Schopenhauer. Scener ur hans ungdom
MIKAEL LYBECK
SCHOPENHAUER
SCENER UR HANS UNGDOM
HELSINGFORS
SÖDERSTRÖM & Co FÖRLAGSAKTIEBOLAGMIKAEL LYBECK
SCHOPENHAUER
SCENER UR HANS UNGDOM
HELSINGFORS
SÖDERSTRÖM & C:o FÖRLAGSAKTIEBOLAGAll rätt förbehålles författaren.
Copyright Söderström & C:o Förlagsaktiebolag. 1922.SCHOPENHAUER
Ich glaubte tief in seinem Herzen die
Zuckungen eines ungeheuren Schmerzes
gewahr zu werden, welcher die Erinnerungen
an eine furchtbare Epoche seines Lebens
zu begleiten schien.
J. G. Quandt (1819) om Arthur Schopenhauer.som ung, d. v. s. hans utseende och dräkt: se L. S. Ruhls
porträtt, återgivet i Ludwig Schemanns
Schopenhauer-Briefe. Som gammal: stålsticket i Wilhelm Gwinners
Schopenhauers Leben.WEIMAR — EN VÅRDAG 1814.
ARTHUR SCHOPENHAUER vid tjugusex års ålder;
filosofiedoktor.
» SCHOPENHAUER som gammal. En vision.
Hans mor JOHANNA, flnkefru, författarinna.
» snart sjuttonåriga syster ADELE.
» studentkamrat JOSEPH G ANS.
FRIEDRICH MULLER, adopterad: von Gerstenbergk,
tjfinsteman vid Geheime-arkivet.
Madame SOPHIE DUGUET, fransyska, förestår fru
Johannas hushåll.
*
1. Arthurs rum hos modern. Eftermiddag.
2. En stund senare; fru Johannas lilla, komfortabla
salong: »Das The-Zimmer».
3. Följande natt; Arthurs rum.Eftermiddag. Arthur Schopenhauers rum hos modern;
möblerna fä men gedigna.
Till vänster en säng. Pä väggen pistoler och en fäktsabel,
till bands nära huvudgärden.
I fonden två dörrar, båda stängda, mellan dem en
soffa, framför den ett »klassiskl anlikt», runt bord samt ett
par lfinstolar. Ovan soffan ett portråtl av Goethe.
Till höger fönster, en med papper belamrad skrivpulpet,
bokreoler, byst av Sokrates.
ARTHUR sitter framåtlutad i soffan — en ung man,
kraftigt byggd och dock smårt, gestalten under medellångd.
Djuptliggande ögon, någol långt från varandra, blicken
sfillsynt skarp, pannan mfiktig, upptill skymd av
nedfallande askblonda lockar, och i svag vinkel mot den en
rak, jåmnbred näsa. Han är slätrakad, bär icke som
tidigare små mustascher. Ansiktsuttrycket våxlar mellan
slelt-ironlskt, stundom högståmt lugn och ytterst livligt
minspel. Gesterna korta, häftiga.
ADELE
står vid del ena av fönstren och blickar ut. I-fing och
gånglig, med smala skuldror, håret ljusbrunt, ögonen ut-stående, överlflppen så kort att de stora, vftglfinsande
framtånderna synas. Kantiga rörelser, mjuk, behaglig röst.
Vardngsklädd som brodern.
Hon vänder sig om —
Det slår mig, Arthur: trots olikheten i
uppfostran och livsintryck .. . och det att
jag är kvinna, trots allt häpnar jag ibland
över hur påfallande våra naturer likna
varann. Så i gott som ont. Jag har din
fasthet, jo jag har den . . . och är stolt som
du, tål inte andras påverkan. Tyvärr drivs
jag därigenom ofta till ovänligheter både
mot mamma och Gerstenbergk.
ARTHUR
suger på en halvrökt cigarr, lågger bort den. Slä mman stark.
Säg Muller, jag ber, Müller så här oss
emellan, för resten adopterad von
Gerstenbergk — imprime cela dans ta mémoire,
Adèle! Vår konvenanskunniga mor kallar
ju honom nästan alltid vid fadersnamnet,
hans »författarnamn», haha, på tu man
hand heter han säkert: Friedrich . .. »min
Friedrich». En snygg .. . hyresgästi
Paus.ADELE
undvikande
Ni män ... (hastigt) det slår mig .. .
ARTHUR
— säg för omväxlings skull att det faller
dig in.
ADELE
Ack Arthur, give Gud att du inte har
något svek på ditt samvete! ... du som
alltid talar sanning, jag vet det. I går
omnämnde du en ung flicka, vad du berättade
gjorde mig ont. . . också tonen, du har väl
iute ... bedragit henne?
ARTHUR
leende
Det är knappast troligt, ja inte ens
tänkbart. Je l’assure. (Knäpper ihop händerna
som i åkallan.) O kvinnodyrkan, du härligaste
blomma av kristligt germansk dumhet, du
har gjort kvinnorna så arroganta och
hänsynslösa att man stundom kommer att
tänka på de heliga aporna i Benares somi medvetandet om sin helighet och
okränk-barhet tillåta sig vad som helst. Amen.
ADELE
Fy Arthur, vilket plumpt skämt!
ARTHUR
Alltså ett annat faktum, lika allvarligt:
utan sinnlighet har jag aldrig älskat någon
kvinna. Undantagandes dig.
ADELE
brister ut i skratt
Narraktiga mänskal Och om jag inte
vore din syster? Skulle du då ...?
— ånej, det iinns ju så mänga, många
unga flickor som stå högre än jag, ni män
finner lättare tie hustrur än vi en man.
ARTHUR
Tie hustrur, haha, vilket fruktansvärt
perspektiv! (Stryker håret ur pannan.) Nej nej nej,
mitt liv är tänkande och måste förbli
•«* det, får inte offras på äktenskapets altare.
Den enda förmånen vore omvårdnad pågamla dagar, men inbillar du dig att öm
omvårdnad kora vår far till del under hans
sjukdom så tar du miste. Och dessutom:
ingen kvinna bleve lycklig med mig, jag
som helt uppgår i min tankevärld och
däremellan lider av ett så svårmodigt lynne.
Filosofen bör råda över sin dag själv.
ADELE
Du tror då inte att lyckan i ett hem är
det skönaste vår tillvaro har att skänka oss?
ARTHUR
Ett hem, vad som menas med ett hem
.. . det känner jag föga till, uppriktigt sagt.
ADELE
Och kan undvara det?
ARTHUR
Måste kunna.
ADELE
Helt lös från andra kan du ändå inte
slita dig, du må rycka i kedjan hur mycket
du vill.ARTHUR
långsamt
Anser du verkligen ... att jag har ett...
hem?
ADELE
Skulden är främst din egen — jo jo
oftast, Arthur! Med ditt gränslösa övermod
försonar jag mig aldrig, ditt hån som bara
gör mänskorna avogtsinnade mot dig — å,
jag förstår nog: ju större antalet fiender
desto större seger, desto större anledning
att yvas. Men striden, striden ökar din
bitterhet, jag har länge märkt det. . .
ARTHUR
— förlåt ett avbrott, ma chère I Det är
nämligen särdeles klokt att i tid rotfasta
hos sig den övertygelsen att man ramlat
ner på en jord som nästan uteslutande
befolkas av moraliskt och intellektuellt
er-barmliga väsen, till vilka man inte hör ...
och vilka man på allt vis bör söka undvika.
Personlig beröring med dem är absolut inte
min skyldighet, men väl att efter förmågasprida upplysning när så ske kan. De få
goda och visa må man uppskatta, ja ära,
i den mån de tyckas en förtjäna det.
ADELE
Så du talarl
ARTHUR
Jag ber till gudarna, jo jag gör det ibland,
Adele, och har det oaktat mod alt svära
dem evigt hat om de ämna förfara med
mig på samma sätt som mänskorna
behandla varann inbördes.
Plötsligt, till synes oförmedlat
Men vad den tiden går, stora barn, tänk
att du fyller sjutton är i junil Kära syster!
ADELE
rodnar, rörd av tonfallets värme
Ja och ändå vet jag så lite — men säkert
är det bäst så, mycket vetande klär oss
kvinnor illa. Säger man. Att jag bland
främmande bjuder till att inte förråda min
okunnighet är ju ursäktligt.ARTHUR
Muller förråder gärna sin okunnighet,
han vet ingenting bättre. De flesta
professorer likaså.
ADELE
Tro mig, Arthur, den stund kan komma
då du behöver dem som du nu förhäver
dig över.
ARTHUR
kort
Aldrig kommer den stunden.
ADELE
fram till brodern, lägger handen på hans axel
Inte så bitter och ofördragsam! Så
föraktfull.
ARTHUR
Gå och sätt dig, Adelel
ADELE
drar sig tillbaka, tar plats vid skrivpulpeten
O att jag kunde vara dig till åtminstone
en liten smula glådje\ . . . om inte gagn ...
därför kom jag hit.ARTHUR
Jo du kan låta bli att röra vid mina
papper, till exempel.
ADELE
lyder mekaniskt, helt upptagen av sin egen tanke
Goethe sa en gång . .. och som t av vad
han sagt mig kommer att genljuda i min
själ så länge jag lever! . .. han sa att det
i mitt väsen finns någonting som alla genast
inåste ha känning av, någonting...
rogivande ... vad jag blev outsägligt gladl
Jag som uppgivit allt hopp om en sådan
möjlighet.
Paus.
Nu hör du inte på mig.
ARTHUR
Åjo — Goethe, sa du.
ADELE
Mot mig är han nästan som en far!
ARTHUR
Ja du kan med skäl anse dig som ett av
hans ordinarie skötebarn, (i.utar sig bakät isoffan.) I förrgår var jag igen hos honom,
kallad till honom — det är inte bara
läran om färgerna vi avhandlar, ånej, också
filosofiska problem. Men för närvarande
sysselsätter politiken hans tankar mer än
annars.
ADELE .
ivrigi
Och vad som nuförtiden sker i Europa
anser han vara en naturlig följd av råheten
som allltner griper omkring sig.
ARTHUR
Råhet kommer det att finnas i alla lider.
Liksom dumhet, världen är dum, dum, det
mänskliga eländet omätligt.
ADELE
Goethe sa en gång ...
ARTHUR
— nog nu, Adele, honom tar jag inte
med i räkningen vid fastställandet av mina
planer, rätt snart skiljas våra vägar: min
är ensamhetens. Han lyfter upp till sig änden ena, än den andra . . . pour un moment
. . . och så låter han dem falla. Och
motsägelser tål han inte. Men lovat vare hans
namn i all evighet!
ADELE
Kanske kommer han i afton, det är ju
torsdag.
ARTHUR
Ah, oui: le cercle littéraire de notre mère
plaisantel Hennes Almanach-esprit gör sig
förträffligt vid tebordet... i den med
»estetik» mättade luften. Där all sund känsla
förtorkar. Vilken ensidighet, vilken konstlat
uppskruvad bildning .. . och inte sällan:
vilken bullersamt frivol ton!
ADELE
Men Arthur då... Goethe är ju med!
ARTHUR
Javisst ja, han sitter i sitt hörn vid det
för honom reserverade bordet och ritar ...
ritar. Han ritar. Fantasilandskap. Och
lyssnar med ett halvt öra. Eller roar sigbarnsligt med att klä ut era elastiska
ungmöformer i sina brokadvästar.
Egentligen förvånar det mig att han
kommer hit.
ADELE
Varför det? Du glömmer alt mamma
var den första som tog sig an hans fru,
gjorde sällskapslivet lättare för henne.
ARTHUR
Säll-skaps-livet: också en form för liv!
Haha. Vad som gör att mänskorna inte
kunna fördra ensamheten är deras väsens
monotoni, den blir dem outhärdlig, ergo
behövas alltjämt yttre irritament och
naturligtvis det starkaste som genast finns till
hands, jag menar: genom sina likar. En
hel personlighet är i sig själv en enhet och
kan undvara andra.
ADELE
Ja men ... Goethe önskade det och är
tacksam, fru Christiane var verkligen
övermåttan generad i början ... (skrattar) menmamma tyckte med rätta att när han givit
henne sitt namn så kunde vi andra ge en
kopp te.
ARTHUR
För mig är det i alla fall en hop filistrar.
Kring det enda och lysande undantaget,
nu sen Wieland är borta. Och den gode
Fernow.
ADELE
Arlhurl ... de bästa huvudena i Weimar,
ja kanske i hela Tyskland, det är inte bara
mammas åsikt. (Gåcknnde) Kom ihåg ditt
skryt soin gymnasist.. . över att du
umgicks på jämlik fot med »comtesser och
baroner». Mamma nämnde nyligen att du
ansågs som en mycket märkvärdig
personage i den krets som omgav dig under
skoltiden. Elt slags celebritet.
ARTHUR
Gyckel från min sida, ingenting att
minnas.
ADELE
Det kan du ha rätt i.ARTHUR
vfinllgt men med tonvikt
Jag har alltid rält, lägg det på minnet,
Adele. En gång för alla.
ADELE
Misstag, käre Arthur!
ARTHUR
leende
Vill du att jag berättar dig någonting
annat värt att minnas? I Dresden, på
genomresa — en dag när jag kom från
Zwinger-orangeriet och bar en blomma i
knapphålet utbrast en bekant dam som
mötte mig: Herregud, ni blommar ju, min
herre!
ADELE
Vad är det för märkvärdigt?
ARTHUR
Till svar gav jag: Ja hur tror ni träden
skulle kunna bära frukt om de inte
blommade? Frukter... utan att ha blommat.ADELE
efter att ha vfintat p& fortsättning — förvånod
Nå? Är där nägonling underförstått? Vad
menar du?
ARTHUR
lågt men fanatiskt
Jag ämnar visa att det är möjligt. Jag
ämnar visa att man kan det.
ADELE
Nu förstår jag dig inte.
ARTHUR
Men bildspråk förslår du. — Ibland.
Beser sig, gftr ett par slag över golvet.
Blomningen . . . det är så alt säga
poeternas sätt att se. De få verkliga poeternas.
Eller (ett flyktigt smäiöje) om du nödvändigt vill
det: blomningen är kvinnan förbehållen . . .
en kort lid .. . och sen för henne
livslyckans symbol, den »hemmets» lycka du
finner så skön, den som jag varken prövat
eller strävar efter . . .
ADELE
— utan övermodigt stöter ifrån diglARTHUR
oberörd
Hos tänkaren däremot, den borne
tänkaren, hos honom övergår växlkraflen direkte
i tanke. Och tanken är fruktbildning kring
sin kärna.
Stannar mitt på scenen.
En dikt, den dikt som blommar ... ja
redan genom känsloutbrottet skapar den
åtminstone skenbart ett visst samband
mellan sin upphovsman och mänskorna, låter
honom för en stund glömma hur föga
verkligheten motsvarar idealet. Vetenskapen,
min vetenskap har med känslor ingenting
att skaffa, den lever i tankarnas värld, i
forskning ... ett ändlöst eftersinnande som
isolerar. Sanningssökandet isolerar.
Tar sig om pannan.
Här, har inne . . . (ögonen halvslutna under
hopdragna bryn, var ansiktsmuskel i spänning) här inOg-
nar ett verk ... ett filosofiskt system som
ingen hjärna förut fogat samman, nytt i
ordets hela betydelse, etik och på samma
gång melafysik ... ett underbart vardandesom långsamt fortskrider, jag vet inte själv
vad som först blivit till, vad senare, men
det blir till. . . som barnet under moderns
hjärta . .. och jag förnimmer det och säger
som en moder säger: jag är med livsfrukt
välsignad.
ADELE
i en viskning, ett ofrivilligt utbrott
Arthurl .. . Arthur!
ARTHUR
Och sen . .. framdeles .. . jag vet det, ser
det för mig: filosofien är för banbrytaren
av min art som en vandring i de
svårtillgängligaste alpregionerna, (stuia) Ack jag
glömmer aldrig vilket intryck Montblanc
gjorde på mig i min barndom! ... jag bad
föräldrarna om att bli lämnad ensam kvar
i Chamouny när vi skulle därifrån, (ögonen
vidgade, alltmera lysande.) Det gäller att viljO,
vilja . .. oemotståndligt, dämoniskt... för
ju högre man kommer desto brantare blir
stigningen, desto ödsligare allt omkring en.Den som vågar sig dit upp får ingen svindel
känna, aldrig blicka tillbaka på vad han
nödgats överge, allenast ha målet i sikte.
O ensamhet — höga, iskalla ensamhet!
Men till sist ser han världen lågt, lågt
under sig.
Paus.
ADELE
Och vågar du. .. vågar du ett sådant
försök . .. till det priset?
ARTHUR
Vi är inte till för att njuta, vårt liv har
ett moraliskl ändamål, allt ont är vår skuld
som vi genom lidande, ja död måste betala.
Igen paus.
ADELE
Stackars vårt liv! Och om det finns ett
annat. . . bortom döden ...
En knackning på fonddörren till vfinster.
ARTHUR
rycker till, ansiktsuttrycket förändras med ens. Retligt
Entrez!MADAME SOPHIE DUGUET
in med ett brev som hon räcker honom.
Voilà — pour vous, monsieur Arlhur.
ARTHUR
efter en hastig blick på kuvertet
De ma mère, il paraît.
SOPHIE
Mais oui.
ARTHUR
Elle est à la maison?
SOPHIE
Oui, monsieur. C’est bien jeudi. (c,fir.)
ARTHUR
står i tankar — plötsligt
Merci, madame. (Ler) Jaså hon gick. Ja
vår mor och jag meddela oss numera
skriftligt med varann ... i affärer. Alltså är det
affärer. Låt oss se —
Han tar plats vid bordel framför soffan, bryter brevet
och låser under tystnad, sedan högt och med spefullt
inskjutna anmärkningar.
Hör för roskull: Huru glad vore jag icke,
om jag kunde betrakta dig och din vän sommina gåster! Fordrar du emellertid alt för
honom, Joseph Gans, få betala detsamma
som för dig själv . . .
Avbryter sig, mumlar orden otydligt medan han låser
vidare — fortsfltter högt
— dessutom fann jag det önskvärt att du
under en något längre tid lärde närmare
känna mitt levnadssätt för att icke föra med
dig en fullkomligt falsk föreställning . . .
Briljant, alldeles utsökti Hon tror att
jag är blind. (Fortsätter) Tillika tänkte jag att
det vore nyttigt för dig att en gång igen bo
i familj, ehuru en mor förvisso handlar oklokt
i att ha gemensamt hushåll med sin
fullvuxne, ekonomiskt oberoende son. Obegripligt
är mig varför du anser bandet mellan oss
vara avslitet. Må blott tillfällen till deltagande
yppa sig, och du skall finna att varken jag
eller Adele stå likgiltiga, redan vår
beredvillighet att låta din israelitiske vän bo hos oss
och intaga sina måltider vid vårt bord, redan
den borde ha varit övertygande nog. Jag visar
dig således icke på dörren, kåre Arthur —(nickar åt systern) käre Arthur — en sådan tanke
kunde aldrig falla mig in, därtill fordrades
att du skulle uppreta mig i ännu högre grad
än du ofta gjort. (Han biter Ihop tånderna. Paus.)
Men når du alltså framdeles kan bestämma
tiden för din avresa, i millen eller kanske
början av maj, sd underrätta mig, det hastar
ju icke. Muller tränger på inget vis undan
dig .. .
— vill du läsa själv, Adele, här står
verkligen: Muller tränger på inget vis undan
dig. (Fortsätter) De där pinsamma uppträdena
er emellan ha vi ju tillräckligt diskuterat, jag
var icke nöjd med dig, icke heller med honom,
jag medger det, men han har erkänt det oråtta
i att så förlöpa sig i min närvaro och bett
om ursäkt, därmed är den saken bilagd. Hat
hyser han icke till dig, åven i sd måtto är
han rättvisare än du, och för resten generar
du honom alls icke.
ADELE
Sluta, Arthur! Jag vill ingenting mer höra.ARTHUR
viker ihop brevet och gömmer det i barmfickan — mumlar
Och för resten generar jag honom alls
icke . . . (springer upp, det rycker konvulsiviski i hnns
kinder och axiar) ja så här kan det ju omöjligt
fortfara, det inser du nog.
V&ldsamt upprörd.
Å, hur väl förslår jag inte Heinrich Floris
Schopenhauer, vår far ... vad han måtte
ha lidit! . .. tills han valde alt frivilligt gå
bort ur livet. För det gjorde han, det är
min övertygelse. Han, en kraflnatur, en
man med stor intelligens, stor viljestyrka,
vidsträckt inflytande ... och så ansedd ...
ofta sträv visserligen, ja hård mot sin son
ibland, överretad som han var, men god,
god, kärleksfull och god i sitt hjärtas
innersta. Ständigt påminde han mig om att
gå rak, i det låg en symbolisk mening,
Adele, och aldrig glömmer jag hur han sdg
på mig när han trodde att jag inte märkte
det. Med en sådan underligt skygg och
återhållen . .. ömhet. Vår mor däremot,vår mor har för länge sen glömt, glömt
... honom som hon har att tacka för
allt.
Systern sitter nedböjd, med hftndema för nnsiktet.
Och för vems skull? (Korta, häftiga gester)
Jo en herr... en herre som är knappa
åtta är äldre än hennes soni Georg
Friedrich Konrad Ludwig Muller, adopterad von
Gerslenbergk, anställd vid Geheime-arkivet,
på lediga stunder en Musernas älskling,
haha, novellsnickare, rimsmed, pennsprätt,
och vad ännu värre är: en sällsynt liten och
vulgär själ. Gemen ... så att han borde
hudstrykas. Varenda mänska i staden vet
ju . . . (stampar) det pinar mig, Adele, gör mig
ursinnig att du ska nödgas bo tillsammans
med en sådan en . . . och under sådana
förhållanden!... men Johanna Henriette
Schopenhauer umgås ju bara med män . . .
förtroligt. Fru »hovrådinnan»! . . . haha .. .
den titel hon fått för att vara presentabel
vid hovet.
Paus.ADELE
ulan att lyfta blicken, rösten darrar
Mot mig är hon en kärleksfullt
omtänksam mor, Arthur, och jag kan inte hjälpa
det: jag ryser vid tanken på att kanske en
gång nödgas lämna Weimar . . . och Goethe!
Låt vara att mannen du talar om är
osympatisk, också mig osympatisk. I högsta
grad.
ARTHUR
torrt
Jaså.
Drar länstolen till vänster lite fr&n bordet och sätter sig.
Tiger nftgra ögonblick.
I hjärtat, Adele, i hjärtat har
mänsko-värdet sin rot, inte i huvudet, livets mål
är moraliskt, jag upprepar det. Hjärtats
godhet övergår till och med geniet i
betydelse, med fullkomlig godhet kan ingenting
jämföras. Och i sista instans är viljan det
avgörande — den har jag i arv efter min
far. Tyvärr också ett annat arv . . .
ADELE
— du menar . ..?ARTHUR
bakåtlutud mot ryggstödet
Vad ångest vill säga ... det vet du
lyckligtvis inte. Men jag vet det, jag: anfall av
dödande ångest, redan som sexåring hade
jag dem, ännu oftare vid nitton-tjugo års
ålder, kanske närmast beroende på
afTek-tionen i örat, mitt vänstra öra, jag undergick
ju en operation i Hamburg som du minns.
Syn- och hörselhallucinationer... i
nattstillheten stegrade till det otroliga. Av min
fantasi. Och så gott som var gång efter
stark själisk upphetsning på dagen. Du
ser vapnen där borta, dem har jag alltid
till hands, det lugnar i någon mån.
ADELE
griper sig för bröstet
Mig skrämmer det, Arthur!
ARTHUR
Förlåt, då bör jag avbryta . . .
ADELE
— nej nej fortsätt! Jag ber dig.ARTHUR
Nåväl, du ska få höra. För ungefär fem,
nej sex är sen . . . natten mellan den 7 och
8 september . . . jag såg vår avlidne far
stiga in i milt rum. Lika tydligt som jag
nu ser dig. Han höll ett ljus i ena handen,
skyddade lågan mot luftdraget med den
andra. Jag var klarvaken, fullkomligt redig
och vaken.
Systern pressnr ihop lftpparna för att kunna behftrska sig.
Hans höga, kraftiga gestalt... den stora
munnen, den energiskt framskjutande
hakan . . . hans sätt alt gå, var gest han gjorde
. . . alllsamman såg jag livslevande tydligt.
Och jag tilltalade honom, en fråga tror jag,
vilken minns jag inte mer ...
ADELE
v&gar knappt andas
— och svarade ... sa han något?
ARTHUR
sitter med ögonen slutna. Entonigt
Han sa: »Se till att du håller ordning i
din kammare och dina kläder rena ochhela — och i franska och engelska språket
bör du flitigt öva dig, det kommer en
blivande köpman väl till pass. Men framför
allt, Arthur, vill jag att du lär dig läsa i
Världens Stora Bok. Gud vare med dig.
Adjö.» (Ett förvridet löje.) Det och mycket mer
har han skrivit i många och långa brev
dem jag tacksamt bevarar, således finns
det ett slags naturlig förklaringsgrund.
ADELE
Och sen?
ARTHUR
blicken uttryckslöst stirrande
Ingenting. Visionen var borta med ens.
Som när man blåser ut ett ljus.
Nu öppnas dörren till höger och
JOSEPH GANS
tittar in men stannar på tröskeln. Ansiktstypen icke alltför
utpräglat judisk. Han bugar sig —
Jaså . .. ursäkta, jag visste inte . . .
ARTHUR
rösten fortfarande dfimpad
— men jag vet, jag. Varför du infinner
dig. Vad du åstundar.
Sitt ner och vänta, högtärade.ADELE
till brodern, i det hon reser sig
Nej nu måste jag gå, jag har stört dig
alltför länge. (Varmt) Tack för i dag, Arthur 1
ARTHUR
likasom uppvaknande — häftigt
Säg vår mor att jag om en liten stund
vill tala med henne.
Systern nickar till avsked och lämnar dem.
GANS
har förblivit stArnde nära dörren, sm&ler
Alltså — jag behöver inte iklä min
anhållan språklig dräkt?
ARTHUR
Nej.
Stiger upp och går till skrivpulpeten, sfitter sig, drar
ut en låda.
Böckerna köpta följaktligen?
GANS
Ja.
ARTHUR
plockar fram silvermynt ur en skinnpung och lägger dem
1 stapel.
Här är att likvidera med. Tjugo gulden.Tusen lack.
ARTHUR
ögonen plirande
Nå — du går väl på teatern?... mitt
förslag vid frukosten, har du kanske glömt
det? Stycket för oskuldens talan och din
moral tarvar putsning.
GANS
Ack låt mig slippa! Jag tänkte i kväll . ..
ARTHUR
— je comprends. (Godmodigt-ironiskt) Igen en
bekräftelse på att allt i naturen har sin
egen vilja ... allt, det må vara hur
obetydligt som helst. Sitt eget väsen. Som
helt liten kastade jag min ena sko i ett
stort fat med mjölk och befallde den att
kravla sig upp ur det. Inte heller den
lydde mig.
Gans brister ut i skratt.
Nå — och fickpengar?Inga.
ARTHUR
Ergo tie gulden till. (Räcker dem..)
GANS
Ergo femhundra tack till. Som vän och
välgörare är du inte alldeles tokig.
ARTHUR
En omgång kläder har jag dessutom lovat
dig men med dem måste det anstå tills
vidare.
GANS
Gärna. Hur heter det i er Codex
Religionis: titta för roskull på liljorna, de spinna
inte, ännu mindre väva de — och ändå
var Salomo näppeligen klädd som jag.
ARTHUR
instämmer torrt
Föga sannolikt. (Skjuter igen lådan.) Törs
man så spörja vart du i kväll ämnar tavägen? . . . för dig stupar den nuförtiden
ovanligt brant mot värdshuset. Zum
Ele-phanten, förmodar jag?
Den andres min lustigt skuldmedveten.
Är hon kvar där . . . Fanny?
GANS
Ja gudskelov. Hon har ofta frågat efter
dig.
ARTHUR
Oändligt förbunden. — Och nu några
visdomsord på köpet: driften, du vet.. .
sinnligheten . .. kan särdeles småslugt
anlägga en mask av objektiv beundran oaktat
den är ett mycket subjektivt behov,
ingenting annat. Eller egentligen ett kval. . .
GANS
— men ett ganska angenämt när det
lindras.
ARTHUR
ser upp
Har du själv funnit på den lösningen?GANS
slår blygsamt ned ögonen
Ånej — vi var två om det.
ARTHUR
drar pä munnen
Jaså. Ditt svar bestyrker min egen
erfarenhet: själskrafterna ha i regeln sin
största intensitet just när vällustbegäret är
som starkast. Och däremellan ... hur är
det med dina själskrafter däremellan, Joseph
Gans? Gör du bruk av dem?
GANS
Jag håller en viss måtta.
ARTHUR
I dag talar du sanning åtminstone.
GANS
Man bör spara, livet är ju långt.
ARTHUR
Säg hellre för kort. .. om man vill hinna
uträtta något, något av värde. Hur inne-hållstomt det kan gestalta sig, hur
erbarm-ligt tid och krafter gemenligen användas
slår mig i synnerhet när jag ser en varelse
vilkens uppgift är att... passa upp migl
(Fnyser.) Ja ja, livet är en kinkig sak, jag
har föresatt mig att tillbringa mina
återstående dagar med att övertänka det. (Ändrar
plötsligt lon — djupt allvarsamt) Till OCh med för
den bästa och möjligast lyckliga mänska
är det en enda rastlös, ändlös kamp. ..
utan seger. Ro, fulländning, absolut enighet
med sig själv når ingen.
Gans tiger.
Har jag berättat dig att Wieland i början
avrådde mig från all studera filosofi. Det
är inget solitt fack, sa han. Och Wieland
var ändå en klok karl, en sällsynt klok karl.
GANS
Han korrigerade ju sin åsikt vad dig
beträffar . .. nämnde du. Spådde han inte
att du skulle bli en stor man?ARTHUR
trött — bläddrar i ett manuskripthfifte
Det beror bara på om jag får vara i
fred.
GANS
Jag förstår. Och ska hälsa Fanny.
Komiskt-respektfullt på tåspetsarna in i sitt rum. Arthur
sitter kvar, pannan iutad mot hånderna.2En stund senare. Fru Johanna Schopenhauers lilla,
komfortabla salong: »Das The-Zimmer».
Möblemanget av mahogny, den största gruppen kring
ett stort, ovalt bord till vånster. På samma sida men
lAngre infit: öppen dörr till entré-rummet.
I fonden tv& fönster, mellan dem ett konsolbord under
en hög spegel, pft den gröna marmorskivan en pendyl och
smA konstsaker. Fönstren ha sidcndrapcricr.
1 bortre hörnet till höger Annu ett bord, litet och
fyrkantigt, omgivet av stolar. XArmare förgrunden bl. a.
en byrA, Aven den med konstsaker.
PA vAggarna: tavlor — porträtt, också miniatyrer, land*
skap, o. s. v. Dessutom lampetter.
Skymningen faller långsamt.
Åtföljd av MÜLLER VON GERSTENBERGK
inkommer
FRU JOHANNA
bArande ett par ljusstakar av silver. Trots sina 47 är är
hon Annu ganska ungdomlig, bar stora, smfiktande ögon
och en sinnlig mun; det lAtt grånade håret uppsatt i
lockar enligt tidens mod. Gestalten liten men fyllig, vånstrahöften en smula missbildad, utstående, rörelserna det
oaktat graciösa. Redan i aftontoalett — dekolleterad,
pärlband om halsen.
Hon berättar ivrigt
— och när jag med Heinrich Floris, min
man, avlidne man, Ärlhurs far, ja och
Adeles . .. (skrattar) jag blir för vidlyftig —
alltnog: när jag med honom var i Frankrike
våren . . , 1804, i Bordeaux, vi åt krabbor,
jättestora humrar, läckra sjötungor,
havs-spindlar — där hade man rikt urval må
du tro, ett sannskyldigt paradis för en tysk
husmor. Men vitlöken förföljde oss överallt,
i synnerhet under fastan en med olja och
lök tillredd stockfisk, du vet... lorsk,
hackad , .. »morue à la provençale».
Ställer stakarna pä hörnbordet och känner efter att
ljusen stä stadigt.
Nu ska jag bara gå efter ritsakerna —
har jag nämnt det, Friedrich:
arrangemanget med det här bordet är egentligen
Meyers påhitt?
MÜLLER
i sällskapsdräkt. Läng, mager, misslynt.
Jo du inpräntar det hos mig var torsdag.JOHANNA
tyst ett ögonblick, ser kisande på honom från sidan.
Vad fattas dig? Har du råkat Arthur?
MOLLER
Nej.
JOHANNA
Jag har sagt upp honom och hans vän
— det vill säga pensionen. Är du nu till
freds?
MÜLLER
Bra. Då kan jag igen äta här nere.
JOHANNA
ett spänt drag vid munnen
Var inte så säker! I alla händelser först
när håda ha rest, jag lovar ingenting, de
få bo kvar tills vidare.
MOLLER
Så-så. (Grimas.) De få bo kvar tills vidare,
så-så. (Tuggar lfippama.) Någon lär ha undrat
om inte Goethe kunde förmås att medla
mellan dig och din .. . nybakade doktor.
Vad tror du?JOHANNA
Aldrig!... i sådant blandar han sig
aldrig. Och jag vill det inte ens, jag skulle
strax avböja ... artigt men bestämt. Med
Arthur är det mig komplett omöjligt att
leva harmoniskt.
MÜLLER
Det förstår jag.
JOHANNA
Han är en — jag en annan. (Hastigt
uppklarnande) Ack den Goethe! Vilket underbart
väsen, min förvåning bara växer, hur stor
och god är han inte! Och evigt
ouppnåelig, jag är nästan rädd för honom, var
gång blir jag lika altererad när han träder
in, det är som vore han en högre natur
än alla de andra. Och det är han ju.
Onekligen.
MÜLLER
Den gamla visan I Jag älskar inte Goethe,
mänskan Goethe, och han för sin del älskar
i grunden ingen annan än sig själv.JOHANNA
Friedrich . . . vad säger du!
MOLLER
Det jag tänker.
JOHANNA
Låt då hellre bli att tänka. (Skrattar.) Eller
tänk i någon mån förnuftigt.
MOLLER
Yttrandet kunde vara din egenkäre herr
sons.
JOHANNA
Varför nu så retlig igen, gör jag inte allt
vad jag kan för dig? Du bör visa
tacksamhet, Friedrich, jag har ledsamheter nog
för din skull. Ja det är inte för mycket
sagt.
MOLLER
Ibland är du helt konstig att förstå.
JOHANNA
ordnar spetsarna kring urringningen.
Bjud till i alla fall, min vän. Goethebrukar säga att vad man inte förstår ...
det äger man inte.
ADELE in. Sålter sig vid salongsbordet till vånster,
iakttar och lyssnar, till synes oberörd.
MULLER
Goethe, din Goethe . . . (fru Johanna gör honom
med ett diskret litet tecken uppmärksam på Adeles närvaro)
ah, varför så avsides, mademoiselle? ...
emellertid ... vad jag ville framhålla: Goethe
han anser sig tydligen för . .. för upphöjd,
han nedlåter sig inte ens till det allra
minsta lilla erkännande. Och ändå skulle
ett enda ord av honom . . .
— nåja, för resten är ju hela min
levnadsbana förfelad.
JOHANNA
Och det upprepar ni gång på gång, dag
efter dag, Muller! Långsamt avancemang
.. . kantänka! ... ni som fått sångens gåva
i ersättning, ni som givit oss så mången
skön diktl Inte sant, Adele, är det inte
sant vad jag säger?MOLLER
Men likafullt låtsar Hans Excellens Goethe
som om jag inte skrivit en rad, talar aldrig
med mig. Mina Kaledoniska Berättelser . . .
han ignorerar dem fullständigt. Dina (rättar
sig) era Minnen från Englandsresan har han
berömt.
JOHANNA
Fy fy, är ni avundsjuk på den stackars
prosa jag i ett svagt ögonblick lät förmå
mig att ge till tryckning?
ADELE
plötsligt
Jag har att framföra ett bud från Arthur,
mamma. Han vill tala med dig.
JOHANNA
uppbrusande
Då går jag! (Söker behårska sig, trampar nervöst
med ena foten.) Se till att ert lynne rätt snart
blir bättre, min gode Muller. — Vad gör
Sophie, noterna har hon väl hämtat? .,.
jag tänker i afton låta henne ta fram vinefter teet. Och nästa torsdag arrangerar
jag ett litet lotteri... för välgörande
ändamål, Goethe finner sig road av sådant,
vinsten är en massiv gulddosa, givarinnan
vill vara okänd. — Men det var någonting
jag skulle ... jo ritsakerna.
MÜLLER
Dem såg jag på toalettbordet där ni lagt
dem ifrån er.
JOHANNA
Var såg ni dem? I sängkammarn! (En
smula brydd, förargad tillika) Ack nu minns jag.
(På våg bort) Ja ja, Müller, se till att ni är
vid bättre lynne i afton.
MÜLLER
Kommer Goethe?
JOHANNA
alltmera nervös
Det vet jag ju aldrig på förhand. Vänta
här så länge! (Tili Adele) Ville Arthur ha en
uppgörelse nu genast? ... just nu när .. .(avbryter sig, kastar en blick på pendylen) Och jag
som har så oändligt mycket viktigare att
tänka pål
Lämnar skyndsamt ruminet.
MOLLER
sifintrar surmulen av och an över golvet. Så harklar han
sig.
Jag mötte den söta Ottilie von Goethe
i morse. Hon är charmant, er Ulla
hjärte-väninna.
Adele tiger.
Och i går visade mig storhertigen mycken
vänlighet, han var särdeles huld. Men ändå
ville jag gärna resa — helst till södern,
Italien lockar mig, Italien har stor lockelse
för en diktarnatur som min. Alldeles som
för Goethe.
Adele tiger.
Varför stirrar ni på mig? Har ni aldrig
sett mig förut?
ADELE
Jo. Dagligen. Fastän med andra ögon.
MOLLER
utan att fflsta sig vid svaret
Jaså herr Arthur önskar ett samtal medsin mor, vad gäller det? Vet ni vad det
gäller? (Försmädligt) Är han på krigsfot? .,.
eller är bara det vanliga skallet i gång?
Man har berättat mig att en av hans vänner
givit honom namnet »Doktor Vovvov» (siår
ml en fiaiskratt) och det passar, vid Gud, det
passar!
ADELE
stiger upp
Då bör ni kanske gömma er undan, herr
von Gerstenbergk.
MOLLER
retad
Mademoiselle ämnar göra det ser jag,
ingenting hindrar, jag stannar naturligtvis
kvar. För er mors skull. Min närvaro
blir sannolikt av nöden, jag har inte glömt
hans senaste famösa . .. hundgläfs.
ADELE
Men att det är hans syster ni talar med,
det glömmer ni.
MOLLER
Min Gud, neji . . . jag försäkrar er,mademoiselle . . . (lyssnar — vårdslös gest mot dörren)
allra mihst nu.
ARTHUR
intrAder hastigt, blickar sig omkring utan att hAlsa.
Eh bien, Adèle — notre chère mère, où
est-elle?
ADELE
Mötte du henne inle?
ARTHUR
Oskuldsfulla barn, i så fall hade min
fråga varit tämligen stupid. Som en »dikt»
av Friedrich Müller.
MULLER
bugar sig ironiskt
Min djupaste reverens, doktor Vovvov.
ARTHUR
fortfarande till systern
Hundar tycker jag om, intelligenta djur.
(Hela liden i rörelsé, gnider håndema mol varandra.)
Men minns du, Adele, att vår mor ofta
beklagat sig över en sorls slockfisk som
ständigt serverades i Sydfrankrike? . . . un-der fastan .. . och ändå trugar hon på sina
faderlösa barn den största och
osmakligaste torsk naturalhistorien känner. Året
runt gör hon det. Och finner honom
njutbar.
Når systern smyger sig ut —
Min anhållan om ett samtal är formen
för en fordran, Adele, säg henne det!
ADELE
redan utom scenen
Ja ja hon kommer, hon gick bara efter
ritpapper åt Goethe.
ARTHUR
leende
Således två fantasilandskap till, lagret
Ökas. (Låtsar bli Möller varse.) Nej se .. .
husvännen! Belletristen. Medge att ni avundas
Goethe ofantligt, herr von Gerstenbergk, det
är ju papper och avund som gjort er till
»diktare». Fantasi är det inte.
MULLER
väger tungt pä orden
Hör nu, unge man .. .ARTHUR
— och det länder ingen skribentstympare
till ursäkt att författarskap ytterst sällan
har annat underlag.
MOLLER
Behaga erinra er, unge man, att jag sen
några veckor tillbaka intar måltiderna uppe
hos mig: just för att undgå en viss persons
oförskämdheter.
ARTHUR
Än här nere då, vad gör ni här? Rimmar
ni på malen? Ta hellre er kappsäck —
jag ska bära kostnaderna för
möbelflyttningen.
MOLLER
är det överhuvudtaget möjligt att tala
med er?
ARTHUR
Nej. För ni begriper ingenting. Till den
grad är ni övergiven av gudarna.MCLLER
med en axelryckning
Skulle inle hänsynen för er mor ... som
jag säller värde på ...
ARTHUR
hel av raseri
— sätter värde på ... är det så ni sätter
värde på. .. och ni skulle ta något slags
hänsyn, ni! By the living God, var gång
jag nödgas se och höra er fördjupas mitt
pinsamma intryck av alt den tyska nationen
är jordens mest påträngande och dummaste.
(Kastar sig ned på en stol.) Genom er skiner
dumheten som vattnet i ett uringlas.
MOLLER
Sannerligen, inte ens en bodbetjänt
uttrycker sig så råttl
ARTHUR
Jaså inte? Men William Shakespeare
gör det — liknelsen syftar på er, han har
haft er i tankarna. Han har anat er
till-kommelse. För resten: när en bodbetjäntvrider sin strut bevisar han papperet större
heder än ni med era skriverier.
MOLLER
Nej nu går det för långt!
ARTHUR
hånfullt blid — händerna i byxfickorna, benen utsträckta.
Omöjligt. För ni begriper ingenting.
Ack min gud, dumhet måste väl få finnas
till, tyvärr också karaklärslylen, det lär
inte kunna undvikas, väderspänning kan
inte heller alltid undvikas, men söker den
göra sig hörd, vädjar den till allmänheten
. .. så är det en förbrytelse!
MULLER
slammande
Vad ... vad för slags . . . storhet tror ni
er vara? Vem är väl ni att. . .
ARTHUR
avbryter honom igen
— ja kunde Ers Högvälborenhet säga mig
det så vore jag tacksam. Svaret kommer
en gång att avges på många språk . .. till
och med på tyska.MÜLLER
En högst obetydlig individ är ni!
ARTHUR
skrattar
Rätt gissat — store humorist!
Anslår med ens en trött konverserande ton.
Herr von Gerstenbergk, ni har kanske
fäst er vid att det inne på gården finns
en liten plantering? Har ni inte?
MULLER
först häpen — upprepar
— en liten plantering? .. . (sedan maliciöst
förbindlig) jo för all del, jo för all del.
ARTHUR
Och i mitten ett träd.
MOLLER
Alldeles riktigt, men ett som håller på
att gå ut. Det går alldeles säkert ut.
ARTHUR
visar med en vårdslös nackrörelse på dörren
Var så vänlig och gör detsamma.MÖLLER
ännu maliciösare
Redan länge min avsikt, vov-vov-vov,
tyvärr har jag blivit uppehållen. Mot min
vilja — jag skäms att säga av vem.
ARTHUR
Fäst er för Guds skull inte vid mig, fäst
er vid det där trädet vi talar om.
MULLER
Ja hellre det, mycket hellre. Med
förtjusning.
ARTHUR
Nej med ett starkt rep. (Upp från stolen.)
Gå och häng er, Friedrich Muller von
Gerstenbergk (lått intill den andre, händerna knutna,
han skakar dem) men inte i min mors
pärlhals-band, inte om halsen på .. .
— nå äntligen, där är hon!
JOHANNA
in med papper och rittillbehör som hon lägger bredvid
ljusstakarna pfi hörnbordet. Bestämd i uppträdandet för
att dölja sin oro.
Nya chikaner ... av allt att döma . . .inte en minut kan ni vara tillsammans
utan att råka ihop. Outhärdligt i längden!
ARTHUR
Medges, medges. Och Ronneburg som
lär vara en så hälsosam ort. Stärkande
för svaga hjärnor .. . har man sagt mig.
JOHANNA
Yrar du, är du sjuk på något vis?
ARTHUR
Nej tvärtom. Men varför stannade han
inte i Ronneburg?
JOHANNA
Vem då? Muller?
ARTHUR
Naturligtvis. Ack varför stannade han
inte kvar där som stadssyndikus!
MOLLER
Skallet i full gång, fru Schopenhauer:
vovvov, vovvovl
ARTHUR
Innan jag kom hit i höstas undrade jagvad det blivit av mannen. Koncisare sagt:
vad han gör här i Weimar? I synnerhet
vad han gör hår, i min mors hem? Nu
vet jag det. Hela Weimar vet det.
JOHANNA
rösten osåker
Du är ju från dina sinnen . ..
ARTHUR
— visst inte. Jag kan uttrycka mig ännu
tydligare.
JOHANNA
till MQIler
Lämna Arthur och mig ensamma, min
vän.
MULLER
Mer än gärna, det var du som (rattar sig)
ni som bad mig vänta.
JOHANNA
Gjorde jag det?. .. egentligen borde
också jag gå min väg. Vi träffas senare.
MULLER
Men utan hundgläfset, hoppas jag.
Makligt ut, förnärmad, minen överlägsen.ARTHUR
mellan tänderna
Ni... du ... ni — hur sentf
Paus.
JOHANNA
andas flämtande
Vad var det du sa? Jag hörde inte.
ARTHUR
kort
Ditt brev mottaget.
JOHANNA
slår tyst ett ögonblick — därpå ansträngt, stötvis
Ja pensionen . . . mathållningen .. . bråket
med den tar min tid för mycket i anspråk.
Stör mig. Jag har andra intressen.
ARTHUR
Än madame Duguet då, din oumbärliga
Sophie? Hon bär ju den bördan.
JOHANNA
Dessutom blir det hela mig för kostsamt.
ARTHUR
Skyll då hellre på dyrt franskt tjänstfolk,badresor och toaletter, assembléer . . . inköp
av konstsaker .. .
JOHANNA
— i afton ger jag te och smörgåsar som
vanligt, det vet du själv, och flera ljus än
annars tänder jag inte — (pekar på hörnbordet)
utom de där två. Kan vi möjligen enas
om alt Goethe är dem värd?
ARTHUR
Också en måttstock, hahal Så många
ljus finns det inte i hela Tyskland att de
sammanstöpta kunde mäta sig med honom.
JOHANNA
Tänk att du glömmer ditt eget!
ARTHUR
Var lugn, det är tänt, dess tid kommer.
(Hårt - sakligt) Men eftersom du rörde vid
din ekonomiska regi: den förmögenhet min
far skapat, jag menar den övervägande del
du har hand om, den rinner bort mellan
fingrarna på dig utan att du märker det.
Med mitt arbete kan jag inte försörja ensmig själv, trots det att jag arbetar långt
inpå nätterna, hur ska jag väl då kunna
vara dig och Adele till någon hjälp? Ja
mitt fädernearv som du utbetalat är jag
villig att dela med er, förstås, men hur
länge räcker det tror du? . .. för tre! Och
sen? Utan frihet från brödbekymmer är
jag lamslagen, mitt livsverk omintetgjort i
sin början-
JOHANNA
Ditt livsverk? Den där promotionsskriften:
Om De Fyrdubbla Rötterna . .. resten av
titeln begriper jag inte, säkert en bok för
apotekare?
ARTHUR
Fint och vackert uppfattat. Emellertid
kommer den boken att läsas när man
förgäves letar efter ett enda exemplar av vad
du låtit trycka.
JOHANNA
Ja och då finns hela upplagan av ditt
filosofiska försllingsförsök kvar. Osåld.ARTHUR
Det verkligen gläder mig att du inser
kunskapsbegärels ringhet inom alla
samhällsklasser. Smakens förfall, bildningens
låga ståndpunkt. Men för att återgå .. .
JOHANNA
obehärskat
— i affärer förhandlar jag med dig
skriftligt, ulan undantag skriftligt, var så
god och häll det i minnet!
ARTHUR
Som om inte du skulle känna på dig
att det är någonting helt annat jag måste
röra vid. Någonting kränkande . .. som
kränker mig . . . oerhört. Jag har legat i
det längsla.
JOHANNA
Är det fråga om kränkande så låt det
gå fort! Var obehaglig stund under de
senaste åren har du berett mig, och det
fastän jag givit dig så många bevis på en
mors kärlek och omvårdnad, måtte dualdrig bli straffad för din otacksamhel!
Jag har sagt dig att det för min personliga
lycka är ett villkor alt veta dig
bekymmer-fri, varav inte följer att jag på ort och
ställe behöver vara vittne till det, jag har
också sagt dig att du är svår att leva med
under samma tak — och ju längre vi
försökt det desto mer har min övertygelse
stadgat sig.
ARTHUR
Du anser kanske att jag varit för
påträngande — eller vad? Under mina
studieår fanns här ingen plats för mig,
naturligtvis, du hade kärare
umgängesvänner att härbärgera, men i höstas grät
du och bad att jag skulle flytta in i ett
par oanvända rum och tyvärr gav jag
efter. Har du glömt den scenen?
JOHANNA
utan att höra på
Jag underskattar för all del inte dina
goda egenskaper, Arthur, du äger bildning
och en viss själfullhet, du är i grundeningen elak mänska men det oaktat ytterst
besvärande, ja rentav odräglig, det finns
ju knappt ett enda område där vi kan
fridsamt mötas, allt i ditt väsen irriterar
mitt glada, lättare sinne: dina åsikter, dina
vassa omdömen, ditt ständiga missnöje
och missmod, din ... din överklokhet som
alldeles skymmer bort det på sätt och vis
värdefulla hos dig, det som borde få
dominera.
ARTHUR
Nå — och vidare? Så har vi förspelet
undanstökat.
JOHANNA
Alltjämt ställer du till scener för rena
bagatellers skull, och alltid andas jag friare
när du är borta. Så förhåller det sig.
Och jag som hoppades att i dig finna
ersättning för min förlorade ungdom! Dystra
miner.. .
ARTHUR
— din ungdom förlorad! . . . den tid avditt liv då min far gjorde allt för att
omhulda dig ...
JOHANNA
nästan samtidigt
— dystra miner, bisarrerier, klagomål,
det kan du prestera, och vart ord i en ton
som vore det ett orakelspråk man inte får
motsäga. Sådant tar på mina nerver, i
synnerhet som jag måste behärska mig för
att inte ge anledning till nya slitningar.
ARTHUR
Prat, tomt prat. Munväder.
JOHANNA
Där har vi det igen, vad sa jag! Du
är för avvisande och föraktfull mot envar
som tänker annorlunda än du, och ditt
formliga raseri att veta allting bättre, att
mästra och kritisera ... herregud, du ger
ju själv oupphörligt hugg på dig, vem tror
du har lust att ta emot klander och låta
sig upplysas av en så halvmogen
personlighet som du tills vidare är? Ibland gördu dig enbart löjlig. Och ditt lamenlerande
över den dumma världen och det mänskliga
eländet förskaffar mig var gång en dålig
natt, retsamt nog, för jag sover gärna gott,
det medger jag.
ARTHUR
Är du färdig?
JOHANNA
Ja. — Vad vill du?
ARTHUR
Jag vill ha Muller von Gerstenbergk ur
huset.
JOHANNA
Nej verkligen! Men också jag har en •
vilja, en ganska deciderad till och med.
Skulle jag dig till behag offra min gode
vän .. . bara därför att ni inte kan fördra
varann, så handlade jag orätt både mot
mig själv och honom. Att du yrkar på
det visar hur lite din mänskokännedom
är värd.
ARTHUR
Turpe putant parere minoribus, ja detförstår du inte — fritt översatt: gammalt
folk håller det för en skam att låta rätta
sig av de yngre.
JOHANNA
Och ungt folk gör sig gärna vissa in-
billningar, jag söker härda ut med dem
och tänker: alla bli en gång gamla i sin
tur.
ARTHUR
Din bör anses vara inne, uppriktigt sagt.
Och ändå ämnar du kanske . . . gifta dig?
Med den där herrn.
JOHANNA
Sådant språk är opassande, en
för-närnielse. Att du inte skäms! Om jag
velat ingå nytt äktenskap så ha friare inte
saknats minsann, ånej du, till exempel en
rik köpman som vistades här ett par, tre
veckor, chef för ett stort handelshus i
Frankfurt — och en kammarherre hos
Storfurstinnan, han ville med allt gevalt
upphöja mig i adligt stånd. Men jag av-visade dem. Din berömda, ädla
obeslui-samhet har du inte efter mig.
ARTHUR
Min obeslutsamhet beror på att jag ser
vad andra inte se, allra minst du och dina
likar, därför har jag ofta svårt att välja.
Kvinnorna gå ju alltid den lättaste vägen
till målet — och det ligger nära.
JOHANNA
Ja jag har valt. Och sen mina barnaår
aldrig levat så lycklig som innan du kom
hit i höstas, aldrig så harmoniskt, för man
kan utan tvivel hoppas på lycka bara man
förstår att begränsa sina önskningar, det
vet jag av egen erfarenhet numera. Vad
är det i själva verket som gör mig så
levnadsglad? Ringa, oändligt ringa skulle
alltsamman tyckas i stora världens ögon .. .
eller i mina eleganta hamburgervänners.
Var mild och hänsynsfull mot mig och
Adele, sitt inte till doms över oss ständigt
och jämt, och ditt skarpsynta »snille» skasnarligen upptäcka hur välvilligt stämda
vi fortfarande är, trots dina...
trakasserier.
ARTHUR
starkt
Muller von Gerstenbergk ur huset, den
fordran är oåterkallelig!
JOHANNA
slår med energiska små slag högra handen mot insidan
av den vfinstra —
Han och du . . . vardera är mig kär på
sitt vis, efter sin art. .. ingendera offrar
jag för den andres skull, mitt hjärta räcker
till för er båda. Så förhåller det sig.
Dessutom känner jag ju de sorgliga anlag
du ärvt efter din far: grubblet,
misstänksamheten . .. give Gud att. . .
ARTHUR
utom sig
— inser du då inte vilket brott du begår
mot Adele? ... en sexlonårs flicka! Genom
att tvinga henne till daglig samvaro med
en husvän sådan som din.JOHANNA
Goethe brukar säga alt sanningskärleken,
den verkliga sanningskärleken, den visar
sig i att nian söker finna och uppskatta
det goda. Hos alla. Du däremot tilldelar
dig helt ogenerat rollen av någon sorts
moralisk ställföreträdare för din far.
ARTHUR
Just det ja, alldeles rikligt, men en »roll»
är det inte. Jag blygs vid tanken, jag
vämjes: en kvinna vid din ålder . .. med
en fjorton är yngre amant!
JOHANNA
skriker
Arthur!
ARTHUR
För jag har ingen »falsk föreställning»
om förhållandets art... er emellan.
JOHANNA
Och det säger du till din mor!
ARTHUR
Skulle jag kanske ropa ut det på gatorna?BehÖVS inte. (Lyckas för ett ögonblick dfimpa sin
upp-hetsning.) Må vi erinra oss, fru hovrådinna:
moderskärleken, den primitiva
moderskärleken, exempelvis en sådan som din, är
ren instinkt som hos djuren, vackert så,
jag påpekar faktum helt enkelt. Den
upphör när barnets hjälplöshet upphör, och i
stället träder då en känsla som dikteras av
vanan ... eller av andra motiv ... eller
ofta tyvärr uteblir, i synnerhet om
kvinnan-modern inte älskat den make hon givit
sig åt. .. för att slippa näringsbekymren.
JOHANNA
lägger händerna för öronen
Du är förfärlig!
ARTHUR
igen lidelsefullt
Min far har du aldrig älskat, det vet
jag ju av dina egna ord, mig har du aldrig
älskat! . .. som barn var jag otvivelaktigt
bara en leksak för dig. Och den smula
ömhet du ännu hyser... ja en bråkdel
kommer din dotter till godo, så mycketmå vara erkänt, resten pyr som sinnlig
glöd under askan... och kroppsvärmer
en kall egoist, en mansperson av simplaste
karaktär och begåvning.
JOHANNA
flfimtar fram
Nu talar jag inte mer med dig. Jag
skriver. Och ska ge klart besked.
ARTHUR
i ett vilt utbrott öv förtvivlan
Ja skriv, skriv, skriv .. . band efter band,
levnadsteckningar, romaner, vad du vill . . .
men ett hjärta som isoleras, elt hjärta som
alltid, alltid isolerats . . . det... det dramat
förstår du dig inte på!
JOHANNA
flmnar svara men kan icke stå stilla, går mot fonden,
råkar se på pendylen —
Herregud, klockan är snart halv sex . ..
och ibland kommer någon av dem
tidigare ...
Bestört, tvekar — samtidigt synbart till freds med att ha
slutuppgörelsen över. Skyndsamt ut.ARTHUR
har gripit tag i en av stolarna till vfinster, kastar sig ned
pA den och framstupa över bordskivan, axlarna skaka.
Du dräpte dig, Heinrich Floris
Schopen-liauer, du dräpte dig . .. och jag, jag får
inte göra det. . . åtminstone inte ännu!
ADELE
i dörren — paus.
Arthur! (Högre) Det är jag, Arthur. (Närmar
sig brodern.) Jag kunde inte undgå att höra,
ni var så högröstade.
ARTHUR
reser sig lAngsamt, ansiktet stelt, utan sp&r av tArar.
Stämman lugn, lAgre An vanligt
Jaså du har lyssnat.
ADELE
Förlåt mig, Arthur . .. var inte ledsen . . .
ARTHUR
— gå och klä dig för aftonens
narr-aktigheter, det är hög tid. Varför dröjer
du? Låt inte mig hindra.
Madame SOPHIE DUGUET in, börjar tända ljusen i
lampetterna och pA borden.ADELE
med gr&t i rösten
Ack att jag kunde hjälpa digl Inverka
på mamma.
ARTHUR
Måla du dina blommor och bladornament,
det har du talang för. Och tacka din Gud
att. .. nej tacka honom inte!
ADELE
Vad du är hård . .. gränslöst hård!
Kvfiver en snyftning, avlägsnar sig med dröjande steg.
ARTHUR
följer under tystnad madame Sophie med blicken. Så
frågar han
Que croyez-vous, madame: la vie est
supportable . .. n’est-ce pas?
SOPHIE
gör ett uppehåll, skrattar
Certainement, monsieur.
Paus.
ARTHUR
halvt för sig själv - orörlig
Kanhända om man länder . . . upplyser. . . så att sanningen blir fullt tydlig för
envar som vill se den och ändå leva .. .
och arbeta, arbeta, det enda som trotsar
livets ändlösa lidanden och intighet, ja
då . .. kanhända.
Je m’en vais chercher ce grand . . .
Peut-être.
Madame Sophie stirrar häpen efter honom når han
lämnar rummet.3Följande natt. Arthurs rum; högra fonddörren slår på
glflnt. Inga ljus Ifinda, blekt månsken faller in genom
fönstren.
ARTHUR
ligger på bädden, han har icke klätt av sig. Andas tungt.
Med ens far han upp, halsen framåtsträckt, stämman
halvkvävd
Ångesten, ångestenl... vad ska jag ta
mig till?
Reser sig, stannar efter ett par steg, lyssnar, ytterst
upprörd, fingrarna treva kring panna och tinningar.
Jag måste härda ut!
Bort till det ena fönslrel men vänder genast om, känner
ängsligt efter att lädorna i skrivpulpeten icke lämnats olåsta,
går tillbaka och tar ned från vfiggen en av pistolerna,
övertygar sig om att den är laddad, hånger den åter på
dess plats. Så sålter han sig på sfingkanten. Spritter till
vid ett buller; det är studentkamratensom hemkommer, han snavar, stöter omkull en stol, man
hör honom sm&svflra: Sapperment! Och eftersom dör*
ren till Arthurs rum icke fir stflngd så trSder han spejande
in, med hatt och kapprock pA, gAngen en liten, liten smula
osfiker. * Upptäcker den andre, och brusar ut
Jaså där sitter dui .. . har du hört att
Ernst Schulze gått ut som frivillig... i
kriget.. . och det så sjuk som han är!
ARTHUR
stelnar — dröjer med svaret
Nej jag har inte hört det.
GANS
Men det är santl
ARTHUR
Utan tvivel. Envar bör handla i
överensstämmelse med sin natur.
GANS
Det tycker jag med! Han är skald, Ernst
Schulze, patriotisk . .. svärmare . .. och
lättrörd ...ARTHUR
Otåligt
— ja ja men gå nu, allt det där är jag
inte.
GANS
Således står du fast vid beslutet att hålla
dig undan?
ARTHUR
Naturligtvis.
GANS
Hm — tja. (Hatten i handen — rådvill, kliar sig
i hårfästet.)
ARTHUR
upp från sin plats
Och inte av rädsla. Och klander är jag
van vid.
GANS
Än jag då, vad ska jag göra?
ARTHUR
Lägga dig.
GANS
Nej svara allvarsamt, krig är ingen lek ...
87ARTHUR
avfärdande
— gör vad du villl
GANS
Lätt sagt minsann.
ARTHUR
Ännu lättare gjort, du behöver ju bara
ta ställning bakom den starkt angripna
ståndpunkt jag försvarar. Där har du gömt
dig förr.
GANS
Ser du .. . ser du, gosse, jag är ense
med Goethe i att professorer och studenter
ha rättighet att sköta . . . sköta sitt. . .
nuförtiden . . . när det ändå händer så
förbannat mycket som stör oss. I studierna.
ARTHUR
Dina retirera onekligen framgångsrikt från
avbrott till avbrott.
GANS
Åhå, är du vid det humörettryter
Ja.
Darrar av hflftighet.
För resten . . . var är väl min hemort? . • .
jag har ju ingen, inte Hamburg, inte
Preussen, och i utlandet är jag uppfostrad . ..
gränserna för mitt land drar jag själv inom
mig . . . och en dag kommer man att häpna
över hur långt de nå. Men jag lider, utan
att någon tror det, lider av att nödgas leva
i ett tidevarv som fordrar egenskaper dem
naturen förvägrat mig. Mänskligheten är
jag född att tjäna ... ja, ja, ja ... inte den
ena eller andra nationen, och inte med
vapen i hand, tankens gärning är min.
Dessutom . . . haha . .. Bonaparte, denne
Napoleon ... man kräver skriande att han
ska straffas med eviga kval för den
världsbrand han anstiftat.. . fastän han absolut
inte är brottsligare än alla de millioner
som velat detsamma men saknat hans kraft.
(starkt gripen) För den seende är han somtusende ögon till, genom blodångorna i hans
spår skymtar livets ändamål fram allt
tydligare: det att vi må lära oss fatta vilken
namnlös jämmer viljan att leva innebär.
Paus.
GANS
för att lugna
Nå nå, gosse, bli inte arg för den sakens
skull. Penningbidrag ger du ju var månad,
tror jag, och löjtnant Helmholtz gav du
uniform ... och en sabel...
ARTHUR
i raseri
— gå din väg! Du har druckit.
GANS
glatt påmind
Javisst ja, Ingelheimer, ditt favoritvin.
ARTHUR
lågt
Gå.
GANS
rycker på axlarna och lyder —
Fanny bad hälsa dig.
Man hör houom regla, ostentativt vrida om nyckeln i låsel.kastar sig ned i den ena länstolen, den till höger; stönar
sakta, ansiktet dolt av armarna som vila på bordet. Så
tystnad. Plötsligt halvt upprest men med hfinderna
krampaktigt om armstöden — flämtar fram, knappt hörbart
Nu kommer någoni
I detsamma öppnas vänstra fonddörren och han ser en
gnmmal herre stiga in, hållande etl ljus i ena handen, med
den andra skyddande lågan mol luftdraget.
Jag visste det, visste det.
Sjunker tillbaka i stolen ... som förlamad.
Under hela samtalet, rättare sagt den länga monologen,
sitter han orörlig, ögonet^ halvslutna — dock undgår dem
intet. Hösten en sovandes de få gånger han mumlar några
ord.
SCHOPENHAUER
d. v. s. Arthur sjfilv som sjuttiåring, stånger dörren
omsorgsfullt. Gestalten nästan oförändrad, huvudet likasom
större: ett sällsynt imposant gubbhuvud. Häret slär som
en vil sky ul vid tinningarna och upp mol hjässan där det
dragit sig bakät och glesnat ovan den mäktiga pannan.
Korta, krusiga pollsonger, vita även de. Ansiktet har djupa
rynkor och veck, läpparna ha förlängts och förtunnats,
men blicken lyser av eld som förut, »fosforescerar av själ».
Stegen ljudlösa. An talar han vemodigt stilla, än ytterst
livligt, ofta med dystert allvar, slundom gäckande och vassl.
Dräkten prudentlig, av precis samma snitt och färg som i
ungdomen.
Efter att ha ställt ljuset pä bordskivan slir han sig
bekvämt ned i länstolen mittemot Arthur, Frågar:Pardon — vad är det du vet? Ja
grundstenarna till min filosofiska tankebyggnad
har du lagt men byggt någonting har du
ännu inte.
Minen road, icke fri från godmodigt gflckeri.
ARTHUR
. . . vem . . . vem är ni?
SCHOPENHAUER
fixerar honom — därpå viskande
Ålderdomen. En ålderdom som möter sin
ungdom. (Högre) Förunderligt, i sanningl .. .
(småler) sådan var jag alltså ... ja ja sådan,
just sådan .. . och kär är du mig
fortfarande ... till och med i dina villfarelser.
Hur är det vår store Goethe har sagt:
villfarelsen går an så länge man är ung
bara man inte släpar den med sig i
ålderdomen.
ögonbrynen hopdragna. Han rör kåkarna.
För ser du, Arthur, jag känner dig,
genomskådar din själs själ, vet vad du
gjort.. . och underlåtit... vet vad du tänkt
och tänker. Det tycks ofattligt, hehe, ochstrax retar det dig . . . (nickar) jo jo sådan
var jag vid dina är. Du finns till, du är
nuet, först när din sökande ande uppgått
i min: först då lär du känna det tidsgränd
av evigheten som är jag. Varje individ,
varje mänskoansikte är ju bara en kort dröm
av naturens oändliga ande. (Tonen hårdare)
Eller vi kan också uppfatta vårt liv som
en fullkomligt onödig och störande episod
i icke-varats saliga ro.
LAgger benen i kors, lAter fingerspetsarna spela mot
varandra, vippar med ena foten.
Stackars gosse ... du lider .. . något som
är oundvikligt, lidandet är det enda positiva,
reella, ergo kan världen omöjligt vara
skapad av en god och misskundsam Gud, det
resultatet kom du till vid sjutton års ålder,
hehe, och utan all skolbildning ... och alla
judiska dogmer till trots. Din genialitet
var du redan då högst angenämt medveten
om . . . medan du satt på köpmanskontoret
i Hamburg och filosoferade i stället för att
räkna, bokföra och räkna. Hemska stunder 1Emellertid framvisar geniet ofta i en eller
annan riktning spår av inskränkthet, ännu
oftare av vansinne, inte ens en så gammal
man som jag har lyckats helt utplåna dem.
Farmor var ju sinnessjuk, hehe, vår farmor
Anna Renata Soermans, därav vårt geni,
käre Arthur, därav vårt geni. Och vårt
vansinne. (Ett sarkastiskt löje.) Vårt vansinne.
Tar en pris ur sin nötta snusdosa av låder.
Vem jag är? . .. undrade du. Var glad
att du inte vet det, min vän, det har du
till godo, nu oroar, skrämmer jag dig, också
ångesten är vår arvedel. Eller väntan på
ångesten, dess orsak må vara vilken som
helst... en kunglig marterl Vi glömmer
alllför ofta den vishetsregeln att
besinnings-fullt fördela eftertanken mellan nutid och
framtid så alt den ena inte fördärvar den
andra för oss. Somliga uppgå i det
närvarande: det är de lättsinniga. Somliga i
det kommande: det är de ängsliga och
bekymrade — och till dem hör du. Och
jag med. (Han kniper ihop låpparna.) Djurenssinnesro ... jag avundas dem deras sinnesro.
Men ett ypperligt nödvärn har vi, en alldeles
unik egenhet, jag menar förmågan att i
rätta ögonblicket ... eller åtminstone innan
det är för sent... ja att liksom övergjuta
var upplevelse med den kallaste, mest
abstrakta reflexion. Det är vår räddning. Och
vår konst, hehe.
Stiger upp och går ett slag över golvet; stannar framför
Arlhur, myser —
Apropå ... du insulterade i dag rätt
oförbehållsamt en viss herr von Gerstenbergk.
Meningslöst, Arthur, meningslöst, renlav på
gränsen till det löjliga! När ynkedom och
dumhet ta munnen full och högt uttala sig
efter att ha frodats och fetnat i lönndom
. .. (gest) käre, då ska man inte ondgöras,
tvärtom glädja sig, för då finns det ett svagt,
svagt hopp om att mänskorna äntligen bli
dem varse, se dem i deras rätta ljus. Det
är som när en böld spricker. Kom ihåg
vad Goethe sa dig: man får bli gammal
bara på det villkoret att man blir mildare.Fortsätter vandringen.
Och mild var du sannerligen inte vid
uppgörelsen med madame Schopenhauer,
fru hovrådinnan, nej det kan man inte
beskylla dig för. Vår utmärkte kriminalist
Feuerbach, Anselm von Feuerbach, något
äldre än du, han blev bekant med henne
i Karlsbad och lär ha fällt det omdömet att
hon pratar mycket... et pas mal, pas mal.
Det vill säga helt förståndigt. Men utan
hjärtelag, han fann henne utan hjärtelag,
dessutom egenkär, jäktande efter bifall, kort
sagt: en själ som kallnat av lutter
förståndighet. Tragiskt, tragiskt! Karaktäristiken
är emellertid så träffande att jag log högt
när jag hörde den, Gud förlåte mig det!
(Igen en pris ur snusdosan.) Mais j’en conviens:
une femme d’esprit... une tête bien
organisée. Om mig, obetydliga varelse, veta
mina kära frankfurterbor ingenting annat...
(tyst invårtes skralt) än att jag är son till den
berömda romanförfattarinnan Johanna
Schopenhauer och ägare av en brun pudel vidnamn Butz — (gnider hånderna mot varandra) i
mitt testamente har jag åt honom dekreterat
en livränta av 300 gulden. Själv honoreras
jag av förlagen långt sämre, länge inte alls.
Troget följer han mig på mina dagliga
promenader samt till och från värdshuset
där jag intar måltiderna, mig är förutsagt
att jag kommer att dö på värdshus. Hehe.
Inte genom självmord, Arthur, inte genom
självmord — en fullt berättigad och mycket
förklarlig sortie.
Sätter sig i länstolen. Suckar
Ack ja att dö .. . och begravas! Mot
maskarna har jag inga invändningar att
göra, absolut inga, de förstå sin sak, men
de andra krypen, i synnerhet de tyska och
danska professorerna, filosofieprofessorerna
... grymme Gud, ska jag efter allt annat
elände straffas med att deras rapande idioti
får ohindrat gräva och frossa i mitt själsliv
... i vad jag skrivit? Börd och rikedom
vördas medan andlig överlägsenhet ges
notoriska skadedjur till pris. Jag ryser.. .. säg ... säg mig .. . vem är ni?
Paus.
SCHOPENHAUER
böjer sig lAngsamt fram&t — hastigt och ra cd väsande röst
Det nittonde århundradets störste filosof
som genomlevat ett långt liv i obemärkthet,
ja missaktning!
Igen bakAtlutad mot ryggstödet; slAr om med ens, blid
ironi i ord och tonfall.
Berömmelse, berömmelse, hehe... en form
för tillvaro, hopklämd i hjärnan hos våra
medmänskor ... i ett Templum Gloriae där
det utan tvivel är föga ärorikt att fortleva.
Redan för sällskapets skull, ett det mest
brokiga sällskap: generaler, ministrar,
ge-heimeråd, millionärer, kvacksalvare — jag
har alltid hyst utpräglad avsky för ministrar
och kvacksalvare, trots det att de
naturligtvis alla åtnjuta större heder än en filosof.
Du får länge, länge vänta på erkännande,
Arthur, ännu längre på verklig förståelse,
men till sist går nog ridån upp för.. .
Vårt Ryktes Komedi. (Sammu tysta invärtes skrattsom nyss.) Ottilie von Goethe skrev en dag
till mig ... å, en älskvärd skrivelse! .. . den
rara lilla damen har fäst sig vid hur sällan
någon lyckas i sin ungdoms föresatser. De
flesta stanna på vägen, tröttna, eller ändra
mening, hindren bli dem övermäktiga, livets
slut desavouerar dess början. Och hon
smickrade mig med att så är inte fallet med
mig. Och hon har rätt. Hon har rätt, vid
Gudl Men det är inte bara viljekraft som
fört mig till målet . . . (ögonen vidgade, brinnande)
det är någonting . .. dämonisktl
Paus.
Vad det kostat mig ... ja vad tror du?
Aldrig har en mänska levat mer ensam
än jag, ensamheten är min älskarinna . ..
(hejdar sig, synbart plågad) nej nej nej, inte det
ordet, inte det ordet, se in i dig själv och
du vet varför: det väcker pinsamma, ja
vidriga minnen. Med lord Byron har jag
ofta suckat över hur svårt det varit att
helt avstå från kvinnan .. . och hur lätt
att bryta med män.ARTHUR
. .. vänner . . . inga . . .
SCHOPENHAUER
springer upp, minen bistert skämtsam, han gestikulerar
ivrigt
— joho ... Butz, min trogne Butz!. ..
några välmenande disciplar att förtiga. Och
tänk dig: äntligen fick jag en gammal
önskan uppfylld, äntligen stod jag ansikte
mot ansikte med en levande orangutang!
Kanske en av våra slamfäder, Arlhur? Hehe.
Det var vid höstmässan i Frankfurt, är
1857 ... nej 58 . .. han satt och åt, lade
skeden ifrån sig och tog mig i famn — han
omfamnade mig. Hehe. Hans hjässa, Arthur,
hans pannben och hjässa vittna avgjort om
en finare bildning än den som hos vissa
mänskoraser är till finnandes. Jag besöker
honom Ofta. Vi umgås. (Han kniper ihop läpparna.)
Däremot har jag ingen förbindelse med
våra kamrater från Göttingertiden, William
Backhouse Astor, till exempel, rik,
hundrafaldig millionär ... i Amerika, hehe ... ellerChristian Karl Josias Bunsen, Adeles blyga
amour, honom som du härbärgerade och
hjälpte under ett par påskveckor. Då en
lovande yngling, nu en notabilitet, en man
av hög rang, har varit ministerresident —
Jag innehar visheten. Det är mig nog.
Återtar sin förra plats.
Du förstår: mina krafter ha inte använts
mig själv till godo utan helt ägnats
mänskligheten, en visserligen fruktansvärt imbecil
mänsklighet. Vad jag skrivit är
ovederlägg-lig och klar sanning, därför dör det aldrig,
det lever, lever, lever. Själv är jag. . .
(stryker sig tungt över pannan) ja själv är jag ju
mycket ofullkomlig, jag har bara förmått
framställa idealet, inte förverkliga det i min
livsvandel. Men åtminstone mitt
intellektuella samvete är rent, till de filosofiska
förrädarna hör jag inte.
Ett avlägset tornur sl&r tre dova slag. Den gamle
lyssnar — spritter skrämd upp ur stolen.
Vad var det? Vad var det? (Lugnare) Ah,
jag glömde! . . . jag vet ju: det är tidensom kallar, din tid som nekar mig rätten att
vara till redan nu. Och jag lyder. Måste lyda.
Tar ljuset.
Vid vårt möte härnäst... i en öde och
ensam ålderdom ... då kan ingen, ingen
skilja oss åt. Inte ens döden, Arthur.
På våg bort — vänder sig om.
Nirvana .. . vill man ge Nirvana
benämningen Gud så bör jag måhända anmärka:
uttrycket är inexakt och kan föranleda
missförstånd. Men jag tror att vi där.. .
(ett milt, stiiia leende) jo, min vän, när tanken
någon gång blommar gör jag det verkligen
. .. jag tror att vi där kommer att stå i
en förklaringens dager så bländande att
mot den tycks oss vårt solljus som skugga,
ingenting annat än skugga.
Livsnuet är ett mörkt moln, mörk glider
dess skugga över solbelysta fält. Mörk .. .
alltid, alltid. Du har erfarit det.
Nu glider jag spårlöst ut ur din själ, din
förnimmelse.
Går — försiktigt skyddande lågan med ena handen.ARTHUR
vaknar ur bedövningen, reser sig, för händerna till huvudet.
Var inte Gans nyss här inne? . . . eller
vem var det? Tänk att minnet så sviker migl
Plötsligt smyger han, halvt nedhukad, till dörren genom
vilken den gamle försvunnit, stöter upp den —
Mörker ... mörker . . . drömt har jag ...
Vacklar tillbaka in i rummet. Vid bädden stannar han,
rätar långsamt på sig — dignar ned, armarna utbredda.HELSINGFORS
1922
J. SIMELII ARVINGARS BOKTRYCKERI A.B.