Sägner, berättelser och skizzer

Sägner, berättelser och skizzer

SKRIFTER

AF

VIKTOR RYDBERG

VIII

SÄGNER, BERÄTTELSER OCH SKIZZER

STOCKHOLM

ALBERT BONNIERS FÖRLAG

GÖTEBORG

GÖTEBORGS HANDELSTIDNINGS AKTIEBOLAGS TRYCKERI

1907.

SÄGNER,

BERÄTTELSER OCH SKIZZER

AF

VIKTOR RYDBERG

-

ANDRA UPPLAGAN

-

STOCKHOLM

ALBERT BONNIERS FÖRLAG

ROMERSKA SÄGNER

OM

APOSTLARNE PAULUS OCH PETRUS

-

FEMTE UPPLAGAN

-

Forntidens pilgrimer kommo till Rom för att se de

rum, som voro dem heliga genom kyrkliga arfsägner.

Dessa lefva än och möta oss ofta i den eviga staden;

men så vidt de icke gjorts till ämne för någon utmärkt

konstnärs framställning, går man dem numera likgiltigt

förbi; ty Roms rent historiska minnen, dess skönhetsskatter

från antikens eller konstnyfödelsens dagar,

dess brokiga folklif och härliga omgifningar vädja

med ojämförligt bättre rätt till främlingens håg. En

och annan »legend» kan dock ännu läsas, och detta

synes mig särskildt gälla om dem, som knutit sig till

de store apostlarnes lefnad och död. Utan att söka

dessa sägner, fann jag dem på min väg och djärfves

här bjuda dem till allmänheten.

Vill man återgifva dem i den form, hvari de nu

på ort och ställe framträda, måste man afstå från

hvarje tanke på att kläda dem i den ädla och flärdlösa

skrud, som tillkommer de äkta skapelserna af

folkets inbillningskraft. Med ett visserligen illa grundadt,

men dess strängare fasthållet kraf på att vara

ren verklighet hölja de sig i en historierad dräkt.

För folkets massa te de sig så, som konsten uppfattat

dem, och denna konst är i de flesta fall den efterrafaeliska,

som just icke utmärker sig för trohjärtad

enkelhet. I min egen framställning har jag hvarken

kunnat eller velat undgå inflytelsen häraf. Må hända

röjer sig detta allt för mycket, särskildt i skildringen

of »Simon magus" himmelsfärd».

V. R.

*

1.

Paulus i Neapel.

En vacker dag år 61 efter vår Herres börd sågs

ett alexandrinskt skepp, kalladt »Dioskurerna» och

prydt med bilderna af Kastor och Pollux, fälla ankar i

hamnen till den tempelrika staden Puteoli, ett par timmars

väg från Neapel.

Om bord var en afdelning romerska soldater med

några statsfångar. Soldaterna, infödde italienare, återsågo

sitt fosterland med så mycket större glädje, som de länge

haft en mödosam tjänstgöring i det aflägsna Judalandet,

hvars innebyggare alltid visat dem en mulen uppsyn och

där många tecken förebådade en folkresning. Landstigningen

till ära hade de blankfejat sina rustningar och

påsatt hjälmbusken, som vittnade, att de tillhörde en liftrupp,

den augustiska kohorten, jämbördig med pretorianska

lifvakten i Rom.

Fångarne hade mindre skäl att glädja sig vid åsynen

af Italiens kust. De skulle forslas till hufvudstaden

och ställas för kejsarens domstol. Men kejsaren hette

då Nero, och domstolens utslag buro allt för ofta stämpeln

af envåldsherrelynnets grymma nycker.

Bland fångarne var det en som både skeppsmanskap

och soldater visade synnerlig aktning -- en kortvuxen,

mager, något framlutande man med kalt hufvud och i

förtid åldrade drag, bågformiga, sammanvuxna ögonbryn,

rikt skägg, vacker anletsbildning och själfulla ögon. Han

var en jude, bördig från Tarsus, af en aktad släkt, som

ägde romersk medborgarerätt, hvilket den tiden var ett

slags adelskap. De skriftlärde i Jerusalem hade åtalat

honom som förbrytare mot deras lag och tempel och,

hvad värre var, mot romerske kejsaren, och den åtalade

hade, på grund af sin medborgarerätt, vädjat till Cesars

domstol. För den skull var han nu på väg till Rom.

Fången kallade sig Paulus.

Puteolis hamn var fylld af skepp från alla Medelhafsland,

och dess gator vimlade af främlingar: greker,

syrer, judar, egypter, afrikaner och hispaner. Höjderna

där omkring stodo öfversållade af praktfulla lustslott och

landtgårdar, tillhörande romerske senatorer och riddare.

Nero själf älskade att vistas i denna yppiga natur, såsom

Lukullus och Cicero gjort före honom.

Bland de talrike judarne och grekerna i Puteoli funnos

någre, som låtit döpa sig till Kristus och ofta samlades

till inbördes uppbyggelse. Hade de vetat, hvem

»Dioskurerna» nu förde i land, skulle de hastat Paulus

till mötes, ty hans namn och gärningar voro bland dem

väl kända, och hans bref till romarne hade i afskrifter

hunnit äfven till Puteolis kristianer och lästes af dem

med akt och id.

Man var nu färdig att gå i land. Julius hette

soldaternas höfvidsman. Apostlagärningar ger honom det

vitsord, att han i sitt uppförande mot Paulus ådagalade

ett människokärt sinnelag. Han kallade Paulus till sig

och sade: »Innan vi fortsätta färden till Rom, stanna vi

sju dygn i Puteoli. Nyttja dem som dig lyster! Du kan

gå hvart du vill, dock följd af en soldat. Vill du under

tiden se Neapel, står det dig fritt. Tack för dina goda

och hjälpande råd i lifsfarorna, som vi utstodo på hafvet!

Vare du i gudomens hägn!»

Paulus uppsökte sina trosbröder, och ännu samma

afton sutto de endräktigt tillsamman. Den puteolanska

församlingens äldste sände bud till kristianerna i Rom

och läto säga dem: »Paulus, vår frälsares förkunnare

och tjänare, är här och skall om sju dagar vara i Rom.

Gån honom till mötes!»

*

Här börja sägnerna. Tåla de ej att skärskådas af

häfdagranskarens öga, tåla de må hända att höras.

Paulus följde gärna den vänlige höfvidsmannens råd

att se Neapel. Ej därför att stadens och nejdens skönhet

eller konstverk eller glada folklif skulle särskildt

lockat honom, som så många andra. Han hade sina egna

skäl därtill. Det främsta var, att Jesus, den tid han som

gosse och yngling vandrade i drömmar vid stranden af

Genesaret, hade längtat att se denna förtrollande ängd,

och att han tillfredsställt sin längtan och kommit dit och

stigit upp på Vesuvius och sett.

Paulus ville trampa det stoft, hvarpå den syndfrie

en gång satt sin fot, och skåda samma syner som han.

Så kom aposteln till Neapel. Men stadens tempel,

borgar och njutningslystna, stojande människoskaror lämnade

han bakom sig och gick upp emot Vesuv.

Då såg berget icke ut som nu. Den högsta af dess

toppar, den som nu omlägras af vulkaniska moln och

hotar omgifningen med ödeläggelse, fanns då icke. Ej

ett tecken lät ana, att elden var verksam i dess inre.

Ej en urkund visste förtälja om ett utbrott. Grekisk lefnadsglädje

och romersk vällust firade tryggt sina fester i

de lundar och lustgårdar, som klädde sluttningarna ända

upp till Sommas högslätt, utan minsta oro däröfver, att

denna askgrå ödemark med sina svarta hålor och eldfrätta

stenblock yppade hvad häfderna förtego: att man

lefde och njöt på skalet af en vulkan.

Där vandrade nu Paulus, glömmande alla tankar på

det öde, som väntade honom i Rom. Vägen förde honom

allt längre upp. Så kom han till en fläck, där utsiktens

trollska fägring slog honom i band. Han skådade ut öfver

Partenope, som låg där nere, bäddadt i lundar af

lager, cypress, platan och oliv, öfver de med hvitglänsande

städer strödda kusterna, de blånande öarna, det

ändlösa hafvet. Han fröjdades i medvetandet, att detta

samma haf en gång speglat sina solskimrande rymder i

de mildaste af alla ögon, i speglarne för den renaste och

oskyldigaste själ, som nedstigit till vår jord, och med

sammanknäppta händer hviskade han: »Guds underbara

väsen skådas i hans gärningar, nämligen i världens skapelse.»

*

Strax ofvanför det ställe, där Paulus enligt sägnen

stannade, fängslad af dessa ängders öfverväldigande prakt,

ligger i våra dagar det observatorium, där en ifrig

vetenskapsman, Palmieri, följer hvarje rörelse inom Vesuvs

lidelsefulla barm.

Ett stycke nedanför observatoriet finner man en osteria,

förr en eremitboning. Den fryntlige värdshusvärden

framsätter gärna för trötta gäster ett rödt vin, som han

kallar lacrymæ Christi, men som vanligen har en

förunderlig likhet, hvad smaken vidkommer, med saften af

Ischias eller af Marsalas drufvor. Men misstänker han i

färdemannen en vinkännare, händer det ock, att han

smyger fram ett vin, som verkligen vuxit på Somma

och verkligen är lacryma, igenkännlig på sin fulltoniga

färg och fina doft.

*

Här stod på Paulus" tid en landtmans hydda. Hennes

ägare, en silfverhårig gubbe, upphörde, när han såg

främlingen, att syssla med sina vinstockar och gick fram

till honom. Paulus emottog hans inbjudning att hvila

under hans tak och förfriska sig vid hans bord.

Frukterna, som husets dotter framsatte, voro saftrika och

vinet öfver måttan ljuft. Paulus rosade det som en god

gåfva, och värden sade: »också är dess uppkomst en

den underbaraste.» Och han förtalde därom följande:

En dag för omkring trettio år sedan hade han, just

på den fläck, där han nyss funnit sin gäst, sett en okänd

yngling med guldgula lockar och liljehvitt änne, klädd

som hebré, men skön som en gudason och icke olik

Dionysos. Ynglingen skådade ut öfver landet och kusterna

och hafvet, och sade att denna nejd är en flik af

paradisets härlighet, af den sanne Olympens dyrd, som sjönk

ned till jorden under kampen i tidens morgon mellan

goda makter och onda titaner. Och han grät vid tanken

på de lidanden och synder, hvaraf denna lustgård är

uppfylld. Sedan han gått, uppspirade ur marken, som

hans tårar fuktat, en ranka, som växte med underbar

hast och bar de första af de drufvor, som nu pressats i

Paulus" bägare.

»Jag har mina egna tankar om denne yngling», sade

den silfverhårige värden. »En gud har ärat min hyddas

grannskap med sin uppenbarelse. Han var Dionysos,

drufvans gifvare, den högste gudens son!»

»Jag tror som du», sade soldaten, Paulus" vaktare,

och tömde sin bägare.

»Ja, en gudason var han visserligen», genmälde

Paulus, »och ett ädelt, lifgifvande vin har han skänkt

oss i den kalk, som jag fått nåden dricka till hans

minne.»

»Du känner honom då, äfven du?»

»Ja, äfven för mig har han uppenbarat sig. På

jorden hette han dock icke Dionysos, utan Jesus från

Nasaret.»

»I sanning, så nämnde han sig!» ropade den gamle

och for med handen öfver pannan som för att upplifva

ett bleknadt minne.

»Viljen I höra mer om honom?» frågade aposteln.

»Ja, säg oss allt hvad du vet!»

Och Paulus talade. Han talade ännu då solen sjönk

ned bakom Ischia och öfvergöt hafvet och dess

sväfvande segel med aftonpurpur. Husets folk hade samnats

kring honom. Framför honom satt värdens dotter,

andäktigt lyssnande, med händerna i skötet. Det mörknade,

lampan tändes, och han talade ännu.

Innan han följande morgon bröt upp, hade han döpt

dem alla, äfven soldaten, som följde honom, till Kristus"

namn.

Men det vin, som enligt sägnen föddes ur den guldlockige

ynglingens tårar, växer ännu på Vesuvius och

kallas Kristus-tårar -- lacrymæ Christi.

*

Hyddans gamle ägare var en rätt kunnig man. Böcker

ägde han icke många, men han hade dock en, som

han flitigt läst, och det var Georgicon af Virgilius, ty

där hade han i klingande verser fått ypperliga råd, huru

man skall rätt sköta vingård, åker, husdjur och bikupor.

Därför gladde det honom, när Paulus sade, att

äfven han hade någon reda på hvad Virgilius sjungit; ja,

att det ena af de två skäl, hvarför han kommit till

Neapel, var att han ville se skaldens graf.

På andra sidan Neapel och viken ligger Posilippoberget.

Enligt sägnen är Virgilius" aska jordad där. Den

antika griften, ett så kalladt kolumbarium, som tros

förvara hans stoft, är en af stadens märkvärdigheter, som

hvarje neapolitansk gosse känner till.

Dit styrde nu Paulus kosan, ledsagad af sin värd.

De förkortade vägen med samtal. »Räknar jag rätt»,

sade gubben, »visade sig vår Herre och mästare på

Vesuvius just samma år som Virgilius dog.» »Ja», sade

Paulus, »det förunnades honom icke den nåden, som han

så innerligt eftertrådde: att lefva länge nog för att få

sjunga om den korsfäste segerbjältens storverk ...

»O, må min lefnads höst förlängas och åldringen unnas

Ande och krafter nog för att sjunga de bragder du verkar!» Virgilius, 4 eklog, vers. 53, 54.

men Kristus har sedan nedstigit i dödsriket och förkunnat

de bidande andarne förlossning. Där har Virgilius

skådat honom.»

»Det gläder mig att höra, ty han var i lifstiden

afhållen af alla, som kände honom», sade den gamle från

Vesuvius.

Så kommo de till målet för sin vallfärd. Aposteln

stod länge i tysta tankar öfver den hedniske sångarens

graf. En gammal latinsk visa omtalar, att han »göt

fromma tårars dagg» öfver stoftet och till sist yttrade:

»Om jag mött dig på min stig,

Hvilken man jag gjort af dig,

Du den störste skald bland alla!»

Ad Maronis mausoleum

Ductus fudit super eum

Piæ rorem lacrymæ.

Quantum, inquit, te fecissem

Virum, si te invenissem,

Poetaruum maxime!

Nära Virgilius" hvilostad fanns den tiden en ståtlig,

med grekiska konstverk prunkande villa, tillhörig skalden

Silius Italicus. Denne hade till vana att dagligen besöka

griften, hvilken för honom var helig som ett tempel.

Han kom äfven nu, följd af sin vän Plinius,

öfverhöfdingen för den vid Misenum förlagda romerska flottan.

Kransade och höljde i sina togor närmade de sig den

judiske främlingen och inläto sig i vänligt samtal med

honom. Paulus sade till Silius: Ȁfven jag kan sia, ehuru

jag ej är skald. Och nu säger jag dig, att vi två skola

på skilda vägar, men på samma år, gå till vår äras högsta

mål. Din väg skall föra upp för Kapitolium, och framför

dig skola stål blänka. Min väg skall föra ned för

Aventinska berget, och bakom mig skall ett stål blodas.»

Sju år därefter vardt Silius Italicus romersk konsul

och framför honom buros de konsulariska hederstecknen:

liktorernas yxor. Samma år fördes aposteln utanför

ostiensiska porten och halshöggs.

*

Det är en märkvärdig sak med denne Virgilius. Icke

kunde han, den blyge, ungmölike, tillbakadragne mannen,

i lifstiden ana, att han skulle med trollmakt fängsla alla

kommande århundradens inbillningslif. Han kunde dess

mindre ana det som han, dömande alla andra mildt,

dömde sig själf och sina sånger hårdt, med misstro

upptog den förtjusning, som ägnades dem, och aktade ett

så kalladt odödligt namn för intet. En stilla lefnad,

förljufvad af vänskapen, och glömska efter döden var det

bästa han önskade sig. Hans mest frejdade verk,

Eneiden, räddades från lågorna endast dymedelst, att man

bröt mot den döende skaldens sista vilja. Men, som

sagdt, hans namn har gått till alla århundraden, och alla

tider hafva älskat honom. Äfven den mörkaste

medeltiden hedrade honom på sitt vis, ty folktron gjorde

honom då till en välgörande och människoälskande

trollkarl och hopdiktade Virgilius-sagor, som hunno ända till

Island, medan kyrkan gjorde honom hardt när till en

kristlig profet, intog hans namn i sin liturgi och gaf

honom ett hedersrum vid fötterna af gamla testamentets

siare. Och detta synes ej så underligt, när man läser

det fjärde i ordningen af hans herdekväden, där han till

ett barns vagga knyter förutsägelsen om en ny tidernas

ordning, en guldålder, då rättfärdigheten skall återvända

till jorden, våra synder afplånas, ormen söndertrampas

och lammen beta i frid bland lejonen. Mången skummare

profetia har man hänfört till Messias.

När Dante i anden företog sin färd genom underjordens

fasansfulla ängder, gick vid hans sida, undervisande

och lugnande, en mild, lagerkransad skugga: Virgilius.

Lyckligare har Gustave Doré icke fört sitt ritstift,

än då han i sina teckningar till Dantes »Gudomliga

komedi» ställt desse vandrare bredvid hvarandra, den ene

med antikens plastiska hållning och ädla måtta i sina

rörelser, den andre öfverretad och lidelsefull i alla

åtbörder. När Svedenborg i sitt lusthus uppe i Stockholm

hade emottagning för gäster från andevärlden, var Virgilius

en af dem, med hvilka han helst samtalade. År efter

år tåga pilgrimsskaror, såsom i forntiden Paulus, till

Virgilius" graf. Många komma endast för att hafva varit

där. Men visserligen äro äfven de många, som gå dit

för att offra på hans grift en varm tacksägelse för de

vackra och storartade bilder, hvarmed han fyllde deras

gossedagars inre värld.

Vägen dit är värd att gå. Han drager sig längs

Riviera di Chiaja, Villa nazionale och Boschetto, där

Neapels beau monde utvecklar sin prakt som utstyrsel till

en af de skönaste stränder i världen. Du vandrar under

palmer, akasier och stenekar, genom hvilkas löfhvalf

solstrålarne leta sig väg för att glänsa på marmorstoder

eller bryta sig i stänket från buktande springvatten. Till

höger har du gatan och dess trängsel af ryttare och

vagnar med svartögda sköna kvinnor; till vänster hafvet

med friska fläktar, lekande böljor och skimrande färger,

som ingen pensel kan återgifva. Redan här kan du ägna

Virgilius din hyllning, ty neapolitanarne hafva i Boschetto

rest honom ett joniskt tempel, inom hvars pelare du ser

hans bröstbild. Här är det skäl att stanna och dröja en

stund på den i hafvet utskjutande rundeln, »Belvedere»

kallad, firad af skaldernas och än mer af böljornas sång,

inbjudande till att drömma utan mystik och att svärma

utan vemod. Öfver det glittrande vattenbrynet, blandande

sig med den glasartade klangen af de framhvälfvande

vågorna och det friska suckandet af de brutna och

tillbakavikande, förnimmes från fjärran fiskarens sång:

Sul mare luccica

l"astro d"argento,

placida è l"onda,

prospero il vento ...

O, dolce Napoli,

suolo beato,

doce sorridere

volle il creato ...

och under tiden kämpa solljus och gyllene dimmor där

ute vid synranden, Sorrento glänser som silfver, och

öfver kuster och öar breda sig smältande metalliska färger.

Har du slitit dig lös från detta rum, så äro

Posilippogrottan och höjden, där Virgilius" graf visas, icke långt

borta, om du ej är allt för nogräknad med minuterna.

Med en »custode» som vägvisare vandrar du upp för en

slingrande trappgång, omgifven å ömse sidor af söderns

rika växtlighet; du kommer till utsikter, som du aldrig

skall glömma, sedan du en gång sett dem, och du föres

slutligen ned i grifthvalfvet, som med sina nischer för

askurnorna liknar så tämligen andra kolumbarier, men där

du återfinner den välkända grafskriften:

Mantuas son och Kalabriens rof, i Partenope gömmes

Stoftet af mig, som besjöng hjordar och skördar och krig.

På återresa från Grekland, i sällskap med kejsar Augustus, insjuknade och dog Virgilius i Kalabrien. Härpå syftar uttrycket »Kalabriens rof».

(Mantua me genuit, Calabri rapuere, tenet nunc

Parthenope, cecini pascua, rura, duces.)

Inskriften stod under medeltiden att läsa på hvalfvets

fris. Nu åter ser man henne på ett slags minnesvård,

som en fransman med en icke alldeles sällspord

gallisk fåfänga upprest, för att till möjligast billiga pris

låta Virgilius" namn draga hans eget in i odödlighetens

hamn. Minnesvården tillkännager högtidligt, att han är

»consacré au prince des poètes latins» af hr*** (namnet

gör jag rättast i att utelämna), »bibliothécaire de la reine

des Français». Dock -- Virgilius odödliggjorde Bavius;

hvarför då icke äfven en välmenande »bibliothécaire»

från Paris?

*

Från Puteoli fortsatte Paulus sin väg till Rom, tyngd

af dystra tankar, men vid Forum Appii och Tres Tabernæ,

flere mil från hufvudstaden, var en mängd kristianer

på appiska vägen honom till mötes, och när han

såg dem, säger Apostlagärningar, kände han tröst och

tackade Gud. Han hade då färdats öfver Pontinska

träsken. Till höger hade han de vilda volskiska bergen,

framför sig Albanbergen, på hvars sluttningar sågos

städerna Velitræ och Lanuvium. Nu färdades man genom

allt skönare och rikare ängder, öfversållade af slott,

villor, landthus och praktfulla grafvårdar, och ändtligen

visade sig för apostelns öga Roma, världens drottning,

med sina stadsmurar och af härliga palats och tempel

krönta kullar. Genom Porta Capena intågade man i den

eviga staden. Vi skola återfinna Paulus där.

*

2.

Paulus i Rom.

Bland de kristianer, som på appiska vägen vandrat

Paulus till mötes för att välkomna och trösta

honom, var en man vid namn Martialis. Om honom

visste alla trosbröder att förtälja följande:

Hans föräldrar bodde i Judaland på hinsidan Jordan.

En dag kom Jesus med sina lärjungar till den nejden,

och, som vanligt, samlades mycket folk för att höra den

galileiske mästarens ord. Jesus talade denna gång om

helgden af äktenskapets band och om den kärlek, som

gör hemmet till Guds boning. När de mödrar, som voro

bland åhörarne, förnummo detta, trängde de fram med

sina barn för att han skulle välsigna dem. Bland

kvinnorna var Martialis moder. Sakta skjutande sin son

framför sig, stod hon, blyg och bedjande, inför frälsaren,

som läste i hennes blick, att hon ville på gossens hufvud

föra hans välsignelse in i sitt hem. Lärjungarne

tillbakavisade henne. Då ville hon vika undan, men Jesus sade:

»Låten barnen komma till mig och hindren dem icke, ty

sådana höra Guds rike till.» Och han tog gossen i famnen,

lade välsignande sina händer på hans lockar och

sade till de kringstående: »Den som icke undfår Guds

rike som ett barn kommer aldrig där in.»

Från den stunden följde Martialis Jesus. När denne

underbart spisade en hungrande skara i öknen, var det

han som kringbar brödkorgen och fiskarne. Det var han,

som tjänade vid bordet, då Jesus höll den sista måltiden

med sina lärjungar. Han var den yngste, men måhända

främst räknade inom den lärjungakrans, som omgaf Jesus

och apostlarne och kallas: »de sjuttio».

Martialis hade tidigt fattat den föresats att förkunna

kristendomen i världens hufvudstad. Nu var han sedan

flere år bosatt i Rom, där han ägde ett hus vid via lata

(samma gata som efteråt fått namnet Korso), i hvilket de

troende ofta samlades.

*

Höfvidsmannen Julius förde Paulus och de andre

fångarne till pretorianske gardes-öfverhöfdingens

ämbetspalats, där han aflämnade dem.

Näst kejsaren var gardes-öfverhöfdingen den

mäktigaste mannen i romerska världsriket. Den som nu

innehade detta ämbete hette Burrus Afranius, en sedesträng

man och god fältherre. Han hade jämte filosofen Seneka

varit kejsar Neros uppfostrare och lärare, men kände nu

ingen glädje däröfver. Burrus genomläste noga de

ämbetsskrifvelser Julius öfverräckt honom om fångarne,

hvarefter han tillkännagaf: »Den man, som heter Saulus och

kallas Paulus, må vistas på fri fot, men vaktad af en

soldat.» Festus, ståthållaren i Judéen, hade nämligen

skrifvit, att Paulus’ sak rörde endast ett ömkligt gräl

mellan judiska meningsflockar, och att han, Festus, själf

skulle frigifvit den åtalade, om denne icke hade vädjat

till kejsarens domstol.

När kristianerna, som med fångarne väntade nere

på borggården, hörde, att Paulus, i stället för att kastas i

fängelse, finge gå fritt omkring, gladde de sig, och

Martialis och hans hustru tillbjödo honom ifrigt en bostad i

deras hus. De sade: »Hos oss kan du hvila ut, ty Gud

har välsignat vårt hem med trefnad och frid.»

»Frid har jag ingen rätt att söka», svarade Paulus;

»men här bredvid mig sen I en broder, som har det

goda hemmets lugn af nöden för de arbeten han ämnar

fullgöra. Han är mångsidig konstnär: läkare, målare och

skriftställare. I edert hus skall han måla bilder af vår

frälsare och hans moder, så att vi och de, som komma

efter oss, må se dem, som hade vi de älskade

lekamligen för våra ögon, och hos eder skall han i andens

ingifvelse skrifva häfderna om vårt brödraskaps första

öden och om Kristus’ sändebuds gärningar.»

Så skedde ock. Lukas följde Martialis till hans hem

och skref där under årens lopp sitt evangelium och

Apostlagärningar, och fäste med färger på duken Jesus’

och ungmön Marias drag. Paulus hyrde sig ett hus helt

nära den stadsdel, där hans fränder i köttet då hade och

ännu hafva sin varelse -- det så kallade Ghetto, hvars

egna folklif och trånga, smutsiga gränder mana

konstnärens pensel till verksamhet och hans luktsinne till hvila.

Detta hus eller rättare en efterträdare på den tomt,

där det var byggdt, kallas än i dag Paulus’ skola,

emedan han där dagligen under två års tid lärde och

undervisade om Kristus och härunder själf inträngde allt

djupare i Messiaslärans hemligheter. Där skref han brefvet

till Efeserna, Filipperna och Kolosserna, äfvensom det

lilla både mänskligt och konstnärligt sköna brefvet till

Filemon. Där säges han hafva emottagit filosofen Seneka

-- sägnen känner till en brefväxling mellan Paulus och

denne -- samt en annan högt stående romare, Teofilus,

hvilken Lukas tillägnat sitt evangelium. Genom

soldaterna, som vaktade Paulus, spred sig från samma

medelpunkt den nya lärans kännedom till höfvidsmän för

pretorianerna och genom dem till medlemmar af

kejsarens hus.

Mellan Sixtus-bron och Ghetto, vid Via della Regola,

bakom den gamla kyrkan Paolo alla Regola, återfinner

man »Paulus’ skola». Nu företer hon sig som en

tämligen stor sal, hvars väggar äro fulltecknade med språk

ur Apostlagärningar, men där i öfrigt ingenting

ålderdomligt eller märkligt är att se.

*

När Paulus andra gången kom till Rom, emottog

han Martialis’ förnyade inbjudning och stannade i dennes

hus, tills han under kristianernas tårar släpades därifrån

till mamertinska fängelset.

Den frid, som rådde i Martialis’ boning, var ej af

det yttre slaget, ty på ena sidan af huset gick via lata

(Bredgatan), pulsådern mellan romerska torget, Kapitolium

och Marsfältet, och strax bredvid utsträckte den stora

basaren Septa Julias portik sina pelargångar. Men medan

folkböljorna brusade där rundt omkring, stod hemmets

barnaskara i andäktig tystnad kring Paulus’ skrifbord eller

vid Lukas’ tafvelställ och följde med undran pennans rörelser

på pergamentet eller penselns på duken, och medan

de stodo så, hände som oftast, att de sågo bredvid

sig andra barn, vingade och strålande af öfverjordisk

skönhet, som kommo för att blanda Lukas’ färger eller

för att hviska någonting till Paulus, när denne tankfull

lät skrifstiftet hvila.

Om man från Piazza di Venezia går in på Korso,

Roms hufvudgata, har man strax till vänster palatset

Doria-Pamfili och där bredvid en kyrka, Santa Maria in

via lata. En gång om året firas i detta mer grant än

smakrent utstyrda tempel en högtidlig mässa, och man

har då tillfälle att öfver högaltaret skåda en madonna,

som enligt sägnen är af evangelisten Lukas’ hand och

hittats under kyrkan, där man finner lämningarna af Martialis’

hus, förvandlade till en krypta med två kapell. Två

trappor leda ned till de kamrar, där Paulus skref brefven

till Timoteus och Titus, och där Lukas målade eller

författade. Väggarna bära ännu spår af fresker från den

antika tiden. De fromme, för hvilka sägnen är historia,

lämna icke den heliga skymningen här nere utan att

hafva druckit ur en källa, som Paulus uppkallade för

att däri döpa. I den tiden lågo dock kamrarne ofvan

jord och hade tillräcklig dager för pennan och staffliet.

Men Roms gator hafva höjt sig med århundradena. Den

eviga staden är ett slags historiens geologi. Hvar helst

man gräfver där, finner man häfdernas skeden lagrade

öfver hvarandra.

*

I Rom gick ingen dag utan någon märklig händelse,

som fängslade allas nyfikenhet och allas uppmärksamhet,

tills en ny dag kom med en ny händelse. Än gaf kejsaren

i amfiteatern eller i Circus maximus eller på

Marcellus’ skådebana någon festlig tillställning af

häpnadsväckande prakt. Än uppträdde han själf inför romerska

folket som sångare eller körsven. Ofta kringlopp ett rykte,

att någon medlem af kejsarens hus eller någon för

republikanska tänkesätt misstänkt storman rödts ur vägen.

Dess emellan talades om hemska järtecken, som visat

sig i de aflägsnare landsdelarne, om sammansvärjningar i

Rom, om upproriska rörelser bland de vid rikets

landamären stående härarne. Men vid denna tid var det

särskildt en sak, som utgjorde allmänna samtalsämnet ej

endast för dagen, utan för veckor och månader, i alla

romerska kretsar. På forum, i de stora badhusen, öfver

allt där medborgare och främlingar strömmade

tillsammans, sporde man hvarandra: har du sett Simon

visdomsmannen? Har du hört omtalas det underverk han

senast utfört?

Ej mindre ordades om hans ledsagerska, Helene.

Den gudomliga visheten sades hafva förkroppsligat sig i

henne. En skönare kvinna hade ingen sett. Men de

fleste tillade, att hennes skönhet kom dem att rysa. Hon

liknade en Isisbild. Hennes anletsdrag voro orörliga, hyn

bar den pariska marmorns färg, ögonen hade

ädelstenens, men icke lifvets glans. Var hon en bildstod, som

Simons trollkonst gifvit rörelseförmåga? Var hon

människa eller demon?

När Paulus vistats några dagar i Rom, gjorde han

en färd öfver Marsfältet bort åt flaminiska porten och

lustgårdarnes kulle (Monte Pincio). Marsfältet höljdes af

människoskaror, som utlockats af ryktet, att Simon

undergöraren och Helene skulle visa sig. Och de kommo,

dragna af hvita hästar i en guldglänsande segervagn,

Simon klädd som Jupiter Serapis med det juvelgnistrande

sädesmåttet på hufvudet och spira i handen, Helene

som Isis med byssos-slöja, halfmånformigt diadem

och i lockarne en lotusblomma. I deras körsven

igenkände man kejsaren själf. Vagnen omgafs af kransade

sångare och gossar, som svängde rökelsekar. Framför

och bakom honom redo pretorianer i gyllene rustningar.

Längs hela vägen, på hvilken tåget rörde sig, sjönk folket

på knä och ropade: hel guden från Samarien, Cesars

vän! hel den gudomliga visheten, Helene! -- Från

båtarne på Tibern ljödo sång och strängaspel, och i floden

kastades korgar, fulla af lotusblommor, som, gungande

på böljorna, kunde komma en att tro, att Romas och

Memfis’ heliga strömmar förenat sig till ett.

I hopen fanns en och annan filosof eller republikan

eller kristian, som icke ville falla i stoftet för trollkarlen

och hans världsrådande körsven. De skyndade bort.

Men Paulus stod upprät, och hans öga sökte och fann

Simons.

Han hade gissat rätt. Det var samme svekläggare,

som af apostlarne velat tillköpa sig den helige andes

kraft, i den tro, att allt, äfven det heligaste, vore falt för

penningar. Ja, det var utan tvifvel Simon magus,

trollkarlen från Gitton i Samaria, de egyptiske prästernas

läring, kristendomens värste fiende, densamme, hvars

skamliga tillbud Lukas just samma dag hade skildrat i sitt

fortskridande verk om apostlarnes gärningar. Och Paulus

visste nu, att han skulle få en hård kamp med den

mannen att utstå.

*

I Rom utöfvade Simon omätligt inflytande. Han var

kommen dit för att stifta en ny religion. Människorna,

föga nöjda med den gamla de fått i arf, sökte då på

alla håll bättre tillfredsställelse för sina fromma känslor

och dragningen till det hemlighetsfulla. Därför

vallfärdade stora flockar, synnerligen de förnäma kvinnorna, till

Isistemplen och Mitrashålorna, där de i en hjärtgripande

musik, ofattliga böneformler och underliga tempelbruk

tyckte sig skönja en högre värld. Nu hade Simon gjort

sig till öfverstepräst både uti Isis’ tempel och i Mitras’

grottor, där han med sin trolldom rusade alla sinnen och

döfvade allt förstånd. Paulus fann med grämelse, att

många, som förut lyssnat till kristendomen, bortrycktes

från honom och följde svekets dagligen växande ström.

Innan Simon magus kom till Rom, hade kejsar Neros

styrelse bådat godt, vittnat om hug för gagnande

storverk och om människovänligt sinnelag. Men nu var han

med ens förändrad till en vanvetting, ett vilddjur. Hvaraf

kom det?

Nero hade önskat se Helene i sitt palats och höra

från hennes läppar den gudomliga vishetens lönligaste

sanning. Det var annars förbjudet att tala till Helene,

och själf talade hon till ingen. Då hon någon gång

visade sig i en utvald krets, var det endast för en flyktig

stund, och då glömde man, att hon var tystnaden, ty det

majestätiska i hennes sätt och det väna i hennes later

verkade som ett demosteniskt tal. Hos en gudinna, lik

henne, var ett insegel på läpparne, hvad det är hos

mången annan: den klokaste och mest inverkande

vältaligheten.

Simon magus gaf sitt samtycke till kejsarens önskan,

men med följande villkor: Helene, följd af honom, skulle

komma nattetid och vid nedan till palatset. Intet ljud,

som påminde om dagens lif, finge förnimmas inom dess

murar. Hofmän och vakt skulle mottaga dem med

tystnad. Ljus och facklor borde endast sparsamt lysa deras

väg. Kejsaren skulle ensam och i sin tronsal emottaga

Helene och höra henne utan att själf yttra ett ord.

Så skedde ock. Följd af Simon kom hon en natt

i bärstol till palatset. Genom marmorskimrande, af glesa

lampor upplysta gångar och salar fördes den slöjade

kvinnan af en tigande hofman allt djupare in i den

palatinska borgen. Här och där sågs en vaktande

gardescenturion, stel och orörlig som om mejseln huggit honom

ur väggen där han stod. Simon stannade vid tronsalens

dörrar. Där inne brunno endast några kandelabrar, och

i bakgrundens skugga satt kejsaren på sin tron. Helene,

klädd som egyptisk prästinna, sväfvade in, nalkades med

ljudlösa steg, skred upp för tronens trappa, slog slöjan

tillbaka, lutade sitt marmorlugna hufvud öfver Nero,

fäste sina kalla ädelstensögon med ormtjusarens kraft i

hans blick och hviskade i hans öra -- hvad? »Den

gudomliga vishetens lönligaste sanning.» Men hur lyder

den? Nero satt som förstenad. Helene sväfvade bort.

Men följande natt lät Nero kalla till sig giftblanderskan

Lokusta, som inför hans ögon tillredde dödsdrycken åt

Britannikus. Därefter följde mord på mord.

*

Aposteln Petrus, romerska församlingens föreståndare,

var vid denna tid stadd på omvändelsefärder i västern.

En ängel återkallade honom till Rom för att samverka

med Paulus i kampen mot Simon undergöraren.

*

Vid en förtrolig fest hos kejsaren, till hvilken endast

Simon, den kvinnligt vackre gunstlingen Sporus och några

få förnäma vällustingar inbjudits, yttrade Sporus under

falernvinets inflytande till Simon:

»Stora äro dina underverk. Dock kan intet af dem

mäta sig med nazaréen Jesus’ sista under, då han

lefvande uppfor till himmelen. Gör den saken efter, om du

kan, eller vidgå, att du är öfvervunnen!»

Simon svarade: »Slikt kan blott den okunnige hålla

för underverk. I döden afkläder sig människan sitt gröfre

omhölje, och hvad som då återstår är en förklarad

lekamen, på hvilken stjärnorna utöfva oemotståndlig

dragningskraft. Men ett verkligt under, och väl det största

af alla, vore, om någon, iklädd sin förgängliga stofthydda,

uppstege till Olympen. Det har ännu aldrig händt, ehuru

judarne hafva åtskilligt prat om dylikt.»

»Och det är omöjligt äfven för den störste undergörare», sade Nero.

»Nej, Cesar, för dig och Simon är ingenting omöjligt»,

inföll trollkarlen från Gitton.

»Jag tager dig på orden», ropade den halfdruckne

Nero. »Du skall göra en himmelsfärd inför mina och

romerska folkets ögon, eller du skall dö!»

»Jag skall med dessa lemmar, i din åsyn och i det

allbjudande romerska folkets, upplyfta mig öfver skyarne

till min fader Jupiters konungastol, dricka Cesars välgång

i den bägare Ganymedes bräddar och därefter återvända

till jorden och till jordens gud, min kejserlige vän.»

»Godt», ropade Nero, »det varder ett skådespel att

bjuda folket, hvartill man aldrig sett maken. Men snart,

snart!»

»Om fjorton dagar, räknade från denna, skall min

himmelsfärd företagas. Därefter skall allt folket tro mig.»

Simon tömde sin bägare och tillade: »underverket

är ensamt i sitt slag, men för mig en småsak. Cesar

låt oss nu orda om allvarligare eller lustigare ting!»

Följande morgon visste hela Rom dagen och stunden,

då Simon undergöraren skulle från Kapitolium flyga

till himmelen, och man talade om ingenting annat.

Petrus skyndade till Paulus, och de båda apostlarne

öfverenskommo att på den afgörande dagen vara bland

åskådarne på Forum.

*

3.

Simon undergörarens himmelsfärd.

Den inväntade dagen var ändtligen kommen. Senaten

och domstolarne hade inställt sina göromål, bodar

och verkstäder stodo tomma, pretorianernas läger vid

porta Nomentana var öfvergifvet -- endast några vakter

gingo där, knotande öfver att tjänsten skulle hindra dem

att öfvervara dagens stora fest --, Marsfältets gymnastiska

och krigiska lekar hvilade, den tätbyggda aventinske

kullen var i dag lika tyst som den lysande stadsdelen

Suburra, ty allt som hade lif och lemmar hade skyndat till

skådeplatsen för Simon visdomsmannens utlofvade

himmelsfärd.

Romerska torget, den heliga vägen och de där

varande templens och basilikornas pelargångar företedde en

enda tätt sammanträngd människomassa. Alla torn och

tinnar, alla tak, utsprång och fönster öfver den esqvilinske

kullen voro höljda af åskådare som af hvilande bisvärmar.

På de palatinska kejsarbyggnadernas altaner, smyckade

med täcken, sutto Roms förnäma matronor i lysande

dräkter, ifrigt samtalande om sin afgud, Simon, och

otåligt afvaktande stunden, då han skulle afgifva ett

vittnesbörd öfver alla vittnesbörd om sin makt.

Högt uppe på det tempelstolta Kapitolium, med

utsikten fri öfver detta vimmel, sågs kejsaren med sitt hof.

Å ömse sidor om det rikt smyckade kejsar-hjallet voro

marmorstolar för konsulerna, senatorerna och riddarne.

Vid kejsarens och kejsarinnans fötter satt Helene,

klädd som segergudinna. När Simon efter väl lyktad

himmelsfärd återkommit till jorden, skulle hon ur Neros

hand emottaga en gyllene segerkrans för att därmed

kröna dagens triumfator.

I alla templen voro prästerna samlade i hvita

högtidskläder och vid tempeltrapporna dröjde kransade

skaror kring offerdjur, prydda med den helige gördeln.

Dagens förebud hade alla varit gynnsamma. Alla

utom ett, som man dock sökte gifva en lycklig tydning.

Det hviskades något om ett altar, som stod nära intill

den kapitolinske Jupiters cella. Man hade om morgonen

offrat ett rökoffer där, men röken hade häftigt uppstigit

och tätnat till ett moln, som ännu kvarstod likt en svart

fläck på den eljest skära himmelen.

Detta altar hade sin egen saga, som prästerna och

munkarne i kyrkan Maria in ara coeli ännu veta att

förtälja. Romerska senaten hade velat ära kejsar Augustus

med namnet gud, resa honom tempel och stifta åt honom

ett särskildt prästerskap. Augustus, en man, som utan

öfvermod mäktade bära framgång och storhet, tvekade

att emottaga en sådan ära och tillkallade den tiburtinska

sibyllan för att höra hennes råd. Hon kom, fäste sina

skumma ögon på kejsaren, mumlade några få ord och

gick. Dessa samma ord hviskades i samma ögonblick

af ingifvelsens ande till skalden Virgilius, medan han i

Neapel skref sitt fjärde herdekväde. De utgingo därpå,

att från himmelen, ej från jorden, skall den nya

världsordningens gud komma. Knappt hade sibyllan gått, förr

än kejsar Augustus såg himmelen öppna sig och den

heliga ungmön Maria med Jesusbarnet i famn sjunka på

en strålande sky till jorden.

Augustus tillbakavisade gudanamnet och lät på det

rum, där han haft synen, bygga ett altar, som kallades

ara coeli, himmelsaltaret.

Där man tror, att den kapitolinske Jupiters tempel

stått, på högsta toppen af Kapitolium, reser sig nu, med

pelare tillgripna från forntidens helgedomar, den

märkvärdiga kyrkan Maria in ara coeli, och i ett af hennes

kapell ser man ett gammalt altar, må hända från fjärde

århundradet, på hvars framsida denna sägen är afbildad

i upphöjdt arbete.

*

Paulus, Petrus och Martialis hade enligt öfverenskommelse

infunnit sig på romerska torget. De valde sig

en plats vid dioskurernas tempel, där man väl föga kunde

se, emedan juliska basilikans sidomur stängde utsikten

till Kapitolium, men där det fördenskull var nästan

folktomt och godt utrymme för knäfall och bön.

Apostlarne hade dagen förut uppsökt Simon och

enträget förmanat honom afstå från sitt gudlösa uppsåt.

Simon, som emottog dem såsom en senator sina slafvar,

åhörde dem otåligt, tillvitade dem, att de vände folkets

hug från honom, den sanne profeten, och hotade dem

med kejsarens vrede, om de vidare djärfdes visa sig för

hans ögon eller tala ett ord till hans skada.

*

Simon dröjer. Folket börjar visa tecken till otålighet.

De godlynte skämta och förklara dröjsmålet därmed,

att Jupiters örn, som skulle bära den nye Ganymedes

till skyarne, uppsagt tjänsten, eller att vagnmakaren

icke fått resvagnen färdig, emedan den molntapp, som

skulle smidas till hjulskenor, sprungit sönder i höjningen.

Men hör! Knotet och skämtet förstummas. Det går

ett sorl genom massorna, man ropar: där, där! -- och

en tystnad inträder, som vittnar om spänd bidan.

Apostlarne draga däraf den slutsats, att folket ändtligen

fått öga på den väntade undergöraren. Och Simon

magus har verkligen visat sig där uppe på Kapitolium.

Likasom för att ytterligare trotsa tyngdlagarne kommer

han iklädd en i tunga veck fallande mantel, som är

stickad med guld och silfver och öfversållad med

österlandets pärlor. Solljuset bryter sig i regnbågens färger

mot denna skrud, hvars långa släp upphäres af Isistjänare

på ena sidan och på den andra af Mitraspräster,

igenkännlige på sina frygiska mössor och långa skägg.

Simon skrider fram till kejsarens tron, knäfaller och

säger med hög röst, att det underverk han nu går att

fullborda gör han icke till sin egen dygd och ära, ej heller

för att gifva kejsaren, senaten och folket ett skådespel,

utan för att frälsa Rom från de falske profeterna,

kristianerna, som svurit staden och romarväldet undergång.

Det är mot dem han nu vill vittna.

På en vink af Nero reser han sig upp, kysser kejsarinnans

och Helenes hand, bugar för senatorerna och

riddarne och går med högtidligt afmätta steg mot kanten

af kapitolinska klippan, där bråddjupet öppnar sig öfver

forum. Här stannar han.

Sorlet, som hälsat honom, har tystnat, och han står

där, skådande ut öfver det minnesrika torget, öfver de

esqvilinska och palatinska kullarne, öfver de otaliga

människorna, Roms folk, världens herrar, som nu, vid första

tecknet af hans underkraft, äro färdige att kasta sig i

stoftet för honom. Han emotser den dag, då alla dessa

tempel skola höja sina pelare kring hans bild och

rökverk brinna för honom på alla dessa altar. Vid denna

tanke blixtra hans ögon af högmodets eld och hans barm

häfves af stolthet. Folket tycker, att han, stående

däruppe, med bindeln kring sina lockar, med halfblottadt

bröst och ormstaf i handen, är till väsen och hållning

lik Asklepios, Jupiters välgörande son;, det tycker, att

han växer till öfvermänsklig höjd, så att Kapitoliums

klippa bildar endast ett fotställ till hans väldiga skepnad.

Det är dock tid att börja. Simon mumlar en trollformel

och tager ett steg, det yttersta, mot bråddjupets

kant. Han framsträcker högra foten där utöfver, likasom

för att röna, om han har tryggt fotfäste i luften.

Kejsaren reser sig nyfiket från sin tron, och allt

folket tiger i andlös väntan.

Men nu stiger åter ett sorl af hundra tusen röster

mot himmelen. Petrus och Paulus kunna icke se, hvad

som är orsaken till folkets öfverraskning, men enskilda

röster höja sig ur hopen: han har lämnat klippan! han

sväfvar!

Simon hade icke längre fasta marken under fötterna.

Han stod i jämnhöjd med klippans kant, men i fria

rymden och ordnade omkring sig den långa skinande

manteln, i hvars veck en lätt vind spelade.

Kejsaren själf kunde icke undertrycka ett utrop af

häpnad. Senatorer och riddare sprungo upp från sina

säten för att se undret. Den gamle Seneka ordade under

lifliga åtbörder med några till festen inbjudne grekiske

filosofer om den möjliga orsaken till företeelsen. En

hellenisk konstnär, som lämnade alla förklaringar å sido,

framtog sitt ritstift och tecknade med raska drag Simons

hållning såsom mönstret för en plastisk bild, när en

sådan tänkes utan synligt fotfäste sväfvande i rymden.

Paulus och Petrus knäföllo och knäppte händerna till

bön. Martialis och de andre kristianerna slogo en

skyddande ring kring de bedjande.

Sedan Simon med omsorg ordnat manteln, gaf han

ett tecken, och från taket af Jupiterstemplet hördes flöjter,

basuner, cymbaler och pukor. Strax därefter uppstämdes

musik från toppen af palatinska kullen och omedelbart

därefter från den esqvilinska, den coeliska, från Viminalens

höjd och från Qvirinalens, från spetsen af Janikulus och

från det aflägsnare Vatikanus. Rom sam i ett haf af

toner, och genom detta höjde sig Simon långsamt och

högtidligt, som månen i sin uppgång, mot högre rymder.

Det var som om osynliga händer burit honom,

medan han leende skådade ned på folket. Solen glittrade

på hans gyllene hufvudbindel och böljande mantelsläp,

vinden utbredde hans långa lockar, och allt som han

steg, syntes luften genomskinligare, för att folket skulle

länge kunna se hans olympiska anlete.

Och folket ropade: »detta är en guds kraft, ej en

människas!»

En stund förgick, och Simon undanrycktes allt mer

de följande blickarna. Nu syntes han endast som en

punkt i det blå. Nero, som hitintills varit försjunken i

åskådning, vände sig till Helene och sade skämtsamt:

om profeten skulle glömma sitt löfte till Cesar och

kvarstanna i Olympen! Dock, han har att välja mellan Hebe

och er, och jag är viss, att han återvänder till jorden.

*

Simon fann sig till en början väl och nöjd med sin

färd. Manteln, som han iklädt sig, var en af dessa

trollmantlar, som mången sägen känner, en sådan, som Faust

önskade sig den afton, då han med Wagner gjorde sin

minnesvärda fotvandring och drömde sig sväfva i evig

aftonrodnad.

I sig själf ägde väl manteln ingen bärande förmåga,

men han hölls af tolf starka luftandar, som Simons

trollspråk inkallat till denna tjänst. Hvilande i honom som

i den mjukaste bärstol njöt trollkarlen outsägligt af sin

resa. Roms nio kullar lågo djupt under hans fötter,

badande sina tempel i solens sken. Tiberns slingrande

vatten glänste som smältande guld och liknade bort åt

Ostia en lavaström, som gjuter sig i hafvet. Synranden

steg allt mer, Latiens gröna slätter sammandrogo sig, det

segelströdda hafvet utspände sin vidd, och Sardiniens

berg stego högre och högre, medan å andra sidan

Apenninerna med molnbärande branter och snöiga toppar

sjönko djupare och djupare.

Simon var tjusad af denna syn och drucken af

tanken, att denna värld skulle tillhöra honom, öfversållas

med tempel, resta åt honom, ljudande af lofsånger, höjda

till honom.

När han hunnit så högt, att tonerna från Roms

kullar icke nådde hans öra, emottogs han af en annan

och skönare musik. Var det världs-ringarnes samklang?

Nej, men han, som hafver välde i luften, sände tusen

små andar, som osynlige kringsväfvade den store magern

och läto sina eolsharpor ljuda och sjöngo med smekande

röst: allt detta tillhör dig, ty du har fallit ned och tillbedt vår

mästare -- och tonerna, så dämpade de voro,

fyllde himlahvalfvet och genljödo som milda ekon från

Alpernas is-jöklar och Germaniens urskogar, från Afrikas

öknar och Libyens berg.

*

Men ack! denna fröjd skulle icke räcka länge. Hon

stördes efter hand allt mer af en förarglig iakttagelse.

Simon märkte, att han icke hvilade så godt i sin mantel

som förut. Sybarit som han var, skulle det nere på

jorden frestat hans lynne, om kuddarne i hans hvilosoffa

icke legat väl. Så mycket större skäl hade han nu att

oroas och harmas. Än spändes manteln för hårdt, än

fladdrade han löst omkring, och det tycktes ibland, som om

de händer, hvilka höllo honom, ej hade rätt säkert tag.

Simon bannade de tolf tjänsteandarne och tillhöll dem

att bättre sköta sin tjänst. De genmälde knotande, att

sin tjänst gjorde de med all id, men här uppe är luften

tunn och blandad med dunster från andra

himmelskroppar. En stund förgick, och Simon märkte, att färden

saktades. Vredgad sporde han demonerna, om de voro

rädde för himmelens närhet, och han hotade att inspärra

dem för tusen år i sin fingerring, om de sparade sina

outtömliga krafter. Tjänsteandarne svarade i klagande

korus, att de kände något underligt, som de aldrig förr

förnummit, i armar, fingrar och klor, och att de från

jorden hörde två röster, som komme dem att skälfva.

Nere på forum, sade de, ligga knäböjande män; rösterna

äro må hända deras.

Då vardt Simon rädd. Han tänkte på Paulus och

Petrus. Lika lysten han förut varit att stiga till Olympen,

lika brådt fick han nu att återkomma till jorden, innan

demonernas krafter svikit dem.

Det var dock en vådlig nedfärd. Än släppte den

ene, än den andre tjänsteanden sitt tag, och mantelns

fikar slogo, som lösa segel i stormen, kring trollkarlens

lemmar. Simon grep med båda händerna i kappans öfre

kant, han blundade för det hiskliga djupet under sig,

hans bäfvande läppar uttalade de mäktigaste trollformler,

som en dödlig kan framsäga utan att brännas till aska,

och dess emellan hotade han demonerna med de värsta

straff.

Men demonerna klagade, att de kände sig allt slappare.

När deras händer tröttnat, fattade de med tänderna

i manteln eller de sökte fasthålla honom mellan sina

klöffötter. De vore onekligen nitiske i sin tjänst, men

hvem kan tvingas öfver sin förmåga?

Ännu voro de så högt uppe, att Simons öra icke kunde

uppfånga ett ljud af de basuner, pukor och cymbaler, som

tonade från Roms kullar. Hans läge var förtvifladt.

Då kom på susande vingslag genom luften den gamle

draken, Mikaels motkämpe. »Mod»! ropade han till Simon

och sina tjänsteandar piskade han med rasande gisselslag

för att genomvärma deras lemmar och uppmjuka deras

stelnade händer.

Nu hörde den blundande Simon pukor och cymbaler.

Än några sekunder, och han förnam sorlet af

hundra tusental människoröster som bruset från ett

aflägset vattenfall.

»Än ett ögonblick, och jag är frälst! Än ett ögonblick,

och jag står inför Cesar och framför till honom

de olympiske gudarnes hälsning! Än ett ögonblick, och

jag har segrat!»

Så tänkte han. Men nu i den yttersta, afgörande

stunden bröto sig Petrus och Paulus väg genom

folkmassan på forum och ropade med röster, som hördes vida:

»Herre, Herre! Visa, att hans konster äro vanmäktiga,

på det att detta folk ej må förvillas! Och må den falske

profeten öfverlefva sitt fall för att vidgå sitt nederlag!»

Knappt hade apostlarne uttalat denna bön, förr än

demonerna släppte trollmanteln och flögo i tumlande

rörelser, ilskne, snopne eller skadeglade, åt alla väderstreck.

Simon var då endast några famnar från marken.

Han störtade ned framför Neros tron och låg där med

brutna ben, afsvimmad och blödande.

I samma ögonblick Simon föll var Helene försvunnen.

Endast hennes pannsmycke återfanns på det rum, där

hon suttit. Men någre sade sig hafva sett en liten orm

slingra upp för Neros axlar, ringla sig kring hans diadem

och gömma sig i hans lockar.

*

Grunddragen af denna sägen om Simon undergöraren

och hans himmelsfärd möter man redan hos Hegesippus,

en kristlig skriftställare i andra århundradet. Denne vill

äfven veta, att Simon efter sitt fall fördes till staden

Aricia i Albanbergen och där afled. I Sverige var sägnen under medeltiden vida känd. År

1652 upplifvades hans minne, åtminstone inom en trängre krets,

af en ströskrift, hvars titel, meddelad af en litterär vän till förf.,

har följande lydelse: »Simon Magus Thet är En kort och

förskräckeligh Tragoedia Om thenne öfwerbe.^te Simonis grufwelige

affgång och hädanfärdh; Tå han föregifwandes sigh skola fara

up i Himmelen, igenom itt hisligit fall sigh i stycker sönderslog.

Eenfaldeligen Stält och Componerat Aff Petro Laurbecchio

Gymn. Linc. alumn.»

Den kyrkliga konsten har med förkärlek gjort Simon

magus" himmelsfärd till sitt föremål. Kapitolium

och forum med deras rika arkitektur, Nero och hans

kejserliga följes prakt, Helenes hemska skönhet, apostlarne

bedjande midt på det människovimlande forum -- allt

detta var lockande för penseln, ehuru det hade sin

svårighet att gifva taflan en värdig hållning, då hufvudgruppen

likväl måste vara den nedstörtande trollkarlen och hans

flyende, med horn och svansar tillbörligt utstyrde

tjänsteandar.

En af dessa målningar finner man uti geografiska

galleriet i Vatikanen, en annan, af Vanni, öfver Petrus’

och Paulus" altar i St. Peterskyrkan. Den sköna kyrkan

Maria degli angeli, ursprungligen en sal i Diokletianus"

termer, men af Mikael Angelo omskapad till ett kristligt

tempel, har icke mindre än två målningar öfver samma

ämne. Den ena af dem är kopia efter den i Peterskyrkan,

där man finner samma sägen äfven bildad i marmor.

Vid Titus" triumfbåge, mellan Maxentius" basilika

och Hadrianus’ Venus-Roma-tempel, ligger den lilla kyrkan

Francesca Romana. Bland de heliga ting, som där visas

är en i väggen inmurad, af ett järngaller skyddad sten, i

hvilken man ser fördjupningarna efter apostlarnes knän,

ty på den stenen knäböjde, heter det, Petrus och Paulus,

när demonerna förde Simon genom luften. Till yttermera

visso styrkes detta af en ofvan för stenen synlig

inskrift på italienska språket, som dock endast talar om

Petrus; men en i skrifterna kunnig präst på stället

försäkrade förf., att det ena märket i stenen otvifvelaktigt

var från St. Paulus, och han stödde denna sin åsikt på

liber pontificalis och Gregorius från Tours.

*

4.

Priska och Pudentiana.

Sägnen, som känner Paulus" skola och Martialis" hus,

har naturligtvis icke glömt, hvar aposteln Petrus,

romerska församlingens förste föreståndare, bodde under

sitt mångåriga och följdrika arbete i världens hufvudstad.

Låt oss vallfärda äfven till dessa ställen!

Först styra vi kosan till Aventinska berget. Åt Tibersidan

till gör detta intrycket af storartad och dyster

skönhet. De stupande kalk- och tuffbranterna skifta i

varma färgtoner; afsatserna skuggas af cypressers och

piniers mörka grönska, och höjden krönes af kyrko- och

klosterbyggnader, som nedifrån likna medeltidsborgar.

Vägen dit upp är en af de ödsligaste i Rom. Mellan

de höga, all utsikt stängande murar, som å ömse sidor

följa honom i hans krökningar, möter man sällan en

romare och än mer sällan någon af dessa rödlette

främlingar med Bædeker eller Murray i handen, hvilka annars

svärma öfver allt i den minnesrika staden. Öfver

Aventinen hvilar sedan många århundraden en förbannelse.

Förr var han den mest folkrike af Roms kullar. Där

bodde då mellan talrika tempel idoga skaror af fria

handverkare, Roms folkmakt. Nu är han en ödemark, och de

få människor, som där hafva sin varelse, söka sig, om

möjligt, därifrån, när sommaren kommer, ty då för

vinden från Kampagnans träsk malarian, »den onda luften»,

öfver Aventinens sluttningar, och med malarian komma

febrar, tärsot och död.

Det var en varm dag i April månad jag senast gick

denna väg. En svartskäggig karl i trasig kappa njöt sin

siesta på den gräsvuxna vägkanten i murens skugga.

Det var den enda människa jag såg där, tills jag hann

fram till klostret S:ta Sabina. En lärka slog sina drillar

högt öfver mig i det blå. Det var det enda afbrottet i

tystnaden. I klostrets svala pelargång sof en fet

dominikanmunk, och bredvid honom tog sig en halfsofvande

broder af samma orden en pris snus. Utsträckta på

stengolfvet lågo vid deras fötter några trasiga skepnader, män,

kvinnor och barn, klostrets gäster, lefvande på dess

allmosor, uppfostrade till det i längden tyngsta af alla kall

-- lättjans. I klostrets trädgård visades mig ett orangeträd,

som S:t Dominikus med egen helig hand plantat;

jag fann det vara dåligt vederlag för den myckna ved,

som åtgått till de bål hans munkar tändt under tankens

och en renad tros blodvittnen. Så mycket mer var den

utsikt värd att skåda, som man från trädgården har

öfver Tibern, Trastevere och Kampagnan. Dock, därom är

icke tid att ordna nu. Min väg förde mig ett stycke

tillbaka från S:ta Sabina och så till höger in på en, om

möjligt, ännu ödsligare gata eller väg, som drager sig

öfver sluttningen ofvanför judiska kyrkogården och Circus

maximus till kyrkan S:ta Priska, som var målet för min

färd. De enda varelser jag under denna vandring såg

voro de små lifliga, vackert tecknade ödlor, som kilade

i solbaddet mellan springorna på gärdesgårdsmuren eller

tittade fram mellan hans slingerväxter. Ensligheten skulle

varit nedtryckande, om hon icke varit så stämningsfull.

Ej en vindfläkt rörde sig i piniernas och platanernas

kronor, ej den minsta sky varsnades på den djupblå, mot

synranden violettskiftande himmelen.

Omgifven af denna tystnad ligger den gamla,

vanligen stängda, nu tillfälligtvis öppna kyrkan S:ta Priska.

Hennes ålders år äro ett och ett halft årtusen, men ännu

äldre äro de antika pelare, som bära hennes hvalf, och

den krypta, hvaröfver hon är byggd, ty denna kryptas golf

och murar äro, vill arfsägnen veta, lämningarna af det

hus, som en gång ägdes af aposteln Petrus’ värdfolk, de

fromma makarna Aqvila och Priska, äfven kallad

Priskilla. Ännu ser man där nere en stor urhålkad antik

kapitäl, hvari aposteln skall hafva förrättat det heliga dopet.

Kyrkans altartafla föreställer Petrus, döpande Priska och

hennes huses folk. För öfrigt är här icke mycket att

se, ty den gamla helgedomen är i nyare tider mer än en

gång lagad och »bättrad», det vill här som i så många

andra fall säga: skämd och sköflad af en dålig smak.

Priska och Aqvila äro läsaren kända genom nya

testamentet. »Hälsen Priskilla och Aqvila, mina

medarbetare i Kristus Jesus, hvilka för min själ hafva

framhaft sin egen hals; dem tackar icke allenast jag, utan

ock alla hedningarnes församlingar ... hälsen ock

församlingen i deras hus.» Så skrifver Paulus i sextonde

kapitlet af sitt bref till romarne, och redan den hälsningen

är ägnad att ingifva oss höga tankar om trosnitet hos

detta par. Men än mer växer vår vördnad för dem, när

vi påminna oss hvad Lukas i Apostla Gärningar

meddelar, att nämligen Apollos, en den lärdaste och vältaligaste

bland kristendomens förste förkunnare och sannolikt

författare af »brefvet till ebréerna», suttit på lärosvennens

bänk i Aqvilas och Priskas hus och af dem, men särdeles

af husmodern, emottagit djupare undervisning i

frälsningsläran. »De uttydde för honom än grundligare Guds

väg», säger Apostla Gärningar.

Vi veta ytterligare om Aqvila och Priska, att de

voro handverksfolk -- att de i sitt hus på Aventinen

idkat tältduksväfvareyrket, det samma genom hvilket äfven

aposteln Paulus förtjänade sitt bröd. Då kejsar Claudius

utvisade judarne ur Rom, måste äfven de lämna staden,

ty Aqvila var en från Pontus bördig israelit. De flyttade

då till Korint, där Paulus vardt deras gäst och där de

likasom i Rom, höllo församling i sitt hem. Därefter

nedslogo de sina bopålar i Efesus och vistades där, tills

de fingo tillåtelse att återvända till Rom och sitt hus på

Aventinen.

Om sägnen -- för hvilken en latinsk inskrift i den

uråldriga kyrkan redogör -- om sägnen har rätt, så var

Aqvilas och Priskillas hus i sin ordning byggdt på

lämningarna af ett Dianatempel, och detta åter på rummet

för ett Herkules-altar, som arkadiske sagokonungen

Evander hundratals år före Romulus uppfört. Hvilket tåg af

minnen, som, om än med osäkra steg, leda oss in i

forntidens natt! Och medan solen sjunker och S:ta

Priskas murar kasta en allt längre skugga, stanna vi här

ännu en stund och drömma i tystnaden och ensamheten

och fråga oss, hvilka de sägner och minnen månde vara,

hvarmed kommande årtusen skola förlänga kedjan af dem,

som de förflutna fäst vid detta nu så ödsliga och

vemodsväckande rum.

*

Bland de kristianer, som samlats kring Paulus och

Petrus, då desse på romerska torget åkallade Gud att

vittna mot Simon undergöraren, var en gammal man, som

folket med vördnad hälsade, ty han var en af Roms

ypperste medborgare, och den breda purpurranden å hans

toga utmärkte hans senatorliga värdighet. Han hette

Pudens.

Med honom hade på torget infunnit sig två väna

ungmör, hans döttrar Pudentiana och Praxedes, och två

hans söner, Novatius och Timoteus. Sedan Priska och

Aqvila lämnat Rom, hade Pudens gifvit Petrus en fristad

i sitt hem, ty senatorns ögon hade öppnats för

kristendomens sanning, och han och hans barn hade med glädje

emottagit dopets bad. Ofta samlades kristianerna till

gudstjänst och kärleksmåltid i Pudens’ hus, och man såg då

den högättade mannen glad och ödmjuk i kretsen af

fattige handverkare och slafvar, gifvande dem brodernamnet

och emottagande brodernamnet från deras läppar.

Pudens var till lynnet gammalromare och republikan.

Det dolde han icke, och hade fördenskull länge

dagligen väntat döden på kejsarens bud. Men Nero, nyckfullt

skonsam i sin grymhet, sparade honom ännu. Innan han

vardt kristen, hade Pudens med förtviflan skådat

romarfolkets allt djupare sedliga förfall, och ehuru republikan

trodde han ej på möjligheten af en republik. Omnia

ruunt, allt stormar mot fördärfvet, det var hans

världsåskådning. Nu åter såg han med segervisshet framtiden

till mötes, ty han hade funnit den mänskliga frihetens

och jämlikhetens enda, men orubbliga grundval:

broderskapet i Kristus.

*

Ej långt från den stora guldskimrande basilikan Maria

Maggiore, ett af det nya Roms yppersta och praktfullaste

tempel, gömmer sig i en tvärgata en liten anspråkslös,

men märkvärdig kyrka, kallad S:ta Pudentiana,

märkvärdig icke minst därför att hon är den äldsta i Rom.

Endast kyrkan Pietro in vincoli gör henne, hvad åldern

vidkommer, företrädet stridigt. Man stiger på trappor ned

till S:ta Pudentianas förgård; hon ligger som i en grop,

emedan rundt omkring henne marken höjt sig, århundrade

efter århundrade, med nya lag.

Första gången jag uppsökte henne, tonade mig den

vackraste sång till mötes. Förhängen för kyrkans alla

fönster utestängde dagern; vaxljus brunno på högaltaret

och i kandelabrar; präster i högtidsskrud bugade, nego,

knäböjde och mumlade borta i koret, och en menighet,

som till största delen utgjordes af barn och kvinnor,

lyssnade med tjusning till en fyrstämmig sång från ett af

sidoskeppen, framför allt till en frisk och klangskön

gossesopran, utan att, såvidt jag märkte, ägna altartjänsten den

minsta uppmärksamhet.

Kyrkan S:ta Pudentiana, så kallad efter senatorns

dotter -- en annan kyrka i grannhället bär namnet efter

systern Praxedes -- är byggd på den tomt, där Pudens’

hus stod. En del af mosaikgolfläggningen i kyrkans

sidoskepp har tillhört atriet i det senatorliga palatset. Murarne

till kryptan äro lämningar efter det varmbad sonen

Novatius lät uppföra i fädernehemmet. På altaret i ett af

vänsterskeppets sidokapell står en urna, som skänkts till

kyrkan af kardinal Wiseman; i henne förvaras de

återstående styckena af det träbord, öfver hvilket aposteln

Petrus i Pudens’ hus förrättade sin första mässa,

utdelande brödet och vinet till de troende.

Ett annat, men af tiden fullkomligt skonadt träbord,

som likaledes tillhört Pudens’ hus och tjänat Petrus för

samma ändamål, finnes i den stora Laterankyrkan och

nyttjas där ännu som altar; men endast påfven får

förrätta mässan öfver detsamma, och detta på grund af

en särskild rätt, ty altarna i de romersk-katolska kyrkorna

måste alla, med detta enda undantag, vara af sten, i

enlighet med kanoniska rättens och liturgiens föreskrifter.

Om sägnen har rätt, så har äfven Pudens’ rikt

prydda senatorsstol kommit till eftervärlden, ehuru han

nu är undandragen allas blickar. Till bättre skydd mot

tidens åverkan lät nämligen påfven Alexander VII

innesluta stolen i den tron af förgylld brons, som man ser i

Peterskyrkans högkor, uppburen af fyra bilder,

föreställande två lärare inom den latinska och två inom den

grekiska kyrkan.

Mosaikerna i S:ta Pudentianas högkor äro från 4:de

århundradet och räknas till de i konsthistoriskt afseende

märkvärdigaste i Rom. De föreställa Kristus, apostlarne

och de båda systrarna Pudentiana och Praxedes, båda

med martyrkronor i händerna. Ty enligt sägnen hade

äfven de att lida döden för sin tro.

*

5.

Nero och hans älskarinna.

Då Paulus hade vistats två år i Rom, föll ändtligen

utslaget i hans mål. Cesars domstol hade undersökt

alla de mot honom uppställda klagopunkterna och

funnit dem ogrundade. Paulus var fri.

Med Petrus hade han ofta talat om färder i den

aflägsna västern, om skyldigheten, som syntes åligga dem,

att föra det glada budskapet till den kända världens

yttersta gränser. Nu, sedan hans länkar fallit,

öfverenskommo apostlarne att gjorda sina länder och bryta upp,

Petrus till Aqvitanien, Paulus till Hispanien. Petrus insatte

Linus till föreståndare för romerska församlingen;

en kärleks- och afskedsmåltid hölls i Pudens’ hus, och

följde af sina bröders och systrars välsignelser fattade

de färdestafven och gingo.

Ett talrikt, trosstarkt, af goda herdar vårdadt brödraskap

lämnade de bakom sig -- de anade ej åt hvilket öde.

*

Samma dag Petrus och Paulus uttågade genom porta

ostiensis, satt Nero på en utbyggnad till Caligulas palats

å Palatinen, samtalande med sin byggmästare Celer.

Celer var en konstnär efter kejsarens smak. Om

han hade öga för det stora och rena i Hellas" konst,

veta vi icke, men sinne för det täcka, det retande och

lysande ägde han och förenade därmed en sträfvan till

det stora i yttre mening, till det som väcker häpnad

genom jättemått och väldiga former. När hans

konstnärssyner icke voro kabinettstycken, voro de feberdrömmar,

hvilkas verkliggörande utmanade all mänsklig makt.

Palats med himmelsstormande bjälklag, uppburna af

pelarskogar och i sin ordning bärande högt uppe i etern

klippor, uthuggna till stoder --; genomblickar, förlorande

sig i en oändlighet af kolonnader; vattenkonster, kastande

hela floder som droppar i rymden; marmordammar med

öar och roddarskepp; en värld af guld, elfenben och

pärlemor, af jaspis och marmor, smyckad med de yppersta

verk af Polygnotus", Parrhasius" och Apelles" penslar, af

Fidias’, Skopas’ och Praxiteles’ mejslar -- sådan var den

syn han framtrollade för kejsaren, medan de skådade ut

öfver Forum, Kapitolium och Esquilinus.

Nero lyssnade med större tjusning, ju lösare tömmar

konstnärn gaf sin vilda inbillningskraft.

»Men vet du», fortfor Celer, »vet du Cesar, hvad

jag ser där borta högt öfver hus och tempel? Jag ser

ett guda-änne, på hvars tinningar den nedgångna

solens sken ännu dröjer, sedan det slocknat öfver Roms

kullar. Jag ser en jättestod, hvars like världen ännu

aldrig skådat och mot hvilken faraonernas kolosser äro

dvärgar. Stoden är mitt palats värdig. Bilden bär dina

drag. Pannan, från hvilken solskenet ej vill vika, är

Neros ...»

»Men», tillade han med en suck -- »allt detta är

en dröm ...»

»Som skall varda verklighet», inföll kejsaren.

»Det löftet väntade jag af dig», utbrast Celer. »Jag

kan icke drömma djärfvare än du kan utföra. Men

också: hvarför är du kejsare, om ej för att göra

storverk? Tusen hus och tempel måste rifvas för att lämna

rum åt detta enda palats -- Cesar Neros gyllene hus --

men din vilja är lag och din makt gränslös.»

*

Någon tid därefter -- det var den 19 Juli år 64

-- utbrast i Rom en eldsvåda, som redde mer än

tillräckligt rum åt Neros tillämnade kejsarborg, ty under

åtta dygn liknade världsstaden ett jättebål. Tio af hans

fjorton kvarter nedbrunno, och konstskatter af onämnbart

värde gingo till spillo. Vinden, som blåste från hafvet,

dref de ofantliga rökhvirflarne, formade till underliga

skepnader, bort emot Apenninerna, och folket, som såg

det, sade med bäfvan: »Roms skyddsandar fly härifrån.»

Den natt, då lågorna rasade som värst, stod enligt

sägnen Nero på tinnarne af ett högt torn och njöt af

skådespelet.

Han kunde icke nog rosa dess öfverväldigande skönhet.

Jord, vatten och himmel flammade. Städerna och

slotten på sluttningarna af de berg, som omgifva Roms

synrand, kunde midt i natten tydligare skönjas än om

dagen, och på de högsta topparna tycktes den eviga snön

blandad med röda lavaströmmar. Ur de i rök och lågor

svepta husmassorna uppsteg bruset af millioner röster,

som om midt i elden stått ett jätteslag mellan Roms

legioner och alla barbarers samlade makt. Rusad af

denna syn, ropade Nero på sångarmantel, lagerkrans och

cittra, och han grep i strängarne och sjöng med satanisk

hänförelse en sång om Trojas undergång.

Mellan Monte Cavallo och Trajanus" torg reser sig

ett torn, som folket kallar Torre di Nerone, emedan

kejsaren där skulle hafva åsett branden. Dock är detta

torn ifrån en vida yngre tid.

Kunde man, utan att äga idealitet och hjärta, vara

sann konstnär eller ens konstdomare -- vore skärpt

iakttagelseförmåga, vidsträckt kännedom om konstens alster,

genomförfinad smak och uppdrifven teknisk färdighet

tillräckliga för det -- då hade kejsar Nero varit hvad han

satte sin enda ära uti att vara. Han såg allt, till sist

sin egen död, ur estetisk synpunkt. Den mest abstrakta

estetik, blottad på allt sedligt innehåll, hade gjort sig

till kött och blod i denne man. Därför var han ett vidunder.

Men när branden slocknat, stodo hundratusentals

människor utan tak öfver hufvudet, och då man fann,

att de rykande grushögarne på esqvilinska kullen

bortröddes för att lämna rum åt ett kejserligt palats, och då

man hörde, att detta skulle omfatta en stor del af de

nedbrända stadsdelarne, då mättade folket sina misstankar

om mordbrand mycket högt, då uppväxte en hotfull

sinnesstämning, som vardt allt djärfvare, så att man uppe

på Palatinen kunde ned ifrån romerska torget höra röster,

som ropade: ned med den store mordbrännaren!

Nero visste dock medel att länka folkets vrede åt

annat håll. Det fanns ju i Rom en sekt, om hvars

ljusskygga, hemlighetsfulla bruk det gick så många

underbara sägner och misstroväckande nymären. Skulden för

branden kastade kejsaren på denna sekt, på kristianerna.

De drogos i hundratal inför domstolarne, och ehuru intet

vittnesbörd för åklagelsens sanning kunde afpressas dem,

talade de dock sådana ord om en himmelsk straffdom

öfver en syndig stad, att de fälldes till de gräsligaste

straff. De ifördes vilddjurshudar för att sönderslitas af

hundar; de korsfästes, de insyddes i tjärade säckar och

upphängdes på lyktpålar, för att lysa de orgiska fester

kejsaren i sina trädgårdar vid Vatikanen firade eller de

nattliga cirkusspel han gaf för att hålla folket vid lynne.

Men ehuru uppfostradt till blodtörst och ehuru

öfvertygadt om kristianernas brottslighet, kunde folket ej

förmås att jubla bifall till dessa grymheter. Det teg. Ja,

mången grät medlidandets tårar öfver Cesars och hans

fege domares offer.

*

Det dröjde någon tid, innan nyheterna om Roms

brand och hemsökelsen öfver dess kristianer hunno de

aflägsna landsändar, där Petrus och Paulus sådde

Herrens säd. Det var hjärtslitande underrättelser för

apostlarne, men likväl ett segerbud, ty den stora mängden af

de dömde hade lugnt gått dödens kval till mötes och,

enligt mästarens föredöme, af rent hjärta bedt till Gud för

sina bödlar. Och när apostlarne, hvar i sin stad, hörde

det, förnummo de inom sig änglars stämma, som sade:

»upp till Rom! där väntar eder härlighetens krona.»

De gingo, och deras vägar förde dem tillsammans

vid en af stadsportarne. Där hälsade de hvarandra med

broderskyssen och läste i hvarandras anleten det

medvetande, att de nu ginge för sista gången att vittna för

Herren med sitt blod.

*

En dag gaf Nero en fest i sin hofcirkus vid Vatikanen.

Rännarbanan var längs hela sin rundel prydd

med stoder, och i midten reste sig den från egyptiska

staden Heliopolis hämtade stora obelisk, som nu sedan

tre hundra år står på den ståtliga platsen framför

Peterskyrkan.

Vid obelisken, i skuggan af ett fläktande sidentak,

njöto kejsaren och hans vänner rikligen af ädelt vin.

Nero sjöng, skrattade och strödde infall omkring sig, ty

han, likasom Caligula, var ett kvickhufvud. Han bortgaf

under skämt och löje fältöfverstevärdigheter, prætors- och

konsuls-tign, senatorlig rang, prokonsulat och

ståthållareämbeten till gunstlingarne omkring sig. De vakthafvande

pretorianerna, som kände det höga dryckeslagets smak,

hade i cirken insläppt en mängd af Roms fala skönheter,

som gärna samlades där kejsaren var för att få en

nådig blick från hans öga. Dessa damer sutto, fläktande

med solfjädrar, i sina bärstolar ett stycke från den

kejserliga kretsen. Nero och hans gäster roade sig med att

kasta till dem allt det silfver och guld, hvarunder borden

sviktade, och när borden sköflats, aftog man ringar,

armband och diadem och slungade dem åt samma håll.

»Lefve dygden! Ned med lasten!» ropade Nero.

»O, du Senekas värdige lärosven!» skämtade hans

dryckesbröder.

»Lefve dygden!» skrek Nero, »men jag känner ingen

annan dygd än uppriktigheten, som endast är ett

dumblygt namn för fräckheten. Ned med lasten! ... men

jag känner ingen annan last än skrymtarens, och hvarje

annan dygd än den jag nämnt är skrymteri.»

»Store filosof!» ropade gästerna skrattande.

Men nu brådtystnade kejsaren, och hans blick stannade

på en flicka, som stod bland de andra kvinnliga

åskådarne. Hon hörde dock ej till deras klass, ty hon

bar en enkel klädning, och hennes anletsdrag vittnade

ännu om barnets oskuld. Hennes stora svarta ögon

skådade med häpnad på omgifningen.

»Hvad hon är skön!» ropade Nero; »det är ju en

dryad från Idas skogar. Flicka, kom hit!»

Kejsaren vinkade henne åt sig. Hon kom.

»Hvad vill du, Cesar?» frågade hon.

»Barn, hvad heter du?»

»Jag heter Picerna.»

»Hvem är din far?»

»Min fader är soldat, han är centurion ... Men

vill nu äfven du svara på en fråga?»

»På tusen från dina läppar!»

»Har du, Cesar, eller min fader rätt?»

»I hvilket fall skilja sig då mina och din faders

tankar?»

»Du säger, att det finnes icke mer än en dygd:

uppriktigheten. Min fader har talat till mig om flere

dygder och bland dem om kärleken till fosterlandet, om

troheten mot fanan och den ed soldaten svurit Cesar,

om krigarens mod att dö på sin sköld. Cesar, menar

du, att äfven dessa dygder äro laster, så säg det öppet

till dem, som nu underkasta sig försakelser och döden

för dig!»

Nero teg och bleknade. Han såg, att flickans ögon

uttryckte ömkan öfver världens envåldsherre, och han

var färdig att kasta sig i stoftet för henne.

Picerna vände sig om och gick. När hon kommit

till sitt ensamma, fattiga hem, brast hon i gråt. Den

arma hade fått ett hjärtesår. Hon hade i kejsarens ännu

vackra drag läst blygselns öfverraskning, och denna i

sanning otroliga uppenbarelse, detta järtecken hade

öfverväldigat henne. Hon kände, att hon älskade tyrannen.

*

Det är en sorglig historia, Picernas. Låt oss då

omtala henne helt kort. Det är ju klart, att Nero och

hon skulle återse hvarandra. Kejsaren fordrade det, och

hennes eget hjärta önskade det bäfvande. Tydligt är ock,

på hvilken sida segern skulle stanna. Hvad ett sådant

litet barn drömmer om möjligheten att förädla en Nero,

är ju skum.

Men en dag återvände Picernas fader från ett ärorikt

fälttåg, ärorikt därför, att ännu funnos i romerska

hären veteraner sådana som han, andlige söner af den

gamla republiken, hvilka ännu hyste de republikanska

föreställningar, att heder är mannens dyrd och kyskhet

kvinnans. Hans trogna maka var död, hans tre söner

hade alle fallit på slagfält, nu ägde han endast dottern

till sin ålders tröst.

Knappt hade han med sin legion inträdt inom Roms

murar, förrän man sade honom: du lycklige, den största

ära väntar dig, ty Picerna har funnit nåd för kejsaren.

Det skymde för hans ögon, när han hörde de orden.

Och när han fann Picerna, sade han: »Dotter, lyft

en börda från din faders axlar! Du känner ryktet, som

kringflyger här. Säg, att det är lögn, och jag skall gråta

af glädje och välsigna dig!»

»Fader», sade Picerna och föll till hans fötter, »din

dotter är brottslig. Förlåt henne!»

»Jag förlåter dig, men kan ej öfverlefva det», sade

den gamle soldaten. »Ve mig, att en ätt, hvars alle

män varit tappra och hvars alla kvinnor kyska, skulle

ända så!»

Och han frigjorde sina knän från sin gråtande

dotters armar, förbjöd henne följa sig och gick ut.

Samma kväll fann man honom med svärdstunget bröst

ett stycke från ardeatinska vägen, vid hans makas graf.

Sedan Picerna återsett honom död, irrade hon hela

natten som vanvettig genom Roms gator. När hon länge

kringvankat utan mål och utan tankar, stannade hon och

hämtade anden vid dörren till ett okändt hus. Där inne

hördes en röst, likasom af någon som läste, och hon

förnam de orden:

»Vår herre Kristus säger: Kommen till mig, I som

ären sorgsna och tyngda! Se, mitt ok är lätt och min

börda ljuf!»

Picerna hörde orden, men de förlorade sig i hennes

förvirrade hjärna. Hon ströfvade vidare. Morgonen grydde.

Och slumpen förde henne åter till samma dörr. Hon

hörde då åter samma röst, som sade:

»Herren Jesus Kristus har bot för sjuka hjärtan.

Han uppreser fallna och förlåter syndare.»

Nu fylldes gatan af vapenklang och hofvars dån.

Nero, som återkom från en utflykt i Albanbergen, red

med ett lysande följe förbi. Han såg Picerna, höll in

hästen, sträckte ut armen och ropade:

»Min älskade!»

I detta ögonblick var ock dörren till det okända

huset öppen, och på dess tröskel stod Paulus.

Flickan såg på honom och såg på Nero. Hon syntes

tveka, tills hon hastigt vände sig till den judiske

främlingen och sade:

»Är det du, som känner honom, som har bot för

sjuka hjärtan, honom, som uppreser fallna och tillgifver

syndare?»

»Det är jag.»

»Då af nåd: fräls mig!» Och flickan omfattade

apostelns knän.

»Picerna!» utbrast kejsaren, »hvad vill detta säga?

Hör du mig icke?»

»Fräls mig!» ropade flickan och gömde sitt anlete

i apostelns mantel.

»Cesar», sade Paulus med bjudande röst, »detta

barn är sjukt. Ställ dig icke mellan henne och läkaren!»

Och aposteln lutade sig öfver den arma och hviskade:

»Jesus Kristus skall återgifva ditt hjärta frid!»

*

6.

Herre, hvart går du?

Några dagar efter det ofvan skildrade uppträdet

infunno sig väpnade rättstjänare i Petrus" och Paulus"

bostäder, grepo apostlarne och släpade dem under hugg

och slag till mamertinska fängelset.

I Rom gick bland menige man månget rykte om

det fängelsets fasor, och de, som kände något till det,

vederlade icke detta tal.

Mamertinska fängelset eller Tullianum, såsom det

äfven kallades, fanns och finnes än i dag vid foten af

den kapitolinska klippan, nära romerska torget. Den

suckarnes väg, som förde dit, gick trappvis ett stycke upp

för branten fram till en järnport, som, en gång stängd

bakom en fånge, sällan öppnades för honom, innan han

forslades till afrättsstället, så vida han icke redan i

häktet afdagatagits medelst strypning eller hunger.

Genom denna port infördes apostlarne i ett rum,

hvars kalla stuck-klädda väggar omgåfvos af stenbänkar

och företedde anspråkslösa fresker, målade af någon

handverkare, som väl icke hade tänkt på den skärande

motsats, hvari de lustiga ämnen han valt för sin pensel

stodo till ställets lynne och dess olycklige gästers

sinnesstämning. Midt i golfvet var ett fyrkantigt hål, genom

hvilket fångarne på en stege nedfördes i ett mörkt och

fuktigt fängelsehvalf, det egentligen så kallade mamertinska

häktet, uppfördt, som man tror, under romerska

konungatiden, inemot 700 år före Kristus. Här åter mötte dem

i golfvet ett liknande hål, som gapade öfver det gräsliga

Tullianum, ett trångt och lågt hvalf, »fasansfullt», säger

häfdatecknaren Sallustius, »genom smuts, mörker och

stank». Bland de många, som i denna dödshåla dragit

sin sista suck, omtala Roms årsböcker den afrikanske

konungen Jugurta samt Catilinas medsammansvurne,

Lentulus och Cetegus.

Nio långa månader hade apostlarne att dväljas i

denna samma håla, medan de afvaktade dödsdomen. De

voro icke ensamme där. Mer än 40 andre olycklige

delade deras öde. Bland dem voro många svåra

brottslingar, men också många oskyldiga, som fallit offer för

Neros misstankar eller hans gunstlingars hat.

Det var ett onämnbart elände apostlarne förefunno

omkring sig. De vid väggar, pelare och golf fastläste

fångarne fyllde det djupa mörkret med suckar, kvidan,

gråt och förbannelser. Under den tysta förtviflan, hvaråt

andre hängåfvo sig, rufvade icke mindre grymma

själskval. Men -- hvad ingen utanför dessa murar kunde

ana -- fasorna där inom förbyttes efter hand i tålamod,

i lugn, i glädje, i jubel.

Apostlarne hade till sina medfångar talat styrkande

ord, lärt dem Guds vägar, manat dem att bedja med sig,

och bönens kraft skingrade efter hand de dödens

skuggor, som lägrat sig öfver deras själar. Med hvarje dag

förenade sig allt flere i det undergifna: »ske din vilje

såsom i himmelen, så ock på jorden», och i det

hoppfulla »vänd ditt anlete till oss och var oss nådig» ...

och till sist fanns där ingen, som icke kände sig fri i

sina bojor, när han med de andra höjde sin röst för att

lofsjunga Honom, frihetens Gud.

Fångvaktarne -- de hette Processus och Martinianus --

hörde med häpnad ur det förpestade svalget uppstiga

fröjdefulla psalmer om Kristus, som öfvervunnit

döden. De läto upphämta Petrus och Paulus och piska

dem, till straff för det att de förbytt det värsta af alla

fängelser till ett fridens och hoppets hem. En af

bödelsknektarne stötte därvid Petrus" hufvud häftigt mot

stenväggen, och ännu visar man, där detta skedde, märken i

muren likasom efter ett mänskligt anlete. Det dröjde

likväl icke länge, innan Processus och Martinianus, äfven

de, hade fattats af den från apostlarne utströmmande

helige anden och instämde i fångarnes lofsånger. Ur

golfvet i »Tullianum», tätt invid den pelare, vid hvilken

Paulus och Petrus voro kedjade, uppsprang en frisk källa,

hvari de döpte sina väktare och medfångar.

*

Mamertinska fängelset -- från hvilket man nyligen

upptäckt en underjordisk gång, förande under Trajanus"

torg -- är af folket i Rom mest kändt under namnet

S. Pietro in carcere. Går man från romerska torget

förbi Septimius Severus" triumfbåge, ser man på vänster

hand, nära mynningen af Marforio-gatan, ett kapell, öfver

hvars dörr är måladt ett gallerfönster och bakom detta

de båda apostlarne med deras vanliga symboler, Petrus

med nyckeln, Paulus med svärdet. Det lilla kapellet är

på samma gång krypta till en kyrka, S. Giuseppe de"

Falegnani, som reser sig omedelbart där ofvanför på

kapitolinska klippans sluttning. Ofta förde min väg där

förbi, och aldrig var jag där inne, utan att i kapellets

förrum finna knäböjande kvinnor. Ett järngaller skiljer

förrummet från det inre, hvars mörker jag vid ett enda

tillfälle såg, om icke skingradt, så utspädt af skenet från

några vaxljus, som brunno på altaret, där en tyst mässa

då förrättades. Detta är det öfre fängelsehvalfvet, det

mamertinska. Från förrummet leder en trappa till det nedre

hvalfvet, det tullianska. Vid nedgången ses en latinsk

inskrift från kejsar Augustus" tid. Hvalfven äro byggda

af väldiga travertinblock utan murbruk, och synnerligen

det sätt, hvarpå det tullianska är uppfördt, medelst

vågrätt lagda, öfver hvarandra framskjutande stenar, vittnar

om mycket hög ålder. Fornforskarne tro, att Tullianum

varit en vattenborg, ett med Roms äldsta fästningsverk

sammanhängande brunnshus, ämnadt att tillförsäkra

stadsdelen på Kapitolium friskt dricksvatten. Källan där nere

skulle då vara mycket äldre än apostlarnes tid. Dock,

det är med den fromma sägnen, införlifvad i kyrkans tro,

som vi här hafva att göra, ej med de lärdes

undersökningar. En gång om året, nämligen efter högsommaren,

då den stora åttadagarsfesten till Petrus" och Paulus" ära

firas i Roms förnämsta kyrkor, genljuder äfven det forna

fängelset af härlig sång. En mässa af Palestrina utföres

där då af den påfliga sångarkören i närvaro af en mängd

prelater i högtidsskrud, och till de troende utdelas då

vatten att dricka från den heliga källan i det tullianska

hvalfvet.

*

Petrus, mannen med den bergfasta tron, hade, såsom

vi alla veta, ögonblick, då hans andliga mod till fullo

svek honom. I judiska vänners närvaro hände det, att

han blygdes sitta till bords med grekiska trosbröder; ja,

sin egen herre och mästare förnekade han ju, då han en

gång såg sig omgifven af människor, för hvilka frälsaren

var en upprorsman och hans läror dårskap. Tusen sinom

tusen göra såsom han, i det de för människoynnest eller

af människofruktan förneka sitt hjärtas eller sin tankes

idealer; men huru många äro de, som i likhet med

aposteln bittert gråta öfver sin svaghet, i ångerns tårar

finna ett bad till själens stärkande och ur nederlaget

framgå med härdad vilje att kämpa och lida för sin

öfvertygelse?

Efter nio månaders förlopp föll domen. Paulus och

Petrus voro, såsom höfdingar för den föregifna

mordbrännaresekten, dömde till döden -- Paulus att

afdagatagas med svärd, ty han var romersk medborgare och

som sådan fritagen från skymfligt dödssätt, Petrus

däremot att lida det vanärande korsstraffet, vanärande i

romarnes ögon, men omstråladt af dyrd i kristianernas, allt

sedan Herren uppgaf sin ande på korsets trä.

Natten före den dag, då rättstjänarne, som hade att

frambära domen, väntades, låg Petrus vaken, gripen af

oro, och lutade sin feberheta panna mot pelaren, vid

hvilken han var kedjad. Paulus, som sofvit en stund,

hade vaknat och höll vännens hand i sin. Hastigt stodo

fångvaktarne Processus och Martinianus framför dem,

lossade deras länkar och sade till dem: »Flyn! Portarne

stå öppna! I morgon är det för sent. För oss och alla

bröderna äro edra lif för dyrbara, att tyrannen skulle få

taga dem. Herrens ängel har förut frigjort eder ur bojor

och fångelsen. I Herrens namn ären I frie äfven nu!»

Då Petrus hörde detta, steg han upp. Fly! ljöd det

rundt omkring honom; fly! ropade i denna stund hans

eget bäfvande hjärta. Dödsångest omtöcknade hans

sinnen ... och när han återkom till sans, fann han sig på

en ödslig gata långt ifrån fängelset, med en molntyngd

natthimmel öfver sig, från hvilken regnet, jagadt af

häftiga vindstötar, nedstörtade i strida skurar, medan

stormens röster tycktes upprepa maningen: fly, fly!

»Broder Paulus!» ropade Petrus med dämpad stämma,

men ingen svarade. Paulus var icke med honom. Hade

denne stannat i fängelset och försakat den tillbjudna

friheten, eller hade han flytt åt annat håll? Petrus visste

det ej, och hans feberbrinnande hjärna, hans klappande

hjärta vägrade honom att tänka vidare däröfver. Gisslad

af själfuppehållelsedriften och utan att hämmas af de sår,

som fångkedjorna skaft i hans lemmar, hade han ilat

öfver romerska torget och Velia och in i dalgången

mellan Palatinen och coeliska berget. Nu låg framför honom

en gata, som ledde till Capenaporten och appiska vägen.

Än några minuter, och han skulle hafva stadsmuren

bakom sig. Stormen, slagregnet och mörkret gynnade

hans flykt. Gatorna voro folktomma, väktarne syntes

hafva åt de vreda naturmakterna öfverlämnat vården om

den sofvande stadens trygghet.

Petrus skyndade förbi ett Isistempel, då klädet, som

var bundet kring hans sårade ben, lossnade, föll och

fördes af stormen till en törnhäck, där det, enligt sägnen,

följande morgon tillvaratogs af en kristen kvinna, en af

apostelns lärjungar. Stället, där det skedde, visas ock.

Vid den ödsliga Via di Porta San Sebastiano, nära de

ofantliga ödemurarne af kejsar Caracallas termer, på

tomten af ett forntida Isistempel, ligger en urgammal, af

romare så väl som af främlingar så godt som bortglömd,

men likväl märkvärdig och innerligt tilltalande liten kyrka,

S. Nereo ed Achilleo, som bland annat förvarar Gregorius

den stores biskopsstol. I de äldsta urkunderna kallas

denna kyrka Titulus fasciolæ till minne af det förband

(fascia), som aposteln Petrus här tappade. Martyrerna,

efter hvilka hon sedan uppkallades, äro icke graflagda

här, utan i Flavia Domitillas underjordiska kapell, som

upptäckts vid ardeatinska vägen och som man höll på

att uppgräfva, medan författaren till dessa rader vistades

i Rom.

*

När Petrus ändtligen hunnit utanför stadsmuren,

saktade han sin gång. Regnet hade upphört, de jagande

molnen skockade sig mot öster, och från den klarnade

delen af fästet göt sig ett blekt stjärnljus öfver

grafvårdarne, som å ömse sidor randade appiska vägen.

Han hade tillryggalagt vid pass tolf minuters väg

från staden, när han tyckte sig skönja ett underligt sken,

som rörde sig öfver vägen och långsamt närmade sig.

Det liknade hvarken ljuset af en fackla eller af en

lykta. Det hade sin egen glans, som kunde jämföras med

förtätadt stjärnljus, med vintergatans sken på Nordens

himmel, och det bildade en halfring lik glorian kring ett

heligt hufvud.

Petrus stannade förvånad.

Allt efter som glorian nalkades, aftog hon i

klarhet, men tydligare och tydligare visade sig ytterlinjerna

af en mänsklig skepnad, som vandrade vägen åt

staden till.

Skepnaden, som var klädd i en mantel, gick på

motsatta vägkanten till den, vid hvilken Petrus stod, och

tycktes skrida förbi utan att hafva varsnat honom.

Men när den okände tagit ännu några steg, vände

han sig om. Petrus, hvars blick icke kunnat skilja sig

från företeelsen, igenkände denna rörelse. Så hade

Jesus vändt sig och sett på honom den natt, då han på

öfversteprästens gård för tredje gången förnekat sin herre

och mästare.

Aposteln skyndade fram. Hans ögon voro öppnade,

han såg framför sig honom, sin lärare och sin salighet,

sådan han sett honom vid sin sida, då de vandrade

tillsammans i Judaland och Galiléen. Han igenkände samma

sorgsna och mildt förebrående uttryck, samma af

gudomlig godhet lysande ögon, som efter den tredje

förnekelsen så outplånligt fäst sig i hans själ. Outsägliga

känslor stormade öfver honom. Han fattade i Jesu mantel

och ropade:

»Herre, hvart går du?» (Domine, quo vadis?)

Jesus svarade:

»Jag går till Rom för att än en gång korsfästas.»

Då sjönk Petrus till hans fötter.

»Herre», sade han, »förlåt mig! Du känner min

svaghet. I natt har jag åter förnekat dig. Lägg nu din

hand på mitt hufvud och låt mig få gråta ut vid din

fot! Då skall dödsfasan, som öfverväldigade mig,

försvinna, och jag skall visa mig värdig kronan, som du i

nåd vill gifva mig.»

Och Petrus fick gråta ut hos sin bäste vän och

kände hans hand med själsfridens och välsignelsens

härliga krafter hvila på sitt hufvud.

När aposteln styrkt och lugnad steg upp, var Jesus

icke mer synlig. Stormen hade höjt sig på nytt och dref

från hafvet svarta molnflockar öfver Tiberdalen. Regnet

föll åter i strida strömmar. Men aposteln kände, att

Herren, fast osynlig, var hos honom, och denna hugnande

känsla lämnade honom icke mer.

Petrus styrde sina steg tillbaka till staden och till

mamertinska fängelset. Han slog på dess järnport, tills

väktarne öppnade, och sade till dem: »Vänner, gifven

mig nu åter mina kedjor! Det höfves mig icke att

undfly segerlönen».

När morgonen kom, sof han lugnt i sina gamla

länkar, i kretsen af sina medfångar.

*

Domine, quo vadis? Herre, hvart går du? Så

heter än i dag stället, till hvilket sägnen förlägger denna

händelse. Midt emot Priscillas grafvård vid appiska

vägen finner man ett af tiden illa medfaret, litet rundt

kapell, genom hvars gallerdörr man öfver altaret ser en

basrelief, föreställande det här skildrade mötet mellan

frälsaren och Petrus. Några alnar därifrån ligger en

kyrka, kallad Maria delle Piante, i hvilken förvaras ett

aftryck i marmor af de märken, som Jesu fötter sägas

hafva efterlämnat på appiska vägens lavasten, medan

aposteln knäböjde framför honom.

*

7.

Apostlarnes död.

Få äro väl de främlingar i Rom, som icke gjort en

utflykt till kyrkan S. Paolo fuori le mura. Hvar

och en vet, att om Roms Peterskyrka är det största

tempel, är dess Paulskyrka det mest praktfulla. Kan den

förras ofantliga vidd ej genast fattas af en inträdande --

ty måttstocken, så att säga, tappas redan i förhallen --

tager däremot den senares högtidligt stämda glans redan

vid första åsynen till fullo ut sin rätt. Från den

dammiga och solheta ostiensiska landsvägen ser man sig som

genom ett trollslag förflyttad in i en byggnadskonstens

trädgård, ur hvars spegelblanka mark höjer sig en lund

af smärta granitpelare, och i hvars svala, med guld och

mosaiker strålande hvalf dagsljuset kämpar med de brutna

dagrarne från sidofönstrens glasmålningar.

Under högaltaret är aposteln Paulus’ graf, och

vägen, som leder till och förbi denna kyrka, var den väg,

som han gick för att mottaga martyrkronan.

Har man lämnat bakom sig porta S. Paolos

halfförfallna gammalromerska torn och den sköna grupp, som

Cestiuspyramiden och stadsmuren bilda med

protestantiska kyrkogårdens pinier, cypresser och marmorvårdar,

så, kommer man efter en fjärdedels timmes vandring till

Afskedskapellet. Litet, anspråkslöst och af de vanliga

resehandböckerna knappt omordadt, fäster det väl endast

sällan de där förbi åkande eller ridande främlingarnes

akt. Men en fotvandrare, som ej är girig med sin tid

och ej en slaf af handböckernas stjärnor, stannar helt

visst framför den ensliga byggnaden, om det händer

honom hvad som hände tecknaren af dessa rader, att just

som han hunnit dit, bryter solen fram ur ett moln och

kastar ett magiskt sken på den enda prydnad kapellets

yttre företer. Denna prydnad är ett bildverk,

föreställande apostlarne Petrus och Paulus, fallande i hvarandras

armar. Det knippe solstrålar, som föll på dem, medan

väggytan omkring dem återgaf en dämpad och mulen

dager, tycktes utströmma från deras anleten. En inskrift

redogör närmare för bildverkets mening och visar,

hvilket rum Afskedskapellet intager i den krans af arfsägner,

som flätat sig kring apostlarnes minne. Inskriften har

följande lydelse:

»På detta rum åtskildes S. Petrus och S. Paulus,

när de gingo att blodvittna, och sade Paulus till

Petrus:

Frid med dig, du kyrkans grundare, du herde

för Kristus" alla lamm!

Och Petrus till Paulus:

Gå i frid, du det godas förkunnare, du de

rättfärdiges vägvisare till frälsning!»

Orden äro hämtade ur ett bref till Timoteus i

Dionysius", den athenske rådsherrens, föregifna skrifter.

Sägnen förtäljer, att när Petrus och Paulus utförts

ur mamertinska fängelset för att aflifvas, Paulus på

afrättsplatsen utanför ostiensiska porten, Petrus på

Janikulus, då utbad sig Petrus att få följa sin vän ett stycke

på hans väg, och detta medgafs honom af vaktens

höfvidsman. Och sålunda gingo de, sida vid sida, hand i

hand, tröstande och hugnande hvarandra, tills de

kommit halfvägs mellan stadsporten och det fält, där

Paulskyrkan nu reser sig, eller till den punkt, där

Afskedskapellet nu står. Där gåfvo de hvarandra den fridshälsning,

som ofvan meddelats, och skildes efter ett ömt famntag.

Några steg från Afskedskapellet stod en gråtande

kvinna. Somliga säga, att hon hette Lemobia, andre, att

hon var Plautilla, en matrona, tillhörande den sedermera

kejserliga flaviska ätten och moder till Flavia Domitilla,

martyren.

Paulus, som i henne igenkände en älskad lärjunge,

stannade och sade: »Syster, gläd dig i tron, att döden

icke skiljer oss! Och gif mig din slöja, då skall jag

gifva dig ett vittnesbörd för denna tro»!

Kvinnan räckte honom slöjan, som Paulus, kommen

till afrättsstället, band för sina ögon, innan han knäföll

och mottog dödshugget. Några dagar därefter, så

förmäler sägnen, uppenbarade sig Paulus för sin trossyster

och återlämnade till henne den blodade ögonbindeln.

Efter ytterligare en fjärdedels timmes vandring skred

dödståget förbi det till Tibern gränsande fält, där nu den

praktfulla kyrkan höjer sig till den fattige och hängifne

hedningeapostelns ära. Därefter förde vägen öfver de

kullar med härlig utsikt kring kampagnan, bland hvilka

via ardeatina nuova i vår tid framgår, och förbi en villa,

tillhörig Salvius Otho (den samme som vardt Neros

efterträdare på kejsarstolen), samt ledde slutligen fram till

den omgärdade blodsåkern.

Den lugna kärlek, hvarmed Paulus talade till vakten,

och den sällhet, som strålade ur hans anletsdrag, hade

förundrat och gripit flere af soldaterna. Och då

bödelsvärdet föll och i nästa ögonblick tre källor uppsprungo

ur den sluttande gräsvall, som blodats af offrets hufvud,

då kastade sig någre soldater på knä och ropade: »Denne

var visserligen en rättfärdig man, ty Gud själf har

vittnat för hans ords sanning»!

Tre af dem, Longinus, Aleestes och Megistus,

framräckte sina händer och ropade: »Slån nu äfven oss i

länkar och antvarden oss åt domaren och döden, ty hvad

Paulus från Tarsus brutit, därtill äro äfven vi saker, i

det vi säga: vi tro på en enda Gud, vår skapare och

fader, och på hans son Jesus Kristus»!

Två dagar därefter ljöto Longinus, Alcestes och

Megistus blodvittnesdöden på samma ställe som Paulus.

På salviska blodsåkern står nu trappistklostret

Abbadia delle tre Fontane med sina tre kyrkor. I en af dem,

S. Paolo alle tre Fontane, visas de trenne ofvan omtalade

källorna och en pelare, vid hvilken Paulus säges hafva

varit bunden, då han fick martyrkronan. Källorna ligga

på olika höjd öfver golfvet och äro prydda med

tabernakellika öfverbyggnader af marmor.

*

Petrus afrättades samma dag som Paulus. Efter

afskedet från denne fördes han tillbaka till staden och

öfver Sublicius-bron genom transtiberinska stadsdelen upp

för Janikulus, på hvars högsta topp korset väntade honom.

I Rom går en saga, som återfinnes hos den romerska

kyrkans gamle skriftställare, att det Ararat, hvarpå Noas

ark, kyrkans förebild, stannade, då fimbulflodens vatten

sjönk, var icke det armeniska berget af samma namn,

utan Janikulushöjden vid Rom, och att Petrus" kors restes

alldeles på den fläck, där der nya människosläktets

ättefader vid utträdet ur arken satte sin fot. Klippan, hvarpå

frälsningsskeppet vardt stående, och Klippan, hvarpå

församlingen byggdes, bringas sålunda i samband med

hvarandra.

Petrus bad att varda korsfäst med hufvudet nedåt,

emedan han icke aktade sig värdig att dö i samma läge

som hans herre och mästare. Bödlarne efterkommo hans

önskan. Då timade äfven här ett under. Änglar sågos

sväfva ned från himmelen och omgifva det med

dödskvalen kämpande blodvittnet. De torkade ångestsvetten

från hans änne, hviskade ljuf hugsvalelse i hans öra och

lämnade icke korset, innan apostelns ande frigjord följde

dem till den eviga glädjen.

I kyrkan S:ta Maria in Trastevere är vid sidoporten

inmurad en marmorsten, som säges hafva legat vid

Petrus" kors, i hvilken man finner märken, liknande

fotspår. Kyrkans sakristan upprepar den gamla sägnen,

att spåren efterlämnats af de änglar, som omgåfvo den

döende Petrus.

*

Vägen upp till det romerska Golgata på Janikulus

är i våra dagar en af de lifligaste Rom företer. Långa

rader af vagnar med romarinnor och romare eller med

engelska eller amerikanska främlingar ser man under den

vackra årstiden rulla uppför den terrassvis stigande gatan

Via di Garibaldi -- i alla större italienska städer bär nu

mera någon af de yppersta gatorna eller torgen namnet

af det unga Italiens fläckfrie hjälte -- men så tillbjuder

också höjden här uppe oförgätliga syner: den mest

hänförande utsikt öfver Tiberdalen, som det på trolska

utsikter så rika Rom äger, och dessutom den märkvärdiga

kyrkan S. Pietro in Montorio, Acqua Paolas mellan

antika pelare frambrusande vattenfall, Pancrazioporten, hvars

omgifningar ännu bära märken efter kulor och bomber

från Louis Bonapartes förrädiska angrepp på Rom år

1849, nejderna mellan Pancrazioporten och Belvedere,

där Josef Garibaldi i spetsen för en illa väpnad skara af

romerska gubbar, män och gossar dref franska hären

under Oudinot på flykten, samt Villa Doria-Pamfili med

en af de ståtligaste parker och de vänaste blomsterängar

i hela Italien.

På midten af klostergården vid kyrkan Pietro in

Montorio står ett litet kretsrundt tempel, uppfördt af

Bramante och räknadt bland den italienska konst-nyfödelsens

renaste skapelser. Inne i templet är ett altar med en

Petrus-stod, och där inunder en kapellkrypta, i hvilken en

munk vid skenet af en evigt brinnande lampa visar

främlingen det hål i marken, hvari Petrus" kors skall hafva

stått, och gärna räcker honom till minne af stället några

korn af den guldglänsande sand, som han därur

upphämtar. Hålet bildar med yttersta noggrannhet

medelpunkten för den doriska pelarring Bramante slagit kring

det af sägnen helgade rummet.

*

Efter apostlarnes död samlades de kristianer, som

voro från österlandet: greker, israeliter och syrer, och

enades därom, att enär Petrus och Paulus varit deras

landsmän, hade österlandet närmaste rätten till deras

kvarlefvor. De togo fördenskull martyrernas kroppar,

inneslöto dem i stenkistor och bortförde dem. Men i en

skrift af Gregorius den store förmäles, att när de hunnit

till andra milstolpen vid appiska vägen, uppstod en den

häftigaste storm. En rasande hvirfvelvind blåste emot

staden, ett mörker likt vinternattens föll öfver Tiberdalen,

åskan dånade och från ömse sidor hväste blixtar tätt

öfver vägen, som om keruber korslagt sina flammande

svärd för att hejda färden och hindra österlandet tillägna

sig skatter, som endast världens hufvudstad och

häfdernas medelpunkt vore värdig att gömma. Ty ett nytt Rom

skulle ju en dag täljas som Petrus" och Paulus" verk,

och i framtidens bok var det ju tecknadt, att apostlarne

skulle öfvervinna cesarerna. Som vartecken af denna

seger stå sedan århundraden Petrus’ bronsstod på

kejsar Trajanus" segerpelare och Paulus" på kejsar Markus

Aurelius", och medan cesarernas mausoléer ligga i grus

eller, som den hadrianska, stå afklädda sin prakt och

tjäna andra ändamål, häfva sig Peters- och Paulskyrkorna

mot skyn som jättevårdar öfver fiskarens och

tältdukväfvarens stoft.

*

Härmed afsluta vi dessa sägner. Protestantiska

läsare är det onödigt påminna om, att sägen och

sakförhållande ej få tagas för ett och samma, och att, hvad

tillförlitligheten vidkommer, det råder ofantlig skillnad

mellan hvad vi veta om apostlarne genom deras egna

bref, sådana de föreligga i nya testamentet, och hvad

som kommit till vår tid såsom gamla kyrkliga hörsagor.

Det är öfver hufvud, äfven i vår granskande tid, svårt

att från häfdernas flodbädd utestänga tillflödena från de

källor, som uppspringa i den diktande inbillningskraftens

ängder. I de tider, från hvilka dessa sägner stamma,

gjordes icke ens ett försök därtill. Att vandra på den

jord, som trampats af dem, hvilka man högre än andra

lärt älska och vörda, att andas samma luft och skåda

samma syner som de, men veta litet eller intet om

deras sista lefnadsöden, huru skulle troende släkten kunna

uthärda detta, utan att söka fylla tomrummet med

åskådliga bilder, helst då de voro öfvertygade, att det

himmelska sken, som omstrålat den kända delen af de helige

männens lefnadsväg, visserligen följt dem till grafvens

rand och därutöfver? Så hafva många af dessa sägner

ur ett osynligt frö, nedlagdt af den fromma trånaden

uti inbillningskraftens bördiga jord, under

mansåldrarnes lopp uppspirat och utvecklat sig till kyrklig sägen.

Andra hafva uppkommit på annat sätt. Ett enda prof

härpå.

Det finnes en gammal bok, de klementinska

homilierna, som föregifver sig vara författad af romerske

biskopen Clemens i den närmast apostlarne följande

mansåldern. Den okände författaren tillhörde den judekristna

riktningen, som kämpade mot Paulus" högre uppfattning

af kristendomen och gjorde Petrus, med rätt eller orätt,

till sin sakförare mot hedningeaposteln. Men öppet

djärfves författaren icke angripa Paulus, utan han framskjuter

i stället Simon magus, trollkarlen och irrläraren, lägger

Paulus" läror till någon del i dennes mun och låter

Petrus bland annat straffa honom med följande tydligen

mot hedningeaposteln måttade ord: »Hvarför skulle

Kristus dröjt ett helt år hos sina lärjungar och nödgats

undervisa dem, om man endast genom en syn kan bildas

till lärare? Men om du ock förmedelst en ögonblicklig

uppenbarelse har fått undervisning och apostlakall, så

förkunna dock Kristus" ord, älska hans apostlar och strid

ej med mig, som länge umgåtts med honom.» -- Denne

författare är det, som i vidsträcktare kretsar utspridt

sagan, att Simon magus kommit till Rom, där kämpat

med apostlarne och företagit en illa lyktad himmelsfärd.

Ehuru ingen af det kejserliga Roms häfdatecknare, som

annars voro så lystna efter anekdoter och järtecken,

meddelat någonting om Simon magus, hans förbindelser

med Nero eller hans undergärningar i Rom, vann sagan

dock mycken tilltro, och redan Justinus martyren söker

stödja henne med den försäkran, att han själf under

ett besök i Rom sett en på Tiberön åt undergöraren

upprest bildstod med inskriften Simoni Sancto (åt den

helige Simon). Ett kraftigare skäl för att Simon magus

varit i Rom kunde ju knappt framläggas. Men på

Tiberön stod, som man vet, både i republikens dagar och

under kejsartiden ett tempel, invigdt åt den sabinske

guden Semo Sancus, och denne hade där en bildstod med

inskriften Semoni Sanco (åt Semo Sancus). Det är

denna stod den vördnadsvärde och sanningskäre Justinus

sett, och denna inskrift, som han, en österländsk främling,

ursäktligt nog har missförstått.

Alldeles blottade på historiskt innehåll torde likväl

dessa sägner icke vara. Särskildt kan ett eller annat,

som förtäljes om Paulus, hvila på verkliga minnen, och

det är visst icke osannolikt, att han lidit

blodvittnesdöden på det sätt och på det ställe, som sägnen uppgifver.

Men i detta fall hafva verklighet och dikt så vuxit

samman, att det hela liknar den kedja, som vid högtidliga

tillfällen visas i kyrkan S. Pietro in vincoli, och hvarom

i Rom förmäles följande: Biskop Julianus i Jerusalem

skänkte till kejsarinnan Eudoxia den kedja, som Petrus

burit som fånge i nämnda stad. Kejsarinnan sände gåfvan

till Rom. Biskopen därstädes ville jämföra den

jerusalemitiska kedjan med den som Petrus burit i mamertinska

fängelset, och då han lade den ena intill den andra, vuxo

genast deras länkar så tillsammans, att de bildade en enda

kedja, på hvilken det är omöjligt att utransaka, hvar den

ena ändar och den andra vidtager.

Men vackra och rörande drag innehålla ju dessa

sägner icke så få. Måhända har fördenskull en eller

annan läsare kunnat följa dem med något litet af den

vänliga känsla, hvarmed författaren på ort och ställe hört

och upptecknat dem.

*

LILLE VIGGS ÄFVENTYR PÅ JULAFTON

SJUNDE UPLAGAN

*

Skarsnön låg skinande över heden, där man, så stor

hon var, såg bara en enda människoboning, och

det var en liten stuga, gammal och grå.

De måtte lefva ett ledsamt lif, stackarna, som bo där

inne, tänkte väl mången resande, som färdades där fram

om. Och ödsligt såg det ut på heden, äfven om

sommaren, det kan inte nekas. Ljung och klappersten,

buskris och martallar, det var allt som hon kunde fägna ögat

med. Me själfva stugan var god nog i sitt slag. De

mosslupne väggstockarna hade frisk kärne och höllo väl

tillhopa mot köld och blåst. Skorstenen steg bre och

tvärsäker öfver torftaket, som om sommaren liknade grönt

sammet och prydde sig med rödgula blommor. I täppan

vid gafveln växte då potatis, morötter och kål, ch vid

stängslet vallmo, ringblommor och rosor. Där stod också

en apel och under den en liten bänk. Fönstret hade en

gardin, som alltid var hvit.

Stugan och täppan ägdes af mor Gertrud, och hon

bodde där med en ungersven, som hette Vigg.

Det var tidigt på morgonen, då mor Gertrud gick ut

att göra uppköp hos lanthandlaren i den aflägse byn.

Nu led det mot solnedgången, men hon var icke

hemkommen. Vigg var ensam i stugan. Tystnad rådde rundt

omkring, så långt heden räckte.Under hela dagen hade

icke en bjällra hörts och icke en färdeman varit sedd.

Vigg låg på knä med armbågarna mot bordet och

tittade ut genom fönstret. Det hade fyra rutor: de tre

voro öfvervuxna med isblommor, men på den fjärde hade

han andats, så att isen tinat upp. Han väntade på mor

Gertrud, som skulle komma med ett hvetebröd, en

pepparkaka och ett grenljus, ty det var julafton, men ännu

sågs hon icke till. Solen gick ner, och skyarna vid

himlaranden lyste som de fagraste rosor. Öfver hedens

snö göt sig ett blekrödst skimmer. Snart smälte alla

färgerna samman i ett fruset blårödt, och fästet mörknade.

Det mörknade än mer inne i stugan. Vigg gick till

spiseln, där några falnade glöd lågo i askan. Det var

så tyst, att när träskorna på hans fötter klapprade mot

golfvet, tyckte han, att det kunde höras öfver hela heden.

Han satte sig vid speiselkanten och undrade, om

pepparkakan, som han väntade på, hade hufvud och förgyllda

horn och fyra ben. Han undrade också, huru

domherrarna och bofinkarna kunde ha det på julaftonen.

*

Svårt att säga, huru länge Vigg suttit så, då han hörde

bjällerklang. Han sprang till fönstret och

tryckte näsan mot rutan för att se hvem det månde vara,

ty icke kom mor Gertrud med bjällror.

Himmelens alla ljus voro tända. De tindrade och

strålade. Långt borta rörde sig något svart påsnön.

Det kom närmare, närmare och starkare, starkare ljöd

bjällrornas glada klang.

Hvem är det som far där? Han håller sig ju icke

på vägen, utan kommer tvärs öfver heden! Vigg visste

väl, hvar vägen går, han som om sommaren plockat

blåbär och lingon där ute och ströfvat vida omkring —

flera hundra alnar åt alla håll från stugan. Tänk att få

åka efter sådana bjällror och köra själf! Knappt hade

Vigg önskat det, förrän åkdonet var framme och stannade

utanför fönstret.

Det var en släde, förspänd med fyra hästar, mindre

än de minsta fölungar. De hade stannat, ty den som

satt i släden höll hårdt i tömmarna, men de voro väl

icke roade af att få pusta ut, ty de fnyste, gnäggade,

skakade sina manar och sparkade upp snön.

»Var icke okynnig, Rapp! Stilla Snapp! Nätt, styr

dig! Lätt, håll dig i skinnet!» ropade den som satt i

släden. Sen hoppade han ur och gick fram till fönstret.

Maken till karl hade Vigg aldrig sett. Men så hade

han då ej heller sett mycket folk. Det var en liten

gubbe, just lagom för sådane hästar. Hans anlete var

fullt af rynkor, och det långa skägget liknade mossan

på stugutaket. Kläderna voro ludna från topp till tå.

I ena mungipan satt en snugga; ur den andra ringlade rök.

»God afton, trubbnos!» sade han.

Vigg tog sig om näsan och svarade: »God afton.»

»Är någon hemma?» frågade gubben.

»Du ser ju att jag är hemma.»

»Ja, det har du rätt i. Jag frågade lite dumt. Men

du har så mörkt där inne, fast det är julafton.»

»Jag får både julbrasa och julljus, när mor

kommer hem. Ett ljus med tre grenar, du.»

»Hå, mor Gertrud är icke hemkommen än, och du

är ensam och får vara ensam en god timme till. Är

du icke rädd?»

»Svensk gosse», svarade Vigg. Det hade han lärt

sig säga af mor Gertrud.

»Svensk gosse», sade gubben efter och gnuggade

sina bälgvantar och tog pipan ur mun. »Hör du, kurre,

vet du hvem jag är?»

»Nej», svarade Vigg, »men vet du hvem jag är?»

Gubben tog af sig pälsmössan, bugade och sade:

»Jag har den äran att tala med Vigg, hedes hugstore

kämpe, som nyss fått på sig sitt första pår byxor,

hjälpten, som icke det längsta skägg skrämmer. Du är Vigg

och jag är julväten. Har jag den äran att vara känd?»

»Å, är du julvätten? Då är du en snäll gubbe.

Mor har ofta talat om dig.»

»Tack för lofordet! Det är dock si och så med

den saken. Vigg, vill du följa med ut och åka?»

»Det vill jag, men jag får väl icke, ty om mor

kommer hem och jag är borta, hur går det då?»

»Jag lofvar, att du skall vara hemma före mor.

En karl står vid sitt ord och en gumma vid sin påse.

Kom nu!»

Vigg sprang ut. Men hvad det hvar kallt och hvad

Vigg var tunnklädd! Vadmalströjan var så snäf, och

träskorna hade åter nött hål på strumphälarna, som mor

Gertrud lagat så ofta. Men julvätten stängde dörren,

lyfte Vigg i släden, svepte slädfällen kring honom, gaf

honom en rökpuff i näsan, så att han nös, och, klatsch!

nu bar det af.

*

Rapp och Snapp, Nätt och Lätt flögo öfver snön i

ljungande hast, och silfverbjällrorna klungo öfver

heden, som om alla himmelens klockor ringt.

»Får jag köra?» frågade Vigg.

»Nej, därtill är du för kort i rocken», sade vätten.

»Måhända det», sade Vigg.

Snart hade de heden bakom sig och voro inne i den

mörka skogen, som mor Gertrud talat om, där träna stå

så höga, som om stjärnorna hängde i deras grenar.

Mellan stammarna framlyste studnom ljus från någon

människoboning. Vätten hejdade sitt spann invid en liten

ladugård.

Mellan stenarna i ladugårdsfoten stack fram ett

hufvud med två glittrande ögon, som fästes på vätten. Det

var tomtormens hufvud, som krökte sig till en artig

hälsning. Vätten lyfte till svar sin pälsmössa och sporde:

»Snok, Snok Ringelstjärt,

säg mig, hvad är huset värdt?»

Tomtormen svarade:

»Fliten bor

här som gäst —

tre kor

och en häst.»

»Det var icke mycket», svarade vätten, »men det

varder mer, när man och hustru äro idoga. De började med

tomma händer och ha sina föräldrar att stödja. Nå, hur

sköta de korna och hösten?»

Tomtomen svarade:

»Jufret stint och stäfvan full,

Pålle han har mod och hull.»

»Än ett ord, Snok Ringelstjärt: hvad tycker du om

barnen i gården?»

Snok Ringelstjärt svarade:

»Fager mö och glädtig pilt,

pojkens kynne litet vildt,

flickans lynne ljuft och mildt.»

»De skola ha julklappar», sade vätten. »God natt

nu, Snok Ringelstjärt! God julsömn!»

»God natt, du Rappe och Snappe!

God natt, du Nätte och Lätte!

God natt, du käraste vätte!»

sade tomtormen och drog in hufvudet.

Bakom slädsätet var en kista. Henne öppnade

vätten och framtog hvarjehanda saker, abcbok och pennknif

till gossen, fingerborg och psalmbok till flickan, garnbunt,

väfsked och skottspole till mor, almanack och moraklocka

till far, hvar sitt par glasögon till farfar och farmor.

Men dessutom tog han händerna fulla af något, som Vigg

icke kunde se, hvad det var. »Det är välgångsönskningar och

välsignelser», sade vätten. Och så smög han med Vigg

till stugan. Där inne sutto de alla kring den sprakande

äriln, och far läste högt ur bibeln om Jesusbarnet. Vätten

lade tyst och obemärkt sina håfvor vid dörren och gick

med Vigg tillbaka till släden. Så bar det åter af genom

den mörka skogen.

»Jag håller mycket af barnet, som de läste om där

inne i stugan», sade vätten; »men neka vill jag icke,

att jag också tycker om gamle Tor i Trudvang.»

»Hvem är gamle Tor i Trudvang?» frågade Vigg.

»Å, en riktig hedersknyffel, litet släkt med mig på

längt håll», sade vätten. »Svår mot de elake var han:

dem slog han med sin hammar. Men de ärlige och de

modige höll han af och de arbetssamme. Mest likade

han bonden, som skötte sin jord väl och fostrade upp

duktiga pojkar. När fara hotade landet, ropade Tor i

Trudvang till bönderna: upp, gubbar! och då togo de

svärd och sköld och samlade sig från berg och dal, och

fienden stod icke emot deras fryga hugg. Du skall också

varda en bra karl, Vigg.»

»Det förstås», sade Vigg.

»Men nu», sade vätten, »har Tor lagt sin hammar

vid Jesusbarnets fot, ty bäst är att fara med lämpor,

menar han.»

*

Nästa gång vätten stannade var det vid en loge

nära en bondgård.

Från logen hördes ett doft, afmätt klappande,

liksom af slagor, men detta ljud nästan öfverröstades af en

bäck, som gnabbades med stenar och granrätter.

Julvätten knackade på loggluggens lucka, och hon sprang

upp. Där inne stodo två små lustiga fyrar med buskiga

ögonbryn, runda barnkinder, röda toppmössor och gråa

tröjor. De tröskade vid skenet af en lykta, så att

dammet rök.

Julvätten nickade och sade:

»Tomte-, tomte-, tomtemän,

trösken i på logen än?»

Tomtegubbarna svarade, slängande slagorna:

»Slagan klinge

ticke tack!

Proppad binge,

fyllig stack.»

»Men på julafton kan man ge sig ro», tyckte

vätten.

Nissarna genmälde:

»Säden strid,

kakan rund.

Hvarje tid,

hvarje stund

har guld i mund.»

»Men I minnens väl, hvar och när vi skola råkas?»

Nissarna nickade och svarade:

»Om en stund hos fjällets jätte.

Nu farväl, du käre vätte"»

Vätten öppnade kistan och tog händerna fulla af

julgåfvor och sprang upp till far, mor och barnen i gården.

Bland gåfvorna var en soldatbössa, ty hvarje karl bör ha

en sådan till värn för sitt land.

Så bar det af från stuga till stuga, från gård till

gård. Trefligast, tyckte Vigg, såg det ut i prästgården, där

han tittade in genom fönstret. Där satt gamle prästfar,

som Vigg kände väl igen, ty han hade flera gånger varit

i stugan på heden och hört, huru Vigg förkofrat sig i

abcboken, och lagt sin hand på hans hufvud. Prästmor

och de vackra döttrarna kände han också, ty de voro så

snälla mot mor Gertrud. Julvätten tyckte äfven mycket

om prästgården, ty här voro människorna alltid vänliga

mot hvarandra och mot husdjuren och ville , att alla

skulle vara lyckliga.

Prästgårdtomten kom ut från ladan och hälsade på

julvätten. »Här är nog alltid godt!», sade vätten.

»Ja, här är trefligt», svarade prästgårdstomten, »men

ändå har jag en klagan att framföra.»

»Låt höra då!»

»Jo, Grimma, lilla kossan, var en dag i somras

mycket ledsen, när hon icke fick dricka mjölk längre:

Grimma vid grinden

grät och sade:

nu är min moder

mjölkad för andra,

nu får jag gånga

sommaren långa

med svulten mage

i tufvig hage,

den lilla mulen

är illa vulen

att nafsa gräset i ris och ljung;

jag borde haft mjölk fram mot julen,

ty Grimma är ännu så ung, så ung.»

»Hur är det med Grimma nu?» frågade vätten.

»Å, hon äter gräs och hö i kapp med de andra

korna och är så fet, att hon skiner.»

»Då var det ju ingenting att klaga öfver», sade vätten.

»Jag tyckte nog så med, men lofvade henne ändå

att tala om det för dig.»

»Och hvad man lofvar skall man hålla, det har du

rätt i», sade vätten. »Farväl med dig. prästgårdsniss.

Vi träffas snart.»

Medan julvätten och Vigg fortsatte färden, mötte de

i skogen en nisse, som hängde läpp och såg butter ut.

»Hvart går du, frände?» sade vätten.

»Niss nöter nu sin sko

för att söka annat bo»,

svarade tomten.

»Hvarför det?» sporde vätten.

Nissen svarade trumpet:

»Far plär snaska

ur en flaska,

mor är en slaska,

barnen ä" stygga

och aldrig snygga.»

»Fresta ändå på att stanna ett år till» bad

julvätten, »annars går all hemfrid bort med dig. Kanhända

bättrar det sig, och då kan jag komma med gåfvor till

er nästa år.»

»Nå ja då, efter som du ber mig», sade nissen och

vände om.

*

Om en stund höll vätten framför en stor byggnad,

där det lysta ur många fönster- »Här vankas

julklappar i mängd», sade vätten och öppnade sin kista.

Vigg häpnade öfver den grannlåt han såg: armband

och halsband, bröstnålar, söljor, spännen, siden och

sammet. Det glittrade af guld, silfver och ädelstenar. Han

såg konstgjorda blommor och luktade på dem, med de

hade ingen doft. Dessutom såg han löslockar och

lösflätor, och dem undrade han mest öfver.

»Hvad är det?» frågade han.

»Det är fiskredskap», sade vätten och blinkade med

ena ögat; »det är med sådana don fröknarna fånga fisk.»

»Men hvad är det?» sporde Vigg och pekade på en

gyllene stjärna, som herrgårdens ägare skulle båra på

rocken.

»Det är också fiskeredskap», sade Vätten.

Det kunde Vigg icke rätt fatta, ty han hade aldrig

sett mer än ett fiskedon, och det var ett metspö.

Vätten stoppade en fruktkärne i Viggs tröjficka; det

gjorde honom osynlig för andras ögon. Så gingo de upp

för stora trappan. Där stodo drängar och gäspade. Så

kommo de in i ett grant rum med ljuskrona i taket.

Där satt nådig frun och gäspade, och fröknarna tittade

på en färglagd tafla, som undervisade dem om det allra

viktigaste i deras jordelif: huru folk senast klädde sig i

Paris. Herremannen satt halfslumrande med händerna

hopknäppta öfver magen och tänkte på sin höga

bildning, ty han hade i ungdomen läst latin och sedan gjömt

hvad han läst.

Hans granne, gamle nämndemannen, var däremot en

obildad man, ty han kunde bara sibel och lagboken

och litet mer dessutom, men hade, stackars han, haft

intet latin att glömma.

Vätten framlämnade gåfvorna, som mottogos kallt,

utom stjärnan. När vätten framräckte henne och sade, att

det var en gåfva från kungen till herremannen, steg denne

upp och log och bugade och talade om konungens nåd

och sin egen ovärdighet. Därefter gick han in i

närmaste rum, där han trodde, att ingen såg honom, och

ställde sig framför spegeln och fäste stjärnan på sitt

bröst och, ett tu tre, hoppade han upp och gjorde hvad

fröknarna skulle kallat ett battement och sade till sig

själf: nu har jag nått mitt lefnadsmål; sådant får man,

när man är ett snällt barn.

»Är han ett barn?» frågade Vigg.

»Nog är han det», svarade vätten.

*

Så kommo de till en annan än större byggnad, där

det också lyste ur många fönster. Vätten lyfte och

svängde sin pälsmössa och ropade: »Lefve, lefve, lefve!»

»Hvarför ropar du så?» frågade Vigg.

»Det får du veta om ett tjugotal är härefter, men

incke nu», sade hans resekamrat och såg litet illmarig ut.

Han öppnade sin kista och framtog några böcker med

mycket vackra pärmar.

»De äro praktfullt bundna», sade han, »men hvad

är derasyta mot deras innehåll? De förvara många de

ädlaste tankar, som människor ha tänkt. För herrn och

frun här uppe kunde jag icke påhitta bättre julklappar.»

Vigg fick sitta kvar i släden, medan vätten var där

uppe. Om det märkligaste han såg där nämnde han

ingenting för Vigg. Men jag vet det och kan omtala det. Han

såg en gosse, jämnårig med Vigg, en hurtig, vacker gosse,

om hvilken han förutsett, att han skall varda Viggs

trofaste vän och käcke medkämpe i kommande strider för

det rätta, sanna och goda. Och i en vagga såg han en

flicka, hvars lilla mun liknade en rosenknopp. Om henne

hade han förutsett, att sedan hon blifvit gift, skall hon

kalla Vigg sin lille rare man.

*

Nu åkte de till konungens slott, som var än

mycket större än herremannens hus. »Här har jag

några gåfvor att ge till konungasonen», sade vätten, »och

det skall gå i största hast, ty sedan skola vi fara till min

kung, fjällkungen, och därefter tillbaka till mor Gertrud

på heden.»

Än en gång öppnades kistan, och hvad Vigg nu fick

se öfvergick allt annat. På en stor silfverplåt stodo

tusentals stridsmän till häst och fot. När man drog på

en vef, skyldrade de och svängde än till höger, än till

vänster, och hästarna stegrade sig, och ryttarna höggo

med svärden. På en annan plåt, som föreställde hafvet,

sågos skepp med kärrebössor, och, när man drog på

vefven, sköto kärrebössorna mot en fästning, och

fästningen med sina vallbössor svarade. Men den tredje

silfverplåten var märkligast af alla. Där sågos stugor i

mängd och åkrar och ängar omkring dem och människor

i hundratal inne och ute, alla så små, att man icke såg

dem riktigt tydligt utan genom förstoringsglas. Men hvad

man då såg mycket! Skördemän, mjölnare, smeder,

väfvare, skräddare, skomakare, murare, timmermän, snickare

och många andra slags yrkesmän, alla i flitigt arbete.

Man såg deras hustrur duka bord och vinka sina lekande

barn att komma till måltiden. Men man såg också bleka,

hungrande barn och sörjande mödrar, som hade knappt

något att gifva dem att åta.

Med dessa märkliga leksaker sprang vätten upp till

konungasonen. »Min prins», sade han, »se icke endast

på soldaterna och krigsskeppen! Se också på det

arbetande folket! Välsigna det i dina böner till Gud! Och

när du varder konung, så ställ som ditt högsta mål att

öka folkets trefnad och minska dess lidanden! Den store

domaren skall på uppgörelsens dag säga dig: hvad du

hafver gjort desse de ringaste bland mina bröder, det

hafver du gjort mig.»

Vätten var snart nere igen. Rapp och Snapp, Nätt

och Lätt fnyste och gnäggade. Vätten tog tömmarna och

satte sig i släden bredvid Vigg, och det bar af i ilande

fart genom en mörk skog. »Hvart färdas vi nu?» frågade

Vigg.

»Till fjällkungen», svarade vätten.

*

Vigg var allvarsam och sade efter en stunds tystnad:

»Är din kista tom nu?»

»Nästan», svarade vätten och satte snuggan i munnen.

»Alla andra ha fått julgåfvor, men har du ingen till

mig?» sporde Vigg.

»Jag har icke glömt dig heller; din julgåfva ligger

kvar på kistbotten.»

»Visa mig henne, så är du snäll.»

»Du kan vänta, till du kommer hem till mor.»

»Nej, du vätter, låt mig se henne nu!» sade Vigg

otåligt.

»Nå, se där då!» sade vätten, i det han vände sig

i släden och drog fram ur kistan ett par tjocka

ullgarnsstrumpor.

»Var det ingenting annat?» mumlade Vigg.

»Skule de icke vara välkomna? Du har ju hål på

dina egna strumpor?»

»Dem kunde mor stoppat. Då du gifvit konungasonen

och de andra så granna och roliga saker, kunde

du gifvit mig något sådant också.»

Vätten svarade icke ett ord, utan lade strumporna

tillbaka i kistan, men han drog djupare rökar ur pipan

än förut och såg allvarsam ut, han ock.

Så gick färden fram under tystnad. Vigg teg och

sköt ut munnen och afundades konungasonen de granna

julsakerna och var ond på ullgarnsstrumporna, Vätten

teg och bolmade ur båda mungiporna. Men granarna

susade, skogsbäcken sorlade, och snön knastrade under

hästarnas hofvar. Vid skogsbrynet sprang en lyktgubbe

och lyste färden, men det var bara fjäsk, ty stjärnorna

och skarsnön gåfvo tillräckligt ljus.

Så kommo de till ett lodrätt berg. Där stego de ur

släden. Vätten gaf Rapp och Snapp, Nätt och Lätt hvar

sin hafrekaka. Därefter knackade han på bergväggen, och

hon öppnade sig. Han tog Vigg vid handen och gick in

i rämnan, men många steg hade de icke gått, innan Vigg

vardt rädd.

Ty därinne var rysligt. Där skulle rådt den svartaste

natt, om icke mörkret här och där genomskimrats af de

glödande ögonen hos huggormar och giftpaddor, som

slingrade och krälade på klippornas fuktiga utsprång.

»Jag vill hem till mor», skrek Vigg.

»Svensk gosse!» sade vätten.

Då teg Vigg.

»Hvad säger du om den där paddan?» sporde

vätten, sedan de gått ett stycke, och han pekade på ett

grönt odjur, som satt på en sten och spände sina runda

ögon i gossen.

»Hon är otäck», sade Vigg.

»Henne har du skaffat dit», sade vätten. »Ser du,

hur stinn och uppblåst hon är? Det är af oförnöjsamhet

och afund.»

»Har jag skaffat dit henne, säger du?»

»Ja visst. Du afundades konungasonen hans gåfvor

och föraktade den skänk jag af hjärta ville ge dig.

För hvarje ond tanke, som födes hos någon människa,

som bor i denna nejd, kommer en padda eller en

huggorm hit in i rämnan.»

»Det var styggt», sade Vigg, och nu skämdes han.

De gingo vidare i många krokar och kommo allt

djupare in i berget. Småningom blrjade det ljusna, och

när de svängt om ett hörn, såg Vigg med häpnad en

stor glänsande sal.

Väggarna voro af bergkristall och längs de tre af

dem stodo små grinande dvärgar och höllo facklor,

hvilkas sken bröt sig i regnbågens färger mot kristallerna.

Vid fjärde väggen satt bergkungen på sin guldtron. Han

var klädd i en mantel af asbest, öfversållad med ädelstenar,

men såg sårgsen ut. På en tron vid hans sida

satt hans dotter, klädd i silfverskir, och hon var än mer

sorgbunden, ja hon tycktes nästan döende. Mycket blek

och innerligt vacker var hon.

Midt i salen hängde en ofantlig våg, och däromkring

stodo bergtussar, som lade något än i den ena vågskålen

än i den andra.

Och framför konungens tron stod en oräknelig skara

tomtebissar från alla gårdar och stugor på flera mil

däromkring och omtalade allt hvad de människor, i hvilkas

hus de höllo till, hade tänkt, sagt och gjort under årets

lopp. Och för hvarje god tanke och hvarje god gärning

de omtalade lade bergtussarna gyllene vikter i den ena

vågskålen, och för hvarje ond tanke eller ond gärning, som

omtalades, lade de en huggorm eller padda i den andra.

»Vet du, Vigg», hviskade julvätten, »saken är den, att

prinsessan är sjuk. Hon skall dö, om hon icke kommer

snart ur berget, ty hon längtar att andas himmelens luft

och se solens och stjärnornas guld, och hon har ett

löfte, att om hon får se himmelen, kan hon ock få se

änglarna och vinna evig sällhet. Hon trånar och längtar,

men ut ur berget kommer hon dock icke förr än den

julafton, då det godas vågskål sjunkit till golfvet och det

ondas stigit till taket, men nu se du, att skålarna stå så

pass jämnt.»

Knappt hade julvätten sagt detta, förr än äfven han

framkallades att aflägga redogörelse. Han hade icke litet

att omtala, och det var godt nästan alttsammans, ty de rön

han gjort sträckte sig blott till juldagarna, och på den

dag, då minnet af det fattiga barns födelse, som

genom godhet och oskuld är virdet alla tiders konung, pläga

ju människorna vara vänligare mot hvarandra än annars.

Och tussarna lade allt fler gyllene vikter på vågen,

ju längre vätten skred i sin redogörelse, och det godas

vågskål vardt märkbart tyngre.

Men Vigg stod som på nålar, ty han var rädd, att

hans namn skulle nämnas, och han spratt till och vardt

röd och blek, nät vätten slutligen uttalade det namnet.

Hvad vätten sade om Vigg och ullstrumporna, det vill

jag för hans skull icke upprepa, men kan ej förtiga, att

en af tussarna lade i det ondas vågskål den stora gröna

padda, som Vigg förut sett i rämnan och hon vog

mtcket. Och allas ögon, utom den snälle vättens, som tittade

åt annat håll, fästes på Vigg, konungens, konungadotterns,

tussarnas, dvärgarnas, tomtarnas, och allas ögon voro

antingen så stränga eller så sorgsna, men synnerligen

konungadotterns voro så milda och lidande, att Vigg förde

båda händerna till anletet och ej kunde se upp.

Julvätten omtalade nu, huru den fattiga mor Gertrud

på heden tagit upp den fader- och moderlöse lille Vigg,

huru hon flätade mattor och band kvastar och sålde till

landthandlaren i byn för att skaffa födan åt honom, huru

hon sydde och lagade hans kläder, huru hon arbetade

med lust och kärlek och bar försakelser för hans skull

och huru hon gladdes åt hans friska lynne och modiga

hjärta och blomstrande kinder och trofasta ögon och

gärna förlät hans pojkstreck — ja, hon bad till Gud för

honom hvar kväll, innan hon somnade, och i dag på

morgonen hade hon i den smällkalla vintern gått långt

bort till byn endast för att kunna glädja honom på

aftonen med grenljus och annat smått.

Och medan vätten talade så, lade tussarna tunga

gyllene vikter i det godas vågskål, och den fula gröna

paddan hoppade ned och försvann i rämnan, och den

väna konungadotterns ögon fuktades, och Vigg snyftade

högt.

Ja, han snyftade till och med i sömnen, då

bergkungens sal med allt hvad däri fanns var borta, och Vigg

låg i sängen inne i stugan på heden, där julvätten efter

fullbordad resa sagt honom god natt, fast Vigg då var

så sömnig, att han icke hörde det. Den klaraste julbras

sprakade i spiseln, då han vaknade, och öfver honom

lutade sig mor Gertrud och sade:

»Stackars lille Vigg, som fått vara så länge ensam

här i mörkret! Jag kunde icke komma förr, ty vägen är

lång. Men nu har jag grenljus och hvetebröd och

pepparkaka med mig och äfven en kaka, som du i morgon

skall gifva småfåglarna.

»Och se här», tillade mor Gertrud, »här har du ett

par ullstrumpor, som jag stickat åt dig i julgåfva, ty det

är hvad du nu tarfvar, lille slitvarg. Och här har du

ett par läderskor, som jag köpt, för att du skall slippa

traska i träskor under julhelgen.»

Vigg hade länge önskat sig ett par läderskor, och

nu synade han dem på alla sidor med glada ögon. Men

än längre synade han ullstrumporna, så att mor Gertrud

trodde, att han ville hitta någon orätt maska i dem, men

saken var den, att Vigg tyckte, att de voro alldeles lika

med dem han sett i vättens kista. Därefter slog han

sina armar kring mor Gertruds hals och sade: »Tack,

mor, för strumporna och skorna — och så för

strumporna!»

*

Nu sattes grytan på spiseln, en hvit duk bredde

öfver bordet och grenljuset tändes. Vigg sprang

omkring i de nya strumporna och skorna. Emellanåt

stannade han vid fönstret och såg underfundigt ut åt heden

och visste ej rätt, huru det gått till med hans hemfärd.

Men julvätten är snäll och mor Gertrud snäll, det hade

han tydligt för sig, och julaftonen en ljuflig afton, det

visste han.

Där ute strålade tusen stjärnor ned på den tysta

heden. Och i hedens enda stuga rådde spiselvärme,

hjärtevärme och glädje.

*

BARNDOMSMINNEN.

Från barndomen.

Det var i en landsortsstad år 1835. Han, om hvilken

detta skrifves, var mellan sex och sju år gammal.

Koleran hade året förut härjat staden. Modern hvilade

sedan dess under ett lummigt träd å slottsförsamlingens

kyrkogård. Hemmet var upplöst och han i främmande, men

vänlig vård.

Han hörde ofta talas om farsoten. Det låg skräck i

själfva tonen, då händelser från det förflutna årets

vindlösa, kvafva, brännande augustidagar skildrades, och

skräcken meddelade sig till åhöraren. Men han undrade i

början öfver att han, som ju också hade genomlefvat de

dagarna och sett flere likkistor bäras ut från det hus,

där han då bodde, icke känt fruktan, medan döendet

fortgick omkring honom. När han samlat sina minnen,

vardt honom orsaken klar. Lugnet öfver moderns anlete

hade hållit rädslan fjärran. Hvarje kväll satt hon vid

hans bädd, och sedan den öfliga korta aftonbönen var

hållen och hon, som vanligt, försäkrat honom om Guds

beskydd, somnade han. Det första han såg om morgonen

var samma lugna anlete. Slutligen trädde farsoten

äfven öfver hennes tröskel, och när hon var död, bars

från henne den hälsning, att hon dött nöjd, emedan hon

fått veta, att det skulle gå honom väl. Hvad skäl hade

han då att vara rädd?

En gammal hellenisk skald har sjungit om en moder,

som i bräcklig farkost, med en sofvande son på skötet

gungar ute i mörkret på stormande haf. Sof ljuft, mitt

barn! Hvad rör dig böljan, som brusar här förbi, eller

stormens tjut eller ljungeldarna i kolsvart natt? Om

dödsfasan kunde af dig förnimmas, då... Men jag beder

dig: sof! Och jag heder till Zeus: fräls mitt barn!

Som sagdt: staden bäfvade ännu i minnet af det

förflutna året. Mången trodde, att farsoten var ett

förebud om yttersta domen. En gång, när det talades om

de där augustidagarna, togs bibeln med de stora spännena

fram, och det lästes om en black häst och hans

ryttare, hvars namn var Döden, om stjärnors fall från

himmelen och vredens dag, som närmar sig.

Det lästes äfven ur en annan bok, hvars första blad

visade å svart grund en gul- och rödskimrande stjärna i

ett dunsthölje, som förlängdes och liknade ett släp.

Ordet kometen nämndes ofta. Om kvällarna stod på

gatan folk i grupper, som samtalade och såg mot himmelen.

Kometen syns tydligt, sade en afton, kort före liggdags,

husets tjänarinna. Hon tog gossen vid handen och

förde honom ut. Det var ännu icke nattmörkt, men här

och där i det dunkelblå blinkade stjärnor, och bland dem

tedde sig stjärnan med släpet.

Många voro ute och skådade järtecknet. Kometen är

större nu än i går, sade en. En annan sade: om några

dygn är han så stor, att han betäcker himmelen. Man talade

äfven om världens förbränning och yttersta dagen.

Annars, när man efter ändadt dagsverk samlades

utanför husportarna, var det vanligt att skämta och skratta.

Nu sågo människorna allvarliga ut. Något tungt och beklämdt

var öfver dem.

Det är sannolikt, att gossen tog intryck häraf och

vardt orolig. Men om så var, vek det intrycket snart

för andra. Under denna kometförskräckelsens tid sof

han lika godt som vanligt och lekte utan att just tänka

mycket på världsförstörelsen.

Föreställningen om en yttersta dag hade icke kommit

som en oväntad, förfärande nyhet öfver honom. Den

hörde till hans tankevärld. Må det tillåtas att yttra något

om den, innan berättelsen skrider vidare. Vetenskapen

ägnar uppmärksamhet åt de ännu i verkligt eller förment

barndomstillstånd lefvande folkstammarnas världsåskådningar.

Folkpsykologien förstår och kanske öfverskattar

deras värde för utvecklingsläran. Alldeles värdelös är väl

icke heller någon insikt i de försök, som barn ej sällan

göra att bilda sig en uppfattning af alltet.

*

Det hus, hvari han var född och växt upp till framemot

sitt sjätte år, stod omgifvet af murar och vallar.

Barnkammaren hade två fönster: det ena var mot söder

och en rymlig borggård; det andra mot väster och en

trång. Åt båda hållen bestämdes synranden af den

närmaste fästningsvallens linje. Borggårdarnas stensatta, i

matta färger utbredda ytor begränsades af en gråhvit

murgördel, bakom hvilken höjde sig vallen, som vissa

tider var prydd med liflig grönska. Däröfver hvälfde

sig en kupa, om dagen ofta vackert blå, om kvällen

mörk och stjärneströdd. Det var de hvilande grunddragen

af hans universum, och han trodde i början, att

världen icke var större. Likväl något större, ty himmelskupan

var icke ställd på vallen, utan sänkte sig bakom

den. En fågel behöfde måhända många vingslag, för att

från vallen hinna kupans rand och jordskifvans gräns.

Denna var rund, emedan kupan var det. Själf bodde

gossen midt på jorden. Det var tydligt däraf, att när

han stod på husets trappa, var kupans höjdpunkt rätt

öfver hans hufvud.

Nu till de rörliga grunddragen af hans kosmos. Solskenet

och skuggan af fönsterkorsen på vägg eller golf

ändrade under dagens lopp läge. Om morgonen sken

solen snedt in genom fönstret, som vette åt den stora

borggården. Vid middagen föll skenet rakt in genom

samma fönster. Därefter kom det in genom fönstret, som

vette åt den lilla borggården, och där såg man solen

sjunka bakom vallen. Det var således tydligt, att hon

vandrade under himmelskupan och hade sin bestämda

väg och riktning. Hon rann alltid upp snedt öfver den

stora och sjönk alltid ned bakom den lilla borggården.

Men var det samma sol, som hvarje morgon rann upp,

då måste hon om natten gå en tillbakaväg, och den vägen

måste ligga under borggårdarna. Fanns det för solen

en öppen rymd där nere att vandra i? Men hvarpå hvilade

då jordskifvan? Tänker man sig, att hon uppbäres

af stolpar, tjänar det till intet, ty huru djupt ned de gå,

skola de i sin ordning ha något att stå på. Den späda

hjärnan mötte här sin första olösliga gåta.

Äfven månen vandrar. Vanligen så långsamt, att

det icke märkes, men ibland med skyndsam fart, när

skyar sväfva i hans närhet. Iakttagaren, som var förtjust

i månen, upptäckte emellertid, att skyndsamheten var

skenbar, ty månen förblef öfver samma ställe på vallen,

medan skyarna drefvo undan. Upptäckten innebar en

lärdom: allt är icke så, som det först synes.

Riktigheten af denna slutsats bekräftades vid en af

de första vandringar, som han minns, å den stora borggården.

Himmelskupans höjdpunkt stod, när han började

vandringen, rakt öfver hans hjässa. Men om han utsträckt

sin forskningsresa till borggårdens andra ända,

borde höjdpunkten därifrån synas åt andra sidan. Men

nej! Hvart vandraren rörde sig, var höjdpunkten midt

öfver honom. Förvånande! Tänk om en människa bakom

fästningsvallen gör samma iakttagelse! Då är det icke

längre säkert, att husets trappa är belägen midt på

jordskifvan, och denna måste vara större än han föreställt sig.

Månens skiftande former, hans tillväxt och aftagande,

var någonting oerhördt förunderligt. Gossen letade inom

sig efter förklaring, men fann ingen, som tillfredsställde

honom.

Men hade han mäktat utfundera något slags naturligt

sammanhang i allt hvad han såg, skulle världen förlorat

det mesta af sin dragningskraft på hans sinne. Det

är roligt att undra och ana. Han var för öfrigt tidigt

invigd i tron på personliga makter, som verka utan

att ses.

Stjärnhvalfvets rörelse hade han icke iakttagit.

Besynnerligt nog skrämdes han af stjärnorna, när han första

gången under öppen himmel såg dem.

Hans moder hade fört honom ut på trappan. Kvällen

var så mörk, att han såg intet annat än stjärnorna, och

de förekommo honom som flämtande lågor tätt öfver och

omkring hans hufvud.

Har en tid varit, då världen icke fanns? Och huru

har världen uppkommit? Dessa frågor gjorde han sig,

men icke utan yttre anledning. Han hade hört en syster

läsa ur en bok (Bruzelius’ historia) något som rörde dem

och gjorde mäktigt intryck på honom:

Morgon var tidens,

då Ymer byggde:

var ej sand, icke sjö,

ej svala böljor.

Jord fanns icke,

ej himmelen den höga,

blott Ginnungasvalget.

Lösningen på gåtan fick han genom den vördade

arfsägnen på moderns läppar: världen är skapad af Gud.

Han visste förut, att Gud är allas vår fader och

beskyddare och i osynlig måtto allestädes närvarande. Hans

funderingar om Ymer, som »byggde», utan att ha en jord

att bygga på, undanröjdes genom en skildring af skapelsens

fortgång från ljuset, som tändes i djupets mörker,

intill människans framträdande på jorden.

Hvad som i kvällsstunderna berättades om Gud, änglarna

och saligheten uppfyllde honom med beundran och

anammades med tro. Världen var vacker, sådan han

sett den, och hade märkvärdiga företeelser, men erhöll

nu också ett heligt värde, emedan den var Guds värld.

Det hände, att det andliga och osynliga, manadt af hans

tro, formadt och färgadt af hans inbillningskraft, steg

öfver gränsmärket till det synliga. Han såg en gång två

änglaansikten blicka ned mellan flikarna af en ljus sky

på himmelen. Till lycka för honom voro synerna sällsporda

och upphörde snart.

Och hvilken trygghet han kände, då han visste, att

Gud »har barnen kär», och sedan han fått inplantadt i

sig, att man icke skall vara rädd för annat än att varda

elak -- att det egentligen inte finnes annan fara än den.

En gång skall något inträffa, som kommer att se förskräckligt

ut: världens undergång, den yttersta dagen.

Men barnen ha intet skäl att skrämmas däraf. »De höra

himmelriket till.» Och efter denna värld skola komma

en ny himmel och en skönare jord.

Därmed var hans världsåskådning färdigbyggd tills

vidare. Till sin större och vackrare del af arfsägner,

som han ännu prisar sig lycklig att ha fått höra så, som

de för honom framställdes; till en annan del af egna

iakttagelser på företeelserna inom hans trånga

erfarenhetskrets och af försöken att bringa sammanhang i dem.

Han minnes, då hans världsbyggnad fick sin första

utvidgning. Från den mindre borggården förde ett långt

hvalf ut i det fria. När han första gången, vid sin mors

hand och i en kolt, hvars blanka knappar ingåfvo honom

glädje, genomvandrat detta mörker, såg han framför sig

Vätterns spegel, utbredd till synranden i ett aldrig anadt

fjärran. Han häpnade.

Ty hans förra värld, så trångt begränsad af fästningsvallen,

hade likväl icke förekommit liten. Och ehuru

han trott, att det knappt fanns flere människor utanför

vallen än innanför, hade antalet synts honom tillräckligt.

Många år därefter läste han om några grönländska familjer,

som, innestängda mellan is och fjäll, trodde sig vara

jordens enda mänskliga innevånare. Han kunde på grund

af egen erfarenhet förstå, hvarför de likväl icke kände

sig öfvergifna eller ansågo världen för en ödemark.

I den största utvidgningen af sin världsbyggnad måste

han, såsom vi alla, foga sig genom läran, att vårt jordklot

är ett stoftgrand i ett omätligt universum. Han häpnade

äfven då. Kanske fann han det sublimt. Men det

kvantitativt oändliga har alltid förnummits af honom som

svindelverkande. En inom rymden af ett knappnålshufvud

innesluten värld, där godheten, skönheten och sanningen

öfvervunnit sina motsatser, vore af större värde

än millioner solsystemer, uppfyllda af kval och befläckade

af ondskans eller den själfgoda dumhetens segrar. Om

det kvantitativt oändliga är för oss en symbol i rummets

form af en andlig oändlighet, försonar man sig med det

och ödmjukar sig inför det. Svårligen annars.

*

En afton i skymningen var han ensam i sin bostad.

Fosterföräldrarna och tjänarinnan voro ute. Han kom

att tänka på kometen och världsförstörelsen, hvarom

dagligen ordats, då han nu, liksom flere föregående kvällar

såg på gatan människogrupper, som samtalade och betraktade

himmelen.

Röster höjdes. Grupperna förvandlades genom tillströmmande

hopar i ett virrvarr, som brådsnabbt belystes

af ett rödaktigt sken. Sträfva rop och gälla jämmerskrik

genomskuro sorlet af hundratals blandade stämmor. Gossen

tänkte: nu har kometen träffat jorden, nu är yttersta

dagen. Rök trängde in i rummet, och ur röken grep

honom en hand och ryckte honom med sig.

Handen -- hvars ägare eller ägarinna han glömt -- drog

honom ned för trapporna ut på gatan, in i den

vilda trängseln, sannolikt också ut ur trängseln, ty hur

skulle han annars kommit därifrån?

Nu stod han på en öppen plats, en tyst och människotom,

men belyst af ett starkt eldsken. Själfva himmelen

tycktes brinna. En del af hvalfvet var glänsande

röd där närmast jagade starkare eller svagare flammor.

Ända ned emot synranden i alla riktningar skyar eller

töcken i röda brytningar. Äfven Vättern skimrade af

eld, där han icke sveptes i än glesnande, än tätnande

skuggor.

Gossen hade aldrig sett en eldsvåda. Han trodde,

att hela världen brann, ehuru det endast var en förstad,

som offrade åt förgängelsen.

Den ödsliga plats, dit han blifvit räddad, var honom

välbekant. Söder ut förde en stenbro öfver den breda

vallgrafven och vidare längs muren af en bastion fram

till en borgport, i hvilken det långa hvalf, som förut

omtalats, utmynnade.

Han kände sig trygg i detta grannskap. Det var

förknippadt med minnet af den underpant, han fått af

sin mor på Guds beskydd. Muren, utefter hvilken bron

fortsattes, hade en öppning med en trappgång, som förde

upp på bastionen. Där hade han många gånger lekt och

var förtrogen med dess gropar eller sammanstörtade

kasematter och med dess rönnar och sälgar, som på

bröstvärnet lutade öfver djupet.

Han gick således dit. Där fanns någon förut.

Ytterlinjerna af en kvinna tecknade sig skarpt mot den

eldröda bakgrunden. Hon stod orörlig vid bröstvärnet och

betraktade skådespelet. Pojken satte sig på bröstvärnet

å bastionens andra sida, nära trappan, och försjönk i

samma skådespel, som för honom betydde mycket mer

än för henne. Han åsåg världsförstörelsen och inväntade

domaren och hans änglar.

Slutligen vände hon sig om och gick. Då upptäckte

hon, att hon hade sällskap. Af samtalet, som följde,

minns han knappt mer än en röst så mild, tyckte han,

som hans egen moders. En hand, som genom handsken

kändes fin och mjuk, tog hans och förde honom ned

för trappan och in genom det svarta hvalfvet, som hade

ekon äfven för hennes lätta steg och hans. En klocka

ringde, en port öppnades, vaktknekten bugade för damen

som med pojken gick upp i boningshuset. Hon talade

med värdfolket och förde sin skyddsling genom ett större

rum in i ett mindre.

Rummet var hans förra barnkammare.

Han fick kvällsvard och en säng. Genom fönstret,

som vette åt väster, lyste skenet från den brinnande

förstaden in på väggtapeten, hvars mönster han hade i

minnet, och lekte på kakelugnen, vid hvars brasa han hört

sagor. Tanken på dagens tilldragelser vek, i samma mån

som ögonlocken tyngdes, och snart sof han godt.

Om flere år förflutit mellan moderns lärdomar och

de förmodade förebuden om yttersta domen, skulle samme

gosse, ifall han trott på förebuden, helt visst blifvit

hjärtängslig. Nu var han trygg mot ångesten, som om han

varit en gammal stoisk filosof. Si fractus illabatur

orbis, impavidum ferient ruinæ.

Tänk, om man hela lifvet igenom kunde bevara en

säker gudsförtröstan och därmed förena det hälsosamma

tviflet -- tviflet, hvarförutan villfarelsen är oöfvervinnelig

och sanningen vapenlös! Vetenskapen står ej i vägen

därför. Men den vill en klar insikt i skillnaden mellan

det berättigade: Jag vet, att jag tror, samt det oberättigade:

jag tror, att jag vet. Denna förening af bergfast

förtröstan och sundt tvifvel vore ett mål för uppfostrare

att ställa för sig och, enär enhvar är i sista hand sin

egen uppfostrare, ett mål för alla.

*

»Pojkarne.»

Klockan i stadskyrkans torn visade half tio. Men det

var tyst på lekplatsen under de gamla almarna å

kyrkoplanen, ty storskolan hade nyss afslutat sin vårtermin.

Den gråhårige skolvaktmästaren stod på trappan åt gatan

till och gassade sig invid den hvitmenade muren. Han

njöt vårluft och solvärme och betraktade grässtråna, som

skjutit upp mellan gatstenarna i trapphörnet. Likväl såg

han öfvergifven ut; förmodligen saknade han stimmet

som han under den timmen på dagen var van vid. Halft

i solljus, halft i skugga låg gatan folktom i hela sin

längd; man såg där blott en pojke, som stod och tittade

in i bokhandlarens bodfönster.

Utställningen där bestod af följande verk: »Skämtsamma

anekdoter», pris 16 skillingar banko; »Den underbara

historien om Fågel Blå», pris 4 sk. b:ko; »Fiskaren

och hans oförnöjsamma hustru», med träsnitt å titelbladet,

pris 2 sk. b:ko; »Polykarpus eller riddare Finke»,

med träsnitt å titelbladet, pris 2 sk. b:ko; »Den märkliga

historien om Karsus och Moderus», pris 3 sk. b:ko; »Tre

vackra visor: 1) Den ömme herden Fingal; 2) Köpmansdottern

vid Hamborga bro; 3) Pojkarne»; pris 1 sk. b:ko.

Betraktaren af dessa alster ägde redan »Fågel Blå».

Sagan om fiskaren kände han förut. Anekdoterna voro

för dyra att köpa. Men de andra ... Han genomletade

sina fickor, drog upp en snurra och en boll med läderremmar,

trefvade bland griffelbitar och glaskulor och fick

fram några kopparmynt, som, sammanräknade, utgjorde

inemot 8 skillingar banko, således mer än tillräckligt för

inköp af »Karsus och Moderus», »Riddar Finke» och de

tre visorna.

Han gick in i boden och kom ut gladelig i hågen

och viss om en lycklig stund. Det gällde nu att finna

lämpligt ställe för läsningen. Han funderade ett ögonblick

på någon af roddbåtarna, som lågo bundna vid sjöbryggorna;

men han beslöt sig för landbacken. Strax invid

staden fanns en förfallen fästning, då kanske den ståtligaste

ruinen inom Sveriges landamären. Vittrade bastioner

af ansenlig höjd, omgifna af nedramlade stenblock.

Långsträckta kurtiner med gluggar halft dolda under mull och

murbruk, men dess mer inbjudande till upptäcktsresor i

en hemlighetsfull labyrint af hvalfgångar, som, enligt hvad

stadens gummor och pojkar visste, förde till Torsuggans

stia och till en sal, hvari hvitskäggiga kämpar sofvo.

Framför kurtinerna halfmåneskansar, hvilkas hörn om

vintertiden erbjödo branta kälkbackar. Rundt om allt

detta ett nätverk af vallar och vallgropar, under vårterminen

de vanliga tummel platserna för skolungdomens

krigslekar och bollspel.

Ägaren af de omnämnda litterära alstren begaf sig

dit och slog sig ned i gorgen mellan den skans, som på

pojkspråket hette »Höge Kulle», och ett hörn af bastionen

Gustavus Adolphus. Det var en välsignad växtlighet den

försommaren. Gräset stod tätt och högt; hvart man lät

blicken fara, utefter däldsträckorna mellan murar och

vallar eller uppåt ravelin-sluttningarna, skimrade det i

grönskan af solsickor och solögon, blåklockor, prästkragar och

tjärblomster. Kurtinens buskiga torfchevelure var yfvigare

än vanligt och så rikligt prydd med nyponblommor,

att det lyste rödt därifrån ända ned till stället, där

pojken satt. Utöfver bastionens bröstverk lutade sig här

och där en fullutslagen sälg.

Läsningen af »Karsus och Moderus» började. Berättelsen

var spännande. Karsus är en bof, som har

ondt i sinnet mot sin hederlige broder Moderus. Skola

hans nedriga anslag gå i fullbordan? Försänkt i denna

fråga märkte pojken icke, att någon nalkades med smygande steg.

»Slyngel!» ljöd en vred röst. Pojken sprang upp,

vände sig om och såg öfver sitt hufvud ett spanskrör

och framför sig en lång, gammal herre med guldgalon

kring mössan. Spanskröret, galonen och under mösskärmen

ett gulblekt ansikte med arga ögon och hopbitna

läppar var det som han i öfverraskningens första stund

skönjde. Därefter upptäcktes, att den gamle herrn hade

rocken hopknäppt upp till en bred och styf svart halsduk

hvarur stucko upp under öronen styfva kragar, som hade

något argsint äfven de. Och slutligen upptäcktes något

spefullt kring munnen och i ögonen något som lekte.

»Slyngel, hvad gör du här?»

Pojken, i stället för att genast svara, lyfte instinktivt

en arm för att skydda hufvudet mot det hotande

käpprappet. Därefter framstötte han svaret: »ingenting».

»Vet du icke hut, lymmel? Är det ingenting att

bryta lag och förordning? Är det ingenting, du, att

trotsa konungens befallningshafvande? Vet du icke, att

det blifvit förbjudet att gå här och trampa ned mitt

gräs, landshöfdingens gräs? Går du icke i kyrkan, du

lille rackare? Har du icke hört förordningen från

predikstolen, sakramentskade okynnesfä?»

»Nej.»

»Du ljuger och skall få mycket stryk, dubbelt så

mycket stryk för att du ställer dig okunnig. Du visste,

att du var på förbjuden mark. Bekänn, eller jag bankar

lögnen ur dig!»

»Jag visste det icke. Jag hör sällan på kungörelserna.»

Det drog litet i landshöfdingens läppar, men spanskröret,

som sänkt sig, lyftes igen. Pojken gjorde åter den

afvärjande armrörelsen och tappade därvid de litterära

skatterna. Karsus fläktade åt ett håll, riddar Finke åt ett

annat, och visorna föllo till landshöfdingens fötter.

»Hvad är det där för smörja? Hit med det!»

Spanskröret hade sänkt sig åter och pekade på tryckalstren.

Pojken, blek af skräck, tog först upp visorna,

som lågo närmast, och framräckte dem, därefter såg han

sig om efter Karsus och Finke.

Under tiden ögnade den gamle herrn i visorna med

en min, som om de varit eftersökta brottmålshandlingar.

Han interfolierade studiet vid pass så här:

»Du går i storskolan, jag känner igen dig. Har

rektor tillåtit dig att läsa sådant? Har han sagt, att du

får försumma dina läxor för slik lektyr? "Den ömme herden

Fingal!" Skamlöst! Har du att befatta dig med

herdars ömma känslor? Tarfligaste pigpoesi för öfrigt.

"Det bodde en köpman vid Hamborga bro, Han hade

en dotter så fager och så tro". Det här är ju fånig

båtsmanspoesi. "Pojkarne" ... det handlar väl om tjufstreck

och ...»

Landshöfdingen afbröt plötsligt sin med hemska ögonkast

ledsagade kritik, och det såg nästan ut som om han

blifvit flat. Han stirrade tyst i visan. Tystnaden räckte

visst ett par minuter. Han hade icke väntat att här påträffa

de pojkar han här fann. Han genomögnade visan

från början till slut, ehuru han förmodligen kunde henne

utantill. När han slutat läsningen, var hans uppsyn förvandlad.

Den var allvarlig, men icke arg och hotande.

»Gosse», sade han, »du har brutit mot lag och förordning.

Gjorde du det med vett och vilja eller icke?

Visste du ej, att denna mark nu är fridlyst till höskörden?»

»Nej.»

»Gosse, säg mig, plär du ljuga?»

Den tillfrågade teg.

»Svara!» sade landshöfdingen med höjd röst; »är

det din vana att ljuga?»

»Nej.»

»Har du då aldrig ljugit?»

»Jo.»

»Många gånger?»

»Åja, det är nog många gånger sammanräknadt, men

oftast talar jag sanning.»

»Läs det här!» -- Han pekade på den sida, hvarå

rubriken »Pojkarne» fanns. -- Han påtog åter en ryslig

uppsyn och strök med handen sitt spanskrör ned emot

doppskon: »Sedan skola vi uppgöra saken med hvarandra.

Jag släpper dig icke, innan du fått en minnesbeta.»

Pojken började gråtfärdigt:

Jag minns den ljufva tiden,

Jag minns den som i går ...

»Håll! tycker du, att man skall tala om ljufva minnen

i så jämmerlig ton? Du trycker dessutom för mycket

på rimmen och understryker orden på alldeles galet

sätt. Den rätta betoningen är icke svår att finna. Den

kommer af sig själf, då man läser, som om det vore ens

egna ord. Börja nu igen!»

Pojken teg.

»Börja igen!»

»Jag kan icke läsa så som landshöfdingen vill.»

»Hvarför icke?»

»Jag kan det icke, när jag sedan skall ha stryk.»

»Kruka! Vara strykrädd, men icke lögnrädd! Fy!

Du borde skämmas. Men du är kanske ett soldatgry.

Låt se då! Gif akt! Se mig i ögonen! Axlarna tillbaka!

Bröstet fram! Gif akt! Rättning! Rätt så ... och läs nu!»

Det blänkte till i pojkens ögon. Han läste frimodigt

och med tanke på hvad han läste:

Jag minns den ljufva tiden,

Jag minns den som i går,

Då oskulden och friden

Tätt följde mina spår;

Då lasten var en häxa,

Och sorgen snart försvann

Då allt utom min läxa

Jag lätt och lustigt fann.

Uppå min mun var löjet

Och hälsan i min blod;

I själen bodde nöjet,

Hvar människa var god.

Hvar pojke, glad och yster,

Var strax min hulda bror,

Hvar flicka var min syster,

Hvar gumma var min mor.

»Håll! Det är nog. Det öfriga läser du, när du blir

ensam. Nu till minnesbetan du skall få af mig. Du

har erkänt, att du emellanåt ljuger. Hvarför ljuger du?

Tycker du, att det är rätt eller roligt?»

»Visst icke.»

»Det är väl då för att undgå näpst, när du gjort

något, som ej var rätt?»

»Ja.»

»Du har kanske aldrig besinnat, att den som gör så

handlar fegt. Du är således en feg pojke.»

»Nej», svarade gossen, röd af harm och blygsel,

»jag är icke feg. Jag har aldrig flytt ur ett slagsmål mellan

pojkar. Jag tar hellre stryk än jag flyr. Jag flyr icke

för öfvermakten.»

»Men du är feg inför dina öfverordnade. Således

ändå en rädd pojke. Moraliskt rädd. Det är just den

sämsta rädslan. En rädd pojke är icke värdig att bära

namnet svensk. Du vill väl ändå vara värdig det namnet?»

»Ja.»

»Min vän», sade den gamle herrn, »jag vill icke

utransaka, om du hade rätt eller icke, när du sade, att

du icke kände förbudet att gå här i vallarna ...»

»Jag kände det icke.»

»Men jag vill lägga dig på hjärtat, att Gud fordrar

sannfärdighet, och att ditt land behöfver sanningskäre,

modige män. De behöfvas i konungens råd, i riksförsamlingen,

i krigarnes led, i ämbetsverken, på predikstolen,

i handel och vandel och vid plogen. Hvad du än

blir med tiden, behöfver fosterlandet i dig en sannfärdig

och orädd man. Skäm icke bort det minne du skall

hafva af din gossetid med minnet af att du var en lögnaktig

pojke. Du är ju nu i den ljufva tiden, som du

på äldre dagar skall minnas som i går. Hvarje barn

får till ledsagare de goda andarna Oskulden och Friden.

Du har dem här» -- landshöfdingen pekade med spanskröret,

som om han med lekamliga ögon skådat dem i

närheten -- »se till, att de icke öfvergifva dig!»

Spanskröret tog nu en annan riktning och pekade

uppåt bastionen Gustavus Adolphus. »Där uppe är det

icke förbjudet att trampa ned gräset. Det stället är

undantaget från förbudet, och man kan ha lika roligt där

som här. Gå dit och läs dina visor och sagor!»

Landshöfdingen gick, måhända förargad öfver sin

häftighet, om han verkligen varit häftig, och kanske glad

åt att ha nedlagt ett frö, som möjligen skulle spira upp.

Gossen begaf sig upp till bastionen Gustavus Adolphus

och fortsatte läsningen af »Karsus och Moderus».

*

Realisten Åbrandsson.

-

Jönköpings högre lärdomsskola gästades ett par

terminer af en stockholmare, Åbrandsson.

Han var för sina femton år en högvuxen gosse, talade

en hufvudstadssvenska, klingande som musik, förde

sig väl, var fint och vårdadt klädd och vanligen försedd

med handkassa, som han tycktes använda lika mycket till

kamraternas nöje som till sitt eget. Ehuru han gärna höll

sig undan för slagsmålen med den icke-studerande ungdomen,

visade han mod, när så behöfdes, och ehuru han

icke utmärkte sig på gymnastiken, aflade han vid tillfällen

prof på både kraft och vighet. Detta isynnerhet som

skridskoåkare. Sina läxor skötte han ordentligt och gaf

stundom svar, som ådagalade, att han läst annat än

skolböckerna. De kamrater, som voro litterärt intresserade,

funno snart, att han äfven var det; men när samtal någon

gång uppstodo i den riktningen, var han förbehållsam,

hade icke ett loford för våra främste skalder och antog

en hemlighetsfull min.

Men en dag meddelade han mig, med en arm på

mina axlar och i en viktig och på samma gång förtrolig

ton, att han var yngste ledamoten af ett i Stockholm

bildadt ynglingaförbund, som måhända hade Sveriges litterära

framtid i sin hand. Det bestod, förutom honom, af

tre gymnasister, den äldste redan nitton år gammal och

ad utrumque paratus: färdig att inträda i Svenska Akademien

för att omskapa och leda den, eller, om han beslöte

stanna utanför, färdig att bekämpa den med blanka

vapen. Att han, Åbrandsson, ehuru endast scholaris,

blifvit invald i detta förbund, var den största ära som

kunnat honom vederfaras. Dess valspråk var »Sanning,

Verklighet», och det hade ett sigill, hvari dessa ord voro

inristade kring bilden af S:t Erik. Dess namn var Pro

Veritate. Förbundet hade affordrat honom och han hade

svurit en Hannibals-ed på valspråket.

Jag minnes ännu blicken i hans djupblå ögon, när

han omtalade detta. Den var ren och vacker, men det

stal sig öfver mig en känsla, att en ovanlig, för att icke

säga underbar enfald framskådade ur dem. Åbrandsson

tillade, att han aldrig ämnat omtala hvad han nu berättat

mig; men för ett par dagar sedan hade från förbundet

till honom anländt ett bref -- han lät mig se dess omslag

med det märkvärdiga sigillet -- som ålade honom

att i Jönköping varda apostel för dess sak, att vid alla

tillfällen försvara dess grundsatser och att där bilda en

landtloge, som finge, jämte honom, bestå af högst tre

utvalda andar, om sådana funnes att tillgå därnere.

Att en af de tre skulle varda jag, var Åbrandssons

mening, och det smickrade mig. Men af mitt inträde i förbundet

blef ändå ingenting. Han tog nu bladet från munnen,

strök ned mina tre älsklingsskalder Virgilius, Stagnelius

och Tegnér och anförde den nittonårige förutsedde

akademikerns bevis för osanningen och overkligheten i

deras diktning. Några af de anförda skälen slogo mig

som riktiga; andra förekommo mig orimliga. Jag retades

mer och mer af ett uppfattningssätt, som i nästan alla

afseenden var rena motsatsen till mitt. Och när Åbrandsson

utdömde Tegnérs »Jätten» som osann, emedan inga

jättar bo i bergens salar, och hans »Flyttfåglarne», emedan

ingen grönmantlad skogsfru spatserar i kvällen, vardt

jag ond, gaf honom vedernamnet Dumbom och knuffade

honom ifrån mig.

Jag grubblade öfver hvad det var, som skilde oss åt,

och stannade vid den slutsats, att Åbrandsson förblandade

både fantasiens skapelser och retorikens med lögn.

När jag följande söndag hörde prästens ord: »upplyften

edra hjärtan till Gud!» kom jag på den tanke, att jag

skulle fråga Åbrandsson, om han ansåge i denna uppmaning

ligga en osanning, emedan vi i ordets reala mening

icke kunna lyfta våra hjärtan öfver oss. Han svarade i

mildt upplysande ton, att det var en osanning, som icke

borde begagnas. Vi utbytte sedan aldrig meningar i sådana ämnen.

Åbrandsson tog emellertid sitt apostolat på allvar

och gjorde sig till martyr för det. Han tycktes förnämligast

uppfatta det så, att han borde inlägga jäf mot alla

fantasihugskott och bildliga talesätt, som mötte honom

på hans lefnadsbana.

I ett hörn af kyrkplanen, som var vår närmast belägna

lekplats -- vi ägde åtskilliga, framför alla andra

fästningsvallarna -- hade vi pojkar uppfört ett snöfäste,

ett väldigt arbete, hvarpå talrika händer med ifver sysslat

flere dagar, innan det var färdigt. Fästet bestod af ett

torn med fängelsehvalf och kreneleradt tak samt

därutanför en vall, sex till sju fot hög, på utsidan brant, på

insidan försedd med trappor. Vallporten var gjord så trång,

att den icke kunde insläppa mer än en man i sänder,

och spärrad med ett isblock, hvaröfver man måste klifva

för att komma in eller ut. Staplar af snöbollar voro ställda

på gården inom vallen och på torntaket. Från rektors

klass hade påbud utgått till öfriga klasser, att man skulle

samlas på viss tid för att belägra och försvara verket.

Skolungdomen infann sig ganska mangrant och fördelades

af sina ledare i två tämligen jämnstarka flockar.

Fästet var naturligtvis Troja, och våra anförare smyckade

sig med homeriska namn: Akilles, Hektor o. s. v. De

namnen voro då mer bekanta och uppburna än de nu

äro bland skolgossarna. Vid själfva namnet Menelaus

häftade intet löje, ty Offenbachs karrikatyrer gömdes under

framtidens slöja. Visserligen inlade Åbrandsson jäf

mot dessa namn. Det var osant och overkligt att förlägga

Troja till Vättern, och ens eget namn kunde vara

lika godt som ett forntida. Men ingen brydde sig om

gensagan.

Belägringen hade många skiften. Största svårigheten

var att komma uppför den branta, isglatta vallen. Flere

gånger hade grekernas starkaste kämpar, F--d, R.--ing,

R--k, på kamraternas axlar hunnit dit upp, men blifvit

nedvräkta. Trojanerna försvarade sig beslutsamt, äfven

sedan de förbrukat sitt skottförråd. Deras Hektor »med

fladdrande buske på hjälmen» var outtröttlig. Men sedan

en trojansk rekognosceringstrupp vid en färd kring kyrkan

blifvit öfverrumplad och själfve Hektor därvid tillfångatagen,

lyckades den därpå följande stormningen. Man

hörde från den intagna vallen F--ds röst: »lefve vår

fana!» och såg en käpp med en hvit flik svänga öfver

vimlet. Men de närmast varande hörde också Åbrandsson,

som ropade: »det är ej en fana; det är F--ds näsduk!»

»Förolämpar du vår fana?» röt banérsvängaren. »Jag

har icke förolämpat din näsduk», svarade Åbrandsson.

Han nedsläpades från vallen af förbittrade greker och inkastades,

ehuru själf grek, i hvalfvet med de trojanska

fångarna.

Samma vinter stod det minnesvärda sjöslaget utanför

Gyllenskeppska huset. Vätterns isfält hade brustit, och

de längs den långgrunda stranden drifvande flaken ingåfvo

tanken på en sjöstrid, hvarvid de skulle tjänstgöra som

skepp. Krigsråd hölls af de ledande andarna i rektors

klass och den öfre apologisten. Man beslöt att en fientlig

flotta skulle göra ett landningsförsök, samt att man af

de i husen befintliga brandsprutorna skulle taga så många

som kunde åtkommas, för att använda dem som artilleri,

hvilket borde lika fördelas mellan de anfallande och strandens

försvarare. Åtskilliga sprutor, olofligt tillgripna, befunnos

också å öfverenskommen tid i den talrika pojkskarans

händer, och enär fördelningen af manskapet var

på förhand uppgjord, samt amiral och general utsedde,

kom leken snart i gång. Sedan skeppen blifvit bemannade

och väpnade med kanoner, stakades de ett stycke ut i

sjön, där de ordnades på linje med amiralskeppet i midten,

hvarefter de nalkades stranden, där försvararna voro ordnade

i afdelningar med artilleri.

Åbrandsson vardt nu synlig. Han gick ut på en

närbelägen tvättbrygga och ställde sig där som åskådare.

»Ladda!» hördes från sjön amiralens order, och ett andra

»ladda!» från landthärens anförare. Sprutkolfvarna

uppdrogos, och pjäserna fylldes till mynningen. Vi afvaktade

med spänning kommandoropet: »gif eld!» förvissade om

att i nästa ögonblick vara duschade med iskallt vatten.

Vår general mätte med ögat fiendens afstånd och befallde,

att alla batterierna skulle riktas på amiralskeppet. Då

upphof Åbrandsson sin röst och skrek: »det är icke ett skepp,

det är ett isflak!» Han var redan nu allmänt känd för

slika invändningar. De hade blifvit hans idrott, hans

specialitet, och han hade tillräckligt lidit för dem, för att nu

måhända göra dem på trots.

Det finns lekar, i hvilka fantasien vill vara med.

När hon då får en knuff, känns det i nerverna. »Tig,

håll käft, Åbrandsson!» ljöd det från våra leder. Men

Åbrandsson fortfor: »det där kallar ni batterier, men ...»

»Artilleriet skall tysta Åbrandsson», kommenderade

generalen. Han tystades af sprutstrålar, som, belysta af solen

öfver Vätterns västra höjder, bildade en gloria kring

hans lekamen. Glorian följde honom, när han lämnade

tvättbryggan och begaf sig upp i skolgränden. Han hade

emellertid, utan att veta det, afgjort stridens första skifte.

Medan vi sysslade med honom, hade amiralen kommenderat

eld, och besättningarna sprungo i sjön, rusade i land

och angrepo den öfverraskade och öfverspolade landthären

med den framgång, att vår general och vårt artilleri

föllo i deras händer. Men vår högra flygel sökte godtgöra

nederlaget. Den skyndade ut på den långa, med

brohufvud försedda tvättbryggan och hoppade därifrån i

vattnet, för att bemäktiga sig de nu i det närmaste folktomma

skeppen. När segervinnarna märkte denna manöver,

skyndade de till skeppens räddning, och ett allmänt

slagsmål med talrika doppningar uppstod kring isflaken.

Sedan striden ändtligen upphört, tågade båda härarna

upp till skolhuset, där den omtänksamme vaktmästaren,

som varit med bland de slutligen talrika dels hurrande,

dels förmanande och hotande åskådarna, tändt brasor i

kakelugnarna, kring hvilka nu skedde allmän afklädning

och torkning, så godt som omständigheterna medgåfvo.

Förtjusningen öfver det väldiga slaget var stor bland alla

deltagarna; man genomgick stridens enskildheter och meddelade

hvarandra sina erfarenheter. Bland samtliga pojkarna

fanns troligtvis ingen, som tänkte på det oundvikliga

rektorsförhöret och de efterräkningar, som måste uppstå

i hemmen, särskildt med det sätt, hvarpå kanonerna anskaffats.

Jönköpingsboarna voro teatervänner. Det skådespelshus

staden äger fanns redan då och var antagligen ett af

de förnämsta i landsorten. Det sällskap, som oftast uppträdde

där, stod under ledning af en litterärt bildad man,

Djurström, och ansågs framstående. Att det hade beundrare

bland skolgossarna, behöfver icke tilläggas. Åbrandsson

var flitig teatergångare och sågs ofta på första bänken

å parterren. Jag, som icke hade råd att köpa biljett,

hade kostnadsfri plats i orkestern, till hvilken jag

regelbundet insläpptes af dess förste fiol, slottspastor Wadell,

skolans förträfflige sånglärare. Någon gång fick jag också

komma mellan kulisserna, tack vare min bekantskap

med Djurströms yngste son. Jag njöt i fulla drag af

»Preciosa», »Slottet Montenero», »Orleanska jungfrun»,

»Donaunymfen», »Gubben i bergsbygden», »Villbrådstjufvarne»,

»Kronofogdarne» och de riddare- och röfvarepjäser

som intogo ett ansenligt rum i spellistan. Mellanakterna

förekommo odrägligt långa, och hvarje böljning

af ridån satte inbillningskraften i rörelse. Men

Åbrandsson gjorde hvad han kunde för att störa mitt nöje.

Stockholmsteatrarna, sade han, voro bättre i alla afseenden utom

ett: deras spellistor syndade lika mycket mot sanningen

och verkligheten, och det blefve icke bra, innan Pro Veritate

hunnit skapa en annan dramatik. Äfven de stycken,

som rörde sig på folklifvets område, vore genomfalska. Det

fanns icke sådana kronofogdar och bönder som de Envallsonska

och icke sådana zigenare som Preciosas. Kupletter

vore orimligheter. Mitt stående svar var: »Än sen

då? Om man har roligt af det, är det nog. Riktiga

bönder får jag se på torget.»

Men Åbrandssons kritik var så mycket obehagligare,

som den träffade mig personligen. Jag hade nämligen

blifvit dramatisk författare åt ett sällskap, bestående af

skolgossar, som uppträdde inför kamrater och skolflickor.

För närvarande hade de ställt sig under öfverinseende

af skådespelaren Lindholm, det Djurströmska sällskapets

förnämste bof, beundrad för sina ögonrullningar. Lindholm

hade målat våra kulisser. Direktör Djurström själf

hade skänkt oss åtskilligt ur sin teatergarderob, bland

annat värjor, på hvilka vi satte högt pris. Personerna i

mina skådespel voro till regeln riddare och borgfruar,

herdar och herdinnor, ädle röfvare, älskliga banditbrudar

à la Rosa i »Rinaldo Rinaldini», fromme eremiter, skenhelige

munkar, Falstaffar, vålnader, älfvor, Samieler, röster

af osynliga. Tilldragelserna ägde ofta rum i skogar,

spökslott, underjordiska hvalf. Åbrandsson hade erbjudits

att vara med i sällskapet och uppträdde en enda gång,

men förklarade därefter, att det stred emot hans grundsatser.

Han satt dock icke sällan bland åskådarna, där

jag ogärna såg honom, och han ställde välvilligt till vårt

förfogande sin långa kappa, som, när den vrängdes, med

sitt scharlakansröda foder passade en röfvareanförare.

En dag meddelade han mig, att han skrifvit ett skådespel

i två akter, och vi öfverenskommo, att det skulle

uppföras. Ämnet var, sade han, hämtadt ur verkligheten

och hjälten en kunglig sekter i Stockholm, som för skuld

blifvit insatt i bysättningshäktet vid Hornsgatan. Hvad

han i öfrigt berättade om stycket förekom mig fantasilöst

och motbjudande prosaiskt. Men den afton det skulle

uppföras satt jag bland åskådarna, nyfiken att se det.

Åbrandsson själf hade åtagit sig hufvudrollen. De

öfriga personerna voro en millionär vid Skeppsbron, Clara

hans dotter, en fängelsedirektör, en vaktknekt, en hofmarskalk

och sjutton ledamöter af Svenska Akademien.

Första akten. Åbrandsson i skjortärmarna vid ett

bord. Lakan föreställa ett fängelses kalkrappade väggar.

Kunglig sektern klagar sitt öde. Han hade råkat i en ockrares

klor, som under skenet af att taga sex procent tog

mer än hundra. Åbrandsson syntes hafva god reda på

låneuppgörelser -- för mig voro de mysterier -- och talade

om skuldsedlar, privatbanker, borgensförnyelser, lifförsäkringar.

Han talade också om kronans eländiga ljuspenningar.

Det var icke en klandervärd lefnad utan ädel

hjälpsamhet, som hade bragt kunglig sektern på fall.

Dock ville han icke neka, att ungdomsblodet sjöd i hans

ådror, och att han tillbragt glada aftnar hos Davidson,

Pohl, La Croix, på Blå Porten och Stallmästaregården.

Men hvad skulle han göra, han, ungkarlen i det ödsliga

hemmet? Han som älskade, men älskade hopplöst? Väl

hade Clara, millionärens sköna dotter, försäkrat honom

om sin genkärlek. Men nu var allt förloradt. Aldrig

skulle den penningdryge grosshandlaren, majoren vid

borgerskapet till häst, riddaren af vasaorden, taga en

genom bysättningshäktet förnedrad yngling till svärson.

Kunglig sektern började tvifla på Försynen, lutade sin

sorgtyngda panna i handen och torkade sina ögon med

näsduken. Åbrandsson såg bra ut, och man hörde en

skolflicka snyfta.

Kunglig sektern skådar åter upp. Han meddelar nästan

hviskande, att han är skald, men en oförstådd, som

skall förblifva oförstådd, såvida icke en genomgripande

omhvälfning i lifvets förhållanden timar. Människovärlden

är uppfylld af lögn. Endast naturen är sann. Till och

med Clara har haft svårt att begripa honom. När han

en gång sade, att deras hjärtan icke voro förenade, började

hon gråta. Men hon lugnade sig, då han tillade:

»Mitt hjärta slår ju i mitt bröst, ditt hjärta i ditt, de

äro således icke förenade; men jag älskar dig, älskar dig

troget och vill ha dig till maka». Några dagar innan

ockraren insatte honom inom dessa kala murar, hade

han fullbordat ett större poem och lämnat det till Clara,

men med förbud att visa det för någon. Han hade nu

emottagit hennes svar. Kunglig sektern fingrade upp ur

västfickan en biljett, kysste den och läste: »Janne, din

dikt är gudomlig».

En vaktknekt inträder och frågar, om kunglig sektern

äfven i dag vill ha middag hämtad från Björngårdens

värdshus. Han svarar, att hans sista riksdaler riksgäld

gafs ut för gårdagens middag; men kanske han kunde få

på kredit. Vaktknekten anmärker, att bysis inger föga

förtroende på penningmarknaden. Fången utbrister: »Hånar

du den olycklige? -- Dock, du talar sanningens

osminkade språk. Hädanefter skall den infama fångkosten

vara min näring.»

Fängelsedörren slås upp. Clara störtar in. »Janne!»

-- »Clara!» -- »Janne, förlåter du mig?» -- »Clara,

hvad har du gjort?» -- »Svikit ditt förtroende.» --

»Hvad säger du?» -- »Jag inlämnade ditt poem till

Svenska Akademien.» -- »Förrädiska flicka!» -- »Och

här» -- Clara svänger ett bref med ett stort rödt lackmärke

-- »här är ett bref från Akademiens sekreterare.

Det står ju "snille och smak" i sigillet.»

Janne öppnar och läser det tyst, riktar därefter blicken

mot taket och säger: »Det gifves en Försyn».

Akademiens sekreterare hade glädjen meddela, att

kunglig sekterns dikt erhållit första priset, inbjöd honom

att på Akademiens högtidsdag emottaga det och antydde,

att ytterligare belöningar vore i sikte. Janne och Clara

omfamna hvarandra.

Fängelsedirektören inträder och tillkännager, att kunglig

sektern är fri, och att ockraren, öfverbevisad inför

domstol, blifvit dömd till ett års fängelse.

Andra akten. Svenska Akademiens högtidssal. På

ett långt bord brinna aderton talgdankar. Kring bordet

sitta sjutton pojkar, belagde med blå och gröna kommendörsband

och behängde med stjärnor och kraschaner af

guld- och silfverpapper. Bland dem är X., den erkändt

dummaste i skolan och fördenskull af Åbrandsson först

kasserad som mindre lämplig för akademien, men sedan

godkänd, emedan han af naturen har ett gubbaktigt utseende.

Bland dem är äfven upptågsmakaren med det

vackra tjufpojksansiktet, W. B.,Sedermera löjtnant vid ett småländskt regemente. Utmärkte

sig och stupade i dansk-tyska kriget 1864. som med lifligaste bifall

spelat bondflickan i min bearbetning af »Villbrådstjufvarne»,

men hvars glansroll dock var »Jocko eller den

brasilianska apan», i hvilken roll han gjorde häpnadsvärda

upp- och nedsprång och grimaser, instuderade efter

apaktören Springers. Äfven mot hans insättande bland

de sjutton hade Åbrandsson haft betänkligheter, emedan

han hyste misstroende till W. B:s förmåga och goda vilja

att iakttaga en allvarlig hållning. I fonden ett slags tron,

som står tom, emedan H. M. konungen är hindrad att

öfvervara sammankomsten. Omkring och nedom tronen

rader af åskådare, bland hvilka Clara och hennes fader

med vasaorden. Bakom sekreteraren en hofmarskalk med

guldpappersgaloner.

Akademiens sekreterare, en yngling med värdigt sätt,

framkallar kunglig sektern Johan Z. och uppläser ett tal,

hvari dennes dikt säges bryta en ny bana för skaldekonsten.

Akademien hade i det längsta hoppats, att den

gamla kungsvägen skulle föra till konstens högsta mål,

men nu hade den, till en början icke utan ledsnad (W.

B. förde näsduken till ögonen), öfvertygats om nödvändigheten

af en förändrad riktning. Den dikt, som i år erhållit

Gustaf III:s stiftelses högsta belöning, hade öppnat

dess blick härför. Det är den sannaste dikt, som blifvit

författad på svenskt tungomål, jämbördig med det mest

verklighetstrogna, som skrifvits på Romas språk och på

Athens. Det är ett härligt skaldestycke ...

W. B. gör en tviflande grimas, mysslar med en lånad

snusdosa, tar en pris och nyser flere gånger. Sekreteraren,

som otåligt afbidat nysningens upphörande, fortsätter:

Här kan med skål sägas: Cedite Romani scriptores,

cedite Graji! Tillbaka, I romerske skriftställare! Tillbaka,

I grekiske! Eder bildningsgåfva, unge skald, skall

af kommande släkten vinna samma erkännande som nu

af oss, om den utsikt till framtidens aflägsna ängder,

som erbjuder sig från tinnarna af tjusarkonungens tempel,

icke missuppfattas af min svaga syn. (W. B. hviskar

hörbart: »Behagar bror en kikare?») Under sådana förhållanden

har Akademien velat ära sig själf och eder

genom att förläna eder ej endast det första priset, utan

äfven den lediga stolen vid detta bord, som, om det tillåtes

mig ännu nyttja den äldre poetiska riktningens talesätt,

kringsväfvas af höga minnen.

Sekreteraren stiger upp för att leda Janne till hans

plats. Då utbeder sig hofmarskalken ordet och meddelar,

att H. M. konungen, vitterhetens gynnare och beskyddare,

behagat i nåder förläna dagens hjälte häroldstecknet af

serafimerorden.

Akademiens direktör förklarar sammankomsten slutad.

Medan ledamöterna och åhörarna aftroppa, stiger Claras

fader fram, lägger hennes hand i Jannes och säger:

»Vältalare är jag icke. Låt det därför vara nog sagdt:

dina skulder betalar jag, icke du; eder bröllopsdag bestämmer

du, icke jag.» -- Ridån faller.

Stycket hade oerhörd framgång. Dess rykte flög

genom staden. En rymlig sal i ett hus vid hamnen uppläts

för dess förnyade uppförande, och bland åskådarna

såg man då häradshöfdingar, assessorer och hofrättsråd.

Det var egentligen andra akten, som framkallade deras

handklappningar, bravorop och skrattsalfvor. Åbrandsson

hade velat utestänga W. B. från scenen på grund af de

friheter han tillåtit sig vid det förra tillfället; men på

mångas begäran upptogs han, flickornas gunstling och

kamraternas äfven, till nåder mot löfte att hålla sig stilla.

Det gjorde han också. Han lutade hufvudet mot bröstet,

slöt ögonen och ledsagade endast ett par af de högtidligaste

ställena i akademiens sekreterares tal med en grannlaga

snarkning, som försatte salongen i den gladaste

stämning.

Åbrandsson var lycklig, dock icke oblandadt. Han

hade velat, att intrycket af andra akten skulle vara alltigenom

högtidligt. Skulden för att det icke så blef sköt

han uteslutande på den brasilianska apan.

Realismen hade vunnit fullständig seger öfver romantiken,

hvars »wankende Gestalten» försvunno som dimma

vid den uppgående solen. Dess målsman i Jönköpings

skola nedlade sitt dramatiska författarskap.

*

ROMANFRAGMENT.

Benoni Strand.

(Romanfragment.)

Inledning.

Höstdag. Himmelen jämnmulen öfver ett landskap

med barrskog och gulnade fält.

Parken, som på tre sidor omgifver det gamla herresätet,

står aflöfvad. Dess för blåsten gungande kronor

lämna från ett af gafvelfönstren fri utsikt öfver insjön,

hvars böljor vandra mellan granbevuxna holmar och stränder.

Dagern, som infaller genom detta fönster, färgas i

sjuklig ton af dess gula draperier och skärper förtviningens,

kraftlöshetens uttryck i anletet af en man, som

dväljes därinne.

Han hvilar i en länstol. Hans blick stirrar på den

blygrå himmelen, den mörka insjön. Därefter sänkes den

åter och åter på ett bref, hvilket ligger på bordet framför

honom jämte en liten ritning -- några drag af ett

blystift, återgifvande ett barnansikte.

Medan hans öga synes följa de jagande skyarne eller

lindens grenar, som svänga af och an utanför fönstret,

framstår för hans inre blick gestalten af en kvinna i mild

skönhet, jungfrulig renhet, blyg hängifvenhet.

Det är dock icke bilden af henne, hvars namn, förenadt

med hans eget, är inristadt på en grafvård å nejdens

kyrkogård. En sorglig hemlighet fräter hans hjärta;

han söker lindra denna plåga med tanken, att han äger

en son, och att han genom erkännande och betryggande

af dennes lagliga rätt i någon mån torde försona ett fel,

som förbittrat hans lif. Åt denna bild, åt denne tanke

öfverlämnar sig mannen, när han ej alltför tydligt förnimmer

i sina lemmar tecknen af en stundande upplösning.

Då griper honom med iskalla fingrar den fruktan,

att döden skall infinna sig före de båda han väntar.

Dock, döden måtte väl ännu vara långt borta, när tiden

räknas icke efter år utan efter dagar. Aftyningen sker

ju långsamt, långsamt. Den sjuke skall ännu mången

midnatt höra pendylens tolfslag. Han skall ännu under

mången långsamt skridande nattlig timme mäta pulsens

gång efter urets knäppar. Och inom fjorton dagar böra

de, som han väntar, kunna vara hos honom.

Han har för detta ändamål redan träffat sina åtgärder.

Han har i dag skrifvit ett nytt bref, aflagt en summa

penningar och mellan fyra ögon talat med sin godsförvaltare,

som redan i natt skall begifva sig på väg. Vägen

skall tagas förbi det på ett par mils afstånd belägna tingsstället,

där hösttinget nyligen är öppnadt. Förvaltaren

skall där i domarens förvar öfverlämna en förseglad skrifvelse,

en testamentshandling, hvilken han, förvaltaren

själf, som vittne undertecknat och hvars tillvaro ännu

endast han och hans herre känna.

Det är med svårighet, som dessa åtgärder kunnat i

tysthet vidtagas; ty den sjuke har fått en frivillig sjukvaktare,

hvars ihärdighet och outtröttlighet, hvars förmåga

att försaka sömn och rörelse knappt skulle kunna förklaras,

om han icke vore den döendes egen broder. Sällan

lämnar denne uppoffrande anförvant hans omedelbara

grannskap. Och nu, då den sjukes skarpa öra från ett

tillstötande rum förnimmer ljuden af hans steg, fattar

plötsligt hans genomskinliga hand brefvet och porträttet,

som ligga framför honom, och inlåser dem i en låda uti

skrifbordet.

*

Regnet, som fallit under natten, hade upphört och

morgonen lofvade blifva vacker. Men förvaltaren måste

hafva försofvit sig, ty först efter klockan fem steg han,

väl bepälsad mot morgonkylan, i sin vagn och gaf hästarne

uppbrottsklatschen.

Vid samma tid sadlade stalldrängen en ridhäst åt

»herrn från Stockholm», såsom tjänstefolket kallade egendomsherrns

broder, hvilken, sedan han utbytt några ord

med förvaltaren, red ut genom parken, medan vagnen rullade

bort åt motsatt håll genom alléen. Emellertid hände

sig så, att ryttaren vid pass en half mil från herresätet

sammanträffade med förvaltaren. De samtalade länge med

hvarandra, hvarefter ryttaren återvände till gården och sitt

trägna sjukvaktarekall; förvaltaren fortsatte resan, men

på en annan väg än den som förde till tingsplatsen.

En dyster och blåsig kväll på andra dygnet därefter,

medan förvaltaren satt försjunken i funderingar framför

en spiselbrasa i en liten kammare å en afsides belägen

gästgifvaregård, utandades hans herre sin sista suck.

Han dog i sin broders armar.

*

Ungefär tvenne månader därefter på en klar vinterdag

stannade en gammal täckt vagn, förspänd med två

skjutshästar, utanför stora trappan till herrgårdsbyggnaden.

Ur vagnen steg en dam, till utseendet knappt tjugufem

år gammal, med ädla och fina anletsdrag, hvilkas uttryck

förrådde genomgångna lidanden och en egen blandning

af vekhet med själsstyrka. Hennes stora, smäktande ögon

glänste nästan som af feber, och den bleka, genomskinliga,

marmorartade hyn genomskimrades på kinderna af

en svag hektisk rodnad.

Hon visades af en betjänt till den nye herrgårdsägarens

enskilda rum. Efter måhända en fjärdedels timmes

förlopp återvände hon med spår af tårar i ögonen

och satte sig upp i vagnen, som åter rullade bort. Hennes

väg förde förbi nejdens kyrkogård. Hon lät skjutskarlen

hålla ett stycke från porten, medan hon vandrade

genom snödrifvorna för att söka en minnessten. Hon fann

snart den sökta vården, ty han var på kyrkogården den

enda som prunkade med bildhuggeriarbete och förgyllning.

Hon läste namnen -- ty vården bar tvenne namn, -- det

öfre en kvinnas, det nedre, senast ditristade, en mans.

Sedan hon stått en stund såsom försjunken i känslor,

lutade hon sig ned och lade tillrätta en krans af evighetsblommor,

som vinden rubbat ur dess plats på grafven.

Hon lämnade kyrkogården med matta steg, och den

sjukliga rodnaden hade försvunnit från hennes kinder.

När hon åter befann sig i vagnen och skjutskarlen, sedan

han tändt sin kritpipa, satt de tröga kamparne i gång,

sänkte den obekanta sitt hufvud, feberblicken skyldes af

de ådrade ögonlocken med dess långa fransar, och hennes

magra, späda fingrar sammanknäpptes som till bön.

*

Första kapitlet.

Klockan var nio f. m. Sysslomannen å staden Stapelviks

fattighus hade nyss slutat sin morgontoalett och

stod nu insvept i sin blommiga morgonrock behagligt lutad

mot dörrposten till förstugan, med en cigarr mellan

läpparne, formande af röken konstrika skrufgestalter i

den friska luften.

Fattighussysslomannen herr Josua Jensson var en

man i sina bästa år, tämligen högväxt och fetlagd, med

röda kinder och bruna polisonger, hvilkas friserade skick

vittnade om ägarens skönhetssinne. De höga stärkta

skjortkragarne, den omsorgsfullt knutna halsduken, guldnålen

i bröstet och den tjocka guldlänken, som från sammetsvästen

dinglade ned mot magen, gåfvo i förening

med ansiktets trygga, själfbelåtna prägel åt vår rökare

utseendet af en solid gentleman, som betyder något i det

samhälle han tillhör, en stadgad och ordentlig karaktär,

hvilket han ock i verkligheten var.

Herr Josua Jensson stod, som nämndt, lutad mot

dörrposten till fattighusets förstuga. Hans gråblå ögon,

som med ett födgenialiskt uttryck förenade något svärmiskt

af allra lugnaste slaget, njöto med välbehag den af

vårsolen belysta taflan omkring honom. Till vänster låg

stadens tull, genom hvilken man såg Stapelviks hufvudgata

med snygga tvåvåningshus å ömse sidor, till höger

slingrade landsvägen uppför branta löfskogsbeklädda backar;

framför sig hade herr Jensson den majestätiska

spegeln af en stor sjö, som djupblå och glittrande i solskenet

sammansmälte i taflans bakgrund med himlahvalfvet.

Herr Jensson var -- ännu i all hemlighet -- skald.

Se där förklaringen af det lugnt svärmiska i hans ögon.

Medan han sög sin cigarr och blickade utåt sjön, hade

han sökt och funnit tvenne rim till ett kväde, som skulle

skildra vårmorgonens härlighet, då plötsligt en praktisk

tanke kom hans skaldeådra att stanna. Han drog gulduret

ur fickan, såg att ingen tid vore att förlora samt

lämnade med en lätt suck sin bekväma ställning, för att

sköta sina göromål.

Först steg han in på sitt lilla kontor, öppnade den

på pulpeten liggande boken, öfversåg med fältherreblick

de långa sifferlinjer, som stodo slagfärdiga mot hvarandra

i debet- och kreditkolumnerna, tillfogade några i

kladden antecknade poster, gjorde som hastigast ett öfverslag

af hvad han till årets slut borde förtjäna på mathållningen

för fattighjonen, ägnade så en filosofisk tanke

åt det visserligen fåfängliga, dock stundom vinstgifvande

i mänskliga lifvets sträfvanden och skulle måhända ännu

länge begrundat åtskilliga tänkvärda sanningar på den

praktiska filosofiens område, ifall icke dagen varit en lördag

och tiden inne för fattighusstyrelsens veckosammanträde.

Herr Jensson begaf sig nu till styrelsens rum, tillsåg

att det fanns bläck i bläckhornet, pröfvade spetsen på

sekreterarens gåspenna, ordnade skrifsakerna på bordet,

ställde stolarne symetriskt riktigt omkring det och gjorde

därefter sin rund genom fattighjonens rum för att tillse,

om allt därstädes vore i vederbörlig ordning.

En half timme därefter var fattigvårdsstyrelsen samlad

kring bordet. »Herr Palm saknas», anmärkte en af

herrarne, i det han satte sig. »Desto bättre», genmälte en

annan, torrt småleende.

Sessionsrummet är en aflång, tämligen låg sal, hvars

fönster, belägna åt norr, ej lämna inträde åt förmiddagssolens

strålar. Dessa hafva ej heller något att där uträtta,

de skulle blott gifva en opassande anstrykning af

ljus och glädtighet åt det allvarsamma stället. Väggarne

äro målade i den smutsgrå färg, som våra barmhärtighetsstiftelser

i allmänhet älska och som vanligen återfinnes i

dess skyddslingars uniformer, likasom ock i deras ansikten.

Öfverhufvud är det grått härinne. Midt på det gråhvita

golfvet står det gråmålade bordet, med grått sug- och

gråaktigt skrifpapper framför sekreterarens plats. Gråmålade

äro stolarne, på hvilka, för att begagna ett gråpolitiskt

uttryck, representanter af Stapelviks bildning och

förmögenhet satt sig ned. Herr Jensson är närvarande.

Sammanträdet har redan räckt en god stund, man

har granskat åtskilliga räkenskaper och fattat beslut i åtskilliga

angelägenheter, då prosten och ordföranden ögnar

ett papper och läser:

»Fader- och moderlöse gossen Benoni Strand ...

(För sig själf) Benoni! Ett besynnerligt namn, men jag

tror, att jag sett det förr antingen i bibeln eller i någon

roman ... (Högt) Hm, mine herrar, ordningen är nu

kommen till fader- och moderlöse gossen Benoni Strand,

tio år gammal ...»

»Tillåt mig», inföll herr Jensson, som stod i grannskapet

af ordföranden, »tillåt mig att» ...

Prosten, som i detsamma snöt sig, märkte icke, att

herr Jensson ville säga något, utan fortfor:

»Är fader- och moderlöse gossen Benoni Strand närvarande?»

»Ja», svarade herr Jensson.

»För då in honom», befallde ordföranden.

Herr Jensson öppnade dörren till kontoret och sade

till någon, som befann sig i detta sanktuarium: »Kom in!»

Ett ögonblick därefter stod inför Stapelviks fattighusdirektion

en gosse, hvars raska, frimodiga utseende, fina

välsittande kläder och snöhvita skjortkrage ingalunda antydde

en novis för fattighuset. Han bugade sig obesväradt

och betraktade därefter de allvarsamma herrarne med en

blick, som tydligen uttryckte undran öfver hvad som nu

egentligen förestode.

»Ditt namn?» frågade ordföranden.

Men innan den tillfrågade hunnit svara, inföll herr

Jensson ånyo: »Tillåt mig anmäla, att den veckoredogörelse

jag har att lämna öfver hjonens uppförande egentligen

nu borde uppläsas, detta på grund af vedertagen ordning

och med stöd af 7:de paragrafen i reglementet för

veckosammankomsterna.

»Det är riktigt», anmärkte prosten. »Herr Jensson

är formkarl och ordentlig, det tycker jag om. Således det

ena först och det andra sen. Har herrn i dag något särskildt

att meddela beträffande hjonens uppförande under

veckan?»

Herr Jensson, som höll ett papper i handen, svarade

med högtidlighet och eftertryck, att han denna gång sett

sig föranlåten gifva sin rapport en större utförlighet än

vanligt, hvarefter han hostade och uppläste följande:

»Till Höggunstiga Direktionen för Stapelviks Arbets- och

Försörjningshus! Undertecknad, ordinarie syssloman,

får härmed till höggunstiga direktionen anmäla, att denna

vecka stor anledning till klagomål öfver fattighjonens

moraliska vandel förekommit. Jag har gjort den bedröfliga

upptäckt, att ett stort missbruk och svårt ofog sig

bland dem inritat och kommer nu till relationen af det

faktum, hvarom fråga är, som uppfyllt mitt hjärta med

smärta. En morgon -- det var sistlidne torsdag -- gjorde

jag min rund något tidigare än hvad i stadgan föreskrifves.

Klockan var nämligen half 4 på morgonen. Jag

begaf mig till rummet N:o 1 för att se, om de kvinnliga

hjonen lagat sig i ordning till arbetet, som skall vara i

gång på slaget 4. Det var en skön morgon, föga harmonierande

med den upptäckt, som dess gryende timmar

buro i sitt sköte. Solen var ännu icke uppgången, men

morgonrodnadens gudinna hade redan öppnat österns portar.

Lätta guld- och purpurkantade skyar bebådade den

snara ankomsten af dagens strålande drott» ...

»Hvad är det där för prat?» inföll en af direktionens

medlemmar, assessor Hamster, en herre med gallsjukt

utseende. »Är det där det faktum, som herrn skall

relatera?»

»Det kommer genast», genmälte herr Jensson misslynt,

»om herr assessorn blott tillåter mig fortsätta» ...

»Ja, var så god», svarade assessorn; »jag vill blott anmärka,

att sådana där grannlåter icke passa uti en sysslomans

redogörelse, som är på sätt och vis en officiell

handling.»

»Det är hvad man kallar floskler», anmärkte direktionsledamoten,

rektor Mårtensson, »det vill säga flosculi

eller små blomster, diminutiver, som här icke äro på sitt

ställe.»

»Skall jag sluta?» frågade herr Jensson i afmätt och

bitter ton herr ordföranden.

»Neej», svarade den godlynte ordföranden och tog en

pris snus, »herrn skall fortsätta.»

»Hvar var det jag slutade? Jo ... Lätta guld- och

purpurkantade skyar bebådade den snara ankomsten af dagens

strålande drott. En och annan liten fågel lät höra

sitt kärlekskvitter, men blommorna hade ännu icke öppnat

sina doftande kalkar.»

»Jag tror herr Jensson drifver gäck med oss», inföll

å nyo assessor Hamster, »jag frågar än en gång, är detta

den anklagelse mot fattighjonen herrn har att afgifva?»

Herr Jensson teg och hopvek med dyster beslutsamhet

sin rapport. Han var annars icke den man, som ville

stöta sig med sina förmän, han skulle, tvärtom, i alla

andra fall kunnat bekväma sig till att krypa på händer

och fötter för dem; men nu var hans känsla som skald

och författare sårad och för den skull stoppade han rapporten

i sin bröstficka och teg.

»Nåå, fortsättningen?» frågade herr prosten och ordföranden,

som icke sett denna rörelse af herr Jensson,

emedan denne stod ett stycke bakom prostens stol.

»Huru kan man fortsätta, när man ständigt blir afbruten»,

genmälte herr Jensson i värdigt klagande ton.

»Fortsätt nu», sade prosten allvarligt; »men lämna

morgonrodnaden och blommorna i sitt värde och låt direktionen

i korta ordalag erfara, hvad sig inom anstalten tilldragit.

Herrn, som är formkarl och förståndig människa,

borde aldrig utsätta sig för sådana här anmärkningar.»

Herr Jensson lät af denna uppmaning förmå sig att

uppdraga rapporten ur fickan, utveckla den och fortsätta

dess läsning. »När jag inträdt i N:o 1, hvad får jag då

se? På eldstaden sprakade en brasa, och öfver den befann

sig ett slags maskin, som ägde omisskänlig likhet

med en kaffekokare. Jag ville knappt tro mina ögon,

men mitt luktorgan, som starkt inficierades af den egendomliga

doft» ...

»Afficierades», inföll rektor Mårtensson.

»Jag sade afficierades af den egendomliga doft, som

kaffebönans förbränning åstadkommer, bekräftade misstanken.

Med den sinnesnärvaro situationen kräfde gick jag

hän till den ofvan berörda kopparmaskinen, hvilken jag

härmedelst har äran att till sakförhållandets konstatering

framvisa (herr Jensson sträckte armen bakom fönstergardinen

och framtog en kaffekokare, den han alltsedan under

rapportens uppläsande höll i handen), lyfte densamma

från elden i trots af hjonens, särdeles gamla Kajsas verkligen

respektvidriga protester och missfirmliga yttranden,

undersökte dess innehåll samt utrönte, att det till lukt,

smak och utseende fullkomligt liknade hvad man i dagligt

tal och hos goda författare finner benämndt kaffe.»

I detta ögonblick klang ett friskt men hastigt undertryckt

skratt genom salen. Det måtte varit den egendomliga

figur herr Jensson gjorde, med kaffekokaren i ena

handen och den högtidliga anklagelseakten i den andra,

som framkallat denna opassande yttring af gladt lynne.

Nog af, den kom från Benoni Strand. Herr Jensson

såg upp, samtlige direktörerna sågo upp; allas ögon fästes

på den unge förbrytaren, som rodnande upp till hårfästet

sänkte sin blick till golfvet.

Herr Jensson tvärtystnade; äfven han rodnade, men

af harm, och sedan han mätt Benoni Strand från topp

till tå med ögon, som först uttryckte öfverraskning, därefter

ett bestämdt löfte om stryk, afvaktade han med

blicken riktad på de kring bordet sittande herrarne, huru

desse skulle uppfatta en så oerhörd förbrytelse mot ställets

värdighet.

Benonis rodnad och förlägenhet syntes emellertid

verka som förmildrande omständigheter på herr ordförandens

omdöme, ty sedan han skarpt fixerat pojken, tog

han en pris snus och sade:

»Fader- och moderlöse gossen Benoni Strand skall

gå tillbaka till kontoret och vänta där, tills han åter blir

inkallad. Fortsätt herr Jensson.»

Med uppsynen hos en ångerfull syndare försvann

Benoni Strand ur rummet. Herr Jensson fortfor:

»Således äro följande fakta med afseende å hjonens

uppförande under veckan konstaterade: 1) att de olofligen,

hemligen och under otillåten tid eldat i spiseln; 2) att de

förbrukat en inom försörjningshuset ogärna sedd öfverflödsartikel;

3) att då de visat sig hafva kunnat anskaffa

denna öfverflödsartikel, nämligen kaffe med thy åtföljande

dyra ingredienser af socker och klarskinn, jämte det

bränsle, som för dess kokning varit behöfligt, detta endast

kunnat ske medelst för direktionen hemliga penningtillgångar

eller medelst tiggeri utanför fattighuset, hvilket

tiggeri är strängt förbjudet; samt slutligen 4) att hjonen

i rummet N:o 1 mot sysslomannen visat ett vanvördigt

uppförande, då han sin plikt likmätigt fråntog dem

denna kaffekokare med dess innehåll för att den inför

höggunstiga direktionen uppvisa.»

Härmed var rapportens läsning slutad. Direktionen

fann den öfverklagade saken vara mycket viktig. Förbryterskorna

i rummet N:o 1 inkallades och förhördes. Därvid

utröntes, att det använda bränslet bestått af pinnar

och stickor, plockade på gatan, och att kaffebönorna varit

en skänk af fru prostinnan, ordförandens egen äkta hälft,

till gamla Kajsa, som förr i världen tjänstgjort som hennes

»hjälpmadam».

Denna senare upplysning räddade gamla Kajsa från

en dosis af den universalmedicin, kallad husaga, hvilken

direktionen flitigt använde vid de mer eller mindre betänkliga

kasus, som inom försörjningshuset inträffade.

Men i öfrigt förändrades sakens utseende föga genom

dessa upplysningar.

Assessor Hamster, som betraktade den ur juridisk

synpunkt, medgaf visserligen, att pinnar och stickor, som

hittats på gatan, vore att anses som res nullius, hvarpå

kunde tillämpas jus primi occupantis, men hvad beträffade

kaffepresenten, så vore denna (enär man icke finge

fästa afseende vid den högst aktningsvärda gifvarinnans

kvalifikation) i juridisk mening en olaglighet, emedan

gåfva hänföres till laga fång, för hvars giltighet fordras,

att kontrahenterna äro personæ sui juris; men som sådan

kan ett fattighjon icke räknas.

Doktor Flädergren antydde i korthet, att koffeinet,

som i kaffet förefinnes, verkar irriterande och försvagande

på äldre stillasittande subjekter; det förorsakar dem hjärtklappning,

bröstbeklämning, ångest och darrning i händerna.

På grund häraf och i sin egenskap af inrättningens

läkare förklarade han sig på det bestämdaste mot

dryckens förbrukning bland fattighjon.

Skomakareålderman Askenstedt behandlade frågan ur

ekonomisk och social synpunkt. Han anmärkte, att det

måste betraktas, minst sagdt, som en besynnerlighet, att

fattighjon hålla sig med riktigt utländskt kaffe, då hederliga

borgarefamiljer, t. ex. hans egen, åtnöja sig med ett

surrogat af brända hemmavuxna ärter. Om ej de fattige

förstörde så mycket af sin arbetsförtjänst på kaffe, kunde

de hafva råd att köpa läderskor i stället för träskor, hvarigenom

stadsmannanäringarne skulle bringas i högre flor,

synnerligast om rikets lagstiftare ändtligen insåge nödvändigheten

att förbjuda de så kallade sockenskomakarnes

grasserande, hvilka icke äro annat än fuskare och kringstrykare,

som utbreda moraliskt fördärf på landsbygden.

Rektor Mårtensson anmärkte, att hvarken greker eller

romare nyttjade kaffe, hvilket bäst bevisar, huru onödigt

det är.

Mot rektor Mårtenssons åsikt i allmänhet hade visserligen

specerihandlaren Bodin åtskilligt att invända, men

tillade, att han uti ifrågavarande fall förenade sig med

honom och de öfriga.

Summa summarum: en lämplig straffpredikan blef

hållen för gummorna i N:o 1, och direktionen beslöt enhälligt

i stadgarna intaga en paragraf af det innehåll, att

intet kaffe finge af fattighjonen inom försörjningshusets

väggar förtäras.

Benoni Strand blef nu inkallad.

»Ditt namn?» frågade ordföranden.

Gossen, hvilken nu såg ut som själfva allvaret, fäste

sin blick på den högvördige frågaren, rätade sin spänstiga

gestalt och rullade den tofsprydda mössan mellan

händerna.

»Jag heter Benoni», svarade han.

»Ditt tillnamn?»

»Jag heter Benoni Strand.»

»Så ologiskt», tänkte rektor Mårtensson. »Då man

frågar pojken om hans tillnamn, får man både för- och

tillnamnet till svar. Den pojken har icke tankarne med sig.»

»Din ålder?» fortfor ordföranden.

»Jag är tio år gammal.»

»Alldeles», sade ordföranden, och såg ned i ett af de

papper, som låg framför honom. »Det är således verificeradt,

att detta barn är fader- och moderlöse gossen

Benoni Strand, tio år gammal.»

Öfver Benonis ansikte föll plötsligt en skugga. Ordet

»fader- och moderlöse», så lugnt och patosfritt det af

ordföranden yttrades, inträngde likväl djupt i den fader- och

moderlöses hjärta; ty många voro icke de dagar

som förflutit, sedan hans enda jordiska stöd, den älskade

modern blef nedbäddad i grafven. Gossen kramade sin

mössa, kväfde en suck, men kunde icke hindra, att ett

par tårar framträngde i hans ögon.

»Mina herrar», sade ordföranden till direktörerna, »I

kännen det förhållande, i hvilket vårt samhälle kommit

till detta barn. Vi hafva blifvit nödgade att betunga

fattigvården med omsorgen om detsamma. Vid sin ankomst

hit till staden, där hon var fullkomligt okänd, insjuknar

och dör hans moder, änkefru Strand, såsom hennes namn

uppgifves vara. Genom tidningsutgifvaren, herr direktör

Kastman, med hvilken hon från Köpenhamn trädt i skriftlig

förbindelse, hade rum blifvit hyrda för hennes räkning

hos en af våra kolleger, här närvarande ålderman

Askenstedt, och det lärer enligt herr Kastmans på hennes

bref stödda uppgift varit hennes afsikt att i vår stad

inrätta en flickskola. Vare härmed huru som helst, så

är det högst märkligt och besynnerligt, att vid bouppteckningen

efter den aflidna, hvilken förrättats af herr ålderman

Askenstedt och annan därtill utsedd person, man

icke varit i stånd att upptäcka något slags papper eller

dokument, ej ens dopattest och prästbevis, genom hvilket

det varit möjligt att erhålla något ljus öfver den aflidnas

släktförhållanden, ställning i samhället och framfarna

öden. Det kunde därför synas nödigt att genom ett förhör

med hennes efterlämnade son, tioårige gossen Benoni

utröna» ... Här afbröts herr ordföranden af skomakareålderman

Askenstedt, som reste sig från sin stol och

sade med stark tonvikt på hvarje ord:

»Om herr ordföranden icke misstycker, vill jag blott

anmärka, att ett sådant förhör redan med största

samvetsgrannhet blifvit hållet af mig och min broder,

auktionsförrättaren Askenstedt, och att allt hvad af ett

förhör med gossen kunnat utrönas blifvit vid förra sammanträdet

skriftligen meddeladt direktionen. Några vidare

upplysningar stå förmodligen icke till att vinna, åtminstone

icke förr än gossens sinnesförfattning hunnit blifva

lugnare och klarare, men allraminst nu, då hans känslor

synbarligen äro i hög grad upprörda (Benoni hade under

herr ordförandens tal brustit i en tyst gråt och förde

gång efter annan näsduken öfver sina ögon). Såväl till

tidsbesparing som ock af ett visst undseende för barnets

naturliga känsla vågar jag för den skull föreslå, att

förhöret må till en framtid uppskjutas, såvidt det ej vid

nogare öfvervägande torde befinnas alldeles öfverflödigt.»

Enär tiden var långt framskriden och flere af direktörerna

längtade efter sin frukostrisp, blef ålderman Askenstedts

förslag väl upptaget och enhälligt bifallet.

»Det återstår då blott en formalitet», sade herr ordföranden,

i det han såg på sitt ur och fann, att hans

mage hade rätt däruti att frukosttiden vore inne, »och

jag frågar nu samtliga herrarne: är det direktionens

beslut, att gossen Benoni Strand från denna dag räknadt

intages å stadens försörjningshus för att där vårdas,

intill han uppnått den ålder, då vi kunna inskrifva honom

i ett yrke, samt att hans moders kvarlåtenskap försäljes,

för att efter gjorda nödiga afdrag användas så långt

tillgångarne medgifva till betäckande af de härmed

förbundna omkostnaderna?»

Samtlige direktörerna nickade bifall, och sekreteraren

inregistrerade beslutet.

»Benoni Strand», sade ordföranden därefter till gossen,

»du har blifvit intagen såsom fattighjon på detta

arbets- och försörjningshus. Jag lägger dig på hjärtat,

att du i allo iakttager ett godt uppförande och särskildt

visar tillbörlig vördnad mot herr syssloman Jensson, som

är denna inrättnings föreståndare. Endast därigenom gör

du dig förtjänt af det medlidande, som din nödställda

belägenhet tager i anspråk. Herr Jensson tillser, att du

besöker lankasterskolan. Använd där väl den korta tid,

som du äger till förvärfvande af nyttiga kunskaper. Med

denna önskan för ditt väl affärdar jag dig nu. Gå, min

gosse!»

»Se så, buga dig nu för direktionen», sade herr

Jensson och nöp Benoni i armen.

»Hvad behagas?» utbrast Benoni med stolt uppsyn,

i det han ryckte sig lös från herr Jenssons fingrar.

Därefter bugade han för direktionen och gick.

»Herr Jensson», sade rektor Mårtensson, »jag ser på

den pojken, att han behöfver starka tyglar. Det var ett

ledsamt tecken, att han skrattade direktionen midt i synen.

Han är en bortskämd slyngel, utan begrepp om sin

egentliga belägenhet; tag hand om honom herr Jensson.»

Sysslomannen smålog och bugade för herr rektorn.

»Herr Jensson», sade prosten och ordföranden,

»gossen har tydligen sett bättre dagar och har nyss förlorat

en mor, som varit öm, kanske ock för släpphändt mot

honom. Låt ombytet icke blifva för svårt för det stackars

barnet. Para stränghet med godhet, herr Jensson.»

Svsslomannen smålog och bugade för herr prosten.

Och härmed var detta sammanträde slutadt.

Andra kapitlet.

Knappt hade Benoni direktionsrummet bakom sig,

förrän han skyndade ut i fria naturen. Fattighuset skildes

blott af landsvägen och några trädgårdstäppor från

sjöstranden, där det plägade vara ensligt och folktomt.

Benoni ilade dit.

Dagen var, som nämndt, vacker, himmelen molnfri,

solsken på sjön och på strandens vårgrönska. Luften,

som man inandades, var en sådan som kommer gubbar

att känna sig föryngrade och pojkar att tumla som ystra

fålar.

Men Benonis beklämda bröst förmådde den likväl

icke lätta. Han vandrade långsamt framåt stranden

plockade då och då en sten, släppte den i vattnet och

betraktade med drömmande blick de ringar, som härvid

bildade sig på dess yta; men under denna skenbara lek

sysslade hans tankar med sorgliga ämnen. Världen var

så förändrad, sedan hans moder dött; förut hade alla

varit vänliga mot honom, nu voro alla sträfva och hårda.

Herrarne, som sutto kring bordet i det otrefliga hus, där

han hädanefter skulle bo, hade talat om hans mor och

hennes död med en likgiltighet, som ingaf honom afsky

för dem; obehag, icke tröst hade han erfarit, då den svartklädde,

som bar prästkrage under sin haka, förmanade

honom att göra sig förtjänt af deras medlidande. Mannen

med kaffekokaren var en man med ovänlig blick och

hade nupit honom i armen, honom skulle Benoni

hädanefter lyda. Gossen målade sin framtid så mörk, som

barnasinnet kan göra det. Han jämförde det närvarande

med det förflutna, och vid tanken, att hon för alltid var

borta, som så kärleksfullt vårdat honom, att han aldrig

skulle återse den älskade, med hvars kyss på sina

läppar han plägade somna, vid hvars vänliga god morgon

han plägade uppslå sina ögon; vid minnet af den sista

omfamningen, de sista orden: »Fader i himmelen,

beskydda honom», ord som hon yttrade, då hennes hjärta

brast, kastade sig Benoni ned på marken, dolde ansiktet

i blomstermattan och grät ohejdadt. Han hade ej en

aning om de lidanden, de försakelser, som hon för hans

skull underkastat sig; djupet af hennes ömhet kunde han

icke mäta, ej ens nu, då han förstod, att icke blott en

älskad varelse utan ock ett stöd för hans hjälplösa ålder

blifvit bortryckt; men han var fäst vid henne med blodets

och instinktens hela styrka, han älskade henne med ett

friskt och känsligt barnahjärtas obegränsade hängifvenhet.

Sedan känslostormen något saktat sig, satte sig gossen

upp. Han ihågkom det lilla guldhjärta, en gåfva af hans

moder, hvilket han bar i ett band om halsen och i hvilket

voro inristade orden: »Glöm mig icke». Han hade

redan burit det i flera år, och vanan hade gjort, att han

nästan aldrig tänkte på detsamma. Nu fick det dock för

honom stor betydelse; han framtog det, betraktade det

med vemodig glädje och sade liksom till svar på den

inristade bönen: »Nej aldrig, aldrig, mamma. Men du

får icke heller glömma mig, fastän du är hos Gud.»

Han beslöt nu att besöka sin mors graf å den lilla

kyrkogården på motsatta sidan af staden. Hitintills hade

han fått vara ostörd med sin sorg, men just då han aftorkade

de sista tårarne, såg han tvenne barn, som stannat i hans

grannskap och nyfiket betraktade honom. Det

ena var en gosse, något äldre än Benoni, det andra en

flicka, som kanske var ett par år yngre. Deras likhet

vittnade, att de voro syskon.

»Han gråter, du Ludvig. Han måste vara mycket

ledsen», sade flickan, och deltagande blandade sig med

nyfikenhet i hennes vackra ansikte.

»Vänta Leonore», sade Ludvig, »jag skall gå till

honom.»

Ludvig närmade sig. Leonore följde honom tveksamt.

»Hvarför är du ledsen?» frågade Ludvig i hjärtlig

ton. »Är det något som jag kan hjälpa, du?»

»Nej tack du, du kan icke hjälpa det», sade Benoni.

»Nu är det i alla fall slut. Jag gråter icke längre.»

»Ludvig», inföll Leonore hviskande och lade sin

hand på broderns arm, »gif honom din nya boll, så blir

han glad.»

Den främmande gossen besinnade sig ett ögonblick.

Därefter drog han ur fickan en i lysande färger virkad

boll och sade:

»Tag den här bollen, den studsar bra. Det är kork

och gummi elasticum i honom. Hvad heter du?»

»Jag heter Benoni Strand.»

»Hvar bor din pappa?»

»Både min pappa och mamma äro döda.»

»Det var ledsamt, behåll nu bollen.»

»Nej, jag vill icke ha honom. Hvad heter du då?»

»Jag heter Ludvig Bergman.»

»Är den flickan din syster?»

»Ja, hon heter Leonore.»

»Adjö med er», sade Benoni och sprang ifrån dem.

Något misslynt stoppade Ludvig åter bollen i sin ficka.

»Jag undrar hvad det är för en pojke. Jag har aldrig sett

honom förr», sade Ludvig till sin syster. »Åh,

vet du hvem han är lik?» inföll han plötsligt. »Han är

lik din fästman, som du hittade i bordlådan på vinden.»

»Se där är han», sade Leonore i det hon öppnade

en bok, som hon bar under armen (ty brodern hade

nyss hämtat henne från skolan), och visade en liten med

blystift på velinpapper ritad bild, hvarvid ett sidenband

var fästadt, för att den skulle tjäna som bokmärke. »Ja,

han är lik honom, det såg jag genast.»

Syskonens väg förde dem från stranden genom en

tvärgata upp till ett af stadens prydligaste hus. På något

afstånd från dem vände sig Benoni och nickade gladt åt

bror och syster. Deras vänlighet hade bidragit till att

upplifva honom och hans tankar voro nu helt ljusa. Han

såg ändtligen, hur det kristallklara vattnet krusade sig

invid strandens fina sandbädd, huru solen förgyllde ett

segel, som långsamt nalkades Stapelviks hamn, han hörde

huru fåglarne slogo i träden bakom de grå och röda

trädgårdsplanken och lyssnade med nöje till en ung

tjänstflicka, som, knäböjande på en tvättbrygga med en balja

vid sidan, sköljde kläder och kringklappade dem med ett

klappträd under det hon sjöng en bland Stapelviks pigor

omtyckt visa, hvilken just tycktes ämnad för Benoni, fast

sångerskan icke hade varseblifvit honom:

»Gosse, hvarför gråter du?

Gråter du, gråter du?

Torka tåren af din kind,

Låt den fly med västanvind!

Sedan går det mycket bra,

Det försäkrar ja’.»

När Benoni hade staden bakom sig, plockade han

längs vägkanten så många blommor, som han kunde

upptäcka, för att därmed smycka sin mors graf samt inträdde

slutligen på den ensligt och naturskönt belägna kyrkogården,

som beskuggades af åldriga träd, mellan hvilka

reste sig ett gammalt träkapell. Sättande sig invid den

anspråkslösa torfkulle, som gömde hans enda vän, och

glad öfver att vara den älskade så nära, strök han med

handen det ur mullen uppspirande vårgräset, som, efter

hvad han ville föreställa sig, kom med hälsningar ur

djupet från henne, lyssnade till suset af lindarnes blad

och tyckte sig förnimma hennes röst, len och hviskande,

samt betraktade himmelen så länge, tills den syntes honom

vara hennes eget kärleksfulla blåa öga. Han genomgick

allt hvad han upplefvat med sin moder, så långt tillbaka

han kunde erinra sig. Huru ljufva dessa minnen nu voro!

En gång hade han djupt bedröfvat henne. Det var

då hon ertappade en osanning på hans läppar. Detta

minne var sorgligt. Blott den fege ljuger, hade hon

förebrående sagt till honom. Han lutade sig till grafven och

hviskade ned: »Jag lofvar dig mamma att aldrig vara

feg, att aldrig ljuga.»

Med detta beslut steg han upp och kände nu ingen

ängslan för att återvända till det dystra, fängelselika hus,

där mannen med kaffekokaren regerade och hvilket

hädanefter skulle blifva hans bostad. Det gladde honom,

att moderns graf icke var längre borta än att han dagligen

kunde besöka den. Där skulle hans egentliga och

riktiga hem vara, men icke i det där försörjningshuset.

Med den tanken tröstade han sig.

Han hade ännu icke lämnat grafkullen, när han såg