Sarekfjällen

Sarekfjällen

SVENSKA TURISTFÖRENINGENS RESEHANDBÖCKER. XXVII

SAREKFJÄLLEN

VÄGLEDNING

FÖR

FÄRDER I HÖGFJÄLLEN MELLAN

LULE ÄLVS KÄLLARMAR

AV

AXEL HAMBERG

STOCKHOLM

WAHLSTRÖM & WIDSTRAND

(I DISTRIBUTION)

O. Halldin fot.

Författaren i fjällutrustning 1900.

ISAAC MARCUS´ BOKTRYCKERI-AKTIEB. STOCKHOLM 1922

Förord.

Föreliggande vägledning gäller en trakt, som hittills

endast obetydligt berörts av turistlivet och där ännu

nästan ingenting blivit gjort för underlättande av turistfärder.

Då det dessutom för den oerfarne torde vara en

viss risk att under nuvarande förhållanden begiva sig dit,

kan det förefalla olämpligt att locka folk till en sådan

trakt genom att giva ut en resehandbok om densamma.

Man skulle tycka, att först borde vägar och broar anläggas

eller åtminstone turisthyddor uppföras, roddbåtar anskaffas

och förare uppfostras. Öppnandet av en så vidsträckt

och svårtillgänglig fjälltrakt för ett välordnat turistliv är

emellertid en mycket stor uppgift, och det kan vara

tvivel underkastat, i vilken ända man bör börja vid

lösningen av ett sådant problem. Ett sätt är onekligen,

att eftersom trakten är så gott som okänd, börja med en

beskrivning av densamma och huruledes man under

nuvarande förhållanden skall kunna färdas där och vilka

uppgifter, som där möta turisten och alpinisten.

Detta har varit en anledning, men författaren har

dessutom haft tvenne viktiga anledningar till avfattandet

av denna lilla handbok. Den första är att Turistföreningens

styrelse önskat en sådan, ehuru man egentligen hade

tänkt sig en skrift av vida mindre omfång. Den andra

är, att författaren genom mångåriga arbeten i trakten

vunnit en kännedom om densamma, som ingen utan stränga

strapatser under minst fyra à fem somrar torde kunna

förvärva. Det har därför synts mig oekonomiskt att icke

taga vara på denna erfarenhet, medan det är möjligt.

Författarens arbeten i fjällen ha närmast avsett att

vetenskapligt undersöka dem och skaffa material till en

bättre karta över desamma än som nu finnes. Då en detaljerad

karta är ett ovärderligt hjälpmedel vid färder på

egen hand i en främmande terräng, kunde ännu ett

särskilt skäl till uppskov med denna resehandbok ha varit

att först göra kartan färdig. Men jag måste medgiva att

det -- i betraktande av min strängt upptagna tid --

måhända blivit att uppskjuta boken »ad calendas graecas».

I brist på en detaljerad topografisk karta har

emellertid framställningen måst bli en annan än den vanliga

i resehandböcker. Jag har i flera fall med ord måst

redogöra för landskapet rätt utförligt. Till hjälp har jag

dessutom tagit fotografier. Dessa äro i allmänhet icke

valda ur estetisk synpunkt utan för att åskådliggöra

terrängen, huvudsakligen komplexen av toppar, glaciärer och

högt liggande dalgångar. Ett träget arbete har nedlagts

på utsättandet av namn på alla dessa toppanoramor. Med

tillhjälp av dem, beskrivningen och den skematiska kartan

över ortnamnen, på vilken dessutom terrängen i grova

drag finnes inlagd bör turisten kunna orientera sig och

göra upp sina planer. Jag hade egentligen önskat ännu

flere panoramabilder, men redan nu intager

illustrationsmaterialet en aktningsvärd del av texten.

Även i ett annat avseende skiljer sig min

framställning från den i resehandböcker vanliga. Jag har ej kunnat

lämna några uppgifter, om huru lång tid den eller den

turen kan taga, ty därtill skulle först och främst fordras

kännedom om utgångspunkten. Där fasta turisthyddor

finnas, gestaltar sig saken på ett annat sätt, där bli

hyddorna de utgångspunkter, från vilka man kan räkna, men

i Sarekfjällen, där den ene kan finna på att slå läger här,

den andre där, skulle nyttan av detaljerade tidsuppgifter

vara illusorisk. Sådana uppgifter bli dessutom ytterst

osäkra, emedan fortfärdigheten i oländig terräng är mycket

växlande och även beroende på väderleken.

Mina arbeten i fjällen ha för övrigt icke avsett

utstakandet av turistleder, utan vetenskapliga, icke minst

topografiska forskningar. För detta ändamål har jag genomströvat

så gott som alla dalgångar och bestigit en

massa toppar. Mången gång har en svårbestiglig topp

visat sig önskvärd att komma på, och då har jag

vanligen gått dit för att erhålla de önskade observationerna.

Emellertid finnes ännu en hel del jungfruliga toppar kvar,

därav nog en och annan, som torde erbjuda åtminstone

för genomsnittsfolk avsevärda svårigheter. Jag har flera

gånger tänkt att komplettera min erfarenhet genom en

svårare bestigning för nöjes skull, men tiden har ej räckt

till härför. Även några här omtalade passövergångar har

jag ej själv utfört. I dessa fall lämnar jag mina

anvisningar efter granskning av terrängen eller efter studier på

mina fotografier. Dessa ha även i många andra fall varit

mig ett gott stöd, där anteckningar saknas och minnet

bleknat.

Samtliga landskapsfotografier äro tagna av mig själv

och det har därför synts onödigt att signera var och en

med »förf. fot», utan ha de endast daterats. De värdefulla

registren över namnen på bilderna och kartan samt i texten

äro utarbetade av herr Anders Pallin.

Den medsända bilden av min fjällkostym var

egentligen avsedd att reproduceras såsom en smal textfigur på

sid. 26, men Redaktionen av Turistföreningens

publikationer har utökat bredden till en helsidesplansch, som

infogats vid titelbladet. För en resehandbok torde en sådan

placering vara mindre vanlig, men jag ser i densamma

Redaktionens välvilliga uppskattning av mina strävanden

att utforska Sarekfjällen och även göra dem kända för

en bredare publik.

Uppsala januari 1922.

Axel Hamberg.

Innehåll.

-

Sida

A. Allmän del.

Naturförhållanden.......................................... 1

Topografi -- Vegetation -- Djurliv -- Lapparna

-- Klimat -- Nationalpark -- Sarekfjällen och

nationalparksidén -- Sarektraktens upptäckt och

undersökning -- Litteratur.

Sarekfjällen såsom turisttrakt ..................... 8

Allmänna betraktelser -- Färdsätt och utrustning

-- Bärare -- Vinterturer -- Bristen på stigar --

Vadningar -- Glaciärvandringar -- Bergbestigningar

-- Snöbryggor och vadställen.

Tältliv och utrustning .................................... 17

Tält -- Tältplatsen -- Sovsäckar -- Fjällkostymen

-- Huvudbonaden och myggfloret --

Skobeklädnaden -- Benbeklädnaden -- Köksattiraljen

-- Uppgörning av eld -- Provianteringen -- Packning

-- Diverse.

B. Speciell del.

Infartsvägar till högfjällen ........................... 34

Kvikkjokk -- Sjabtjak -- Aktse -- Saltoluokta

-- Stora Lule älvs sjökedja.

Laitaure..................................................... 36

Rapadalen och Rapaälven -- Skerfe -- Nummatj

och Laitauredeltat -- Tjakkeli.

Rapadalen nedanför Telmavadstället.......... 41

Rapadalens norra sida -- Den vanliga

lappflyttningsvägen -- Vassjavagge -- Bergen kring Rapaselet --

Bergbestigningar -- Passövergångar.

Sarvesvagge ............................................. 49

Översikt -- Bergbestigningar -- Övergångar till

andra dalgångar.

Pårtefjällen................................................. 54

Färdvägar dit -- Kåtokjokk -- Bergbestigningar

och glaciärvandringar vid Kåtokjokk --

Övergångar till andra dalgångar -- Pårekslätten och

Pårtetjåkko -- Bergbestigningar och

fjällövergångar.

Njåtsosdalen ............................................. 61

Bergbestigningar och passövergångar.

Rapadalen ovanför Telmavadstället ......... 63

Bergvandringar kring övre Rapadalen.

Aka- och Alkavagge................................... 67

Bergbestigningar och passövergångar

Kuopervagge.............................................. 70

Bergbestigningar och passövergångar.

Ruotesvagge .............................................. 71

Bergbestigningar och passövergångar.

Pastavagge .................................................... 75

Bergbestigningar och passövergångar.

Sitojaure......................................................... 79

Nordsidan Ruopsok -- Äpar-Perikmassivet ... 80

Översikt och infartsvägar -- Bergbestigningar och

passövergångar.

Kukkesvagge och Kasavaratjslätten......... 83

Översikt -- Infartsvägar -- Bergbestigningar,

glaciärvandringar och passövergångar.

Akavare.................................................. 90

Översikt -- Bergbestigningar och övergångar.

Topparnas höjder................................................... 95

Notiser om kända bestigningar av toppar i

Sarekfjällen............................................................. 98

Upplysningar til kartan över ortnamnen ................. 101

Ortnamnsförteckning till kartan ............................ 103

» » bilderna............................ 105

» » texten............................. 107

Pl. I. Panoramor 1--6................................... vid sid. 1

Pl. II. Karta över ortnamnen i

Sarekfjälltrakten................................... i slutet av boken

-

Svenska Turistföreningens Resehandbok XXVIIPl. 1A

Skarkas, 4 Tjakkeli, 5 Spatnek,

LO Stuollotoppen, 11 Jillavagge,

Fig. 1. Utsikt från Spatecks nordväsB

pakte, 4 Stuorra Skårkas, 5 Svirjaglafl

Vassja, 11 VassjfB

Fig. 2. Omgivningarna av Rapaselet, sedda från öständan. Låddepakte. 1. Midtji Skårkas, 2 Svirjatjåkko, 3 Stourra Skårkas, 4 Tjakkeli, 5 Spatnak,

6 Kåtokvaratj, 7 Valkantjåkko, mellan 7–8 Pelloreppes östra kam, 8 Kåtokjokokaskatjåkko, 9 Glaciertoppen, 10 Stuollotoppen, 11 Jillavagge,

12 Lilltoppen, 13 Passet. – A. H. 25 juli 1909.

Fig. 4. Utsikt från Mattåive mot högfjällens västrand. 1 Soltaglacieren, 2 Mikkaglacieren, 3 Kuoper, 4

Kuopervagge, 5 Skårvatjåkko. 6 Lanjektjåkko, 7 Akatjåkko, 8 Sadelberget, 9 Neitarippe, 10 Skaite, 11 Sarvestjåkko, därunder

Alkajaure, 12 Jeknatjåkko, 13 Jeknavagge, 14 Kuopervagge, 15 Pårojaure, 16 Mellätno, 17 Mattuaratj. – A. H. 18 aug.

Fig. 5. Utsikt från Jållek över Mikkaglacieren och Rapadalens övre

delareglacieren, 5 Kuopervagge, 6 Skarjatjåkko, 7 Påisavagge, 8 P B

13 Matotjåkko .

______ ..... MirinM|f,^nfr^...,r,^^. -^^^^iViirf1 *tfM«rhittri«Mlft .. rtffHff^--""^ ^"MTÉÉMTIitntY^^WlltirTffirtm

iing ävor burgen kring Rapaselet, l Pelloreppe-Alkatj, 2 Pelloreppe.4 östra kam, 3

Lådde-6 Svirjatjfikko, 7 övergång till Pastavagge, 8 Unna Skårkag, 9 Spet *iga.,Vassja, 10 Runda

. Strar t. /. oni Låddepakte skymtar Skarva. - A. H. 17 juli 1895

_-........... - ..^-. *^^«**w*^Ä!!aÄ^ m \^^^åä^^^miti^^^t^-^

Fig. 3. UtsiktfiJI|Kp Varto mot Pårtefjällen, l Tjuolta, 2 Säkok, 3 Tjäi *a, 4 Pårtetjåkko, 5 Observato]

Pårteglacieren, ^HHP^o (dalgången därunder Kaskakårså), 8 Kitoktjåkko (" ikorn), 9 Stuor Jerta, 10 Alep V

______^ .^^^.v^^^jBaa^,^. v> ., .-.v&äjej&^jM \

"enil3fw * Alkavagge, 2 Herrapakte, .-j Kuoperskaite, 4 Vatten- fl

"* 0 ^P^gVÄ«r««» 10 Mikkatjåkko, 11 San$ktjAkko, 12 Sydtoppen,

"\-*^5 »"

Fig. f$. Uteikt frÄn Stuotak mot f!]^Hl[:me)lun Sarektjåkko och Stuor Nijak. l Sarektjdkko, Västra Sarek^lacieren, 3 Vårta

och övor^ång till RuoU^vn^e, 5^^Hk 6-8 iSol ta kaminen, 7 Kasatjåkko, 8 Soltatjåkko," 9 8

^B§" 13 Nijakvagge, 14 Stuor Nijak. - A. H. 24-; aug. f 002.,Wallén, l Tu,olta 2 sTTTTI "*Ä1*"i*^^^^^^

. - -^! S^^TB^-Ss^^ysBM

S^BsS^Äl1»; ^-S^ÄlÄt»^A. Allmän del.

Naturförhållanden.

Sarekfjällen (efter Sarektjåkko, 2 090 m, Sveriges näst

högsta topp) tillhöra en nästan helt och hållet inom vårt

land liggande höjdsträckning, som framgår parallellt med

riksgränsfjällen och först vid Torne träsk inkommer på

norskt område. Det är Sveriges vidsträcktaste alpland,

att ställa vid sidan av det norska Jotunheimen såväl i

areal och höjd som naturens storslagenhet. Sarekfjällens

nordgräns kan sägas vara Stora Lule älvs sjökedja; i öster

stupar högfjällstrakten brant mot de lägre fjälltrakterna

mellan Stora Sjöfallet och Laitaure, i söder bildar

Pårtetjåkko deras sydligaste utsprång, i väster begränsas

högfjällen av sänkan öster om Virihaure och Vastenjaure.

Topografiska drag. Fjällens högsta delar, i

allmänhet över 1 300 m, bestå av grönstenar (mest amfiboliter

och gabbrodiabaser), lägre nivåer samt omgivande mellanberg

och fjällslätter av syeniter och graniter, siluriska och

kristalliniska skiffrar m. m. Delar av fjällslätten

uppträda även inne i högfjällen, vilka för övrigt bestå av

toppar och dalar. Antalet toppar över 1 800 m överstiger

sannolikt ett halvt hundratal.

Huvuddalarna äro öppna dalar med en inom fjällens

västra delar belägen, knappt märkbar vattendelare på en

höjd av omkring 900 m ö. h. Av huvuddalarna är

Rapadalen eller Rapavuobme märkligast såsom den djupast

nedskurna (till 500 m), den ståtligaste och längsta (5 mil).

Den genomflytes av Rapaälven eller Rapaätno. Övriga

huvuddalar äro från S till N räknat: Njåtsosvagge,

Sarvesvagge, Alka- och Akavagge, Pastavagge, Kuopervagge,

Sirkasvagge och Ruotesvagge samt Kukkesvagge. Mellan

dessa huvuddalgångar belägna bergmassiv sakna i

allmänhet enhetliga lapska benämningar. Lapparnas lokalnamn

avse mest jämförelsevis små topografiska detaljer av vikt

för renskötseln m. m. Kollektiva ortnamn finnas knappast i

de egentliga högfjällen, men väl på vidsträcktare

betesmarker i deras omgivningar. Pårte är allt fjällandet V

om Suobbatjokk, N om sjöarna Rittak, Sjabtjak och Tata, Ö

om Njåtsosjokk ocb Luotlo samt S om Lullihavagge, Kåtokjokk

och Rapadalen. De kring Pårteglacieren belägna

topparna kunna kallas Pårtekaise. De högtliggande

betesmarkerna mellan Laitaure i S ocb Sitojaure i N ända till

Vassjavagge i V kallas Njunjes. En liknande benämning,

Kables, bar det vidsträckta fjällmassivet S om Sjabtjak--

Rittak. Padjelanta är betesmarkerna mellan högfjällen

samt Virihaure och Vastenjaure. Även den 15 mil långa

sjösträckan mellan Vaisaluokta ocb Luleluspe jämte

omgivande fjällsluttningar betecknas med ett enhetligt namn

Stuor Luleju, i stället för vilket en svensk benämning Stor

Lule torde ha fått användning.

Bidalarna äro i allmänhet säckdalar. De högstliggande

bära ofta glaciärer, dalglaciärer. Piatåglaciärer träffas på

Ålkatjs och Telmas högslätter. Glaciärernas antal inom

hela högfjällstrakten kan skattas till ett hundratal.

Vegetation. Barrskogen upphör ett stycke ovanför

högfjällens östra och södra gräns. Björkskogen intränger

däremot ganska långt i de mot öster lutande huvuddalarna,

nämligen ända till en höjd av omkring 700 m ö. h. i

dalbottnen; på dalsidorna, huvudsakligen de mot S lutande, kan

den nå 800 m. Björkregionen är mångenstädes ganska

yppig med en präktig undervegetation av stundom

meterhöga örter, bland vilka kunna nämnas Aconitum,

Mulgedium, Geranium, Chamoenerium, Angelica, Trollius,

Cirsium, Solidago m. fl. Denna undervegetation fortsätter

även över björkgränsen ett stycke upp på kalfjället, inom

vars nedre delar man dessutom uppmärksammar en mängd

andra vackert blommande fanerogamer såsom Ranunculus

acer, Saussurea alpina, Viola biflora, Astragalus

alpinus, Diapensia lapponica, Silene acaulis; i kalkrika

trakter svällande kuddar av fjällsippan Dryas octopetala

samt små buskar av den präktiga Rhododendron

lapponicum. Vanliga äro på torr mark även en mängd Ericaceer

och andra småbuskar, såsom blåbär, odon, lingon, mjölon,

fjälljung, kråkbär m. fl. Viktigast för turisten är dock,

att inom den ifrågavarande undre delen av kalfjället eller

den s. k. videregionen (omkring 750-1 100 m) även en rik

vegetation av stora buskväxter träffas, bland vilka

gråviden (Salix glauca, lanata och lapponum), dvärjbjörken

(Betula nana) och enen (Juniperus communis) för

fjällresande är ett viktigt bränsle.

Fanerogamerna avtaga med höjden över havet såväl i

yppighet som artantal och individrikedom. Bland de högst

gående äro att nämna Ranunculus glacialis, Silene

acaulis, Diapensia lapponica, Saxifraga oppositifolia, Pedi-

cularis hirsuta och de små dvärgvidena Salix polaris

och S. herbacea. Undantagsvis kunna dessa växter träffas

ända till 1 700 à 1 800 m och ändå högre. Redan långt

under denna höjd ha dock jordfläckarna börjat bli sällsynta

och marken utgöres övervägande av stora, genom frosten

från undergrunden lössprängda stenar (blockhav), på vilka

nästan endast lavar men även en del mossor trivas. I

blockmassorna träffas stundom egendomligt struerade leröar.

Djurlivet kan för den oinvigde stundom förefalla

torftigt; sommartiden är det huvudsakligen myggplågan,

som gör sig påmint. Under lemmelår måste vidare de

oerhört talrika fjällemlarna väcka uppmärksamhet.

Sådana år är även tillgången på rovfåglar, såsom de

skrikande fjällvråkarna, de närgångna fjällabbarna och de

snövita fjällugglorna avsevärd, särskilt över skogsgränsen.

Då kan man även riskera att möta en underligt skällande

fjällracka. Men fågellivet är även under normala

förhållanden sommartiden ingalunda torvtigt. Kring sjöarna i

fjällens utkanter samt i Rapadalen är under våren ett

livligt snattrande och pipande av diverse sim- och

vadarefåglar, bland vilka förtjäna att nämnas: krickor, bergand

m. fl. andfåglar, många arter snäppor, rödbena, grönbena

o. s. v. Stundom kretsa däröver fiskmåsar. Den vanligaste

simfågeln i fjällsjöarna är lommen, som genom sitt ofta

hörda, om barnskrik påminnande läte rent av utgör ett

karakteristiskt drag i de annars så tysta högfjällens natur.

Mera sporadiskt, men i stora flockar träffas fjällgåsen. I

björkskogen kan man ställvis få höra alldeles tillräckligt

med kackel av dalripor eller se dem skymta bland träden.

Där kunna även iakttagas en mängd småfåglar, såsom

gråsiska, bergfink, hussvala, snöskata, stenskvätta m. m. I

videregionen kvittra mångenstädes lappsparvar och

ängspiplärkor. Högre upp på kalfjället träffas sporadiskt

fjällripor i mindre flockar och någon gång ett par eller ett

enstaka exemplar av den vackra fjällpiparen. Till och

med i den ödsliga lavregionen finner man ingalunda

sällsynt en älskligt kvittrande fågel: snösparven. Ett nästan

hemskt intryck får man däremot, när den svarta

olycksbådande korpen avbryter topparnas och snöfältens ödsliga

stillhet med sitt kluckande eller sina tassande vingslag.

Utom lemlar och fjällrackor ser man sällan några andra

däggdjur än renar och sorkar. Sällan stöter man på

lekatten eller hermelinen, men han kan undantagsvis träffas

även på en hög topp. Även björnen uppträder i den mest

olikartade terräng. Under den värsta myggtiden, omkr.

5 juli-10 aug., tyckes han företrädesvis uppehålla sig i

täta busksnår för att kunna skrapa bort myggorna.

Därefter synes han oftast i skogsgränsen och på

grässluttningarna däröver. En gång har under Sarekarbetena björn

iakttagits på en hög topp, en annan gång på en glaciär.

Flertalet resenärer få dock av björnen sällan se annat än

spåren på Rapaälvens sandiga stränder samt exkrementer

och uppkastningar. Järven och vargen äro vida sällsyntare

att träffa på, även om de finnas i trakten. Harar, älgar

och uttrar ses någon enstaka gång. Fiskfaunan utgöres av

röding, först i sjöar i högfjällens utkanter tillkommer

laxöringen eller börstingen.

Myggsvärmarna utveckla sig i allmänhet i första veckan

av juli och uppnå maximum av intensitet under andra

hälften av månaden. När kalla nätter i augusti börja,

bruka deras talrikhet avtaga, men de kunna ända till

månadens slut vara besvärliga. Även högt upp i

videregionen är myggplågan lika svår som nere i björkskogen,

men så snart man kommer på snöfläckar eller glaciärer,

upphör den hastigt. Man gör där klokt att ju förr dess

hellre döda de myggor man medfört. Knotten besväras

man mindre utav i fjällen; de tillhöra företrädesvis

barrskogen, men träffas även i björkskogens nedre del.

Lapparna uppehålla sig i stort sett endast kortare tider

i högfjällen med sina renhjordar. Det är huvudsakligen

under flyttningen vid midsommar från Njunjes eller Kables

i öster och till Padjelanta i väster som högfjällen

genomfaras. Det sker vanligen under loppet av några dagar.

Under första veckan av augusti eller något senare plägar

återfärden äga rum.

Klimatet i högfjällen karaktäriseras företrädesvis av

de stora växlingarna med höjden över havet. Om de höga

topparnas temperaturförhållanden sommartiden kan man

få en föreställning genom följande medeltal, erhållna åren

1914--18 på Pårtetjåkko-observatoriet vid höjden 1830

m ö. h. Till jämförelse anföras även medeltemperaturerna

i Kvikkjokk och Stockholm samma månader.

Pårtetjåkko Kvikkjokk Stockholm

8 f. m. 2 e. m. 9 e. m. dagsmedium dagsmedium

Juni - 1.04° - 0.03° - 1.27° + 10.36° + 14.12°

Juli + 4.30 + 6.31 + 4.38 + 13.23 + 16.67

Aug. + 1.85 + 3.19 + 1.32 + 10.78 + 15.30

Sept. - 3.56 - 3.08 - 3.81 + 5.72 + 11.51

Frekvensen av klart väder i fjällen i jämförelse med

förhållandena i mellersta Sverige kan approximativt skattas

genom nedanstående procent av solsken, observerat på

Pårtetjåkko 1914--1918 och i Stockholm 1911--1916 vid middagstid.

Juni Juli Aug. Sept.

Pårtetjåkko 37 50 30 30

Stockholm 52 50 43 50

Under juli har man sålunda att hoppas på lika klart

väder som i Stockholm, men under de andra månaderna

äro utsikterna i detta hänseende sämre.

På topparne har man i allmänhet att vänta sig kall

blåst. Vid storm uppnå vindhastigheterna därstädes ofta

20 à 30 m per sek. I barometerminima äro de västliga

vindarna förhärskande; de medföra nästan alltid nederbörd

i högfjällens västra och centrala delar. Vid högt

barometerstånd uppkommer ofta nog en östlig vind med

regndis i fjällens östra delar.

*

Av högfjällstrakten tillhör den S om Kukkesvagge liggande

delen Sareks nationalpark, den N därom belägna

delen Stora Sjöfallets nationalpark. Inom

nationalparken är allt skadande av fast naturföremål eller

ytbildning, fällande av träd eller borttagande av växter,

medförande av hund, jakt och fiske m. m. förbjudet. (Sv.

Författningssamling 1909, nr 56). Då resor inom trakten ej äro

förbjudna, är det självklart att insamlande av för

matkokning nödigt bränsle -- torra grenar av vide eller

kullfallna björkar -- och det lilla skadandet av mark och

vegetation, som äger rum genom gång och uppsättandet

av tält m. m. icke kan vara förbjudet, då allt detta

tydligen är nödvändigt för färder och uppehåll i trakten.

Sarekfjällen och nationalparksidén. De

inskränkningar i handlingsfrihet, som nationalparksstadgan pålägger

turisten, kunna mången gång i betraktande av områdets

betydande storlek synas onödigt betungande. Detta är

nog sant med avseende på berggrund, jordarter, vegetation

och lägre djurliv, så länge trakten årligen besökes endast

av ett fåtal turister. Men redan ett sällskap av några få

jägare skulle på ett par dagar kunna väsentligt decimera

den lilla stammen av sim- och vadarefåglar i Rapaselet.

Detsamma gäller i ännu högre grad om björnen, som

varit nära att helt utrotas i vårt land, men erhållit en

välbehövlig fristad i Sareks och Stora Sjöfallets

nationalparker, vilkas arealer torde räcka för åtminstone en liten

björnstams bibehållande i vårt lands nordligaste delar.

Helt annorlunda skulle i alla händelser saken gestalta

sig, om ett intensivare turistliv finge fritt utveckla sig.

Pretentionerna på komfort skulle sannolikt alltjämt ökas,

landsvägar anläggas, broar, hotell, ja kanske järnvägar

byggas och reklamannonser målas på bergväggarna.

Den som sätter något värde på en storslagen naturs

jungfruliga skönhet, torde be gud bevara oss för en sådan

utveckling, och vi kunna nu vara glada, att den ej redan

är ett fullbordat faktum, utan att Sarekfjällens natur

blivit bibehållen i sin ursprunglighet ända till våra dagar.

Härför ha vi företrädesvis att tacka den omständigheten,

att denna trakt så länge förblivit okänd samt att den

saknat värde för industrien. I detta ligger uppenbarligen

en lycklig omständighet, som bör utnyttjas. Bevarandet

av denna ståtliga fjälltrakts natur måste därför vara en

hög samhällsuppgift. Men å andra sidan vore det en

misshushållning med våra estetiska och vetenskapliga

naturtillgångar att hindra människor att komma dit. Liksom

så ofta ligger nog även i detta fall den bästa lösningen

någonstädes ungefär mitt emellan ytterligheterna.

Sarektraktens upptäckt och undersökning. Att

mellan Stora och Lilla Lule älvs källarmar en för

förhållandena i vårt land ovanligt höglänt fjälltrakt är

belägen torde först ha uppmärksammats av Göran

Wahlenberg vid observationer från Ålmajalos år 1807. Trakten

blev sedermera från mitten av 1800-talet alltmera bekant,

huvudsakligen genom det stora arbete, som utfördes för

Norrbottens läns kartläggning. Härigenom erhölls en

tämligen god karta över trakten, ännu den bästa som finns.

1879 bestegs och höjdmättes Sarektjåkko av kartografen

Bucht, som antog detta berg vara Sveriges högsta topp,

tills Kebnekaises större höjd påvisades 1881. Enligt

bevarade handlingar hava kartograferna dessutom bestigit

följande höga berg inom Sarekfjälltrakten: Palkattjåkko

(= Tjäura) Ritanjunjestjåkko (= Ritatjåkko), Stuor Jerla

(= Järtatjåkko), Nåite, Näntotjåkko, Skevvon,

Velkispuolta. Bland äldre forskare, som besökt trakten, äro

endast att nämna botanisten P. J. Hellbom och geologen

Fredr. Svenonius.

En vidlyftig, allsidig naturvetenskaplig undersökning av

densamma börjades av författaren 1806 och pågår ännu.

Man finner i fjällen talrika spår av dessa arbeten.

1911-14 ha för desammas bekvämare fullföljande med

vederbörligt tillstånd av Kungl. Maj:t, resp.

Vetenskapsakademien, uppförts små hyddor på Pårtetjåkko (l 838 m), vid

Pårek (710 m), Litnok (510 m), Skårkas (600 m) och

Tjågnoris (675 m). Då området är nationalpark uppställdes

såsom villkor, att hyddorna endast skulle få tjäna

vetenskapliga ändamål och såvitt möjligt icke upplåtas åt

turister. Kring hyddorna och på flere andra ställen äro

uppställda termometerburar, nederbördsmätare och andra

apparater. På flera glaciärer äro utlagda målade stenar

och uppsatta diverse ställningar. På höga toppar och andra

utsiktspunkter äro vårdar av sten byggda i och för

kartläggningen. Det är av största vikt, att ingen som helst

skada göres varken å hyddor, apparater, ställningar,

stenmarken eller rösen.

Litteratur.

I det under utgivning varande arbetet "Naturwissenschaftliche

Untersuchungen des Sarekgebirges" kunna följande redan tryckta

avhandlingar intressera en större allmänhet:

I:3:1, 1907. A. Hamberg: Die Eigenschaften der Schneedecke

in den lappländischen Gebirgen.

III:1, 1907. B. Nilsson (Cajanus): Die Flechtenvegetation des

Sarekgebirges.

III:2 o 3, 1907 o. 1910. H. W. Arnell o. C. Jensen: Die Moose des

Sarekgebietes.

III:4, 1920. T. Å. Tengwall: Die Vegetation des Sarekgebietes.

IV:1, 1907. S. Ekman: Die Wirbeltiere der arktischen und

subarktischen Hochgebirgszone im nördlichen Schweden

IV:7, 1919. B. Popius: Lepidoptera aus dem Sarekgebirge.

Vidare hänvisas till:

A. Hamberg: Sarjekfjällen. Ymer 21, 1901.

" Die Gletscher des Sarekgebirges und ihre

Untersuchung. Sveriges Geolog. Undersökn. Ser Ca.

5:III, Sthlm 1910.

" Gesteine und Tektonik des Sarekgebirges nebst

einem Überblick der skandinavischen

Gebirgskette. Geol. Fören. i Sthlm förhandl. 32:2,1910.

" Die Geomorphologie und Quartärgeologie des

Sarekgebirges. Ibidem.

" Till frågan om Sarektraktens tektonik och bergarter.

Ibidem 37, 1915.

" Iakttagelser över lufttemperaturer och skogsgränser

i Sarektrakten. Ibidem.

" Zur Kenntnis der Vorgänge im Erdboden beim

Gefrieren und Auftauen sowie Bemerkungen über

die erste Kristallisation des Eises im Wasser.

Ibidem.

J. Frödin: Geografiska studier i Stora Lule älvs källområde.

Sveriges Geolog. Undersökn. Årsbok 1913.

Uppsatser i Turistföreningens Årsskrift av Hamberg 1896 och 1897,

Mörner 1897, Vinge 1898, Améen och Langlet 1900.

Turistföreningens resehandböcker över Lappland.

Sarekfjällen såsom turisttrakt.

Ingen del av vårt land torde erbjuda en sådan rikedom

av storslagen högfjällsnatur som Sarekfjällen, men på

grund av sin avlägsenhet och svårberesthet ha de varit

så gott som oberörda av turistlivet och förblivit för

turisterna obekanta. Man har inskränkt sig till att se dem

från bergen kring Saltoluokta eller från färdleden

däremellan och Kvikkjokk.

Att öppna denna vidsträckta fjälltrakt för ett intensivare

turistliv skulle vara en mycket vidlyftig uppgift. Härtill

skulle erfordras att anlägga vägar, många broar och

fjällstugor samt frakta upp båtar i åtskilliga sel och sjöar.

Huruvida detta skulle vara förenligt med traktens

egenskap av nationalpark må lämnas därhän. Mycket skulle

dock utan nämnvärda ingrepp i naturens ursprunglighet

kunna göras för färdernas underlättande. Hit hör

anläggandet av hyggliga gångstigar på vissa

svårframkomliga ställen och uppfraktandet av båtar i några sjöar

(under förutsättning, att båtarna lämnades i fred av

obehöriga). En eller annan bro av enkel men solid

konstruktion skulle kunna anbringas för att undgå vissa svåra

vadningar. För ögonblicket är det dock knappt fråga om

några dylika inrättningar och för lång tid framåt torde

det komma att gälla att den turist, som önskar göra en

färd i Sarekfjällen, måste bereda sig på stränga strapatser

och diverse personliga obehag, vilka dock i de flesta fall

mer än väl uppvägas av friluftslivet och de storslagna

naturscenerierna. Emellertid må det ej fördöljas, att en

resa i dessa fjäll för den med trakten obekante ännu

måste betecknas såsom rätt vansklig, för mången till och

med så riskabel, att hnn helst bör avstå därifrån.

Färdsätt och utrustning. Då turisthyddor saknas

i trakten, måste för färder om två eller flere dagar tält,

sovsäckar och proviant medföras. För transporten härav

är i de flesta fall engagerandet av bärare nödvändigt.

En färd i Sarekfjällen blir därför ingen vanlig turistresa

utan nära nog en liten expedition. Skall all materielen

nyanskaffas och färden räcka längre tid kan den bliva

rätt dyrbar.

Såsom bärare är lämpligt att om möjligt skaffa

åtminstone en i trakten lokal kunnig person från Kvikkjokk,

Aktse eller Saltoluokta, beroende på var färden skall taga

sin början och var man kan få någon. Knappast någon

grundlig kännare av fjällen finnes där numera, men att

giva sig dit utan en någorlunda ortskunnig lapplänning

är i de flesta fall, särskilt om svårare vadningar skola

göras, även för en van fjällvandrare riskabelt. För en

ovan, dåligt utrustad, som kanske dessutom har dåligt

terrängsinne, kan det betecknas såsom självmord.

Om i ett sällskap av flera duktiga personer finnes

åtminstone en verkligt erfaren och förståndig fjällvandrare samt

man är väl utrustad och rikligt försedd med proviant och ej

avlägsnar sig alltför långt från bebodd plats kan särskilt

engagerad bärare möjligen undvaras. Men detta måste

betraktas såsom ett sällsynt undantagsfall. Har man gott

om tid och mat, kan man även lättare reda sig; man kan

då avvakta bättre väderlek eller vattnets fallande i en

bäck eller göra en omväg. Med knapp tid och knapp

proviant kan man bli ställd inför nödvändigheten att

nödgas taga sig fram under riskabla förhållanden, och då

kan det vara ännu nödvändigare att hava en ortskunnig

man och tränad bärare till stöd.

Såväl lappar som nybyggare ha åtminstone förr varit

duktiga bördbärare; med senare tiders benägenhet för

ett bekvämare liv har villigheten att bära tunga bördor

förmodligen avtagit. Jag tror knappt man i våra dagar

kan påräkna att få över 17 kilo (s. k. laglig börda) burna

av varje man. Detta är ej särdeles mycket för en stark

och van bärare vid marsch på fjällslätten eller i dalgångar,

men man får dock även taga hänsyn till, att bärarna i de

flesta fall också måste bära egna saker.

Vinterturer kunna i mars under gynnsam väderlek

vara härliga nog för duktiga skidåkare, men då

turisthyddor alldeles saknas i fjällen, kunna knappast

vinterfärder göras. Toppbestigningar med skidorna på äro i

allmänhet ganska krångliga, och utan skidor kan det på

många ställen vara svårt att taga sig fram genom snön.

Enligt min mening hör bergsporten företrädesvis till

sommarsäsongen. På de stora fjällslätterna och dalbottnarna samt

där terrängen är måttligt kuperad är skidan emellertid ett

förstklassigt hjälpmedel under vintern, och man kan färdas

rakt fram över bäckar, sjöar och myrar, där man

sommartiden kanske måste göra stora omvägar.

Tydligt angivna stigar saknas ännu i allmänhet i fjällen,

dock finnas genom så gott som alla huvuddalar

lappflyttningsvägar, som på stora sträckor äro tydliga, men här

och var nästan omöjliga att följa. Kommer man av vägen,

kan man vanligen återfinna den genom att gå vinkelrätt

mot dalens längdriktning. Ofta gå stigarna genom myrar.

Där lappflyttningsvägen bär över bäckar ar det vanligen

av största vikt att just följa stigen och därmed finna

lapparnas vadställe.

Vadningarna äro ofta, särskilt under varmt och regnigt

väder i juli, då många bäckar genom nederbördens och

snösmältningens förenade verkan kunna flöda oerhört, ett

oangenämt, stundom livsfarligt moment i fjällresorna. Hjälp

av erfaren och duktig innebyggare är framför allt i sådana

fall nödvändig. Mången gång måste man under en natt

eller ett och annat dygn avvakta vattnets fallande, eller

också kringgå bäcken eller vända om och söka sig en

annan väg. l Lappland vadas på grund av vattnets låga

temperatur allmänt eller snarare så gott som alltid med

skor och byxor på. Skorna böra vara mycket vattentäta

och skaften hårt omlindade med band, så att vatten ej

inkommer vid skaftens överkant. Byxorna stoppas ej ned

i skaften utan dragas över dem, och underkanten ombindes

med band (se titelbilden). En lång, stark, helst järnskodd

stav är nödvändig för att pröva djupet i grumligt vatten

och som stöd mot strömmens tryck på benen. Man

vadar i allmänhet stadigast genom att gå långsamt snett

mot strömmen ; skulle man känna, att man är nära att

förlora fotfästet kan man ofta rädda situationen genom att

gå tämligen fort snett med strömmen. Med den hastighet

vattnet nästan alltid har i fjällbäckarna är även för en

fullvuxen person ett vattendjup av 60 cm besvärligt att

genomvada, i synnerhet som vattnet på lovartsidan

vanligen skvalpar upp 10 à 20 cm; vid ett djup av 75 cm

är det redan för de flesta farligt att vada och i meterdjupt

vatten av stor hastighet är saken omöjlig så gott som för alla.

Med tillhjälp av en lina (av omkr. 2.5 cm omkrets)

kunna även rätt svåra vadningar utföras utan livsfara,

om minst tvenne personer hjälpa varandra. Linan bör

vara så lång, att den räcker över bäcken, och endast en

i sänder vadar, fastknuten vid linans ena ända. Stundom

kan det även lämpa sig att spänna en lina från den ena

stranden till den andra.

I augusti är under klart väder vattenståndet i bäckarna

vanligen så lågt, att någon svårighet att komma fram

över vadställena då ej föreligger, om Kåtokjokk och

Sarvesjokks östra del undantagas. Till och med Rapaälven

går då utan svårighet att under erfaren ledning vada vid

Låddepakte. I september lär under torra höstar

vattenminskningen vara så stor, att man kan våga sig på helt

andra vadställen än under sommaren. De medelstora

bäckarna kunna då övergås så gott som var som helst.

Fig. 1. Vadning över Sarvesjokk. A. H. 29 aug. 1900.

För vandringar över sprickiga delar av glaciärer är

nödvändigt, att sällskapet utgöres av minst tre personer,

sammanbundna medelst ett nytt och starkt

manillahamptåg av omkring 10 mm tvärsnitt och så långt, att avståndet

mellan tvenne personer blir minst 3, helst 4 m. För

sammanbindningen knytas i tågets ändar och på passande

avstånd därifrån öglor av samma vidd som personernas

bröstvidd, varefter var och en träder på sig sin ögla under

båda armarna. För varje ögla kan beräknas åtgå omkr.

1.3 m lina och för 4 personer behöves sålunda en lina på

närmare 20 m. Den bäste isvandraren går först i raden,

den näst bäste eller starkaste sist. Under marsch hålles

linan slak, dock ej så mycket att den släpar.

Den knut, varmed öglorna göres, är av stor betydelse,

emedan om en glidning av parterna i knuten äger rum,

en våldsam åtstramning kan uppkomma kring bröstet på

den, som eventuellt nedfallit i en spricka och blivit

hängande i linan. Den vanliga råbands- eller sjömansknuten

duger ej, däremot är den enkla s. k. vattenknuten fullt

användbar. Den åstadkommes genom att lägga linan i

i en bukt, så att den blir dubbel, och slå en vanlig knut

med båda parterna på en gång, så att en ögla (fig. 2) av

lämplig vidd uppkommer. Stor säkerhet erbjuder även

den s. k. kärleksknuten. Huru denna slås framgår av

fig. 3, 4 och 5. Man måste noga akta att båda överhands-

Fig. 2. Vattenknut. -- Fig. 3--6. Framställning av kärleksknut.

Tåget lägges först i dubbelögla enl. fig. 3. De båda öglornas när-

belägna kanter läggas därpå över varandra så att ett rum c (fig. 4)

uppstår. Man träder därefter in högra handen genom c, fattar den

stora bukten i punkten a, drager den under b ut genom c och

över d, så att öglan 5 uppkommer, iakttagande att knutarne gå i

varandra såsom i 5 och ej komma var för sig såsom i 6.--

Fig. 7. Pålstek.

knoparna gå i varandra såsom i fig. 5 och icke ligga var

för sig såsom i fig. 6. Kärleksknuten har framför

vattenknuten den fördelen, att om linan sträckes en starkare

brytning intill knuten ej uppkommer, men å andra sidan

är den svårare att göra. Vid tågets ändar torde även ett

rätt lagt pålstek vara användbart fig. 7. Den för knutar

intresserade hänvisas till Hj. Öhrvall: Om knutar, 2:dra

uppl. Sthlm 1916.

Isyxa av alpintyp är av föga nytta vid glaciärvandringar

i vårt land, man reder sig gott, om man förser den långa

stav, som i alla händelser behöves för vadningarna,

med ett i stavens längdriktning utstående, yxformigt

blad. Med delta instrument kunna trappsteg och

fotfästen i hal is med lätthet anbringas. På en sådan stav

kan även en sidopik, lämplig för förankring i brant

terräng, fästas. Hela beslaget måste i så fall göras mycket

solitt, då sidopiken bör kunna hålla en människas vikt.

En sådan s. k. isstav (fig. 8 samt titelbilden) har jag med

fördel använt under mina mångåriga färder i

Sarekhögfjällen. Där glaciärsprickorna äro öppna och fria från snö

är användningen av iståg i allmänhet ej nödvändig, men

där de äro helt eller delvis täckta av snö, måste detta

försiktighetsmått ovillkorligen iakttagas.

På hal is, som endast är måttligt brant, underlättas

stigningen genom s. k. stigjärn och

man kan med sådana undvara

huggningen av fotfästen. Många olika

modeller av stigjärn användas i

Alperna, även för klättring på branta

klippor. För isvandringar kunna

sparkstöttingsbroddar vanligen duga

såsom en enkel modell av stigjärn.

De flesta torde dock fullkomligt reda

sig med den oundgängliga isstaven.

Fig. 8. Beslag till övre

delen av en isstav. För

vadning, klättring och

ishuggning.

Vid bergsbestigningar bör man

gå mycket långsamt uppför och aldrig

stiga mera än 300 m per timme. Man

bör redan på något avstånd granska

terrängen och välja sin väg. Det är

i allmänhet att föredraga att följa

grässluttningar och vegetationsfläckar

så långt upp som möjligt. Av stenig

mark är den småsteniga mera

lättgången än den som består av stora stenar. En fjällsida, som

består av stora block, kan vara nog så mödosam att passera,

om man måste hoppa från ett block till ett annat.

Den kan även vara farlig, om blocken ligga lösa och man

är flere i sällskap som gå under varandra, emedan nedanför

gående då lätt kunna träffas. I händelse av stora lösa block

samt flere personer i sällskap bör man antingen gå i

bredd eller på »sned linje». Vid trånga passager av

ifrågavarande slag måste nedanför gående hålla sig åt

sidan tills de föregående passerat. Bland sluttningar med

osäkert liggande block äro särskilt att nämna nutida

glaciärers ändmoräner. Naturligtvis förutsättes det, att

en person, som giver sig ut på dylika vandringar, har så

mycken själsnärvaro, att han ej skadar sig genom block,

som ban själv satt i rörelse. Där anhopningar av mindre

stenar ligga brant, kan för varje fotsteg glidningar i massan

inträffa; i allmänhet äro dessa ofarliga och de nå

åtminstone ej så hastigt större dimensioner, att man ej hinner

förflytta sig undan.

Vid gång utför en sluttning kan tids- och kraftbesparing

uppnås just på sådana platser, där grusmassorna själva

komma i en viss rörelse nedåt. Oavsett den försiktighet,

som härvid är av nöden särskilt mot nedanför gående,

medför en sådan åkning i sakta nedglidande stenskred

den olägenheten, att skodonen bli starkt skamfilade.

Vid stigning uppåt ökar det däremot arbetet väsentligen

att lägga vägen över stenmassor, som ha benägenhet

för nedglidning. Av samma skäl är det synnerligen

arbetsamt att gå uppåt i lös snö, medan däremot

nedstigning försiggår lättare i lös snö än på fast mark.

Principen blir sålunda: kraftbesparing ernås genom att

för uppstigning välja möjligast fasta mark och för

nedstigning mjukare mark. Oftast spela dock andra

omständigheter in, som inkräkta på det fria valet, och på

svårbestigliga toppar är i allmänhet endast en väg möjlig, den

går nästan alltid delvis över mer eller mindre brant snö

både på upp- och nedvägen. Fast berg saknas ofta utom

på så branta ställen att de äro opasserbara. Den

vanligaste terrängen blir därför utom snöfläckarna blockhaven,

som variera i beskaffenhet beroende på medelstorleken av

de ingående blocken; denna kan växla mellan ungefär en

meter (svår terräng), en fot (vanlig toppterräng) och en

decimeter (lättgången toppterräng) i tvärsnitt.

Vid nedstigning utför brant terräng har man den

olägenheten, att de brantaste ställena icke kunna överblickas

på avstånd uppifrån. Man måste därföre i sådana fall

vara på sin vakt, så att man ej går sig fast.

Rutschning i sittande (sliter byxorna oerhört!) eller

stående ställning på branta snöfläckar får endast äga rum,

där snön är lös; på hård snö och is kan man ej sakta

farten och riskerar att slå ihjäl sig mot nedanför liggande

stenblock.

Den här lämnade något utförliga framställningen av

huru man färdas i fjällen må ej betraktas såsom onödig.

Nybörjaren kan säkerligen behöva den, i synnerhet som

fullt kompetenta förare icke kunna påräknas i de lapska

högfjällen. Man måste därföre i högre grad lita på sig

själv än som behöves i Alperna eller i Norges högfjäll,

där särskilt utbildade och ansvariga förare stå till

all-allmänhetens tjänst. Nästan ingen av ortsbefolkningen

har egentlig vana vid toppbestigningar eller vandringar

över sprickiga glaciärer, ytterst få känna här angivna

passövergångar och ej särdeles många känna alla de

huvuddalar, som i det följande omtalas. Emellertid ha dock

nästan alla gott lokalsinne och en viss vana vid färder i

fjällen. De kunna göra eld även i regnväder, förstå sig

på att finna lämpliga vadställen över bäckar och vada

även där det ej är så alldeles lätt att komina över. Många

äro mycket skickliga och starka vadare. Denna egenskap

är i högfjällen ofta nog av särdeles stor vikt, under det

att den i de för turistlivet så väl inrättade Alperna saknar

all betydelse, emedan broar finnas.

Snöbryggor och vadställen. På grund av att

barrskog saknas i högfällen är spångning av vägar över

myrar och utläggandet av stockar såsom broar över bäckar

samt andra byggnader, till vilka de krokiga björkarna ej

kunna användas, ej möjliga utan högst betydande

kostnader. Då båtar dessutom även så gott som saknas,

måste man i regel taga sig fram över vattendragen genom

att vada.

Under juni och början av juli kunna likväl på vissa

platser, där mycket snö hopats under vintern i bäckfåran,

denna övergås på s. k. snöbrygga. Sådana pläga träffas

på bland andra följande ställen. I Kaskakårså på

sydsidan av Pårektjåkko omkring 1 à 2 km ovanför

Pårekjauratj; över Kåtokjokk ovanför sammanflödet med

Lullihavaggejokk (vanligen bortsmält 1 juli); över

Kåtokvaratjjokk och Jokotjkaskajokk vid övre flyttningsvägen på

norra sidan Kåtoktjåkko; över Sarvesjokk nedanför

Ritanjunjestjåkko; över Rapaälven under fallet nedanför Akajokks

och Kuoperjokks sammanflöde; över Tjågnorisjokk vid

pass 1.5 km ovanför bäckens utflöde i Rapaätno; över

Palkatjokk i sydöstligaste delen av Luottolako; över

Lttottojokk i denna bäcks djupa kanjon. Härtill skulle

vara att lägga en massa andra snöbryggor, som jag

nu ej erinrar mig. Inom bäckarnas översta delar

förekomma en mängd. Många svåra bäckar, såsom

Kåtokjokk, Jokotjkaskajokk, Ålkatjjokk, Tjågnorisjokk,

Mikkajokk, som komma från glaciärer, kunna övergås på

glaciärändarna.

Vadställena angivas vanligen bäst genom

lappflyttningsvägarna, som gå direkt till dem. Principen för val av

vadställe är att välja en plats, där vattendraget är

möjligast grunt och fördelat; där är det vanligen även bredast,

vilket anses vara en mindre olägenhet. Att här ange

vadställen är svårt nog, i synnerhet som dessa med åren

pläga förändras; jag vill dock giva några anvisningar. Kåtokjokk

torde kunna vadas under kallt och torrt väder straxt

ovanför inflödet av Lullihavaggejokk; det vanligaste

vadstället, Kaskasvadstället, ligger mycket längre ned mitt

emot Kaskasvaratj vid utflödet av en bäck från en tjärn

på södra sidan, ett kort stycke ovanför vattenfallet och

Kaskasvaratjjokks inflöde. Detta vadställe är dock nästan

alltid sommartiden mycket svårt med djupa gropar och

vanligen opasserbart för en ovan. Rapaälven lär på

senhösten kunna vadas mitt emot Puoutavaratjjokkotj och

mitt emot Gruvisarekåtan vid Stuorra Skårkas östände;

under sommaren vadas den vid älvkroken strax norr om

Sarvesjokks inflöde, där älven är mycket bred, men där

en tränad vadare (helst lapp) medelst staven och vattenytans

utseende vanligen kan finna knappt halvmetersdjupa

övergångar mellan sandgrunden; mellan Matujokk och

Tjågnorisjokk samt nedanför sistnämnda ett ännu lättare

vadställe med åtskilliga sandholmar. Puoutavaratjjokotj

och Lulep Vassjajokk kunna vara mycket svåra, men

övervadas liksom andra tvärbäckar i Rapadalen vid

flyttningsvägarna; i den sistnämnda bäcken synes ett något

bättre vadställe för närvarande finnas omkr. 150 m ovanför

flyttningsvägen. Mycket svår är vanligen Sarvesjokk, som

vadas ett kort stycke ovanför mynningen; inne i Sarvesdalen

under Ritanjunjestjåkko är den vanligen lätt. Åtkatjjokk

vadas ute på mynningsbranten, men är vanligen svår.

Bäckarna från Pelloreppe, Alep Vassjajokk, Svirjajokk,

Lulep och Alep Snavvajokotj, Pelajokotj, alla i Rapadalen,

äro merendels lätta att vada. Tjågnorisjokk vadas nära

mynningen, Matojokk nästan var som helst, Mikkajokk ett

kort stycke nedanför ändmoränbågarna (ibland svår),

Smailaijokk på ett stenigt ställe mellan Skarjatjåkko och

Mikkatjåkko samt naturligen även högre upp. Kuoperjokk och

Akajokk vadas vanligen lätt flerstädes ovanför

sammanflödet. Perikjokk brukar ofta kunna vadas strax ovanför

Letsiljaure, måhända även mångenstädes mellan

Perikluoppal och Perikjaure. Kukkesvaggejokk kan ofta vadas vid

flyttningsvägen nära Näntotjåkko på ett brett och stenigt

ställe ovanför förgreningarna före inflödet i Letsitjaure

(rätt svårt); något lättare är ett vadställe längre ned, där

bäcken grenar sig kring en holme; omkring en mil högre

upp nedanför Tjäura vadas samma bäck betydligt lättare.

Över Sitoätno mellan Letsitjaure och Sitojaure finnes

mig veterligen intet vadställe. Alep Pastajokk är lätt att

komma över vid Perikjaure, Lulep Pastajokk öster om

Ruopsok svårare. Petsaurejokk vadas mellan båda

Rissasjöarna, i allmänhet lätt.

Vadställena i högfjällens västra delar känner jag mindre,

men skall jag ändå söka giva några upplysningar angående

de största bäckarna. Den betydande Snjutjotisjokk vadas

på ett brett och stenigt ställe ett stycke ovanför inflödet

av bäcken från Ruotesvagge, men många andra vadställen

finnas över denna långa bäck. Aleb Kuoperjokk vadas

mellan Låutakvarto och Stuor Påravaratj, men naturligen

lättare högre upp. Den betydande strömmen Mellätno torde

bäst övervadas vid de höga grusbackarna omkring en

halv mil nedanför utflödet ur Alkajaure; vid särskilt

kallt och torrt väder torde den kunna vadas helt nära

utflödet. Alkajokk kan vadas vid förgreningarna före

inflödet i Alkajaure, men även mångenstädes högre upp.

Alep Sarvesjokk vadas i allmänhet tämligen lätt vid ett

någorlunda brett och stenigt ställe vid Sarvestjåkkos

sydvästrand. Luottojokk och Palkatjokk i Njåtsosvagge

vadades förr vid flyttningsvägarna, nu uppgives att det

gamla vadstället över Luottojokk skulle vara förstört och

att ett nytt finnes högre upp, där en 3 à 4 m hög jordkulle

reser sig på nordöstra sidan och bäcken omsluter en

videholme. Njåtsosjokk vadas bäst strax nedanför det mitt i

dalen liggande Jamikvaratj; högre upp, mellan sjöarna

är den lätt att vada.

Tältliv och utrustning.

Såvida man ej nöjer sig med en dagsmarsch från

Sjabtjakhyddan eller Aktse in mot fjällen, måste man

medföra tält. Den i vanliga fall lämpligaste tältmodellen är

det med tvenne tältstänger försedda ryggåstältet. Denna

modell är så bekant, att den icke kräver någon närmare

beskrivning eller avbildning (jämför dock fig. 19 sid. 43).

Skall ett sådant tält vara bekvämt, måste det vara

åtminstone 2 m högt; dock är att ihågkomma, att ju högre

ett tält är, desto kallare är det. För att öka tältets

rymlighet kunna de vertikala långsidorna göras högre än

hittills varit brukligt, gärna 0.5 m höga, men måste då stagen

i takets underkant göras rätt långa för att väggen skall

spännas. Nederkanten, som bör kunna fastgöras vid marken, måste

vara försedd med två minst 15 cm breda kappor, som utbredas

på marken, en utåt och en inåt, och beläggas med tyngder

(stenar, trädgrenar, researtiklar, men ej sotiga kokkärl) för

alt hålla myggen ute. Ingången måste även för detta

ändamål vara särskilt inrättad: de mot varandra vända kanterna

måste ligga över varandra omkr. 18 cm, men dessutom

måste på den yttres insida, minst omkr. 20 cm från kanten

vara fästad en kappa av omkr. 22 cm bredd, som knäppes

på insidan. Båda de fria kanterna måste kunna knäppas

ordentligt med hakar eller knappar (sämre), den

mellanliggande kanten behöver ej nödvändigt knäppas för att

den skall ligga jämt. För att myggen skall hållas ute,

bör man noga tillse, att intet större hål finnes varken vid

dörren eller vid marken. I bortre väggen kan för att

erhålla luftväxling lämpligen ett av nedknäppbara luckor

skyddat hårduksfönster av 10--15 kvadratdm. ytmått

vara anbragt. Ett tält av 2×2 m bottenplan rymmer 4

bäddar, möjligen 5, om personerna äro smärta.

Fig. 9. Minsta sitt- och liggtält för två personer. A. H. juni 1904.

På tältets vikt inverkar i hög grad tjockleken av

tältduken, såsom man kan finna av följande, av mig

observerade vikter per m²:

segelduk 5 à 6 hekto

markistyg 3 » 3.5 »

grov domestik 2.5 »

fin domestik (croisé) 1.7 »

finaste engelska dundräll 1.2 »

fint och tätt råsiden 0.8-1.2 »

Ett ryggåstält av prima segelduk och storleken 2x2x2

m väger med stag och pinnar, men utan de två stängerna,

som kunna användas till vandringsstavar, omkring 15 à 18

kilo och bör, om det skötes väl och aldrig får ligga länge

hoplagt vått, kunna räcka till användning 2 månader

årligen under 10 år. Ett sådant tält bör kunna stå även i

ganska stark storm. Använder man tyg eller råsiden,

måste med mycket förstånd förstärkningar anbringas vid

kauser, hakar och på andra punkter, där frestningen är

ökad. Ju svagare materialet är, desto noggrannare måste

man vara med att söka vindskyddad tältplats samt att icke

glömma medföra nål, tråd och reservtyg för reparation,

desto kortare blir även tältets livslängd. Vid mycket tunt

material kan man befara att bli utan tält, om vindskydd

saknas. I allmänhet är det knappt rådligt att välja

svagare material än medeltjock domestik även för en kortare

resa.

Avstår man från behaget att kunna stå rak i tältet, och

det kan man gärna göra vid en kortare fjällresa, så kan

tältets vikt väsentligen minskas. För att kunna sitta och

krypa i tältet räcker det om dess höjd är 1.2--1.5 m. Det bör

helst fortfarande ha ryggåsform, men för två personer kan

ett sittält göras, till vilket endast en stav behöves. I ett

sådant (fig. 9) har jag jämte en lapp tillbringat tre dygn på

Sarektjåkko 1901 samt två dygn på Äpartjåkko och tre

på Ritanjunjestjåkko det följande året, alla gångerna i

mycket obehagligt väder. Då staven till denna modell är

placerad utanför tältet, kan man för ändamålet använda

en vanlig vandringstav, eller kan man binda linan från

tälttoppen i en björk eller fästa den på ett högt stenblock.

En något bättre modell än fig. 9 visar, erhålles om tältet

göres högre, särskilt i den låga änden; taket blir då

brantare och sidorna spännas lättare utan tillhjälp av klykor.

Fig. 10. Turistföreningens tält med dubbelt tak och fastsydd botten

passande såväl för tropikerna som för kallare klimat.

Till fördrivande av myggor inne i tältet användes rökning

med torr björksvamp. De små tälten ha den fördelen att

vara varmare och mera stormsäkra, även om materialet är

tunnare. Ett ryggåstält av 1.4 m höjd och 2×2 m

golvyta, tillverkat av tjock domestik, behöver knappt väga

över 5 kg. utom stängerna. Vikten av ett sittält av

råsiden för två personer, torde med snören kunna nedbringas

till 1.5--2 kg. Svenska Turistföreningen uthyr och

försäljer lätta tält rymmande 2 personer, vikt 3.6 kg. (fig. 10.)

Ännu lättare (men dyrare) tält kunna genom

Turistföreningen erhållas från England. Lättaste tältform för en person

är en s. k. rakkas, ett slags strut av tyg, som medelst ett

snöre bindes upp i ett träd. Användes allmänt av

Gällivare- och Jukkasjärvilappar, men är knappt särdeles

användbart över skogsgränsen.

Mot takdropp under ihållande regn hjälper kemisk

impregnering till en tid. Takets överstrykning med linolja

eller dylikt är däremot absolut förkastlig, emedan dylika

ämnen alldeles avstänga den välbehövliga luftväxlingen

genom tältduken. Ett utmärkt sätt är däremot att

använda dubbelt tak med minst 10 cm luftmellanrum. Fig.

10 visar ett sådant tält med dubbelt tak. Denna modell, som

även tillverkas av råsiden i storlek passande för 2 personer,

skyddar mot både regn och sol och prisas även för sin

lätthet och andra framstående egenskaper. Dubbelt tak

kan naturligtvis även anbringas på andra tältmodeller, men

torde nog öka vikten med omkr. 1/3.

Tältplatsen bör vara plan, annars kan ej tältet

uppsättas väl och man ligger illa i detsamma. Huvudgreppen

vid uppsättandet av ett ryggåstält äro följande. Sedan

tältplatsen valts, upprullas tältet och baksidans tältstång trädes

inuti tältet i ryggåslinans kaus, därpå i kausen i

tälttaket, stagens kaus påträdes därefter utanpå och det stag,

som skall gå i takets längdriktning, fastgöres i marken av

en person, medan en annan håller tältstången vertikal

inne i tältet. Därefter påträdes den andra tältstången på

samma sätt vid ingångsdörren och motsvarande stag

spännes där. Ryggåslinan och takåsen äro nu spända. De två

övriga tältstagen till varje stång spännas därpå, så att

stängerna stå vertikalt. Därefter stänges tältdörren och

tälthörnen fastgöras i marken, så att golvytan blir noga

rektangulär och alla underkanter väl spända utom

dörrsidans, som ej får sträckas för mycket. Sedan detta är

ordentligt gjort, kunna stagen i takets underkant fastgöras

och spännas utan att tältet förlorar sin avsedda

regelbundna form och utan att sneda bukar uppkomma i

taksluttningen, om marken är plan. Sist ordnas underkantens

kappor för att hindra myggornas inkommande, och stenar

eller andra tyngder läggas efter behov på stagfästena i

marken. För pinnarnas nedbultning är en yxa bra att ha.

Andra villkor för en tältplats lämplighet äro att bränsle

Fig. 11. Filtsovsäck med axeluppslag och sovsäcklakan. Förf. fot.

och att klart, rinnande vatten finnes i närheten. Med fjällens

överflöd på bäckar och källor är villkoret angående vatten

vanligen lätt uppfyllt under sommaren. Någon gång måste

man dock nöja sig med slamhaltigt vatten ur Rapaälven

eller någon glacierbäck. Slammet sjunker dock fort i ett

stillastående kärl. Bränslefrågan är däremot vid

lägerplatser över björkgränsen en ganska kinkig sak; skall man

slå läger över 1 100 m ö. h., måste man i de flesta fall

antingen bära bränslet lång väg eller ock medföra spritlampa

eller primuskök samt flytande bränsle. Någon anledning för

turisten att slå läger så högt finns dock i allmänhet ej.

Sovsäckar göras enklast av tjock filt. Formen kan

vara rektangulär, längd 2 m, bredd omkr. 0.7 m.

Öppningen, som utgöres av en rak tvärklippning på ena sidan,

hör vara placerad 30 cm från ena ändan. Man får på

detta sätt en 170 cm lång säck att sticka ned kroppen

uti och en av 30 cm längd att köra in huvudet uti (fig. 11).

Vid 70 cm bredd är vikten 2 kg, vid 90 cm 2.5 kg. Till

omsvepning över axeln eller delvis tilltäppning av

andningshålet bör en 30 cm brett filtstycke vara fastsytt i

uppklippningens nedre kant. Detta stycke kan även gå i

ett med det stora nedre stycket och ett extra stycke

fastsys i den för huvudet avsedda delen av säcken.

Varma och vattentäta, men tunga (omkr. 10 kg) äro de s. k.

militärsovsäckarna av fårskinn, utvändigt överdragna med

presenning. Lättare äro i allmänhet sovsäckar av

renskinn, men man måste noga akta dem för att bli våta,

emedan de annars släppa håren. Synnerligen lätta och

effektiva äro s. k. dunsovsäckar. De tillverkas av dubbelt

tätt tyg eller råsiden med sömmar i sidorna. I

mellanrummet emellan det yttre och inre tyget fylles dun av

möjligast bästa kvalitet och till sådan mängd, att säckens

väggar efter omskakning nå en tjocklek av minst 5,

högst 10 cm. Vid användning av tunt fjädertätt tyg och

mycket fint dun kan vikten av en sådan säck lätt begränsas

till 2 kg. Den är utomordentligt varm utom mot marken,

där genom kroppens tyngd dunet sammanpressas.

Dunsovsäcken bör noga skyddas mot väta.

För snygghetens skull bör under längre färder

sovsäcklakan användas (fig. 11). Dessa göras av oblekt

domestik (0.8 kg) eller extra tunt tyg (0.3 kg) och böra

hava samma form samt minst samma storlek som

sovsäcken, annars sprängas de lätt. De böra liksom

sovsäcken vara försedda med ett uppslag, som kan fällas upp

över axlarna. Med sovsäcklakan och en varm dunsovsäck

kan man åtminstone under högsommaren ligga i

nattskjorta. På sidorna av öppningen till sovsäcken och

sovsäckslakanet böra kilar vara insydda för att göra öppningen

vidare och dymedelst underlätta in- och utkrypandet.

Fördelen av sovsäck ligger däri, att kroppen åt alla håll

blir väl skyddad, att under rörelse i sömnen ingen del

behöver bli bar, att man helt och hållet kan krypa in i

den. I den av mig använda modellen (fig. 11) kan man

med uppslaget reglera lufttillträdet därhän, att man andas

inne i säcken under tillräckligt, men ej överflödigt tillträde

av yttre luft. Under synnerligen kalla nätter kan en sådan

reglering vara av vikt.

En helt annan sovsäckmodell har använts av de sista

svenska Spetsbergsexpeditionerna. Modellen torde

härstamma från Norge. Öppningen består icke av en

uppskärning på tvären utan en på längden (fig. 12).

Härigenom blir säcken mycket bekvämare att krypa ned

uti. För att hindra kall luft att inkomma äro i öppningens

kanter (liksom på den av mig använda modellen) fastsydda

uppslag, som man kan svepa om sig. I denna modell

torde de för reumatism ofta utsatta axlarna vara ändå

bättre skyddade än i den förut nämnda modellen.

Mången härdad fjällvandrare reder sig med endast ett

renskinn under sig och en filt över sig. Härigenom

besparas tillrustningar, men viktbcsparingen är obetydlig,

då en filtsovsäck knappt väger mera än en stor filt. Ett

renskinn är utomordentligt fördelaktigt att hava även

under sovsäckar, isynnerhet under sådana av ömtåligare

beskaffenhet.

Vid större expeditioner är en lätt men vattentät

presenning så gott som nödvändig. Under den kunna ömtåliga

saker skyddas mot väta och behöva ej inkräkta på

utrymmet i tältet. En billig presenning kan man göra

själv av oblekt domestik, som överstrykes med linolja.

Presenningens kanter böra vara väl stenade under natten,

Fig. 12. Dunsovsäck med längsöppning och tvenne utfällbara

uppslag. Förf. fot.

så att den ej blåser utav i händelse av oväder. Funnos

ej myggorna skulle tältet mången gång kunna ersättas

av presenning.

Man bör komma ihåg att efter den 15 augusti nätterna

bli mörka och att man då alltid bör vara vid lägerplatsen

i god tid före mörkrets inbrott.

Fjällkostymen kan sommartiden lämpligen utgöras av

slitna vinterkläder. Under juli kan man nöja sig med

bomullsunderkläder, om man är van vid sådana, men i

augusti kan det bli ganska kallt, varför man bör vara

väl försedd med tjocka underkläder av ylle. Överrock är

hindersam vid gång, men ytterkavaj lämplig och väl

behövlig. Mot regn och storm skyddar man sig bäst med

en ej alltför lång sjömansoljerock. Vid toppbestigningar

bör man erinra sig, att man under uppstigningen vanligen

blir svettig, samt att uppe på toppen vid 2000 m höjd

ofta är inemot 15° kallare än i dalgången vid 500 m

ö. h. I vinterkölden och blåsten på toppen har man svårt

att hålla sig varm i sina svettiga underkläder, varför ett

ombyte just där är härligt. Har man en tjock ylleskjorta

och önskar stanna på toppen längre stund, är ett gott sätt att

vända skjortan, så att den svettiga sidan kommer utåt.

Klädlus kan någon gång under fjällresor efter samvaro

med ej alltid så renliga lappar eller nybyggare inkomma

i skjortan. De uppenbara sig vanligen först vid

halslinningen eller armlederna; man bör söka snarast möjligt

plocka bort otyget, innan förökning börjat. Sedan ägg

lagts i skjortan, är utrotning så gott som omöjlig utom

med kolsvavla i väl tillslutet bleckkärl. Kokning med vatten

hjälper knappast. (Angående benbeklädnaden se sid. 26).

Huvudbonaden bör helst utgöras av en mjuk filthatt

(se titelbilden) med brätten, som hålla ut myggfloret från

öron och näsa. Detta kan göras av billig tarlatan, och bör

vara så vitt, att det går omkring hattbrättet; övre kanten

bör vara försedd med dragsko, varigenom det kan tätt

tilldragas kring hattkullen; längden bör vara så stor, att floret

faller ned över axlar, bröst och rygg utan att öppet

mellanrum uppstår. Ett varaktigare men dyrare material är

brysseltyll. Färgen bör vara svart, blå eller grön men icke

vit, emedan vitt besvärar seendet. I brist på myggflor kan

man minska myggplågan genom en under hatten trädd,

kring bakhuvudet nedhängande näsduk. Även en tät

nedhängande linnemössa med utklipp för ögon, näsa och

mun hjälper rätt bra, och är under vissa förhållanden

(regn, snårig skog) måhända bättre än myggfloret, men

i de flesta fall sämre än detta. Man kan även genom

påstrykning av det aromatiska preparatet Kul (från

apoteket i Jokkmokk eller Gällivare) eller den billigare,

tjärluktande näveroljan (från apoteket i Södertälje m. fl.

orter) freda sig för myggornas angrepp under en halv

timme.

Till händernas skyddande mot köld böra vantar eller

skinnhandskar medföras. De senare skydda även mot

myggorna.

Skobeklädnaden är nästan den viktigaste och

svåraste delen av utrustningen. De ofta förekommande

vadningarna och marschen över blöt mark göra det

nödvändigt, att skodonen äro möjligast vattentäta. Den

oerhörda slitningen vid bergbestigningar och vandringar över

blockhav kräver starka skodon. Den som har kraftiga,

oömma fötter, kommer billigast ifrån detta dilemma genom

att skaffa sig ett eller två par rymliga lapska bandskor

med möjligast tjocka bottnar samt ett stycke 3 à 4 mm

tjockt läder att laga dem med. Skorna böra helst vara

sydda med sena; sådana kunna dock knappt erhållas

annat än från de inre delarna av Lappland, där man även

bäst får dem färdigberedda genom smörjning med en

blandning av tjära och sältran eller tjära och tjock

smörjolja såväl utvändigt som genom ihällning invändigt. I

nödfall kan man även nöja sig med trådsydda (helst

dubbelsydda) bandskor från skofabriker och med att smörja dem

själv. Efter smörjningen böra de torka en vecka. Bandskor

användas helst med långt och fint starrgräs såsom

stoppning, denna dock svår att utföra utan anvisning av van

infödd skostoppare. Tillvägagångssättet låter sig knappt

beskriva, men är i korthet följande. Skoskaften nedvikas

så långt som möjligt. I skon nedlägges på hälens plats en

mindre grässudd. Starrgräs uppredes och utbredes till en

jämn eller platt matta av fotens dubbla längd och bredd.

Man håller skon med vänster hand fattar mattan vid l/3 av

längdsnittet med högra handens fingertoppar, kör den ned

i skon med handen och låter därvid mattan sluta sig kring

handen, som kommer att prässas i skon såsom en fot,

omgiven av en tjock strumpa. Handen drages därefter ut och

ett nytt jämnt skikt av hö införes, om så kräves och med

iakttagande av att höstrumpan ej får komma i olag.

Sedan höet blivit jämnt och väl inpackat, inskjutes i stället

för handen bara foten, så att den kommer riktigt ned

med hälen. Det går sämre om yllestrumpa sitter på,

emedan denna river med sig höet. Om föga hö står upp

kring benet, lindas detta med ett tunt höskikt, varpå

skaftet ombindes med skobandet och slutligen även den

över skaftet dragna nederkanten av byxen. Om

höstoppningen lyckats, har man nu en angenäm känsla av

mjukhet och värme kring foten. Att uppnå detta är ej så

svårt, men att stoppa, så att man hela dagen känner samma

välbehag kring foten, är utomordentligt svårt, emedan

höet packar sig under dagens lopp, varigenom höstrumpan

blir för stor. Det gäller därför att redan från början

stoppa mycket hårt, men dock ej så att det tränger.

De lapska bandskornas överlägsenhet ligger i deras

vattentäthet. När de dessutom äro fyllda med en massa

hö, kan man inse, att det skall dröja jämförelsevis länge,

innan så mycket vatten inkommer, att foten blir våt;

dessutom äro de billiga, spara strumpor och äro lätt

lagade. Går ett hål i botten, kan man sy över en

skinnlapp med sena, en stark nål och syl. Men höstoppningen

är en svår konst, som ej är allom givet att lära sig. I stället

kan man möjligen till en tid reda sig med dubbla sockor

och flere par strumpor. Nya bandskor äro synnerligen

hala på jämn, gräsklädd mark, men när bottnarna blivit

slitna eller lappade, äro de lättare att gå med och på fast

berg eller grövre stenar vida mindre halkiga än vanliga

skodon. Innan man blir van förorsaka de ofta ömhet i

fötterna, emedan fasta sulor saknas. Denna olägenhet

kan dock undvikas genom att lägga en lös sula inuti.

Den som ej vågar förlita sig på bandskor, måste kosta

på sig ett par grova, vattentäta skodon med tjocka sulor.

I sulorna bör ett vattentätt lager vara inlagt, varjämte

sulorna lämpligen kunna smörjas med linolja. Ovanlädret

måste vara vattentätt fastsytt vid bindsulan, plösen stor

och vid samt med kanterna fastsydda. Att skon är

vattentät kan prövas genom att hälla vatten i densamma, sedan

den först blivit väl smord. Eventuella hål upptäckas på

detta sätt och kunna möjligen tätas. Skaftets längd är

en smaksak. Med skaft, som slutar vid smalbenet, torde

en effektiv ombindning av överkanten kanske lättast kunna

göras. Med höga vattentäta skaft kan man visserligen

alltid kliva djupare ner utan att blöta strumporna, men

skall man vada ännu djupare, bliva de höga skaftens nytta

illusorisk. Såsom skosmörja anser jag en halvfast

blandning, som utom ett fett även innehåller vax, lämpligast,

delta sista ämne synes mig göra, att smörjan ej så lätt

vattnas bort. Väl insmorda bandskor behöva knappt

omsmörjas på fjorton dagar och vanligen endast utvändigt.

För minskning av sulans nötning vid bergsbestigningar och

vandringar på blockhaven bör den vara broddad. Prima

bergbroddar finnas knappt för närvarande i handeln i

Sverige, utan torde få skaffas från Bayern eller Schweiz.

I sulans ytterkant, som även under hålfoten bör stå ut

något litet utanför ovanlädret, fästas de grova kantbroddarna

med sina långa stift, som vikas om och nitas (fig. 13). Mitt på

sulan kunna däremot placeras skyddsstift av diverse i den

svenska handeln förekommande sorter. Även i klackens

kanter fästas grova kantbroddar, i mitten helst tämligen

grova klackstift. I brist på dessa olika slag av broddar

kan man reda sig ganska långt med enklare stift, ja till och

med med korta, tjocka skruvar. Reservstift, resp. skruvar

böra medföras. Den omsorgsfullare broddningen enligt

alpin modell kan ej göras utan läst och måste i de flesta

fall överlämnas till skomakare.

I nära samband med frågan om skobeklädnaden står

den om lämpligaste benbeklädnad. Principen är här

att byxorna böra vara bundna utanpå skoskaften; detta

på det vatten, som rinner utmed byxorna, ej skall rinna

ned i skorna. Härigenom underkännes användningen av

knäbyxor med höga sportstrumpor eller benlindor, s. k.

putties, såvida dessa ej äro lindade över skoskaften. Detta

hindrar dock ej att mången kan reda sig även med dessa

vackra grejor, avsedda för alperna, där man ej behöver

vada. Jag betvivlar även att benlindor kunna vara

hälsosamma för blodcirkulationen i benen. Idealet för

högfjällsresor är dock tunna, vattentäta spetsbyxor av fett kalvskinn;

dessa kunna genom bindning över smalbenet sättas i

Fig. 13. Broddade alpskor.

Broddningen kan varieras på

mångahanda sätt. För svenska

fjällturer böra skaften vara

vida längre.

vattentät förbindelse med skorna (titelbilden). Med en sådan

utrustning kan man vada en smal bäck till länden utan att få

in en droppe vatten. Sådana byxor torde för närvarande

vara omöjliga att anskaffa, och man får därför nöja sig med

klädesbyxor. Att bli våt om

benen är ett obetydligt

obehag i jämförelse med att bli

våt om fötterna. Benkläderna

torka nämligen, under fortsatt

promenad, snabbt. Gummiskaft

och gummistövlar äro vid

vandring knappt att rekommendera

och äro synnerligen obehagliga

om de vattenfyllas över skaften.

Beträffande skinnbyxor är att

märka att de i varm väderlek

förefalla en smula kvava.

Köksattiraljen bör för

viktens skull helst vara av

aluminium och i viss mån rätta

sig efter provianteringen.

Såsom i de flesta fall nödvändiga

måste anses kaffepanna, kastrull

och stekpanna. Ibland kunna

tvänne kastruller vara önskvärda, ja till och med tvänne

kaffepannor, om kaffe skall kokas samtidigt med tevatten. Näst efter

den oundgängliga kaffepannan blir stekpannan

älsklingsredskapet, ty i den stekas pannkakor, en rätt som man under

längre fjällvistelse lär sig skatta högt. Kastrullen är väl

behövlig till kokande av gröt, fisk, kött och ärter samt i

det finare fjällköket till frukt- och bärsoppor. Kokkärl med

utstående skaft äro rätt skrymmande, varför satser med

avtagbara eller överfällbara skaft ur denna synpunkt äro

att föredraga. Emaljerade kokkärl äro tunga och tåla ej

stötar, däremot äro koppar och tallrikar av emaljerad

järnplåt trevliga. Omelettpannor av stålplåt lätta, starka

och användbara för pannkaksgräddning. Skedar av

aluminium bra, men knivar och gafflar böra vara av järn.

Termosflaskor äro knappast nödvändiga, då man i alla fall

måste koka mat minst två gånger dagligen.

Uppgörning av eld. I denna konst äro både lappar

och nybyggare mästare, och har man infödd bärare med,

kan man i de flesta fall till honom överlämna bekymret

att göra eld. För den händelse mindre tränade turister

skulle behöva reda sig på egen hand under någon tid i fjällen,

vill jag här lämna några anvisningar angående eldgörning.

Under torra somrar bör eld inom barrskogsområdet

endast göras nära en bäck. Man gräver först bort torven

på marken, där elden skall tändas, efter eldningen

överösas bränderna med grus och vatten. Utan dessa

försiktighetsmått kan lätt skogseld uppstå. Sådan fara är

vida mindre inom björkskogen.

I luften fritt uppstående torra grenar av björk och

videbuskar är näst torr barrved det bästa bränslet. På marken

liggande ved är på grund av sin vattenhalt oduglig, om den

ej först torkas genom uppresning en viss tid. Färsk björk

får man även knappt att brinna. Inom

nationalparksgränsen bör man för övrigt även ur naturskyddssynpunkt

undvika att använda levande grenar till ved.

Över skogsgränsen kan, utom vide, dvärgbjörk och med

största fördel en användas. Under mycket torr väderlek kunna

diverse små buskar och torv användas, sällan är dock

väderleken så torr. Över omkring 1 000 m ö. h., där

buskvegetationen redan är mycket sällsynt, måste man i

allmänhet försaka kokning, såvida man ej medför bränsle.

Användes torr björkved behöves knappt mer än 4 à 6

meterlånga stänger till en duktig brasa. De läggas icke

korsvis utan alltid parallellt samt tändas genom näverbitar

instoppade på lämpligt ställe mellan dem. Är veden

spädare, sönderbrytes den i halvmeterlånga bitar eller

tillredas risstycken av högst denna längd, vilka läggas på

varandra med parallell längdriktning. Tändningen med

näver sker i botten. Av lättbrunnen ved måste större

förråd samlas, så att elden kan underhållas.

Vid resor över skogsgränsen måste man alltid

ihågkomma medtagandet av näver i tillräcklig mängd. Den

bör ej hämtas bland de översta svaga exemplaren utan

längre ned, där björkskogen är kraftig och näverfångst ej

kan skada den. I nödfall kan i stället för näver användas

torrt virke, som upprispas genom att tunna spånor

utskäras. I de tunna spånkanterna kan tändning med

tändsticka ske.

Principen för eldgöringen går ut på att först få eld i

lättbrännande saker som näver, smala torra stickor och

dylikt, därpå låta elden därifrån tända det grövre

materialet, som därför måste ligga ovanpå tändningsstället.

Stark blåst är ej lämplig för eldtändning och kokning,

varför man vid storm väljer ett skyddat ställe bakom en

sten eller kulle. Kokkärl, som äro försedda med grepe

eller bygel, kunna hänga på käpp över elden, de med

sidohandtag försedda måste hållas i handen. Ställer man

kokkärlen på elden, måste man se till att de ej ramla

omkull, medan veden brinner ned. Även vid sidan av eldhärden

kunna kärl, innehållande vatten, bringas till

kokning.

Principen för tändning under regnväder går ut på att

lägga upp en jämförelsevis stor hög bränsle på vanligt vis

samt tända i bottnen med mycket näver. Kan man under

själva tändningsproceduren hålla en paraply eller ett skynke

över, bör tändningen åtminstone med något tålamod och

riklig nävertillgång kunna lyckas. Den brinnande nävern

torkar ovanför liggande ved och antänder den slutligen.

Alltefter som veden nedtill fortäres måste ny läggas ovanpå

till torkning.

Provianteringen för en resa i fjällen måste göras

med gott omdöme. Det gäller att ej släpa med för mycket,

men å andra sidan ej ställa sig så, att man kanske

av matbrist måste i förtid avbryta en resa. I allmänhet kan

man ej påräkna att inom fjällen kunna erhålla något

ätbart. Jakt och fiske äro inom nationalparken ej tillåtna,

utanför gränsen kan däremot röding och börsting ofta

nog erhållas av utmärkt beskaffenhet. Under juli träffas

ej lappar i högfjällen och under denna tid slakta de

icke renar, men under augusti behöver sammanträffande

med lappar ej vara uteslutet och i så fall är utsikten att

få köpa färskt renkött rätt stor. Detta är ett härligt

näringsämne, måhända mest välsmakande stekt i smör,

men även utmärkt kokat. Den därvid erhållna buljongen

är ej heller att förakta, om den ej är för svag. Framstående

delikatesser äro rentunga och renmärg samt framför

allt den svåråtkomliga renmjölken, som överträffar tjock

grädde i näringsvärde. I allmänhet kan man dock ej

alls bygga på proviantering hos lapparna utan måste

själv medföra de nödiga förråden. Denna avsevärda

olägenhet förvärras därigenom att aptiten, såsom bekant,

under ansträngningar och rörelse i friska luften i

allmänhet blir väsentligen ökad. Och ju längre man vistas i

fjällen dess friskare blir gemenligen aptiten; man kan

räkna med en ökning av 50 % efter första veckan och

100 % efter den andra.

Då smak och behov mycket växla, anföres här endast

förslagsvis en lista på proviant för en fullvuxen man

under 7 dagars fjällresa;

1.5 kg hårt bröd eller skeppsskorpor

0.3 » sockerskorpor o. pepparkakor

0.8 » vetemjöl till pannkaka

0.4 » mannagryn till gröt

0.4 kg. ångpreparerade havregryn till gröt

0.5 » gröna ärter

1.0 » skinka

1.0 » cornedbeef eller konserv. oxlunga

0.5 » ost

0.7 » smör (eller margarin)

0.3 » bränt och malet kaffe

0.1 » the

0.4 » bitsocker

0.1 » strösocker

0.4 » matmandel utan skal

0.2 » russin

0.2 » torkade aprikoser

0.1 » syrliga karameller

0.05 » salt till gröt och ärter samt ev. t. renkött o. fisk

0.4 » chokolad o. cacao

1 burk söt kondenserad mjölk

1 » gåslever

1 » sardiner.

Vikten av denna proviant är ungefär 10 kg., men

härtill kommer emballage för en del sorter. Mjöl, gryn och

ärter böra helst ligga i tygpåsar, kaffe, the och strösocker

helst i bleckburkar. Margarinet kan under en het

sommardag flyta sönder till olja och rinna bort, om det ej är väl

inneslutet i trälåda. Smör kan gärna packas i en

emaljerad burk.

Mycket annat skulle även kunna ifrågasättas och

utbytas mot något av ovanstående såsom korv, rökt oxkött,

torr och salt fårbog, torkade äpplen, kaviar.

Köttkonserver äro oproportionerligt tunga och allt sedan krigstiden

dyra. De i förhållande till vikt och volym effektivaste

näringsmedlen torde vara matmandel, ost, chokolad och

torkat renkött.

Till pannkakssmeten får mjölk och ägg i allmänhet

undvaras och dess ingredienser bli sålunda vanligen

endast mjöl och vatten. Smeten röres tjock för att undvika

klimpar och tunnas sedan. Pannan bör vara het, när

smeten ihälles, annars fastnar den. För att få pannkakan

god måste tillräckligt smör användas. Gröten kokas även

utan mjölk; till mannagrynsgröt, som är den lättaste att

koka av alla, bör russin och litet socker sättas. Gröt

ätes med outspädd söt kondenserad mjölk, utbredd över

ytan såsom honung på bröd. En burk kondenserad mjölk

kan svårligen medföras öppnad till annan tältplats, men

innehållet kan, om det utspädes med hälften vatten,

nedhällas i en glasflaska, om sådan

finnes. Vid starkare utspädning

blir mjölken dock ej länge hållbar

mot surning. Tomma

konservburkar kunna i viss mån vara

fördelaktiga att tillvarataga, om brist

på hushållskärl föreligger.

Gäller det endast en färd på

två eller tre dagar förenklas

proviantutrustningen högst avsevärt.

Man kan då ej behöva så mycket

kokkärl och bör kunna reda sig

långt med påbredda smörgåsar,

färdiglagade pannkakor,

hårdkokta ägg och dylikt.

Spirituosa bör alldeles undvikas

under pågående strapatser, men

vid hemkomsten till lägret efter

en ansträngande dag är en liten konjak en härlig, fast

ingalunda nödvändig sak. \

Proviant, ömtåligare sovsäckar och reservunderkläder

packas så vitt möjligt i vattentäta säckar. Dessa

göras helst dubbla med ett slitstarkt tyg ytterst (segelduk,

tältduk, oblekt domestik) och inuti vaxduk. Vaxdukspåsen

bör, för att ej sprängas sönder, vara vidare än tygpåsen

och behöver ej vara fastsydd vid denna. För en kortare

resa kan man reda sig med enbart vaxdukssäcken. För

fraktningen bindas säckarna på en lämpligt formad

bärmejs (fig. 14) som är försedd med lätträ och med öglor för

sakernas fastbindning. På en sådan bärmejs kan

fastsnöras mycket eller litet, en eller flera säckar, oljerocken,

kavajen o. s. v. efter behov och bärarens krafter. Mejsen

kan göras passande till ryggen; genom lätträet, som kan

slängas över från den ena axeln till den andra, kan trycket

på axlarna varieras, vilket är en oskattbar fördel.

Den så allmänt använda ryggsäcken kan såsom

rationell bärningsapparat icke uthärda jämförelse med

trämejssen. Den kan ej fyllas mer än till en viss grad och

hindrar i hög grad transpirationen från ryggen. För en

kortare utflykt med en liten packning kan ryggsäcken vara

behändig nog, men för resor i högfjällen med sina rätt

stora avstånd och pretentioner på vidlyftigare

proviantering och utrustning är den förkastlig. Bättre gestaltar

sig saken, om ryggsäcken är försedd med mejs. De norska

Berganryggsäckarna med bärställning av rör äro utmärkta.

Emellertid saknar även denna förträffliga bärställning

Fig. 14. Bärmejs med lätträ. Förf. foto.

lätträ, och den är egentligen ej inrättad för påbindning av

annat än ryggsäcken.

Vill man hava ett emballage med styva sidor, där

ömtåligare föremål ligga bättre skyddade mot stötar utifrån

än i en säck, så kan en näverkont användas; vida bättre

äro dock packlådor av tyg med kantstyvnad av träramar.

Dessa sammansättas till en stomme av rätvinklig

parallellepipedisk form. I denna fästes den av vattentät

presenningsduk väl hopsydda, ävenledes parallellipipediska säck, som

bildar lådans insida genom att överkanten nubbas fast

vid lådstommarnas insida. Lådans lock utgöres av en

med gångjärn fäst träram, på vilkens insida

presenningsväv är fastnubbad. I bottnen böra utvändigt några tvärslåar

vara anbragta. Jag har under 20 år använt sådana lådor

(fig. 1) till frakt med renar, och de ha visat sig utmärkta.

Emedan presenningspåsen är vattentät, ha renarna kunnat

vada genom vatten med lådorna på utan att vatten inkommit.

Genom att trävirket sitter utvändigt mottager detta det

mesta av stötarna samt all nötning genom fastsnörning.

Såsom redan framhållits måste man för transporten inom

högfjällen förutsätta bärare och väl i de flesta fall, att de

resande också själva bära. En frisk och stark manlig turist

bör kunna bära 10 kg 2 mil på en dag, och efter övning

öka bördan till måhända 15 kg. Längre kommer man

knappt utan att känna obehag. Klövjning med häst

förekommer ej i dessa trakter, men väl klövjning med ren.

En ren bär 15 kg på var sida. För 25 år sedan kunde

man få hyra en klövjeren för 50 öre per dag, nu får man

nog ingen för det tiodubbla priset. Trots lapparnas

numera stora ovillighet att hyra ut klövjerenar, är det dock

ingalunda uteslutet, att ej undantagsvis renskjuts skulle

kunna erhållas. Någon beskrivning på, huru klövjningen

tillgår lämnas ej här, då den förutsätter, att lapp

medföljer och sköter renarna. Rätt mycket starka snören

kunna för ändamålet behövas.

Slutligen lämnar jag en förteckning på föremål, som

under en fjällresa kunna vara behövliga eller önskvärda

att, utom förut nämnda, medföra:

Kompass;

Kartor i fodral;

Norrbottenskartorna bladen 7 Akka, 8 Kebnekaisse, 12

Sulitälma, 13 Stora Sjöfallet, 19 Staika och 20 Kvikkjokk.

Eller i stället för detta det sammansatta kartbladet

Kvikkjokk--Salto, där genom Turistföreningens försorg

huvudleden och S. T. F:s anläggningar utsatts.

Höjdmätningsbarometer.

Elfvings spegel för mätning av höjder.

Kamera helst i plåtfodral.

Diverse hjälpmedel för fotografering.

Slidkniv, sportkniv med borr, fil, korkskruv m. m.

Konservöppnare, om konserver utan nycklar medföras.

En liten handyxa för ved och nedslagning av tältpinnar.

Nålar och tråd, reservknappar.

Skonål, syl, sena eller becktråd, läder till skolagning,

bergstift eller skyddsstift.

Tändstickor, rikligt i vattentätt fodral.

Ljus, elektr. ficklampa mot slutet av augusti.

Lassars pasta mot sår.

Magmedel, aspirin enligt behov.

B. Speciell del.

Infartsvägar till högfjällen.

De viktigaste utgångspunkterna för färder i högfjällen

äro Kvikkjokk, Aktse och Saltoluokta. Härtill skulle

möjligen kunna läggas Njunjes i Tarradalen.

Redan under färden på sjöarna mellan Jokkmokk och

Kvikkjokk såsom på Randijaur vid Luleketj på Skalka vid

Björkholm med flere ställen har man vid klart väder god

utsikt över högfjällen. Det är Pårtekaise, Skaitetjåkko,

Kåtoktjåkko, Stuorra Skårkas och Vassjatjåkko, som

företrädesvis framträda från öster. Vid inseglingen till Kvikkjokk

dominera Pårtetjåkko och Pårektjåkko hela terrängen och

kunna te sig rätt praktfulla. I Kvikkjokk kan man

genom bestigning av Snjärak (1 1/4 timme) få en

vidsträcktare utsikt bland annat även över det höga

Kåtokjokkotjkaska och Kåtoktjåkko. Utmärkta utsiktspunkter äro

även Prinskullen och Vallespiken.

Från Kvikkjokk kan man på olika vägar nå högfjällen.

1) Till den praktfulla Njåtsosdalen kommer man enklast

förbi Ruoutevare malmberg För vissa uppgifter

till denna tur står jag i tacksamhetsskuld till överdirektör

A. Gavelin och pastor O. Lander.. Man följer den spångade vägen,

på Kamajokks östra sida omkr. 3 km, där ror man

uppför denna å omkring 2 km, om tillstånd till användning

av någon av båtarna erhållits i Kvikkjokk, varefter man

ytterligare har l km promenad över ett större, av ån

bildat näs och 6 km rodd till en båtlänning nära

Kamajokks och Njåtsosjokks sammanflöde. Därifrån är omkr.

2 km promenad på hygglig väg till gruvstugorna på

SÖ-sluttningen av malmberget. Endast den ena av dem

torde vara användbar, men tillstånd att få bo där bör

dock utverkas hos gruvfältets ägare eller dess ombud i

Kvikkjokk.

Från stugorna följer man gruvstigen uppför

Hermelinsväggen till nordöstra Ruoutevare och Vallatjvaratj, varefter

man fortsätter i någorlunda god terräng över Vallatj samt

Tjuoltas och Kåbreks nordöstra sluttning till strax

nedanför det mitt i dalen liggande lilla berget Jamikvaratj, där

Njåtsosbäcken övervadas. (Se vidare Njåtsosdalen sid. 6l).

2) För att nå Pårektrakten kan man använda samma

kombinerade promenad- och roddväg som till båtlänningen

nedanför Ruoutevare, dock måste man självfallet landa på

Njåtsosjokks östra strand. Därifrån har man stenig och

dålig terräng genom skog, innan man når högslätten mellan

Säkok och Stuor Jerta. Denna färdled är därför knappt

att rekommendera.

Vida bättre är att följa den spångade turistvägen till

Tatasjön, dock må man därvid akta sig för avvägen till

Ruoutevare. Stigen är i början backig, men efter omkring 5 km.

befinner man sig på en hög platå med här och där

storslagen utsikt mot bergen vid Njåtsosvagge, bland vilka

det spetsiga Tjuolta särskilt uppmärksammas. Över

Lill-Tatasjön kan man, om roddare och nyckel medföras, ro

med Turistföreningens båt till strax öster om sundet mellan

Stora och Lilla Tatasjöarna, där på norra sidan en

någorlunda tydlig stig leder mot norr till Påreksjöarna vid

Pårektjåkkos fot. Sista delen av vägen bär över en sumpig

och väl kilometerbred myr. På våren livligt fågelliv vid

de talrika små sjöarna på fjällslätten. Vattendraget

övervadas, där Kalakjokk mynnar i Pårekjaur. På norra

stranden av sjön meteorologiska stationen Pårek, där dock

logis ej kan påräknas, emedan stationen troligen är stängd.

Ofog undanbedes. Det är utom Pårtefjällen

huvudsakligen fjällen kring Kåtokjokk och Njåtsosvagge, som

lämpligen kunna besökas från Pårekslätten.

I stället för att från väständan av Stuor Tata gå på land,

kan man fortsätta rodden till öständan och följa

Aktsevägen till Sjabtjakstugan, där lämpligen kan övernattas.

(Se Turistföreningens resehandbok XXV). Därifrån kan

Faunåive (omkr. 1 100 m) bestigas; vacker utsikt mot

högfjällen i N och Rittakdalen med sjökedjan i S. Från

Sjabtjakstugan kan man nå Pårekslätten genom

dalgången mellan båda Sjabtjakvareh. Stig finnes mig

veterligen ej.

Den förnämsta infartsvägen till högfjällen är dock den

storslagna Rapadalen med utgångspunkt från Aktse. Dit

kommer man: 1) från Kvikkjokk på turistvägen via

Sjabtjakhyddan (12 tim.); 2) från Saltoluokta på turistvägen

genom Autsotjvagge, med rodd över Sitojaures östra

fortsättningssjöar och promenad över Tåresåive (10 tim.);

3) från Tjåmolis vid båtleden Jokkmokk--Kvikkjokk över

Snavva och Laitaure.

Denna sista led, som ännu ej inrättats för turisttrafik,

kräver någon beskrivning. Från Tjåmotis ror man 2 km

över Jekkaure till början av gångstigen, som går på västra

sidan Blackälven; promenad en dryg mil på god spångad

väg, varefter man kommer till ett sel, Savvon, där rodd

omkr. 4 km, om båt kan skaffas, sedan promenad 3 km

på jämn stig till Snavvasjön. Vid södra stranden av denna

lilla sjölika älvutvidgning måste man genom eldsignaler eller

synnerligen kraftiga rop påkalla Snavvabornas

uppmärksamhet för att bli hämtad i båt till Snavva, ett fattigt

ställe, där dock ett par personer kunna få tak över

huvudet ocb liggplats. Annan mat än mjölk och fisk är ej

att påräkna. Från Snavva fortsättes 7 km på något

sämre stig till Laitaures östända, med vid lågvatten mycket

stenig och svår båtlänning, där Turistföreningen har sin

båt förlagd. Därifrån rodd till Aktse, där logi bör kunna

påräknas. Färden måste för båtarnas skull på förhand

planeras.

Angående tillträdet till fjällen från Saltoluokta ocb Stora

Lule älvs sjökedja se Kukkesvagge (sid. 86).

Laitaure.

Logi i Aktse hos Amul Länta i den västra gården,

en enkel men härlig fjällboning, där även litet bidrag till

kosthållet, såsom något mjölk och eventuellt fisk, bör

kunna påräknas.

Laitaure (498 m) är säkerligen vårt lands mest

storslagna fjällsjö och en av de naturskönaste sjöar på jorden.

Dess östra del ligger ännu inom lågfjällen, men den västra,

som till ett djup av 700--800 m genomskär mellanbergen

(syenitformation med underliggande silur) bildar liksom

en öppen port, genom vilken man från sjön har en

praktfull utsikt uppåt Rapadalen (fig. 16). Portens norra

dörrpost utgöres av den egendomligt formade fjällnäsan Skerfe

(vid dess fot en gammal offerplats), den södra bildas av

det nästan lika tvärbranta Tjakkeli, ett av de ståtligaste

berg i hela fjälltrakten (fig. 15) ehuru ej nående högre

än 1 221 m. Mitt i porten ligger det egendomligt

placerade, tärningsformade lilla Nammatj. Där bakom

framträder kulissformigt på norra sidan den långa bergåsen

Ritok, på den södra det mera massformiga Vaikantjåkko.

I fonden resa sig på omkr. 2 mils avstånd de mäktiga

amfibolitfjällen Skaitetjåkko, Kåtoktjåkko (dominerande)

och Pelloreppe. Från Aktsegårdarna ändrar sig bilden

Fig. 15. Tjakkeli från NO. A. H, 25 juni 1915.

något och den nordligaste av Pårtekaises 3 mil avlägsna

toppar, Lullihatjåkko, inträder i tavlan.

Rapadalen genomflytes av Rapaälven, som är

högfjällens förnämsta dräneringsåder. Den avvattnar ett

trettiotal glaciärer och dess vatten är därför sommartiden

alltid grumligt. Under varmt och regnigt väder, då vattnet

i älven kan stiga ett par meter över lågvattenståndet, kan

slamhalten uppgå till 0.5 kg per kbm. Största delen av

slammet avsätter sig vid älvens utflöde i Laitaure. Där har

den sedan istiden uppbyggt ett 6 km långt delta, som är

Laitaures största märkvärdighet. En viss grumlighet

fortsätter vid högvatten genom hela Laitaure, Laitätno och

Blackälven samt är stundom märkbar i Skalkas västra

delar. Redan från Aktse (omkr. 35 m över Laitaure) kan

man få en föreställning om deltat. Vill man skaffa sig en

god översikt över detsamma bör man bestiga Skerfe,

Nammatj eller Tjakkeli.

Skerfe (1 194 m) är obestigligt från S, men är lätt åtkomligt

från Aktse. 1) Man kan följa turistvägen upp på

fjällslätten (såvida ej måhända någon genare stig gives), följer

kanten av fjällslätten mot V, tills man når Skerfeberget,

som från baksidan (NO) ter sig såsom en rund kulle.

Då den södra väggbranten stupar vertikalt flera hundra m

och är genomdragen av talrika sprickor, torde det vara

rådligast att ej gå för nära kanten. På västsluttningen

av berget synes på avstånd en stor öppen spricka nära

kanten; de närmare omständigheterna därstädes äro dock

ännu okända. Förhållandet manar till försiktighet. 2) Skerfe

kan även bestigas från V. Kommer man från Aktse, kan

man då först ro sjön, Nuortätno (Norrälven) och

Kavakvelmes (Krokälven) till den stora lagunen Saiva, där man

Fig. 16. Rapadalens mynning sedd från Laitaure. 1 Tjakkeli, 2 Vaikantjåkko,

3 Kåtoktjåkko, 4 Nammatj,

5 Ritok, 6 Skerfe. A. H. 25 juni 1915.

Fig. 17. Utsikt från Nammatj över Rapaälvens delta. T. v. Skerfe, t. h. Tjakkeli.

A. H. 16 juli 1899.

går i land vid lappkåtorna. Därifrån torde man antingen

böra följa lappflyttningsvägen inåt Rapadalen ett kortare

stycke och därefter styra kosan uppemot bergssluttningen

mellan Skerfe och Kertoketjtjåkko eller ock omedelbart

slå in på riktningen dit. Närmare kanten är sluttningen

ställvis ganska brant, varför man bör välja sin väg. Väl

uppe tager man av åt öster, följande tvärbranten på

vederbörligt avstånd.

Nammatj (825 m) erbjuder den vackraste utsikten över

deltat. För att bestiga detta lilla berg företager man samma

roddtur som omnämnes i tur 2 under Skerfe. Från Saiva

följer man lappflyttningsvägen, tills man kommit ett stycke

förbi berget. Detta är nämligen obestigligt från alla håll utom

från V. Åt detta håll är en rätt bekväm sluttning. Från

det sydöstra hörnet av den lilla topplatån har man den

bästa utsikt över det modellartade deltat (fig. 17), Skerfe,

Tjakkeli och Rapadalen ända uppåt Kåtoktjåkko och

Pelloreppe. I deltat lägger man märke till följande väsentliga drag:

de tre huvudälvgrenarna Nuortätno (Norrälven), Kuoutätno

(Mittälven) och Årjeliätno (sydälven) samt en mängd andra

älvgrenar, mellan vilka lagunförande öar inneslutas;

laguner innestängas även mellan älvgrenarnas barriärer och

bukter vid land, i vilkas begränsning även ändmoränbågar

spela en stor roll; vid högvatten visar sig en mängd olika

skiftningar i vattnets färg i älven och lagunerna, beroende

på blandningar mellan det oerhört grumliga älvvattnet

och klart vatten från land o. s. v.

Tjakkeli (1 221 m) ligger såsom en mäktig bergklots

nästan mitt framför Rapadalens huvudaxel. Såväl från

skogstrakterna i öster (fig. 15) som från dalgången (fig. 18)

framträder det majestätiskt och kan väl tåla jämförelse

med amfibolitfjällens toppar. Den mot Laitaure vända

sidan tyckes vara i det närmaste lika obestiglig som

motsvarande brant av Skerfe, dock är det måhända möjligt,

att en uppstigning i någon kaminartad skreva, t. ex. en

täml. nära väständan, skall lyckas. Från öster besteg

jag berget 13/1 1904; talusbildningarna stiga visserligen där

till stor höjd, men över dem betydande branter, som äro

svåra att passera. Det lättaste stället att komma upp på

Tjakkeli är ungefär mitt på SV sluttningen. Även har

jag bestigit Tjakkeli från V (1899); endast högst upp i en

brant ravin föreligga några obetydliga svårigheter att

komma fram. Från väständan en praktfull utsikt uppåt

Rapadalen ända till dess tvärböjning vid Låddepakte.

Nere i dalen den ena bergrigelkulissen bakom den andra.

Från stupet mot Laitaure har man god utsikt över deltat.

Fig. 18. Från trakten av Puoutavaratjvadstället mot Rapadalens

mynning. 1 Ritok, 2 Skerfe, 3 Nammatj, 4 Tjakkeli, 5 Haddepakte.

A. H. 18 aug. 1915.

Särskilt påfallande från detta håll äro de talrika lagunerna

under Tjakkeli.

Från branterna på Skerfe, Nammatj och Tjakkeli ramla

ofta ned stenar, i synnerhet vid snösmältning och under

långvarigt regnväder. Stundom förekomma veritabla

stenskred, varom talusbildningarna vid bergfoten bära vittne.

Vid klättringar på dessa bör man iakttaga en viss

försiktighet.

Rapadalen nedanför Telmavadstället.

Rapadalen eller Rapavuobme (= Rapaskogen på lapska)

sträcker sig lika långt som Rapaälven (= Rapaätno).

Man torde lämpligen kunna lägga den övre gränsen vid

det branta fallet nedanför Akajokks inflöde i Kuoperjokk.

Därifrån sträcker sig dalen till Laitaure.

Rapadalens norra sida. Då turistbåtar alldeles

saknas i älven, är så gott som all kommunikation mellan

de båda älvsidorna utesluten. Den lättast tillgängliga

sidan, åtminstone från Aktse, är den norra, dit man kan

komma även landvägen bakom Skerfe (se detta). Bekvämt

är annars att ro till Saiva (se Skerfe), där en

lappflyttningsväg börjar, som man bör söka följa så gott sig

göra låter.

Dalen övertväras av flera riglar eller trösklar, som

genombrutits av erosionen. Nammatj synes vara ett

fragment av en sådan tröskel, den nästa är Ritok, en

ännu mera markerad är Spatnek-Kåtokvaratj. Mellan de

kulissformigt framstickande rigelfragmenten är dalen starkt

utvidgad. Här når björkskogen en betydande bredd (omkr.

2 km tvärs över dalen), vilket giver den lilla

björnstammen i dalen ökad rörelsefrihet. Mellan Ritok och Spatnek

en extra mindre framträdande kuliss Puoulavaratj.

Från norra sidan Nammatj fortsätter stigen till Ritoks

sydligaste utsprång, där den ställvis kommer i närheten

av en älvgren. Sedan man passerat den vid högvatten

mycket svåra Puoutavaratjjokotj (där ligger för närvarande

en slags bro av krokiga björkstammar) nära dess mynning

i en gren av Rapaälven, övergås denna gren, om ej

vattenståndet är för högt, och vandringen fortsättes över en stor

jämn ö i riktning mot Spatneks sydända. Den del av

älvarmen, där man åter kommer på fastlandet är i

allmänhet torr. Vid högvatten följer man en otydlig stig

på älvens norra sida. Båda stigarna sammanträffa vid

den »torra» älvfåran strax sydost om en myr, som sträcker

sig utmed foten av Spatnek. Myren övergås, därefter höjer

sig vägen avsevärt till bergets sydända.

Ritokkammen kan utan svårighet övergås vid sin rot;

från flyttningsvägen kunna de södra utsprången av Ritok

lätt nås och äro goda utsiktspunkter över nedre Rapadalen;

mot öster kan man härifrån ännu se Aktsegårdarna. Mera

lönande är dock utsikten från Spatnek som från västra

sluttningen är lätt att bestiga. Utsikten härifrån nedåt

Rapadalen motsvarar ungefär fig. 18, uppåt dalgången har

man en vy ungefär motsvarande Pl. 1, fig. 1.

Spatnek är den sista kuliss, som stänger utsikten uppåt

Rapadalen. V därom framträder denna i hela sin prakt.

Storslagnast te sig Pelloreppe på södra sidan och Stuorra

Skårkas med den lilla Svirjaglaciären på den norra. Här

är björnarnes land par preference, i synnerhet tyckas de

älska att uppehålla sig i det breda skogsbältet Ö om

Svirjabäcken mellen Unna Skårkas och älven. Har man

god tur och riktigt skarpa ögon, kanske man kan få syn

på en nalle eller björnhona med ungar just i denna trakt.

Jag har själv sett björn här fyra gånger, dock endast en

gång på nära håll.

Från Spatneks sydända, där stigen går avsevärt högt,

sänker den sig åter nästan till älvens nivå och svänger

därpå mot N för att sedan fortsätta i dalens riktning.

Omkr. 2 km V om Spatnek är »Runda vallen», en av mig

mycket omtyckt tältplats på en rund gräsplan i

björkskogen (fig 19). Därifrån går stigen över torr och härlig

ängsmark till den stundom mycket svårvadade Lulep

Vassjajokk (sid. 16) samt vidare till Alep Vassjajokk

omkr. 4 km från Runda vallen.

Man är nu framme vid Rapaälvens stora deltasjö och

Fig. 19. Läger på Runda vallen. A. H. 24 aug. 1919.

har kommit bergjättarna närmare inpå livet. Finnes en

båt, som man har rätt att använda, kan man nu fortsätta

på Rapaselet omkring en mil i de härligaste omgivningar.

Det är dock ej så lätt att utan en mängd grundstötningar

finna leden och komma fram. Principen är att följa de

branta stränderna invid den djupaste strömfåran. Är

vattenståndet mycket lågt, såsom ofta i senare hälften av augusti,

måste man mångenstädes draga båten över sandrevlarna.

Frestelsen att använda båt är dock ej stor, emedan ingen

turistbåt finnes. Är vattenståndet lågt, kan man göra en

härlig promenad på de släta och torra sandavlagringarna

utmed älvstranden; endast där tvärbäckar tillflöda, måste

man kliva i vattnet. Skulle vattenståndet vara högt, måste

man finna sig i att följa en högre upp över diverse

backkullar framgående usel stig, vada över en del myrar

m. m.

I händelse av ihållande regn eller livlig snösmältning kan

man ej komma över de större tvärbäckarna, såsom

Puoutavaratjjokotj och Lulep Vassjajokk. Man kan i så fall likväl

komma fram till Rapaselet från Aktse genom att färdas

genom Vassjavagge. Från Aktse följer man stigen upp

på högslätten, slår därpå in på en nordvästlig riktning, går

strax öster om Passeåive, Slenketjåkko och Suorkisnurtje,

vadar över Abmojokk nära dess utflöde ur Suorkijaur och

fortsätter ungefär i samma nordvästliga riktning ända fram till

det höga berget Takar, där man slår in på västsydvästlig

stråt genom den utmed detta bergs sydsluttning gående

dalgången Vassjavagge. Här är färdens högsta punkt, omkr.

1 300 m ö. h. Man följer dalen, går över östra

Vassjabäcken högt upp och styr kurs på selets östände, om det är

dit man vill; önskar man däremot komma högre upp i

Rapadalen och vattnet är högt i älven, torde man göra klokast

i att även övergå den västra Vassjabäcken på hög nivå

samt fortsätta mot V tämligen högt upp i björkskogen.

Under Stuorra Skårkas finnes, utom vid älvstranden,

även högre upp i den utomordentligt lummiga och örtrika

skogen en väg, som dock med anledning av de talrika

bäckfårorna och stenrasen från bergbranten är backig,

stenig och småbuskig.

Den med båt framkomliga delen av älven slutar vid

väständen Stuorra Skårkas. Det är nu även slut med de

sammanhängande svämbildningarna och älvstranden utgöres

därefter övervägande av moränbackar. Stigen (mycket

dålig) framgår i närheten av älvlagunerna; Lulep

Snavvajokk övergås vanligen med lätthet. Man har nu till höger

Låddepakte, till vänster det alltjämt praktfulla Pelloreppe.

I sydväst öppnar sig Sarvesvagge (fig. 22) som till vänster

flankeras av trenne stolformiga berg, vilka betecknas med

ett gemensamt namn Stuollo, ehuru det nordöstligaste av

dem tillhör Pelloreppe och det sydvästligaste Kaskatjåkko.

På norra sidan om Sarvesvagges nedre del reser sig det

vidsträckta men ej synnerligen höga renbetesfjället Telma.

Mellan en punkt strax norr om Sarvesjokks mynning och

Låddepaktes sydöstligaste utsprång utbreder sig

Telmavadstället, det viktigaste över älven. Här kröker Rapadalen

mot norr, den fortfarande dåliga lappstigen fortsätter i

omväxlande blöt, stenig och backig terräng till Alep

Snavvajokk. I fortsättningen upp till Rapadalens översta delar

bör man noga aktgiva på stigen, så att man ej förirrar sig

in i svårframkomliga videsnår.

I stället för att gå S och V om Låddepakte kan man välja

den nästan mera lönande vägen genom Snavvavagge.

Man övergår Luleb Snavvajokk och drager sig därefter

uppåt sluttningarna Ö och N om Låddepakte. Under

uppstigningen lönar det sig rikligen att vila några gånger och

taga det storartade landskapet i betraktande: (Pl. 1 fig. 2)

selet med sina många älvarmar, otaliga laguner och kanaler,

det vilt sönderskurna Pelloreppe, den tilltalande anblicken

av Sarvesdalen, det väldiga Stuorra Skårkas alldeles intill

m. m. Vid vattendelaren på omkr. 1 015 m ö. h. går

man mot N, följer sedan sjöarnas norras trand mot V,

väljande lämplig terräng. Vid vaggets västra brant mot

Rapadalen vacker utsikt mot Jokotjkaska och Ålkatj

med de vidsträckta snöfälten pä dessa bergs övre

platåformiga delar. Nedstigningen i Rapadalen brant, men

ofarlig.

Vägen genom Snavvavagge har olägenheten av en brant

stigning på över 400 m, men har under klart väder

fördelen av praktfulla utsikter och är under våta somrar

att föredraga, enär de talrika myrarna nere i Rapadalen

då äro synnerligen besvärliga.

Bergen kring Rapaselet. Av dem nå en hel mängd

över 1 800 m ö. h., medan älvytan endast ligger på ungefär

595 m; den relativa höjdskillnaden är därför betydande

och större än annanstädes i Sarekfjällen, om Akavare

undantages. Kontrasten i naturförhållanden även stor: i

dalbottnen yppig björkskog, mångenstädes uppe i

bergsidornas hängande bidalar glaciärer.

Innan någon diskussion om turer i denna komplicerade

bergterräng kan ifrågakomma, måste en kort beskrivning

med angivande av namn föregå. Den stora

höjdsträckningen N och NO om Spatnek samt Ö om Lulep Vassjajokk

är Råtnik; den sträcker sig i norr mot Vassjavagge, på vars

norra sida det förut omnämnda ännu högre Takar (1 730 m)

vidtager (Pl. 1 fig. 1). V därom och ända fram till Alep

Vassjajokk kallas bergsträckningen Vassjatjåkko, den bär

två höga toppar Spetsiga Vassjatjåkko (1 810 m) i V och

Runda Vassjatjåkko (1 768 m) i Ö. Alep Vassjajokk rinner

fram ur den rätt stora Vassjaglacieren, denna begränsas i N,

V och SV av Unna Skårkas (1 820 m), som i V sträcker

sig till Svirjabäcken. Denna bäck skiljer Unna (Lilla)

Skårkas från Stuorra (Stora) Skårkas. Med avseende

på dessa namn gäller emellertid, att Stuorra Skårkas, som

med hela sin kompakta, av branta stup begränsade massa

skjuter fram i Rapadalen, där den vid selet verkar mera

dominerande än något annat berg, är mindre och lägre

än Unna Skårkas, som är mera tillbakadraget från dalens

mittlinje och höjer sig mera långsamt. Det förstas

kupolformiga övre yta reser sig alldeles intill kanten av

Rapadalen till omkr. 1 650 m ö. h., medan det senare berget

höjer sig till en verklig spets, men denna befinner sig på

flere km avstånd från älvens mitt.

Mellan Unna Skårkas och Stuorra Skårkas reser sig

Svirjatjåkko (1 820 m), omgivet i Ö av Skårkasglaciären,

som upptill övergår i den stora mot Pastavagge gående

Pastaglaciären, i V av den lilla Svirjaglaciären.

Svirjatjåkko är upptill tvärt avskuren av en platå. Svirjajokk

har sin upprinnelse från de nästan sammanlöpande

Svirja- och Skårkasglaciärerna. Strax nordost om Låddepakte

framgår en dalgång Snavvavagge (sid. 44), genom vilken man kan

kringgå detta berg. Snavvavagges östra del skiljer Stuorra

Skårkas från Låddepakte, den västra Pelatjåkko och

Såbbetjåkko från samma berg. Nordväst om Stuorra Skårkas

ingår från Snavvavagge en brant dalgång Jillavagge, som

styr rätt mot Svirjatjåkko.

Bergmassivet på Rapaselets sydvästra sida är om

möjligt ännu storslagnare än det på den norra. Längst i

sydost (fig. 21) reser sig det mäktiga Kåtoktjåkko (1 888 m) i

ej synnerligen branta stigningar. Det lilla berget vid dess

östra fot är Kåtokvaratj, som tillsammans med Spatnek

bildar en slags av Rapaälven genombruten tröskel snett

över dalen. Efter en liten sänka, genom vilken man färdas

ned till selet från Kåtokjokks övre delar, kommer ett annat

litet berg, Launem. V därom följer bäcken

Jokotjkaskajokk, som framspringer ur en liten glaciär mellan

Kåtoktjåkko och Kåtokjokotjkaskatjåkko. Detta är den

östligaste av de mera skarpt utmodellerade fjällkammarna på

Rapaälvens södra sida. Det torde väl även vara en av

de längsta av dem, den går nämligen i ett nästan obrutet

sammanhang tvärs över massivet till Jeknavagge, där den

höjer sig till komplexets allra högsta topp (1 978 m) av mig

i Turistföreningens årsskrift 1895 betecknad såsom

Pelloreppes högsta topp. V om Kåtokjokotjkaskatjåkkos långa

kam är terrängen ganska komplicerad. Parallellt med

Jäknavagge är en lång dal insänkt, som bär den rätt stora

Stuolloglaciären. Massivet mellan denna glaciär och

Rapadalen är sönderskuret i flera tvärgående kammar. Den

östligaste bär namnet Ålkatj, men för att skilja den från

ett annat berg med samma namn högre upp i Rapadalen,

kan man kalla den Pelloreppe-Ålkatj. Den omslutes av

Pelloreppe-Ålkatjjokks båda källarmar. V därom kommer

det vidsträckta av fyra kammar bestående Pelloreppe, ett

av fjälltraktens allra ståtligaste berg (Pl. 1 fig. 2). Den

östligaste av dessa kammar (1 833 m) är den märkligaste, emedan

den bildar en i Rapadalen långt framskjutande näsa synlig

ofantligt långt i dalens riktning, i SO ända nedåt Skalka

och Randijaur, i NV till Stuor Nijak. Denna kam har en

nästan ost-västlig riktning i sin östra del, de båda därpå

följande Lilltoppen och Glaciärtoppen (1 678 m) stryka ungefär

NO--SV, medan den västligaste, Pelloreppe-Stuollo, har

en utpräglad nordlig riktning. Åt Sarvesvagge sänker sig

sistnämnda kam brant till en på omkring 1 200 m liggande

jämn avsats av några hundra m bredd, som i N och V

begränsas av branta sluttningar mot Sarvesvagge och

Fig. 20. Från östra Pelloreppekammens högsta punkt mot

topparna i SSV. 1 Pelloreppe-Ålkatj, 2 Kåtokjokotjkaskatjåkko,

3 Pårektjåkko, 4 Skaitetjåkko, 5 Pårtetjåkko, 6 Palkattjåkko.

A. H. 20 juli 1897.

Stuollojokks dalgång. Utmed Sarvesvagge följa sedan

ytterligare tvenne berg med en liknande bred horisontal avsats

på omkring 1 200 m och däröver en hög topp. Dessa berg,

som alla tre till utseendet påminna om en stol, kallas på

lapska Stuollo (platån är stolsitsen, toppen ryggstödet).

Mellan Glaciär-toppen ocb Pelloreppe-Stuollo ligger en liten

glaciär (Pl. 1 fig. 2).

Bergbestigningar kring Rapaselet. Takar, Vassja

och Unna Skårkas äro alla lätta att komma på från S.

Stuorra Skårkas kan däremot icke bestigas direkt från

Rapadalen. Troligen kan man komma på detta berg från

Svirjaglaciären, åtminstone om man först går uppåt

Svirjatjåkko samt därefter följer »rippet» eller dalkanten mot

V. Jag har (26/7 97) bestigit Stuorra Skårkas från

Snavvavagge; uppstigningen till det västra utsprånget (1 600 m)

mycket brant, dock utförbar, varefter man lätt kommer på

bergets huvudmassa. Den bekvämaste vägen torde vara

att gå tämligen långt in i Jillavagge och börja

uppstigningen därifrån. Från Jillavagge kan även Svirjatjåkko

(1 820 m), Midtji Skårkas och Såbbetjåkko (1 831 m)

bestigas. Låddepakte (1 654 m) är lätt att komma på från

Snavvavagge.

Beträffande sydsidans berg är följande att nämna:

Kåtoktjåkkos bestigning tarvar ingen närmare vägledning.

Kåtokjokotjkaskas långa kam kan man komma på dels

från Rapadalen, dels från Kåtoktjåkko. Då kammen längre

mot SV har flere tvärbranta hak är det dock knappt

Fig. 21. Utsikt mot SV från Alep Vassjajokks västra sida. 1

Kåtoktjåkko, 2 Kåtokjokotjkaskatjåkko, 3 Pelloreppe-Ålkatj, 4

Pelloreppes östra kam.

A. H. 27 juli 1897.

möjligt att på dessa vägar nå den högsta intill Jeknavagge

liggande toppen (1 978 m). Jag har (30/6 96) med stor möda

bestigit denna topp från den lilla åt detta håll vända

glaciären (se Turistf. årsskrift 1897 sid. 151). De högsta

delarna av Pelloreppe-Ålkatj (1922 m) se på grund av hak i

kammen nog så svåråtkomliga ut, men påstås vara nådda av

en tysk vid namn Magnus (1901). Själv har jag ej försökt

nå de allra högsta delarna. Den östligaste i Rapadalen

starkt utskjutande Pelloreppekammen har jag passerat i

hela dess längd (20/7 97). Jag gick rätt upp från

Rapadalen, emellertid synes numera alldeles under den

utspringande kamändan en brant avsats, som torde försvåra

bestigningen. Man torde därföre vara nödsakad att göra en

svfing in i Ålkatjjokks västra dal och därifrån bestiga

"näsan". Väl uppe på densamma kan man följa kammen,

som förmodligen fortfarande är framkomlig ehuru ställvis

mycket smal. En synnerligen härlig tur med ståtliga vyer

(fig. 20) över de omgivande talrika kammarna och

spetsarna! Högsta punkten 1 833 m.

Även de övriga tre kammarna äro branta, men möjliga

att komma på trots talrika branta avsatser. Jag har själv

varit på de båda västligaste (22/7 o. 23/7 97). Den västligaste,

Pelloreppe-Stuollo, bestegs från Stuollojokk, jag gick därpå

över på den smala längskammen till den nästvästligaste

tvärkammen, Glaciärtoppen (1678 m), och därifrån rätt ned

Rapadalen.

Passövergångar till andra dalgångar. I det

föregående har redan den högt liggande övergången genom

Vassjavagge från Rapadalen till Njunjes och Aktse

Fig. 22. Från Stuollo mot Sarvesvagge. 1 Nåite, 2 Luottotjåkko,

3 Sarvestjåkko 4 Skaite, 5 Ritanjunjestjåkko, 6 Sadelberget, 7

Telma, 8 Kanalberget.

A. H. 22 juli 1897.

omtalats (sid. 43). En annan märklig övergång finnes i den

norra bergssträckningen, nämligen över Skårkasglaciären

till Pastadalen. Från Unna Skårkas bänk bestiger man

den mot Rapadalen och V lutande och dränerade, helt

korta Skårkasglaciären, som upptill genom sänkan mellan

Unna Skårkas och Svirjatjåkkos högsta delar

sammanhänger med den stora Pastaglaciären. Isdelaren ligger

ungefär på 1 650 m, man passerar den och fortsätter ned

i Pastavagge, vars dalbotten träffas ungefär på 1 075 m.

Mot ändan blir glaciären mycket sprickig, varför tåg

såsom alltid vid glaciärvandringar bör medföras. Denna

besvärliga övergång är särskilt märklig, därför att den

för 50 eller 100 år sedan användes av lappar vid flyttning

med renhjord och allt pick och pack. Det måtte ha

varit folk av annan företagsamhetslust än de nu levande

lapparna!

På Pelloreppesidan tyckes det vara ont om övergångar,

emedan sluttningarna mot Stuolloglaciären förefalla att vara

mycket branta. Emellan Lilltoppen och Glaciärtoppen på

Pelloreppe torde dock ligga en rätt bra övergång med en

tröskelhöjd av omkring 1 400 m.

Sarvesvagge.

Liksom övriga huvuddalar genombryter även denna dal

(fig. 22) fjällmassiven, är i båda ändar öppen och har nära

sin västra mynning en mycket svagt markerad vattendelare

(920 m). Sarvesvagge är lika lätt tillgänglig från

omgivningarna av Virihaure och Vastenjaure som från

Rapadalen.

Befinner man sig på dennas norra sida och saknar båt,

måste man vada över älven vid Telmavadstället. Enär

terrängen på sydsluttningen av Telma på grund av

videsnår skall vara omöjlig att passera, måste man dessutom

även övervada den vanligen mycket svåra Sarvesjokk.

På södra sidan denna bäck går en otydlig

lappflyttningsväg, den måste man söka följa åtminstone till

Nåitebäcken, som med lätthet kan övervadas. (Härifrån går

en viktig biväg genom Lullihavagge till Kåtokjokk). V om

Nåitebäcken är terrängen i Sarvesdalen övervägande god

att passera, inga större bäckar finnas, och Sarvesjokk

själv blir åtminstone under Ritanjunjestjåkko och högre

upp i allmänhet lätt att övervada. Man går där helst på

norra sidan. Den mot V från dalvattendelaren flytande

Sarvesjokk erbjuder nästan mindre svårighet. Ämnar man

sig till Alkavagge, är lämpligt att gå någorlunda högt upp

på backarna vid södra foten av Sarvestjåkko. En genväg

till Alkavagge går genom det högtliggande Neitarepvagge,

som kan betraktas såsom en förgrening av Sarvesvagge.

Den ogrenade dalen har genom den från Luotto

nedhängande sprickiga glaciärtungan (fig. 23) samt andra

glaciärer och talrika snöfält en alpin prägel, men i de

mellersta och östra delarna är vegetationen frodig och

björkskogen går in i dalen till Nåitejokk. Emedan denna

dalgång jämförelsevis litet trafikeras av lapparna, tyckas

stundom lokattor, fjällrävar, labbar m. m. finna större

trevnad där än i andra dalgångar. Så storslagen som

Rapadalen är den ej, men den har sitt särskilda behag.

Bergbestigningar vid Sarvesdalen. De

dominerande bergen äro i dalens mellersta delar

Ritanjunjestjåkko i N, Skaite i V och Luotto i S. Det förstnämnda når

en höjd av 1 950 m. Jag har bestigit detta berg tre gånger,

en gång från V (30/7 1896), en gång från N (7/8 1902) och

en gång från S (21/1 1906). Från sistnämnda håll, d. v. s.

direkt från Sarvesvagge lägger man vägen rätt upp strax

Ö om den lilla, från berget nedhängande glaciären. Man

går därefter upp emot kammen och följer denna mot V

till toppen. Uppstigningen från dalen delvis mycket brant.

Börjar man längre österut, t. ex. vid bäcken från Akavagge

(fig. 24), undanröjes denna svårighet. Från glaciärerna

norr om berget är uppstigningen även bekväm, däremot

från Ritaglaciären i V mycket brant. Det centralt belägna

och höga Ritanjunjestjåkko erbjuder en storslagen

överblick över hela massan av fjälltraktens bergtoppar. Mot

norr kan man

överblicka den snö- och

isvärld, som här

omgiver Ritanjunjestjåkko.

Neitareppe (1 810

m) V därom bestiges

bäst från

Ritaglaciären. Man går upp

på det snöfält, som

smyger sig upp

mellan kammens båda

spetsar. Skaite (1 823

m) är lättast

tillgänglig från Neitarepvagge,

varför man ingår ett

stycke i denna

högdal och börjar

uppstigningen fore den första

glaciären på vänster

hand. Ifrån detta berg

har man en vacker

anblick av själva

Sarvesvagge.

Hela den vidsträckta

fjällslätten mellan

Sarvesvagge i N och

Njåtsosvagge i S,

Pårtefjällen i Ö samt

Ryggåsberget och

Tsäkkok i V kallas

Luottolako (fig. 23).

Det är en egendomlig

gammal dalbildning,

av vilken rudiment

Även finnas i bänkarna

på Stuollo, i Ålkatjs

och Telmas snöslätter

m. fl. högtliggande

platåer. Deras höjd

är omkr. 1 200-1 300

m. De genomskäras

av den yngre

dalbildningen. I samband

med Luottolako står

Luottotjåkko (1 869 m)

Fig. 23. Utsikt från Ritanjunjestjåkko över Luottolako. 1 Skaitetjåkko, 2 Kaskavagge, 3 Kaskatjåkko, 4

Lullihavagge, därunder Nåite, 6 Saitaristjåkko, 7 Tarrekaise, 8 Tjuolta, 9 Luottotjåkko, 10

Tjatja, 11 Ryggåsberget, 12 Jeknatjåkko, därunder N Louttoglaciären.

A. H. 9 aug 1902.

Fig. 24. Utsikt från Nåite över Akavagge med södra Akaglaciären.

l Ritanjunjestjåkko, 2 Sadelberget, 3 Akatjåkko, 4 Kanalberget,

5 Skårvatjåkko, 6 Kavapakte (fjärran). A. H. 10 juli 1896.

vid Sarvesvagge. Sistnämnda berg stupar brant mot

dalgången och är lättare att bestiga från de andra hållen.

Jag har (6/7 1896) gått upp på östra sidan och ned på den

västra till den där liggande, ytterligt sprickiga glaciären,

som tarvar en viss försiktighet.

Angående bergen kring Sarvesvagges västra, kring

vattendelaren liggande delar följande att märka.

Sarvestjåkko är lätt att bestiga från sydöstra

ändan samt från den lilla insänkningen Kalmetjauta,

ungefär på mitten av sydsluttningen.

Sydsidan av denna del av Sarvesvagge är ett rätt

storslaget alpland (fig. 25), jämförbart med terrängen norr

om Ritanjunjestjåkko. Intill Sarvesvagge ligger egentligen

endast det höga Tjågnoris (1 735 m), som lätt kan bestigas

från Sarvesvagge. Vidsträckt utsikt mot Virihaure,

Sulitälma och de norska gränsfjällen. (Detta Tjågnoris är

noga att skilja från Tjågnoris vid Rapadalen).

Mellan Tjågnoris och berget Ö därom ingår den höglänta

snöiga dalgången Jeknavagge; däromkring även toppar

lönande att bestiga (se nedan).

Övergångar till andra dalgångar. De massiv, som

omgiva Sarvesvagge hava icke, såsom vid Rapaselet,

karaktären av bergsryggar utan i S hava vi en högslätt,

Luottolako, och i N. ett komplicerat, ganska djupt

nederoderat bergland. Över Luottolako till

Njåtsosvagge är lätt att komma och man behöver för detta ändamål ingenstädes

stiga till större höjd än 1 300 m, vilket ju är ganska

måttligt, då man i Sarvesvagges centrala delar redan befinner

sig på ungefär 800 m. Genom berglandet i N finns en

utmärkt färdled (fig. 24) på den jämna och nästan sprickfria

Akaglaciären, som sänder en tunga åt Sarvesvagge strax V

Fig. 25. Utsikt frän Sarvestjåkko över Jeknavagge. 1 Jeknatjåkko,

2 Jeknavagge, 3 Tsäkkok, 4 Pulkas, 5 Tjatja, 6 Tjågnoris.

A. H. 13 aug. 1900.

om Telma och en annan åt N mellan Akatjåkko och

Skårvatjåkko. Isdelaren är jämn och fin och på östra sidan är

en vindkanal, som brukar vara utmärkt att gå. Dess

tröskelhöjd är endast omkr. l 580 m. Jag har själv med

hela mitt läger flyttat därigenom en gång (25/8 1896) och

lapparna torde även förr oftare använt denna väg.

Akaglaciärens södra del står bakom Ritanjunjestjåkko i nära

förbindelse med Ritaglaciären, så att man med lätthet öyer

dessa båda glaciärer kan göra en ståtlig högalpin

rundtur kring detta berg.

Från den södra Akaglaciären torde man även N om

Telma kunna komma in på Telmas, Jokotjkaskas och

Ålkatjs vidsträckta och jämna, men ingalunda ointressanta

snö- och ismarker.

Strax V om dalvattendelaren i Sarvesvagge finnes en

märklig Övergång, nämligen genom Jeknavagge

(tröskelhöjd 1 320 m) till Luottobäckens dal och vidare till

Njåtsosdalen. NO om dalvattendelaren reser sig det höga

Jeknatjåkko (1 884 m). Uppstigningen från dalgången brant, men

ej särskilt svår, nedstigningon svårare genom en hel del

branta avsatser, som uppifrån synas dåligt. Jag har från

nämnda håll bestigit Jeknatjåkko två gånger (16/8 1900 och

15/7 1906). Det förefaller mig dock sannolikt, att toppen

skulle vara bekvämare att bestiga från den lilla sänkan i NV.

En ännu högre topp än Jeknatjåkko är det så gott som

på alla sidor av snöfält och glaciärer omgivna

Ryggåsberget (1 937 m). Jag har ej själv bestigit detsamma.

Det torde vara lättast att komma på över glaciären och

snöfälten på östra sidan.

Från Jeknavaggo kunna även Tsäkkok och det brant

över Njåtsosvagge sig höjande Pulkas bestigas. En

övergång till nämnda dal finner man mellan Pulkas och

Tjågnoris.

På tal om övergångar från Sarvesvagge bör även erinras

om det redan förut nämnda Lullihavagge (fig. 24) samt

Nåitevagge. Detta senare följer Nåitebäcken uppåt till

Luottolako, det förra bär över till Kåtokjokk.

Lappflyttningsvägen genom Lullihavagge följer Nåitebäckens östra

sida uppåt vattendelaren (l 350 m) fortsätter ned på

Lullihavaggejokks västra sida till Kåtokjokk, som kan vara

nog så svår att övervada (sid. 15). Vill man undvika

vadning måste man göra omvägen över Pårteglaciären.

Ämnar man sig till Kåtoktjåkko eller Rapaselet, vadar

man över Lullihavaggejokk, vilket ej torde bereda större

svårighet.

Pårtefjällen.

Omfattningen av namnet Pårte redan nämnd sid. 1.

Tillträdet till denna fjälltrakt från Kvikkjokk och

Sjabtjakkhyddan nämnt sid. 35.

Från Aktse kan man färdas till Kåtokjokk i Pårtefjällen

på tre olika vägar: 1) Man ror över Laitaure till

Kvikkjokksvägen och följer denna till Pårteketje, därefter slår

man in på VNV-lig riktning, passerar söder om Takar,

fortsätter Över Ivarlako mot Stuor Jerta, och viker därefter av

mot Kåtokjokk. 2) Man ror upp för Rapaälven till

lämplig landningsplats på södra stranden NV om Tjakkeli

(t. ex. Åkot), varefter man marscherar genom den steniga

skogen upp till den översta Suobbatjaure, följer dess V

sida till Suobbatkårso, vilken dalgång leder uppåt

Ivarlako. Man går S on Vaikansjöarne, aktande sig för de

djupa myrarna och styr därefter uppåt Kåtokjokk. 3)

Man ror uppför Rapaälven så långt man kan komma (vid

högvatten kan man komma långt in i Litnokkanalen),

därefter söker man finna lappflyttningsvägen, som går strax

söder om kanalen, men längre V böjer av mot älven, som

den träffar ungefär mittvägs mellan Nammatj och Ritok.

Denna stig fortsätter förbi en mig tillhörig meteorograf

och hydda (anhålles att ingendera skadas) samt går vidare

dels utmed älven dels över öar i Rapaälven, dels längre

in i skogen. Omkr. 3/4 mil från kanaländan och l/2 mil

från Litnokhyddan viker den av mig med rött märkta

vägen av från den med textning i träden angivna

lappflyttningsvägen. Man

följer min väg uppåt

Kåtokjokk samt

fortsätter därpå över

fjällslätten, väljande sin

väg över backar med

minsta videsnår i

riktning mot nordändan

av norra Vaikanjaure,

där bäcken övergås,

varefter man styr in

mot Kåtokjokkdalen.

Tältplats vid

Kåtokjokk bör ej

väljas långt in i dalen,

emedan där bränsle

saknas. Man har här

ett det härligaste

fjällpanorama av

fullkomligt högalpin prägel

(fig. 26). I V har man

det 2020 m. höga

Palkattjåkko, näst de

höga kammarna kring

Sarektjåkko

fjälltraktens högsta topp.

Strax S därom

Pårtetjåkko, även den

nående över 2000 m,

nedanför dessa toppar

utbreder sig

Sarekfjällens största

glaciär, Pårteglaciären (fig.

27). I N reser sig det

mäktiga Kåtoktjåkko

(1 889 m) och därbortom

i nordvästlig

riktning en hel rad av

toppar, bland vilka

Kåtokjokotjaskatjåkkos

höga topp (1 978

m) dominerar. Av de

mellanliggande

topparna framträder

särskilt Skaitetjåkko

(1 934 m.).

Fig. 26. Utsikt från V sluttningen av Vaikantjåkkomot fjällen kring Kåtokjokk. 1 Pårtetjåkko,

2 Pårteglaciären, 3 Palkattjåkko, 4 Lullihatjåkko, 5 Lullihavagge, 6 Kaskatjåkko, 7 Skaitetjåkko,

8 Jeknavagge, 9 Kåtoktjåkko, 10 Kåtokjokk, 11 Pårektjåkko.

A. H. 11 juli 1899.

Bergbestigningar och glaciärvandringar vid

Kåtokjokk. Det märkligaste i denna omgivning torde

Pårteglaciären få anses vara. En tur dit företages lätt,

på vilken sida av Kåtokjokk man än befinner sig.

Fig. 27. Pårteglaciärcn, sedd från Pårektjåkko. 1 Pårtetjåkko,

2 Palkattjåkko, 3 Tvillingryggen, 4 Lullihatjåkko, 5

Ritanjunjestjåkko, 6 Sadelbcrget, 7 Akatjakko (fjärran) A. H. 14 juli 1897.

Glaciären har en bredd av omkr. 1/4 mil och ungefär 1/2 mils

längd. Ismassorna bli därför ej särdeles mycket

sammanträngda och pressas ej långt ned i dalgången, innan de

smälta. Nedre ändan av denna stora glaciär ligger

därför ganska högt, nämligen vid 960 m. På grund av den

ej synnerligen starka rörelsen i dessa ismassor är hela

den stora flata delen av glaciären ovanligt sprickfri. Uppåt

grenar sig glacifiren i trenne stora tillflöden i V och några

mindre betydande i S (fig. 27). De västra tillflödena äro

ställvis synnerligen sprickiga och mycket farliga att passera

för en ensam person; man måste därför vara minst tre

i sällskap, sammanbundna med iståg.

Den intressantaste bergsbestigning man kan göra från

glaciären, är den av Palkattjåkko (2 021 m). Man går i norra

kanten av den södra bidalen, styr kosan in i den vid

toppsidan framgående vindkanalen (fig. 28), går upp mot

bergkammen i NV samt följer sedan denna mot Ö till högsta

punkten (fig. 27). Där hur man en synnerligen storslagen

utsikt åt Ö över glaciären. I N ser man de nordligare

massivens oändlighet av bergtoppar, däribland Sarektjåkko,

längre bort och något östligare kan man även se Kebnekaise.

I V har man Luottoslätten med sina talrika sjöar, där bakom

alplandet kring Jeknavagge och Njåtsosdalen, ännu längre

bort Sulitälma och andra gränsfjäll, åt SV Stor Saulo i

Pite lappmark samt Staika och Tarrekaise vid Kvikkjokk.

Mot S och Ö kan man konstatera fragment av sjökedjan

mellan Kvikkjokk och Jokkmokk samt förmodligen

Dundret vid Gällivare. Jag har bestigit toppen på den

angivna vägen (27/8 05) och det ser nästan ut som man knappt

skulle kunna komma upp på den från annat håll utan rätt

stor svårighet. Från Luottolako är stigningen brant, men

måhända skulle under en god snösommar ett från

Palkatglaciären snett uppåt strax SV om toppen gående snöfält

(fig. 31) kunna användas för att bestiga densamma.

Pårtetjåkko (2 001 m) och Pårektjåkko (1 790 m) på södra

sidan av glaciären kunna bestigas över någon av de två

mellersta bergåsarna på denna sida. Väl uppe på kammen

fortsätter man åt önskat håll. På Pårektjåkko kommer

man annars bäst från sänkan mot Stuor Jerta, om man

befinner sig i Kåtokjokkdalen; men på flera andra ställen

åt detta håll kan man bestiga ifrågavarande berg.

Det höga Lullihatjåkko (1 948 m) på södra sidan

glaciären synes vara mycket svårbestigligt. Från

Kåtokjokkdalen kommer man visserligen ganska långt på den

bergås, som går i riktning mot högsta toppen; den torde dock

Fig. 28. Palkattjåkko och vindkanalen pä dess södra sida, sedda

fraa observatorieplatån pä Pårtetjåkko. Bestigningen sker bäst

efter den prickade linjen. A. H. 3 juli 1903.

icke kunna nås på denna väg, emedan i kammen stora,

förmodligen oöverstigliga hak finnas. Det förefaller mig,

som denna höga och sannolikt aldrig bestigna topp lättast

skulle kunna nås över den lilla glaciären Nr 2 från SO

räknat på sluttningen mot Lullihavagge. Från Luottolako

i V är den knappt lättare att nå.

Några av de på norra sidan Lullihavagge och

Kåtokjokk liggande bergen erbjuda även avsevärda svårigheter.

Först och främst är vadningen över Kåtokjokk svår (sid.

15) och måste man mången gång, om man nödvändigt

vill över till motsatta sidan, avvakta vattnets fallande

(tills regn upphört, kallare väderlek inträffat, nattkylan

gjort sin verkan eller dyl.) eller ock kringgå bäcken på

glaciären.

Av norra sidans berg är det höga, långt nedåt sjökedjan

synliga Kåtoktjåkko (1 888 m), såsom förut nämnt (sid. 47),

lätt att bestiga.

Men redan det vidliggande, ännu högre

Kåtokjokotjkaskatjåkko (1 978 m), är ganska svårtillgängligt. Jag

har (30/6 96) nått den högsta toppen över den lilla upptill

synnerligen branta Sydostglaciären i dalen mellan kammen

och Kåtoktjåkko (fig. 29). Väl uppe på kammen måste

jag med vissa svårigheter taga mig upp genom en kamin,

vars ränna delvis var isfylld (jmfr Turistf. Årsskr. 1897,

sid. 151. Där kallas toppen Pellorippe). Jag tror knappt

denna topp är lättare att bestiga från annat håll.

NV om Kåtokjokotjkaskatjåkko kommer i ordningen

tvenne spetsiga, betydligt lägre toppar utmed Jeknavagges

östra sida. De sammanhänga med Stuollo, varför de

kunna benämnas Stuollotjåkko. Den nordligare av

dem har jag bestigit från Jeknevagge, den sydligare, som

ligger närmast Kåtokjokotjkaskatjåkko, är nog lättast att

bestiga, ungefär rätt från N, med utgångspunkt från

Stuollojokk, om man för övrigt vill kosta möda på detta väl

ej så märkliga berg.

En vida intressantare topp är det på sydvästra sidan

Jeknavagge liggande, minst en halv mil långa, smala,

fristående Skaitetjåkko (1 934 m). I sin nordvästra ände

når det en betydande höjd, men sänker sig småningom

genom kullformiga avsatser mot sydost (fig. 26). Genom sitt

mot Ö exponerade läge och sin stora höjd synes det långt

i denna riktning och genom sin karaktäristiska form är

det lätt att identifiera, varför man, om man från Luleketj

vid Randijaur eller Björkholm vid Skalka vill med kikare

orientera sig på de i fjärran uppstickande högfjällen,

lämpligen begagnar denna lätt igenkännliga topp såsom

utgångspunkt. De lägre sydliga delarna av berget äro lät

ttillgängliga från Kåtokjokk, man lyckas dock näppeligen på

denna väg nå högsta punkten, emedan kammen är

genomsatt av hak, som knappt gå att passera. Från norra ändan

är den möjlig att komma upp på, men brant och genom

väldiga, löst liggande stenblock närmast de högsta delarna

ej angenäm att klättra på. Jag har själv ej varit på allra

högsta punkten, men väl en lapp vid namn Anta Pirak

(1897). Den av mig ej heller bestigna högsta toppen av

det vidliggande

Kaskatjåkko synes vara lättast

tillgänglig från Kaskavagge.

Övergångar till andra

dalgångar från Kåtokjokk

finnas i stort antal. De

viktigaste äro de som gå till

Sarvesvagges nedre del, de

äro räknade från SW till

NO: Lullihavagge mellan

Lullihatjåkko och

Kaskatjåkko, Kaskavagge mellan

Kaskatjåkko å ena sidan

samt Skaitetjåkko och Lilla

Stuollo å den andra. Det

förstnämnda fjällpasset, vars vattendelare ligger på 1 350

m användes trots sin branthet åtminstone förr allmänt

av de lappar, som flyttade genom Sarvesdalen.

Kaskavagge användes även något, men är från N nog något

brantare. Med Kaskavagge förenar sig Jeknavagges västra

bidal, under det den östra sänder en gren ned mot

Stuollojokk.

Över Pårtekammen kan man komma från Pårteglaciärens

sydsida, om man följer bergåsen Nr 4 från glaciärändan

räknat. En övergång från glaciären till Luottolako torde

lättast låta sig göra genom den nordligaste av de tre små

dalarna i glaciärens ackumulationsområde. Genom den

mellersta av dessa har emellertid en övergång faktiskt

företagits av doc. Sven Ekman den 25 juli 1903. Denna

mellersta av Pårteglaciärens tillflöden är dock mycket

sprickig och nédstigningen på Palkatglaciären på västra

sidan passet är mycket brant och svår att passera, vilket

genom kikare från Luottolako kan iakttagas och även

av doc. Ekman berättats.

Pårekslätten och Pårtetjåkko. Huruledes man från

Kvikkjokk eller Sjabtjakhyddan kommer till Pårekslätten

är ovan .(sid. 35) omtalat.

Det gamla lappstället Pårek låg vid Pårekjokk väl

omkring en halv kilometer från mynningen i Pårekjaure.

Där fanns ända till för 6 år sedan en näverkåta samt en

hel del bodar, detta är numera så gott som nedrivet

alltsammans, och det som nu återstår, är nästan endast en

frodig gräsvall lämplig till tältplats. Även l km högre

Fig. 29. Kåtokjokotjkaskatjåkko

och vägen till högsta punkten

över Sydostglaciären. Från

Pårektjäkko. A. H. 4 sept. 1901.

upp på östra sidan Kaskakårså fanns en näverkåta. Helt

nära sjön byggde jag 1912 en liten hydda till stöd för

forskningar i trakten. 1916 - 1918 var här en

meteorologisk station, som numera är nedlagd. Då anläggningarna

äro avsedda att fortfarande användas i vetenskapens tjänst,

anhålles, att intet ofog därstädes bedrives samt att bränsle

ej tages i närheten av desamma.

Pårek ligger i sydkanten av högfjällen och kan genom

sin närhet till Kvikkjokk tjäna såsom lämplig mellanstation

för färder i högfjällen. Till Kåtokjokks dalgång kommer

man härifrån lätt genom att följa gångstigen från

lappstället mot N över Pårekjokk och Kaskakårso samt därpå,

när man kommit ovanför de värsta videsnåren, styra kosan

antingen genom sänkan mellan Pårektjåkko och Stuor

Jerta eller också mellan sistnämnda berg och Unna Jerta.

Vid nordoständan av Stuor Jerta är en samling av väldiga

moränhopar, kallade Kappertevvah. Man bör helst göra en

krok mot Ö för att undvika de värsta moränbackarna.

Därefter slår man in på nordostlig riktning för att komma

ut i Kåtokjokks dalgång.

Pårek kan även lämpligen tjäna till utgångspunkt för

färder till Njåtsosdalen. Vägen dit går över Säkok. Man

kan för ändamålet 1) följa en otydlig stig, som går

i nästan rätt västlig riktning, efter omkring 2 km vandring

passerar man strax S om en hög, vida omkring synlig

moränbacke, efter ytterligare l km är man framme vid

Säkokjokk i närheten av en liten, mig tillhörig brädhydda,

täckt med näver. Här kan bäcken åtminstone efter mitten

av juli i vanliga fall övergås. Man fortsätter därpå efter

längdriktningen av Säkok, N om höjdaxeln, till

Njåtsosdalen. 2) Skulle vattenståndet i bäcken förmodas vara högt,

kan man från Pårek följa stigen mot N 2 km och därpå styra

i WNW uppåt backsluttningen, samt sedan man passerat

den stora dalen med den långa, smala snöfläcken, slå in

på en SV riktning, övergå Säkokjokk på snöbrygga eller

vada över den högre upp lättvadade bäcken, varefter man

fortsätter på Säkok till dess nordvästände.

Bergbestigningar och fjällövergångar. Vid

Pårekslätten har man för bergbestigningar knappt något annat

mål än den i ett sammanhang gående kammen av

Pårektjåkko och Pårtetjåkko (Pl. 1, fig. 3). Den förra bildar

den något massivare delen rätt N eller NNW om Pårek

och är lätt att komma upp på. För att nå Pårtetjåkko,

på vilket observatorieanläggningarna kunna skönjas med

kikare redan från Kvikkjokk och ännu lättare från Pårek,

följer man stigen mot norr från sistnämnda ställe nära

Fig. 30. Från Säkoks västände mot Njåtsosdalen, 1 Tjatja, 2

Vassjapakte, 3 Luleb Njätsosjaur, 4 Alatjåkko (fjärran), 5 Pulkas, 6

Tsäkkok, 7 Jeknatjåkko, 8 Ryggåsbcrgct, 9 Lottotjåkko, 10

Njåtsosjokk, 11 StuorKåbrek. A. H. 4 aug. 1911.

2 km, avviker mot WNW, övergår tre ganska betydande

snöfält, som bilda botten i lika många små tvärdalar,

samt befinner sig efter nära en mils vandring vid foten

av den östligaste, från Pårtetjåkko nedgående åsen, som

bildar västra väggen till en nisch med tvärbranta väggar.

Man går upp på kammen i nordlig riktning. Fortsätter

man nedåt i samma riktning på nordsluttningen kommer

man ned på Pårteglaciären, viker man däremot av åt

vänster eller V följande kammen, kommer man först till

observatorieplatån (1 830 m), där meteorologiska

observationer upprätthållits 1914-1918. Anläggningarna må tagas

i betraktande, men ej på något sätt skadas. Fortsätter man

vidare utmed kammen, kommer man på högsta toppen,

som når något över 2 000 m.

Berget Tjeura mellan Säkok och Pårtetjåkko nås lätt

från Säkok.

Av de lägre bergen i Påreks omgivningar kan måhända

Kalaktjåkko förtjäna ett besök. I och för ett sådant torde

man böra göra en sväng mot norr för att kringgå moränbackarna

vid Pårek, därpå övergå Kalakjokk samt bestiga berget från W eller SW.

Njåtsosdalen.

Denna praktfulla dalgång i sydkanten av högfjällen är

såsom redan nämnt (sid. 34) tämligen lätt tillgänglig från

Kvikkjokk över Ruoutevare, om båtar kunna erhållas i

Kamajokk. Från Pårekslätten nås denna dal bekvämt över

Säkok (sid. 60).

Från Säkoks västände (fig. 30) är anblicken av fjällen

kring Njåtsosdalen synnerligen storslagen. Den grannaste

delen är den västra delen, där dalbottnen upptages av

en rad sjöar med kristallklart vatten mellan branta,

toppkrönta dalsidor. En motsvarande vy finnes

ingenannanstädes inom Sarekfjällen, beroende på att nästan

alla sjöar, som funnits i de större dalgångarna vid

istidens slut, igenslammats under den postglaciala tiden

genom glaciärbäckarnas stora slamhalt. Till de tre

Njåtsossjöarna rinner emellertid ingen glaciärbäck, utan endast

klara fjällbäckar, och därför saknas deltabildningar.

Vattendelaren ligger i denna dalgång på l 020 m och ovanligt

långt mot V, nämligen ända borta vid västra dalmynningen.

Lapparnas flyttningsväg går hela tiden på norra sidan.

För att komma fram måste man vada två rätt stora bäckar,

Palkatjokk och Luottojokk (jmfr sid. 17), av vilka den

sistnämnda väl är svårast. Möjlighet att högre upp kringgå

dessa bäckar bland annat på snöbryggor föreligger dock,

men blir det naturligen mycket besvärligt att använda

sig härav. Väster om Luottojokk finnes ingen svårvadad

bäck. Björkskogen går i dalen till denna bäcks utträde i

huvuddalen. Lägerplats bör ej gärna väljas högre upp

än 1 km nedanför den nedersta sjön.

Bergbestigningar och passövergångar. På norra

dalsidan bilda Pårtefjällets västligaste utsprång ett härligt

alpland, (fig. 31) vars toppar dock från V äro ganska

svårtillgängliga. I den östligaste bidalen, från vilken

Ruopsokjokk kommer, ligger en liten glaciär, från vars

översta del det höga och spetsiga Saitaristjåkko (1 934 m)

med svårighet kan bestigas (bestigningen utförd av en

värmländsk hantlangare Nils August Olsson 4/7 97). Från passet

mellan Saitaristjåkko och Pårtetjåkko kan man fortsätta

nedåt Palkatglaciären. I den nordligaste glaciärdalen

intill Luliihatjåkko torde en användbar övergång till

Pårteglaciären finnas (se sid. 59).

Bestigningarna av Luottolako och Kåbrek kräva ingen

anvisning och ej heller övergången över det förstnämnda

till Sarvesdalen, dit man även kan komma genom

Jeknavagge (sid. 53), och Nåitevagge (sid 54.).

Tsäkkok (1 784 m) är utan svårighet tillgängligt från Ö,

och därifrån kan man lätt komma på Pulkas, den över dalen

utskjutande branten, som bildar ett så karaktäristiskt drag

i landskapet kring Njåtsossjöarna. Det andra särskilt

karaktäristiska berget är det ryggåsformiga Tjatja (1 837 m)

med sin mantelformiga glaciär i sydöstra änden. Berget

Fig. 31. Från Luottolako mot Pårtekaise. 1 Tvillingryggen, 2

Palkattjåkko, 3 Palkatglaciären, 4 Pårtotjåkko, 5 Saitaristjåkko, 6

Saitarisglaciärcn. A. H. 31 juli 1906.

bestiges väl lättast från detta håll, men torde även vara

tillgängligt från den lilla dalen i nordväst.

V om Pulkas synes en övergång till Jeknavagge finnas.

I Njåtsosdalens alpvärld är gott om glaciärer. På

Pårtekaises västsida nedgå tre glaciärer. På Tjatjas

östsluttning finnes en egendomlig, mantelformig sådan. De

vidsträcktaste torde vara de, som nedgå från Jeknatjåkko och

topparna V om Luottolako.

Rapadalen ovanför Telmavadstället.

Den i båt farbara delen av älven sträcker sig till

Låddepakte och de västligaste delarna av Pelloreppe.

Fortsättningen av vägen på norra sidan är förut omtalad (sid. 44).

Den bär antingen nära älven eller också genom

Snavvavagge NO om Låddepakte samt vidare ned i Rapadalen

strax N om Alep Snavvajokk. Lappstigen nere i dalen

är egentligen högst miserabel och bär ofta antingen över

stenig mark eller blöta myrhål, omgivna av tröstlösa, hart

när ogenomträngliga videsnår. Man bör såvitt möjligt

tillse att hålla rätt väg.

Tjågnorisjokk kan stundom vara svår att komma över.

På älvens västra sida är terrängen gynnsammare, men

man har där de svåra bäckarna Sarvesjokk,

Jokotjkaskajokk och Ålkatjjokk att övervada.

Rapadalens övre delar äro måhända ej fullt så storslaget

natursköna som selets omgivningar, men hava en mera

högalpin prägel med glaciärer, som hänga ned på fjällsidorna

Fig. 32. Mot SV från Sarvatjåkko.

1 Luottatjåkko,

2 Ryggåsberget,

3 Jeknatjåkko,

4 Kanalberget,

5 Sadelberget,

6 Akatjåkko,

7 Skårvatjåkko,

8 Alkajaure och Alkavagge,

9 Alkatjåkko,

10 Herrapakte,

11 Kuoperskaite,

12 Lanjektjåkko,

13 Kuopervagge,

14 Kuoper,

15 Skarjatjåkko,

16 Alkatj,

17 Rapaälven,

18 Ruotesvagge,

19 Tjågnoris.

A. H. 18 aug. 1896.

Fig. 33. Från Skårvatjåkko mot fjällen kring Sarektjåkko, 1 Vargtoppen, 2 Mikkatjåkko,

3 pass till Västra Sarekglaciären, 4 Sarektjåkko, 5 Sydtoppen, 6 Svarta spetsen, 7 pass till Buchtglaciären, 8 del av Spikakammen,

9 Sarvatjåkko, 10 Sarvalåptå, 11 Tjågnorisjokk, 12 Ruotesvagge, 13 Mikkaglaciären, 14 Matotjåkko, 15 Matovagge,

16 Matojokk, 17 Tjågnorisglaciären, 18 Jållek, 19 Tjågnoris. A. H. 17 juli 1986.

eller gå långt ut på dalbottnen. Björken går på norra

sidan i svaga bestånd till Tjågnorisjokk, dock skall även på

en skyddad plats V om Smailaijokk finnas ett björkbestånd.

På älvens sydvästra sida, som ligger mera i skugga, går

björken ej längre än till det lilla utsprånget Kåptavaratj

i nordöstra börnet av Ålkatj.

Angående vadställen och snöbryggor se sid. 15 och 16.

Bergvandringar kring övre Rapadalen. De på

sydvästra sidan om älven liggande bergen (fig. 22) utgöras

av det vidsträckta renbetesfjället Telma vid Sarvesdalens

mynning, längre mot norr Jokotjkaskatjåkko och Ålkatj

(fig. 32). Dessa berg bilda tillsammans en vidsträckt

högslätt, som knappt är något lämpligt objekt för en

toppbestigare, men i alla fall genom sina härliga snömarker äro

av ett visst intresse. Från dem nedskjuta

Jokotjkaskaglaciären mellan Telma och Jokotjkaskatjåkko samt Norra

Ålkatjglaciären på norra sidan Ålkatj. En flik av snöfält

nedgår även mellan Jokotjkaskatjåkko och Ålkatj, men

där synas inga ändmoräner, varför det kan vara i viss mån

tvivelaktigt om en glaciär verkligen föreligger. Den ger

emellertid upphov till den stora och svårvadade

Ålkatjbäcken. Jokotjkaskaglaciärens nedre rand ligger på omkr.

900 m; knappt någon annan glaciär i Sarektrakten når en

så låg nivå. I fonden av de platåformade snö- och

ismarkerna, d. v. s. i deras västra kant, resa sig flera höga toppar

utmed Akavagge, såsom Kanalberget och Skårvatjåkko.

Passövergångar torde finnas flerstädes mellan dem.

Den snöhöljda platån nås lättast på någondera sidan

av Ålkatjjokk eller på Jokotjkaskajokks norra sida. På

den södra utmed Telmas nordsluttning, finnas branta

avsatser, där man kan gå sig fast, däremot är det lätt att

komma fram längre SV över Telmas kam. Från N är

Ålkatj (fig. 82) ej överallt bestigligt, utan måste man där

välja sin väg bland avsatserna.

De på älvens östra sida liggande Låddepakte och

Pelatjåkko äro redan omtalade (sid. 46). Högre upp utmed

älven kommer närmast densamma på norra sidan en

högslätt, man skulle kunna kalla den Tjågnorisplatån. Över

den höjer sig först på 1,200 m (Luottolakos höjd) en terrass,

Sarvalåptå, över vilken reser sig såsom en andra terrass

en lägre kam på Sarvatjåkko, bakom vilken högsta

toppen (1 912 m) längre mot N höjer sig (fig. 33). N om

denna kommer en glaciär, vi kunna kalla den

Sarvaglaciären, på vars norra sida följer det majestätiska

Vuoinestjåkko (omkr. 1 970 m).

Mellan Sarvatjåkko i Ö och Tjågnoris i V ligger den

Fig. 34. Från Skarjatjåkkos sydsluttning mot Akavagge,

Alkavagge och Kuopervagge. 1 Kanalberget, 2 Akavagge m. N.

Akaglaciären, 3 del av Ritanjunjestjåkko, 4 Akatjåkko, 5 Kuoperskaite,

6 Skårvatjåkko, 7 Akajokk, 8 Kuoperjokk. A. H. 22 aug. 1896.

stora vackra Tjågnorisglaciären (fig. 33), omgiven av

en härlig rad av toppar, bland vilka Sarvatjåkko,

utlöpare från Vuoinestjåkko och Buchtkammen samt Svarta

spetsen (omkr. 1 850 m) framträda. Den senare är ett

slags fortsättning på Tjågnoris. Upptill står

Tjågnorisglaciären genom ett smalt pass (1 650 m) i förbindelse

med Buchtglaciären, som går ned mot Kukkesvagge.

Jag har en gång genomgått detta pass, ingen svårighet

där, men Vuoinesglaciärens övre del var oerhört sprickig

och svårpasserad.

Svarta spetsen är en god utsiktspunkt över det

invecklade topp- och dalsystemet. Till densamma kommer man

bäst genom den lilla bidalen Matovagge, i vars nordvästra

del en flik av Mikkaglaciären nedhänger. Över denna

flik kan man bekvämt komma på Mikkaglaciärens ytterst

sprickiga nordöstra delar. Från den översta delen av

Matodalen torde även Matotjåkko vara relativt lätt att

bestiga.

Aka- och Alkavagge.

Rapadalen klyver sig i sin övre del (fig. 32 och Pl.

1, fig. 5) i trenne stora dalgångar: Akavagge,

Kuopervagge och Ruotesvagge.

Akavagge genomflytes av Akajokk, som kommer från

den förut omtalade Akaglaciären. Akavagge, enligt lapparnas

Fig. 35. Från Skaite i Sarvesvagge mot Lanjektjåkkko.

A. H. 8 juli 1896.

terminologi, fortsätter sålunda ej i sydvästlig riktning utan

svänger V om Skårvatjåkko rätt åt söder mellan detta

berg och Akatjåkko (fig. 34). Fortsättningen av denna

väg bär till Sarvesvagge och är förut omtalad (sid. 52).

Den del av Akavagge, som ligger närmast Kuoperjokk

och har sydvästlig riktning, har sin fortsättning i

Alkavagge och går fram till Alkajaure. Passhöjden ligger på

875 m nedanför Akatjåkko, sålunda ej synnerligen långt

västerut. Bränsle finnes ej vid vattendelaren, men redan

vid den första lilla sjön kan man finna så pass mycket,

att man nödtorftligen kan reda sig. Med avseende på

förbindelsemöjlighet mellan de båda dalsidorna är denna

god, då såväl Akajokk som Alkajokk vanligen kunna

övervadas på många ställen.

Bergbestigningar och pass övergångar vid

Alka-Akavagge. Den södra sidans berg utgöra fortsättningen

på Ålkatj och bergsträckningarna på norra sidan

Ritanjunjestjåkko. Närmast Ålkatj kommer det höga

Skårvatjåkko (1 880). Jag har bestigit detta berg (17/7 96) genom

att gå upp på Ålkatj V om Norra Ålkatjglaciären, passera

över en ur snöfälten uppstickande berghöjd samt bestiga

högsta toppen på dess sydsluttning. Det förefaller

emellertid som om man även utan svårighet skulle kunna komma

upp på denna topp direkt från Akaglaciärens nedre delar.

Den högsta toppen i hela det vidsträckta massivet mellan

Sarvesvagge, Rapadalen och Alkavagge är det vida

skönjbara Akatjåkko (1 983 m.). Jag har bestigit detta berg

(5/7 96) från Akavagge på en mot Ö utskjutande bergås,

på vilken uppstigningen till att börja med var ytterst

Fig. 36. Från Kuoperlillberg mot Kuopervagge och

Vattendelarglaciären. 1 Skårvatjåkko, 2 Kanalberget, 3 Akatjåkko, 4

Vattendelarglaciären. A. H. 23 aug. 1896.

brant. Hade ej lagom mjuk snö legat på denna branta

sluttning, kanske jag ej kommit upp. Högst upp på östra

sidan ett slags snömössa, som jämte den horisontella platån

på toppen ger berget ett karaktäristiskt, även på stort

avstånd lätt igenkännligt utseende. Det förefaller emellertid,

som om denna topp skulle vara bekvämare att bestiga

från den lilla glaciär, som V om toppen går ned mot

Alkavagge. Från denna lilla dalgång torde man även

möjligen finna ett pass över till Akavagge, genom vilket

sålunda en rundtur kring Akatjåkko med dess ståtliga

omgivningar skulle kunna göras.

De trenne närmast V om Akatjåkko liggande

topparna känner jag ej närmare; de torde ligga i fonden av

Ritaglaciären och mellan dem är förmodligen en övergång

till densamma. Det tämligen oansenliga Sarvestjåkko är

mest långsluttande mot Alkajaure, men är nog ganska

lätt att bestiga såväl från Alkavagge som från den

nordvästligaste glaciären i Neitarepvagge.

Den norra dalsidan börjar med ett berg, som jag skulle

vilja beteckna med Kuoperskaite (fig. 32, 34, o. Pl. 1.

fig 5). Det är väl ej så synnerligen högt, men säkerligen

svårbestigligt från Akavagge, förmodligen lättare från

Kuopervagge och kanske allra lättast från V över

Herrapakte. Detta sistnämnda är den långa bergmuren på

Alkavagges norra sida, som fått sin benämning av en smal och

lång, upprättstående stenpelare, som ser ut såsom en »karl»

eller »herre». Herrapakte bestiges lätt från tvärdalen

öster om Alkatjåkko. Från denna dal kommer man även

synnerligen lätt upp på del höga, alltid snötäckta

Lanjektjåkko (1 878 m) på dalens västra sida (fig. 35). Detta är

en av Sarektraktens mest karaktäristiska och mot V

längst synliga och bäst igenkännliga toppar. Huru

praktfullt det ter sig från V synes av fig. 4 på Pl. 1, som

åskådliggör ett panorama av fjälltraktens västsluttning,

sedd från Mattåive.

Kuopervagge.

Denna två mil långa och rätt breda dalgång framgår i

rak fortsättning av Rapadalens övre del (fig. 32). Dess

passhöjd ligger på 851 m, således tämligen lågt. Icke

desto mindre har dalgången en mycket alpin prägel med

två nedhängande glaciärer på den norra sidan och på den

södra fyra stycken, av vilka en (fig. 36) går ned i

dalbottnen just på själva vattendelaren, varifrån den sänder

en bäck åt Ö till Rapaälven och en åt V till Vastenjaure.

Trost den ringa höjden är växtligheten i Kuopervagge

dålig. Det är över en mil av dalgången kring

vattendelaren, som saknar användbart bränsle; man måste

därför välja lägerplats antingen vid östra mynningen eller

ock ganska nära den västra.

Bergbestigningar och passövergångar. Av södra

sidans berg är det alltid snötäckta Lanjektjåkko (1 878 m)

det märkligaste. Från Kuopervagge torde man lättast kunna

bestiga denna topp genom Nasasvagge i V. Måhända är

det ej alldeles uteslutet att nå samma topp över den stora,

sprickiga Vattendelareglaciären genom att följa en av

dess kanter, övergå det snöhöljda passet samt traversera

den i SV liggande snö- och glaciärrika dalen och bestiga

toppen från S (se sid. 69). Även Kuoperskaite (fig. 32

ocn Pl. 1, fig. 5) torde vara en lönande topp med utmärkt

utsikt mot de storartade fjällen och dalarna närmast i Ö.

Denna topp, som jag aldrig besökt, är säkerligen tillgänglig

från Kuopervagge, men sannolikt ännu lättare att bestiga

från Herrapakte.

Av norra sidans berg ser den i dalen framskjutande

tvärbranten av Kuoper mest intresseväckande ut. Detta

berg är emellertid från Ö, V och N lätt att bestiga.

Mot V sänka sig massiven avsevärt och övergå i lågberg

av ringa intresse.

Fig. 37. Sarektjåkko (t. v.) och Sydtoppen (t. h.) från Mikkatjåkko.

Bestigningon av Sarek sker vanligen bäst efter den prickade

linjen. A. H. 21 aug. 1897.

Ruotesvagge.

Denna dalgång (fig. 38) har en nästan ännu mera högalpin

prägel än Kuopervagge, huvudsakligen genom bergens

djärvare former, men även genom den stora Soltaglaciären,

som bildas på sydsluttningen av Soltakammen och

därifrån tränger långt ut i dalen. Ett särskilt intresse

erhåller dalgången även genom den vackra och betydande

Mikkaglaciären, från vilken Sarektoppen lättast kan nås.

Vattendelaren ligger på 900 m. Bränsletillgången är dålig

utom vid närheten av dalens mynningar.

Dalens tvärbäckar äro i allmänhet obetydliga, måhända

med undantag av Mikkajokk, som någon gång kan svälla,

så att man blir nödsakad att göra en omväg över

Mikkaglaciärändan, såvida man ej föredrager att avvakta vattnets

fallande. En otydlig lappflyttningsstig finnes åtminstone

på norra sidan Smailaijokk, men även södra sidan är fullt

framkomlig ehuru ställvis rätt småbackig.

Bergbestigningar och passövergångar. Den för en

alpinist intressantaste terrängen erbjuder Mikkaglaciären

(fig. 33 och Pl. 1, fig. 5), vars firnfält sträcka sig ända

upp emot Sarektjåkko. Glaciären är emellertid ganska

sprickig, i synnerhet i de övre delarna, varför en

Sarekbestigning endast kan utföras av ett sällskap av minst

tre personer, sammanbundna med glaciärtåg. Man torde

lämpligen böra hålla sig till glaciärens mittlinje, tills man

nått Sydtoppen (2 037 m). Därifrån fortsätter man på den

branta flik (fig. 37) av is och snö, som höjer sig upp emot

själva Sarektjåkko emellan denna lopp och Sydtoppen.

Man väljer sin väg över de sprickfriaste sträckorna.

Vanligen befinna sig dessa utmed kanten, där mjuk snö

plägar ligga. På de snöfria, sprickiga iskullarna i mitten

kan det nog stundom vara svårt att få fotfäste utan

stigjärn eller isstav (sid. 12 och 13.) Uppe vid övre randen av

snöflikcn fortsätter man upp till kammen samt följer denna

mot toppen, men gör strax under den översta klippan en

sväng åt V för alt lättare komma på den. På norra sidan

om de översta stenarna (2 090 m) är en liten plattform

på några m² med ett av fransmannen Ch. Rabot byggt

röse, i vilket ett bleckfodral ligger, innehållande visitkort

från en hel del personer, som bestigit toppen. På den

lilla plattformen har jag tillbringat nära tre dygn 4/8-7/8

1901 i avvaktan på bättre väder. Kartografen Bucht, som

var den första Sarekbestigaren (1879), lär ha bestigit toppen

från V. Sarekglaciären i N.

Utsikten från Sarektjåkko är naturligen mycket

framstående, då denna topp så avsevärt höjer sig över alla

andra i trakten. Man ser alla de viktigare toppkomplexen

såsom Ruopsok - Äpartjåkko, Skårkas - Vassjatjåkko,

Kåtokjokotjkaska - Pelloreppe - Pårtekaise, Ålkatj,

Rita - Aka - Lanjektjåkko. Kuoper - Påisatjåkko, Stuor

Nijak, Akavare m. m. I N har man en god utsikt över

den sjörika högslätten S om Stora Lule älvs sjökedja, en

oändlighet av berg därbakom och över dem Kebnekaise i

det avlägsnaste blå.

Från Mikkaglaciären kan man vidare bestiga Mikkatjåkko

(1 752 m) och Matotjåkko (1 647 m), ehuru dessa berg

torde vara lättare åtkomliga från annat håll. Högsta delarna

av Matos sluttning mot glaciären äro täckta av väldiga

stenblock, som äro rätt obehagliga att balansera på. En

bestigning av Mikkatjå[k]ko kan utföras lätt nog, om lämplig

snö ligger i sänkan mot Mikkaglaciären. Mikkatjåkko kan

eljest utan svårighet bestigas direkt från Ruotesvagge

samt från den lilla dalen i V. Matotjåkko är förmodligen

lättast tillgänglig från Matovagge.

Övergången över Mikkaglaciärens ytterst sprickiga

nordöstra del till Matovagge är förut omtalad; den ligger på

omkr. 1 565 m. Mellan Sarektjåkko och Mikkatjåkko kan

Fig. 38. Från sydsluttningen av Kavapakte mot Ruotesvagge ooh Soltaglaciären. 1 Påisatjåkko, 2 Ruotestjåkko, 3 Jållek, 4 Likepoultatjåkko, 5 Serkavagge, 6 Ruotesvaratj, 7 Serkatjåkko, 8 Gavelberget, 9 Soltatjåkko,

10 Kasakammens anknytning, 12 Smailaijokk och Ruotesvagge. A. H. 9 aug. l901.

man finna en övergång till V. Sarekglaciären, men även

i detta pass är isen ytterligt söndersplittrad. Passpunkten

ligger på ungefär samma höjd som den nyssnämnda.

V om Mikkatjåkko kommer utmed Ruotesvagge först

den ratt låga och trubbiga Vargtoppen (fig. 33), därpå det

höga, spetsiga, mot norr tvärbranta Kavapakte,\äii igen*

kännligt genom sin form och sin karaktäristiska snöfläck

på östra sidan. Den är brant att bestiga även från söder,

men lönande; i väster den sönderbrustna Soltaglaciären; mot

nordost vidsträckt utsikt över de norra glaciärerna. Vid

toppens fot på norra sidan intill glaciärens kant finnes en

liten isdämd sjö. Upp till den kan man komma genom

den lätt tillgängliga dalen på östra sidan, vilken även

bildar en beaktansvärd övergång från Ruotesvagge till

massivets nordsluttning.

Soltaglaciären, V om Kavapaktc, ligger icke i en

utpräglad dal med höga sidor utan i en förmodligen grund

sänka på Soltakammens sluttning (fig. 38). Glaciären lutar

därför starkt och är mycket söndersprucken; fråga torde

vara om ej i det branta knät ismassor stundom rasa ned.

Från denna glaciär föreligga traditioner om i

glaciärsprickorna förlorade renar. (Turistf. årsskr. 1896 sid. 177).

Från Kavapakte torde Soltakammen kunna följas mot V

fram till högsta delen, som från motsatt håll synes vara

nästan omöjlig att komma upp på. Denna kams västra delar

äro dock lätta att beträda genom att följa bergåsen på

glaciärens västra sida, från vilken man även kan komma

lätt på glaciärens sydvästra, ej alltför sprickiga delar.

Därifrån bestiger man även den långt i dalen framskjutande,

mot SO vitt skönjbara toppen, Gavelberget, V om

Soltaglaciären.

Närmast V om sistnämnda, vid en svag konvex böjning

av dalsidan liggande berg följer ett pass till

Suotasglaciärens övre delar. Därpå kommer ett långsträckt berg,

Kantberget, och så en djupt nedskuren dal, Nijakvagge,

som inåt vidgar sig mot Ö, där den flankeras av den stora

Nijakvaggeglaciären. På västra sidan reser sig det

mäktiga Stuor Nijak (1 923 m), som knappt är bestigligt från

annat håll än från denna lilla dalgång (Pl. 1 fig. 6). För

bestigningen går man ett kort stycke in i dalen, böjer

därefter av mot V eller NV över de ej alltför branta

östsluttningarna, vänder därefter mot N över brantare terräng

upp mot bergets högsta delar. Stuor Nijak är

fjällkomplexets yttersta utpost mot NV, varför detta ståtliga

berg är vida synligt. Därifrån har man en utmärkt

överblick över det isolerade Akavares sydsluttning.

Fig. 39. Från Gavelberget mot Ruotestjåkko och

Routesglaciärenrna. A. H. 13 aug 1901

Nyssnämnda dalgång kan användas såsom passage till

Snjutjotisjokks breda dalföre.

Så storslagen som den norra dalsidan av Ruotesvagge

är sydsidan ingalunda. Längst i Ö är det runda

Skarjatjåkko (Pl. 1 fig. 5), därpå följer Påisatjåkko med en

glaciärförande dal. Längst åt V det av tvenne glaciärer

nästan helt omslutna Ruotestjåkko (fig. 39). Man kan

härifrån utan svårighet företaga vandringar över ganska

jämn terräng till Kuoper eller till Påisadalen. V om

Ruotestjåkko sänker sig terrängen ännu mera och saknar

alpinistiskt intresse. Bland nämnvärda topografiska

detaljer är det rätt höga, isolerade, vida skönjbara

Serkatjåkko samt dalgången söder därom, Serkavagge, genom

vilken man kan komma till lapparnas sommarvisten i

Padjelanta.

Pastavagge.

Från Pelaslätten eller dalplatån vid Sarvajaure och

Perikjaure utgår mot SO en höglänt dal, Pastavagge, som leder

över till Sitojaure. Den har en ännu mera högalpin prägel

än någon annan huvuddal; dess vattendelare, som ligger

ungefär på 1 075 m, utgöres av den stora Västra

Pastaglaciärens nedersta del (fig. 40), från vilken - analogt med

förhållandet i Kuopervagge - bäckar gå åt olika håll,

nämligen en till Perikjaure och en till Sitojaure. Dessutom

finnes ett halvt dussin glaciärer till, de flesta helt korta.

Dalen är trång och dyster och växtligheten torftigare än

i någon annan av Sarektraktens huvuddalar. Nämnvärt

bränsle finnes knappast annanstädes än vid dalens

mynningar; däremot träffas en tämligen jämn tältplats omkr.

3 km innanför östra dalmynningen.

Genom denna dystra och isiga dalgång går dock en

slags lappflyttningsväg. Från Pelaslätten följer den

sydvästra sidan av Pastajokk, går sedermera över på norra

sidan, byter åter sida efter passagen över

Pastaglaciärändan och fortsätter sedan uteslutande Då södra sidan.

Bergbestigningar och passövergångar. På södra

sidan Pastavagge träffas i huvudsak samma bergtoppar,

som omtalats vid redogörelsen för bergen på norra sidan

Rapadalen vid selet. Längst mot V reser sig det höga

men runda och lättillgängliga Pelatjåkko. Ö därom

kommer (fig. 40) det ännu högre Såbbetjåkko (1 831 m), som

från den lilla glaciären närmast V därom är lätt

tillgänglig. Detta berg är även lätt tillgängligt från Snavvavagge

(sid. 47). Det strax Ö om Såbbetjåkko liggande Midtji

Skårkas (1 837 m) ävensom Svirjatjåkko (1 820 m) torde

vara lättast åtkomliga från Jillavagge. Mellan Östra

Såbbeglaciären och Västra Pastaglaciären springer fram i

Pastavagge en rätt hög bergås, Aleb Pastaskaitatj, som

jämte Svirjatjåkko och Midtji Skårkas bildar västra stranden

av den stora Västra Pastaglaciären och som jag aldrig

varit på. Jag förmodar, att den är lättast bestiglig

ungefär från nordväst.

Närmast Ö om Svirjatjåkko komme det pass, varigenom

Pastaglaciärcn hänger över mot Rapadalen och

bildar den lilla Skårkasglaciärtungan (sid. 45). Därpå

följer mot Ö Unna Skårkas högsta del. Denna topp

(1 820 m) är visserligen lättast åtkomlig från Rapadalen,

men torde även med fördel kunna bestigas såväl från övre

delen av den stora Västra Pastaglaciären som från

sydvästligaste hörnet av Östra Pastaglaciären. Mellan de

båda Pastaglaciärerna framskjuter en bergås, Pastatjåkko,

som har två toppar, en liten i Pastavagge långt

framskjutande bergnäsa, Pastavaratj, samt en S därom

liggande högre (omkr. 1 744 m). Den lägre »knabben» är

lätt tillgänglig från sänkan mellan dem båda, den högre

är ganska brant, men dock åtkomlig såväl från nämnda

sänka som från Västra Pastaglaciären. Lättare torde den

vara att bestiga från övre delen av Östra Pastaglaciären,

således ungefär från S.

Ö om den östra Pastaglaciären ligger Luleb

Pastaskaitatj. Detta berg bestiges lättast från Skaitatjvagge,

en liten tvärdal Ö om nämnda glaciär. Från samma dal

äro såväl Spetsiga Vassja (1 810 m), som Runda Vassja

Fig. 40. Från sluttningen av Nilas kam mot bergen på södra sidan Pastavagge, 1 Lulep Pastaskaitatj, därunder

Östra Pastaglaciären, 2 Pastavaratj, 3 Pastatjakko, därunder Västra Pastaglaciären,

4 Unna Skårkas, 5 överst toppen av Svirjatjåkko, därunder Alep Pastaskaitatj, 6 Midtji Skårkas, 7 östra Såbbeglaciären, 8 Såbbetjåkko,

9 Pelloreppe-Ålkatj (fjärran), därunder Västra Såbbeglaciären, 10 Pårtekaise (fjärran), 11 Pelatjåkko, 12 Alep Pastajokk och Pastavagge, 13 Såbbejokk. A. H. 1 aug. 1896.

(1 768) och Takar (omkr. 1 730 m) lätt tillgängliga (se

även Rapadalen sid. 47).

Den norra sidan av Pastavagge (fig. 41) bildar en nästan

sammanhängande fjällmur, i vilkens översta del endast

helt korta, hängande dalar äro utskurna; i fyra av dem

ligga korta glaciärer. Mellan dalarna resa sig höga,

delvis rätt svårtillgängliga toppar.

Längst i V höjer sig utmed Perikjaure det vackert

utmodellerade, branta Perikpakte, vars högsta punkt (1 790

m.) ännu ej berörts av människofot. I mina yngre dagar

hade jag funderingar på att bestiga detta berg och kom

till det resultatet, att det skulle vara lättast åtkomligt på

de snöstrimlor, som smyga sig upp emot toppens östbrant

från glaciären i nordost (fig. 42). Ett bestigningsförsök

på denna väg måste göras i sommarens början under

särdeles goda snöförhållanden. Från Perikjaure eller från

Pastavagge synes mig toppen ej utan synnerligen stora

svårigheter kunna nås. Däremot reser sig sydost om

Perikpakte en något lägre kam, Nilas kam (1 770 m), som

är lätt tillgänglig från SV. Dess topp erbjuder en vacker

utsikt över Perikglaciären i norr och dess storslagna

omgivningar (panorama i Turistför. årsskrift 1897).

Kammen nr 2, från Perikpakte räknat, Mellantoppen,

erbjuder nog ej heller några svårigheter för bestigning från

Pastavagge. Kammen nr 3 är det höga Äpartjåkko (1 925 m).

Denna topp kan bestigas i ungefär kammens egen

längdriktning från Pastavagge. Upptill är kammen ställvis mycket

smal och stundom halkig. Jag har bestigit den på nämnda

väg trenne gånger, 4/8 1896, 28/7 1900 och 31/7 1902, samt

tillbringat 2 ovädersdygn på densamma i ett litet tält,

uppställt på ett av stenar byggt plan. En fjärde gång, 3/8

1902, besteg jag samma topp över den lilla glaciären i V

och på kammens västsluttning, som är ganska brant, men

dock framkomlig. Från flera sidor torde denna topp

näppeligen vara åtkomlig, i alla händelser icke från N.

På densamma har man ett vidsträckt toppanorama,

synnerligast mot S och V. I N ser man Norra Äparglaciärens

och Norra Ruopsokglaciärens stora ackumulationsområden,

Letsijaure m. m. men utsikten åt detta håll hindras något

av Äparkammens nordliga fortsättningar. Åt Ö har man

det ännu högre, med en evig snömössa försedda Ruopsoktjåkko

(1 945 m), vilket berg bortskymmer all vidsträcktare

utsikt åt detta håll.

Bestigningen av de östligaste kammarna på Pastavagges

nordsida känner jag ej av egen erfarenhet, men torde

inga större svårigheter finnas att komma upp på Ruopsok

genom att följa kanten av

den östligaste, på

nordsidan Pastavagge

nedskjutande glaciären.

Detta höga berg

dock vida bekvämare att

bestiga från Ö eller N.

Befinner man sig vid

öständan av Pastavagge,

torde bestigningen lämpligast

börja strax söder om

Ruopsokjokk. Angående

övergången av Pastajokk

se sid. 16.

Sitojaure.

Denna storslagna

fjällsjö blir i allmänhet känd

för de resande turisterna

endast vid sin östra del,

där turistleden från

Saltoluokta passerar sjön. Här

äro dess omgivningar låga

och föga intressanta.

Liksom vid Laitaure, med

vilken Sitojaure har ett

visst släkttycke, är det

inom den västra halvan, som

den egentliga fjällnaturen

uppträder. Så storslagna

fjällscenerier som Laitaure

erbjuder Sitojaure dock

icke. Där finnes icke

något Skerfe och knappt

något Tjakkeli, ehuru

vissa likheter kunna

spåras; bland annat ligger i

främre delen av fonden

(sett fr. Ö) ett litet

Nammatj,och där bakom liksom

resa sig höga, snötäckta

fjäll. Några små deltaöar

träffas i väständen av sjön,

men ingenting jämförbart

med Laitaures delta.

Fig 41. Från Svirjatjåkko över Västra Pastaglaciären

mot fjällen på norra sidan Pastavagge. 1 Sarektjåkko,

2 Vuoinestjåkko, 3 Perikpakte, 4 Nilas kam, 5 Mellantoppen,

6 Favoritkammen, 7 Äpartjåkko, 8 Knivtoppen,

9 Ruopsok - Lilltopp, 10 Ruopsoktjåkko, 11 Pastatjåkko,

12 Takar, därnedanför Lulep Pastaskaitatj och Östra

Pastaglaciären. A. H. 26 juli 18

Sitojaure ligger 635 m. ö. h. och barrskogen går därföre

ej fram till sjön. Däremot sträcker sig björkskogsbandet

runt sjön. En roddtur på den två mil långa sjön är

synnerligen lönande i vackert väder, men svårighet att skaffa

roddare och båt kan nog förekomma. Vid lappstället Svini

på sydsidan av Kåptåjaure, Sitojaures östligaste utvidgning,

har Turistföreningen båt, likaledes vid norra stranden av

Kaskajaure. Folk har förr i allmänhet kunnat påräknas

vid Svini, men torde detta numera vara osäkert. För ett

tiotal år sedan fanns även ett bebott lappställe vid

Piutjapakte. Oavsett de höga bergen Takar (1 730 m) och

Ruopsoktjåkko (1 945 m) vid Sitojaures västände inbjuda

omgivningarna föga till bergvandringar. Flertalet berg äro

lätt bestigliga från sjösidan, eller där tvärbranter föreligga,

såsom vid Skemma, kunna de med lätthet kringgås.

Nordsidans nästan släta, taffelbergsliknande bergshöjder

Tsiraksnurtje ocb Tsirakpakte äro lätt bestigliga genom de

små bäckdalarna, som leda upp mot högplatån. Denna är

vidsträckt och säkerligen lätt att passera ända fram till

Petsaure, där man dock måste undvika Raseks ocb Sjäksjos

nordliga tvärbranter. För en övertvärning av

högslätten torde en uppstigning genom Kårsokask mot

Kuotekjaure vara att rekommendera. Själv har jag dock ej gått

hela denna väg.

Från Sitojaures västände kommer man genom passet

mellan Takar och Alep Valak till Vassjavagge och har

därigenom förbindelse såväl med Rapaselet i SV som med

Aktse i SSO. I sjöns östände har man turistvägarna till

Saltoluokta i N och Aktse - Kvikkjokk i S. (Jämf.

resehandboken XXV sid. 132).

Nordsidan Ruopsok - Äpar - Perikmassivet.

Nordsidan av detta bergmassiv är en av de mest

tilltalande ängder inom hela Sarektrakten. Fjällslätten mellan

högbergen i S och Sitoätno i N uppvisar en slags leende

natur med små bergkullar och talrika små sjöar,

växtligheten är ingalunda oansenlig, särskilt frodas Dryas i

svällande tuvor, och nere i Sitoätnos trånga dalkjusa träffas

biörkskog. Över den på omkring 800 m ö. h. liggände

slätten resa sig de djärvt utmejslade topparna mellan

snövita glaciärer, tillsammans med dem bildande ett synnerligen

ståtligt bergkomplex (fig. 43), som åtminstone i vårt land

Fig. 42. Perikpakte från Nilas kam i SO. A. H. 4 aug. 1896.

torde söka sin like. Trevliga tältplatser finnas

mångenstädes på slätten och mellan de små bergen, och brist på

någorlunda användbart bränsle torde det ej vara. blott

man ej närmar sig högfjällbranten för mycket.

Detta bergmassiv, som bildar Sarekfjällens yttersta

utpost mot NO, ligger fritt exponerat åt detta håll och kan

iakttagas i all sin glans från flera av Sjöfallstraktens berg,

såsom Alep Kirkao och Slugga. Just från detta håll är

den emellertid relativt svårtillgänglig, emedan Sitoätno

bildar en åtminstone sommartiden oöverstiglig barrier.

Funnes en båt i Letsitjaure, skulle förhållandena avsevärt

underlättas. För att under nuvarande förhållanden komma

dit från Stora Sjöfallet eller från Saltoluokta erbjuda

sig tvänne vägar. 1) Antingen måste man färdas efter

turistvägen genom Autsotjvagge till Sitojaures östände, där

taga båt och rö hela sjön till dess västra Ände, varpå ändå

återstår obehaget att övervada Pastajokk. 2) Eller

man måste färdas landvägen Ö om Petsaure, N om Vuoures,

eller mellan båda Risjaksjöarna N om Slugga, i båda fallen

till vadstället över Kukkesvaggejokk nära dess utflöde i

Letsitjaure (sid. 86). Därefter måste Perikjokk vadas,

ävenledes ovanför inflödet i Letsitjaure, eller på annat

ställe eller ock hela Perikjaure kringgås. Från övre

Rapadalen kan denna slätt för närvarande anses vara lättast

tillgänglig, nämligen genom marsch utmed Perikjaures

östra strand och över sänkan mellan Perikvaratj och

Perikpakte. Från Aktse kan man komma dit över det släta

Njunjesfjället, varvid man håller V om Tåresåive och Ö

om Suorkijaure. Nedgången till Sitojaures västände torde

bäst böra sökas mellan Valak och Takar.

Toppbestigningar och passövergångar. De från

massivet mot norr framskjutande bergkammarna äro till

antalet fyra och kunna betecknas med följande namn, räknat

från öster till väster, Ruopsokkammen med

Ruopsoktjåkko (1 945 m), Äpartjåkkokammen med Äpartjåkko

(1 925m) och Knivtoppen, Favoritkammen med

Favoritplatån (1 812 m) och Periktjåkkokammen med Perikpakte

(1 790 m). Mellan var och en av dessa kammar ligger en

ståtlig glaciär, vartill kommer, att Periktjåkkokammen

mot N klyver sig i två, vilka omsluta en särskild liten

glaciär. Glaciärerna från Ö t. V betecknas med följande

namn: N. Ruopsokglaciären, N. Äparglaciären,

Perikglaciären och Perikvaratjglaciären.

Av kammarna är endast Ruopsokkammen lätt bestiglig

och framkomlig över hela sin längd (sid. 79)

Äpartjåkkokammen är lätt att bestiga från N, och man kan komma

på den så väl från N Ruopsokglaciären som från N

Äparglaciären samt följa den ett ganska långt stycke mot S.

Så långt som till Äpartjåkkos högsta punkt kommer

man dock ej, emedan svåra hinder, såsom Knivtoppen,

omöjliggöra framkomsten. Högsta punkten är som redan

nämnt endast tillgänglig från Pastavaggehållet sid. (78).

Något liknande är förhållandet med Favoritkammen. Även

dess nordligaste del är tillgänglig på olika vägar, men man

kommer ej längre än till den första markerade toppen,

Favoritplatån; längre mot S uppträda så skarpa hak i

kammen, att man näppeligen torde kunna komma fram.

Favoritplatån är en av de elegantaste utsiktspunkter i hela

fjälltrakten; anblicken härifrån av N Äparglaciären i Ö

och Perikglaciären i V och de djärvt formade topparna

däromkring är oförgätlig. Vad slutligen Perikkammen

beträffar, så torde dess översta del från alla håll vara i

det närmaste obestiglig. Jag har uttalat den förmodan,

att den högsta toppen Perikpakte dock från

Perikglaciärens sydvästra sida under goda snöförhållanden och rikligt

kvarliggande snö skulle kunna nås (fig. 41 och jämför

sid. 78.)

I detta vilda alpmassiv finnas helt visst även användbara

och intressanta passövergångar, av egen erfarenhet känner

jag dock ingen. Behovet av sådana övergångar här är

även ej stort, då massivets utsträckning är så liten. Sådana

förefalla dock möjliga i passet mellan Perikpakte och Nilas

kam, vidare i översta delen av Favoritkammen mellan

Perikglaciären och N Äparglaciären samt på två ställen

i övre delen av N Ruopsokglaciären.

Fig. 43. Från Njiraupuolta mot Äpartjåkko. 1 Takar, 2 Runda

Vassja, 3 Ruopsoktjåkko, 4 Ruopsok - Lilltopp, 5 norra

Ruopsokglaciärcn, 6 Knivtoppon, 7 Äpartjåkko, 8 norra Äparglaciären, 9

Favoritkammen, 10 Favoritplatån, 11 Perikpakte, 12 Pelatjåkko. 13 Ålkatj,

14 Sitoätno, 15 Letsitjaure. A. H. 29 juli 1904.

Kukkesvagge och Kasavaratjslätten.

Nordostranden av Ruopsok-Äparmassivet har sin

naturliga fortsättning i Kukkesvagge och slätten närmast

nordväst därom. Denna i NV - SO förlöpande linje utgör i

stort sett nordgränsen såväl för amfibolitformationen som

för den kompaktare högfjällsmassan med alpin prägel.

Här har också nordgränsen för Sareks nationalpark

förlagts, men omedelbart N därom vidtager Stora Sjöfallets;

gränsen är därföre rent formel. I motsats mot

förhållandet vid Ruopspk-Äparmassivet är det på norra sidan

Kukkesvaggelinjen ej alldeles slut med högfjällen, ty norr

om denna dalgång höjer sig det mäktiga Skanatjåkko

nära 1 800 m, och längre i nordväst reser sig det präktiga

Akavare till över 2 000 m. Trots detta kan gränsen anses

ha sitt berättigande, ty det vidsträckta Skanatjåkko är

oaktat sin höjd ett runt och ointressant berg tillhörande

syenitformationen och Akavare befinner sig på drygt en

half mils avstånd från den mera sammanhängande

högfjällstrakten, varföre detta berg kan betraktas såsom ett

mera självständigt fjäll.

Under det Ruopsok-Äparmassivet och Akavare samt i

viss mån Skanatjåkko höja sig brant över fjällslätten,

visar Sarekkedjans nordsluttning mindre branta lutningar.

Redan slätten kring Kasajaure kan anses ligga på omkr.

1 000 m. ö. h., och då avståndet dit från Sarektjåkko,

Kavapakte och Soltatjåkko är bortåt en mil, blir lutningen i

medeltal endast omkr. l : 10. Bergskedjans centralare delar

med hela traktens högsta punkt. Sarektjåkko (2 090 m) och

en slutlig rad av andra höga toppar, resa sig dock

majestätiskt över de omgivande glaciärdalarna, och vid Suotas

och Stuor Nijak längst i NV träda branta, delvis obestigliga

stup ända fram till Snjuljotisjokks breda dalslätt.

De ungefär vinkelrätt emot huvuddalens nordvästliga

riktning framgående bidalarna äro inom denna del av

fjällen synnerligen regelbundet utvecklade och bära nästan

samtliga präktiga glaciärer. Jag lämnar här en summarisk

uppräkning av dessa jämte omgivande bergskammar.

Längst i SO reser sig (fig. 44) brant över dalbottnen

vid Perikjaure, men med långsammare doseringar över

Kukkesvagge det mäktiga Vuoinestjåkko (omkr. 1 970 m),

ett av Sarektraktens högsta berg. I NO fortsätter dess

sluttning i de låga kullarna Vuoinesvaratj. V därom kommer

den rätt betydande Vuoinesglaciären. Kammen närmast

V därom vill jag provisoriskt kalla Spikakammen. Denna

står i sin översta del (1 985 m) i samband med

Sarvatjåkkokammen, som bildar Tjågnorisglaciärens östra strand, och

begränsar själv i öster Buchtglaciären, en av de ståtligaste

glaciärerna i trakten med en svällande, i Kukkesvagge

utskjutande avsmältningstnnga. Buchtglaciären står längs

den förenade Spika-Sarvatjåkkokammen genom ett djupt

nedskuret, snötäckt pass i förbindelse med

Tjågnorisglaciären. Buchtglaciären begränsas i V av Buchtkammen,

som i sina övre delar (2 013 m) klyver sig i tvenne kammar,

av vilka den ena sammanlöper med Svarta spetsen (sid. 67)

och Tjågnoristjåkko, den andra med den fjällmur, som

begränsar Mikkaglaciärens nordöstra delar.

V om Buchtkammen följer en något mindre glaciär,

som jag 1895 kallade Linds glaciär. Den från densamma

kommande bäcken har jag sedermera av lapparna hört

benämnas Lulep Sarekjokk, varföre glaciären hellre borde

kallas Östra Sarekglaciären. Den sträcker sig upp emot

Sarektjåkkos östra brant. Dess nordvästra strand utgöres

av den storslagna Sarekkammen, som bär vårt lands näst

högsta topp, men även andra präktiga toppar, såsom

Nordtoppen (2 056 m). Dess nordvästligaste utsprång är det lilla

Sarekvaratj, som på sin västra sida bär en liten sjö,

Sarekjauratj. Sarekkammen kan mot N sägas tilltaga i bredd

högst väsentligt eller till och med grena sig och omsluta en

liten dal, som bär en stor snöfläck men knappt någon

glaciär. V om den västligaste Sarekkammen vidtager

västra Sarekglaciären (Pl. 1 fig. 6), som jämte

Vartasglaciären omsluter Vartastjåkko. Detta berg ligger sålunda

som en ö i is- och snömassorna. V om dem följer en

»låg kam», som i söder sammanhänger med det höga och

Fig. 44. Från östra delen av Skanatjåkko mot bergen på södra sidan Kukkesvagge. 1 arvatjåkko,

2 Vuoinestjåkko, 3 Vuoinesglaciären, 4 Spikakammen, 5 Buchtglaciären, 6 Buchtkammen. 7 Östra Sarekglaciären,

8 Sarektjåkko.A. H. 14 aug. 1896.

spetsiga Kavapakte vid Ruotesvagge. Därefter

kommer en mindre glaciär och V därom följer en högre och

kraftigare kam, som bildar ungefär rät vinkel med

Soltakammen (sid. 74) och träffar denna i dess näst högsta del

(1 906 m). Jag vill benämna den Kasatjåkko, emedan i dess

nordliga fortsättning ligger Kasavaratj. Kasakammen

begränsar i Ö Suotasglaciären, en av traktens allra största

glaciärer, särskilt märkvärdig även därigenom, att den

nära 2 km ovanför brämet bildar ett synnerligen

storslaget och sevärt isfall av omkr. 90 m höjd (Pl. 1 fig. 6).

Suotasglaciärens dalgång bildar ej såsom de övriga

dalgångarna vid Kukkesvagge ett jämnbrett, mot NO riktat

tråg, utan svänger uppåt i västlig riktning. Den

omsvängda dalens begränsning i norr utgöres av den i VNV

strvkande Suotaskammen (1 854 m). Från det präktiga Stuor

Nijak (1 921 m) längst i NV skiljes Suotaskammen genom

en till Ruotesvagge ledande tvärdal, på vars norra slutning

t. o. m. en liten sjö Nijakjauratj (omkr. 1 200 m ö. h.) ligger.

Den innehåller en dvärgvarietet av röding.

Tillträdet till ovan beskrivna nordrand av det vidsträckta

Sarekmassivet kan äga rum på olika vägar.

1) Till Kukkesvagges nedre del kommer man bekvämt

från övre Rapadalen genom att färdas mellan Pelajauratjah

och Sarvajaur, vidare på flyttningsvägen utmed västsidan

av Perikjaure och genom sänkan mellan Vuoinestjåkko

och Vuoinesvaratj.

2) För att komma till samma trakt från Saltoluokta

har man tvenne vägar att välja på. a) Man följer

turistvägen till Autsotjvagge, vänder åt V, övergår Autsotjjokk,

som brukar vara lätt att vada även nära mynningen

(man bör dock akta sig för de talrika, kring bäcken

förekommande vattengroparna, lagunerna och videsnåren),

fortsätter på södra sidan Petsaure till strax V om Romak,

vänder därpå upp i sänkan mellan Slugga och Vuores

samt styr hän mot Näntotjåkkos sydöstra brant. b) Efter

uppstigningen till Autsotjvagge följer man

lappflyllningsvägen (?) på norra stranden av Petsaure, övervadar

vattendraget vid ett i allmänhet lätt vadställe mellan de båda

Risjaksjöarna, varefter man styr kosan mot Näntotjåkkos

SO-brant. Då slätten SV om Slugga är belamrad med

oerhörda stenblock, mellan vilka det stundom är svårt att

taga sig fram, vill jag minnas, att det är fördelaktigt att

övergå Sluggajokk och hålla en tämligen västlig kurs

under Skanatjåkko. (Angående övergången av

Kukkesvaggejokk se sid. 16).

3) Från Sitojaure kan man komma till Kukkesvagge

på två vägar: a) Genom Pastavagge ut till slätten mellan

Pelatjåkko och Sarvatjåkko, därefter mot N mellan

Sarvajaur och Pelajauratjah, vidare utmed västra stranden av

Perikjaure och över sänkan mellan Vuoinesvaratj och

Vuoinestjåkko till Kukkesvagge. b) Efter vadning av

Pastajokk (sid. 16) följer man flyttningsvägen i kanten av

Ruopsok-Äparmassivet och övergår Perikjokk vid

Vuoinesvadstället nära inflödet i Letsitjaure eller på något

vadställe högre upp. Sistnämnda väg är kortare, och

bekvämare, samt lättare än den förstnämnda, om vattenståndet

i bäckarna är lågt.

4) För övrigt kan man anträda landfärden till

Sarekmassivets nordsida från snart sagt vilken punkt som helst

på södra stranden av sjöarna mellan Saltoluokta och

Akavare. Vill man undvika den ej alltid så trevliga

vadningen över Kukkesvaggejokk, så kan man landstiga

på södra stranden av Napaljarnga eller Talvaluokta samt

därifrån taga sig upp på fjällslätten och styra kurs mot

fjällen. (Angående båtfärder mot V från Saltoluokta se

Turistföreningens Resehandbok XXV sid. 178). Terrängen

är stenig och småkuperad, men ändå lätt framkomlig och

de talrika bäckar, man måste övergå, äro nästan alltid

synnerligen obetydliga.

5) Från Vaisaluokta vid Årrojarnga har man en härlig

terräng upp förbi Akavares västra sida till Snjutjotisjokk,

som bortåt Kasavaratj kan lätt övervadas och även i

allmänhet långt väster därom.

Inom ifrågavarande område finnas goda tältplatser med

någorlunda riklig vedtillgång knappt annorstädes än i

Kukkesvagge. Kasavaratjslätten är mycket stenig, torra

grässlätter sällsynta och bränslet mycket sparsamt. Inom

de västligaste delarna utmed Snjutjotisjokk blir

förhållandena åter bättre.

Bergbestigningar, glaciärvandringar och

passövergångar. Ingen del av Sarekfjällen har att uppvisa

ett så stort antal präktiga glaciärer som nordsluttningen av

Sarekmassivet. Även härliga bergbestigningar kunna göras,

ehuru flera av de högsta topparna nog äro lättare

tillgängliga från de korresponderande dalarna i S.

Den sydöstligaste toppen eller det höga Vuoinestjåkko

(omkr. 1 970 m) är emellertid allra lättast tillgänglig (16/8 02)

längs den långsluttande kam, som går ned mot

Kukkesvagge; jag tror t. o. m., att den knappt är bestiglig från

Ö eller från Sarvaglaciären i SO. Däremot är den ju

åtkomlig från Vuoinesglaciären, på vilken nedstigningen

lämpligen torde försiggå. Någon passövergång från

Vuoinesglaciärens övre del till Sarvaglaciären torde knappt finnas,

emedan den sistnämndas övre delar tyckas vara begränsade

av branta stup i norr. Vuoinesglaciären synes vara

jämförelsevis litet sönderskuren av sprickor.

Spikakammen är lika lätt tillgänglig som

Vuoineskammen. Dess högsta punkt {omkr. 1 985 m) måste, såvitt

jag har kunnat iakttaga från Vuoinestjåkko, vara lätt

bestiglig såväl i kammens längdriktning som från

Vuoinesglaciären. Spikatoppen har förmodligen aldrig besökts av

någon människa.

Buchtglaciären är, såsom redan nämnts, synnerligen

präktig, men i sina övre delar ytterligt söndersprucken och

i vanliga fall omöjlig att passera, utan att flera gå i sällskap,

sammanbundna med tåg. Den intressanta och lönande

passövergången till Tjågnorisglaciären är förut omnämnd

(sid. 67). Man måste nära vattendelaren hålla intill de

branta bergsidorna på östra sidan, i annat fall riskerar man

att komma emot Mikkaglaciärens övre del, där knappt

någon användbar nedstigning finnes.

Buchtkammen grenar sig uppåt i en östlig och en västlig

gren. Den senare är den högsta och når den respektabla

höjden av omkr. 2 043 m. Den ser från Sarektjåkko

mycket svårbestiglig ut. Även från NO ser den svår

ut. Jag skulle vilja uttala den förmodan, att högsta

punkten, som ligger alldeles intill Mikkaglaciärens nordöstra

del, är uppnåelig genom alt först bestiga den östra delen

och följa kammarna eller också söka sig fram mellan den

östra och den västra grenen. Någon bestigning av dessa

bergs högsta delar har förmodligen aldrig utförts.

Den östra Sarekglaciären är ej synnerligen stor, men har en

betydande ytmorän. Den är i sin övre del omgiven av branta,

obestigliga bergväggar, bland andra Sarektjåkkos ostbrant.

På den centralt belägna och mest betydande av

nordsluttningens alla bergkammar, Sarekkammen, har jag från

Kukkesvaggehållet ej stigit högre än till 1 850 m. Huruvida

Sarektjåkko på denna väg skall vara åtkomlig över den

höga, snötäckta Nordtoppen (2 056 m), synes mig

tvivelaktigt. Kammens siluett, sedd från SO, synes ej göra

saken omöjlig, men jag tror, att diverse branta avsatser

av mindre dimensioner torde lägga väsentliga hinder i vägen.

Uppe på Stortoppen ser det åtminstone synnerligen riskabelt

ut att giva sig ned denna väg. Hittills torde ingen

ens ha försökt denna väg.

De två första Sarekbestigningarna utfördes av

kartografen Bucht (1879) och fransmannen Ch. Rabot (1881).

Båda torde ha företagit uppstigningen över västra

Sarekglaciären uppför toppens nordvästra sluttning. Den av

mig vid fyra olika tillfällen använda vägen över

Mikkaglaciären (sid. 72) torde dock vara all föredraga.

De båda mot N sammanhängande V. Sarekglaciären och

Vartasglaciären äro vidsträckta, jämförelsevis släta och

sprickfria ismarker, ur vilka det ej särdeles höga

Vartastjåkko uppsticker såsom en ö. Glaciärbrämen äro i norr

omgivna av ganska breda och besvärliga ändmoränmarker.

Från den förstnämnda av dessa glaciärer kan man komma

över till Mikkaglaciären genom det högtliggande passet

mellan Sarektjåkko och Mikkatjåkko. Från sydsidan har

jag varit helt nära passpunkten många gånger, snöfälten

höja sig här trappstegsvis med branter genomdragna av

oerhörda sprickor. Största försiktighet är därföre av nöden.

Från Vartasglaciärens övre del har man en säkerligen

mycket god övergång till Ruotesvagge under östra branten

av det spetsiga Kavapakte (Pl. 1 fig. 6). Nära

vattendelaren ligger en liten isdämd sjö alldeles under berget.

Vartastjåkkos bergås (1 883 m) är lätt bestiglig från alla

håll utom från V, åt vilket håll bergsidan är mycket brant.

Det höga och spetsiga Kavapakte (1 902 m) (Pl. 1 fig. 6), som

från Ruotesvagge ingalunda är lätt att komma upp på, synes

vara lättast tillgängligt från Vartasglaciärens sydvästra del

på de snöfält, som draga sig upp mellan denna topp och

Soltakammens östligaste höjning. Även Soltakammen är

från nämnda del av Vartasglaciären lätt åtkomlig, liksom även

från Kasakammen. Från denna torde Soltakammens högsta

punkt vara lättast att nå. Vid östra foten av Kavapakte är

en liten isdämd sjö belägen, väl den högsta i denna fjälltrakt.

Suotasglaciären är näst Sarektjåkko det ståtligaste

terrängföremålet i den här avhandlade trakten. Det

imponerande isfallet är förut omnämnt. Större delen av denna

glaciär är ytterligt genomdragen av sprickor. Över isfallet

kan man ej gå fram, och då detta sträcker sig nästan

ända till Suotastjåkkos branta sluttning i NV, kan man

ej taga sig fram utmed nordvästra sidan av glaciären på

annat sätt än att ställvis gå på fasta land. Passagen var,

åtminstone då jag passerade där 13/8 1896, ytterligt svår,

men kan ju växla med isens mäktighet och hastighet. Vill

man uppnå de ovanför isfallet liggande delarna av glaciären,

så bör man följa glaciärens östra strand uppåt. Dock är

glaciären även högt över isfallet ställvis mycket uppfylld

av sprickor, varför även där de för sådan terräng vanliga

försiktighetsmåtten (tåg, flera i sällskap) böra iakttagas.

Nära glaciärens sydöstra hörn framspringer den höga, från

Soltakammens högsta del (1 922 m) utskjutande Soltatvärkammen

rätt ut i Suotasglaciären, inneslutande mellan sig

och Kasatjåkko en biglaciär, vars gräns mot huvudglaciären

angives av en ytmorän. Soltatvärkammen har på sin rygg

skarpa hak och ser otillgänglig ut; man torde ej på den

kunna nå Soltakammens högsta del, men möjligen på den

lilla biglaciärens snöfält. Från de vidsträckta övre delarna

av huvudglaciären finnas goda övergångar till

Soltaglaciären på östra sidan Gavelberget, till Ruotesvagge mellan

detta berg och Kantberget samt över Nijakvaggeglaciären.

Från dessa snöfält har man även en bekväm uppstigning på

Suotaskammen med sina två toppar. Dessa äro dock

även tillgängliga från Snjutjotisjokk. Öständan av Suotas har

emellertid tvärbranta hak och är knappt möjlig att bestiga.

Stuor Nijak (1 921 m) är, såsom förut nämnts, ej bestiglig

från N. Den enda eller åtminstone lättaste vägen att

komma upp på detta ståtliga berg är från Nijakvagge (sid. 74).

Akavare.

Såsom ett självständigt massiv reser sig det mäktiga

Akavare omkr. 6 km N om Stuor Nijak. Huruvida det

bör sammanräknas med Sarekfjällen är tvivelaktigt,

nationalparksindelningen har fört det till Stora Sjöfallets och

icke till Sareks nationalpark. På grund av sin höjd och

bergarternas sammansättning har Akavare en vida större

överensstämmelse med Sarekhögfjällen än med de

medelhöga bergen vid Stora Sjöfallet. Om det får räknas till

Sarekfjällen, blir Akavare enligt författarens mätningar

det sjätte i ordningen efter höjden räknat och innesluter

sålunda ett av dessa fjälls mest representativa toppar.

Akavare är även ett synnerligen vackert berg.

Majestätiskt höjer det sig över den milsbreda slätten kring

Kasajaure och Stuottajaure (fig. 46); om möjligt ännu

storslagnare ter det sig från sjökedjan i N och NO (fig.

45). Åt detta håll äro skillnaderna i höjd mellan

bergsfoten och topparna hälften större. Ehuru sydsidan är

mera snö- och isbetäckt, hava dock de mot N lutande

bidalarna blivit djupare inskurna. De bära ganska stora

glaciärer, som skrida ned till björkskogens närhet. Från

detta håll erbjuder Akavare en viss likhet med

Äparmassivet, men blir genom kontrasten med den yppiga

skogsvegetationen ännu storslagnare.

Beträffande de topografiska namnen råder med avseende

på Akavare en ännu större förvirring än angående andra

lappländska fjälltrakter. Jag vill här acceptera de av

kapten H. N. Pallin på en Kartskiss av 1920 föreslagna

namnen, där de ej komma

i uppenbar kollision med

av mig vid förhör med

ortskunniga lappar

insamlade namn. Den

norra sidans glaciärer

äro fyra och kunna i

ordning från V mot Ö

betecknas Västglaciären,

Flygareglaciären,

Hambergglaciären och

Hyllglaciären. De mot Ö

och S riktade

glaciärerna kunna lämpligen

kallas Nordostglaciären,

Sydostglaciären,

Stortoppsglaciären, Borgglaciären och

Rakkasglaciären. Bergets

högsta punkt Stortoppen

ligger, såsom framgått

nv mina mätningar, i

massivets sydöstra del

och når en höjd av omkr.

2 013 m. Strax V därom

ligger den näst högsta

toppen, Borgtoppen,

1 965 m. I västlig

riktning komma därpå efter

varandra Dubbeltoppen

och Sydvästtopparna.

Dessa fyra toppar ligga

så gott som i en rad och

bilda bergets

vattendelare och höjdkam. S om

Dubbeltoppen, NV om

Varto, höjer sig ett litet

berg Rakkasålke; mot Ö

fortsätter Akavare i en

långsamt sig sänkande

rygg, Skaftet. Dettas

ocn Stortoppens breda

sluttning mot S kallas

Påutjås, sjöarna mellan

Stortoppen och Varto

kallas Påutjåsjaureh.

Fig. 45. Akavares nordvästsida, sedd från Pålnotjåkko. 1 Stortoppen, därunder Hyllglaciären, 2 Borgtoppen,

3 och 5 Dubbeltoppen, 4 Flygareglaciären, 6 Västglaciären, 7 Västtopparne, 8 Voujatätno.A. H. 10 juli 1910.

Deras vatten rinner i en stor krok först mot NO, sedan

mot NV och utfaller i Kåtsitjaure strax Ö om det lilla

berget Kåtsitvaratj samt fortsätter därpå genom Rartojaure

till Sjitnjajarnga. Den stora bäcken från Hyllglaciären

och Hambergglaciären heter Njiraujokotj, den från

Flygare-och Västglaciärerna torde böra heta Akajokotj, emedan de

lägre bergavsatserna här kallas Akaålke. Landsträckningen

mellan båda dessa bäckar är Tjerre och den lilla sjön

därstädes Tjerrejauratj.

I denna nordvästra del av berget finnes en

naturmärkvärdighet, nämligen ett vackert terasserat delta, bildat av

en mäktig isälv, som skurit sig en djup fåra i den nu

nästan torra Snjutjotiskårså.

För ett längre uppehåll vid Akavare finner man trevliga

tältplatser i björkskogen på låglandet N om berget och

företrädesvis utmed stränderna av Årrojarnga och

Vaisaluokta. Åsyftar man bergbestigningar, bör man välja platsen

så, att vadning av den stundom svåra Njiraujokotj kan

undvikas. För att förkorta vägen till topparna kan lägret

förläggas rätt högt upp i björkskogen eller över densamma,

även på bergets östra eller västra sidor. På södra sidan

intill Varto är terrängen ytterligt stenig, varjämte

bränsletillgången är myckel klen, varföre någon angenäm

tältplats där knappt kan påräknas.

Angående båtvägen till Akavare från Saltoluokta och

turer mot N och V se Turistföreningens Resehandbok

XXV sid. 176-192.

Bergbestigningar och övergångar. Akavares

Stortopp (2 013 m) synes på avstånd krönas av en nästan

horisontal platå, i själva verket är det enligt meddelande

av lic. N. Flygare en smal kam. I dennas mitt träffas

ett ungefär 10 m djupt hak, som t. o. m. kan spåras på

fig. 45. Då detta uppgives vara omöjligt att passera och

toppens högsta del ligger V om haket, kan man ej nå

denna från Ö, från vilket håll toppen annars skulle vara

lättast att nå. Lic. Flygare, som i juli 1900 med sällskap

gjorde den första bestigningen av Stortoppen, företog

uppstigningen från Hyllglaciärens snöfält genom en brant

skreva, som ledde rätt upp emot högsta delen. Nedvägen

togs efter den smala kammen västerut ned i sänkan mellan

Stor- och Borgtopparna.

Såvitt förhållandena nu kunna bedömas, förefaller

sistnämnda väg vara den lättaste. Måhända föreligger även en

möjlighet att nå högsta punkten över bergåsen mellan

Stortoppsglaciären och Borgglaciären, ehuru

Stortoppens sydsluttning ser ut att delvis vara beklädd med hala branta berghällar.

Fig. 46. Från Varto mot Akavares sydsida. 1 Västtopparna,

2 Rakkasglaciären, 3 Dubbeltoppen, 4 Borgtoppen, 5 Borgglaciären,

6 Stortoppen, därunder Stortoppsglaciären, 7 Sydostglaciären,

8 Nordostglaciären, 9 Påktjåsjaure.A. H. 24 aug. 1902.

Till Hyllglaciären torde flera vägar leda. 1) Från Ö

kommer man enklast dit genom att bestiga Skaftet och

passera den rätt djupa sänkan S om Maudtoppen (den

östligaste av de lägre topparna). 2) Från Vaisaluokta

torde man kunna bålla på västra sidan av Njiraujokk

uppemot västra randen av Hambergglaciären, traversera

denna i ostlig riktning ett stycke ovanför den lutande,

sprickiga nedre delen, passera nordändan av

Sunnatjåkkokammen mellan glaciärerna ocb därpå bestiga

Hyllglaciären. 3) H. N. Pallin föreslår att följa Njiraujokks östra

sida, följa tungan av Hambergglaciären ocb därpå svänga

in mot Hyllglaciären. Förmodligen äro stigningarna på

denna väg något besvärligare än i fallet 2. Lägger man

en del av vägen över Hambergglaciären, torde man på

dess nordöstra kant träffa på rätt. sprickiga områden.

4) Från S torde Hyllglaciären kunna nås över

Borgglaciären, vilken torde kunna följas till sänkan mellan

Borgtoppen ocb Stortoppen. Glaciärens övre del är dock brant.

Av egen erfarenbet känner jag ej alternativen 2 och 3.

För glaciärernas passerande måste vanliga

försiklighetsmått iakttagas (sid. 11)

Även Borgtoppen har först bestigits av lic. Flygare,

nämligen i juli 1898, antagligen över Hambergglaciären.

Jag besteg samma topp den 29 augusti 1902 på

sydsluttningen utmed västra kanten av Borgglaciären.

Uppstigningen brant, men icke svår. En tredje bestigning

utfördes av kapten H. N. Pallin ocb fotografen Borg

Mesch den 15 augusti 1918 över Hambergglaciären. Väljes

denna väg, torde man böra följa glaciären till dess

sydöstligaste hörn och där vika av mot Ö, väljande möjligast

långsluttande delar av toppens västsluttning.

Nordsluttningens lutning är omkr. 40°.

Överhuvud äro Akavares östra och västra sidor minst

branta. Sydsidan är även ganska lätt tillgänglig utom i

vissa stup mot de små glaciärernas övre delar Mot N äro

däremot bergsidorna i allmänhet så tvärbranta, att en

bestigning är omöjlig. Det är huvudsakligen genom Njiraujokotjs

och Akajokotjs dalgångar, som Akavare från detta håll är

tillgängligt. Med tillhjälp av dessa dalgångar och de i

dem liggande glaciärerna, Hambergglaciären, resp.

Flygare- och Västglaciärerna, kan hela berget utan större

svårighet traverseras. Då dessa glaciärer äro ganska

sprickiga, måste vederbörlig försiktighet med hänsyn härtill

iakttagas (sid. 11).

Topparnas höjder.

I ett bergland, där man dagligen och stundeligen

konstaterar inflytandet av höjdnivån på hela naturen, har

kännedomen om höjden över havet ett alldeles särskilt

intresse. Sedan många år har jag en höjdkarta över

Sarektrakten under arbete, men då den ännu ej på länge

torde bli färdig, har jag i texten till denna handbok

anfört en massa företrädesvis för densamma uträknade

höjduppgifter.

Med utgångspunkt från de av prof. P. G. Rosén funna

höjderna för Sarektjåkko (2 089.9 m), och Stuor Nijak

(1 921.4 m), vilka jag funnit väl överensstämma sinsemellan,

har jag företagit en undersökning av topparnas höjder i

Sarekfjällen med tillhjälp av det av mig hopbragta

materialet. Detta är dock rätt ojämnt. Vid triangelmätningen

av högre ordning med ett gott universalinstrument ha en

mängd noggranna höjdvinklar erhållits för toppar, som

på förhand försetts med rösen. Det har dock ej varit

möjligt att på förhand förse alla toppar med rösen eller

att på de större triangelpunkterna uppehålla sig så länge,

att samtliga toppars höjder kunnat noggrant bestämmas.

I många fall har jag därföre måst nöja mig med mindre

exakta metoder, såsom triangelmätningar av lägre ordning

med enklare instrument m. m. Dessutom har hela terrängen

blivit fotogrammetriskt genomforskad och av de

fotogrammetriska fotografierna har i sista hand ytterligare höjder

erhållits. Dessa kunna även utfalla rätt noga, om

distanserna ej äro stora.

Oavsett den osäkerhet, som kan vidlåda

höjdbestämningarna av Sarektjåkko och Stuor Nijak, anser jag, att

de med universalinstrumentet erhållna höjderna äro säkra

på 1 à 2 m. Jag betecknar dem i tabellen med t.

Där mätningarna utförts med ett mindre instrument eller

förmedlas av flera mellanstationer är osäkerheten större och

kan skattas till 4 à 5 m. Hithörande bestämningar

betecknas med t2. En liknande noggrannhet torde de

fotogrammetriskt bestämda höjderna ha; de betecknas

med f.

Här nedan följer en tabell över på ovan angivet sätt

erhållna topphöjder jämte topparnas namn (se sid. 101) och

motsvarande namn och höjder på Norrbottens läns

kartverk. Jag betraktar emellertid mina höjduppgifter

ingalunda såsom definitiva, utan torde de komma att framdeles

justeras, då materialet hunnit fullständigare genomgås.

Uppgifterna äro sammanförda efter i viss mån geografiska

grupper.

Höjd enl.

Hamberg Norrb. läns kartverk 1888

Namn Metod 1922 Namn Höjd

m m

Akavare Stortoppen t 2 013

» Borgtoppen t 1 965

Serkatjåkko t 1 678 Kisuris 1 666

Stuor Nijak t 1 921.4enl. prof. P. G. Roséns mätningar. Stuor Niak 1 924

Suotas t 1 854

Gavelberget f 1 807

Soltatjåkko f 1 922

Kasatjåkko f 1 906

Kavapakte f 1 902

Vartastjåkko t 1 883

Vargtoppen f 1 801

Mikkatjåkko t 1 752 Mikatjåkko

Mato f 1 647 Matu

Sarek Sydtopp f 2 037

» Stortopp t 2 089.9enl. prof. P. G. Roséns mätningar. Sarjektjåkko 2 125

» Nordtopp f 2 056

Buchtkammen f 2 043

Svarta spetsen t2 1 846

Tjågnoris f 1 649

Spikakammen f 1 985

Vuoinestjåkko t2 1 970 Vuoimes

Sarvatjåkko t 1 912 Servatjåkko

Perikpakte t 1 791 Perikpakte

Nilas kam t 1 770

Favoritplatån t 1 812

Äpartjåkko t 1 925 Eppartjåkko

Ruopsok-snöhöjd t l 945 Ruopsoktjåkko

Ruotestjåkko t 1 677

Kuoper t2 1 680 Kopir 1 762

Påisatjåkko f 1 748 1 742

Skarjatjåkko f 1 780 Skarjatjåkko

Alatjåkko t 1 575 Luleb Allatjåkko 1 592

Lanjek-snöhöjd t 1 878 Alkatjåkko 1 906

Herrapakte t 1 649

Skaite t 1 823

Neitareppe t 1 811 Neitaripptj.

Ritanjunjestjåkko t l 950 Ritatjåkko 1 974

Akatjåkko t 1 983 2 010

Kanalberget f 1 960

Skårvatjåkko t 1 880 1 919

Låddepakte t 1 654 Låddepakte

Såbbetjåkko t 1 831 1 083

Midtji Skårkas f 1 837 2 019

Svirjatjåkko t 1 820

Stuorra Skårkas omkr. 1 700 Birnapakte 1 380

Unna Skårkas t 1 820

Pastatjåkko f l 744

Spetsiga Vassja t 1 810

Runda » t 1 768

Takar t 1 730

Skerfe t2 1 194 Skerfe 1 206

Tjakkeli t2 1 221 Tjakkeli 1 231

Kåtoktjåkko t 1 888 Kåtokkaisse

Kåtokjokotjkaskatjåkko t 1 978 2 025

Pelloreppe-Ålkatj f 1 921

Pelloreppe Östra kam t 1 833

Pelloreppe Glaciärtoppt 1 678

Nåite t 1 624 Nåite 1 635

Skaitetjåkko f 1 934 Skaitetjåkko 1 958

Lullihatjåkko f 1 948 Lulletjåkko 1 965

Palkattjåkko t 2 021 Tjäura 2 042

Pårektjåkko f 1 790 Stuor Järta 1 840

Observatorieplatån t 1 830

Pårtetjåkko t 2 001 Ruopsok 2 039

Saitaristjåkko f 1 932 Luobme 2 041

Luottotjåkko t 1 869 Luotoh

Ryggåsberget t 1 937 Skaitatstjåkko 1 965

Jeknatjåkko t 1 884

Tjågnoris t 1 736 1 982

Tsäkkok t 1 784 Tseggok

Tjatja t 1 837 Tjatja 1 898

I denna tabell äro höjdbestämningar på 71 toppar

upptagna. Antalets begränsning beror dock uteslutande på,

att jag saknat tid utföra flera beräkningar. De högre och

intressantare topparna torde vara så gott som mangrannt

representerade, medan av toppar under 1 800 m endast ett

fåtal medtagits. Jag förmodar, att för intervallet l 600-

l 800 skulle vara att tillägga ett femtiotal. Följande antal

äro observerade inom de tre översta 100:m-intervallen:

2 100-2 000 m 7 toppar.

2 000-1 900 » 19 »

1 900-1 800 » 21 »

Den största frekvensen av större topphöjder träffas i den

mäktiga Vuoines-Sarek-Stuor Nijakkedjan. Som god andre

kommer Pårtekaise.

I Sarekkedjan ligga de nyupptäckta topparna av över

2 000 m höjd, Nordtoppcn, Sydtoppen och Buchtkammen,

alldeles intill Sarektjåkko på endast O.6, resp. O.8 och 1.3 km

avstånd, och det är därför tvivelaktigt, om de äro att

betrakta såsom självständiga terrängobjekt. Alla andra i

det föregående omnämnda toppar äro väl differentierade,

utom den s. k. Observatorieplatån vid Pårtetjåkko.

Notiser om kända bestigningar av toppar

i Sarekfjällen.

Den, som efter betydande ansträngningar äntligen når

högsta punkten av en svår eller hög topp. tycker sig ha

nått ett efterlängtat mål, som, då det gäller en förut ej

bestigen topp, får en viss - om än ringa - historisk

betydelse. De flesta alpinister hava nog sin lilla fåfänga

i den vägen. För att undvika missräkningar samt för att

tillvarataga data, som annars skulle efter ej särdeles många

år gå oersältligen förlorade, lämnar jag här upplysningar

angående av mig kända bestigningar av höga, svåra eller

annars märkliga toppar i Sarekfjällen.

Akatjåkko (1 983 m) bestegs 5/7 1896 av A. H.förf.

Akavare Borgtopp (1 965 m) bestegs I) i juli 1898 av

fil. lic. Natte Flygare, nuvarande kanslisekreteraren G. E.

Bergman och med. lic. Carl Sebardt; II); /8 1902 av A. H.;

III) 15/8 1918 av kapten H. N. Pallin och fotografen Borg

Mesch; IV) april 1920 av ingenjör Rob. Bjuke och tyske

u-båtskaptenen Helmut Ruckteschen.

Akavare Stortopp (2 013 m) bestegs I) i juli 1900

av fil. lic. Natte Flygare, lektor K. H. Celander och

stadsingenjören Birger Söderberg; II) 6/4 1921 av ingenjör Rob.

Bjuke, fotograf Borg Mesch och arbetaren Thelin.

Den omkring 20 m lägre nordöstra delen har bestigits:

I) 28/6 1919 av Karl Granfors; II) /7 1920 av

byggnadschefen N. K. Sundblad, radiotelegrafist J. O. Johansson och

Ivar Kurak.

Alatjåkko (1 575 m) bestegs i aug. 1900 av lappen

Lars Nilsson Tuorda, som där byggde ett röse åt mig.

Favoritplatån (1 812 m) bestegs 16/8 1897 av A. H.

Herrapakte (1 649 m) bestegs 6/8 1900 av A. H.

Jeknatjåkko (1 884 m) bestegs l(16/8 1900 och 25/7 1906

av A. H

Kanalberget (1 960 m) bestegs 9/7 1896 av A. H.

Kuoper (1 680 m) bestegs 15/8 1901 av A. H.

Kåtokjokotjkaskatjåkko (1 978 m) bestegs 30/6 1896 av A. H.

Kåtoktjåkko (1 888 m) bestegs I) 2l/7 1901 av A. H.,

lektor Sven Ekman och adjunkten T. Vestergren; II) 15/7

1903 av dr Birger Cajanus; III) 8/8 1905 av A. H.

Lanjektjåkko (1 878 m) bestegs 17/7 1896 av A. H.

Luottotjåkko (1 869 m) bestegs 6/7 1896 av A. H.

Låddepakte (1 654 m) bestegs 3l/7 1896 av A. H. samt

sedermera flera gånger av honom och andra.

Mikkatjåkko (1 752 m) bestegs 2l/8 1897 av A. H.

Neitareppe (1 811 m) bestegs 7/7 1896 av A. H.

Nijak, Stuor. (1 921 m) bestegs 14/7 1896, 12/8 1901 och

13/7 1910 av A. H.

Nilas kam (1 770 m) bestegs 1/8 1896 av A. H.

Palkattjåkko (2 021 m) synes ha blivit bestigen av

kartograf vid Norrbottens läns kartverk 1877, 1879 eller

1888 och bestegs 27/8 1905 av A. H.

Pastaskaitatj, Lulep (omkr. 1 700 m) bestegs 11/8 1897

av A. H.

Pastatjåkko (1 744 m) bestegs 5/8 1896 av A. H.

Pelatjåkko (omkr. 1 700 m) bestegs 29/8 1896 av A. H.

Pelloreppe Glaciärtopp (1 678 m) bestegs 22/7 1897 av

A. H.

Pelloreppe Ålkatj (1 921 m) synes ha blivit bestigen av

bankir Ernst Magnus (Hannover) i slutet av juli 1901;

dock ovisst, om han nådde högsta punkten. Ett måhända

delvis nedblåst röse torde markera vändpunkten.

Pelloreppe Östra kam högsta punkt (1 833 m) bestegs

20/7 1897 av A. H.

Påisatjåkko (1 748 m) bestegs 26/7 1900 av A. H., prof.

C. Skotsberg och adjunkt T. Vestergren.

Pårektjåkko (1 790 m) bestegs 28/6 1896 och vid senare

tillfällen av A. H.

Pårtetjåkko (2 001 m) 31/8 1896 av A. H. samt

sedermera ett stort antal gånger av honom och andra.

Ritanjunjestjåkko (1 950 m) synes ha blivit bestigen

av kartograf vid Norrbottens läns kartverk 1877, 1879

eller 1888 samt har bestigits 30/7 1896, 7/8 1902 och 27/7

1906 av A. H.

Ruopsoktjåkko (1 945 m) vid Sitojaur bestegs 6/8 1896

av A. H.

Ruotestjåkko (1 677 m) bestegs 13/8 1901 av A. H.

Saitaristjåkko (1 932 m) bestegs 1/7 1897 av

byggnadssnickaren Nils August Olsson.

Sarektjåkko (2 090 m) bestegs I) 8/7 1879 av

kartografen G. W. Bucht; II) 8/8 1881 av M. Charles Rabot

(Paris); III) 20/7 1895 av A. H.; IV) 15/7 1896 av A. H.;

V) 1/8 1896 av prof. greve C. Th. Mörner och greve Robert

Fredrik Mörner; VI) 24/8 1897 av rektor Knut Vinge;

VII) 24/7 1899 av A. H.; VIII) 13/8 1900 av A. H., prof. C.

Skotsberg och adjunkt T. Vestergren; IX) 4/8 1901 av A.

H. och lektor Sven Ekman; X) 5/8 1910 av prof. Wilfried

von Seydlitz (Jena) och dr Curt A. Haniel; XI) 20/4 1916

av kapten H. N. Pallin och ingenjör Gustaf Graf.

Sarvatjåkko (1 912 m) bestegs 18/8 1896 av A. H.

Serkatjåkko (1 678 m) bestegs 12/8 1895 av A. H.

Skaite (1 823 m) bestegs 8/7 1896 av A. H.

Skaitetjåkko (1 934 m) bestegs juli 1897 av Anta Pirak.

Skanatjåkko (omkr. 1 790 m) bestegs 19/8 1901 av lektor

Sven Ekman.

Skarjatjåkko (1 780 m) bestegs 1/8 1895 av A. H.

Skårkas, Midtji (1 837 m) bestegs 29/7 1897 av A. H.

Skårkas, Stuorra (1 700 m) bestegs 26/7 1897 av A. H.

Skårkas, Unna (1 820 m) bestegs 5/8 1897 av A. H.

Skårvatjåkko (1 880 m) bestegs 17/7 1896 av A. H.

Svarta spetsen (1 816 m) bestegs 17/8 1896 av A. H.

Suotas (1 853 m) bestegs 16/8 1895 och 13/8 1896 av A. H.

Svirjatjåkko (1 820 m) bestegs 26/7 1897 av A. H.

Såbbetjåkko (1 831 m) bestegs 3l/7 1896 av A. H.

Takar (1 780 m) bestegs 12/8 1807 av A. H.

Tjakkeli (1 221 m) beslogs 15/7 1899 och 1904 av A. H.

Tjatja (1 837 m) bestegs 28/8 1897 av A. H.

Tjågnoris vid Sarvesvagge (1 780 m) bestegs 17/8 1900 av A. H.

Tjågnoris vid Rapadalen (1 649 m) bestegs 25/7 1895 av A. H.

Tsäkkok (1 784 m) bestegs 29/8 1897 av A. H.

Vartastjåkko (1 883 m) bestegs 23/8 1902 av A. H.

Vassja, Runda (1 768 m) bestegs 1/8 1897 av A. H.

Vassja, Spetsiga (1 810 m) bestegs 5/8 1897 av A. H.

Vuoinestjåkko (1 970 m) bestegs 18/8 1902 av A. H.

Äpartjåkko (1 925 m) bestegs 4/8 1896, 28/7 1900, 3l/7 och

3/8 1902 av A. H.

Upplysningar till kartan.

Redan under mina första resor i Sarekfjällen fann jag

namngivningen på Norrbottenskartan i skalan 1:200000

otillfredsställande: många namn voro oriktiga och många

viktiga namn saknades. Under de följande åren företog

jag därföre systematiska uppteckningar angående

ortnamnen. För att erhålla en rationell stavning stämde

jag möte med vår framstående kännare av de finsk-ugriska

språken, prof. K. B. Wiklund, vid vårmarknaden i

Jokkmokk 1904, där vi sammanträffade med några lappar

som färdats i Sarekfjällen. Med ledning av deras uttal

av de av mig samlade namnen gjorde prof. Wiklund upp en

ortnamnförteckning, som sedan legat till grund för

ortnamnens stavning i Sarekpublikationcrna och även

tillämpas i denna handbok.

Då samma ortnamn i allmänhet ej återfinnas på

Norrbottenskartan, ansåg jag det nödvändigt, för att

överhuvud göra framställningen i resehandboken begriplig, att

låta den åtföljas av en karta med de nya namnen. Det var

emellertid ej möjligt att använda Norrbottenskartan såsom

topografiskt underlag för ett arbete, som huvudsakligen

ägnas fjällens högsta delar, ty just dessa ha blivit

styvmoderligt behandlade på kartan. Vattensystemet synes

däremot vara jämförelsevis riktigt utlagt. Ett nytt

topografiskt underlag har därför komponerats på så sätt, att frän

Worrbotlenskarlan tagits hydrografien med vissa mindre

ändringar samt utan glaciärerna, i denna stomme har

inpassats en höjdkurva för 800 m och en för 1 100 à

1 200 m. Efter minnet och med ledning av fotografier

inlade jag därpå i kurvsystemet glaciärernas konturer

samt med mörk skuggning toppar och kammar. För

Akavare kunde jag använda kapten H. N. Pallins karta

och för Vuoines-Sarek-Stuor Nijak-kedjan min karta

av 1895. På den så åstadkomna kartan, som i en

smakfull reproduktion här bifogas, bör man vid läsningen av

texten åtminstone någorlunda kunna finna sig till rätta.

Kartans värde ligger huvudsakligen i ortnamnen. Den

topografiska framställningen har huvudsakligen

kvalitativt värde. Höjdskiktens, glaciärernas och topparnas

begränsning är endast approximativ.

En del nya namn äro givna på svenska, varjämte vissa

äldre svenska namn vunnit burskap.

Ortnamnsförteckning till kartan.

Bokstäver och siffror hänföra sig till motsvarande

rutor på kartan.

Abmojokk............ C 4

Ahotjkårså.......... B 4

Ajatjjaure ......... B l

Akaglaciären,

norra ...... B 3

södra ...... B 3

Akajokk........ B 3, A 2

Akatjåkko .......... B 2

Akavagge ...... B 2, B 3

Akavare ............ A 2

Aktse .............. C 4

Alajaure ...... B l, B 2

Alatjåkko .......... B l

Alep Kerkau ........ B 4

Alep Pastajokk ..... B 3

Alep Pastaskaitatj . B 3

Alep Stuollo ....... C 3

Alep Valak ......... B 4

Alep Varto ......... C 3

Alep Vassjajokk .... C 3

Alkajauratj ........ B 2

Alkajaure .......... B 2

Alkajokk ........... B 2

Alkavagge .......... B 2

Allakvare .......... B l

Anitvaratj ......... B 4

Arasjokk ........... B 1

Arasluokta ......... B 1

Arasvaratj ......... B 1

Autsotjjokk ........ B 4

Autsotjvagge ....... B 4

Borgglaciären ...... A 2

Borgtoppen ......... A 2

Buchtglaciären ..... B 3

Buchtkammen ........ B 3

Dubbeltoppen

(Akavare) ......... A 2

Faunåive ........... C 3

Flygareglaciären ... A 2

Gavelbergrt ........ B 2

Halji .............. B 4

Hambergglaciären ... A 2

Herrapakte ......... B 2

Huornatj ...... B l, C 3

Hyllglaciären ...... A 2

Ivarlako ........... C 3

Jamikvaratj ........ C 2

Jeknatjåkko ........ C 2

Jeknavagge .... C 2, C 3

Jertasuolo ......... A 4

Jillavagge ......... B 3

Jokotjkaskaglaciären B 3

Jokotjkaskalako .... C 4

Jokotjkaskatjåkko .. B 3

Jållek ............. B 2

Kables ........ C 3, C 4

Kalakjanre ......... C 3

Kalakjokk .......... C 3

Kalaktjåkko ........ C 3

Kalmetjauta ........ B 2

Kamajokk . C 2, C 3, D 3

Kanalberget ........ B 3

Kantberget ......... B 2

Kasajaure .......... A 3

Kasakam ............ B 3

Kasavaratj ......... A 3

Kaskakårså ......... C 3

Kaska Stuollo ...... C 3

Kaskatjåkko ........ C 3

Kaskavagge ......... C 3

Kavapakte .......... B 3

Kertoketjtjåkko .... C 4

Ketek .............. C 4

Kisoris ............ A 2

Kisorisjokk ........ A 2

Kukkesvagge ........ B 3

Kukkesvaggejokk .... B 3

Kuolleluoppal ...... C 4

Kuoper ............. B 2

Kuoperjokk .... B 2, B 3

Kuoperskaite ....... B 3

Kuopervagge ........ B 2

Kuotekjaure ........ B 4

Kuravaratj ......... B 4

Kutjaure ........... A 2

Kvikkjokk .......... D 3

Kåptåjaure ......... B 4

Kårsokask .......... B 4

Kåtokjokk .......... C 3

Kåtokjokotjkaskatjåkko

C 3

Kåtoktjåkko ........ C 3

Kåtokvaratj ........ C 3

Kåtsitjaure ........ A 2

Kåtsitvaratj ....... A 2

Laitaure ........... C 4

Laitätno ........... C 4

Langas ............. B 4

Lanjektjåkko ....... B 2

Letsitjaurc ........ B 3

Likepuoltatjåkko ... B 2

Lilla Sjöfallet .... A 4

Lilla Stuollo ...... C 3

Litnokvaratjah ..... C 4

Lulep Kerkau ....... B 4

Lulep Njåtsosjaure . C 2

Lulep Pastajokk .... B 4

Lulep Pastaskaitatj B 3

Lulep Stuollo ...... C 3

Lulep Suodje ....... B 4

Lulep Valak ........ B 4

Lulep Varto ........ C 3

Lulep Vassjajokk ... C 3

Lullihapårre ....... A 3

Lullihatjåkko ...... C 3

Lullihavagge ....... C 3

Luottoglaciären .... C 2

Luottojokotj ....... C 2

Luottolako ......... C 2

Luottotjåkko ....... C 2

Luto ............... B 2

Låddepakte ......... B 3

Låmepuolta ......... C 2

Låptåvakjaure ...... C 2

Låtatj ............. B 4

Låutakjauratj ...... B 2

Låutaktjåkko ....... B 2

Låutakvarto ........ B 2

Kartregister

Mankijaure ........... C 2

Martahvaratj ......... C 4

Matojokk ............. B 3

Matotjåkko ........... B 3

Mattauratj ........... B 1

Mattåive ............. B 1

Mellantoppen ......... B 3

Mellätno ........ B 1, B 2

Meskarsuolo .......... A 3

Midtji Skårkas ....... B 3

Mikkaglaciären ....... B 3

Mikkajokk ............ B 3

Mikkatjåkko .......... B 3

Muta ................. B l

Muorjenjunje ......... B 4

Måskostjåkko ......... B 4

Nammatj ......... C 4, B 4

Nammatjjauratj ....... C 4

Napal ................ A 3

Napaljarnga .......... A 3

Napalluokta .......... A 4

Napalravve ........... A 3

Nasas ................ B 2

Nasasjaure ........... B 2

Nasasvagge ........... B 2

Neitareppe ........... B 2

Neitarepvagge ........ B 2

Netir ................ C 4

Nikkojarnga .......... A 2

Nijakvagge ........... B 2

Nijakvaggeglaciären .. B 2

Nilas kam .............B 3

Njakejokotj .......... B 2

Njakke ............... B 2

Njarkavaratj .... B 3, B 4

Njerek ............... A 2

Njerekjauratj ........ B 2

Njiraujokk ........... A 2

Njunjes .............. C 4

Njåtsosjokk ..... C 2, C 3

Njåtsosvagge .... C 2, C 3

Nåite ................ C 3

Nåitevagge ........... C 3

Näntotjåkko .......... B 4

Padjelanta . A 2, B 1, B 2

Pakteketjtjåkko ...... C 4

Palkatglaciären ..... C 3

Palkatjokk ........... C 2

Palkattjåkko ......... C 3

Passeåive ............ C 4

Pastaglaciären,västra B 3

östra . B 3

Pastatjåkko .......... B 3

Pastavagge ........... B 3

Pelatjåkko ........... B 3

Pelloreppe ........... C 3

Perikglaciären ....... B 3

Perikjaure ........... B 3

Perikluoppal ......... B 3

Perikpakte ........... B 3

Pettakjokk ........... A 3

Piutjapakte .......... B 4

Pulkas ............... C 2

Puoutavaratj ......... C 4

Puoutavaratjjokotj ... C 4

Påisaglaciären ....... B 2

Påisajokk ............ B 3

Påisatjåkko .......... B 2

Påisavare ............ B 3

Påjmatj .............. C 2

Pårajaure ............ B 2

Påravalta ............ B 2

Pårek ................ C 3

Pårekjaure ........... C 3

Pårektjåkko .......... C 3

Pårtefjället ......... C 3

Pårteglaciären ....... C 3

Pårteketje ........... C 4

Pårtestugan .......... C 3

Pårtetjåkko .......... C 3

Påutjos .............. A 3

Påutjosjaure ......... A 3

Päskajarnga .......... A 4

Pätsaure ............. B 2

Pätsaurejokk ......... B 2

Rakkasglaciären ...... A 2

Rakkasålke ........... A 2

Rapadalen ....... B 3, C 3

Rapaselet ....... B 3, C 3

Rapaälven ....... B 3, C 3

Rapok ................ B 2

Rartojaure ........... A 2

Rasek ................ B 4

Risjakjaure .......... B 4

Risjakjokk ........... B 4

Rissajokk ............ B 2

Ritaglaciären ........ B 2

Ritanjunjestjåkko .... B 2

Ritok ................ C 4

Rittak ............... C 4

Rumok ................ B 4

Runda Vassja ......... B 4

Ruopsokglaciären B 3, C 3

Ruopsokjokk . B 4, C 2 C 3

Ruopsoktjåkko ........ B 3

Ruopsokvaratj ........ B 4

Ruotesglaciären ...... B 2

Ruotestjåkko ......... B 2

Ruotesvagge .......... B 3

Ruoutevare ........... C 3

Ryggåsberget ......... C 2

Rätnik ............... C 4

Sadelberget .......... B 2

Saggat ............... D 3

Saitarisglaciären .... C 3

Saitaristjåkko ....... C 3

Saltoluokta .......... B 4

Sarekgglaciären,

västra .. B 3

östra ... B 3

Sareklåptå ........... B 3

Sarektjåkko .......... B 3

Sarekvaratj .......... B 3

Sarekålke ............ B 3

Sarvaglaciären ....... B 3

Sarvajaure ........... B 3

Sarvalåptå ........... B 3

Sarvatjåkko .......... B 3

Sarvesjokk ...... B 3, C 3

Sarvestjåkko ......... B 2

Sarvesvagge ..... B 2, B 3

Sautjasnjarka ........ A 3

Serkapuolta .......... B 2

Serkatjåkko .......... B 2

Serkavagge ........... B 2

Sitojaure ....... B 4, C 4

Sitojaurehyddan ...... C 4

Sitoätno ............. B 4

Sjabtjakjaure ........ C 3

Sjabtjakvareh ........ C 3

Sjitnjajarngab........ A 3

Sjitnjanjarka...... A 3

Sjäksjo ........... B 4

Sjöfallsstugan .... B 4

Skaftet ........... A 3

Skaitatjjokk ...... C 2

Skaitatjtjåkko .... B 3

Skaitatjvagge B 3, B 4

Skaite ............ B 2

Skaitetjåkko ...... C 3

Skejkarvaratj ..... B l

Skalareppe ... A 3, B 3

Skanatjåkko ....... B 3

Skarjatjåkko ...... B 3

Skejakvaratj ...... C 2

Skerfe ............ C 4

Skevon ............ C 2

Skuollavalta ...... B 2

Skårvatjåkko ...... B 3

Slekokk ........... A 4

Slenketjåkko ...... C 4

Slugga ............ B 4

Slukkajokk ........ B 4

Smailaijokk ....... B 3

Snavva ............ C 4

Snavvavagge ....... B 3

Snjutjotisjokk .... A 2

Snjutjotistjåkko .. A 2

Soltaglaciären .... B 3

Soltakam .......... B 3

Solta tvärkam ..... B 3

Spatnek ........... C 3

Spetjau ........... A 2

Kartregister

Spetsiga Vassja ..... B 3

Spikakam ............ B 3

Stantarjokk ......... C 3

Stora Sjöfallet ..... B 4

Stora Tata .......... C 3

Stor Lule ...... A 3, A 4

Stortoppen (Akavare) A 2

Stuolloglaciären .... C 3

Stuor Adtje ......... A 3

Stuor Jerta ......... C 3

Stuor Kåbrek ........ C 2

Stuor Luleju ... A 3, A 4

Stuor muorke ........ B 4

Stuor Nijak ......... B 2

Stuorra Påravaratj .. B 2

Stuorra Skårkas ..... B 3

Stuor Rissavare ..... B 2

Stuor-Suodje ........ B 4

Stuotajaure ......... A 3

Stuotajokk .......... A 3

Stuotak ............. A 3

Suobbatjaure ........ C 4

Suobbatjokk ......... C 4

Suorkijaurc ......... C 4

Suorkisnurtje ....... C 4

Suorva .............. A 4

Suorvajaure .... A 4, B 4

Suotas .............. B 3

Suotasglaciären ..... B 3

Svenoniusglaciären .. C 2

Svirjaglaciären ..... B 3

Svirjajauratj .. B 3, C 3

Svirjatjåkko ........ B 3

Sydvästtopparna ..... A 2

Såbbeglaciären östra B 3

Såbbetjåkko ......... B 3

Säkok ............... C 3

Säkokjokk ........... C 3

Takar ............... C 4

Takartjåkko ......... B 4

Talvaluokta ......... A 4

Tarrejokk ........... D 2

Taurojnätno ......... C 4

Telma ............... B 3

Titnokjokotj ........ C 3

Tjadjajaure ......... A 3

Tjakkeli ............ C 4

Tjaska .............. B 4

Tjatja .............. C 2

Tjeknalis ...... B 3, B 4

Tjeura ......... B 3, C 3

Tjeurajaure ......... A 3

Tjuolta ............. C 2

Tjågnoris ........... B 3

Tjågnorisglaciärcn .. B 3

Tjågnorisjokk .. B 2, B 3

Tjågnoristjåkko ..... C 2

Tjågnorisvaratj ..... B 2

Tjåle ............... B 4

Tjålta .............. C 3

Tjåltajokk .......... C 3

Tjäres .............. C 3

Tjäporis ............ B 4

Tjäusak ............. B 2

Tsirakpakte ......... B 4

Tsiraksnurtje ....... B 4

Tsåkahaure .......... A 1

Tsäkkok ............. C 2

Tuoddaratj .......... B 2

Tårcsåive ........... C 4

Unna Adtje .......... A 3

Unna Jerta .......... C 3

Unna Kåbrek ......... C 2

Unna Påravaratj ..... B 2

Unna Rissavara ...... B 2

Unna Skårkas ........ B 3

Uttsa muorke ........ A 4

Uttsavuomatjjokk .... B 4

Vaikanjaureh ........ C 3

Vaikantjåkko ........ C 3

Vaisaluokta ......... A 2

Vakkotavarekåtan .... A 1

Vallatjvaretjah ..... C 3

Vareketjjokk ........ A 3

Vargtoppen .......... B 3

Vartasglaciären ..... B 3

Vartasjokotj ........ B 3

Vartastevva ......... B 3

Vartastjåkko ....... C 2

Varto ............... A 2

Vartojaure .......... A 3

Vassjaglaciären,

västra B 3

östra B 4

Vassjatjåkko ........ C 2

Vassjavagge .... B 4, C 4

Vastenjaure ......... B 1

Vattendelareglaciären B 2

Velkispuolta ........ C 2

Vertsajok ........... B l

Virihaure ........... B l

Vuoines ............. B 3

Vuoinesglaciären .... B 3

Vuoinesluoppal ...... B 3

Vuoinesvaratj ....... B 3

Vuojatätno .......... A 2

Vuoksajaurc ......... A 3

Vuoksanjarka ........ A 3

Vuoskeljaure ........ B 3

Vuoskolvagge ........ B 4

Vuoures ............. B 4

Västglaciären

(Akavare) A 2

Ålkatj ......... B 3, C 3

Ålkatjglaciären,

norra B 3

södra B 3

Årrojarnga .......... A 2

Äparglaciären, norra B 3

södra B 3

Äpartjåkko .......... B 3

Ortnamnsförteckning till bilderna.

Siffrorna hänföra sig till de sidor, där resp. figurer återfinnas

(ej till figurnumren). Pl. betecknar planschen.

Akaglaciären (norra) 67

Akaglaciären (södra) 52

Akajokk ............ 67

Akatjåkko 52, 56, 64,

67, 69, pl I:4

Akavagge ....... 52, 67

Akavare ........ 91, 93

Alatjåkko .......... 61

Alep Pastajokk ..... 77

Alep Pastaskaitatj . 77

Alep Varto ... pl. I: 3

Alep Vassjajokk .... 48

Alkajaure 64, pl. I: 4

Alkatjåkko ......... 64

Alkavagge 61, 67,

pl. I:5

Borgglaciären ...... 93

Borgtoppen ..... 91, 93

Buchtglaciären ..... 85

Buchtkammen ........ 85

Bildregister

Dubbeltoppen (Akavare) 91, 93

Favoritkammen ......... 79, 83

Favoritplatån ............. 83

Flygareglaciärcn .......... 91

Gavelberget . 73, 75, pl. I: 6

Glaciärtoppcn ....... pl. I: 2

Haddepakte ................ 41

Herrapakte ...... 64, pl. I: 5

Hyllglaciären ............. 91

Jeknatjåkko ....... 51, 53, 61

64, pl. I: 4

Jeknavagge .. 53, 55, pl. I: 4

Jillavagge .......... pl. I: 2

Jållek ...... 65, 73, pl. I: 5

Kanalberget 49, 52, 64, 67, 69

Kasakammen ................ 73

Kaskatjåkko . 51, 55, pl. I: 6

Kaskavagge ................ 51

Kavapakte ... 52, 73, pl. I: 6

Knivtoppen ............ 79, 83

Kukkesvagge ............... 48

Kuopcr .......... 64, pl. I: 5

Kuoperjokk ................ 67

Kuopcrlillberg ............ 69

Kuopcrskaite 64, 67, pl. I: 5

Kuopervagge ....... 64, 67, 69

pl. I:4, 5

Kåskakårså .......... pl. I: 3

Kåtokjokk ................. 55

Kåtokjokotjkaskatjåkko 47, 48

59, pl. I: 2

Kåtoktjåkko ....... 38, 48, 55

pl. I: 3

Kåtokvaratj ......... pl. I: 2

Laitaure .................. 38

Lanjektjåkko 64, 68, pl. I: 4

Letsitjaure ............... 83

Likepuoltatjåkko .......... 73

Lulep Njåtsosjaur ......... 61

Lulep Pastaskaitatj ... 77, 79

Lulep Varto ......... pl. I: 3

Lullihatjåkko ......... 55, 56

Lullihavagge .......... 51, 55

Luottoglaciären (norra) ... 51

Luottolako ............ 51, 63

Luottotjåkko .. 49, 51, 61, 64

Låddepakte ....... pl. I: 1, 2

Matojokk .................. 65

Matotjåkko ...... 65. pl. I: 5

Matovagge ................. 65

Mattuaratj .......... pl. I: 4

Mattåive ............ pl. I: 4

Mellantoppen .............. 79

Mellätno ............ pl. I: 4

Midtji Skårkas .. 77, pl. I: 2

Mikkaglaciären 65, pl. I: 4, 5

Mikkatjåkko ..... 65, pl. I: 5

Nammatj ........... 38, 39, 41

Neitareppe .......... pl. I: 4

Nijakvagge .......... pl. I: 6

Nijas kam ......... 77, 79, 81

Njiraupuolta .............. 83

Njåtsosdalen .............. 61

Njåtsosjokk ............... 61

Nordostglaciären (Akavare) 93

Nåite ............. 49, 51, 52

Observatorieplatån ........ 57

pl. I: 3

Palkatglaciären ........... 63

Palkattjåkko .. 47, 51, 55, 56

57, 63

Pastaglaciärerna ...... 77, 79

Pastatjåkko ........... 77, 79

Pastavagge .. 77, 79, pl. I: 1

Pastavaratj ............... 77

Pelatjåkko ............ 77, 83

Pelloreppe ................ 48

Pelloreppes östra kam ..... 48

pl. I: 1, 2

Pelloreppe-Ålkatj . 47, 48, 77

pl. I: 1

Perikpakte ........ 79, 81, 83

Pulkas ................ 53, 61

Puoutavaratjvadstället .... 41

Påisatjåkko ..... 73, pl. I: 5

Påisavagge .......... pl. I: 5

Påktjåsiaure .............. 93

Pålnotjåkko ............... 91

Pårajaure ........... pl. I: 4

Pårektjåkko ... 47, 55, 56, 59

pl. I: 3

Pårtefjällen ........ pl. I: 3

Pårteglaciären ........ 55, 56

pl. I: 3

Pårtekaise ............ 63, 77

Pårtetjåkko ... 47, 55, 57, 63

pl. I: 3

Rakkasglaciären ........... 93

Rapadalen ....... 38, pl. I: 5

Rapadalens mynning .... 38, 41

Rapaselet ........ pl. I: 1, 2

Rapaälven ................. 64

Rapaälvens delta .......... 39

Ritanjunjestjåkko . 49, 51, 52

56, 67

Ritok ................. 38, 41

Runda vallen .............. 43

Runda Vassja .... 83, pl. I: 1

Ruopsokglaciären (norra) .. 83

Ruopsok Lilltopp ...... 79, 83

Ruopsoktjåkko ......... 79, 83

Ruotesglaciärerna ......... 75

Ruotestjåkko .......... 73, 75

Ruotesvagge ....... 64, 65, 73

pl. I: 5, 6

Ruotesvaratj .............. 73

Ryggåsberget ...... 51, 61, 64

Sadelberget ... 49, 52, 56, 64

pl. I: 4

Saitarisglaciären ......... 63

Saitaristjåkko ........ 51, 63

Sarekglaciären (västra)

pl. I: 6

Sarekglaciären (östra) .... 85

Sarektjåkko ... 65, 71, 79, 85

pl. I: 5, 6

Sarektjåkkos sydtopp .. 65, 71

pl. I: 5

Sarvalåptå ................ 65

Sarvatjåkko ....... 64, 65, 85

Sarvesjokk ................ 11

Sarvestjåkko 49, 53, pl. I: 4

Sarvesvagge ........... 49, 68

Serkatjåkko ............... 73

Serkavagge ................ 73

Sitoätno .................. 83

Skaite ...... 49, 68, pl. I: 4

Skaitetjåkko ...... 47, 51, 55

Skanatjåkko ............... 85

Skarjatjåkko 64, 67, pl. I: 5

Skerfe ............ 38, 39, 41

Skårva .............. pl. I: 1

Skårvatjåkko 52,64, 65, 67, 69

pl. I: 4

Smailaijokk ................73

Soltaglaciären .. 73, pl. I: 4

Soltakammen ......... pl. I: 6

Bildregister

Soltatjåkko ...... 73, pl. I: 6

Solta tvärkam ........ pl. I: 6

Spatnek ........... pl. I: 1, 2

Spetsiga Vassja ...... pl. I: 1

Spikakammen ............ 65, 85

Stortoppen (Akavare) ... 91, 93

Stortoppglaciären (Akavare) 93

Stuollo .......... 49, pl. I: 2

Stuor Jerta .......... pl. I: 3

Stuor Kåbrek ............... 63

Stuor Nijak .......... pl. I: 6

Stuorra Skårkas ... pl. I: 1, 2

Stuotak .............. pl. I: 6

Suotas ............... pl. I: 6

Suotasglaciären ...... pl. I: 6

Svarta spetsen ............. 65

Svirjaglaciären ...... pl. I: 1

Svirjatjåkko ........... 77, 79

pl. I: 1, 2

Sydostglaciären (Akavare) .. 93

Såbbeglaciärerna ........... 77

Såbberjokk ................. 77

Såbbetjåkko ................ 77

Säkok ............ 61, pl. I: 3

Takar .................. 79, 83

Tarrekaise ................. 51

Telma ...................... 49

Tjakkeli ....... 37, 38, 30, 41

pl. I: 2

Tjatja ................. 53, 61

Tjeura ............... pl. I: 3

Tjuolta .......... 51, pl. I: 3

Tjågnoris .......... 53, 64, 65

Tjågnorisglaciären ......... 65

Tjågnorisjokk .............. 65

Tsäkkok ................ 53, 61

Tvillingryggen ......... 56, 63

Unna Skårkas ..... 77, pl. I: 1

Vaikantjåkko ..... 55, pl. I: 2

Vargtoppen ................. 65

Vartasglaciären ...... pl. I: 6

Vartastjåkko ......... pl. I: 6

Varto ...................... 93

Vassjapakte ................ 61

Vassjavagge .......... pl. I: 1

Vattendelareglaciären ...... 69

pl. I: 5

Vuoinestjåkko .......... 79, 85

Vuoinesglaciären ........... 85

Vuojatätno ................. 91

Västglaciären (Akavare) .... 91

Västtopparna (Akavare) . 91, 93

Ålkatj ................. 64, 83

Äparglaciären (norra) ...... 83

Äpartjåkko ............. 79, 83

Ortnamnsförteckning till texten.

Siffrorna hänvisa till sidorna i boken. Fet siffra betecknar

den sida, där angivna orter, fjälltoppar, glaciärer m. m.

äro utförligare omnämnda.

Abmojokk ................ 43

Akaglaciärencii ..... 52, 67

Akajokk ............. 15, 16

(vadstället), 41, 67

Akajokotj ........... 92, 94

Akatjåkko ....... 53, 68, 72

Akavagge ......... 1, 66, 67

Akavare ............. 87, 90

Akaålke ................. 92

Aktse ....... 34, 35, 36, ??

Alep Kirkau ............. 81

Alep Kuoperjokk ......... 16

(vadstället)

Alep Pastajokk .......... 16

(vadstället)

Alep Pastaskaitatj ...... 76

Alep Sarvesjokk ......... 17

(vadstället)

Alep Snavvajokk ..... 44, 63

Aiep Snavvajokotj ....... 16

(vadstället)

Alep Valak .............. 80

Alep Vassjajokk ......... 16

(vadstället) ... 42, 45

Alkajanre ........... 16, 68

Alkajokk ................ 16

(vadstället) ....... 68

Alkavagge ........ 1, 50, 67

Autsotjjokk ............. 86

Autsotjvagge .... 35, 81, 86

Björkholm ........... 34, 58

Blackälven .......... 36, 37

Borgglaciären ........... 91

Borgtoppen .......... 91, 93

Buchtglaciären .. 67, 84, 88

Buchtkammen ............. 67

Dubbeltoppen (Akavare) .. 91

Dundret ................. 57

Faunåive ................ 35

Favoritkammen ........... 82

Favoritplatån ........... 82

Flygareglaciären ........ 91

Gavelberget ............. 74

Glaciärtoppen (Pelloreppe)

...... 46, 48

Gruvvisarekåtan ......... 15

Gällivare ............... 57

Hambergglaciären ........ 91

Hermelinsväggen ......... 31

Herrapakte .......... 69, 70

Hyllglaciären ........... 91

Ivarlako ................ 54

Jamikvaratj ......... 17, 35

Jekkaure ................ 36

Jeknatjåkko ............. 53

Jeknavagge .. 46, 47, 53, 58

Jillavagge ...... 46, 47, 76

Jokkmokk ............ 24, 34

Jokotjkaska ..... 45, 53, 66

Jokotjkaskaglaciären .... 66

Jokotjkaskajokk . 45, 46, 63

Jokotjkaskatjåkko

Kables ................... 2

Kalakjokk ............... 35

Kalaktjåkko ............. 6l

Kalmetjauta ............. 51

Kamajokk ................ 34

Kanalberget ............. 66

Kantberget .......... 74, 90

Kappertevvah ............ 60

Kasajaure ........... 83, 90

Kasatjåkko .......... 86, 89

Kasavaratj .......... 86, 87

Textregister

Kasavaratjslätten .. 83, 87

Kaskakårså ......... 15, 60

Kaskatjåkko .... 44, 59, 89

Kaskavagge ............. 59

Kaskasvadstället ....... 15

Kaskasvaratj ........... 15

Kaskasvaratjjokk ....... 15

Kavakvelmes ............ 37

Kavapakte .. 74, 83, 86, 89

Kebnekaise .......... 6, 72

Kertoketjtjåkko ........ 40

Knivtoppen ............. 82

Krokälven .............. 37

Kukkesvagge . 1, 67, 83, 86

Kukkesvaggejokk ........ 16

(vadstället) ....... 81

Kuoper ..........70, 72, 75

Kuoperjokk ......... 15, 16

(vadstället) ... 41, 68

Kuoperskaite ....... 69, 70

Kuopervagge . 1, 67, 70, 75

Kuotekjaure .............80

Kuoutätno .............. 40

Kvikkjokk .............. 34

Kåbrek ............. 34, 62

Kåptavaratj ............ 66

Kåptåjaure ............. 80

Kårsokask .............. 80

Kåtokjokk ...... 15, 47, 56

Kätokjokks tältplats ... 55

Kåtokjokk vadstället ... 15

Kåtokjokotjkaskatjåkko . 34

46, 47, 55, 58, 72

Kåtoktjåkko 34, 36, 46, 47

55

Kåtokvaratj ........ 41, 46

Kåtokvaratjjokk ........ 15

Kåtsitjaure ............ 92

Kåtsitvaratj ........... 92

Laitaure ........... 35, 36

Laitätno ............... 37

Lanjektjåkko ....... 70, 72

Launem ................. 46

Letsitjaure .... 16, 78, 81

Lill-Tatasjön .......... 35

Lilltoppen (Pelloreppe) 46

Litnokhyddan ........ 6, 54

Litnokkanalen .......... 54

Luleketj ........... 34, 58

Luleluspe ............... 2

Lulep Pastajokkvadet ... 16

Lulep Pastaskaitatj .... 76

Lulep Snavvajokotj

(vadstället) ... 16, 44

Lulep Vassjajokk ....... 16

(vadstället) 42, 43, 45

Lullihatjåkko .. 37, 57, 62

Lullihavagge ... 50, 51, 59

Lulliliavaggejokk .. 15, 54

Luottojokk ............. 15

(vadstället) ... 17, 62

Luottolako . 51, 52, 57, 62

Luottotjåkko ....... 50, 51

Låddepakte ..... 44, 47, 66

Låutakvarto ............ 16

Matojokk ............... 16

Matotjåkko ......... 67, 72

Matovagge .......... 67, 72

Mattåive ............... 70

Maudtoppen (Akavare) ... 93

Mellantoppen

(Perikpakte) 78

Mellätno ............... 16

Midtji Skårkas ..... 47, 76

Mikkaglaciären ..... 67, 71

Mikkajokk .............. 16

(vadstället) ....... 71

Mikkatjåkko ............ 72

Mittälven .............. 40

Nammatj ............ 36, 40

Napaljarnga ............ 87

Näsasvagge ............. 70

Neitareppe ............. 51

Neitarepvagge ...... 50, 69

Nijakjauratj ........... 86

Nijakvagge ............. 74

Nijakvaggeglaciären 74, 90

Nilas kam .............. 78

Njiraujokotj ....... 92, 94

Njunjes ............. 9, 34

Njunjesfjället ......... 81

Njåtsosdalen 1, 34, 35, 54

60, 61

Njåtsosjokk ............ 17

(vadstället) ... 34, 35

Njåtsossjöarna ......... 62

Nordostglaciären

(Akavare) 91

Norrälven .............. 40

Nuortätno .......... 37, 40

Nåite ................... 6

Nåitebäcken ............ 50

Nåitevagge ............. 54

Näntotjåkko ......... 6, 86

Observatorieplatån ..... 61

Padjelanta .......... 2, 75

Palkatglaciären .... 59, 62

Palkatjokk ......... 15, 17

(vadstället) ....... 62

Palkattjåkko .... 6, 55, 56

Passeåive .............. 43

Pastaglaciäreren

(västra) 45, 49, 75, 76

(östra) ............ 76

Pastajokk .......... 79, 81

Pastatjåkko ............ 76

Pastavagge .. 1, 45, 49, 75

76, 78

Pastavaratj ............ 76

Pelajauratjah ...... 86, 87

Pelajokotj (vadstället) 16

Pelaslätten ............ 75

Pelatjåkko . 40, 66, 76, 87

Pelloreppe . 36, 44, 46, 48

Pelloreppe-Stuollo . 46, 48

Pelloreppe-Ålkatj .. 46, 48

Pelloreppe-Ålkatjjokk .. 46

Perikglaciärcn ......... 82

Perikjaure ......... 75, 78

Perikjokk ...... 16, 81, 87

Perikluoppal ........... 16

Perikmassivet .......... 80

Perikpakte ......... 78, 82

Perikvaratj ............ 81

Perikvaratjglaciären ... 82

Petsaure ............... 80

Petsaurejokk (vadstället)16

Pite lappmark .......... 57

Pintjapakte ............ 80

Prinskullen ............ 34

Pulkas ............. 54, 62

Puoutavaratj ........... 42

Puoutavaratjjokotj . 15, 16

(vadstället) ... 42, 43

Påisatjåkko ........ 72, 75

Pårek .............. 35, 59

Pårekhyddan ............. 6

Pårekjaur .............. 35

Pårekjauratj ........... 15

Påreksjöarna ........... 35

Pårekslätten ....... 35, 59

Pårektjåkko 34, 35, 57, 59

60

Pårte ................... 1

Pårtefjällen ....... 35, 45

Pårteglaciären . 56, 59, 61

Pårtehyddan ............. 6

Textregister

Pårtekaise ........ 2, 31, 37

Pårteketje ............... 51

Pårtetjåkko .. 34, 55, 57, 60

Påutjås .................. 91

Påutjåsjaureh ............ 91

Rakkasglaciären .......... 91

Rakkasålke ............... 91

Randijaur ............ 34, 46

Rapadalen ..... 1, 30, 37, 41

Rapaselet ........ 43, 45, 47

Rapaskogen ............... 41

Rapavuobme ............ 1, 41

Rapaälven ............. 1, 15

(vadställen) ..... 37, 41

Rartojaure ............... 92

Rasek .................... 80

Risjaksjöarna .... 16, 81, 86

Ritaglaciären .... 50, 53, 69

Ritanjunjestjåkko . 6, 15, 50

52, 68, 72

Ritok ............ 36, 41, 42

Rittakdalen .............. 35

Romak .................... 86

Runda vallen ............. 42

Runda Vassjatjåkko ... 45, 76

Ruopsok .......... 72, 78, 80

Ruopsokglaciären ......... 82

(norra) .............. 78

Ruopsokjokk .............. 62

Ruopsoktjåkko .... 78, 80, 82

Ruotestjåkko ............. 75

Ruotesvagge ...... 67, 71, 89

Ruoutevare ....... 34, 35, 61

Ryggåsberget ......... 51, 53

Råtnik ................... 45

Saitaristjåkko ........... 62

Saiva ................ 37, 40

Saltoluokta 8, 34, 79, 80, 81

Sarekfjällen .........

Sarekglaciären (västra) .. 89

(östra) .......... 84, 88

Sarekjauratj .........

Sareks nationalpark ....... 5

Sarektjåkko ...... 71, 80, 88

Sarekvaratj .............. 84

Sarvaglaciären ........... 88

Sarvajaure ........... 75, 86

Sarvalåptå ............... 66

Sarvatjåkko .......... 66, 84

Sarvesjokk ........... 15, 16

(vadställen) ..... 50, 63

Sarvestjåkko ......... 52, 69

Sarvesvagge 1, 44, 46, 49, 50

Savvon ................... 36

Serkatjåkko .............. 75

Serkavagge ............... 75

Sirkasvagge ............... 1

Sitojaure ........ 35, 75, 79

Sitoätno ................. 16

(vadstället) ..... 80, 81

Sjabtjakstugan ........... 35

Sjabtjakvareh ............ 35

Sjitnjajarnga ............ 92

Sjäksjo .................. 80

Skaftet .................. 91

Skaitatjvagge ............ 76

Skaite ................... 51

Skaitetjåkko . 34, 36, 55, 58

Skalka ........... 34, 37, 46

Skanatjåkko .............. 83

Skarjatjåkko ............. 75

Skemma ................... 80

Skerfe ............... 30, 87

Skevvon ................... 6

Skårkas .................. 72

Skårkasglaciären ..... 45, 49

Skårkashyddan ............. 6

Skårvatjåkko ..... 53, 66, 68

Slenketjåkko ............. 43

Slugga ............... 81, 86

Slukkajokk ............... 86

Smailaijokk .............. 16

(vadstället) ..... 66, 71

Snavva ............... 35, 36

Snavvasjön ............... 36

Snavvavagge ,,,,,, 44, 46, 76

Snjutjotisjokk ........... 16

(vadstället) . 75, 84, 87

Snjutjotiskårså .......... 92

Snjärak .................. 34

Soltaglaciären ....... 71, 74

Soltakammen .......... 74, 89

Soltatjåkko .............. 83

Soltatvärkammen .......... 89

Spatnek .......... 41, 42, 45

Spetsiga Vassjatjåkko 45, 76

Spikakammen .......... 84, 88

Staika ................... 57

Stora Sjöfallet .......... 8l

Stora Sjöfallets

nationalpark .......... 5

Stora Tatasjön ........... 35

Stor Lule ................. 2

Stor Saulo ............... 57

Stortoppen (Akavare) . 91, 92

Stortoppsglaciären

(Akavare) ............ 91

Stuollo .............. 44, 47

Stuolloglaciären ......... 46

Stuollojokk .............. 47

Stuollotjåkko ............ 58

Stuor

Stuor Luleju .............. 2

Stuor Nijak .. 40, 72, 74, 90

Stuor Påravarratj ........ 16

Stuorra Skårkas .. 34, 42, 45

47

Stuor Tata ............... 35

Stuottajaure ............. 90

Sulitälma ................ 52

Sunnatjåkka .............. 93

Suobbatkårso ............. 54

Suobbatjaure ............. 54

Suobbatjokk ............... 1

Suorkijaur ........... 43, 81

Suorkisnjurtje ........... 43

Suotasglaciäron .. 74, 86, 89

Svarta Spetsen ...... 67, 84

Svini .................... 80

Svirjabäcken ......... 42, 45

Svirjaglaciären ...... 42, 45

Svirjajokk ............... 16

(vadstället) ......... 45

Svirjatjåkko ..... 45, 47, 76

Sydostglaciären (Akavare) 91

Sydostglaciären

(Kåtokjokotjkaskatjåkko) . 58

Sydtoppen (Sarektjåkko) .. 72

Sydvästtopparna (Akavare) 91

Sydälven ................. 40

Såbbeglaciären (östra) ... 76

Såbbetjåkko ...... 46, 47, 76

Säkok ............ 35, 60, 62

Säkokjokk ................ 60

Takar v. Suobbatj. ....... 54

Takar .... 43, 45, 47, 78, 80

Talvaluokta .............. 87

Tarradalen ............... 34

Tarrekaise ............... 57

Tatasjön ................. 35

Telma ......... 2, 44, 53, 66

Telma-vadstället . 41, 44, 63

Tjakkeli ............. 36, 40

Tjatja ................... 62

Tjerre ................... 92

Tjerrejauratj ............ 92

Tjeura ................... 61

Tjuolta .............. 34, 35

Tjågnoris ................ 52

Tjågnorisglaciären ... 67, 84

Textregister

Tjågnorishyddan .......... 6

Tjågnorisjokk ........... 16

(vadstället) 15, 63, 66

Tjågnoristjåkko ......... 84

Tjåmotis ............ 35, 36

Tjäura ................... 6

Tsirakpakte ............. 80

Tsiraksnurtje ........... 80

Tsäkkok ......... 51, 54, 62

Tåresåive ........... 35, 81

Unna Jerta .............. 60

Unna Skårkas 42, 45, 47, 76

Vaikansjöarna ....... 54, 55

Vaisaluokta ..........87, 92

Vajkantjåkko ............ 36

Valak ................... 81

Vallatj ................. 34

Vallatjvaratj ........... 34

Vallespiken ............. 34

Vargtoppen .............. 74

Vartasglaciären ..... 84, 89

Vartastjåkko ........ 84, 89

Varto ................... 94

Vassja .................. 47

Vassjabäckarna .......... 44

Vassjaglaciären ......... 45

Vassjatjåkko .... 34, 45, 72

Vassjavagge ..... 43, 44, 80

Vastenjaure .......... 1, 50

Vattendelareglaciären ... 70

Velkispuolta ............. 6

Virihaure ........ 1, 50, 52

Vuoinesglaciären ........ 84

Vuoinesvadstället ....... 87

Vnonestjåkko .... 66, 84, 87

Vuoinesvaratj ........... 84

Vuouros ................. 81

Västglaciären (Akavave) . 91

Åkot .................... 54

Ålkatj ....... 2, 45, 53, 60

Ålkatjjokk .......... 15, 16

(vadstället) 48, 63, 66

Ålmajalos ................ 6

Årjeliätno .............. 40

Årrojarnga .......... 87, 92

Äparglaciären ....... 78, 82

Äparmassivet ............ 80

Äpartjåkko .. 72, 78, 80, 82

KARTOGRAFISKA INSTITUTET. Centraltryckeriet Stockholm

KARTA ÖVER ORTNAMNEN I SAREKFJÄLLTRAKTEN

TURISTFÖRENIH^NS

RESEHANDBÖCKER

oumbärliga vid vandringar

och resor inom landet.

N:o 5 StoqkJK/jJY, illustr. Beräknas ut;

kom ma** Våren 1922.

» 10 Jämtland och Härjedalen, 4:e uppl.,

1916, illustr..................... Kr. 5.-

»11 Norrlandssödra kustlandskap, Angers

manland, Medelpad, Hälsingland

och Gästrikland, 2:a uppl., 1913,

illustr........................... » 5.-

» 12 Dalarna, 5:e uppl , illustr. Beräknas

utkomma våren 1922.

» 13 Skåne, 3:e uppl., 1922, illustr..... » 5.~

» 14 Stockholm, på tyska, 3:e uppl., 1912 » 2.50

» 15 Gottland, 3:e uppl., 1920, illustr. .. ».

5-» 17 Västkusten och Göteborg, 2;a uppl.,

1918, illustr..................... » 5.-

» 18 Blekinge, 1909, illustr............. » 3.50

» 19 Värmland och Dal, 2:a uppl., 1917,

illustr........................... » 5.-

» 22 Västergötland, 2:a uppl. Beräknas

utkomma våren 1922.

» 23 Östergötland, 1916, illustr.....___ » 5.-

v» 24 Fjällturer i Jämtland och Härjedalen,

1920^illustr...................... » 5-

» 25 Lappland I (Norrbottens lappmarker

och kustland), 1921, illustr....... » 8.-

» 26 Lappland II (Västerbottens lapps

marker och kustland). Beräknas

utkomma våren 1922.

3 > 27 Sarekfjällen. Vägledning för färder

i högfjällen mellan Lule älvs kall?

v , armar, 1922, illustr............... » 5.--

"". Under utarbetande är dessutom resehandboken

Uppland, vilken ävenledes är planerad att utkomma

våren 1922.

Under förberedning äro resehandböckerna Söder?

manland, Småland och Oland.