Ryssland på tröskeln till det 20 -de seklet

RYSSLAND

PÅ

TRÖSKELN TILL DET 20:DE SEKLET

AF

EN RYSK PATRIOT

ÖFVERSÄTTNING FRÅN RYSKA ORIGINALET

STOCKHOLM

WAHLSTRÖM & WIDSTRAND.

STOCKHOLM

ISAAC MARCUS’ BOKTR.-AKTIEBOLAG

1900.

FÖRORD.

Den bok, som härmed framlägges för skandinaviska läsare,

har ett mycket betydande aktualitetsintresse. Den ger en klar

inblick bakom de officiella ryska kulisserna, af hvilka de europeiska

regeringarna, den europeiska pressen och den civiliserade världens

allmänna mening tyvärr ännu i allt för hög grad låta vilseleda

sig. Man märker snart, att bokens författare alldeles icke är en

revolutionär, utan tvärtom till sitt åskådningssätt en mycket moderat

man. Denna omständighet gör emellertid, att den skarpa kritik

han ägnar den ryska regeringen och den ryska byråkratin,

framstår såsom så mycket mera tillförlitlig och dräpande.

Det är att hoppas, att detta arbete i icke ringa mån skall

bidraga att upplysa den civiliserade världens opinion om hvad det

officiella Ryssland egentligen är. Europa fruktar »den gula faran»

och är upptaget af fantasier om sin kulturmission i fjärran östern.

Det vore lyckligare för den sanna kulturen, om den civiliserade

världen ändtligen skulle få ögonen öppnade får det ännu farligare

Kina, som förtrycker mänskligheten i Osteuropa och Nordasien

och håller dess alla verkliga kultur sträfvanden tillbaka. Att räcka

dessa sträfvanden en stadig hand till stöd, att förhjälpa alla dessa

olyckliga folk till friheten, se där en kulturuppgift, som vore de

lyckligare lottade västeuropeiska folken vida närmare och vida

värdigare, än t. ex. de skådespel af blod och råhet, som de nu

låta sina regeringar upprulla i Ostasien och Sydafrika.

Öfversättaren.

Det 19:de seklet har utgjort en vändpunkt i Rysslands

historia. Under loppet af århundraden hade staten bildats

och organiserats under ledning af de ryska tsarernas

själfhärskaremakt. Samhället följde endast passivt med,

underordnande sig dess befallningar och framteende blott få och

svaga, själfständiga krafter. De mest liberala strömningar

utgingo från ofvan, men slogo endast ofullkomligt rot i samhället.

Anhängarinnan af 18:de seklets upplysningsfilosofi, Katarina II

gaf i sin ryktbara instruktion uttryck för de humana idéer,

som då behärskade sinnena; men som en praktisk kvinna insåg

hon snart hvilka svårigheter uppreste sig mot deras tillämpning

i Ryssland. Beröringen med de till Petersburg kallade valda

representanterna för stånden öfvertygade henne, att det skulle

vara farligt att röra vid lifegenskapen, på hvilken hela vårt

samhällsskick hvilade, och i stället för att på detta område

genomföra de af henne uttalade liberala grundsatserna, gjorde

hon bönderna till lifegna äfven i de delar af riket, hvarest de

därintills förblifvit fria. Lillryssland fick i stället för sina

förlorade privilegier lifegenskapen, och därigenom vanns dess adel

för Ryssland. Till svar på Diderots öfvertalningar yttrade

Katarina, att det var lätt för honom att skrifva ned förslag

på pappret, som tål allt, men hon nödgades handskas med

människokroppen, som var mycket ömtåligare. De liberala

grundsatser hon tillämpade i den lokala förvaltningen ledde

blott därhän, att adelns ställning befästades och att den började

känna sig oberoende.

Ännu fruktlösare i praktiskt hänseende, blefvo hennes

sonsons liberala sträfvanden. Såsom La Harpes lärjunge, var

han helt genomträngd af 18:de seklets idéer. Han drömde

om att blifva sitt folks välgörare genom att skänka det

friheten och politiska rättigheter. I de med ryska riket förenade

länderna Finland och Polen, införde han konstitutionella

inrättningar. Men att tillämpa dem i Ryssland på grundvalen af

lifegenskapen var omöjligt, och att vidröra denna sistnämda,

hade varit liktydigt med att uppresa mot sig hela det högsta

ståndet, som i lifegenskapen såg ett villkor för hela sitt

välstånd. Påbudet om de fria jordbrukarne, som öfverlämnade

böndernas frigörelse åt godsägarnes goda vilja, förblef en död

bokstaf. Motsatsen mellan den unge monarkens ädla

sträfvanden och det honom underlydande landets tillstånd var

fullkomlig, och härigenom förklaras till betydlig del det vacklande,

för hvilket hans utpinade själ var utsatt. Till slut segrade

förhållandena: Efter att hafva förlorat tron på sin ungdoms

upphöjda åsikter, och utan en enda medhjälpare, på hvilken

han kunnat stöda sig, försjönk den trötte själfhärskaren i

mysticism och gaf sig den honom ständigt tillgifne Araktschejeff

i våld. Slutet af hans regering blef ett fullständigt förnekande

af dess början.

De af honom utkastade fröen gingo dock icke gagnlöst

förlorade. Hos den tidens ryska ungdom funno de en

mottaglig jordmån. De ryska truppernas vistelse utomlands under

de Napoleonska krigen stärkte ytterligare denna riktning. De

ryska officerarne sågo med egna ögon en tingens ordning,

hvari frihet och rätt åtnjöto tillbörligt skydd, och med en

bitter känsla jämförde de härmed, hvad de efter återkomsten

från fälttågen funno hemma hos sig. Hos dem uppstod

en okuflig önskan att bereda rum för samma grundsatser i

sitt fädernesland. Häraf decembermännens sammansvärjning.

Alexander visste af den, men han såg därmed genom fingrarna.

»C’est moi qui ai mis ces idées en vogue, ce n’est pas à moi

à sévir», svarade han på sina närmastes föreställningar.

Decembristerna anses af många såsom män, hvilka låtit

hänföra sig af utländskt åskådningssätt och drömde om att i

Ryssland införa en ordning, som stod i strid med det ryska

folkets tro och öfvertygelse. Men man glömmer att militära

revolutioner icke voro någon nyhet i Rysslands historia. Ännu

nyligen, i 18:de seklet, hade Ivan VI, genom en militärisk

sammansvärjning störtats från tronen och Elisabet upphöjts på

densamma. Ännu senare hade på samma sätt Peter III afsatts

och efterföljts af Katarina; och denna revolution gaf Ryssland

en af de ärorikaste regeringarna i dess historia. Nytt var icke

det, att undersåtar uppreste sig mot den högsta makten och

förändrade regeringen, utan det, att sådant gjordes icke för

en utländsk kvinnas skull, som ej hade ringaste rätt till tronen,

utan i frihetens och rättens namn. De sammansvurne ville

införa i sitt fädernesland en ordning värd ett civiliseradt folk,

göra slut på det öfverallt härskande godtycket, befästa i

landet laglighet och aktning för människan. Den tidens ädlaste

andar slöto sig till denna rörelse. Men just dessa höga idéer

var det ryska samhället ännu icke vuxet, det höll allt ännu

fast vid lifegenskapen. Decembermännen utgjorde inom

detsamma en obetydlig minoritet. Det var blomman af Rysslands

ungdom, men en blomma lössliten från jorden och därför dömd

till undergång. Upproret blef utan svårighet undertryckt; en

hård reaktion inträdde.

De, som lefvat på Nikolai I:s tid, komma väl ihåg det

tunga tryck, som då hvilade öfver Rysslands jord. Reaktionen

hade haft öfvertaget också under Katarinas senaste år och

under senare hälften af Alexanders regering, men under Nikolai

blef den i 30 års tid genomförd med järnhård följdriktighet.

Hvarje fritt uttryck för tanken undertrycktes skoningslöst.

Censuren skärptes i otrolig grad och blef till och med till

åtlöje. De olyckliga censorerne sattes på högvakten för de

mest oskyldiga artiklar, som de genomsläppt, för mindre

aktningsfulla uttalanden om personer, tillhörande den ena eller andra

förvaltningsgrenen. Ett oförsiktigt ord, en förbjuden bok kunde

ha till följd förvisning till aflägsna landsdelar. Herzens

anteckningar och den ytterst moderata Nikitenkos dagbok kunna

gifva begrepp om den tingens ordning, som då låg kväfvande

öfver Rysslands innebyggare. För första gången uppträdde

ryska regeringen, som därintills gått i spetsen för upplysningen,

öppet såsom dess fiende. Efter 1848 nådde reaktionen sin

höjdpunkt. De revolutionära rörelserna i vestra Europa

framkallade de strängaste åtgärder mot de fullkomligt oskyldiga ryska

universiteten. Censuren, som redan tycktes ha nått de yttersta

gränserna, blef ännu strängare. För en oberoende människa

blef det omöjligt att skrifva någonting. Till och med rent

historiska undersökningar utan spår af politiska hänsyftningar

underkastades förbud.

Och emellertid lyckades denna alltomfattande despotism

icke blott icke att utrota de liberala sträfvandena inom det ryska

samhället utan utvecklade dem tvärtom i ännu högre grad.

De högsta lagren, som omgåfvo tronen, försjönko visserligen

i fullkomlig okunnighet. De åstundade bildning, så länge den

fordrades ofvanifrån, men så snart den blef föremål för

misstankar och ett upplyst tänkesätt blef anledning till onåd, så

började man visa den en djup missaktning. De äldre

gardesofficersgenerationerna, som utmärkte sig genom hög bildning,

lämnade rum för tomskallade älskare af nöjen och rummel.

Till statsmän upphöjdes fullkomliga ignoranter; man fordrade

blott blindt uppfyllande af tsarens vilja. Sådan var taflan dock

endast på ytan; i det ryska samhällets mellersta lager

upphörde icke sträfvan mot upplysning, men den antog helt

naturligt en mot regeringen allt mer och mer fientlig riktning.

Hvarje undsluppet ord, hvarje oppositionell antydning

uppfångades i flykten och gick från mun till mun. I form af

litteraturkritiker utbreddes idéer, hvilka vid det outhärdliga trycket

uppifrån antogo en allt radikalare skiftning. Isynnerhet i den

mera hetlefrade ungdomens hjärtan hopades frön till ett

oförsonligt hat mot den existerande ordningen. Men äfven

mognade män, som kunde tänka lungt och icke hänfördes af

personliga intressen, insågo ställningens ohållbarhet.

Under Krimkriget blef denna öfvertygelse allmän. De

ryska truppernas nederlag inom fäderneslandets gränser öppnade

ögonen på de mest förblindade. För alla blef det klart, att

den allt nedtryckande despotismen undergräfde folkets

lifskrafter. Den till det yttre majestätiska byggnaden erbjöd i

det inre höjden af förfall. »Upptill glans, nedtill murkenhet»,

yttrade Valujeff i sin på denna tid till storfursten Konstantin

Nikolaisson öfverlämnade skrifvelse, hvilken cirkulerade man

och man emellan. I bjärta färger skildrade den af

patriotiska sträfvanden lifvade Homjakoff Rysslands dåvarande

tillstånd; han sjöng:

I rätterna svart orättvisa råder,

och slafveriets stämpel märker Rysslands änne;

af gudlöst smicker och af lögn som fräter,

af liflös lättja som förnedrar,

af allt slags låghet är det fylldt, vårt hemland.

Kränkt i sina innersta känslor sträfvade det ryska

samhället i medvetandet om sin styrka med omotståndlig kraft

att slippa ur det outhärdliga läge, hvari Nikolai I:s

skoningslösa och blinda despotism försatt det. »Frihet, frihet», hördes

från alla håll. De som lefvat på den tiden ihågkomma den

angenäma känsla af lättnad, som bemäktigade sig det ryska

samhället, då efter 30-årigt förtryck plötsligt milda och nådiga

ord hördes från tronens höjd. »Förlåta, befria, tillåta!»,

yttrade en af Rysslands framstående litteratörer på en af den

tidens talrika offentliga middagar, »huru mycket innefatta icke

dessa få ord!» Fulla af hopp riktades alla blickar mot den

nye monarken. Ingen drömde då om konstitution, men alla

väntade reformer. I »Röster från Ryssland», tryckta i London,

fingo dessa sträfvanden ett uttryck.

Ett folks lifskraft visar sig isynnerhet under olyckans

dagar. Då efter ett nederlag ett folk reser sig med förnyad

kraft, tager ihop med botandet af sina inre sår och åter uppnår

en högre ståndpunkt, då ligger däri en borgen för en stor

framtid. Så reste sig Preussen efter katastrofen vid Jena; så

förnyades äfven Ryssland efter Krimkriget. Detta utgör en

af de mest lysande sidorna i dess historia. Men i motsats

till Preussens var Rysslands förnyelse icke en stor statsmans

verk, hvilken med djärf hand tog i regeringens roder och styrde

folket in på en ny väg. I Ryssland hade alla de åstadkomna

ombildningarna redan tidigare mognat i allmänna medvetandet;

programmet för dem hade redan blifvit angifvet uti den man

och man emellan cirkulerande handskriftslitteraturen; i de

viktigaste frågorna hade enskilda personer utarbetat fullständiga

förslag. Icke på den styrande byråkratins höjder utan bland

män lägre ned på rangskalan, hvilka stodo i liflig förbindelse

med litterära och socialt intresserade kretsar, uppstodo ledarne

för denna rörelse; till bistånd kallades samhällets mest

framstående män, hvilkas inflytande blef af afgörande betydelse.

I landsorten påträffades ifriga medhjälpare för den stora sakens

förverkligande; om de ock utgjorde en minoritet, så var det

dock en betydande och upplyst minoritet. Det visade sig,

att det ryska samhället stod oändligt mycket högre än den

Nikolaiska regeringen. Oaktadt det grymma tryck, som hvilat

öfver detsamma, hade det bevarat inom sig både en lefvande

tankeförmåga och af själfuppoffring mäktiga krafter. Man hade

hållit det lindadt såsom ett spenbarn, medan detsamma mognadt

stod beredt att vakna till nytt lif. Till Rysslands lycka

framträdde en monark, hvilken, icke under trycket af en öfvermäktig

nöd såsom Fredrik Wilhelm III, utan efter en hederlig fred,

på eget initiativ tog ihop med den stora uppgiften, samlade

omkring sig landets bästa män och förverkligade allt det, som

det allmänna medvetandet utpekat såsom nödvändigt. Den

ena efter den andra genomfördes de stora reformer, som gåfvo

ett nytt skick åt det ryska samhället. Framför allt var det

nödvändigt att afskaffa lifegenskapen. Detta var en fråga,

som länge sedan mognat och fordrade en lösning.

Lifegenskapen hade införts på en tid, då alla stånd voro förpliktade

till statens tjänst. För att godsägarne skulle kunna rå med

denna skyldighet, var det nödvändigt att gifva dem makt öfver

bönderna. Sålunda uppbyggdes och tillväxte den ryska staten.

Men tiderna förändrades; staten hade vuxit till fasthet och

behöfde icke mera tvungna tjänster. Godsägarne befriades

från den nämnda skyldigheten, men bönderna kvarblefvo allt

ännu i lifegenskapen. Häri låg en skriande orättvisa, som

det var nödvändigt att göra slut på. Detta insåg ej blott

den liberale Alexander I utan äfven den hårde Nikolai. Den

mäktige despoten, inför hvilken allting darrade, vågade dock

icke röra vid denna grundval för Rysslands hela statslif. De

minsta inskränkningar af godsägarnes makt tycktes farliga för

det allmänna lugnet. Endast i de västra landsdelarne, där man

icke fann sig ha anledning att krusa för de polska godsägarne,

infördes de s. k. inventarierna. Hans milda efterträdare, som

satte mindre värde på makten, ansåg det för en helig plikt

att fullborda den rättvisa saken, och hans beslut kröntes med

fullständig framgång. Under det att i Förenta Staterna

slafveriets afskaffande åtföljdes af ett fruktansvärdt inbördes krig

och betalades med strömmar af blod, förverkligades det i

Ryssland genom en moget öfvertänkt och förnuftigt tillämpad

lagstiftningsakt, hvilken försonade inbördes de skilda ståndens

intressen och lade en fast grund för en ny tingens ordning,

byggd på medborgerlig frihet. Det i yttersta grad svåra

verket, upplösandet af ett sekelgammalt band, som omslingat

lifvets alla sidor såväl för de härskande som för de behärskade,

och som tryckt sitt märke på alla samhällsförhållanden,

genomfördes fredligt och regelrätt genom en samverkan af

regeringen och samhällets bästa krafter. Förordningen af den 3 mars

(19 februari) är det största minnesmärket på lagstiftningens fält

inom Rysslands historia. Den gör heder åt det folk, inom

hvilket den kommit till. Och den var icke en simpel

efterapning af utländska mönster, en tillämpning af sådant, som

andra utarbetat. Det var ett omedelbart resultat af Rysslands

lif, hvarför också dess tillämpning icke mötte hinder. Ett land,

som förverkligat inom sig en sådan reform, förtjänar aktning

såväl af samtid som eftervärld. Och den kejsares namn, hvilken

genomförde densamma, förblir välsignadt genom seklerna.

Men detta var blott en början. Därpå följde en hel

rad reformer, genom hvilka skapades en ny samhällsordning,

grundad på medborgerlig frihet. Det lifegna Ryssland hade

ingen domstol, ett tydligt bevis på folkets fullständiga

rättslöshet. I stället för rättsskipning härskade lagvrängningen;

mottagligheten för mutor var ett allmänt och gammalt kräftsår i

det ryska samhällslifvet. Och plötsligt, liksom framkallad genom

beröringen af en trollstaf, skapades en domstol, omgärdad af

alla de garantier, som utarbetats af lagstiftningen i Europas

civiliserade stater, domarnes oafsättlighet, offentlighet, jury.

Och dessa former för ett civiliseradt lif fylldes omedelbart med

ett lefvande innehåll, ett tecken därpå, att samhället redan

mognat för dem, och att detsamma onödigtvis så länge varit

beröfvadt dessa välgärningar. Mogna män och ungdom från

de högsta läroanstalterna strömmade till den nya banan, lifvade

endast af önskan att tjäna rättvisan och fäderneslandet. Våra

första domstolar erbjödo en i högsta grad glädjande företeelse.

Ryssens hjärta kunde vara stolt öfver dem. Å andra sidan

öppnades inom förvaltningens område ett vidsträckt fält för

samhällsnyttig verksamhet. De nya kommunalinrättningarna

erhöllo en oberoende ställning och fylldes med landsortens

bästa krafter, blomman af dess samhälle. Dörrarna öppnades

äfven för litterär verksamhet. Den preventiva censuren

afskaffades; böcker började utgifvas utan hinder; i tidskrifterna

diskuterades alla samhällsspörsmål med en frihet, hvarom man

fordom icke ens kunnat drömma. Slutligen kom härens

omorganisation, en af Alexander II:s största reformer. Den förut

tjugufemåriga tjänstetiden, som ryckte soldaten från hem och

arbete, utbyttes mot sex års tjänst. De så vanliga

sorgesånger, hvarmed hustrur och mödrar följde rekryterna,

upphörde. Inom hären infördes en ny anda; från att hafva varit

maskiner förvandlades soldaterna till människor. De grymma

straffen afskaffades; man började fordra bildning såväl af

soldater som officerare. Och allt detta skedde trots inpiskade

exerciskarlars varningar utan förslappning af manstukten. Det

turkiska kriget bevisade, att den reformerade ryska hären

bibehållit alla sina tidigare goda egenskaper.

Sålunda hade hela Ryssland ombildats och stod färdigt

att börja ett nytt lif. Af det framfarna tycktes icke återstå

ett enda spår. Till och med i materiellt hänseende fick landet

ett nytt utseende. Det betäcktes med ett nät af järnvägar;

industrien fick ett oanadt uppsving. Detta var den största

omhvälfning, som Rysslands historia har att framvisa. Det

därintills lifegna samhället hade liksom genom ett under blifvit

fritt och med ens kommit i besittning af ett civiliseradt lifs

alla villkor. De som genomlefvat denna tid, kunna ej erinra

sig densamma utan att det blir dem varmt om hjärtat.

Denna ljusa bild hade emellertid äfven sina mörka sidor.

Ett 30-årigt förtryck, som förkväft hvarje tanke, förgår icke

omärkbart. Det lämnade efter sig spår, som icke dröjde att

framträda. Ett samhälle, som varit bundet till händer och

fötter och ej vågat röra sig, kunde helt naturligt förvärfva sig

hvarken lifserfarenhet eller en riktig syn på tingen. Om också

det upplysta mindretalet kommit till en klar uppfattning af

ställningen och till och med utarbetat ett helt reformprogram,

så fladdrade inom massan af det ryska folket endast dunkla

begrepp utan någon bestämd stödjepunkt. Begränsningen af

den andliga verksamheten hade fört med sig en ytterlig brist

på teoretisk bildning, medan den praktiska lifserfarenheten icke

var i stånd att ersätta denna brist, emedan gamla begrepp

och vanor icke kunde duga för de nya förhållandena. Dessa

fordrade nya åsikter och nya förfaringssätt, hvilka det gällde

att utarbeta på grund af det praktiska lifvets företeelser.

Alexander II:s reformer förorsakade så snabba och fullständiga

förändringar, att samhället hade svårt att finna sig till rätta i

denna strömhvirfvel. För många kan det tyckas, att de skedde

alltför snabbt, att det hade varit nödvändigt att småningom

vänja samhället vid tingens nya ordning. Men i själfva verket

hade de blifvit alltför länge uppskjutna. Då en regering i

stället för att föra folket fram på de stegvis skeende

förbättringarnas väg hämmar all rörelse och undertrycker all frihet,

gör den en tvär omhvälfning till en nödvändighet. Man blir

tvungen att taga igen den förlorade tiden. Allmänna

meningen har redan hunnit mogna så mycket, att man icke låter

sig nöja med halfmesyrer. Alexander II:s reformer voro det

minsta, man kunde gifva det ryska samhället, och det visade,

såsom redan påpekats, genom det snabba sätt, hvarpå det

gjorde sig förtroget med dem, att det var moget för dessa

reformer. Det skulle också ha kommit till rätta med dem,

oaktadt förändringarnas hastighet, om ej företeelser af annat

slag tillstött.

En naturlig följd af att tanken förtryckes är, att den slår

in på radikala riktningar. Den ena ytterligheten framkallar

alltid den andra. Ju mera tanken förtryckes, dess lifligare blir

hatet mot hvarje tryck, och ju mindre utrymme för

verksamheten det praktiska lifvet erbjuder, dess mera bli människorna

böjda för teoretiska konstruktioner. Under Nikolai I:s

regering, särskildt under hans sista år, återstod för ryssen icke

annat att göra än att fantisera, och då bildningen var

knapphändig, samt kunskaperna icke satte dam för inbillningen, så

hängaf sig denna åt hejdlöst kringfladdrande. Redan på den

tiden voro socialistiska idéer allmänt gängse bland den

studerande ungdomen. Med införande af ökad frihet antog

propagandan större omfång. Arbeten af socialistiskt och

materialistiskt innehåll cirkulerade man och man emellan både i

handskrift och som broschyrer. Medelpunkt för denna propaganda blef

den petersburgska journalistiken, som uppställde såsom sitt mål

undergräfvandet af hvarje auktoritet och öppet utbredde

socialistiska och materialistiska idéer, framställande dem såsom

framtidsidealet, mot hvilket man borde sträfva med alla medel. För

dess ledande författare voro laglig ordning, rätt, politisk frihet

endast tomma ord eller medel för ernående af andra mål.

En bonde, lifegen under bysamhället och en fabriksarbetare,

bunden till händer och fötter i någon kooperativ

statsorganisation, var deras enda ideal, och mot detsamma riktade de

den ännu outlärda ungdomen, som girigt lyssnade till deras

ord.

Det hade varit svårt att uttänka en riktning, som kunnat

vara skadligare för de uppgifter, som nu förelågo Ryssland.

Samtidigt som det för det ryska samhället var nödvändigt att

göra sig förtroget med nya politiska grundsatser, hvilka

fordrade en förnuftig uppfattning af verkligheten och ett varsamt

förhållande till frihet och rätt, försökte man inbilla detsamma

att detta allt var värdelöst kram, att hela den existerande

ordningen var invigd åt undergången. Plötsligt uppdykande

journalister af olika skrot och korn bemödade sig att blanda

bort alla begrepp, och att undergräfva hos allmänheten

förtroendet till allt, som höjde sig öfver massan; de underblåste

en jäsning utan mening, då lugn var det som behöfdes,

uppväckte oroligheter och framkallade därigenom reaktionära

åtgärder. Mången räknar ännu Tschernyschefskij, Dobroljuboff

& C:o till reformperiodens arbetande krafter. De kunna

emellertid anses vara det måhända endast i den mening som flugor

arbeta, hvilka smutsa ned en tafla af en stor målare. Men

flugornas spår kunna lätt aftvättas, medan den socialistiska

propagandan, som ledde sitt ursprung från den petersburgska

journalistiken, förgiftat och fortfarande förgiftar en stor del af

den ryska ungdomen. Den frammanade företeelser, som ryckt

Ryssland ur den regelrätta utvecklingens väg och därmed

öppnade dörrarne på vid gafvel för reaktionen.Man kan ej värja sig för intrycket, att författarens omdöme om den s. k.

nihilistiska rörelsen i vidsträcktaste mening blifvit alltför ensidigt under

intrycket af den bitterhet, som reformperiodens bedröfliga slut helt naturligt framkallat

hos reformvännerna. Denna bild af rörelsen tarfvar en komplettering för att man

skall kunna åstadkomma en rättvisare fördelning af ansvaret för händelserna

i slutet af 70:talet. I detta afseende kan t. ex. hänvisas till den inblick i

samma skedes historia, som från en motsatt synpunkt erbjudes i furst

Krapotkins intressanta memoirer nyss utkomna i dansk öfversättning på den

Gyldendalske boghandels förlag.

Öfversättaren.

Det kunde tyckas att regeringen bort inom samhällets

sunda element finna stöd mot dessa strömningar. Men här

framträdde en svårighet af annan art, äfven den en följd af

det föregående regeringssystemet. Den bestod i den djupa

misstro till regeringen, som under trycket af Nikolai I:s

despotism inrotat sig i det ryska samhället. Icke blott de

radikala utan hela den tänkande delen af samhället hade vant

sig att betrakta regeringen såsom sin fiende. Då denna,

gifvande efter för tidens fordringar, tog ihop med reformerna,

fann den därför icke något enigt understöd. Hvarken

reformernas försvarare eller motståndare trodde därför på

regeringens fasthet och konsekvens. Härtill bidrog i betydlig

mån det vacklande, som iakttogs i reformsträfvandena och de

intriger, som bedrefvos omkring tronen af de motsatta

partierna. Efter det att reformerna blifvit lag, anförtroddes deras

verkställighet åt personer, som icke ingåfvo allmänheten

ringaste förtroende. De som inlagt största förtjänst om böndernas

frigörelse blefvo aflägsnade och i spetsen för styrelsen ställdes

rena byråkrater. Delvis låg häri en politisk tanke: kejsaren

ville lugna adeln, hvilken beröfvades viktiga rättigheter. Om

lagen utarbetats på stridens väg, så borde dess verkställighet

ske på försoningens. Men för att kunna verka försonande,

måste man ingifva förtroende, och just detta saknades. En

af själfhärskaremaktens brister ligger däri, att den är böjd för

att i människorna se endast verktyg: hvad som befalles, det

bör göras. Men därom att för en förnuftig och fruktbringande

verkställighet erfordras tanke och vilja, att ett väsentligt

element i all styrelse utgöres af människors moraliska auktoritet,

finnes icke en aning. Vid sådant förhållande är det

begripligt, att en regering, som genomfört de största reformer, icke

fann nödigt understöd inom samhället. Reformernas fiender

ställde sig i öppen opposition mot regeringen och sträfvade

att inskränka högsta makten i syfte att själf omhändertaga

verkställigheten. Reformernas försvarare åter, aflägsnade från

ärendenas handläggning och misstroende regeringens fasthet,

lämnade den att reda sig bäst den kunde. Däraf den

egendomliga företeelsen, att enhvar som djärfdes yttra ett ord till

förmån för den makt, som i Ryssland införde frihetens och

rättens principer, utsattes för klander och förföljelse just från

de liberales sida. Man utpekade honom såsom en besoldad

skribent, hängifven regeringen och fikande efter karriär. Och

regeringen å sin sida försummade icke blott att understöda

sina försvarare utan var till och med färdig att vid första

lämpliga tillfälle utlämna dem åt motståndarne.

Under sådana förhållanden mötte den socialistiska

propagandan själffallet intet motstånd. Regeringens och samhällets

uppmärksamhet var helt och hållet i beslag taget af den stora

saken, ocn propagandan begagnade sig däraf för

åstadkommandet af en hemlig organisation. Samtidigt som från tronens

höjd frihet skänktes åt 20 millioner ryssar, som den största

omhvälfning skedde i Rysslands historia, utgåfvos i tryck

underjordiska proklamationer, som inbjödo till utrotande ej

blott af hela den kejserliga familjen utan äfven af hela adeln

och den högre byråkratin. Universiteten voro oroliga och

regeringen visste icke, hvad den skulle göra med dem. Den

kom på tanken att gripa till stränga åtgärder, men detta ökade

endast jäsningen. I Petersburg förekommo

mordbrandsanläggningar, hvilka tillskrefvos samma hemliga organisation; en

fruktansvärd eldsvåda härjade Apraxintorget. I landsorten

fullföljdes lungt frigörelseverket, men i hufvudstäderna härskade

en obeskriflig och meningslös jäsning.

Till de inre svårigheterna sällade sig yttre. Den polska

resningen utbröt. Polackarne förstodo icke att göra bruk af

Alexander II:s goda afsikter. Man gjorde dem betydande

eftergifter. Till ståthållare i Polen utnämndes kejsarens liberale

broder, som lifvades af de bästa afsikter mot Polen. Hans

högra hand var en polsk statsman, klok och energisk,

förmögen att föra sitt fädernesland framåt på den regelrätta och

stegvisa utvecklingens väg, sträfvande att gifva åt detsamma

en den allra vidsträcktaste autonomi. Men polackarne ville

hafva allt eller intet. De ville med våld rycka till sig det,

som bjöds dem genom statslifvets långsamma

utvecklingsprocess. Häri framträdde den brist på politiskt omdöme, som

af ålder utmärkt detta begåfvade och olyckliga folk. Bland

aristokratin uppstod som vanligt tvedräkt. Zamoiski

motarbetade Wielopolski. Under hans inflytande utgafs ett manifest,

hvari förklarades, att Polen kunde tillfredsställas endast genom

återställandet af 1772 års gränser, d. v. s. framställdes ett

fullkomligt kraftlöst anspråk på hela det med ryssar befolkade

Vestryssland. Härmed omöjliggjordes hvarje närmande till

Ryssland, och förklarades samtidigt krig också mot Preussen

och Österrike. Och för stödandet af dessa omåttliga fordringar

organiserades en revolutionär rörelse. Den bröt ut i en

allmän resning, som då den icke kunde verka öppet, grep till

hemlig terrorism. Gendarmer uppträdde som bödlar och bragte

skräck öfver de redligaste medborgare och tvungo dem att

sluta sig till rörelsen. Men just detta förde till resultat,

fullkomligt motsatta dem, som revolutionens ledare afsågo; de

förstörde själfva sin sak genom att uppväcka emot sig allmänt

ogillande. Inom det ryska samhället uppväcktes den därstädes

boende patriotiska känslan. Såsom dess främste taleman

framträdde Katkoff, hvilken därigenom förvärfvade sig en ofantlig

popularitet. Den polska rörelsen skapade hans makt och gaf

honom en ny riktning. Detta var början till en reaktion inom

samhället. Å sin sida vidtog regeringen energiska mått och

steg. Till Lithauen sändes Muravjeff, som ställde en

regeringsterrorism mot revolutionens och därigenom undertryckte

upproret. Lithauen blef räddadt åt Ryssland. Utan synnerlig

möda undertrycktes också resningen i Polen, efter det att

Ryssland med fasthet tillbakavisat de utländska makternas

inblandning. För Polens slutliga pacificering skickade man dit

ledarne af den ryska bondefrigörelsen, hvilka genom en rad

åtgärder till förmån för landtbefolkningen försökte draga den

öfver på Rysslands sida.

Allt detta härflöt naturligt ur sakläget och rättfärdigades

genom omständigheterna. Tyvärr stannade den ryska

regeringen icke härvid. Den ansåg nödigt att definitivt göra slut

på Polens själfständighet. Detta var ett stort politiskt

misstag. Det går ej för sig att genom konstlade, rent mekaniska

medel binda till kroppen en lem, som ej är därmed organiskt

förbunden. Polen har alltid varit och är en sjuk punkt för

Ryssland, men en utvärtes sjukdom är mindre farlig, än en

som drifvits in i kroppen. Förstöringen af Polens

själfständighet och alla sträfvanden till landets förryskande bidraga

icke till att närma det till Ryssland utan uppväcka tvärtom

hos befolkningen ett allt större hat mot det främmande

herraväldet. Genom sin vansinniga resning hafva polackarne

för lång framtid omöjliggjort frågans lösning; men icke heller

de åtgärder, som ryska regeringen vidtagit, närma oss i

ringaste mån till detta mål. Vid utgången af 19:de seklet

kvarstår detta såsom en hotfull framtidsfråga.

Med det polska upproret redde sig den ryska regeringen.

Icke lika lätt var det att reda sig med den inre jäsningen.

Hänförd af den socialistiska propagandan gick en del af den

ryska ungdomen ut bland folket. Falska rykten af alla slag

utbreddes; falska manifest fabricerades. Underjordiska blad

trycktes i hemliga tryckerier och kringsändes öfverallt.

Ögonskenligen afsåg allt detta att uppresa den råa massan mot

regeringen och de högre klasserna. De åtgärder, som de

uppskrämda myndigheterna vidtogo, endast förvärrade det onda.

Ransakningen öfver de sammansvurne anförtroddes åt en

person, som ej visste af några moraliska hänsyn. Skyldiga och

oskyldiga kastades på minsta misstanke i fängelse samt höllos

där hela år under de mest fasaväckande förhållanden.

Administrativ förvisning användes i största utsträckning och ofta

utan ringaste anledning. Då man senare började granska dessa

mål, visade det sig, att i många fall polisen alls icke visste,

hvarför personer förvisats till aflägsna landsdelar eller Sibirien.

Allt detta kunde naturligtvis endast ha till följd en stor

upphetsning. Öfver hela Ryssland kringförde emissarier

revolutionära idéer; en mängd familjer, kränkta i sin heligaste känslor,

blefvo fientligt stämda mot regeringen. Genom dylikt blefvo

nihilisterna icke blott icke försvagade utan fingo tvärtom ökade

krafter. De bildade en fast organisation med medelpunkt i

Genève och förgreningar öfverallt. Denna tätt sammanslutna

hord tog till uppgift att terrorisera ryska regeringen och

fullföljde sitt mål med förvånande följdriktighet och skicklighet.

En hel rad med mord inleddes; midt på ljusa dagen på

hufvudstadens gator mördades chefen för gendarmerna. Kejsaren

själf förföljdes såsom ett vildt djur. Mer än en gång sköt man

på honom; minor anlades under de järnvägar, längs hvilka han

skulle färdas; en explosion ägde rum i vinterpalatset. Och

härvid sluppo de skyldige i flertalet fall undan den oskickliga

och förbryllade polisen. Det såg ut som hade all den energi,

hvaraf ryssen är förmögen, koncentrerat sig i denna hord för

ett rent vansinnigt syfte. Liksom en galning stundom kan

visa prof på en rent af förvånande slughet, vid fullföljandet

af sina vansinniga afsikter, tycktes de ryska nihilisterna riktat

hela sitt förstånd, hela sin vilja på att bringa Ryssland ur

riktigt spår, införa där fullkomligt kaos och därigenom sist och

slutligen framkalla en den hårdaste reaktion. Regeringen, som

tappat hufvudet, tänkte en tid vädja till samhället för erhållande

af bistånd. Den till makten kallade Loris-Melikoff ville lugna

sinnena genom liberala eftergifter. Pressen andades lättare; en

mängd förvisade släpptes fria. Till och med utarbetades ett

förslag angående sammankallandet af deputerade till rådplägning

i lagstiftningsfrågor. Men de vanvettiga nihilisterna läto icke

detta komma till fullbordan. Mordet på kejsaren gjorde slut

på alla liberala planer.

Med en känsla af outsäglig sorg och skam erinrar sig

ryssen denna hemska tilldragelse. En monark, som skänkt

friheten åt många millioner af sina undersåtar, som till först

infört i Ryssland rättens och laglighetens grundsatser, förut där

okända, som på kort tid genomfört de största reformer, som

världshistorien har att omtala, föll djäfvulskt söndersliten af

mördare, utgångna ur det folk, som han öfverhopat med

välgärningar. Häri framträder ej blott den andliga slöhet, utan

ock hela den moraliska oformlighet, som utmärkte den ryska

nihilismen. Denna oformlighet klandrade redan Herzen hos

emigranterna i Genève uti uttryck, som ej kunna återgifvas i

tryck; den framträdde till fullo under den Netschajeffska

processen. Mordet på kejsaren ådagalade densamma i hela dess

vidd. Endast den, som saknar hvarje moralisk känsla, kan

framställa nihilisterna såsom människor med ett ideal; de voro

ingenting annat än det ryska samhällets afskum. Likväl kan

Ryssland icke fritaga sig från det moraliska ansvaret för denna

gärning, begången af dess egna söner. Vi äro alla i viss

mån solidariska med de företeelser, som framträda bland oss.

Illdådet af den 13 mars blottade hela den afgrund af ondska,

som hopats inom det ryska samhället. Om den lätthet,

hvarmed Alexander II:s reformer genomfördes, visade tillvaron inom

detsamma af sunda element, förmögna af framåtskridande, så

har den nihilistiska rörelsen blottat skämda safter, hvilka, närda

och frampressade genom det tidigare förtrycket, gifvit upphof

åt inre bölder, som angripit hela organismen. Ryssland måste

bära straffet härför; det drabbade i form af en reaktion.

Vanvettet bar sina frukter: i stället för att bidraga till frihetens

utvidgande, gaf det åt rörelsen en retrograd riktning.

Reaktionen utgör alltid och öfverallt den oundvikliga

följden af att radikala element framträda på scenen; detta är

en allmän historisk lag. Frågan är, hurudan reaktionen är

och huru den verkar? Återställer den endast det nödvändiga,

stödande sig på samhällets sunda och moderata krafter, eller

förfaller den i sin tur i en annan ytterlighet, framkallande

därigenom nya rubbningar?

I Ryssland hade reaktionen börjat redan under Alexander

II. Den var ett nödvändigt resultat af den nihilistiska

rörelsen. Den framträdde såväl inom regeringen, som inom

samhället. Inom regeringskretsarna stod i spetsen för densamma

den dåvarande chefen för gendarmerna, som i fråga om

statsförvaltning icke förstod sig på någonting annat än polisåtgärder

och som sökte åt sig medhjälpare bland andligen och

moraliskt undermåliga gardesofficerare och byråkrater. I en stor

del af Ryssland infördes det s. k. förstärkta

bevakningstillståndet (lilla belägringstillståndet); i laglighetens ställe sattes

godtycket. Likväl lämnades reformernas grundvalar orubbade.

Kejsaren, tvungen in på en väg, som ej var efter hans sinne,

vakade troget öfver sitt verk. Själfva gendarmchefen blef snart

aflägsnad; mot slutet af regeringen fick åter den liberala

riktningen öfvertaget.

En annan karakter antog reaktionen inom samhället. Dess

ledare här blef en publicist, begåfvad med betydande snille,

bildning och talanger, men främmande för alla moraliska

hänsyn, och sträfvande endast mot egna personliga mål — makt

och inflytande. Efter att ha förskaffat sig en framskjuten

ställning genom den roll, som föll på hans lott i den polska

frågan, märkte han, att man genom att spela på den

patriotiska strängen med framgång kunde inverka såväl på regeringen

som samhället. Men i hans händer släpades den af honom

höjda patriotiska fanan i smutsen. Den upphörde att vara

symbolen för heliga känslor och ädla sträfvanden; den blef

likabetydande med kryperi och förtryck. Det blef en

ondskefull hetsjakt mot alla underlydande folkslag, hvilka beskylldes

för separatism. Hvarje yttring af oberoende lystes i bann;

allt måste underordna sig en allsmäktig och allt nivellerande

statsmakt. En sådan riktning kunde rycka med sig hopen af

filistrar, som i Katkoff tillika sågo sin gud; men inom

samhällets upplysta del, bland personer, som stodo i spetsen för

de kommunala inrättningarna, kunde den icke finna anklang.

Seende att han bland dessa förlorade terräng, började Katkoff

angripa alla oberoende krafter i samhället. De kommunala

representationerna, universiteten, domstolarna blefvo föremål för

hans ständiga och ursinniga anfall. Nedtill slafvisk

undergifvenhet under makten, upptill en byråkrati, som lydde publicistens

röst, sådant var det ideal, som predikades af denna engång

liberale skriftställare, hvilken ännu helt nyligen varit en obetingad

anhängare af det engelska samhällsskicket. Så länge

Alexander II lefde, tillbakahöllos dock dessa sträfvanden af önskan

att behaga tsaren-befriaren, som satte värde på sina skapelser.

Men sedan denne fallit för mördarehand, störtade den forne

smickraren, hvilken ansett sin uppgift vara att lofprisa den vise

monarken, löst öfver honom med hela sin giftiga vältalighet,

öfverhöljande med okvädesord alla hans stora verk.

Återupprättandet af en makt, inför hvilken allting måste böja sig,

sådan var den lösen, som genljöd från publicistens skrifbord,

och regeringen följde denna kallelse. Katkoff var under den

första tiden en af den nye monarkens förnämsta rådgifvare.

Upprättandet af en makt, som vore i stånd att

undertrycka de i så fruktansvärd utsträckning framträdande

revolutionära strömningarna, var utan tvifvel ett tidens kraf efter

händelsen den 13 mars. Att helt enkelt fortsätta den liberala

politiken, såsom Loris-Melikoff ville göra det, var otänkbart.

Detta var å hans sida ett stort misstag. Men det är icke

nog att sträfva till regeringsmaktens stärkande; man måste

veta, hvari dess sanna styrka består. Den består icke blott

i de rent mekaniska hjälpmedlen; sådana fanns det mer än nog

af. Den skapas icke heller genom vidsträcktheten af de åt

verkställarne gifna befogenheterna; äfven i detta afseende hade

allt blifvit gjordt, och det var omöjligt att gå längre: mer än

hälften af Ryssland befann sig i förstärkt bevakningstillstånd

och åt administrationen hade gifvits de vidsträcktaste fullmakter.

Saken är den, att regeringsmaktens styrka icke mätes blott

af de materiella hjälpmedlen; det är nödvändigt att härtill

sällar sig ett andligt element — den moraliska auktoriteten,

som förskaffar åt regeringen folkets förtroende och högaktning.

Men för att komma i besittning af den moraliska auktoriteten,

måste man stöda sig på samhällets sunda och fasta element.

Det är nödvändigt isynnerhet där, hvarest man nödgas läka

en djupt inrotad sjukdom. Där äro de yttre medlen allena

icke nog; det erfordras en reaktion af själfva organismen och

för ändamålet måste den väckas till verksamhet. Emellertid

handlade den reaktion, som inträdde efter tsaren-befriarens

tragiska död, rakt tvärtom. Den vände sig ej blott emot de

skämda safterna utan ock emot samhällets sundaste element.

Hvarje oberoende kraft, hvarje samhällets själfverksamhet

ansågs farlig. Regeringsmaktens befästande anförtroddes

uteslutande åt den gamla, till intet dugliga byråkratin, som förlorat

all auktoritet. För fullgörandet af denna uppgift framdrogs

ur mörkret den sämste af ryske statsmän, grefve D. Tolstoj,

elak och listig, allt oberoendes och alla själfstyrelseinrättningars

förklarade fiende. Folkupplysningsminister under den

reaktionära perioden af Alexander II:s regering, uppväckte han emot

sig allmänt hat genom det själlösa sätt, hvarpå han styrde

sitt verk. Under Katkoffs inflytande genomförde han den

klassiska reformen i gymnasierna, hvilken af våra föga

insiktsfulla statsmän ansågs för ett säkert medel att inympa på

ungdomen konservativa idéer, men hvilken genomfördes på ett

rent byråkratiskt sätt, hvarigenom den blef invigd åt fullkomlig

ofruktbarhet. Missnöjet mot ministern var allmänt, och det

första Loris-Melikoff gjorde, då han kallades till makten, var

att aflägsna grefve Tolstoj. — Nu blef denne till allas förvåning

åter upphöjd och ställd i spetsen för inrikesministeriet. Till

biträde åt honom utsågs till folkupplysningsminister hans förre

adjoint, den obetydlige Deljanoff, som darrade inför hvarje

kraft och som var ett lydigt redskap åt Katkoff & C:o.

Efter att ha befästat sig på sina platser grepo bundsförvandterna

till verket.

Det första slaget drabbade universiteten. Det var ett

fullbordande af den ryska högre undervisningens bedröfliga

saga. Det har gifvits en tid, då Rysslands universitet stodo

högt, både med afseende å sin personal och sitt inflytande

på samhället. På 40-talet under grefve Uvaroffs upplysta

ledning och grefve Stroganoffs öfvervakande, var isynnerhet

universitetet i Moskva den medelpunkt, hvarifrån ljuset spriddes

öfver hela Ryssland. Hvad man icke fick säga i pressen, det

sades från katedern. Vid frånvaron af allt medborgerligt lif

upptogo de intellektuella intressena då allas uppmärksamhet

och funno här riklig näring. Från universitetet utträdde unga

män, törstande efter vetande och med ideella sträfvanden.

Året 1848 gjorde med ens slut på allt detta. Uppskrämd af

de revolutionära strömningarna i västern slog regeringen ned

på de ryska universiteten, i hvilka den såg plantskolor för den

förhatliga liberalismen. Studenternas antal inskränktes;

undervisningen i filosofi anförtroddes åt prester; en militärisk

disciplin infördes, studenterna fingo lära sig att marschera. Till

kurator för moskovska undervisningsdistriktet utsågs en

fullkomligt obildad general; katedrarna besattes med oförmågor.

Så fortsattes det ända till Alexander II:s tronbestigning. Efter

ett vansinnigt förtryck, inträdde nu en fullkomlig frihet. Man

hade andra omsorger och ägnade universiteten endast ringa

uppmärksamhet. Det okunniga chefskapet visste icke huru det

skulle vända sig, Studenterna körde själfva ut de odugliga

professorerna. Slutligen beslöt regeringen vidtaga stränga

åtgärder. Till folkupplysningsminister utsågs den brutale och

inskränkte grefve Putjatin. Men detta ökade endast jäsningen.

Inom alla universitet försiggingo oordningar. Universitetet i

Petersburg blef förstördt, några af dess bästa professorer

lämnade detsamma. Men universitetet i Moskva räddades, tack

vare lärarekorporationens endräkt, hvilken motsatte sig

oordningarna och inverkade på studenterna, men ingick samtidigt

till regeringen med en framställning om nödvändigheten att

upphäfva de restriktiva åtgärderna och att revidera de delvis

föråldrade universitetsstatuterna. Lyssnande till denna

framställning sammankallade regeringen en kommission af

professorer från samtliga ryska universitet, hvilken utarbetade statuterna

af 1863. De kringsändes till alla universiteten och påbjödos

därefter till efterrättelse efter mogen och allvarlig pröfning.

I hufvudsak innehöllo de ingenting nytt. Universitetens

korporativa organisation med valda rektorer och dekaner erkändes

redan i statuterna af 1804 och 1835. En sådan är nödvändig

för ett universitet i dess egenskap af högsta bildningsinrättning

och utgör ett villkor för inflytandet öfver den där samlade

ungdomen. Genom statuterna af 1863 blefvo endast de skilda

myndigheternas inbördes förhållanden närmare bestämda;

universitetens ställning blef fullkomligt normal. Härigenom blef

det lugnt vid dessa under en följd af år.

Men just mot dessa statuter väpnade sig nu Katkoff,

som under sin liberala period varit en varm anhängare af

dem. Hans närmaste man i Moskowskija Vädomostis

redaktion, Leontjeff, hade själf deltagit i granskningen af

komissionens förslag. Man trodde allmänt att Moskowskija

Vädomosti utgafs af universitetet i Moskva; och tidigare hade så

verkligen varit fallet. Dess redaktion hade fått tidningen i

arrende enligt universitetskonsistoriets beslut, ehuru arrendet

senare blifvit förlängdt genom regeringens åtgärd.

Begagnande sig af sin ställning och af det vunna inflytandet ville

redaktionen härska oinskränkt öfver universitetet, hvilket ock

till en början lyckades densamma. För redaktionen

obehagliga personer, som voro i vägen för dess maktbegär, blefvo

utträngda med tillhjälp af den då nye ministern Tolstoj. Men

under intrycket af förmyndareskapets hela tyngd gjorde

konsistoriet till slut uppror. Till rektor valdes en i hög grad

aktningsvärd och moderat, men för redaktionen misshaglig

person, den kände historikern S. Solovjeff. Därpå blef

Leontjeff, efter afslutad 25 års tjänst, icke återvald. Han infann

sig då i konsistoriet och yttrade i allas närvaro cyniskt: »I

hafven slickat mitt blod, men jag skall hämnas på eder».

Redaktionen började nu ett det ursinnigaste fälttåg mot

universiteten. Fakta vanställdes samvetslöst, hvarje bagatell blåstes

ut till en viktig händelse. Och grefve Tolstoj understödde

allt detta. För sina bemötanden af tidningens förtal fingo

professorerna anmärkningar. Själfve den aktade S. Solovjeff

nödgades lämna såväl rektoratet som katedern, hvilket

påskyndade hans död.

Redaktionens mål var det fullständiga upphäfvandet af

universitetens autonomi. Efter att ha förlorat terräng inom

desamma ville den härska öfver dem med tillhjälp af det

lydiga ministeriet. I denna anda utarbetades ett förslag till nya

statuter. Grefve Tolstoj vågade dock icke försöka genomföra

detsamma under Alexander II:s lifstid, då framgången hade

varit mer än tvifvelaktig. För denna obeslutsamhet hade grefve

Tolstoj efter sitt fall af Katkoff blifvit öfverhöjld med okväde.

Men nu var ställningen gynnsam, och de tillfälliga fienderna

blefvo vänner för sina personliga intressens skull, medan den

nye folkupplysningsministern Deljanoff var dem det allra bästa

redskap. I själfva verket erbjöd införandet af en ny ordning

för honom icke det ringaste intresse. Honom voro

universiteten och folkupplysningen lika likgiltiga; för honom gällde

det blott att hålla sig kvar på sin plats och härför var det

nödvändigt att behaga Katkoff, hvilken han fruktade som elden.

Förslaget till de nya universitetsstatuterna öfverlämnades till

rikskonseljen.

Men här mötte det stark opposition. Emot detsamma

uppträdde den inflytelserike öfverprokuratorn vid heliga

synoden K. Pobedonostseff, som själf en gång varit lärare vid

universitetet i Moskva och förstod det vansinniga i de

föreslagna åtgärderna. Reformen vore universitetens fullständiga

undergång och detta utan ringaste anledning. Under Nikolai

I:s värsta tider, då universiteten skoningslöst förföljdes,

tillägnade regeringen sig endast rätten att utse rektorerna; rätten

att välja dekanerna fingo fakulteterna behålla. Nu afskaffades

all valrätt; universitetens korporativa organisation upphäfdes

fullkomligt; allt samband mellan professorerna inbördes och

med studenterna afbröts. Till och med examensbefogenheten

fråntogs universiteten och anförtroddes åt särskilda af

regeringen tillsatta kommissioner, hvilka hade att examinera alla som

afslutat kursen och det enligt obekanta grunder, ty hvarken

program eller läroböcker funnos fastställda. Det var klart, att

häraf endast kunde uppkomma ett fullkomligt kaos, hvilket

också den följande tiden bekräftade. Och till förfullständigande

af villervallan öfverskyldes allt detta skenheligt med

undervisningsfrihetens fana, under det att af denna frihet faktiskt

icke fanns ens ett spår. De nya statuternas absurditet var

så uppenbar, att en stor majoritet inom riksrådet uttalade sig

emot dem.

Då uppkom ett spel bakom kulisserna, som är mycket

karakteristiskt för rysk lagstiftning. Efter åtskilliga

underhandlingar kommo motståndarne öfverens. Öfverprokuratorn vid

heliga synoden räknade ut, att det för honom var vida

fördelaktigare att vara i förbund med Tolstoj, Deljanoff och

Katkoff än att bryta med dem för en enligt petersburgsk

uppfattning så betydelselös frågas skull som de ryska universiteten

och den ryska ungdomens öde. Han förrådde universiteten

åt deras fiender. Men för detta ändamål var det nödvändigt

att lura monarken, och detta gjordes på ett mycket slugt

sätt. Såsom jurist visste Pobedonostseff mycket väl, att

rikskonseljen var kejsaredömets högsta inrättning, att dess uppgift

just var att i lagstiftningsfrågor undandraga monarken

inflytandet af små kotterier och enskilda intressen. Monarken

behöfver ej förena sig med majoriteten, men om han ej har

någon egen åsikt, så finner han i denna majoritet ett stöd:

genom att stadfästa dess beslut visar han aktning mot statens

högsta lagstiftande organ. Härpå hade en skicklig jurist

kunnat åberopa sig, om han såg monarkens tvekan. Men hvad

gjorde Pobedonostseff? Han rådde monarken, efter det att

lagen redan behandlats i rikskonseljen, att tillsätta en särskild

liten konferens och där underkasta förslaget ny granskning,

d. v. s. att visa uppenbar missaktning mot kejsardömets främsta

inrättning, att gifva den ett slags örfil. Och med konferensen

ställdes så till, att de nya statuternas mest inflytelserika

motståndare, Bunge och baron Nikolai, just vid tiden för dess

sammankallande åtnjöto tjänstledighet. Till konferensen

inkallades tre af förslagets försvarare, Tolstoj, Deljanoff och den

mot dem alltid lydige Ostroffskij, medan bland motståndarne

utsågs endast en, förrädaren själf, öfverprokuratorn vid heliga

synoden. Det är begripligt huru hans opposition kom att se

ut och icke underligt, att monarken efter konferensen sade

till honom: »Ni ser att alla äro emot er; huru kan jag väl

låta bli att förena mig med dem?» Strecket var speladt,

monarken fullständigt bedragen, och de nya statuterna stadfästades

oförändrade. Katkoff urladdade sig i en högtrafvande artikel.

Omedelbart därpå bevisade folkupplysningsministeriet

själft, att allt varit blott en ovärdig komedi, att inga

anledningar funnits till förändringarna. Efter att ha totalt afskaffat

universitetens valrätt utnämnde detsamma öfverallt till rektorer

och dekaner samma personer, hvilka tidigare blifvit valda

därtill af fakulteterna och konsistorierna. Och såvidt man vet

vägrade endast rektorn vid universitetet i Harjkoff,

Tschanovetskij att byta sitt valuppdrag mot regeringens förordnande,

hvilket naturligtvis mera vittnar om professorernas foglighet

än om deras oppositionella anda. Ögonskenligen ansåg

regeringen dem för personer värda dess förtroende. Hvad var

det då, frågas billigt, som framkallade hela denna omstörtning

och hvartill tjänade den? Då man betänker att hela den ryska

ungdomens och upplysningens öde uppoffrades för en

samvetslös publicists lägsta personliga syften, för hans törst efter hämnd

och makt, så uppröres hela ens moraliska väsen mot en

tingens ordning, som möjliggör sådana företeelser.

Det slag, som sålunda drabbat universiteten, kunde ej

undgå att för dem hafva de sorgligaste följder. Den minsta

bland dessa var den oreda, som från första stund härigenom

infördes vid dem. Af alla statsförvaltningens grenar är

folkupplysningen den, som mer än alla andra fordrar följdriktighet,

försiktighet och skicklighet. Här fordras ej blott administrativ

utan äfven pedagogisk förmåga. Man måste bibringa

ungdomen förmåga af intellektuell disciplin, förskaffa sig moralisk

auktoritet öfver densamma, ingifva den aktning för sina lärare.

På detta område är allt vacklande från den ena sidan till den

andra skadligare än på något annat, och radikala

omhvälfningar mindre tillåtliga. Men nu ställdes med ens hela

universitetslifvet på hufvudet. Allt gammalt förstördes, men

någonting nytt skapades ej i stället och kunde icke skapas,

emedan det var oförenligt med de existerande förhållandena.

Under de första åren efter de nya statuternas införande visste

ingen hvad som var att göra, hvad som skulle fordras. Den

ena årgången elever efter den andra lämnade universiteten

med fullkomligt kaos i sinnena. Småningom nödgades man

återvända till den tidigare ordningen, återinföra de årliga

pröfningarna enligt professorernas föreläsningar. Af de nya

statuterna kvarblef det meningslösa honoraret,En obligatorisk afgift, som studenterna äga erlägga för

föreläsningarna. hvilket utan

undervisningsfrihet och vid de intellektuella krafternas otillräcklighet

endast ledde till omåttlig beskattning å ena sidan, svältlön å

den andra. Åt studenterna öfverlämnades att reda sig härmed

bäst dem gitte.

Men om man ock i fråga om undervisningen lyckades

återinföra någon ordning genom att i väsentliga punkter

åsidosätta de nya statuterna, så kunde ingenting gifva bot för den

moraliska upplösning och förnedring, som de förorsakade. De

korporativa banden hade förstörts, den moraliska auktoriteten

undergräfts. Professorerna förvandlades till tjänstemän, hvilka

det ålåg att hålla föreläsningar. Hvad skulle väl studenterna

tänka om lärare, hvilka regeringen visade öppet misstroende

genom att beröfva dem rättigheter, som tillhört dem allt sedan

universitetens uppkomst? Antingen var detta misstroende

förtjänt, och då voro lärarne ovärdiga sitt kall, eller hade de

drabbats af ett oförtjänt straff, och då undergräfdes hvarje

förtroende för regeringen, hvilken framstod såsom godtycklig

och förtryckande, såsom fiende mot frihet och upplysning. I

själfva verket blef såväl det ena som det andra ungdomens

uppfattning; den förlorade allt förtroende såväl för närmare

som fjärmare myndigheter. Men alldenstund ynglingar

behöfva stöd, sökte de ett sådant i hemlig sammanslutning

inbördes. Efter förstöringen af universitetens korporativa

organisation uppstod den hemliga organisationen bland studenterna.

Universiteten kunde ej motarbeta detta; de voro beröfvade

alla rättigheter och all auktoritet. Det blef polisens uppgift.

Öfvergifna af universiteten blefvo studenterna prisgifna åt

densamma. De grepos och förvisades i mängd till och med

utan att universitetschefskapet visste af det. Då

professorerna ville taga deras parti, fingo de skrapor för att de

blandade sig i sådant, som ej angick dem. Men naturligtvis

kunde ett sådant tillvägagående endast ytterligare öka

ungdomens ovilja. Studenternas organisation blef icke blott icke

bruten utan utbredde sig öfver hela Ryssland. Under den

följande regeringen framträdde den i oroligheter, som

omfattade alla universiteten.

Sålunda ledde de reaktionära åtgärderna mot den högsta

undervisningen endast till dess fullständiga upplösning, till

försvinnandet af hvarje moralisk auktoritet och sist och slutligen

till nya oroligheter.

Sedan kom turen till de på val grundade institutionerna

— de kommunala själfstyrelseinrättningarna och fredsdomarne.

Här förelåg heller icke ringaste anledning till radikala

förändringar. De kommunala representationerna förhöllo sig lugnt

och öfverskredo ej gränserna för sina befogenheter. De byggde

skolor och sjukhus, ingenting annat eftersträfvade de.

Fredsdomarne hade oaktadt bristen på intelligenta krafter i

landsorten lyckats förvärfva sig befolkningens förtroende,

landsortens bästa män ägnade sig åt deras uppgift med fullständig

själfuppoffring. De brister i bondeadministrationen, som visat

sig till följd af de redan under den tidigare reaktionen bildade

kretsnämdernas dåliga organisation, hade det varit lätt att

aflägsna utan att röra vid inrättningarnas väsen. Men i

Rysslands regeringskretsar rådde en sträfvan att göra om allt, bryta

det sönder intill grunden. De stora reformer, som Alexander

II genomfört ingåfvo tanken, att detsamma kunde göras hvart

tjugonde år, medan alla nya inrättningar endast då fungera

framgångsrikt, om de förändras försiktigt och stegvis. Redan

under Loris-Melikoff hade nedsatts en kommission med

uppgift att utarbeta en plan för den lokala förvaltningens

grundliga ombildning genom utvidgning af de kommunala

representationernas befogenheter och införande af en af

ståndsindelningen oberoende primär kommun. Under grefve Tolstoj gafs

åt denna kommissions arbeten naturligtvis en alldeles motsatt

riktning: nu började allt gå ut på att inskränka de

kommunala representationernas rättigheter, att ställa dem under

förmyndareskap och att i betydlig omfattning ersätta den

representativa principen med den byråkratiska.

Grefve Tolstoj hann icke föra sitt verk till slut, men

efter hans död dröjde icke frukterna af hans verksamhet att

visa sig. En vacker morgon fick Ryssland till sin förvåning

erfara att fredsdomarne, ovisst hvarför, skulle afskaffas och

ersättas med distriktschefer. Detta var en af de oförklarligaste

lagstiftningsakter, som historien vet att omtala. Ryssland hade

såsom nämndt under hela sin föregående tillvaro saknat

domstolar. De skapades först genom Alexander II:s reformer.

Men regeringen kunde, i anseende till disponibla medel, endast

med möda inrätta de allmänna domstolarne.

Emellertid behöfdes därutöfver en domstol, som stode

folket närmare, som motsvarade de lokala behofven.

Lyckligtvis fanns det män, som togo på sig dennas skyldigheter och

uppfyllde den samvetsgrant i mån af krafter. Oafsedt

oundvikliga brister var man i allmänhet nöjd med fredsdomarne,

ingen klagade. Och helt plötsligt kastas nu denna inrättning,

som förtjänat den mest sympatiska uppmärksamhet och

omsorgsfullaste vård, utan all anledning ut genom fönstret och

ersättes med fullständigaste godtycke. Alla blefvo slagna af

öfverraskning, men fogade sig; ryssarne hafva blifvit vana

därvid. Många tackade till och med inställsamt.

Samtidigt med fredsdomarne afskaffades äfven de

kommunala representationernas representanter inom kretsnämden,

hvilka där hade att vaka öfver bondeadministrationen.

Distriktscheferna, som utsågos af regeringen bland godsägarna eller

vid brist på sådana bland andra personer och som bekläddes

med de vidsträcktaste befogenheter, måste ersätta allt. De

skulle blifva ett slags små tsarer, utsedda bland afskedade

löjtnanter, hvilka bönderna helt och hållet underordnades. Till

allmän förvåning förklarades i det manifest, hvarigenom

förändringen kungjordes för allt folket, att införandet af dessa

miniatyrpaschor var ett tecken på tsarens nåd mot den ryska

adeln, ur hvars krets de skulle utväljas. Allt sedan Katarinas

tid hade den ryska adeln åtnjutit vidsträckta rättigheter i fråga

om rättsskipningen och den lokala förvaltningen. Genom

Alexander II:s reformer, hvilka förändrat hela samhällsskicket, blefvo

dessa rättigheter densamma fråntagna. I stället hade den fått

en dominerande ställning inom de kommunala

representationerna, hvarest den såsom det främsta bland stånden

själfständigt kunde leda guvernementets ekonomiska angelägenheter

och genom valet af fredsdomarne och de tidigare nämnda

ledamöterna i kretsnämnden deltaga i den lokala

rättsskipningen och förvaltningen. Afskaffandet af de sistnämnda var

synbarligen en inskränkning af rättigheter, alltså ett tecken på

misstroende. Och likväl yttrades från tronens höjd, att detta

var ett nådebevis, på den grund att regeringen ämnade utse

distriktscheferna ur adelns krets. Då under Nikolai I

landspoliskommissarierna infördes, befalldes äfven, att de

företrädesvis skulle utses bland adeln i trakten efter rådplägning med

adelsmarskalkerna; ändock kom ingen på tanken att framställa

denna åtgärd såsom ett nådebevis mot adeln. Själfva grefve

Tolstoj såg därpå på ett helt annat sätt: i sina förklaringar

till förslaget sade han utan omsvep, att man här vädjade till

adeln uteslutande såsom leverantör af tjänstemän, hvilket den

af ålder varit, men alldeles icke såsom en korporation,

ansvarig för sina medlemmar. Klart är att kejsaren alltså i denna

sak blifvit grundligen bedragen. Han hade ej kunnat

medvetet förklara i manifestet något, som stod i uppenbar strid

med fakta. Man hade ingifvit honom detta, och han hade

trott därpå.

I aristokratisk anda ombildades äfven de kommunala

representationerna. Enligt Alexander II:s reglemente samlades

till de enskilda jordägarnes valmöten personer af olika stånd,

och detta var fullkomligt ändamålsenligt, ty här voro

intressena gemensamma. I praktiken hade adeln i flertalet fall vid

dessa valmöten en betydlig öfvervikt; men såsom den icke

skilde sig från de andra genom några särskilda privilegier, så

framkallade anförda omständighet intet missnöje, utan bidrog

att närma stånden inbördes. I kraft af sin faktiska

öfverlägsenhet ställde sig adeln helt naturligt i spetsen för dem.

Nu blef denna fullt ändamålsenliga organisation förstörd och

det åter utan ringaste anledning. Alla enskilda jordägare,

som ej tillhörde adeln, blefvo afskilda från densamma och

sammankommo till särskilda valmöten samt fingo välja endast

ett mycket begränsadt antal representanter. Där hvarest ett

närmande i de gemensamma intressenas namn hade erfordrats,

där infördes split. Adeln vann alldeles ingenting därpå, men

mot densamma uppväcktes de öfriga ståndens missnöje, i det

dessa kände sig åsidosatta.

Ännu sämre gick det med böndernas representation. Den

blef icke blott betydligt inskränkt, utan öfverlämnades därtill

åt guvernörerna rätt att bland af bönderna valda kandidater

utse deras representanter efter sitt godtfinnande. Inom

representationen förlorade dessa bonderepresentanter allt oberoende,

ty jämte dem deltogo i förhandlingarna distriktscheferna, som

kunde bötfälla enhvar af dem eller arrestera dem efter eget

godtycke utan att ansvara därför inför någon. Distriktscheferna

blefvo sålunda herrar öfver böndernas röster, och därmed alltså

öfver en betydande del af besluten. Man kan säga att detta

utgjorde en fullkomlig karrikatyr af kommunal representation,

hvilken ännu fullbordades därigenom, att dessa i skenbart

aristokratisk anda ombildade institutioner blefvo ställda under

administrationens närmaste förmyndareskap. Om de det oaktadt

ännu bibehållit en smula betydelse, så hafva de därför att

tacka den ädla anda, som tidigare hunnit inrota sig i dem,

och det inflytande, som den bästa delen af landsortens adel

ännu bibehållit där. De som stodo i spetsen för reaktionen

förstodo dock, att man med dylika skenprivilegier, hvilka dolde

en inskränkning af rättigheter, knappast skulle lyckas draga

adeln till sig. Man beslöt att vinna den genom

penningefördelar. I detta syfte inrättades adelsbanken, som utgaf lån

mot ytterligt låg ränta, hvarutöfver alla möjliga lättnader

beviljades i fråga om räntans erläggande. De ruinerade

adelsmännens uppsyn klarnade. Från alla håll haglade

tacksägelseadresser för de ofvanifrån bevisade välgärningarna. Aptiten

stegrades; det ena förslaget, vansinnigare än det andra, dök

upp om utvägar att återupprätta den sjunkna och förnedrade

adeln. Det såg ut som skulle en ny aristokratisk æra hålla

på att bryta in, lofvande ändlösa välgärningar. Adelns bästa

män sågo med sorg på denna blandning af slafsinne och

vinningslystnad, hvilken ådagalade ståndets moraliska förfall.

Men det stod ej i deras makt att hämma det onda, som,

understödt af regeringen, bredde ut sig allt mer och mer.

Emellertid visade sig de materiella resultaten snart såsom

tomma irrbloss. Om regeringen med ena handen kastade några

slantar åt adeln, så uppbyggde den med den andra ett system,

som förde dem emot slutlig ruin. Finansministeriet kom på

idéen att befästa Rysslands välstånd genom utvecklandet af

storindustrin. I detta syfte infördes ett skyddstullsystem af

det mest öfverdrifna slag. Men jordbruket bekymrade man

sig icke om. I andra europeiska länder har skyddstullsystemet

framkallats främst genom det tryckta läge, hvari jordbruket

råkat till följd af den på förbättrade kommunikationer

beroende ökade konkurrensen med nya länder. Men på Ryssland

är detta icke tillämpligt, emedan jordbrukets produkter där

äro föremål för export, men icke import. Genom tullarna

skyddar man icke det som jordbrukaren säljer, utan det, som

han köper. Allt som han behöfver, måste han betala dubbelt

och trefaldigt. Han nödgas erlägga icke blott tullarna till

staten utan också fabrikanternas vinster. Storleken af dessa

vinster framgår redan däraf, att t. ex. sockerbruken tack vare

det konstlade skyddet skapat förmögenheter, som räknas i

tiotal millioner. En nedgående näring, som befann sig under

de mest ogynnsamma villkor, beskattades omåttligt till förmån

för blomstrande näringar. Finansministeriet ville ej veta af

att Ryssland, enligt sina naturvillkor, företrädesvis är ett

jordbrukande land, och att förty just jordbruket tarfvade särskild

uppmärksamhet och omsorg. Jordbruket hör icke till

området för nämnda ministeriums ressort, medan där finnas

särskilda departement för bruks- och fabriksindustrin. Därför

förskaffas åt de sistnämnda alla möjliga lättnader, och berättigas

de att med tillhjälp af skyddstullarna plundra den ruinerade

bybefolkningen. För deras fördels skull tillställdes tullkriget

mot Tyskland, hvilket svårt skadade det ryska jordbruket.

Medan man tvang såväl bönder som godsägare att betala

tredubbla pris för allt hvad de behöfde, sänkte man å andra

sidan på ett konstladt sätt priset på deras egna produkter

genom att utsträcka järnvägarna in i österns orörda marker

och genom differentialtariffer, hvilka upphäfde afståndens

betydelse och hindrade prisens stegring i gynnsamma fall. Med

statsmedel, d. v. s. till stor del med de skatter, som erlades

af dessa samma, inpå bara kroppen utsugna jordbrukare, byggdes

järnvägar öfver Ural och in i Sibirien, hvilka ytterligare bidrogo

till deras ruinerande. Å ena sidan nödgades de köpa allting

dyrare, å andra sidan sälja billigare. Icke underligt att vid

sådant förhållande utarmningen växte i stigande progression.

Regeringens spottstyfversgåfvor voro blott en droppe i hafvet

för Rysslands jordbruk, som kände sig försatt i ett hjälplöst

läge. Oaktadt profetiorna om en ny tid, fortsattes klagomålen

med oförminskad styrka, och förslagen till adelns återupprättelse

blefvo allt hufvudlösare och absurdare.

Men ännu sämre var böndernas ställning. Till de

ogynnsamma ekonomiska villkoren sällade sig en fullständig

desorganisation af deras samfundsförhållanden. Förordningen af den

3 mars, som fastställde grundvalarna för böndernas frigörelse,

hade öfverlämnat ordnandet af sagda förhållanden åt en

framtida utveckling af lagstiftningen och seden. Den därpå inträdda

reaktionen, hvars hela statskonst bestod i vidtagande af

polisåtgärder, lämnade emellertid dessa frågor oberörda. Men då

lifvet ändå eftertryckligt fordrade deras lösning, så inträdde

på detta område fullständig villervalla. Bönderna veta ej, hvilka

deras rättigheter äro och hvad som tillhör dem.

Sammanstötningar förekomma på hvarje steg och ställas tillrätta

fullkomligt på måfå. Den gemensamma jordbesittningen, som

bibehållits i de storryska guvernementerna, hindrar hvarje socialt

och ekonomiskt framåtskridande. Genom att tillerkänna hvarje

medlem af bysamhället rätt att tillösa sig jorden erbjöd

förordningen af den 3 mars en utväg att stegvis och regelrätt

komma ur detta läge; men just denna utväg tillspärrades af

den reaktionära regeringen, som förbjöd dylika jordköp utan

bysamhällets samtycke och förklarade den gemensamma jorden

icke kunna afhändas bysamhället. I stället för att fritt få

förfoga öfver sin person och egendom såsom förordningen af den

3 mars afsett, blefvo bönderna såsom stånd åter fästade vid

jorden inom sitt lilla samhälle med fullkomligt obestämda

rättigheter. Alla deras begrepp om äganderätten blefvo

bortblandade. De, som under 30 år hållit på att tillösa sig sitt jordstycke,

förlorade vid jordens förnyade fördelning emellan närvarande

»själar» sin jord till förmån för andra. För införandet af

socialistiska principer lämnades öppet spelrum. Efter det att

bönderna förklarats fria, återvände regeringen nu till

åskådningssättet på lifegenskapens tid. Hvari friheten består och hvad

den för med sig, därom hade man i regeringskretsarna lika

litet begrepp som om att äganderättens säkerhet utgör

hörnstenen i hvarje väl ordnadt samhällsskick. Under sådana

förhållanden kunde naturligtvis ej vara något tal om välståndets

tillväxt. Befolkningen tillväxte, jorden utsögs och

kapitalökningen, som vid normal ekonomisk utveckling mer än väl

hade bort motväga de däraf härflytande olägenheterna,

motsvarade icke blott icke behofven, utan förefanns knappast alls.

Resultatet blef bondeståndets utarmande, hvilket slutligen

framträdde i skarpaste form genom de med korta mellanrum på

hvarandra följande hungersåren. Medan för 30 år sedan de

kommunala undsättningskapitalerna lågo orörda, och man på

några orter till och med hemställde om rätt att gifva åt dem

en mera produktiv användning, hafva alla dessa kapitaler för

närvarande försvunnit, och regeringen har tvungits uppoffra

hundratal millioner på den hungrande befolkningens

undsättande. Och till dessa hundratal komma ännu många millioner,

som skänkts af enskilda. Likväl visar sig detta otillräckligt

för aflägsnande af de mest skriande följderna af hungertyfusen

och den epidemiska skörbjuggen, hvilka angripit vidsträckta

områden och skördat hela lager af den till tiggarstafven bragta

befolkningen. Och detta eger rum oaktadt kommunikationernas

ofantliga utveckling, som, tyckes det, hade bort göra det lätt

att anskaffa hjälp från alla håll. Om efter hvarje missväxt

regeringen måste lifnära befolkningen, befinner sig denna

ögonskenligen i ett utblottadt tillstånd. Detta är ett uppenbart

faktum, som inga statistiska sofismer kunna omintetgöra.

På tröskeln till 20:de seklet erbjuder Ryssland i materiellt

afseende ett underligt skådespel. Dess finanser befinna sig i

ett mera lysande tillstånd än någonsin. Kronans kassor äro

fyllda med guld, inkomsterna lämna städse ett betydande

öfverskott öfver utgifterna. Efter många år af tvångskurs å

pappersmyntet har det ändtligen lyckats att genom kursens fixering

införa i landet metallisk valuta. Regeringen har samlat i sina

händer ett ofantligt järnvägsnät, alla statens behof betalas utan

prut. Men å andra sidan hafva skulderna på kort tid midt

under djupaste fred ökats med mer än en milliard rubel; på

kommande generationer har lagts en fruktansvärd börda;

jordbrukarne äro öfveransträngda med skatter, och den egentliga

befolkningen hungrar. Ögonskenligen ha regeringens

penningemedel anskaffats på bekostnad af folkets produktiva krafter.

Detta erinrar ofrivilligt om en ryktbar fransk publicists ord:

»då vilda folk vilja inhösta frukter från träden, hugga de ned

dessa och plocka af frukterna; detta är en symbol af

despotismen». En regering, som kan beskatta folket huru mycket

som helst utan att fråga någon, riskerar alltid att undergräfva

dess skatteförmåga och därigenom också grundvalarna för

folkvälståndet.

Men hvilket det ryska folkets materiella läge än må vara,

skall det sist och slutligen dock alltid arbeta sig upp därur,

så snart de band, som nu insnärja detsamma, blifvit lösta; ty

detta folk är intelligent och arbetsamt. Ojämförligt mycket

sämre är det moraliska onda, som under inflytande af den

kortsynta reaktionen frätt det olyckliga Ryssland, inträngande

i alla lager, förgiftande dess bästa krafter och snedvridande de

stora reformerna.

Af alla reformperiodens skapelser ha endast de allmänna

domstolarna formellt förblifvit orörda, men i dem har inblåsts en

ny anda, fullkomligt motsatt den oegoistiska och ädla sträfvan,

som lifvade dem under de första tiderna. För en allsmäktig

regering är det icke svårt att i domstolarna utrota hvarje spår

af oberoende, bibehållande endast dess yttre form. Det är

nog att utöfva det vederbörliga trycket, att utnämna och

befordra dem, som göra makten till viljes, att verka genom

belöningarnas demoraliserande lockbeten, att mot de oberoende

ådagalägga chefskapets obevågenhet, och man kan vara

öfvertygad om, att domstolarna småningom skola förvandlas till

regeringens lydiga kreatur. Denna roll öfvertog justitieministern

Manasein, som upphöjts till denna plats af sin skolkamrat,

öfverprokuratorn Pobedonostseff. Hård och maktlysten,

främmande för alla moraliska hänsyn och föga nogräknad vid val

af medel, men samtidigt sin patrons ödmjuke tjänare,

åstadkom han att domstolarna, inrättade att för medborgarna vara

en garanti, förvandlades till verktyg för religiös förföljelse. En

hel rad processer har visat, att domstolarna tillåtit sig den mest

skriande partiskhet, de uppenbaraste lagöverträdelser. Några

af dessa domar hafva blifvit kasserade af senaten, men

slutligen följde äfven den med strömmen, efter att mer och mer

ha fyllts med den reaktionära regeringens lydiga redskap. Den

nyss i Ryssland införda rättsskipningen hotar att åter försvinna

därifrån.

Den religiösa förföljelsen var en naturlig följeslagare åt

reaktionen. Dess förnämsta drifkraft var öfverprokuratorn vid

heliga synoden. I början af Alexander III:s regering, då efter

den fruktansvärda händelsen den 13 mars, alla darrade för

kejsarens lif, försökte man vinna sekteristerna genom några

lättnader. Men så snart regeringen blef medveten om sin

styrka, började förföljelsen. Dess första offer blefvo stundisterna.

Denna sekt, som står nära de protestantiska metodisterna, hade

vunnit stor utbredning i södern. Icke tillfredsställda af den

härskande kyrkans formalism, samlade sig många äfven ur de

lägsta klasserna, gripna af religiös törst, till gemensam bön

och läsning ur den heliga skrift. De befunnos farliga för staten

och förklarades såsom hörande till de synnerligen skadliga

sekterna. Deras möten förbjödos, mot dem vidtogos de allra

strängaste polisåtgärder, domstolarna dömde dem utan

förbarmande.

Ett ännu sämre öde drabbade duhoborerna. Dessa

sekterister hade längesedan blifvit förvisade till Transkaukasien,

hvarest de uppnått ett blomstrande välstånd. Under

orientaliska kriget ådagalade de den uppriktigaste patriotism och

bevisade fäderneslandet betydande tjänster. Inre tvistigheter,

underblåsta af regeringen, ledde därhän att sekten sönderföll,

hvarefter den större delen af densamma, under inverkan af

fanatiska predikanter, nekade att göra krigstjänst. Att

människor anse krigstjänst för en synd är ingen nyhet. Åt deras

moraliska känsla, om den också erhållit en falsk riktning, visas

vanligtvis aktning: krigstjänsten ersättes med andra skyldigheter.

Så hade man förfarit i Ryssland med mennoniterna. Men

med duhoborerna förfor man annorlunda. Rörelsens ledare

skickades till det inre Sibirien, där de tillsammans med politiska

förvisade nödgades lefva under de mest fasaväckande villkor.

De öfriga förflyttades till en fullkomligt ofruktbar trakt, där

de icke ens fingo någon jord. De tvungos att söka sig

uppehälle såsom daglönare, hvarvid det ofta icke ens var möjligt

att få något arbete, så att de slutligen i grund ruinerades och

blefvo invigda åt ständig hunger. Fruktansvärda sjukdomar

grepo omkring sig bland dem, många blefvo blinda af

utmattning. Några af den kände författaren grefve Leo Tolstojs

anhängare begåfvo sig till dem för att personligen öfvertyga

sig om ställningen. De återvände med fruktansvärda berättelser

om hvad de sett. Grefve Tolstoj började en enskild insamling

till förmån för duhoborerna, berättelserna om deras läge trängde

ut genom pressen. Resultatet blef, att de tidskrifter, som vågat

tala om saken, fingo varningar, och att de tolstojaner, som

gjort sig skyldiga till det människovänliga insamlandet af

upplysningar och pengar, blefvo utvisade ur Ryssland. Tolstoj

själf vågade man dock icke röra, däraf hade blifvit en

världsskandal. Af fruktan för skandal tillätos äfven duhoborerna

utvandra från Ryssland. Grefve Tolstoj samlade pengar för

ändamålet, och några tusen kraftfulla ryska arbetare öfverfördes

till Kanada, hvarest man mottog dem med glädje; man gaf

dem jord och medel. Där anses de icke farliga för staten.

Denna utflyttning ägde rum under innevarande regering.

Den religiösa förföljelsen drabbade icke blott affällingar

från den grekiska katolicismen; äfven erkända trosbekännelser,

som sedan länge haft medborgarerätt i Ryssland, blefvo utsatta

därför. Judarna äro hos oss sedan länge underkastade betydande

restriktioner. Med undantag af några särskildt nämnda

kategorier äro de förbjudna att vistas i de storryska guvernementen.

Under Alexander III:s regering, medan Ignatieff var minister,

skärptes dessa restriktioner ytterligare. Till och med inom de

områden, där judarne fingo bo, blef det dem förbjudet att köpa

eller arrendera jord. Deras inträde i de högre läroverken och

högskolorna begränsades genom några få procent af elevantalet,

hvilken gräns antalet judar icke fick öfverskrida. De olyckliga

försökte man förtrycka på allt sätt, lämnande dem ingen ro.

Och allt detta skedde åter utan ringaste anledning. Genom

polisens efterlåtenhet lössläppte man öfver dem hopar af rånare,

och straffade de utplundrade för hvad som skett. Regeringen

spelade med den ryska befolkningens sämsta lidelser,

uppeggande den hos nämnda befolkning inneboende fiendskapen

mot judarna. Denna känsla är utbredd i många länder till

och med i de mest civiliserade; i judarna ser man ej blott

människor af annan ras och tro utan äfven farliga konkurrenter.

Likväl vet enhvar, som bott i Lillryssland, att folket sämjes

mycket bra med dem och icke blir fattigare genom deras

närvaro utan tvärtom befinner sig i bättre välstånd än där,

hvarest dessa s. k. parasiter saknas. Opartiska godsägare och

till och med prester erkänna den nytta, som landsdelen har

af denna arbetsamma och handel idkande folkstam. De

skadliga verkningarna framkallas hufvudsakligast af deras

hoppackning och förtrycket mot dem, som tvingar dem att gripa till

hvarje medel för att skaffa sig sitt knappa uppehälle. Men

därför vore det enda rationella medlet mot det onda att låta

dem bosätta sig hvar de behaga och sysselsätta sig med hvad

som helst. Detta är den enda ordning, hvilken är förenlig med ett

samhällsskick, som erkänner den borgerliga frihetens grundsats.

Och likväl hafva under reaktionens herravälde alla tidigare

lättnader afskaffats. De ryska myndigheterna hafva gått ända därhän,

att det blifvit judarne förbjudet att för sin helsas skull besöka

vattenkuranstalterna i Kaukasien under den förevändning, att

Kaukasien icke hör till det för judars bosättning anvisade området.

Men ingenstädes hafva dessa förföljelser antagit så

upprörande utsträckning som i Rysslands medelpunkt — i Moskva.

Här hade den gamle generalguvernören furst Dolgorukoff, van

vid Alexander II:s milda beteende, kanske också icke utan

personligt intresse, under många år sett genom fingrarna med

inflyttningen till Moskva af en mängd judar, som därtill icke

hade formell rätt. Slutligen blef detta förhållande upptäckt.

Han blef af denna orsak entledigad, och till hans efterträdare

utnämndes storfursten Sergej Alexandersson. Men härförinnan

verkställdes en allmän utvisning af judar från Moskva.

Hundradetals familjer, som sedan länge bott där och lifnärt sig med de

mest oskyldiga näringar, blefvo bortsända till sina formella

hemorter. Handtverkare, kommissionärer, försäljare af gamla

saker, elever vid konservatoriet, som förtjänade sitt uppehälle

med musiklektioner, alla blefvo skoningslöst utvisade. Man

gaf dem icke ens någon frist för ordnandet af sina

angelägenheter; Moskva måste omedelbart bli rensadt från dem, före

dess nye höge chefs ankomst. Nödrop höjdes från alla håll,

men vid klagomålen fästes icke ringaste afseende. En ökad

emigration af judar från Ryssland vidtog. Förvånad öfver den

plötsliga inströmningen, skickade Förenta Staternas regering

kommissarier till ort och ställe för att taga reda på sakläget.

De framlade för regeringen en skriande bild af den nöd och

det elände, som blifvit en följd af den ryska regeringens

åtgärder. Den ryktbare engelske historikern Lecky framställde

dem i sin bok om »Demokratin» i fullt ljus och stämplade

på det skarpaste denna upprörande företeelse i Rysslands lif

under 19:de seklet. Detta var icke förtal af utländingar, som

ej kände våra förhållanden; det var den rena, nakna sanningen.

Men inför allt detta förblef den ryska regeringen fullkomligt

likgiltig. Den sista hämskon, skammen inför det civiliserade

Europas allmänna mening, hade försvunnit. För Moskva hade

detta den följden, att de genom förmedling af de judiska

kommissionärerna inledda förbindelserna mellan Moskva och

Lillryssland ersattes med nya förbindelser mellan Lillryssland och

Lodz. Tiotal millioner gingo sålunda förlorade för Moskva.

Hufvudstaden rensades från judiska ockrare, men de ryska

ockrarna blefvo kvar och inkasserade, befriade från konkurrens,

dubbelt högre räntor än förr.

Icke mindre tung blef de polska unierades lott. Här

hade förföljelsen börjat redan under Alexander II:s

reaktionära period; den var en följd af ett byråkratiskt bedrägeri.

Lithauens unierade blefvo som bekant förenade med den

grekiska katolicismen redan under Nikolai I genom den unierade

biskopen Simaschkas försorg, hvilken förrådde sin hjord åt

ryska regeringen. Men i två polska guvernement, Holm och

Siedlce, bebodda af ryssar, hafva de unierade bibehållit sig.

I Holmska stiftet följde biskop Poppel Simaschkas exempel,

och de unierade blefvo förenade med den grekiskt katolska

kyrkan utan allt våld. Men annorlunda gick det i Siedlce.

Guvernör här var Gromeka, en gång liberal skriftställare. Seende

framgången af Poppels förehafvande, kom han på idén att

äfven inom sitt område åstadkomma de unierades förening

med ryska statskyrkan genom påtryckning från administrationens

sida för att sålunda göra regeringen sig bevågen. För

ändamålet samlades deputerade från olika församlingar; man

förelade dem till underskrift en adress, i hvilken uti mycket

dimdunkla uttryck bland annat yttrades, att de voro af samma

tro som kejsaren. Detta utlades sedan i Petersburg såsom

bevis på en önskan från befolkningens sida att öfvergå till

ryska statskyrkan. Genom ett utslag af heliga synoden blef

så denna öfvergång beseglad. Då detta kungjordes för

befolkningen, betogs den af förvåning och förklarade att den aldrig

gifvit sina deputerade något sådant uppdrag, och att de

deputerade själfva aldrig haft för afsikt att underteckna någon

anhållan i sådant syfte. Klagomålen skickades till Petersburg,

undersökning anbefalldes. Men byråkratin ställde om saken på

sitt sätt. Med alla medel samlades ute i församlingarna ett

mindre antal underskrifter, och detta utlades såsom ett

samtycke från kommunernas sida till öfvergång till grekiska

katolicismen. Därpå förklarades hela denna befolkning, villiga så

väl som protesterande, de som underskrifvit och de som icke

gjort det, definitivt vara grekiska katoliker. Detta var ett

uppenbart bedrägeri. Omedelbart blefvo de unierades kyrkor

förvandlade till grekiskt katolska. Då man började bära

orglarna ut ur dessa kyrkor, motsatte sig befolkningen tilltaget,

och det kom till blodsutgjutelse. Många tusental af

befolkningen fortforo att framhärda i sin tro. De ville ej veta af

de grekiskt katolska presterna och läto katolska eller unierade

prester, som hemligen inkallades från Galizien, viga sig, döpa

sina barn och gifva sig nattvarden. För detta förföljde man

dem och kastade dem i fängelse; presterna fängslades, afsattes

eller förvisades till det inre Ryssland. Under Alexander III:s

hela regering fortsattes denna upprörande förföljelse. Till och

med enligt officiella uppgifter, som alltid nedskatta sanningen,

framhärda allt ännu mer än 70,000 af dessa människor i sin

afvoghet mot den ryska statskyrkan.

Liknande har förhållandet varit i Östersjöprovinserna. Äfven

här blef genom hvarjehanda lockelser en del af den lettiska

befolkningen en gång tubbad öfver till den grekiska

katolicismen, men därefter visade den sig envist tillgifven sin gamla

lutherska tro. De omvända letterna och deras efterkommande

ville icke ha någonting att göra med de grekiskt katolska

presterna; för de kyrkliga handlingarna vände de sig till sina

gamla lutherska prester, hvilka därigenom råkade i en den

svåraste kollision mellan sina helgade plikter mot Gud och

samvetet å ena sidan och å den andra plikterna mot den

officiella lagen, som förbjöd dem att betjäna personer, hvilka

formellt tillhörde en annan trosbekännelse. Under Alexander

II:s milda och humana regering såg man härmed genom

fingrarna. Det tilläts till och med att vid blandade äktenskap

döpa barnen enligt föräldrarnes önskan, ity att i det rent

lutherska landet den grekiskt katolska kyrkan dock ansågs som

den härskande och såsom sådan åtnjöt privilegier. Under

Alexander III blef detta med samvetsfrihetens grundsats

öfverensstämmande medgifvande återtaget, och de pastorer, som

verkställt olagliga handlingar af ifrågavarande slag, blefvo åtalade.

Mer än 60 prester, som troget uppfyllt sina religiösa plikter,

blefvo sålunda inställda inför domstolarna, afsatta och förvisade

till det inre Ryssland. De letter, som formellt räknades till

grekiskt katolska kyrkan, blefvo beröfvade all religiös hjälp.

Och efter allt detta hade öfverprokuratorn i heliga

synoden djärfheten att inför hela världen förklara, att hos oss

finnes samvetsfrihet. I lagsamlingen talas väl därom, men detta

är endast en död bokstaf, med hvilken verkligheten står i den

mest skärande motsats.

Men icke blott religionsförföljelse drabbade

Östersjöprovinserna. Den ryska regeringen tog äfven ihop med deras

förryskning. Detta var en gammal dröm hos slavofilerna.

Tyskarnes oförsonlige fiende Jurij Samarin utgaf utomlands sin bok

»Rysslands gränsmarker», hvari han ursinnigt angrep allting

i Östersjöprovinserna. Man kan säga, att detta var en af

nämnda begåfvade och ädla andes största synder.

Slavofilismens hela trångsynthet och intolerans, dess öfverskattning af

det egna och brist på förtroende för det främmande, framträdde

här i sin fullhet. Östersjötyskarnes historiskt utvecklade

egenheter, deras svåra läge emellan den själfrådiga ryska regeringen

och en befolkning af annan stam, deras omsorgsfulla

omvårdnad om de korporativa institutionerna, som ehuru något

föråldrade bidrogo att befästa och upprätthålla rätten, allt detta

blef för den ryske publicisten föremål för giftiga anfall. Vid

den låga ståndpunkt, till hvilken den ryska patriotiska känslan

sjunkit efter Katkoffs propaganda, mottogos dessa beskyllningar

af det ryska samhället med girighet, och slutligen hängaf sig

också regeringen åt denna riktning.

Tidigare hade Rysslands monarker förhållit sig mycket

aktsamt gentemot Östersjöprovinsernas institutioner och

förhållanden. Dessa landskap hade blifvit förenade med Ryssland

under löfte om bibehållande af alla deras säregenheter och

rättigheter. Sedan dess hade östersjöprovinsarne troget tjänat

tronen. De hade utgjutit sitt blod för Ryssland, och många

af dem hade bevisat det stora tjänster. Tysk civilisation och

tysk ordentlighet hade varit nyttiga element såväl i Rysslands

administration som samfundslif. Tyskarnes trohet kunde icke

betviflas, och därför rörde icke ens så hårda despoter som

Nikolai I vid deras samhällsskick och privilegier. För sina

»Bref från Riga», skrifna på 40-talet, blef Jurij Samarin satt

i arrest. Samma riktning fortfor också under Alexander II.

Utan tvifvel fanns det mycket i Östersjöprovinserna, som

tarfvade förbättring, isynnerhet sedan liberala reformer genomförts

i Ryssland. Bondefrigörelsen hade ägt rum där i seklets början

med adelns samtycke; men det var nödvändigt att ordna

hithörande förhållanden, att gifva större garantier åt de lägsta

klasserna. Utan att bringa Östersjöprovinserna till samma nivå

som det öfriga Ryssland, hade man kunnat aktsamt och

försiktigt förändra de föråldrade inrättningarna, beaktande

landets säregna förhållanden, de där inrotade åskådningssätten

och vanorna, äfvensom de med de dåvarande

förhållandena förknippade intressena. I stället tog ryska regeringen

med sina vanliga björnfasoner sig före att bryta sönder allt

det existerande. Under det den i Ryssland afskaffade

fredsdomarne, införde den dem i Östersjöprovinserna, dock så att

de skulle tillsättas af regeringen, d. v. s. bli utan allt samband

med landet och utan oberoende. Och så det viktigaste: den

började öfverallt införa ryska språket, ej blott i officiella

handlingar utan äfven i de högre läroverken och högskolorna. Det

tyska språket fördrefs till och med från inrättningar, som

grundats och underhöllos på den tyska adelns bekostnad. Och allt

detta verkställdes icke sällan helt enkelt genom administrativa

förfoganden, utan att använda den mera invecklade och

långsammare lagstiftningsvägen. Till Östersjöprovinserna skickades

guvernörer, som ej kunde tyska, och åt dem sades: »handlen,

och vi skola understöda eder».

Resultatet af denna politik blef allmänt missnöje och

därjämte hela det mycket högt stående undervisningsväsendets

totala ruin. I detta afseende hade Östersjöprovinserna

därintills i Ryssland utgjort ett lyckligt undantag. Det hade varit

den enda landsdel, hvarest tyska pedagogiska metoder och

civiliserade begrepp lyckats motstå tillochmed vår

undervisningsadministrations byråkratiska slöhet och dess reformer.

Nu var allt detta förstördt och nedsänkt till de ryska

läroverkens allmänna nivå. Vid gymnasierna togo lärarne, af hvilka

man fordrade att de skulle undervisa på ryska, massvis afsked.

Universitetet i Dorpat, som en gång stått så högt tack vare

sina förbindelser med Tyskland, och som gifvit vetenskapen

många stormän — åt Ryssland Pirogoff och Grube, åt Europa

Bergmann o. a. — förvandlades till en förvisningsort för sådana,

som till följd af oduglighet voro oanvändbara vid andra

universitet. Antalet studenter aftog betydligt, undervisningen sjönk

med några få undantag ned till en mycket låg nivå. En gång hade

Katkoff, då hans förstånd ännu icke blifvit helt och hållet

omtöcknadt af det patriotiska ursinnet, yttrat, att en förryskning

af universitetet i Dorpat skulle vara ett brott mot

upplysningen. Detta brott blef nu begånget.

Huru långt man gick i russifikationssträfvandena, framgår

däraf, att tyska läkare instämdes inför domstol, för att de

på sina dörrar uthängt på tyska affattade meddelanden till

patienterna. Och de af Manasein införda fredsdomarne fällde

dem till böter icke i kraft af lag, ty någon sådan lag fanns

icke, utan på grund däraf, att H. M. kejsaren önskade att

det ryska språket skulle vara det förhärskande i landet.

Senaten kasserade dock dessa sorgliga domar.

Bättre var ej ställningen i de rent ryska landsdelarne.

Tretton år förgingo mellan Alexander II:s och Alexander III:s

död; under denna tid inträffade inga oroligheter, inga

attentat, och likväl kvarhölls en betydande del af Ryssland och

särskildt hufvudstäderna i förstärkt bevakningstillstånd.

Myndigheterna fordrade dess bibehållande år efter år, försäkrande

att de därförutan icke kunde styra. Cavour har sagt, att

hvarje dumhufvud kan regera med tillhjälp af

belägringstillstånd. De ryska styresmännen ville bekräfta denna sats utan

att förstå, att i deras fordran på utomordentliga fullmakter

inneligger ett medgifvande om egen dumhet. Och dessa

utomordentliga befogenheter, gifna för förföljandet af politiska

sammansvurne, tillämpades på allting under himmelen: på

hyrkuskarna, gårdskarlarna, stenläggningen. Åberopande sig på

det förstärkta bevakningstillståndet ålade guvernörerna

gårdsägarne fullkomligt godtyckliga böter; man utfärdade

reglementen för åkning, stängde torghallar och butiker, fordrade visst

slags stenläggning. Det, som enligt lag tillkom stadsfullmäktige,

öfverflyttades i kraft af en oformlig tolkning af nämnda

fullmakter på polisen, hvars godtycke icke visste af några gränser.

I Moskva öfversteg beloppet af de olagliga böter, som

öfverpolismästaren ådömt hyrkuskar, under ett enda år 100,000

rubel. Polisens organisation blef ytterst invecklad och därur

framväxte talrika förgreningar. Den äldre offentliga och

hemliga polisen kvarstod, men i bredd med den under

gendarmstyrelsen stående vanliga hemliga polisen inrättades en särskild

hemlig polis, benämnd bevakningen, hvilken delvis

subordinerade under den offentliga polisen, dels omedelbart under

inrikesministern och som verkade på okända vägar enligt okända

instruktioner. I bredd med den tycktes själfvaste

gendarmeriet nästan antaga skenet af något slags lagbunden ordning.

Hela denna ytterst invecklade organisation ledde endast därtill,

att enhvar, som var beklädd med någon myndighet, hade rätt

att gripa en människa och förvisa honom utan urskillning; och

härvid fanns ingen rätt, ingen rannsakning. De administrativa

förvisningarnas antal tilltog i fruktansvärd grad. De användes

ej blott mot politiskt otillförlitliga personer, ett begrepp som

redan i sig själft öppnade möjlighet till den mest godtyckliga

tolkning, utan också i allmänhet mot enhvar, som af någon

anledning var myndigheterna obehaglig eller helt enkelt stött

sig med polisen. Under furst Dolgorukoffs regemente i Moskva

förekommo skriande exempel på dylika maktmissbruk för rent

personliga syften. Men äfven i landsorten praktiserades sådant

strafflöst.

Och allt detta åsåg den förnedrade ryska allmänheten

med ett slags slö likgiltighet. Ingen vågade öppna munnen

af fruktan för det oundvikliga straffet. För hvarje helst i

någon mån själfständigt ord drabbades man genast af onåd

och fann ingenstädes skydd. Reformtidehvarfvets ädla

sträfvanden tycktes ha sjunkit tillbaka i ett töcknigt fjärran.

Samhället vandes vid att i dessa dagligen, år efter år upprepade

företeelser se en naturlig och normal tingens ordning.

Pressen vågade naturligtvis icke knysta ett ord. Dess

mest framstående representanter, för hvilka den härskande

byråkratin ännu hyst någon fruktan, voro döda: Katkoff, som till

följd af sitt inflytande vid hofvet varit ministrarnes buse;

Aksakoff, som användt sin glänsande begåfning och sitt ädla

sinnelag till den tomma propagandan för slavofilismen, hvilken

endast kunnat åstadkomma ökad förvirring i de redan

därförinnan bortblandade sinnena. Efter deras bortgång funnos

endast medelmåttor kvar, för hvilka det icke tjänade till något

att krusa. Genom sekreta förständiganden förbjödos

redaktörerna att beröra de mest innehållsdigra frågor, och den som

vågade öfverskrida förbudet, blef omedelbart straffad. För alla

tidningar af en helst någorlunda liberal riktning hängde lifvet

på ett hår, medan åt den slafviska horden af reaktionens

tillbedjare lämnades fritt spelrum. De kunde på sin slafviska

rotvälska fritt prisa regeringen på alla sätt, berömma dess mest

skriande åtgärder och framhålla den som fäderneslandets

räddare. En mer eller mindre betydande yttrandefrihet åtnjöto

också socialisterna. Liberalismen tycktes regeringen farlig, men

socialismen ansågs, så länge den framträdde i teoretisk form,

oskadlig. I följd häraf fingo Marx’ läror, i böcker och

broschyrer, just på denna tid den vidsträcktaste spridning,

isynnerhet bland den studerande ungdomen. Endast den

moderatliberala riktningen var fortfarande illa sedd. Inom pressen hade

den icke ett enda organ; och böcker, utom de mest

upphetsande, har man längesedan upphört att läsa hos oss.

En följd häraf blef, att radikala riktningar togo öfverhand

såväl i litteraturen som samhället. Af dessa höll en, som

oförsynt exponerade sig, likväl allt mer och mer på att

förlora fotfästet, medan en annan, döljande sig bakom teoretiska

undersökningar och kärleken till folket, i hemlighet fick makt

öfver de oerfarna sinnena. Denna företeelse har upprepat sig

i många länder och under olika förhållanden, men öfverallt

utgör den ett tecken på ett abnormt sakläge. Den är ett

symptom, som antyder en inre sjukdom. I Ryssland har

denna företeelse till följd af vår civilisations fattigdom antagit

en synnerligen litet tilltalande karaktär. Det reaktionära partiet

omfattade, utom den härskande byråkratin, ruinerade adelsmän,

som i egennyttiga syften uppsände sina böner till regeringen

såsom upphofvet till alla materiella välsignelser och till

tjänstemannakarriär. Inom detta parti trängde sig äfven den af

Katkoff uppfostrade generationen, som blifvit benämnd de

unga brackorna, som ingenting förstod utom godtycke och

servilism, och som efter sin afguds föredöme sjöng hymner till

regeringen, prisande särskildt Alexander III:s energi och vishet.

Till dem hade dessutom anslutit sig hela den massa småsjälar,

som uppfylla hvarje samhälle och i synnerhet ett så oupplyst

som vårt, som följa med strömmen och äro färdiga att böja

sig inför hvarje makt. Naturligtvis inneslöt icke ett enda af

dessa element inom sig några garantier för fäderneslandets

framtida utveckling och för ett förnuftigt statslif. Man kan

säga, att de voro det ryska samhällets sämsta element, hvilka

under reaktionens herravälde åtnjöto ett särskildt skydd,

allena hade någon talan och avancerade på tjänstemannastegen.

Den motsatta riktningen däremot omfattade hela den jäsande

ungdomen, som var uppfylld af ädla afsikter, men beröfvad

hvarje grundlig förberedelse och hvarje förnuftig ledning. Detta

element kunde ännu mindre än de förstnämnda bidraga till en

normal utveckling af Rysslands samhällslif. Senare utgjorde

det det största hindret för en sådan. Socialismen är ett

omdömeslöst förnekande af hela det existerande samhällsskicket

i en fantastisk framtids namn; hvad kunde den väl gifva

samhällsskicket annat än förstöring? Tack vare den socialistiska

propagandan beröfvades Ryssland frukterna af Alexander II:s stora

reformer. Just denna propaganda hade framkallat reaktionen;

den fortfar att vara dess förnämsta stöd. Då den omogna

ungdomen samlades till hemliga organisationer och uppviglade

folket på fabrikerna, så arbetade den polisen i händerna. En

bättre ursäkt för sin tillvaro kunde denna icke finna.

Emellertid saknades icke i det ryska samhället sunda

krafter, men de voro tryckta till marken och borttappade bland

ytterlighetsriktningarna. Dessa människor arbetade i tysthet

ute i landsbygden; de inrättade skolor och byggde sjukhus.

Regeringen betraktade dem dock med misstro. Hvarje

oberoende människa, som icke kröp inför makten, ansågs i våra

högsta kretsar såsom röd revolutionär; han blef misstänkt.

Bland allmänheten åter fann han intet stöd. Den mot sin

ruin framskridande adeln hade förlorat hvarje själfständighet

och väntade sin pånyttfödelse genom regeringens nådebevis.

Köpmannaståndet befann sig till följd af protektionismen helt

och hållet i regeringens händer, hvilken med ett enda

penndrag kunde öfverösa det med oförtjänta välgärningar eller

undergräfva dess viktigaste intressen. Bondeståndet

representerade en orörlig massa, som endast tänkte på det dagliga

brödet. Alla tidigare själfständiga krafter hade försvunnit och

nya hade ännu ej kunnat bildas. Därtill kom, att

upplysningens forna plantskolor, från hvilka ljuset utbredt sig öfver

Ryssland, voro härjade, medan den socialistiskt stämda

ungdomen ansåg de förnuftiga och de moderata för efterblifna.

Icke det medborgerliga samhällsskicket utan arbetarefrågan och

bondeoroligheter utgjorde föremålet för dess sträfvanden. Icke

underligt att de ryska män, som ännu bibehållit klarhet i

tanke och ädla ideal, fällde modet, seende ingen utgång ur

det fruktansvärda läget. Slöhet lade sig öfver den ryska

allmänheten; dess intellektuella och moraliska nivå sjönk

betydligt. Den officiella lögnen omslöt samhället från alla håll.

Inga uttryck af oberoende åsikter tillätos, medan hycklande

utgjutelser om tillgifvenhet och kärlek — i ett språk som de

lifegnas, då de ville ställa sig in hos sin herre — riktades till

tronen utan att i ringaste mån motsvara de skrifvandes känslor.

Om ställningen var sådan nedtill, så var den upptill

ojämförligt mycket sämre. I hvarje välordnad stat är en af

politikens viktigaste uppgifter att draga till regeringen

samhällets bästa krafter; här förfor man rakt tvärtom: man

upphöjde just de sämsta elementen. Allt, som var oberoende,

som hade en egen öfvertygelse, aflägsnades omsorgsfullt, medan

det böjliga, inställsamma, låga upphöjdes. Byråkratins

hierarkiska stege var liksom ett medel att rensa densamma från alla

oberoende element. Om det också någon gång hände, att en

anständig människa genom protektion råkade få en

inflytelserik ställning, så kom han snart under påverkan af

omgifningen; den frätte hans krafter och han förlorade snart hvarje

medvetande om skillnaden mellan godt och ondt. Härpå beror

den hos oss så ofta iakttagna förvandlingen af människor, så

snart de nått de högsta graderna. De bli oigenkännliga. Allt

detta är vanliga egenskaper hos den oinskränkta monarkin

och det byråkratiska styrelsesättet. Oinskränkta monarker älska

i allmänhet att omgifva sig med ögontjänare; själfständiga

åsikter äro dem obehagliga. Detta är en allmän egenskap hos

den mänskliga naturen. Kryperi och smicker äro öfverallt

ett utmärkande drag hos hofmän. Endast under perioder, då

makten känner sig osäker eller något stort verk förestår

densamma, såsom fallet var hos oss under reformernas tidehvarf,

vädjas till oberoende samhällskrafters medverkan; så snart

behofvet upphört, aflägsnas de. Å sin sida utgör byråkratin en

väldig maskin, hvarest hvarje person spelar rollen af ett litet

hjul. Vid inträdet i densamma måste tjänstemannen afsäga

sig sin personlighet, afstå från hvarje själfständighet. Lyda

och verkställa, sådan blir från och med nu hans uppgift, och

detta äter sig in i hans kött och blod, blir hans andra natur.

Sådan är den vanliga gången. Men alla dessa brister hos

institutionerna förvärras ytterligare betydligt där, hvarest såsom

hos oss en fullständig brist på allvarlig bildning gör sig

kännbar. Om till allt detta kommer en reaktion, som misstror

hvarje själfständig rörelse hos tanken och icke vill veta af

någonting annat än tyst undergifvenhet, så kan detta onda nå

de fruktansvärdaste dimensioner. I Ryssland ha de högsta

regeringskretsarnas moraliska ståndpunkt aldrig varit hög; men

under Alexander III sjönk den i en grad, som förefaller

rent af otrolig. En liten händelse, som inträffade på den tiden,

kan tjäna såsom ett bevis därpå.

Byggaren af järnvägen Rjäsan-Kasloff, Paul von Dervis

lämnade efter sig en till många millioner uppgående

förmögenhet, som ärfdes af hans två söner, af hvilka den äldre var

myndig, men den yngre stod under moderns förmynderskap.

Den aflidne hade en broder, Dmitrij, som var ledamot af

rikskonseljen. Af rent personliga anledningar kom denne i gräl

med brorsonen och fattade beslutet att hindra honom att fritt

förfoga öfver sin förmögenhet. Ett frivilligt redskap för intrigen

blef Dmitrijs skolkamrat och vän, justitieministern Manasein.

Han anmälde för kejsaren, att den unge von Dervis måste

ställas under förmynderskap, emedan han förslösade faderns

efterlämnade förmögenhet och ruinerade sin omyndige bror.

Det gjordes till och med antydningar därom, att medlen

användes för politiskt tvifvelaktiga syften. Monarken åter ville

ej afgöra en privat angelägenhet blott på ministerns personliga

föredragning. Men i stället för att låta saken ha sin laggilla

gång, d. v. s. hänvisa den till konferensen af adelns deputerade,

alldenstund von Dervis var adelsman, anbefallde kejsaren, att

saken skulle undersökas i ministerkommittén. Statens högsta

funktionärer sammanträdde för att fälla en dom, som skulle

ha till följd, att en fullmyndig adelsman beröfvades sina

medborgerliga rättigheter och ådömdes ett skymfligt straff. Efter

det justitieministerns föredragningsnot blifvit uppläst, anmärkte

Abasa, att man borde affordra förklaring af den anklagade.

Därtill svarade de andra, att sedan justitieministern redan

infordrat alla nödiga uppgifter, detta vore fullkomligt onödigt;

och alla de närvarande skrefvo utan att blinka under beslutet.

Här sutto jurister, däribland Pobedonostseff, för hvilka det var

mycket väl bekant, att en människas dömande utan att han

fått del af anklagelsen och utan hans förklaring är ett

skriande brott mot rättsskipningens mest elementära fordringar.

De visste att enligt våra lagar i fall, då en kommunal

representation icke själf åtalar utan öfverlämnar åt senaten att åtala

en ledamot af kommunalnämnden för missbruk, senaten

återsänder handlingarna, om icke den anklagades förklaring finnes

bilagd. Och icke desto mindre funno de det möjligt att, för

att göra en kamrat i lag, trampa rättvisan och monarkens

förtroende under fötterna. Till förmyndare för den unge von

Dervis utsågs en annan kamrat och vän till Manasein,

senatorn Korobjin, hvilken sålunda alldeles plötsligt liksom från

himmelen kom sig till en extra årsinkomst af 30,000 rubel.

Alla lyckönskade honom till denna glada händelse. —

Emellertid satt den fullkomligt oskyldige von Dervis hemma hos sig

på landet utan en aning om det oväder, som hopade sig öfver

hans hufvud. Plötsligen meddelas honom, att han såsom

slösare ställts under förmynderskap. Lyckligtvis var hans mor,

som lefde utomlands, bekant med en person, hvilken hade en

ställning och förbindelser vid hofvet. Modern skyndade till

henne och förklarade, att allting varit rent förtal, att intet

slöseri förekommit, att sedan den gamle von Dervis död

förmögenheten tvärtom ökats. Väninnan rådde modern att

ingifva en böneskrift till monarken och åtog sig dess

frambefordrande. Monarken märkte, att han blifvit bedragen, och befallde,

att saken skulle ånyo undersökas inom ministerkommittén.

Seende att strecket misslyckats, infann sig Manasein denna gång

icke ens till sammanträdet, och de andra underskrefvo nu med

samma beredvillighet upphäfvandet af deras tidigare beslut.

Man berättade, att Pobedonostseff därefter gråtit inför kejsaren,

försäkrande denne, att han blifvit förd bakom ljuset; liksom

man skulle kunna låta sig vilseföras i fråga om, att det är

otillåtligt att döma en människa utan att ens infordra hans

förklaring angående de mot honom riktade anklagelserna.

Härvid uppgifves kejsaren hafva yttrat på tal om den främste

upphofsmannen till denna sak, Dmitrij von Dervis: »jag skall

nog lära den puckelryggen veta hut». Men »puckelryggen»

fortfor helt lugnt att sitta kvar i riksrådet, och justitieministern,

som så fräckt bedragit sin monark och ertappats för ett

bofstreck, fortfor att regera öfver den af honom förhånade

rättvisan i det olyckliga Ryssland. Manasein förlorade sin plats

först senare, efter det han hittat på sin s. k. samvetsdomstol,

till hvilken enligt det af honom uppgjorda förslaget han skulle

ha rätt att efter sitt godtfinnande öfverföra mål från alla

andra domstolar inom kejsaredömet. En sådan maktlystnad

befanns dock alltför fräck.

Man kan med visshet säga, att om målet von Dervis, i

stället för att öfverlämnas till en samling af Rysslands högsta

funktionärer, hade hänskjutits till den sista bland dess

ståndskorporationer, t. ex. småborgarnes, hade det fått en annan

utgång. De skulle icke ha tagit på sig att döma en

människa utan att gifva honom del af anklagelsen och höra hans

svar. Bland dem hade samvetet rört på sig, medan det i

den höga församlingen endast lyste genom sin totala frånvaro.

Och man måste beakta, att bland dessa höga funktionärer

funnos otvifvelaktigt hederliga och anständiga personer. Men

detta bevisar just den moraliska ståndpunkten inom de lager,

hvarest de mest skriande brott mot rättvisa och moral anses

såsom en så alldaglig sak, att det icke ens lönar mödan att

fästa något afseende därvid.

Hvilket stöd kunde väl där finnas för den unge monark,

som uppsteg på tronen efter sin faders död? Oerfaren och

oförberedd för regeringen, invecklad i ett helt nät af lögn,

hade han icke en enda människa, på hvilken han kunde lita.

Ögonskenligen kunde han, oaktadt de allra bästa afsikter, lätt

bli en lekboll i omgifningens händer.

Den nya regeringens historiska uppgift var själfklar.

Alexander III:s regering hade helt och hållet bestämts genom

katastrofen den 13 mars, liksom Nikolai I:s genom upproret

den 26 december. I begge fallen inträdde en reaktion, ofta

okunnig och skjutande öfver målet, men framkallad genom

de föregående händelserna. Deras efterträdares regeringar hade

att återföra Ryssland på den normala utvecklingens väg. Mellan

begge perioderna fanns dock en väsentlig skillnad. Alexander

II hade att förverkliga allt, som fadern försummat, att ombilda

Ryssland enligt nya principer. Nikolai II hade icke framför

sig så stora uppgifter, alldenstund de största reformerna redan

genomförts. Han hade framför allt att återupprätta dem i

deras fulla omfång, att göra dem till en verklighet och att

på grundvalen af dem uppbygga en fast, lagbunden ordning.

Detta hade icke inneburit missaktning mot faderns minne,

utan endast ett medgifvande däraf, att olika tider och

regeringar hafva olika uppgifter. Det går ju dock icke an att

låta belägringstillstånd under årtionden hvila öfver människorna;

man måste ändtligen återvända till normala förhållanden, och

ett regeringsskifte erbjuder därtill det gynnsammaste tillfället.

Om den unge tsaren icke ens hade gjort ett enda steg framåt

utan blott fortsatt på den väg hans farfader anvisat, så skulle

alla förnuftiga ryssar varit nöjda. De riktade med oro

blickarna på tronen, frågande sig hvad som skulle komma att

behålla öfvertaget, tsarens goda natur eller omgifningen, hvilken

själffallet icke önskade någonting annat än en fortsättning

af godtycket, som tillfredsställde deras personliga intressen och

utgjorde det enda för dem tillgängliga verktyget.

Det första steget blef en bitter besvikning. Vid

mottagningen (1895) af de från hela Ryssland samlade

adelsmarskalkerna fann kejsaren det nödigt att i skarpa uttryck

tillbakavisa adressen från Tver, hvari uti en mycket

aktningsfull form anhölls om den lagliga ordningens återställande. Han

kallade dessa sträfvanden »meningslösa drömmar». Efter att

hafva fått höra dessa ord, foro de servila representanterna för

det välborna ståndet, på mycket få undantag när, att hålla

tacksägelsegudstjänst i Kasanska katedralen, hvarigenom de

visade sin moraliska ståndpunkt; men i Ryssland gjorde detta

yttrande ett djupt och ogynnsamt intryck. I adressen från

Tver hade icke ens talats om konstitution utan blott om

befästandet af den lagliga ordningen, som utgör ett oeftergifligt

lifsvillkor för samhället. Om detta förklarades för en meningslös

dröm, hvad kunde man då hoppas på? Eller få undersåtarna

icke understå sig att bedja om förbättrande af sitt öde, ens

då detta är för dem outhärdligen tungt?

Likväl, dessa ord, som ingifvits den unge monarken af

människor, för hvilka hvarje laglig ordning är förhatlig, hade

kunnat undfalla honom tillfälligtvis. Man inväntade hans

följande handlingar. De blefvo tyvärr icke i stånd att skingra

det första intrycket.

Kejsaren reste till Warschau. Där mottogs han med

entusiasm. Det olyckliga Polen väntade af honom helst någon

lindring i det outhärdliga tryck, hvarunder det lider.

Isynnerhet de unierade, som genom ett bedrägeri förenats med

grekiskt katolska kyrkan, hoppades, att dem ändtligen skulle

bli tillåtet att bekänna den religion, hvilken de sedan länge

tillhört. Det tycktes att den unge monarken var tillgänglig

för mänskliga känslor. Till läroverken kringsändes en order,

som tillät romerskt katolska elever att hålla sig borta från de

grekiskt katolska bönestunderna. Men snart blefvo genom ett

afgörande i de unierades sak alla förhoppningar grusade.

Kejsaren skref egenhändigt på föredragningsnoten: »Polackerna

må oförhindradt vörda sin Gud enligt latinskt bruk; ryssarne

hafva af ålder varit och skola förblifva rättrogna; tillsammans

med sin tsar och tsarinna vörda och älska de högre än allt

annat sin egen rättrogna kyrka». Till följd häraf förklarades

alla de bedrägligt med ryska statskyrkan förenade unierade

för grekiska katoliker. »Jag hoppas», tillade kejsaren, »att

dessa regler skola tillfredsställa alla fordringar och skingra all

oro, som utsås bland folket af Rysslands och rättrogenhetens

fiender.»

Man greps af en sorgsen förvåning. Kan det då vara

obekant för kejsaren, att i Ryssland finnas många millioner

hederliga och trogna söner af fäderneslandet, hvilka alldeles

icke höra till grekiskt katolska trosbekännelsen? Har då

verkligen ingen någonsin förklarat för honom, hvad samvetsfriheten

är för något, icke sagt honom, att staten alldeles icke har

någon rätt att blanda sig i själens förhållande till Gud, och

att hvarje intrång i denna helgedom är en förnekelse af

människans moraliska väsen? Eller vet han icke, att en uppriktigt

troende, som tänker på sin själs frälsning och ledes af

samvetets röst, genom en vink om att den härskande religionen

bekännes af kejsaren och kejsarinnan icke blott icke kan dragas

öfver till statskyrkan, utan tvärtom snarare stötes därifrån till

följd af den bismak af jordisk ögontjänst, som vidlåder en

sådan vink? Kan monarken slutligen verkligen tro, att han

genom att neka de genom bedrägeri till skenet omvända

unierade rätt att fritt bekänna sin tro kan göra slut på alla

förebråelser mot oss?

De, som väntat bättre dagar, fällde modet, medan tronens

omgifning märkte att det var lätt att strafflöst draga kejsaren

vid näsan. En obetydlig händelse ådagalade detta till fullo.

I Petersburg hade förrättats val af stadsfullmäktiges

ordförande, »stadshufvudet». Till första kandidat hade valts den

unge grefve Mussin-Puschkin, till andre kandidat köpmannen

Leljanoff. Emedan grefve Puschkin beklädde en hoftjänst,

hade han redan före valen låtit fråga kejsaren, om denne

skulle tycka om, att han uppträdde som kandidat. Härpå

hade han fått ett mycket välvilligt svar, hvadan ingen

betviflade, att han skulle bli stadfäst i befattningen, då det

plötsligt blef bekant, att Leljanoff blifvit stadfäst, emedan han

erhållit ett större antal röster. Emellertid har vid valen i

städerna, i motsats till hvad fallet är vid adelns val, antalet

röster, som tillfaller förste och andre kandidaten, med

hvarandra ingenting att göra. Vid valen inom adeln utses två

kandidater vid samma möte och af lika många väljande. Såsom

den förste anses den, som fått de flesta rösterna, såsom den

andre den, som i röstetal kommit den förste närmast. I

praktiken medför denna ordning oupphörliga svårigheter. Den

andre kandidaten är ej minoritetens utan samma majoritets

kandidat som den förste, och han tjänar denna majoritet endast

såsom reservkandidat för den händelse, att den förste ej blefve

stadfästad. Därför måste ställas så till, att han får några

röster mindre än den förste. Men då också minoriteten

lägger sina röster i samma urna som majoriteten, så kan den

lätt kullkasta den sistnämndas beräkningar genom att rösta på

dess andra kandidat, hvilken därigenom blir den första.

Sålunda beröfvas majoriteten ofta möjligheten att genomdrifva

sin kandidat. Detta förhållande framkallar vid adelns möten

oändliga intriger bakom kulisserna. Man försöker komma

underfund med, på hvem majoriteten kommer att rösta, lyssnar

till samtal, följer noga med i hvilken urna rösterna inläggas,Vid valen i Ryssland finnes en skild urna eller låda för hvarje

kandidat.

så att den slutna omröstningen faktiskt förvandlas till öppen.

Stundom förändras instruktionerna midt under omröstningen till

följd af, att man observerat minoritetens intriger. För

undvikande af dessa olägenheter har för städernas val fastställts

ett annat, mycket enkelt system: bägge kandidaterna väljas

särskildt vid särskilda möten. Vid denna ordning vet hvarje

valman, för hvilkendera af de två kandidaterna han afger sin

röst, och huru många röster den andra kandidaten än må få,

kan han aldrig bli första kandidat, hvilken alltså också är

korporationens verkliga utvalde. Den andra finnes endast i

reserv för den händelse, att den förste af någon anledning icke

skulle kunna bli stadfästad. Detta allt är mycket bra bekant

för enhvar, som befattar sig med valen i städerna, och äfven

för hvarje jurist; men denna detalj var obekant för kejsaren,

som första gången hade att afgöra en sådan fråga. Det

borde varit föredragarens, inrikesministerns oafvisliga skyldighet

att förklara denna sak för monarken. Emellertid förde han

honom medvetet bakom ljuset, och Leljanoff blef stadfästad

på den grund, att han fått flere röster än Puschkin.

Ministern hoppades, att Leljanoff skulle afsäga sig befattningen,

och då skulle han ha utsett sin kandidat till platsen. Denna

beräkning slog emellertid icke in, Leljanoff mottog uppdraget,

och hela intrigen befanns anordnad i onödan. Men detta

minskar ej vederbörandes fel: detta var ett uppenbart och

fräckt bedrägeri. Icke desto mindre förblef den minister, som

gjort sig skyldig därtill, lugnt kvar på sin post.

De höga ämbetsmännen slogo sig nu löst. De märkte,

att de hade fritt spelrum att göra, hvad de behagade, och

begagnade sig däraf för sina syften. Den ena efter den

andra framträdde med de mest absurda och om okunnighet

vittnande förslag och promemorior, i hvilka enhvar under

skenet af att vilja förhärliga själfhärskaremakten försökte rycka

till sig en större eller mindre del däraf. Chefen för kejsarens

böneskriftskansli, Sipjagin, (numera inrikesminister) framlade ett

förslag, som lämnade Manaseins tidigare nämnda långt bakom

sig. Han sökte bevisa, att den ryska själfhärskaremaktens

väsen ligger däri, att kejsaren måste ha möjlighet att själf

afgöra alla ärenden och att utgöra en tillflykt för alla

förtryckta, ty endast för honom har folket ett obegränsadt

förtroende. På grund häraf föreslog han, att chefen för

böneskriftskansliet skulle ha rätt att mottaga alla böneskrifter såväl

rörande enskilda angelägenheter som rörande ärenden, hvilka

förekomme till behandling i samtliga administrativa verk och

domstolar, och att afgöra dem förmedelst personlig

föredragning för monarken i öfverensstämmelse med dennes vilja.

Ögonskenligen ville D. Sipjagin under själfhärskaremaktens firma

själf bli en liten autokrat; ty enhvar vet att frågor, som bero

af personliga föredragningar, vanligen afgöras enligt den

föredragandes åsikt, ity att monarken icke har ringaste möjlighet

att kontrollera hvad denne anför. Knappast skall väl detta

upprörande förslag bli förverkligadt. Det är klart att alla

ministrar måste uppresa sig däremot, ty genom detsamma skulle

de faktiskt bli underordnade under chefen för

böneskriftskansliet; men endast det, att dylika vilda förslag kunna inlämnas

till riksrådet, utgör ett karakteristiskt tidens tecken. Det visar

att bland de högsta ämbetsmännen hvarje skamkänsla försvunnit.

Finansministern ville icke vara sämre än hans kamrat och

vän. I anledning af det af inrikesministern föreslagna

införandet af de kommunala inrättningarna i Västryssland, bevisade

han i en promemoria, hvari själfhärskaremakten förhärligades,

i strid med statsrättens och politikens enklaste begrepp, i strid

med historien, såväl Västeuropas som Rysslands, att det

autokratiska styrelsesättet vore oförenligt med af ståndsindelningen

oberoende representativa inrättningar. Den enda med den

autokratiska principen förenliga förvaltningsmetoden är, enligt

finansministern, en allsmäktig och allt omfattande byråkrati.

Kina ter sig för honom som idealet af statsskick. Då en

klok människa predikar dylik galimatias, på hvilken han själf

icke kan tro, så måste man söka däri någon baktanke. I

detta fall är baktanken påtagligen denna: genom att inför den

unge monarken kokettera med själfhärskaremakten, vill man

samla så mycket makt som möjligt i egna händer, i det man

försöker aflägsna allt, som kunde hindra dess fullkomligt

godtyckliga användande. För hvarje minister är det naturligtvis

fördelaktigt att uppträda såsom en ifrig försvarare af autokratin,

ty den utgör grundvalen för hans egen maktställning. Under

denna firma vill den efter makt lystna byråkratin, försänkt i

formalistiska skrifverier, utan begrepp om folkets verkliga

behof och framställande dem i falsk dager allt efter de styrande

ämbetsmännens personliga syften, handleda det ryska

samhällets lif, styra samhällets utveckling efter sitt eget godtfinnande,

omspinna detsamma med ett nät af agenter, hindra dess

andhemtning, med ett ord utrota däri all själfständighet och all

själfverksamhet. Man kan föreställa sig hvad resultatet blefve,

om detta program blefve förverkligadt. Det vore Rysslands

slut; alla dess lefvande krafter skulle bli undergräfda, och

det skulle förkväfvas i byråkratins omfamning.

Emellertid lämnade inrikesministeriet icke denna

promemoria utan svar. Det ville alldeles icke lämna ifrån sig de

densamma underordnade och i många afseenden bekväma

lokala representationerna. Därför uppträdde det till deras

försvar, förklarade att de i själfva verket äro likadana

byråkratiska inrättningar som alla de andra, hvilket bevisas däraf, att

åt tjänstemännen vid de kommunala representativa

inrättningarna tillerkänts rang och uniformer. Den enda olyckan ligger

enligt inrikesministerns åsikt däri, att deras verksamhet är

alltför litet reglementerad; men såsnart denna brist blifvit fylld,

så snart ministeriet hunnit omspinna den lokala själfstyrelsen

med ett helt nät af stadgar, då blir allting som sig bör.

Sålunda hopar sig öfver de kommunala representationerna,

hvilka hålla sig lugnare än vattnet, lägre än gräset, oväder

från alla håll — i själfhärskaremaktens, d. v. s. i

tjänstemannagodtyckets namn. Man vill fråntaga dem skolorna, inskränka

deras själfbeskattningsrätt, ställa dem under byråkratins

förmyndareskap, utdrifva ur dem hvarje spår af oberoende anda

och förvandla dem till rent byråkratiska inrättningar. Till

hvilken grad detta fälttåg skall krönas med framgång, det skall

framtiden utvisa.

I bredd härmed föreslås ock en reform af

domstolsväsendet. Också här är resultatet obekant; men med den

nuvarande sinnesstämningen i de högsta kretsarna kan man

förstå, i hvilken riktning denna reform måste komma att gå.

Redan nu återstå af Alexander II:s domstolsstatuter nästan

endast den yttre formen; andan har redan längesedan flyktat

ur dem. Till Muravjeffs heder måste sägas, att han icke

förklarat principen om domarnes oafsättlighet oförenlig med

själfhärskaremakten, ehuru han vid början af kommissionens

arbeten berörde denna fråga och kamraternas exempel var alltför

förföriskt. Likväl utsträckes denna princip i projektet icke till

de lägre, folket nära stående underdomstolar, med hvilka man

vill ersätta de afskaffade fredsdomarne. Och då i bredd med

dessa också distriktscheferna bibehållas, så blifva de endast ett

nytt byråkratiskt element, hvilket tränges in i landsortens lif.

Genom införandet af brännvinsmonopolet öfversvämmas

landsorten dessutom med en hel här af regeringsagenter. Den

ryska landsorten, hvarest man härintills ännu kunnat andas

endast tack vare den omständigheten, att regeringen var långt

borta, omslutes nu af denna på alla kanter. Byråkratin sänder

ut öfverallt sina förgreningar, ansträngande sig att omspinna

Rysslands hela lif med ett järnnät af godtycke och formalism.

Steppernas fria luft förorenas af miasmer, som komma från de

petersburgska kanslierna och utbreda sig öfver hela det

olyckliga Ryssland.

Emellertid har hela denna byråkrati, som sträfvar att

härska öfverallt och att samla allt i sina händer, visat sig

fullkomligt oduglig just på det område, hvarifrån den lyckats

fördrifva all själfständighet. På folkupplysningens område hade

försiggått en förändring, som kunnat hafva viktiga följder.

Deljanoff, som krossat de ryska universiteten och därför

upphöjts i grefligt stånd, hade dött, hvilande på sina lagrar. Till

hans efterträdare utnämndes för första gången en man, som

utgått ur lärareståndet och därför var nära förtrogen med dess

behof och åskådningssätt, N. Bogoljäpoff, hvilken ännu

nyligen varit en god professor i romersk rätt, först valts och

sedan af regeringen utsetts till rektor vid universitetet i Moskva

och slutligen upphöjts till kurator för Moskvas

undervisningsdistrikt. Han hade rykte om sig att vara en oegennyttig

man, och man trodde sig kunna vänta, att han skulle

begagna sig af sin ställning för att återförskaffa åt universiteten

de dem utan skäl fråntagna rättigheterna och att återupprätta

vid dem en normal ordning. Detta fordrade aktningen för

universiteten och upplysningen, och ögonblicket var det

gynnsammaste. Genom denna enda handling skulle en ofantlig

popularitet ha förskaffats icke blott den nye ministern utan ock

den unge kejsaren, som skulle tett sig som en upplysningens

beskyddare och därigenom dragit till sig alla hjärtan. Men

sådant är en gång hos oss de människors öde, som stiga

uppåt på den byråkratiska stegen och inträda i den högsta

byråkratins instängda atmosfer: deras förstånd omtöcknas, och

alla sunda begrepp försvinna ur deras hufvuden. Den nya

folkupplysningsministern blef den förnämsta motståndaren mot

universitetens autonomi. Polismässiga åsikter fingo öfvertaget

öfver aktningen för upplysningen. Det som under Nikolai I:s

despotiska regering ansetts som normalt, valda rektorer och

dekaner, det föreföll i slutet af 19:de seklet efter de stora

reformerna en minister, som utgått ur det lärda ståndet, alltför

farligt. Han hade sig dock bekant, att för icke mer än femton

år sedan, vid införandet af de nya statuterna

folkupplysningsministeriet, såsom redan nämnts, utsett till nämnda befattningar

samma personer, som tidigare till dem blifvit valda af

universiteten, och därigenom tydligt bevisat, att dessa val icke

inneburo någon fara utan tvärtom förtjänade regeringens förtroende.

Sedan hade regeringen härskat oinskränkt, fyllt universiteten

med sina kreatur, utsett till befattningar hvem den behagade.

Om under denna tid ställningen så förändrats, att valen blifvit

farliga, så kunde detta endast vara en bitter ironi, en den

skarpaste kritik af 1884 års statuter; därigenom bevisades

regeringens fullständiga maktlöshet och nödvändigheten att återvända

till den normala ordningen. Men för människor, hvilka makten

förblindat, äro de ögonskenligaste bevis bortkastade. Det

gynnsamma ögonblicket hade försummats, och det sorgliga sakläge,

som framkallats genom 1884 års statuter, förblef bestående.

Det dröjde ej länge, innan de bittra frukterna af dessa

statuter blefvo märkbara. Af den obetydligaste anledning

uppstodo vid universiteten i Petersburg oordningar, hvilka därpå

utbredde sig till samtliga universitet och öfriga högskolor.

Orsaken bestod däri, att rektorn före början af en akademisk

högtidlighet låtit uppslå en kungörelse, hvari uppräknades de

straff, som i lagen stadgades för oordningar på gatorna.

Studenterna kände sig kränkta och mottogo rektorn med

hvisslingar. För att visa, att denna demonstration icke hade något

politiskt syfte, uppstämde de dock genast därpå, fullkomligt

ordentligt, kejsarhymnen. Emellertid hade polisen, på förhand

underrättad om att inom universitetet förbereddes oordningar, utan

anledning kommit på den idén att vidtaga mått och steg på

gatorna. Vid utträdet ur universitetet funno studenterna

Slottsbron och Nevakajen spärrade. De försökte bryta sig igenom,

men polisen släppte dem icke. De började då kasta snöbollar

på polisen, hvaraf den ridande polisens hästar blefvo skrämda.

Då angrep den ridande polisen med kosackpiskorna hela

folkhopen, i hvilken befunno sig ej blott studenter utan ock

professorer och andra. Detta var ett brutalt tilltag, som

upprörde ej blott studenterna utan hela det petersburgska samhället,

hvilket bergfast ställde sig på ungdomens sida. I universitetet

höllos sammankomster; studenterna beslöto att icke infinna sig

till föreläsningarna, innan dem gifvits upprättelse. Till alla andra

universitet kringsändes emissarier, och öfverallt beslöt man att

afhålla sig från föreläsningarna. Det visade sig att medan

professorskorporationerna upplösts, studenterna organiserat sig.

Emot denna rörelse vidtog det slöa universitetschefskapet, som

saknade hvarje medel för moraliskt inflytande, simpla

polisåtgärder. Utan all rannsakning och dom, blefvo studenterna

massvis skilda från universiteten, och polisen sände dem genast

till sina hemorter.

Aldrig hade de forna, valda universitetsmyndigheterna

uppfört sig på ett så ovärdigt sätt. Det hade nog händt, att de

med fasthet uppträdt mot studentoroligheter, såsom t. ex. i

Moskva 1861; men de förhöllo sig aktsamt och kärleksfullt

mot den studerande ungdomen. De hade medvetande om de

moraliska band, som förenade dem med studenterna och

universiteten. Relegation betraktades såsom ett strängt straff, som

aldrig tillämpades utan noggrann pröfning. Gentemot polisen

uppträdde universitetsmyndigheterna såsom studenternas

försvarare. Vid alla polisundersökningar närvar ett ombud från

universitetet, hvilket försökte försvara de oskyldiga och lindra

de skyldiges öde. Studenterna kände, att man hade omvårdnad

om dem. De nya myndigheter, som skapats genom 1884 års

statuter, visade sig vara hvad de i själfva verket voro —

polistjänstemän. De öfverträffade till och med polisen i

urskiljningslös användning af administrativt godtycke. Då professorerna

ville ingripa i dessa tillspetsade förhållanden och därför anhöllo

att få sammanträda för att öfverlägga om ställningen, såsom

fallet varit i Kijeff och Kasan, sades dem, att de icke skulle

blanda sig i sådant, som ej angick dem, och de förbjödos

formligen att sammanträda. I Moskva fick sig professorn i

fysik, hvilken först från katedern och sedan hemma försökt

lugna studenterna, en dylik skrapa. Och allt detta understöddes

af ett ministerium, som icke ville veta af annat än de mest

brutala polisåtgärder. Det är klart, att följden kunde blifva

endast ökad upphetsning.

Tack vare tvedräkten bland ministrarna framträdde

emellertid till och med inom Petersburgs högsta byråkratiska kretsar

personer, som togo studenternas parti. För att komma åt

inrikesministern, ingaf finansministern en skrifvelse, hvari han

skarpt angrep polisen, bevisade att i studentoroligheterna icke

funnits någonting politiskt och föreslog nedsättandet af en skild

kommission under ordförandeskap af någon person med

monarkens förtroende för undersökning af orsakerna till

studentoroligheterna. Detta förslag antogs, och en kommission nedsattes

med förra krigsministern general Vannofskij såsom ordförande.

Samtidigt meddelades studenterna, att intill undersökningens

definitiva afslutande alla deras relegerade och utvisade kamrater

skulle få återvända. Detta hade afsedd verkan; oroligheterna

upphörde på en tid.

Men regeringen ställde så till, att de förnyades. De

bortskickade studenterna fingo i själfva verket alla återvända utom

i Kijeff; men här motsatte sig ministeriet envist deras

återkallande, sannolikt därför, att bland de relegerade funnos många

polackar och judar, hvilka voro inblandade i tidigare

oroligheter, som ägt rum i sammanhang med aftäckandet af

minnesvården öfver Mickiewicz. Studenterna i Kijeff delade sig i två

partier, af hvilka det ena höll på strejkens fortsättande tills de

utvisade blifvit återkallade, medan det andra ville anhålla om

deras återkallande, men under tiden besöka föreläsningarna.

För förnuftiga myndigheter hade det ej varit svårt att

understödja de sistnämnda; i stället offrade man dem åt de

förstnämnda. Då professorerna åter ville uppträda som medlare och

inlämnade en skrifvelse därom, blefvo de förbjudna att

sammanträda. Ett sådant handlingssätt kunde naturligtvis endast

ytterligare underblåsa elden och stärka de radikala elementen, hvilka

till och med började gripa till våld, för uppnående af sina

syften. Kijeffs studenter kringsände öfverallt emissarier med

anhållan om understöd, i följd hvaraf den vid de andra

universiteten redan nedlagda strejken återupplifvades med ny kraft.

Då grep ministeriet till en alldeles ovanlig åtgärd: det relegerade

samtliga studenter vid Rysslands samtliga universitet och

kungjorde därjämte, att de finge inlämna ansökningar om

återinträde; ministeriet komme dock efter egen pröfning att bevilja

endast deras ansökningar, hvilka det ansåg tillförlitliga. Detta

var ett cyniskt upphöjande af det administrativa godtycket till

ledande princip vid universitetens styrelse. En del af

studenterna, som kosta hvad det ville, nödgades hålla sina examina,

gingo in på denna anordning, men en betydande del förblef

relegerad. Universiteten råkade i fullkomligt upplösningstillstånd;

studenterna hade blifvit kränkta, professorerna desslikes,

allmänheten var upprörd, men polismakten i ministerns och hans

kreaturs personer triumferade.

Emellertid hade Vannofskijs kommission slutfört sina

undersökningar. Hvad dess redogörelse innehöll, förblef obekant för

allmänheten. Man säger, att vid densamma ej fästats ringaste

afseende, hvilket mycket bedröfvat general Vannofskij. Till

Rysslands kännedom framlade man endast kejsarens resolution

i saken, skrifven såsom det påstås af Pobedonostseff. Från

tronens höjd i monarkens namn uttalas där först ett lätt klander

mot polisen; men hufvudsakligen innehöll den en skrapa åt

underordnade myndigheter och särskildt åt professorerna, hvilka

icke förmått förskaffa sig den nödiga moraliska auktoriteten

öfver studenterna och återhålla dem från oroligheter. Ministeriet

ålades att härför gifva professorerna en anmärkning och, om

så blefve nödigt, vidtaga stränga åtgärder. Klandrades så

äfven allmänheten, som genom sina sympatier understödt de

oroliga studenterna. Med andra ord, alla klandrades utom de,

hvilka drabbades af det egentliga ansvaret för oordningarna.

Från de skyldiges axlar vältrades skulden på de oskyldiges.

Om det är sant att denna resolution skrifvits af

Pobedonostseff, så är den åter ingenting annat än ett uppenbart

bedrägeri, genom hvilket han vilseledt monarken, som icke

kände det verkliga sakläget. För Pobedonostseff, som engång

stått universiteten nära och varit motståndare mot de nya

statuterna, var det mycket väl bekant, att hvarje korporativt

samband mellan professorerna upphäfts genom dessa statuter,

att dem visats fullständigt misstroende och att deras moraliska

auktoritet undergräfts; han visste att under många års tid

regeringens hela diktan och traktan gått ut på att skilja

professorer och studenter åt och att inskränka de förstnämdas

befogenheter till hållandet af föreläsningar; att hvarje gång de

ingrepo i studenternas förhållanden, man gifvit dem skrapor

och sagt, att detta alls icke var deras sak; att till och med

under de senaste oroligheterna man afslagit professorernas

anhållan att få sammanträda för att diskutera ställningen och

riktat stränga anmärkningar mot dem, som försökt verka lugnande

på studenterna. Och plötsligen förebrådde regeringen nu dessa

på allt sätt förnedrade professorer, att de icke förstått förskaffa

sig någon moralisk auktoritet öfver studenterna, under det att

regeringen själf gjort allt för att förstöra denna auktoritet.

Och hvilket begrepp om moralisk auktoritet måste väl de

personer hafva, hvilka inbilla sig att en sådan kan förvärfvas genom

stränghetsåtgärder från regeringsmyndigheters sida! Skulle det

för författaren af denna egendomliga resolution verkligen vara

obekant, att moralisk auktoritet öfver ungdomen kan förvärfvas

endast af oberoende personer genom inbördes förtroende och

aktning? Dess främsta villkor äro uppriktighet och

sanningsenlighet; men hvad kan väl en uppriktig och sanningskär

professor säga åt studenterna beträffande universitetens ställning

och regeringens förhållande gent emot dem? Han kan endast

säga, att regeringen förstört universiteten, visat fullständigt

misstroende mot professorerna och fullständigt förakt för

upplysningen, att den förvandlat universiteten till kanslier eller

samlingar af polistjänstemän, oförmögna att i ringaste mån utöfva

något moraliskt inflytande på den åt dem anförtrodda

ungdomen. Månne han härigenom kunnat tillbakahålla dem från

oroligheter? Såsom en mognad och förståndig man, kan han

kanske bevisa dem, att det är gagnlöst och farligt att sträfva

efter rättvisa och söka några garantier för individen i ett land,

hvarest otygladt godtycke och hycklande servilism råda, hvarest

myndigheterna äro allt, samhället ingenting; men skall väl

ungdomen efterfölja råd, som strida mot människosjälens

ädlaste sträfvanden? Under närvarande förhållanden liksom för

femtio år sedan under det ryktbara 40-talet kan endast den

professor förvärfva sig moralisk auktoritet öfver studenterna,

som står i opposition mot regeringen; den åter, som bjuder

till att vara den i lag och åtnjuter dess bevågenhet, förlorar

allt moraliskt inflytande. Under reformernas tidehvarf var

förhållandet ett annat; men regeringen har själf förstört de grodder

till en förnuftigt konservativ riktning, som på den tiden

började uppkomma inom de ryska universiteten. Skulden härför

faller helt och hållet på regeringen, och om den nu vill vältra

densamma öfver på professorerna, så är detta ingenting annat

än en upprörande oärlighet.

Men om författaren af den allerhögsta resolutionen tagit

på sig hela ansvaret för den förvrängning af fakta och för alla

de absurditeter, hvilka den innehåller, så var

folkupplysningsministerns ståndpunkt ännu sämre. Rykten ha gått, som velat

förmäla, att han aflägsnats från delaktighet i resolutionens

affattning; i så fall var detta mot honom en skymf, och huru

kunde han då kvarstå på sin post? Ur moralisk synpunkt var

detta så mycket omöjligare, som han genom att kvarstanna

tog på sig hela ansvaret för den skrapa, som gafs åt hans

underordnade, under det att han fullkomligt väl visste, att han

själf förbjudit dem att sammanträda och gjort dem

anmärkningar för deras ingripande; och efter allt detta vältras skulden

på dem! Hans handlingssätt kan icke urskuldas därmed, att

han kvarstannar mot sin vilja: en hederlig människa

kvarstannar icke där, hvarest man fordrar af honom sådant, som strider

mot heder och samvete. Om han åter själf deltagit i

resolutionens affattning, grundad på en falsk framställning af fakta,

huru skall man då benämna ett sådant beteende? I

betraktande af hans oförvitliga föregående, vill man ej besluta sig

för att misstänka honom för sådant.

Men hvilken hans andel i affattningen af kejsarens

resolution än må ha varit, så utgör den dock den minsta af hans

försyndelser. En oförskylld anmärkning kan man lätt smälta.

Moraliskt drabbar en sådan endast den, som gör

anmärkningen; icke den, som får mottaga densamma. Genom dylikt

förnedras endast regeringens anseende. Ojämförligt mycket

sämre voro de grymma åtgärder mot den studerande

ungdomen, som utarbetades af en konferens af krigs-, finans-,

jordbruks-, folkupplysnings- och inrikesministrarna, under hvilka

olika läroinrättningar subordinera, och hvilka åtgärder godkändes

af kejsaren. Icke blott för föranstaltande af oordningar uti

eller utom högskolorna utan äfven för envist uteblifvande från

föreläsningarna och för uppmaning därtill dömas enligt antydda

bestämmelser de unga männen till fullgörande af värneplikt

under ett till tre års tid utan afseende på familjeförhållanden,

uttagen lottnummer eller ens otillräcklig ålder, med förlust

därtill af de för innehafd bildningsgrad stadgade lättnader i

tjänstetiden. De, som äro odugliga till fronttjänst, skola

tjänstgöra såsom obevärade. För första gången framträder en sådan

anordning såsom allmän lag. Före reformperioden hände det

stundom att isynnerhet politiska förbrytare instuckos i hären

som soldater; men detta var undantagsfall och därtill fordrades

för hvarje gång en särskild allerhögsta befallning. Endast

lifegna gjordes till rekryter efter deras herrars godtfinnande.

Med införandet af den allmänna värneplikten försvann allt detta.

Soldattjänsten upphörde att vara ett straff; tjänsten för

fäderneslandet erhöll en högre och ädlare betydelse. För närvarande

hålla vi på att återvända till åskådningssättet och metoderna

före reformperioden; den ryska armén sänkes åter till

betydelsen af ett straffkompani. Därtill kommer, att hvad som förut

tilläts endast i sällsynta undantagsfall på grund af monarkens

personliga beslut, det upphöjes nu till en regel, hvars

tillämpning göres beroende af ministrarna. För domen öfver de felande

ynglingarne tillsättas särskilda kommissioner af representanter

för olika verk, och mot vederbörande ministers beslut gifves

ingen appell. En stor mängd ynglingars öde, till och med

förvärfvade rättigheter öfverlämnas helt och hållet åt

ministergodtycket. Till oformlighetens förfullkomnande bär hela denna

anordning prägeln af fullständigaste laglöshet. Den blef helt

enkelt af inrikesministern delgifven senaten, under det att enligt

kejsardömets grundlagar upphäfvandet af lagar bör ske genom

af monarken egenhändigt undertecknade allerhögsta påbud.

Och hela denna hårda orättrådighet, som påminner om de

sämsta tiderna före reformperioden, åstadkommes under

medverkan af folkupplysningsministern och på hans ansvar, denne

minister, som varit professor och tillhört universitetet i Moskva!!

Det måste emellertid sägas, att dessa åtgärder tillsvidare

egentligen tjänat endast till att afskräcka. Tillämpa dem har man

härintills icke behöft, ty universiteten hafva efter ferierna åter

öppnats under fullständigt lugn. Alla relegerade studenter

fingo möjlighet att återvända, och därigenom blefvo

anledningarna till oroligheter aflägsnade. Om lugnet blir långvarigt

är svårt att säga. Att återställa det yttre lugnet vid

universiteten är naturligtvis icke svårt. Men inbilla sig, att råa

polisåtgärder vore i stånd att åstadkomma en moralisk pacifikation,

kan endast den, som saknar hvarje begrepp om ungdomens

egenheter och sträfvanden. Dylika åtgärder kunna endast

uppreta lärare och elever och göra dem till regeringens

oförsonliga fiender. Och emellertid saknar regeringen möjlighet att

handla annorlunda, ty hon har själf förstört

professorskorporationerna, det enda verktyget för utöfvandet af moraliskt

inflytande. Det är icke med inspektionens förvånansvärdt naiva

föreskrifter, icke genom bildandet af litterära cirklar och

studentinternat man kan lugna de upprörda sinnena. Härtill fordras

främst, att man återställer den normala ordningen vid

universiteten, d. v. s. återgifver dem de rättigheter, som tillhöra dem

enligt deras väsen och som förlänats dem genom de gamla

statuterna af 1804, 1835 och 1863. Men naturligtvis förefaller

en sådan åtgärd de af polisanda besjälade ministrarne alltför

radikal. Måhända anser man till och med, att däri skulle ligga

en eftergift åt studentoroligheterna. Hvem skulle väl kunna

besluta sig för ett sådant steg med den nuvarande riktningen

inom regeringskretsarna? Därtill kommer att den allena icke

skall kunna medföra önskad nytta. För att lugna sinnena

tarfvas en fullständig förändring af hela den inre politiken.

Så länge studenterna helt och hållet äro lämnade i alla

möjliga hemliga och offentliga polisinrättningars våld, så länge

människor i mängd gripas och förvisas utan dom och

ransakning, skola anledningar till oroligheter alltid kvarstå. Kvarstå

skall äfven den hemliga organisationen, och allmänheten skall

egna den sina sympatier såsom en protest mot det hos oss

härskande godtycket. Det ryska samhället vågar ej höja sin

röst, men det ägnar i hemlighet sina sympatier åt dem, som

djärfvas göra det. Härigenom förklaras till stor del

nihilisternas framgångar, och detta skall upprepas beständigt, tills en

sådan tingens ordning här inträder, som förmår tillfredsställa

samhällets förnuftiga fordringar. Då ryssen ser på sitt

fäderneslands närvarande läge, gripes han af djupt vemod och till och

med förtviflan. Därför finner han någon tröst vid anblicken

af företeelser, hvilka visa att i Ryssland ännu finnes lefvande

krafter och ädla sträfvanden; härigenom upprätthålles hoppet

på en bättre framtid. Huru tanklösa ungdomens oro och syften

än stundom äro, så stå de dock ojämförligt mycket högre än

den slöa undergifvenhet, hvarmed massan af det ryska

samhället uthärdar det godtycke, som nedtrycker detsamma, tyst

mottagande hvarje nytt slag, som drabbar det i form af en

nåd, och likgiltigt för de slag, som drabba de med Ryssland

förbundna nationaliteterna.

Bland alla de länder, som lyda under de ryska tsarernas

spira, fanns ett, som utmärkte sig genom fullständig ordning

och välstånd; det var Finland. Under det att man för

närvarande kan resa genom hela Ryssland från Ishafvet till

Turkestans stepper utan att möta en enda glädjande företeelse

eller en enda belåten människa med undantag af dem, hvilka

begagnande sig af maktens skydd fiska i grumligt vatten,

hafva människorna i nämnda land lefvat fredligt och lyckligt,

nöjda med sin lott och sina inrättningar och välsignande de

ryska monarkerna, som beskyddade dem. I Ryssland

öfverallt godtycke och förtryck, här lagbunden ordning och frihet —

se där en kontrast, som man kunde iakttaga redan

omedelbart utanför Petersburgs portar. Den ådagalade med

fullkomligaste klarhet det konstitutionella styrelsesättets företräde framför

den oinskränkta monarkin. Sådant kunde icke tålas. Finland

var en nagel i ögat åt den petersburgska byråkratin, och mot

detsamma påbörjades fälttåget.

Finlands konstitutionella rättigheter hade blifvit bekräftade

genom fullkomligt klara och tydliga lagar och aldrig i minsta

mån betviflats. Före föreningen med Ryssland hade Finland

utgjort en del af svenska riket och af ålder åtnjutit samma

politiska rättigheter som det svenska folket. Dessa bestodo

hufvudsakligen i de af adeln, prästeståndet, borgareståndet och

bondeståndet sammansatta ständernas rätt att deltaga i

lagstiftningen och beskattningen. En tid var det aristokratin som

i Sverige hade det största inflytandet, och detta ledde mot

statens upplösning. Men under Gustaf III blef monarkins makt

återställd i sin förra kraft. Hans rättigheter och förhållande

till ständerna blefvo bestämda genom Regeringsformen af 1772

och Förenings- och Säkerhetsakten af 1789.

Alltifrån det att Ryssland närmat sig Östersjön, blef

Finlands läge mellan Sverige och Ryssland svårt. Från och med

Peter den stores tid blef landet en beständig krigsskådeplats.

I följd däraf uppkom i detsamma en sträfvan att afskilja sig

från Sverige och bilda en själfständig neutral stat. Ryska

regeringen underblåste denna tanke. I ett manifest, afgifvet i

anledning af kriget mot Sverige 1742, vände sig Elisabet direkte

till finnarne med ett upprop, hvari hon förklarade för dem,

att om de önskade afskilja sig från Sverige och bilda en

oberoende stat, Ryssland skulle bistå dem däri. Under Katarina,

vid tiden för kriget med Sverige, framträdde denna sträfvan

genom Anjalaförbundet, hvilket slutits af officerare i svenska

hären mot konungen. Genom Sprengtporten trädde förbundet

i underhandlingar med ryska hofvet. På hans framställning

skref kejsarinnan egenhändigt: »Därest fråga vore väckt om

Finlands själfständighet, så skulle svaret, att detta förslag icke

skulle strida mot Rysslands intressen, vara lätt att gifva».

Ärendet lämnades till pröfning åt en konferens af högtställda

ämbetsmän och dess beslut blef, att, »alldenstund Finlands

förening med Sverige aldrig kan vara för oss fördelaktig, så

måste vi framför allt fordra Finlands afskiljande från detta land».

Under Katarina ledde dessa underhandlingar dock icke till

något resultat. Men Sprengtporten, som inträdt i rysk tjänst,

fortsatte under Alexander I sina intriger. Han sträfvade till

att af Finland bilda en särskild stat, förenad med Ryssland,

och Alexander blef anslagen af dessa planer, som fullkomligt

motsvarade hans tänkesätt. De förverkligades efter det krig

med Sverige, som ledde till Finlands eröfring.

Redan före krigets slut kallades till Petersburg deputerade

för samtliga stånd, med hvilka man ville öfverlägga om

sakläget och om de åtgärder, som borde vidtagas för ordnandet

af Finlands förhållanden. De deputerade ansågo sig likväl

icke befogade att fatta några beslut. De och med dem

Sprengtporten yrkade på sammankallandet af en verklig landtdag,

sammansatt enligt landets lagar. Sprengtporten framhöll att

detta var det enda sättet att vinna finnarnes hjärtan och göra

dem tillgifna Ryssland. Alexander samtyckte, alldenstund detta

ingick i hans planer, och landtdagen sammankallades till Borgå.

I manifestet af den 27 mars 1809 yttrades:

»Sedan Wi, efter Försynens skickelse, tagit

Storfurstendömet Finland i besittning, hafve Wi härmed velat bekräfta

och stadfästa Landets Religion och Grundlagar samt de

Privilegier och rättigheter hvart och ett stånd inom berörde

Storfurstendöme i synnerhet, och alla dess Inbyggare i gemen, så

högre som lägre, hittills enligt konstitution åtnjutit; lofvandes

att bibehålla alla dessa förmåner och Författningar fasta och

oförryckta i sin fulla kraft.

Till yttermera visso, hafva vi tecknat denna

försäkringsakt med vår egenhändiga underskrift».

I det tal, som Alexander höll vid landtdagens öppnande

yttrade han:

»Jag har önskat se Eder för att gifva Eder ett nytt

vittnesbörd om mina syftemål för Edert fäderneslands välfärd.

Jag har lofvat att vidmakthålla Eder författning, Edra

grundlagar; Edert inkallande härtill utgör en borgen för mitt löfte.»

— — —

I de till landtdagen öfverlämnade propositionerna yttrades:

»Då H. K. M. inkallat Finlands ständer till en allmän

landtdag, har Han dermed velat afgifva ett högtidligt

vittnesbörd om Sina högsinnade afsigter att bevara och oförkränkt

upprätthålla landets religion, lagar, författning, alla ståndens

rättigheter och privilegier i allmänhet samt hvarje medborgares

i synnerhet.»

Alexander ville med en ännu högtidligare akt befästa

bandet mellan Finland och Ryssland. I domkyrkan i Borgå,

sittande på en tron, prydd med Finlands vapen, mottog han

ständernas trohetsed. I ceremonielet står bland annat (§7):

»Hvarefter generalguvernören kungör, att H. K. Majestät

behagat högtidligen stadfästa Finlands konstitution, bekräftande

den genom sin underskrift; han uppläser högljudt

Försäkringsakten och öfverlemnar den åt landtmarskalken.» Adelns

trohetsed lydde sålunda:

»Vi Finlands — — —, som vid denna Landtdag å egna

och våra hemmavarande medbröders vägnar församlade äro,

lofve och svärje, samtelige och hvar i synnerhet, vid Gud och

Hans Heliga Evangelium, att vi vilja och skole för vår rätta

Öfverhet hafva och hålla den Stormäktigste Furste och Herre

Alexander den förste, kejsare och sjelfherskare öfver hela

Ryssland och Storfurste af Finland samt oryggelige upprätthålla

landets Grundlagar och Constitution, sådana de för det

närvarande äro antagna och gällande, allan Öfverhetens rätt styrka.»

o. s. v.

Sålunda hade Alexander I redan före freden med Sverige

genom en högtidlig akt förenat Finland med Ryssland efter

att ha lofvat upprätthålla dess rättigheter och dess konstitution.

Då vid fredsunderhandlingarna Sveriges ombud påyrkade, att

i traktaten skulle inryckas en paragraf, innehållande att

Rysslands kejsare förbinder sig att bevara oförkränkta Finlands

rättigheter och konstitution, såsom i liknande fall plägar ske,

så svarade det ryska fredsombudet Rumjantsoff därtill, att

förhållandet här var alldeles annat än vanligt, att kejsaren redan

förvärfvat sig finnarnes kärlek, mottagit deras trohetsed och

bekräftat deras rättigheter. »Detta argument verkade», skref

Rumjantsoff till kejsaren. Till följd däraf säges i § 6 af

fredstraktaten i Fredrikshamn endast att:

»Sedan H. M. Kejsaren af Ryssland redan gifvit de

ojäfaktigaste bevis af den rättvisa och mildhet, hvarmed H. M.

beslutit att regera öfver innevånarne i det Land, Han sig

nyligen tillvunnit, i det Han ädelmodigt, själfmant och af egen

böjelse försäkrat dem om en fri utöfning af deras Religion,

af deras egendomsrätt och privilegier, ser H. M. Konungen af

Sverige sig dymedelst frikallad från den Honom annars heliga

plikt att göra förbehåll härom till sina fordna undersåtars

förmån.»

Alltså blef Finlands statliga ställning endast på den grund

icke föremål för en internationell förbindelse, att dess

konstitution redan blifvit bekräftad af ryske kejsaren. Om detta skett

enligt hans eget godtfinnande, så hade också finnarnes

trohetsed aflagts frivilligt. Detta sades rent ut i manifestet af

den 4 april 1809:

— — — »Jemte det Wi alltså härigenom meddela wåra

trogne undersåtare i Finland berörde Act, vele Wi tillika gifva

dem tillkänna, att då Wi bibehållit och lämpat Oss efter detta

Lands urgamla bruk, anse Wi den Trohetsed Ständerna i

allmänhet och Bonde-Ståndets Deputerade i synnerhet, å egna

och deras hemmavarande medbröders vägnar, frivilligt och

otvunget aflagt, såsom god och förbindande hvarje Finlands

Inbyggare utan allt undantag.» — — —

Alexander framhöll med afsikt eftertryckligen, att Finland

förenades med Ryssland icke såsom ett eröfradt land utan

som ett land, hvilket frivilligt underordnat sig den ryske

kejsarens spira.

Man beslöt äfven bibehålla landets militära institutioner.

Uti ett rörande denna sak den 27 mars 1810 utfärdadt

manifest yttrades:

»Från den stund, då genom Försynens skickelse Finlands

öde blef Oss anförtrodt, har Wår föresats varit att styra detta

Land på ett sätt öfverensstämmande med Nationens frihet och

de i dess Constitution henne förvarande rättigheter. — — —

Alla de författningar Wi hittills vidtagit i afseende å Landets

inre styrelse äro blott en följd och en tillämpning af denna

grundsats. Religionens och lagarnas bibehållande, Ständernas

sammankallande till en allmän Landtdag, inrättningen af en

Regeringskonselj i Nationens sköte, den lagskipande och

verkställande maktens orubbade skick, utgöra härå tillräckliga bevis

för att försäkra Finska Nationen om dess politiska tillvarelse

och de rättigheter densamma åtfölja.» — — — — — —

Den af Alexander inrättade regeringskonseljen fick senare

denna benämning förändrad till senat i afsikt att likställa den

såsom statens högsta institution med kejsardömets och

konungariket Polens senater. I det af denna anledning år 1816

utfärdade manifestet säges:

— — — »Öfvertygade att den Författning och de lagar,

som öfverstämmande med Finska folkets lynne, seder och

bildning, under en lång följd af år utgjort grundvalen för dess

borgerliga frihet och lugn, icke kunde, utan våda för dessa,

inskränkas eller rubbas, hafve Wi ifrån första stunden af Wår

regering öfver detta Land, icke allenast på det högtidligaste

bekräftat samma Författning och lagar, med de hvarje Finsk

Medborgare, i följe deraf, tillkommande friheter och rättigheter,

utan ock efter föregången öfverläggning med landets

församlade Ständer, tillförordnat en särskild Styrelse, som under namn

af Wår Regerings-Konselj, sammansatt af Finske Män, hittills

i Wårt namn besörjt Landets Civila förvaltning och rättvisans

skipande i sista Instans, oberoende af all annan makt, än

Lagarnes, och den Wi såsom Regent i följe af dem, Sjelfve utöfve.

Det är på sådant sätt Wi velat både ådagalägga de tänkesätt,

som ledt och framgent skola leda Oss i hänseende till Wåre

Finske Undersåtare, och tillika för evärdeliga tider, befästa

den försäkran, de af Oss emottagit, angående bibehållandet af

deras särskilda Författning under Wår och Wåra efterträdares

spira.» — — —

Efter allt detta tyckes det, att ingen människa, som ej

vill tillsluta ögonen för sanningen, kan hysa ringaste tvifvel

därom, att Finland förenats med Ryssland icke såsom ett

eröfradt område utan som en särskild stat, med egen

konstitution, ehuru oskiljaktligt förenad med Ryssland. I Speranskys

framställning till kejsar Alexander angående de finska

ärendena af den 23 februari 1811 säges rent ut: »Finland är en

stat och icke ett guvernement». Därför lyder också § 4 i

Rysslands grundlagar: »Med ryska kejsardömets tron äro

oskiljaktligt förenade konungariket Polens och storfurstendömet

Finlands troner». Detta är fullkomligt klart, och annorlunda kan

det icke vara, ity att om också monarken är gemensam, hans

makt är olika i de två staterna: i den ena är den oinskränkt,

i den andra inskränkt genom konstitutionen och ständernas

rättigheter. Regeringsformen, d. v. s. högsta maktens

organisation, är i de förenade staterna olika. Denna förening är en

sådan, som i statsrättsvetenskapen benämnes realunion. Alla

invändningar, som göras mot denna definition på den grund,

att i föreliggande fall de två staterna icke äro lika berättigade,

sakna giltighet, ity att samma schablon icke passar på alla

realunioner lika litet som på alla konstitutioner. Villkoren

kunna växla, men till sitt väsen underligger ifrågavarande

förhållande intet tvifvel: det är grundadt på lagens bokstaf.

Då Alexander I införde denna ordning i det af de ryska

vapnen nyss eröfrade landet, leddes han icke blott af sin

ungdoms liberala öfvertygelser; han hade i sikte mycket bestämda

politiska syften: han ville icke blott lyckliggöra det

underkufvade folket utan äfven beakta Rysslands sanna intressen. I

ett af Danielson publiceradt sekret reskript till Finlands

generalguvernör beträffande förhållandet till Sverige säges:

»Genom Finlands förening med Ryssland har målet med

alla våra planer i afseende å detta land blifvit uppnådt. Däraf

hafva följt tvenne hufvudsakliga regler:

1:o. Att icke under någon förevändning blanda sig i

Sveriges inre angelägenheter. 2:o. Att i afseende å den inre

ordningen i Finland bereda dess folk ojämförligt större

fördelar i föreningen med Ryssland än det under Sveriges

öfverherrskap åtnjutit.

Ur den första af dessa regler har hela det uppförande,

vi hittills gent emot förhållandena i Sverige iakttagit, framgått.

Den andra åter har gifvit upphof till den ordning, som

för närvarande är verksam i Finland.»

Och vidare:

»Vid ordnandet af Finlands förhållanden har Min afsikt

varit, att gifva detta folk politisk tillvaro; så att det icke må

anse sig såsom af Ryssland eröfradt, utan såsom förbundet

med detsamma genom sin egen uppenbara fördel, därför:

1) Hafva icke allenast dess borgerliga, utan också dess

politiska lagar bibehållits — — — —»

Historien har rättfärdigat denna humana och tillika

fjärrskådande politik. Under 90 år har Finland varit förenadt

med Ryssland, och under hela denna tid har det icke gifvit

ringaste anledning till politiska förvecklingar. Om det år

1812 utgjort ett missnöjdt område, som sträfvat till återförening

med Sverige, och om Ryssland därför varit tvunget att hålla

där en större eller mindre mängd trupper, så hade krigets

utgång kanske blifvit en annan. Under Nikolai I invecklades

Finland i det orientaliska kriget för intressens skull, som voro

för detsamma fullkomligt främmande; landet förlorade härunder

hela sin handelsflotta, som förstördes af engelsmännen; men

detta rubbade på intet sätt dess trohet. Därom ha

Rysslands monarker vittnat från tronens höjd, och detta mer än

uppväger det förtal, hvarmed man nu slösar mot landet, och

som icke stödes ens genom någon skugga af bevis.

Alexander I, hvilken som bekant under senare hälften af

sin regering blef sina liberala sträfvanden otrogen,

sammankallade emellertid icke vidare någon landtdag, hvilket

förorsakade en stagnation i lagstiftningen. Enligt Finlands

konstitution, grundad på svenska lagar, berodde ständernas

sammankallande då helt och hållet af monarkens godtfinnande.

Samma förhållande fortbestod äfven under Nikolai I:s långa

regering. De kraf samhällslifvet uppställde fylldes genom

administrativa förfoganden. Enhvar, som helst något är bekant

med statsrätten, vet, att gränsen mellan lag och administrativ

förordning är mycket sväfvande, till följd hvaraf starka

regeringar icke sällan tillåta sig att på administrativ väg afgöra

sådant, som rätteligen borde bestämmas genom lag. Finlands

konstitution lämnade i detta afseende åt monarken ett stort

spelrum: hela det ekonomiska och administrativa området stod

öppet för hans förordningsrätt. Icke desto mindre blefvo

grundvalarne för Finlands af kejsaren bekräftade konstitution till och

med under denna despotiska regering orubbade. Finska

författare påminna om ett yttrande af denne monark, fälldt vid

ett annat tillfälle: »Då den gudomliga Försynen ställt en

människa i spetsen för 60 millioner likar, så har detta skett, för

att han skall vara ett föredöme i ordhållighet och

samvetsgrant uppfyllande af sina löften». Det vore ej ur vägen att

ihågkomma dessa ord i närvarande tid. Denne mäktige

härskare motstod till och med dåvarande generalguvernören

Zakrewskys frestelser, då denne vid hans tronbestigning försökte

öfvertala honom att icke bekräfta Finlands konstitution utan

tvinga finnarne att aflägga trohetseden enligt rysk lag. Han

visste att ett sådant beteende skulle vara ett brott mot lag

och mot Alexander I:s högtidliga löften. Det skulle vara

liktydigt med en afsägelse af den finska tronen, och då hade

förhållandena mellan Finland och Ryssland därefter bestämts

endast genom den råa styrkans rätt.

Alexander II:s för Ryssland betydelsefulla regering blef

också för Finland början till ett nytt lif. Första gången efter

1809 blef landtdagen åter sammankallad. Härigenom

befordrades icke blott lösningen af många viktiga frågor, som

tarfvade ständernas medverkan, hvilket äfven framhölls i ett i

anledning däraf utfärdadt nådigt påbud, utan kejsaren ville

äfven därigenom inför Europa visa, att om han ock vid denna

tidpunkt höll på att undertrycka den polska resningen, han

icke gjorde detta såsom fiende till folkens frihet. Han ville

visa sig såsom en vän af konstitutionella inrättningar, då de

framträda icke såsom ett revolutionärt yrkande, utan såsom

tingens lagenliga ordning, öfverensstämmande med folkets sanna

intressen. I det tal, som han höll vid landtdagens öppnande,

lofvade han till och med att utvidga de konstitutionella

rättigheterna. Den högsinte monarken yttrade nämligen bland annat:

»Fasthållande vid de konstitutionellt monarkiska grundsatser,

som uppbäras af finska folkets öfvertygelser samt äro

sammanvuxna med landets lagar och institutioner, vill jag genom

sagda förslag ytterligare utsträcka den rätt till själfbeskattning

ständerna nu grundlagsenligt äga, äfvensom återgifva ständerna

den motionsrätt, dem af ålder tillhört» — — — »Det tillhör

Eder, representanter för Storfurstendömet», slutade han, »att

genom värdighet, hofsamhet och lugn i edra öfverläggningar

ådagalägga, att fria institutioner långt ifrån att vara vådliga

utgöra en borgen för ordning och trefnad hos det folk, som

i samråd med sin regent och med praktiskt förstånd arbetar

på utvecklingen af sin välfärd.» Finlands representanter hafva

tillfullo rättfärdigat dessa förhoppningar.

Den viktigaste utvidgningen af de konstitutionella

rättigheterna var fastställandet af landtdagarnes periodicitet. Enligt

§ 2 af 1869 års landtdagsordning måste de sammankallas minst

hvart femte år. Genom § 71 i samma lag föreskrifves, att

landets grundlagar kunna ändras endast på monarkens förslag

och med alla ståndens samtycke, och i stadfästelsen af

landtdagsordningen säges, att monarken förbehåller sig sin rätt,

sådan densamma uti regeringsformen af 1772 och Förenings-

och Säkerhetsakten af 1789 försäkrad finnes, hvarigenom också

bägge dessa lagar erkännas såsom Finlands grundlagar.

Under Alexander II, år 1878, stiftades också den nya

värnepliktslagen, som ersatte det tidigare, föråldrade

indelningsverket. Såsom fallet plär vara vid underhandlingar, skedde

detta genom ömsesidiga eftergifter. Finland förband sig att

upprätthålla 5,000 man egna trupper till landets försvar. Af

lagens 124 paragrafer blefvo 14 enligt ständernas hemställan

erkända såsom hörande till storfurstendömets grundlagar,

alldenstund genom dem äldre grundlagsbud ändrades. De öfriga

kunde ändras i vanlig lagstiftningsväg d. v. s. icke med alla

fyra utan med blott tre stånds samtycke.

Alexander II:s löfte om motionsrätt blef dock icke af

honom uppfylldt; men det skedde genom hans efterträdare,

som i detta fall gick i sin faders fotspår. Man skulle tycka

att Finlands konstitution och rättigheter, bekräftade af alla de

på hvarandra följande monarkerna, hvila på den allra fastaste

grundval. Om ett kejsarord har någon betydelse, så borde

det i detta fall bestå i sin fulla kraft, ity att det ej funnits

ringaste anledning att bryta högtidliga, från tronens höjd gifna

löften. Under sina lagars skydd och oaktadt sin karga natur

och sitt stränga klimat utmärkte sig det fredliga landet genom

fullständig ordning och välstånd. Vid den nu regerande

monarkens tronbestigning blefvo dessa rättigheter ånyo bekräftade,

såsom af alla hans företrädare, då plötsligen en oväntad

omkastning inträffade.

Fälttåget mot Finland hade påbörjats redan under

Alexander III:s regering, och tvärtemot vanligt ryskt bruk skedde

detta genom en diger bok. Herr Ordin, som härför belönades

med en hofcharge, utgaf en omfångsrik undersökning om

Finlands eröfring och om den ställning Alexander I gifvit landet.

Skenbart grundade arbetet sig på arkivmaterial, men i själfva

verket utgjorde det blott en ytterst partisk och rent af falsk

framställning, hvari en del fakta förtegos, andra utlades i skef

dager, andra åter framlades fullkomligt vanställda. Icke desto

mindre har ryska vetenskapsakademien prisbelönat detta arbete och

därigenom tagit på sig en svår synd inför fäderneslandet och

historien. Efter hr Ordin kom hr Jeleneff och hela horden

af servila journalister, för hvilka patriotismens hela innehåll är

våld och förtryck mot andra. Man bjöd till att bevisa, att

Finland alldeles icke är en med Ryssland förbunden stat med

en särskild konstitution, utan helt enkelt en eröfrad provins,

som erhållit vissa rättigheter genom ryska monarkers nåd, hvilka

sistnämnda alltså kunna återtaga hvad de gifvit. Dessa

monarkers allmänt kungjorda försäkringar och löften ansågos

ingenting betyda. Till och med Rysslands egna grundlagar

antingen alldeles ignorerades eller förklarades hafva blifvit

oskickligt affattade. Man försäkrade, att de ryska monarkerna

med Finlands grundlagar, då de stadfästade dem, alls icke

menat de politiska institutionerna utan endast vissa civila och

kyrkliga samt administrativa lagar. Det har blott varit

finnarne som genom falsk tolkning försökt härur härleda något

slags politiska rättigheter. Då Alexander I och hans

efterträdare högtidligen bekräftade ståndens alla rättigheter, så

skulle däri icke ha innefattats rättigheten till deltagande i

lagstiftningen och själf beskattningsrätten; genom jesuitiskt

förtigande skulle de ha menat: alla rättigheter — utom de

politiska. Man försökte fastställa en fullkomligt absurd och

meningslös skillnad mellan »korennyje zakony» »rotlagar» och

»osnovnyje zakony» (grundlagar), mellan konstitutioner och

konstitution. Då slutligen inga tolkningar hjälpte, ity att texten

var fullkomligt otvetydig, tog man sin tillflykt till en sista fint:

man försäkrade, att de ryska monarkerna blifvit bedragna och

själfva icke vetat, hvad de underskrifvit, ehuru för dessa

beskyllningar icke framlagts ens en skugga af bevis. Såväl de ryska

kejsarne som deras rådgifvare, såsom Speransky och

Araktschejeff, framställdes såsom marionetter i utländska intrigörers

händer, endast därför att de hade mera upphöjda begrepp

om statens uppgift och Rysslands intressen än de, som finnas

i våra servila publicisters hufvuden. Samma personer, som

valt lögn och förtal till de förnämsta hjälpmedlen för sin

verksamhet, beskyllde för lögn och bedrägeri de fullkomligt

oskyldiga finnarne, hvilka uppriktigt mottagit de ryska monarkernas

gåfvor och troget iakttagit sin trohetsed.

Huru skamlöst detta fälttåg än varit, har det dock haft

sin verkan: »Calomniez, calomniez toujours; il en restera

quelque chose». Många ryska statsmän tillägnade sig, en del

medvetet, andra omedvetet, detta åskådningssätt, hvilket föll dem

synnerligen i smaken, emedan de framför allt hatade det

konstitutionella statsskicket, som satte en dam för det byråkratiska

godtycket. Den goda ordning, som Finland under lagens

skygd hade att uppvisa, utgjorde en lefvande förebråelse mot

det byråkratins alltomfattande herravälde, som vanställt

tsaren-befriarens bästa skapelser. Redan under Alexander III

tillsattes en kommitté för granskning af förhållandena mellan

Finland och Ryssland. Den blef dock utan resultat. Oaktadt

sin böjelse för reaktionen var monarken dock en hederlig

människa. Han förstod att ett brott mot ett högtidligen gifvet

löfte evigt skulle vittna mot honom. Dessutom fruktade

omgifningen honom något och vågade ej framkomma till honom

med uppenbart falska förklaringar. Men efter Nikolai II:s

tronbestigning märkte de, att man kunde förmå den oerfarne

monarken till hvad som helst, efter att ha öfvertygat honom om,

att det var nödvändigt för Rysslands fördel och

själfhärskaremaktens förhärligande. Det afgörande steget blef taget.

Såsom inledning utnämndes till generalguvernör i Finland

general Bobrikoff, som vid sitt första steg förklarade för

finnarne, att deras fädernesland alls icke var Finland utan

Ryssland. Synbarligen är för general Bobrikoff fäderneslandet

någonting, som man förändrar enligt chefskapets befallning. Han

har härigenom gjort sig odödlig. Det betyder ingenting att

i värnepliktslagens § 123 säges, att »Finlands krigsmakt har

till ändamål att värna tronen och fäderneslandet, samt

därigenom äfven bidraga till kejsardömets försvar», hvarigenom

erkännes, att finnarnes fädernesland alldeles icke är Ryssland

utan Finland. För den ryske generalen har lagen lika litet

att betyda som människornas heligaste känslor: det är befalldt

att ombyta fädernesland, alltså lyd och räsonera icke.

Slutligen kom såsom ett åskslag manifestet af den 15

februari 1899, genom hvilket för frågor, gemensamma för

kejsardömet och storfurstendömet, föreskrifves en särskild

lagstiftningsordning. Alla frågor af detta slag böra jämte

landtdagens utlåtande öfverlämnas till ryska riksrådets granskning,

hvarefter dess af monarken sanktionerade åsikt publiceras till

allmän kännedom. Härigenom öfverändakastades med ens alla

det finska folkets högtidligen bekräftade rättigheter. Enligt

Finlands konstitution kan någon lag rörande Finland icke

ändras utan landtdagens samtycke. För ändring af grundlag

erfordras alla fyra ståndens bifall. Men här fordras af dem

endast utlåtanden, hvilka sedan underkastas vidare pröfning i

en rysk inrättning med uteslutande rådgifvande karaktär,

hvarefter monarken får stadfästa hvad han behagar. Då därjämte

afgörandet af, hvilka ärenden böra anses vara gemensamma för

kejsaredömet och storfurstendömet, fullkomligt beror af

monarkens vilja, och under denna rubrik kunna rymmas förvaltningens

alla grenar, militären, handeln, myntväsendet, posten, så är

det klart, att af de konstitutionella garantierna ingenting

återstår. Den inskränkta monarkin förvandlas till oinskränkt.

Det olyckliga landet klagade. Alla dess sekelgamla

rättigheter, hvilka det värderade som en helgedom, hvilka

utgjort grundvalen för dess välstånd, blefvo öfverändakastade

med ett slag. Det hade lefvat fredligt under de ryska

kejsarenas skydd, förlitande sig på högtidliga löften, gifna från

tronens höjd, och med ens visade sig allt detta vara en chimär.

Marken började vackla under fötterna; alla garantier för en

god och fast ordning och en fredlig utveckling hade

försvunnit. Finlands senat beslöt med en rösts öfvervikt att

promulgera manifestet, men ingick samtidigt med en framställning

om dess olaglighet; prokuratorn protesterade. Protester

uttalades ock från ständernas sida. Ståndens talmän anhöllo

om audiens hos monarken, men den vägrades dem. Öfver

hela Finland började man samla underskrifter under en adress;

523,000 personer undertecknade densamma; för dess framförande

samlades i Petersburg deputerade från samtliga kommuner;

men äfven dem hemsände man, utan att de sluppit fram till

kejsaren. Till motvikt mot denna manifestation af hela folket

fann man i Viborgs län en kommun med 1,500 innevånare,

i hvilken man hoppades erhålla underskrifter för en

underdånighetsadress. Man fick 7 stycken, och genom hvarjehanda medel

lyckades man därtill foga ännu några; icke desto mindre

publicerade man detta papper såsom uttryckande hela kommunens

åsikt, och kommunen fick monarkens tacksägelse. Slutligen

infann sig i Petersburg till och med en internationell deputation

med en adress till Finlands förmån; naturligtvis vägrade man

att emottaga också den. Om man icke velat lyssna till

undersåtar, så ville man det så mycket mindre till utländingar.

Likväl hade den petersburgska regeringen icke tillräckligt

mod att öppet erkänna, att kejsarord för densamma icke hade

någon betydelse. Till våldet fogades hyckleriet. Man

förkrossade människor, men ville öfvertyga dem om, att man alls

icke rörde dem och att alla deras klagomål voro onödiga.

General Bobrikoff kringsände ett cirkulär, hvari han förklarade

för befolkningen, att ingen tänkte kränka Finlands konstitution,

att alla motsatta utläggningar voro falska intriger af illasinnade

människor, som ansträngde sig att bland folket utbreda den

åsikten, att alla lagar, de civila, de kyrkliga, de administrativa

och själfva äganderätten voro hotade, under det att Finlands

alla lokala lagar lämnats oantastade och nya bestämningar

fastställts endast för angelägenheter, som äro gemensamma för

Finland och Ryssland. Det är utmärkt detta endast. Hvem

kunde man väl bedraga därmed? Naturligtvis icke finnarne, som

utmärkt väl visste, att alla dessa försäkringar stodo, i uppenbar

strid med sanningen. Icke desto mindre fick detta cirkulär

allerhögsta gillande. Monarken hade man synbarligen

öfvertygat om, att manifestet af den 15 februari alls icke kränkte

Finlands konstitution. Denna öfvertygelse fick också ett

uttryck i kejsarens reskript till generalguvernören efter landtdagens

slut. Däri gafs en sträng skrapa åt landtmarskalken och

talmännen, som tillåtit sig otillbörliga omdömen om de vidtagna

åtgärderna. Generalguvernören anbefalldes att göra

allmänkunnigt, att dessa omdömen voro oriktiga och icke motsvarade

sakläget, enligt hvilket Finland är en beståndsdel af ryska riket,

därmed oskiljaktligt förenad. »Jag önskar äfven», yttrades

vidare, »att finska folket må veta, att då jag vid

tronbestigningen öfvertog den heliga plikten att vårda mig om alla de

folks väl, som underlyda den ryska spiran, har jag funnit godt

bevara åt Finland dess särskilda lagstiftningsordning, som skänkts

detsamma af mina höge företrädare. Samtidigt har jag i arf

mottagit omsorgen om, att förhållandena mellan

storfurstendömet och ryska kejsardömet, måtte blifva bestämda genom

positiv lag. I sådant syfte har jag stadfäst grundstadgandena

af den 15 februari innevarande år, angående utfärdandet af

allmänna rikslagar, som röra Finland.» Denna ordning

förklaras för orubblig också för framtiden.

Emellertid hafva de föregående monarkerna aldrig

tillskrifvit sig rättigheten att efter eget godtfinnande genom positiv

lag fastställa förhållandena mellan Finland och kejsaredömet.

Dessa förhållanden hafva blifvit bestämda af kejsar Alexander I

för honom och alla hans efterträdare och därefter bekräftade

af alla efterföljande monarker. De bestå däri, att Finland är

en skild stat, förenad med ryska kejsaredömet, men med sin

egen konstitution och sin särskilda lagstiftning. I kraft af

denna konstitution kan ingen enda lag, som berör Finland,

stiftas utan ständernas samtycke. Genom att tillägna sig en

sådan makt har Rysslands kejsare kränkt en rätt, som bestått

från första början och af honom själf bekräftats. Detta är

uppenbart för enhvar, som ej afsiktligen vill tillsluta ögonen

för sanningen. Anförande dessa förklaringar, säger tidningen

»Times», att de kunna duga för i barbari försänkta muschiker

eller för samhällsklasser, som ej våga tänka af fruktan för

hemliga polisen; men i civiliserade länder, kunna de endast

framkalla ett löje af förakt.

Den finska och den ryska pressen vågade naturligtvis

icke höja sin röst. I Finland förklarade generalguvernören,

att han kommer att använda de strängaste straff mot dem,

som våga tolka regeringens åtgärder enligt deras sanna

innebörd. I detta afseende lämna Finlands lagar åt administrationen

fullkomligt fria händer. Många tidningar hafva indragits, andra

tvungits att tiga. Om den ryska pressen lönar det sig icke

ens att tala. Vestnik Jevropy erhöll en varning för en två

månader före manifestet publicerad artikel, hvari hr Mechelin

bevisade, att vid hemställningen om grundlagsnatur för vissa

paragrafer i värnepliktslagen af 1878 intet bedrägeri förekommit.

Varningen gafs för ett enkelt återställande af sanningen, som

våra finnofober vanställt. I stället lämnades åt de sistnämnda

full frihet, och de störtade sig ursinnigt isynnerhet öfver de

tal, som hållits vid landtdagen, förklarande dem för en oerhörd

fräckhet, kränkande för den ryska känslan. För dem, som

blifvit vana vid den slafviska jargonen i våra officiella adresser,

måste fria, om sitt värde och sin rätt medvetna människors

ädla språk i själfva verket te sig som en oerhörd fräckhet.

Men för den sunda ryska känslan, icke för den, som blifvit

präglad af lifegenskapen, är det icke kränkande utan glädjande.

Ett sådant språk kan tjäna oss till lärdom.

Det systematiska utbredandet af lögn kunde dock icke

lugna befolkningen, som mycket väl känner och förstår det

verkliga sakläget. För att bättre nå sitt mål försökte man

splittra densamma genom att locka öfver på den ryska

regeringens sida folkets fattigaste lager. Plötsligt upptäcktes det,

att i Finland fanns ett betydande antal obesuttna bönder, om

hvilkas öde härintills ingen bekymrat sig. En befallning

utfärdades att af den finska statskassans öfverskott årligen två

millioner skulle användas till anskaffande af jord åt de obesuttna.

Knappast skall dock denna machiavellistiska åtgärd bli i stånd

att vinna finnarne för den ryska regeringen; de förstå alltför

väl, hvad som framkallat densamma och hvad den åsyftar.

Den uppväckta nationalkänslan skall den icke besegra, utan

snarare drifva rika och fattiga, finnar och svenskar, att fastare

sluta sig samman mot den förtryckande makten. General

Bobrikoffs vidsträckta spionerisystem skall heller icke leda till

målet. De ryska spionerna, hvilka skickas omkring i vandrande

krämares skepnad, vill befolkningen icke mottaga, och kronan

blir tvungen att underhålla dem på egen bekostnad. Alla dessa

försök att genom demoralisering kufva befolkningen återfalla

endast på dem, från hvilka de utgå. Finland skall utan tvifvel

krossas i den ojämna striden. Hvad förmår ett litet land emot

en obegränsad makt, som styr 130 millioner människor?

Förhållandena äro nu andra än under grekernas kamp mot

perserna eller nederländarnes mot Spanien. Civilisationen har i

detta afseende fört mänskligheten icke framåt utan tillbaka.

Under den råa styrkans herravälde öfverallt i den moderna

världen, i norr som i söder, i Transvaal som i Finland,

genljuder ett enda rop: ve de svaga. Icke desto mindre bor i

rätten en moralisk makt, som icke kränkes ostraffadt. Det

är icke lätt att bli herre öfver den eniga uthålligheten hos ett

folk, som värderar sina rättigheter. Den slutliga segern

tillfaller den, som bäst förmår hålla ut.

För hvem och hvartill behöfdes detta system af våld och

lögn? Fordrade väl Rysslands intressen sådant? Men

Rysslands intresse består framför allt däri, att knyta till sig de

underlydande folken, och icke däri att stöta dem ifrån sig

och göra dem till sina fiender. Så förstods detta intresse af

Alexander I och alla hans efterträdare. Uppgiften bestod däri

att försätta det eröfrade landet i ett sådant läge, att det skulle

bli för detsamma fördelaktigt att förbli förenadt med Ryssland

och icke att sträfva till att bli därifrån afskildt. Hurudant

skvaller och hvilka historier än må gå om finnarnes ovänliga

stämning mot ryssarne, en stämning, som helt naturligt

framkallas genom farhågan för att bli uppslukad af den ryska

kolossen och som endast kan stärkas genom i sådant syfte

vidtagna åtgärder, så ligger kärnpunkten alldeles icke i dessa

enskilda förhållanden, som för öfrigt äro af mycket växlande

natur, utan däri, att finnarnes eget intresse drifver dem att

upprätthålla föreningen med kejsardömet. Om bland dem hade

uppstått revolutionära sträfvanden, så skulle rättens våldsamma

öfverändakastande i någon mån kunnat ursäktas. Men

ingenting sådant har förefallit, icke ens deras värsta fiender påstå

det. Under de ryska tsarernas spira har Finland lefvat

lyckligt och i enlighet med sin folkkaraktär alltid förblifvit troget

sin plikt. Därom hafva mer än en gång de ryska monarkerna

själfva vittnat. Alexander III, som alldeles icke var väl stämd

mot icke-ryssar och som sträfvade att russificera gränsmarkerna,

var finnarne välbevågen. Han tyckte om att färdas i den

finska skärgården, besökte Helsingfors och hälsades af

studenterna med ovationer. Finlands enda önskan är, att det må

lämnas i fred och få fredligen utveckla sig i skyddet af de

institutioner, hvilka det fått till skänks at ryska tsarer.

Hvartill tjänade det att med ens kasta öfverända hela denna kloka

politik, som under nära ett sekel upprätthållits med sådan

uthållighet, att införa oro och oordning i ett fredligt land, att

af finnarne skapa åt sig fiender och att tvinga dem att i

Ryssland se en förtryckare och vända sina blickar mot ett annat

håll? Man kan säga att denna omkastning i politiken icke

blott icke betingas af Rysslands intressen, utan står i direkt

strid därmed. De, som drifvit tsaren till ett dylikt

handlingssätt, hafva ådagalagt en fullkomlig brist på politiskt omdöme.

Ryssland har ännu ett annat, viktigare intresse — ett

moraliskt intresse. De detsamma underlydande folkens lycka

höjer dess moraliska värde. Finland hade varit den bästa

pärlan i dess krona. Men ännu viktigare för detsamma är,

att det vore möjligt att lita på de löften, som gifvits i dess

namn, som på hälleberget, att kejsarordet ej vore ett tomt ljud,

utan åtnjöte ej blott på sida ståendes utan framför allt också

underlydandes orubbliga förtroende. Här ofvan hafva Nikolai

I:s ord om denna sak anförts. Emellertid saknar allt detta

betydelse i den härskande byråkratins ögon. För de höga

funktionärer, som nu stå i spetsen för styrelsen, betyder det

rakt ingenting att kasta boll med kejsarord, att undergräfva

allt förtroende för dem, att bringa vanheder öfver Ryssland.

I fallet Dervis fann detta förakt för moralens mest elementära

fordringar ett uttryck endast i förtryck mot en enskild person;

här har det rört vid tronen och fäderneslandet. Då monarker

lämna sig i händerna på ministrar, för hvilka rätt och orätt,

sanning och lögn äro fullkomligt likgiltiga saker, så återfaller

detta förr eller senare på dem själfva.

Men måhända fordrade militära hänsyn denna brytning

med det bestående? För bedömandet af detta skäl är det

nog att hänvisa därpå, att den finska militärens 5,000 man är

en droppe i hafvet i bredd med den ryska hären. Hurudan

dess inrättning än må vara, att för en sådan bagatells skull

kullkasta hela det bestående samhällsskicket, är fullkomligt

absurdt. Ryssland har i Finland ett intresse: landet är för

detsamma — en militärisk position. Detta intresse tillgodoses

fullkomligt därigenom, att Ryssland alltid där kan besätta de

viktigaste punkterna och i fall af krig ditsända så mycket

ryska trupper det behagar. I detta afseende finnes ingenting

öfrigt att önska. Den finska militärens nuvarande organisation

grundar sig på en lag, som förelagts landtdagen af den ryska

regeringen själf och stadfästats af monarken; följaktligen är den

afpassad efter Rysslands behof. De, som i uniformitet se höjden

af statsvishet, kunna anse tillvaron af en skild militär för en

sådan anomali, som bör afskaffas kosta hvad det vill; men en

sann statsman, som vet att politiken framför allt består i

förmågan att afpassa institutionerna efter de olikartade

förhållandena och särskildt i att skona existerande intressen, låter sig

naturligtvis icke hänföras af dylika skäl. Man framhåller, att

Finland bär en vida mindre militärbörda än Ryssland; men

man vill ej veta af, att Finland icke är Ryssland. Det spelar

ej rollen af en stormakt och därför vore det orättvist att ålägga

det samma börda, som det ryska folket bär i och för

upprätthållandet af sin historiska betydelse. Den af ryska

regeringen föreslagna utjämningen af militärbördan, med ökade

utgifter för det fattiga landet och med den finska militärens

fullständiga prisgifvande åt den ryska krigsministerns godtycke,

representerar högsta grad af orättvisa. Om man vill öka

militärbördan inom drägliga gränser och enskilda förändringar

i värnepliktslagen erfordras, kan detta nås i laga ordning, utan

öfverändakastande af existerande inrättningar. Den för

ändamålet sammankallade finska landtdagen har höjt de finska

truppernas numerär från 5 till 12 tusen, hvilket för ett fattigt

land representerar en mycket stor börda. En sammangjutning

af de finska trupperna med de ryska med våld och emot lag

kan däremot leda till resultat fullkomligt motsatta dem man

väntar sig. Om man vill i de finska trupperna hafva ett fast

stöd mot fiendens infall, så är det framför allt nödvändigt att

Finland skall vara tillfredsställdt; de vidtagna åtgärderna gå

emellertid ut på att framkalla allmänt missnöje. Man vill ha

en pålitlig och tillgifven militär, men man gör allt för att

undergräfva tillgifvenheten. Från hvilken sida man än

skärskådar frågan, möter man endast ett fullkomligt tankekaos.

Nej, hvarken statens behof eller militära hänsyn hafva

framkallat de egendomliga åtgärder, hvilka krossat det

olyckliga landet och uppväckt sorg i fredliga medborgares hjärtan.

Roten till dem ligger i det hat, som själlösa byråkrater,

krypande ämbetsmän och generaler, hvilka ej veta af annat än

näfrätt, hysa mot hvarje slag af lagbunden ordning, mot alla

rättsgarantier, emot hvarje begränsning af godtycket. Det väl

organiserade Finland kunde de icke tåla; det var nödvändigt

att kosta hvad det ville krossa detsamma — och man krossade

det. Sorg och skam fyller ryssens hjärta, då denna sorgliga

tafla upprullar sig inför hans blickar; men ännu mer

genomtränges han af omätligt medlidande med denna unge monark,

som, omgifven af ett nät af lögn, inledts på en väg, från

hvilken ingen utgång finnes. Hvarmed skall han aftvätta den

fläck, som han af okunnighet fästat på sig själf och sitt

fädernesland?

Med denna fläck träder Ryssland in i det 20:de seklet.

Hvad har det blifvit af det nyväckta mod, de stora

förhoppningar, hvarmed det mottog tsaren-befriarens reformer? Allt

detta har skingrats som stoft. Till all lycka kan lifegenskapen

ej mera återinföras; det är det enda, som ännu inger hopp

om en bättre framtid. Men om också Ryssland icke mera

bär slafveriets stämpel, så ser det dock ut liksom förr, liksom

under tiden före reformerna:

af gudlöst smicker och af lögn som fräter,

af liflös lättja, som förnedrar,

af allt slags låghet är det fylldt, vårt hemland.

Arma Ryssland! Men huru många goda krafter har där

icke funnits! Huru många ädla sträfvanden! Och huru lätt

skulle det icke vara i själfva verket för en regering, som

förstode sitt kall, att styra detta goda, kloka, medgörliga, men

därjämte energiska och begåfvade folk! Det behöfdes blott att

hon beskyddade icke det sämsta, som finnes inom detsamma,

utan det bästa, icke slafsinnet och inställsamheten, utan de

sunda och oberoende elementen. Den nuvarande politiken

utgör en upprepning af politiken före reformernas tidehvarf;

den skall oundvikligen föra till samma resultat: först en

sänkning af samhällets andliga och moraliska nivå, som redan

inträdt, och sedan till någon katastrof, som skall drifva Ryssland

ur det falska spår, i hvilket det råkat, och tvinga det att åter

beträda den lagbundna utvecklingens normala väg.

Men en katastrof är alltid en tillfällig händelse. Den kan

vara nära eller långt borta; den kan framkallas genom inre

oroligheter eller yttre händelser: allt detta utgör historiens

hemlighet. Den uppgift, som åligger den tänkande delen af

det ryska samhället, består däri att på förhand bereda sig på

en bättre tingens ordning. Man måste klargöra för sig det

nuvarande sakläget och veta, hvad man bör önska och hvad

man bör sträfva till. Under tiden före reformperioden hade

landets bästa män redan utstakat hela programmet för

framtidens reformer; därför förverkligades de ock så lätt. Tänkande

människors plikt i närvarande tid består däri att klargöra för

sig och för samhället de uppgifter, som föreligga Ryssland.

Dessa uppgifter äro ej mera desamma, som under tiden

före de stora reformerna. Det, som man då hade i sikte, är

nu redan fullbordadt. Att korrigera det som snedvridits och

att återvända till den normala ordningen, skulle icke erbjuda

stora svårigheter; men man måste göra klart för sig under

hvilka villkor detta är möjligt, och därtill måste man veta

hvar hufvudorsaken till det onda sitter.

För den tänkande iakttagaren af Rysslands lif är det

ögonskenligt, att det viktigaste onda, som sönderfräter oss,

ligger i det gränslösa godtycke, som härskar öfverallt, och i

det nät af lögn, som från ofvan ända ned omspunnit det ryska

samhället. Roten till det ena såväl som till det andra ligger

i det byråkratiska styrelsesättet, som utan att hämmas af

någonting undertrycker alla oberoende krafter, mer och mer

koncentrerar all makt i sina händer och bringar upplösning in i

Rysslands lif. Detta är ett gammalt ondt, men det tycktes

en tid, som om vi funnit en utväg därur. Den stora

betydelsen af Alexander II:s reformer bestod däri, att de, ordnande

den ryska staten enligt de för densamma nya principerna om

frihet och rätt, gåfvo åt samhällets krafter möjlighet att stå

på egna fötter. Dessa reformer omfattade dock icke alla sidor

af statslifvet. Under det att nedtill allting ombyggdes, förblef

allting upptill vid det gamla. Till en början var det nyttigt,

ty en allmän omhvälfning hade kunnat leda till en allmän

kullstörtning. Endast med bibehållande af en fast medelpunkt,

som erbjöd det nödiga stödet, kunde reformerna genomföras

fredligt och normalt. Men förr eller senare måste motsatsen

mellan det gamla och det nya framträda: antingen skulle

byråkratin komma att undertrycka samhällets oberoende krafter,

eller skulle de sistnämnda ombilda det byråkratiska

styrelsesättets metoder och vanor. Den nihilistiska rörelsen gaf

trumfarna i byråkratins händer, och denna begagnade sig häraf till

undertryckande af samhällets krafter och till vanställning af de

genom reformerna skapade institutionerna. Det är klart att

man kan återvända till en normal ordning endast genom att

sätta en dam för det byråkratiska godtycket.

Men man kan ej inskränka byråkratin utan att röra vid

den makt, åt hvilken den utgör ett verktyg, men som ännu

oftare tjänar som verktyg åt densamma, d. v. s, monarkens

oinskränkta makt. Sålänge denna består, skall det obegränsade

godtycket på höjden alltid frammana ett dylikt godtycke i de

underordnade lagren. En laglig ordning kan aldrig bli

varaktig där, hvarest allt beror af en enda persons vilja, och hvarest

hvarje med någon makt beklädd person kan ställa sig öfver

lagen genom att krypa bakom en allerhögsta befallning. Om

lagbunden ordning utgör det allra viktigaste lifsbehof för det

ryska samhället, så kan detta behof bli tillfredsställdt endast

genom en öfvergång från den autokratiska till den inskränkt

monarkiska styrelseformen. Häri ligger också den verkliga

fullbordan af Alexander II:s reformer. En annan utgång finnes

ej för Ryssland.

Emot denna åsikt skola utan tvifvel verop höjas af alla

teoretiska och praktiska tillbedjare af själfhärskaremakten, hvilka

i densamma se någonting, som skulle vara sammanvuxet med

ryska folkets innersta lif. Sedan länge har man i alla tonarter

upprepat för oss, att det ryska folket tror endast på tsaren,

älskar endast honom, att för detsamma tsaren är lika helig

som själfva gudomen. Man säger, att själfhärskaremakten skapat,

organiserat och upplyst Ryssland, att den är förbunden med

alla dess traditioner och hela dess utveckling; man försäkrar

att Ryssland den förutan skulle sönderfalla i bitar. De finnas

till och med, som upphöja denna nationella afgud till idealet

för statsskick.

Af alla dessa utgjutelser är det icke mycket, som är

värdt beaktande. Det servila talet om en mystisk

samhörighet mellan tsar och folk, hvilken förmenas existera endast hos

oss och icke annanstädes, under det att de västeuropeiska

ländernas historia erbjuder därpå de uppenbaraste exempel,

bör förbehållas åt de officiella adresserna, åt de byråkratiska

angifvelserna och åt ett visst slags tidningsartiklar. Allvarsamt

kan man diskutera frågan endast ur politisk synpunkt.

Enväldet har, utan tvifvel, haft en stor historisk betydelse

såväl hos de västerländska nationerna som isynnerhet hos oss.

Det har samlat och organiserat Ryssland och planterat

upplysningen därstädes. Slutligen har det frigjort folket och rest

samhällets krafter på egna fötter. Men därmed har det ock

uppfyllt sin kallelse. Enväldet är en styrelseform, som duger

åt folk i deras barndom, men alldeles icke åt mognade nationer.

Så snart samhällets egna krafter börja växa, blir det ett hinder

för utvecklingen. Det kan höja ett folk till en viss låg nivå,

men icke vidare. Den högre utvecklingen försiggår under

opposition mot enväldet, som sträfvar att undertrycka lifvets

fria rörelser, men icke är i stånd därtill, ity att barnet har

vuxit från lindorna. Då detsamma, drifvet därtill af lifvets

oafvisliga behof, slutligen börjar lämna rum för liberala

principer, så lägger det i och med detsamma grunden till sitt

eget afskaffande. Proklamerandet af den borgerliga friheten

är ett tecken på, att samhället mognat och kan stå på egna

fötter; därefter måste oundvikligen följa den politiska friheten.

Huruvida det sker förr eller senare, beror af lokala förhållanden

och tidsförhållanden; men det måste med nödvändighet ske,

det ligger i sakens natur.

De, som åberopa sig på ett intimt historiskt samband

mellan monark och folk, vilja ej veta af den historiska

utvecklingens lagar och villkor. Att inbilla sig, att samma

styrelseform lämpar sig för ett folk på lifegenskapens ståndpunkt och

för ett samhällsskick, grundadt på frihet, är en politisk

absurditet. Lifegenskapen likaväl som enväldet har sin historiska

betydelse; den bidrar ock till statens konsolidering. Icke för

intet infördes den hos oss genom förhållandenas makt på en

tid, då statsbyggnaden befästades. Den är ock intimt

förbunden med själfva styrelsesättet: lifegenskap nedtill framkallar

lifegenskap upptill och tvärtom. Sålänge folkets hela massa

befinner sig i slafveri, kan något annat statsskick icke finnas

än ren aristokrati eller envälde. Men det sistnämnda leder

till enhet, under det att det förstnämnda för till inre slitningar.

Följaktligen blir den oinskränkta monarkin under sådana

förhållanden en nödvändighet för statens lif och en borgen för

en högre samhällsutveckling. Men så snart lifegenskapen

afskaffats nedtill, blir ock dess afskaffande upptill en

nödvändighet. Då framträda för folkets lif nya uppgifter; friheten

kräfver sina rättigheter. Då man betänker att en enda person,

hvilken ofta alls icke är beredd därtill och saknar högre

begåfning, som ju alltid utgör ett undantag, äfvensom nödig

erfarenhet i statssaker, måste efter egen pröfning regera öfver

femtio eller till och med hundra millioner människor med alla

de oändligt invecklade förhållanden, som friheten för med sig,

då framstår det hufvudlösa i ett dylikt sakernas tillstånd med

fullkomlig klarhet. Här tjänar det till intet att åberopa sig

på Guds bistånd. Gud bistår icke dem, som öfverskatta sig

själfva och icke tåla några gränser för sin vilja, utan dem,

som anspråkslöst erkänna sin svaghet och underordna sitt

godtycke under lagen. Af historien veta vi, att Gud icke

inspirerar själfhärskare, som klänga sig fast vid sin makt; alltför

ofta visa de sig vara ovärdiga sin ställning och begå stora

misstag, som föra dem själfva till undergång och staten mot ruin.

För ett folk är det utan tvifvel en lycka, om dess öde

är förbundet med en bestämd dynasti, som förmått tillvinna

sig undersåtarnes kärlek. Monarkin är en af historiens stora

principer; men det är nödvändigt att den skall vara i stånd

att antaga olika former, lämpade efter utvecklingens

fordringar, och icke förstenas på en ståndpunkt, som duger blott

under samhällets barndomstillstånd. I den mån det nationella

lifvets utveckling framskrider, måste den oinskränkta monarkin

öfvergå till inskränkt; endast då kan den förblifva en

medelpunkt för detta lif. Om den däremot icke förmår anpassa

sig efter de nya villkoren, om den icke förstår sin höga

kallelse och envist håller på sin obegränsade makt, då vänder

sig folkets kärlek småningom från densamma, och samhällets

tänkande del börjar se i monarkin en fiende; då är förr eller

senare dess fall oundvikligt. Historien erbjuder lärorika

exempel därpå. Efter den gudadyrkan, som i Frankrike ägnades

Ludvig XIV och till och med hans ovärdige efterträdare, hade

ej många år förflutit, då monarkin, som ej förstått att i tid

ombilda sig och genomföra de nödvändiga reformerna,

störtade samman under pariserpöbelns ursinniga skrik.

Vi hafva äfven sett, hurusom i Ryssland under Nikolai I

hela den tänkande delen af det ryska folket såg i regeringen

en fiende. Icke ens tsaren-befriarens reformer förmådde

befria samhället från denna djupt inrotade sjukdom, och han,

som var sina undersåtars välgörare, föll offer för en sorglig

sammansvärjning. Den därpå följande reaktionen var mindre

än någonting annat ägnad att läka dessa sår. I stället för att

stödja sig på samhällets sunda krafter, visade regeringen dem

fullständigt misstroende; men misstroende framkallar i sin tur

misstroende. Mellan regering och samhälle uppkom en djup

klyfta, som inga af smicker fyllda försäkringar om tillgifvenhet

och kärlek kunna öfverskyla. En hvar, som bor i Ryssland,

vet, att dessa försäkringar ingenting annat äro än yttringar af

den officiella lögn, som härskar hos oss från ofvan ända ned.

I själfva verket hyser ingen förtroende för regeringen; hvarje

dess åtgärd mottages med fruktan. Och detta misstroende är

fullkomligt begripligt i betraktande af den moraliska nivå, på

hvilken våra ledande kretsar befinna sig. De ryska tsarernas

själfhärskaremakt har förvandlats till en lekboll för personliga

intressen af allra lägsta slag.

Ur detta läge kan regeringen slippa endast genom att

reformera sig själf efter alla reformer, som den genomfört i

landet. Efter att ha infört allmän frihet och ställt samhället

på egna fötter, måste den fullborda sitt verk genom att

inskränka sig själf. Just detta utgör dess nuvarande uppgift.

Endast därigenom kan den lösgöra sig från den upplösande

omgifning, hvari den befinner sig; endast på detta sätt är det

möjligt att införa i Ryssland en lagbunden ordning och att

tygla det oss på alla håll förtryckande godtycket.

Men är väl det ryska samhället moget för en sådan

förändring? Skulle den icke införa ökad oro i den redan

därförinnan försvagade organismen?

Om fråga vore om den oinskränkta monarkins

ersättande med ett parlamentariskt styrelsesätt, så kunde därom i

själfva verket under nuvarande förhållanden ej vara något tal.

Det parlamentariska styrelsesättet fordrar politisk erfarenhet,

bildning, färdiga partier. Allt detta sakna vi. Men frågan

är mycket enklare. Det gäller att begränsa den oinskränkta

makten, och att rycka monarken ur den härskande

byråkratins fördärfliga inflytande. Och härtill är det nog att till

hufvudstaden sammankalla ett möte af deputerade, t. ex. två

eller tre för hvarje guvernementsting, och att åt dem

öfverlämna diskuterandet af lagar och budgeten. Om man

därjämte skulle ombilda riksrådet till ett öfverhus genom att

rensa det från alla sådana element, som finnas där blott på

grund af rang, så skulle den konstitutionella organisationen

vara färdig. Man skulle icke behöfva mycket bry sin hjärna

med den saken.

Men det är nödvändigt, att den representativa

församlingen blefve beklädd med rättigheter. En endast rådgifvande

församling, hvars åsikt man kunde följa eller låta bli att följa,

skulle alltid förbli i den styrande byråkratins våld; men det

är just denna man måste tygla. En motvikt mot de tronen

omgifvande byråkraterna kan man endast få uti ett

fullkomligt oberoende organ med en afgörande röst i allmänna

angelägenheter. Endast genom en församling, som beklädts med

en viss beslutanderätt, kan också monarkens vilja begränsas,

och detta är första villkoret för åstadkommandet af lagbunden

ordning. Så länge monarken icke blifvit van vid tanken, att

hans vilja icke förmår allt, att det finnes en af honom

oberoende lag, som han måste rätta sig efter, är det fåfängt att

drömma om några rättsgarantier och om tyglande af

byråkratins godtycke. Allt skall snart gå som förr. Den rättslösa

representativa församlingen skall snart tröttna på sin

resultatlösa verksamhet och bli blott ett maktlöst hinder för

byråkratins regemente. Den sistnämnda skall snart veta att, om

icke alldeles afskaffa en sådan församling, så åtminstone

reducera dess betydelse till noll.

Man bör icke frukta för att en representation med

bestämmanderätt skulle komma att visa sig alltför anspråksfull.

Med den ryska allmänhetens kynne måste man snarare frukta

den motsatta ytterligheten. Den skall blifva alltför medgörlig

och icke komma att stå på höjden af sin uppgift.

Sammansatt af personer med ringa insikter och erfarenhet i statssaker,

skall den ofta visa sig vara otillräckligt förberedd till deras

behandling. Men detta skulle icke betyda så mycket, blott

man finge till stånd ett element, hvilket vore förmöget af

normal politisk utveckling. Erfarenhet och insikter förvärfvas

med tiden och genom verksamhet. I församlingen skulle dock

alltid samhällets sunda och oberoende element mötas, men icke

tjänstemän, som fullfölja sina personliga syften eller sträfva att

vara chefskapet till behag. Oberoende män skulle där ha en

möjlighet att upphäfva sin röst, och man skulle icke kunna

stoppa till munnen på dem, såsom för närvarande sker.

Folkets behof och önskningar skulle framföras till högsta makten

genom människor, som stå detsamma nära, men ej ses genom

tjänstemannarapporternas vanställande prisma. Slutligen, hvad

som är kanske det viktigaste, det ryska samhället skulle

sålunda kallas till politiskt lif och det är det enda, som kan

höja detsamma ur den andliga och moraliska försoffning, hvari

det nu är försjunket. Ett nytt andligt uppsving skulle

framträda inom detsamma, om det blefve kalladt att medverka vid

lösandet af nya, höga uppgifter. Dess bästa krafter skulle

vakna ånyo, och de yngre släktleden skulle bereda sig till en

fruktbringande verksamhet i stället för att förgäfves förslösa

sin begåfning på socialistisk agitation.

Kan man emellertid hoppas, att en sådan förändring skulle

komma att äga rum under en mer eller mindre nära

förestående framtid? Man måste erkänna, att föga sannolikhet finnes

därför.

Att inbilla sig att monarken på eget initiativ, drifven af

en högsint ingifvelse, skulle inskränka sin makt, det är att

icke känna människonaturen. Naturligtvis kan han känna hela

tyngden af den börda, som hvilar på honom; men maktens

förtrollning är så stor, att den kan motväga alla olägenheter.

Härtill kommer de omgifvandes inflytande, hvilkas personliga

intressen äro förbundna med upprätthållandet af den makt, i

hvars skugga de fullfölja sina egennyttiga syften. Skenfagra

förevändningar för dess upprätthållande kan man alltid

uppfinna i mängd: den nationella känslan, den historiska missionen,

fäderneslandets förmenta fördel, rikets sönderfallande, med ett

ord alla dessa spöken, som vanligen släppas ut att gå för

att hindra godtyckets inskränkande. Huru kan man väl motstå

dylika frestelser?

Å andra sidan kan man icke heller vänta något slags

allvarsamma revolutionära rörelser inom Ryssland.

Revolutionen saknar jordmån hos oss, ity att Alexander II:s reformer

genomfört de förändringar i samhällsskicket, som samhällslifvet

fordrade. Nu återstår att fullborda dem genom politiska

reformer; men för ett sådant steg saknar det ryska samhället

den nödvändiga inre energin. Oron bland ungdomen och den

socialistiska propagandan kunna blott förstärka reaktionen. De

högre klasserna hos oss äro ruinerade, de lägre försänkta i

djup okunnighet. Den apatiska och undergifna ryska

allmänheten är i sitt nuvarande tillstånd oförmögen till hvarje

energisk handling, hvarje initiativ. Den ser likgiltigt på allt

öfvervåld, all orätt, som sker rundtomkring, och ådagalägger icke

den ringaste protest mot dem. Endast af det allmänna

medvetandets långsamma utveckling kan man vänta en klarare

uppfattning af företeelserna och en oegennyttigare sträfvan för

allmänt väl.

Rysslands nuvarande läge påminner i mycket om

Preussens under 1820- och 30-talet. Efter de af Stein genomförda

stora reformerna och det uppsving i allmänandan, som blef en

följd af befrielsekriget, hade den byråkratiska rutinen åter

kommit till herraväldet; regeringen visade samma småaktiga misstro

mot själfstyrelsen som nu hos oss; samma oroligheter

förekommo vid universiteten; samma brutala åtgärder tillgrepos

mot studenterna och professorerna; pressen förföljdes på samma

sätt. Under läsningen af baron Steins biografi kunde man

stundom tro, att det är fråga om det nutida Ryssland.

Skillnaden är den, att i Preussen fanns mycket mera bildning än

hos oss; där fanns också aktning för den lagliga ordningen,

hvaraf i Ryssland icke ens finnes något spår. Men äfven i

Preussen förutsade fjärrskådande statsmän, att en sådan politik

icke kunde sluta bra. Revolutionen af 1848, som uppflammade

till följd af en yttre påstötning från Frankrike, gaf dessa

förutsägelser rätt. Hela detta byråkratiska brädskjul blef med

ett tag jämnadt med jorden.

Äfven hos oss kan en yttre katastrof påskynda det

allmänna medvetandets utvecklingsprocess. Den kan inträffa

oförutsedt, oanadt. Anledningar till sammanstötningar finnas

med det nuvarande spända läget i Europa alltför många.

Stormakterna stå mot hvarandra beväpnade till tänderna, ständigt

ökande sina stridskrafter; hvarje gnista kan framkalla en

eldsvåda. Med den mest fredsälskande sinnesstämning kan

regeringen mot sin vilja bli invecklad i ett krig. Om en sådan

sammanstötning inträffar, skall den ögonskenligen äga rum

mellan Ryssland och Frankrike å ena sidan och Tyskland i

spetsen för trestatsförbundet å den andra. I materiellt afseende

äro bägge parterna mer eller mindre jämnstarka; men folkens

öden afgöras icke genom den materiella styrkan. I den

historiska kampen framträder den som segrare, hvilken i andligt

afseende står högre. Hvad kunna väl Ryssland och

Frankrike ställa upp emot Tysklands organiserade makt, hvilken

stöder sig på det energiska uppsving af nationalandan, som

blef en följd af Tysklands segrar och sammanslutning? I

Tyskland förmäles ock en järnhård disciplin med vidsträckt frihet.

I Frankrike se vi blott inre misshälligheter och upplösning, i

Ryssland godtycke och förtryck. Anarki och despotism, se

där allt hvad dessa två stormakter kunna bjuda den nutida

mänskligheten. Obestridligen finnes det ock i det nutida

Tyskland många mörka sidor: militarismens fruktansvärda

utveckling, det skoningslösa förtryckandet af underlydande

nationaliteter. Den realistiska politik, som den tyska enhetens store

skapare tillämpade, har hos det en gång idealistiskt anlagda

folket utrotat känslan för humanitet och rättvisa. Tysklands

seger skall äfven den knappast medföra nytta för

mänskligheten. Men där finnas dock de kulturprinciper, hvilka

förblekna i händerna på den oroliga franska demokratin och

fullkomligt saknas i Ryssland. Och det viktigaste i Tyskland

hafva vi i den högt utvecklade nationalandan, som i Frankrike

förnedrats genom nederlagen och rifves i stycken genom de

inre partistridigheterna, medan den i Ryssland är helt och

hållet undertryckt genom despotismens krossande tyngd. För

att kunna segra måste Ryssland inom sig uppväcka denna

anda, men det kan ske endast genom en fullständig

omsvängning af hela den inre politiken. Det ryska folket måste kallas

till ett nytt lif genom att frihetens och rättens principer göras

rotfästa inom detsamma. Monarkens oinskränkta makt, källan

till allt godtycket, måste vika för en konstitutionell ordning,

grundad på lag. Finland måste återfå sina rättigheter, sådana

de gifvits det af ryska monarker och oföränderligt tillhöra

detsamma. Men framför allt måste man räcka handen åt den af

Ryssland krossade slaviske brodern och höja honom ur den

förnedring, hvari vi hålla honom. Endast på detta sätt kan

Ryssland ställa sig i spetsen för de slaviska folken, hvilket

skulle förskaffa det en omätlig kraft. Icke såsom en

representant för rent materiellt herravälde, grundadt på alla

underlydande folks förtryckande, utan som bärare af högre

humanitära principer kan Ryssland uppfylla sin historiska kallelse,

framskjuta den slaviska frågan och krossa Tysklands hegemoni.

Månne det skall blifva medvetet af denna höga

bestämmelse? Den, som känner de mäktiga krafter, hvilka dölja sig på

djupet af den ryska andan, den kan icke tvifla därpå.

Rysslands pånyttfödelse efter Krimkriget är en borgen därför. Men

om detta medvetande skall inträda genom en normal inre

utveckling eller om det skall skapas genom strömmar af blod

och genom många släktleds undergång, det skall framtiden

utvisa. Måhända skall äfven hos oss framträda en statsman

sådan som Cavour eller Bismarck, hvilken skall förstå tidens

uppgift och förmå föra Ryssland in på den väg, som utpekas

af dess historia. Möjligt är ock, att en tsar skall framträda,

som, lifvad af en hög moralisk känsla, skall få lust att blifva

en välgörare för de folk, som underlyda honom. Huru som

helst, att bibehålla den nuvarande kortsynta despotismen, som

förlamar nationens alla krafter, är omöjligt. För att Ryssland

skall kunna gå framåt, är det nödvändigt, att den godtyckliga

regeringsmakten blir ersatt med en makt, begränsad af lagen

och omgifven af oberoende institutioner. Den byggnad, som

uppförts af Alexander II, måste få sin fullbordan; den af

honom införda individuella friheten måste befästas och

säkerställas genom politisk frihet. Det må komma att ske förr

eller senare, på det ena eller andra sättet, men ske måste det

oundvikligen, ty det ligger i tingens ordning. Företeelsernas

makt skall med nödvändighet fira till detta resultat. Häri

består det tjugonde seklets uppgift.