Samlade bygdehistorier

GERNANDTS FOLKBIBLIOTEK

III

SAMLADE

BYGDEHISTORIER

AF

THURE SÄLLBERG

———

ILLUSTRERADE

AF

G. STOOPENDAHL, T. HEURLIN, W. GERNANDT,

C. A. OLAUSSON

STOCKHOLM

C. & E. GERNANDTS FÖRLAGS AKTIEBOLAG

Vägsyn.

När de säga, att allting går så hiskligt fort framåt nu

för tiden, så säga de inte precis hela sanningen.

Ty i åtskilligt gå vi allt baklänges ändå.

Det påstås, att Johannes Uppenbarelsebok ska" vara

den värsta bok, som finnes att tolka, och jag har hört

karlar, hvilka varit vådliga i lärdom, förklara, att detta beror

därpå, att hon skrefs för så ofantligt längese"n, då det inte

var så värst väl beställdt med lärdomen, och då man inte

hade så störa pretentioner på tydlighet i uttryck och

klarhet i tankar, som man nu har det inom den bildade världen.

Men uppenbarelseboken är klar såsom springkällovatten,

emot de författningar och lagar, hvilka nu för tiden skrifvas

här i landet.

Om de »sjuttio uttolkare» kunde väckas upp från de

döda, och om man förelade dem att förklara t. ex. den nya

väglagen eller »lagen om krigshärens ställande på krigsfot»,

så skulle de sjuttio, trots deras snillens skärpa, bli galna,

innan de hunnit läsa igenom dessa dunkla skrifter.

Och det underligaste och obegripligaste är, att hvarje ny

lag och hvarenda ny författning bara ställer till oreda, bråk,

krångel, kostnad och ledsamhet, där de egentligen skulle

bringa lättnad och reda.

— — — — — — — — — — — — — — — — — —

Hur bra hade vi det icke fordom t. ex. med vårt

vägunderhåll, och huru trefliga voro inte då vägsynerna för

såväl underhållningskyldige som läns- och nämndemän!

Åh, det minnas vi nog!

På den tiden höllos vägsynerna i de vackraste

vårdagarne, åtminstone här i orten, och jag, som var

nämndeman på den tiden, minnes grant, hur det gick till.

Folk hade kantänka i vårtiden inte tid att se till sina

vägstycken, men det gick ändå, gualof, galant.

Länsman svor, förstås, ämbetsplikten likmätigt, när

kärran höll på att stjälpa eller gå i kras.

Och vi nämndemän sekunderade honom så godt vi

kunde samt lofvade, att det skulle bli andra bullar af för

den väghållningsskyldige.

Men när vi kommo fram till hans vägmärke och under

en liten rishög vid detsamma funno en ost och en flaska

bränvin, så stod det ju inte till att vara arg längre eller att

skrifva upp den beskedlige karlen, som så väl visste, hvad

en synenämnd behöfde och åtrådde.

På det viset gick det hela vägen utefter. Vid hvarje

vägmärke bereddes oss alltid någon öfverraskning.

Var det klent med grus på vägen, så fanns det så

mycket mera gudsgåfvor vid vägmärkena, så att vi behöfde

gualof, inte vara nyktra en minut, så länge vägsynen pågick.

Ju längre vi kommo, dess mildare blef länsman i själ

och hjärta, fast han röt och svor som en stolle, midt ute

på vägbitarna.

Och vi nämndemän gungade hit och dit i vårt

vagnssäte och voro fulla af godhet, fast vi sågo myndiga och

djädriga ut, när vi mötte någon.

Och när vi återvände om kvällarne, hade vi häckarne

fulla af limpor, fläskskinkor, ostar, bränvin och fåralår.

Länsman tog naturligtvis det mesta, efter han var herre

och ordförande. Roligt och godt var det i alla fall.

Men skam tog den, som inte hade gjort i ordning med

förning vid sitt vägmärke.

Om han rätt hade sin sträcka aldrig så väl i ordning, tog

länsman upp sin bok och sa":

— Vi syna väl på 145 lass grus?

— Visst i attan göra vi dä! Och han kan va" gla",

att han slipper ifrån för så godt pris! svarade vi.

Ill. G. Stoopendahl

Och när vi återvände om kvällarne.

— Visserligen, men vi ska" inte vara några flåbusar!

sa" länsman och skref:

»Dikena ränsas, hjulspåren igenkrattas och 145 lass

groft, godt grus påköres genast.»

Jojo, det var en rolig tid det där. Men hon är

förgången. Nya författningar, konstiga och obegripliga, hvilka

skulle göra vägarna bättre och underhållet lindrigare, ha

förstört och fördärfvat alltsammans, både vägar och

länsmän och nämndemän. De gamle sucka nu och säga:

— Di vill förbättra allting, men tacka vill ja" den tiden,

då en kunde broa sin väg med en liten ost och ett halfstop

bränvin — eller om han var rätt led — med en fläskskinka!

— — — — — — — — — — — — — — — — — — — —

Nu på sistone ha de gjort en författning, som

föreskrifver, att vägsynerna ska" hållas på efterhösten.

Det visste icke hundan om, att länsmannen skulle kånka

omkring härute i de dagarne, och för den sakens skull

kommo jag och ett par andra gubbar i elände en

oktoberafton.

Vi hade varit inne i sta"n med skållingar samt voro

inte så värst absoluta på hemvägen, och vid Hallabo

vägskäl skulle vi skiljas åt och ta afskedssupen.

Det var jag och Sven i Gölen, Måns i Stigåsen, Manuel

i Sölje och Per i Nessabo.

Serratre, där ställde vi åkdonen på vägen och

öppnade matsäckarna samt spände till att äta sådan där

välsignadt go" kryddsill från Karlshamn, som vi köpte oss i

kaggavis, Adel Söderlunds sill, vet jag, som fått guldmedalj

i Stockholm och Norge. Smalt gjorde hon i munnen på

oss som smör, men simma ville hon ändå. Och så drucko vi

och åto samt oppsalverade inte, att solen höll på att gå ner.

Men man har ju inte mer roligt och godt än man gör sig,

hvilket inte kommer så ofta på nu för tiden.

Det var inte utan att vi också trallade och hojtade ett

grand vid vägskälet och voro stormodiga och vidlyftiga, så

att vi märkte inte, att där kom en skjuts i skymningen, förr

än en karl ropade:

— Kör ur vägen, drumlar!

— Kör du åt helseke, för här ä" ingen, som tänker

stiga på sne för dej, rätt hvem du är, fast du är vider i

truten. Vi ä" nämndemän och körkevärdar allihop!

genmälde Manuel i Sölje!

— Kör ur vägen, fyllebultar, ropades det än en gång.

— Reta oss inte, för då går dä" dej illa! Hade du

kommit som en mänska, skulle du fått bå" bränvin och

Söderlundssill, men nu får du tacka Gu" och slicka

tummarna, om du får krafla dig förbi oss som en hund på

vägkanten! röt Måns.

Ill. G. Stoopendahl

Sven for af som en blixt.

Den resande blef väl stött, kan jag tro, ty han hoppade

ur sin schäs, sprang bort till oss samt började hölja på oss

med sin smällpiska, rätt så storgubbar vi voro.

Då blefvo vi alldeles förbaskade samt togo också

slutligen till piskorna. Men Per, som alltid varit en utstuderad

karl, dängde, så godt han i skummet kunde, en hel näfve snus

i ögonen på fienden, så karlen såg inte hur han slog, utan

dräpte till Svens fölunge i Gölen, så att denne satte af som

en raket.



Till all lycka satt Sven i häcken, och när vagnen skulle

förbi den ilskne resanden, ville Sven, gubevars, grabba håll

i karlen och gifva honom ett nyp. Och det måtte han ha

gjort, ty i detsamma skrek främlingen:

— Vell du ge" mig igen min mössa, din bandit!

Men Sven for af som en blixt.

Då tänkte jag, att vi väl borde ha reda på, hvem det

var, som kvalde oss i vägafriden, och ref fördenskull upp

en tändsticka.

Godt folk, det var länsman, som vi skällt och kastat

snus i ögonen på. Han stod där utan mössa och peruk och

rööjd och ilsk som ett bi.

Han kom ifrån vägsyn, sa" han, och nu skulle hin onde

anamma oss, påstod han.

Vi stodo där som katoliker inför påfven i Rom och

tiggde om nåd och försköning samt svuro på att vi inte

kunde ana, att nådig befallningsmannen var ute på vägsyn

i oktober.

Till sist lofvade han oss likväl, att vi skulle få fara i

frid, om vi gåfvo 20 kronor hvar till de fattige. Detta

fingo vi äfven gå in på, ty det gafs ej annat råd, och Per

fick därtill lof att låna länsman sin skinnhätta.

Allt det här äro de förhärdade nya författningarna

skuld till, ty hade vägsynerna fått hållas som förr i världen,

hade detta elände naturligtvis aldrig händt.

Jojomän, sådana grannlåter och trefligheter ställa de

till nu för tiden.

Men det värsta af allt var ändå, att när Sven kom

hemskenande till Gölen och hustru hans kom ut och fick

se honom ligga full i häcken med länsmans mössa och

peruk i näfven, så fick hon, Gu" förlåte mina synder och

skam till sägandes, inte mer och inte mindre än missfall.

Så vägsynerna äro då i denna regeringens tid inte

mycket att hurra för, — det är då säkert och fulleligen

bevisadt genom denna redogörelse.

*

Ill. G. Stoopendahl

Källarmästaren i Skrikebo.

På de branter, hvilka leda upp till samfundslifvets

höjder, ser man dagligdags stora människohopar sprattla och

klättra och klänga sig fast och svettas och illfänas.

Alla vilja dit upp, ty där tro de all härlighet vara

tillfinnandes. Större delen når dock aldrig dit, utan ramlar

tillbaka under de fruktlösa klättringsförsöken. De ha inte

nog kraftiga och hvassa klor att hålla sig fast med, och

därför falla de åter antingen krossade eller svårt skamfilade

till den enkla, men lugna dalen därnedanför.

Men de oupphörliga olycksfallen förmå inte ändå att

varna och afhålla andra från att störta dit upp och utbyta

det fridfulla lugnet i de obemärkta dälderna mot stormarne

och farorna på lifvets höjder.

Att det emellertid inte är så godt däruppe som mången

tror, det har Isak Petterson i Skrikebo, minsann, fått erfara

och röna, sedan han krånglat sig upp till fjärdingsman här

i socknen.

Så länge han nöjde sig med att vandra fram utan

äretitel framför sitt namn, så länge han fann behag i sin låga

och anspråklösa ställning som brukare i Skrikebo, hade han

ro och frid.

Men sedan stormodigheten och högfärdsanden drifvit

honom att uppsöka höjderna kring länsmannen och i

närheten af kronofogden, har han fått känna på annat,

stackars karl.

— — — — — — — — — — — — — — — — — — — —

I denna tid, då synden öfverflödar, finnes det för de

exekutiva myndigheterna, bland hvilka fjärdingsmannen

ingalunda är den obetydligaste, ingenting, som är förenadt

med större vedermöda än att indrifva prästlönerna.

Folk bli galna, när man kommer och kräfver dem på

sådana medel.

— Si, min käre, sedan vi byggde missionshuset, har

jag, tack och lof, inte satt min fot i kyrkan; intet dödsfall

har jag haft, och broder Jonsson döper mina barn!

Hvarför skall jag då betala prästlöna? säger den på restlängden

uppförde »kristlige» personen.

— Ska" ja" betala 12 kronor te prästen? Åh hut i

helsefyr, fjärdingsman! Jag var bara i julottan en enda liten

vändning! Det är den enda gång jag varit i kyrkan i år.

Dra" in hakan, fjärdingsman! För tolf kronor får jag flera

stycken konsert- eller cirkusbiljetter och flera halfvor punsch!

Gå hem och lägg sig och hölj nå"t varmt på sej,

fjärdingsman. Nå"n valuta ska" en väl ha för sina pengar. Tolf

kronor för trefjärdedels predikan ä" för styft! håna

världens barn.

På sådant sätt blir fjärdingsmannen mottagen, när han

kommer ut i socken med restlängden. Ovett men inga

pängar vankas i stugorna.

— — — — — — — — — — — — — — — — — — — —

En dag kom Isak Petterson bort till Fästampen med

sin restlängd. Maffig trädde han in i stugan, satte ut

truten och sa":

— Hva" ä" Petter? Han ska" ut mä prästskatten i dag,

annars tar skam honom!

Men Petter och hans käring hade naturhgtvis sett Isak

på långt håll, och så hade de i hast gjort upp en syndaplan.

På Fästampen är det nu ställdt på det viset, att Petter

har en liten slöjdstuga, hvilken han fört upp vid gafveln.

Och under golfvet i den stugan ha de sin potatiskällare,

i hvilken man kryper ner genom en lucka innanför dörren.

Så fort Petter fick se Isak komma, kilade han ut och

tog bort källarluckan samt bredde en mattstump öfver hålet.

— Säj honom att jag är därute, Lisa! sa" Petter till

hustru sin.

— Jaha, ja" begriper nock schäsen! Men när han

kommer upp igen! Hva" ska" ja" då ta" mej till?

— Åh, dä går inte så kvickt för honom heller. Ja"

har lagt undan källarstegen! Men säj se"n att ja" har gått

bort te Johannes i Poarp! grinade Petter och undstack sej

på loftet.

Nå, allt gick efter uträkning.

När Isak, som sagdt, kom in och frågade efter mannen

och förkunnade sitt fruktansvärda ärende, nöp Lisa på mun

och pep med sorglig ton:

— Jo, han ä" la vesst ute i slöjdstuga" och täljer

räfsepinnar.

— Då går ja" ut te honom! lät Isak och masade dit

så gravetetiskt som hans myndighet fordrade.

Men när fjärdingsmannen kom inom dörren och började

titta åt vrårna efter sin man, trampade han snart på mattan

och rakade ner i källarn så fort som en blixt. Och det

värsta var, att han i fallet slog hakan mot gluggkanten och

fick tungspetsen så illa handterad, att han inte var

människa att skrika på en lång stund.

Ill. T. Heurlin

Jo, han ä la vesst ute i slöjdstuga.

Men rätt hvad det var, fingo Petter och Lisa höra ett

grufligt väsen ifrån slöjdstugan. Fjärdingsmannen vrålade

och bölade och slog i källartaket med käppen samt hotade

och frambesvor tillika flera milliarder onda andar till

anammande af icke blott källaren utan hela Fästampen i gemen.

Och när Lisa lyssnat en stund och tråkat undan grinet, som

ville kväfva henne, gick hon dit ut och ropade i dörren:

— Hva" i Guss" namn gör ni i källaren, karlar? Slöss ni?

— Vi? Här ä" ingen mer än jag! tjöt fjärdingsmannen.

— Jo, visst ä" väl Petter med, för hva" i alla tider har

fjärdingsmannen ensam där nere att göra?

— Ja" dråsade ju ner igenom hålet som en torsk och

har fördärfvat bå" tänder och tunga. Gack efter en stege

käringehäxa!

— Åh, han göcklar bara!

— Ja" ska" min själ

ge dej för göckla jag,

din gamla benget, om

du inte ror hit med

en stege i rappet! röt

Isak.

Ill. G. S.[=G. Stoopendahl]

Stod och trätte med fjärdingsmannen.

Men Lisa var

månntro inte så bangen af

sig, utan stod och trätte

med fjärdingsmannen

och »skymferade»

honom en lång stund,

så att karlen blef allt

argare och argare

därnere.

— Hm, hm, — nu förstår jag! Han ska" kräfva

källarråttorna på prästaskatt också! Jaha, de ha min själ, bättre

rå" att betala än vi, för di ha" stulet hälften af våra potater

i vinter! hånade Lisa.

— Håller du inte din synda- och tannalöse trut, så

häktar ja" dej för förgripelse på i ämbetsutöfning stadd

tjänsteman, vet du dä! gnisslade Isak.

— Ha ja rört dej kanske därnere i din embetslokal?

Ha ja" förgrepet mej på dej så möcke som mä min

lillefinger en gång? Nähä du, Isak lelle, ja" vell knappast ta"

i dej mä en tång, rätt så hög ämbetsman du ä"!

På det viset bjäbbade käringen, och till sist blef Isak

så pass, att han rent af höll på att krevera af ilska, hvilket

ingen kan undra på.

När då Lisa tyckte, att han lidit nog, slängde hon ner

en byktafla och en

såstång i källaren och

menade att Isak, som

vore en sådan karl och

matador och

fjärdingsman, nog skulle taga

sig opp i ljuset

medelst de sakerna.

Det gjorde han

också. Men när han,

blodig om munnen, kom

ut på gården, var han

så anfäktad af ilska

och förargelse, att han

bestämdt inte visste

livad han gjorde, utan

högg käringen i

kalufven och började ramla

på henne utefter

ryggtaflan med käppen det

värsta han förmådde.

Ill. G. Stoopendahl

Började ramla på henne utefter ryggtaflan.

Och det var ju inte

mer än rättvist och bra

och väl förtjänt.

Men olyckan var den,

att grannkvinnan och hennes piga stodo i sin kålgård och

åskådade dansen. Och fastän de tyckte, att det var roligt

och godt nog åt Lisa, så voro de i alla fall ett par goda vittnen.

Det var emellertid inte det värsta för Isak, att han, när

Petter kom med stämning för hemgång, nödgades muta ner

saken med femton kronor. Ej heller var det något att så

särdeles fästa sig vid, att han i tre veckors tid hade ondt i

tungan och gick och suddade på målet.

Allt det där var ju rena bagateller. Men det värsta

var, att folket i hela socknen efter det där äfventyret i

Fästampen tagit sig till att kalla Isak Petterson i Skrikebo

för — »Källarmästaren». Och i vår tid och i vår ort har

det ordet, gualof, en förskräcklig klang.

Jojo, farligheterna och stormarna stryka fram på

samhällets höjder.

— Ja" vell hellre va" simpel bonne och kallas rackare

än va" fjärdingsman och skällas »källarmästare!» sa" också

Per i Nyby.

*

Löftesbrytarens straff.

I vårdagarne, just när det var som allra brådast med

såningen, låg Greta i Runseryd och drogs med döden.

Mannen hann icke mycket med att se efter henne om

dagarne, ty han nödgades ju gno med vårarbetet det värsta

han kunde och passa sig väl mellan regnskurarna, om han

skulle hinna få ut allt i rätter och vederbörlig tid.

Pigan måste hjälpa till ute på åkrarna, och så hade

karlen, den stackarn, tvingats att lega gamla Maja på Hörnet

att se om den sjuka och styra till med maten och andra

affärer inomhus.

Mannen kunde sålunda icke vara annat än vid dåligt

och okristeligt humör. Ty Maja brydde sig just inte om

att hushålla med smulorna, utan for fram som en barbarisk

och hednisk kvinna med både sofvel och bröd och kaffe och

hvetemjöl. Medicinen kostade också slantar, så det var då

inte underligt om Jonas, när han gick och trälade, mumlade

och brummade allt i bland:

— Vräka sej sjuka medt i våren, dä" ha di håg te".

Kunna di inte görat på ventertien, när en inte har så brådt?

Men fruntemmer ä" fruntemmer och dä" bli" di te" dess vära

går om styr! Tvi den dålie! Här går ja" te" förlust för

hvareviga da, och dä står ingen annan hjälp te" buds än

att ja" får lof söka repa opp mina affärder mä" ett

förmånligt gefte, äss Herren i sin nåd skulle låta lifvet renna ur

Greta!

På så sätt gick den syndabocken och grunnade öfver

antingen han skulle fria till den eller den samt gjorde

öfverslag öfver de fruntimmers ägodelar, hvilka möjligen kunde

passa honom, medan Greta ännu lefde och låg och våndades

inne i stugan. —

Ibland kunde Maja komma ut och hojta:

— Gack in en vändning, Jonas! Ho" jämrar sig efter

er och påstår att det lindrar henne, när I setter på

sängakanten!

— Dä" ä" bara fruntemmersgriller! Ja" ä" väl ingen

helbregdagörare eller doktor eller apetekare heller. Och inte

har ja" ti" å setta fånöttig, när potaterna ska i jora — utan

in mä dej du, Maja, å logna henne och häf i henne

meklament, så bättrar hon se nock attan, äss dä ä Guss velje!

svarade Jonas.

Men en afton, strax före solakvällen, kom Maja

utrusande på kornåkern till Jonas och skrek och stammade:

— Nu får I lof in lell, för nu ä" dä på utspel mä"

henne rektigt ändå! Ho själas bestämdt innan sol går i

skog!

— Åh, dä" går nock inte så kveckt heller, mente Jonas.

Men Maja grep honom i tröjan och släpade in honom

till den sjuka, som verkligen låg i själatåget.

— A"jöss mä" dej, Jonas lelle! Lofva mig nu en ting,

så kan jag gå bort i logn. Men lofvar du inte dä, så ä" ja"

rädd att ja" allri får ro i grafven! stammade den sjuka.

— Hva" ä de då?

— Jo, lofva me nu i dödsstunna, att du all"ri, all"ri

går å gefter om dej!

— Ja, gubevars! lät Jonas. Men han tittade åt annat

håll, så man kunde då förstå, att han inte hade allvar med

sitt löfte.

— Tack, tack för dä ordet. Nu ska" ja" dö i ro! Och

den sjuka såg nöjd ut och tröt strax därpå.

— Å" du inte vettig, Jonas, som ger så"na löften!

Hvem kan veta hva" du kan få för griller eller hva" du

kan bli tvingad te"! suckade Maja.

— En ska" aldri" neka en döende nå"nting. Kan en

hållat, så är det så, annars får dä" gå som dä" kan!

genmälde Jonas och började rådgöra med Maja om

tillrustningen till begrafningen.

— — — — — — — — — — — — — — — — — — — —

Ill. G. Stoopendahl

Adjöss mä dej, Jonas lelle!

Det dröjde inte så värst länge efter det Greta var

kommen i jorden, förrän Jonas började titta sig omkring

efter en annan gemål.

— Den, som har ett hemmansbruk, kan inte undvara

fruntemmer! mente han.

— Men du kan väl reda dej mä" en piga, så slipper

du göra den aflidna emot i hennes yttersta vilja! Tvi dej

skönliga, som löper efter kvinna, när Greta knappt ä"

kallnad! förmanade Maja, som hade stannat kvar på gården

en tid efter jordölet.

— Piger stjäla och runera husa. Ska" en kunna lita

på och ha" redit gagn utå fruntemmer, får en lof gefta sej

mä dom! förklarade Jonas och fortsatte efter vårarbetets

afslutande att drifva omkring på frieri i trakten.

Men det gick jämt och ständigt olyckligt för honom,

än drefvo fruntimren skoj med honom och gåfvo honom

korgen, än fingo pojkarne i byarna fatt i Jonas och gjorde

honom allehanda hyss och förfång, när han var ute och

vandrade om kvällarne. Han kom alltid långnäst och ofta

sönderrifven och illa handterad från sina giljarefärder.

— Dä" kan inte gå på annat vis för honom, när han

ljög och bedrog Greta i själfva dödsmenuten! mumlade

Maja.

Efter många om och men lyckades emellertid Jonas få

Lena i Sjöbo så pass på trafven, att hon stämde möte med

honom här och där i markerna, där de ostördt kunde få

tala om sin blifvande sällhet uppe i Runseryd. Men hur

inpiskade och försiktiga de voro, lurade dock de sabla

pojkarna i Sjöbo ut, att kärleksmötena höllos i skuggan af

ängsladan, som låg i madkanten.

Och så drogo de dit neråt en lördagskväll för att föra

nojs med Jonas och Lena. Ty pojkar är ett illtyg, som

knappt ha" försyn för något heligt. Hur det var fick dock

det förälskade paret i god tid se pojkaskocken, och så gömde

de sig och sin kärlek inne i den tomma ladan.

Men pojkarna släpade i sin ondska fram en stor stock

och stöttade inne Jonas och Lena.

Lördagsnatten gick, söndagen likaså. I Sjöbo saknade

man Lena och i Runseryd fördes väsen efter Jonas. När dessa

heller inte under natten till måndagen återkommo, blef det

oro i bygden och på måndagseftermiddagen anordnades

skallgång efter dem.

Man inringade alla ägorna, hojtade, vrålade och skrek,

som om domen kommit öfver bå" Sjöbo och Runseryd, och

till sist slöt sig ringen kring ängsladan, där man fann de

tu, snopna och skamsna och så uthungrade, att det var

totalt förbi med kärleken i dem.

Lena var topp tunnor rasande och fräste som en katta.

— Dä" ska" en hund och inte ja" gefta mej mä" en

karl, som ä" alle mans gäck! sa" hon och gick hem, medan

Jonas, öfvergifven och förskjuten, stapplade af åt sitt håll

under allt dreffolkets flin och homeriska grin.

— — — — — — — — — — — — — — — — — — — —

Men tror ni att Jonas gaf sig efter den betan, så bedrar

ni er. Fjorton dagar efteråt liade han verkligen tjusat den

tjocka Mina i Brogård.

— En ska" få si, att dä" löckas för honom te" sist. Ja"

trodde, att dä" hvilade en förbannelse öfver hans friande

efter han ljög för Greta, men dä" töcks ge mä" sej! lät Maja,

när hon erfor hur väl det vurnade sig med Jonas och Mina.

Så en söndag var han hos henne igen. Dagen var

stekande het. Jonas och Mina gingo upp på gafvelrummet

för att språka i ro och skymundan, medan gubben i

Brogård tog en tidning och satte sig på »gongebräet» vid

gafveln för att läsa lite grand.

Dagen var, som sagdt, het och tjocka Mina började

svettas på kammaren, så att hon satte sig i det öppna fönstret

för att svalka sig.

Jonas kunde förstås inte längre styra sig, utan satte sig

bredvid henne och försökte hålla henne om lifvet.

Så sutto de en vändning och mådde bra i tvärdraget.

Men så fick Jonas olyckligtvis i sitt hufvud, att han

skulle kyssa sin tilltänkta ett spadtag.

— Styr de", stolle! Far setter ju här nere och kan få

si"et, log Mina och böjde sig undan.

Men Jonas var envis i det som i allt annat och ville

inte försaka det goda. De glömde nog också båda två, att

de sutto i fönstret. Mina böjde sig bakåt och Jonas följde

efter med spetsad mun. Och hur de konstrade, oviga och

klunsiga som de voro, dråsade de bägge två baklänges ut

genom fönstret och kommo öfver gubben, som satt i sin

oskuld och läste i sitt blad.

Han trodde, att en bomb eller granat var öfver honom

och började vråla och gallskrika, så att det hördes öfver

halfva socknen.

Och i hans skrän intonerade snart bå" Mina och Jonas.

Det var en härlig och osedvanlig syn, som tedde sig i

sabbatsaftonen å marken vid Brogårds gafvel.

Tre förskrämda människor lågo där bleka, förfärade

och skrikande så att de kunnat skrämma en fiendehär på

flykten. Gubben tittade på de båda älskande och vrålade

och dessa bligade på hvarandra och bölade.

Ill. G. Stoopendahl

Tre lemmalytta i samma häck.

Omsider kom en hel hop folk till, och då befanns det,

att olyckan var större än man trodde. —

Jonas hade slagit af sitt vänstra lår mot gungbrädan.

Mina hade brutit sin högra hand strax ofvan handleden och

gubben hade fått axeln ur led, när de älskande ramlade

öfver honom af höjden. Och allt folket förfasade sig öfver

detta tredubbla olycksfall.

Det var emellertid ingenting annat att göra än sätta för

oxarna och köra dem alla tre ner till lazarettet.



Och den foran såg sorglig och märkvärdig ut. Aldrig

har väl ett kostligare lass blifvit framkört på den vägen.

Tre lemmalytte i samma häck, och så vidt plågorna det

tilläto skällde de tre på hvarandra hela vägen.

Sen lågo de i samma rum å sjukstugan och grälade.

Mina gaf sig katten på att hon inte skulle äkta en man

som vred af henne armarna före vigseln, och Jonas påstod

sig vara lika nöjd om en hustru, som ville lära honom

flyga.

Jonas blef på grund af den där manövern halt och

illavuren, hvarigenom hans giftermålsutsikter än ytterligare

förminskades.

Men det kunde ju icke gå honom på annat sätt, när

han lögnade för Greta i hennes dödsstund. Vi se alltså, att

vi böra vakta oss för att bedraga våra hustrur, när de hålla

på att dö.

Annars är det just inte så noga.

*

»I vettnes närvaro.»

På den tiden, då jag var en liten pojk, som rann upp

till vedermödor i en syndig värld; och var snäll samt kanske

i någon föga mån mera oskyldig än hvad jag nu kan vara,

si då gick äfven jag och förde skoj i en skola.

Ifrån dessa af inga hustrur eller växlar eller andra

rackartyg skymda och förmörkade dagar erinrar jag mig

framför mångt och mycket Kalle i Hagenborg.

Och han är mig ett ljufveligt och gladt minne, ty Kalle

var skolans driftkucku och syndabock, åt hvilken vi hade

ogement roligt.

Där växte förstås i den där byskolan vid min och

Kalles sida många frön till blifvande kyrkovärdar och

nämndemän jämte moror till dem, om hvilka det med föga fog

kunde sägas, att de voro födda snillen.

Men Kalle var i alla fall den dummaste i hela skolan,

hvilket icke vill säga så värst litet, när man tar i

betänkande, att jag var med.

Det sknlle dock varit lättare, tusen gånger lättare för

den gamle skolmästaren, hvilken vi uti vår nedärfda synd

kallade än »Tassen» än »Vargen», att raka sig med ett

gammalt stekpanneskaft än att få lärdom och annan katekes

till att bita ett dugg på den goda och trogna Kalle i

Hagenborg.

Jag vågar än i dag slå mig i backen på, att denna

under hela skoltiden icke gaf ifrån sig ett enda acceptabelt

svar på en lärdomsfråga.

Hvaraf är katekesen tagen?

För att nu göra denna inledning kort och med ens visa

hurudan Kalle var, vill jag bara anföra denna lilla

katederblomma från nu åsyftade småskola.

Det hände nämligen en gång, att »Vargen» ställde sig

framför Kalle och sporde:

— Hvaraf är katekesen tagen? Det blef dock löx, att

den tillfrågade fick sig af att gå in i något svaromål, utan

han satt där och glodde rummet rundt och ref sig i luggen.

Först efter det »Vargen» stampat i golfvet åtskilliga

resor och slutligen drabbat på Kalle med käppen öfver

ryggen, lät denne beveka sig till att öppna sin mun och

tjuta:

— Jo, dä va" så sannt! Snus-Jösse har, min själ, köpt

henne åt me" inne i Vexiö!

— Är du då alldeles galen och totalt vettlöser, pojke?

skriade skolmästaren.

— Dä" må va", men sanning talar ja", för dä" har mor

allti" bedt me" göra! genmälde Kalle och såg så belåten ut,

som om han gjort en välgärning.

— — — — — — — — — — — — — — — — — — — —

Ja, sådan var Kalle i Hagenborg. Men om han inte

hade sådana anlag, att han kunnat stiga till

kommunalordförande eller biskop här i världen, så vardt han i alla fall

en obegripligt bra arbetare, som verkat så troget och

sträfsamt i sitt kall, att jag hoppas vår Herre en gång ska" se

öfver med hans stapplande i katekesen.

Kalle dängde och svängde alltså till den grad på åker

och äng, att han omsider snodde sig till en åtting. Och

han betalade honom också.

Han var, kantänka, alldeles för enfaldig att använda

hvad han förtjänade på annat sätt än till att göra rätt

för sig.

Någon riktig nutidsmänniska var han alltså inte, ty

dessa nyttja sällan sina pengar till någon rättgörelse, förrän

lagkarlarne i förmågo af sin myndighet börjar lirka med dem.

Men om det var något i denna värld, som föreföll Kalle

fasaväckande, så var det lagen och dess nattväktare.

För de senare gick han ur vägen och den förra trodde

han sig följa.

Men hans förstånd var ju inte så väldigt, och därför

hände det honom en gång ett sådant djädrans spektakel,

att han bestämdt mistat sitt vett för"et, om lian hade haft

något sådant att mista.

— — — — — — — — — — — — — — — — — — — —

Sven Månssons kor och stutar hade en sommardag

brutit sig in i Kalles hafregärde och åstadkommit en ganska

bra ödeläggelse därstädes.

— Du får lof betala mej skadan, för du har ovana

kreatur och gärds"gårn var redig! sa" Kalle.

— Aldrig får du en styfver förrän du visat bå" dä"

ena och andra. Syn och domstol få lägga emella" oss, för

ja" betalar inte utan att ja" blir dömder te"t! svarade Sven.

Men domstolen ville Kalle inte till. Hellre hade han

väl anropat hin håken om hjälp än den, och därför gick

han och grubblade i sorg och själskval en långlig tid.

Slutligen fick då äfven han en dag en idé, och med

den gick han till Manne i Lunden, som anses för en klyftig

jösse i församlingen.

Men en skälm är han ju i bå" själ och hjärta.

— Undras om dä" skulle va" farligt, om ja" klådde upp

Sven Månsson rejält, för ja" får ingen frid inom mej,

hvarken natt eller da", så länge han inte fått sota nå"t för dä"

där våldbetandet i min hafreåker! frågade Kalle.

— Farligt! Nä" gubevars! Men du får lof göra"t ärligt,

och så är dä" tvång att du gör"et i vettnes närvaro! rådde

Manne.

Öfver det rådet blef Kalle så glad, att han gick hem

mycket bå" tröstad och vederkvickt.

Serradö, två dar efter tog Kalle med sig ett par bra

karlar och masade ner till Måns, som just gick och redde

sin träda.

Kalle gick rätt på"n, och när han kom fram, klippte

han till Måns med sin staf, så att karlen blef både flat och

förargad.

— Vet du intet hut? Ska" du slöss? röt Måns.

Men han fick intet annat svar än stryk immer badd

tills han nästan var fördärfvad.

Då sa" emellertid vittnena:

— Nu kan dä" va nok, Kalle,

Ill. G. Stoopendahl

I vettnes-närvaro.

— Ä" I säkra på att dä" är lagligt gjordt, så är dä er

ensak! flämtade Kalle.

— Vesst ä" dä" lagligt, sa" vittnena samt menade på,

att den utdelade stryken varit fullkomligt giltig. Och så

gingo de dädan.

— — — — — — — — — — — — — — — — — — — —

Nå, tinget därpå stod Kalle midt emot Måns inför

dombordet, men han såg just inte så ledsen ut. Det var

lätt att se, att han förmenade sig hafva rätten på sin

sida.

Ill. T. Heurlin

»Ja" slog honom i två vettnes närvaro.»

— Har ni slagit käranden! sporde domaren.

— Ja, men lagligt och giltigt, så dä kan ingen lag

döma mig för!

— Kan ingen lag döma er, när ni själf tillstår våldet.

— Nähä, för jag slog honom i två vettnes närvaro och

dä" måtte väl räcka!

— Får man slåss i vittnens närvaro? Nej, min gubbe,

hos oss tillåtas inga dueller! sa" domaren.

— Men ja" har allti" hört, att en inte ska" ge ut pängar

utan i vettnens närvaro, och då ska" en väl inte heller ge

ut stryk utan i vederhäftigt folks åsyn! lät Kalle.

Domaren tittade på"n bå" länge och väl.

— Antingen är du en dumbom eller söker du öfva dig

till advokat! Nu tror jag snarast, att du är det förstnämnda,

och därför vill jag säga dig, att man icke alls må slåss,

vare sig i vittnens närvaro eller ej.

— Dä" va" Manne i Lunden, som lurade mej till"et.

Får ja" då inte heller klå honom, om ja" tar ett par rejäla

karlar mä mej?

— Du låter allt bli det! log domaren.

Så blef det utslag i slagsmålet emellan Måns och Kalle

och det blef djädrans så höga böter för den sistnämnde.

Kalle höll, som sagt, på att bli galen, inte minst därför

att han inte visste, om han skulle våga lämna böterna till

länsmannen, utan i »vettnes närvaro».

*

Ill. G. Stoopendahl

Amerikanska björnen.

En efterhöst gick Anna-Greta i Fällan omkring uti hela

grannhället och visade ett bref, som hon fått från Kalle,

sonen hennes, hvilken för åtta år sedan »satte öfver pölen»

och slog sig ner i Norra Amerika.

Det var lite konstigt, det där brefvet, hvadan gumman

väl behöfde hjälp för att tyda det, och dels tyckte den

stackars änkan det var så behagligt att få gå omkring och tala

om sin ende pojk samt kunna nämna, att han nu skulle

hem och hälsa på till julen.

Ty sådant stod det i brefvet. Måntro, en större nyhet

kunde hon visst inte tänka sig, stackars goda själ, och

därför ansåg hon, att äfven andra skulle sätta värde på att få

spörja den.

Hon hade därför ingen ro i kroppen, sedan hon fått

brefvet, utan trippade omkring hit och dit i roten med

detsamma och med sin nyhet.

Och det får ingen förundra sig öfver. Hvem som helst

af oss, som bodde ensam i en liten stuga, fjärran i en

skogskant, skulle nog af vida mindre skäl finna anledning att

komma ut för att få språka med människor.

— Jaha, nu kommer Johan hem emot helgen! sa"

Anna-Greta i stugorna.

— Åh färkelen! Dä ska" bli roligt å se om en känner

igen honom. Har han skrifvet? lät folket.

— Ja, si här ska" I få läsa brefvet!

Och så räckte den stackars stolta och hjärteglada

gumman fram den skrifvelse, i hvilken »mister John Swansson»

skref, att han, som nu hade månny, tänkte »go» hem till

Sveden på en »little trip», emedan han tyckte det skulle

bli »bjuteful» å »spika» med gamla »fränds».

— — — — — — — — — — — — — — — — — — — —

Vid sjutiden en söndags afton rådde mycken frid hos

gamle Karl Bengtsson i Granåsen.

En väldig brasa flammade och sprakade å den stora

hvalfspisen, så att Kalle måste sätta sig midt på golfvet

för att inte bli helstekt. Här satt han och vaggade på stolen

och mådde väl i värmen, medan han gnabbades med

kärringen, som satt på soffan och predikade om hvad Kalle

skulle köpa hem från stan, dit han följande dag i ottan

skulle fara för juluppköp.

Dottren höll sig på soffan vid bakfönstret, i hvilket hon

tittade och tittade ett par tre gånger i minuten. Hon bidade

kantänka, A"gust i Bjälkabo, och hoppades hvar stund få

se honom skymta nere vid la"gårdsknuten.

Och hon tycktes inte hafva bedragit sig på A"gust, ty

rätt som hon satt där och skrufvade och vred sig på soffan

i älskogsfeber, for hon upp liksom hade någon stuckit henne

i benet med en syl, slätade till håret, ordnade kjolarne, tog

hufvudklädet och slank ut genom dörren som en ål.

När de gamle sålunda blifvit ensamma, hämtade

gumman fram psalmboken och började läsa igenom »vangelet»

högt och rent. Och ju längre hon kom in i"et, ju värre

gäspade Kalle, där han satt och duttade och nickade på

stolen. Men gumman fortfor att stafva, sucka och läsa, och

det var blott en tidsfråga, när Kalle skulle somna in på

allvar och dråsa omkull med stolen.

Då, just som det var allra högtidligast, skramlade det

till i förstun, dörren slogs upp och in stormade Anna-Greta

i Fällan, blek, utan hufvudkläde samt med den

förskräckligaste ångest och bäfvan målade i hvarenda ansiktsskrynkla.

Mor i Ganåsen hann knappast tappa psalmbok och

glasögon, eller Kalle vagga sig i jämnvikt på stolen, förrän

Anna-Greta störtade i famnen på gubben.

— Fräls mej, hjälp mej för himmelens skull ifrån

lejonet eller björnen! — stammade hon.

Och Kalle och Anna-Greta och stolen tumlade om på

golfvet i en röra.

— Hva", hva", hva", i Guss" nam" står på! Ä skam

ella" länsman ella" bägge två efter dej! mumlade Kalle, och

satte sig upp på golfvet, under det Greta fortfarande höll

sig fast vid halsen på"n och darrade som ett asplöf.

Mor på stället bara gapade. Hon visste inte hvad hon

skulle säga eller taga sig till i en sådan stund.

Och hvad skulle hon väl tänka heller. Måntro att sitta

i sin andakt och få se ett annat fruntimmer komma in

såsom ett yrväder och knyta sig om halsen på ens egen och

endaste karl!

Hvilken hustru som helst skulle bli bå" förvånad och

perplex vid en sådan syn.

Kalle var emellertid inte människa att stiga upp. Så

argt höll sig Anna-Greta fast om halsen på"n och stammade:

— Kalle, Kalle, käre välsignade Kalle lelle!

Men när Inga i Gransåen hade sett på tillställningen

en vändning, och hunnit sansa sig ett grand, blef hon het

och ilsk, fast det inte gått fem minuter se"n hon läst

»vangelet» och varit from.

— Släpp karlen, släpp honom på eviga momangen, för

min ä" han! Annars ska" ja" fresta, om inte mortlastöten

kan hjälpa karlagalenskapen ur kroppastollen på dej, ditt

gamla laja och evinnerlia skrälle! fräste Inga.

För det är minsann skinn på den gummas näsa.

Men hon hade knappt fått det sista ordet ur sin mun,

förrän hon gaf till ett illvrålande, så att fönsterrutorna

skallrade. Och idetsamma föll hon framstupa på golfvet och

började krypa på händer och fötter bort under sängen.

Samtidigt började också Anna-Greta att hoa och illgrömma sig

och suga sig fast som en blodigel vid Kallestackaren.

— Si, nu ä han i dörra! tjöt hon.

Och när Kalle tittade ditåt, fick han syn på en luden

varelse, luden från ofvan till nedan.

— Dä ä" en björn, som går på bakbena! Och ingen

bössa har ja! flämtade han, när han synat vidundret en

vändning.

Och så började äfven han att krypa under den andra

sängen och stönade och pustade och stretade förskräckligt,

ty han fick lof att släpa Anna-Greta med sig. Hon släppte

honom inte, kan"veta.

Och där lågo de nu allesammans under sängarne och

skälfde samt hörde hur vilddjuret tassade fram på golfvet

under ett murrande, hvilket lät som ett människogrin.

De tordes inte röra en lem eller ge ett ljud ifrån sig.

Rätt som de så lågo där och höllo på att förgås af

skrämsel, fingo de höra liksom en karlaröst.

— Well, well, kom ni fram! Va" inte blyga för me.

Ja, ä" John Swansson from Fällan and är inte mer än en

mänska fast ja" är from Nortamerika!

— Ä" du där, Joan lilla? Ja" töcker ja" känner igen

dett mål! Har du kört ut lejonet eller björnen! hviskade

Anna-Greta.

— Yes! Kom I fram bara!

Och så kröpo de fram. Men om inte mister John

Swansson kastat af sig pälsen på en stol i detsamma de

tittade fram under sängbottnarne, hade där nog blifvit ett

elände till.

Nu kommo de emellertid utkraflandes, dammiga och

grymma samt snopna och skamflata.

Ill. G. S.[=G. Stoopendahl]

Där lågo de nu allesammans under sängarne.

— Ä" dä" mänskligt att klä" ut sej på dä" viset, när

en ska" hälsa på mor sin! Sannerligen trodde ja" inte dä"

var ett vilddjur, som kom in genom stugudörra! Och så

satte jag å som en pil genom köket och hit för att söka

hjälp, och freda lifvet! snyftade Anna-Greta, fastän dä" nu

egentligen var gjädjetårar hon fällde.

— Ja" trodde, att dä va" en en björn! lät Kalle och

borstade af sig damm och spindelväf.

— Å ja" trodde, att dä va" hin onde, som gett sig ut

efter vanligheta emot jul! mente Inga.

— Oh not! men vi ha" dä ludna ut på de fine

pälssarne i Union States, och dä begriper ni inte i Sweden!

kraxade mister John, satte sig på framsoffan och kastade

upp fötterna på chiffoniersklaffen, som var nerfälld.

*

»Han slog» sig fram.

Aldrig i lifvet har jag blifvit så förbluffad, som när

jag en dag i tidningen såg, att Kalle Brokvist hade blifvit

kallad till fjärde profpredikant vid återbesättande af

kyrkoherdebeställningen i Ringåsa pastorat, som är af andra

klassen och ger fyratusen.

Och det var nära på att jag svimmat, då jag en tid

efteråt las i telegramafdelningen, att Kalle vid valet fått tre

fjärdedelar af alla rösterna.

Nog vet jag, förstås, att prästval är någonting underbart

och oberäkneligt, att till och med den störste profet inte

kan ställa horoskopet för ett sådant, men jag skulle då

mycket förr trott, att jag själf en vacker dag kunde utses

till biskop öfver det halfva Hernösands stift, ifall det delas,

än att Kalle Brokvist skulle bli vald till kyrkoherde och detta

i en tid och uti ett land, där det andliga lifvet är så pass

högt uppdrifvet, som det gualof är i vårt.

Ty Kalle har hundingen så mycket mera skärpa i armar,

rygg och ben än i hufvudet.

När han gick i skolan, förstod han sig väldigt bra på

gymnastik, men inte ett dugg på vetenskapen.

Kalle Brokvist kunde på den tiden ge en hel klass den

allra yppersta smörj på mindre än tio minuter, men han

skulle icke på en vecka kunnat lära sig förstå det

ontologiska beviset för Guds existens eller skrifva en sida latinsk

stil på folkavis.

Det hände en gång, att Kalle en kväll vardt öfverfallen

af åtta stycken gjutare. Inom fem minuter hade han

hemburit den härligaste seger.

Fyra af dem slog han ner och de öfriga fyra slängde

han hufvudstupa i hamnen samt gick därpå sin väg lugn

och majestätisk som en imperator.

Men blef det fråga om att sätta ihop en kria, så vardt

han bet, grufligen bet och stukad, såvida det icke gällde

kalabaliken i Bender eller den Viborgska smällen eller

Bråvalla slag.

Men Kalle slog sig ändå igenom skolan och maturiteten,

och det gjorde han formligen med armstyrka och med sina

näfvar.

Vi fingo hviska hvart eviga ord till honom och desslikes

skrifva hvarenda prick, som han skulle skrifvit, annars fingo

vi den hiskligaste smörj.

Och så fruktansvärda voro hans rapp, att vi af bäfvan

och räddhåga för desamma öfvade upp oss till ett sådant

mästerskap i hviskningskonst och annat »smitande», att de

skarpsyntaste lärare i världen sällan kommo underfund med

underslefven.

I studentskrifningarna fingo vi löfte att bjuda Kalle på

bakelser. Det kunde ju icke förmenas.

Men i bakelset låg en kladd, och Kalle skref sig

igenom.

Se"n hviskade vi till honom i den muntliga examen och

själfva censorerna märkte ingenting, så fint bedrefvo vi det.

Och på så sätt blef Kalle student.

Hur han vände sig vid akademien, det vete Herren, för

jag lagade mig utom örfilahåll för honom. Men efter tolf

års sträfvan blef han präst och allt sedan dess har han

flackat omkring såsom en skjutshäst i stiftet och predikat

så att han kunnat spräcka kyrkorna, ty han hade ett mål

såsom en domsbasun. Och koncept har han nog skrämt sig

till af kamrater.

Men hvem i attan kunde tro, att han skulle få ett

pastorat!

— En ska" få si, att han slagit sig till det med

armkraft och eröfrat det med knytnäfvarna, tänkte jag, då jag

las notisen. Och så började jag höra mig för uppåt Ringåsa,

för att spörja hur undret tillgått.

Jo, bevars, min tankegång hade inte varit så galen i

detta stycke, såsom den beklagligen är i många andra fall.

— — — — — — — — — — — — — — — — — — — —

I Transjö by af Ringåsa församling hade ungdomen

jämt och samt gjort sig känd för råhet och oordentlighet.

Transjöpojkarna hade alltid varit en skräck för den

stillsammare befolkningen, ty om lördagskvällarne drogo de

kring i socknen som vilda djur, skränade och slogs och

förgrepo sig på hvad de kunde komma öfver.

Lekstugor och lottdragningar voro deras element och

slagsmål deras njutning.

Att nattetid fylla brunnar, spika igen stugudörrar och

släppa ut kreatur, bryta sönder fruktträd, bära bort grindar

och rifva ner stengärdesgårdar hade alltid utgjort obeskrifliga

nöjen för dessa Transjögossar. Hvarken kyrkorådet eller

kommunalnämnden eller länsman rådde på dem, utan de

blefvo tvärt om allt djädrigare efter hvarje varning och

förmaning, som bestods dem.

Guds ord bet inte ett dugg på dessa vilda sällar, hvilka

tvärtom drefvo såsom en sport att störa andliga

sammankomster, hvadan de voro på vippen, att både andligen och

lekamligen fördärfva hela socknen. Ty inga talare eller

predikanter vågade sig åt det hållet, emedan de aldrig voro

säkra för stryk.

Så dog emellertid den gamle kyrkoherden i Ringåsa

samt vardt begrafven, och Kalle Brokvist skjutsades dit

såsom vice pastor samt började dundra fram sina gamla

koncept.



Nu hade Kalle alla dar haft för princip att företaga

långa promenader om aftnarna. Hans herkuliska lemmar

behöfde verksamhet och det var en pina för honom att

sitta stilla.

Fördenskull kom han ofta om kvällarne att vanka förbi

Transjö, och pojkarne fingo derför i sina hufvuden, att han

gick ut för att spionera på dem.

Ill. G. Stoopendahl

»bära bort grindar»

— Vi ska nog vänja honom af med dä" och hålla

honom från knutarne? mente de samt kommo öfverens om

att ge" honom smörj, om de råkade på honom, när det var

mörkt och vette till.

De hade, förstås, ingen aning om hvad pastorn dugde

till, utan trodde att de lätteligen skulle reda upp honom.

Så hände det sent en lördagsafton, att Kalle Brokvist,

som gjort en lång tur, på hemvägen fick höra ett grufligt

stim utanför Packebo, där hans kyrkovärd bodde. Och när

han kom fram fick han se en hel skock Transjöpojkar göra

sig redo att binda kyrkovärdens dräng och piga vid hvar

sin pelare i verandan.

Det öfriga husfolket hade de tydligen bommat inne i

byggningen.

Pastorn gick sakteliga fram till våldsverkarna. —

— Hvad ha"n i för er? sporde han.

— Dä" veta vi bäst själfva, genmälde en synddrypande

Transjöson.

— Gå"n nu hem med er! befallde pastorn.

— När vi bli tillreds! svarade pojkarna och började

skocka sig kring Kalle Brokvist. Det såg ganska hotande ut.

Men pastorn var lugn som en filbunke och tycktes mera i

sitt esse än när han stod i predikstolen.

Pojkarna trängde sig allt närmare in på"n.

De tycktes ha" för afsigt att tråka honom bort mot

verandan.

— Om vi rätt skulle ta" och surra fast honom också

vid en pelare, så kunde han ju uppbygga Packebo med ett

litet tal! lät en.

— Likast vore väl å hifva upp honom på taket och

surra fast honom ve" pipa, så kunne han höras öfver

hela sockna. Höga herra ska" stå höjt! inföll grinande en

annan.

— Gå"n hem genast, dumnöt! röt pastorn, som började

ilskna till.

— Ja, kom så få vi sällskap! hånade den värste bjässen

i högen och skulle lägga sin arm om lifvet på pastorn för

att draga honom åt verandan till.

Men det tempot skulle han aldrig hafva gjort.

Ty i detsamma vardt han gripen af Kalle, lyftad i

höjden och slungad såsom utur en kanon öfver de andras

hufvuden långt bort åt en krusbärsbuske, där han blef

liggande.

Och sen kom turen till de andra.

Smack, smack, smack! lät det på Packebo gård. Kalle

Brokvist kände sig grufligen lifvad och inspirerad af sitt

ämne, och det dröjde inte många minuter förrän allesamman

syndaträlarna från Transjö lågo där såsom strö på gården.

Men det yar inte nog med det, utan Kalle Brokvist tog

desslikes upp sin käpp från marken och bearbetade

ytterligare hvarjom och enom af dem tills de knappt kunde röra

en lem och till dess hvars och ens lekamen var på det

härligaste marmorerad.

Ill. G. Stoopendahl

»bearbetade ytterligare hvarjom och enom af dem»

Där lågo de nu tillintetgjorda och stukade och slagna

sönder och samman.

Pastorn öppnade dörren åt kyrkvärden, som kom ut på

gården och lofvade himlen med allt sitt husfolk, när han

såg huru fridstörarne vältrade sig stönande och vanmäktiga

på hans gård.

— Pastorn är såsom Simson. Filisteerna äro till spillo

gifna! jublade kyrkovärden.

Därefter bäddades en höhäck med halm, Transjöpojkarna

lades upp däri och kördes dädan efter oxar i natten samt

levererades hvar i sitt hem.

Men när ryktet om denna prästerliga smörj och tuktan

kom ut i pastoratet, så stod det inte till att hejda folket.

De höllo Kalle Brokvist för en halfgud med förmåga

att göra underverk.

— Dä ä" präst hela da"n, han kan föra en vettvillig

ungdom på rätta vägar. Honom ska" vi ha i evig tid!

läto de.

Och så kallade de honom till »fjärde» och valde honom

med storm och förtjusning till sin »körkeherre».

Transjöpojkarna gå nu där och hänga sina hufvuden

såsom sjuka hönor samt våga ej lyfta händerna till

slagsmål och illtyg eller öppna munnen till vrål. De äro

omvända och vordna som annat folk.

Och Kalle Brokvist har alltså i sanning »slagit» sig fram

här i lifvet.

Gäck du, min vän, och sök göra sammaledes.

*

Ill. G. Stoopendahl

Fårakullsdramat.

Man kan inte tänka sig ett gårdanamn, som låter

mera fromt och beskedligt än Fårakull. Det klingar blygt

och förskrämdt, menlöst och dumt för alla, som höra det

och inte känna till stället och folket, som bor där.

Men för oss, som ha" gården med alla dess mångfaldiga

röfvar- och kärlekshistorier midt i socknen, för oss har det

en helt annan klang.

Manuel i Fårakull var i sin tid en högfärdsande, hvadan

man jämt och samt spådde honom ofärd. Ty det kan man

ju veta, att när högfärden är inne i stugan, så står olyckan

redan och lurar ute i förstun.

Manuel var högmodig och stursk på det sättet, att han

ovillkorligen skulle ha" finare och grannare doningar än vi

andre bönder.

Han tålte inte, att någon hade spanskare stutar, yrskare

hästar eller vackrare åkdon och grejor än han. Allting

skulle han ha" utaf prima, som man säger.

Och när hans hustru dog, så att han fick gifta om sig,

tog han minsann och letade ut åt sig den mest rödletta och

granna och trindlagda tös, som fanns på långa vägar

omkring.

När då vi andre sporde honom, hvad han gamle karlen,

skulle med den flickslängan, grinade han, den

högmodsanden, och sa":

— Ska" en ha" nå"t, ska" en ha" dä, som sir nå"t ut.

Man ska" ha" smidig och granner don, och det kostar i alla

fall inte mer att föda en välfuntad än en led hustru!

Precis de orden hof han ur sig.

Men han fick allt se ändå, livad det kostade honom;

ty det kan inte vara farligt att säga det nu: det kostade

honom inte mer och inte mindre än lifvet.

— — — — — — — — — — — — — — — — — — — —

Kristin, flickan, som han tog till äkta, var just

ingenting att skräppa med. Det var det fina skinnet, förstås,

som gaf henne något värde, men ett skinn skrumpnar

gunås snart. Annars var hon full af dårskaper och en riktig

hamsa och slampahej både med pojkar och i sina gärningar.

Men att förvrida hufvudet på manfolk, det var hon inte

oduglig till, och det hade hon sin lust uti, det hjärtlösa

stycket.

Alla pojkar i trakten sprungo såsom tosingar efter henne,

och grenadier Nords son, volontären, sköt sig tvärt igenom

bröstet med geväret, när det blef kunnigt, att hon skulle

flytta till Manuel i Fårakull.

Det hette visserligen, att det olyckat sig för

pojkstackarn på en älgjakt. Men de, som hittade honom i

skogsbrynet, och sågo hur han låg och allt det där, de begrepo

nog, att han krånglat med det själf, stackars barn. Men

för föräldrarnes skull och för att den arme volontären skulle

komma som en kristen åt jorden, rördes det icke i den

saken.

Alla voro vi dock öfvertygade om hur det gått till,

och öfverallt växte oviljan mot Kristin.

— Hon får nog betala"t och det med ränta ändå! hette det.

Och det har hon också fått.

Nå, Manuel och Kristin blefvo gifta med stor gamman.

Men bröllopet var i alla fall kusligt, ty alla hennes gamle

friare sköto om kvällen så ilsket och vårdslöst utanför

knutarne i Fårakull, att de flesta fönsterrutorna i huset sprungo

sönder.

Så gick det en liten tid, och allt var godt och väl, fast

Manuel började åldras och se oolirg ut.

Rätt hvad det var spordes det, att han slagit sig till att

dricka och de, som vankade dit, påstodo, att Kristin lockade

honom till det.

— Man ska" få se, att hon vill ha" honom att supa

ihjäl sig! hviskades det.

Och det var nog inte så orätt det. Jämt och samt

ställde hon flaskan till honom.

— Ta" dig en knaber till, så lättar det lifvet! mente

hon. Och till sist gick det så långt, att hon satte kruset

bredvid sängen om nätterna och lurade Manuel att supa,

så ofta han vaknade. Drängen hjälpte och understödde

henne i uselheten, ty han och matmodern hade blifvit

alldeles galna i hvarandra.

Det dröjde heller icke länge, förrän hon fick Manuel

så slö, att hon kunde purra af honom testamente på

fastigheten, och sen rent af hällde hon brännvin uti honom.

Det var klart, att karlen inte skulle stå emot ett sådant

ständigt fruktansvärdt drickande. Också dog han knall och

fall en dag.

— Där har hon en själ till på sitt samvete! sa" folket

och insinuerade, att hon nog på sista tiden inte skytt att

till och med i förbund med drängen krångla »lite hvitt»

(arsenik) i hans bränvinsglas.

Ifrån den tiden tyckte vi rent, att det var hemskt

därnere i Fårakull, och ogärna ville man vanka förbi där, sen

det blifvit mörkt.

Men ändå skulle det bli värre därborta.

Kristin hade nätt och noga gått ut änkeåret, när hon

gifte sig med drängen.

Det sades tvärt, att denne strax efter giftermålet tog

tömmarna i sina händer, och att Kristin fick dansa efter

karbas ibland.

Hon hade varit så toseter efter honom — mente man

— att han väl omsider började bli ked och äcklas vid henne

och därtill hängde nog det, som de gemensamt utfört med

Manuel, såsom något naggande och kyligt dem emellan.

Lika medgörlig, som Erik varit, när han var hennes

dräng, lika katig och svår blef han som husbonde. Och

det går ju så till ibland.

Så kom Mina Fyr, husarens flicka, dit upp i tjänst en

vår, och det dröjde inte länge förrän denna fick mera att

säga i huset än matmodern.

Tidt och tätt hörde man talas om det ena spektaklet

värre än det andra från Fårakull.

— Kristin har börjat skörda nu, och det är då inte

för tidigt, efter allt hvad hon sått ut i sin dag! yttrade

grannarne, och de hade rätt däruti.

Kristin hade bedragit sin förste man i kompani med

drängen. Nu höllo denne, sedan han blifvit herre på

täppan, och pigan ihop emot henne.

På det viset lefde de i Fårakull värre än de laglösaste

tattare. Slagsmål och gräl voro hvardagsmat på det stället.

Kristins skönhet gick med ens all världens väg.

Fräsande som en katta och vårdslös sprang hon omkring och

vakade natt och dag på Erik och Mina. Men ju värre hon

blef mot dem, dess hårdare snörades syndabanden åt om de två.

— — — — — — — — — — — — — — — — — — — —

Så dunstade det en morgon ut, att Kristin dött efter

endast en dags sjukdom.

I Fårakull förklarade man, att hon dött utaf kramp,

som kommit åt henne, och Erik tjöt och grät och låddes

att han aldrig skulle få en glad dag mer, bara för att det

gått så kvickt med Kristin, att han inte hunnit hämta läkare.

Det var på en torsdagsmorgon hon dog, och redan på

söndagen ställde han till grafölet och fick henne ganska

hederligt åt jorden.

— Det var märkligt, hvad han är bråd med det,

yttrade pastorn, när Erik bjöd till begrafningen. Ty på

landet brukar man annars taga tid på sig för att rusta till

kalas.

— Ja, det är så"n väderlek, så en kan inte förvara ett

lik länge, suckade mannen.

Men på måndagen efteråt var det Måns i Grönelund,

närmaste grannen till Fårakull, som klef in till länsman och

bedyrade, att det inte stode rätt till med det dödsfallet.

— Visst fick hon sig tillmätt med samma skäppa, som

hon nyttjat, så det skedde henne bara rätt. Men lagen ska"

väl hållas i helgd ändå! lät Måns.

— — — — — — — — — — — — — — — — — — — —

Ja, go vänner, se"n blef det den gamla historien,

liköppning och arsenik i mängd.

Men samma dag obduktionen verkstäldes, dunstade Mina

Fyr och Erik af.

Och länsman for efteråt som ett jehu omkring i

socknen och letade och snokade i alla krokar. Ty han hade

bestämdt för sig, att de inte voro långt borta, utan att de

gömde sig i närheten, tills de kunde smita af litet tryggare,

då pratet lagt sig, och ordningsmakten börjat tröttna.

Nå, just som vi gingo ut på jakt vid tvåtiden en

morgon, mötte vi länsman och fjärdingsmannen i skogen.

— Det var bra, sa" han, följ med ett grand ner till

Fyrens torp.

Ja, vi följde med och ställde upp oss i en kedja utom

synhåll från stugan, medan länsman smög sig fram och

lurade kring ladugården.

Ill. G. Stoopendahl

Följde honom skälfvande på gångstigen ...

Bäst hvad det var, sågo vi honom stå en lång

vändning med örat mot väggen, och strax därpå vinkade han

oss fram. Vi gingo såsom det gällt att smyga på en

tjäderkull.

— Det snarkar däruppe på höskullen, här har jag

fåglarna! hviskade han.

Aldrig skall jag glömma den blekhet, som bredde sig

öfver ansiktena på Erik och Mina, när de fingo se oss

komma uppkrypande genom foderhålet.

Det var det hemskaste jag sett! Men länsman log och sa":

— Det är så godt som en bekännelse!

Aldrig sa" de ett ord, utan följde honom skälfvande

på gångstigen genom skogen.

Men i den morgonväkten darrade vi för häftigt på

manschetterna för att kunna skjuta någon tjäder, fastän det

eljes inte, gualof, var ondt efter dem neråt mossalaggorna

bortom Fyrens husartorp.

*

Ett öfverdådigt valgille.

Hjälten i den här berättelsen, som nu gripes direkt ur

verkligheten, är hvarken mer eller mindre än en

riksdagsman uti den första kammaren.

Därför ska" jag ödmjukast anhålla att få slippa utsätta

det namn han har i mantalsförteckningen och möjligen

också i lifsens bok. Ty en riksdagsman är en matador med

makt och väldighet, och det duger inte för skribenter att

ställa sig illa med en sådan. Han skulle ju lätteligen kunna

hämnas förmedelst munkorgslag.

Och komme en sådan till stånd, skulle jag minsann

snart svälta ihjäl.

Jag ska" sålunda be att få kalla den förhandenvarande

hjälten för Jösse Svensson, så går jag klar, ty det finns så

många, många Jössar och Svenssöner bå" i lifvet och i

riksdagen.

— — — — — — — — — — — — — — — — — — — —

Den Jösse, som nu helt kort och flyktigt skall varda

föremål för vår betraktelse, var äfvenledes märklig och

framstående därutinnan, att han, före riksdagsmannaskapet, var

nämndeman och desslikes ledamot uti det välvisa och i allo

djupsinniga och hedervärda landstinget, hvars

hufvudsakliga synd består i ett jämt och stadigt höjande af

landstingsskatten.

Men det är ju i alla fall för öfvandet af sådant, som

de utkoras och få lyfta sina reseersättningar och traktamenten.

Så begaf det sig vid ett tillfälle att Jösse Svensson, rik

och väldig som han var, helt oförhappandes slank med

vid ett förstakammarval.

Sir man på bara!

Jösse Svensson vardt själf högeligen förbluffad och glad

öfver denna utgång af saken, så glad, att han icke höll för

rof att bjuda halfva landstinget på tuting densamma aftonen.

Och det kan jag då till den nyutkorade riksdagsmannen,

Jösse Svenssons heder och beröm säga, att ett storståtligare

toddydrickande hvarken förr eller senare blifvit spordt i den

goda residensstaden. Ty detta är säkert, och jag befarar

intet beriktigande med anledning af detta mitt påstående.

Landstingsmännen drucko alltså tuting å stadskällaren.

Låtom oss hålla fast vid detta faktum. Tuting efter

tuting.

— Spä" på, spä" på mina herrar! Här hvilar hvarken

knussel eller ledsamheter! skrek den nyutkorade

riksdagsmannen, som skinande af glans och ära och toddy gick

omkring och dundrade på de stackars kyparne, hvilka i sitt

anletes svett framburo floder af skållhett vatten och konjak.

Men Jösse unnade dem ingen ro, utan jagade nästan

andan ur halsen på dem med stränga kommandorop.

— Fly di där herrarne sockerskåla! Ta" in mer

konjak ock rör på dö"köttet, kypare!

— Si så, nu hof den vårdslöse drummeln ut kokhett

vatten öfver näfvarna på Johan Andersson i Marås! Smörj

skulle han ha! Skållade du dej, Johan Andersson? Kypare,

gack på öjenblinken ut efter rårifna potater å lägg på

Johan Anderssons näfvar, så får han inga brännblåser! Skål

i alla fall, mine herrar, och tack för hedern och förtroendet,

som ja" ska" söka uppfölla te landets fromma och skyddets

båtnad och jor"brukets upphjälpande, som är tröckt och

åsidosatt! Var go" och föll på lite mer konjak,

häradsdomarn, annars får han mask i magen utå vattenslabbet.

»Ehuru» står det till med vår or"förare i tredje utskottet!

Ja" tror han dricker inte! Ja, skål mine herrar för hans

majestät kong Oscar, Sverges, Norges, Vä ... Vänerns och

Vättrens konung!

Ill. G. Stoopendahl

Ja, skål mine herrar!

En sådan omtänksam värd och celeber talare var Jösse

Svensson den kvällen. Men det är då, förstås, ingen konst

att vara glad och gifrund och snillrik, när man drabbas af

lyckan att bli vald till riksdagsman.

Framåt elfvatiden på kvällen hade landstinget fått hvad

det behöfde, och endast Jösse och tvenne af hans

häradsbor, hyilka tillsammans med honom delade rum på

stadshuset, voro kvar på valplatsen.

Då hof Jösse upp sin röst:

— Kypare! skrek han.

— Hva" befalls, herr riksdagsman?

— »Ehuru mycket är ja" nu sköldig?

Det dröjde inte länge förrän räkningen kom fram och

hon pekade på 270 toddar samt 1 (säger en) flaska vatten.

Den nyvalde riksdagsmannen tog fram glasögonen och

granskade räkningen, nickade bifallande, då han såg den

första posten. Men vid åsynen af den andra greps han af

en fruktansvärd vrede, om hvilken jag inte dristar säga,

om den var helig och rättmätig eller ej.

— Hvar i helvete har den förbanskade vassflaskan

kommit ifrån? skrek han och slog i bordet som den förnämste

talman.

— Hva" befaller riksdagsman? lät kyparen.

— Jag frågar hvar den förhärdade vassflaskan kommit

ifrån! Hö" kan väl inte höra te mitt kalas heller? För här

har inte vankats nåt så usselt som vatten.

Och riksdagsmannen var så arg för »vassflaskans» skull,

att det höll på att aldrig bli väl.

Då bekände i sista stund den ene af häradsborna, att

han fått in henne för att tvätta af sitt ena rockskört med

vattnet.

— Dä va" en i fjärde utskottet, som råkade hvälfva sin

toddy på mej, förklarade han.

— Hm! Jaså! Ja, har du inte haft henne te" annat,

så ska" ja" gärna betala för vassflaskan också! slöt

riksdagsmannen och tog med högtidlig min fram sin plånbok och

betalde de 270 toddarna, och den ensamma »vassflaskan».

— Dä kostar fläsk å bli riksdagsman! sa" den ene

vännen.

— Dä gör dä, dä ä" sannt. Men de här kalaset står

sej i alla fall i nie runda år, äss Gu" vell och ty"a håller,

genmälde Jösse Svensson. Och så stretade karlarne upp till

sitt och till sina bäddar.

— — — — — — — — — — — — — — — — — — — —

Vi få inte undra öfver, att den gode och väldige Jösse

Svensson framåt natten vardt het och varm samt att han

fann luften i rummet så kvaf och tung, att han längtade

efter friska fläktar.

Ill. G. Stoopendahl

När de vaknade på morgonen.

Han stod alltså upp af sitt läger för att öppna fönstret

och släppa in en smula af septembernattens svalka. Men

hur han stabblade omkring i mörkret, dråsade han emot

rutan och krossade henne med sin politiska axel.

— Ah! sa" han och drog in, såsom han tyckte, nytt

och friskt lif och väder. Ah, ah, ah, så skönt dä ä"!

I detsamma vaknade kamraterna.

— Har du öppnat fönstret? Dä va" då djädran så

godt! mente de med en mun.

Och så blundade de ånyo.

Jösse stod emellertid båd" länge och väl kvar på sin

plats och drog luft, och rätt hvad det var vaknade de

andra åter.

— Nä", stäng nu fönstret och lägg dig. Hu, nu drar

här, så att en kan få lunginflabation i magen! huttrade de

och riktigt hackade tänder.

Det var naturligtvis inte godt att stänga ett utslaget

fönster.

Men Jösse var ju politiker och smidigheten hade redan

födts i hans hjärna. Alltså tog han tyst och stilla sin

hufvudkudde och körde in honom i hålet efter rutan.

— Nu tror jag du, haft igen fönstret, för nu kännes

här varmt och lugnt igen! lät den ene af

landstingsbröderna.

Jösse lade sig, och så somnade det höga triumviratet ånyo.

Men när de vaknade på morgonen och tittade sig

omkring, kunde ingen af dem begripa, hvadan dynan satt i

— bokskåpsfönstret.

De refvo sig i hufvudena och grunnade och funderade,

och den nyvordne riksdagsmannen allra värst.

— Och jag, som trodde att dä var fönsterrutan jag knäckte

och att jag släppte in frisk luft! Jag kände ju »ehuru»

det drog, mumlade han.

— Dä va" visst ett styft skålande i går kväll, kan ja"

töcka på"t? sa" han slutligen till vännerna.

— Dä sir nästan så ut! suckade desse. Och alla tre

glodde med en viss bäfvande undran på dynan i

bokskåpsfönstret.

— — — — — — — — — — — — — — — — — — — —

Och nu får herrskapet själf dra ut moralen ur den här

berättelsen.

*

Massage.

Jag säger: djädarns stodenter! Men de äro i alla

fall min lust och förtjusning.

Ty hvar helst man träffar på en student af den rätta

kalibern, blir det alltid något roligt af, undantagandes när

den spelevinkern kommer och vill vigga pengar af en.

Vid sådana tillfällen är det nämligen icke mycket lif i

honom, utan då är han högtidlig, lägger ansiktet i asketiska

veck samt suckar och ljuger äfven något föga.

Är han en sådan student, som har för afsikt att bli

en pelare i statskyrkan, talar han städse i det högtidliga

viggningsögonblicket om huru afgjord hans kallelse är samt

utbreder sig så grufligen öfver huru han känner sig skickad

att skrapa synder af folk, att man blir rörd såsom af en

predikan samt skäms för att icke skrifva på hans

lånepapper.

Kors, man gör ju hela landet och folket och religionen

och kyrkan och den högre moralen en dundertjänst därmed.

Men emellan dessa viggningsperioder är den sabla

studenten en glädjebringare och en solstråle ute i socknarne

under sommarmånaderna, fastän han, gu"bevars, härjar och

ställer till ödeläggelser och elände bland våra döttrar.

Dessa senare vilja emellertid ju själfva så ha" det,

stackars töser, annars ginge de väl ur vägen och passade

sig för hvitmössorna, något, som man dock aldrig sett

exempel på. Tvärtom, tvärtom, godt folk.

För egen del har jag då aldrig haft annat än glädje

af studenter och särdeles i somras var en sådan genom det

spratt han spelade min granne, Peter Israelsson, mig till

mycken välsignelse och vederkvickelse.

— — — — — — — — — — — — — — — — — — — —

Allt sedan Sven Perssons son, kandidaten, som skall

bli lektor och professor, kom hem från akademien i maj,

hade det varit ett förbanskadt väsen inne hos Israelssons,

för dottrens skull, kan tänka. Gubben Peter, som ville

gifta bort sin Jenny med häradsdomarns son och redan

gifvit skriftligt på"et, hade varit som ett åskmoln hela

sommaren, ty kandidaten hade inte väl kommit hem, förrän

Peter begrep, att det var något slags maskopi mellan

honom och Jenny.

Därför hade de aldrig haft en glad dag inne hos

Israelssons, utan där hade varit ofrid och gräl och gråt och

skällande och bråk, hvilket allt naturligtvis fröjdade mig i

min egenskap af granne.

Om kvällarne regerade Peter och gormade därinne som

ett vilddjur, och mer än en gång satt jag under min björk

på gårdsplanen och lyssnade med hjärtats förtjusning till

ofriden i min grannes hus.

Jag hörde Peter ryta:

— Siså, ska" du nu ut igen, di" förhärdade slyna å

nattblacka! Passar dä sej för dej, som snart ska" bli

häradsdomarns sonkvinna? Vill du lägga mej i grafven mä"

grå hår.

— Jag är väl ingen fästningsfånge heller, å inte ä" ja"

geft ännu mä" nå"n häradsdomareson, gualof, och inte blir

jag dä" väl häller i denne kongens ti". Å hva"

grafläggandet beträffar, så kommer ni nok inte dit mä" nåra grå hår,

för di testarne ni har, hinna nok ramla af, innan eran

nådati" ä ute, bjäbbade Jenny, som är talför och kvick, som

en liten vessla.

Och hade hon inte varit en sådan liten skälmunge och

etterbyting, skulle hon nog inte kunnat dåra den blifvande

professorn och lägga honom vid sina fötter.

Men när Peter och Jenny trätt och orerat så länge

flickan tyckte, att hon hade tid därtill, sprang hon alltid

ifrån gubben och fnittrade och jodlade som en liten fogel.

Och Peter stabbade efter ut på förstubron och glodde

efter henne neråt ängen.

Där kunde han stå halftimmetals på bron och svära

och spotta, rifva sig i håret och känna sig förtviflad, hvilket

allt gjorde mig såsom granne godt att iakttaga.

Efter ett par veckor nöjde han sig emellertid icke med

att stanna på bron, utan han tog sig före att smyga efter

tösen neråt ängen med en väldig påk i näfven.

Ill. G. Stoopendahl

Med en väldig påk i näfven.

Men det var alltid stopp för Peter Israelsson att träffa

på de unga. Han visste, att han skulle ha" dem i ängen,

ty där låg en mad på ena sidan och sjön på de två andra.

Hur Peter dock snokade och

letade timtals, som om han

velat leta upp en nål, råkade

han dem likväl aldrig.

Och det var i alla fall

ingenting att undra öfver, ty

kandidaten och Jenny höllo till högt

uppe i kronan på en lind, som

var så lummig att det fordrats

en stjärnkikare för att skönja

dem, som sutto bland grenarna.

Men jag visste nog hundingen

hvar de hade sitt gömställe.

Om den tosete kandidaten,

som visste, hur det stod till

mellan Peter och mej i fråga

om grannsämjan, frågade mej

en dag, om ja" inte ville vara

med om att göra Peter ett

litet spratt, så att han blefve led vid att springa och spöka

och spionera om nätterna.

Det var jag, förstås, bums med om.

Så en kväll, när Peter ånyo skulle stöfla af och vakta

på de unga, frågade jag gubben, om han inte ville vara

med om att dricka en kaffegök inne hos mitt.

— Hva" går åt dej, har du fått ett krestligare sinne

nu? sporde Peter, när han hörde mej tala höfligt och om

kaffegök.

— Dä" har jag också fått, och för rästen är ja så

gla" för vår dråpliga grässkörd i år, att jag inte vet till

mig! lät jag.

— Tack då, men dä" ska" gå kveckt, för ja" ska" ut

och skrämma undan en räf, som går här och vill stjäla

höns om nätterna! genmälde Peter.

Jag begrep nog hvad han mente med räfven.

Så knäckte vi till med gökarne.

Peter hade dålig ro och tittade gång på gång ut genom

fönstret.

Men så tidt han glodde ut, spädde jag på i hans kopp,

så att gubben blef inte så illa litet yr i skallen. Ja, till

sist blef han så pass, att han talade om hela affären mellan

kandidaten och Jenny och svor på, att han slutligen skulle

spåra upp dem och klå dem båda två, om de så rätt stämde

sina möten in i häcklefjäll, röt han.

— Dä" håller ja" mä" om! Och äss ni vill, ska" ja" gå

med i kväll, så vore det väl besatt, om inte ett par så"na

som vi bägge skulle kunna ringa in dem, föreslog jag.

Det förslaget blef han glad åt, och så togo vi en reel

gök till samt drogo ner åt ängen.

— Nu sätta vi oss under den här linden. Titta ni åt

öster, ska" jag kika åt vester! mente jag, när vi kommo

till trädet i hvars krona kandidaten satt och vänslades med

Jenny.

Peter lade sig på marken och tittade som en tjur åt

öster och brummade. Och det kändes så godt att veta

att den sabla stodenten kysste dottren hans rakt öfver

näsan på"n.

Aldrig har jag erfarit en sådan själafrid, och

underligt var det, att jag och fästefolket bara kunde hålla oss

för grin.

Om en halftimme somnade Peter som en stock. Gökarne

hade varit för styfa, kanveta.

Då kom kandidaten neder ur trädet och så bundo vi

hop benen på gubben och girade fast armarne på"n vid

trädet. Jenny hade ingenting emot"et, fast hon låddes,

att vi gjorde synd. Och så gingo vi dädan och satte oss

hemma på gårdsplanen.

Men, du milde, ett sådant larm och skrik vi fingo höra

nerifrån ängen vid tolftiden på natten! Mycket vrål och

mycken solosång har jag hört i min dag, bå" på konserter

och i sångföreningar här hemma, men aldrig har jag hört

någon drämma till som Peter. Han fyllde nästan hela

världen med sitt skrål.

Vi rusade dit och frågade hvad det gällde.

— Lefver ja"? Skrek Peter.

— Dä hörs nästan så, men nog ä" det på utspel med

Er, fader Peter, svarade studenten.

— Ja, jag kan inte röra en lem! Ben och armar ä"

förlamade på mej. Ja" har fått slaget. Aj, oj, oj! Skecka

efter barnmorskan och prästen, så att ja" får skrefta mej

och bli åderlåten.

— Dä hjälper inte! Men jag kan bestämdt bota er

med massage, käre, gamle hederlige fader Peter, sa"

kandidaten och lät så trovärdig som en studerad doktor.

— Ja, om du gör dä, så att ja" kommer mej, så får

du fleckan för ti" och evighet och jag rifver opp kontraktet

mä" häradsdomarn, lofvade Peter.

Och kandidaten till att massera honom, hvilket han

gjorde så fint och behändigt, att han skar bort repen och

skyfflade undan dem, så att Peter i fyllan och

förskräckelsen inte märkte, att han bara varit bunden.

— Känner ni ingen lindring?

— Jo, tack och lof. Nu börjar lifvet komma te"baks

bå" i armar och ben. Du, va" mej en välsignad

massagerare! grät Peter.

Ill. G. Stoopendahl

Han skar bort repen.

— Ja, hade jag bara lite mer pengar, så att ja" kunde

ta" mina examina i rappet, skulle jag allt bli redig med

tiden! lät kandidaten och masserade Peter och strök honom

och rullade honom, så att det stod härliga till.

Efter 10 minuter reste sig gubben, och när han då

kände, att han mådde bra och var helfärdig i hela kroppen,

erfor han en sådan glädje och tacksamhet, att han tog den

förbluffade kandidaten i famn och sa":

— Du ska" få pengar utå mej te ett halft tjog examina,

för du blir ett ljus i lannet och en helbrägdagörare och en

heder för mej och sockna. Men ja" skrifver opp"et som

förtida arf!

— Dä" är inte mer än rätt, genmälte kandidaten, som

blef så glad, att han tog till att dansa polska på vägen med

Jenny.

Så fick den ynglingen det bra förspändt här i världen

Men han har nog mej, att tacka för åtskilligt härvidlag.

Djädrans stodenter!

*

Otur.

På jorden finnes inte och har inte funnits en älskare

med sådan otur, som skomakare-Joans gesäll Adolf, och

inte heller någon flickefader, som varit lyckosammare i sin

riddarvakt öfver sin dotters ära, än rusthållaren i Mogård.

När det började dunsta ut i socknen, att Adolf slog

sina slag för Mina i Mogård, så tyckte vi alla att det var

synd om rusthållarn, ty det

tager sig ju alltid illa ut,

när en rik bondflicka af

aktningsvärda föräldrar tyar

sig till en lös person, som

inte har mer än sina

tomma händer och inte så stor

jordbit, som han kan lägga

sin tröja på. Åtminstone

visar det, att föräldrarne

inte hållit henne i ordentlig

tukt och spatsergång. Men

talet om Adel och Mina

blef minsann snart afbrutet

och det på ett lifvadt och

bra sätt ändå.

Ill. G. Stoopendahl

Och läste och läste.

Rusthållaren visste förstås inte ett ord om, att tösen

gått och förgapat sig i den granne skomakaren.

Men så gick gubben en dag på sitt loft och letade och

svor, spejade och regerade efter sin vänstra långstöfvel, som

han inte var människa att hitta. Hur han då ref och trefvade

uti bråten däruppe, fick han händelsevis fatt på ett färskt

bref, som han inte kände igen. Men han såg, att det stod

»Adolf» under det, och då anade han bums oråd, stoppade

det på sig, stängde in sig i nattstugan och läste och läste

samt blef grön i synen utaf ilska och förtret. Och så

underligt var inte det, ty brefvet var till på köpet skrifvet

på rim, adresseradt till Mina och lydde så här:

Evigt ällskade vän och ungdomsflecka!

»En liten strof jag dekta vell

Tell lella vännen min.

När far din låser dörren till

Hvar gång som jag vill in,

Så må jag sjonga med min röst

En stump, som tränger tell dett bröst.

Om far din hafver fä och gull,

Och kvarn och såg också,

Så kan dä" bli en dag te" mull,

Och du kan fattig stå.

Af högfärd ä" han styf å stor,

Men kärlek i mitt hjärta bor.

Du vet nok hvar jag väntar dej

Igen om lördag natt!

När gubben somnat, smyg te" mej,

— Det är ett ljufligt spratt —

Vår kärlekskalk förutan drägg

Den töms vid Linstads badstuvägg.

När göken gal i soluppgång,

Å munter sädesknarr

I daggigt gräs gör sina språng,

Ä gubbaskam vår narr.

Han snarkar då å anar ej

Att du i badstun ä" med mej.

Ja, kom igen om lörda" kväll,

När gubben gått te" ro,

Så ä" du söt å rar å snäll,

Å natta ska" bli go".

Så vaksam som en and på ägg

Är jag vid Linstads badstuvägg.

— — — — — — — — — — — — — — — — — — — —

Jess, hvad rusthållaren blef arg och förbanskad. Men

han låtsade inte om någonting.

När så lörda"n kom, skickade han hustru sin och flickan

bort till släktingar i en annan socken. Mina ville inte gärna

följa med, kantänka, men det hjälpte inte. Och rusthållaren

var så knepig, att han inte ställde till resan förr än det

var så in på tiden, att hon inte kunde skicka återbud till

Adolfalufvern om mötet.

Så fort fruntimren emellertid hade gifvit sig i väg,

kallade rusthållaren in sina drängar och tog fram brännvin

och kaffe samt talade om för dem, hvilka anslag

»skomakare-Adel» hade emot Mina och om mötet vid Lindstad.

— Vell i hjälpa mej, pojka, å spela den pleggande

pojeten ett spratt i kväll? sa" rusthållarn och lät flaskan gå

omkring.

— Ja, serratrecken! grinade drängarne, för sådant tyckte

de om.

Nå, när kvällen kom, hade en af drängarne klädt ut

sig i Minas kjolar och hällt utaf hennes osevatten på sig,

så att han liknade Mina såsom ett bär och osade såsom

Mina på långt håll.

Sen togo de med sig så mycken ungdom där fanns i

byn och ringade så badstu"an och Adel, som om de skolat

ringa björn. Och rusthållaren och hans spanska rör voro

med. Men tyst gick det. Rätt som nu Adolf låg och

väntade vid badstuguknuten, fick han se tösa komma i skummet.

— Gud välsigne dej, som kom, Mina lella!

Gubbastöten märkte väl inget? sporde han.

— Inte! pep den föregifna Mina.

— Nå, då kan vi gualof ha oss en roli" stund!

jubilerade skomakaren och kösste tösen, så att det skrall i hela

den tysta naturen.

— Kors, ja" tror du supit brändevin? Har du en tår

mä" dej, välsignade Mina, sa" Adolf.

Han hade knappt sagt de orden förrän drängen högg

honom i kalufven och hojtade till, hvarvid hela högen kom

framrusande. Men främst kom rusthållaren själf med

lyftad käpp.

— Jo, vesst ha vi dröckjom te" dej! Du ska" nok

tusingen få tömma din »kärlekskalk förutan drägg», din

drummel! röt rusthållaren och började dalja den arma

skomakarn, så att det var en stor lust och verklig glädje däråt.

Men Adolf skrek.

— Böla på vers, äss du kan, så låter dä rarare! sa"

gubben, och alla de andra grinade och tände lyktor och

hade så besattandes roligt åt spektaklet, att Lindstad

badstuga väl aldrig i lifvet varit omgifven af ett sådant jubel.

— Ja" tror att du spelar »gubbaskams rull» i natt, för

dä" sir ut som om du vore narren! fortfor rusthållaren, allt

under det att han och pojkarne klente ner den arme

skomakaren med tjära och rullade omkring honom i

skäktefallet, som hopats i badstuförstugan.

Se"n roade de sig med honom så länge, att Adolf

ovilkorligen måste möta kyrkfolket, när han linkade hem i sitt

jämmerliga tillstånd.

Detta förskräckliga spektakel grep emellertid Adolf så

pass, att han hufvudstupa lemnade socknen och for i väg

till Amerika.

Se"n hördes det ingenting af honom. Men skolläraren,

som har posten om hand, lät ibland förstå, att det då och

då gick bref emellan honom och Mina i Mogården.

— — — — — — — — — — — — — — — — — — — —

Vi hade emellertid nära på glömt bort bå" Adel

skomakare och äfventyret vid Lindstads badstuga. Men så,

serra dö, kom Adolf minsann åter dagarna före pingst ett år.

Ni kan aldrig tro hur fin han var med guldkedja och

rock som en svalstjärt. Stöflar hade han alldeles som ett

par drögåsar, och så hvassa voro de i tårna som spetsarne

på en hötjuga.

När rusthållaren fick syn på"n vid kyrkan pingstdagen,

tänkte han som så, att han väl kunde bjuda honom hem

till middagen.

— Sådan fågelskrämma som han nu är, kan han inte

vara farlig för Mina, mente gubben och gick bort och sporde

m:r Adolf Swansson, om han inte ville svänga med upp

till Mogård efter tjänsten,

— Yes, döbbelju, well! sa" Adolf.

Men innan de satte sig till bords hos rusthållarns,

ångrade gubben på att han dragit dit amerikanen.

Ty han såg allt på Minas later och braskande, att hon

fortfarande var glad vid pojken.

— Flecka ä" blind, ho" måtte inte si hur den

skrangelhanen vetter i ben och hasor! murrade gubben och blef

allt mer och mer bedröfvad i sin anda.

Obegripligt fin var Adel emellertid och i allting vände

han sig precis som den värste herre. När han skulle äta,

dängde han i öfverdåd från sig knifven och gaf sig på

köttet efter Mogårds gamla skälleko med bara gaffeln. Men

det var då dumdristigt gjordt, och kunde inte aflöpa annat

än illa. Ty just när gubben vid ett tillfälle såg hur Minas

ögon, alldeles vidöppna af kärlek och beundran, hängde fast

vid Adel, fick denne en köttkluns fast i halsen. Han

tråkade och sväljde och tråkade flere hvarf, men det halp

inte. Han blånade tvärt i synen och höll på att dråsa af

stolen.

— Slå"n i röggen, slå"n i röggen, far, ella" dör han!

skrek Mina. Och rusthållarn steg upp och klämde till

amerikanen mellan skulderbladen, så att det ekade efter"et. Men

köttbiten satt där han satt, och inom en kvart var mister

Swansson en död man.

— — — — — — — — — — — — — — — — — — — —

Ja, ni ha nog sett händelsen omtalad i tidningarna.

Ill. G. Stoopendahl

Vi blefvo förbluffade och bestörta i hela socknen. Mina

i Mogård höll rent på att bli toseter. Rusthållarn tog dock

saken lugnt och på karlavis.

Men är det inte sant som jag sa", att Adolf hade en

grufvelig otur i sina kärleksföretag, samt att man inte kan

tänka sig en lyckosammare flickefar än rusthållarn. Nu ska"

man få se, att han ändå drifver flickan att ta" gårdbons

vindögde och linhårige Anners Johan!

En skinande nämnd.

Grötlösa häradsrätt

sammanträdde till lagtima

vinterting den 9 januari, som

var en kall och bra dag,

sammanträdde med

föreskrifven, öflig och

sedvanlig pomp och ståt, med

tingspredikan och Gu"

vete allt.

Ill. G. Stoopendahl

Komministern i

Fårabo predikade om kärlek

till nästan samt om

försonligheten samt röt och

dundrade med knytnäfven

i dombordet, så att om

t. ex. jag hade gått fram

och vändt mig på det

viset och sagt sådana ord

med en sådan röst, hade

jag fått plikta minst 500

riksdaler för störande af

tings- och kvinnofrid.

Men komministern

talade likväl — gu"nåde en gång den svenska juridiken —

för ett ohörsamt och obotfärdigt auditorium. Hans ord

beto inte ett dugg på hvarken nämnd, åklagare, »abekater»

eller menighet.

Ogudaktigast och syndfullast på den stunden voro

naturligtvis åklagarne och nämnden, hvilka bara sutto och

tänkte på den middag, som skulle gifvas för dem af en ny

nämndeman.

Hur ska" det väl gå med dessa en gång? Åt

häcklefjäll förstås.

Emot slutet af predikan slängde pastorn fram några

tröstefulla ord därom, att den, som på grund af det

ofullkomliga i mänskligheten icke vunne rättvisa här, han skulle

dock för visso komma till sin rätt en gång vid den stora

öfverdomstolen.

När presten yttrat de orden, inföll Hans i Backen, som

satt nere vid dörren med en hop smutsiga utslag i näfven.

— Nu skarfvar han så dä" brakar efter"et! Ja" har

vräkt in alla mina mål i Jönsepings hofrätt, som ju ä" en

öfverdomstol, men allri" fått rätt en enda gång, utan måst

plekta eller krypa i häktelse på köpet! Och detta skrek

den gamle processmakarn så högt, att det hördes öfver

hela tingssalen.

Pastorn blef konfyser och hade nog kommit af sig, om

han inte varit en kvicktänkter och resoluter karl.

Så fort Hans emellertid sagt sin replik och

tingspredikanten såg, att »abekater» och notarier redde sig till att

grina, knäppte han ihop händerna och röt »amen», så att

nämnden vaknade därvid och gnuggade sig i ögonen.

Se"n »satte sig» rätten — som det heter — reelt och

ordentligt och i ärevördighet, och när den satt sig, skulle

»Nickodemus» i Rumskulla, som bhfvit vald till

nämndeman, fram och svärja domareed.

Det begrips, att karlen inte heter »Nickodemus»; men

han kallas så, emedan han har spasmer, så att han tidt och

tätt nickar till med hufvudet. Och på karlar, som ha"

det lytet, är Nickodemus ett djädrans så bra vedernamn,

tycker jag.

När Nickodemus kom fram för domaren, nickade och

svor han alldeles välsignadt rent och bra, ty fast han inte

är någon öfverdängare i arbete eller andra affärer, så är

han minsann ingen dufunge, när det kommer an på att

svärja och bravera med stora ord och åthäfvor.

Se"n förekom där just ingenting vidare viktigt vid

tinget å denna första rättegångsdag, förrän precis kl. 3 e.

m., då Nickodemi första »mål», hans nämndemansmiddag,

företogs till behandling, och detta mål blef både vidlyftigt,

hedersamt och långvarigt samt synnerligen grundligt och

väl utredt.

Ty när Nickodemus beställde middagen på

gästgifvaregården, och värden frågade, om det skulle vara det och

det och vin och champanj, så nickade förstås den nyvalde

nämndemannen. Och krögarn, som inte kände till

Nickodemi spasmodiska egenheter, vräkte fram så mycken mat

och så många flaskor, att en annan korporation än en

häradsrätt och en skock åklagare, hvilka ju samtliga äro vana

vid stora och intrassade mål och kompetente att knäcka

kasus, skulle bäfvat tillbaka för så många kraftiga argument.

Nickodemus blef lifvad och humoristisk samt var en

dråplig värd.

— Äten och dricken, gubba — nickade han åt sina

medbröder i trona och i nämnden — äten bara och gån

på, så att magarne stå i treangel på er som rackarehattar!

Dä kostar lika möcke ändå.

Och nämnden dömde bå" mat och vin till undergång,

så att gubbarne blefvo riktigt mätta och påstrukna framåt

kvällen samt rökte och bolmade och talade juridik och

politik, så att gästgifvaregården kunnat sjunka därvid.

Gu" vet, huru de bara kommo upp på

nämndemanskammarn i tingshuset den kvällen. Men dit kommo de i

alla fall, ty de vaknade där allesammans vid sjutiden i den

kalla vintermorgonen och voro då samt och synnerligen

rätt »illamåannes» efter den genomgripande handläggningen

af Nickodemi stora middagsmål.

Häradsdomaren steg först upp och gick och skrabbade

i mörkret på kammaren. Därvid kom han underfund med

att det inte fanns en droppe vatten i den stora

handkannan.

— Hvem ha" druckit ut tvättevattnet? sporde han.

Ill. G. Stoopendahl

— Dä" vete hundan, och för min del bestrider ja"

påståannet! svarade hvar och en.

— Då får du, Nickodemus, såsom yngste nämndeman,

gå ner åt menighetens rum efter vattenkanna, som står te

höger inom dörren! komderade häradsdomarn.

Och Nickodemus laggade af i skummet. Men som han

var ny och obekant ännu med juridiska former, fick han

fatt i det stora fotogenkruset och bar upp det.

— Häll handfatet fullt! sa" häradsdomaren. Och

Nickodemus gjorde så.

Se"n tvättade sig hela nämnden och gnodde sig det

värsta de kunde, två och två i sänder vid handfatet.

— Dä" va" helsefyr hva" här egentligen osar »fortiskén»,

utlät sig häradsdomaren, när han torkat sig och stod och

redde ut sitt hår, som han äfven genomblött, för att skrämma

undan och afkyla kopparslagarna.

— Ja, dä" var ryss rasande. Nå"n har bestämdt vält

ikull lampa" i natt! Vi få lof ut i friska lufta", för här

kväljer dä" en! yttrade de andra.

Och så gick nämnden ut och fnyste i vintermorgonen.

Men det kvalmiga oset förföljde dem likväl.

— Tvi attan! Hela skapelsa ä" bestämdt

förtiskéndränkt! suckade nämndemännen och illgrömmade sig. Ty

hvart de kommo luktade det lika besatt.

Och när de efter ringningen »satt sig» och domarn

kom in, fnyste denne också och tyckte, att domstolen luktade

fotogen. Han förvånades, men än mer förbluffad blef han,

när han tittade på sina nämndemän och fick se dem så

skinande och blanka af olja i ansiktena, att man lätteligen

kunnat spegla sig i synen på dem. Allra blankast var

Nickodemus, ty han såg ut som en nyförtent kastrull.

Domarn tittade på dem och undrade, hvi de voro så

skinande icke blott i ansiktet utan äfven om händer och i

hår. De voro såsom nyfernissade kyrkänglar.

Ja, granna voro de, men de luktade inte så värst

ljufveligt.

Dock nämnden sken den dagen, och så unnerligt var

inte det, när den tvättat sig i — »förtiskén».

Måla-Svens omvändelse.

Sven i Målen och jag hade varit ena vådliga bussar i

långliga tider.

Men nu är det slut med vänskapen, och vi komma nog

i slagsmål och process också kanhända, hvad det lider.

När vi voro unga i världen, Sven och jag, och växte

upp tillsammans här i socknen, hade vi, gunås, mycket

gemensamt.

Vi träffades alltid om lördagskvällarna och hade våra

hyss ihop i gårdarna.

Det var vi, som agerade spöken nere i Söndra och höllo

på att förskräcka samtliga fruntimmer i hela byalaget samt

ställde till ett sådant spektakel, att skolmästarn till och med

skref om det i tidningarna, och när det sedan blef

upptäckt, fingo Sven och jag gemensamt stryk för dessa

bravader.

Men vi hade mycket annat gemensamt.

När Sven friade till Mina i Hult, så följde jag med

honom och stod på vakt utanför, medan Sven var inne

och uppenbarade sitt hjärtas tankar för Mina.

Och kom under tiden Justus i Ågård dit i samma

ärende till henne, ty Minas föräldrar ville, att hon skulle ha

denne senare, så var det jag som tog en gapstång och höll

Justus från väggarna tills Sven kom ut och hjälpte till att

döpa honom i floddiket nedanför ladugården.

Och jag mins specielt huru vi buro oss åt en

pingstaftonnatt.

Sven var inne i Hult och jag stod utanför och skulle

vakta på Justus. Rätt hvad det var kom han också, och

det bar ihop med oss förstås. Den kvällen hade jag ingen

gapstång, utan vi barkade tillsammans och togo liftag, så

att vi lågo och rullade om med hvarandra på gräsplanen,

när Sven kom ut.

— Håll honom en vändning, sa" Sven och sprang ner

åt ladugården.

Dädan kom han tvärt med ett par nya oxtömmar, med

hvilka vi se"n snörade den arme Justus, så att han vardt

maktlös såsom en hösäck.

Sedan buro vi upp och lade honom på taket. Och

där fick han ligga natten igenom. Han vågade inte skrika

eller röra på sig, ty då hade han dumpit till mark och

blifvit fördärfvad. Utan där låg han och pinades och var

nära halfdöd, när kyrkfolk, som gick förbi framåt

morgonen, varsnade honom.

Och när jag, min syndare, gick och slog mina slag för

nämndemannens Justitiana, så var det Sven, som låg bakom

en hasselbuske nere vid vägskälet och sprutade bläck och

andra otäckheter på länsmannens skrifvare, hvilken äfven

gick och hoppades få hemföra Justitiana såsom segerbyte.

Så hade vi mycket tillsammans Sven i Målen och jag.

Denna vänskap förband oss äfven sedan vi blefvo äldre

och reela karlar.

När länsman var ute på vägsyn, passade Sven på vid

mitt vägmärke och begynte tala med befallningsmannen om

en process, som han tänkte anlägga mot svärfar sin, och

lofvade länsmannen en stor summa, om han ville föra saken.

Nå, befallningsmannen log och gladdes, lyddes och

snusade, så att han inte fick tid att kasta en blick på min

eländiga vägbit.

Men där Svens stycke tog vid, stod jag och tog emot

den väldige med talet om en boutredning och ett par

auktioner efter döda släktingar på hustru mins sida, hvilket allt

jag sade mig vilja anförtro åt länsmannens visdom och

redbarhet.

Ill. G. Stoopendahl

Aldrig kastade denne då en blick på Svens vägbit,

utan den blef sådan den var, gropig och eländig, ty Sven

hade aldrig gjort ett grand vid honom.

Jo-jo men, Sven och jag hade inte så litet ihop.

Men så, serradö, blef Sven väckt och omvänd i ett

enda tempo, och det gick så kvickt, att vi visste inte ordet

af förrän det var gjordt.

Ifrån den stunden gaf han mig på båten och vårdade

sig knappt om att hälsa på mig.

— Är du arger på mäj, eller hva" i hundingen går

det åt dej, Svänte? sporde jag honom en gång, när vi

möttes på kvarnvägen.

— Nä, men nu kan ja" inte dra" i ok mä dej längre;

du ä" inget sällskap för mej! lät han och dräpte i detsamma

till sin häst med piskskaftet tre resor utefter refbenen, på

det att han snarast möjligt skulle komma ifrån min syndiga

närhet.

Men hans lass var tungt, vägen djup och hästen

utmagrad, så det gick inte fortare än att jag hann slänga i

honom någonting om, att »den rättfärdige plägar förbarma

sig öfver sitt ök».

Men det ångrade jag se"n, ty jag hade icke kommit

många steg förrän Sven dängde en sten i ryggen på mej,

så att jag fick hicka efter andan en half fjärdingsväg.

— — — — — — — — — — — — — — — — — — — —

Se"n träffades vi inte på vådligt länge, utan jag fick

sköta mej själf både med länsman och andra affärer.

Men en dag mötte jag honom likväl på Vernamo

marknad, och efter som jag, gubevars, var ett grand lifvad, som

vanligt är vid sådana tillfällen, när man vånglar med kreatur

och får och ger en hop köpskålar, så frågade jag Sven, om

han ville dricka öl. Han stod och funderade på"t en

vändning till att börja med. Men se"n hviskade han:

— Tack du, men ta" då med dej putellen till Molanders

stall, så låsa vi in oss och dricka!

Och det gjorde vi.

— Här inne kan en dricka välsignadt, utan att folk

får veta ett knyst om"et! lät han och drack och pustade

inne i stallet så att det stod härliga till.

Ill. G. Stoopendahl

— En får lof va" försiktig, när en ä" blåbandist och

hör till missionsförbundet! fortfor han och kastade

tomflaskorna upp på höskullen.

Se"n torkade han sig om munnen och vi gingo dädan.

Ifrån den betan blef han ett grand sällskapligare emot

mig. Och icke långt efteråt kom han själf och hämtade mig

till en predikan i grannsocknen.

När vi kommo in i Vernamo skog, sa" han till mig, att

det skulle vara nyttigt för mig, i fall jag omvände mig.

— Kanske det! lät jag.

— Själf har jag förkofrat mig betydligt se"n jag fick

mitt nya sinne. Ty se"n det blifvit bekant att jag slagit

upp med världen, behöfver jag inte lägga upp veden jag

säljer, behöfver inte väga mina smörtrillingar, utan folk tror

på mig ändå. Och det kan du allt tänka dej, hvad det

gör under året för den, som säljer litet i hvar vecka!

förklarade Sven.

— Och tror du, — fortfor han, att jag i min lifstid

hade kunnat sälja min istadiga märr, äss jag lefvat i mitt

gamla tillstånd. Men nu trodde de mej, när jag sa", att

hon hade alla dygder och inte ett enda fel. Och tror du,

att August i Bolet stigit i borgen för mitt riksbankslån, om

ja" fortsatt att lefva i köttet. Men nu gick det som en dans

att få dit honom.

På det viset predikade han för mig hela vägen, så att

jag var inte långt ifrån väckt, när vi kommo fram till

missionshuset.

Och jag styrktes ännu mer under själfva mötet.

När det var slut och jag kom ut, tittade jag efter Sven,

och då jag koxat en stund, fick jag se, hur han gick

afsides med Johannes på Höjden, som är ledamot i

bevillningsberedningen.

Nå, jag gick efter och lyddes på deras prat, och då

fick jag höra hur Sven tiggde och bad, att de skulle sänka

skatten åt honom.

Men den andre påstod, att det vore den största

orättvisa i världen och att det inte kunde gå för sig.

Då knäckte Sven till att gråta och jämra och snyta

sig, så det var rent ynkligt.

— Hörde du inte hvad pastorn sade om mammon och

annan afgudadyrkan, och nu står du här och gråter för ett

par snöda kronor, som du med all rätt får betala till stat

och kommun. Hurdan kresten ä" du? mente Johannes, som

i alla fall räknas för en syndare.

— Kresten? Ja" ska" ge dej för kresten, jag, lät Sven

och började skälla ut den stackars gubben och fördöma

honom, så att jag rent hissnade, och till slut sparkade han

honom på benen och gaf honom till och med en örfil. Så

ilsk blef den gudsmannen för två kronors skull.

Men den, som inte gick i sällskap med Sven hem, det

var jag det. Jag hörde honom dock hela vägen, ty han

kom efteråt och sjöng Sankey så att det rungade i skogen.

Men hade det inte varit för skams skull och för att han

hade en skock folk i sällskap, så hade hans helighet fått

smaka en orättfärdig mans kyrkekäpp den aftonstunden.

Men han har det till godo.

Fördärfvad andakt.

Man har framhållit lifförsäkringsagenterna såsom de

mest rysansvärda och efterhängsna människor på denna

jordens klot. Men jag ska" säga er, att symaskinsagenterna

äro inte ett enda dugg bättre, utan jag vill snarare hålla

dem ännu mera farliga och ödesdigra för människor.

Ty deras verksamhet vänder sig hufvudsakligen mot

fruntimren, hvilka de rent af förkränga och förvrida, och då

kvinnorna börja krångla, är det förbi med hela vårt

maskineri här ute.

När en symaskinsagent hållit till i en socken under vid

pass en fjorton dagars tid, är tillståndet inom den

församlingen inte stort bättre än om skam varit framme där och

huserat under en lika lång tidrymd.

Pigorna vilja inte mjölka korna eller sköta sina sysslor

längre, utan knycka på nacken, säga upp sina platser och

vilja burdus flytta bort från de lugna odalhemmen.

Och spörjer man dem då hvad de skola taga sig till,

bjäbba de:

— Jo, ja" har fått en maskin nu, så ja" vell inte slita

längre åt an"ra utan bli sömmerska.

Ja, den sabla symaskinskarlen är så pass, att han till

och med kan inbilla dem, att de förvandlas till fröknar

precis i samma ögonblick de underteckna ett köpekontrakt

om en »Singer».

Vanligen står den rysliga människan äfven i förbund

med en hattaffär, hvadan han också för det mesta samtidigt

med maskinen levererar de oskyldiga varelserna ett

förskräckligt hattskrälle, hvarigenom de, som förut voro så söta i

sina små schaletter, få ett så hiskeligt utseende, att de skrämma

oxar och fölungar i sken samt blifva så vidunderliga och

hemska, att man kan stämma blod med dem.

Och i stället för att de fordom, när de träffades, talade

om sina »ungdomspojkar», om Manne, A"gust och Jo"an och

Kalle, rör sig nu deras prat hufvudsakligen om maskinerna.

— Du kan inte tro så grann min maskin ä" och hur

lätt han går se"n!

— Åh, han kan väl inte va" likare än min, för han ä"

då rent herradon!

— — — — — — — — — — — — — — — — — — — —

Och det är då säkert, att ju fattigare folk är, ju vildare

ä" de att skaffa sig maskiner.

Nere hos Svens på Dalen är det så usselt att det knappt

brinner i spisen för dem. Men tösa hans kom inte från

den af herranom fördömde agenten, förrän hon köpt sig en

symaskin medelst ett sådant där galgkontrakt, som satte

Sven än mera på kneken.

Här om sistens skulle vi gå ner till Svens med några

täcken och annat bråte, eftersom Jöns i Målen, som hade

lösöreköp med Sven, hämtat dädan allt hans bohag, den

snålvargen, när Sven för afbetalningarne å symaskinen inte

kunde förmå betala Jöns ränta längre.

Då vi kommit dit, sutto de allesammans på hvar sin

huggkubb kring ett grötfat, hvilket stod på symaskinen, det

enda »nöbel», som numera fanns i huset.

— Va" dä" inte en Guds nåd, att vi lade oss te" mä

den här välsignade maskinen, annars hade vi inget matbord

haft. För maskinen tordes han inte på, den fähunnen! Och

nu äta vi vid dyrbarare bord än själfve Jöns, fast han ä"

mäktiger! grinade Sven och såg belåten ut.

Ill. G. Stoopendahl

— — — — — — — — — — — — — — — — — — — —

Men pojkarne i grannhället voro samt och synnerligen

alldeles besatta på både agenten och maskinerna.

Och så underligt var inte det, ty flickorna kunde inte

hafva både en symaskin och en pojk i hjärtat på en och

samma gång, och när de nu skulle gå och fundera och

grunna på afbetalningarna och hatten och frökenskapet jämt

och samt, så fingo de ju ingen tid öfver att tänka på sina

ungdomspojkar.

Thy gick agenten aldrig säker för smörj en enda dag,

utan det hände honom rätt ofta, att han fick sig ett

dängande, när han knallade mellan byarne, särdeles om han

vågade sig ut i mörkret.

En lördags kväll hade vi kommit tillsammans en hel

skock — ja, väl ett hundra personer — nere i Funtabo,

där det skulle blifva ett bra bönemöte. En talare från

själfva Stockholm, som under en åtta dars tid varit nere

och hvilat sig hos sina släktingar i Grönlid, hade lofvat gå

fram till Funtabo vid sjutiden på kvällen och göra ett tal,

hvilket vi väl kunde behöfva, eftersom ingen predikant varit

på trakten under fjorton dars tid.

Kalle i Funtabo hade burit cirka fem tolfter bräder in

i stugan och lagt upp dem på stolar, så att där var bänk

intill bänk, såsom i det religiösaste missionshus. Han hade

stöttat under det stora slagbordet och satt upp en stol på

detsamma för predikanten, så att allt var rejält och passande

ordnadt. Och sömmerskorna i Skyafall sutto rundt omkring

på slagbordskanten med sina guitarrer öfver knäna.

Där var stor andakt, och vi visste inte, att pojkarne

samma kväll voro ute för att bota symaskinsagenten.

Och om vi det rätt vetat, hade vi nog inte lagt oss i

det, för agenten var ju egentligen en stor rackare.

Medan vi alltså sutto i Funtabo i andakt och gudlighet,

lågo pojkarne i dikena nedanför Grönlids brinkar och lurade

på agenten, om hvilken de fått veta, att han skulle fram

där densamma kvällen.

Mörkt och ledt är det ju alltid där nere i skogsdungen,

men detta skedde i adventet, och då är skummet därstädes,

förstås, tjockare än hafregröt.

Där lågo, som sagdt, pojkarne på ömse sidor om vägen

med ett rep mellan sig, och så hade de med sig Pelle

skomakares gamla maskin, den de hade för afsigt att binda på

ryggen på agenten på det att han måtte få känna på, hur

tungt maskinväsendet tryckte dem själfva.

Nå, framåt half åtta-tiden fingo de skönja agenten

komma traskande med en cigarr i mun. Han trodde

tvifvelsutan, att alla människor voro på bönemötet och att han

kunde gå trygg. Men när han kom midt emellan de

svartsjuka pojkarne, snarade de omkull honom med tömmen, så

att det sa" smack efter"et, och innan han i förbluffelsen hann

krafla sig upp och löpa sin kos, hade de fått fatt i honom

och krängt skomakare-Pellens tunga symaskin öfver skallen

på"n", så att han hade själfva bordet och mekanismen på

ryggen, medan benen pekade ut rätt framför bröstet på"n.

— I kväfver mej och bryter å nycklabenen på mej!

jämrade han sig.

— Dä ge vi hunsingen! svarade pojkarne och snörde

fast maskinen på stackarn, så det ville till ett halft

dagsverke att få honom bort.

— Detta är inte mänskligt! grät agenten och knäade

sig, ty Pelles maskin var så tung som ett litet hästlass.

— Känn på, känn på, hur det smakar, när dom tvingar

en symaskin på en, grinade pojkarne.

Till sist knöto de på hans hufvud en gammal

fruntimmershatt, som de fått låna af Josefa-Britta i Sjöhagen

och den de försett med så många konstgjorda

pappersblommor de kunnat skrapa ihop i hela roten.

— Gif dej nu i väg! ropade de och kittlade honom i

hasorna med sina käppar.

— — — — — — — — — — — — — — — — — — — —

I Funtabo höll vår talare just som bäst på att uttyda

våra rödglödgade synder för oss, när vi fingo höra ett

fasligt stönande och skramlande uti förstun. Det dunkade och

dunkade och fräste och fräste, så att talaren tystnade och

vi alla bäfvade. Det var ingen, som kunde utgrunda, hvad

det var för ett dån, och till sist lät det, som om man påtat

mot dörren med fyra järnspett.

— Antingen det är skam eller hans sändningabud, så

öppnar ja"! sa Kalle och började skjuta upp dörren.

I början sågo vi bara fyra järnhorn, och man kan

tänka sig, hur fruntimren togo till att svimma och hoa vid

den synen. Men färdigt blef det först riktigt, när vi fingo

se en illröd hatt och det förskräckligaste vidunder, man

kan skapa sig i tanken, indråsa i stugan och tumla

omkull på golfvet med en vådlig skräll. Agenten hade i sin

olycka inte haft annan råd än att gå fram till Funtabo

och söka frälsning från sin börda, hvilken höll på att döda

honom.

Ill. G. Stoopendahl

Predikanten hoppade ut genom fönstret, och ett sådant

ropande och bedjande, som där nu blef i Funtabo under

en halftimmes tid, det har ingen hvarken förr eller senare

varit med om.

Ty vi trodde alla fullt och fast, att det var den onde

själf, som kom på visit, och hvar och en misstänkte, att

det just var honom själf skam ville åt.

Men när vidundret inte högg efter någon särskildt

person, blefvo vi omsider litet djärfvare, och till sist kände

vi igen både skomakare-Pelles symaskin och den olycklige

agenten.

Men vårt möte blef fördärfvat för den kvällen.

Andakten flydde tvärt. Men så fort Kalle snörat maskinen af

agenten, flydde denne hufvudstupa och syntes inte sen dess

i vår ort.

Hvilket var välsignadt.

Ill. T. Heurlin

I potatisgraf.

Landtborna ha en felaktig uppfattning om lifvet inne

i städerna. Men stadsbofolket har inte heller redigt begrepp

om, huru vi lefva och röras här ute.

Vi tro nämligen, att alla, som inte hafva »något med

utaf jorden», och det hafva ju stadsbor icke i allmänhet,

sällan hafva något reelt att äta, och stadens barn gå och

inbilla sig, att vi hafva det enformigt och tråkigt och

dystert här ute, synnerhgast när sommaren är slut.

Men se, det är då alldeles på tok och uppåt väggarne,

ty om jag ska" säga såsom det är, så ha vi allra trefligast

just under senhösten. Sommaren är, minsann, arbetsam och

ansträngande. Men när hösten kommer, och vi fått in

grödan och slaktat lite smått, så ha vi det så godt och lugnt

och trefligt som en människa kan önska sig. Vi ha mat

och välsignelse och långa nätter samt få ha humöret i fred

ända tills fram på nyåret, då den förhärdade skatten ska" ut.

Och så rasande enformigt ha vi inte heller, ty alltid

händer här något stollastycke, som vi ha att språka om

under kvällarne. Vi ha gualof våra sensationssaker, vi

också, och det är sådana som duga ändå. Åtminstone är

det fallet i den här trakten.

Men vi nöja oss inte med att blott höra på eller

berätta paschasorna, utan vi begrunda och utlägga dem och

hämta mycken lärdom af dem. Vi behandlar dem såsom en

präst behandlar en predikotext, och fördenskull räcker en

liten paschasa eller skandal rätt länge för oss.

Sålunda fingo vi t. ex. af efterföljande händelse ett

nytt bevis på försynens underbara skickelse här ute. Det,

som inträffade, var så undervisande och lärorikt, att Sven

Nilsson i Bagghemmet använde det såsom omvändelsemedel

på sin son, hvilken varit i Stockholm ett par års tid och

där fått sitt andliga lif platt fördärfvadt.

Paschasan är också verkligen sådan, att den till och med

kan gagnas såsom tillämpning i en predikan, och då bör den

väl i all världens namn äfven in i en sådan här gudlig bok.

— — — — — — — — — — — — — — — — — — — —

Under en långlig tid hade det gång efter annan

kommit ut dystra rykten om familjelifvet uppe i Käringanäs.

Rusthållaren Måns Jönsson därstädes hade förstås alla

tider varit en dumbom öfver alla dumbommar. Det var nu

allom bekant. Men det hade han då allra värst af själf, så

fördenskull bör man ju inte häda honom. Dock ju längre

han lefde, ju elakare och grymmare blef han mot de sina,

emot bå" hustru och barn. Det var det, som rörde upp oss,

och fördenskull tager nog skam honom en vacker dag

eller natt, om inte alla gamla märken visa fel.

Måns ville, att allt skulle gå efter hans dumma och

envisa hufvud och precis efter hans order. Därför gick det

också vanligen så besattandes illa och åt häcklefjäll för

Måns Jönsson, alldeles såsom det gick den där kaptenen,

hvilken skulle sköta sitt jordbruk på militäriskt vis.

Kaptenen var en vådlig exerciskarl, och hans rättare

fick inte företaga ett dugg utan order. När kvällen kom,

skulle rättarn aflägga en ordentlig dagrapport.

Så hände det en dag, när kaptenen var borta på mötet,

ätt ett härligt bergningsväder uppstod, och då tänkte rättaren,

såsom riktigt var, att han borde passa på tillfället och köra

in grödan, fast ordern därom inte hunnit fram.

Men när kaptenen förnam detta, blef han ryss evigt

rosenrasande och befallde, att grödan bums skulle köras ut

på åkrarne igen, och rättaren fick åtta dagars arrest i

drängstugan för orderbrott. Sedan blef det emellertid regn, evigt

regn, och kaptenen fick inte in sin säd det året.

Nänä men, det är inte värdt att samtidigt vara dum och

hålla på order här i världen. Det fick Måns Jönsson

syndigt erfara.

Hur gick det inte med sonen hans?

— Gack bort och gift dej med Stina i Svinanäs!

kommenderade Måns en dag.

— Ho" ä" för gammal, och så har hon fel på ögonen!

invände pojken.

— Dä" ger jag attan! Ho" må va" så felaktig som

hälst och hvar som hälst, så gifter du dej mä" henne,

begriper du det! röt Månsgubben.

— Nä" si så aldrig i evighet, om I rätt blir aldrig så

himlarasande! lät sonen.

— Tösst pojk! Du hör väl att du ska" ha henne!

— Ja vesst, när dä blir sju torsdagar i en vecka!

— Skäms du inte! Ho" ska" bli din, det är afgjordt

och så säkert som domen.

— Ja, om I kan trolla med knäna! bjäbbade pojken,

och det var stopp för gubben att få honom till att lyda

order härvidlag.

Men då körde gubben bort honom, och sonen drog af

till järnvägsbygge långt hundan i våld uppe i Norrland,

ofvanför Lule, där världen håller på att tryta.

Se"n hördes det aldrig ett knyst efter honom, förrän

flera år efteråt. Då fick Måns en dag bref ifrån länsman,

att pojken, som gått åstad och gift sig med nå"n finnflicka

där uppe, råkat i sådan fattigdom och sånt elände, att han

på fadrens bekostnad nu skickades hem tillika med hustru

och barn.

Måntro det var allt en hård nöt att knäcka för Måns.

Men vi grannar tyckte, att det inte var mer än rätt åt den

bråkstaken. Ty han hade inte varit för god att hushålla

väl med pojken, när han var hemma, och låta honom gifta

sig efter sitt eget hufve" här på orten, ty vi ha gualof inte

sådan missväxt på töser, att man behöfver dråsa upp till

nordpolen efter dylika.

— — — — — — — — — — — — — — — — — — — —

Men nu komma vi till det värsta. Måns fick i sin

syndiga skalle, att han skulle reparera upp sina affärer och

taga igen, hvad han fått sätta till för sonens skull genom

att gifta bort sin enda dotter med Isak i Grythult, som var

den klumpigaste och dummaste pojk vi hade i länet, fast

han hade ett grand pengar. Men Måns hade alla dar tyckt

om Isak, ty en dummer tyar sig till en dummer, det ser

man jämt, när folk stifta vänskapsförbund och bilda kotterier.

Tösen var däremot bå" rar och snäll och grann och inte

ett tecken lik far sin.

Måntro, hon hade inte torra ögon en enda dag, sen

Måns kungjort henne, att det skulle hållas bröllop för henne

och Grythultarn till hösten.

Stackars barn, hvarken tårar eller böner beto emellertid

på far hennes. Han låddes inte om hvad hon sa", utan

styrde och ställde med giftermålsaffären alldeles som om

hon inte hade haft något ord med i laget.

Själfva Isak yttrade också en gång, rätt så dum har var:

— Dä" ä" kanske inte lönt, att vi dra" te" med geftet,

för ja" sir bestämdt, att ho" inte vill vid mej!

— Vill! Hon ä" bara blyger, dä" tar sig nog, sa" pojken

om skrikannet. Ho" blir allt så gla" ve dej som ve smör,

när saka" blir klar! lät gubben.

Så en gång, just midt i själfva potatisplockningen, var

Isak nere i Käringanäs en kväll, och då kommo Måns och

han öfverens om hela tillställningen och satte ut dagen för

lysning och bröllop och hela kodiljen samt sutto i stugan

och drucko kaffegökar och voro rysliga bussar. Och Isak

hade lofvat Måns ett pengalån. Tösen gick i köket och

grät, som om döden stått för dörren, och tog inte tröst.

— Ge" dej inte så vådligt öfver! Törhända kan Gu"

hjälpa dej, fast det ser mörkt ut! mente mor hennes, ty i

henne fanns då lite reson.

— Ja, dä" finns ingen annan än han som kan hjälpa,

bara han ville! jämrade flickan.

Nå, sent omsider skulle då Isak ge sig i väg.

— Kors så sent dä" ä"! Dä" ä" bäst ja" lägger bena

på röggen och barkar rätt öfver gärdena, så ginar det en

halftimme. Annars tro de nock att ja" rymt där hemma! sa"

Isak, tog hatten, handslog med Måns och gaf sig ut i

mörkret.

Hur han nu rakade i väg öfver åkrarne, kom han

emellertid att drumla ner i en ny potatisgraf, som Måns

kastat upp för att lägga ned sin skörd uti. Hade nu Isak

inte varit en dumbom, skulle han ha begripit schäsen och

förstått hvar han var. Fast det i alla fall inte är så trefligt

att rätt som man går falla ner i underjorden.

Men Isaks tankegång blef alldeles omtöcknad i fallet.

Säkert trodde han, att han nu i hast blifvit tagen af skam,

och han vardt så förfärad, att han inte vågade röra en lem.

Utan där låg han, och hvad som försiggick i hans skalle,

det får nog ingen veta.

När Måns kom dit följande morgon och fann Isak på

botten af sin potatisgraf, trodde han att det var kaffegökarne,

som bragt honom i det lägret. Men när de hade hissat upp

honom och började språka med honom, funno de, att han

var alldeles rubbad till sina sinnen. Måns försökte trösta

sig med att han bara var lite gastakramad eller riden af

maran, och att det skulle gå öfver. Men det slog bom.

Isak hade af den lilla tilldragelsen blifvit så toseter, som

en människa kan bli, och det finns än i dag ingen i socknen

som kan få ur honom, att han inte är både död och

begrafven.

Ill. T. Heurlin

Men på det viset blef Klara i Käringanäs räddad, när

det såg som mörkast ut för henne.

— — — — — — — — — — — — — — — — — — — —

Af denna märkliga händelse hämtade vi lärdom under

långa kvällar, och Sven Nilsson i Bagghemmet

begagnade densamma, som sagt, till ett omvändelsemedel mot

sin son.

— Om du inte vore så djupt sjunken som du är, din

hädare, så begrepe du väl härutaf, att det i alla fall finns

en försyn! predikade Sven.

Och det var sanningsord han kom med den gången.

Trolofningen i Ormeshult.

Gamle Sven Månsson i Ormeshult hade klena ögon.

Ja, man kan nästan säga att han var mer än halfblind, ty

han såg hvarken på långt eller nära håll, och det hade varit

tvärt omöjligt för honom att få några brillor, som passade

för hans syn.

En del påstodo, att en tattarkäring, mot hvilken han

vittnade i ungdomen, hade förgjort ögonen på honom och

»satt ner» hans syn. Andra åter ville minnas, att han

såsom barn haft »skerfvan» (= engelska sjukan) i hufvudet

och att den försvagat synen på"n. Illa hade han alltid sett,

men nu på gamledar var det nästan rakt förbi för honom.

Om det var aldrig så stor stil i boken och hur han än

höll henne, så blef hela läsningen likväl som en gröt för

Sven. Och det var inte nog med det, utan hvad han

skymtade såg han ibland dubbelt, så alltid fick han en galen

föreställning om"et.

Gick han fram emellan ett par grindstolpar, hände det

nästan jämt, att han tog dem för folk, så att han lyftade

på hättan och hälsade:

— Gu"s fre", karlar!

En gång då han gick ur kyrkan, kom han att gå

bredvid prästfrun och tog henne för hustru sin, som han är

kavat och sträng emot, emedan han tror, att hon lurar

honom och säljer och krånglar bakom ryggen på"n.

Ill. T. Heurlin

— Du kunde gärna lagat dej ur körka så fort den

gamle dö"dansaren snörflat amen, så du hade haft maten i

ordning tills ja" kommit hem, ditt latskrälle, för du har då

inte med kungörelserna att göra! Eller har du dä", din

skvallerbötta? sa" Sven till prästfrun.

Denna blef, förstås, rasande och knäckte till att predika

för Sven, som å sin sida inte blef mindre förargad och

snopen, när han fick reda på sitt misstag. Men folket på

kyrkogården fick sej en rolig stund för omaket.



Sådan är Sven Månsson, hvad synen anbelangar. I

sinnet är han hård och snål, så att han unnar hvarken sig

själf eller andra något godt. Därför har han också blifvit

en rik knase, fast han lefvat uselt och knappt haft något

roligt i sin dag.

Enda barnet, en dotter, hade också fått gå i alla tider

hemma och släpa, fast hon gång på gång velat ut. Vid

ett par tillfällen hade det också varit frågsmål efter henne

i giftermålsväg, men det hade inte varit karlar, som lämpat

sig för far hennes, det blindstyret. Och därför gick hon

där hemma och våndades.

— Ska" du gifta dej, ska dä" bli med Pelles son i

Granåsen, för det kan bli fason på gifte. Han har lika

möcke som du, så ni kan passa ihop! Ja" har talt med

Pelle om"et, och pojken vänder sig nog efter oss med tiden!

plägade Sven predika, när dottern jämrade sig och pratade

om, att det såg ut, som om hon skulle bli öfver.

— — — — — — — — — — — — — — — — — — — —

En vacker dag kom Sven ut på sin förstubro och

hojtade efter sina fruntimmer, som gingo och räfsade nere

på maden.

— Kom in med er i rappet, för här har kommit ett

bref ifrå" Granåsen! skrek han och viftade med ett papper

i luften. Kvinnorna kilade in, och Sven flydde dottern

brefvet:

— Läs opp"et högt och rent, så få vi höra, hva" dä"

kan innehålla! sa" han.

Och flickan stafvade och läste:

»Hedes Sven Månsson.

Jag fatar nu pennan i min hand för att säga dig att

min son Joan fått sitt vett igen, sen han fick si länsmans

skrifvare kössa Anna i Vråen, som förvillat hans förnuft.

Herren har hört våra böner te sist, som vi uppsändt, så

att nu säger Joan, att han ger Anna hundingen, för han

ä" nok så pass folk och så välbärgad, att han inte behöfver

slita fruntimmer i hop med nå"ra herraslankar, säger han.

Tänk tocken nådi Gu" vi ha i alla fall, och nu kan vi slå

ihop barna och egendomen, som är oss beskärd, och nu

kommer vi i nästa vecka på fredag ner till er och trolofva

dem, för en ska" smi" mens järnet ä" varmt. Ta" då dit

prästen, så står trolofninga sig likare, äss de skulle vella

krångla, för ungdomen ä" vrensk och ostyrig i denna usla

tid, tecknat af en vän i hast. P. Israelsson.»

— Sir du dä", att du inte blir öfver du, fast du har

gått här och gnällt! Nu kan du tacka Gu" och slicka

tummarna, om du har så pass vett, för nu får du en pojke,

som har lite" att va" med! utbrast gubben och var så glad,

som om han hade hittat en pengapung.

— Ja, inte ä dä" just nå"n vackerlek på"n, men han ä"

väl bättre än ingen, så ja" får väl ta"n då! lät flickan och

smackade med läpparne samt såg lycklig ut.

Se"n lades där råd, hur Granåsborna skulle tagas emot.

Reelt och hederligt skulle det bli, och bå" prästen och hans

fru och fröknarna och sonen skulle bjudas.

— Nå"n gång får en väl slö sej lös! mente Sven.

Och ett förskräckligt rabaskande blef det hos Månssons.

Flickan och käringen sprungo, hvilken som värst var,

kring i bygden och lånade knifvar och gafflar, tallrikar och

téskedar, och de voro till och med hos nämndemannens

och lånade deras granna kaffekanna utaf porslin med

målning på. Ty det var stopp, att de fingo Sven att köpa

en sådan.

Omsider kom trolofningsdagen och Pelle med sin son,

en linhårig och snusig drasut. Strax efteråt kom prästens

hela familj och undrade hvad som skulle stå på i

Ormeshult, dit de aldrig förr blifvit bjudna.

— Gack ut i köket och köss flecka ett spadtag, så får

du si, hva" du töcker, innan vi knäcka åstad mä trolofninga,

för en ska" inte köpa grisen i säcken, du Joan! hviskade

Sven åt den blifvande mågen, medan man satt och väntade

på välkomstkaffet.

Johan gick och kom igen efter en vändning.

— Nå, hur smakade dä? sporde bägge fäderna på en

gång, när han kom in.

— Åhjo, dä" vore synn" å klaga. Sämre har ja" vatt

ute för och för bättre mä! svarade pojken och drog ett stråk

med tröjärmen öfver munnen.

— Dä ä" som så, herr pastor, sa" därefter Sven, men

vände sej i följd af sin dåliga syn till prästsonen, bugade

och krumbuktade sig för denne — dä" ä som så, herr pastor,

att Pelle och ja" tänkt gefta ihop våra barn och så velle vi,

att pastorn skulle trolofva dem åt oss, så att dä blir reelt

och bergsäkert. Men vi ska" ha oss en kopp kaffe först,

innan vi dra te!

— Jaså, ja, lycka till då! genmälde prästen från ett

annat hörn.

— Körs, setter pastorn där! Ja, ä"ke dä perkelen hva"

mina öjon grepera! Och Sven satte sig skamsen på den

bortre soffan.

I detsamma bar gumman in småbrödskorgen och satte

den på bordet samt trugade gästerna att sätta sig ned kring

detsamma.

— Sitten nu ner, så kommer kaffet bums! bad hon,

och allesammans tråkade ihop sig kring bordet.

— Nå, värden själf då, ska" inte han vara med? inföll

pastorn, när han såg Sven förblifva på soffan.

— Han drecker sin sleck, där han är. Han sir så

dåligt, att han skäms äta ihop med folk, för han vänder

sej så illa! inföll hustrun.

I detsamma hade fästmön satt nämndemannens rara

kaffekanna på bordet.

Men innan någon kom sig för att börja, fingo de se

Sven stiga upp, och kisa med ögonen åt bordet och bita på

tänderna.

— Ut din usling! skrek han.



Och ingen kunde begripa hvad han menade, utan de

bara glodde på honom.

Men Sven gick efter sin körkekäpp, tågade se"n rakt på

bordet och klippte till kaffekannan, så att hon gick i hundra

tusen bitar, och så att det skållheta kaffet for i synen på

hela sällskapet, men mest på prästfrun och fästmannen.

Ett farligt skrål och skrik och jämrande blef där.

— Hva" i Herrans namn va" dä? pustade Sven.

— Dä va" ju kaffekanna, ditt blindstyre! svarade hustrun.

— Åh, åh, du min store skapare! Och ja, som töckte,

att det var den store hvitbrokete lagårdskatten, som fluget

opp på bordet! halfgrät Sven.

Aldrig har väl sådant någonsin händt vid en trolofning

förut, och hela affären hade bestämdt gått åt putten, ty

Joan blef nästan toseter, om inte pastorn jämkat ihop dem.

Men säkerligen hade inte ens han kunnat få affärerna till

stånd, om inte Sven i yttersta minuten hade ökat hemgiften

med 500 kronor.

Det var ett dyrt rapp för honom.

Men att pastorn lade sig ut för Sven, det var då mer

än vackert, ty frun hans blef så illa skållad, att hon fick

ligga under doktorn i tre veckors tid, innan hon kunde

visa sej, och den ena fröken fick sin klädning förstörd för

både tid och evighet.

Aftonsol.

Sven Petersson i Långasjö var en öfver höfvan hård

man, hård och nästan hjärtlös mot alla, men allra hårdast

mot sina barn.

Huset var förmöget, det förstås, men icke ens

torparbarnen i socknen gingo så simpelt och dåligt klädda som

Sven Peterssons söner och döttrar i Långasjö.

Och dock var det egentligen icke snålhet och girighet,

som dref Sven att hushålla på det viset med sin raska

afkomma — ty rappa och duktiga voro de alla — utan det

var ett hos mannen ingrodt hat till allt hvad han, mången

gång orättvist nog, kallade denna världens fåfänglighet, som

dikterade detta hans förhållande till barnen.

— Di ska" hållas till reelt arbete ifrå" det di kunna

lyfta en yxa eller grep, och nå"ra modeapor ska" di heller

inte bli, så länge mitt hufvu" vetter opp! plägade han säga.

Och knoga och arbeta fingo de också nästan mera än

hvad mänskligt var, så att dagsverkarne framme på

herregården, där det dock alla dagar gått tämligen hett till,

säkerligen aldrig behöfde lägga sig så trötta någon kväll som

»rike-Svens» barnungar i Långasjö.

De" som riktigt i grund och botten kände Sven, det

vill säga de, som voro uppväxta tillsammans med honom,

påstodo likväl, att han i botten af hjärtat inte var så hård,

som han fastmer satte en stor ära uti att synas vara.

Han hade, sa" de, fått den falska föreställningen, att

det skulle vara så obegripligt karlaktigt att visa sig utan

känslor och medlidande.

Och fördenskull fick han nog många gånger lida mer

än någon kunde ana, fast han bevars aldrig lät förstå

något sådant, menade de.

— Han båtar minsann inte af sin grymhet! lät det

tidt och ofta.

Och det gjorde han inte heller.

Ty så fort en son eller dotter blef arbetslös och kom

till myndig ålder, bar det af till Amerika med den ena efter

den andra af dem.

Men tror ni, att han ens i afskedets stund, när de för

alltid drogo bort, visade en skymt af smärta eller ömhet,

så att någon märkte det? Nej bevars!

Då näst den yngsta flickan skulle i väg, observerade

Sven ett par dagar förut, att hon bland sitt resgods stufvat

in en liten fjäderdyna, som hon tänkte få nytta af på

båten.

Sven tog ifrån henne den.

— Du kan skaffa dig en halmsudd i Göteborg och

stoppa den i varet; mot dä" sofver ditt flärdfulla hufvud lika

bra! lät han och läste in och gömde hvarenda fjäderkudde

i hela huset, så att inte modern skulle kunna hjälpa henne

till att smussla undan någon.

Man skulle kunnat tro, att en ungdom, som blifvit van

vid så mycket arbete och sådan försakelse och stränghet,

skulle slå sig dråpligt ut i det nya landet.

Men det är kanske icke allt för klokt att knappa in

för mycket på friheten för de unga, och i alla händelser

gick det då rakt icke bra i Amerika för Svens afkomma.

De hade ju under sin uppväxttid knappast som stöld

fått smaka det bittersta nöje, och därför begrepo de icke

att måttligt eller förståndigt begagna den frihet, som sedan

i ett slag blef dem beskärd.

Tidt och ofta kom det också genom bref från andra

utvandrade sockenbor underrättelse om, hur än det ena, än

det andra af Svens barn kommit på fallrepet.

Men Sven låtsade emellertid, som om det icke rörde

honom, och om någon stack till honom ett ord om barnen,

plägade han alltid svara:

— Jag har inget på mitt samvete, för jag vet, att jag

hållit dom te" tukt, så länge jag hade dom i mitt våld!

Han gaf sig således icke, och folket i socknen tyckte,

att han blef allt grymmare och hårdare för hvart år, som

gick, och man spådde, att han nog skulle få för gammal

ost, om inte förr, så åtminstone när han en gång blefve

kastad på dödsbädden.

***

Till sist hade han inte mer än Hedda, den yngsta

dottern, kvar i hemmet. Det såg ut, som om han tyckte

mer om henne än allt annat på jorden. Inte för det att

han visade det så särdeles, men drängen hans talade ofta

om, att det såg ut rakt som solsken i ögonen på Sven, när

Hedda var i närheten.

Aldrig talade hon heller om Amerika eller att hon

ville dit, och det likade honom också godt, kantänka.

Allt gick således sin gilla gång i Långasjö, ända till

dess Hedda en söndagsafton kom in till gubben och

omtalade, att Per i Hjortlöpen ville tala ett par ord med honom.

— Låt honom komma in!

Per kom in och stod och skrufvade sig vid dörren.

— Hvad kan du vilja? frågade slutligen Sven.

— Jo, det är som så, att Hedda och jag kommit

öfverens att gifta oss, och Ni behöfver allt nå"n som hjälper Er

på gamla dar med gården här! sade Per.

Jesses, hvad gubben blef ursinnig.

— Tror du, att sonen till en gäldbunden och usel

åttingsbonde ska" få lägga sig till det endaste barn jag har?

Ill. W. Gernandt

röt han. Och helt visst hade han slängt stöfvelknekten i

skallen på friaren, därest denne ej varit så flink att ge sig

i väg.

Per visste, och Hedda också, att det inte vidare var

värdt att försöka gubben med godo, ty sedan han en gång

sagt en sak, så stod han fast som berg vid sin utsago.

Men ifrån den stunden blef där trist och dystert, värre

än vanligt, uppe i Långasjö, och på sensommaren försvann

Hedda en natt.

I början trodde Sven, att hon gifvit sig af till Amerika,

men det begaf sig snart, att hon endast flyttat till Per, som

tagit sig an ett torp i andra ändan af församlingen.

Det blef naturligtvis ett stort spektakel af den

paschasan, och Sven måste för undvikande af skandal till sist

medgifva äktenskapet. Men ingen af dem fick visa sig för

honom, det sa" han bestämdt ifrån.

Så gick det ett par år. Sven blef liksom litet

besynnerlig i sin ensamhet, och hustrun hans omtalade en och

annan gång, att hon stundom om nätterna väcktes af att

gubben låg och suckade.

Så tycktes det en julafton som om någonting varit på

tok med gubben.

Han hade ingen ro utan gick ut och in hela dagen,

tittade gång på gång neråt vägen, som om han väntat någon.

När han trodde, att ingen såg honom, smög han fram

och strök med handen öfver Heddas byrå, som ännu stod vid

sidofönstret i stugan, liksom för att smeka det gamla

träbelätet. Och i skymningen tog han sin mössa och gick ut.

— Jag vankar ut en vändning! Kanske luften hjälper

undan hufvudvärken jag har! sa" han till gumman.

Men sanningen var, att han inte kunde berga sig den

heliga aftonen.

Han ville promt, om äfven osedd och på afstånd, se

hur hans Hedda hade det, och därför hände det också, att

den gamle mannen mellan kl. 8 och 9 på aftonen stod

utanför det lilla torpets fönster och tittade in genom rutan.

Där inne var, trots det påtagliga armodet, så ljust och

hemtrefiigt.

Det unga paret hade nyss slutat sin aftonmåltid, och

grenljuset brann ännu på bordet.

Per satt där med en liten knubbig flicka i knä"t.

Där funnos inga innanfönster, så att gubben kunde

höra hvart ord som sades. Den lilla höll just på att sluta

sin aftonbön och modern stod bredvid med knäppta händer.

— Dud välsigna far å mor, mo"fa" å mo"mo", alla

människor å mej själf, lilla fattiga barn! Do" natt! slöt den lilla.

Men hon hade inte väl hunnit sluta, förrän dörren for

upp och i öppningen stod gamla »Styfve-Sven» och grät

och skakade som ett barn.

Och måntro den, som inte kanske på bortåt sextio år

fält en tår, den har en stor flod att ösa ur.

Där blef en vacker julafton firad i den torparstugan,

en glädjens, ångerns och försoningens fest, som ej kan

beskrifvas. Och det dröjde ej många dar efteråt, förrän

det gick pengabref till Amerika med hjälp till de två af

Svens barn, som ännu troddes vara vid lif där borta.

— — — — — — — — — — — — — — — — — — — —

Dagen före julaftonen i fjol mötte jag Sven icke långt

från Långasjö.

Gubben kom och släpade på en stor julgran och såg

så genomlycklig och förtjust ut, att han var nästan

oigenkänlig.

— Den ska" lilla-Hedda ha! Nu gualof har jag alla

hemma. Per har gården och jag behöfver inte göra annat

än gå omkring och ha roligt med lilla-Hedda! Herren har

sändt mig en liten ängel på gamledar. Underligt går det

till. Förr ville jag komdera och va" tyrann öfver stora,

långa, fullvuxna pojkar. Nu är här en liten flickbyting på

tre och ett halft år, som gör precis hvad hon vill med mig.

Men de" ä" roligare nu! log gubben.

Ja, jul, du välsignade jul, hur många hjärtan ha icke

veknat i ditt ljus!

Ill. C. A. Olausson

Galen medoksin.

Den så kallade vetenskapen, som folk skryter så besatt

med och som många till och med sätta framför själfva

bibeln, är i alla fall inte så ofelbar som det sägs.

Vår högvise skolmästare, hvilken är den vådligaste

vetenskapsman, som ska" kunna uppletas på långa håll, har

år efter år lärt våra barn och oss med för resten, att

människan har precis likadan mage som grisarna, och att

människorna för den skull ha ungefär samma natur som svinen.

— Detta syns — plägade han säga i sina

nykterhetsföredrag — hufvudsakligen när människan förtärt brännvin,

ty då snörplar och ryter hon som ett svin och rotar med

trynet i vägen!

Jag trodde honom aldrig, utan disputerade och härjade

med honom tusentals gånger i detta ämne. Ty om det vore

sannt, att svinen hade samma mage som vi, så skulle de

väl, för skam i våld, också ha likadan magkatarr som vi ha.

Men fastän jag födt opp tusentals grisar i min dag, har jag

då aldrig förstått, att en endaste en af dem haft så mycket

som den minsta lilla släng af magkatarr. Detta sökte jag

tratta i skolmästaren, och jag bevisade med statistiska

siffror, att i hela Skåne, grisarnes stamort på jorden, sedan

vår tideräknings början, aldrig en nasse, vare sig gammal

eller ung, manlig eller kvinnlig, haft »maggiarr», utan att

de ätit livad attan som hälst och mått bra därutaf, under

det att nästan hvarenda piga och hvarannan dräng i

universum anser sig böra hålla diet och endast tåla den mat

de tycka om nu för tiden.

Skolmästaren ryckte emellertid blott på axlarna åt mina

bevis och min statistik samt sa", att jag vore en dumbom,

som inte visste, hvad anatomi ville säga.

Men så inträffade det, gualof, någonting, som bevisade,

att jag i alla fall haft rätt. Och skolmästarens

vetenskaplighet har fått sig en djädrans knäck för alla tider.

— — — — — — — — — — — — — — — — — — — —

Svens hustru i Ragnarök hade legat illa sjuk en

långlig tid.

Gu" vet egentligen hvad som gick åt henne, ty för ålders

skull borde hon ha kunnat sträfva minst ett tjog år till.

Men det var stopp, att hon ville bättra sig, fast Sven

hade Lena i Rydet där en hel dag till att koka ihop alla

slags mixturer och meklamenter, som en ska" kunna tänka

sig. Hon kokade flera grytor, och hustrun drack och slök

halfstopaflaska efter halfstopaflaska och fick därtill sätta i

sig Hoffmans och Tillemans droppar så möcke hon orkade.

Men det bet ändå inte på sjukdomen.

En gång var min käring och sjutton andra af de

klokaste hustrurna där uppe i Ragnarök en hel dag och gnodde

in hela Britta med brännvin och salt ifrån hufvudet och till

fotabjället för att locka sjukdomen ur henne. Men det var

stopp. Britta blef snarare sämre och inte bättre.

Till sist visste då Sven ingen annan råd än att gå ner

till kyrkoherden.

— Dä" är så godt att vi låta bönerna gå för hustrun

min om sönda", för det sir ut som om ja" skulle mista

henne! bad Sven.

— Har Sven haft läkare hos henne? sporde pastorn.

— Jojo men, hva" ja" dä" har. Lena i Rydet har varit

och kokt ihop för flera riksdaler, och Pelle Sjö har öppnat

åder på henne och Justus i Bommen har lagt tjärduk på

röggen på henne, och fruntimmerna ha gnott henne med

tiodubbelrenadt och ho" har fått minst ett stop

Hoffmans- och andra droppar, så här ä gjordt hva" göras kan, och nu

får böner och vår Herre lof te" å göra resten! mente Sven.

— Men det är oförsvarligt att inte rådfråga en

ordentlig läkare! förmanade prästen.

— Läkaren kostar pengar och han kan väl inte göra

mer än ordinera droppar, och dä" är väl, för hundingen i

våld, meklament som meklament, och meklament har hon

fått, så mycke som i henne gått! lät Sven.

Nå, det blef inte bättre än att pastorn måste lofva att

taga upp henne i bönelängden till nästa söndag, och så gick

Sven hem.

När han så nalkades detta, kom pigan emot honom på

gården och slog ihop händerna och hojtade och skrek:

— Husbonne, husbonne, nu är det rent rasande stäldt

för oss!

— Har Britta slutat?

— Nä, men suggan ligger och räcker hufve" och fötter

ifrån sej och vill dö ho" med!

Då blef det lif i Sven, ska jag säga.

Och undra inte på det, ty suggan var dyrbar. Hon

härstammade ifrån själfva hushållningssällskapets

förvaltningsutskott, så det var fint herrerace i henne, och sexti

riksdaler hade hon kostat Sven.

Han for in som en stolle i stian, och när han sett, hur

illa det stod till, dröjde det minsann inte många minuter,

förrän han hade hästen selad och i skacklorna.

— Ja" måste te djurläkaren och det bums! grät han

och satte i väg ner åt sta"n så att häststackarn låg som en

rem utefter marken.

Under det han så körde och ryckte i tömmarne och

grät och böstade öket i sidorna med piskskaftet, kom han

att tänka på, att han kanske också, efter han i alla fall

gjorde resan, kunde fråga folkaläkaren för hustrun. Det vore,

mente han, i alla fall en god gärning, som kanske medförde

suggans tillfrisknande såsom belöning.

På det viset begaf det sig, att han efter några timmar

kom hemkörande med en »meklamentsflaska» i hvardera

ytterfickan.

Så fort han stannat på gården, började han hojta på

folket.

— Lefver ho"?

— Hvecka ho?

— Sogga förstås!

Och när han hörde, att hon så gjorde, barkade han in

till henne och hade folket att bryta upp käkarne på suggan

samt hällde i henne den ena flaskans hela innehåll i ett

tempo.

— Gu" tröste den, som ska" ha ett sådant sjukhus

som ja! Nu få vi lof se om hästen, och sen in och ge

Britta en dosis! suckade han.

Och Britta fick också i sinom tid sin del ur den andra

flaskan.

— — — — — — — — — — — — — — — — — — — —

Just som han slutat den ingifningen kommo patron

Hansson och jag upp till Ragnarök i ett ärende.

— Hur står det till? sporde vi.

— Så illa det kan! Men nu har jag, gualof, fått

medoksin te bå" den ena och den andra! Det skadar väl

inte, om ja" ger Britta en dosis te" utaf dä här, patron?

lät Sven och flydde Hansson flaskan.

— Bevare honom Gud för sådant! Det här är ju för

djur! svarade patronen, när han läst lappen på flaskan.

Ni skulle ha sett Sven i det momanget. Håret

började resa sig på hans hufvud och munnen blef precis

trekantig på"n.

Ill. C. A. Olausson

— Då har jag förbanningen gett sogga hustru mins

och hustru min soggans meklamenter! Hva" ska" dä nu

bli å"? jämrade han.

— Åh, trösta dej du, sa" jag, för efter skolmästarens

vetenskap har människa och svin likadana inälfvor, och då

ska" väl det, som är bra för den ena, vara gagneligt för

den andra också.

Patronen, som är en inbunden allvarskarl, runkade på

hufvudet och sa", att vi inte vore stort likare än kreatur

bå" Sven och jag. Och så gick han sin väg, som om han

blifvit bränd.

Men Sven lugnade sig vid mina ord och mente, att

eftersom båda delarne kostat grofva pengar, så måste de

väl göra någon verkan dit de kommit.

Och verkan gjorde »meklamenterna». Ty framåt nästa

otta slocknade bägge två de sjuka i Ragnarök. Ja, det vill

säga, att suggan stucko de ner för att rädda fläsket. Men

det blef i alla fall odugligt, eftersom det var mysk, som

Sven hällt i henne.

Stackars Sven! Det var ett hårdt slag för honom, att

mista båda två på en gång, just när priset började stiga på

fläsket. Och hvem vet när hushållningssällskapet härnäst

säljer ut af sina präktiga racer.

Men på begrafningen söndagen efteråt höll jag minsann

skolmästaren varm, ty här kunde jag då komma åt att visa

honom, att det är en vådlig skillnad på inredningen i en

människa och ett svin. Annars skulle väl inte Britta i

Ragnarök gifvit med sig så kvickt utaf grisemulsionen.

Den gamle skolkarlens straffpredikningar

och bibelförklaringar.

Vi äro en stor hop, däribland en massa präster här i

landet, som vid gubben A:s säkra hand för första gången

tågade in på teologiens knaggliga och styfbrutna mark.

Alla hafva vi en gång darrat inför den propre och elegante

gubben med de vådliga kraftuttrycken på läpparna och den

stränga och allvarliga blicken bak de guldbågade glasögonen,

men vi hafva ock alla älskat honom för det stora och varma

hjärta, som klappade för oss i hans robusta bröst.

Ett original var han.

Så här bortemot ett fjärdedels sekel efteråt kan det

ju gå för sig skämta öfver de förfärliga straffpredikningar,

hvilka lektor A. tidt som oftast höll för oss, men det var

minsann lagom skämtsamt så länge man satt där och darrade

och skalf under gubbens blickar, medan han på sitt kraftiga

sätt och med sina mest mustiga uttryck framhöll vår

uselhet och dålighet och därunder stammade litet smått.

Arg var han säkerligen icke i så hög grad som vi då

föreställde oss, utan det var egentligen en vana och ett

oemotståndligt behof hos honom att få, såsom det så skönt

heter, »skälla» på allt och alla.

Han menade rakt ingenting ondt därmed, men det

begrepo vi inte då, utan darrade under lektorns mullrande

åska såsom inför domen.

Stora, långa trettioåringar, som på den tiden icke sällan

förekommo på skolbänken, hyste samma obeskrifliga respekt

för gubben A., och de där »gamlingarne» voro också oftare

än de yngre utsatta för hans allra vådligaste straffpredikningar.

Hade någon annan lärare talat till oss i samma ton

och med samma uttryck, hade vi nog opponerat oss ibland,

men nu sutto vi där samtliga spaka, rädda, förkrossade och

ödmjuka medan han gaf oss på huden.

Och ibland fingo vi hålla till godo med duktiga

örfilar också.

Till och med när gubben ohjälpligen kom af sig vid

uppläsningen af psalmversen i aftonbönen, hvilket ofta var

af en obeskrifligt komisk verkan, vågade vi icke draga en

millimeter på smilbanden.

Han såg nämligen betydligt vred ut, när han gaf sig

i färd med att memorera ur psalmboken, och kanhända tog

han då på sig denna skräckinjagande min för att vi skulle

hålla oss allvarsamma, ifall han skulle komma af sig, hvilket

nästan alltid hände.

Vanligen plägade detta inträffa i början af psalmen,

men då klippte han genast till med en annan, och han

kunde på det sättet känna sig för på tre à fyra stycken,

innan han kom i gång.

En aftonstund gick det dråpligt för honom ända till

dess han läst högt sista versraden i psalmen.

Själfva slutet undflydde totalt hans minne, och det

blir omöjligt att glömma gubbens ursinniga min, när han

gjorde den erfarenheten.

— Och hjälp mig, Jesu, nådelig ... hm ... hm ...

Där stoppade det för honom, och lektorn glodde till

öfver glasögonen, som om han hade velat svälja oss

allesamman. Men ett slut måste han ha på versen, och så

hostade han ett par gånger samt skrek sedan under det

han såg ut som ett åskmoln:

»Och hjälp mig, Jesu, nådelig

Att djäfvulen ej sviker mig! Amen.»

***

Vid ett tillfälle hade vi några stycken burit oss mycket

illa åt och varit oförskämda mot en extra lärare, hvilket

tyvärr ibland inträffade.

För den sakens skull undfingo vi af gubben det

gräsligaste ovett, som säkerligen någonsin vankats i någon skola.

Han hyflade först till oss en och en i sänder och sedan

alla i gemen.

— Hva" du, din lille svinpäls, Thu-Thure S., ska" här

i skolan å göra, dä" begriper ja" inte. För du ä" lika lat

som du ä" dum, å lika dum som du ä" oförskämd, å lika

oförskämd som du ä" lat, och lika ussel å dålig som du ä"

dum å oförskämd å lat.

— Å du, G—svärd, du ä" ett fullkomligt kriantur; du

tycks gå här å trotsa på din ussla kna-knapadel, din

stympare, men de" ska" ja" säja dej, att ja" inte vill ge så mycke"

som mina gamla ga-galoscher en gång för ditt ruttna adelskap.

När gubben hunnit hit uti sina straffdomar, fick han

händelsevis syn på den hyggligaste eleven i hela afdelningen,

en yngling, som alls icke deltagit i oförskämdheten mot

extraläraren. Men gubben, som nu var kommen i sitt esse,

ansåg tydligen, att äfven denne borde ha sin lilla släng

med af slefven, hvadan han vände sin vrede från oss, de

verkliga syndabockarne, och undfägnade honom med

följande tirad:

— Nu sitter du tydligtvis och gläder dej åt dina

kamraters ofärd, men ja" ska" säja dej, att du kanske ä"

vi-vida större kri-kriantur än de andra. Dä" ä" bara tillfälle

som hi-hittills har saknats dej att lägga din u-usselhet i

dagen; fi-finner du bara läglighet, så komma dina bofstreck

att bli förskräckliga, fast du nu sitter här och söker se ut

som en kyrkängel, din ... hm ... din skomakaregesäll. Ful

och o-otäck ä" du också te" å si på, så dä" får ja" säja dej,

att du passade bättre i ett me-menageri än här!

Det är omöjligt att beskrifva hur förfärad och

förbluffad denne oskyldiga yngling blef öfver denna

väckelsepredikan.

Så gick det lektion efter lektion. Alltid fann gubben

anledning att på sitt egendomliga sätt framhålla vår »usselhet

och dålighet». Men när det blef fråga om examina och

betyg, så höll han oss faderligt om ryggen, och vi kunde

också våra saker för honom, så att det hurrade efter"et.

***

I studentexamen rättade han sig icke ett dugg efter

hvad censorerna föreskrefvo, utan han höll sig med sina

frågor, där han visste, att vi voro säkrast hemma och

låtsade, som om det hade varit en vanlig lektion, så att han

interfolierade på det alldagliga viset sitt examinerande med

ett och annat »kri-kriantur», »dru-drummel», »nöt» och

»stockfiol». Censorerna sågo mycket tilltalade ut och logo

i mjugg åt dessa lärda trefligheter.

Strax före studentexamen sade gubben till oss, att vi

uti kyrkohistorien »kunde ta" och se på Luther och

lärostriderna efter honom, så att vi inte sutte och fånade och

drumlade oss som vanligt».

Det gjorde vi också, så att vi voro urstyfva med

afseende på vännen Luther och lärostriderna.

Men när examensdagen kom och kyrkohistorien skulle

före, anmodade censorn lektor A., att han måtte hålla sig

till Augustinus och hans tidehvarf.

— Jaså, Åh ja! sa" A., och vi bleknade och voro

förfärade.

Men gubben gick omkring censorns föreskrift på detta

enkla sätt.

— Nå, kan du långe där säja, hvar Augustinus var

ifrån?

— Från Afrika!

— Jaha, dä" ä" riktigt! Hvad var han för någonting?

— Biskop.

— Nå, kan du då nämna någon annan lärofader i

nyare tid, som syn-synbarligen påverkats af Augustinus?

— Mårten Luther!

— Jaha!

Se"n voro vi ju inne på Luther, och det blef aldrig

vidare ett dyft fråga om Augustinus.

Censorn såg litet långnäst ut, men han afbröt icke

examen, hvilken gick såsom en olja.

På det viset hjälpte han oss härligen i våra trångmål,

och därför älskade vi gubben, fastän vi städse voro fulla

af bäfvan och räddhåga, när vi stodo inför honom.

***

Till den gamle lektorns många framstående egenskaper

(han hölls nämligen icke utan rätt för en af landets

lärdaste elementarlärare) hörde framför allt hans ovanliga

hjälpsamhet och gifmilda sinnelag.

Gärna och ofta stack han en sedel till någon fattig

yngling, men han fordrade af denne absolut tystnad

angående den saken.

— Här har du ett par se-sekiner, men du ä" så go"

och håller gapet på dej, å inte pratar om"et, din dru-drummel!

plägade han säga.

En gång kom en af gubbens medlärare och förebrådde

honom detta slöseri med tiokronorssedlar, hvilket icke stod

i fullt klokt förhållande till den gamle lärdes tillgångar.

Detta välmenande råd upptogs emellertid med den allra

grufligaste onåd.

— Lägg dej inte i mina affärer, du snå-snålstock, utan

gå du din väg och låt mej sli-slippa se ditt ve-vedervärdiga

ansikte! röt gubben.

Och kamraten-lektorn fick lomma i väg, som om han

varit en simpel skolpojke.

***

Under de sista åren af sin tjänstetid slösade lektor

A. mycken kärlek och omvårdnad på en släkting, som

bevistade skolan.

Rask och hygglig samt något ostyrig var denne

yngling precis i gubbens smak, så att om denne lät honom

vederfaras mycket kärleksfullt och eggande ovett, lät han

heller aldrig hans börs vara tom.

Stundom föll det dock gubben in att låta släktingen

göra reda för, huru han användt erhållna penningar, och

då gällde det för unge Karl att hålla tungan rätt i munnen.

Från ett sådant förhör har man en mycket lustig historia,

som tillika på det otvetydigaste sätt lägger i dagen gubbens

kärlek till ett öppet väsen samt hans ända ut i fingerspetsarne

gående konservatism och ovilja mot alla nymodiga

rörelser, förnämligast nykterhetspedanteri och nyevangelism,

hvilken senare han i sin egenskap af mycket pålitlig teolog

ingalunda kunde fördraga.

— Nå, Ka-Karl, sporde gubben en dag, hvar gjorde

du af de senaste två kro-kronorna, som ja" gaf dej?

— Jo, farbror, jag köpte konjak för att ha någonting

att bjuda kamrater på! svarade brorsonen med mycken

uppriktighet och ärlighet.

— Åh ja! dä" ä" just icke något dumt sätt, å nyttjas

dä" mä" må-åtta, så har man ingenting att anmärka däremot.

Nå, har du då haft några kamrater hos dej?

— Ja, Andersson, Lindell och Lundgren va" hos mej

i går kväll! (Lundgren var känd som mycket ifrig

nyevangelist.)

— Jaså, fortsatte gubben, vi-visade du dem något?

— Jo, jag bjöd dem ett par tumlare konjak!

— Åh ja, dä" gjorde du rätt i, Ka-Karl! Nå, dra-drack di?

— Ja bevars, Andersson tog sej en bra konjak!

— Jaha, ja, han ä" en mycket duktig och reel yngling;

flitig och uppmärksam ä" han också. Vi-visserligen ä" han

bara en bo-bondeson, men han har ett mycke" redigt hufve",

så jag har god förhoppning om honom. Nå, Li-Lindell,

han tog väl också?

— Ja, för all del, det gjorde han visst!

— Åhja, äfven han ä" en ganska framstående

yngling. Inte ä" han precis något un-under af flit, men han

har mycken naturlig be-begåfning!

— Lindell tog till och med två glas, farbror, afbröt

ynglingen.

— Ja-aså, ja, han ä" mä" di bäste i afdelningen, å ja"

har särskildt fäst mej vid hans behandling af mo-modersmålet

såsom mycket re-redig och bra. Ja" har verkligen

ett mycket godt hopp om honom! Nå, den där Lundgren

då, drack han något?

— Nej, han påstod, att det stred mot hans principer!

— Hm, hm, den dru-drummeln! Dä" ska" just ett

sådant där nöt prata om prin-principer. Ett sådant där

kri-kriantur, som spri-springer omkring på ko-konventiklar

å annan u-ussel dålighet och gör sina lä-lärare sorg och

be-bekymmer. Eländig och i högsta måtto ta-tarflig är han

också i sina ku-kunskaper, å sitt modersmål det behandlar

han då pre-precis som den u-uslaste sko-skomakaregesäll,

så han kan väl näppeligen bli student. Hm, hm, å så

kommer en sådan där ärke-sto-stock-fiol fram å pratar om

principer å vill inte ens dri-dricka ett gla-glas konjak! röt

gubben i det yttersta raseri.

Det säges, att Lundgren, som fick reda på den orlofssedel

A. vid detta tillfälle gaf honom, af fruktan och bäfvan

för gubben sedermera infann sig hos brorsonen och anammade

en konjagare samt anhöll, att detta måtte komma

inför lektorns öron.

När A. fick kunskap om denna libation, smålog han

mildt och uttryckte sin belåtenhet öfver att »dä" fäet vill

söka bli folk igen», och Lundgren gick gladeligt igenom uti

sin maturitetsskrifning.

***

Att döma af den rysansvärda straffpredikan, som den

lärde lektorn vid ett tillfälle höll efter en morgonbön inför

alla skolans alumner, synes han icke hafva varit någon

synnerlig älskare af musik.

Det var nämligen så, att läraren i sång och musik vid

ett tillfälle uppmanat dem, hvilka trakterade orgeln under

morgonbönerna, att spela preludier till psalmverserna.

Kort därefter kom lektorn en morgon upp i katedern

för att hålla bön, och vid orgeln på läktarn satt den gången

en äldre lärjunge i skolans högsta klass, en yngling, som

var känd och värderad lika mycket för sin framstående

musikaliska begåfning som för sin tadelfria vandel och sina

goda kunskaper i öfrigt.

Denne drog nu, enligt föreskrift, till med ett långt

och ganska tilltalande preludium.

Gång på gång öppnade gubben sin mun och drämde

till att sjunga på psalmen, men det tog icke skruf, och när

slutligen preludiet var slut, var A. så förgrymmad, att han

icke alls förmådde taga en ton.

Bibelförklaringen i den morgonbönen inskränkte sig

i följd af gubbens vrede därtill, att han två gånger å rad

läste upp ett och samma kapitel ur nya testamentet,

hvarefter han reste sig.

Så kom ett nytt, långt preludium, hvilket ännu

ytterligare stegrade gubbens ursinne. När vi sedan efter

psalmsången redde oss till att strömma in i klassrummen, befallde

han oss stanna kvar på våra platser, enär han hade något

att förkunna.

— Hör du, druler där uppe, skrek han åt orgelspelaren,

du tycks tro, att du befinner dej på något sä-sämre

värdshus efter du spelar sådant där usselt tingeltang och

kling-klang? Sådana där fä-fähundsaktigheter undanber ja" mej;

eller tycker du att dylika eländiga pigtoner passa vid en

andlig handling?

— Direktören har befallt mig spela preludier! stammade

den stackars orgelnisten.

— Hä-här styrer ingen direktör, förstår du, utan jag!

Och dina eländiga pre-preludier, eller hva" du behagar kalla

din us-usla smörja, dä" kan du få spela på något tarachim

eller eljes, när du vill ådagalägga den fä-färdighet, du

möjligen besitter i dina smu-smutsiga fingrar, me-men här

du-duperar du ingen med nå-några pre-preludier, för vi veta

ändå blott alltför väl, hvilket rysansvärdt kriantur du där

uppe ä"!

Den stackars orgelspelaren stod på läktarn förfärad

och såsom fallen från skyarna, och vi andra skyndade

bäfvande in i klassrummen.

***

På sextiotalet kom där till skolen en ung man, som

var nästan ett fenomen. Man ansåg honom för ett verkligt

snille, och hans läsning gick med en sällspord fart.

Han tog öfver hvarannan klass och satt ändå alltid

främst och fick städse de högsta betygen i alla ämnen, så

att både lärare och kamrater förespådde honom en lysande

framtid i vetenskapens tjänst.

Men när han blef vuxen och kom upp i läroverkets

högsta klass, började han öppet och offentligt bekänna, att

han storligen betviflade åtskilligt af det, som stod i Norbecks

teologi, Augsburgiska bekännelsen och Symbolum Athanacianum.

Särskildt hyste han svåra dubier med afseende på de

underverk, som bibeln omtalar, och hans obstinata

matematiska sinne reste sig på ett mycket betänkligt sätt upp

mot läran om själfva treenigheten.

Många af kamraterna, hvilka i detta ögonblick äro

riktiga och framstående prelater i landet, sökte förgäfves

leda honom från de villospår, på hvilka han slagit in. Men

det halp intet.

Tvärtom blef den unge mannen i stället så förhärdad

i sitt fritänkeri, att han satte upp tolf stycken gudlösa och

hädiska teser samt inbjöd till en offentlig diskussion å en

af lärosalarne.

Disputationen gick äfven af stapeln, och hädar-ynglingen

ansåg, att han kunde triumfera; ty han var kunnigare

än de fleste och yttrade sig med en hänsynslöshet, som

förbluffade motståndarne och kom dem att tiga och draga sig

tillbaka.

Lärarne voro djupt bekymrade, men teologie-lektorn

själf, gubben A., tog saken ganska lugnt och förklarade,

att han nog inom kort skulle få ynglingen att blifva

renlärig och fullt troende.

— Hör du Jo-Johansson, kom hem te" mej kl. 4 i afton,

så får jag tala ve dej! sa" gubben en dag till den irrlärige

sjundeklassisten.

På slaget fyra stod denne också morsk och själfmedveten

innanför dörren i sin religionslärares studerkammare.

— Du tror en hel hop du, min käre Jo-Johansson,

men du lär tro så rasande ko-konstigt, och så säjer di, att

du i allmänhet inte tror på bi-bibeln?

— Jo, i viss mån gör jag det, men det finns allt

åtskilligt i den boken, som ...

— Si så, prata nu ingen smö-smörja, utan säj om du

tror på bibeln eller ej! afbröt gubben.

— Åtskilligt är ju förnuftsvidrigt, och jag får erkänna,

att ... till exempel underverken ...

— Jaså, sa" gubben och reste sig saktmodigt ur stolen,

jaså, han är vidrig för ditt förnuft och du tror inte,

du dru-drummel och sto-stock-fiol, men ja" ska", min själ,

bibringa dej redigt förnuft och lära dej att tro ja"!

Och så grep han fritänkaren i nacken med ena handen

och fattade sitt tjocka spanska rör med den andra.

Ynglingen vågade naturligtvis inte slingra sig undan,

och snart började det spanska

röret att falla fast och tätt

utefter hans rygg.

Efter en stund höll gubben

upp, vände på martyren

och såg honom i ögonen.

— Tror du på bibeln än,

ditt fä? röt han.

— Dä" ä" väl ej

nödvändigt att tro allt, som

står ... till exempel ...

att ...

— Jo, dä" ä" just dä"

som ä" nödvändigt, dä" ska"

ja" visa dej! och så började

han å nyo dänga på honom

utefter ryggtaflan, så att det

skrällde och sjöng i lärjungen. Men ju kraftigare och

tätare käppen föll, ju klarare och renare började bibelns

sanningar uppgå inför själens ögon på denne.

— Tro-tror du inte än?

— Jo, nu börjar jag tro, så att om lektorn ville

resonera med mej en smula i lugn om bibeln, så ...

— Jaha, du, dä" ska" ja" göra! Ja" ska" resonera med

dej så, som man rätteligen bör resonera om tros-trosartiklar

och bibeln med sådana där okunniga kri-kriantur och

öf-öfvermagar och stympare, som du ä"! sa" lektorn och drabbade

å nyo på den halft troendes rygg det värsta han kunde.

— Nu måtte väl tro-tron ha infunnit sig! pustade

gubben till slut, alldeles uttröttad.

— Ja, ja, herr lektor, nu tror, förlåt mej, nu tror ja"!

grät den unge mannen.

Då satte sig gubben genast ner och såg mildt och godt

på honom.

— Hva"ke dä" just hva" ja" sa", att du skulle tro på

bibeln till sist, Johansson! Sir du det du! Bara du fick

påtagliga bevis, som du kunde begri-gripa med ditt ussla

och in-inskränkta förstånd. Gå nu hem och lä-läs och sköt

dej och gå inte och pra-prata en hop dumheter om bi-bibeln.

Så förökas din tro. Här har du några kro-kronor, för du ä"

ju eländig å fattig, din långe, dumme dra-drasut!

Den omvände ynglingen slank ut som en pil, och märkligt

är, att han ifrån den stunden aldrig kunnat misstänkas

för irrlärighet. Han blef tvärtom sedermera en af

statskyrkans allra yppersta präster, som i tal och i skrift

kraftigt uppträdt till bibelns försvar.

***

En gång under sin lektorstid blef gubben A. benådad

med ett stort pastorat.

Han flyttade dit, men trifdes platt icke i den nya

verksamheten. Han kom ej åt att få gräla såsom han varit

van vid, ty det gick icke för sig bland de styfva bönderna

på den ort, dit han kom. Han leddes vid och tynade af i

tystnaden ute på landet, och när lektoratet efter en tid blef

ledigt, sökte han och fick det åter, oaktadt det icke gaf stort

mer än hälften så mycket i inkomster som pastoratet.

— Men hur kommer det sej, sa" en dag en af hans

kyrkovärdar, att prosten vill lämna oss, när han får mycke"

mindre lön som lektor?

— Tror du inte, att dä" ä" värdt några tusen kronor

om året att slippa se så"na där menagerifi-figurer som du

och dina ge-gelikar! grymtade den gamle skolkarlen.

***

En annan gång, då vi i »Novum» läste berättelsen om

den barmhärtige samariten, gick gubben på golfvet med

tummarne instuckna bak västen i armhålorna och funderade

ut en lämphg förklaring, hvarför prästen gick förbi den af

röfvaren slagne mannen.

— Dä" kan, ju för oförståndigt folk synas underligt,

sa" han, att prästen gick framom den sargade stackaren.

Men det berodde ty-tydligen därpå, att prästmannen

sku-skulle in till staden och pre-predika i högmässan. Nu hade

han säkerligen fördröjt sig och hörde sam-sammanringningen

i Jerusalems tempel just när han fick se den sårade, och

då kan ni väl be-begripa, era fän, att han ingalunda fick tid

att vå-vårda sig om mannen. Folket i Jerusalem vä-väntade

otåligt på honom, och han fick icke försumma sin tjänst;

så är det uppenba-barligen med den saken. Kom ihåg dä",

era stofiler!

Ja, så var han och sådana tag hade han i sig, den

gamle oförgätlige hedersmannen. Gu" signe hans stoft, där

det nu hvilar i den lilla anspråkslösa småländska kyrkogården.

Det slår klunk i mitt bröst, när ja" tänker på dej

Svag patrull.

— Ett kreatur ä" du, ett kreatur blir du och ett kreatur

har du varit ifrå" begynnelsen! Vet du dä", din snusässja!

Ska" du spotta medt i vellingagryta", ditt svin?

— Töst, käring, för här ä" skamtyg på färde, och ja"

ä" så ilsk, så ja" vet inte hvad ja" gör!

Det var gamle, afskedade soldat Träff, som strax före

regementsmötet ett år kom in i sitt kök midt under

målbetet och hade detta lilla meningsutbyte med hustru sin.

— Skamtyg! Hvad har då händt? utlät sig käringen

och föll till föga, sedan hon skummat ett grand i

vällinggrytan, uti hvilken Träffen i hastigheten råkat spotta, när

han kom in.

— Har du inte sett, hur vår Kalle slappar af och ger

sig öfver och hänger ned skallen och sir förgjord ut ju mer

det närmar sig mötestiden, då han ska" ut. Hade jag vetat,

att han var en sådan förbaskad harkrank, skulle han då

aldrig fått ta knektnumret efter mej. Han skämmer ju ut

mej, den mjäkern. Aldrig trodde ja", att ja" skulle få ett

så"nt får te" son! röt Träffen och spottade åt spisen igen, så

att det yrde öfver vällingen.

— Håller du på med att fördärfva vällingen, så lägger

ja" slefva i hösen på dej, rätt så krigsman du va"t! Pojken

är ingen fara med. Han ä" bara så etter snål, så han går

här och sörjer för sina stöflabottnar, som han fördärfvar på

slätten, för slitningsersättningen räcker inte till, säjer han!

— Äh prat! Snål och vajen om sig är han, det förstås,

men så nitisk ä" han väl inte!

— Jo gubevars! Mins du inte, att han lånte Strids

pjäxor i våras, när han gick te" sta"n, och inbillade Striden,

att han hade sina hos skomakaren.

— Jo! Men det var ju knepigt!

— Ja vars, men har du inte hört hvad som se"n hände

på vägen?

— Nähej!

— Jo, rusthållaren hann upp pojken och sa" helt

beskedligt:

— Sätt dej opp, Klang, så får du åka!

Men pojken gick ändå, så att dammet rök, och sa":

— Nä" tack, dä" kvettar, för ja" har lånt stöflarna jag

går i!

— Anagga den gynnarn! Men nu sir han så blåsur

ut i synen, så ja" tror, att här ä" fruntimmer med i spelet.

I natt satt han och låddes att han las i soldatinstruksjonen,

men ja" hörde hur han pretade och skref och ömsom

sockade och ömsom svor, så att stuga kunde sjonka! pustade

gubben.

— Ja, skref han och sockade, då ä" dä" illa mä" honom!

lät käringen.

— Gack in efter hans instruksjon, så få vi si om där

inte fins nå"t papper i henne, som liknar ett kärleksbref!

komderade gubben.

Gumman lät inte säga sig två gånger, utan dök ner i

sonens kista med nyfikenhetens hela energi, och rätt i

rappet kom hon åter med ett långt papper och med Träffens

glasögon.

Denne sätte sig till att läsa och spotta. Men allt efter

som han las ljusnade han.

— Dä" ä" som ja" trodde. Ett kvinns ä" mä" i spelet.

Lisa i Bo har förvillat honom. Men nu ä" ja" gla", för

pojken ä" rasande barbarisk såsom en knekt ska" va", och en

helsekes »pojet» är han; han skrifver på vers som en präst.

— Nå, så tack och lof för dä"! Läs opp"et högt och

reelt! bad gumman.

Och Träffen ansade af sina glasögon, hostade och läste,

så att det dånade i torpet. Dikten löd:

»Krigsmans kärlek.

Det slår klonk i mitt bröst, när ja" tänker på dej,

Du försmäktande pepparkaksdeg!

Och det är, som det bure till himla med mej,

När ja" vänder åt Bo mina steg.

O, ja" töcker ja" blir nära nog relisjös,

När ja tänker på Lisa, mi" tös.

Ja, mi" tös.

För ja" vell inte härja och vell inte slåss,

Och vid brännvin blir ja" så led,

Och jag är som en ängel mot alla, förstås,

Om ja" bara får ha"na i fred.

Men ja" fräser precis som en frustande älf.

Om ja inte får kössa"na själf.

Kössa själf.

Om på slätten ja" ståndar på vakt eller går

Där å" stampar i styf exercis,

Och i hast börjar tro: kanske Joan han slår

I kväll sina slag för mi" Lis",

Blir jag stollig på stund och formerar min trut

Till att illvråla: Korpral ut!

Genast ut!



Du förbaskade Joan därnere i byn,

Gör en syäng, när du går förbi Bo!

För annars så hackar jag ner dej te" gryn

Te" en kvällsmat åt farsgubbens so!

Här ä" krigsmannatag och krigsmannagry!

Lämna Lisa, din oxe, och fly!

Bara fly!

Ja" ska" slå, ja" ska" slå — och jag slår inte bom —

Tills du somnar på eviga stund,

Ja" ska" ge dej ett klipp, så din skjorta blir tom,

Du civile, förhärdade hund!

Om du söker att fingra mi" Lisa i Bo,

Ska" det kosta ditt lif och kosta ditt blo"!

Du di" ko!»

— Herren vare tack och lof! Det hörs att det finns

krigsmannablo" och hjältetag i"en! sa" Träff, när han slutat

läsningen.

— Men aldrig trodde jag, att han var så blo"törstig

och inte heller att han kunne dekta så vackert på rim. Men

kärleken gör unnerverk, fast du alla da"r varit så råvalkad,

att han inte bitet på dej! lät gumman.

— Bitet på mej! Slog ja" kanske inte af näsbenet på

Sven i Hägnen för din skull, när ja" började dras mä dej,

ditt skrälla! röt Träffen.

— Jojo, det som är sant, det får en inte gå ifrån!

svarade gumman och såg liksom lite stolt ut.

— — — — — — — — — — — — — — — — — — — —

När se"n Klangen kommit in vid middagstiden, hade

hans far ett långt och djupsinnigt samtal med honom, och

slutet på öfverläggningen blef den, att Klangen skulle tala

vid Isak på Mon att gå patrull och ha utkik på Lisa samt

spionera på Johan i byn under mötestiden.

— På det viset får du sinneslugn och kan sträcka på

dig under mötet! mente Träff.

— Men Isak vill nock ha ersättning! suckade Klangen.

I skymningen gick han emellertid ner till Isak och

underhandlade med honom.

— Du ska" få en ankarstock och en stång tobak för dina

besvär, Isak! sa" Klang.

— Dä" ä" för klent! Men ger du mej ett par

hvitpreckiga mollskinnsböxer på köpet, så ansvarar ja" för, att

Johan inte ska" få flank i henne, så länge du legger på

slätten! invände Isak.

— Nå, så köss te" i Guss namn då! Far hennes ska

få ge mej så möcke mer mä" henne en gång! sa" Klangen

och handslog med Isak. Men inte gjorde han det med gladt

sinne, ty han var, som mor hans rent ut sa", alldeles

vådligt ettersnål, fast han var knekt.

Nå, Klang drog af till slätten, och Isak gick och

vaktade Lisa om kvällarne det bästa han kunde. Och det hade

han gärna gjort för noll och intet, ty han hade själf ett

godt öga till henne, fast det inte kunde bli fråga om gifte

dem emellan, efter han hade en nästan bestämd fästmö i

en annan socken. Men efter hon dvaldes långt borta, hade

han ingenting emot att drifva omkring med Lisa, och denna

å sin sida tyckte också, att det smakade fågel att ibland få

känna en karlaarm om lifvet, när Klangen inte mera var

tillstädes.

Sådan är ungdomen, gunås, ty med troheten är det

klent beställdt här i landet. Och om jag själf varit i Isaks

kläder, hade jag gjort på samma sätt, Gu" nåde mig syndare.

Hur det nu var, hade emellertid både Lisa och Isak

tagit miste om dagen för Klangens återkomst, så att de

sutto under den stora eken på gärdet i Bo och svärmade i sin

oskuld som vanligt samma kväll poeten-krigaren återvändt.

Och nu bar det så illa till, att Klangen kom

ditsmygande och fick se hur Isak satt där och höll henne om lifvet.

— Jaså, är det på det viset du patrullerar, så ska" ja"

ge dej en spark, så du flyger så högt, att korparne kunna

bögga bo i nacken på dej och kläcka ut ungar, innan du

hinner ned! röt han och förvandlade sin hy.

— Jesses, ja" bara skrapade af henne en hop

ettermyror! lät Isak.

— Dä" kvittar, för du rörde ve" henne och det ska"

kosta blo"! skrek Klang.

— Tåla dej du, Klang! För om du styrer dej, ska" du

slippa ge mej tobaksstången! afbröt Isak.

Detta löfte lugnade krigsmannen en smula, så att han

ställde sig att fundera en stund.

— Nå, om du släpper efter mollskinnsböxera också,

ska" ja" låta dej »rytterera» mä" lifvet! medgaf han.

— Topp! sa" Isak, och så handslogo de, blefvo sams

och Isak fick gå.

Se, sådana där äro vi ibland här ute i bygden. Vi låtsa,

att vi ä" ena förfärliga och rysansvärda bjässar, men

kommer det därpå an, så cedera vi en hel hop af vår ära till

och med för ett par mollskinnsbyxor.

Krokiga ord.

Det är obegripligt hvad de där utländska orden, som

stjäla sig in i vårt språk, kunna ställa till mycket elände

ibland. Ty det är inte allom

gifvet att förstå sig på dem, utan

mången gång passar man in dem

på ställen, där de inte passa, och

stundom förvränger man dem, så

att det barkar rakt åt Häcklefjäll.

I fjol t. ex. kom det en berömd

och fin sångerska hit ner till

gästgifvargården en dag och ville hålla

konsert i socknen, en gudelig och

allvarsam konsert för resten, sa"

hon, och så skref hon ett bref till

gamle prosten och begärde att få

sjunga i kyrkan samt skickade

skrifvelsen med kyrkväktaren till

prästgår"n.

Men prosten ville inte öppna

kyrkan för sådant, utan sa" till

stöten, att han skulle hälsa den stora sångerskan och säga,

att det passade henne bättre att konsertera i skolsalen.

— Säj henne, att den är lämpligare, att där är lika bra

till och med bättre »akustik» än i kyrkan! slöt prosten.

Stöten gick tillbaka med de buden. Men det där

elemänskade ordet »akustik» det surrade för honom och krängde

sig i halsen på"n, så att han kom att säja så här:

— Prosten vill inte släppa till kyrkan, utan sa" att

fröken lika gärna kunde ta till skolhuset, för i det är det bättre

och lämpligare att »a-kuchera» för fröken än i kyrkan!

Sångerskan for upp och blef ilsk som ett bi, och så

underligt var just inte det.

— Sa" han verkligen så? stammade hon.

— Ja, det gjorde han, min själ, och jag kan gärna hålla

med honom, för så möcke begriper jag också! lät stöten.

— Ut — ut — ut! skrek sångerskan i det värsta

crescendo hennes galepenne kunde åstadkomma. Och

stötastackarn måste hufvudstupa, hättelös och förskrämd ut ur

rummet, där hon bodde på gästgifvargården.

Men om det bref, som prosten fick den aftonen från

den stockholmska näktergalen, sa" han ofta, att han aldrig

läst något värre i hela sin tid.

Och då kan man veta, att det måtte varit djädrigt, ty

prosten har läst ofantligt mycke bå" teologi och filosofi i

sin dar, sägs det.

***

Jojo, de utländska orden äro inte goda att reda, och

det borde egentligen vara förbjudet att nyttja dem,

åtminstone inför oss bönder, som aldrig fått »stodera».

Ett sådant där främmande och krokigt ord har en gång

ställt till ett så förskräckligt elände hos Masse i Käragård,

att dess like väl aldrig sports här i riket.

Det var nämligen som så, att vårt hushållsgille hade

rekvirerat en af de största landtbruksprofeter i kristenheten

till att hålla föredrag vid årsmötet.

Och en baddare var han, bå" i kunskaper och trut.

Han talade om en slags klöfverbacill, som två stycken

professorer i Tyskland numera kunde odla, och den store

profeten bedyrade, att om man köpte sig ett par flaskor af

den bacillen och blandade upp honom med 30 grader varmt

vatten och spritade ut den vätskan nattetid, — ty bacillen

tålde intet ljus, — så skulle det sen växa klöfver på fältet

utan bå" kalk och gödsel.

— Och detta bacillpreparat heter »nitragin» och fås i

Göteborg — slöt profeten.

Så gingo vi dädan, medan gillesherrarne förfogade sig

till den sedvanliga middagen, vid hvilken hvarje agrar blir

slagen, slankig och knäckt och söndersupen, om han än

eljest är aldrig så styf i ryggen.

Men Masse i Kåragård svor under hela hemvägen på,

att han bums skulle köpa sig ett par flaskor baciller för sin

nyodling borta i skogen.

Och vi styrkte honom i den föresatsen, ty det var inte

utan, att vi funderade på det lite till mans, och då vore

det ju roligt, om Masse ville börja, så finge man ju se, hur

det lönade sig, innan man själf gjorde sig besvär och kostnad.

— Men hva" i hundingen var det för ett konstigt namn

på"t? undrade Karl Andersson.

— Jo, — sa" Masse, — det hette Nitra — hm,

förbanska mej, har ja" inte glömt"et, tror ja", hm — jo nu

har ja" dä" — nitroglycerin — var det.

— Jaha, så hette dä! inföllo vi andra.

— Åhja, ja" ä" inte så dum eller glömsk! stoltserade Masse.

Inte många dar efteråt förklarade Masse, att det inte

var någon lätt sak att få köpa den där nitroglycerinen och

att det var förbundet med fasligt många omständigheter att

få honom. Men landthandlaren hade hjälpt honom, och i

veckan efteråt skulle han få varan.

— Bacillen är så etterbefängder, att de få lof att

transportera honom på särskilda tåg, som inte gå mer än en

gång i veckan! log Masse.

Hur han emellertid vände sig med det, fick han

omsider hem den där materien, förmedelst hvilken han skulle

bereda sig en dråplig klöfverskörd.

Och en natt drog han ut med ingredienserna och sin

järnharf till odlingen i skogen och redde sig att gå till väga

som landtbruksingeniören sagt.

Stutarna spände han för harfven och ställde dem vid

renen, och så masade han ut midt på åkern för att blanda

ihop bacillen och vattnet och dänka ut det öfver fältet.

Där gick han och stampade och ordnade och skulle just

till att häfva det så svåråtkomliga men dråpliga medlet i

vattenbaljan, då han i soluppgången fick höra ett dref i

skogsbrynet.

— Dä" ä", min själ, baronen, våran gillesordförare, som

ä" ute efter harar! lät Sven, satte ifrån sig bacillkrukan och

lommade af bort till stutarne, hvilka började konstras och

bli oroliga, när de fingo höra hundarna.

Men drefvet gick besattandes fort, och innan Masse

hann dit, voro hare och hundar tätt inpå stutarna, hvilka

rusade i väg med järnharfven efter sig, midt öfver den lilla

odlingen. Och det dröjde inte många sekunder, förrän hela

nejden skakades af en skräll så hiskelig, att hela marken

gungade därvid, och Masse själf damp.

Stutarna hade kantänka sprungit med järnharfven öfver

nitroglycerinen, så att den exploderat.

När Masse omsider reste sig, fick han se jaktherren

komma springande emot sig i halfdagern, ilsk som en tupp.

— Ligger du på lur och skjuter mina harar, så ska"

då skam dig evinnerligen anamma! skrek baronen.

— Skjuter ja", som aldrig haft en bössa i händer se"n

ja" exerade! Nä tack! lät Masse.

— Men hva" var det som small då?

— Antingen var det väl domen eller bacillen, som ja"

har där ute på åkern, mente Masse och gaf sig i väg utåt

åkern och baronen efter.

NITROGLYCERIN

Men där ute mötte dem en underlig syn. Af Masses

doningar syntes inte ett spår, endast en djup grop i jorden,

så stor som en potatisgraf, och vid den stod nu

gubbastackarn och ref sig i hufvudet.

— Det var då själfva attan till bacill! sa" han slutligen.

— Hva" pratar du för dumheter om baciller nu igen?

sporde baronen.

— Åh, dä" mins han väl, den där, som en skulle odla

klöfver med, nitroglycerinen, som landtbruksingeniören höll

talet om!

— Nitroglycerin! Har du köpt sådan?

— Vesst attan, och han var inte lätt att få heller!

Men ha stutarna blett fördärfvade utå bacillen, så ska" gillet

få betala dem.

Baronen begrep snart hur det hängde ihop.

— Har du verkligen köpt nitroglycerin? sa" han.

— Visst har ja" dä"! Hette det inte så kanske?

— Nitragin hette det, du arma anka. Du har köpt ett

sprängämne i stället för klöfverbaciller! skrek baronen och

visste inte antingen han skulle gråta eller grina.

Men den, som grät, det var Masse det, när han sedan

hittade slarfvor af stutarna här och där i buskarna.

Baronen har visserligen efteråt ställt om en insamling,

så att Masse-skråen får ett par andra igen.

Men de där utländska och krokiga orden borde väl

ändå afhysas, för de ställa då många gånger inte till annat

än spektakel.

Per Israelssons skinnväska.

Det skall verkligen bli en lisa för själen att få sitta

här en stund och våga säga hvad man vill om Per Israelsson.

Så länge han fanns ibland oss, var det minsann bäst

att hålla tyst och ta af sig mössan och bocka sig och vara

kruserlig inför honom. Men nu, när både han själf och

hans förhärdade skinnväska, som innehöll våra skuldebref

och auktionslappar, gualof äro ur vägen, så ska" det

verkligen göra godt ända in i hjärteroten att få tala om,

hvilken ärans rackare och blodsugare Per var här i tiden.

Folk tala om dem, som äro snåla. Men om ni vill

ha exempel på en snålvarg af extra prima kvalitet, som

landthandlaren säjer, så ska" vi ta fram förre kyrkovärden

Per Israelsson i Skinnarbo. Hans make i den vägen har

inte funnits i åtminstone sju kyrkosocknar häromkring.

Det gick tusentals historier i bygden om hans

snålhet, men jag satte på länge icke tro till dem. Dock en

dag, när jag kom bort till Skinnarbo strax efter

flyttningstiden på hösten för att betala en auktionsskuld, fick jag se,

hurudan han var.

Just som jag var inkommen i stugan, satte moran

fram några små potater och en otvättad sillbit till frukost

åt den nye drängen, som de fått dit. Drängen läste

andäktigt till maten, grep därpå en patatis och knäckte till

att skala den med tummen. Men så fort Per fick syn på

den manövern, blef han alldeles blek af harm och ilska,

sprang fram och gaf drängsjåtern en örfil, så att det sang

i hufvudet på"n, och skrek:

— Skäms du inte, din slösare, för att skala potatera!

Dä" har ja" själf allri" gjort! Ät du upp skalera med; de

fylla nok nån rynka i tarmarne på dej, din

högfärdsande!

Hustru sin pinade och svälte han då ordentligt ihjäl,

hvilket ju så till vida är en märkvärdighet, att det eljes i

dagliga lifvet brukar vara hustrurna, som pina ihjäl sina

män. Åtminstone påstå gubbarne, att det är så.

Bara häraf kan man se, hvilken förfärlig människa

Per i Skinnarbo var.

Sedan han började hålla alla auktioner i trakten, hade

han fullt upp att göra med att gå omkring och kräfva

pengar, och därunder fick han själf alltid mat i gårdarna.

Fördenskull arrenderade han bort sitt hemman, sålde alla

naturaprestationer, som han fick af arrendatorn, hvadan det

sällan fanns en matbit i huset till hustrun, utan där fick

hon sitta och svälta och fara sämre än ett fattighjon, tills

döden omsider förlossade henne från världen och Per

Israelsson.

Själf gick denne emellertid omkring i orten med sin

skinnväska under armen och fick kalas, särdeles på de ställen,

där man icke hade pengar till hands åt honom, när han

kom. Hela hans väska svällde nämligen af

auktionsprotokoll och lappar och sammandrag, och i hvarenda stuga hade

han alltid något att fordra.

Ni vill kanske höra historien om, hur han doppade i

grytan hos Jösses i Lappebol? Jo, han kom dit ner en

middagsstund och skulle kräfva ut likvid för ett mindre

auktionsinrop.

Jösse själf var ute i skogen och skrädde bjälkar, och

Johanna hade smitit bort till grannkvinnan för att prata

och slamra en vändning. Men öfver elden i spisen stod en

gryta och puttrade, och det såg ut som om det legat något

sofvelaktigt i henne.

Per i Skinnarbo var hungrig efter vanligheten, och då

han märkte ett brödspett i taket, bröt han ur en kaka och

gaf sig till att doppa i grytan det värsta han kunde. Men

så värst godt fann han det i alla fall inte.

När han höll på som allra värst, kom emellertid

Johanna åter.

— Ursäkta, sade Per, att ja" doppar ett grand! Jag

har gått lång väg och är bra svulten, men dä" va" ett

magert fläsk du kokar! Dä" smörjer just inte brödbiten så

särdeles!

— Tvi sjutsingen, inte kan I doppa där! Dä" ä" inte

sofvel i den grytan, hojtade Johanna och blef alldeles

perplex.

— Hva" attan ä" dä" då? frågade Per och började

blekna.

— Dä" ä" Jösses böxor, som ja" får lof att koka och

byka! Han handterade dem så uselt i går, när han hjälpte

landtmätaren kränga en räf, som han skjutit!

Per slängde brödbiten och lofvade Johanna och Jösse

14 dagars anstånd med betalningen af deras auktionsskuld,

om de bara ville hålla tyst med hans festmåltid. Men det

kom ut i alla fall.

— — — — — — — — — — — — — — — — — — — —

Man kan tänka sig hvilken mammonsträl Per var, när

man spörjer, att han inte kunde styra sig ens vid själfva

nattvardsbordet. Ä"ke det rysansvärdt och nästan syndigt

att bara tala om ett sådant elände? Men sant är det i

alla fall.

En sommar skulle han, bevars, en gång gå till skrift.

Hur det då bar till, kom han att ligga bredvid Måns i

Gölen, som han inte sett på länge. Så fort nu pastorn

hade gått förbi dem, påtade Per till Måns med armbågen

i sidan och sa":

Ill. W. Gernandt, 96

— Di femton kronorna, som du är skyldig för Skrikebo

auktion, vill ja" ha nu efter tjänsten! Annars får du

stämning i veckan!

Hisklig är en länsman, det är visst och sant, men

aldrig ha vi ändå sport, att en sådan kräft och hotat folk

vid själfva Herrans bord.

Men det är kanske för det, att de aldrig bruka gå dit.

— — — — — — — — — — — — — — — — — — — —

Nu är det emellertid slut med Per i Skinnarbo. Och

hans väska med auktionsprotokoll, reverser, inlagor och

annan uselhet har fått en snöplig, men särdeles passande

ändalykt.

Patron på Broholm sålde sin gård vid midsommartiden,

och en tid efteråt vände han af allt sitt lösöre på auktion

och flyttade till Stockholm. Per höll auktionen, förstås, mot

20 procents provision, men då skulle han också betala hela

summan, så fort auktionen var slut. Densamma varade i

två dar, och den sista dagen var det brådt med summering

och pengaräkning. Det blef fördenskull ingen tid att äta,

ty patron skulle i väg med tåget på kvällen, utan Per fick

styrka sig då och då med konjak, som stod i en flaska på

bordet. Och det gjorde han.

Auktionen gick till öfver fyra tusen kronor, och dem

fick patron, med afdrag af provisionen, reelt af Per mot

kvitto på protokollet.

— Tack, Per, tag han konjaken, som är öfver! Nu

måste jag i väg! sa" patronen och for åt sitt håll.

Per i Skinnarbo stoppade ner auktionsprotokollet i sin

väska, drack i sin snålhet ur det sista i konjaksbuteljen och

gaf sig af på hemvägen.

Men när han kom in i Klöckebo bokhult, var det skumt,

och Per var inte riktig i skallen heller. Hufvudbryet och

konjaken och brist på mat under dagen, allt detta pröfvade

den gamle girigbuken, så att han kände sig knäsvag och i

stort behof af hvila.

Kvällen var vacker, och månen silade ner sitt

silfversken mellan de stora bokarnes kronor.

— Det är så godt, att jag lägger mig och hvilar en

vändning! tänkte Per och kastade sig under ett bokträd

samt lade den digra skinnportföljen, som innehöll en god

del af hans jordiska håfvor, under sitt tunga hufvud.

Han somnade snart, somnade djupt och dvallikt, samt

vaknade inte förrän framåt ottan, då han väcktes där af, att

ett af Klockebo stora svin, hvilka släppts ut åt hultet för

att äta boknötter, stod och rotade honom i ansiktet med

nosen.

Per blef förfärad och rusade upp som en raket.

Men då han grep efter sin väska, den kära

skinnväskan, hans lif, hans gud, hans allt, så var hon borta.

Håren reste sig på hans hufvud, och han hof upp ett

rysansvärdt vrål.

— Mi" skinnväska, hva" i himlens namn ä" mi" väska?

skrålade han gång på gång.

Men han fick bara ett »uff» till svar, och då han tittade

sig omkring, fick han se hur en stor sugga stod en bit

därifrån och mumsade på själfva klaffen till väskan, det enda,

som återstod af henne, medan de andra svinkreaturen här

och där i buskarna höllo på att förtära auktionsprotokoll,

reverser, räkningar och allt annat, som väskan innehållit.

Per for omkring som en galning, men ingenting kunde

han rädda. Allt var uppsvulget eller förtrampadt, och af

de två sista dagarnes auktionsprotokoll kunde man inte finna

det bittraste spår.

Den arme Per i Skinnarbo blef såsom en besatt och

ville i sin hiskliga vrede och förtviflan döda svinen, sprang

på än det ena och än det andra, sparkade dem och skrek.

När Klockebofolket på grund af oväsendet kommo dit

ner, funno de Per så spritt galen, att de måste binda honom.

Af papperslapparne, som lågo här och där i hultet, begrepo

de hvad som timat, men af Per fingo de inga vettiga svar.

Han blef allt värre och värre, och de nödgades samma dag

köra honom till dårstugan, där läkaren förklarade, att det

inte fanns någon bot för honom.

Men det blef ingen så värst stor sockensorg för den

saken, och särdeles alla de, som satt sig i skuld på Broholms

auktion, gingo här och grinade och jubilerade invärtes.

— Hvem skall nu kräfva oss, när Per ä" ifrå" vettet,

och protokollet uppätet utå" svin? myste de.

Inte var nu detta folkets jubel öfver den olycka, som

drabbat den arme auktionisten, bevis på någon så värst bra

moral eller rättvisa. Men om man slängde fram ett ord i

det hänseendet, fick man alltid till svar:

— Dä" ä" ingenting annat än Herrens straffdom, på det

att det ordet ska" gå i uppfyllelse, som säger, att snål spar

och skam tar!

Två martyrer.

Vår präst sa" en gång i predikstolen:

»Det finnes ingen ödmjukhet längre, ingen

undergifvenhet, intet tålamod, ingen försakelseanda, ingen ihärdighet

annat än i jäktandet efter rikedom och nöjen, ingen

uthållighet annat än i lustarnes tillfredsställelse! Man far blott

efter njutning och göder sitt kött!» skrek han och slog sig

för bröstet samt tittade med det hvita.

Men det är då säkert, att om prosten kommit att tänka

på Gusten Pettersson eller Manne Nilsson, innan han yttrade

det där, så hade de orden aldrig blifvit sagda eller ock hade

prosten åtminstone icke gormat så hårdt.

Påfven och den katolska kyrkan ha bland sina många

helgon en hel skock, hvilka före kanoniseringen eller under

den tid, då de traskade omkring jorden, icke förfogade öfver

hälften af det tålamod, som dessa två sistnämnda. Och min

tro är, att få katoliker, som efter sin död blifvit

kanoniserade, ha i lifstiden späkt sitt kött så grundligt som Gusten

och Manne, fastän dessa senare gå här och räknas till

syndarehopen samt troligen aldrig bli ansedda för helgon.

Hvilket är orättvist.

Men jag vill åtminstone göra min plikt och sätta ärones

krona på deras änne.

— — — — — — — — — — — — — — — — — — — —

Man kan inte se en mera påtaglig bild af

själfförsakelse än Manne i sensommardagar. Hos honom kan man

icke tala om denna moder till allt elände, som kallas köttets

begärelse, ty det finnes intet kött på hans kropp, icke en

endaste slarfva en gång.

Han har spunnit af sig det på bicykel och på jakt,

så att om man skulle förebrå honom något, så vore det

väl egentligen »benens begärelse»; men sådant har man ju

aldrig hört nämnas såsom något i och för sig själf syndigt.

O! den som kunde lefva så helgonlikt som han!

Hela våren och sommaren, ända tills jaktandan tager

vid, förgäter han hustru och barn och vänner och värld

och är en botgörare utan återvändo, späkande sin lekamen

mellan ett par hjul, trampande sig fram på vägar och stigar,

tänkande i ensamheten djupa och ödmjuka tankar samt

vettskrämmande bondkäringar och vägfarande hästar, hvilket

är bicykelsportens främsta resultat.

När andjakten sedan börjar, ser Manne ut som en

sprättbåge.

Men han har ej ännu tillräckligt späkt sig, och så tager

han ytterligare till att martera sin lekamen och sin hunds

också. Dag efter dag plumsar han då i vassen vid

stränderna af alla bygdens sjöar, är uppe med solen och går

som en perpendikel dag ut och dag in och glor tålmodigt

efter de flyende änderna.

Och detta gör han icke för snöd vinnings skull, ty han

får ej en enda and med sig hem.

— De äro för stora, de flyga sin kos, plägar han säga

med en undergifven suck, men det hindrar honom ej att

dag efter dag viga sin arma uthjulade och försläpade kropp

åt samma eviga penitens.

I septemberdagar vandrar detta tålmodiga, undergifna

och ihärdiga sportbenrangel i skog och mark efter harar

och orrar!

— Får du nå"t, Manne? fråga vi honom ibland.

— Nej, det är utskjutet, men i morgon ska" jag

försöka på ett annat håll, svarade han med ett änglalikt leende,

när han halfdöd af hunger, trötthet och strapatser

återvänder från den stärkande jaktens härliga nöjen.

Och så fortsätter han dag efter dag, tåligt utsättande

sig för öfvermänskliga mödor och sina vänners begabberier.

Han försakar mat och dryck och middagshvila och kaffe och

punsch, han öfvergifver fader och moder och hustru och

barn och all världen samt följer sin bicykel eller sin hund.

En dag stod denne martyr inför domstol, tilltalad af

Jösse Bengtsson för att ha skjutit dennes skällebagge dess

högra bakben af. Manne hade tagit baggen för en råbock.

Skulle icke en sådan karl kanoniseras efter sin död,

så lär väl jag ingenting begripa af hvad som menas med

köttets underkufvande.

— — — — — — — — — — — — — — — — — — — —

En nästan lika helig och djädrig eremit är Gusten

Pettersson.

Han späker dock icke sin kropp på landsväg mellan

hjul, eller uti skog och mark med bössa på rygg, utan han

samlar sin blifvande gikt och reumatism och sin ålderdoms

krämpor sittande i en flatbottnad eka ute på sjön.

Ty Gusten är en fiskare. Allt ifrån det isen går sin

väg sitter han ensam och allena från solens uppgång allt

intill nedergången långt borta vid vasskanten och stirrar på

ett flöte, hvilken verksamhet inbringat honom under året

sex mörtar till hushållet samt en indians rödbrända hy.

Kommer han hem någon kväll och således icke

föredrager att tillbringa natten och begå sin andakt i någon

fårkoja vid stranden eller i en ängslada, så är det

ingalunda af längtan att få omfamna sin hustru eller kyssa

sina barn, utan för att leta daggmask i grannarnes

örtagårdar.

En människa med vanliga böjelser och allmänt

mänskligt förstånd skulle länge sedan — om han haft Gustens

erfarenheter — hafva bränt sin båt, brutit sönder sina

metspön och förtrampat sina refvar. Men han har hvar morgon,

som blir ny, och hvar kväll, som blir skum, samma

brinnande håg, samma lefvande fiskeanda.

En gång slank han en natt in i sin bäste väns

trädgård för att leta mask samt ställde sig i närheten af en

berså för att tända sin lykta.

Så fort hans ljus blänkte till, fick han ur bersåns

innandöme höra ett gällt och förskrämdt kvinnoskri, som han

egentligen skulle hafva känt igen såsom sin hustrus, om han

för tillfället kunnat tänka på annat än sin daggmask. Och

en grof mansröst röt samtidigt:

— Jaså, du går och spionerar på folk!

Ögonblicket därpå slogs hans lykta i tusen bitar, och

själf vardt han kindpustad och bankad samt med hugg och

slag drifven ut ur lustgården.

Men han tog allt med samma himmelska tålamod,

med hvilket han hela månader utan klagan kan vänta en

mörts svaga napp, lånade sig en annan lykta och stultade

in i en annan trädgård. Ä"ke en sådan karl nästan mer än

en människa?

En onaturligt het sommarmiddag, då eljes allt lefvande,

så vidt möjligt var, sökte skugga — det var för resten i

fjol somras — satt han som vanligt ute på sjön och glodde

på sitt flöte samt inbillade sig att han var en vådlig

sportmänniska, ända till dess att han höll på att få solsting.

Då fick han — så underligt det än låter — en

förståndig idé.

— Jag ska", minsann, ta mig ett bad, efter jag inte har

så långt till vatten, tänkte han.

Och så klädde han af sig i ekan och skuttade i på

grundet. Men båten fick en liten törn och lomade af

till sjös.

Där stod Gusten nu och kunde nästan inte annat.

Slutligen beslöt han att gå i land och kom upp till

en backstuga, där en ensam gammal gumma bodde vid

stranden.

På aftonen kom den undergifne fiskaren hemdrifvandes,

klädd i en gammal rutig underkjol, ett par träskor på de

bara fötterna och ett grönt kläde på det storslagna hufvudet.

Det kan kallas att vandra som en botgörare.

En morgon kom han hemskranglandes med en

långrefskrok med vidhängande tafs i näsan.

— Hur i all världen har herrn burit sig åt nu? sporde

doktorn och kunde naturligtvis inte hålla sig för grin.

— Ja" låg på knä i aktern och skulle vittja refven, och

pojken, som rodde, gjorde med båten ett ryck framåt i stället

för att backa som en ska" göra. Då dråsade ja" i och rände

hufvu"t midt i refven, svarade Gusten.

Men tror ni inte ändå, att Gusten kvällen efteråt var

ute med sin ref, oaktadt det då var kallt och ruskigt, och fastän

hans näsa värkte förskräckligt och såg ut som en medelstor

palt, som icke är fullt kokt.

— Jo men, var han så!

Och under hela tiden och efter alla vedervärdigheter har

han ändå inte fått mer än en ål, och den var så beskaffad,

att hans lille son tog honom för att vara en pisksnärt.

Men hvar enda dag har han naturligtvis haft

rysansvärda gäddor, hiskliga aborrar och vidunderliga ålar på

refven, hvilka dock alltid besuttit en sådan djädrighet, att

de slingrat sig ifrån honom just som han fått upp dem i

vattenbrynet.

Äro icke sådana män som Manne och Gusten på väg

mot fullkomligheten?

Och här gå nu vi andra vanliga och förnuftiga

människor och grina åt och begabba alla dessa hjulmänniskor,

jägare och fiskekarlar.

Men hvilka tålamodsfulla helgon äro de ej mot oss?

*

Anders i Karlshult.

»Nu har Anders

dråsat åstad på väg till

ett ställe, hvarifrån han

aldrig återvänder! Han

for te" Stockholm mä

stutar många gånger

och kom igen! Han

drog i femti års tid te"

Vernamo marknad och

söp sig full, men kom

igen! Han åkte otaliga

gånger till Bölaryds gästgifvargård efter julabrännvin åt

halfva socknen och kom igen, fast det kunde dra ut på ti"en

iblann! Men nu, mina vänner, har han lagt i väg te" en

plats, där han får stanna! Dock vi alla i allmänhet, och I

släktingar i synnerhet, ska" ta tröst!

»Många tro, att när människan dör, så blir hon dömd

på eviga momangen och skeckad te" helseket tvärt. Åhnej,

mina vänner, vi ska" trösta oss, för dä går inte så kveckt

heller. Amen!»

Så talade Jonas på Mon i söndags, innan vi buro ut

Anders i Karlshult ur granrishyttan på gårdsplanen, där han

låg i sin väl tillspikade kista, och satte honom i spjälhäcken

för att transportera honom till kyrkogården.

Vi karlar stodo rundt omkring och beto andäktigt i

våra hattbrätten under det kvinnorna gräto och snöto sig i

förklädena. Ty Jonas på Mon är en talman, som duger,

som både rör och tröstar, och en evig skada är det, att han

inte blifvit präst. Men i tretti års tid har han »läst ut»

hvarenda något så när hederligt och respektabelt lik här i

socknen.

Så snart vi sedan placerat kistan i spjälhäcken och

fruntimren torkat sina tårar och allt var redo till affärd,

ropade den dödes efterlefverska:

— Töfven nu ett grand, karlar, mens ja" går efter flaska"

och nåra sockerbita"! För en färdaknäpp och en reel

körkesup ska" I ha, annars kan Anders "gå igen". Han

sa" allti" själf, Gu" signe honom, att körkesupen är en

lagförder sup!

— Ja, han gjorde så, och ja" mins allt hvad han sa" te"

prästafrun, när ho" gaf honom en sup samt ost och brö" och

ba" honom ursäkta att ho" inte hade nå"t smör! utlät sig

Pelle i Fränsta.

— Hva sa" han då?

— Bry sej inte om smöret, frua lella, sa" han, för

brännvinet ä" nok ändå, när allt kommer omkring, människans

förnämsta sofvel!

— Jaja, tänk såna rara ord dä" var i honom! Antingen

han talte med folk eller herrskap, kunde han lägga dem

som en präst! suckade efterlefverskan och slank efter flaskan

och sockret.

När vi gäster sågo, hur lätt gumman var på foten, och

iakttogo, hur spandersam hon var, kunde vi inte låta bli

att hviska oss emellan:

— Dä" synes allt, att det är en stor lättnad för henne,

att Anders gick sin väg!

— Jojo men, hon ska" nog känna det, som om hon

fått ner en stor väf och väfstolen utburen ur stugan!

genmälde andra.

Och sanningen att säga, hade Anders nog inte varit så

god att ryckas med i sina dar.

Det syntes rent af i synen på änkan, ty ett sådant

ansikte som hennes finnes det då inte i hela världen.

Men inte var hon född med käkarne på det viset inte,

utan Anders hade själf gått och fördärfvat henne.

Det var som så, att hon fick träla som en slafvinna

om dagarna, och sedan dref han henne att sitta uppe och

spinna om nätterna.

En natt, när hon sålunda satt och spann, var hon

alldeles uttröttad och kom att gäspa så grundligt och

vidlyftigt, att käkarne gingo ur led på henne, och det var stört

omöjligt, att de ville gå in i sitt esse igen, utan hon måste

väcka Anders.

Han steg upp, böstade henne under hakan och bände

och vred i hennes käk på alla de vis, men det halp inte.

Och det kunde han nog begripit, ty det vill minsann konst

till att lägga ihop munnen på en käring. Det veta bå" jag

och många andra, som äro något så när gifta.

Men Anders var i alla fall en karl, som inte släppte

efter här i världen.

Inte kunde han låta gumman gå och gapa i all evighet

på det viset. Sju mil hade han till doktorn, och den ende

»kloke», där fanns i trakten, hade de nyss häktat för

kvacksalveri.

Här voro alltså goda råd dyra, och när Anders rifvit

sig i hufvudet en stund fick han, gualof, en lysande och

förlösande idé.

— Dä" är bättre va" brö"lös än rådlös! sa" han, tog

käringen i näfven och ledde henne in i snickarboden.

Där laborerade och krånglade han med kroppen på

henne tills han fick hennes hufvud in i hyfvelbänken i en

för hans ändamål lämplig ställning.

I början gjorde hon visst motstånd och ville streta

emot, men han var en sådan diktator och husbonde, att det

icke lönade sig för henne i längden, utan han fick, som

sagdt, till sist gummestackarns skalle in i bänken, så att

hon hade hakan mot skrufven och hjässan åt mothållet.

Se"n skrufvade Anders med mycken framgång, och det dröjde

icke länge förrän det sa" »kratsch» i käkarne på henne,

och munnen rök ihop så det snarkade efter"et.

Ill. C. A. Olausson

— Sir du dä" att jag kunde doktorera dej! lät Anders

och skrufvade loss sin nästan medvetslösa hustrus hufvud

ur hyfvelbänken.

Men när han synade sitt verk, blef han ändå inte

riktigt belåten, ty underkäken hade tagit skada och gått

utanför den öfre.

— Nåja, han ger sig nog med tiden! lät Anders.

Men det gjorde han aldrig. När gumman efter

månader läkts, sköt underkäken likväl allt fortfarande ett godt

stycke utanför, så att kvinnan sedan dess såg ut i

muntrakten såsom ett sådant där svinok, som de begagnade förr

i tiden.

När hon nu likväl gick omkring med flaskan bland

likföljet, tyckte vi ändå, att hon just inte såg så

anskrämmelig ut.

Men det var väl kanske flaskan, som i våra ögon klädde

upp henne, och därtill voro vi ju vana att se gumman. Men

den, som första gången fick ögonen på henne, blef allt

förbluffad.

Och så gingo vi högtidligt och anständigt efter likvagnen

åt kyrkan till och upphöjde med vårt tal den dödes

förtjänster och nämnde om hans bravater.

— Jaha, stränger va" han, men karlafasoner hade han

— pep Lotta i Bo. — En gång, när jag va" där uppe, kom

han in litet fuller, och hustrun höll på att koka en gryta

välling i spisen. Rätt som han gick på golfvet, blef han

arger på Stina för att hon inte tog rätt på hans snusdosa

kvickt nog, och så gick han fram till spisen, körde in foten

bakom grytefoten och hifvade ut grytan på golfvet, så att

vällingen yrde öfver hela stugan och stänkte upp kring bå"

bord och bänkar!

— Sådan karl ä" ja" när ja" blir rasande! sa" han.

— Jojo men, där va" bå" homör och karlatag i honom!

inföll Anna i Liarne.

— Dom får säga hva" som helst om Anders, men herre

var han te å kunna ta bukt på kvinnfolk — lät gamle Sven

Månsson i Åtterås.

Och när han tittat efter, att änkan och de andra

fruntimren inte kunde höra"t, berättade han, att alla beklagade

Anders, när denne gifte sig, ty — hviskade han — argare

och oregerligare människa har aldrig trampat jorden än

Stina där framme, när hon var ung!

— Hon bå" refs och bets och var så oresonlig, att ingen,

hvarken flecka eller pojk extimerade att sällskapa med henne!

Alla trodde vi därför, att det sknlle gå åt dykeriet med

Anders, när han anammade henne!

— Men det hördes ingenting stollet om dem, och en

vinter va" Anders och jag te"sammans på skogskörslor i

närheten af Karshult.

— Gack mä in, så ska" vi ha oss en gök i kölden! lät

Anders en dag.

— Och jag gick med in. Men snopen blef ja", när vi

kommo in och ja" fick se Stina springa och fjäsa omkring

Anders, som om hon inte vetat, hur väl hon ville göra.

Hon till och med värmde piskaskaftet åt"en, innan vi gingo,

för att det inte skulle va" kallt att hålla i!

— Hur i all världens dag har du burit dig åt för att

få henne sådan? undrade jag.

— Å det gick som en dans, bara jag började hålla

redig ordning — med stryken. Men släpper ja" efter eller

försummar den aldrig så lite", så djäklas hon, grinade den

nu i herranom döde! slöt Sven Månsson.

— Ja, ja, i många fall har han gett oss oskattbara

lärdomar och varit oss en föresyn! utläto oss vi andra, när vi

hörde detta.

Under dessa och dylika samtal nådde vi kyrkan och

begrofvo Anders i Karlshult med all möjlig suckan, pust och

hedersbevisning.

En karl hade han varit och som en karl kom han åt

jorden.

Änkan ansträngde sig så med att lipa, att hon var

alldeles illröd i synen. Och att hon ännu efter döden ville

hedra honom, kunde jag förstå, när hon vid kyrkodörren

vinkade till sig Sy-Mina och sa":

— Gack te mej om torsdag och sy ett dussin skjortor

te" Anders.

— Kors, Anders ä" ju bå" dö" å nöss begrafven, vet ja!

— Dä" förstås, men ja" vell ha skjortera ändå, för dä

sir så hedersamt ut att kunna ta fram dom vid

bouppteckningen! hviskade Stina och vred sitt förskräckliga

ansikte till bedröfvelse, när hon gick in i templet med den

öfriga likstaten.

Nämndemannens brylå.

Man ska" inte

rätta sig efter

köpmannaföreningarnes

uppgifter om

årsväxten i riket, när

man går att

bedöma, huruvida

ett förgånget år

har varit bra eller

uselt. Och inte

ska" man heller

i det fallet sätta

tro till statistiska

uppgifter rörande

bergsbruk,

skogsafverkning, penningställning, ut- och införsel m. m., ty det

är bara skoj och lurilej med allt sådant där.

Ill. C. A. Olausson

Alla, som i första hand lämna uppgifter och material

till statistik, veta minsann också, att jag har rätt härutinnan.

De få nämligen blanketter att fylla uti, och det göra de

på en höft och på fem röda minuter bara för att komma ifrån

det. De vräka dit en siffra här och en siffra där på slump

samt under grin och gyckel, och så är det statistiska

materialet färdigt. Så göra köpmannaföreningarnes blodsugande

ombud och länsmännen, deras bröder i trona, så göra

kommunalordförandena, bankmän och alla andra, som få sådana

blanketter att fylla uti, undantagande prästerna, hvilka aldrig,

aldrig gyckla och aldrig ljuga.

Den enda siffra i all världens statistik, som därför är

riktig och exakt och reel och tillförlitlig, det är den, som

angifver antalet födde oäkta barn.

Nej, vill man t. ex. ha riktigt klart för sig af hurudan

beskaffenhet ett år i själfva verket varit, hur årsväxten

slagit till, hur näringarne gått och hurudan

penningställningen är i landet, så ska" man ge sig ut i bygderna strax

efter nyår.

Har det gångna året varit dåligt, så att tiden däraf

blifvit tryckt, då är det tyst och öde ute i gårdarne, då

sitta gubbarne hemma och hänga öfver psalmböckerna,

suckande och grymtande, och ungdomen vandrar slokörad

omkring och gör ohägn.

Men kommer ni ut i nyårstid och får höra väsen och

karlaord och hippning och stampning såsom af dans i

stugorna och ser pojkar smyga med armar om flickolif kring

knutarne, då kan ni ge er den på, att det förgångna året

inte varit dåligt, att grödan slagit bra i spann, att skogen

betalat sig och järnet också.

Köpmannaföreningarne, som äro så måna om att utforska

det ekonomiska läget, skulle komma sanningen bra mycket

närmare, om de bjöde sina ombud att föra ett grand

statistik öfver julkalasernas och maginflammationernas antal på

landsbygden mellan annandag jul och tjugondedagen, ty

däraf skulle de kunna hämta den största lärdomen.

— — — — — — — — — — — — — — — — — — — —

Från denna synpunkt sedt hade vi i tuårsen afslutat

ett godt år, det likaste år vi haft på bra länge. Ty jag

kan inte påminna mig att folk allt sedan sjuttiotalet begått

så mycke kalas i juletid som då.

Gu" tröste mig, om här fanns en enda by, där det inte

låg ett par eller tre förätna gubbar, ty sedan dryckenskapen

upphört, har svalget tagit öfverhanden. Och läkaren fick

flyga fram och åter som en skottspole inom distriktet efter

hvart kalas, som hållits.

Ett så pass bra år hade vi haft, rätt hvad sedan

köpmannaföreningarna och statistiken gafflade och pratade om

»en mindre tillfredsställande sädesskörd». Det var inte så

farligt med den saken. Vi hade nämligen inte mindre än

sju fall af tarmvred bara inom denna socknen på åtta dagars

tid, så det såg inte så mörkt ut för framtiden just. Och

ännu stodo de flesta kalasen åter.

Men hvad som emellertid är säkert, det är, att de här

goda åren med ty åtföljande kalasande och svalg

åstadkomma ett öfvermod och en fåfänglighet, som försynen

stundom nödgas stuka på ett sätt, hvilket åstadkommer

vemod och förstämning just när festjublet är som allra störst.

— — — — — — — — — — — — — — — — — — — —

En sådan försynens straffdom gick själfva nyårsdagen

ut öfver nämndemannens stora julkalas.

Han hade mera än de flesta haft lycka under fjolåret

både med afseende å grödans rikedom och stutahandel och

vunna processer, hvadan hans kalas naturligtvis också blef

därefter. Där blefvo inte mer och inte mindre än åtta

sjukdomsfall efter detsamma, och häri äro ändå inte inberäknade

en mängd sjukdomar hos en hop fruntimmer, som »inte

varit vid sig» sedan den kvällen. Så nämndemannen

började året på folkavis.

Nu var nämndemannen också en förträfflig

nykterhetsvän, och hos honom hade på flera Herrans år intet starkt

synts på bordet. Utan det hade varit bannlyst och

förjagadt till innandömet af ett stort klockfordral, hvari det

stod fördoldt. Endast vi gubbar hade vetskap om hvad

klockfodralet innebar, och vi rände tidt och tätt ner våra

händer i detsamma på bjudningar i nämndemansgården.

— Dä" ä" hundan hvad din klocka har stora draglod!

plägade vi säga.

— Jaha, men så går hon ackorat! genmälde värden

alltid samt ställde sig framför och skylde våra operationer

i fodralet.

Vid det nu åsyftade tillfället var trängseln större och

lifligare än vanligt kring klockan i förstugukammaren, innan

vi blefvo bordsatta, så att flera af oss dinglade hit och dit

såsom perpendiklar när vi sutto och åto.

Så midt under måltiden sa" nämndemannen, att om man

brände bort alkoholen ur de starka dryckerna, vore de inte

längre syndiga att hafva eller tära.

— Nä" visst dä", för de" ä" alkoholrackarn, som ställer

till väsendet! inföll rusthållaren.

— Ja, så ä" dä"!

— Och nu ska" vi pröfva det praktiskt! lät värden.

I detsamma buro de in ett stort femkannorsfat, nästan

fylldt med något rödt, och midt i det stod en half

sockertopp som en obelisk.

— Här ha vi nu en satans soppa, som kallas konjak.

Vi ska" tutta på"et och bränna opp alkoholen, så att han

förtäres af eld, den mandråparen, så få vi se"n en söt och

go" dröck te" å" skölja ner maten mä", talade

nämndemannen och satte eld på fatet.

Vi hade aldrig sett sådant förr och blefvo alldeles

förfärade. Men nämndemannen, som hade varit med om

knepet bland läns- och andra syndamän vid häradsrätten,

satt lugn.

— Dä" kallas »brenn-å»! upplyste han med viktig min.

En blåblek låga steg upp halfvägs mot taket, och när

fruntimren fingo se den, togo de till att skrika och svimma

till höger och vänster.

— Dä" ä" ju själfvaste helseket, sådant dä" är beskrifvet!

Och känn så hett här blir! pepo de och dumpo den ena

efter den andra.

Skolmästarens flicka föll på pastorsadjunkten och fick

fatt om halsen på"n. Men hän lät sig inte bekomma, utan

satt och såg ut som om han tyckt, att det smakade godt.

Omsider rusade alla fruntimren ut, och vi sutto kring

bordet och gapade på elden samt mente på, att det var

rätt åt alkoholen, som brann och led och slingrade sig och

sprakade.

Under tiden kommo Anders i Skogen och ordföranden

i vägstyrelsen, hvilka sutto vid ena långsidan, i starkt gräl

om en vägdelning. Men vi aktade inte särdeles på"et, fast

vi hörde att de bytte rätt mustiga ord.

— Ja" gitter inte höra dej, för du ä" den värste

dumstock i hela häradet! skrek slutligen ordföranden.

— Och du ä" den störste fä- och svinpäls i hela länet!

röt Anders, och i detsamma hörde vi en smäll och skönjde,

hur något mörkrödt flaxade fram öfver bordet och föll

såsom en kupa ner öfver sockertoppen i konjaksfatet och

släckte elden i sockret.

Men rundt omkring i fatet brann det dock fortfarande,

och rätt hvad det var, började det smattra och fräsa och

osa och ryka på ett osedvanligt och förunderligt sätt, så att

både jag och flera bestämdt trodde, att skam kommit med

i spelet för att rädda sin älskling, alkoholen, från den totala

undergången.

Vi togo till att hojta och ville ut. Fruntimren kommo

in samt började skrika och svimma å nyo, och skollärarens

flicka var nära att krama själen ur hjälpeprästen borta i

chiffoniersvrån.

Hela gästabudet kom i det jämmerligaste

upplösningstillstånd, och där var ett lefverne, som mera liknade en

socialistkongress än ett nämndemanskalas.

Flera af oss kröpo under sängarne, medan ändra åter

foro ut och sökte upphämta sinnesstyrka ur det

ofvanberörda klockfodralet.

Till sist lyckades likväl nämndemannen få så pass bukt

med oss, att han kunde göra sig hörd!

— Tåla er, dä" ä" inte annat än ordförarns i

vägstyrelsen peruk, som dråsat ner i »brenn-å"en»! Han for väl

utå skallen på"n, när Anners gaf honom örfilen!

Detta lugnade oss, och när peruken halfbränd och

eländig i detsamma fiskades upp ur brylån och sattes på sin

plats, räddes vi inte längre.

Men några svåra ögonblick hade vi dock fått genomgå

för nämndemannens vidlyftighets skull och för att han

skulle vräka till med »brenn-å» liksom en herrekarl.

Men »brenn-å"en» drucko vi ändå. Visst smakade han

ett grand af brändt hår och andra perukingredienser, men

efter som han gubevars icke innehöll nå"n alkohol, drucko

vi honom som vatten, bå" fruntimmer och karlar, och vordo

sjuka, såsom man ju bör bli efter ett hederligt nyårsgille.



Manne på Mosastånnan.

— Att han är så farliga ful, våran Manne, dä" kan

då inte göra så särdeles, men att han ska" ha ett så klent

hufvu", dä" kväljer mej! sa" Jöns i Klynnan en dag till

hustru sin.

— Jaså, det gör ingenting, att han är ful, säjer du.

Gör dä" ingenting, att näsan vetter opp på"n, så att dä" regnar

ner i henne, och att bena ä" kroketa ock ögena sne"a på"n

som på en riktig kines ? Gör dä" ingenting, menar du?

Jo jo, det hörs nog, hur det är beställdt med ditt eget hufvu",

din evinnerlie snösock! gaf hustrun till svar.

Och så började hon orera och predika om, att en karl

egentligen inte är i behof af något hufvu" alls, bara han har

en rejäl kropp och annars ser ut på folkavis, så att flickorna

kunna vända sina ögon till honom.

— Ä" du då rent »spettalsmässig» igen, Mari? Säjer

du att en karl inte behöfver hufvu"! Det ä" väl karlarne

ändå som styra och ställa och regera lannet? svarade Jöns.

— Styra och regera! Ja" undrar hva" hundan du

styrt och regerat, se"n vi ble" gifta, eller hur? Nä", har en

pojk bara så pass utseanne, att han kan bli gift, så behöfver

han inte ha nå"t hufvu" alls. Se"n får han minsann nog

den, som tänker och handlar för sig, precis som ja" fått

göra för dig. Så pojkens dåliga hufvu" sörjer ja" inte

tusendelen så möcke för som för hans grömma näsa och hans

skrangliga lekamen!

— Men skolmästarn säjer, att han inte ä" kropp te"

å lära honom läsa. Hva" ska" dä" väl bli utå en tocken,

som på samma gång ä" så dum, att han inte kan lära sig

tie Guds bu", och så illavuren, att alla flickor en gång ska"

slå i sken och springa åt helsefyr, när de få syn på"n!

suckade Jöns.

— En ska" inte skåda hunnen efter håralaget. Hvem

vet hva" Herren har utsett åt honom? Gack du ut och gör

nå"n nötta och stå inte här och illgrömma dej öfver ditt

eget kött och blo", för du ä" själf far åt honom, och han

kan väl inte rätt gärna va" dummare än hva" du är! fräste

Mari och körde ut sin Jöns.

På det viset plägade Jöns och hans gemål tidt och

tätt gnabbas och kasta ord, när det blef fråga om deras

gemensamme Manne.

Denne var också en »bortbyting» på alla sätt och vis,

så att där fanns nog många fler än far hans, som undrade,

hvad i all världens dar det skulle bli af den fule och

dumme pojken.

Skolmästaren höll på att bli gråhårig och från vettet

för den pojkens skull; ty det var egentligen inte nog med,

att han var så klent utrustad, utan han var så förhärdadt

grym i sinnet tillika. Stryk fick visserligen Manne till att

börja med, så att det var lust och fröjd däråt, men inte ens

det hjälpte på"n, utan han blef liksom värre efter hvarje

särskild afbasning.

De andra barnen ville heller inte gärna ha något

hopahang med honom, som man säger, ty han var så vådligt

osmaklig och ovettig. Men på samma gång fruktade de

honom; ty trots sin dumhet var han grufligt lömsk, och han

beredde sig en ogemen njutning uti att ligga dold bakom

ringmuren vid kyrkan och kasta sten i skallarne på dem,

som vankade förbi på vägen utanför. Ju äldre Manne blef,

dess vådligare blef han för mänskligheten, och hvar och

en i hela grannhället undrade hvad sjutsingen det skulle

bli af »det dumma, krokbenta och stögga spektaklet i

Klynnan».

Nå"n utexamen ur skolan kunde han aldrig läsa sig

till, och dåliga vitsord fick han jämt och samt i seder och

uppförande.

Fördenskull hatade han allt hvad lärare hette och svor

på, att skolor voro de dummaste och onyttigaste

tillställningar i världen. Två år å rad fick han läsa för prästen,

utan att han ändå kunde få »gå fram». Men då slog han

sig till friförsamlingen i socknen och gick omkring och

bedyrade, att kyrka och präst måste bort, såsom varande

djäfvulens tillställningar.

Så kom han i skomakarlära och gick omkring med

gamle »Plutläggen», som di kallade sockenskomakaren,

under vid pass 20 månader.

Men så kommo de på honom med, att han inte var

riktigt snäll i fingrarna, utan stal litet till husbehof, så

»Plutläggen» fick knappt ta honom med i gårdarne. Rätt hvad

det var knyckte han en klocka från pigan i Skyttehemmet,

och då blef Manne lagförd och dömd till böter för snatteri.

Ifrån den stunden påstod Manne, att domare och alla

slags tjänstemän skulle motas åt helsefyr och det bums ändå.

— Nu har då, gualof, den förhärdade Klynne-pojken

»spelt ut sin rull» här i trakta! mente folket, när Manne

blef dömd som tjuf.

Och det hade man väl också rätt i, ty ute på landet

ha folk, som inte kan nå"nting hvarken i Guds ord eller

andra ämnen, ingen framtid för sig. Och hysa de därtill

ingen aktning för lag och rätt, utan stjäla och ställa till

krångel och vilja vända upp och ned på det, som är

gammalt och vederhäftigt och reelt och säkert, ja, då bruka

vi anse sådana för banditer eller åtminstone för stollar, ty

endera delen äro de, det kan väl ingen klok människa

neka till.

***



Men det går mycket underligt till här i världen.

Hade Manne i Klynnan kunnat hålla sina syndiga

klor och vandrat någorlunda ärligt, så hade han kanske

ännu gått här och bytt sig till stryk i gårdarne för sin

elaka tungas och sitt stygga sinnes skull. Men just det,

att han lade sig till med Skyttehemspigans gamla klocka

i ilska öfver, att pigan själf inte ville vid honom, just

det blef orsaken till, att den ledingen kom sig upp i

världen.

Han måste kantänka till sta"n och tjäna af böterna

på fängelset. Nå, när han kom ut, gick han omkring där

inne och sökte arbete, ty han höll sig för god, sa" han, att

vidare slita ut sig ute på det dumma bondlandet, där det

inte bodde annat än usla slafvar, som underkastade sig

katekes och ärlighet, gudsfruktan och allmän lag, utan att

spjärna emot.

Och det där Mannes tal, det slog minsann an på en

faslig hop där inne. Manne fick lite arbete, så pass att han

kunde nödtorfteligen bärga sig, och det låter som osanning,

men sant är att han inom ett år vardt ordförande i en

fackförening, rätt så ung han var, och efter ytterligare två

år var han hela sta"ns argaste socialisttalare.

Ä"ke det bemärkeligt?

Häraf synes det, hvad man kan bli, om man skaffar

sig kunskap och vänder sig väl i ungdomen!

— — — — — — — — — — — — — — — — — — — —

Nu voro vi benådade med en hackelseverksfabrik i

den ena kanten af socknen, och där hade de ibland litet

kolifej för sig i politik, för smederna hade lefvat litet öfver

sina tillgångar och satt sig i skuld till höger och vänster,

så de voro ofta inte vid godt humör, utan ville ha det ställdt

på ett annat vis, se"n krediten var slut för dem.

Så kom det en dag ut ett rykte, att dit skulle komma

en herre från sta"n och hålla föredrag om »nutidens

slafhandel, eller hur penningarne och åkerlapparne och inte

människorna rösta».

Ämnet lät så rasande lustigt, att vi gingo dit bort en

söndagsafton en vådlig hop båd" ungt och gammalt folk.

De, som hade ställt till talet, sutto där och småmyste,

liksom om de hade velat säga:

— Nu ska" I då få höra på själfvaste attan,

bondkaniner!

Och rätt hvad det var ramlade en slinkfotad grömsing

upp på en gammal mosastånna, som de pyntat ut med ett

rödt täcke och skulle ha till predikstol.

— Nä", si ta mej den dålie, ä" dä" inte Manne i

Klynnan? Nu ä" pi"an geft, som du stal klocka" ifrå"! skrek

Per i Skyttehemmet, och vi andra togo till att grina, så vi

kunde oss fördärfva.

Gång på gång försökte Manne säga ett ord, men det

var inte möjligt för honom. Än frågade en, om han lärt

sig läsa än, än ville de förhöra honom i katekesen, och än

sporde de hurudant »klockepriset» var i sta"n. Vi trodde

bestämdt, att talaren skulle spricka af ilska.

Till sist steg Johannes i Storänga upp och sa":

— När du aldrig kunde lära dig lappa våra skor,

så ä" dä" väl inte lönt, att du försöker dej på att halfsula

våra lagar å författningar. Det bär nok inte till för dej,

utan skutta du ner utå tunna och ränn åt ditt håll, det gör

du säkrast uti!

Och Manne slank verkhgen ner och haltade bort, och

bönderna och drängarna togo till att grina och stampa och

klappa händer.

Men hackelseverksmakarne blefvo rasande, så att

tillställningen afslutades med ett rätt bra slagsmål, hvadan

vi fingo oss en särdeles lifvad aftonsång på den

sabbaten.

När Manne i Klynnan kom tillbaka till staden och

hans anhängare fingo veta, hur det gått för honom och

att hela deras riktning genom hans förvållande blifvit till

spott och spe uti vår stora socken, blef han platt

förkastad af sitt parti och döptes för eviga tider med

vedernamnet »Manne på Mosastånnan», med anledning af den

estrad, från hvilken han tänkte förvåna folket i sin

hemsocken med sin muns vådliga tal.

En tulldebatt i Skvaltaby kvarn.

En liten tid efter den stora

dag, då tullen på spannmål,

gualof, höjdes bastant här i

riket, hade de ett hundan så

roligt kolifej för sig nere i

Skvaltaby kvarn.

Efter som väl inte hela

världen kan känna till Josop,

som är mjölnare där nere, är

det bäst att jag nämner

något om honom först, ty

därigenom får man lättare att

fatta andan i denna

beundransvärda paschasa.

Josop är en dråplig

mjölnare, det är ingen fråga om den

saken, men han är besatt

svår att förstå sig på.

En del anse och hålla

bestämdt före, att han rent

ut sagdt är en dumbom, och

det med fetstil ändå, under det andra förmena, att han icke

är ett tecken dum, utan endast illparig och så full af knep

och skamstyg som kyrkan är full af bönder vid

midsommartiden.

Huru det nu egentligen förhåller sig med Josops vett,

är inte så godt att afgöra, men faktum är, att patron, som

äger tullkvarnen nere i Skvaltaby och åt hvilken Josop mal

för tredjedelen af tullen, själf påstår, det mjölnargubben är

ett underverk af dumhet.

— Annars vore han inte så ärlig. Han är så

förhärdadt dum, att han inte har vett att lura hvarken mig

eller mäldfolket, och en sådan karl är ovärdelig! plägade

patron säga.

Ett dylikt tal låter konstigt, men det är kanske inte

så oriktigt ändå. Åtminstone ser det ofta ut, som om man

rent af sökte ut trindskallar till att sätta på viktiga poster.

Sant var emellertid, att Josop gick där nere och skötte

sin kvarn som en dunderkarl. Inte upplyfte han just sin

mun till mycket tal med mäldfolket, men så ofta det skedde,

kom det alltid något konstigt ur honom.

För min del hörde jag till det parti, som höll före, att

Josop inte var så dum som han gaf sig ut för, och den

uppfattningen fick jag en gång, då några syndaträlar fyllt

honom.

Rätt som han gick där i fyllan och kastade korsben

samt dråsade utför trappan, kom, min själ, patron dit och

fick se hur Josop vände sig.

— Bevars väl, jag tror att du är ösfull, ditt kreatur!

röt han.

— Fuller? Nänä men, dä ä" inte så väl heller, patron

lelle! Ja" ä" bara lite ömfotad! svarade Josop och raglade mot

kvarnkammardörrn, så att det skrällde i hela inrättningen.

Patron kunde inte annat än grina och gå sin väg.

Nå, en kväll strax efter det spannmålstullen gått

igenom, var kvarnen rätt talrikt besökt af folk, och en del

af dem skulle stanna hela natten för att få malet med sig

hem. Dessa senare sutto vid långvedsbrasan i

kvarnkammaren och språkade om bå" nytt och nattagammalt, som

man säger. Att talet också vände sig kring det »betröckta

jor"bruket» faller af sig själf.

— Kors, dä" va" så rätt! Ja" tog mä" mej ett

tidningsbla" för å" ha nå"nting att förli"a tiden mä"! sa" Sven i

Hägnen och tog fram en tidning ur innerfickan.

— Brabo! Läs då opp di dö"e först högt och rejält

för oss!

Sven läste upp dödsannonserna, och se"n måste han

pusta ett tag.

— Dä" var då för ynkligt — suckade Anders i Bo,

rätt som han satt — dä" va" då förfärligt, att skam skulle

få den gamle grefven te" sist!

— Skam? Hvilken grefve har han fått nu igen?

— Den, som va" dö" i annonsen du läste. Där sto" ju

inte, att han »afsomnat i tron på sin Frälsare», och då

måtte väl skam ha huggit honom, om inte alla märken slå

fel, ty den, som inte dör i tron, han ä" förlorad, dä" har

du väl reda på?

— Ja, ja, det har du rätt i, sa" Sven och tittade i

tidningen, här står bara, att han afled, men inte att han

afled i nå"n tro. Då har den grefven hett om öronen nu,

och Gu" hjälpe oss lite te mans!

— Gå nu in i tidningen och läs opp roligheterna för

oss! Dä" andra ge vi attan"! påstodo karlarne.

— Sven lydde och tittade efter roligheterna, men rätt

i rappet skrek han till:

— Nej, du mildaste påsajödde! Hören, gubbar, hva"

här står: »Spannmålstullen höjd.»

— Ä" du fly och evigt förbannad, dä" står väl så i

helgotte heller?

— Jovisst, sjong-hi, sjong-hopp, sjong hej, fallerej!

jubilerade Sven och började dansa på golfvet, ty Sven ville

liksom gälla för att vara protektionist. Och ett par af de

andra flögo nu också upp och började tralla.

— Åh, hojten I lagom, för dä" här ä" minsann ingen

gröt å grina åt! inföllo de andra, som hade mindre och

magrare hemman.

Och så spände de båda partierna till att gräla och

diskutera och knyta näfvarne åt hvarandra och orera i

Skvaltaby kvarnkammare, så att det var en lust och en

glädje däråt.

Josop stod där handfallen och hörde på, men visste

inte, antingen han skulle hjälpa protektionisterna eller

frihandlarne, ifall det skulle bli stryk af"et till sist.

Plötsligt afbröt han hela meningsutbytet med att skrika:

— Ä" tullen höjd, go" vänner?

— Visst hundingen?

— Hur möcke?

— Mer än dubbelt efter hvad jag kan förstå, sa" Sven

och började och stafva i tidningen.

— Kors för den dåli"e, mer än dubbelt! hojtade Josop

och sprang ut i kvarnen som en vilde.

Karlarne trodde, att han blifvit riktigt galen och glömde

sin dispyt samt gingo ut för att taga reda på hvad som

gick åt honom.

När de så kommo ut i kvarnen, fingo de till sin

yttersta förfäran se Josop fara omkring med sin kappe och

tulla det svåraste kan kunde i deras mäldsäckar.

— Josop, håll, ditt kreatur! Eller har du blett galen,

som tullar två gånger? Lägg te"baks spannemålen, annars

vankas här smörj!

— Vankas smörj! Sa" ni inte själfva att tullen är

fördubblad!

— Javisst, men ...

— Ja, titta hit, ja" tar bara två kappar till i hvar

tunna, det är ju ärligt och rätt det? Dubbelt ska" ja" ju

ha enligt tidningen.

— Men du begriper väl . . .

— Tullen ä" fördubblad! skrek Josop.

— Förstår du inte, att det är bara på så"n säd, som . . .

— Tullen ä" fördubblad, tullen ä" fördubblad, och ja"

blir evigt olöcklig för patron, om ja" inte tullar rätt! skrek

Josop och tullade så att det yrde efter"t.

Ill. W. Gernandt

Men då blefvo gubbarna

utaf bägge partierna alldeles

befängda och rusade på

Josop som en man. Det

bar ihop riktiga tag, det

ska" jag säga. Ty när

Josop blef retad, så var han

inte god att ryckas med.

Sven klente han till i skallen

med kappen, och tre andra

slängde han utför trappan

till nedre rummet. Se"n

sprang han efter en

kvarnstenshacka och dref ut bå"

protektionister och

frihandlare. Och det tog mindre

tid än jag behöft för att

tala om"et.

Så det kan man säga, att

maken till het tullstrid får

man leta efter.

Ett farligt rustande och

skrik och lif och svärjande blef där sedan utanför kvarnen,

och rätt hvad det var kom själfva patron nedspringande

och frågade, hvad som stod på.

— Har inte tullen fördubblats, patron? skrek Josop.

— Jo, men inte behöfver du lefva som en stolle för det.

— Lefva som en stolle! Det är de här fähunnarne,

som skapa sig galna, när jag nu, som rätt är, vill ta dubbel

tull af dem!

— Ack, du himmelske uroxe! grinade patron. Tror

du att det tusenåriga riket är kommet så när, att vi få

tulla dubbelt i våra kvarnar också?

Sen redde han ut affären och förklarade

tullförhöjningen för Josop, som strax blef lugn och dum igen.

Alla karlarne voro ursinniga och svuro på, att det

skulle dröja, innan de läto mala i Skvaltaby.

— Tull och stryk på en gång ä" vi för go"a te" å"

underkasta oss här! sa" de. Och ingen vet, om de inte

dragit dädan med säden omalen, om inte patron skickat

ner kaffe och brännvin till dem.

Ill. C. A. Olausson

Vedergällning.

En söndagsmiddag under den tid, då grekerna och

turkarne slogos som värst med hvarandra inför stormakterna,

sa" plötsligen Sven Bengtsson, under det vi pratade om det

jämna eländet i Orienten:

— Dä" ä" hundan hvad greken och den förhärdade

trynturken ha blett förbanskade på hvarandra för den där

»Gretas» skull!

Det höllo vi med honom om och gåfvo oss bums till

att kassera stormakterna samt svuro på, att om Gustaf den

andre Adolf lefvat, hade våra pojkar varit på väg dit ner

och försatts i tillfälle att segra och plundra, så att de

kunnat komma hem med en hop egendom.

— Stormakter! Tvi tusingen! Dä" finns inte annat än

skräpmakter och vanmakter nu för tiden! utlät sig Magnis

i Falla.

— Hvad är dä" i alla fall för en »Greta», som kan

oppstrujera hela Uropia på dä" viset? sporde slutligen fader

Isak i Holmahall, som hela tiden gått tyst och andäktig på

vägkanten.

— Hin vet! Dä" står just ingenting om henne, men

djädrig måtte hon allt vara, ty så mycke kan man då i alla

fall begripa, att hon dras med bå" turkar och greker på

en gång! upplyste Sven.

— Dä" va" ledt! Vi hade i min ungdom här i sockna

en Greta, som gjorde på samma sätt, och hon blef ett

tvistefrö och orsak te" möcke elände, hon också! Dä" va" Greta

i Lund! I ha" väl hört talas om henne!

— Att hon blef tafsig och skild vid sin karl, dä" ha

vi hört, men ingenting mer! Tala om paschasan för oss,

fader Isak, så skrider vägen lite lättare och så slippa vi att

tänka på den förgrymmade turken och de eländiga

stormakterna, bådo vi.

Gubben var egentligen icke mycket för det, men vi

släppte honom inte.

— — — — — — — — — — — — — — — — — — — —

Greta i Lund hade sexton tusen daler kalla pengar efter

mor sin och ett obeständigt sinne. Det var därför som det

drog ut på tiden med hennes gifte. Ty än ville hon ha

den ene och än den andre. Det var löx att hon kunde

besluta sig.

Men till sist kom hon dock så långt, att hon

egentligen inte slets mer än mellan två, nämligen Olle i Byn

och Johannes i Holmahall, min förre gårdman, sa" Isak.

Den ena lördagskvällen lofvade hon sig åt Olle och

den andra åt Johannes, och på det viset höll det på en

långlig tid. Pojkarna hatade hvarandra till döds, det är klart,

och hvar de stötte tillsammans, blef det slagsmål och

ledsamhet af, så att de gamle spådde, att de inte skulle sluta

förrän de mördat hvarandra.

Ill. C. A. Olausson

Så bröt" det en afton

framåt hösten ut eld i

sockenstugan, och när kyrkklockorna

började gå, strömmade vi dit

så många, som hörde det från

de närmaste byarne. Det

brann och sprakade alldeles

förskräckligt, och att rädda

huset stod inte till, utan vi

skulle endast söka få ut en

hop viktiga papper, som lågo

i en kista å det södra

gafvelrummet i öfre våningen.

Fördenskull reste vi upp

en stege mot gafveln, och jag

minns än så väl, hur

Johannes förde upp honom och

stöttade öfre ändan med en

båtshake.

Sedan måste det vara en

rask och oförfärad karl, som

skulle våga sig upp för stegen

och in i rummet. Ingen ville

försöka sig på"t och ett

vågspel var det. Men rätt var

det var, fingo vi se, hur Olle

i Byn började kila upp för

pinnarne som en katt.

— Bravo! Stå på dej och

kvicka dej det värsta du kan!

skreko vi nedanför.

— Nå, just som Olle kom

opp mot toppen af stegen,

och just som han virade in

sin näfve i hättan för att slå ut fönstret, rakade stegen ner

åt höger. Vi sågo hur Ollestackarn beskref en cirkel i

luften och hur han skrapade med fingrarne mot väggen

liksom han sökte efter ett handtag. Men innan vi visste

ordet af, fingo vi höra en duns emot marken och se den

raske pojken ligga midt i en hög brinnande bjälkar på

östra sidan.

Det var klart, att det inte töfvade länge, innan vi

drogo honom ur eldmörjan.

Lefde gjorde han väl, men inte länge, för han hade

brutit af ryggen på två ställen.

Se"n brann sockenstugan kvickt ner och papperen med

henne.

Men ingen människa kunde begripa, hur stegen kunnat

ramla ner på det viset eller hur han kunnat få en sådan

fart redan ifrån början.

***

Året därpå vid midsommartiden gifte sig Johannes med

Greta.

Men de hade inte varit tillsammans mer än en månad

vid pass, förrän Greta började ledas vid och bli konstig

till humöret. Johannes fick sådana besynnerliga infall ibland,

särdeles om kvällarna. Det var som om han inte tålt att

se henne, eller som om åsynen af henne hade framkallat

en brännande ruelse i honom. Det blef värre för hvarje

dag; det såg ut som om han i sitt inre hade anklagat henne

för något förskräckligt, och till sist kunde han inte fördraga

henne, utan dref henne ut ur huset.

Hvad som försiggått och sagts dem emellan, innan hon

gick bort, vet man inte, men något hemskt måtte det i alla

fall varit, ty när hon drog därifrån, påstodo de, som mött

henne, att hon tittat så stort och vidöppet och frånvarande

som om hon varit stollig. Och fjantig vardt hon sedan.

Släktingar togo hand om henne och en formlig skilsmässa

åstadkoms.

— Efter den betan bodde Johannes ensam som en

enstöring i vår granngård, — fortfor fader Isak.

Jöns i Bolet hade en döfstum pojke och den tog han

till sig som dräng. Inga fruntimmer tåltes i huset, utan

Johannes stod för matlagningen och den döfstumme

mjölkade korna.

Ingen vet, hur de redde sig. Men det sades, att med

mataffärerna var det klent, ty Johannes sublade ihop födan

och kokade som om det varit till svin.

Kvinnfolken spådde, att han skulle fördärfva magarne

på sej och pojken och att det skulle bli straffet åt

honom för det att han drifvit undan hustrun och gjort henne

vettlös.

— Han är sämre än en munk, hette det.

— Så en morgon just i dagbräckningen — fortsatte

Isak — kom den döfstumme upp till oss och hylade och

gnisslade med tänderna och bar sig precis åt som en stolle.

I början trodde vi, att den orene anden farit i honom

och blefvo förskrämde. Han höll sig om magen ock slängde

sig hit och dit, kastade sig i sängen och rullade ner i

golfvet, och därpå pekade han hemåt Johannes" stuga och

ryckte och slet än i den ene, än i den andre af oss liksom

en hund, som vill att man skall följa med honom.

Då förstodo vi till sist, att det måtte vara något på tok

nere i gårdstugan och så följde vi dem.

När vi kommo dit, låg Johannes och tumlade på golfvet

och skrek, så att det kunnat röra en sten. Han var precis

grönblå i ansiktet, och det syntes, att han led förskräckliga

plågor. Han kunde inte hålla sig still en enda sekund, och

det hemskaste var att se, hur ögonen nästan ville krypa ur

hufvudet på"n. Och hans jämmerrop se"n!

Bror min spände för och satte i väg efter doktorn, ty

vi kunde ju inte låta karlen själfdö heller, och under tiden

sökte vi lugna honom så godt vi kunde med varma tallrikar

och med brännvin. Men ingenting lindrade hans plågor.

Om ett par timmar kom doktorn, och så fort han fick

se Johannes sa" han:

— Karlen har tarmvred!

Och när han undersökt honom, förklarade han, att han

inte kunde uträtta någonting med honom.

— Dä" har allt blett inflammation. Ja" kan bara ge

honom nå"t mot plågorna, sa" han och gaf Johannes ett

pulver.

Se"n reste han och runkade på hufvudet.

Men pulvret hade en god verkan, och om en stund blef

Johannes så lugn, att han kunde ligga stilla långa

vändningar och prata med oss.

Framåt aftonen sa" han, att han kände slutet vara nära

och började skaka, så att vi blefvo alldeles förfärade. Men

allra mest bestörta blefvo vi, då han tog till att tigga:

— I ska" be" Gu" för mej, be", be", be" allihop för min

själ, för det var jag, som lade båtshaken om stegbenet nere

vid marken och ryckte ner Olle i Byn, när socknastugan

brann!

— Åh Herre Gu" hjälp honom! stånkade vi.

— Jag ville ha Greta, men när jag fått henne, kom

samvetet öfver mej, och hvar gång jag såg henne, kändes

min missgärning svårare. Och så gjorde jag henne olycklig

också. Inte rådde väl hon, inte hade hon bedt mig göra"t,

stackarn! Be" för mej allihop! Tror I, att jag kan få

förlåtelse, så bryr ja" mej inte om plågorna, om di blir aldrig

så svåra?

Vi voro så upprörda, att vi inte kunde tänka eller göra

nå"t, och Johannes började å nyo rulla sig i förtviflan i

sängen.

— Ska" ja" då bli fördömd? skrek han, så att vi blefvo

än mer mörkrädda.

Men då gick min gamla mor fram till honom och bad

honom titta på taflan, hvilken hängde öfver sängen och

som föreställde Frälsarens korsfästelse.

— Si på den där röfvaren, som vänder sej åt honom,

och kom ihåg hvilket löfte han fick! grät gumman. Det

var det enda hon kunde säga. Men det tycktes vara nog,

ty Johannes blef tvärt lugn och knäppte ihop sina händer

samt låg och tittade på Frälsaren och den botfärdige röfvaren

ända tills han fick likasom ett belåtet drag öfver ansiktet,

och då brusto ögonen på honom, — slöt Isak, just som vi

hunno vägskälet, där vi skulle skiljas.

— Sorgeligt, sorgeligt! Men vi ska" hoppas och tro,

att Johannes fick näpsten här i ti"en och undgick den i den

andra världen, hvilket är en nåd, mente vi och skildes åt.

*

I valtider.

Den gode Gustaf A. Aldén, som till tröst och

sinnesstyrka för alla landsens kommunalstyrelser skrifvit

»Medborgarens bok», hvilken nu omsider blifvit till en Mimers

brunn, ur hvilken vi ligga här ute i gårdarna och sörpla i

oss visdom utan mått, Gustaf A. Aldén säger på ett ställe i

denna sin bok: »Illa nog finnes icke för valen till andra

kammaren en noggrant bestämd vallag, hvarför

missuppfattningar af så väl valförrättare som valmän ofta äga rum.»

Och det har han förbanskadt rätt uti, ty här hemma i

Getaryds socken har icke på trettio års tid ett enda

riksdagsmannaval gått af stapeln, utan att det blifvit spektakel

af, och gång på gång har domaren, sin plikt likmätigt, måst

kassera protokollet öfver dessa de viktigaste af alla våra

åtgöranden i världsligt hänseende.

Är det däremot fråga om ett präst- eller ett

nämndemansval, så stå vi oss som karlar, ty den galoppen känna vi

till. Men så fort vi skrida till ett riksdagsmannaval, som

ju är så vådligt viktigt, att hela landets ve och väl kan

hänga därpå, så dabba vi oss vanligen.

Det är verkligen sorgligt att tala om"et, men sant är

det i alla fall.

År 1893 blef domaren alldeles öfver sig gifven, när

han vid sammanräkningen kom till Getaryds protokoll.

— Jo, det är just en skön ordförande de ha i den

kommunen. Af 150 närvarande röstägande står här, att

Bengt i Flåbo fick 175 och Per Måns i Grötåsen 98 och

Per Johan Pettersson i Snålberga 49 röster och 25

kasserades. Gu" sig förbarme öfver en sådan dumstock, sa"

domaren och ref sig i hufvudet och till och med svor tre

resor, där han satt på stolen, samt fräste, snusade och skällde

det värsta han förmådde, hvilket, gunås, inte är så litet det.

Då vardt emellertid ordföranden liksom förargad och

stött, och ingen kan undra på det.

Men så fick han då, gualof, efteråt se Aldéns bok i

biblioteket på folkhögskolan.

— Den ska" ja" ha rätt på, hvad i helsefyr hon kan

kosta, så att inte domarn kan slå mej på fingrarna och

chekanera mej! utlät sig ordföranden och sprang ut efter

sin piska och gjorde skåror i skaftet för att utmärka, huru

lång och bred och tjock boken var, så att han inte skulle

få miste, när han kom in i boklådan.

Jag tror, att det var fjorton gånger han fick besöka

bokhandeln, innan han fick det rätta verket, ty där fanns

ju en gruflig hop böcker, som passade in med hans mått

på piskskaftet, och det skulle minsann gå för sig att skrifva

en hel hop om detta bokköp. Men det hör ju inte till

ämnet för denna korta betraktelse.

Till sist fick han dock förunderligt nog fatt i den bok

han önskade, och den kvällen vände han hem mera såsom

en segerhjälte än såsom en utskälld kommunalordförande.

— Nu ska" häradshöfdingen, min själ, få veta, hvars

andas barn han hundsvotterat, du Lisa! jublade han och

lade det visdomsdrypande häftet på slagbordet.

— Nu ska" du ge mej läxor för hvar dag, Lisa, och

lofva mej smörj, tills jag kan boka som ett rennande

vatten! Vi ska" dråsa igenom henne ifrå" pärm till pärm!

lät han.

Hela sommaren 1896 gjorde han knappast annat än

gnodde i boken, och om kvällarne förhörde käringen honom.

Jag kom just dit bort en solakväll, när hon höll på med

den saken. Käringen satt där med en kvaststake i näfven,

och så fort ordföranden stapplade på ett ord, drämde hon

till honom i ryggen med staken, så att det brakade i

refbenen på honom.

— Slå inte så besatt, Lisa! jämrade han.

— Men du kan ju inte, din dumskalle! fräste hon.

— Nä" det förstås! Men det ginge kanske bättre om

du lofvade mig kaffegök i stället för att plagga i röggen på

mej! genmälde han.

Det måtte hon också ha gjort och lyckats, ty när vi

skulle ihop med valet mot hösten, svor ordföranden, att det

skulle gå rejält till.

Dock, det såg ut som om själfvaste skam regerat våra

riksdagsmannaval. Ty äfven nu gick det åt häcklefjäll, fast

det icke den gången var den stackars ordförandens fel.

Sven i Hägnen vill nämligen påstå, att vi skulle rösta

på hans kusin. Men vi ville inte gå med på honom, efter

som han var en vådlig skrubber och väderhane, utan vi

stodo emot Sven, oaktadt han svor på, att om kusinen blefve

vald, skulle han ställa om, att almenackan blefve ändrad,

så att vi finge fruntimmersveckan före midsommar, då vi

behöfde allt det regn, som kan fås, och sluppe ha den

förhärdade veckan midt i skördetiden, då man tarfvar

torkväder.

När nu valdagen emellertid kom, stod Sven och hans

pojkar nere i socknastallet och vinkade in oss den ene efter

den andre. De hade en stor kutting i schäsen och påstodo,

att en klämtare väl kunde behöfvas, innan man gaf sig

ihop med en så viktig affär som ett riksdagsmannaval.

Och det höllo vi med om samt stodo där kring schäsen

och kuttingen tills vi vordo röda i synen som nykokt

krösenamos och höllo på att glömma hela valet.

— Nu ska" vi börja! Kom in och skrif edra lappar i

rappet, karlar! skrek slutligen ordföranden från

socknastugotrappan.

— Låt oss ta ett par halare först! Lappar har ja"

skrefna te" reds! lät Sven och gaf oss hvar sin hoprullad

papperstrilling, medan sönerna hans vände upp och ner på

kuttingen och kramade ur hans innehåll åt oss.

Nå, vi voro glada att slippa skrifvandet samt stucko

till oss sedlarna, och när det inte stod till att locka nå"t

vidare utur kuttingen, ramlade vi slutligen in i valsalen.

Där var soligt och gassigt, så vi lurade till och

somnade medan ordföranden stafvade och läste upp de

obligatoriska paragraferna om riksdagsmannaval.

Omsider började han ropa upp våra namn, och den

förste, som skulle fram med sin sedel, var så yrvaken, att

han föll framstupa på golfvet och skrapade skinnet af näsan.

När han kom upp, påstod han, att det var Johan på

Mon, som satt krokben för honom, och där höll rent af på

att bli slagsmål i salen.

Gu" vet hvad för rackartyg, som egentligen blifvit lagdt

i kuttingen, men ingen af oss mäktade gå som en

människa, när vi skulle fram till urnan, utan vi foro som tosingar

emot väggar och bänkar. Johannes i Snufvebo dråsade till

och med mot ordförandens bord så hårdt, att bläckhuset

vältes ut öfver protokollsboken.

Omsider kom man dock till uppläsningen, och två

karlar gingo fram och höllo fast i bordet så argt de kunde

för att inte ramla, medan de kontrollerade innehållet af

valsedlarne.

Men då började emellertid det värsta spektaklet.

När ordföranden rullat upp den första lappen och

hostat ett par resor, fick han nämligen till sin förfäran läsa:

»Ett fårskinn — vaxberedes.»

Ordföranden tog sig en funderare.

— Här är misstag. Dä" ä" tydligen ett skinnmärke

från garfvarn! Kasseras! dömde han. Men då blef en

gubbe rasande och frågade hvad rätt ordföranden hade att

kassera garfvarns kontramärken, utan hvilka folk ju inte

kunde få sina hudar och skinn åter.

Dock, det blef som det var.

På andra lappen stod:

»En oxhud — plattberedes.»

Äfven den kasserade ordföranden till vår stora

förtrytelse. Och en hel hop reserverade sig.

Tredje sedeln innehöll:

»Ett baggskinn — fällberedes.»

Det kasserades äfven, och Gu" tröste oss om det fanns

annat än garfvarlappar i ordförandens hatt. Jo, det var

sant, ur densamma uppfångades äfven en orlofssedel och

två språngsedlar.

Den förhärdade Sven i Hägnen hade förränt

alltsammans för oss med sina lappar och sitt brännvin eller hvad

det nu var i hans kutting, för att vi inte ville rösta på

hans ussle kusin.

Ordföranden grät och sa", att han inte begrep, hur han

skulle kränga till valprotokollet, och han ryste för hvad

domaren skulle säga, när han fick se alla de här valsedlarne

genomdragna med tråd och förseglade med socknens sigill.

Ja, det var den värsta valskandal, som timat här i

orten, och dagen efteråt skämdes vi här i Getaryd, så att vi

velat sjunka ner i jorden, om vi kunnat. Ty dummare

voro vi inte än att vi begrepo, huru folk skulle grina åt

oss i hela landet.

Och grin blef det.

*

Förlorade »bataljer».

Sven Månsson i Rasmusbo var den trägnaste och mest

energiske processmakare vi haft på långa vägar.

Det hölls icke ett ting hvarken i detta eller i

grannhäradet, utan att Sven Månsson fanns där ifrån första dagen

allt intill den sista, och hade han inte egna mål att föra,

så uppträdde han som »abekat» åt andra i sådana ärenden,

som läns- eller nämndemännen inte för skams skull ville

åtaga sig. Och då kan man lätt tänka sig, hurudana

processer han förde.

Annars var det rätt underligt, att folk brydde sig om

att använda Sven, ty vanligen tappade han i häradsrätten,

och när han sedan skulle »vräka in hela bibban i hofrätten»,

så förlorade han vanligen fatalierna eller, som han själf

uttryckte sig, »bataljerna».

Det hände då inte så sällan, att klienten blef ursinnig

och gaf Sven smörj i stället för annan ersättning för det

omak han haft.

Sådant hade alltid en ny rättegång till följd, uti hvilken

Sven Månsson uppträdde mot sin förre klient och yrkade

ansvar å honom för ärekränkning och öfvervåld samt

ersättning för sveda och värk.

Omsider gafs det ingenting, som Sven var så glad åt

som stryk. Han log knappast hälften så belåtet, om någon

bjöd honom en sup, som om han fick en bra örfil.

Och gick det därvid så lyckligt till, att hans näsa

sprang upp, så blef den gamle processmakaren rent af

strålande, ty då fick han ju lite blodvite att ståta med,

kantänka.

— — — — — — — — — — — — — — — — — — — —

Och dock hade Sven Månsson en gång, sades det, varit

en hygglig och fridsam karl, han som andra, ända till dess

han förlorade de fatalier, vid hvilka han fäst sina största

och bästa förhoppningar.

När han var mellan tjugo och trettio år, hängde hans

hela själ fast vid rusthållarns Mari i Stampen, och det

troddes allmänt, att han skulle få henne, fast han aldrig

kom sig för att med ens göra slag i saken medelst ett

ärligt giftermål.

Så kom den nye orgelnisten och skolläraren och stack

emellan, passade sin tid och knep henne.

— Men ja" hade ju ditt löfte i förväg? snyftade Sven,

då han träffade Mari efter hennes förlofning.

— Jaha, men du fullföljde ju inte, utan nu har du

förlorat dina fatalier! sade flickan.

— Jaså, har ja" förlorat mina »bataljer»? mumlade

Svenstackarn och gick sin väg.

Ifrån den stunden greps han af illvilja och hat mot

alla människor och hade inte tanke på annat än att göra

folk ledsamheter och ohägn.

Orgelnisten, som anammade hans Mari, skaffade han

rysansvärdt mycket omak på halsen samt förföljde honom

i hvarenda vrå, han kunde komma åt.

Där hölls aldrig en stämma i socknen, vid hvilken

någon fördel tillerkändes orgelnisten, utan att Sven sökte

öfverklaga och vräka beslutet, och om han rätt inte kom

någon väg med sitt krånglande, så förorsakade han likväl

med detsamma tidsutdräkt, förargelse och till och med chikan.

En dag, när orgelnisten mötte Sven ensam ute på

vägen, tyckte han, att tillfället var särdeles gynnsamt att ge

honom betaldt för gammal ost.

Och så drabbade orgelnisten på honom med käppen

och kringböstade honom så argt han kunde i sitt vredesmod.

— Jag ska" ge dej för ditt eviga krångel, jag! skrek

orgelnisten och hamrade och sparkade, som om han gifvit

sig på ett gammalt styfspelt orgelverk.

— Tackar så möcke! Vi ska göra opp lekviden för

omaket vid tingsskifvan! svarade Sven i ödmjuk ton och

lomade i väg.

Nå, det blef naturligtvis en rättegång efter denna

bastonad. Det var en hygglig domare, som satt den gången,

och proponerade, att parterna skulle ingå förlikning och

lägga ned målet.

— Ja, ja, dä" är jag visst fallen för! Jag är beredd

att räcka honom handen här framför dombordet! lät Sven

ödmjukt och undfallande samt gick öfver och gaf sig till

att klappa sin vederdeloman på kinden.

— Visst vell ja" förlikas! smilade han.

Men i detsamma rände han midt för domarens näsa

in sina klor i ansiktet på orgelnisten, som intet ondt anade,

och släppte inte sitt tag, förrän häradstjänaren kom och

skilde dem åt.

Där blef minsann ett riktigt spektakel inför rätten.

Orgelnisten hoppade och sprattlade och vrålade af

smärta, ty Sven hade klor som en örn, och blodet rann i

strömmar ur kinden och neråt halsen på"n.

Domaren rasade, och till och med nämnden vaknade

där inne, och då kan man veta, hvilket väsen där måtte

varit.

Men Sven lät sig ingenting bekomma utan log och sa":

— Si, så jag älskar honom!

Detta blef emellertid ett dyrt och ledsamt kalas för

Sven Månsson.

— — — — — — — — — — — — — — — — — — — —

Se"n lät han emellertid orgelnisten vara i fred några år

och sökte till och med att ställa sig in hos honom och visa

ånger och ruelse öfver sin forna elakhet.

En dag gick orgelnisten förbi Rasmusbo, när han

hungrig och utsläpad återvände från en jakt.

— Ack, ja" får väl inte bju" på en kopp kaffe, kom

Sven ut och bad, bockade sig och såg så gudsnådlig ut.

— Jo, ja" tackar! lät orgelnisten och gick in i stugan.

Hur nu Sven hade burit sig åt, det vet ingen, men

säkert är, att han smusslat in ett litet ilsket gäddedrag i en

bulle och orgelnisten fick det fast i munnen på sig.

— Jesses, ett sån"t spektakel! Men vänta, så ska ja"

ta ut"et! hojtade Sven och låtsade att han ville gråta samt

tog ihop med att lossa draget ur läpparne på orgelnisten.

Men han bara ryckte och rände fast det ännu värre, så

munnen blef alldeles ihopnitad på den arme mannen.

Och sådan fick han återvända hem och forslas in till

lasarettet i sta"n. Han hade fått en krok genom öfver- och

en genom underläppen.

Orgelnisten har svåra ärr än i dag både efter Svens

klor och efter gäddedraget.

Om nu någon tviflar på det här, behöfver han blott

fara bort och se på karlen för att komma under fund med,

hvilket utmärkt sanningsvittne jag är och hvilken stor

rackare Sven Månsson varit.

Varit ja, ty nu gör han nog inte flera skälmstycken,

den skråen.

Nu har han nämligen förlorat sina »bataljer» reelt och

för all tid.

— — — — — — — — — — — — — — — — — — — —

På hösten flyttade orgelnisten åt en annan socken, och

strax före jur satte vi till en ny ung man i hans ställe.

Men innan valet var fullt lagståndet, gick denne och

förlofvade sig med en flicka från ett annat pastorat. Och

det förtröt högeligen en del af sockneborna.

— Han hade inte vart för go" te å fria här i sockna,

den fähunnen! Hade vi trott dä", så skulle han inte fått

rösterna! läto flera stycken af de argaste gubbarna, som

hade döttrar att afstå.

När Sven fick höra sådant tal, menade han på, att

man lätt kunde öfverklaga valet på den grund, att det hölls

på själfva frågodagen.

— Du säger nå"t, du Sven! Tror du att dä" kan gå?

— Vesst i helgotte, vi ska" vräka valet i ett nysande!

bedyrade Sven, som aldrig kunde lida orgelnister och

skollärare.

Så gjordes det upp, att Sven skulle lägga i väg till

länsmannen och anropa honom att skrifva klagoskriften på

uppgifna grunder.

Men efter vanligheten blef Sven inte färdig förrän näst

sista dagen.

Då masade han emellertid i väg, och för att komma

fortare gick han öfver gölen nedanför Svinanäs.

Där råkade han ner i en vak.

Genom öfvermänskligt arbete kraflade han sig likväl

upp på iskanten, men väskan, som innehöll hans papper

och protokollsutdrag m. m., försvann i djupet.

Själf blef han liggande maktlös på isen, och där funno

honom Svinanäskarlarne framåt aftonen och buro in honom

i en af gårdarne.

När han kom sig för så pass, att han kunde tala, var

han dock inte många sillar värd, och det var med nöd han

kunde stamma:

— Nu har ja" förlorat mina sista bataljer! Gack efter

prästen, ä" ni snälla, godt folk!

Följande söndag stoppades den gamle processmakarn

ner i jorden.

Han fick ett annat sinne, innan han dog, så det är

kanske att hoppas, att han inte ändå till sist förlorade sina

»bataljer» hos vår Herre. Och då vann han ju ändå den

bästa processen.

*

Spökelset i Fästampen.

Håhå jaja, det är allt grufsamt ändå att tänka sig, hvad

synden grasserar ibland folket och hur vrång denna

världen är!

Rackarstreck och stollastycken öfverflöda i denna tid,

och store bedragare uppstå till och med ute hos oss i

bygderna, där man eljest skulle tro, att blott enfald, ärlighet

och gudaktighet skulle trifvas, under det att städerna ensamt

hade jordmån för fåfänglighet, sedeslöshet, bedrägeri,

lärdom och annan ondska.

Men till och med i vår socken, där vi i alla tider varit

kyrksamma och väl ansedda af både hög och låg, frodades

en gång ett kanaljeri, så att vi länge voro i hvar mans

mun och en visa i hela häradet. Och detta bara för en

flicktossas skull.

Ack, du förbanskade Johanna i Fästampen! När jag

bara tänker på dej, så änna kväljer det mig!

— — — — — — — — — — — — — — — — — — — —

Saken var den, att det länge gått ett prat vidt och

bredt och rundt om i socknarne, att det spökade om

kvällarne uppe hos torparns i Fästampen och att Johanna,

flickan hans, såg skamtyg hvarenda afton, så fort det blef

mörkt, och att hon fick anfall och profoterade och såg syner.

Vi gubbar i kommunalen grinade i förstningen åt

pratet. Men det blef allt värre och värre där uppe, och folk

kommo långväga ifrån för att höra på, hur andarne

regerade i Fästampen.

Och alla, som varit där, gåfvo sig den på, att det

verkligen spökade.

— Det dunkade i väggarne — sa" de — och

skrapade på vinden och klirrade under sofforna. Och rätt som

tösen satt där, kunde hon flyga upp och titta vidöppet

genom fönstret ut i mörkret och skrika:

— Sir I inte likföljet, som går förbi?

När då de innevarande främlingarna sågo ut, kunde de

inte skönja ett endaste grand, men så fort de glodde genom

fönstret i förskräckelsen, tog det alltid till att braka i

väggar och tak, så att det var hemskt åt"et.

Många trovärdiga personer, hvilka gått dit upp om

kvällarne, svuro på, att där var skamtyg på färde i

Fästampen, så att vi till sist måste tro.

Då kom Johannes i Intägt och Kalle i Sölje en afton

bort till vårt och sa" som sanningen var:

— Vi få lof upp till Fästampen, för är det sant, som

sägs, så ä" vi inte försvarade med mindre än att vi få dit

prästen till att reda ut, om det är fan. Och då får han lof

att drifva ut honom, innan han får hemortsrätt i sockna!

Nå, jag satte mig upp i deras åk, och vi barkade i

väg. Men först stoppade hustru min på mej lite stål och

lite hvitlök och en psalmbok.

— Nu kan du va" trögg! lät hon.

Rätt i solagången kommo vi upp till torpet, och

Johannes band hästen vid grindstolpen, och så gingo vi in

och började språka med husfolket.

Jag satt vid östra väggen utanför sängen och Kalle i

Sölje på en soffa midt emot.

Flickeskam, som inte ser så illa ut, gick omkring och

suckade på golfvet, och gubben satt i en vrå och såg menlös ut.

Rätt som vi sutto där och voro just inte mer än lagom

djärfva, fick jag se hur Valdenström började svänga och

krångla på väggen öfver hufvudet på Kalle.

Ja, ni begriper väl, att det var Valdenströms porträtt,

som hängde där inom glas och ram. Och innan vi visste

ordet af, dråsade Valdenström neder af sitt rum och

drabbade midt i skallen på Kalle, så att glasbitarne yrde utåt

stugugolfvet.

— Nu ä" dä" här! skrek flickan, och Kalle var nära

döden af skräck, och Johannes sa":

— Dä" ä" den onde själf, som regerar här, efter inte

Valdenström får hänga i fred en gång!

Jag var mån tro inte sen att börja tugga på

hvitlöksbiten, som hustru min stoppat på mig, och det styrkte mig

så pass, att jag kunde slänga fram några ord om nyttan

och behofvet af en prästs eftersändande.

— Hva" ska" vi löna honom för, om inte för det att

han ska" hålla församlingen fri från hin håle! lät jag.

Men jag hade knappt fått ordet ur mun, förrän jag

fick en skräll öfver hufvudet såsom af den likaste danska

skalle, man ska" kunna önska sig, och en skarp glasbit

flängde bort en stump af nästippen på mig. Så jag såg

just grann ut en lång tid efteråt. Det var, när allt kom

omkring, ingen mer och ingen mindre än själfve Roseniusen,

som dök på mig. Han hade hängt på väggen öfver sängen,

vid hvilken jag satt, och nu var han i kras, stackars karl.

Det var inte mera igen af honom än några papperstrasor

och ramen, som hängde om min hals likt en klafve på

en stut.

I detsamma började det dunka i väggen och fräsa i

spisen. Flickan kastade sig om halsen på Johannes och

ropade:

— Fräls mej, Johannes lelle!

Och Gu" vet om hon inte till och med kysste honom,

ty det lät nästan så. Men karlen var, han som vi, så

fördärfvad af skräck, att han hvarken hörde eller såg, utan

lät flickan hållas, ända tills Kalle hann sansa sig.

— Släpp honom, flecka, och va" inte så etikätter mä"

manfolk i sådana här ögonblick! skrek Kalle.

— Åh, låt henne hållas, det gör ju ingenting, för ja"

ä" ju änkeman, lät Johannes.

— Men du kan väl begripa, att om skam tar henne,

så tar han dej också, när hon sitter i ditt knä! fortfor

Kalle. Och det bet på Johannes, så att han skjutsade af

tösen halfvägs utåt golfvet.

I detsamma blef det ett sådant väsen i stugan, att vi

i hvart ögonblick trodde, att hon skulle ramla omkull.

Stolarne dansade hit och dit, besmanen trillade ner af

dörrposten, osten, som låg på slagbordet, damp i golfvet och

rullade under sängen, vattenbyttan slogs omkull i spisvrån

och kaffekokarn for upp i skorstenen. Svafvelos kände vi

också.

Mera tålde vi inte vid, utan redde oss att fly.

Till den ändan rusade Johannes fram att hämta sin

smällpiska, som han ställt vid chiffonieren, öfver hvilken

Luther hängde och tittade ner skarpt och karlavuret. Och

just som Johannes sträckte ut näfven för att gripa pisken,

tog, min själ, Luther ett skutt och flög rakt in i synen på

karlastackarn, så att bå" han och Luther slogo vidöppna i

golfvet.

Jag ska" säga, att det efter den betan inte dröjde många

sekunder, förrän vi sutto i vagnen.

Men att komma i väg, det var löx. Märren tog i och

drog, så att ryggen stod som en sprättbåge på henne. Men

vi kommo inte ur fläcken, utan stodo där vi stodo.

— Läs en bön eller vers! bad Johannes.

Men vi voro alla så anfäktade, att det bar sig inte för

oss med något läsande, utan vi kommo tvärt af oss.

— Låt oss vränga våra hättor och rockar! menade

Kalle. Det gjorde vi och fingo däraf ett vidunderligt utseende.

Men det halp inte ändå. Märren mäktade inte flytta

vagnen en tum.

— Låt oss gå baklänges rundt omkring häst och åkdon

tre gånger! suckade Johannes.

Det gjorde vi ock. Men när vi kommo midt för

bakvagnen, tumlade vi omkull alla tre öfver ett rep, som sträckte

sig från vagnsaxeln och till en staketstolpe. Detta

upptäckte vi, när vi lågo och kraflade på marken.

— Skam har bundit oss, hur ska" vi komma loss? grät

Johannes.

I detta rysansvärda ögonblick påminde jag mig

stålknifven, som min välsignade käring stoppat på mig, och

han bet verkligen på ledingens rep, så att vi omsider

vunno förlossning.

Aldrig har jag åkt så, och aldrig

vill jag mera åka så, som vi den

kvällen körde från Fästampen.

Det gick som en blåst.

Men en ryslig skrämsel

åstadkommo vi vid återkomsten i våra

vrängda kläder och vår blekhet.

Själf såg jag värst ut med min

afskurna nästipp, kantänka.

— Du hade inte behöft lägga

henne i blöt, så det är rätt åt dig!

fräste hustru min.

*

Ja, mina vänner, det

här var ett elände. Det

hade likväl gått något så

när an, om det ändå varit

den reela skam vi varit ute för. Men det blef snart

uppdagadt, att Fästampafolket hade anordnat alltsammans för

att locka till sig folk med förning och brännvin och tocket

där. De hade böstat märlor i väggarne vid fotpanelen och

där det i öfrigt passade sig, och genom märlorna löpte snören

till allt löst i stugan. När nu gubbakanaljen satt i vrån

och ryckte i trådarna, kunde han naturligtvis få än den

ena, än den andra saken, som stod i samband med tråden,

att ömsa plats eller trilla omkull eller ryckas upp.

Det var med de förhärdade snörenas tillhjälp, som han

kom både Valdenström och Luther och Rosenius på fall,

och med en sådan inrättning fick han ock upp kaffekokaren

i skorstenen, den drummeln. Men flickan hade lurat ut

alltsammans, sägs det, ty hon är lika knepig, som hon,

enligt Kalles utsago, är »etikätter efter karlar».

Ja, jag säger inte mer än det:

— Gu" tröste oss för fruntimmer och deras illfundighet.

*

Vedernamn.

En tid voro de alldeles topp galna med att lägga

öknamn på hvarandra här i socknen. Här fanns knappt

en reel karl som inte hade fått sitt »kläkord», som man

säger, och många af dem gå än i dag och bära på de där

namnen.

Flerfaldiga af vedernamnen voro inte så rasande illa

påhittade, utan djädringen så roliga. Men för den, som

fick ett sådant sig tillagdt, voro de förargliga, emedan de

vanligen påminde om något visst moment i vederbörandes

lif, då han inte burit sig riktigt korrekt åt, då han begått

en mer eller mindre redlig handling eller eljest på något

sätt gjort sig löjlig eller öfvat »stollastöcken».

*

Gamle Lars i Stafsbygget stal en gång bara så lite som

en vagnsaxel, och besittingen fick inte karlen se"n heta

»Axelsson» i all sin tid.

Det namnet och den händelsen grodde se"n så in sig i

folkmedvetandet, att så fort man fick höra någon annan,

som hette Axelsson, var man alltid till reds att säga:

— Jaså, den stackarn har också gjort sig olöckli" på

en vagnsaxel! Jojo, Lasse i Stafsbygget har nog många

medbröder här i världen!

Johan i Fällan fick heta »Svanselin» i hela sin tid för

att pojkarne kommo öfver honom en gång framme i

kyrkostallet, när han hölls med att stjäla tagel till en pisksläng

ur svansen på en annans häst.

En vårmorgon gick Gustaf i Påbo ut med bössan för att

nedlägga en hare, som han varsnat borta i sin aspdunge.

Hur i hundingen han vinglade och krängde med geväret,

råkade han emellertid att skjuta ihjäl ett får för sin granne,

och allt ifrån den stunden kallas han allmänt för »Skytt i Påbo».

Amandus i Dalen blef en gång alldeleles välsignadt full

på en auktion i Lanna. Men så knäckt han än var, hade han

så mycket vett i behåll, att han begrep, att han skulle få

smörj af hustru sin, om han visade sig för henne i

förnedringstillståndet.

Fördenskull undstack han sig vid hemkomsten på

fårkätten och somnade där.

Ifrån den betan fick han heta »Bagge».

Nils i Kvarnbacken gick vid ett marknadstillfälle

omkring och roade folk med sina konster. Ju värre de grinade

åt honom, dess besattare blef han, och till sist satte han

sig i sitt öfverdåd opp på en oxe och red omkring på den

ibland folket.

Stackars karl, ifrån den stunden kristnades han till

»Ryttmästaren», och det får han allt heta till döadar.

Och efter jag är kommen i tagen, kan jag rätt så gärna

tala om, hur jag själf fick mitt »kläkord».

Innan vi blefvo blåbandister här i tiden, brukade vi

gunås dricka glögg om juldagsmorgnarne, på det att vi inte

måtte förkyla oss på vägen till ottan.

En gång hade jag väl fått ett grand för mycket eller

varit svag och medtagen förut, ty jag somnade under

predikan, Gu" förlåte mig den synden, och var yrvaken och

fumlig i hasorna, när vi skulle ut ur kyrkan, hvadan jag

råkade dråsa utför läktartrappan, så att det brakade bå" i

mej och i templet.

Det är fördenskull de kalla mig »Läktorn».

Men det ger jag sjutsingen, för det finns gualof

hundratals läktorer jämte mej här i riket.

Kontraktsprosten i grannhäradet skälldes för »lektor»,

när han bodde i Upsala, så han har nog drumlat utför

läktartrappan i själfva domkyrkan, och det är nog värre än

att göra det i ett litet simpelt landtkapell.

Det var väl därför han våndades så grymt för att få

komma hit ut och bli omkristnad till prost, kan jag tro.

Ja, det var alldeles för galet med öknamnen.

*

Anders i Flobäck hade en gång knipit ett par höns, och

fördenskull fick den arme mannen heta »Höken».

Var han på en marknad fick han bums höra

pojkaspolingarne kackla som hönor och närstående fråga hvarandra

om priset på ägg. Både Anders och hans barn fingo utstå

obegripliga kval för det där hönssnatteriets skull.

Men till sist fann dock vår gamle kyrkoherde, som var

en ärans man, på att rycka udden ur de usla öknamnen.

»Hökens» äldste son, August, lyckades träffa aftal om

soldatlega med några rotehållare. Emedan han var frisk

och målfyllig och rask, gjorde man sig säker om, att han

skulle gå igenom vid rekryteringen, och så gick August en

dag bort till kyrkoherden för att hämta sitt prästbetyg, som

skulle vara med vid hans antagande af befälet.

— Nå, hvad ska" du kalla dej som soldat? sporde

kyrkoherden.

— Ja" vet inte. »Tapper» eller »Sköld» kunna kanske

passa!

— Åhja, de äro nog lämpliga. Men, ser du, August,

du är mitt nattvardsbarn, och jag hoppas du tror, att jag

vill ditt väl och att det gläder mig, om det går dig väl i

handom. Lyd du mitt råd. Du skall hvarken låta kalla

dig Sköld eller Tapper, utan du ska" kalla dig Hök!»

I början blef August mörk i synen, och hans ögon

fingo ett nästan ondskefullt uttryck. Men när han mötte

kyrkoherdens blida och förtroendeingifvande blickar, blef

det så småningom klart för honom, att han här fick ett råd,

som afsåg det bästa för hela hans lif.

— Tro du mig, fortsatte kyrkoherden — att om du

kallade dig med hvilket namn som helst, så finge du likaväl

i hela lifvet heta Hök, men antager du detta som ditt namn,

så bär du icke längre ett öknamn, utan ett namn, som är

ditt, och ingen af ditt befäl eller dina kamrater, och icke

heller folket här i socknen komma att med underförstådd

förolämpning kalla dig Hök.

August öfvertygades snart, grät och tackade samt bad

kyrkoherden föra in det namnet i betyget.

Så kom rekryteringsdagen. När rotehållarne för N:o

120 Knallhult påropades och samtidigt fingo höra, att den

rekryt de anmält enligt prästbevis hette August Andersson

Hök, tittade de och andra närvarande sockenbor en smula

förvånade och skamflata på hvarandra.

Men då de fortfarande fingo höra befälet kalla August

med namnet Hök och sågo denne obesväradt och gladt

lystra till detsamma, nämnde de honom också på enehanda

sätt, men utan det lömska hångrinet.

I socknen spordes det snart, att August antagit namnet

Hök, och sedan dess var det som om minnet af Anders i

Flobäck gamla hönsförgripelse alldeles dunstat bort. August

Hök är nu en dråplig korpral, och aldrig kommer han i

sommartid till kyrkan, utan att han pryder den gamle

kyrkoherdens grafkulle med de enkla blommor, som han

kan leta sig till å våra magra sandhedar.

*

Men när vi andre kors- och vedernamnsbärare förnummo,

hur bra det gick för Flobäcksfolket att bli af med sin »klick»,

gingo vi också till kyrkoherden och anropade honom om

hjälp. Och det gick galant för en del af oss. Lars i

Stafsbygget ändrade sitt namn från Lars Andersson till Lars

Axelsson. Johan i Fällan lät offentligen i kyrkoboken kalla

sig Svanselin, Gustaf i Påbo och Amandus i Dalen antogo

namnen Skytt och Bagge. Det gick förträffligt. Sedan de

själfva accepterat namnen och inte blefvo ilskna eller ville

slåss, när man kallade dem så, tyckte man inte att det var

märkvärdigt längre.

Men Nisse i Kvarnbacken och jag vi kunna inte komma

ur vårt elände.

Nisse kunde inte gärna i kyrkoboken låta skrifva sig

för »ryttmästare». Det var ju omöjligt, och det sa"

kyrkoherden honom uppriktigt och ärligt.

Och när jag kom fram till prästgården och sporde hur

jag skulle bli förskonad ifrån mitt »läktorat», så sa"

kyrkoherden:

— Det är väl ingenting att sörja öfver, ty i mitt tycke

klinga »läktor S.» lika bra som »Thure S».

Men jag såg i detsamma liksom en tjufpojke glänta

fram i ögonvrån på"n, hvadan jag höll det för säkrast att

öfvergifva det ämnet. Och läktoratet får jag väl dragas

med så godt jag kan till min död.

Men förargligt är det, ty aldrig kan jag komma till

Guds hus eller missionshuset, utan att där står någon

syndapalt vid dörren och säger:

— I da" ser dä" ut att bli god plats på — läktarn.

*

Gamle Hägg.

För ett tjog år sedan hade vi den förskräckligaste

hjälte man kan tänka sig nere i vår gamla fattigstuga.

Hägg hette gubben, soldat hade han varit, och om

någon kunde klarera hur det gick till i krig, så var det

då Häggen, ty han hade varit med både i Tyskland och

Norge.

Särdeles i detta sistberörda rike hade han, enligt hvad

han själf erkände, farit fram som det värsta vilddjur, så

det är då inte så underligt, om norrbaggen har lite svårt

för att älska oss svenskar.

Häggen svor och bedyrade, att han ensam förskrämde

nästan hela Norge, och att det egentligen var han, som satte

dess krona på Karl Johans hufvud och skapade unionen.

En sådan bjässe var Häggen.

Gubben tillbragte sista tiden af sin lefnad i

fattighuset, fastän det är svårt att fatta, hvarför en så tapper

man, en kungamakare ex professo, skulle få en sådan

reträttplats på gamla dagar.

Ty om man fick tro allt hvad gamle Hägg berättade

om sina bravader och mandomsprof i krigen och

förnämligast under norska fälttåget, hvarunder han farit fram

som en sannskyldig vandal, så hade han varit en riktig

dunderkarl i sin dag.

Det var i allmänhet kort före jularna, då han vandrade

omkring i socknen och tiggde helgdagssofvel, som han

kungjorde sina hjältedater för det förbluffade folket.

Själf påstod han med tvärsäkerhet, att det var

ministrars intriger och tjufknep, som bragt honom i elände

och fattighus.

— Di va" afondsjoka! upplyste han med sin

egendomliga vana att alltid uttala u såsom o.

Men en annan gratialist inom församlingen, hvilken

ock varit med i krigen, påstod att Häggen inte var annat

än en lögnare, att han varit en riktig skråe och backhare

i fält, där han för det mesta åkt med trossen och skurit

sina lagrar som kock.

Men det är i alla fall inte godt att veta, hur det var

med den saken, ty Häggen yttrade alldeles detsamma om

den andre, hvilken han jämt och samt nedsatte. Han

fulltygade ock sin tapperhet genom att visa ett stort ärr på

sitt bröst.

— Det feck ja" utå en länkakola ve" Läppsig! Men

hvar har den fördömde Spjot sitt ärr? Har han nå"t, så

setter dä" väl i röggen på den poltronen, lät Hägg.

Samma ärr lyckades han en gång få visa för kung

Karl XV, då han reste genom socknen. Och den

förevisningen inbragte en förhöjd gratifikation. Men ärret i bröstet

var dock, skam till sägandes, ingenting annat än

minnesmärket efter en gammal fistelgång.

Så något egentligt sanningsvittne var gubben

svårligen, och det är nu godt och väl detsamma, ty hade han

i själfva verket varit så barbarisk i Norge, som han sade,

skulle norrmännens ovilja mot oss under dessa 80 år varit

liksom en smula rättmätig.

Det må nu för öfrigt ha varit hur som helst med

hans tapperhet och grymhet; martialisk såg han dock ut,

och när han berättade om sina öfverlägsna gärningar, syntes

det tydligt, att han själf trodde på hvart enda ord såsom

på det yppersta evangelium. — — —

Under det tyska fälttåget hade han naturligtvis också

varit en hisklig bjässe.

— En gång kommo vi, sa" han, till en otäck stad,

som det var nära på lögn för oss att ta in. Kolorna

stodsade mot stadsporten. Då blef Karl Johan så himla

förbanskad, att han sparkade sönder sina stigbyglar, där han

satt på hästen. Men i detsamma fick han syn på mej.

— Kan do säga mej, hor i hondan vi ska" komma in

i den fördömda sta"n, Hägg? skrek prinsen.

— Ja, bevars! Får ja" tolf rejäla karlar till hjälp,

ska" dä kveckt vara gjordt, lät jag. Nå, jag feck tolf andra

och så geck vi och högg ett timmerträ, stort som en

körkstapel. Mä" dä" hejade vi ner stadsporten i tre tempo.

När så porten skramlade ner, blef Karl Johan så skrofgla",

att han grät och prisade God, sägandes: »do va" mej då en

helsekes oxe, korpral Hägg!» Och detta ä" dagens sanning,

för ja" ljoger inte som den poltronen och marodören

Spjot gör. — — —

Frågade män Hägg, hurudant han fann det tyska

folket, svarade han alltid med sin allvarligaste och mest

trovärdiga min:

— Åh, dom som andra utländare, otom det, att dom

sköt opp och idisslade ett par timmar efter det de hade ätit!

*

Sina dråpligaste mandater hade Hägg likväl utfört i

Norge.

När det var slut i Tyskland, hade han hoppats att få

hvila och gifta sig ett grand.

Då han emellertid i stället fick gå mot Norge, blef

han fördenskull så hiskligt ursinnig, att han beslöt att

helt förkrossa det landet i två tempo och göra processen

grufligt kort med norrbaggen.

— När vi kommo dit, sa" han, marscherade vi rakt

på Kresjania, och där sto" allihop norrbaggarne och va" så

styfva i nosen, som om di rådt om hela jordklotet, samt

fördobblade sig på, att de skolle göra kål på hvarenda

svensk krigsman, som vågade sig inom skotthåll.

— Blef ni inte rädda då, Hägg?

— Åh hot! Rädda för dem — tvi tosan! Vi sågo

nog att hasorna darrade på dom, fast di va styfva i

käkbena. Stor i orden och liten på jorden, heter dä" jo.

Och Karl Johan bara grinade åt dem, så att han konde

spräcka sig.

— Stora ord och fett fläsk fastna inte i halsen på

nå"n och minst på di där herrarne! sa" han.

— Nå, hva" fläsket beträffar, så är det väl sällan dom

få smörja sig mä" sånt, såvida vi inte ta hand om dem,

ty som de no ha dä" ställdt för sej, får di hålla te godo

mä" sin blötfesk, ers nåde! sa" jag te" Karl Johan, för han

ville alltid ha mej i sin närhet, lät Häggen.

— Se"n frågade prensen dem på rena och rama

allvaret, fast helt beskedligt och höggligt likaväl, om de ville

veta hot och slota sej te" Svärjet och afskeda kongen, som

de hade gjort åt sej. Men di va" fortfarande styfva i nacken

och homöret och menade på, att de skulle stå som en man

lika säkert och fast som »Dåreberget» — dä" ä" ett berg di

ha — ända te" domedagsottan.

— Men då blef Karl Johan stött och drog sabelen,

reste sig opp i stigbyglarna och pekade på Kresjania:

— Skjot, pojka, skjot en rejäl salfva på

skräfvelmånsarna, så få vi se hor länge di stå! ropade han.

— Och vi sköt på sta"n. Men då ska" I se, att

norrbaggen fick fötter under sej. Jesses, så dom la" i väg

uppåt berga, och allri" har ja" sett och allri" får ja" se så

springas, grinade Häggen.

Se"n talade gubben om, hur han trängde in i Kresjania.

Han och en vice korpral Bo voro de första, som rände in

i sta"n. Strax innanför stadsporten träffade de på en

norrbagge, som satt på gatan med bägge benen afskjutna och

muttlade, grinade illa och pekade på sitt öra.

— Ja" försto" grant, förklarade Hägg, att karlen ville,

att vi skolie skjota ner honom redigt, fast ja" töckte, att

dä" inte var lönt att kasta krot på döa hökar. Men Bo

klente te" honom ma gevärskolfven, så han skulle slippa

att plågas, den skråen.

— Se"n var det Bo och jag, fortsatte Häggen, som

satte af i språngmarsch in i konglia slottet. Alla vakter

flydde hofvodstopa, när de fingo syn på mej, och i det

allra innersta rommet i slottet träffade vi på den norske

kongen. Han satt på sin kassakista och hackade tänder

och darrade i hela kroppen, så att krona" flaxade hit och

dit på"n. Drottninga sto" i ett hörn och grät och snöt sig

i förklä"t.

— Låt mej få smita af med drottninga och kassan,

Hägg, så ska" bå do och din kamrat få tosen dokater och

en hoffröken hvar! tiggde kongen.

— Nä", do ska" väl så i helgotte heller, din räf, som

vill fresta så godt som gefta karlar! röt Bo och sköt på

kongen.

— Men det tog bom, förstås, för Bo darrade på

manschetten, och det vill kallt blo" till, när en ska" skjota

ner kongar. Dä" ä" skam så vektia och högtidlia

ögonblick. Men i detsamma la" ja" an på"n oeh det tog träff,

så att kongen stopade utan att säja så möcke" som »aj»

en gång.

— Var dä" hemskt och barbariskt, säjer ni? Jojo,

sådana där stogegriser, som folket no ä", konna väl tycka

så, men på dä" viset ska" dä" gå till i krig, om dä" ska" gå

rejält!

— Nå, när kongen fallit, tog ja" opp krona", Bo tog

kassakistan på röggen och så gingo vi ot på borggår"n, där

vi mötte Karl Johan och generalerna.

— Si här, hva" ja" har hämtat åt ers höghet! sa"

ja" och räckte honom den norska kronan.

— Och här ä" rikskassan! pustade Bo och släppte

kassakistan i marken, så hela jorden rongade.

Men då blef Karl Johan riktigt bå" rörd och gla".

Han fick stora tårar i ögona, när han hoppade ner af hästen

och sa":

— Du ä" hin håle själf, och Gu" välsigne dej, min

käre Hägg! Men har du hämtat kronan, så ska", ta mej

skam, du och ingen annan sätta henne på mitt hofve"!

Och så knäböjde Karl Johan på borggården i

Kresjania, och ja" satte kronan på hans konongsliga hofve".

Hon passade som om hon vart gjord åt honom. Och

när han se"n reste sig opp, sa" han så att allesammans

generalerna hörde dä":

— Kassakistan får do och Bo ta. Dä" ä" väl inte för

möcke för en kongakrona!

Och vi tackade förstås.

— Hva" dä" blef af den stackars drottninga, frågar

ni? Joho, när hon fick se, att ja" sköt ner kongen, så

flydde hon genom ett fönster. Men hon hann inte långt.

När hon kom ot på fältet, blef ho" belägrad otå

generalstaben och nerskjoten ho" mä" te slotet.

— Var dä" omänskligt? Nä", dä" va så hondan heller.

Hade inte vi drabbat på så bra, hade norrbaggen sväljt

vårt rike, så opphetsad och otsvolten va" han, precis som

en varg. Och där va" flera generaler, som sa", att den dag

skulle komma, då vi finge ångra, att vi inte va" ändå

strängare. Fast drottninga var då kanske onödigt att

belägra. Hon kunde väl inte stort ondt göra, den sjåtan.

Men dä" doger inte att döma öfver generalstabens

gärningar.

— Om Bo och ja" ble" rika, frågar ni? Ja, visst

tosan var dä" en hel hop i kassakistan. Men när en ä"

ote i krig, så aktar en hvarken lif eller pengar. Dä" geck

åt som en dans bå" te" brännvin och fruntemmer! lät Häggen.

På det viset, lär det enligt hvad denne gamle

krigsbuss berättade, egentligen ha gått till med skapandet af

unionen.