Scouting for Boys

Scouting

for Boys

AV GENERALLÖJTNANT

BADEN-POWELL

C. B.

I SVENSK ÖVERSÄTTNING AV

KAPTEN EBBE LIEBERATH

Femte upplagan

ÅHLÉN ÅKERLUNDS FÖRLAGS A.-B. - STOCKHOLM

SCOUTING FOR BOYS

SCOUTING

FOR BOYS

EN HANDBOK FÖR ÖVNING

I GOD MEDBORGARANDA

AV

GENERALLÖJTNANT

R.S.S. BADEN.POWELL

ÖVERSÄTTNING AV

KAPTEN EBBE LIEBERATH

STOCKHOLM

ÅHLÉN & ÅKERLUNDS FÖRLAGS A. - B.

COPYRIGHT BY

LIEUT.-GENERAL R.S.S. BADEN-POWELL, C.B, F.R.G.S.

1908

All rights reserved

EFTERTRYCK ELLER UTDRAG UR TEXTEN FÖRBJUDES

ÅHLÉN & ÅKERLUNDS FÖRLAGS A.-B:S BOKTRYCKERI

STOCKHOLM 1917

FÖRORD TILL ANDRA ENGELSKA

UPPLAGAN

DET bör glädja scoutmasters och andra att få

veta att tack vare deras och deras pojkars

energi boyscoutrörelsen nått en mycket hastig

utveckling under sin ettåriga tillvaro icke endast inom

England, Skottland och Irland utan även i

kolonierna runt, i flera länder på andra sidan haven såsom

Tyskland, Förenta staterna, Ryssland, Argentina,

Chile m.fl.

Då första upplagan av vår handbok »Scouting for

Boys» om 50,000 exemplar utgått, har ännu en blivit

nödvändig.

Med bibehållande av samma pris ha emellertid i

den senare införts åtskilligt nytt, som jag hoppas må

komma scoutmasters till pass vid uppövandet av

deras pojkar.

Jag ber att få framföra mitt varma tack till alla

dem, som välvilligt bidragit till kompletteringen av

arbetet.

FÖRORD TILL INSTRUKTÖRERNA.

(Obs.! — Kap. X och noterna med kursiv stil

äro avsedda för instruktörerna.

POJKEN skall lära sig simma. Man måste lära

honom där vattnet är djupt och ingen hjälper

honom, hugger han inte i och simmar, blir det hans

död.

Med dessa ord anvisar en gammal scout sättet att

uppfostra en pojke i »Jock of the Bushveldt» av sir

Percy Fitz Patrick, själv en första rangens scout,

och jag har närmare utvecklat den texten i slutet av

boken i det nytillkomna kapitlet för instruktörerna.

Med »instruktör» menar jag varje man eller pojke

som slår sig på att öva upp antingen en patrull

(d. v. s. sex till åtta pojkar) eller en trupp (d.v.s.

flere patruller tillsammans).

Medelst denna bok hoppas jag att vem som helst

även utan föregående kännedom om scouting, bör

kunna undervisa sina pojkar — i stad lika väl som

på landet.

Metoden kan begagnas vid vilka organisationer

som helst, såsom skolor, gossbrigader, kadettkårer

m.m., men där sådana ej finnas, kunna fristående

boyscoutsgrupper bildas. Men jag vill på det

kraftigaste framhålla såsom den bästa vägen

användandet av patrullsystemet, d.v.s. små permanenta

grupper, vardera under ledning av en pojke, som är

ansvarig för dess utbildning.

Skälen därtill, övningsgrenar och fullständiga

anvisningar för instruktörerna återfinnas i kap. X.

Instruktören bör börja med en patrull på åtta

pojkar om möjligt, och då dessa kvalificerat sig som

»första klassens scouter>, utväljas de fem eller sex

bästa att uppsätta en patrull vardera och öva dem

under instruktörens överinseende.

Synnerligen förmånligt är att hava ett väl upplyst

och uppvärmt rum, en skolsal e. d. till klubbrum,

särskilt under långa vinteraftnar, liksom att under

sommaren slå läger ute.

Arbetet med en trupp boyscouts bör inte draga

några vidare kostnader, ty ekonomin bör i stort sett

bero på scouterna själva. Sätt därför anvisas i

kapitlet VIII. Jag är ej vidare fallen för att medel

tiggas ihop; scouterna skola förtjäna sina penningar.

Vidare underrättelser och råd lämnas gärna vid

anfordran. Å andra sidan är jag tacksam för varje

kort meddelande om framgångsrikt arbete. Men jag

vill icke att instruktörerna besvära sig med

avfattande av byråkratiska rapporter.

Scouts märken, medaljer, patrullflaggor, spårjärn

och dylika föremål, hörande till scoututrustningen,

kunna på rekvisition erhållas till låga priser.

Alla brev torde adresseras icke till mig

personligen, utan till

THE MANAGING SECRETARY,

Boy Scouts,

116—118, Victoria Street,

Westminster,

London, S. W.

Juni 1909.

R. S. S. B.-P.

FÖRETAL

ANDAMÅLET med den engelska

boyscoutrörelsen, som inom den korta tiden av mindre än två

år nått en så oerhörd spridning inom det brittiska

riket torde vara allom bekant. Det uttryckes bäst

i få ord med sir Baden-Powells eget yttrande för

någon tid sedan: »Catch the boy and make the man».

Det är just att av pojkarna göra ridderliga,

hjälpsamma, vakna, gladlynta och härdiga män som

avses med densamma. Och vilket land behöver inte

just sådant folk! Sätten att nå målet äro många,

men »scouting» synes vara ett som övergår de flesta

så vitt man nu kan döma — och bättre än något

annat så till vida att det med snillrik användning av

pojksinnets egenheter griper den stora mängden och

ej endast ett fåtal och — vad mer är — tycks hålla

dem kvar inom sin trollkrets.

Skulle det månne vara ur vägen att även svenska

pojkar slå sig på »scouting»? Knappast. Ty att

påstå att de ej skulle behöva det torde vara mer än

förmätet och att våra pojkar skulle vara mindre

lämpade därför än Englands håller ej streck, ty

frånsett ett och annat nationellt karaktärsdrag äro nog

pojkar sig lika överallt.

England behöver scouting hos sina pojkar för kolonierna,

d.v.s. de som utvandra från moderlandet

måste ha lärt sig hemma att reda sig själva, om de

ej skola gå under i de av nybyggarlivet betingade

främmande förhållandena. Sådant behöva ju inte vi

tänka på, men det är endast en sida av saken och

frånsett denna, vars innebörd — att lära sig reda

sig själv under brydsamma omständigheter — nog

för övrigt vem som helst kan ha nytta av, torde man

svårligen kunna finna något i scouting som ej med

en eller annan jämkning passar även för oss.

Systemet talar för övrigt för sig själv.

Föreliggande översättning, som med några få

uteslutningar troget följer originalet, avser att för alla

pojkvänner visa, hur man i England går till väga,

och bereda dem tillfälle att studera frågan.

Meningen med boken — jag ber att särskilt få betona det

— är ej att den bör okritiskt efterlevas i alla detaljer,

då scouting nu förmodligen kommer att startas över

hela landet. Den är som Baden-Powell själv säger

endast en handbok till ledning och upptager endast

»förslag, varpå man må hoppas att instruktörerna

bygga vidare». Detta är anledningen till att alla

engelska måttbenämningar o. d. bibehållits, då det

annars kan vara fara värt att en ledare ej gör sig

besvär med att fundera ut vad som lämpar sig för oss.

Men det som både kan och bör bibehållas

oförändrat är själva principen sådan den återfinnes i

»förord» och »vinkar till instruktörerna» samt i eden

och lagen.

De uteslutningar, som företagits, beröra

förhållanden som för oss svenskar helt och hållet sakna

intresse i ifrågavarande avseende, såsom en del

gymnastiska övningar av tvivelaktigt värde, engelska

arméns och flottans organisation och villkoren för

inträde där, befordran m. m. samt Englands

statsförfattning jämte en del nationalsånger.

De engelska benämningarna på rörelsen, dess

medlemmar och verksamhet ha bibehållits i

översättningen för att läsaren bättre må lära sig förstå vad

ordet scout numera betyder.

Att med lekens hjälp fostra karaktärer är

scoutrörelsens mål, och således ej att av pojkarne göra

»spårhundar och detektiver» e. d., ty lika litet som en

pojke behöver bli bov för att han leker rövare, lika

litet blir han spårhund om han lär sig att ha ögonen

med sig var helst han går, eller kock om han lär sig

koka sin mat.

Därför, pojkvän! Läs boken så som den bör

läsas, med sinnet och minnet friskt för det du själv

älskat i pojkåren, de varma löftenas, de ärliga

handslagens och de stormande äventyrsdrömmarnas tid!

Tag sedan de ostyriga krabaterna och gör dem till

vad du själv önskar att du alltid kunnat vara.

Göteborg i mars 1910.

Översättaren.

KAP. I.

FÄRDIGHET I SCOUTTJÄNST

ANVISNINGAR FÖR INSTRUKTÖRERNA

Undervisningen i scouttjänst bör så mycket som

möjligt ske genom praktiska övningar, spel och

tävlingar. Spel eller lekar böra anordnas gruppvis,

varvid patrullerna bilda grupper och alla pojkar

deltaga — ingen får endast se på.

Noggrann efterlevnad av spelens regler bör alltid

fordras såsom övning i disciplin.

I denna bok angivna regler böra av instruktörerna

lämpas efter förhållandena på olika orter.

De uppslag som här anföras, äro endast förslag,

på vilka man må hoppas att instruktörerna bygga

vidare med användning av alla möjliga lekar, spel,

tävlingar och uppvisningar.

Nedanstående är ett förslag till arbetets fördelning

under första veckan. Det är endast förslag och

under inga omständigheter bindande.

Kom ihåg att när en pojke blir scout, vill han börja

scouttjänsten genast. Tråka därför inte ut honom

med för mycket förberedelser och förklaringar i början,

utan möt hans längtan med lekar och övningar

och bibringa honom grunderna småningom allt efter

som arbetet skrider framåt.

FÖRSTA KVÄLLEN

INOMHUS

Tala om scouttjänst och giv en överskådlig

framställning om meningen med det hela, ungefär som i

detta kapitel, genom att själv visa, genom

scioptikonbilder m. m.

Låt pojkarna avlägga eden; bilda patruller

och dela ut axelknutar.

FÖLJANDE DAG

Praktiska övningar enligt följande, om möjligt

utomhus. Växla med hänsyn till

väderleksförhållanden, i stad eller på landet, inom- eller utomhus.

FÖRMIDDAGSÖVNINGAR

Uppställning, hissa flaggan och salutera henne.

Scoutlekar: t.ex. »Först sett vinner».

Övning i hälsning, hemliga tecken, patrullers

igenkänningsrop, alla scouters rop m.m.

Övning i att med käpp eller krita på marken eller

på en vägg rita upp scouttecken (böra efteråt suddas

bort).

Knopning.

Låt tillverka portionspåsar, läderknappar m.m.

KAP. I. FÄRDIGHET I SCOUTTJÄNST

Uppställning. Bön eller kyrkparad, om det är

söndag.

Kroppsövningar.

Exercis.

Övning i användande av vissa kroppsdelar såsom

mått.

Skicka ut scouterna enskilt eller parvis att uträtta

något gott mot andra och därefter komma tillbaka

och berätta hur det utförts.

Marschera ut med patrullerna i omgivningarna.

Lär dem att observera marschriktningen med hjälp

av kompass, vind och sol före av marschen.

Påpeka och utfråga om detaljer under vägen,

förklara »landmärken».

Övning i scout-takten.

EFTERMIDDAGSÖVNINGAR

En scoutlek eller, om väderleken är ogynnsam,

inomhus jiu-jitsu, boxning, scouternas krigsdans,

korus och samlingssignal.

AFTONÖVNINGAR

Lägerhistorier ur denna eller andra böcker.

Beskriv någon scoutlek, håll överläggning,

anordna »Kims» spel e. d.

Patrullerna fortsätta övningarna under veckans

lopp antingen på egen hand eller under ledning av

scoutmastern, och påföljande lördags eftermiddag

avhållas sluttävlingar eller inspekteras övningarna.

Har man mer än en afton i veckan till förfogande

bör en viss övning genomgås mera grundligt och

tiden i övrigt användas till beskrivning av spel o.d.

LÄGERHISTORIEN NR 1

SCOUTTJÄNST I ALLMÄNHET

Scouter. — »Kim». — Mafeking.

Antagligen finns väl ingen pojk som inte på ett

eller annat sätt önskar vara sitt land till nytta, och

ett sätt därför är att bli scout.

Med en scout menar man, som ni väl veta, en

soldat, som på grund av duglighet och mod utvalts att

gå framför en armé i fält för att söka rätt på fienden

och meddela allt om denne till sin befälhavare.

Men utom krigsscouter finns det också

fredsscouter, nämligen män som under fredliga förhållanden

utföra bragder, vilka fordra samma egenskaper,

t. ex. gränsborna i alla delar av vårt vidsträckta rike.

Nordamerikas »trappers», Centralafrikas jägare, de

brittiska nybyggarne, forskningsresandena och

missionärerna i Asien, Australiens skogslöpare och

boskapsdrivare, nordvästra Canadas och Sydafrikas

ridande polis — alla äro fredsscouter, män i ordets

rätta bemärkelse och fullt inne i scouttjänsten. De

förstå att leva ute i urskogarna, finna sig tillrätta

överallt, äro i stånd att tyda de minsta tecken och

spår, de kunna sköta sin hälsa långt bort från någon

läkare, äro starka och modiga, färdiga att se vilken

fara som helst i ögonen och alltid redo att hjälpa

varandra. De äro vana att taga livet i sina egna

händer och att släppa till det, om de därmed gagna

KAP. I. FÄRDIGHET I SCOUTTJÄNST

sitt land. De försaka allt, egen trevnad och egna

önskningar, blott det värv blir utfört som åligger

dem. Och de göra allt det där, inte för sitt eget

nöje, utan därför att det är deras plikt mot konung,

landsmän eller husbönder. Rikets historia har

uppbyggts av äventyrslystna brittiska män och

forskningsresande, nationens scout’s, genom hundratals

år intill nuvarande tid. Kung Arthurs riddare,

Richard Lejonhjärta och korsfararne spredo

brittiska riddaredygder ut till världens alla hörn.

Ra-leigh, Drake och kapten John Smith, krigare och

sjömän från drottning Elisabeths tid mötte okända

faror på upprörda hav lika glatt som kända och gingo

modigt emot mäktiga fiender, för att erövra och

behålla nya länder till vårt lilla rikes utvidgning.

Kapten Cook i Australien och lord Clive i Indien

öppnade nya landsändar för oss, Speke, Baker och

Livingstone trängde fram genom Afrikas vilda öknar

och skogar, Davis, Franklin och Ross trotsade de

arktiska regionerna is och snö. För närvarande äro

Selous, den berömde jägaren, och löjtnant Boyd

Alexander, som nyligen reste tvärs genom Afrika,

fredsscouter. Dessa äro blott några av de många

hundra nationens scouter, som under alla tider ända

tills nu burit vårt lands ära och makt till alla delar

av världen.

Det har också funnits kvinnliga scouter sådana

som Grace Darling, som riskerade sitt liv för att

rädda en skeppsbruten besättning, Florence

Nightingale, som vårdade sjuka och sårade under

Krimkriget, miss Kingsley, som gjorde upptäckter i Afrika

och Alaska, och många uppoffrande kvinnliga

missionärer och sköterskor i skilda delar av riket. Detta

visar att flickor lika väl som pojkar kunna lära sig

scouttjänst, medan de äro unga för att vid mogen

ålder kunna åstadkomma något nyttigt i världen.

Det är ett härligt arbete, men ingen kommer någon

vart därmed, med mindre han på förhand sökt göra

sig skickad därtill. Den lyckas bäst, som lärt sig

scouttjänst som pojke.

Scoutfärdighet kommer alltid väl till pass vad

man än må slå sig på, det må vara i stad eller på

landet. Sir William Crookes påstår, att den har sitt

värde även för en vetenskapsman, en sådan som

hittar på en hel hop om luft, ljus och sådant där. Och

sir Lauder Brunton påvisar hur nyttig den är för

en läkare.

Och nu skall jag visa er, hur man kan lära sig

scoutfärdighet själv och öva sig hemma.

»Kim».

Ett gott exempel på vad en pojkscout kan uträtta,

finner man i Rudyard Kiplings berättelse om »Kim».

Kim eller, som han rätteligen hette, Kimball 0’hara,

var son till en sergeant vid ett irländskt regemente

i Indien. Hans far och mor hade dött medan han

var helt liten, varför han uppfostrades av en moster,

som förde en mycket anspråkslös tillvaro i Indien.

Hans lekkamrater voro uteslutande infödingar,

varigenom han lärde känna deras språk och

förhållanden bättre än någon europé. Han blev mycket god

vän med en gammal kringvandrande präst, som

traskade omkring i Indien och med vilken han

genomströvade hela den norra delen av landet. Så en vacker

dag träffade han händelsevis på sin fars gamla

regemente, som nu var ute på marsch, och då han

strök omkring lägret, blev han misstänkt för att vara

en tjuv. Man hittade hos honom hans prästbetyg

och andra papper, och då man såg att han en

gång tillhört regementet, tog man hand om honom

och började uppfostra honom. Men så snart han

kunde komma åt under ferierna, klädde han sig i

indiska kläder och gick omkring bland infödingarna

alldeles som en sådan. Efter någon tid blev han

bekant med en herr Lurgan, en man, som handlade

med gamla smycken och dylikt och som på grund

av sin kännedom om de infödda på samma gång var

medlem av regeringens kunskapsdepartement.

Denne man, som kom underfund med att Kim så

väl kände till de inföddas seder och bruk, såg att

han skulle kunna bli till nytta för regeringens

spejareverksamhet, d. v. s. en sorts detektiv bland de

infödda. Men innan han anställde honom, lät han

honom undergå ett eller ett par prov för att utröna

om han var tillräckligt modig och ståndaktig.

För att pröva hans sinnesstyrka försökte han

magnetisera honom, d. v. s. han försökte att få Kims

tankar att lyda vad han själv hade i sinnet. Sådant

är möjligt för viljestarka människor gent emot

sådana som ha en svagare vilja. Det sätt han använde

bestod däri, att han slog omkull en vattenkruka så

att den gick i bitar; sedan lade han sina fingrar på

pojkens nacke och befallde honom se att krukan blev

hel igen av sig själv. Men hur han än bar sig åt

för att hans vilja skulle nå pojkens hjärna,

misslyckades han; Kim såg att krukan var sönder och ville

inte tro att den var hel, ehuru han ett ögonblick var

nära att lyda, ty han såg liksom i en syn att krukan

höll på att laga sig, men det försvann igen.

De flesta pojkar skulle inte ha kunnat använda

sitt förstånd och sina ögon såsom Kim gjorde och

skulle sålunda lätt blivit magnetiserade av mannen.

Lurgan fann honom energisk och läraktig och

lärde honom att giva akt på småsaker och komma

ihåg dem, vilket är en synnerligen viktig del av

utbildningen till scout — de är något som man måste

lära sig att öva varenda timme på dagen var man än

befinner sig. Lurgan började med Kim genom att

visa honom ett litet tråg fullt med ädelstenar av olika

slag; han lät honom betrakta dem en minut,

varefter han höljde över dem med en duk och bad

honom tala om huru många stenar det fanns och av

vad slag de voro. I början märkte Kim, att han

endast kunde komma ihåg några få och han kunde

inte beskriva dem riktigt, men efter litet övning

lyckades hans snart ganska bra. Och likadant gick

det med många andra saker som visades honom på

samma sätt.

Sedermera reste Kim en lång tid omkring i landet

med en gammal präktig afgansk hästhandlare, som

han var mycket fästad vid, och som också var en av

kunskapardepartementets agenter. En gång blev

Kim i tillfälle att bevisa denne en god gärning

genom att överbringa till honom ett mycket viktigt

hemligt meddelande, och en annan gång räddade han

hans liv genom att lyssna på några infödingar, som

rådslogo om att mörda honom. Kim låtsades sova

och att nattmaran grep honom, så att han måste

lämna sin plats, och lyckades på så sätt smita bort

och i god tid varna sin vän.

KAP. I. FÄRDIGHET I SCOUTTJÄNST

Till sist blev han medlem av hemliga polisen och

fick ett hemligt tecken, nämligen ett märke att bära

om halsen och en viss mening att framsäga, som,

om han sade den på ett visst sätt, betydde att han

tillhörde hemliga polisen. Scouter ha i allmänhet

hemliga tecken för att meddela sig med varandra.

Medlemmarna av hemliga polisen i Indien äro

mycket talrika och känna varandra inte till utseendet,

varför de måste ha hemliga tecken för att känna igen

varandra bland människor, som kunna vara deras

fiender.

En gång då Kim reste på järnväg, träffade han

en annan medlem, som han inte kände. Denne var

en infödd, som tydligen var mycket upprörd, då han

kom in i kupén, och han var ganska illa skuren i

huvudet och på armarna. Han förklarade för de

övriga passagerarna, att han råkat falla av vagnen,

då han åkt till stationen, men Kim såsom god scout

märkte, att såren voro skarpkantade och inte sådana

skrubbsår, som man får om man faller av ett fordon,

och trodde honom därför inte. Medan mannen knöt

ett bandage om huvudet, lade Kim märke till att han

om halsen hade ett halsband likadant som hans eget,

och visade honom sitt. Så snart mannen såg det,

blandade han in i samtalet några av de hemliga

orden och Kim svarade med de riktiga. Därefter tog

främlingen Kim bort i ett hörn och berättade för

honom, att han var ute i hemliga polisens ärenden,

och att han hade blivit upptäckt och jagad av några

av regeringens fiender, som varit nära att döda

honom. Sannolikt hade de reda på att han var på

tåget och telegraferade därför utefter linjen till sina

vänner att han vore på väg. Han var ålagd att överlämna

sitt meddelande till en viss polisofficer utan

att bli tagen av fienden, men han kunde inte förstå

hur det skulle gå till, om de redan vore varskodda.

Då föll det Kim in att han skulle kläda ut honom.

I Indien finnas många heliga tiggare, som vandra

omkring i landet. De bära nästan inga kläder,

smörja sig med aska och måla särskilda slags

märken i ansiktet. De anses för mycket heliga och folket

hjälper dem alltid med mat och penningar. Kim

lagade ihop en blandning av mjöl och aska, som han

tog från en infödings pipa, klädde av sin vän och

smorde in honom från topp till tå och målade

slutligen de riktiga märkena på pannan med hjälp av

en liten färglåda, som han hade med sig. Han

beströk mannens sår med mjöl och aska, dels för att

läka dem och dels för att de inte skulle synas; han

borstade om hans hår för att det skulle se rufsigt ut

som på en tiggare och höljde över det med damm,

så att inte ens mannens egen mor skulle känt igen

honom. Strax efteråt anlände de till sin station,

varest de sågo på plattformen den polisofficer, som

rapporten skulle lämnas till. Den förmente tiggaren

rusade rätt på honom och fick ovett på engelska av

officeren, men tiggaren svarade på de inföddas

språk med en ström av skällsord, vari han

inblandade de hemliga orden. Polisofficeren låtsades

emellertid inte kunna hindostanska, men förstod mycket

väl, och kände genast igen tiggaren som en agent

på grund av de hemliga orden. Han låtsades

arrestera honom och marscherade i väg med honom till

polisstationen, där de kunde samtala i lugn. På det

viset lyckades det utan att någon på plattformen

visste om, att de voro i förbund med varandra eller

KAP. I. FÄRDIGHET I SCOUTTJÄNST

att den infödde tiggaren var en flyende kunskapare.

Slutligen lärde Kim känna en annan av

departementets spejare — en infödd eller Babu, som de kallas

i Indien — och lyckades bli denne till stor hjälp vid

tillfångatagandet av två ryska officerare, vilka

spionerade mot engelsmännen vid nordvästra gränsen

av Indien.

(Not. — Peka ut på kartan Englands och

Rysslands områden.)

Babun låtsades för ryssarna vara ombud för en

av de infödda furstarna i trakten, vilka voro fientligt

stämda mot engelsmännen och strövade en tid

omkring med dem såsom sin furstes representant.

Därigenom listade han ut i vilken koffert de hade sina

hemliga papper. Till sist ställde han till gräl

mellan dem och en helig präst, så att en av dem slog

till prästen. Detta förorsakade stor uppståndelse

bland de infödda, som sprungo sin väg med bagaget

och försvunno i mörkret. Kim, som befann sig bland

dessa, öppnade kistorna och fann de hemliga

papperen, vilka han tog med sig och överlämnade till

högkvarteret.

Dessa och andra av Kims äventyr äro väl värda

att läsas, emedan de visa huru mycket gott arbete

för sitt land en pojke kan uträtta, om han blott är

tillräckligt övad och tillräckligt slug.

Mafekings pojkscouter.

Vi hade ett exempel på hur nyttiga pojkscouter

kunna vara i krigstjänst, då en kår av pojkar

bildades vid försvaret av Mafeking 1899—1900.

Man bör komma ihåg att Mafeking var en helt

vanlig liten småstad ute på Sydafrikas öppna slätter.

Ingen tänkte någonsin, att den skulle bli anfallen av

en fiende lika litet som man kan vänta att den här

staden skall bli utsatt för angrepp — det föreföll

lika osannolikt.

BOYSCOUTS I MAFEKING

Men just detta visar hur man i krig måste vara

beredd på det som är möjligt och icke blott på det

som är sannolikt; likaså måste också vi i England

vara beredda på att bli anfallna, ty, ehuru det inte

är sannolikt, är det dock lika möjligt som det var

beträffande Mafeking. Och varenda pojke i England

måste vara färdig att liksom pojkarna i

Mafeking, åtaga sig sin del av försvaret.

Alltnog, när vi märkte att det gällde Mafeking,

fördelade vi garnisonen på de punkter vi hade att

skydda — omkring 700 soldater, poliser och

frivilliga. Därefter beväpnade vi stadens cirka 300 män.

Åtskilliga voro gamla gränsbor och förhållandena

fullt vuxna, men många voro unga butiksbiträden,

bokhållare och annat folk, som aldrig försökt lära

sig exercera eller skjuta och dessa voro hopplöst

borta i början. När man aldrig lärt att skjuta, är

det inte vidare trevligt att stå ansikte mot ansikte

mot en fiende, som har för avsikt att döda en.

Varenda pojke bör lära sig skjuta och att lyda

order, annars är han, när kriget bryter ut, inte mera

värd än en gammal käring, och skall bli dödad som

en skrikande hare, då han ju är ur stånd att

försvara sig. Emellertid hade vi endast ungefär tusen

man för att försvara staden, som inneslöt 600 vita

kvinnor och barn, omkring 7,000 infödda och som

var fem engelska mil i omkrets. Varenda man var

av stort värde, och i samma mån som deras antal

stadigt minskades genom döda och sårade blev

tjänsten i skyttelinjerna och vakttjänsten under nätterna

desto mera ansträngande för de kvarvarande. Det

var därför som lord Edward Cecil, stabschefen,

samlade ihop alla ortens pojkar och bildade en

kadett-kår, klädde dem i uniform och övade dem. Och en

riktigt pigg och duktig trupp var det. Vi hade

dittills måst använda en mängd folk för att överbringa

order och rapporter, till utkiksposter, ordonnanser

o. d. Dessa tjänstegrenar överlämnades nu åt

kadettpojkarna och karlarna kunde förstärka skyttelinjerna.

Och kadetterna under deras fanjunkare, en

pojke vid namn Goodyear, skötte sig utmärkt och

gjorde sig väl förtjänta av de medaljer de fingo vid

krigets slut. Många kunde åka velociped och

upprättade på sådant sätt en postgång,

varigenom man kunde skicka brev till

sina vänner i de olika forten eller

inom staden utan att själv behöva gå ut

i den fientliga elden. För sådant

bruk tillverkades frimärken, vilka

visade bilden av en kadettordonnans på

velociped.

En gång då en av pojkarna kom

cyklande genom mycket häftig eld,

sade jag till honom: »Du blir

träffad endera dagen, om du far åstad så där medan

granaterna flyga omkring.» »Åh», svarade han,

»jag trampar så fort, så de kan aldrig nå mig.»

Dessa pojkar tycktes inte bry sig om kulorna ett dugg,

de voro alltid färdiga att rida med order, ehuru det

var risk för livet varje gång.

Skulle någon av er ha gjort så? Om en fiende

sköt utefter gatan här, och jag blev nödsakad befalla

en av er att springa med rapport tvärs över till ett

hus mitt emot, skulle han göra det? Jag är alldeles

viss om att han skulle göra det, men han skulle

säkerligen inte vara vidare förtjust.

Men man måste vara beredd på förhand. Det är

precis detsamma som att hoppa på huvudet i kallt

vatten. En pojke som är van att bada, tänker inte

ens på det, ty han har gjort det mångfaldiga gånger,

men bed en pojke, som aldrig varit med om det förr

— han ger sig. Likadant härvidlag, en pojke som

vant sig vid att lyda order vare sig någon risk är

förenad därmed eller inte, i samma ögonblick man

befaller honom att uträtta något under

fältförhållanden, gör han det, sak samma hur stor faran är,

medan en annan gosse, som aldrig lärt att lyda, gör

invändningar och blir sedan ansedd som en feg

stackare till och med av sina forna vänner.

Men man behöver inte vänta på krig för att bli

nyttig som scout. Som fredsscout har man mängder

av ting att uträtta varenda dag varhälst man är.

LÄGERHISTORIEN NR 2

KORT SAMMANDRAG AV EN SCOUTS

SKYLDIGHETER

För att bli scout går man in i en patrull,

tillhörande ens egen Cadet boys, Boys Brigade eller club.

Om man inte är medlem av någon sådan, eller om

denna ännu inte har någon scoutspatrull så kan man

upprätta en själv genom att få en sex, sju pojkar att

gå med. De böra helst vara ungefär jämnåriga. En

pojke utses därefter till ledare att ha befälet över

patrullen och han utväljer en annan att vara korpral

eller närmaste man. Flere patruller kunna

tillsammans bilda en trupp under en officer kallad

Scoutmaster. Alla avgiva scouteden, d. v. s. att lova på

sin heder tre saker nämligen:

1. Att göra sin plikt mot Gud och konungen.

2. Att alltid hjälpa andra människor.

3. Att lyda scoutlagen.

Man lär sig scouttecknen och ävenså patrullens

rop.

Varje patrull uppkallas efter något djur och varje

scout inom densamma måste lära sig det djurets läte

för att kunna träda i förbindelse med sina

kamrater, särskilt i mörker. Sålunda kan man tillhöra

t. ex. Vargarna, Storspovarna, Örnarna eller

Råttorna. Ingen scout får använda en annan patrulls

läte. Den andra punkten befaller en scout att vara

trofast, vänlig, lydig och glad. För övrigt består

arbetet mestadels i att leka scoutlekar och företaga

övningar, varigenom man vinner erfarenhet såsom

scout. Då man har lärt sig tillräckligt för att

undergå proven, kan man förvärva sig märket såsom

antingen första eller andra klassens scout.

Första klassens märke består av en pilspets av

mässing med valspråket »Var redo».

Andra klassens märke är endast valspråket utan

pilspets.

Innebörden av valspråket är att en scout måste

bereda sig genom att i förväg tänka ut och öva sig i

hur han skall bära sig åt vid varje olycksfall eller

oförutsedd händelse, så att han aldrig må bliva

överraskad; han skall veta precis vad han har att göra,

om något oväntat skulle inträffa.

Inom nedanstående områden har man att utveckla

sig för att kunna bestå proven som scout:

NATURKÄNNEDOM, som betyder kännedom

om allt som rör djur, vilken ernås genom att följa

deras spår och krypa inpå dem och iakttaga dem

under deras naturliga fria liv och lära sig känna

igen olika djur och deras skilda vanor. Man

skjuter endast då man behöver föda, men ingen scout

dödar frivilligt ett djur endast för att döda, såvida

det ej är ett skadedjur. Genom att ständigt giva

akt på djur i naturen lär man sig älska dem allt för

mycket för att kunna skjuta dem.

Jaktens hela glädje ligger i att kunna smyga sig

in på djuren, icke i att döda dem.

I naturkännedomen inbegripes förutom att kunna

se spår och andra »små tecken», även förmågan att

tyda deras mening, såsom hur fort ett djur har rört

sig, om det varit uppskrämt eller ostört o. d.

Därigenom bli jägarna i stånd att leta sig fram i

djungeln eller öknen, lär sig vilka vilda frukter, rötter

m. m., som passa honom själv till föda eller vilka

djuren äro särskilt begivna på och därför

företrädesvis hålla till vid.

På samma sätt, när man övar scouttjänst i

civiliserade länder, läser man spåren av människor,

hästar, cyklar etc. och listar ut vad som hänt, man

ger akt på »små tecken» som t. ex. att några fåglar

plötsligt flyga upp, då troligen något rör sig i

närheten av dem, fast man inte kan se vad det är.

Genom att ge akt på obetydligheter på marken kan

man ofta finna .förlorade saker, som sedan kunna

återställas till ägaren. Genom att lära sig

detaljerna av ett seldon e. d. kan man ofta rädda en häst

från plågor, orsakade av illasittande remsladdar

eller betsel.

Genom att observera människors uppförande eller

kläder och genom att lägga det ena till det andra,

kan man stundom förstå om folk äro i rätta ärenden

stadda eller ej och därigenom förebygga brott, eller

kan man se om de äro i betryck och behöva hjälp

eller deltagande — eller kan man få anledning att

göra vad som är en av en scouts förnämsta plikter,

nämligen hjälpa olyckliga på alla möjliga

upptänkliga sätt.

Kom ihåg, att det är en skam för en scout att, om

han är tillsammans med andra, dessa lägga märke

till något, stort eller smått, nära eller långt borta,

högt eller lågt, som han inte redan sett själv.

LÄGERLIV. — Scouter måste naturligtvis vänja

sig att leva ute i det fria, de skola kunna slå upp

tält eller hyddor, göra upp eld, slakta, skära upp

och koka sin föda, fälla timmer och snickra ihop

broar och flottar, hitta vägen under natten lika väl

som vid dager i främmande terräng o. d.

Men mycket få pojkar som bo i civiliserade

samhällen lära sig eller öva sig i sådana saker, ty de ha

bekväma rum och bäddar att sova i, deras mat

lagas och kokas åt dem och om de skulle vilja veta hur

det går till, så fråga de kära mor. Nå, om en sådan

pojke ger sig ut till kolonierna eller försöker sig som

scout, kommer han snart underfund med, vilken

hjälplös trindskalle han är. Tag t. o. m. kaptenen i

ett kricketlag och skicka ut honom på veldten i

Sydafrika tillsammans med någon ung kolonist och se

efter vilken av dem som kan sköta sig själv. God

samhällsställning och rena flanellkläder har man

just inte mycken nytta av. Han är blott en stackars

»ömfoting» och kommer att vara föremål för

ständigt skoj till dess han fått lite scout i sig. Och

scoutfärdighet, kom ihåg det, är nyttig för vad slags

levnadsbana man än väljer. Kricket tjänar inte mycket

till, ehuru det är ett mycket roligt och bra spel och

nyttigt så tillvida att det övar upp öga, nerver och

lynne, men som amerikanarne säga »det är ingen

fason» mot scoutövningar, som lära en pojke att bli

en man.

[Låt pojkarna var för sig göra upp en eld, om

det misslyckas, så visa dem rätta sättet (d. v. s.

omsorgsfull användning av torra stickory

spånor och pinnar, lagda i en pyramid) och låt

dem göra om det. Lär dem även att knopa.

(Se kap. III.)]

RIDDERLIGHET. — I forna dagar voro

adelsmännen det brittiska rikets scouter och deras lagar

voro i mångt och mycket lika den scoutlag vi hava

nu, och även mycket lik den japanerna hava. Vi äro

deras ättlingar och måste hålla deras goda rykte

i helgd och följa i deras spår. Att hålla äran högt

skattade de som det heligaste ting att kämpa för. De

kunde inte göra något så vanhederligt såsom att

säga en lögn eller begå en stöld; de skulle hellre

dött. De voro alltid* färdiga att slåss och falla för

konungen, religionen och äran. Tusenden av dem

tågade ut till Palestina (det heliga landet) för att

försvara den kristna läran gent emot

muhammedanerna.

Varje adelsman hade ett litet följe, bestående av

en hövitsman och några beväpnade män, alldeles

som våra patrulledare med sina korpraler och fyra,

fem scouter. En adelsmans patrullkarlar följde

honom genom vått och torrt, och alla hyllade de

samma åsikter som ledaren, nämligen:

Äran var dem helig.

De voro Gud, konungen och fosterlandet trogna.

De voro särskilt ridderliga och artiga mot alla

kvinnor, barn och värnlösa.

De voro hjälpsamma mot alla.

De utdelade penningar och föda, där så behövdes

och sparade sitt mynt därför.

De lärde sig vapnens bruk för att kunna skydda

sin religion och sitt land mot fiender.

De höllo sig kraftiga, friska och dristiga för att

vara i stånd att göra dessa saker väl.

Ni, scouts, kunna inte företaga er något bättre än

att följa edra förfäders exempel, ädlingarna, som

gjorde den lilla brittiska nationen till den bästa och

största världen någonsin känt.

Något synnerligt präktigt hos dem var att de varje

dag måste göra någon god gärning, och det är just

en av våra regler. Då man stiger upp om

morgonen måste man komma ihåg, att man är tvungen

uträtta något gott under dagens lopp. Slå en knut

på näsduken eller halsduken och låt ändarna av

halsduken hänga utanpå västen till en påminnelse

därom, och när man går och lägger sig skall man

tänka på den man hjälpt.

Om man skulle märka att man glömt av det, så

måste man dagen därpå göra två goda gärningar i

stället. Kom ihåg, att det enligt scouteden är en

hederssak att göra det.

En god gärning behöver endast vara en obetydlig

sådan. Om den än blott består i att lägga en

ettöring i en fattig stackares hatt, eller hjälpa en

gumma över gatan, lämna plats för någon på en bänk,

ge vatten åt en törstig häst, eller plocka bort ett

bananskal från trottoaren, där det kan bringa folk på

fall, så är det dock en god gärning. Men något dylikt

måste göras varje dag, och det räknas för en god

gärning endast om man inte tar emot någon

belöning för det.

[Låt pojkarna slå knutar på sina halsdukar för

att komma ihåg att göra något gott dagen

därpå.]

LIVRÄDDNING. — Alla ha ni väl hört talas om

Victoriakorset — det lilla bronskors, som instiftades

av drottning Victoria för att utdelas till krigare, som

särskilt utmärkt sig under fientlig eld. Men det

finnes en liknande, och det är Albertmedaljen, för

sådana icke krigsmän, som utmärkt sig för räddning

av människoliv under andra förhållanden. Och det

finns Stanhopemedaljen för hjältemodiga

handlingar av civila personer och Edwardmedaljen för mod

i gruvorna, Royal Humane Society’s medaljer och

mr Carnegies hjältefond.

Jag anser, att en man, som erövrar en sådan

medalj, hälst om det skett vid en av de gräsliga plötsliga

olyckor, som inträffa dagligdags i stora städer,

gruvor eller fabriker, är icke mindre hjälte än en soldat,

som under drabbningens vanvettiga upphetsning

rusar rakt in i hetaste striden för att rädda en kamrat.

Min innerliga önskan är att många av er, scouts, i

sinom tid skola uppnå äran av att mottaga

Albertmedaljen. Det är alldeles säkert att mången av er

endera dagen kommer i tillfälle att göra det om han

blott är färdig att gripa tillfället i flykten. D. v. s.

man måste vara beredd på det, man måste ha klart

för sig vad man har att göra just då olyckan

inträffar — och göra det ögonblickligen.

Det är inte nog att läsa därom i en bok och tänka

som så: jag vet hur jag skall bära mig åt, utan man

måste öva sig energiskt och öva sig ofta med sådant

som bör utföras i verkligheten, såsom att täcka näsa

och mun med en våt näsduk för att kunna andas i

rök, att riva ett lakan i remsor och sno ihop ett rep

för att rädda sig ur eldfara, att hugga upp ett

manhål för att släppa in luft i en avloppstrumma med

giftiga gaser, att lyfta och bära en sanslös, att hugga

EN BOY SCOUTS HALSDUK

OBS.! KNUTEN PÅ HALSDUKEN

i kragen, draga upp och väcka till liv en skenbart

drunknad m. m. d.

När man lärt sig allt det där, har man förtroende

till sig själv så att när en olycka händer och alla äro

yra i mössan och inte veta vad som bör göras, går

man helt lugnt fram och klarar ut saken på det rätta

sättet. Tänk på händelsen i Hampstead Ponds för

några år sedan, då en kvinna druknade på grunt

vatten inför en hel hop karlar, som voro rädda för

att göra något annat än skrika åt henne. Det var en

skam för vårt folk, att det inte fanns en verklig man

bland dem. Det skulle ha varit ett präktigt tillfälle

för en scout att ge sig i och taga upp henne, blott

det funnits en där. Som det nu var stodo dessa

ynkryggar på stranden och tjöto och skreko utan att en

enda vågade hoppa i, därför att ingen annan gjorde

det. Och hon drunknade inför deras ögon.

[Lär Scouts hur man lyfter upp och bär en

sanslös, även hur man släpar en sanslös i rök, gas

etc., hur man täcker näsa och mun med en våt

näsduk; dela upp dem i två och två och låt

var och en föreställa en sanslös som skall

räddas av kamraten.]

UTHÅLLIGHET. — För att riktigt kunna utföra

allt som åligger en scout, måste en pojke vara stark,

frisk och smidig, och det kan han styra om själv att

han blir, blott han bryr sig om det litet, genom en

mängd övningar, såsom tävlingslekar, löpning,

gång, cykling och dylikt.

En scout måste sova mycket ute i det fria. En

pojke, som är van vid att sova vid stängda fönster,

kommer helt säkert att slita ont liksom mången

öm-foting före honom och blir förkyld och får reumatism

vid de första försöken att sova ute. Knepet är just

att alltid sova vid öppna fönster sommar och vinter,

och man blir aldrig förkyld. Själv kan jag inte sova

med mitt fönster stängt eller med gardinerna

nedfällda, och när jag är på landet, ligger jag alltid

utomhus sommar och vinter. En mjuk bädd och för

många filtar framkalla elaka drömmar, som

försvaga en pojke.

En kort stunds svensk gymnastik eller jiu-jitsu

varje morgon och afton är utmärkt för att hålla sig

rask, inte så mycket för att skaffa sig muskler som

för att bearbeta alla kroppens inre organ (förklara)

och för att sätta fart i blodomloppet överallt i

kroppen. En duktig skrubbning dagligen med en våt

grov handduk — om man inte kan få ett bad, vilket

naturligtvis är det bästa — är av utomordentlig

nytta.

Scouts andas genom näsan och inte genom

munnen; på det sättet blir man inte törstig och inte så

snart andfådd; man super inte in alla möjliga

bakterier och sjukdomsfrön, som finnas i luften, och

man snarkar inte om natten och förråder sig för

fienden.

Andningsövningar äro av stort värde för

lungornas utveckling och tillföra blodet syre, förutsatt att

de företagas i fria luften och utan överdrifter, som

kunna skada hjärtat etc. Vid sådana övningar bör

man andas in långsamt och djupt genom näsan, icke

genom munnen, tills revbenen avlägsnats från

varandra så mycket som möjligt, särskilt i ryggen;

därefter sker utandning långsamt och jämt utan

ansträngning. Men när allt kommer omkring, är den djupa

andning den bästa, som åstadkommes genom mycket

springövningar.

Det är numera påvisat, att alkohol är fullkomligt

utan nytta, det är tvärtom gift om man dricker det

för mycket. En person, som är van att dagligen

begagna starka doser av vin eller spirituösa, duger inte

det ringaste till scout, och mycket litet till något

annat heller. Likadant är det med en som röker

mycket. De bästa krigs-scouter röka inte, emedan det

försvagar deras ögon och gör dem ofta darrhänta

och nervösa; det förstör luktsinnet, som är av stor

betydelse, i synnerhet nattetid, varjämte glöden från

en pipa eller t. o. m. vidhängande tobakslukt i mörker

ger dem till pris åt vaksamma fiender. De äro inte

så tokiga att de röka. Ingen pojke börjar röka,

därför att det smakar gott, utan därför att han tycker

sig se ut som en karl — saken är emellertid den, att

han mest ser ut som en liten åsna.

[Visa jiu-jitsu eller svenska gymnastiska

rörelser — en eller två övningar att börja med.

Även djupandning.]

FOSTERLANDSKÄRLEK. — Ni tillhöra det

stora brittiska riket, ett av de största i världen.

Från detta lilla Storbritannien har utgått kolonier

över hela världen, till Australien, Nya Zeeland,

Sydafrika, Indien och Canada. Människor av nära nog

alla raser, svarta, vita eller gula äro konung

Edward VII :s undersåtar. Men detta stora välde växte

inte ut av sig själv från ingenting, utan genom våra

förfäders arbete och strider med offrande av livet —

genom deras glödande fosterlandskärlek. Folk

påstå, att vi nu för tiden inte ha någon

fosterlandskärlek och att vårt land därför kommer att falla i

spillror liksom det stora romerska kejsardömet gjorde,

emedan medborgarna blivit själviska och lättjefulla

och endast sörjde för sina nöjen. Jag är emellertid

inte säker på det. Jag är viss om, att om ni pojkar

sätta ert fosterlands bästa framför allt annat,

kommer det att stå sig gott. Men om ni inte göra detta

är faran stor, ty vi ha fiender utanför, och de bli för

var dag starkare. Kom därför ihåg, att i allt vad

ni företa er, alltid i första hand tänka på ert land.

Slösa inte bort er tid och edra penningar på lekar

och hos sockerbagarna, utan tänk först efter hur ni

skall kunna uträtta något för landet, och när ni

utfört detta ärligt och väl, kan ni slå er ner och tänka

på att roa er själva. Måhända tyckes det svårt att

förstå, hur en liten parvel skall kunna åstadkomma

någon nytta för det stora brittiska riket. Men genom

att hålla scoutlagarna i helgd, kan varenda pojke bli

nyttig. »Landet först, sedan mig själv», bör vara ert

valspråk. Om ni rannsaka er själva på allvar,

känner ni nog, att ni handlat tvärt om. Om så är,

hoppas jag, att ni från detta ögonblick ligga över på

andra bogen och fortsätta på den. Patriot i första

rummet, lekkamrat i andra. Var aldrig belåtna,

liksom romarna voro och somligt folk ännu äro, med

att ha betalat andra för att spela fotboll för er, eller

strida i ert ställe, utan hjälp själv till att hålla

flaggan högt. Om man blir scout i sådan avsikt,

kommer man att uträtta något; bliv det inte endast

därför att det är roligt, utan därför att man därigenom

gör sig skickad att hjälpa sitt land. Då får man den

sanna fosterlandskärleken, som varenda brittisk

pojke måste ha, om han vill anses värd sin mat.

Winter’s Stob eller mordet i Elsdon*

[Not: Följande historia, som i huvudsak är

sann, är ett exempel på berättelser, som

scoutmastern använder för att förklara scouts

allmänna skyldigheter.]

För många år sedan höll en grym mördare till i

norra England, och denne infångades, dömdes och

hängdes, förnämligast tack vare en herdepojkes

scoutfärdighet.

NATURKÄNNEDOM. — Pojken, som hette

Robert Hindmarsh, hade varit ute på hedarna och

vaktat sina får, och var på hemväg genom en vild, avlägsen

HAN IAKTTAGER MÖRDARENS STÖVLAR

trakt bland bergen, då han kom att gå förbi

en landstrykare, som satt på marken och åt, med

benen sträckta ifrån sig.

IAKTTAGELSEFÖRMÅGA. — Då pojken gick

förbi, lade han märke till hur mannen såg ut och

särskilt att han hade några egendomliga sulstift.

SLUGHET. — Han stannade inte och tittade på

honom, utan fångade in allt det där i en enda blick,

medan han gick förbi utan att väcka någon vidare

uppmärksamhet hos mannen, som endast tog honom

för en vanlig pojke, inte värd att bry sig om.

SLUTLEDNING. — Då han närmade sig

hemmet och hade ungefär en fem, sex mil kvar, fick han

se en mängd folk vid en stuga, där man funnit en

gammal kvinna (Margaret Crozier), som bodde där,

mördad. Man gissade hit och dit på vem som var

gärningsmannen, och misstankarna tycktes samla

sig mot ett följe om tre å fyra zigenare, som strök

omkring i trakten och plundrade och hotade till livet

den som vågade ange dem. Pojken hörde på allt

det där, men plötsligt fick han ögonen på några

egendomliga fotspår i stugans lilla trädgård.

Spikmärkena stämde överens med dem han observerat

hos mannen på heden, och naturligtvis slöt han, att

denne haft något att göra med mordet.

RIDDERLIGHET. — Den omständigheten att det

var en värnlös gammal kvinna, som hade blivit

mördad, kom pojkens ridderliga sinne att resa sig upp

mot mördaren, vem denne än månde vara.

MOD, SJÄLVTUKT OCH RASKHET. — Ehuru

han visste att mördarens vänner kanske skulle döda

honom om han omtalade något, sköt han åsido

tanken på faran och gick genast och underrättade

fjärdingsmannen om fotspåren i trädgården och var han

skulle finna mannen, som lämnat dem — om han

genast gav sig åstad.

HÄLSA OCH STYRKA. — Mannen på heden

hade lyckats komma så långt bort från platsen för

mordet, osedd av alla utom av denne lille parvel, att

han trodde sig säker, och aldrig kunde han tro

pojken i stånd att gå hela vägen till mordplatsen och

så komma tillbaka igen tillsammans med

fjärdingsmannen, varför han inte brydde sig om några

försiktighetsmått. Men pojken var en kraftig och rask

höglandspojke, och tillryggalade vägen både hastigt

och bra, så att mannen infångades utan svårighet.

Mannen var Willie Winter, en zigenare.

Han rannsakades, dömdes och hängdes i

New-castle. Hans kropp rådbråkades därefter och

upphängdes i en galge vid mordplatsen enligt den tidens

sed, och galgen står kvar ännu i dag. Två av de

zigenare, som varit hans medbrottslingar, fasttogos,

innehavande en del av det stulna, och blevo likaledes

avrättade i Newcastle.

GOTT HJÄRTA. — Men när gossen fick se

mördarens kropp hänga i galgen, greps han av

förtvivlan över att ha varit orsak till en medmänniskas död.

LIVRÄDDNING. — Emellertid skickade

myndigheterna efter honom och lyckönskade honom till att

ha uträttat så mycket gott för lantmännen i hans

hembygd, då han sannolikt räddat några till livet

genom att befria världen från en sådan farlig

brottsling.

PLIKT. — Han sade till sig själv: Du har gjort

din plikt, trots det var farligt för dig personligen

och orsakade dig mycket lidande. Det får du

emellertid inte bry dig om — det var din plikt mot

konungen att hjälpa fjärdingsmannen att skipa

rättvisa, och din plikt måste du alltid göra utan hänsyn

till vad det kan kosta dig — även om du måste sätta

livet till.

EXEMPEL. — Sålunda utförde gossen alla en

scouts skyldigheter utan att någonsin ha lärt sig

dem. Han visade sig äga spårsinne, förmåga

att iakttaga utan att själv bli uppmärksammad,

fyndighet, ridderlighet, pliktkänsla, uthållighet och gott

hjärta.

Han kunde väl knappast tänka sig, att den

handling han utförde uteslutande av egen drift, åratal

efteråt skulle framhållas som ett exempel för andra

pojkar för att lära dem att göra sin plikt. Därför

bör ni komma ihåg att det på samma sätt kan hända

er, att edra handlingar komma att uppmärksammas

av andra och tagas till exempel. Försök därför att

rätt göra er plikt vid alla tillfällen.

Winter tillhörde en ökänd familj. Han var inte

den ende som blev fast, ty både hans far och bror

blevo ävenledes hängda för olika brott. En annan

bror skämdes över att tillhöra en sådan släkt, och

ändrade sitt namn från Winter till Spring samt blev

prisboxare.

LÄGERHISTORIEN NR 3

BOY SCOUTS ORGANISATION

Det är ingalunda meningen, att boy scouts

nödvändigt bilda en sammanslutning, helt och hållet

skild från alla andra, utan pojkar som höra till

någon organisation av vad slag som hälst, såsom

skolor, fotbollsklubbar, gossbrigader, fabriker eller äro

expressbud, telegrampojkar, kadetter etc. etc., kunna

också öva scout-tjänst vid sidan av sina vanliga

sysselsättning eller lek — i synnerhet under lördagar

och söndagar.

Med att pojkar göra scout-tjänst under

söndagarna menas inte, att de skola fara omkring och leka,

utan att de skola i det fria studera växter och djur,

d. v. s. Guds verk i naturen, och göra goda

gärningar.

Varhälst det finnes några pojkar, som inte tillhöra

någon förening — och sådana pojkar är det gott om

— kunna de slå sig ihop till patruller och bli

boyscouts.

För detta ändamål erfordras befälhavare:

Högste befälhavaren, som är alla boy-scouts

främste förman.

Högste befälhavarens ombud, som äger att

organisera nya underavdelningar, inspektera

trupper, samt i allmänhet bistå scoutmasters.

Scoutmastern, som har befälet över en trupp;

en trupp består av en eller flera patruller.

Scouts tilltala honom med »Sir».

Adjutanten, vilken är scoutmasters biträde.

Kaplanen, en präst, som äger att svara för

själavården inom en trupp.

Patrulledaren är en scout, antingen utsedd av

scoutmastern eller vald av patrullen att föra

befälet över denna under ett års tid. En

patrull består av sex eller åtta scouts. Vilken

patrulledare som hälst, som lär sig scouttjänst

av denna bok, kan lära upp sina pojkar.

Korpralen är en scout, utsedd av patrulledaren

att vara hans biträde och att i hans frånvaro

föra befälet.

Scouts måste vara mellan 10 och 18 år och

indelas i tre klasser: första klass, andra klass

och ömfotingar. En första klassens scout är

en sådan, som undergått vissa prov för att

visa att han duger till scout.

Andra klassens scout är en sådan, som

undergått vissa lättare prov i scouttjänst.

Ömfoting är en pojke, som gått in vid

Boy-Scouts, men som ännu ej avlagt prov för

andra klassen. I särskilda fall kunna

nioåringar bli ömfotingar.

En hedersdomstol, bestående av scoutmastern

och två patrulledare eller, om endast en

patrull finnes, av patrulledaren och korpralen,

besluta angående belöningar, bestraffningar

och andra frågor.

Lokal organisation.

Lokalstyrelse utgöres av scoutmasters och andra

intresserade personer och organiseras för varje stad

med omnejd eller för ett visst antal samhällen

gemensamt.

Dess främsta uppgifter äro:

1. Att förordna scoutmasters.

2. Att öva uppsikt och föra register över trupper och patruller.

2. Att tillerkänna märken.

Vidare kan varje större stad eller distrikt ha en

distriktsstyrelse, vari lokalstyrelserna ha

representanter.

Dess viktigaste uppgifter äro:

1. Att i allmänhet främja scoutrörelsen inom distriktet.

2. Att så långt sig göra låter söka upprätthålla likformighet i tillvägagångssättet inom lokalstyrelserna.

Distriktsstyrelserna sortera under högkvarteret.

Scoutmasterns befogenhet.

Scoutmastern äger rätt att enrollera scouts, att

inför lokalstyrelsen föreslå scouts till erhållande av

märken och utmärkelsetecken, samt att lösa en scout

från eden, att återtaga hans märke och att utesluta

honom. Anser sig en scout orättvist behandlad, äger

han rätt att klaga hos lokalstyrelsen, vars beslut är

utan apell. En scout, som uteslutes ur

organisationen på grund av dåligt uppförande eller som

deserterar från sin patrull eller trupp, äger ej rätt att

vidare bära scouts uniform eller märken.

Scoutmastern må ej emottaga rekryter ur annan organisation

utan dennas ledares medgivande. Han utser sin

patrulledare för ett år i sänder, varefter de antingen

åter förordnas eller andra tagas i stället. Han kan

när som hälst degradera en patrulledare till korpral

eller scout.

Prov för scoutmärken.

Den pojke, som önskar bli scout, måste avlägga

följande prov:

Före avläggande av eden.

Han skall känna scouts tecken och

hälsningssätt, flaggan och rätta sättet att hissa den,

kunna slå fyra av följande knopar:

sjömansknop, skotbänd, dubbelt halvslag, pålstek,

middlemansknop, fiskarstek och trumpet.

Därefter avlägger han scouteden och införes i

rullorna såsom ömfoting samt är berättigad att bära

knapphålsmärket.

SCOUT AV 2:A KLASS.

Innan en ömfoting kan tillerkännas 2:a klassens

märke, måste han uppfylla följande villkor:

1. Att ha gjort minst en månads tjänst som ömfoting.

2. Äga någon kännedom om första hjälpen vid olycksfall samt i anläggande av förband.

3. Någon kännedom om semaforsystemet eller Morse-telegrafering.

4. Att spåra en halv eng. mil på 25 minuter eller i stad nöjaktigt ange föremålen i ett av fyra butiksfönster efter att ha iakttagit dessa 1 minut vardera.

5. Att tillryggalägga 1 eng. mil på 12 minuter i scouts takt.

6. Göra upp eld utan att förbruka mer än två tändstickor.

7. Koka ett kvarts skålpund kött och två potatis utan annan utrustning än den reglementerade tépannan.

8. Ha minst 50 öre på sparbank.

9. Äga kännedom om kompassens 16 viktigaste streck.

SCOUT AV 1:A KLASS.

För att kunna erhålla l:a klassens märke

erfordras förutom de färdigheter som fordras för 2:a

klass, att:

1. Kunna simma 50 yards (detta kan efterskänkas

om läkare förklarar bad

skadligt för pojken i fråga, i vilket fall han

måste löpa en eng. mil på 8 minuter

eller utföra något liknande, vilket

bestämmes av scoutmastern).

2. Ha minst 1 krona på sparbank.

3. Avgiva eller emottaga ett meddelande antingen

med semaforering eller morseslagning

med en hastighet av sexton

bokstäver i minuten.

4. Ensam gå till fots eller ro i båt till en punkt

7 eng. mil avlägsen och tillbaka igen,

eller om han fortskaffar sig med fordon

eller till häst, 15 eng. mil fram och lika

mycket tillbaka, samt skriva en kort

rapport om färden. Helst bör rapporten

avfattas två dagar senare.

5. Beskriva eller visa rätta sättet för livräddning

vid två av följande fall, angivna av

den examinerande: eldfara, drunkning,

skenande häst, osförgiftning, svag is, —

eller förbinda en skadad eller återuppliva

en skenbart drunknad.

6. Nöjaktigt tillaga två av följande rätter, angivna av den examinerande: välling,

stekt fläsk och jägarstuvning eller flå och

tillaga en kanin eller plocka och koka en

fågel, och av ett halvt skålpund mjöl

baka en bulle eller en »twist» kring en

käpp.

7. Läsa karta rätt och rita en begriplig kartskiss. Peka ut väderstreck utan

kompass.

8. Fälla och tillyxa lättare timmer eller uppvisa av honom själv nöjaktigt utfört

snickeri- eller metallarbete.

9. Bedöma avstånd, storlek, antal och höjd med fel, ej överstigande 25 %.

10. Själv uppöva en ömfoting till den

färdighet, som erfordras för en sådan. (Detta

kan i särskilda fall uppskjutas, då

rekryten inte genast behöves, men måste vara

verkställt inom 3 månader, eller märket

återtages.)

Prov för utmärkelsetecken.

Den tanke, som ligger till grund för tilldelande av

utmärkelsetecken är att giva den unge scouten

upprepade impulser till att gå vidare framåt, t. ex. från

2:a till l:a klass och sedan i fältarbeten, signalering,

livräddning etc. Ett mycket vanligt misstag som

begås av scoutmasters och examinatorer är att fordra

för mycken färdighet innan ett märke utdelas. Vårt

mål är att bibringa varje pojke kunskaper och

uppmuntra honom till självverksamhet. En god

genomsnittsfärdighet är allt vad som bör fordras. Om man

ställer fordringarna högre, ernår man endast ett

lysande fåtal, stämmer ned modet hos dem som

misslyckats och får fram missmod och bristande

självtillit, vilket är just det vi vilja undvika.

[Scoutmasters böra komma ihåg, att vår avsikt

är att vinna många. Vi äro inte betjänta med

en utvald »elitkär», utan vi måste ingjuta den

rätta andan hos alla de pojkar vi möjligen

kunna komma åt. Och det finns 3,000,000

pojkar att taga vara på.]

Märken.

Så här ser scoutmärket ut:

SCOUTMÄRKET

OBS. ! DETTA MÄRKE ÄR INREGISTRERAT OCH FÅR EJ EFTERAPAS

Scoutmärket utgöres av den pilspets, som visar

norr på en karta eller kompass. Det är märket för

en scout inom armén emedan denne visar vägen;

likaså visar en fredsscout vägen genom att göra sin

plikt och hjälpa andra.

Scouternas valspråk är

»VAR REDO»,

vilket betyder att en scout måste i varje ögonblick

vara beredd att göra sin plikt och att trotsa faran för

att hjälpa sina medmänniskor. Bandslingans bägge

ändar äro böjda uppåt som en scouts mungipor äro,

ty han gör sin plikt leende och gärna; knuten är till

för att påminna honom att dagligen uträtta något

gott.

En scouts märke betecknar och benämnes hans

»liv», och lämnas honom, då han uppfyllt de prov i

scouttjänst, som äro nödvändiga för att han skall

kunna bli en scout.

Om han bryter sitt hedersord eller på annat sätt

bringar skam över sig, berövas honom livet — d. v. s.

hans märke — och han utstötes ur patrullen.

En ring omkring märket jämte plym bäres av

scoutmasters på vänstra sidan av hatten eller

mössan. Av patrulledare bäres märket framtill på

hatten eller mössan.

Av korpral bäres märket med ett vitt snöre under

detsamma på vänstra överärmen.

Av scouts bäres märket å vänstra överärmen.

1 :a klass scouter bära hela märket, 2:a klass

endast valspråket.

UTMÄRKELSETECKEN

[1 :a klass scout, som önskar vinna dessa

utmärkelsetecken, måste avlägga erforderliga prov

inför en hedersdomstol eller inför två

opartiska sakkunniga examinatorer.

Sjukvårdsmärket bäres på högra överärmen, övriga på

högra ärmen ovanför varandra i den ordning

de erövrats, och med början vid

ärmlinningen]

SJUKVÅRDSTECKNET (att bäras

mitt på högra överärmen).

En scout måste nöjaktigt bestå

följande prov:

Brandkarlarnes sätt att lyfta.

Med rep släpa en sanslös.

I hast ordna till en sjukbår. Kasta en

räddningslina.

Visa läget av de större pulsådrorna.

Visa hur man bär sig åt för att hämma

blodflöde från vener, arterer och inre blödningar.

Göra i ordning spjälor, ställa diagnos och

förbinda en bruten lem.

Utföra en fullständig tillämpning av konstgjord

andning.

Förbinda ett fingerat sår.

Visa förfaringssätten vid kvävning,

brännskador, förgiftning eller då en person fått sand

e. d. i ögonen, allt efter som den

examinerande fordrar.

Nöjaktig kännedom om hygien i allmänhet enligt

SJUKVÅRDSMÄRKET

»Scouting for Boys», redogöra för vådan

av rökning, oåterhållsamhet, brist på frisk

luft etc.

JÄGARMÄRKET

JÄGARMÄRKET. — En serie av

20 fotografier ur verkligheten av vilda

däggdjur eller fåglar, knäppta,

framkallade och uppklistrade av honom

själv.

Alternativ. — En av honom själv

hopbragt samling av 60 olika vilda blommor,

ormbunkar eller trädslag, pressade, uppsatta och rätt

namngivna.

Alternativ. — Färglagda teckningar av 20

blommor, ormbunkar eller grässlag, eller tolv skisser ur

verkligheten av däggdjur eller fåglar; allt skall vara

utfört av honom själv och såväl förberedande

skisser som färdiga tavlor skola framläggas.

Alternativ. — Kunna namngiva 60 olika slags

däggdjur, insekter, kräldjur eller fåglar i ett museum

eller en zoologisk trädgård och redogöra för

enskildheter i levnadssätt och vanor jämte utseende och

kännetecken hos 20 av de 60.

PIONIÄRMÄRKET

PIONIÄRMÄRKET. —

Framstående duglighet i nedanstående eller

därmed jämförliga prov:

Händigt och raskt fälla ett

niotums träd eller påle.

Slå åtta slags knopar i mörker

eller med förbundna ögon.

Tillverka modell till en bro eller lyftkran.

Ordentligt laxa ihop stockar till stöd.

Anordna ett fältkök.

Bygga en hydda, användbar för tre personer.

Eller som alternativ. — Utan hjälp tillverka ett

bord, en stol eller en skänk eller två lådor

med lock.

SIGNALISTMÄRKET

SIGNALISTMÄRKET. —

Avsända och mottaga meddelanden medelst

semaforering och morseslagning, icke

mindre än 24 bokstäver i minuten.

Giva och tyda hornsignaler.

Giva tydliga rök- och ljussignaler

med eld.

Giva riktiga signaler för att visa närvaron av

fiender etc. (enligt

infanteriexercisreglementet).

SJÖMANSMÄRKET

SJÖMANSMÄRKET. —

Hastigt slå 8 knopar i mörker

eller med förbundna ögon.

Kasta en uppskjuten lina.

Ensam ro, staka eller vricka en

båt.

Riktigt lägga till och göra fast

en båt. Styra båt, rodd av andra.

Räkna upp kompassens streck. Läsa sjökort.

Angiva kurs med hjälp av stjärnorna och solen.

Vara »väderklok» och äga kännedom om

tidvattnet.

Simma 50 yards, iklädd kortbyxor, strumpor och

skjorta.

Klättra uppför en 15 fot hög stång eller lina

eller alternativt dansa hornpipe korrekt.

Sy och lappa skjorta och byxor.

Förstå principerna vid ångbåtsmaskiner och

hydrauliska eller ångvinschar.

Kunskap om olika nationers flaggor och olika

rigg på fartyg samt om örlogsfartygs

indelning i klasser.

CYKELMÄRKET

CYKELMÄRKET. — Scouten

måste underskriva en förbindelse, att han

äger en fullt brukbar cykel och att

han är villig att använda den i

myndigheternas tjänst i händelse av

behov, såsom vid nationalförsvar,

orderritter o. d. Han måste kunna reparera ringar etc.,

läsa karta samt ordagrant repetera ett muntligt

meddelande. Om han upphör att inneha en cykel eller

om han uraktlåter att använda den i anbefallt syfte,

skall han anmodas återlämna sitt märke. Hans

rang är »Cykelscout».

SKYTTEMÄRKE

SKYTTEMÄRKE. — Avläggande

av följande prov i skjutning med

salongsgevär:

Uppnå minst 114 poäng på 30

skott. Dessa skola avlossas på 20, 25,

50 eller 100 yards eller i serier om 10

skott på vartdera av tre avstånd, eller

i serier om 10 skott på ett och 20 på ett annat

avstånd, men ej nödvändigt på samma dag.

Alternativ. Prov i skjutning med korsbåge

(armborst).

Ävenså avståndsbedömning i okänd terräng: 5

avstånd mellan 50 och 300 yards, och 5

mellan 300 och 600 med ett medeltal

av högst 15 proc.

FÄKTAREMÄRKET

FÄKTAREMÄRKET. — Färdighet

i tre av följande grenar:

käppfäktning, boxning, jiu-jitsu, brottning,

fäktning med pikstav och värjfäktning.

ORDNAR OCH MEDALJER

För förtjänstfulla handlingar. Att erhålla en

sådan skall vara föremål för varje scouts

ärelystnad.

Dessa medaljer utdelas endast av högste

befälhavaren eller av scout-presidenten i en koloni på

särskilt förslag av patrulledare eller scoutmaster, som

äger att direkt eller genom lokalstyrelse, om sådan

finnes, insända till högkvarteret fullständig

redogörelse för fallet i fråga. De bäras å högra sidan av

bröstet och tilldömas enligt följande:

BRONS- OCH SILVERKORS

FÖR LIVRÄDDNING

FÖRTJÄNSTMEDALJ

BRONSKORS (rött band). — För räddning av

människoliv med fara för eget.

SILVERKORS (blått band). — För räddning av

människoliv eller biträde därvid utan risk för ens

eget, men där liv kunnat gå förlorat.

FÖRGYLLD FÖRTJÄNSTMEDALJ (vitt band).

— För förtjänstfullt arbete, biträde åt polis med fara

för en själv, eller för tjugu olika berömliga

gärningar, såsom hejdande av en skenande häst, biträde

vid eldsvåda o. d. Fullständig redogörelse för

förloppet i varje särskilt fall erfordras.

Redogörelserna förvaras av scoutmastern till dess antalet är

fullt, varefter de insändas till högkvarteret.

»SILVERVARGEN». — Nordamerikas rödskinn

benämna sin bästa scout »Grå Vargen», ty den grå

vargen är ett djur som ser allt utan att ännu

samtidigt ha blivit sedd, samt är tapper och

outtröttlig.

Mr Thompson Seton, som är de amerikanska

boyscouts främste man, kallas Grå Vargen. Och

Sydafrikas krigiska stammar tala på samma sätt om en

scout såsom en varg.

Likaså utdelas inom boy-scout-organisationen

märke och titel av »Silvervarg» såsom belöning för

särskilt förtjänstfullt arbete i scouttjänst.

Medaljer och märken enligt ovan bäras endast då

scouter äro i tjänst eller läger. Under andra

förhållanden skola de bäras på högra sidan av bröstet på

västen, under rocken eller jackan. En

miniatyrpilspets får bäras i knapphålet vid alla tillfällen.

Scoutmasters kunna när som helst bära de märken de

erövrat. De bära ej 1:sta klass märket, emedan deras

rang anger, att de äro scouter.

Erinras bör, att här angivna regler äro

företrädesvis avsedda att användas av scouter, vilka icke

tillhöra någon förening. Om en sådan tager

scoutidén på sitt program, såsom f. n. gossbrigaderna

gjort, kan den använda så mycket eller litet den önskar

av det som här anvisas; dess egna ledare äro i

så fall att anse som scoutmasters utan vidare, och

de gossar, som slå sig på scouttjänst, bära sin

förenings dräkt och begagna ej scouts uniform eller

märken, såvida inte deras ledare tillåter det. Vilja

de emellertid bära scouts uniform, är det önskvärt,

att deras ledare samarbeta med scouternas

lokalstyrelse, och om ledarne önska ernå scoutmasters

befogenhet eller pojkarna vilja erövra scoutmärken,

räddnings- eller förtjänstmedaljer, måste de

avlägga samma prov som andra scoutmasters eller

scouter.

SCOUTS NAMNUNDERSKRIFT. — Då en

scout undertecknar ett brev eller en handling i

tjänsten, äger han rätt att till sin namnteckning foga en

teckning av de märken, han innehar. Alltså, om

han är 1 :sta klass scout och innehar signal- och

sjömansmärkena, tecknar han sig så här:

På samma sätt antecknas efter hans namn i

rullorna o. s. v.

Scouteden.

Innan en gosse blir antagen till scout, måste han

avlägga scouteden:

Vid min heder lovar jag att göra mitt bästa för att

1. Göra min plikt mot Gud och konungen.

2. Alltid hjälpa andra.

3. Lyda scoutlagen.

(Scoutlagen, se sid. 69.)

Då eden avlägges, skall scouten stå med högra

handen i höjd med axeln, insidan av handen vänd

framåt med tummen mot lillfingrets nagel, och de

övriga fingrarna sträckta uppåt. Detta är scouts

hälsning och hemliga tecken. Då handen hålles i

höjd med axeln, kallas det liten hälsning, och lyft

mot pannan stor hälsning.

Scouts hälsning och hemliga tecken.

De tre uppåt riktade fingrarna liksom spetsarna

på scoutmärket påminna honom om de tre löftena i

scouteden:

SCOUTS HÄLSNING OCH HEMLIGA TECKEN

1. Ära Gud och konungen.

2. Hjälp andra.

3. Lyd lagen.

Då en scout för första gången på

dagen möter en annan scout, vare sig

denne är honom bekant eller

främmande, hälsar han med det hemliga

tecknet i liten hälsning.

Stor hälsning användes mot

förmän, d. v. s. patrulledare eller

scoutmasters och varje fast anställd officer

vid krigsmakten, likaså då flaggan

hissas, för ett regementes fana, då

»God save the King» spelas samt för

begravningståg.

En scout, som innehar »Silvervargs» värdighet,

äger rätt att göra tecknet med tummen och

pekfingret skilda, de övriga fingrarna böjda och tummen

uppåt. Detta är de amerikanska rödskinnens

tecken.

Häromdagen kom en man och sade, att han var

en engelsman så god som någon och katten skulle

taga honom om han någonsin lyfte ett finger för att

hälsa på s. k. överklassare, han skulle aldrig i livet

krypa och fjäska för sådana där. Det där är ett föga

hyfsat sätt, som är mycket vanligt bland folk, som

icke varit scouts. Jag disputerade inte med honom,

men borde ha sagt honom, att han fått saken

alldeles om bakfoten. En hälsning är blott ett tecken

mellan män, som hålla sig lika goda som några

andra.

Det är en rättighet att hälsa på var och en. I

forna dagar hade alla fria män i England tillåtelse

att bära vapen, och när de möttes, skulle var och en

hålla upp högra handen för att visa, att han inte

hade något vapen i den och att de möttes som

vänner; likaså när en beväpnad man mötte en

obeväpnad eller en kvinna. Trälar och tjänare fingo ej gå

beväpnade och måste därför hålla sig bakom den

frie utan att göra några tecken. Nu för tiden går

folk inte med vapen, men sådana som skulle haft rätt

därtill, sådana som adelsmän, herrar och krigsmän,

d. v. s. var och en som lever på vad han äger eller

förvärvar (som själv försörjer sig) hälsa

fortfarande på samma sätt genom att föra handen till

huvudbonaden eller t. o. m. taga av den.

Drönare ha ingen rätt att hälsa utan få smita

förbi oberoende personer och löntagare, vilket de

vanligen också göra. Att man hälsar, visar endast, att

man är av rätta sorten, och det finns inte det minsta

kryperi däri. Om en främling gör scouttecknet, skall

man genast svara med samma tecken och skaka hand

med honom med vänster hand. Om han då visar

sitt scoutmärke eller styrker att han är scout, skall

han behandlas som en bror och lämnas all hjälp man

kan åstadkomma.

Scouternas uniform.

Om man tillhör en kår, som har uniform, går man

fortfarande klädd i densamma, men då man

undergår de här anförda proven för scouttjänst, bär man

förutom de av den egna kårens märken, man kan

hava erövrat, med sin förmans tillåtelse även

scoutmärket.

Scouter inom samma patrull böra så långt sig göra

låter, vara lika klädda, särskilt beträffande

huvudbonadens, halsdukens och skjortans färg.

Om patrullen inte tillhör någon uniformerad kår,

bör klädseln så mycket som möjligt likna följande:

HATT. — Khakifärg, flata brätten och hakrem

(-band).

HALSDUK. — I patrullens färger; halsduken

bäres ledigt om halsen, knuten vid strupen

och med ändarna knutna.

SKJORTA. — Av flanell, blå, khaki eller grå.

Vintertid en »jersey» eller, om man så önskar,

sweater i samma färg.

KNÄBYXOR. — Blå eller khaki. Kilt, om man

är skotte. För scoutflickor blå kjol och vida

knäbyxor.

BÄLTE. — Brunt läder, två stroppar, kapprem

— patronväska tillåten. Spänne m. m. skall

vara av matt metall.

STRUMPOR. — Mörk färg eller khaki med

gröna strumpband av snöre eller hoptvinnat

ullgarn och med ändan nedhängande 1 tum under

SCOUT’S UNIFORM

PATRULLEDARE MED SCOUT

den nedvikta delen av strumpan.

Banden få ej åtdragas så hårt, att blodomloppet

hindras. Strumporna bäras vikta nedom

knät.

SKOR ELLER STÖVLAR. — Bruna eller

svärtade.

STAV. — Uppstucken i fot och tum.

RYGGSÄCK. — Khakifärg.

AXELKNUT. — En rosett av band i patrullens

färger på vänstra axeln.

VISSELPIPA. — För patrulledare och

scoutmasters med snodd om halsen.

KNIV. — Med en snodd fästad i en stropp i bältet.

Endast det ovannämnda bör bäras synligt. Allt

övrigt, såsom tåg, tepanna etc. i ryggsäcken.

Uniformen bör helst vara av flanell eller ylle; bomull

närmast kroppen bör undvikas, ty det uppsuger inte

svett, och framkallar en känsla av kyla.

Scoutmasters uniform i läger, vid lekar o. d.

HATT. — Bredbrättad (khaki) med märket på

vänstra sidan.

SKJORTA. — Khaki flanell, scoutskjorta med

khakikrage och grön halsduk, korta ärmar.

Kulört halsduk får bäras. Om så behövs, får

en vit sweater bäras utanpå skjortan.

AXELKNUT. — Vit, på vänstra axeln.

BÄLTE, KORTBYXOR, STRUMPOR OCH

SKOR. — Liksom scouts.

Vid exercis och parad.

Hatt, skjorta (kulört krage och halsduk), bälte

s. o., vida knäbyxor, snörkängor (helst

bruna), promenadkäpp, visselpipa med snodd.

Om rock behövs, bör den vara av khaki eller tweed

av Norfolksnitt och ej en efterapning av militär

vapenrock. Sådana saker som sporrar, sabel,

revolver, kraghandskar, benläder och ridbyxor, böra icke

användas.

Biträdande scoutmaster.

Uniformen lika med scoutmasters. Märket i

hatten av vit metall, bäres på vänstra sidan;

knapphålsmärket, är även av vit metall.

Korpral har ett tre tum långt band av vitt

red-garn fastsytt på ärmen nedanför märket.

Krigssånger.

1. Scouternas korus.

Att användas under marsch eller såsom bifallsrop vid

tävlingar, sammankomster m. m. Bör sjungas i takt.

Ledaren: Een gonyama—gonyama.

Korus: Invooboo.

Yah bo! Yah bo!

Invooboo.

Betyder!

Ledaren: Han är ett lejon!

Korus: Ja, han är styvare än det, han är en flodhäst.

SOLO (Ledaren). KORUS.

Een - gon - yam - a Gon - yam - a; In - voo - boo!

Ya - boh! Ya - boh! In - voo - boo…

2. Scouternas rop.

Att ropas vid hälsning, lek eller när som helst annars.

Ledaren: Våren redo.

Korus: Zing-a-zing! Bom! Bom!

SOLO (Ledaren), KORUS.

Va - ren redo. Zing - a - zing! Bom! Bom!

3. Scouternas samlingssignal.

Då scoutmastern vill samla sin trupp, blåses på jägarhorn eller

trumpet; eller visslas av en scout som vill påkalla en annan scouts

uppmärksamhet.

ANM. FÖR INSTRUKTÖRERNA

Låt vara att krigsdanser och krigssånger vid

första påseendet kunna tyckas löjliga — helst för

sådana som inte haft mycket med pojkar att göra — så

ligger det dock ett visst värde i dem. Ordnad

krigsdans utgör en säkerhetsventil för det överskott av

levnadslust, som disciplinen för tillfället inte kan hålla

i styr. Dessutom utövar den en viss dragningskraft

på pigga pojkar, vilket den icke gör på snälla små

sötnosar.

Mr Tomlin, »the hooligan tamer», tar sina pojkar

uteslutande genom sång och rop i korus.

De flesta skolor här ropa i korus sitt Ra-ra-ra.

Zing-a-zing: boom-bootn är just ett sådant rop.

Krigsdans eller vad dans som helst är nyttig för

pojkar, därför att därigenom uppövas deras

takt-sinne och välde över kroppen samt borttages en

otrevlig självmedvetenhet.

Patrulltecken.

Varje trupp uppkallas efter den ort den tillhör,

och varje patrull inom truppen har namn efter

något djur. Så t. ex. kan 33 :e Londontruppen ha 5

patruller, resp. Vargarne, Korparne, Storspovarne,

Tjurarne och Ugglorna. Varje scout i en patrull har

sitt bestämda nummer, patrulledaren nr 1,

korpralen nr 2 och de övriga i följd efter dem. Scouterna

arbeta oftast parvis (som kamrater), nr 3 och 4

tillsammans, 5 och 6, 7 och 8. Vit axelknut bäres av

officerare och domare vid tävlingar. Varje scout i

patrullen måste kunna patrullens rop, t. ex. var och

en inom korparne måste kunna härma en korp.

Detta är det tecken, varigenom scouter ur samma

patrull kunna hålla förbindelse med varandra i

mörker eller då de hålla sig dolda. Patrulledaren

kan när som helst sammankalla sin patrull med en

vissling i pipan och avgivande av patrullropet.

Då en scout gör tecken på marken för att andra

skola tyda dem, ritar han även huvudet av

patrullens djur. Om han t. ex. vill visa att en viss väg

ej bör följas, ritar han tvärs över densamma tecknet

för »bör ej följas» och dessutom huvudet av patrullens

GRÅTT OCH SVART

MUNGO HÖK VARG VIPA

Pipande »Tjiiiip». Skriande »Kriiii». Tjutande Visslande

BRUNT O. ORANGE LJUSRÖTT (SKÄRT) »HaO-OOOO». »Tjuitt».

GULT O. SVART GRÖNT O. VITT

IfAr

HUND KATT SCHAKAL

Skällande. Jamande. Skrattande skri

ORANGE GRÅTT OCH brunt »Oa-Oa-Oa-Oa».

KORP BUFFEL PÅFÅGEL

Skri »Kar-kao». Råmande. Skri »Bii-oik».

SVART RÖTT OCH VITT GRÖNT OCH BLÅTT

♦ - 0

TJUR SÄL UGGLA

Råmande. Ropande »Haak». Vissling »Koot-koot-koo».

RÖTT RÖTT OCH SVART BLÅTT

TIGER LEJON KÄNGURU HÄST

Morrande »Grrrao». Rytande. Ropande »Koo-ii>>. Gnäggande.

VIOLETT GULT O. RÖTT RÖTT OCH GRÅTT SVART O. VITTRÄV BJÖRN HJORT STORK

Skallande »Ha-ha».Brummande »Boow». Råmande. Rop »Korn*».

gult och grönt brunt och rött lila o. svart blått 0« vitt

^ 1 **

PANTER

»Kiiiook».

gult

STORSPOV HYENA

Visslande »Tlay». Skrattande skri.

grönt »Oooa-oooa-oooa».

svart och brunt

GUM SE

Bräkande.

brun

SKOGSDUVAN ÖRN

»Book-hooroo». Mycket gällt skri »Kriiii».

BLÅTT och grått grönt och svart

FLODHÄST

Fnysande »Brrusssh».

skärt och svart

SKALLERORM

Skramla med en sten

i en liten tennask.

skärt och vitt

VILDGALT

Grymtande.

grått och skärt

GLASÖGONORM GÖK UTTER BÄVER

Väsande. »Kuck-ku». Skri »Hoi-oi-oick». Klappa händerna.

orange och svart grått brunt och vitt blått och gultdjur, för att utmärka vilken patrull det varit som

upptäckt att vägen är dålig, och

därbredvid sitt eget nummer:

Varje patrulledare har på staven en

liten vit flagga med patrullens

djurhuvud av rött tyg fastsydd på båda sidor. 1:a

Londontruppens Vargars flagga ser ut så här:

FLAGGA, TILLHÖRANDE LEDAREN FÖR »VARGARNE»

AV I:A LONDONTRUPPEN

Scouttecken ritas på marken, på en vägg e. d. tätt

invid högra sidan av vägen.

Väg att följa.

Brev gömt tre steg härifrån i pilens riktning.

Denna stig bör ej följas.

Jag har gått hem.

Patrulledare vid korparne, 15:e Londontruppen.

Nattetid lägges likadana figurer av käppar,

gräsknippen eller stenar, så att man kan känna dem med

handen.

LÄGERHISTORIEN NR 4

Scoutlagen.

Över hela världen ha scouterna sedan gammalt

oskrivna lagar, som äro lika bindande som vore de

tryckta.

Japanerna ha Bushido eller de gamla

Samuraiernas (krigarnas) lagar, ungefär som vi ha

ädlingarnas riddarlagar från medeltiden. Amerikas

rödskinn ha sina hederslagar, Zulukaffrerna, de

infödda i Indien, de europeiska folken — alla ha de sina

lagar.

Följande utgör den lag, som användes av scouter

och som man svär att lyda, då man avlägger

scouteden och därför bör man känna till allt om den.

Scouternas valspråk är:

VAR REDO,

vilket betyder att man alltid skall till själ och kropp

vara färdig att göra sin plikt, vara redo till själen

genom att ha lärt sig att lyda varje befallning och

även att på förhand ha tänkt ut vad som kan hända,

så att man vet rätta sättet i rätta ögonblicket och är

färdig att utföra det. Var redo till kroppen genom

att laga, att man är djärv och kan göra rätt i rätt

ögonblick, och verkligen gör det.

Scoutlagen.

1. EN SCOUTS ORD ÄR ATT LITA PÅ.

Om en scout säger: »Så är det, på min heder»,

så betyder det att det är så, lika säkert som

om han avlagt den högtidligaste ed därpå.

På samma sätt, om en scoutofficer säger till

en scout: »Jag litar på dig vid din heder,

att du gör det och det», är denne absolut

bunden att uppbjuda hela sin förmåga att

verkställa det utan att någonting får

hindra honom.

Om en scout bryter sitt ord genom att ljuga

eller genom att inte fullkomligt utföra en

befallning, som givits honom under vädjan

till hans heder, förständigas han att

återlämna sitt märke och aldrig mer bära det.

Han kan även uteslutas ur scouternas krets.

2. EN SCOUT ÄR SIN KONUNG, SINA OFFICERARE, SINA FÖRÄLDRAR OCH

SINA ARBETSGIVARE TROGEN. Han

håller fast vid dem i vått och torrt mot

deras fiender eller mot dem som våga tala

illa om dem.

3. EN SCOUTS PLIKT ÄR ATT VARA TILL NYTTA OCH ATT HJÄLPA ANDRA.

Och han är skyldig att göra sin plikt

framför allt annat, även om han därför nödgas

sätta sitt nöje, sin bekvämlighet eller sin

trygghet på spel. Om han är tveksam

om vilketdera av två ting han bör göra,

har han att fråga sig: »Vilket är min plikt?»

— d. v. s. vilket som är bäst för andra,

och så utföra just det. Han skall vara redo

att när som hälst rädda ett människoliv

eller att hjälpa skadade människor. Och

han skall göra allt vad han kan för att

varje dag kunna göra en god gärning.

4. EN SCOUT ÄR ALLAS VÄN, och bror till

varje annan scout, sak samma av vilken

samhällsställning denne är. En scout, som

möter en annan scout, även om denne är

honom obekant, måste alltså slå sig i språk

med honom och stå honom bi så mycket han

kan vid fullgörande av den plikt som för

tillfället åligger denne, ge honom mat eller

så långt sig göra låter ge honom allt vad

han kan behöva. En scout får aldrig vara

en snobb. En snobb är en sådan, som ser

ned på en som är fattigare än han själv

eller, om han är fattig, föraktar en som är

bättre lottad. En scout tager en man

sådan han är och gör vad han kan av honom.

»Kim», scouten, kallades av hinduerna »hela

världens lilla vän», och det är ett namn som

varje scout bör förvärva sig.

5. EN SCOUT ÄR HÖVLIG, d. v. s. han är

uppmärksam mot alla, men särskilt mot

kvinnor och barn, gammalt folk, sjuka och

krymplingar etc., och han får ej taga emot

någon belöning för sin hjälp eller

uppmärksamhet.

6. EN SCOUT ÄR DJURVÄN. Han hjälper

djuren så mycket som möjligt från att

plågas och han dödar aldrig onödigtvis ett

djur — om det också endast är en fluga —

ty det är en av Gud skapad varelse. Att

döda ett djur för att få mat är emellertid

tillåtet.

7. EN SCOUT LYDER UTAN FRÅGOR BEFALLNINGAR från sina föräldrar, sin

patrulledare eller scoutmaster.

Även om han får en befallning, som han inte

tycker om, gör han liksom soldater och

sjömän, han utför den trots allt, ty det är hans

plikt. Efteråt kan han anföra sina skäl

däremot, men han lyder ögonblickligen.

Det är disciplin.

8. EN SCOUT SMÅLER OCH VISSLAR UNDER ALLA FÖRHÅLLANDEN. Får

han en befallning, utför han den raskt och

med glatt humör, inte dåsigt och slött.

Scouter varken ge sig för vedermödor, klaga

icke för varandra eller svärja om de

misslyckas med något.

Om man kommer för sent till tåget eller

någon trampar en på ens bästa liktorn —

därmed är inte sagt att en scout måste ha

sådant som liktornar — eller han råkar ut

för andra ledsamheter, tvingar han sig

genast till att småle, och så visslar han en

stump och saken är klar.

En scout går omkring och småler och visslar,

det piggar upp honom och det piggar upp

andra, särskilt i farans stund, ty faran bryr han sig inte om.

Straffet för svordomar eller fula ord är för

varje gång ett glas kallt vatten ner i

syndarens ärm. Den bestraffningen uppfanns

av den gamle engelske scouten kapten John

Smith för 300 år sedan.

9. EN SCOUT ÄR SPARSAM, d. v. s. han tar

vara på vartenda öre och sätter in det på

banken, så att han har pengar till att klara

sig själv då han är utan arbete, och slipper

att ligga andra till last, eller för att ha

penningar till att skänka bort vid behov.

Scoutlekar.

»FÖRST SETT VINNER».

I stad eller på landet.

Enskilda scouter eller hela patruller eller två och

två ställas ut omkring två eng. mil ifrån varandra

och sändas mot varandra antingen utefter en väg

eller genom att åt varje sida ange ett landmärke,

t. ex. en hög kulle eller ett stort träd, som befinner

sig bakom det andra partiet, varigenom de sålunda

komma att drabba samman. Den patrull vinner,

som först observerar den andra. Detta betecknas

genom att patrulledaren blåser i visselpipan och

håller upp patrullflaggan så att domaren ser den.

Det är inte nödvändigt att patrullen håller ihop,

men efter som den patrull vinner, som håller upp sin

flagg, är det nyttigt för scouterna att stå i

förbindelse med sin ledare genom signal eller på annat sätt.

De få begagna vilka knep som hälst, klättra upp

i träden, gömma sig i vagnar eller dylikt, men få

icke förkläda sig.

Detta övas även nattetid.

RAPPORTFÖRARE.

En scout skickas att hämta en underrättelse från

någon välkänd plats, t. ex. postkontoret i en

närbelägen stad eller ort; han erhåller där underrättelsen

stämplad med postkontorets märke och återvänder.

De övriga scouts utposteras av ledaren för att hindra

honom att komma dit, genom att bevaka alla vägar

och gångstigar, på vilka han kan komma, men ingen

får stå postkontoret närmare än 200 yards.

Rapportföraren äger rätt att använda vilken förklädnad

eller sätt att ta sig fram han kan hitta på.

På landet kan leken ordnas på samma sätt, om

scouten anvisas begiva sig till ett visst hus eller

annan bestämd punkt.

KIMS SPEL

Lägg en 20 å 30 småsaker i en skål, på ett bord

eller på golvet t. ex. 2 eller 3 olika slags knappar,

pennor, korkar, trasor, nötter, stenar, knivar, snören,

fotografier eller vad man kan hitta på och täck över

dem med en duk eller en rock. Upprätta en

förteckning över dem med en kolumn för varje pojkes svar.

Så här.

Föremål Jones Brown Smith Åtkins Green Long

Valnötter ... Knappar...... Svarta knappar ......... Röd trasa ... Gul trasa ... Knifvar ...... Röd penna... Gul penna ... Korkar ...... Snöre med knut......... Snöre ut. knut Blå perla ...

Blotta dem därefter under en minut och se på klockan

eller räkna till 60 och täck sedan över dem igen.

Låt därefter varje pojke för sig viskande nämna de

föremål, han kan komma ihåg och anteckna det i

protokollet. Den pojke vinner, som erinrar sig det

största antalet.

MORGAN’S SPEL.

Pojkarna få i uppdrag att springa bort till något

plank med annonser på, där en prisdomare står och

tar tid. De få betrakta planket vardera under en

minut, och skola därefter springa tillbaka till

ledningen och rapportera för instruktören allt i

annonsväg som de observerat därpå.

DISKUSSIONER M. M.

Under en och annan vinterafton i samlingslokalen

är det lämpligt att anordna diskussioner i något

ämne av särskilt intresse med instruktören som

ordförande. Denne bör förut ha dragit försorg om att på

förhand beredda talare finnes, en för att taga upp

och försvara en sida av saken, en för att förfäkta en

annan synpunkt. Sedan dessa talat, bör han

uppmana de övriga att i tur framhålla sina åsikter,

varefter omröstning anordnas för och emot.

I början äro pojkarna merendels mycket blyga av

sig och tala ogärna, för så vitt ej det ämne,

instruktören valt, särskilt intresserar dem och kommer dem

att övervinna sig själva. Men efter en diskussion

eller två kommer självförtroendet, och de börja

uttrycka sig med sammanhang. Då bör han även låta

det brukliga förfaringssättet vid offentliga möten

komma till sin rätt, såsom att biträda en motion,

föreslå ändringar, underkasta sig ordförandens

anvisningar, rösta, frambära mötets tack till

ordföranden etc. etc.

Som en omväxling kan lämpligen emellanåt

användas en fingerad rättegång; t. ex. mordhistorien

från sid. 38 kan vara föremål för rättegång.

Instruktören är själv domare och utser pojkar att

representera parter och vittnen:

Fånge: William Winter

Vittnen: Gossen Robert Hindmarsh

» Fjärdingsmannen

» Bonde

» Gammal gumma (vän till den mördade)

Svarandens advokat

Kärandens advokat

Jury med ordförande (om pojkarnas antal är

tillräckligt).

Följ så noga som möjligt förfaringssättet vid en

domstol. Låt var och en själv utföra vittnesmål, lär

dem anställa korsförhör enligt deras egen

uppfattning med bevisen grundade på berättelsens

huvuddrag eller enskildheter; låt inte den anklagade

nödvändigt förklaras skyldig med mindre åklagaren

hän-skjutit saken till juryn.

Då man därefter refererar hela förloppet, bör,

pojkarna till lärdom, gossen Hindmarshs åtgärder

framhållas med hänsyn till att han fullgjort alla en

scouts plikter.

SCOUTERNAS KRIGSDANS

Scouterna ställa upp på linje med ledaren

framför, var och en med staven i högra handen och den

vänstra på sidokamratens axel. Ledaren sjunger

Eengonyama-sången. Scouterna sjunga refrängen

och taga samtidigt några steg framåt samt stampa

i takt vid de långa tonerna. Andra gången sången

sjunges gå de bakut. Tredje gången göra de

vänster om marsch och, fortfarande med

vänsterhänderna på varandras axlar, röra sig runt i en stor cirkel

och upprepa refrängen tills cirkeln är fullbordad.

Därefter bildas en vid krets, en pojke går in i mitten

och utför en krigsdans, som framställer hur han

spårat upp och besegrat en av sina fiender. Han

framställer hela striden med stumt spel, tills hans

slutligen dödar sin motståndare. Under tiden dansa de

övriga var och en på sin plats, sjungande

Eengonya-ma-refrängen. Så snart han slutar striden, börjar

ledaren »Våren redo», vilket de övriga upprepa tre

gånger till den dansandes ära. Därefter börjas ånyo

Eengonyama, en annan träder in i ringen och

beskriver med stumt spel hur han smugit sig på och

dödat en buffel. När han kryper och smyger sig på

buffeln, huka sig de övriga ned och sjunga mycket

dämpat, och när han kommer besten närmare,

springa de upp och sjunga högljutt. Då han dödat

djuret, faller ledaren in med »Våren redo» till hans

ära, vilket tre gånger repeteras av pojkarna, under

det att de dunka stavarna i golvet och samtidigt

stampa bom! bom! Då »Våren redo» upprepats

tredje gången, stampas bom! bom! ännu en gång.

Därefter slutes ringen ihop, vänster om marsch

göres medan vänstra händerna fatta axlarna och

Eengonyama sjunges, eller, om ceremonien är slut,

åtskiljas pojkarna efter det sista bom! bom!

Een-gonyama-sången skall sjungas glatt och hurtigt och

inte långdraget och sorgligt som en sorgesång.

VINTERTID PÅ LANDET.

NORDPOLSFÄRD

Varje patrull gör i ordning en kälke med rep och

seldon för två man som dragare (eller för hundar

om de ha sådana och kunna dressera dem). Två

scouter ge sig i väg en mil eller så omkring, och de

taga sig fram genom att spåra eller med hjälp av

tecken som ledaren ritat upp i snön. Alla andra

tecken, man kan träffa på, skola granskas och tydas.

På kälken medföres proviant, kokkärl etc. Bygg

snöhyddor. Sådana böra göras tämligen små,

motsvarande längden av sådana käppar, som kunna

befinnas lämpliga till bjälkar i taket, vilket kan byggas

av riskvistar och täckas med snö.

SNÖFÄSTNINGAR.

Snöfästningen bör byggas av en patrull efter dess

egen uppfattning om krigsbyggnadskonst med

skottgluggar etc. Då den är färdig, anfalles den av en

fientlig patrull, som har snöbollar till ammunition.

Den som träffas av en snöboll, anses död. De

anfallande böra i regel vara åtminstone dubbelt så starka

till antalet som de försvarande.

SIBIRISK MÄNNISKOJAKT.

En scout är flykting och springer sin väg åt vilket

håll han vill, till dess han finner ett bra gömställe,

där han håller sig dold. De övriga låta honom få

en 20 minuters försprång (eller mera) och börja

sedan förfölja honom efter spåren. Då de närma sig

hans gömställe, beskjuter han dem med snöbollar,

och den som träffas, anses död. Flyktingen anses ej

död, förr än han träffats av tre snöbollar.

I STAD.

Scouter kunna göra mycken nytta vid snöväder,

genom att under befäl av patrulledaren hjälpa till

med att skotta snö från trottoarerna, husen m. m.

Detta kan utföras antingen som en »god gärning»

eller mot betalning, som avsättes till deras fond.

KAP. II.

LÄGERLIV

LÄGERHISTORIEN NR 5

LIVET I DET FRIA

På Veldten. — Upptäcktsresor. — Båtar. —

Väderklokhet. — Bergbestigning. — Patrulltjänst. —

Nattjänst. — Norrstrecket.

Pojkarna vid Zulu- och Swazistammarna i

Sydafrika lära sig scouttjänst, innan de få rätt att

kallas män och det går till så här: Då en pojke är

ungefär 15 år gammal taga männen ifrån honom alla

kläder, måla honom vit från topp till tå samt ge

honom en sköld och en assagaj eller ett litet spjut.

Därefter köres han ut ur byn med det beskedet, att han

blir dödad, om någon lyckas fånga honom, medan

han ännu är vit. Sålunda måste pojken ut i

urskogarna eller upp i bergen och gömma sig till dess

den vita färgen gått av, vilket brukar taga en

månads tid eller så omkring. Under hela denna tid

får han sköta sig själv — med sin assagaj skaffar

han sig föda, genom att gnida torra pinnar emot

varann gör han upp eld och kokar maten, av det

dödade villebrådets skinn skaffar han sig kläder, han

lär sig vilka slags rötter, bär och blad och som duga

att äta. Om han inte kan sköta om allt det där,

omkommer han av svält eller blir dödad av de vilda

djuren. Om han lyckas uppehålla livet och han hittar

hem till byn igen, återvänder han när den vita

färgen försvunnit, då han mottages av sina vänner och

släktingar med stora hedersbetygelser och upptages

bland stammens krigare, då han ju visat, att han kan

reda sig.

Och pojkarna i Yaghan-stammen i Sydamerika —

nere i de kalla, regniga trakterna av Patagonien —

begagna aldrig kläder, och innan de få anse sig som

män skola de undergå ett prov, bestående däri, att

gossen driver ett spjut djupt in i låret och hela tiden

skrattar åt smärtan.

Det är ett grymt prov, men det visar, att dessa

vildar förstå huru nödvändigt det är att pojkar

uppfostras till manlighet och inte tillåtas bli ynkryggar

som endast se på hur män bära sig åt.

Det är sorgligt, att inte alla brittiska pojkar få

samma slags uppfostran, innan de kallas karlar,

men den träning, vi skaffa oss här som scouter, är

just avsedd att i någon mån fylla den bristen. Om

varje pojke lägger manken till i den stilen och lär

sig allt, som vi försöka lära honom, kan han

slutligen ha vissa anspråk på rättighet att kalla sig scout,

och om han går in vid armén eller beger sig till

kolonierna, kommer han snart under fund med, att han

utan svårighet kan reda sig och bli till verkligt gagn

för sitt land.

Den finns i Canada en gammal scout och trapper

över åttio år gammal ännu i livet, och vad mer är,

han är ännu i fullt arbete med sitt gamla yrke i

skogarna. Han heter Bill Hamilton. I en bok, som

han nyligen skrivit, skildrar han farorna under sitt

äventyrliga liv. Det farligaste var att falla i

rödskinnens händer. »Att bli tillfångatagen, var att

skaffa sig en erfarenhet om döden, som inte var just

något att stå efter. En långsam eld är en småsak

mot alla andra grymheter, som indianerna utövade.

Jag har många gånger blivit tillfrågad, varför vi

utsatte oss för sådana faror, och jag har alltid

svarat, att det i skogslöparens liv ligger en tjusning,

som man aldrig kommer ifrån, då man en gång

kommit inom dess trollkrets. Se på en man, som vuxit

upp bland naturens under. Han älskar sanning och

oberoende och han litar på sig själv, han har ädla

böjelser, han är sina vänner och sitt lands flagga

trogen.»

Jag kan obetingat skriva under vad denne gamle

skogsman säger, och ännu mer, jag anser att dessa

män från rikets yttersta gränser — som föra vad vi

skulle kalla ett rått och vilt liv — äro de ädlaste och

ridderligaste av sin ras, särskilt gent emot kvinnor

och svagare personer. De bliva riddersmän genom

sitt umgänge med naturen.

Mr Roosevelt, f. d. president i U. S. A., är också

en som tror på friluftslivet och han hängiver sig

också vid alla möjliga tillfällen däråt, så snart hans

plikter tillåta det. Han skriver:

»Jag tror på livet under bar himmel och jag kan

inte anse det i någon mån förråande eller att den

som ger sig in på det är för tillfället mindre tillräknelig.

Jag hyser ingen sympati för den överdrivna

omtanke, som vill svepa de unga männen i bomull.

Friluftsmänniskor göra sig gällande i livets strider.

Då du leker, så lek med allvar, då du arbetar, arbeta

hårt. Men låt icke lek eller sport hindra dina

studier.»

Jag känner en gammal boer, som efter kriget

påstod sig inte kunna stå ut med engelsmännen ute på

landet, emedan de ute i terrängen voro så »stom»,

som han kallade det — d. v. s. så ytterligt

bortkomna där och saknade förmåga att reda sig, att göra

det bekvämt åt sig på lägerplatsen, att skjuta och

laga sin föda, och ständigt gingo de vilse. Han

påstod, att de engelska soldaterna på sex månader eller

så omkring nog skulle lära att sköta sig, om de finge

leva så länge, men många dogo, och oftast därför

att de felade mot de allra enklaste regler.

Saken är den, att soldater eller andra, som vuxit

upp i ett civiliserat land som England, aldrig få

någon övning i att slå sig fram, vare sig på veldten

eller i urskogarna, och följden är, att när de komma

ner i kolonierna eller deltaga i ett fälttåg, äro de

alldeles bortkomna för lång tid framåt, och få slita

mycket ont, vilket ej behövt komma i fråga, om de

som pojkar fått lära sig att sköta sig både i läger och

på patrull. De äro just en skock »ömfotingar».

De ha aldrig behövt göra upp eld och koka sin

mat, emedan andra gjort allt åt dem. Om de hemma

ha velat dricka vatten, ha de blott haft att vrida på

en kran, och de ha ingen aning om, hur man letar

upp vatten i ökentrakterna genom att ge akt på gräs

eller buskar, eller genom att gräva i sanden tills man

finner tecken till fuktighet; ha de gått vilse eller inte

vetat vad klockan varit, ha de alltid kunnat fråga sig

fram. Ständigt ha de kunnat få tak över huvudet

och sängar att ligga i, och aldrig varit nödsakade

att göra i ordning sådant själva, eller att tillverka

sina skor eller sina kläder. Det är därför

ömfotingarna tala om att »slita ont i fält», men för en scout,

som känner knepet, blir lägerlivet långt ifrån

detsamma som att »slita ont».

Han kan ställa för sig på tusen sätt och när han

sedan återvänder till ordnade förhållanden, trivs han

desto bättre, emedan han fått vara med om

motsatsen. Och även hemma kan han ordna för sig bättre

än en vanlig dödlig som aldrig fått lära sig, att

verkligen reda sig själv. En man, som måst syssla med

många saker så som scout gör i fält, har mycket

lättare att skaffa sig arbete, ty han kan hugga i med

vad som hälst.

Upptäcktsfärder.

I England finnas mycket goda tillfällen till

scoutövningar genom att i patruller företaga

upptäcktsfärder eller att parvis som forna tiders vandrande

riddare bege sig ut på pilgrimsfärder för att söka efter

hjälpbehövande och hjälpa dem. Detta går lika bra

för sig på cykel, som vintertid på skridskor utefter

kanalerna.

Under sådana färder böra scouterna, så vitt

möjligt, aldrig sova under tak — d. v. s. vackra nätter

tillbringas ute i det fria under bar himmel eller om

vädret är dåligt, ber man om lov att få sova på en

höskulle eller i en lada. Man bör alltid ha karta

med sig och ta sig fram efter denna, och så litet som

möjligt fråga mötande om vägen. Naturligtvis skall

man göra gott när hälst tillfälle bjudes, erbjuda sina

tjänster åt lantmän eller andra, som tillåtit en att

begagna deras lador.

I regel bör man ha ett visst mål för sin expedition,

t. ex. om man är en patrull av stadspojkar, ger man

sig av för att utforska någon särskild trakt, t. ex.

ett berg i Skottland, en sjö i Cumberland eller kanske

något gammalt slott eller slagfält eller någon

kuststräcka. Eller också kan man av de stora

lägerplatserna besökas.

Är man å andra sidan en patrull från landet, kan

man tåga till London eller någon annan stor stad

för att beskåda dess byggnader, zoologiska

trädgårdar, cirkusar, museer etc. Man bör ge akt på

allting utefter vägarna och söka fästa hela färden i

minnet, så att man efteråt kan lämna upplysningar

till andra, som önska taga samma väg. Och

upprätta en karta. Upptäcktsresande föra alltid en

loggbok eller journal, däri upptecknas korta uppgifter

om varje dagsresa med skisser eller fotografier av

allt intressant de observera.

Båtfärder.

Utom fotvandringar och cykelfärder, är det ett

ypperligt företag för en patrull att ta en båt och göra

en tripp inåt landet. Men ingen får följa med som

inte är en god simmare, ty det är ganska troligt att

något oväntat händer, och om alla äro goda

simmare gör det ingenting — det är tvärtom snarare

en god övning än motsatsen.

Jag gjorde en gång en sådan färd tillsammans

med två av mina bröder. Vi togo en liten

hopfällbar segelduksbåt och rodde upp åt Thames så långt

vi kunde till dess floden blev en smal och grund liten

bäck, så att vi ideligen måste kliva ur och skjuta

fram vår båt över fallna träd och små forsar.

Därefter buro vi båten till Avon, som rinner upp i

närheten av Thames källor, men flyter mot väster. Här

började vi igen där floden var mycket obetydlig samt

arbetade oss utför tills den blev en stor ström och

vidare genom Bath och Bristol fram till Severn. Så

tvärs över Severn och uppför Wye in i Wales. Vi

förde med oss tält, proviant och kokapparat,

varigenom vi kunde leva utomhus hela tiden, oberoende av

bostäder. Man kan knappast föreställa sig en

härligare färd, och kostnaderna voro mycket obetydliga.

Från London kan man ro utefter kanaler och

floder till Bristol, Oloucester, York eller Liverpool.

Bergbestigning (Alpfärder)

En del mycket intressanta bergbestigningar kunna

företagas på de brittiska öarna, om man bara vet

vart man skall bege sig. Det är en härlig sport och

tvingar en att tillämpa all en scouts färdighet för att

hitta vägen och göra sitt läger bekvämt åt sig. Jämt

och ständigt tappar man vägen, ty medan man går

upp och ned i bergsidornas djupa raviner, förlorar

man de landmärken man oftast går efter, och då

måste man taga sig fram med hjälp av solen eller

kompassen. Dessutom blir man ofta utsatt för

dimmor, som kunna i hög grad korsa beräkningarna

t. o. m. för folk som känna varenda tum av trakten.

Jag gjorde en dylik erfarenhet i Skottland ett år, då

jag i sällskap med en högländare, som kände

trakten, kom vilse i dimmorna. I förlitande på att han

kände vägen, överlämnade jag mig helt och hållet åt

hans ledning, men när vi gått ett stycke kände jag

mig manad att påpeka att vinden plötsligt kastat om,

ty den hade blåst från vänster då vi började, och nu

kändes den rakt mot högra kinden. Han tycktes

emellertid ej alls bry sig om det, utan gick på. Rätt

som det var märkte jag att vinden kom bakifrån, så

att antingen vinden, bergen eller vi själva måste ha

snurrat runt. Och till sist visade det sig vara så

som jag misstänkt, det var varken vinden eller

bergen, utan vi som traskat runt i en fullkomlig cirkel

och kommit tillbaka till den plats vi lämnat för en

timme sedan.

Då scouter färdas i bergen, böra de binda sig

tillsammans med rep såsom alpbestigare bruka göra,

då de passera is- och snöklädda sluttningar för att

undvika att falla ned i hålor i snön, eller glida ned

utför bråddjupen. Faller en man i raden, hindras

han genom de övrigas tyngd att störta ned.

Var man har omkring 14 fots lina till nästa man.

Linan fästes om livet med ögla eller pålstek med

knuten vid vänstra sidan. Var och en drar något

bakåt från den framförgående för att linan hela

tiden skall hållas sträckt så att, om någon faller eller

halkar, de övriga hålla emot med all sin tyngd och

hålla honom uppe tills han återvunnit fotfästet. En

ögla tar omkring 4 fot och 6 tum av linan och bör

slås med pålstek vid ändarna och överhandsknop för

de mellan gående.

Patrulltjänst.

Under tjänstgöring gå scouts merendels parvis,

någon gång en och en; äro flera tillsamman bilda

de en patrull. En patrull förflyttar sig aldrig

samlad i klump utan patrullkarlarna spridas ut för att

kunna se mera och för att, om patrullen råkar i

bakhåll och avskäres av en fiende, inte alla skola bli

tillfångatagna utan någon eller några skola kunna

komma undan och lämna rapport. En patrull om

sex man som tager sig fram över ett öppet fält rör

sig oftast i en sådan formering ungefär som en

PATRULLS MARSCHORDNING I ÖPPEN TERRÄNG

pappersdrake med ledaren i mitten; utefter gator och

landsvägar förfar man på liknande sätt, med

flygelmännen hållande sig tätt invid husväggar eller

gärdesgårdar. Nr 2 går i teten, 3 och 4 på flyglarna,

nr 5 efteråt, medan nr 6 och ledaren (nr 1) gå i

mitten.

Då en patrull har att passera ett öppet fält, där

den lätt kan upptäckas av fienden eller av vilda djur,

bör den förflytta sig så hastigt som möjligt, d. v. s.

i scouternas takt, i omväxlande språngmarsch och

vanlig marsch från den ena skyddade platsen till den

andra. Så snart man uppnått en tryggad plats, kan

man pusta ut och se sig omkring innan man börjar

nästa framryckning. Om ledaren blir skild från sin

patrull, bör han i förbifarten med korta mellanrum

knäcka av buskgrenar, vassrör eller grässtrån och

och lägga topparna så att de peka framåt och visa

vägen, ty på så sätt kan man alltid hitta tillbaka

igen eller patrullen eller någon annan, som kommer

efter, lätt följa honom och efter gräsets friskhet

bedöma för hur länge sedan han gått fram där. Det

är alltid bra att märka träden, — d. v. s. att med

yxan eller kniven hugga ett märke i barken — eller

att rista märken i väggar, eller i jorden lägga upp

stenar eller att utpeka vägar med tecken.

PATRULLS MARSCHORDNING PÅ VÄG ELLER GATA

Om en samlad trupp marscherar på en väg, bör

den gå i »öppna», d. v. s. man går i två rader, en på

vardera sidan av vägen. Man plågas därvid

mindre av damm och stör inte trafiken på vägen.

Nattjänst.

Scouter måste kunna hitta vägen lika bra under

natten som under dagen. Inom armén arbetar scouts

i själva verket under natten för att kunna vara dolda

och ligga stilla under dagen. Men man löper stor

fara att misslyckas så vitt man inte om och om igen

övat sig, alldenstund avstånden synas större och

landmärkena äro svåra att se. Dessutom har man

benägenhet att göra mera buller än under dagen

med att trampa på torra kvistar, sparka till stenar

o. d. Om man står på post under natten, måste man

lita mera på öronen än på ögonen, och även på

näsan, ty en spejare, som är väl övad i att lukta sig till

saker och ting och som inte förstört sitt luktsinne

med rökning, kan ofta vädra en fiende på rätt långt

håll. Själv har jag gjort det många gånger och

haft stor nytta därav.

Nattetid hålla patrullerna mera tillsammans än

under dagen, och på mycket mörka ställen, i skogar

o. d., böra karlarna hava känning med varandra

genom att hålla i nästa mans stav. Ensam har en

scout mycken nytta av sin stav för att känna sig fram

i mörker och peta undan torra grenar o. d. Scouter,

som i mörkret arbeta var för sig, hålla samband med

varandra genom att då och då uppge patrullens

djurläte. Därigenom blir en fiende icke misstänksam.

Scouter nödgas ofta taga sig fram med hjälp

av stjärnorna.

Lokalsinne.

Bland rödskinnens spejare kallades den man som

var särskilt skicklig i att hitta vägen i främmande

terräng, stigfinnare, vilket hos dem ansågs för ett

hedersnamn, emedan en spejare, som inte finner

vägen, är till mycket ringa nytta. Mången ömfoting,

som under pojkåren ej fått öva sig något i spejaretjänst

eller odlat upp sitt terrängsinne, har gått

förlorad på veldten eller i skogarna. Själv har jag sett

många exempel därpå.

En gång under en resa i Matabeleland

avlägsnade sig en man från vagnen medan mulorna ombyttes.

Han gick som det tycktes endast några steg in i

terrängen och då vagnen var klar att fortsätta, ropade man

på honom och sökte honom åt alla håll, men man

kunde ej finna honom. Och då vagnen inte kunde

vänta längre, fullföljdes resan, sedan man gått i

i författning om att folk skulle söka efter den

försvunne. Man letade efter honom både länge och

väl, följde hans spår så långt möjligt var i den

synnerligen svårframkomliga terrängen, men först efter

flera veckor hittades han död nära vägen ungefär

15 eng. mil från den plats han utgått ifrån.

Då man strövar omkring ensam i vildmarken eller

t. o. m. i en stad, händer det ofta att man glömmer

sig och underlåter att ge akt på riktningen. Man

måste ofta gå omkring kullfallna träd, klippor eller

andra hinder och när det är gjort, underlåter man

för varje särskilt fall att rikta sig rätt igen. Man

har benägenhet att draga sig åt höger, och följden

därav är att fast man tror sig gå rakt fram, är detta

ingalunda förhållandet, och såvida man inte gör

sina observationer på solen, kompassen eller

landmärken, finner man snart, att man gått runt i en stor

båge.

Om en ömfoting ensam i öknen eller i skogarna,

plötsligt finner, att han kommit ur sin kurs, tappar

han alldeles huvudet, blir förtvivlad och börjar

sannolikt springa, då det enda han har att göra är att

hålla sig lugn och företaga sig något nyttigt — gå

tillbaka i sina egna spår eller, om det inte lyckas,

skaffa sig ved och göra upp signaleldar för att

varsko dem, som äro ute och leta efter honom.

Det viktigaste är att inte börja orätt. Det första

en gammal scout lägger märke till då han kommer

ut om morgonen är, varifrån vinden kommer.

Då man skall bege sig ut på en promenad eller

på patrulltjänst, bör man bestämma riktningen med

kompassen; dessutom bör man observera vinden, ty

därav har man stor hjälp till att hålla kursen, i

synnerhet om man inte har kompass eller om solen ej

synes. För övrigt bör man observera alla

landmärken, d. v. s. taga märke på alla terrängföremål,

såsom kullar, torn, kyrkspiror, egendomligt vuxna träd,

klippor, grindar, jordvallar, broar o. d., överhuvud

taget allt möjligt, som kan tjäna till ledning för att

kunna hitta tillbaka igen eller för att instruera

andra, som önska gå samma väg. Tar man landmärke

under vägen bort, kan man med deras hjälp hitta hem

igen, men man bör titt och tätt vända sig om och se

hur de te sig från baksidan, till ledning för

hemvägen. Detsamma gäller även då man är ute i staden

eller om man kommer till en främmande stad per

järnväg. I det ögonblick man stiger ut från

stationen, observeras solens ställning och åt vilket håll

röken ur skorstenarna blåser. Tag även

landmärken, såsom framträdande byggnader, kyrkor,

fabriksskorstenar, namn på gator och butiker o. d., så att,

när man gått en mängd gator, man utan svårighet

kan hitta tillbaka till stationen.

Det är förvånande lätt, om man övat sig litet, och

likväl gå många människor i en främmande stad fel

efter att ha vänt kring några hörn.

För att lura ut varifrån vinden blåser, om det är

klar luft, har man endast att kasta upp några torra

grässtrån eller att taga upp en handfull fint damm

och låta det falla, eller att väta ett finger runt om

och låta vinden blåsa på det, då den sida som kännes

kylig, visar det håll varifrån vinden kommer. Om

man som spejare är utsedd att leda en avdelnings

marsch, bör man gå framför densamma och

uteslutande tänka på vad man har för händer, ty man

har att leta sig fram vid de allra obetydligaste

företeelser, och går man och pratar och tänker på annat,

undgå de sannolikt ens uppmärksamhet.

Erfarna scouter äro vanligen mycket tystlåtna,

därför att de vant sig vid att alltid tänka på vad de

ha för händer.

Ombord på ångbåtarna på Thamsen ser man ett

anslag: »Tala icke med rorgängaren!», och samma

sak är tillämplig på en spejare som visar vägen. I

spejaretjänst måste man ha alla sina tankar riktade

mot målet, liksom Kim då Lurgan försökte

magne-tisera honom.

Väderlekskunskap.

Alla scouter måste känna till väderstrecken, i

synnerhet vid bergbestigningar eller båtfärder, och

kunna läsa av barometern. Han bör kunna följande

punkter:

Röd kväll = dag säll (vackert väder).

Morgon röd — dag död (fult väder).

Gul solnedgång bådar blåst.

Blekgul solnedgång bådar regn.

Dis och dimma tidigt om morgonen bådar vackert

väder.

Klar sikt betyder att regn kommer eller upphört.

Röd soluppgång bådar vackert väder — likaså låg

soluppgång.

Med hög soluppgång menas då solen går upp

över en molnbank; är det högt över horisonten bådar

det blåst.

Tunna, fina moln, vackert väder.

Skarpkantade moln, blåst.

Rullade eller naggade moln, hård vind.

Blåst före regn, vackert väder.

Regn före blåst, fult väder.

Norrstrecket.

Varenda matros kan väderstrecken utantill, och

det bör också en scout kunna. Här har ordats en

hel del om norr, varav man kan förstå att kännedom

om nordriktningen är en synnerligen värdefull hjälp

för en scout, som är ute på strövtåg. Har man ingen

kompass, så hjälper man sig med solen om dagen

och med månen och stjärnorna om natten. Kl. 6

f. m. står solen rakt i öster, kl. 9 i sydost, kl. 12 rakt

i söder, kl. 3 e. m. i sydväst och kl. 6 e. m. rakt i

väster.

Vintertid går solen ned långt före kl. 6 e. m., men

hon hinner ej så långt som till rakt väst före

nedgången. Fenicierna, som förr i världen seglade runt

Afrika, lade märke till att solen under bortresan gick

upp till vänster om dem — de styrde mot söder. Så

berättade de att de kommit till ett främmande land,

där solen gick upp aviga vägen, nämligen till höger.

Förhållandet var att de seglat runt

Godahoppsudden och styrde mot norr utefter östkusten av Afrika.

För att genom solen få reda på söder när som

hälst på dagen håller man klockan vågrätt med

tavlan uppåt och så att solen skiner på den. Vrid

henne så att timvisaren pekar mot solen, lägg därefter

utan att röra klockan, kanten av en bit papper eller

en penna över tavlan, så att den går genom tavlans

mittpunkt och mitten på avståndet mellan siffran XII

och timvisaren. Denna linje pekar då rätt i söder

och norr.

(Instruktören bör låta varje pojke själv med klocka

taga reda på söder.)

STJÄRNORNA. — Om natten ser det ut som om

stjärnorna kretsade över oss, men det beror i

verkligheten på att jorden rör sig runt under dem. Vissa

grupper ha fått särskilda namn, emedan de tyckas

likna teckningar av människor eller djur.

Karlavagnen med sin stång och fyra hjul är lätt

att hitta och är av stor vikt för scouts att känna till,

emedan den på norra halvklotet utvisar precis var

norr är.

Karlavagnen kallas även Stora Björnen, och de

fyra stjärnorna i båge bilda svansen. Han är den

enda björn jag känner till, som har så lång svans.

En linje dragen genom Karlavagnens båda bakre

hjul visar mot norr.

Som nämnts tyckas alla

stjärnor och stjärnbilder

röra sig, men

polstjärnan står stilla i norr.

Där Lilla Björnen

befinner sig i närheten av

Stora Björnen och sista

stjärnan i svansen, är

just pol- eller

nordstjärnan.

Himlavalvet kan

liknas vid ett paraply och

polstjärnan är den punkt

där käppen går igenom

tyget. Om man på ett

paraply märker ut

stjärnorna på deras riktiga

platser och håller det

över sig och vrider det

långsamt runt, ser man

precis hur stjärnorna

röra sig, men polstjärnan

är stilla i mitten. En

annan grupp av stjärnor

— konstellation som det

kallas — föreställer en

man med svärd och bälte

och kallas Orion. Den

igenkännes lätt på tre

stjärnor i linje, vilka

utgöra bältet och tre

mindre stjärnor alldeles intill, också i rad, föreställer

svärdet. Två stjärnor under och till höger och

vänster om svärdet bilda fötterna, medan två

ovanför bältet äro axlarna; en grupp av tre små stjärnor

däremellan bilda huvudet.

Det viktigaste med Orion är att han alltid kan

säga varåt norr och söder är, ty han synes vare sig

man befinner sig på norra eller södra halvklotet.

Karlavagnen (Stora Björnen) ser man endast från

norra och Stora korset endast från södra hälften av

jorden. Håll upp staven och drag en linje genom

den mellersta av stjärnorna av Orions bälte och

genom huvudets mitt och drag ut den genom två stora

stora stjärnor tills den når en tredje — denna

tredje är just polstjärnan. Drager man därefter en

linje åt andra hållet återigen från bältets

mittelstjärna och genom svärdets mellersta träffar linjen en

annan stjärngrupp, som liknar ett L. Och går man

vidare ungefär lika långt på andra sidan L, kommer

man till Sydpolen, vilken olyckligtvis inte finns

utmärkt med någon stjärna.

I stort sett pekar Orions svärd — de tre små

stjärnorna — i norr och söder. Zuluspejarne kalla

Orions bälte och svärd »Ingolubu» eller tre svin

jagade av tre hundar. Masaierna i Östafrika säga att

de tre stjärnorna i Orions bälte föreställa tre

ungkarlar förföljda av tre gamla käringar. Så man

ser att spejare överallt känna till Orion, fast under

olika namn.

I södra delen av världen, d. v. s. Sydafrika,

Sydamerika och Australien, synes inte Karlavagnen

eller Stora Björnen, utan Södra korset. Detta är en

god vägvisare för att finna rätt på söder, vilket

naturligtvis gör en spejare samma tjänst som

Karlavagnen i norr gör genom att visa på nordstjärnan.

VINKAR ÅT INSTRUKTÖRERNA

Övningar i att hitta vägen.

Lär pojkarna att känna igen Stora Björnen,

Polstjärnan och Orion, att bestämma tid efter solen, att

taga reda på norr med

klocka; lär dem orientera

sig med karta, märka ut

vägar genom att avbryta

grenar och rita tecken på

marken.

Ett sätt att mäta bredden

av en flod är att taga

en punkt X på motsatta stranden, t. ex. ett träd eller

en klippa, gå vinkelrätt däremot från A 90 yards

utefter stranden; då man kommit på 60 yards avstånd,

märkes detta ut med en pinne eller sten B, och när

man kommit till C, ytterligare 30 yards, d. v. s. 90

från utgångspunkten, vänder man i rätt vinkel inåt

land och räknar stegen tills man kommit i linje

med pinnen och föremålet på andra stranden;

antalet steg man tagit

från stranden CD

anger halva

avståndet tvärs över AX.

Skall man mäta

höjden av ett

föremål såsom ett träd

(AX) eller ett hus,

stegar man ett

avstånd av t. ex. 24 fot

från detsamma och i B nedslås en käpp av t. ex. 6

fots längd; därefter går man vidare till punkt C,

varifrån käppens spets och trädets topp komma i linje.

Hela avståndet AC från foten förhåller sig till AX,

trädets höjd, såsom avståndet BC från käppen till

käppens längd. D. v. s. om hela avståndet AC är

33 fot och avståndet BC från käppen är 9 fot

(käppen är 6 fot) så är trädet 22 fot högt.

Tävlingar i att hitta vägen.

INSTRUKTÖREN, medförande en cykelkarta, tar

med sig en patrull till en främmande stad eller till

en villsam, okänd trakt och formerar den för

patrulltjänst. Därefter ger han anvisning om vart han

ämnar bege sig, och låter varje scout i tur leda

patrullen under 7 minuter om man cyklar, och en kvart

om man är till fots. Denne skall leda uteslutande

med hjälp av kartan, och poäng antecknas för

färdigheten att lösa den.

Spejaretjänst i bergen.

Detta har spelats av turistklubbarna i the Lake

Distrikt och påminner mycket om Rymmare och

fast-tagare. I dagningen utskickas 3 »harar» för att

gömma sig bland bergen, och efter frukost beger sig

ett jägarfölje ut för att leta rätt på dem före ett visst

klockslag, t. ex. kl. halv ett e. m. Om de upptäcka

dem med kikare, räknas detta, förutsatt att jägaren

kan bestämt utpeka platsen där haren upptäckts.

Vissa bestämda områden, utanför vars gränser man

ej får gå utan att bliva diskvalificerad, måste

angivas.

NORRSTRECKET. — Scouterna utposteras med

c:a 30 yards mellanrum; var och en lägger ned

staven på marken och anger därmed, utan att använda

något instrument, det han anser vara nordriktningen,

varefter han stiger tre steg bakåt. Domaren

kontrollerar med kompassen, och den vinner som gissat

närmast. Detta är en mycket användbar tävling,

såväl om natten som under klara och mulna dagar.

VINKAR TILL INSTRUKTÖRERNA

Övningar.

Öva sammanbindning i och för bergbestigning.

Öva (om båtar finnas) att lägga till, fastgöring, enmansrodd

KAP. III. LAGERLIV 105

mansrodd och vrickning, staktiing, lägga in årorna,

skjuta upp tåg etc. och andra detaljer av

båthantering.

Tävlingar under friluftsliv.

Öva scouterna att höra och se om natten genom

att ställa ut poster, vilka få stå stilla eller röra sig

av och an och som utrustas med gevär och lösa

patroner eller med visselpipor. Andra scouter skickas

ut som fiender för att smyga sig på och döda dem.

Om en post hör något, skjuter, ropar eller visslar

han. Spejaren skall då genast stanna och ligga

stilla. Domaren beger sig till posten och frågar i

vilken riktning bullret kommit och om han svarar

rätt vinner posten. Om spejaren lyckas smyga sig

15 yards nära posten utan att bli upptäckt, lämnar

han kvar någon sak, t. ex. en näsduk, på platsen och

kryper bort igen. Därefter gör han buller så att

posten skjuter och då domaren kommer, förklarar

han vad han gjort.

LÄGERHISTORIEN NR 6

SCOUTTJÄNST TILL SJÖSS

Gamla sjöbjörnar. — Drake och Nelson. —

Livbåtsmanskap. — Sjömanskap. — Tävlingar till sjöss.

Gamla sjöbjörnar.

På drottning Elisabeths tid för 400 år sedan

gjorde sig spanska, brittiska, holländska och portugi-X 12

SCOUTING FOR BOYS

siska sjömän ryktbara för sina djärva resor över

okända farvatten i sina segelfartyg, varigenom de

gjorde upptäckter för sina länders räkning i jordens

avlägsna hörn. Det fanns en liten kajutpojke på ett

kustfartyg i engelska kanalen, som länge önskade att

bli en upptäcktsfarare, men då han betraktade den

praktiska sidan av frågan, tycktes det honom lönlöst

för en sådan stackars parvel som han, att någonsin

hoppas att nå högre än till det hårda liv han nu

förde i det bräckliga lilla fartyget med dålig mat och

mera smörj än pengar. Men det visar hur den

fattigaste pojke kan lyckas, blott han lägger manken

till. Unge Drake — ty så hette han — kom fram

trots svårigheterna: han arbetade hårt i sin tjänst

tills hans officerare sågo att han ville framåt, och

hjälpte honom, och slutligen fick han befäl över två

mindre fartyg, det ena om 70, det andra om 30 tons.

Med dessa seglade han över Oceanen till

Centralamerika för att bekriga spanjorerna, vilka då voro

våra fiender. Han inte endast slog dem, utan hade

den lyckan att taga några av dess fartyg och en

mängd värdefullt byte från deras städer. På

hemvägen befordrades han till befälhavare för en större

expedition om fem fartyg, varav det största

emellertid mätte endast 100 tons och det minsta 15 — inte

mer än en vanlig fiskesmack.

(Visa en världskarta.)

Med dessa seglade han ned till västkusten av

Afrika, därifrån över till Brasilien och utefter kusten

av Sydamerika, gick runt dess sydspets genom det

svåra och farliga Magelians sund och ut i Stilla

oceanen. Han följde Amerikas västkust så långt

som till Kalifornien, sträckte därifrån tvärs över tillKAP. III. LAGERLIV 107

Indien och därefter via Godahoppsudden till

England. Resan tog honom nära 3 år. Hans goda

fartyg, Golden Hind, blev, ehuru illa medfaret och

skamfilat av krig och oväder, mottaget med stora

hedersbetygelser i Deptfort. Drottningen själv gick

ombord och visade sådant välbehag vid Drakes

bragd att hon på stället adlade honom, varvid hon

använde hans egen värja till att dubba honom till sir

Francis Drake.

Kort därefter började kung Philip, av Spanien att

utrusta en väldig flotta och trots konungen

försäkrade drottning Elisabeth att den ej var avsedd att

användas mot England, framhöll Drake, som nu förde

befälet över en liten engelsk eskader, att avsikten

med den kunde vara en annan. Och kort efteråt

uppsnappades ett hemligt brev, som visade att hans

misstankar voro välgrundade.

Drake gick till sjöss med sin flotta och seglade upp

och ned utefter spanska kusten, förstörde fartyg och

förråd, och hindrade därigenom deras

krigsförberedelser. På det sättet sänkte eller brände han

omkring 1,200 ton, vilket då för tiden betydde en mängd

skepp. I sin rapport betecknade han detta endast

med: »Jag svedde skägget på spanjoren.»

Slutligen år 1588 blev den stora spanska armadan

färdig och seglade mot England. Men det fanns en

präktig skara engelska amiraler och sjömän, som

väntade den, ty utom storamiralen lord Charles

Howard Effingham, fanns däribland även Frobisher

och Davis, Walter Raleigh och Francis Drake.

Trots att de hade endast 67 skepp mot

spanjorernas 130, seglade de ned och angrepo dem innan

dessa hunnit ordna sig, och drevo dem in till Dunkirk.108 SCO UT ING FOR BOYS

Här voro spanjorerna i säkerhet och ville inte ge sig

därifrån förrän engelsmännen en natt skickade in

brännare bland dem, då de tvungos att gå till sjöss.

Då uppstod en fruktansvärd sjödrabbning, vari

Drake ombord på »Revenge» tog ledningen.

Slaget varade hela dagen, kanonerna dundrade,

skepp gingo till botten eller sprängdes i luften.

Småningom veko de spanska fartygen mot Nordsjön,

deras enda väg till räddning. De seglade runt

Skottland och Irland, sönderskjutna och skingrade av

storm, så att av den ståtliga flottan med 130 segel,

som gått ut för att erövra England, återkommo blott

53 med endast 9,000 man av de ursprungliga 30,000.

Spaniens stolthet var trampad i stoftet och England

steg i ett slag till högsta rangen bland världens

nationer.

Nelson.

Två hundra år efter Drake kom Nelson. Han var

prästson från Norfolk och en sjuklig liten stackare,

som satt på kontor. Hans första steg mot

berömmelse var när det fartyg på vilket han tjänstgjorde,

tog ett fientligt skepp och förste löjtnanten fick

befallning att taga med sig några man i en båt och gå

ombord på prisen. Men på grund av den höga sjön

uppgav emellertid löjtnanten detta såsom alltför

riskabelt, varpå Nelson som en sann scout steg fram och

erbjöd sig att gå. Han lyckades och ansågs därefter

som en duktig officer. Varenda pojke känner till,

hur han efter en lysande rad av strider för

England, vann det stora sjöslaget vid Trafalgar mot de

franska och spanska flottorna och hur han föll död-KAP. III. LAGERLIV 109

ligt sårad just i segerns stund. Men hans och andra

framstående sjömäns bedrifter, som tjänade under

honom, fullbordade Englands herravälde till sjöss,

vilket påbörjats av Drake och sjöhjältarne från hans

tid. Våra fienders krigsfartyg voro bortsopade från

haven och deras handelsfartyg kunde göra sina

resor endast så länge deras land höllo fred med

Storbritannien.

Och detta herravälde kvarstår den dag i dag är.

Men vi ha medtävlare, som växa sig allt starkare,

och det bör vara många av våra pojkars plikt att

liksom våra förfäder, bli duktiga sjömän om vi skola

kunna behålla det välde, de vunnit åt oss.

Detta sjövälde har satt oss i stånd att sedermera

sätta stopp för den vidriga slavhandeln, som bedrevs

på Afrikas kuster, har satt oss i stånd att upptäcka

nya land för vårt rike och sprida civilisationen bland

vildar i de mest avlägsna delar av jorden. Och vår

handelsflottas företagsamhet har gjort vår handel

framgångsrik överallt på jordklotet, varigenom vårt

folks blomstring ökats både hemma och i kolonierna.

Sjömannen för ett härligt liv. Oupphörligen får

han besöka främmande land, med ett präktigt skepp

att manövrera över avlägsna hav under mångahanda

strider mot tidvatten och stormar. Ett friskt, härligt

och härdande liv, som alstrar glad tillförsikt och

raskhet, sådant som gör sjömannen så särskilt

avhållen av alla — och alltid uträttar han stora ting

för sitt land.

Våra livbåtsbesättningar.

Man hör ofta talas om vardagslivets hjältar, men

bland dessa finnas knappast större och inga mer110 SCO UT ING FOR BOYS

verkliga scouter än det slags sjöfolk som bemannar

livbåtarna kusterna utefter i hela Storbritannien. De

måste vara redo att när som helst se faran i ögonen

för att frälsa andra, då den fruktansvärda stormen

ryter som värst. Emedan de göra det så ofta och

utan att göra väsen av sig, ha vi vant oss vid att

betrakta det som något helt vardagligt. Men icke dess

mindre är det storartat av dem och väl värt vår

beundran. Jag hoppas att många scouter, vilka slå

sig på scouttjänst till sjöss och lära sig hantera båt

och idka sjömanskap, skola bliva i stånd att träda

in i fosterlandets tjänst som sjömän ombord på våra

örlogsfartyg, vid handelsflottan, eller vid

bemanning av livbåtarna.

Ett fartyg kan vara antingen ett himmelrike eller

motsatsen, och det beror uteslutande på kamraterna

ombord. Äro de buttra, grälsjuka och osnygga,

bilda de en otäck samling. Äro de däremot, liksom

scouter, beslutna att med gott humör styra allt till

rätta, att giva och taga och att hålla snyggt och rent

omkring sig, leva de som en lycklig familj och trivas

med livet.

Sjömanskap.

En scout måste nödvändigt kunna simma, ty han

vet aldrig när han kan bli tvungen att ge sig över

en flod, simma för livet eller kasta sig i för att rädda

någon från drunkning. De som inte kunna det,

måste genast börja lära sig, och det är för resten

inte svårt. Ävenså bör en scout kunna manövrera

en båt, lägga till fint långsides ett fartyg eller bryg-KAP. III. LAGERLIV

109

ga, d. v. s. att antingen ro eller släpa i en vid båge,

så att båten kommer långsides, med fören åt samma

håll som fartygets, eller emot strömmen. Han bör

kunna ro med en åra i takt med båtens övriga

rod-dare, ro ensam med två åror eller vricka.

Under rodd skola årorna skivla, d. v. s. att då de

äro ovan vattnet skola

bladen vändas vågrätt

för att minska

vindfånget och hindra att

båten minskar farten.

Man bör kunna

kasta en lina till en

annan båt eller till en

brygga och kunna ta

emot och göra fast

en som kastas till en. Man bör också känna till hur

man gör en flotte av vad material man kan få tag i,

såsom plankor, stockar, tunnor, säckar med hö m. m.,

ty man kan ofta bli tvungen att frakta proviant och

bagage över en flod, där inga båtar finnas till hands

eller man kan befinna sig ombord på ett vrak, där

ingen kan tillverka en flotte att rädda sig på. Man

skall också kunna slunga en livboj till en

drunknande. Allt detta lär man sig endast genom övning.

Såsom scout måste man kunna fiska, ty annars är

man redlös och får svälta vid en flod, som är full

med mat, om man inte vet hur man skall komma

åt den.

ÖVNINGAR I SCOUTTJÄNST TILL SJÖSS.

BÅTMANÖVRERING. — Rodd ensam eller

med andra,, styrning, segling, simning.

Slå knutar och splitsa.112 SCO UT ING FOR BOYS

Bygga, reparera, täta och måla en båt.

Inlärande av huvuddragen av maskiner och

ång- eller hydrauliska vinschar.

Skära till och sy segel samt egna kläder.

Semaforering med flaggor.

Disciplin ombord.

Sjömanssånger och visor.

Äntra till väders.

Tävlingar.

VALFÅNGST

En stor timmerstock med tillyxat huvud och stjärt

föreställer valen. Vanligen begiva sig två båtar ut

på jakten, vardera bemannad av en patrull, med

valfångst

patrulledaren som kapten, korpralen som

harpune-rare och de övriga vid årorna. Båtarna höra till

olika hamnar, som ligga ungefär en mil åtskilda.

Domaren släpper valen ungefär mitt emellan ham-KAP. III. LAGERLIV

113

narna, och på en given signal ge sig båtarna i väg

och tävla om att komma först. Den harpunerare,

som först kommer inom håll, kastar harpunen och

båten vänder genast och bogserar valen till hamnen.

Den andra båten förföljer och kastar även

harpunen, då den kommit i närheten av den andra, samt

vänder och söker bogsera valen till sin hamn.

På detta sätt komma båtarna i krig med varandra

och den bättre båten lyckas kanske bogsera hem

valen och motståndarens båt på köpet.

Det är tydligt att disciplin, fullkomlig tystnad och

uppmärksamhet på kaptenens befallningar äro

synnerligen viktiga förutsättningar för att vinna

tävlingen. Denna visar framför allt värdet av

disciplin.

SCOUTLEKAR TILL SJÖSS. —

Upptäcktsfärder; Valfångst; Skeppsbrott; Sjörövartåg;

Slavjägare; Smugglare; Framställning av

skeppsbrott.

VINKAR TILL INSTRUKTÖRERNA

Besök ombord på örlogsmän och atlanterångare

samt i dockor.

LÄGERHISTORIEN NR 7

SIGNALER OCH KOMMANDOORD

Underrättelser genom signalering. — Dolda brev. —

Signaleldar. — Kommandoord. — Vissel- och

flaggsignaler.

Scouter måste vara särskilt skickliga uti att

obemärkt överbringa nyheter från en plats till en annan,12

SCO UT ING FOR BOYS

eller att signalera till varandra, och om en fiende

skulle komma t. o. m. in i England, bliva de till stor

nytta om de övat sig i dylika saker.

Före Mafekings belägring erhöll jag ett hemligt

bud från en okänd vän i Transvaal, som skickade

mig underrättelse om vad boerna hade i sinnet mot

staden, hur stor styrka de samlade av infanteri,

kavalleri och artilleri. Jag fick denna underrättelse i

ett mycket litet brev hoprullat till en liten kula, stor

som ett piller, som stoppats in i ett litet hål i en grov

promenadkäpp, vilket tillpluggats med vax.

Käppen hade lämnats till en inföding, som endast fått

befallning att bege sig till Mafeking och överlämna

den till mig såsom present. Då han lämnade mig

käppen och sade att den var från en vit man, tog

jag naturligtvis för givet att det skulle finnas något

i den, och snart nog hittade jag det viktiga brevet.

En annan gång fick jag ett brev skrivet på

hindo-stanska, men med engelsk stavning, vilket gjorde att

det var fullkomligt obegripligt för varje annan, men

för mig var det så tydligt som helst.

Då vi sedermera skickade brev från Mafeking,

brukade vi lämna dem till infödingar, vilka voro i

stånd att smyga igenom boernas postlinjer, och en

gång förbi posterna, togos de av boerna för deras

egna infödingar, som man inte brydde sig om.

De fortskaffade breven på följande sätt:

Breven skrevos på ytterst tunt papper och inlades

i små kuvert samt hoprullades, ett halvt dussin eller

mera, i en bit stanniolpapper, sådant som te brukar

packas i, och knycklades ihop till en liten kula.

Infödingen bar ett antal sådana små kulor i handen

eller hade dem lösa på snodder om halsen. Såg detKAP. III. LAGERLIV 113

ut som om han skulle bli tillfångatagen av boerna,

släppte han alla kulorna på marken, där de

fullkomligt sågo ut som lika många stenar, och tog sina

landmärken åt två eller tre olika håll, så att han

kunde precis återfinna platsen där breven lågo. Därpå

tågade han stolt vidare tills han hejdades av boerna,

som inte kunna finna något misstänkt hos honom,

även om de undersökte honom aldrig så noga. Så

väntade han kanske en dag eller två tills farvattnet

var rent, då han gick tillbaka till platsen där

landmärkena talade om för honom var breven funnos.

Kom ihåg att landmärke är varje föremål som

inte rör sig, såsom träd, jordvallar, klippor eller

annat, och att de utgöra signalposter för en scout, som

förstår att begagna dem.

Signalering.

Kapten John Smith var en av de första som

begagnade sig av signaler för att uttrycka enstaka ord

(för 300 år sedan).

Han kämpade då på österrikarnas sida mot

turkarna. Han ansåg det syndigt att strida mot kristna,

om det kunde undvikas, men han ville hjälpa varje

kristen, även om denne var utlänning, mot

hedningarna, varför han ingick i österrikisk tjänst.

Han uppfann, att användas nattetid, ett

signalsystem med facklor, vilkas olika ställningar i

förhållande till varandra betydde vissa ord, och många

österrikiska officerare lärde sig dem.

Vid ett tillfälle blev en sådan officer kringränd av

turkarna. John Smith ilade med en styrka till hans

8 Scouting for BoysX 12

SCOUTING FOR BOYS

undsättning och anlände nattetid till en kulle i

närheten av staden. Därifrån signalerade han med

facklor till officeren och anvisade honom vad han

borde göra medan Smith angrepe fienden i ryggen.

Varpå garnisonen också lyckades slå sig igenom.

Signaleldar.

Spejare i alla land begagna sig av eldar för

signaländamål — under dagen medelst rök, under

natten med eld.

Röksignaler. — Tre stora puffar med långa

mellanrum betyda »Fortsätt». Ett antal små puffar i

följd betyder »Samling, kom hit». En

sammanhängande rökpelare betyder »Halt». Omväxlande små

och stora puffar betyder »Fara».

Då man skall anordna en signaleld, gör man upp

eld på vanligt sätt, och då den blivit stark nog,

pålägges friska löv eller gräs eller fuktigt hö för att få

den att ryka. Därefter övertäckes elden med en våt

filt, som lyftes upp då man vill uppsläppa en

rök-puff. Puffens storlek beror på hur länge filten är

avlyftad. Små puffar framställas genom att hålla

filten avlyftad medan man räknar till två och så

lägga på den igen och räkna till åtta, därefter

avlyftes den och man räknar till två o. s. v. För en

lång puff hålles filten avlyftad i ungefär sex

sekunder.

Flammande signaler. — Långa och korta

flammor betyda detsamma under nätter som långa och

korta rökpuffar under dagen.

En flammande eld uppgöres av torra stickor ochKAP. III. LAGERLIV 117

IO3

kvistar för att få dem att brinna så klart som

möjligt. Två scouter hålla upp en filt framför elden

åt det håll signalerna skola givas, så att ens vänner

inte se elden förrän man själv vill. Man låter filten

falla och räknar till två för en kort och till sex för

en lång blink, och håller upp den och räknar till fyra

mellan varje blink.

En gång under amerikanska inbördeskriget hade

en scoutofficer, kapten Clowry, fått reda på att

fienden beredde sig att under natten överrumpla en större

styrka av hans egen armé. Han måste sända en

varning, men han kunde inte taga sig fram, ty en flod,

som svämmat över, stängde vägen, och dessutom

hällregnade och stormade det.

Vad skulle du gjort i hans ställe?

Han fick en god idé. Han fick fatt i ett gammalt

lokomotiv i närheten, eldade och fick upp ångan samt

lät ångvisslan ljuda med långa och korta tag — det

kallas Morsealfabetet. Snart hörde och förstodo

hans vänner och svarade med jägarhorn. Då

visslade han ut en varning, som de avläste och rättade

sig efter, så att den 20,000 man stora styrkan

undgick att överraskas.

Löjtnant Boyd-Alexander beskriver i sin bok

»Från Niger till Nilen» hur en viss stam i

Centralafrika signalerar underrättelser till varandra genom

slag på trumma. Och jag har i skogarna på

Afrikas västkust påträffat stammar som göra på samma

sätt.

Varenda scout måste vara hemma i

Morsealfabetet, ty det är alltid till nytta närhelst man vill

avsända meddelande på långa håll medelst flaggor

såsom det går till inom armén och flottan och det är118 SCO UT ING FOR BOYS

dessutom bra att kunna, om man tänker bli

telegra-fist. Det är ingen konst att lära sig det om man

bara hugger i.

En gång under boerkriget hade jag utomordentlig

nytta av det. Min kolonn hade försökt att driva

undan en boerstyrka, som höll ett pass i bergen.

Men jag fann denna för stark, och sent på aftonen

uppgav jag försöket. Vi tände en mängd eldar för

att få boerna att tro, att vi lägrat oss framför dem,

tågade i ilmarsch åt höger runt hela bergsträckan,

och var i dagningen följande morgon precis i deras

rygg utan att de märkt det.

Vi träffade då på en telegraflinje, som tydligen

ledde till deras högkvarter, omkring 50 eng. mil

borta, fäste vår lilla tråd på denna, varpå vi

avläste alla deras meddelanden, vilka voro synnerligen

värdefulla för oss. Vi skulle emellertid ha stått oss

slätt om inte några av våra bästa soldater kunnat

avläsa morsetelegrafering.

Så ha vi semaforeringen, som utföres med

armarna, vilka sträckas ut i olika vinklar i förhållande till

varandra. Den är mycket användbar och mycket

lätt att lära sig. Härvidlag motsvaras varje bokstav

av en viss ställning med ena eller båda armarna och

trots det ser mycket invecklat ut, kommer man snart

underfund med hur enkelt det är när man sysslat

litet därmed.

Om man vill skriva ett brev, som är omöjligt för

de flesta att läsa, så begagnar man helt enkelt

Morse- eller semafortecken i stället för vanliga

bokstäver. Det blir fullt läsligt för vem som helst av

ens vänner som förstår signalering. Vill man ha ett

hemligt språk inom en patrull, tar man och lär sigKAP. III. LAGERLIV

117

Esperanto. Det är ej svårt och man får lära sig det

i en liten bok, som kostar en penny. Det användes

här och där i alla land, så man kan reda sig med

det utomlands.

Kommandoord och signaler.

Varje patrulledare skall vara försedd med

visselpipa i en snodd eller snöre. Följande kommandoord

och signaler skall han kunna på sin fem fingrar, så

att han kan lära upp sin patrull och kommendera

rätt.

KOMMANDOORD

»Uppställning» (i linje).

»Giv akt» (stå sträckt och stilla).

»Lediga» (stå ledigt på platsen).

»Sitt lediga» (sitt eller ligg utan att lämna ledet).

»Höger och vänster om marsch» (truppen

åtskiljes).

»Höger (vänster) om» (varje man gör vändning).

»Front till höger (vänster) marsch!» (patrullen

svänger till höger [vänster]).

»Avdelning framåt marsch!» (marschen anträdes

med vänstra foten och utföres i rask takt.

»Språng marsch» (man springer raskt, med

armarna fritt hängande).

»Scouternas takt» (gå 50 steg och spring 50

omväxlande).120

SCO UT ING FOR BOYS

SIGNALER OCH TECKEN

Då en scoutmaster vill samla sin trupp låter han

blåsa scouternas samlingssignal, då patrulledarne

samla sitt folk genom vissling åtföljd av patrullens

krigsrop (djurläte) och begiva sig till scoutmastern.

Signalen på visselpipa:

1. En lång vissling betyder »Tystnad», »Giv akt»,

»Pass upp för nästa signal».

2. Flera långa, långsamma visslingar i följd

betyda »Ryck ut», »Gå längre bort», eller

»Framåt», »Ökade avstånd», »Spridning».

3. Flera korta, skarpa visslingar i följd betyder

»Samling», »Slut tillsammans»,

»Avdelningarna samlas hit», »Uppställning».

4. Korta och långa visslingar omväxlande i följd,

»Larm», »Se upp», »Färdiga», »Besätt

stridsställningarna».

5. Tre korta visslingar, åtföljda av en lång,

given av scoutmastern, betyder att patrulledarne

skola samlas hos honom. Ledare hit.--

Varje visselsignal måste ögonblickligen åtlydas,

sak samma vad man kan ha för händer.

Handsignaler. — Dessa kunna även användas av

patrulledarne, och utföras, om så behövs, även med

flaggor.

Handen eller flaggan svänges från sida till sida

framför ansiktet betyder »Nej», »Ingen skada skedd.»

Hand eller flagga högt, svänges mycket långsamt

från sida till sida med armen fullt sträckt, eller en

följd av långsamma, långa visslingar betyder »Öka

avstånden», »Spridning».KAP. III. LAGERLIV

119

Hand eller flagga högt, svänges hastigt från sida

till sida med armen fullt sträckt eller en följd av

korta, hastiga visslingar betyder »Slut tillsammans»,

»Samling», »Hitåt».

Hand eller flagga hållen i en viss riktning,

betyder »Gå ditåt».

Knuten hand eller flagga hastigt förd upp och ned

flera gånger betyder »Spring.»

Hand eller flagga rätt upp över huvudet betyder

»Stopp», »Halt».

Då en ledare ropar en befallning eller meddelande

till en scout, som är på något avstånd från honom,

står denne stilla hela tiden med handen i höjd med

huvudet, om han hör vad ledaren ropar; hör han

ej, står han stilla utan tecken, tills ledaren vinkar

eller befaller honom närmare.

Följande signaler givas med staven av scout, som

äro ute på spaning, inom synhåll för patrullen:

Staven hålles med båda händerna vågrätt över

huvudet: »Mindre antal fientligt manskap inom

synhåll».

Såsom föregående, men staven föres långsamt upp

och ned: »Fientlig styrka nära».

Staven rätt upp över huvudet: »Intet fientligt

inom synhåll».

Övningar i signalering.

Anordnande och användning av rök- eller

flarn-signaler.

Vissel- och exercissignaler,X 12

SCOUTING FOR BOYS

Inlärande av semafor- och Morsesystemen.

Esperanto om så kan ske.

Uppmuntra genom tävlingar fintlighet i att dölja

skriftliga meddelanden på en själv.

VINKAR TILL INSTRUKTÖRERNA

Alla spel och tävlingar böra så vitt möjligt

anordnas så att alla pojkarna deltaga, ty man bör undvika

att amma upp endast några få duktiga, medan de

övriga ej komma till sin rätt. Alla skola ha övning

och alla skola arbetas fram. I tävlingar med

tillräckligt antal deltagare för att »heats» skola bildas,

böra de som misslyckats tävla om och ej de som

lyckats, ty frågan gäller att arbeta de sämsta framåt i

stället för de bästa. En riktig pojke hugger i lika

friskt för att inte vara den sämste, som han skulle

göra för att vinna ett prisy och denna form för

tävlingar ger den mindre försigkomne mest övning.

Rapportf öring.

En scout får order att framföra en skriftlig

rapport till högkvarteret i en belägrad stad, vilken bör

vara en verklig stad, by, lantgård, eller ett hus, och

komma tillbaka med kvitto. På axeln bär han en två

fot lång kulört tygremsa och startar från en punkt

på åtminstone fyra eng. mils avstånd från staden.

De belägrande skola ertappa honom och få hålla sig

var som helst på ett avstånd av minst 300 yards från

högkvarterets plats. (Bäst att anvisa gränser, somKAP. III. LAGERLIV

121

de känna till eller kunna uppfatta.) Den som

anträffas av domaren innanför dessa gränser, anses

skjuten av de belägrade och är ur leken.

Rapportföraren får begagna sig av vilka knep som helst,

utom att kläda ut sig till fruntimmer, men han skall

alltid bära den röda tygremsan på axeln. För att

ha fångat honom måste fienden ha tagit tygremsan

från honom. Tio timmar är längsta tillåtna tid för

rapportens framförande och återkomsten med

kvittot till utgångspunkten. Fienden vinner tre poäng

om de lyckas ertappa honom, och förlorar lika

mycket om de misslyckas. Samma tävling kan utföras

i en stad, men med inskränkningar betingade av

lokala förhållanden.

PÄ FLYTTNING. — Det hela föreställer en

flyttning i Sydafrika. Var pojke bär sin utrustning av

persedlar i ett knyte på huvudet. Gå i en rad med en

scout 200 yard före och spåra honom. Han gör

scouttecken, vilken väg man skall följa; gör broar

över strömmar, flottar vid sjöar, gör kavelbroar eller

lägger risknippor över sumpmark, lämnar tecken eller

märken för andra, som vilja komma efter, antingen

dag eller natt.

För att uppöva pojkarnas förmåga att bedöma tid

och avstånd kan man skicka ut dem en och en åt

olika håll med befallning t. ex.: »Gå 2 eng. mil i

nordnordostlig riktning. Skriv en rapport, som

visar precis var du varit (kartskiss om möjligt). Skaffa

hit rapport snarast möjligt.»

Kontrollera sedan med karta eller på annat sätt

avstånd och riktning.

Låt pojkarna tävla parvis. Paren sändas ut på

olika vägar och efter karta samt nå samma punktX 12

SCOUTING FOR BOYS

utan att observeras av de andra. Detta framtvingar

kartläsning, blick för terrängen, försiktighet,

vakenhet m. m.

För att lära dem att bedöma tid förfar man så att

pojkarna skickas ut var för sig åt olika håll med

en pappersremsa med tid angiven hur länge han får

vara borta — t. ex. 7 minuter för en, 10 för en

annan o. s. v.

Anteckna noga tid för start och återkomst.

Pojkarna måste lova på heder att inte se på klockan

eller fråga någon.

Obs.! Många sådana tävlingar kunna utföras i

stad lika väl som på landet.

SPEJARLÖPNING. — Ledaren placerar ut tre

enskilda eller grupper; grupperna så mycket som

möjligt olika klädda och medförande olika föremål

(såsom promenadkäppar, knyten, pappersluntor e. d.)

på mellan 300 och 1,200 yards från startplatsen.

Om det finnes annat folk i närheten skola grupperna

knäböja eller intaga någon annan ställning, som

skiljer dem från vanliga promenerande. Ledaren

anordnar en kretsformig bana av tre punkter, t. ex.

en kvarts eng. mil lång, om möjligt med en del

hinder.

De tävlande starta och löpa till punkt 1. Här

anger domaren med kompass den riktning i vilken den

grupp befinner sig, om vilken de skola rapportera.

Då en tävlande observerat denna grupp, skriver

han en rapport angående

1. Huru många det finns i gruppen.

2. Hur de äro klädda eller om de företett något

särskilt anmärkningsvärt.KAP, III. LÄGERLIV

1.123

3. Gruppens plats i förhållande till landmärken

i närheten.

4. Dess avstånd från hans egen plats.

Därefter springer han till nästa punkt och förfar

på samma sätt vid en annan grupp o. s. v., och

slutligen löper han in till målet med sina rapporter.

POÄNGBERÄKNING. — 5 poäng för varje

riktig och fullständig beskrivning av en grupp —

tillsammans 15 poäng för hela löpningen. En poäng

frånräknas för var tionde sekund utöver den tid som

åtgått för första pojken att överlämna sin rapport

vid målet. Hela eller halva poäng frånräknas för

misstag eller försummelser i rapporterna.III.

LÄGERLIV

LÄGERHISTORIEN NR 8

FÄLTARBETEN

Knutar. — Bygga hyddor. — Fälla träd. — Bygga

broar. Egna mått. — Bedömning av höjder och

avstånd.

Knutar.

Pionjärer äro karlar, som i urskogen eller

annorstädes gå förut och bereda väg för dem som komma

efter.

Då jag tjänstgjorde på västkusten av Afrika, hade

jag befälet över en stor styrka infödda scouter, och

i likhet med alla scouter, gjorde vi vad i vår

förmåga stod för att på allt sätt vara huvudarmén till

nytta. Vi hade sålunda icke endast öga på fienden

och hans rörelser, utan sökte så mycket som möjligt

iståndsätta vägen för de våra, i synnerhet som den

bestod av endast en smal stig genom urskog och

träsk. D. v. s. vi voro lika mycket pionjärer somKAP, III. LÄGERLIV

1.125

sjömansknop

skotband

halvslag

trumpetstek

palstek

dubbelt halvslag

fiskarstek

middlemaniSo

152 SCOUTING FOR BOYS

spejare. På hela sträckan byggde vi nära 200

timmerbroar. Men då jag första gången satte mitt

folk till sådant arbete, fann jag att av alla mina

tusen män, en hel mängd inte kunde hantera en yxa

eller fälla ett träd och med undantag av en trupp

om 60 man, kunde ingen göra en bindning — inte

ens en dålig sådan. Dessa voro således

oanvändbara för broslagning, helst som detta måste ske

genom att binda ihop pålar och stockar.

Alla scouts måste därför kunna slå knutar.

Att slå en knut ser ut att vara ganska lätt, men

det kan göras både riktigt och oriktigt, och en scout

måste känna till det rätta sättet. Det kan mången

gång hända att människoliv hänger på en riktigt

gjord bindning.

En knut av rätta sorten är en sådan som man kan

vara säker på att den håller, hur mycket man än

drar, och som är lätt att lösa upp, när man så

önskar.

En dålig knut, som kallas »kärringknut» är en

sådan som glider vid hårda tag eller som drar ihop

sig så hårt att man inte kan få upp den.

På sid. 125 finnas användbara knutar, som varje

scout måste känna till och begagna när helst han

binder med snöre eller rep.

I Västafrika hade vi inte med oss några rep, utanKAP, III. LÄGERLIV 1.129

1.55

vi använde starka slingerväxter ävensom tunna

vid-jor eller långa, mjuka spön, vilka vi gjorde ännu

mjukare och böjligare genom att sätta ena ändan

under foten och vrida dem runt med händerna. Det

bästa virke i England för vidjor är vide eller hassel,

och man ser dem också användas för att binda ihop

risknippor. Man kan inte slå alla knutar med

vidjor, men de duga till överhandsknop.

Byggande av hyddor.

För att kunna bo hyggligt i fält måste en scout

veta hur man bär sig åt för att bygga ett skydd åt

sig för natten eller en hydda, om han skall vistas

länge på samma plats.

Av vad slag skyddet bör vara, beror på

terräng-och väderleksförhållanden.

När man bygger taket — antingen det är av

granris, gräs- eller lövruskor e. d., — bör man ordna det

som ett tegel- eller skiffertak och börja nedtill, så attiSo

152 SCOUTING FOR BOYS

skikten överskjuta varandra. Härigenom kommer

regnet att rinna nedefter utan att gå igenom.

Giv akt på varifrån vinden mestadels blåser och

vänd skyddets ryggsida ditåt och lägg elden

framför.

Det enklaste sättet är att driva två pålar med

klykor i toppen fast i marken och lägga en tvärstång

över dem som ryggås och därefter luta andra stän-

ger, slanor eller grenar mot denna och täcka det

hela med gräs e. d.

Ett annat gott sätt, som dessutom går fortare, är

att endast luta en stång mot ett träd och binda fast

den och sedan täcka med grenar eller ris.

Har man inga pålar till hands, kan man förfara

som de sydafrikanska infödingarna — lägga en

massa ris, ljung e. d. i en halvcirkel till skydd mot

vinden och göra upp eld i den öppna delen.

Om tältet eller hyddan sommartid är för varm,KAP, III. LÄGERLIV 1.131

1.55

lägger man filtar, halm e. d. över, ty ju tjockare

taket är sommartid, desto svalare är tältet. Om det är

för kallt gör man väggarnas nedre del tjockare eller

bygger en liten vägg av torvor ungefär en fot hög

runt utsidan. Man bör aldrig försumma att gräva

ett litet dike kring hyddan så att inte golvet blir

översvämmat om det skulle regna under natten.

Zuluerna bygga sina hyddor genom att köra ned

långa, upprättstående käppar i cirkel i marken,

varpå de böja ihop alla topparna mot mitten och binda

dem samman. Därefter träda de mjuka spön

vågrätt ut och in runt om tills de åstadkommit något

liknande en rund fågelbur, som de sedan täcka med

halm- eller rörmattor liksom invävda mellan

käpparna. Någon gång lämnas ett hål öppet upptill som

rökgång.

Rödskinnen tillverka sina »Tee Pee» av ett antal

pålar, hopbundna till en pyramid, och över dessa

lägges en segelduk. På lite avstånd ser det ut som

ett klocktält.

Trädfällning.

En scout måste kunna

använda yxa eller

faskin-kniv för att hugga ned

mindre träd eller grenar.

För att fälla ett träd

hugger man in ett hack

nära foten av

stammen på den sida, åt

vilken man vill att

trädet skall falla; därefter går man till motsatta si-

9 Scouting for Boys132

iSo 152 SCOUTING FOR BOYS

dan och hugger där något högre än förut till dess

trädet faller. Det fordras övning för att bli

timmerhuggare, och man måste vara mycket noga med att

inte hugga i benet i stället för i trädet.

Som jag förut nämnt måste mina scouter i Ashanti

även göra tjänst som pionjärer. De byggde då nära

två hundra broar och spänger, som de nödgades slå

ihop av vad slags material de kunde få fatt i på

platsen.

Det finns många sätt att slå broar. Vid armén

tillverkas de i regeln av hoptimrade stockar. I

Himalayabergen i Indien skaffa sig de infödda broar

medelst 3 långa tåg, som sträckas tvärs över floden

och som hållas tillsammans genom V-böjda käppar

på några alnars avstånd sinsemellan, så att ett tåg

bildar gångbanan och de bägge övriga broräcke på

båda sidor. En sådan bro utgör en ganska vinglig

Sätt att bygga broar.KAP, III. LÄGERLIV 1.133

133

iSo

152 SCOUTING FOR BOYS

stråt, men man kommer över på den i alla fall,

vartill kommer att den är mycket lätt att anordna.

För att ta sig över en smal, djup ström är det

enklast att hugga ned ett träd eller två, som falla

över. Med en skarvyxa planar man av översidan,

anbringar därefter ett räck, och så har man en

ganska användbar övergång.

Flottar kan man också ha bruk för. Man bygger

en sådan utefter stranden, om vattnet är grunt, men

på stranden om det är djupt. Då flotten är färdig

håller man fast vid nedersta ändan, i

strömriktningen räknat, och stöter ut den övre, då strömmen för

flotten till sin plats.

TÄLT

Boyscouttält av segelduk och stavar. Tillverkas

enkelt och lätt enligt de tre figurerna på sid. 131.

»PÅLSTEGE». — Man tager käppar, knippor av

ris eller halm och binder dem stadigt tvärs på pålen

med mellanrum så att de bilda steg.

Obs.! Innan man bygger vare sig ett tält, en båt

eller annat, är det alltid bra att först göra en

modell i mindre skala — låt en tum på modellen

motsvara en fot av det verkliga föremålet.

TÄVLINGSLEK. — Mat. Säg namnet på minst

tolv sådana födoämnen, som man kan skaffa sig i

Storbritannien, förutsatt att man intet kan få hos

slaktare, specerihandlare och grönsakshandlare.

Obs.! Gädda och forell anses i denna tävling ej

för olika slags föda.

TÄVLAN I ATT GÖRA UPP ELD. LedarenKAP, III. LÄGERLIV 1.135

1.55

<-------------------/&ft?----------------->

<-----f/fr----><------Sé/f-----><- - Åi/h.^iSo

152 SCOUTING FOR BOYS

lämnar var och en en stock. Det gäller då att samla

bränsle och göra upp eld för att få stocken att

brinna. Den som först lyckas vinner.

BÅTBYOOE

Två plankor A och B, 12 fot långa, 20 tum breda,

Ya tum tjocka, sågas bägge så som i fig. 1. (Sid. 133.)

Spika en bräda C emellan dem vid mitten för att hålla

dem i den ställning de böra ha, och en likadan

undertill. Hugg ett tjockt block (D) till framstam och ett

bräde för aktern ungefär två fot långt och 10 tum

högt. Böj bogändarna A och B och passa in dem i D.

Förena akterändarna genom att skruva fast dem vid

akterbrädan och förstärk genom att skruva fast

aktersätet vid båda sidor och vid akterbrädan. Vänd

båten upp och ned och fäst plankor (FF) som botten.

Täta fogarna med drev medelst ett trubbigt stämjärn

och en träklubba och stryk över dem med tjära, om

så behövs, för att göra dem vattentäta. Märk ut var

sätena GG skola sitta och spika fast träklotsar vid

sidorna till stöd 6 tum från botten. Lägg dit sätena,

vilande på klotsar och skruva fast dem vid sidorna.

Fäst ett par stadiga träpinnar (HH) på var sida

till årtullar, slå bort plankan C och båten är färdig.

Egna mått.

Alla pionjärer måste till punkt och pricka komma

ihåg måtten på följande delar av honom själv:

(Här anföras medelmåtten på en människa.)KAP, III. LÄGERLIV 1.137

1.55

Yttersta delen av pekfingret, tummens bredd 1 tum.

Längsta möjliga avstånd mellan spetsarna

av tummen och pekfingret ............ 8 »

Längsta möjliga avstånd mellan tummen

och lillfingret........................ 9 »

Mellan handloven och armbågen ........ 10 »

(Detta är även måttet på foten.)

Mellan armbågen och spetsen av pekfingret 17 »

Mitten av knäskålen till marken.......... 18 »

Avståndet mellan fingertopparna vid fullt

utåt-sträckta armar kallas en famn och anger ungefär ens

egen längd.

Pulsen slår omkring 75 slag i minuten (vartannat

slag är något hastigare) .

STEG. — Ett steg är ungefär 2*4 fot, 120 steg

ungefär 100 yards. Vid hastig gång är steget något

kortare än vid långsam. I hastig gång

tillryggaläg-ger man en eng. mil på 16 minuter eller i det

närmaste 4 eng. mil i timmen.

Scouter äro alltid ett händigt folk.

Pionjärer äro alltid händiga. Vid armén är det

alltid regementenas pionjärer som i krig slå broar

och anlägga vägar för trupperna och förstöra

fiendens broar och järnvägar, så att han inte kan

komma undan, de spränga hans befästningar, så att de

övriga soldaterna kunna storma och taga hans

ställningar o. s. v.

I fred äro pionjärerna nyttiga arbetare inom

kasernen; de äro snickare, rörläggare, målare, murare,

metallarbetare, de tillverka bord, stolar, bokhylloriSo

152 SCOUTING FOR BOYS

m. m. Om alltså en scout vill bli en händig pionjär,

måste han lära sig utföra sådana arbeten, och det

kommer han alltid att ha nytta av.

Han bör också själv kunna laga och t. o. m. sy

sina kläder och skodon. Jag har själv gjort mig

både stövlar och skor av allt möjligt material, men

jag önskade alltid att jag fått lära mig det som pojke

av någon skomakare.

Bedömning av höjd och avstånd.

Varje scout skall kunna bedöma avstånd från 1

tum till 1 eng. mil eller mer. Först och främst skall

man känna bredden av handen och tummens bredd

och avståndet mellan armbågen och handloven och

mellan händerna då armarna hållas fullt sträckta

utåt samt även fotens längd.

Om man alltid håller dessa mått i minnet har man

en stor hjälp vid mätning av olika föremål. Det är

även mycket förmånligt att ha märken uppstuckna

på staven för 1 tum, 6 tum, 1 fot och 1 yard, vilka

man mäter av med ett måttband innan staven tages

i bruk.

Färdighet i att bedöma avstånd ernås endast

genom övning; och skall man kunna säga hur långt

man färdats, måste man känna hur länge man varit

på väg och hastigheten. Antag t. ex. att man med

en hastighet av fyra eng. mil i timmen, gått en och

en halv timme, så vet man att man hunnit omkring

sex eng. mil.

Avstånd kan också bedömas med ledning av

ljudet, så att om man på långt håll ser en kanon av-KAP, III. LÄGERLIV

1.137

fyras, räknar man antalet sekunder som förflyta från

det ögonblick blixten synes till det då smällen

höres; man kan då säga hur långt borta kanonen är.

Ljudet går nämligen med en hastighet av 365 yards

i sekunden, alltså lika många yards som det är

dagar på året.

En scout bör också kunna ange höjdmått från 1

tum till 3,000 fot eller mera. D. v. s. han skall

kunna ange hur högt ett plank är, hur djupt ett dike är,

hur högt en järnvägsbank, ett hus, ett träd, ett torn,

en kulle eller ett berg är. Det går ganska lätt om

man övat sig litet, men är mycket svårt att lära sig i

böcker.

Man skall också lära sig bedöma vikten hos

föremål från ett brev på ett uns till en fisk eller potatis

på ett skålpund, eller en säck med kli eller en

vagnslast kol, ävenså vikten hos en människa efter hennes

yttre. Men också detta lär man sig endast genom

övning.

Man bör också kunna uppskatta antal, d. v. s. i en

enda blick få klart för sig ungefär hur många

personer som finnas i en grupp, i en omnibus, i en stor

folkmassa, hur många får i en hjord eller

marmorkulor på en bricka. Det kan man öva sig med

dagligdags på gatorna eller i terrängen.

I tyska armén användes följande hållpunkter för

avståndsbedömning:

På 50 yards äro mun och ögon tydligt synliga, på

100 synas ögonen som fläckar, på 200 synas ännu

knappar och enskildheter i uniformen, på 300 kan

ansiktet urskiljas, på 400 kan benens rörelser

observeras, på 500 färgen på uniformen.

Avstånd däröver bedömes genom att tänka sigiSo 152 SCOUTING FOR BOYS

hälften därav och hur långt denna är från en själv,

varefter man fördubblar. Ett annat sätt är att

uppskatta det längsta avstånd som föremålet möjligen

kan befinna sig på och därefter det närmaste samt

taga medeltalet av båda.

Föremål se ut att befinna sig närmare än de i

verkligheten äro: 1) då de äro klart och skarpt

belysta, 2) om man bedömer över vatten eller snö, samt

3) över frånsluttande mark. Längre bort synas de

1) om de stå i skugga, 2) om bedömning sker över

en dalgång, 3) om bakgrunden är av föremålets

färg, 4) om den bedömande innehar liggande eller

knästående ställning och 5) om luften över marken

dallrar av värme.

AVSTÅNDSBEDÖMNING. — Tag en patrull

och ställ ut manskapet på olika avstånd i olika

riktningar och mot olika bakgrund med hänsyn till

deras kläder. Låt därefter en annan patrull bedöma

avstånden till dem. Två tävlande skickas ut i tur

till tre olika punkter. Vid första punkten få de

endast kompassriktningen till den nästa, som ligger

omkring 300 yards borta och så vidare i följd. Vid

varje punkt observerar varje par fienden och

anmäler 1) huru många, 2) avstånden, 3) i vilka

väderstreck, 4) klädsel. De bästa svaren vinna, förutsatt

att de avges inom bestämd tid. Den tillåtna tiden

bör vara en minut vid varje station för iakttagelse

och en halv för att förflytta sig till nästa punkt.

VINKAR ÅT INSTRUKTÖRERNA

Ordna en slöjdklass, kurser i elektricitetslära,

plåt-, bleckslageri eller maskinlära o. d. i avsikt attKAP, III. LÄGERLIV 1.141

1.55

bibringa dem färdigheter, som kunna vara dem till

verklig nytta för framtiden. Om man själv inte är

tillräckligt hemma i dylika saker, så talar man vid

någon vän att komma några kvällar och lämna

undervisning med modeller och instrument. Skaffa

tillåtelse till besök i fabriker för att studera maskiner

o. d.

Lär pojkarna att hugga ved och samla bränsle.

Om de få lära sig att hugga upp gamla packlådor

o. d. och binda ihop stickorna i buntar och sälja dem,

kunna de förtjäna inte så litet.

Lär dem att efter några billiga modeller göra

mekaniska leksaker av trä, för att göra dem förtrogna

med grunderna för hanterande av verktyg.

ÖVNINGAR.

Knopning med tidtagning genom tävlingar.

Pojkarna tävla i heats mellan grupper av pojkar, då de

förlorande tävla på nytt tills man funnits den

långsammaste. På detta sätt, som bör användas även

på andra områden, får den minst försigkomne mest

övning — och eggeisen ligger lika mycket i att

undvika att vara den sämste, som att sträva efter att vara

den bäste och vinna ett pris.

Tävlingar i knopning böra också anordnas i

mörker, då instruktören nämner den knut som skall slås,

och släcker ljuset för några sekunder.

Flätverksskärmar. En rad käppar nedslås

upprätta i marken och inflätas med vide.

Gör modeller till broar av scoutstavar, snören och

brädbitar av gamla lådor o. d.iSo

152 SCOUTING FOR BOYS

LÄGERHISTORIEN NR 9

LÄGER

Bekvämlighet. — Mark. — Utrustning. — Snygghet.

— Vinkar till instruktören. — Order. — Övningar.

Bekvämlighet.

En del folk tala om att slita ont i läger, men de

äro oftast ömfotingar, ty en erfaren scout sliter inte

ont; han vet att sköta sig och göra det trevligt för

sig med hundrade små knep. Om det t. ex. inte finns

några tält, sitter han inte och huttrar och är arg,

utan tager genast itu med att ordna till ett skydd

eller en hydda åt sig. Han söker upp en bra plats

där han inte behöver befara att bli bortspolad om en

regnstorm skulle hälsa på. Därefter gör han upp en

lägereld och lagar i ordning en bekväm bädd av

ormbunkar eller gräs. En gammal scout ser alltid

utvägar, d. v. s. han kan klara sig ur alla svårigheter

och ledsamheter. Han är full av knep, alldeles som

pojken, som skulle knacka på porten, men inte nådde

upp till portklappen. Han visade rådighet.

Plats.

För det första skall man göra klart för sig var

man vill slå läger och hurudant detta bör vara.

Ju närmare man har, desto mindre besvär blir

det att gå till och från lägret.KAP, III. LÄGERLIV

1.141

Bästa platsen enligt min åsikt är tätt intill en skog,

där man har lov att taga ved och bygga hyddor, så

att om man känner en jordägare, som man tror ger

tillåtelse att använda ett hörn av hans skog, är detta

just stället. Inne i skogen är ofta fuktigt och man

har ont av droppet från träden i regnigt väder, så

därför bör man passa sig. Om man bygger goda

vattentäta hyddor, behöver man inga tält.

Kusterna lämna präktiga lägerplatser, om man

får tag i något ställe, där man kan få båtar och kan

bada. Emellanåt kan man komma åt att begagna

ett båtskjul eller kajuta i något kasserat fartyg att

bo i. Glöm inte att man måste kunna få gott vatten

och ved.

Man kan bege sig ut i bergen, på hedarna elleriSo

152 SCOUTING FOR BOYS

vid en flod och skaffa sig lov att slå läger. Men då

man skall välja på ort och ställe, bör man alltid

tänka på hur det skulle te sig om regn och blåst

överraskade en, och ta den torraste och bäst skyddade

plats man kan få, som inte ligger alltför långt från

där man skall hämta vatten.

Läger vid fotvandring.

Många scouter föredraga att göra fotvandringar

i stället för att ha en fast bestämd lägerplats.

Det är givetvis större nöje med fotvandring, då

man ju strövar över en ny terräng, men vädret måste

vara gynnsamt om lägren skola bli trevliga. Då man

förbereder en fotvandring, har man att först

bestämma vilka bygder man vill besöka och på kartan

märka ut de platser, där man vill övernatta. Omkring

5 eng. mil om dagen torde vara tillräckligt.

Man gör klokt i att göra en kärra för att forsla

med sig tält, filtar o. d. Vid slutet av varje

dagsmarsch begär man tillåtelse hos någon bonde att

bivackera på hans mark eller att sova i hans lada —

i synnerhet om det regnar.

Båtfärder.

Ett annat trevligt sätt att idka friluftsliv är att ta

en båt och ge sig av för att utforska en flod, och då

bo på samma sätt som på fotvandringar.

Härvidlag måste alla medlemmarna i patrullen kunna

simma. Det passar ofta mycket bra att anordna tältet

för natten i själva båten.KAP, III. LÄGERLIV

1.143

Tält.

Med så många olika slags sätt att bivackera, beror

det på vilketdera man avser, innan man bör

bestämma sig för ett visst slags tält.

För ett fast läger, som man inte tänker lämna, äro

vanliga tält mycket bra eller också bygger man

hyddor. Tält finnas att hyra i nästan alla städer för

några kronor i veckan eller också köper man ett

begagnat men brukbart sådant. Sannolikt kan man

hyra ut det till andra patruller, då man själv inte

använder det, och sålunda förtjäna tillbaka sina

pengar.

Scouttält duga också mycket bra, men man måste

då ha dubbel uppsättning av stavar eller stänger,

för att de skola kunna stå kvar när man är ute på

strövtåg i trakten. Under vintermånaderna kan man

för övrigt tillverka tält själv, och det är kanske det

bästa av allt, eftersom det är billigast, och medan

man håller på kan man då göra ett eller ett par

extra och sedan sälja dem med förtjänst.

Utrustning.

Då man beslutat sig för hur och var man vill

leva friluftsliv, blir nästa omsorg att skaffa sig

utrustning, d. v. s. vad man kan behöva av kvastar,

ämbar, verktyg o. d. Här är en i hast hopkommen

lista på saker, som äro bra att ha i ett fast läger,

men allt är inte nödvändigt att släpa med sig på

fotvandringar:iSo

152 SCOUTING FOR BOYS

FÖR TÄLTET. — Hink, lykta, ljusstakar,

tändstickor, träklubba, handfat av bleck, spade, yxa,

hacka, flagga och hängare.

TILL KÖKET. — Kastrull, stekpanna, kittel,

stekspett, tändstickor, hink, kökskniv, skopa,

disktrasor, tombuteljer till mjölk, lådor till skorpor, potatis

m. m.

FÖR VARJE SCOUT. — Vattentät duk, två

filtar jämte snöre eller remmar att rulla ihop dem,

halmmadrass (tillverkas ute), portionspåsar (en för

té och socker, en för peppar och salt och en för mjöl

och bakpulver).

KLÄDER. — Varje scout bör förutom det han har

på sig, medföra följande: (Är man på fotvandring,

bör endast det medföras, som är märkt med *.)

En gammal ytterrock eller regnkappa.

*En flanellskjorta.

En dito extra.

Ett par kalsonger.

Två par sockor eller strumpor.

En undertröja.

Nattdräkt av flanell.

Ett par tjocka marschstövlar eller skor.

En sweater eller gammal tröja.

Ett par simbyxor.

*Ett par smärtingskor.

Hårborste.

Tvål och Handduk.

Tandborste.

Två näsdukar.

PERSONLIG UTRUSTNING. — Ryggsäck,

té-panna, stav, kniv, gaffel och sked, tändstickor,

visselpipa, tältdel.KAP, III. LÄGERLIV

1.145

PROVIANT. — Med maten ställer det sig ofta

rätt kinkigt. En ömfoting tycker nog det är

besynnerligt, men en scout vet att varken bröd eller kött

äro oundgängligen nödvändiga för att hålla honom

vid vigör. För min egen del äter jag det mycket

sällan. Skorpor äro utmärkta och kunna bäras i

fickorna eller ryggsäcken, vilket bröd ej passar för.

Det bästa slags bröd i fält är det som boerna och

jägarna i Sydafrika använda, skeppsskorpor, som

äro mycket lätta att tillverka. Man köper till halva

priset hos bagaren ett stycke gammalt bröd, skär det

i tjocka skivor eller tärningar och rostar dem i en

ugn eller framför en eld tills de bli hårda som

skorpor. De äro lätta att föra med sig och äro lika bra

som bröd. Mjukt bröd blir lätt fuktigt och gammalt.

I läger är konserverat kött, ägg, ris och gröt

lättare att hantera än färsk mat och gör för övrigt

samma tjänst. Frukt är lätt att tillaga och smakar bra.

Chokladkakor äro . synnerligen användbara på

marsch och i bivack; jag har ofta levt en hel dag på

ett reservbröd och en kaka choklad.

Den erforderliga proviantutrustningen framgår av

- följande lista, vilken utvisar en tillräcklig

utspis-ningsstat för en pojke under en dag. Det

nödvändigaste är märkt med *.

* Havremjöl, ris eller maccaroni iy2 uns, eller

potatis lb, eller lök \y2 uns. *Biscuits, bröd eller

skeppsskorpor Y* lb. * Choklad och socker 2 uns.

Frukt lb, eller sylt eller sirup \y2 uns. Té eller

kakao y2 uns. Kött lb, eller fisk 6 uns, eller ost

V/2 uns. * Mjölk 1 stop. Smör 1 uns. Dessutom

erfordras salt, peppar, korinter, russin, mjöl m. m.

10 Scouting for BoysiSo

152 SCOUTING FOR BOYS

Iordningställande av lägret.

Då man utsett lägerplats, slås tältet upp, med

dörren från vinden, varpå man gräver ett litet dike runt

om, ungefär tre tum djupt, för att hindra vatten att

flyta in vid regnväder. Diket bör leda vattnet nedåt.

Gräv en grop ungefär som en tékopp vid foten av

tältstången för att lyfta ned denna i vid regnväder.

Därigenom kan man slaka alla repen på en gång,

så att de ej spännas för hårt och brista då de blivit

våta.

I scoutläger ordnas tälten ej som i militärläger, i

linjer och gator, utan äro spridda 50—100 yards

från varandra i en stor krets med scoutmasterns tält

och messtältet, om sådant finnes, i mitten.

VATTEN. — Källa användes för dricksvatten,

och om en bäck eller å måste begagnas, skall ett ställe

uppströms hållas fullkomligt rent och klart till

dricksvatten. Plats för bad och tvätt m. m. anordnas

längre nedåt. Scouter nedlägga alltid den största

omsorg på att hålla dricksvattnet rent, emedan de veta

att sjukdomar annars lätt uppstå.

Allt vatten innehåller en mängd små djur, som

flyta omkring, för små för att upptäckas annat än

under mikroskop. Många äro giftiga, andra inte,

men man kan inte säga vilka som äro det, och därför

är det säkrast att döda dem alla innan man dricker.

Och det bästa sättet därför är att koka vattnet och

låta det avkylas igen innan man dricker av det; men

då man kokar det, skall man inte nöja sig med att

blott låta det komma i kokning och så lyfta av det,KAP, III. LÄGERLIV 1.149

1.55

utan det bör koka en dryg kvart, ty dessa små odjur

eller s. k. mikrober äro några seglivade små

kanal-jer, som behöva ett ordentligt kok för att dö.

KÖKET. — Kokelden uppgöres i lä om lägret

eller för vinden, så att inte rök och gnistor blåser in i

i tälten.

Erfarna scouter hålla alltid kokplatsen särskilt

snygg, ty om avskräde o. d. lämnas liggande, så dels

samlas där flugor och dels luktar det illa, varigenom

mat, som skall tillredas, lätt förgiftas och sjukdomar

uppstå.

Håll därför alltid kokplatsen och dess närmaste

grannskap ren och snygg.

Gräv en liten, några fot djup grop nära elden och

kasta allt däri som inte kan brinna, och strö jord

över det varje afton.

LATRINEN. — En annan mycket viktig sak med

hänsyn till sundheten, är att gräva en grop till latrin.

Gropen bör vara två å tre fot djup och helt smal —

en fot bred — så att den som begagnar den, kan

huka sig över den med en fot på var sida. Då man

använt gropen strös ett tjockt lager jord över, och

igenskottas densamma omsorgsfullt efter några

dagar.

Även om man bivackerar endast en natt, bör man

gräva en latringrop, och om en scout går avsides eniSo

152 SCOUTING FOR BOYS

stund, gräver han alltid en liten, några tum djup

grop, som han fyller igen efter begagnandet.

Försummelser härutinnan icke endast göra platsen

ohälsosam, utan åstadkommer att ägarna bli

missnöjda och mindre benägna för att lämna scouterna

tillåtelse att slå sig ned eller arbeta på deras marker.

Så glöm det aldrig, scouter!

Dagordning.

Jag har fått en mängd förfrågningar om vad jag

anser vara en lämplig dagordning för en bivack, och

jag kan inte svara med annat än med det jag gjorde

i Humshaug sistlidne augusti.

6,30 fm. Upp, vädra sängkläder; kaffe och

skorpor.

7—7,30 fm. Uppställning till bön;

kroppsövningar eller instruktion.

7,30 fm. Beslå tälten; tvätt.

8 fm. Frukost.

9 fm. Scoutövningar.

11 fm. Skorpor och mjölk.

11—1,30 cm. Scoutlekar.

1,30 em. Middag.

2—3 em. Vila (alla scouter vila). Ingen rörelse

eller samtal är tillåtet inom lägret.

3—5,30 em. Scoutlekar.

5,30 em. Té.

6—7,30 em. Förströelser, lekar.

7,30—9 em. Lägereld; eller 8—11 em.

nattövningar.

9 em. Skorpor och mjölk, tapto.

9,30 em. Alla ljus släckas.KAP, III. LÄGERLIV 1.151

1.55

Lägerplatsens avröjning.

Glöm aldrig, att en begagnad lägerplats" utseende

tydligt anger huruvida den patrull eller trupp, som

använt den, varit en duktig sådan eller ej. Inga

scouter, som det är något bevänt med, lämna

någonsin efter sig en osnygg lägerplats, de sopa upp och

gräva ned eller bränna varenda bit skräp. I

militärtjänsten gör man alltid så, för att inte fienden

skall kunna lura ut något av det som lämnas efter.

Antag t. ex. att man lämnat kvar några remsor av

ett gammalt bandage, några uniformsknappar,

matrester o. d. En fiende kan med ledning därav säga

vilket regemente som legat där, att det funnits

sårade och att folket fått gripa till vissa nödfallsåtgärder

beträffande födan.

I fredsläger är det precis lika nödvändigt att lägga

sig till med den vanan, ty då jordägarne inte ha

besvär med att göra snyggt efter en, lämna de gärna

tillträde till marken.

Betalning.

Ytterligare en sak att komma ihåg är, att om man

fått använda en bondes mark, så skall man också

betala honom för det. Om man inte gör det med

penningar, så kan det s*e på annat sätt. Man kan

och skall arbeta åt honom, laga hans gärdesgårdar

eller staket, valla hans kor, skära av tistlar och ränsa

bort ogräs o. d. Man skall alltid vara hjälpsam

både mot bönder och mot folk som bo i närheten av

lägret, så att de bli glada åt, att man finns där.iSo

152 SCOUTING FOR BOYS

Olovliga vägar.

Var särskilt noga med att begära tillstånd av

ägaren, innan man beträder någon mark. Man har ej

rättighet att gå någonstans utanför landsvägen utan

lov, men de flesta jordägare tillåta det, om man

säger vem man är och vad man tänker ta sig för.

Kom framför allt ihåg därvidlag:

1. Stäng alla grindar.

2. Oroa så litet som möjligt kreatur och vilt.

3. Gör aldrig skada på stängsel, gröda eller träd.

Vill man ta ved, skall man först fråga om lov.

Dagdrivare i läger.

I ett läger finns plats för många, men för en prisse

finns ingen plats, och det är en sådan som inte vill

hugga i med det som faller på hans lott av den

mängd saker som skola uträttas; där finns inte plats

för den som skolkar eller gruffar — för en sådan

finns det överhuvud taget inte plats bland scouter,

men allra minst i ett läger. Alla kamrater måste

med glatt humör hjälpa till att göra det trevligt för

alla. På så sätt alstras kamratskap.

I militärtjänsten är det så, att om en kamrat är

ute om natten och blir genomvåt, så har säkert

någon av de kvarvarande en kopp varm cacao tillreds

åt honom när han kommer tillbaka, och det är just

så scouter skola bära sig åt.KAP, III. LÄGERLIV 1.153

Till föräldrarna.

Lägerlivet är just det i scoutrörelsen, som mest

lockar pojkarna, och det är det bästa sättet att

bibringa dem självtillit och rådighet, utom det att det

befordrar hälsa och kroppslig utveckling.

Många föräldrar, som inte äga erfarenhet av

friluftslivet, hysa ia farhågor i tanke att det är för

hårt och farligt iör deras pojkar, men då de få se

dem återkomma kroppsligen friska och sunda och

andligen utvecklade i manliga dygder och

kamratskap, skola de säkerligen ej tveka att erkänna det

goda ett sådant liv för med sig.

Jag hoppas därför innerligt, att från det hållet

intet hinder måtte läggas i vägen för att pojkarna

tillbringa sina lediga stunder så som jag tänkt mig.

Fältbäddar.

Det finns många sätt att sova på i fält, men

framför allt måste man tänka på att ha något under sig,

särskilt om vädret är regnigt. Det är mycket

förmånligt att lägga ett tjockt lager hö, halm eller

ormbunkar där man tänker ligga, men om intet dylikt

står att få, bör man inte försumma att gräva en liten

grop, stor som en tékopp, att passa in höftleden i,

då man ligger på sidan. Det är helt enkelt

nödvändigt om man vill sova något så när gott. I Canada

användes en mycket skön bädd, nästan en

resårmadrass, som åstadkommes genom att köra ned iiSo

152 SCOUTING FOR BOYS

marken en massa friska tallkvistar så tätt som

möjligt intill varandra liksom stråna i en borste och så

tätt att när man lägger sig, kännes det som lade

man sig på en härlig fjådrande säng.

Kom ihåg att hemligheten i att hålla sig varm då

man ligger ute, är att ha lika mycket filtar under sig

som man har över sig. Ligger en patrull kring en

eld, böra alla ligga som ekrarna i ett hjul, med

fötterna mot elden. Om filtarna inte värma

tillräckligt, höljer man över sig med halm eller ormbunkar

eller tidningar om man har några. Det är även ett

gott sätt i kyla, om man inte är nog varmt klädd, att

lägga tidningar under rocken eller västen uppefter

ryggen och runt kroppen. Det gör samma tjänst

som en överrock, vad värmen beträffar.

För att iordningställa en bädd åt sig, hugger man

fyra stänger, 2 stycken 7 fot och 2 stycken 3 fot

långa, och lägger dem på marken till sidor, samt 4

pinnar 2 fot långa, vilka spetsas i ändarna och

ned-drivas i marken i alla fyra hörnen för att hålla

stängerna på sina platser.

Därefter fäller man en gran eller tall och hugger

av alla kvistar och lägger dessa till en tjock bädd

och så att de överskjuta varandra liksom

tegelpannorna på ett tak och med de yttersta under stängerna.

Över det hela lägges en filt.

Skall man göra sig en madrass, ordnar man förstKAP, III. LÄGERLIV 1.155

1.55

till en fältvävstol (se »vinkar till instruktörerna» i

slutet av denna historia) och väver på denna en

madrass av ormbunkar, ljung, halm eller gräs, 6 fot

lång och 9 tum bred.

På en sådan vävstol kan man även göra mattor

att bygga tält av, vindskydd, väggar eller

golvmattor m. m.

Till fältljusstakar kan man använda en spiral

vriden ståltrådsbit eller en kluven pinne, fastsatt i väg-

gen, en upp- och nedvänd butelj, som man slagit

botten ur och kört ned i marken, med en ljusbit i halsen,

är en mycket användbar lampa med kupa.

Buteljbottnen avskäres antingen genom att slå litet

vatten i buteljen ungefär en eller halvannan tum

högt, och låta den stå på glöd tills den spricker i höjd

med vattenytan, eller genom att slå ett snöre om

buteljen och draga det hastigt fram och tillbaka tills

den blir varm, då botten springer av om man

knackar till buteljen eller sänker ned den i kallt vatten.

En fältgaffel tillverkas lätt av

en bit ståltråd, som spetsas i

ändarna.

Det är förmånligt att veta hur man skall kunna

sitta i ett fuktigt läger. Man hukar sig i stället för

att sitta. De infödda i Indien sitta hukade på hälar-

0

UiSo

152 SCOUTING FOR BOYS

na, men det är ganska tröttsamt, om man inte övat

det som barn; det är emellertid ganska bekvämt om

man vilar hälarna på en sluttande sten eller träklots.

Boerna och andra, som leva mycket i det fria, sitta

hukade på ena hälen. Det är lite tröttsamt i början.

Knappar förlorar man alltid i läger, varför man

har gott av att kunna tillverka sådana av

kängsnören eller segelgarnsändar. Ni ska få lära er det

här. Scouter böra också kunna tälja skjortknappar

av trä, ben eller horn.

Ett gott knep för att sova gott i bivack, är att till

huvudkudde använda den segeldukspåse, man

annars bär sina grejor i, sedan den fyllts med gräs,

hö e. d.

Lägereldar och sättet att göra upp dem.

Innan man tänder sin lägereld, får man inte

försumma att i likhet med alla skogsströvare, först

skära bort eller bränna upp all ljung, gräs o. d. omkring

den, för att förhindra att elden sprider sig till det

omgivande gräset eller buskarna. Många farliga

skogseldar ha förorsakats av unga ömfotingar, som

fyrat på med något, som de trott vara lägereldar. Då

man för sådant ändamål sätter eld på gräset —

»bränner runt» som det kallas — bör man bränna

endast litet i taget och alltid vara färdig med friska

lövruskor eller våta säckar att släcka då det brunnit

nog.

Scouter skola städse vara på sin vakt för att som

god gärning när som hälst släcka skogseldar, som

kunna vara farliga för boskap och gröda.KAP, III. LÄGERLIV

1.55

Det tjänar ingenting till att försöka efter

hörsägner lära sig göra upp eld, det enda sättet är att vara

uppmärksam vid instruktionen och sedan öva sig.

Man bör komma ihåg att alltid börja med mycket

små stickor eller spån av mycket torrt trä, löst

hoplagda till en liten hög, och lite papper eller torrt gräs

att tända på med; omkring detta ställer man sedan

stickor, lutade mot varandra i pyramidform och

däröver större pinnar på samma sätt. Då elden tagit

sig, lägger man på ännu grövre grenar, kvistar och

slutligen stockar. En god sak vid en kokeld är att

det blir en bra

glödhög, och för att få en

sådan, lägger man

tre stockar

stjärn-formigt som ekrarna

i ett hjul med

ändarna riktade mot

eldens mitt. En

sådan eld behöver aldrig slockna, ty allt eftersom

stockarna brinna, knuffar man dem närmare mitten och

får därigenom alltid färska glöd. Det är en utmärkt

eld att koka över, varjämte den lyser föga, så att

fienden inte så lätt upptäcker den.

Vill man ej släcka den för natten, lägger man aska

över den, då den ligger och gryr hela natten, färdig

att användas tidigt om morgonen, då man lätt blåser

den i låga.

Vill man låta en eld brinna klar hela natten som

signal eller för att värma sig vid, lägger man

stjärn-formigt på stockar, alla lika långa utom en, som

göres tillräckligt lång för att man från liggplatsen

skall kunna röra om i elden utan att stiga upp.iSo

152 SCOUTING FOR BOYS

Om det hemma råder brist på kol eller ved, bör

man inte glömma att gamla skor, som man ofta kan

hitta i sophögar, äro utmärkt bränsle.

Man kan göra mången gammal gumma en tjänst

med att samla ihop gamla skodon till bränsle åt

henne.

I Amerika användes ett annat mycket gott sätt att

göra upp kokeld. Man driver ned i marken två

tjocka pålar på ungefär 4 fots avstånd från

varandra och så att de luta något bakåt. Därefter fäller

man ett ungt träd vid

pass 15 fot högt och

10 tum i

genomskärning, och hugger upp

det i 5 fot långa

stycken, av vilka tre

läggas ovanpå varandra

mot pålarna för att

bilda frånsidan av eldstaden, två på marken

vinkel-rät mot dessa, och en tvärs för. Inom den sålunda

bildade fyrkanten uppgör man pyramidformigt en

eld, som ger mycket kraftig värme. Eldstaden

måste naturligtvis läggas med framsidan mot vinden.

En eldtång har man stor nytta av vid en lägereld.

En sådan tillverkas av ett 4 fot långt och 1 tum tjockt

spö av bok eller något annat segt träslag. På

mitten täljer man av ungefär till dess halva tjocklek och

håller den avtunnade delen ett ögonblick i glöden,

varpå ändarna böjas till samman, topparna fasas av

på insidan för att kunna gripa bättre, och tången är

färdig.

En kvast är också bra att ha för att hålla läger-KAP, III. LÄGERLIV 1.159

platsen snygg. En sådan åstadkommes lätt med

några björkruskor, som bindas fast vid en käpp.

Att torka kläder.

Under tjänstgöring vid armén blir man ofta

genomvåt, och mången gång påträffar man rekryter,

som låta kläderna torka på kroppen, vilket erfarna

soldater däremot aldrig göra. Är man så våt, bör

man begagna första lägliga tillfälle att kläda av

sig och torka kläderna, även om man inte har andra

att taga på sig under tiden, något som för övrigt

hänt mig många gånger. Jag har suttit naken

under en järnvägsvagn medan mina kläder torkade

över en eld. Sättet att torka kläder över eld, är att

skrapa ihop en hög av glöd och däröver bygga en

liten bikupformig ställning av käppar, vilken

övertäckes av kläderna. Dessa torka då mycket fort. I

värme är det också farligt att rasta då kläderna äro

genomvåta av svett. I Västafrika hade jag alltid en

reservskjorta hängande utefter ryggen, med

ärmarna bundna om halsen, och så snart vi gjorde halt,

tog jag på mig den torra och hängde över mig den

våta skjortan att torka i solen. Därigenom undgick

jag feber, vari för övrigt nästan varenda man

insjuknade.

Snygghet.

Lägerplatsen skall alltid hållas ren och snygg, inte

endast (som jag förut påpekat) för att hålla flugornaiSo 152 SCOUTING FOR BOYS

borta, utan därför att fiendens spejare kunna erhålla

många värdefulla upplysningar om man lämnar

efter sig en osnygg lägerplats. Därför äro scouter

alltid av gammal vana snygga och propra av sig,

vare sig de äro i läger eller ej. Håller man inte

snyggt omkring sig hemma, är också lägret osnyggt,

Man slår en knut på ena ändan av snöret, vilket inifrån

dragés igenom ett av de nedersta snörhålen och utifrån

genom det andra direkt upp till och inifrån genom det

översta. Den prickade delen av snöret utvisar den del

av snöret, som befinner sig inuti skon och som ej är

synlig.

och har man sitt läger osnyggt, är man en ömfoting

och ingen scout.

En scout håller ordentligt även i sitt tält, sin koj

eller sitt rum, ty han kan plötsligt bli allarmerad

eller råka ut för något oväntat, och vet han inte då

på pricken var han skall hitta allting, kan han

komma för sent, i synnerhet om han blir purrad mitt i

natten. Därför bör man vänja sig även hemma att

när man går till sängs alltid lägga kläderna ordent-KAP, III. LÄGERLIV

1.159

ligt, så att man hittar dem i mörkret och fort kan få

dem på sig.

En scout snör sina skor prydligt — i själva verket

snöras de inte, utan vävas ihop uppifrån och nedåt

genom snörhålen, så att de behöva aldrig snöras.

(Se bilden å föreg. sida.)

VINKAR FÖR INSTRUKTÖRERNA

Lägerorder.

I läger är det nödvändigt att ha anslagna några få

ständiga order, som då och då fullständigas om så

behövs. Patrulledarna skola noga instrueras

beträffande dessa order, varefter de äro fullt ansvariga för

att deras manskap handlar därefter.

En dylik order kan ange att patrullerna tälta på

något avstånd från varandra och att jämförelser dem

emellan komma att anställas angående ordning och

snygghet i och omkring tälten.

Varje patrull har i regeln sitt tält för sig på något

avstånd från varje annat, men inom anropshåll från

scoutmastern. Patrulledaren får göra sig ett tält

eller ett skydd för sig själv, men detta skall ligga

invid patrullens tält. Patrulledaren äger att

rapportera angående scouternas förhållande eller annat,

vilket antecknas i scoutmasterns märkejournal.

Vila halvannan timma mitt på dagen.

Under badning observeras noggrant att inga icke

simkunniga komma ut på djupt vatten.

»Badpatrull, bestående av två goda simmare, skall

vara avdelad medan badning pågår för att vara

färdig att genast bistå nödställda. Patrullkarlarna äro162

SCOUTING FOR BOYS

nakna, men ha överrockar på sig och uppehålla sig

i båten, de få icke bada förrän den allmänna

badnin-gen är slut och sista man lämnat vattnet.»

Order om vad som är att iakttaga vid brandallarm.

Order angående gränserna för områden, som man

äger att beträda, skadegörelse å stängsel och

egendom, gott dricksvatten m. m.

TILLVERKNING AV EN FÄLTVÄVSTOL. —

Slå ned i marken i rad 5 pålar om 2 fot och 6 tum,

mitt emot dessa på ett avstånd av 6 fot och 7 tum

antingen ytterligare en rad av 5 eller endast 2, upp-

till förenade med en tvärstång (2). Fäst ett

segelgarn eller bastsnöre i ändan på varje påle (1) och

sträck ut det till motsvarande påle (2) och gör fast

där. Fortsätt därefter tillbaka igen till 1 och tag

ytterligare 5 fot extra och fäst det i en lös tvärslå

Övningar,KAP, III. LÄGERLIV 1.163

eller vävbom på precis samma avstånd till närmaste

snöre som avståndet mellan pålarna. Vävbommen

föres upp och ned med korta mellanrum av en pojke,

medan en annan lägger in knippen av ormbunkar,

halm e. d. i varv omväxlande under och över de

sträckta snörena, vilka sålunda komma att bilda varp

i väven.

I läger övas tillverkning av olika slags bäddar.

Inomhus göras lägerljusstakar, lyktor, gafflar,

tänger, knappar och kvastar.

Utomhus övas uppgörande av eld.

Låt pojkarna snöra skor enligt ovan.

LÄGERHISTORIEN NR 10

KOKNING I LÄGER

Kokning. — Bakning. — Boskapsdrift. — Renlighet.

— Vinkar. — Lägerlekar.

Kokning.

Varje scout måste naturligtvis kunna laga sin mat

och baka sitt bröd utan vanliga kökskärl. Till att

koka vatten användes den lilla tépannan, och i den

kunna både grönsaker och té tillredas; men den

behöves ofta att dricka ur, och dessutom kan man ju

vilja laga till sitt kött på annat sätt. Detta tillgår

oftast så att man träder upp köttet på spetsiga

käppar och hänger det nära elden att rostas eller också

kan blecklocket till en käxlåda få tjänstgöra som stek-

II Scouting for Boys164

SCOUTING FOR BOYS

panna. Man slår flott eller vatten i botten så att

köttet intet brännes vid.

Man kan även linda in köttet i några ark vått

papper eller baka in det i lera och lägga det på glöd,

då det stekes av sig självt. Fågel och fisk kan också

tillagas på detta sätt, och man behöver inte plocka

fågeln om man begagnar sig av lera, ty fjädrarna

fastna i leran då den hårdnar i värmen, så att när

man knackar sönder klumpen, får man ut fågeln som

kärnan i en nöt, rostad och plockad på samma gång.

Ett annat sätt är att först ränsa ut innehållet,

glödga en kiselsten av ungefär samma storlek som

fågelns inre och lägga in den i fågeln, samt det hela

på ett rost eller ett träspett över elden.

Fågel är lättast att plocka omedelbart efter den

dödats.

Gör aldrig som jag gjorde en gång när jag var

ömfoting. Det var min tur att laga mat, och jag

tyckte att jag skulle koka soppa till omväxling i

middagen. Jag hade litet ärtmjöl, som jag blandade

med vatten, lät koka upp och serverade som ärtsoppa,

men jag hade inte tillsatt någon buljong eller kött

av något slag. Jag visste inte att det behövdes eller

att det kunde märkas. Men de andra märkte det ge-,

nast. De kallade min soppa »tunn ärtgröt» och

tyckte jag själv borde äta upp den — inte bara tyckte

jag borde, jag tvangs helt enkelt att sätta i mig

alltsammans.

Ett dylikt misstag har jag aldrig sedan begått.

Då man skall koka i tépannan eller fältkitteln, kan

man antingen ställa denna på stockarna (där den dock

ofta faller över ända, om man inte passar sig) eller

ställa den över glöden på marken, eller också ordnarKAP, III. LÄGERLIV

1.55

man till en trefot av tre färska lövträdsgrenar över

elden, binder ihop topparna och hänger kärlet i

ståltråd eller kedja. Men finns det gamla scouter i

lägret, bör man akta sig för att använda käppar av

pop-pel till trefoten, oaktat detta trädslag är mycket

användbart för ändamålet, ty gamla scouter ha den

föreställningen att poppel bringar olycka.

Här är ett fältkök så gott som något. Det anord-

nas med torvor, tegelstenar, stenar eller tjocka

stockar, som fasats av på översidan, i sex fot långa

rader, som skiljas åt något med ett mellanrum vid ena

ändan av 4 tum, och 8 tum vid den andra. Den

bredare vänd mot vinden.

Användas flera kokkärl, ställer man dem i två

rader, med några tums avstånd, med flygeln mot

vinden, och lägger små stickor i mellanrummet.

Därefter ställer man en rad kärl ovanpå de förra, så att

de bilda en liten tunnel. Man tuttar på i vindsidan,

då draget åstadkommer, att alla kärlen hettas upp.

Elden underhålles med finkluvna spånor och stickor.

P

MiSo 152 SCOUTING FOR BOYS

Man bör aldrig sätta på locket för hårt då man

kokar vatten, ty ånga bildas vid kokningen, och

denna måste få strömma ut, annars spränges kärlet.

För att få veta när vattnet börjar koka, lyfter man

inte av locket, utan man håller spetsen av en pinne,

kniv e. d. intill kärlet, som kännes darra då vattnet

är i kokning.

»KABOBS». — En ungefär tre kvarts tum tjock

skiva kött skäres i en eller halvannan tum breda

bitar, vilka trädas upp på en käpp eller järnstång,

som nedköres vid elden eller upphänges över glöden

några minuter tills köttet är rostat.

JÄGARSTUVNING. — Köttet skäres upp i bitar

ungefär en eller halvannan tum i fyrkant.

Grönsaker av alla slag, potatis, morötter, lök

m. m., ränsas, skäras i bitar och läggas i tépannan,

varefter rent vatten eller buljong påfylles, tills kärlet

är till hälften fyllt.

Köttet ingnides väl med en blandning av mjöl, salt

och peppar, samt lägges i pannan, varpå vatten

tillsättes, så att köttet nätt och jämnt täckes — icke

mera.

Kärlet får stå på elden en och en kvarts timma.

Potatisen kokar sist, och när den är för mjuk för

att kunna tagas ut, vilket man prövar med en gaffel,

är stuvningen färdig.

Bakning.

En scout, som skall baka bröd, förfar vanligen så,

att han tar av sig rocken och breder ut den på mar-KAP, III. LÄGERLIV

1.55

ken med fodret uppåt, så att det inte efteråt syns hur

han stökat till den. Sedan tvättar han händerna

mycket omsorgsfullt och lägger därefter på rocken en

liten hög av mjöl, och skålar ur denna i mitten. Däri

slår han hett vatten och tillsätter till degen en eller

två nypor salt samt lika mycket bakpulver eller Eno"s

fruktsalt och knådar och blandar väl tills det blir en

ordentlig degklimp. Så tager han mjöl på

händerna, för att inte degen skall fastna på dem, och

klappar och formar den till en stor eller flera mindre

bullar. Därefter lägger han dessa på en rost över

glöden eller sopar han en del av elden åt sidan och

lägger degen på den varma marken, makar glöd

runt om och låter degen baka sig.

Endast små bullar eller bröd så stora som semlor

kunna bakas på detta sätt. Skall man baka riktiga

bröd, måste man göra sig en sorts ugn av en

gammal lerkruka eller blecklåda, som lägges i elden och

helt och hållet täckes över med bränder, eller också

en lerugn, vari man eldar, tills den blir riktigt het,

varefter man krafsar ur elden och lägger dit degen

i stället samt murar igen hålet.

Ett annat sätt är att skära en grov påk, spetsa den

i smaländan, skala och hetta upp den samt rulla ut

degen till en lång strimla, ungefär 2 tum lång och

^ tum tjock, som viras i spiral utefter påken. Denne

nedtryckes i marken intill elden och degen rostas.

Påken kringvrides då och då.

PORTIONSPÅSAR. — I militärtjänsten

utdelades ofta nog två nävar mjöl i stället för bröd eller

skorpor, en bit kött, en matsked salt, en matsked

peppar, en matsked socker, en matsked bakpulver samt

en näve kaffe eller té. Det är ganska lustigt att seiSo 152 SCOUTING FOR BOYS

när en ömfoting får sin ranson, och hur han bär sig

åt för att bära den till bivacken.

Hur skulle ni göra?

Naturligtvis kan man lägga pepparn i en ficka,

saltet i en annan, sockret i en tredje, mjölet i hatten,

och bära den i ena handen, köttbiten i den andra

och kaffet i den tredje.

Det är bara när man som vanligt är i

skjortärmarna och inte har så värst många fickor, och när

man som annat folk bara har två händer, som det

är ett rätt knepigt jobb.

Därför har alltid den gamle fältsoldaten sina tre

portionspåsar — små väskor, som han tillverkat själv

av bitar av skjortor eller näsdukar eller andra

lyxartiklar. I nr 1 har han mjölet och bakpulvret, i nr

2 kaffet och sockret, i nr 3 saltet och pepparn.

Mången gång händer det, att vi måste fortsätta

marschen just som provianten delats ut. Hur tror ni

vi betedde oss för att i blinken förvandla vårt mjöl

till bröd?

Vi blandade upp det med vatten i en mugg och

drucko det. Och när allt kom omkring, gjorde det

samma tjänst.

Boskapsdrift och slakt.

Innan man kan laga till födan, måste man få tag

i den. Sålunda måste man först föra fåret eller

oxen till det ställe man vill ha dem innan man kan få

fårstek eller biff. Dessutom måste man slakta och

stycka djuret innan man kan tillreda och äta sin

föda.KAP, III. LÄGERLIV

1.55

En scout måste kunna driva får, nötboskap och

hästar. Ömfotingar glömma alltid att skicka någon

framför hjorden, som lockar den med sig. Får ha

benägenhet att skocka sig för tätt ihop, så att de

mittersta snart bli halvkvävda av dam och hetta och

segna till marken. Det är därför alltid säkrast för

en fårdrivare att gå mitt i klungan för att

åstadkomma lufttillträde då och då, varigenom hela

flocken rör sig bättre. Kommer man med får till ett

hinder, såsom en stätta eller hägnad, har man blott

att lyfta över ett, och de övriga följa efter, men man

bör inte driva på dem för häftigt.

En scout måste också kunna slakta och stycka

boskap. Nötkreatur slaktas vanligen med en bila, eller

indrives en stor jämten medelst en klubba i

pannan, eller sticker man en stor skarp kniv in i nacken

strax bakom hornen, sedan djurets huvud blivit

stadigt fastbundet vid ett kärrhjul eller stängsel.

Får slaktas vanligen så att de läggas på rygg,

huvudet dragés bakåt och halsen avskäres med en

stor kniv, eller också skjutas de i pannan med

revolver eller en lös gevärspatron.

Är man nybörjare i slakt, gör man klokt i att först

döva djuret genom ett hårt slag i huvudet med en

stor slägga eller hammaren på en stor timmeryxa,

Därefter öppnar man buken och ränsar ut inälvorna,

varvid lever och njurar tillvaratagas.

Då djuret skall flås, lägger man kroppen på rygg

och skär upp huden utefter mitten samt på insidorna

av benen, och drager av huden först på ena sidan

och därefter på den andra ända ned till ryggraden

och tar kniven till hjälp, då huden sitter fast vid

kroppen.iSo 152 SCOUTING FOR BOYS

En fårkropp hänger man upp riktigt fast vid

bakbenen, gör snitt runt huvudet och benen och utefter

mitten av kroppén, varefter skinnet kan dragas av

ungefär som en överrock.

Är det en stor oxe, styckas kroppen i två hälfter;

ett får styckas i två hälfter, och dessa i ytterligare

två, varefter framparten och bakparten ytterligare

styckas.

En scout skall kunna mjölka en ko eller get,

annars kan han få gå törstig, där mängder av mjölk

finnes att tillgå. En get är inte så lätt att mjölka

som man skulle kunna tro. Man måste hålla henne

i hornen med ena handen, i bakbenet med den andra

och mjölka med den tredje, om man har en sådan.

Infödingar gå till väga på så sätt att de hålla fast

bakbenet mellan stortån och nästa tå, då de således

få ena handen fri för mjölkningen.

Renlighet.

En sak måste man komma ihåg i läger, och det är,

att blir man sjuk, är man till ingen nytta, utan är

blott en börda för andra, och att man vanligtvis har

sig själv att skylla, vare sig det beror på att man inte

bytt om kläder när man blivit våt, låtit smuts

komma i maten eller man druckit dåligt vatten.

När man lagar mat skall man alltså vara ytterst

noga med att diska kokkärl, tallrikar, gafflar o. d.

Flugor äro mycket farliga, emedan de föra

omkring sjukdomsfrön på fötterna, och när de slå sig

ned på födan, kvarlämna de ofta gifter, som man

sedan äter upp — och så undrar man över hur manKAP, III. LÄGERLIV

1.55

kunnat bli sjuk. Flugorna trivas vanligen bäst i

smuts och avskräde.

Därför måste man hålla sin lägerplats mycket fin,

så flugorna ej trivas där. Slask och sopor få ej

strös omkring över hela platsen, utan skola kastas

ned i en särskilt grävd grop, där de täckas med

jord. Patrulledare skola med synnerlig omsorg

vaka över att så sker.

Av samma skäl är det mycket farligt att dricka ur

strömmar och i synnerhet ur dammar, då man

känner sig törstig, ty man slukar massor av gift, om man

gör det. Om en damm är det enda vattenställe man

har, är det bäst att på 10 fots avstånd därifrån gräva

en liten brunn, dit vattnet silar igenom, då det blir

mycket bättre att dricka.

Vi gjorde så i Mafeking när boerna avbrutit

vattenledningarna, och fingo inga sjuka av dåligt

vatten.

I Amerika användes en del kopparsulfat på en

miljon delar vatten för att rena vattnet i insjöar och

dammar.

VINKAR TILL INSTRUKTÖRERNA

Öva tillblandning av deg samt bakning. Skaffa

om möjligt en bagare att undervisa. Men låt varje

pojke blanda sin egen deg med den vattenmängd han

själv tror vara den rätta. Låt honom göra sina

misstag först för att få erfarenhet.

Ett besök i ett slakteri eller i en slakteributik för

att se hur man skär upp kött, är mycket nyttigt. LåtiSo

152 SCOUTING FOR BOYS

scouterna tillverka sina portionsväskor. Dela ut

råvaror och låt varje scout göra upp eld åt sig själv

och laga mat.

Tävlingar i läger.

Hockey, fotboll, korgboll, vilket är detsamma som

fotboll, fast det spelas med händerna med en korg 7

fot ovanför marken som mål. Ett tämligen

obetydligt stycke av en lekplan, en sal eller gård är

tillräckligt.

»Björnjakt». En stor pojke är en björn; han har

tre bon, där han kan rädda sig. Han bär en liten

luftballong på ryggen. De övriga pojkarna äro

beväpnade med klubbor av virad halm, med vilka de

skola söka slå sönder ballongen då björnen är

utanför målen. Björnen har en likadan klubba, varmed

han skall slå av jägarnes hattar. Att få hatten

avslagen är för jägaren detsamma som att bli dödad.

En präktig lek för att få skygga och blyga pojkar

bekanta med varandra.

Sång, deklamation och små pjäser etc. kunna

utföras kring lägerelden; varje pojke måste bidraga

med något till programmet, antingen han tror sig

duga till det eller inte.

Man bör på förhand tilldela varje patrull en viss

kväll i veckan, då den äger att svara för

underhållningen; den kan då förbereda sig.KAP. IV.

SPÅRNING

VINKAR FÖR INSTRUKTÖRERNA

Undervisning uti konsten att iakttaga och draga

slutsatser är svår att framlägga på papperet. Den

måste läras genom övning. Man kan endast lämna

några exempel i vinkar, det övriga beror på

vederbö-rändes inbillningsförmåga och av lokala

förhållanden. Förmågan att göra iakttagelser och

slutledningar är av mycket stor betydelse för den unge

medborgaren. Barn besitta ju i allmänhet stor

vakenhet, men denna avtar med åldern, till stor del

beroende därpå, att saker som man ser många gånger,

bliva så vanliga, att man ej fäster sig vid dem. Att

ha ögonen med sig är i själva verket en vana, som

en pojke måste tränas till, och »spårning» är ett

mycket roande medel därför.iSo 152 SCOUTING FOR BOYS

Att draga slutsatser är konsten att följdriktigt

tyda det man observerat.

Ha väl iakttagelse- och slutledningsförmåga blivit

till vana hos pojken, är ett stort steg taget i

utvecklingen av karaktären.

LÄGERHISTORIEN NR 11

IAKTTAGANDE AV »TECKEN»

Smådrag hos människor. — Tecken kring en död.

kropp. — Detaljer i landskapet. — Bruket av

ögon, öron och näsa. — Nattlig scouttjänst.

Tecken.

»Tecken» är det ord som av scouterna användes

för att beteckna alla möjliga små detaljer, såsom

fotspår, avbrutna kvistar, nedtrampat gräs, matrester,

en bloddroppe, ett hårstrå o. s. v. — allt som kan

tjäna till ledtråd för att finna det man söker.

Mrs Walter Smithson reste häromåret i Kashmir

och följde i sällskap med några infödda spårare

spåren av en panter, som hade dödat och bortsläpat en

ung bock. Han hade gått över en vidsträckt

klippplatå, där hans mjuka fötter naturligtvis ej lämnat

några märken. Spåraren gick genast till den bortre

sidan av klippan, där denna bildade en skarp kant,

han vätte ett finger och strök med detta utefter

kanten till dess han såg att några bockhår fastnade på

fingret. Detta visade honom varest pantern gått ned

från klippan, släpande bocken med sig. Dessa få

hårstrån utgjorde vad scouter kalla tecken.KAP. IV. SPÅRNING

173

Mrs Smithsons spårare fann även björnar genom

att ge akt på tecken. Vid ett tillfälle iakttog han i

barken på ett träd en färsk rispa, som tydligen

åstadkommits av en björnklo, och vid ett annat tillfälle

fann han att ett enda svart hårstrå fastnat i barken

av ett träd, vilket visade honom att en björn hade

snuddat vid trädet.

Bland det allra viktigaste en scout har att lära

sig, vare sig han är krigare, jägare eller fredsscout,

är att icke låta något undgå hans uppmärksamhet.

Han måste iakttaga småsaker och tecken och tyda

deras mening. Men det fordras lång övning innan

en ömfoting uppnår vanan att verkligen se allting

och icke låta något undgå sig. Man kan lära sig

det lika bra i en stad som på landet.

Och på samma sätt bör man ge akt på varje

främmande ljud eller egendomlig lukt och tänka ut vad

det månde betyda. Lär man sig icke att iakttaga

tecken, så får man mycket litet av »det ena och det

andra» att lägga ihop, och då duger man ej till

scout. Det kommer med övning.

Kom ihåg att en scout alltid anser som en stor

skam om någon annan före honom upptäcker en sak,

vare sig denna befinner sig långt borta eller tätt vid

hans fötter.

Är man ute och går med en verkligt tränad scout,

så ser man att hans ögon äro i ständig rörelse,

spanande åt alla håll nära och långt bort, han ger akt

på allt som passerar, och detta av vana och icke

emedan han vill visa hur mycket han kan.

Häromdagen gick jag tillsammans med en sådan i

Hyde Park i London. Plötsligt anmärkte han: »Den

där hästen haltar lite.» Där fanns ingen häst i när-iSo

152 SCOUTING FOR BOYS

heten, men jag kom underfund med att han såg på

en, som var långt borta på andra sidan Serpentine;

i nästa ögonblick tog han upp en egendomligt

formad knapp, som låg på gångstigen. Som ni ser

voro hans ögon långt borta och nära.

På gatorna i en främmande stad lär han sig

vägen med hjälp av större byggnader och tvärgator,

och i varje fall ger han akt på vad för slags butiker

han passerar och vad där finnas i fönstren, vad för

slags fordon som passerar honom och sådana

detaljer som om hästarnas seldon och skor äro som de

böra vara, och alldeles särskilt vad för slags folk

han möter, vad ansiktet liknar, deras kläder, deras

skodon och deras sätt att gå. Så att t. ex. om en

polis skulle fråga honom: »Har ni sett en karl med

svarta buskiga ögonbryn och klädd i helt blå kostym

gå gatan fram här?» skall han vara i stånd att ge

ett sådant svar som: »Ja, han haltade lite på högra

foten, hans skodon sågo ut att vara av utländsk

tillverkning, han bar ett knyte i handen, vek av neråt

Gold Street, det andra hörnet till vänster härifrån,

för omkring tre minuter sedan.»

Sådana upplysningar ha ofta varit av största

värde för att spåra upp brottslingar, men allt för

många människor gå med slutna ögon utan att ge

akt på någonting.

I Rudyard Kiplings berättelser finnes en

redogörelse för hurusom två pojkar lärde sig att göra

iakttagelser för att bliva detektiver eller scouter medelst

ett spel, vari en bricka full av småsaker visades för

dem en minut, varefter den övertäcktes, då de sedan

ur minnet skulle beskriva alla saker som funnits på

den.KAP. IV. SPÅRNING

175

Vi skola spela det spelet, ty det är en utmärkt

övning för scouter.

Det fanns i Italien ett revolutionärt sällskap, som

kallades Camorra, vilket brukade träna sina pojkar

att kvickt observera och komma ihåg saker och ting.

Då Camorristen var ute och gick med en pojke på

gatorna, kunde han plötsligt stanna och fråga

honom: »Den gumman, som satt utanför dörren till

fjärde huset på höger hand vid den gata vi sist gingo,

hur var hon klädd?» eller »Vad talade de båda

herrarne om, som vi mötte vid hörnet av tredje gatan

härifrån?» eller »Vart fick den droskan befallning

att köra, och vilket nummer hade den?» »Hur högt

är det där huset och hur brett dess översta fönster»

o. s. v. Eller fick pojken en minut att se in i ett

butiksfönster och beskriva allt han såg däri. Kapten

Cook, den store forskaren och scouten, tränades på

samma sätt som pojke, och så även Houdin, den

store trollkonstnären.

Varje scout i en stad bör naturligtvis känna till

var apotek, polisstationer, sjukhus, brandstationer,

telefoner, ambulansstationer o. d. äro belägna.

En scout måste allså begagna sina ögon, i

synnerhet längs kanten av stenläggningen invid husen och

intill rännstenen. Jag har ofta på så sätt hittat

dyrbara smycken, som blivit trampade av en mängd

människor, och släpats åt sidan med damernas

kjolar.

Enskildheter hos människor.

Då ni far på tåg eller i spårvagn, så iakttag noga

de medresande, deras utseende, klädedräkt, sätt attiSo

152 SCOUTING FOR BOYS

tala o. s. v., så att man efteråt kan beskriva varje

minsta detalj; försök också att av deras utseende och

uppförande bedöma om de äro rika eller fattiga

(något som man i allmänhet kan se på deras skodon),

vad som sannolikt är deras sysselsättning, om de äro

lyckliga, sjuka eller i behov av hjälp.

Men man bör ej låta dem förstå att de

uppmärksammas, ty i så fall bliva de på sin vakt. Kom ihåg

den herdegosse, som upptäckte zigenarens stövlar,

utan att se på honom.

Att i hemlighet iakttaga människor och kunna läsa

deras karaktärer och tankar, är av största betydelse i

handel och affärer, i synnerhet för ett bodbiträde

eller säljare, då han skall förmå folk att köpa saker,

eller att avslöja en som ser ut att vara en svindlare.KAP. IV. SPÅRNING

177

Det sägs att man kan bedöma en mans karaktär

på hans sätt att bära hatten. Om den är lutad litet

åt ena sidan, är bäraren godmodig, om den bäres

mycket åt ena sidan, är han en översittare, om han

bär den i nacken, betalar han ej sina skulder, om

den sitter rakt på huvudet, är han sannolikt

hederlig, men mycket dum.

Gången visar ofta hurudan karaktär en person

har, t. ex. en bråkig och skrävlig liten man, som ru-

sar åstad med korta steg och stora armrörelser; den

nervöse mannens brådskande, ryckiga steg;

luffarens långsamma, tölpiga gång; de lätta, raska, tysta

stegen hos en scout o. s. v.

Jag blev en gång beskylld för att misstro folk med

vaxade mustascher. Nå, det gör jag också till en

viss grad, det tyder nämligen ofta på fåfänga och

emellanåt på dryckenskap.

Förvisso är den »tjuslock» som somliga ungdomar

ha i pannan ett säkert tecken på dumhet. Ansiktets

form är ett gott uttryck för mannens karaktär.

Ni kan kanske angiva karaktären hos ovanstående

gentlemän?

12

Scouting for BoysiSo 152 SCOUTING FOR BOYS

Övning i att ge akt på allt.

En välkänd detektiv, mr Justin Chervasse,

beskriver hur man med någon övning, av en människas

kläder ganska bestämt kan sluta sig till hans

karaktär. Skodonen äro de bästa kännetecknen bland alla

enskildheter i klädseln. Jag var häromdagen på

landet tillsammans med en dam, och ett ungt

fruntimmer gick framför oss. »Jag undrar vem hon är»,

sade min vän. »Ja», svarade jag, »jag skulle hellre

fråga, vems jungfru hon är.» Flickan var välklädd,

men då jag iakttog hennes skor, gissade jag, att

kostymen hade tillhört någon annan och att hon fått

och själv piffat upp den — men vad beträffar

skorna, trivdes hon bättre i sina egna. Hon gick mot

tjänstefolkets ingång i det hus där vi bodde. Och

vi listade ut att hon var i tjänst hos en av de damer,

som även bodde där.

Fot icke länge sedan talade jag med en detektiv

om en man, som vi båda samtalat med, och vi

försökte att sluta oss till hans yrke. Jag anmärkte

»såvitt jag kan se, är han fiskare»; min följeslagare

kunde ej inse varför, men se han var inte fiskare själv.

Jag hade givit akt på att en hop små tygtottar

stucko fram på hans vänstra ärmuppslag (en hel

del fiskare pläga taga bort flugorna från reven och

fästa dem i mössan för att torka, andra fästa dem

vid rockärmen; då de torkat, taga de bort dem,

varvid en eller ett par trådar i tyget gå sönder).

Det är en mycket roande övning att i en

järnvägsvagn eller omnibus ge akt endast på sina

medresan-des fötter, och utan att se högre upp gissa sig till vadKAP. IV. SPÅRNING

179

slags folk de äro: gamla eller unga, fattiga eller

rika, feta eller magra o. s. v., och därefter se hur

nära man kommit sanningen.

Den amerikanske skådespelaren, mr Nat Ooodwin,

beskrev för mig hur han en gång åsåg en

ballong-uppstigning då han händelsevis led av styvhet i

nacken; han kunde endast se nedåt i stället för uppåt,

och såg alltså endast fötterna på massan av folket

runt omkring honom, varför han bland fötterna

utvalde ett par, vilka han tyckte sig viss om tillhörde

en vänlig och godhjärtad man, som skulle kunna

beskriva för honom den riktning ballongen tog.

Jag blev en gång i tillfälle att göra en tjänst åt en

dam i små omständigheter, vilket jag gissat mig till

genom att ge akt på hennes skosulor, medan jag gick

bakom henne. Dessa voro i stort behov av

reparation, trots att hon i övrigt var välklädd. Jag kan

knappast tänka mig att hon någonsin visste hur jag

listat ut, att hon hade det smått.

Det är förvånande hur mycket man ser av

skosulorna, då man går bakom en person — och det är

lika förvånande hur mycket man kan studera sig till

därav. Det sägs, att den som sliter sulor och

klackar lika, är en driftig och ärlig man, den som sliter

utsidan av klackarna är inbillningskraftig och

äventyrslysten. Klackar, slitna på innersidan, beteckna

däremot vekhet och obeständighet. Detta sista

tecken är mera osvikligt då det gäller en man, än en

kvinna.

Kom ihåg hur Sherlock Holmes mötte en främling

och gav akt på att han såg ut att vara tämligen

välmående, i nya kläder, med sorgband kring ärmen,

militärisk hållning och en sjömans sätt att gå, sol-iSo 152 SCOUTING FOR BOYS

bränd, tatuerad på händerna och att han bar några

leksaker i handen. Vad skulle ni trott att han var

för en? Nå, Sherlock Holmes gissade rätt: att han

nyss tagit avsked från flottan som sergeant, att hans

hustru hade dött och att han hade små barn hemma.

Tecken kring en död.

En vacker dag kan det hända att man blir den

förste vid en människas lik, och då skall man

komma ihåg att det är ens plikt att utforska och anteckna

de minsta tecken på och omkring kroppen innan den

flyttas eller marken omkring blir upptrampad.

Förutom att man ger akt på det exakta läget hos

kroppen (vilken om möjligt bör fotograferas precis som

den hittades), måste marken runt om mycket

utförligt utforskas, utan att man själv beträder den mer

än som är absolut nödvändigt, då befintliga spår lätt

kunna förstöras. Det kan också bli till nytta att ha

ritat en karta över hur kroppen låg och var

»tecknen» omkring den voro.

Nyligen fann man vid två tillfällen tvenne lik av

personer, som man först trodde hade hängt sig, men

en noggrann undersökning av marken omkring dem

— i ena fallet en tillskrynklad matta — visade att

mördare varit framme och att liken blivit upphängda

efter döden för att få dem att synas som

självmördare.

Fingeravtryck bör man särskilt leta efter på alla

möjliga föremål, och om de icke passa in på den

döde, måste de tillhöra mördaren, som sålunda kan

identifieras genom att jämföra avtrycket med hans

fingrar.KAP. IV. SPÅRNING

181

Ett sådant fall inträffade i Indien, där man

påträffade en mördad, som på sina kläder hade ett

blodigt märke efter fingrar. Mannen, som gjort

märket, anträffades, förhördes och dömdes.

Doktor Oross berättar historien om en lärd

gammal man, som fanns död i sin sängkammare med ett

sår i pannan och ett annat på vänstra tinningen.

Mycket ofta händer det att mördaren efter mordet

med blodiga händer tar i en dörr för att ge sig av,

eller i en vattenkruka för att tvätta sina händer. I

förevarande fall fanns märken efter tre blodiga

fingrar på en tidning, som låg på bordet.

Misstankarna riktades mot den dödes son, som

häktades av polisen.

Men en grundlig undersökning av rummet och

fingeravtrycken, gåvo vid handen att den gamle

mannen hade sjuknat under natten, stigit ur sängen för

att taga medicin, men då han kommit i närheten av

ett bord, hade han fått ett nytt anfall, fallit omkull

och därvid slagit huvudet våldsamt mot bordshörnet,

vilket åstadkommit såret vid tinningen. Detta

passade just in med hörnet. Då han försökt stiga upp,

hade han fattat i bordet och tidningen som låg

därpå, varigenom de blodiga fingermärkena

uppkommit. Därefter hade han fallit igen och ytterligare

slagit huvudet mot sängfoten.

Fingeravtrycken jämfördes med den döde

mannens fingrar, och man fann dem passa in

fullständigt, Nå, man finner inte två människor på

64,000,000,000,000 med samma mönster på

fingrarnas hud. På så sätt blev det klargjort att intet

mord blivit begånget och den döde mannens son

frigavs.iSo 152 SCOUTING FOR BOYS

I S:t Petersburg i Ryssland anträffades en bankir

mördad. Invid kroppen hittades ett

cigarrmunstycke av ambra. Detta munstycke var av en högst

egendomlig form och kunde endast i en viss ställning

hållas i munnen, varjämte det hade märken efter

två tänder. Dessa båda märken visade att tänderna

voro av olika längd. Den mördades tänder voro

fullständigt regelbundna, så munstycket var tydligen

ej hans. Men hans brorsons tänder stämde överens

med märkena på munstycket, och då ytterligare

bevis framlades att han var mördaren, blev han

arresterad.

Enskildheter i landskapet.

Då man är på landet bör man iakttaga

landmärken, d. v. s. föremål, som kunna hjälpa en att hitta

vägen och förekomma att man går vilse, såsom på

avstånd befintliga kullar och kyrktorn samt

närbelägna föremål, såsom särskilt framträdande

byggnader, träd, grindar, klippor m. m. Och kom ihåg,

att om man iakttager sådana märken, man en vacker

dag kan behöva dem för att beskriva vägen för

någon annan och att man därför måste ge akt på dem

mycket noga, så att man blir i stånd att beskriva dem

så, att intet missförstånd kan uppstå om deras

riktiga inbördes ordning. Man måste ge akt på och

komma ihåg varenda biväg och gångstig. Därnäst

måste man även ge akt på mindre tecken, t. ex. om

fåglar hastigt lystra och flyga bort, vilket betyder att

människor eller djur äro i närheten. Dammoln

ange att djur, människor eller fordon äro i rörelse.

Naturligtvis bör man mycket noga observera allaKAP. IV. SPÅRNING 185

mötande likaväl på landet som i stad — hur de äro

klädda, vad deras utseende liknar, deras sätt att gå,

samt undersöka deras fotspår och teckna skisser av

dem i anteckningsboken, så att man kan igenkänna

fotspåren om man skulle råka på dem annorstädes

(såsom vallgossen gjorde i berättelsen i början av

denna bok). Ge akt på alla spår — d. v. s. fotspår

av människor, djur, fåglar, hjul etc., ty därav kan

man läsa sig till de mest betydelsefulla

underrättelser, såsom kapten D"Artagnan gjorde i berättelsen

om den mystiska duellen i min »Yarns for Boy

scouts».

Denna spårtydning är av sådan betydelse att jag

skall giva er en lektion.

Bruket av ögonen.

Låt ingenting anses obetydligt för

uppmärksamheten: en knapp, en tändsticka, cigarraska, en fjäder

eller ett blad kan vara av den största vikt.

En scout måste inte endast se framåt, utan åt

sidorna och bakom sig, han skall »ha ögon i nacken»,

som man säger.

Ofta kan man, då man plötsligt ser bakom sig, få

se en fientlig spejare eller en tjuv uppträda på ett

sätt som han icke skulle gjort om han tänkt sig att

man skulle se sig om.

Det finns en spännande berättelse av Fenimore

Cooper benämnd »The Pathfinder», i vilken ett

rödskinns tillvägagångssätt är mycket väl beskrivet;

han hade »ögon i nacken», och då han passerade

några buskar, fick han syn på några vissna löv

bland de friska, vilket kom honom att misstänka attiSo 152 SCOUTING FOR BOYS

någon lagt dit dem för att skaffa sig ett bättre

gömställe, och på så sätt upptäckte han några flyktingar.

Nattlig scouttjänst.

En scout måste kunna iakttaga små detaljer lika

bra om natten som på dagen; detta gör han

förnämligast med hörseln, tillfälligtvis genom känseln eller

lukten.

I nattens stillhet höras ljud längre bort än på

dagen. Om man lägger örat till marken eller håller det

mot en käpp eller i synnerhet mot en trumma, som

är i beröring med marken, hör man dånet av

hovslag och ljudet av en människas steg på långt håll.

Ett annat sätt är att öppna en kniv och sticka det

ena bladet i jorden och hålla det andra mellan

tänderna; då hör man ännu tydligare människorösten

på långa avstånd, även om det talas lågt, och den

kan svårligen förväxlas med andra ljud.

Jag har ofta smugit mig förbi poster, sedan jag

funderat ut var fältvakterna lågo, genom att höra

folkets dämpade samtal eller de sovandes

snarkningar.

VINKAR TILL INSTRUKTÖRERNA

PRAKTISK UNDERVISNING UTI

IAKTTAGANDEN.

ÖVNINGAR.

I STÄDER: Öva pojkarna först i att gå en gata

framåt och giva akt på de olika slags butiker de pas-KAP. IV. SPÅRNING 185

ser a, och att slutligen komma ihåg dem i deras

rik-tiga ordningsföljd.

Därefter att iakttaga och komma ihåg namnen på

butikerna, därefter att iakttaga och komma ihåg

innehållet i butiksfönster efter två minuter. Slutligen

att observera innehållet i flera butiksfönster i följd

med en halv minut på varje.

Pojkarna skola också uppmärksamma

framträdande byggnader såsom landmärken, hur många

krök-ningar gatan gör, namnen på andra gator, detaljer

av förbipasserande hästar och vagnar och i

synnerhet enskildheter hos människor beträffande kläder,

anletsdrag och sätt att gå, nummer på automobiler,

poliskonstaplar m. m.

Första gången bör man taga dem med sig för att

visa hur man bär sig åt, varefter man skickar ut dem

och förhör dem vid återkomsten enligt nedanstående.

Låt dem av sig själva iakttaga och komma ihåg

varest droghandelsbutiker, brandskåp,

polisvaktkontor, ambulanser etc. äro belägna.

PÅ LANDET: Tag ut patrullen på en promenad

och lär dem att taga avlägset belägna, framträdande

terrängföremål till landmärken, såsom berg,

kyrk-spiror o. s. v., och till närmare landmärken sådana

föremål som egendomliga byggnader, klippor,

grindar etc., bivägar eller gångstigar, hägnaders

beskaffenhet, (växande) gröda, olika slags träd, fåglar,

djur, spår etc., ävensom folk, fordon m. m. Liksom

varje egendomlig lukt från växter, djur, gödselhögar

m. m.

Skicka därefter ut dem på en viss sträcka och kalla

in dem en och en, då de återkommit, och examinera

dem muntligen eller kalla in dem alla på en gångiSo 152 SCOUTING FOR BOYS

och låt dem avgiva skriftliga svar på sex frågor,

givna med hänsyn till vissa saker, som de skola ha

iakttagit.

Övningens värde höjes betydligt om man på

förhand anordnar små egendomligheter i terrängen eller

lägger ut knappar, tändstickor m. m., vilka pojkarna

skola ge akt på eller taga med sig (i akt och mening

att förmå dem att undersöka marken invid dem

likaväl som avlägsna föremål).

ANGIVANDE AV KARAKTÄR: Skicka ut

pojkarna för att under en halvtimme söka rätt på en rå

natur eller ett fall av välklädd fattigdom etc.

Scouterna måste vid återkomsten kunna

fullkomligt beskriva personen och ange de skäl, som kommit

honom att bedöma dennes karaktär så som han gjort.

Han skall också anmäla hur många andra slags

personligheter han sett under sin expedition, såsom

dumma, godlynta, svekfulla, skrytsamma, med

vaxa-de mustascher o. s. v., dömande naturligtvis av deras

ansikte, gång, skodon, hattar, kläder o. d.

Tävlingar i iakttagelser.

GÖMMA FINGERBORGEN (inomhus).

Skicka ut en patrull ur rummet. Tag en

fingerborg, ring, mynt, en bit papper eller annan småsak,

och lägg den där den är fullt synlig, men på ett

ställe där man i allmänhet ej skulle söka efter den.

Låt patrullen komma in och söka; den som först

observerar föremålet, går helt lugnt och sätter sig, utan

att påpeka för de övriga var det befinner sig.

Efter en stund ombedes han att utpeka stället förKAP. IV. SPÅRNING

185

dem som ej lyckats i sökandet (härav framgår om

han verkligen sett föremålet eller ej).

BUTIKSFÖNSTER UTOMHUS I STAD.

Domaren tar med sig en patrull och går en gata

framåt förbi sex butiker. Giv dem en halv minut vid

varje butik, tag dem därefter bort på något avstånd

och lämna varje pojke en penna och ett kort, och

tillsäg dem att anteckna ur minnet, eller

antecknar domaren själv vad de observerat i t. ex. tre å

fem av butikerna. Den vinner, som rätt angivit det

största antalet föremål. Det är en mycket nyttig

övning att låta pojkarna tävla i grupper om två i varje;

de som förlora, tävla ytterligare, till dess man fått

fram den sämsta. Detta ger den minst försigkomne

mest övning.

EN LIKNANDE LEK (inomhus).

Skicka in var pojke turvis i ett rum under en halv

minut. Gör därefter en förteckning på de möbler och

föremål, som han iakttagit. Den pojke vinner, som

iakttagit de flesta.

Det enklaste sätt att föra protokoll härvidlag är att

upprätta en förteckning på rummets föremål och

upplinjera kolumner för varje pojke; det går då lätt

att summera ihop resultatet för var och en.

VEM SER BÄST (inomhus, i stad eller på landet).

Visa en serie fotografier eller teckningar av

sådana föremål i trakten, som varje scout måste känna

till, om han haft ögonen med sig, t. ex. korsvägar,24 2

SCOUTING FOR BOYS

konstiga fönster, stuprännor och väderflöjlar, träd,

reflexer i vatten (gissa vilken byggnad som

förorsakar den) o. s. v.

Ett par scouter kunna utföra de flesta av

ovanstående tävlingar för sig själva såsom övning, om de

så önska.

En patrulledare kan sätta ett par av sina scouter i

tävling med ett annat par, och sålunda skaffa dem

övning, och då de blivit riktigt skickliga, kan han

utmana en annan patrull till tävling mot hans egen.

FÖLJA SPÄR.

Skicka ut en »hare», antingen till fots eller på cykel

med en ficka full av korn, nötskal, konfetti, knappar

e. d. Här och där kastar denne ut några föremål

till spår, vilket patrullen skall följa; eller gå ut med

en bit krita och rita patrulltecken på väggar,

grindstolpar, stenläggning, lyktstolpar, träd o. d. lite här

och var, och låt patrullen jaga efter dessa märken.

Patrullerna skola sudda ut alla märken allt efter

som de passera dem, dels för snygghetens skull och

dels för att icke missledas av dem vid en annan dags

övningar.

De övriga vägtecknen böra också användas, såsom

att angiva att en väg icke begagnats, gömma ett brev

på något ställe, angiva riktning till annan plats.

SCOUTS NÄSA (inomhus).

Gör i ordning ett antal pappersaskar, alla

likadana, och lägg i varje ett föremål av olika lukt,

såsom skuren lök i en, garvsyra i en annan, rosenbladKAP. IV. SPÅRNING 185

i en, läder, anisfrö, violpulver, apelsinskal m. m.;

lägg alla askarna i en rad med några fots

mellanrum, och låt de tävlande i tur och ordning gå utefter

linjen och lukta 5 sekunder på varje. Därefter få

de 1 minut på sig att skriva upp eller för domaren

uppräkna ur minnet i riktig ordning de olika

föremålen.

BORTA OCH NÄRA (i stad och på landet).

" Domaren går utefter en viss väg eller terränglinje

ned en patrull i patrullformering samt medför ett

protokoll, varpå pojkarnas namn äro uppförda.

Varje pojke letar efter vissa föremål, och så snart

han observerar något, springer han till domaren och

underrättar honom eller lämnar honom det han

funnit. Domaren gör anteckning i överensstämmelse

därmed vid hans namn i protokollet. Den pojke

vinner, som uppnår de flesta märkena.

Sådana enskildheter böra väljas, som här nedan

anföras, för att utveckla pojkens iakttagelseförmåga

och uppmuntra honom att se långt bort och nära,

uppåt och nedåt etc.

Föremålen böra omväxla för varje gång tävlingen

utföres, och omkring 8 å 10 åt gången.

Varje funnen tändsticka ............ 1 poäng

Varje funnen knapp ................ 1 »

Fotspår av fåglar .................. 2 »

Varje lapp på en främlings kläder eller

stövlar .......................... 2 »

En grå häst observerad ............2 »

Flygande duvor .................... 2 »

Sittande sparv ...................... 1 »

Askträd ............................ 2 »

Trasig rökhatt .................... 2 »

Sönderslaget fönster ................ 1 »24 2

SCOUTING FOR BOYS

LÄGERHISTORIEN NR 12

SPÅRNING

Människors spår. — Djurs spår. — Sättet att lära

sig spåra.

Människors spår.

General Dodge i amerikanska armén beskriver

hur han en gång fick i uppdrag att förfölja ett band

rödskinn, som hade mördat några personer.

Mördarna hade nästan en veckas försprång och

hade flytt till häst, men general Dodge fick till hjälp

en präktig gammal spårhund vid namn Espinosa.

Alla indianerna, utom en, redo oskodda hästar, och

då Espinosa följt deras spår många mil, hoppade

han plötsligt av sin häst och plockade fram 4

hästskor ur en dold rämna i klippan. Indianen hade

tydligen tagit av dem för att de icke skulle lämna

spår efter sig.

I sex dagar förföljde de bandet, och under en stor

del av denna tid voro inga tecken synliga för ett

vanligt öga, men efter 150 mils jakt överraskades de

plötsligt och fångades hela sällskapet, uteslutande

tack vare Espinosas goda spårsinne.

Vid ett annat tillfälle förföljde en amerikansk trupp

ett antal indianer, som hade varit ute och rövat och

mördat vita, och hade med sig några andra

indian-spejare för att hjälpa dem att spåra. I avsikt attKAP. IV. SPÅRNING 185

185

göra ett lyckosamt anfall marscherade truppen om

natten, och spejarna hittade vägen i mörkret genom

att med händerna känna fiendens spår, och de höllo

en ganska god fart under flera mil, berörande

spåret endast med fingrarna, men plötsligt stannade de

och anmälde att spåret som de följt, korsades av ett

nytt spår, och då den kommenderande officeren kom

fram, fann han indianerna fortfarande hålla spåret

med händerna, så att intet misstag skulle begås.

Man skaffade ett ljus, och det uppdagades att det

nya spåret var av en björn, som gått tvärs över

fiendens! Därpå fortsattes marschen utan vidare

uppehåll, och fienden överraskades och fångades i

daggryningen.

Spejaren Burenham i Sydafrika, som var med

Wilsons trupp då denne massakrerades vid

Shanga-nifloden i Matabeleland, skickades bort med ett

meddelande kort före truppen blev kringränd. Han

färdades om natten för att undgå fiendens

uppmärksamhet. Han hittade vägen genom att känna de

spår, som kolonnen lämnat i gyttjan då den

marscherade dit på morgonen.

Själv ledde jag en kolonn nattetid över en mycket

krånglig del av Matopi-bergen i Rhodesia för att

anfalla fiendens huvudstyrka, vilken jag dagen förut

utspanat. Jag hittade vägen genom att känna mina

egna spår, ibland med händerna och ibland med

fotsulorna, som blivit mycket tunna, och jag hade aldrig

någon svårighet att hitta rätt.

Spårning eller att följa ett spår benämnes olika i

olika land. Sålunda säger man i Sydafrika endast

»spooring», d. v. s. att följa »the spoor», i Indien kal-iSo 152

SCOUTING FOR BOYS

las det att följa »the pugs», eller »pugging», i

Amerika kallas det »traidlng».

Det är ett av de bästa sätten varigenom scouter

skaffa sig undervisning och jägarne skaffa sig

villebråd, men för att bliva en god spårare, måste man

börja i ungdomen och öva sig ständigt när man är

ute och går, vare sig i stad eller på landet.

Om man i början ideligen påminner sig själv att

göra det, så finner man snart att det blivit en vana,

och det är en mycket nyttig vana, som gör den

tråkigaste promenad intressant.

Då jägare äro ute i terrängen för att leta efter

vilt, söka de först efter spår, gamla eller nya, för att

komma underfund med om det över huvud taget

finns något vilt. Därefter studera de de nyare

märkena för att få reda på var djuren gömma sig. När

de funnit ett färskt spår, följa de detta tills de

påträffa djuret och döda det, och efteråt måste de ofta

återvända i sina egna spår för att hitta fram till

lägret. Krigare förfara i mycket på samma sätt

gent emot fienden.

Främst av allt måste man förstå att urskilja den

ene mannens fotavtryck från den andres genom dess

storlek, form, stift m. m., och på samma sätt med

spåren av hästar och andra djur.

Av en mans spår, d. v. s. av fotens storlek och

stegets längd kan man i viss mån sluta sig till hur lång

han är.

Då man avtecknar ett spår bör man rita upp ett

mycket markerat avtryck, omsorgsfullt mäta dess

längd, längden av klacken, bredaste stället på sulan,

hålfotens bredd, klackens bredd, antalet rader avKAP. IV. SPÅRNING

185

sattet att avteckna ett spar

stift och stiften i varje rad, klack- och tåskenor,

stift-huvudenas form m. m.

Bäst är att göra

en teckning av

spåret såsom detta —

med felande stift.

Man bör även

mycket omsorgsfullt

mäta stegets längd,

räknat från ena fotens tåspets till andra fotens klack.

ANVISNING FÖR INSTRUKTÖREN: Låt

varje pojke taga av sin sko och teckna av den på ett

papper, med alla stift och andra saker, eller

utomhus, drag upp en fotkontur och låt honom leta reda

på ett spår, eller låt honom själv trampa ett, och

därefter innanför fotlinjen fylla i detaljerna av

stiftmärken etc.

Även bör han anteckna längden av ett steg och

huru mycket foten pekar utåt från rörelseriktningen.

En karl hittades drunknad i en flod. Man antog

att en olyckshändelse förelåg och att de krossår, som

funnos på hans huvud, förorsakats av stenar e. d. i

floden, men någon ritade av hans stövlar, undersökte

stranden och fann hans spår samt följde dessa tills

han nådde en plats, där tydligen en strid hade

försiggått, ty marken var mycket upptrampad och med

avbrutna buskar, samt visade spår av två andra

karlars fötter. Och ehuru dessa män aldrig

anträffades, bevisade denna omständighet dock

sannolikheten av ett mord, som annars aldrig skulle misstänkts.

En scout måste lära sig att i ett enda ögonkast

uppfatta, med vilken hastighet den, som gjort

spåret, färdats o. s. v.

13 Scouting for BoysiSo 152

SCOUTING FOR BOYS

En gående sätter hela ytan av foten i marken;

vardera foten något mindre än en yard från den andra.

Då man springer, gräves tåspetsarna något djupare

ner i marken, och lite smuts sparkas upp, och

fötterna äro mer än en yard från varandra. Ibland

händer att folk gå baklänges för att lura dem som

möjligen spåra, men en god scout kan merendels

avgöra detta genast genom att steget är kortare, tårna

mera inåtvända och klackarna djupare nedtryckta.

Djur, som röra sig fort, trycka tårna djupare i

marken och sparka upp smuts, varjämte deras steg

äro längre än om de röra sig sakta.

Då man ser spåren av en häst, måste man genast

kunna säga i vilken takt han rört sig.

I skritt gör en häst 2 par hovavtryck — vänstra

bakfoten tätt framför vänstra framfoten, och högra

framfoten likaså bakom avtrycket av högra bakfoten.

I trav är spåret likadant, men längre. Bakfötterna

äro i allmänhet längre och smalare till formen än

framfötterna.

Infödda spårare skryta med att de kunna på

spåret se en persons icke allenast kön och ålder, utan

även karaktär. De påstå att folk som vända ut tårna

mycket, i regel äro lögnare.

Forna tiders stråtrövare begagnade sig, i likhet

med nutidens hästtjuvar, av knepet att sko sina

hästar bakvänt för att lura spårhundar, men en god

spårare skulle inte misstaga sig. Likaså bruka

tjuvar av samma skäl gå baklänges, men en skicklig

scout känner snart igen knepet.

Hjulspår böra också studeras, så att man kan

ange skillnaden emellan spåren av en kanon, en vagn,KAP. IV. SPÅRNING 185

t

HÄSTSPÄR

30 33 00

Skritt.

Trav.

Kort galopp.

Fyrsprång.

Halt häst i skritt: På vilket ben haltar han?

Obs.! De långa spåren äro av bakhovarna.

Spår på marken av två fåglar, varav den ena företrädesvis lever

i träden, den andra på marken. Vilkendera slaget har gjort

det ena eller andra spåret?

en bondkärra, en automobil eller velociped, och säga

i vilken riktning de rört sig.

Förutom att lära sig av spåren bedöma hastighe-iSo 152 SCOUTING FOR BOYS

ten bör man också kunna säga hur gamla dessa

äro. Detta är en ytterst viktig sak, som fordrar

långvarig övning och mycken erfarenhet innan man blir

säker.

Ofantligt mycket beror på markens och

väderlekens inflytande på spåren. Om man t. ex. följer ett

Sten fram- och

till-bakaförd av hjulet.

E n liten lutning. ;

Tryckningen av auton

vid nedfarten har för

ett ögonblick pressat

ut hjulringen.

spår av (i) velociped och (2) automobil

spår, en torr och blåsigv dag över växlande terräng,

finner man, att då det leder över lös, sandig mark,

det inom kort ser mycket gammalt ut, emedan all

fuktig jord, som kan ha sparkats upp, hastigt torkar

och antar samma färg som dammet på ytan,

varjämte fotmärkenas skarpa kanter snart rundas av då

vinden blåser över det torra dammet, i vilket de

bildats. Samma spår synes betydligt färskare, då detKAP. IV. SPÅRNING

185

leder över fuktig mark, emedan solen endast delvis

torkat upp den upprivna jorden, och vinden har

därför ej förmått fila bort avtryckets skarpa kanter.

(jdci om det leder över fuktig lera i skuggan av träd

och där solen ej kommit åt det, ser samma spår,

som såg gammalt ut i sand, fullkomligt färskt ut.

Har regn fallit efter det spåren blivit gjorda, har

man naturligtvis därav en god ledning för att

bedöma åldern (för så vitt man vet vid vad tidpunkt

regnet fallit) liksom om damm eller gräsfrön blåst

ned i dem (om man givit akt på vid vad tid det var

blåsigt) eller om andra spår korsa dem, eller där

gräs varit nedtrampat, i vilken grad det efteråt har

torkat eller vissnat. Hur länge sedan en häst

passerat, kan även bedömas av spårets färskhet; kan

ock bedömas av spillningens utseende, förutsatt att

hänsyn tages till inverkan av sol, regn, fåglar etc.

Då man lärt att skilja på farten och åldern i ett

spår, måste man sedan lära sig att följa detsamma

över all slags mark.

Detta är en färdighet, som man kan öva hela livet

igenom, och alltid lär man sig något nytt — man

förbättras ständigt.

Vidare finnes mycket att lära av aska — om den

fortfarande är varm eller kall; avskräde, vilket visar

vad slags mat folket ätit, om födan varit riklig eller

knapp.

Man måste hålla skarp utkik inte endast efter

tecken från egna scouter, utan även efter sådana av

fientliga. Utländska scouter hava även sina tecken,

likaså luffare.24 2

SCOUTING FOR BOYS

Följande tecken äro sådana som luffare rita upp

på väggar eller plank i närheten av bostäder, där de

tiggt, för att varna sina stallbröder:

I Sudan och Egypten finns förträffliga infödda

spårare, och jag har sett några sådana i arbete.

Chefen för egyptiska kavalleriet blev en gång

bestulen på en del saker, varför man efterskickade en

spårare från den närboende Jalin-stammen.

Denne hittade snart tjuvens spår, följde dem långt

in i öknen och påträffade det ställe, där denne

nergrävt de stulna sakerna. Spåret ledde tillbaka till

kasärnen.

Hela regementet uppställdes utan skodon,

spåraren undersökte alla, och slutligen då han fått se

varje mans sätt att gå, sade han: »Tjuven finns ej

här.» Just då anlände överstens infödde tjänare

med något meddelande till honom, varvid spåraren,

som stod bredvid, sade till översten: »Där är

mannen, som grävt ner de stulna sakerna.»

Överraskad över att bliva ertappad, bekände

tjänaren sedermera, att han bestulit sin herre i tanke

att han skulle vara den siste som skulle kunna

misstänkas.

Mr Deakin, förre premiärministern i Australien,

berättade för mig, att han en gång rest på ett

fartyg tillsammans med en hop australiska infödingar,

som voro på sjön för första gången i sitt liv.

Mycket dåligt :

Här får du arbeta.

Inte bra.

Dåligt folk.

Allt för många ha

redan varit här.KAP. IV. SPÅRNING

185

Då skeppet kom ut i sjön, observerade han att alla

de infödda hade gått förut och lågo framstupa på

däcket med huvudena över relingen och stirrade

intensivt ner i vattnet framför fartyget. De voro så

intresserade av vattnet, att mr Deakin på lång stund

ej kunde få svar på sin fråga vad de tittade efter,

men till sist svarade en av dem: »Vi kunna inte

förstå hur fartyget kan hitta vägen över sjön, man kan

ju ej se spåret som det följer: våra ögon äro rätt så

skarpa på land, och ofta då vi visa vita män vägen,

säga de att de inte kunna se spår, som för oss äro

klara som dagen — deras ögon äro annorlunda än

våra —, men här på sjön se tydligen de engelska

sjömännen spår framför sig, annars skulle de ju icke

kunna veta vilken väg de styra. Vi däremot, som

se så bra på land, kunna icke se ett spår eller märke

på vattnet.»

Då den erfarne spejaren går på ett mycket färskt

spår av människor eller djur, undviker han i

allmänhet att följa det tätt utefter, emedan det jagade

djuret ofta nog vänder sig om för att se om det är

förföljt. Spåraren går därför i en båge och kommer

tillbaka till en punkt där han väntar finna spåret

igen. Finner han spåret, gör han ytterligare en

cirkel framåt tills han icke finner något spår; då vet

han att han är framför sitt villebråd, och så kretsar

han närmare och närmare till dess han träffar på

det. (Se teckningen sid. 201.)

Hinder vid spårning.

Några spårare från Scinde spårade en stulen

kamel från Karachi till Schwan, 150 eng. mil överiSo 152

SCOUTING FOR BOYS

sandfält och kala klippor. För att undgå upptäckt

hade tjuvarna drivit kamelen fram och tillbaka

utefter en mycket trafikerad gata i avsikt att blanda

bort spåret, men spårarne förutsågo detta, ringade

staden och stötte på andra sidan på det utgående

spåret, som de följde med framgång.

Då terrängen gör det svårt att följa ett spår,

såsom över hård mark eller i gräs, bör man ge akt på

riktningen av det sista fotavtrycket, som man tydligt

kan se, och därefter se i samma riktning, men ett

gott stycke framför sig, t. ex. 20 eller 30 yards. I

gräs ser man då merendels hur stråna äro böjda

eller tilltrampade, och på hård mark att stenar

möjligen förändrat läge eller sparkats upp o. s. v. —

små tecken, som sedda i rad bakom varandra, visa

ett slags spår, som annars icke skulle märkts. Jag

spårade en gång en velociped på en hård

makada-miserad väg, där den icke lämnat det ringaste spår,

men då jag såg utefter vägbanan långt bort

framför mig under den uppgående solen, var linjen

fullkomligt synlig genom den nästan osynliga daggen på

marken. Medan jag stod på spåret och betraktade

det invid mina fötter, kunde jag icke se det ringaste

tecken därav. Knepet är, när det gäller ett svårt

spår, att se mot solen, så att den allra minsta lilla

höjning i marken kastar skugga.

Om man förlorar ett spår, måste man göra en bukt

för att finna det igen. För detta ändamål fäster

man näsdukar eller staven vid det sista fotavtrycket

man sett och går uti en vid båge, säg 30, 50 eller

100 yards runt därom och väljer den gynnsammaste

marken, mjuk sådan om möjligt, för att finna tecken

till utspår. Om man är ute med en patrull, är det iKAP. IV. SPÅRNING

185

Hjorten plägar stanna och se

efter om han är förföljd.

Så förfar en

gammal van jägare då

han kommit på ett

hjortspår.

Så gör en

ömfo-ting och får

sålunda hjorten att

fly i stället.

regel bäst att patrullen står stilla, medan en eller

kanske två gå upp ringen. Om alla ge sig till att

söka, förstöra de snart spåret genom att trassla tilliSo 152

SCOUTING FOR BOYS

det med sina egna — ju flera kockar, dess sämre

blir soppan härvidlag.

Då man skall gå upp en ring, rådfrågar man

sunda förnuftet, vilken riktning fienden sannolikt tagit,

och försöker där. Jag erinrar mig ett exempel på

spårning av en vildsvinsgalt, som förtydligar vad

jag menar. Oalten hade sprungit över några

gyttjiga, översvämmade fält, och spåret var lätt nog att

följa till dess han vänt av över en mycket hård och

stenig mark, varest inom kort intet spår av honom

stod att finna. En ring måste således gås upp. Det

sista fotavtrycket utmärktes, spåraren gick runt i en

vid båge och undersökte marken ytterst omsorgsfullt,

men intet stod att upptäcka. Då tog spåraren en

överblick av terrängen och föreställde sig vara i

galtens ställe och sade: »I vilken riktning skulle jag nu

ha gått?» På något avstånd framför honom, åt det

håll dit spåret ledde, stod en lång häck av taggig

kaktus. Däri fanns två öppningar; spåraren gick

till den ena av dessa, vilken syntes vara den väg

galten sannolikt tagit. Här var marken även mycket

hård, och intet fotavtryck var synligt, men på ett

kaktusblad i öppningen fanns en klump av våt gyttja,

och detta gav den önskade ledningen. På den hårda

marken fanns ingen gyttja, men galten hade tydligen

haft med sig på fötterna från de översvämmade

fälten han sprungit över. Detta enda lilla tecken satte

spåraren i stånd att arbeta vidare från det ena till

det andra, tills han händelsevis återfann spåret i

gynnsam mark och kunde följa galten till hans

viloställe.

I Sudan gav jag akt på en spårare, som följde

spår där de tidtals voro fullständigt osynliga förKAP. IV. SPÅRNING 185

185

vanliga ögon. Där spåret låg alldeles klart lagade

han att hans egna steg blevo precis lika långa som

spårets, d. v. s. han gick i jämna steg med det, och

stack i marken med sin stav för varje fottryck. Då

avtrycken försvunno på hård mark eller sopats igen

av flygsand, gick han fortfarande i samma takt och

stack i marken med staven där ett fotavtryck borde

ha varit. Då och då såg han en svag intryckning

eller märke, som visade att där hade funnits ett

fotspår, och sålunda förstod han, att han var på rätt

stråt.

VINKAR TILL INSTRUKTÖRERNA

ÖVNINGAR I SPÅRNING.

1. Instruktören låter sina scouts anordna ett

fullkomligt slätt och platt stycke mark (omkring 10 eller

15 yards i fyrkant) och låter en pojke gå tvärs över,

därefter springa och till sist cykla. Den ena delen

av planen bör vara våt som efter regn, den andra

torr.

Han förklarar skillnaden mellan spåren, så att en

scout sedermera genast kan säga huruvida en person

gått eller sprungit.

Om möjligt någon dag efteråt låter man göra nya

spår utefter de gamla och påpekar skillnaden i

utseende för att lära pojkarna bedöma spårens ålder.

Därefter gör man spår av olika slag, korsande

varandra, såsom en velociped mötande en pojke till

fots, då båda korsa varderas spår, och låter pojkarna

tyda det.iSo 152

SCOUTING FOR BOYS

2. Skicka ut en pojke med »spårjärn» på sig och

låt patrullen spåra honom och påpeka när andra

spår gå över hans, och påvisa vilken människa eller

djur som har passerat.

ObsJ »Spårjärn» äro en uppfinning av mr

Thomson Seaton. De kunna spännas fast vid skosulorna

liksom ett par skridskor, sä att varhelst pojken går,

lämnar han spår, som liknar djurspår. I stället för

spårjärn, kan man lika bra begagna några extra

stift på sulorna eller klackarna, och i sådant mönster

att man icke kan misstaga sig på spåret.

Övningar och spel i spårning.

SPÅRMINNE.

Låt en patrull sitta med fötterna i vädret, så att

andra scouter kunna studera dem. Pojkarna få t. ex.

3 minuter på sig. Därefter kvarlämnas pojkarna,

och man beger sig ut med patrullen, och låter en av

dess manskap göra spår i lämplig mark. Pojkarna

framkallas därpå en och en för att granska spåret

och ange vem som gjort det.

SPÅRTECKNING.

Tag ut en patrull och visa dem på ett spår. Sätt

upp ett pris för den som gör den riktigaste och bästa

teckningen av ett fotavtryck i spåret. Pojkarna böra

tillåtas följa spåret tills de finna ett lämpligt avtryck.KAP. IV. SPÅRNING

185

ERTAPPA TJUVEN.

Vidtala en främling att gå upp ett spår, osedd av

pojkarna. Dessa få studera spåret i avsikt att känna

igen främlingen.

Låt därefter främlingen tillsammans med 8 å 10

andra personer gå upp spår förbi pojkarna. Varje

pojke viskar till domaren vem han anser ha gått det

ursprungliga spåret genom att nämna hans nummer

i raden. Den som gissar rätt vinner, och om flera

gissa rätt, erhåller den pris, som bäst ritar upp

fotavtrycket ur minnet.

SMUGGLARE ÖVER GRÄNSEN

Gränsen utgöres av en 400 yards lång sträcka,

hälst en landsväg, bred gångstig eller ett sandfält,

där fotspår lätt synas. En patrull bevakar gränsen

med poster utefter vägen och en reserv längre

innanför densamma, ungefär halvvägs mellan gränsen

och staden. »Staden» utmärkes av ett träd, ett hus,

flagga e. d., omkring en halv eng. mil på andra

sidan gränsen. En fientlig patrull, smugglare,

samlas cirka en halv eng. mil mot staden i vilken

forme-ring som hälst, en och en, samlade eller spridda, och

antingen gå, springa eller använda scoutstakt.

Endast en av dem bär spår järn och antages vara

smugglaren. Posterna gå fram och tillbaka på sina

områden och söka upptäcka smugglarens spår, de få

icke springa förrän larmsignalen hörts. Då en post

upptäckt spåret, ger han ögonblickligen larmsignal

till reserven och beger sig genast av på spåret såiSo 152

SCOUTING FOR BOYS

fort han kan. Reserven hjälper till att fånga

smugglaren innan denne uppnått staden, ty väl där är han

räddad och vinner spelet.

LARM: TAG FAST TJUVEN.

Man hänger upp ett rött band i lägret eller

rummet. Domaren går omkring till pojkarna medan de

arbeta eller leka och viskar till dem en och en: »Det

finns en tjuv i lägret», men till en viskar han: »Det

finns en tjuv i lägret, och du är tjuven — Marble

Arch», eller någon annan välkänd plats på några

eng. mils avstånd. Denne bör då veta, att han skall

stjäla bandet inom de tre närmaste timmarna och

rymma med det till Marble Arch. Ingen annan vet

vem som är tjuven, vart han skall springa eller när

han tänker hugga bandet. Så snart någon ser, att

bandet är stulet, ger han larmsignal, all annan

sysselsättning upphör, och alla ge sig åstad och förfölja

tjuven. Den som lyckas erövra bandet eller en bit

därav, vinner. Lyckas ingen, vinner tjuven. Denne

skall bära bandet om halsen, och får ej gömma det

i fickorna eller på annat sätt.

LÄGERHISTORIEN NR 13

TECKENTYDNING ELLER SLUTLEDNING

Lägg det ena till det andra. — Sherlock Holmesjobb.

— Exempel på slutledning.

Då en scout lärt sig att observera tecken, måste

han lära sig att lägga det ena till det andra och tydaKAP. IV. SPÅRNING 185

185

det han sett. Detta kallas slutledning. Se här ett

exempel på vad jag menar. Det stod nyss att läsa i

»Forest and Stream» och visar hur en ung scout kan

tyda tecken, om han tränats till det.

En kavallerist hade kommit bort och några av

hans kamrater letade efter honom överallt, då de

träffade på en infödd gosse, som de frågade om han

sett honom. Han svarade genast: »Menar ni en

mycket stor karl, på en skymmel, som är något halt?»

»Ja, just han», svarades, »var har du sett honom?»

»Jag har inte sett honom», svarade pojken, »men jag

vet vartåt han ridit.»

I tanke att mannen sannolikt blivit mördad och

undanskaffad och att pojken hade reda på

förhållandet, arresterade de denne.

Men slutligen förklarade pojken, att han sett

mannens spår och kunde peka ut dem, och omsider

förde han dem till ett ställe där tecknen utvisade att

ryttaren stannat. Hästen hade skrubbat sig mot ett

träd, varvid några hårstrån fastnat i barken, vilket

visade att det varit en skymmel, märkena efter

hovarna angåvo, att han var halt, d. v. s. en fot hade

ej nedtryckts så hårt i marken och hade inte tagit så

långa steg som de övriga. Att ryttaren var militär

syntes på avtrycket efter stövlarna, som voro av

arméns modell. Då frågade de pojken: »Hur kunde

du veta att det var en stor karl?» Denne pekade på

en gren, som ryttaren brutit av och som suttit så högt

att ingen man av ordinär längd skulle kunnat nå

dit.

Slutledning är precis som att läsa i en bok.

En pojke som aldrig lärt att läsa och som ser en

annan läsa i en bok, skulle fråga: »Hur går det däriSo 152

SCOUTING FOR BOYS

till?» Den andre skulle då svara att en massa små

tecken på en sida äro bokstäver, och dessa, ordnade

i grupper, bilda ord, och ord bilda meningar, och

meningar giva vetande.

På samma sätt ser en övad scout små tecken och

spår, lägger dem tillsammans och läser fort en

mening i dem, vilket en oövad karl aldrig skulle finna.

Och genom trägen övning ser han snart meningen i

ett enda ögonkast, alldeles som man gör i en bok

utan att stava vart ord bokstav efter bokstav.

Under Matabelekriget var jag en dag tillsammans

med en infödd ute på spårning på en stor grässlätt i

närheten av Matopo Hill (visa på kartan). Plötsligt

påträffade vi ett spår i gräset. Stråna voro

nedpressade, men fortfarande gröna och fuktiga och voro

alla böjda åt samma håll, vilket utvisade den

riktning folket gått. Vi följde spåret, som snart ledde

ut över en liten sandplätt, och sågo då, att det var

spåren av en hop kvinnor (små fötter med raka

kanter och korta steg) och pojkar (små fötter, krökta

kanter och längre steg) som gått, ej sprungit, mot

några kullar ungefär 5 eng. mil borta, där vi

förmodade fienden gömt sig. Sedan upptäckte vi ett

blad liggande omkring 10 yards på sidan om spåret.

Det fanns ej träd på flera eng. mil, men vi visste

att träd med sådana blad växte vid en by 15 eng. mil

därifrån i den riktning varifrån spåret ledde. Det

var därför sannolikt att kvinnorna kommit från den

byn, på väg mot kullarna, och haft bladet med sig.

Jag tog upp bladet och fann att det luktade som

de inföddas öl. De korta stegen tydde på, att

kvinnorna burit bördor. På grund därav slöto vi oss

till, att de efter vanan burit ölkrukor på huvudet ochKAP. IV. SPÅRNING 185

185

att krukornas mynningar tillstoppats med

bladknippen. Ett sådant blad hade fallit ur, men vi funno

det 10 yards från spåret, vilket visade, att det blåst

då det föll. Nu kl. 7 märktes ingen vind, men det

hade blåst kl. 5.

Av alla dessa små tecken lurade vi ut, att en hop

kvinnor och pojkar under natten burit öl från den

15 eng. mil avlägsna byn till fienden på kullarna,

och att de ankommit dit strax efter klockan sex.

Krigarne skulle sannolikt dricka ur det genast (ty

det surnar på några timmar) och borde vid den tid

vi kunde hinna dit, vara sömniga och alltså mindre

vaksamma, så vi borde få ett mycket gynnsamt

tillfälle att utforska deras ställning.

I överensstämmelse därmed följde vi kvinnornas

spår, träffade på fienden, gjorde våra iakttagelser

och kommo utan svårigheter tillbaka med vår

rapport.

Och detta förnämligast tack vare ett blad. Så ni

kan förstå hur betydelsefullt det är att lägga märke

till även en sådan småsak.

Exempel på slutledning.

Mr Tighe Hopkins, medarbetare i »Worlds Work»,

beskriver hur detektiver upptäckt brott genom att

observera små tecken.

I ett fall hade ett brott blivit begånget, och man

fann en främmande mans rock, vilken inte gav

någon ledning. Rocken lades i en tät väska, som

piskades med en käpp. Dammet i väskan samlades

upp och undersöktes med ett mycket starkt försto-

14 Scouting for BoysiSo 152

SCOUTING FOR BOYS

ringsglas och befanns bestå av fina sågspån, vilka

tydde på att ägaren sannolikt var snickeri- eller

sågverksarbetare. Därefter lades dammet under ett

mycket starkare förstoringsglas — kallat mikroskop

— och man såg då, att det även innehöll små korn

av gelatin och pulveriserat lim. Sådana saker

användas emellertid ej av snickare eller

sågverksarbetare, varför rocken syntes tillhöra en limmare, och

polisen kom brottslingen på spåren.

Damm ur fickor eller fickknivar o. d., kan tala om

en hel del, om det undersökes noga.

Dr Bell i Edinburgh har givit Conan Doyle

uppslaget till hans Sherlock Holmes.

Doktorn höll en gång på med att lära studenterna

vid ett sjukhus att bota folk. En patient fördes in,

och doktorn skulle visa hur man behandlar en

skadad. Patienten haltade och doktorn vände sig till en

av studenterna och frågade honom:

»Vad är det med den där mannen?»

»Jag vet inte», svarade studenten, »jag har inte

frågat honom.»

»Nå», sade doktorn, »det är onödigt att fråga

honom; ni kan se själv — han har skadat sitt högra

knä, han hal tar på det benet; han har bränt sig på

spisen, ni ser att byxan har ett brännsår vid knät.

Det är måndag i dag. Det var vackert väder i går,

men i lördags var det vått och smutsigt. Karlens

byxor äro smutsiga överallt. Han har fallit omkull

i smutsen i lördags kväll.»

Därpå vände han sig till mannen och sade:

»Ni lyfte er lön i lördags och söp er full, och då

ni försökte torka edra kläder vid kaminen när niKAP. IV. SPÅRNING

185

kom hem, föll ni i elden och brände ert knä — är det

inte så?»

»Jo», svarade mannen.

Jag såg en gång i tidningarna ett fall, då en

domare begagnade sig av sin färdighet i att »iakttaga

små tecken» och »lägga det ena till det andra», då

han förhörde en man, som ej betalat sina skulder.

Mannen lät påskina, att han var utan arbete och

inte kunde få någon anställning.

»Vad skulle ni då med pennan att göra, som ni

bar bakom örat», sade domaren, »om ni inte har

arbete?»

Mannen måste tillstå, att han hjälpte sin hustru i

hennes affär, vilken visade sig vara en mycket

inbringande sådan, varpå domaren dömde honom att

betala skulderna.

Dr Reiss vid polisavdelningen vid universitetet i

Lausanne berättar hur polisen tyder spår:

I ett hus hade begåtts inbrottsstöld och tjuvens

fotspår anträffades i trädgården. De som ledde till

huset voro inte så djupa som de, vilka ledde

därifrån, och voro ej heller så nära varandra. Därav

slöt polisen att han burit med sig en tung börda,

som tvingat honom ta korta steg och tyngt ned

honom, så att fötterna sjunkit djupt ned i marken.

Sanna scouthistorier.

Kapten Stigand ger i »Scouting and

Reconnais-sance in Savage Countries» följande exempel på hur

spejare i små tecken kunna läsa betydelsefulla

underrättelser.iSo 152

SCOUTING FOR BOYS

En morgon då han promenerade runt omkring

lägret, lade han märke till spåret av en häst i skritt,

och som han visste, att hans egna hästar alltid

förflyttade sig i vanlig lunk, måste det ha varit en

främmande.

Härav slöt han, att en fientlig ryttare under

natten helt lugnt betraktat hans läger.

En gång kom han till en by, varifrån invånarne

flytt, och han kunde inte förstå vilken stam de

tillhörde, förrän han i en hydda hittade en

krokodilfot, vilket angav att byn tillhörde Awisastammen,

alldenstund de i motsats till grannarne, förtära

krokodiler.

En man syntes ridande på en kamel på en halv

eng. mils avstånd. En infödd, som betraktade

honom, sade: »Den mannen har slavblod i sig.» »Hur

kan ni se det på så långt håll?» »Han svänger med

benen. En verklig arab rider alltid med benen tätt

slutna till kamelens sidor.»

General Joubert, högste befälhavare för

boerarmén under kriget 1900, berättade för mig (några år

förut), att under det föregående boerkriget 1881,

det var hans hustru som först observerade att de

brittiska trupperna besatt Majuba Hill. Boerna

voro då lägrade vid foten av berget och brukade

ha en postering på toppen som utkik, men just den

dagen hade de beslutat att draga bort tidigt på

morgonen, varför den vanliga posteringen ej hade

skickats ut.

Då de höllo på med att göra sig i ordning,

råkade mrs Joubert, som tydligen hade riktiga

spejare-ögon, se upp och utropade: »Se där är en engelsman

på toppen av Majuba!» »Nej», sade boerna, »detKAP. IV. SPÅRNING

185

måste, när allt kommer omkring, vara en av de våra,

som gått dit upp.» Men mrs Joubert stod på sig

och sade: »Se hur han går; det är inte någon boer

— det är en engelsman.» Och så var det också;

hon hade rätt. En engelsk styrka hade klättrat upp

under natten, men denne ende mans dumhet att visa

sig så att han avtecknade sig mot himmelen,

förrådde genast dess därvaro för boerna, som, i stället för

att överraskas, klättrade uppför berget, dolda av de

djupa klyftorna, överrumplade engelsmännen och

drevo dem med stora förluster därifrån.

Under en manöver i öknen några eng. mil från

Cairo, hade en officer förlorat sin fältkikare, och

skickade de infödda spårarne att söka efter den.

De anhöllo att få se hästens spår, varför denne

framfördes och leddes omkring så att de kunde

granska hans fotspår. De lade dessa på minnet, begåvo

sig åstad till trakten för manövern och där bland

hundratals spår från kavalleri och artilleri, funno

de spåren av officerens häst, och följde dem överallt

där han ridit, tills de funno kikaren ligga där den

fallit ur fodralet.

Dessa spårare äro särdeles flinka i att spåra

kameler. För var och en ovan tycks det ena

kamelspåret vara det andra likt, men för ett övat öga äro de

olika varandra som människors ansikten, och

spårarne komma ihåg dem lika bra som man i

allmänhet erinrar sig ett utseende.

För något år sedan bortstals en kamel nära Cairo.

Man skickade efter polisens spårare, och lät denne

se spåret, som han följde ett gott stycke, tills han

kom till några gator, där det fullständigt försvann

bland andra.iSo 152

SCOUTING FOR BOYS

Men en vacker dag ett år efteråt träffade han på

spåret av just denna kamel. Han hade haft det i

minnet hela tiden. Tydligen hade kamelen gått

tillsammans med en annan, som han visste tillhörde en

ökänd kameltjuv, varför han i stället för att följa

spåret till staden, tog med sig en polis och gick

direkt till mannens stall, där de hittade den länge

sedan försvunna kamelen.

»Gauchos» eller infödda cowboys i Sydamerika

äro utmärkta scouter. Numera äro visserligen

betesmarkerna inhägnade, men förr i världen måste de

spåra vilsekomna djur, och voro därför präktiga

spårare. Det berättas, att en sådan man skickats

att spåra en stulen häst, men han misslyckades. Tio

månader efteråt upptäckte han i en helt annan del

av landet helt oförmodat ett färskt spår av samma

häst. Han hade hela tiden kommit ihåg hur spåret

såg ut. Han följde det omedelbart och tog hästen.

VINKAR ÅT INSTRUKTÖRERNA

SÄTT ATT LÄRA SLUTLEDNING I

PRAKTIKEN.

Läs högt en berättelse där många iakttagelser och

därav följande slutledningar förekomma som t. ex. i

»Sherlock Holmes memoarer» eller »Äventyr». Fråga

därefter pojkarna vad de kunna sluta sig till av vissa

detaljer, så att man får se om de verkligen uppfattat

förfaringssättet.KAP. IV. SPÅRNING

185

Följ vanliga spår och studera deras innebörd.

Användbara exempel för daglig övning återfinnes i min

»Handbok för spejare».

Exempel på övning i slutledning.

Ett enkelt bedömande av tecken under en

promenad en morgon på blåsig bergstig i Kashmir.

Tecken: Trädstubbe, ungefär 3 fot hög, invid

stigen. Bredvid låg en kokosnötstor sten, varpå

fastnat några krossade, hoptorkade valnötskal. Några

skal lågo på stubben. Längre bort utefter stigen,

30 yards söder om stubben ytterligare bitar av fyra

valnötskal. Tätt bredvid utefter stigen en stor

lutande klippa. Det enda valnötsträd inom synhåll

växte 150 yards norr om stubben.

Vid foten av stubben låg en kaka av torkad dy

med märken efter en grässko.

Hur tyda dessa tecken? Min lösning var denna:

En man hade varit på långfärd och för några

dagar sedan kommit gående i sydlig riktning, bärande

en börda. Han hade vilat vid klippan medan han åt

valnöten.

Jag kom till detta resultat på följande sätt:

Mannen bar börda, emedan en bärare aldrig

rastar sittande, utan stödjer packningen mot en

klippa, och lutar sig bakåt. Hade han inte burit

packning, hade han sannolikt satt sig på stubben,

men han föredrog att gå 30 yards längre bort där

klippan var.

Att det varit en man slöt jag därav, att kvinnor

i dessa trakter aldrig bära bördor. Men han hadeiSo 152

SCOUTING FOR BOYS

knäckt nötterna mot stubben med en sten, sedan han

plockat dem från trädet 150 yards norr därifrån.

Därefter hade han gått mot söder, och att han varit

på lång färd syntes därav, att han gått i skor och ej

barfota, vilket han givet skulle gjort, om han

strövat omkring nära hemmet. Det hade regnat tre

dagar tidigare och dyklumpen hade ryckts upp medan

jorden ännu varit våt — men sedan dess hade det ej

regnat på den, varför den nu var torr. Hinnan i

skalen var även torr och fastställde ytterligare huru

lång tid som förflutit.

Det här är ju inte någon särskilt märkvärdig

historia, men den visar exempel på daglig övning för

en scout.

SPEL OCH TÄVLINGAR I SLUTLEDNING.

Vidtala några personer, som pojkarna ej känna,

att gå förbi på gatan eller vägen och låt pojkarna

var för sig iakttaga dem. Låt dem sedan efter en

stund avge fullständig redogörelse över dem som

passerat, deras utseende och särskilt utmärkande

egenskaper, och låt dem ange vad de antaga, att de

ha för sysselsättning. Eller låt varje pojke få ett par

minuters samtal med någon av dem, och lista ut vad

han kan genom frågor och iakttagelser.

Ordna till ett rum eller en lekplan med små tecken,

spår etc., läs högt berättelsen om ett brott, som

anta-ges ha blivit begånget där, och låt varje pojke eller

patrull granska platsen en viss tid och sedan

redogöra för vad han slutit sig till.

/ början bör man taga de allra enklaste exempel,KAP. IV. SPÅRNING

185

och först så småningom öka svårigheterna. En hop

fotspår t. ex. och atbrunna tändstickor vid ett träd,

som skola utvisa att en man haft svårt att tända sin

pipa, m. m.

För mera försigkomna kan användas någon

svårlöstare fråga, sådan som »The Resident Patient» i

Sherlock Holmes memoarer. Låt ett rum föreställa

det rum där patienten fanns hängd, med märken av

samtliga skor på mattan, avbitna eller avskurna

ci-garrsnoppar i kakelugnen, cigarraska, skruvmejsel

och skruvar etc. Märk ut vissa platser där de

tävlande få sätta fötterna för att inte blanda bort de

spår som finnas förut.

Låt varje pojke eller patrull var för sig komma in

och få tre minuter på sig, och därefter gå ut, och

efter en halvtimma avge skriftlig eller muntlig rapport.

Låt en patrull göra spår.KAP. V.

NATURKÄNNEDOM

LÄGERHISTORIEN NR 14

VINKAR TILL INSTRUKTÖRERNA

Den som är i London bör taga sina scouter med

till zoologiska trädgårdarna och till naturhistoriska

museet i South Kensington. Visa dem djur, om vilka

man på förhand lärt sig att undervisa. "Omkring ett

halvt dussin djur torde vara tillräckligt under en dag.

På landet skaffar man sig tillåtelse av någon

lantbrukare att visa pojkarna hur man selar, fodrar och

vattnar en häst, hur den är skodd m. m., hur man

hejdar en skenande, selad häst, mjölkar kor m. m.

Studera vanorna hos nötkreatur, kaniner, fåglar,

sorkar, foreller etc. genom att iakttaga allt vad de

taga sig för.

Tag scouterna till något menageri och förklara om

djuren.KAP. V. NATURKAN NEDOM

247

SMYGJAKT

Såsom hjälp vid spaning. — Hur man gömmer sig.

— Hur man lär sig smygjakt. — Lekar.

Vid en manöver för en tid sedan voro tvenne

patruller på väg, spejande efter varandra, och

stannade på ömse sidor om ett öppet fält, som tycktes

omöjligt för en spejare att taga sig över osedd.

Emellertid ledde ett smalt, ungefär två fot djupt dike,

övervuxet av buskar, tvärs över en del av fältet från den

plats, där den ena patrullen låg gömd. De

observerade två kalvar komma gående från motsatta

sidan över fältet tills de nådde ändan av diket, då de

skildes åt och började beta. En spejare gav sig

åstad i diket i förhoppning att vid dess slut alltid

hitta på någon råd att komma vidare eller

åtminstone kunna utforska den andra patrullens ställning,

men då han kommit halvvägs, blev han plötsligt

beskjuten av en fiende, som redan befann sig i diket.

Då stridsdomaren red fram och frågade, hur denne

burit sig åt för att komma dit, svarade han, att då

han insåg, att han inte kunde komma osedd fram

till diket, hade han fångat två kalvar, som

uppehållit sig bland buskarna i närheten av patrullen, och

gått emellan dem, styrande dem genom att hålla dem

i svansarna ända fram till diket. Där hade han

släppt dem och själv glidit ned i detsamma.

1

Hur man gömmer sig.

Då man vill iakttaga vilda djur, måste man smyga

sig på dem, d. v. s. krypa inpå dem utan att de se

eller vädra en.iSo 152

SCOUTING FOR BOYS

När en jägare smyger sig på ett villebråd, håller

han sig alldeles dold; likadant gör en krigsspejare

då han spanar mot fienden, och en polis fångar inte

ficktjuvar genom att gå omkring i uniform och leta

efter dem; han klär sig i stället som alla andra, och

om inte gasen är tänd i ett butiksfönster går han dit

och ser allt, vad som försiggår bakom honom,

alldeles som i en spegel. Om en som gjort något orätt,

ser sig observerad, är han på sin vakt, medan en

oskyldig känner sig besvärad. Därför bör man, när

man vill iakttaga en människa, aldrig ställa sig och

stortitta på honom, utan söka observera allt man

önskar i endast några ögonkast; vill man se mera, kan

man gå bakom personen i fråga, ty man ser väl så

mycket bakifrån som framifrån, och dessutom

märker vederbörande inte att han observeras — såvida

han inte är en scout, som har ögonen med sig.

Krigsscouter och jägare på smygjakt försumma

aldrig två saker. Den ena är, att bakgrunden

bakom honom, träd, byggnader o. d. alltid har samma

färg som hans kläder. Den andra är, att om en

fiende eller ett djur synes speja efter honom, stå

fullkomligt orörlig.

På så sätt kan en scout ofta undgå upptäckt till

och med i öppen terräng. Man bör välja bakgrund

med hänsyn till kläderna: om man är klädd i khaki,

bör man sålunda icke ställa sig framför en

vitrap-pad vägg eller framför en starkt beskuggad buske,

utan gå där man har khakifärgad sand eller gräs

bakom sig — och stå fullkomligt orörlig. En fiende

har då mycket svårt att upptäcka honom, t. o. m. på

mycket kort avstånd.

Har man mörka kläder, bör man gå bland buskarKAP. V. NATURKAN NEDOM

247

och i skuggan av träd och klippor, men man bör

vara mycket noga med att marken på andra sidan

även är mörk — om det t. ex. är ljus terräng kring

träden, under vilka man står, så avtecknar man sig

mycket tydligt däremot.

Är man klädd i rött, skall man söka komma mot

röda tegelbyggnader, rödaktiga klippor o. s. v.

Begagnar man en kulle till utsiktspunkt, måste

man vara mycket noga med att man inte avtecknar

sig mot himmelen; det är ett fel, som en ömfoting

ständigt begår.

Att se en zulu-spejare på toppen av en kulle eller

terrängväg är ett helt studium. Han krälar upp på

alla fyra platt på marken, och när han kommit upp,

höjer han huvudet sakta tum för tum, tills han kan

se, och finns det då något fientligt, kan han iakttaga

det hur mycket som hälst. Har han anledning att

tro, att man söker få syn på honom, håller han

huvudet orörligt stilla nästan ofattbart länge, för att man

skall taga honom för en stubbe eller sten. Ser han

då, att man inte lyckats iakttaga honom, sänker han

huvudet mycket, mycket sakta, tum för tum, ned i

gräset igen och glider lugnt undan. Varje hastig

rörelse på huvudet mot horisonten kan väcka

uppmärksamhet även på ganska långt håll.

Nattetid bör man hålla sig på lågt belägna

ställen, såsom diken o. d., så att man alltid befinner sig

i mörkret. En fiende, som kommer i närheten,

avtecknar sig då mot stjärnorna. En gång satt jag

fullkomligt stilla hukad i mörkret vid en buske och

lät en fientlig spejare komma mig tre fot nära, och

när han vände ryggen till, hade jag bara att resa

mig upp och slå armarna omkring honom. En an-iSo 152

SCOUTING FOR BOYS

nan sak att också komma ihåg, är att särskilt om

natten gå tyst och stilla, ty det dunkande ljudet av

en människas gång hörs på långt håll. En scout

eller jägare går alltid lätt och tyst på fotbladen och

inte på hälarna, och det bör man öva sig med var

hälst man befinner sig, natt och dag, inne och ute,

så att det blir en vana. Man kommer också

underfund med, att man på det sättet kan tillryggalägga

betydligt längre sträckor än när man klampar åstad

som folk vanligtvis gör.

Man bör alltid komma ihåg, när man smyger mot

ett djur eller mot en skicklig scout, att hålla sig i lä

om honom, även om vinden är så svag, att den

endast känns som ett svagt luftdrag. Därför måste

man också genast göra klart för sig, varifrån

vinden kommer, och det sker mycket lätt genom att slicka

på hela tummen, hålla upp den i luften och känna

efter, vilken sida som då känns kallast eller också

genom att kasta en näve damm, torrt gräs e. d. upp

i luften och se varthän det driver. Rödskinnens

spejare bruka taga ett vargskinn över ryggen, då deKAP. V. NATURKAN NEDOM 247

om natten vilja utforska ett fientligt läger, och,

krypande på alla fyra, härma vargarnas läte.

I Australien smyga infödingarna på emus — en

slags stora fåglar liknande strutsar — på det sättet,

att de taga ett emusskinn på sig och gå med

kroppen framåtböjd och med ena handen i vädret för att

likna fågelns hals och huvud. Då amerikanska

scouter skola speja över en bergskamm eller något

annat, där huvudet kan avteckna sig mot himmelen,

taga de på sig en mössa av vargskinn med öron på

— man tror dem då vara vargen, om de upptäckas.

Likaså göra scouter då de speja i gräsbevuxen mark

e. d.; de binda ett snöre eller ett band om huvudet

och fästa gräs i det och låta somliga strån böja sig

nedåt så att hela huvudet är omöjligt att urskilja

från omgivningen. Hålla de sig dolda bakom en

stor sten e. d. se de aldrig över den, utan på sidan

om den.

Sätt att lära smygjakt.

Påvisa nyttan av att lämpa bakgrund efter

kläderna genom att skicka ut en pojke att stå stilla på 500

yards mot olika bakgrund tills han kommer till en som

passar hans dräkt. De övriga i patrullen observera

hur han blir mindre synlig mot lämplig bakgrund.

T. ex. en pojke i grå kläder, stående framför mörka

buskar e. d. är fullt synligy men mindre synlig, om

han står framför en grå klippa eller ett hus; en i

mörkt klädd syns utmärkt på ett grönt fält, men inte

om han står i en dörröppning med dunkel bakom sig.iSo 152

SCOUTING FOR BOYS

Lekar.

SCOUTJAKT.

a

En scout går ut och gömmer sig; de övriga ge

honom tid på sig och börja sedan söka honom. Han

vinner, om han förblir oupptäckt eller om han

lyckas inom viss tid återvända till utgångspunkten utan

att bliva tagen.

RAPPORTLÖPNING.

En scout får order att överbringa en rapport till

en viss punkt inom viss tid. Fientliga scouter skola

förhindra, att något som hälst meddelande kommer

fram och få order att gömma sig på olika ställen för

att fånga rapportföraren. För att räknas

tillfångatagen skola två scouter ha vidrört löparen innan han

nått bestämmelseorten.

STAFETTLÖPNING.