Silverkvarnen

SILVERKVARNEN

KRIMINALNOVELL

AV

C. AUG. CEDERBORG

I.

Två skolkamrater.

En vacker dag i slutet av maj satt advokaten och

privatdetektiven Alf Grane på sitt kontor vid

Norrlandsgatan i Stockholm, fördjupad i genomläsandet

av några handlingar. Plötsligt öppnades dörren och

kontorspojken trädde in och anmälde, att en herre

önskade tala vid notarien.

— Sade han sitt namn?

— Nej.

— Nå, låt honom komma in i alla fall, befallde notarien

och sköt handlingarna ifrån sig.

In trädde en reslig och ljuslagd man vid ungefär samma

ålder, som notarien Alf Grane själv.

— Nej, vad ser jag, utropade den senare, gående

den inträdande till mötes med utsträckta händer,

är det inte min gamle vän och skolkamrat Erik Bastman,

som jag inte sett på många år. Det var i

sanning ett kärt besök!

— Ja, svarade den inträdande, det är verkligen jag

— i egen hög person, som gjort en långresa till

huvudstaden i akt och mening att söka upp min gamle vän

Alf Grane. Tack för senast! Det var inte i går vi

träffades.

— Nej, det har du rätt i, gamle vän. Nu skola vi

uppliva gamla minnen och — skolhistorier.

Snart sutto de sida vid sida i den lilla skinnklädda

soffan på kontoret och samtalade om nytt och gammalt.

— Sist jag träffade dig — ja, jag var nybliven

student då, så det är rätt länge sedan — var du biträde

hos en kronofogde nere i Småland, sade Alf Grane.

— Ja, och därefter blev jag landskanslist i Jönköping.

Nu är jag sedan några år tillbaka kronolänsman i

Bringåsa distrikt långt nere i Småland.

— Och du har aldrig sedan dess hälsat på i din

födelseprovins, Sörmland, eller våra gemensamma

minnens gamla metropol Strängnäs, ty i så fall skulle du

där inte ha alldeles förbisett huvudstaden och — mig.

— Nej, svarade herr Bastman, det har jag icke. Ser

du, Alf, vi länsmän ute på bondlandet äro inte så

frikostigt avlönade, att vi ha råd till mera kostbara

lustresor. Dessutom, då man som jag icke anser sig ha

råd att hålla stadigt skrivbiträde, är man så pass bunden

vid sin tjänst, att det icke lämpar sig med längre

resor.

Samtalet kom nu in på gemensamma minnen från

Strängnäs, men som de torde ha varit av större intresse

för de båda skolkamraterna själva än för den ärade

läsaren, förbigå vi dem här.

Slutligen blev det ett lugnvatten i denna minnenas

forsande ström, och nu inföll Alf Grane:

— Det var snällt av dig att du slutligen lät höra av

dig, men jag vågar inte smickra mig med den tron, att

du nu kommit till Stockholm endast för att bereda

mig glädjen att återse en ungdomsvän.

— Jo, endast för att träffa dig har jag gjort resan,

dock, det måste jag medgiva, inte bara för att uppliva

gamla minnen, hur kärt det än är mig. Jag har

nämligen ett särskilt ärende till dig. Jag kommer för att

be om din hjälp.

— I min egenskap av advokat?

— Nej, i egenskap av detektiv.

— Verkligen! Men detektiv är du ju själv i kraft

av ditt ämbete. Varje polisman och icke minst en

länsman måste ju vara det — åtminstone till en viss

grad.

— Ja, däri har du rätt. Men om förmågan inte

räcker till, så måste han söka hjälp eller åtminstone råd

av någon som besitter framstående egenskaper såsom

detektiv. Och så vet jag är fallet med dig. Ditt rykte

i sådant hänseende har trängt ända ned till vår

avlägsna bygd. Själv har jag, om jag nu skall tala om

det, ord om mig att vara en duglig polisman, men jag

har nu fått hand om en sak, som ställer så stora

fordringar på mig, att jag inte kan motsvara dem, det inser

jag allt för väl. Därför kommer jag nu till dig med

anhållan, att du måtte intressera dig för saken. Nog

inser jag, att en så berömd detektiv, som du, måste

taxera sitt arbete och sin tid högre, än vad en fattig

länsman i Småland skulle stå ut med att betala — —

Alf Grane slog ifrån sig med båda händer.

— Kan jag, sade han, göra en god vän en tjänst,

så behöver han inte bekymra sig om kostnaden.

— Nå, nå, låt mig tala till punkt. Du skall då

erfara, att jag i detta fall ingalunda behöver repliera på

gammal vänskap. Saken är nämligen den, att i målet

är inblandad en person, som är allmänt omtyckt i

orten, och några av hans förmögnare vänner och

gynnare ha sammanskjutit en summa, som är fullt

tillräcklig att betala både min Stockholmsresa och ditt

honorar, därest du, såsom jag och de enträget begära,

vill åtaga dig saken.

— Det är således ett invecklat fall det är fråga om?

— Ja, både invecklat och mystiskt.

Vid detta svar såg man, att Alf Granes detektivintresse

i hög grad blivit väckt. Ögonen lyste, ungefär

som en god jakthunds, då husbonden tager ned bössan.

— Är det mord eller stöld, frågade han i ivrig ton.

— Den frågan kan jag ej med visshet besvara — kanske

båda delarna. En man är spårlöst försvunnen.

— Från brummande björnar, inföll notarien.

— Ånej, svarade länsmannen, så alldagligt är mitt

fall ingalunda. Den försvunne har veterligen inga

björnar utan var snarare björn själv, och det till på

köpet en sådan, i vars ramar jag inte skulle vilja önska

ens min värste ovän.

Alf Grane lät höra en lätt vissling. Efter något

betänkande sade han:

— Du måste sätta mig in i alla sakens detaljer.

— Ja, svarade herr Bastman, naturligtvis skall jag

det, ty för sådant ändamål har jag kommit hit. Men

det blir en lång historia och din tid är kanske strängt

upptagen. Jag vill därför be dig utsätta någon för

dig lämplig tidpunkt, då vi åter kunna träffas. Jag

skall då omtala allt vad jag själv vet rörande denna

mystiska sak.

— Min tid är, svarade notarien, för tillfället inte

upptagen av något som brådskar, och jag står därför helt

och hållet till din disposition. Men middagstimman

för oss Stockholmare nalkas och jag föreslår därför,

att vi för ögonblicket koncentrera oss på en middag för

oss två på Hasselbacken. Därefter kunna vi begiva

oss hem till min fridfulla ungkarlsbostad i

»Lärkstaden», och där kan du i lugn och ro och vid en god

pipa berätta din historia.

Detta förslag accepterades med nöje av hr Bastman.

Något senare återfinna vi de båda skolkamraterna

vid ett välförsett bord på Hasselbacken. Nu

lämnades alla brottmål å sido för ett läckrare mål och

rätterna interfolierades med skolhistorier från

Strängnäs, nedsköljda med ett ypperligt vin. Då de slutat

måltiden, föreslog notarien att de i anseende till det

vackra vårvädret skulle dricka kaffe nere på planen

framför musikpaviljongen. Så skedde även. Under

det de sutto där, pratande, rökande och smuttande

på kaffe och likör samt lyssnande till den förträffliga

musiken, spratt länsmannen plötsligt till av förvåning

vid att en mörklagd, kortväxt herre gick förbi deras

bord och hälsade genom att avtaga hatten, under det

han gav länsmannen och hans sällskap en lång och

liksom prövande blick. Då den främmande gått förbi,

sade herr Bastman:

— Hm, det var ett oväntat möte.

— Vem var mannen?

— En Bringåsabo — en av de misstänkta.

— Där finns således flera misstänkta?

— Ja, gunås så visst.

— Nå, den där såg just inte vidare förtroendeingivande

ut. Men man får akta sig att döma hunden

efter håren. — Jude, icke sant? Vad är han till

yrket?

— Handlande och mycket riktigt jude.

— Nå, resten spara vi tills vi komma hem till mig.

Där gick spårvagnen! Då skola vi laga att vi komma

lagom till den nästa.

*

II.

Länsmannen berättar.

Notarien Alf Grane var en av de första, som i den

för enfamiljhus avsedda »Lärkstaden» mellan

Valhallavägen och Östermalmsgatan köpt en tomt, och

på den hade han låtit uppföra ett litet vackert, av

blomsterrabatter omgivet hus, stort nog för en familj,

om han framdeles beslutade sig för att bilda en sådan.

Men ännu var han ungkarl och bebodde ensam med

sin hushållerska det lilla vackra huset. I hans

särdeles hemtrevliga förmak, möblerat och prytt helt

och hållet efter hans egen smak men ingalunda sämre

för det, återfinna vi något senare de båda skolkamraterna

med nytända pipor och groggvirke mellan sig,

och nu började herr Bastman sin berättelse:

— Den resande, som landsvägen norrifrån färdas till

den stora byn Bringåsa, passerar ungefär en halv

fjärdingsväg norr om nämnda by ett särdeles vackert

ställe, en verkligt förtjusande idyll, sådan det

småländska höglandet har en eller annan att erbjuda.

Det är egentligen endast ett vanligt större

bondehemman med kvarn, men bebyggd för ståndspersoner

av en löjtnant Ståhlhjelm, som ägde stället i början

av 1800-talet. Belägenheten är särdeles vacker vid

stranden av den lilla Bringåsasjön just där Spångån

faller ut i sjön. Nära gården går landsvägen på en

stenbro över ån och mellan gården och bron ligger

en vattenkvarn, som på löjtnant Ståhlhjelms tid var en

av bygdens förnämsta, men som nu är alldeles förfallen.

I en så vacker idyll borde endast frid och lycka vara

bofasta, och jag är förvissad om, att mången resande,

som färdas förbi det vackra, om än något ensliga stället,

tänkt vid dess åsyn: Ack den som bodde här! — Här

om någonstädes borde man kunna leva lycklig i

lugn och ro, skild från livets ävlan och strid. Men

hur annorlunda ter sig ej verkligheten än vad

fantasien målar. Löjtnant Ståhlhjelm sköt sig en kula för

pannan på grund av sorgliga familjeförhållanden, en

blodig fläck på den vackra idyllen, och av de tvänne

män, som efter honom ägt gården, har ingendera gjort

heder åt varken sig själva eller den vackra omgivning,

vari de levat och verkat. De ha tvärt om gjort

det vackra stället, som borde kunnat bli ett jordiskt

paradis, till en verklig rövarekula.

— Vad heter gården, frågade notarien.

— Dess officiella namn är Norrekvarn, men numera

heter den i folkets mun »Silverkvarnen».

— Är det på grund av den »silverfors», som jag

gissar driver kvarnen och stänker sin glans över den

vackra naturen?

— Å nej, binamnet har ej en så romantisk anledning

utan tvärtom en ganska prosaisk, vilket nog skall

framgå av vad jag nu kommer att berätta. — Efter

löjtnantens blodiga död inköptes gården av en

förmögen, men för övrigt redan då rätt illa ansedd bonde

vid namn Bengt Olofsson. Och värre blev det med

anseendet under årens lopp. Jordbruket

försummade han och kvarnen lät han förfalla. I stället ägnade

han sig åt en ganska mystisk handel med varjehanda,

men mest ädla metaller. Han besökte alla möjliga

auktioner vida omkring i landet och köpte gammalt

silver och smycken och hörde han av att någon, som

ägde dylikt, kommit i penningknipa, så försummade

han ej att hålla sig framme och köpa dyrbarheterna

för billigt pris. Därigenom fick han själv öknamnet

»Silverbengten» och hans kvarn »Silverkvarnen».

— Ja, du har rätt. — Det var en prosaisk uppläsning

av det romantiska namnet, men fortsätt! — —

— Det hade väl ändå gått an om han hållit sig till

den lojala silverhandeln, men så var långt ifrån fallet.

Han var, som alla visste, tjuvköpare i stor skala och

hade sina kunder snart sagt över hela riket. Mystiska

personer, som helst höllo sig i det fördolda, besökte

nattetid »Silverkvarnen» och deras ärende där var

ingalunda svårt att förstå. Naturligtvis kunde en så

allmänt känd sak ej undgå kronobetjäningen. Min

företrädare i ämbetet höll talrika husvisitationer i

Norrekvarn, men »Silverbengten» var honom för slug.

Blott en enda gång råkade han fast och blev för

innehavande av tjuvgods dömd till två års fästning. Nå,

han utstod sitt straff och därefter fortsatte han sin

affär i ännu större skala än förut och alla länsmannens

försök att få honom ånyo fälld misslyckades totalt.

Vid alla husvisitationer anträffades intet annat silver

än vad han kunde styrka sig ha redligen köpt, och min

företrädare stod där med lång näsa utan att kunna

göra något vid saken, fast han inom sig själv kunde

svära på, att tjuvköperi fortgick natt efter natt. Saken

kunde endast förklaras på det sättet, att »Silverbengten»

var i besittning av ett gömställe, som ingen kunde

finna.

— Men hur bar han sig åt för att avsätta de av honom

inköpta värdeföremålen? frågade notarien.

— Ja, svarade länsmannen, därom kunde aldrig vinnas

någon tillfredsställande upplysning. »Silverbengten»

gjorde ofta affärsresor till både Stockholm,

Göteborg och Köpenhamn, och förmodligen hade han

i dessa städer agenter, som hjälpte honom med

avsättningen.

— Vände sig icke din företrädare till polisen i dessa

städer?

— Jo, för all del! I länsmansarkivet, som jag nu

har om hand, finnas talrika skrivelser från både svensk

och dansk polis rörande denna sak, men det framgår

av dem, att varje försök att få inblick i »Silverbengtens»

affärer misslyckats.

— Berätta vidare!

— »Silverbengtens» transaktioner på Norrekvarn

räckte i icke mindre än 42 år. Så dog han till sist till

stor glädje för arvingarne, som trodde att nu skulle

de skära guld med täljknivar, ty det var inte möjligt

annat än att han måste efterlämna stor förmögenhet.

Barn funnos inga och hustrun hade dött ett par tiotal

år tidigare. Men det blev ganska klent med arvet.

Utom gården utgjordes det endast av några få tusen

kronor i kontanter, och av den väntade stora skatten

i ädel metall hittades intet annat än en silverkanna,

några skedar och gafflar samt en förgylld sockerskål,

som han någon tid förut köpt på en herregårdsauktion.

Arvingarne, som voro icke mindre än 9 till antalet,

blevo ursinniga. Här måste finnas någon gömd skatt,

menade de. Han måste ha grävt ned sitt silver

någonstädes. — Nu började en orolig tid i »Silverkvarnen».

Varje vrå genomsnokades, nära nog varje fotsbredd

jord genomgrävdes. Enligt vad jag hört av Bringåsaboar,

som bevittnat det, såg den vackra trädgården ut

som en illa skuren torvmosse, där man knappast kunde

taga ett steg utan att falla ned i en grop. —

— Detta resultatlösa letande fortgick i nära två

år, men förgäves. Då togo äntligen arvingarne sitt

förnuft till fånga, övergåvo skatteletandet och sålde

gården. Köparen blev en inom orten fullkomligt

okänd person, en herre från Stockholm, som hette Lars

Appelblom.

— Hm, anmärkte notarien, det namnet tror jag mig

ha sett i Stockholmspolisens arkiv.

— Mycket troligt! Mannen hade varit bland

huvudstadens allra värsta ockrare och blodsugare, och

då han beslöt sig för att köpa Norrekvarn och gräva

ned sig i hjärtat av den småländska landsbygden,

skedde det nog därför, att Stockholmsmarken började

bli honom för het. Men det hade man ingen aning om

i Bringåsa. Där gladde man sig åt att det vackra

Norrekvarn åter skulle komma i värdiga händer och bli till

glädje och gagn för hela orten. Och i början såg det

också ganska lovande ut. Herr Appeblom hade ett

förtroendeingivande yttre, en smidig tunga och

vinnande sätt. Det enda man hade emot honom var att

han såsom varande gammal ungkarl inte gärna kunde

få den betydelse för ortens sällskapsliv, som man

hoppats av en Stockholmsfamilj. Men Norrekvarn

undergick i hans händer en lycklig förändring. Den

ödelagda trädgården anlades ånyo, den lilla parken vid ån,

som under Ståhlhjelms tid varit gårdens stolthet men

»Silverbengten» låtit alldeles växa igen, snyggades

åter upp, det förfallna boningshuset reparerades och

ladugården byggdes delvis om. Men märkligt nog

gjordes intet vid den förfallna kvarnen. Då gårdens

jordbruk bortarrenderades, ville Appelblom att

arrendatorn skulle övertaga även kvarnen, vartill denne

också förklarade sig villig, därest ägaren först ville

sätta den i brukbart skick, men därtill nekade Appelblom.

Följden blev att kvarnen lämnades åt sitt öde

och fick alldeles förfalla. Det är nu nära 20 år sedan

någon spannmål förmaldes på »Silverkvarnen» och den

ligger där nu som en pittoresk ruin i det vackra

landskapet.

— Besynnerligt!

— Ja, det må du med skäl säga, gamle vän, ty kvarnen

skulle med en kostnad, som för den rike herr Appelblom

varit en ren bagatell, kunnat ha blivit en mycket

givande anläggning. I andra hänseenden var han nog

så om sig, det fick minsann senare mången i orten nog

känna på, men det förträffliga fallet i ån fick löpa

räntelöst, därigenom beredande honom en avsevärd årlig

förlust. Ja, det var en underlig kurre, gamle procentaren

Appelblom! Som t. ex. för några år sedan, då vi

fick järnväg. På andra sidan ån ligga väldiga skogar

tillhörande den stora herrgården Riddershus. De

fingo nu ett enormt värde och baronen på Riddershus

beslöt sig för en större avverkning. Men i denna del

av det stora godset fanns ingen sågkvarn. Då erbjöd

han sig att betala en mycket betydande summa för

silverkvarnen i tanke att begagna det präktiga fallet

för ett sågverk, men herr Appelblom sade bestämt nej.

Han ville hellre låta forsen rinna utan nytta än sälja

den för en liten förmögenhet.

- Det var ett underligt drag av en procentare!

Fortsatte han med sitt ocker även i Bringåsa?

— Inte i början, efter vad man sagt mig. Tydligen

ville han stryka ett streck över det förflutna och

uppträda som gentleman i Småland. Han visade sig då

ganska umgängesam, ja, stundom rent av frikostig, och

var den tiden ganska omtyckt av ortens ståndspersoner,

med vilka han ganska flitigt umgicks. Men ryktet

har vingar. Det dröjde inte särdeles länge, innan

man i Bringåsa började viska om, vilken hantering han

förut bedrivit i Stockholm och nu började man dra sig

för hans umgänge. Då slog även han om, vände allt

umgänge med hyggligt folk ryggen och blev en enstöring,

den där mer och mer sällan blev synlig utom

Norrekvarns område. Och på samma gång utvecklade han

sig till en verklig girigbuk och upptog sin gamla

hantering. Vid denna tid inträdde ett visst uppsving i

ortens jordbruk och industri, men sådant kräver

pängar och det blev gott om dem som sökte lån. Snart

blev det känt att dylika kunde erhållas i Norrekvarn,

visserligen emot hårda villkor och hög ränta, men det

var många som ej därav läto avskräcka sig. Appelblom

höll fullständig bank i Norrekvarn och inteckningar

och växlar hopades i hans kassaskåp. Särskilt

växlar diskonterades där med nöje och de voro

bekväma, dessa papper, ty de fingo gärna omsättas, men

omsättningen blev dyr. Snart blev gubben Appelblom en

värklig kräfta för orten, och då jag för sex år sedan

blev kronolänsman i Bringåsa, fick jag snart erfara i

vilken stor utsträckning han drev sin affär, ty jag

besvärades oupphörligt med utmätningar för hans

räkning. Och en hård och hjärtlös fordringsägare var han,

mer än någon annan jag lärt känna. Också var vid

denna tid hans anseende i orten om möjligt ännu

sämre än hans företrädares. - -

Hr Bastman gav sin pipa en ny stoppning och

fortsatte därefter.

— Emellertid fanns ändå en öm punkt i hans hårda

och förhärdade hjärta, och det var då det gällde hans

systerdotter, fröken Lilly Sköldberg, en fader- och

moderlös fattig flicka, som han för fyra år sedan upptog i

sitt hus efter att förut ha bekostat hennes uppfostran.

Det är en riktigt söt och älsklig flicka, som trots

morbroderns dåliga anseende vunnit många vänner i orten

och — jag kan tillägga beundrare. För de senare

tillkommer ju dessutom den lockande omständigheten,

att hon är den gamle procentarens enda arvinge. I

henne har Silverkvarnen omsider fått en verklig

solstråle och för henne var gubben mycket svag, ja, den

gamle girigbuken kunde gent emot henne till och med

bli rent av frikostig, och mer än en gång vet jag att

hennes förböner räddat en familj från fullständig ruin.

— Var — herr Appelblom är således nu död.

— Ja, det är han som försvunnit.

— Jag anade det. Berätta nu hur det mystiska

försvinnandet gick till.

- Han steg upp mitt i natten, klädde på sig och

gick ut, och sedan dess har ingen sett en skymt av den

gamle procentaren, varken som levande eller död.

Det var natten emellan den 30 april och den 1 maj.

Klockslaget kan ej närmare angivas.

— Medförde han något, då han gick ut, frågade

notarien.

— Ja, en lykta och en spanskrörskäpp — för övrigt

ingenting utom kläderna, förstås.

— Kom man icke att tänka sig att herr Appelblom

med avsikt velat försvinna?

— Där fanns icke något motiv.

— Kanske ändå! Om en durkdriven procentare

lämnar en så god marknad som Stockholm och gräver

ned sig på landsbygden, ligger den tanken nära till

hands, att han gjort det av fruktan. — Där kan finnas

en hemlighet i hans liv, som gör honom Stockholmsluften

tung, och denna hemlighet kan vara känd av

någon annan, som begagnar den såsom utpressningsmedel.

Bästa sättet att undvika en sådan utpressning

vore ju att försvinna på ett så hemlighetsfullt

sätt, att utpressaren aldrig kan finna honom.

— Ja, genmälte länsmannen, visserligen låter något

sådant tänka sig, men enligt mitt förmenande, näppeligen

i detta fall. Om en sådan smulgråt, som gubben

Appelblom, vill försvinna, så kvarlämnar han ej

åtskilliga tusentals kronor kontant jämte växlar och andra

värdepapper till högt belopp i sitt kassaskåp. Men det

har Appelblom gjort. Vidare skulle han väl ock av sina

tillhörigheter medtaga något mera än en lykta och en

käpp. Lägges därtill att Appelblom var en gammal

man, över 70 år och rätt skröplig, så inser jag ej att ett

dylikt försvinnande från en plats långt inne i landet

vore möjligt. På järnväg har han inte farit och ingen

har skjutsat honom.

— Nej, du kan ha rätt, medgav notarien, men man

måste noga pröva alla möjligheter innan man förkastar

dem. Så kan man också tänka sig att en olyckshändelse

föreligger. Där finns en sjö och där finns en å.

Gubben kan ha fallit i någon av dem och drunknat.

— Det var också det första jag tänkte på, då man för

mig anmälde försvinnandet. Men ytterst noggranna

undersökningar, bedrivna under ett par veckor, ha visat

att en drunkningsolycka ej kan föreligga. Hade gubben

fallit i ån, där det är ganska stark ström, skulle

liket antingen ha fastnat vid någon av åkanterna eller

ock av strömmen förts ut till lugnvattnet i sjön, där

det skulle ha sjunkit till botten för att efter några

dagar åter flyta upp. Men intetdera har skett. Både

ån och sjön äro så noggrant undersökta, att vi med

full visshet kunna påstå, att ett så stort föremål som

en människokropp ej kunnat undgå oss.

— Du sade nyss, inföll notarien, att på andra sidan

ån funnos stora skogar. Man kan ju tänka sig, att han

gått dit, förvillat sig och på ett eller annat sätt

omkommit.

— Även det tänkte jag på och har med tillhjälp av

över 300 man uppbådat folk genomsökt skogarna,

men förgäves. Hade han omkommit där, så skulle

hans lik ha blivit funnet.

— Nå, då återstår, så vitt jag kan se, endast

mordteorien. Men var skulle mördaren gjort av liket? Och

för resten borde väl mordgärningen ha lämnat något

spår efter sig. Det är icke lätt att låta en människa

spårlöst försvinna ur världen. Däremot är det ju inte

svårt att föreställa sig motivet för ett dylikt brott.

En procentare skaffar sig lätt fiender i sina offer.

— Ja visst! Därför har jag stannat vid mordteorien

såsom den sannolikaste. Men svårigheten ligger däri:

Hur har mordet kunnat begås utan att lämna några

spår efter sig, och var har mördaren gjort av liket?

De båda vännerna fördjupade sig nu i en lång diskurs

rörande detta ämne, vilken vi dock icke anse nödigt att

här anföra. Den avbröts av matbud, och läggande

den mystiska polissaken tills vidare å sido, begåvo de

sig till matsalen, där en förträfflig supé väntade dem.

*

III.

De misstänkta.

Vid kaffet och cigarrerna efter supén återtogs

samtalet om den mystiska tilldragelsen i Bringåsa.

— Du nämnde, sade notarien, att flera voro

misstänkta. Sedan du har satt mig ganska bra in i själva

huvudfrågan, torde det vara skäl att meddela mig

även något om dem, ty saken förefaller mig så invecklad,

att den mycket väl behöver all den belysning som

kan åstadkommas.

— Gärna det, svarade länsmannen. På en sådan

plats som Bringåsa måste naturligtvis en så mystisk

tilldragelse, som gubben Appelbloms försvinnande,

väcka ett oerhört uppseende, och lika naturligt är att

den framkallar en massa byskvaller, där de vildaste

fantasier tumla om och både rimliga och orimliga

misstankar korsa varandra. Ur denna röra skall jag

emellertid nu framlägga sådant, som synes mig själv vara

av någon betydelse......

— Den som misstankarna i främsta rummet riktas

emot är en ung, mycket hygglig man, som efter vad

jag tror med full rätt åtnjuter det bästa anseende i

orten och inom den förskaffat sig många vänner, bland

vilka även jag själv kan räkna mig. Han heter Harald

Mörcke och är skogsförvaltare på Riddershus. Hans

boställe ligger helt nära »Silverkvarnen» och är,

frånsett ett par torp, närmaste granngården till denna.

Jag har förut nämnt Appelbloms systerdotter, fröken

Lilly Sköldberg. Bland hennes beundrare är Harald

Mörcke den ivrigaste och, efter vad jag har anledning

tro, även den mest gynnade — nota bene å flickans

sida. Däremot hade Appelblom, Gud vet av vad

anledning, fattat motvilja för den hygglige unge mannen

och gynnade i stället en ung handlande i Bringåsa — den

samme som du i dag såg på Hasselbacken. Ja,

det sägs, att gubben rent av förbjudit Mörcke att

någonsin sätta sin fot på Norrekvarns område. Nå, däri

ligger ju i och för sig ingen anledning till att misstänka

den portförbjudne för mord, synnerligast som han är

känd för att vara en lugn och sansad natur, den där

ingalunda har för sed att förivra sig. Men vid det

polisförhör jag i anledning av försvinnandet höll på

platsen, framkommo ett par omständigheter, som äro

otrevliga för Mörcke. Den ena var en manschettknapp

av guld som jag hittade i trädgården och som Mörcke

måste erkänna tillhörde honom, fast han påstod sig ha

tappat den för längre tid sedan, när kunde han ej

närmare angiva. Det andra var ett vittnesmål, som

avgavs av gårdens arrendator Petter Andersson.

Väster om gården går trädgården ända fram till

landsvägen, skild därifrån av en stengärdesgård och en

ganska hög hasselhäck. På andra sidan vägen mitt

emot trädgården ligger arrendatorns boningshus. På

kvällen till den natt, då Appelblom försvann, kom

Petter Andersson sent hem och lade sig icke förr än

vid pass halv 11-tiden. Då han klädde av sig för att

gå till sängs, hade han av en tillfällighet kommit att

ställa sig mitt för det mot vägen vettande fönstret. Då

fick han plötsligt se en karl genombryta hasselhäcken,

hoppa över gärdesgården och därefter med hastiga steg

avlägsna sig i riktning emot bron. Det var ganska

ljust den kvällen, som ju vårkvällarna pläga vara vid

den tiden, och han försäkrar, att han i mannen

igenkände forstmästare Mörcke. Först trodde han det

var en tjuv och ämnade springa ut, men så såg han att

det var Mörcke och då brydde han sig icke vidare om

saken.

— Nå, vad säger skogsförvaltaren om dessa indicier,

frågade notarien.

— Han förnekar bestämt, att han denna kväll varit

i Norrekvarns trädgård. Den karl arrendatorn sett

genombryta häcken och hoppa ned på vägen måste

ha varit en helt annan person.

— Där fanns naturligtvis fotspår?

— Ja, jag mätte upp dem, och de peka på Mörcke.

Han nekar för fröken Lillys skull.

— Det är alldeles min tanke. Jag tror att han denna

afton haft ett möte med flickan i trädgården och att

han nekar för att skydda hennes rykte. Emellertid

ha dessa två indicier jämte portförbudet förstås

hackats och malts av villiga skvallertungor, tills det blivit

en trosartikel i Bringåsa, att forstmästare Mörcke

mördat gubben Appelblom och stoppat undan liket på ett

ställe där länsmannen inte vill hitta det. Och att han

inte ännu blivit häktad, heter det, beror på att han är

god vän med länsmannen. Ja, så låter det nu i Bringåsa,

och att varken mitt eller Mörckes goda namn och

rykte må väl av de historierna kan du lätt tänka dig.

- Vilken galenskap, utropade notarien. För att

häkta någon för mord är väl första villkoret, att ett

mord blivit konstaterat, vilket icke är fallet här. Det

borde de goda Bringåsaborna begripa. — Jag förmodar,

att de personer, som efter vad du sagt mig

sammanskjutit pengar för att få en ytterligare undersökning

till stånd, äro vänner till dig och herr Mörcke. —

— Ja, så är det. Och bland dem har fröken Lilly

Sköldberg tecknat sig för det största beloppet.

— Nå, återtog notarien, det var nr 1 av de

misstänkta. Låtom oss nu övergå till nr 2.

Länsmannen nickade bifallande och fortsatte:

— Som du torde veta fingo vi för sex år sedan

järnväg med station i Bringåsa. Detta ledde till stort

uppsving för hela orten och icke minst för Bringåsa by.

Där växte upp hoteller och handelsbodar som svampar

om hösten och många flyttade till byn, bland dem

även den man, du i dag såg på Hasselbacken.

Han köpte en tomt och byggde ett ståtligt hus, i

vars nedre våning han inredde en präktig butik för

manufakturvaror och herrekipering, under det den

övre inreddes till hotell. Och själv sköter han

affärerna i båda våningarna, varande sålunda både

hotellvärd och köpman, under det han på lediga stunder,

säges det, fuskar i samma yrke som gubben Appelblom.

— En mångsidig herre, således! Ja, judarna äro

ju kända för stor affärsenergi. — Vad heter han?

— David Labansson.

Alf Grane ryckte till av överraskning.

— David Labansson, utropade han. Skulle han

kanske vara son av gamle Isak Labansson, lumphandlaren

och pantlånaren på Badstugatan... ?

— Det vet jag verkligen inte, men nog har jag hört,

att han kom från Stockholm till Bringåsa, när han för

sex år sedan flyttade dit.

— Är han en gren av den stammen, så förvånar

det mig inte att han hör till de misstänkta, ty gubben

Isak har allt annat än gott anseende. Bland Stockholms

i allmänhet rätt hyggliga judar hör han till

avskummet och har haft rätt mycket att göra med polisen,

fast han på grund av sin slughet och försiktighet

hittills gått fri, om ock med nöd och näppe. Bland

annat var han inblandad i det stora falskmynterimålet

för många år sedan, som aldrig blev fullt uppklarat.

Även jag har haft med gamle Isak att göra. Jag skall

titta efter i mitt arkiv om jag har någon anteckning

om hans familj. Jag brukar anteckna allt rörande

misstänkta personer, som jag haft att göra med, och

det har ofta hänt att dessa anteckningar sedermera

kommit till nytta.

Han öppnade ett skåp, fyllt med anteckningsböcker

i alfabetisk ordning, och tog fram bokstaven L.

— Jaha, här har jag honom. Låt mig se — barn...

Jo, här är han — sonen David, lanthandlare och

bosatt i Småland — pliktfälld för försäljning av

okontrollerat guld — lämnade därefter Stockholm. Gott!

Låt höra vad du vidare har att säga om David

Labansson.

Länsmannen fortsatte sin berättelse:

— Allt sedan Labansson slog sig ned i Bringåsa,

har han stått i en ganska intim beröring med gubben

Appelblom, ja, det säges att det egentligen var den

senare, som givit anledning till hans ditflyttning och

att han satt pengar i den unge judens affär. Faktiskt

är emellertid att, sedan Appelblom dragit sig från allt

umgänge med andra Bringåsabor och börjat leva som

en enstöring på sin vackra gård, idkade han flitigt

umgänge med Labansson, och man tror sig veta, att

gubben ivrigt understödde dennes frieri till fröken

Lilly, men att flickan gav honom korgen. Detta

umgänge kan emellertid inte tillskrivas förbindelser

mellan dessa båda personer från Stockholmstiden, ty

därtill är skillnaden i ålder för stor. Appelblom bosatte

sig på Norrekvarn för vid pass 20 år sedan, och då

kan David Labansson inte ha varit mycket över 10 år

gammal. Man har därför undrat mycket över vad

det var, som sammanfört dessa omaka personer.

Förmodligen måtte det ha varit gemensamma affärer.

— Det är möjligt, men det kan också hända att det

varit gamla förbindelser emellan Appelblom och David

Labanssons fader, gubben Isak.

— Ja, det har du rätt i. Det senare förefaller ju

ganska troligt, medgav länsmannen.

— Nå vidare! Berätta nu vad det är som gör David

Labansson misstänkt beträffande det mystiska

försvinnandet, uppmanade notarien.

— Ja, jag kommer nu dit. Labansson gjorde ett

besök hos Appelblom rätt sent på kvällen, innan den

senare försvann. De voro ensamma i gubbens skrivrum,

men pigan Elsa, en gammal trotjänarinna hos

Appelblom, hörde händelsevis från ett angränsande

rum, att de mot slutet av samvaron blevo mycket

högröstade, ja, kommo i formligt gräl med varandra, men

vad som yttrades dem emellan kunde hon ej uppfatta.

Dock hörde hon Labansson vid ett tillfälle i arg ton

säga: »Besinna vad följden kan bli, om du avslår min

begäran.» Då Labansson gick vid halv 10-tiden på

kvällen och Elsa öppnade ytterdörren för honom, var

han, för att använda hennes egna ord, »röd i synen som

en kokt kräfta och blängde som en ilsken tjur».

Sålunda har det sista sammanträffandet emellan Appelblom

och hans enda umgängesvän varit allt annat än

vänskapsfullt.

— Är detta det hela, frågade notarien.

— Nej, inte alldeles! Jag kommer nu till en

omständighet, som hittills icke blivit nämnd, men som

dock kan vara nog så betydelsefull. Natten efter

Appelbloms försvinnande gjordes inbrott i Norrekvarn,

varvid kassaskåpet i gubbens skrivrum upbröts.

Alf Grane spärrade upp ögonen vid detta meddelande.

— Fingo tjuvarna något rov, frågade han.

— Nej, svarade länsmannen, tack vare fröken Lillys

förtänksamhet var kassaskåpet tomt så när som

på några betydelselösa papper, och dem läto tjuvarna

ligga. Saken förhöll sig på följande sätt: största delen

av dagen upptogs med att hålla förhör med gårdens

folk och att leta efter den försvunne, men på kvällen

öppnade jag i närvaro av ett par aktade hemmansägare

i Bringåsa Appelbloms kassaskåp, som befanns

innehålla en betydande summa i kontanter, ett testamente

till förmån för fröken Lilly och en massa reverser och

växlar, däribland en växel på 25,000 kr., accepterad

av herr David Labansson.

- Hur fick du nyckeln till kassaskåpet?

- Fröken Lilly letade upp den i ett litet järnskrin,

som under huvudgärden var fastskruvat vid gubbens

säng och vars nyckel fanns i en skrivbordslåda.

— Sedan vi avslutat denna inventering, föreslog

fröken Lilly, att jag skulle taga penningarna och

värdepapperen med mig hem, förmenande att de

förvarades säkrare i länsmansgården än på Norrekvarn, som

ju låg rätt ensligt och där numera ingen karl funnes i

huvudbyggnaden. Dessutom sade hon sig ha hört,

att misstänkta personer blivit sedda i Storskogen på

andra sidan bron, varför hon vore rädd att tjuvar

kunde hälsa på under natten. Jag villfor hennes

begäran, och det visade sig snart att den inte saknat

grund. Tidigt följande morgon fick jag telefonmeddelande

att inbrott skett under natten, varvid

kassaskåpet blivit uppbrutet. Jag begav mig genast dit

och fann både fröken Lilly och Elsa i dödlig

förskräckelse. De hade dock icke hört något buller under

natten, vilket kan förklaras därav, att fröken Lilly,

rädd att vara ensam, bett Elsa ligga i samma rum som

hon, och detta var beläget i frontespisen rätt långt

från skrivkammaren. Inbrottet hade tillgått så, att

en glasruta på dörren till gavelverandan blivit utskuren

med en glasmästarediamant, varefter en hand stuckits

in genom öppningen och inifrån öppnat dörren. Från

verandan kommer man in i en lång korridor, vars

bortersta dörr leder till skrivkammaren, och denna väg

hade de gått. I skrivkammaren stod kassaskåpet.

Sedan de förgäves försökt att dyrka upp låset, hade

de dragit det ut från väggen för att komma åt

baksidan, vilket ock lyckats, något som bevisar att de varit

två om arbetet, ty en skulle näppeligen ha förmått

flytta det tunga skåpet. Det var av gammal modell

och baksidan bestod av en rätt tunn järnplåt.

I den hade de borrat hål i en cirkel och därefter

genomsågat det mellanliggande med fjädersåg, varigenom

ett så stort hål uppstod, att en arm kunde införas.

Förmodligen ha bovarna svurit vilt, då de vid en sådan

undersökning funno skåpet tomt. Därefter hade de

dyrkat upp alla lådorna i både chiffonieren och

skrivbordet men ingenting funnit.

— Saknades ingenting?

— Jo. Appelbloms plånbok och ett gammalt guldur,

som han haft liggande i chiffonieren. Den förra

saknades dock redan vid vår undersökning, och fröken

Lilly trodde, att han haft den på sig, då han försvann.

Det senare torde tjuvarna ha tagit, men så vitt vi

kunnat finna, var det deras enda rov jämte några

silvermynt, som legat i en av skrivbordslådorna.

— Hade tjuvarna icke besökt något av de andra

rummen?

— Nej, icke så vitt vi kunde se. Efter slutad

påhälsning hade de gått samma väg som de kommit.

— Tror du, att David Labansson haft något att

göra med inbrottsstölden, frågade notarien.

— Mannen är sådan, svarade länsmannen, att han

enligt min uppfattning kan misstänkas för vad som

helst. Dock tror jag knappast att han direkt deltagit

däri. Därtill torde han vara för försiktig. För övrigt

fanns bland spåren utanför verandan intet, som kunde

härstamma från honom. Men man kan antaga, att

han låtit inbrottet utföras av därtill lämpliga personer

för att själv skörda frukten av stölden. Växeln

på 25,000 kr. förfaller om några få dagar, och förmodligen

skulle det falla honom synnerligen lägligt att

slippa inlösa den.

— Hm! - -

Alf Grane försjönk i tankar. Slutligen frågade han:

— Finns det flera misstänkta?

— Ja, både beträffande försvinnandet och inbrottet.

Fröken Lilly hade alldeles rätt, då hon sade att

misstänkta personer blivit sedda i orten — särskilt i

den s. k. Storskogen. En av dem, en högst misstänkt

luffartyp, hade till och med ett par dagar före Appelbloms

försvinnande visat sig i byn och varit inne på

gästgivaregården och ett par andra ställen. Men jag

blev för sent underrättad om gunstig herrns uppträdande

för att taga honom i förhör. Ungefär vid samma

tid hade forstmästare Mörcke under en jakt i Storskogen

påträffat ett par misstänkta individer, som vid

hans åsyn genast togo till bens. Han lyckades icke

infånga dem och drog sig för att skjuta efter personer,

om vilka han intet annat visste än att de sågo högst

misstänkta ut. Han och hans skogvaktare genomsökte

därefter skogen, men de kunde ej finna dem. Och

lika litet kunde de upptäckas, då vi senare höllo

skallgång i Storskogen efter Appelblom. Dessa karlar

kunna enligt mitt förmenande skäligen misstänkas

icke blott för inbrottet utan även för mord på Appelblom,

ty då de så väl förstått att dölja sig själva, att

alla efterspaningar hittills varit förgäves, så låter det

ganska väl tänka sig, att de även kunnat dölja ett lik.

— Ja, det har du visserligen ganska rätt i. Ett lik

kan nedgrävas i villande skog på sådant sätt, att det

blir mycket svårt att hitta. Finnas flera misstänkta?

— Ja, om man får fästa sig vid byskvallret, så finns

ytterligare en hel del. Inte ens arrendatorn av

Norrekvarn, den beskedlige men något enfaldige Petter

Andersson, går fri inför detta forum, och detta utan

all annan anledning, än att det på sista tiden varit

en fnurra på tråden mellan honom och Appelblom — en

sådan där liten misshällighet, som så lätt kan uppstå

mellan en jordägare och hans arrendator. Beträffande

åter de övriga, så äro misstankarna ännu mera

obefogade — rena, rama skvallret alltsamman.

Efter en stunds tystnad, varunder de båda skolkamraterna

tycktes fördjupade i sina egna tankar, sporde

länsmannen:

— Nå, Alf! Vill du åtaga dig saken?

— Ja, svarade denne, det vill jag. Efter vad du

nu för mig omtalat, finner jag saken högst intressant

och skall med nöje hjälpa dig efter bästa förmåga.

Det anar mig att i detta mål ligger mera på djupet

än någon kan tro. Och som bevis på min iver kan

jag meddela dig, att jag redan i kväll tänker börja

mina efterspaningar. Visserligen skulle jag helst velat

tillbringa aftonen i ro och fred med dig, gamle vän,

som jag inte träffat på så många år, men då jag

arbetar i ditt intresse, hoppas jag du ursäktar...

— Redan i afton, utbrast länsmannen förvånad.

Ämnar du då resa ned till Bringåsa med nattåget?

— Nej! — Du tycks glömma, att en av de

misstänkta befinner sig i Stockholm, enligt vad vi i dag

erfarit på Hasselbacken, och vem vet om det ej kan

löna mödan att ägna aftonen åt honom. Det är det

jag tänker försöka. Där ligger en hel hög tidningar

på bordet. Titta på dem en stund, medan jag går in

i mitt allra heligaste och anlägger krigsmålning.

Länsmannen nickade bifallande och Alf Grane

försvann genom dörren till nästa rum.

Hr Bastman tände en ny cigarr, grep en tidning ur

högen och började läsa. Då han läst en stund hörde

han dörren bakom sig öppnas och vände sig om. Men

så när hade han ramlat av stolen av idel förvåning, ty

framför honom stod en den mest fullfjädrade ligisttyp

han sett under hela sin polisbana. Skulle han tro sina

ögon? Han satt där stum som en fisk och bara

gapade. Men ligisten skrattade av full hals. Då han

skrattat ut, frågade han:

— Känner du inte igen mig, gamle vän?

— Nej, så ta mig attan jag det gör. Är det verkligen

du, Alf? Jag trodde vid hin ondes liktornar, att

det var en av luffarne från Storskogen, som stod livs

levande framför mig.

— Bra att du inte kände igen mig. Då skall inte

varken Labansson eller hans söta pappa göra det, och

därmed är avsikten med förklädnaden vunnen.

Sedan länsmannen stirrat en stund på sin

oigenkännlige vän, sade han:

— Ja, ja, det är inte underligt att ni detektiver så

betydligt överglänsa oss länsmän, då det gäller att

efterspana brott, ty ni förstå konsten att byta om

skinn och uppträda såsom helt andra personer än ni

verkligen äro, och det måste mången gång vara en

ovärderlig fördel. Bovarna förstå sig inte på att taga

sig till vara gent emot personer, som de tro tillhöra

deras egen krets. Annat är det då länsmannen kommer

med sin gula eklövskrans kring pannan. Då förstår

man nog att akta sig, och lagens representant kan inte

taga ett steg utan att bli observerad och utspionerad.

Att förkläda oss förstå vi oss vanligen inte på, och

om vi även försökte, skulle det förmodligen inte lyckas,

dels på grund av vår ovana, dels ock därför att

vi äro så väl kända inom den trånga krets, där vi verka.

— Ja, svarade Alf Grane, däri torde du nog ha

rätt. Maskeringen giver detektiven mången fördel

gent emot brottslingar. Det är åtminstone min

erfarenhet, fast det även bland fackmännen finns

åtskilliga, som underskatta den. Men maskeringen måste

vara god, verkligt konstnärlig i sitt slag, i annat fall

kan den göra mera skada än gagn. Och icke nog med

det! Detektiven måste vara så pass god skådespelare,

att han på ett trovärdigt sätt kan uppehålla den roll

han spelar. Och det är icke allom givet.

Under det han talade öppnade Alf Grane ett skåp

och började rota i en av dess lådor.

— Söker du något, frågade länsmannen.

— Ja, jag söker något lämpligt föremål att sälja

till gubben Isak Labansson.

— Jaså, du ämnar besöka hans butik?

— Ja, det anar mig, att fader och son hålla en viktig

överläggning i kväll, och den skulle jag vilja vara

med om.

Slutligen hittade han ett föremål, som godkändes.

Det var ett cigarrettetui av silver.

— Men, anmärkte länsmannen, inte kan den där

silverpjäsen vara lämplig att säljas av en sådan figur,

som du iklätt dig. Därtill synes det mig vara allt

för dyrbart.

— Jo, just på grund av dess metallvärde är det

synnerligen lämpligt i min hand. Gubben skall tänka,

att det är stulet och blir därigenom mera pigg på

saken, ty han tror sig få det för gott pris. Men jag

skall nog veta att pruta emot och kan därunder kanske

få en eller annan upplysning.

De båda vännerna skildes nu åt med den

överenskommelsen, att Bastman skulle gå på Dramaten, där

ett intressant stycke gavs, och efter spektaklets slut

skulle de åter träffas på Operakaféet.

*

IV.

Hos lumphandlaren.

Något senare sågs samme ligist, med vilken vi gjort

bekantskap i föregående kapitel, släntra fram i

Badstugatan med den sliriga gång och ogenerade hållning,

som är utmärkande för denna typ av Stockholmare.

Hatten satt betydligt på nacken och han småvisslade

på den sista revymelodien under sin makliga vandring.

Slutligen stannade han framför ett dammigt och av

allehanda rariteter uppfyllt butiksfönster, tittade in

i den av en till hälften nedskruvad gaslåga belysta

butiken och mumlade för sig själv:

— Boden är tom. — Gubben tycks hålla till i

bodkammaren åt gården och har skruvat ned lågan för

att spara på gasen. Det kan antyda, att han har

främmande och förmodligen just den besökande, som jag

väntat. Nå, vi få väl se!

Han gick in genom den bredvid fönstret befintliga

glasdörren, vars klocka därvid lät höra ett ilsket

pinglande.

Den som vill förskaffa sig ett påtagligt begrepp om

kaos bör besöka en lumpbod i Stockholm. Där finnes

prov på allt mellan himmel och jord — åtminstone

allt skräp. Där finnas föremål, som knappast en

vanlig människa skulle vilja böja sig för att ta upp från

gatan, men även saker som äga både konst- och

antikvitetsvärde. I Stockholms allra finaste salonger

torde det inte vara omöjligt att påträffa möbler eller

andra föremål, som under en lång och växlande

tillvaro haft en mellanstation i någon lumpbod. Och i

all denna röra av allehanda är det omöjligt att för

den oinvigde finna reda eller system. Hur försäljaren

kan finna vad han söker är åtminstone för mig en olöst

gåta.

Det var i en sådan butik notarien Alf Grane i en

ligists skepnad nu inträdde.

Vid klockans pinglande öppnades en dörr i fonden

och en judegubbe med långt skägg, stora hornbrillor

för ögonen och ett patriarkaliskt yttre i övrigt steg

fram till disken. Då dörren öppnades, såg Alf Grane

med synnerlig tillfredsställelse, att även en annan

person befann sig i bodkammaren, nämligen samme

svartmuskige herre, som han förut sett på Hasselbacken.

Han slängde cigarrettfodralet vårdslöst på disken,

intog en högst ogenerad ställning och sporde:

— Vad får jag för det?

Gubben skruvade upp gasen, granskade noga fodralet

utan och innan och ägnade särskilt stor uppmärksamhet

åt kontrollstämpeln. Så gav han ligisten en

forskande blick över glasögonen och frågade:

— Schtulet?

— Hittat, svarade ligisten.

- I en ficke?

— På gatan.

Gubben såg inte vidare övertygad ut men lade

fodralet på en våg och sade därefter i likgiltig ton:

— Drej kronen...

— Hut, jude, utropade ligisten i arg ton och tillade:

Under två tiolappar går det inte.

Juden himlade med ögonen och slog ifrån sig med

händerna, men slutade med orden:

— Fymf kronen. — Vid Abrahams, Isaks och

Jakobs gud, jak kan icke mer bezalen.

Vi skola icke vidare följa den långa prutdialogen,

som slutade med att gubben bjöd 12 kronor, men

ligisten höll på sina 20 och slutligen förargad avlägsnade

sig, slående dörren så häftigt i, att den lilla

ringklockan höll på att spricka av ursinnigt pinglande.

Han gick dock inte långt. Efter att ha övertygat

sig om att ej vara observerad på den för tillfället ganska

folktomma gatan, vek han in i porten till samma gård,

där lumphandeln var belägen, och kom in på en trång,

av allehanda bråte belamrad gårdsplan, där det till

på köpet i anseende till det mulna vädret var

ovanligt mörkt för att vara en vårkväll i Stockholm.

Endast ett fönster var upplyst, och det var inte svårt att

räkna ut, att det just vore fönstret till judens

bodkammare. Ligisten smög sig ljudlöst dit. Någon

rullgardin fanns icke, men däremot täcktes hela

fönsteröppningen av en jalusi. Tyget i denna var dock

så tunt, att silhuetterna av de båda herrarna

Labansson, far och son, voro fullt synbara utifrån, och då

Alf Grane lade örat till fönsterlisten kunde han, goda

öron som han hade, fullt uppfatta samtalet emellan

dem. Vi skola här meddela det viktigaste av vad

han hörde, men för att icke trötta läsaren översätta

vi fader Isaks brutna tungomål till mera begriplig

svenska. Beträffande åter den unge Labansson, så

är detta överflödigt, ty han talade en ganska bra

stockholmska.

Efter några beskärmelser över tidens ondska,

yttrande sig däri att tjuvar ville ha lika mycket betalt

för tjuvgods, som vore det ärligt bekommet, återknöt

gubben det av ligistens ankomst avbrutna samtalet

med frågan:

— Vad tror då du?

— Jag tror, att han smitit, svarade unge Labansson

i trovärdig ton.

Tydligen gällde samtalet gubben Appelbloms

mystiska försvinnande.

— Du menar, att han i hemlighet rymt och håller

sig undan.

— Ja, just så menar jag.

— Men varför i all världen skulle den gamle mannen

rymma?

— Du har mjölkat honom för hårt, far, och han fann

det billigare att gömma sig på en plats, där dina krav

inte nå honom, än att leva i Norrekvarn.

— Och så lämnar han efter sig, efter vad du

berättat, ett kassaskåp fullt av pengar och värdepapper.

Det skall du aldrig inbilla mig.

— Varför icke? Därigenom gör han försvinnandet

mera trovärdigt. Och inte behöver han lida brist för

det. Han litar på flickan. Hon är hans enda arvinge

och naturligtvis vet hon, var han finns och kan skicka

honom pengar.

— Du måste gifta dig med flickan...

— Hon vill inte. Och nu äro utsikterna därtill sämre

än någonsin, ty nu ha vi inte längre gubben, vars

understöd beträffande giftermålsplanerna vi kunde

tilltvinga oss. Tro mig, far, det dröjer inte länge

förrän hon gifter sig med skogsförvaltare Mörcke, det

skall du få se. Och sedan stå vi där, du och jag, med

långa näsor.

— Pfui — spottade gubben med stort eftertryck.

— Därtill kan jag visa dig, att Appelblom på ett

bräde förtjänat 25,000 genom att försvinna.

— Hur så?

— Jo, som du vet har han av mig en accept på

25,000 kr. Så länge gubben levde och befann sig inom

räckhåll för oss, vågade han icke indriva denna växel

av fruktan för vad du visste om honom. Men nu,

sedan ingen vet var gubben finns, befinner sig växeln

i länsmannens händer, och han skall icke tveka att

indriva den, då den om några dagar förfaller.

— Pfui, spottade gubben och tillade: jag skall säga

dig något nytt. Du skall förskriva allt vad du äger

och har till mig och så göra konkurs — så är det du

som förtjänar 25,000 kronor.

— Du glömmer en sak, far — du har ju själv endosserat

växeln.

— Pfui, spottade gubben med ännu större eftertryck.

— Nej, fortsatte unge Labansson, det duger inte.

Jag har nog tänkt på den saken. Det finnes ingen

annan råd än att du, far, får hjälpa mig med växeln,

som måste infrias. Det är för den sakens skull, jag nu

rest till Stockholm. Sedan — ja, sedan måste vi göra

allt för att spana upp gubbens gömställe och, när vi

funnit honom, klämma efter med tumskruven så det

känns. Det är enda sättet för oss att betäcka förlusterna.

— Jag skall skicka Moses Rosenweichsel med sin

låda ned till orten. Han är så god som någon detektiv.

Jag kan lova honom 500 kr. om han finner Appelblom levande.

— Säg 1,000, ty det är saken ärligt värd. Men apropos

detektiver, så har jag i dag sett något, som

förvånade mig. Jag kom till Hasselbacken för att träffa

en affärsvän, och vem sitter icke där? — Jo, vår

länsman i Bringåsa, kommissarien Bastman, i sällskap

med en herre, som jag vid efterfrågan sporde vara

notarien Alf Grane, mycket känd såsom skicklig

privatdetektiv. Vad tror du det har att betyda, far?

— Jo, att länsmannen behöver hjälp för att utreda

hemligheten med Appelbloms försvinnande. Det anar

mig att nu blir det slag i saken. Jag känner Alf Grane.

Han är som ett stingande spjut i Israel. — Tror du,

min son, att det kan bli farligt för oss?

— Farligt? — Nej, hur så? Vi ha ju ingen del i

gubbens försvinnande. Snarare kan det bli till vår

fördel. Om Alf Grane finner gubben och drager

honom fram i ljuset, så blir det ju vi som förtjäna på

saken, utan att den kostat oss ett öre. Då få vi ju vår

mjölkeko igen.

— Hm, muttrade gubben och spottade. Han kan

uppdaga mera än som är oss tjänligt.

— Bah! Nu ritar du hin onde på väggen, far.

Gubben smågrymtade och var tydligen icke belåten.

Det blev en rätt lång paus i samtalet. Slutligen sade

den gamle:

— David, du är för ung och oerfaren. Du har varit

dum. Varför lät du icke lämpliga händer inventera

Appelbloms kassaskåp, så fort du hörde att han

försvunnit? Då kunde åtminstone växeln varit räddad.

Herr David skrattade.

— Tror du inte jag gjorde det, far? Jo, var viss

på det! Natten efter gubbens försvinnande lät jag

»Kniven» och »Kalle Tång» göra en sådan inventering.

Men de kommo för sent. Länsmannen hade redan tagit

vad som fanns i skåpet. Vem kunde väl tänka att han

varit så försiktig redan första dagen?

Nu pinglade åter klockan i butiken och spottande

och grymtande reste sig fader Isak för att se efter

vem som kom. Nu ansåg sig Alf Grane ha hört nog.

Han lämnade sin plats vid fönstret och försvann i det

kulna vårdunklet.

*

Det var fullt hus på operakaféet. Notarien Alf

Grane, nu iförd sina vanliga kläder, och herr Bastman

hade dock lyckats förvärva sig ett ganska bra bord i

ett hörn, där de kunde tämligen ogenerat samtala

med varandra under det de smuttade på kaffet och

interfolierade det med den gula nektarn.

— Nå, frågade herr Bastman, sedan de väl kommit

i ro, fick du veta något under din ligistexpedition?

— Ja, en hel del. Så t. ex. fick jag veta vad de

båda judarne, far och son, fullfjädrade skurkar båda

två, tro om Appelbloms försvinnande.

— Nå vad tro de?

— Jo, att han »smitit», som unge David kallade

det, och med vett och vilja håller sig undan — detta

för att slippa deras utpressningar, som under årens

lopp måtte ha varit svåra nog att fördraga. Jag

kan förstå att där finnes någon mörk punkt i herr

Appelbloms förflutna liv, om vilken Isak Labansson

äger sådan kännedom, att han kunnat använda den

som tumskruv för en under åratal fortgående och

säkerligen mycket givande penningutpressning.

Vidare fick jag veta vilka de voro, som begått

inbrottsstölden natten efter gubbens försvinnande.

— Verkligen! Hvilka voro de?

— »Kniven» och »Kalle Tång».

— Jag tycker mig ha sett de namnen i

»Polisunderrättelser».

— Ja, utan tvivel! De kommo ut från Långholmen

vid jultiden, och jag vet att Stockholmspolisen, som

alldeles förlorat dem ur sikte, undrar mycket vart

de tagit vägen. Nu veta vi att du har dem inom ditt

distrikt, en något tvivelaktig fördel, ty de äro kända

som ett par av vårt lands allra värsta banditer.

Vi skola ej vidare följa de båda ungdomsvännernas

samtal. Då det blev stängningstid, skildes de för att

åter träffas i Bringåsa ett par dagar senare.

Länsmannen skulle resa hem med morgontåget. Alf Grane

lovade att komma efter två dagar senare. Han behövde

någon tid för att ordna andra affärer och dessutom

ville han söka inhämta några upplysningar om gubben

Appelbloms Stockholmstid.

*

V.

Blodfläckar i skogen och en mystisk vagn.

Den folkrika och livaktiga byn Bringåsa hade redan

haft järnväg i sex år, så man tycker att den första

nyfikenheten beträffande detta den nyare tidens

samfärdsmedel borde ha hunnit lägga sig, men så var

knappast förhållandet. Bringåsaborna hade nu en

gång vant sig vid att, om de icke hade särskilt viktiga

hinder, gå till stationen och »ta emot tåget», och den

vanan höllo de fast vid. Därav kom det sig att det

alltid var gott om folk på perrongen, när tåget kom.

Särskilt gällde det 5-tåget på eftermiddagen, som stod

i förbindelse med dagsnälltåget på statsbanan och

som vanligen medförde de flesta resandena.

Det var ett par dagar efter tilldragelserna i

Stockholm. Femtåget väntades och perrongen i det

ståtliga stationshuset i Bringåsa vimlade av väntande

folk av alla åldrar och klasser. Och bland dem vandrade

den reslige länsman Bastman, då och då kastande

spanande blickar åt det håll, varifrån tåget väntades.

Han hade kommit dit för att emottaga sin ungdomsvän

Alf Grane, som skulle komma med detta tåg.

Både han och de personer, som voro medvetna om

saken, hade hållit tyst med nyheten om den ryktbare

detektivens ankomst, men att döma därav, att antalet

nyfikna var större än annars vid femtåget, hade

ryktet dock dunstat ut, och det förargade länsmannen.

Därav kom sig hans bistra uppsyn. Det var dock

icke första gången han nu gjorde den erfarenheten, att

skvallret i Bringåsa hade mycket fin näsa och

förvånansvärt goda öron.

Äntligen kom tåget. Nyfikenheten stod på spänn.

Ur en 2:dra klasskupé skyndade ut en ståtlig, elegant

klädd man, som varmt skakade hand med länsman

Bastman och därpå i hans sällskap genast begav sig

i väg till länsmansgården.

— Kunde det vara den store Stockholmsdetektiven?

viskades det i grupperna. Han såg ju ut som en vanlig

människa.

— Han såg mycket bra ut, inföll en flicka i tonåren,

ja, jag tyckte att han var väldigt stilig.

Det var dock icke länge det nyfikna Bringåsa hade

tillfälle att granska Stockholmsdetektiven. Han var

snart försvunnen. Däremot hade det bättre tillfälle

att ägna sin uppmärksamhet åt länsmannens Petter,

som lyfte en väldig reskoffert upp på sina starka skuldror

och därefter helt sävligt knogade i väg i riktning

mot länsmansgården.

— Han måtte ämna att stanna här hela sommaren

efter resgodset att döma, anmärkte en gumma.

— Åh, svarade en smed, som sotig och svart lupit

direkt ur smedjan för att sälla sig till de nyfikna, ingen

kan ana vad grejor där finns i den kofferten. En riktig

detektiv skall kunna förvända synen på folk och det

gör man inte med två tomma händer.

— Varför i häcklefjäll har kommissarjen dragit hit

en. Inte lär han leta upp procentaren, inte, anmärkte

en bonde.

— Det kan du väl förstå, svarade en annan, det har

han gjort för att frälsa sin gode vän, forstmästaren, från

stupstocken.

Men vi överlämna de goda Bringåsaborna åt deras

egna, mer eller mindre djupsinniga reflexioner.

Något senare och efter intagen middag återfinna vi

de båda ungdomsvännerna vid kaffet och cigarren på

länsmansgårdens emot en lummig och vacker trädgård

vettande veranda. Nu upptog Alf Grane, som hittills

avböjt allt samtal rörande »affären», den i Stockholm

avklippta tråden.

— Nå, sade han, har något nytt kommit i dagen

rörande Appelbloms försvinnande, sedan vi skildes åt på

operakaféet?

— Ja, svarade länsmannen, det har det verkligen — två

fakta, som åtminstone kunna vara av

betydelse och vilka båda peka åt mordteorien.

— Låt höra!

— Vid min återkomst från Stockholm fick jag veta

att Anders Nord, en hederlig och pålitlig man, som är

skogvaktare å Riddershus, varit och sökt mig. Nå,

han kom igen på kvällen och meddelade då att han i

Storskogen, icke särdeles långt från Norrekvarn, funnit

ett par stora blodfläckar, vilka vid vår föregående

undersökning alldeles undgått oss, beroende på att de

blivit övertäckta med mossa. Under en vandring i

skogen hade han på ett ställe, som ligger helt nära en

hela Storskogen genomskärande skogsväg, tyckt sig se

en fläck, där mossbetäckningen å marken föreföll

honom icke fullt naturlig. Det befanns ock att mossan

var löst pålagd och då den avlägsnades, fanns därunder

en stor, svartbrun fläck, som otvivelaktigt var blod,

vilket börjat att övergå till förruttnelse och således

ingalunda vore färskt utan mycket väl kunde härleda

sig från den tid, då gubben Appelblom försvann. Han

letade nu vidare och fann ytterligare en mindre,

likaledes med mossa övertäckt blodfläck, belägen några få

steg från den förra men närmare vägen.

— Hm! — Ja, det där är ju av stor betydelse, om

det är människoblod, vilket på vetenskaplig väg kan

utrönas. Men det kan ock vara djurblod, härledande

sig antingen från ett stulet kreatur, som där blivit

slaktat, eller ock från ett av en krypskytt skjutet

större villebråd, t. ex. en råbock. I båda fallen ligger

förklaringen varför man sökt att dölja blodfläckarna

nära till hands. Emellertid måste vi besöka platsen

och taga ett prov av blodet. Jag skall ombesörja att

det blir vetenskapligt undersökt. Har du själv

granskat stället?

— Ja, jag begav mig dit följande morgon och fann

Nords iakttagelser till fullo bekräftade.

— Syntes några spår kring platsen?

— Ja, nog tyckte jag mig se sådana, men de äro för

gamla för att vara upplysande. Dessutom kunna de

härröra från folket, som genomsökte skogen efter

försvinnandet. Vid den mindre fläcken tyckte jag mig

dock finna vissa tecken till att en strid där kunnat äga

rum. Så t. ex. funnos kvistar avbrutna på buskarna

och på ett ställe såg det ut, som om lingonriset blivit

uppsparkat.

— Ja, vi få se i morgon bittida, då du måste föra

mig dit. Nå, det andra fallet?

— Det andra fallet är ett vittnesmål av en arbetare,

som i går uppsökte mig och omtalade, att han samma

natt, som Appelblom försvann, var stadd på återväg

från ett besök i ett torp, där han glömt sig kvar så

länge, att det var mitt i natten han på hemvägen passerade

Storskogen. Det var den nyss omnämnda skogsvägen

han hade att gå. Den utgör egentligen uppfartsvägen

till några på andra sidan Storskogen belägna torp,

som lyda under Riddershus, men av folk, som icke äro

rädda om sina vagnar, begagnas den ock någon gång

såsom genväg till landsvägen, som går fram på andra

sidan torpen. Det var förstnämnda väg han vandrade.

Natten var ljus, så det var inte svårt att taga sig fram,

fast vägen är ganska stenig och svår på sina ställen.

Men han hade hört talas om att högst misstänkta

personer blivit sedda i Storskogen och det skrämde upp

honom, så att han kände sig ganska kuslig till mods

under sin nattliga vandring, synnerligast som hans

enda vapen var en bastant käpp och han i fickan bar

avlöningen för ett par månaders skogsarbete. Plötsligt,

då han befann sig ungefär mitt i Storskogen, tyckte

han sig höra några misstänkta ljud framför sig men

helt nära. Det lät som hovslagen av en häst och

gnisslandet av vagnshjul mot vägens stenar. »Åhå», tänkte

han, »det är någon av torparne, som varit i Bringåsa

och stannat där så länge, att han kommer hem mitt i

natten». Denna tanke verkade ju lugnande. Icke

desto mindre beslöt han att gömma sig bak ett gransnår

vid vägen tills han finge se om den mötande vore

en bekant. Och här stod han och såg vagnen i sakta

mak passera förbi sig. Det var en vanlig torparevagn,

förspänd med en brun häst, och på den åkte tvenne

män, som båda voro honom fullkomligt obekanta.

Den ene, den som körde, var gråhårig och tämligen

kortväxt, men grovt bygd och hade gråsprängt

helskägg. Den andre, som föreföll att vara vida yngre,

var en lång och mager räkel med ljusa mustascher och

ljust hår.

— Det måste ha varit en mycket ljus natt, då han så

noga kunde urskilja deras utseende, anmärkte Alf Grane.

— Ja, svarade länsmannen, det var det också, det

kan jag desto säkrare intyga, som jag själv var ute på

en ämbetsresa just den natten och kom icke hem förrän

vid midnattstid.

— Nå vidare!

— Ja, att möta främlingar i Storskogen fann ju

arbetaren icke så märkvärdigt, ty han visste att denna väg

stundom begagnades såsom genväg, men vad som

däremot skrämde honom var att bak i vagnen låg ett av

ett täcke höljt föremål, som mycket väl kunde vara en

människokropp, samt de ord han hörde de åkande

uttala, just som de passerade förbi honom. »När ska

vi dela?» frågade den långe. »Jo», svarade den

gråhårige, »när vi kommit till vårt slott och ha gömt det

andra.»

— Hörde han icke mera?

— Nej! Och så fort vagnen försvunnit, kröp han

fram och fortsatte sin väg utan vidare äventyr.

— Men, anmärkte Alf Grane, varför anmälde han ej

saken för dig förr än nära en månad efteråt?

— Ja, svarade länsmannen, på den frågan av mig

gav han en fullt tillfredsställande förklaring. Mannen,

vars namn är Johan Svensson, är en fri arbetare, som

visserligen har sitt egentliga hem i Bringåsa by, men

åtager sig arbeten än här och än där. Så t. ex. har han

hela vintern haft arbete i Riddershus skogar, men detta

var just avslutat, då han befann sig på ifrågavarande

vandring. Och samtidigt hade han antagit arbete vid

ett större dikningsarbete 4 mil längre söder ut. Med

morgontåget följande dag reste han till denna nya

arbetsplats och kunde ej då ha någon aning om

Appelbloms försvinnande under natten, varför han heller

icke ansåg sig behöva fästa något större avseende vid

vad han sett i skogen. Först en av de senare dagarne

nådde honom ryktet om detta försvinnande. Han

kom då att tänka på att hans egendomliga möte i

Storskogen kunde ha något med det att göra och reste

hit för att anmäla saken för mig. Mannen har gjort

sig känd som ordentlig och pålitlig, varför jag tror att

man kan fästa fullt förtroende till hans utsago.

Emellertid antog jag att du kanske själv ville utfråga honom

rörande sakens ytterligare detaljer, varför jag bad

honom komma hit i kväll. Sannolikt kunna vi snart

vänta honom.

Alf Grane uttryckte sin synnerliga tillfredsställelse

med detta arrangement.

— Ett är åtminstone visst, tillade han, och det är att

det av Johan Svensson lämnade signalementet på de

båda åkande karlarne till fullo stämmer överens med

signalementet på »Kniven» och »Kalle Tång», vilket

jag tog noga reda på, innan jag lämnade Stockholm.

Den förre är visserligen föga över 40 år gammal, men

är redan starkt gråhårig och har gråsprängt helskägg.

Även i övrigt stämmer Johan Svenssons beskrivning

fullständigt in på honom. Det samma gäller Kalle

Tång. Han är betydligt yngre än kamraten, ljuslagd,

lång och skranglig.

— Det skulle vara roligt veta var den plats är

belägen, som boven kallade »vårt slott». Dessa ord utgöra

dock en underlig benämning på ett par lösdrivande

banditers gömställe.

— Visserligen, men benämningen kan lätt förklaras.

Banditer äro stundom rätt humoristiskt anlagda.

Förmodligen är ordet »slott» taget i ironisk bemärkelse

och antyder att deras tillfälliga bostad är av ytterst

primitiv beskaffenhet. Känner du någon jordkula,

övergiven brytstuga eller kolarkoja i nejden, som man

skulle kunna misstänka såsom deras tillhåll?

— Nej!

— Emellertid finns en man här i Bringåsa, vilken

säkert vet var deras »slott» är beläget.

— Vem då?

— Herr David Labansson. Bovarna ha ju utfört

inbrott för hans räkning. Detta förutsätter en

förbindelse dem emellan som antyder, att han vet var de

kunna träffas.

— Ja, du har rätt! Ämnar du försöka att pressa det

ur honom?

— Kanske, om jag ej på annat sätt kan finna deras

tillhåll.

Något senare finna vi de båda herrarna på länsmanskontoret,

och nu hade Johan Svensson infunnit sig.

Han bekräftade till alla delar vad länsmannen förut

berättat, varefter Alf Grane till honom framställde

några frågor:

— Hade hästen något tecken, varpå man skulle

kunna igenkänna honom?

— Ja, svarade Johan Svensson, det hade han

verkligen, fast jag i går glömde att tala om det för

kommissarien.

— Nå, låt höra!

— Han var brun till färgen, men hade en vit stjärna

i pannan, och båda framfötterna voro vita halvvägs

upp till knäna.

— Nå, det var ju ett gott märke! Hurudan var

vagnen?

— En vanlig vagn med pinnhäckar, sådan som

torpare och småbönder här i orten allmänt bruka. Något

säte fanns icke utan karlarne sutto på en åkbräda.

— Och ni tyckte att det föremål, som låg bak i

vagnen, såg ut som en av ett täcke överhöljd

människokropp?

— Ja, nog tyckte jag det och känner mig viss om att

så var förhållandet, fast jag inte vågar gå ed på det, ty

fastän natten var mycket ljus, kan man lätt i en dylik

halvskymning se fel. Men nog såg jag formerna, tyckte

jag, av en stor och grov människa under täcket.

— Stor och grov, inföll nu länsmannen, det passar

inte in på Appelblom, som aldrig varit en lång karl och

nu på gamla dagar blivit ännu mindre och hopskjunken.

— I den belysningen, anmärkte Alf Grane, kan ett

misstag på dimensionerna lätt ha skett. Därmed vill

jag dock icke ha sagt, att den, som forslades i vagnen

om det nu var en människa, nödvändigt måste vara

Appelblom.

Efter ytterligare några frågor och svar, som vi här

förbigå såsom betydelselösa, avlägsnade sig Johan

Svensson med löfte om belöning, därest hans upplysningar

ledde till framtida upptäckter. Därefter vände

sig Alf Grane till sin vän länsmannen och sade:

— Vad jag nu vill be dig om är att du genom en

fjärdingsman eller någon annan med orten förtrogen

person låter efterforska, om här i nejden finnes någon häst

med de av Johan Svensson angivna tecken och, om så

är, vartill den hästen brukades natten emellan den 30

april och den 1:ste maj.

— Ja, den saken skall jag genast ombestyra, svarade

länsmannen. För det uppdraget finns ingen lämpligare

än min dräng Petter, och jag skall kalla honom hit med

detsamma, så att han omedelbart kan börja sina

efterspaningar.

— Din dräng Petter — den samme som bar min

reskoffert från stationen? Han föreföll mig allt för enfaldig

för ett sådant uppdrag.

Länsmannen skrattade.

— Där ser man, sade han, hur även en berömd

detektiv kan ta fel. Petter ser ut som en halvidiot, det

har du rätt i, men ytan bedrager. Det är ett slags

maskering, om man så vill kalla det, men en maskering som

aldrig avlägges utan följer honom genom livet. I själva

verket är han en ovanligt klipsk och fyndig karl, som

just i sådana här polismål gjort mig många tjänster.

Därtill kommer att han är speciellt intresserad av hästar

och säkerligen känner varenda häst inom församlingen.

Efter en stund infann sig Petter.

Notarien hade rätt. Ett om djup enfald mera

vittnande utseende kunde väl knappast någon ha, vartill

kom ett sävligt och otympligt sätt. Endast en eller

annan glimt i de små, rödkantade ögonen talade för,

att möjligtvis även länsmannen kunde ha rätt.

Sedan hr Bastman beskrivit den av Johan Svensson

sedda hästen, frågade han:

— Känner du till någon sådant häst?

Petter rev sig bak örat, bligade åt alla väderstreck

och svarade:

— Nej, ett sådant ök finnes ej inom hela

församlingen — så vida inte - -

— Så vida inte? - -

— Ja, så vida inte en av de många torparne under

Riddershus bytt hästar på Ljungby marknad nu i sistl.

mars. Men det skulle kunna hända, och då har jag

kanske inte sett den hästen.

Länsmannen gav nu Petter besked om vad man av

honom väntade och han var genast villig att utföra

uppdraget.

— Det skall gå som en dans, herr komsarje, sade

han.

Med detta löfte lämnade han länsmanskontoret. De

båda ungdomsvännerna beslöto nu att låta polissaken

vila tills vidare och i stället ägna sig åt uppfriskandet

av gamla minnen. Men följande morgon skulle de

begiva sig till Norrekvarn och därifrån till det ställe i

skogen, där blodfläckarne blivit funna.

*

VI.

I Norrekvarn och Storskogen.

Fröken Lilly Sköldberg var en mycket söt flicka och

den svarta sorgdräkten hon anlagt, fast ännu intet

bindande bevis framlagts för hennes morbroders död,

förhöjde ytterligare hennes täcka utseende. Hon

sörjde verkligen sin försvunne släkting, ty fastän herr

Appelblom i alla andra avseenden visat sig allt annat

än sympatisk, hade han dock alltid varit god emot

henne — utom i ett enda fall, och det var beträffande

hennes ömmaste hjärteangelägenhet, i det han icke

velat gilla hennes val av make utan i detta hänseende

visat en halsstarrighet, som hon rakt inte kunde

begripa. Men nu var han borta, och nu tänkte hon ej

längre på denna enda mörka punkt i deras på ett så

mystiskt sätt avbrutna samliv. Han hade varit hennes

enda stöd i livet, ty föräldrarne hade hon tidigt

mistat och de hade lämnat sitt enda barn i mycket

fattiga omständigheter. Och några andra närmare

släktingar ägde hon icke.

Nu var hon ensam i Norrekvarn med gamla Elsa,

morbroderns mångåriga trotjänarinna, och allt vilade

på henne. Visserligen var jordbruket bortarrenderat,

men hon hade nog ändå att draga omsorg om.

Begravningsbestyret hade hon sluppit ifrån, ty där fanns

ju intet lik att begrava och bouppteckningen var tills

vidare uppskjuten i avvaktan på att någon närmare

upplysning skulle vinnas om det mystiska försvinnandet,

men affärerna skulle ju skötas och ordnas och så

denna förfärliga ovisshet, som ständigt pinade henne,

och det olidliga skvallret, som ju icke ens aktat för

rov att utpeka hennes egen hjärtevän såsom morbroderns

mördare. Man får medgiva att allt detta måste

vara en tung börda att bära för en ung flicka, som

stod alldeles ensam i världen.

Lyckligtvis hade hon dock i kommissarien Bastman

funnit ett gott stöd, och det var hennes enda tröst.

Och hans löfte att skaffa en stockholmsdetektiv, som

nog skulle reda upp mysteriet, utgjorde stödjepunkten

för hennes livligaste förhoppningar. Själv hade

hon mycket svårt för att bilda sig en åsikt om

morbroderns försvinnande. Hade han blivit mördad? — hade

han omkommit genom någon olyckshändelse?

Hade han, som somliga trodde, rymt från orten och

höll sig frivilligt undan? Hon hade svårt för att tro

på någon av dessa möjligheter. Men å andra sidan

kunde hon, hur gärna hon ville, ej tänka sig någon

fjärde möjlighet.

Från början hade hon trott att han fallit i ån. Nära

bron fanns ett ställe, där en dylik olyckshändelse lätt

läte tänka sig, ja, hon kände sig nästan viss om, att

det gått till på det sättet. Men då, trots långvariga

och ytterst noggranna undersökningar, intet lik kunnat

finnas måste hon överge denna tanke. Vad skulle

hon nu tro? Hur hon vände och vred saken kunde

hon ej finna något svar på den frågan.

Fröken Lilly satt i vardagsrummet och sydde,

under det Elsa, en ganska pigg och kry gumma nära

sextiotalet, höll på att duka fram frukosten. Fönstret,

vid vilket hon satt, vette åt gårdsplanen, och plötsligt,

då hon kom att titta ut, fick hon se en kärra

vika in från vägen och köra fram emot trappan.

— Det är länsmannens gigg, utropade hon högt,

och i detsamma klack det till inom henne, ty hon såg

att bredvid länsmannen satt en ståtlig främmande

herre, som hon rakt inte kände.

Det måste vara stockholmsdetektiven, tänkte hon,

och den tanken kom henne att kasta sömnaden ifrån

sig och skynda ut för att med glatt hjärta hälsa denne

nye hjälpare välkommen.

Hon tog emot de båda herrarne på trappan och

blev presenterad för notarien Alf Grane, som genast

ingav henne det största förtroende, ty han såg så snäll

och vederhäftig ut och hade ett så hjärtligt och

vinnande sätt. Men på samma gång blev hon förvånad,

ty ett så salongsmässigt uppträdande av en detektiv

hade hon icke väntat. Allmänheten hyser icke sällan

den föreställningen, att ett visst underklassmärke

skulle tillhöra en detektiv. Men om fröken Lilly

hittills kanske varit smittad av den vanföreställningen,

så blev hon nu grundligt kurerad.

Herrarna bjödos stiga in i förmaket och efter ett

lätt samtal i likgiltiga ämnen, varunder notarien

särskilt uttryckte sin beundran för Norrekvarns förtjusande

läge, övergick man till det ämne, som fört de

båda herrarne dit.

— Ni måste, fröken Sköldberg, sade Alf Grane,

berätta något för mig om er morbrors liv och vanor i

hemmet, ty sådant kan vara av den största betydelse

för det mål, vartill vi nu sträva.

— Under de fyra år, svarade fröken Lilly, som jag

ständigt vistats i hans hus, liksom ock under de

föregående år, då jag under ferierna besökte Norrekvarn,

förde morbror på det hela taget en enstörings liv. Med

undantag av herr Labansson i Bringåsa kom aldrig

någon hit som gäst men väl personer av olika klasser,

som sökte morbror i affärer. Själv reste han aldrig

bort, om icke någon gång till Bringåsa by, där han

stundom hade affärer, eller till auktioner i orten och

någon enstaka gång till Växiö, sannolikt även i affärer.

Härtill kom att hans hälsotillstånd under de två

sista åren var ganska otillfredsställande, så att han

stundom i veckotal var bunden vid sin kammare.

— Hurudant var hans lynne?

— För det mesta ganska dystert. Endast gent emot

mig kunde han stundom klarna upp och rent av bli

skämtsam på ett egendomligt, torrt sätt. Redan under

mina feriebesök här fick jag den föreställningen, att

det var något han grämde sig över, och som han

endast tillfälligtvis lyckades glömma. Och denna

tungsinthet tilltog med åren. Sjuklighet kunde ju åtminstone

de sista åren spela en roll därvid, men jag kunde

aldrig komma från den föreställningen, att han ständigt

ruvade över en hemlighet, som förbittrade hans liv.

— Har ni någon aning om vari denna hemlighet

kunde bestå?

— Nej! Om jag någon gång vidrörde den strängen,

blev han ond och kallade min förmodan idel flickfantasier.

- Huru var hans förhållande till hr David Labansson?

— Mycket besynnerligt! Labansson kom rätt ofta

hit och blev väl emottagen, men nästan varje besök

slutade med att de kommo i gräl med varandra. Och

i judens frånvaro hörde jag morbror flera gånger fälla

sådana yttranden om honom, att jag måste tro att

han rent av hatade honom. Men ändå — - -

— Ändå ville han att ni skulle gifta er med

Labansson, inföll Alf Grane.

Hon rodnade.

— Ja, sade hon, är det inte besynnerligt?

— Kanske icke så besynnerligt, som ni föreställer

er, fröken Sköldberg. Det torde nog kunna förklaras.

— Om ni, hr notarie, kan lösa denna gåta, som jag

mycket grubblat över, så gör det.

— Även om jag därigenom skulle rubba den goda

tanke jag antar att ni hyser om er morbror och, efter

vad man sagt mig, välgörare?

— Ja, även i så fall. ty jag vill veta sanningen,

svarade hon i fast ton.

— Nå väl, återtog han, jag skall göra er till viljes.

Helt visst fanns i herr Appelbloms förflutna liv en

mörk punkt, varom herr Labansson genom sin fader

ägde kännedom och begagnade till penningutpressning

och annan maktutövning gent emot denne. Jag vet

att så är förhållandet. Och denna makt ha de båda

skurkarne begagnat sig av även i äktenskapsfrågan.

Däri ligger ock förklaringen till herr Appelbloms ständiga

grämelse.

— Min morbror skulle ju således ha varit en

förbrytare, anmärkte hon i nedslagen ton.

— Min bästa fröken, svarade han, så länge vi ej

känna den mörka punkten behöva vi ju inte använda

ett så starkt ord. Men låtom oss lämna detta

obehagliga ämne och övergå till andra frågor. T. ex.

den: hade er morbror för vana att stiga upp om

nätterna och gå ut?

— Ja, det hade han och har haft denna vana i

många år. Då han inte kunde sova, gick han ut att

promenera utan avseende på tid eller väderlek och

därefter sov han gott, påstod han. Emellertid

tycktes han vid dessa nattliga promenader, som stundom

kunde inträffa nästan varje natt, stundom med flera

dagars, någon gång en hel veckas mellanrum, icke ha

varit utan tanke på ett överfall, ty han medförde

enligt egen uppgift alltid en laddad revolver i fickan,

och förmodligen var detta fallet även natten emellan

den 30 april och 1 maj, ty revolvern, som annars

hade sin plats i en låda i nattduksbordet, saknas.

— För övrigt saknas ju endast plånboken samt en

lykta och en käpp?

— Ja och så, utom de vanliga gångkläderna, en

överrock, som hängde i förstugan.

— Hade han egen nyckel till ytterdörren?

— Ja, och även den saknas.

— Brukade han medföra lykta, även då det var

ljust om nätterna, såsom fallet lär ha varit den natt

då han försvann?

— Ja, jag tror att han alltid hade lyktan med sig.

Fullt viss därom är jag dock icke, ty det var mycket

sällan jag eller Elsa såg honom under dessa nattliga

promenader. Men han var alltid mycket angelägen

om att där skulle finnas olja i lyktans lampa.

— Brukade ni höra när han gick ut om nätterna

eller kom tillbaka?

— Icke jag, som har mitt sovrum i frontispisen och

vanligen har en god sömn. Men Elsa, som ligger vägg

i vägg med förstugan och sover lätt, hörde honom

nästan alltid, men hon var så van vid hans nattliga

vandringar, att hon fästade föga uppmärksamhet

därvid. Hon hörde honom även den sista natten,

nämligen då han gick ut, men det väckte hos henne en

viss förvåning att han icke hördes komma igen, fast

hon den natten låg rätt länge vaken.

— Ha ni någon aning om, åt vilket håll han

brukade gå?

— Nej! Jag frågade honom en gång var han

brukade taga sin nattliga promenad men fick ett

avböjande svar.

Nu önskade Alf Grane höra Elsa, och hon inkallades.

Hon bekräftade allt vad fröken Lilly sagt och

tillade endast att hon av sängens beskaffenhet på

morgonen sett, att herr Appelblom verkligen legat,

innan han steg upp och gick ut. Han hade innan

han lade sig varit ganska upphetsad och knarrig till

följd av grälet med herr Labansson kort förut.

— Ni hörde ju en del av detta gräl, frågade notarien.

— Ja, jag hörde juden i förbittrad ton säga:

»Besinna vad följden kan bli, om du avslår min

begäran.»

— Hur länge brukade Appelblom vara borta under

sina nattliga promenader, frågade notarien.

— Ja, svarade Elsa, jag kan inte så noga säga det.

Det var ju inte alltid jag hörde hans återkomst, och

då jag hörde den, har jag svårt för att säga tiden,

efter som jag aldrig tände ljus och såg på klockan.

Dessutom hade jag blivit så van vid hans nattvandringar,

att jag föga fästade mig vid dem. Men jag

skulle tro att han sällan var borta mindre tid än en

timma men väl längre.

— Vid vilken tid gick han ut den natten, då han

försvann?

— Ja, säkert kan jag inte säga det, men jag tror

knappast klockan kunde vara över 11. Han hade icke

legat länge ty kl. var ½10, när herr Labansson gick.

Och han lade sig inte omedelbart därefter.

Herr Alf Grane tackade och förklarade att han nu

önskade se sig något om först i herr Appelbloms

arbetsrum och sängkammare och därefter utomhus.

I sällskap med länsmannen och fröken Lilly företogs

denna inspektion.

I skrivrummet eller den innanför liggande

sängkammaren gjordes inga upptäckter av betydelse för

försvinnandet. Däremot påvisades åtskilliga spår

efter inbrottet påföljande natt, men för dem tycktes Alf

Grane föga intressera sig. Han visste ju vilka som

utfört det. Ej heller i ekonomihusens olika lokaler,

vilka däremot tycktes starkt intressera honom,

gjordes några upptäckter. Då de slutat denna undersökning,

väckte notarien ej ringa förvåning med frågan:

— Det finnes väl ej anledning till den förmodan att

någonstädes här i uthusen finnes en hemlig källare?

— Hur i all världen kan du komma på en sådan

tanke, frågade länsmannen men fick icke något svar

på detta utrop.

— Nej, svarade fröken Lilly, om något i den vägen

har jag icke den avlägsnaste aning och jag kan med

visshet säga: inte Elsa heller. Hon åtminstone, som

varit i gården i fulla 20 år, borde väl ha vetat det.

Nu förklarade Alf Grane att han önskade bese den

gamla kvarnen. De gingo dit. Den hade ett förtjusande

vackert läge vid forsen, men bar spår även till

det yttre av det djupaste förfall. Och likväl borde

åtminstone själva kvarnhuset ha väl kunnat emotstå

tidens tand, ty det var uppfört av gråsten och hade

mer än alnstjocka murar. Det var en ganska underlig

byggnad. Den var nämligen uppförd i två

våningar, utom vinden, i ena ändan, den som vette emot

forsen, men endast en våning i den andra. Och

likväl gick takåsen i fullkomligt rät linje. Denna

egendomlighet berodde därpå, att ån här var ganska djupt

nedskuren, d. v. s. åbrinkarne voro höga och ganska

branta, varför huset i den från ån vettande gaveln

inte kunnat få mer än en våning, som likväl låg

alldeles i jämnhöjd med 2:dra våningen i motsatta

ändan. Huset hade tvenne dörrar, en i tvåvåningsändan,

som ledde till maskinrummet, och en i

envåningsändan, till vilken man kom på en ganska brant

stig.

Var det yttre förfallet, så gällde det i än högre grad

kvarnbyggnadens inre. Det stora kvarnhjulet satt

visserligen ännu på sin plats, men hade mistat alla

sina skovlar. Och av det inre maskineriet var nästan

allt i bofälligt skick, så att det skulle ha

erfordrats en mycket grundlig reparation eller ombyggnad

för att sätta kvarnverket i gång. För övrigt tycktes

ock mycket av tillbehöret rent av saknas. Kvarnverket

upptog tvåvåningsdelen av huset. I envåningsdelen

fanns dels den s. k. kvarnkammaren, där

möllesvennerna en gång haft sin bostad — nu alldeles tom,

dels ett större rum, som jämte vinden över envåningshuset

tycktes förr ha blivit använt såsom magasin

och även det var tomt så när som på en del bråte av

olika slag, vilket blivit ditflyttat från gården. I detta

rum fanns dock kvar en möbel, om man så får kalla

det, nämligen ett stort väggfast skåp, stående vid

själva gavelväggen och byggt av grova särdeles väl

bibehållna ekplankor. Skåpdörren stod öppen och

skåpet var tomt. Vartill det fordom använts kände

ej fröken Lilly.

Emellertid började nu Alf Grane en mycket minutiös

undersökning av hela kvarnhuset, en undersökning

som han mestadels fick utföra på egen hand, ty varken

länsmannen eller fröken Lilly intresserade sig särdeles

för den. »Vad i all världen», tänkte de »kan väl den

här gamla kvarnen ha att göra med gubbens försvinnande.

Inte utgjorde den målet för hans nattvandringar?

Det var inte utan att länsmannen log i mjugg

åt sin väns iver för en efter allt att döma ändamålslös

undersökning. Och till på köpet tog den ju mycken

värdefull tid från den blivande undersökningen av

blodfläckarne i skogen, som bra mycket mera

intresserade honom, ty därvid funnos ju möjligheter att

upptäcka verkliga indicier.

Ja, onekligen blev inspektionen av den gamla

kvarnen rätt långvarig, och då Alf Grane förklarade den

avslutad, var det middag. Nu föreslog han att de skulle

begiva sig till skogen, men däremot opponerade sig

fröken Lilly med försäkran att middag väntade dem

hemma i gården, och den finge icke försummas. Efter

den stode det herrarne fritt att begiva sig till skogs.

Nå, herrarne gingo in på förslaget, och så lämnade

de den gamla kvarnen. Innan de gingo, stannade

dock Alf Grane vid den skummande forsen och

betraktade den tyst och tankfull.

— Vad tänker du på Alf, efter som du med så tankfull

min betraktar forsen, frågade länsmannen.

— Hm, svarade han, jag tänker på orimligheten av

att en så ekonomiskt anlagd man, som herr Appelblom

beskrives ha varit, kunnat låta en så värdefull kraft

rinna räntelös i många år. Där måste ligga något

hemligt skäl bakom detta.

— Ja, svarade länsmannen, det är inte du den förste

som tycker. Men gubben hade ju sina egenheter, som

ingen rätt kunde bli klok på. Fann du något

anmärkningsvärt för övrigt i kvarnen?

— Nej, svarade han helt korthugget, som hade det

inneburit en stor missräkning.

*

Efter middagen återfinna vi de båda

ungdomsvännerna i Storskogen på den plats, där de

hemlighetsfulla blodfläckarne blivit funna. Alf Grane fann

allt, som länsmannen förut berättat om detta fynd, till

fullo bekräftat. Men några upplysande spår funnos

icke längre. Därtill voro de för gamla. Dock fann

han ett sådant, som onekligen var av betydelse, men

detta fanns å själva vägen och dess ena kant icke

långt från platsen för blodfläckarna.

— Se, sade han, en vagn, kommande norr ifrån,

har vänt just här. Vägen har varit för smal för en

dylik vändning, därför har man kört upp på vägkanten

och där kvarlämnat spår, som ännu äro tydliga, under

det däremot spåren på själva vägen blivit utplånade.

Se här t. ex. i den här tuvan ha båda hjulen skurit ned

och det är sannolikt den av Johan Svensson sedda

vagnen, som här hämtat sin last. Och att det skett

just här mitt för blodfläckarne antyder, att dennes

uppfattning att den utgjorts av ett lik är mycket

antaglig.

Länsmannen fann iakttagelsen beträffande

vagnsspåret fullt riktig.

— Nu, utropade han i triumferande ton, ha vi funnit

ett tydligt bevis på att gubben Appelblom blivit

mördad just här och tack vare det av Johan Svensson

lämnade signalementet veta vi även vilka de äro,

som begått mordet. Nu återstår endast att taga reda

på var liket blivit avlastat och gömt samt att finna

»Kniven» och »Kalle Tång».

— Låtom oss icke, invände Alf Grane, vara allt för

snabba i våra slutsatser. Tänk om de båda tjuvarne

helt enkelt stulit en ko, lett henne hit, slaktat henne

här i skogen och därefter medelst en vagn hämtat köttet

och forslat det till deras »slott».

— Hm, svarade länsmannen, du är då allt för

misstrogen. Nog är mitt antagande bra mycket

sannolikare än ditt, synnerligast som gubben Appelbloms

försvinnande är konstaterat men mig veterligen har

ingen anmält förlusten av en ko. Dessutom borde väl

Johan Svensson kunna skilja en människa från en ko,

även om den ligger under ett täcke.

— Ja, ja, du kan ha rätt, det har jag ju också

redan medgivit. Men fakta böra ses från mer än en

sida. Det finnes flera omständigheter som tala emot,

att gubben Appelblom blivit mördad på denna plats.

— Låt mig höra dem, bad länsmannen i ivrig ton.

— Jo, återtog Alf Grane, för det första synes det mig

ganska osannolikt, att Appelblom under en nattlig

promenad slagit in på denna steniga biväg, då han

hade en öppen banad väg att följa.

— Ja, men man kan tänka sig att gubben haft något

visst mål åt detta håll, invände länsmannen. Han

var så hemlighetsfull och egen, att hans avsikter

svårligen kunna beräknas.

— För det andra veta vi ju att ett mord på Appelblom

ingalunda låg i de båda Labanssönernas intresse.

Man slaktar ej gärna gåsen, som värper guldägg. Men

vi veta ock att »Kniven» och »Kalle Tång» stå i nära

förbindelse med David Labansson, ja, t. ex. vid det

senare inbrottet arbetat såsom hans verktyg. Det

förefaller då osannolikt att de skulle till den grad

ha motverkat sin arbetsgivares intressen att de mördat

Appelblom.

— Det kan synas så, medgav länsmannen, men man

kan ju tänka sig den möjligheten att Labansson glömt

att giva sina hantlangare föreskrifter i detta hänseende.

Kanske ha de icke ens känt Appelblom. De ha på

nattlig stråt mött en ensam vandrare och deras banditnatur

har förlett dem att begagna sig av tillfället.

Men Alf Grane hade ännu ej uttömt förrådet av

invändningar.

— För det tredje, sade han, så om de verkligen

här mördat Appelblom, så varför nedgrävde de ej

liket i skogen utan underkastade sig besväret att forsla

bort det i vagn, ett företag som de måste inse ingalunda

saknade risk.

Men inte heller nu var länsmannen svarslös.

— Vi böra besinna, sade han, att denna del av

skogen ligger ganska nära allmän väg ock bebyggda

platser. Härifrån till Norrekvarn är endast 20 minuters

väg, till Forstmästarebostället 10 och till närmaste

torp 5 minuter. Därav kunde de lätt inse, att denna

del av skogen ingalunda vore ett säkert gömställe för

en grav. Vida säkrare vore det att föra liket långt

bort i vildmarken, där sällan någon människa har sin

väg.

Alf Grane gjorde ej flera invändningar. I stället

fyllde han något av de vämjeliga blodfläckarne på ett

provrör och sade därvid:

— Det här blodet är ju väl gammalt och allt annat

än behagligt att handskas med, men jag hoppas att

min vän rättskemisten i Stockholm, till vilken jag

ämnar sända det med första post, skall kunna avgöra,

om det är människo- eller djurblod. Mycket hänger

på hans utlåtande. Men tyvärr torde det dröja

närmare en vecka innan jag hinner få svar. Under tiden

vill jag försöka att göra närmare bekantskap med hrr

»Kniven» och »Kalle Tång».

Då länsmannen och detektiven återkommo till

länsmansgården hade även Petter avslutat sin

expedition och dröjde ej att inställa sig på länsmanskontoret

för att avlägga rapport.

— Nå Petter, hälsade honom länsmannen, vad har

du gjort för upptäckter?

— Jo, herr kumsarje, det var som jag trodde.

Höka-Månsen hade bytt hästar på Ljungby marknad och

hästen är hans.

— Verkligen! — Det skulle jag då aldrig trott, att

Höka-Månsen hade med banditer att göra. Nå, fick

du veta vartill hästen blivit använd?

— Måns visste inte vad hästen haft för rackartyg

för sig den natten.

— Jaså, han sade det!

— Ja, se kumsarjen, det var på det viset att när

Måns kom ut i stallet på morgonen den 30:de april,

så var både häst och sele borta. Och när han så

tittade efter i porten, saknades även vagnen. Då förstod

han att tjuvar varit i gården och blev förskräckligt

antererader. Först tänkte han genast gå hit till

kumsarjen och anmäla stölden, men så kom han ihåg att

han just den dagen blivit budad till dagsverke på

herregården. Då bad han sin hustru gå till byn i stället.

Men, som alla veta, så har Hök-Elnan sitt huvud för

sig, och hon tyckte det var bättre att gå till den kloka

käringen i Kärremåla, som har ord om sig att kunna

återställa tjuvgods. Och hon drev sin vilja igenom.

— Vad sade den kloka, sporde länsmannen.

— Jo, att häst och vagn blivit stulna av en svarthårig

karl, som hade ett fruntimmer i sitt sällskap.

Men hon — den kloka — skulle nog ställa om så, att

de blevo tvungna att återlämna tjuvgodset. Nå, Måns

trodde just inte mycket på den saken. Men följande

morgon fick han annat att veta. När han kom ut på

gården hörde han en häst gnägga. Och när han så

gick till stallet stod hästen där och gnäggade efter

foder. Och selen hängde på väggen och vagnen stod

i porten. Nu måste även han erkänna Kärremåla-Gunnels

stora makt och det kan man lita på, att har

Gunnel varit mycket sökt förr, så blir hon det ännu

mera hädanefter.

Både länsmannen och notarien brusto i skratt och

även Petter instämde.

— Nå, frågade länsmannen, upptäckte du något

vidare?

— Ja, svarade Petter, jag såg något som varken

Måns eller hans käring märkt.

— Vad var det?

— Jo, att vagnen blivit tvättad, ja, till en del rent

av skurad med sand.

— Så!

— Ja, men det var dock inte bättre gjort än att

jag såg spår efter blodfläckar både på bottenbrädan

och på häckarne. Och det halmboss, som enligt vad

Måns försäkrade fanns, när vagnen stals, var alldeles

borta, då den kom igen.

Nu tog notarien ordet och framställde en fråga:

— Min käre Petter, såg du om på högra framhjulet

av vagnen en vid pass tre tum lång bit av hjulskenan

saknades?

Petter stirrade på den frågande mållös av förvåning.

Slutligen svarade han:

— Ja, det är alldeles riktigt — just en så stor bit

av skenan på högra framhjulet fattades. Jag lade

märke till det.

Men hur fasen — — —

Han fullföljde icke meningen, men man såg att han

med djupt beundrande blickar betraktade notarien.

Därefter gjorde han en otymplig bugning och avlägsnade

sig.

— Hur kunde du veta det där om hjulskenan, frågade

länsmannen.

— Jo, jag såg det på spåret i skogen. Och jag

hoppas att detta märke skall hjälpa mig att spåra vagnen

vidare. Men säg mig: Hurudan karl är den där

Höka-Månsen? Kan han misstänkas att stå i maskopi med

banditerna i Storskogen?

— Måns i Hökatorpet är en ärlig och hederlig fast

något enfaldig man, och den senare delen av din fråga

måste jag besvara med ett bestämt nej. Därför blev

jag högst förvånad då jag hörde att hästen var hans.

Men nu förstår jag mycket väl att tjuvarne endast

för tillfället lånat hans ekipage, som de därefter

återställt, då de ej längre hade bruk för det samma. Men

det kan du lita på, att hädanefter blir Gunnel i

Kärremåla i än högre grad än någonsin förut ett orakel för

hela bygden, då det gäller tjuvgods. Och i ett fall

kanske med rätta, ty hon är med skäl misstänkt för

tjuvgömmeri. Det skulle inte alls förvåna mig, om

hon kanske bättre än någon annan hade reda på, var

»Knivens» och »Kalle Tångs» slott är beläget.

VII.

Ett möte i Storskogen.

Som vi förut nämnt begränsades Storskogen i norr

av en väster ut gående bygdeväg, vid vilken några

torp voro belägna, däribland även det förut omtalade

Hökatorpet. Ordet »begränsades» är dock så till vida

oriktigt, genomskars hade varit rättare, ty även på

andra sidan denna väg utsträckte sig Storskogen.

Men här kallades den norra Storskogen till skillnad

från den södra. Och denna del var icke blott till sin

areal vida större än den södra; den var ock av en

vildare, nästan urskogsmässig natur med skrovliga

klippstalp, små skogstjärnar, kärr och myrar.

På en smal stig i denna vildmark vandrade en

vacker dag ungefär vid den tid solen började dala en

högväxt ung man med särdeles fördelaktigt utseende.

Han var klädd i en grön jaktrock och fast det ej nu

var jakttid bar han en bössa i rem över axeln. Under

vandringen kastade han spanande blickar omkring sig.

Plötsligt tvärstannade han och grep bössan. Han

hade nu kommit till ett ställe, där en liten skogstjärn

glimmade till höger och mellan honom och dess strand

öppnade sig en med björkar glest bevuxen glänta.

Mellan björkarne varsnade han en karl i rivna och

smutsiga kläder och av ett mycket misstänkt utseende,

vilken med smygande steg närmade sig sjöstranden

på ett oregelbundet sätt, liknande en sökande

jakthunds. Då och då lutade han sig ned, som om han

sökte efter något på marken och tycktes vara så

fördjupad i detta letande att han tydligen icke

observerat mannen i gröna rocken, åt vilken han för övrigt

vände ryggen.

— Äntligen har jag återfunnit en av dessa bovar,

och nu skall han icke undslippa, om jag också nödgas

sätta en hagelsvärm i hans ben, mumlade den senare

mellan tänderna, och nu började även han avancera

i riktning mot den andre med smygande steg och

sökande betäckning bakom de tjockaste björkstammarne.

Snart hade han kommit honom helt nära.

Då röt han:

— Halt, karl!

Trashanken, vad det nu var för en, hajade till och

vände sig blixtsnabbt om. Han hade ett rätt hyggligt

ansikte med ett par livliga, intelligenta ögon, men för

övrigt var det en fullödig typ av en äkta landstrykare.

Besynnerligt nog tycktes han inte bli förskräckt, då

han såg den grönrockades hotfulla blickar och

bössmynningen riktad emot sig. Tvärtom drog ett

ögonblick ett leende över hans ansikte.

— Fast jag inte haft äran att bli presenterad, sade

han, gissar jag att det är skogsförvaltare Mörcke jag

har nöjet att sammanträffa med.

Detta fräcka tal av en landstrykare förbluffade till

den grad skogsförvaltaren, att han knappast kunde

finna ett svar. Slutligen sade han:

— Presenterad! Jag skall snart ha det nöjet att

presentera dig för länsman Bastman och han — — —

— Behövs inte, avbröt landstrykaren, ty han och

jag äro gamla vänner och skolkamrater. Men jag

märker att det är bäst att presentera mig själv. Mitt

namn är Alf Grane från Stockholm, advokat och

privatdetektiv, för närvarande sysselsatt att utreda

målet om herr Appelbloms i Norrekvarn försvinnande.

Hr Mörcke sänkte bössan och stirrade på den

talande i stum förundran. Alf Grane fortsatte:

— För all del, herr skogsförvaltare, fortfar att hota

mig med bössan och se bister ut. Jag skall genast

förklara orsaken till denna besynnerliga begäran. Jo,

ser ni, herr Mörcke, jag har icke utan framgång följt

ett vagnsspår här i skogen, men för tillfället har jag

tappat bort det. Under den sista halvtimmen har

jag emellertid tyckt mig vara skuggad av någon, som

jag icke kunde upptäcka ända tills jag för en liten stund

sedan såg ett huvud sticka upp ur kanten av den stora

rishögen därborta. Jag är viss på att detta huvud

tillhör en av de två banditer, som hålla till i den här

skogen.

— För tusan, utbrast herr Mörcke ivrigt, låt oss

hjälpas åt att gripa boven.

— Nej, herr skogsförvaltare, jag har en annan idé,

som jag föredrager. Bäst vore, tror jag, att jag bleve

introducerad hos banditerna och en tid finge leva deras

liv, höra deras planer och lära känna deras vägar.

Det var i tanke på något sådant jag uppträder i den här

skepnaden. Och till denna introduktion kan ni

medverka på följande sätt. Efter en stund tar jag till bens

och springer allt vad jag förmår i riktning mot rishögen,

ni skjuter efter mig och då skottet inte träffar —

även en skogsförvaltare kan skjuta bom, om han

vill — springer ni efter men låtsar snava och vricka er fot.

Efter en stund linkar ni emot hemmet och lämnar mig

åt mitt öde. Ett sådant förfarande skall ingiva

banditen förtroende för mig. Han skall i mig se en

förföljd kamrat, och därmed är min avsikt vunnen.

— Men, invände skogsförvaltaren, ni inlåter er därmed

på ett mycket farligt företag.

— Kanske, men jag har varit i större fara än så,

och ändå kommit lyckligt undan. I alla händelser

tror jag att jag på detta sätt lättast skall finna

lösningen på den gåta jag söker.

Skogsförvaltaren, som hade en snabb uppfattning,

var genast inne i saken och nickade bifall. Därmed

sattes spelet i gång. Alf Grane tog ett jättesprång åt

sidan och ilade därefter, snabb som en hjort, i riktning

emot rishögen. Ett skott small, men det hindrade

inte farten. Hr Mörcke satte efter, men snavade över

en trädrot och föll. Då han svärande reste sig såg man

på haltningen att han vrickat foten. Efter en stund

begav han sig linkande på hemväg, undrande i sitt sinne

huru detektivens djärva företag skulle avlöpa.

Då Alf Grane tog ett språng över rishögen föll han

så gott som mitt i famnen på en karl med gråsprängt

helskägg och en verklig bovfysionomi för resten. Han

förstod genast att det var »Kniven». Nu gällde det

att vara inne i sin roll.

— Blev du pepprad, kamrat, frågade Kniven. Alf

Grane tog ordet »kamrat» som ett gott tecken för

framgången av sin plan.

— Nej, inte ett enda hagel träffade, fast jag hörde

dem vina kring öronen.

— Det kan man kalla bondtur, återtog Kniven. Det

var den fördömde forstmästaren som fick en skavank i

stället. Han stöp som en oxe över en trädrot och måtte

ha vrickat foten ty jag såg att han haltade, då han med

slokande öron lommade av. Men — vad är du egentligen

för en prisse?

— En fri stralare, liksom jag ger mig hin håken på

att du är, efter du gömmer dig så väl.

— Vad heter du?

— Ville Flax är mitt namn, mig till heder och ingen

skam.

— Ja, nog gör du skäl för namnet, ty att du kan

flaxa undan från höken, det har du nyss visat.

— Och hur låter ditt namn, sporde Ville.

— Jag är mest känd under namnet Kniven.

— Åh jestingen! Kniven — dett är ett vida

berömt namn bland stralare. Ungtupparne nämna det

namnet med vördnad och önska att en gång bli lika

kända och berömda som du.

Kniven föreföll ogement smickrad, att döma av hans

belåtna flin.

— Men, frågade han vidare, varifrån kommer du,

kamrat?

— Från kronans hotell (cellfängelset) i Jönköping.

— Frigiven?

— Katten heller! Jag frigav mig själv.

— Rymde? — Hur gick det till?

— Var ute på handräckning med en vaktknekt i

hälarne, såg mig tillfälle, gav vaktknekten storsmockan,

tog till bens, lyckades komma undan, låg ett par dygn

hos en god vän och nu är jag här.

Knivens aktning för kamraten tycktes ha stigit

ofantligt under denna meritförteckning. Slutligen

frågade han:

— Varför har du egentligen sökt dig hit?

— Jo, svarade Ville, en kamrat rekommenderade

den här trakten, där det, som han sade, fanns stora

skogar att gömma sig i och goda tillfällen att strala och

kava (stjäla och tigga), om man så ville. Men han

varnade mig för länsmannen, som inte skall vara att leka

med.

— Kände du inte själv orten?

— Inte ett dugg — har aldrig varit här förr.

— Men, återtog Kniven, vad letade du nu nyss efter

innan skogsförvaltaren kom. Jag iakttog dig en god

stund och såg att du snokade omkring alldeles som en

stövare, som tappat spåret.

— Jag letade efter min pipa. Tidigt i morse strök

jag den här vägen fram och måste ha tappat pipan

någonstädes. Kanske du har sett den, kamrat? - -

Kniven skakade på huvudet men tycktes en stund

försänkt i djupa tankar. Slutligen sade han:

— Vi äro förut två i den här skogen och ha funnit ett

över måttan bra gömställe. Den andre är Kalle Tång

— en pålitlig fyr, men trög och föga företagsam. Efter

som du, Ville Flax, nu också kommit hit, så tycker jag

det vore bäst att vi slogo oss till hopa, ty annars gå vi

i vägen för varandra. Och du, som inte känner till

trakten, torde inte ha så lätt att gömma dig, som vi,

och kan därför komma i klister, värre än i dag och

draga polisen på oss också. Låtom oss därför slå

kompaniskap och hålla ihop — tre kunna uträtta mer

än två, synnerligast om det gäller ett större företag.

Vad säger du om det, kamrat?

Ville blev så glad över detta förslag att han fiskade

upp en »liter» ur sin rymliga ficka och bjöd på, och så

befästades kompaniskapet med ett par duktiga jamare.

Därefter föreslog Kniven att de skulle genast begiva sig

till banditernas tillhåll, där Kalle Tång för tillfället

uppehöll sig, och Ville var ingalunda sen att bifalla. Så

begåvo de sig djupare in i skogen i riktning norrut.

*

VIII.

I banditernas »slott».

Det var en villsam väg Ville och Kniven hade att

vandra genom den vidsträckta ödemark, där de nu

befunno sig, och den förre måste inom sig medgiva, att

han säkert skulle gått alldeles vilse, ja, icke ens, om så

påfordrats, kunnat hitta ut ur skogen igen, om han ej

haft Knivens säkra ledning. Men denne erfarne bandit

var så väl lokaliserad och i besittning av en sådan

skogsvana, att vandringen för honom icke innebar

några som helst svårigheter, fast de varken hade väg

eller stig att följa. Efter föga mer än en halvtimmes

vandring reste sig plötsligt framför dem ett skrovligt

berg, icke något skyhögt fjäll, utan ett delvis kalt,

delvis skogbevuxet berg av de mera blygsamma

dimensioner, som Småland kan ha att bjuda på. Men det

märkvärdigaste med detta berg var, att det var liksom

kluvet mitt itu av en remna, som vid mynningen var

endast vid pass 4 meter bred men längre in något

vidgade sig. Och denna remna, vars botten låg i samma

plan som den omgivande marken och genomflöts av en

bäck, hade på de flesta ställen i hela sin utsträckning

av omkring ett par hundra meter nästan alldeles

lodräta väggar, uppför vilka endast en akrobat skulle

haft någon utsikt att klättra upp.

— »Vargaklevet», upplyste Kniven, tilläggande:

Detta är den ödsligaste delen av den stora skogen och

hit kommer sällan någon människa, om inte möjligen

vintertiden vid jakt eller skogshygge. Men vid denna

årsens tid kan man vara lugn för att här få vara i fred.

Också befinna vi oss nu i närheten av vårt »slott»,

som vi kalla det, ty det är lika väl befästat som någon

riddareborg.

De trädde nu in i klevet och, följande bäckens fåra,

passerade de ungefär en tredjedel av dess längd. Då

stannade Kniven framför ett tätt busksnår, som på en

längd av tiotal meter alldeles dolde nedre delen av

bergväggen.

— Kan du, frågade han, här se ingången till någon

människoboning?

Nej, det måste Ville medgiva, det kunde han inte.

— Ja, inte länsmannen eller skogsförvaltaren heller,

utbrast han i triumferande ton, tillfogande: Och det

säger jag dig, Ville Flax, att hade du inte haft den

lyckan att träffa på mig, så skulle du aldrig ha kunnat

finna ett så ypperligt gömställe som det jag nu skall

visa dig.

Han böjde undan några grenar och kröp in i det

täta snåret. Ville följde honom, varefter de båda

männen voro helt och hållet försvunna, ty grenarna

slogo tillsammans efter dem.

Snåret var ju passerat med ett par steg, men därpå

visade sig i själva bergväggen en smal klyfta, endast

bred nog att låta en karl passera. Det var helt enkelt en

sidospringa till den stora i berget. Men bottnen i denna

klyfta, som hade lodräta väggar på båda sidor, var

icke plan utan höjde sig i ganska brant sluttning.

Något tak över denna smala gång fanns icke.

Medan de ännu befunno sig i denna trånga passage,

hörde Ville ett egendomligt, snörvlande ljud, som i den

trånga remnan lät som vrålandet av något okänt

vilddjur.

— Vad i all världen är detta? frågade han sin

ledsagare.

Kniven skrattade.

— Det är Kalle Tång som snarkar. När han inte

har något att göra eller någon håller honom sällskap,

så sover han alltid, och när han sover snarkar han.

Nu gjorde remnan en skarp böjning åt vänster och

med detsamma upphörde sluttningen och golvet blev

plant. Ville fann att de nu befunno sig i en annan

remna, som var betydligt bredare än den sluttande

gången och tyckes gå paralellt med den stora remnan.

Längt borta smalnade den dock betydligt och stängdes

av en bergvägg. Även denna remna saknade tak, men

över den bortre, smalare delen av den hade lagts

trädstockar och över dem ris och torv, varigenom denna del

förvandlades till en grotta, som lämnade gott skydd

emot väderlekens växlingar.

— Som du ser, Ville, sade Kniven, är detta slott lätt att

försvara. Kalle och du och jag skulle gott kunna hålla

stånd en rundlig tid emot länsmannen och allt hans

anhang. Ofvanifrån kan ingen komma hit, ty bergets

övre del är så gott som otillgängligt och i den smala,

branta gången vill jag inte råda någon att passera, om

handfast karlar passa på i kröken.

Ja, Ville måste medgiva att han hade rätt.

— Men, fortsatte banditen, det säkraste skyddet

ligger dock däri, att ingen hittar hit.

— Hur har ni själva hittat hit? frågade Ville.

— Jo, ser du, på Långholmen hade jag en god vän

och kamrat, som var ifrån denna orten. Han hade som

pojke hållit till mycket här i skogen och en gång av en

ren slump träffat på revan bakom snåret och sedan

använt den här lokalen som en ypperlig lekstuga, då han

ville vara ensam. Och sedan, då han blivit stralare,

bodde han här långa tider. Han beskrev lokalen för mig

så noggrant, att, sedan jag väl funnit Vargaklevet,

vilket i den här ödsliga skogen vållade mig ett icke

ringa besvär, så blev det mig lätt att hitta hit.

Nu väckte Kniven sin stallbroder Kalle och, sedan

denne hunnit en smula morgna sig, blev Ville föreställd

för honom. Icke heller han hade något att invända

emot det föreslagna kompaniskapet utan snarare

tvärtom. Han var tydligen en dåsig och lat natur,

vilken med nöje emotsåg den hjälp, som kunde påräknas

av en ny medlem av bandet.

Nu började Kniven företaga vissa förberedelser för

en blivande aftonmåltid. I en av stenväggarna fanns

en håla, som användes såsom skafferi, och ur den

framletade han åtskilliga goda saker, till en stor del

bestående av konserver av olika slag.

— Vi leva mest på kallmat, sade han, ty vid dagsljus

våga vi ej upptända eld i klyftan. Röken skulle

kunna förråda oss.

Emellertid blev måltiden, trots frånvaron av varm

mat, ganska förträfflig och Ville måste inom sig själv

medgiva, att dessa banditer levde ett vida kräsligare

liv än vad som i allmänhet är möjligt för hederliga

arbetare. Och likväl hade inga livsmedelsstölder hörts

av inom orten. Kanske följde de samma princip som

Mickel Räv, nämligen att inte proviantera i närheten

av lyan. Men Ville misstänkte starkt att en annan

förklaring vore den rätta, den nämligen att de förträffliga

konserverna härledde sig från herr David Labanssons

frikostighet gent emot sina villiga verktyg.

På en alltjämt fortgående förbindelse emellan denna

bymagnat och banditerna skulle han snart få en ganska

oväntad bekräftelse.

Det hade blivit kväll innan aftonmåltiden hunnit

avslutas och det började bli ganska skumt i klyftan.

Plötsligt hördes ett uggleskri tre gånger å rad med

regelbundet mellanrum. Det lät mycket naturligt, och

Ville skulle ha trott att det frambragts av en verklig

uggla, om han icke märkt den spända uppmärksamhet

de båda banditerna ägnade däråt, men därav förstod

han att det var en signal. Och detta bekräftades därav

att Kniven med stor färdighet frambringade ett

upprepande av densamma.

— Det är Gunnel i Kärremåla, sade den senare. Hon

måtte ha något bud från patronen.

Länsmannen hade således haft rätt i sitt påstående,

att »den kloka» i Kärremåla hade med tjuvar att göra.

»Men», tänkte Ville, »vem är "patronen"? Kanske

Labansson? Nå, det får jag väl veta sedermera.»

Efter en stund inträdde en äldre, mycket mörklagd

kvinna i hålan. De svarta ögonen, det mörka håret och

ansiktets rovfågelsaktiga läggning antydde zigenarblod,

även om rasen vore betydligt uppblandad.

I början tycktes hon mycket överraskad av att en

tredje karl befann sig i hålan, men sedan Kniven

förklarat sakens sammanhang och därvid upprepat en del

av Villes meritlista, blev hon ganska vänlig emot

nykomlingen — ett klent bevis på hennes förmåga att

läsa i det fördolda — och hälsade honom till och med

välkommen med ett handslag. Därpå började hon

med stor munvighet prata om allt möjligt. Det skulle

emellertid vara alldeles ändamålslöst att här återgiva

hennes svada, varför vi inskränka oss till att anföra

slutklämmen i densamma. Hon hade, berättade hon,

varit i byn i ett ärende och därvid träffat »patronen»,

som anmodat henne att till Kniven framföra den hälsning,

att han i anledning av ett mycket viktigt ärende

önskade träffa denne vid »röda stenen» i natt klockan

12. Därefter gick hon.

Kniven hade sålunda haft rätt. Hon medförde

verkligen bud från patronen. Men vem denne vore

nämndes icke under samtalet, varför Ville beslöt att

fråga. Kniven tycktes tvehågsen om han skulle inviga

kamraten i hemligheten, men han förekoms av Kalle

Tång, som helt öppenhjärtligt svarade:

— Det är ju handlanden Labansson, vet jag.

Denna frispråkighet ådrog honom den påminnelsen

av Kniven att de givit Labansson löfte att under inga

förhållanden inblanda honom i deras affärer och

samma löfte hade även Gunnel givit.

— Asch, svarade Kalle, det löftet gällde endast

utomstående, men sedan Ville nu blivit upptagen som

vår kompanjon, så kunde icke han betraktas såsom

sådan. För övrigt, tillade han, vore det väl enfaldigt

begära att Ville skulle hjälpa dem i deras arbete, om

han icke visste vem deras arbetsgivare vore.

Härmed lät Kniven sig nöja och därpå gingo Kalle

och Ville till kojs, varemot Kniven beslöt att stanna

uppe för att icke försova sig beträffande det utsatta

mötet.

Innan han lade sig meddelade Ville att han följande

morgon helt tidigt ämnade begiva sig ut för att

orientera sig i omgivningarna.

— Jag säger detta, tillade han, på det att ni inte ska

tro att jag smitit ifall ni sakna mig då ni vakna.

Kniven nickade bifallande och så kröp Ville till ro.

Men det blev en för honom ganska lång och tråkig natt,

icke så mycket på grund av granrisbäddens något hårda

beskaffenhet, ty Alf Grane var ingen sybarit, men i

anledning av Kalle Tångs snarkningar, som höllo honom

vaken största delen av natten.

I arla morgonstund steg han upp, skakade granrisbarret

av sig och lämnade klyftan under livligt

ackompanjemang av Kalles snarkningar. Båda banditerna

sovo nu djupt. Han passerade den smala gången,

genombröt snåret och befann sig nu i Vargaklevet, där

han bestod sig en grundlig morgontvättning i bäcken.

Därefter ställde han sig att fundera. Det var

ingalunda hans avsikt att redan nu uppgiva sin roll,

försvinna och därefter återvända med länsmannen för att

gripa bovarna. Nej, det vore ju att gå ifrån

halvfärdigt arbete. Säkert betydde Knivens möte med

Labansson ett nytt nattligt företag, som han först ville

lära känna. Därunder borde de gripas på bar gärning,

icke förr. Och om han nu bleve borta, skulle de ju bli

varnade och kanske rent av avstå från den vid »röda

stenen» avtalade affären. Nej, han måste stanna kvar

till det yttersta för att fullständigt vinna sitt mål. Nu

vore det bäst att göra såsom han för banditerna uppgivit,

nämligen söka att en smula orientera sig i den vilda

och okända skogstrakt, där han befann sig.

Så ungefär tänkte och beslöt han. Och så lämnade

han Vargaklevet och började se sig om i de närmaste

omgivningarna.

Vädret var vackert, luften ljum och solskenet

behagligt efter den långa, obehagliga natten i klyftan.

Det var därför riktigt angenämt att vandra omkring i

denna vilda, obekanta skog. Med välbehag insöp han

den terpentindoftande skogsluften och antecknade

noga i minnet detaljerna av den trakt han genomvandrade.

Så kom han efter en stund till en liten slät, av

hängbjörkar och andra lövträd omkransad hårdvallsäng

mitt i vildmarken, en verkligt leende idyll i skötet

av den något dystra barrskogen. Han tänkte just

slå sig ned i gröngräset för att med ännu större behag

njuta av den lilla ängens skönhet, då han plötsligt

spratt till och hastigt fick helt andra avsikter. Vad

som förorsakade detta var att han inne på ängen såg

tydliga vagnsspår av alldeles samma utseende som

dem han föregående dag förlorat i skogen. Ängen var

något sank och här hade vagnshjulen lämnat mycket

tydliga märken.

Han blev så ivrig, att det hettade i kinderna.

Kastande sig på knä, undersökte han spåret mycket noga.

Ja, intet tvivel vidare! Det var Höka-Månsens stulna

vagn, som gått fram här. Där syntes ju till och med

mycket tydliga märken efter luckan i hjulringen.

Bovarne hade således kört liket ända hit.

Han följde spåret till den kant av ängen, varifrån

det utgått, och fann nu mynningen av en liten föga

befaren skogsväg, en sådan som uppstår i skogen vid

timmerforsling. Och här voro spåren dubbla. Vagnen

hade körts tillbaka samma väg som den kommit. Han

följde skogsvägen en bit, men i den var marken för

hård, så att spåren snart blevo allt för otydliga. Då

vände han för att följa spåret i motsatt riktning. Och

det lyckades bättre. Det gick tvärs över den lilla ängen

men i den motsatta kanten hade den vänt. Spåret

efter vändningen syntes mycket tydligt.

— Alltså, sade Alf Grane för sig själv, måste liket ha

blivit begravt här i närheten, ty det är icke troligt att

de burit det långt. Jag måste noga undersöka de

närmaste omgivningarna.

Det gjorde han också. Och denna undersökning gav

gott resultat. Först fann han en liten öppen plats i ett

gransnår, där tydliga märken visade att en häst stått

bunden någon tid. På samma plats låg något halmboss,

säkerligen detsamma som funnits i vagnen, då

den stals, men saknades då den kommit tillbaka. Han

undersökte det noga och fann att vissa delar därav

voro blodiga.

Det var ju en särdeles talande upplysning.

Endast några få steg från gransnåret fann han en

liten öppen plats under en väldig fura, där marken

tydligen för icke länge sedan blivit uppgrävd men åter

nödtorftigt beklädd med mossa och det var ju en stor

framgång. Nu behövdes endast en spade för att

konstatera mordet.

— Det hade jag dock knappast trott, mumlade han

för sig själv. Där ser man huru till synes goda slutledningar

kunna bedraga. Jag var ju så viss på, att det

icke var i skogen man skulle finna gubben Appelbloms

lik.

Emellertid hade tiden nu så långt framskridit, att

Alf Grane ansåg det klokast att åter begiva sig till

banditernas håla.

Vid återkomsten fann han de båda bovarna sysselsatta

med att äta frukost. Båda voro synbarligen vid

särdeles gott lynne. Till och med Kalle Tång, som i

vanliga fall föreföll slö och ointresserad, hade nu ryckt

upp sig och blivit, tyckte Alf Grane, d. v. s. Ville, en

helt annan människa. Han slöt därav att Kniven från

sitt möte vid den röda stenen medfört synnerligen

goda nyheter. Det måste vara utsikten till någon ny

och lönande kupp som haft ett så livande inflytande.

— Du kommer som du vore kallad, Ville, hälsade

honom Kniven, tilläggande: Kom nu hit och ät, så

byxremmen spricker, ty sedan skall du få höra stora

nyheter. Du hade tur, du, då du kom till oss, ty det

var alldeles lagom för att få vara med om ett stort

företag, där det kommer att vankas pluringar.

Sporrad av dessa förespeglingar dröjde ej Ville att

göra undan frukosten. Därefter intogo de alla tre

bekväma platser på deras granrisbäddar, vilka under

dagen även fingo tjänstgöra såsom soffor, och nu beredde

sig Kniven att inviga nykomlingen i det viktiga förehavande,

som blivit planerat vid den röda stenen. Ville

var, som ju lätt kan tänkas, idel öra och brann av

otålighet att få del av hemligheten.

— Hör du, Ville, började Kniven, förstår du dig på

att spränga lås?

— Jo, var säker på det! Giv mig bara litet dynamit

och stubin och ett par bra madrasser eller några dynor

för att dämpa ljudet, så ska ni få se på f—n, svarade

denne i självsäker ton.

— Här finns mojängerna, försäkrade Kniven och

slog på bröstfickan — ja, d. v. s. allt utom madrasserna,

men de kunna fås på stället.

Då Ville nu begärde att få en närmare inblick i

»affären» avgav Kniven följande förklaring:

— Inte så särdeles långt härifrån ligger ett ställe,

som kallas Silverkvarnen. Dess ägare, en gammal

smulgråt till procentare, blev på något vis borta sista

Valborgsmässonatten. Men i sitt skåp hade gubben

några papper, som vår patron gärna ville åt. Nå, han

bad oss göra inventering i kassaskåpet natten efter

försvinnandet för att ta hand om dessa papper, som vi

ock gjorde. Men både patronen och vi fingo långa

näsor, ty då vi efter flera timmars svettigt arbete fingo

hål på skåpet, var det tomt. Den fördömde länsmannen,

som under dagens lopp hållit skall efter gubben,

hade tagit hela kosidansen med sig hem till länsmansgården

i Bringåsa. Nå, härom dagen ville patronen

att vi skulle göra inbrott i länsmansgården efter de där

papperen, men det drogo vi oss för, ty dels voro vi

liksom litet rädda för länsmannen, som inte ska" vara att

leka med, och dels var det väl där inte många pluringar

att få. Patronen skulle ha papperen, men skulle vi

våga oss på ett sådant företag, så ville vi ha utsikt till

silver eller guld, helst patronen varit ganska gnidig

beträffande ersättning för inbrottet i Silverkvarnen.

Men så i natt, då jag träffade patronen vid röda sten,

hade han kommit på andra tankar och föreslog något

som bättre tilltalade oss.

— Ja, mycket bättre, intygade Kalle.

— Nå, låt höra!

— Jo si, det är som så, återtog Kniven, att Smålands

Industribank har ett avdelningskontor i Bringåsa by.

Och nu hade patronen från säkert håll fått veta, att

länsmannen diponerat, di kallar, papperen i banken,

där de förvaras i kassavalvet. Och så vill han att vi

ska bryta oss in i banken i natt, spränga låset till

kassavalvet och taga papperen. Vad vi kunde hitta i

kontanta pengar skulle vi själva få behålla, och att det

inte blir så litet kan man sluta därav, att det i dag är

torgdag i Bringåsa. Vid dylika tillfällen brukar det

komma mycket pengar in i banken.

— Men, invände Ville för att känna sig för, är inte

det ett bra vågat företag?

— Inte så farligt, som det ser ut, försäkrade Kniven.

Visserligen ligger huset, där banken är på nedre

bottnen, vid själva torget, men där är trädgård runt

omkring och i huset bor endast en familj, kamrern, som

har hela andra våningen, och en gammal ungkarl, en

f. d. fanjunkare, som har ett par rum på nedre bottnen

bredvid bankkontoret. Även han har något med banken

att göra och är väl egentligen den, som ska" hålla

ett slags vakt över den nattetid. Nu ämnar patronen

bjuda både kamrern och fanjunkaren på en finare

hippa på hotellet, och han lovar att de inte skola komma

hem förrän vid tvåtiden på natten. Till dess skola vi

nog ha slutat våra göromål. Och där finns ju inte folk

i huset, åtminstone inte manfolk. Visserligen har

kamrern både hustru, barn, piga och en svägerska, som också

har sitt arbete i banken, men nog kunna vi reda oss

med tre fruntimmer, om de skulle vakna av smällen

och försöka göra alarm.

— Hur skola vi komma in?

— Ingenting är enklare, menade Kniven. Vi gå in

genom fönstret i fanjunkarens innersta rum, som

vetter emot trädgården. Mellan hans yttre rum och

bankkontoret ska finnas en dörr, sade patronen, och den lär

väl inte vara svår att dyrka upp. Dörren till

kassavalvet finns i inre bankkontoret — där finns nämligen

två bankrum. I fanjunkarens rum taga vi madrasser

och dynor för att dämpa knallen.

Det blev tyst i hålan en stund efter Knivens förklaring.

Båda banditerna hade sina blickar förväntansfullt

fästade på Ville, men även han teg. Slutligen

sporde Kniven:

— Nå, Ville, blir du med om affären?

— Ja, visst fasen blir jag det — dum vore jag väl

annars.

Härmed var överläggningen avslutad och Kalle

sträckte ut sig på sin bädd för att fördriva tiden med

sin vanliga favoritsysselsättning — sova. Men Ville

var mycket hågad att fortsätta samtalet. Han

hoppades få veta något om vad som tilldragit sig

Valborgsmässonatten. Vändande sig till Kniven sporde han:

— Du sade att den gamle procentaren i

Silverkvarnen kommit bort. Hur gick det till? Var det

någon som gjorde honom kall?

— Det vete tusan, svarade Kniven i märkvärdigt

lugn ton. Patronen tror att den gamle luvern håller

sig undan i anledning av något rackartyg, som han

hittat på, och att systerdottern är i maskopi med

honom.

Ville kunde icke i Knivens banditfysionomi

förmärka en enda skiftning, som antydde att han haft

något med Appelbloms försvinnande att göra. För

sig själv tänkte han:

— En ovanligt härdad bandit och därtill en som

icke, såsom så många andra av hans yrke, har för

vana att inför kamrater skryta med sina brott.

Han försökte ytterligare att vända samtalet till

vad som tilldrog sig Valborgsmässonatten, men

förgäves. Kniven ville tydligen intet meddela rörande

denna sak.

Så försjönk Ville i egna funderingar under det Kniven

sysslade med varjehanda och Kalle började snarka.

Hur skulle han bära sig åt för att få tillfälle ge Bastman

en vink om att gillra en fälla i banken? Att skilja

sig från bovarne skulle väcka deras misstro, och på

natten, då inbrottet skulle företagas, vore det för

sent. Något bud att skicka vore omöjligt att få i denna

ödemark. Hur i all världen skulle han bära sig åt?

Han tänkte och tänkte, men såg ingen utväg. Då

flög en idé genom hans hjärna.

På det improviserade bordet, bestående av ett par

lösa bräder, lagda över ett par stenar, stodo ännu

frukostgrejorna kvar och bland dem »litern», d. v. s.

en flaska till största delen fylld med brännvin. Det

var tjuvarnes hela förråd av denna för dem så viktiga

vara, ty den av Ville medförda flaskan hade tömts

till frukosten. Kniven hade vid måltiden särskilt lagt

de båda andra på hjärtat att spara på litern, ty den

skulle de ha att styrka sig med vid den kommande

nattens »affär». Ville hade sin plats just vid ändan

av detta rankiga bord. Plötsligt reste han sig men

så oförsiktigt, att han stötte till ändan av den yttersta

brädan med den påföljd att den föll i golvet och med

den allt som stod på densamma, däribland även

»litern». Flaskan gick i kras och brännvinet strömmade

ut på golvet, där det ögonblickligen uppsögs av

sand och jord.

Ville stod handfallen och såg olycklig ut.

Kniven gav från sig ett rytande, hans ögon glödde

som en björninnas, från vilken man rövat hennes

unge, och ett ögonblick såg det ut som om han ämnade

störta sig över Ville. Men så behärskade han sig, icke

utan ansträngning tycktes det, och inskränkte sig till

orden:

— Jo, du bär dig just vackert åt, din himlahund.

Det var vår sista liter och vad skola vi nu få att styrka

oss med till vårt arbete i natt?

Ville såg skamsen ut. Slutligen sade han:

— Ursäkta min fumlighet! Men utan styrkedryck

skola vi ej bli i natt. Jag har pengar och skall köpa

en ny liter i byn.

— Jo, vackert ock, svarade Kniven i retlig ton.

Efter 8 i kväll får du inte en droppe på gästgivaregården.

— Så går jag dit före åtta.

— Är du galen? Du har ju rymt från Jönköping

och naturligtvis står ditt signalement i tidningarna.

De skulle haffa dig med detsamma.

— Det vet jag väl, svarade Ville. Men jag skall

skaffa mig ett nytt signalement. Har ni någon spegel?

Jo, Kalle, som vaknat vid kraschen och rytandet,

förklarade att han hade en fickspegel och den kom

fram.

Nu upptog Ville ur sina rymliga fickor ett lösskägg

och en mörk peruk.

— Sådana här grejor, sade han, måste man ha, då

man befinner sig på rymmarestråt.

Med tillhjälp av dessa ingredienser och något

jämkande på kläderna samt anbringande av en svart

plåsterlapp över näsryggen stod han snart där i en helt

annan gestalt, närmast liknande en vandrande gesäll.

Banditerna betraktade honom stumma av häpnad.

Det var tur för Alf Grane att de aldrig hört talas om

att en Stockholmsdetektiv befann sig på orten, ty

annars skulle de kanske dragit misstankar över en

så häpnadsväckande förklädnadskonst. Men det visste

de icke. Visserligen hade David Labansson en viss

aning därom i anledning av mötet på Hasselbacken,

men han hade, egendomligt nog, förgätit att i detta

hänseende varna sina hantlangare. Därför hade de

inte en tanke på, att Ville kunde vara någon annan

än han utgav sig för. Icke ens den knipsluge Kniven

hyste ens den avlägsnaste misstanke emot den nye

kamraten. De inskränkte sig därför till att beundra

hans skicklighet. Slutligen utbrast Kalle Tång.

— Ja, inte måtte det vara svårt att lura spårhundarna,

när man kan sådana konster.

Emellertid hade Alf Grane vunnit sitt mål, det att

utan misstro från tjuvarnes sida kunna begiva sig

ensam till byn. Det beslöts att han skulle ge sig i

väg redan kl. 6, köpa litern i gästgivaregården och

därefter gömma sig någonstädes till dess han kl. halv

12 på natten skulle möta kamraterna i den

bankhuset tillhörande trädgården.

Då han gick ropade Kniven efter honom:

— Fast du så bra bytt om skinn, så håll dig i alla

fall väl undan för länsmannen.

Ville kunde ej avhålla sig från ett leende över detta

välmenta råd, ty det var just länsmannen han i främsta

rummet ämnade söka.

*

IX.

Vid Röda sten.

Vägen mellan Norrekvarn och Bringåsa by följde

sjöstranden, och som denna strand var rätt hög hade

man därifrån den härligaste utsikt såväl över sjön

som över den mera öppna bygden i väster och byn

med sina många gårdar, sin kyrka och tingshus m. m.

Det finnes få vackrare vägar i Småland, som dock är

så rikt på naturskönhet. Ungefär mitt emellan dessa

båda platser sköt en udde ut i sjön och i yttersta delen

av denna låg en kulle, så regelbundet avrundad i sina

konturer, att man skulle trott den vara en gammal

ättehög, om ej dess storlek bevisat, att så ingalunda

kunde vara fallet, utan att starkare krafter än

människohänder måtte ha uppbyggt detta naturminnesmärke

och av en naturens nyck givit det formen av

en jättelik kämpahög. På denna kulle fanns en

ovanligt vacker relik av den i Småland fordom så vanliga

men nu ganska sällsynta bokskogen. Hela kullen

betäcktes nämligen av sekelgamla, mycket vackra

bokar, vilka bredde ett nästan ogenomträngligt valv

över den.

På dess topp låg ett väldigt stenblock, stort som

en liten torpstuga och nästan av samma form. Den

var rödaktig till färgen och kallades därför i orten

»Röda sten». Traditionen påstod, att på denna kulle

fordomtima stått en strid, som färgat stenen röd av

blod, och att den till minne därav fått behålla sin röda

färg. Rätta förhållandet var emellertid mera

prosaiskt — blocket bestod av röd granit, en stenart, som

ingalunda är ovanlig här i landet men som i denna

trakt var sällsynt. I det senare låg sannolikt orsaken

till sägnen.

Det var vid denna sten Labansson haft sitt nattliga

möte med Kniven. Men även vid dagsljus var den

till följe av sitt härliga läge och sin vackra bokskog

en mycket vanlig mötesplats både för älskande par och

andra. Särskilt utgjorde den ofta målet för bybornas

båtfärder, och otaliga äro de kafferep, som hållits där

under bokarnes valv.

Skogsförvaltare Harald Mörcke befann sig till fots

på hemväg från byn, där han haft något ärende. Då

han kom mitt för den stig, som från landsvägen leder

upp till Röda sten, såg han en svartklädd dam just

glida in under bokarnas skugga. Han stannade och

betänkte sig. Hans hjärta snarare än hans ögon sade

honom att det var fröken Lilly Sköldberg. Tveksamheten

varade icke länge. Han slog in på stigen och

följde i hennes spår.

Just uppe vid Röda sten träffades de. Hon räckte

honom båda sina händer och frågade i missnöjd ton:

— Varför har du inte sökt upp mig sedan den där

kvällen, då vi träffades i trädgården och morbror

försvann följande natt?

— Av grannlagenhet emot dig, min älskling. Skvallret

utpekade ju mig såsom din morbrors mördare.

Hur kunde jag då bli en lämplig tröstare i din sorg?

Hade jag besökt dig i ditt hem sedan, så skulle

bandhundarna gläfst ännu ilsknare — ja, vem vet om ej

beställsamma tungor rent av skulle utspritt, att jag

begått mordet i samförstånd med dig.

— Och detta lumpna skvaller brydde du dig om?

— Ja, men mera för din skull än för min. Min fagra

ros fick inte smutskastas för min skull.

— Kanske du av sådant skäl rent av uppgivit även

för framtiden det hjärta och hand jag lovat dig?

— Nej, älskling, ty jag hoppas att bli rentvådd

genom den verklige mördarens upptäckande.

— Har då detta skett nu, eftersom du vågade

uppsöka mig här?

— Nej, men jag har hopp om att det skall ske inom

kort. Jag har träffat herr Alf Grane, och han var då

på spår efter de banditer, som en tid uppehållit sig i

Storskogen. Och min vän Bastman har sagt mig, att

man upptäckt platsen, där din morbror mördades och

vagnen, vari hans lik bortforslades.

Hon ryste och där kom tårar i de vackra ögonen.

Framför Röda stens mot sjön vettande sida stod en

bänk av grova plankor. På den satte de sig, tätt

slutna emot varandra.

— Var råkade du herr Alf Grane, frågade hon.

— I Storskogen. Du kan tro att det var ett

underligt sammanträffande. Han var förklädd till

landstrykare och jag hotade honom med min bössa i tanke

att det var en av banditerna. Då presenterade han

sig själv och jag hade ett kort samtal med honom.

Nu berättade herr Mörcke alla detaljerna av det

underliga mötet, och fröken Lilly måste le åt skottet

efter detektiven.

— Vet du om han lyckats, frågade hon.

— Nej, inte direkt! Jag kommer just från byn,

där jag träffade Bastman. Han berättade att herr

Grane ännu ej låtit höra av sig, sedan han gick till

skogs. Jag ansåg detta oroande, men Bastman

menade tvärt om att det vore ett gott tecken, ty det

bevisade, sade han, att han verkligen kommit i kontakt

med bovarne. — En högst farlig kontakt anser jag.

Tänk, att tillbringa natten tillsamman med dem, som

han sannolikt gjort!

— Ja, herr Grane måtte verkligen vara en ovanligt

modig man, anmärkte hon. Och tillika en skarpsinnig

man. Kan du tänka dig att han vid sitt besök i Norrekvarn

för mig avslöjade något som jag mycket grubblat

över men aldrig kunnat begripa, nämligen orsaken

till varför morbror ville att jag skulle gifta mig med

Labansson, fast jag är övertygad om att han i själ

och hjärta hatade juden.

— Nå?

— Jo, herr Grane sade att där säkerligen fanns en

mörk punkt i morbrors förflutna liv, vilken herrarne

Labansson, far och son, ägde kännedom om och

begagnade för penningutpressning och även såsom tvångsmedel

för det tilltänkta äktenskapet. Ja, herr Grane

gick så långt att han sade sig veta att så förhöll sig.

— Vilka fördömda bovar, utropade herr Mörcke,

röd i ansiktet av vrede och slog handen i det framför

bänken stående bordet, så att ett stort stycke gick av

den murkna skivan.

— Men Harald då, utbrast fröken Lilly, du

förgriper dig ju på bybornas kaffebord.

— Förlåt, älskling, men jag blir ursinnig då jag tänker

på att du skulle utgöra valutan i ett så skamligt

köpslående.

— Säg snarare mitt blivande arv. Ty för herr

David Labansson var nog jag en bisak, som olyckligtvis

hängde samman med förmögenheten, men som han

i själva verket föga brydde sig om.

— Hur kunde detektiven veta detta?

— Det är mig obekant. Men då jag sedan för mig

själv övertänkt saken, har jag funnit åtskilligt, som

bestyrker hans påstående. Bland annat hörde jag

ofta morbror, då han trodde sig ensam och obemärkt,

tala för sig själv och svära över — det är hans egna

ord — »de förbannade judarne, som hotade att

alldeles ruinera honom». Vid ett dylikt tillfälle en gång

hörde jag honom säga: »Vad kan jag väl göra? De

ha ju bundit mig till händer och fötter». Från

början tror jag inte att morbror hade något emot dig,

men så en dag kom jag att helt oavsiktligt lyssna till

ett samtal mellan honom och Labansson, och då sade

den senare: »Om du fortsätter att taga emot den där

Mörcke i ditt hus, så är det slut med den vänskapliga

förbindelsen emellan oss, men då får du ock skylla

dig själv för följderna». Kort därefter följde det bryska

portförbudet för dig.

— Ja, ja, älskade, mycket talar för att detektiven har

rätt. Din morbror har legat i händerna på en utpressarliga.

Men vari kan den mörka punkt bestå, som givit

bovarna makt över honom?

— Därom har jag ingen aning och — bäst kanske

att inte veta det.

Nu kom samtalet in på andra vägar, kärleksjoller

och älskogssmek, men som vi äro för grannlaga att

föra protokoll över detta, förbigå vi det här.

Slutligen ryckte sig Lilly lös ur hans armar.

— Se, sade hon, solen står redan mycket nära

skogstopparne. Jag måste gå hem. Kom och låtom oss gå

tillsamman, utan att bry oss om skvallret. Snart

fira vi i alla fall vår förlovning.

En sista kyss och så gingo de.

Just som de kommo ned till landsvägen stötte de

på en mörkskäggig karl, som såg ut att vara en

vandrande gesäll. Hela hans yttre bar stämpeln därav

och han hade samma knäande gång, som plägar

utmärka en dylik. Han stannade, tog av sig hatten och

hälsade mycket artigt på fröken Lilly och skogsförvaltaren.

Herr Mörcke började att leta i fickorna efter en

slant, ty han trodde att den artiga hälsningen hade

tiggerisyfte. Men då han verkligen hittade en sådan

och framräckte den, avböjde luffaran med ett leende

gåvan och sade:

— Ni förefaller bra ombytlig, herr skogsförvaltare.

Förra gången vi träffades hotade ni mig med bössan,

och nu vill ni ge mig pengar. Vändande sig till fröken

Lilly, fortsatte han: — Och er, fröken Sköldberg, vågar

jag knappast tacka för senast i den habit jag nu bär.

Det älskande paret stod som fallet från skyarna.

— Men, stammade herr Mörcke, ni är ju inte ens

samma person. Då var ni ljus och nu är ni mörk.

— Ljus och skugga växla här i livet.

— Skulle ni verkligen vara notarien Grane, utbrast

Lilly i förvånad ton.

— Alldeles densamme — till er tjänst, fröken

Sköldberg!

Nu först blev det älskande unga paret övertygat

om att det verkligen var Stockholmsdetektiven, som

stod framför dem, och de hälsade detta återseende

med stor glädje.

— Lyckades ni verkligen komma i beröring med

bovarna? frågade herr Mörcke intresserad.

— Ja, i en mycket intim sådan. Jag har tillbringat

natten i deras slott.

— Att ni bara vågade, utbrast fröken Lilly.

— Vill man något vinna, så måste man ock något

våga — särskilt gäller det en detektiv. Och jag har

vunnit mycket.

— Verkligen, utropade hr Mörcke, det gläder mig

ofantligt. Vad har ni upptäckt?

— Mer än tiden nu tillåter mig att omtala. Så mycket

kan jag dock säga, att jag upptäckt den mördades

grav i skogen och mycket annat. Vet ni händelsevis,

hr Mörcke, om hr Bastman kan träffas hemma i kväll?

— Ja, jag kom just från byn, då jag gjorde en

avstickare upp till Röda sten och där träffade fröken

Sköldberg. Bastman är hemma. Åtminstone nämnde

han ej för mig att han ämnade sig bort i kväll.

— Gott! Ni nämnde Röda sten. Är den belägen

här i närheten?

— Ja, där uppe på den bokskogsbevuxna kullen,

som ni ser där vid sjöstranden. Har ni någon särskild

anledning att intressera er för denna plats?

— Endast den, svarade detektiven, att den värsta

av bovarne, känd under namnet »Kniven», där haft

ett hemligt möte med hr David Labansson.

— Hu då, utbrast fröken Lilly, kanske ha de suttit

på samma bänk som vi nyss.

— Mycket sannolikt, svarade Alf Grane. Det vore

inte första gången brott och kärlek suttit på samma

bänk.

— Menar ni att herr Labansson haft något med

mordet att göra, frågade herr Mörcke ivrigt.

— Nej, svarade detektiven, det har jag mina skäl

att betvivla, ty herr Appelblom inbringade Labansson

mera som levande än han kan göra såsom död.

Däremot har jag bevis på att juden tillställt inbrottet

i Norrekvarn natten efter försvinnandet, och det

utfördes av de båda banditerna i Storskogen. Och i natt

fingo de ett nytt uppdrag, som jag hoppas skall bringa

dem inom lås och bom.

Det älskande paret och detektiven skildes nu åt.

Den senare hade redan börjat sin vandring, då han

återvände sägande:

— Herr skogsförvaltare, har ni lust att i natt

deltaga i bovarnes gripande, så infinn er i länsmansgården

före kl. 11. Men stoppa en revolver i fickan, ty det kan

hända att den behövs.

Det ville hr Mörcke gärna och lovade att komma.

Så gingo de var på sitt håll.

*

X.

En bankplundring med förhinder.

Innanför länsmanskontoret fanns ett s. k. herrförmak,

där hr Bastman brukade taga emot sådana

besökande, som icke kommo i tjänsteärenden. Nu hade

han emellertid själv lagt sig på soffan där för att taga

en skymningslur. Någon sömn blev det emellertid

inte av, men han låg och slöade, som ju även den

arbetsammaste kan göra en eller annan gång. Plötsligt

spratt han till, ty han hörde någon knacka på det

emot trädgården vettande fönstret. Han steg upp och

tittade ut. Därute stod en mörkskäggig slusk, som han

rakt inte kände. Och det var tydligen han, som knackat.

Länsmannen blev arg, som ju inte kan förundra

någon. Han öppnade fönstret och röt:

— Vad är du för en figur, som står och trampar

ner mina rabatter och knackar på fönstret. Vill du

mig något, så gå den vanliga vägen.

Slusken skrattade honom mitt i synen och detta

retade länsmannen ännu mera. Med några mustiga

uttryck, som vi här saklöst kunna förbigå, stod han

i begrepp att rusa ut för att taga fridstöraren i

upptuktelse, då denne utbrast:

— Det var fasligt vad du är het på gröten, Erik!

Brukar du så bemöta dina gäster, då de komma

tillbaka efter en liten utflykt?

Nu gick där upp ett ljus för länsmannen.

— Är det verkligen du, Alf? Du ser ju nu helt

annorlunda ut än när du gick.

— Jo, jo, men! En peruk och ett lösskägg kunna

uträtta underverk, och sådana har jag alltid i fickan,

för den händelse, jag helt oförmodat skulle vilja byta

om skinn.

— Varför kommer du inte in?

— Jo, jag skall komma in, om du flyttar dig en

smula.

Därpå tog han helt enkelt ett språng genom det

öppna fönstret.

— Varför i all världen kommer du fönstervägen?

frågade länsmannen, i det han skakade hand med

ungdomsvännen.

— Därför att det ännu är ljust och jag vill ej bli sedd

av de spioner, som utan tvivel Labansson har i

verksamhet. Finge han nys om att jag är här skulle han

vara i stånd att inställa bankplundringen.

— Bankplundringen! Vad i all världen menar du?

Alf Grane tände en pipa och berättade därefter allt

vad han upplevat, sedan han förklädd begav sig till

skogs. Då han slutade slog länsmannen händerna

samman i glädjen och utropade:

— Nu ha vi dem som i en liten ask. Jag skall gå

till kamreraren och i största hemlighet begära att få

nycklarna till banken. Så skola vi hugga dem inne i

lokalen, sedan de brutit sig in.

— Nej, det bör du inte göra. Jag tvivlar visserligen

inte på att kamreraren är på vår sida, men han skulle

ofrivilligt kunna förråda sig under Labanssons kalas,

och det vore att sätta framgången på spel. Finns inte

något annat sätt att före tjuvarna komma in i

banklokalen?

— Jo, jag känner den kvinna, som passar upp på

fanjunkaren, och skulle under någon förevändning

kunna be henne att få låna nyckeln till hans rum.

Därifrån kunna vi komma in i banklokalen.

Detta gillades av Alf Grane.

*

Vid halv 11-tiden på kvällen var den blivande

bankexpeditionens medlemmar samlade på länsmanskontoret.

Den utgjordes, utom länsmannen själv och

Alf Grane, fortfarande i skepnaden av vandrande

gesäll, av skogsförvaltare Mörcke, häradstjänaren, som

hade byns häkte om hand, och länsmannens Petter,

en styrka som ansågs mer än tillräcklig för att gripa

tjuvarne. Sedan några allmänna förhållningsorder

utdelats till deltagarne i expeditionen, begåvo de sig

en och en på skilda vägar till bankhuset vid torget.

Alf Grane begav sig till trädgården, där han fattade

posto i en mörk berså, de övriga inträdde medelst den

lånade nyckeln i fanjunkarens rum och därifrån till

banklokalen, som låg där så fredlig och tyst i vårnattens

skymning.

Häradstjänaren och Petter, som skulle avskära

återtåget för tjuvarne, gömde sig i fanjunkarens garderob,

länsmannen och skogsförvaltaren i ett större skåp

i det inre bankrummet, alldeles mitt för dörren till

kassavalvet.

Från sin berså i trädgården höll Alf Grane noggrann

utkik, men han fick vänta rätt länge. Han hade sovit

dåligt förra natten och trots spänningen av tjuvjakten

kände han sig under denna väntetid rätt sömnig — ja,

det var inte långt ifrån att han helt ofrivilligt halkat

in i drömmarnes värld, då han plötsligt hörde ett lätt

prassel i buskarna.

Och nu blev han klarvaken med detsamma. Han

såg en skugga lösgöra sig ur buskarnes skymning och

glida fram på gräsplanen och kort därpå ännu en. Det

var Kniven och Kalle Tång. Han gick dem till mötes.

— Har du litern? var Knivens första fråga.

Ville tog fram en sådan. Nu begåvo de sig alla tre

till bersån, där man tog sig en »tankeställare», varefter

Kniven ur sina fickor tog fram åtskilliga grejor, som

utgjorde hans verktyg. Där fanns bl. a. en glasmästarediamant

och ett stycke med tjära insmord filt, kvarlevan

av någon gammal filthatt.

Slutligen fann Kniven rätta tiden inne. De begåvo

sig bort till det fönster, som hörde till fanjunkarens

inre rum. Med en färdighet, som vittnade om

långvarig övning, kringskar han en ruta, varefter den

intrycktes med filten. Så stacks armen in, fönsterhakarne

avlyftades och fönstret öppnades, och i en blink

voro alla tre inne i rummet.

— Nu ska vi inte bry oss om, förmanade Kniven,

att se oss om efter småsaker utan begiva oss direkt

till kassavalvet och i främsta rummet laga att vi få

fast i de papper, som Labansson skall ha. Sedan,

tillade han med ett brett grin, kommer turen till

pluringarne.

Snart stodo de framför dörren till kassavalvet.

Nu gav Kniven order, att täcken och filtar skulle

hämtas från fanjunkarens säng och hängas för fönstret,

ty det bleve nödvändigt att tända ljus, och det

finge inte synas utifrån. Därefter skulle dynor och

madrasser hämtas från samma ställe för att ha till

hands vid sprängningen. Allt detta utfördes raskt

och villigt.

Så tände »Kniven» ett medfört stearinljus, låset till

kassavalvsdörren undersöktes noga, en bit dynamit,

om vars rätta storlek diskussion uppstod, avskars

av det medförda förrådet och infördes i nyckelhålet,

varefter en stubintråd med vidfästad knallhatt

framtogs. Just som den skulle införas i nyckelhålet och

bringas i kontakt med dynamiten, ett förehavande

som i hög grad tog både Knivens och Kalles uppmärksamhet

i anspråk, hörde de en röst bakom sig ryta:

— Upp med händerna, annars skjuter jag!

De båda banditerna vände sig blixtsnabbt om, och

om jorden öppnat sig framför deras fötter kunde de ej

ha blivit mera överraskade, ty de funno en revolver

riktad emot sig, och den som hotade dem var — Ville.

Kalle tog det dock som ett skämt.

— Låt bli att skoja, Ville, sade han, ty det bara

spiller en dyrbar tid!

Icke så Kniven. Han blev först grönblek och

därefter eldröd i ansiktet.

— Förräderi, skrek han. Men jag skall se ditt

hjärteblod, fördömde förrädare.

Trotsande revolvern och utan att ens ge sig tid att

taga fram kniven, kastade han sig med ett tigersprång

över Alf Grane. Denne brydde sig ej om att skjuta,

ty han visste sig ju ha hjälp att vänta. Båda föllo

omkull, och det blev ett fruktansvärt nappatag. Men

i detsamma knarrade skåpdörren och länsmannen och

skogsförvaltaren höggo tag i den rasande banditen,

som snart blev övermannad och fängslad med

handklovar.

Då Kalle såg vad som kom ur skåpet, störtade han

ut i det yttre bankrummet, i hopp att på denna väg

komma undan. Men här mötte honom Petters och

häradstjänarens grova nävar, och innan han knappt

hunnit blinka var även han fängslad.

Häradstjänaren och Petter fingo i uppdrag att föra

de båda tjuvarna till häradshäktet, varefter de tre i

banken kvarblivande höllo en ivrig överläggning, vars

resultat vi snart skola få bevittna.

Det gick muntert till i David Labanssons privata

våning i hotellet. Till sällskap åt bankkamrern och

fanjunkaren hade han inbjudit även byns apotekare.

Supén, som dragits ut på tiden i det längsta, var

superb, blotta åsynen av det med allehanda läckerheter

överlastade bordet skulle ha försänkt åskådaren

i kulinariska drömmar om ett Schlaraffenland från

gamla tider. Nu var emellertid supén avslutad, och

de fyra herrarne hade samlat sig kring kaffet, likören

och punschen i det med skrytsam lyx inredda

förmaket. Mitt under glammet infann sig en uppassare,

som hade ett viskande samtal med värden, varefter

denne bad om ursäkt för att han på ett ögonblick

avlägsnade sig. Hr Labansson gick ned till kontoret och

möttes där av en illa klädd, svartskäggig slusk.

— Vad är du för en gök och vad är det för viktiga

saker du har att tala med mig om, frågade han i

retlig ton, ty det förargade honom att av en dylik

landsvägsriddare ha blivit kallad bort från sina gäster.

— Jag heter Ville Flax, svarade slusken, och har en

hälsning att framföra från Kniven.

Labansson såg efter att ingen stod och lyssnade vid

dörren. Därpå sade han:

— Ja, i så fall vet jag vem du är. Vad vill Kniven?

— Han bad hälsa och fråga om inte patronen på

ett litet viftande kunde komma ned till oss. Se, saken

är den, att vi i kassavalvet funnit en sådan mängd

papper, att det skulle ta allt för långt tid att bläddra

igenom dem. Och vi ha ej kunnat hitta dem, som

patronen skall ha. Nu menar Kniven att om patronen

själv komme dit, så skulle han lättast själv finna de

sökta papperen.

— Gick det bra med sprängningen, frågade han

ivrigt.

— Utmärkt!

— Och smällen lockade inte folk på benen?

— Inte en kutte. Hela byn sover som ett gott barn.

Labansson betänkte sig en stund. Det var ett

vågat företag att själv begiva sig dit. Men å andra

sidan! mycket stode på spel. Det gällde icke blott

växeln, som förföll i morgon, utan även flera till Appelblom

utfärdade reverser till ett betydande belopp.

Papperen måste han denna natt ha i sin hand. För

att mycket vinna måste man något våga.

— Möt mig på bakgården om en liten stund, så skall

jag följa med dig, sade han.

Herr Labansson skyndade upp till sina gäster och

ställde i ordning ett virabord, vid vilket de senare icke

dröjde att placera sig, ty de voro ivriga viraspelare

alla tre. Därefter bad han ånyo om ursäkt för att han

gick ned på kontoret på en halv timmas tid, ty i

anledning av en viktig affär måste han skriva ett brev,

som genast skulle avsändas med ett särskilt bud.

— Som ni väl veta, mina herrar, så gå affärerna

framför allt, sade han.

Ja, de bådo honom för all del inte genera sig. De

skulle nog roa sig själva.

Nu visste den illmarige Labansson, att, sedan han

väl fått dem förankrade vid virabordet, skulle det

fordras minst en jordbävning för att få dem därifrån.

Han kunde således lugnt avlägsna sig utan fruktan

för att de skulle gå sin väg.

Som avtalat var, träffade han Ville på bakgården,

och nu smögo de sig på bakvägar bort till bankhuset,

passade på att smita in i förstugan, då ett drivande

moln skymde, funno fanjunkarens dörr öppnad

inifrån och inkommo i banklokalen, där allt låg i nattens

skuggor.

— Ha ni inte haft ljus här, frågade Labansson.

— Jo, svarade Ville, men vi ha flyttat det in i

kassavalvet.

— Det förvånar mig, fortsatte han, att ni inte

kunnat finna de handlingar som ni skulle överlämna åt

mig. De voro inneslutna i ett stort kuvert, på vilket

stod med stora bokstäver: »Deposition. De

Appelblomska papperen».

I samma ögonblick lades en tung hand på hans

skuldra och en sträv röst sade:

— Nu, min käre Labansson, har du i vittnes

närvaro erkänt, att det är du som ställt till det här

inbrottet.

I detsamma tändes ett ljus och Labansson såg till

sin fasa, att han stod ansikte mot ansikte med länsman

Bastman och skogsförvaltare Mörcke. Hans knän

sviktade och han skulle ha handlöst fallit till golvet,

om han icke fått stöd. Men på samma gång fick han

ett par handklovar om handlederna.

Han var alldeles nedbruten. Plötsligt vaknade dock

en gnista av energi, Pekande på Ville frågade han:

— Vem är den där?

— Det är Stockholmsdetektiven, upplyste

länsmannen.

Då var det alldeles slut med Labansson och man

måste hämta en vagn för att föra honom till häktet.

Man tänke sig de tre viraherrarnas undran och

förskräckelse, då de fingo höra vad som skett.

*

XI.

Graven i skogen.

Följande morgon finna vi en liten grupp herrar

samlade å den vackra ängen i närheten av Vargaklevet,

som Alf Grane upptäckt, då han försökte orientera sig

omkring berget. Det var länsman Bastman, skogsförvaltare

Mörcke och notarien Alf Grane, den senare

nu iförd sina vanliga kläder. Borta från närheten av

gransnåret hördes klangen av spadar. Det var Petter

och en fjärdingsman, som höllo på att gräva under

den stora furan. En häst betade på ängen och en

vagn stod där även, avsedd att bortföra vad som

grävningen möjligen kunde bringa i dagen. Även fröken

Lilly hade velat deltaga i denna expedition, men

länsmannen och de andra herrarne hade avböjt det för

att spara henne de obehagliga sensationer, som det

väntade fyndet kunde medföra.

Beträffande detta fynds beskaffenhet hade herrarna

varit så säkra på sin sak, att en tom likkista, som

händelsevis funnits färdig hos byns snickare, stod på

vagnen.

Nu samtalade de tre herrarne om nattens tilldragelser.

— Kamrern, sade länsmannen, blev så illamående,

då han fick höra vad som hänt, att han måste följa

sin vän apotekaren hem för att taga medicin.

— Tror jag det, inföll hr Mörcke, att, under det en

plundring försiggår i ens anförtrodda bank, sitta och

spela vira hos inbrottstjuvarnas chef måste gå en

hederlig tjänsteman i magen.

— Emellertid, återtog länsmannen, är det nu slut

med Labansson såsom den nya tidens stöttepinne i

Bringåsa, där han i följd av sina gåpåaretag haft

många beundrare om än icke särdeles många vänner.

— Jag skulle vilja se, inföll Alf Grane, den gamle

Isak, hans fader, då denna jobspost hinner hans öron.

Det blir ett rättvist straff för många kanaljerier och

en välförtjänt hämnd för många fattiga stackare, som

han sugit musten ur likt en giftig spindel och därefter

vräkt ut på den mänskliga sopbacken. Utan tvivel

är han en av Stockholms allra värsta ockrare. Men

den man, vars lik vi nu hålla på att gräva upp, gav

honom nog icke mycket efter, om man får tro dem,

som ännu minnas hans verksamhet där. Men till slut

råkade även han i Isaks klor. Det skulle vara

intressant att veta, vari den hållhake bestod, som gav

gubben Isak Labansson en så stor makt över Appelblom.

— — —

I detta ögonblick ropade fjärdingsmannen, att de

funnit en människokropp.

— Han ligger nedgrävd utan annat omhölje än

kläderna och luktar förskräckligt illa, sade han.

De tre herrarna gingo nu fram till graven. Just då

de kommo fram hade övre delen av det på rygg

liggande liket blottats.

— Det är inte herr Appelblom, skrek fjärdingsmannen.

— Vad för något? avbröt länsmannen.

— Nej, försäkrade fjärdingsmannen, jag kände

mycket väl herr Appelblom i Siverkvarnen — en liten

torr och hopkrupen gubbe med ett kantigt och magert

ansikte. Den här är en stor och grov karl med ett

brett, rödmosigt ansikte — en karl i sina bästa år,

högst ett par och fyrtio.

Herrarna skyndade fram och betraktade liket. Ja,

de måste medgiva att fjärdingsmannen hade rätt. Det

kunde absolut inte vara gubben Appelblom.

Där stodo de alla tre, långa i synen och av

överraskning alldeles stumma. Slutligen sade länsmannen:

— Det må nu vara vem som helst, så tag upp honom

och lägg honom i kistan.

Under fullgörande av detta allt annat än behagliga

värv utbrast plötsligt Petter:

— Herr komsarje, jag vet vem han är — jag känner

igen honom.

— Vem är det då? nästan skrek länsmannen.

— Det är slaktare Klubbström ifrån Nässjö.

— Ja, Gud hjälpe mig, tror jag inte att Petter har

rätt. Det är Klubbström — kreaturshandlaren. Det

är inte mer än tre månader sedan jag sålde en stut

till honom, bekräftade fjärdingsmannen.

— Men, invände länsmannen, det har ju inte sports

ett ord om att en sådan person saknats. Och ändå

måste han ha legat omkring en månad i graven. Nog

borde väl hans försvinnande under så lång tid ha väckt

uppmärksamhet i hans hemort och föranlett efterforskningar.

Men några dylika har åtminstone icke jag

hört talas om.

— Ja, invände fjärdingsmannen, man tycker så.

Men vi böra besinna att mannen nästan beständigt

var på resande fot för att uppköpa kreatur, och jag

skulle tro att det mycket väl kunde dröja hela månader

och därutöver, som han icke var synlig i hemmet.

Beträffande dödssättet, så behövdes ingen

läkareundersökning för att konstatera, att han blivit mördad.

Han hade fått ett knivhugg i ryggen, ett i halsen och

ett i bröstet. Särskilt det senare tycktes vara av sådan

beskaffenhet, att en ögonblicklig död måste ha följt.

Man förstod nu hur det gått till vid mordet. Han hade

fått den första stöten på vägen, tagit några steg in i

skogen för att undfly sina förföljare, men segnat till

marken på den plats, där den mindre blodfläcken fanns,

och därefter släpats längre in i skogen och fått

nådestöten, där man funnit den större fläcken. Där hade

också liket fått ligga kvar, tills man hunnit anskaffa

häst och vagn för att forsla det till en mera avlägsen,

mindre besökt plats.

Det konstaterades att likets fickor voro fullständigt

tomma. Mordet hade således varit förenat med rån.

Sedan kistan lyftats upp på vagnen och hästen

blivit förspänd, begåvo sig fjärdingsmannen och Petter

av för att forsla den mördade mannen till byn.

Sedan de blivit ensamma på den lilla ängen, vände

sig länsmannen till sina två följeslagare, sägande:

— Ja, nu veta vi att mannen, som blivit mördad i

skogen och här nedgrävd, var en främling, som ingen

av oss känner. Men, säg mina herrar, var finns under

sådana förhållanden den man vi gingo ut för att söka?

— var finns gubben Appelblom? Inför den frågan

står mitt förstånd stilla.

— Jag är, svarade Alf Grane, förvissad om, att vi

innan denna dags sol går ned kunna svara på den frågan.

Men låtom oss nu slutföra, vad vi för tillfället hava

för händer. Ännu återstår en närmare undersökning

av tjuvarnas så kallade slott.

Länsmannen svarade ej på sin väns oväntade löfte,

men man såg på hans min vad han skulle ha sagt, om

han talat, nämligen ungefär så här: »Jag undrar om

du icke där lovat mer än du kan hålla». Och vad

skogsförvaltaren angår, så uttryckte hans ansikte en

stum förvåning.

Emellertid hade ingen av dem något att anmärka

emot hans förslag, och så begåvo de sig till Vargaklevet.

Då Alf Grane visade dem springan i berget bakom

det täta snåret, blev skogsförvaltaren högst förvånad.

— Under de fem år, sade han, som jag haft Riddershus"

skogar om hand, har jag ofta passerat genom

Vargaklevet, som jag alltid betraktat som en här i

landet sällsynt naturmärkvärdighet, vilken säkert

skulle draga turister till sig, om den ej låge så

avsides, men aldrig har jag haft någon aning om, att

bakom detta snår dolde sig en öppning i bergväggen.

Med Alf Grane i spetsen begåvo de sig nu upp i den

smala gången och inträdde i klyftan. Länsmannen

och skogsförvaltaren blevo lika förvånade över detta

för världen dolda gömställe, liksom av naturen danat

till uppehållsort för sådana, som ville leva obemärkta.

— Jag har aldrig under hela min polisbana, sade

länsmannen, sett en så säker och bra tjuvhåla. Utan

dig, Alf, och ditt djärva företag att slå dig i slang

med banditerna, skulle de där herrarne kunnat

trotsa lagen och dess handhavare, ty varken jag eller

någon annan skulle ha kunnat leta ut det här

kryphålet.

Sedan skogsförvaltaren närmare undersökt det bjälklag,

vilket uppbar taket och sålunda förvandlade en

del av klyftan till grotta, sade han:

— Den här klyftan har begagnats såsom bostad

långt innan Kniven och Kalle Tång voro födda. De

där takstockarna äro mycket gamla. Det är allra

minst 100 år sedan de växte i skogen. Detta faktum

erinrar mig om något, som en gammal man på Riddershus

för mig berättat. Han sade att hans far för honom

omtalat att i dennes barndom hade ett rövareband

hållit till i Storskogen. De gjorde vägarne osäkra till

och med vid dagsljus och i böndernas gårdar skedde

ständiga inbrott och plundringar. Ja, till och med på

själva Riddershus hade de en natt brutit sig in och

tagit en massa saker, däribland även alla den

dåvarande ägarens gångkläder, så att han måste ligga till

sängs medan skräddaren sydde nya. Men alla dessa

missgärningar uppretade till den grad ortens befolkning,

att de en vacker dag gingo man ur huse och under

dåvarande baronens på Riddershus befäl inringade

hela Storskogen och genomsökte den så väl, att inte

en katt en gång skulle kunnat gömma sig för dem. Men

de funno inga rövare. Icke desto mindre måste de ha

funnits där ändå, ty några dagar senare skedde nya

rån och nya inbrott. Då upprepades skallgången,

men lika förgäves. Nu förstår jag att denna berättelse

är fullkomligt sann och att rövarena haft deras

gömställe här.

— Blevo de aldrig gripna? frågade länsmannen.

— Det visste inte min sagesman. Men om även

så var, så har säkert icke den här klyftan blivit

upptäckt, ty annars skulle ej dess tillvaro så snart ha

försvunnit ur folkmedvetandet.

Alf Grane omtalade nu på vad sätt Kniven fått

kännedom om klyftan. Därpå visade han tjuvarnas

spiskammare, nämligen den reva i klippväggen, där de

förvarat sina förråd, av vilka åtskilligt ännu fanns kvar.

Därefter sade han:

— Emellertid är jag fullt förvissad om att här

finnes ännu ett förvaringsrum, som man hållit hemligt

för mig. Men jag har dock en viss misstanke på var

det skall sökas. En gång, då jag återvände till klyftan,

stod jag helt tyst vid mynningen av gången och

såg att Kniven flyttat sin granrisbädd till sidan och

liggande på knä hade något för sig, som jag i anseende

till skymningen i grottan ej kunde urskilja. Då jag

nu med en hostning tillkännagav min återkomst, fick

han brått att återföra bädden till sin plats och låtsade

som om han endast skakat om den. »Den var så hård

i natt», sade han förklarande. Nu skola vi se efter

vad som finnes under bädden. Det anar mig att vi

där skola finna tjuvarnas kassaskåp. Det skall bli

intressant att se vad det är för ägg Kniven legat och

ruvat på.

Denna förmodan befanns fullt riktig. Under

granrisbädden fanns ett hål i jordgolvet, täckt av en

brädbit. Och ur det uppfiskades en hel del saker, däribland

en gammal smord plånbok, späckad med sedlar, men

även innehållande några papper, visande att den

tillhört slaktaren Jöns Klubbström. En portmonnä,

nästan fylld med silver- och kopparmynt, hade sannolikt

haft samme ägare. Vidare fanns där det guldur,

som försvunnit vid inbrottet i Norrekvarn, och en

silversnusdosa med Appelbloms namn ingraverat på

locket, den senare icke ens saknad men tydligen stulen

vid samma tillfälle. Därtill hittades ett guldhalsband

med infällda ädla stenar, synbarligen av högt värde

men av okänt ursprung. Länsmannen kände ej till

att stölden av någon sådan dyrbarhet blivit anmäld.

Det märkvärdigaste låg dock på bottnen, nämligen

6 stycken synbarligen mycket gamla silvertallrikar

med ornamenter i drivet arbete.

Efter att ha noggrant betraktat dessa tallrikar, sporde

Alf Grane:

— Vad hette ägaren av Riddershus vid den tid,

då det av hr Mörcke omtalade rövarbandet grasserade?

— Förmodligen måtte det ha varit under baron

Palmqvists tid, svarade skogsförvaltaren.

— Gott! På dessa tallrikar stå Palmqvistska

vapnet ingraverat. Man kan därav sluta till att Kniven

och Kalle Tång ärvt dessa gamla tallrikar från 1600-talet

av sina företrädare. Säkerligen ha de hittat dem

någonstädes här i klyftan.

De båda andra måste medgiva, att detta antagande

föreföll mycket troligt och det vore icke omöjligt att

guldhalsbandet, som också var av gammalt arbete,

härledde sig ur samma källa. De tre herrarne

samtalade ännu en stund i detta ämne, då ett skarpt

uggleskrik hördes.

— Hm, det var egendomligt, sade skogsförvaltaren,

att ugglan skriker så här dags på dagen.

Alf Grane hade tystnat och lyssnade med spänd

uppmärksamhet till skriet. Då det ånyo upprepades,

svarade han med samma skri, vilket han lyckades

ganska bra efterhärma, om ock icke med samma

mästerskap som Kniven. Och ugglan svarade. Då sade han:

— Låtom oss skynda att dölja oss, ty vi få ett

intressant besök.

De skyndade bort till den smala gångens mynning

och gömde sig bakom ett där framskjutande block.

Snart hördes snabba steg i gången och in trädde

Gunnel i Kärremåla. Hon stannade och tittade sig

omkring men såg ingen. Den bortre delen av klyftan,

som låg under tak och där bäddarne befunno sig, var

dock ganska skum och, övertygad på grund av

ugglans svar om banditernas närvaro, trodde hon att de

ännu höllo till i sina bäddar.

— Ligga ni ännu och dra er, era latmaskar, utropade

hon, tilläggande: Jo, jo, den som har sitt

arbete om natten blir inte morgongirig. Och jag gissar

att ni gjort ett gott kap i natt. Den välsignade

juden brukar ju lägga allting så bra till rätta för er.

Nu kommer jag för att få ett litet stänk av överflödet,

såsom ni lovat. Och det har jag också ärligt

förtjänat genom de tjänster jag gjort er och de

anvisningar jag givit.

— Och det skall du också få, Gunnel, sade herr

Bastman, i det han trädde fram.

Gunnel hoppade till, som träffad av ett skott.

— Herre Jesses, länsmannen, skrek hon och tycktes

nära att digna till marken. Men det var endast

ett ögonblick. Därefter tog hon ett språng i riktning

emot ingången, tydligen i avsikt att smita undan så

fort benen kunde bära henne. Men länsmannen var

henne för snabb och ställde sig framför ingången. Nu

var »Kloka-Gunnel» fångad. Och när så därtill de

två andra herrarne trädde fram, tog hon till

bönboken och tårarne, dyrt försäkrande att det var endast

av en händelse hon kommit i beröring med Kniven

och Kalle Tång. Och i natt, försäkrade hon, hade

hon i drömmen fått den uppenbarelsen, att hon i dag

skulle gå till klyftan och söka förmå de båda tjuvarne

att bättra deras syndiga leverne och återlämna vad

de stulit.

— Jaså, säger du det, Kloka-Gunnel! Men

inledningen lät just inte som en botpredikan. Snarare

föreföll det mig som om du velat vara med om att dela

rovet, hånade länsmannen.

— Ack, nådiga herrar, man måste ju tjuta med

ulvarna, om man vill inverka på deras hjärtan, suckade

Gunnel och himlade med de svarta ögonen.

Men all hennes »klokskap» hjälpte inte Gunnel.

Länsmannen hade icke medfört några handklovar, ty

han hade inte i dag väntat någon ytterligare fångst,

men ett hampstreck hittades i tjuvarnes spiskammare

och därmed bands Gunnels händer på ryggen. I samma

förvaringsrum fanns även en tomsäck, vari de

under Knivens bädd hittade sakerna nedlades. Då de

voro färdiga för hemfärd sade länsmannen till Gunnel:

— Du önskade få din del av tjuvarnes rov, och jag

lovade dig det. Jag skall hålla mitt löfte. Du skall

få på din rygg bära tjuvgodset till Norrekvarn.

Så skedde även. Säcken med tjuvgodset fastsnördes

på Gunnels rygg, varefter vandringen till

Norrekvarn anträddes. Vid framkomsten dit åtog sig

arrendatorn Petter Andersson att forsla Gunnel till

häktet i byn, varemot de tre herrarne kvarstannade där.

*

XII.

Silverkvarnens hemlighet.

Efter intagen lunch hade de tre herrarne, som nyss

gjort så viktiga fynd i Vargaklevan, slagit sig ned å

verandan på Norrekvarn för att röka en cigarr på

maten och vidare överlägga om vad som skulle göras

efter den besvikelse, som öppnandet av graven i

skogen onekligen berett dem.

— Nu, sade länsmannen, torde det vara på tiden

att du, min käre Alf, tager ihop med infriandet av

ditt sannolikt något förhastade löfte, att innan denna

dags sol gått ned lösa den Appelblomska gåtan.

— Ja, svarade Alf Grane, jag skall göra det och är

viss om att lyckas. Men först vill jag förklara varpå

jag stöder denna förhoppning. Redan vid mitt första

besök här hade jag min teori färdig. Men då starka

indicier för ett mord i skogen upptäcktes och detta

till tiden syntes sammanfalla med en mans mystiska

försvinnande, under det å andra sidan ingen annan

person här i orten saknades, ansåg jag mig böra lämna

min teori å sido för att i stället följa de spår dessa

fakta utpekade. Gott! Jag lyckades följa dem så

långt, att de visade sig leda till ett helt annat brott,

än någon av oss förmodade, ett brott som sannolikt

har ingenting alls med herr Appelbloms försvinnande

att göra. Således befinner jag mig nu på den punkt,

att jag måste återvända till min första teori, och ju

mera jag tänker mig in i saken, desto mera stadgar

sig min övertygelse, att den måste leda till målet.

— Hur lyder då denna din teori? frågade länsmannen.

— Den lyder i all sin enkelhet sålunda: Den

försvunne Appelbloms döda kropp befinner sig i den

gamla kvarnen.

— I kvarnen, utropade både länsmannen och herr

Mörcke.

— Ja, just i kvarnen!

— Han skulle således inte alls vara mördad,

framkastade herr Mörcke.

— Jo, svarade Alf Grane, möjligen kan han ha

begått självmord för att undslippa de båda judarnas

olidliga penningutpressningar. Herrarne torde

påminna sig att den revolver, han brukade ha på sitt

nattduksbord, försvunnit, men den fanns ej i

banditernas våld. Alltså kan antagas, att han medfört den

på sin nattliga vandring. Men — det kan också hända

att han dött av någon olyckshändelse eller av

sjukdom, t. ex. ett slaganfall.

— Men du undersökte ju kvarnen så ytterst noga

men fann intet, anmärkte länsmannen.

— Ja, visserligen, men det är icke sagt att den

första undersökningen leder till upptäckt, om än så

omsorgsfull, det har jag mer än en gång erfarit. Men

jag hoppas att den andra skall göra det.

— Varpå stöder du din teori, frågade herr Bastman.

— Jo, det skall jag nu förklara för er. Den första

fingervisningen gav lyktan. Om en man, som begiver

sig ut på vandring en vårnatt, som enligt samstämmiga

vittnesbörd var särdeles ljus, medför en lykta,

så bevisar det att han ämnar gå in någonstädes, där

naturens ljus är utestängt. Det få väl herrarne medgiva?

Ja, det medgåvo de, men, invände länsmannen,

detta mörka rum kan ju vara beläget någon

annanstädes än i kvarnen.

— Möjligen, medgav Alf Grane. Men låt mig nu

referera till vad du själv, min käre Erik, berättade

mig ur kvarnens historia. Dess förre ägare, den s. k.

Silver-Bengten, drev högst misstänkta affärer,

företrädesvis med ädla metaller. Han misstänktes för

tjuvgodsköperi och polisen höll upprepade undersökningar

efter tjuvgods men kunde ingenting finna, han

dör och arvingarna leta efter dolda skatter, ty

bouppteckningen hade intet nämnvärt att meddela om

dylika, men de finna ingenting. Därav kan dragas

den slutsatsen, att Silver-Bengten haft ett så väl dolt

gömställe, att ingen kunnat finna det. Så köper

Appelblom gården. I början vill han arrendera bort

kvarnen, men det blir ingenting av, ty man kommer

icke överens om arrendet.

Några år senare får han ett mycket generöst anbud

på kvarnen, som under tiden fått förfalla, ty han vill

ej bekosta dess iståndsättande, men han vägrar att

antaga det och låter kvarnen fortfarande stå obrukad.

Och ändå är han en man, som mycket fikar efter pengar.

Kan herrarne giva en förnuftig förklaring till en

dylik halsstarrighet, ett sådant bortseende från sitt

eget intresse?

— Jag har alltid tänkt mig, förklarade länsmannen,

att det berodde på gubben Appelbloms kända

egenheter.

— Vilka i så fall, inföll Alf Grane, skulle ha blivit

honom ganska dyrbara. Men om jag rätt uppfattat

gubben Appelbloms karaktär, så tyckte han bättre om

billiga egenheter. Nej, min tro är att han någon tid

efter sin hitflyttning upptäckte sin företrädares

skattkammare och att denna var belägen i kvarnen.

Därför ville han varken sälja eller bortarrendera den och

därför lät han kvarndriften upphöra. I ett öde hus

vore ju hemligheten säkrare bevarad än i en i gång

varande kvarn, där mycket folk kommer och där det,

åtminstone vissa tider, icke är lugnt ens om nätterna.

Och vad han funnit i denna skattkammare var så

dyrbart, att han hellre ville undvara inkomsten av

kvarnen än prisgiva hemligheten. Vidare tror jag att de

nattliga promenader, som blivit honom en vana,

alldeles icke företogos för att få bättre sömn, såsom han

uppgav, utan för att besöka och fröjda sig över den

dolda skatten. Giriga personer få ofta en dylik

passion. Det är under ett sådant besök döden i en eller

annan form överraskat honom; det är i denna

hemliga skattkammare vi skola finna hans döda kropp.

Under denna förklaring hade även fröken Lilly

infunnit sig på verandan och med livligt intresse lyssnat

till detektivens ord. Då han slutat, sade hon:

— Jag känner till tvenne omständigheter, som tala

för herr Granes åsikt, ehuru jag icke förrän nu

närmare reflekterat över dem. Den ena är att morbror

fått alldeles samma passion för gammalt silver, som

hans företrädare omtalas ha haft. Man skulle kunna

tro att smittan legat i gården. Och denna passion

ökades med åren. Han, som annars alltid höll sig så

stadigt hemma, kunde företaga långa resor, om en

auktion annonserades, där gammalt silver skulle

säljas. Och från dylika färder kom han stundom hem

med en hel packlåda full av silverpjäser. Någon tid

förvarade han detta silver, som aldrig fick brukas i

hushållet, i ett skåp i sin sängkammare, men en

vacker dag var det försvunnet. Frågade jag honom då

vart silvret tagit vägen, så fick jag till svar att han

sålt det. Men aldrig såg jag någon köpare i gården

och aldrig bortfördes därifrån någon packlåda, som

kunde antagas innehålla silver. Detta fann jag

besynnerligt men vågade icke fråga vidare, ty jag hade

märkt att han icke tyckte om mina frågor i detta

ämne. I sammanhang härmed kan jag nämna, att

han själv ägde en gammal silverkanna av stort värde,

som funnits i huset så länge jag kan minnas och som

han medfört från Stockholm. Han satte stort värde

på den och berättade för mig att den en gång ägts

av Gustav III:s gunstling Gustav Mauritz Armfelt,

vars vapen fanns ingraverat på locket. Denna kanna

förvarades bland husets övriga silver ända till kort

efter jul, då jag till min förskräckelse fann att den

var borta. Jag skyndade till morbror och klagade

över att den Armfeltska kannan blivit bortstulen.

Men han bara skrattade åt min förskräckelse och sade

att han just för att bättre skydda den emot tjuvar

satt den i kassaskåpet. Men som herr Bastman nog

minns, fanns den icke där, då vi efter försvinnandet

inventerade kassaskåpet.

— Alldeles riktigt, inföll nu Alf Grane, ert meddelande

bestyrker i hög grad min teori, men fortsätt!

— Den andra omständigheten, återtog hon, är det

myckna tal, som går bland folket, att det spökar i

den gamla kvarnen. Man har nattetid sett ljus där

och en torparhustru, som brukar hjälpa oss vid tvätt,

försäkrar att hon en natt, då hon kom ovanligt sent

från sitt arbete, sett det först lysa ur fönsterna på

det gamla kvarnmagasinet, dit aldrig numera någon

har sin gång, och därefter en mörk skugga träda utom

den övre kvarndörren och plötsligt försvinna. Hon

befann sig mitt på bron, då hon iakttog detta. För

övrigt har jag hört åtskilligt annat rörande detta

spökeri, som jag ej så noga lagt på minnet, ty jag trodde

det hela bero på folkets vidskepelse. Men det

märkvärdiga i saken var att min morbror, som annars

föreföll otillgänglig för allt slags övertro, tycktes taga

dessa historier för kontant och rent av sökte uppjaga

folkets spökrädsla för den gamla kvarnen. »Det är

Silver-Bengten som går igen», brukade han säga.

— Tror jag det, anmärkte Alf Grane. Han ville

ytterligare omgärda sin hemliga skattkammare med

ett så verksamt skydd som spökrädsla. Det skulle

icke alls förvåna mig om han, då han under något

av sina nattliga besök i kvarnen trodde sig observerad,

avsiktligt ställde till hemska spökscener för att

därigenom öka folkets räddhåga för den gamla

kvarnen. — Säg mig, var förvarades nyckeln till

kvarnmagasinet?

— Den hängde, svarade fröken Lilly, alltid på

kontoret, men begagnades, så vitt jag vet aldrig, ty ingen

hade något att beställa i det tomma magasinet. Petter

Andersson begärde en gång att få lägga spannmål

där, men det avslogs på det bestämdaste av morbror.

— Ytterligare ett gott bevis för min sats, utropade

Alf Grane, tilläggande: Nu, mina herrar, torde det

vara på tiden att vi begiva oss till kvarnen för att

pröva om verkligheten stämmer överens med min

teori. Får jag be, fröken Sköldberg, om nyckeln till

kvarnmagasinet och att få låna en lykta.

— Nyckeln, utropade länsmannen, nyckeln! Om

Appelblom hade den med sig, då han försvann, hur

kan den då nu hänga i kontoret?

Detta inkast tycktes utöva en förbryllande verkan

på de andra, men Alf Grane skrattade.

— Att nyckeln finnes, sade han, veta vi, ty vi ha

ju redan en gång besökt detta magasin. Men däri

ligger, synes mig, intet märkvärdigt, ty vad hindrar

att Appelblom hade en dubbelnyckel? Ja, försiktigheten

bjöd honom att ha en dylik, ty om den på

kontoret hängande nyckeln till ett obegagnat rum

burit spår av flitigt begagnande, så skulle det kunnat

väcka misstankar.

Då de tre herrarne kommit till kvarnen, sade Alf

Grane:

— Jag tror att vi kunna betydligt förenkla vår

undersökning därigenom att vi inskränka oss uteslutande

till magasinet. Vi böra nämligen besinna att

det hemliga rum, vi söka, härleder sig från

silver-Bengtens tid. Och då var kvarnen ännu i full gång.

Det skulle då ha varit allt för opraktiskt att förlägga

det hemliga rummet till själva kvarnen eller

kvarnkammaren, där folk ständigt vistades eller hade sin

gång. Annorlunda förhöll det sig med magasinet.

Till detta hade säkerligen husbonden själv nyckeln,

och förmodligen brukade han ock vara tillstädes, då

magasinet öppnades. Lägga vi nu därtill att det var

från magasinets fönster torparhustrun såg det lysa

och att Appelblom nekade sin arrendator en så enkel

sak som att upplägga spannmål på ett magasin, som

av ingen begagnades, så tror jag vi lugnt kunna taga

för givet, att det är där och icke annorstädes vi böra

söka.

Så gingo de till sitt värv. Först gjordes en noggrann

mätning av magasinets längd utan och innan, ty Alf

Grane misstänkte att möjligen gavelväggen kunde

vara dubbel och det hemliga rummet ligga mellan dem.

Men måtten stämde över ens. Så undersöktes

golvplankorna, ja, varenda springa mellan dem, ty där

kunde finnas en lucka, som förde till en hemlig källare.

Men förgäves.

— Vartill tro herrarne att det där väggskåpet av

grova plankor kan ha använts, frågade Alf Grane.

— Förmodligen till att däri förvara tomsäckar,

svarade skogsförvaltaren.

— Men där finns varken hängare eller hyllor.

— De kunna ha blivit borttagna i en senare tid,

anmärkte länsmannen.

— Ja, tillfogade skogsförvaltaren, där syns ju

märken efter utdragna spikar i bakväggen. Det måste

vara spår av de förra hängarne.

— Jag måste noga undersöka golvet i detta skåp,

ty det skulle kunna utgöras av en lucka.

Han klev in i skåpet och lade sig på knä för att

granska golvet, men efter en stund kom han ut igen,

sägande:

— Jag finner ingenting annat märkvärdigt med golvet,

än att det förefaller mindre dammigt än golvet

utanför. Det skulle kunna betyda, att det är rörligt.

Men jag kan icke se spår av vare sig hängslor eller lås.

Emellertid ställde han sig att noga betrakta skåpet

såväl utan som innan. Plötsligt utropade han,

pekande på skåpets innervägg:

— Se där sitter en spik, vars huvud är mindre rostigt

än de andra spikhuvudena, och till på köpet är spiken

ofullständigt inslagen. Den skjuter ju ut minst en

centimeter.

— Det har begagnats att hänga på, avgjorde

länsmannen.

Emellertid började Alf Grane att fingra på spiken,

och hur det var, så kom han även att trycka på

spikhuvudet. Det gav efter och därvid hördes en knäpp

som av en osynlig fjäder. Det lät som knäppningen i

ett gevärslås, då hanen spännes, och samtidigt sprang

ena ändan av golvet i skåpet upp vid pass en

decimeter. Nu fattade Alf i kanten och reste med lätthet

upp golvet, varvid blottades ett svart hål, vari

skymtade ändan av en brant trätrappa. Men samtidigt

framträngde ur öppningen en högst obehaglig lukt.

— Liklukt, utropade Alf Grane. Nu veta vi att vi

befinna oss på rätt spår.

Han tände lyktan och trotsande liklukten steg han

ned för trappan. Det dröjde dock ej länge förr än han

åter kom upp sägande:

— Jag stötte på en på glänt stående dörr, som jag

fullständigt öppnade, men luften där nere är så

förskämd, att lyktan knappast ville brinna. Så mycket

såg jag dock av vad som fanns bakom dörren, att

»Silverkvarnen» säkerligen inte bär sitt namn förgäves.

Vi måste dock först lufta ut hålan, innan vi stiga

ned för att undersöka dess innehåll.

De öppnade nu alla fönster i magasinet, på det att

den friska luften desto lättare måtte genom skåpet

tränga ned i den underjordiska gången. Därpå gingo

de på Alf Granes förslag ut och satte sig på en vacker

plats å åbrinken för att där avvakta den underjordiska

hålans utluftning.

De två andra ansatte nu Alf Grane för att få veta,

vad han sett.

— Det var inte mycket, svarade han, ty lyktan

hotade att slockna och jag själv att kvävas. Det enda

jag såg bakom den öppnade dörren var några glimtar

av blank metall, förmodligen silver.

— Såg du inte något lik, frågade länsmannen.

— Nej, svarade han, det gjorde jag icke, men min

näsa sade mig att ett sådant fanns.

De sutto nära en timme där ute i åbrinken,

naturligtvis ytterst nyfikna på vad en undersökning av den

underjordiska hålan skulle uppdaga och samtalande

huvudsakligen i detta ämne. Därefter fann Alf Grane

tiden inne att skrida till denna undersökning i

förhoppning att den underjordiska kammaren nu vore

någorlunda utluftad.

Detta befanns ock vara fallet. Nu kunde lyktan

brinna klart och luften var, om ock allt annat än

behaglig, så åtminstone dräglig. Alf Grane gick före

med lyktan och de två andra följde efter. Källaren,

vari de inträdde, var vid pass 4 meter lång och 3 meter

bred, murad av gråsten och täckt av ett stenvalv. Men

i olikhet med andra källare saknade den varje tillstymmelse

till förbindelse med yttervärlden utom den

massiva dörren. Icke ens den minsta glugg stod till att

upptäcka. Föga underligt således att luften var

förskämd, oavsett liklukten. Runt kring väggarne stodo

manshöga hyllor, fullsatta av silverpjäser, några ännu

blanka, tydligen de som kommit senast dit, andra

överdragna med den patina, som gammalt silver erhåller,

om det aldrig putsas. Det var som hade man inträtt i

ett museum för gammalt silver.

Mitt på golvet stod en låda, nästan till brädden fylld

med smycken och andra mindre föremål av ädel metall,

somliga inlagda i askar eller etuier, andra alldeles bara.

Där fanns ock en större ask fylld med glimmande

guldmynt.

Framstupa över denna låda med högra handen bland

guldmynten låg liket av en äldre man, som av

länsmannen och skogsförvaltaren genast igenkändes såsom

den försvunne Appelblom.

Alf Grane upplyfte likets huvud och betraktade det

noga.

— Här föreligger, sade han, varken självmord eller

död på grund av yttre åverkan. Mannen har dött av

ett slaganfall. Se, munnen är dragen på sned, ett

tecken som sällan slår fel.

De buro nu liket upp i magasinet, ett allt annat än

behagligt göra, och undersökte dess fickor. Därvid

fanns en med sedlar väl stoppad plånbok, som

därjämte i en särskild ficka innehöll några papperslappar

och ett förseglat brev med utanskrift till fröken Lilly.

Vidare fanns en revolver med sex skott, en fällkniv och

en nyckelknippa. På golvet vid sidan av liket stod en

lykta, vars lampa tydligen brunnit tills oljan tagit

slut och därefter slocknat av sig själv. En spanskrörskäpp

stod stödd emot en av hyllorna nere i den

hemliga källaren.

Hr Appelblom hade således medfört just de saker,

som framgått av den föregående undersökningen. Det

enda nya av vikt var det förseglade brevet till fröken

Lilly, varom mera längre fram.

Sedan liket blivit fört till gården ställdes säker vakt

för natten i kvarnen, ty man ville ej stänga vägen till

den hemliga källaren, vilken behövde bättre utluftas.

Fullständig inventering av denna företogs följande dag

och gav ett häpnadsväckande resultat. Där fanns i

den gamla källaren sådana massor av silver och guld,

att ett därmed jämförligt fynd väl knappast någonsin

gjorts i vårt land. Och mycket av denna ädla metall

hade utom själva metallvärdet ett stort både konst- och

antikvitetsvärde. Det var tydligt att dessa

hopade skatter icke samlats av en man utan utgjorde

summan av vad tvenne sådana med samma passion

behäftade män, som Silver-Bengten och Appelblom,

under längre tid hopbragt.

Hur hade Appelblom funnit denna skattkammare?

Det få vi veta i nästa kapitel.

XIII.

Ett brev från den döde.

Det till fröken Lilly Sköldberg adresserade brevet,

som funnits i hr Appelbloms plånbok, var av

följande lydelse:

Kära systerdotter!

Du och din mor, min syster Maria, äro de enda

människor, som jag här i livet verkligt älskat. Maria dog,

då du ännu var ett barn, och sedan dess har du varit

den enda. Min egen mor dog så tidigt, att jag knappast

har något tydligt minne av henne, och mitt förhållande

till min far var icke sådant, som det borde vara

emellan far och son, synnerligast sedan han givit mig

en styvmor, som hatade mig. Men far var en orolig

och mångfrestande ande, som aldrig riktigt trivdes

med vad han hade för händer utan ständigt längtade

efter något nytt. Detta gjorde att det alltid gick upp

och ned med ekonomien i mitt barndomshem. Än

fanns där gott om pengar, än rådde den yttersta

fattigdom. Under de perioder, då där fanns flod i kassan,

levdes ett glatt liv; när det däremot var ebb förvandlades

mitt barndomshem till ett verkligt helvete. Dessa

erfarenheter gjorde att jag redan vid mycket unga år

fick den föreställningen, att pengar vore allt här i

livet — enda nyckeln till lycka och framgång. Och

denna tidigt förvärvade tro har satt sin stämpel på hela

mitt liv. Jag beslöt att med rätt eller orätt förvärva

mig en så stor förmögenhet, som möjligt. Och i detta

hänseende hade jag lyckan med mig, ty redan vid rätt

unga år blev jag en förmögen man. Huru denna

förmögenhet förvärvats och förökats vill jag helst här

förbigå. Först vid framskriden ålder vaknade hos mig

insikten av att penningen dock icke är allt här i livet

— men då visade det sig för sent att vända om, av vad

skäl skall jag här nedan förklara. — —

Driven av osläcklig penninghunger, som växte i

samma proportion som min förmögenhet ökades, begick

jag ett svårt brott — av vilket slag det vill jag helst

här förtiga, och jag begär av dig, min älskade fosterdotter,

att du icke även efter min död må forska därefter,

ty jag vill icke stå i allt för mörk dager i ditt minne.

Nog av, detta brott ställde mig under lagens svärd.

Att det icke föll och krossade mig berodde dels på

gynnsamma omständigheter, dels på den stora

försiktighet, som alltid varit en starkt framträdande del av

min natur, ytterligare uppövad genom mina konflikter

med min elaka styvmor. Jag blev icke ens anklagad.

Men en olycklig tillfällighet gjorde att juden Isak

Labansson i Stockholm, med vilken jag länge drivit

gemensamma affärer, blev medveten om detta brott.

Dyrt köpte jag hans tystnad. Och i början trodde

jag att affären oss emellan därmed var uppgjord. Men

snart skulle jag ryckas ur denna förvillelse. År efter

år förföljde han mig med ständiga penningutpressningar,

varigenom han gjorde mig livet alldeles odrägligt.

Då beslöt jag, i tanke att därigenom komma ur

hans klor, att för alltid lämna Stockholm och begrava

mig i någon avlägsen landsbygd och på samma gång

upphöra med det sätt att förvärva penningar, som jag

nu började ångra och förbanna. Jag köpte Norrekvarn

i sådant syfte och flyttade hit. Men i denna förhoppning

blev jag skamligt bedragen. Utpressningarne

fortgingo som förut, ja, till och med ökades, ty han

sände sin son David hit ned för att ständigt kunna ha

mig under ögonen, och det blev jag som måste betala

grundplåten till den affär unge Labansson öppnade i

Bringåsa, som genom sin nya järnväg blivit ett

uppblomstrande samhälle. De båda judarne gjorde

genom deras omättliga snikenhet livet till ett helvete för

mig och tvingade mig att återtaga mina gamla

affärsmetoder för att kunna hålla deras krav stången utan

att allt för mycket minska den förmögenhet, jag en

gång ville efterlämna åt dig. Mången gång kände jag

mig starkt frestad att taga mitt eget liv för att

därigenom komma lös ur de båda gamarnes klor, men vad

som återhöll mig var tanken på dig — och möjligen

utsikten att på annat sätt slippa lös. Denna möjlighet,

förspeglade man mig, låg i ett giftermål mellan

dig och David Labansson, ett förslag som jag å ena

sidan avskydde men å den andra grep efter, som den

drunknande griper efter ett halmstrå. I själ och hjärta

är jag nöjd med att du så bestämt satt dig emot detta

skändliga förslag. Härmed må det vara nog om dessa

mitt livs plågoandar, vilka en allvis Gud, då lagens

arm ej förmådde träffa mig, sänt mig till straff för mitt

svåra brott.

»Det är min yttersta vilja att hela den förmögenhet,

jag vid min död efterlämnar, skall tillfalla dig. Men

som en mycket stor del av den förvaras på ett ställe,

där varken du eller någon annan kan finna den, vill jag

härmed för dig uppenbara denna hemlighet. Och

detta meddelande är nu på högsta tiden, ty av vissa

tecken att döma dröjer det ej länge, innan min livstråd

avklippes. Hemligheten är följande:»

»Då jag flyttade från Stockholm till Norrekvarn

sålde jag största delen av mitt bohag, enär en så lång

transport av gamla möbler, som hade föga värde,

skulle bli allt för dyr, ty på den tiden fanns ingen

järnväg till Bringåsa. I stället köpte jag på auktioner här

nere vad jag ansåg mig behöva. På sådant sätt kom

i min ägo den chiffoniern, vilken står i mitt skrivrum

och som förut ägts av mina företrädare i gården, den

s. k. Silver-Bengten. Han å sin sida hade köpt den

efter sin företrädare, löjtnant Ståhlhjelm. Den är

således ett gammalt inventarium i gården. En dag kom

jag att av en ren slump upptäcka, att två av smålådorna

i dess inredning voro några tum kortare än de

andra lådorna. Förundrad över denna olikhet, som

icke hade något skäl i möbelns konstruktion, föll det

mig in att detta utrymme möjligen kunde upptagas

av en liten lönnlåda. Nyfiken undersökte jag saken

närmare och fann då efter mycket letande en liten

knapp, som, då man tryckte på den, lät en lönnlåda

framspringa. Den var tom. Då beslöt jag att pröva även

den andra av de korta lådorna. Jo, mycket riktigt, en

lönnlåda kom även där i dagen. Men den var icke tom.

Den innehöll en skrivelse på gulnat papper, undertecknad

av löjtnant Ståhlhjelm och av ett högst märkligt

innehåll. Han omtalade nämligen däri, att vid den

ombyggnad och reparation av den gamla kvarnen han

företagit, hade påträffats en hemlig källare, vartill

nedgången fanns i ett gammalt skåp för förvaring av

tomsäckar, vilket befann sig vid gavelväggen av

kvarnens magasin. Förmodligen, skrev han, hade den

anlagts i gamla ofredstider för att däri förvara sådana

dyrbarheter, som man ville skydda emot plundring.

Löjtnanten hade för egen del föga gagn av den funna

källaren, ty han ägde inga skatter att där förvara, men

det tilltalade hans fantasi att äga ett för världen

förborgat gömställe, och vem visste för övrigt om ej ett

sådant en gång i framtiden kunde komma till nytta?

Han tog därför ett löfte av den ende person, som varit

med om fyndet, nämligen en timmerman vid namn

Krans, att han aldrig skulle yppa hemligheten. Då

den hemliga gången hittades, upplyftades golvet i

skåpet medelst en järnring, men det roade Ståhlhjelm,

som själv var amatörmekaniker och mycket händig,

att med egen hand konstruera det fjäderlås, varmed

luckan nu öppnas endast genom att trycka på ett

stift, som ser ut som ett vanligt spikhuvud och

befinner sig å väggen mitt emot dörren. Härmed slutade

Ståhlhjelms skrivelse.

Den intresserade mig mycket och jag beslöt att

genast undersöka hur det förhöll sig med denna hemliga

källare.»

»Jo, skrivelsen hade icke bedragit mig. Då jag

tryckte på spikhuvudet sprang luckan i skåpets golv

upp och blottade en trappa. Försedd med en lykta

steg jag ned i underjorden, fann en låst dörr, som jag

dock med någon svårighet lyckades dyrka upp, och

inträdde i en välvd källare. Så länge jag lever skall

jag aldrig glömma den överraskning, som grep mig vid

vad jag nu fick se. Runt kring väggarne funnos hyllor

och på dem silverpjäser av de mest olika slag och

till högt värde. Kvarnen kallades sannerligen inte

»silverkvarnen» för ro skull. Nu förstod jag att den

s. k. Silver-Bengten, min företrädare, måste ha känt,

till detta gömställe och att jag nu funnit de skatter

som hans arvingar så ivrigt letat efter men inte kunnat

finna. Skulle jag till dessa arvingar överlämna mitt

fynd? — Nej, tänkte jag, jag har ju köpt Norrekvarn

i det skick det sig befinner; jag äger ju jorden och

således även allt vad den innesluter. Och låg ej i detta

oväntade fynd en av en högre makt given ersättning

för vad de båda judarne rövat ifrån mig? Jo, så föreföll

det mig och jag beslöt att behålla skatten och väl

förvara hemligheten om dess förvaringsrum. Det var,

som om en hemlig smitta legat på lur i källaren, ty från

den stunden greps jag av samma passion för ädla

metaller, som efter all beskrivning min företrädare lidit

av. Jag hade ju i hela mitt liv varit en

mammonsdyrkare — nu hade jag även funnit ett passande tempel,

att däri förrätta min andakt. Och jag sörjde väl för

att avguden icke saknade offer. Nu började även jag,

liksom Silver-Bengten, att köpa upp silver, varigenom

samlingen år efter år ökades i ganska stor skala.

Visserligen blev mig denna vurm ganska dyr. Jag syftar

nu icke endast på de betydande belopp, som fingo

ligga räntelösa i den hemliga källaren, utan även därpå

att jag måste avslå ett fördelaktigt anbud att köpa

kvarnen, ja, för att ha min hemlighet i desto större

säkerhet, beslöt jag till och med att alldeles nedlägga

kvarnrörelsen, varigenom en rätt betydlig årlig

inkomst avhändes mig. Visserligen grämde jag mig

över dessa förluster, men min passion var dock ändå

starkare än mitt förvärvsbegär. I denna källare hade

jag ju mina nattliga andaktsstunder, nästan min

enda njutning i livet, och från dem kunde jag ej

avstå.» —

»Hade Silver-Bengten således funnit lönnlådan i

den även av honom ägda chiffonieren? Jag hade

svårt för att tro det. Hans grova och klumpiga händer

borde haft svårt för att draga ut lönnlådan. I hemlighet

företagna forskningar efter timmermannen Krans

antydde en annan väg till hemligheten. Denne Krans,

som dog långt innan jag kom till Norrekvarn, hade varit

besläktad med Silver-Bengtens hustru och långa tider

vistats i Norrekvarn. Sannolikt hade han för

Silver-Bengten, men heller icke någon annan, omtalat

hemligheten. Och så hade denne begagnat den hemliga

källaren såsom gömställe för sina skatter bland vilka

säkert befann sig åtskilligt tjuvgods, vilket däremot

icke är fallet med det av mig samlade.»

»Då du läser detta brev är jag död. Det är då min

vilja att du öppnar den hemliga källaren och sätter

dig i besittning av vad den innehåller jämte allt annat

som jag efterlämnar. Och på inget villkor får du visa

skonsamhet emot de båda judarne, då det gäller

fordringar på dem, som finnas bland mina papper men

som jag icke vågat indriva. Må du beträffande giftermål

följa ditt hjärtas böjelse och måtte du i frid och

lycka njuta av den förmögenhet jag skänker dig men

å andra sidan väl taga dig i akt för den penningförgudning

som gjort mig till brottsling och varit mitt livs

förbannelse. Måtte Gud välsigna dig och göra din

framtid så lycklig, som jag önskar.»

Till innehållet i detta brev ha vi föga att tillägga.

Den gamle procentaren hade vid en av sina herdestunder

med sin avgud funnit döden i det hemliga tempel

han rest åt honom. Något sådant hade han icke

förutsett. Hade icke Alf Granes slutledningskonst,

sedan den av en märklig tillfällighet blivit missledd för

ögonblicket, kommit emellan, så skulle förmodligen

varken brevskrivaren, brevet eller de gömda skatterna

kommit i dagen, om icke någon gång av en tillfällighet.

Stockholmsdetektiven hade således fyllt sitt värv, ja,

han hade till och med, utom den försvunne, tagit reda

på ett mord, som sannolikt honom förutan aldrig blivit

uppdagat.

Silver-Bengtens arvingar gjorde anspråk på dennes

del av det stora silverfyndet. Men vem kunde säga

vad som var hans och vad som var Appelbloms? Det

höll på att bli process men omsider uppgjordes en

frivillig överenskommelse, varigenom dessa, sedan det

bevisbara tjuvgodset blivit undanplockat, erhöllo en

icke obetydlig summa såsom ersättning för deras

andel.

Banditerna, David Labansson och Kloka Gunnel

inberäknade, erhöllo vederbörligt straff. Isak Labansson

dog av grämelse dels över sonens öde, dels över att

nödgas betala växlar och reverser, som han aldrig

tänkt inlösa.

Vi behöva väl knappast tillägga att fröken Lilly

Sköldberg gifte sig med skogsförvaltare Harald Mörcke

och att med dem den under tre generationer på det

vackra Norrekvarn vilande förbannelsen upphörde.

På platsen för den gamla »Silverkvarnen» är nu

uppfört ett sågverk, förenat med en snickerifabrik.

*

NEDANSTÅENDE BÖCKER

av C. AUG. CEDERBORG

kunna rekvireras från landets samtliga

boklådor eller direkt från förlaget.

Peder Fredag .......................... Kr. 3:50

Dackefejden ........................... „ 2:50

Flackeholm ............................ „ 2:50

Suckarnas Torn ........................ „ 2:50

De tolv apostlarna .................... „ 2:50

Den siste snapphanen .................. „ 2:50

En Carolin ............................ „ 2:00

Hans Våghals .......................... „ 2:00

Grevefejden, del I .................... „ 2:00

„ „ II .................... „ 2:00

Göingehövdingen, del I ................ „ 2:00

„ „ II ................ „ 2:00

Snapphaneblod ......................... „ 1:75

Revolutionen i Kristianstad ........... „ 1:75

Urban Hjärne .......................... „ 1:75

Det förlorade dokumentet, del I ....... „ 1:75

„ „ „ „ II ....... „ 1:75

Kopparskrinet, del I .................. „ 1:50

„ „ II .................. „ 1:50

Silverhättan, del I ................... „ 1:50

„ „ II ................... „ 1:50

FÖRLAGSAKTIEBOLAGET VÄSTRA SVERIGE

GÖTEBORG

GÖTEBORG 1926. ELANDERS BOKTRYCKERI AKTIEBOLAG.