Sammanslutning eller skilsmässa? - I den skandinaviska enhetens namn

Sammanslutning eller skilsmässa? - I den skandinaviska enhetens namn

Sammanslutning eller Skilsmässa?

I DEN SKANDINAVISKA ENHETSTANKENS NAMN

AF

SIGFRID WIESELGREN.

STOCKHOLM FAHLCRANTZ & Co

SAMMANSLUTNING ELLER SKILSMÄSSA?

I DEN SKANDINAVISKA ENHETSTANKENS NAMN

AF

SIGFRID WIESELGREN.

STOCKHOLM FAHLCRANTZ & Co.

I.

Den skandinaviska enhetstanken.

Den, som på fullt allvar anser den skandinaviska

enhetstanken böra vara en för vår politiska

utveckling ledande idé, måste vara beredd på

det slags kritik, som söker tillintetgöra sitt offer blott

genom att inregistrera hans åskådning under den

förkrossande rubriken af »idealpolitik». Enhvar anser sig

ju veta att de politiska tankar, utsikter eller förslag,

som kunna stämplas såsom »ideala», måste vara alldeles

enahanda med fantasteri, orimlighet och utopi; och om

man icke känner sig uppfordrad att i sunda förnuftets

namn mer eller mindre förtrytsamt tillbakavisa dylikt

narrverk, hvars framläggande för en tänkande allmänhet

nästan måste fattas som en förolämpning, finner man

sig åtminstone manad att med likgiltig tystnad gå

detsamma förbi.

Alla äro ju ock fullt på det klara med att vi, lefva

i real-politikens tidehvarf. Blott med det reala, icke

med det ideala, med realiteter men icke med idéer

anstår det våra tiders barn att sysselsätta sig. Första

villkoret för hänsyn till något politiskt förslag måste

således vara dettas klara och otvetydiga »realitet», det

vill säga: dess beskaffenhet att snabbt och lätt låta

realisera sig.

I just denna förklaring af hvad man menar med

realitet ligger emellertid ett otvetydigt erkännande af

uppfattningens felaktighet. Ty hvad är det väl som

skall lata sig snabbt och lätt realisera? Hvad annat

än en idé, en tanke, något, som ännu icke är

för-verkligadt, men som man anser böra förverkligas?

Således beror i grunden motsättningen mellan

ideal-och realpolitik blott på den olika grad af svårighet,

med hvilken deras idéer förmodas låta sig genomföra.

En större svårighet förhjälper idén till värdighet af

ideal.

Därmed är dock dråpslaget i den ofvananförda

rubriken något så när pareradt. Ty om idéer uppbära

både ideal- och realpolitik, går ju icke an att blott på

grund af den skandinaviska enhetstankens egenskap af

idé undanskjuta arbetet för en därå grundad

skandinavisk politik; och om det än icke hittills lyckats att

genomföra skandinavismens »ideala» kraf, måste dock

alltid ihågkommas, att de gång på gäng varit föremål

för realpolitikens försök att föra dem öfver gränsen samt

att, om än hittills dessa försök misslyckats, ingenting

dock hindrar att de, återupprepade under gynnsammare

omständigheter, kunna leda till det önskade målet.

Det är ju ock tydligt att ett folk, som skulle vägra

att befatta sig ined andra utvecklingsuppgifter än

sådana som läte sig snabbt och lätt realisera, därmed

ock ädömde sig att, såsom man säger, »stanna i växten»

med däraf följande nationell snedvridenhet och

förkrympning. Just de stora uppgifterna, de mera

svår-nadda målen betinga den kraftansträngning, som

åstadkommer en rikare utveckling, en högre nationell

fulländning. I och för sig kan således den allmänna

uppfattningen af »idealpolitikens» narraktighet och intighet

icke vara riktig. Äfven en idealpolitisk åskådning kanuppbäras af idéer, hvilka, 0111 än svåra att realisera,

dock kunna äga den högsta betydelse och därför

jämväl förtjäna den allmännaste bäde uppmärksamhet och

tillslutning; och sker så, skola de veta att bringa sin

lön med sig i hela folkets lyftande, i folkpersonlighetens

högre utveckling och tillväxt i både karaktär och kraft,

äfven om det ej går vare sig snabbt eller lätt med

deras fulla förverkligande.

Den skandinaviska enhetstanken har visst icke haft

lyckan med sig i sina försök att arbeta sig fram. Den

började tidigt, man kunde väl säga: alltför tidigt. Geijers

ord om Kalmar-unionen att den var »en händelse, som

såg ut som en tanke», innebära tydligen ett tvifvel på

dess dåtida förmåga att fatta, leda och behärska sinnena.

Utan all fråga var det ock så. Man kunde nog för

stunden känna och säga att de tre folken borde vara

evinnerligen förenade, och man kunde jämväl i det

gemensamma språket, i lika rättsbegrepp, intressen och

sedvänjor finna starka skäl för deras äfven yttre

sammanslutning: men det realpolitiska greppet i händelsernas

roder motsvarades icke af en lika kraftig idealpolitisk

enlietsstämning vare sig bland folken eller deras ledande

viljor — och därmed var verket dömdt.

Äfven i det enskilda hemmets mest ideala

brödra-krets utveckla sig ju de individuella anlagen vanligen

alltför kraftigt, alltför olika för att efter

barnkammar-årens utgång göra en fortsatt sammanhållning bröderna

emellan möjlig. I samma mån deras begåfning är rik,

måste deras berättigade kraf på en själfständig

utveckling af dem gifna krafter medföra en frigörelse från

det för alla enahanda, som under barnaåren utmärkte

deras fostran; de yngre bröderna böja sig ej längre för

de äldres tryck, de begära vidgadt utrymme för att

själfva kunna växa ut, och ingenting är vanligare änatt under ynglingaålderns utvecklingsarbete

samhörigheten mellan bröder ger sig rätt föga tillkänna. Bet

kan till och med se ut som vore banden dem emellan

alldeles brustna. Men det behöfver ej vara så. När

ynglingaåren äro öfver ocli mannen är färdig, känner

han ej längre samma behof af frihet gent emot dessa

sina närstående som förr; nu erfar han tvärtom det

lyckliga uti att under sitt lifs strider i dem äga

pålitliga bundsförvanter, orubbliga stöd, och med öppen

hand och med öppet hjärta närmar han sig åter desse,

för hvilkas inflytande och obehöriga tryck hans

frihetskänsla en gång så fruktade. Den ene efter den andre

kommer därför åter, och en dag står brödrakretsen

på nytt sammansluten. Den står ock då fastare enad

än någonsin förr; ty de särskilda medlemmarne däri

hafva nu hunnit att hvar för sig utveckla och befästa

sin personliga karaktär, de hafva dessutom lärt sig

uppfatta och respektera hvarandra och främst af allt: de

hafva måst erkänna brödrakärléken både såsom en

dem förbindande inre makt och såsom en bjudande

etisk nödvändighet, för hvilken de frivilligt, ja,

tacksamt böja sig.

Ilur upprepas ej dessa iakttagelser från de enskilda

hemmen och fnmiljekretsarne äfven inom folkfamiljerna!

llvilket arbete har det ej kostat dessas medlemmar att

först för sin fria utveckling utsöndra sig och sedan på

nytt återgå till, bilda och befästa den ursprungliga

brödrakretsen! .Man tänke sig tillbaka till den tid, då

hos oss skilda grupper först utträdde ur den

sammanslutna folkhären och började det utarbetande af de

individuella drag, som än i dag skarpt skilja våra

land-skapsbcfolkningar frän hvarandra: västgöten från

östgöten, denne frän smålänningen, sörmlänningen från

upplänningen <>. s. v. Våra landskapslagar afspegla jui inångt ocli mycket skiftningarna i den

karaktärsbild-ning, som på detta sätt redan tidigt åstadkommits. Med

hur mycken möda har det ej i sjiilfva verket sedan

varit förbundet att åter till i inre mening ett folk

förena dessa inom samma riksgräns särade bröder?

Fullkomligt likartade förhållanden möta ju ock inom de

båda andra skandinaviska folkens utbildningshistoria.

Helt naturligt måste då ock vara att

sammanslutnings-arbetet dem själfva emellan skall vara förbundet med

många hinder, med stora svårigheter. Det gäller ju att

å ena sidan lämna behörig hänsyn åt de individuella

karaktärsdragen hos hvart af de tre folken, men att å

andra sidan ändock förmå dem att vara och känna sig

såsom ett enda folk. Problemet är långt ifrån enkelt;

det var tydligen i Kalmar-unionens dagar alltför

in-veckladt för de dåtida bärarne af skandinavismens idé.

Den metod, som antagligen ensamt kunnat med afsedd

påföljd då anlitas, hade varit att med Alexanderssvärdet

lösa problemets gordiska knut. Men de händer, som

förde svärdet, voro för svaga och experimentet

misslyckades. Folkens ledande krafter voro ännu då för

unga för att icke känna själfständighetsbehofvet starkare

än gagnet af en för själfständigheten farlig inbördes

sammanslutning. Så slets det redan knutna baridet

utan att realpolitiken ännu mäktat återknyta det.

Den har dock icke lämnat uppgiften därhän. Med

förbigående af tidigare planer vill jag i detta afseende

blott erinra om försöken under 18:de seklet att

förhjälpa enhetstanken till realitet genom att, på samma

sätt som förut drottning Margareta, förbinda den med

dynastiska intressen. Hade Kristian Yl, Danmarks kung,

då han före tronföljarevalet i Sverige 1743 arbetade

för sin sons utväljande till Fredrik I:s efterträdare,

lyckats vinna detta sitt syfte, skulle den skandinaviskaenhetsidén på denna fullt realpolitiska väg kunna hafva

förverkligats. Om iin omedvetet var det i sjiilfva verket

ej blott mot Rysslands planer utan ock för

skandinavismens idé dalkarlarne göto sitt blod sagda år på

Stockholms gator. Samma dynastiska uppslag

ifråga-kom vid tronföljarvalet 1809. Allra tydligast anlitades

det vid detta tillfälle af dem, som arbetade för danska

konungens, Fredrik VI:s utväljande, men det togs

tydligen ock i bruk af dem, som till Sveriges tronföljare

valde prins Kristian August af Augustenborg. Man

hoppades ju att genom honom Norge skulle kunna

dragas öfver till Sverige; därmed skulle ett partielt

förverkligande af enhetsidén vara åvägabragt. Och då

slutligen Danmark vid midten af nittonde seklet fick

sin tronföljdsfråga, var det alldeles i sin ordning att

enhetsidéns anhängare äfven nu sökte dess

förverkligande å förberörda väg; ty den syntes ju alltid böra

»snabbt och lätt» föra till målet.

Alla dessa realpolitiska försök misslyckades emellertid.

Så långt var man dock hunnen, att norrmannen M. J.

Monrad redan 1845 med fullt skäl kunde, såsom han

i bref till sin danske vän Orla Lehmann yttrar1), visa

»a t kin Idé, der har grabet saamange atdle

Ge-myfler, ikke er et vHkaarUgt lljernespind, men

f-uld-kommen motireret red den universelle historiftke

1"drikUng*. Och behöfde detta påstående bevis, vanns

ett sådant i den anslutning idén vid och närmast efter

sagda tid fick icke blott i »studentskandinavismen» utan

ock från de litterära och politiska gruppbildningar, hvilka

under de åren öppet vidkände sig densamma såsom en

för deras uppfattning och handlingssätt ledande princip.

Icke ensamt Orla Lehmann fann det *Umagen rrvrd

*) Af Orla Lchmanns papirer. Udg. af Julius Clausen, Kpbmn

1003, p. 88.nt leve o

Mera medvetet än 1740-talets dalkarlar göto många

svenska och norska män sitt blod under Danmarks

strider vid och kort efter 19:de seklets midt för

skandinavismens bärande tanke, utan att denna dock därför

vann afsedt förverkligande. Den syntes ju tvärtom efter

detta kraftprof svagare än någonsin, ja, alldeles ur stånd

att taga ut steget öfver realitetens gräns. Var icke

därmed dess dom fälld? Måste den ej uppfattas såsom

ej blott ideal- utan rent af ideolog-politik, för hvars

fantasier hvarken blod eller bläck längre borde tagas

i anspråk?

Skulle man icke haft samma skäl att någongång

så döma öfver det arbete, som enhetsidén bland andra

folk under ofta oerhörda svårigheter upptagit och,

mötande nederlag till trots, både fullföljt och omsider

slutfört? Hvad har enhetssträfvandenas historia att i detta

afseende förtälja om anglosaclisers, tyskars, italienares

försök att realisera sina hithörande ideal? Här om

någonsin gäller det att, sedan man fört handen till

plogen, icke se sig tillbaka." Uppgiften är stor, hindren

måste därför ock vara stora; men är en idé af detta

slag verkligt befogad, skall den lefva i sinnena, släkte

efter släkte, om än i hvart begränsad till kanske blott

några få, till dess slutligen stunden är inne för dess

förverkligande. Då griper den en Washington, en

Ca-vour, en Garibaldi, en Bismarck — och genom dem

brusar den vidare i ett oemotståndligt segertåg: hvad

som nyss stämplats såsom fantasteri och orimlighet står

i ett nu historiskt konsolideradt; ideal- och

ideologpolitiken har tagit ut steget, dess bärande idé har

lyckats vinna gestalt, den liar segrat — och ingen skryter

!) Julius Clfiusen, 1. c. p. 78.sedan mer öfver sina tvifvel, sina modlösa förutsägelser,

sina domar öfver »ideologerna».

Den skandinaviska enhetstanken led genom 1864

ars tilldragelser ett svårt nederlag. Försöken att på

nytt upprätta dess välde öfver sinnena ville icke lyckas.

Det blef allt flera klart att den begagnats såsom ett

medel icke för samlande utan för separata ändamål:

dess omfattande i Danmark härleddes från danskarnes

önskan att i striden för sitt tyska och halftyska

område kunna få betjäna sig af Sveriges-Norges militära

bistånd; dess omfattande i Sverige sattes i förbindelse

med förmodade planer på Finlands återeröfring eller på

dess dynastis utsikter att vinna äfven Danmarks tron;

och då Norge icke kände sig äga något dylikt specielt

intresse, stod det ock i grunden oberördt af hela idén.

Detta kommer däraf, skref 15. Duncker 1845 till Orla

Lehmann x), »at vi ere tilfredse med vor Forfatning, og

at Frygten for Russen endnu ikke har sat sig rigtig

fast hos os. Men dersom Russen, som man ymter om,

skulde foretage alvorlige Skridt for at faa fat paa nogle

af vore finmarkske Havne og benuegtige sig den

iin-markske Handel, saa at vi ret begyndte at fele rigtig

Glaede ved det russiske Naboskab, saa tasnker jeg vi

bleve snart ligesaa ivrige Skandinaver som I og

Sven-skerne».

I dessa ord frambäres den uppriktigaste bekännelse

om en ännu etiskt ofullgången uppfattning af den idé,

om bvilken Monrad samtidigt förklarat att den gripit så

många ädla sinnen. Så som den fattas af Duncker,

förutsätter den ingen ädelhet, blott vanlig egennytta, »simpel "

själfviskhet; och det är just en sådan han lägger till

grund för idéns dåtida omfattande i både Sverige och

Danmark, .lag vet dock icke om han gör detta med

Julius Clausen 1. c. pag 01.full rättvisa; säkert torde vara att mänga dun tiden

fullt oegennyttigt hängåfvo sig ät den skandinaviska

för-brödringsidén, 0111 än deras idealpolitik af andras

realpolitik försattes med mindre osjälfviska tillskott. Och att

bland dessa i främsta rummet ingingo Danmarks antityska

liksom ock Sveriges antiryska intressen, är ju oförnekligt.

Men 0111 ock dessa intressen ännu i dag finnas till,

torde dock fortgående erfarenheter nog tydligt styrka

att sagda idealpolitiska åskådning också alltjämt

fort-lefver. Den är ej så stark som den borde vara, men

vi må äga det hoppet att den är i tillväxt. Väl har

den gamla skandinavismen från midten af förra seklet

aftynat; ingen särskild meningsgrupp har omhändertagit

dess ledande idé och korat sig till dess lifvakt, dess

fanor ha fällts, dess spel tystnat. Men samma idé har

dock i trots häraf förmått bana sig väg in i själfva

folkuppfattningen på ett kraftigare sätt än någonsin förr.

Det är icke längre blott ynglingaflockar,- som vid ett

eller annat tillfälle under sång och glam förhärliga

densamma; en mellan folken allt mera ökad samfärdsel

bereder nu både gamla och unga, höga och låga,

mångfaldigt flera möjligheter än förr att från olika bygder

sammankomma för att med stamfrändernas förbinda egna

lifserfarenheter och syften. Dessa möjligheter begagnas

ock allt oftare; i folkens alla lager sprides allt mera

en på egen erfarenhet grundad uppfattning af de

skandinaviska stammarnes inbördes frändskap, och häraf stärkes

samkänslan. Folkens hjärta vidgar sig; det igenkänner,

trots olikheten i yttre drag, den inre gemensamheten

och det erkänner att denna är det väsentliga, som bör

långt starkare sammanbinda än olikheterna böra skilja.

Ingen stämning vinner nu vid nordiska mäns möten så

säkert uttryck som den hvilken skjuter upp ur

medvetandet om de skandinaviska folkens inre samhörighet.Och vi äga rätt att hoppas, att ur donna idealpolitiska

sådd vår enhetstanke på nytt skall växa upp och växa

sig stark.

Denna dess återväxt bör ock i sanning vara för

oss alla det viktigaste önskemål. Ty långt ifrån att

den nu skulle hafva tjänat ut och gärna kunna när

som helst högsättas såsom ett historiskt minne, bör

den tvärtom åter rusta sig för nya prof och vara

beredd att med ny kraft, kanske förr än vi ana det,

kunna våga språnget från de ideella rymderna in på

de historiska realiteternas fasta mark.

*

II.

Ett vanvårdadt hedersuppdrag.

Det ligger i sakens natur att arbetet å den

skandinaviska enhetstankens förverkligande under nu rådande

förhållanden närmast måste omhänderhafvas af de redan

förenade staterna, Sverige och Norge. Det är ett

hedersuppdrag, till hvars ombesörjande de båda folken från

och med 1814 års unionsfördrag måste anses hafva

förpliktat sig.

Nittio års erfarenheter gifva emellertid vid handen

att hedersuppdraget blifvit ganska illa skött. Det är

nog en rätt allmän mening att sagda års fördrag icke

just var annat än ett nytt stycke Kalmarunion, »en

händelse som såg ut som en tanke», utan att tanken,

för så vidt den afsåg de båda folkens verkliga enande,

hunnit mycket längre i makt öfver sinnena än hvad

den gjort 1397.

Anledningen härtill är tämligen klar. Norska folket

var icke och kunde icke ännu då vara moget för

enhetstankens omfattande och frivilliga förverkligande. Det

hade icke varit det, då forna tiders realpolitik en gång

sammanbundit dess öden med Danmarks; och det nya

realpolitiska grepp, som löste det från det ena och

sammanband det med det andra af de båda öfriga

skandinaviska rikena, var icke af beskaffenhet att kunna

åvägabringa någon dess politiska brådmognad. Men

under påverkan af 18:de seklets i så många afseenden

väckande inflytelser hade det börjat känna sig såsom

en till myndig ålder hunnen individualitet, hvars första

värf vore att frigöra sig från det förmynderskap, som

redan allt för länge tryckt och hejdat dess fria

utveckling. Det kände sig behöfva och det det fordrade

därför ock själfständigliet. Det ville råda sig själf;

härför kände det sig moget.

Den, som i ett sådant ögonblick närmar sig ett folk

med förslag om samarbete för åvägabringandet af en

dess verkliga förening med ett annat, måste antingen

vara så stark att hans önskan verkar såsom en af

svärdspetsen och bajonetten dikterad befallning, eller

ock vara beredd att länge få vänta på det önskade

svaret. Sverige ägde icke eller vågade, ville icke

begagna sig af den behöfliga styrkan; det har därför varit

hänvisadt till det senare alternativet. Det har måst

vänta; det väntar än i dag.

Norge stod 1814 i ungefär samma ställning som

en yngling, hvilken nyss lämnat sina mera omedvetna

år bakom sig och nu, genomträngd af ynglingaålderns

både själfmedvetenhet och verksamhetsbegär, just står i

begrepp att välja en uppgift för detta senare. Om han

i ett sådant ögonblick anmanas af en äldre bror att

inträda såsom delägare i dennes firma hellre än attvedervåga upptagandet af en egen affär — livad svarar

han? Väl inser han att tydliga fördelar måste vara

förenade med antagandet af broderns anbud, då dennes

verksamhet ledes af redan vunnen erfarenhet och

firmanamnet är gammalt och välkändt; men han frågar sig

0111 det väl skall kunna undvikas, att brodern såsom

äldre till åren, grundligt förtrogen med affärens alla

detaljer och dessutom af allmänheten uppfattad såsom

firmans egentlige ägare, icke måste komma att, om än

omedvetet, betrakta sin unge delägare såsom rätt

inkompetent att aktivt deltaga i affärens ledning, den han

därför torde komma att behålla för sig själf? Och

hvilken utveckling skulle på detta sätt komma

nybörjaren till del? Huru skulle han under sådana

omständigheter kunna tillvinna sig den själfständighet, hans

egenskap af delägare i firman dock förutsatte? Vore det

icke bättre att han tillsvidare undansköte anbudet, för

att med anlitande af all den begåfning, den viljekraft,

det intresse, han ägde, i egen verksamhet bereda sig

den utveckling, som vore honom möjlig, och först sedan

såsom fullmogen man förena sina sträfvanden med

broderns? Då skulle denne på helt annat sätt än

förut kunna uppskatta hans medarbete; då skulle detta

ock äga helt annat värde än förr. Nåväl — 0111 än

broderns erbjudande var ädelt och godt, 0111 han än

kände sig sårad af att det ej antogs: hvem vågar dock

underkänna skälet för den unges afböjande svar?

Hvad som 1814 fattades Norges folk var, naturligt

110g, känsla af verklig själfständighet. Sådan vinnes

icke genom en blott förklaring; man måste lefva sig

till den och det tar tid. Riksförsamlingen i Eidsvold

visade genom sina beslut mera hvad Norge ville vara

än hvad det var; de är, som sedan dess hafva gått,

utmärkas ju af ett allt kraftigare arbete för att görasjälfständighetskänslan i stigande grad aktuell bland

norska folket. Och för de i detta syfte verksamma

krafterna har det icke varit nog att i folkets sinnen

inskärpa känslan af inre konstitutionell själfständighet;

såsom med denna oskiljaktigt förbundna hafva framställts

alla de symboler, alla de organ, hvilka de själfständiga

staterna kunna för sina syften behöfva anlita. Så hafva

frågorna om eget riksvapen, om egen flagga, om

sär-konsuler och egen utrikesminister införlifvats med de

önskemål, hvilka man i Norge anser böra förverkligas

för att känslan af folkets fulla själfständighet skall vara

tillräckligt tillgodosedd; och förr än de alla vunnits, är

man icke nöjd.

Utan tvifvel var och är det så, att man här i

Sverige icke fullt förstått denna sträfvan. Man har

funnit den i grunden onödig. Såsom det viktigaste af

allt för de båda folken anser man här förverkligandet

af enhetstanken; därom sjöngo redan från början våra

skalder, därefter sträfvade våra statsmän. Hur

betecknande är icke i detta afseende Geijers utrop när han

en oktoberdag 1809 i London nås af underrättelsen

om fredsslutet i Fredrikshamn: »här fordras», förklarar

han, »ett nytt uppslag i sakerna! Nu skulle jag vilja

bjuda handen till en ny Kalmarunion. De svaga med

gemensamma intressen måste söka sin styrka i

förening!»1) Men huru lät sig den tanken förbinda med

norrmännens sträfvan efter egen själfständighet? De

ärnade visst icke räkna sig till de svaga, tvärtom fylldes

deras sinnen af en alldeles ny kraftmedvetenhet, som

gaf dem mod att trotsa hvad till och med Europas

stormakter beslutat. Icke kunde för dem synas lockande

att med Sverige ingå i något slags »samröre»; livarje

") Erik Gustaf Geijer. En minnesteckning af Nils Erdmann.

Sthm 1897, p. 7S.sådant skulle ju blott begränsa deras oberoende. Det

måste därför ock afvisas. De liafva jämväl så gjort.

Hvarje svenskt försök att i enhetstankens namn utvidga

samhörigheten mellan de båda folken har strandat på

norskt motstånd; man har fruktat för svenskt »overgreb»,

och för att i möjlig mån tillintetgöra farorna härför,

liar man icke tvekat att sätta knifven på enhetstankens

strupe.

Det är icke min mening att ingå på någon kritisk

behandling af 1815 års riksakt, den handling, som

själf tillkännagifver sig vilja bestämma »de genom

föreningen mellan Sverige och Norge uppkomna

konstitutionella förhållanden»; det otillfredsställande sätt, hvarå

sagda dess afsikt uppnåtts, är redan förut allom bekant.

Jag vill blott hastigast erinra om att den i sin fjärde §

tillerkänner unionskonungen rätt »att sammandraga

trupper, begynna krig och sluta fred, ingå och upphäfva

förbund, affärda och emottaga sändebud». Man skulle

ju då med allt skäl förmoda att denna den

konstitu-tionelle unionskonungen anförtrodda rätt borde förutsätta

någon slags gemensam regering, gemensam

representation för de båda folk, livilka i anförda afseenden måste

vara att anse såsom ett och därför ock borde beredas

möjlighet att i så viktiga stycken tillsammans rådslå

och, där så kräfdes, både besluta och utföra. Men så

är icke förhållandet. Unionskonungen har ingen

unions-ministär, han har intet unionsparlamcnt. Han har en

svensk utrikesminister, han har ett svenskt, ett norskt

och ett »utomordentligt» unionellt jämte smärre

»sammansatta» statsråd; han har en svensk och en norsk

krigsminister. en svensk och en norsk sjöminister, en

svensk-riksdag och ett norskt storting; han har en svensk armé

och en norsk armé, en svensk (lotta och en norsk flotta

— det fordras icke mycken erfarenhet för att insehvilka vådor, som måste vara förknippade med en sådan

rikedom på organer, därest organisationen själf någon

gång i en vansklig situation måste tagas i anspråk för

åstadkommandet af ej blott högviktiga utan ock snabba

beslut för att vinna gemensamma mål. En hvar vet

ju att den norska parlamentarismen samlat

regeringsmakten i stortingssalen, livadan Norges konung i själfva

verket af densamma detroniserats; såsom förbindande

länk mellan de förenade folken kan han därför heller

icke erbjuda någon betryggande garanti. Hvilken skall

väl vår ställning en gång i farans stund bli, då de två

folkens otympliga och ändamålsvidriga konstitutionella

maskineri skall sättas i gång för att åvägabringa ett

oafvisligt gemensamt lifräddningsarbete? Måste icke

deras nödvändiga kraftsammanslutning om icke rent af

omöjliggöras så dock ytterligt försvåras genom i all

synnerhet den strid om ledningen, som tvifvelsutan skall

emellan de olika viljorna uppstå.och till det yttersta

vidblifvas? Norges regering har en allt för svag

ställning till Norges storting för att utan dettas beslut våga

tillgodose ögonblickets kraf, äfven om de skulle vara

än så tvingande; och hvilken storpolitisk blick kan väl

lios detta storting förutsättas, där omständigheterna fölle

utanför den vanliga ramen för dess verksamhet? Alldeles

samma spörsmål må ju ock kunna uppställas för livad

angår den svenska riksdagen, livars kompetens i fråga

0111 rätta bedömandet af en klok utrikespolitik väl kan

nu som förr med oro ifrågasättas. Dess medlemmar

utses med hänsyn till helt andra behof; den politiska

utbildning, som för sagda uppgift måste fordras, kräfver

sitt särskilda förarbete, för hvilket få känna sig manade att

offra vare sig tid eller möda. Icke heller lär man

under vanliga förhållanden kunna vänta att valmännen,

öfver hufvud taget, fästa uppmärksamhet vid angelägen-heten att tillgodose andra intressen än sådana, som

ligga dom närmast och som vanligen omfatta önskemål

af mindre vidtutseende natur eller af frägor, som

åtminstone ligga inom gränserna för den inländska

politiken. Det kan ej döljas: långtifrån att vår unionella

riksorganisation skulle äga den fulländning, som dess

höga syften borde betinga, erbjuder den tvärtom en i

snart sagdt alla punkter tröstlös bristfällighet.

Man har ju ej kunnat undgå att erkänna detta

bedröfliga förhållande. Det är heller icke ohjälpligt.

Men man har ej velat hjälpa det. Man har ansett sig

kunna paralysera behofvet häraf genom att frän do båda

förenade rikenas uppgifter söka afskrifva både

utrikespolitik och krig.

Kunde man detta — ja, då vore visserligen

riksaktens 4 § en fullkomligt onödig utsirning af

dokumentet, en tuppfjäder i rikssuveränitetens hjälmhatt,

utan all verklig betydelse. Men man kan det icke.

Den rörstaf. med hvilken man vill från våra gränser

skrämma bort utrikes politik och krig, nämnes »beständig

neutralitet»; jag har i min lilla fjolårsskrift om »Allians

eller isolerings visat huru i alla afseenden svag grund

härmed erbjudes oss för uppbyggandet af våra

förhoppningar 0111 på en gång nationellt oberoende och evig

fred. Rätt egendomligt är ock att bland dem, som

förfäkta det eftersträfvansvärda i de skandinaviska folkens

ständiga neutralitet, tinner man i främsta ledet

personligheter, hvilka aldrig själfva under gången af sitt lif

hållit sig neutrala utan tvärtom tillvunnit sig det

medborgerliga anseende, det stora inflytande, de äga, genom

att ieke låta sig etiskt försumpas i den så bekväma

ständiga neutralitet, som utgör äfven den inre

samhällsutvecklingens svåraste hinder och största fara. Det

borde dock icke vara synnerligen svårt att förstå, huru-som en princip, livilken leder den ensliilde medborgaren

till karaktärslöshet, förslöad rättskänsla ocli kärlekslös

egoism, omöjligen kan vara nyttig ocli tillrådlig för liela

folket. Vida bättre måste vara att den Lykurgi lag,

som rent af förbjöd den enskilde medborgaren att vara

neutral, där det gällde samhällets väl, i allt högre grad

blefve gällande äfven bland folken; ingenting skulle

säkrare garantera den världshistoriska rättsutvecklingens

öfverensstämmelse med de rättsidéer, oss åligger att

förverkliga. Ocli så länge vi icke hunnit längre än att

denna utveckling förutsätter äfven de pröfningar, de

lidanden, som krigen medföra och utgöra, är det vår

oförnekliga plikt att underkasta oss dem i livarje fall,

där vi finna vår uppgift såsom själfständiga om än

partiella bärare af Guds världsregemente sådant kräfva.

Vilja vi icke detta, hafva vi ock därmed förverkat rätten

att vara till såsom oberoende folk. Och det skall icke

lyckas oss att på vår graf få inristad någon förklaring

att vi gått under för vår energiska fullföljd af den

ständiga neutralitetens höga idealpolitiska uppgift; nej.

den politiken äger i sanning inga ideala drag, den är

simpelt materiell och leder därför ock livarje folk, som

själfmant hyllar och vidblifver den, till förtjänt

undergång.

Men man har ju exempel på stater och folk, som

åtvungits evig neutralitet af grannar, af hvilka ingen

unnat den andre det rof, de en hvar åstunda. För de

sålunda neutraliserade gäller ju ej det sagda; de kunna

ej sägas hafva själfva afsagt sig sin rätt ocli sin plikt

såsom i sin m§n själfständiga bärare af

världsutvecklingen. Skulle icke våra folk kunna på samma grunder

som do tillvinna sig samma förmån?

Som bekant hafva förslag i sådan riktning icke

saknats. Men hvarken har »förmånen» synts mycketlockande, ej heller liafva de faktiska förhållandena i

detta fall varit enahanda med dem, som betingat de

andra fallen. Ty här kan oj talas om grannar, som

täfla om rofvet. Hvad Sverige-Norge beträffar har det

blott en granne, som kan antagas hota dess oberoende;

och mot dennes planer bör det kunna bereda sig skydd

utan att därför anlita den garanterade eviga

neutralitetens förödmjukande och farliga väg. Tydligt måste

ock vara att 0111 vi själfva välja den vägen, själfva

vända oss till öfriga makter med begäran om deras

erkännande af vår ständiga neutralitet, detta icke kan

innebära annat än ett tillkännagifvande af vårt beslut

att för undgående af annars möjliga uppoffringar

frän-säga oss det inflytande och den aktning, äfven ett litet

folk kan äga och understundom till otvetydigt gagn

använda; såsom vederlag för detta krasst egoistiska

beslut begära vi andra folks löfte att » lata oss vara»,

huru än deras intressen kunna med hänsyn till äfven

oss gestalta sig. Huru mycket ett sädant löfte i

kritiska ögonblick skall komma att betyda, torde pä goda

grunder kunna sättas i fråga; oundvikligt lär nog vara

att den, som begär löftet, därigenom ådrager sig ett

förakt och ett misstroende, som säkerligen långtifrån

torde öka den trygghet, lian med åtgärden velat

bereda sig.

Men äfven de ständigt neutrala staterna måste ju,

enligt hvad kändt är, skaffa sig och underhålla

krigs-väsen och försvarsanstalter. Äfven för ett evigt neutralt

Sverige-Norge bör då denna nödvändighet förefinnas;

och därmed måste ock följa förpliktelse för de båda

rikena att sörja för en af deras gemensamma

försvars-intresse påfordrad ändamålsenlig organisation af både

de beviljande folkrepresentativa och de administrerande

ämbetsmyndigheter. ät hvilka handhafvandet af dessaför de båda rikena gemensamma angelägenheter måste

vara att anförtro.

Icke ens på den eviga neutralitetens väg kan således

ett fullständigande af ifrågavarande unionsorgan

för-nuftigtvis undvikas. Nej, ty ingen tror i grunden pä

den där evigheten. Man vågar det icke.

Enda försvaret för vår underlåtenhet att fullständiga

vår unionella organisation skulle dä vara att söka däri

att vårt geografiska läge innebär för oss tillräcklig

trygghet mot alla krigsäfventyr, hvådan, om vi blott vilja

det, den eviga freden utan all fråga redan står oss till

buds. Hur defekt vår riksakt än må erkännas vara,

bör därför ingenting betyda. Vi behöfva ej frukta att

någonsin komma i praktisk erfarenhet däraf. Vida

angelägnare anser man i Norge vara att icke genom

närmare förbindelse med Sverige vedervåga sin

själfstän-dighet. »Svensken», säger man, »fruktar ryssen; men

vi norrmän frukta svensken». Den senare uppfattas

således såsom arffienden, ryssen såsom den hjälpande

vännen. Norges själfständighet hotas af Sverige, mot

hvars farliga planer Rysslands bistånd måste i rätta

stunden anlitas. En sådan tankegång ställer emellertid

Norge under Rysslands hemliga klientel och gör unionen

för det förra landet förhatlig. Häraf måste vidare följa

det icke alltid fullt tysta tankeslutet att därest Norge

under fullföljd af denna sin politik skulle råka ut för

någon brytning med Sverige, det ju då måste bli

Rysslands sak att tukta svensken. Men att Norge icke skall

finna sig intresseradt af att öka Sveriges motståndskraft

är under dessa förhållanden lika naturligt som att

hedersuppdraget att omhänderhafva och främja den

skandinaviska enhetstanken alltjämt måste af de så illa förenade

rikena på det bedröfligaste vanvårdas, ja, alldeles lämnas

därhän.

*

III.

»Ryssfruktan».

Vid samma tid Duncker uttalade sin mening om

förutsättningen för norsk anslutning till skandinavismens

syften hände sig att norska finnmarken helt hastigt

öfversvämmades af ryska »turister», som i alla

riktningar genomreste landet ocli sökte inhämta noggranna

upplysningar om dess fjordar, hamnar, vattendrag, vägar

och grufvor. En af dessa resande var nog oförsiktig

att lämna efter sig en bit af ett tryckt cirkulär, hvilket

innehöll en mängd frägor, t. ex.: Hvilka fjordar

tillfrysa icke? Hvilka punkter vore lämpligast till

krigs-hamnar? Vinter- och sommarvägar, förande frän

Finland till finnmarken? Möjligheterna att bygga militära

vägar? o. s. v. År 1847 sökte ryska regeringen förmå

den svensk-norska till utbyte af det finska fjällområdet

kring 1"eldooaddo och Vaskjoki mot den norska

Varanger-kretsen, på samma gång som till finnmarken sändes

hemliga agenter för att förespegla dess inbyggare alla

de materiella fördelarna af införlifvande med det

mäktiga tsarriket. Bland agenterna befunno sig kända

personligheter, såsom grefve Ungern-Sternberg, hvilken i

Tromsö öppet uttalade att hela Norge borde ställas

under tsarens spira för att lyckliggöras af hans

faderliga omvårdnad. 1 Petersburg sökte man, för att uppnå

praktiska resultat af all denna verksamhet, tillskapa

konflikter på grund af ryska undersåtars rätt till fiske

vid Norges kust ocli de norska lapparnas

betesrättigheter på finskt område"). Och hur allvarlig vår rege-

") "»Ilen >rcs den. skandinaviska norden a i

förrt/sknings-nolitikcn i Finland?* — Nordisk lie vy, N:o 3, Sthm 1003.

ring ansåg situationen vara, bevisas bäst af

November-traktaten 1855. Man har, sedan faran för ögonblicket gått

öfver, haft mycket att emot denna traktat anmärka;

ett närmare ingående i de dåtida förhållandena torde

dock lätt öfvertvga granskaren om traktatens politiska

både befogenhet och ändamålsenlighet. Redan kejsar

Alexander I hade ju på 1820-talet af vår regering på

oriktiga grunder begärt en gränsreglering, hvarigenom

det nordligaste Norge skulle kommit under ryskt välde,

därmed tillförande detta en mängd ypperliga hamnar,

som aldrig tillfrysa. Och hvem förstår icke af hvilken

vikt detta önskemål måste vara för ryska riket? »Allt

ifrån Peter den stores dagar», säger nyligen härom en

framstående skriftställarex), »har Ryssland liksom af en

oemotståndlig makt drifvits fram emot hafvet. För sin

ofantliga landmassa äger tsarriket dock ännu blott

tillträde till hafvet vid kuststräckor, som i förhållande till

detta områdes utbredning äro att anse såsom mycket

obetydliga och därtill hafva den olägenheten, att till

allra största delen vara belägna vid innanhaf utan

direkt förbindelse med världshafvet. En på hafvet

öfver-lägsen liende kan när som helst spärra Svarta hafvets

utlopp vid Bosporen och Dardanellerna eller Östersjöns

utlopp vid Öresund och Bälten, och därmed är

Ryssland i det närmaste afskuret från all sjöförbindelse med

den yttre världen. -— — Samma inneboende sträfvan,

som i sekelskiftets dagar drifver Ryssland framåt mot

Persiska viken i söder och Gula hafvet i öster, förmår

det äfven att kasta lystna blickar på Norges kust vid

västerhafvet, från hvilket dess eget område skiljes blott

genom en landremsa af några få mils bredd. Vid denna

kust finnes allt, som kan locka till sig en makt med

") Emil Sccnscn i sitt arbete nSvcrine och dess grannan,

Stlim 1902, p. 122 f.Rysslands skaplynne och böjelser. Ypperliga hamnar

gifva tillräckligt utrymme ät de största llottor i världen

och en befolkning af härdiga fiskare och dugande

sjömän erbjuder rikligt manskap till besättning ät dem.

Lofotens rika fisken bjuda ypperlig och billig näring ät

Rysslands oräkneliga folkmassor, som under sina länga

fastetider liafva ett mycket stort behof af detta slags

föda». De mineraliska rikedomarne i bäda ländernas

nordligaste landskap öka ju ock dessas lockande egenskaper.

»Gellivares malmfält, Lofotens fisken och Ofotens hamnar

skulle i händerna pä en världsmakt vara af ett

omätligt värde.» Men Ofotens hamn, öfver hvilken den nya

norrbottniska bergslagen skall träda i förbindelse med

världsmarknaden, ligger ej mera aflägsen frän hjärtat

af Ryssland än dettas nya hamn på Kolahalföns kust,

under det den förstnämnda däremot ligger ett drygt

hundratal mil närmare de stora farvattnen i väster, där

världshandelns hufvudvägar mötas. Liksom Port Arthur

ytterst i sydost erbjuder en bättre ändpunkt för den

sibiriska järnbanan än Vladivostock, sä skall det ryska

stambanenätet ur kommersiell synpunkt finna en bättre

utfartsled till Ofotenfjordens stränder än till den

Mur-manska kusten. »Men för den ryska politiken», tillägger

författaren varnande, »är det icke sagdt att de

kommersiella intressena allena härvidlag äro de

bestämmande»; och under erinran om omöjligheten för de tvä

skandinaviska rikena att af politiska skäl hindra

samfärdseln att begagna de vägar den känner sig behöfva,

finner han sig tvingad att stanna vid en anmaning till

dessa bäda riken att inrätta sig efter sitt ödesdigra läge

och på bästa sätt söka värna om sin själfständigbet.

För den, som bygger sin uppfattning i denna

allvarsamma fräga på historiska och geografiska grunder,

kan riktigheten af här anförda åsikt icke vara tvifvel-aktig. Man bchöfver icke tvista um äktheten af »Peter

den stores testamente»; äfven om han alls ieke själf

skulle hafva affattat detta dokument, är dock dess innersta

mening alldeles öfverensstämmande med hvad som

hitintills varit och ännu länge måste väntas förblifva en

fullt naturlig rysk politik. Om eller när de ledande

tankarna däri blifvit i ett visst dokument sammanförda

torde däremot äga en blott underordnad betydelse.

»Sverige», heter det i »testamentets» femte punkt1), »bör

man förminska sä mycket som möjligt och reta till

anfall för att fä förevändning till dess fullkomliga

underknfvande. För detta ändamål bör det

isoleras från Danmark och Danmark från Sverige,

i det man sorgfälligt underhåller deras rivalitet».

Ja, alldeles sä måste ju en rysk politiker se sakerna;

han gjorde det under 18:de århundradet, lian gjorde

det under 19:de, och detta, om än 1812 års

familjfördrag synes utvisa en för tillfället ändrad kurs; han

gör det jämväl under 20:de seklet, helt enkelt därför

att det från rysk synpunkt anvisar en fullkomligt klar

och tillfredsställande väg till ett för dem önskvärdt mål.

Bland oss är väl intet vanligare än att detta bestrides.

Man har så många argument att åberopa när det gäller

att öfvertyga oss om Rysslands »fredsvänlighet*; det

har hvad det behöfver, det söker utvidga sig blott

österut, dess intressen äro hufvudsakligen asiatiska, det

har ingenting att vinna på att tillägna sig skandinaviska

halfön och för öfrigt: England skulle aldrig tillåta det.

Eget nog förstår man ej, att man med detta sista

inkast otvetydigt betecknar vår halfö såsom ett föremål

för Rysslands och Englands stridiga intressen; men är

det så, upphäfves ju därmed styrkan af förut anförda

") A. Nyström, Striderna om Östra Europa mellan Ryssland

Polen och Sverge. Sthm 1902, p. 109,argument. Dessa bevisa heller ingenting sä mycket som

vår egen fredsvänlighet, vår önskan att icke oroas,

icke behöfva ens af omtanke för framtiden anstränga

oss; vär vana att af hälla oss från h varje tanke på någon

utrikespolitik kommer oss lätt att i andras tankegång

inlägga samma obenägenhet för alla ovanliga

kraftåtgärder, där de blott kunna undvikas; och hvilket skulle

väl lättare kunna undvikas än ett alldeles onödigt

eröf-ringskrig?

• Hvad ryssarne själfva härom tänka, möter det

emellertid blott föga svårighet att få erfara. Deras

åskådning i förevarande afseende öfverensstämmer bra

litet med vår. Det är icke längesedan vi i en ansedd

engelsk tidning kunde läsa, hurusom under ett samspråk

mellan engelska och ryska sjöofficerare de förra väl

med-gifvit att Ryssland kunde bygga sig en stor flotta men

i dess brist på dugligt sjöfolk ändå sett Englands

öfver-lägsenhet till sjös betryggad; »ni glömmer», blef svaret,

»al! vi, sedan vi med oss införlifvat den

skandinaviska hcilfött, skola för var /lottas bemanning

ha att tillgå världens förträffligaste sjömän >. Och

i allmänhet göra de vanligen just ingen hemlighet af

dessa sina planer, åtminstone icke då de tala eller tro

sig tala med personer af annan än skandinavisk

nationalitet. Hvad särskildt oss svenskar beträffar, hafva vi

ju redan i den ryska broschyr, som under titel

»Politiska reflexioner» i svensk dräkt under fjolåret

förelädes oss, fått fullständig underrättelse 0111 det öde, som

väntar oss, därest vi icke godvilligt sluta oss till värt

mäktiga grannfolk. Att den utkom samtidigt med det

vårt land genomkorsades af rykten dels 0111

kringvandrande ryska sågfilare, som utspionerade våra

försvarsverk, togo reda på vägar, provianteringsmöjligheter och

andra vid en invasion nyttiga och nödiga upplysningar,dels ock 0111 ryska lödningar vid våra kuster o. s. v.

borde ju gifva dess anmaningar en viss relief, för så

vidt annars våra sinnen voro i stånd att taga dylika

saker på allvar. Ovisst är dock 0111 så skett, därest

icke omstörtningarna i Finland tillkommit. Vår vackra

benägenhet att tyda allt till det bästa och icke sörja

för morgondagen räckte gent emot dem icke till. Äfven

den politiske kvietisten måste vidgå att den ryska

björnen med Finlands fullständiga inkorporering kommit oss

närmare än förr och att han, för att tala med de där

»politiska reflexionerna», i själfva verket redan ligger

öfver oss, »flåsande oss i ansiktet med sin asiatiska

andedräkt». Den situationen kunde icke kännas

behaglig. Med någon oro har man äfven bland de hittills

orubbligt trygge börjat fråga om det kanske ändå vore

möjligt att vårt lugn skulle kunna hotas? Att vi skulle

kunna bli besvärade med utrikespolitik och krig?

Det släkte, som nu trampar den skandinaviska

halföns jord, har haft tid att glömma sina fäders

erfarenheter. Fred och god rolighet ha för oss varit

hvardagsmat, den vi aldrig ansett oss böra komma att

sakna i det »dagliga bröd», till hvilket man lärt oss

räkna äfven »goda vänner och trogna grannar»; vi veta

oss ju heller icke hafva på långa tider ägt någon

anledning att betvifla våra grannars trogenhet. Hvilket

afseende kan man väl tillerkänna sladder och prat om

hvad den eller den enskilde eller till och med officielle

personen bland desse må ha sagt eller antydt — icke

kan man efter dylikt skvaller rätta sin politik?

Nej, i sanning; sådant skulle vara dåraktigt. Men

man bör lika litet rätta sin politik efter egna dåsiga

drömmar om en ovansklig godmodighet, af hvilken

världen och dess makter skulle vara genomträngda.

Det är med folken som med de enskilda personlig-heterna. Dt* afspegla sitt inre kynne, sin karaktär, sin

hela läggning i ocli genom sin verksamhet, sin historia.

Den säger oss säkrast hurudana de äro och livad man

kan vänta af dem; folkens historia är ingenting annat

än deras lefnadsbeskrifningar, och vill man röra sig med

praktisk politik, måste man ock lära sig känna dessa,

för så vidt man vill kunna räkna med något så när

säkra faktorer. Den, som studerat Rysslands historia,

bör då heller icke vara villrådig vid sina kalkyler

be-träffande den ryska framtidspolitiken; så länge den ryska

staten äger bestånd under sina hittillsvarande villkor

lärer föga ändring af dess hittills hafda

utvidgningspolitik vara att vänta. Och om icke denna, då tillfället

synes lägligt, skall komma att rikta sig emot den

skandinaviska lialfön, skulle en sådan underlåtenhet innebära

en större inkonsekvens än hvad man äger rätt att tänka

sig såsom möjlig för en politik, som i all sin elasticitet

dock visat sig vara så oerhördt konsekvent som den

ryska.

Är detta »ryssfruktan»?

Då man i Norge med en tydlig ringaktning

förebrår oss svenskar sådan, skulle ju med rätt mycket skäl

kunna frågas, 0111 vår långa underlåtenhet att sätta vårt

försvarsväsen i ordentligt skick rättvisligen kan anses

vitsorda någon fruktan för Ryssland? Den borde ju

tvärtom bevisa liuni litet vi fruktat denna makt. Men

jag lämnar denna argumentering därhän. För mig ställer

sig saken så, att 0111 vårt folk, som under sekler vunnit

erfarenhet 0111 den ryska politikens sträfvanden, af denna

sin insikt känner sig uppfordradt till åtgärder, som

under alla omständigheter skola bereda oss möjlighet att

häfda värt fosterlands oberoende, kan denna stämning

omöjligen göras liktydig med något slags »fruktan». Den

är närmast dess motsats, för sä vidt den annars upp-träder lugnt och förtröstansfullt. Den förtänksamme

kan äga mera verkligt mod än det lätta sinne, som

ler åt allt och icke rädes för faran; och någon

efterföljd är minst af alla den värd, som grundar sitt glada

mod på vare sig likgiltighet för vårt framtida oberoende

eller obekantskap med arten af de farvatten, inom hvilka

de världspolitiska intressena drifva sitt spel. Medvetenhet

af fara är icke nödvändigtvis identisk med fruktan;

och jag tror mig därför med full rätt kunna fritaga

vårt folk, öfver liufvud taget, från att hysa »fruktan»

för ryssen.

Men ärligheten aftvingar mig erkännandet att en

sådan känsla nog i särskilda fall här ibland oss gifvit

sig beklagliga uttryck. I åtskilliga af våra tidningar

hafva på senare tid då och då förekommit uttalanden,

ja, i en och annan rent af angifvelser mot landsförvista

finnar, hvilka anklagats för att genom sin vistelse och

sin verksamhet i vårt land bringa detta i fara för

Rysslands misshag och hvilka man därför funnit böra mer

eller mindre kraftigt varnas för ett allt för obesväradt

bruk af sin tal- och handlingsfrihet. Om nu ock en

finsk fosterlandsvän af samma stam, samma odlingsgrad,

samma rättsåskådning som vi, skulle af den behandling

han och hans land fått röna och livilken han måste

uppfatta såsom den mest upprörande rättskränkning,

låta sig förleda till något ord, något åtgörande, som

må kunna förmodas vara för rysk uppfattning mindre

behagligt, må man väl dock med den djupaste undran

efterfråga skälet för de antydda tidningarnas ökade

offentliggörande liäraf, helst då det oädla i anloppet

mot af olyckan hårdt drabbade, i och för sig oförvitliga,

ja, synnerligen aktningsvärda personligheter icke kan för

ett oförvilladt svenskmannasinne vara annat än i hög

grad frånstötande. Vi äga ju myndigheter, hvilkasso

ämbetsplikt ålägger dem att äfven i dessa fall tillse

livad samhällsintresset fordrar; skulle man icke kunna

öfverlåta åt dem att pröfva behöfligheten af något

ingripande? Den nitfullhet, som springer dem förbi för

att sjiilf i första bästa tidningsspalt proklamera sin

omsorg om fosterlandet, kan nog icke undvara att

såsom ursäkt härför åberopa just sin ryssfruktan; den

må då ock af oss såsom sådan erkännas. Men den får

ej tillräknas vårt ädelsinnade och modiga svenska folk.

Med dess fäderneärfda åskådningssätt stämmer den icke.

Om vi nu emellertid icke själfva hysa någon

»ryss-fruktan», bör det vara oss desto omöjligare att vilja

ålägga norrmännen tillägna sig någon sådan. Det liafva

vi heller aldrig gjort. Men medvetandet ej blott om

den fara, som Rysslands, snart sagdt, naturnödvändiga

utvidgningspolitik medför för Norge såväl som för oss,

utan ock om det oförsvarliga uti att icke i tid bereda

sig att på kraftigaste sätt möta den vid dess eventuella

försök att tillbakatränga var gemensamma riksgräns, ha

tidt och ofta föranled t oss att till våra norska bröder

rikta maningar om närmare sammanslutning och en

mera betryggande anordning af våra unionella

stridskrafter. Norska grundlovens 2o $ har ju blifvit allt

mera oförenlig med ens de allra fogligaste anspråk på

unionell ändamålsenlighet. Som bekant röjer den sin

speciella misstro mot oss genom bestämmelsen att mer

än 3,000 man af alla vapen tillsammans icke må i

f edstid indragas i det ena riket af det andra rikets

krigsmakt; den förbjuder därjämte att landtvärnet och

öfriga norska trupper, som icke kunna räknas till

linjetrupper, någonsin må brukas utanför Xorges gränser.

Men da denna senare bestämmelse år 1K1 1 icke

förhindrade att hela norska armén vid beliof kunde af

unionskonungen anlitas för de förenade rikenas försvar,liar genom sedermera tillkomna lagar detta förhållande

så ändrats, att numera öfver hälften af Norges rörliga

stridskrafter icke vidare kunna för sagda ändamål tagas

i anspråk. Det har skett därigenom att linjetrupperna

förminskats, under det att hela utvecklingen af norska

landtförsvaret tillgodokommit den del däraf, som ej får

föras utom landets gräns. Så upplyser man oss om

att den norska linjearmén, som vid tiden för unionens

tillkomst uppgick till 23- å 26,000 man, icke nu är

talrikare än den var då, oaktadt Norges folkmängd

under tiden ökats från 885,000 till 2,250,000 personer;

men under det norska landtvärnet och lokaltrupperna då

uppgingo tillsammans till omkring 10,600 man, förmår

Norge numera vid sidan af linjen mobilisera kanske

50,000 man, därdf åtminstone omkring 25,000 man

anses vara af fullt fältmässig karaktär1). Men de få

ej föras öfver gränsen.

Hvad ljuder till oss ur här berörda förhållanden

annat än det redan anförda norska yttrandet om

norrmännens fruktan icke för ryssen utan for svensken?

Mot faran från Sverige måste Norge vara på sin vakt;

svenskvänlighet är liktydig med landsförräderi,

ryssvänlighet däremot ett grundvillkor för en sannt nationell

norsk särpolitik.

Man brukar tala om skärande disharmonier. För

den skandinaviska enhetstanken röjer sig dock en

skärande harmoni emellan detta betraktelsesätt och det,

som fått sitt uttryck i den ryske tsarens testamentariska

föreskrift om Sveriges förminskande och om dess

isolering från Danmark. I livad som var Danmark då,

ingick ju Norge. Ingenting kunde således bättre tjäna

Rysslands syften än om Sverige isolerades äfven och i

") »Norska Grundlagens landle&rnsparanraf*. — Stockholms

Dagblad d. 14 juli 1903, X:r 180.all synnerhet från Norge; därmed skulle dess åsyftade

»fullkomliga underkufvande» i högsta grad underlättas.

Men huru skulle det sedan gå med Norge själf?

Skulle verkligen den norska själfständigheten kunna

tillvaratagas genom Norges inträde i firma med

Ryssland varaktigare, lättare och bättre än genom dess

antagande af det anbud, som redan för nittio år sedan

af Sverige gjordes det norska folket? Om så skulle

vara fallet, bör dettas politiska ryssvänlighet icke

förundra oss. En hvar, heter det, är ju sig själf närmast.

Såsom Danmarks bundsförvant i strider mot Sverige

kan ju Ryssland ock draga växel på Norges historiska

traditioner; den svenske kung, hvars välde föll i grus

vid Pultava, föll ju själf i löpgrafven vid Fredrikshall.

Är det måhända Norges intresse att ännu en gång

fullfölja Rysslands verk och mot den skandinaviska tanke,

som i gestalt af en fullbordad union söker intaga Norge,

sända den sista, den dödande kulan?

*

IV.

Själfständighetssträfvandet öster-

och västerut.

Under en debatt i vår unionella fråga i svenska

riksdagen har jag en gäng vågat erinra om de

jämförelsepunkter. som med hänsyn till det nationella

själfständighetssträfvandet förefinnas mellan våra samhöriga

grannfolk i öster och i väster. Jag tillåter mig något

utförligare här beröra det ämnet.

Finland hade länge stått i samma förhållande till

Sverige som Norge till Danmark; århundraden hade gått

utan att dessa båda biländer häri hade funnit något

tryckande. Men nya idéer, nya stämningar uppkommo

och vunno spridning. Under det adertonde seklets gång

växte folkens själfmedvetande; öfverallt funnos sinnen,

som öppnade sig för de nya tankar, livilka i en

vaknande nationalkänslas namn talade om

folkindividuali-teternas rätt och som ville förhjälpa dessa tankar till den

utveckling, som inneligger i deras praktiska tillämpning.

Så skedde både i Finland och Norge.

Göran Sprengtporten och Jägerhorn funno en dag

tiden vara inne att tillvinna Finland själfständighet.

Huru skulle det ske? Naturligtvis genom Rysslands

hjälp. Dess politik borde gynna allt som försvagade

Sverige, och kejsarinnan Elisabet hade ju genom sitt

marsmanifest 1742 lofvat, att därest finnarne ville göra

sitt land till en fri och själfständig stat, skulle hon

härför kraftigt understödja dem. Finland fick snart sitt

»själfständiglietsparti», som, utan att beakta framställda

varningar, beslöt sig för att med anlitande af ryskt

bistånd vinna sitt mål. På en väg, där anjalaförbundet

och dess chefers hemliga stämplingar, uppgifvandet af

Sveaborg och landtdagen i Borgå utgöra de tidigare

märkestenarne, tycktes man ock omsider hafva hunnit

det lockande målet. Finland var ej längre en svensk

provins, det hade blifvit ett själfständigt

storfursten-döme, det hade för all framtid såsom kejsar Alexander

förklarade »inträdt bland nationernas antal», och det ägde

således ock all den rätt, härmed följde. Rysslands

löften voro honorerade. Ja, det såg ut så. Men i den

stund Rysslands intressen gingo i motsatt riktning,

om-gjordes allt; och den själfständiga och fria finska staten

är i dag en efter godtyckliga bestämmelser styrd rysk

provins.Det säg mörkt ut för de norska

själfständigbets-ifrarne dä i början af nittonde seklet Ryssland,

England och Preussen lofvat Sverige sitt bistånd i att

förskaffa sig Norge såsom en för evärdliga tider däri

integrerande del. Genom traktaterna 1812 och 1813

blof Norge af tre europeiska stormakter inregistrerad

såsom en framtida svensk provins. Men i Kielerfreden

den 14 Januari 1814, hvarigenom Danmark tvangs att

till Sverige afträda Norge, liit segraren denna tanke

fara och Norge tillförsäkrades i stället att fä utgöra

ett med Sverige förenadt konungarike. Genom

proklamationen den 8 februari 1814 lofvade ock Sveriges

konung norska folket en egen statsförfattning på

konstitutionell grund, vid hvars utarbetande de själfva

skulle genom sina mest ansedda män få medverka.

Och elniru Norge i djärf, ungdomskraftig själfkänsla

uppreste sig emot den lott, andra viljor anvisade det,

och sökte taga sitt öde i egna händer, uppbars dock

icke dess beslutsamma mod af motsvarande militära

kraft; det gaf sig en egen kung och en egen författning

— men dess här tillbakaträngdes, dess hufvudstad

hotades och det måste gifva vika. Med konventionen i

Moss den 14 augusti ¡814 ändades den strid, det med

kulor och krut sökt föra för att tillvinna sig

själfstän-dighet. Men långtifrån att norrmännen därmed

förlorade denna, blef den tvärtom åt dem evärdligen

befäst. De bytte blott konung; sin Eidsvoldsförfattning

fingo de däremot behålla i allt, som ej af föreningen

med Sverige omöjliggjordes, och i öfverenskommelsen

om denna förening tillerkändes dem rätt att med fritt

samtycke taga del. I den mån de själfva växt ut, har

ock visat sig att de i sanning icke behöft ångra att de

sagda dag nedlade sina vapen. Norge står i denna stund

såsom ett af världens friaste och själfständigaste folk.För Norge gällde det likasom för Finland bäde att

utarbeta oeli att inarbeta sig i de konstitutionella

former, hvilka vid början af deras själfständiga tid dem

tillförsäkrats. Jämsides med det arbetet har deras

själf-ständighetskänsla växt. Men det finnes ju en gräns för

denna, därest annars en statsförening, en union mellan

tvä själfständiga stater, skall fortfarande kunna bestå.

Själfständighetskänslan får ej spränga sambandet mellan

staterna utåt, ty då upplöses föreningen. I Finland har

ett dylikt sprängningsarbete ej förekommit. Icke förty

har det rike, med hvilket det förenats, funnit sig

ma-nadt att tillintetgöra dess utan alla afsteg lojalt

brukade själfständighet. I Norge har, sedan i fråga om

inre frihet intet mera återstod att vinna,

själfständighets-ocli frihetskrafvet användts såsom sprängsats mot den

statsförening, i skydd hvaraf de båda förenade folken

och således äfven Norge själft så lyckligt utvecklat sig.

Man har i Sverige icke kunnat vare sig förstå eller

gilla detta sträfvande; men då man tillbakavisat krafvet

på egen norsk utrikesrepresentation och eget norskt

konsulatväsen, har man gjort det icke af öfvermod utan

i djup medvetenhet om den fara, som därmed skulle

dragas öfver de skandinaviska folken, i all synnerhet

med hänsyn till just deras själfständighet.

Jag har icke dolt min öfvertygelse att det under

ogynnsamma omständigheter kan gestalta sig vanskligt

nog med utsikterna för denna, äfven under förutsättning

af de båda folkens sammanslutning både inbördes och

med Danmark; de måste, enligt min mening, härutöfver

söka att betrygga sin ställning genom allianser med

andra germanska folk. Men utan minsta tvekan torde

väl böra vidgås att intet skulle visa sig så

tillintetgörande för Norges själfständighet, som" dess utträde ur

unionen.Helt frimodigt tillåter jag mig fräga: kan i våra

dagar ett litet folk föra en själfständig utrikespolitik?

Och på den frågan svarar jag efter noggrant

öfver-viigande ett bestiimdt nej: det är icke möjligt, för så

vidt samma folk på något sätt berör eller kan indragas

uti stormakternas intressesfärer.

Såsom livar man vet och i det föregående påpekats

är just detta förhållandet med både Norge och Sverige.

Och det är heller ingen hemlighet att man i England

tolkat Rysslands undertryckande af den finska

konstitutionen och Finlands degraderande till en rysk provins

såsom ett steg mot dess gamla mål att tillvinna sig

den skandinaviska lialfön. Såsom en följd vida mer

af detta steg än af den föreslagna ryska krigshamnen

vid Kolabukten lärer ock böra betraktas Englands beslut

att vid Firth of Forth å skottska kusten anlägga en

ny örlogshamn. Men vi skulle, i trots af allt, vidhålla

vår mening om möjligheten för oss alt allt fortfarande

lefva i ostörd frid, att upplösa vår union och sedan

livar för sig föra en själfständig utrikespolitik genom

att icke etablera någon sådan, utan blott helt vänligt

för alla och en livar förklara att vi såsom evigt neutrala

blott ägna oss åt egna sträfvanden och icke vilja vare

sig dela eller motsätta oss andra nationers intressen

eller däraf föranledda konflikter!

Detta må väl en hvar tänkande människa inse vara

en fullkomlig omöjlighet. Antingen vi vilja eller icke

måste vi kunna indragas i sådana konflikter, helt enkelt

därför att våra egna intressen kunna på det allra

innerligaste ingå i dessa, likasom ock vårt framtida ve

eller väl vara på det allra närmaste af dessas utgång

beroende. Föreställningen om en oss förbehållen, af

alla andra makters möjliga strider oberörd ställning ären from fiktion; nordens historia vederlägger den och

dagens erfarenheter gifva den intet stöd.

Men är det så: hvilken vidunderlig förblindelse att

då rikta sig emot, att sätta på spel, ja, att rent af

vilja tillintetgöra den union, hvilken afser att genom

de förenade rikenas sammanslutning i någon mån bättre

betrygga deras framtid?

Genom unionens sprängning vinner icke Norge någon

ökad själfständighet. Lösgjordt från Sverige ökar det

blott sina risker. Det må aldrig så lifligt önska att få

»lefva endast sitt eget lif» och undgå mellanhafvanden

med alla andra, så torde det ej kunna undvikas att

sådana uppstå; Norge äger så mycket af hvad andra

vilja vinna, att det omöjligen lär kunna vänta en

alltjämt ostörd tillvaro. Och det innebär intet

underkännande af det norska folkets andliga begåfning och

fysiska kraft, om jag frågar mig huru det skulle komma

att reda sig under förhållanden af den art, som

understundom kunna hota de små folkens lif?

När Zlobin, den ryske historieskrifvaren, vid tal

om freden i Abo 1743 kan finna sig böra betona det

fördelaktiga i att Rysslands segrar då förekommit de

tro skandinaviska rikenas vid den tiden afsedda

förening, hvilken till Rysslands skada» varit nära att

fullbordas, torde man vara fullt berättigad att sluta till

detta lands belåtenhet, därest den genom dess

medverkan 1814 åvägabragta föreningen mellan två af

dessa riken, om än äfven den »nära att fullbordas»,

likväl till slut varder omintetgjord. Sprängningen af

svensk-norska unionen skall otvifvelaktigt komma att på

sagda håll uppfattas såsom en rysk seger, hvilken kräfver

fullföljd. Och liksom freden i Åbo 1743 efterföljdes

af nva fälttåg, hvilka omsider fullständigt bragte

Finland i segrarens hand, betviflar jag icke heller dennesförmåga att till en seger af nyss antydda slaget veta

att lägga ännu andra, möjligen till en början blott

kommerciella och diplomatiska men dock alltid af natur

att förr eller senare bringa äfven den sålunda besegrade,

det en gång själfständiga och fria Norge, men det i

alla fall lilla folket, såsom en ny rysk provins i den

jättestore och manstarke segrarens hand.

*

V.

Afveckling.

Det låter sig icke förneka att gången af de politiska

partistriderna i Norge högeligen försvårat utsikterna för

en lycklig lösning af unionskonflikterna. Väl har Norges

själfständighet varit ett lika bestämdt önskemål för

högern som för vänstern, hvadan äfven under den tid,

högern behärskade och ledde den norska politiken,

striderna för samma själfständighet med allt eftertryck

upptogos och fullföljdes; men då högern inom sig förfogade

öfver en större politisk erfarenhet, lät den sina kraf

begränsas af hvad lifsvillkoren för unionen fordrade.

Sedan vänstern tillvann sig makten har detta, som

bekant, icke iakttagits. Och då den norska författningen

åt det parti, som behärskar stortingsvalen, förlänar

fullkomligt despotisk makt öfver landet och dess regering,

är ju lätt att inse hvad detta om än för stunden

tillbakaträngda partis unionsfientliga riktning kan hafva att

betyda för den skandinaviska enhetstanken.

Man må väl kunna fråga huru länge det norska

folket skall kunna finna sin inre själfständighet

betryggande tillgodosedd genom en författning, som visar sig

tillvarataga folkfriheten blott för så vidt denna göres

liktydig med det partiintresse, som för dagen lyckats

göra sig gällande vid stortingsvalen. Konstitutionella

former, som alla andra europeiska folk utom Greklands

och Balkanstaternas funnit för lätta och som i Norge

frän början försvarats af de små förhållanden, i hvilka

ett folk på 800,000 själar kände sig lefva, borde

knappast kunna anses tillfredsställande sedan denna folkmängd

mer än tredubblats. Man har i Norge begått det felet

att identifiera sin frihet, sin själfständighet med dess

första produkt, grundloven af den 4 november 1814,

hvilken man därför ägnat och alltjämt ägnar en rent

af afgudisk dyrkan; och häraf har åter blifvit en följd

att ehuru den i många afseenden visat sig behöfva

ändras för att motsvara de behof, norska folkets 1111

vunna utveckling förestafvar, står den ändock med sina

påtagliga brister kvar i ett majestät, som antagligen

för långa tider skall utesluta hvarje möjlighet till dess

tidsenliga reformering.

Det torde således allt fortfarande vara klokast att

räkna med ett Norge, som i politisk närsynthet kan

väpna sig mot unionen med en af inga betänkligheter

hejdad maktfullkomlig stortingsmajoritet.

Men under sådana förhållanden må ju knappt synas

underligt om i Sverige unionsvännernas missmod växer.

Hvilka erfarenheter ha de icke under de senaste

årtiondena fått göra? Sedan 1884 års riksrätt faktiskt

befäst stortingsmajoritetens suveränitet och gjort hvarje

annan grundlagstolkning än dess egen till ett brott,

har den hos oss rådande statsrättsliga uppfattningen af

unionen blifvit i Norge officiellt tillintetgjord. Äfven

unionsaftalet sorterar under stortingsmajoritetens

själf-ständiga beslutanderätt och binder icke Norge längre

un donna vill; (let är i grunden ingenting annat än

ett försvarsförbund med Sverige ocli kan när som helst

uppsägas. Hvad är dä, frågar man bär i allt vidare

kretsar, hela den statsförening, vid hvilken vi knutit så

mänga förhoppningar, annat än en skugga, ett gäckeri,

frän hvilket vi så snart som möjligt böra fullständigt

lösgöra oss?

Norska statsministerns förklaring i 1893 års

storting att »unionens tävecMiny är afvecMing» och att

man uppgifver sin rätt, när man underställer den

förhandling med en främmande makt, kunde, då den

sammanställdes med hans bekanta hotfulla »därefter ...»,

med den samtida regerings- och stortingsstrejken, med

nedsättningen af konungens och kronprinsens apanager,

med konsulatbeslutet m. m., omöjligen undgå att här i

Sverige framkalla en ytterst upprörd stämning. Den

gaf sig vid meningsbyten och privata förhandlingar luft

i mer eller mindre kraftiga ord, ja till och med i

förklaringar det Sverige borde, där så skulle behöfvas,

med vapenmakt upprätthålla unionen, och äfven i

pressen gaf sig denna senare mening uttryck. Därmed

af-säg man emellertid ingenting annat än att betona sin

uppfattning af Sveriges plikt mot sig själf, mot Europa

och mot Norge att uppehålla rättstillståndet å den

skandinaviska halfön i enlighet med öfverenskomna

af-tal, och det ägde till uteslutande förutsättning att Norge

våldsamt brutit den af dessa fastställda rätten.

Uppfattningen af Sveriges plikt i detta stycke var således

helt naturlig, förestafvad såsom den var af här rådande

åskådningar rörande unionens statsrättsliga art och dess

förhällande till den europeiska jämnviktspolitiken. Men

•len fattades i Norge såsom afseende ett »öfvcrfall» å

broderfolkct och med det »öfverfallet» har man sedan

dess oupphörligen kört och vändt De voro dock, såvidt min erfarenhet sträcker sig, ganska få, som ens

vid den tiden skulle varit beslutna att våga allt, hellre

än att låta unionen brista; de flesta uppfattade de

norska händelserna blott såsom nya former för det gamla

grälet och lugnade sig med det kända: »kommer tid,

kommer råd!» Det är ju ock hoppet härom som bildar

grunden för den »status-quo-politik», som den 12 april

s. å. proklamerades af gref Lagerbjelke i vår första

kammare och sedan dess jämväl uppburits af vår

allmänna mening: den är visst icke svag för kostsamma

kraftåtgärder! I Norge förstår man nog icke i huru

hög grad det urgamla nordmannabruket att »slå på

sköldarna» ännu hos oss vidhälles. Man tror där att

vapenbraket nödvändigtvis skall följas af vapenbruk;

men det är icke så. Sedan man väl åstadkommit

ordentligt buller, känner man sig vanligen för stunden

nöjd, i det glada hopp att ordens åskor skola

tillräckligt rensa luften. Här i landet finnes visserligen icke

någon lust för krig vare sig med broderfolket eller med

någon annan. Då man, såsom i Norge nyligen skett,

spårat »svärdet bakom ryggen» på det Sverige, som den

14 april 1893 frambar riksdagsskrifvelsen i

konsulatfrågan, har man därför mycket misstagit sig. Man

kunde väl bakom den ryggen tänka sig en i förargelse

knuten näfve — men i den näfven fanns sannerligen

intet svärd!

Det visade sig ju bäst när till de misslyckade

unionskommittéarbetena af åren 1839 och 1865 ännu

ett nytt kunde läggas. De nervösa tilldragelserna i

1895 års storting med däraf följande svårighet för

konungen att få till stånd någon ministär i Norge,

kastade ju allvarliga skuggor framför sig. Man anade

väl icke utan skäl såsom nästa steg revolutionära,

åtgärder; ställningen var i sanning tillräckligt kritisk föratt förklara vår riksdags samma år den 15 maj till

konungen nflåtna skrifvelse 0111 nödvändigheten af att

skyndsamt genom en fullständig revision aflägsna de

anledningar till split och missämja, som lägo i de

unionella bestämmelsernas ofullständighet och oklarhet.

Hösten samma år åstadkommos vid åtskilliga landstings

sammanträden instämmanden häri — och i dessa

suppli-ker ville man på åtskilliga håll se yrkanden om en

»tvångsrevision», hvilken skulle, efter önskan af första

kammarens storsvenskar, med svärdet genomföras.

Hvilken storm reste sig icke emot denna tanke inom

pressen ! Och huru rent af omöjligt skulle icke dess

genomförande varit gent emot stämningen inom andra

kammaren, gent emot regeringen och den hos oss ännu icke

paralyserade unionskonungen! Att den underlagda

tendensen ock måste hafva berott på en bestämd

misstydning borde, synes mig, hafva tillräckligen intygats

af dess opraktiska beskaffenhet; den, som umgås med

planer att öfverfalla en annan, brukar väl icke, om lian

annars har sitt sunda förnuft, af alla krafter på

förhand utbasuna dessa, då han ju därmed måste till det

skarpaste motstånd uppkalla alla dem. som finna sig

hotade af eller icke dela lians syften. Och frånvaron

af alla påstådda krigiska tendenser i dessa

meningsyttringar klargjordes ju ock, då unionskommittén af den

13 november 1895 i januari 1898 framlade sitt

utlåtande. Hvar fann man väl där något, som antydde

ett storsvenskt grepp kring svärdfästet?

Xej, det fanns icke niigot sådant. Och huru litet

det rassel, som spanande öron velat härleda från »ett

svärd bakom ryggen» å första kammarens manstarkaste

meningsgrupp, verkligen därifrån förskrifvit sig,

intygades ock till fullo af det föredrag, en af dess främste

män, själf ledamot af unionskommittén, den 5 maj 1898vid Svenska Nationalföreningens sammankomst å stora

börssalen i Stockliolm höll öfver denna kommittés

resultat "). Såsom det hufvudsakligaste häraf anser han vara

ådagaläggandet däraf »att hvilka eftergifter nian än

i unionens intresse från svensk sida må bjuda,

sd nekar man å norska sidan att göra till och

med sådana medgifvanden, som unionens intresse

oundgängligen och uppenbarligen fordran. Men

han finner vid sådant förhållande ingenting annat vara

att göra än att Sverige »bibehåller den ställning det

har och låter orubbligt därvid förblifva». »Skulle

emellertid, frågar han, af någon anledning denna

status-quo-politik icke kunna fullföljas — livad innebure väl detta?

Jo, att man skulle återgå till de partiella ändringarnas,

de ensidiga svenska eftergifternas politik, till

genomförandet af det program, som alltifrån unionens stiftelse

varit Norges och som består däruti att man dels genom

uttrycklig ändring af särskilda bestämmelser, dels genom

deras lagstridiga tillämpning efter hand bringar unionens

författning i det skick, som Norge 1814 ville, men ej

kunde gifva den. Detta program skulle genomföras

under strider, hvillca å ömse sidor födde och gödde ett

nationalhat, som ännu icke finnes, strider, ur hvilka

Norge genom stortingets herravälde öfver Norges konung

på längden i alla punkter skulle afgå med segern och

under hvilka den makt, hvarmed stortinget kan

uppträda gent emot unionskonungen och som redan nu i

förhållande till svenska riksdagens är oerhörd, skulle

ytterligare vinna i styrka.» Men om Sverige hvarken

kan förbättra unionsförfattningen eller ens bevara den

i sitt nuvarande skick, »då måste», säger han, »för hvarje

svensk man på fullt allvar framträda frågan om unionens

") Unionskommitté ns resultat. Några betraktelser af Oscar

Alin. Sthm 1S9S.vara eller icke vara. Ty unionen är icke sitt eget

mål.

som den förenar, och den har närmast blifvit

skapad för att vara ett medel till Sveriges välfärd.»

Härifrån sluter han vidare att om den visar sig

icke kunna fylla denna sin uppgift, sä har den förlorat

sin raison d"etre. Sveriges heder kräfver ej att

uppehålla livad som blott bringar det skada och nesa. Någon

garanti för yttre fred finner han heller icke unionen

vara; det lugn vi sedan 1814 njutit, torde mera bero

på Finlands och Pommerns skilsmässa från Sverige och

Norges från Danmark; och i hvad fall som helst är

freden för dyrt köpt, 0111 priset är förlust af vår

själf-ständighet. Då den kris, hvarigenom unionsfrågan en

dag skall lösas, bryter öfver oss, tillönskar han därför

Sveriges folk förmåga att så begå sig, att historiens

dom däröfver må lyda så: »det älskade segern högre

än lifvet, men fäderneslandet högre än segern».

Det finnes ju icke här ett spår af tanke på

unionens upprätthållande genom svärdsslag. Allt mynnar

ut i ett råd om dess fredliga upplösning. Också här

således: afveckling!

Och det rådet liar icke spårlöst förklingat. Tvärtom

tyckes det hafva bland våra politiske män rätt allvarligt

upptagits; särskildt i år vid unionsdebatten i vår

riksdags första kammare mötte man den såsom insats i

åtskilliga ganska anmärkningsvärda anföranden. Ivort

tid därefter har ock utkommit en, efter hvad den själf

upplyser, redan 1895 i hufvudsak nedskrifven broschyr1)

nm >/ nionen och försvaret», däruti upplösningstanken

helt lugnt uppfattas såsom fullkomligt oundviklig men

ock såsom alldeles ofarlig för ej mindre Sveriges än

äfven Nnrges fortsatta oberoende och själfbestånd. Då

") I nionrn och förstnref. Af J. Ii. Stockholm 1003.till dess tankegäng anslutit sig ett sä representativt

pressorgan som Nya Dagligt Allehanda ") och tlun

utan tvifvel i allmänhet delas af de många, livilka

upphört att hoppas något slut på vår långa unionella

tvedräkt, skall jag tillåta mig att ägna densamma en af

såväl ämnets vikt som motiveringens fullständighet och

allvar påkallad uppmärksamhet.

Utgångspunkten för författarens hela

framställning-är att finna i en stadgad öfvertygelse om

unionskon-llikternas olöslighet. Redan det sätt, på hvilket

föreningen mellan de båda rikena en gäng åvägabragtes,

anser han betinga denna i långt ifrån ringa grad; ett

konvenansparti »som börjar med slagsmål» får sin

fullkomligt naturliga afslutning i en skilsmässa. Själfva

nationalmedvetandet fjärmar oek från hvarandra de båda

folken. Ju mera utvecklade nationerna bli, desto mera

framträda hos dem likasom hos individerna de säregna

egenskaper, som skilja dem från andra, och desto mer

sträfva de efter oinskränkt frihet för att kunna göra

dessa gällande. Intet våld kan kväfva yttringarna af

nationalkänslan, af det behof, som hos folk, livilka känna

sig såsom en nation och tala samma språk, kräfver

politisk sammanslutning, kräfver oberoende af

främmande nationaliteter; men sådan förefinnes icke här.

Skulle ock unionskonungen hafva erhållit samma makt

i Norge som i Sverige och unionsakten otvetydigt hafva

fastslagit gemensamhet i utrikesstyrelsen, hade det

norska unionsmissnöjet därmed icke förekommits ntan

fast-hellre blifvit större; ty det gifves intet stillastående

när det gäller en nations sträfvande att vinna fullständig

oafhängighet från främmande inflytande; missnöjets for-

") nSltandinaciska hulföns framtid. Unonens vara eller

ieke vara». — Uppsatser den C—8 ang. 1903 i tidningens nummer

179—181.mer hade blifvit andra — det hade blifvit enda följden,

ty missnöjet själft hade icke dött.

Hvilka medel emot detta, frägar han, skulle väl

kunna uttänkas? Ett gemensamt parlament? Men skulle

detta väljas i proportion till de häda rikenas folkmängd,

skulle ju norrmännen komma i ohjälplig minoritet; och

skulle det väljas till lika stort antal frän båda länderna,

kunde ju lätt inträffa att besluten måsto afgöras genom

lotteri och medföra rent af absurda konsekvenser.

Anordningen af en för båda ländernas representationer

ansvarig gemensam utrikesminister vore ock lika omöjlig.

Den ena representationen kunde ju gilla, den andra ogilla

lians åtgöranden •— ocli huru än konungen ville göra,

blefve ju trasslet outredligt. Och för hvilken

unions-konung skulle det väl lyckas att vid uppkommande

meningsstrider mellan folken kunna tillvinna sig

förtroendet af full opartiskhet? Skall han ej komma att

anses vare sig mera svensk än norsk eller ock mera

norsk än svensk? Och hvilken kung skulle väl vilja

utsätta sig för förödmjukelsen att vara representerad af

två sändebud, som skulle kunna komma att å hans

vägnar göra olika yrkanden hos samma utländska

regering?

Envisheten med att här i Sverige hålla på unionen

anser han hafva sin vanligaste grund i föreställningen,

«let unionen voro absolut nödvändig för det gemen-

samma försvaret, ja, för de båda nationernas fortfarande

existens. Den uppfattas såsom liktydig med freden.

Men den långvariga fred vi åtnjutit kunde, invänder

han i likhet med Alin, äfven utan unionen kommit oss

till del. Tidsandan under de år, som förflutit sedan

Sverige och Norge förenades, har varit gynnsam för de

mindre staterna i Europa, för nationalitetsprincipen och

för de små folken; blott de små potentater, som ståtti vägen fur tillämpningen af sagda princip, hafva haft

anledning att beldaga sig. Om do skandinaviska folken

varit skilda, borde det väl varit lika lätt för dem att

reda sig utan union som det varit för folken på den

pyreneista halfön eller för holländare och belgare.

Hela anledningen till det öfverskattande af

unionens betydelse som bland oss är gängse, finner han

ligga i vår fruktan för det stora ryska rikets

eröfrings-planer. Men detta rike har ju icke vidtagit några slags

åtgärder att med våld försöka uppnå sitt sannolika

önskemål att förvärfva en isfri hamn vid norska kusten?

Det har ju heller icke anlagt ens den minsta fästning

vid svensk-norska gränsen såsom behöflig stödjepunkt

för sina arméer? Det har icke gjort det helt enkelt

därför, att dess statsmän förstå hurusom hvarje försök

till eröfring åt det hållet skulle möta ett energiskt

motstånd från andra stormakters sida. Sin eröfringslust

har det i stället vändt mot öster och sydost, sedan det

uppgifvit sina planer på Konstantinopel och och

Balkan-halfön. Novembertraktaten af 1856 visar ju Englands

intresse af att ej låta Ryssland utvidga sig å norskt

område; och Tyskland kan omöjligen tillåta det utvidga

sina gränser vid Östersjön på Sveriges bekostnad, då

ju alla veta att ryssarne, när de en gång tagit ett finger,

icke nöja sig förr än de fått hela handen. Oberoende

af all union skulle ju ock Sverige och Norge, såsom

hotade af samma fara, måst sammansluta sig till

försvar, därest Ryssland med vapenmakt skulle försökt

tillvinna sig någon hamn på norska kusten. Antagandet

att ett fristående Norge skulle kunna göra gemensam

sak med Ryssland, om detta land råkade i krig med

Sverige, tillbakavisas såsom orimligt. Äfven utan

unionen skulle nog Sverige stått i lika vänskapligt

förhållande till Norge som det under denna tid stått i tillDanmark: något agg mellan du båda folken kan ju ej

spåras, alla uniunskunllikter till trots.

Och om nu än nationalgirigheten i våra dagar blifvit

driffjädern till ett hänsynslöst förfarande från de stora

ländernas sida, finner lian dock icke de små länderna

i Europa beröras däraf. De strider, den väcker, föras

egentligen blott i utomeuropeiska intressesfärer.

Englands och Tysklands inflytande äro oss en god borgen

för att de mera oroliga och eröfringslystna makterna

hållas i schack, åtminstone inom vår världsdel.

Finlands förryskning innebär heller intet hot mot Sverige;

den har framtvungits af nödtvånget att för befästande

af den ryska statsbyggnaden strypa friheten i Finland,

dä det befanns omöjligt att gifva finnarnes rättigheter

ät de öfriga undersåtarne. Den hänsynsfullhet,

Kyss-lamt* iakttager å Balkanhalfön, styrker oantaglighetun

af någon dess plan att förrycka den naturliga gränsen

emellan sitt och svensk-norska området.

Slutligen finner lian intet skäl att anse gifvet, det

Sverige och Norge alltid och under alla omständigheter

skola komma att få fullt sammanfallande intressen

gentemot utlandet, då ju likväl verkligt gemensamma

intressen måste vara förutsättningen för till och med

vanliga statsförbund. Det kan tänkas, att de båda

ländernas intressen utan att direkt strida mot hvarandra,

dock så pass kunna skilja sig åt, att unionen kan bli

besvärlig för den ena eller andra parten. Om krig

skulle uppstå mullan Tyskland och Ryssland, blefve nog

Sveriges ställning ömtålig, men icke Norges; om krig

skulle uppstå mellan Hyssland och England, blefve väl

Norges ställning mycket vansklig, men däremot icke

Sveriges. I förra fallet skulle det vara fördelaktigt för

Sverige om Norge vore själfständigt och, äfven om

Sverige indroges i kriget, kunde förblifva neutralt; ty idetta fall kunde Sverige fylla sina beliof af utländska

varor genom införsel öfver Norge. Ocli i senare fallet

borde väl icke vara underligt om norrmännen skulle

fordra att deras utrikesangelägenheter sköttes från

Kristiania och icke från Stockholm.

Då de underhandlingar, som af medlemmar från

bägge ländernas regeringar bedrifvits både med energi

och ömsesidig önskan att komma öfverens, dock tydligen

visa att någon enighet i den afgörande frågan icke kan

uppnås, gäller nu framför allt att med mera rättvisa

ocli fördomsfrihet än hittills bedöma de båda folkens

ställning till hvarandra; blott så undvikes att den utan

kärlek ingångna föreningen före sin upplösning föder

hat. I det syftet är det, han framlägger sina

uttalanden i frågan; och han gör det desto hellre som dess

fredliga lösning säkerligen bättre befordras genom öppna

uttalanden äfven i afseende å dess mest ömtåliga punkter

än genom ängsliga försök att dölja eller kringgå dem.

Intrycket af den härmed slutförda argumentationen

är ju tröstlöst. Hvad talaren i svenska

nationalföreningen den 5 maj 1898 ännu såg blott såsom en

framtida eventualitet, fattas här såsom en uppgift, snart sagdt,

för dagen. Den afklädes alla risker och föreställes, oss

icke blott såsom en åtgärd för undvikande af all ofred

med Norge utan ock såsom en alldeles oundviklig

nödvändighet.

Hur lockande bör icke denna väg ock förekomma

svenska folket? Dess ringa förråd af politiskt intresse

har ju redan länge till en tröttande grad tagits i

anspråk af denna norska fråga, som, såsom man sagt,

fått en obehaglig bismak af »kroggräl och torggruff»;

skulle det då icke med verklig tillfredsställelse anlita

en påpekad utväg att undkomma dess fortsättande under

hvem vet huru många år? Ty livad som redan varat

4mer än ett par mansåldrar bör ju lätt kunna räcka

ännu några till, helst då man är viss att norska

vänstern, om än för ögonblicket paralyserad, ändå aldrig

skall släppa det öfvertag, dess forcerade nationalism

skall veta bereda densamma.

För den, som är trött vid kif, ter sig ju utsikten

att vinna sämja och ro ganska tilldragande; och för

den, som af sin uttröttade vederpart tillbjudes livad

han innerst önskar, måste ju allt tala för snabb och

tillmötesgående uppgörelse. Så skulle sämjan mellan de

båda så länge tvistande parterna ändtligen kunna bli

återställd. De skulle, sedan de tillsammans afdagatagit

den, som vållat dem så stor oro, så mycket besvär,

öfver dennes, öfver den skandinaviska enhetstankens

graf räcka hvarandra handon. Och så skulle allt vara

väl beställdt. Blott skalder och utopister skulle klaga.

Men det betydde ingenting.

Och dock påstår en gammal låt att »den aldrig får

vänta ro, som öfver slaget offers graf bygger upp sitt

bo». Den döde går så lätt igen. Han vill ha sitt för

sig och tål ej inkräktare.

Men det är ju bara vidskepelse.

Och dock — linnes det icke anledning för våra

båda folk att väl besinna sig förr än de, för att få

skilja sig i allt annat, förena sig 0111 att taga tillbaka

det steg, de en gång togo för att bereda den

skandinaviska enhetstanken realitet?

*

VI.

Motskäl.

Att vara reaktionär anses i allmänhet föga

rekommenderande. Särskildt i det fria, demokratiska Norge

borde reaktionen knappast kunna stå högt i kurs. Den

gör det väl heller icke — utom i ett fall: då det

gäller våra skandinaviska sträfvanden.

Hvad betydde väl den lösen, vi under senare år

så ofta hört ljuda väster om Kölen, den, som manade

Norge att taga sin sak »i egna händer»? Hvad annat

än en reaktion mot enhetstanken, ett instämmande i

den ofvan anförda förklaringen, att den som förhandlar,

uppgifver sin rätt?

Då norska regeringen ingick på att rörande

konsulatfrågan förhandla med den svenska, frångick den således

den rent fientliga ståndpunkt, på hvilken man blott

anlitar bältesspännarnes förhandlingsmetod. Frågan gällde

ej huru långt vederparten tålde kallt järn, utan i

hvilken mån ett tillmötesgående mellan de förhandlande

kunde åvägabringas.

Formellt sedt var ju detta uppmuntrande, ja,

lyckligt, då det ju innebar ett af bräck för de reaktionäre.

Men då förhandlingarna afsågo ett utskiftande af vårt

konsulatväsende, stod ju deras syfte i strid med hvad

vårt enhetsarbete ansåg såsom riktigt och godt och

kunde därför omöjligen påräkna unionsvännernas

sympati eller gillande. I sak tjänade de reaktionen. Alla

veta ju att det norska krafvet på egna konsuler icke

uppburits af ett enigt kommersiellt intresse; det har

lånat kraft af sär-själfständighetsbegäret och är ett

utslag mindre af norskt näringsintresse än af ett formellt

svärmeri för Norges juridiska rätt, därför unionsintresset

borde gifva vika.

Framdrifvandet af denna Norges rätt kräfves för

bäfdandet af Norges värdighet. Hvad denna

värdighets-känsla betyder för både den enskilde och hela folk,

veta vi ju alla; för att få den äfven i rena bagateller

tillgodosedd hafva ju ej sällan de hårdaste strider

utkämpats. Ju mindre man hunnit mogna, desto

känsligare brukade man ock vara för tillgodonjutandet af den

»rätt», som visar att man »är lika god som andra» och

ej behöfver »tåla förnärmelser». Men den stämningen

förgår med åren. Den mogne mannens värdighetskänsla

förestafvar honom ett alldeles motsatt handlingssätt.

Och dock skulle hvarje hopp härom i våra norska

mellanhafvanden vara oss betaget, då nämligen, såsom

författaren till »unionen och försvaret» påstår,

nationernas säregenheter blott allt mera framträda ju högre

utreckling de vinna och vi således aldrig skola kunna

vänta någon ändring i de kraf, Norge för sin

värdighets skull finner sig böra uppställa och häfda.

Skulle det verkligen vara så? Innebära våra

»säregenheter» ett i stadig tillväxt stadt oundvikligt öde,

inför hvilket enhetstanken måste tyna bort och dö?

Nej, det är icke så. Vår egen likasom andra

kulturfolks erfarenhet talar däremot. Den enskildes likasom

folkens verkliga utveckling betyder just ett bortarbetande

af de små dragen i karaktären, betyder just en djupare,

en klarare själfkännedom, som vet att strama åt tyglarna

för en småaktig själfkänsla, att mera etiskt riktigt än

förr uppdraga gränserna för det egna jagets

värdighets-kraf. Därpå beror hvarje tillväxt i humanitet; med

den kunna nog förlikas de typiska egenheter, som

utmärka och bilda individualiteter, men icke gärna

»säregenheter», som egentligen ingenting annat äro än fel,r o

5o

hvilka förekomma hos alla, och jämväl lios alla böra

utgöra föremål för bortarbetande, sådana just, som en

ömtålig själfkänsla, en själfförtjusning, som bos folken

yttrar sig såsom nationalfåfänga, en benägenhet att för

vinnandet af små egna mål hänsynslöst frånse dem,

som vilja främja ett gemensamt bästa. Om sådana

drag förefinnas hos en enskild, erkännes han icke såsom

lyckligt utvecklad; hans uppfostran säges med allt skäl

hafva lämnat mycket öfrigt att önska. Alldeles samma

dom måste drabba det folk, hos hvilket likartade drag

förekomma. För båda gäller plikten att bortarbeta dem.

I den mån detta sker förädlas karaktären, lyftes

personligheten. Folkens historia visar oss ock huru detta

deras bildningsarbete pågått och pågår, och huru den

store Folkuppfostraren därvid aldrig saknat medel att

för uppnåendet af sina världsutvecklande syften fullfölja

det tidehvarfven igenom.

Vår egen uppfostringshistoria har varit lång. Tidigt

myndiga hafva vi bortåt ett halft tusen år själfständigt

förvaltat vårt anförtrodda gods och oss förelagda

uppgifter; hvilka fel hafva vi icke därunder otaliga gånger

begått, huru oförståndigt uppskattat vår »rätt», vår

»värdighet» och huru illa äfven i öfrigt motsvarat de kraf,

vi bort ställa på oss! Men å andra sidan: huru hafva

vi ändock icke visat vårt vidgående af plikten att tjäna

äfven andra än oss själfva, att ända till blods offra oss

för höga uppgifter och att där vi trott på vår sak,

oryggligt härda ut till det yttersta! Därför är det, vi

ock hafva befunnits dugliga att lefva kvar såsom ett

oberoende folk, och därför har ock vår folkkaraktär

vunnit en verkligt luttrad utveckling. Men säger oss

icke vår erfarenhet huru noga vi måste hålla vakt för

att hindra dagens mångahanda ogräs att växa upp ochkväfva det hvete, som satts, slagit rot ooli växt till

under forna luttrande tider?

Nåväl, 0111 det nu är så — huru otåliga måste vi

icke erkänna oss vara, då vi efter nittio års bidan mot

vårt broderfolk rikta något vårt ultimatum? Nittio år —

hvad betyder den tiden, noga taget, i ett helt folks lif?

Väl är norska folket gammalt, i grunden lika gammalt

som det svenska; men huru olika har icke dess fostran

varit emot vår? Det trotsiga mod, det äfventyrslystna

sinne, som i dess forntida dagar uppbar den norska

folkkaraktären, gaf sig ju då uttryck i en

själfständig-hetsdrift, som väpnade landskap mot landskap, släkt

mot släkt, och slöt med att, sedan dess ädlaste blod

uttömts, göra folket så kraftlöst, att det i sin tid utan

motstånd fogade sig i ödet att såsom en blott »provins*,

släkte efter släkte, lefva under danskt förmynderskap.

Och då det ändtligen vaknade till besinning, fann att

det, mot fördelen af att hafva under århundraden fått

njuta en i det hela ostörd frid och god rolighet, skänkt

bort sin förstfödslorätt, sin ärfda plats bland folken —

livem undrar, att det då med hela sin återvunna

spänstighet, sitt pånyttfödda mod, reste sig till strid i all

synnerhet för sin själfständighet, sitt fulla oberoende,

till strid mot allt, som bar tycke af det provinsmärke,

under hvars söfvande inflytelse de lämnat sina

nationella utvecklingsmöjligheter sä länge därhän?

Det är med denna känsla vi hafva att räkna. Den

behöfver alls icke vara liktydig med något slags

monomani, något outrotligt lynnesdrag. öfver hvilket den fria

wljan icke råder; den behöfver blott sin tid, innan den

förmår vinna nödig jämnvikt. Och 0111 vi än i många

dess uttryck förnimma en biklang af bitterhet — kan

icke den äga sin natuiliga förklaring i den stämning

som väl ganska lätt framkallas vid jämförelser mellande olika öden, brödrafolken haft, den eftersatta plats,

med hvilken Norge så länge fått nöja sig? Med hvilka

stora anlag har ej dess folk från början varit begåfvadt

— och är det väl underligt om dessa i sin nya rika

utveckling icke genast förmå att frigöra sig från en

ensidig nationalistisk uppfattning af sina politiska

uppgifter? Norska folket har ännu ej hunnit under sin

själfförvaltning göra så mänga rön, så många

djupgående och bjudande erfarenheter, att vi därå må

billigt-vis kunna bygga krafvet å den mogenhet, för hvars

uppnående vi sannerligen själfva behöft vida mer än

nittio år. Men det är i färd med att göra dem. Af

hvilken stöt genombäfvades det icke nyss vid ryktet om

de underhandlingar Finnmarkens fiskare skulle hafva

in-ledt med den ryska grannen? Man har o!ta lekt i

Norge med den elden — men icke förr än nu förstod

man rätt huru farlig saken var. Och om det är en

sanning att man ofta kan af små tilldragelser hämta

djupa lärdomar, må man väl våga hoppas att vårt

broderfolk icke skall behöfva invänta erfarenheter af

svårare slag för att lära sig afläsa missvisningen af den

kompass, som hittills allt för länge fått bestämma dess

politiska kurs. Nog skall utan tvifvel den dag komma,

då ingen fruktan för Norges själfständighet skall förmå

dess folk att på något sätt lyfta sin hand mot den

sk an d in avi ska enh etstanken.

Det har varit mig ett verkligt tvång att åter och

omigen fästa uppmärksamheten vid de folkpsykologiska

drag, som ingå i väfnaden af våra unionella tvister och

förutan hvilka dessa icke kunna rätteligen bedömas.

De dragen förklara mycket. Men det är mig omöjligt

att med upplösningsvännerna i dem se en unionens

dödsorsak. Jag är viss att när den yngre brodern

finner sig hafva vunnit tillräcklig utveckling, skall hanock hafva vuxit frän du känslor, som un gäng drefvo

honom att draga sig frän sin af dem sä djupt sårade

äldre bror; de bäda skola en gäng med ömsesidig

glädje äter sammansluta sig. Norge liar ännu icke

arbetat sig helt igenom sin ungdoms Sturm- und

Drang-period; men det skall cn dag hafva gjort det, och dä

stundar för de förenade rikena det länge väntade

klang-och jubelåret.

Ingen otålighet således under väntetiden. Må vi

fasthellre rikta blicken på vår egen historia under de

senaste 90 åren; den bör stämma oss till en blid

kritik mot broderfolket. De hafva under denna tid mud

mycken ifver arbetat för tillgodoseendet af sitt lands

ekonomiska utveckling och dessutom förvärfvat sig

allmänt erkännande för sitt lysande deltagande i arbetet

för världskulturens främjande; de hafva i dessa

al-seenden lefvat ett mycket rikt lif. På det rent

politiska området hafva de helt varit upptagna med inre

partistrider och kif med oss, därunder de hittills vunnit

hvad de velat vinna. Äfven här således framgångsrika

och på sitt sätt nationellt lyftande sträfvanden! Också

vi hafva på det ekonomiska området under ifrågavarande

tid vunnit vackra segrar, under det vi jämväl å den

andliga odlingens fält llitigt både sått och skördat; på

det politiska området hafva vi genomfört vår

representationsförändring och sedan med mycken möda lyckats

fullfölja några konsekvenser däraf i fråga om vår

beskattning och vårt försvar. Men måste vi ändå icke

själfva erkänna, att denna tid i fråga 0111 de högre

nationella lifsuppgifterna i det hela för oss varit en tid

af dukadans, därunder vi i det längsta sökt stöd för

våra förhoppningar om en fortsatt tillvaro såsom ett

oberoende folk icke genom egen högsinnad

kraftutveckling utan i slappa fantasier 0111 värt oundvikliga öde,eller i ett ömkligt hopp om en evig neutralitet, som

skulle tillåta oss att »leben und leben lassen» utan att

vidare behöfva kämpa för de eviga idéer, hvilkas

genomförande är liktydig med världsutvecklingen? Huru långt

hade vi kommit, om vi ändå icke ägt det fädernearf af

visserligen dyrköpta men ock ovärderliga erfarenheter,

som under tidernas lopp fostrat vårt folk och gjort det

till hvad det är? Om än för allt för många ibland

oss Sveriges historia icke är någonting annat än en

läxbok, hvars namn och årtal läras och glömmas, bildar

den dock för vårt folk i gemen en aldrig sinande

kraftkälla, ur hvars rika flöden vårt nationella lif, äfven

utan att vi rätt veta det, drager till sig ny must och

ny väckelse. Hafva vi icke just nu erfarit det? Men

värt norska broderfolk är i detta stycke icke lika

be-gunstigadt som vi. Våra kraf på dem måste härtill

taga hänsyn. De måste ju göra sin uppfostran från

början äfven de, så att säga, på egen hand; de måste

själfva lefva sig till sina fostrande erfarenheter — men

därför kräfves tid.

Jag vill icke till skärskådan upptaga den anförde

upplösningsvännens öfvertygelse 0111 det ogrundade i

våra farhågor för ryska rikets eröfringsplaner. Med

hänvisning till hvad jag ur skriften om »Sverige och

dess grannar» redan anfört, tillåter jag mig blott

hänvisa till detta synnerligen intressanta arbete i dess

helhet; det rör sig med en bevisföring, som saknar

livarje drag af kannstöperi. Men äfven med fara att

mina invändningar må kunna förses med detta

ledsamma fabriksmärke anser jag mig böra erinra 0111

svagheten af en argumentation, som från Kysslands

underlåtenhet att hafva anlagt fästningar vid

svensknorska gränsen sluter till dess mot oss fredliga planer.

Sedan finska järnvägssystemet, på sätt redan beslutats,blifvit sammanbundet med det ryska och banan till

Torneä inom kort färdigbyggts, torde allt hvad som

frän rysk sida behöfver göras för att förbereda ett

anfall mot skandinaviska halfön från denna sida vara

full-bordadt. Det i allmänhet långt ifrän svenskvänliga

Finland har utrymme tillräckligt för att hysa do trupper,

hvilka Ryssland för ändamålet skall finna sig behöfva

använda; och det anser sig kanske föga riskera genom

att icke företaga något fästningsbvggande vid vår

folk-fattiga gräns. Underligt nog är emellertid att jämföra

livad den ärade broschyrförfattaren anför rörande den

trygghet, Englands och Tysklands intressen skulle

medföra för oss gentemot Ryssland, med de åsikter i samma

ämne, den ryske författaren till förut berörda

»poli-tiska reflexioner» i fjol våras delgaf oss. Han

underkänner livarje möjlighet för någon allians mellan oss

och Tyskland. Den traditionella tysk-ryska vänskapen

anser han bestämdt tala emot livarje väpnad

intervention från Tysklands sida och han finner förhållandena

alldeles för farliga för Tyskland för att det skulle vilja

för vår skull riskera ett krig. Hvad England beträffar

tror han väl att dess flotta skulle få hjälpa vår att

afvisa livarje rysk landstigning å våra kuster; men detta

skulle icke kunna hindra en rysk invasionshär att sätta

sig i besittning af öfversta Norrland och norska

Finmarken, och de områdena skulle vi sedan aldrig ens i

lyckligaste fall återfå. Sedan England väl slutit fred

med llyssland, skulle dock det för oss fruktansvärdaste

komma: vedergällningens stund, en för oss hopplös,

förvirrad kamp, »hekatomber af lik, dagar färgade af

blod, nätter belysta af eld». — Åsikterna äro, som man

ser, icke alldeles desamma. Den ryske politikern ser

våra framtidsutsikter ej fullt så idylliska som den

svenske.Både riktigast och försiktigast torde vara att ej

för mycket lita på vår uppfattning af vare sig

Tysklands eller Englands intressen; i dem kunna insatser

göra sig gällande, om hvilka vi ingenting för

närvarande veta, men hvilka i det afgörande ögonblicket

kunna vara mäktiga nog att till och med döda den

stamkänsla, som borde sinsemellan förbinda alla de

germanska folken. Och härvid kunna just

utomeuropeiska förhällanden pä det kraftigaste spela in. Eller

behöfves för att styrka detta mer än en erinran om

förhållandena under senaste boerkriget? Det har ju

berättats oss, att en betydande rysk militär därunder

manat sitt lands regering att ofördröjligen angripa och

sätta sig i besittning af den skandinaviska halfön, enär

England under kriget med boerna omöjligen skulle vara

i stånd att understödja oss. Kunna vi för oss dölja

det sannolika i denna hans tankegång? Och kunna vi

vara säkra att hvad som 1111 hindrade den åtgärd, han

tillrådde, äfven framdeles vid liknande tillfällen skall

vara för handen och mäkta förekomma den?

Men förunderligast af allt i upplösningsvännernas

tankegång förefaller mig den fullkomliga frånvaron af

någon hjärtekänsla för den skandinaviska enhetstanken.

I en tid då befryndade folk, vida starkare än vi, för

att vinna ökad styrka och vidgade

utvecklingsmöjligheter frivilligt sammansluta sig, skulle vi frivilligt

upplösa det band, som redan binder oss samman, och

detta för att vinna — livad? ökad själfständighet!

Men en ökad själfständighet, som icke på samma gång

innebär ökad styrka, ökad betydelse och trygghet —■

livad är den värd? Det går nog lätt att i

föreställningen rita ut fördelar af ena eller andra slaget, så

som i den anförda skriften ganska talangfullt gjorts;

men hvad betyda alla dessa föreställningar mot detbetänkligil faktum att två enade folk söndrat sig, att

två folk af samma stam med kallt blod sprängt en

förening, som stärkt deras kralt och som bort genom

en allt närmare sammanslutning allt mera öka den?

Hvad skulle icke en sådan, gärning innebära?

Det betyder för oss föga att Spanien och Portugal

tinna sig kunna lefva utan unionell sammanslutning;

däraf vitsordas ju blott att man på deras halfö ej

lefver under samma förhållanden som vi å vår, att man

där icke har anledning t. ex. befara en maktlysten

grannes planer på utvidgning af sitt område just åt

deras håll och att man därför heller icke funnit sig för

vinnande af ökad motståndskraft behöfva med hvarandra

sammansluta sig. Men om motsatta förhållandet ägt

rum; om de båda staterna till granne haft icke en

fransk republik utan ett halfasiatiskt världsrike, hvars

autokratiska styrelse genom sekler vidhållit sitt

oaf-låtliga utvidgningsbegär, och om de för att, hvad dem

anginge, kunna hålla detta stången, sammanslutit sig

i en union — hvad skulle vi då sagt, om de under

i öfrigt oförändrade yttre förhållanden och utan blick

för dem, blott i följd af tvister om inbördes kompetens

och uppkonstruerade beliof beslöte upplösa sin förening?

Huru skulle vi bedömt deras försök att försvara en

sådan åtgärd medelst bortförklarande af de anledningar

till farhågor, hvilka en gång föranledde föreningen?

Jag vågar påstå att vår dom öfver dem skulle blifva

ganska sträng och att vi, om olyckan en dag drabbade

dem, skulle öfver deras fallna stoft uttala vårt; »ligge

ogildt!»

Klokast torde vara att icke med för stor bestämdhet

tala om Rysslands frånträdande af sina planer på Turkiet

och dess »hänsynsfulla» politik på Balkanhalfön; den

ryska politiken har alltid visat sig kunna vänta — menock att kunna i det rätta ögonblicket med kraft slå till.

Skäl för den ombytta politiken skola aldrig saknas.

Huru lifligt minnes jag icke de debatter jag som ung

student på utländsk botten för snart fyrtio år sedan

förde med en framstående finsk patriot, som ville förmå

mig att tro på tryggheten af Finlands konstitutionella

ställning; jag förnekade den all trygghet såsom

beroende blott på en själfhärskares godtlinnande och

åberopade historiska, särskildt polska erfarenheter för att

styrka dettas växlingar. »Men skälet!» utbrast han.

»Det skall ju aldrig finnas något skäl att så behandla

vårt lojala finska folk!» Han fick gå i grafven, lycklig

i sin tro på omöjligheten af skäl för det antagande,

jag förfäktat; jag däremot har fått lefva länge nog för

att se min misstro sannad. Och blott med inre

be-klämning tar jag del af likartade försök att göra oss

döfva för erfarenhetens Cassandraröster.

Men jag skall för stunden lämna detta därhän.

Jag skall medgifva att Europas storpolitik må kunna

arta sig så lyckligt för oss att vi icke behöfva bereda

oss på något anfall österifrån; livarje anledning att af

sådan orsak vidhålla vår union må således befinnas

onödig.

Nå, ropar man — därmed äro vi ju färdiga med

frågan!

Nej, vi äro det icke.

Ty den skandinaviska enhetstanken är i sanning

icke blott en politisk tanke, den är därjämte en

ekonomisk och en etisk.

Skulle den ock såsom politisk hafva förlorat i

betydelse, kan dock omöjligen förnekas att den såsom

ekonomisk tätnat och tillväxt. Samma företeelse som

i våra dagar låter handtverket kämpa en allt svårare

kamp mot storindustrien och gör den mindre affärs-mannens täilan med den större, med storkapitalet och

dess sammanslutningar, allt hopplösare, gör sig ock

gällande i den mellanfolkliga konkurrensen. Äfven för

de små folken ställa sig utsikterna i dessa afseenden

mycket allvarsamma. De behöfva sammansluta sig för

att så öka sina kapitaltillgångar; att isolera sig från

och efter bästa förmåga bekämpa hvarandra är äfven

på detta område ett undergräfningsarbete, som måsto

påskynda en ömsesidig ruin. Blott vanlig klokhet är

af nöden för att här kunna upptäcka den väg, som

leder till räddning: den är alltid densamma, alltid

sammanslutningens, föreningens, den, som genom de

små krafternas sammanförande höjer deras betydelse

och makt.

Nåväl: har ej denna regel tillämpning äfven för

livad angår den skandinaviska halföns båda folk?

Den har det.

Vår mellanrikslag bar i sin mån vittne härom. När

svenska riksdagen begärde dess uppsägande gjorde den

detta, icke för att afskaffa hvarje sådan utan för att

få till stånd en annan och bättre, hvilken ej som den

förra skulle gifva anledning till oaflåtliga tvister och

anklagelser. Vi hade ju ej råd att äfven här ständigt

nöta på unionsbandet. Men vår afsikt vanns icke. Vi

blefvu nog af med den gamla, men vi fingo icke någon

ny i stället.

Så visade sig äfven på detta område en bristande

insikt i vårt broderrike om enhetstankens betydelse.

Äfven här bär man hellre förluster än man vidkännes

någon inskränkning i sin själfständighet. Den skall

uppväga allt.

•lag såg en gäng en ung man stå ytterst vid

randen af en terrass, nedom hvilken en rad barrträd växte.

Han stod med ryggen vänd mot dessa. »Stig icke ettf. 3

steg tillbaka!» ropade jag; »du faller ni!» — »Får jag

icke göra som jag vill!» svarade han; tog så ett steg

tillbaka och störtade ned. Där låg han, oförmögen att

själf hjälpa sig upp, sönderrifven, mörbnltad och blodig.

Men han hade visat sin själfständighet. Detta gjorde

honom kanske nöjd.

Bör ändå icke själfständighetsdriften lära sig

respektera den gräns, som skiljer det sublima från det löjliga?

Och äger man under alla förhållanden rätt att låta

sitt handlingssätt bestämmas af en inre faktor, hvars

sedliga halt ju i grunden kan vara ganska tvetydig?

Ty, jag upprepar det, — det finnes ock en etisk

synpunkt, från hvilken unionens vara eller icke vara

måste bedömas. Eller tvingar sig ej på oss den

frågan: skulle vi verkligen kunna, i namn af våra stridiga

själfständighetskraf, upplösa unionen mellan de förenade

rikena, utan att vi därmed kränkte en oss etiskt

förbindande lag?

Vore det skandinaviska folksamvetet rätt vaket skulle

aldrig mer än ett svar kunna gifvas å denna fråga.

Det gäller dock i grunden förhållandet mellan bröder,

som fostrats i samma stamhem, som tala samma språk

och äga samma seder, som hafva sig anförtrodt samma

kulturarbete och som bekänna samma tro. Allt detta

skulle icke förmå dem att hålla samman i trofast

endräkt? Deras lif skulle alltjämt utan straffande

påföljder få fortlöpa under inbördes tvister? Vid gränsen

mellan bådas ägolotter bygger den ene, som dock, etiskt

intresserad, ifrar för skiljedomstraktater och världsfred,

kanonbestyckade fästen för att såmedelst sätta sig i

stånd att desto kraftigare, då hans själfkänsla så

fordrar, taga upp med den andre en strid på lif och död,

för hvilken han blott spanar efter rätta ögonblicket.

Hvarför? Därför att denne andre med hotfull uppsynÅberopar vissa aftal, livilka han förmenar begränsa don

yngres rätt att i allt göra som honom lyster. Bevisar

da ej detta en brist af sorgligaste slag? Är det oj

tydligt att »brödraluirleken förkolnat»? Och skulle väl

en osämja, som, då don förekommer emellan två

enskilda personligheter, ovillkorligen måste bedömas såsom

etiskt oförsvarlig, såsom bedröflig och i behof af

skyndsam och grundlig rättelse, därest den oj skall draga

öfver sig den tuktan, all rättfärdighet kräfver, — skulle

don vara likgiltig och från etisk synpunkt ostrafflig, då

don förekommer mellan tvenne brödrafolk?

Våra fredsvänner åtminstone böra väl medgifva att

ett sådant inbördes förhållande äfven i detta fall är

beklagligt och tadelvärdt. Men, säger man, därför böra

bröderna skiljas. Sedan skola do bli de bästa vänner.

Så tillgodoser man dock åtminstone icke den kristna

etikens kraf. Den kräfver af de stridande

sinnesändring, och den gör rätt däri. Ty utan en sådan

linnes ingen säkerhet för don där kommande vänskapen;

jag finner intet skäl att tro på det ofta upprepade

talet om det fjällfasta försvarsförbund, som skulle aflösa

unionen och om det orimliga uti antagandet att ett

sjiilfständigt Norge någonsin skulle vid blifvande

kon-llikter mellan Sverige och någon annan makt stå på

annan sida än Sveriges. Detta vet ingen 1111. Historien

däremot vet att förtälja om själfstiindiga folk, som under

yttre tryck nödgats lämna sin formella

själfbestämmelse-rätt alldeles i sticket och göra livad mäktigare viljor

förestafvat, äfven där detta stridt mot deras innersta

både önskan och intresse. Härom borde man

åtminstone i Sverige icke behöfva erinra. Heller icke om

det förhållandet att de där mäktiga viljorna känna

hemliga vägar, på livilka de förmå inlocka såväl ledande

mail som rådande partier till och med sä långt, att dei dem äga lydiga organ för utförande af sina

önskemal, livilka lätt kunna företes i det bestickande ljuset

af att främja både enskild och allmän fördel och

således, i trots af allt, vara att uppfatta såsom verkligt

patriotiska. Minst rimlig förefaller mig tilltron till det

där oryggliga försvarsförbundet i den politikers mun,

som i samma ögonblick talar om och styrker det

påståendet att Sverige och Norge alldeles icke behöfva

äga gemensamma intressen utan att tvärtom dessa kunna

gestalta sig ganska olika för de båda länderna. Om sä

är, blir utsikten för den gemensamma försvarspolitiken

ju ganska klen. Ty en livar vet mer än väl att de

politiska kombinationer, som kunna uppstå och visa sig

nog kraftiga att leda till väpnade konflikter, vanligen i

allra högsta grad äro beroende af mer eller mindre

mäktiga intressen. Där icke dessa äro gemensamma

torde sällan vara att hoppas på någon gemensam

aktion.

Skall något hopp finnas för en sådan, äfven där

intressena ej sammanfalla, måste förutsättningen därför

vara att finna just i en brödrakärlek, som känner och

erkänner sin etiskt förbindande plikt. Men finnes en

sådan mellan våra folk eller kan en sådan väckas, så

vore ju i hög grad absurdt att upplösa det band, som

just vill i yttre afseende bära vittne om detta inre

förhållande.

Vid en tid, då man både i Norge och här synes

vilja uppoffra unionen och därmed ock för en

oberäknelig framtid den skandinaviska enhetstanken, är det

emellertid verkligt gripande att finna den hafva vunnit

huld och skydd hos de nordiska folkens söner och

döttrar i Nordamerikas förenta stater. »Norges bodste

Vsern og Feeste», förklarar därifrån en norrman, är efter

dessas mening »fred och ett godt förhållande till

Sverige». »Faran i öster» är icke Sverige, mena

norsk-amerikanerna; deras förnämsta tidningar intyga

enstämmigt det goda förhållande, som råder mellan svenskar

och norrmän i Amerika, och båda parternas varma

önskan om en vänskaplig uppgörelse mellan

broderfolken. Den i Chicago utkommande tidningen

»Skandinavien», som tyckes med rätta bära detta vackra

namn, skrifver bland annat: »De nordiska folken i

Amerika lefva som grannar och medborgare under samma

flagga. Under trycket från alla håll af andra folk ha

de upptäckt hur mycket det är som förenar dem och

huru litet som skiljer dem. Detta har medfört

ömsesidig aktning och stark tro på samling och obrottsligt

broderskap i Norden»Dr A. Daae i ett Amerikabref i Aftenposten; anfördt i

Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning för den 11 aug. 1903..

Borde det då icke för oss vara en hederssak att

icke låta denna deras goda tilltro till oss komma på

skam!

*

VII.

Hvarom böra vi förhandla?

»Hvad», skref Henrik Wergeland i sitt folkeblad

den 8 november 1831, — »hvad om den gothiske

nation, Norges, Sverrigs, Danmarks, dannede et

politiskt förbund, hvert med sin selvstændige, egne frie

forfatning, men under eet fælles representativt bestyr,

een fælles representation i udlandet, aldeles efter den

nordamerikanske statsiudretning? Da var Nordens,

Nord-soens, 0stersoens dronning kejset»1).

Det var den skandinaviska enhetstanken, som

sålunda bröt sig fram i den norske skaldens inre ocli

målade en tilltalande framtidsdröm. Den förmådde dock

icke fängsla hans landsmäns sinnen. Länge upptog den

heller icke honom själf. Sträfvandet för den egna

nationella småsjälfständigheten dref hvarje större tanke

på flykten.

Men att den dock, trots allt, hos en och annan

förmådde lefva kvar och göra sig kraftigt gällande fick

ju ett egendomligt, ja, ett rörande bevis i den skrift,

en man af folket, landtmannen Ty. Westrem i Sogn af

Bergens stift år 1860 utsände under titeln: ?Det unge

Skandinavia eller enhedsskandinavismen praktisk»:

en inbjudan »til alle Skandinavias enhedsvenner i Norge,

Sverrige og Danmark om at slutte sig sammen i

sel-skaber till gennemforelse af Enhedsskandinavismen, eller

sammensmeltningen af de trende lande til et frelles

Kongerige Skandinavia og en ftelles nationalitet af

Skandinaver.» Yid tal om huru han tänker sig detta

mål skola kunna nas, betonar han att dessa

enhets-vänner framför allt borde arbeta för gemensamma

intressen å materiell väg, därför vägen borde gå genom

att ena de bildade klasserna i alla tre länderna med

dessa intressen, så t. ex. att enhvar som vore

utexaminerad vid något af de skandinaviska universiteten

därmed ock vunne kompetens till ämbetsbefattningar inom

alla tre länderna; vidare för gemensamt försvarsvisen

och, när grundlagarna någorlunda i de tre länderna

gjorts hvarandra lika, för gemensamt parlament eller

riksdag, gemensam regering och gemensam representa-

") Skandinaeismen, historiskt fremstillet af Julius Clausen,

Kplin 1900, p. 36.tion i utlandet; samt slutligen ock för gemensamt

skattesystem och gemensam »borgerret». Han stiftav själf ett

sällskap med syfte att arbeta för förverkligandet af

detta program och han utger 1861 och 1865 ännu

ett par skrifter, däri han vidare utvecklar sitt

skandinaviska helstatsideal. Norge är honom emellertid »den

vierste antiskandinaviske rede» i dess »politiska

ofördragsamhet och opraktiskhet». Ehuru skandinaverna äga

langt mera gemensam nationalitet än exempelvis

italienarna, äro de dock icke nog vakna häröfver, och det

synes honom vara nödvändigt att knäcka

»selvstendig-hedsfordommen og den uforstandige snak om ligestilling,

da skandinavismen netop går ud på at udslette ethvert

spor af småstatsvsesen». Men hur ideal och konsekvent

tänkt, säger Clausen i sitt anförda arbete, den

Westrem-ska enhetsskandinavismen kunde vara — praktisk och

lämpad att bilda grundval för en närmare framtids

förhandlingar var den icke.

Nej. erfarenheten har ju visat detta nog och mer

än nog. Men i alla fall har denne enkle norske

odalman med sina i många stycken naiva och af de flestc

ringaktade tankar ändock klart anvisat skandinavismens

yttersta mål och en gång för alla fastslagit den stora

enhetsfråga, för hvars slutliga förverkligande de nordiska

folken alltid borde vara beredda ej blott att inbördes

förhandla utan ock att i rätta stunden gemensamt

handla.

Det dröjde emellertid ej länge förrän denne

West-rems tankar i en viss utomordentligt viktig punkt

åter-ljödo från ett helt annat håll än livad han förmodligen

själf väntat. Intet sällskap lystrade till hans maningar;

men då svenska riksdagens skrifvelse af den 2 april

1860 rörande den då skarpt omstridda ståthållarefrågan

den il april följande året inför konungen i sammansattsvenskt och norskt statsråd föredrogs af dåvarande

justitiestatsministern, friherre Louis de Gcer, ansåg

sig denne, som samtidigt fann sig böra föredraga den

första unionskommitténs d. 4 nov. 1844 afgifna men

ännu hvilande betänkande, i samband med åtskilliga i

detta berörda frågor böra jämte annat ifrågasätta, om

icke ett förenadt statsråd och en gemensam,

representation för Sverige och Norge borde inrättas och

den senare sä anordnas att den antingen vore en från

nationalrepresentationerna skild institution med särskilda

ärenden eller ock en dem underordnad, endast

råd-gifvande församling, i båda fallen dock af stor vikt

säsom ett stöd för unionskonungen och såsom ett medel

att fastare sammanknyta folken. Dess organisation borde

ock vara sådan att en enhällig norsk mening icke kunde

undertryckas af en motsatt svensk, men med iakttagande

af att grundsatsen om likhet, i absolut mening tagen,

icke blefve erkänd i allt, som vore oförmånligt för

Sverige, men däremot förkastad för sä vidt den vore

skadlig för Norge1). Och bland de punkter, hvilka han

föreslog skola hänskjutas till öfvervägande af en ny

unionskommitté, rörde den första och den sista just

denna angelägenhet: möjligheten att till vägabringa ett

förenadt statsråd samt en för båda rikena gemensam

representation, dess sammansättning och omfånget för

dess verksamhet.

Det svenska statsrådet slöt sig enhälligt till

justitie-statsministerns förslag. Men i det betänkande norska

regeringen häröfver afgaf, förklarade den sig anse be-

’) Historisk redogörelse för unions/rågans tidigare skeden.

Af Sam. Clason. Sthm 1898, p. 109—150. Jag håller mig i den

följande redogörelsen för här betonade frågas historiska föregåenden,

uteslutande till den, hvadan jag förbigår samtidigt behandlade punkter

i vederbörande komniittébetänkanden, statsråds- och riksdagsprotokoll,

äfven diir de ingå i raden af unionella uppgörelseförslag.tänldigt att man skullo anordna en representation, som

maste medföra inskränkning i de särskilda

representationernas rätt att livar för sig besluta ocli därmed ock

innebära en modifikation af den själfbestämningsrätt ocli

den själfständiglietsprincip, livarpå föreningen vore byggd

ocli enligt hvilken ett gemensamt afgörande inskränkts

till de fall, då sådant af nödvändigheten påfordrats —

särskildt tronföljare, förmyndare och konungaval.

Olikheten mellan förslaget och den uppfattning af

unionsförhållandet, som ända från föreningens början obestridt

gjort sig gällande, vore af den art att det från norsk

sida vore omöjligt att ens ingå på underhandlingar

därom. Jämväl hvad de Geer föreslagit rörande ny

anordning för det sammansatta statsrådet ogillades.

Men genom en smal springa lät dock norska regeringen

någon liten ljusstrimma framskymta. En annan sak

vore, förklarade den nämligen, om i en framtid, då

föreningsförhållandet mellan rikena genom själfständigt

tillmötesgående från ömse sidor utvecklat sig till en

mera omfattande gemensamhet i materiella och sociala

intressen det kunde finnas anledning att »i någon mån

vidga gränserna för den politiska gemensamheten genom

därhän syftande modifikationer i unionsbestämmelserna».

Då ärendet d. 18 febr. 18G2 åter förekom till

behandling i sammansatt statsråd upptog de Geer till

besvarande äfven hvad norska regeringen i fråga om

förberörda båda punkter anfört. Och med vidhållande

af sin uppfattning af det förenade statsrådets

behöflig-het förklarade han sig därvid ock vara så öfvertygad

om nyttan af en förenad representation, att, om den

icke kunde komma till stånd på andra villkor, han,

med undanskjutande af förut antydda betänkligheter,

skulle vara benägen medgifva, att den antingen finge

organiseras med lika mänga representanter från bådarikena, i detta fall dock blott såsom ett utskott för

gemensamma frågors förberedande men utan rätt att

slutligt afgöra ärendena, eller ock, om den erhölle

beslutanderätt, blefve fördelad på två kamrar, hvardera

med sitt veto och den ena bildad af lika många

norrmän som svenskar. Han betonade därjämte faran af

att gemensamheten skulle minskas äfven med afseende

på sådant — försvarsväsende, utrikesärenden och

civillista — där rikenas reella intressen redan nu voro

gemensamma, om man icke tillstadde äfven en

gemensam formell behandling; ty det låge i naturen af en

fri utveckling att fortgående öka olikheterna mellan

tvenne af hvarandra oberoende statsorganismer och

svårigheten att i nyssnämnda ämnen åstadkomma den

politiska gemensamheten skulle sålunda med hvarje dag

blifva större. Fränträdande sitt förslag om tillsättandet

af en unionskommitté, uttalade han sin förhoppning att

revisionsfrågans häraf följande undanskjutande blott skulle

innebära ett uppskof, samt att man i Norge förr eller

senare skulle komma till insikt, att hvad de två

brödrafolken ömsesidigt och frivilligt uppgifva åt hvarandra af

deras själfrådighet, är en skänk till bådas gemensamma

frihet och kraft; och han betonade slutligen ock faran

af uppskof, då därunder de söndrande krafterna skulle

arbeta ej mindre än de försonande.

Yäl dröjde det icke länge innan den föreslagna

unionskommittén verkligen kom till stånd. Det skedde

den G februari 1865. Men då de svenska ledamöterna

i densamma för att gifva föreningen större styrka och

vinna en gemensam kontroll på unionsregeringen önskade

att kommittén måtte föreslå ett för bägge rikena

gemensamt unionsparlament, motsatte sig de norska

ledamöterna detta med sådan bestämdhet att frågan härom

definitivt förföll; och de svenska ledamöterna fingo nöjasig med att i betänkandet införa en förklaring att deras

redan frän början hysta öfvertygelse att

föreningsför-draget ej skulle kunna fullständigt genomföras med

mindre däri inginge en unionsrepresentation, bestående

af folkvalda ombud frän båda rikena, vunnit ökad

bekräftelse under fortgången af det dem anförtrodda

revisionsarbetet, vid hvilket just i saknad af en sädan

institution flera för de förenade rikena viktiga frågor måst.

lämnas obesvarade eller åtminstone erhållit en mindre

tillfredsställande lösning. Sä länge de förenade

rikenas ömsesidiga bidrag till gemensamma angelägenheter

hufvudsakligen beräknades och utginge efter

folkmängden, skulle väl, ansägo de, denna ej heller utan

åsidosättande af billighetens och en sann likställighets

fordringar kunna lämnas utan afseende vid bestämmandet

af det antal medlemmar, lnarcdera riket skulle äga att

insätta i en representation, till hvilken bidragens

beviljande komme att öfverlätas. Men, förklara de, »utom

det att i de frågor, som skulle tillhöra representationens

afgörande, någon i de olika nationaliteterna grundad

meningsskiljaktighet i allmänhet ej torde vara att emotse,

liafva vi därjämte föreställt oss, att äfvon om sådant

någon gång skulle inträffa, det ej vore ined synnerlig

svårighet förenadt att uppställa tillräckliga garantier

däremot, att den folkrikare nationens vilja kunde göra

sig gällande emot den andra nationens genom dess

representanter uttalade allmänna mening». I)å likväl

föreningens styrka i främsta rummet vore beroende på

dm kärlek, hvarmed don af folken omfattades; då man

icke från någotdera hållet önskade andra förändringar i

di t nuvarande unionsfördraget än sådana, för hvilka ett

välvilligt mottagande hos bägge folken kunde beräknas;

m b då friin norsk sida betänkligheter fortfarande

före-ftinnos mot en unionsrepresentation, hade de svenskaledamöterna trott sig böra antaga att framläggandet af

ett särskildt förslag, byggdt pä grundsatsen om ett

unionsparlament, under dåvarande förhållanden skulle

vara mindre välbetänkt, därför de ock afstått därifrån,

om än i följd häraf resultatet af föreningsfördragets

revision måste lämna mycket öfrigt att önska.

Sär-skildt visade sig vid ifrågavarande förhållande

nödvändigt att bibehålla den svenske utrikesministern; att göra

honom till en för bägge rikena gemensam ämbetsman

vore utan en för dem båda gemensam representation

omöjligt.

Då kommittéförslaget den 12 sept. 1868 föredrogs

i sammansatt svenskt och norskt statsråd förklarade sig

justitiestatsministern dela de svenska

kommittéledamöternas åsikt att föreningsfördraget icke kunde på ett

tillfredsställande sätt slutligen ordnas utan att en viss

beslutanderätt och kontroll öfver de unionella ärendenas

förvaltning uppdroges åt ett unionsparlament; men

lian hade dock redan före kommitténs tillsättning

kommit till den öfvertygelsen, att under dåvarande

förhållanden ett dylikt parlament icke kunde komma till stånd,

och den uppfattningen hade ytterligare styrkts af

förhandlingarna i kommittén. Han vill därför icke nu

tillstyrka framläggandet af något förslag om en unionell

representation. Det var först, sedan man fått en

gemensam regering för de unionella ärendena — och

han ansåg att kommitténs förslag om det unionella

statsrådet verkligen innebure införandet af en

unions-regering för alla de ärenden, som kunde räknas till

gemensamma — som behofvet af en dylik

representation sannolikt skulle komma att klart inses; och om

än saknaden däraf skulle göra sig kännbar för båda

folken, så skulle det. svenska visserligen därvid icke

blifva det mest lidande. Äfven han betonade i dettasammanhang hurusom Norge svårligen kunde ernå

uppfyllandet af sitt berättigade anspråk på full likställighet

med Sverige i fråga om de utrikes angelägenheterna,

förr än en gemensam representation härtill beredde

utväg. »Sverige», sade han, »kan därför lugnt afvakta

den tidpunkt, då frågan om en gemensam representation

väckes från norsk sida.»

Hvad kommittén tänkt sig rörande det ofvan

berörda unionella statsrådet innefattade hufvudsakligen att

till detta, som borde bestå af minst tre medlemmar

från livartdera rikets statsråd, skulle hänskjutas och i

detsamma afgöras de flesta frågor af unionell betydelse,

såsom förslag om ändring i eller tillägg till

förenings-akten; om andra angelägenheter, som enligt

förenings-akten voro för båda rikena gemensamma; om gemensam

lagstiftning rörande utgifterna för diplomatiska

angelägenheter och konsulatväsendet samt rörande

försvars-väsendet; om ändring i de mellan rikena i anledning

af deras inbördes gränsförhållanden före föreningen

af-slutade öfverenskommelser, samt om

räkenskapsuppgö-relser mellan rikena, så vid t konungens beslut därom

erfordrades. Vidare frågor om tillsättning och

afske-dande af de utrikesministern underordnade ämbets- och

tjänstemän i utrikesdepartementet; om ordnande af

konsulatväsendet och användande af därtill beviljade medel;

om tillsättning och afskedande af konsuler, så vida icke

med deras befattning vore förenad diplomatisk tjänst;

om erkännande af främmande makters konsuler eller

0111 återkallande af sådant erkännande samt om åtal

mot sändebud hos främmande makter samt öfriga vid

beskickningarna anställda ämbets- och tjänstemän

äfven-snin mot konsuler; slutligen ock afgörande beslut

beträffande åtgärder, som kunde befaras leda till krig,

beträdande krigsrustningar, afslutandc och upphäfvandeaf förbund, traktater, konventioner eller aftal med

främmande makter äfven om frågan omedelbart anginge

allenast ett af rikena.

Här förelåg således, såsom De Geer ock antydde,

grundritningen till den unionsregering, hvilken vore

den bestämdaste förutsättningen för det unions

parlament, om hvars nödvändighet han känt sig så fast

öfvertygad.

Då förslaget vid 18G!) års riksdag förekom till

behandling, tillstyrktes det af konstitutionsutskottet, ehuru

detta icke förbisåge det offer Sverige skulle bringa åt

unionen, då det genom kommittéförslagets antagande

»nödgades afstå frän sin rätt att ensamt förfoga öfver

icke oväsentliga delar af sin grundlag»; men offret kunde

gifvas på grund af »svenska folkets uppriktiga

tillgif-venhet för föreningen oeli det förtroende det hyser till

Norges folk, dess regering och dess representation, att

de skola hand i hand med oss endräktigt arbeta på ett

troget upprätthållande af föreningen och en för båda

folkens sanna välfärd lyckosam utveckling af densamma».

Två ledamöter reserverade sig dock mot förslaget,

luif-vudsakligen därför att det icke ens gjort något försök

till införande af en institution, »hvarigenom åt folken

bereddes nu saknadt tillfälle att mötas till samfällda

öfverläggningar, aftal och beslut angående rikenas

gemensamma angelägenheter». Med 89 röster mot 21

antog Första kammaren och utan votering den Andra

propositionen om att förslaget skulle i grundlagsenlig

ordning livila till 1870 års riksdag, därifrån det dock

uppsköts till följande året, i syfte af dess samtida

pröf-ning i båda länderna.

Men 1871 års konstitutionskommitté i norska

stortinget afstyrkte det. Dess bestämmelser rörande det

unionella statsrådets verkningskrets innebure ett ntvid-gande af gemensamlieten mellan rikena, livilket vore

utan förbindelse mod föreningens historiska

utgångspunkt ocli ej öfverensstämmande med den norska

uppfattningen af dess väsen, hvadan det ock lätt skulle

kunna framkalla känslan af onödiga band ocli

inskränkningar, föda missnöje ocli missbelåtenhet och särskildt

för det mindre folket verka skadligt. Skulle det

unio-nella statsrådet dessutom komma att draga efter sig

ett unionsparlament, vore detta ett ytterligare skäl mot

förslagets antagande. Blott en ledamot, professor

Asche-hoiif/, förut medlem af unionskommittén, reserverade

sig mot afstyrkandet, därvid han öppet förklarade att

för utrikesministerfrågans lösning lian icke funne någon

annnan ordning möjlig än en gemensam utrikesminister,

ansvarig inför ett unionsparlament. Han betviflade

ock att man i Sverige någonsin skulle företaga en

förändring af don svenska grundlagen, som skulle försvaga

norrmännens motiv att gå in pä en bestämd förpliktelse

med hänsyn till det gemensamma försvaret. Till h varje

rätt, sade han, svarar alltid en plikt; och vill Norge

»ha"va en ger.om riksaktbestämmelse tryggad andel i

ledningen af de diplomatiska angelägenheterna, så svarar

mot denna rättighet en förpliktelse, en bestämd och i

unionsakten intagen förpliktelse att lämna sitt bidrag

till att upprätthålla den politik, som man i det

gemensamma statsrådet antagit». Men Johan Sverdrup,

stortingets dåvarande president, såg saken på samma

sätt som konstitutionskommittén. Föreningens väsen

bestode rätteligen endast i gemenskap mellan rikena »i

konung och konungahus samt i krig och fred»; hade

äfven annat vid föreningens ingående faktiskt dragits

in under gemensamheten, vore detta icke något, som

lingo betraktas såsom prejudikat för don framtida

ord-ningen. Han funne det föreslagna unionella statsrådetvara något helt annat än det förutvarande sammansatta

och det skulle, ansåg han, utan tvifvel leda till en

gemensam representation; valet gällde därför huruvida

man ville beträda helstatsvägen eller behålla den fria

författning, man ägde. Beträffande de diplomatiska

ärendena hade det nog faktiskt varit så att de bestridts

af den svenske utrikesministern och behandlats i

sammansatt statsråd, men »bakom det således bestående låg

rätten för Norge att taga dessa saker i sin hand livad

tid det ville, utan att det kunde resas den allra

ringaste invändning däremot från svensk sida». Och efter

tre dagars debatt förkastade stortinget förslaget med

92 röster mot 17. Yid denna frågans utgång lät svenska

riksdagen den också falla; om unionsregering och

unions-parlament liar i dessa storpolitiska rymder sedan dess

knappast mera varit tal.

Och ändå — det är vägen! Till dess Westrems

tanke må kunna förverkligas, är detta den enda vägen,

på hvilken en verkligt betryggande sammanslutning

mellan de båda folken kan bringas till stånd.

Hvem hör emellertid icke i dessa svenska skäl och

norska motskäl en argumentation för och emot det

inträde i den äldre broderns firma, hvarvid jag i det

föregående tillåtit mig likna de skandinaviska folkens

ställning till vår unionella fråga? Sverige ser saken

praktiskt och objektivt; det inser nog att det med den

nya kompanjonen måste öfverenskomma om ett inbördes

kontrakt, som i just de viktigaste punkterna måste

komma att binda dess gamla själfbestämmelserätt och

utsätta det för tvister och slitningar i fråga om beslut,

hvilka det genom sekler ensam fattat; men det förstår

på samma gång att detta är villkoret för firmans

utvidgande och förstärkandet af dess ställning — och det

är därför villigt att ingå därpå. Norge däremot seringen fara i att allt fortfarande låta sin affär blifva

vid nyss vunna dimensioner, hvilka i allt fall äro större

iiu livad det hittills varit vant vid; att få allt mera

fritt och själfständigt sköta den, förekommer dess unga,

sjiilftrygga sinne vida mera lockande iin att närmare

binda sig vid brodern, hvars förmynderskap det afskyr

och hvars lust att etablera ett sådant det innerst fruktar.

Gentemot dessa känslor förmå inga förståndsskäl göra

sig gällande. Norge känner sig starkt nog att säga

nej — och det säger nej.

Men denna styrka är i grunden svaghet. Det är

småsjälfständighetens vanliga fruktan att icke under alla

förhållanden kunna vara eller åtminstone synas vara

oberoende.

Det fanns en tid, då denna känsla hos det unga

norska riket kunde vara ganska befogad. Men att den

nu skulle vara det, förefaller mig obegripligt. Om jag

skall säga hela sanningen måste jag bekänna, att

ingenting här i Sverige inger så mycken betänklighet emot

en unionsregering och ett unionsparlament som just

farhågorna för att norrmännen med sitt raska,

oförfärade och kraftiga lynne inom båda institutionerna skulle

komma att taga hela ledningen! Den svenska

betänksamheten fruktar att öfverflyglas af den norska

handlingskraften.

»For mig staar det klart», skrifver Dunker till Orla

Lclimann d. 3 febr. 18681), »at det» — då han icke

säg någon utsikt till Danmarks inträde i förbundet

mellan Sverige och Norge — »derfor er en af de

nod-vendige Betingelser, at Norge liolder sinc indre

Anlig-gender frie for svensk Indblandning og det af to Grunde.

Den ene er, at 0111 ogsaa Norge vilde linde sig i at

blivo 011 svensk Provins, hvilket indledes ved det nye

") Af Orla Lehmanns papirer, p. 244.Riksaktsudkast med en unionel Regering, livis

kompe-tence ikke or bestemt ved Genstande, der engang for

alle gores folies, men blot bestemmes formelt og

der-for kan angaa alt, saa kan dog Danmark, om det end

i Nordisk beruselse gik ind derpaa, dog ikke taale det

i Lamgden; og den anden er, at Sverige vel kan t;enkes

at gaa ind paa en Union som den nuvserende mellem

Sverige og Norge ogsaa udvidet til Danmark, skont

ogsaa dette vil holde haardt; men for en anderledes

indrettet Förbindelse med Danmark vilde det mere en

som jeg troer uovervindelig Frygt, fordi det vilde vsere

bange for at Sverige dog alligevel vilde komme i samme

Forhold som England under Plantageneterne og blive

forsomt for Danmarks Skyld, en Frygt, som maaske

allerede har gjort sig gaddende paa Carl Gustavs tid.

Jeg holder paa Status quo, til vi have faaet Danmark

med, og bagefter vilde jeg ogsaa tro, at man burde

holde paa Selvsteendighed i de inre Anliggender, eller

i det Fald denne Selvsteendighed kun modificeret ved

Fadlesskab i bestemte og klart begnensede Ting. Men

jeg kan ikke andet end sige at disse fselles Ting vilde

blive slettere regerede af Fadlesregeringen, som nok blev

detsamme som den svenske Regering, end af voro egne

Regeringer, som maa rette sig efter vore Meninger og

vort Tarv medens Fadlesregeringen allene vil tage

Hen-syn til Sverige. Det ser vi tydeligt nok i det lidet,

vi have haft af Fajllesskab».

Således: Sverige måste frukta Danmark, Danmark

måste frukta Sverige, Norge fruktar Sverige och Sverige

fruktar Norge. En i sanning skön uppvisning af dessa

tre »ma-gtige Stamme», 0111 hvilka skalden vägat förutspä

att »en gang i Tiden vorder de et»!

Grunden till denna både sorgliga och löjliga

situation är tydligtvis att finna i den nationella småsjälf-ständighetens oförmåga att fatta möjligheten af att den

skulle kunna vinna på att uppgå i en högre

själfstän-digliet. Den är rädd för allt, som innebär någon risk

för dess minskade rådighet. öfver egen knut, dess

»suveränitet*, med hvilket imposanta ord en tämligen

anspråkslös verklighet torde betecknas. Ty den i sanning

kraftmedvetne kväljes icke af en fruktan, hvilken blott

svaghetskänslan fostrar. Men just den känslan yttrar

sig i misstro och värdighetsbekymmer; just den ser sig

blind på rena ömkligheter, under det den förgäter

insatser och förhållanden af allra största vikt. Och så

sker att öfver de hugstora och ädelborna skandinaviska

folken småsinne och trånga vyer alltjämt få trycka sin

ömkliga prägel.

Borde det väl vara omöjligare för de nordiska

folken än för andra att öppna sig för en högre, en

samlande idé, genom hvars förverkligande de själfva skulle

vinna i makt och lyftning?

»Norge», yttrade Orla Lehmann vid nordiska

nationalföreningens möte i Stockholm 1866")• — »Norge

har havt meget at g o re for at forskaffe sig alle en

selvstendig statstilvaerelses betingelser; men når dette

arbejde er gjort, vil det ikke l&mger fole sig

tilfreds-stillet ved den bygdepolitik, hvortil det hidtil har

re-signeret sig.» Sverige kunde jti icke till evig tid hålla

ut med att lefva på sina lagrar från 30-åriga kriget;

med dess uppnådda nationella utveckling måste med

kraften äfven atrån vakna att vinna en ställning, som

motsvarade dess folks begåfning och historia. Så länge

icke ett gemensamt parlament förbunde Sverige och

Norge, skulle unionell tvist och misstänksamhet icke

upphöra; med Danmarks tillslutning därtill skulle den

rätta jämnvikten mellan krafterna betryggas. Norden

") .hiliun Clansen, Skandinavismen, p. 220.vore inklämd mellan tvenne stora folk med en

utomordentlig öfvermakt och motsvarande äregirighet; de

hand, som hållit samman den gamla samfundsordningen,

kunde ej längre erbjuda nog trygghet. Sådan måste

sökas i sammanslutningen af folkens egna krafter. Hvad

Storbritannien, Frankrike, Spanien och nu också Italien

genomfört, det hade Tyskland länge eftersträfvat; han

vore viss att det förr eller senare skulle nå sitt mål.

Men samma uppgift vore det, vår tids nationella

sträf-vanden ställde på de tro grenarne af den nordiska

folkstammen. Söndrade voro de dömda till vanmakt, kanske

till undergång. Blott enade hade de en framtid.

Några få år efter det denne kämpe för den

skandinaviska enhetstanken så talade, uppfylldes hans

förutsägelser om Tysklands enande. Äfven det har fyllt

sin nationella uppgift. Men de skandinaviska länderna?

De hafva icke fyllt den, förr än de alla tre en

gång samlat sig i en förbundsstat, hvilken skall veta

att lefva sitt lif utan hänsyn till Dunkers allt mera

föråldrade farhågor. Men under nuvarande förhållanden

måste det först af allt åligga Sverige och Norge att

för sin redan ingångna förening skapa de former,

förutan hvilka den måste förblifva en kraftlös torso, ur

stand att vare sig vinna utveckling eller ens tillvinna

sig verkligt lif. Dessa former bestå, som visadt är,

i en unionsregering och en unionell representation.

Kunna vi ej förskaffa oss dem, är vår utveckling

nf-skuren. Vi skola ej komma hvarandra närmare;

misstro och missförstånd skola allt mera förgifta våra sinnen

och splittra vår kraft; när den stund kommer, då vi

med eller mot vår vilja måste inse att vi dock behöfva

hvarandra, skola vi sakna de konstitutionella

förutsättningarna för att kunna handla endräktigt, kraftigt

och snabbt.

r,

»Parlamenten», sl;ref nyligen den franska tidningen

Le Matin vid tal om de franska deputerades besök i

London — »parlamenten i våra dagar tjäna som ett

slags säkerhetsventil. Där komma nu till utbrott mänga

af de dåliga lidelser, som röra sig hos folken, och på

detta sätt undgås explosion. Men för att aflägsna

missförstånd mellan två folk, är ingenting bättre än att

dessa folks representanter kunna sammanträda till

gemensamma förhandlingar. Om så icke sker, finnas alltid

inom hvarje nation element, som ha intresse af att

nära hatet och öka misstämningen för att däraf draga

politiska fördelar. Tänker man sig att år 1870 franska

och tyska representanter sammanträdt till ett möte för

förhandling och öppet sagt ut livad som låg dem på

hjärtat, i stället för att låta Bismarck och liofvet i

Tuillerierna göra upp mellanliafvandet — skulle man

då icke våga tro att det funnits möjlighet undgå 1870

års krig? -— Den tidpunkt skall kanske komma, då

Europa har sitt parlament, sammansatt af

representanter för de olika länderna . . . för närvarande låter

det som en ren utopi; men det är icke första gången

det händt att livad som i dag är utopi, redan i morgon

är föremål för allvarliga mäns diskussioner. Kominer

en sådan gemensam kongress till stand, skola folken

mera än hittills taga sina angelägenheter i sina egna

händer; det skall bli större utsikter till att de kunna

komma öfverens om frågor af allmänt intresse.»

Gifves det ingen anledning för de tvistande svenska

och norska folken att för egen del ölverväga dessa ord?

Jag tror det. Och därför svarar jag med djupaste

öfvertvgelse pä frågan hvarom dessa båda folk snarast

och allvarligast böra förhandla: om anordnandet af

gemensamma organ för sin statsförenings regering och

representation.

*

VIII.

Sammanslutning — icke skilsmässa.

Att rar tid synnerligen kraftigt behärskas af

materiella sträfvanden, torde iclce behöfva bevisas. Folken

likasom de enskilda spänna sina krafter till det yttersta

för att vinna och föröka de ägodelar, pä hvilka de

anse att deras välfärd beror; och denna andlösa täflan

vållar en allas strid emot alla, som icke lämnar någon

visshet för att icke en allt mera ansträngd

närings-rätt hastigt nog till sin hjälp uppropar en lika

ansträngd näfrätt.

Också väpna sig alla makter efter bästa förmåga.

En livar af dem vet, att den som ej kan med blanka

vapen vid behof göra sin vilja gällande, måste bereda

sig på att få sina intressen tillbakaträngda och

mä-hända därtill själf blifva nedtrampad och kväfd.

Mot denna materialismens realpolitik har idealismen

sökt uppställa en annan. Den rycker modigt in på vårt

storpolitiska världsforum med uppfordringen till alla

och en hvar bland de oberoende folken att ej längre

med svärdet afgöra sina tvister utan att hänskjuta dem

till fredligt afgörande medelst behörig skiljedom.

Denna fredsrörelse innefattar en idealpolitik af äd

laste slag. Ofta sammanblandas den med sträfvandet

för den eviga neutraliteten ; men detta är orätt. Båda

kunna förekomma på samma program, men de äro dock

sinsemellan vidt åtskilda. Den eviga neutralitetens

grundsats innebär en afgjord uppsägelse af hvad som dock

kan vara den heligaste plikt; skiljedomssträfvandet har

däremot till uppgift att i full öfverensstämmelse med

Kristi bud söka att åstadkomma frid på jorden genom

att förmå dess mäktiga att sticka svärdet i skidan och

lata sina stridiga meningar afgöras genom rättsenlig

förhandling och en därå grundad förbindande dom.

Särskildt i Norge har denna idealpolitiska rörelse

omfattats med det varmaste intresse. Tre gånger har

stortinget hemställt till konungen att han måtte

vidtaga åtgärd för att för Norges del få vid möjligen

förekommande fall skiljedomsgrundsatsen tillämpad. Hvilka

åsikter man än må hysa om utsikterna för denna ideala

tankes realiserande, är det dock tydligt att det

freds-nit, som måste ligga till grund för sådana

stortings-beslut, ock borde för Sverige innebära den bästa

säkerhet för en fredlig utjämning af våra unionella tvister.

Men under senare åren hafva vi lärt oss tvifla på

riktigheten af denna vår uppfattning. Det har blifvit

oss allt klarare att de kraftiga rustningar, Norge

underkastat sig, icke haft till syfte att stärka det unionella

försvaret utan i stället varit afsedda att försvara

unionens sprängning, att således möjliggöra det där

betydelsefulla »därefter . . .», hvilket Norges statsminister

år 1893 i stortinget så djärft utslungade. De, som

längst vidhöllo öfvertygelsen om dessa farhågors

grundlöshet, måste dock tystna då gränsfästningarna

till-kommo. Det kunde ej längre döljas: Norge rustade

sig mot broderfolket; för att få slita det band, som

med detta förenade dem, skyggade det icke tillbaka

ons för revolutionära åtgärder, hvilka måste antagas

kunna komma att medföra krig å den skandinaviska

halfön och den ryske grannens ödesdigra ingripande,

låt oss säga: till Norges hjälp.

Huru kunde emellertid med sådana planer låta sig

förena det ofvanberörda fredsnitet? Skulle den, som

närmast bort vara föremål därför, ensamt vara därifrån

uteslutet? Men hvilket värde hade det väl då?E11 hvar måste ju säga sig, att detta nit uppburits

af en tvetydig ande.

Men man sade sig detta icke blott i Sverige. Åfven

i Norge fattade och kände mänga på samma sätt.

Och detta var det, som gaf sig uttryck i striden

om förhandling eller icke förhandling. Vi förstodo icke

genast den spänning, med hvilken denna frågas utgång

i Norge afvaktades; vi sågo i förhandlingssyftet blott

ett försök att finna ut en lösning af krafvet på norska

särkonsuler och det var, om än äfven för oss af

obestridlig vikt, dock för stunden af begränsade

dimensioner; det kunde icke då djupare beröra oss.

Sedermera har ställningen blifvit oss klarare. Vi förstå nu

till hvilken ytterlighet den norska vänsterpolitikens

själf-ständighetsbeliof fört Norges folk: att det stod i fullt

begrepp att »i egna händer» taga det svärd, det så länge

livässt, för att därmed tillkämpa sig sin efterlängtade

fulla frihet. Sverige vore icke beredt därpå, det vore

för ögonblicket svagt. Upp då, begagnom ögonblicket!

— Så ljöd den tysta maningen, så talade, sägesju, till

och med starka stämmor i Norges regering; livad skulle

icke under så tillspetsade förhållanden kunnat inträffa?

Att förliandlingsyrkandet vann, betydde således i

själfva verket att det norska revolutions- och

krigspartiet måst gifva vika och att dess desperata politik

åtminstone tillsvidare måst lämna sin plats vid

händelsernas roder.

Med denna syn på tingen förundrar oss icke längre

den stämning, med hvilken Norges folk mottog

underrättelsen 0111 förhandlingsfrågans utgång. Vi äga skäl

att dela den. Det utrop vi i en af de norska

vänster-tidningarna vid den tiden läste: »Intet krig med Sverige!

Aldrig i evigliet något krig med Sverigeh måste ju

säga oss, att hur undanträngd den skandinaviska enhets-tanken i de politiska rymderna i Norge än varit, den

dock innerst äfven där lefver kvar och utöfvar sin makt,

åtminstone i de djupare sinnen, de vidgade hjärtan,

som för jämförelsevis små politiska önskemål aldrig

mäkta eftersätta de större, allrahelst om dessa hämta

sin lifskraft från en förenande stam- och

huinanitets-känsla af den art, som nu och allt framgent bör

samman-löda nordens folk. Den känslan borde vara oss den

säkraste borgen för ett alltjämt ökadt äfven politiskt

samförstånd. Och har den hulpit oss öfver denna kris,

bör den väl ock göra det med de öfriga, som kunna

förestå under våra sträfvanden efter fortsatt

sammanslutning mellan brödrafolken.

Men författaren till »Unionen och försvaret» säger

ju att man bäde i Sverige och Norge redan uppgifvit

tanken på att åvägabringa de unionsorgan, hvilka måste

erkännas vara enda förutsättningen för de båda folkens

önskade sammanslutning. Unionsparlamentet, säger han,

skulle aldrig på ett för dem båda tillfredsställande sätt

kunna sammansättas. Antingen skulle norrmännen alltid

komma i minoritet eller ock skulle hela organisationen

mynna ut i ett lotteri. Han utgår härvid från det

antagandet att inom detta parlament förekommande

åskådningar alltid skola bestämmas af födelseorten, om

den nämligen befinner sig öster eller väster om Kölen.

Det är sant att man måste räkna med ortsintressen

inom hvarje folkrepresentation; men det synes mig vara

en öfverdrift att tillerkänna dem en så predisponerande

makt som här förutsättes. 1 de frågor, som skulle

tillhöra vårt unionsparlament, måste fullt objektiva

hänsyn i de flesta fall böra förmå att göra sig gällande;

och i de fall där likartade lokala intressen spela in,

lära nog dessa finna hvarandra utan hänsyn till

landgränsen. Jag tror ock att samarbetet i ett gemen-samt parlament skall utöfva samma uppfostrande

inflytande på de däri deltagande som det visar sig

ut-öfva på dem, som samarbeta i våra egna

representationer. Hvilka folkhögskolor i detta ords vackraste

bemärkelse äro icke dessa! Det är en oberättigad

pessimism att frånkänna ett blifvande unionsparlament samma

förmåga att utjämna dissonanser, att bibringa förståelse

ocli inbördes aktning mellan olika tänkande och att

framkalla ett inre medvetande om samhörighet ocli

enhet, som vi årtionde efter årtionde sett vår egen

representation äga, ehuru äfven den innesluter de mest

olika element. Och jag ber att få hänvisa till de

uttalanden rörande ett sådant parlament, jag i det

föregående från Sveriges dåvarande justitiestatsminister,

Louis de Geer, och hans medbröder i svenska

statsrådet likasom ock af de svenska ledamöterna i 18(55

års unionskommitté tillåtit mig anföra. De hafva än

i dag icke förlorat sin auktoritet.

Till »hvarje vän af vår själfständighet» ställde för

fjorton år sedan en tydligen rättslärd skriftställare den

frågan: »äger statsföreningen på den skandinaviska

halfön någon framtidh1) Han besvarar själf sitt

spörsmål, och han gör det grundligt ocli väl. Ju större

en sammansatt statsgestaltning är, säger han bland

annat, desto lämpligare blir för densamma anlitandet

af statsföreningsformen, desto olämpligare

förenings-staten; men denna senare form bör äga företräde, ju

innerligare kultur- och nationalitetsbandet förbinder

sär-staterna till politisk och social enhet. Och som det

ligger i sakens och den politiska och sociala

utvecklingens beskaffenhet, att hvarje förening, som är

lifs-kraftig emedan hon äger stöd i naturliga villkor, till-

i) En skrift med denna titel utgafs i Stockholm i distribution

från Nordin & Josephsons förlag 1889 utan uppgifvet författarenamn.tager i innerlighet i jämnbredd med utbytets tillväxt,

och du i antal och vikt ökade gemcnsamhetsmålen under

samlifvet och framstegen, i det att de samfällda

striifvan-dena och samarbetet närma och förena befolkningen, så

sträfvar också hvarje statsförening, som icke går sin

upplösning till mötes, att småningom öfvergå till

naturen af föreningsstat och denne till enkel stat, vare sig

enhetlig eller federativ, sedan intressegemenskapen vuxit

till den vikt och styrka att gemensam statsmakt och

organer därför fordras. De tyska, helvetiska och

rumä-niska statsföreningarna hafva gjort denna gång från

lösare till fastare band, och den sista af dem har redan

hunnit slutmålet, enkelstaten. I fråga om Sverige och

Norge finner han deras förening i följd af gemensamhet

i ras, läge, kultur och intressen tillräckligt stark för att

leda till sammanslutning, ehuru icke till en enkel stat.

enär de nationella skiljaktigheterna därtill synas honom

för stora; men för att en statsförening af detta slag,

säger han, skall bära och icke brista kräfves

tillgodoseende af de väsentliga och oeftergifliga villkor, som

heta likställighet och organisering. Så länge

händelserna lämna oss oberörda, tror han väl att vår

skenbara förening skall kunna bära sig; men han finner

icke tänkbart att de skandinaviska rikena skola kunna

hållas utanför de omfattande stormaktskonflikter, han

är viss om förestå, och då — »låt blott en tillstötelse

inträffa, som för vår motståndskraft fordrade samfälld

styrka, om icke till annat ändamål, åtminstone för att

skänka effektivitet åt ord och underhandlingar: och

föreningens praktiska värdelöshet skulle genast visa sig.

Att lämna vår statsförening sådan hon är. det är att

låta henne brista.»

Med »likställighet» menar han icke någon pedantisk

likhet i alla formaliteter utan en lika fördelning mellande förenade rikena af de politiska behörigheterna,

således samma rätt fur båda till talan i föreningens

angelägenheter; därigenom undanrödjes hindret för de båda

folkens goda samförstånd. Men något politiskt innehåll

vinner ej det gemensamma statslifvet förrän på

likställ i ghetsgrunden institutioner resas. »Ingen som helst

statsgestaltning, vare sig hon heter helstat, statsförening

eller föreningsstat, kan i våra dagar bli verksam och

fylla sina politiska mål, utan former af den

beskaffenhet, som nutidens politiska kultur betingar.» Och dessa

former bestå nu icke blott i gemensam verkställande

makt utan i gemensamhet i samtliga statsmaktens

grenar, äfven den lagstiftande. Med undantag af vår egen

hafva alla nutidens statsföreningar i den civiliserade

världen organiserat sig icke blott med gemensam

regering utan ock med gemensam representation. Endast

hos oss anser man föreningen kunna lefva utan

organer. Vår gemensamma representation inför utlandet

representerar blott något som borde vara men icke är.

Att vissa våra ärenden äro gemensamma bildar ingen

statsförening, så länge denna saknar organer; ty, säger

han, »gemensamma ärenden kunna vi äga med hvilket

främmande land som helst och det tillfälliga agglomerat.

som under namn af sammansatt statsråd handlägger

dem, är föga mer organiskt än en konferens mellan

skilda staters ombud.»

Verkliga föreningsorganer finner han oss erhålla först

när vår statsförening äger en regering och en

representation, som tillhöra henne allena, själfständiga

furen ingsmakter, i hvilka ingen skilnad erkännes mellan

svenskt och norskt. När de förenade rikenas konung

vid sin sida äger ett föreningsråd, fristående och

själf-ständigt gentemot de särskilda rikenas särskilda

statsråd, och hvars medlemmar af honom utses utan ringa-ste afseende på deras svenska eller norska nationalitet,

äfvensom en föreningsrepresentation, hvilkens ombud

anses representera föreningen ocli icke de särskilda

rikena, dä, men också endast då är föreningen ett

väsende och icke blott ett namn, en verklig politisk

enhet, som icke blott består uti en mekanisk hopfogning

ofvantill, utan sträcker sig genom statsföreningens hela

varelse.

Som en motvikt mot de modlösa upplösningstankar

jag i det föregående återgifvit, ber jag att få ställa

dessa kraftiga sammanslutningsförslag. Då do uttalades,

blefvo do förbisedda; men de hafva därför icke dött.

Ater och om igen skola de komma att upptagas, till

dess, vill Gud, de en gång skola ur idealpolitikens

rust-kammare framhämtas af en fullfärdig realpolitik. Jag

hoppas att stunden därför ej skall låta vänta på sig

allt för länge.

Ty att en så stor del af Norges folk nu rest sig

mot den äfventyrliga isoleringspolitik, som en tid bortåt

riktat spjutspetsen mot den skandinaviska enhetstanken,

måste dock innebära att denna tanke tillerkännes ett

högre värde än det, man finner sig kunna medgifva en

isolerad själfständighet. Man har kommit till insikt om

att äfven denna kan köpas »för dyrt», den må utrustas

än så tilltalande i särkonsuls- eller i

utrikesministers-dräkten. Och något innehåll måste väl ändå ligga i de

varma uttalanden, som allt oftare falla mellan norske

och svenske män; de kunna väl ej sakna betydelse, de

mäktiga stämningar, som fylla våra hjärtan, då vi vid

ena eller andra tillfället öga mot öga sammanträffa och

påminnas om de starka band, som förena oss. Skulle

allt detta, alla dessa djupa, ädla, högstämda känslor

blott vara preludier till en förestående skilsmässa?

Skulle de ens vara förenliga mod en hemlig önskanatt vid första bästa tillfälle kallt fa vända hvarandra

ryggen? Jag kan icke tro det. Likasom vi svenskar

en gång hade vår »frihetstid», då skuggor och dagrar

på ett underligt sätt skiftade och bröto sig i vårt

nationella lif, har vårt broderfolk nu ett motsvarande

utvecklingsskede, hvars stämningar och sträfvanden stundom

måste förefalla oss främmande och afvoga; men vi få

ej därför uppgifva hoppet att äfven hos dem

händelsernas gång och kraftiga viljor skola visa sig förmå att

omskapande påverka nu förhärskande åskådningar 0111

livad Norges bästa kräfver.

Den del af norska folket, som, ehuru långt ifrån

liten, dock under en följd af år befunnit sig aflägsnad

från allt politiskt inflytande, har i följd häraf icke heller

kunnat känna något ansvar för den unionsfientliga

politik, som därunder drifvits. Men ofta har man ändock

här i Sverige känt sig äga anledning att fråga om

dess ställning till den skandinaviska enhetstanken.

Ensamt. den skulle mäktat bereda dem nödigt fotfäste

under de stridens dagar, då motpartiet under hägn af

en annan tanke, den isolerade själfständighetens, allt

mera velat tränga dem tillbaka. Och svaret på den

frågan måste ock för oss äga vida större betydelse än

den om högerns ställning till en konsulatfråga, hvilken

i och för sig emellan två i inre mening förenade riken

aldrig skolat kunna tillvinna sig den betydelse, norska

vänsterns unionsfientliga sträfvanden nu nödvändigtvis

förlänat den. Men hvilken uppfattning har den mera

djupt tänkande, mera varmt kännande delen af Norges

folk nu för tiden af vår nordiska enhetsfråga? Hafva

måhända alla de hjärtan, som en gång slogo varmt för

den äfven i Norge, numera stannat? Eller hafva de

jordat den tillsammans med alla andra sina ungdomliga

illusioner? Hafva till och med Norges vise, desse, tillb vilkas ord i andra spörsmål vi sa gärna lyssna, inom

sig låtit denna vår stora folktanke förtona och dö?

Vår fråga har ej lämnats utan svar. Det gafs oss

af den vördade vetenskapsmannen Sophus Bugge i det

tal han på sin 70-årsdag hade till Norges studenter

om »Samhold i Norden»1). Hur berörde det ej allas

våra hjärtan! Som en klar ljusstråle bryter sig fram

mellan mörka moln, lyste det i ett ögonblick upp vår

af så många nedstämmande erfarenheter starkt

beskuggade väg; hvad den mannen, sade vi oss, så frimodigt

och klart har talat, det kan ej af Norges ungdom, af

Norges folk lämnas därhän.

»I vil vistnok iinde det naturligt», sade han, »at en

gammel Bogmand, der saaledes som jeg af og til grubler

over svundne Tiders Ord og Begivenheder, kan gribes

af Mismod over at vrere et uvirksomt Medlem af sit

Samfund, over ikke at tage Del i det Nutidsliv, som

pulserer omkring ham og som skal bygge Fremtiden*.

Men han fann sig just därför ha desto större anledning

att till de unga, som nu omgåfvo honom, rikta en

hemställan. Han hade ju, som de alla visste, med

förkärlek studerat nordens språk och forntidshistoria; nu

ville han först säga dem livad han häraf lärt för

belysning af nutida förhållanden.

Med erinran att vi tidigast från fjärde århundradet

af vår tidräkning känna det nordiska språket, som dä

var ett och detsamma från Slesvig i söder till

Tronde-lagen i nord, från Sveriges östra kust till Norges

västligaste fjordbygder, framkallade han för sin unga

åhörare-krets minnena från vikingatiden, då nordboame hver

med sit prieg og hver til sin kant» llögo ut till främ-

") Samhold i Norden. Tale af professor Sophus Bugge i det

Norske Studentersamfund d. 7 febr. 1903. - Sieraftryk af »Aften-

posten*, Kristiorna, 1903.mande länder. Hvilken kraft, frågade lian, utveckla de

icke för vårt undrande öga! Norrmännen blifva herrar

i Irland och underlägga sig stora sträckor af Skottland

och England; de finna väg till Island och Grönland,

de upptäcka Nordamerika, do medföra öfverallt

laghunden och rättsgill ordning, fredlig handel och sjöfart

uppblomstra i deras spär, borgarna finna värn inom de

murar, de bygga, och skalderna kväda i djupa, kraftiga

ord om deras stordåd. Danskarna blifva Englands

herrar; normannernas ättlingar i Normandie vinna för alla

tider Englands konungakrona. Från Mälarens stränder

draga svenske män ut och bilda det ryska riket, de

vinna en ställning i Konstantinopel och i Pirseus och

fullfölja en ärorik historia fram genom tiderna med

namn sådana som Gustaf II Adolfs och tolfte Karls.

Men — »nu er alle disse vilde Fugles Vinger stsekkede.

Forst standsede Norges 0rn sin Fiugt. Nu er alle

hine fremmede Lande som de nordiske Folk i Fortiden

vandt for beständig tabte. Nu er de Landomraader

som de nordiske Folk fra TJrmiudes Tider havde eiet

som sine egne, for dem alle blevet knappcre og

trangere».

För något mer än 1000 år sedan måste Alfred,

en af Englands störste konungar, fly från plats till

plats för danska och norska vikingar, gömma sig för

dem i myrar och skogar i sitt eget land. Hvilken är

nu Danmarks och Norges makt, då Englands

kolonialminister står som segerherre på Sydafrikas valplats och

den britiske imperatorns representant rider på elefantens

rygg till Delhis gyllene sal, där furstar öfver tusenden

af ett af jordens äldsta kulturfolk hylla härskaren?

Och hvilken är svenskarnes makt nu i jämförelse med

ryssarnes? Har icke träd efter träd fallit i den

nordiska folkskogen? Vi fråga: »naar og hvor skal dennaeste Lund faldo? Naar skal vor ogon Skogteig

herjes?»

»Vil ikke denne Nordens Historie engang vaekke os,

viekke os til Ydmyghed mod den Magt, som styrer

Folkenes Skjebne, til Eftertanke, til Selvprovelse og til

Arbeide?»

Ocli så frågar han efter orsaken till skillnaden

mollan vårt fordom och vårt nu? Don ligger nog, tror

han, till en del hos do nordiska folken själfva; ty ett

faller oss genast i ögonen: »Nordboerne har vceret

ster-kere til at udbrede og udbredes, til at sprede og skille

ond til at samles og enos».

Men frågar man hvar bot må vara att finna, pekar

lian på våra närmaste fränders historia, engelsmännens

och tyskarnes. Don har utvecklat sig i alldeles

motsatt riktning emot vår. De hafva sammanslutit sig

— vi hafva söndrats. Under det språket, kulturen,

hos dem blcf en sammanbindande, enande,

entusiasmerande makt har det hos oss blifvit alldeles annorlunda.

Tysk kultur, tyskt språk, tysk litteratur iiro makter som

starkare än något annat sammanhåller tyskarne inom

och utom det stora kejsarriket; men orden »norden» och

»nordisk» hafva i de tre nordiska rikena icke blifvit

annat än ett etnografiskt och språkligt begrepp, som

för folkens stora massa är alldeles likgiltigt.

Praktiska män känna nu på olika

verksamhetsområden vikten af inre sammanslutning i fråga 0111

likartade intressen i de tre nordiska länderna och de

arbeta för att åstadkomma den; men det arbetets frukter

kunna lätt förloras. Ty af den stora mängden

uppfattas förhållandet mellan våra tre folk väsentligen

såsom ett motsatsförhållande. Mången norrman betraktar

förbindelsen mellan dansk och norsk kultur som ett

trälmärke, hvilket bör aftvättas: och många svenskaroch norrmän betrakta grannen, främst brodern, som en

motståndare, för hvilken man måste akta sig och af

hvilken man har ondt att vänta. Ja, hos en och annan

uppeldar tanken på detta motsatsförhållande till och

med deras krigsmod, och de gifva det luft under

åkallande af fosterlandets namn. Och detta är möjligt i

en tid, då världsmakternas ministrar i samklang med

deras kanoner uttala den läran att de små staternas

och deras små trätors dagar äro räknade!

Under erinran om att snart i Runebergs, Topelii

och Nordenskiölds land det fria nordiska språk skall

tystna, som där ljudit sedan förhistorisk tid, frågar

slutligen den vördnadsvärde gamle 0111 icke nu tiden

må vara kommen, »da Navnet Norden kan varme og

fjide unge Hjerter rundt om blandt de tre nordiske

Folk?» Det måste »blive et helligt Navn, ikke i

Mod-sastning til Fsedrelandets Navn men i inderlig Samklang

med dette, hvis ikke vi Dansker, Svensker og Normtend

skal udslettes af Folkenes Rsekker». Och därför frågar

han de norska studenterna om där icke bland dem

funnes några, som ville sammansluta sig och arbeta

»for Fremme af Kjendskab, Samarbeide og broderlig

Forstaaelse mellem de tre Nordiske Folk?»

Sedan den frågan gjordes, har norska folket genom

sina stortingsval visat att det icke vill vara med om

den vänsterpolitik, som eftersträfvar en med våld

vunnen obunden själfständighet. Det vill vinna den genom

förhandling. Yisst är detta ett framsteg; men det

tillfredsställer i sanning icke den skandinaviska

enhetstanken. Den kräfver mera än sä; och den allvarliga

frågan väntar därför ännu på svar.

Det är möjligt att det släkte, som nu står härklädt

i ledet och så länge vant sig vid stridstrummans ljud,

ej skall känna sig benäget att utbyta svärdet mot

fredspalmen. Men frågan ställdes ju till de unga. Deras

hjärtan böra ju ännu icke hafva hårdnat, ännu ieke

hafva slutit sig för ideala mål.

Mycket beror af det svar, detta unga släkte skall

komma att gifva den spörjande idealpolitikern. Mycket

för Norges, mycket för Sveriges framtida väl eller ve.

Och då ungdomen är framtiden, kommer det ock att

på det närmaste beröra deras egna öden.

Sveriges ungdom, jag är viss därom, skall möta

dem med varmt och trofast sinne i hvarje deras ärliga

sträfvan för »Samhold i Norden». Ty bos oss känna

de unga nog djupare nu än under årtionden förut

sammanslutningens nödvändighet.

»Fast natten i Norden är lång», sjöng en gång en

af våra skalder, »så blir det dock morgon en gång!»

Oss, som nu se tillbaka på ett snart tilländalupet lif,

gafs det att under mänga tyngande erfarenheter vandra

fram vår väg i skuggor och natt mot det aflägse målet,

därunder enhetstankens stjärna ofta syntes helt vilja

slockna; men låter sig icke nu en om än svag

ideal-politisk gryning spåra vid synranden? Skall icke för

de söner och döttrar, som nu växa upp i de nordiska

hemmen, den tanken en gång blifva ledstjärnan, som

för dem fram till en ny dag i vår Nords historia?

Ett vet jag: i den mån de nordiska folken tillväxa

i vidhjärtad hugstorhet, i ädel uppfattning af sina

lifs-uppgifter och i känsla af sitt ansvar för dessas

förverkligande, skall den skandinaviska enhetstanken för

dem vinna en allt större betydelse och allt mera

tvingande förestafva dem såsom deras innersta och

gemensamma lösen: allt närmare, allt fastare

sammanslutning — aldrig skilsmässa!