Sagerska målet
SAGERSKA MÅLET.
| MED PORTRÄTT, EFTER DAGUERREOTYP, OCH FAC SIMILE. | | Pris: 16 sk. b:ko. | |
Sophie Sager. Tr. hos A. J. Salmson.
SAGERSKA MÅLET. | Utdrag ur Stockholms Dagblad, | jemte | af | Sophie Sager. | MED PORTRÄTT. | | STOCKHOLM, | ELMÉN OCH GRANBERGS TRYCKERI, 1848. |
Förord.
Jag har förut framstäldt en tafla för publiken,
men icke med fantasiens pänsel målad, utan
en lefvande tafla af mina sorgliga händelser
sen jag kom till Stockholm, hvilka jag sanningsfullt
skildrat, ehuru det är svårt för ett ungt
fruntimmer, en främling; att tillika med sina
anklagade framträda för en rätt, dock ej
Publik, men då man har ädla anförare, och ej något
att frukta för, så får man finna sig i sin ställning,
och hoppas vinna sanning och rätt till sin
heders bevarande, som varit på väg att
uppoffras, då jag utstått så många prof och qval
för den ädlaste skatt som jag värderar mer än
verldens prakt; så vill jag hoppas att ej den
respectiva allmänheten fäller ett omildt omdömme
öfver den lidande till det jag ej förtjent! då
min skrift är en rättegång, måste den vara
offentlig i tidningarna hvarför jag gifvit mitt
bifall att den må komma i band tillika med mitt
porträtt, dock ej af någon beräkning kunde jag
bevilja detta förslag.
Då jag förut gjordt så många uppoffringar med
min skrifts förklaring för att vinna rätt, som ej
kan uraktlåtas af den, som har någon hederskänsla
att betrygga. Då man har så många nedriga
lastare, som utan orsak vill beljuga den värnlösa,
som de tror är utan försvarare, och ej vill eller
kan minnas hvarken de moraliska eller borgerliga
pligter etc. och tror; att hvarken gudomlig eller
mensklig lag kan straffa dem, och som ej vill
höra hvad åttonde budet befaller och förbjuder;
då måste man göra motstånd och afslöja de elakas
planer på lifvets för mig törnbeströdda stig
och fly till Gud som råder öfver allt och hjelper
den som åkallar honom i nöden och förtröstar på
honom.
På lifvets dunkla vandringslopp;
Nej blott, det menniskan bör finna,
För att den rätta sällhet hinna opp.
Nu då jag sökt att rätta feltryckena, så
hoppas jag att ej någon af mina värda läsare och
läsarinnor äro benägna att förtyda mina okonstlade
uttryck; ty vet att det ej är någon literär som
tecknar dessa enkla ord, hvilket nog hörs;
nej det är den svaga som, diktarne vill påstå
äfven är svag till själen, men den är Gudskelof
stark och behöfver ej någon till biträde för att
tänka och skrifva Consepter; Jag behöfver ej
någon för att tolka osanningar, som de elake, ty
jag vill blott framställa sanningen i sin fullhet. --
Jag föraktar alla lögnens budbärare först och sist!
hvilket hvar och en gor,
Den himmelska lära
I hjertat förvara och strid
Och anse din pröfning för ära.
Stockholm i Septemb. 1848.
I Poliskammaren är för närvarande rättegång anhängig
angående en här i staden sedan flera år tillbaka bosatt f. d.
underofficer, eller såsom han låtar kalla sig, stallmästare, vid namn
G. A. Möller, tilltalad af en ung, för omkring sex veckor sedan
från Westergötland hit anländ ganska vacker flicka, vid namn
Sofie Sager, att hafva först gjort försök att kränka hennes
heder och oskuld, och då sådant misslyckats i anseende till
hennes ovilja att ingå på Möllers förslag, att hafva slagit och
mishandlat henne så våldsamt, att fara varit till och med för
hennes lif. Hon hade af dessa orsaker sett sig föranlåten att
hemligen öfvergifva Möllers bostad och söka skydd mot
vidare våldsamheter, samt vård och skötsel för redan erhållna
åkommor hos hr doktor Brisman, som sedermera, å hennes
vägnar, anmält Möllers berörda förhållande i Poliskammaren.
Vid ankomsten hit till staden i början af Augusti
månad, hade hon, enligt anvisning af värdshusförestånderskan
på det ångfartyg, med hvilket hon anländt, en fru Hesselberg,
tagit qvarter hos skomakaremästaren Dillström vid
Bollhusgränden. Med det bemötande hon i hans hus rönt,
hade hon funnit sig mindre väl belåten, hvarföre hon, i
ledsnad deröfver, en afton utgått och ställt sig att gråta
nära sjöstranden nedanfore Logården. Här hade Möller
anträffat henne, gifvit sig i samtal med henne, och, af
medömkan öfver hennes olyckliga belägenhet, erbjudit henne en
tillflykt hos sig. Hon hade antagit tillbudet, och flyttat till
Möllers städerska vid Prestgatan, på nedra botten i ett hus,
der Möller sjelf är boende något högre upp.
Undersökningen i anledning af berörde anklagelser
började i Poliskammaren den 7 dennes, och har derefter
åtskilliga gånger förevarit, men måst uppskjutas i anseende
till Sofie Sagers fortfarande sjukdom. Möller, som vid
förhören varit tillstädes, har i alla delar bestridt sanningen af
hvad sålunda emot honom blifvit angifvet. Förliden måndag
och tisdag infann sig Sofie Sager personligen, ehuru hon
syntes vara sjuklig och lidande. Möller var ock tillstädes,
i rättegången biträdd af en person, som sade sig heta A.
C. Åberg. Å begge sidor upplästes vidlyftiga skrifter, af
hvilka vi förskaffat oss afskrifter. Vi meddela här till en
början Sofie Sagers, genom herr doktor Brisman, ingifna
stämningsansökning.
I enlighet med sanna förhållandet, får jag härhos, i all
ödmjukhet gifva vid handen, huruledes, af ett oblidt ödes
skick, jag blifvit utsatt för det hårda och omenskliga
bemötande, hvarvid, tillika med mitt lif, hela min framtids
välfärd varit på vägen att uppoffras.
Vid ankomsten hit, blef jag af Restauratrisen på
Ångfartyget Jönköping, fru Hesselberg, hvilken en min nära
slägtinge derom anmodat, anvisad på ett, som det sades, godt
qvarter hos en fru Dillström, boende i huset N:o 6 i
Bollhusgränd; om det der i huset öfliga lefnadssätt blef jag
snart upplyst, och kom underfund med, att för en hederlig
flicka, vistandet derstädes ingalunda hvarken kunde vara
drägligt eller passande. Då jag en dag under sorgliga
betragtelser, och med rödgråtne ögon sökte någon förströelse,
träffade jag vid Slottsbacken en något äldre man, som
tillsporde mig om anledningen till mitt sorgliga utseende,
hvarvid jag, i anseende till hans stora efterhängsenhet, för
honom kom att yppa anledningen till min olycksaliga
belägenhet, hvarvid han icke allenast sökte trösta mig, utan
tillika öfvertalade mig att flytta till sin bostad, N:o 14,
Svenska Prestgatan. Uti detta nya boningsställe, blef jag de
första dagarna bemött med godhet och anständighet, till
dess att bemälde, som han kallade sig, Stallmästare Möller,
på ett förolämpande sätt uppförde sig emot mig, att jag ej
allenast fann mig deraf högst förnärmad, utan nödgades,
för räddandet af min heder och oskuld, afslå hans enträgna
anbud. Från denna stund blef hans uppförande emot mig
högst brutalt, och blef jag dagligen genom hotelser, hugg
och slag, anmanad att tillfredsställa hans önskningar, hvilka
jag dock alltid med motvilja och afsky förkastade. De
flerfaldiga yttre märken af våldsvärkan, genom bemälde person
mig tillfogade, äro tillräckliga vedermälen, huru illa jag af
honom blifvit handterad, under det jag tillika var innelåst
och min frihet beröfvad; för att slutligen kunna uppnå sin
önskan, blef jag lemnad uti förknappning af både mat och
dryck, och hade detta tvifvelsutan kommit att kosta mig
lifvet, så framt jag ej under det Möller lagt sig att sofva,
lyckligtvis genom flykten undkommit hans förföljelser.
Sådant är i korthet sanna förhållandet häraf, hvilket jag
tilltror mig, såsom ock genom serskilta upplysningar, vidare
kunna lagligen bestyrka. Stockholm den 9 Augusti 1848.
Härvid voro tvenne, så lydande läkare-attester
bifogade:
På venstra ögonlocket, nedtill, var en uti svart stötande
blånad. En mindre på venstra ögats yttre omgifning. Trenne
större blånader på högra armen, och en något mindre
på den venstra. På venstra benet tvenne större blånader.
Hon beklagade sig öfver ömhet på bröstet, äfvensom på
hufvudet, i förening med värk och svårighet att
andas, och en besvärande hufvudvärk; äfven befanns en
betydligare svullnad på båda de nämnda ställena, hvilket
allt bevisade i hög grad tillfogadt våld. På båda
kindbenen voro svullnader med djup rodnad, som
tydligen utmärkte spår efter flere slag med flata handen
derstädes. Märken efter med handen skedd inklämning af
luftröret och halsens öfriga partier observerades, och till följe
häraf största svårighet att svälja. Tillika märktes rispor
efter piskning med ris på armarne. Stockholm den 7 Aug.
1848.
Att demoiselle S. Sager, som varit behäftad med de å
bifogade förteckning, i enlighet med medicolegala besigtningen,
uppfattade vedermälen af yttre våldsverkan, och i följd
deraf ej allenast varit stadd uti verklig lifsfara, utan ännu
befinner sig uti en för dess lif eller framtida helsa högst
vådlig belägenhet, attesteras på förut aflagd embets-ed, och
med denna min edeliga förpligtelse, så sannt mig Gud
hjelpe till lif och själ. Stockholm den 7 Aug. 1848.
Vid förhöret sistlidne måndag uppläste Sofie Sager
följande, af henne sjelf författade och uppsatte berättelse;
I anseende till min ännu varande sjukdom, så kan jag
sjelf ej i Polisen infinna mig, för att med sammanhang
uppgifva allt om den rysvärda tilldragelse, som jag nu skrifteligen
och samvetsgrant vill skildra, hvilket jag långt för
detta önskat, men jag har i tre veckor varit för svag dertill.
Om vådan att blifva rekommenderad till en
ångbåtsrestauratris, och af henne rekommenderas till en
handtverksrestauratris i Stockholm.
Om min cousin känt fru Hesselberg, Restauratrisen
på hans Ångfartyg, sådan hon är, så hade han ej
lemnat en värnlös flicka i hennes vård, att betala för, men
han är sjelf god och hederlig, och kunda ej ana, att
det bor så mycket ondt i en Restauratris-qvinnas själ, som
det gör, dertill är fru Dillström m. fl. ett lefvande bevis,
som följer, det synes på hennes ögon som äro själens
«förrädare eller själens spegel.«
Då jag den 8 Juli af ödets skickelse anlände till Stockholm
med min slägtings Ångfartyg (Jönköping) rekommenderades
jag af fru Hesselberg till hennes slägtinge fru
Dillström, adr:s Bållhusgränd huset N:o 6. (ej för väl kändt).
Jag skulle bo der och vara i pension på ett annat ställe,
som de låfvat ställa mig, men det blef ej af. De första
dagar visades mig mycken uppmärksamhet, litet för mycket,
då jag var tvungen att gå genom yttre rummen, der de
obildade kunderna ville göra opassande komplimanger för ett
fruntimmer, och en genom fru D—m: erbjuda sig följa
mig, ut att bese mig, men jag går ej med hvem som helst
i sällskap, i synnerhet obekanta. Snart tålde hon mig ej,
och då fann jag hvad jag förut hört om henne, att hon är
en elak kärring, då visade hon mig sin krog- och
värdshusbildning, förenad med en låg karakter, som jag ej förut sett.
Att det var ett nedrigt ställe, synes af följande tilldragelse,
som följer, — synnerligen för den som ej är van att vistas bland
pöbel eller öfverlastade, jag är för stolt att se dessa nattliga
scener! Då deras kunder utan mitt bifall, fick tillträde i
det rum jag bebodde, och jag således ej fick regla dörren,
som en anständig flicka anstår, då stormarne äro utanför.
En natt i synnerhet var der ett rysligt tumult, jag fick ej
lägga mig för mycke sent, och ändå fick jag ej vara i fred,
jag kunde ej somna, då de väsnades så i nästa rum.
Klockan 3 på natten kom frun och pigan inspringande till mig,
då jag hörde frun beklaga sig öfver kundernas otidighet,
”de slå visst sönder speglarne, men jag får lof ut, annars
kan de röra barnena,” pigan torde knappt gå ut, och jag
var naturligt ännu mer rädd. Ej nog härmed, hennes
restauratrisbildning skall framdeles visas; men sådant folk tror
alltid att de är bettre än andra, som jag förstod, ty jag
frågade en gång fru D—m om hon kände en fru som har
Strumpfabrik, ”nej, svarade hon, ”tocke der folk har jag
inga bekantskaper mä.” Jag tänkte, nog äro de så goda
som ni och smålog, då hon fann sig smickrad af att säga
Sophie till mig i stället för mamsell, hvilket jag ej brydde
mig om, det var naturligt att vi ej sympatiserade i något
afseende, jag fann det mer intressant att gå ut ensam, än
att göra dem sällskap, hvarken med att supa bränvin eller
annat. En annan ung flicka, en slägting till henne,
tvekade ej att slunga ett glas af den veritabla drycken i halsen,
hon var äfven ute och gick med oss, då hon fann sig
något generad af min enkla paryr och sade till mig: ”här
får man låf vara grann, här i Stockholm se de blott på
kläderne; det gör detsamma hurudan man är om man är
grann så är man ansedd”; men jag svarade att blott man är
snygg går det an, jag tänker ej att väcka anseende genom
min toilette och ej med något annat; man bör ej fästa sig
blott vid det yttre, det inre värdet är mer, ”ty ofta
purpurns glans, det värsta hjerta gömmer”. Den flickan var
en bland gracerna hos fru D—m ; henne behöfde hon ej
bjuda likör som hon bjöd mig, i stället för bränvin, nog
kunde jag smaka likör utan för vana, för att ej allt för
myckel stöta mig med henne, då jag ej ville ha bränvin,
som måtte vara vanligt för sådana fruntimmer här. — Hon
skämdes ej för att taga en käpp af kunderna, som de
lemnat i mitt rum vid fönstret där jag satt, och ville slå mig
för det jag öppnat fönstret der, och satt och lekte med en
kattunge på gården, — hade det varit en af hennes kunder
jag lekt med i stället för en kattunge så hade hon väl ej
velat vara profors, och sagt att det ej passar sig, då jag
sade till en, som satt vid ett annat fönster åt gården och
låtsade släppa ner en katt, gör det ej, han slår sig, det var
ej någon af fru D—ms kunder, men jag aktade mig nog
för henne och sprang ut till de andra, då hon ville slå mig,
som ej förtjent det, och sade att jag beklagar den man, som
fått en sådan qvinna. Dessa ord grep henne, som jag tror
var lite — — ; hon sade ”att hon skulle vara som mor för
mig, och att hon har rättighet att slå mig”, som hennes
stackars ungar utan reson, men jag svarade att jag ej ville
ha en sådan mor, och att jag ej tar stryk af
att jag ej vill uppföra mig så att jag förtjenar något straff!
Jag gick ut emellanåt, jag kunde ej trifvas hos en sådan —
det tyckte hon mycke illa om, men det var ej sagt att jag
skulle gå inne och passa på hennes kunder, jag har ej fått
någon krogbildning som hon, det var ackorderat hos henne
för mig på en månad. Det kan hvar och en bättre finna,
att jag ej kunde bo der, derföre tröstade jag henne,
med att hon ej alltid behöfver ha ondt af mig, och att det
finnes väl flera ställen här att bo på. Då blef hon ännu
mer ond, och sade att hon ej har ämnat ligga i förskott en
hel månad för mig, ehuruväl hon åtagit sig det, och
behöfde ej tvifla på betalning, då det var en så rik och
ansedd man som min slägting, som skulle betala för mig; men
hon sade sen till mig att hon ej ligger i förskott mer än
en vecka, och att jag får flytta hvart jag vill. Jag kunde
då som främling ej veta hvar jag skulle bo i hast, till slut
tog hon och gömde min hatt, hon var så dum och tänkte;
att jag var som hon, och var generad af att klä mig i
schawlette och krispin, derigenom förlorade jag ej värdet, som hon
trodde, som blott fäster sig vid ytan. En dag då jag gick ut
för att träffa en bekant, som skulle följa mig öfver sjön, ty
jag hittade ej, då kom der en Herre och frågade hvad jag var
ledsen för, jag sade att jag skall säga det om ni låter bli
att komma till mig här och väcka uppseende, som jag tyckte
var förargligt, ty der var många der nere på den gröna
promenadplatsen(Strömparterren) han kom ändå och två till, och
ville veta hur det var med mig som också var ledsen,
hvilket ej var underligt, då jag ej visste hvar jag skulle bo,
och väntade på en bekant.
Eftersom de ville veta, hvarför jag var ledsen och
tycktes se hyggliga ut, i synnerhet den ena mörke, så talte jag
om mitt öde, som de tycktes deltaga uti, jag fick 8 sk.
banko till båtpenningar af den ene, som jag tog; ty jag hade
ej några med mig, sedan gingo de tre med mig och en gick
med mig in; han kände mig ej, och lät snart öfvertala sig
af de elake, att det ej så var, som jag berättat. Jag var
ensam utan försvar bland så många. De kunde säga hvad
de ville om mig, men Gud är mitt vittne, att det var sannt
som jag sagt; jag gick ut mer ledsen än förut om afton, och
flera ungherrar kom och ville visa sig tjenstaktiga; de
förstodo att jag var en främling; ett par ville hyra rum åt
mig, men jag vågade ej antaga deras förslag, ehuru väl att
de försäkrade att det ej var af någon låg beräkning, och
sågo hyggliga ut. Om aftonen, jag tror ej klockan hade
slagit 8:ta, skulle jag gå hem; jag brukade ej vara ute så
sent ensam, men nu tänkte jag att jag skulle vara ute en
stund till åtminstone till klockan half 9 eftersom det var så
vackert väder och ljust; jag ämnade gå ner till
Strömpartern och se efter en bekant, men der var så många herrar
att jag ej ville gå ner der ensam. Jag såg en äldre person
som följde efter mig och oafbrutet fästade sina giriga
blickar på mig; jag var något besvärad deraf, och tänkte för
att undvika honom och ändå se efter den jag ville träffa
(min bekante) gå upp på det högsta af Slottsbron mitt för
Norrbro, hvilket jag gjorde, men ändå fick jag ej vara i
fred. Samma äldre person kom straxt efter; ni anar väl,
hvem det var; han kom till mig och frågar hvarför jag var
så ledsen, men jag tyckte att han ej såg god ut, och vände
mig ifrån honom utan att svara, då kom han till mig,
fattar min hand och säger vänligt att han vill mig väl och
att jag ej skall vara rädd för honom, men det var instinkt,
ty jag är ej så mycket fysionomist att jag i hast kunde se
hans låghet; jag sade att han behöfver inte göra spektakel
af mig, men då försäkrade han att han ej gör det, och
ville veta hvem jag var. Jag talte då om det och han såg då
icke elak ut, han lofvade att ställa mig i ett hyggligt hus,
och sade ”min lilla vän ni ser ju att jag är en gammal
hederlig man, och vill er väl, var öfvertygad om att jag ej
är som de unge, som väl kan vara elaka, var intet ledsen,
jag vill hjelpa er, jag har sjelf varit främling.” När han så
stått en stund och talat mycket förtroligt, tänkte jag att han
mente väl, jag trodde honom, och frågade om han hade
famille. Nej, tyvärr stammade han, det har jag inte, då hade
mamsell kunnat kommit till mig, men nu naturligtvis
kunde det ej komma i frågan. Fast än han ej var ung, så
hade jag ej velat dit, hvilket han ej heller ville, utan han
lofvade ställa mig i ett hederligt hus, och den som sjelf ej
tänker något ondt tror ej andra om det, så var det med
mig. Han ville träffa mig andra dagen ute, men han bad
mig sedan komma till honom i stället, för att då tala med
mig och ställa mig på en bättre plats; han lemnade mig sitt
adresskort och visade mig hur jag skulle gå, för att hitta
dit andra dagen. Döm sjelf om ni varit ett värnlöst
fruntimmer ensam och utan kontanter och logis, om ni ej
antagit detta tillbud, då något annat godt ej gafs? Då jag
kom upp till honom andra f. m., var han mycket förekommande
och vänlig mot mig, och frågade om jag ville bo
ensam i ett rum i hans hus? Då jag sade att jag ej ville
bo ensam, ty då kunde någon obehörig göra visit, som jag
hört att de göra här. Då sade han: ”här bor en hygglig
mamsell här under, som lagar min mat, jag skall tala med
henne och höra om mamsell får bo hos henne, hon syr och
ni kan ha roligt ihop, men här bor en annan mamsell ner
i porten, der hon tar emot kreti och pleti, sade han.” Jag
förstod honom ej riktigt, jag frågade då om den mamsellen,
som jag skulle bo hos, är hygglig och ej tar emot några
opassande visiter. ”Nej det gör hon ej sade han; det går
blott några hyggliga herrar och lemnar sömnad till henne,
och jag har skrifvit många annonser om sömnad åt henne”.
Då mamsellen kom in presenterade han mig, frågade om
jag fick bo hos henne, som hon sedan lofvade; hon såg ej
då så illa ut, jag tänkte att hon var lika oskyldig som jag (jo
vackert) det visas framdeles inom parentes, när jag gick,
bad han mig komma igen om afton — jag kom, och han
visade sig mycket artig och god emot mig äfven mamsellen;
jag viste ej då att det var hans otäcka. Mamsellen och jag
gick ut om afton och rodde öfver till Kastellholmen för
att bada i nya badinrättningen; sednare på afton träffade
vi honom der i en paviljong, dit han bjudit oss på en sexa.
Sedan fortsatte vi vår promenad hem; han frågade om jag
ville bli hos mamsellen om natten, men jag sade att jag går
hem, efter som jag ej skulle bli der mer än den natten,
och att jag ej lagt ner mina saker. Då bad de mig komma
tidigt den andra dagen, som jag gjorde; de bad mig att
ej vara ledsen, och voro mycket goda emot mig; jag tackade
Gud att jag var kommen väl ifrån krogen, ej anade jag
att just nu vara kommen i striden. Om ett par dar kom
min förra värdinna dit, men jag ville ej se henne, som ljög
på mig och min slägting etc. Då försvarade han och
mamsellen mig och fru D- gick qvitterad. Om aftonen gick
han till fru D— (ni förstår väl hvilken maskulin jag
menar) jag vill ej gerna nämna hans namn, men det skall bli
se’n. — Då hade Dillströms talt mycket illa om mig, sade
han när han kom hem, och de hade sagt, att om jag ej
kom hem till dem, så skulle de skicka Polisen efter mig,
hvilket han sade mig ej skall ske; de bad honom att han
skulle ljuga för mig och säga att det kommit ett bref dit
till mig från min slägting med pengar uti; det ljög fru
D— för att narra dit mig, men jag låter ej penningar
narra mig så lätt i fara, som hon trodde; hon hade velat
stänga in mig, sade han att hon hade sagt, men då han förstod
hennes elaka plan, ville han ej tala om det för mig genast,
ty han ville ej att jag skulle gå dit, som jag också inte
hade gjordt om han genast talt om det för mig. Jag var nog
förskrämd för henne. Han talte om det sen för mig, och
sade att han var för god att bära hennes kroglögner, men
kanske att han sjelf ljög detta så väl som allt annat han
ljugit sen (om mig). Jag har hört af en hederlig man att
han har betalt några Rdr till en Bränvinsadvokat, för det
han skulle införa några lögner om mig i Tidningarne —
som skulle tjena honom till ursäkt. Derför skall jag nu
helt och hållet förklara allt hvad jag mins, men jag
behöfver ej dikta, jag vill skrifva sanning, mitt minne
Gudskelof sviker mig ej, han är förut illa känd i Polisen och ej trodd,
hvilket ingen hederlig menniska gör; om han hade någon
hederskänsla så borde han blygas, men det har han ej, ty
då hade han ej uppfört sig så, som han gjort. Han sade
att Fru D— sagt, att jag gått mycke långt, hvilket var
osanning; han kallade mig för landstrykerska derför; då
hade väl jag ej haft så vackert bevis, som jag hade, om jag
varit det, dessutom har jag aldrig varit längre än hit, och
då jag reste från min Moster, Prostinnan R—g i Varberg,
då hon tog plats för mig i Diligensen, som går emellan
Helsingborg och Stockholm; der var ej annat än bättre
Passagerare, och dessutom är det ej ovanligt för bättre folk
att åka beqvämt i en Diligens. Ångbåtsresturatrisen Fru
Hesselberg m. fl., sådana har ej nog kunnat förnedra mig
med osanningar; det hade varit bättre att jag sett efter
henne på resan hit. Assessor K—t, som hade i
kommission af min Cousine att ställa mig plats på Ångfartyget,
sade att jag fick gå ner i Damernas Salong, men det fick
jag ej för Restuaratrisen, fast jag hade sällskap af en Fru
från Jönköping; Fru F— behöfde ej vara svartsjuk om
Herrarne visade mig uppmärksamhet; jag hade ej otalt med
dem, och dessutom har jag varit i bättre sällskap än hon,
tänker jag, ty jag har hört i Stockholm att det är blott
Värdshusjungfrur, som bli Restauratriser, ty de passa så väl,
de veta hurudana de äro själfva och så trodde de om mig, ty
”genom sig sjelf känner man andra.” Nog vet jag att jag
är fri, men det är ju intet ondt uti det, då är man ej
inbunden. Om det yttre synes flyktigt i deras ögon, kan
likväl mitt inre vara rent; Gud ser till hjertat, han vet att
jag ej är brottslig, då kunde jag förut varit det, det kan
man bli utan att resa till Stockholm; man kan vara lika
god hvar man är, de få säga hvad de vilja, jag är lugn,
den som ej varit frestad kan ej skryta af dygd, som jag
värderar mer än verldens glans — den som flyr till Gud i
frestelsens stund behöfver ej frukta. Nu viil jag blott nämna
Restauratrisen en gång till och sedan lemna dem i sitt
sqvallerkollegium. Jag fick knappt mina saker från dem; han
hade mycke besvär deraf; både hos Dillströms och på
Ångfartyget; sist måste det nämnas att Polisen skall afhemta dem,
men då tordes de ej annat än lemna dem, sen der varit så
många bud. Kanske någon säger, det var Kaptenens eller
Styrmannens fel; men åtminstone var det ej deras fel, att
en Coifyr kom bort för mig i min hytt, der Fru F—
också bodde; de sade att hon visst fått den med sig; hvem
som har den, bör den återlemna; ”man bör icke ha lust
till sin nästas gods,” det har nog kommit ur hytten utan
någons vilja, men hvar och en vill ha sitt, derför
återfordrar jag mitt af den, som fått min hufvudbonad sig
vetande eller ovetande med sig.
Nu vill jag återvända med mina tankar till den, som
lemnade mig sitt adresskort. Nej fy jag ryser, då jag tänker
på den, men jag måste förklara allt; fast det låter
romantiskt, så bedyrar jag heligt, att det är en sann händelse.
Eftersom jag nu skall nämna allt, som jag minns för att få
sammanhang deraf, så skall jag säga hvad det var för
herre, som frågade efter min adr. Jag döljer ej något af
händelserna, ty jag vill aldrig handla så att jag ej kan
uppenbara det. Det gjorde dem detsamma hvem jag var eller
hur jag kom hit. Det är naturligt att en bättre flicka icke
söker någon dålig condition, om än hon för närvarande är
mindre bemedlad; men hvad betyder det. Om man ej är
rik, det är ju ett lån af Gud, som snart kan återtagas, och
endast den är rik, som nöjes med sin lott, och har ett rent
hjerta. Jag var på fartyget till Lördags f. m. för att träffa
min slägting, som då kom dit. De andra passagerarne
gingo aftonen förut, ty vi kom hit om Fredags afton kl. 8.
Om Lördags morgon hade det varit en Herre på fartyget
och frågat efter min adr., ty han hade sett en skymt af
mig, fick jag höra, men jag såg ej honom. Man fick ej
min adr. der, ty jag hade förut bedt att ej min adr. skulle
nämnas för några Herrar, sedan jag fick veta att de frågat
efter den. Hans adr. fick jag höra på fartyget, så här
Doctor Ramström vid Hornsgatan N:o 4. Jag tyckte de voro
mycke nyfikna i Stockholm, men det kunde vara bra att
veta adr. till någon Läkare, i fall man blef sjuk; men
ingen annan behöfver gå till någon Läkare i mitt namn. Jag
bryr mig ej om fuskare. Jag fick sedan adr. till en af de
snällaste Läkare, som jag Gudskelof fick erfara, då det
behöfdes. Det kom en ungherre som ville veta min adr., jag
såg honom som hastigast i Salongen, då jag gick ut. Han
fick ej heller veta min adr., ty jag ämnade ej taga emot
några visiter af obekanta. Hans adr. nämndes
Grosshandlande Stal von Holstein på Drottningatan N:o 35, det mins
jag ej säkert hur det var, och kanske att han ej hette så;
men åtminstone är det så berättat för mig. Om det är
sannt eller ej om dessa intressenter, det gör mig detsamma,
det var blott deras nyfikenhet, som gjorde att jag lagt på
minnet, som ej är rätt korrt; synnerligen det fatala
äfventyr, som följer har djupt fästats deri, ”ju mera pröfvad ju
mera förädlad blir själen.” Det är Gud som styrkt mig, att
jag efter så mycket fysiskt och sygiskt, lidande kan minnas allt
väl, fastän jag sjelf tycker, att hela nervsystemet efter så
mvcken misshandel och förskräckelse kunde vara rubbadt.
Men Gud låter sanningens ord sväfva öfver de nära döende
läppar, missdådaren till ånger, bättring och straff, andra till
varning, att ej följa några finniga exempel (som leder till
ondt). Dock vill jag ej påstå, att alla Finnar äro elaka;
ingen regel utan undantag. Jag känner blott en, jag har ej
ondt af hans fränder, eller dem som bära samma namn,
som väl ej kan skada någon till lif eller lem, eller bryta
mot det Femte budet m. m., fast de ofta kunna plasera sig
på näsan; de måtte något sympatisera med de förre, efter
som de fått samma namn, som den som snart nog
förkortat mitt lif om ej Gud och Doctorn varit, men då hade
väl också snart han slutat sitt yrke, han är väl mogen nu.
Jag vill nu kopiera hans yttre, men om det också skall
finnas satir deruti, så kan väl ingen menniska undra derpå,
när han ej kan få så mycke som han förtjent, och dertill
har han ljugit i Tidningarna på mig etc. Han vill till och
med påstå, att jag ej är slägt till min Cousine, utan tror
att han liknar honom, och ej skulle af barmhertighet hjelpa
en slägting, utan af en låg beräkning, som finnens; som
förut ville påstå att det var min Far — efter som det är
stor skilnad på ålder, och samma namn, och sade att han
bryr sig ej om hvad jag blir för en otäcka, när jag kom
hit, men jag svarade att min slägting sjelf är för ädel, för
att ha sådana tankar om mig, som ni har, som har mer
än en att frukta för; se här bilden af det yttre på den,
som velat mig ondt som jag sen vill nämna. Hans bild är
ej intagande, men det kan ej hjelpas; det är hans vandel,
som gör den för alla så föraktlig. Hans figur medelmåttig,
en stötande gång och oädel hållning, som bevisar en låg
karakter; jag vill dock ej bedöma honom efter Doctor Galls
uppsats. Hans ovala fysionomi är ej att afundas, hyn
askgrå, dunkel panna, som ej vittnar om stort förstånd, tunnt
hår och ögonbryn, hvarken ljust eller mörkt, små brungrå
ögon, hvars listiga blickar döljas under glasögon, näsan rak,
fula tänder, så många som finnas, i munnen, öfver hvars
tunna läppar smädelser eder och lögner hallkar, skyls
något af stora fula utstående mustacher; ej värd att poträttera,
så väl som allt det andra i hans af år och laster fårade
anlete; men för att helt och hållet framställa en tablå vivant,
för att jemföra det yttre med det inre, icke hans paryr
förglömmande, alltid lika klädd, svart låg hatt, bredt bård,
mörk rock, grårandiga vida mammelucker som han
kallade dem, fula stöflor, syntes liksom förslitna på lastens bana.
Juveler, icke något annat kunde visa hans värde; Bråsch
på halsduken och det svarta bröstet, i hvilket ett elakt
hjerta klappar. Stora grofva händer, vana att slåss, den
högra handen, alltid utan handske, för att visa en ring, i den
höll han bandit-käppen, i hvilken en dolk är förvarad,
sannerligen en utmarkt tafla, en copia af en gammal Räf, ty han
sade en gång att han är en gammal räf, hvilket var det
sannaste han sagt.
Då han och hans mamsell visat mig godhet några dar
tills jag hunnit skrifva till mina slägtingar, och underrätta dem,
att jag mådde bättre, så blef det sämre; de fingo läsa mina
bref, som de ville, och sade att det var bra skrifvit. Ni
kanske undrar hvem jag menar, se här deras adresser på
det adresskort han lemnat mig, stod så här: G. A. Möller,
stallmästare, bor på Svenska Prästgatan huset N:o 14 en och
en half trappa upp. Han hade ej stafvat gramatikaliskt, det
är ä i stället för e, men ändå hade han tagit lite högre
tittel än han förtjent; en käpp i hvilken en dolk var
förvarad, höll han i den högra handen, då jag såg honom
första gången till olyckans fullföljande; den käppen ryste jag
för, då han en gång blottade den för mig, och ännu mer
ryste jag för dess ägare, som är en finne. Usch sade jag
då jag fick höra det; jag tänkte genast att jag hört, att de
äro så elaka, de sa att Fru E— var finska; då han sade
att jag var ovettig som kunde säga så, när han sa att han
var finne, vågade jag ej annat än hitta på och säga, jag
tänkte ni mente att jag var finne; han ville att jag skulle
kalla honom för Onkel sen, det gjorde dock ingenting, då han
presenterede mig för en person, som en slägting, jag ville ej
vara slägt till en sådan bof. Sen började hans otidigheter
gå för långt, jag kan ej nämna allt och såra blygsamheten;
han sade då först en hop komplimenter, som jag aldrig
lysnar till, och sedan att han tyckte mer om mig än hans
mamsell, som jag efter detta benämner för otäckan; ty hon
har förtjent det på mångahanda sätt, som jag i förbigående
vill nämna; och honom kallar jag efter detta för den
elacke, ty han har förtjent den ohedrande sanna titteln, som
doktorns betyg bevisar; med rätta borde han kallas profors
och mycket värre, men Gud och lagen får dömma honom,
jag vill ej se honom eller henne det kan jag ej; jag vill ej
tänka på dem, jag vill ej i mitt hjerta hata dem, ty det
vill ej Gud, men ej vill jag räcka dem handen till
försoning; jag kan ej se dem som velat mörda min oskuld m.
m. han är väl ej någon sann christen, icke för det att han
ej går i kyrkan mer än då han behöfver, hvart 5:te år,
utan för sin vandel; han sade att det är dumt att gifta sig,
utan att ändå vara som gift och att det är en prest, som
tycker som han; det är den enda prest han tycker om;
han sade att han haft familj, men att han ej tyckte om
den otäcka han nu hade, utan att han tyckte mer om
mig och att han ej ville ha någon gammal, men sa att det
är dumt att bli kär i en ung, men att han kunde uppfylla
alla äktenskapsskyldigheter, hvilka jag ej känner; han sade
att de borde lära sina barn sådant; men jag sade att jag
ej behöfver lära det, som ej är nyttigt; han ville gerna att
jag skulle sitta inne hos honom, hvilket jag ej kunde vara
road af; en sådan otäck, som ville sjunga och läsa det som
var ekivåqt, det jag ej ville se och höra; han sade att han
skulle be en språklärare lära mig franskan, ty jag hade en
fransk bok; jag har lärt lite franska förr; men jag började
frukta för hans tal och visste ej hvad jag skulle tro; han
sade att jag skulle vara som hans dotter först och att han
ingen betalning ville ha, utan att han skulle vara som
en far för mig, och att jag skulle blifva hans
ålderdomströst, och hans otäcka Mari Ström som straffad för
stöld, som jag nu fått veta, och en sådan otäcka har
jag bott hos en hel vecka; hade jag vetat hennes laster, då
så hade jag ej varit der en minut; rummet jag bodde uti
hos henne var utåt Vesterlånggatan, huset N:o 33 eller 35,
jag mins ej säkert; vore godt att jag kunde glömma allt —
två trappsteg upp och en trappa ner, der brukade hon att
låsa in sig med en herre i sender då gick jag ut.
Ibland kom en vän den hyggligaste af dem, som
hette Vilhelm Hagert, handlande sa han; den var de
afundsjuk på för han talte till mig, ty då var jag
inne ibland; men hon behöfde ej vara rädd att jag tyckte
om hvarken honom eller hennes otäcke, som gaf henne ett
guldur på hennes namnsdag; och hon sa till mig, att jag
får hvad jag vill af honom, och då sade jag för ro skull
en gång, gif mig en vacker ring på min namnsdag, men jag
viste nog att min namndag varit förut och tänkte ej derpå.
Men en dag fick jag en ring, med sten uti, som han sade
att han köpt hos en guldsmed; men då jag lät henne se
den, sa hon att det var hennes, som han låtit förnya; men
jag behöll ej ringen länge och han ville också ha den, ty
hon sade att jag borde göra någon uppoffring för honom
och att han ville vara förlofvad med mig, och att han då
hade rättighet att göra hvad han ville med mig, men jag
svarade att jag var förlofvad. Då ville han veta med hvem
det var; han trodde det knappt; då sade jag att jag var
förlofvad med dygden; han ville nog förlofva mig med odygden
om han kunnat, men jag är stolt och föraktar lågheter,
med guds hjelp. Han sade ofta att jag är så loj (slapp)
ville att jag skulle vara liflig och som han ville, men det
hade varit omöjligt för mig, fast jag ibland intet tordes
annat än visa, som att jag ej tyckte så illa om honom, som
jag gjorde; han sa att han skulle göra så, att jag dör på
på en timme och sedan vakna i ljufva känslor då han
skulle väcka mig; men jag sa, att jag vill ej dö för än Gud
vill och då kan ingen menniska väcka mig, och att jag vill
dö saligt. Då sa han att hur man dör så dör man saligt
och att Gud bryr sig inte om menniskorna; men Gudske
lof jag känner religionen för väl för att kunna låta bedraga
mig af en finne. Han såg att alla hans försök voro
fruktlösa och han sa, att förr eller sednare skall jag falla. Jag
sade att jag med Guds hjelp skall söka att undfly det onda,
men han sa, att jag ändå gör det, och hon också; och han
var mycket elak en gång der uppe, jag blef förskrämd för
honom då han kom och var mycke oartig, jag skrek och
ropade på hans otäcka som då kom; jag talte om för henne
allt och hon sa till honom att hon var afundsjuk på
mig då, fast hon ej behöfde frukta för mig, och då hade
han sagt till henne att han försöker; men jag var ej så
god att locka som hon. Sen sade han till mig att jag ej
bort tala om hurudan han var, och var ond för det jag
talt om det, och sade att hvad vi ha oss emellan behöfver
ej Mari veta, (hans otäcka) men jag sade att jag ej vill ha
några hemligheter och att jag ej vill handla värre, än att
Gud och hela verlden kan få veta det, men han otäcka var
ändå galen på mig och ville — — — — Han stängde in
mig då han gick ut, för det han tänkte att någon annan
person kunde få den makt öfver mig som han ville ha
ensamt, men han missräknade sig — jag fick knappt så
mycket jag behöfde att äta se’n; han tänkte väl att det skulle
ske med pock om det ej sker med lock som han vill. Han
ville att jag skulle ligga deruppe sade hon till mig, men
jag undanbad mig allt modestiens förnärmande; då skulle jag
väl hafva varit i stor nöd, men ändå kom han en qväll och
ville lägga sig der vi låg; jag flög med pilens snabbhet opp,
men hos henne otäcka hade han lagt sig då jag var somnad;
jag vaknat på natten och tyckte att jag hör något, men kunde
ej ana hvad det var; men då var han hos henne otäckan.
Nu såg jag hvad hon gick för och ännu värre då hon en
qväll gått upp till den elake och ej stängt dörrarna bättre, än
att den som ville kunde komma in — jag lade mig och
lät ljuset brinna och tänkte att hon snart kom, hvarpå jag
slumrade och han den elake hade frågat om hon stängt. Ja
sa hon, hon hade annat i sin plan, men hvarken jag eller
någon annan oskyldig flicka kan ana det, om ej genom hennes
ord då hon yttrar ”att det är hederligt att vara sådan
som hon”, som varit korrektionshjon förut, och nu är
något så fult att jag ej ens vill nämna det, ni anar det nog.
— Jag slumrade som jag förut nämndt och då blef jag väckt
af en liten hund, som låg bredvid mig, då fick jag se en okänd
herre framför mig; jag blef förskräckt, och han ville närma
sig, och sade många artigheter då; men jag skrek blott
och bad honom låta bli mig, som han då gjorde; jag
kastar på mig min klädning, ty jag var naturligtvis mycket
leger klädd, jag sa honom att han gått orätt och att jag är
en resande; men han var lika tokig och sa att han var en
hederlig karl; men jag sa att en hederlig gör inte så, och
att jag är en resande, som ej tar emot några visiter. Då
sa han att han var insläppt till mig och blef ond, men jag
fruktar ej dårars vrede; jag sprang och skrek på Mari i
trappan; då kom hon och tog emot herrn artigt så väl som
alla hennes kunder, men på mig var hon se’n ond, för det
jag kunde afvisa en så hederlig karl, och att han var rik;
men jag sade att jag ej vill hafva något, som jag finge
på något oärligt sätt. Hon sade, jag ångrar det se"n, och
att han har sagt att han tycker om mig och vill tala med
mig, men jag lät höra att jag ej tålde sådana. — — — Hon
ville ej säga hur han hette, men det borde hon vara
tvungen att säga i Polisen. Och en gång kom det en annan
obekant herre; då sa hon att jag kan gå in när hon gick ut.
Det dröjde ej länge; jag talte om för den elacke det, och
då sa han att det går inte annat än sådane otäcka dit;
då sa jag att det hade varit er skyldighet att sagt mig det
förr; och då sa han, att det inte är någon i Stockholm,
som ta ett fruntimmer i huset för annat än att göra hur
de vill. Då sade jag till honom ond, då är jag också
kommen hit på det viset, fast ni försäkrade mig att ni var
en hederlig man och ville mig väl, det var vackert af eder:
det vill en finne till att begå sådana lågheter m. m. jag sa
till honom att han ej behöfde säga till henne om herrn som
var inne, ty han var ej på det minsta sätt oartig, men ej
kunde jag vara bland dem, det kan hvar och en finna,
efter jag ej kunde sympatisera med dem. Då gick han in
till henne, kallade henne det hon förtjent, och var ond på
allting, och det syns hurudana de äro, då de förnedrat dem
så föraktar de dem så att de ej vilja gå i sällskap med dem,
men då de ej kunna förnedra dem hatar de dem och
föraktas af den dygdiga. Så var det med finnen, han
förtörnades och skämdes för alla fruktlösa försök han gjort för
mig, han visste ej hur han skulle hämma sitt raseri. Han
gick ut som han brukade om aftnarne, och då han kom
igen var Vilhelm Hagert straxt efter. Då började
finnen att låta höra sin vrede och förtalade mig för
Hagert, i stället för att han förut ej visste hur god han
skulle vara mot mig; han bjöd mig pengar en gång fast
jag ej ville ha några sådana; han började allt mer och
mer att rasa i otidigheter mot mig för det att jag ej var
som han ville; men ett vackert bevis som han fick tag
uti, nappade jag sedan från honom för att få några bitar
qvar; det var ej helt; han sa att han skulle låta polisen
ta mig; jag försvarade mig så godt jag kunde och de
andra hjelpte mig, och jag sade att det är rysligt att ni kan
vara så ond; det var ej längesen ni sa att jag skulle bli
ett ålderdomsstöd; då sa han att jag ljög och slog till mig
så att det kom blod på handuken som Mari gaf mig. Han
frågade då om han förnärmat mig; ja det har ni sa jag;
då ville han åter slåss, men Hagert och Marie försvarade
mig lite som jag bad dem; men han slog mig mer när han
var gången och ryckte i hufvudet, och slog mig mot
golfvet, m. m. då tänkte han att han skulle kunna
öfvervinna mig, men jag spjernade mig från honom och ref
sönder hans rock ett stycke fram vid fickan; men han
tryckte mig med händerna på bröstet och munnen att
jag ej kunde andas; men Gud som hjelper dem som
honom fruktar, gaf mig styrka att slita mig ifrån honom
ner på golfvet, dit jag då föll af mattighet, och då sa
han att han skulle slåss med den käppen, som dolken
är uti; men Gud som ej ville det, gjorde att han ej fick
tag i den; men han bad henne otäcka gå efter ris att slå
mig med, som hon äfven gjorde.
Han bad henne hålla mig sedan, och han slog mig, och
då jag sade att det var kula på ögat, sa han att han skulle
slå det andra så med, och att han skulle ta en tegelsten
och lägga på ögonen när jag nu grät. Och sade att
han får ångra att han slår den som ej gjort något ondt
och som han ej kunnat förleda, sade han att han skulle
visa att han var finne; jag sade att han kan slå ihjäl mig;
då sa han, att det får han ej plikta för. Det var ej förr
än sent på natten striden tog slut; men Gud skyddade mig
så att finnen blef den öfvervunne, ty jag vann; jag får
lida för min dygd som jag sade honom, att jag heldre dör,
än att vara brottslig, ty Gud vet att jag är oskyldig, och
han hörer de värnlösas bön; men jag sade honom att jag
går till Doktorn, som skall bevisa att jag ej är dat, ni nu
kallar mig, för det ni ej kunde öfvervinna mig; men han
sade att jag ej skall komma till någon annan doktor än
polisen och sen korrektionshuset; men jag sade att jag ej
ondt gjordt; jag kunde ej sofva riktigt de öfriga timmarne
om natten; om morgonen klädde jag mig fort — — så matt
och sjuk jag var; jag frågade efter en doktor; jag hade
hört talas om doktor B. och det var en herre, som visade
mig till honom; det var Gud som styrkte mig att jag kunde
gå till honom, som genast ingaf mig förtroende och ej
tviflade på min berättelse; det var väl Gud som ställde en
hjelp i nöden, som ej ville att jag skulle förgås. Doktorn
var mycke god mot mig och lofvade hjelpa mig, och skref
upp förbrytelserna, men han såg hur svag jag var och
skickade efter en, för att öppna ådern; jag visste snart ej
mycke om mig; när jag suttit en stund och doktorn m. fl.
kan intyga hur nära döden jag var; om ej doktorn låtit öppna
ådern hade jag snart dött sade kan; det hade blifvit
inflammation af misshandel och förskräckelse — och doktorn
och alla der var så goda emot mig och lät mig bo der 2
veckor mest; och jag fick medicin och allt så väl af
doktorn, som är så god emot mig och ställt mig på ett godt
ställe; jag behöfver ej så noga beskrifva hur han slog mig,
ty doktorn teknade upp det, och är det någon som tviflar
på hvad jag skrifvit så få de; men Gud vet att det är sant
och sjelf kan jsg med ed bekräfta det om så påfordras.
Mari som narrat min slägtinge med sig till Doktorn, för det
hon skulle få veta hvar jag bodde, som hon ej fick förut
veta hos Doktorn, ty han såg hvad hon gick för, men hon
kom och ville besöka mig; då jag fick se henne blef jag
förskräckt så svag, som jag också var; jag sade att jag ej
kan se henne, men ändå kom hon in till mig och slog upp
dörren som jag reglat; då bodde jag nära Drottninggatan;
jag blef förskräckt, då jag fick se henne och trodde att
hennes elake var med, men hon tog i mig, mitt bröst
var så svagt, som förut; — jag föll ner och slog mig,
så det syns blåmärken; — efter den dagen torde jag aldrig
blifva frisk och kanske att det snart tar slut med mitt
lidande; då är jag lycklig, om jag får sluta dagen innan
aftonen kommer; jag knappt orkar att skrifva detta med
blyertspenna, ty jag ligger och skrifver; — men för att få allt i
sammanhang, så måste jag skrifva det sjelf, emedan att jag är
för svag att infinna mig hos någon för att beskrifva allt
sammanhang han men Doktorn, som jag ej nog kan värdera, m. fl.,
har varit god och talat för mig och Gud skall äfven löna honom
derför; jag kan ej visa mig nog tacksam mot alla dem som
bevisar mig godt här, då jag kom som främling hit, som ej
kände någon, och jag är alltid en främling på jorden; jag
har alltid haft strider, ty den som var mig närmast, har
från min barndomstid försvunnit! — Men Gud är min
Far, som väcker menskligheten till deltagande, för den
som kämpar för dygden och som flyr laster, mer än
misshandel af en finne, som ej var den ende, som sökt
min ofärd; men då man har Gud till sin borg behöfver
man ej frukta; då man sjelf har en god föresats i en sann
känsla för religionen, så kan man hoppas att ej så lätt
falla, som den gör, hvilken ej har så mycke hederskänsla
som fordras för en, som bekänner sig till någon religion;
dock vill jag ej påstå, att jag är utan fel, ty det är ingen;
det fins ingen fullkomlighet på jorden. Jag tycker nu sjelf
att det låter som en roman, men då jag tänker på det
förflutna, känner jag att jag ej kan glömma det förr än i grafven,
ty bröstet är skadadt, men det kan hända, att det blir
bättre med Guds hjelp, och om jag kan bli befriad från
förskräckelse och sorg. Man kan ej undra om jag blifvit
svag till fysiken efter så många qval ocb sömnlösa nätter.
Stockholm i Augusti 1848,
Då Tit. bekante Polisreferent, sin gamla vana trogen,
på ett mindre sanningsenligt, skeft och förnärmande sätt i
dagens n:r af Tit. Tidning yttrat sig om den vid Poliskammaren
anhängiga rättegång emellan Sophie Sager och
Stallmästaren Möller, fordrar jag af Tit. rättskänsla införandet
af nedanstående korta replik, den jag å egen och Möllers
vägnar anhåller måtte införas i morgondagens n:o af
Dagbladet:
Då bemälte Sager vid Polisförhören, efter hvad der
tydligt visat sig, med största begärlighet omfattat hvarje
tillfälle att väcka uppmärksamhet och så tillsägandes få
publikens ögon fästade på sin person, förmodade jag att,
Öfverståthållareembetet just för att hindra denna hennes icke
otydligt framlagda afsigt, inför slutna dörrar företagit
undersökningen, likasom jag hoppades, att Tit. Polisreferent
icke skulle söka befrämja denna afsigt genom införande i
Tit. Tidning af Sagers långa, nedriga och sanningslösa
romaner, som möjligen skulle taga sig bättre ut i någon af
våra Romanbibliothek än i Polisens Protokoller, utan afbida
tiden till dess saken vore fullt utredd, då tiden ock är inne
att låta allmänheten stadga sitt omdöme i denna tvist. Då
likväl denna min förhoppning blifvit sviken, får jag med
anledning af referentens gjorda insinuationer och tvetydiga
ordställningar — troligen med flit valda för att låta sin
vanmäktiga hämnd bli tillfredsställd genom lågsinte
chikaner — förklara att Fahnjunkaren och Stallmästaren Möller
ej ”låter kalla sig” för annat än han har varit eller
tillägger sig annan character än den han eger rätt att begagna,
att alltså Möller såsom Qvartermästare vid Kronprinsens
husarregemente derifrån på egen begäran och under loford
från sin närmaste Chef erhållit afsked och fått sig tillagdt
Fahnjunkares namn heder och värdighet, att han derefter i
nio års tid vurit anställd såsom Stallmästare vid Götheborgs
stads Skjuts- och Åkar-inrättning att äfven jag icke ”låter
kalla mig” med annat namn än det jag alltid burit och
aldrig befläckat, och att hr polismästaren Limnelius, som
förde undersökningen, kände så väl detta som mitt yrke och
character, så att jag endast om mina dopnamn behöfde
upplysa; att jag i flere år åtagit mig rättegångars utförande;
att jag dock alltid heseterat att uppträda såsom sakförare
inför polisens skrank, emedan jag fruktar de chicaner som
der ej sällan tillfogas personer; att jag endast i nu
omnämnde undersökning på Möllers begäran härtill kunde
förmås af mer än tjuguårig bekantskap med Möller, hvilken
bekantskap mer än tillräckligt öfvertygat mig om
sanningslösheten af de gemena beskyllningar Doktor Brisman och
Sofia Sager mot honom andragit. Stockholm den 24 Aug.
1848.
F. d. under-officeren Möllers förklaring, i anledning af
den mot honom väckta anklagelsen, är af följande lydelse:
Då sistlidne Måndag, jag, utan att ana anledningen till
mitt uppkallande i Kongl. Poliskammaren, der öfverraskades
af Doktor Brismans långa anklagelselista, dertuti han
emot mig gör tillvitelser af den gröfsta beskaffenhet,
tillvitelser, som, derest de endast till någon del vore grundade
måste tillintetgöra den anklagades hela moraliska värde, var
ej att undra, det jag, bestört och häpen, ej kunde afgifva
en så redig och exakt berättelse om mitt åklagade förhållande
till Sophie Sager, som jag är skyldig sanningen, mig
sjelf och den auktoritet, inför hvilken undersökningen nu
fortgår. Af sådan anledning anhåller jag nu, att om detta
förhållande afgifva följande skriftliga berättelse, som
visserligen icke i något fall motsäger eller förändrar den muntligt
gjorda, — ty sanningen måste i denna sak alltid vara min
säkraste försvarare, utan endast komplettera denna sednare.
Lördagen den 15 Juli, efter klockan 10 på aftonen
varseblef jag vid södra balustraden af Norrbro., nedanför östra
flygeln af kongl. Slottet en flicka, klädd i blå crispin och
grå tygshatt, lutande sig öfver sjelfva balustraden och med
en hvit näsduk torkande sina ögon. Dels af nyfikenhet,
dels ock i afsigt att möjligen kunna vara en olycklig till
någon hjelp och hindra henne från ett förtvifladt beslut, det
hon tycktes beredd att taga, närmade jag mig henne
under tillfrågan hvarföre hon stod der. Efter att en stund med
stirrande, förgråtna ögon hafva betraktat mig, besvarade hon
min fråga med följande ord: ”Herrn gör spiktakel af mig.”
Jag gjorde henne uppmärksam på att jag, såsom varande en
äldre man, till hvilken hon kunde hysa förtroende, ej hade
en sådan afsigt med min fråga, utan att jag närmat mig
och tilltalat henne endast för att, om hon ville anförtro
mig sin olycka, åtminstone med några goda råd lindra
hennes sorg. Gråtande berättade hon då, med anledning
af från mig framställde frågor: att hon vore resande och
med ångfartyget Jönköping för omkring åtta dagar sedan
hitkommit från staden af samma namn; att hennes kusin,
en brukspatron Sager, låtit henne företaga denna resa för
att här lära sy kläder och hattar; och efter ankomsten hit,
restauratrisen på nämnde ångfartyg beredt henne plats på
ett liderligt krogställe, der man ville tvinga henne till
sådant, som hennes anständighetskänsla henne förbjöd, samt
att, då hon härtill ej kunde förmås, hon af krögerskan
blifvit tillsagd, att ej få stadna qvar i huset längre än öfver
den nu ingående natten. Hon beklagade sig nu öfver
denna sin belägenhet, så mycket svårare som hon vore
fader- och moderlös samt här i hufvudstadcn ej egde någon enda
bekant, till hvilken hon kunde vända sig. Jag kan icke
neka, att ju hon genom sin berättelse, ofta afbruten af tårar,
lyckades väcka hos mig medlidande och deltagande, så att
jag slutligen, tröstande yttrade till henne; ”Gif er till freds
mitt barn, torka bort edra tårar och var ej ledsen mer;
förhåller det sig så, som ni berättat mig, så skall jag
åtaga mig er sak; gå nu imellertid beskedligt hem eftersom
ni i natt får vara qvar; här har ni mitt adresskort; kom
upp till mig i morgon förmiddag, så vill jag se hvad jag
kan göra för er”. Jag gaf henne härvid mitt adresskort och
fortsatte min väg. Påföljande dag, söndagen den 16 Juli,
omkring kl. 10 på förmiddagen, infann sig ock i min
bostad Sophie Sager. Jag gjorde henne då närmare förfrågningar
för att göra mig förvissad om sanna förhållandet,
dervid Sager till alla delar vidhöll gårdagens berättelse, med
tillägg af flera gemena och insidiösa anklagelser mot sin
värdinna, den hon jemnt benämnde ”krögerskan”, såsom att
hon, krögerskan, sökt öfvertala Sager att supa stora supar
m. m. likasom Sager vid detta tillfälle äfven högeligen
beklagat sig öfver restauratrisens på ångfartyget Jönköping
förfarande mot sig. Om sjelfva krogens belägenhet, der hon
logerade, kunde hon endast gifva orediga upplysningar,
såsom att den vore belägen i en gränd vid Slottsbacken. Jag
sökte äfven göra mig underrättad om hennes förra lefnadsöden,
utan att just derom erhålla någon redigare upplysning,
och vid min förfrågan efter hennes pass och prestbetyg,
att derigenom få utredt om hon verkligen vore den
person hon utgaf sig vara, svarade hon till en början, att
hennes kusin brukspatron Sager sagt att sådana handlingar
ej vore nödvändiga, men att han lofvat skaffa dem om de
nödvändigt erfordrades, — men framtog slutligen från sin
kjolficka några fragmenter af et prestbetyg, med förklaring
att ”krögerskans barn så sönderklippt prestbetyget”. Af de
få ord, som dessa fragmenter innehöllo, lästes: ”fört en
hedrande vandel och försvarlig kristendomskunskap” samt
årtal 1846 och ett undertecknadt namn, som jag nu ej kan
erinra mig. Jag anmodade henne nu begifva sig till sitt
logis samt skaffa sig närmare reda på dess belägenhet samt
yttrade att jag som ungkarl ej kunde taga henne i min
bostad, men ville eftertänka en sådan passande för henne,
hvarefter hon aflägsnade sig, under begäran att få återkomma
på eftermiddagen, hvartill jag lemnade mitt samtycke.
Dels svårigheten att på söndag skaffa logis, dels besparingen
i utgifter, förmådde mig att vända mig till mamsell Ström,
som besörjer min städning och lagar min mat samt är
boende i samma hus som jag, men på nedra botten, med
förfrågan huruvida hon vore benägen att för en kortare tid
lemna en öfvergifven olycklig flicka en tillflygt. Rörande
denna min framställning visade dock Ström sig mindre
benägen, utan att dock bestämdt afslå densamma. Då på
eftermiddagen samma dag Sager omkring klockan 4 återkom
till mig, underrättade jag henne om min började underhandling
med Ström samt anmodade Sager att sjelf begifva sig
ned till Ström för att vinna Ströms bifall till mitt förslag.
Detta gjorde ock Sager samt återkom efter en timmas
förlopp, åtföljd af Ström, som nu förklarade sig villig att
lemna Sager logis, emedan såsom Ström yttrade sig: ”man
skulle ha ett hjerta af sten för att ej röras af det
behandlingssätt, hvarföre Sager blifvit utsatt”. Härefter aflägsnade
sig Sager och Ström ned till Ströms bostad, der de förblefvo
hela eftermiddagen tills mot qvällen, då Sager begaf sig
till sin förra boning att hemta sina saker, derifrån hon
likväl ej förr än måndags morgon omkring klockan 9 återkom
i ett myckel upprördt och förskrämdt tillstånd med en
schavlett på hufvudet. Hon beklagade sig nu öfver att krogfrun
tagit hatten jemte öfriga saker ifrån henne samt hotat att
instänga henne i ett mörkt rum, och framtagit en käpp att
slå henne med, äfvensom hon upplyste om adressen på sitt
förra logis, dit hon förklarade att hon icke mer ville
återvända, hvarefter hon, på tillsägelse af mig begaf sig ner
till Ström. På eftermiddagen samma dag infann sig hos
mig ett fruntimmer, som efterfrågade en svagsint så och så
klädd flicka. Jag upplyste, att den eftersökta personen fanns
i huset, och erfor att den frågande var Skomakaremästaren
Dillströms hustru, som bodde i Skomakar-embetets hus,
och hos hvilken Sager logerat. Jag tyckte mig i fru
Dillström finna en helt annan person än den af Sager så omildt
beskrifna krögerskan, och sedan jag sanningsenligt berättat
för Dillström mitt handlingssätt emot Sager samt alla de
uppgifter och historier om tillfogad grymhet och
omensklighet, Sager för mig uppdukat, upplyste mig Dillström,
att Sagers uppgifter härom i allo voro ogrundade samt att
Sager, som Dillström ansåg vara svagsint, hade en
oemotståndlig lust för äfventyr, anförande Dillström såsom
exempel härpå, att Sager en afton hemkommit beledsagad af
fyra herrar, dem hon träffat och gifvit sig i samtal med på
Strömparterren, och för hvilka hon beklagat sig, men
deraf en, som kände Dillström, och nu upplyste om sanna
förhållandet, hotade Sager att, om hon förnyade sådant, han
skulle ombesörja det hon fördes till polisen. Jag anmodade
nu Dillström att följa mig ned till Sagers rum, men vid
första underrättelsen om Dillströms ankomst skyndade sig
Sager skrikande in i sängalkoven kastade sig på sängen och
bad Ström ej släppa Dillström. Det oaktadt förde jag
Dillström in i rummet, der vi funno Sager liggande
utsträckt i sängen, hvarefter jag i få ord underrättade Ström
om de upplysningar, rörande Sagers osannfärdiga uppgifter
jag af Dillström erhållit, men Ström syntes ännu mera böjd
att tro Sager än Dillström, samt förebrådde Dillström i
stränga uttryck hennes förmenta hårda behandling mot Sager,
deröfver Dillström förtörnad återvände hem. Sednare på
aftonen begaf jag mig sjelf till Dillstöms bostad för att med
egna ögon öfvertyga mig om sanna förhållandet. Detta
besök öfvertygade mig fullkomligt om tillförlitligheten af
Dillströms berättelse. Följande dag, onsdagen den 17:de Juli
förhöll jag Sager hennes osannfärdiga uppgifter om sitt
förra värdfolk, dem hon dock ej kunde förmås ändra, utan
till alla delar vidhöll.
Derefter begaf jag mig till restauratrisen på ångfartyget
Jönköping, fru Hesselberg, för att genom henne vinna
upplysningar om Sager ocb bereda Sager, hvars vistelse hos
mig började under sådana omständigheter blifva mig
bekymmersam, tillfälle att återresa till sin hemort. Af
Hesselberg, erhöll jag ytterligare bekräftelse på Dillströms
uppgifter om Sager; tilläggande derjemte Hesselberg, att Sager
vore både elak och svagsint, samt, under uppresan till
Stockholm, visat okynne, så att Hesselberg med Sager alls
icke vidare ville taga någon befattning. Då jag för
Hesselberg yttrade min förmodan att Sagors sinnessjukdom möjligen
härledt sig från strängt behandlingssätt, och att ett
mildare bemötande möjligen skulle fördelaktigt inverka på den
sinnessjuka, upplyste mig Hesselberg att många försök till
hennes förbättring blifvit gjorda, men alla utan framgång,
samt att brukspatron Sager gifvit Hesselberg den befallning,
att hans kusin borde skaffas en plats, der hon hölles strängt
och till arbete, hvarföre Hesselberg med flit skaffat henne
en plats hos Dillströms, som hon kände såsom ett allvarsamt
och ordentligt hus, men att Hesselberg, sedan Sager
der ej qvarstadnat, undandrog sig att vidare taga någon
befattning om Sager, hvilket hon aldrig förmått sig att ifrån
början hafva gjort, om hon känt Sagers vanart och okynne,
den dock brukspatron Sager för henne förtegat. Jag
tillkännagaf för fru Hesselberg att jag vore ungkarl, och
således hvarken ville eller kunde längre taga vård om Sager,
utan ansåg det vara Hesselbergs ovilkorliga skyldighet, att,
då hon en gång åtagit sig Sagers omvårdnad, också återföra
henne till den person, från hvilken hon mottagit henne.
Men Hesselbergs svar blef nu detsamma som förut, med
tillägg, att den person, som mottagit henne, ock måste
behålla henne. Jag vände mig då till ångfartygets kapten,
berättade honom korteligen förhållandet äfvensom mitt
samtal med fru Hesselberg, och lyckades det mig förmå honom
till det löfte, att återföra Sager till Jönköping, såvida
likvisst Sager godvilligt ville företaga resan, och ej några
tvångsåtgärder behöfde invändas, att få henne ombord. Jag
lofvade att härtill söka förmå Sager, men om jag häruti ej
kunde lyckas till nästa fredag, då fartyget skulle afgå,
hvilket jag betviflade, begärde jag kaptenens löfte, att hon
nästföljande tur skulle få medfölja, hvilket jag ock erhöll på
förstnämnde vilkor. Jag ville under det vi således måste
invänta fartygets återkomst, försöka hvad en 8 dagars mild
behandling på Sager skulle utöfva för verkan. Sager fick
sålunda fortfarande vistas i mitt hus, åtnjöt der en i allo
mild behandling, fick alla sina behof uppfyllda, spisades med
samma mat, som jag sjelf åt, fick, när hon så behagade,
taga sig motion i friska luften, dock alltid i sällskap med
Ström, emedan jag icke ansåg rådligt att släppa henne
ensam på Stockholms gator; men detta oaktadt lät hon vid
flera tillfällen sitt halsstarriga och kapriciösa humör utbryta
samt vägrade att vända sina tankar till något annat än
nöjen och förströelser. Någon af de sednare dagarna hon hos
mig vistades, uppkom hon till mig och tillkännagaf sin
afsigt att hon ville resa till Upsala, der hon sade sig ega en
bekant magister, den hon tyckte om, och från hvilken hon
nyligen erhållit bref, hvarföre jag föreställde henne det
opassande deri, att en ung flicka ensam på så sätt skulle
resa, samt gjorde henne uppmärksam på hennes obemedlade
tillstånd, hvilken sednare invändning hon bemötte med det
svar att, som orden föllo: ”det finns väl någon herre som
bjuder mig” hvarefter jag förklarade henne, att hon måste
slå Upsalaresan ur hågen, samt gjorde henne allvarliga
föreställningar om det orätta i att föra ett sysslolöst lif, och
slutligen sökte bereda henne på nödvändigheten af att
återbegifva sig till sin hemort. Denna erinran bemötte hon med
det svaret, att ”hon förr skulle kasta sig i strömmen än
återresa hem”. Slutligen måndagen den 24:de Juli förnyade
jag denna erinran, och upplyste henne, att påföjande
onsdag, det Ångfartyg skulle ankomma, med hvilket hon
borde till sin hemort återvända. Denna gång besvarade hon
min erinran med otidigheter och insidiösa beskyllningar samt
yttrade bland annat; ”så gör alltid herrarne när de ej får
sin vilja fram.” Då jag uppbragt af dylika förnärmande
allusioner, dertill mitt uppförande ej gifvit minsta
anledning, uppmanade henne, att, i Ströms närvaro, närmare
förklara sina ord och upplysa hvad som gifvit henne anledning
till dylika uttryck, men hon härtill envist nekade, gaf
jag henne en örfil, förklarande att jag föraktade hennes
dumma prat, samt anmodade henne att göra sig beredd på
återresan, den hon måste med eller mot sin vilja företaga,
hvarefter jag lemnade rummet. Följande morgon, då Ström
uppbar kaffe till mig, berättade hon att Sager redan
klockan 7 på morgonen, begärt och erhållit sitt kaffe, samt
derefter aflägsnat sig, sedan hon föregående qväll inpackat sina
saker. Jag gjorde nu efterspaningar att få veta hvart
äfventyrerskan tagit vägen, besökte flera gånger polisens
vaktkontor, för att taga kännedom, hvarest hon blifvit
policerad; men då jag här erhöll den upplysning, att sådant icke
skett, stadgades hos mig den förmodan att hon företagit
sin tillämnade Upsalaresa, hvilken förmodan jag vidhöll
tills sistlidne måndag, då herr doktor Brisman framträdde
med sitt bekanta anförande, och med detsamma denna
komi-tragiska dram fick en ny vändning och hjeltinnan,
ehuru icke i egen person, utan representerad af herr doktor
Brisman, åter uppträdde på scenen.
Jag har nu sanningsenligt uppgifvit förhållandet och
kan med vittnen styrka hvad här anfördt blifvit, hvadan jag
förbehåller mig min rätt öppen, att få inkalla och afhöra
de vittnen jag i målet vill använda, så vida ej
Öfverståthållare-embetet skulle remittera detsamma till vederbörlig
domstol, då jag från vittnens afhörande vid Öfverståthållare-embetet
afstår. Stockholm den 14:de Augusti 1848.
Den 28 sistl. Augusti; då målat åter förevar, uppläste
Sofie Sager en så lydande skrift:
Då jag i går, måodagen den 21 Aug., för första
gången i min lefnad infann mig i Polisen, hvilket ej var
ledsamt, ty den som ej gjort något ondt behöfver ej frukta,
då man tolkar sanningens rena språk och har så många
ädla försvarare, som vill sanning och rätt. Det var
sannerligen en komisk scen, att se den arma anklagade
brottslingen m. fl. stå der så darrande, och upprepa sina lögner,
som ingen hederlig menniska tror på; men den, som han
ville ha till advocat, som blef i polisen utvisad, han kunde
väl tro honom, Möller den skurken, som ej skämdes att stiga
fram och göra en opassande anmärkning; men då steg
en äldre modest man fram, som är så mycke i qvinnans
värde, och näpste den fräcka lögnaren, som icke undslipper
och som fick hörsamma sin näpsare Doctor Brisman,
sanningens försvarare och lögnens fiende. Det var ej ledsamt att
se Fru Dillström stå så försagd; hon vet nog att hon är
lika litet trodd, som Möller; hon hade dock ingenting att
säga heller, som gjorde mig något, fast hon af blygsel för
sitt nedriga uppförande mot mig — sade att min sanna
skrift var osanning, som jag med ed kan betyga, — ehuru
väl jag vet, att ingen hederlig menniska tviflar på min
rysvärda sanningsenliga förklarade berättelse, skriftligen och
mundtligen. Möller (den elake finne) brukade säga att jag
var så barnslig, hvilket jag vill vara i det onda, men han
får se nu genom min fullkomligt sanna skrift, om jag är
barnslig till förståndet; och svagsint, som han sagt, men
som aldrig någon hederlig menniska, hvarken haft skäl till
eller kan säga, ty jag har inga dårskaper begått. På
Möllers osanna, osammanhängande berättelse af hvilken man
hörde ej någon var fullständig, och dem som skulle vara
något på håll var så mycke vittnande om hans minneslöshet,
att man skulle kunna tro, att han, i stället för jag,
förlorat något af sitt ringa förstånd, då han bland annat,
säger, att han sagt till mig, att han ville, att jag skulle
resa tillbaka, och att jag svarat, att jag heller kastar mig
i strömmen; det var osanning att det var så, såväl som
alla andra hans dikter. Jag tror nog att han låtsade för
kapitenen på fartyget, som ej ansåg honom för väl, att han
var lika nöjd om mig, och anhöll, att jag kunde få komma
på fartyget tillbaka, ty han kanske tviflade på sin
grymma plans utförande med mig, ehuru väl den grymma Fru
Hesselberg nog, så mycket möjligt sökt förnedra mig, och
göra mig begärlig för den bofven som trodde sig kunna
sympaticera med mig; men han bedrog sig i stället; ofta
är qvinnan starkare än mannen; (nemligen den stolta
qvinnan) som föraktar lågheter. Ingen af dem, hvarken kaptenen
eller Möller ej heller Restauratriserna, kunde bestämma
min sejour här; det var min slägting, som bestämde med
mig min vistelse här, först och främst på en månad, och
de andre hade ej med det att göra. Men då Möller sade
till mig, att jag skulle gå till Fru Dillström, som hon bett
honom be mig, men, som han uppsköt att säga mig, ty han
ville det ej, och jag naturligtvis ej ville gå till den som
varit så elak emot mig, mins jag mycke väl att jag svarade,
nej det gör jag ej, då går jag förr åt strömmen; det var
naturligt, att det ej kom i frågan någotdera, ej heller ville
jag med henne gå på ångfartyget, der de så totalt förtalt
mig, ej min slägting undantagande; han skall nog få veta
hvad de sagt om honom. Jag estimerar ej att nämna
deras dikter här. Det är ej nog med att Möller förlorat
något af det förträffliga minne, han aldrig egt; han har visst
förlorat något af sina lifliga ögons förmåga, ty han läste i
sin skrift, att jag har blå crispäng, som jag aldrig haft, den
är greddelin; det går an att få se; — åter ett drag af hans
osanna berättelse; detta var dock en bagatell, men det
synes ändå hur han ljuger, både i smått och stort; samt då
han läste opp, att då jag om Söndagen gick från honom,
säger att jag gick ner till hans (otäcka) mamsell, som hon
ville heta, och att jag var hos henne till fem, och sen gick
hem, det var också osanning; ty vi, hon och jag, gick till
Kastellholmen, dit han också kom och bjöd oss på en sexa,
som jag så tydligt i min skrift beskrifvit, så väl som alla
andra tilldragelser; hans mamsell kan intyga, att det var
sannt att vi tre, han och hans otäcka och jag var på
Kastellholmen, då som jag nämndt, så vida inte hon så väl,
som han, af sitt straffvärda lefnadssätt ej vill eller kan
minnas sanningen, den himmelska rena; men jag kan ej nog
tacka Gud för det jag fått den stora gåfvan, att såväl kunna
minnas allt; i synnerhet det ädla och sanna, som jag vill
söka, fast jag så väl, som andra ej är utan fel, det vet
alla, det vet Gud; ”men brottslingen för dygd är stel,
och döf för himlens bud; det rimmar sig ibland.” Här
synes åter ett prof på mitt minne fast jag så flyktigt gaf
akt på Möllers dikter i går; så synes det jag ändå kunnat
uppfatta det värsta; för att nu ytterligare samvetsgrannt
förklara det han författat så sanningslöst, i sitt felande
minne, vetande och ovetande; blygs nu gamla räf, som ni sade
ni var! att mer stå här för den respektive allmänheten,
och deklamera edra prosaiska lögner; ty poesi kan ej
tolkas af en samvetslös finne; men Gud hjelper dem som fly
till honom i nöden och låter anden, som vittnar sanning,
den misshandlade till bevis, tränga till djupet af Domarens
hjerta, som nog ser och hör, hvilken som har rätt, ty det
är Gud som upplyser hans ädla förstånd, och oskyldiga till
väl, och missdådare till straff och bättring, att tänka först
och handla sen, och fly till Gud i frestelsens stund, amen.
Le ej åt dessa enkla ord, som Gud inger en värnlös flicka,
som ej är van att skrifva några memoirer. Jag lyssnade ej
mycket till hans diktning om mig, det hördes klart på det,
hur han ljög, då han nekade för att hafva slagit mig med
ris, som Doktorn bevisade; och sedan ljög han allt det
andra på mig, ty han hade ej något ondt att säga om mig;
han begagnade ibland sina ord till mina, ty han sade att
jag sagt, att de ville tvinga mig till att blifva liderlig hos
Dillströms; men det var just han, som sade att något koppleri
i frågan, då jag talte om hurudana de voro. Det finns ej
något sådant i min skrift; men hvad det står är sannt, som
jag med ed kan betyga, det sade han om sitt, då jag sade,
att det han skrifvit var osanning, hvilket är sant, som han
också visste; men han är ej så rädd för att begå mened,
kanske jag har hört honom svära, som sådana gör. Han
viste ej hvad han skulle hitta på och säga om mig. Han
sade att jag ämnat resa till Upsala, hvilket jag aldrig
bestämdt, fast jag nämnde att jag var bjuden af en magister
för att bese mig, men ej ville jag resa ensam, det der var
då ingenting ondt uti; han har intet skäl att tala illa om mig,
derföre måste han dikta fast ingen hederlig tror honom;
fru H—g bryr jag mig ej om, det kan nog hända, att
andra dåliga kunnat ljuga på mig för henne och hon också för
både slägting och flera, och många kan säga osanning till
honom om mig, ty han känner mig ej så mycke äfven
kapitenen på hans fartyg varnade mig för Möller; han sade
att ”gamla kan också tycka om unga flickor”, men ändå
skulle jag åtminstone bli här i Stockholm en månad, som
det var ackorderat; jag vet att någon talt illa till kaptenen
om mig, ty han sade det sjelf till mig; han trodde det
ej och min halfsysler fru Nylander, som jag var hos sist i
Jönköping, vet nog att de ljög. Hon skulle resa på landet
för en längre tid; då jag reste hit; någon annan hade jag
ej att bo hos der. Restauratrisen Fru H—g borde bevisa
det Möller säger, att hon sagt om mitt uppförande på
ångfartyget, samt Gud vet ej var på något sätt opassande; dels
var jag något sjuk af färden, och dels läste jag i en bok
öfver passagen, och ibland var jag på däck; jag hade
sällskap af en hygglig Fru m. fl. och om någorstäds klandrat
mitt uppförande, så är det blott jalousie (afundsjuka), och
dessutom gör jag ej mer någon förklaring för den nedriga
anklagade. Jag har hört att min sorgliga händelse redan
väckt deltagande hos en herre i landsorten; jag är mycket
förbunden för hans välvilja för mig. Dem jag bor hos kan
inlyga att jag sjelf skrifvit detta; ibland har jag legat och
skrifvit, ty jag har varit för svag att sitta och skrifva.
Stockholm i Augusti 1848.
Då målet imellan Sofie Sager och f. d. underofficeren
Möller den 30 sistl. Aug. åter förevar, ingaf skomakaren
Dillström följande skrift:
Länge tvekande i valet, huruvida vi skulle inlåta oss i
nåqot svaromål å de angrepp mot vår heder, dem Kongl.
Poliskammaren tillåtit en till sitt förstånd rubbad ung
flicka, Sofie Sager, i rättegångsväg anhängig göra, utan att
någon skymt af bevisning derföre kunnat uppletas,
hafva vi, efter närmare besinning, och sedan vi erfarit att en
i hufvudstaden spridd tidning icke aktat för rof att
publicera dessa för vår heder forklenliga dikter, beslutat att
på samma väg söka göra tydligt och klart huru
orättfärdiga och osanna de nesliga beskyllningar äro_som blifvit mot
oss riktade.
Visserligen är det sannt att så väl de förhållanden
hvarunder dessa beskyllningar blifvit framförda, som ock det
språk hvari de blifvit affattade, mer än tydligt utvisa, att
de aldrig hafva sin upprinnelse i en fullt klok och
förnuftig menniskas hjerna. Detta tyckes göra hvarje svaromål
från vår sida öfverflödigt; men mången, som dömer utan
att undersöka, skulle säkerligen upptaga ett stillatigande från
vår sida såsom ett medgilvande af de lösliga beskyllningar
som blifvit oss gjorda, ty i fall som dessa är vanligt att det
gamla ordspråket; den tiger, han samtycker, tillämpas.
Efter denna digression från sjelfva saken, hvarföre vi
få anhålla om Kongl, Poliskammarens ursägt, torde det
tillåtas oss att närmare vidröra sjelfva anklagelse-skriften.
En oklanderlig vandel försäkrar så väl mig som min
hustru mot hvarje anklagelse mot vår frejd. Då dennn
utväg alltså måste lemnns åsido, har man nödgats anlita en
annan. Den nobla vetenskapsman, som tagit sig Sagers sak
an, har derföre behagat anföra, att vårt hus, hvarest den
kanoniserade oskulden, efter sin ankomst till Stockholm,
genom en slumpens verk, först inlogerades, skulle utmärka
sig för ett så lättsinnigt och sedeslöst lefnadssätt, att ingen
qvinna, mån om sin heder, kunnat der qvurstadna. Detta
beklagliga förhållande vållade äfven att dygde-engeln en
vacker dag rymde ur vårt hus och inqvarterades hos en ogift
man, hvilken hon dessförinnan icke ens kände till namnet,
utan med hvilken hon gjorde sin connaisence på gatan,
likasom det är brukligt med vissa species inom djurriket.
Sedan slutligen hon ledsnade vid hans hus, likasom hon
förut gjort med vårt, och en vacker natt rymde från honom
liksom från oss, lyckades hon få sigte på en doktor
Brisman, genom hvars försorg jag och flera till mig blifvit till
heder ocb ära skymfade och detta på ett sätt att någon
upprättelse derföre svårligen kan stå att vinna.
Uppå så beskaffade beskyllningar som de, hvilka
blifvit mig och min hustru gjorda, lönar det ej stort mödan
att lemna något svar. Vårt hus, med det stilla borgerliga
lefnadssätt som der föres, hafva ännu aldrig äfven
perso- af högre ställning i samhället än de som nu kasta en
oförtjent skugga derpå, hesiterat att beträda. Vi ha alllid
skattat oss lyckliga att, i vår underordnade ställning, kunna
dana våra barn och vårt folk till goda medborgare och
genom egna efterdömen söka leda dem, till det rätta och sanna.
Af många tjenare, som vi haft i vår tjenst, har ännu
ingen haft något klagomål att anföra mot de lefnadssätt som
föres inom vårt hus, och vi djerfvas tro, att ingen heller
deremot kunnat hafva någonting att anföra.
För att så mycket säkrare vinna detta ändamål, att
nedskymfa oss genom att utmåla vårt hus såsom ett tillhåll
för alla möjliga oseder, har man sanningslöst föregifvit att
vi skulle hålla krog för kommande och gående.
Osanningen i detta föregifvande kan bäst intygas af en af
Poliskammarens egna tjenstemän, stadsgevaldiger Thomasson, som är
boende i samma hus. Om några nattliga orgier och
oväsenden fördes i vär bostad, hade detta säkert långt för
detta kommit till hans öron. Någon krog hvarken hålla vi
eller ha vi hållit. Ett embete sammanträder vissa tider i
vår bostad; de af dess medlemmar, som derunder önska
sig någon förfriskning, erhålla det, och det är allt; och
dessa personer äro alla så aktade män, att visst ingen, icke
en gång de högsta inom samhället skulle finna sig på
minsta sätt generade af deras närvaro. Aldrig ha vi heller
förmärkt att de på minsta sätt brutit mot anständighetens
reglor, och detta kan äfven så mycket mindre vara fallet, som
man väl bör kunna taga för gifvet, att en mängd
ålderstegne, allvarliga borgersman, de flesta med familjer, väl
hafva annat att tänka på och ombesörja, än att nattetid
ställa sig i fremmande personers bostad och der slå sönder
speglar och glas, uppväcka och ihjälskrämma barn och
tjenstefolk, m. m,, som i de lika mycket om vansinnet som
om elakheten vittnande skrifterna blifvit uppgifvet.
En bekant till mig, som håller restauration ombord på
ångfartyget Jönköping, frågade mig vid sin ankomst till
Stockholm i början af sistl. Juli månad, om jag vore villig att
emottaga en på Jönköping anländ ung flicka, emot
betalnings erläggande. Hon sade mig visserligen pä förhand, att
flickan ansågs vara något rubbad till sina sinnen, men som
vi aldrig kunde föreställa oss att denna hennes "fjoskighet”
— som man yttrade — skulle kunna urarta sig i en
sådan riktning som skett, lemnade min hustru sitt samtycke
till det gjorda anbudet, så myckel hellre som en tillräcklig
lokal stod att disponera för hennes herbergerande. Denna
flicka var Sophie Sager. Då min hustru hörde omtalas att
flickan var litet hvad man kallar "fjoskig”, förmodade hon,
att en vänlig och human behandling var af nöden, så
mycket mer som detta i längden fortsatt, möjligen med tiden
kunde bringa henne ur sina drömmar. Min hustru iakttog
derföre i sitt uppförande mot henne den största varsamhet,
sökte i allt hvad hon kunde gå hennes önskningar
tillmötes, och tyckte äfven att detta handlingssätt verkade derhän,
att hon var nöjd och belåten med sitt vistande hos oss.
Tagande denna ömhet, för hennes ombytliga och
lättretliga sinneslags lugnande, såsom en undfallenhet från min
hustrus sida för hennes äfven mest besatta föresatser,
började hon slutligen göra ett bruk deraf, som vi icke kunde
gilla. Det första som i detta afseende väckte min hustrus
uppmärksamhet var att flickan lätt och ofta smög sig ut
från bostaden, sent om qvällarne, alltid ensam, och då så
skedde icke återkom förrän vid långt framskriden tid, ibland
icke förr än emot midnatten. Då min hustru föreställde
henne det opassande häruti, samt vidare förständligade
henne derom, att hvarken jag eller hon kunde tillåta det,
erhöll hon alltid undvikande och besynnerliga svar, städse
häntydande derpå, att så länge flickan betalade för sig,
hade hon sin fria vilja att göra och låta såsom det behagade
henne. Då alla uppmaningar, råd och vänliga tillsägelser
visade sig fruktlösa, fattade min hustru det beslutet att
inlåsa hennes hatt och kappa. Allt var dock fruktlöst. Hon
fortsatte promenaderna, utan allt återhåll, oaktadt min
hustru tätt och ofta sökte göra henne uppmärksam på det
opassande häruti. Hennes begrepp om anständighetens bud
visade sig derunder till den grad förvillade, att hon mer än
en gång öppet förklarade, det hon icke kunde se något
hinder möta för henne, att göra sällskap med hvilken karl som
helst, den hon träffade på gatan. Då min hustru lät henne
veta, att med ett sådant uppförande vart hus måste
tillstängas för henne, samt söka göra för henne tydligt, att om
så skedde, hon väl ej hade någon annan tillflykt öfrig,
svarade hon helt tvert, att hon när som helst kunde få flytta
till en magister, den der hon uppgaf heta ”Flackvood”,
som hade två rum, af hvilka hon hade tillstånd, att när
hon ville, disponera det yttre, och i sällskap med hvilken
person hon äfven mycket funderade på en Upsalaresa.
Inseende allt det obehag, hvari vi genom detta Sagers
uppförande kunde iråka, beslöto vi, att, så fort möjligt var,
göra oss henne qvitt, och sända henne åter till Jönköping.
En middag, sedan min hustru beslutat att derom
underrätta henne, hördes hennes röst från rummet intill det der
min hustru vistades, Hon hörde flickan då med en annan
person tala om theatern, och att hon gerna önskade gå på
aftonens spektakel, men saknade medel dertill. Troende att
det var någon af husets bekanta, med hvilken hon
samtalade, begaf sig min hustru in i rummet, men huru förvånad
blef hon ej, då hon vid sitt inträde i rummet invid Sagers
sida fann en ung elegant herre, den der Sager genast
presenterade för en baron Falkenberg. Min hustrus
bestörtning öfver det oväntade mötet gjorde att hon temligen
häftigt underrättade kavaljeren, det vår bostad icke kunde
upplåtas till några förtroliga möten emellan honom och Sager,
hvarefter han äfven aflägsnade sig. Då min hustru derefter
strängeligen förhöll Sager hennes oskickliga beteende och
delgaf henne vårt fattade beslut, att återsända henne till
Jönköping, framkom hon såsom vanligt med näsvisa svar,
och hvad Jönköpingsresan beträffar lät hon mycket positivt
förstå: ”det blir ej af!” Hon var borta på aftonen, efter
hvad vi sedan fått spörja, verkligen på spektaklet, derifrån
hon sent hemkom med klädningen sönderrifven och håret
utslaget. Efter detta kan en hvar finna hvad ”oskulden" i
sjelfva verket är för slags subjekt. Och för att vidare
visa, huru med denna rubbade sinnesförfattning äfven är
sammanparad den största elakhet, kan anföras, att, vid hennes
klagomål deröfver att min hustru insläppt folk i hennes
sofrum, beträffar, detta förhållande har sin grund deruti, att en
urmakaregosse tvenne gånger under det hon befann sig i vår
hostad, lemnades inträde i rummet der hon låg, för att
uppdraga en Skomakare-embetet tillhörig väggklocka, som är
derstädes hängande. Att detta skedde medan Sager ännu
låg, kom sig deraf, att hon tyckte om maklighet och icke
kunde beqväma sig att lemna sängen förr än kl. var 9
slagen på förmiddagen.
Oss ovetande rymde hon slutligen från vår bostad.
Alla efterfrågor voro fruktlösa, till dess min hustru omsider
fick kunskap derom, att hon uppehöll sig i fanjunkaren
Möllers bostad. Då var det gifvet att vi ej mera ville eller
kunde taga någon bofattning med henne.
Vi inskränka våra svaromål till det redan sagda;
anhållande allenast, att så fort sig göra låter, få målet
remitteradt till domstol. Först då blifva vi i tillfälle, att visa
hvilken nedrig kedja af lögner är hopspunnen i Sagers
mirakulösa skrifter. Stockholm den 30 Augusti 1848.
skomakaremästare.
______
Tillägg
En karrikatyr öfver Möllers ärelösa vittnen.
Det var ett ovanligt skådespel, eller hvad man skall
kalla det, då jag den 22 Augusti för andra gången infann
mig i polisen, men för den anklagade var det en tragoedie
— nog är det svårt för ett ungt fruntimmer att infinna sig
vid en rätt, men då det är dem som förstår det rätta, som
anför det, så bör den, som ej så väl förstår det, vara nöjd
då det ej på något annat sätt kan ske rätt, det är dessutom
de anklagade som får blygas och föraktas af alla goda. Och
nu då jag vederlagt Möllers och Dillströms skrifter, så fann
han sjelf att jag segrat, han kallade mig för hjeltinna en
gång, hvilket var det sannaste han sagt om mig, ty jag har
öfvervunnit den frivole och hans dikter med sanningen,
som föraktas af lögnens budbärare (Möller m. fl.) som för
att dölja sina onda gerningar vandra i mörkret som
Phoebus (den grekiska sångaren) i den underjordiska gången, som
hade fått sitt hjertas ideal om han kunde afhållit sig från
att vända sig om, men det kunde han ej, tills han
slutat vandringen, derför försvann idealet för hans åsyn,
förebrående i hotelser och tårer, så är det med Möller för
det han ej kunde låta bli att bryta mot det eller de bud,
som han väl vet, och som han är anklagad för, hvilket han
nu ej mer kan dölja, ty han stod för rätten som det Loths
hustru blef förvandlad till, för det hon ej hörsammade
utan vände sig om då hon ledsagades från Sodom,
nemligen en salltslod (bildstod) så stod Möller, för
publiken med sin äralösa representation, hvars roler ej speltes
veritabelt eller inom paranthes sagt oförfalskat, jag
måste öfversätta några främmande ord för Möller och hans
ärelösa omgifning. Möller sade en gång, då han tyckte att
hans otäcka, som äfven brutit mot sjunde budet, var
för god att omgås med den som tar emot kreti och
pleti som han sade. "Säg mig hvem du omgås med,
så skall jag säga dig hvem du är.” Nu uppfyller jag här
en enda af alla Möllers önskningar, ty jag säger eder,
både hvem ni umgås med, och hvem ni är, ni är en
skurk bland ärelösa, och alla skänker eder samtligen sitt
förakt, först och sist den ni beredt så många qval, som
beredt något sen för eder, till återtjenst, hvar och en får
efter som de förtjenar om någon tycker att jag uttrycker
mig för mycket så vet att det är för att i alla former
förklara en charlatan hans origtiga insigter. Referenterna har
bett få införa mina ovanliga skrifter för att få vara en
rättegång som det säkert ej blifvit om det varit en bland dem
som egt krog- och värdshusbildning, hvilken bildning jag
ej tagit några lexioner uti, men en högre som sympatiserar
med mina naturanlag.
Den oläcka Fru D—m tänkte att hon skulle få en
bättre flicka att passa på hennes kunder, (dikterskan) hon
hade i commission att köpa mig en hatt, sen tog hon af mig
både den, och den jag hade förut och gömde, men det
gjorde ingenting, att vara klädd i schwalett för den som ej
behöfver behaga med yttre prydnad som jag ej anser ega
värde, jag kom ej hit för den skull, men det är Gud som
styrer allt till menniskans bästa, mina önskningar blir så
sällan uppfyllda, men en gång, — jag har från mina
yngre år fått lära tänka och handla, ty jag har ej haft några
föräldrars råd att följa, utan någon gång andras som
kanske icke alltid varit gynnande, men Gud ingifver de goda
deltagande för den värnlösa som älskar och tillbeder honom
i nöden. Möller tänkte att han kunde komma väl ifrån
sitt nedriga brott, och sade att han tänkte att jag var rest
till Upsala som jag ej ämnat, det skulle han blott låtsas
såsom att han ej trodde att jag gick till doktorn som jag
sade, och som han viste väl behöfdes, och hvilket var min
lycka i olyckan, att komma från bofven till hederligt folk
för hvilkas välvilja jag ej tillfyllest kan tacka dem, ty
annars hade väl Möller ej haft så mycket ondt af sitt brott,
som trodde att han skulle få göra hur han ville med mig
svaga, men Gudskelof jag är åtminstone icke svag till
förståndet, Jag lider mycket af mitt bröst, och denna med
andra förenade plågor skingrar mången gång tanken så att
dej ej blir gramatikaliskt, och utan tryckfel, men mina
sanfärdiga skrifter hoppas jag ända skall intressera mer än
Möllers osannfärdiga, som på allt sätt bevisar ofullkomlighet,
t. ex. der stod på ett ställe att han träffade mig första
gången kl. 10, i stället för att det var kl. 8 jag tror knappt
att hon var slagen åtta, det hörs huru konfys han är eller
hans klocka som måtte gå två limmar för fort. Jag tordes
ej vara ute så sent, "men genom faran blir man vis". Nu
då han märker att han blifvit öfverbevist, genom mina
skrifter, som jag ej saknar konsepter till, så länge jag har
ämne, ty jag tolkar sanningen, den Möller föraktar, derföre all
den är domens sekundant för brottslingen, som ställt en
annan till bihang som nog får maskera sig, för att rikligt
kunna spela ulfvens roll, men förr eller sednare blir äfven han
demaskerad, för alla dem som älskar rätt och sanning så
väl som dem hvars valspråk det är.
Tro häraf hvad ni vill ifall det finns flera dylika till
honom, hvilket jag ej tror att det gör, så blir de väl
något slagna af min skrift, och då är det ej underligt om de
låtsa göra spektakel för att dölja verkan deraf; men
hvarken jag eller mina välgörare som älskar sanning och frid,
fruktar de ogudaktigas vrede.
Hagert så hette han den fege, som för sin kurtis skull
med Möllers otäcka, snart visade att han ej var någon
gentleman eller en man af ära och tro, det hördes nog hur
lågnt hans kunskaper sträckte sig, det är väl blott till
aritmetiken, ty annars hade han ej så kunnat yttra sig, då han
inför rätten blef tillspord, om han såg att Möller slog mig,
för hvilket han ej kunde neka, fast han på min begäran tog
mig i försvar, och sade till proforssen "Möller! det gå rej an
att slåss så," men fast han såg att det förnyades mer än två
gånger som han sade vid rätten, var han likväl för feg att
fullkomligt säga sanning för att derigenom kunna stöta sig
med Möller och derigenom kunna förlora gnnsten hos hans
otäcka hvilken Hagert ofta besökte. Så skulle han hitta
på och säga det jag sagt något oanständigt till Möller,
hvilket jag aldrig gjort, då har det åtminstone varit en annans
oanständiga uppförande som varit orsaken dertill, ty sjelf
tål jag ej något sådant, och de som sådana äro,
hvilket ingen ärbar tror som läst min berättelse, jag är ej van
att vistas bland dåligt folk som måtte vara dresserade till
opassande orationer, som man i den civiliserade verlden ej
instrueras uti, derför kan ej någon af god ton framdraga
några equivåka fracer o. s. v. som straxt visades Hagert
m. fl. Sådana kan ej bedöma hvilket som passar sig eller
icke, då hade han ej så sagt då han blef frågad af
Polismästaren hvad det var som jag yttrat till Möller eftersom
det var oanständigt, då stod han der försagd och visste ej
hvad han skulle säga, ändtligen sade han att jag sagt:
"Herrarna gör så när de inte får sin vilja fram”, det var
ej fult, och det vet jag att jag sagt, det hade han inte för.
Det var inte oanständigt sade då mitt biträde, och de
andra teg och samtyckte naturligtvis, han hade urskiljning,
så väl som alla andra sådana stora snillen, mina andra
vittnen döljde ej sanningen, ty de hade inga förhållanden till
någon, hvarken sins emellan eller till mig, som de döljer
eller fruktar derföre vittnade de icke falskt. Hagert som
jag så lite varit i sällskap med, ljög och sade att han var sin
egen handlande och bror till henne sedan sade hon att
det var hennes kusin. Vilhelm kallade Mari honom när
hon omtalte att de egde hvarandras förtroende, han
sade mig några fatta komplimanger som jag med löje
besvarade. Hagert det enkla geniet säger att jag visade mig
svärmisk som jag ej varit, hvilket också ej varit farligt han
som studerat vinmagasinet eller vinkommersen, vet ej hvad
det betyder att vara svärmisk, ty då hade han ej sagt det
om mig, som tvertom är mycket fri och glad då jag är frisk
han kanske trodde att det var detsamma som när bi svärmar
som han tror andra att vara, så är han väl sjelt. Det
var inte så olikt ibland då han gjorde sin piete-ami-vi-it men jag
gjorde inga anmärkningar på honom, men nu då han
börjat måste jag fortsätta, ”Som man ropar i skogen får man
svar,” så var del med hans vän Mari Ström, hon blef vid
rätten utvisad, den dumma stackarn, som kom fram så
utprålad, och med hatt, men hennes drag röjer hvad hon är
och som man hade förut kallat sig mamsell Bergström,
nu blef hon af sin otäcka Möller presenterad som hans
piga, som han förut vid rätten sagt sig hafva handlingar med
som de väl visste, hon tillstod ändtligen sanningen i så
mycket, att hon sade att hon var afundsjuk på mig för det jag
var yngre, det var öfverflödigt men hon tänkte att jag var
som hon, men hon tordes naturligtvis ej säga att hon såg sin
otäcka slå mig så mycket som han gjorde, men det var
detsamma det var allt uppsatt. Den andra som Möller sagt
tar emot kreti och pleli, (jag kan ej öfversätta det, ty jag
vet ej hvad det är jag har ej sett det i något lexikon) hon
kom också lika utstyrd och kallades för piga, de har dock
ej inre värde derföre måste deras yttre utgöra allt. Hon
sade så mycket strunt hon visste, som dock ej var något
stötande, hvilket hon ej hade skäl till hon sig mig mycket
sällan, hon sade att hon såg mig sticka på en strumpa
deruppe, det var osanning, det var en rökmössa af chinergarn,
hon sade att hon hört mig säga då jag kom upp om
söndagen att jag nyss gjordt min toilett, hon sade att jag spelt
och att jag sagt att jag skulle gå i kyrkan, det var ju
vackert, fast det var för sent liksom det var jag kom till
Stockholm. Att jag spelt guitarr var också sant.
Sen framkom en gammal otäck käring och straxt
derefter en karl som sade att hon varit häktad, ty hon hörde
till Möllers vittnen naturligtvis, hon gjorde sina ursäkter
den gamla fyllpuppan som är vedervärdig att nämna mycket
mer att höra och se, men det är tvunget för att
nämna alla hans vittnen som alla voro detsamma som intet,
hon kunde väl mutas med en sup af Möller, för att säga
några osanna dumheter som ingen bryr sig om, hon sade
att Möller ej stängt in mig, det kunde hon ej veta ty hon
var aldrig der när han stängde in mig, hon blott var hos
Marie Ström (hans otäcka) och passade på henne m. fl. hon
visste ej om jag fick mat eller ej. Hon sade att jag drack
kaffe om morgonen innan jag gick, det såg hon ej, fast jag
begärde kalfe. Då jag tisdagsmorgonen den 29 Juli skulle
gå derifrån behöfde jag något att förtära för att ej af
vanmakt nedfalla på gatan, jag kunde dock med möda förtära
något, det såg hon ej som säkert var full eller gammal
vana. Möllers advokat stod der som en machin, han hade
visst förlorat konseptet då han förra dagen blef utvisad, han
hade sjelf behöft en bränvinsadvokat som tolkat hans
osanningar, det gör ingenting, ty ingen med ära tror honom,
eller hans förra eller sednare oförbättrade upplaga, som han
väl nu bör visa, den fatala finnen, som med sina ort lösa
vittnen nu får afträda.
På eder, som till denna dag
Har vandrat uti mörksens villa,
Ni skull väl dömas efter lag
Det säger jag fast ej till pris
Åt någon lumpen restauratris.
Mina skrifter måtte vara klassiska; efter som en del
tror att en annan skrifver konsept för mig, hur vore det
möjligt att mitt biträde skulle kunna veta allt som
passerat, inte kunde jag i sammanhang munteligen uppge allt,
hvarken för honom eller någon annan eller i Polisen, det
är just derför jag sjelf skrifver allt fullkomligt och
sanningsenligt. De skrifter mitt biträde skrifvit om mig äro i
korthet mycket fullständiga om min sorgliga händelse, men nog
är det skillnad i stil på det en lärd man skrifver, emot det
ett lidande fruntimmer kan skrifva, det kan ej jemföras,
som väl hvar och en kan finna. Hela Möllers afskyvärda
gestalt och ännu mer hans beklagansvärda samvete, som
tycktes liksom vakna vid domsbasunens ljud, då sanningen
tolkades för hans förut döfva öron, då jag ej i Polisen
hade infunnit mig, vid hvars åsyn såväl som mina ord, han
stod som förkrossad, han tycktes liksom ångra sitt brott
och dikter, då han såg att jag lider för hans skull, fast jag
ej är svag till själen som han sagt: men nu då han såg att
jag är stark till själen och svag till kroppen, förskräcktes
han, ty alla hans, finnen Möllers m. fl., lögner kommer i
dagen så fort de hinner, ja de äro redon komna, ty alla
kan se dem så väl som de sjelfva och undertecknad. Jag
har hört att Möller ej törs gå ut och spekulera på gatorna
som han gjorde förr, och på källrarna och läsa Tidningarne
som han nu väl lägger bort, eftersom han der nu får se
sin lakoniskt förtjente titel utnämnd, som nog borde varit
utnämnd förr, för den som långt förut varit skurk, jag har
hört att han sagt till en, att han snart skall resa till
Finland, det är bäst eftersom han är så föraktad äfven här,
lycklig resa (Herr skurk) f. d. Fanjunkare och biträde i
åkarinrättningen i Götheborg. "Flyg örn så högt som
vingarna dig lyfta, men skryt ej att med dem du mäter
dagens lopp.” Äfven i hans öfriga sagor (osanningar) i
hvilka han säger, att der slår i mitt prestbevis att jag har
försvarlig christendomskunskap, men der står att jag har
ganska god christendomskunskap samt fört en anständig och
hedrande vandel, m. m,. der kunde ej stå något annat ty
en embetsman får ej dikta och gör det ej. Jag nappade
beviset från Möller så att det gick i kras, ty jag ville ej
låta honom få det, ehuruväl jag ej utom det kunde blifva
blottställd, ty det var af en händelse jag hade det, som
nog kan läsas för att se att jag säger sannt. I Möllers
samlade dikter står äfven att jag hade krispin, då han
träffade mig första gången, samt att den var blå, fast den är
med skärt foder, men jag hade då ingen krispin utan en mörk
långshavl, det var väl ett töcken af en blå ethersky mellan
honom och mig, eftersom han ej kunde skönja föremålet
som var närmare himmelen än han trodde, ty jag stod på
det högsta af slottsbron som jag förut nämndt, fast Möller
säger att han träffade mig stående lutad öfver norrbro eller
balustraden, han var väl förbryllad af allt efter som han
uppger två ställen (olika båda gånger), eller han kanske såg
vålnad i sky på det ena stället, i hans fantasie, han
spelar förr rolen af att vara confys än jag som han vill
påstå, för att slippa få så hård dom af allmänheten, men
deruti visar han åter brist på snille, som han alldrig ägt, ty
han kunde väl annars förstå att ingen tror hans dikter
och lika litet tror de att jag ej har mitt förstånd, man
kunde förr säga att de förlorat sitt förstånd än jag,
”vreden är en kort galenskap” ty om inte annat, så ser
de ju genom min skrifvelse att jag ej förlorat den
förnämsta af själens egenskaper, och dessutom är jag
och mina anhöriga för väl kända för att blifva
chicanerade af en brottslings deklamation, som ingen ädelmodig tror,
Nej både han och de andre få nog behålla sin skampåleplats
de fått, som jag hört måtte stå i en tidning. De vet också
icke hur de nog skall kunna gravera dem som försvara
sanningen och mig, men det bryr man sig ej om hvad dåligt
folk pladdrar, de är ofta afundsjuk på dem som har något
företräde, eller insigt uti något praktiskt mer än andra, som
äfven händer de s. k. lärde, nemligen dem sednare.
Jag sökte flera läkare än Doktor B-n, som var
den bäste, men de voro ej hemma, och jag har ej hört
namn på dem alla, de bodde närmare, derför gick jag till
dem först, som jag ej gjorde lång visit, i synnerhet hos en
som kom in och ville blott leka med mig, och kanske att
han var ingen läkare som de hade visat mig till, eller att
jag gick orätt — det är sådana jag tänkt på då jag i min
förra skrift säger att jag ej bryr mig om fuskare, men ej
menar jag sådana som jag aldrig sett eller känner, t. ex.
Doctor Ramström som restauratrisens domestik hade sagt,
varit och begärdt fått veta min adress på fartyget, hvilket
ej var sant har jag nu fått böra, men som Fru Hesselberg
sjelf diktar, så är det ej underligt att hennes domestiquer
följer hennes gemena exempel, det är åter ett bevis på
deras värdshusbildning, då de ej ens kan låta bli att ljuga på
herrar så är det ej underligt att de ljuger på mig, men
Doctor Ramström så väl som jag är nog för hederlig för
att estimera hvad dikterskan Eva säger, jag förmodar att det
äfven förhöll sig så med Stal v. Holstein, ty något sannt
ord kan ej med vilja komma öfver lögnares läppar, som nog
får godt af det, jag kunde ej hjelpa att jag trodde dem och
skref som för mig var berättadt, fast jag ej kunde skrifva
allt, den som ej diktar sjelf tror ej andra om det. Jag har
ej ännu kunnat göra några längre promenader till fots, men
jag har åkt några gånger till polisen o. s. v. Det är blott
tölpar som påstår att jag läser romaner som jag så lite
finner nöje uti, de menar visst moraler som jag bältre känner,
de har väl tagit miste namn som mer öfverensstämmer än
dess innehåll. — "Då det går dig illa, så tacka Gud att det
ej gick värre", det gör jag, det var väl att jag ej blef
ihjelslagen, då hade Möller ej så lätt blifvit upptäckt, men
nu är det ej värdt att han nekar längre då jag har vittne
på honom som en gång sade till mig att jag ej skulle tala
om hvar jag bodde, han var väl rädd att jag skulle få
veta hur nedrigt ställe det var, som jag nog fick ändå tyvärr!
En önskan uppfyllde jag dock, ty Möller sa’ en gång då
han var rädd att hans otäcka skulle narra mig att tala om
det han sade till mig, som jag också gör, då sa’ han ”om
skalkar locka dig, följ icke.’ Nu ser han att jag lydde, ty
jag följde ej då Möller ville locka mig, men en
brännvinsadvokat kan både Möller och Fru Dillström locka med en
sup, för att skrifva några dikter i Anekdot- eller
Söndagsbladet som ingen ärbar estimerar, äfven har jag sett skrifter
utgifna om mig under hvilka något namn icke finnes, men
det vågar de ej sätta dit af rädsla. Det var väl att jag kom ifrån
dem som tänkte att jag skulle blifva föraktad och sympatisera
med dem som handlar först ocb låter egennyttan
framskymta mellan hvarje paus innan de tänker. Jag har nog
urskiljning att kunna bedömma dem. Nu gud ske lof är jag hos
bättre folk som ej har några krogtalanger, som jag ej heller
har, utan en högre bildning. Jag vill ej förnedra någon, i
hvad stånd och yrke som helst, fast jag här nämner
värdshusbildning, det tillämpar jag endast på dem soin äro
mina beljugare, och som begagna sig af denna bildning i
stället för själens den de ej eger. Jag blott förebrår dem som
förtjent det. Med ordet ”Finne” som jag här ofta begagnat
skymfar jag här icke hela
jag anklagat som brottslig. Jag befinner mig nu i mitt
rätta element, och värderar mina välgörare på det högsta. Nu
är det i Kämners-Rätten. Jag är ej van att hämnas, derför
kanske att hans stralf mildras, ty nu är han ändå föraktad
af alla.
Stockholm i Augusti 1848.
Då jag för tredje gången den 30 Augusti, infann mig
i Polisen för att möta dem jag anklagat skämdes; ej
restauratrisen Fru Hesselberg för att komma fram med en ny
oförbättrad upplaga af lögner, som de elaka låtit införa i
Jönköpingsbiadet, att jag som de gamla lögnandarna påstå,
skulle ha förlorat några skrufvar, hvilket jag aldrig gjort,
ej en gång mekaniska skrufvar, som jag tror att de kunde
behöfva. Den usla styrmannen, Nilsson tror jag han heter,
som jag knappt känner, han vill äfven påstå detsamma som
restauratrisen det var naturligt, samt ville att machinisten,
som jag knappt sett, skulle acopagnera deras osanningar,
och det är ytterligare ett bevis på deras yrke, de kunde ej
hitta på att säga något ondt om mig, ehuruväl att man ej
bryr sig om att lyssna till dårars oförstånd.
Kapten Mellander på samma ångfartyg (Jönköping),
såväl som domestikerna skulle också säga hvad han visste om
mig, han lät ej Möller muta sig, för att säga osanningar om
mig, som de andra usla varelserna. Styrmannen som ej kan
styra sitt förstånd, kan väl ej styra på fartyget då
kaptenen kommenderar, styrmannen ger jag det till råd från en
litterär, "man kan en eldig häst, med konst och lämpor
styra, styr viljan med ditt vett, så snart hon börjar yra."
Glöm det ej!— Det går an att kaptenen har förstånd att
styra fartyget, han är en man af heder det synes nog, att
han är bildad ty han talar sanning om mig, han sade ej
att jag visade några galenskaper pä fartyget, hvilket jag ej
heller gjorde, fast de andre usla varelserna trodde i sin
kortsynthet att det skulle lända mig till ofärd, (deras lögner)
men de bedrog sig, styrmannen och fru H—g kan rätt väl
passa för hvarandra så der incognito, som vanligt för sådant
pack, som ingen estimerar, de var nog afundsjuka på att
kaptenen visade sig artig emot mig som är vanligt ibland
bättre folk han kände mig äfven. Kapten var sjuk på
resan som han sade, ty han brukar inle ljuga som pöbeln
gör, han är för god dertill, han är den enda på fartyget
man kan conversera med, ty man föraktar de andre
lögnens lärjungar, som långt för detta visat mästerstycket af
sin profettion. Ibland var vi på däck äfven kaptenen med
fl. af noblessen. Jag vederlägger Dillströms lögner såväl
som andras, med hjertats rena språk, sanningen som jag sjelf
mins allt, och ej låter jag någon bränvinsadvokat vara min
tolk. "Fly lögn i allt ditt tal, var redelig och sann, ty
mins att lögnens svek, för Gud ej döljas kan."- Jag vill
att sanningen skall framträda som en gloria, men ej kan
den tränga till lögnares hjertan, som redan äro fyllda af
dikter. De säger i sin skrift (saga) att ingen mer än
urmakarn hade inträde i det rum jag bebodde, då var väl
alla dem jag såg derinne osynliga för dem, eller så vana
att se, så att de ej såg skillnad på dem och de gamla
skinnklädda stolarna som tillhörde rummets möblemang, jag blef
högst souprinerad då jag fick se så många masculiner i mitt
rum, jag vände naturligtvis snart åter, der var fler då än
jag i hast kunde räkna, de hade slagit sig ned då vid ett
stort bord i horezontal ställning kring bordet hvilket var
betäckt med en mörk duk liknande ett bårtäcke, derpå var
skrifmaterialier till deras tjenst, och mycke sent slutades
deras för mig ointresserande visiter, som jag i min förra skrift
nämndt etc. Alla mina saker var då uttagna för dagarna,
ej del jag begngnade vid min toiiett fick vara på sin plats.
Fru Dillström, den tanklösa varelsen, tänker visst att
hon kan narra någon att tro hennes dikter, men det gör
ej någon förståndig menniska, hon påstår att hon ej har krog
då de säljer både mat och biänvin m. m. som jag sjelf såg
och deras piga sade att der gick både skomakare och
skräddare m. fl. de både spelte och drack och gjorde voltecher,
der var jemt visiter, åter ett bevis på deras dikter,
urmakarn kan intyga att jag ej låg då han kom in, det hade då
varit så mycket fulare af dem då, om de låtit horom gå
in då jag låg, det hade varit deras skam, de ljuger bra
dumt för att urskulda sig, då de säger att de låste in min
kappa, det gjorde de ej, blott mina hattar, som jag förut
nämdt, hvilket var mycket oartigt, men man kan ej
fordra mer af sådana De ljög nu lite på sig sjellva också, ty
det kan ej räcka till annars för dem som ej vill eller kan
minnas det sanna, som jag derför vill förklara, om det ej
klingar ljuft i deras öron, ty sanningen är för dem svår att
höra. De säger att jag var ute till midnatt, det kan flera
intyga att jag aldrig var ute sednare än kl. 9 på aftonen
mer än två gånger och då var jag ej ensam, men för dem
kanske midnatten börjar före 12 på natten efter som det
var många kunder qvar då jag kom hem sent hvilket ej
var farligt, då jag som de andra var på spektaklet till det
var slut och var det farligt att jag trampade några rynker
från min klädning i trappan, det sydde jag så fort ihop
som fru D—m serverade några kunder hon hade ej med min
toilett att beställa, ty hon säger bland sina dikter, och tar
ett exempel på min paryr hör mig Fru D—in, "ej någon
efter ytab döm," jag vill ej ha mitt hår som på en
gipsdocka, men ej var det utslaget som D—ms säger, för att på något
sätt kunna utmärka något opassande fast det ej var ordentligt
efter promenaden det utmärker ej något oanständigt men jag vill
ej ha min hårklädsel så markerat som fru D — m, jag tycker om
att det faller i en behaglig oordning, utan att vara för
mycket koquett, men något måste man vara, för att ej vara
afskyvärd. Den eleganta herrn som de säger de såg vid min
sida, var ju ej farligt att han en gång gjorde visit, då det
var en bekant från min hemort, han var ej drucken då —
han vet nog att jag ej beklagade mig för att ej få komma
på spektaklet som de säger, ty jag var långt förut bjuden,
det vet man nu hör och ser att Dillströms lögner äro
myriader, som borde som de andre införas i Anekdot- eller
Söndagsbladet, som af de ädle föraktas, och af narrar tros
och med intresse betraktas, de nämner en Magister
Flackvood som jag aldrig hört ett sådant namn, vet jag ej hvad
det är för drömmar de vakna komponerar, de säger att jag
rymde dem ovetande, jag hade väl ej rymt om de vetat
det, men jag rymde ej, det behöfde jag ej, ty jag gick när
jag behagade, jag var ej deras descipel, deras piga såg när
jag gick, klockan var säkert mellan 8 och 9 om morgonen,
fast de påstår att det var om natten, men ändå att jag låg
till klockan 9 om morgnarna, men så länge låg jag ej utan
då jag ej fick sofva för deras medinteressenter. Jag
estimerade ej att taga afsked af Dillströms famille, hon som
spelt rollen jag förut nämndt, honom hade jag ej med att
göra. I deräs sällskap kan ej den som fått finare bildning
trifvas, ty då säger de att man är fjoskig, de menar väl
confuse läs u som y, ni obildade, men nu är jag hos dem som
ej säger så om mig ty det är bättre hederligt folk; derför
kan jag ej nog värdera både Doctorn och dem jag nu bor
hos för deras välvilja mot mig, jag har nog urskiljning för
att kunna bedömma det som lemnar så tydliga bevis, det
är ej godt för Dillströms m. fl. att ursäkta sig med sina
sagor, derför anamma här ett godt råd, "Skomakare blif vid
din läst! så mår du alldrabäst!" icke Skomakaren
Dillströms kära hälft förglömmande, det är just sådana
plågoandar jag föraktar, som tänkte att jag trifdes der, —
Till högre verldars regioner,
Ej uti qvalmets atmospher — alt hvila,
Nej helldre bort till fjerran zoner,
Ja, eller uppå själens vingar,
Till azurblåa rymden svingar —
Upp till ett högre mål jag söker sträfva!
Dit ni ej kan med lögnen fly! nej bäfva!
Då jag med min edliga förpligtelse vill intyga att allt
det jag skrifvit är sanning som hvarje förnuftigt tänkande nog
kan veta att jag ej behöfver dikta, jag har nog mycket att
anklaga ändå, jag är tvungen att helt och hållet gifva en
fullständig berättelse om hela förhållandet, jag gör ej heller
värre, än dit jag för Gud och menniskor kan uppenbara det;
sanningen skall ändå uppenbarad varda, den som nekar för
sina fel är så mycket mer straffvärd, och ännu mer den
som vill förstöra en redbar menniskas heder, men det skall
ej gå så lätt för eder jag är för väl känd af mina vänner
dem jag har bekantskap med för att blifva misskänd, och
dem som ej känner mig personligen, skall nog genom min
skrifvelse känna min karaktor, sådan den är, och ej som
mina fiender beskrifver den, som sjelfva ej måtte känna
hvarken sina pligter mot Gud eller nästan, som jag vill hoppaa
så väl som allt det andra ej flytt från mitt minne. Men dem
som handlar först och tänker sen får nog ångra sig, såvida
en bättre känsla en gång vaknar i deras för det ädla och
sanna nu tillslutna hjerta.
P. S. Om de anklagade hade haft några geographiska
griller att bråka sin fasta gernu med, så hade jag ej
undrat på om de i stället för det de satt framför sin skrifts
rubrik satt vulgariens hufvudort, i norra europeiska turkiet,
för välljudets skull.
____
Charad. Finnen Möl-lers sinnebild. (Copierad af undertecknad.)
Och lätt kan vridas af en krabat —
Då med dess bruk, beredes liner;
Till någon brännvinsadvokat:
Som ulfvens roll har öfvertagit
Och ej kan spela som han vill
Då re’n föraktet honom slagit
Och han för alla må tiga still.
Mitt andra finner man i stoftet,
Det skakas utaf föttren bort,
Och vedervilja för sjelfva doftet
Man har, och säger innom kort
Jag vill ej mer det hela höra —
Som är symbolen af en surk
Dem ner i jorden vägar göra
För att i mörkret kunna dölja
De onda gerningar som följa
Den som af alla kallas skurk.
Det ordet till Charaden är
Som Fahnjunkarn Möl-ler innebär.
S. t. (Sann tittel) förtjent af Möller sjelf och utnämnd
for detta i Kongl. Polisens skrank som hans bihang ( A C)
säger som gerna kan följa sin vägvisare till ragnarrök:
(verldens ända.) Jag förmodar att S. B. U. (sorgens beklagelse
undanbedes.)
Anmälan:
Hos de flesta Bokhandlare i Riket, äfvensom i
Finland, hafva nyligen utkommit:
| (Priserna äro i banko.) | Om Qvinnans förhållande vid | FÖRLOSSNING och BARNSÄNG, |
samt det nyfödda Barnets skötsel och behandling. Efter
egen och andras erfarenhet, af
& Chir., Praktiserande Läkare i Stockholm, m. m. 24 sk.
Svenska Litteraturen saknar hittills en populär afhandling
i ofvanstående ämne. Framl. Prof. Cederschölds vidlyftiga
arbeten derom äro endast afsedde för läkare ocb barnmorskor,
af hvilka synnerligen de sednare dock torde ha åtskilligt att
inhämta, äfven af närvarande lilla bok.
*
TYST!
Oumbärlig Rådgifvare för Älskande och Nygifta. Af D:r
Med en fin lithografi framför titeln. I illustreradt och
försegladt omslag. Andra upplagan. 32 sk.
Ehuru den första 2000 ex. starka upplagan sistl. höst
utsåldes på icke fullt sex veckor, medgaf tiden icke omtryckning
deraf förrän nu på sommaren. Denna i vårt land ovanliga
afsättning torde mer än något tala till närvarande boks
företräde framför andra dylika.
*
| Nya och ändamålsenliga | WHISTMÄRKEN. | à 16 sk. satsen. |
Som tvenne starka upplagor af dessa Whistmärken utsålts
inom ett lika antal år, torde de vara tillräckligt kända för
att behöfva någon annan rekommendation.
*
Blanketter till de, genom nya Handtverksförordningen,
mellan Mästare samt Gesäller ocb Lärlingar behöfllga
ARBETS-KONTRAKTER | à 2 sk. paret. |
*
Tydlig Anvisning att på ändamålsenligaste sätt
uppföda och sköta
Gäss och Ankor.
Öfversättning från Femte Upplagan. 8 sk.
*
Tydlig anvisning att uppföda och sköta
Dufvor och Kaniner.
Efter egen och andras erfarenhet, af G. Wahlström. 8 sk.