Rönnerkrantzarnes stad. En kustroman

Rönnerkrantzarnes stad. En kustroman

EJNAR SMITH

Rönnerkrantzarnes stad

EN KUSTROMANRönnerkrantzarnes stad

EN KUSTROMAN

AF

EJNAR SMITH

GÖTEBORG

ÅHLÉN & ÅKERLUNDS FÖRLAGPAPPERSLEVERANTÖR:

GRANSHOLMS AKTIEBOLAG, GEMLA.

KARLSTAD

NYA WERMLANDS-TIDNINGENS A.-B.

1912.BENGT RÖNNERKRANTZ

IN MEMORIAM— Nu är sommaren slut, sade tullförvaltare

Wik till kandidat Åström, som stod bredvid

honom på kajen, när ångbåten lade ut.

— Ja, svarade kandidaten frånvarande och

vinkade med halmhatten åt några bekanta

ombord.

Tullförvaltaren gjorde också ett par

svängningar med näsduken åt båten till.

— Jag säger alltid, att sommaren är slut,

då mina pojkar reser sin väg.

— Det blir ensamt, förstår jag.

Tullförvaltaren låtsades inte om

kandidatens likgiltiga anmärkning. Han småskrattade

belåtet öfver att se, hur två studentmössor på

akterdäck fördes regelbundet upp och ner för

att särskiljas så länge som möjligt.

Ångbåten slutade att backa och satte nu

full fart utåt fjorden och det blef rörelse blandmänniskorna på kajen. Några backfischar på

fjorton, femton år knuffade undan kandidaten

i sin ifver att följa båten ända ut till piren. De

sprungo tätt bredvid hvarandra, skrattande och

snattrande, medan de viftade af alla krafter.

— Oho, sade tullförvaltaren och strök sitt

yfviga bruna skägg. — Se bara, tösungarne

springer benen af sig, men det är tusan sådan

Reiz i alla fall.

Det förvånade honom inte, att de små

kvinnorna hade brådtom, han skulle snarare blifvit

öfverraskad af motsatsen. Hans pojkar skulle

naturligtvis också ha tur hos fruntimmer.

Han stack in händerna vid bältet, »Vikingen»

gick klädd i sin grå jaktrock som vanligt. Det

pacsade för resten hans ståtliga figur, men han

skulle säkert sett ut som en stormögende man

äfven utan den tunga urkedjan af guldlänkar,

som var fäst vid ett af de öfversta knapphålen

och försvann i bröstfickan.

— Tullförvaltaren kanske önskar

gymnasiståren tillbaka?

— Hvarför inte. Eller snarare första

studenttiden, för jag tyckte aldrig om magistrar.

Det sista tilläde han egentligen för att han

förargade sig på kandidatens formella ton.

— Så säger alla besvärliga skolpojkar.

— Det är då sant... Får vi sällskap uppåt

sta’n?— Jag tänkte promenera.

— Jaså. — Tullförvaltaren räckte fram

handen. — Om det skulle roa kandidaten någon

gång att fördrifva en eftermiddag med en

gammal änkeman, så välkommen till mig.

— Tackar.

De skildes åt och kandidaten svängde in

på promenaden förbi Strandrestauranten. Han

kunde inte låta bli att vända på hufvudet, fastän

det ju var dumt, men »Vikingen», som

tullförvaltaren inte tyckte illa om, att han kallades, drog

alltid till sig blickar, öfverlägsna eller

beundrande, förbittrade eller vänliga.

— Originali tets jägare, mumlade kandidaten

för sig själf.

Han hade känt sig störd af

sammanträffandet och var ännu i den åldern, då andras

svagheter sticka bjärtast i ögonen. Tullförvaltaren

var nu också bland det löjligaste, som kunde

tänkas, det hade kandidaten fått klart för sig

redan, när han för en månad sedan såg honom

för första gången.

Vid Strandrestauranten höllo några arbetare

på att sätta luckor för fönster och verandor.

Planen framför musikpaviljongen var tom, alla

bord och stolar inflyttade, torra löf och

glas-skärfvor skräpade på sanden och nedanför

an-slagstaflan åt promenaden till lågo resterna af

en sönderrifven röd affisch.— IO —

— Sommaren är slut, tänkte kandidaten

missmodig och skyndade sig att komma förbi

ut på strandvägen.

En del folk, som följt efter ångbåten,

tycktes ha tagit turen rundt berget, de kommo nu

långsamt tillbaka i grupper. Dagen var så klar,

att det såg ut, som alla afstånd minskats, och

landskapet hade blifvit rikare på smådrag. Öfver

Sigurdsholmen hängde ännu ångbåtsrök som en

sotfläck midt i taflan.

Kandidaten klättrade upp till en afsats

i berget, där det fanns en bänk och några buskar,

i lä för både vindar och blickar. Han var

folkskygg i dag och visste med sig, att han

van-trifdes fruktansvärdt. De sista vännerna från

sommarens segelturer och förlustelser hade gifvit

sig af med båten. Nu var det bara infödingarne

kvar och ingen ungdom, bara gamla, halfvuxna

och barn. Han skulle nog rent af bli tvungen

att umgås med den där uttorkade notarien hos

häradshöfdingen, den där byråkratiske

dammsugaren, som fick folk att hosta bara han kom i

närheten och alltid talade om rättsfall, »som

visserligen inte förekommit inom hans

personliga verksamhetsområde, men ändock vore af

stort allmänt intresse». Hur i Herrans namn

kunde en människa bli sådan. Det var väl

ärftlig belastning, ty hans pappa hade varit något

i Göta Hofrätt.Kandidaten rökte nervöst den ena

cigarretten efter den andra. Det fanns inte en ljusglimt

i tillvaron för den närmaste tiden. Inom sig

erkände han det som en kapital dumhet, att han

åtagit sig det där vikariatet vid skolan under

hösten.

— Kasta bort en Upsalatermin på det viset,

tänkte han. — Tids nog får man väl proppa

läxor i dumma pojkskallar. Och stanna i den

här hålan till på köpet. Fy fan.

Det sista slungade han ut högt och reste

sig från bänken. Han tittade inåt staden, som

förblef alldeles oberörd af hans onda tankar.

Den såg bara dum, ful och omotiverad ut bland

bergknallarne. I detsamma måste han tänka

på den unge samhällsförbättraren, som

skändade staten genom att spotta åt Stockholms

slott. Det kom öfver honom en förnimmelse af

att hans personlighet upplöste sig i två jag och

nu satt det ena kvar på bänken och

hånskratta-de. Han förvissade sig med en blick om att

bänken var tom. Så tände han en ny cigarrett —

det var den sista i fodralet — och klättrade ned

till strandpromenaden, som nu låg alldeles öde

i solgasset. Riktig höst var det ändå inte så här

i början på september, men snart. . *

— Det här gör mig rädd, grubblade han

och började gå framåt — jag blir ju alldeles

ensam och då kommer själfanalysen igen. Haun-ted by himself. . . . Hvar kommer nu det ifrån?

Det står bestämdt hos Ribot, nederst på en

vänstersida. Jag är fnoskig, inte bättre än en

käring, som läser läkareböcker. Det är bäst att

gå i sjön med detsamma. Men då simmar jag

förstås.

På en gång ryckte han till och stannade.

Någon hade kanske hört, att han tänkte högt. . .

Men det fanns ingen i närheten, som väl var.

Det var ensamheten. Han kunde ju gå och

lalla om allt möjligt utan att veta af det. En

människa, han måste ha fatt i en människa.

Så begynte han plocka itu igen:

— Det där var teatraliskt, en människa

längtade han efter. Det var bäst att gå upp till

»Vikingen», där fick han ju sällskap. Ja, sådant

sällskap fanns det godt om. Nej, en bildad

människa ville han råka.

— Bildad? Kanske akademiskt bildad,

hånade han sig själf. — Jag måtte sätta

gränsen mellan bildade och obildade vid filosofie

kandidaten. Nej. Polerad, skulle jag säga,

finpolerad. Mer begär jag inte, det är ynkligt.

Detta var en trampkvarn. Han hade många

gånger liknat sig vid den fångade ekorren, som

springer förtviflad i sitt hjul, men aldrig

kommer längre för det. Hvar tanke i hans hjärna

slets genast itu af andra tankar. Och hvarifrån

kommo de? En del voro kanske hans egna, menflertalet döko upp ur minnet, denna soptunna

för reminiscenser från tidskrifter, tidningar och

böcker. Bilden om soptunnan föreföll honom

konstruerad och enfaldig, men han använde den

naturligtvis ändå många gånger.

— Är jag abnorm, frågade han sig ofta

med en förtviflan, som han strax därpå kallade

inbillad, och gaf själf svaret: Åh nej, bara en

vanlig nutidsschablon.

Kandidaten hade hunnit slutet på

promenaden och vände om igen. Han tänkte ett

ögonblick gå ut på hamnpiren, men greps af en

barnslig blyghet för några småpojkar, som höllo till

därute. Det var kanhända blifvande elever och

dem fick han väl nog af, sedan terminen börjat

med uppropet i morgon.

När han kommit ett stycke på återvägen

observerade han en ung dam, som stod ytterst

på kajen och såg utåt fjorden. Hon hade

be-stämdt inte varit där förut. På närmare håll

blef han säker på, att han aldrig sett henne förr.

Han gick förbi, men hon tycktes inte märka

det, utan stod fortfarande i samma ställning

med händerna på ryggen och den ena foten litet

framskjuten. Vinden stramade åt kjolen,

konturen blef minsann inte ful. Och ett sådant sätt

hon hade att stryka tillbaka håret från pannan.

— Men ... en liten röd och hvit

sinnesrörelse bedömde kandidaten öfverlägset. Hankunde inte låta bli att göra ett slag till bakom

henne i alla fall.

— Cendrée, konstaterade han. —

Märkvärdigt, att hon inte vänder sig. Jag kan absolut

inte låta tösen vara i fred, förrän jag har sett

henne framifrån.

Det var något, som påminde honom om en

ung cowboy och sedan kom han att tänka på

Vivi i »Mrs Warrens yrke».

— Bestämdt en maskinskrifverska från

något Göteborgskontor hemma på besök.

Hon hade valt sin plats just där kajen

kröker och man ser hafvet som en strimma fri

horisont mellan öame. Segelleden ligger som en rak

väg, ett lefvande vatten med jakter, småbåtar

och några gånger om dagen en ångare. Där

syntes nu flera barkade segel än förut under

sommaren, lustseglatsernas tid var snart förbi och

höstens allvar nalkades.

— Försjunken i åskådandets njutning,

tänkte kandidaten, men nu började han reta sig på

henne. — Hon är naturligtvis ett med naturen.

Men hon gör sig bra, där hon står. Inte så galet

uträknadt.

Det var nästan komiskt, hur hon

attraherade. Afståndet mellan hans bägge vändpunkter

blef allt mindre. Hon måste ha märkt honom.

Det var också ett slags koketteri. När han till

slut tyckte sig tvungen att gå litet längre bortän vanligt och hastigt gjorde helt om, hade hon

satt sig ned på kajkanten och fått fram en bok.

— Det där är absolut en utmaning, stärkte

han sig med och gick inte alldeles utan tvekan

fram till flickan.

— Goddag, Texas Jack, utropade han

bakom henne med en öfverdådigt skämtsam ton.

Hon vände ansiktet emot honom och lät

boken ligga i knät.

— Jag ber tusen gånger om förlåtelse,

hycklade kandidaten och lyfte på hatten, utan

att kunna åstadkomma den förvirrade min, han

hade i beredskap. — Jag tog verkligen miste.

— På mig och Texas-Jack? — Hon var

fullkomligt allvarsam.

— Ja, det är en ung dam af mina bekanta,

som kallas så på skämt, svarade kandidaten

ogeneradt. — Och jag tyckte....

— Jaså. Det var lustigt. Goddag, mr

Bar-num.

— Hvad falls?

— Jo, ni påminner verkligen om vaxkabinett

och så"nt där.

— Jag?

— Ja, mig föreföll det, som ni gick med

urverk, nyss, här bakom. — Hon gjorde en gest

med handen.

— Ursäkta mig, jag tycks störa.

— Nej för all del. Då hade jag sagt: Adjö

mr Barnum.— Mitt namn är Åström . . . Gabriel Åström.

— Hur var det sedan då, frågade flickan

oskyldigt. — Var så god och sitt.

Gabriel förstod, att han var genomskådad,

men det var alltför snöpligt att gå sin väg. Det

kunde få sken af flykt. Han kände sig löjlig och

bortkommen och det blef tyst alldeles för länge.

— Det är vackert härifrån, sade han till

slut bara för att säga något.

— Så snällt, att ni ville komma och tala

om det för mig.

— Förlåt, men jag tog miste på person.

— Ja visst. Men jag kan sätta mig in i,

hur glad »Texas-Jack» skulle varit för den där

upplysningen.

Kandidaten blef stött, men han ville inte

förifra sig.

— Nu lämnar vi skämtet åsido, fröken,

sade han lugnt och bestämdt. — Det var inte

sant, att jag tog fel på person. Ni vet det lika

bra som jag. Men jag är främling här och

van-trifs naturligtvis.

— Vill ni bli beklagad?

Gabriel märkte, att han vann terräng och

svarade skämtsamt med ett stort lidande i rösten:

— Om ni vill vara så god.

— Nu tycker jag om er, sade flickan belåten

och slog igen boken. — Sätt er.Han hoppade ned bredvid henne. Hon var

verkligen skärmytslingen värd. Pigga ögon,

vacker hy och en sådan liten klassisk uppnäsa.

Tänderna glittrade hvita och friska. Hon

skrattade säkert gärna.

— Ni är då inte förargad för att jag var

oförsvarlig nog att antasta er? — De sista orden

fingo en karrikerande anstrykning. — Och ni

sätter inte i gång någon enquéte i stadens

utmärkta avisa om kvinnofriden på våra kajer.

— Åh nej, skrattade hon. — Vill jag snoppa,

så kan jag.

— Ja, jag märkte det, sade Gabriel, men

han behöll inom sig ett uttryck om

skolflicks-slang.

— Om jag skulle tala om för er, hvad som

syns på er min, gäckades hon genast. — Nej,

det är inte värdt. Ni är snarstucken, det märkte

jag nyss.

— Fröken måtte ha en skarp blick.

— Visst inte. Sådant beror alltid på

motspelaren.

— Ni är lustig.

— Ja, det heter ju så, när det gäller

fruntimmer.

— Nå, humoristisk då, inföll kandidaten

spydigt och en smula otåligt.

Det kunde inte hjälpas, hon retade honom

men det gjorde hans egen förargelse också.

Rönnerkrantzarnes stad.

3— Nej, det skall ni inte säga, riposterade

hon — kvinnan saknar humor. Absolut.

— Det lär vara så. Men ni har en ganska

rolig jargong. Tyvärr är jag inte vidare

skicklig i att munhuggas.

Nu blef hon svarslös, åtminstone var det

tyst. Gabriel blef litet nöjdare med sig själf

men vågade inte se på henne, utan låtsades

ifrigt sysselsatt med att peta fram småsten med

käppen ur en springa i kajen.

Då han lyfte på hufvudet, hade hon öppnat

sin bok. Han kände igen den. Det var ett litet

obetydligt häfte kustdikter.

— Jaså, ni läser, sade han missnöjd.

— Hvad skall jag göra, frågade hon. —

Kanske ni väntade på svar? Jag måste spara

jargongen.

Gabriel betraktade henne undrande.

— Jag ber om förlåtelse, men ni utmanade

mig ju faktiskt att säga en elakhet.

— Förlåtelse? — Hon brast i skratt. —

Hvil-ken beundransvärd humor, ni herrar består er

med i alla fall.

Gabriel ville inte finna minsta mening i

hennes svar.

— Om vi skulle tala om något annat,

föreslog han.

— Börja ni. — Hon vände ett blad i boken.— Att fröken kan gno igenom den där

pianoskolan, sade han grinigt. — Det finns inte

ett spår esprit i hela boken. Kargt och torftigt

alltsamman.

— Ni måtte skrifva själf.

— Hvem har inte gjort det i sin da’r, men

jag låter inte trycka skräpet som den där

hem-bygdscharlatanen.

Flickan skrattade igen ett retsamt litet

skratt:

— Det är min bror, sade hon och stack in

boken mellan sitt läderskärp och blusen.

Gabriel kunde inte hindra, att han rodnade

som en skoltös.

— Ja, men det är då skamligt, beklagade

han sig — att låta mig plumpa ner så

fullständigt. Ni kunde väl hejdat mig i tid. Min

uppfattning har ju ingen betydelse. Jag... Nej,

det är inte lönt att prata. Hvad som är gjordt

är gjordt.

— Synd om den stackars poeten, att ni

inte fortsatte, svarade flickan. — Han kanske

blifvit alldeles rehabiliterad för släktskapens

skull. Men han är inte min bror, fastän jag

tyckte, att han borde varit det.

— Jaså, utbrast kandidaten häftigt —

fröken ämnade ge mig en läxa. Min uppfostran är

afslutad.Han klättrade upp på kajen, men det går

inte så lätt med bibehållen värdighet. Hans

vrede tycktes inte heller imponera något vidare,

ty hon skrattade fortfarande.

— Låt mig nu höra den förolämpade

gentlemannens afsked.

— Fröken, jag har aldrig i hela mitt lif

blifvit behandlad så här.

Han ämnade tillägga något, men stördes

af en gammal dam, som kom längs promenaden

och tydligen styrde kurs rakt på dem. Hon var

mycket egendomligt klädd, en stor ungdomlig

hatt med fladdrande hakband och skära rosor,

den grå sidenkappan slog i vinden som en ofylld

ballong. Gabriel tvärtystnade och flickan, som

följt hans blick, svängde sig genast upp på kajen.

— Snälla fröken de Ron, sade den gamla

damen med pipig och oerhördt mild stämma —

sitt inte så tunnklädd nere vid stranden den här

årstiden, jag ber er innerligt.

— Ja, men det är ju så varmt.

— Ack, fröken de Ron, ni känner inte

klimatet, ni, som är främling. Men lyd min

erfarenhet. Jag vore så tacksam. Själf har jag

mångfaldiga gånger fått besvärlig snufva om hösten

bara genom att gå här nere. Och hur mycket

farligare är det inte att sitta på den (här

hviska-de hon) kalla stenen.— Friherrinnan kan vara alldeles lugn, sade

fröken de Ron och bet sig i läppen.

— Se, jag är så rädd, så rädd om mina

flickor. — Den gamla damen gjorde några små

gester med sina behandskade händer. — För

allt i världen ursäkta min indiskretion. Snälla

fröken de Ron, jag ber, jag ber, jag ber.

Hon gjorde en half nigning och mönstrade

kandidaten med en skärpa, som inte alls hörde

ihop med den dufvolika rösten. Gabriel befarade

en presentation, men friherrinnan seglade bort

utan att säga något vidare.

— Känner ni gumman Furukrona, frågade

Gabriel, som glömt bort, att han var ond.

— Jag är inackorderad där som de andra

lärarinnorna.

— Lärarinnorna?

— Ja, flickskolan börjar ju i öfvermorgon

och jag kom i dag. Adjö, Gabben. Sof bort den

stora vreden.

Hon skyndade sig efter friherrinnan.

Gabriel stod kvar förbluffad. Gabben —

det var ju hans pojknamn, som kamraterna

tagit upp. Hvar hade hon det ifrån? Att de aldrig

råkats förr, det var säkert, men nu visste han

åtminstone hvad hon hette. Han måste snart

träffa henne igen. Naturligtvis hade den

sat-ungen med flit gifvit honom det där att fundera

öfver.Kandidat Åström gick långsamt hemåt,

och hans tankar hade fått så att säga mera

konkret stoff. Det hade varit ändå lustigare, det

lilla äfventyret, om han inte låtit henne få så

afgjordt öfvertag, men vänta bara, han skulle

nog ta revanche.

Gabriel tog fram sitt cigarrettfodral, men

knäppte otåligt igen det, då han fick se, att det

var tomt, och skyndade på för att komma fram

till »Cigarr-, Bok- och Pappershandeln» vid

Hamntorget.

Det var ganska mycket folk nere vid

lastkajen. Skonerten »Abraham» låg och lossade en

injöllast, och sjåarelaget, som hela veckan

knogat med en kolångare, hade ändrat färg från

svart till hvitt. En flock människor trängdes

också vid en trawlare, som kommit in med

djup-vattensräkor. Men tvärs öfver torget, där det

var tämligen tomt, dansade tre halffulla

sjö-manspojkar fram arm i arm och skrålade med

full hals:

Måndan, tisdan,

måndan, tisdan

käringa satt och spann.

Och onsdan och torsdan

så prygla" hon sin man.

Fredan, lördan,

fredan, lördan

söp hon opp hans lön.Där gjorde de tre sångarne halt och

fortsatte gudsnådeligt:

Men hvarje söndagsmåron

gjorde käringa sin bön.

Sedan trallade de refrängen och dansade

vidare.

Den tjocke polisen Rosenlund, som stod

nere vid Malins stånd och åt äpplen, fann det

tydligen inte förargelseväckande, det hade väl

ändå varit hans sak. Men då kom en äldre herre

framrusande och satte honom i tjänsteutöfning

med några barska ord. . . Det var borgmästaren.

Gabriel kände redan igen stadens

honora-tiores.

Han hade stannat på trappan till

cigarrbutiken och kunde inte låta bli att dra på munnen

åt Rosenlunds ifver att hinna i fatt orostiftarne,

som redan försvunnit bortåt Tullhusgatan. Hela

uppträdet föreföll eljest väl burleskt, det

påminde honom om den oslipade humorn hos Ivar

Arosenius" karrikatyrer, som han aldrig förstått

uppskatta. Alltid erinrades han af verklighetens

situationer om motsvarigheter inom konsten.

Kanske skulle det diktade snart skymma hela

utsikten för honom.

Gabriel öppnade dörren till butiken och

steg in. Herr Knutsson, affärens innehafvare,

flög genast upp som Hin ur lådan från sin platsbakom disken, där han dåsat med en tidning.

Hans feta, bleka ansikte lade sig i förekommande

valkar och han gnuggade händerna som när

man tvättar sig.

— Med hvad har jag den äran att stårtill

tjänst, frågade han och stötte i detsamma helt

oafsiktligt med armbågen till vykortsstället, så

att fantasikortens unga skönheter vände sig

mot Gabriel.

Han lät en hastig blick glida öfver disken

med dess rader framlagda böcker och inlade i

sitt ansiktsuttryck en rekommendation för alla

sina varor, från sprattelgubbarne bakom honom

till den lilla utvidgningen af affären i

yllebranschen vid ena kortväggen.

— Cigarretter, sade Gabriel kort.

Han kände myrkrypningar af motvilja och

förnyade inom sig ett beslut att aldrig sätta sin

fot där vidare.

— Jag har syperba cigarretter. En

hundralåda kan jag tro?

Gabriel nickade.

— Här en sort, visade herr Knutsson

tjänstvilligt. — Den kostar 2: 50 för hundra, 1: 30 för

femtio och 4: 75, ifall tvåhundra tagas på en

gång. Får det vara tvåhundra? Var god och

insup aromen.

— Ge mig hundra, afbröt Gabriel nervöst

— Jag har brådtom.Han slängde pängar på disken och ryckte

lådan till sig.

— Den behöfver inte slås in. — Gabriel

flydde mot dörren.

— Tackar ödmjukast. Ingenting annat?

Parfymer . . . tvålar . . .

— Nej tack.

Gabriel kände sig räddad, när han kommit

ut på trappan, men herr Knutsson stack ut

huf-vudet efter honom med ett älskvärdt:

— Välkommen åter.

Herr Knutsson fullgjorde därigenom

tydligen en plikt mot sina kunder, ty han stängde

genast dörren igen och försvann.

Det hörde till Gabriels idéer, att cigarretter

skulle säljas af fruntimmer, helst små mörka

flickor med sensuella läppar. Nu måste han

vämjas öfver herr Knutsson hvar gång, han ville

röka. Han var färdig att kasta bort hela lådan,

men han glömde af det, ty han fick syn på fröken

de Ron och friherrinnan Furukrona, som just

gingo bort öfver torget.

— Lärarinna, tänkte Gabriel. — Det skulle

jag aldrig trott henne om, men det är väl så,

att hon som jag saknar yrkesstämpel ännu.

Af ren distraktion höll han på att taga vägen

till sitt sommarrum borta vid kyrkan, men kom

just lagom ihåg, att han dagen förut bytt bostad

för att få det trefligare, när han nu skulle stannahösten öfver i staden. Hvad allting berodde på

tillfälligheter. Hur hade han inte t. ex. gjort

bekantskap med rektorn genom en slump och

en sådan komisk slump till på köpet. Han kunde

lifligt föreställa sig, hur det tagit sig ut, och

mindes så väl alla de leende ansiktena omkring

bassängen. Där låg den gamle mannen och

simmade metodiskt och värdigt, som det anstår en

skolchef och stadsfullmäktigesordförande, medan

Gabriel på sitt håll roade sig med att dyka efter

ett par simbyxor. Och så lät det illvilliga ödet

Gabriel komma upp rakt under den

vördnadsvärde och köra hufvudet i hans mage.

— Fars, tänkte Gabriel. — Aldrig annat

än fars öfver allt, som händer mig.

Rektorns förslag om vikariatet sedan hade

ju från början varit skämt oclvatt Gabriel gått

in på det likaså. Alla hans lifsöden måtte börja

med skämt och sluta med ... Ja, det kunde ingen

veta, ty det var inte mycket, han sett slutet på

ännu.

Gabriel vek in på Hamngatan. Från sitt

hörnfönster såg den gamle lame konsuln, som

han aldrig mindes namnet på, ut öfver hamnen

och vattnet. Vid husväggen nedanför satt

»studenten», ett försupet original, på en bänk med

händerna om käppkryckan och ansiktet vändt

mot hafvet. Det fanns en egendomlig symbolik

i dessa båda brutna människors hopplösa stirrande åt samma håll. Det satte hans fantasi i rörelse

och, medan han sprang uppför trappan till sitt

nya rum, mumlade han för sig själf:

— Slocknade öden.

Men det var bara den tomma frasen, som

affärdal stämningen, när den inte ger något

mera.

I tamburen kändes ett vedervärdigt matos,

och Gabriel var glad, då han kommit in till sig

och fått dörren stängd. Det var så friskt och

rent därinne, ena fönstret stod öppet och

gardinen fladdrade inåt rummet så där som på

Edward Munchs tafla »Vår». Spegeldagem i

chiffo-niern gaf samma illusion och han tänkte sig en

skymt af taflans sjuka unga flicka, men bara

ett ögonblick, tills gardinen åter föll in mot

fönstret. Rummet var kanske befolkadt med

andra och verkligare minnen.

Han såg sig omkring. Det hade kommit

blommor både på det uppslagna spelbordet,

som skulle bli hans skrifbord, och den lilla

bokhyllan, där han ställt upp sina böcker.

Porträttförstoringen af den banalt vackre herrn var

försvunnen från sin plats öfver divansoffan. Det

var Gabriel inte missbelåten öfver, men han

undrade, om det skett, för att han på morgonen

lyft ut en oljetryckt Kung Oscar i

frimuraredräkt. Nu fanns det inte kvar andra prydnader

än en stor vacker etsning öfver Upsala domkyrkaoch en lång hylla med broderad filtkant,

öfver-lastad af vaser och porslinsgubbar. Gabriel

skulle nog gärna velat bli af med hyllan också,

men var rädd att såra fru Borg, som hyrde ut

rummet a t honom. Hon var änka efter en

handlande i staden, det visste han, och när det blifvit

bestämdt med rummet i går, hade de ämnat

säga något ondt om henne, där han bodde förut,

om han inte klippt af samtalet.

Hvad var det med fru Borg, undrade Gabriel.

Man måste lägga märke till henne. Hon var inte

gammal, säkert bara några och fyrtio år och hon

kunde ännu varit vacker, men ansiktet med de

mörka ögonen och den hopbitna munnen, var

en förstenad mask kring bittra hemligheter.

Och hennes barn, en gosse på elfva, tolf år, hur

han liknade henne. Dolsk och skygg såg han ut

som om han blifvit fostrad i hat.

Gabriel tände en af herr Knutssons

cigarretter och satte sig tankfull i gungstolen. Kanske

skulle han komma att ångra sig, men han hade

ju ingenting att skaffa med Borgs, bara betala

sin hyra och därmed kvitt. Familjen hade varit

bortrest till för några dagar sedan och haft sin

våning uthyrd under sommaren åt bekanta till

Gabriel. Många regnvädersaftnar hade han

till-brakt där och var redan hemmastadd i rummet,

innan han flyttat dit. Nu hade minnet af Munchs

tafla skänkt honom en stämning af vemod i allhans oro. Nej, det fanns inte något att ångra.

— Ingenting påminde honom heller om fru Borg

utan snarare om den blida lilla gumman, som

passade upp. Det var tydligen en trotjänarinna.

Stilla och vänlig skötte hon sina sysslor, alltid

klädd i en svart klädning, som var för kort i

ärmarne. Håret låg smetadt intill hufvudet

och det glittrade som tårar i ögonvrårna. — Ja,

det var hon, som satt sin prägel på hemmet.

Gabriel blåste ut röken i ringar och

luftdraget från fönstret förde den ibland tillbaka

till honom som en flyktig doft. Han kände sig

nöjd och inte minst belåten var han åt det gamla

t af felpiano t med sina messingsornament, som

stod vid ena väggen. Det hörde så dit, tyckte

han, men det var låst och nyckeln urtagen.

Från rummet bredvid hördes någon slå spik

i väggen, och Gabriel anade, att de höllo på att

hänga upp Kung Oscar och salig herr Borg.

Han hörde ett par röster också, men kunde

omöjligen urskilja orden, och det var för väl, tyckte han.

Cigarretten var utrökt och Gabriel gick bort

till skrifbordet för att börja ett bref till sin mor,

men han blef sittande och vägde på stolen

obeslutsam och med händerna bakom nacken. Han

spejade efter något obestämbart utanför fönstret

och så talade han för sig själf rakt ut i luften:

— Hvar tusan fick hon Gabben ifrån?Dagmar de Ron gick och packade upp i sitt

lilla rum. Det var mindre än »skrubben» hemma

på Tunstorp och skulle bestämdt fått plats två

gånger om i hennes kammare* under skoltiden

hos morbror Kristians i Stockholm. Och här

hade hon hvarken Tunsjön eller Karlavägen

nedanför fönstret utan bara en stensatt

små-stadsgård med några misstänkta tunnor i en vrå

och en kort uthuslänga med numrerade dörrar.

Det var riktigt svårt att komma fram i

rummet, men bara hon fått ut de bägge stora

kofferterna, skulle det väl bli bättre. Den, som

skickats före henne, var orörd ännu, men i den

andra hade hon nära på hunnit till botten. Hon

stod just med en stor påse i famnen och tuggade

på ett äpple.

— Hampus minsann, från träden nere vid

växthuset, tänkte hon.

Det stack till af hemlängtan, när hon först

fick fatt i påsen; alltid skulle mor smussla in

litet öfverraskningar i barnens packning, när de

reste. Men Dagmar hade fått vänja sig af med

hemsjuka, hon hade ju redan länge varit ute i

världen, först åren i Stockholm till studentexa-men och sedan nära två år utomlands. Hon

undrade också strax, om hon skulle rödja undan

litet, innan hon gick vidaré med uppackningen.

Dä fick hon syn på ett litet främmande paket nere

i kofferten. Hon böjde sig raskt och tog upp det.

— Från far, utbrast hon förvånad.

Det var så där noga inslaget, som han

brukade med julklapparne för att man skulle ha

litet besvär. Hon måste leta en stund, innan hon

fick fatt i en sax till snörena. Sedan kom

naturligtvis det ena lagret papper efter det andra.

Till slut höll hon i handen en af lång pappask

med påskriften: »Filia jucunda, docta puella

Pater, senex vir, te salutat et tibi donet hoc

monstrum photograficum».

Dagmar tog af locket och hade nära till

tårarne, så likt var porträttet. Det var far, som

han gick och stod, inte i uniform som på alla

kort förut. Ögonen glittrade af odygd och hon

kunde riktigt höra honom skämta med »sin lärda

dotter», eller då han satt i gungstolen om kvällarne

och gäspade:

— Hå hå, ja ja, jag fattig, syndig människa.

Och en sådan treflig ram. Den hade syster

Karin tagit ut, det kunde man se.

— Ack, du käre gamle far, hviskade Dagmar

och kysste porträttet.

Hon ville naturligtvis skrifva genast, men

när hon såg sig omkring, måste hon sucka öfveroredan i rummet. Öfverallt låg det blusar och

kjolar, underkläder och strumpor, och öfverallt

fanns det äskar af de flesta tänkbara fasoner.

Högst uppe på bokhyllan, som ännu var full

af allt möjligt utom böcker, stod ett par nya

eleganta känger med skoblock i och en

literbutelj med »Ödåkra akvavit» på etiketten, men

innehållande bara hemlagad aseptin.

— Nej, det får vara med brefvet, tills jag

blir litet i ordning.

Hon visste, de skulle nöja sig så länge med

brefkortet, som hon slängde i lådan, strax efter

framkomsten i går.

Dagmar började smånynnande plocka upp

hvad som fanns kvar i kofferten och så måste

hon skratta för sig själf, ty hon kom ihåg Gabriel

Åström. Åh, en sådan min, han hade, när de

skildes åt. Han kunde gärna ha litet att fundera

på och han skulle minsann få lära sig att förstå

skämt. Men nog var hon smått förargad på

honom och inte utan samvetskval heller.

Hvar-för — knappast var det Gabbens skull.

Kofferten hade just blifvit tom, då det

knackade på dörren.

— Hvem är det, frågade Dagmar litet

otåligt, ty hon kände det obehagligt, om någon

skulle komma in, medan hon hade alla sina saker

framme. Hon var af instinkt snål om sin

en-rumspersonlighet,Dörren gick upp och friherrinnan Furukrona

stack in hufvudet.

— Det är bara jag. Kanske jag hindrar på

något vis?

— Jag håller på att packa upp. — Dagmar

lät afvisande.

Friherrinnan steg in.

— Det gör alls ingenting, snälla fröken de

Ron, det gör inte det minsta. Nej då. Se, jag

hade ett litet ärende, men nu vill jag inte

besvära. Jag kan väl inte vara till någon tjänst?

— Nej tack.

— Annars ville jag så gärna, sade

friherrinnan och tog med en sirlig gest fatt i porträttet

af Dagmars far. — Ack, förlåt en gammal

nyfiken gumma, men detta är väl majoren?

— Ja, det är iar.

— Åh, en sådan förtjusande gammal man.

Friherrinnan log öfver hela ansiktet och

ögonen lyste af vänlighet, tyckte Dagmar.

— Och detta är kanske släktingar och vänner,

frågade gumman och pekade på en fotografiram,

som lämnade plats för en hel rad porträtter.

— Det är mina syskon.

— Åh bevare mig, utbrast friherrinnan. —

Allesamman?

— Ja, inte har de haft något modernt

äktenskap därhemma, svarade Dagmar med ett le-

Rönnerkrantzarnes siad. 3ende. — Det var Guds välsignelse hvartenda

år det.

Friherrinnan ryckte till.

— Behagliga utseenden, mycket behagliga

utseenden, sade hon och synade porträtten.

Dagmar kände sig pojkaktigt uppsluppen,

den gamla frun ville inspektera, nå ja, låt gå

för det.

— Men hvart har mor tagit vägen? —

Dagmar började leta. — Hennes konterfej måste

friherrinnan också se. Annars blir ju familjen

inte komplett.

— Gör inte något besvär för min skull,

snälla fröken de Ron. För all del. . .

— Här ha vi henne, sade Dagmar i

detsamma. — Var så god!

— Tackar tusen gånger. Hvilken air,

hvil-ken noblésse, utropade friherrinnan, nästan

innan hon hunnit se på porträttet. — Majorskan

heter ju von Muhr i sig själf? Af adliga ätten

von Muhr?

— Ja, svarade Dagmar och log igen vid

tanken på sin tillbakadragna mamma, som var

så mycket mamma, att hon aldrig verkat

förnäm.

Friherrinnan lade från sig porträttet, men

hennes blickar voro ännu uppjagadt nyfikna.

Det var, som hon inte riktigt visste hvad hon

skulle ta sig till, och så sträckte hon med ensut händerna mot Dagmar och pep högt uppe i

diskanten:

— Säg tant, lilla barn. Säg tant

Dagmar underkastade sig tämligen perplex

hennes omfamning och kände ett par torra läppar

mot sin kind.

— Ja, nu min kära flicka, sade den gamla

damen och släppte Dagmar — nu äro vi litet

mera bekanta. Åh, en sådan förtjusande spets,

du har på dina linnen.

Dagmar blossade till. Det gick då för långt.

Hon var nära att snäsa, men behärskade sig.

— Alldeles förtjusande spets, berömde

friherrinnan fortfarande. — Ack, jag är så

intresserad af allt slags handarbete. Så trefliga

monogram. Du tillåter väl, Dagmar lilla?

— Var så god. — Dagmar packade febrilt

ner saker i byrålådorna.

— Du som jag måtte bara begagna svarta

strumpor, sade friherrinnan efter ett ögonblick.

— Nej, bruna också, svarade Dagmar. —

Jag har skodon n:o 39, använder inte korsett.

Så här ser mina underkjolar ut och här är några

ramietröjor och här är mina näsdukar och här

är mina byxor. Är det mera, jag skall visa?

Friherrinnan stod alldeles handfallen och

stirrade på Dagmars förbittrade ansikte. Så

brast hon i gråt och vippade ur rummet, som en

schasad höna.Dagmar blef ensam med sina tillhörigheten

Hon var ännu ond, men blygdes redan öfver

att ha förgått sig. Ju mer hon vände och vred

på det, desto mindre tyckte hon om sitt eget

beteende och till slut slog det henne som en blixt,

att gumman bestämdt velat göra sig angenäm.

— Ja, så får man väl gå till Canossa, sade

Dagmar för sig själf, men hon kände sig ändå

inte riktigt som botgörerska, när hon öppnade

dörren och gick genom tamburen in i matsalen.

I länstolen borta vid fönstret satt fröken

Bjurner, friherrinnans syster, och läste tidning.

Hon var föreståndarinna för flickskolan och det

af Guds nåde, med sådan trygg värdighet skötte

hon sitt kall.

Fröken Bjurner fällde tidningen i knät och

rättade på pincenezen.

— Är inte friherrinnan här inne, frågade

Dagmar besvärad.

— Nej, hon gick in till sig.

— Jag sårade henne visst nyss.

— Kan förstå det, sade fröken Bjurner

lugnt och lade bort tidningen. — Hon är så

ömtålig, Hilda, men ni skall inte tro, hon är så galen,

som det kan se ut.

Dagmar teg.

— Se, Hilda är yngst af oss tre syskon,

fortsatte fröken Bjurner. — Rektorn är äldst

och sedan jag.— Jaså, sade Dagmar, som inte hört talas

om rektorn förut.

— När vi nu skola så att säga tillhöra

samma familj — fröken Bjurner talade fullt

gram-matikaliskt — kan det ju vara af intresse för

fröken att veta litet om våra familjeförhållanden.

— Naturligtvis, svarade Dagmar som ett

önskadt eko.

Hon tyckte, att hon kommit in i sin roll

igen och kände sig road.

— Vår fader var kyrkoherde i Hilleröds

församling, medan han lefde, upplyste fröken

Bjurner i en ton, som om hon dikterade för en

skolklass. — Syster Hilda var mycket sjuklig

och begifven på romanläsning hela sin uppväxt

och ungdom, men vi två andra ha alltid varit

friska.

Dagmar satte sig, det här artade sig ju till

en riktig föreläsning.

— Syster Hildas man var en brutal person,

förklarade fröken Bjurner med en skärpa, som

måste kunnat kväfva hvarje skymt af tvifvel.

— Ja, jag säger, som det är. Han var

landt-brukare i närheten af Alingsås och förstörde

både sin egen förmögenhet och Hildas lilla

kapital.

— Det var sorgligt, sade Dagmar, som

märkte, att det fordrades replik.— Ja, mycket sorgligt, instämde fröken

Bjurner. — Jag nämner inga detaljer. Han är

död för tio år sedan. Frid öfver hans minne.

Det låg ett egendomligt allvar öfver de

sista orden, troligen därför att de inneburo den

passande reverensen för döden.

Sedan måtte audiensen varit slut, ty fröken

Bjurner återtog sin tidning och sin samtalston.

— Om ni önskar träffa Hilda, så är hon inne

i sitt rum.

Dagmar reste sig och råkade få se sitt

ansikte i en liten väggspegel just lagom så att hon

kunde släta till en spydig min, som var totalt

omöjlig, när man skulle be om ursäkt. Hon

återvann hastigt den sanna ödmjukheten och

gick iri till friherrinnan.

Väggar och bord därinne voro öfverlastade

med prydnadssaker, ty hennes nåd hade anlag

för blomstermålning och broderi. En liten hylla

med andaktsböcker och adelskalendrar hängde

ofvanför det diminutiva skrifbordet, där en

degenererad goddagspilt — tydligen den aflidne

baronen — förekom i flera upplagor, sittande,

stående, i bröstbild och till och med till häst,

alltid i ram med friherrlig krona. Sådana gingo

för resten igen öfverallt, på de röda

sammets-antimakasserna i soffan, på paradhandduken och

toalettspegeln och hvilande på små förgyllda

gipshyenden ofvanför de bägge högvälborna olje-färgsporträtten från sjuttonhundratalet. Den

ende, som blifvit utan krona, var Torvaldsens

Kristus, som från sin svarta konsol skådade ned

med upphöjdt och öfverseende allvar på allt

detta menskliga bric å brac.

Friherrinnan stod vid sitt toalettbord och

baddade ögonen med rosenvatten.

— Jag är så ledsen, sade Dagmar — för

att jag sårade tant nyss.

— Ack, kära lilla barn. — Gumman var

rörande, där hon genast kom emot henne med

sin löjliga svassande vänlighet. — Jag blef bara

så altererad. Förlåt mig, snälla Dagmar, jag

ber tusen gånger.

— Ja, men tant, det var ju jag, som . . .

— Låt oss inte tala om detta, afbröt

friherrinnan ifrigt och fortsatte hviskande: Allra

mest ondt gjorde det mig, att jag förledde dig

till ett groft ord ... Jag för min del säger

benkläder.

Då kunde Dagmar inte låta bli att skratta.

— Ja, lilla Dagmar, det må vara komiskt,

men du får förlåta mig i alla fall, sade

friherrinnan och öfvergick diskret till ett annat ämne. —

Till middagen bli vi samlade allesamman. Berta

Varolén kom landvägen för en stund sedan, hon

är så rädd för sjön. Hvad allt skall bli

annorlunda, när vi få hit järnvägen. Den är beslutad,

ser Dagmar, riktigt beslutad.De skulle just gå ut i matsalen, då dörren

från köket rycktes upp och Olivia kom inrusande.

Allting såg nedhasadt ut på den stackars Olivia,

man kunde tro, att hela människan hängde ihop

med knappnålar. Håret var ett enda rufs och

tänderna satt litet enstaka. Fästman hade hon

fått i alla fall och måste snart resa sin väg. Men

hon skulle få komma igen sedan.....Hon var så

snäll och villig, stackars Olivia, och hade gifvit

fröken Bjurner ett heligt löfte att ta bättre vara

på sin dygd framdeles.

— Jesses, hennes nåd, hennes nåd, ropade

Olivia — klockan är half tre och hennes nåd har

inte dukat än.

— Lugna dig, Olivia, det sköter jag strax

om, sade matmodern. — Jag hade just tänkt

be fröken de Ron om hjälp.

Olivia försvann och friherrinnan gick före

Dagmar in i matsalen. Fröken Varolén, som nu

kommit dit, satt stel och kantig midt emot

fröken Bjurner vid fönsterbordet. Friherrinnan

presenterade brådskande Dagmar för henne och

skyndade sedan bort till byffén för att taga fram

duktyget. Hon anförtrodde hviskande Dagmar,

som följde med, att i dag skulle de ha en riktig

liten festmiddag för att fira hösten och arbetet.

— Det blir alltså ovanligt mycket att göra

för oss i de förberedande klasserna, återtog

fröken Varolén ett samtal med fröken Bjurner,— Ja, för oss allesamman, svarade fröken

Bjurner. — Sextiotre elever, det är verkligen

glädjande och visar ovillkorligen, hur

berätti-gadt det är med anslag från stat och

kommun.

— För mig och "Hildur Bretzner blir det i

alla fall mest betungande, påstod fröken Varolén.

— Berta gnäller alltid, sade fröken

Bjurner missbelåtet.

— Nu är Maria orättvis. — Fröken

Varolén knep ihop munnen. — Jag klagar inte.

— Nej, jag hör det. — Fröken Bjurner

reste sig och blef stående med händerna på

ryggen. — Berta skall komma ihåg, att syster

Hilda sköter lektionerna i handarbete och Elsa

Strömvall har åtagit sig modersmålet i andra

förberedande. Är det mera lättnader, Berta

begär, så anmäl det vid sammanträdet i morgon

förmiddag.

— Jag har inte begärt några lättnader, jag

bara konstaterar faktum, förklarade fröken

Varolén trumpet.

Middagsbordet var nästan färdigt.

Friherrinnan fortfor med sina hviskande

förtroenden till Dagmar. Nu gällde de fröken Bretzner

och fröken Hall, som hade släktingar i staden

och bodde hos dem. Det var ledsamt, tyckte

hon. Annars hade alla lärarinnorna bott påsamma ställe och tänk, hvad det skulle varit

trefligt.

— Nu återstår bara att sätta kronan på

verket, sade friherrinnan och satte ett par små

vaser med blommor på bordet.

Hon kilade in i det lilla förmaket mellan

matsalen och fröken Bjurners rum och kom

tillbaka med den stora kupan med guldfiskarne.

— Nej, men Hilda, utbrast fröken Bjurner,

— skall du nu ha guldfiskarne på middagsbordet?

— Jaha, Maria, det ser så gladt och friskt

ut med de små kära djuren.

— Snarare färskt, svarade fröken Bjurner

utan ett leende och vände sig med en fråga till

fröken Varolén: Nå trifdes Berta i Söderköping?

— Ja, mycket bättre än här.

Fröken Bjurner blef ändå mulnare, men i

detsamma kom den eleganta fröken Lind från

tamburen, hack i häl följd af den lilla mörka

fröken Strömwall.

— God dag, god dag, helsade fröken Lind

lifligt. — Hur står det till fröken de Ron?

Välkommen hem, Berta. Jag har sprungit hela

förmiddagen på visiter.

— Helga väljer umgänge efter

taxerings-längd, sade fröken Bjurner torrt till Dagmar.

— Nu skall tant Maria inte vara elak,

inföll fröken Lind, utan att ändra sitt

sällskaps-leende. — Jag har bara hunnit med konsul

Johnssons och borgmästarens.— Det är sådana älskvärda människor, log

friherrinnan.

— Så försusande tant Hilda har dukat

bordet, läspade fröken Strömwall med hufvudet på

sned.

— Så roligt, att Elsa tycker det, kvittrade

friherrinnan smickrad.

— Fröken har inte varit uppe och sett på

våra vindsrum, vände sig fröken Strömwall till

Dagmar. — Vi har så försusande utsikt vet

fröken.

— Nej, lilla Dagmar har inte hunnit packa

upp en gång, insköt hennes nåd och fortsatte

menande: Men så har hon också träffat en

gammal god vän, kandidat Åström, som skall

vikariera vid gosskolan.

Dagmar kände, att hon rodnade. Fröken

Lind fixerade henne.

— Jag gratulerar, sade hon. — Han ser

bildad och sympatisk ut.

— Jag tycker, han ser ut, som folket gör

mest, sade Dagmar likgiltigt.

Fröken Bjurner och friherrinnan gingo bort

till bordet, ty Olivia kom in med soppan.

Fröken Varolén väntade redan vid sin plats.

Damerna ställde upp sig och friherrinnan

signalerade bordsbönen genom att klappa i

händerna. Dagmar stod oberörd, hon var inte van

vid sådant. Fröken Varolén höll på längst. Närde ändtligen hunnit ned på sina stolar, sade hon

utmanande till Dagmar:

— Jaså, fröken anser det onödigt att tacka

Gud för maten.

Och detta föranledde en diskussion om det

högsta väsendet.Det började kvällas och dagen tog af sked

af staden med en grann och högst omodern

sol-nedgång, men samhället fick sin

skönhetslängtan fullkomligt tillfredsställd. Aftonen var

som-marljum. Allteftersom butikerna stängdes, kom

det flera människor längs kajerna och bänkarne

på Strandpromenaden blefvo fullsatta. Det var

stiltje, och borta, där solen sjönk, var himlen

naturligtvis guld och purpur. Vattnet blef efter

hand alltmera blodigt rödt och bergens skuggor

djupare.

— Det ser så djupt ut, att man svindlar,

sade den lilla modisten från Hellgrens gård vid

Vester Backe, ty hon visste hvad poesi var.

Hon stödde sig hängifvet mot sin fästman

och såg upp till honom med ömma ögon. Han

nickade och gaf hennes arm en innerlig

tryckning, som tydligt sade henne:

— Det har redan lyst en gång för oss, du.

Ja, kvällen var underbar och just när det

var som vackrast, bogserades skonerten

»Abraham» till hafs. Den gamla skutan kom långsamt

förbi hamnpiren och var snart midt ute i

segelrännan, så att alla kunde se henne. Masternaaftecknade sig mot himlen och lanternorna voro

tända. Samtalen på bänkarne domnade för en

stund och de promenerande stannade. Som af

instinkt följde blickarne den bortglidande båten,

det behöfdes ju inte mycket för att den medvetna

eller förborgade driften att färdas skulle komma

strängar att dallra.

Men det fanns ännu något mer, som låg i

luften och det var längtan efter musik eller

kanske snarare efter melodier. Det sköna har ingen

form, som så omsluter allt, de primitivaste

känslornas mark och tankens djupaste schakt.

Musiken hade också af gammalt här varit det,

människorna fattade och ville äga af andlig njutning

utöfver det hvardagliga, och långt borta i tiden

hade hafvets röster och bergens ekon gifvit

toner till tungsinta och dansande rytmer, som för

längesedan började förgätas.

På den långa sträckan från vågbrytaren

vid Tångholmen, rundt Strandpromenaden och

ända bort till Beckers salteri gingo många och

nynnade på små visor, som blifvit örhängen för

dem, medan de väntade på någon ny melodi för

att bli den gamla kvitt. De stannade och tystade

på sitt sällskap, bara de trodde sig höra ett piano,

och de lyssnade girigt, då en sopran ute i en

roddbåt sjöng ett par takter och kom af sig. Det fanns

nog ingen, som inte visste, hvems rösten var,och på ett håll sökte man genom en applåd

uppmuntra sångerskan att börja om igen.

I dag var det också första kvällen, som

Strandrestauranten var stängd, och septetten

hade rest. Luxlamporna på planen voro

nedtagna och byggnaden med sina luckor och lämmar

såg ju ut som ett annat skjul. Mer än en

missnöjd gaf i förbifarten utlopp åt sina känslor med

ett besviket:

— Det är ändå fan, att man inte kan få ett

glas punsch en så här vacker kväll.

Men då var alltid någon annan till hands,

som tog källaremästaren i försvar: Sista veckan

hade det bara varit tre fasta matgäster, och det

kunde ju omöjligen bära sig, för resten skulle

han ha musik på Stadshotellet från i morgon,

Calvés solistkapell, och det kom direkt från

We-nersborg.

Ja, så pratade man, och det fanns dåliga

människor, som, utan att behöfva förklara sig

närmare, knorrade mot världens stundande

frälsning och sade:

— De satans nykteristerna.

Det mörknade emellertid mer och mer.

Stjärnhimlen hvälfde sig hög och klar öfver den

lilla staden, som nu låg utan buller och

vagns-rassel mellan de bägge bergåsarne, dit några

krokiga gator envisades att klättra upp. Efter hand

tändes ljus bakom det ena mörka fönstret efterdet andra, och ett studium var det redan att se

alla de ridåer, som fälldes framför hemmens små

skådespel. Hederliga gamla rullgardiner med

slott och landskap, där ryttare galopperade eller

sköna damer och stolta herrar lustvandrade,

omoraliskt röda gardiner och gula, gjorda som

för skuggspel, persienner och gröna amerikanare,

ja, det går inte att räkna upp dem alla. Men det

fanns också gluggar, där fattigdomen skylde sig

med en trasig sjal, och alltid var det något

fönster med sparsamt ljus bakom hvita lakan. Där

var någon död.

Gatorna blefvo småningom tomma och

olje-lyktorna, som väl vittnade om att högern ännu

satt vid styret i stadsfullmäktige, lyste så godt

de kunde. Människor, som hade anledning,

sökte sig vägar att gå, där det var mörkast, och de

voro alltid två och två. XJt% på gatorna irrade

bara en eller annan senfärdig tänkare. Men i

återvändsgränden strax vid kyrkan stod det

tätt med folk. Där bodde rektorn i öfre

våningen af rådman Carlemans gård, och han hade sin

stora supé i kväll, alltid likadan, dagen innan

skolan började om hösten. Alla stadens riktiga

herrar voro samlade däruppe och rektorns

hushållerska skulle slå sitt stora slag efter sommaren,

då det af vana roade hennes husbonde att äta ute.

De objudna på gatan hade så mycket att

lyssna till och någon ställde nyss upp ett fönster,för att de skulle höra bättre. »T. P.» kvartetten

hade slutat och nu sjöng tullförvaltaren solo.

Hans mörka bas klingade kraftigt, han måtte

stått nära det öppna fönstret, och när han

tystnade, klappade de i händerna både inne och ute.

Då drog tullförvaltaren upp gardinen och lutade

sig ut. Så kastade han hufvudet tillbaka. Bred

och kungligt stolt stod han där med glaset i hand

och ropade:

— Tack, sångens trogna folk. Lefve

fosterlandet.

Och efter hurraropen som polisen

Rosenlund anförde med två fingrar vid mössan, drack

Vikingen sitt glas i botten och fällde ned

gardinen igen.

Men de objudna hade blifvit upprymda. De

skrattade och pratade sins emellan stilla och

fredligt, medan de väntade på något nytt.

— Det är en god galning Vikingen,

hvis-kade en till en annan. — Hvad var det han sjöng?

— Det var en af Rönnerkrantzens visor,

kan jag tro.

— Ja, han samlar sån’t, han, Rönnerkrantz.

Det är väl allt, han gör.

— Tyst, nu tar han fiolen.

— Hvem?

— Bengt Rönnerkrantz, förstås.

— Du är en fomme. Tror du han spelar

borta på kalas.

Rönnerkrantzarnes stad.

4— Hysch . . . hysch, lät det från alla håll,

och strax hördes det inte ett ljud längre på gatan.

Men när fiolen tystnat, stängdes fönstret,

och festen var slut för dem därute.Om någon frågade Gabriel Åström, hvarför

han beslutat stanna så lång tid i en

småstads-håla, som han föraktade, och där inga band höllo

honom kvar, blef svaret tämligen undvikande.

Hade han sagt klart ifrån, skulle mycket godt

folk ryckt på axlarne och kallat honom

öfver-spänd. Det fanns nog en och annan, som gjorde

det ändå. Egenkär och modernt själfföraktande

som lifvet skämt bort honom till att vara, skulle

han hetsigt opponerat sig mot det goda folkets

omdöme, men i enrum fått ett litet nytt gissel

att klatscha öfvermänniskan med.

Till sin mor skref han en lång epistel, däri

han antydde, att han längtade till den stora

ensamheten och omedvetet sväfvade ut i

hågkomster från Schopenhauer eller Nietzsche,

något som gjorde henne grundligt orolig för hans

nerver. Äldre damer ha ju sin egen uppfattning

af filosofi och hon envisades i bref efter bref att

få komma till honom, men härtill nekade han

med en seg energi, som gjorde henne säker på

att det var fruntimmer med i spelet, och hur

känns inte det för ett modershjärta, där en son

logerar ensam i både förmaken och kamrarne.Sedan teg hon med sina frågor, men Gabriel

anade inte, med hvilket djupt vemod, hon väntade

att få höra namnet på den lågt stående varelse,

hon måste helsa som dotter, ty om det varit en

flicka af familj, hade han naturligtvis skyndat

att anförtro sin mor en lycka, som ju borde

glädja henne, fastän den kom något för tidigt.

Den sorgsna undertonen i moderns bref

gjorde Gabriel ondt. Han fruktade, att hon

intuitivt visste den verkliga sanningen, han

förstod, hur den skulle fräta. De plågade honom

hennes genomskinliga bemödanden att dölja hvad

hon kände genom att fylla bref ven med

anekdoter från umgängeskretsen hemma i Uppsala

och dessa beundrade citat från hans barnaår,

som alltid borde roa andra lika mycket som henne

själf. Och så frågorna om hans helsa och om

hans kläder, varningarne för djärfva seglatser

och allt ondt och farligt. Emellanåt tyckte han

sig oförlåtligt otacksam, utan hänsyn och kärlek,

men han blef bitter emot henne i sitt försvar

inför sig själf. Det var ju så, att han flydde för

hennes omsorger och ständiga kelande för hans

önskningar, han ville se, om han ägde en egen

personlighet eller bara var det bortklemade

enda barnet af en god familj.

Denna oroskänsla, som alltför ofta tvingade

honom till nervös själfpröfning, var kanske ett

uttryck för den ångest inför lifvet, som brukarkort och godt af färdas med ett ironiskt:

»Welt-schmerz.» Han var ju ännu i de åren. Om nu

färden mot framtiden måste styras efter kompass,

händer det emellanåt, att nålen snurrar hit och

dit, medan människan, förvirrad och darrande,

undrar hvarifrån ovädret skall komma. I dylikt

tillstånd af pinande osäkerhet om kursen och

fatalistisk öfvertygelse om att blixten skulle slå

ned, hade Gabriel nog befunnit sig mer än en

gång, men efter hans första lilla akademiska

examen hotade åkomman att blifva kronisk.

Hans far, professorn, var död sedan flere år, men

modershanden, som ville både smeka och stödja,

var så trofast säker om vägen, att han tyckte

sig betänkligt kringskuren i sin fria

själfbestäm-manderätt. Som ett familj ekraf hängde öfver

honom andras visshet, att han skulle lugnt och

stadigt arbeta sig fram till den gradvisa

samhälleliga befordran, som är det naturliga tecknet på

begåfning hos en väluppfostrad och välsituerad

ung man. Hans mamma hade nog också sina

privata skäl till hoppet att i sinom tid se

honom räknad bland landets diktare, men detta

unnade hon honom mera som en utmärkelse än

som ett kall. Den blinda moderskärleken såg

inga gränser för det lyckoområde, hennes Gabriel

borde få eröfra, men det skulle vinnas genom

Aladdinssegrar; hon hade inte hjärta eller inte

mod att äfven önska honom striderna, misslyc-kandena och nederlagen. De synpunkter, hon

fått på lifvet och människorna, ägde hon af

naturnödvändighet, de voro rent af medfödda. Alla

hennes manliga släktingar brukade med tiden

steriliseras till ämbetsmän och de kvinliga gifte

sig alltid med herrar, som allra minst kunde

vänta nordstjärnan eller svärdsorden inom ett

be-räkneligt antal år. Hennes eget äktenskap hade

inte heller åstadkommit någon omhvälfning i

den färdiggjorda lifsuppfattningen, professorn var

af högerblod, han också. Ett, det ärligaste

forskarenit hade skaffat honom titeln honoris

causa och hans »historiska sinne» var allom

bekant i hela Upsala. Dessutom var hans tillvaro

så inpyrd af dammigt vetande, att han blef topp

tunnor rasande, om någon af den nya tidens

kvastar kom och sökte feja hos honom. Men

trots allt detta blef han aldrig någon enstöring

det roade honom ända till kort före hans död

att långsamt och med ett belåtet leende äta sig

igenom en bättre middag eller att långt ifrån

disträ med blicken följa de böljande rytmerna

hos unga kvinnokroppar, när han lät sin son ge

bal.

Medan nu Gabriel jäktades af äregirighet

och misströstan, själföfverskattning och tvifvel

på sitt eget jag, drömde sålunda hans mor åt

honom en litterär framtid med underlag af en

god och betitlad social ställning. Denna halfhet,som hon fann så idealisk, var honom bittrare

att tänka på än något annat, ty han kände redan

med intensiv ångest tudelningen inom sig själf

och känslan växte stundom till öfvertygelse om

undergång. Den måste ju vara oduglig, som stod

feg och försagd inför sitt eget lif utan att veta

hvad han ville och som ångrade hvarje

be-stämdt steg åt det ena eller andra hållet. Det

var därför, han gripits af sin stora »längtan till

öknarne». Genom en praktisk kompromiss med

sitt sociala förnuft och för att undanhålla

släkten vissheten om att han var spritt galen, hade

han som lämplig öken kommit att utvälja den

afkrok, där han nu gick omkring och ångrade

sig.

Inom samhället var naturligtivs »den nye

fuxen», som tullförvaltaren behagade uttrycka

sig, föremål för intresse. Redan under

sommaren, medan han ännu var bara en badgäst, lade

man märke till, att han såg fin och treflig ut,

och numera hade funderingarna öfver hans

kvar-stannande trollat fram en kännedom om honom

och hans familjeförhållanden, som nästan

föreföll förvärfvad på ockult väg.

•— Han är ju inte i minsta mån förolyckad

utan af en förmögen — alltså aktad — familj.

Och ändå blir han kvar här.

Den formen fick nyfikenheten inom

lärarekåren af adjunkten Holmerz, som, tyngd af studie-skulder, framjämrade sina dagar med sin

ungdoms snart utsläpade älskade och ständigt

misströstade om att komma bort från Gorodishko.

Så brukade han kalla staden och var endast

alltför villig att tillfoga:

— Ja, det heter annars en förvisningsort i

Sibirien.

Därvid gjorde den stackars människan

alltid en grimas, som skulle föreställa ett leende,

ty det var verkligen meningen att vara rolig.

Hans själ hade inga andra uttrycksmedel för

sitt löje öfver lifvets meningslösa narrspel än

sarkasmer, som ofta saknade udd, men aldrig

den grå förtviflans gift, och ändå trodde han sig

om en heroisk själfbehärskning och en sällsynt

humor. Följaktligen var han alltid förvånad

och sårad öfver att inte vara populär.

Bland gästerna på rektorns supé blef

emellertid adjunkten Holmerz en af de få, som

Gabriel tydligt särskilde, när han gäspande och

uttråkad kröp till kojs något efter midnatt. Det

fanns egentligen bara en till, som föreföll honom

lika bisarr, Bengt Rönnerkrantz hette han,

någon titel tycktes han inte ha, en litet fetlagd

herre, på så där omkring femtio år med

skägglöst, trött eller kanske rättare sagdt slappt

ansikte, det hade kunnat tillhöra en präst eller en

skådespelare. Men det var i alla fall något med den

masken och hvad som gjorde första intrycket af denmannen obehagligt var kanske mest, att han drog

sig undan på ett stelt och frånstötande sätt,

så snart Gabriel kom i närheten, han undvek

tydligen med af sikt att tilltala främlingen bland

alla dessa gamla bekanta.

För första gången på länge hade Holmerz

funnit ett artigt offer och alltså lät han ideligen

under aftonen sin humor spela för Gabriel, de

lämnades verkligen ganska ostörda. Alla genom

träget bruk utnötta elakheter afhasplades som

från en länge begagnad grammophonplatta,

stadens missförhållanden blöttes och stöttes i det

oändliga utan att byken blef renare för det, och

om Gabriel slöade till, fick han höra samma

historia två gånger. Slutligen kom också den

stund, då Holmerz, kateder-ilsket fräste till:

— Ni hör ju inte på hvad jag säger. — Han

märkte själf sin ton och tilläde af ledande: Ja,

ja, ursäkta mig......Kandidaten tittar efter

Bengt Rönnerkrantz, och jag undrar inte på det.

Se på håret, så det slänger om en. Han är allt

ett nummer för sig, en alldeles särskild raritet i

menageriet.

Holmerz skrattade stolt, han hade hittat

på något nytt, värdt att upprepas, och det

gjorde han" omedelbart.

Gabriel, som varseblifvit Rönnerkrantz på

håll inne i ett annat rum, kände först knappt

igen honom. Det bleka ansiktet hade stramatstill och fått färg af nyväckt energi eller starka

groggar. Pannan drogs ihop af två ondsinta

rynkor och ögonen stodo runda af förargelse. Han

var ful att se. Sorlet öfverallt hindrade Gabriel,

där han satt, från att höra, hvarför Rönnerkrantz

kommit i gräl med tullförvaltaren, men tydligen

sade de hvarandra sanningen, som det heter, och

Vikingen stärkte sina argument genom att

oupphörligt slå sin venstra hand med den högra.

— Jo, där skäller bandhundarne, hånade

Holmerz skadegladt. — Låt dem bitas. Fan

skulle skilja dem åt. . . Se, kom han inte i alla

fall.

Adjunkten slog sig på knäna och skrattade

igen.

Det var rektorns satta figur, som dök fram

emellan de båda debattörerna. Hans skarpt

modellerade karaktärshufvud med den yfviga

grå-sprängda manen nådde inte upp till axeln på

tullförvaltaren, men värdig såg han ut bredvid

de två andra. Pannan hvälfde sig hög som en

tänkares öfver de bestämda ögonen. Han bet

misslynt ihop munnen, så att den såg ut som ett

streck. En stund lyssnade han betänksamt, men

plötsligt sprack hans allvarsansikte i ett enda

bredt humoristiskt leende. Så stack han fram

sitt glas midt i dispyten och skrek: Skål! så högt,

att det hördes i hela våningen. Det behöfdes

inte mer för att återställa frid och sämja. Intebara de, som saken närmast gällde, utan alla de

andra gästerna togo åt sig uppmaningen och

adjunkten Holmerz lade bort titlarne med Gabriel.

Ja rektorns supé var lik alla andra sådana

supéer och inte fanns det mycket att komma

ihåg därifrån, men en liten händelse skulle

Gabriel ändå aldrig glömma, hur obetydlig den än

kunde synas.

Strax vid smörgåsbordet kom

tullförvaltaren, pompös i sin välvilja, bort till »den nye fuxen»

och började helt artigt:

— Kandidaten bor kvar här bredvid?

— Nej, svarade Gabriel — jag har flyttat.

Till fru Borg. Nere vid Hamngatan.

Tullförvaltaren satte bort tallriken. Det

såg ut, som han blifvit sjuk eller häftigt

upprörd och med en skygg blick omkring sig sade

han lågt:

— Hon är mycket olycklig.

Därmed gick han och strax efteråt hördes

hans starka bas borta vid bränn vinsbordet:

— Halfvan går.

Han höll en Gustaf den tredjes plunta högt

i luften och alla hans hvita tänder syntes långt

in i gapet på honom, medan han sjöng.Klockan var nätt och jämt sju på morgonen,

när Gabriel Åström for upp ur sin bästa

sömn för ett förskräckligt väsen på gatan, ilsket

hundskall och karlar, som grälade. Han blef

sittande yrvaken i bädden, ännu midt i en dröm,

att han var hemma i Upsala, men snart klarnade

medvetandet och han sprang ut på golf ve t för

att komma åt något att kasta, så att han

åtminstone kunde få hundarne att ta till bens. Det

fanns inte annat att välja på än bläckhornet

eller väckarklockan, och så tassade han, enbart

förgrymmad, bort till fönstret och drog upp

rullgardinen.

Det var rektorns hund och tullförvaltarens,

som rukit ihop, och deras herrar arbetade med

käppar och tillmälen för att skilja dem åt. Till

slut lyckades det, och de bägge aktade medbor-garne blef vo stående på ömse sidor om gatan

med hvar sin morrande favorit, fasthållen i

halsbandet.

— Tack för i går, ropade tullförvaltai en —

Var stilla, Lord.

— Tack själf.

— Det var en angenäm fest.

— Åh, jag ber .... Fy, Perro.

Gabriel fällde ned gardinen och kröp till

kojs igen.

— Angenäm fest, muttrade han. — Supéer

skulle stå i litanian.

Han drog täcket öfver hufvudet för att

somna om, men då började en fluga surra uppe mot

papptaket. Hon tvingade honom att lyssna, och

blef det tyst ett enda ögonblick, låg han med

nerverna på helspänn i väntan på att hon skulle

börja på nytt. Och det gjorde hon.

Det blef för hett med täcket, han kastade

det af sig och betraktade sin plågoande däruppe,

hur hon studsade mot taket. Ett ögonblick

funderade han på att ställa till jakt, men insåg det

lönlösa och låg kvar med en känsla som af tätt

med nålsting vid hårfästet. Och ändå hade han

så väl behöft sofva bort sin olust efter rektorns

supé. Ju längre tankarne dröjde vid gårdagen,

desto mera beklagansvärd fann han sig.

Vissheten, att det absolut inte fanns någon

att umgås med, borde ju varit en tillfredsstäl-lelse för hans ensamhetslängtan, men det var

med vemod, han satte sig in i, hur han måste

fly undan till sitt rum, där arbetslampan skulle

brinna öfver ensliga studier till långt fram på

nätterna. Eller också blef det att vandra längs

stränderna, alltid lika ensam. Naturen var

honom så främmande, hans själ hade sina rötter

i en annan jord och här kunde hans ögon endast

se ett förtvinadt land af enformiga kala berg

och ett haf, som började kulna mot hösten.

Ett åkdon skramlade förbi på den ojämna

stenläggningen och en ångbåtsklocka ringde på

afstånd. Flugan surrade ännu uppe vid taket,

men det hade han nästan glömt. Tankarna flöto

tillsamman och blef vo dimmiga. Ljuden utifrån

läto honom förnimma larmet i stora städer, han

tyckte sig åter vara i Berlin som i juni, då han

redan på Chausséestrasse mötte sitt öde för

dygnen därnere i en liten brunett.

— Senta, Senta, mumlade han i sömnen

hon var honom nära, smekt ville hon bli, njuta

måste hon och han skulle kyssa det lilla ärret,

hon hade på höften.....

Men det knackade på dörren, och han

fördes alltför hastigt tillbaka till den gråa

veiklig-heten. Det var fru Borgs gamla jungfru, som kom

för att hämta hans kläder till borstning.

— God morgon, helsade hon, — Skall jag

dra upp gardinen, kanske?Hon gjorde så utan att vänta på svar och

öppnade fönstret.

— Vackert väder, gäspade Gabriel.

— Ja, det är pent i dag med, men snart

blir det annat.

— Hur så?

— Gammalt folk känner det i sina ben.

— Jaså.

— Doktorn tror på barometern, han,

förstås. — Hon lät hufvudsakligen medlidsam i

tonen, och Gabriel smålog, när han svarade:

— Ja, hvar och en har sin vidskepelse.

Det var vekligen roliga miner, de hade

bägge två, men gumman fann visst alla

resonne-manger öfverflödiga, ty hon teg, medan hon

samlade ihop Gabriels kläder, som lågo strödda både

här och där. Sedan kom hon fram till

nattduks-bordet.

— Skall jag ta" in friskt vatten?

— Tack.

Hon tog karaffinen och trippade ut med

små, tysta steg.

Gabriel stack händerna under nacken. Hans

blickar hade intet bestämdt mål, men de

stannade till slut vid väckarklockan på chiffoniern.

Den var nyköpt och visade tillsvidare på fyra,

men nästa morgon skulle odjuret vara i gång.

Allting i rummet fyllde Gabriel med

motvilja och han fick tårar i ögonen, det var hemsju-kan, som lät höra af sig, och en kväljande oro

för att något kunde hända modern, innan han

var tillbaka hos henne. Nu, just så här på

morgonen, brukade hon gärna sätta sig till pianot

ute i förmaket och väcka honom med någon af

de små mjuka melodier, som hans far tyckt om

att hvila sina trötta tankar vid. —

Efter en stund kom den gamla jungfrun

tillbaka, och när hon satte ifrån sig karaffinen på

nattduksbordet, frågade hon försagd:

— Vet doktorn hur det gick för lille Gösta?

— Gösta? — Gabriel mindes inte fru Borgs

gosse, fastän han lagt märke till namnet aftonen

förut vid lärarekollegiet.

— Ja, han sökte sig upp i fyran.

— Ack, så dum jag är, utbrast Gabriel och

fortsatte litet beklagande: Det gick visst inte

för honom. Han får sitta kvar.

— Jaså. Ja, jag kunde väl tro det, sade den

gamla djupt besviken och torkade ögonen med

förklädet. — Stackars min pilt.

— Gråt inte, tröstade Gabriel förnumstigt.

— Han är ju inte så gammal, pojken. Det går

nog bättre med tiden. För resten är det väl

ingen olytJka. Alla kan ju inte ha läshufvud.

Gumman bara grät, ända tills Gabriel inte

kunde hitta på flera tröstegrunder. Då lugnade

hon sig helt oväntadt.— Ja, så är det inte mer med det, sade hon.

— Pilten har stannat i växten skall jag säga.

Han står i knut till både kropp och själ. Vill

inte doktorn läsa tyska med honom, för det är

han visst skralast i? Den svinetyska.

— Har fru Borg bedt er tala med . . .

— Jag heter Greta, afbröt gumman. — Nej,

hon har inte bedt mig, men det är detsamma.

Jag vet allt hvad jag gör ändå. Doktorn får dra

af på hyran för läsningen.

— Fru Borg får själf tala med mig först.

— Gärna för mig, men jag skall säga, att

hon är liksom litet folkskygg. Nu vill väl

doktorn stiga opp?

Hon fick brådtom att komma ut.

Gabriel låg en stund och sträckte på sig

men ruskade snart bort loj heten och sprang

upp. Det kom en vindpust från det öppna

fönstret, han brydde sig inte om att stänga,

morgonluften både kylde och stimulerade.

Fru Borg sysselsatte hans tankar och han

fantiserade till slut ihop hela hennes historia.

Hon hade naturligtvis varit så där fjantigt

förälskad i sin man, som fruntimmer bli, och när

kryddkrafsaren sedan gått ur tiden, hade hennes

klena hjärna fått en knäck. Gabriel funderade

också öfver Gösta, det var ju som han själf en

änkas enda barn. Gossen hade hatfulla ögon

och hans blick vek alltid undan, kanske van-

Rönnerkrantzarnes stad.

5skapades hans själ af ett tryckande öde, som

hindrade den att växa.

Just som Gabriel stod färdig att gå ut, kom

Greta in ett ögonblick med ett bref, en liten

elegant biljett med femöresmärke. Hur han

synade kuvertet, förblef stilen obekant. Han

skar upp det och läste:

»Tänker bekanta mig med trakten genom

en promenad i morgon (onsdag). Hvad tänker

Ni? Start half fem.

Dagmar de Ron.t,

Gabriel hvisslade ett par takter ur en operett.

— Det vill säga i eftermiddag, sade han

till sig själf.

Med ett leende stoppade han biljetten i

bröstfickan och gick smågnolande ut för att äta

frukost.

Solen lyste och hafvet skimrade. Båtar

och bryggor, husgaflar och berg, speglade sig i

stilla vatten, som bara här och där krusades

af kårar. Staden såg ut, som en så liten stad

bör göra, en idyll omsluten af fred och blid lycka.

Det kändes som vår i luften, tyckte Gabriel

där han gick, och ändå var det höst.Det stoltaste minnesmärket af stadens

gångna öden var väl Carl XII:s skansar, som lågo

i berget strax ofvanför Strandpromenaden. Man

kunde tagit dem för stora stenhögar, om de inte

varit bevärade med en rad rostiga kanoner,

som på slutet af åttiotalet tagits upp från

fjordens botten. Dit hade de blifvit vräkta

någongång under olycksåren efter skottet vid

Fredriks-hald. Krigarekonungens minne fortlefde också

länge på annat sätt i staden, det fanns en »Kung

Carls källa» på söder och en på norr, men

söderborna brukade påstå, att det var Carl XIII, som

druckit vatten på nordsidan. Numera var ju

den frågan inte aktuell annat än emellanåt för

småpojkarne i skolan.

Enligt stadens karta var Skansberget park

och nog gjorde träden och buskarne sitt bästa,

fastän de hade ett sträfsamt lif, så som vinden

låg på och torkan kunde härja. I själfva klippan,

högst uppe på krönet, hade Park-lcommittén låtit

inrista Carolus XII, Rex Sueciae, 1718, och vid

Kungsvägen, som ledde dit upp, befanns vid

ett celebert tillfälle den slätaste hällen lämplig

för ett stort Oscar. Under en höstnatt blef ocksådär inhackadt ett årtal, som aldrig fullständigt

gick att plåna ut, hur man än försökte. Hvem

som gjort det, kunde inte uppdagas, men

misstankar saknades inte och anonyma angifvelser

vardt det godt om. Inte ens tullförvaltaren gick

fri, men han bullrade genast, så att det hördes

öfver hela sta"n och på Kristianiabåten med:

— Stryk skulle norrbaggarne haft, pälsen

full, men inte går en ärlig svensk och kronans

karl som jag och svinar ner gamle kungens

visitkort.

Skansberget var ju alls inte högt, till och

med de äldste kunde lätt ta sig uppför

Kungsvägen, när de gjorde en tur längs

Strandpromenaden, men det var knappast för att se utåt

hafvet eller på det nya i staden, som de gamla

så gärna sökte sig dit. Borgmästarens villa högst

uppe vid Bergsgatan kunde man kritisera från

så mån^a andra håll och de båda

trevånings-palatsen vid Hamntorget imponerade mera nere

på släta marken. Nej, det var det, att man såg

som in i stadens hjärta, de båda gatorna på ömse

sidor om ån, liksom förde tillbaka i tiden. Där

lefde flera släktleds barndomslekar under de

lummiga träden, som sträckte sina rötter ända

ner i vattenbrynet, och hvarje gård hade sin

historia. Den södra gatan hade härjats af eld,

det var redan längesedan, men många talade

ännu om så och så långt efter branden. Dennorra gatan däremot var visst sådan, den alltid

varit. Där låg Colstruparnes hus, som de fått

gå ifrån vid den stora konkursen, det fanns ingen

Colstrup kvar i staden sedan dess. I huset

bredvid bodde en gång Salomon Hjelmerus, som

bestämde i sitt testamente, att det skulle vara bal

för all stadens ungdom på hans begrafning. Ja,

det fanns mycket för ett par gamla gengångare

att påminna hvarandra om däruppe vid

skan-sarne, så många glömda olyckor och sorger,

familjers glädjedagar och framgångar och alla

dessa små anekdoter om kvicka svar eller galna

skämt, som fingo lif igen genom minnet af en

gest, ett leende, en människa.

Det var ändå underligt med de gamla

släkternas ättlingar. Hur många

Göteborgsgymna-sister och andra ungdomar gingo inte under

ferierna och föraktade småstaden. De ville ut

i världen, det var ju så trångt och

gammalmodigt därhemma. Men när de unga vuxit till män,

började de längta tillbaka. Så hade det gått

med tullförvaltaren, så med borgmästare Båge

och med många fler. De kommo igen, så snart

det fanns plats för dem att lefva, kanske ibland

för att de misslyckats därute, som den

själf-säkra ungdomen dömde. Dock gafs det inte heller

ett år, utan att någon död i sin kista fördes hem

långt från andra håll för att få hvila i sina fäders

jord. Allt detta bar nog ändå spår af den in-stinktiva och heliga känsla af rotfasthet, som

de stora ordens män stöta i basun för och kalla

fosterlandskärlek.

En som mindre än andra väntats tillbaka

var väl Bengt Rönnerkrantz. Han kom ofta på

tal bland dem, som sågo in i staden uppifrån

skansarne. Kanske var det, för att den

Rönner-krantzska gården därifrån föll så i ögonen. Den

låg alldeles i hörnet vid bron, som ledde öfver

till Hamntorget och trädgården tog upp hela

kvarteret mot ån ända till nästa tvärgata. Där

bodde Bengt Rönnerkrantz nu i öfvervåningen,

han hade själf valt rummen, när han kom hem,

och under sig i huset hade han sina två

styf-systrar, Beda och Cecilia. För ingen visade de,

hur det kännts att taga emot brodern, fastän

ju hela staden hade klart för sig, att han

kommit som en slagen man, en misslyckad, som det

aldrig skulle bli något af. Stela och inbundna

framlefde systrarne sina dagar, de voro som två

exemplar af samma gamla bok, lika från

hjärta till kläderna. De voro ju också

tvillingar. Sjuttio år lågo bakom dem och det

föll dem aldrig in annat än att deras lif var

gemensamt.

Det hade förts stort hus i den gamla gården

medan syskonens fader lefde. På nedre botten

bodde familjen och från kontoret regeradeskusten vida omkring af herr Rönnerkrantz, som

fadern ville kallas, trots konsulat och storaffärer.

I våningen en trappa upp gaf han sina fäster.

Sedan dess hade det blifvit tyst i huset,

så tyst, att systrarne tyckte sig höra faderns steg

fram och åter på golfvet i salen bredvid Bengts

rum eller fraset af moderns klädning i trappan.

Men Bengts mor hörde de aldrig.

Allt larm var slut och alla stormar stillade

kring de tre syskonen. Tiden välsignade dem med

det sakta slocknandets ro. Till och med Bengt,

som hela sitt lif farit osäll från ett till annat,

fick den årens fred, han fordom föraktat. Han

hade inte längre någon framtid att strida om

och inga för stora mål att gripa efter, plägade

han själf säga med ett bittert leende och

frånvarande blick.

Men ibland, när han gifvit sig ut till hafs

och blef länge borta, irrade systrarne rundt om

kajerna i dödsångest för den alltid lika älskade

och beundrade brodern.

Ja, de Rönnerkrantzarne, mäktiga och

af-undade, olyckliga och beundrade, hade de varit

från den förste Bengt, prästen, som i början på

sjuttonhundratalet dundrat om Guds straffdomar

öfver tidens synd och ondska, till den siste Bengt.

Och med honom skulle släkten dö ut.

Alltid voro deras namn med hos de gamle,

som helst om sommarkvällarne togo vägen upptill platån på Skansberget och med ryggen mot

solnedgången dröjde kvar, tills den försvinnande

dagens återsken slocknade i stadens rutor.När Gabriel Åström efter sin frukost kom ut

på Stadshotellets trappa, stod han en stund och

funderade, hvart han skulle taga vägen. Klockan

tolf var uppropet i skolan och nyss slog hon tio.

Det blef ett par sådana där håglösa timmar,

som inte räcka till någonting. Han började gå

framåt gatan, men lät sig småningom lockas ut

på Strandpromenaden af solskenet. Det var ett

flanerande utan bestämdt mål, han stannade

emellanåt för att se på en båt eller på måsarne,

som kretsade öfver vattenytan. Cigarretten

smakade och lifvet kändes bara som ett dåsigt

välbefinnande. I bröstfickan låg den lilla biljetten

från Dagmar de Ron — också ett plus i tillvaron.

Han tog fram den, kanske för att afvinna de

intressanta raderna nya synpunkter. Alldeles

omöjligt var det inte heller, att han kunde hitta

flickan, om han gjorde några slag längs kajerna,

hon hade ju glömt skrifva, hvar de skulle mötas.

Så snart det skymtade en kjol på af stånd,

spejade han som en indian på krigsstigen, men

»Texas-Jack» höll sig tydligen undan.

Så godt som af en slump styrde Gabriel

stegen upp till platån på Skansberget, men inteens därifrån kunde han upptäcka den enda

sevärda.

Vinden hade friskat i och utåt fjorden

började vågorna få hvita kammar. Det var ett

solglittrande spel af färger från djupt blått till

fräsande grönt, skären sögo åt sig det rika flödet

af ljus, så att de skimrade i rödt, och bergen

förtonade med vekare linjer än eljest, tills de i

fjärran blånade bort till skuggor vid synranden.

Men Gabriel hade nu inte sina ögon så

mycket åt det hållet. Hamntorget och gatorna lågo

tämligen öde, och när utsikten saknade den detalj,

han önskade, kom han genast att tänka på, hur

småstadsfuttigt allting tog sig ut där nere. Han

kunde inte se in i staden, utan bara se ned på

den. Torgets båda tre våningshus med sin

plåt-slagarelyx och sina buraktiga balkonger voro

meningslöst pretentiösa, och åtminstone på södra

sidan om ån måtte en och samma infödde

byggmästare fått snirkla arkitektur efter sitt bästa

förstånd och samvete.

Gabriels tankar blefvo dock nästan

aktningsfulla, då blicken stannade vid

Rönnerkrantzar-nes gård — där fanns ändå en byggnad med

vacker ålderdom. Det var ju ett ganska vanligt

hus, en slät fyrkant med hvitrappade väggar,

men det behöfdes inte mer än dess enkla linjer

och det brutna taket för att en främling, kanske

med en axelryckning, skulle förstå, att d,är boddenågon af stadens patricier. Läget gjorde nog

också sitt till och trädgården, som man såg en

skymt af genom grindarne i planket, när man

gick förbi.

»Den Rönnerkrantzska gården», så hade

Gabriel hört den kallas många gånger, nu såg

han den plötsligt bebodd, han mindes den där

otillgänglige mannen på rektorns supé.

— En särskild raritet i menageriet, citerade

Gabriel i sina tankar adjunkten Holmerz,

visserligen vid hågkomsteu något sårad i sin fåfänga

öfver Bengt Rönnerkrantz’ märkvärdigt

reserverade hållning, men inte alldeles utan nyfiket

intresse.

Därför tilläde han halfhögt:

— Det var åtminstone inte en vanlig

säll-skapsapa.

Gabriel lyckades efter flera fåfänga försök

få eld på en ny cigarrett och vände tillbaka

utför Kungsvägen till Strandpromenaden. Han

måste trycka ned hatten för blåstens skull, det

var härlig segelvind. Skada, att man måste

stanna i land. Ett ögonblick dröjde han vid

piren för att se på båtarne, men då han gick

vidare, blefvo hans steg bestämda, som om de

fått ett mål. Det hade de också, ty han ämnade

göra ett slag på andra sidan bron, naturligtvis

på diskret afstånd från »Friherrinnan

Furukronas välrenommerade pensionat för damer»som det stod i sommarprospekten från

badanstalten.

Han sneddade raskt öfver Hamntorget, men

saktade farten redan på bron, och hans blickar

fingo händelsevis riktningen rakt genom ett

fönster på nedra botten i den Rönnerkrantzska

gården. Han såg in i ett soligt hörnrum, utan att

uppfånga mer än de glittrande prismorna i en

liten antik kristallkrona och ett par, tre skarpt

belysta porträtt i ovala ramar på den bleka väggen.

I detsamma syntes ett gråhårigt kvinnohufvud

lutas fram vid gardinen. Gabriel såg henne i

profil, hon satt visst böjd öfver ett arbete.

Han gick ännu långsammare än förut och

omedvetet blefvo hans steg tysta, som om han

varit rädd för att störa. Ett oförklarligt vemod

rörde honom, den flyktiga skymten af ett

främmande gammalt hem skänkte förnimmelsen af

en släkt och en historia.

Gabriel hade just hunnit öfver bron, då

hans stämning slets itu. Där kom ju fröken de

Ron och bestämdt hela pensionat Furukrona.

Det var nästan som en vaktparad, fastän i

tämligen spridd ordning. Nog fanns det flygande

fanor, om också inte klingande spel. Vinden

fattade i kjolarne och det klädde knappast någon

annan än Dagmar. Hon besvarade Gabriels

hälsning utan att se på honom och med en

uppsyn, som om hon vandrat på molnen. Han fort-satte (åt sitt håll så långt trottoaren vid den

Rönnerkrantzska gården räckte, och då han

sedan vände om, hade damerna kommit midt

ut på bron. Dagmar såg sig inte tillbaka, men

det lilla rödklädda klotet bredvid henne vred på

hufvudet gång på gång. Ingen kunde låta bli

att se friherrinnan, hon hade fått ett säkert,

men, ack, så graciöst tag i båda sidor af den

alltför ljusa klädningen och därunder slarfvade

de stackars små fotterna i väg, som om de inte

hade något att göra med personen för öfrigt.

Gabriel följde efter, men blef kvar en stund

på bron för att i smyg se in genom samma fönster,

som nyss, Allt var sig likt därinne, men hans

vilja kunde inte kalla tillbaka den stämning,

som förut så otvunget sänkt sig i hans hjärta.

Det hade inte händt honom något annat eller

mera än det, som kan hända många andra,

han hade inte kännt djupare än de och likafullt

rymdes därinom aningen af diktarens vördnad

inför lifvet och den smärtfyllda lyckokänslan,

då idén satt frö.

Men nu var det åter den lilla biljetten i

bröstfickan, som sysselsatte Gabriel. Dagmar

borde gifvit honom en blick af hemligt

samförstånd, han var mindre nöjd med henne, men

roade sig i alla fall, där han gick, med att

gnola på en liten visa, som föll honom i minnet:»Ce sont les blondes,

Oui n^ont charmé,

Ames profondes

Ou coeurs légers,

Tou jours, t ou jours mes amours

s’en iront vers les blondes.»

I hörnet till Hamngatan vände han ändå

på hufvudet och såg tillbaka, innan han försvann

Så hade nu Gabriels tankar, kanske inte

för sista gången, trängt in i det gamla hemmet

vid bron, men därinne hade de ingen aning om

honom och hans nyfikna fantasi.

I sitt soliga hörnrum väntade fröknarne

Rönnerkrantz på att brodern skulle komma ned

till frukost. Fröken Beda satt i sitt vanliga

fönster och virkade. Då och då bröt hon tystnaden

för att på sitt korthuggna sätt tala om för systern

hvem som gick på gatan. Fröken Cecilia nickade

bara till svar. Hon var fördjupad i räkenskaper

och förde sakta in post efter post i den tjocka

hushållsboken, alltid medveten om ansvaret för

husets affärer.

Rummet var så gammaldags, att det började

bli modernt. Att det ständigt såg så ljust ut,

berodde väl också på den hvita möbeln. Öfver

empirebyrån hängde porträtten af herr BernhardRönnerkrantz och hans båda hustrur. Till höger

hade han systrarnes mor, Cecilia d’Orchimont

och till vänster den unga Beata Colstrup, som

han mistat efter knappt ett års äktenskap några

dagar, sedan hon födt Bengt till världen. Nästan

öfverallt i rummet följdes man af de tre

ansiktena, det kom sig af de båda gamla speglarne

på fönsterväggarne. Ett par kopparstick efter

Lafrensens interiörer hängde öfver soffan. Det

var prydnader nog.

Pendylen slog just helt stillsamt en följd

af tunna, silfverklingande slag.

— Elfva, sade fröken Cecilia.

— Är Cecilia hungrig?

— Åh ja.

— Jag också.

— Vill inte Beda äta då?

— Jag väntar på Bengt.

— Jag också.

Det var en konversation som kommit igen

hvar gång pendylen slagit sedan klockan nio.

En tyst kvart förgick och så kom Bengt.

— God morgon, Cecilia.

— God morgon, Bengt.

— God morgon, Beda.

— God morgon, Bengt.

De båda systrarne hade stigit upp, och Cecilia

lade igen hushållsboken.— Ni ha väl aldrig väntat med frukosten,

frågade Bengt efter ett ögonblick.

— Jo, naturligtvis, svarade Cecilia.

— Kunde inte komma i fråga annat,

till-lade Beda.

— Ja, men jag helsade ju med Johanna.

— Vi äta alltid på samma gång, sade Cecilia.

— Det vet Bengt, fyllde Beda i.

— Ja visst, mina kära pedanter, svarade

Bengt leende.

Och så följdes de ut i matsalen, systrarne

belåtna öfver att de upprätthållit ordningen

i hemmet, och alla tre i grund och botten fullt

nöjda med hvarandra.Dagmar de Ron var missnöjd både med sig

själf och med Gabriel Åström, där hon strax

efter middagen i pensionat Furukrona stod

framför spegeln i sitt rum. Hon var redan klädd

till promenaden, men håret ville inte ligga

riktigt och hon kunde inte få blusen att sitta,

som den skulle. Nog hade hon burit sig bra

förfluget åt, som syster Karin skulle säga med sin

snusförnuftiga fästmöton. Hvad han trodde om

henne och hennes bref, det syntes på hans

ironiska, egenkära min, då hon mötte honom på

bron. Åh, hvad det retade henne! Han borde

ändå kunnat begripa, att inte hon heller hade

så värst roligt och han skulle få se, att Dagmar

de Ron inte var bara en sådan där näbbgädda,

som han kanske inbillade sig. För resten var

han säkert nyfiken på hur hon kommit att kalla

honom för Gabben. Alltid föll hon för frestelsen,

om det gällde att sätta myror i hufvudet på

folk. Återbud skulle han få och det genast.

Som för att skjuta undan detta fasta beslut

eller för att förkorta tiden, så att det inte skulle

hinna sättas i verket, började hon ordna sina

Rönnerkrantmrnes stad.

6böcker, rättade på skrifunderlägget och burrade

upp soffkuddarne, helt och hållet onödigt

alltsammans. Om det varit en annans rum, skulle

hon bestämdt tyckt, att det såg pedantiskt ut.

Hon hade till och med gifvit sig tid att hänga

undan den ljusa klädningen, hon haft på sig vid

lärarinnornas sammanträde och kafferep på

förmiddagen. Hennes lilla krypin såg knappast

hyrdt ut längre. Det gjorde så godt med de röda

gardinerna och dörrdraperiet, hon dragit med

sig hemifrån. Hon nästan ångrade att inte ha

kostat frakt på mer af sina saker, ty vantrifvas

det skulle hon låta bli, fastän hon inte kände

till en människa i hela staden. För det var väl

knappast lönt att räkna tullförvaltare Wik, en

gammal jaktkamrat till gubben därhemma, som

han hittat på i statskalendern, när det blef

frågan om, att Dagmar skulle åt det hållet.

På skrifbordet lågo förseglade och

fri-märkta långa bref till far och mor, till syster

Karin i Stockholm och till vännerna för lifvet

miss Amy Matcham i Wendor och mademoiselle

Mathilde de Belvigne i Genéve.

Korrespondensen med miss Amy började trots allt att bli

mindre ifrig, det var ju öfver ett år sedan Dagmar

lämnade England, men med Mathilde var det

en annan sak, ett bref i veckan var oftast alltför

litet. Hennes porträtt — Rembrandtsbelysning

och mahogniram — hängde ofvanför skrifbordetoch bland Dagmars böcker fanns på en

framskjuten plats en present från Mathilde, Mussets

Oeuvres complétes i en bedårande upplaga. Men

hur det var kunäe Dagmar emellanåt inte låta

bli att göra smått narr af alla Mathildes

super-lativer. Ibland försvann ju hela människan

under den ymniga floran af adjektiv. En gång

hade Dagmar sårat henne djupt genom att i ett

ögonblick af öfversvallande hänryckning inför en

solnedgång citera: »L’adjectif est Tennemi

dusub-stantif» — men Mathilde var i alla fall precis, som

hon skulle vara, ty hon var Dagmars franska vän.

Dagmar såg på klockan, det var inte lång

tid igen. Då kom med ens öfver,henne den

fullständiga vissheten, att hon blifvit skamligt

missförstådd, fastän hon tillhörde god familj. Det

var det där lilla konventionella samvetet, som

satte åt, och det är minst lika besvärligt som det

stora högtidliga samvetet, närmast afsedt för

hedningarne, som icke hafva lagen.

Hon ryckte febrilt upp skrifbordslådan, fick

fram sitt biljettpapper och skref, högdragen och

artig, så fylld af kvinnlig harm, som hon var

öfver Gabriel Åströms eventuella tankegång:

Herr Kandidat.

Har blifvit hindrad. Beklagar, att jag får

*afstå från promenaden. Det kan emellertid icke

hjälpas. Ursäkta.

Dagmar de Ron.P. S. Får jag be Er förstöra min förra löjliga

biljett.

D. S.

När Dagmar lagt detta förståndiga bref i

ett kuvert och skrifvit utanskrift, skyndade

hon ifrig och ganska förlägen ut i köket.

— Kan Olivia skaffa en pojke, frågade hon

burdus.

Olivia, som höll på med disken, var nära

att tappa alltihop. Hon tog till lipen med

detsamma och satte upp förklädet mot ansiktet.

— Jesses, fröken, inte vet jag hvad det blir.

Dagmar blef förvirrad och mumlade röd i

ansiktet:

— Jag skulle skicka . . . skicka af det här

bref vet.

Olivia var strax färdig att slå om från gråten.

Hon torkade sig i ögonen och skrattade, så hon

tjöt. Dagmar stod där med sitt bref helt tafatt

och tyst.

— Kan^Olivia, frågade hon till slut.

— Ska’fdet bli nu?

— Ja tack.

Olivia tog brefvet och en slant, som Dagmar

räckte henne. Hon såg ned genom fönstret och

rusade sedan ut i kökstrappan.

Dagmar brydde sig inte om att vänta på

henne utan gick tillbaka in.

Det blef en mycket lång eftermiddag.Så hade då skolorna börjat, och lifvet gled

in i vintrarnes gamla spår. För Gabriel skar

det i ordentligt, innan han kom ur den bekanta

portgången, där föret alltid är sämst. Efter sin

första dag som pedagog var han endast utmattad

och nervös. Den fäderneärfda blygheten, som

han alltid kämpade emot så bittert, att han ofta

slog öfver till dess motsats, hade gjort honom

bortkommen. Aldrig visste han förr, hur svårt

det var att fråga, och alla de nyfikna

pojkögo-nen, som spejade på honom för att se hvad

man kunde riskera, upptäckte genast ett offer.

Utan tvifvel — han var löjlig.

Modfälld och färdig att resa med detsamma

kom han hem. Det skulle ingen kunnat förmå

honom att visa sig på hela aftonen, nej, han satt

innestängd och rufvade som öfver förolämp-ningar på minnet af papperstussar och

omotiverade smällar i pulpetlock och så detta tissel

och tassel, som blir barnsligt eller fräckt alltefter

de ögon, som se det.

Under denna tragiska eftermiddag, så full

af melankolisk själfrannsakan, var det

naturligtvis svårt för mannen att vara allena. Men

Dagmar de Ron skickade inga bref vidare och

för resten var Gabriel sårad öfver hennes återbud.

Då Gabriel nästa morgon kom till sin första

lektion, stod det »Keruben» med stora bokstäfver

på svarta taflan. Han fäste sig inte genast vid

det, men det var något särskildt med pojkarne.

De sutto nedhukade öfver bänkarne, tydligen

nära att explodera af skratt och andlösa af ängslig

förtjusning för hvad som kunde inträffa.

Med ens gick det upp för Gabriel, att han fått

ett öknamn. Han rodnade af förargelse öfver

näsvisheten, men i en bestämd känsla af att han

måste behärska sig, sade han småleende och med

en vårdslös gest:

— Gör ren taflan.

Det imponerade och genom ett par

gammalpedagogiska örfilar och en anmärkning

förvärf-vade han åtminstone klassens högaktning.

Men tredje dagen vann Gabriel sin stora

seger. Det var i svensk historia, och då det inte

fanns läxor ännu, tog han sig för att berätta.

Han kom in på Sten Sture den yngres tid ochsnart märkte han, hur pojkarne voro med, det

blef lif och fart, ja, kanske väl litterär färg öfver

hans skildring, men när han slutat, såg han

pojk-ögonen lysa emot sig, kinderna blossade och

munnarne gapade. Det var den sanna

entusiasmen, och Gabriel var situationens herre. Han

blef nöjd med sig själf, och på hemvägen från

skolan råkade han*få höra, hur en stor pojke i

målbrottet med den djupaste beundran i rösten

förklarade för en annan:

— »Keruben» är ta" mig fan lika bra som

»Kungens kapare» och »Quentin Durward».

Det behöfdes inte mer än detta omdöme

för att smickra Gabriel, och helt lätt till sinnes

kom han hem. Nu när han var så belåten,

kändes det lika litet godt för mannen att vara allena,

som under missmodets dagar, och han beslöt

sig för att själf skrifva till fröken de Ron.

Just som han satte sig ned för att göra sitt

beslut till handling, knackade det på dörren och

Greta kom in.

— God middag, doktorn, förlåt, om jag

störde. Det är fru Borg, se, som ville tala med

doktorn om lille Gösta.

— Kalla mig för kandidaten, Greta, eller

också bara herr.

— Jag har passat lärare vid skolan förr

i min da"r, svarade Greta med ett stillsamt

leende — så jag vet allt, hur det skall vara.Då log Gabriel också.

— Ville fru Borg, att jag skulle gå in till

henne?

— Hon är här i tamburen.

— Nej, men för all del. . . bed henne stiga in.

Greta var redan i dörren.

— Nå, så kom nu bara, kom nu.

Det lät, som hon lockat på en liten hund,

men hon fick lof att gå dit ut för att få sin

matmoder med sig.

Fru Borg tvekade ännu på tröskeln, men

väl inom dörren gick hon rakt bort till soffan

och satte sig. Hon var nu helt obesvärad,

tycktes det.

— Besynnerlig människa, tänkte Gabriel,

och så sade han högt: Fru Borg önskade tala

med mig?

— Vi ha varit hela sommaren hos släktingar

i Skåne, upplyste hon i stället för att svara.

— Ja> Jag har hört det.

— Det var om Gösta, frun, hviskade Greta,

och Gabriel såg en af de ständiga tårarne i

gummans ögon glida ut på kinden.

— Det har gjort Gösta mycket godt och

mig med, men man längtar ju alltid till sitt

gamla hem och dess många minnen, både de goda

och de förfärliga.

Hon talade i en ton, som om hon läst upp

en utanläxa, och mimiken följde inte alls med.Gabriel satte sig midt emot henne och afvaktade

att hon skulle komma till saken. Han intog en

artigt lyssnande ställning och tänkte för sig själf,

att hennes förgrämda ansiktsmask bara var ett

naturfel, den dolde bestämdt ingenting annat

än småstadsblyghet och pratsjuka.

Gamla Greta stod som på nålar, tycktes

det. Hon fingrade ideligen på sitt förkläde och

kunde inte vara stilla:

— Ja, men frun, det var om Gösta.

— Det vet jag mycket väl, sade fru Borg

snäft och vände sig sedan åter till Gabriel. —

Vår familj är en af de äldsta köpmanssläkterna

här på orten.

— Fägnar mig, svarade Gabriel förbindligt,

som om han varit på teatern.

— Rönnerkrantzarna äro inte mycket

förmer, skall jag tala om.

Gabriel var inte i tillfälle att yttra sig om

den saken.

— Gösta är inte något obegåfvadt barn —

fru Borg bytte ämnen så där oförmedladt —

fastän magistrarne påstå det.

Greta såg förskrämd ut och Gabriel

inskränkte sig till att svara:

— Jaså.

— Vill herr Åström läsa tyska med honom

mot af drag på hyran?

— Doktorn, hviskade Greta förebrående och

gaf sin fru en liten knuff med armbågen.Ingen låtsade märka det.

— Jag skall gärna undervisa honom, sade

Gabriel formelt. — När önskar fru Borg att

vi börja?

— Det får herr Åström själf föreslå.

— Tja. Vi ha lördag i morgon. Om måndag

eftermiddag kanske. Är det lämpligt?

— Ja, det är lämpligt, svarade fru Borg och

steg upp. — Vi behöfva egentligen inte hyra ut

rum, men vi gör det ändå. Hela det här stora

huset är vårt.

Gabriel bugade sig.

— God middag, herr Åström.

Hon böjde nedlåtande på hufvudet och skred

mot dörren. Gamla Greta trippade efter och

upprepade ett par gånger:

— Om måndag eftermiddag.

Men knappt hade de båda hunnit ut, förrän

Gabriel hörde en djup suck och så alldeles säkert

snyftningar. Sedan slog en dörr igen. Det blef

tyst.

Gabriel gick ett par slag fram och tillbaka

på golfvet, fylld af både löje och undran, men

så återvände han till sina egna angelägenheter.

Det var nog i alla fall fru Borgs skull, att brefvet

inte blef mera spirituelt:

Vill Ni promenera i afton?

G. Å.Han var ju också alldeles för hungrig att

skrifva något mer. Så gaf han sig af. Strax ute

på gatan stötte han ihop med Holmerz och fick

sällskap ända till Stadshotellet.

— Nå, du skall väl höra andarne

sammandrabba i kväll, frågade Holmerz.

— Hvad menar Holmerz?

— Har du inte sett affischerna, annonserna,

notiserna? Hvar har du dina ögon? Känner du

inte de stora planerna i Gorodishko? Järnvägen,

som skall draga hit millionerna.

Holmerz måste stanna ett ögonblick för att

skratta och så fortfor han:

— »Intresserade» ha utlyst ett möte för att

få höra allmänhetens mening, och i kväll skall

det babblas. Hela gymnastiken blir smockfull,

skall du se, både ribbstolar och bommar.

Hvar-enda apa får sitt lystmäte på babbel. Babblets

århundrade!

— Jag tror verkligen inte, jag . . .

— Visst skall du gå, afbröt Holmerz. —

Inte kan du försumma att beskåda Gorodishko

samladt, med borgmästaren som primus inter

pecudes.

— Ja, jag får se.

— Du måste lyssna till Vikingens

flås-patos och skräddare Josef ssons ljufligt spelande

flöjtstämma. Ja, Gud i lunden, hvad skall du

inte få höra och se.De hade hunnit fram till Stadshotellet.

— Holmerz är mycket munter i dag, sade

Gabriel.

— Ja, det är »lifvets himmelrevnende

kome-die», svarade adjunkten mulet och räckte fram

handen till afsked.

Ansiktet ryckte, som om han haft spasmer,

och de rödkantade, närsynta ögonen

återspeglade en sekund hans hjärnas hopplösa kamp

mot de ekonomiska bekymren, som sönderfrätte

tankarne och förgiftade hans minsta glädje.

— Adjö, sade Holmerz hastigt. — Vi råkas

i kväll.

Han försvann om närmaste gathörn.

Springpojken på hotellet höll upp dörren

och Gabriel skickade honom genast i väg till

fröken de Ron med brefvet. Svar skulle det vara.

I tamburen koketterade fröken Lisa från

kaféet med sig själf framför spegeln. Hon hade

två mörkröda rosor att fästa i blusen och det

var inte lätt att få dem att passa henne bäst.

Det var ju gifvet, att Gabriel måste ge henne

goda råd, och när han en stund senare gick in

i matsalen, hade han den ena rosen i rockslaget.

Fröken Lisa såg ut som en liten sedesam

vaxmadonna med stora talande ögon. Hennes

mun liknade en blomma och bröt på skånska.

Hon hade för öfrigt sin lilla maktställning i

samhället och slösade inte med nådevedermälen.Det var två navigatörer, som blifvit kuggade i

examen för hennes skull, och stadens unge

asketiske vice pastor hade blifvit tvungen att i en

predikan nämna hotellet bland lifvets frestelser.

Det var därför inte underligt, att Gabriel

omedvetet fått en min af bonvivant, när han

slog sig ned vid sitt bord och efter ett nonchalant

ögonkast på matsedeln gjorde sin beställning.

Lokalen var inte öfverbefolkad. Vid sitt

fönster satt häradshöfdingens notarie och åt

blåbärskräm, det gjorde han till alla måltider,

för hälsans skull. Han var mager, blek och

pedantisk, och innan han satte sig till bords, rättade

han alltid på dukningen efter ett visst system.

— Och tänk, han är nätt och jämt

tjugofem år, förfasade sig serveringsflickorna, när de

talade om honom.

— Tacka vet jag den förre, brukade då

kassörskail tillägga med en suck. — Han var

som en kavalleriofficer.

Borta vid smörgåsbordet trängdes tre stora

magar. Det fanns strupar till dem också.

Men herrarne vid hörnfönstret voro ändå

dé, som visste med sig, att de dominerade, och

champagnen gaf samtalet vingar. Åtminstone

var det en, som ropade:

— Drick, de förflyga de susande

pärlorna, drick!

Det blef tyst ett ögonblick efter det lyriska

utbrottet och så fortsatte man:— Ja, som jag säger, förbanna mig, sålde

jag inte för billigt. Jag förlorar, ta mig fan . . .

.... och så vidare.

Gabriel satt och stirrade ut genom fönstret,

medan han väntade. Det var inga främmande

ansikten, han såg, om han också inte visste hvad

människorna hette. På anslagstaflan tvärs öfver

gatan satt en stor affisch, som började:

Stor Muntrationsfäst

anordnar

Sjuk- och Begrafningskassan Fridens Hopp.

Gabriel åt sin middag och gick sedan in i

kaféet. När Lisa serverat honom kaffet, blef

hon stående kvar. Hon lade ena knät på en stol

och stödde sig mot ryggstödet. Han såg inte ut,

som han ville prata och så frågade hon:

— Hvem skickade kandidaten det där

bref-vet till?

— Jag tror lillan är nyfiken.

— Ja, svarade hon med ett litet skratt och

vickade fram och tillbaka på stolen.

— Det var .... till rektorn.

— Äsch, prat, sade flickan otåligt och reste

sig. — Skall kandidaten ha en tidning?

— Tack.

Hon gick bort till tidningsbordet och kom

igen. Märkvärdigt hvad hon blifvit uppmärk-sam, tänkte Gabriel. Hon stannade kvar nu

också.

— Åh livad det är odrägligt, suckade hon.

— Aldrig händer det något. Herre Gud, den,

som vore i Köpenhamn.

Det slog i tamburdörren, pojken kom med

Dagmars svar.

— Jaså, rektorn skrifver på sådant papper,

sade fröken Lisa.

— Man skall inte vara närgången, fräste

Gabriel till.

— Inte kandidaten heller, skrattade flickan

på ett obehagligt sätt och med ett kast på

hufvudet. — Jag minns nog i somras och nyss ute i

tamburen.

Hon var mycket stött och gick surmulen

bort till sin lilla disk, där hon sökte fördjupa

sig i den traditionella lektyren om kärlekslifvet

i den högre societeten.

Gabriel bröt sitt bref och läste:

»I afton rättar jag de första skrifböckerna.

Bockarne äro frodiga och talrika efter

sommarbetet. I morgon är jag bjuden bort. Men

kanhända om söndag.

D. d R.»

Gabriel vek misslynt ihop brefvet. Han

tittade efter Lisa, men hon hade försvunnit,

och från tamburen vältrade champagnegästernain med tandpetarne i mungiporna. De sågo

lagom rödkokta ut i ansiktet och deras samtal

blef absolut inte någon hemlighet. Så efter

desserten var det om fruntimmer.

Gabriel reste sig och gick.

Ute i tamburen dök Lisa upp helt plötsligt

och hviskade:

— Ge inte min ros åt någon annan.

Så sprang hon sin väg.

Gabriel ville sagt henne något.

Men det knackade myndigt i ett bord inne

i kaféet.Polisen Rosenlund gaf fan i hela järn

vägs-mötet, men han var där i alla fall, om han skulle

behöfvas. Inte för att det fanns några

orostiftare bland alla dem, som sutto trångt på

bän-karne nere i själfva gymnastiksalen eller hängde

vid barriären uppe på läktaren, men Rosenlund

visste sin kallelse och såg så intresserad ut, som

det äf möjligt, när ögonlocken envisas att falla

ihop och munnen att falla opp. Just där linorna

hängde, satt han litet i skymundan vid sidan af

estraden, och bredvid sig hade han den gamle

rådhusvaktmästaren Filipsson, som var där, »om

borgmästaren skulle vilja något». Nyter och

pigg spejade Filipsson efter allt, som kunde hända

utom förhandlingarne och hvar gång, hans granne

lurade till, gaf han honom en puff i sidan med

sin allbekanta snusdosa, så att Rosenlund ryckte

till och slog hufvudet i en af linorna, som

därvid ormade sig ända upp mot taket.

Det susadé i de båda stora luxlamporna,

som skänkte belysning åt alla hufvud i salen

och luften började bli tjock. Man hade hunnit

få klart för sig, hvilka bekanta, som saknades,

7och de, som höllo på sin position, behöfde inte

längre sitta på spänn för att märkas bland de

närvarande. När som helst kunde man hängifva

sig åt att tänka, som det skall tänkas nu för

tiden — i klump. Den viktiga frågan för

samhället blef så lagom abstrakt, att den dög till

skyddande förklädnad åt de små konkreta

privatintressen, som man, Gud vete hvarför,

skämdes att tala. om, det berodde kanske på någon

hemlighetsfull konvenanslag.

Mötet skulle väl egentligen frammana en

lifligare enskild aktieteckning i järnvägsbolaget

eller också skapa en opinion för att staden borde

offra mera än som förut beslutats. Men af hur

många olika skäl hade inte folk kommit dit!

Somliga kände sig födda till talare, andra voro

nyfikna och hoppades, att någon af deras vänner

skulle blamera sig. Inte så få ville bara fördrifva

tiden, det fanns ju hvarken cirkus eller teater

att tillgå, och Gabriel Åström hade släpats dit

af Holmerz.

Nu i den fullpackade salen försvunno de

flesta individerna och blefvo delar af en

majoritet, men delarne stödde hvarandra så bra

inbördes, att hvar och en fann sig särdeles viktig och

visste sig klar att bedöma allt hvad den annars

inte begrep. Mötet borde alltså kunna afslutas

med en resolution.Framme vid bordet på estraden satt

borgmästare Båge som ordförande. Ansiktet var

trött och af fallet, håret nästan hvitt.

Familjesorger, sade man. Han tycktes likgiltig, som om

det hela inte angått honom, och rörde endast

helt mekaniskt handen, när han antecknade

namnen på dem, som anmälde sig att tala.

Till höger om borgmästaren stod rektor

Bjurner bakom sin stol och höll just sitt tredje

anförande. På golfvet hade han staplat upp

riktiga trafvar af stora portföljer och från hans

sida af bordet ville broschyrer och handlingar

svämma ut öfver hela skifvan. Hos honom fanns

den vilja, som var centrum i alla frågor om

stadens utveckling, han var hjärnan också, som

arbetade oaflåtligt och satte tröga lemmar i

rörelse, barnatron, som såg möjligheter, där andra

misströstade. Teoretikern i honom kunde kämpa

för samhället såsom samhälle, hans nyktra,

envisa förnuft lät honom trampa sin väg framåt

just så trygg, som han såg ut, och det, han hade

af fantast, gjorde honom hänfördt äregirig inte

för egen del men för sin stad.

Han var värdig och öfvertygande i sitt sätt,

där han stod och talade, litet skolmästareaktig

i tonen kanhända, men ändå inte så

pedagogiskt torr, som ämbetet bort göra honom till.

— Af hvad jag alltså anfört, sade han och

lade för ett ögonblick handen bekräftande påsina papper — framgår, att järnvägsbolaget

svårligen kan komma till stånd utan ökad

ekonomisk uppoffring från vårt samhälles sida,

och I, medborgare i denna stad, måste genom

en beaktansvärd opinionsyttring gifva Edra

fullmäktige stöd för det nya beslut, de snart nog

böra fatta.

Han tystnade eftersinnande och fortsatte

med starkare röst:

— Frågan är alltså: Har man råd att icke

anlägga denna järnväg? Har man råd att

försaka de nya impulser till företag och näringsid,

som järnvägen kan skapa, har man råd att

undvara de tillfällen till ökad produktionskraft, till

ökad vinst af skilda näringsfång, som järnvägen

torde framkalla? På alla dessa frågor finnes för

den kommun, hvars kreditförhållanden tillåta

uppnegociering af det erforderliga kapitalet, icke

mer än ett enda svar: Nej.

Rektorn satte sig och dök genast ned öfver

sina papper. Det hördes några enstaka

tveksamma applåder och så ropade borgmästaren

entonigt och frånvarande:

— Herr Josefsson.

Den lille skräddaren kom framtraskande

till estraden, så fort han kunde, och började med

sin halfsjungande kolportörsröst, innan han ännu

var uppe:— Ja, det är nog så, atte det behöfs en

järnväg, och en järnväg får vi, om Gud vell.

Nog ska det gå å uppneglischere det

erforder-lige kapitalet, såsom den seste ärade talaren har

sagt. Så, det så. Men e annan fråga är det, atte

det vesst är meningen å lägge staschon utanföre

stan och läte oss staboar strete hela backen opp

te borgmästarevella och ner på andre sida för

å komme te tåget. Skulle di planer"a bli "tå, så

ente får banan nå’n förtjänst på undertecknad,

för då åker ente ja" och ente många andre heller.

Nej, staschon ska vi ha i stan, och den ska legge

där mett hus legger. Så, det så. Tack för ordet.

Det fanns inte mycket allvar i salen efter

det talet. Många skrattade högt, och de, som

kommit för att fördrifva tiden, applåderade ett

godt nummer, medan skräddaren Josefsson,

ingalunda missbelåten med sig själf, marscherade

nedför den öppna gången midt i salen och trängde

sig tillbaka in i sin bänk. Borgmästaren ensam

såg lika frånvarande ut och hans ansikte var

utan leende. Han böjde sig ned öfver sitt papper

och ropade:

— Herr Rönnerkrantz har ordet.

Bengt Rönnerkrantz reste sig hastigt från

sin plats på första bänken. Det var, som det

händt honom något oväntadt. Han gick med

ett par långsamma steg upp på estraden all-deles röd i ansiktet och förläget fingrande på

sin klockkedja.

— Mina herrar och damer.

Det fanns inte så få af kvinnokön i lokalen,

men ingen hade kommit ihåg att låtsa om dem

förut.

Bengt Rönnerkrantz tystnade och stirrade

några sekunder oafvändt mot samma fläck på

golfvet. Hvad hade det farit i honom, eftersom

han ämnade tala? Det hördes inte en knäpp i

rummet och till och med borgmästaren hade fått

en spörjande min.

— Mina herrar och damer, pressade Bengt

Rönnerkrantz fram ännu en gång, och det blef

åter pinsamt tyst.

Tullförvaltaren, som naturligtvis inte var

frånvarande, kunde inte sitta stilla längre, utan

gick från sin plats och blef stående vid en hög

plint vid sidan om estraden. Han tvinnade

nervöst sitt skägg och glömde totalt att posera.

Men till slut brast Bengt Rönnerkrantz"

stumhet för tredje gången:

— Mina herrar och damer, upprepade han

och nu kunde han fortsätta: Tiden går icke att

stanna i sitt lopp, och i vårt sekel är den ort,

som saknar kommunikationer, dömd till

undergång. Detta är ett slagord hos oss. Och hvem

har inte hört det bittra skämtet: »Här i sta"n

gå alla klockor minst trettio år för sent.» Nutycks vårt järn vägsprojekt nära att stranda.

Jag vill hoppas att så sker.

Det gick ett sus af förvåning genom den

kvafva luften, man hviskade sinsemellan, en

och annan steg upp för att se på talaren, men

drogs ner på bänken igen.

Bengt Rönnerkrantz andades djupt och tog

ett steg tillbaka Hans stämma blef starkare,

rynkan mellan ögonbrynen skärptes, så att den

liknade ett djupt ärr.

— Jag vill hoppas, att våra klockor alltid

måtte gå minst trettio år för sent.

— Pratmakare, utbrast en förargad röst

långt borta vid dörren, men nedhyssjades

genast. Spänningen var stor och polisen

Rosenlund blef klarvaken och betänksam.

Bengt Rönnerkrantz måtte sporrats af

till-mälet och han slungade nu fram sats efter sats

så högt och distinkt att inte ett ord gick

för-loradt.

— Vår lilla fädernestad har hittills varit

så godt som skyddad för tidens rastlösa oro. Vi

kunna ännu äga stilla, tysta dagar och lifvet

jäktar oss inte. Här inom våra berg lefver ännu

kustens gamla kultur, och vi, de äkta barnen af

denna mark, vilja se den sådan, att vi veta oss

hemma. Vi bära de band af seder och minnen,

som binda oss samman med försvunna släktled.

Vi vilja äga vår isolerings särmärke, och detnya må komma till oss samma väg som förr

— öfver hafvet.

Han tystnade ett ögonblick och genast

hördes samma röst som nyss nere i salen:

— Jaså, vi får behålla ångbåtarne. Tackar.

Det åsyftade skrattet kom, men det dog

bort märkvärdigt fort, ty ännu rådde

nyfikenheten och man ville lyss till Bengt Rönnerkrantz.

— Med upplysningens framsteg hos ett folk

ökas dess missbelåtenhet. Fabriker, ångbåtar,

järnväg och telegraf ha ännu inte uträttat något

positivt för mänsklighetens lycka. Det är en

tänkares ord och de äro för mig sanningen.

En gäll hvissling sökte afbryta honom. Det

blef oro i salen, man var inte van vid sådant.

— Nej, på det viset kan ingen få mig att

tiga. Nu vill jag säga er något, som ni kan

begripa. Med järnvägen skola våra skatter växa,

våra lifsförnödenheter fördyras. Fisken skall

sändas uppåt landet och bygderna längs banan

få bättre afsättninsgorter än vår stad. Vi få

bära bördorna och vår enda vinst blir

hamnpenningar för ångbåtar, som frakta vårt kustlands

sönderhackade berg som gatsten till främmande

storstäder.

— Nu kan det vara nog, skrek någon.

— Ni vill inte höra på mig, svarade Bengt

Rönnerkrantz med sin starkaste röst. — Ni vill

inte tro mig. Järnvägen skall fördärfva vårstad. Här kanske växer upp en annan, men

vår stad blir den aldrig.

Han beredde sig att gå ned från estraden.

Det var en uppståndelse, som man sällan sett

maken till, människor talade i munnen på

hvarandra, allt högljuddare, ty ingen uppfattade

annat än hvad han själf ville säga. Knappt någon

satt kvar på sin plats och flera ungdomar hade

sprungit upp på bänkarne. Det blef på en

gång-klart, hur mycket man hoppades af järnvägen,

den var ett lifsintresse helt enkelt. Hvar och en

hade sina små eller stora framtidsplaner

förknippade med järnvägen, och nu kom den där

Rönnerkrantz och pratade emot.

Men midt i allt upphetsningen satt en och

annan gammal man hopkrupen, stillsam och

förskrämd, utan att våga se hvarken till höger eller

venster.

Tullförvaltaren hade tagit ett språng upp

på estraden och ropade på studentmanér:

— Silen tium! Silentium!

Vare sig genom det främmande ordet eller

genom sin rungande bas fick han larmet att

stillna.

Bengt Rönnerkrantz gick utför gången ned

mot dörren, han såg ut, som han velat slå upp

rockkragen, men ingen låtsade om honom. Då

han nästan hunnit genom salen, fick han syn på

Holmerz och Gabriel Åström på en bänk.— Såå, sade han bitande hånfullt och

stannade — två såta vänner sitter här och

föraktar Gorodishko. Lycka till god fortsättning.

Han gick vidare och försvann genom dörren

utan att se sig om.

På estraden var Vikingen redan i gång,

han spände ut bröstet och skakade sin knutna

hand i luften. Det var, som om majoritetens

alla röster sugits upp och blifvit en enda i hans

dånande sångarestämma.

— Det går inte att tiga, jag måste gripa

minuten i flykten, fastän jag inte fått ordet, och

tala, medan ännu dessa dåraktiga ord ringa för

våra öron. Öfver hafvet må det nya komma till

oss, sade han. Hafvet — det sjunger sin sång

mot våra klippor och skär sedan fordomtima, då

drakskeppen buro yttervärldens bud till

strand-sittarne i de grå bergens land. Hafvet är vårt

hopp och vår styrka. Men föga nytt skall hafvet

bringa oss, om icke vi själf va locka hit

farkosterna från nutidens fredliga härnadståg. Hafva vi

icke kustens ypperligaste hamn? Ligger den

icke tyst och halft öde? Här borde dock icke

två eller tre, utan hundrade ångares skrof lastas

med skogstrakters virke, malmrika bygders järn,

bördiga nejders säd och den granit, som skall

trampas i främmande storstäder. Utan järnvägen

förgätes vår stad, kanske för att blifva ett

museum för kustens original, som vår häfdatecknarevill. Hvad skall skänka oss en framtid?

Järnvägen. Och hvem är det, som sett detta före

någon annan? Hvem har arbetat, där andra

tröttnat, hvem är det, som för vårt samhälles

stora sak utan tanke på egen vinning offrat

dagars ro och nätters sömn? Det måste erkännas

en gång fullt och helt. Den mannen är rektor

Magnus Bjurner. Honom äro vi skyldiga

hyl-ning och tack. Ett fyrfaldigt lefve för rektor

Bjurner. Lefve han!

Hurraropen togos med kläm, här och där

blefvo de mer än fyra. Sedan kommo applåderna,

Vikingen vände tillbaka och blef stående vid

sin plint. Han kastade hufvudet tillbaka och

hade höfdingalater, ty han kände, att applåderna

mest gällde hans eget schwungfulla tal.

Rektor Bjurner hviskade något med

borgmästaren. Så reste han sig och bugade med ett

leende, som skulle uttrycka hans belåtenhet, men

ändå var litet ironiskt. Han väntade, tills det

blifvit tyst och yttrade sig sedan helt orubbad

i sitt trygga lugn.

— Mina vänner, herrarne Rönnerkrantz och

Wik, hafva blifvit hänförda till lyrik, åtminstone

torde deras uttalanden, om man så vill, böra

räknas till skaldekonsten.

Åhörarne voro redan med om att skratta,

inte minst tullförvaltaren, men rektorn fortfor:— För att leda förhandlingarne på rätt spår

igen ber jag att..........

Då var det ganska många, som inte hade

det sanna intresset längre, och bland dem, som

mer eller mindre diskret drog sig åt dörrarne.,

fanns Gabriel Åström.

— Nu går jag, hviskade han till Holmerz.

— Gå du, svarade Holmerz, som visste, att

han själf inte hade roligare hemma — jag sitter

kvar.

Gabriel Åström gick raskt öfver skolgården

där en del folk, som kommit ut samtidigt med

honom, stannade i små grupper för att talas vid.

Det var blåsigt och mörkt ute under den stålblå

kvällshimlen och den kyliga luften spådde frost

till natten. Gatorna voro så godt som tomma,

då och då skred någon af stadens alla välfödda,

omhuldade kattor öfver den kullriga

stenläggningen på väg hem till spisen. I ett gathörn stod

en backfisch och en navigatör. Flickan gjorde

knäna böj, för att det skulle se ut, som hon hade

långa kjolar, och knappt hade Gabriel hunnit

förbi, förrän paret dök in i en lofvande svart

portgång.

Då Gabriel kom nedåt kyrkan till, såg han

ett stycke framför sig i den sparsamma

belysningen en man sakta promenera fram och till

baka. Han kände snart igen Bengt Rönnerkrantz.

Vårdarné öfver de döde inne på kyrkogårdensyntes som otydliga skepnader i halfdunklet, och

från oljelyktorna föllo långa, osäkra strimmor

in mellan träden.

Så snart Bengt Rönnerkrantz fått sikte

på Gabriel, kom han emot honom och lyfte på

hatten.

— Jag kunde förstå, att kandidaten skulle

ta denna vägen till hotellet. Därför väntade jag

här.

De stannade båda två.

— Jag är skyldig att be er om ursäkt,

fortfor Bengt Rönnerkrantz.

— Mindre mig än Holmerz.

— Den ene först och den andre se"n.

Han räckte fram handen och Gabriel tog

den, utan att säga något.

— Holmerz hade otur, som satt i vägen för

mig i kväll.

— Det behöfdes bara att se honom, förstår

jag. — Gabriel kände sig berättigad att ge ett

sting — så strax ofvanpå det stora talet.

Bengt Rönnerkrantz såg bort och svarade

sorgset allvarlig, utan att visa, om han blef

sårad:

— Det var gamla funderingar och någon

gång skulle de fram . . . Kandidaten är vänlig

mot Holmerz, tilläde han efter ett ögonblick.

Bli inte alltför brysk, när ni kör bort honom.

Missförstå mig inte.— Holmerz är tröttsam.

— Ja . . . God afton.

Han väntade inte på svar, utan gick bort

öfver kyrkogården. Gabriel följde den underliga

människan med ögonen, han var snart skymd.

Det var bara ett litet stycke kvar för Gabriel

till Stadshotellet. I vestibulen hörde han hur

Calvés solistkapell hade anländt, det skulle

kommit för flera dagar sedan. Nu arbetade

sträkar-ne inne i kaféet, och där var redan folk.

Gabriel gick in i matsalen. Det här är

odrägligt, tänkte han med en suck öfver sin ensamhet.

Men man väntade tydligen många gäster, ty

på alla håll dukades det fram massor af assietter

och källarmästaren gick själf omkring och lade

röda lappar på borden. Det dröjde orimligt länge,

innan Gabriel fick något till lifs, men ändå blef

han sittande kvar en bra stund efter maten vid

de färska tidningarne, som kommit med

kvällsbåten. Vestibuldörrarne slängdes upp allt

oftare. Järn vägsmötet måtté varit förbi, ty

Gabriel började känna igen ansikten därifrån bland

dem, som kommo in.

Han hade fått slut på tidningarne och gick

ut i vestibulen. Vid spegeln stod tullförvaltaren

och kammade skägget. Han skulle ut och höra

litet musik ofvanpå allvaret — det var

minsann inte hvardagsnöjen under vintern — och

han gnolade med på melodin inifrån kaféet.Gabriel gaf enstafviga svar och hade så

brådt-om hem för att skrifva bref till sin mor, när det

blef frågan om att han skulle stanna kvar.

Tullförvaltaren tänkte ta en grogg, medan han

väntade på de andra. Hvilka det var, sade han inte.

Just som han var färdig att gå in i kaféet, vände

han sig ännu en gäng till Gabriel och sade

älskvärd som vanligt:

— Det var sannt vill inte kandidaten äta

middag hos mig i morgon kl. 5. Gärna frack . . .

ja, helst frack. Jag har några gäster. Nå, kan

jag räkna på kandidaten?

— Jag får tacka så mycket. — Gabriels

bugning var strängt formel.

— Välkommen, hjärtligt välkommen. Det

vore inte olämpligt med en vacker ros i

knapphålet. God natt. Au revoir.

Han skrattade menande och nickade.

Genom glasdörrarne till kaféet kunde man redan

iakttaga, med hvilket själf med vetande, han skred

fram mellan borden.

Gabriel stod kvar för att tända en cigarett

och märkte plötsligt bredvid sig kassörskan, som

kommit ut ur kontoret för att stirra efter

Vikingen. Hennes halfgamla, pudrade ansikte

flammade af beundran och förargelse:

— Se på’n, se bara på’n, utbrast hon till

Gabriel. — Är det inte, som hafi tänkte: Sta"n

är min.Efter denna utgjutelse rusade hon tillbaka

in till sin pulpet och smällde igen dörren efter

sig.

Gabriel gick, och ung poet, som han kände

sig, irrade han länge omkring ute under himmelns

stjärnor. Hans själ var bräddad af vemod, och

han hade så väl behöft tröstens och värmen af

en liten mjuk kvinnoarm under sin. Men intet

störde hans ensamma drömmar.

Något bref till mamman skref han

emellertid inte den kvällen.Gardinerna i det Wikska hemmet voro

nedfällda och tullförvaltarens alla antika kronor

tända. Där dagen lyckades sila sig in vid

fönsterposterna, blef den kyligt blåaktig mot det varma

skenet från stearinljusen, det kunde god t varit

vinter därute. I sin otåliga ifver ville ju

tullförvaltaren alltid ha innanfönsterna tidigt ut och

tidigt in, nu kommo de vagnsbullret från torget

att höras så behagligt aflägset, det var annars

som vanligt om lördagseftermiddagarne ett

väl-signadt körande af bondskjutsar, som skulle ut

till landsvägen.

Några minuter före fem var tullförvaltaren

färdigklädd och kom småsj ungande ur sitt

sof-rum. Skägget föll mjukt och putsadt, men ändå

så gammalsvenskt och manligt ned öfver skjort-

Rönnerkrantzarnes stad.

8bröstet; där lyste och blixtrade de båda

diamant-knapparne, som någon i släkten fått af Gustaf

III. Fracken satt som gjuten och Vasaorden i

miniatyr tog sig bra ut på sidenslaget. Nu var

Vikingen stadens ende obestridlige världsman,

och han väntade ett litet, men utvaldt, sällskap

gäster, våningen gaf honom den rätta

infattningen. Stegen hördes inte på de mjuka mattorna

och i luften fanns redan en aning om parfym,

han hade också strax förut gått omkring med en

rafraichisseur.

Hur många skulle inte förbittrats af besk

afund, om de sett honom, där han nu gick af

och an, så genomnöjd med sig och sitt. Det

måste ju vara svårt att förlåta en sådan

tanklöst barnslig egoism, »när det finns andra, som

äro olyckliga.» Visst hade också han fått sina

hugg af ödet, men såren försvunno utan ärr.

Och människor vilja se — åtminstone ärren.

Förnämt var hans hem, det kände

Vikingen, han blef stolt, när han såg sig omkring.

Det låg ett skimmer af kommande fest öfver

rummen, och för hans gamla sångaresjäl var

lifvets glädje alltid fest. Inte ett ögonblick

frågade han efter, om folk missunnade honom eller

kallade någon af hans ägodelar för öfverdådig

lyx, och han hade kunnat skratta af full hals och

uppriktigt hjärta, när borgmästare Båge på sin

glada tid en gång i ett muntert lag lät honom

höra:— Gud vete, hur det slutat för publikanen,

om inte Israel haft en dotter med eldfängdt

hjärta och brandfritt kassaskåp.

Det där hände flere år, innan fru Wik dog.

Kanske var det något af hennes väsen, som

lefde kvar i tullförvaltarens förtjusning för

antika möbler, gammalt porslin och allt sådant

där, vurmen för vapen hade han säkert af sig

själf.

Han gick ut i tamburen för att vara säker

på, att Lords korg blifvit nedburen till honom

i brygghuset, där han skulle få ligga bunden hela

kvällen. Fru Jutterbock kunde ju omöjligen

tåla hundar, och festen var väl egentligen för

henne. Hon var fru till apotekaren, men man

talade alltid om fru Jutterbock med man. Nu

tänkte hon sig snart ut på sin vanliga höstresa

och dessförinnan brukade tullförvaltaren ha en

liten delikat middag så där som förr i världen

då hans hustru lefde. Camilla Jutterbock hade

varit hennes enda vän i staden och för resten

ett förbannadt förståndigt fruntimmer, fastän

norskan aldrig gick ur.

Det blef ett häftigt buller af vagnshjul

utanför porten åt torget. Tullförvaltaren hvisslade

och vände tillbaka in i salongen.

— Där ha vi dem, sade han till sig själf.

Fru Jutterbock skulle alltid åka bort på kalas

om det också inte var längre än några steg att gå.Klockan slog fem. En svartklädd

tjänsteande kom sväfvande från serveringsrummet. Det

tog redan i tamburdörren.

Gabriel Åstiöm var den förste,

studentfrack och enligt order en ros i knapphålet. Ett

moln hvilade på hans panna, när han efter en

flyktig granskning i tamburspegeln trädde in i

salongen. Det misslyckades totalt för honom att

verka otvungen.

Tullförvaltaren, som stod borta vid flygeln

kom honom hjärtligt till mötes:

— Välkommen, helsade han strålande. —

Vi ha vinterns värme inne och sommarens ute.

Eller är det kyligt i afton? Desto bättre för oss

inter pocula. Nej, se där ha vi Bjurner. Hur

mår du, käre Magnus, efter gårdagens

ansträngningar?

— Jo, jag tackar, utmärkt. . * Du har

Jiit-terbocks i trappan.

Rektorn helsade på Gabriel och stannade

bredvid honom. Samtalet gick trögt, ty Gabriel

var förströdd. Han hade blifvit behagligt

öfver-raskad af tullförvaltarens hem. Här fanns ju

smak, förfining, den enda miljö, där man kunde

passa helt enkelt. Och »Vikingen» själf en sådan

prakttyp af den gamla stammen, litet löjlig ibland

det måste medges, men otvifvelaktigt en

veritabel hedersman. Inte fick man fästa sig vid

åthäfvorna hos en människa med det hjärtelaget.Gästfri och vänlig var han, det kunde absolut

inte nekas.

Ja4 dessa Gabriels tankar kommo nog inte

precis slag i slag, men de voro i alla fall ungefär

sådana, medan han lyddes till rektorn. Att han

öfverhufvudtaget besvärade sig med några

re-flektioner på sidan om hvad som försiggick, hade

egentligen ingen annan grund än det ytliga

intrycket af interiören, som gifvit en knuff åt hans

färdiga föreställning om hur alla småstadsbor bo.

Nu hade också Bengt Rönnerkrantz

anländ t och sällat sig till dem. Rektorn gjorde sig

underrättad om Bedas och Cecilias helsotillstånd

och Bengt Rönnerkrantz berättade, att Hilda

Furukrona kommit till dem, just när han gick

hemifrån. Ingendera af de båda herrarne

snuddade med ett ord vid järn vägsmötet i sitt

samspråk, den ömsesidiga diskretionen lät gårdagen

vara som utplånad. De hade emellertid ingenting

mer att säga hvarandra, när apotekare

Jiitterbocks stego in.

— Mina kära vänner, trumpetade

tullförvaltaren. — Välkomna.

Fru Jutterbock hamnade genast i hans

breda famn och man såg bara ett par små

behand-skade händer, som dunkade honom i ryggen

medan hon ropade:

— Passe min chevelyr . . . Passe min

che-velyr, siger jeg.Den magre lille apotekaren stod bredvid och

strök sina grå polisonger. Han plirade med

ögonen och skrattade på ett komiskt kluckande sätt.

— Se bara på Camilla. Tusan hakar ett

sådant original, hon är.

Värden släppte frun, och nu var det

apotekarens tur. Vikingen var redan färdig att göra

det stora kraftprofvet, som alltid borde ske

någon gång så där i den intimaste kretsen. Han

lyfte den lille gladlynte pillertrillaren på raka

armar högt i luften.

— Jag tappar Camillas tabletter, skrek

apotekaren däruppe. — Hör du hvad jag säger.

Sätt mig ner för tusan.

I detsamma damp en bleckdosa på golfvet

och innehållet ut.

— Vikingen er gal, sade fru Jutterbock och

kände på sitt hår.

Hon tog sig ytterst elegant ut i svart

spets-klädning och med sitt dyrbara pärlhalsband på.

Figuren var trots åldern hvarken för fet eller för

mager och de lifliga ögonen lyste upp hennes

rynkiga, bleka ansikte. Det blef så lustigt genom

den rent för stora näsan och håret, som hängde

ned i två grå kanonlockar strax vid tinningarne

precis som på ett gammalt porträtt.

Tullförvaltaren satte ned apotekaren på

golfvet.— Förlåt mig, lille bror, bad han pustande.

Kraftprofvet kostade på i alla fall.

— Ja, det blir sannerligen du, som får plocka

upp Camillas tabletter, sade apotekaren helt

lugnt och drog ned västen, som åkt upp litet.

— Naturligtvis, bullrade tullförvaltaren.

Han låg redan på alla fyra.

Fru Jiitterbock och hennes man skulle helsa

på de andra.

— Vikingen er forfärdelig gal, sade fru

Jiitterbock till rektorn. — Er han icke, Magnus?

Han må ha »anmärkning». God dag, Bengt,

Hvordan har de det, söstrene dine. Jeg var

inom hos dem for fj orten dage siden och ven ter på

deres besög hos mig. Men hvad er nu dette for

en ung mand?

Hon stannade framför Gabriel.

— Kandidat Åström, presenterade rektorn.

— Meget förbunden, sade fru Jiitterbock.

Men sig mig, min unge herre, hvad skal så De

her bland os gamle uhuer?

— Äta middag, svarade Gabriel med en

bugning.

— Nå sådan. Ved De hvad en uhu er?

— Ja, till en viss grad.

— Vi er uhuernes klub. Det gläder mig

meget att se Dem.

Hon gick bort och satte sig i soffan, medan

apotekaren blef kvar hos Gabriel.— Kandidaten är son till professor Åström?

-Ja.

— Vi råkade honom på Holmenkollen en

gång för många år sedan.

Tullförvaltaren hade plockat upp fru

Jiitter-bocks tabletter och ställde dosan på bordet hos

henne. Han var tankspridd och tittade alltsom

oftast med en missbeåten min på klockan. Till

slut gjorde han sig ärende ut åt köksafdelningen.

— Jag kan inte påminna mig, att mina

föräldrar besökte Holmenkollen någon gång,

fortsatte Gabriel till apotekaren.

— Jo, jo men, svarade den lille herrn och

lade betänksamt ett finger på näsan. — Han

tyckte inte om apotekare.

— Inte det.

— Nej, def gjorde han inte. Jag minns så

väl, när han sjöng.....

— Sjöng han?

— Ja, hur var det nu igen. Jo, så här:

»Jiitterbock, han trillar,

han trillar . . . han trillar ...»

Nej, tusan hakar, har jag inte glömt det.

Se, han var ju . . . hm, hm . . . ein wenig

ange-heitert.

— Är det inte något misstag ändå, undrade

Gabriel.— Omöjligt. — Apotekaren slog ut med

handen, men ropade strax tvärt öfver rummet

till sin fru, som fått ned rektorn och Bengt

Rönnerkrantz på stolarne vid divanbordet: Camilla

du, hvad hette den där professorn, som vi råkade

på Holmenkollen för några år sedan?

— Hvem?

— Han som sjöng: »Jutterbock, han trillar».

— Jeg förstår icke ett grand, sade fru

Jutterbock och ruskade på hufvudet.

— Han, som envisades att kalla dig för fru

Camomilla, utbrast apotekaren triumferande.

— Men, du milde Gud, Jutterbock, det var

jo den vanvidige grosserer Bandelin fra Malmö,

han, som fick delirium tremens, du ved nok.

— Ja..a, det var det, instämde apotekaren

och nickade. — Se, jag har litet svårt med namn.

Apotekaren och Gabriel blefvo stående en

stund tysta bredvid hvarandra. Den lille gubben

hade stuckit händerna under frackskörten och

såg begrundande ut.

Stämningen höll på att gå sin väg.

— När reser Camilla, frågade rektorn —

ty vår stad duger naturligtvis inte denna hösten

heller.

— Det kan Magnus väre sicker på. Jeg

rejser i näste uge. Men hvor er Vikingen henne?

Jeg er frygtelig sulten.

Bengt Rönnerkrantz såg på sitt ur.— Kvarten öfver fem, sade han och steg

upp.

— Nå, Dere to, sade fru Jiitterbock och såg

från den ene till den andre — er De »sams»?

— Naturligtvis, svarade rektorn och reste

sig.

— Naturligtvis, instämde Bengt

Rönnerkrantz.

De läto mycket stela bägge två.

— Ja, min käre Bengt, du er jo bleven en

riktig folkefiende. Men du har ret, Stockman,

du har glimrende ret.

— Det kan jag inte föreställa mig, insköt

rektorn skarpt.

Han var så hungrig, att han kunnat brusa

upp för hvad som helst.

— Åh nej, Magnus Bjurners

föreställnings-krets är nog bekant, sade Bengt Rönnerkrantz

lika hvasst af samma skäl.

— Jag förbehåller mig en aktningsfullare

ton geni emot mina åsikter, min käre Bengt.

— Äfvenledes, min käre Magnus.

I detsamma kom tullförvaltaren tillbaka.

Han var långt ifrån belåten.

— Jag förstår inte, mumlade han och

tittade nervöst på klockan.

— Gud, hvor jeg er sulten, Wik, ropade fru

Jiitterbock emot honom. — Och får vi icke mad

snart, så har du bataljen i fuld gang. Ser du,hvor lynende de to antagonister stirrer på

hin-anden.

— Jag begriper inte det här, upprepade

värden bekymrad. — Det fattas en af mina

gäster . . Nå, Gud ske lof, nu ringer det.

Han drog en suck af lättnad och fick genast

tillbaka sitt humör.

— Vänta bara, ni gamla uhuer, skämtade

han och gnuggade händerna — så ska ni få se.

— Hvad er det nu for overraskelser, sade

fru Jiitterbock matt. — Jeg vil slettes icke vide

af nogle overraskelser.

— Jag är mycket intresserad, sade hennes

man och sträckte på halsen som en liten tupp.

— Det tror jeg ganska sickert, sade fru

Jiitterbock och ruskade på hufvudet.

Bengt Rönnerkrantz och rektorn höllo sig

moltysta.

— Nej men, Wik, utbrast fru Jiitterbock, —

Det er jo en ung pike.

Det var Dagmar de Ron, som kommit in,

andtruten och med blossande kinder. Håret

glänste, ögonen bönföllo ödmjuka och den bara

halsen var just sådan, den borde vara. Flickan

tog sig verkligen så ut, att hon måste ha syndernas

förlåtelse som i en liten ask.

— Förlåt mig, farbror, att jag kommer så

förskräckligt sent. Det var på tok med

klädnin-gen och jag måste sätta mig och sy i. . . .>>I sista stund» ville hon säga, men då fick

hon syn på Gabriel Åström och blef stum. Var

hon röd om kinderna förut, så blef det då inte

bättre. Och han rodnade i kapp med henne.

— Se på reflexene, Magnus, hviskade fru

Jutterbock småskrattande till rektorn och gjorde

en liten antydan med handen åt kinderna.

— Hon är ljuf som en hind, hviskade

apotekaren förtjust till Bengt Rönnerkrantz. — Hvem

är det bedårande barnet?

Men tullförvaltarens sätt att helsa på

Dagmar var så öfverväldigande, att ingen annan

hördes.

— Du är redan förlåten, min tös. Här hos

mig kommer bara gamlingar så här års, men jag

har ändå skaffat en ung man att offra på ditt

altare.

— Men farbror, inföll Dagmar kokett —

äldre herrar är mycket intressantare.

Hon gaf honom en blick, som kändes i det

gamla hjärtat, och kom Gabriel att vända sig

bort.

— Säger du det, Dagmar, svarade

Vikingen, pösande af belåtenhet. — Men nu måste

jag presentera Fröken de Ron — Fru Jutterbock.

En dotter till major de Ron på Tunstorp, Camilla,

min gamle heders vän de Ron.

— Det kan icke fanden holde regning på

alle dine venner, sade fru Jutterbock — men

piken er jo nydelig.— Visst är hon det, utropade

tullförvaltaren och fortsatte att prata utan uppehåll medan

han presenterade herrarne, men då det blef

Gabriels tur, höll han inne med en liten hvissling

och såg från den ena till den andre. — Aha!

Herrskapet är bekanta förut, ser jag.

— Farbror är omöjlig, skrattade Dagmar

lifligare än nödvändigt. — God afton, kandidaten.

Nu gingo dörrarne till matsalen upp, och

värden bjöd fru Jiitterbock armen.

— Kandidat Åström får föra fröken de Ron,

ropade Vikingen. — Man skall inte förmena

ungdomen dess rätt.

— Du har vel icke glemt min lille

pomme-rantz, sade fru Jiitterbock.

— Nej, var säker, Camilla. En liten

smör-gåsrisp till en början, det behöfver vi gamla

uhuer.

— Du har rett, inföll den lille apotekaren.

— Leben und leben lassen, det är mitt valspråk.

— Ett sådant vackert hem, tullförvaltaren

har, började Gabriel sitt samtal med Dagmar.

— Ja, jag blef alldeles häpen, när jag kom

hit härom dagen för att helsa honom från pappa,

svarade Dagmar lättad, det var skönt, att han

inte gaf sig in på andra ämnen med detsamma.

— Jag hade inte en aning om, hurdan han var,

inte om han var gift eller någonting. Präktig

gubbe eller hur?Det blef en munter middag. Vid

smörgåsbordet förenade sig Bengt Rönnerkrantz och

rektorn om en halfva, som sköljde bort alla olika

meningar.

— Pris ske Gud för den allt försonande

alkoholen, sade Bengt leende.

— Det är inte utan, att jag instämmer i

denna fromma tacksägelse, sade rektor Bjurner

och log han med — men säg det inte till mina

systrar.

Efter soppan steg temperaturen en grad och

efter fisken två. När champagnen fyllts i till

steken, höll Vikingen sitt andra tal för sina

gäster, och en stund senare blef rektorn mycket

allvarsam och knackade i glaset:

— Mina vänner. När nu vi gamla uhuer,

som Camilla Jiitterbock kallar oss, åter sitta

samman i festligt lag, sakna vi en. Sist hade vi

ännu postmästaren, vår trogne vän Mats

Kjel-lén ibland oss. Han är nu borta. En tystnadens

skål för hans minne.

— En tystnadens skål, upprepade

apotekaren med en suck.

De drucko och i allas ögon återspeglade sig

samma tanke:

— Hvem blir den nästa?

Det blef en stunds förstämning, men den

tyngde inte, de kände hvarandra ju så väl och

be-höfde inte jäkta för att hålla uppe tonen.Då frukten stod på bordet och

tullförvaltarens gamla Cap Constantia kommit in i de där

magnifika kristallglasen, som det inte gått att

få mer än åtta af, utropade fru Jutterbock:

— Nej, nu må vi glädes sammen. Hvem

läser et digt?

— Ja, låt oss få poesi, lifvets gudagåfva,

instämde värden.

— Det är de ungas sak, sade rektorn.

— Inte min, förklarade Dagmar, som om

hon vaknat upp — jag kan absolut ingenting.

Hon kände sig bortkommen, när den glada

stämningen försvann, och hade sedan haft sina

tankar långt på annat håll. Det måste varit

på samma sätt med hennes kavaljer.

Bengt Rönnerkrantz teg och lille

Jutterbock smånynnade för sig själf.

Men Gabriel Åstiöm var helt varm för de

gamle, som hade det verkliga lifvet bakom sig

och som själfva varit så dumma och lockat fram

dödens skugga, då deras fest stod högst. Han

ville så innerligt gärna roa dem och föra löjena

tillbaka på deras läppar. Därför sprang han upp

från sin stol och väntade med en så fiimodig

min, att man knappt kunde känna igen honom.

När det blef tyst, läste han:“En kung i Sachsen samlade porslin,

men samlingsvurmen blef en riktig sjuka.

Han bytte bort till kungen i Berlin

sitt garde — tänk — mot en kinesisk kruka.

Femhundra man med sabel och karbin,

som preussar’n visste att förträffligt bruka,

i exercisen smidiga och mjuka,

i krig en mur, tänk — mot en blå terrin.

Femhundra man med hårpung och med puder!

Slikt dårhusdåd allt vanvett öfverbjuder

från världens början — ja, så tycker ni.

Se’n bytet gjordes, har ett sekel svunnit:

Femhundra tappra hjärtan brista hunnit,

den gamla krukan — hon står ännu bi.“

Gabriel satte sig igen.

— Det var godt, skrattade fru Jiitterbock

och klappade i händerna. — Aldeles skrevet for

dig, Wik.

— Bravo, applåderade tullförvaltaren. —

Var det af kandidaten själf?

Men Bengt Rönnerkrantz lyfte småleende

sitt glas mot Gabriel:

— Tack för Snoilsky.

— Det er nydelig med et lille digt, sade fru

Jiitterbock — sådan en tre poire et fromage.

— Ja, men det får inte vara för långt,

till-lade hennes man.

Han var litet dimmig på ögonen och

skålade gång på gång med Dagmar.

— Jiitterbock tycker om små lätta skämt

och stora tunga pokaler, log rektorn.— En skål för vinet, sången och kvinnan,

gormade Vikingen. — I den ordningen, mina

herrar, i den ordningen.

— Ja, det är just den klimax, man kan

gilla, jublade apotekaren och drack åter med

Dagmar

— Skål, Jiitterbock, sade fru Camilla,

half-kväfd af skratt. — Du glemmer aldrig vår gamle

kärlighed.

— Wein, Weib und Gesang, citerade

rektorn bara för att citatet måste komma.

— Lägg märke till det, herr kandidat —

Bengt Rönnerkrantz lutade sig fram öfver

bordet — för Vikingen kan en dikt aldrig vara

en dikt, om den inte kan sjungas.

Så knackade han i glaset och läste:

“När skämtet tar ordet vid vänskapens bord

med fingret åt glasen, som dofta,

så drick och var glad: på vår sorgliga jord,

man gläder sig aldrig för ofta.

En blomma är glädjen, i dag slår hon ut,

i morgon förvissnar hon redan.

Just nu, då du kan, haf en lycklig minut

och tänk på det kommande sedan."

De gamla uhuema rördes till tårar.

— Tak, Bengt, sade fru Jiitterbock — du

hade glimrende ret denne gangen også.

Rönnerlcranizarnes siad. 9— Tack, Bengt, ljöd det frän alla håll.

Några minuter senare var själf va middagen

förbi, och man gick in i salongen till kaffet.

— Wik, cigarretter, kommenderade fru

Jiit-terbock. — Fröken de Ron og jeg må ha dem

med detsamme. De ryger naturligvis?

— Ja, mer än gärna, erkände Dagmar.

Tullförvaltaren fick brådtom efter

cigarretterna.

Dagmar tyckte, att Gabriel väl snabbt drog

sig undan från henne. Hon hade nyss varit så

nöjd med sig själf. Numera — sedan hon fått

tillfälle att ge återbud två gånger — kunde han

gärna föreslagit en promenad på tu man hand.

Men han teg. Inte med ett ord hade han rört

vid deras hastiga bekantskap. Var han stött?

Eller helt och hållet likgiltig? Och frågan, som

hon väntat på hela middagen, hur hon kunnat

kalla honom för Gabben, den fick hon vänta på.

En klocka slog något och fru Jutterbock

lystrade genast.

— Otte, förvånade hon sig. — Wik, husk

på, att jeg vil hjem klocken ti.

Nu serverades kaffet.

Bengt Rönnerkrantz och apotekaren hvilade

redan i hvar sin bekväma stol. Bengt njöt

cigarren, som om den varit allt i världen för

honom, men apotekaren rökade inte, han upp-friskade sig med sin frus pepparmyntstabletter

och såg inte så litet lurig ut.

— Gud, hvor du er sövnig, Jiitterbock,

sade fru Camilla skrattande. — Du må se til att

du får läse dine sedvanlige aviser på gutternes

sovevärelse. Må han icke, Wik?

— Jo visst, svarade värden, som höll på

att servera likörer.

— Tack. Efter kaffet, gäspade apotekaren.

— Har du ofta bref från dina »gutter»?

— Ja, så ofta de behöfva pengar. —

Tullförvaltaren gapskrattade.

— Då är det nog flitig korrespondens,

insköt Bengt Rönnerkrantz från sin stol.

Rektorn och Gabriel Åström hade dragit

sig in i herrummet. De hörde allt hvad som sades

inne hos de andra, fru Jiitterbocks lifliga prat,

Vikingens högljudda värdskap och Dagmars

koketta skratt. Det sista framkallade ett

hånfullt drag öfver Gabriels mun, och han ville helst

kommit undan dit ut.

— Det är något för en jägare, sade

rektorn och pekade på den mängd af olika vapen,

som täckte väggarne. — Det finns mycket att

se inom den här gårdenc

— Är det inte trähus?

— Jo. — Rektorn nickade. — Dyr

brandförsäkring.Men gumman Jiitterbock hade fått sitt kaffe

och druckit sin likör. Hon var redan energisk,

— Nu vil jeg spille et parti kort, sade hon

därute.

— Camilla är norska, hördes Bengt

Rönner-krantz’ röst — hon skall aldrig kunna hvila i

frid.

Det dröjde i alla fall inte länge, förrän hon

fått upp Bengt Rönnerkrantz ur stolen och in i

herrummet. Tullförvaltaren sjöng »Rehnvinets

lof», medan han ordnade spelbordet.

— Men hvad ska" vi göra med fröken de

Ron, utbrast han, när allt var klart.

— De unge mennesker må da kunne more

sig, inföll fru Jiitterbock resolut. — Jiitterbock

läser aviserne sine. Kom nu, Magnus. Jeg skal

hjem klocken ti.

Gabriel stod en stund stilla, som han tvekat

att bege sig ut i salongen igen men så gjorde han

det. Där satt Dagmar ensam vid divanbordet

och bläddrade i ett planschverk. Lampskenet

föll öfver hennes vackra hår och den mattgröna

klädningen framhäfde så väl hennes varelses

behag, att han dröjde ett ögonblick i dörren,

tills hon kände hans blick och lyfte på hufvudet.

Då bugade han sig lätt och kom in, men gick

inte genast fram till henne, utan tände en

cigarrett vid tändsticksstället, som någon satt ifrån

sig på flygeln.— Nu spela uhuerna kort, sade han

half-högt efter en stund. — Klassiker.

Dagmar nickade. Hon sköt undan den stora

obehändiga boken och lutade sig lättjefullt

tillbaka i den bekväma stolen.

— Minns ni, när vi möttes sist? På bron.

Lärarinnekåren i biåsväder. — Han stödde

vårdslöst armbågen mot flygeln. — En lock hade

fallit fram något öfver hans breda panna, han

skulle godt kunnat ta"s för en musiker. Rosen

i knapphålet slokade med bladen, han skämdes

för den; Herman Bang hade rätt, det gick bara

an med chrysantemum.

— Ni är elak, sade Dagmar, men hon kunde

inte låta bli att skratta, ty hon tänkte på

friherrinnan.

— Elak är ett näpet ord i en flickas mun,

inföll Gabriel — och ofta användt. Ni ser inte

ut som en lärarinna.

— Hur ser jag ut då, sade Dagmar, som kände

sig rätt belåten igen, men hon ångrade genast

frågan.

— Som en ung kvinna. Och det är en mycket

stor komplimang. — Han kom fram och satte

sig i stolen bred vid henne.

Dagmar bet sig i läppen. Hon var säker

på att han gjorde narr af henne.

Gabriel började fundera på hvad han skulle

säga därnäst, han måste ju konversera flickan,

fastän det knappt var mödan värdt.Dagmar tyckte, att han såg obehagligt

själf medveten ut. Om han åtminstone velat

fråga henne om »Gabben». För att få slut på

tystnaden gjorde hon hastigt en konversationsfras:

— Hur trifs kandidaten i sta’n?

— Byn, kan ni gärna säga.

— Ja bevars. Men det är för mycket stad

för att vara by och för mycket by för att vara

stad.

— En utmärkt definition. — Gabriel

bugade sig, där han satt. — Ni har bestämdt stort A

i Ballgespräch.

— Ämnar ni ta revanch för den där gången,

vi råkades sist, undrade Dagmar och gaf honom

en hastig blick.

Gabriel låtsade kasta upp en monocle i

ögonvrån och mönstrade henne tämligen

närgånget:

— Nettes Kerlchen, fast offizierlich,

skorra-de han.

— Hvad menar ni med det där, frågade

Dagmar häftigt och satte sig kapprak i stolen.

Hon var gent emot honom alldeles särskildt

ömtålig om sin värdighet som familjeflicka.

— Hast du mir gesehen! — Gabriel

skrattade. — Det är visst inte bara jag, som kan vara

snarstucken.

Dagmar stirrade på honom.— Om jag burit mig dumt åt och skrifvit

till er, får ni inte behandla mig hur som helst

i alla fall.

— Men Dagmar då, retades Gabriel med

stark tonvikt på namnet.

— Ni får inte kalla mig för Dagmar!

— Men ni får så gärna kalla mig för Gabben.

Hur deras samtal kunnat sluta är inte godt

att veta. När de hunnit så här långt, kom

apotekaren tillbaka från sin lilla middagslur.

— Se, så trefligt ungdomen har det, sade

han och satte sig. — Jag riktigt afundas. Ja,

ungdom, ungdom det är en härlig och snart

förlorad skatt.

Det var ingen, som svarade, men den lille

gubben nickade vemodigt och så ropade han:

— Camilla.

-Ja-

Han reste sig och gick bort åt dörren till

herrummet.

— Jag ämnar bjuda den unga flickan hem.

— Gör det, du Jiitterbock.

— Ho, ho, Jiitterbock, inföll

tullförvaltaren — har du läst tidningarne?

Apotekaren vände sig inåt salongen och

tog ett par steg, men så fick han syn på Gabriel

och ryckte till så, att benen nästan veko sig.

— Och naturligtvis kandidat Strömberg

också, Camilla.— Hvem du vil, Jutterbock.

Han kom långsamt bort mot divanbordet,

men så ropade alla herrarne och fru Camilla med:

— Skål, Jutterbock.

Då spred sig ett fridfullt leende öfver det

lilla gubbansiktet, och han återvände sakta och

inte riktigt stadigt in till dem.

Tullförvaltaren mötte honom i dörren:

— Men för all del, sitter ni och torkar. Och

utan rökelse. Kom in till oss. Dagmar måste

se på mina gevär.

Det dröjde inte länge, förrän fru Jutterbock

tröttnade på korten. Hon var alldeles för liflig

att hålla på länge med samma sak, och så

förlorade hon också.

Då var Vikingens stora stund inne. Han

sjöng sång på sång vid flygeln och Bengt

Rönnerkrantz ackompanjerade så godt han kunde.

Värden tänkte bara på sin stämmas välljud

och glömde rent af att det bars omkring

smörgåsar på bricka.

Men klockan tio körde fru Jiitterbocks

vagn fram.

— Tak, tusind tak, sade fru Camilla till

Vikingen.

De omfamnade hvarandra nu också och

när de voro färdiga med det, ropade han:

— Och nu, medan vi ännu äro samlade,

kom ihåg det hvar och en, att för alla mina vän-ner stå portarne till mitt hem och till mitt hjärta

på vid gafvel.

— Store Gud, en sådan bevärtning, sade

fru Jiitterbock och ruskade på kanonlockarne.

— Glöm inte bort oss. Kom snart, sade

gubben Jiitterbock till Dagmar.

Nu mindes han inte Gabriel alls.

— Grogg, frågade rektorn Bengt

Rönnerkrantz i en menande hviskning.

— Två stycken, svarade Bengt.

Han tände en ny cigarr och de båda

herrar-ne försvunno sakta inåt våningen.

Tullförvaltaren följde sina öfriga gäster ända

ned i trappan och uppmanade ifrigt Gabriel att

komma tillbaka och få en whisky, sedan han

följt Dagmar hem.

— De skal med i vognen bägge to,

bestämde fru Jiitterbock — vi skal köre den unge pike

hjem.

— Det är rätt, Camilla, det är mycket rätt.

— Apotekaren var ifrig.

De måste åka.

Vagnen skramlade öfver kullerstenarne och

man kunde inte höra ett ord af allt hvad fru

Jiitterbock hade att säga.

Vid Dagmars port tilläts Gabriel också att

stiga af. Den lille apotekaren viftade ihärdigt

med sin näsduk genom fönstret, medan vagnen

rullade bort.— I morgon promenerar vi, fröken, sade

Gabriel.

— Ja, om ni ber om förlåtelse för i afton.

— Allt hvad ni vill.

— Jag är inte ond. Det var rätt, att ni gaf

mig igen. God natt.

— Nå-å. Hur dags i morgon?

— Half fem. Nej, släpp min hand.

— God natt, fröken de Ron.

— God natt.

Hon sprang uppför trappan. Porten var

förstås öppen som alla portar i en så liten stad.

Gabriel gick raka vägen hem.Fröken Cecilia Rönnerkrantz gick och

väntade på att fröken Beda skulle komma tillbaka

från kyrkan. Det var så varmt att dörrarne till

verandan utanför matsalen stodo på vid gafvel,

och fröken Cecilia hade kunnat sitta nere i sin

kära trädgård hela förmiddagen. Där trifdes

hon nu alltid och arbetade ofta mer än hon

egentligen orkade, med sina blommor och sina

grönsaker, men så gaf jorden henne också tack

för mödan. Sådana rosor som hennes fick man

leta efter och hvad det mera reella, d. v. s.

matnyttiga, beträffade, så voro, om inte annat, Cecilia

Rönnerkrantz" sylt och konserver kända i orten.

Hon hade ätit ett stort, saftigt päron, en

af »svanhalsarne», nere i det gamla lusthuset,

där herr Bernhard Rönnerkrantz förr i världen

druckit så många groggar med sina kaptener,och sedan hade hon plockat astrar till vaserna,

men nu började klockan bli mycket och Johanna

såg ättiksur ut, när hon sista gången var och

frågade, om inte fröken Beda kommit än.

Kaffebrickan stod dukad på matsalsbordet

och borta på buffén hade fröken Cecilia ställt

i beredskap ett par extra koppar och en stor

silfver-skål med småbröd, om Beda skulle ha främmande

med sig. Det brukade gärna komma in någon så där

på söndagsmiddagen för att prata bort en stund.

Till slut satte sig fröken Cecilia inne i

hörnrummet vid fönstret, där man kunde se bert

öfver bron och Hamntorget. Hon hörde ljudet

af vågskvalp och af båtar, som gnagde mot

hvarandra. Solljuset låg bländande skarpt öfver

hamnen. Där syntes knappt en människa, men vid

kajen, ett stycke bortåt" Strandpromenaden till,

låg en norsk ångare på lustresa och flaggade.

Den hette »Christian Ancher», och fröken Cecilia

putade ut med munnen, missmodig, ty det

påminde henne om att konsul Ancker aldrig hälsat

på dem efter 1905. Så var det med alla deras

norska vänner, det hade blifvit en mur vid gränsen.

Där kom ändtligen Beda öfver Hamntorget

Hon skyndade sig det mesta hon kunde, det

syntes. Och bevars så varm hon såg ut i sin långa

svarta kappa. Cecilia gick ut i köket för att tala

om att fröken Beda var ensam, och när hon kom

tillbaka, var system redan i tamburen.— Tyckte Beda om predikan?

— Jag vet inte, undvek fröken Beda, hon

tyckte inte om frågan.

— Hvarför skulle Beda gå då?

— Någon måste ju. — Hon hade tagit af

sig kappan och hängde just upp kapotthatten.

— Måste? Det säger Beda alltid.

— Ja, annars bli Tidemans stötta.

— Det får de. Både kyrkoherden och

Ma-thilda.

— Det menar inte Cecilia.

— De ha ingen uppriktig tro.

— Ja, det säger Cecilia alltid, sade Beda

medan de följdes åt in.

Det blef ständigt samma dispyt, så snart

Beda gick och hörde kyrkoherde Tideman, och

när systrarne voro af olika mening, lät det, som

om de grälade. De talade alltid så i korta, trubbiga

satser och de torra rösterna, som godt kunde

tas för hvarandras eko, blefvo lätt gälla.

Kanske hade de vant sig så, för att fadern, som

blifvit döfvare och döfvare under senare år, alltid

varit utom sig af förbittring, om han inte hörde.

Den ena måste också alltid säga ifrån hvad hon

tänkte, om än den andra visste det lika bra förut,

eljest skulle de kännt sig falska, men när det

var gjordt, voro de till freds båda två och

började genast med andra saker, ifall det fanns

något att tala om. Annars tego de hur länge somhelst. Det var väl därför många gamla

fruntimmer i staden påstodo, att »flickorna

Rönnerkrantz» voro så underliga.

— Hvar är Bengt, frågade Beda, då de

kommo in i hörnrummet.

— På sjön. Tog matsäck med, svarade

Cecilia och satte sig vid fönstret åt bron litet nyfiken

på dem, som skulle komma förbi.

— Och vi, som köpt höns till middag,

utbrast Beda.

— Johanna tyckte illa om att han for.

— Kan tro det. — Beda nickade

allvarsamt.

Ingen af dem skrattade åt hvad Johanna

tyckte.

Cecilia fick syn på någon utanför och böjde

sig fram.

— Där är hon igen, Beda.

Det var Dagmar de Ron, som kom öfver

bron. Hon måtte kännt de bägge gummornas

blickar, ty hon lyfte på hufvudet och såg in.

Med en misslynt min vände hon genast bort

ansiktet och rodnade.

— Nu blef hon ond, sade Cecilia.

— Hon tyckte, vi var nyfikna, tilläde Beda.

— Beda värst.

— Ja, för att Cecilia ropade på mig.

Nu var Johanna i matsalsdörren.

— Kaffet, sade hon och så försvann hon igen.Cecilia reste sig och de gingo ut i matsalen.

— Nu vet jag, hvem det är, sade Beda.

— Vet Beda det?

Cecilia serverade kaffe, det kunde inte gått

an för Beda, ty hon skulle bjudas först,

eftersom hon varit ute.

— Jaa, fröken de Ron vid flickskolan.

— Var hon i kyrkan?

— Ja. Med Maria Bjurner och de andra.

— Ser inte sådan ut, sade Cecilia och tog

en mun kaffe. — Hon var väl tvungen.

— Hon sätter näsan i vädret, Cecilia.

— Frisk och hurtig, Beda. Riktig nutidsflicka.

De blefvo tysta och fundersamma en lång

stund. En sparf hade flugit in på verandan. Han

hoppade då och då ett stycke och kom ända

fram till matsalsdörren. Där satt han ett

ögonblick på tröskeln och sträckte nyfiket på halsen.

Så flög han sin väg igen. De hade sett honom

bägge två, men tankarne voro på annat håll.

— Ungdomen var vackrare förr, sade Beda

slutligen. — På vår tid.

— Men vi voro fula, Beda.

— Förskräckligt fula, Cecilia.

Det hördes någon ute i tamburen. Cecilia

vände sig hastigt och steg upp, när hon fick se

fröken Bjurner komma genom hörnrummet.

— Jag kunde inte gå här förbi på hemvägen,

hälsade hon vänligt på sitt pedagogiskt distinkta

sätt.— Det var snällt, sade Beda. — Sitt ned.

— Dricker Maria en kopp, frågade Cecilia

med en gest åt kaffebrickan.

— Ja, jag säger som bror Magnus om

cigarrer: »Skall det vara, så skall det vara just nu».

— Jag går efter varmt. — Beda tog efter

kaffekannan, medan Cecilia hämtade en af

kopparne, som hon ställt i beredskap.

— Det kommer inte på frågan, snälla Beda,

hejdade fröken Bjurner. — Detta är väl varmt

nog. För resten lär ju kallt kaffe vara ett

skönhetsmedel och det behöfs allt hvad man kan få.

Det halft ironiska leende, som drog hennes

mungipor nedåt, så att hon fick en litet

öfver-lägsen min påminde starkt om rektorn, och

likheten med brodern framträdde ändå mera,

sedan hon nu tagit plats och satt där bredbent

och med hufvudet något framskjutet mellan

axlarne.

Beda serverade henne kaffe och Cecilia tog

fram skålen med småbröd från buffén.

— Påtår, Cecilia, frågade Beda.

— Tag sig själf.

När de kommit till ro omkring bordet alla

tre, började Cecilia:

— Vi såg just den nya lärarinnan på broa

— Rar flicka, sade Beda.

— Treflig att titta på, när hon går förbi

tilläde Cecilia— Jiitterbocks tyckte om henne, påstod

Magnus. — Fröken Bjurners min visade tydligt

hvad hon tyckte om Jiitterbocks. — Hon var

inviterad till tullförvaltaren i går. Ja, det har

väl Bengt talat om.

— Har inte råkat Bengt i dag, svarade

Cecilia. — Han är ute och seglar.

— Camilla har omdöme, förklarade Beda.

— Jag vet att ni sätter värde på henne

och det gör ju Magnus med, sade fröken Bjurner

mulet. — Vikingen har varit jaktkamrat med

major de Ron och är väl god vän med honom.

Han borde inte utsatt den unga flickan för förtal

genom att bjuda henne, ensam, hem på

ung-karlsmiddag.

— Camilla var med. — Cecilia blef skarp

i rösten.

— Ändrar det fästens karaktär, frågade

fröken Bjurner med etf leende. — Kyrkoherde

Tideman talade om att deras snälla Elisabeth

kommer hem redan i början af oktober. Om

jag vetat det, kunde vi redt oss till dess och inte

behöft ta hit någon främling.

— Tycker Maria illa om fröken de Ron,

undrade Beda.

— Nej, inte alls, försäkrade fröken Bjurner,

— Jag fruktar, Magnus fann henne något" fri,

men intet ondt i det.

Rönnerkrantzarnes stad.

10Johanna tittade in från kökshållet. Fröken

Cecilia märkte det och ruskade afvisande på

hufvudet. Dörren stängdes, inte fullt ljudlöst.

— Men inte var det för att prata om lilla

Dagmar de Ron, jag kom hit, bytte fröken

Bjurner om samtalsämne med en ton, som skulle

låta uppsluppen. — Jag är egentligen helt och

hållet diplomat i dag.

Hon tystnade något förlägen, föreföll det.

De båda systrarne tego också, utan att vilja

hjälpa henne på trafven. Kanske hade de en

anmg om hvart hon tänkte komma. Beda ville

servera en påtår, men fröken Bjurner af böj de

nästan otåligt

— Kanhända vi flyttar oss in i hörnrummet,

föreslog Cecilia.

— Vi sitta ju bra här, svarade fröken

Bjurner, som om hon varit rädd för alla afbrott, —

och jag skall för resten gå strax.

— Som Maria vill, sade systrarne på en

gång och gjorde alldeles samma rörelse på

nac-karne.

De vädrade något obehagligt och voro redan

stela som pinnar.

— Det är naturligtvis en gifven sak, sade

fröken Bjurner långsamt — att jag delar Magnus*

åsikter i järn vägsfrågan. Då behöfver jag väl

inet säga mer.— Vi förstå alls ingenting, svarade Cecilia

med ett tvunget skratt.

— Och vi lägga oss aldrig i herrarnes

göranden, tillfogade Beda med skarp tonvikt på hvarje

ord.

— Ja, då måste jag ju lämna klart besked

själf, sade fröken Bjurner mycket lugnt, men

med ett urskuldande leende. — Jag ville bara

ge er ett tydligt bevis på att ingen af oss tre

syskon är på något sätt förbittrad öfver Bengts

idéer.

Båda systrarne hade stigit upp och deras

gäst reste sig nu också.

— Får tacka Maria, sade Cecilia, hennes

ansikte var orörligt och blekt.

Beda bet ihop munnen och stirrade ut genom

verandadörren, som om hon sett något

obehagligt ute i trädgården.

— Ja, kära vänner, sade fröken Bjurner

med ovanlig värme — jag ansåg, att allt borde

vara klart oss emellan. Ni kunde ha trott mig

mindre uppriktig, om jag gått och tegat.

— Maria känner oss, frampressade Cecilia.

— Tackar för Marias goda vilja. — Beda

böjde på hufvudet.

Fröken Bjurner såg från den ena till den

andra.

— Jag ser, att ni inte förstått »min goda

vilja», sade hon besviken och höjde på axlarna— Men jag hoppas, ni kommer att göra det

sedermera.

Det var ingen, som svarade, och ingen af

systrarne kom ihåg, att de nu blifvit

behandlade så uppriktigt, som de alltid inpräntat hos

sig själf va såsom det enda rätta.

— Nu får jag ge mig af, fortsatte fröken

Bjurner efter ett ögonblick

— Välkommen tillbaka, Maria, sade Cecilia

af mätt.

Det var en artighetsfras, som hon under

inga omständigheter skulle försummat.

— Ja, jag hoppas, att jag blir välkommen.

— Fröken Bjurner lät godmodig som en gammal

herre, när han söker släta öfver en klumpighet.

Beda och Cecilia följde henne ut i tamburen

på det mest ceremoniösa sätt, men när de blefvo

ensamma, hade de inte ett ord att säga om det

sårande besöket. Båda två visste alltför väl,

att de aldrig skulle ursäkta Maria Bjurner, det

hade legat klander i hennes röst, när hon talade

om deras älskade bror Bengt.

Ute i matsalen höll Johanna redan på med

bordet. Hvarje rörelse gaf uttryck åt hennes

förargelse och hon mumlade för sig själf:

— Välsignad människa, som aldrig hade

vett att gå.— 149 —

Johanna brydde sig inte om att det var

en het timme igen, tills hennes fröknar skulle

äta middag. Hon visste bara, att nu hade hon

lust att duka.Man satt vid middagsbordet i pensionat

Furukrona. Dagmar de Ron var tämligen

tankspridd och hennes blick riktades alltsomoftast

ut genom fönstret, där hon kunde se en

hus-gafvel midt emot och på långt" håll den höga

flaggstången nere i Rönnerkrantzarnes trädgård.

Det hade drifvit upp ett stort moln från hafvet

och vinden måtte stillnat, ty flaggan hängde

slappt ned. Solskenet var borta och en tryckande

tystnad ute. Öfver taken glänste en mås ett

ögonblick mot den mörka skybanken.

— Hu, det blir bestämdt åska, pep

friherrinnan ängsligt och reste sig från bordet. —

Snälla Elsa, hjälp mig.

Hon sj af sade omkring det fortaste hon

kunde och stängde fönster. Lilla fröken Strömwall

sprang tjänstvillig som alltid upp i vindsvåningen

och kom tillbaka andtruten och ifrig:

— Det är alldeles svatt öfver s’ön. Ett

sådant föfäligt väder det skall bli.

— Och jag, som skulle farit ut och seglat

med konsul Johnson och doktor Regnells,

suckade fröken Lind och slog ihop händerna.

— Hettan i förmiddags var onaturlig,

konstaterade fröken Bjurner.Friherrinnan kom igen till sin plats vid

bordet, hon hade till och med varit inne i

Dagmars rum, och ropade emot Olivia, som bar in

strutar med änglamat till efterrätt:

— Spjällena är väl stängda, Olivia? Gud

hjälpe alla, som är på sjön.

— Jag förstår inte, att Hilda, som är kristen,

misströstar på Försynen, sade fröken Varolén

syrligt, medan hennes blickar med ett

ofördragsamt uttryck hvilade på Dagmar, som satt med

ansiktet vänd t mot fönstret.

Det såg ut, som om dagsljuset koncentrerat

sig kring Rönnerkrantzarnes hvita flaggstång,

den trädde fram ur sin omgifning på ett helt

annat sätt än vanligt. Annars märktes stången

bara genom flaggan, men nu lyste den

silfver-blank ända upp till toppen.

Ovädersmolnet steg allt högre. Så mycket

man kunde se af himlen var biåsvart och

hotande. Fröken Varolén var visst den enda, som med

riktig eftertanke tackade sin Gud för

kapselbuljongen, fårsteken, strutarne och änglamaten,

men redan innan hon var färdig, skakade en

ursinnig vindstöt rutorna, och man hörde, hur

ett fönster tvärs öfver gatan smällde igen, så

att glaset krossades och skärfvorna klingade mot

stenläggningen. Det blef emellertid snart stilla

och tungt som förut. Allting väntade.— Bengt Rönnerkrantz är ute och seglar,

sade fröken Bjurner, som ställt sig borta vid

fönstret taied händerna på ryggen.

— Åh, stackars Beda, jämrade friherrinnan.

— Stackars Cecilia.

— Hans lif står i Guds hand, påpekade

fröken Varolén likgiltigt.

— Det var väl, att inte Magnus for med,

som han visst ämnade, sade fröken Bjurner.

— Ja, Gud ske lof, Gud ske lof! upprepade

friherrinnan.

Fröken Lind hade gått in till pianot i

förmaket, och hennes händer sväfvade öfver

tangenterna.

— Snälla Helga, spela inte i en sådan stund

som nu, bad friherrinnan på tröskeln, och fröken

Lind vände tillbaka till de andra, som stannat

kvar i matsalen.

Dagmar tog afsked och gick in till sig. Hon

låste dörren och ville vara riktigt ensam. Ingen

skulle få störa henne. Promenaden kunde

naturligtvis inte bli något af, men det gjorde henne

detsamma. Han hade allt varit bra, nog

närgången, den käre Gabben, när de skildes åt

kvällen förut, hållit fast i hennes hand precis,

som om de varit en knodd och en piga.

Dagmar gick bort till fönstret. Hon tog en

cigarrett ur ett etui, som hon plockat fram

mellan näsdukarne i öfversta byrålådan — visstvar det litet fegt att hymla på det där viset —

men hennes min uttryckte bara, att hon kände

sig trefligt själf ständig. Nästan bländad ryggade

hon tillbaka för en blixt, som bröt fram ur den

svarta molnväggen. Knallen kom omedelbart

och bergens alla ekon mångdubblade den.

Friherrinnan gallskrek ett tag inne i våningen.

Ute strömmade regnet ned. Hela gården

var snart en enda forsande grumlig bäck. Borta

vid uthuset såg Dagmar en stor våt råtta, som

kom fram ur ett hål och kilade in under trappan.

Utsikten var just inte vacker, och Dagmar vände

sig från fönstret. Hon fick eld på cigarretten

och sträckte ut sig på soffan. Det var skönt

att vara lat. Hon lät röken glida ut mellan

läp-parne och kom öfverens med sig själf, att hon

hade det ganska bra. Man kunde då trifvas

öfverallt bara man ville och det skulle bli en

smal sak att leta reda på, hvar de trefliga

männi-skornå i staden höllo till, ty att det fanns

trefligt folk där som på andra håll, var det inte tu

tal om. Inte tänkte hon göra »byn», till en öken

åt sig. Men nu just tyckte hon, det var så bra

som det var.

Då och då måste hon sluta ögonen för en

blixt. Åskan hördes allt längre bort, och

friherrinnans ångestrop vid skrällarne började låta

baia som ett tacksamt gnäll öfver att vara

räddad.Det regnade alltjämt, störtskur efter

störtskur, och af det massiva blåsvarta molnet hade

blifvit något blaskigt grått, som påminde om

ett orent skynke.

Dagmar sträckte gäspande på sig och kom

upp från soffan med en knyck. Det vore kanske

skäl att börja på brefvet till föräldrarne, tänkte

hon och gjorde förberedelser vid skrifvordet,

men blef sittande en stund öfver det blanka

papperet. Klockan var nära fem, såg hon på sitt

ur, och då undrade hon öfver hvad Gabben skulle

ha för sig hela långa eftermiddagen. Han satt

bestämdt och läste Kierkegaard eller Bang eller

Jean Marie Guyau. Det var tre namn han

trumfat med på Vikingens middag. Och han hade

ju »hunnit öfver Nitzsche». Dagmar log ganska

öfverlägset, när hon mindes det där, han var

allt betydligt viktig. Kanske han skref vers under

aftonen? Han hade ju beslöjade poetögon och

skanderade för mycket, när han läste upp något.

Dagmar tog sin penna och började brefvet.

Det gick trögt de första båda sidorna, men så

kom hon i farten. Tullförvaltarens middag för

»de gamle uhuerna» tog mycket plats. Nu var

hon i humör att skrifva, och medan pennan

skenade i väg, småskrattade hon belåtet vid tanken

på hvad det skulle roa dem därhemma. Så kom

hon öfver på söndagsförmiddagen. Kyrkoherde

Tideman, som var så väldigt lik tant Amaliapå »Hemmet för gamla», och de nyfikna

gummorna Rönnerkrantz skulle göra sin entré i

Tuns-torparnes medvetande. Gabriel Åström blef

oförklarligt vårdslösad, han nämndes bara i

förbigående. Till slut tog hon ovädret med dess

brak och friherrinnan Furukronas nödrop.

Så var det långå brefvet färdigt, det

be-höfde säkert dubbelt porto, och Dagmar fick

fatt i en bok, som hon haft till reslektyr,

naturligtvis af Jack London. Hon bläddrade och

läste om några blad här och där, tills Olivia

knackade med bud om kvällsmaten.

I tamburen stötte Dagmar på fröken Bjurner,

som varit ute. Genast kommo de andra damerna

rusande inifrån förmaket.

— Hur var det, Maria, frågade friherrinnan

färdig att gråta, om det skulle behöfvas.

Fröken Bjurner tog af öfverplaggen och

svarade utan brådska:

— Jo, jag var nere i köket hos

Rönner-krantzarne, jag ville ju inte gå in. Bengt var

lyckligen hemkommen.

— Så innerligt väl, utropade friherrinnan.

Alla de andra hade hvar och en sitt uttryck

för hur lättade de kände sig, men alltsammans

föreföll så matt efter ifvern förut, att man kunde

trott dem besvikna på en sensation.

Efter maten läste fröken Bjurner högt

»Vapensmeden». Viktor Rydberg tillhör ju numerafamiljekretsen. Ja, man började riktigt komma

i vinterstämning, och klockan var öfver tio,

innan Dagmar slapp ifrån sällskapet och fick gå

in till sig. Det kändes kvaft i rummet och hon

slog upp fönstret. Himlen var alldeles klar igen,

men nattluften kändes rå och fuktig. Nere i

mörkret på den våta uthustrappan satt Olivia

och hennes fästman, hon fick inte ta honom upp

i köket för fröken Bjurner. Litet full var han,

det hördes på rösten, och gräto gjorde de bägge två.

— Dett lelle hälseke, dett lelle hälseke,

snyftade han gång på gång.

Och så kysstes de.

Dagmar stängde hastigt fönstret och drog

ned gardinen.

* * *

För Gabriel Åström var den omöjliggjorda

promenaden en missräkning, och som en

missräkning är till, för att man skall förarga sig öfver

den, hade han en melankolisk eftermiddag: Det

fanns då inte annat än otur i denna ödsliga

tillvaro, och de stora motgångarne skulle väl

komma, de också ...Det gick ett par dagar, utan att Gabriel

Åström och Dagmar de Ron sågo skymten af

hvarandra, fastän åtminstone Gabriel gjorde

sitt bästa att hitta rätt på henne och hade

ordentlig vakthållning i närheten af flickskolan om

middagarne. Man skulle kunnat tro, att hon

undvek honom, och Gabriels själ blef full af

misstänksamhet och förakt, allra värst en kväll,

då han tyckte sig upptäcka henne i ett fönster

hos apotekare Jiitterbocks. Det gick hans ära

för när på något vis, i grund och botten borde

det ju varit honom tämligen likgiltigt hvad flickan

tog sig för. De kände ju knappt hvarandra.

Men svårigheterna sporrade, och han

fantiserade, hur han skulle behandla henne med spotsk

liknöjdhet, när hon började finna det ensamt

och fick lust till intellektuelt sällskap.På måndagsaftonen hade Gabriel sin första

lektion med Gösta Borg. Undervisningen blef

allt si och så. Gabriel höll sig mest borta vid

fönstren för att kunna se ut. Retlig och tvär

upprepade han bara mekaniskt sina frågor, när

svaren uteblefvo. Men Gösta var också butter

och otillgänglig, emellanåt gitte han bestämdt

inte öppna munnen. Så snart Gabriel såg åt

honom, där han satt vid det ovala bordet framför

soffan, körde pojken ned hufvudet och stirrade

i golfvet, men en gång, då Gabriel i sin förargelse

öfver elevens tröghet, häftigt vände sig från

utkiken i fönstret, möttes han af ett ögonkast,

som kom honom att tystna midt i en mening.

Barnets blick var onaturligt hätsk, den liknade

kanhända mest ett kufvadt djurs. Att här

verkligen fanns någon abnormitet, det slog Gabriel

och med nutidsmänniskans hela litterära passion

för andliga defekter, blef han genast girig på

att finna ett intressant fall.

Han gick och satte sig vid bordet hos Gösta

och rösten blef vänlig och öfverseende:

— Nu ska" vi ta" det här lugnt. Det är

inga konstiga saker, skall Gösta få se. Hör bara på.

Men det var inte mycket kvar på

lektionstimmen och så snart klockan slog sex, de kunde

höra vägguret inne hos fru Borg, rusade Gösta

upp från stolen. Han ville knappt ge sig tid att

ta afsked, utan sprang sin väg helt enkelt. Oupp-fostrad var han förstås och rädd att få ovett,

som han väl tyckte sig ha mer än nog af i skolan.

Efter detta började Gabriel fundera mer

än förr öfver Borgs. Folk skakade medlidsamt

på hufvudet eller yttrade några beklagande ord

om den stackars frun, när det kom på tal, hvar

Gabriel bodde, men man måtte tagit för gifvet,

att han kände till allt, som kunde röra familjen

eller kanhända var det bara en slump, att ingen

berättade något. För att inte förefalla

skvaller-sjuk undvek Gabriel också att fråga.

Ja, dagarne gingo ganska enahanda och

först på torsdagsmorgonen råkade Gabriel Åström

ändtligen på Dagmar de Ron. Han hade gjort

en tidig promenad för ovanlighetens skull och

tog händelsevis återvägen förbi flickskolan. Där

stod Dagmar på trappan midt i solskenet och

skrattade.

— Half fem, ropade hon på håll emot honom

och hade så brådtom in, som hon varit alldeles

viss om hvad han skulle säga.

— Half fem utanför er, svarade Gabriel

villigt.

Hon gaf honom en sista nick i dörren,

innan hon försvann, och Gabriel kom inte alls

ihåg den spotska liknöjdhet, han planerat mot

hennes eventuella närmanden.Några minuter före den bestämda tiden på

eftermiddagen stod Dagmar färdigklädd. Hon

hade sin grå sportdräkt, som i snittet bestämdt

liknade brödernas så nära som möjligt, men den

bjärtgröna silkesnäsduken, som stack fram ur

patronfickan, var nog hennes ensak. Spegeln

hade gjort sin skyldighet att öfvertyga en

tänkande kvinna om behaget af ett fördelaktigt

utseende, och hon var riktigt het pä att komma

i väg. Just i afton passade det hennes humör

att retas och roa sig med Gabben; Deras hastiga

bekantskap hade så mycket af äfventyr i sig

som behöfdes för att sätta den rätta kryddan

på tillvaron, och hon skulle ogärna varit leken

förutan.

— Ja, så gick vi då, sade Dagmar till sig

själf och kände efter, om hon hade den

användbara näsduken och choklad-kakan i andra fickan.

Det var hög tid. I dag skulle minsann Gabben

slippa vänta.

Naturligtvis måste hon möta någon i

tamburen, nu var det lilla fröken Strömwall.

— Hvatt skall Dagmar gå, frågade fröken

Strömwall nyfiket.— På promenad.

De hade hunnit ut i trappan. Fröken

Strömwall slog ihop händerna.

— Oh, då kanse jag får följa med, utbrast

hon och blickade förväntansfullt på Dagmar

med sina stora simmiga ögon.

— Jag har sällskap, svarade Dagmar

af-visande, men tyckte genast, att det lät för

ovänligt och fortsatte retsamt förvirrad: Ser Elsa,

kandidat Åström lofvade .... vi kommo

öfverens att promenera i afton. Vi ha så mycket

gemensamt.... bekanta. Han är gammal god

vän till mig, ja, till mina bröder förstås.

Hon skämdes i sitt stilla sinne. Där ljög

hon så fräckt, som om hon varit kär, men det

kunde inte hjälpas. Promenaden ville hon ha

i fred.

Fröken Strömwall nickade eftertänksamt:

— Det skulle vara gäsligt roligt, läspade

hon — att vara god vän med en herre, jag menar,

riktigt god vän utan särlek och sådant där.

— Ursäkta, nu springer jag. Adjö, Elsa.

— Adjö, Dagmar.

Ute på gatan syntes inte Gabriel Åström

till någonstans, men då Dagmar långsamt gick

ned mot ån, fick hon snart se honom. Han stod

vid gathörnet och pratade med rektorn eller

rättare sagdt rektorn pratade med honom.

Gab-ben var otålig, det såg man, och hvad rektorn

Rönnerkrantzarnes stad.

11var lik fröken Bjurner! Ingen, hvarken i

goss-skolan eller flickskolan, skulle observera, om han

och systern bytte kläder. Dagmar smålog åt

sin idé, öfverdriften var inte särdeles stor.

Hon gick öfver gatan och stannade vid ett

bodfönster. Då och då såg hon öfver axeln bort

till de båda herrarne. Rektorn märkte henne

tydligen inte, han tog afsked af Gabriel och

vankade med händerna på ryggen uppför hennes

gata. Gabriel och Dagmar väntade hvar på sitt

håll, tills rektorn hunnit försvinna inom porten

till pensionat Furukrona. Då kom Gabriel med

raska steg. Han hälsade på håll, och till sin

förtrytelse kände Dagmar, att en blodvåg steg upp

på hennes kinder. Hvad i all världen skulle hon

rodna för.

— Har ni väntat, frågade han, när han

kom fram. r

— En stund.

— Jag kan skylla på rektorn. Han måste

partout tala med mig om Abraham Angermannus.

— Gabriel lät jämmerfull. — Kan ni föreställa

er något sådant? Abraham Angermannus! Bara

för att min pappa en gång i tiden skrifvit en

odräglig uppsats om den herr"n och hans

kamrater vid Upsala möte.

De gingo i sakta mak, utan att tänka på

hvart, ned i allén. Träden skuggade nästan

öfver hela ån, där det dyiga vattnet såg ut attstå alldeles stilla. Några ankor snattrade vid

kajen och körde emellanåt på hufvudet rakt ned

i gyttjan. Men åt väster bortom bron lyste solen

på master och segel i hamnen och reflexen mot

Rönn erkran t zarnes hvita hus nästan bländade.

— Jag blef också uppehållen, sade

Dagmar. — Af fröken Strömwall. Känner

kandidaten henne?

— Nej, Gud ske lof.

— Hvarför säger ni så? Det är en snäll

flicka.

— Då måtte jag väl ha skäl nog att säga

Gud ske lof. Nå, hvaråt ska vi gå?

— Vi följa min ga,ta, föreslog Dagmar —

tills den tar slut. Sedan iinns det väl alltid någon

väg utanför byn.

— Ja, byn ja, sade Gabriel ringaktande.

— Men hvar har ni hållit hus hela tiden sedan

uhuernas middag? Jag har letat efter er många

gånger, hvarenda dag.

— I måndags var jag ute och seglade med

farbror tullförvaltaren i hans båt, berättade

Dagmar. — Jiitterbocks voro med bägge två.

— Jaså.

— Sedan superade vi hos Jiitterbocks.

Vikingen sjöng förstås, och apotekaren måste

ha in champagne. Är inte tant Camilla

förtjusande?— Jo, och gubbkraken sedan, fräste Gabriel

med särskild tonvikt på epitetet.

— Asch. — Dagmar gjorde en likgiltig

åtbörd. Han är ju så snäll, vet jag.

— Ni var hos Jiitterbocks i tisdags också.

Jag såg er i fönstret.

— Det stämmer. Men då var jag ensam.

— Fröken måtte trifvas utmärkt i den

familjen, sade Gabriel sarkastiskt och gaf henne

en olycksbådande blick.

— Ja visst, medgaf Dagmar med ett

spydigt leende. — Är det inte snart min tur att få

lika utförlig redogörelse för edra synder under

de gångna dagarne?

Hon kunde inte bli ond på honom, det var

inte alldeles utan, att hans frågvishet smickrade

henne.

Gabriel blef förlägen, han insåg, att han

burit sig oförskämdt och dumt åt.

— Just ingenting, undvek han rodnande.

— Jag ber om ursäkt.

— Ni får tiga, herr storinkvisitor,

skrattade Dagmar.

De hade hunnit ett stycke uppför gatan,

som Dagmar föreslagit, den var en enda backe.

Gumman Furukrona satt i fönstret vid

reflexionsspegeln och Dagmar märkte hur hon ändrade

plats för att föja dem med ögonen så länge som

möjligt. En flock ungar kilade förbi dem,ty det fanns en karusell på en obebyggd tomt

litet längre upp och positivet hade nyss börjat

locka. Några småpojkar helsade på Gabriel inte

utan respekt och han svarade lika artigt, som

om det varit vuxet folk, det gick af gammal vana.

— Jag väntar en förklaring, fröken de Ron,

sade Gabriel efter en stund för att komma in på

något nytt.

— På hvad, frågade Dagmar, fastän hon

mycket väl förstod honom, det var bara för att

leka kurragömma med svaret.

Gabriel ryckte på axlarne.

— Jag är inte nyfiken. — Han tände en

cigarrett och ansträngde sig att få en lätt ton.

— Det är besynnerligt, så länge man alltid skall

prata glosor, innan det blir någon bouquet på

samtalet. Om vi skulle promenera tysta, ända

tills någon har en fullfärdig tanke att komma

med.

— Tills ni har, inföll Dagmar.

— Hvarför inte ni själf?

— Därför att kvinnan bara är den

receptiva. — Det glittrade i hennes ögon, inte bara

af skälmaktighet. — Men låt oss för all del få

bouqueten med detsamma. Tror ni mig inte

om att tala litteratur? Åh bevars, det är inte så

konstigt att räkna författare på fingrarne och

citera ett och annat.

— Ni missförstår mig alldeles, afbröt Gabriel.Han kastade bort cigarretten, så att

gnistorna flögo ut öfver stenläggningen, och kunde

snäst till med en ed bara för att hon skulle

munhuggas så i onödan.

De kommo i detsamma fram till karusellen

uppe på backkrönet, och Dagmar stannade.

— Minns Ni Verlaine, gaddade hon. — Hör

bara:

»Tournez, tournez bons chevaux de bois,

tournez cent tours, tournez mille tours,

tournez souvent et tournez toujours,

tournez, tournez au son des hautbois.

Le gros soldat, la plus grosse bonne

sont sur vos dos comme dans leur chambre,

car .... car . . . .»

Ja, nu kan jag inte längre, men det är ju

vackert så?

Gabriel svarade inte, han gick bort och

klappade en gammal häst, som stod och väntade

framför en mjölkvagn midt på gatan. Den höll

nosen nästan nere vid stenläggningen och hade

gallor på frambenen. Gabriels vänlighet gjorde

inte något intryck på den och lika litet

karusellens härlighet, som förtrollat körsvennen, en

barbent pojkvasker med piskan under armen

och händerna if byxfickorna, det var allt en

mycket fin karusell,Gabriel tittade bort till Dagmar. Hon stod

där lika spänstig som första gången, han såg

henne borta på Strandpromenaden, och lätt nog

försvann hans misslynthet. Så trefliga händer

hon hade, en sådan stil på tös, käck och sugande

kvinnlig.

Han gick till henne.

— Vill ni kanske bestiga »un cheval de bois»,

frågade han spetsigt.

Dagmar skakade på hufvudet.

Gatan låg ganska mycket högre än marken

omkring och hon kunde se öfver och förbi den

snurrande karusellen och folkträngseln. Hvad

såg hon? Bara hafvet och fjorden. Det var,

som om det stora vattnet med våld brutit ned

en klippmur ute vid Skallames fyr och trängt sig

fram mellan landets karga bergmassor ända till

den lilla staden. Men det nådde ju ändå längre.

Det lefde i människornas medvetande, det

skapade lifsöden och byggde hem, det famnade

barnens längtan och de gamlas minnen.

Dagmar förstod ännu inte allt detta, men

hade kanske en känsla af det.

— Hafvet är stadens själ, sade hon och

blinkade, som om hon haft nära till tårarne.

— Det där var ju rent af litterärt uttryckt,

klippte Gabriel af hennes lilla sentimentalitet,

— Ja, men inte affekteradt. Nu går vi.De svängde in på en smal körväg, som gick

i krokar omkring de mariga stenbackarne, och

staden var nästan genast försvunnen.

— Ni är väl inte ond, för att jag kallade

er för Gabben, frågade Dagmar skälmaktigt,

men det skulle visst också föreställa en ursäkt.

— Nej, som sagdt, var så god och fortsätt,

erbjöd Gabriel.

Det låtsades Dagmar inte märka.

— Det var nog förfluget och dumt, sade

hon med en suck — jag hoppas, att ni blef

förvånad. — Hon gaf honom ett leende och tilläde

högtidligt: Dock sådan är jag.

— Jag har redan förstått det, Nitouche,

fångade Gabriel repliken.

— Ni kan tro, att jag hört talas om er

många gånger af min systers fästmans syster.

— Nej, hör nu, utropade Gabriel och tog

sig om hufvudet — systers . . . systers . . .

— Inte märka ord. Det är inte kvickt alls.

— Jo, det skall Nitouche säga! Tack för

sist.

— Var allvarsam nu, sade Dagmar mycket

bestämd. — Min systers fästmans syster heter

Ingegärd Holm.

— Jaså, nu förstår jag. Jag känner henne

ju litet från Upsala.

— Litet?— Vi ha råkats ett par gånger, skulle jag

tro, svarade Gabriel likgiltigt. — Men hon har

hamrat sig in i mitt medvetande på piano.

— Ja, hon har varit inackorderad i

våningen öfver er, sade Dagmar för att visa, hur väl

hon kände till Gabben. — Jag tycker så mycket

om henne.

— Gör ni det? Men hon är ju — han letade

ett ögonblick efter ord — sans caractére, sans

élégance, sans esprit, sans rien de ce qui

consti-tue une femme.

— Mais non . . .

— Et une fois elle sera — Gabriels röst var

uppe i diskanten — une mére banale, la

pou-liniaire humaine sans autre préoccupation de

Tåme que ses enfants et son livre de cuisine.

Passionernas språk stimulerade honom, så

att han började fäkta med armarne.

— Hvar i all världen kom franskan ifrån,

undrade Dagmar, som inte kunde säga emot

för att hon innerst gaf honom rätt.

— Det var Maupassant, sade Gabriel mulet.

— Jaså. Tyckte ni inte, att det skulle

låtit för groft på svenska?

— Kanhända, svarade Gabriel. — Men säg

mig Nitouche, om det inte kunde ha varit en

definition på den svenska kvinnan?

— Jag vet inte, undvek Dagmar. — Det är

svårt att döma i egen sak.— Det behöfver väl inte ni ta åt er.

— Nej, naturligtvis. Jag är ett lysande

undantag .... därför att ni just talar med mig.

Gabriel ryckte på axlarne; detta började

bli tröttsamt, hon hörde bestämdt till den

sortens folk, som alltid hackar emot och alltid

hittar en personlig hänsyftning i den allmännaste

fras, hon var ju rent af typen för ett nytt sätt

att moralisera, han brydde sig absolut inte om

att svara, han ville inte se åt henne en gång.

Det var tröstlöst fult längs vägen, den

fattiga jorden förmådde inte nära ett verkligt träd,

bara här och där enbuskar och snårigt törne.

Nere i dalen, ditåt marken sluttade, sträckte

sig en vik med dyiga stränder, och ett stycke

framför dem låg en kringgärdad trädgård utan

stuga. Det såg åtminstone så ut. En sönderblåst

syrenhäck växte längs stenmuren och vid

ingången, där det väl funnits en grind förr i

världen, stod en risig poppel, som aldrig nått någon

höjd. Det var verkligheten utan försoning, inte

ett spår af den glädje och makt, lifvet kan äga,

bara bitter ödslighet och tungsinne.

— Förlåt mig, sade Dagmar, och när

Gabriel vände sig åt henne, hade hon ett uttryck af

botfärdig lillflicka. — Jag är en sådan retsticka.

Men så har jag också tre bröder att tas med.

Ack, ni skulle känna mina syskon.

— Berätta.— Nej, svarade Dagmar hastigt. — Jag är

rädd, att jag skulle bli hemsjuk. Och så måste

ni tro, att jag är öfverdrifven och partisk. Det

kan ingen annan förstå, hur det är, när vi träffas

allesamman hemma hos far och mor.

Hon märkte på en gång, hur hon längtade.

Ensligheten utomkring trängde in i henne och

hon kände sig så öfvergifven, som ett barn, när

det inte tror sig om att hitta hem igen.

— Jag har hvarken haft bror eller syster.

— Gabriel visste inte hur bitter han lät. — Ende

sonen! Då är det bara en slump, om man inte

går under.

— Det är aldrig en slump.

— Jaså. Och aldrig ett oundvikligt öde?

— Jag tror på den fria viljan, påstod

Dagmar tvärsäkert.

Hon hade skakat af sig sin beklämning och

var färdig till ordkrig.

— »Vår illusion om den fria viljan är bara

okunnighet om de grunder, som förmå oss att

handla», säger Spinoza.

— Tror ni, att ni kan klubba mig med

ett citat?

— Vi ska inte disputera, Nitouche, sade

Gabriel sakta. — Förlåt mig, att jag redan har

smeknamn på er.

— Det får Gabben gärna.När de sågo på hvarandra, hade bägge

samma blick och den var både frågande och farlig,

men Dagmar kände, att hon kom ut på osäker

mark och fick brådtom att väja undan:

— Skulle ni vilja bo häl?

De stannade vid porten till den öfvergifna

trädgården:

— Nej, jag skulle bränt mitt hus bara för

att komma härifrån.

Dagmar lutade sig fram öfver muren.

— Grafvar, utbrast hon.

Gabriel nickade och de gingo tysta in

genom porten försagda inför detta oväntade.

Det var de glömdas hvilostad, inga ansade

kullar med rika eller fattiga minnesblommor

utan bara sträft, tätt gräs, som här och där

tof-vade ihop sig likt smutsigt hår. Tiden hade snart

frätt bort namnen från grafvårdarne liksom den

utplånat hågkomsten af de döde. På ett

järnkors nära ingången var ena armen afbruten,

kanhända i okynne; inskriften kunde inte

urskiljas mera, men på stenfoten fanns ristadt med

bokstäfver, som tycktes oförgängliga:

»Dem Auge fern

dem Herzen ewig nah.»

Dagmar såg ut öfver landskapet och ryste

till. Allt var så dystert men hon fann intet af

det djupa allvar, som fyller hjärtat med en efter-längtad hemlighetsfull bäfvan. Det var, som

när en främling ser in i ett af nöd härjadt

ansikte.

Gabriel stod kvar vid korset.

— Är det inte egendomligt med en tysk

grafskrift här? Och så är det bestämdt ett citat.

Men hvarifrån?

De två raderna hade rent af fascinerat

honom, och hans tankar bläddrade planlöst i den

tyska litteraturen.

— Låt oss inte dröja här längre, sade

Dagmar.

Hon var på sitt sätt missnöjd med Gabriel,

utan att hon gjorde klart för sig hvarför, och

hon dömde honom kulturytlig. Det var hennes

eget uttryck, om det också inte var vidare

lyc-kadt. Hon använde det på folk med karaktärer,

tillverkade af andras böcker.

De fortsatte vägen framåt och tänkte

ännu inte på att vända om hem.

— Kan vi inte gå rundt viken därnere,

föreslog Gabriel. — Någonstans få vi väl alltid

låna en båt att ta oss öfver till sta"n med.

Dagmar vred på hufvudet ett par gånger

för att se uppåt grafplatsen. Hon hade fått klart

för sig, att det var själfspillingar, som lågo där,

och det gaf stridiga tankar.

Gabriel var förströdd, han bara grubblade

på citatet, det lämnade honom ingen ro och han

var nära att klaga öfver fel på sitt minne.Vägen, som de gingo på, ledde tvärs öfver

dalen och uppför bergen på andra sidan. Där

sköto klipporna ända ut i vikens vatten, som de

började skugga.

— Här springer vi i kapp, skämtade

Dagmar, och Gabriel tog henne på orden utan att

svara.

Det var inte likt honom, men han skulle

känt det som en skam, om han inte hunnit först.

Och så stannade de däruppe för andfådda

att tala.

Det var Gabriel, som började:

— Sådana barnungar, vi är.

— Men se då, sade Dagmar 1 detsamma.

De hade en ny dal framför sig. Solen stod

redan lågt i vester och det hvilade ett

blåskim-rande töcken öfver bygden nedanför. Gårdarnes

skorstenar röko och ute på stubbåkrarne betade

kreatur.

— Jag kan knappast tro, att det är sant,

hviskade Dagmar. — Det är ju som hemma.

— Det är inte sant heller, inföll Gabriel. —

Vi se bara i syne.

Alltsamman föreföll så overkligt.

Löfträ-den, som sökte sig lä intill bergssidorna, lyste

här och där af höst. Klyftornas resliga tallar

och åsarne själfva, där hafsvinden stukat allastammar, gåfvo tillsamman konturerna af stora

skogar.

— Ser du hafvet, sade Dagmar.

De kala höjderna långt i vester liknade

stelnade vågor, och solen gaf dem samma färg

som blommande ljung. Hafvet, ännu längre bort,

var ljusaste guld.

Gabriel såg mera på Dagmar än på något

annat. Hon hade kallat honom för du. Var hon

så utstuderad eller visste hon verkligen inte af

det. Han bara väntade på hvad hon skulle säga

därnäst, väntade som på ett afgörande, och

ändtligen vände hon sig till honom med en

orolig fråga:

— Hur mycket är klockan?

Gabriel damp, fullständigt.

— Hvad bryr vi oss om tiden, utbrast han

grinigt, men tog i alla fall fram klockan, och den

talade om för Dagmar, att de måste skynda sig

och det ordentligt ändå.

Men hon måtte helt och hållet ha glömt,

att hon sagt du åt Gabben.

— Vore det inte bäst, att vi vände om

samma väg, frågade hon.

— Ser ni stigen här nedanför, alldeles

intill berget. Jag kan svära på, att den för till en

stuga, som jag lagt märke till, när jag seglat ut

från sta"n, och ingen stuga utan båt.

— Då gå vi på vinst och förlust.— Bara på vinst.

De togo af från vägen, och stigen var så

smal, att de måste gå i gåsmarsch; Dagmar först,

raskt och utan att tala. Gabriel var också tyst,

men han tänkte om henne, där hon gick: En

pojke är hon, riktigt som en pojke, men hon klä’r

sig, precis som hon skall. — Utomhus ville han

inte se henne annat än tailor made.

Efter en stund vände Dagmar på hufvudet

och sade till honom öfver axeln:

— Jag har måst hitta på en nödlögn för

er skull. Jag har sagt, att vi var

barndomsvänner.

— Måtte ni ofta få skäl till nödlögner för

min skull, svarade Gabriel. — Ändå litet

närmare, tänkte han. Det där knepet nyss med

klockan kunde få glömmas.

Vägen var oväntadt kort. De hade knappt

hunnit komma öfverens om att segla första

eftermiddag, då Dagmar hade tid, förrän stigen

krökte och de voro tätt in på stugan, där båten

borde finnas. Sedan var det bara ett smalt sund

öfver till staden, där alla rutor brunno, solen

höll just på att gå ned.

Stugan såg otrefligt tillbommad ut, för ett

par fönster hängde lakan, och hade inte Dagmar

fått syn på några barn nere vid bryggan, skulle

hon blifvit orolig, att stället stod öde. Det var

tre småttingar, den äldsta en flicka på sju, åttaår. De lekte inte utan sutto orörliga och tysta,

alla med samma brådmoget allvarliga uttryck

i sina ansikten.

— Goddag, ungar, helsade Gabriel. — Kan

vi få låna en båt? Vi skulle öfver till sta’n.

— Far kommer där, svarade stora syster

och pekade utåt vattnet.

Ett stycke från land närmade sig en eka,

och det var förstås mannen därute, hon menade.

Hvad hade han i båten? Dagmar och

Gabriel växlade en blick, i tvekan om de skulle stanna

eller vända om. Det var ju fotändan af en

likkista, som stack upp öfver aktertoften. De

märkte, hur barnen drogo sig undan bakom ett

stenblock vid stranden.

— Låt oss gå, hviskade Dagmar.

Men de blefvo ändå kvar, vägen tillbaka

var så lång.

Ekan stötte emot bryggan och mannen

gjorde fast den vid en påle.

— Vill I öfver te’ sta’n, frågade han.

Det var tydligen vanligt sådant.

-Ja.

— Då får han hjälpe mej med kista’, sade

karlen, och när Gabriel kom ut på bryggan

till-lade han: Ho ä’ tom.

Det var en enkel kista af tunnt dåligt trä,

men ändå så tung. Gabriel måste möda sig och

glitterstoftet kändes som sträf sand under hän-

BönnerTcrantzarnes stad.

12derna. Sedan lyfte mannen i land ett par

korgar och så ropade han

— Hilda. — Stora syster kom genast fram.

— Har moster gått?

— Ja, men ho kommer tebaka.

Fadern tog en strut ur fickan och räckte barnet.

— Där har I karamellera.

Dagmar och Gabriel stego i båten och

han stötte ut från land.

— Mor har dött, sade han, när han lagt

årorna till rätta, och så började han ro med

jämna säfliga tag.

Hans ansikte var inte gammalt, men fåradt

af missräkningar. Skinnet stramade öfver de

magra kindknotorna och han vände hufvudet

åt sidan, så att de inte sågo ögonen.

Dagmar satt nära intill Gabriel, som om

hon ville trygga sig till honom. Det behöfdes

inte mer för att gifva honom den stolta känslan

af ansvar och äganderätt, som en man längtar

efter, när kvinnan har vunnit spelet. Ingen af

dem talade. Under bergen var vattnet djupsvart

och utåt fjorden låg det blankt och

guldstiimmigt. Bakom sig kunde de se likt ett skuggspel

mot vattenytan kistan på den smala bryggan

och de tre barnen, som vändt tillbaka dit ut.

Ekan sköt rask fart, men det tog ändå tid,

ty af ståndet var större än man kunde tro.

Kursen gick linjerak bort till en trappa i kajen.Dagmar hoppade först i land och stannade

på andra steget. Det började bli kyligt och hon

kände sig frusen. Gabriel tömde sin portmonnä

på toften framför roddaren

— Det ä" för möcke’, sade mannen mörkt,

— Tjuge öre ska" jag ha.

— Ja visst, sade Gabriel. — Där ligger

tjugu öre till er. Det andra är till barnen.

Karlen ryckte till och fäste blicken på

Gabriel, som räckte handen åt honom.

— Tack, utbrast han tjock i målet och så

kom näfven fram.

— God natt, svarade Gabriel och steg upp

på trappan.

— Tack för rodden, tillfogade Dagmar. Så

dumma orden läto, tänkte hon i detsamma.

Fiskaren lyfte på mössan och vände tillbaka

hemåt.

— Om ni visste hvad ni var lik min bror

Gunnar, sade Dagmar. — Precis så skulle han

ha gjort.

Nu kände hon Gabriel, det var som hon

känt honom länge. Han var en helt annan

människa än förut och nu ville hon tala med honom

om sitt hem, om syskonen, den käre gubben far

och mor, som var den bästa, den allra käraste

mor i världen.

Men de gingo tigande bredvid hvarandra.

Det var inte roligt, att Gabben föreföll så oin-tresserad för likheten med bror Gunnar. Eller

gick han kanske och tänkte på hvad hon sagt,

han såg vemodigt grubblande ut. Om det

verkligen varit Gunnar, skulle hon tagit honom

under armen och frågat, hur det var fatt.

Då bröt han tystnaden:

— »Dem Augé fern, dem Herzen ewig nah.»

Den som kunde begripa hvad det är för ett citat.

Det blef inte ett dugg kvar af Dagmars

stämning. Hon kom med ens ihåg, att de kanske

väntadö med maten i penisonat Furukrona och

hon halfsprang sista biten hem.Det lyste i alla fönsterna till Stadshotellets

festvåning en trappa upp. Sällskapet T. P. hade

sitt första sammanträde för hösten och gamla

vaktmästare Filipsson stod nere i vestibulen

och hjälpte till med rockarne. Han bar den

förgyllda tunnan i ett gredelint band om halsen,

ty fastän bara den tjänande brodern hade han

hunnit upp i tredje graden och i dag skulle alla

insignier vara på.

— Qui bene bibit, bene dormit, upprepade

han till hvar och en, som kom.

Det var klubbens gamla valspråk och

hels-ning, som ju för högtidlighetens skull måste vara

på latin.

Inne i matsalen satt Gabriel alldeles ensam

och såg genom glasdörrarne till vestibulen

ordensbröderna passera. Han ville inte stöta ihop

med någon af dem utan väntade ganska otålig,

tidningarne kunde inte fängsla hans

uppmärksamhet. Där kom rektorn, tungfotad som alltid,

och med ett hoprulladt papper stickande fram

ur bakfickan på fracken, det var säkert talet.

Alla hade en gemytlig uppsyn, som om det

börjat vattna sig i munnarne vid tanken på smör-gåsbordet. Tullförvaltaren och apotekaren voro

samtidiga. Fröken Lisa från kaféet snodde

omkring dem för att ställa sig in. Gubben

Jiitter-bock tog henne under hakan och sade med sitt

vänligaste leende:

— Lilla .... hm, hm.... lilla.

Gabriel kunde både höra och se dem, han

var i lynne att finna deras uppförande högst

opassande.

Men tullförvaltaren tog Lisa om lifvet och

gantades:

— Hejsan, min snurra. Len och fin i

skinnet, hvad?

— Som vanligt, skrattade flickan och kröp

ihop för att göra sig fri. — Aj, hvad

tullförvaltaren killar.

Hon neg plötsligt allvarsam, utåt

vestibu-len och skyndade sig att försvinna.

Nu syntes borgmästare Båge. Han helsade

trött och uttrycket i det affallna ansiktet kunde

närmast tydas, som han fullgjorde en besvärlig

plikt.

Han var visst den siste, ty strax efter de

tre herrarne stultade vaktmästare Filipsson

uppför trappan.

Då vågade Gabriel resa på sig. I detsamma

kom Holmerz kilande förbi glasdörrarne, honom

måtte Filipsson ha tyckt, det var onödigt att

vänta på.— Ändtligen, tänkte Gabriel, då han kom

ut på hotelltrappan, och stannade för att slå upp

kragen på kavajen, så svalt kändes det.

Han var tom i hufvudet och pinades af en

underlig ängslan för framtiden. Hur skulle han

passa in i ett yrkesfack? Han var ytlig,

fruktans-värdt ytlig, med all sin giriga längtan efter

vetande, trött innan han nådde botten. Aldrig

skulle han duga till vetenskapsman, inte till

landsortspedagog en gång. Hvad han afundades

dem, som kunde sträfva rakt fram till ett

bestämdt mål.

Gabriel gick nedför gatan, det var mörkt,

bara här och där en sömnig lykta. Klockan slog

i kyrktornet, det var visst kvarten öfver nio.

Vägen hem var inte lång, och han stannade ett

ögonblick på kajen nedanför sina fönster för att

lyss till vattnet och skuggorna. Ute på Flaket

lyste några lanternor och långt borta i mörkret

blinkade fyrarne.

Då han stod så där och lyddes, fick han

höra en barnröst i närheten, han kände igen den,

det var lille Gösta Borg.

— Är det riktigt sant, att det kan bli eld

af oljigt trassel?

— Jaa då, svarade en äldre stämma. — Det

har jag sett många gånger i maskinhuset. Och

om en lägger en aldrig så liten sudd på en bräda,

så kolar det på ett par timmar.Gabriel kunde inte förstå, hvarför det där

pratet gjorde ett så obehagligt intryck. Han

försökte ruska det af sig, men kunde inte bli det

kvitt på en lång stund, och när han kommit upp

i sitt rum och fått ljuset tändt, måste han öppna

fönstret, innan han fällde ned gardinen. Han

lutade si g ut, men hörde bara båtarne och

vattnet.

Gabriel klädde sakta af sig och drog upp den

odrägliga väckareklockan, påminnelsen om

skol-pojkstvånget, som redan var honom en pröfning.

Då han sträckt ut sig i bädden, kommo tankarne

öfver den gångna dagen, Dagmars ansikte och

minspel, hennes rörelser och sätt att tala, allt

kom igen. Med ens fick han klart för sig, att

hon menat något särskildt, när hon nämnde sin

bror Gunnar. Skulle han vara lik hennes bror,

som hon naturligtvis höll af, kanske mest af

syskonen. Han hade inte svarat, inte hört på

en gång. Det måtte ha sårat henne.

Gabriel tyckte sig ha förlorat något

oberäkneligt och det bara för det banala tyska citatets

skull.

" — Dem Auge fern, hviskade han bittert

för sig själf.

\ Han var full af vemod öfver det närvarande

och måste följaktligen se sin framtid i svart.

Till slut lyfte han på hufvudet för att blåsa

ut ljuset, men då föll hans blick på kavajen, somhängde öfver en stolsrygg. Det glänste så

underligt i tyget och Gabriel förstod, att det var

glittersand, som trängt in i väfnaden, när han

lyfte på kistan där borta på bryggan. Minnet höll

honom vaken i grubbel.

— Döden, tänkte han — inte är det för

döendet en människa fruktar, utan för tanken

att vara död. Inga förnuftsskäl hjälpa, ingen

religion tröstar. Att vara död .... död, åh, det

är ångest och ordet ljuder som klämtslag. Inte

vill jag hoppas på mer än ett lif, hellre

tillintet-görelse. Och det måste vara tillintetgörelse, ty

om födelsen är begynnelsen af vårt lif, skall

döden vara slutet. Kanske när ålderdomen

kommer, att jag hoppas annorlunda. Ängslan för

lif vet växer ju, desto mer det förlorar sitt värde.

Tanke följde på tanke. Det var knappt

mera, han hade i behåll af sökandet utom sig,

i oron att sakna en öfvertygelse. Slutligen

be-gynte hjärnan rent mekaniskt arbeta med några

halfförgätna rader

»Cest la Mort qui console, hélas! et qui fait vivre,

C"est le but de la vie et c"est le seul espoir,

Qui comme un élixir......»VII.

Det var några dagar senare

Gabben hade lika brådt som pojkarne att

komma ut, när skolan blef slut på middagen.

Han kastade på sig ytterrocken och knäppte

den, medan han sprang bort öfver skolgården.

Det både regnade och stormade och rundt

omkring honom var det ett sådant väsen, att han

knappt kunde höra sina egna tankar. Pojkarne

stojade, det virflade massor af löf mellan

vatten-pussarne och vinden trasade itu de gamla träden

vid staketet, så att stora grenar redan blifvit

alldeles afbladade. Rektorn kom ut på trappan

och röt med stentorsstämma:

— Gå ordentligt, gossar.

Och hans hund Perro, som snarkat hela

förmiddagen på sin mattstump inne i

kollegierummet, skällde ursinnigt framför en

källareglugg på städerskans katt.Hösten hade kommit med ens och Gabriel

tänkte missmodigt, att nu kunde det inte bli

af med någon segeltur den eftermiddagen heller.

Han hoppades hinna fram till flickskolan och

råka Dagmar, så där helt och hållet af en slump,

när hon skulle gå hem. Annars fick han väl inte

se skymten af henne.

Ett stycke ned på gatan mötte han några

backfischar med skolböcker under armen. Det

gick för fulla segel. Gabriel kunde inte låta bli

att vända på hufvudet efter dem. Allihop hade

gjort på samma sätt som han, och en liten mörk

tös med spelande ögon skrattade riktigt kokett.

Strax efteråt rullade Jiitterbocks gamla

täckvagn förbi honom, fru Camilla måtte ha varit

ute på afskedsvisiter midt i allt rusket.

Utanför flickskolan gjorde Gabriel flera slag

fram och tillbaka, men det var ingen mer som

kom ut än lilla fröken Strömwall. Hon var klädd

i en storrutig krage och stretade med ett paraply,

som hotade att vränga sig oupphörligt.

Till slut måste Gabriel afstå från att vänta

längre och begaf sig hemåt. När han kom ut på

Hamngatan piskade en skur honom i ansiktet

och han måste pressa sig fram mot vinden.

Ibland under dagens lopp hade det sett ut som

det skulle ljusna, men under de tunga, svarta

molnen fanns bara ett grått töcken och aldrig

klar himmel. Fjorden sjöd blyfärgad med hvittskum och vågorna sprutade högt öfver

vågbry-taren och kajerna.

Gabriel drog efter andan, när han kom in

i sin trappuppgång, vattnet droppade från

hattbrättena och rocken var visst genomvåt.

I fru Borgs kök koktes kål. Alltid var det

då matos i tamburen, och nu hade den starka

lukten trängt ända in i Gabriels rum. Han fick

af sig ytterplaggen och tände en cigarrett. På

skrifbordet låg ett bref från hans mor och en avis

om ett postpaket från Lundequistska bokhandeln.

Gabriel satte sig i gungstolen och började

dechif-rera bref vet. Stilen var svårläst och papperet

fullskrifvet på alla kanter, så att inte en bit fanns

oanvänd. Han märkte, hur ledsen hon var öfver

att inte ha honom hemma och det berörde

honom obehagligt, fast han borde varit van vid

det. Efter långa utläggningar om alla möjliga

småsaker både inom och utom hus slutade

bref-vet med: »Härom dagen mötte jag fröken Holm,

du vet, i trappan. Hon skall vara här i Upsala

den här terminen också, för någon kurs, sade hon.

Jag blef så förvånad höra, att hon fått

helsnin-gar från dig genom ett bref från en ung fröken

de Ron, som du fört till bords vid middagen hos

tullförvaltare Wik. Käre gossen min, skrif litet

utförligare, är du snäll, du vet ju, att allt

intresserar din gamla mamma.»

Då Gabriel läst sitt bref, blef han sittande

och gungade fram och tillbaka i stolen, iblandknäppte det till i ena meden, som var lagad.

Jaså, Dagmar de Ron hade skrifvit om honom

till den där fröken Holm. Hur skulle det tydas?

Att de voro så nära bekanta, hade han inte

förstått. Eller var det en liten elakhet af Dagmar?

Han kände sig närmast smickrad.

Tankarne kommo och gingo, själf

förebråelserna för moderns skull uteblefvo inte heller.

Ensam var hon därhemma utan att förstå

hvar-för, och det lönade sig inte med ännu en

förklaring, den skulle bara såra henne ytterligare.

Men i det här fallet fanns ingenting, som han

önskade ogjordt, och han kunde tryggt påstå,

att det nya i hans tillvaro hittills snarare lyckats

än misslyckats. Det såg ju ändå ut, som han hade

yrket i sin makt, om det också inte behöfde bli

hans för all framtid. Man måste veta sina

möjligheter, lifvet var så underligt, och man borde se in i

det med öppna ögon för att inte bli öfverrumplad.

Han hade tänkt tanken till slut, reste sig

och gick bort till skrifbordet för att låsa in

moderns bref i portföljen. När han öppnade den,

föll Dagmars första lilla biljett ut på bordet.

Han vecklade upp den ett ögonblick och smålog

åt minnet af sin eröfrarestolthet, då han fick den,

så stoppade han in reliken igen. Nu hade det

gått flera dagar, sedan han såg flickan sist,

kanske var hon stött ännu. Att han inte kunde höra

upp att fundera på den saken. Ganska misslyntlåste han portföljen och skref sitt namn på avisen

om bokpaketet för att hämta det, när han gick ut.

Då knackade Gösta Borg och kom in.

Pojken skulle ha sin andra privatlektion frampå

aftonen. Han stannade strax vid dörren:

— Jag skulle fråga, om jag kan slippa ifrån

tyskan i dag?

— Hur så då?

— Jag har fått lof att komma på mekaniska

verksta"n och hjälpa till.

— Hvad är det för en verkstad?

— Konsul Johnssons förstås. Ute på

varf-vet. Det finns ingen mer.

— Hvarför står Gösta vid dörren? Kom

hit fram ett slag.

Pojken lydde och Gabriel satte ögonen i honom:

— Är det inte för att se, om trassel kan brinna?

Gösta snappade efter andan. Han knöt

händerna och ansiktet förvreds af ilska.

— Spion, mumlade han färdig att springa,

men Gabriel grep honom i armen och låste dörren.

— Hör nu, Gösta, hvad vill det här säga,

frågade han strängt.

Pojken stod och tjurade och såg på honom

under lugg.

— Gösta skall akta sig för elden.

— Andersson är ju med.

— Hvem är Andersson?

— Maskinisten, Och alla de andra karlarne

se’n.Det här var genant. Gabriel märkte, att

han gjort sig löjlig, men nu var det så dags.

Pojken skrattade i mjugg.

— Hur kunde Gösta kalla mig för spion?

— Det är alla lärare.

Gabriel skulle velat bli arg, men

situationen kom honom att skratta.

— Gösta kan gå.

— Nej.

— Hvarför inte?

— Jag har inte låst dörr"n.

— Står Gösta och gör narr af mig, frågade

Gabriel, medan han öppnade.

Intet svar

— Det där om trasslet hörde jag af en slump

härom kvällen. Jag spionerar inte. — Han räckte

fram handen, och pojken bockade sig tafatt. — Vi

få komma öfverens om tyskan i morgon, Gösta.

Adjö nu.

— Adjö.

Pojken försvann och Gabriel satte på sig

för att gå till hotellet. Han såg åt fönstret.

Regnet piskade rutorna.

— Så förbannadt dumt, jag bar mig åt,

tänkte han, medan han gick utför trappan. —

»Uppfostrarekallet» har smittat af sig. En

pedagog, som snokar efter pojkarnes hemligheter. Fy

tusan. Och han skvallrar förstås, den lymmeln.

Jag blir utskämd och hatad ....När Gabriel kom tillbaka hem efter

middagen, fann han Greta liggande på knä framför

kakelugnen i väntan på att en brasa skulle ta

sig. Hon blinkade oupphörligt och läpparne voro

hårdt hoppressade, medan de första lågorna

kastade ett flyktigt skimmer öfver den skrumpna

gestalten och det hvita slätkammade hufvudet,

där snart sagdt hvart enda hårstrå tycktes ha

sin bestämda plats.

Gabriel hälsade och de pratade med

hvarandra om vädret. Det var förskräckligt ute,

rännstenarne flödade öfver, och vågorna i

hamnen voro smutsgrå som regnvatten, alla båtar

sleto i sina förtöjningar, vinden skrek i springor

och hål och människorna sökte lä vid

husväg-garne, så nära de kunde komma för plasket från

taken. Greta huttrade i sin slitna svarta

kläd-ning och gnällde öfver veden, som var så sur, att

man kunde blåsa andan ur sig för att få eld.

Omslaget till Gabriels postpaket var nästan

genomblött och påsen, han hade med sig, med

astrakaner i, höll knappt ihop. Medan han letade

efter pennknifven — den kunde då aldrig finnas

till hands — för att skära af paketsnörena, be-rättade han för Greta, hur han köpt äpplena

nere i ståndet på Hamntorget. Där satt Malin

inkrupen i en vrå med stora sjalar om magen.

Ibland kunde man tro, att hela det lilla

träskjulet skulle blåsa bort, och hon hade inte fått sälja

för mer än femtio öre på hela dagen. Det var

att slita för födan, tyckte Gabriel. Men Greta

hackade på Malin och talade om att hon söp

värre än den värste stenhuggare och att det gått

alldeles på tok med töserna hennes, som börjat

lefva lättsinnigt redan innan de gått fram för

prästen. Småstadsskvallret hade sluppit ut på

en gång och Greta var så road. Gabriel bläddrade

i sina böcker, han började svara enstafvigt och

valde ut ett äpple åt sig ur påsen, men när Greta

såg det, blef hon nästan förolämpad å husets

vägnar och fick så brådtom att hämta en

fruktskål och flera stycken assietter och knifvar,

»om någon skulle komma opp och hälsa på.»

Det var granna äpplen, tyckte hon, men när

Gabriel ville skicka med henne ett par in till

Gösta, betackade hon sig ängsligt, frun tyckte

inte om att han tog emot något af främmande.

— Jaså, inte det, sade Gabriel något

missnöjd. — Det är allt en underlig människa, fru

Borg . . .

— Folk säger det. svarade Greta stramt.

— Behöfver jag se till brasan?

Rönnerkrantzarnes stad.— Nej, det gör jag själf. Jag går ut vid

niotiden.

— Då kommer jag in och bäddar. God

eftermiddag, doktorn.

Gabiiel blef ensam. Han drog gungstolen

nära kakelugnen och med ett bord bredvid sig

så att han nådde böcker, äpplen och cigarretter

bara genom att sträcka ut handen, ville han

möta de långa timmaine med ro.

Andrejeffs »Anatema» lyste emot honom i

sitt blodigt röda omslag. Han hade längtat efter

den. alltsedan han en gång råkade få se några

scenfotografier från framförandet i Moskva och

ett porträtt af skådespelaren Katschaloff i

titelrollen. Nu fördjupade han sig i det gåtfulla

dramat fylld af förväntan. Språkets mystik

döfvade som rökelse, orden fingo egenartadt

värde och ljödo för honom som hviskade

magiska formler. Denna dimmiga, men stundom

bländande skarpt genomstrålade tankevärld, där

en för oss främmande fantasi omspänner vidder

af aning, grubbel och mardröm, slöt sig om

honom. Det litterära ruset skulle ha varat boken ut.

Men midt i andra tablån for han upp ur

stolen, yrvaken och ömtålig, det hördes röster

i tamburen, den ena var gamla Gretas och den

andra — han trodde knappt sina öron — det var

Dagmar de Rons. Dörren öppnades och Dagmar

stack in hufvudet. Hennes ansikte skuggadesaf en stor kapuschong och hon höll på att knäppa

upp sin våta regnkrage.

— Får man stiga på?

— Ja visst, svarade Gabben och gick henne

ifrigt till mötes.

Han fick hjälpa henne med kragen och stod

också gärna till tjänst, då hennes galoscher

sutto för fast på. Men när hon kom in i rummet,

blef Gabben nästan stel i sättet, sådan som nu

hade hon inte varit någon gång förut. Den

mörka, mjuka hemklädningen passade henne.

Hon var nog litet förlägen öfver sitt tilltag och

det käcka leendet verkade bemödadt, då man

såg ögonen. Åh, hon var värd både knäfall och

beskydd.

— Jag hade så ohyggligt tråkigt hemma,

började hon. — Stör jag?

— Om ni visste hvad ni är välkommen.

De blefvo tysta ett ögonblick, men Dagmar

följde en artig gest af Gabben och kröp upp i

soffhörnet, där hon tog fatt i hans mjuka

res-kudde att leka med. Efter en stund hade de

kommit öfverens, att rummet var mycket

hem-trefligt med sina gammaldags möbler och taffeln,

men skada, att den var låst, tyckte Dagmar.

Riktigt ledigt ville inte samtalet gå ännu.

Till slut utbrast Dagmar:

— Nej, nu ska" vi vara naturliga. Ge mig

ett äpple att börja med. Tack .... Jag är frånlandet och äter med skalet på. Och så sköt om

brasan.

Gabben lydde, elden var utbrunnen, men

när han rörde om bland glöden, fick han fram

ett trästycke, som flammade upp. Det började

skymma och kakelugnsgrufvan lyste" som ett

rödt gap. Han försökte att taga samma ton

som Dagmar.

— Vi ska" trifvas bra tillsammans, eller

hur, Nitouche?

— Ja visst. Vi äro barndomsvänner, har

jag ju sagt, och nu inbillar jag mig, att det är

sant. Annars hade jag aldrig kommit hit.

Gabben kunde inte tydligt se hennes min.

Han tände lampan och satte den på bordet

framför henne. Medan han bråkade för att få

ner de gammalmodiga gardinerna, såg han, att

hon blifvit hemtam, där hade hon rest sig upp

och höll på att tända en af hans cigarretter öfver

lampglaset. Nu, i hans rum, var hon farligt

vacker. Hvad ville hon honom och hur mycket

kunde han våga?

Men Dagmar gjorde det bekvämt åt sig

i soffhörnet.

— Läs något högt, bad hon — jag längtar

att höra på. Hon lutade sig tillbaka. — Nå!

— Låt mig tänka efter.

Han gick ett par slag tyst och nervös. Sedan

läste han, i början litet osäkert, men

själfför-troendet kom igen så småningom:Vi lyssna till rytmernas susande lek,

till accord, som vakna och brista.

Hvar morgon, som kom, och hvar afton, som vek,

och eldarnes flygande gnista,

allt ägde ju rytmernas vågmjuka gång

och allt var sprudlande lycka.

Vi visste ej lifvets tyngande tvång,

som nödgar den friske till krycka.

monori nihir tgiisfifl *iöl esfeblLs ifoig noH

Men rytmernas susande lek blef till kall,

det högsta och bästa, vi kände.

Vi väjde för svek, men tvungos mot fall

och lifvet gaf skymford, som brände.

Att allt skall mätas med gängse mått,

oss hvardagsvisdom förkunnar.

Att äga sitt eget mål, är ett brott,

som dömes af talträngda munnar.

-— isöi iövLjsso barn nsrf obea ,3rlor/oirr/l —

Men lefnadens flyktande dagar ej gå

mot tankens och viljans förstening,

för alla de hvinande rapp, som slå

i takt med de mångas mening.

Var allt vårt hopp, som lockande log

en hägring i sorger och bäfvan,

vår egen längtan är mera än nog

att sätta som mål för vår sträfvan.

9b6t£vg ,oitorjoji>T «b[ abiofå iaaiv o{. .....

När Gabriel slutat, teg Dagmar

fundersamt. Han ville tända en cigarrett, men bröt

af stickan och måste ta’ en till för att få eld.

— Nu vet jag, sade Dagmar ändtligen —

Gripenberg var det. Jag känner så väl igen

alltsammans. Ur diktsamlingen med drakskeppet

utanpå. Hvad heter den nu igen?

Gabriel blef het:

— Jag har inte plagierat, åtminstone inte

medvetet. Jag kallar den: »Landsförvista».

.fillriajiot JjsDagmar sprang upp och fram till Gabriel,

hon lade händerna på hans axlar.

— Nej, men förlåt mig, sade hon — jag

skulle bara göra mig viktig, visa att jag var

hemmastadd i litteraturen. Jo, så går det.

Hon gick alldeles för hastigt ifrån honom

och dref omkring i rummet, var borta vid brasan

och stannade till slut vid taffeln, som hon

försökte öppna. Gabben glömde totalt bort

Gripenberg, han drogs till Dagmar, men lade inte armen

om hennes lif, som han längtade efter.

— Nitouche, sade han med csäker röst —

försök att komma ihåg hvad ni kallade mig en

gång härom dagen. På vår promenad.

— Förstår inte. Jag sa", att ni var lik min

bror Gunnar, men det brydde ni Er inte om. —

Hon log emot honom.

— Jo visst gjorde jag det, Nitouche, svarade

Gabben ifrigt och råkade snudda vid henne.

Det var nog, för att den bekanta elektriska

gnistan mellan kvinna och man skulle komma

honom att darra. Men Dagmar tog, kanske

helt oafsiktligt, ett par små steg åt sidan och

såg på honom med en listigt omedveten min.

— Nå, då bry vi oss inte om det då, sade

Gabben; scenen hade inte tagit den vändning,

han tänkt sig.

— Åh jo, sade Dagmar, så fick hon honom

att fortsätta.— Ni kallade mig för du också.

Dagmar sänkte hufvudet ett ögonblick och

retirerade ett par steg till:

— Vet du, Gabben, det var bestämdt ödet.

— Dagmar, sade Gabben med någon patos

— tack.

Men hon undvek hvad han ville säga mer.

— Ack, att man inte skall komma in i

pianot. Har du verkligen ingen nyckel? Jag

vill klinka klavér, kan du begripa.

Det kylde af Gabben, att hon försökte

sysselsätta honom med något, som inte hörde till

saken. Han tog emellertid fram sina nycklar och

profvade dem en efter en. Hur han bar sig åt,

lyckades det och han lyfte upp locket öfver de

gulnade, dammiga tangenterna.

— Bravo, ropade Dagmar och klappade

i händerna.

Hon fick fram en stol att sitta på och slog

an ett ackord. Det surrade i strängarne och

tonerna voro grumliga.

I detsamma hördes inifrån våningen ett

anskri som af en människa i dödsångest. Det

tvang dem att vara stilla och lyssna.

Dörren från tamburen rycktes upp och fru

Borg störtade in i rummet.

— Hur vågar ni, flämtade hon och slog

igen pianot, så att det ekade i dess inre.Hon lutade sig halft baköfver och blef

stående i en teatralisk ställning med vildt

uppspärrade ögon och en hårstripa nedfallen öfver

pannan.

Det dröjde ett ögonblick. Hon böjde sig

långsamt framåt och, alltjämt stödd mot den

gamla taffeln, sade hon med underligt torr

stämma:

— Sedan min man blef mördad, har ingen

fått spela .... ingen efter honom .... ingen.

Det fanns inte någon verklighet öfver henne,

där hon stod, bara skärande onatur. Hon måste

ha varit a.ktris, for det genom hufvudet på

Gabriel. Dagmar var fullkomligt stel och hennes

ansikte visade både rädsla och motvilja.

— Vet ni, att mördaren går ostraffad ännu,

fortfor fru Borg — ostraffad och aktad .... och

beundrad.

Nu kom Greta inskyndande.

— Snälla frun, följ med mig. Snälla lilla

frun, hör nu på, tiggde hon ingen skall röra

pianot mera. Det lofvar jag frun.

— Vet någon af de där människorna, hur

han dog, frågade fru Borg skarpt — hur han

vaknade på morgonen med bloddroppen i

ögonvrån, och doktorn sade honom, att han måste

dö före kvällen.

— Ack, frun lilla, tala inte om det, tala

bara inte om det.— Ingen såg hans sista timmar mer än jag,

fortsatte fru Borg — blodet i ögonvrån, som

alltid kom igen. Lifvet, som sipprade bort droppe

för droppe.

Hon slog händerna för ansiktet och skrek

högt. .n9g£v

Greta lade armen om henne och hon följde

med utan motstånd. I dörren stannade hon

/ j IlJbll )\J HJUUBU TTTxl

och vände sig mot Dagmar och Gabriel.

— Kom ihåg, utbrast hon — att tullför-

°

valtare Wik är en mördare utan straff.

Sedan gick hon, men de hörde genom väggen

dämpadt, hur hon talade och talade. Då och

då dog stämman bort i högljudd gråt.

tt . . j m r

— Hon var vansinnig, sade Dagmar

fry-sande.

Gabriel afbröt sina tankar liksom midt i en

mening:

.....det värsta, att det verkade ömkligt

spel, hon var som tragediennen i ett teaterband.

— Åh, Gabben, inföll Dagmar upprörd.

— Lifvet är ohyggligast, när det karrikerar

sig själf.

Gabriel tänkte visst ha sagt ännu något

mera, men Dagmar darrade af oro och ville hem.

Stackars, stackars människa, mumlade

hon. — Visst led hon i alla fall. Hur många får

samma uttryck? Om jag kunde vara till nytta,

skulle jag gå in till henne.— Jag känner ingenting, sade Gabben

eftertänksamt. — Det var osant och.....

— »Illa speladt», afbröt Dagmar häftigt. —

Du var bara åskådare. Bokmänniskor, som ni,

känner ingenting. Kom nu och följ mig på

hemvägen.

Hon hade brådtom och var tyst, tills de hunno

ned på gatan. Gabben teg också, han tyckte

sig afslöjad, ty nog hade hon rätt.

Men småningom jäste det upp ett svar inom

honom, inte bara därför, att han ville motsäga

henne. Hans reflexion var helt enkelt en

framdragen öfvertygelse, att människor endast

undantagsvis kunna ha förmåga att vara mera än

iakttagare af andra i olycka eller lidande, det

sade han henne och vidare:

— Ja, förlåt mig, men hvad folk tänker

och gör i sådana ögonblick är väl oftast

närgångenhet. Att jag var ärlig nyss, och inte tog

munnen full af medlidande, måste kanske anses

som en styrka.

De gingo bortåt kajen och öfver

Hamntorget. Regnet hade upphört, men stormen

var lika våldsam. Ute öfver fjorden hade molnen

brustit och ett kyligt månsken lyste öfver det

fraggiga vattnet. Hafvet kokade och emellanåt

gnistrade skumflagor ända uppe i jämnhöjd med

gatlyktorna.Plötsligt kände Gabben Dagmars hand på

sin arm, de hade just hunnit in på bron öfver ån.

— Var inte ond på mig, Gabben, sade hon

så ovanligt vekt. — Du kanske känner mycket

starkare än andra, fastän på olika sätt. Jag tror,

att det är så.

Gabben blef rörd.

— Jag vet inte.

— Men hvad tror du om farbror Wik,

half-hviskade Dagmar, rädd, att någon främmande

skulle höra. — Hvad kan han ha gjort?

— Jag vet inte, sade Gabben igen.

— Tror du, att han har dödat honom,

fortsatte Dagmar.

— Det är möjligt, svarade Gabben, han

hade blifvit vemodig och därför lät han sträf.

Dagmar sade ingenting vidare och var sig

inte lik. De stannade snart utanför porten till

pensionat Furukrona och när Gabben kände

Dagmars hand i sin, tog hans vemod form:

— Jag står aldrig ut här, om jag inte får

råka dig hvarenda dag, Dagmar.

Han kysste henne på handsken, och hon

försökte inte hindra honom.£q bnr.fi 2xsrn3.BG naddfsO ybnM igiI«JöIcI

nå lavlö noid åq ni tiramri i?.u[ abr.rl ;jb ,nm nia

nod objsa .naddfiO ,girn ikj brto atrrr xbV

Joiaym isnnisjt siaaBjf uG - .bfov JgiloBvo éa

Jles B>Ifto åq rdiisBl ,£ibruB jtie siJBshste

.jsa tb lob ItB

inöi bid naddjsO

.otni tev §i>]^ —

-ILorf 5JxW Toidisi mo ub icn.f bBvri nsM —

obaGmminl nogéa )tb tbbih

VIII.

.nsgi nsddisO sb.62 t9lni tov gjs^ —

Höstens första oväder var en alltför sträng

herre att kunna regera länge och redan nästa

dag lyste solen åter öfver den lilla stillsamma

staden och den hvitskummiga fjorden. Vinden

hade kvar sin styrka och dref i susande fart de

sista enstaka molnflaken bort öfver bergåsarne

i öster. Gatornas vattenpussar blefvo mindre

och mindre, tills de försvunno, men uppe vid

de öfverfyllda dammarne strax bakom kyrkan

lekte stadens pojkar med sina små lofgiriga

kuttrar, som fått namn utifrån stora världen.

Gabriel Åström patrullerade på Norra gatan

vid ån, han hade gått där en bra stund och

började bli observerad, inte minst af fröknarne

Rönnerkrantz, som intresserade sig för honom

från sitt hörnfönster åt bron. Men Dagmar fick

han vänta på, han borde verkligen stämt mötemed henne och inte tagit för gifvet, att de skulle

träffas ändå.

Polisen Rosenlund hade också sitt pass där

på gatan. För honom fanns det anhalter med

gubbar och snusdosor litet hvarsstans och han

gjorde stor honnör för alla, som hörde till

öfver-klassen, när de kommo förbi. Redan för ett par

veckor sedan hade han tagit sig till att hälsa på

Gabriel med, men då han nu gjorde det för femte

gången under deras gemensamma vakthållning,

blef Gabriel generad och beslöt ge sig af hem.

Han valde omvägen öfver gamla bron för att

slippa flere möten med »Corpus juris» — det var

rektorns uttryck — och gick långsamt uppför

klefven på andra sidan ån.

Som ofta förut under dagen tänkte Gabriel

på fra Borg, det måste ändå varit skymtet af

ett lifsöde de sett, han och Dagmar, något

underligt konturlöst, som inte kunde annat än reta

nyfikenheten. På morgonen, när Greta kommit

in, hade hon frågat half t oroligt: Doktorn tänker

väl inte flytta ifrån oss nu? — Och efter Gabriels

nekande svar var det inte mer hon haft att

till-lägga än: Stackars frun, sorgen ta’r henne så

ibland. — Hon ville tydligen aldrig säga något

om sitt herrskap och Gabriel kunde inte förmå

sig att sätta hennes taktfulla tystnad på för hårda

prof. Det fanns ju alltid utvägar att få reda på

familjen Borgs historia, om man ovillkorligen

önskade.Gabriel kom ifrån sina funderingar, då han

ett stycke framför sig fick se en full karl vingla

in genom grinden till kyrkogården. Han hade

en slokig hatt med breda brätten, det såg ut,

som han måste ta sats för ett par tre steg i sänder,

och så bar han i famnen en stor chrysantemum

i kruka, så att de hvita blommorna vajade i

vinden högt öfver hans hufvud. Gabriel gick

också genom grinden och kunde inte låta bli

att stanna strax nedanför kyrktrappan för att

se efter den groteska figuren, som vacklade fram

mellan grafstenarne och slutligen snubblade ned

på knä vid en kulle, där han började gräfva ett

hål med händerna åt sin blomkruka. Nu kunde

man känna igen honom, det var »Studenten»,

som hedrade sina föräldrar. Blotta aningen,

att den drucknes afsikt var sådan, kom Gabriel

att le och att få tårar i ögonen.

Just då Gabriel skulle gå vidare, råkade

han se sig om och märkte, att kyrkan stod öppen.

Det förekom honom helt naturligt, att han borde

gå upp i tornet och se på utsikten, han skulle

varit sig själf olik, om han inte fått en sådan

ingifvelse.

I vapenhuset hittade han lätt ingången till

en trång och mörk trappa med slitna fotsteg.

Gabriel fattade tag i repet, som, i stället för

ledstång, löpte på järnringar i stenväggen och gick

på så raskt som möjligt, inte utan oro för att varainlåst, när han kom tillbaka ner. Snart nog

stängdes vägen af en dörr och han famlade en

stund i mörkret för att hitta låsvredet. När det

ändtligen lyckades, kom han rakt in i ett rum

med hvita väggar och skåp, det låg tydligen midt

öfver vapenhuset. Västersolen lyste genom ett

bågformigt fönster och där nednnför satt Bengt

Rönnerkrantz och stirrade förvånad och

ogillande mot Gabriel. Det tunga, svarta bordet

framför honom var fullt af papper och gamla luntor

uppstaplade mot den hvitkalkade väggen, han

höll ännu pennan i handen och dörren till det

närmaste skåpet stod på glänt.

Gabriel stannade öfverraskad. Han kom

sig knappt för med den behöfliga ursäkten för

intrånget och förklaringen, att han ville se på

utsikten, innan Bengt Rönnerkrantz pekade med

pennskaftet på en dörr midt framför Gabriel

och sade:

— Där är trappan till klockorna.

Gabriel gjorde en half bugning, han kände

sig tafatt inför den ovänliga tonen. Dessutom

höll ju Bengt Rönnerkrantz på med något arbete

och Gabriel visste af erfarenhet hvad det ville

säga att bli störd. Han var därför inte förargad

i sina tankar, medan han klättrade uppför, utan

mera intresserad af hvad Bengt Rönnerkrantz

egentligen hade för sig. Det föreföll honom,

som om han hört någon — om det nu var tull-förvaltaren eller adjunkten Holmerz — kalla

Bengt Rönnerkrantz för häfdatecknaren, ett

skämt hade han trott, men nu förstod han, att

det där måtte varit antingen allvar eller en

sär-skildt giftig elakhet.

Vinden brusade omkring tornet, det var

som att lyssna i en stor snäcka. Spindelväfvarne

i taket och på stockverket, där klockorna hängde,

fladdrade i draget och de järnbeslagna luckorna

skakade på sina gångjärn. Gabriel gick till

gluggen åt väster och drog ifrån regeln. Luckan

for upp med en skräll, men genom bullret kunde

man förnimma genljudet i klockorna som en rent

klingande ton.

Gabriel såg ut öfver kyrkogårdens träd,

som vinden snart slitit bara från höstens

gulnade löfverk, han såg staden instängd på alla

sidor af de fårade gråa bergen utom åt väster,

där det stormupprörda hafvet rusade in

trotsigt, befriande och betvingande. Stämningen

tog honom, han kände, att vid denna karga kust

också människorna måste blifva segt rotfasta

och han tyckte sig kunna förstå den fanatiska

lokalpatriotismen och främlingshatet hos honom

där nere, Bengt Rönnerkrantz. Gabriel kom

också att tänka på några ord, Dagmar fällt en gång.

»Hafvet är stadens själ», hade hon sagt. Det var

honom rent af pinsamt, att hon måtte haft en

klarare och framför allt, som det nu syntes ho-nom, mera konstnärlig uppfattning af det, som

omgaf dem, än han, som bara gått omkring och

föraktat.

Innan han stängde luckan varseblef han

nere på kyrkogården, hur »Studenten» på väg

därifrån förföljdes af en svärm skrattande ungar.

Det var skärande: Stormen genom träden, de

rasslande löfven på gångarne mellan grafstenarne

och den druckne stackaren, som pinades af

småbarnen, för att han inte hade kraft nog att värja

sig. Gabriels själ var den dagen en diktares,

som suger åt sig andras lidanden, den rågades

af bitterhet och han mumlade de ord, som kunna

rymma så mycken mildhet: »Låten barnen komma

till mig».

Han fick med svårighet igen luckan och vände

tillbaka utför trappan fast besluten att passera

tornkammaren så hastigt och tyst som möjligt,

men där nere hade Bengt Rönnerkrantz rest

sig från bordet och stod nu med armarne

hvilan-de på fönsterhällen och såg ut, kanske iakttog

också han »Studenten» och barnen på

kyrkogården. När han hörde Gabriel komma, svängde

han om på klacken och upplyste utan någon

som helst inledning:

— Ja, detta är kyrkoarkivet.

Gabriel svarade ingenting utan blef endast

stående i höflig tvekan, han hade ju ingen

anledning att göra någon ny ursäkt.

Rönnerhrantzarnes stad.

U— Läste kandidaten möjligen inskriptionen

på klockorna, undrade Bengt Rönnerkrantz och

återtog sin plats i skrifstolen; frågan kom nästan

förläget.

— Nej, svarade Gabriel — jag såg bara på

utsikten.

— För en främling kan det ju inte heller

vara af större intresse, sade Bengt och rättade

betänksamt på papperen framför sig. —

Möjligen hvad som står på den lilla. Den är äldst.

Alltsedan järnvägsmötet kände ju Gabriel

litet till Bengt Rönnerkrantz" käpphästar och

han ville gärna egga honom att fortsätta:

— Det blir väl ingen annan råd än att

springa upp och titta efter.

— Behöfs inte, inföll Bengt Rönnerkrantz

med tydlig belåtenhet. — Klockan är gjuten

hos Knugle i Amsterdam 1634 och inskriften

lyder: »Als lewen willen wy ons weren; Ys Godt

met ons, wie mach ons deren». Och det betyder:

»Så länge vi lefva, vilja vi oss värja; är Gud med

oss, ho tör då vara emot oss». Vi hade mycket

förbindelser med Holland på den tiden. Vill

inte kandidaten sitta ner?

— Jag är rädd, att jag stör, sade Gabriel

men satte sig ändå i en gammal länstol, som stod

vid ena väggen.

— Inte nu, påstod Bengt Rönnerkrantz

hastigt. — Jag skulle just lägga ihop. Se, jag

har kyrkböckerna här att rota i och så litetannat, som är mitt eget. Det finns inte något

brandfriare ställe i sta"n.

— Är det kulturhistoriska forskningar, som

.....Gabriel af bröt sig själf, han hade en

förnimmelse af att man alldeles ofrivilligt kunde

såra den gamle mannen, som det aldrig blifvit

något af. Sådana där människor brukade vara

så ömtåliga om sina egenheter.

— Man har ju sin samlarevurm, svarade

Bengt Rönnerkrantz — det är stadens minnen

jag håller på med.

— Stadens minnen .... hur menar herr

Rönnerkrantz?

— Allt, som finns skrifvet om våra gamla

släkter, om våra gårdar och hem, utbrast han

oväntadt liflig — vår historia, kort sagdt. —

Han tystnade och tilläde, inte bittert, men trött

leende, och med blicken långt borta: Allt det,

som skall sköflas för Magnus Bjurners storstad.

Mottaglig för intryck, som Gabriel var, blef

han gripen af tonfallet och kände närmast

medlidande, sådant en människa med lifvet framför

sig, kan hysa för den, som hunnit bortom dess

höjdpunkt. Ty hvad kunde det egentligen bli

af hela Bengt Rönnerkrantz" arbete, och hvad

tjänade det till?

Men när Gabriel såg på honom, slog tanken

om: Inte tycktes han ha försakat mycket häri lifvet och numera var väl »stadens minnen»

just det han behöfde. Det slappa ansiktet

tycktes utan energi och det glesa, gråsprängda håret

reste sig torrt och stripigt vid pannan och

tin-ningarne. När han nu sträckte ut handen och

tog en klunk ur ett glas, som stod på bordet

märkte Gabriel, att vattnet var svagt färgadt

af whisky eller konjak.

— Ja, sade Bengt Rönerkrantz och satte

bort glaset — det är en del rätt lustiga saker,

man kan hitta. En präst, vi hade här på

sjuttonhundratalet t. ex. har gjort en del anteckningar

i kyrkboken, som inte äro tråkiga.

Han bläddrade i sitt manuskript, det var

tätt skrifvet med en fin stil, som liknade tryck.

Tydligen var det meningen att söka ut något,

som kunde roa en alldeles utomstående. Gabriel

började nu känna rummet, som när han förut

kom in ur den mörka trappan från vapenhuset

snart sagdt bländat honom med sina solbelysta

hvita väggar. I muren midt emot fönstersidan

fanns en dörr, som säkert ledde till orgelläktaren

och ofvanpå skåpen stodo fem eller sex gamla

fartygsmodeller, som väl förr i världen hängt

ute i kyrkan.

— Här har jag det, sade Bengt

Rönnerkrantz — det är skrifvet 1751:“Adolf Fredrik och Ulrika

blänka nu på Nordens pol,

hon som stjerna, han som sol.

Alla dimbor måste vika,

när så stora fägneljus

lysa i vårt kungahus."

Han lutade sig bakåt i stolen och såg bort

till Gabriel, som besvarade hans tysta fråga med

ett artigt skratt. Det måtte i alla fall inte

uppmuntrat Bengt Rönnerkrantz !att fortsätta, ty

han reste sig och började varligt lägga in papper

och böcker i det öppna skåpet.

— Om kandidaten väntar en minut, så få

vi sällskap.

Gabriel steg också upp, han ville se närmare

på fartygen, de voro väl bibehållna, kanske

nyss renoverade, bara på ett af dem var nog

tacklingen litet tilltrasad.

— De där skeppen, ja, sade Bengt

Rönnerkrantz, medan han låste skåpdörren. — I min

barndom hängde de i kyrkan. Gud vete, hur

många gånger jag färdades vida omkring med

dem i drömmen. Ser ni fregatten där, »Svenska

lejonet», den tyckte jag mest om för att den har

så många kanoner. Det andra är handelsfartyg,

som man kan observera. Ja, jag har noggranna

anteckningar om både dem och gifvarne — han

drack ur sin lilla grogg, sköljde glaset och slog

ut slanken i spottlådan — och om de öden, som

ligga bakom gåfvorna.Han citerade tydligen något af hvad han

själf skrifvit.

— Vill inte herr Rönnerkrantz berätta? —

Gabriel framställde frågan mera för att bereda

en glädje än af verkligt intresse.

— Det är för mycket att tala om, svarade

Bengt inte utan tillfredsställelse — men en annan

gång kan jag läsa upp en del. — Han satte på

sig ytterrocken och tog sin käpp. — Det var

annorlunda med kyrkan förr i världen. Här

fanns stämningen af ett kustfolks egna religion

och växlande lif. Nu ha vi fått en slät

föreläsningssal och folket går för resten andra vägar i

sorg och glädje. Kom och se, hur jag menar.

De följdes åt upp åt orgelläktaren. Det var

en helt vanlig kyrka, osmyckad och trivial med

smaklösa ljuskronor i taket.

— Där hängde våra skepp förut, sade Bengt

Rönnerkrantz med en handrörelse — ända tills

en inflyttad, troende handlande tyckte, att han

blef för klent belyst, när han kom hit.

Gabriel log, han tyckte sig nu förstå Bengt

Rönnerkrantz som en kvarlefva från gamla dagar

likt skeppen därinne undanskjuten såsom onyttig.

— Nej, låt oss gå, utbrast Bengt

Rönnerkrantz.

När de kommo ned i trappan till

vapenhuset tände han en elektrisk ficklampa. Gabriel

som gick före honom, bet sig i läppen för att intebrista i skratt, det föreföll så genomlöjligt, att

den inbitne reaktionären bestod sig med en sådan

apparat.

Utanför kyrkan dröjde de ett ögonblick,

medan Bengt Rönnerkrantz låste.

— Så där ja, nu är jag klar, sade han.

— Kyrkoherde Tideman har låtit mig göra

egna nycklar, så att jag kan komma och gå, när

jag vill utan att besvära klockaren. Om han

visste, hur jag slarfvat med låsningen i dag, vore

det väl slut med de förmånerna.

Han småskrattade och Gabriel sade något

om slumpen.

Vinden måtte tagit till igen, de arbetade

sig fram med hattarne nedtryckta och fingo

skrika till hvarandra för att höras. Bengt

Rönnerkrantz pekade ut släktens grafplats och

började på en anekdot från gamla tider. Gabriel

gick tyst, han hade redan en bra stund haft på

tungan en fråga om fru Borg. Nu var det för

sent, tyckte han, man behöfde lugn och ro för

det ämnet.

Strax sedan de kommit ut på gatan, mötte

de en vagn med koffertar och utanför porten till

Jutterbocks hus stod apotekarens gamla

hel-täckare och väntade.

— Nu kommer vi lagom, sade Bengt

Rönnerkrantz belåten. — Där ha vi dem.Det var fru Camilla, som kom ut på trappan

och nästan blåstes ned i vagnen. I hälarne hade

hon tullförvaltaren, rektorn och strax efter dem

apotekaren och Dagmar de Ron.

— Bengt Rönnerkrantz är här nu, Camilla,

ropade tullförvaltaren,

— Det var da glädelig, svarade fru

Jiitter-bock inifrån vagnen. — God dag, käre vän. Och

se den unge kandidat! — Hon försökte sticka ut

hufvudet. — Hvor det bläser, hvor det bläser.

Där gik dit siste håb, Jiitterbock.

Rektorn steg in och satte sig med ett roadt

leende bredvid fru Camilla.

— Tänk, om vi nu hade järnvägen här,

sade han.

— Ja, Gud hvor dej lig.

— Då blef det ingen afskedssupé på Burklef

mera, inföll Bengt Rönnerkrantz.

— Stig in, Bengt, kommenderade

tullförvaltaren.

— Nå, men du själf?

— Jag åker på bocken. Frisk vind för en

gammal viking, svarade tullförvaltaren och var

med ett språng uppe hos kusken.

— Det är så tråkigt, att det inte finns mer

plats, klagade den lille apotekaren, som ensam

stod kvar vid fotsteget. — Och matsäcken

räcker så bra. Jag skickar bud efter åkare Olssons

droska.— Så kunde kandidaten få din plats härinne,

eller hur, Jutterbock, skämtade rektorn.

— Hvor du er vittig i dag, Magnus, sade

fru Camilla missbelåtet, den sortens skämt med

mannen ville hon ha för sig själf.

— Jag kan i alla händelser inte följa med,

påstod Dagmar mycket bestämdt till apotekaren.

Den lille gubben steg tveksam in i vagnen.

Då var Gabriel genast till hands och slog igen

dörren.

— More dem godt börn, bägge to, ropade

fru Camilla.

— Kör, dundrade Vikingen.

Och så rullade vagnen bort.

— Är de inte roliga, frågade Dagmar

skrattande. — Där far tant Camilla till en

järnvägsstation någonstans inåt landet och så följer

gub-barne med till gästgifvaregården i Burklef. Du

må tro, det blir en hej dundrande supé och fyra

välplägade gamla herrar, när vagnen hämtar

dem på återvägen.

— Nu få vi väl sällskap resten af dagen?

— Gabbens tankar voro inte alls med de

resande och han såg på Dagmar med en

förebrående blick.

— Jo, det kan du tro, svarade Dagmar

suckande — jag, som skall gå på tecirkel för oss

lärarinnor hos prostinnan Tideman.

— Skicka återbud.— Ja, nog för jag ville, medgaf Dagmar.

— Nej, jag är redan för sent ute. Kom nu, Gabben,

skall du få höra.

De hade inte många steg till prästgården,

af stånden i staden voro ju beklagligt korta

emellanåt, men därutanför blefvo de gående länge

fram och tillbaka på trottoaren. De märkte inte

ens, att prostinnan och alla hennes gäster en

stund voro framme i fönsterna och beskådade

dem. Det var så behagligt lä på den gatan och

så hade Dagmar ganska mycket att berätta:

-Jo, ser du, Gabben, jag låg och funderade

i natt på fru Borg .... egentligen på det där

med farbror Wik förstås. Till slut drömde jag

om henne med. Och i morgse, när jag vaknade,

så beslöt jag ta reda på alltihop.

— Det beslöt jag med, inföll Gabben —

men för mig har det inte blifvit af.

— Strax efter middagen gick jag till

Jiitter-boclcs, fortfor Dagmar utan att lägga märke till

Gabbens själf ironiska min. — Där stod hela

huset på ända. Tant Camilla packade och

skjutsade med jungfrurna. Gubben var än nere på

apoteket och än uppe i våningen.

— Mest i våningen, sedan du kom, insköt

Gabben.

— Prat, svarade Dagmar med ett skratt.

— Kan du tänka dig, Vikingen är verkligen

skuld till den där Borgs död.— Såå, sade Gabben.

— Jo, till slut fick jag tant Camilla mellan

fyra ögon, förstår du, och hon berättade. Vid en

klubbfäst för många år sedan, fram emot

morgonsidan kan jag tro, råkade farbror Wik stöta till

fru Borgs man med armbågen öfver ögat, helt

och hållet ofrivilligt, du vet sådana åthäfvor,

han har ibland.

— Måtte varit ett kraftigt slag ändå.

— Nej, visst inte. Borg tänkte inte själf

på saken förrän morgonen efteråt. Då skymlade

det så underligt för ena ögat och när han såg

efter, satt det en liten bloddroppe i ögonvrån.

Han torkade bort den, men blodet kom igen

ideligen. Han upp med en fart till en gammal

brutal doktor här fanns på den tiden, och när

doktorn blifvit färdig med sin undersökning,

sa* han: »Herrn kan gå hem, lefver inte dagen

ut».

— Det är inte möjligt, utbrast Gabriel

beklämd.

— Jo, så var det, försäkrade Dagmar

uppjaga dt ifrig. — Någon underlig, alldeles

enastående svaghet på en punkt inne i hufvudet. Det

blef klart a,f obduktionen och så vittnade

doktorn inför rätten. För det var rättegång. Är det

inte förfärligt? — Det är farbror Wiks bittraste

minne.— Han bär det utan större svårighet,

tycker jag.

— Han glömmer det aldrig. Tant Camilla

känner honom, du.

— Du tänker inte det minsta på fru Borg,

sade Gabriel bittert, det var honom en

fullständig plåga att höra henne tala bara om

tullförvaltaren.

— Jo, visst gör jag det, svarade Dagmar

brådskande. — Men nu hinner jag inte längre.

Vi träffas väl i morgon.

Hon vinkade sista afsked åt Gabriel på

trappan till prästgården, innan hon gick in.

Gabriel begaf sig hemåt. Den känslolösa

formen på Dagmars berättelse kom honom att

våndas, men hans tankar omsatte den till något

annat och framför allt till något mera litterärt.

Hvad han kände, fick dock äfven i det yttre

ett uttryck, kanske att le åt. Genom fönstret

till järnaffären på Hamngatan varseblef han en

liten ångmaskin, en leksak för några kronor och

den gick han in och köpte. Den skulle Gösta ha.

Men väl hemkommen blef han blyg för sig själf

och stoppade ner presenten i chiffoniern. Där

blef den liggande tillsvidare.— Hon tar naturligtvis inte undervisningen

som ett kall, sade fröken Varolén redan från

början om Dagmar de Ron — det är bara en

tillfällig sysselsättning för henne, medan hon väntar

på att bli gift.

Det var ingen på pensionat Furukrona, som

motsade fröken Varolén i detta, om också

friherrinnan under små ängsliga skratt pratade

något urskuldande om kvinnans uppgift som

maka.

Dagmar var verkligen så litet intresserad

af det familj elif, som brukade utvecklas om

middagarne och aftname, att damerna fingo

mycken tid att tala om henne och det gjorde de.

— Hon flirtar med hvem hon kommer åt,

påstod fröken Varolén med skärpa, när

bekantskapen varat i fjorton dagar.Det höll den ståtliga fröken Lind gärna

med om, men då kunde fröken Bjurner torrt

och sarkastiskt komma med ett såda,nt infall som:

— Helga skall se, att hon gifter sig med

Vikingen.

Detta förstummade fröken Lind, som en

gång i ett obevakadt ögonblick låtit undslippa

sig, att det allt fattades en grande dame i

tullförvaltarens magnifika hem.

Dagarne gingo den ena efter den andra i

jämn lunk. Det inträffade inga stora händelser,

men det talades så mycket mer om de små, och

en kväll vid den sedvanliga aftoncirkeln i

friherrinnan Furukronas förmak fällde fröken

Varolén ett nytt omdöme om Dagmar.

— Hon är lättfärdig.

Det var ingen, som svarade, men damerna

blefvo allesamman röda i ansiktet och fröken

Bjurner beslöt i sitt stilla sinne, långt ifrån för

första gången, att rådföra sig med sin bror

rektorn.

Dagmar anade själf inte fullkomligt, hur

uppmärksammad hon började bli, men trots

alla beslut att ha det bra, kände hon ofta nog

en instinktiv vantrefnad, som härstammade —

det ville hon tro — från hennes häftiga motvilja

för fröken Varolén. Det blef inte så sällan

obehagligt tyst, när Dagmar kom in i rummet, fastän

samspråket nyss förut varit lifligt, särskildt denkvällen, då fröken Varolén gått längst i sina

domar. Dagmar såg från den ena till den andra

af de församlade damerna, hon genomskådade

dem på en gång, tyckte hon. De kanske tagit

heder och ära af henne, fastän de nu sutto så

stillsamma, flitigt lutade öfver sina handarbeten.

— Det är bäst, jag går, sade Dagmar spotskt

i sin misstänksamma förargelse — så att ni kan

få mål i mun igen.

Hon vände tillbaka in till sig och i tamburen

hörde hon, att pratet tagit ny fart. Nå ja, hon

hade tydligen i onödan lämnat högen med

skrif-böcker inne på sitt rum halfrättad. Hon var ju

kommen hem ganska sent från en promenad med

Gabben och behöfde sin tid. Men för i afton

kunde ingen påstå, att hon utan anledning drog

sig undan »den trefna kretsen omkring

aftonlampan», som friherrinnan så gärna fantiserade

om.

Dagmar satte sig vid skrifbordet, men

arbetet ville inte gå. Hvad kunde de ha att säga

på hennes rygg, undrade hon. Naturligtvis

skvaller om henne och Gabben, att de voro

hemligt förlofvade eller något i den vägen. Men

kanske var det värre saker. — Hon blef het,

där hon satt med armbågarne mot bordet och

hakan i händerna. — Annars behöfde de väl

inte ta på sig sådana gudsnådliga miner. Åh,

hvad hon afskydde deras småaktighet och derassjälf t agna förmynderskap, som hon anade.

Aldrig blef en kvinna af andra kvinnor tilltrodd

att bära sin frihet och henne förnedrade folks

misstankar, men inte honom. Det var alltid

samma orättvisor i stort som smått, aldrig blefvo

man och kvinna jämlika. Emellanåt var Dagmar

färdig att hata begreppet »mannen» för allt detta,

och då brukade hon annars lugna sitt humör

och sin stolthet genom att ställa till gräl med

bröderna; här hade hon bara Gabben. Men hur

Dagmar funderade, var hon innerst öfvermodigt

säker, att något verkligt ondt kunde folk inte

hitta på om henne, och nog berodde denna

lef-nadsstarka själf känsla åtminstone till en del på

att hon var fars och mors dotter och att hon

hade alla sina käcka syskon, »som skulle kunna

gå i döden för henne» liksom hon för dem.

Efter en stund hörde Dagmar friherrinnans

knackning på sin dötr, hon kände så väl igen

den numera, tre små hastiga slag med yttersta

pekfingertoppen och så efter ett mellanrum tre

små slag en gång till. Friherrinan var som

vanligt nervös och bad Dagmar med sin allra lenaste

röst att följa med in till de andra. Hon hade just

satt fram litet frukt i förmaket och det vore så

ledsamt, så ledsamt, om någon saknades — nu

var det — i den lilla kretsen kring brickan.

Men Dagmar var halsstarrig och lät inte

öfver-tala sig: nu måste hon rätta skrifböcker och

sedan skulle hon genast krypa till kojs.-Ja, som du vill då, lilla Dagmar, sade

friherrinnan till slut, men greps i detsamma af

det slags onödiga medlidande, som var henne

eget och hviskade med tårar i ögonen:

— Måtte du inte få så mycket att kämpa

emot i lifvet, som det ser ut.

— Åh, svarade Dagmar — jag är inte rädd.

— Du är så modig, lilla barn, du är så

modig, sade friherrinnan och nickade vänligt mot

Dagmar, i det hon trippade ut.

Litet senare uppenbarade sig Olivia med

en fruktskål, men Dagmar kom sig inte för att

ta någonting, och det gjorde hennes nåd rysligt

ledsen, alldeles gråtfärdig, berättade Olivia

morgonen därpå nästan som en förebråelse.

Nu var det Dagmars tur att bli medlidsam,

och vid frukostlofvet skyndade hon sig hem för

att få vara vänlig mot den beskedliga gumman,

innan någon mer hunnit från skolan.

Men i tamburdörren stod prostinnan

Tider-man, som tittat upp ett ögonblick till sin kära

Hilda Furukrona på hemvägen från torget och

de hade en del att säga hvarandra in i det sista.

Prostinnan tog hjärtligt afsked då och då, men

kom inte längre för det, fastän hela huset

väntade på henne därhemma. Dagmar hörde de

båda rösterna redan nere i gången och kände

igen prostinnan på den skånska brytningen och

de många interjektionerna af oefterhärmliga

Rönnerkrantzarnes stad. 25diftonger. Det var nog litet dumt, men inte

afsiktligt ogrannlaga af Dagmar, att hon

stannade i trappan just nedanför det knarrande

steget midt i svängen. Hon ville låta det bli slut

på afskedstagandet och hade inte lust att råka

prostinnan annat än i förbigående.

Det var naturligtvis om Elisabeth Tideman

och hennes hemsjuka, de talade. Kyrkoherdens

hade ju alldeles nyss fått tillbaka sin dotter från

Frankrike och prostinnan var både rörd och

orolig. Den stackars flickan kunde inte uthärda

att vara ifrån de sina, och hur skulle det gå

henne i världen. Tänk, så svårt Elisabeth haft det

under seminarietiden... När den ändtligen var

slut, borde far då inte ifrat så förskräckligt, att

hon skulle studera utomlands också. Men se,

han var för grundlig. Nu hade han fått ge med

sig i alla fall, nu, när det var för sent och fröken

de Ron hade platsen.

Dagmar tog tyst ett par steg utför trappan,

hon ville inte vara med om någon fortsättning,

men så hördes friherrinnans röst:

— Ja, nog vet jag, att Maria hellre velat

ha Elisabeth. Vi tycker förstås rysligt mycket

om Elisabeth allesamman och Dagmar har ju . . .

har ju sina sidor.

Här kom friherrinnans korta, hysteriska

skratt och man behöfde bara höra henne för att

se för sig hennes små gester. Dagmar stod som

på nålar.— Jo men, och så"na sidor, hon har,

skorra-de prostinnan. — Tänk, hon har kallat Elisabeth

för Blinda Blodlös. Och hvad det har sårat oss.

Det där var Gabbens uttryck, när han fått

se den närsynta, bleksiktiga fröken Tideman,

och Dagmar hade obetänksamt nog upprepat

det för Elsa Strömvall. Pinsamt förlägen ville

Dagmar smyga sig undan utför trappan, men

då gick det nere i dörren från gatan. Hela

pensionatet kom samtidigt och dref den olyckliga

Dagmar före sig uppåt.

— Äu, Jesus, skrek prostinnan, och hennes

svampiga a,nsikte med de tunga utstående

ögonen blef ganska röd t.

Friherrinnan gaf också hals och Dagmar

rusade förbi i en sådan fart, att de nätt och jämt

hunno se och förstå, att hon måtte ha hört

alltihop.

Nu kunde väl Dagmar haft nog af

förtretligheter på en tid, men när hon på middagen

kom ut på skoltrappan — hon hade sällskap

med fröken Bjurner — gick Gabben fram och

tillbaka på gatan och väntade.

— För all del, sade fröken Bjurner genast

— försumma inte barndomsvännen.

Det var småstadsprägel öfver spetsigheten,

men den nådde sitt mål. Dagmar kunde

emellertid inte göra annat än gå bort till Gabben, men

hennes blick lät honom umgälla fröken Bjurners

stickord.— Väntar du på mig, frågade hon tvär.

— Hvad i all världen skulle jag göra annars?

— Du kan gärna låta bli att möta mig här.

Jag har inte lust att ta emot spydigheter för din

skull.

— Det var ett välsignadt humör, du" har,

Nitouche, svarade Gabben godmodigt. — Måtte

vara besvärligt att ha dig till syster.

— Adjö.

— Nej, men Dagmar.

— Hvad vill du?

— Är du ledig i afton? Vi träffas väl som

vanligt kl. 5?

— Jag får nog inte tid. Adjö.

— Kan du inte svara först. Kommer du?

— Kanhända.

Hon skyndade efter fröken Bjurner och hann

fatt henne ett stycke ned på gatan.

Gabben slog vresigt käppen i

trottoarkanten och gick åt sitt håll.

Ja, det var god t om förargelse för Dagmar.

Hon blef ömtålig och kände till slut uddhvassa

sting af helt vanliga skämt och små elakheter,

som hon förr skulle skrattat åt, hon försökte

ängsligt ge akt på sig själf och blef därför mest

tystlåten och butter, då man hade anspråk på

frisk och uppsluppen ungdomsglädje, andra

gånger drefs hon af sin förvuxna och eftersträfvade

öppenhet både att ge svar på tal och att angripa.Innerst erkände hon nog en del brister i hänsyn

för den nya omgifningen, men var tanklöst

omedveten om att någon hos henne kunde märka

ringaktning för de kunskapsviktiga lärarinnorna

och deras umgänge af småstadsfruar, som

Dagmar i fötreten hänvisade till den sorten, hennes

bröder kallade för Beata Hvardagslag.

Småningom började hon tro, att dessa människor, som

hon inte brydde sig om att lära känna, voro

inpyrda af idel illvilja och förtal. Och det gjorde

henne inte mjukare. Hon var för van att blifva

omtyckt och därför syntes hennes egna fel

mindre och mindre, medan de andras blefvo allt

större.

Nu borde ju Dagmar enligt all erotisk

tradition besinnningslöst ha kastat sig i Gabbens

armar för att undfå kärlekens oberäkneliga tröst,

men när hans ögon fylldes af längtan och hans

ord började bli heta, kyldes hon af tanken på

det smygande skvallret omkring dem. Ofta

afbröt hon så kärft hvad han ville säga, att han

mulnade och undvek henne, ibland för mer än

en dag, och sedan fick hon ta första steget för

att de skulle mötas igen. Hon blef ju rent af

skrämd från allt annat sällskap, och sedan tant

Camilla reste, hade hon ingen att ty sig till.

Gabben anade inte, hur beklämd hon var i sin

egensinniga själfkänsla, som kom henne både att

trotsa den dumma opinionen och att vilja vetamed sig själf, att det inte fanns minsta spår af

sanning i det förtal, folk kunde behaga sprida

ut. Hon var för stolt att beklaga sig, och

dessutom mindes nog Gabben, så öfverlägsen hon

varit många gånger under första tiden, när han

våndades öfver »den jämmerliga byn, där man

skulle vantrifvas hela hösten». Då hade hon varit

säker på att kunna ta sig till rätta hvar som

helst och med hvad som helst.

Gabben förstod inte Dagmar. När förtalet

om dem, som för henne hade så sårande

undertoner, kom till hans öron, lät det snarast som

smicker, och hans föregående feminina

erfarenheter voro tämligen lika hvarandra. Han

började nästan räkna henne till den där mystiskt

farliga och känslolösa kvinnotypen, som lockar

män till sig, bara för njutningen att sedan få

visa bort dem. Så handlade hon, och att det

då måste vara något gåtfullt med henne, det

gjorde hans egenkärlek honom mer än villig att

tro. Hon frågade inte det bittersta efter honom,

tänkte han ibland, och alltid skulle hon tala om

deras vänskap. Hur det kunde reta honom,

hennes sätt att betona det ordet.

Om Gabben inte varit ensidigt upptagen af

tanken på sin kärleks fördringar, skulle han

möjligen fått tid att rätt värdera Dagmars

»dåliga humör», men han var ovan, att något annat

än hans egen sinnesstämning dirigerade situatio-nen, en rätt olämplig egenskap, som i det här

fallet var högst opraktisk. Ty hvad kunde

han inte ha vunnit, om han glömt sig själf och

blifvit den stackars missförstådda Dagmars

förståndige och kärleksfulle kamrat, som

obetin-gadt gifvit henne medhåll. Som det nu var,

hårdnade Dagmar och tårarne, som kunnat vara

en källa till det stora förtroendet dem emellan,

kväfde hon till någon enda stund på sitt rum med

dörren väl låst.

Gabben och Dagmar talade ofta om

familjen Borg. Hon hade nu sett Gösta flera gånger,

han gjorde henne ondt och hon fick ett sådant

bekymmer om att se honom riktigt glad, som

andra barn. Hon tyckte sig slagen just nu, om

också bara tillsvidare, och nederlaget väckte

hennes deltagande med alla, som blifvit illa

behandlade af ödet. Gösta var också närmast till hands.

— Jag skulle önska, jag fick ta pojken hem

till Tunstorp på en tid, brukade hon säga till

Gabben. — Hans mor förstör honom med sitt

förtviflade hat.

Det var emellertid inte lätt för Dagmar

att få fatt i Gösta. Med uppenbar misstro vek

han undan för hennes försök att vara vänlig, och

hon fick erkänna med en glimt af sitt käcka

leende, att hennes sätt påminde om, när man är

ogrannlaga nog att vilja locka till sig en

främman-de liten hund för att ge den en sockerbit. Mendå hon misslyckades, satte hon sig i sinnet, att

Gabben skulle hjälpa gossen, ja, ibland sade hon

till och med rädda honom.

Gabben delade inte fullt hennes ifver, han

var försynt och ville ogärna blanda sig i andra

människors privatlif. Därför undskyllde han sig

också med att fru Borg inte tillät en obekant

att ge pojken så mycket som ett äpple en gång.

Ja, men du måtte väl inte vara en

obekant, invände Dagmar — du, som bor här och

läser med honom.

— Han är så sur och litet begåfvad. — Det

var också en af Gabbens undanflykter.

— Hur skulle han kunna vara annat,

frågade Dagmar igen.

Det var under ett sådant samtal, som

Gabben förläget och på ett själf ironiskt sätt kom

att nämna den där gången, han köpte den lilla

ångmaskinen, som det aldrig blifvit af att lämna

fram. Om Gabben då sett in i Dagmars ögon,

skulle han nog inte låtit minuten gå ifrån sig,

men han tänkte på hvad han berättat och lade

inte ens märke till den veka skiftningen i hennes

röst, när hon sade:

— Åh, du Gabben. En liten stund senare

fortsatte hon: — Men nu ger du honom den,

Gabben. Inte sant? I morgon dag.....och,

du, låt mig vara med, så att jag får se, om han

blir glad.Sedan Gabben strax efteråt skilts från

Dagmar var han särskildt bitter emot henne i sina

tankar. Hon var tydligen hvarken grym

eller kall, det var bara honom, hon inte

brydde sig om.

På aftonen följande dag kom Dagmar upp

till Gabben, strax innan Gösta skulle ha lektion.

— Har han fått sin maskin/frågade hon

andtruten.

— Inte än.

Dagmar slog sig ned i gungstolen och satte

den i hastig gång. Det var något febrilt öfver

henne, hon hade stark färg och bet sig då och då

i läppen som om hon var ond på någon.

— Kan du tänka dig, utbrast hon efter

ett ögonblick — jag råkade ihop mig med fröken

Varolén vid middagsbordet och bland annat sa"

hon mig, att jag var högfärdig.

— Stolt är du åtminstone, Nitouche.

Dagmar såg på Gabben, hon skulle kunnat

få honom till sina fötter när som helst och det

gjorde henne varm om hjärtat, men i detsamma

kom Gösta.

— Nå, Gabben, bad Dagmar halfhögt och

reste sig upp.

Gabben gick lydigt bort till chiffoniern och

tog fram paketet med ångmaskinen.

— Vill du ha den här, frågade han vänligt,

när han skurit af snörena och tagit bort papperet.Dagmar såg spändt på gossen, han blef

alldeles blek och ögonen lyste, men så vände han

sig bort och svarade buttert:

— Hvad tjänar det till att ge mig den?

— Gå in och tala vid din mamma, inföll

Dagmar.

Gösta gaf Gabben en vädjande blick.

— Ja visst. Gör det, Gösta.

Gossen hade knappt fått Gabbens svar,

innan han rusade iväg.

— Han tordes inte ta’ emot den, sade

Dagmar.

Gabben teg, hans tankar voro kvar på

annat håll; det där med Gösta var hufvudsakligen

otrefligt.

— Dagmar du, började han efter en stund

och orden stockade sig på ett underligt sätt —

hvad tänker du egentligen om mig?

— Ingenting annat än godt. — Dagmar

smålog så gladt, att det bort göra honom nöjd,

men han vände sig från henne.

— Nej, Gabben, du får inte bli ledsen,

halfhviskade hon med detsamma. — Nog vet

du, hur bra jag tycker om dig, utan att fråga.

— Dagmar, utbrast Gabben och kom

tillbaka till henne.

— Ja, du kommer mig alltid att tänka på

bror Gunnar, skyndade Dagmar att tillägga.

Gabben ryggade, som om han fått en örfil.

— Tack, sade han förargad.Det var kanske väl, att det hördes steg ute

i tamburen. Gösta kom igen och hade sin mor

med sig.

Fru Borg räckte Gabriel handen, den var

kall och orörlig, och så gjorde hon en

främmande bugning för Dagmar.

— Jag får tacka för att herr Åström tänkt

på Gösta, sade hon stelt. — Hans familj har nog

annars råd att bestå honom med leksaker.

— Det tviflar jag inte på, svarade Gabben

hastigt, han var nära att bli ond.

— Här är väl inte frågan om råd och råd,

kunde Dagmar inte låta bli att infalla.

Fru Borg gjorde en ny högtidlig bugning

åt Dagmar till.

— Det är väl herr Åström, jag har att göra

med, frågade hon misstänksamt.

-Ja visst. — Gabben var irriterad af

Dagmars inlägg och hon drog sig undan bortåt

fönstret.

— Herr Åström har så bra tagit reda på

hvad Gösta tycker om, sade fru Borg långsamt

— och därför får Gösta ta emot presenten.

Tacka nu, Gösta.

Gossen gick fram till Gabben. Han hade

tårar i ögonen och såg upp med en så lycklig

blick, att Gabben drog honom till sig och rörd

strök honom öfver håret.

— Nu skall inte jag störa lektionen, sade

fru Borg, när Gabben släppt Gösta.— Inte jag heller, besvarade Dagmar

piken med sitt gamla muntra skratt.

Fru Borg gjorde ännu en af sina stela

bugningar och gick. Hennes glasartade ögon hade

inte en enda gäng skiftat uttryck.

— Sätt maskinen i gång, herr kapten, sade

Dagmar till af sked åt Gösta. — Adjö Gabben.

Då hon kom hem, skref hon ett långt bref

till far och mor. Där stod det en del om att hon

allt gärna skulle vilja fortsätta att studera och

att hon hade lust att läsa sig till åtminstone

någon examen i Upsala: hon undrade emellanåt,

om det inte skulle passa henne bättre att vara

t. ex. journalist än lärarinna. Ja, ännu så länge

tog hon det alldeles i förbigående.Gabben började visst att försona sig med

staden, åtminstone hade han fått vana vid de

nya förhållandena. Det jämna dagliga arbetet

lärde honom i smyg att behärska tiden, men att

tillvaron måste bli något halft och fattigt för

människor under yrkestvång hörde till hans

ingrodda sanningar. Värderingen af de båda

grundolika sätten att bära oket gaf honom emellertid

en del att spekulera öfver: tämligen öfverlägset

skänkte han sitt medlidande åt yrkesslafvarne,

som i den tillmätta friheten inte hade vilja till

annat än rent animala tillstånd; för

fantasimänniskan, nu representerad af honom själf, fanns

ju en sorts försoning i längtan efter skönhet och

andligt skapande. Men hvad som i grund och

botten vore att föredraga, besvarade han olika

allt efter humöret.Kulturarfvet från faders och moders släkt

hade hos Gabben blifvit den litterära drift, som

nu vunnit litskraft, då verkligheten, hur futtig

och ändamålslös den än syntes vara, fick beröra

honom utan förmedling. Han skref också, och

ämnet tycktes honom mäktigt. Det var en

symbolisk dikt om människoandens alltid till sist

krossade sträfvan mot ljuset och Ikaros hette

den naturligtvis. Han sammanförde det gifna

motivet med andra myter och svindlade själf

inför sin vidtfamnande plan att i en högstämd

sagas form omsmälta allt hvad han läst och

trodde sig veta om lifvet. Daidalos blef det

jordbundna uppfinnaregeniet, som i medvetande om

sin öfverlägsenhet och styrka fordrar att hyllas

som härskare, Minos personifikationen af den

tunga, sega samhällsmakten, som efter alla

om-hvälfningar, stort sedt, återtager sin obrutna,

ödesbestämda form. Ikaros skulle vara

drömmaren med hågen spänd mot det omöjliga och

mellan honom och Ariadne indiktade Gabriel

Åström sin egen förälskelse under dystra

aningar om Tesevs. Från berättelsens episka

underlag af en klangfull skimrande prosa skulle versen

stundom oemotståndligt bryta sig fram, och när

han nu för första gången tyckte sig på allvar

känna inspirationens heliga eld, trodde han

dikternas ungdomliga patos vara stor och äkta

konst. Om en annan varit skribenten, hade hansäkert sett förebilderna, ryckt på axlarne åt ef t

erklangen och, för att kunna gilla, haft kraf på en

färdig diktare, men nu var han lyckligt blind

som en mor för det egna.

Gabben gick länge och bar i tysthet på sitt

skaldande, hur frestad han än var att förråda

sig för Dagmar. Fastän han bort vara smickrad

af misstaget, gjorde det honom tacksam att

komma ihåg hennes gissning om Gripenberg,

när hon fick höra »Landsförvista». Men det

var ju en af hans gamla dikter.

Efter hand började emellertid hans

inspiration att mattas, han läste om sin vers högt för

sig själf, färgerna bleknade och hela den

flammande byggnaden var redan på väg att falna ned

till en askhög. I ett anfall af djupt missmod

skref han ännu en dikt, där han lät Ikaros

utbrista:

Hvarför är allting, allt, som skattar

ingenting värdt? Finnes ingenting stort?

Här är mitt verk, jag tänker. Jag skrattar:

Allt hvad jag vill är ju före mig gjordt. . .

Sedan var det slut, det gick inte att skrifva

en rad. Han behöfde någons beundran för att

kunna fortsätta, och ödet hade ju gjort Dagmar

till den utvalda.

Andra söndagen i oktober var så vacker,

att man kunde trott sommaren vara kommentillbaka. Innan morgonbrisen gick fram öfver

fjorden, hägrade öarne långt ute i den klara

solluften, och sedan stack det ena hvita seglet efter

det andra ut ur hamnen. Ingen skulle kunnat

tänka, att så många sommarsegel ännu funnos

kvar och redo att hissas. Ytterst på hamnpiren

stodo ett par gamla gubbar med piporna i mun

och pratade om båtarne och deras ägare. Ibland

skrattade de menande och smackade, så att det

sade kluck i piporna, och så spottade de på en

gång på samma sten, innan de fortsatte med sitt

prat. Det ianns så sent på året bara en

badgästbåt bland alla som lade ut förbi piren och det

var gubben Styres. Han var en fiskaretyp af

den gamla härdiga stammen, hette det bland

Stockholmare och andra landkrabbor om

som-rarne, ja han syntes till och med på vykort och

glödritade trätallrikar. Det var något till löjligt,

tyckte både han själf och hans bekanta, men

när folk är så galna och köper så ... .

Styre seglade för Gabben och Dagmar, som

farit ut tidigt för att ha den korta dagen för

sig. Gubben satt tyst vid sitt roder, valkade

bussen och tittade alltsomoftast uppåt seglen.

Hans hjärna var inte i gång så dags, maskineriet

arbetade trögt i början.

Dagmar hade inte behöft vara alltför

enträgen för att lille Gösta Borg skulle få följa

med. Pojken såg inte litet belåten ut, tyckte

hon, där Styre tagit honom till sig i akterluckanoch lät honom få rodret, när de hunnit ur

hamnens vanskligheter och lågo för styrbords

halsar bort förbi Sigurdsholmen.

Dagmar själf var så förstämd af det

gamla vanliga hemma på pensionat Furukrona,

att Gabben märkte det och gjorde henne oroligt

forskande frågor, hur det var fatt.

— Asch, det är ingenting, svarade Dagmar

— jag har det beskt med typerna där hemma,

förstår du.

— Jaså, ingenting annat, sade Gabben

lättad, han hade naturligtvis tagit åt sig hennes

misslynthet. Att Dagmar var ledsen, när det

inte stod i samband med honom, betydde mindre.

— Hvarför flyttar du inte?

— Det har sig inte så lätt. — Dagmar

gjorde sitt bästa för att få en munter ton. — Men

nu tänker vi på något annat. På hafvet, solen

eller hvad du vill. Är det inte vår i luften,

Gabben, »den vår, de svaga kalla höst».

Citatet sporrade honom, nu måste han läsa

något af sitt eget för henne.

— Hör, skall du få höra, sade han och

ställde sig med ryggen mot masten och armen

på bommen, han kunde omöjligen läsa sittande.—

Här har du min dikt:

Rönnerkrantzarnes stad.

16TROTS.

Ännu natten kring nejderna tiger.

Lyss till hammarens dånande slag,

hör, hur lågan hväsande stiger

upp från härden mot gryende dag.

Luften susar, som fjättrade stormar

ristade kedjan med friboren håg.

Se, den ljudande hammare formar

hvad i min tanke tillförne jag såg.

Eldens gnistor, då slag falla tunga,

glimma i smedjans dunklaste vrår,

järnet lyder och lågorna sjunga

allt hvad viljan i framtiden når.

Målen växa och stark skall jag hugga

hindren itu med mitt själfsmidda svärd.

Reser sig ödets hotande skugga,

ej skall en skugga hejda min färd.

Gabben stod kvar, han väntade visst på

applåden.

— Akte sej för bommen, ropade Styre.

— Klart att vända, tilläde Gösta.

Gabben sjönk ned på sin plats, båten gick

öfver stag och stampade ett ögonblick i

vågsvallet under land, innan den fick fart på andra

bogen. Det gaf Dagmar betänketid, hon tyckte

om dikten och ville för öfrigt så innerligt gärna

göra Gabben belåten.

— Bravo, Gabben, sade hon. — Den var

stolt. Och ett sådant manligt, nordiskt kynne,

du fått fram i rytmen och ordvalet.

Gud vete, hvar hon fick »kynne» från i en

hast, det måtte varit ett recensionsuttryck ur

pressen, som smittat af sig.Gabben såg emellertid inte alls belåten ut,

och när Dagmar tänkte tillbaka på hvad hon

sagt, brast hon i skratt:

— Det var första gången, jag lagt märke

till, att jag blifvit lärarinna. Snart är jag

be-stämdt mogen att hålla föredrag om Fröding på

ungdomsmöten. Har du tänkt på, att det alltid

är om Fröding? Måtte vara för att han kan

populariseras så skamligt. Men för att tala allvar,

Gabben, det var en bra dikt, du hade skrifvit,

riktigt styf.

Men Gabben såg lika betänksam ut ändå,

han fäste sig inte vid hvad hon sade, när dikten

inte tagit henne mer än att hon kunnat tala om

annat så omedelbart, och dessutom hade han

hakat upp sig vid ett särskildt uttryck.

— Nordiskt, sade han med ett pinadt

leende — ja, det har du bestämdt rätt i. Jag är väl

för mycket german. Men jag ämnar inte heller

alls jäkta efter det arkaistiska, tilläde han raskt

och kom inte ihåg, att hans hellenska ämnesval

var Dagmar obekant.

Dagmar blef ledsen, att hon misslyckats i

att göra Gabben glad. Hon lutade sig fram emot

honom med en smeksam rörelse och en sådan

värme i blicken, att Gabben skulle känt det

angenämt till och med om flickan inte varit så

förbannadt söt.

— Åh, låt mig höra litet mer af dig,

Gabben, sade hon inställsamt — du vet inte, hurjag tycker om dig för att du vill läsa för mig,

det är som ett särskildt förtroende, något, du

inte ger åt hvem som helst.

Gabben grep hastigt hennes hand och böjde

sig ned öfver den, men Dagmar tog den

tillbaka.

— Vi äro inte ensamma i båten, hviskade

hon till tröst. — Hör du, ge mig en cigarrett.

Det fick hon och Gabben började berätta

om Ikaros. Han hänförde sig själf och kom rent

af i sådan där extas, då en människa tror sig

i stånd till storverk, men egentligen ingenting

förmår, för att fantasin har skenat och brutit

af skaklarne till lasset. Sammanhanget blef inte

vidare klart, men nu var Dagmar den hängifvet

mottagande parten, sådan, som en man vill ha

kvinnan, och hon förstod så väl allting. Gabben

tyckte ändå, det var synd, att han inte tagit

manuskriptet med sig, ty han kom bara ihåg

en och annan bit och hon ville naturligtvis höra

allt, som var färdigt. Dagmar tänkte mest på,

att Gabben hade bra vackra ögon, när han blef

så där i tagen.

Fjorden vidgade sig alltmera mot hafvet

och båten gjorde längre slag. Tiden flög, men

ändå hade den inte hunnit mycket förbi

tolf-slaget, när de kommit in bland Skallarnes alla

skarpa skär och landade vid Storskallen, där

fyren var belägen.De gingo uppåt den dystra ön, där det

knappt fanns jord för gräs, långt mindre för

träd eller buskar. Bara i dalen nedom Fyrberget

hade ängslig möda och seg flit frambragt en

liten täppa invid fyrfolkets stugor. I söder höjde

sig Skallen, den underligt släta klippan, här

och där roströd och med breda ådror af svart

granit.

Fyrmästaren, som var ensam karl på ön för

dagen, öppnade högtidsrummet för främlingarne,

när de stigit in i hans hus. Han var en trög,

ordknapp man med tunga rörelser och det blef

en stunds enstafvigt samtal därinne, han ansåg

visst, att det hörde till höfligheten, innan han

visade dem omkring. Så inom fyra väggar

kändes ödsligheten ännu mera tryckande, och mannen

bar på ensamhetens tungsinne. Det fanns föga

af skönhet öfver rummet, allt var likadant som

det brukades och borde vara. Borden hade

virkade dukar, på chiffoniern stod en klocka i

fodral med kinesiskt mönster och de vanliga fula

vaserna. Där låg också något, som tycktes vara

ett par snäckor, men när Dagmar rörde vid dem,

fick hon veta, att det var inneröronen af en

hvalfisk. Öfver soffan hängde en minnestafla med

en krans af evighetsblommor fäst vid ramen

och Dagmar läste halft i smyg den präntade

inskriptionen:MINNE

af

Mathilda Eugenia Ridder, född Eriksson,

född den 27 Mars 1869. Död den 14 December 1907.

I världen är jag blott en gäst. Mitt

lif som skuggan farit, det hafver,

då det varit bäst, blott sorg

och möda varit, men målet syns

och innan kort, jag vandrar nöjd

den vägen bort, där ingen vandrar åter.

Ps. n:o 476, v. 1.

Ändtligen kommo de ut igen, det lättade

att känna den friska luften. Gabben och Gösta

skulle naturligtvis högst upp i fyrtornet, men

det brydde Dagmar sig inte om. Hon tog reda

på en härlig plats för middagen i lä vid en brant

klippvägg nedom det gula tegeltornet. Så snart

vinden kom åt, kändes hösten i luften.

Det var lätt dukadt. Stadshotellet hade gjort

sitt bästa, smörgåsbordet var verkligt extra, ett par

humrar lyste ilsket rödt mot den hvita duken och

i den låga seltzerkrukan fanns det stekt fågel i sås.

Desserten, saftiga päron och blå drufvor, i en

uppfläkt grön papperspåse och korgen, där en

halfflaska champagne stack upp vid kanten,

verkade stilleben. Gabben hade en sådan lust

till öfverdåd, men det där var då hans sak. I

annat skulle Dagmar känt sig kränkt i sin

kvin-liga själf ständighet, om hon inte fått repartiseraHon sträckte på sig, där hon halflåg på sin

röda filtkappa och tyckte, att hon hade det

afundsvärdt bra. Himlen var utan moln och

hon kunde se in öfver hela fjorden. Nedanför

hennes plats mellan skären, dit vinden inte

nådde, var vattnet alldeles blankt och på en sten,

som nätt och jämt syntes öfver vattenytan,

sutto tre tankfulla sjöfåglar. De rörde sig inte,