Romerske kejsare i marmor samt andra uppsatser i konst

SKRIFTER

AF

VIKTOR RYDBERG

IX

ROMERSKE KEJSARE I MARMOR

samt

ANDRA UPPSATSER I KONST

stockholm

albert bonniers förlag

STOCKHOLM

ALB. BONNIERS BOKTRYCKERI 1914

ROMERSKE KEJSARE

I MARMOR

samt

ANDRA UPPSATSER I KONST

af

VIKTOR RYDBERG

åttonde upplagan

stockholm

albert bonniers förlag

(Tillägnan ur andra oktavupplagan av "Romerska dagar")

TILL

Friherre JOHAN NORDENFALK

Preses i Kungl. Akademien för de fria konsterna

en vänskapsgärd

— — — Animi sum factus amici

Debitor.

ROMERSKE KEJSARE I MARMOR

I.

Om ni går upp på Kapitolium för att se Julius

Cesar — och var skall man träffa honom, om icke

där? — så vänta ej att få skåda Sullas »vårdslöst

gördlade pojke» med den självsvåldiga hållningen,

de intalande åtbörderna, det lockiga huvudet, de

svarta livliga ögonen och de välrundade smärta

lemmarne! Den Cesar, Afrodites ättling, vars ungdomsfägring

drog de på Forum samlade medborgarnes

blickar efter sig och tjuste konung

Nikomedes, är försvunnen. Antingen ni går till

vänster för att se hans bröstbild i Kapitolinska

museets kejsarsal, eller till höger, där hans kolossalstod

bidar er i arkaden till Konservatorernas

palats, skall ni icke upptäcka ett spår av sprätten,

om vilken Cicero yttrade: »när jag ser hans oändligt

sorgfälligt krusade lockar och iakttager, huru

han stryker dem med ett finger, förefaller det mig

omöjligt, att den människan kan ruva på en så

stor olycka — romerska fristatens omstörtande.»

Men det är nästan skada, att han är borta.

Han borde visa sig på nytt, ej endast i bild, utan

livs levande på Korso. Engelsmännen, som i skaror

driva där, skulle måhända under hans toga igenkänna

en frände till sin egen Pelham. De unga

romarne skulle hälsa honom som sin drömda föresyn.

Den senaste skiftningen av parisisk sprätt —

den som, uppfostrad i jesuitskolorna, börjar

uttränga det andra kejsardömets misslyckade mönster

av manlig förfining, »petit-crevé’en» — skulle

undrande stirra efter hedningen, vars snilleskimrande

anletsdrag finge ökad relief av den tomma och

seminaristfromma, men icke anspråkslösa uppsyn,

som är dessa unga fransmän egen, och vari

man läser så tydligt som i en kungörelse: Je ne

sais rien; donc je suis un homme du monde.

Julius Cesars kolossalstod i Konservatorernas

palats är ett antikt verk, sannolikt från den första

kejsartiden, men för ingen del ett mästerverk. Att

ledaren av Roms gyllene ungdom ej ens aningsvis

kan skönjas här, må vi ej fästa oss vid, ty det är

den åldrade imperatorn, världens envåldsherre, ej

den unge patriciern, som bildhuggaren velat

framställa. Men här saknas så mycket, som vi trodde

oskiljaktigt från Cesar. Framför oss står en

fullrustad härhövding, i vars benhårda gubbe-anlete

aldrig lyst en kornblixt av det snille, som med

ljungeldar splittrade Galliens och Germaniens

härar, krossade Pompejus’ krigarfrejd, störtade

fristaten och tillintetgjorde återstoden av gammal-

romersk dygd. Ej en skymt av den älsklighet, som

hos den gamle Cesar såväl som hos den unge

intog motståndaren, eller av den skönhetskänsla,

som gjorde honom till konstnär bland hävdatecknare

och vältalare, eller av det storsinne, som

med mänsklig adel förgyllde demonisk själviskhet.

Är detta den man, som med sin varelses skaldekraft

gjorde ett mångårigt mödosamt fälttåg till en högstämd

hjältedikt för de grånade stridsmän, som under

rustningens och packningens börda hade att

följa honom från vapenskifte till vapenskifte genom

alla gallernas och belgernas landsändar, över Rhen

in i Germaniens skogar, över havet in i det okända

Britannien? Mannen, som med lemmar tynande

av utsvävningar, sjukdom och vakor gick barhuvad

i solbadd och slagregn framför sina legioner, och

när ett vattendrag hämmade tåget, främst av alla

sam över, och när en fylking sviktade, kastade

sig in i stridsvimlet, kämpande som man i ledet,

sedan han som härförare skipat allt för segern?

Finns snille i dessa drag, då är det räknemästarens,

som av tidens krav, samhällets revor, människans

dygder, lyten och laster hopsatt ett invecklat

räknestycke, och löst det för egna syften med kall

ihärdighet.

Finns där samvete, uttalar det sig i den grekiske

skaldens spefulla ord, som Cesar lär ofta fört på läpparne:

Håll lag och rätt i helgd! Men om du bryter dem,

så bryt dem för en tron!

Finns där lidelse, är det den, som de uppsluppna soldaterna

sjöngo om, när de följde sin fältherres triumfvagn:

Stadsbo, akta nu din hustru! Månskenshjässan tågar in!

Än värre saker sjöngo de vid samma tillfälle

om sin avgudade hövding, men intet som träffade

honom på ett känsligare ställe. Akilles’ ömtåliga

fläck var hälen; Cesars hjässan. I förtid glesnade de

så välvårdade lockarne, och det var ett olycksdigert

järtecken för Rom. Ty mer än Alexanderstoden, som han

såg i Gades, eggade det honom mot hans åsyftade mål;

han kunde icke föra handen till huvudet utan en

påminnelse, att han hade bakom sig den ålder, då

Macedoniens hjälte vapenvunnit en värld. Han sökte

hjälpa sig med »diskontering»; kammen lånade från

bakhuvudet, för att täcka hjässans brist, men till

slut var även långivaren utblottad. Cesars

hävdatecknare påstå, att bland de utmärkelser senaten

slösade på honom var rättigheten att alltid bära

lagerkrans den som föll honom bäst i smaken, emedan

kransen skylde hans skallighet. Vare härmed huru som

helst: för vart hårstrå, som föll från detta huvud,

växte en lock på »den dioneiske Cesars stjärna»,

kometen, som bådade ett nytt tidsskede för Rom och

ännu, på antika reliefer, dröjer över hans änne såsom

tvillingstjärnorna över dioskurernas.

Men nog om denna Cesarstod. De andra konstverken under

samma arkad och på palatsets gård synas ditställda och

ordnade av en ironisk ande. I närheten ses två

ofantliga huvuden: det ena, som man tror, av en

Domitianus-koloss, det andra av en Oto. Jättefrukter

vuxna i fåran Cesar plöjde. Mitt emot honom trycker ett

lejon vällustigt käftarne i en häst, som skälver under

dess ramar. Borgarkrigen, som utsuga fristatens blod.

Bredvid denna ståtliga grupp framblicka ur skymningen

bakom ett järngaller fångne barbarer

med avhuggna händer. Skepnader så hemska och

hotfulla, som om Saga ställt dem där till varsel

om hennes dödsdom över det cesariska Roma.

Vid Domitianushuvudet ett fotställ till urnan, som

gömt den äldre Agrippinas stoft. En handfull aska

av gammalromersk dygd.

Det finns andra och bättre bilder av kejsardömets

grundläggare. Ingenstädes möter man dock den Cesar,

vi på skolbänken drömde oss. De flesta visa oss ett

lidande, dystert, ja kvalfullt anlete. Dag och natt

väver denne ande på en väv av stora gagnande tankar;

men han anar, att innan minnet av hans lagbrott

hunnit svepas i denna skimrande slöja, skall han

själv digna under en genomstungen toga. Kanhända

anar han något än värre: att hans skugga är dömd

till evigt triumftåg, följt av alla släktens

samvetstommaste själar; att filosofernas avskum

skall, honom till ära och hans större eller smärre

efterapare till hägn, uppställa läran om en

tvefaldig sedelag, den för skickelsehjältar och

den för vanligt folk; att hävdernas mest lysande

brottslingar skola peka på honom som en

rättfärdiggörande förebild och, om de sjunka under

ödets slag, hölja sig i hans mantel, såvida de icke

föredraga den korsfäste Messias’ purpurkjortel,

vars lott det ju vart att falla tärningspelande

soldater till byte.

När den vandrande juden irrar genom världen, följer han de

aldrig ändande spåren av det cesariska spökets segervagn.

Framför honom jagar vålnaden av den hjälte, som gav lagens

helgd oläkligt sår, då han lånade åt brottet lyckans och

snillets förledande skönhet; bakom honom ljuder

rösten av den hjälte, som gav sig själv under

lagen och uppfyllde intill korsets död

rättfärdighetens krav. Så skall den arme

stavkarlen från Jerusalem stappla mellan Rubikons

Messias och Jordanens, tills den sista stämma,

som lovsjunger framgångens avgud, tystnat, och det

sker, när sjunde inseglet brutits över världen.

Bredvid Cesars bild borde man uppställa

Gordianus’ - för avbrottets skull. Jag tror, att

Cesars marmorläppar skulle draga sig till ett

leende vid tanken på den fasa, varmed Gordianus

såg sig av en bränning uppkastad på den strand,

dit han själv med brinnande bug och med

segelkonstens alla medel sökte nå.

Det hände en gång, att en ålderstigen, vördad

man, som tillbragte sina lediga timmar i umgänge

med böcker, stördes i sina tankar av rop, som

upphovos kring hans hus. Stridsmän och borgare

hade kringränt det. En krigare med blottat svärd

i ena handen och en purpurduk, sliten från en fana,

i den andra stormade i spetsen för en folkhop

genom porten in i atriet och röt till de darrande

slavarne: »var är prokonsuln?» Man visade på

ett rum. Skaran rusar dit och finner sitt offer

vilande i en soffa. Mauricius, hopens ledare, kastar

purpurduken över den gamle, lyfter svärdet och

ropar: »hell dig, Gordianus Augustus!» »Hell!»

instämma alla de andre och kasta sig på knä.

Men gubben vräker purpurduken som en Nessus-

mantel med fasa ifrån sig och ropar: »Tillbaka!

Maximinus är eder kejsare, icke jag.» -

»Maximinus», svaras honom, »är gudars och människors

fiende! Maximinus står efter ditt eget liv! Fräls

oss! Fräls fädernesland et! Tag Cesars diadem!»

-- »Aldrig!» -- »Du måste. Välj diademet eller

döden! Tag purpurn eller vi sönderslita dig! Du

och din son, I skolen råda över oss.» -- »Skonen

mig!» -- »Nej!» -- Mauricius fattar purpurn,

kejsarvärdighetens vartecken, för att än en gång

kasta den över hans axlar. Gubben söker värja sig

och faller under brottningen till golvet. Man

griper honom, reser honom upp, sveper purpurn med

våld omkring honom och visar honom som kejsare

för det jublande folket.

Någon tid därefter hade den yngre Gordianus

fallit i en drabbning och den gamle själv lagt

snaran kring sin hals, för att slippa diademet

kring sitt huvud. Människan är tingens mått, sade

grekiske tänkare. Herraväldet över världen har det

värde man sätter på det. Men var Gordianus ej

en Julius Cesar, kunde han ej heller vänta frälsning

av en Brutus.

*

Den märkligaste av Cesars nya levnadstecknare och

domare är väl Napoleon III. I sitt företal till

L’Histoire de Jules César har han sammanlänkat två

skilda historiska åskådningssätt med varandra. För

Cesars räkning är han »determinist», hyllar han

åsikten om en diamanthård nödvändighet. Cesar måste

man taga sådan han var: en ande så danad, att tidens

lynne fick i honom det trognaste uttryck, sitt

tänkande huvud

och sin verkställande hand. Ett dylikt skaplynne

må icke mätas med sedelagens måttstock, ty över

sedelagen står nödvändigheten -- på den höge

författarens språk La Providence. Försynen

framkallar stundom snillen, som hava ett

skickelsens uppdrag, un emission providentielle,

att fullgöra här i världen. De skola nämligen visa

den väg, folken böra följa. Huruvida de själva

handla i fullt medvetande av att vara Försynens

sändebud och redskap, är ett spörsmål, vari

författaren ej inlåter sig. Nog av: när de verka, det

må vara i den höga känslan av sin kallelse eller i det

de följa själviska lidelser och trampa på allt, som

ditintills gällt för heligt, göra de Försynens gärning.

De kunde icke handla annorlunda.

Vad åter folken vidkommer är den kejserlige

tänkaren icke determinist. De hava fått den

dyrbara, men vådliga gåvan av valfrihet. De kunna gå

den väg, en skickelsehjälte visat dem, eller taga en

annan. Hell de folk, som förstå att följa sådana

frälsare som Cesar och Napoleon I! Men

»ve de folk, som misskänna och motstå dem! De göra som

judarne: de korsfästa sin Messias; de äro blinda och

brottsliga!»

En högtidlig varning, en tung dom! De stackars folken

ha skäl att klaga över den viljans frihet de fått på

sin lott. Önskligare vore dem skickelsehjältarnes

trygga ställning: de kunna icke samka skuld över sig.

Värst är, att folken, när de äro villiga att följa det

frälsande snille, som sändes

dem till ledare, icke hava ett enda avgörande

kännetecken, varpå de kunna skilja en sann Messias

från en falsk, sedan man fråntagit dem det inre

vittnesbördets, sedelagens, prövosten som olämplig

att nyttja på dylika snillen. Eller är det meningen,

att människornas ögon skola öppnas för dessas

himmelska fullmakt, när en Cesar bryter sig in i

statens skattkammare och hotar med döden den

unge modige folktribun, som, sin plikt likmätigt,

ställt sig på Saturnustemplets trappa och håller

lagen mot de framstormande rånarne? Eller när

Napoleoner spränga riksdagar och kasta landets

högsta domstol ut på gatan? Tyvärr hava dessa

dåd så villande likhet med brott, att folken inför

en blidare domare än den höge författaren måhända

syntes i viss mån ursäktade, om de grepe

miste och uppfattade gärningsmännen som kallade

snarare till tukthuset än den messianska tronen.

Då så är, skall det väl alltid finnas blinda, som

mena, att den Messias, som vittnat om sig själv

i människornas samvete, är den ende värdige detta

namn. Men å andra sidan -- och det kan lända

till tröst -- skola de alltid vara många, som hälsa

en Messiasfana i flaggan å varje skepp, som bär en Cesar

och hans lycka. -- Romarne förgudade sin Gajus Julius

och gjorde sig förtjänta av den sällhet, författaren

lovat de folk, som följa en skickelsehjältes vink. Under

den långa dödskamp, deras samhälles cesariska tidevarv

företer, mättades de med bröd och hugnades de med skådespel.

I början av detta århundrade företog engelske

konsuln Fagan grävningar i Roms gamla hamnstad

Ostia och fann då bland annat en bröstbild av

parisk marmor, oskadad och av så frisk glans, som

om hon nyss lämnat mästarens verkstad. Bilden,

som föreställer en yngling med -- om jag så får

säga -- utsökt fina anletsdrag, kan nu ses i Museo

Chiaramonte i Vatikanen, och kopior i skinande

karrara möter man alltsomoftast i de romerska

konsthandlarnes fönster, ty detta huvud verkar

magnetiskt på de förbigåendes blickar. Vill du

med din inbillningskraft fresta samma rön som

Wagner, alkemisten, i sina deglar och retorter,

så tag doften av hellenisk bildning och

mänsklighetskänsla, tag även ett fullt mått

hellenisk slughet och förena dessa ämnen med

romersk nykterhet och viljekraft, och om din själ

har någon skapande förmåga, skall du hava danat

dig en avbild av den unge Oktavius, sedermera

kallad Cesar Oktavianus Augustus.

Panna, ögon och mun bilda här ett egendomligt

psykiskt helt. Ögonen hava intet av det skarpa och

letande, som förråder uppsåtet att vilja tränga in

i en annan själs gömslen; men de öppna sig med en

klar blick, som fängslar det iakttagna föremålet

och förer intrycken, rena och tydliga, till en

hjärna, om vars mäktiga, men logiskt lugna arbete

denna panna giver en aning. Det fina leendet kring

läpparne vittnar, att arbetet lyckats, att han

genomskådat oss och vet, vad vi äro värda. Men

detta leende har intet, som sårar den genomskådade.

Hans omdöme är lika milt som det är

träffande. Vill han draga gagn av våra fel, vill

han det hellre av våra dygder, om vi ha några,

och han kastar gärna välviljans lod i vågskålen

för att låta de senare mer än uppväga de förra.

Hans eget anlete bär prägeln av en sällspord

jämvikt mellan själsförmögenheterna. Där finnes

ett lagom i allt, även i snillet. Ur dessa

anletsdrag kunde Horatius, Cesar Augustus’ vän,

fått ingivelsen till sitt »aurea mediocritas».

Den unge Oktavius är vacker, man kunde säga skön.

När man ser denna anletsdaning, där panna och näsa

ligga i nästan samma linje och som är mer hellenisk

än många av de grekiska porträttbilder vi nu äga,

påminnes man om att den oktaviska ätten upprann i

Turii, ett ateniskt-sybaritiskt nybygge i nedre

Italien. Levnadstecknaren Suetonius ger oss färgerna

till dessa former. Det lätt böljande håret skiftade

i gult, ögonen hade en mild och vänlig glans, hyn

spelade mellan solbrunt och vitt.

Cesars arvtagare liknade ej den unge Gajus Julius i

sprättigt väsen. Han klädde sig enkelt och anspråkslöst.

Åt håret, som Cesar skulle avundats honom, ägnade han

ej en tanke, utom då slaven-hårklipparen infann sig med

saxen. Det var honom en lika tråkig stund som

tvättningens är för småpysar. Det hände då, att han

framkallade än en hårklippare och lät dem börja vid var

sitt öra, tills saxarne möttes över hjässan. Under tiden

läste han i någon bok, och när det ledsamma görat var

undanstökat, ägnade han icke ett

ögonblick åt spegeln för att se, om saxarnes ensidiga

arbete åstadkommit ett sammanhängande helt.

Rom har många antika marmorbilder av Augustus,

framställande honom i olika åldrar. Vi hava

nu sett honom som yngling. Den bästa bilden

av honom som mogen man, som imperatorn i all

sin glans och dyrd, uppgrovs år 1863 ur

kampagnans mark och står nu i Braccio Nuovo i

Vatikanen. En fotvandring till fyndorten lönar sig.

Man går ut genom Porta del Popolo och följer

den gamla Flaminiska vägen över en sträcka av

kampagnan, vars historiska minnen uppfylla

vandrarens själ, medan landskapstavlor av storvulen

skönhet vädja till hans öga. Här utbreder sig det

slagfält, som avgjorde tävlingen mellan hedendom

och kristendom. Här vid Milviska bron, där nu

S:t Nepomuk, däst av tillgjord andlighet och

barocksvulst, speglar sig i floden, drunknade i

Tibergyttjan kejsar Maxentius och med honom

hedendomens sak. Striden började nära de rödgult

lysande klipporna vid målet för vår färd (»saxa

rubra») och drog sig efter hand mot staden. Rom

vet ännu icke utgången, och senatorerna undra

bävande, åt vilkendera de skola resa triumfbågen,

vilkendera -- Konstantin eller Maxentius -- de

skola fira som »frihetens återställare» eller bränn-

märka som »tyrann», ty den frågan skall lösas av

vapenlyckan. Äntligen se de från Pincius’ höjder

de gamla ärorika baneren med S. P. Q. R. sjunka

i stoftet och Konstantins segerdruckna fylkingar

framstorma under korsfanan. Fördenskull hell

Konstantin! Nesa över Maxentius’ minne!

Gudomen, »divinitas», för att tala på Konstantinsbågens

teologiskt varsamma språk, ger ju alltid framgång åt dygden.

Lyckan är förtjänstens måttstock.

Nasonernas grav, som påminner om Augustussmickraren

Ovidius, men ej fick gömma hans stoft, Nicolas Poussins

dal, stridsvallen, där de 305 Fabierna stupade, gå vi

förbi och hinna så fram till Livias, Augustus’ makas,

lanthus. I gruset, som höljde ödemurarne av denna

praktfulla villa, upptäckte man den skönaste Augustusstod,

som kommit till vår tid. Bilden låg i stycken, men dessa

voro fullständiga och nästan oskadade, så att konstverket

under Teneranis omsorgsfulla händer, utan nämnvärd lagning,

åter växte till ett helt. Augustus står här i imperatorns

skrud, i rikt sirat harnesk, tunik och purpurmantel, med

spiran i vänstra handen och högra armen utsträckt, som om

han, skyddande och välsignande, nedkallade Olympens

frid över jorden. Enligt Suetonius hade Augustus »en

ovanligt vacker växt». Den återfinner man här. Lemmarnes

sammanstämmande mått påminner om hans andes jämvikt.

Ställningen är behagfull, huvudet och åtbörden stämplade

av det mildaste majestät. Den harneskklädde

världshövdingen synes upprepa Virgilius’ på honom syftande

vers:

Vapnens gny skall tystna och hårda tider förmildras.

Vid denna stod har hans makas blick mången

gång häftat, men med vilka känslor? Vid 24 års

ålder gifte sig Augustus med Livia; efter mer än

ett halvt århundrades sammanlevnad avsomnade

han i hennes famn. Hans ögon sökte ännu i döden

hennes; de sista ord han yttrade voro: »Livia,

minns vårt lyckliga äktenskap!» Kan en älskande

och plikttrogen maka vinna högre lov? Även den

stränge Tacitus ger kejsarinnans enskilda liv det

bästa vitsord. Och likväl äro de rysligaste

misstankar fästa vid henne. Vore de sanna, skulle

Augustus vid sin härd och sitt hjärta hyst en

avgrundsande i den varelse, han trodde vara

föresynen av en dygdig kvinna. Augustus omgavs av

en blomstrande släkt, men en hemlighetsfull

demonisk makt hade smugit över hans tröskel, och den

ene efter den andre av dem han älskade hemföll åt

tidig död eller ett öde, som gjorde döden önskvärd.

Till slut kunde han klagat med den nordiske skaldens

ord: »skövlad på fränder som furan på grenar». Ryktet

säger, att det var hon, som, medan hon omgav Augustus

med ömma omsorger, undanröjde hans systerson och måg,

den unge hoppgivande Marcellus, och hans dottersöner,

Lucius och Gajus Cesar, samt äntligen blandade giftet

åt sin make för att bana Tiberius väg till tronen.

I Lateranmuseet står hennes bild, men detta anletes

kalla skönhet yppar för eftervärlden intet av vad

det dolde för hennes omgivning. Spaden har lagt

i dagen de väggar uppe på Palatinen, inom vilka

hon ammade Tiberius och svek hans fader för att

låta fånga sig av Augustus. Dessa väggar, likasom

hennes villas ute på kampagnan, lysa ännu i glad

färgprakt, men rysliga sägner spöka å det ena

stället som det andra, och vandraren lämnar dem

med dystra frågor. Invid Livias lanthus stod den

lund, där kvistarne skuros till cesarernas

lagerkronor. På mången romersk kejsares panna ha

dessa kransar kastat skuggan av Livias tankar.

*

Det finns flera goda bilder av Augustus än de

som nu omtalats. I portiken till Villa Albanis

kasino ser man två tronstoder, av vilka synnerligen

den ena gör intrycket av majestät. Från Otrikolis

fyndrika jord äger Vatikanen en Augustus som

överstepräst med togaslöjat huvud. En bröstbild

i det Kapitolinska museet framställer honom i hans

höga ålderdom, men strålande av värdighet och

behag.

Hos ingen av dessa bilder har läsarens tjänare

kunnat skönja vad Ampère, den snillrike författaren

till L’Histoire romaine à Rome, uppdagat

i deras drag. Han säger, att Augustus ser falsk

ut, att hans blick röjer hycklaren, att mångåriga

ränker, rädsla och lögn stämplat honom med en

outplånlig prägel av oro och hot. Men Ampère

uppträder ej som oväldig domare utan som ivrande

sakförare. Det är en ädel sak, fristatens sak, han

åtagit sig, och det skadar ju ej, då bland

historieskrivarne så mången Lachaud står redo att

tala för den motsatta. Men icke har han skådat

Augustus i ljuset från Palatiums sol, utan snarare

i skenet från Tuileriernas gaslågor någon natt,

då en nyare Cesar hade samlat kring sig

statsstreckets härförare, köpta senatorer,

tvetydiga damer, skickelselärans visdomsmän och

skönhetsvärldens kamelieodlare. Under intrycket

av slika syner tecknar Ampère sin Augustus och

gör denne ansvarig för vad han sett. Det är att

gripa nog långt tillbaka i orsakernas kedja,

utan att därför gripa rätt. En god republikan

gör ej en kejsare eller en konung eller en

folkledare eller en meningsflock i främsta rummet

ansvarig för frihetens och sedlighetens undergång;

inför honom är folket själv saker -- det romerska

till sin cesarism, det franska till sin. Det är en

ovärdig lära, läran om »det stackars oskyldiga

folket», och vida mer osann än de Maîstres påstående:

les peuples n’ont jamais que le gouvernement qu’ils

méritent. Och det är en ömklig syn, ett mäktigt och

bildat folk, som inför världens domstol ej vill svara för

sina öden, utan alltid har en Pål eller Per att skylla på.

Augustus ser icke falsk ut - men slug, det medgives.

Det är dock ett stycke väg mellan slughet och

falskhet. Den ena ligger ännu inom hederns

råmärke; den andra långt utanför. Vad »oron»

och »hotet» vidkommer, finnes ej spår därav.

Tvärtom: Augustusbilderna sanna Suetonius’ ord,

att »hans drag voro lugna och glättiga, antingen

han talade eller teg». När man sett dem, förstår

man, huru sägnen kunnat uppkomma om en gallisk

hövding, som ville störta Augustus i ett bråddjup,

men hindrades därifrån av det milda uttrycket i

hans anlete.

Vårt sätt att se påverkas mer än man tror av

våra tankar om det sedda. Och Ampère har, som

vi veta, endast dåliga tankar om Augustus.

Tacitus yttrar sig om denne med en varsamhet,

som avsticker mot ivern, varmed senare

historieskrivare gått att avslöja hans inre

människa, och tryggheten, varmed de dömt henne.

Mer än någon av sina efterföljare har författaren

till »Romerska årsböcker» insett det vanskliga i

att ena de spridda dragen av Augustus’ levnad

till en helbild av psykologisk sanning. En skenbar

enhet kan nog vinnas med föga skarpsinne och liten

konst, om man stämplar allt det goda, varmed han i

flera årtionden förelyste sin tid, som skrymteri.

Men till en slik gottköpsförklaring kan Tacitus ej

förmå sig. Å andra sidan vill han ej heller rosa

en man, vars själva dygder syntes honom ägnade att

påskynda romerska folkets och statens förfall.

Fördenskull sparar han på omdömen eller lägger dem

i andras mun. För sedesträng att rättfärdiga eller

ursäkta den, som fullbordade Cesars verk, ställer

han likväl den avskydde envåldsherrens bild i den

förmånligaste dager sanningen medgiver. Skuggan

av dennes maktlystnad dämpas, när man ser henne

vid sidan av folkets slavsinne. Tacitus vidgår, att

folket föredrog träldomens trygghet framför

frihetens vådor. Det älskade sina kedjor lika mycket

som Augustus sitt välde. Tacitus kastar tyngsta

delen av ansvaret på folkets axlar och vänder sig

tigande bort från den man, som upphöjde sig till

statens herre, då han sänkte sig till tjänare åt

folkandens svaghet.

Gibbon kunde lärt något av den store romerske

hävdatecknarens varsamhet och Ampère något av

hans vältaliga och stolta tystnad. Men Gibbon

tillgriper genast förställningen som nyckeln

till den gåta, vilken heter Oktavianus Augustus.

Denne är ett kallt räknande huvud, ett känslolöst

hjärta, ett fegt lynne, en hycklare, som från sitt

nittonde år in till sitt sjuttiosjunde burit

skrymteriets larv, utan att samtiden lyckades

genomskåda honom.

Hade då ej denna samtid fallit djupt nog för

att misstänka varje dygd och fördraga varje last?

Den bild, som Gibbon i några hårda drag

tecknat, utföres i de finaste enskildheter av

Ampère. Men med varje skuggning han inlägger

framstår bilden ej endast fulare, utan ock

osannolikare, och när han gör varje Augustus’

ord, varje hans gärning till en lögn eller ett

svek, då måste läsaren äntligen fråga sig, om

detta är sund psykologi, och om man verkligen

spritt ljus över hans skaplynne och drivfjädrar,

när man gör honom till ett vidunder, som i femtio

år oavlåtligt och lyckligt spelar den dygdige, utan

att rollen, såsom hos andra skådespelare, slår

in i själen och övergår till ett slags natur.

Augustus smyckade Rom med härliga byggnader och

konstverk, men ej med ett kejserligt palats. I en

tid av hejdlös yppighet, då romerske medborgare

omgåvo sig med österländske konungars prakt och

österländske konungar reste tempel åt romerska

senatens furste, bodde denne

i ett litet hus på Palatinen, förr tillhörigt talaren

Hortensius. På vardera sidan av ingången stod

ett lagerträd; över dörren hängde den av senaten

skänkta eklövskransen. Pelargången utallför huset

var liten och uppförd, ej av marmor, ej ens av

travertin, utan av den fläckiga vulkaniska tuffsten,

peperinen, som är det tarvligaste av romerska

byggnadsämnen. Den som steg in i hopp att

bakom de anspråkslösa murarne finna marmorbilder,

konstfullt bohag, dyrbara mosaiker, hade misstagit

sig. Där upptäcktes intet, som vittnade om den rike

mannen och konstkännaren. Bord, soffor och vad

annat man såg påminde om ett flärdlöst borgerligt

hem. En liten kammare i övre våningen var värdens

arbetsrum. Det kallade han sitt »Syrakusa». Helst

arbetade han dock omgiven av de sina.

I denna bostad levde romerska rikets herre

över 40 år. De barn, som uppväxte vid hans äril,

lärde han själv att läsa. Här såg han med nöje

sina kvinnliga fränder vid slända och vävstol. I

vardagslag klädde sig kejsaren aldrig i andra tyg

än dem, som tillverkats av maka, syster eller

dotter.

Varför valde han detta levnadssätt, då han

kunnat överglänsa Persiens forne storkonung i

prakt? Det svar ligger nära, att han så gjorde,

emedan det var hans lynne. Ett annat svar ligger

ej heller långt borta: han var sina medborgares

högste sededomare och höll sig skyldig att vara

dem en föresyn i fädernas okonstlade levnadsvanor.

Men nej! Ampère har blickat djupare. När det gläder

Augustus att se sin stolta Livia eller sin fagra,

ännu otadliga Julia vid sländan, eller när han tager

den lille Lucius Cesar på knät och tålmodigt lär

honom bokstav för bokstav, då är det skrymtaren, som

med små hemtrevliga tavlor vill narra romarfolket

att glömma envåldsherren för den enkle husfadern.

Borden och stolarne äro ej så oskyldiga, som de se

ut: den som genomskådat deras ägare varsnar i dem

les ruses de son caractère et l’hypocrisie de sa

politique. Själva peperinen i husets pelare är ett

skälmstycke: jusque dans le choix de sa maison et

des matériaux, dont elle était formée, Auguste

semble avoir cherché à tromper sur la nature de

son pouvoir. Nära sitt hus byggde Augustus ett

ståtligt Apollotempel, där han inrättade en vald

boksamling, prydd med stoder eller bröstbilder av

frejdade skriftställare. Återigen en snara!

Toujours le même calcul: il se faisait petit, pour

se faire puissant. När han åt romarne utlade ett

nytt Forum, var det för att bortmana frihetsminnena,

som spökade å det gamla, ehuru medgivas måste, att

dessa spöken i skepnader av tempel, basilikor,

stoder, talarstolar o. s. v. lämnade

medborgareskarorna det knappaste armbågerum. Och när

envisa husägare hindrade honom giva sitt torg en

regelbunden form, var den aktning han härutinnan

visade den enskilda rätten endast ett medel till

ostraffad kränkning av den offentliga.

Då jag läser dessa Ampères förklaringar, får jag

intrycket av överansträngning. Augustus

överanstränger sig och Ampère likaledes: den ene

för att skrymta i det stora och lilla, det viktiga

och oviktiga, det möjliga och omöjliga; den andre

för att vara skarpsinnig i tid och otid och övertyga

läsaren, att om den listige Oktavianus fört hela

världen bakom ljuset, har han nu äntligen råkat

ut för ett öga, som följer svekläggaren i alla hans

irrgångar och smygvrår och upptäcker honom till

och med genom peperinen.

För egen del har jag ingen lust att avkläda

Augustus alla andra mänskliga egenskaper för att

göra honom till en lekamlig abstraktion av

förställning. Vi må icke neka honom den lättnaden

att någon gång inför världen få vara sig själv.

Detta hans själv torde, likasom varje annat, haft

sina motsatser och motsägelser. Människosjälen

är en spänstig tingest och har rum för dylika.

Utanför det möjligas område ligger icke ens

konsten att i samma barm inhysa frihetskärlek och

maktlystnad, republikanskt samvete och konungska

böjelser. Den förställning, som mest drives, går

icke ut på att lura världen utan sig själv. Man

vill intala sig, att samvetet är tillgodosett, då

man giver efter för lidelsen. I den meningen var

Augustus utan tvivel skrymtare. Och vi må döma

honom strängt för det! Det är vår rätt, det är

vår plikt. Ty om vi dömde honom milt, hur

mycket hellre ville vi då överse med samma fel

hos -- vissa andra. Medgivom nämligen, att det

finns en skrymtare av samma slag, som står

envar av oss närmare än Augustus!

Oktavianus var en finbildad ande med emottaglighet

för de mest olika intryck och idéer -- väl icke en

djup emottaglighet, men en omfångsrik och klar,

enad med förmågan att väga och uppskatta intrycken.

Vid närmare granskning finner man i hans levnad en

mängd drag, som ojåvigt vittna, att han hade sinne

för det sedligt upphöjda såväl som smak för det

sköna. Men för en romare, även den mest vansläktade,

förutsatt att han ännu var mäktig av sedlig förnimmelse,

gavs ingen mer lyftande syn än den gamla fristaten

med hans stränga hjältelynne, hårda lagkånsla och

outtömliga offervilja. Att nu i Augustus misstänka

den dödlige fienden till denna storhets minnen,

den ihärdige skrymtaren, som under frihetsvännens

larv ruvar på oupphörligt nya mordplaner mot

medborgerlig självständighet, är i psykologiskt

avseende lika våldsamt som onödigt. Det utreder

icke, men förvirrar hans själs gåta. Det är vår

övertygelse, att han beundrade republiken och

älskade hennes minnen. Vi skynda likväl tillägga:

beundrade republiken, emedan ingen ville upprätta

henne, älskade hennes minnen, emedan de lågo så

långt borta, på andra sidan medborgarkrigens och

diktaturernas fasor. Således platonisk kärlek,

beundran på avstånd. Men det är de mest oskrymtade

av alla känslor. De komma minst i strid med våra

själviska syften. Vi tro på dem, emedan vi aldrig

få tillfälle att allvarligt pröva dem. Med denna

uppfattning gör man Augustus

ingen heder, och det är ej heller meningen; men

man gör honom mindre vidunderlig, mer mänsklig

såtillvida, som han blygs inför sig själv att

tillbedja endast sin egennytta. Man ger honom

tillfälle att i likhet med oss alla inreda i en

av själens kamrar en helgedom åt någonting mer

tillbedjansvärt, som han dyrkar, emedan denna

dyrkan adlar honom i egen föreställning, utan

att göra hans själviskhet omak. Mången furste

har trott sig god republikan, så länge det icke

kom i fråga att upprätta republiken.

Jag vågar gå ett stycke längre. Har man varit

djärv nog att uttala den mening, att Augustus

hyste, låt vara platoniska, känslor för fristaten,

må man tillägga, att denna kärlek ej var alldeles

overksam, ej alldeles sysslolöst försänkt i

åskådning av ett oskadligt ideal. Vilja vi vara

rättvisa, måste vi medgiva, att samme man, vars

kraftiga och hovsamma styrelse gav världen en

ditintills aldrig njuten Frodefrid, förde ett inre

krig med stor ihärdighet mot de tidslyten, som

uppkalla och stödja enväldet. Varsamt fördes kriget,

det är sant, ty varhug, sade han själv, är en

härförares yppersta dygd; men om allvaret i hans

syfte vittna de djärva slag han slog, där lämpor

icke räckte till. Kan man tänka sig, att en dolsk

fiende till fritt samhällsskick skulle vedervåga

livet för att ingjuta friska krafter i

statsinrättningar, som varit och ännu hade till

uppgift att vara frihetens bärare? Detta vedervågade

Augustus, då han med tjänliga medel rensade

senaten från hundratals ledamöter, som framför

andra voro lämpliga till redskap åt enväld et:

slösare, som på undergångens brant väntade frälsning

av Cesars nåd, krypare, som hade känt sig hedrade

av de nesligaste ärenden i maktens tjänst. Även

riddareståndet sökte han höja, och folket lät han

veta, att allmosor vanhedrade det, att den fattigaste

romare genom sin medborgarerätt vore adelsman

med skyldigheter mot samhället och sig själv.

Augustus såg, att vad som förut varit och ännu

kallades romerska folket mer och mer utspäddes till

en världsborgerlig pöbel. Ingen förändring var

förmånligare för enväldet. Ett folk har minnen och

känner sig som rättsgill samhällsmakt. Men en pöbel

utan ättetal, utan fosterländska hågkomster och

därför utan självkänsla lever gärna av imperatorns

spannmålsutdelningar, fröjdas av hans skådespel och

följer hans vink. Augustus sökte hämma denna övergång.

Romarfolkets blod finge icke urarta, dess forna ande

ej alldeles kvävas under det växande träldomslynnet,

och för detta ändamål vidtog kejsaren åtgärder, som

en vidgad syn över mänsklighetens krav ej skulle

tillstatt honom, i det han försvårade slavens och den

frigivnes uppsteg till medborgareklassen. Cesarismen

var annars, som man vet, högligen »liberal», när det

gällde att nedbryta skrankor, som voro jämlikheten

till hinder, men kunde tjäna friheten till bålverk.

Denna hans känsla för romarblodets helgd yttrade sig

ock i försök att värna den gamla kviritiska folkdräkten,

togan, mot utländska klädseltycken, helleniska och

galliska. Detta slags svärmeri var förlåtligt. Vilka

stora minnen framträdde ej i denna dräkt! Mer än en

gång hade världens

öde burits i fliken av en toga. Och hur plastiskt

rik är hon ej i sina ståtligt fallande veck! När

Augustus en dag gick över Forum romanum och

såg i folkvimlet så få togor och så många mantlar

av annan snitt och färg, upprepade han vemodigt

den virgiliska versen:

Roms världsrådande folk, det togabärande släktet!

*

Fjärran lågo nu de dagar, då »romersk husmoder» var

ett hedersnamn. Syndafallet i samhället börjar ej med

Eva, utan med Adam. I det längsta värnar kvinnan god

sed; hon gör det av ärvd vana, om ej av dragning till

det ärbara. Men när mannen gjort henne till sin

vederlike i last, sjunker hon snart djupare än han,

och fördärvet är då oläkligt, ty släktets vagga står

vid en skändad härd. Därhän hade det kommit i Rom.

Romerska folkets förfall röjde sig bjärtast i romerska

kvinnans. De äldsta och ädlaste ätter utdogo, de fria

medborgarnes mängd hopsmälte årligen, emedan männen

bävade för äktenskapets vådor. Giftermål var att lämna

sitt namn till spillo åt en utsvävande hustru. Man

föredrog då den fria kärleken, ty att svikas av en

slavinna fann man mindre kränkande än att svikas av

en maka. Augustus ingrep med lagens hand för att hägna

hem och stat. Men lagen är vanmäktig, där seden är död.

Dock är det en tavla värd att minnas, den gamle

imperatorn stående upprätt i sin loge i skådespelshuset,

medan varje man på riddarebänkarne ropar under häftiga

åtbörder till honom: »Ned med dina

äktenskapslagar!» Då ropet ljuder med ökad styrka,

vinkar Augustus Germanikus och hans barn till sig

och tager den minste gossen i sin famn. Bredvid

honom står nu den av romarne tillbedde hjälten,

den unge husfadern i sin manliga fägring. Kejsaren

visar på honom och på de blomstrande barnen för

att med en bild av den högsta jordiska sällhet,

det dygdiga hemmets, lugna det stormande folket och

åskådliggöra, huru väl han menat med sina lagar.

Man gör Augustus så klyftig, när man i allt

vad han företager eller underlåter misstänker

snaror för friheten. Och likväl hade han varit

tämligen kortsynt, om han icke insett vad en

Kaligula, en Nero, en Domitianus utan möda kunde

skönja: att tyranniet ej vet sitt eget bästa, om det

icke lever på god fot med osedligheten.

Hade Augustus väntat, att hans strävan för en sedlig

folkandes återupplivande skulle omedelbart alstra

ett nytt släkte av Katoner, är det väl möjligt, att

utsikten till en så välsignelserik framgång snarare

avkylt än eggat hans iver. Men han visste väl, att

den goda säd han sådde föll i otacksam jord och komme

i bästa fall att bära en sen skörd. För sin egen makt

hade han intet att rädas av ett bättre släktes uppväxt.

Genom märg och ben torde han, likasom de allvarliga

männen i hans omgivning, hava känt Horatius’ spådom,

att de samtida romarne, sämre än sina fäder, skulle

giva upphov åt en avkomma, uslare än de själva.

Två gånger tillbjöd sig Augustus nedlägga

högsta makten. Detta har stämplats som det

fräckaste draget av hans skrymteri. Nog menar

även jag, att han svårligen skulle gjort tillbudet,

om han ej varit viss om avslaget. Detta är sannolikt

hos en man, vars enda lidelse -- men ej enda

böjelse -- var makten och som så väl nyttjat henne

till samhällets främjan. Men var denna handling

fördenskull endast en frukt av förställning?

Innebar hon ej en påminnelse till senat och folk

om något, som de tycktes vilja glömma: att

envåldsherren i romerska riket vore folkets ombud,

en tillfällig förvaltare av dess makt och hade, för

att kvarstå i sitt kall, dess ådagalagda vilja och

upprepade tillstånd av nöden? Man har så ofta

sagt, att Augustus ville »svika folket med en skugga

av frihet». Men den omsorg, varmed han vårdade

de republikanska namnen och formerna, låter hon

sig icke bättre förklara ur hans önskan att hålla

återvägen till fristaten öppen, sedan han och hans

närmaste lämnat skådebanan? Av »frihetens skugga»

lät ingen gäcka sig, varken den som ville eller

den som icke ville frihetens verklighet. Man

känner den tidens romare illa, om man fråndömer

dem förmågan att underskatta allt och tyda allt

till det värsta. En vacker skugga togo de ej för

verklighet, men en vacker verklighet, om hon

någon gång uppenbarade sig, höllo de gärna för

en skugga. Augustus, som druckit ur det helleniska

tänkesättets källor, visste, att större ära väntade

honom av eftervärlden som omskapare av republiken

än som grundläggare av ett tyranni. Och är det icke

i hög mån hans förtjänst, att århundraden kravdes,

innan romarriket hunnit nedsjunka

till någonting liknande de österländska despotierna?

I sanning: äran härav tillkommer honom mer än senat

och folk. Den skugga av frihet han upprätthöll har

man att tacka, att när världen var stängd för

republiken, fanns dock ännu för republikaner en

fristad -- på kejsartronen. Där kunde män som

Antoninerna, som Tacitus, hävdatecknarens ättling,

som Julianus ännu verka i fristatens ande, ehuru

folket var ur stånd att av denna ande genomträngas.

När Augustus efter ett avsägelsetillbud återvände

från det högtidliga mötet i senaten till sin hydda

på Palatinen, tro vi icke, att han sade till

sig själv: »vilken listig sälle du är... dolis

instructus et arte pelasga! vad du vet att

tillfredsställa människornas lust att föras bakom

ljuset!» Snarare ville han intala sig, att det steg

han nyss tog var ett ojävigt vittnesbörd om

oegennytta och medborgarsinne. Svek honom någonsin

hans självkännedom, så var det nog här. Han har

aldrig tänkt sig som den levande politiska

motsatsen till Bruter och Katoner. Bärare av dessa

stora namn stodo i ett annat läger än det, vari

ödet inkastade honom som Cesars arvtagare; men

hans vördnad för dem var oförställd: han prisade

med sina älsklingsskalder atrocem animum

Catonis och frågade med dem: Quis te, magne Cato,

tacite relinquet? Sedan han vid middagsbordet

intagit sina tre -- vid större tillfällen sex --

rätter mat och på soffan med Eneiden i hand

inväntade den lilla middagsluren, som han brukade

njuta med pannan lutad i handen,

vilade hans öga måhända mer än en gång på de

virgiliska raderna:

Vill du tarkviniske kungarne se och hämnaren Brutus’

väldiga själ och se de liktorsknippor han vunnit,

främst i konsulernas rad, med maktens varnande yxor?

O, till den sköna frihetens värn, olycklige fader,

måste du själv framropa till straff krigsstämplande söner!

Hur du döms av en eftervärld, i ditt hjärta, o Brutus,

segrade kärlek till fädernesland och kärlek till äran.

Ultor Brute! Pulchra libertas! Augustus kunde somna

med dessa ord på sina läppar utan att rädas oroliga

drömmar. Brutus’ skugga och frihetens skönhet voro

för honom estetiskt tilltalande, men icke politiskt

vådliga skepnader, och enväldet var så på förhand

rotat i alla sinnen, att han under sin långa styrelse

aldrig fick tillfälle att allvarligt pröva vikten av

sin frihetskärlek mot tyngden av sin maktlystnad.

Själv trodde han sig vara den bäste Kato, som fanns

i Rom, och det var väl icke utan en syftning åt det

hållet som han så ofta, då talet i hans vänkrets föll

på fornromersk dygd, yttrade med lätt hugsvalat vemod:

»vi måste nöja oss med den Kato vi ha.»

Utan en sådan, låt vara alltför smickrande

uppfattning av sig själv skulle han svårligen varit

i stånd att under en lång levnad och drabbad av

mången huslig sorg upprätthålla den själens frid,

som spred glädje över hans varelse och gjorde

honom mild och vänsäll. Vi böra kunna tillgiva

honom, att hans dygder främjade enväldet, då vi

se, att de följande cesarernas laster icke förmådde

störta det.

II.

I Kapitolinska museets kejsarsal omgives man av den

fullständigaste samling antika imperatorsbyster, som

mig veterligen finnes. Det är ett förnämt sällskap,

men man har skäl att fråga, om det är lika gott som

det är valt. Från torget, där Markus Aurelius’

ryttarstod manar oss att icke glömma kejsardömets

dagrar för dess skuggor, faller solljuset in på många

mäktiga ännen och duktiga profiler, och det övervägande

intrycket av Roms herrar är ovedersägligen kraft och

utvecklat kynne, utvecklat i gott och ont. Man frestas

tro, att »det naturliga urvalet» till regeln gjort sig

gällande, antingen det var företrädarens vilja eller

rådsherrarnes röster eller legionernas vapen eller

livvaktens guldtörst, som öppnade vägen till

världsrikets högsäte. De intetsägande anletena äro icke

manga.

Men många äro ej heller de ädelt talande, och man tycker

sig efter inträdet i kejsarsalen hava stigit nedåt på

mänsklighetens trappa, om man nyss stått bland bilderna

av de gamla fristaternas lagstiftare, hjältar, tänkare

och skalder. Flera av dem har konsten idealiserat, och

några har mejseln fritt diktat; men på de fleste har

deras egen levnad tryckt det hugstora eller djupa

skaplynnets insegel. Vill man se den antika

mänsklighetens blomma,

söke man henne bland medborgarne och ej bland

furstarne. Makten, eftertrådd eller ägd, är tydligen

icke det förmånligaste villkoret för mänsklig utdaning.

Träldomen är det än mindre.

Sällan lyser ur en romersk imperators drag den

sedliga viljans lugna och milda styrka, såsom ur

Antoninus Pius’ härliga anlete; oftare kraften hos

ett kallt räknande, på idealitet blottat, för stora

syner otillgängligt förstånd; någon gång

djurtämjarens förmåga att kuva, och stundom även de

otyglade lidelsernas makt, som i grunden är svaghet.

En annan iakttagelse är, att släktena röja ett

tillbakaskridande, om än med avbrott. De börja

med en fin regelbunden typ, som mer eller mindre

håller sig uppe hos samtlige medlemmarne av den

så kallade juliska ätten, och vari man vore böjd att

se inflytelsen av en estetisk uppfostran, driven

genom många ätteled. Det är människor, som uppvuxit

bland helleniska målningar och mejselverk, hämtat

sin andliga näring ur Greklands bokvärld och rört

sig i kretsar, där varje åtbörd, som överskrider

skönhetsmåttet, stöter, där ingen kan vänta

framgång utan välde över sitt yttre och känsel för

omgivningens stämning, och där iakttagelsen

skärpes mot det glättade hos umgängesmänniskan.

Med Flavierna framträder en grövre anletsdaning:

»det urbana» viker för någonting av landsort, det

estetiska för något borgerligt. Den redbare,

godlynte, men närige tullämbetsmannen, som var deras

ättefader, har tydligen givit Vespasianus och Titus

sitt anlete i arv. Några av Antoninerna hava ett

själfullt utseende, som mer än uppväger det

förfinade hos Julierna; men det vackra hos de förre

är mindre ett arv än personlig vinning, är mer av

andligt än lekamligt gry. I deras drag, som i deras

tidevarv, strävar antiken till en högre livsform, en

sedlig, för att undgå döden. Efter dem äro ansikten

av tvetydig eller barbarisk läggning vanliga. Råe

stridsmän skifta med andetorre riksförvaltare, och det

egna hos båda slagen enar sig till ett frånstötande

helt hos Konstantius Klorus och Konstantin.

Den oavbrutet sjunkande, till slut även tekniskt

vanmäktiga konsten gör sitt till för att på

Roms kejsarbilder kasta en skugga av Roms förfall;

men tillbakaskridandet i typ och uttryck är därför

icke endast en synvilla, alstrad av mejseln, lika litet

som det romerska världsrikets avblomstring är ett

bländverk, frammanat av dess nedgående hävdateckning.

Ägde vi en genom tiderna löpande rad av bilder, som

troget återgåve deras märkelsemäns anletsdrag, skulle

vi med undran skönja i mänsklighetens yttre

tidevarvens präglar. Den bröstbild av Julianus, kallad

avfällingen, som är det näst sista huvudet i

kapitolinska kejsarsalen, ådagalägger, att den antika

konsten ännu på sitt lägsta trappsteg ej var alldeles

otillgänglig för snillet i de drag hon skulle återgiva.

*

Till sin tids storartade konstverk hörde en minnesvård,

rest framför Venus genetrix’ tempel åt Tiberius av

fjorton asiatiska städer, som ett

jordskalv ödelagt och han återbyggt. Stoderna omgåvo

i en sirligt bunden allegorisk krans kejsarkolossens

fotställ, varav en fri efterbildning, uppgrävd i

Puteoli, kommit till vår tid för att låta oss ana

vad skönhetens hävder gingo miste om, när detta verk

tillintetgjordes. Många andra Tiberiusstoder, resta

av smickret eller rädslan eller, såsom i detta fall,

av tacksamheten, har hatet krossat; men icke dess

mindre äga vi goda bilder av Augustus’ arving. I arvet

ingå dennes anletsdrag. Oaktat den krökta näsan --

romarnäsan, som man så sällan ser i Rom -- har

Tiberius så starkt släkttycke med stjuvfadern, att

mången misstänkt ett närmare band emellan dem. Mest i

ögonen fallande är måhända detta tycke, om man jämför

den i Ostia funna bröstbilden av den unge Oktavius

med de byster av den unge Tiberius, som Lateranmuseet

och Museo nazionale i Neapel äga. Men åren utplåna

icke likheten, fast uttrycket hos den ene mörknar

alltmer och stelnar och förkonstlas, medan den andre

genomstrålas alltmer av mildhet och frid.

Hade man tillfälle att bredvid varandra se de

Tiberiusbilder, som nu äro spridda i Vatikanens,

Museo Capitolinos, Lateranens, Villa Albanis, Villa

Borgheses, Museo nazionales, Louvres och andra

museer, framställande honom i olika levnadsåldrar,

skulle man i någon mån kunna följa hans andes

färd genom dödens skuggors dal, tills han försvinner

i Akeron. Särskilt fäster sig i minnet det i Veji år

1811 funna kolossalhuvud, som tillhör Museo Chiaramonti.

Det är ej en låg ande man

har framför sig, men en djupt fallen, och man

tänker på en störtad ärkeängel, när man ser det.

I samma museum möta vi en kolossalstod i pentelisk

marmor: Tiberius som olympier. Han gör intryck av

storhet, men konstnärens rön att giva honom något av

Zeus’ blida majestät har strandat mot det omöjliga.

I överensstämmelse med stoderna tecknar honom

Suetonius som vacker, välvuxen och axelbred.

Men han väcker icke tillit. Synnerligen äro dragen

kring munnen ägnade att ingiva misstankar.

Tronstoderna i Museo Chiaramonti ha ett tillgjort och

sött leende, som vill uttrycka godhet, medan den

lilla fint skurna underläppen, som uppstiger ur den

starka fördjupningen över hakan, skulle i sitt

naturliga läge med ett tycke av spotskhet skärpa den

medvetna överlägsenhet, som vilar över hans breda,

präktigt byggda panna. En av bröstbilderna i Museo

Capitolino röjer kring munnen den länge kuvade, men

på ålderdomen hejdlöst utbrytande sinnliga lustan.

Det skildrade leendet bryter sig bjärt mot de stora

öppna ögonens kalla blick. Då man hört så mycket om

Tiberius’ misstänksamhet, skulle man vänta, att ögat

förrådde denna egenskap, men så är det icke. Den

misstänksamme är ännu vetgirig med avseende på det

föremål han iakttager; han tvekar ännu mellan en

sannolikhet, att det skall tappa, och en möjlighet,

att det kan vinna på närmare skärskådning. Men denna

blick granskar icke, tvekar icke, utan sannar

skonslöst ett på förhand stadgat utslag, som prisgiver

envar åt förakt. Huvudets linjer äro ädla och

profilen ståtlig. Tacitus säger oss, att det välbildade

ansiktet vanställdes av blemmor och svullnader;

slikt vägrar konsten med rätta att upplysa oss om.

Stoderna giva oss ej en föreställning om hans

vanliga hållning. Denna var ur viljans synpunkt

motsatsen till den man finner hos mången

uppkomling, som påtvingar sig styva later och dryg

uppsyn, emedan han känner med sig, att han måste

föreställa något annat än han är. Tiberius hade av

naturen dessa later och denna uppsyn; men sökte,

fast utan särdeles framgång, mildra dem. Likasom

man hos uppkomlingen genast spårar det gjorda i

vad som skiljer honom från hopen, så upptäckte man

hos Tiberius det konstlade i hans medborgerliga

tillgänglighet. När han trodde sig ensam eller

gick i tankar, hade han ett spotskt och dystert

utseende.

Ampère vill hava funnit, att Tiberius’ panna har

mer av lugn än Augustus’. Häri ligger ett sken av

sanning. Ty den senares panna yppar iakttagelsens

och prövningens arbete; den förres däremot tankens

stilla ruvande. Augustus upphörde aldrig att läsa

i människorna, emedan han ej föraktade dem; det

var en bokvärld, vari för honom fanns alltid något

nytt att hämta, och han njöt som naturforskaren

och drog gagn som den vise mannen av sina rön.

Tiberius åter har, då han uppstigit på tronen,

länge sedan ändat sin praktiska kurs i

människokännedom och övergått till teorien.

Han är i själva verket skapad till teoretiker. Som

talare och brevskrivare väger han på guldvikt varje

ord och nyttjar intet, förrän han noga prövat dess

logiska halt -- detta ej alltid för att vara klar, utan

ävell i uppsåt att slöja sin mening. I sina skrivelser

till senaten skipar han varje enskilt fall under

en regel och frågar, eller rättare, ådagalägger själv,

huru det bör lösas i förhållande till denna, och

hans tankar knyta sig alltid till bindande eller

snärjande slutledningskedjor. Också skildra honom

hävdatecknarne som trög talare, utom -- och detta

är psykologiskt märkligt -- utom då han någon

gång yttrar sig till förmån för en oskyldigt åtalad;

då öppnar sig för ett ögonblick den stängda

förbindelseleden mellan hans förstånd och hjärta, och

en annars sällspord värme gör det isbundna ordet

flytande. Hans håg att »generalisera» visar sig i

allt. Därav kom det, att han mindre fäste sig vid

människorna än vid människan. Och den slutsats,

vari han samnat sina iakttagelser på henne var:

hon är så föraktlig, att hat vore hon icke värd,

vore hon ej tillika farlig.

Med denna slutsats tror han det icke löna mödan

att undersöka de olika blandningar av fåfänga,

egennytta, avund, list och dumhet, som möta

honom i de mångfaldigt skiftande uppenbarelserna

av det mänskliga grundväsendet. Ett slikt studium

skulle ytterligare förbittra det dystra lynne,

varav han känner sig lida. Endast ur varsamhetens

synpunkt, såsom mer eller mindre farliga, kunde de

förtjäna utrannsakas. Men det enklaste är att

iakttaga varsamhet mot alla och att finna ett

system, som kastar bördan härav på dem, som skola

övervakas. Detta system har han utan möda funnit.

Och den flämtande ångest, vari det håller

världen, bildar den på en gång förklarande och

skärande motsatsen till lugnet på hans egen panna.

Tiberius är en av de store härförare Rom ägt.

Efter Marius’ död hade ingen frälst världsriket ur

så hotande vådor som han. Detta och annat, som

länder honom till heder, är man böjd att glömma

för hans odåd, helst vad stort han verkade aldrig

utfördes på bländande sätt. Vad fransmännen kalla

la mise en scène, konsten att föra en sak på

tiljan, missaktade han. Julius Cesar förstod den

konsten grundligt, och längre fram skola vi se en

Oto, vars levnad varit ett atellanskt spel, ikläda

sig i dödsstunden koturn och tragisk larv och

framställa den fallande hjälten så väl, att han kan

avlocka historiens gudinna tårar. Det ligger något

av lugnt utförd teori även i Tiberius’ bragder.

De vuxo ur samma rötter som hans brott. Hans främsta

dygd som härförare var en av misstanken skärpt

varsamhet; men inför fienden är böjelsen att

misstänka hart när detsamma som förmågan att förutse.

Tiberius, som teoretiserade över alla hotande

möjligheter från motståndarens sida och misstänkte

alla möjligheter av slarv och svaghet från

underordnades, vidtog åt båda hållen sina åtgärder

och segrade i tyst, ihärdig kamp, utan att göra

mycket uppseende och utan att väcka hänförelse.

Jämte Augustus var måhända Vellejus Paterkulus,

hans underfältherre, den ende, som till fullo

uppskattade hans härförarestorhet. Hela hans

levnad vart sedan ett fälttåg i det dolda. Var

han i Rom eller på Kapri -- Germaniens urskogar

med bråtar, bakhåll och lurande spjutbärare stodo

stadigt för hans syn, fast skogarne nu voro

pelarrader och den germaniska pälskappan hade

vikit för togan, bakhållet för smickret.

En släng av människoförakt är vanlig hos små själar

-- är deras omedvetna självspegling -- men

människoföraktet, för att vara grundligt, förutsätter

ett skaplynne med djup. Det liknar den snyltväxt,

som frodas på ett sav-rikt träd. Den som ej har

inom sig utrymme för ett mänskligt ideal till

jämförelse med sitt »sinnligt-förnuftiga» jag och

med de andre, som röra sig kring honom, och den som

ej djupt uppröres av jämförelsens utslag, han varken

sjunker till människoföraktare eller höjer sig till

helgon. Tiberius hade rika gåvor ej endast på

huvudets och viljestyrkans vägnar. Hans rättskänsla

var från början stark, hans iver att värna den

hjälplöse brinnande. Ofta infann han sig i domsalen,

satte sig i ett hörn av rummet, för att ej tränga

pretorn från hans stol, och åhörde målen. Trygg stod

den fattige mot vrång dom, hade han ock de mäktigaste

ränker mot sig, när den höge mannen med de dystra

dragen lyssnat till hans sak. Det är möjligt, att

rättskänslan hos Tiberius, noga räknat, var harm över

att statens visdom, uttryckt i lagarne, kunde gäckas

av sakförares och brottslingars list; det är möjligt,

att hon var jägarens förtrytelse, som ser, att lammet

fastnat i gillret för räven. Men vad gott vi kunna

tilldöma denne Cesar må gälla med sin fulla vikt; det

onda hos honom är tyngande nog ändå.

Penningen i hans hand var länge en välgörande makt.

Sparsam i vardagslag var han

hjälpsam mot oförvållad nöd, och mot titaniska olyckor

satte han titanisk frikostighet. »Ett ädelt bruk av

rikedomen var,» säger Tacitus, »en dygd, som han

länge vidhöll, sedan han avklätt sig de andra.»

Tiberius måttade sina misstankar ej minst mot

sig själv. Han undandrog sig ej den dom han fällt

över människosläktet. Och i sin mörka

världsuppfattning, sitt dagligen stigande och --

man måste medgiva det -- av omgivningens uselhet

rikligen närda människoförakt såg han vådor för

samhället och sin egen framtid. Under hans första

och lyckliga styrelseår undföllo honom i senaten

mer än en gång ord, ingivna, vill det synas, av en

ängslande aning, att hans själsliv förestode en

ändring till det värsta.

Det släkte Tiberius styrde var sämre än det,

varöver Augustus förde sin milda spira. Vad

Horatius siat därom hade gått i fullbordan. Det var

ingen lovvärd handling av fursten, som icke

misstyddes och gäldades med smädelser. Hans godhet

tyddes som brist på kraft, hans ädelmod som

rädsla, hans vård om den fattiges rätt som fikande

efter folkynnest, och när han en gång vägrat

mottaga gudomlig dyrkan och förbjudit, att tempel

restes honom, i det han påminde om sin svaga

mänskliga natur, var man enig om att däri se

yttringen av »en låg själ, liknöjd mot utmärkelse».

Sålunda eggade man den onde ande Tiberius bar

inom sig, kämpande med hans bättre jag. Han

hade sitt varsamhetssystem färdigt, men strävade

ännu emot att tillämpa det. När senaten en dag

ropade, att Cesars smädare borde straffas, bad

han dem »icke öppna det fönstret». Länge visade han

sig lika känsellös mot klandret som bitter eller

tillrättavisande mot smickret. »I ett fritt samhälle,»

sade han, »äro tanke och tunga fria.» Men ett

tänkespråk gör icke huden hård; ej heller är det

visst, att missaktningen för människan gör kall

mot hennes tadel. I sitt nionde styrelseår var

Tiberius redo att lägga världen under sitt system.

Tiberius hade uppvuxit i en omgivning, där

en tanke var allrådande: maktens; en lidelse:

maktlystnadens. All ävlan vände sig kring denna

punkt. Kärlek hade han rönt endast av sin moder

och den kärleken var höljet kring en själviskhet,

som ville tillfredsställas av sonens upphöjelse.

Tiberius drog sig då tillbaka inom sitt hårda skal

och kvävde varje yttring av ett hjärta, lika mäktigt

av hängiven kärlek som av sjudande hat. Mot sin

stjuvfader Augustus, som älskade en ljus och glad

omgivning, visade han sig vördnadsfull, men på

kallt och avmätt sätt, och lydig, men i

pliktmedvetandets sträva form och ej i hjärtlighetens.

Han såg, att Augustus fäst sig vid den hivlige, smidige

och älskvärde Drusus, och visste, att kejsaren av

statsskäl satte värde på den folkynnest denne vunnit,

och han kunde av stolthet ej förmå sig till en

åtbörd, en min, ett ord, som läte misstyda sig till

ett försök att tävla med älsklingen om stjuvfaderns

tycke. Att han själv sträckt handen efter makten

har man aldrig på gilla skäl kunnat tillvita honom;

Livia, hans moder, arbetade i hans ställe, och frågan

är alltid öppen, om ej det svårmod, den leda vid livet,

som tyngde honom den tiden, förvärrades

av en fasansfull aning om medlen hon därvid skall

hava tagit i sin tjänst. Därmed vill jag för ingen

del hava sagt, att han var främmande för

maktlystnad; men man kan tryggt säga, att makten

lika litet som något annat hägrade för hans själ

med bländande färger. Han fann intet mål värt att

sträva för; men när man gav honom ett kall, pålade

honom plikter som ämbetsman eller härförare, skötte

han sitt värv med överlägset förstånd och utförde

det med Klaudiernas ärvda viljekraft.

Ur den krets, som omgav honom med kalla

beräkningar och smygande ränker, bröt han sig lös

i kärleken till den kvinna, som vart hans första

maka. Statsskäl ryckte henne ur hans famn och

sammanlänkade honom med Julia, Augustus’ dotter,

som skändade den stolte mannens ära. År efter

skilsmässan, då Tiberius en dag gick någon av

Roms gator, ville slumpen, att han och hans första

maka skulle mötas. När de gått varandra förbi,

stannade han och såg efter henne: den spotska

uppsynen försvann, de hårda dragen veknade, och

han, som talde sig en sinnesrörelse till skam och

allra minst ville prisgiva sina känslor åt hopen,

brast i tårar. Han hade sett sin levnads lycka

gå sig förbi.

Hans första kärlek var icke hans enda dröm. Vi veta

icke, vilken tilldragelse det var, som för ett

ögonblick skingrade de töcken av misstro och

människoförakt, som omlägrat hans ande och lät

en solstråle ge spirkraft åt något, som liknade tillit

till en dödlig. Nog av: en sådan känsla hade

vaknat hos honom för Sejanus, pretorianernas

överhövding. Utan tvivel förde hon dock en kämpande

tillvaro, då en händelse timade, som ej allenast

rotfäste hans förtroende, utan kom hela hans teori

om människan att vackla. Det var på resan till

Neapel och Kapri, sedan han lämnat Rom för att

aldrig återvända dit. Han hade hunnit halvvägs,

till grannskapet av Terracina, där de fundanska

bergen resa sig och bjuda på en utsikt, som å ena

sidan sträcker sig till Rom, å andra till Neapel och

Vesuv. I bergsluttningen fanns en grotta, där det

föll kejsaren in att hålla sin aftonmåltid.

Bordsgästerna voro Sejanus, två andra förnäma romare

och några grekiska vetenskapsmän. Desse skämtade vid

vinet, men Cesar torde även här haft sina mörka

tankar, ty framför honom låg i kvällsolens sken ön

Pandataria, Julias förvisningsort. Då höres ett

åsklikt dån: block rasa från en klippa hängande över

hålans öppning, några av tjänarne ligga krossade,

grus och småsten lossna från taket, gästerna fly,

men Sejanus kastar sig på knä och höljer fursten med

sin kropp. Livvakten, som, när raset upphört, ilar

till stället, finner honom oskadd.

Att de andre lämnat honom i sticket, däri såg han en

vanlig och ostrafflig yttring av brådrädslan. Men att

Sejanus stannat, förundrade honom. Här fanns intet

rum för överläggning, här hade tillgivenhet

uppenbarat sig som ögonblickligt verkande drivfjäder.

Tiberius måste tro, och han ville tro. Vad filosofen

sökt med ljus och lykta utan att finna, det hade nu

milde gudar givit fursten till lisa för hans kvalda

själ: en människa och därmed en vän. De fundanska

klippblocken hade slagit ett hål i

hans teori. Men hålet täpptes några år därefter,

sedan man upptäckt en sammansvärjning, som den

efter tilldragelsen i grottan allsvåldige och nu

efter kejsarvärdigheten fikande Sejanus stiftat

mot sin herre. Det täpptes med svekläggarens och

hans oskyldiga barns kroppar. Därmed stod teorien

åter hel och färdig och på fastare grund än

någonsin; men Tiberius själv var utan vån

tillspillogiven. Från den stunden trodde han intet

mer; från den stunden var han den hejdlöse tyrannen.

Jag håller en varg vid öronen! Detta var nu hans

vanliga ordspråk. Vargen har små öron, och det

gällde att ej släppa tag. Ingenting målar bättre

hans egen uppfattning av sitt läge.

Undantager man dessa snart svikna drömmar om kärlek

och vänskap, går hopplösheten som ett svart inslag

genom hans hela levnad. Hans skarpa blick för vårt

mänskliga elände förenades med övertygelsen, att

det aldrig kunde varda bättre. Framåtskridandets

tanke låg fjärran från antikens män; av den

sporrades de ej till tröstelig kamp. Men de bäste

bland dem hade eggelse nog i medvetandet, att den

evigt vägande striden mellan gott och ont kräver

svärd på den goda sidan. Tiberius saknade även den

sporren. Han såg -- och detta väcker medkänsla --

han såg med harm i världens gång ej annat än det

ondas eviga segertåg. En ytlig och godlynt själ

skulle skämtat bort sorgen i epikureiska lag;

samtiden förebrådde honom verkligen, att han ej

sökte detta botemedel för ett skumt lynne. Ett

ödmjukt och troende sinne skulle funnit lindring,

om ej läkedom, i strävan till fullkomning.

Men Tiberius ruvade hopplös på sitt ve. Att som

Augustus plåstra på samhällets sår och söka genom

eget föredöme och allmänna lagar bättra sederna

var för honom att bära vatten i såll. Med avsmak

fattade han livet som en strid mellan varelser,

tillvaron ovärdiga, och sin egen ställning som den

i kampen mest blottställda, alla kraftigt själviska

viljors givna syftemål. På upptäckten av Sejanus’

svek följde slag i slag upptäckten, att denne hans

ende vän mördat hans ende son, och detta i samråd

med sonhustrun! Och ju skonslösare han nu

tilllämpade sitt skyddssystem, dess rysligare voro

de tavlor av mänsklig nedrighet, som upprullades för

hans syn och eggade till allt vildare utbrott.

Därtill kom förtvivlan över eftervärldens dom, som

han nedkallat över sig, ty han, som så djupt föraktade

de levandes omdöme, fäste dock värde vid kommande

släktens. -- Denna motsägelse är icke sällspord...

»nomen erit indelebile nostrum», känslan av att

tillhöra historien och få fördömelsen över sitt namn

ur mänsklighetens samvete stadfäst av alla tidevarv

kröker den styvaste nacke. -- Sin ställning skulle han

dock värja, eftersom ödet velat, att hon var hans,

ehuru han kände det som en slitande motsägelse att

offra hekatomber av uslingar åt en enda uslings

trygghet. Ju längre striden rasade, dess djupare

sjönk han i hennes böljor, och till slut hade hans

andliga varelse uppgått i hat, hämnd och

självuppehållelsedrift, som hejdlöst slår.

*

Tiberius’ system var enkelt: då alla misstänkas

av alla, gripes samhället av den förlamande rädsla,

som är tyrannens sköld. Angivareskapet är det

Medusahuvud, han håller fram till sitt värn. Genom

alla samfundslag, in i alla hem, treva vidundrets

polyparmar och känselspröt. I hopen av fräcke

angivare stå män med de ädlaste namn: en Gajus

Grackus, en Porcius Kato! Man misstänker en

lyssnare i varje dödlig, en snara i varje ord, ett

försåt i varje leende. En fader har skäl att

misstro sin son, en make sin maka. Här en enda

tavla ur denna tid.

Riddaren Titius Sabinus djärves ännu visa aktning

för Germanikus’ änka och barn, ehuru föremål för

furstens hat. En dag möter Titius på gatan senatorn

Latiaris, som hälsar och börjar ett samtal om

likgiltiga ämnen för att till slut trycka hans hand

och framviska sin vördnad för en i nöden ståndaktig

vänskap. Några dagar därefter mötas de åter på gatan;

senatorn inbjuder åter riddaren till sitt hus, för

honom in i sin sängkammare, där ju ingen lyssnare når

dem, och uttalar sin avsky för Cesar, som hopar brott

på brott. Hans gäst lättar sitt hjärta i liknande ord;

han har så länge burit en stum och därför tvefalt

tyngre sorg. Strax därefter har Tiberius i hand en av

Latiaris, Porcius Kato och två andra senatorer

undertecknad åklagelseskrift mot Titius Sabinus.

Skriften omtalar, huru på överenskommelse mellan de

fyra rådsherrarne Latiaris fångade Titius på gatan och

förde honom i ett bakhåll; huru stället, som man

valt för deras samtal, genom skenet av enslighet

ingav Titius tillit, och huru värden hade åt Porcius

Kato och de två andra fädren rett ett gömställe

mellan sängkammarens tak och panel med springor

att lyssna vid.

Som man ser: de skryta med sitt nidingsdåd.

Därmed vedervågade de intet, ty de hade redan

Tiberius’ djupaste förakt, men de kunde möjligen

vinna något. Lönen, som två av dem eftertrådde,

var konsulatet; dock är intet år i Roms tideböcker

skändat av deras namn. Ej långt därefter stod

Latiaris själv åtalad för högmålsbrott; han dömdes,

avrättades och kastades, ett naket lik, utför

Gemoniska trappan.

Sådana tilldragelser voro vanliga. Angivaren

följde den angivne i döden. Tiberius hatade sina

verktyg mer än deras offer; den som sviker en vän

vaktar på tillfälle att svika sin furste. Tiberius

fann sig omgiven av lömska vilddjur och såg sin

frälsning och hade sin lust i att hetsa dem mot

varandra. Hetsjakten, börjad, måste fortgå utan

avbrott: ett uppehåll, och alla skulle störta över

honom, där han stod i mitten av arenan.

Det är i andlig måtto han står där. Lekamligen

har han förskansat sig på det fjällstängda Kapri.

Där söker han i utsvävningar några ögonblicks

glömska av de hemska synerna, några ögonblicks

domning från den gisslande ångesten. Han hade,

som vi veta, ryggat för sitt systems tillämpning;

men Sejanus hade avprovat och godkänt det, utan

att ana sig själv som dess offer, och sedan det

väl kommit rätt i gång, rör det sig av sig själv,

ett sataniskt perpetuum mobile. Lägger Tiberius

handen på det för att hämma det, griper det honom

mellan kuggarne och krossar honom.

Men dessa gladiatorer, som mörda varandra med öra

och tunga, smickra honom än i döden. Ave Casar,

morituri te salutant! Även konsten, frihetens dotter,

hyllar tyrannen och -- hyllar hans system! Vid foten

av en Tiberiusstod i Villa Borghese ser man ett öra.

Konstnären har velat säga, att Cesar är en gud, som

hör även den lönligaste viskning.

Tiberius sparade icke egna fränder, då han offrade

andras. Har läsaren sett Agrippinas tronstod,

kapitolinska kejsarsalens prydnad, utan att

ihågkomma uppträdet, då centurionen, hennes väktare,

höjer käppen mot ett så stolt huvud och utslår

hennes ena öga? Under slik misshandel utför

Agrippina sin föresats att dö av hunger. Och när

hon är död, tackar senaten Cesar för hans nåd mot

henne!

Kom någon under denna tid att tala om Brutus och

Kassius, kravde varsamheten, att han kallade dem

parricidæ, ett ord så gott som två, ty det kan

tydas både fadermördare och landsförrädare. Nitet

tillfogade gärna latrones: rövare. Motsatsen mellan

fristat och kejsardöme, som Augustus ej velat vidgå

ens inför sig själv, låg nu i öppen dag, och ingen

undrade, att cesarismen skrämdes av republikens

minnen. De voro dock oskadliga, dessa minnen,

vålnader, som sällan uppenbarade sig utan vid en

grav. Den natt Germanikus’ aska jordades, ljöd på

det av facklor upplysta Marsfältet ett enda rop

från hären, ämbetsmännen och folket: republiken har

fallit! Allt hopp är ute! Och då stoftet av Junia,

Katos systerdotter, föres till bålet, bäras i

liktåget hundratals bilder av höge ättefäder; men

Brutus och Kassius -- säger den störste av romerske

hävdatecknare -- överglänste alla, emedan deras

bilder icke visades. De lyste genom frånvaron. Den

gamle hävdatecknaren Kremutius Kordus åtalades för

att han lovordat Brutus’ fosterlandskärlek och kallat

Kassius den siste romaren. Det var i en skrift, som

han uppläst för sin vän, kejsar Augustus; men nu

instämdes han, väl sent, att svara för sitt brott.

Han höll ett lysande tal, för att hägna historiens

rätt, men ej till eget värn. »Sjuttio år,» sade han

till slut, »sjuttio år efter sin undergång leva Brutus

och Kassius ännu i sina bilder, som icke ens

segervinnaren tillintetgjort. Skulle de icke då vara

trygga om sin arvslott i hävdernas hågkomst? Om

I fällen mig, skola de icke saknas, som vårda deras

minne och även mitt.» Därpå lämnade han senaten och

ändade sitt liv.

Varken Tiberius eller någon av de följande

envåldsherrarne ha kunnat hindra, att en bild från

antiken av Markus Junius Brutus intagit sitt rum

»de frejdade männens sal» i Museo Capitolino.

Som konstverk är denna bröstbild god, men

anletsdragen voro ej de jag väntat. På andra sidan

torget, i Konservatorernas palats, ses en präktig

antik bröstbild av en annan Brutus -- Lucius Junius,

utan tvivel ett idealhuvud, men så natursant, att

man frestades tro, att en etrurisk konstnär åt

eftervärlden överlämnat de stolta dragen av Roms

förste konsul. En stod, som skall föreställa samme

Brutus, i Villa Albani är däremot en otäck vrångbild,

värdig en slavs, men ej en friboren konstnärs

mejsel och ytterligare förvärrad genom en senare

tids lagningar och tillägg. Om någon bild av

Kassius finnes, vet jag icke. Måhända står han

bland de många namnlösa, men ofta högligen

tilltalande romarhuvuden, som de italienska museerna

äga. Under grävningen i den villa vid Tivoli, som

med rätt eller orätt bär hans namn, uppdagade man

ej något Kassiushuvud, men väl ett konstverk, som

vittnar om kärlek till republikanska minnen,

nämligen det Perikleshuvud, som hamnat i British

Museum.

*

Medan i Rom blodbadet fortgår, enformigt och

tröttande i all sin fasa, vankar dess upphovsman

bland Kapris klippor. Öns stränder äro

svårtillgängliga: endast smärre farkoster kunna

lägga till. Vakter spärra varje uppgång och rannsaka

varje ditländande. Då ett segel över den

solglänsande viken nalkas, medför det åklagareskrifter

eller åtalade, som kejsaren själv vill förhöra, eller

är det en skaffare, som bland Kampaniens ungdom

uppletat ett nytt byte åt hans onaturliga lusta.

Tiberius kan ej dölja, att han är olycklig. Kvalen

överväldiga hans stolthet. En gång åtminstone har han

velat lätta sitt hjärta med att bikta sitt ve. Och

denna bikt är ej det viskade förtroendet, utan det

titaniska ångestropet, som

genomtränger tiderna. Till eftervärlden, sdm skall

döma honom, säger han, att han har dömt sig

själv, och visar, utan att tigga miskund, sitt av

eumeniderna sargade bröst.

»Vad jag skall skriva till eder, fäder i rådet, eller

huru jag skall skriva, eller vad jag alldeles icke skall

skriva i denna stund, om jag det vet, må gudar och

gudinnor hemsöka mig med rysligare kval än de, i vilka

jag nu dagligen känner mig förgås.»

Så inledde han en gång en skrivelse till senaten. Det

är, som hörde man ett verop ur förgården till de

fördömdas rike. Seneka kunde haft dessa hans ord i

minnet, då han nedskrev tanken: »Syndarens första och

största straff är synden: i missgärningen gömmer sig

räfsten.» Men växer straffet fram ur brottet, spirar

försoningen ut ur straffet, och vi ha rätt att känna

sorg över krafterna, som gingo i kvav i denna själs

avgrund. Han är en av de väldigare skepnaderna i den

dystra stilen, som hävderna känna, och han väntar ännu

mästarhanden i stånd att teckna honom. Rentvå honom kan

den handen icke. Stahrs rön i den vägen är en varning.

Det hände Michel Angelo, att sedan han i marmorn börjat

forma en av sina jättetankar, mötte han ett fel i

stenens gry. Då kastade han mejseln och lämnade verket

ofullbordat -- påtryckt storhetens prägel och likväl

utdömt. Framför Tiberius skulle en gnostiker kunnat

gripas av känslan, att Demiurgos i eonernas verkstad ämnat

denne ande till ett ärans käril, men för ett ohjälpligt

fel i hans själsgry kastat mejseln och överantvardat

honom åt vanäran.

Hos sin tafatte, inom hemmet som tok och halvfåne

medfarne brorson Klaudius hade Tiberius upptäckt

ett gott hjärta. Överraskad av detta fynd ämnade

han göra honom till sin efterträdare, men avstod

därifrån, måhända emedan han ej ville, att godheten

även i hävderna skulle bära narrkåpa.

III.

Gajus Cesar Kaligula hade följt Tiberius till

Kapri och vistats där intill hans död. Vore var-

nageln alltid en god lärare, skulle Kapri varit

honom en god skola.

Det förakt Tiberius hyste för sin unge frände

lönade denne med blind lydnad. Var det endast

förställning, såsom man allmänt tyder det, eller

var det än mer inflytelsen av den gamles över-

mäktiga skrämselinjagande och demoniska skap-

lynne -- Gajus Cesar tycktes hava tappat bort sig

själv och upptagit farfaderns jag. När Tiberius

log med sitt söta leende, log Gajus på samma sätt;

när hotet rynkade hans panna och hånet krusade

hans läppar, företedde Gajus samma uppsyn. Det

måtte vara i en dylik stund hans drag återgivits

av den mästarhand, som format hans basaltbyst

i Kapitolinska museet. Huvudet vänder sig något

åt sidan, pannan åskar, ögonen gnistra, den fina

munnen sammanpressar sig argt och hånfullt; men

man ser genast, att denna uppsyn är härmad eller

inövad: det är ännu endast teatertyrannen, som

uppenbarar sig i de regelbundna dragen. »Hela

hans yttre,» säger Tacitus, »efterapade det, som

Tiberius för dagen iklätt sig, och han talade nästan

med dennes ord.»

Huru man nu vill tyda detta, otvivelaktigt är,

att Kaligulas andliga utveckling därigenom hämmades.

Mig förekommer det, som om denne ursinnige våldsverkare

genom hela sitt liv haft något av barnet kvar, ja allt

med undantag av dess oskuld och älsklighet. Ur de

egenskaperna växte han tidigt. Men han har barnets

fullkomliga brist på självkännedom, dess böjelse för

det sagolika och inbillningseggande, dess lust att röna

vidden av sin makt, dess oförmåga att fatta det giltiga

i andra viljors tillvaro, dess drift att förstöra och

att utan ändamål skapa. Det ligger något »naivt», något

naturtryggt i hans skändligaste odåd, och i hans

grymheter spåras raka motsatsen till plan och ändamål.

Han hade härmat sin företrädare, men ej studerat honom.

I det ögonblick denne dör, bortfaller det härmade, och

man har framför sig, trots tjugufem levnadsår, en elak

pojke, som fått världen och människorna till leksaker

och på dem ger lösa tyglar åt sitt okynne.

Kaligula hade icke länge varit kejsare, då han ärade

Bajæ, tidens yppigaste badort, med en påhälsning, som

aldrig skulle glömmas. Den fina värld och den utsvävande,

som här stämde möte och firade fester, från vilka »en

Penelope återvände som en Helena», fick då till livs ett

skådespel, som kunde spänna även levnadströtta nerver.

Å andra sidan viken, på en halv svensk mils avstånd,

ligger Puteoli. Landsvägen mellan de båda städerna är

ej särdeles mycket längre, men raka vägen är alltid

den kortare, och Gajus Cesar bjöd, att en bro skulle

slås emellan dem. Och vilken bro! Hon skulle i allt

likna vägarnes drottning, Via Appia. Så många

skepp som i hast kunde fås, hela den flotta, som i

Egypten hade att hämta årets spannmålsförråd för

världsstaden, samlades, ordnades, förtöjda vid sina

ankar, i tvefaldig rad och bäddades i en jorddamm,

som lades med huggen sten och försågs med gångbanor

och milstolpar. Håll för kejserliga ilbud och

värdshus för törstande färdemän fingo ej heller

saknas. Inom några dagar hade Cesars vilja och

byggmästarens omtanke om sitt huvud framtrollat

detta under, mot vilket Xerxes’ brygga över

Hellesponten var en småsak. Men det mest storartade

häri var dock, att verket tjänade intet ändamål.

Nyttan är synpunkten för jordemänniskans, den för

livets prosa mognades, företag; men barn och gudar

äro höjda däröver. När en gud gör storverk, leker

han. Invigningsdagen kom. Badgästerna i Bajæ

undrade i vilken dräkt eller, rättare, som vilken

gud Gajus skulle uppträda. Månne som Afrodite? Man

hade ofta sett den vackre Gajus i kärleksgudinnans

skrud. Eller som Jupiter med förgyllt lösskägg och

i handen en knippa blixtar? Eller som Neptunus med

treudd och den av Cesar så lyckligt återgivna minnen:

Quos ego...! Eller måhända som ett väsen mellan gud

och människa, i penula översållad med ädelstenar?

Det var dagdrivarnes frågor och ämnena för deras vad;

ty klädd som romare eller ens som människa hade man

icke sett Gajus, sedan han flyttat till Palatinen.

Men denna gång hade alla gissat orätt. Man hade glömt,

att Gajus nu gick i tankar på bardalekar i Germanien.

Han kom till häst, klädd i guldstickad grekisk mantel,

med svärd vid

sidan och med en spansk lädersköld i rem över

axeln. En fylking pretorianer följer honom. Han

pekar åt Puteoli till, spränger fram över bron och

återvänder som triumfator från den på lek stormade

staden. Följande dag är även fest: då visar

sig Cesar i en gyllene tvåhjulsvagn, dragen av

hästar, namnkunniga i den tidens »sport». Om

aftonen stråla bron och hela den rundel av berg och

kullar, som om giva det innersta av puteolanska

viken, i skenet av otaliga bloss. Det hela liknar

en jätteteater. Bron, som nu öppnats för den

stora allmänheten, vimlar av glada skaror, då på

en gång genomträngande skri höras. På en vink

av Gajus Cesar äro de lustvandrande störtade i

havet. Över dem, som hålla sig uppe med simning

eller hängt sig fast i skeppsroder och

ankarkättingar, regna slag av stänger och åror,

tills de sjunka i djupet.

Länge talade man i Bajæ om detta pojkstreck,

längre än om Cesars bad i välluktande essenser

eller om hans middagar, som slukade miljoner.

Kaligula svärmade för att bygga; men nästan

allt som han uppförde var ändamålslöst som

nämnda bro. Man har svårt att tänka sig

konstnärer i kinkigare läge än hans arkitekter.

Gajus hade sin egen smak vad bokvärldens och

konstens skapelser vidkommer, och ingen

skolpilt har käckare vrakat allt som ditintills

gällt för mönster i det sköna. För denne vasse

granskare var Virgilius ett blockhuvud, Livius

en sladdrare; de homeriska sångerna säges han

hava ärnat allmän förstörelse, måhända i minnet

av den stränghet,

varmed Tiberius tillhållit honom att läsa dem. Alla

borde böja sig för Gajus’ smak, och det är icke

osannolikt, att den stora mängden av de då så vanliga

Virgiliusbysterna under hans styrelse försvann: till

vår tid har ingen kommit, men gissningsvis har man

givit skaldens namn åt en antik bröstbild i Museo

Capitolino, som bär hans sångmös och hans skaplynnes

drag i älsklig förening. Gajus’ omdömen i arkitektur

voro nog lika nedrivande. För sina lustslott och

villor uppgjorde han planer, som han trodde

snillrikare i den mån de utmanade sunt vett.

Byggmästaren hade att lyda och tillse, såvida livet

var honom kärt, att allt vore färdigt inom den av

Cesars otålighet utstakade tiden.

Ej långt från Karakallas termer och Porta San

Sebastiano finnes ett kolumbarium, som tillhört

Augustus’ frigivne. Därinne ses en nisch, krönt

i barockens smak av en stympad snäcklinje. Man

väntade icke att på antik grund möta en varsel om

den stil, som mer än halvannat årtusen därefter

skulle kläda Roms kyrkor och portar i lockperuk;

men man upptäcker snart, att denna underlighet icke

alstrats av smaken, utan påtvungits av utrymmet.

Hade något av Kaligulas lustslott skonats av tiden,

misstänker jag, att man där skulle överraskats av

åtskilliga små förkänningar i barock- och rokokoväg.

Men vad som är kvar av hans byggnader äro endast de

väldiga ödemurarne av hans kejsarborg på Palatinen och

en stödjemur till den bro han från denna kulle slog högt

över Forum romanum till den ena toppen av Kapitolium.

Bron var en färdeled mellan två höge gudar, när

de ville rådslå om viktiga ting. Den ene guden var

Jupiter Kapitolinus; den andre -- åt vilken kejsaren

byggt tempel, stiftat prästerskap, rest guldstoder

och uttänkt kostbara och kostliga offer -- var Gajus

själv. När de samtalade, tillgick det så, att Gajus,

även kallad Jupiter Latiaris, viskade i medgudens

öra och sedan lade sitt eget öra till hans mun.

Stundom höjde Jupiter Latiaris hotande sin röst.

Jupiter Kapitolinus, som aldrig genmälde i samma ton,

hade dock skäl att knorra, om ej å egna så å fränders

vägnar, ty kejsaren hade låtit föra till Rom en mängd

av Greklands skönaste gudabilder och slå huvudena av

dem, för att giva dem andra med hans egna anletsdrag,

och det sades, att han tillämnat den olympiske Zeus

samma öde.

Detta stöter onekligen på galenskap. Också

misstänkte Kaligulas samtid, att det ej stod rätt

till i hans hjärna. Det viskades om en kärleksdryck,

som rubbat hans vett. Men giv allmakt åt en slyngel,

ställ slavar och smickrare kring hans tron, och

vanvettet kan infinna sig Kanidias konster förutan.

Gajus var avundsam. De stoder av store män, som

Augustus flyttat från det överfyllda Kapitolium till

Marsfältet, krossade han till skärvor, ty Rom hade

nog av e n storhet. Märkte han, att på teatern en

vacker karl ådrog sig kvinnornas blickar, så ve den

mannen! Han var dödens; han hade frånstulit Cesar

den uteslutande hyllning det täcka könet var honom

skyldigt. Åvunden framträder med barnets hela

okonstlan, när folket klappar

händerna åt vagnkämpen Porius, som i glädjen över

en seger ger sin slav friheten. Kaligula ropar från

sitt säte: »detta folk visar en gladiator större

heder än sin furste», och han rusar så häftigt ut,

att han invecklar sig i togan och faller utför

trappan. Vid ett dylikt tillfälle var det, som han

önskade romerska folket e n hals, bödeln till lättnad.

Hans tyranni bär, som förut påpekats, en helt annan

prägel än Tiberius’. Den ene är i sin grymhet slug och

räknande, den andre tanklös och okynnig. Av ren

kitslighet utmanar han alla klassers hat utan att söka

stöd hos någon. Senatorer i toga låter han springa

tusentals steg bredvid sin vagn; vid hans fester med

skådespelare och liderliga tärnor är det senatorer i

slavdräkt, som tjänstgöra vid bordet. Riddarståndet

aktar han icke värdigt slik förnedring; men till hans

nöje hör att sätta hamnbusar på cirkens och amfiteaterns

riddarbänkar och åse slagsmålen, som därav uppstå. De

rika medborgarne pressar han som svampar, sedan han på

mindre än ett år tömt Tiberius’ skattkammare. Någon gång

ger han detta förvärvssätt ett putslustigt utseende,

såsom då den gamle Aponius Saturninus, som vid ett av

kejsaren tillställt öppet salubud råkat somna och i

sömnen nicka åt upproparen, finner sig vid vaknandet

ägare till tretton av Cesars gladiatorer mot en

inköpssumma av 1½ miljon kronor. De, som ej i livstiden

utsögos, måste göra Cesar till sin arving och motse

döden genom gift. Hans nidskhet, som hans okynne,

drabbade även de fattige. Bärare hade

att till kejsaren avstå åttondedelen av sin dagspenning.

Medan spannmålsbodarna voro fulla, roade det honom att

stänga dem och låta massan svälta. Legionerna tvekade

han ej heller att utmana. Då Kaligula var barn och

vistades hos sina föräldrar i lägret vid Rhen, hade de

germaniska legionerna gjort upplopp. Nu, omkring tjugu

år därefter, ville han låta nedhugga dem till sista man;

men ändrade på sin omgivnings trägna böner föresatsen

därhän att taga blodstionden av dem. Enligt Dio Kassius

utförde han sin tanke; enligt Suetonius flydde han från

stället och avstod från planen, då i legionerna, som

hopkallats utan vapen och omringats av ryttareskaror,

några soldater anade svek och ilade till sina svärd.

Hävderna gömma några yttranden av Kaligula, som

möjliggöra en inblick i hans själ. Själv prisade han

orygglig fasthet som sin främsta och mest utmärkande

egenskap. Yttrandet kastar ett slagljus i hans inre

värld. Det är ett psykologiskt rön, som ej vet av

undantag, att hjärtlösa människor beundra sig som

själsstarka. Åkaren, som med piskrapp flår sin krakes

såriga rygg, menar, så länge hans egen rygg går fri,

att han är en hugfast man, och styrkes i sin

självbeundran av andras medlidande. Att de fege äro

hjärtlösa är en annan regel, som ej upphäves av sina

undantag. Cowards are cruel, säger Gay och har däri rätt,

även om han ej alltid har det, när han tillägger:

but the brave

Love mercy and delight to save.

Kaligulas feghet är känd. Hans levnadstecknare

meddela sorglustiga vittnesbörd därom. Hans

inbillade fasthet uthärdade icke ens skenet av en

överhängande fara. Men en rädd pojke, skyddad av en

handfast karl, tror sig kunna utmana en värld.

Kaligula, omgiven av en högsoldad skara grovvuxne

germaner och frigivne gladiatorer, trodde detsamma.

Feghet förlikes väl med trots. Men för Gajus var

trots detsamma som mod. Således: denne stackare

beundrade sig som en fast och modig man och fick i

hopade missgärningar ökad eggelse till sjävbeundran.

Tiberius led samvetskval. Kaligula mognade aldrig

till så mycken mänsklighet, att samvetskval voro

honom möjliga. När en gång hans farmoder, Antonia,

djärvdes förebrå honom något odåd, mötte hon ett par

förvånade ögon och genmälet: har du då glömt, att

allt är mig tillåtet? Vad barnet har makt att göra

och vad ej är det uttryckligen förbjudet är det

tillåtet. Själva hans uppfattning av majestätet var

en sidobild till barnkammarens, där busen är det

rysligt sublima. Man såg honom framför spegeln inöva

de otäckaste minspel för att kunna uppträda så som

det ägnar en herre över liv och död.

Kaligula hade sömnlösa nätter, men det kan man hava

utan att samvetet är sjukt. Orsaken var snarare en

inbillningskraft, i vars gyttja vidunder och

styggelser vältrade, bidande stunden, då de skulle

varda handling. Han kunde aldrig rätt hämta sig från

sin förvåning över vidden av sin makt och fröjdades

dess mer av hennes

omätlighet, ju längre han fjärmade sig utöver de

gränser, som en inre lag dragit för herrar över den

yttre. I saknad av mottryck svettades hans vilja

blod som människokroppen i saknad av lufttryck.

Ofta sågo honom vakterna vid stjärnljus och månsken

vanka i palatsets vidsträckta pelargångar eller

på bron över Forum romanum. Varmed sysslade då hans

tankar? Vanligtvis med vilda vältalighetsstycken,

som följande dag satte skräck i senaten. Innan han

började ett slikt tal, förutsände han gärna orden:

»Jag drager mina nattstudiers svärd.» Särskilt roade

det honom att tala till missdådares hägn och

oskyldiges fall, emedan hans sakförareförmåga då

visade sig större. Sedlig idiot, var han för ingen

del ett dumhuvud. Han hade infall, som uddades av

elakheten, han hade en logik, som skärptes av ondskan,

och en stil, somfick lyftning av smaken för det rysliga.

Om denna människa ej var vid sina sinnens fulla bruk,

tvivlar jag dock, att han som enskild man kunnat på

gilla skäl inspärras i ett dårhus. Snarare hade han

hamnat i ett tukthus. Var råmärket står mellan vanvettet

och brottet är ännu en outredd sak, ehuru varje dag

kräver en lösning av frågan om tillräkneligheten. Att

Kaligula åt sin älsklingshäst Incitatus byggde ett slott

och utsåg en hovstat torde åtminstone våra jockejklubbar

ej uppfatta som ett tecken till sinnesrubbning, och att han

tänkte på att göra Incitatus till romersk konsul var ju ej

heller så galet. Sämre konsuler hade Rom haft, och de med

värdigheten följande ämbetsgöromålen voro numera ej så

maktpåliggande, att de icke kunnat skötas av Incitatus

med tillhjälp av en stalldräng.

Två män vid Kaligulas hov voro föremål för hans

miskundslösa gyckel. Den ene var hans farbroder

Klaudius, den andre gardesöversten Kassius Kerea.

Dennes oförlikneliga mandomsprov på slagfältet skonade

honom ej för det nesligaste hån i kejsarslottet. Kerea

bar eller tycktes bära det med den gamle stridsmannens

sträva tålamod; Klaudius med den gamle lärdes

tankspridda lugn. Den ene vart Kaligulas baneman, den

andre hans efterträdare.

En dag, då Kaligula lämnade teatern, väntade honom i

valvgången de två för tillfället tjänstgörande

gardesöverstarne, för att emottaga dagens lösen. Den

ene var Kerea. När denne annars äskade lösen, var

kejsarens vanliga spefulla svar: Priapus! Men Kerea

höll sig denna gång något tillbaka, och det var till

den andre översten Kaligula gav lösen: Jupiter! Knappt

var ordet uttalat, förrän ropet ljöd: Så drabbe dig

hans vrede! och Kereas svärd blodades i hans kropp.

Flera sammansvurna störtade över honom, och innan den

germaniska livvakten hunnit fram, låg Kaligula på

marken, en blodig och livlös massa.

*

De stoder och bröstbilder vi hava av Gajus Cesar vittna,

att han på jämförelsevis kort tid -- han mördades i sitt

29:de levnadsår -- lyckades i sin oavlåtliga strävan att

få ett avskräckande

utseende. Mellan den vackre ynglingen i Museo

Capitolinos galleri och togabilden i Villa Borghese

är avståndet ofantligt, fast likheten ögonskenlig.

Den förre ville man icke fråndöma möjligheten av

ädel utveckling. I det förut omtalade basalthuvudet

i samma museums kejsarsal läser man intet annat än

ont, men ännu i en, så att säga, härmad skrift. Här

försöker han se vidrig ut. Harneskstoden i Neapel,

herosstoden i Vatikanen och togastoden i Villa

Borghese äro likasom märkesstenar på vägen till

utpräglat bovlynne. I det sistnämnda konstverket

och i den ypperliga bysten i Villa Albani

framställes han i prästerlig skrud, och detta,

likasom anletets uttryck, påminner om ett tillfälle,

då han uppträdde som offrare och med yxan fällde

-- offerdjuret? Nej, men den intet ont anande

altartjänaren, som stod bredvid. Villa Borgheses

Kaligula med sina snett blickande ögon och sin elaka

dragning på munnen tyckes ruva på ett liknande skämt.

Efter Kaligulas död försvunno på en enda natt de

otaliga stoder i Rom, som buro hans anletsdrag. Det

är lyckligt, att samlandets iver sporras av

förstöringens. Annars skulle vår tid icke kunna

jämföra en Kaligula, en Nero, en Kommodus i marmor

med samma män i hävderna. Gajus Cesars i Neapels

museum varande harneskstod uppgrovs vid Garigliano

tillsammans med en Trajanusstod. Endast en samlare

kunde det fallit in att hysa dem under samma tak.

IV.

Levde Klaudius för eftervärlden endast i de lagar

han stiftade, de byggnader han uppförde och de

stoder man ännu har av honom, då skulle man

ovillkorligt förledas till en smickrande

föreställning om Kaligulas efterträdare.

Klaudiusstoderna i Roms museer överraska.

Missfostret, såsom hans egen moder kallade

honom, gladiatorspelens vän, frossaren och

drinkaren, det lärda dumhuvudet, den viljelöse

halvfånen -- allt uttryck, som man hopat på hans

hjässa -- är det möjligt, att han haft någon likhet

med dessa bilder, som möta oss med vemod och

mildhet i de regelbundna juliska dragen?

Ja, efter allt vad vi veta om romersk porträttkonst

äro vi skyldiga att tro det. Man kan icke förebrå

denna konst, att hon smickrade. Hon gav vad romarne

av henne kravde: sträv, oblidkelig natursanning,

och hon gjorde intet undantag för cesarerna och

deras hus, ej ens för deras kvinnor.

Man finner nästan frånstötande vittnesbörd därom.

En till mer än mogen ålder hunnen kejsarinna skall

framställas som Venus. Det är möjligt, att hon

helst skulle vilja undanbedja sig denna ära, och

att hon gärna hörde till

»die alten, die sich klug verhüllen»,

men hon har plikter mot sin värdighet av Cesars maka

och måste finna sig i sitt öde. Kärleksgudinnan var

ju den juliska ättens stammoder: fördenskull gå

hennes attribut, om än icke hennes fägring, i arv på

varje husmoder vid den cesariska härden, på samma

sätt som påven ärver sankt Petrus’ nycklar, måhända

utan att ärva hans tro. Och sålunda har konstnären

att föreviga hennes nakna behag, och han gör det

sanningsenligt så, att den lilla amorinen, som med

fingret på munnen står där vid bildens fot, omöjligen

kan viska annat till dessa behag än: slöjen eder!

Man kan ju för övrigt säga, att det finaste smickret

var att hålla sig till verkligheten, som borde vara

god nog och icke tarva rättelse av konsten.

Detta kravdes i varje fall av varsamheten, ty det

fanns fullt upp av infallsjägare och spefåglar på

torgen och i samlingssalarne och baden, där de

kejserliga bilderna voro uppställda. Smickret

skulle hava utmanat löjet. Det skäl, varpå Sturleson

ger vitsord åt forntidens kväden om stormäns bragder,

när sångerna sjungits inför dem själva, gäller även

för kejsarbilders trohet: en på fåfängan myntad, för

alla tydlig avvikelse från sanningen -- »det hade

varit hån, men icke ros».

Endast i de stoder och reliefer, som framställa

en kejsare i hans apoteos, kan man upptäcka en

idealisering, men en, som vill förklara naturen,

utan att rätta henne.

Man måste således tro, att Klaudius haft dessa

tilltalande anletsdrag. Alla hans bilder av olika

mejslar och olika värde vittna överensstämmande

därom. Och det motsäges icke av hans hävdatecknare.

Väl ha dessa gjort sig lustiga över hans pedantiska

skick och vaggande gång, men ingen har sagt, att han

var ful. Suetonius, den nitiske samlaren av allt, som

kunde kasta löje på hans minne, ordar till och med om

»en bjudande värdighet i hans yttre (autoritas

dignitasque formæ), när han stod, satt eller vilade».

Klaudiusstoden i Vatikanens rotunda är ett märkligt

konstverk. En åldrad Hamlet! Det är första intrycket.

Men Hamlet och Klaudius Cesar, Shakspeares fine

romantisk-moderne drömmare, och den tafatte, svage,

sinnlige gubben på Romas tron -- en dylik jämförelse

måste ju föra en hel mängd invändningar i släptåg!

Det är sant, och likväl låter jag icke den tron fara,

att Shakspeare hade läst om Klaudius, innan han skrev

om Hamlet, att Suetonius’ skildring av den olycklige

romerske furstesonen och Saxos saga om den olycklige

danske voro förmälda i skaldens fantasi, när Hamlet

där skapades. Ett sorgligt ungdomsliv vid ett hov,

som tvang dem att hyckla vanvett, var gemensamt för

dem båda. Och att det låg en Hamlet djupt förborgad

i Klaudius Cesars själ och att Shakspeares skarpa

blick där funnit honom och låtit honom som fjäril

flyga ut ur den oformliga puppan, det tycker man sig

se framför den vatikanska stoden, vars mästare, så att

säga, huggit i marmor det grekiska ord, varmed Augustus

träffade huvuddraget i Klaudius’ skaplynne. Ordet,

tillämpat på honom, tarvar ingen utläggning: när

man hör meteoria, föreställer man sig ett svävande

i gränslösa rymder bland töcken och skyar, ett

obeslutsamt liv i tomma drömmar, tyngt av vemod

över viljans svaghet och någon gång genomkorsat av

stora uppsåt. Det var den unge Hamlets liv och det

var den gamle romerske imperatorns. Man läser det

här med förvånande tydlighet i varje drag.

Det är ett välbildat huvud, mot vilket man ur

skönhetens synpunkt knappt kan anmärka annat, än

att ansiktets oval är något för hoptryckt. Den

breda pannan är överdragen av tungsinta skyar.

Ögonen röja med sin tveksamma, sorgsna och

välvilliga blick en grubblande och lidande ande,

som känner sig ädelboren, men ur stånd att hävda

sin frihet. Munnen är väl modellerad och tyder

på en finkänsla, som man ej skulle väntat här,

men som vid oväldig granskning av Klaudius’

skaplynne träder i dagen. Hållningen är ädel,

men ansträngd; lembyggnaden otadlig, med undan-

tag av de för smala axlarna. Det hela gör ett

ängslande och likväl vinnande intryck. Man tycker

sig se en olycka, som har rätt att vädja till

deltagandet, och en svaghet, parad med för mycket

gott för att väcka endast ömkan och förakt.

Denna stod vittnar, även hon, att det gamla talet

om antikens kyla tål att pruta på. När föremålet

var sådant, att tonvikten mer föll på livets

splittring än dess samklang, skapades konstverk,

genomandade av den värme, som själskrafternas

ojämna spel alstrar. Men antikens verk bjuda sig

icke till salu; mot köpare äro de kyliga. De tilllåta

sig icke att med något tillgjort själfullt, något

överdrivet i åtbörden, något konstigt i draperiet

fånga en barbarisk smak. Man överraskar dem i

deras känslobikt; men de vilja icke överraska med

sin känslobikt. Det har ofta varit anmärkt, att de

synas vara till för sin egen skull, likt blomman,

som osedd slår ut sin fägring i urskogens djup.

Den Klaudiusstod, som nu omtalats, uppgrovs i

Civita Lavigna år 1865. Vatikanens rotunda äger

även en ypperlig bröstbild av samme kejsare, och

Lateranen förvarar en andra tronstod, också den

ett gott verk. Alla tala de väl om sin urbild, och

alla synas de vittna, att deras mästare älskat sin

uppgift. Denna kärlek, som man upptäcker, man

vet ej huru, har hos de romerska kejsarstodernas

konstnärer icke alltid samverkat med ögat och

smaken. Man uppdagar honom i Klaudiusbilderna,

i Vatikanens sköna Nerva-stod, i några av de bästa

Trajanus- och Antoninus-Pius-bilderna, men annars

sällan.

Lämna vi museerna för kampagnan, möter oss

Klaudius även där. Kampagnan håller hans

minne i sin famn, och hon och detta minne

försköna varandra. Det vemod och den storhet i

lägervall, som man skönjer i den stackars kejsarens

drag, återfinnas i denna av naturen och konsten

danade grupp. Aqua Claudia’s valvbågar draga

sig genom den romerska ödemarken, som ett fast

beslut någon gång gjorde det genom de töckniga

rymderna av denne Cesars själ. Från bergen, som

i öster omgärda Roms synrand, vandra den klaudiska

vattenledningens arkader över en sträcka av flera

mil till den eviga staden: den gamla inskriften

över Porta Maggiore förtäljer var de intågade i Rom,

och de fem bågar, som kvarstå på sluttningen av

Palatinska berget åt Via di Gregorio till, säga oss,

var ledningen ändade, sedan hon tömt sina källfriska

flöden i en mängd marmordammar, smyckade av konsten.

Färdas man på Via Appia Nuova eller på vägen till

Frascati, ser man, så långt ögat når, med längre

eller kortare mellanrum, dessa väldiga arkader,

resande sig ofta till en höjd av hundra fot och genom

sin storlek lätta att skilja från den i samma riktning

löpande Aqua Marcia’s bågar. Man har svårt att tro,

att detta jätteverk uppstått genom den svagaste av alla

Cesarer; det är en egen ödets lek, att just hans namn

skulle fästas vid ett minnesmärke, som mer an nagot

annat vittnar om det forna Roms makt och den romerska

folkstammens viljekraft.

Har man på en av de små ångbåtar, som plöja Tibern,

gått ned till Ostia, stöter man på en motsägelse av

samma slag. Där man nu ser några eländiga kojor, stod

fordom Roms hamnstad, folkrik och yppig, och denna stad

med sin hamn, som taldes till världens underverk, hade

Klaudius att tacka för sin blomstring. Tibermynningen

vid Ostia var redan före Julius Cesars tid så

uppblandad av flodslam och havets sand, att man med

större skepp ej vågade sig därin. En av Julius Cesars

stora planer var nu den att åter

göra Ostia till Roms hamn; men han skulle icke

hava utfört tanken, även om han fått leva, ty han,

som annars sporrades av svårigheter, lät företaget

falla, sedan sakkunnige förklarat det omöjligt.

Klaudius upptog planen. De sakkunnige avrådde

på nytt. Kejsaren lät dem framlägga sina skäl,

granskade dem, förkastade dem och påbjöd, att

arbetet skulle börja. Några år därefter var Ostia

en hamn, mellan vars väldiga armar spannmålsflottan

från Egypten och Afrika fann trygg ankargrund och

över vars vågbrytare reste sig ett fyrtorn,

tävlande med Alexandrias.

Bakom Sabinbergen i en av Apenninerna bildad

kitteldal ligger Celanosjön, forntidens Fucinus.

År 1752, då sjöns vattenstånd var mycket lågt,

blottades lämningarna av en gammal stad, och bland

dem fann man stoder av kejsar Klaudius och hans

andra maka, Agrippina. Där en Klaudiusstod kommit

i dagen, där har den gamle kejsaren levat i minnet

av något gagneligt företag. Så även här. Fucinus

hade intet synligt avlopp och översvämmade ofta

den kringliggande nejden. Julius Cesar ämnade

därför binda vattenhöjden medels en tunnel genom

det nu så kallade Monte Salviano. Men även här var

det Klaudius tillottat att upptaga och utföra

Cesars tanke. I elva år arbetade 30,000 man på

bergets genombrytande. År 25 efter Kristus var

verket fullbordat. Det, som så mycket annat,

förföll under medeltiden. Mer än tusen år efter

Klaudius togs saken upp på nytt, och en ny tunnel

har nu åt åkerbruket kring Celanosjön givit

bördiga sträckor i trygg ägo. År 1875 firade Italien

detta storverk med präglingen av en minnespenning

över dess upphovsman, furst Alessandro Torlonia.

*

Klaudius var som barn och yngling sjuklig. Hans

kropps- och själskrafter utvecklade sig så

långsamt, att han ännu vid myndiga år stod under

en »barnledares» vård. I hemmet bemöttes han

hjärtlöst, även av sin moder. Man hörde henne

klaga, att hon fött en ofärdig varelse till världen,

och ville hon utpeka någon som ovanligt dum,

var hennes stående uttryck: »han är enfaldigare

än min son Klaudius.» Den skönhet och det snille,

varmed hans broder Germanikus lyste, gjorde

genom jämförelsen hans ställning värre. Den ende

av fränderna, som visade honom godhet, var kejsar

Augustus. Av brev, som denne skrev till Livia

(och varav Suetonius lämnat oss utdrag), finner

man bland annat, att kejsaren någon tid bjöd

Klaudius dagligen till sitt bord i hopp att kunna

avvänja honom från den människoskygghet och

det tölpiga sätt, som gjorde honom så löjlig.

Ynglingen hade, för att undandraga sig hån och

spe, gjort sig så osynlig som möjligt och valt

sig umgängesvänner bland några aktningsvärde

bokmalar, som ägde intet av de helleniske

vetenskapsmännens världsvana, glättade later och

lätta samtalston. Under dessa vänners ledning

hade han med iver slagit sig på studier. Titus

Livius, den utmärkte hävdatecknaren, kejsarens

skötevän, infann sig någon gång i denna krets och

uppmuntrade Klaudius till historiskt författarskap,

om ej för annat så för att ynglingens själ skulle

hava en ädel sysselsättning. Men kejsaren upptäckte

snart med både löje och ledsnad, att den unge fursten

tillägnat sig icke allenast de kunskaper en Sulpicius

Florus, en Atenodorus hade att bjuda på, utan ock

deras pedantiska åthävor. Vad hade man att göra med

honom? Då kejsaren skrev ett av dessa brev, förestod

den fest till Mars Ultors ära, som han instiftat och

borde med hela kejserliga huset övervara. Men kunde

Klaudius den stackaren (»misellus») medtagas? Kunde

han med sina 21 år på nacken gälla för en helfärdig

människa? Skulle man icke blottställa sig för gycklet,

om man uppvisade honom för ett folk, så fallet för

elakt skämt som det romerska? Brevskrivaren medgiver,

att dessa frågor ängsla honom, och att han nu en gång

för alla vill hava avgjort, om Klaudius är möjlig i

umgängeslivet och i statslivet eller icke. -- Vid ett

annat tillfälle skriver kejsaren, att han funnit

själsadel under den tokiga ytan -- en upptäckt, som

hedrar hans lika skarpa som välvilliga blick -- och

han yttrar sin förvåning över det sammanhang i

tankegången och den klarhet i uttrycken, varav

Klaudius var mäktig, då han höll ett övertänkt

föredrag, medan han till dagligt bruk talade bredvid

munnen.

Samma iakttagelse hade romerska folket ofta

tillfälle att göra, sedan Klaudius kommit på tronen.

Då han icke talade oförberett, voro hans föredrag

i senaten ej endast rediga, utan sakrika och

utmärkta för grundlighet; och likväl gick knappt

någon dag, utan att man på Forum eller i enskilda

kretsar hade någon dumhet eller tokig ordvändning

att omförmäla från hans läppar.

Den medlidsamma vänlighet Augustus visat honom under

hans glädjetomma ungdomsliv förvarade Klaudius i

tacksammaste minne. Att Augustus aktat nödigt

utestänga honom från alla statsvärdigheter med

undantag av auguralprästens och i sin sista vilja

ihågkommit honom med endast en ringa penningsumma

minskade icke hans tacksamhet. Fanns i romerska riket

någon, som i kejsardömets grundläggare såg ett högre

väsen och fäste allvarlig betydelse vid hans upphöjelse

till gudarne, så var det denne hans efterträdare.

Under Tiberius’ styrelse var Klaudius än strängare

avlägsnad från allmänna värv. När senaten gav honom

säte och stämma bland sinä ledamöter av konsularisk

rang, upphävde Tiberius beslutet med den öppna

förklaring, att hans frände ej var vid sina sinnens

fulla bruk. Det förakt Tiberius ägnade honom och den

rädsla han hyste, att »fånen» skulle kasta löje över

Cesars hus, voro dock blandade med andra känslor.

Även han hade i Klaudius upptäckt ett ädelt gry; det

harmade honom, att de sällsporda anlag till en god

människa, vilka han här trodde sig hava funnit, skulle

vara parade med så ohjälplig svaghet, och genom sitt

testamente sökte han trygga honom en självständig och

sorgfri ekonomisk ställning. Men Kaligula rövade hans

förmögenhet, och Klaudius levde sedan den fattige

lärdes liv med alla dess försakelser. Olycklig var han

dock icke,

undantagandes de stunder, då han var kallad till hovet

för att tjäna till skottavla åt Kaligulas kitsliga

infall. Han hade sin tröst i läsning och författarskap

och sin vila i de tomma drömmar, åt vilka han hängav

sig, sedan han i den från närmaste värdshus hämtade

måltiden tillfredsställt sin alltid storartade matlust

och kärlek till albanvinet. När han icke vistades på

landet, bodde han i ett tarvligt hus i en av Roms

utkanter, omtyckt av grannarne, som med aktningsfullt

bemötande syntes vilja gottgöra den smälek han hade att

uppbära av sina fränder. Den grekiska bokvärlden hade

han grundligt genomletat; hans historiska studier voro

sorgfälliga och vidsträckta; hans verksamhet som

skriftställare storartad till omfånget och, att döma av

samtidas yttranden, aktvärd till innehållet. I romersk

historia skrev han tjugutre band; etruriska forskningar

skrev han i tjugu böcker och kartagiska i åtta. Dessutom

författade han ett »Försvar för Cicero» mot dennes

vedersakare Asinius Gallus, ett arbete om brädspel, ett

annat om den latinska rättstavningen, samt slutligen

vidlyftiga minnesteckningar ur sin egen levnad. Att hans

etruriska och kartagiska hävder gått förlorade må räknas

som en obotlig skada för vetenskapen, ty man skulle

otvivelaktigt mött i dem en ofantlig beläsenhet och en

rikedom av samvetsgranna sakuppgifter, hämtade ur källor,

som nu länge sedan äro sinade. Klaudius hade hela

skaplynnet av en facklärd i våra dagar, som med kärlek

fördjupar sig i de minsta enskildheter av sitt föremål

och icke vågar ett omdöme över

något utan den sorgfälligaste prövning av allt, som

ditintills varit rannsakat och uttalat i samma ämne.

Måhända var denna egenskap en av hans största olyckor

som rikets styresman. Den gjorde honom till pedant

och till byråkratisk förmyndare i varje småsak, som

han visste sig förstå, och förledde honom till en

välment, men löje- eller förargelseväckande

inblandning medels förordningar i hushållsrön och

andra ting, som de yrkesmän, vilka förordningarna

gällde, förstodo minst lika väl som han själv. Men

vad vida värre var: samma hans egenskap gjorde honom

alldeles handfallen i de dagligen uppdykande frågor,

i vilka han icke kände sig hemma. I känsla av den

slöhet, varmed han tog intryck av allt, som icke

kittlade hans vällust, och i medvetande om den

tröghet, varmed han redde sina föreställningar,

hyste han intet förtroende till sin omdömesförmåga

som omedelbart verksam, och i dylika frågor hade

han därför ej annat svar än det holbergska: »spörj

min hovmästare!» Minst tilltrodde han sig kunna

genomblicka andras tankar och uppsåt, kunna skilja

den redlige från den oredlige och vännen från

fienden. Den omsorgen överlämnade han åt de

människor i sin omgivning, som en gång för alla

vunnit hans förtroende. De åtal, för vilka en stor

mängd senatorer och riddare under hans styrelsetid

föll offer, äro samtliga att skriva på denna

omgivnings syndalista. När man efter kejsarens död

genomletade hans papper, fann man, att han själv

aldrig påyrkat eller inlett någon

anklagelse. Om de fällda dödsdomarne var han vanligtvis

okunnig, till dess de voro verkställda, ofta även

efteråt, så att han bjöd till sitt bord förnäma

romare, som redan voro avrättade som högförrädare.

Han kände med sig, att han, som Tacitus

säger, »var ur stånd att försvara sig själv»; när

han från sina lärda forskningar eller sitt grubbel

över viktiga lagförslag eller sitt pysslande med

byråkratiskt fnask väcktes till syn på livet omkring

sig, och hans öra fylldes av tal om statsfarliga

ränker och hotande sammansvärjningar, satt han

rådvill och misströstande om att mäkta utreda

vad som vore sant och osant, verkligt och diktat

i vad han hörde, och han överlämnade sig på

nåd och onåd åt dem, på vilkas »praktiska blick»

han litade och på vilkas kärlek och vänskap han

trodde sig kunna räkna. Att detta var en svaghet,

ödesdiger och en furste ovärdig, därom hade han

ett plågsamt medvetande, som han sökte döva vid

middagsbordets nöjen och med ihärdiga studier.

Han gjorde emellertid trägna försök att uppöva

sitt omdöme för det praktiska livets tarv.

Fördenskull intog han ofta domaresätet, även när

rättegångar av mindre vikt förevoro. Hans rön

som domare utföllo olika. Stundom lyckades han

fasthålla sin uppmärksamhet vid de skäl och

motskäl, som under målet framlades, och när han

då tagit någon tid till överläggning, kunde han

avkunna utslag, vittnande om skarpsinne. Men

lika ofta hände, att funderingar måhända över

etrurisk eller kartagisk tideräkning eller över någon

brädspelsuppgift korsade hans tankar, och domen

vart då därefter. Vid ett sådant tillfälle slungade

honom en av parterna, en hellen, i synen ordet

dumhuvud. Kejsaren upptog tillvitelsen

undergivet i känslan av att hon var välförtjänt. Vid ett

annat tillfälle, då han satt som domare, inträngde

i salen ljuvliga matångor från ett tempel i

grannskapet, vars präster i hela staden voro kända som

läckergommar. Klaudius glömde då både rättegång

och parter och hastade från domaresätet in

i prästernas matsal, där han slog sig ned och

intog en grundlig måltid.

Över huvud kan man säga, att hans nervliv

var honom övermäktigt. Han var ytterst svag mot

sinnesretelser. Kvinnlig skönhet, ädelt vin, ett

gott bord voro frestelser, för vilka han utan annat

motstånd än de tysta gensagornas dukade under,

medan han däremot i ämnen, som icke vädjade

till sinnena, utan till eftertanken, visade

viljestyrka, sedan han i dem bildat sig en övertygelse.

Ur denna retlighet har man att förklara de många

synder, vartill han gjorde sig skyldig mot

hovetiketten, ja mot det höviska och sansade, som

varje romare ville iakttaga i det yttre. Han kunde

även vid högtidliga tillfällen och på tronen visa

en vederstygglig, om än hastigt övergående och

alldeles ofarlig ilska vid en oväntad motsägelse;

han kunde fälla tårar vid minsta vädjande till

hans hjärta och gapskratta, när det föreföll något

löjligt, som umgängesvettet bjöd att lämna utan

akt. När hans under allt detta oavlåtliga strävan

att uppträda en kejsare värdigt ej bar bättre frukt,

må man icke undra över följande händelse, som

tilldrog sig, då han ännu levde som enskild man

och »gammal student». Han ville då, i likhet med

andra skriftställare, genom offentliga föreläsningar

utröna vad framgång hans outgivna skrifter kunde

vänta. Det infann sig mycket folk till den första

föreläsningen, och man bidade med aktningsfull

tystnad, vad den anspråkslöse och omtyckte

furstefränden hade att mäla. Men när denne börjat

sitt föredrag, brast en bänk under en ovanligt tjock

åhörare. Auditoriet hämtade sig snart från det

löje detta väckte; men den, som icke var i stånd

att stävja sina skrattmuskler, var föreläsaren

själv, och åhörarne måste gå, sedan de länge

förgäves väntat, att han skulle giva dem annat än

gapskratt till livs.

Med denna nervretlighet sammanhängde ock hans

brådrädsla, vilken man orätt tolkat som feghet,

ty hon uppvägdes av ett moraliskt mod, som oftast

lade band på henne. Från hans visserligen korta

fälttåg i Britannien har den ivrige

anekdotjägaren Suetonius icke kunnat meddela ett

enda drag, som rättfärdigar tillvitelsen för feghet.

Ur samma lekamliga svaghet har man att förklara den

vällustiga njutning man någon gång trodde sig skönja

i hans anletsdrag, när han såg blodsutgjutelse. Hans

samtida, som själva så omättligt trängtade till de

grymma gladiatorspelen, skulle väl aldrig hava

anmärkt detta, om de icke hade funnit det just hos en

furste, vars människovänliga sinnelag var allmänt känt.

Man läser i Klaudius’ ansikte, att han sörjde

över sina nederlag i denna strid mellan lagen i

hans inre och lagen i hans lemmar. Studier och

grubblande voro hans enda värn mot sinnenas

frestelser. Medan han då var försänkt i sina

tankars och drömmars värld, kunde föremål skrida

förbi hans öga, utan att han såg dem, röster ljuda

i hans närhet, utan att han hörde dem, händelser

tima, som upprörde alla omkring honom, utan att

han anade något. Hans själ var en camera obscura,

som uppfångade en smal ljusstrimma och lämnade

allt annat i mörker. Han måste se bort från de

yttre företeelserna eller vedervåga att trälbindas

av något intryck på nerverna. I saknad av den

snabba ingivelsen och den skarpa blicken sökte

han sin styrka i att utfinna och reda den teoretiska

knuten i de förekommande praktiska frågorna, och

detta gjorde han ofta på ett sätt, som vittnade

om filosofiska gåvor. Tacitus har givit oss ett

märkligt prov härpå. De förnämare invånarne

i Gallia Comata, som ägde romersk medborgarrätt

och vilkas tungomål och bildning länge varit

romerska, påyrkade rättighet för sig att söka

och kunna nämnas till statsämbeten i Rom. Kravet

väckte förbittring och häftigt motstånd ej endast

bland mängden av senatorer och riddare, utan

säkerligen även hos menige man i huvudstaden;

ty i trots av alla ståndsindelningar och rangklasser

ville ännu vid denna tid varje inom stadens murar

född gatpojke gälla för mer än de ypperste

medborgarne i landsortsstäderna, och det fanns i

själva verket en av föreställningssättet upprätthållen,

ehuru i statslivet icke tillämpad hierarkisk ordning

mellan de under Rom lydande landen och folken,

i vilken italerna intogo främsta rummet, grekerna

andra, gallerna tredje och så vidare ned till

egyptierna, som vanligen ställdes lägst. Man

frågade sig nu i Rom, om människor, vilkas fäder

varit barbarer och Tiberstadens vådligaste fiender,

skulle få intränga i själva senaten och med

bärandet av den purpurbrämade togan förödmjuka

Romulus’ ättlingar. Ropet på blodets, stammens,

»folkernets» rätt genljöd den gången med samma

styrka som i våra dagar. Då sammankallade Klaudius

senaten och höll för de gensträvigt lyssnande

fäderna ett föredrag, som ville ådagalägga, att

Rom icke var, ej heller någonsin hade varit vad

de ville inbilla sig: ett samhälle byggt på

nationalitetens grund. Han påminde om sin egen

urgamla ätts sabinska ursprung, om Juliernas

ättetal från Alba Longa och Porciernas från

Tuskulum. Han påminde om ekver, herniker, etrusker

och lukaner och så många andra folk, som Rom

underkuvat, men för att genomtränga dem med romersk

ande och bildning och sammansmälta dem till ett

med sig. Nu buro ättlingarne av dessa stammar

det romerska namnet och älskade i Rom sitt

fädernesland. Han visade, att stater sådana som

Aten och Sparta gått under, emedan de höllo för

strängt på blodets grundsats, medan däremot Rom

vann herradömet över världen, emedan det stred

för sin odlings utbredning mer än för en viss

folkstams övermakt. »Församlade fäder,» så ändade

han sitt tal, »allt vad nu uppskattas som urgammalt

var en gång nytt: efter patriciske ämbetsmän

kommo plebejiske, efter dem latinske, efter dem

åter ämbetsmän av andra italiska stammar. Även

detta skall vinna ålderns hävd, och vad vi nu

försvara med föredömen ur hävderna skall en

gång, även det, stå bland hävdernas föredömen.»

*

Det var icke alltid hans föredrag i senaten

avhandlade så viktiga politiska spörsmål. Såsom

förut är nämnt, inblandade han sig i allt, där han

visste sig vara hemma, och intet ämne förekom

honom då ovärdigt ett ingrepp från statshövdingens

sida i överläggningen. När senaten en dag lagt

hand vid en fråga om någon ändring i stadgarne för

stadens tarvligare matställen och krogar, infann

sig kejsaren i kurian, och som han på goda skäl

höll före, att ingen av de församlade fäderna

bättre kände till de ställena än han, som så

mången gång hämtat sitt middagsmål från dem, ja

väl även stigit över deras tröskel för att vid

ett mått vin spela bräde med stamgästerna, trädde

han upp och meddelade, till senatorernas harm

och löje, noggranna upplysningar om vad han

själv rönt i avseende på dessa tillhålls

inrättningar, varor och pris.

Från det liv han sålunda skildrade hade ödet

brådsnabbt flyttat honom upp på tronen. Huru

det tillgick, veta vi alla. Kaligula hade fallit

under de sammansvurnes svärdshugg, och senaten vid

första underrättelse härom samlats på Kapitolium

för att, i skygd av de hastigt sammandragna

stadskohorternas vapen, »återställa friheten»,

såsom det

vackra uttrycket löd. Men medan senatorerna tvista

om huru detta skall ske, och huru man med friheten

skall trygga ordningen och äganderätten, ej minst

äganderätten till slavarne, tilldrager sig, några

stenkast därifrån, en sorglustig händelse, som

korsar med ens den storvulna planen. En långfingrad

soldat har under villervallan passat på att smyga

sig in i den övergivna kejsarborgen och upptäcker

där ett par fötter under ett dörrförhänge.

Fötternas ägare kastar sig förskräckt på knä och

beder för sitt liv. Soldaten, som i den bedjande

igenkänner en medlem av kejsarhuset, Kaligulas

farbroder Klaudius, får då ett ypperligt infall.

Han stjäler Klaudius och träffar, när han med

denne skyndat ur palatset, några vapenbröder,

som hjälpa honom med att lyfta tjuvgodset i en

bärstol och flytta det till pretorianlägret.

Pretorianerna, som äro ilskna över det förtroende

senaten visat stadskohorterna och dessutom svärma

mer för sold och penninggåvor än för friheten,

utropa Klaudius till kejsare. Folket, som samlats

utanför senatens överläggningsrum, instämmer i

hyllningsropet, stadskohorterna avtåga till sina

kaserner, frihetsropen förstummas och senatorerna

skingras som agnar för vinden. Den hjärna, vari

pretorianväldet sålunda först tog mandom som ett

fyndigt påhitt, ett slags tjuvidé, förtjänar

odödlighet såväl som någon annan, vilken fått

äran att bära den tändande gnistan till en

redan färdig historisk lusteld: soldaten hette

Gratus och var bördig från Epirus.

*

Av allt som timade under Klaudius’ styrelse är väl

hans första maka Messalinas öde det, som mest fäst

sedeskildrarnes uppmärksamhet. Tacitus målar med

livliga färger de sista tilldragelserna i denna

grymma och lastbara kvinnas levnad. Den siste i den

långa raden av hennes villige eller nödtvungne

älskare var Kajus Silius, den skönaste av Roms

ynglingar. Hade det sin fara att emottaga hennes

ynnest, var det än vådligare att tillbakavisa den.

I det senare fallet väntade honom döden; i det förra

åtminstone en möjlighet att ostraffadnjuta av de

rikedomar och värdigheter, som kejsarinnan slösade

på föremålen för sin lidelse, ty ehuru hela Rom kände

och talade om hennes vilda utsvävningar, syntes

Klaudius icke ens hava en aning om dem. Man kan säga,

att hon hade hela staden till sin förtrogne och

hycklade endast för sin man. Sedan hon tvungit Silius

förskjuta sill unga maka, kom hon ofta till hans hus,

var nästan alltid vid hans sida, då han visade sig ute,

och omgav honom med en furstes prakt. Hösten kom.

Kejsaren hade rest till Ostia för att övervara

Backusfesten, och Messalina nyttjade hans frånvaro för

att i sitt palats på Palatinen fira, även hon,

vinbergningens högtid och i samband med denna -- så

otroligt det låter -- sitt bröllop med älskaren, ett

bröllop, varom man icke vet, huruvida det endast skulle

föreställa eller vara ett lagligt sådant, men varom man

vet, att det skedde i augurers närvaro, med tillkallade

vittnen, med offer till gudarne, med kyssar och omfamningar.

Därefter följde vinbergningsfesten, ordnad till en

yrande backanal. Vinpressarne äro i gång, druvans

safter strömma, de i festen deltagande damerna,

klädda endast i menadens djurhud, dansa som

offrande eller druckna backanter. Mitt ibland dem

synes Messalina med fladdrande hår och svängd

tyrsus, och vid hennes sida Silius, nästan naken

även han, med murgrönskrans och koturner. Palatsets

gårdar och kamrar genljuda av den svärmande korens

sånger och evoerop. En av de rusiga deltagarne,

Victius Valens, klättrar upp i ett högt träd och ser

sig omkring. »Vad ser du?» ropar man till honom.

»En gruvlig storm, som kommer från Ostia,» är hans

siande svar. Strax därefter instörta bud i palatset,

förkunnande, att kejsaren vet allt och kommer för

att hämnas. Orgien upplöser sig i fasa. Gästerna

skingras åt alla håll, men hava redan centurioner i

spåren, som häkta dem var de träffas, på gatorna

eller i husen. Messalina är den enda, som hastigt

återvinner fattningen. Hon ilar ur palatset till

sina trädgårdar på det nuvarande Monte Pincio och

befaller sina barn, Britannikus och Oktavia, att

skynda sin fader till mötes och kasta sig i hans

armar. Själv besluter hon hasta barnen i förväg.

Hon känner sin makes svaghet och hoppas på sin

skönhet, sina smekningars och tårars makt och

sina barns förböner.

Så ilade hon till fots den långa vägen från Monte

Pincio till den stadsport, som nu bär aposteln

Paulus’ namn. Där kastar hon sig utmattad i det

första tillgängliga åkdon och skyndar vidare på

vägen, som längs Tibern för till Ostia.

Nu ser hon det kejserliga tåget framför sig: hon

upptäcker kejsaren och vid hans sida tre hovmän,

bland vilka Narcissus, hennes fiende och angivare.

Klaudius’ anlete återtänder hennes mod, hans drag

röja mer smärta än vrede: hans läppar ha under

hela vägen ej haft andra ord än dessa: »Förnedrad,

förnedrad av mina barns moder! O, mina arma barn!»

Ögonblicket är avgörande. Det skall bringa döden

över endera: Messalina eller Narcissus. Båda inse

det. Messalina ropar redan på avstånd: »Cesar, hör

din Oktavias, hör din Britannikus" moder!»

Klaudius hade aldrig kunnat motstå klangen av

denna stämma, åsynen av dessa behag; men Narcissus

överröstar henne med ropet: »Cesar, glöm ej Silius!

glöm ej det skändliga bröllopet!», och då

kejsarinnan vill skynda fram till vagnen, upprullar

han mellan henne och hennes make angivelseskriften,

som omtalar hennes utsvävningar. Kejsaren tiger,

alla tiga, utom Narcissus, vars röst ljuder kraftig

och bjudande och avtvingar omgivningen lydnad. Den

kejserliga vagnen med sin svit fortsätter färden.

Vid stadsporten väntar dem en vestal med Britannikus

och Oktavia vid handen; men Narcissus bortvisar

barnen och befaller vestalen återvända till sina

plikter. Därefter kör han kejsaren omedelbart till

Silius’ hus, som Messalina smyckat med den juliska

och klaudiska ättens konstskatter, och därifrån till

pretorianerna, som ropa på de skyldigas död. Silius

domföres, bekänner utan tvekan allt och avrättas

genast. När Klaudius återvänt till palatset,

tillkännagiver han, att han själv vill

följande morgon taga »den olyckliga» i förhör.

Men Narcissus, som vet, att Messalina endast har

att kasta sig till kejsarens fötter, för att

återvinna hans hjärta, sänder genast några av de

vakthavande centurionerna, för att, såsom han sade,

verkställa dödsdomen över henne. De funno henne

utsträckt vid sin moders fötter, förtvivlad

vridande sina händer, utan att lyssna till den

gamla, som bad henne förekomma bödlarne och dö en

mindre vanärande död för egen hand. När soldaterna

inträdde, fattade kejsarinnan äntligen dolken och

förde honom mot hals och bröst, men den darrande

handen vägrade lydnad. En överste vid livvakten

genomborrade henne då med sitt svärd. När Klaudius

mottog underrättelsen, att Messalina »omkommit»,

tömde han sin bägare och sade intet. Han nämnde

aldrig mer hennes namn.

Ännu i ålderdomen svag för kvinnlig skönhet, lät

sig Klaudius dåra av sin unga och fagra brordotter

Agrippina, som vart hans andra maka och i ordets

sorgligaste mening en stjuvmoder för hans son

Britannikus, till vars förfång hon förberedde allt

för sin egen son Lucius Domitius’ (Neros)

upphöjelse till Cesar. När hon misstänkte, att

Klaudius, som hon ditintills fört i ledband,

ville korsa denna plan, gav hon honom, så säges

det, förgift. Sägnen, att, så skett, lät icke tysta

sig därav att hon ärade hans namn och minne

med en stor tempelbyggnad. Lämningar av denna

kvarstå ännu på Celiska berget bakom Koliseum.

Varaktigare har dock Klaudius själv hedrat

sitt minne genom människovänliga lagar. Ännu

uppgräver man understundom i det gamla Galliens

jord vårdar med den kejsares namn, som avskaffade

de druidiska människooffren och gav den romerska

odlingen där en avgörande seger. -- I Rom finnes

ett område, som i över två tusen år varit invigt

åt medlidandets makter. Det är Tiberön. Där nu i

århundraden ett sjukhus med kyrka och kloster

stått, fanns i forntiden ett Eskulaptempel, där

fattiga sjuka sökte hjälp och vård. Hjärtlösheten

var dock även här framme för att draga formån av

miskundsamheten. Samvetslösa herrar brukade utsätta

sina sjuka slavar å Tiberön, för att, om de

tillfrisknade, återkräva dem, men i annat fall

överlämna dem åt deras öde. Klaudius gjorde ände på

detta missbruk. Han utfärdade en lag, som torde hava

förekommit mången slavägare samhällsvådlig, ty lagen

bjöd, att varje sålunda utsatt slav, som tillfrisknat,

var fri man, och att varje herre, som dödade en sjuk

slav hellre än att vårda eller utsätta honom, skulle

straffas som mördare.

Sådana minnen må försona något av vad denne Cesar i

sin svaghet brutit. Han var en ädelboren själ i bojor.

Tyvärr dömes en sådan svaghet ofta hårdare än den

viljestyrka, som ej har några länkar, ej ens samvetets,

att avskudda sig.

V.

En dag under kejsar Klaudius’ styrelse hade

de hundrafemtio tusen åskådare, som Circus

maximus kunde rymma, samlats för att åse den

troiska leken. Gossar av Roms ädlaste ätter skulle

förevisa kejsaren, senaten och folket sin färdighet

i att tumla hästen och föra vapnen.

Den unga skaran red in i cirken och hälsade

Cesar och senatorerna. Hon delade sig därefter

i jämnstora troppar, som på givet tecken

sammandrabbade, omvärvde varandra i slingrande

led, flydde och förföljde, upplöste sig i

stridande hopar och samlades på nytt i enad

flock inför kejsaren och senaten. Mitt i detta

vimmel,

»likt delfinernas svärm, som genomtumlande haven

fylla med lek nu Karpati våg, nu Libyens bölja»,

sågs en tioårig pilt, den sköna Agrippinas sköne

son Lucius Domitius Ahenobarbus. Tronarvingen, den

späde Britannikus, var även med i riddarspelet, vars

unge Iulus han skulle föreställa; men åskådarnes blickar,

handklappningar och bifallsrop gällde icke honom, utan

Lucius Domitius, vars fägring, vighet och outtröttlighet

tjuste alla. Också fäste sig dagen outplånligt i hans

minne och inverkade på hela hans levnad. Rom hade, öga

mot öga, iskänkt gossen en allmän beundrans rusande

dryck; som yngling och man, med diademet om

pannan, längtade han åter och åter att föra den

bägaren till sina läppar.

Nero -- såsom han kallades, då han kort därefter

upptogs av kejsaren som son och medarving till

tronen -- var nu folkets älskling och syntes värd

att vara det. Alla, som stodo honom nära, voro

intagna av hans vackra utseende och glada,

välvilliga, nästan kvinnligt veka lynne. Lärarne

lovordade hans rika själsgåvor och fliten, varmed

han odlade dem. Ivrigast omfattade han de läroämnen,

som talade till inbillningskraften. Sysslolös såg

man honom sällan; sina fristunder från boken och

kroppsövningarna tillbragte han med att måla,

modellera, gravera och idka skaldekonst.

De män, som hade hans uppfostran om hand,

författaren Seneka och fältherren Afranius Burrus,

märkte dock utan tvivel, att de lysande anlagen

voro parade med vådliga brister. De vältalighetsrön,

varmed den tänkespråksvarvande Seneka ville inplanta

sanningskärlek hos gossen, visade ingen verkan; hade

han gjort sig skyldig till någon förseelse, sökte

han med en fyndig osanning redasig ur spelet, och

lyckades icke det, så tystade han bannorna med kyssar

och med löften om bättring, vilka väl aldrig infriades.

Den gamle Burrus, snäsig mot gossen och kärv mot

kejsaren, vann hans aktning men ej hans förtroende.

Seneka åter, vars väsen förenade något känslosamt med

ett fint och värdigt yttre, kom hans själ närmare och

hade, som Neros handledare i vältalighet, rikligt

tillfälle att ställa för hans ögon detta stoiska

ideal, som båda lärarne hyllade och som onekligen

var ägnat att väcka och stärka den sedliga viljan.

Ofta fick nog lärjungen höra, att »det goda bör

göras för dess egen skull utan tanke på lön»

och att »lasten bör skys, förmådde hon än dölja

sig för gudars och människors blickar». Den

orubbliga dygd, som icke en sammanstörtande

världsbyggnad, än mindre folkyra och tyraunhot,

kan skrämma, förevisades nog ofta från retorns

kateder för den livlige gossen, vars själ kunde

spegla allt ädelt, men så som spegeln gör det,

utan att bilden ens på ytan lämnar ett spår.

Njöt han av föreställningen om en man, som ödet

ej kan böja, så var det emedan den skepnaden borde

taga sig ståtlig ut i bronsen eller på koturnen.

Men det fanns även något i Senekas läror, som

stötte ynglingen bort. Själv var han känslig

för andras lidanden och välvillig mot alla, så länge

det icke kostade möda att vara det; men här fick

han höra, att »det är svaga ögon, som tåras, när

andras drypa», och han fick höra det jämföras med

skrattet, när andra skratta, med gäspningen, när

andra gäspa. Ty samma stoiker, som förkunnade

mänsklighetens broderskap, fäste föga eller intet

värde vid ömsinnet som sådant: de sågo ej på

den sköna naturgåvan, endast på den sedliga

förtjänsten. Men för den, som icke hinner till den

senare, kan det vara vådligt att lära missaktning

för den förra. Än mer måste det sårat lärjungen

att höra Senekas omdömen om konsten. Han, som

Cicero, som så många andra romare, antingen de

nu tillhörde den stoiska skolan eller icke, kunde

låta undfalla sig, att mejseln och penseln voro

leksaker lämpliga för Greklands pojkar, men

knappt för Romas män, och de som hyllade denna

mening, buro gärna på läpparne Virgilius’ ord:

Brons som andas -- med lenare hand må han danas av

andra;

väsen (jag tror det) med liv må andra förlossa ur marmorn,

lämpa med finare smak sina ord och säkrare mäta

himlens välvande lopp och sia om stjärnornas uppgång.

Du, o romare, minns det! är född att råda bland folken,

det är den konst, som är din -- och att bjuda fred över

världen,

giva den kuvade nåd och rycka från trotsaren vapnen.

Neros hela liv visar, att han var ur stånd att

ana något gudomligt eller ens något av högre

värde för livet i annat än sköna former. Sådana

yttranden kunde därför ej annat än reta honom.

De röjde, att under den helleniserade ytan gömde

romaren ännu en barbar, och att utdriva den, det

gjorde Nero till sitt levnadsmål. Han trodde sig

väl därmed endast fullända vad två århundraden

redan frestat på. Och häri ådagalade han, om

icke en viljestyrka, som han saknade i allt annat,

så en skönhetsfanatism, som eggades av hans tillit

till sitt eget konstnärsgry och av hans drömmar

om segrar i tävlingslekar, firade i pindariska

sånger.

*

I de italienska konsthallarne finnas åtminstone

fyra antiker, som föreställa Lucius Domitius i

hans gosse- och första ynglingaår. De märkligaste

äro de två i Neapels Museo nazionale. En liten

togastod visar oss honom vid omkring åtta års

ålder. Det är ett underligt ansikte denna bild ter

oss: dragen i sin helhet fastbålla en än spädare

barndom, medan pannan och ögonen redan hava

något drömmande, som tyder på ett brådmognande

känsloliv. Där bredvid ses en bröstbild av Nero

vid femton eller sexton år. Ingen har med gladare

blick än denne yngling skådat in i världen.

Levnadsfröjd i alla drag, snarare förhöjd än dämpad

av det svärmiska över ögonen. Pannan så klar,

kindens rundning så frisk,, munnen så leende, det

hela så naivt och så präglat av tillit till en framtid,

som skall verkliggöra hans rosiga drömmar, att

man endast ogärna medgiver för sig själv, att detta

ansikte är på långt när icke så förtroendeingivande

som förtroendefullt, och att den lilla uppdragna

överläppen skvallrar om den estetiske läckergommen

och något mer därtill. Ställ vid denna byst av Nero

någon av de flera man äger av Markus Aurelius som gosse!

Då skönjer man mörker bakom den ene piltens leende;

ljus bakom den andres tankfulla och vemodiga allvar.

*

Nero steg så att säga från skolbänken på tronen.

Han hade redan någon tid varit gift med Klaudius’

dotter Oktavia, men ännu icke fyllt sjutton år,

när pretorianerna, senaten och folket hälsade

honom som kejsare. Utrustad med intagande

egenskaper var han i högre mån än någon

av sina föregångare, måhända i högre än någon av

sina efterträdare, föremål för folkets tillgivenhet.

Om denna känslas allvar och styrka vittna

ihärdigheten, varmed man fasthöll henne, vemodet,

som andas genom det hat och förakt, vilka äntligen

intogo hennes rum, blommorna, som många år av

okända händer ströddes på hans grav, och sägnerna,

som länge gingo, att han var vid liv och skulle

återkomma och försona med en ärorik styrelse sin

ungdoms förvillelser och brott.

Världen jublade nu den unge Cesar till mötes

och tävlade att visa honom all den glädje och

skönhet, som väntade att få plockas av hans hand.

Hari såg framför sig det romerska livets backiska

tåg, dess njutningslystna ävlan och överdådiga

fester på vapentagna världsdelars skatter. Han

såg även det stoiska ideal, varom han i

lärorummet hört så mycket, men endast på några

republikaners mörka anleten, i några krigares

bistra uppsyn och i några visdomsmäns sträva

väsen, vilka stodo som ovilliga åskådare och kunde

tålas som sådana, emedan de glesa skuggor av

gammalromersk dygd de kastade över skådebanan

gjorde en estetiskt verkande brytning mot orgiens

glans. Må man undra, om den kejserlige gossen

ej fann lust att ställa sig bland dem, utan ville

vara det evoeropande tågets Dionysos och göra

spiran till en tyrsus, som lade den helleniska

rytmen i yran och gåve tumlet grekiskt behag?

För deltagarne i denna backanal var den av

skalderna översvinnligt lovsjungna gammalromerska

dygden ej annat än ett barn, som forntidens

nödtvungna tarvlighet avlat med rädslan för

gudarne. Men varför hade fäderna kuvat världen,

om ej för att ättlingarne skulle njuta henne?

Vad gudarne vidkom, stodo deras tempel kvar som

väldiga skyddsmurar kring Greklands mejselverk,

och tempelbrukens mystik lockade mer än någonsin,

sedan kvinnorna funnit det ljuvare att synda,

då heliga känslorus kunde sona oheliga; men

gudarne själva omakade numera icke världens

gång, där de med Epikuros’ tillåtelse drucko sin

nektar i Olympen.

Fädernas sed fick icke ens äras som en föråldrad

livsform; han förlöjligades som en urmodig och

smaklös dräkt. Vad gott han ägde hörde det till

tonen att förakta. Man kan utan överdrift säga, att

tonen överensstämde med borgareplikten i ett samhälle

sådant som det cesariska Rom. Självständighet och

heder voro icke att uppleta utanför en trång krets av

gammalromare, och alla visste, att samma män voro

missnöjda med sakernas gång och önskade, om än icke

hoppades, frihetens återställelse. En epikuré som

Tigellinus, Neros gunstling, hade tankereda nog att

inse och fräckhet nog att uttala, att den hängivenhet

för det allmänna bästa, som stoicismen inskärpte,

hotade det nya statsskicket, och att den bäste

medborgaren numera vore den, som brydde sig om intet

annat än bröd och nöjen.

Åt nöjena gav man sig också hel och hållen.

Orgien var feberartad, och det hade sina skäl.

Under Tiberius, Kaligula och Klaudius hade

mördandet fortgått nästan oavbrutet. Den förnäme

uppvaktades vid sina fester av bödeln. Den ena

dagen tömde man bägaren vid Cesars bord och fördes

den andra till döden. Detta var så vanligt.

Slaget kunde drabba när som helst. Fördenskull

leve livets narrspel, leve dödens! Likasom utsväv-

ningarna under »l"ancien régime» härmade i

barockstil det romerska livet vid denna tid, så är

det franska »après nous le déluge» en fri

översättning av ett grekiskt ordstäv, som då var på

allas läppar: »kaos, när jag dött!» En gång, när Nero

hörde det, ropade han: »nej, kaos, medan jag lever!»

I en sådan värld gjorde den unge fursten sitt inträde,

och det följer av sig själv, att hennes allra värsta

beståndsdelar skulle i kapplopp storma in på den

oerfarne för att uppleta hans fel, utveckla dem till

laster och vinna inflytande som deras tjänare. Den

närmare umgängeskrets, som slöt sig kring honom,

avspeglade tidens lynne och hans eget. Där såg man

epikureismens främste korförare: Markus Salvinus Oto,

vällustingen i den stora stilen; Kajus Petronius,

vällustingen i den eleganta, och Tigellinus,

vällustingen i den sataniska. Man såg där även skalder

och konstnärer, och det låg till en början estetisk

stämning över det hela. Ädlare beståndsdelar saknades

ej alldeles: till dem är väl Lukanus, Pharsalias skald,

trots alla svagheter att räkna, och det är föga troligt,

att detta lag, hur skadligt det än inverkade på Nero,

var sämre än de andra, som firade sina vilda fester i

Roms palatser eller de yppiga villornas pelargångar och

lustgårdar.

Själen i samkvämet var Kajus Petronius, hovets

arbiter elegantiarum, dess allsmäktige smakdomare

och festordnare. Nero ägnade honom länge, man kan

säga, naiv beundran. Hans umgängessätt var

förtrollande, hans hållning och later fulländade,

mot hans omdömen i litteratur och konst gavs intet

vad. Tidens smak var lekamliggjord i denna

mönsterbild för Roms förgyllda ungdom. Det avrundade

och glättade självsvåld, varmed han uppträdde, stämde,

även det, med dagens lösen: naturlighet i livet,

naturlighet i konsten, och syntes vara uttrycket av

ett findanat kynne, vars säkra taktsinne kunde förvisa

de styvare och mer ceremoniösa former, vari

sällskapslivet förut rört sig, till den skräpvrå, dit

man förpassat de gamla grundsatserna. Är det samme

Petronius, som skrivit »Satyricon» -- detta av det

16:de århundradets franske epikuréer så ivrigt lästa

verk -- och visade han sig i umgänget densamme som i

sina skrifter, så var han i all sin förfinade cynism

icke otillgänglig för det goda, och då har han måttat

sitt kvicka hån företrädesvis mot de osmakligare

företeelserna inom sin egen skola. Petronius och

hans vänner kallade sig epikuréer, men förkastade

det vägande och räknande epikureiska lagom som

en ledsam och således en otillständig påminnelse

under livets fest om mänsklig skröplighet. Mot

stoikerna ville de visa, att de, som göra livet till

ett lustspel, kuniia utveckla samma duglighet och

dödsförakt som de, för vilka livet är en pliktskola.

Oto som ståthållare i Lusitanien, Petronius som

prokonsul i Bitynien voro aktningsvärda

styresmän. Mången epikuré, som avlagt festkransen

och iklätt vapnen, hade på slagfältet gjort

mandomsrön, förtjänta av en Burrus’ och en Domitius

Korbulos lovord. Och det kom till slut en dag, då

Petronius, likasom Oto, kunde ådagalägga, att

epikuréen lämnade livets skådebana med samma

lugn som stoikern.

Sådana voro de levnadsmönster, som bestämde Neros

syn på världen. Njut denna värld, och försköna

njutningen genom konsten och förljuva henne genom

deltagandet! Det var i bästa fall den uppfattning,

vartill de lyfte sig. Man trodde fullt och fast,

att varje högre mål än detta vore ett hjärnspöke,

att odlingen utginge på intet annat än att förfina

drifterna och mångfaldiga njutningsmedlen, och att

försakelsens dygd vore lika onödig för samhället

som tung för den enskilde. Samhället uppbygges av

den mänskliga sällskapsdriften och upprätthålles av

själviskheten. De förmåner det medför äro sådana,

att ej ens dess närande, än mindre dess tärande

medlemmar vilja undvara dem. Och då det gäller,

såsom på valplatsen, för den enskilde att våga livet

för det hela, äro ärelystnadens lidelse och

manstuktens vanor starka nog att föra legionerna

till samma bragder, som fordom skapades av

fosterlandssinne och pliktkänsla. Dessa läror

förkunnades då i den palatinska kejsarborgen och hava,

sedan han grusades, aldrig saknat tak över huvudet.

Senekas stoiska talövningar hade ej haft annan

verkan på Nero än att reta honom till tysta

motsägelser, helst han märkte, att läraren under

filosofmanteln gömde ett sinne, för fiket efter denna

världens goda för att ej upptaga striden med hans

höga grundsatser. Vad hos Seneka och andra, som

hyllade en ädel levnadsvishet, var svaghet i

viljan, misstänktes av Nero som skrymtan. Och

det dröjde ej länge, innan han såg hycklare i alla,

som icke i ord och gärning omfattade läran om

köttets frigörelse: han uppskattade människors

ärlighet och pålitlighet efter måttet av den fräckhet,

varmed de lade sina laster i dagen. Den nye

Dionysos, dragen av lustarnas panterspann, ville

se omkring sig en mänsklighet, som bortkastat

förställningens sista trasa och i menadisk nakenhet

följde hans triumfvagn.

*

Nero kände icke maktlystnaden i och för sig,

men dess mer värdet av en ställning, som lovade

honom ett fröjderikt liv och verkliggörandet av

hans helleniseringsplaner. Styrelsebördan ville den

sjuttonårige kejsaren taga så lätt som möjligt,

både av misstro till sin förmåga och av lust för

gladare sysselsättningar. Och så avlöste varandra

festerna på Palatinen eller i de kejserliga villorna

eller i de förgyllda farkoster, vars guldsmidde,

scharlakansklädde roddare, utvalda bland Asiens

skönaste ynglingar, förde vid musikens toner Cesar

och hans muntra lag utför Tibern eller längs Bajæs

och Neapels paradisiska stränder. Under det andra

året av Neros styrelse omskiftade dessa nöjen med

nattliga strövtåg och pojkstreck på Roms gator och

färder till utvärdshusen vid Milviska bron,

förlustelser, som drogo med sig slagsmål och andra

förargelseväckande uppträden och varvid en gång

hände, att den förklädde kejsaren grundligt

genompryglades av en medborgare, vars hustru han

förnärmat. Om mannen tegat, hade Nero gjort det

även; men han var oklok nog att tillsända kejsaren

ett ursäktande brev, och då det svarades, att han

hade Cesars onåd, följde han vinken och förkortade

sitt liv. Slika tilldragelser rubbade dock icke

hoppet, att årens stadga skulle göra Nero till en

utmärkt furste. Folket tyckte om den livfulle

ynglingen, som ville se alla glada och strödde sina

skatter för alla vindar. De allvarlige i hans

omgivning fäste sig vid de ensliga vandringar han

älskade att göra i sköna nejder som tecken till

att han snart skulle ledsna vid bullersamma

förströelser. Han undandrog sig ej heller alldeles

sin ställnings plikter. Senatens överläggningar

övervar han ofta och utövade med gott omdöme

sitt domarekall. De löften han givit med avseende

på styrelsens grundsatser infriades. Hov och stat,

hopblandade under Klaudius’ regering, skildes åt;

senaten återfick sin avgöranderätt; pålagorna

minskades och ypperliga lagar stiftades. Trajanus

brukade säga om Neros fem första styrelseår, att

ingen överträffat dem. Äran av ett sådant vitsord

från sådana läppar tillkommer väl i främsta rummet

Seneka och Burrus, som voro hans rådgivare, såsom

förut hans lärare; men hon bör väl dock i någon

mån gäldas även honom, som stödde sig på dem och

själv länge stödde dem mot deras fiender och

avundsmän. Man må ej glömma, att

ynglingen omlägrades av vänner, som under nöjets

och det estetiska svärmeriets mask dolde både

ärelystna och rovlystna uppsåt och ständigt eggade

honom med spörsmålen: är det du, som skall lyda

Seneka och Burrus, eller de som skola lyda dig?

Är du skolgosse eller är du kejsare?

Bland lagar, som stiftades, må nämnas den

petroniska, som förbjöd slavägare att utan laga

dom utlämna slav till strid med vilda djur. Ett

ställe i Senekas skrifter upplyser oss om -- vad de

romerska hävdatecknarne förtegat -- att Nero sträckte

sin omvårdnad om den ofria samhällsklassen vida

längre: han inrättade ett särskilt ämbete till

slavarnes värn mot godtycke, nidskhet och grymhet

från deras herrars sida. Kejsarens håg att giva alla

ett tryggat rum vid mänsklighetens stora festbord

samverkade här med Senekas läror och de ädla

strävanden, som utmärkte den stoiska skolan inom

romerska lagfarenheten.

Man vet, att människoslaktet i Roms amfiteater

fortgick till en tid under de kristna kejsarne

och ej förbjöds förrän av Honorius, sedan en

österländsk munk där fallit offer för sitt visade

medlidande, som retade hans skådelystna

trosbröders raseri. Man må då icke undanhålla Nero

den ära, som honom tillkommer, därför att han

hade vilja och mod att avhända folket den rätt det

trodde sig äga till amfiteaterns blodiga förlustelser

och förvandlade gladiatorspelen till oskyldiga

uppvisningar i vapenövning! Så länge han levde,

vart ingen, icke ens någon livdömd brottsling, dödad

på arenan. Detta var en mildhet, varpå de romerska

hävdatecknarne, likasom deras samtid, satte föga

eller intet värde, och vilken också endast i

förbigående omtalas av en bland dem; men vår egen

tid bör kunna döma annorlunda. De flaviska kejsarne

återgåvo romarne deras älsklingsnöje, och på den

stora amfiteater de uppförde över dammen till Neros

gyllene hus flöt blod i strömmar, även då Titus

förde spiran, han som kallades »människosläktets

vällust», och vid foten av vars bildstod i Villa

Borghese den antike konstnären lagt en honungskaka

som tecken av hans själs sötma. Neros förtjänst i

denna sak torde väl icke särdeles minskas därav,

att hans avsmak för skådespel, i vilka lejt avskum,

krigsfångar, slavar och brottslingar hophetsades för

att kittla vilddjursdriften hos åskådarne, egentligen

endast var frånsidan av hans kärlek till de helleniska

lekarne, där allena friborne och otadlige män och

ynglingar fingo uppträda och där ett folk fick glädja

sig åt de blommor av snille, styrka och skönhet, som

med varje olympiad slogo ut i kronan av dess livsträd.

Ordet majestätsbrott, varmed nedrige angivare

i Tiberius’, Kaligulas och Klaudius’ dagar hållit

Rom i ängslan och bragt fördärv över så många,

hördes icke under den första hälften av Neros

styrelsetid. Tungorna voro lösgivna, och deras

självsvåld riktade sig ofta mot kejsaren själv.

På torgen och i badhusen, ej mindre än i de enskilda

kretsarne, kunde man uppläsa och skratta åt hånvisor,

som namngivna författare diktat över Nero. Ja, man

kunde föredraga dem inför honom själv, och den enda

hämnd han tog på deras upphovsmän

var att gälda dem med samma mynt och låta sina

vänner sprida över staden de smädeskrifter han

hopsatt mot bakdantarne. Suetonius anmärker som

högst underligt, att Nero i hela sin levnad aldrig

visade större vänlighet mot någon än mot dem,

som angripit honom med hån och smädelser.

Suetonius har dock sagt något för mycket; ty sedan

åklagelserna för majestätsbrott åter kommit i gång

-- vilket skedde mot kejsarens vilja -- synes hans

omgivning hava tvungit honom in i en annan

föreställning om helgden av hans värdighet, och det

kunde då hava sin våda att reta Cesar. Utgivaren

av skalden Persius’ dikter drev varsamheten ända

därhän att ändra orden »Kung Midas har åsnans

näpna öron» till en oskyldigare fråga, om icke varje

läsare kände sig meddelaktig i den frygiske furstens

öde. Saiit är dock, att Nero även under sitt livs

mörkaste skifte kunde tåligt emottaga en hörd

förebråelse, om någon hade mod att giva honom

en sådan.

I alla land, till vilka den grekiska odlingen

hunnit, hade nu under tre århundraden en nästan

sjuklig trånad förnummits efter det för alltid

svunna fornhelleniska livets härlighet. Konungar

svärmade för det gamla Hellas’ republikaner,

insatte ordet filhellen bland sina titlar och

kände sig ärade, då de hade smyckat Aten med

tempel och minnesstoder och fingo som vederlag

sina namn inskrivna i listan över stadens borgare.

Den nyktre Cicero kände under sina fötter en helig

mark, då han trampade Attikas jord. Denna trånad

hade väl knappt gripit någon starkare än Roms

skönhetssvärmande unge imperator. Nero insåg, att trots alla

hellenismens segrar på mytens, sägn ens, hävdateckningens,

vältalighetens och skaldekonstens områden; trots ivern, som

rådde att se, köpa och efterapa Greklands målningar och

marmorverk, var ännu den grekiska bildningen för det

romerska livet vad de helleniska byggnadsformerna för många

av Roms palatser: ett dekorativt, men icke ett konstruktivt

element. Konsten i Rom var icke uppenbarelsen av en folkets

naturdrift, utan ett nöje, stundom ock ett studium för »de

bildade»; hon var och förblev där en utländsk planta, vilken

de förnäme skänkte samma omvårdnad som de afrikanska

växterna i sina parker. Apelles, ehuru upphovsman till

ordspråket: »skomakare, bliv vid din läst», trodde, att

menighetens omdöme över konstens alster vore giltigare än

konstnärernas. I Rom åter var menigheten profanum vulgus,

över vilken höjde sig en klass av kännare, som kallade sig

sapientes viri i en ursprungligare betydelse av ordet sapiens.

Samma företeelse, som man möter överallt, där konsten är

införd och ur stånd att rätt hemvänjas.

Nero hyste nu den ungdomsdjärva tro, att han genom

folkets estetiska uppfostran kunde göra Rom till Aten.

Skådebanan, arenan, föreläsningssalarne, och de

nyinrättade gymnasierna hade att utföra underverket.

De offentliga lekarne skulle adlas genom de högsta

ståndens uppträdande i dem; själv ville kejsaren,

tävlande med de andre om skönhetens segerkransar,

bryta ryggraden på den gammalromerska högfärden mot

konstens

idkare. Hans gamle rådgivare varnade honom mot att

brådstörta detta företag och lyckades till någon

tid stävja hans iver; men denna vart dess våldsammare,

sedan dammen brutits, och dränkte honom och hans tron

i sina virvlar.

De romerska kroppsövningarna avsågo uteslutande krigisk

duglighet. Men Nero ville med dem förena det slag av

grekisk gymnastik, som utdanade lemmarnes skönhet och

gav hållningen och rörelserna behag. Gammalromarnes harm

häröver genljuder ännu i Tacitus’ årsböcker. För att

giva folket en föreställning om den smak hellenerna

inlade i sina vapendansar, kallade han grekiske

ynglingar till Rom, lät dem förevisa pyrrikiska dansen

och belönade dem med romersk medborgarerätt. Själv lät

han folket åse sina kroppsövningar å Marsfältet, gav

gymniska festspel i Septa Julia (vid Via lata nedanför

Kapitoliums norra sluttning) och uppförde på egen

kostnad praktfulla gymnasier i Antium, Bajæ och Ravenna.

Teatern i Rom stod lågt. De klassiska konstverken,

såväl de grekiska sorgespelen som de romerska

efterbildningarna av attiska lustspel, frestade en

döende tillvaro vid sidan av pantomimer, granna och

dumma féerier, förbrytaredramer, sådana som »Laureolus»,

och farser av grövsta realism. Förekom i ett slikt

stycke en eldsvåda, så byggdes ett hus, försågs med

dyrbart bohag och stacks i brand, och folket hade

sitt nöje av att se skådespelarne plundra i lågorna

vad de kunde. Nero, som mäktade smaka slikt, ville

dock återuppliva den dramatiska konsten och

trodde sig kunna göra henne till vad hon varit

hos hellenerna. För detta ändamål stiftade han de

juvenaliska spelen, i vilka dramat intog främsta

rummet, och han uppträdde själv för en vidsträckt,

men ännu sluten krets som skådespelare.

De ditintills så råa och fasansfulla gladiatorspelen

hade han, som nyss nämndes, tämt till oskadliga lekar,

i vilka ättlingar av Roms yppersta släkter visade sin

skicklighet i vapnens bruk. Vid ett tillfälle såg man

i Neros amfiteater å Marsfältet fyra hundra senatorer

och sex hundra riddare deltaga i svärdslekarne. För

Nero hägrade väl länge den dagen som morgonrodnaden

av ett romerskt-helleniskt tidevarv. -- Men vad

Tacitus åskar, och med vilken mängd av tafatta antiteser

Kassius Dio förgäves mödar sig att avpressa oss tårar

över Roms förnedring den dagen!

I sitt femte styrelseår tog kejsaren vad han väl trodde

vara ett avgörande steg till Roms hellenisering, i det

han under namnet de neroniska spelen införde en

efterbildning av de olympiska. Neronerna skulle likasom

dessa firas vart femte år och omfatta tävlingar i

skaldekonst, vältalighet, musik, gymnastik, ridning och

körkonst. Allt uppbjöds för att göra dessa lekar till

en högtidsfest, romerska folkets storhet värdig.

Kejsaren tävlade själv och segrade i latinsk vältalighet

och poesi, ävensom i cittraspel. Alla uppträdande och

den stora mängden åskådare voro klädda i den grekiska

dräkten, och det såg någon tid därefter ut, som om denna

skulle uttränga den romerska även i dagligt bruk.

Neros helleniseringsplan syntes hava den bästa

framgång. För vad man i våra dagar skulle kalla

konstens införande i livet hade en iver, för het

att varda långvarig, gripit de förnäme. Alla, säger

Kassius Dio, övade sig i det, vartill de trodde sig

duga. Män, hustrur, flickor och gossar hade sina

särskilda övningsskolor, och de som icke kunde

uppträda annanledes, sällade sig till körerna i

skådespelen.

Men under ytan gick en ström av djupaste harm

över dessa påfund, i vilka Grekland hämnades

sitt nederlag på Rom. Det nya Ilion vid Tibern

likasom såg sina murar öppnas för ännu en svekdiger

offergärd åt Pallas Atena. Laokooner i toga mumlade

förbannelser över danaernas onda skänker, romerska

Kassandror spådde världens undergång, och det

bildade sig en motståndsflock, vars knot förnams

genom bifallsstormarne från dem, som följde hovets

smak. De, som gjorde kejsaren förebråelser, fingo

dessa frågor till genmäle: »Äro icke talarnes och

skaldernas segerpris ägnade att sporra snillena

till tävlan? Står ej den gudomlige siaren Apollo med

sångarens och cittra-spelarens prydnad i Roms som

Greklands tempel? Är ej konsten att köra den

fyrspända bigan en konungslig konst, idkad av

forntidens furstar, firad av skaldernas sånger och

helgad gudarne?» -- Att de knotande måste jaka till

dessa frågor avkylde icke deras vrede.

*

Hade den unge kejsaren drömt sig ett liv av sällhet,

skulle han snart tagas ur sin villfarelse.

Det är otvivelaktigt, att han uppsteg på tronen

med det hopp att åt eftervärlden en gång överlämna

minnet av en människovänlig furste, och man kan då

tänka sig hans känslor, när han, knappt smyckad av

diademet, får höra, att dödsdomar redan voro

verkställda i hans namn, och att än flera förestode,

om han ej skyndsamt ingrepe. Det var Agrippina, hans

moder, som ville inviga hans styrelse med ett blodbad

på sina fiender. Hon hejdades och måste avstå från

uppsåtets fullbordan; men från denna stund fortgick

tyst eller öppet en förbittrad strid mellan henne

å ena sidan, Seneka och Burrus å andra, om inflytandet

över Nero, och skön som hon ännu var, säges hon icke

hava skytt de skamligaste medel att trygga detta

inflytande åt sig. Med kännedom om de mänskliga

känslornas sofistik förefaller det troligt, att hon

inbillade sig hava sonens väl och intet annat för

ögonen. Hon hade för Lucius Domitius som gosse hyst

lidelsefull ömhet och genom det bästa möjliga val av

lärare onekligen ådagalagt sin önskan att se honom

uppväxa i sedlig kraft. Ej heller underlät hon, då

kejsaren givit vika för sin omgivnings lockelser, att

lägga sina egna ord till lärarnes föreställningar,

som han ännu, gosselik i mycket, emottog med blygselns

rodnad och löften om bättring. Men en obändig

ärelystnad var dock drivfjädern i alla hennes gärningar.

Så uppkallades senatorerna från kurian till kejsarborgen

för att hon, dold bakom ett förhänge, skulle kunna följa

deras överläggningar. Och det var icke alltid hon tålde

ett förhänge

mellan sig och statens ärenden. Vid ett högtidligt

företräde, som Nero gav armeniernas sändebud,

steg hon fram för att dela tronen med kejsaren:

de närvarande stodo som fastnaglade av häpnad, men

Seneka, den ende som ej förlorade sinnesnärvaron,

bad fursten skynda sin moder till mötes och --

säger Tacitus -- förekom därmed ett skymfligt

uppträde. När Nero, som alltid hyst motvilja

för sin maka Oktavia, förälskade sig i en skön

frigiven slavinna, Akte, och sades vilja upphöja

henne på tronen, och då Pallas, moderns gunstling,

avskedades från sitt hovämbete, och de Neros

vänner, i vilka hon såg sina farligaste motståndare,

tycktes vinna allt större välde över honom, slog

Agrippinas kärlek över till hat. Nu varken förmanade

eller bad eller smekte hon längre; hon avryckte

inför sonens ögon täckelset över de brott, varmed

hon banat honom väg till makten, och hotade att göra

detsamma inför alla. Hon hotade att taga Britannikus,

den rätte tronarvingen, vid handen, gå med honom till

pretorianernas läger och bönfalla dem om medlidande

med den förskjutne kejsarsonen.

Detta hot skall hava kostat den fjortonårige

Britannikus livet. Vid den kejserliga taffeln räcktes

honom, så säges det, en dryck, av vilken han på

en gång miste talförmåga och andedräkt. De

häpna gästerna lugnades av Nero med en försäkran,

att det var ett angrepp av den fallandesot, varav

gossen från sin spädaste ålder lidit, och efter ett

kort avbrott hade den glada sinnesstämningen vid

gästabudet återhämtat sig. Men i

staden spred sig ett rykte, att Britannikus dött

av gift. Det viskades, att gärningsmannen var

Nero, och bland dem, som viskade så, voro många,

som icke funno saken så ytterligt klandervärd,

»ty brodertvister voro ju så vanliga inom

furstesläkter, och statens väl kunde fordra, att

en uppväxande tronkrävare i tid undanröjdes».

Läran om »raison d"État» och »de två moralerna»

hade, som man ser, trängt romarne i kött och blod.

Man ville veta, att giftblanderskan Lokusta ur

fängelset uppkallats till Nero för att tillreda

giftet; man ville veta namnet på den centurion,

som avhämtat henne; ja, man kände på torgen och i

badhusen och rakstugorna så många biomständigheter

till denna händelse, som om gärningsmannen själv

gått omkring och i förtroende meddelat de

underkunnige allt, som mellan fyra ögon timat i

den hemlighetsfulla saken.

Här hava vi hunnit till en punkt, där den som

skriver detta borde ödmjukt nedlägga pennan

hellre än motsäga frejdade hävdatecknare och

ådraga sig misstanken att söka vittvätta ett av

historiens olyckligaste negerbarn. Dock vare den

fråga tillåten, om det icke är mer än möjligt, att

kryperiet för den julisk-klaudiska ättens flaviske

efterträdare i förening med det inflytande, som

avsky, hat och jakt på rafflande nyheter utöva

på inbillningskraften, omspunnit Neros bild med

dikter, som skarpsinnet måhända ännu vore i

stånd att delvis skilja från verkligheten. Är det

icke så, att de romerska krönikeskrivarne med

Neros senaste liv för ögonen trott honom redan

som yngling, som gosse, ha varit ej blott i stånd

till allt, utan meddelaktig i allt det värsta, som

lägges hans moder till last? Äro icke det flaviska

skedets historieskrivare Tacitus’ sagesmän? Och

vad denne högsinte tidsskildrare omtalar endast

tveksamt och som rykte, är icke detta visshet redan

för Suetonius och de andre? Det är sannolikt, att

Burrus dog av den långvariga halssjukdom, som

både Tacitus och Suetonius ommäla, men säger

icke såväl den senare, som efter honom Kassius

Dio, utan ringaste förbehåll, att Nero sände sin

gamle lärare gift? Heter det icke hos dem, att

Nero ihjälsparkade sin andra maka, Poppea Sabina,

ehuru Tacitus låter oss veta, att medan några

av hans hemulsmän påstodo detta, försäkrade

andra, att hon dött av gift? Och själv tror Tacitus

icke, att Nero uppsåtligt vållat hennes död, »ty han

önskade sig barn och älskade henne lidelsefullt».

Vid skildringarna av Britannikus’ död häfta

många motsägelser. Utan att fästa mig vid den

omständighet, att varken Subrius Flavus eller

Julius Vindex, medan de skylla Nero för så många

andra brott, tillvitar honom brodermordet -- en

omständighet, som väger föga, då vi troligen hava

dessa mäns ord återgivna med den vanliga friheten

hos romerska skriftställare -- vågar jag dock luta

till den mening, att modermordet är Neros första

brott.

Därmed vill jag icke hava motsagt möjligheten

av Neros skuld till Britannikus’ död. Jag har

endast velat framhålla, vad Kassius Dio i ett annat

sammanhang yttrat, att »man utgav för verkligt

vad som var möjligt och för sant vad som var

sannolikt».

Neros grymhet är vorden ett ordstäv. Men den grymhet,

som njuter av andras smärta -- vällustingarnes och

de hysteriska kvinnornas grymhet, vilkas nerver

kittlas vid åsynen av kval och blod -- var Nero

främmande: han dog för ung och med för obruten hälsa

att hemfalla åt den. Man kan ej heller påbörda honom

bovlynnet hos en Kaligula, som dödade därför att han

hade makt att göra det. Lika litet kan han tillvitas

det vanligaste slaget av grymhet, den som har sitt

upphov i vedergällningsdriften eller hämndkänslan och

i alla tider gjort sig gällande i lagstiftningen, dess

mer ju råare eller fegare tiden varit. Han var tvärtom

överseende och förlåtande, när helst han kunde utan

fara eller uppoffring vara det. Men det älskliga lynnet

utan stödet av sedliga grundsatser är alldeles

otillförlitligt i livets prövningar. Man ser det bäst

på de så kallade naturfolken, hos vilka grymheten kan

med ens bryta fram mitt igenom naiva yttringar av sköna

egenskaper hos människosjälen. Och med allt sitt

frossande i en överförfinad odlings former var och

förblev Nero »naturmänniska». När självbevarelsedriften

upprördes, när han såg sig hotad till livet eller till

villkoren för livets njutning, miste han sansen;

inbillningskraften, som kan göra väntade olyckor värre

än timade, överväldigade honom, och var då hans

omgivning sådan, att hon eggade i stället för att hejda

honom, så slog han skonslös till. Tidens lösen var

dessutom att med älla medel söka

njutningen och undvika smärtan. Men för en

epikureismens vilde, som man satt världsspiran

i handen, låg det att undanröja orsaker till

lidanden helt nära det att undvika dem. Tvekade

han att taga steget från det ena till det andra,

så fanns det skrämmande, uppmuntrande och

smekande röster, som besvuro honom göra det

och tycktes hava rätt, ty sedan han överskridit

brottets Rubikon, jublade honom allt till mötes.

Och det värdiga lugn, varmed stoikern gick till

döden, det utmanande lättsinne, varmed epikuréen

lämnade livets fest, voro lika ägnade att intala

tyrannen, att allt, liv och död och domen över liv

och död, är lek.

Neros under åratal underhållna ångest för

Agrippinas stämplingar förde mer än en gång

hans tankar på någon utväg att varda henne lös

och ledig; men för modermordet skulle han

måhända aldrig mognat, om han icke råkat under

Poppea Sabinas, Roms skönaste kvinnas,

demoniska välde. Endast lättsinnet i Neros lynne kan

förklara, att han, omgiven av aldrig vilande ränker,

medelpunkten för en förtvivlad kamp mellan

modern och den efter diademet gripande älskarinnan,

mellan sina lärare och rådgivare, som sökte

återföra honom till pliktens väg, och de utsvävande

umgängesvännerna, som stämplade mot dem alla

och mot varandra inbördes -- att han under allt

detta kunde hängiva sig så hjärtligt som han gjorde

åt skämt och fester och konstövningar och

helleniseringsdrömmar. Men det kom en dag, då denna

strid vart honom odräglig, då han icke längre

kunde höra Poppeas förebråelse, att han var »en

omyndig stackare, träl under andras vilja», och

icke kunde motstå hennes böner, smekningar och

tårar, helst hon hade vänner, som skrämde honom

med folkets hat till »Agrippinas styrelse», samt

kunde sända honom en förförare, hans förre

pedagog Anicetus, som av hans barndoms vänskap

smed vapen mot hans livs upphov, och, när stunden

var inne, framlade en plan, huru Agrippina kunde

försvinna, utan att en bubbla på tidens ström

förrådde på vad sätt.

Funnes ännu den romerska statstidningen

Acta Diurna att tillgå, skulle man i samlingen

för år 59 få läsa, att »en mördare, Agerinus (en

av Agrippinas förtrogna tjänare), hade inför Cesar

ertappats med svärdet i hand, och att hans

härskarinna av samvetsagg över det brott, hon

tillärnat, själv försonat sin skuld». -- Med andra

ord: Agrippina var död, och alla goda medborgare voro

ålagda den tro, att hon efter ett mordförsök mot

sonen avhänt sig själv livet. Annat hava dock de

romerska hävdatecknarne att förmäla.

Nero med sitt hov övervar Minervafesten i

Bajæ. Agrippina inbjöds dit, och kejsaren lät åt

henne iordningställa lantgården Bauli i närheten

av Misenska udden. Modern kom, Nero var henne

till mötes och gav till hennes ära en fest, som

räckte in på natten. Hon följdes därefter ombord

å ett praktfullt skepp, som skulle föra henne till

Bauli. Skeppet var så byggt, att det utan möda

kunde sänkas. Den stjärnklara natten och luftens

och havets stillhet skulle dock gjort ett skeppsbrott

misstänkt; man vidtog därför en annan åtgärd

och lastade taket över hennes hytt så hårt, att

det brast. En medföljande hovman krossades; en

hovdam, som satt vid furstinnans fötter, kom vid

en rullning av skeppet i vattnet och ihjälslogs av

roddarne med årorna; men Agrippina själv lyckades

frälsa sig ur mördarehänderna med simning

och upptogs i en mötande båt. Vid första budskap

om planens misslyckande sänder den uppskrämde

Nero Anicetus med soldater till Bauli. De bryta

sig in i Agrippinas sängkammare och döda henne

med käppslag och svärdstyng.

Vid avskedet från modern hade Nero slutit

henne i famn och kysst hennes mun och barm.

Tacitus, som omtalar detta, vet ej, om han däri

bör se en förställning driven till sin höjd, eller

om icke »sista åsynen av den till sin undergång

hastande modern höll sonens hjärta med all dess

vildhet kvar hos henne». Det senare antagandet

synes oss fullkomligt överensstämma med Neros

skaplynne. En så psykologiskt fin anmärkning

möter man, utom hos Tacitus, aldrig hos det

kejserliga Roms andefattige historieskrivare.

Då brottet var utfört, greps Nero av fasa.

De lugna stunder han under sitt följande liv kunde

hava, voro endast en vapenvila med de ständigt

lurande samvetskvalen. Var hans sedliga känsla

kvävd i brodden av epikureiska läror, utsvävande

nöjen och svärmeri för en skönhetsvärld utan

annan halt än skönhetens, så var hans

inbillningskraft dess livligare. Han såg i sina

drömmar de moderbröst, som barnet diat och ynglingen

genomstungit. Han tillkallade magier från österlandet

för att besvärja och försona den mördades skugga;

men denna jagade sömnen från hans läger och

lugnet från hans vakor. För sina närmaste kunde

han icke dölja de kval han led: han omtalade

själv, att han sovande och vakande såg furierna

med brinnande facklor och svängda gissel. Då

han gjorde sin konstresa i Grekland, djärvdes han

icke infinna sig till de eleusinska mysterierna, ty

han kände med sig, att han skulle flytt vid

häroldens rop: »må de skuldbelastade och brottslige

hålla sig fjärran!» Till Bajæ återvände han aldrig:

åsynen av de stränder, där odådet förövats, var

honom outhärdlig. Poppea Sabina, som trott det

största hindret mellan sig och den kejserliga

högheten undanröjt, fann sig sviken i sin väntan och

måste ännu i åratal, ehuru understödd av Neros

dårade hjärta, strida för att nå sitt mål.

*

Nero älskade att låta avbilda sig som Apollo,

skaldekonstens, sångens och cittraspelets gud. Det

följer av sig själv, att det var tidens bästa grekiska

mästare, som hade i uppdrag att föreviga honom

som sådan i brons och marmor. Men det vill

synas, som om deras smickrande mejslar icke

nöjde sig med denna uppgift: de ville framställa

ej endast Nero som Apollo, utan även Apollo

som Nero. Gudens ideala skönhet finge icke

störas; men konstnärer som Zenodoros kunde på

denna skönhet andas ett tycke av kejsarens vackra

drag. Sålunda torde denna tid hava givit upphov

till en egendomlig Apollotyp, som i två eller tre

konstverk hunnit till våra dagar. Det främsta av

dessa konstverk är på samma gång ett av de

yppersta, som vi äga från den senare antika tiden:

den världsfrejdade belvederiske Apollo.

För den som skriver detta har denna bildstod

en märkvärdighet vid sidan av sin estetiska och

konsthistoriska. Jag djärves tro, att hon är ett ur

jorden uppståndet vittne om Neros kamp med sina

samvetskval. Han har velat äga inför sina ögon

vissheten, att blodskuld kan försonas, och med

denna tysta avsikt låtit någon framstående konstnär

skapa eller måhända efter ett delfiskt mönster

bilda en Apollon Katarsios.

Stoden uppgrovs mot slutet av fjortonhundratalet

i Antium, Neros födelse- och älsklingsstad, ur

gruset av en villa, som tros hava varit hans egen.

Bilden saknade då vänstra handen och samtliga

fingrarne å den högra, och med dem voro även de

attribut hon burit försvunna. Man har fördenskull

intill dessa dagar varit oviss och uttömt sig i

gissningar om den handling, vari guden varit

framställd. Den vanligaste förklaringen är, att

konstnären tänkt sig det ögonblick, då Apollo,

för att värna sin helgedom i Delfi mot gallernas

rovlystna skaror, personligt trädde dem med egiden

i hand till mötes och drev dem med blixt och

virvelstorm på flykten. Overbeck, som gillar denna

mening, tänker sig guden i denna handling ställd

emellan den versailles"ska Artemis och den

kapitolinska Atena. Men nyligen har Karl Bötticher,

synes mig, ådagalagt, att bilden i den sänkta högra

handen burit den delfiska lustralvippan, av vars

knutsnöre han upptäckt en återstod på trädstammen,

som tjänar till stöd. Men lustralvippan var den

pytiske Apollos tilläggstecken i hans egenskap av

blodskuldförsonare.

Det ligger något av brådförnummen bländande

uppenbarelse i denna bild. Med vänstra armen

hotfullt eller avvärjande framsträckt ilar guden

i majestätisk vrede emot ett något, som otillbörligt

nalkats hans heliga omkrets. Karl Bötticher tänker på

det uppträde i Eschylus" »Eumenider», då Orestes,

modermördaren, förföljd av furierna, störtat in i

Apollos tempel och famnat dess altar; han tänker

sig vidare, att guden i detta ögonblick ser

samvetskvalens gudinnor intränga i helgedomen, och

att han harmsen, med bågen i vänstra handen, möter

dem och driver dem ur templet och därefter med

lustralvippan fullbordar den handling, varigenom

Orestes" blodskuld försonas.

Detta överensstämmer väl icke så alldeles med

Eschylus" skildring, men träffar henne dock i

samma huvudpunkt, som det var konstnären nog

att träffa. Ingen bild kunde bättre än en sådan

påminna den nye Orestes, att en försoning med de

gudomliga makterna vore möjlig, och ingen vara

bättre ägnad att i hans mörka stunder lysa med

ett hopp om frid.

Hos Eschylus är själve Apollo dock ur stånd

att blidka eumeniderna: han mäktar endast söva

dem till en tid. Denne gudingivne skald, som

med hellenens skönhetskänsla och filosofiska

instinkt förenar de hebreiske siarnes storvulna väsen

och djupa sedliga allvar, har känt och velat uttrycka,

att religiösa bruk och tempeltjänst kunna

döva samvetskvalen, men icke sona synden, icke

hela det brutna. Apollo själv råder Orestes fly

till Pallas Atena och där, inför areopagen, underkasta

sig Guds dom i mänsklighetens rätts- och

billighetsmedvetande. Eumeniderna följa honom

även dit och sjunga vid domstolens tröskel den

hjärtskakande kor, som Schiller syftar på och fritt

efterbildat i sin sköna ballad »Die Kraniche des

Ibycus». Areopagens ledamöter lyssna till käromål

och svaromål, och då det visat sig, att deras

röster fallit till lika tal i friandets vågskål och i

fällandets, ger den visa och milda Pallas utslaget

till Orestes" förmån. Men hon ger även samvetskvalen

deras ära och låter dem i skepnaden av nådens

gudinnor med högtidligt fackeltåg följas till

det tempel, som folket helgat dem vid sidan av

areopagen.

Även Nero kände, att han nu var ställd under samma

dom, och han bävade för att möta människornas blickar.

Men ack! med dem syntes ingen försoning vara av nöden.

Sanningen, som ligger i paradoxen »folkets röst Guds

röst», synes någon gång fruktansvärt jävas i hävderna.

Så i det romerska »plebiscitet» av år 59, och så i det

franska av år 1852, som ur denna synpunkt och oavsett

medlen, genom vilka det tillkom, väl torde vara den

rysligaste händelse i den nyare historien. Senatorer,

krigare, de kampaniska städernas styrelser och råd

ilade i kapplopp till kejsaren för att med sina

lyckönskningar giva honom mod. Icke dess mindre.

darrade han för att återvända till Rom. Väl försäkrade

hans vänner, att »folkets tillgivenhet stigit genom

Agrippinas död»; men aldrig kunde han väl ändå ana det

skådespel, som väntade honom. Senaten i ämbetsdräkt är

honom till mötes; från läktare, uppförda längs

huvudgatorna, jubla kvinnor och barn; medborgarne

trängas kring hans vagn, tackoffer brinna i templen,

och sålunda tågar modermördaren som triumfator upp på

Kapitolium. Senaten samlas i kurian och förklarar i

Roms namn, att Agrippinas död var en lycka för staten.

En enda av fäderna blygdes att deltaga i denna

förklaring. Det var stoikern Trasea Petus. Han

sannade således, vad Tigellinus sagt, att stoikerna

vore ett samhällsvådligt släkte.

Men icke ens den villighet, varmed romerska senaten

och folket togo Neros blodskuld på sina axlar, var i

stånd att återgiva hans själ jämvikten. Från år 59

finner man i det mesta, som han planlägger och

företager sig, något överspänt och feberartat. Hans

nöjen varda tygellösare, hans från barndomen hysta,

hitintills dämpade, aldrig tämda åtrå att rusa sig av

folkets bifall på teatern och arenan oemotståndlig

och omättlig. Men ännu skönjer man i hans inre en

strid mellan ett bättre och ett sämre. Det är tydligt,

att han någon tid efter modermordet velat försona --

icke allmänna meningen, som ju syntes vara på hans

sida, icke Olympens gudar, som han förnekade och

förlöjligade, men den gudom, som gav sig till känna

i hans upprörda hjärta. Under de två nästföljande

åren sökte han troget uppfylla en furstes plikter,

och dessa år kunna ännu läggas till de gyllene,

som Trajanus prisade. Riksstyrelsen gick sin

jämna gång, goda lagar stiftades, kejsaren visade

sig vänsäll och som domare mild och miskundsam.

År 61 insjuknade han livsfarligt och hänvisade,

då han väntade döden, på den ädle Memmius Regulus

som den värdigaste att stå vid statens roder.

Ännu år 62 kunde den man, om vilken man sade att

han aldrig avvikit från det rättas väg och aldrig

smickrat, Trasea Petus, i senaten kalla Nero en

utmärkt furste.

Men detta samma år hördes för första gången under

hans styrelse ordet majestätsbrott. De blodiga

epigrammer emot den nye Orestes, som man om

morgnarne läste på stodernas fotställ och

basilikornas murar, hade Nero lämnat utan akt.

Men nu hände det, att förre folktribunen, sedermera

pretorn Antistius i ett stort och förnämt sällskap

föredrog nidvisor, som han diktat om kejsaren.

Tungans, vi kunna icke säga ordets, frihet hade

hitintills varit gränslös, och ehuru alla visste,

att tilidragelsen några timmar därefter skulle vara

känd av Cesar, trodde sig Antistius trygg och

skulle varit det, om icke Kossutianus Kapito,

värdig svärson till Tigellinus, angivit honom inför

senaten för majestätsbrott. Då måste saken hava sin

gång. Lagen stadgade dödsstraff, men Trasea Petus

röstade för landsförvisning, och detta vart

senatens beslut.

Samma år avled Burrus, och den ålderstigne Seneka

drog sig tillbaka, om trött vid hovlivet och

statsärendena eller störtad genom Poppeas och de

epikureiske gunstlingarnes ränker, är svårt att säga.

Kejsaren tackade sin lärare för det stöd han givit

honom på ungdomsårens slippriga väg och gav honom ett ömt

farväl. Från detta ögonblick stod Nero helt och hållet

under inflytande av Poppea och Tigellinus. Denne

utnämndes efter Burrus till pretorianernas överhövding.

För Poppea Sabina gällde det nu att undanröja det sista

hindret för sin ärelystnads tillfredsställelse: Neros

lika aktningsvärda som olyckliga maka Oktavia, och hon

och hennes medbrottsling Tigellinus gjorde det med de

skändligaste medel. Det är möjligt, att Nero trodde den

falska anklagelse för äktenskapsbrott, som hopsmiddes

mot Oktavia; i varje fall ville han tro, för att få

bandet med henne slitet, och den tillåtande del han tog

i den avskyvärda förföljelse, som ändade med mordet på

hans maka, visar en lidelsens träl i all hans uselhet.

Hans bana lutade nu brådstört mot undergången: de

återstående sex åren av hans liv -- han var vid denna

tid tjugufyra år gammal -- äro en yra i demoniska fester,

ursinniga utsvävningar, som pröva allt vad en

genomfördärvad inbillningskraft föregycklar, ett omättligt

fikande efter konstnärssegrar och ett hejdlöst mördande,

när självbevarelsedriften upp röres av verkliga eller

föregivna faror. Ett avbrott i orgien inträdde, då Poppea

skänkte honom en dotter. Men fadersglädjen, feberartad

även den, slog över i vild sorg, när barnet dog, och

sorgen kastade honom i nya, om möjligt vanvettigare

utsvävningar. *

En rikt utrustad folkstam, som inträder på odlingens

bana, lysten att lära av andra, självständig i

lärdomens uppfattning, utveckling och tillämpning,

glad i känslan av sin ungdomskraft, omgiven av en

natur och själv danad med en fägring, som väcker

sinnet för färgens och formens skönhet, vill gärna

giva allt omkring sig uttryck av den hälsa och

samklang han känner i sin egen andliga och

lekamliga tillvaro. Så uppstår konsten, och med den

glädje, som redan hennes första naiva uppenbarelser

väcka, parar sig hos folket känslan, att vad det

förnimmer som det högsta av allt, vad det dyrkar

som gudomligt, vad det vördar som sed och lag och

vad det älskar som gott och ädelt, är framför allt

annat värdigt att skådas, såvitt detta är möjligt,

i sköna former. Folket vill se det sanna som ett

sant och skönt, det goda som ett gott och skönt;

dess skönhetsliv förknippar sig med dess liv i

gudstro och i stat och får, till tack för att det

smyckar troslivet och fosterlandslivet, höga

ingivelser, värdighet och idealitet från dem.

Intetdera är de andras tjänare; de äro jämbördiga

systrar och famna varandra som kanterna. De växa

upp med folket, och så som detta älskar sin tro

och sitt fosterland, älskar det sin konst och

förstår henne i alla hennes skeden, ty de följas åt

i utvecklingen genom barnaåren, ungdomen och

mannaåldern. Långsamt, men med friskaste gossehåg

strävar konsten fram genom de tekniska svårigheter,

som möta henne, ty i folket finnes ingen klass, som

vuxit den stora menighetens ståndpunkt över huvudet,

ingen högre estetisk

bildning, som, vand vid ett bättre, ler åt den

inhemska enfalden och begabbar den oerfarna handens

tafatta, men kärleksfulla möda i skönhetssinnets

tjänst; men varje framsteg handen gör, varje seger

över en teknisk svårighet ses av mängden och

beundras. På detta sätt har den helleniska konsten

och i själva verket varje, som levat sitt eget liv

och djupare verkat, vuxit upp. Den enfaldigaste

bondmålning, som röjer ett första spår av själ,

innebär bättre hopp om en skönhetsvår för folket

än den allra samvetsgrannaste kopia efter den

allra störste utländske mästare.

Så kommo romarne och gjorde sig till Greklands

herrar och lärde efter hand beundra en konst,

som i sitt längesedan färdiga och fulländade skick

syntes bilda en värld för sig, vilken icke tarvat de

sedliga krafternas medverkan för sin uppkomst och

blomstring. De tillägnade sig hennes alster som

segerbyten och njutningsmedel och vände sig

föraktligt bort från de underlägsna yttringarna av

sina egna landsmäns och närmaste grannars formsinne.

Men så sant det är, att de olika tiderna och de olika

folken ha att lära av varandra, så sant torde det

även vara, att en utifrån hämtad konst, vilken i

brodden kväver en annan, som vill uppspira ur de

inhemska anlagen, ej kan helt och hållet skrivas

på den andliga vinstsidan, så länge det icke visat

sig, att hon ur den högre bildningens drivhus kan

omplantas på kalljord, luftvänjas och ingå i folkets

andliga hushållning som de utländska sädesslagen

dess timliga. Men att så sker är ytterst sällsport.

Rom och Italien uppfylldes av grekiska konstverk;

torgen, basilikorna, templen, baden, hemmen prunkade

med sådana, släkten uppväxte ibland dem, och likväl

förblevo romarne i grunden främmande för den

helleniska konstens ande. En utifrån hämtad konst

har något, som stöter folkkänslan tillbaka: massan

förnimmer dunkelt, att man med denna införsel gjort

henne själv och hennes outvecklade anlag orätt. Hos

några varder känslan till en misstanke, att konsten

är den sedliga enfaldens fiende; de fleste uppfatta

henne som en leksak för de rike och förnäme. Och

medan fint öga kräves för att upptäcka hennes

otvivelaktigt förädlande inflytelse, låter det sig

icke neka, att hon vidgar klyftan mellan folklagren,

giver deras odling till höjdpunkt och innehåll en

olikhet, som ej är sund, bland sina dyrkare skapar

ett slags kännare och läckermunnar, som just icke

äro skönare företeelser än de gastronomiska, och

stundom även slappar hågen för samhällslivets arbete.

Och nekas kan ej heller, att hon har en viss böjelse

för att slå över till en ars voluptaria, att vädja

från den estetiska lusten till vällusten, så att det

kräves, vad som i våra dagar lyckligen finnes,

kraftiga polismästare i skönhetsvärlden, för att hålla

henne i tukt. Hos den helleniska konsten yppade sig

denna böjelse, så snart hon gjorts till tjänarinna åt

de macedoniske förnäme.

Med sin iver för konstens införande i alla livets

förhållanden var Nero själv ingenting annat än en

av dessa estetiska frossare, som uppkomma och

frodas under de villkor, som ovan äro vidrörda,

och skönheten var och förblev för honom

blomsterkransen kring lustarnes bägare. Ur henne hade

han ingen vinning att skörda för sin inre människa.

En med täcka former lekande inbillning styrker icke

den, som tappar pliktkänslan, när plikten synes hård,

och välviljan, när hon kräver uppoffring.

Historien om det vattenskott, som den grekiska konsten

sköt i Rom, ligger, trots museernas rikedom, ännu i

det dunkla och har visserligen icke vunnit i klarhet

genom de försök, som före år 1870 gjordes att, en

nyare cesarism till ära, förvandla vattenskottet till

trädets krona. Man kan därför icke så noga säga,

vilket inflytande den neroniska tiden utövade på

konsten i Rom; men att han haft ett märkbart sådant

må dess hellre tagas för givet, som det kejserliga

Roms konsthistoria mer än någon annan torde brås på

historien om de tycken och nycker, som följde

varandra vid hovet och som de förnämsta konstkännarne

och mecenaterna ställde sig troget till efterrättelse.

Tydligt är, att smaken under Nero var en annan än

under Augustus. Den strängare stil och den måtta, som

ännu iakttogos av det augustiska tidevarvet, vek för

hågen att överraska med det kolossala och intaga med

en täck och retande naturlighet. Under Hadrianus rådde

en lärd eklekticism, med ett företräde för idealismen;

under Antoninerna en idealism, som artade sig stel och,

om jag så får säga, stoisk. Den allt andefattigare och

mer schablonmässiga idealismen rymmer därefter fältet

för en realism, som stundom gränsar till det råa.

Konsten, slav av de förnäme, föll, som

tillbörligt var, mer och mer i deras slavars våld.

Under Septimius Severus är även den tekniska

färdigheten sjunken, och med Konstantinerna inbryter

ett barbari, vars andliga tomhet och tekniska

skröplighet tillgripa en stil, som är oförmögen av

barockens självsvåld, men förebådar hans svulst.

Om Nero själv som konstnär äro de gamles omdömen olika.

Det ärade en furste att idka skaldekonst, hävdateckning

och vältalighet; det var honom medgivet att föra

penseln och mejseln; man upptog icke illa, om han i en

trängre vänkrets sjöng till cittran; men gammalromaren

ryste vid tanken på en imperator, som dansade eller

talade genom skådespelarens mask, och gjorde han det

offentligt, saknade språket ord för domen över honom.

Det är då mer än sannolikt, att de som sågo honom

uppträda på teatern icke vinnlade sig om oväld i

uppskattningen av hans förmåga som skådespelare,

sångare och citaröd, och att denna sinnesstämning ej

heller verkade förmånligt på deras omdömen om hans

duglighet på andra konstens områden. Tacitus förkastar

icke alldeles hans skaldestycken, men klandrar dem för

brist på kraft och helgjutenhet. Suetonius försvarar

mot Tacitus Neros rätt till de dikter, som buro hans

namn, och icke ens hans värsta fiender hava velat

ställa honom i Baviernas och Meviernas skara. Samme

Suetonius anmärker, att »målning och bildhuggarkonst

idkade Nero med icke ringa framgång». Spridda

yttranden giva ock vid handen, att ivern, varmed han

övat sin röst och studerat den dramatiska tekniken,

burit frukter. »Om Nauplius’

illgärningar sjunger du ypperligt, men dina egna

goda gåvor nyttjar du icke,» sade honom en gång

en cynisk filosof på gatan. Det torde icke hava

varit ett tomt narrspel, som världen uppförde med

honom, när hon höljde honom med tävlingslekarnes

segerkransar. Ett sådant skulle varit outhärdligt

för hans omgivning och väl även till slut

genomskådats av honom själv. Troligare är, att

hans konstnärsskap var tillräckligt utbildat för

att låta konstdomarne med någorlunda gott samvete

muta sig av hans kejserliga värdighet och jämka

med sin fruktan för hans onåd.

Sedan kejsaren i flera år uppträtt som sångare

och spanntyglare inför större, men slutna kretsar,

fick den stora allmänheten år 64 för första gången

se världens herre på en offentlig skådebana,

knäböjande för åskådarne och utbedjande sig en

välvillig dom av män med odlad smak. Det var i

Neapel, en grekisk stad. Naturligtvis strömmade

alla att höra honom; handklappningarna och

bifallsjublet påminde honom om hans triumf som

gosse på Circus maximus. På gammalromarnes knot

över diademets vanhelgande svarade han med att

låta slå mynt, på vilka man såg Nero Cesar

Augustus i citarödens dräkt.

Två år därefter företog han sin konstresa till

Grekland, ett yrande korybanttåg och ett

skövlingståg på samma gång, tumlande fram från

triumf till triumf genom yppiga fester och

skändliga utsvävningar, över vägar, som ströddes

med guld och lik. Det hela ordnades av den

plundrande och mördande Tigellinus till en enda

ofantlig backanal,

bländande och förskräckande. Om den vanvettiga prakt,

som utvecklades, kan man få en föreställning, då man

vet, att Nero i vardagslag, vid sina vanliga utflykter

till någon av Roms grannstäder, förde med sig en liten

här av guldsmidde förridare, kuskar och löpare och en

tross av tusen vagnar med scharlakansklädde drivare

och silverskodda dragare. Hellas’ städer stodo

smyckade för att emottaga honom; folket strömmade till

de heliga spelen för att vittna hans segrar i

tävlingslekarne. Ensamt »claquen», som följt kejsaren

från Italien, utgjordes av flera tusen unga män, alla

prydda med riddareståndets gyllene ring. Även

kejsarinnan medföljde. Dock ej Poppea Sabina, som

dessförinnan avlidit och över sitt stoft ärats med

ett liktal av Nero, i vilket han -- kännetecknande

för hans livsuppfattning -- prisade först och sist

och allenast hennes skönhet, utan att fästa sig vid

de bättre egenskaper hon möjligen ägt eller pryda

henne med de dygder, som åminnelsetalare, om icke

andra, kunna upptäcka hos sina föremål. Den nya

kejsarinnan var en yngling. Den förvånande likhet

denne -- Sporus hette han -- hade med Poppea var

för Nero ett tillräckligt skäl att kläda honom i

kvinnodräkt, offentligen förmäla sig med honom och

visa honom för romarne som kejsarinna. Sporus

omgavs under Greklandsfärden av hela den hovstat,

som tillkom Cesars maka, och följdes av lastvagnar

med dyrbara kvinnoskrudar. En filosof, som

tillfrågades av Nero, vad han tyckte om denna

kejsarinna, svarade: »ack, att gudarne givit din

fader en sådan hustru och

ingen annan!» -- Hela tåget liknade en uppsåtlig

symbol av lustarnes frigörelse i en värld, som

förvisat allt sedligt patos till de i sorgespelen

dramatiserade myterna och tillät det där för

känslorusets skull. Vid återkomsten till Rom

mottogs Nero som triumfator. Och det hade ju sina

skäl. I Cesars person hade Hellas övervunnit Rom,

men endast för att Rom skulle i samma person

övervinna Hellas. Eneas’ ättling hade hämnats

Ilions fall, och den världshistoriska strid, som

uppkom ur Ledas ägg, ändat med en världshistorisk

försoningsfest, då kejsaren, sedan han vunnit den

olympiska olivkransen, förkunnade »Greklands

frihet». Ett stycke av Roms stadsmur nedrevs för

att giva rum åt segertåget. Främst gingo 1,800 man

med de lika många kransar Nero vunnit som sångare

och skådespelare. Därnäst lansbärare med

bronstavlor, som mälde, var och över vilken

frejdad konstnär och i vilken sång eller

roll varje krans var vunnen. Därefter på Augustus"

triumfvagn Nero själv i guldvirkad purpurtunik och

grekisk mantel, översållad av stjärnor, med

Olympias oliv kring lockarne och den pytiska

lagern i hand. Bakom triumfvagnen pretorianerna

i sin glänsande vapenbonad och till sist

riddarståndet i sin statsdräkt och senatorerna i

purpurbrämad toga. Husen blomsterprydda, staden

om natten upplyst av otaliga facklor och

genljudande av ropen: hell Olympionikos! hell

Pytionikos! hell Nero-Apollo! De aderton hundra

segerkransarne hängdes på den egyptiska obelisken

i Neros cirkus, på det att urtidens odling,

den grekisk-romerska bildningens moder, även måtte

få sin hyllningsgärd. -- Det är samma obelisk, som

nu står mellan Peterstorgets springbrunnar. Han har

upplevat mycket, och vad skall han ännu uppleva?

Neros konstnärsbana hade, även hon, sina törnen.

Huru ofta han uppträdde, skedde det icke utan

rädsla. Vid inträdet sågs han blek och darrande,

och först åskådarnes uppmuntrande rop gåvo honom

mod. Han pinades av misstanken, att det var

kejsaren mer än konstnären jublet gällde, och

efter vunna segrar önskade han nederlag, för att

kunna tro på domarnes oväld, men när det någon

gång hände, att han övervanns, avundades han den

lycklige medtävlaren.

Bland hans älsklingsroller voro de båda

modermördarne Orestes och Alkmeon. Huru förklara,

att han sålunda intvang sin inbillningskraft i den

värld av smärta, ur vilken han annars ville frälsa

henne? Njöt han av att i en annans person genomleva

de kval han rönt så djupt i sin egen? Ville han

intala eftervärlden, att han, som gärna spelade

Orestes, icke kunde vara en verklig sådan? Eller

gav det honom en lindring att bikta i en annans

namn? Det är en psykologisk företeelse, att

brottslingar, när de tro sig säkra, tala om odåd

av den art, vartill de veta sig skyldiga. Mordet

vill i dagen, säger ett gammalt ordspråk. Måhända

ligger något liknande här till grund.

De två år, som närmast föregingo konstresan genom

Grekland, höra till de ödesdigraste i Neros levnad.

År 64 timade den brand, som ödelade större delen av

världsstaden; år 65 upptäcktes den pisoniska

sammansvärjningen, som kostade Rom dess ädlaste blod.

Nero, som var i Antium, då eldsvådan utbröt, kom, då

hon rasade som värst, till huvudstaden. Från Mecenas’

torn, det av Horatius omförmälda, på Eskvilinska

berget, åsåg han brandens prakt och sjöng, demoniskt

tjust av eldhavets skönhet, sången om Ilions undergång.

Sannolikt var denna sång diktad av honom själv: man vet

åtminstone, att han skrivit ett epos, kallat Troica.

Det är skada, om ej för bokvärlden, så dock för

kännedomen om Neros kynne, att dikten gått förlorad.

Hon måste varit något eget i sitt slag, ty medan det

annars hedrade en furste att täljas till skalderna,

ställes faderskapet till Troica bland Neros

skändligheter. Juvenalis anmärker i en av sina satirer,

att Orestes dock bör dömas mildare än Nero, ty

-- -- -- aldrig sjöng på scenen Orestes,

ej han Troica skrev -- -- --

Nyckeln till denna gåta gömmes måhända i en rad hos

Kassius Dio, som tillvitar Nero, att »han prisade den

trojanske konungen Priamus lycklig, som fått se de

sinas och sin stats undergång». Med andra ord: Troica

torde hava lovsjungit en sådan sällhet och alltför

tydligt visat, att skalden fått sina ingivelser ej

från Apollo, utan från en estetisk Tyfon, för vilken

det sublima i en stor

ödeläggelse mer än uppväger eländet hon medför. Och

obunden som han var av sedliga grannlagenhetsskäl,

lär väl Troica’s författare därjämte utmålat Zeus’

och Ganymedes’, Ankises’ och Afrodites’, Paris’ och

Helenas kärleksäventyr med så livliga färger i alla

enskildheter, att till och med hans samtid, som kunde

tåla otroligt i den vägen, fann det för starkt.

Vilken förmåga romarne tillmätte honom i att känna

»rent estetiskt» och hålla skönhetssinnet fritt från

»störande inflytelser», därom vittnar det i övrigt

osanna ryktet, att han vid åsynen av sin mördade

moders kropp ej hade andra ord än hänryckningens över

hennes fägring. Detta rykte motsades och vederlades

även av hans fiender. Men visst är, att om Nero med

sin estetiska teori gått nyromantikerna i förväg, så

var han man att tillämpa sin lära eftertryckligare än

själve Schlegel i »Lucinda».

Som man vet, misstänkte många romare Nero för att hava

tillställt branden och genom sina utskickade hindrat

släckningen. Misstanken vilade på övertygelsen, att

han kunde köpa ett skådespel huru dyrt som helst, samt

stärktes, då man såg honom taga en stor del av de

nedbrända stadsdelarne i anspråk för sin nya kejsarborg.

Men säkerligen har denna brand, så skön han var som

skådespel och så välkommen för Neros byggnadsplaner, dock

icke grämt någon djupare än honom, ty oräkneliga konstverk,

och bland dem många av ouppskattligt värde, målningar och

stoder av det forna Hellas’ mest prisade konstnärer, hade

tillintetgjorts i lågorna. Emellertid vart

sinnesstämningen mot kejsaren så hotande, att hans

vänner funno tjänligt avleda misstanken åt annat

håll och utpeka kristianerna. Och det är mer än

möjligt, att anklagelsens upphovsmän trodde på

hennes sanning. Om kristianernas trossamfund

voro rysliga lögner i omlopp. Ännu en mansålder

därefter, då romarne haft tid att göra sig bättre

underrättade om deras läror, kunde en så rättrådig

man som Tacitus, som väl kände hävdatecknarens

plikt att grunda sina omdömen på kunskap och ej

på rykten, kalla den nya tron en avskyvärd

vidskepelse och tälja henne till »det ohyggliga

och skändliga, som från alla håll sammanströmmar

i huvudstaden och där finner tillhängare». Det

rådde vid denna tid stark spänning mellan

kristianerna och deras judiska bröder i Rom, och

man har gissat, att Poppea Sabina, som lär haft

ett visst tycke för mosaismen, var den som ingav

anklagelsen. Men låt oss hellre tro, att hon höll

en skyddande hand över judarne, så att dessa,

med vilka kristianerna annars sammanblandades,

icke indrogos i förföljelsen! Misstanken och

anklagelsen mot kristianerna förklaras otvunget

av det hopp de hyste och väl även ovarsamt

uttalade om det ruttnande romarrikets undergång

cch Kristus’ snara tillkommelse. Mången

kristtrogen väntade den tiden i varje morgonrodnad

randningen av det tusenåriga rikets första dag.

Det fanns, säger Tacitus, kristianer, som tillstodo

brottet. Han talar dock icke om de medel, varmed en

sådan bekännelse avpressades. Och dessa angåvo

medtroende i mängd, vilka överbevisades

och dömdes »ej just för brandstiftningen, men för

hat till människosläktet».

Tigellinus, Kajus Petronius’ avundsman och

medtävlare som konstdomare och festordnare, hade

redan länge haft försteget i Neros gunst och fört

de kejserliga nöjena in i ett annat skede. De

förfinade orgierna hade vikit för en helvetisk

vällustkult, som icke höll sig inom stängda dörrar,

utan offrade i allas åsyn och inbjöd alla till

offergillet. Det var Tigellinus, som tillställde

de vilda nattfesterna på Tibern och Agrippinas

damm, där vid tusentals facklors sken de eggade

och lössläppta lustarne kastade alla åldrar, stånd

och kön i varandras armar. Det var Tigellinus, som

ordnade den skändliga bröllopsfest, vid vilken

kejsaren, iklädd brudslöjan, förmälde sig med en

yngling, Pytagoras, och »där man fick se allt, som

natten annars, även vid föreningen med en kvinna,

höljer i mörker». Och det var förmodligen samme

Tigellinus, som hade överinseendet och ledningen

vid de fester, som nu firades nedanför Janikulus i

Neros cirkus och trädgårdar, där de dömda

kristianerna, insydda i tjärade säckar och

upphängda å pålar, tjänade som facklor. Han hade nog

sörjt för att oset från det brända människoköttet

skulle försvinna i lågorna ur rökelsekärlen, som

spredo arabiska vällukters doft. I sådana ting hade

romarne vant sig att vara nogräknade.

*

Branden gav kejsaren önskat tillfälle att

utföra storartade byggnadsplaner. Rom uppstod

förskönat. Husens höjd minskades, öppna gårdar

inrättades, och längs de breda gatorna, som skuro

varandra rätvinkligt, lupo å ömse sidor täckta

pelargångar. Och nu kunde han även verkliggöra

sin feberdröm om en kejsarborg, vars like världen

aldrig sett. Palatset växte upp med otrolig hast

-- otrolig, när man ihågkommer, att allt intill de

minsta enskildheter skulle vittna om cesarisk

rikedom och hellenisk smak och förete det mest

omsorgsfulla arbete. Tacitus, som i sin gosseålder

torde hava sett det gyllene slottet (»domus

aurea»), säger, att »man där icke så mycket

beundrade ädelstenar och guld, ty slikt var då en

vanlig och simpel lyx, utan ängar och dammar och

de rymder och genomblickar, som öppnade sig

mellan skogsdungarne». På ängarne betade hjordar

av utsökta husdjur; i lundarne fladdrade fåglar av

brokig prakt och kringströko tama vilddjur av de

mest olika arter. Gyllene farkoster och byggnader,

som föreställde städer, speglade sig i den största

av dammarné. Framför palatset, i en framspringande

förgård, vars tredubbla pelargång mätte tusen fot,

stod en i guld- och silverblandad brons stöpt bild

av Nero-Apollo, 120 fot hög, ett verk av greken

Zenodoros, tidens störste bildhuggare och mästare

i den enligt Plinius redan då bortdöende

bronsgjutningskonsten. De väggytor inom slottet,

som icke upptogos av de yppersta fresker och

stuckaturer, voro inlagda med guld, ädelstenar

och pärlemor, golven med den dyrbaraste mosaik,

om vilken man väl knappt kan göra sig en

föreställning utan att påminna sig, att man i ett

borgarehus i en landsortsstad på Vesuvius kunnat

påträffa en golvmosaik sådan som Alexandersslaget.

Matsalarnes tak voro klädda med elfenbensskivor,

ur vilkas öppningar ett regn av vällukter spreds

över gästerna. Den största matsalen var en rotunda,

vars tak -- förmodligen prytt med stjärnbilderna --

rörde sig dag och natt i jämn gång med himlavalvet.

Baden i slottet spisades med ledningar, som

tillförde dels havsvatten, dels vatten från

svavelkällorna mellan Rom och Tivoli. »Nu börjar

jag äntligen bo som en människa,» yttrade Nero,

då slottet invigdes.

Den ofantliga byggnaden var som en stad för sig.

Den samling av äldre, ombyggda kejsarpalats; som

höljde Palatinska berget, bildade det gyllene

slottets ena flygel. Över den däldhöjning, kallad

Velia, som vid romerska torgets södra sida

utskjuter från Palatinen, gick slottet upp på

Eskvilinska berget och omfattade där flera kvarter.

Dalen mellan Esquilinus och Celius föll även inom

dess område. Den vanliga ingången -- eller väl

rättare: genomgången -- var vid det ställe, där

Titus’ triumfbåge sedan upprestes.

Knappt på tronen, skyndade Flavierna att förstöra

detta underverk. Det var att nedriva den skönaste

delen av Rom, ett barbari, som ej ens hatet mot

Nero skulle hava förlåtit, om icke åtgärden gjorts

till en smickrande uppmärksamhet mot folket.

Romarne hade klagat, att Nero ville göra

världsstaden till en bostad åt sig ensam; de

kunde nu säga, att Flavierna helgat det gyllene

husets mark åt kviriternas nöjen. Över den stora

dammen, som burit Neros glänsande farkoster,

uppfördes amfiteatern, det sedermera så kallade

Kolosseum, vars murar ännu förvåna världen. Den

del av palatsets bröstlinje, som vette åt Celius,

doldes av Titus bakom en framspringande, flera

våningar hög, på mäktiga valv stödd byggnad.

De övriga delar av palatset, som icke nedrevos

till grunden, fylldes med jord och fingo tjäna

till underlag åt de storartade termer, som Titus

skänkte romarne. Huru kunde dessa klaga över det

gyllene slottets förödelse, när de från de yppiga

badens njutningar vandrade till amfiteaterns

nervskakande spel och från dem tillbaka till

termernas portiker, för att i deras skugga, bland

bildstoder, plaskande springbrunnar och doftande

rosor, dricka och sämtala om skönheterna i Suburra?

Nerokolossen fick till någon tid stå kvar, men

föreställde icke längre Nero, utan solguden. När

Hadrianus över gruset ay det gyllene slottets

förgård uppförde sitt Venus- och Romatempel, drogs

kolossen, som han stod, av 24 elefanter till den

plats mellan det nämnda templet och amfiteatern,

där man nu ser en lämning av hans fotställ.

Kommodus lät blygsamt giva bilden sina egna

regelbundna, men simpla och dumma anletsdrag.

När Zenodoros’ stod förstördes, vet man icke; men

nog hände det i en tid, som satte mindre värde

på konstverket än på den guld- och silverblandade

bronsen.

Dock lyckades det icke Flavierna att för

eftervärlden alldeles tillintetgöra Neros palats.

Vad de lämnade kvar under termerna har efterletats och

återfunnits, och då den nyare tidens störste konstnär

nedsteg i det gyllene husets nu underjordiska gångar,

fann han där en källa till ingivelser, som skapade ett

nytt uppslag i dekorationsmålningens historia. Det var

Rafael, som, följd av Giovanni da Udine, gjorde denna

upptäcktsfärd. De sågo då i rikare färgprakt vad man

ännu kan se där nere, fast ständigt mer angripet av

fukten och svärtat av ciceronens fackla: dekorationer,

i vilka en outtömlig fantasi lekande slösat sina

rikedomar, och när de åter stego upp i dagsljuset,

medförde de i andanom utkastet till de väggmålningar,

som Rafael sedan tecknade och Giovanni da Udine utförde

i arkaderna, kring Damasusgården i Vatikanen -- ett

mästerverk, som mer än någon annan av renässansens skapelser

röjer, att det omedelbart knyter sig till antiken.

Den ingång, genom vilken Rafael banat sig väg ned i de

neroniska korridorerna, fylldes snart åter med grus,

och så uppkom en sägen, lika ogrundad som den ädle

konstnären ovärdig, att han själv låtit igenkasta

öppningen för att hindra andra att göra samma studier.

Först år 1812 vart genom de grävningar Napoleon lät

verkställa en del av det gyllene slottet åter

tillgänglig. Den större återstoden bidar ännu spaden.

Mörkret i korridorerna, som fingo sitt ljus uppifrån,

är ett svårt hinder för en vanlig resande vid studiet

av deras målningar. I en av gångarne ser man örnar

med utspända vingar och i näbben medaljonger med

bilder av det juliska furstehuset. Bland målningarna

i valvet finnas landskap,

mytiska tavlor, såsom Venus beundrande sin sons

skönhet, och mytisk-historiska, såsom herden

Faustulus framför varginnans fostersöner.

På andra sidan om Titusbaden ligga på Eskvilinska

berget de så kallade Sette Sale, valv, som

ursprungligen voro vattenhållare åt det gyllene

slottets bad och sedan tjänade termerna för samma

ändamål. Det var i en underjordisk kammare mellan Sette

Sale och dessa termer, men ej i den korridor ciceronen

uppgiver, som man år 1506 fann Laokoongruppen.

Av Neros övriga byggnadsplaner vart intet.

Till dem hörde Korintiska näsets genomgrävning,

vartill han själv under sin konstresa i Hellas tog

första spadtaget. En annan plan -- att utdraga

Roms murar till havet och rensa Tibern, så att

stora skepp kunde lägga till under Aventinen --

hann icke påbörjas och upptogs ej heller av de

flaviska efterträdarne, som ville sänka i glömska

allt, som rörde Nero, utom hans brott.

*

Då de summor, som åtgingo till Neros byggnadsföretag

och yppiga hovhållning, voro stora nog att tömma

även romerska rikets skattkammare, tillgrepos de

orättfärdigaste medel att åter fylla honom. Folkets

kärlek till den unge kejsaren hade år efter år

minskats, missnöjet och harmen stigit år för år,

och tiden syntes äntligen inne, då de, som ville

se den vilda orgien ändad, kunde hoppas att slå ett

slag med framgång. De, som hatade

Cesar, gjorde det av olika skäl och tillhörde

olika kretsar, men funno varandra och kunde förena

händerna till samverkan. Själv synes kejsaren hava

dömt den allmänna sinnesstämningen efter det jubel,

varmed folket i Rom och Italiens andra städer omgav

honom, och den iver, varmed de förnäme hastade att

gilla och härma allt, som han företog sig. Men

Tigellinus såg något djupare än till ytan och hade

länge påyrkat, att kejsaren, för att trygga sig

själv och sina vänner, skulle tillämpa det på

angivarskapet byggda skräcksystem, som

upprätthållit de föregående styrelserna. Alltsedan

året 61, från vilket Tacitus räknar Tigellinus’

välde över Nero, hade denne röd-epikureiske

pretorianhövding sökt göra särskilt stoikerna

misstänkta och alltid burit på läpparne, att deras

filosofi »ingiver människorna en stolthet, som gör

dem oroliga och ärelystna». De första offren för

dessa misstankar voro två högättade romare: Sulla

och Rubellius Plautus. Den rådande tidsriktningen

kan omöjligen kännetecknas bättre än av de skäl, på

vilka Tigellinus förordade Plautus’ undanröjande:

han har uppställt våra republikanska fäder som sina

föredömen, han har omfattat stoiska filosofien, han

är rik och hängiver sig likväl icke åt det enskilda

livets nöjen, han bryr sig om staten och har håg

för allmänna ärenden! Sulla nedgjordes i Massilia

av lönmördare. Plautus, som då vistades i Asien,

hade genom en frigiven slav, som lyckats komma

Neros utskickade i förväg, fått veta, att hans

bödlar voro att vänta. Ett samtal med filosoferna

Ceraunus och Musonius styrkte honom i beslutet att

hellre underkasta sig tyrannens vilja än söka sin

frälsning i uppror. När soldaterna, som hade att

fullgöra dödsdomen, in trädde i hans hus, funno de

honom avklädd och sysselsatt med gymniska övningar.

Hans huvud avhöggs och sändes till Rom. -- Två år

därefter dödade sig Torkvatus Silanus, en ättling

av Augustus, hellre än att avbida en väntad

anklagelse för högförrädiska stämplingar.

Sådana voro otvivelaktigt i gång. Men vad den

neroniska styrelsens fiender saknade, var en

man att ställa i spetsen. De enade sig till slut om

Kajus Kalpurnius Piso. Utrustad med snille, börd,

rikedom och intagande umgängessätt var Piso likväl

icke den, som de bästa beståndsdelarne av

motståndsflocken kunde med hänförelse lyfta på

skölden. Det felades honom, säger Tacitus, sedligt

allvar. Epikuré var även han, och gammalromarne

anmärkte, att han, som Nero, förnedrat sig med

skådespelarekonsten. -- I sammansvärjningen deltogo

några av Roms bättre män, några även av dess allra

sämste. Då somliga hade fäderneslandets frälsning

till mål, hade andra tillfredsställandet av enskilt

agg. Så den lågsinte vällustingen Klaudius Senecio,

som tillhört Neros närmaste vänkrets och ännu

umgicks vid hovet, samt Kvintianus, som kejsaren

retat med en nidvisa. Dessa ville hava en annan man,

icke ett annat system på tronen, och de fingo

flertalet med sig. Mindretalet, vartill hörde

åtskilliga officerare vid livvakten av Burrus’

stränga skola, hade önskat själva systemet ändrat

och en stoiker till diadembärare:

vare sig den unge av allmänna meningen högt

aktade filosofen Lucius Silanus eller den med alla

sina fel vördade gamle Seneka. »Skammen» --

yttrade en av de sammansvurne, gardestribunen

Subrius Flavus -- Ȋr densamma, om cittraspelaren

undanröjes och den tragiske skådespelaren kom-

mer i stället.» Flavus hade föreslagit Seneka till

kejsare.

I antikens föreställning var tyrannmordet en bragd,

ej ett nidingsdåd. Föreställningen var utbildad i

de helleniska fristaterna, där en medborgare, som

undertryckt lagen, ställt sig utom lagens hägn och

låg ogild där han fälldes. I Rom var numera denna

föreställning icke tillämplig, ty kejsarens makt

stod på laga grund. Men märkvärdigt är, att man

ännu långt senare i romerska historien ser vid

spridda tillfällen yppa sig en känsla av att

kejsardömet vore en rättskränkning, som tiden

aldrig kunde giva hävd; ännu under mansåldrar

visste till och med den simple legionssoldaten,

som stred vid rikets landamären, att statsmakten

rättsligen vore att söka hos det obestämda något,

som kallades romerska senaten och folket. De

sammansvurne hade för övrigt endast att välja

mellan kejsarmordet och inbördeskriget, och de

kunde ju förebära den cesariska läran om »raison

d’État», då de valde det förra som både säkrare

och oskadligare. Och så vart man äntligen enig

om dagen och stället. Nero skulle dödas på cirkus,

då Ceresfesten firades där. En av de sammansvurne

borde under någon förevändning nalkas kejsaren,

kasta sig som

bönfallande till hans fötter, gripa honom om benen,

fälla honom till marken och fasthålla honom, tills de

till uppvaktningen hörande sammansvurna officerarne

hunnit ila fram att döda honom med sina svärd. Som

Nero, trots alla utsvävningar, hade väldiga

kroppskrafter -- man undrade över att han vid de

grekiska spelen icke uppträtt även som brottare och

nävkämpe -- tillbjöd sig konsuln Lateranus, känd för

sin styrka, att vara den förste angriparen. Under

tiden skulle Piso vid Ceres’ tempel, ej långt från

cirken, invänta Fenius Rufus -- pretorianhövdingen,

som skötte tjänsten, under det hans medbroder i

värdigheten, Tigellinus, förestod hovets nöjen --

för att ledsagas av denne till pretorianlägret och

mottaga livtruppernas hyllning.

Men nästan i sista ögonblicket röjdes planen av en

frigiven slav. Bland de första, som på hans angivelse

släpades till förhör, var en kvinna, Epikaris. De

rysligaste pinor, fortsatta i två dagar och intill

döden, kunde icke avpressa henne ett ord om

hemligheten. Männen däremot uthärdade icke åsynen av

bödelns redskap: de vidgingo sin skuld och förrådde

många medsammansvurna. Längst förtegos namnen på de

två ovannämnda pretorianofficerarne: Fenius Rufus

och Subrius Flavus, och detta till ökat ve för båda,

ty Rufus utsågs att vid Neros sida leda rannsakningen,

och Flavus var av sin tjänstgöring ålagd att närvara.

Måhända hoppades de åtalade ännu, att Rufus och

Flavus skulle slå slaget. Och Flavus var man att göra

det. Med handen på värjfästet sporde han

med en vink sin förman, om han icke borde draga

svärdet och nedstöta Cesar; men Rufus gav ett

avrådande tecken. Det hårda sätt, varpå Rufus

förde rannsakningen, retade de sammansvurne att

förråda honom: han greps på domaresätet och

bands av en soldat. Även Flavus utpekades och

bekände. På Neros fråga, huru han kunnat glömma

sin trohets ed, svarade han: »Jag hatade dig, och

likväl hade du ingen trognare stridsman, så länge

du var kärlek värd... jag började hata dig, då

du vart din moders och hustrus mördare, då du

vart kusk, komediant och mordbrännare.» Då

Flavus på avrättsstället såg graven, som skulle

mottaga honom, och fann, att hon ej var så djup och

vid, som lagen föreskrev, anmärkte han: »Ej ens

i detta lyder man krigsstadgarne», och när bödeln

uppmanade honom modigt framräcka halsen, sade han:

»Kunde du slå lika modigt till!»

Piso gick dödsdomen i förväg och avskar sina ådror.

Lateranus dödades på avrättsplatsen för slavar.

Staden fylldes med lik; oskyldige omkommo med skyldige.

Den cesariska epikureismen fann nu ett lämpligt

tillfälle att göra stoicismen oskadlig, ehuru det icke

var bevisligt, att mer än en enda stoiker, skalden

Lukanus, deltagit i sammansvärjningen. De voro en

handfull män, Stoas romerske vänner; men frihetens

minnen vårdades inom deras krets, och även det uslaste

av tidens avskum kunde icke jäva, att de voro

romarvärldens märg och det enda ankarfästet för en

bättre framtid. Första slaget gällde Seneka; Neros hand

fördes därvid av Poppea och Tigellinus. Senekas hustru

ville dö med honom, och de ålderstigna makarna

öppnade samtidigt sina ådror. Då blodet avrann

alltför långsamt, tog Seneka gift, och när ej heller

detta verkade, steg han i ett bad och dog i dess

ånga. Hans sista ord voro en tacksägelse till

Jupiter frigöraren. Hustruns liv räddades mot

hennes vilja.

Senekas sista ord föra tankarne till några rader

i en av hans skrifter: »Ja, tack vare döden är det

intet straff att vara född; tack vare honom kan jag

vid missödets hot hålla mig lugn och självständig.

Jag har ett landfäste. Det är ej svårt att tjäna, när

man, trött vid sin herre, kan med ett enda steg nå

friheten.»

Siade dessa rader om hans eget öde, så finnas

där andra, som bådade Neros. »Gud prövar, övar

och härdar den han älskar. Men de veklige, som

synas vara hans älsklingar och hägnas av hans

hand mot missöden, dem sparar han för kommande

vedermödor.»

Senekas fel voro väl kända av hans samtid;

då Subrius Flavus det oaktat kallade honom en

fläckfri man, så nyttjade han tidens mått och

jämförde honom med andra. Hans själs lyten

skildrades och överdrevos en gång från själva

talarstolen på Forum av en bland Roms ordkunnigaste

bakdantare. Men den vördnad hans samtida ägnade

honom, dess hellre ju bättre de själva voro,

bör väga mer i eftervärldens vågskål än den fale

sakförarens smädelser och de lika hatfulla som

kritiktomma utfallen hos Kassius Dio. Filosof i vår

tids mening var han icke: därtill saknade han

logikens skärpa, ehuru han om den mänskliga

forskningens framtid uttalat förvånande aningar.

Han var världsman och statsman och ville vara stoisk

levnadskonstnär. Varje man, som i en tid lik hans

hade blicken fäst på ett högre mål och manade de

unge att sträva dit, är ensamt för detta värd vår

aktning och har ju ej förspillt vår medkänsla,

därför att han i striden mellan anden och köttet

gav, som alla, sin gärd åt svagheten.

Museerna förvara många antika bröstbilder, vilka

man givit Senekas namn, de flesta, kanhända

samtliga, med orätt. Ett oordnat, i pannan

nedhängande hår och en skum uppsyn kännetecknar

dem alla, så olika de i övrigt äro. De som

namngivit dessa bilder synas endast hava tänkt

på den stoiske filosofen och förblandat honom med

den cyniske. Seneka var i sina yngre år en vacker

man och kvinnornas gunstling; hans yttre i äldre

dagar skildras som fint och värdigt.

Lukanus hade varit Neros ungdomsvän. Huru kejsarens

älskliga yta bländat skalden, ser man i hans dikt

Pharsalia, där hans beundran för fursten kämpar med

hans hänförelse för republiken. Men efter hand

uppstod köld emellan vännerna. Troica’s författare

avundades Pharsalias, och till avunden sällade sig

misstankar mot republikanen och stoikern. Ställd för

rätta överväldigades Lukanus för ett ögonblick av

feghet och angav sin egen moder och många vänner som

meddelaktiga i sammansvärjningen. Han ångrade detta

ögonblick. När blodet strömmade ur hans öppnade ådror

och han kände sina fötter kallna, uppstämde han sin

sång om »den döende krigaren» och dog med sången

på sina läppar.

En tredje stoiker, den gamle fältherren och

juristen Kassius Longinus, landsförvisades, därför

att han bland bilderna av sina förfäder hade även

den av Kassius, Julius Cesars baneman. Hans unge,

sederene lärjunge Lucius Silanus, som några av de

sammansvurne ville gjort till kejsare, dömdes till

landsflykt, men dödades i Kampanien av Neros

utskickade. Anföraren för dem rådde honom att

öppna ådrorna; men Silanus sade sig »icke vilja

spara mördarne deras ärofulla uppdrag» och inlät sig

vapenlös i strid med soldaterna, som genomborrade

honom med sina svärd. -- Landsförvisade vordo även

stoikerna Musonius Rufus och Helvidius Priskus jämte

flera filosofer. Musonius var den tiden Stoas främste

man. Macedoniern Stobeus har i sina samlingar

förvarat ett av hans tänkespråk: »gör du det goda med

möda, skall mödan fara, det goda vara; gör du det

onda med nöje, skall det onda vara, nöjet fara.»

Ordningen att dö kom även till själva dygden,

såsom Tacitus säger -- till Trasea Petus. Han var

hovet den värsta nageln i ögat, ty i de avlägsna

härlägren, såväl som i Rom, läste man

statstidningen för att se vad Trasea icke gjort, i

vilka senatsbeslut han icke deltagit: därefter dömde

man deras halt.* Detta var ett ofromt sätt att läsa

det fromma bladet, men skulden var icke dess,

* Närmare upplysningar om denna tidning finner

läsaren i Albert Lysanders tyvärr ofullbordade

romerska litteraturhistoria.

utan Traseas. Därtill kom ett annat brott, som

hovepikuréerna upptäckt, att nämligen »Traseas

och hans vänners styva och dystra väsen avsåge

att förebrå Nero och hans vänner lättsinne». Man

lät ävenledes kejsaren veta, att folket uppställde

jämförelsen: Kato förhåller sig till Cesar som

Trasea till Nero. Då Petus mottog dödsdomen,

voro många av Roms förnäma män och kvinnor

samlade hos honom; själv samtalade han med

filosofen Demetrius om själens odödlighet. Han

avskedade lugnt den sörjande vänkretsen och

öppnade sina ådror. När blodet började rinna, sade

han till kvestorn, som framburit dödsdomen:

»skåda, yngling, och give gudarne, att vad du ser

ej må vara dig ett förebud! Men du är född i

en tid, då det kan vara av gagn att härda själen

med åsynen av sinnesstyrka.» Han vände sig

därefter till Demetrius, som kvarstannat, och

fortsatte med honom det avbrutna samtalet om

grunderna för människans oförgänglighetshopp.

Två år senare, under Neros vistelse i Grekland,

utsåg Tigellinus hans ärekrönte fältherre,

Domitius Korbulo, till offer. »Det är rätt åt mig»,

sade Korbulo och kastade sig på sitt svärd. --

En vacker bröstbild i det Kapitolinska museet

förvarar denne hjältes drag åt eftervärlden.

Så gingo stoikerna till döden. Kajus Petronius,

Neros förre skötevän, sörjde för en ohygglig

vrångbild av deras avsked från livet. Tigellinus

hade på de lösaste grunder anklagat honom för

meddelaktighet i den pisoniska sammansvärjningen.

All den beundran Nero förr ägnat Petronius

var nu överflyttad, det visste han, på hovets nye

festordnare. Tigellinus var allsmäktig; kejsaren, vars

själ icke kunde undvara banden av en lidelsefull

kärlek eller en blind vänskap, brukade nu säga: »jag

kan icke leva utan Tigellinus och Tigellinus icke utan

mig.» Petronius beslöt fördenskull att icke invänta

målets utgång. Han bjöd sina vänner till en fest,

öppnade sina ådror och förband dem flera gånger, för

att fortsätta det glada laget, där man vid bägaren

sjöng lättsinniga visor och omtalade de nyaste

kärleksäventyren inom Roms förnäma värld. Av sina

tjänare tog han farväl dels med gåvor, dels med stryk.

Så skrev han sin sista vilja och uppräknade i

skrivelsen alla Neros brott och laster. Sedan han

förseglat testamentet och sörjt för dess avsändande

till kejsaren, gick han till bordets nöjen och från

dem till dödslägret.

*

Vad sammansvärjningar i Rom ej mäktat utfördes av

resningar i provinserna. Julius Vindex, ståthållare

i Gallien, var den förste, som höjde upprorsfanan;

så Galba i Spanien och Rufus i övre Germanien.

Budskapet om Vindex’ avfall framfördes till Nero,

medan han i Neapel åsåg en gymnisk lek, och tycktes

ej göra intryck på honom. Hans tankar voro i de

dagarne så upptagna med en ny uppfinning på musikens

område, vattenorgeln, att han en gång mitt i natten

kallade några senatorer till sig för att icke ända

till morgonen undanhålla dem nyheten, att han

upptäckt ett sätt

att giva orgeln starkare och klarare ton. Först

efter förnyade uppmaningar återvände han till Rom.

Nya budskap från västern och norden öppnade

äntligen hans ögon för farans vidd. Och nu

skiftade stunder av ångest med stunder av hans

vanliga lättsinne. Än skulle han tåga med sina

trogna italienska trupper mot upprorsmännen; än

föregycklade honom hans inbillning, att han ginge

ensam och vapenlös mot de upproriska legionerna,

som vid åsynen av Cesar skulle nedlägga vapnen

och återgiva honom sin kärlek; än tänkte han sig

leva som enskild man av sin konst utan längtan

efter den förlorade makten. Till sist beslöt han

bryta upp med de stridskrafter, som stodo honom

till buds. Rustningar gjordes i all hast, dock ej

med större, än att de bildstoder och målningar och

tonverktyg, som han förde med sig på alla resor,

kunde medfölja även nu. Men vad han icke märkte i

sin omgivnings släta anleten, i senatorernas

underdåniga skick eller i soldaternas ögon, det

var, att alla redan givit honom förlorad. Galbas

utskickade hade med löften och penningar

genomsågat sista stödet under ställningen, varpå

han stod. Den kejserlige skådespelaren skulle som

genom en fallucka försvinna ned i Hades. Han

vaknar eller väckes en stormig natt och finner

ingen i sin närhet. Tjänarne borta, uppvaktningen

borta, hovmännens rum tomma, ingen vakt kring

palatset. Åskan går och regnet faller. Han skyndar

tillbaka till sin sängkammare och letar efter sin

giftdosa, men hon är ej att finna. Äntligen visa

sig några skuggor. Det är Sporus,

hovämbetsmännen Epafroditus och Faon och ännu en

fjärde, som icke nämnes. De meddela vad han redan

gissat: att pretorianerna med Tigellinus i spetsen

och den germaniska livvakten avfallit. Han vill då

eftersända gladiatorn Spekulus för att dö för en väl

måttad svärdstöt; men de fyra trogne rycka honom

med sig, kasta en kappa över honom, binda en duk

för hans ansikte och stiga med honom till häst.

Ryttarne spränga genom de gator, som föra till

Nomentanska porten. Till höger om porten låg det

muromgärdade pretorianlägret, det nuvarande

Campo Militare. Därifrån hör man genom stormen rop

och jubel. Upprorets vänner bland senatorerna hava

hastat dit, förklarat Nero för fäderneslandets

fiende och manat soldaterna att utropa Galba till

kejsare. Några nattvandrare, som mötte de flyende,

anmärkte: »de där eftersätta Nero.» »Vad nytt från

staden?» spörja andra, som de möta utanför porten.

Kejsarens häst skyggar för stanken av ett vid

landsvägen liggande lik; duken faller från Neros

ansikte, och vid skenet av en blixt igenkännes och

hälsas han vid namn av en avskedad pretorian. De

gamle författarne tillägga, måhända för bättre

verkans skull, att en jordbävning ägde rum och

ökade nattens ryslighet.

En knapp fjärdedels svensk mil från staden, på

andra sidan det Heliga berget, å den nuvarande

Tenuta Serpentanas ägor, låg Faons villa, de

flyendes mål. De böjde av från landsvägen till

höger in på en sidostig, som över en sumpig,

med rör och buskar övervuxen mark förde till

baksidan av lantgården. Mellan buskarne stego

de ur sadeln

och lämnade hästarne friheten. För att undgå

slavarnes uppmärksamhet beslöt man skaffa sig in

i villan medels en öppning på trädgårdsmuren.

Medan muren genombröts, dolde sig kejsaren i

vassen vid en damm och svalkade sig av det

gyttjiga vattnet. Faon hade visat honom ett annat

gömställe, som man ännu kan igenkänna från

Suetonius’ skildring: en valvlik urgröpning, som

för ned i en grustäkt, men Nero hade vägrat att

»levande stiga ned i graven». I villans trädgård

avvaktade man nu med ångest vad de närmaste

timmarne buro i skötet. Det är tydligt, att Faon

och Epafroditus, då de förde kejsaren med sig,

trodde på möjligheten av ett omslag till hans

förmån. Bud på bud sändes till staden för att

höra vad som timade där. De återkommo med allt

värre nyheter.

De olika skildringar man äger om Neros sista

stunder vederlägga sig själva, när de vilja påbörda

honom feghet. Han visade icke rädsla för döden,

men när han såg allt förlorat, harmade det honom,

att han så länge låtit dåra sig av hoppet. Dock

-- vad som kom denna fantasimänniska att rysa var

tanken, att man skulle stympa hans lik. Upprepade

gånger bad han de kringstående sörja för att ingen

måtte våldföra sig på hans döda kropp. Upprepade

gånger klagade han ock, att världen nu skulle

förlora en stor konstnär. [»Qualis artifex morior!»]

Själv tillsade han, att en grav skulle grävas, och

tog måttet därtill från sin kroppslängd. Han åsåg,

huru graven uppkastades, och bad ivrigt om några

marmorflisor att ställa kring griften.

Medan detta pågick, kom ett bud, att ryttare nalkades,

som sökte efter Nero. Snart hördes de spränga fram på

vägen till villans port. Stödd på Epafroditus’ arm

förde han då dolken till sin strupe. Han hade ännu i

detta ögonblick förmåga att se sitt öde så, som spelade

han på skådebanan det sista uppträdet i ett sorgespel,

och sinnesnärvaro nog att framsäga en homerisk vers:

Örat ombävas av dån från de eggade hästarnes hovslag.

Därmed stötte han dolken i sin hals.

Nero levde ännu, då ryttarne trängde in i villan. En

centurion, som såg honom utsträckt och blödande på

marken, ilade att trycka sin mantel på hans sår för

att hämma blodflödet. »För sent!» sade den döende,

och han tillade rörd: »detta är trohet.» Det var

hans sista ord.

Hans bön för sin döda kropp vart hörd, och man

tillstadde honom även en icke ovärdig jordning.

Hans båda ammor och hans första älskarinna, Akte,

som tillätos, mitt under jublet för Galba, att

visa sin sorg, nedsatte hans urna i Domitiernas

ättegrav vid sluttningen av Trädgårdskullen.

*

Galbas styrelse räckte icke i sju månader, och när

Oto över hans lik banat sig väg till tronen, hade

redan ett sådant omslag timat i romarnes

sinnesstämning, att hopen, när han ville hälsa den

nye fursten välkommen, kallade honom Nero. Även

Oto själv lär hava upptagit Neros

namn i sina skrivelser till de östra provinserna,

där denne alltid varit älskad. Neros stoder

återupprestes på torgen och i offentliga byggnader.

Ännu tjugu år efter hans död kunde en äventyrare,

som utgav sig för Lucius Domitius Ahenobarbus,

finna understöd hos österns folk; endast med möda

lyckades man förmå parterna utlämna honom.

Denna tillgivenhet för en så brottslig och lastbar

kejsares minne kan svårligen förklaras, såsom man

velat göra det, ur mängdens tacksamhet för den

omsorg, varmed han sörjt för bröd och skådespel.

Spannmålsutdelningarna voro lika ymniga och än mer

regelbundna under hans föregångare och efterträdare.

Och vad de offentliga nöjena vidkom, fann massan i

hans estetiserande tillställningar, hans tävlingar

i sång och cittraspel, hans grekiska dramer och

gymniska lekar ett dåligt vederlag för de blodiga

gladiatorstrider han avskaffat. Folket hade, tror

jag, i minnet den levnadsglade och vackre ynglingen

med de lovande anlagen och glömde icke de första och

lyckliga åren av hans styrelse för de senare, så

mörka och olycksdigra. Och det kände väl med sig,

att det var meddelaktigt i hans fel och brott, så

meddelaktigt som det är möjligt att vara, utan att

den enskildes ansvar kastas på den historiens

syndabock som nämnes »Tiden».

Hopens, som hovets, festminister under Neros senare

dagar, Tigellinus, var och förblev ett föremål för

folkets hat. Det såg i honom Neros onde ande och

ropade på hans död. Galba hade skyddat förrädaren;

Oto kunde icke eller ville icke

göra det. Då Tigellinus såg det öde, som hotade

honom, tillställde han en liderlig fest och avskar

under orgien sin strupe med en rakkniv.

*

Om Neros utseende i gosse- och ynglingaåldern är

ovan talat. Bland de flera bilder man äger av

honom från hans mannaår torde den i Kapitolinska

museet vara den bästa. Det livfulla huvudet

vänder sig något åt sidan -- samma ställning,

som Karakalla sedan härmade -- och ögonen riktas

nedåt, som om Cesar vid gudarnes bord kastade en

konstkännareblick till jorden och såge något där,

som väckte leendet kring hans finsmakaremun.

Anletsdragens epikureiska uttryck ökas av en

fyllig, dock ej vitelliskt svällande dubbelhaka,

under vilken drager sig upp emot kinderna en

smal, välvårdad skäggkrans.

Vatikanen äger en liten stod av Nero som

cittraspelare. Det är ett flyktigt utfört arbete,

men den självförnöjelse, varmed sångaren är inne i

sitt föredrag, har lyckligt återgivits, och ögonen

röja den långsynthet, varom Plinius talar och

varpå måhända även Suetonius med ordet »hebetior»

syftar. Samma uttryck i blicken, men parat med

något av ångest och dåligt lynne, finner man i den

kända bröstbilden i Louvren med den trånga, av

stråldiademet omgivna pannan och de utspända

kinderna. Det är ett så kallat karaktärshuvud,

varmed en senare konstnär avsett snarare att träffa

kejsaren sådan eftervärlden föreställde sig honom,

än sådan han var. Samma anmärkning gäller om

den ena av de två Nerobysterna i Florens. En

karikatyrprofil, som kanhända en vakthavande

pretorian roat sig med att inrista, fann man för

några år sedan å en mur på Palatinen. Profilen

är i all sin överdrift träffande lik Nero.

Suetonius säger, att hans anletsdrag voro mer

sköna än intagande. Hans hår var, som alla

Domitiers, ljusbrunt, hans ögon gråblå. Han var

av medelstor växt och hade starka anlag för fetma.

Vid skådespelen -- när han nämligen satt bland

åskådarne och icke uppträdde själv -- nyttjade

han en slipad smaragd som ögonglas. Denna

»lornjett», den enda man känner från den antika

världen, har givit den nyare optiken åtskilligt

att grubbla på och tvista om. I sina brev om

grekernas och romarnes stensnidarekonst har

Lessing ägnat några rader åt ämnet.

I »Johannes’ uppenbarelse» möter oss ett genljud

av de känslor, som den rysliga förföljelsen mot

Roms kristianer väckte i deras trossamfund.

Det stora Babylon, staden på de sju bergen, är

otvivelaktigt Rom, och få äro väl de historiskt

seende, som numera tvivla på att vilddjuret,

»vars tal är en människas tal, nämligen 666»,

är Nero. Skriver man Cesar Nero med hebreiska

bokstäver och sammanräknar deras talvärde, får

man 666. Förutsägelserna om antikrist torde stå

i något samband med de spådomar Suetonius omtalar,

att Nero, om han miste Roms spira, skulle

grundlägga ett konungarike Jerusalem eller ett

större österländskt välde, ja äntligen återvinna

världstronen.

Även medeltidssagan sysslar med honom. Spöken

och djävlar, säges det, höllo till kring Neros

grav å Monte Pincio och skrämde romarne, tills det

lyckades med en stark besvärjelse att fördriva dem.

Men på graven uppväxte i tidernas lopp ett

ofantligt valnötträd, där en mängd korpar höll

hiskligt oväsen. Man gissade, att det var de

bortmanade demonerna, och gissningen styrktes, när

man upptäckte, att trädets krona om natten

förvandlades till en basaltkupol. Påven Paskal II

(1099-1118) var högligen ängslig över oväsendet och

visste ingen hjälp, tills madonnan uppenbarade sig

och gav honom det enkla rådet att hugga ned trädet

och bränna det. Tacksam för denna ingivelse och

lydande den vink hon därom givit, uppbyggde han då

till hennes ära över Neros grav den första kyrkan

Santa Maria del Popolo. -- En äkta munkfantasi!

*

Den romerska kejsartiden är tilldragande i trots

av sina skuggsidor. Vår odling, så i grunden olik

den romerska hon lyckligtvis är, har dock med

henne så mycken frändskap, att vi lättare kunna

förstå och känna med människorna i Juliernas,

Flaviernas och Antoninernas tidevarv än med dem,

som levat oss tusen år närmare. Statslivets

borttvinande under cesarismen gav rum åt ett

rikare liv på det sociala området. Aldrig har väl

något skede före vårt eget frestat så många rön på

detta område och gjort det så oavhängigt av

hävdvunna föreställningar. De två huvudriktningar,

som föra en oavlåtlig strid så i hävdernas barm,

som i de enskildes, och då kallades stoicism och

epikureism, men framträda i alla tider med olika

namn och i olika skiftningar, i filosofisk dräkt

och i teologisk -- de hava väl aldrig gått mer

utpräglade fram vid sidan av och mot varandra än

i det cesariska Rom, och ingenstädes tillbjuder sig

väl ett rikare fält för moralpatologiska

undersökningar än där. Epikureismen och stoicismen

fingo båda tillfälle att med världens tyglar samlade

i handen pröva sina förutsättningar och tillämpa sina

slutledningar. Köttets evangelium och den från allt

sedligt bortseende konsten gjorde det under Nero;

stoicismen under Antoninerna.

Måhända skall det synas några av mina läsare, att jag

skildrat Nero för ljus. Det kommer väl då därav, att

oavsett det rent individuella, som väl kan kännas,

men icke omedelbart tecknas, emedan föremålet saknar

jämförelsepunkter och språket ord därför -- oavsett

detta har jag i Neros skaplynne icke kunnat upptäcka

andra elementer än sådana, som man finner hos tusenden

bland våra likar. De finnas där, och de verka mer

eller mindre oskadligt, emedan den sedliga luftkrets

de förefinna hindrar dem utveckla sin förstörelsekraft.

Viljesvaghet och njutningslystnad äro rätt vanliga

företeelser; skönhetskänslan ger sig ock till känna

omkring oss, om än i ojämförligt svagare mån än hos de

gamla greko-italiska folken, och hon är en rättsgill

och lyckliggörande makt, där hon samverkar med de

sedliga krafterna. Men där så icke är fallet -- där

hon enväldigt framträder hos

en människa, som fått makt att göra vad henne

lyster, och i en omgivning, vars vinning är att

ockra på denna människas svagheter, och i en tid,

då konsten är förnedrad till de sinnliga

njutningarnas tjänarinna och luften mättad av

själviska läror, som omfattas med hänförelse,

emedan de lova frigörelse från vidskepelsens

trälband -- där kunna dessa element, likt

sprängämnen, träffade av den tändande stöten,

utbrista i vulkanisk ödeläggelse. Varelser som

Kaligula och Domitianus äro, till mänsklighetens

heder, sällsynta och återfinnas väl oftast i

fängelserna eller dårhusen; men Neroner in petto

torde finnas flera än man anar. Och detta är

måhända lärdomen, som kan hämtas av denna bild.

Rom inneslöt på samma dag inom sina murar sådana

män som Sofonius Tigellinus, Nero, Seneka, Trasea

Petus och Paulus från Tarsus, skiftningar av den

mänskliga naturen alltifrån den sataniske

vällustdyrkaren till dyrkaren av idealet i

törnekrona. De kunna i samma ögonblick hava

trampat Forums stenläggning. Och medan

hov-epikuréerna, som gjorde skönheten lika

oavhängig av sedligheten som en senare tid velat

göra den religiösa tron av förnuftet, firade sina

vilda fester på Palatinen, vandrade i den tidens

Ghetto den fattige tältvävaren från Cilicien,

miskundsamt åseende dessa köttets orgier, emedan

han kände dess makt i sina egna lemmar, och

fördjupande sig i frälsningens stora hemlighet:

syndens tillintetgörelse och de förvillade

människornas

återförening till en andlig lekamen i det sanna

skönhetsidealet, skapelsens förstfödde.

*

I en av det Kapitolinska museets salar ser man

en kolossal byst, som föreställer en romersk

kejsare. »Men det är ju en Kristus med diadem i

stället för törnekrona», hörde jag en gång en dam

utropa. Hon uttalade därmed, vad mången torde

hava känt framför denna bild. Själsadel och

godhet stråla ur anletsdragen: de le mot oss,

och likväl vill det synas, att han som ler hade

lodat djupet av mänsklig smärta. Men åtminstone

för en blick på ytan företer hans levnad

ingenting av en vandring uppför Golgata. Den

mannens andliga majestät doldes icke under en

tjänares skepelse, och om en purpurmantel

någonsin omslutit inre harmoni och glädje av

livet, skulle det varit hans, ty hans bana var

alltigenom lugn och lycklig, och »själsfrid»

var det sista ord man hörde från hans läppar.

Men konstnärn, som formade hans bild, måtte ha

vetat, vilka tysta lidanden det kostar att vara

en hederlig man i en ohederlig tid, att vara en

andligt modig man i en tid av andlig feghet, att

vara furste, då man har ideala mål, och att

eftersträva rättfärdighet mitt i en omgivning,

vars själviska syften vänta att främjas av

orättfärdigheten.

I närheten av denna bild, som återgiver Antoninus

Pius’ drag, ser man i marmor ett vackert tankfullt

gossehuvud och där bredvid en större byst, som visar,

huru åren och sorgerna, när de

utplånat ungdomens fägring, kunna skänka en annan av

oförgängligare art. Dessa båda konstverk föreställa Markus

Aurelius, som efterträdde Antoninus på cesarernas tron.

Den tavla, som kejsartidens Rom erbjuder,

företer, inom en ram av mer än fyra århundraden,

få mellandagrar. Hon liknar en målning, vars

mästare, van vid Italiens luft, endast sparsamt

anbringar övergångsfärger, avmattade dagrar och

halvskuggor. Ljus och mörker kämpa där nästan

oförmedlat med varandra, och de olika färgerna

begränsa varandra med oförminskad klarhet och

bestämdhet. De första århundradena av Roms

cesariska hävder framträda antingen i skarpa

slagskuggor eller i strålande ljus. De tidernas

män och kvinnor göra det likaledes. Alla hava

sitt skaplynne skarpt tecknat. Alla hava tagit

sitt parti, ljusets eller mörkrets.

Ej därför att det icke då som nu fanns människor

i mängd, som av rädsla eller i brist på grundsatser

skulle velat stå utanför striden; men därför att

ingen i bemärkt ställning kunde det. När dessa

oräkneliga fega eller övertygelselösa förnummit

från ovan det tongivande ordet och därmed fått veta,

huru man borde tala och handla för att vara under

maktens och nådens hägn, så var det ur deras hop de

värsta skränen uppgåvos mot män med samvete, och de

starkaste bifallsropen ljödo, när en hederlig mans

huvud blött för bödelssvärdet.

Opinionen comme il faut -- »comme il faut» var allt

vad kejsaren sade och gjorde -- hade

en förfärlig makt genom den andliga pöbel, som

sökte sin trygghet för stunden och sina utsikter för

framtiden i att uppträda som hennes kosacker.

Den pöbeln svärmade i hovets emottagningsrum och

senatorernas salar, på torgen och i portikerna,

behärskade samtalstonen och utpekade de misstänkte.

Förnams blott skuggan av en mening, som »goda

tonen» bannlyst, då gick ett sorl genom kosackleden

om fara för samhället och hädelse mot Jupiter. Att

det sällan saknades föremål att utpeka är bästa

beviset för att tiden ej var genomrutten.

Men kejsaren är dödlig och tronen kan varda ledig,

utan att man känner efterträdaren. När sådant

inträffar, undergår opinionen comme il faut en

hastig förändring. Det slemmiga vidunder, som

svällde ut och vidgade sig, tills det hade trängt

all heder och ära ut ur det offentliga livet och all

ärlighet och allt förtroende ur sällskapskretsarne,

det drager sig då helt tyst tillsammans inom minsta

möjliga utrymme i den mest fördolda vrån för att

obemärkt avvakta nästa lystringsord.

I förgår var Domitianus världens härskare. Var man

gick i Rom, triumfbågar med hans namn, stoder av

silver och stoder av guld med hans anletsdrag. Man

hade icke kunnat få nog av sådana. Det gamla

minnesrika romerska torget hade ett knappt utrymme;

men opinionen comme il faut hade uträknat och bevisat,

att där ändå fanns rum för uppställande av den

nödvändigaste och mest berättigade av alla ärevårdar:

en bild till häst av Domitianus, en ryttarestod, som i

kolossal storlek borde överträffa alla sådana stoder i världen.

Och konstverket kom till stånd och avtäcktes under jubel.

Ännu i förgår sken septembersolen på den förgyllda

imperatorsbildens panna. Ännu i förgår prisade man

kring alla förnämliga middagsbord vid falernen

kejsarens vishet, som låtit lagens tunga hand slå ned

på de stoiske filosoferna, dessa uppviglare, som med

sin målning av omöjliga samfundsideal spritt farliga

föreställningar bland folket och med sina rop på dygd

och självständighet förvridit unge dårars huvud och

förlett dem att beundra mördaren Brutus, dygdekomedianten

Kato, frasmakaren Seneka.

Men i går hade något hänt. Domitianus var ej mer. Vem

kunde trott det? Själva hovmännen omkring honom...

Partenius, hans förtrogne ... kanske också kejsarinnan

... De måste hava gjort det för att frälsa sig själva

undan döden ... Nog av: han var mördad och låg i en

blodpöl inne i sin sängkammare.

Opinionen comme il faut var i går på morgonen förstummad.

Fram emot middagen började hon åter få ljud, men dämpat

ljud. Människor, som under åratal burit på ett dolt hat

och blivit halvgalna därav, hade, vid underrättelsen

om vad som skett, kastat all varsamhet ifrån sig och

börjat lägga våldsam hand på Domitianus’ triumfbågar och

stoder. Och ingen hindrade dem. Kanske vore det

fördenskull rådligast att instämma i jublet över

tyrannens död. Men kanske är rådligare att dröja några

timmar med glädjeropen.

Senaten har valt Nerva till kejsare. Den gamle

Coccejus Nerva, om vilken man gjort den iakttagelse,

att han teg, då man i festliga lag gav luft åt sin

förtrytelse över de stoiske pratmakarne och

pöbelvännerna. Tänk, om stoikerna nu hade utsikter?

Man bör vara beredd på en sådan möjlighet. Comme-il-

faut-opinionens ledamöter erinra sig, att de litet

var hava i sina palatser och villor små vältillästa

gömställen för konstsaker, som icke alltid kunna visas.

Där befinna sig bland annat byster av Zeno, stoiska

filosofiens grundläggare, av Kleantes, Atenodorus och

Kato, Kornutus och Musonius Rufus. Fram nu med dem och

ställ dem så, att de falla varje besökande i ögonen!

Dock, vänta litet! Vad säga gardessoldaterna? Det

talas om oro i pretorianlägret. Om soldaterna ha en

annan kejsarkandidat, en av samma typ och skola som

Domitianus, på förslaget! Bäst att läsa in Zeno och

Kornutus omigen. Nu tåga pretorianer i hotfulla skaror

till Palatinska kullen. Är Nerva förlorad? Nej,

gardisterna hava godkänt senatens val, men med villkor

att den soldatvänlige Domitianus’ mördare utlämnas.

Dock är man ännu icke säker på att ej ett omslag timar.

Innan man tager sitt parti, måste man hava förhört sig

hos de ledamöter av comme-il-faut-opinionen, som på

samma gång äro de erkänt fegaste, hava det finaste

väderkornet och äro de erkänt slugaste, de som aldrig

förhasta sig och ej heller försumma rätta ögonblicket.

De hava nu talat. De hava haft munnen full av

smädelser och förbannelser mot Domitianus och

av fromma tacksägelser till högre makter för att

despoten fick sin förtjänta lön. De citera nu med

salvelse vackra tänkespråk av Musonius Rufus och upprepa,

nästan med tårar i ögonen, den virgilianska versen:

Vem kan, Kato, ditt namn eller ditt, o Kossus, förtiga?

Ställningen är således icke längre tvetydig.

Och omslaget i väderleken å samhällets höjder

lovar varaktighet, då Nerva utser Ulpius Trajanus

till adoptivson och efterträdare, en man, som växt

upp bland vapnen och med en trohjärtad soldats

emottaglighet lyssnat till stoikernas predikningar

om gammalromersk mandom och hängivenhet för

det allmänna bästa. Hädanefter, och så länge

denna väderlek räcker, är det således comme

il faut att hålla sig obesmittad av epikureismen,

som hitintills haft »goda tonen» för sig; att stämpla

njutningsläran som ovärdig människan och vådlig

för samhället, att utpeka dess anhängare som

liderlingar och ateister, som ej må stiga in i ett

hus comme il faut, att skicka sina söner till Zenos

lärjungars skolor och att aldrig hava ord nog av

beundran för det stoiska idealet, för mannen, som

säger den ilskne tyrannen sanningen och står lugn,

när världens pelare svikta.

Förändringen, som kom med Nerva, var ej av det

flyktigare slaget. Rom fick en guldålder, som

räckte mer än 80 år. Få vi begagna ordet »världen»

om de delar av Europa, Asien och Afrika, som

innefattades av romerska rikets gränser och

hade meddelaktighet i grekisk-romerska

bildningen, då kan man säga, att världen aldrig varit

bättre styrd och aldrig lyckligare än under det skedet.

Staternas furstelängder från äldre och nyare tider

kunna svårligen uppvisa ett motstycke till den, som

började med Nerva och ändade med Markus Aurelius. Att

utmärkta egenskaper gå i arv från far till son, sonson

och sonsons son är sällsport både ovanför och nedanför

trontrappan. Den lysande raden Nerva, Trajanus,

Hadrianus, Antoninus Pius, Markus Aurelius kan ej

åberopas bland dessa sällsporda företeelser, ty här var

varje efterträdare adopterad av sin föregångare. Det

var icke blodet, utan valet, som bestämde tronföljden.

Adoptivkejsardömets idé bestod på yppersta sätt sitt

prov, men till föga gagn för eftervärlden, ty en

bestående institution kan det aldrig varda. Här vilade

det på den tillfällighet, att fyra kejsare efter varandra

saknade ättling på svärdsidan. Den femte hade en son. Med

den sonens uppstigande på tronen var adoptivkejsardömet

slut och romerska världens guldålder även.

Ända till dess hade opinionen comme il faut det tunga

åliggandet att kalla det goda för gott och det dåliga för

dåligt. Nog var det för mången även då ett nöje att sätta

fläckar på hederliga män och kvinnor. Men tänk likväl en

tid, då sådant icke hörde till den erkänt goda tonen, och

då man dessutom vågade kalla un chat un chat et Rollin un

fripon! Tänk vidare en tid, vars kejserliga härskare voro

uppfostrade i republikanska grundsatser! Då kejsar Markus

Aurelius i sin dagbok upptecknade vad han ansåg för de

största välgärningar, av vilka hans gosseår kommit

åtnjutande, så hade han en varm tacksägelse även

till den man, »som lärde mig känna Trasea, Helvidius,

Kato, Brutus; som gav mig föreställning om vad en fri

stat är, där regeln är medborgarnes naturliga

jämlikhet och lika rätt för dem alla; som gav mig

föreställning om en härskarmakt, vilken framförallt

har vördnad för medborgarnes frihet». -- Och då han i

samma dagbok med kärleksfull hand tecknade sin

adoptivfaders ädla bild, så skrev han bland annat:

»jag tackar gudarne för att min uppfostran vårdades

av en furste och fader, som renade min själ från

inbilskhet och högfärd och lät mig förstå, att man

även i kejsarpalatset kan leva nästan så enkelt som

en anspråkslös medborgare, utan att därför visa

mindre adel och kraft, när det gäller att vara furste

och handlägga statens ärenden.»

Erfarenheten synes styrka, att en uppfostran, som

väcker i det unga sinnet sådana ideal till liv, kan

vara gagnelig för dem, som äro kallade till statens

roder. Om den uppfostran skapar republikaner på tronen,

så har hon därmed skapat det enda osvikliga botemedlet

mot republikanism bland massorna.

Den skarpa motsats -- solljus invid nattmörker -- som

Antoninernas tidsskede företer bredvid Juliernas och

Flaviernas, hade icke sin grund i ett underverk eller

en nyskapelse, utan endast däri, att de samhällselement

nu voro härskande, som även förut funnits och bildat

den förenande tråden mellan Grackernas tid och

kejsardömet, men som förut utgjort »de misstänkte»,

»de statsfarlige», »de gudlöse», -- ty till och med

för gudlöshet hade de blivit beskyllda, och detta av

epikuréerna, som trodde på intet utom på atomer och

atomförbindelser och på atomförbindelsen människans

bestämmelse att vara ett njutande djur! De hade under

kejsartiden blivit så fromma i ansiktet, dessa

epikuréer, alltsedan det vart god ton att göra

gammalromare och lärjungar av Zeno till föremål för

hetsjakt. De, epikuréerna, hade ju -- den oförsiktige

Lukretius frånräknad -- aldrig angripit packets tro,

utan visat henne all för statens trygghet behövlig

aktning, samt tillerkänt även gudarne en tillvaro i

form av finare atomförbindelser och tillförsäkrat dem

en himmelsk bostad, där de i ostörd evig ro kunna

»dricka

sina glädjemängda viner

och med liknöjt öga blicka

neder till vår jords ruiner»,

medan däremot stoikerna ville spisa folket med

religionsförstörande funderingar om ett högsta

väsen, en i allt närvarande världsande, i vilken

människosläktet skulle hava sin organiska enhet,

och med samhällsupplösande prat om frihet,

jämlikhet och broderlighet, ja, om slavens naturliga

kallelse till mänskliga rättigheter och plikter. --

Ned med dessa frasmakare, som med all sin löjlig-

het äro farliga! det hade varit stridsropet i

Juliernas och Flaviernas tid. De farliga frasmakarne

innehade makten i Antoninernas. Och de visade

sig icke alls farliga. Ej ens för det onda, trots

alla deras vackra försök att främja det goda.

Trettiofem år av den antoniniska tidsåldern

voro tillryggalagda, då en blek, vacker, tioårig

gosse -- han som sedan vart känd som Markus

Aurelius -- emottog från en av sina lärare en

grekisk bok med uppmaning att läsa henne. Boken

var skriven av en Arrianus och innehöll läror och

tänkespråk av en f. d. slav, som efter undfången

frihet blivit lärare i stoisk filosofi och gjort

sitt namn, Epiktet, vida berömt.

Boken gjorde starkt intryck på gossens sinne.

Det är ej heller underligt. En kristen eremit,

den helige Nilus, råkade också att genom en bok

göra bekantskap med Epiktet. Antagligen visste han

icke, då han började läsa, att hon var skriven

av en hedning; men han nyttjade henne sedan

som lärobok, sade han, i verklig kristendom.

Epiktet har även i detta århundrade styrkt och

tröstat en ädel man: negerslaven Toussaint

l’Ouverture, Haitis frihetshjälte, offret för

Bonapartes hämndlystnad.

Epiktet var en frygisk slav, tillhörig kejsar

Neros bekante gunstling Epafroditus. Hans herre,

benägen såsom alla pöbelnaturer att krypa för

överordnade och förbittra livet för underordnade,

misshandlade honom en gång på våldsammaste sätt.

»Om du slår mig så hårt, så kanske du krossar

mitt ben,» sade Epiktet. Skurken fortfor att slå

och krossade hans ena ben. »Jag sade ju, att så

skulle ske,» var allt vad den torterade

yttrade till sin bödel. Sedan han blivit befriad

ur slavens länkar, öppnade han en skola och vann

rykte som stoisk sedelärare. Som sådan predikade

han icke uppror, utan tålamod och undergivenhet;

men den likgiltighet han inskärpte för världslig

glans och höghet och det tysta förakt hans

föredrag andades för allt föraktligt även på

samhällets höjder inneburo vådor, tyckte man,

för statens bestånd, och Domitianus utvisade

filosofen ur Rom. Han levde därefter i Nikopolis

i Epirus. Efter Domitianus’ död fick han en

lärjungeskara från alla delar av världen, och

sedan kejsar Hadrianus skänkt honom sin vänskap,

ansågs det höra till goda tonen att beundra honom.

När han avlidit, såldes också hans ytterst

tarvliga bohag till höga pris. Hans lampa, en

simpel av lera, inropades för 3,000 drakmer.

Boken, som innehöll Epiktets läror, skärpte

den tioåriges måhända medfödda känsla för inre

renlighet. Denna känsla behärskade sedan Markus

Aurelius’ hela levnad. Han var ängsligt noggrann

om att genien i hans själ skulle röra sig inom

snövita draperier.

Gossen läste i sina stoiska skrifter:

»Hälsa, ära, lust, rikedom, sjukdom, smälek, smärta,

fattigdom äro yttre förmåner eller yttre olägenheter,

med eller utan vilka det är möjligt att vinna

fullständig lycksalighet, ty denna skänkes av

undergivenhet under Guds vilja.»

»Alla människor äro av gudomligt släkte och därför

jämbördiga. De hava alla samma bestämmelse

att vara förnuftiga väsen och äro ställda

under samma andliga och naturliga lagar. Hela

mänskligheten är ett folk, hela världen en stat,

vars styresman är Gud och vars författning är

den eviga världslagen. När vi hunnit därhän, att

vi aldrig knota under denna lag, då hava vi hunnit

den sanna friheten och den orubbliga själsfriden,

då tänka vi icke på oss själva utan för att pröva

oss, och vi uppfylla då med glädje våra plikter

mot mänsklighet och fosterland, mot alla våra

bröder och systrar.»

Huru ofta hava icke sådana ord varit »en

ljudande malm och en klingande bjällra»! Men

skulle det värde de äga sjunka fördenskull, vad

värde finge då bergspredikningens sanningar?

När gossen läste sitt fäderneslands hävder,

fann han, att de stoiska lärorna verkligen

åstadkommit något för livet. Under den döende

frihetens sista krampryckningar, under den

lasternas förfärliga karneval, som drager sig

igenom det första århundradet av Roms

kejsarhistoria, fanns det män -- och de tillhörde

Stoas skola -- som läto honom se den mänskliga

naturens adel och oförfärat in i döden följde

pliktmedvetandets bud. Det levande föredömet

verkar mer än ordet. Den blivande kejsaren var

icke mer än tolv år gammal, då han avlade inför

sig själv det löftet att söka leva så som den

stoiska filosofien lärde och så som de äkta

stoikerna levat. Ett löfte för livet kommer

vanligen för tidigt från en gosses läppar. Denna

gång hölls det. Ett löfte, som må ingiva bävan,

detta att vända sig bort från all jordisk glädje

och endast söka (för att använda ett kristligt

uttryck) Guds rike och dess rättfärdighet! Markus

Aurelius trodde, likasom stoikerna i allmänhet, att

sjålsfriden skulle varda det hållna löftets frukt.

De bilder museerna förvara av honom prägla hans

anletsdrag med smärtsamt vemod. Men över hans

panna vilar solsken. Som lön för dygden hade han

icke gjort fordran på den frid, som kan förljuva

lidandet. »Att fordra lön för dygden,» skrev han

en gång, »det är som om ögat fordrade lön för att

det ser, och foten för att han går. Människan skall

göra det goda av inre behov, likasom rankan framdriver

sina druvor utan att äska vederlag därför.»

Markus Aurelius var fyrtio år gammal, då han uppsteg

på tronen. Filosofen visade sig vara en duglig furste.

Han förbättrade lagstiftningen och rättsskipningen,

utvidgade rikets samfärdsmedel, främjade vetenskaperna,

förökade välgörenhetsinrättningarna, förde Roms vapen

segerrikt mot dess fiender, gav senaten utvidgade

rättigheter, var sträng mot besticklighet och

godtycklig maktutövning och sades vara alla förtrycktas

tillflykt. Han »sades» vara det och ville vara det; men

huru mycket av det förtryck, som råder, kommer till en

furstes kunskap? Med ju större makt han är beklädd,

dess mindre plär han få veta. Iakttagande varsamhet med

sina gåvor för att icke skada med dem, bortskänkte

Markus Aurelius likväl av sin civillista allt, som ej

var erforderligt för hans tarvliga levnadssätt.

Han började varje morgon med bön och slutade

dagen med en självprövande betraktelse.

Känslig, grannlaga, smärtsamt berörd av det dåliga

han mötte, måste varje dag han levde medfört åt

honom något av pinbänkens kval. Men han vill icke

tillåta sig att hysa en skugga av bitterhet mot

människorna, som beredde honom lidanden. Man finner

av de självbetraktelser han antecknat, att han

envisades att i dem se endast viljesvage bröder,

som behövde en trofast hand att föras på rätta

vägen, och när han frestades att döma omilt om en

annan, sade han sig, att han själv hade felat och

behövde överseende. Otacksamhet hade han ofta rönt;

men, skriver han, man har ingen rätt att fordra

tacksamhet; när man får den, är den en gåva av Gud.

Otacksamme skall man fortfara att visa välgärningar;

illasinnade och fiender skall man förlåta. Genom

hans omgivning och genom vidsträckta kretsar

därutanför gick ett rop av förfäran, följt av

skarpaste klander, då han benådade upprorsmän, som

velat frånrycka honom diademet. Detta var ju

detsamma som att belöna förrädare! Kejsaren

genmälde, att hans öde vilade i Guds hand; att Rom

kan få en bättre styresman, om han själv avlägsnas,

och att det är ingen konst att förlåta, när

förseelsen ej är stor.

Från Epiktet skiljer sig Markus Aurelius däri,

att medan den förre framhåller människans kraft

att göra sig oberoende av ödet, är den senare

dess mer övertygad om hennes svaghet. Då han

motstod de frestelser till vrede, otålighet,

sorg, ängslan eller hopplöshet, som ville

bemäktiga sig honom,

så var det hans tro, att han fick kraft därtill ej ur

sig själv, utan ur all krafts översinnliga källåder.

Man har svårt att tro på frisk handlingsförmåga, där

hoppet saknas. Stoas lärjungar voro till regeln

handlingskraftige män, för vilka det var plikt att

verka i samhällets och enskildas tjänst; men de

varnade mot att göra det i hopp om framgång. Hoppet

kan bedraga; men plikten står kvar i alla fall. En

varaktig samhällsförbättring kan icke vinnas utan

genom samhällsmedlemmarnes förbättring, genom en

förvandling i deras sinnelag och tänkesätt. Men

vilken dödlig tilltror sig förmåga av detta? Markus

Aurelius ville icke övergiva hoppet att åtminstone

i det lilla en sådan verksamhet är möjlig. Men han

hade även det hoppförsakande alternativet för ögat.

»Förbättra människorna, om du kan!» skriver han;

»varom icke, så minns, att dig är givet tålamod, som

du skall bruka till deras väl. Sedan otaliga

århundraden fördraga de odödlige gudarne tåligt

människornas dårskaper, ja överhopa dem med

välgärningar. Men du, som har så kort tid att leva,

är du redan trött, är ditt tålamod redan slut, ehuru

du själv är en skröplig varelse, som har Guds

tålamod av nöden? Om du minns, att vi alla snart

skola dö, blir det dig lättare att älska din fiende.

Det gives blott en sak av verkligt värde: att

iakttaga sanning och rättvisa och leva utan vrede

mitt ibland ljugande och orättrådiga människor.»

Markus Aurelius’ gudsfruktan var en tro med

öppen blick för tvivlet. Man läser mellan raderna

i vad han skrivit, att det, som framförallt hade

för honom betydelse: en levnad i andlig renhet,

i pliktuppfyllelse och kärlek, måste för honom

hava tryggat värde, även om hans tro på Gud och

på människosjälen som ett utflöde ur det gudomliga

vore en villa. Han var för ärlig för att blunda

för någon av de möjligheter, vilka öppna sig för

den grubblande tanken, och han var för rädd om

moralen för att bygga henne på den vacklande

grunden av dogmer och system. Han försakade, i sin

ensamma strid för idealet, den tröst för sinnet

och den vila för tanken, som ligger i att taga

sitt parti för en tilltalande metafysik och leva

sig in i den. Plikten fick icke göras beroende av

metafysiken. Huru djupt han än led av försakelsen,

hans dagboksanteckningar, hans »Samtal med mig

själv», hava därigenom vunnit i allmänmänskligt

värde. De kunna uppbygga och hugsvala alla, utan

avseende på sekt och kyrka; och de skola måhända i

alla kommande århundraden bibehålla sin plats bland

böcker, som förtjäna kallas »Läkedom för själen».

DEN MELISKA AFRODITE

-- -- -- -- æfi-skeið

Sögu à skildina skrifað

1874

I februari månad år 1820 kom den bildstod i

dagen, som, känd under namnet »la Vénus de

Milo», gäller för den ädlaste pärlan i Louvrens

samling av antika marmorverk.

Högt uppe på ett berg, vars topp krönes av

den lilla staden Castro och vars sluttningar äro

överströdda av lämningar från den fornhelleniska

tiden, arbetade en bonde i sin trädgård. Med

hackan bortrensade han ogräs och snyltväxter och

kom så till en mastixbuske, som han uppryckte

med rötterna. Den torra mullen, vari dessa hade

förgrenat sig, rann ned i ett hål, som nu visade

sig mellan två tegelstenar. Jorgos, så hette

bonden, drog därav den slutsats, att ett valv måtte

finnas där inunder. Han tillkallade sin son,

Antonio Bottonis; båda grepo till spadarne, grovo

ivrigt, stötte på en mur, upptäckte i muren en

djup nisch med färgprydda väggar och i nischen

en marmorstod, sex fot hög, stående på sitt

fotställ. Bilden föreställde en kvinna, höljd från

höfterna till foten i ett draperi. Man fann

därjämte i samma fördjupning två hermer och några

brottstycken av marmor.

Franske konsularagenten på Melos, Louis

Brest, bodde i grannskapet och fick genast bud

om fyndet.

Louvrens antiksamling, som Bonaparte ökat

med de dyrbaraste rov från vapenvunna land, i

främsta rummet från Italien, hade genom

krigslyckans omkastning nödgats återlämna mycket

av sina hopade skatter. Med grämelse hade mången

fransman sett dessa stolta segerbyten vända

tillbaka den väg de kommit. Men man kände sig så

mycket mer manad att medels inköp fylla de

uppståndna luckorna. Överallt där fynd av antika

konstverk kunde motses, hade Frankrikes ombud

i utlandet fått sig ålagt att, om möjligt,

förekomma andra köpare.

Hr Brest hade således en plikt för detta fall

sig föreskriven och dröjde icke ett ögonblick med

att inleda avtal om köp. Han visste, att han hade

farliga medtävlare -- ej endast engelsmännen, som

vid dylika tillfällen alltid hålla sig framme,

utan även den konstälskande kronprinsen av Bayern,

som icke skydde något offer för att öka sina

samlingar och nyss inköpt den gamla amfiteatern

av marmor i närheten av Castro. Men vad värde

kunde den upptäckta bildstoden hava? Nog tyckte

hr Brest, att det var en ståtlig kvinna, och

fast hennes nästipp var skadad, fann han hennes

anletsdrag vackra; men konstkännare var han icke,

och den grekiske bonden lät icke avspisa sig med

en spottstyver. I hamnen nedanför Castro lågo

två franska örlogsfartyg, la Lionne och l’Esta-

fette. Kanhända fanns det konstkännare bland

officerarne ombord. Hr Brest bad att få höra

deras omdöme. De tågade upp till Jorgos’ trädgård,

togo bilden i skärskådande och uttalade enhälligt

den mening, att Louvren icke borde gå miste om det

verket. Men Jorgos, som visste, att marmorstoder

voro en eftersökt vara bland västerlänningarne,

ville icke släppa sin skatt för en mindre summa än

25,000 francs, och det var mer än hr Brest vågade

ikläda sig ansvar för. Emellertid skrev han

ofördröjligt till sin förman, generalkonsuln i

Smyrna, Pierre David, om saken.

Hr Brest var under dessa dagar allt annat än

lycklig. Vad kunde icke hända, innan hans brev

hunnit fram till Smyrna och innan hr Pierre David

hunnit underrätta sin förman, ambassadören i

Konstantinopel, markis de Rivière, om fyndet, och

innan denne hunnit vidtaga några åtgärder! Med

oro såg han varje främmande flagga, som nalkades

Melos. Det kunde ju vara en medtävlare ombord!

Dagligen vankade han mellan sin bostad och

Jorgos’ hydda, och hans ängslan minskades icke

därav, att han dagligen fann bonden lika

omedgörlig och bilden alltmer intagande.

Tre veckor därefter ankrade i Melos’ hamn

franska örlogsfartyget la Chevrette, statt på

vetenskaplig färd i de turkiska farvattnen. Bland

officerarne ombord var en ung löjtnant, för vars

vetenskapliga och konsthistoriska insikter hr Brest

fick den största vördnad, när han såg, att denne

medförde en Pausanias på grundspråket för att

med forntidens Bædeker som vägledare göra sina

iakttagelser på Hellas’ jord. Löjtnanten hette

Dumont d’Urville -- ett namn, som ägaren längre

fram odödliggjorde genom sina upptäcktsfärder i

Södra ishavet. Hr Brest förde naturligtvis den

lärde officern till nischen, som inneslöt föremålet

för hans dagars och nätters tankar och oro. Men

när d’Urville inträdde, var den övre hälften av

detta, föremål försvunnen; han såg på fotstället

endast ett praktfullt draperi och ett par ur detta

uppstigande järntappar. Stoden var gjord av två

block, och Jorgos hade fört det ena blocket --

bildens överkropp -- till sin hydda, där d’Urville

återfann det bredvid hans hustrus slända. Jorgos hade

vidtagit denna åtgärd som ett försiktighetsmått, ty

han kände sig minst lika olycklig som hr Brest och

gick i ständig ångest för att någon skulle röva eller

av illvilja skada hans skatt. D’Urville såg genast,

att konstverket var av stort värde. Det var enligt

hans mening en Venus victrix av egen och oförliknelig

skönhet. Han avritade stoden, uppsatte en skriftlig

redogörelse för fyndet och avtecknade en inskrift, som

fanns på en marmorsten över ingången till nischen.

När la Chevrette anlänt till Konstantinopel,

överlämnade han till markis de Rivière redogörelsen

och teckningen och skildrade i så varma ordalag

bildens skönhet, att ambassadören ålade sin

sekreterare, greve de Marcellus, att genast inskeppa sig

med örlogsfartyget l’Estafette till Melos, för att trygga

åt Frankrike äganderätten till det nyupptäckta mästerstycket

av hellenisk bildhuggarkonst.

Under tiden var hr Brest i förtvivlan. Visserligen

hade han med öns kommunalråd lyckats uppgöra en

överenskommelse, att bildstoden icke finge

säljas eller avlägsnas från ön, innan han fått

svar från sin förman, generalkonsuln i Smyrna.

Men denna överenskommelse uppvog icke det

fruktansvärda sakförhållande, att till Melos

anlänt en spekulant på stoden, en spekulant,

som väl icke var utsänd från England eller av

bayerske kronprinsen, utan handlade på egen hand

och för egen räkning, men som var en karl med

mynt på fickan och därtill en ytterligt slipad,

listig och djärv sälle, känd över den grekiska

övärlden som en farlig man att hava till fiende

och nästan lika farlig att hava till vän. Det

var munken Oikonomos, som länge varit gunstling

hos ögrekernas tyrann, drogmanen furst Nikolaki

Morusi, men nu råkat i onåd hos honom, emedan

han, trots sitt ekonomiska namn, hade försnillat

eller illa hushållat med medel, som han å furstens

vägnar uppburit. För att blidka denne hade han

kommit på den tanke att köpa och skänka honom

Jorgos’ fynd. Jorgos och kommunalrådet skrämde han

med hotelser, att turkiska styrelsen skulle utkräva

fyndet utan vederlag, och sålunda fick han en

köpehandling till stånd, enligt vilken Jorgos mot

en summa av 750 piaster överlät stoden till honom.

Furst Nikolaki, glad över den väntade gåvan, som

han i sin ordning ämnade förära kapudan-pascha,

upptog munken åter i sin ynnest och sände ett

fartyg med manskap till Melos, för att hämta stoden.

Det turkiska fartyget hade redan ankrat vid

Adamantos nedanför Castro, Oikonomos och hans

män hade redan lagt hand på konstverket för att

skaffa det ombord, ortföreståndarne i Castro, som

underskrivit den där överenskommelsen med hr Brest,

stodo med korslagda armar och tänkte på de högre

makter, som stundom korsa kommunalrådsbeslut, och

hr Brest själv stod uppe vid utkiken på bergstoppen

och skådade med dystra blickar ut över havet. Ett

skepp med örlogstackling uppdök vid synranden.

Vinden låg åt ön och fyllde alla dess dukar. Det

nalkades med dejlig fart. Hr Brest ser, att det bär

den vita liljeflaggan, som då var Frankrikes. Han

drager ett djupt andetag och frågar sig: kommer

hjälp, kommer räddning?

Den långskäggige Oikononios har också upptäckt det

franska fartyget, och han eggar och sporrar sina män

att påskynda arbetet. Septembersolen bränner starkt,

och karlarne svettas under sina fezer och turbaner,

medan de bära marmorn ned för bergets avsatser. Steg

för steg nalkas de stranden; kabellängd för kabellängd

skjuter skeppet närmare hamnen. Det är l’Estafette med

hr de Marcellus ombord. Nu sjunka seglen och ankaret

fälles. Hr Brest ilar till stället, uppger nödrop och

pekar på den skara, som, ledd eller föst av den

långskäggige munken, strävar med sin börda ned mot det

turkiska fartyget. Hr de Marcellus, följd av

skeppskaptenen Robert och ett tjogtal i hast väpnade

soldater och sjömän, skyndar i land.

Vad som därefter timade, det har varit en väl

gömd hemlighet ända intill april månad detta

innevarande året 1874. Enligt den franske

ambassadsekreterarens i flera skrifter upprepade

förklaring var det hans egen vältaliga tunga, som

efter rastlöst arbete lyckades uppgöra saken i godo

till Frankrikes förmån. Turkarne föllo till föga för

hans vingade diplomatiska ord, och grekerna stodo

häpna inför denne arvtagare av Isokrates’ och

Demostenes’ konst. Det gör ett eget intryck att

läsa dessa hr Marcellus’ skrifter. Självbeundran

uttalar sig i varje rad; vad hr Brest och andra

hade gjort till sakens främjande lämnas i skuggan,

det är de Marcellus och han ensam, som Frankrike

har att tacka för den meliska Afrodite; han kallar

henne sin »skyddsling», sin »dotter», och det år

hans vältalighet, ingenting annat än hans

vältalighet, som frälste henne åt hennes nya

fädernesland och västerns odling.

Men för några månader sedan offentliggjordes

genom hr Jean Aicard en berättelse om saken,

vilken alldeles avviker från den, som hr

Marcellus lämnat oss. Berättelsen är uppsatt

av Dumont d’Urvilles vän och förre kamrat

ombord å la Chevrette, fregattkaptenen och

marinmajoren i Toulon, Matterer. Denne upplyser,

att frågan avgjordes icke genom hr de Marcellus’

övertalningsförmåga, utan, såsom han själv

uttrycker sig, »genom den råa styrkan». Kaptenen

Robert i spetsen för sina matroser och soldater

stormade in på Oikonomos’ män. Hr Brest, svängande

i ena handen en sabel, i den andra en knölpåk,

deltog i striden. Oikonomos fick mycket stryk,

hans män skingrades, och Venus victrix fördes som

segerbyte och segertecken ombord å l’Estafette.*

Furst Nikolaki Morusi intogs av djupaste harm vid

underrättelsen om denna tilldragelse och visste

intet bättre medel att avkyla sin vrede än det

att låta grundligt piska medlemmarne av Castros

olyckliga kommunalråd. När grekiska frihetskriget

utbröt, togo dessa skadan igen. De eller deras

vänner grepo furst Nikolaki och hängde honom.

Den meliska stoden lände lyckligt till Paris.

Länge stannade verket inom lyckta dörrar, men

den parisiska pressen tillkännagav redan på

förhand, att Frankrike genom sin ambassad i

Konstantinopel riktats med ett fornhelleniskt

konstalster av allra yppersta slag, överstrålande

även de verk, som vunnit Winckelmanns mest

hänförda hyllning.

*

Äntligen hade den meliska Venus fått sin plats

bland de andra skådesakerna i Louvrens museum.

Konstkännare, konstvänner och nyfikne strömmade

till Louvren för att se och njuta. Skalderna

kommo och grepos av förtjusning. Och det var

skalder, som kunde giva förtjusningen ord:

Chateaubriand, de Lamartine, Victor Hugo.

»Aldrig har Grekland givit oss ett mer slående

vittnesbörd om sin storhet!» utropade den

förstnämnde. Allmänt hette det, att ingen annan

än Praxiteles kunde hava

* Denna Matterers uppgift styrkes av franska resande,

senast av Frankrikes f. d. sändebud i Grekland, Jules

Ferry, som under sin vistelse på Melos förlidet år hörde

striden omtalas.

skapat denna härliga bild, och långt innan en

grundligare undersökning hunnit företagas, hade

denna gissning hårdnat till en trossats, ej minst

hos konung Ludvig XVIII själv.

Mycket av vad då sades till mästerverkets lov

upprepades av ett yngre skriftställaresläkte,

av Alfred de Musset, Heinrich Heine, Théophile

Gautier, och upprepas än i dag på fullgoda skäl

av de främste konstdomare, fast näppeligen någon

mer vill tro, att man har ett alster av Praxiteles

framför sig. Ju oftare man ser den meliska Venus,

dess hellre vill man med ett leende ursäkta den

avgudiska dyrkan Heine hembar henne. Det låter

sig icke neka, att när man nalkas denna bild,

överraskas man av de storartade linjer och

spänstiga former marmorn företer, och länge kan

man icke hava skådat in i detta lidelsefria

anlete, där själsadel, stolthet och kvinnlig

huldhet uppenbara sig, eller åsett denna

lembyggnad av ädlaste jämnmått, utrundad av

hälsa, kraft och älsklighet, eller tagit intryck

av denna allvarliga och värdiga hållning,

varifrån varje syfte att vinna ögat är så

fjärran som möjligt, utan att känna sig andas

liksom en renare luft och genomträngas av kysk

värme.

Snart sagt i varje mejselhugg vilja konstkännarne

upptäcka vittnesbörd om det fina sinne den

helleniske mästaren ägt för varje den minsta

yttring av en ädelt utvecklad kvinnlig daning.

I det hela och i varje del möter man »den fullt

utslagna blomman av kvinnoskönhet». I varje

form är ett lagom, som innesluter yppighet och

utestänger vekhet. På hullet har man tillämpat

Homerus’ ord: »det blomstrar i evig ungdom»,

och någonting därmed jämförligt vill man icke

hava, sett vare sig i de gamles eller de nyes

mejselverk. Även det sätt, varpå ythuden,

»epidermis», är i marmorn återgiven, prisar

man som oöverträffligt. Att efter avrivningen

med pimpsten låta mejseln lätt överfara

marmorytan var brukligt hos de helleniska

bildhuggarne i den goda tiden, när de ville

åstadkomma intrycket av en livsvarm,

sammetsmjuk hud. På alltför många antika verk

är dock denna ytterhud förstörd genom glättning.

Men här har ingen sådan ägt rum: de nakna

delarne skimra som en spänstig cellväv i den

pariska marmorns varma färg.

Under den allmänna hänförelsen över bildens

skönhet hade de franska konstdomarne icke glömt

sin vetenskaps krav. Det tillkom dem att

utrannsaka, vem bilden föreställer, vilken

mästare, skola eller tid hon bör tillskrivas

och i vilken handling hon ursprungligen varit

stadd. Framförallt trängde sig den sistnämnda

frågan på åskådaren, ty bilden, sådan hon var,

då hon uppställdes i Louvren, saknade armar och

kommer väl alltid att sakna dem.

Vem föreställer då denna bild? En tvivelsam tysk

eller varsam italienare skulle sannolikt till en

början ifrågasatt, ej vilken gudinna man har

framför sig, utan om det är en gudinna. Ty medan

verket i sin helhet röjer, att det tillkommit i en

tid, då de ideala gudatyperna längesedan hunnit

sin fulla utveckling, äro den meliska stodens

anletsdrag så avvikande från de stränga olympiska

mönsterformerna, att man nyligen kunnat säga:

»konstnären har fallit in i det realistiska; han har

hållit sig för troget till den levande modellen.»

Och då man av allt skönjer, att denne konstnär vetat

vad han gjort och mäktat vad han velat, så hade den

slutsats här legat nära, att då han avlägsnade sig

från det utpräglat ideala, som tillkommer de höga

gudamakterna, och närmade sig så mycket det naturligt

mänskliga, han gjorde detta därför, att hans verk

skulle framställa icke en kvinnlig gudom, utan en

gudomlig kvinna.

Men de franska konsthistorikerna togo saken lättare.

Ehuru stoden saknar varje tilläggstecken eller s. k.

attribut, hade redan Dumont d’Urville gissat på en

segrande Afrodite. Den förste granskare till yrket,

som yttrade sig om konstverket, dåvarande

sekreteraren i Konstakademien och medarbetaren i

Journal des Savans, hr Quatremère de Quincy,

framhöll den likhet, som förefinnes mellan det

meliska huvudet och det knidiska Venushuvudet i

Vatikanen, en likhet, som skillnaden i stil icke

döljer. Hans åsikt, att fyndet är en Venus,

understöddes av konservatorn vid Louvrens museum,

greve de Clarac. Och så vart stodens namn »la

Vénus de Milo». Någon invändning mot dessa

hemulsmäns omdöme var så mycket mindre att vänta,

som ju bilden är så skön, att det vänas gudinna

aldrig kunnat vänare framställas. Skalderna hade

också redan sjungit att det var denna Venus, som

föddes ur havets böljor, och att hon gungades

icke till Pafos’ utan

till Melos’ strand, och att deras hjärtan tråna till

»de ljuva famntag», som ödet vägrat henne giva den hon

älskar. Det var en Parisdom i omvänd form. Den trojanske

herden dömde, att Afrodite var Olympens skönaste kvinna;

de franska konstdomarne och skalderna, att den skönaste

kvinna måste vara Afrodite.

*

Så kom frågan, av vem hon är. Till en början var man

enig om att endast någon av de allra störste helleniske

mästarne, någon av dem, vars namn är i var mans mun,

varit verkets upphov. Man hade då att välja mellan

Fidias, Polyklet, Myron, Skopas, Praxiteles, Lysippus.

Väl äro vi ännu i denna stund, trots ökade fynd och mer

inträngande undersökningar, i saknad av vägledning för

att kunna med någon visshet skilja mellan samtliga

dessa mästare och deras skolor, så skarpa än

gränslinjerna äro mellan t. ex. Fidias och Myron,

Polyklet och Lysippus. Redan den antika tidens

konstkännare, som hade tillfälle att se och jämföra

arbeten av Skopas och Praxiteles, tvekade dock mellan

den ene och den andre, när sägnen om mästaren var

osäker och verket ej bar hans namn. Men -- »la Vénus de

Milo» var av Praxiteles. Då det är ledsamt att endast ha

en möjlighet, där man ville äga visshet, och då intet

ojävigt vittne kunde frammanas från Elysium för att

intyga motsatsen, så -- ägde Louvren otvivelaktigt ett

arbete av samma hand, som skapat den knidiska Afrodite,

detta frejdade verk, för vars

ägande en bitynisk konung fruktlöst tillbjöd sig att

gälda knidernas statsskuld. Konung Ludvig XVIII,

hans hov och den stora allmänheten talade om

»Praxiteles’ mästerstycke», när de talade om den

meliska Venus. Louvren hade sålunda fått ett

vederlag för de skönhetsskatter, som fransmännen

nödgats återlämna till deras rätte ägare. Till vilket

pris nämndes ej, och det skulle nog sårat mången

högsinnad fransman att få veta det; men här kan det

upplysas, att greve de Marcellus lät hr Brest å

markis de Rivières vägnar överlämna till stodens

upptäckare, den meliske bonden, 4,000 francs, utöver

de 12,000 han uppburit av Oikonomos, som gottgörelse

för ett konstverk, vilket i statens hand ej kan

uppskattas i penningar, men i enskild hand skulle

vara värt en miljon.

Konstnärens namn var, som sagt är, Praxiteles.

Dennes rätt till den sköna bilden stod lika fast

som huset Bourbons till Frankrikes tron och

vilade på en lika oomkullstötlig grundval.

Men utanför Frankrike fanns en fransk konstnär,

som tvivlade på huset Bourbons rätt och måhända

även på Praxiteles’. För det förra tvivlets skull

var han landsflyktig. Han hette Louis David. Han

vistades i Brüssel, när han i tidningarna läste,

att den meliska stoden var kommen till Paris. Man

kan tänka sig huru han längtade att med egna ögon

se denna antikens skapelse, han, som så ivrigt

strävat att måla samma former antiken mejslat och

bland vars verk man äger »Paris och Helena»,

»Sokrates’ död», »Sabinskorna», »Amor och Psyke»,

och som, ifall jag icke misstager mig,

nyss förut gjort sista penseldraget på sin »Mars,

avväpnad av Venus, Amor och älsklighetens gudinnor».

Men då han ej kunde köpa sig tillåtelsen att komma

till Paris till lägre pris än en politisk avbön,

skrev han till sin förre lärling, baron Gros, och

bad honom skaffa sig en trogen teckning av bilden.

Gros gav detta uppdrag åt sin lärling, Auguste

Debay. Följd av sin fader, I. B. Debay, som i

likhet med Gros hade arbetat under Davids ledning,

gick den unge mannen till Louvren och fick där

tillfälle att avteckna stoden, långt innan denna

ännu var färdig att förevisas för allmänheten.

Härigenom fingo herrarne Debay tillika se något,

som allmänheten aldrig kom att skåda. Det fanns

nämligen en grekisk inskrift på fotstället. Detta

utgjordes av två hopfogade marmorstycken, det ena

något högre än det andra. Det högre stycket hade

på framsidan tre rader grekiska bokstäver, vilka

den yngre Debay dess noggrannare avtecknade, som

han icke förstod att läsa en enda av dem.

Inskriften lydde i översättning som följer:

[ALEX(?)] ANDROS MENIDES’ SON

FRÅN ANTIOKIA VID MEANDER

HAR GJORT VERKET.

En kopia av verket sändes till Louis David.

Teckningen själv stannade i Debay den äldres

hand, men lånades av denne till greve de Clarac,

när han till sin skrift om »la Vénus de Milo»

ville foga en skiss av stoden.

Härmed var en förarglig hemlighet röjd. Men de

vederbörande, som hade föresatt sig, att Louvren

skulle äga ett mästerverk av Praxiteles,

framförallt museets föreståndare hrr Percier

och Fontaine, tappade därför icke modet. Vad som

föregick inom de lyckta dörrarna till museets

verkstad är icke vanskligt att utleta, ty när

bilden fått sitt rum i museet och allmänheten

hade fritt tillträde till den, var inskriften

borta, och vederbörande ställde sig alldeles

okunniga om att en sådan någonsin funnits. Man

skakade på huvudet åt hr de Clarac och hrr Debay

och menade, att de i bästa fall sett i syne.

Verket var av Praxiteles.

En av de få, som misstänkte, att allt icke

hängde rätt tillsammans, var den framstående

forskaren herr de Longpérier. Många år förflöto

dock, innan han såg sig i stånd att företaga en

undersökning i själva Louvren. Han har genomletat

museets källarvalv, ja grävt under dess golv, i

hopp att finna det avlägsnade marmorstycket med

konstnärsnamnet. Men fåfängt. Han har sedan

offentligt uttalat den mening, att de nämnda

herrarne Percier och Fontaine uppsåtligt

tillintetgjort inskriften. Det barbari, varmed

man den tiden i Louvren förfor emot antika

minnesmärken, lämnar, säger han, intet tvivel

övrigt, att de voro i stånd därtill. I ett brev

av år 1868 skriver han till professor Friedrichs

i Berlin: »Jag har tillräckligt nära känt båda

herrarne Debay för att kunna gå i borgen för att

ingendera förstod ett

grekiskt ord. De ha således icke kunnat påhitta

inskriften.»

Ett är visst: bildens fotställ har i Louvrens

verkstad undergått en ändring. Vad som är kvar av

det gamla fotstället är inpassat i nytillsatta

marmorskivor. Ett annat är också visst: offentligen

och i skrift vågade ingen jäva Debays teckning --

där man på fotstället i tydliga drag läser den ovan

återgivna inskriften -- ehuru tillfälle därtill

ofta yppade sig. Hr de Marcellus, som alltemellanåt

skrev om den meliska Venus något, som tillika var

en lovsång över honom själv och borde burit till

motto det virgilianska: »Tu Marcellus eris», omtalar,

även han, att den yngre Debay i Louvrens laboratorium

avtecknade stoden, och att det var den teckningen,

som greve de Clarac nyttjade, då han i sin avhandling om

konstverket »ville giva läsaren en första föreställning

om bilden, som allmänheten ännu icke sett»; men han

aktade sig länge att ingå på frågan om inskriften, en

fråga, som för vederbörande var ömtålig och som man

ville överlämna åt glömskan. Än mer: innan de Clarac

offentliggjorde sin avhandling, rådförde han sig med

hr de Marcellus; ja, denne försäkrar, att Claracs hela

verk är grundat på skriftliga uppgifter, som hr de

Marcellus givit honom, och man måste härav draga den

slutsats, att den senare icke haft det ringaste att

invända mot troheten i Debays teckning, som han

dessförinnan hade sett. Först år 1839 inlät sig hr de

Marcellus på spörsmålet om inskriften, men endast för

att meddela, att han icke minnes, om han på Melos

mottog stenen med

konstnärsnamnet, och att han icke vet, om denna

hittades i Jorgos’ trädgård eller ej.

Ännu ett vittnesbörd för att en inskrift funnits

på fotstället! Charles Lenormand besökte år 1829

Melos och hade med konsularagenten Brest ett samtal,

varav han drog den slutsats, att styresmännen över

Louvrens museum hade förstört en inskrift, »som

kunde motsäga den föreställningen, att man lyckats

förvärva ett mästerverk från den grekiska konstens

högsta utvecklingsskede».

Märkligt är dock, att Dumont d’Urville i sin

skildring av stoden, vilken offentliggjordes i

Annales maritimes år 1821, icke nämner ett ord

om en inskrift på fotstället, medan han däremot

omtalar två andra: den ena över ingången till

nischen, den andra på en av de i nischen funna

hermerna. Har man att tolka hans tystnad som

ett offer, hemburet åt myndigheternas föresats,

att Louvren skulle äga ett verk av Praxiteles?

Frågan om verkets ursprunglige mästare är dock icke

avgjord, huru det än förhåller sig med den av Debay

meddelade inskriftens äkthet. Därom mer längre fram.

*

I vilken handling har man att tänka sig den meliska

Afrodite? Ett kinkigt spörsmål, då, som vi veta,

armarne och varje tilläggstecken saknas -- en gåta,

svårlöst och likväl oavvislig. Ty med detta

konstverk råder det egna förhållande, att frånvaron

av så väsentliga delar som armarne ej i ringaste

mån synes minska dess skönhet, men att på samma

gång den livfulla rytmen i bildens hållning nödgar

åskådaren föreställa sig två armar i samklingande

rörelse med anletets, blickens, axlarnes riktning

och den smidiga överkroppens böjning. Man tänker

sig med rädsla, att stoden skulle göras fullständig

genom någon av vår tids konstnärer, vore han ock

Thorvaldsens jämlike i förmågan att hela sådana

skador, och lyckades han än giva de tillsatta

delarne den mest sannolika och tilltalande ställning,

och likväl verkar denna brist på armar såsom om en

högtidlig och ljuv melodi avbrutits, innan hon nått

sin naturliga avslutning; åhöraren vill fortsätta

tonföljden.

Afrodite är ett artbegrepp, som omfattar mycket,

nästan lika mycket som begreppet kärlek. I tallösa

skiftningar sträcker sig detta begrepp över det

omätliga område, som skiljer den himmelska Afrodite

från Venus Vulgivaga. Nu kan det visserligen synas

oss nordbor, när vi skåda det meliska verket, som

om dess mästare fört sin mejsel så, att ingen kan

misstaga sig om det ställe, där han inom denna

vidsträckta krets sökte och fann sin urbild. Det

kan, med andra ord, synas såsom om denna Afrodite

omöjligen givit uppränningen till de olympiska

äventyr, som Lucianus gjort till ämne för sitt

elaka skämt. Men det franska skaplynnet är ett

annat än vårt, och när Quatremère de Quincy hade

att förklara bilden, föll hans val på den Venus,

som gav sin hederlige make, den gudomlige smeden

Hefästos, de tecken som på Jupiter Ammons änne,

men ej på hans, utmärka kraft och lycka. Och när

de Clarac skulle lösa samma uppgift, stod för hans

öga Venus med Parisäpplet, stolt över det segerpris

hon vunnit, emedan hon icke hyste Heres eller

Pallas’ kyska skygghet för att låta slöjan falla.

Quatremère de Quincy sammanställer gudinnan med

krigsguden Ares, hennes gynnade tillbedjare. Har

hon hållit vänsterarmen lyft, vilket hon tydligen

gjort, så var det för att låta handen vila på den

älskade soldatens skuldra. Sin högra hand lägger

hon förtroligt i hans vänstra. Således ett förspel

till den herdestund, vari Hefästos överraskade dem

med nätet och gjorde dem -- och sig själv -- till

Olympens löje. Gissningen stöder sig på flera

liknande grupperingar, alla dock av sent och skumt

upphov och underordnat värde.

Vore denna förklaring riktig, så hade vi ökade skäl

att känna ledsnad över det tillstånd, vari konstverket

kommit till vår tid. Ty en Aresstod, värdig den

mästarehand, som mejslat Melos’ Afrodite, vore något

ensamt i sitt slag. Bland de rika marmorskatter, som

uppdagats i klassisk jord, letar man fåfängt efter en

sådan, och det torde vara mer än en slump. Den

skönaste eller, rättare sagt, den ende sköne Aresbild,

som, mig veterligen, finnes, är den i Villa Ludovisi

-- en sittande, i svärmiska drömmar försjunken yngling

med svärd i hand och en skälmsk Eros vid sina fötter

-- men då jag kallar honom Ares, sker det endast av

aktning för de höga myndigheter i det skönas värld,

som nämnt honom så, ty hans anletsdrag, som påminna om

»Apoxyomenos’», tillhöra mer atleternas än gudarnes

typ, och det hela synes mig ett genrestycke,

framställande helt enkelt en ung hjälte i valet och

kvalet mellan bragd och kärlek. I Louvren ses en

annan s. k. Ares, en kortbent och tämligen klumpig

skepnad av romerskt arbete, och de övriga Aresstoder,

som kommit till våra dagar, de Areshärmande

kejsarstoderna inräknade, stå i konstvärde ej

synnerligen högre än den. Över huvud vill det synas,

som om den helleniska konsten i sina bättre dagar

ogärna och utan hänförelse sysslade med krigsguden.

Upphöjd till värdigheten av olympier, var han dock

till börden en trakisk främling, som hellenen aldrig

rätt försonade sig med. Tempel hade han i Hellas få.

Skalderna avfilade atdrig det andefattiga och råa,

som från den barbariska vaggan vidlådde honom, ja,

låta guden på själva slagfältet, där han

företrädesvis skulle lysa, draga det kortare strået

ej endast mot vishetsgudinnan, utan ock mot mänskliga

hjältar. Den atenska arvsägnen ställer honom inför en

mänsklig domstol, som dömer honom saker till mord och

våldtäkt. Såvitt vi kunna skönja av den klassiska

bokvärlden, av Pausanias och andra, var han sällan

som självständigt ämne föremål för de helleniske

bildhuggarnes mejsel. Pausanias omtalar endast få

Ares-stoder. En Ares av Skopas, en andre av Leokares

eller Timoteus, en tredje av Alkamenes och dessutom

en gammal träbild, tillhörande en grupp i Olympia, --

det är allt. Den torso från Partenons västra gavel,

som tros vara en Ares, är, såsom Bötticher ådagalagt,

en Eriktonius. Oftare däremot, synnerligen under

konstens avblomstring, förekommer han sammanställd

med den Afrodite, som

är de otyglade lasternas gudinna, såsom på den

romerska Ara Casali i Vatikanen. Ett dåligt romerskt

arbete i Florens, och några andra i Roms museer och

i Louvren, där den ene eller andre kejsaren

framställes som Mars och hans kejsarinna som Venus,

låta sluta till en äldre förebild, skildrande den av

stridslust gripne guden, kvarhållen av sin älskade.

Är det nu möjligt, att den meliska Venus tillhört

en dylik grupp? Mig synes, att konstnären med varje

mejselhugg motsagt den misstanken. Från den antika

tiden äga vi icke en enda kvinnobild mer ädel och

stolt, mer ren och kysk än denna. Verkets hela

skaplynne tillbakaslår Quatremère de Quincys gissning.

Alla inre grunder resa sig och ropa högt emot en

uppfattning sådan som hans. Giv trakern en Venus

Kallipygos till sidobild eller någon av dessa

andetomma Afroditer, som stå i museerna för att låta

se sig, sysslande med spegeln eller salv-urnan eller

badsvampen eller med sina naglar, någon av dessa

preoffenbachianska kärleksgudinnor, vilkas anleten

spegla en själ ur stånd att svärma för annat än

gladiatorer och smycken!

Även yttre grunder tala mot Quatremères gissning.

Om Ares stått vid hennes sida i det kärliga

förhållande, som den franske konstdomaren förutsatt,

så varför är gudinnans blick riktad åt ett annat

håll än det, där hennes hjärta och hennes händer

äro? Hon skulle då vända ansiktet mer i profil.

Och huru då förklara den starka, om ansträngning

vittnande böjningen av hennes överkropp? Endast

så, att hon med uppbjudande av alla sina

kroppskrafter vill draga den motsträvige och plumpe

älskaren till sig. Och under detta skulle likväl

hennes ögon syssla med ett annat föremål, kanhända

en Adonis, för vilken hon en vacker dag glömde sin

krigsgud, eller en Ankises, som snart tröstade henne

över förlusten av den fagre jägaren! Melos’ Afrodite

är då, för att tala med Faust, ej annat än

Ein Mädchen, das an meiner Brust

Mit Aeugeln schon dem Nachbar sich verbindet.

Underligt nog har Quatremères gissning fått en vän i

J. Overbeck, som ännu i sista upplagan av sin

»Geschichte der griechischen Plastik» tager henne i

hägn. Dock bör tilläggas, att han är en ljum och

tvivlande vän, som endast i brist på en mer

tilltalande förslagsmening lutar åt Quatremères

sida. Overbeck medgiver naturligtvis, vad ingen kan

neka, att »medan uttrycket i den mediceiska Venus’

anlete helt och hållet går upp i kärlekslängtan och

kärleksömhet, förete den meliska stodens drag knappt

ett spår av sinnesrörelse eller lidelse», samt att

»dessa drag äro fastmer i all sin skönhet så

fullkomligt lugna, att man snarare kunde kalla deras

uttryck stolt och kallt». Huru vill han nu rimma

detta med Quatremères åsikt, att konstnärn ställt

henne i ett ömt förhållande till Ares? Jo så, att

han stryker ett streck över den verkliga Ares-

Afroditemyten och framlägger en ny av egen

tillverkning, en mycket hygglig myt, som skulle

ingivit själve den spotske Lucianus aktning. Enligt

Overbeck är nämligen

Hefästos en ungkarl, som har ingen för lättlynt maka

att oroa sig över och i största själslugn kan smida

blixtar åt Zeus, och Afrodite är Ares’ laggilla

hustru, med vilken krigsguden lever i fredligaste

äktenskap. Overbeck tänker sig nu detta gudapar, som

han själv sammanvigt, »i sin heliga äktenskapliga

förbindelse uppställt som tempelgrupp». Därmed tror

han sig hava funnit ett lämpligt svar på inkastet,

att gudinnans blick söker ett annat föremål än Ares,

ty de äro ju icke älskare och älskarinna, utan man

och hustru, vilka det icke passar att offentligen

låta sin ömhet flöda över, allra minst inför

andäktiga blickar; »de stå förenade, men ej

försjunkna i varandra», och »de likna i detta

avseende Goethe och Schiller i Rietschels grupp i

Weimar» (!). Men huru förklarar då Overbeck den

starka böjningen av gudinnans överkropp? Den kan

han alldeles icke förklara. Han kan endast påpeka,

att »denna böjning är mindre i ögonen fallande,

när man ser bilden från hennes högra sida». Men

vad hjälper det?

*

Någon tid efter Quatremères avhandling om den

meliska Venus utkom greve de Claracs. Hans åsikt

var, att gudinnan med vänstra handen segerstolt

uppvisar Parisäpplet och i den högra håller en

gördel, en bindel eller något attribut. Här bör

nu genast anmärkas, att Clarac själv icke vidhöll

denna mening, utan senare slöt sig till Millingens

förslag, för vilket jag längre ned skall redogöra.

Också var det icke skäl att länge kämpa för en så

förlorad sak. Skulle ett äpples tyngd vara tillräcklig

att förklara denna högerböjning av överkroppen, som vi

måste återkomma till, emedan ingen förslagsmening, som

ej tillfredsställande förklarar den, kan hålla stånd?

Inom diktens värld hade visserligen detta äpple stor

vikt, ty Venus gäldade det med löftet, att Paris skulle

äga världens skönaste kvinna, och följden vart Helenas

flykt, trojanska kriget, Homerus’ sånger och Roms

grundläggning. Men dikten är ett och statiken ett annat,

och i statiskt avseende väger detta äpple icke mer än

en vanlig »hampus». Men värst försyndar sig den

Claracska gissningen mot bildens rytmik, som kräver en

samfälld rörelse av båda armarne och avvisar varje

föreställning, att den högra handen hållit »une

bandelette» eller någon annan småsak för att ej vara tom.

Bildens mästare skulle i detta fall hava löst sin uppgift

så som modeplanschernas tecknare, när de åt

skräddarekonstens herreidealer giva en käpp eller ett

ridspö eller en handske i hand. Man måste instämma i

Welckers och Overbecks ord, att detta vore en högst

oskicklig och tafatt komposition.

Men icke dess mindre är det mer än sannolikt, ja det

är visst, att Melos’ Afrodite en gång varit sådan som

Clarac först tänkte sig henne. Hon har verkligen en

gång stått med äpplet i sin vänstra hand, och detta

på grund av en förfuskande omdaning, som företagits

med henne under konstens sjunkande ålder, i början av

romerska kejsartiden. Denna åsikt står i närmaste

sammanhang med

frågan: i vilket tillstånd upptäcktes den meliska

stoden? Saknade hon armar i det ögonblick den första

ljusstrålen över Jorgos’ spade föll in i nischen,

där hon i så många århundraden varit gömd?

Det är denna fråga, som nu står på dagordningen

bland konstvännerna i Frankrike, sedan Jean Aicard

för några månader sedan utgav sin »La Vénus de Milo,

Recherches sur l’histoire de la découverte d’après

des documents inédits».

Ditintills hade man alldeles oemotsagt påstått,

att stoden vid upptäckten var sådan som man ser

henne nu, men att man i nischen, jämte de två

hermerna, hittat ett stycke arm och en halv hand

med ett äpple mellan fingrarne, samt att striden

endast kunde gälla det spörsmål, om detta armstycke

och denna hand tillhört stoden, vare sig

ursprungligen eller efter en omdaning.

Aicards undersökningar komma däremot till

följande utslag: när den meliska Venus upptäcktes,

hade hon kvar sin vänstra arm. Denna bräcktes

först, då munken sökte föra konstverket om bord å

det turkiska fartyget, antingen under forslingen ned

för Castroberget eller i slagsmålet mellan Oikonomos’

män och manskapet å la Chevrette. De vittnen han för

denna sin åsikt framkallar äro:

1) Louis Brest genom hans son, den nuvarande

vice konsuln å Melos, och genom fregattkaptenen

Salicis, professor vid Polytekniska skolan.

Brest den yngre har förlidet år i ett samtal med

Frankrikes förra sändebud i Grekland, Jules Ferry,

sagt, att hans nu avlidne fader alltid skildrat

stoden för honom såsom vid upptäckten havande

vänstra armen kvar i något lyft ställning och

med ett äpple i handen. Hr Salicis meddelar,

att han år 1852 samtalade med Louis Brest själv.

Denne uppgav då, att stoden vid upptäckten höll

vänstra armen utsträckt, medan den högra följde

kroppens sida och fattade i draperiet, liksom för

att hindra det glida ned.

2) Antonio Bottonis, Jorgos’ son. Antonio, som vid

sin faders sida förde spaden, då fyndet gjordes,

lever ännu. Jules Ferry träffade honom i Castro i

Brest den yngres hus. På tillfrågan förklarade han

utan tvekan, att när bilden upptäcktes, stod hon

upprätt på sitt fotställ med vänstra armen utsträckt

och ett äpple i handen. Om den högra armen voro hans

uppgifter svävande.

3) Dumont d’Urville. I sin berättelse av år 1821

yttrar denne: »Stoden föreställde en naken kvinna,

vars lyfta vänsterhand höll ett äpple och vars högra

fattade om en skickligt draperad gördel, som

vårdslöst nedföll från höft till fot. För övrigt

hava båda stympats och äro nu (actuellement)

skilda från bålen.»

4) Matterer, den förut omtalade marinmajoren.

Denne, som i Dumont d’Urvilles sällskap såg stoden

hos bonden Jorgos, yttrar i en av Aicard

offentliggjord notice historique: »När hr

Dumont d’Urville och jag inne i Jorgos’ hydda

togo stoden i skärskådande, hade hon sin vänstra

arm höjd i vädret (élevé en l’air [sic!]) och

höll i handen ett äpple. Vad högra armen

vidkommer, var han bräckt vid armvecket. Då hr

d’Urville säger, att stoden hade båda armarne kvar,

misstager han sig en smula, ty högra underarmen

saknades.»

Vid första påseendet synas dessa vittnesbörd

avgörande. Men vid närmare undersökning sjunker

deras värde icke litet. Dumont d’Urvilles utsaga

är icke klar. Ordet actuellement kan tolkas på

två sätt, och vilade rätta uppfattningen av

d’Urvilles vittnesbörd ensamt på detta ord, skulle

man aldrig komma på det rena med detsamma,

ty den ende, som med visshet kunde säga vad han

menat med sitt actuellement, vore d’Urville

själv, och han avled år 1842. Men överväger man

nu, att d’Urville skrev sin berättelse om fyndet

endast några månader efter att han hade på det

noggrannaste undersökt, mätt och avtecknat stoden,

så gränsar det hart när till det omöjliga, att han

skulle gjort sig skyldig till det minnesfel, som

Matterer vill finna hos honom, rörande stodens

högra arm. Och då icke ens Aicard påstår, att

stoden, när fyndet gjordes, hade högra armen kvar,

så kan d’Urvilles yttrande knappt tolkas annorlunda

än så, att han med tillhjälp av de båda i nischen

jämte stoden funna, men redan bräckta armarne,

tänkt sig bilden sådan hon i en forntid var och

skildrat henne i enlighet därmed.

Vad åter hr Matterers vittnesbörd vidkommer, är

det visserligen, sett för sig, klart och otvetydigt,

men olyckligtvis har samma vittne förut avgivit ett

alldeles motsatt intyg i saken, och frågan är då

endast, när Matterers minne var pålitligare, år

1842, då han första gången yttrade sig i ämnet,

eller år 1858, då han skrev sin notice historique.

I en av hr Matterer författad levnadsteckning

över Dumont d’Urville läser man nämligen om vad

de sågo i Jorgos’ hydda: »Huru stor vart vår

överraskning, när vi sågo framför oss en vacker

stod av parisk marmor! Olyckligtvis voro båda

armarne brutna och nästippen något vanställd.»

(»Les deux bras étaient malheureusement cassés,

et le bout du nez un peu altéré.»)

De övriga intygen mer än uppvägas av en

handling, som uppletats och offentliggjorts av

greve de Vogué, sedan Aicards bok utkom. Det är

den skrivelse Louis Brest, omedelbart efter

upptäckten av stoden, sände till generalkonsuln

i Smyrna, P. David. Man läser i detta brev, att

»stodens armar äro brutna» (les bras de la

statue sont cassés), men att man i nischen,

där hon stod, fann, bland andra spillror, ett

stycke arm och »en stympad hand, som håller ett

äpple». Det bör märkas, att Brest skrev detta

brev flera veckor innan munken Oikonomos lade

sin hand på konstverket. Därmed synes tvisten

vara sliten. Hon är för övrigt av underordnad

vikt. Huvudfrågan är, om de nämnda brottstyckena,

armbiten och handen med äpplet, ursprungligen

tillhört stoden. Och bland de ypperste konstkännarne

och forskarne råder numera knappt mer än en mening

därom, att detta icke är fallet. Dennä åsikt styrkes

av de allra nyaste undersökningarna, företagna

av Ravaisson och framlagda förliden juni månad

inför l’Académie des inscriptions. Ravaisson

förevisade armstycket och handen inför akademien

och utvecklade en rad av skäl, på grund av vilka

man måste antaga, att de icke ursprungligen

tillkomma stoden, men förskriva sig från en

omdaning, som dock redan ägt rum i den antika tiden.

Att en sådan omdaning verkligen skett bevisas

ock av det skick, vari Debay förefann fotstället.

Det ena marmorstycket, varav stället utgjordes,

passade fullständigt in med det andra, men var

likväl av annan marmor. Det måste således varit

insatt i en senare tid. På detta nyare stycke lästes

inskriften, enligt vilken [Alex-]andros, Menides’

son från Antiokia vid Meander, gjort verket.

Bokstävernas form hänvisar till början av romerska

kejsartiden. Oavgjort är och förbliver, om denne

Menides’ son från Antiokia är omdanaren, eller om

man vid fotställets lagning kopierade en äldre

inskrift med den ursprunglige mästarens namn.

*

Efter Quatremère och Clarac uppträdde Wieseler med

en tredje förslagsmening, enligt vilken den meliska

Afrodite skulle hållit en lans, ett svärd eller en

hjälm i vänstra handen. Han lämnar därhän, vad hon

gjort med den högra. Denna gissning löser ingen av

de förut påpekade svårigheterna.

Men vi komma nu till en fjärde åsikt, framställd av

engelsmannen Millingen och senare omfattad av Clarac,

likasom ock av de utmärkte konstdomarne Otfried Möller

och Welcker.

Millingen antager, att gudinnan hållit Ares’ sköld i

sina händer. Detta är onekligen en lyckligare lösning

än de föregående. Läsaren påminner sig, att den

meliska stodens vänstra knä är böjt och foten

vilande på något numera utplånat föremål, som höjt

sig över basens yta. Millingens förslagsmening

förklarar såväl denna omständighet, som även den

starka böjningen av överkroppen. Krigsgudens sköld

har varit stödd på det böjda knät; gudinnans högra

hand har omfattat sköldkanten nära intill denna

stödjepunkt; hennes vänstra har lagt sig över

skyddsvapnets övre rand, och överkroppen genom sin

vridning åt höger åstadkommit en statiskt riktig

och estetiskt tilltalande jämvikt i det hela.

Förutsättningen stöder sig dessutom på liknande

antika kompositioner. Tanken är hellenisk, om än

icke från konstens bättre tid. I sitt skaldestycke

»Argonautica» skildrar Apollonius från Rodus den

praktfulla stickningen på hjälten Jasons mantel

och omtalar bland prydnaderna en Afrodite,

speglande sig i Ares’ sköld, som hon håller i

händerna. På ett korintiskt mynt från romartiden

finner man en Venus i samma ställning och

sysselsättning, och man tror, att denna myntprägel

återgiver en stod, som Pausanias såg på Akrokorint.

Neapels museum äger en Venus, funnen för omkring

100 år sedan i Kapuas amfiteater. Hennes ställning

påminner om den meliska stodens och har nästan

fullständig likhet med den korintiska myntbildens,

vadan ock på förslag av prof. Friedrichs den

avgjutning av Kapuas Venus,

som finnes i Berlins museum, fått Ares’ sköld som

spegel i sina händer.

Men har Melos’ Afrodite verkligen speglat sig i

krigsgudens sköld? Står detta lekande och smånäpna

motiv i samkiang med det höga och stränga allvar,

som utmärker henne? Visserligen icke. För övrigt

göra huvudets ställning och blickens riktning

speglingen till en omöjlighet. Den kapuanska Venus

skådar mer åt sidan och nedåt; den meliska mer

framåt och vågrätt. Har hon burit en sköld, så var

det icke för att däri granska sina anletsdrag. Ej

heller har Millingen själv avgjort sig för

speglingsmotivet. Honom är det nog, att gudinnan

håller Ares’ sköld som segertecken, och däruti kan

ligga en tanke, det ädla mästerverket värdig: kärlekens

seger över tvedräkten, ordningens över våldet.

Men en tungt vägande invändning kan dock göras.

Friedrichs anmärker med rätta: »Speglingen i skölden

är, om än ett lekande motiv, så dock ett fattligt; men

att gudinnan med ansträngning håller skölden åt ena

sidan, utan att nyttja honom för något praktiskt

ändamål, har ingen rätt pointe.» Overbeck gör samma

anmärkning och påpekar därjämte, att man på draperiet

över stodens vänstra knä ej kan upptäcka spår av den

hand, som måste vilat där för att fatta om sköldens

nedre rand.

Jag har nu redogjort för de främsta förslagsmeningarna om

den meliska Afrodites ursprungliga handling, och utslaget

är, som läsaren finner, att de alla synas mer eller mindre

otillfredsställande. Gåtan har i mer än ett halvt

århundrade utmanat skarpsinnet och gör det än.

Är då en nöjaktig lösning möjlig? Ja, såvida det

ligger inom möjlighetens område, att en människa

återbördar vad en annan människa känt och tänkt.

Om så händer i detta fall, gives dock ingen

prövosten för att så skett. Men den förklaring,

som fortsätter den avbrutna melodien i hennes

egen anda, som genom vad hon tillägger icke

motsäger utan jakar vad som finnes kvar, har

åtminstone uppfyllt det ändamål, att åskådaren

kan fullt hängiva sig åt det estetiska intrycket

av bilden utan att oroa sina tankar med gåtan,

som hon företer. Frågan, sådan hon föreligger,

spelar nödvändigt in på det subjektiva området.

Utan anspråk på att hava objektivt löst en uppgift,

som bland konstdomarne till yrket saknar sin

Edipus, kan fördenskull även en lekman här uttala

sin mening och säga, huru han förfor för att kunna

skåda bilden som ett helt. Där konstdomarne med

goda grunder tillintetgöra varandras förutsättningar,

är man ju överlämnad åt egna krafter och nödgas

fresta dem, hur otillräckliga de äro.

*

Jag antager, att bildstoden från början tillhört

det forna samhälle, i vars mark hon är funnen.

Därutinnan skiljer jag mig från föregående

förklarare, som mena, att ett så storartat

konstverk måste haft ett mer lysande fosterland

än den föga omtalade cykladiska klippan. Två

mils yta, en handfull inbyggare, det är och det

var ju Melos! En slik liten fläck i den helleniska

världens utkant, upptagen av olivodlare och sjöfolk,

som levde och strävade för sin timliga utkomst, ett

samhälle, vars namn är förknippat med melonen, men

ej med Hellas’ konsthistoria -- huru kan man tro,

att vår Afrodite där haft sitt ursprungliga hem?

Förmodligen har detta varit tankegången, då man

utan vidare fråndömt Melos första äganderätten

till Louvrens skönaste marmorverk och tagit för

givet, att det någon gång under tidernas lopp

»släpats» dit. Emellertid har forskningen sina

regler, och en av dem är, att en fornsak tilldömes

det land, där man funnit henne, såvida icke starka

skäl tala för ett undantag. Undantagen inställa

sig ofta, men upphäva icke regeln, förutan vilken

dörrarna vore öppnade för gränslöst godtycke. Men

här äro skälen endast skenbara. Melos har själv

vederlagt dem.

Ty först och främst är vår Afrodite icke det

enda framstående konstverk, som uppdagats i dess

jord. Sju år efter detta fynd gjordes ett annat,

mindre omtalat men knappt mindre ägnat att förvåna

dem, som här väntat en för konsten ofruktbar mark.

I ödemurarne av ett Asklepiostempel fann man en

kolossal bild av läkarekonstens gud, och denna bild

räknas till de bästa verk vi äga av hellenisk konst.

Mer än en god Asklepios har kommit till vår tid,

men hos ingen framträder så som hos denne Zeustypens

till mänsklig adel mildrade majestät, hos ingen det

deltagande hjärta,

det genomskådande öga, den tankekraft, som

Greklands yppersta mejslar visste att förena

i sina bilder av Zeus’ »hjälprike» och »blygsamme»

son. British Museum äger verket. I Berlins gipsmuseum

är en avgjutning av detta Asklepioshuvud uppställd

vid sidan av det otrikolanska Zeushuvudet, den

skönaste bild av gudarnes fader, som vi äga, och

detta farliga, men för studiet av gudatyperna

lärorika grannskap minskar icke det storartade

intrycket av detta andra meliska fynd. Ingen har,

såvitt jag vet, vågat påstå, att denne Asklepios

»släpats» till Melos eller att han icke varit

arbetad för det tempel, vari man fann honom.

Detsamma må då få gälla för den meliska Afrodite.

För det andra hade Melos i både andlig och timlig

mening råd att äga goda konstverk. Det var icke ett

grekiskt Trosa. Det var ett litet rikt samhälle,

blomstrande genom näringsid och handel. Den stat,

mot vilken Aten utsände 60 örlogsskepp och 2,000

tungt väpnade krigare för att tvinga honom till

förbund, och som lyckligt tillbakaslog en sådan

fiende, ägde medel nog att smycka sina tempel med

sköna bilder. Och det finnes intet skäl att

frånkänna melierna det konstsinne, som livade alla

andra hellener, när man på grund av hävdernas

vittnesbörd måste tillkänna dem, och det i hög mån,

de andra egenskaper, som gjorde hellenerna till ett

ädelt folk. Melos var större än det synes på kartan,

större än lantmätarsnöret vill medgiva, ty dess

inbyggare voro storsinnade, och intet grekiskt

samhälle, ej ens Aten, har innerligare känt sig

helleniskt och i

mån av sina krafter verkat mer för Hellas. Fränder

till spartanerna, ägde melierna deras dygder, men

voro fria från deras själviska uppfattning av

statens och stammens livsuppgifter. Ett drag ur

Melos’ hävder säger allt. När Arkipelagens andra

öar bävande underkastade sig österns storkonung

och föredrogo träldomen framför ett motstånd, som

syntes hopplöst, tillbakavisade det cykladiska

skäret, ensamt bland dem alla, Persiens hotfulla

krav och sände sina skepp till Salamis. Melierna

hade då, enligt sägnen, i 700 år odlat sin ö,

utan att någonsin böjt nacken under en fiendes

ok. För dem tedde sig den förestående striden

ej mer hoppfull än för de andre, men de voro

eniga att dö som frie män, eftersom deras fäder

levat så. När de fattade denna föresats, lyssnade

de till den gudinnas röst, som de dyrkade och som

var född ur de böljor, vilka omsvallade deras

stränder -- till den himmelska Afrodites, ty hon,

som är kärleken till allt stort och skönt, är

kärleken till frihet, ära och fosterland.

Långt ifrån att medgiva, att detta konstverk

skulle vara en främling för den jord, som gömt

det åt våra dagar, är det fördenskull min tro,

att stoden är melisk i tvefaldig mening: skapad

för Melos och -- föreställande Melos. Detta på

samma sätt som Pallas kan föreställa Aten, som

Minerva någon gång kan föreställa Rom. Det är

en Melos-Afrodite.

När jag första gången såg henne, framträdde i

mitt minne just detta ärorika drag ur öns hävder,

och det så omedelbart, som om jag hört det i en

viskning från gudinnans läppar. Hon talade till

mig om ett litet folks förmåga att varda stort,

när det höjer sig över sitt öde. Jag läste i

marmorns linjer en grekisk tanke, som lånade

dräkten från det språk, som då ljöd omkring mig,

iklädande sig fru Staëls ord: »Les individus

doivent se résigner à la destinée, mais jamais

les nations.» Denna grundsats genomgår i med-

och motgång den doriska östatens hävder och har

i denna bild fått liv och uttryck under en i

sanning ingiven konstnärs hand. Melos’

sedestränga och hjältemodiga folkande är

utpräglad i denna Afrodites ädla och stolta

anlete, dess tragiska öde i vemodet, som

genomskimrar det och lika underbart förenas med

själens kärnfriska hälsa, som gudinnans skönhet

sammansmälter med den hulda doriska kvinnans

osökta älsklighet. Häri, tror jag, ligger

förklaringen av den realism, den närmelse till

»en levande modell», som man upptäcker hos

bilden, på samma gång som ingen annan

Afroditebild än hon leder tankarne till den

rena, den himmelska kärleksgudinnan. Det att

så förena två naturer i en personlighet,

fosterjordens och stamlynnets idé uti den

doriska kvinnan, gudomlighetens idé i

Afrodite, är den högsta triumf detta arbetes

mästare kunnat vinna. Och som Venus ur havets

skum, som den cykladiska ön med yppig

växtlighet, på en gång sträng och vän, ur

Arkipelagens böljor, stiger denna Melos-Afrodites

nakna skönhet upp ur sitt praktfulla draperi. *

Den himmelska Afrodite är uttrycket för den kraft,

som stämmer urämnena i världsalltet till harmoni

och enar människorna till hem och stater. Hon är

skönheten i naturen, kärleken i hemmet; hon är i

staten lagen, som driver miljoner själviska viljor

att verka för ett samfällt mål.

När solen sjunker i gyllne skyar över ett landskap

med böljande åkrar, betande hjordar, vänliga hyddor

och glada människor; när en slöja av ljuv

förtrollning döljer all ofrid och smärta, som följa

jordelivet, och låter oss förnimma tillvaron som en

oblandad fröjd, då är det ett leende på Afrodites

läppar, som återspeglats av naturen och våra egna

känslor. När slöjan fallit, och världen ter sig

sådan den är med sina strider och kval, då uppenbarar

hon sig i skepnaden av en älskande moder, maka, syster

eller en tröstande vän. Hon är närvarande på själva

slagfältet i sammanhållningens och offervillighetens

krafter och kan förnimmas i själva den tyrteiska

stridssången, som, ledsagad av den doriska flöjten,

tonar, innan fylkingarnas spjutskaft korsa varandra:

Härlig är döden, när modigt i främsta ledet du dignar,

dignar i kamp för ditt land, dör för din stad och ditt hem.

Därför med eldhåg upp att värna fädernearvet,

skynda att offra med fröjd livet för kommande släkt!

Fram, I ynglingar, fram i fasta oryggliga leder;

aldrig en känsla av skräck, aldrig en tanke på flykt!

Skam och nesa drabbar en här, då i fylkingespetsen

framom de unge man ser gubben förblöda och dö,

borgarn med ålderns silver i hår och vissnade kinder

andas i stoftet ut krigarens väldiga mod.

Detta höves ju främst den unge, medan han ännu

älskligt i lockarne bär vårlige dagarnes krans.

Fager för kvinnor, ståtlig för män må han synas i livet;

skön är han ännu som död, fallen i slaktningens mitt.

Det var denna Afrodite, harmoniens, hälsans,

kraftens och uppoffringens, som jag såg i den

meliska bilden. Hon påminde mig på en gång om

den höga gudinnan och den hulda systern. Själv

oändligen frisk och livfull, sade hon mig, att

man icke lever hälsans liv utan i glatt beslut

att dö, om så kräves, för det som är förmer än

vi. Hon förde mig in i de hem, där kyska mödrar

ammade de hugstarke söner, som vid Maraton och

Salamis frälste Europa. Hon återupplivade de

skymda hjälteminnena från den lilla ö, där hon

hade sitt tempel. Inför henne glömde jag den

Venus, som hade äventyr med Mars, och den som

fikade efter Parisäpplet, och jag har ännu, fast

jag vet det, svårt att tro, att någon inför denna

stod kunnat tänka på dem.

*

Ännu ett drag ur Melos’ hävder till förklaring

av bilden! Samma dvärgstat, som trotsade den

persiske jätten, när det gällde Hellas’ frihet,

vägrade deltaga i den brödrafejd, som kallas

peloponnesiska kriget. Alla grekiska stater

stodo härklädda i det ena lägret eller i det

andra. Alla öarna hade förklarat sig för Aten

eller Sparta. En enda, och det var Melos,

djärvdes hava sin egen mening och hävda den.

»Att hellener kämpa mot hellener är ett brott,

vari vi ej vilja vara delaktiga. Men den som

vill tvinga oss därtill, mot

honom draga vi svärdet.» Detta var fosterlandssinnets

neutralitet, men ej den politiska omtänksamhetens, än

mindre feghetens, ty neutralitet, det insågo alla,

var här detsamma som påtvungen strid med endera sidan

utan hjälp från den andra. Det är redan nämnt, att

atenarne kommo med härmakt till Melos, för att tvinga

det till förbund, men tillbakaslogos. Från den

stunden förklarade sig Melos för Sparta. Atenarne

återvände, härjade öns åkrar och vingårdar och

inneslöto staden. Melierna värnade sina murar

hjältemodigt och gjorde käcka utfall, men nödgades

till slut dagtinga. Väl herrar över staden glömde

atenarne, att de rest altaren åt miskundens och

medlidandets gudamakter: de nedhöggo alla vapenföre,

släpade kvinnor och barn i träldom och förde atenska

nybyggare till det ödelagda doriska samhället. Men

efter spartanernas seger vid Egospotamos vordo de

överblivna melierna åter herrar på sin mark. Från

den tiden utgjorde Melos’ inbyggare en blandning av

dorier, de gamle meliernas ättlingar, och av jonier,

de atenske nybyggarnes avkomlingar. Blodiga minnen

måste länge hava skilt dem åt. Men när tiden och

strävan för ett och samma fosterland äntligen börjat

ena dem, då fanns det ett minne, kring vilket alla

med samma glädje kunde samlas: minnet av Melos’ kamp

mot Persien, minnet av Salamis, där allas deras fäder,

doriernas såväl som joniernas, stritt som bröder vid

varandras sida och segrat.

Vad låg då närmare till hands än att åt detta

enande minne, Melos’ ljusaste och stoltaste, borde

konsten resa en helig vård? Och vilken värdigare, mer

tilltalande och lämpligare vård kunde man här tänka

sig än öns egen skyddsgudomlighet, Melos-Afrodite,

sinnebilden av fosterlandet och fosterlandskärleken,

som med framräckt sköld, vari hon ristat runor,

påminner folket om fädernas yppersta bragd:

tillbakavisandet av Persiens krav på övervälde?

Långt innan fru de Staël nedskrev de orden, hade

hellenerna tänkt den tanken: folken må aldrig

underkasta sig ödet eller vad som framträder som

oemotståndligt, ty det är just de, som forma ödet;

en vilja till i vågskålen, och frälsningen är vunnen.

-- En tanke av det slaget läser jag på Melos-Afrodites

sköld, likasom i hela hennes företeelse.

*

Sköldar med inskrifter voro vanliga i de helleniska

templen. Voro de segerbyten, ägnades de en gud och

upphängdes på pelarne i hans helgedom. Så gjorde

den romantiske äventyraren Pyrrus, epiroternas

konung, efter sin seger över de fruktade

macedonierna. Den inskrift han lät rista på de

macedoniska sköldar, dem han som segerminnen

helgade Zeus i Dodona, kan gälla som prov på dylika.

Han glömde icke framhålla, att det folk han

övervunnit var det, som under Filip tillintetgjorde

Hellas" frihet och under Alexander vapenvann

österlandet:

Asiens ängder, de rika, av dessa sköldar ha härjats,

dessa sköldar ha lagt Hellas i länkar och band!

Nu, Macedonia, hos Zeus de som byte på pelare hänga,

ryckta från krigare-arm, vunna, du stolta, från dig!

Quatremère framhöll likheten mellan den meliska

och den knidiska Afrodites anletsdrag. Sedan dess

äro nya fynd gjorda och andra likheter funna. Ett

på Cypern uppgrävt Venushuvud påminner starkt om

det meliska; men än mer i ögonen fallande är

frändskapen mellan vår bildstod och det härliga

konstverk, som är Brescias stolthet: den vingade

Viktoria. Släkttycket dem emellan visar tydligen

tillbaka till ett och samma ursprungsverk och till

en och samma grundtanke, varav de äro skiftningar

i sammanhängande utveckling.

Brescias Viktoria stöder på det böjda vänsterknät

en sköld, som hon med vänstra handen håller i

upprätt ställning, medan hon, lutande sitt

lagerkransade huvud, skriver på sköldens rundel.

Kroppens nedre hälft höljes i ett rikt draperi.

En lätt tunik faller över hennes vänstra bröst.

Detta motiv har i den antika tiden varit omtyckt

och ofta upprepat. Ännu på Konstantinsbågen i Rom,

denna triumfbåge över konstens nederlag,

världsstadens avblomstring och hedendomens

undergång, ser man bland relieferna en Viktoria i

alldeles samma handling, rått arbetad och likväl

vittnande om en ädel förebild.

Afrodite och Viktoria stå varandra nära: i

Venus victrix, den segrande kärleksgudinnan,

sammansmälta de till ett.

Avlägsna nu vingarne och den lätta tuniken

från Brescias Viktoria, och tänkom oss henne en

segrande Afrodite i det nästa ögonblicket av

hennes handling. Hon har fulländat inskriften,

bragden, som skall förevigas, är inristad på skölden.

Vilken ställning intager hon då?

Det böjda vänsterknät förbliver böjt, ty den

på ett underlag vilande vänstra foten giver just

det stöd, som fortfarande kräves.

Skölden lyftes av båda armarne från sin vilopunkt

på knät och vändes, så att inskriften möter

åskådarens blick.

Emedan armarne med sin börda äro sträckta

åt vänster, böjer sig den smidiga överkroppen som

motvikt åt höger.

Huvudet lyftes, och gudinnans blick riktas mer

framåt.

Vid denna rörelse glider draperiet ner på högra höften.

Just detta är den meliska Afrodites ställning, och allt

vad som hitintills varit mindre tillfredsställande

förklarat synes mig därmed upplyst: huvudets hållning,

blickens riktning, det böjda knät, där varje märke

efter en sköld eller en hand saknas, och draperiets

läge. Skölden i denna ställning döljer intet av den

sköna lembyggnaden från den ståndpunkt åskådaren bör

intaga. Vapnet är icke längre, såsom i Millingens

förslagsmening, ett tomt tilläggstecken, tillgripet

endast för att giva gudinnan något att hålla. Dess

inskrift återgiver i ord eller, om man hellre vill, i en

lätt tydd reliefbild, tecknad av gudinnans stift, det

allvarliga och stolta språk, som stodens alla linjer tala.

Denna förklaring, som gjort avseende på

Melos’ hävder och funnit stöd i dem, på samma

gång hon knyter sig till ett annat konstverk som en

utveckling av dess idé, flyttar bildens uppkomst till

en långt senare tid än Praxiteles’. Är Alexander,

Menides’ son från Antiokia vid Meander, stodens

mästare och ej dess omdanare, ligger det ock i sakens

natur, att verket ej kan vara äldre än nämnda stad,

grundlagd av Antiokus I. Draperimotivet talar ock,

såsom Overbeck visat, för en senare tid.

Den halvt utplånade inskrift, som Dumont d’Urville

fann över ingången till nischen, innehåller intet,

som kan tjäna till upplysning över konstverkets

föregående öden. Inskriften synes giva vid handen,

att nischen varit invigd åt Hermes och Herakles.

Härmed överensstämmer, att de på stället funna

hermerna föreställa den ene en Merkurius, den

andre en Herakles-gosse.

Vidkommande den omdaning stoden under romartiden

undergått, må det tillåtas mig uttala en gissning.

Det sätt, varpå den funna handen griper om och

likasom gömmer äpplet, ådagalägger, att här icke

kan vara fråga om Paris’ dom. När konsten är stadd

i nedgång, älskar hon lekande hänsyftningar och

skyr icke »vitsar». Ön Melos liknade till formen

ett äpple, innan en jordbävning öppnade viken å

hennes norra kust, och sjömännen kallade klippan

så. Namnet Melos (Mälos) och det grekiska ordet

melon (mälon = äpple) ligga ock varandra nära.

Frukten i gudinnans hand kunde då vara en

sinnebild av ön. Med den utsträckta vänstra armen

tyckes hon då, i samma mening som Leonidas, vilja

säga: »kom och tag den!» --

En slik omdaning vore i många stycken oskicklig;

men på mindre lyckade »restaureringar» har den

nyare tiden icke uteslutanderätt. Den senare antika

tiden känner också dylika.

Den som med mig vill i Melos’ Afrodite se en vård

av hellenisk frihetskärlek, parad med helleniskt

skönhetssinne, för sig gärna till minnes, att samma

år och samma månad, som hon återsåg dagens ljus,

utbrast grekiska frihetskriget. Det var, som sagt,

februari 1821. Strax därefter stodo melierna än en

gång under vapen mot österlandet, och i början av

juni samma år slogo ögrekerna turkiska flottan vid

Mitylene. Detta var en ödets lek, som liknar en

historiens tanke.

ANTINOUS

Antinous, ynglingen med det sänkta huvudet

och den drömmande blicken, möter man ofta i

konstens salar, men det hemlighetsfulla anletet

äger alltid samma dragningskraft. Han grubblar

på en gåta och är själv en sådan, som lockar till

tydning och gäckar tydaren.

Hans korta levnadsväg förde genom en sedligt

sjunken värld, men han synes så skär och ren, som

om aldrig en skugga kunnat kastas på hans minne,

och det är med oskuldens glans han fängslar

hjärtat. En tankevärld vill arbeta sig till

klarhet under hans breda panna och ädelt välvda

huvud, och likväl skönjer man intet av en gryende

begreppssovrare i hans drag. Han bär på en sorg

och tillbakavisar dock med orubblig sinnesfrid

medlidandet. Han ser god ut, men sluten,

försjunken i sig själv och likväl skälmsk,

viljestark, men svärmande i rymder, där aningar

och drömmar äro allt och viljan intet. Hans

anletsbildning är hellenisk, men bryter mot den

helleniska typen. Hans växt är vacker, men icke

felfri, ty den ena axeln är högre än den andra;

hans kroppsbyggnad med det kraftigt välvda

bröstet är stommen till en atlet, armarnes

styrka och benens spänstighet påminna om

palestran, och likväl äro formerna

lent tecknade. Han uppträder, alltid densamme,

vid första ögonkastet igenkännlig, i skiftande

skepnader som heros eller gud -- än är han

Agatodemon eller Ganymedes eller Herakles, än

Dionysos, Hermes eller Apollo, så att man under hans

höljen vill ana världsanden, urljusets strålning,

som yppar sig i växlande gudomsföreteelser, men i

dem alla medför sorgen över att hava lämnat livet

i det oändliga för livet i en ändlig värld;

och trots allt detta är han en människa med kött

och blod, som konsten gjort till sitt föremål, en

gosse och ingenting annat, som i sin blomma

skördats av döden. Han är, i få ord, från hjässan

till fotabjället en vävnad av motsägelser, som

upplösa sig, man vet ej huru, i ett helt av rörande

skönhet.

Vem var denne Antinous? Månne i livet den gåta som

i marmorn? Man vet om hans levnadsomständigheter

mycket litet, och hans död är omgiven av hemligheter.

Kejsar Hadrianus, då femtio år gammal, vistades i

Grekland, när han fick se den adertonårige ynglingen

och upptog honom vid sitt hov. Dennes hemland,

Bitynien, hyste ett blandfolk av trakiskt,

galliskt, syriskt och helleniskt blod, men

Klaudiopolis, hans födelsestad, var enligt sägen ett

helleniskt bygge, och Antinous räknade sitt ättetal

från det av skalderna firade herdelivets land,

Arkadien. Vilken händelse det var, som sammanförde

dem, omtalas ej, men snart tillhörde Antinous

kretsen av kejsarens närmaste förtrogne och var

hans ständige ledsagare.

Hadrianus tillbragte en längre tid i det land,

vars minnen, konst och bokvärid från ungdomen

varit hans förtjusning och vars pånyttfödelse var

hans mannaårs dröm. Dessa år voro hans lyckligaste.

Bakom sig hade han en bana av storartad,

framgångsrik verksamhet. Den romerska världen

hade aldrig njutit större trygd och trevnad.

Otaliga missbruk voro avskaffade, landets

förvaltning omskipad på ändamålsenligt sätt,

krigstukten återställd, konsterna blomstrande.

De under Roms hägn enade folken skådade tacksamt

upp till den store Trajanus’ värdige efterträdare.

För dem var han fadern och fridsfursten, för

vetenskapsmännen, skalderna och konstnärerna en

medborgare i deras fristat, för ämbetsmännen den

grannsynte förvaltaren, för soldaterna den

skicklige härföraren och härdade stridsmannen.

Hans närmaste omgivning ägde i honom en vän med

öppet sinne och tid övrig att deltaga i deras

enskilda fröjder och sorger. Efter en med strängt

arbete upptagen dag kunde han genomvaka natten

vid en tjänares sjukläger. Med sin vittomfattande

verksamhet, sin förmåga att räcka till för allt,

som ingick i rikshövdingens och människans plikter,

var han dock i grunden ett svärmiskt skaplynne,

som gärna dvaldes i mystikens irrgångar, trängtade

efter kärlek, vänskap och skönhet, fyllde sin

inbillningskraft med det fornhelleniska livets

härlighet och drömde möjligheten att uppfostra ett

bättre människosläkte samt grundlägga en tro i stånd

att tillfredsställa såväl förnuftets och sedlighetens

som känslans och aningens krav.

Hadrianus var vid denna tid mitt inne i sitt

arbete på Hellas’ återupprättelse. Man kan

svårligen föreställa sig annat, än att han för

sin daglige umgängesvän utvecklade de planer

han härtill uppgjort. Och planerna vordo som

genom trollkraft till verklighet. Tempel och

andra allmänna byggnader, hamnar, stadsdelar

och hela städer reste sig på den mäktiges bud.

Bildhuggare och målare, livade av hans ande,

lämnade konstverk, som syntes värdiga en gången

tid. Där världsherren drog fram, var det som om

en ny mänsklighetens vår uppblomstrat. Själv

hade han ett sinne lika mottagligt för naturens

skönhet som för konstens. Spartianus omtalar i

avseende härpå ett drag, som påminner mer om

den nutida människan än om den antika. Hadrianus

steg en natt upp på Etna för att därifrån njuta

skådespelet av en soluppgång.

I Aten undervisade då den nypytagoreiske

filosofen Sekundus, kallad den tyste. I Keronea,

sin födelsestad, levde enligt någras räkning ännu

den vördnadsvärde Plutarkus. Epiktet, Hadrianus’

vän, var död, men hans lärling Arrianus förkun-

nade sin mästares höga, med kristendomen

närskylda sedelära. Filosofien var stadd i

övergång till en aningsfull teosofi. Kejsaren

hyllade samma riktning, och antagligen även den

unge bityniern. Den gissning är icke osannolik,

att han för filosofiska studiers skull vistades

i Aten, då Hadrianus där lärde känna honom.

I varje fall kan han svårligen hava stått

främmande för de läror, som förkunnades av

kejsarens filosofiska

umgängesvänner och omfattades av honom själv. Om

någonsin ett anlete är själens spegel, då har det

inbillningsrika, hemlighetsfulla och svärmiska,

som uttryckte sig i de nypytagoreiska, nyplatonska

och gnostiska systemer, vilka det tidsskedet och

det närmast följande avlade, funnit emottaglig

jordmån i Antinous’ ande. Det lilla, som hävderna

ha att mäla om hans skaplynne, stöder den

uppfattning, som konsten här vill giva oss av honom.

Samtiden trodde, att han hade ingivelser av Apollo,

och kort efter hans död spredo sig bland hellenerna

varselspråk under hans namn. För ärelystnad,

hovränker och politik var han alldeles främmande,

och det inflytande han ägde hos kejsaren nyttjade

han varken för att nå höga äreställen eller samla

rikedom. Avunden, alltid väpnad mot furstars

gunstlingar, synes hava skonat honom i känslan av

att bandet mellan honom och Hadrianus var en

likstämmighet i opraktiska ting. Man tycker sig i

hans anletsdrag skåda den grubblande mystiken

och på samma gång Hellas’ väna, men nu trånsjuka

och under en skenbar livsförnyelse bortdöende

värld, och man vill gärna stanna i den tro, att

Hadrianus i honom älskade sina egna och sin

samtids bästa drömmar. Att kejsaren, konstnär som

han var, från början intagits av hans kroppsliga

fägring, torde vara otvivelaktigt; men med Sokrates

och Plato för ögonen kan och bör man tro, att

denna känsla, så vanlig i den antika världen, ej

sällan parades med syftet att hos det lekamligt

sköna utbilda det sedligt goda. Sedan Hadrianus

mist sin älskling, uttalade han med en övertygelsens

värme, som väckte löje hos de nyktert tvivlande,

sin tro att ett gudomligt demonium haft bostad i

dennes själ, och när, såsom det föregavs, en ny

stjärna, den som ännu bär Antinous’ namn, då tänt

sig på fästet, såg kejsaren däri ett vittnesbörd, att

ynglingen var upptagen i de himmelska makternas

krets. I detta svärmeri skall psykologen se snarare

vittnesbördet om en ädel vänskap än om motsatsen.

Och svärmeriet skulle knappt varit möjligt, om det i

hellenisk mening demoniska, som möter oss i

Antinousbilderna, ej haft något motsvarigt i

ynglingens väsen; men har det så haft, låter sig

denna känsla lätt förklara ur tidens lynne. Där

ungdom och fägring framträdde enade med sköna

själsgåvor, vishetssträvan och religiös håg, där

verkade de som en högre andes uppenbarelse. Vi

påminna om Antinous’ samtida, den vid sjutton års

ålder avlidne gnostikern Epifanes, åt vilken

inbyggarne på Kefallene reste tempel och museum,

stoder och altaren. Då man talar om ett Antinous-

ideal, torde detta böra så förstås, att naturen

skänkte detta ideal i det närmaste färdigt åt en

konst, som redan längesedan var ur stånd att

alstra något nytt och eget.

Från Grekland följde Antinous kejsaren på hans

resor genom Mindre Asien, Syrien och Palestina

till Egypten, där de möttes av faraonernas

minnesvårdar, den hamitiska gudstjänstens

symbolik och de alexandrinske visdomsmännens

skumma grubblande över mänsklighetens frågor.

Under vistelsen i Egypten yppade sig hotande

förebud till den resning, som utbröt i

Palestina under

ledning av Messias-Barkokba, och det uppkom en

sägen, att ett orakel förkunnat kejsarens snara död.

Antinous skulle dock gå bort före honom. Han

drunknade i nejden av Besa under en båtfärd på

Nilen.

Sannolikt omkom han genom en olyckshändelse. Men

detta ville samtiden icke tro. Hans död ställdes i

samband med det om~talade orakelspråket. Det var

en gängse föreställning, att en människa genom

frivillig död kunde av ödet utverka förlängd

livstid åt en annan, och allmänt spred sig ryktet,

att Antinous av kärlek och tacksamhet vigt sig i

Hadrianus’ ställe åt underjorden.

Hos en senare hävdatecknare, Aurelius Viktor,

återgives denna sägen på följande sätt: »När

Hadrianus önskade sin livstid förlängd, men magerna

förklarat, att en annan då måste offra sig åt döden

i hans ställe, så hade alla andra vägrat det, men

däremot Antinous tillbjudit sig att dö för kejsaren.»

Att kejsaren skulle föreslagit sin omgivning ett

dylikt offer och emottagit Antinous’ tillbud att

fullborda det, är en orimlighet, som ej förtjänar

vederläggning. Gav Antinous sitt liv för honom,

skedde det ej endast frivilligt, utan Hadrianus

ovetande.

Märkvärdigt nog har från Hadrianus’ eller hans

närmaste efterträdares dagar ett konstverk

räddats till vår tid, vilket ovillkorligt leder

tanken till den bityniske ynglingens föregivna

eller verkliga offerdöd och synes hava tillkommit

på grund av ryktet därom. Det är den så kallade

Ildefonso-gruppen, för vilken längre ned skall

redogöras.

Samma rykte är ensamt i stånd att förklara det

annars ofattliga sakförhållande, att Antinous efter

döden intog ett så märkligt rum i människornas

inbillningsliv, och att den religiösa dyrkan, för

vilken Hadrianus gjorde honom till föremål, fortfor

med ett slags hänförelse under århundraden och

upprätthöll sig i trots av kyrkofädernas ivrande

gensagor länge efter att kristendomen gjorts till

statsreligion. Att för denna företeelse se en

tillräcklig grund i folkets trälsinne och nedriga

villighet att tillmötesgå en vanvettig kejserlig nyck

har hitintills varit det vanliga; men man har glömt,

att detta trälsinne, när påtryckningen ovanifrån

upphört, fann större nöje i att nedbryta ovärdiga

stoder och altaren än förut i att resa dem, samt att

Hadrianus’ efterträdare voro Antoninus Pius och

Markus Aurelius filosofen. De skulle hava gjort

allt för att sänka i glömska en gudstjänst, som

måste hava utmanat deras samtids harm och förakt

eller spott och löje, om densamma knutit sig till

minnet av endast en kejserlig ögonfägnad, för att

icke säga ett nesligt förtrolighetsband.

Antinous’ dyrkan vilar på en annan grund: i sin

ungdoms blomma och i skötet av den största yttre

lycka hade han eller troddes han hava frivilligt

lidit döden för den, som älskade honom och på

vars liv romerska rikets välfärd tycktes vila.

Det är satisfactio vicaria i antikens smak, i

hans estetiska form, som här ställer sig för

våra ögon -- ett underligt motstycke till Messias-

offringens idé, men endast en av de många

jämnlöpande, på ytan lika föreställningar, som den

döende hedendomen har att uppvisa med den växande

kristendomen. När det sista Antinous-templet

nedbröts och den sista Antinousstoden kastades

från sitt fotställ, anade väl icke de kristne

ivrare, som gjorde det, att efter många

århundradens lopp skulle hans bilder,

återuppståndna i dagsljuset, ses med ny beundran,

och att hans av offerdödens gloria omstrålade

skönhet kunde öppna honom portarne till ett kristet

tempel. Vi skola nedanför se huru detta skett.

*

De sista åren af sin levnad tillbragte Hadrianus

i sin villa bland Sabinbergen. Hon var sin tids

underverk; en samling praktfulla byggnader i de

olika stilar, som gjort sig gällande hos de bildade

folken inom romerska världen: slott, tempel,

bibliotek, palestra, rännbana, teatrar, badhus och

lustgårdar, uppkallade efter namnkunniga ställen i

Hellas och Egypten: Akademia, Lykeion, Stoa

Poikile, Kanopus o. s. v. Konsten hade smyckat

villan med ypperliga skapelser från sina olika

skolor och utvecklingsskeden. Hon var den

grekisk-romerska världen i sammandrag, en

världsutställning av de former, vari den mänskliga

odlingen ditintills givit sig uttryck. Här hade

kejsaren hoppats få vila ut och leva en lycklig

ålderdom. Men han tyngdes av svårmod, och till

detta sällade sig lekamliga lidanden, som böjde

honom alltmer. Han längtade efter döden, men

denna dröjde länge. Det var som om en oblidkelig

kraft legat i det offer, varmed Antinous sades hava

ökat hans levnadsmått.

Bland ödemurarne och i gruset av denna villa

har man funnit många Antinousbilder, bland andra

den vackra kapitolinska stoden, den vatikanska

kolossalbysten i Museo Pio Clementino och

reliefen i Villa Albani. Detta sistnämnda

konstverk är av en rörande vemodsväckande skönhet.

Det framställer Antinous gosselik, med långa

lotuskransade lockar, tankfullt stirrande på den

krans av Nilblommor, som han håller i ena handen.

Bröstbilden i Museo Pio Clementino uppväxer ur

en lotusblomma och är särskilt märklig för den

fuktiga glans, som konstnärn givit blicken. Andra

Antinousbilder -- det finnes mer än trettio spridda

i Europas museer, de egyptiserande stoderna

oräknade äro uppgravna i nejderna kring Rom, i

Palestrina, Frascati o. s. v., såsom den av

Winckelmann med lovord överhopade kolossalbysten i

Louvren, ett i den stora högtidliga stilen utfört

verk, och den praktfulla stoden i Vatikanen, en

Antinous-Iacchus med murgrönskrans och tyrsus.

Å de medaljongreliefer, som tillgripits från

någon äldre byggnad för att pryda Konstantins

triumfbåge, men med sina förtjänster ställa de råa

bildverken från hans egen tid i dess skarpare

dager, förekommer säkerligen på ett, men, som

förf, tror, på två ställen Antinous avbildad. Detta

vederlägger den ännu hos en och annan rådande

föreställningen, att relieferna tillhöra Trajanus’

tid, emedan nämnde kejsare är hjälten i flertalet av

dem. De förskriva sig sannolikt från Hadrianus’

sista levnadsår.

Nu några ord om Antinoustypen. Det av rika lockar

omsvallade, tämligen breda huvudet har den välvning,

som man ofta trott sig finna hos människor med rikt

känsloliv, inbillningskraft och dragning åt det

ideala. Pannan, till stor del gömd under de

nedfallande lockarne, har en mäktig bredd. Det är

aningens och den emottagande, mer än den

självständigt alstrande tankekraftens änne, men

även beslutsamhetens. Ögonbrynen äro tecknade på

alla bilder förf. sett: de ligga tätt över

ögondjupen och hava den form, vari Lavater ville

läsa blygsamhet och enkelhet. Profilen är

hellenisk, men med naturens avvikelse från typen:

näsan ligger icke i alldeles samma linje med

pannan. Rak och ädelt bildad har hon samma breda

rygg som Hera Ludovisis, men tillika ännu något

barnsligt i sin trubbiga rundning. Ögonen, stora

och djupliggande, drömma under ögonlockens fint

tecknade linjer. Iris och pupill saknas endast på

Antinousbilden i San-Ildefonsogruppen. Avståndet

mellan näsa och mun är ovanligt litet. Läpparne

äro fylliga och lätt slutna. Hakan har något av

barnet kvar. Så även kinderna. Det är synnerligen

de sistnämnda ansiktsdelarne, vilkas på en gång

fina och fylliga daning ger anletet i dess helhet

uttrycket av barnslighet och oskuld.

Bland alla konstverk, som visa till Antinous,

finnes intet så svårförklarligt som San-Ildefonso-

gruppen i Madrids museum. Förut tillhörigt

drottning Kristina, som inköpte det i Rom, kom det

med Odescalchiska samlingen till Spanien, där det

länge stod i palatset, varav det fått sitt namn.*

Två nakne, kransade ynglingar stå bredvid var-

andra, båda skådande åt samma håll, med blicken

riktad nedåt, likasom mot ett djup, som öppnar

sig ett stycke framför dem. Den ene, något äldre

och starkare byggd, håller med högra handen en

fackla i lågan på ett altar; vänstra handen är

knuten kring en annan fackla, som vilar på hans

axel. Anletsdragen uttrycka högtidligt lugn. Den

yngre har lagt sin vänstra arm kring den andres

hals och lutar sig med sorgsen förtrolighet mot

honom. Kroppstyngden vilar på vänstra foten,

medan den högra, tillbakaställd, når marken endast

med tåspetsarna. Ynglingen, som har något smäk-

tande i hela sin företeelse, böjer sig framåt med

sänkt huvud och aktgivande blick. Det är, som

om han i tyst undran och icke utan bävan ville med

ögat genomtränga mörkret i ett djup, varur en

bjudande röst kallade honom till sig. Och det är

tydligen hans föresats att gå; om han undrar och

känner en rysning, är det ej för döden, men för

det stora, lönliga och outrannsakliga i hans gåta.

Det är en beslutsamhet utan trots och lättsinne --

en tankfull och av hängivenhet offervillig.

Till gruppen hör som tilläggstecken en liten

arkaistiskt hållen Persefone, dödsgudinnan med

granatäpplet i hand och sädesmåttet på huvudet.

Många gissningar knöto sig till denna grupp

* Förf. har endast sett kopior; två av marmor i Paris

och Neapel, och två gipsavgjutningar, den ena i Dresdens

museum, den andra i Berlins.

alltifrån den dag han uppgrovs ur jorden. Men

den förste, som lämnade en antaglig tydning, var

skalden Ludwig Tiecks broder, bildhuggaren Fried-

rich Tieck, och denna godkännes ännu av de flesta

konstdomare. På grund av anletsdragens omiss-

känneliga likhet såg Tieck i den ene ynglingen

Antinous. Den högtidliga stämning, som vilar över

det hela, dödsgudinnans närvaro, altaret och fack-

lorna, kransarne i ynglingarnes lockar, allt detta

syntes honom vittna om en offerhandling. Och

vem offret är, kan då ej vara tvivelaktigt. Det är

Antinous, som inviges och inviger sig själv åt

döden. Den äldre, mot vilken han lutar sig, måste

vara någon, som offerhandlingen på det närmaste

vidkommer, någon som stått i det förhållande till

Antinous, som konstnärn så innerligt uttryckte,

när han lade dennes arm omkring hans hals. Det

kan då icke vara någon annan än Hadrianus, det

vill säga: icke den åldrande kejsaren, icke det för-

gängliga hos honom, men det evigt unga och

oförgängliga. Det är hans genius.

Friederichs i sin »Bausteine zur Geschichte

der griechisch-römischen Plastik» sluter sig i allt

väsentligt till denna åsikt. Låt oss höra honom.

Vid förklaringen, säger han, ligger hela vikten

därpå, om man medgiver eller icke medgiver den

likhet med Antinous, som några omsorgsfulla iakt-

tagare upptäckt hos den ene ynglingen. Oss synes

denna likhet omisskännelig. Profilen i detta huvud

är tydligen icke en idealprofil, vars kännemärke

ju är, att näsa och panna bilda en obruten linje.

Här göra de en vinkel och samma vinkel som i

Antinoushuvudena. Därjämte äro ögonbrynens läggning,

den av lockar skuggade pannan och själva håret

alldeles sådana som på Antinousporträtten.

Antinous’ ledsagare är det svårare att komma på

det klara med. Han är sysselsatt med ett offer

och fördenskull kransad, likasom Antinous själv.

Med facklan tänder han altarets låga, vilket är

tecknet, att offret börjar. Att han i vänstra

handen håller ännu en fackla kan synas underligt,

men torde motsvarat en högtidligare ceremoni; på

»Homerus’ apoteos» (en relief i British Museum)

finna vi ju också en vid offret sysslande figur med

två facklor. Men vem gäller offret, som han skall

frambära? Uppenbarligen den lilla gudinnan, som

står bredvid honom. Denna tydes med rätta som

Persefone, eftersom hon på huvudet har en modius

och i handen ett tilläggstecken, som synes vara

granatäpplet. Ät underjordsgudinnan bringas alltså

ett offer av fackelbäraren, i vilken vi, efter allt

utseende, hava att tänka oss ett demoniskt eller

allegoriskt väsen, och offerdjuret är ingen annan

än Antinous, som i ställningen av smärtsam

hängivenhet stöder sig på den andre. Påminna vi

oss nu, att den tillförlitligaste arvsägnen om

Antinous’ död är den, att han frivilligt gav sig

döden för att förlänga sin beskyddares, Hadrianus’,

liv, så låter sig icke neka, att denna grupp

träffande uttrycker detta sakförhållande: Antinous

överlämnar sig åt demonen, som nu skall offra honom

åt underjordens gudinna.

Så långt Friederichs. Från Tiecks förklaring skiljer

sig hans endast däri, att han icke vågar ingå

på den visserligen något djärva närmare tydningen

av »demonen» såsom Hadrianus’ genius. Men just

därigenom får hans uppfattning av konstverket

något hårt och hemskt, som strider med dess

skaplynne. Den sköne och vemodige fackelbäraren

liknar för ingen del en människooffrande demon,

utan en älskande och älskad vän, som med djupt

deltagande uppfyller ett honom av ödet ålagt värv.

Karl Bötticher har nyligen uppställt en annan

tydning. Han är enig med Tieck därom, att

fackelbäraren är Hadrianus’ genius, den andre

ynglingen Antinous och den lilla docklika,

arkaistiska bilden Persefone. Men om Antinous"

invigning åt offerdöden kan enligt hans mening

icke vara fråga. Ty eftersom Antinous offrade

sig åt Nilens böljor, skulle han då burit en

krans av Nilens heliga blomma, lotusblomman,

i sitt hår. Det gamla offerritualet var i sådana

punkter nogräknat, och konstnärerna ställde sig

det till efterrättelse. Vidare skulle man, om

Tiecks och Friederichs’ förutsättning vore riktig,

väntat att se den egyptiska gudinnan Isis’ bild

och ej Persefones, såsom utmärkande den gudamakt,

varåt offret ägnades. Saken måste således hava en

annan förklaring, och Bötticher giver följande:

De båda vännerna Hadrianus, som ungdomlig

genius, och Antinous stå i Persefones helgedom.

Därpå tyder ej endast den lilla i gammal

tempelbildstod hållna idolen, utan ock altaret,

som prydes, ej av Nilörter, utan av jordfrukter

och andra Persefonesymboler. Genien och Antinous

äro kransade, ej med Nilblommor, men med myrten

av det ädla,

storbladiga slag, som hellenerna kalla stefanitis

och som var helgat underjordens gudinna, alltsedan

Dionysos med en gåva av denna växt utlöst sin moder

Semeles själ ur Hades. De förrätta ett offer, det

är utan tvivel, men ej ett dödsoffer. Hadrianus’

genius har fört Antinous till Persefones helgedom,

för att där inför dödens gudamakt av älsklingen

emottaga löftet om obrottslig vänskap intill gravens

rand. En sådan handling kallade grekerna »trohetsavtal».

Att icke Hadrianus själv utan hans genius uppträder,

är en ur den finaste känsla fluten syftning på den rena

och ädla vänskapen mellan honom och Antinous. Det var

åt sin höge, storsinnade väns andliga människa, icke åt

hans lekamliga, som Antinous gav sitt hjärta; den förra,

ej den senare, gäller trohetseden. Sina dyraste löften

avlade hellenerna vid underjordens makter; själva de

olympiska gudarne svuro vid Styx, underjordens flod,

och aktade den eden orygglig. Eden uttalades, i det man

tände en fackla eller ett vaxljus vid lågan av den

gudamakts altar, som gjordes till löftets vittne och

löftesbrottets hämnare. Detta bruk är Hadrianus’ genius

just i färd med att uppfylla, i det han med högra

handen räcker en fackla åt vännen och i den

vänstra håller den, som han själv skäll nyttja.

»Den här bildade handlingen,» tillägger Bötticher,

»förer till den slutsats, att konstverket uppstått

före Antinous’ död; det avlägger ett vittnesbörd

för Hadrianus’ fläckfria, över varje misstanke

upphöjda kärlek till Antinous.» Bötticher likasom

Friederichs och andra tror icke att Hadrianus’

tidevarv varit i stånd att självständigt skapa ett

sådant verk som detta. En attisk förebild från

konstens blomstringstid, »trohetsavtalet mellan

Teseus och Peritous», har, måhända på Hadrianus’

eget förslag, tjänat konstnären som ledning. Man

äger ännu en vas, på vilken de båda hjältarne ses

samfällt offra åt Persefone, och på åtskilliga

grunderkan man antaga, att en stodgrupp,

framställande detta ämne, funnits i Aten.

Böttichers tolkning är så tilltalande, att man

gärna skulle hylla henne, om ej några tvivel, som

svårligen kunna undanröjas, ställde sig i vägen.

Vore hon riktig, måste de båda ynglingarnes

uppmärksamhet uteslutande upptagas av den heliga

löfteshandlingen och deras blickar vara fästa vid

altaret eller facklan, som den ene enligt Böttichers

uppfattning räcker den andre. Men alldeles

motsatsen är förhållandet. Ingendera ger akt på

dessa föremål. Bådas anleten äro vända något åt

sidan, båda synas försjunkna i åskådning av ett

okänt något, som ter sig framför dem i ett djup

vid deras fötter. Och huru då tyda det vemodiga

i den enes anletsdrag, det smärtsamt hängivna och

undergivna i den andres? Vad hava dessa känslor

att göra med ett trohetsavtal?

Den av ynglingarne, som är Antinous, synes ock

föreställa något annat. Nästan överallt möter

oss Antinous som ett tvefaldigt väsen: som

historisk människa och mytisk personlighet. I de

andra konstverken åstadkommes denna tvefald i

enheten på ett mer yttre sätt, nämligen så att

anletsdragens och kroppsdaningens trohet fasthålles

och att den mytiska naturen uttryckes genom de

tilläggstecken, som utmärka en viss heros eller

gud. Här åter har konstnärn sammansmält två typer

eller, rättare, låtit dem spela in i varandra.

I profil och halvprofil har ynglingens anlete en så

slående likhet med Antinous’, att något tvivel om

uppsåtlighet härmed ej kan äga rum, ehuru

underläppen ej har den vanliga fylligheten och

kindens friska rundning saknas. Men sedda framifrån

gå dragen in i en annan typ.

Därtill kommer, att vi icke återfinna Antinous-

bröstets egna och lätt igenkännliga välvning, och

att kroppen i sin helhet, där trånsjukan tär på

en älsklig lembyggnad, ej har den antinoiska

rytmen.

Vilken är nu denna andra typ? I Museo Pio

Clementino finnes en i Centocelli vid Rom

uppgrävd ynglingastod, som Visconti utan minsta

skäl och mot all sannolikhet givit Apollos namn,

medan det sänkta huvudet, den stirrande blicken

och det trånfulla uttrycket visa på Narcissus vid

källan. San-Ildefonsogruppens Antinous har

framifrån största likhet med denna stod och torde

sålunda vara en Antinous-Narcissus.

På en i Neapel förvarad pompejansk målning

ser man bakom Narcissus, som speglar sig i

vattnet, en genius med fälld och brinnande fackla.

Ett dylikt konstverk har måhända ingivit Ovidius

den liknelse han i sin sköna framställning av

Narcissussagan nyttjar, då han liknar ynglingens

mottaglighet för lidelsen med facklors för den

närmade elden. Det förekommer även i denna dikt

ett ögonblick, då dödens genius icke längre står

i bakgrunden av tavlan, då Narcissus känner hans

närvaro och kallar honom till sin sida som en vän

och förlossare:

primoque extinguor in ævo,

Nec mihi mors gravis est, posituro morte dolores.

(I ålderns morgon jag slocknar,

dock är ej döden mig tung, ty kvalen stillas av döden.)

Är nu ynglingen en Antinous-Narcissus, då är här

onekligen, såsom Tieck gissat, frågan om ett

dödsoffer och ej om ett trohetsavtal, och då är

Persefone, såsom lika lämplig för en tydning åt

båda sidor, bättre på sin plats än Isis, som endast

kunde hänsyfta på den enes död i Nilen, men ej på

den andres vid källan. Och då kan fackelbäraren,

med avseende på Narcissus, vara dödens genius med

förgänglighetens och oförgänglighetens facklor:

med avseende på Antinous Hadrianus’ genius, som

gav hans älskling döden och odödligheten.

För den tidens myt-tydare var Narcissus icke

egenkärleken. Spegelbilden, vari han förälskade

sig, var idealet, och källan verklighetens kalla

bölja, som möter, när man vill famna det.

Uttrycket hos Narcissus är fördenskull trånad.

Idealet når han icke, förrän trånaden förtärt allt

jordiskt i hans varelse. I Antinous har konsten

uttryckt en annan, men närskyld stämning. Antinous

har något panteistiskt hos sig. Han synes utan

återvändo stirra i den heraklitiska

världsströmmen. Som människa, före apoteosen,

sörjer han förgängelsen, som drabbar allt enskilt,

och frågar med ängslan: varifrån och varthän?

tills varje sorg och varje spörsmål löser sig i

drömmar, som flyta med strömmen. Efter apoteosen

har han, genom det kärleksfulla offret av sitt

jag, fått nyckeln till livets och dödens gåta,

och trygg i hennes ägo skådar han med orubblig

frid ned i skenets flod, som jagar honom förbi.

San-Ildefonsogruppens mästare har sökt sammansmälta

båda dessa stämningar. Att han gjort detta med lika

klart uppsåt som han förenat de tvenne typerna, må

därför icke påstås. De store konstnärerna äro

filosofer utan att veta det. Tidens tankar, såvitt de

låta föryttra sig, omsättas hos dem i form och färg.

Men då konstnären, såsom det synes mig, velat giva

oss en Antinous-Narcissus i handling, så har han

gjort sig uppgiften mycket svår, ty lika lätt det

jämförelsevis är att framställa en dubbelpersonlighet

uti icke handlande tillstånd och icke grupperad, lika

vanskligt är det att låta henne uppträda i grupp och

stadd i en verksamhet, som lika otvunget kan tydas på

båda naturerna i hennes väsen. Måhända är San-

tydighet är ej ett fel, vilken, såsom här, lockar

varje åskådare att lägga något av sin egen

subjektivitet i konstverket och som manar tanken till

förklaringsförsök endast för att åter upplösa honom

i känslan av en över föremålet vilande mystik. Har

man länge stått öga mot öga med Antinous, ena

sig till sist alla förnimmelser i en känsla, vars

närmaste uttryck gives i skalden Lenaus maning:

Såg du en lycka gå förbi,

som aldrig mer du finner,

så blicka i en ström, vari

allt böljar ocb försvinner.

*

På femtonhundratalet och vid den tid, då konsten

firade genom Michel Angelo och Rafael sin

uppståndelses segerfest, hände det -- förtäljer

en romersk sägen -- att en man, som vandrat upp

i Sabinbergen och fördjupat sig bland lämningarna

av Villa Adriana, glömde sig kvar där, sedan han

sett kvällsolens strålar leka sig trötta på de

murgrönklädda stenarne. Natten kom, och Antinous’

stjärnbild framlyste mellan lagrar och cypresser.

Mannen tänkte på den store Cesar Hadrianus, vars

skugga sades dväljas där, och tanken frammanade

den suckande skuggan, som sade honom, att Hadrianus

aldrig skulle få ro, förrän den bityniske

ynglingens ära återupprättats. Detta budskap

framförde vandraren till Rafael, som då höll på

att uppföra det Chigiska kapellet i kyrkan Santa

Maria del Popolo. Då mognade i tysthet en tanke,

som Rafael länge hyst, att kristna Antinous, helga

hans skönhet och giva den sig själv offrande

ynglingen ett rum i deras vördnad, som i Kristus

tillbedja självförsakelsens och det genom

självförsakelsen vunna eviga livets mysterium. Och

så uppstod hos Rafael den djärva planen att göra

Chigiska kapellet till ett tempel åt Antinous under

profeten Jonas namn.

Såsom Antinous ville genom frivillig död frälsa

det romerska statsskeppet och dess hövding,

så hade Jona i stormen räddat farkosten och

skeppsmänn en, då han sade: »tagen och kasten

mig i havet.» Och såsom Jona, sedan »vattnen

omvärvt honom, djupet gripit honom och vassen

övertäckt hans huvud», återgavs åt dagens ljus

och vart de kristne till ett uppståndelsens

vartecken, så växte Antinous ur djupet fram i

lotusblommans kalk och flög emot odödligheten,

för hedningarne en bild av det oförgängliga hos

människan.

Så knöt sig den hedniska myten till den kristna,

och Jona under Rafaels mejsel vart icke den i

mantel höljde långskäggige gamle profeten, utan

den ungdomssköne, hedniskt nakne Antinous, nu

fri från all smärta och jublande, att livet

övervunnit döden. Sådan ser man honom nu sedan

mer än tre århundraden i kyrkan bredvid Porta

del Popolo.

*

Den tankespeglande älskliga sagan om Eros

och Psyke, firad även hon av Rafael, är i sin

klassiska form samtida med Antinous. Den, som

först nedskrev henne, föddes vid den tid, då

Antinous dog; men då var hon nog redan känd

och spridd. Sagan förekommer som en syster till

honom. De bära varandras drag, och över båda

faller ett skimmer från den flyende antikens afton-

rodnad.

Än ses han där i tusen år han stod

med blicken stirrande i tidens flod,

som speglar än hans väna lemmars glans,

hans pannas vemod och hans lotuskrans.

Och unga släkten i oändligt tåg

å snäckor glida fram på flodens våg

med purpurflagg och blomstersmyckad stam

vid sång och strängalek och skämt och glam.

Men när de nalkas, när de honom se,

då smyger genom glädjen dunkelt ve,

då tiga cittrorna, som ljödo nyss,

på varma läppar domna skämt och kyss.

Ty evigt blommar stranden, där han står,

kring honom ler en oförgänglig vår;

men genom våren hän går deras färd

mot okänt mål bakom en höstlig värld.

Han genomspanar i det djupa blå

den gåta varje släkte grubblar på

och varje släkte ännu olöst fann,

när det vid solnedgångens bryn försvann.

Vad ser han då, som fängslar så hans syn?

Vad bådar under kransen vemodsskyn?

O, om hans sorgset blida anlet är

en spegel för det varandes mystär!

Och hjärtat gripes av oändligt ve.

Med utsträckt famn de hän mot stranden se:

»O vakna, gosse, vakna ur din dröm!

säg vad du ser djupt under tidens ström.

Säg oss om livets gåta vad du vet!

Giv oss ditt skönhetslivs odödlighet!» —

Men förrn han vaknat ur sitt drömmeri,

ha de med floden drivit långt förbi.

*

SMÄRRE UPPSATSER OM KONST

Konstens ursprung och utvecklingsläran.

(Inledning till en föreläsningskurs i konsthistorien. 1889.)

Konsten är icke något tillfälligt.

Det att människosläktets historia är till sitt

väsen kulturhistoria, det att kulturhistorien i sin

ordning framställer en utveckling av mänsklig

k o n s t v e r k s a m h e t, i vars skeden folkens olika

skaplynnen och tidevarvens olika kynnen framträda

en för våra sinnen förnimlig gestaltning - det

är icke en slump, icke en lek av omständigheterna.

Det har samma grund i världsordningen och är

lika oskiljaktigt förenat med hennes lagar, som att

ett kosmiskt töcken format sig till ett solsystem, att

liv uppkommit på de kring solen bildade planeterna,

att det uppkomna livet rört sig med stegrad

känslighet och stegrat medvetande genom serier

av mer och mer utbildade organismer, samt att,