod,
men hennes barm och suckar förrådde liv.
Riddaren lyfte Sorgbarn i sin famn och gick
ett steg mot Singoalla. Deras huvuden lutades
mot varandra: Erlands bruna lockar blandade sig,
som fordom, med de svarta böljor, som svallade
kring Singoallas panna.
Det är tyst i grottan. Var äro nu kvalen,
vreden, de bittra minnena, som bodde där inne,
de hemska suckar, som genljödo där, de vilda
rop, som gåvo sig luft ur Singoallas bröst, då
hennes förtvivlans börda vart henne odräglig? Nu
hördes endast sakta snyftningar. Erland lägger
sin arm kring Singoallas liv och viskar -- hon
hör icke vad, men det ljuder, som när en
vindfläkt vaggar sig till ro i björkens krona.
Men utanför grottan glimma Assims ögon.
Han skär tänderna av smärta. Han vill Singoallas
lycka, men för honom, den förskjutne, att
denna lycka! Bättre vore det för honom att dö
i eld.
Singoalla för sin hand över Erlands ansikte;
hon frågar viskande, med tårfyllda ögon, ömma,
underliga frågor:
-- Vi är du så blek, Erland? Varför vissnade
dina kinders rosor? Vart flydde din ungdom?
Jag drömde, att du ännu var sjutton år.
Erland, har du lidit?
-- Var har du varit så länge, Singoalla? frågade
Erland tillbaka. Minns du vår lyckas hem,
där granen susade, där bäcken sorlade? Ack,
granen susar än, bäcken sorlar än. Det förflutna
har återvänt, vi äro åter unga. Kom, Singoalla,
låt oss leka och plocka blommor vid bäckens rand!
Mötestiden är ju inne; himmelens stjärnor blinka!
Ser du dem icke?
Erland fattade Singoallas hand och förde
henne ur grottan. Knappt tänkande, endast saligt
kännande, följde honom Singoalla. Hon vandrade
med sänkt panna i svärmisk dröm vid sin riddares
sida. Hon såg ej stjärnorna, ej träden, mellan
vilka hon skred. O, slute aldrig denna sällhet!
Låt dem leka vid bäcken och dö, innan morgonen
kommer med sin kalla dager och sin grymma
verklighet! Natten, drömmen, svärmeriet, de
flämtande skuggorna, de blinkande stjärnorna, det
obestämda, obegränsade och sammanflödande, de
ljuva villor, som födas i det dunklas sköte, o,
vad är solen med sitt gyllene sken, dagen med
sina klara föremål, sina kalla sanningar mot detta!
Sorgbarn följde fader och moder. Den lilles
ansikte glänste. En okänd makt rörde sig i hans
barm och tvang honom sjunga. Sången ljöd,
som vore han endast för andarne, som sväva
genom natten.
De kommo till kullen vid bäcken; han var
ej långt från grottan. Erland och Singoalla satte
sig vid kullens fot på gräsmattan, där de fordom
suttit; men leka, men plocka blommor kunde de
ej; domnande vilade de mot varandras skuldror;
de kunde ej tala, endast sucka och känna
varandras närvaro, halvt vakande, halvt drömmande.
Men Sorgbarn satte sig vid bäckens rand,
skådade stjärnorna, som speglade sig däri, och
sjöng för dem.
Så skredo stunderna, och stjärnorna, den ena
efter den andra, slocknade i västerns töcken. Grå
dimma blandade sig med mörkret; marken
fuktades av arladagg.
Då gick Sorgbarn till sin fader, lade sin hand
på hans skuldra och sade till honom:
-- Natten lider. Stig upp och följ mig!
Riddaren vaknade smärtsamt ur sin halvslummer;
hans vilja var underdånig Sorgbarns;
han måste lyda.
Detta gjorde Sorgbarn, ty det var redan långt
förbi midnatt, och den hemliga kraften, genom
vilken Sorgbarns själ rådde över riddarens,
började slappas. Det kände gossen av kyla och
matthet i sina lemmar.
-- Moder, sade han till Singoalla, kom! Jag
är matt och fryser. Vi måste skynda.
-- Säg farväl, o moder. Vi måste skynda,
upprepade Sorgbarn ängsligt.
Singoalla steg upp.
-- Farväl, viskade hon till riddaren.
-- Nej, nej, sade riddar Erland, här skola
vi stanna evigt.
-- Vi träffas åter. Farväl!
-- Fly, moder! Stanna ej! bad Sorgbarn.
-- Kom, sade gossen, du skall följa mig,
fader.
Och Sorgbarn fattade hans hand, och han
måste följa. Med skyndsamma steg återvände de
till slottet, rodde över sundet, gingo uppför
torntrappan och inträdde i kammaren.
-- Tag av dina kläder och sov! befallde
Sorgbarn. Riddaren lydde. Sorgbarn svepte sig i sitt
täcke, lade sig på sin matta och somnade genast.
Sanduret viskar, de bleknande stjärnorna
blicka in i tornkammaren, riddaren sover i sin
säng, pilgrimen på sin matta.
En timme därefter börjar dagningen. Fåglarne
stämma upp sin sång; tjänarne på slottet
vakna; från skogen ljuder redan den idoge
nyodlarens yxa.
*
Dag och natt.
Riddaren vaknade tung i huvudet. Även
Sorgbarn vaknade strax därefter, matt men med
en efterklang av nattens lycka i sin själ. Fader!
var han nära att säga till herr Erland, ty han
ihågkom väl de ord av faderskärlek, riddaren talat
under natten; men ordet fader dog på gossens
läppar, när han såg upp och skådade det dystra
uttrycket i riddarens anlete.
-- Förbannelse, mumlade riddaren. Jag har
drömt en ryslig dröm denna natt. Onda andar
hava plågat mig. En sådan bar ock dina
anletsdrag, du Sorgbarn.
Herr Erland klädde sig skyndsamt och ilade
ut att förfriskas av morgonvinden. Hela dagen
var han dyster. Han talade föga till sin fru, Helena,
till Sorgbarn än mindre, smekte ej sin lille son
men bannade dess mer gårdens tjänare.
Mot aftonen red herr Erland ut. Sorgbarn
skyndade in i skogen till grottan. Singoalla satt
där med strålande ansikte, ännu rusad av nattens
minnen. Assim kokade mat i en kittel över elden
och sade intet.
Singoalla slöt Sorgbarn i famn, höljde honom
med kyssar och frågade efter hans fader.
-- Min fader! svarade Sorgbarn. Ack, jag
vågar i dag icke kalla honom fader. Han är vred
och säger, att han drömt en ryslig dröm i natt.
-- Sade han en
Singoalla eftersinnande.
-- Ja.
-- Det är omöjligt. Han älskar mig. Våra
fäder ha sagt, att när den hemliga kraften verkar,
då visar sig människan sådan hon är i sitt inre.
Ja, han älskar mig innerst i sitt hjärta. O, denna
natt, denna sälla natt! Sorgbarn, du skall i kväll
åter föra min riddare till mig. Men dessförinnan
vill jag visa mig för honom för att övertyga dig,
att han älskar mig alltid. Kom, Sorgbarn, jag
går till slottet.
-- Moder, ropade Sorgbarn, du gör dig
olycklig. Kom ihåg riddarens maka, fru Helena!
-- Hon! inföll Singoalla med blixtrande ögon.
Jag är riddarens första och enda maka, så sant en
Gud lever i himmelen. Han älskar henne icke;
han kan det icke. Såg du ej, hörde du ej under
denna natt? Mig, mig ensam älskar hans själ.
Jag går till honom.
Gagnlösa voro Sorgbarns föreställningar. Hon
gick. Sorgbarn följde henne gråtande och
bedjande. Hon gick, ty ett tvivel, som hon ville
vederlägga, en svartsjuka, som hon förgäves
hånade, hade vaknat i hennes sinne. Assim tog
sin båge på axeln och följde henne men på
avstånd.
Efter en stunds vandring kom Singoalla, följd
av Sorgbarn, till en sakta sluttande höjd, över
vilken hennes väg låg. Hunnen upp stannade
hon, ty hon såg riddaren till häst där nedanför.
Hans ansikte var mörkt och skräckinjagande. Hans
häst var höljd av skum. En båge hängde på hans
sadelknapp.
Även han upptäckte henne; han stannade,
förde handen över ögonen, såg och ropade:
-- Förbannade spökelse! Hedniska troll!
Förföljer du mig även vid dagsljus?
Och han ryckte till sig bågen, spände honom,
lade en pil till strängen och sköt.
Men Singoalla hade redan försvunnit. Assim
hade störtat fram, ryckt henne med sig och fört
henne ur sikte. Därefter spände Assim sin båge
och ilade tillbaka för att gälda skottet, men då var
riddaren redan borta.
När Assim återvände, satt Singoalla på den
gröna mossan och stirrade framför sig. Sorgbarn
satt bredvid henne, tyst, men önskade att få dö.
-- Singoalla, sade Assim och böjde sig över
henne. Vill du ej, att jag skall döda Erland? Jag
har en giftig pil i mitt koger och riktar väl.
-- Jag har rättighet att taga hans blod. Döda
honom! sade Singoalla.
Assim gick. Hans ögon lyste av fröjd. Även
för honom fanns ett hopp.
Men hans fröjd var kort. Singoalla ropade
honom tillbaka. Han kom.
-- Nej, Assim! Icke än, Assim! sade
Singoalla. Nej, icke än! upprepade hon, och förde
ett finger eftertänkande till sin panna. Sorgbarn
skall i kväll föra den förrädaren till mig. Jag skall
då döma honom, och varder domen döden, skall
du, Assim, döda honom ...
-- Ha! tillade hon och reste sig stolt, den
ljuslockiga kvinnan, hans blåögda Helena, äger
honom om dagen; men min, min är han om natten,
ty han är slav av min Sorgbarns kraft. Farväl,
Sorgbarn! Jag väntar dig och honom i natt.
I natt står domen.
Kvällens timmar voro långa för Singoalla, där
hon vid stockelden i grottan väntade på domens
stund. Sorgbarn, mina ögons lust, din kraft skall
icke svika... så talade hon till sig själv. -- Slipa...
så talade hon till Assim, som oförtrutet, med
vansinnigt lugn, brynte sitt svärd mot klipphällen.
Men Sorgbarn, huru långa voro ej timmarne
även för honom! Hur hemsk den stund, då
riddaren åter dukade under för hans kraft! Hur
ryslig hans nattliga vandring i skogen vid sin
faders sida!
-- Sorgbarn, min son ...
Så ljöd det åter från riddarens mun. Men
nu ryste Sorgbarn vid dessa ord. De voro icke
hans faders, de voro en gäckande andes, som
talade med hans faders tunga.
-- Sorgbarn! Du vet ej, hur jag älskar dig,
sade riddaren under den nattliga vandringen.
-- Nej, släpp min hand! Du må icke röra
mig. Jag vill icke vara din son.
Natten är mörk, moln segla under
himmelen ... och du, Sorgbarn, talar ord, som isa
mitt blod. Ser du molnen på himmelen, min egen
Sorgbarn?
-- Ja, det börjar regna. Skynda dig! Jag
skall föra dig till min arma, olyckliga moder.
Regnet kom i strida strömmar. Det rasslade
i skogen; ingen stjärna lyste den ensliga stigen.
Nattfåglarne skreko i klyftorna. Och vid den lille
gossens sida gick en blek vålnad med halvslutna
ögon.
De kommo till klippbrottet. Sorgbarn stannade,
och en ny rysning ilade genom hans lemmar.
Han tänkte på Assims svärd, på domen,
som väntade. Ja, han stannade och önskade sig
döden.
-- Sorgbarn, sade riddaren. Giv mig din
hand. Du för ju mig till Singoalla. Elake
Sorgbarn, jag skall klaga för din moder, att du talat
grymma ord till din fader.
Så hotade riddaren med smekande röst. Men
Sorgbarn grät.
-- Varför gråter du? Varför vredgas du på
mig? Kom, Sorgbarn! Giv dig till freds! Jag
skall icke klaga på dig hos Singoalla.
Och riddaren ville gå in bland klipporna.
Men Sorgbarns vilja höll honom tillbaka.
Gossen utbrast häftigt:
-- Nej, stanna! Rädes du icke, herr Erland?
-- Vinden blåser i skogen, men vem är rädd
för vind och mörker? svarade riddaren. Du är
barnslig, gosse.
-- Hör du icke, vad vinden säger dig? Det
är en sorglig saga, och du borde rädas.
-- Vad säger vinden? Förtälj hans saga! Jag
lyssnar gärna, om du avtorkar dina tårar och är
glad.
Medan riddaren talade så, lutade han sig mot
en häll, smålog och höjde sin panna mot den
mörka himmelen. Ur klippbrottet skymtade, en
skugga.
-- Vinden säger: »Min moder födde mig en
natt på kyrkogården. Hon sökte där sin makes
grav, men han var icke död.»
-- Hörde du vinden säga detta, underlige
gosse? Vad säger han då nu?
-- Vinden säger: »Min fader var en riddare,
som färdades vida, ostadig i sinnet och trolös.»
-- Då liknar ju vinden sin fader.
-- »Min moder sökte honom och vandrade
från land till land men fann honom icke. Själv
trodde hon sig älskad och sökt av honom. Hon
trodde honom mycket olycklig, och hon grät över
honom; hennes tårar föllo som dagg på ängen,
som regn på bergen.»
-- Sade vinden detta? Men vad säger han
nu? Nu höres hans röst omild i skogen.
-- Vinden säger: »Min fader var icke olycklig,
ty han hade glömt min moder och sökte henne
icke. Han älskade en annan, som kom från
norden.»
-- Vinden har en trolös fader, sade riddaren.
Men hör, hur det klagar i skogen! Det är åter
vindens röst. Vad säger han nu?
-- Vinden säger: »Jag år ammad vid ett
suckande bröst; jag vyssades med klagosånger. Min
moder är mycket olycklig.»
Riddaren sänkte sin panna och lade armarne
över bröstet.
-- Sorgbarn, sade han, du som förstår
vindens språk, vad förkunnar han nu, ty nu ropar
han, nu vredgas han, och trädens kronor skälva.
Skuggan flyttade sig närmare intill de samtalande.
Sorgbarn svarade:
-- Vinden säger: »Min fader ville i dag döda
min moder; han sköt en pil mot hennes bröst,
men hon flydde. Varför hatar du min moder?
Vad har hon brutit mot dig? Svara mig, riddare!»
Riddaren sänkte huvudet mot sitt bröst och
frågade:
-- Sorgbarn, sade din moder, att det var natt,
då du föddes? Sade hon, att hon framfödde dig
bland de dödas grifter, medan hon sökte din
faders grav?
-- Ja.
-- Töcknet skingrar sig, och jag skådar in i
tvenne världar. Jag minnes nu, vem jag är, då
solen skiner på himmelen. Jag är vansinnig om
dagen, Sorgbarn. Jag ville döda din moder. Jag
hatar din moder om dagen, ty då är jag vansinnig.
Vill ej din moder döda mig för min trolöshet,
min grymhet, för alla de kval jag tillskyndat
henne? Sorgbarn, fråga din moder, om hon vill
taga mitt blod. Det är hennes rätt.
Men Sorgbarn svarade:
-- Hör du, hur vinden klagar: »Kan jag föra
min fader till döden?»
Och Sorgbarn, som ryste för Assims svärd,
fattade riddarens hand för att fly med honom
tillbaka till slottet.
Då framträdde den lyssnande skuggan ur sin
skymning.
-- Fly, viskade hon till Sorgbarn, ty Assim
rasar och vädrar blod. Han lurar vid grottans
ingång. Jag har väckt men kan ej söva hans
vrede.
Riddaren igenkände den viskandes röst, vände
sig om och ville fatta i hennes klänning.
Men hon upprepade ängsligt: -- Fly, Sorgbarn!
Assim hör oss!
Sorgbarn skyndade framåt, och riddaren måste
följa, fastän hans själ våndades.
Men även Singoalla -- ty det var hon, som
skymtat lik en skugga -- följde Sorgbarn, och när
de hunnit ett stycke från det farliga klippblocket,
där döden lurade, bad hon honom stanna.
Riddaren sjönk till Singoallas fötter och
omfamnade hennes knän.
Singoalla lutade sig över honom och strök
hans lockar.
-- Erland, sade hon, vi se varandra nu för
sista gången på jorden. Farväl, min älskade!
-- Får jag dö?
-- Nej, svarade Singoalla. Jag ämnade väl i
afton döda dig, men då var jag svart i min själ
av vrede och förtvivlan. Nu skall du leva,
Erland, för din maka och din son. Du älskar ju
Helena, och hon älskar dig ... och din lille son,
säg, är han mer lik dig eller din blåögda Helena?
Jag ville gärna smeka din lille son.
-- Tyst! utbrast riddar Erland. Tala icke om
Helena! Om dagen, då mina sinnen äro
förvirrade, förliker jag mig väl med denna kvinna; men
du, Singoalla, är min enda verkliga kärlek, likasom
du är min första och rätta maka.
-- Bedrag mig icke, sade Singoalla bedjande,
tala icke så, att jag än en gäng omfattar
förhoppningar, som sedan svikas och efterlämna vrede och
förtvivlan! Villades jag ej av dina ord, då
Sorgbarn första gången förde dig till mig? Jag trodde,
att du älskade mig alltid, och att det var din
sällhet att skåda mig. Då beslöt jag uppsöka dig.
Men du ryste vid min åsyn och vredgades och
ville döda mig. Erland, du hatar mig om dagen;
älska mig kan du endast om natten, då Sorgbarns
hemliga kraft slagit din vilja i bojor.
-- Det ligger sanning i dina ord, men det är
icke hela sanningen, ty nu skådar jag klart, sade
riddaren. Jag är ej densamme om dagen och nu,
då jag är hos dig. Om dagen är jag olycklig och
vansinnig; ja, vansinnig. Du minnes väl Assim
och din fader? Det onda
överflyttade min förvirrade själ på dig. För min sjuka
tanke vart du en outplånlig skräckbild, och själva
ditt namn, det ljuva Singoalla, ljöd för mig med
hemsk klang. Då kom en flicka, som var min
barndomsvän och min vårdarinna, när jag låg sjuk.
Jag trodde mig älska henne; men den kvinna jag
älskade var alltid du, min maka; det var du, som
bar en mask, lik Helenas anlete. Ja, jag älskade
aldrig Helena, utan dig som Helena; det känner
jag nu. Singoalla, vill du icke döda mig för
rättvisans skull, för min brutna ed och de kval jag
förorsakat dig, så döda mig för min egen skull,
ty jag ryser för morgondagen. Jag vill icke vakna
till vansinne och till hat mot dig, som är min
själs hjärta.
Singoalla svarade:
-- Din mened är dig tillgiven; för den skall
du icke dö. Ej heller skola dina ord förleda mig
tro, att du icke älskar Helena, åtminstone om
dagen, när du är vansinnig. Vad gör det att du
är vansinnig, Erland, om du är lycklig? Se, jag
kom till denna nejd och sände dig min son, att
han skulle kuva din själ genom saktmod, ty på
en ovänlig själ verkar ej den hemliga kraften, och
sedan föra dig till mig. Jag valde min bostad i
grottan där borta och väntade dig i elva dagar.
Jag ville se och tala med dig än en gång före min
död, ty jag känner, att jag snart skall dö. Det
var det vederlag jag krävde av Gud för alla de
sorger jag utstått, och detta vederlag har den
barmhärtige Guden givit mig. Vad vill jag mer
för mig själv? Svårare är att tänka på Sorgbarn,
ty vad skall varda av honom, när jag är död?
Om dagen, då din själ är fientlig, är han ju icke
mer din son! Men Gud skall skydda Sorgbarn,
om han bevarar sin själ snövit, och Sorgbarn skall
dessutom icke leva länge. Det har jag sett i ditt
ödes linjer, älskade, bleke gosse!... Nej, Erland,
nu skola vi skiljas för alltid. I morgon, då du
vaknar, så minnes du mig som en svår dröm,
vars intryck bortföres med dagens vind. Singoallas
bild skall sedan icke störa dina tankar, hennes
namn aldrig ljuda i ditt öra; hon är för dig
försvunnen, som om hon aldrig varit. Men skulle
hon likväl återkomma i din själ, någon gång, i
en enslig stund, så minns henne icke som en
hämnande, hednisk, ej heller som en sörjande
kvinna, utan minns henne som den förlåtande,
som glädjes åt den natt av kärlek, du skänkte
henne i grottan och vid bäckens rand! Din
levnad skall med Helenas flyta som en lugn älv
genom gröna ängar, under svalkande skuggor.
Din Erland skall växa upp och vara din ålders
glädje. Ditt hus skall länge äga bestånd och din
Guds välsignelse vila däröver.
-- Farväl, Erland! fortfor hon. Farväl, gosse
vid bäcken! Farväl, min första och enda kärlek!
Farväl, min lycka och olycka! Välsignad vare
du, min make! Välsignad du, min fröjd, mitt
solljus, min ande, mitt allt!
Och Singoalla tryckte den kyss, hon tänkte
den sista, på Erlands läppar och ilade bort.
Utöver Erlands kinder strömmade tårar; han
vred sina händer och ropade hennes namn; men
hon var borta, och Sorgbarns kraft fängslade
Erland vid stället.
Då utbrast Erland i sådana verop, att det
skar genom Sorgbarns märg. Den lille darrade
och kände sin kraft minskas, sin vilja slappas, sitt
hjärta smälta.
-- Sorgbarn, ropade riddaren, jag krossar dig,
om du icke svär vid Gud att nästa natt, varje natt
återföra mig till Singoalla!
-- Jag svär, suckade Sorgbarn, nästan medvetslös.
-- Fort! Återvändom då till slottet, innan
jag vaknar! Jag känner, att din kraft minskas,
att jag snart skall vakna. Skynda dig! Vi äro
annars förlorade.
Sorgbarn gick med snabba steg. Erland följde
honom. En knapp fjärdedels timme därefter
vilade riddaren i sin säng och pilgrimen på sin
matta.
Men Assim lurade förgäves på sitt rov, där
han stod i klippbrottet med det skarpslipade
svärdet i hand. När Singoalla återkom till grottan,
sade hon endast: -- Riddaren kommer icke. --
Assim slog då svärdet i klippan, så att det brast vid
fästet, ilade så till stranden och roade sig hela
natten med att härma nattfåglarne och rulla stenar
nedför klipporna i sjön.
*
Den sista nattvandringen.
Sorgbarn höll sin ed.
Och Singoalla -- hon som redan försonat sig
med tanken på evig skilsmässa och död -- ack,
hon glömde snart sitt beslut, då riddaren
återvände följande natt vid Sorgbarns hand och
anropade henne att stanna. Han sade sig vara
vansinnets och Helenas om dagen; han ville vara
sällhetens och Singoallas om natten. Han kallade
henne maka och bad henne hålla den ed, hon svurit
på Alakos bild, om ock han själv av onda makter
drivits att bryta sin. Huru ljuva voro ej hans
smekningar för den arma, vars allt han varit från
hennes första ungdomsår! Huru sköna voro ej
dessa nätter, genombävade av det lönliga, då de
viskade med varandra i grottan eller i oändlig
trånad sutto, hand i hand, på bäckens strand!
Singoalla kunde icke motstå; hon stannade och
framlevde timmarne i svärmiska drömmar.
På tjugonde dagen efter pilgrimens ankomst
till Ekö slott återvände han ur skogen med
nattvardsbägaren i hand. Den överlämnades åt priorn,
och alla förundrade sig över uppenbarelsens
sanning och botgöringens kraft.
Men med riddar Erland timade en förändring,
med varje dag tydligare. Hade han förut
stundtals varit dyster, så var han det nu hela dagen,
från morgonen till natten. Han magrade förfärligt;
hans ögon voro insjunkna, hans kinder tomma,
varje dag plöjde en fåra i hans panna, varje timme
göt olja på den hemska elden i hans blick.
Tjänarne darrade, när han nalkades, fru Helena
vågade icke mer fråga, vad som tärde honom, ty
han tycktes likasom ana, när en sådan fråga
svävade på hennes läppar, och avlägsnade sig då
ur hennes grannskap. Han var kall för sin makas
sorgsna blickar, skydde hennes smekningar och
hade icke ögon för sin lille son. Sällan talade han
ett ord till någon.
Fru Helena yppade för priorn sitt bekymmer
över herr Erlands tillstånd och rådslog med honom
om vad som borde göras till hans räddning, ty
ögonskenligt var, att detta svårmod förde honom
med brådskande steg mot graven. Priorn beslöt
tala öppet med riddaren och ålägga honom en
fullständig bikt.
-- Vilar en synd på din själ, min son? Eller
vad är det, som gör dig förtvivlande? Ruva icke
på din smärta! Ur henne torde annars komma
lekamlig och evig död! Fly i Guds och kyrkans
sköte! Se, hon står ju villig att taga din skuld
och din sorg på sina axlar!
Så talade priorn till riddaren. Men denne
svarade: -- Förfölj mig icke med sådana ord,
fromme fader! Säg det än en gång, och jag
lämnar er och flyr till andra bygder! Låt mig vara!
När tid bliver, skall jag bikta.
En annan gång, då riddaren syntes något
lugnare till sinnes, yttrade han till priorn: -- Min
själ är full av sönderslagna bilder. Jag mödar
mig att åter sammansätta dem; därför grubblar
jag nu så mycket. När tavlan är färdig, då ser
jag vad jag vill se; då vet jag vad jag vill veta.
Först då kan jag bikta, ty icke kan man bikta det
okända.
Under dessa dagar betjänade Sorgbarn, som
vanligt, herr Erland. Men fristunder hade
Sorgbarn numera inga, ty riddaren ville knappt förlora
honom ur sikte. Bittra stunder hade Sorgbarn
dess flera. Riddarens ögon fäste nästan ständigt
på gossen en blick, vari tillbakahållet hot, fruktan
och vild misstanke lågade. Han bevakade varje
Sorgbarns ord, varje hans rörelse. När de voro
ensamma, hände, att han steg upp, kramade
Sorgbarns armar och lyfte honom från golvet för att
slunga honom tillbaka mot dess stenar. Men han
sansade sig, och allt slutade därmed, att de blå
märkena på Sorgbarns armar voro flera.
Även Sorgbarn led mycket. Hans kinder voro,
om möjligt, blekare än förr, hans kropp var nästan
en skugga. Men han uthärdade tåligt riddarens
misshandlingar, räknade dagens timmar och tänkte
med fröjd på natten, när detta hemska ansikte åter
skulle varda vänligt, dessa vilda blickar blida och
denna stumma mun kalla honom son och slösa
med försäkringar om kärlek. Natten var
Sorgbarns dag, och dagen var hans natt. Om dagen
satt hans moder ensam med den tyste Assim i
skogen; om dagen voro hans fader och han själv
olyckliga; men natten kom med berusande sällhet
åt dem alla.
Med riddaren gick det därhän, att han föll i
en feber, varunder han en gång rusade upp ur
sängen och var nära att genomstinga Sorgbarn
med sitt svärd. Gossen räddades av priorn och
en annan munk, som vakade vid den sjukes säng.
Riddaren talade under feberyran mycket om en
grotta och om en kulle, på vilken en gran växer;
han kallade Sorgbarn stundom son, stundom en
liten djävul. I få ord: hans feber var svår och
hans hjärna uppfylld av förvirrade bilder.
Under dessa dagar väntade Singoalla förgäves
sin riddare; men Sorgbarn besökte sin moder ofta.
Då herr Erland åter var frisk, beslöt han
bikta. Priorn förskräcktes icke litet, när riddaren
yppade, att han var besatt av två djävlar: den
ene uppenbarade sig för honom lik en kvinna;
den andre hade antagit Sorgbarns skepnad, utan
tvivel för att därigenom håna pilgrimen och hans
fromma värv.
Pater Henrik kallade riddaren i hemlighet till
klosterkapellet och besvor de onda makterna att
vika. Riddaren kände sig lättad och trodde sig
vara fri.
Men följande dygn hade det onda återvänt.
Då riddaren vaknade om morgonen, påminde han
sig, att han hela natten varit plågad av de bägge
avgrundsandarne.
Icke lång tid därefter hände en natt, att herr
Erland vaknade ej i sin säng utan i skogen.
Nejden lystes av ett blekt månljus, men då han häpen
skådade omkring sig, såg han en flyende, som
liknade Sorgbarn. Huru hade de kommit in i
skogen? Han gav sig icke tid att grubbla häröver
utan skyndade efter vålnaden. Men när riddaren
öppnat dörren till tornkammaren, låg den
lille pilgrimen på sin matta.
Från denna stund återfingo herr Erlands tankar
sin första riktning. Han arbetade flitigt med
att sammansätta de sönderslagna bilderna i sin
själ till ett fattligt helt. Han samlade alla sina
hågkomster från nattens drömmar, jämförde dem
med varandra, valde det överensstämmande,
förkastade tills vidare det andra, iakttog med förnyad
uppmärksamhet Sorgbarns uppförande och beslöt
att vaka under nätterna.
Men detta beslut var han likväl icke mäktig
att hålla. När kvällen kom, kände han sig så
slapp, att han omöjligt kunde jaga sömnen från
sina ögonlock. Att sova ensam med Sorgbarn
ålade honom hans löfte.
Småningom, efter outtröttligt grubbel lyckades
riddaren få sin tavla färdig. Hon var en hemsk
mosaik, hoplappad av sprängda, orediga minnen,
men gav dock i sin helhet en aning om verkligheten.
Från kvällarne och det halvvakna tillstånd,
som föregår sömnen, påminde han sig mer och
mer, att två skuggor rörde sig fram och åter över
hans panna, och att Sorgbarns ögon lyste mellan
dessa skuggor som stjärnor mellan moln.
Han påminde sig vandringar i skogen vid
Sorgbarns sida och sökte om dagen återfinna den
stig, han trodde sig hava trampat om natten. Men
hågkomsten gäckade honom, minnet gycklade, och
han gick alltid åt helt andra håll, stundom
milslångt, än åt det, som förde till klippbrottet.
Han erinrade sig även målet för dessa vandringar
och mötena med Singoalla; men minnena
av dessa förmälde sig med allt det fasansfulla,
hans inbillning fäst vid den bruna hedningaflickan,
och omgåvos därför likasom av ett tjockt töcken,
varur de hemskaste bilder skymtade.
Men hans misstankar mot Sorgbarn voro nu
rotfästa. Han ruvade på en plan. Varje afton
han gick till sängs hoppades han kunna utföra
den. Men Sorgbarns kraft segrade. Den lilles
hela jordiska omklädnad syntes upplösa sig i
denna hemliga kraft.
Den fyrationde dagen från Sorgbarns ankomst
till Ekö slott var inne. Det var en mulen dag
med regn och blåst. Insjöns böljor skummade,
skogens toppar böjde sig, skyarne samlade sig
kring klippornas branter. Solen sjönk ned bakom
svarta och gulbleka moln. Kvällen kom, och den
dystre grubblaren gick till sin tornkammare, följd,
som alltid, av pilgrimen. Men dessförinnan hade
riddaren dolt en välslipad jaktkniv i sin livrock.
Herr Erland gick till sängs. Sorgbarn lade
sig på sin matta. Sanduret viskade, vindflöjlarne
på taket gnisslade, insjöns vågor brusade.
Riddaren hade sagt, förrän han lade sig, att
han var mycket trött. Också somnade han genast
i sin naturliga sömn. Det hörde Sorgbarn av
hans andedrag.
Då smög pilgrimen till riddarens säng, och
hans små magra händer rörde sig som
genomskinliga skuggor över den vilandes panna ned mot
hans bröst...
Men endast några sekunder. Riddaren satte
sig upp.
-- Nu verkade kraften hastigt, sade den lille
till sig själv. Stig upp och följ mig! manade
hans milda röst.
Riddaren steg upp. Sorgbarn fattade hans
hand, förde honom nedför trappan, över det
skummande sundet och in i skogen.
-- Det är en ryslig natt, sade gossen, vars
lockar fladdrade för vinden. Hör, huru det tjuter
omkring oss! Det blåser så kallt. Tänk, om
träden falla över oss, fader! Låt oss skynda!
-- Vart förer du mig? frågade riddaren betänksamt.
-- Till vem annan skulle jag föra dig än till
min moder, till Singoalla? sade Sorgbarn,
förundrad över frågan.
-- Singoalla är således din moder?
-- Ja visst ... Vad du i afton talar besynnerligt!
Riddaren måtte insett, att hans frågor icke voro
rätt ställda, och att här vore klokare att tiga
än tala, ty han vandrade länge tyst vid pilgrimens
sida.
Så kommo de allt djupare in i skogen.
De mörka, sönderslitna skyar, som, likt spillror
av ett i stormen förgånget skepp, kringdrevo
på himmelen, läto som oftast månen gjuta över
nejden en gul, sjuklig belysning. Trädens fram
och tillbaka gungande grenar och fläktande löv
bredde ett dallrande, av tusen skuggor och dagrar
flätat gallerverk över de belysta delarna av
skogsmarken; där syntes alla föremål leva, röra sig och
hoppa i spökaktigt virrvarr. Men där träden voro
lummigare och stodo tätare, låg kolmörker över
vandrarnes stig.
Vad är det, som lyser där borta djupare in
bland trädens stammar? Det är icke månskenet;
det är de röda flammor, som spridas av tjärbloss.
I skogen ljuda röster, som icke äro vindens. Och
hör deras rop:
-- Alako, förbarma dig! Alako ... Alako ...
Sorgbarn förskräcktes. Riddaren mumlade:
-- Avgrundsandarne hava i natt stämt möte.
-- Fader, sade gossen och tryckte sig
närmare intill honom, jag är rädd ... det är en ryslig
natt ... skydda mig!
Fader! upprepade Erland för sig själv, det
var ett besynnerligt ord av denne besynnerlige
pilgrim från avgrunden. -- Frukta icke, tillade han
högt och grep hårt om gossens arm, ingen skall
kunna taga dig ifrån mig.
Så vandrade de vidare under knakande, stönande
och klagande träd, genom blekgult månsken och
svarta skuggor. Alltjämt, om än på
större avstånd, ljödo rop av många röster: --
Alako! Alako! I stormens vin, i insjöns brus, i
månljusets spökfärg, i själva de jagande molnens
skepnader lät sig förnimma något ovanligt och
dödsbådande.
Alako! tänkte riddaren, i det han föraktligt
lyssnade till detta rop, vad betyder det ordet?
Var hörde jag det förr? Å, jag vet ...
besvärjelseordet, som slog min själ i länkar. Men
i natt ljuder det förgäves. I natt äro alla
besvärjelser vanmäktiga mot mitt beslut.
Han stannade och såg vredgad och rysande
upp till månen, vars fläckar tydligare än annars
tecknade ett ansikte -- ett ansikte, präglat av
hemlighetsrik outrannsaklighet. Riddaren lyfte en
arm med knuten näve mot den tyste skådaren där
uppe, och hans själ talade inom hans sammantryckta
läppar: Du, du, som med silverskärans
fördömda gåva band anden i min släkt vid anden
i dig, i natthimmeln och skogsdjupen! Du, som
hämnas vår omvändelse till Herren Krist med att
hetsa hednakvinnan, den svartögda vampyren, att
suga min hjärtesaft! Alako du!
De voro nu nära klippbrottet.
-- Sorgbarn, är vägen till din moder lång?
frågade herr Erland, i det han i livrocken
trevade efter sin dolk.
-- Du talar nu åter underligt ... Likasom du
icke visste detta, sade Sorgbarn och betraktade sin
faders ansikte. Det var ej sådant det plägade
vara, när den hemliga kraften verkade i honom.
Det var dystert som om dagen, ja mörkare, hemskare.
En förfärande misstanke flög genom gossens
själ. Han stannade och utbrast, medan hans
inre bävade:
-- Herr Erland, vi återvända till slottet. Följ
mig!
-- I sanning ett löjligt infall, sedan vi gått
ut och vandrat så länge i storm och mörker för
att träffa din moder! Nej, fromme pilgrim, vi
fortsätta vår väg. Vi måste väl snart vara vid
målet.
-- Vi återvända! Jag befaller dig!
-- Ha, du skämtar lustigt. Är icke du min
tjänare? Är icke jag din herre? Vem av oss
befaller?
Intet tvivel återstod. Den hemliga kraften,
på vilken den lille vägvisaren litat, då han sade
»jag befaller», verkade icke. Sorgbarns vilja var
ej den rådande. Riddaren var vaken; på det såg
Sorgbarn en bekräftelse i hans vilda ögonkast.
Gripen av dödsångest föll han ned framför
riddaren, omfattade hans knän och bad:
-- Herr Erland ... fader ... gör mig icke illa!
-- Vad fruktar du? Har du fått dåligt samvete?
Se så, inga narrstreck! Upp, min gosse,
och för mig till din moder!
Erland fattade gossen våldsamt i armen och
ryckte honom upp.
-- Ja, jag skall visa dig till henne. Men...
du vill väl icke döda henne? Du vill väl icke min
moder något ont?
-- Tänk ej på hennes trygghet, tänk på din
egen, sade riddaren. Nå, lyder du, eller vågar du
trotsa?
-- Herr Erland, jag lyder ... jag lyder gärna.
Men lova ...
-- Tyst! ropade riddaren och drog, ur stånd
att längre dölja sin sinnesstämning, jaktkniven ur
slidan. Du är din moders medbrottsling, och så
sant som hon sugit livskraften ur mitt hjärta lovar
jag, att hennes eget hjärta skall i denna natt skälva
på udden av min kniv. Och dig lovar jag, att om
du ett ögonblick tvekar att visa mig vägen till
henne, skall jag döda dig och finna vägen själv.
Och träffar jag henne icke i natt, skall i morgon
jakthornet smattra, kopplen lössläppas och
skallgången draga sin kedja kring den djävulska
trollkvinnan. Hon skall icke undkomma mig. Fresta
fördenskull icke mitt tålamod med ett ord vidare!
Minns för ditt eget bästa den lydnadsed du svurit
mig! Framåt!
-- Nej, nej! utbrast Sorgbarn med styrkan
av ett nödrop och omfattade än en gång riddarens
knän. Denne lossade våldsamt hans armar och
sparkade honom med hat och avsky ifrån sig.
-- Usling, som jag med ett knytnävsslag
kunde krossa! Upp, säger jag, och för mig till
målet för vår vandring! Lyd eller dö!
-- Fader, skona mig! Döda mig icke!
-- Fader! upprepade riddaren med ökat raseri.
Du som med sataniska trollkonster länge
trälbundit och fördärvat min själ, du som är ett
helvetets avskum, en bastard av djävul och häxa,
vågar du skända en kristen man med fadersnamnet!
Du skall dö med din moder. För sista
gången bjuder jag dig: Upp och visa mig vägen!
Och då gossen icke rörde sig, grep riddaren
hans arm och släpade honom med sig. Sorgbarns
lemmar stöttes mot trädrötter, sargades av
törnbuskar. Smärtan och förskräckelsen
framtvungo kvidande ljud från hans läppar, men hans
klagan och det svaga motstånd han försökte
uttömde den i blodiga drömmar frossande
riddarens tålamod. Han stannade, betraktade sitt offer
med en blick av omätlig avsky och stötte dolken
i dess bröst.
Han hade gått några steg från stället, som
färgades av Sorgbarns blod, då han stannade och
sade till sig själv:
-- Fader! Vilken lögn!
Han gick åter några steg men stannade och
upprepade:
-- Fader! Vilken oförlåtlig, grym, förfärlig
lögn! Jag skall återvända och ropa i hans öra:
Du ljög! Jag är icke din fader ... jag skall ropa:
Förbannad vare du för denna lögn!
Ett svart moln drog förbi månen och lämnade
nejden i mörker. Men riddaren tyckte sig höra
rosslingar såsom av en döende och lät vägleda
sig av dem. Hans fot stötte mot en kropp. Han
lutade sig över den. I detta ögonblick var molnet
borta. Månen sken på ett ansikte, som ej var
Sorgbarns, ett rysligt förvridet, blåblekt ansikte,
stänkt av blodfradga. Det var en okänd,
svartmuskig karl. Hans bröst var naket, och riddaren,
som häpen betraktade honom, såg på detta den
store man dråparens märken: bölder och svarta
fläckar.
-- Pesten! mumlade riddaren med bleknande
läppar.
Han reste sig upp och gick vidare utan att
veta vart. Han förde handen till pannan, inom
vilken blodet brusade genom en förvirrad hjärna.
Än påskyndade han sin gång, än stannade han
och såg upp mot den gulbleka, vemodiga månen.
Han gick utan tanke och utan mål. Han hörde
trädens löv viska ord, än rysliga, så att han spratt
till därvid, än hånande, så att han skar tänderna
av vrede och ryckte de löv, som viskat så, från
deras grenar, än lustiga, så att han gapskrattade,
än sorgsna, så att han fällde tårar.
Men besynnerligast viskade till nattvandraren,
som nalkades henne, granen där uppe på kullen,
på mötenas ställe vid skogsbäcken, ty dit ledde
slumpen hans steg. Hon stod där uppe, som
fordom, smärt, rak, stolt och trotsig mot stormen.
Sörjde hon över den brustna anden, den förtärda
gestalten, som förr, men i ädlare former än
hennes, bar prägeln av hennes egen kraft och stolthet?
Eller hånade hon honom? Han visste icke vilketdera,
men han ville veta det och lyssnade, och
medan han lyssnade, förnam han där uppifrån
eller inifrån sin egen barm någon hågkomst, som
ljöd:
-- Det vinkar på kullens topp; är det granen,
som rör sina dunkla grenar? Är det nyponbusken,
som böjer sig, medan vinden plockar hans vitröda
blommor? Eller är det Singoallas klänning, som
fladdrar, då hon väntar den hon älskar? Jag vet
det icke men anar mycket och är lycklig ...
Ljuvligt är att möta sin flicka, ljuvligast då skymningen
vilar över nejden...
Bah, varför upprepa denna visa? Att nu sjunga
henne har ingen mening. Det är icke hån och
icke medlidande utan ren betydelselös barnslighet
att så göra. Man kan varken vredgas däröver
eller skratta. Därom var nattvandraren enig med
sig själv. I detsamma påminde han sig dolken,
som han ännu bar i handen, och då han i
månskenet synade klingan, tänkte han:
Det skulle verkligen kunna vara blod av
mitt blod.
Han slängde vapnet ifrån sig och tyckte, att
han dock var rätt lycklig, som fått sitt väsen
söndrat i så många delar, att han icke visste
vilken som vore han själv. Delarna av den styckade
ormen leva ett förtvivlat rörligt liv, innan de
styvna och varda döda bitar av något, som förr
hade sammanhang. Men att de sträva till
återförening, såsom sagan påstår, kunde nattvandraren
icke fatta. Han för sin del ville ingen återförening.
Bäst vore förintelsen, och han borde egentligen
skratta åt allt, då han nu visste, att pesten ginge
över världen och skulle utrota det mördareyngel,
som vimlar i stoftet. Sedan finge gräsen och
blommorna växa i fred för djurens tänder, och ingen
yxa skulle fälla träden, som fritt finge fläta sina
grenar till ett enda valv över den stilla, tigande
jorden. Då vore paradiset återställt i all sin
härlighet. Men måtte då ingen Adam och Eva komma
och fördärva det igen! På en ny Adam skulle
följa en ny Kain, som dödade sin broder, och på
Kain fäder, som dödade sina söner, och söner,
som dödade sina fäder. Under sådana oklara
tankar fortsatte riddaren sin vandring kors och
tvärs i skogen.
Så hände fram mot dagningen, att han såg
ett eldsken och ställde kosan dit.
*
Dagningen.
Eldskenet kom från klippbrottet.
Denna natt -- så hade Singoalla bestämt, så
hade hon även sagt till Sorgbarn -- skulle vara
hennes lyckas sista. Var detta en spådom om
det, som denna samma natt skulle bära i sitt sköte?
Nej, Singoalla ägde visserligen en spådomsande
en utbildad aningsförmåga; men själv skulle hon
försäkrat, att det var ett beslut, icke en
förutsägelse. Den sällhet hon njutit var outsäglig;
den hade gjort allt vad hon lidit till intet, hennes
hjärta svällde av tacksamhet mot Gud för dessa
nätters mystiska fröjd, för timmarne vid hennes
älsklings och makes sida. De voro nu talde, dessa
timmar, ty hon såg, att Erland icke kunde bära
dem. Han skulle dö, om splittringen mellan
dagens liv och nattens fortginge. Men vore icke
minnet mäktigt nog att förljuva den saknad hon
skulle känna, sedan hon sagt Erland sitt sista,
oåterkalleliga farväl och gått för alltid bort ur
hans grannskap? Dock varför saknad? Kan icke
livet varda en dröm, där inbillningen räcker hjärtat
vad det åtrår, där det förflutna är en återvunnen
verklighet, som lämnar saknaden intet rum? Ja,
Singoalla skulle fördrömma sitt återstående liv.
På andra sidan havet, långt bortom stäpperna
österut, är ett land, där palmer resa sig mot en
grönblå himmel och luften är mättad av sövande
blomsterdoft. Det är vilans och drömmarnes land.
Där står, uthugget i klippan, ett underligt
tempel, som vaktas av vitklädda, tigande präster. Där
slumra på mjuka kuddar, i skuggan av portikerna,
prästinnor, vilkas enda kall är, då tamtam ljuder,
att dansa i gulds och pärlors skrud en dans till
offer åt sinnena, skenet, förändringen, skiftena och
att sedan återvända i åskådningen av det eviga
intet. Dit skall Singoalla ställa sin kosa, då hon
lämnar barrskogens land. Där skall hon för palmen
tala om granen i norden, för lotusblomman
om näckrosen och för sig själv förtälja en ändlös
saga om en blåögd yngling och sjunga denna
saga som en vaggsång för sitt hjärta, tills det
domnat. Sorgbarn skall vara gosseprästen i detta
tempel, där övligt är att gudens rökverk tändes
av en gosse, i vars skönhet man tydligen kan läsa
förgängelsen. Där skall Sorgbarn i heliga skrifter,
som av prästerna förvaras, få lära urtidens
visdom, innan spådomen gått i fullbordan, som hon
läst i ådrorna på hans ögonlock.
Så hade Singoalla beslutit. Hon hade smyckat
sig till en avskedsfest. Hon var skönare i natt
än den dag för tio år sedan, då Erland första
gången såg henne vid skogsbäcken. Sällheten hade
återgivit henne ungdomsfägringen, men förandligad
och änglalik. Kärleken och offervilligheten,
som genomträngde hennes väsen, hade gjort denna
skönhet himmelsk i stället för jordisk. Den skulle
överväldigat ögat som en uppenbarelse från en
annan värld, om den ej tillika genomskimrats av
ett något ur denna världen, men ur det
outgrundligaste djupet i den -- något av furuskogens sus
och stjärnenattens mystik, något trolskt och
natursymboliskt ...
Grottan var prydd med höstens sista rosor.
Assim hade tänt elden på äriln. Singoalla hade
sagt honom, att han nu gjorde det för sista gången,
och Assim hade tigande emottagit den upplysningen.
Singoalla hade bett honom hava allt redo
för uppbrott nästa morgon, och han hade tigande
fullgjort hennes önskan. Nu stod han och stirrade
tigande i elden och såg, huru bränderna mörknade,
kolades och vordo till aska. Han tyckte stundom,
att han såg in icke i härdens eld utan i sitt eget
hjärtas.
Singoalla satt på sin bädd av mossa med
pannan lutad i handen, sänkt i drömmar eller
lyssnande till ljud, som kunde båda ankomsten av de
efterlängtade. Hon kunde sitta så timme efter
timme. Hennes levnad under dessa dagar hade
varit ett sådant bidande. Hon förnam knappt
tidens flykt och aktgav dock på ögonblicken.
Där ute rasade stormen. Då och då fann
en vindstöt väg mellan klipphällarne in i grottan
och hotade att släcka brasan, som lyste henne.
-- De dröja i natt länge, sade Assim efter
timmars tystnad. Och då denna anmärkning, som
ej väntat svar, ej heller fick något, sade han till
sig själv, i det han lade några grenar på elden:
Än en liten stund skall lågan brinna. Men snart
har hon förtärt sig själv. Det är gott. Vi skola
få ro.
Assim gick till grottans öppning, såg upp
mot himmelen på den bland moln tågande månen
och hörde med njutning stormens sång. Härligare
än under denna natt hade nordanskogen aldrig
tonat, så tyckte han. Han ville giva ord åt vad
han förnam, men kunde icke. Så mycket uppfattade
han dock, att i sången voro sammansmälta
värdighet och vrede, kval och mannamod, dystra
rön och segervisshet.
Men bland dessa toner hördes andra, som
icke voro storm ens. Det ropade ute i skogen: --
Alako, Alako! -- och Assims anlete, som uttryckt
något svärmiskt och drömmande, fick då prägeln
av en helt vaken och lyssnande förvåning. När
han övertygats, att örat icke gäckat honom, sade
han med hög röst till Singoalla:
-- Här i skogen äro människor, som åkalla
vårt folks gud!
-- Det är genljudet av min bön, sade
Singoalla och lyfte sitt huvud. Jag har bett mitt
folks gud om försakelsens kraft och fått den. Men
hör du icke andra röster i skogen? Hör du icke
Erlands stämma och Sorgbarns?
-- Nej.
-- Natten är förskräckande för dem, som
kunna frukta. Måhända bävar Sorgbarns hjärta
och förvillar rädslan hans steg. Gå dem till mötes,
Assim, och ledsaga dem hit!
-- Här är mycket att röna i natt i skogen,
sade Assim och gick.
Då han sent omsider återvände, bar han den
döende gossen i sin famn och lade honom vid
Singoallas fötter.
*
Visst kunde det varit krångligt nog att leta
sig fram och klättra bland dessa om varandra
vräkta klippblock och hällar, helst nattetid vid
osäkert månsken; men det gick likväl helt lätt,
och riddaren tyckte, att han mer än en gång förr
gjort det rönet och ägde en viss vana därvid.
Han endast undrade, att han i sin gosseålder, då
han strövade så mycket i skogen och företrädesvis
uppsökte och älskade dess dunklaste gömmor,
dock icke gjort närmare bekantskap med denna
lustiga stig, som lovade föra in i bergkungens
slott.
Nu, var han ej långt från grottans öppning.
Då hejdades han av en tanke, att han ju gick ute
denna natt för att fortsätta hednaguden Tors verk
och döda skogens argaste troll, den förledande
jättekvinna, som sugit livskraften ur hans hjärta.
Men så påminde han sig pesten, som var kommen
över världen för att utrota allt levande och
sålunda gjorde allt annat dödande överflödigt, ja
småaktigt och befängt. Och så erinrade han sig
den bleke gossen och ordet fader och dolken,
som, drypande av veropande bloddroppar, slängdes
i en buske, och granen på kullens topp och
sången: »Ljuvt är att möta sin flicka, ljuvligast då
skymningen vilar över nejden.»
Detta var en förvirrande blandning av
minnen, och riddaren kunde icke reda dem. Nåväl,
varför icke förhålla sig likgiltig mot dem alla,
varför fästa den ringaste vikt vid något förflutet,
närvarande eller tillkommande? Man är ute och
vandrar för vandringens egen skull, man bryr sig
icke om ett mål för sin färd, man går in i den
här grottan, därför att man råkat rikta sina steg
åt det hållet och ej för något annat. Man är en
strömbädd för en städse rinnande flod av
föreställningar, men man låter floden ha sitt lopp och
söker icke kvarhålla någon av hans böljor.
I en sådan känslostämning gick riddaren vidare
och steg med likgiltig hållning in i grottan.
Han såg sig omkring. Bredvid honom stod,
lutad mot väggen, en mörk man, som på honom
fäste glödande ögon. Men detta besvärade icke
riddaren. Det var återigen ett av dessa intryck,
för vilka man kan vara alldeles likgiltig. Men
längre bort i grottan såg han något annat. Han
såg en kvinna, skönare än hans inbillning kunnat
skapa, sorgsnare, där hon knäböjde över den döde
gossen, än all den sorg som riddaren kunnat tänka
sig -- ty den sorg han hitintills sett hade alltid
varit blandad med svaghet och begär efter tröst
eller ock med förtvivlan eller ock med vrede, men
denna sorg var enkel och oblandad och intet annat
än sig själv. Han igenkände hos denna kvinna
anletsdrag, som han älskat och hatat, avgudat
och fördömt; för hans minne uppgingo tavlor av
solsken och blomsterdoft, skiftande med andra av
natt och förfäran. Han kände sig ånyo förvirrad.
Då hörde han den mörke mannens röst, som sade:
-- Singoalla, riddaren är här. Du behöver
icke längre bida döden.
Och till riddaren sade mannen, fattande hans
arm:
-- Tveka icke utan fullborda vad du börjat!
Hon känner ärendet, i vilket du kommer. Sorgbarn
hann att anmäla dig, innan han slöt sina ögon.
Du kommer för att hämnas den oförrätt Singoalla
tillfogat dig, då hon gjorde dig till sina ögons
ljus och sitt hjärtas åtrå och sitt löftes make och
sin sons fader. Hon har grymt förolämpat dig
med kärlek och trohet. Hon förtjänar döden och
önskar den av dina händer. Hon vill dö bredvid
det första offret för din rättmätiga vrede --
din egen son. Ja, hon är mycket brottslig och
förtjänar döden, det kan jag intyga, som hört
de otaliga suckar, ditt minne avpressat henne,
och sett de oräkneliga tårar, hon för din skull
gjutit. Döda henne, herr riddare! Därefter
kommer uppgörelsens stund emellan dig och mig.
-- Det är onödigt, sade riddaren. Jag gick
ut för att döda henne, därutinnan har du rätt,
men skogen har ingivit mig andra tankar. Pesten
är kommen, och det tjänar till intet att fuska i
dödens hantverk. Detta och mycket annat har
jag i natt lärt av skogen. För övrigt är kvinnan
icke densamma, som jag söker, fastän de likna
varandra. Hon där borta är ett mänskligt väsen;
hon fäller tårar över sitt döda barn, och hon synes
mig så sorgsen, att jag känner ve i min själ,
då jag betraktar henne ...
-- Vad, ropade Assim, tvekar du fullborda
vad du börjat? Har du mod att rygga tillbaka?
Vågar du besinna dig, då skall du höra det
förskräckliga, att ...
-- Håll! sade riddaren. Jag har mod till vad
som helst och fruktar intet. Ingen har ännu
kunnat säga, att jag fruktar. Jag har mod att
besinna mig. Stör mig icke, ty det börjar klarna
i min själ, och jag skall snart hava samlat mina
minnen. Denna kvinnas anlete sprider belysning
djupt in i det förgätnas schakter.
-- Skynda! sade Assim. Hon
hand. Hon kan icke leva och på samma gång
veta, att du, hennes make, har dödat hennes och
din egen son. Var icke grym emot den arma
kvinnan! Hon önskar döden som en nåd. Belöna
henne för den mildhet hon visar dig! Hon har
icke yttrat ett hårt ord över sitt barns mördare;
hon har anklagat sig själv men icke dig ...
-- Ja, sade riddaren, du har rätt. Hennes
ansikte uttrycker en innerlig, rörande godhet.
Jag älskar detta ansikte, fastän dess åsyn vill
smälta mitt hjärta. Jag är en hård och sträv man,
häftig till lynnet och böjd att förakta människor;
men denna kvinna skulle genom sin blotta närvaro
förändra mig, helst om jag finge sätta mig vid
hennes knän och hon ville läsa för mig ur någon
helig bok om Guds kärlek och förbarmande ...
-- Han är sig icke lik, sade Assim rysande,
han talar som en vansinnig. Herr riddare, ropade
han högt, samla icke dina minnen, akta dig för
hågkomsterna från din ungdom, du skall annars
erinra dig hövdingens femtonåriga dotter, det
späda barnet, vars hjärta du rövade ... du finge
se en verklighet och skulle gripas av en ånger,
omöjlig att uthärda! Nej, behåll de heliga
fördomar, vilka hitintills varit din rustning, din sköld
och båge, och rusa blint fram på den väg, som
du stänkt med blod! Jag säger dig, att denna
svartögda kvinna är ett väsen av annan art än du,
ett barn av den outgrundliga naturen, vilket,
likasom blomman, ej fått annat dop än himmelens
dagg och regn, aldrig tillbett under annat
tempelvalv än det stjärnströdda och aldrig omsvävats
av annan rökelse än markens dimmor. Hon har
aldrig stänkts av vigvattenskvasten, aldrig
välsignats av prästens händer och har intet hopp att
komma i din himmel. Hon är -- förstår du mig
icke? -- en förkastad varelse, en okristen, ett
halvtroll, en häxa, som med sina blickars och
kinders och stämmas hedniska trollmakt förhäxat
dig och med detta outsägliga brott förtjänat döden.
Upp, riddare! Stöt ned henne! Du är utan vapen
... se här ett svärd! Mörda trollpackan, likasom
du mördat hennes avkomma! Fort! Ingen besinning!
Fort, eller är det jag, som dödar dig! --
Och Assim satte svärdet i Erlands hand och ville
rycka honom med sig. Men denne lösgjorde sig
från hans tag och sade utan häftighet:
-- Du talar så, som jag hört munkar tala.
Nog av: du vill förvirra mig men lyckas icke.
Kvinnan där borta är ej en häxa utan ett Guds
barn, som sörjer över världens olycka och har ett
ömt hjärta även för mitt elände. Ty att jag är
olycklig, vill jag ej neka. Jag känner mig hågad
att gråta och att ångra, fast jag icke rätt vet, om
det är endast jag, som förbrutit mig mot någon,
eller om ödet också förbrutit sig mot mig ...
Han tog några steg fram mot Singoalla och
fortfor:
-- Stackars kvinna, du sörjer denne gosse,
och du vet kanske icke, att det är jag, som dödat
honom. På min riddareära försäkrar jag, att jag
gärna ville giva mitt liv för att återvinna hans
och stilla din smärta. Men det förmår jag icke
och lovar därför allena vad jag kan hålla: att
aldrig återvända under mitt tak utan, om pesten
skonar mig, kläda mig i tagelskjorta för mina
återstående dagar och leva av växternas rötter
och dagligen bedja Gud om förlåtelse för mig,
syndare. Detta vill jag göra. Jag skall från denna
stund icke återse min hustru Helena och min son
Erland; jag skall övergiva mitt slott och mina
ägodelar samt tillbringa mitt liv som botgörare
här i skogen. Detta kan väl icke giva dig någon
tröst, men det skall hugsvala mig själv; ty att
jag är olycklig, känner jag för varje ögonblick,
ju längre jag betraktar dig, ju mer det klarnar
inom mig, ju bestämdare mina minnen varda, ju
vissare jag övertygar mig, att du ... o Gud!
att du ... ja, jag igenkänner dig, Singoalla ... du
min ungdoms dröm ... min första kärlek ... min
maka!
Förut orörlig som en bildstod lutade sig
nu Singoalla djupare ned över sin sons lik, och
riddaren hörde, att hon grät. Då gick han fram,
upplyfte henne och slöt henne i sin famn. Hans
bröst hävdes, hans ögon fuktades av tårar, genom
vilka framglänste blicken av en klarnad ande. Men
denna omfamning var kort, en tanke upplöste den;
riddaren vände sig bort och skred, med handen
tryckt mot pannan, ut ur grottan, och Assim, som
följde efter honom genom klippbrottet, såg honom
långsamt vandra in i skogen.
*
Pesten.
Dagen kom med tung luft och mulen himmel.
Då solen någon gång lyste fram mellan skyarne,
var hennes sken gulblekt och ovanligt. Blåsten
hade upphört och vindstilla inträtt, som oaktat
den mulna himmelen medförde kvalm.
Tidigt om morgonen väcktes munkarne av
en häftig ringning. Den tjänande brodern
Johannes öppnade porten och såg en man, klädd i
brokiga, slitna kläder. Han begärde få tala vid
munkarne. Snart visade sig några av dessa med
sin prior i spetsen. Med en hastig blick
granskade pater Henrik mannens anlete och utbrast:
-- Vad vill du? Du tillhör det gudlösa folk, som
för tio år sedan plundrade detta kloster, eller ock
gäcka mig mina ögon.
Men mannen svarade: -- Den saken kunde
du haft tid att glömma. Jag kommer nu för att
bedja dig om hjälp, ifall du har någon hjälp att
giva. Vi anlände hit i natt och lägra i skogen.
Böldpesten rasar ibland oss.
-- Böldpesten? upprepade priorn med stelnande tunga.
-- Ja, svarta döden, sade mannen.
-- Svarta döden! upprepade munkarne och
raglade mot valvgångens pelare eller kastade sig
framstupa på golvet eller sänkte bleknade anleten
mot bröstet, mumlande: --
Pater Henrik sansade sig först och sade till
mannen: -- Vi skola alla följa dig.
-- Upp! fortfor han till munkarne. Skördemannen
är kommen. Här gäller att rädda vetet,
medan ogräset uppryckes att förbrännas i evig
eld. Upp och rusten er till högtidlig procession!
Tagen kors, hostia, dopfunt och relikskrin! Upp!
Munkarne reste sig darrande. En fjärdedels
timme därefter skred tåget ur klostret. Den
främmande mannen visade vägen. De enskilda
vandrare, som mötte det, kastade sig till jorden. Bland
dessa visste några redan om den hemska gästens
ankomst; andra, som anlänt från sina enstaka hem
i vildmarken och på morgonen icke skådat ett
mänskligt anlete, voro okunniga därom. Munkarne,
medan de med kors och fanor, hostia och
relikskrin skredo framåt, sjöngo, men sången
förtonade klanglöst i den tunga luften, liksom hade
skogens ekon dött bort:
Folkhopen följde processionen, som, förd av
främlingen, tågade till svedjelandet, där det
främmande folket nu, liksom för tio år sedan, hade
lägrat sig.
Här såg man lik, sjuka och döende. Här
såg man stum förtvivlan, dödsfasa, sorg, och
hjälplöshet. Några av det främmande folket upphovo
vilda rop: -- Alako, Alako! Andra ilade med
ömsom fulla och tomma bägare från och till en
närbelägen källa för att med hennes vatten svalka
de sjuka.
Jämmerropen tystnade, när processionen framträdde
ur skogsbrynet och pesthymnens dystra
toner svävade över svedjelandet. Insvept i ljusa
skyar, som uppstego ur rökelsekaren, skred tåget
runtom fältet. Men inom hopen, som nyfikenheten
lockat att följa, spred sig som en viskning
ordet pesten, och åskådarne skingrades som agnar
för vinden.
Pater Henrik fattade korset, vandrade fram
mellan döda och levande och planterade den
heliga sinnebilden mitt på jämrens fält. Därefter
spredo sig munkarne över svedjelandet för att
rädda hednasjälar och lindra plågor. Friska och
sjuka böjde sina huvuden vid dopfunten och
emottogo det bad, genom vilket de skulle vinna nåd
hos de kristnas gud. Mången sjuk, som nyss
döptes, fick snart som döende åtnjuta den sista
smörjelsen. Med vin och vatten läskades torkade
gommar, med tröstens ord förtvivlade sinnen. De
främlingar, som voro friska, uppmanades att fatta
spadarne och gräva en grav åt de döda. Så
skedde även, och en munk mässade timme efter
timme med entonig, darrande men outtröttlig röst
vid randen av denna grav, som emottog flera och
flera offer.
Medan munkarne gjorde detta, spred sig
underrättelsen om den store mandråparens
ankomst över hela trakten. Alla hjärtan bävade.
Mången tänkte på mänskliga medel att avvända
olyckan från sig och de sina. Några flydde med
hustru och barn längre sunnanskogs; nybyggarne
i ensliga skogshemman lade fram båge och pilar
för att hota envar, som vågade nalkas deras tak.
Men den hemska gästen kunde pil och båge
icke bortskrämma. Redan under de sistförflutna
veckorna hade flerestädes i nejden misstänkta
dödsfall inträffat, men ingen trott eller velat tro,
att det var den fruktansvärdes verk. Nu, då intet
tvivel om hans närvaro var möjligt, syntes ock
de sista osynliga hindren för hans härjningslust
vara på en gång nedslagna. Natten efter det
främmande folkets ankomst ilade mordängeln från
dörr till dörr, och intet förbundstecken på
dörrposten vägrade honom inträde.
*
-- Nej, deras vatten och vin och olja och
sånger och rökelser gagna till intet. Vi måste dö.
Låt oss då leva, medan vi leva. De oförskräckta
vandringsmännen höves det att fira lustiga fester
vid gravens rand.
Så talade män av det främmande folket och
togo sina vapen och drogo till Ekö slott, vars
källare säkerligen vore väl försedda med öl och vin.
Då de kommit till sundet, funno de fallbron
uppdragen och på borggården män, som bundit dukar
kring sina ansikten, så att föga mer än deras ögon
voro synliga; de vandrade för sig själva, likasom
de fruktat att komma varandra för nära.
-- Hallå! Ned med bryggan! ropade främlingarne.
De få männen på borggården svarade på
denna uppmaning med hotande åtbörder, därefter
med stenkast och bågskott. Men främlingarne
vadade, obekymrade därom, över sundet. Då
flydde slottsfolket i båtar över sjön åt andra
sidan. Sedan var det lustigt liv på Ekö slott:
dryckeslag och sång till inemot natten, då skaran
avtågade, lyst av mordbrandsflammor från torn
och tinnar.
Men fru Helena och hennes son och hennes
tjänarinnor hade redan om förmiddagen av slottets
sista dag flyttat till klostret, i hopp att inom
helgedomens väggar och i gudsmännens närhet
återfinna något lugn för sina bävande själar. Var
riddar Erland och den lille pilgrimen voro, visste
ingen.
*
Sju dagar hade försvunnit, då vid midnattstiden
klostrets portklocka ringde.
Efter en stunds förlopp hördes steg i korridoren,
och en röst frågade: -- Vem är där ute?
-- Broder portvaktare! Vän Johannes! Jag
igenkänner din röst. Öppna för Erland Bengtsson
Månesköld!
-- Vad! utropade rösten, lever ni ännu, herr
riddare? Eller är det en villa, som gäckar mitt
öra?
Porten öppnades, och den tjänande klosterbroderns
bleka, avfallna ansikte, nu stämplat med en viss
förundran, visade sig vid skenet av en lampa, som
han höll i handen.
-- Broder Johannes, sade riddaren, räds icke! Jag
är ej en vålnad utan en levande människa, så
märkvärdigt det än vill synas både dig och mig, ty
varthän mitt öga skådat, är fältet så väl mejat,
att knappt ett strå står upprätt.
-- Allt är förvandlat, sedan jag sist såg er, herr
riddare. Vill ni stiga in i denna dödens boning, så
är ni under detta tak den ende levande jämte mig.
-- Nej, svarade riddaren, jag har avlagt ett löfte
att icke inträda under ett av människohänder byggt
tak. Dödens boning är för övrigt här ute lika väl
som där inne. Världen är en kyrkogård, och du synes
mig, broder Johannes, såsom en, den där, ännu levande,
jordats i densamma. Så förekommer jag mig själv även.
Visst är, att mitt hjärta är dött och begravet och
ej kan känna någon sorg mer.
-- Väl det! Din barm skulle annars icke kunna rymma
all din sorg. Vet du, att din maka är död, att dina
trognaste tjänarinnor avlidit, att din fader och
lärare, pater Henrik, icke mer är ibland oss? Har du
sett den kolade återstoden av ditt slott, herr riddare?
Allt är fåfängligt, allt, allt!
-- Lämna din lampa och följ mig ut, sade
riddaren. Jag är fullt förtrogen med tanken att ha
förlorat allt, som varit mig dyrbart.
-- Herren gav och Herren tog; välsignat vare
hans namn! suckade munken, i det han trädde ut
och gick vid riddarens sida. Det är blott några
timmar sedan jag begrov min älskade prior, men
förunderligt!... mina ögon hava haft inga tårar
för hans minne. Det är med mig som med dig;
jag har jordat mitt hjärta i mina bröders grift.
-- Vem av dem bägge dog först, min maka
eller min son? frågade riddaren med något
svävande röst.
-- Din son lever ännu... har jag icke sagt
dig det?... såvida han icke dött, sedan jag lade
honom i tröstarinnans famn. Gud sände mig en
ängel i skepnaden av en kvinna, som hugsvalande
suttit vid din makas dödsläger. Vem hon var,
vet jag icke. Hon har aldrig förr varit sedd i
denna nejd. Hon talade till den döende fru
Helena sköna ord och hugsvalade henne med att
ofta nämna ditt namn.
-- Jag vet då, vem denna kvinna är, sade riddaren.
Och det var i hennes famn du lade min son?
-- Ja, vad annat skulle jag göra?
-- Är hon nu borta härifrån?
-- Ja, hon följde det främmande folket eller
rättare: det främmande folket följde henne. Det
var förvånande att se: när hon visade sig första
gången för dem, vart det jubel bland de
förtvivlade, stillhet bland de våldsamma, och farsoten
flydde från svedjelandet. Hon är ett högre väsen,
och din son vilar gott på hennes arm.
De båda männen vandrade en stund under
tystnad bredvid varandra. Riddaren rönte en
känsla av tillfredsställelse däröver, att han ägde
intet mer att förlora, intet mer att hoppas. Han
kände sig äntligen stå fri emot sitt öde. Han var
skövlad på allt men knotade ej; det vore orimligt
att i denna förvandlingens, förgängelsens och
dödens värld pocka på en varaktig äganderätt till
timlig lycka. Den som spelar med i sinnelivets
brokiga lek må fatta lekens mening. Den
guldglänsande sky, som simmar i morgonrodnaden, är
i all sin skönhet ej det rätta föremålet för eviga
känslor. Solglittret på vattnets yta, böljan, som
höjer sig och sjunker, suset i ekens krona, vill
du avkräva dem en evighet, som de icke äga,
vill du kristallisera dem i former, som trotsa
förvittring? Varom icke, så fordra ej heller evighet
av borgar med torn och tinnar, ej av rikedom
och ära, ej av huslig lycka, ej av något bland allt,
varefter den oerfarne griper och vars bortgång
han ägnar onyttiga tårar. Den som en gång fått
fotfäste på det evigas klippa rädes icke, om
världssfärerna brista, himmel och jord sönderfalla i
atomer. Det är endast ett solglitter som slocknat,
en bölja som sjunkit, en susning som förstummats.
Riddaren såg upp till stjärnorna och kände,
att vadhelst hans öde, i dem skrivet, ännu kunde
förbehålla åt en framtid, så skulle han ej
förskräckas mer och ej fröjdas mer: han var fri --
fri emot allt som är företeelse och händelse och
tillfällighet och låter mäta sig med tidens mått.
Men bakom företeelserna hägrade i hans själ ett
annat, som ej försvunne med dem. Vad Helenas,
vad den lille Erlands, vad Sorgbarns och Singoallas
försvunna bilder innebure, vad som symboliserade
sig i deras framträdande och bortgång, det
vore något för döden oåtkomligt, eller kanske hellre
något, som döden skulle förklara.
En hemsk bild var natten i skogen, då månskenet
darrade på en blodfläckad klinga, men även
den bilden förfärade honom icke mer; han var
enig med sig själv därom, att skuld måste
utplånas, och ville gärna, såvitt som skuld på honom
vilade, låta den stränga vedergällningen taga ut
sin rätt. Han ägde ej en vågskål att väga sin
egen andel i sitt livs mörka öden, och hade han
ägt en sådan vågskål, skulle han bortkastat henne
utan att väga, ty han kände ingen lust att
köpslå, pruta och dagtinga om skuld och vedergällning.
Och han tänkte därvid på en annan symbol
-- försoningens, och det var med andakt han lyssnade,
då brodern Johannes, som vandrade vid
hans sida, avbrytande tystnaden, sjöng med sakta
röst en vers ur pesthymnen:
Mellan dig och bävande syndare medle
korset, spjutet, spikarne, dödens smärta,
blodiga kronan!
(Över. ur första uppl.)
Erland Månesköld och brodern Johannes
vandrade hela natten i skogen. Då morgonsolen
gick upp över ett landskap, vars stillhet ingen
fågels sång, ingen skällas klang, ingen vallande
herdes lur upplivade, emedan svarta döden nyss
övergivit det och lämnat tystnaden kvar -- då
stodo de båda männen på kullen vid skogsbäcken,
och brodern Johannes sade:
-- Således, broder Erland, är det här i denna
kulle vi skola gräva vår eremitboning.
-- Ja, sade Erland, här skola vi bo. Han
kastade en blick ned på gräsmattan vid foten av
kullen, där ännu invid bäckens rand dröjde några
av höstens sista blommor. Därifrån svävade hans
blick inåt skogen i den riktning, varifrån i forna
dagar hans själs älskade hade kommit honom till
mötes.
Gräva vi här på östra sidan? frågade Johannes.
Vi väckas då av morgonrodnaden och
kunna hälsa den uppgående solen med en morgonpsalm.
-- Nej, broder, sade Erland, om du icke föredrager
den östra sidan, så låt oss välja denna åt
väster, åt bäcken till, där vi kunna bjuda aftonsolen,
bilden av vår egen sjunkande levnadssol,
farväl med hymnen om återuppståndelsens hopp.
-- Väl, vi välja då den västra sidan ...
-- Om du själv icke hellre önskar den
andra...
-- Nej, nej, gode broder, sade Johannes och
betraktade med en mild blick den forne riddarens
förr så stränga och bjudande, nu så blida och
undergivna ansiktsuttryck. Återvändom till
klostret för att hämta våra spadar! Och sedan till
arbetet!
*
Skogens eremiter.
Det var en vacker sommarkväll. Synkretsen
i väster färgades av guld och purpur. Regnet,
som hade fallit vid middagstiden, hade uppfriskat
nejden; granar och ängar doftade, människorna
andades med njutning den rena luften.
Fjärran i skogen hördes nyodlarens yxa; där
pågick idogt arbete; ty i fält, som tjugufem år,
sedan pestens tid, legat obrukade, gällde det nu
att sätta plogbill.
Vid ingången till sin grotta satt den ene
av traktens eremiter, den av folket högt
vördade gudsmannen Erland. För en timme sedan
lämnade han örtagården, där han nästan hela
dagen sysslat med hacka och spade. Nu satt han
på mossbädden och såg med drömmande blick
in i aftonrodnaden, varav ett återsken föll på hans
lugna anlete. I handen höll han en bok, en mystisk
andes betraktelser, hans älsklingsbok, för flera
år sedan hämtad ur det övergivna klostrets valv.
Brodern Johannes, den andre eremiten, hade
nyss återvänt från fisket i insjön och tillredde
nu aftonmåltiden.
Johannes, som annars sällan bröt den av Erland
älskade tystnaden, var i kväll ovanligt
språksam. Han hade på sin väg från sjön sett något
märkvärdigt i skogen och kunde icke avhålla sig
från att omtala det.
Han hade sett män av främmande utseende,
förnäma och stolta till sitt skick, präktiga till
vapenbonad, rastande med sina hästar i skogen. De
voro utan tvivel långväga resande, och de hade
på latinska målet frågat honom om bästa
ryttarevägen norrut mot Vättern. Vilka de vore och vad
deras ärende, kände han icke.
Erland lyssnade med välvilja, icke just därför
att en sådan händelse verkligen var ovanlig
och kanske värd att gissa över, utan därför att
Johannes synbarligen var road av att tala därom
och tycktes utkräva något anspråk på nyfikenhet
från sin väns sida.
Vilka dessa män voro och vad deras ärende,
visste, som nämnt, Johannes icke, och sagan själv
kan endast antyda, ty mörker vilar över mycket
i det förflutna. De hemliga skrifter, som under
sju insegel, i ett brödraförbunds gömmor, bevara
dettas anor från ett äldre, sprängt förbund, skulle,
om de uppsloges för oinvigda blickar, uppenbara
åtskilligt om ett tåg, som »riddare av det grusade
templet» och »forskare av de brinnande bålen»
gjorde till norden, för att även där, om möjligt,
finna elementer av den urtidens religion, varav
de samlat spridda drag från Indiens pagoder,
Egyptens gravtempel, Delfis och Eleusis"
underjordiska valv, det salomoniska templets grus och
druidernas grottor, för att förena dem alla till en
gloria kring korset. De skulle kunna förtälja,
dessa hävder, att med tåget följde en indisk
prästinnas unge son, invigd till »riddare av det
grusade templet», förtrogen med öster- och
västerlandens visdom och ägare av stora skatter. Mer
kan sagan icke antyda.
Medan brodern Erland ännu vilade vid ingången till
sin grotta och drömde sig in i den
bleknande aftonrodnaden, sågs på andra sidan
bäcken en av främlingarne, en kraftig yngling med
brun hy men blonda lockar, närma sig. Han stannade,
såg sig omkring likasom med igenkännande
blickar, ehuru han säkerligen aldrig förr varit på
denna fläck, gick därefter över vattnet och fram
till eremiten och satte sig på mossbädden bredvid
honom.
Med undran åsåg Johannes, där han stod på
något avstånd, detta uppträde, och hans undran
växte, när Erland och ynglingen samtalade med
varandra och Erlands anlete under samtalets lopp
präglades av kraftig uppmärksamhet. Johannes"
undran nådde sin höjd, när han slutligen såg,
huru ynglingen, först efter en lång omfamning, med
tårar skildes från Erland och gick tillbaka in i
skogen.
Att fråga om betydelsen av denna syn, det
ville Johannes icke, ty det vore ju alltför tydligt
ett bevis på en för eremitlivet icke rätt passande
nyfikenhet. Men han väntade, att Erland själv
en dag skulle säga något därom.
Erland sade dock intet. Följande morgon,
när Johannes gick att fiska i insjön, följde honom
brodern Erland.
Johannes sköt ut sin båt och gjorde sitt
fiskredskap i ordning. Han sjöng härunder med
dämpad röst en visa om Simon Petrus fiskaren. Erland
satt vid stranden i skuggan av en lind och
fördjupade sig åter i sin kära bok »Om vilan i Gud».
*
SINGOALLA DRAMATISERAD.
(FRAGMENT.)
Första handlingen.
(Klostrets bokrum. Välvd kammare med ett
spetsbågefönster i bakgrunden. Väggnischer med
helgonbilder. Mellan dem å rummets ena sida bokhyllor med
folianter; å den andra en dörr. Under fönstret ett bord
med krucifix. I förgrunden ett annat bord, likasom det
förra, av tunga former, vid vilket pater HENRIK och
ERLAND sitta framför en uppslagen bok. Oväder utanför.
Man hör regnets fall mot fönstret.)
Pater HENRIK. ERLAND.
då vid din sida jag får genomvandra
den helga stad av tusenårig ålder,
vars utanverk är denna pärm, vars rigel
är denna häkta, konstigt utarbetad,
vars byggnader i ädelt majestät
på säker grundval resa sig mot höjden,
så luftiga och dock mot tiden trygga,
ty deras kolonnader äro tankar,
och varje valv är spänt av himmelsk längtan.
Så vandrom vidare på dessa gator,
med safir lagda och med ädel jaspis!
Var slöto vi? Den helge
må än en stund oss läska med sin nektar.
Kolmörkt där ute,
och regnet öser ned i strida strömmar.
att timmen lidit.
Så vänder jag mitt sandur än en gång
och lever så ännu en lycklig timme
med himlens helgon, glömsk av timligheten.
ur skogens djup.
Ack, jag förgäter dina sjutton år!
De älska solen mer än studielampan,
och det är rätt av dem: »allt har sin tid».
Nåväl, du ser, jag sluter redan porten
till
ty skymningen är inne; han får sova
till nästa väkt --
(Hopknäpper pärmarne och sätter folianten på sin plats i hyllan.)
Jag måste upp och ut.
Du lämnar mig.
I morgon är jag här vid vanlig timme
igen.
till riddar Bengt och till hans huses ära,
din ädla mor!... Men hur det regnar ute!
Hur blåsten skakar fönstrets höga poster!
Och jag, som intet märkt av denna storm,
som nalkats oss där ute, medan vi
av helga runors frid och värme njöto.
Säg, vill du icke stanna, medan stormen
drar hädan? Stränge herrars makt är kort.
är icke lång, och mörker skyr du icke.
Men tag min kappa! Kvinnans verk vid sländan
försonar vandraren med regn och blåst.
och himlens vindar kräves ej försoning,
ty fiender vi ännu aldrig varit.
Jag älskar skogen, natten, molnen, stormen.
Nu vill jag ut, men ej till riddarborgen,
det tysta hemmet med sitt enahanda.
Nu vill jag ut i skogens dunkla djup.
jag känner den, men jag förstår den icke.
Av folket kallas du
och kolaren, som bor i enslig hydda,
vet att förtälja, hur han mången midnatt
med barn och maka väckts av nattlig sång
ur skogens mörker, och han skulle häpnat
och trott, att nattens vålnader sitt spel bedreve,
om ej han känt
du vilde gosse och ändock så stilla,
så mild och tankfull, när du vid min sida
i helga studier din tid fördriver.
Men lyd mitt råd, o Erland! Älska icke
den mörka natt med hennes skräckgestalter.
Den dödlige är skapt att älska ljuset,
det rosiga; och dagens gyllne stjärna,
tids nog den släckes för hans blick ändå.
Ty ljus och mörker, dag och natt, de växla
symboliskt, såsom goda tankar växla
med onda i tvedelad mänskobarm.
den tusenögade, långt mera skön
än enögd dag, om än hon blundar med dem alla.
Men nog härom. Jag har nu skäl att vandra
en annan stig än den till Eköns slott.
Min far har dragit ut att halvvägs möta
herr Ulvsax, väntad såsom gäst där hemma
i denna kväll. Med riddar Ulvsax kommer
hans dotter.
ja, nu förstår jag väl den lust som driver
dig ut i kväll mot stavkarl, ulv och stigman
och nattens troll.
måhända riddar Ulvsax med sin dotter
har farit vill. Men jag, jag känner skogen
och varje stig, som människa och myra
på milsvidd trampat bland dess furustammar.
förnimma vänlig röst på villostigar
och vid sitt rop: »Vem där?» till okänd skepnad,
som plötsligt träder upp på misstänkt väg,
till svar av hjärtlig röst få höra: »Vän,
god vän!» och trycka välbekanta händer.
Men säg mig, Erland, du som mycket älskar
att slunga pilar efter skogens vilddjur
och mången natt på vild och enslig jakt
ditt läger valt på mossbehupen klippa,
säg, har du aldrig sett i månens sken
den tysta skogsfrun mellan skogens stammar?
Ha aldrig klippans åbor, dvärgaskaran,
okunnig om ditt grannskap, vimlat fram
ur klyftorna att breda ut sitt smide
på enslig hed och syna det vid månsken?
Ha aldrig dessa troll, som fordomdags
med flintspjut kämpade mot våra fäders
järnskodda lansar, tills de slutligen,
besegrade, från öppna landet drevos
längst in i bergens obekanta gömmor,
men ännu, ruvande på hämnd och mord,
frambryta stundom under nattens timmar
att mana storm utöver stilla ängder,
att reta floder över deras bräddar,
bevinga klippor emot vigda tempel
och gjuta syndigt tal i sömnens öra --
ha aldrig dessa uppträtt för din syn
för att med rysliga gestalters sanning
till vanvett skrämma eller ock med skönhets
antagna sken till lust och synd förföra
den arme, som de finna på sin stig?
och änglaskaran, som i natten vakar!
Själv, må du veta, har jag prövat sådant.
med egna öron hört. Förstår du mig?
Rätt mången natt, sen jag min vila helgat
med sång och bön, har i den trånga cellen
jag plötsligt väckts av hiskeliga toner
här utifrån, som ingen mänsklig strupe
har kunnat alstra: ljud av hemsk förtvivlan,
med hån och avgrundsglädje rysligt blandad.
i dag, när jag gick hit, att fråga eder
erfarna tanke om... dock nej, jag vet ej,
om jag berätta bör...
om vad jag sett och hört är värt förtäljas,
om det helt enkelt var en jordisk syn,
fast mindre vanlig, eller om den var
från denna underjord, vars väsenden
jag hittills fåfängt...
Dock en annan gång
skall jag måhända kunna säga mer.
Ni eller ingen, fromme, vise fader,
skall höra denna sägen ur min mun.
God natt, min lärare!
Farväl och minns, att vandrarns bästa stav
och sköld och lykta är en bön till Herren.
(Erland går.)
PATERN.
Men kvällen lider. (Går till fönstret och ser ut.)
-- -- -- -- --
*
Utgivarens tillägg och anmärkningar.
1857, C. F. Arwidsson. Novellen var först avsedd
att endast upptaga ett par ark, men allteftersom
manuskript hämtades, visade sig, att den kom att
fylla -- 136 av kalenderns 184 sidor! Härav
framgår, att den äldre uppgift, det Singoalla skulle
härröra från V. R:s Lundatid, ej kan vara riktig,
varom för övrigt denna prosadikts mognad bär inre
vittnesbörd. Men möjligt är ju, att idén till denna
prosadikt redan då föresvävat honom.
Som särskild bok utgavs den, med icke obetydligt
omarbetat slut, år 1865 å Oscar L. Lamms
förlag och med ovan meddelade förord. -- Tredje
upplagan utkom 1876 å Torsten Hedlunds förlag.
Den fjärde utgavs å Alb. Bonniers förlag, såsom
praktupplaga med illustrationer av Carl Larsson,
år 1894. Den nu utgivna, femte, följer ordagrant
fjärde upplagan. Dessutom meddelas såsom tilllägg
i denna upplaga, efter förf:ns handskrift, ett
fragment ur en påbörjad dramatisering på vers av
denna Rydbergs prosadikt.
Det förefinnes ganska väsentliga olikheter
mellan första upplagan och de senare, i det att,
såsom ovan nämnts, framförallt
olika. I kapitlet
som även i övrigt företer flera olikheter, låter
Rydberg i första versionen Erland -- sedan han stött
jaktkniven i Sorgbarns bröst och sagt den lille
»pilgrimen från helvetet» farväl för alltid -- vid
sin hemkomst till slottet finna fru Helena och den
lille Erland slumrande i dödens sömn. Assim, som
»velat göra Singoalla lycklig även om dagen», har
under nattens mörker smugit sig in genom fönstret
samt dödat hennes och Sorgbarns medtävlare om
Erlands kärlek.
Kapitlet
saknas i den första. I dennas slutkapitel,
berättas (efter scenen utanför klostret vid pestens
ankomst, som är lika med den senare versionens),
att Singoalla för evigt bortjagat Assim, sedan han
berättat om den lycka, han trott sig skänka henne
genom att döda Erlands maka och son. Hon förbannar honom.
Singoalla vill försona det brott, som är begånget.
Hon går på morgonen till klostret för att
bedja munkarne taga vård om Sorgbarn och ville
sedan begiva sig till slottet och överlämna sig i
riddarens våld. Men hon bortvisas från det
pestsmittade klostret; och från slottet jagar folket
henne bort med stenar, då de tro henne vara
»pestflickan», en kvinna av det folk, som fört plågan dit.
Riddar Erland irrar ikring i skogen. Sedan
han kastat in ett gåvobrev på Ekö slott genom
klosterfönstret, finner han vid klosterkyrkan,
hurusom mängden samlats kring en öppen grav för att
däri begrava en levande människa, i tron att
därmed skydda sig mot pesten. Denna människa är
Singoalla, som Erland räddar, i det han jagar bort
hopen.
Därefter mötas åter Erland och Singoalla i
skogen vid Sorgbarns lik. Erland är slagen av
pesten, och Singoalla bringar honom vatten och
vårdar honom. Sedan hon biktat för Erland, att
Sorgbarn var hans och hennes barn, försonas de
inbördes och med Sorgbarns minne. Och under
det riddaren hör pesthymnens toner från klostret,
utandas han sin sista suck. Snart sluter även
Singoalla vid Sorgbarns och Erlands sida sina ögon i
dödens famn. »Det var tyst, ty den store
mandråparen hade fulländat sitt verk.»
Efter berättelsen följa dessa reflexioner:
»Sagan slutar, såsom när under ett strängaspel
strängarne plötsligt brista i ett disharmoniskt ackord, förrän
detta hunnit upplösas i försonande samljud. Ty harmoni
och försoning, var finnas de här nere? Hör, stormen börjar
åter brusa i skogen! Sjunger hans vilda röst om harmoni
och försoning? Orkanen ryter högt över jorden, men nere
i dess mull arbetar förgängelsen, alstringskraften och åter
förgängelsen. Blomman uppspirar, för att dess skönhet
skall maskstingas; barnasjälar uppstiga ur det obekanta
för att iklädas stoftskrud och orenas av synden. Trängtar
du efter evig skönhet, obefläckad oskuld, oförgänglig
lycka, sök den icke på jorden, men hoppas på evigheten!»
Från och med andra upplagan är, som man
finner, slutet väsentligen ett annat; slutackordet är
ej längre så disharmoniskt. --
Skillnaden mellan andra (1865) och tredje upplagan
(1876) är mest språklig; ord som pröva,
befalla, beskydda, äro utbytta mot fresta, mana, hägna
o. d. Den dikt, som förekommer i kapitlet
får först i tredje upplagan sin n. v. lydelse;
förut löd den helt olika, sålunda:
»Vredgas icke, goda moder,
gråt ej heller, goda moder,
om du icke är en syster
till den mörka nattens skyar;
ty när nattens skyar vredgas,
fräsa blixtar över världen,
och den vida världen bävar
ty när nattens skyar gråta,
då förrinna de i tårar,
då försvinna de i tårar,
och de äro icke mera.»
I fjärde upplagan är första kapitlet så gott som
helt och hållet omskrivet; epitetet »vilde», som
förut i de första kapitlen ständigt användes
framför Erland, är försvunnet. I kapitlet
äro nya: Assims samtal med modern och hans
besvärjande av gudarne; likaså i kapitlet
riddarens tal till patern.
Nämnas må slutligen, att enstaka historiskt
förklarande notiser, som förekommo i första
upplagan, sedan avlägsnats, liksom ock en liten
polemik mot de lärde, som »negera» magnetismen.
Om »Singoalla» skrev Rydberg själv i ett brev
1892:
trots all självkritik är jag ur stånd att
känna mig likgiltig för henne.» Denna
äktromantiska prosadikt med sin mystiska timbre
torde ock vara det första fullödiga alstret av
Rydbergs skaldesnille.
*
anonym översättare: Helsingör 1866. År 1895 utgavs
den i ny dansk översättning av
med Larssons teckningar.
På tyska finnes den översatt i Reclams
Universal-Bibliothek såsom N:o 2016 av
Sunder (Leipzig 1885), på holländska utkom den
i tolkning av
Amsterdam 1899, och en finsk översättning utgavs av
*
INNEHÅLL.
Förra avdelningen.
Slottet i skogen 5
Singoalla 14
Längtan 19
Främlingarne från Egypti land 25
Erland och Singoalla 30
I skymningen vid skogsbäcken 38
Tvekampen 45
Lägret 48
Avtåget 51
Natten 71
Giftdrycken 76
Senare avdelningen.
Sorgbarn 80
Riddaren och pilgrimen 96
Grottan 104
Den hemliga kraften 113
Dag och natt 123
Den sista nattvandringen 135
Dagningen 150
Pesten 161
Skogens eremiter 172
-
Singoalla dramatiserad (fragment) 176
Utgivarens tillägg och anmärkningar 183