Rojalister och patrioter. En sommarsaga från 1788

Rojalister och patrioter. En sommarsaga från 1788

Rojalister och Patrioter

En sommarsaga från 1788

af

Jac. Ahrenberg

Stockholm

Albert Bonniers förlagHELSINGFORS,

J. SIMELII ARFVINGARS BOKTRYCKERI AKTIEBOLAG,

1901.Genom landskapet Nylands nordöstligaste del

flyter Kymmene älf, en gång i tiden under ett

hundrade år Sveriges och Rysslands gräns. En

af dess många armar, helt och hållet inom det

forna Sveaväldet, bildar vid Mankala trenne

forsar, hvilka följa tätt efter hvarandra, allt medan

floden gör en vacker s-formig böjning. Den östra

flodstranden vid Mankala är mycket hög och brant,

bestående för det mesta af en rödgrå granit,

bevuxen af vacker barrskog, den västra är däremot

lägre, bevuxen med löfträd. Granitberget på den

östra stranden följer en lång sträcka floden kärt

åt, så att någon odling här ej är möjlig. Men i

nejden just ofvan Mankala forsar har berget

likasom brutits sönder, dragit sig tillbaka från

stranden och lämnat en dels af branta stupar, dels af

höga afrundade kullar omkransad, öppen plats.Här i denna trånga pittoreska dal, som mot

norr och öster iir skyddad af berg, mot söder och

väster famnad af älfven, ha människorna sedan

ett par hundra år slagit sig ned, brutit mark och

odlat den fruktbara jorden. Men än i dag är

Mankala fors och dälden där ofvan nästan

otillgänglig från den östra sidan, ty byvägen är i hög

grad oländig, än dragen öfver höga, skogbevuxna

berg och kullar, än öfver låga sanka kärrmarker,

än åter ut med stranden af en öfverfylld insjö,

i hvars mjuka strandäfja hästar och åkdon hota

att sjunka ned.

Då där ej på nära nejder finnes någon bro

eller färja, kan den, som nalkas Mankala från

väster, endast i båt komma öfver älfven till Mankala

gårds båthus, hvarifrån en brant stig leder upp

till själfva hufvudbyggnaden.

På 1750-talet fanns här vid älfven endast en

tillfällig bostad för de fiskare, som vid tiden för

laxens stigande uppför floden längre eller kortare

tid vistades vid de tre forsarna.

Oförmodadt, det var år 1765, förändrades

nejden. Ett ungt vackert par med en liten gosse

flyttade till Mankala. Det var förre löjtnanten

vid lifgardet och hofkavaljeren Per Adrian

Glan-senstjerna och hans maka Antoinette, född Mirolle.

Där bröts ut ur kronojorden en lägenhet. Dentillfälliga fiskarstugan refs ner, och en

anspråkslös herrgård med låga, soliga, ljusa rum och en

rymlig förstugukvist, sådan man har den än i dag

i vissa delar af Nyland, byggdes upp på kullen

närmast stranden. Rödmålade visthus, uthus och

lägenheter för tjänstefolk uppfördes. Mankala blef

ett hemman.

I mera än tjugo år bodde, lefde och

åldrades nybyggarena här i fred och 1*0. De lefde

stilla och tillbakadraget, och ehuru de räknade

släkt med flere af socknens och omnejdens adliga

familjer, var det endast öfversten på Perhoniemi

von Muhlen, öfversten på Eremitaget Ulfsparre,

öfversten i Kausala Nordencreutz och prosten i

Iit-tis socken, den lärda, men besynnerliga och

därtill för sin häftighet kända Carl Forsius, de

besökte och sågo hos sig.

Vid tiden för laxfisket kommo de unga,

ständigt endast de unga officerarna vid det i

Kym-mene dalen förlagda nyländska dragonregementet

till Mankala. Då lefdes här under en veckas tid

ett muntert lif med forell- och laxfiske, kortspel,

jagt, sång och stadig dryckjom af enkla, men

starka varor. Och ryktet om dessa landtligt

backa-naliska fester, där intet annat fruntimmer än

hennes nåd på Mankala tog del, fyllde sedan de

ensamma, enfärgade hvardagarna med sitt slammer,sitt prat, sina färgskimrande historier och pikanta

anekdoter. Denna sommarvecka gaf lifslust åt

enslingarna på Mankala och något retande

hemlighetsfullt åt allt, som i tjugo år sagts och sades

om nybyggarna vid Mankala forsar. Ty där

fanns något som visade hän till ett lysande

förgånget, förgånget i smälek, kanske i vanära, men

som dock oaktadt allt höjde sig öfver socknens

nivå och ständigt gaf det mångtungade skvallret

näring till nya, fantastiska uppslag.

T denna afsigkomna familj och i denna

storslagna, härliga natur lefde och växte den unga

Gustave François upp i en enkelhet, som

stundom hade en förtviflad likhet med armod. Af

berättelserna och anekdoterna från hof- och

konst-närslifvet i Stockholm, i hvilket hans föräldrar

tagit en så nära del, hade han i fantasien skapat

sig en skimrande saga om allt hvad hans familj,

hans far och mor engång varit. Af de halfva

antydningar om olyckor, som träffat dem, hade han

kring det hela spunnnit en väfnad af romantik,

som förhöjde sagans färg och glans. Han växte

upp utan aktning för denne fader, som han mera

än en gång såg dryckesrörd, men med lidelsefull

kärlek till denna mor, som, hvilka hennes fel än

voro och varit, dock synbarligen ägnade sina

dagars möda och sina nätters drömmar åt ingenannan än Gustave François och att för hans skull

hålla i hop allt det, som de ännu rådde öfver.

I honom såg hon den store återupprättaren af

släktnamnets heder och glans. Hon hade lärt

honom läsa och skrifva franska och till och med

svenska, hon hade skaffat honom plats som

frivillig vid Nordencreutz’ rekognosceringskår, där

han lärt sig rita kartor, hon hade gjort det

otroliga för att Gustave François skulle inhemta

krigsvetenskaperna hos de officersfamiljer, som bodde

i omnejden.

En het, tidig junimorgon — klockan var

ännu icke sex — väcktes herren till Mankala gård

af en smattrande fanfar, som genom strömmens

brus och forsens dån skar morgonluften och

skrämde snäppor och gräsänder i vikarnas vass.

Herrn till Mankala rusade yrvaken upp ur

bädden och sprang i blotta nattskjortan ut på

för-stugukvisten. Skuggande för ögonen med handen

blickade han omkring sig och såg på andra

stranden af älfven en kunglig kurir i nyländska

dragonernas uniform, som sittande på en varmriden

fux lät den ena fanfaren efter den andra ljuda ut

i morgonluften.

Löjtnant Per Adrian Glansenstjerna ryckte

nattmössan från sitt skalliga hufvud, viftade medden och gjorde tecken åt kuriren att han var

observerad, ropade sedan gång på gång på sin

hustru Antoinette och sonen Gustave François.

För-gäfves — ingen tycktes observera hans gester och

hans befallningar, icke kuriren som muntert blåste

sin fanfar, icke Antoinette, icke Gustave François.

Nu gick Per Adrian otålig in till sig, väckte

sin hustru och klädde sig i största hast i sina

bästa kläder, en gammal hofdräkt af flandrisk

sammet i guldbrun färg med engång försilfrade

kopparknappar, sökte rätt på en maläten

puderperuk, som ännu vid högtidliga tillfällen kom till

heders. Och när han nu i en gammaldags

extemporerad gala åter kom ut på förstugukvisten, fann

han där sin kära hälft, Antoinette Cordelie

Glan-senstjerna, likaså utpyntad i sin ståtligaste dräkt

i blommig amiens med pocher af körsbärsfärgadt

siden, allt till den grad improviseradt att de båda

makarna brusto ut i hjärtligt skratt, när de

plötsligt på denna tidiga timme sågo hvarandra i

dräkter från deras ungdoms dagar.

— Du ser ju ut som för tjugu år sedan, när

du kom från hertigens spelparti, den där olyckliga

morgonen-------------

— Och du då Antoinette? Kommer du från

operan eller hvad? Men tyst, Gustave François

kunde höra oss.— Sacre nom de Dieu, hvar håller han hus,

gossen vår — säger fru Antoinette, i det hon

oroligt blickar omkring sig — och drängarna sedan,

ou diable sont ils?

— Drängarna ha farit ned åt älfven för att

bärga ängen, pigorna äro vid laxpatorna i tredje

forsen, men Gustave François — ja han måste

sofva mer än vanligt tungt för att ej väckas

af kurirens oljud, jag måste gå upp och väcka

honom.

Per Adrian gick in i den stora förstugan,

därifrån en smal trappa af enklaste konstruktion

förde till vindsrummet mot väster, sonens

sommarbostad. Dörren stod öppen och rummet var

tomt. Misslynt gick den gamle ned och sade till

fru Antoinette: här är intet att göra. Ordna du

om frukost åt dragonen. Gustave François har

troligen gått ut på snäppjakt, jag får själf ro

öfver älfven för att tala vid kuriren.

Han tog årorna från uthusloftet och gick

ned till älfven; men när han kom till båtstranden,

befanns att alla båtar voro borta. Drängarna och

Gustave François hade tagit hvar sin båt. Per

Adrian försökte nu att genom älfvens brus ropa

till kuriren att han måste vänta tills gårdsfolket

kom hem. Men hans ord öfverröstades af bruset

och dånet från forsens hvirflar och svall. Han— S — ,

gjorde nu genom gester och tecken kuriren

uppmärksam på sakläget och fann till sin glädje att

mannen var begriplig nog, ty han såg att denne

hoppade ned från hästryggen, började att lossa på

sin springares sadel och betsel, ledde den ned till

älfven, band den vid en al och redde sig att vänta.

Per Adrian gick åter upp mot hemmet i

tunga tankar, desto svårare att bära, som detta

var något, som sen många år, ja, man kan säga

hela lifvet var honom en okänd börda. Där borta

på andra stranden stod konungens kurir — därom

var intet tvifvel, det syntes på uniformen. Nu

skulle han få svar på det för hela deras framtid

viktiga bref, som han och hans hustru afsändt

för ett halft år sedan. Detta bref, hvars koncept

han läst och kommenterat snart sagdt hvarje dag

sedan det afsändes, och som han hemlighållit för

sonen ! Nu fanns svaret där borta på andra

stranden, men — ack hvilken olycklig tillfällighet —

folket var borta, Gustave François var borta och

båtarna voro borta. Tänk om — och den vidskeplige

mannen öfverfölls af en stor oro vid tanken på

dessa motigheter — allt detta förebådade ett

ogun-stigt, ett olyckligt svar. Hans oro stegrades

än mer när han på sin vänstra arm fann en

stor spindel. „Araignée de matin, porte

chagrin“, deklamerade han och vågade icke, trots detstarka obehag han kände, skaka af sig den

olycksbådande insekten.

Långsamt gick han vägen upp mot huset,

bröt i tankarna af tvänne höga blommande blå

lupiner, lät dem falla på gångstigen i solen och

satte sig tyst på förstugukvisten till sitt hus. Han

säg, där han satt i sin rika paryr åldrad ut: det

pussiga, bleka, rakade anletet hade väl icke några

rynkor, men ögonen sågo oroligt framför sig, och

det slappa draget kring den fylliga munnen kom

i dag på ett pregnant sätt fram.

Dock, att länge betagas af melankoli och

kapriser var aldrig Per Adrians sak. Han såg

framför sig, såg öfver de i blått blinkande lupinerna och

de ljusröda spireorna älfvens glänsande yta. Nu

lyste den icke af solljus, ty solens strålar föllo ännu

sneda, och floden låg i bergets skugga, den lyste

af återglans. Sommarmolnen byggde hvita, härliga

stoder mot himlens blå, de lyste i morgonens

friskhet och gåfvo igen sitt ljus åt flodens spegel,

ösande ut ett mjukt reflexljus öfver dess tysta

mörka djup. Den dunkla graniten, de lysande

björkhagarna på motsatta stranden, älfvens

skiftande spegel, svalornas skri och det mäktiga,

harmoniska suset af denna väldiga ström, allt

återgaf snart nog Per Adrians lätta sinne dess

jämnvikt.„Komma hvad som komma vill“, ämnade han

just säga högt för sig själf, då Antoinette

Cor-delie kom ut. Hennes oro lyste igen i hvarje

drag af hennes anlete, i hvarje rörelse af

hennes lilla korpulenta person. De spelande ögonen

sågo nästan med fruktan bort till kuriren, som

nu satt vid roten af en gammal al. De röda,

skarpt tecknade läpparna med en svag skugga

af mustaeher darrade, och strykande undan det

burriga mörka håret, som ständigt föll ned öfver

pannan, utbrast hon med häftighet: quelle

terrible inquiétude. Och förledd af sitt koleriska

temperament utbrast hon, fullkomligt utan orsak, i en

lång diatribe öfver tjänstefolks opåpasslighet, ja

hon lät till och med hänföra sig till att ogilla

Gustave François, som hon eljes fann

tillbedjansvärd och fullkomlig, för hans denna gång

obegripliga nonchalans.

— Men ma chère, svarade Per Adrian med

ro, han kunde ju intet veta, desto hellre som han

ej ens har kännedom om att jag skrifvit till Hans

Majestät. #

— »JaS> ia&“> svarar Antoinette Cordelie

häftigt; liksom du vore den enda som skrifvit, jag

har skrifvit också och sagt Hans Majestät. . . .

— Hvad säger du Antoinette, är det möjligt?

och Per Adrian böjde sig häftigt framåt. . . .— Ja, det är icke blott möjligt utan äfven

visst, helt visst, mon ami.

Per Adrians stora, blå, slappa ögon sågo

med ett uttryck af förvåning och stigande ovilja

upp. . .

— Tu as écris une lettre à sa Majesté, sans

me dire un mot! Får man fråga hvad hennes

nåd har skrifvit, och han reste sig långsamt från

bänken. Fru Antoinette sökte nervöst i sin ficka

efter ett skrynkligt papper.

— La voilà! När ditt bref lades in i

enve-loppet, stack jag mitt in. Tu verras, que je ne

dis que.......

— 01}Tckliga kvinna, du har gjort oss tout

malheureux. Gif hit din êpitre, och Per Adrian

r}Tckte häftigt till sig det tillsk^nklade, med

många öfverstrykningar och rättelser skrifna

bref-vet och läste det med synbar ängslan och oro.

Det var på franska.

Eders Majestät!

Min man har skrifvit till den stormäktigaste

och allernådigaste konungen öfver ett stort land

och ett hjältemodigt folk, tillåt Ers Majestät att

jag, som Ni fordom hedrat med Eder nåd, vänder

mig till den store skriftställaren, konstnären, det

är till kännaren af människohjärtat, dess lidelser,

dess fel och dess dygder. Det var ett felsteg somför tjugu år sedan dref en lysande officer, rikt

be-gåfvad på hufvudets och hjärtats vägnar, från Eder

broder hertig Fredrik Adolfs hof, och med honom

en aktris, som med hänförelse ägnat det mått

af snille som försynen gifvit henne åt konsten

att tolka skaldernas skönaste verk. Detta fel

förorsakades af ungdomligt lättsinne och

njutningslystnad. Värdes anse, Ers Majestät, att en

penitens af öfver tjugu år i Karelens och

Sa-volax’ ödemarker äro försoning nog för denna

deras ungdomsförvillelse. Är detta likväl icke

nog, nåväl mottag då, Ers Majestät, som en

ytterligare försoningsgärd vår son Gustave François.

Ung, vacker, kunnig i alla idrotter och sin

moders språk, som han tournerai* bättre än svenskan,

är han uppfostrad i kärlek till konungen och

vördnad för dess Majestät, med allt detta bättre än

de flesta egnad att tjäna en stor konung och vinna

den glans, som i konungars tjänst är den enda

äkta — återglansen.

Ers Majestät, när Ni var prins och jag hade

nåden att för Eder recitera de sköna verser

Corneille låter sin hjälte uttala, sägande att

konungars lycka är att förlåta och belöna, behagade Ers

Majestät yttra att Ni, en gång konung öfver

Sverige, hvarje dag ville njuta den lyckan. Ers

Majestät har här intet att belöna, men mycket attförlåta. Er djupt olyckliga, men allra trognaste

och ringaste tjänarinna och sujett

Antoinette Cordelie

Glansen-stjerna, född Mirolle,

fordom aktris vid Hans Majestät konungens

af Sverige franska trupp.

När Per Adrian hade läst brefvet, kramade

han tigande i hop det, böjde sig ned med pannan

stödd mot handen och satt t}7st en lång stund.

Lättsinnig och indolent, men vek och lättrörd som

han var, fylldes hans ögon af tårar, när han nu

tänkte på de dagar som gått, medan han lät alla de

minnen passera revy, som ekot af kurirens fanfarer

väckt till lif. Där kommo hans ungdoms alla stolta

minnen, pyntade och granna som på en paraddag.

Han såg sig själf ånyo ung i lifgardets rika, ljusa

uniform med krås och plym. Han, unge

Glan-senstjerna, hertig Fredrik Adolfs vän, prinsarnas

kavaljer, han själf vandrade där i tyckans och

vårens solsken. Han mindes heta sommarnätter med

galna upptåg, dryckesgillen, kurtis och glam,

muntra äfventyr utan ände med balettens damer,

operans små gudinnor, och så spelet och vinet, biribi

och baccaratborden. Ack det förbannade spelet

och vinet, och den förfärliga aftonen med de

falska papperen, vanhedern, skilsmässan från kam-raterna, pistolen, som öfverste Ribbing själf tryckte

i hans hand och den han ofelbart användt som

öfversten det velat, om icke hon dar —

Antoi-nette Cordelie Mirolle, deltagarinnan och den

medskyldiga i hans ungdoms dårskaper, oförmodadt,

oväntadt trädt emellan. Ack hvarför hade han

icke gjort det, då skulle han för alltid sluppit

denna eviga tröstlösa kamp mot armodet. Denna

förbannade kurir, den blåste med sina smattrande

fanfarer lif i allt det som varit och farit för länge

sedan, för mer än tjugu år. Allt väcktes upp ur

sin graf genom dessa tremulerande toner i

metallens hårda färg" Skall det, som för tiotal år varit

förgätet, ännu ovilkorligen draga med sig allt det

nya som nu ofelbart skulle komma, allt det som

åter skulle välta ned deras lefnads tunga lass?

Han mindes i detta nu ett skydrag, som han

sett gå öfver en skogssjö, sugande upp vattnet så

att insjöns grunda vikar plötsligt blifvit tomma,

visat sin svarta dy, sina stinkande alger i gröngult

slem och allt det som i generationer gömts under

dess blanka bölja, förmultnande döda djur,

krälande maskar och vattenspindlar, allt det som för

evigt bör gömmas i tysta svala djup.

Antoinette Cordelie, som oaktadt sin

korpulens aldrig kunde sitta lugnt och stilla, gick af

och an på förstugukvisten, nervöst tummande påbarriären, plockande på vildhumlan som växte

kring trappan, då och då oroligt betraktande sin

man, medan en ström af banala trösteord „Eh bien

mon mari, soyons courageux, tu es donc un

homme!“ flöto öfver hennes darrande liippar.

Per Adrian sökte efter ett lämpligt svar, då

från udden där bärgsstalpet sköljer sin fot i älfven

hördes ett gladt hallali, som genast besvarades af

kurirens fanfar. Och de gamla sågo huru Gustave

François först förvånad blickade upp mot kurir en

och sedan med ifver rodde till honom, som stod

på strandens stenar vinkande med sin med tre

stora kronor pr}Tdda läderväska. Nu ror han

öfver älfven, hjälper kuriren att sadla af hästen som

vid ett grimskaft ledes till stranden. Kuriren

sitter i aktern af båten och håller i betslet, medan

Gustave François i en stor båge ror upp mot

strömdraget och så åter ned. Där äro de på

Mankala strand. Hästen lämnas i hagen, och de

två unga männen gå snabbt upp mot byggnaden.

Gustave François är en den mest intagande

tjuguåring. Naturen har roat sig med att blanda

samman allt som en gång var skönt hos Per

Adrian och bedårande hos Antoinette. Faderns

höga växt och väl proportionerade lemmar hade

fått något af moderns galliska plastik i rörelserna.

Det bleka, färglösa, oaccentuerade hos fadern hadehos sonen fått färg och kraft. Moderns svarta,

oroliga ögon hade hos sonen fått en mild,

brunskimrande nyans, och det burriga, ostyriga håret

hos henne var hos honom mjukt, harmoniskt,

vå-gigt. Hans karaktär var — lika lyckligt för

honom — icke en blandning af föräldrarnas, utan

en sammansättning, en juxtaposition af deras

stridiga egenskaper. Tidtals indolent, godmodig som

fadern, fick han, isynnerhet kort innan den stora

sommarvärmen föll in och kort innan hösten gick

öfver till vinter, anfall af verksamhetsbegär, som

vid dessa tidpunkter hejdlöst som moderns icke

gaf någon ro hvarken åt honom själf eller hans

omgifning. Under dessa perioder af andlig

kapacitet var hans fattningsförmåga stark, han läste,

studerade, tecknade med otrolig framgång, med

obetvinglig hast och ifver. Men när dessa hans

själs stormperioder voro öfver, kunde han långa

tider sittande vid nothuset dåsa bort sin tid, se

huru strömhvirflarna lekte, bytte plats och form,

se huru forellen jagade laxflugan i muntra språng,

i evig strid med strömmens snabba böljor, eller,

om det var vinter, följa snöhvirflarnas dans öfver

forsens svarta vatten och isflakornas strid mot

strandens klippor.

Nu sprang han upp mot trappan, kastade en

knippe gräsänder och snäppor, som han nyss skju-tit, på bordet, rusande upp med gevär, horn och

jaktväska, allt medan han ropade: Hvad i Herrans

namn betyder allt detta? Helgdagsparyrer,

konungens kurir här, här på Mankala, hos oss!

Som en hvirfvelvind var han åter nere och

såg huru fadern tog emot ett stort paket med

många sigill och !ämnade ett kvitto på allt detta.

Kuriren, en underofficer af Nylands dragoner,

Robert Montgomeries folk, fördes till köket, där de

nu med sprattlande och silfverglänsande foreller

och laxar återvändande pigorna, befalldes att

förpläga honom grundligt.

Per Adrian gick med sin hustru in i det

stora gula rummet med de hvita möblerna med

urgröpta sidensitsar, en pompös kamin, som bar

husets enda konstverk, en pendyl med ett tempel

af brons, kupidoner af biscuits dansande kring en

votivtafla af karneol, å hvilken man en gång läst

— nu var skriften redan bristfällig —: „Omnia

vincit amor“. Pendylen gick trippande oroligt

som fru Antoinette själf, där hon gick och stängde

fönstren för alla obehöriga och för att skydda

gardinerna, hvilka likt segel svälde för

morgonvinden.

— Mais cher ami, depeche toi donc, sade hon

i det hon kastade sig ned i en låg kanapé och

höll händerna för ögonen, je ne supporte pas ceci.

2Per Adrian bröt högtidligt konungens sigill,

öppnade paketet, det innehöll två bref. Han grep

det första, bröt detta, såg hastigt på underskriften,

där stod: generalmajor Toll, såg åter på adressen

och sade med bitterhet: „Hans Majestät tyckes

icke velat bevärdiga mig med ett svar, brefvet är

till Gustave François. Denne for upp, utan att

märka faderns missräkning och vrede, läste

brefvet först sakta för sig själf. Innan Gustave

François börjar att läsa det, säger Per Adrian:

— Gustave François, att du har äran

mottaga ett bref från Hans Majestät, det har du att

tacka mig för. Du är 22 år, det blef tid för dig

att vinna anställning i konungens armé, att blifva

nyttig för ditt fädernesland. Jag har för ett halft

år sedan skrifvit en ödmjuk supplik till

konungen och anhållit om plats för dig. Nå väl

min son. Mais dépechez vous, au nom de Dieu,

suckar Antoinette Cordelie.

— Jag tackar Eder, min fader!

— Enfin säger fru Antoinette, full af oro och

otålighet.

„Till kornetten vid H. M. konungens

nyländ-ska dragoner Gustave François Glansenstjerna“.

— Far, far, jublar Gustave François, Hans

Majestät kallar mig kornett, oh Gabrielle,

Gab-rielle !„Hans Majestät konungen har befallt mig att

underrätta herr kornetten att Hans Majestät med

nöje utfärdat åt Eder fullmakt som kornett vid

nyländska dragonerna, ehuru Hans Majestät hellre

sett att Ni, som väl känner omnejden vid landets

östra gräns, sökt plats vid recognosceringskåren i

Lovisa. Väl finnas vid de nyländska dragonerna

nu inga vakanser, enligt rullorna, men då det

genom rapporter är H. M. bekant att många, allt

för många afskedsansökningar inom kort komma

att inlämnas, så har H. M. velat tillmötesgå

Eder anhållan. Herr kornetten äger att infinna

sig hos kommendören i Sveaborg öfverste

Man-nerskantz, (icke general en chef grefve Posse) som,

sedan Ni företett sagda kommendant skriftlig

attest af öfverste Nordencreutz om

fullkomligskicklighet i kartritning, af öfverste v. Muhlen

om kunskap i krigsvetenskaperna och historie

samt af öfverste Ulfsparre i matematik och af

socknens prestman nödiga handlingar, lämnar Eder

den fullmakt att vara kornett vid sagda regemente,

som H. M. redan undertecknat och med samma

kurir till öfverste Mannerskantz afsändt.

Tillsvidare är herr kornetten kommenderad till det

regemente, som står i närheten af Helsingfors.

Samtidigt erhåller Ni en order till tjänstgöring af

kommendanten, som Ni bör ställa Eder till efter-rättelse utan någon retard. För öfrigt bör herr

kornetten medtaga alla de situationsplaner oeh

kartor af Kymmene dalen ni enligt Eder herr

faders uppgift sedan flere år ritat“.

Det andra brefvet var till Antoinette, och Per

Adrian räckte med en vördnadsfull bugning

brefvet åt sin fru, som ref upp det med fart.

— C’est du roi, du roi lui même, skrek hon,

kysste brefvet vördnadsfullt och läste det med

ögonen fulla af tårar.

„Jag tackar Eder min fru att Ni sätter mig

i tillfälle förverkliga min ungdoms sälla tankar

om en konungs nöjen och plikter. Den plats Ni

begär för Eder son står till hans disposition på

villkor, som generalmajor Tolls bref närmare

anger. Då jag omedelbart behöfver Eder son i

tjänsten. må han bereda sig att genast afresa till

Helsingfors. Kommendanten Mannerskantz har

blif-vit ålagd att i detta afseende vidtaga alla de

åtgärder, som en d}4ik voyage inopinément

påbörjad det fordrar, som ock å andra med resan

förenade depenser.

Jag lämnar denna officersfullmakt åt Eder

son desto hellre som en, numera vid prinsessans

hof anställd charmante person, eder elev och vän,

fröken Gabrielle Ulfsparre, haft de mest smickrande

saker att förmäla om Eder son, i allo bestyrkandehvad jag finner mellan raderna i hans älskvärda

fru moders bref.

Mottag min fru uttrycken af min tacksamhet

för Edra vackra ord och för Eder dyrbara gåfva

på fäderneslandets altare. Jag är förvissad att

Eder son i skuggan af de ädla namn Gustave och

François Ni skänkt honom skall åter bringa glans

åt den stjärna som en gång briljerade vid

hertigens af Östergötland muntra hof. För öfrigt har

det alltid varit min politik att hålla adeln uppe

i mitt land, ces noms appartiennent à la Suède,

à l’histoire, je suis le tuteur de leur gloire, je ne

les laisserai jamais périr“.

Mais voilà, Per Adrian! och något af

ungdomstidens glans, något af triumf drog öfver

hennes ansikte. Hennes „imagination, vive et fertile“,

lät henne i ett ögonblick se Gustave François som

en högställd hofman, och hon, hon själf skulle åter

komma in i den värld som lefver och roar sig.

1 stället för bruset från Mankala forsar skulle

hon höra det lätta och nästan glömda fraset af

siden, höra skratt och glam i den charmanta foyer,

som en gång var valplatsen för hennes segrar,

och med värme utbrister hon: quel roy! mon dieu.

Ack Gabrielle, Gabrielle, du har icke glömt oss. Jag

visste det, jag visste det. Ack, nu är hon vid hofvet.

Plötsligt brast hon ut i gråt, sprang öfver golf-vet, slog armarna om halsen på Gustave François :

„Min son, min son, du får aldrig glömma mig, du

har varit mitt enda hopp, min enda glädje i detta

land, där sommarn är utan värme och vintern

utan sol, för din skull har jag fördragit fattigdom

och vanära — hör du vanära. Jag skall ej kunna

lefva utan dig“. Och med en patetisk gest, inlärd

men dock sann, slungade hon ut ord som tolkade

hennes förtviflan öfver den skilsmässa som nu

förestod. ,,0h pays du nord, oh pays cruel, tu

as pris mon art, tu prendras mon fils, prends donc

aussi ma vie inutile et triste, donne moi enfin

ton dernier don, l’oublie, le tombeau, le repos

éternel.“ Och hon kastade sig raklång på

kanapén, medan tårar strömmade från hennes ögon,

och våldsamma snyftningar skakade hela hennes

person. — Per Adrian stultade efter en

potpourri-kruka med hjorthornssalt och en flacon med eau

de luce. Gustave François kastar sig ned på knä

framför sin moder och besvär henne i de

ömmaste ordalag att vara lugn; han skulle aldrig,

aldrig lämna henne om hon det önskade.

Men då for fru Antoinette upp. „Non, non,

res! Du skall resa, konungen kallar dig. Hör,

du, konungen min gynnare. — När du kommer

till Paris skall du gå upp till Meudon, till

värdshuset „Les trois lions dorés“, kyss dörrposten tillhöger när du går in, mot den lutade sig min mor

när jag med chevalier de Tallier-Auvergne

lämnade mitt hem, gå upp på terrassen i min faders

hus och se Seinen i dalen under dig, se Paris om

aftonen i ljus och flammor, hör dånet som stiger

från dess tusen gator och talar om lif och lust

att lefva. Hälsa alla och allt från lilla Cordelie,

som dör en dag i sänder i isarnas land. Paris,

Paris“ — — och i djupet af sin smärta föll hon

ned i hysterisk kramp. Far och son lyfte henne

upp och buro henne till det lilla sofrummet, och

Per Adrian slog själf åder på sin hustru, gaf

henne myskdroppar, lät koka ingefärsdekokt åt

henne och gned in hennes fotsulor med en salfva

af björnfett och starka kryddor.

Dagen därpå var hon åter frisk och till och

med lugnare än vanligt, men ända till sin

dödsdag hördes hon aldrig nämna ordet Paris, och sitt

forna fädernesland kallade hon aldrig vid namn,

hon kallade det endast „det“.

När Gustave François’ få tillhörigheter voro

inpackade, blefvo hans jakthundar, som klagade och

skällde högljudt, instängda, ty de märkte att något

ovanligt var på färde och lämnade honom ingen

ro. Han själf följdes af föräldrar och husfolk till

den tredje forsen, hans saker lades i en liten båt,

han omfamnade sin fader, som grät högljudt. Hansmoder läste på bruten latin en bön öfver honom,

tog ett lugnt och sansadt farväl, och kastade en

knippe förgätmigej öfver honom där han satt i

båten. Och när den väl [med Gustave François

försvann bakom udden där asparna skälfde för

sommarvinden, gick hon hem vid Per Adrians

sida. Ingen hade hört henne klaga, knappast ens

sucka.När Gustave François med gamla Matts Hanhi

drog ned för floden, var han djupt bedröfvad, icke

öfver att nödgas skiljaä, ty redan i åratal hade

han längtat ut i världen, utan därför att

skilsmässan gränslöst kostade på hans moder, och han

kände ömkan, medlidande med denna stackars

kvinna, handlöst utkastad i världen.

Ensam i sin tro, i sin konst, nästan ensam i

sitt språk, måste det lif hon nu förde sedan han

lämnat henne, år för år blifva mera olidligt.

Gustave François hade varit det enda verkliga

bandet mellan henne och allt som lefde och omgaf

henne och nu var detta band afklippt, plötsligt,

oväntadt. Stackars fru Antoinette!

Han satt dyster och tungsint i båtens för,

med pannan stödd i handen, oberörd af

junidagens ljufva, ännu vårliga glans, af landskapetsfägring-, naturens stilla jubel, fågelsång,

hundarnas i byarna muntra skall, barnens vid stränderna

glada skrik och strömmens friska brus.

Roddaren Matts Hanhi, en gammal erfaren

soldat, tyckte synd om sin unga herre och

jaktkamrat, han visste huru unga män skulle tagas,

han ville trösta honom.

— Nå — sade han på sin viborgska mjuka

finska, minns Frans Gustaf — så kallades han af folket

— när jag för tio år sedan rodde honom till

öfver-ste Ulfsparre på Sorsaniemi. Då var lilla fröken

Gabriella med, hon hade talat utländska hos vår

fru, dansat och sjungit. Minns Frans Gustaf det?

Gamla Hanhi hade funnit den rätta fåran, hans

erfarenhets slagruta hade ej bedragit honom.

Gustave François’ blick ljusnade.

— Månne inte Frans Gustaf nu skall träffa

henne ute i världen, hon var en så vacker flicka.

Aj voj, jag tänkte alltid att ni två skulle blifva

fästefolk.

— Törhända, säger Gustave François, det vill

säga, törhända att vi träffas ute i världen.

— Fast, nog var hon ju äldre än Frans Gustaf,

men se det gör nu rakt ingenting. Min gumma

var aderton år äldre än jag, men så länge hon

lefde, hade jag det alltid bra. Så dog hon, ochjag bief soldat, och så kom träbenet och jakten . .

ja, ja. Inte gör det något att hon är litet äldre.

Skuggan af ett löje gick öfver Gustave

François’ anlete, och hans tankar började nu att gå i

en annan gir. Ja, denna lilla förtjusande

Gab-rielle, han mindes henne när hon som liten flicka

hemtades från Eremitaget upp till dem för att

tala franska för hans mor. Så söt hon var, när

hon babblade de franska fraserna, och huru hon

dansade! Så fjunlätt, så ljuf, så vacker, med

tindrande bruna ögon, röda läppar, det varmbruna

håret öfver den guldgula klädningen, ah hon var

som en älfva, mjuk, fin, som sagornas

älsklings-skapelser. De små fotterna stucko i dansen fram

under kjortelfållen med en grace och en styrka

som tjusade madame Antoinette och lät henne

högt gifva sin förtjusning till känna med ett c:est

une merveille, c"est un miracle. Hennes varma

blickar, hennes diskreta, mjuka skratt, hennes

grace, kvinnans grace redan vid tretton år, gåfvo

glans och glädje, lyftning och hopp åt det fattiga

tunga lifvet på Mankala gård.

Veckor bodde hon där om vintrarna, och i

veckor bodde han sedan hos onkel Ulfsparre på

Eremitaget och läste sin matematik. Så hade år

försvunnit, och de hade vuxit upp, och med dem

deras barndomsvänskap, som bytt natur och blif-vit en sund, frisk och stark kärlekskänsla, en

karlek fri från tidens modesjukdom, den blöda

känslosamheten. Det var först då de skiljts åt

och hvardera i lifvet lärt sig de modernaste orden

för känsloanalysen och tillegnat sig

känsloöfver-svinneligheten, den extatiska vänskapskulten

mellan „sköna själar“, med tårar och omfamningar i

tid och otid, som de i sina bref offrat åt denna

själarnes sjukdom. Lidners flammande, ordrika

lyrik var kärlekskänslans kodex för tiden, där

fann ungdomen ord för entusiasmen, nyckeln

till själarnas lönligaste dörrar, och i det språket

hade också de klädt sina tankar i den

korrespondens de under flere år fört.

Nu var lilla Gabrielle, som i trenne år vistats

i ambassadören Staël von Holsteins hus i Paris,

återkommen till Sverige, till Stockholm. Nu skulle

de, om han — när han — blef officer, råkas i den

stora värld, som nu lockade honom och skrämde

honom, lockade mera än den skrämde. _

ÿ H:

*

Sin resas första dagar har Gustave François

i tvänne bref själf beskrifvit.Välborna fru Antoinette Cordelie

Glansenstjerna, född Mirolle.

Min allra sötaste fru moder.

Nyss på stunden kommen till Anjala, där jag

hjärtligen mottagits jämte min charmante

reskamrat, kaptenen vid recognosceringscorpsen, Jan

Anders Jägerhorn, som min alldra sötaste fru mor

ofta sett på Mankala gård, har jag, icke blott

enligt gifvet löfte utan äfven därtill drifven af ett

ömt hjärtas begär, satt mig till att beskrifva för

min fru moder, huru denna min första dag på den

stora resan varit förfluten. Men först må jag dock

med tusen ömma ord och kyssar tacka min allra

sötaste fru moder för all den omvårdnad min

vördade moder haft om min ungdom allt intill denna

dag, då jag nu som den fullvuxne fågelungen är

utflugen ur det hem min sötaste fru moder gjort

för mig till den ljufvaste vistelseort i ett älskadt

fädernesland.

Medan jag kysste blommorna, våta af tårar

som ymnigt flöto från mina ögon, veklagade och

suckade, har gamle jägaren Matts Hanhi, som

rodde båten, badinerat och raconterat alla möjliga

lustiga rencontres och passager, tills han

verkligen förbättrat mitt courage och mitt humeur. När

jag så omsider lugnat mig och mina tårar upp-hört att flyta, befunno vi oss allaredan på höjden

af Ittis kyrka. Här gingo vi då i land, och jag

besökte först kyrkogården, där jag bröt en ros

från tante Gabrielle Ulrique Ulfsparres graf, med

rörelse läsande den vackra inskriften på

monumentet, dit satt af en sörjande make: „1730

emot-tog jorden en engel, himlen 1780“. Så gick jag

till onkel Ulfsparre, där han bor vid floden i sitt

lilla Eremitage, omgifven af den vackraste

kryddgård, af honom vårdad med kärlek och insikt.

Onkel stod i hvardagsrummet, i starkaste

solskenet fläktande och fäktande med de elaka flugorna,

klädd i sin bruna sidenrock, med peruquen

vårdslöst uppskjuten på den skalliga hjässan samt

spets-manchetterna uppkaflade till armbågen. Han

noppade i den stora ostindiska skålen lavendel och

rosenblad, som grannarne just vid denna tid sända

honom i ymnighet. Han tillredde den potpourri,

som under namn af öfverstens potpourai-essence

är så omtyckt af alla offlcersfamiljer i Lovisa

försättande den med allehanda kostbara essencer

från de två franska guldflaconer, han såsom

officer i regementet Royal suedois fått i gåfva af

Frankrikets drottning.

Så ifrig var han i sin sysselsättning, att han

icke förmärkte min person, innan jag, görande

ställningssteg och med grof röst ropande „Gudbevare herr öfversten“, trädde fram. Han for nu

upp med fart, drog peruquen i pannan,

manchet-terne ned och gömde med rockskörtet

potpourri-krukan, så mån är han om secretessen i denna

sin konst. När han så såg, att det var hans forne

discipel och „hjärtans gosse“, sade han: Fi donc

rekryt, med skälmerier och satans otyg skall man

ej inquietera sin öfverste, hjärtans gossen min.

Nu svarar jag: Min herre och öfverste, jag

är icke mera rekryt, eftersom Hans Majestät

Konungen behagat utnämna mig till kornett vid de

Nyländska dragonerna.

— Hvad säger du, hjärtans gossen min,

riposterar mig nu onkeln, helt perturberad af hvad

han förnimmer.

Och nu raconterade jag för onkel Ulfsparre

min bonheur och framförde min anhållan om alla

de papiers som Hans Majestät Konungen mig

af-fordrat. Och det kan jag säga dig, min sötaste

fru moder, att han med många fröjderop,

svordomar och mon Dieu emottog denna underrättelsen,

och att han med den alldra största complaisance

befordrade mitt ärende, ja så att till och med den

stränga och besynnerliga prosten Forsius, ehuru

skällande och bannande sin konung och främst

statssekreteraren Schröderheim, hvilken han

be-skj-ller att hafva pungslagit honom på flera hun-drade daler, dock gaf mig de papiers, som i slik

casus som min äro oundgängliga.

Onkel sände sedan ett ridande ilbud till

öfverste von Miihlen på Perhoniemi, som med

samma bud tillställde mig en öppen skrifvelse i

hvilken han „aviserar för en och hvar“ att Gustave

François Glansenstjerna, af honom examinerad i

geometrie, mathématique och astronomie, besitter

de högsta färdigheter i dessa ämnen. Tvehågsen

och förundrad frågade jag onkel Ulfsparre huru

jag skulle med slik embarras de louage visa mig

för commendanten i Sveaborg, men onkel endast

log och sade att öfverste von Miihlen visste, huru

slika lettres skulle skrifvas samt huru de borde

läsas. Han hade varit i beständig rixe och dispute

med Göran Magnus Sprengtporten, hvardera

ön-skandes afleverera de bästa och flesta officerare

för Hans Majestäts armée.

Onkel Ulfsparre är bra nog ensam. Om

Ga-brielle visste han mindre än vi, hon hade nu

lämnat baron Stael von Holsteins hus i Paris. På

väg till Stockholm hade hon passerat Göteborg,

därifrån han haft bref med capitaine Collén. Han

blef mycket glad, när jag talte om, att hon nu var

i Stockholm, och förmodade att ett hennes bref

till onkel blifvit fördröjdt på vägen. Min sötaste

fru moder skall icke glömma att någon gång be-söka onkel på hans vackra Eremitage under

vinterns solitude och köld. Sedan vi spisat middag,

halstrade foreller med majrofvor i smör och

svis-konsoppa, väntade vi tills den värsta hettan gått

öfver, då jag gjorde mig prêt att fara vidare med

Matts Hanhi.

Nu tilldrog sig emellertid något mycket

des-agreabelt. Då jag kom ned till älfven, dit jag

begifvit mig före onkel, var där nere vid båtarne

ganska mycket folk och däribland en officer, som

jag ej strax igenkände.

Matts Hanhi hade druckit brännvin och var

nu betänkligt beskänkt, svor mustigt och perklade

sig öfver något och någon. När jag kom närmare,

såg jag till min glädje att officern var Jan

Anders Jägerhorn, gref Posses adjutant. Han stod

där och tingade med en ovillig charon, som skulle

föra honom till Abborfors, där hans

recognosce-ringsdistrikt nu är. Men Matts Hanhi satte upp

den andre, sägande: „far icke med den Belials

mannen“. Nere vid båtarne var äfven den

gruf-liga prestmannen Forsius, och han skymfade

på Matts. När jag hörde hvad det var fråga om,

erbjöd jag Jan Anders att fara i min båt, men i

detsamma ryckte onkel Ulfsparre, som nu

kommit till stranden, mig i rockskörtet och hviskade:

„Je te défends d’aller avec un tel Jacobin, un tel

• 3canaille“ — Onkel Ulfsparre kan ej supportera

Jan Anders, kallande honom förbannad republikan,

skräfveltrut och annat desslikes. — Jag hade

emellertid med en graciös gest låtit Jan Anders

förstå, att min båt stod till hans disposition,

desto-hellre som han ofta i Mankala varit vår gäst,

stått oss bi och fört långa samtal i politiken med

kära far.

Jan Anders hade också redan stigit i båten,

då, imaginez vous ma chère mère, Matts Hanhi

vägrar att ro oss vidare, sägande att Jan Anders

icke är en rätt konungens man. Jag hoppade i

båten, stampade i toften, befallande Matts att hålla

munnen och lyda sin öfverhet. Nu blef där ett

rabalder.

Tout rouge skrek onkel Ulfsparre från

strandbryggan, i det han gjorde en magnifik gest mot

Jan Anders : „Jan Anders jag känner dig nog, du

är en ulf i fårakläder. Om du förleder denne

beskedlige ynglingen, min hjärtans gosse, till

fron-derier och otrohet mot Gustaf, Sveriges konung,

då skall du på den yttersta dagen svara inför Gud

för den illgärningen“. Hvem hade trott vår

beskedliga onkel Ulfsparre om slikt? Nu föll den

grufliga prestmannen Forsius in med alla slags

bannor och smädelser.Glad var jag att Matts Hanhi oaktadt allt

lydde mig, som var hans husbonde, och att han

rodde från stället. Jag såg, huru onkel kastade

med alla fem fingrarna kyssar åt mig, ropande

sitt ,,que dieu te garde, hjärtans gossen min“,

men länge nog hörde jag prestmannens bannor

och skällor. Under allt detta satt Jan Anders som

om intet passerat och putsade sina eperons och

sina pantaloner. Denna hans calme återgaf mig

kontenansen, så att jag med mycken höflighet bad

honom om ursäkt för min drängs sottiser. Om

Matts Hanhi förstod detta eller ej, vet jag icke,

han blott rodde argt och bet käkarna samman

likaså argt.

Men Jan Anders började oförmärkt, som om

han hvarken hört det ena eller det andra, att tala

om mänsklighetens förädlande och medlen för

detta stora mål. Hvarken i Yougs nattankar ej

heller i d’Arnaud’s les épreuves du sentiment,

som tout le monde nu läser, skall man finna

lifli-gare färger, mera smak och imagination än i Jan

Anders eldiga tal i dessa saker. Jag var tout

ému af chaleuren i hans vältalighet och

storheten i hans vyer. Och närmast talte han om

brännvinets skadlighet och regeringens oklokhet i

ekonomien att bygga staternas välfärd på folkens då-liga passioner, användande dess

dryckenskaps-begär för ökandet af statsinkomsterna.

På aftonen kommo vi till Anjala, där den

beskedlige onkel Rabbe Wrede tog hjärteligen

emot oss. Men då hans hustru Eva Christina nyss

skänkt honom en son och huset var fullt af

kvinnliga anförvandter, logerades vi inne i

mjölkkammaren, och där skrifver jag nu detta i den ljusa

sommarnatten. Jan Anders sofver redan,

åkerskäran knarrar i fjärran, långsamt som en sömnig

insekt flytta sig visarena på onkel Wredes stora

och obäkliga gökur, och långsamt svingar dess

betänksamma pendel, men tiden flyr dock hastigt,

som ungdomsåren fly (se Young). Och nu upphör

jag med dessa kråkfötter, men aldrig att vara min

söta fru moders lydiga och ömma son.

Gustave François.

Min allra sötaste fru moder.

Matts Hanhi förblifver på Anjala i två dagar

väntande på några barndopsgäster, mamsellerna

Orraeus, som tingat honom att ro dem uppåt till

Ittis kyrka. Därför skrifver jag nu vidare om vår

resa från Anjala till Abborfors, som gick bra med

Wredens båt och roddare. Denne roddaren skall

föra brefvet till Matts, så att söta mor får bådamina bref på engång. Sedan lär det nog icke blifva

tillfälle mera till brefskrifning på länge, ty alla

dagar kommer icke konungens stafett till

Man-kala. Min kära mor bör icke bekymra sig öfver

sin son, allt är ju nu så bra som det blott kan

vara. Jag hoppas, att min mors delikata helsa

stadgat sig.

Jan Anders är en snillrik man och den bästa

reskamrat man kan sig önska. Det har varit i

hög grad rogande och imposant att höra hans

upphöjda tankar om den finska nationens fordom

och dess framtid. Och jag kan godt förstå, att

den människa, som inom sig bär ett så lifligt

brinnande snillets ljus och en så ädel hug och

åstun-dan skall, om ock endast en fattig adelsman utan

förnämliga relationer och ännu icke hunnen

längre än till kapten, dock verka på människorna

och af dem ställas högt, vare sig de sedan, som

onkel Ulfsparre, hata honom eller som andra,

Sprengtporten och Karl Gustaf Armfelt älska

honom högt.

Efter Jan Anders’ diskurser och deskriptioner

kan jag äfven nu väl förstå onkel Ulfsparres vrede.

Jan Anders säger, att den finska nationen är

delad i två parter, de gamla som hålla sig till

konungamakten — rojalisterna, som engång förtSveriges rike till fall och Finland till sin

undergång — och de unga, som se nationens sällhet i

den naturliga frihet, som J. J. Rousseau och de

andra franska filosoferna predikat — patrioterna.

Därtill komme att den finska nationen, visserligen

lefvande å part i ett annat land, med annat klimat

och på annorlunda sätt än de svenske, dock vunnit

en sådan framgång, att den nu kunde använda sina

krafter till beredande af sina egna fördelar, till

befrämjande af sitt åkerbruk, sin försummade

bergshandtering, sina manufakturer och sin handel.

Den fäderneslandets Washington, som skulle taga

denna politik om hand, vore den berömliga, af

all Finlands ungdom afgudade general G. M.

Sprengtporten.

Under färden nedför floden lät Jan Anders,

som är uppfostrad i en kadettcorps i Berlin och

som illa uttalar franska, mig högt läsa för honom

J. J. Rousseaus Contrat social, som han städse

bär med sig och som han kan nästan utantill.

Också har han varit betänkt på att utgifva den

på svenska språket, för den finska ungdomens

uppfostran, säger han.

Om konungen har han icke sagt ett ondt ord.

Men jag märkte nog, att när jag sjöng den vackra

soldatsången du lärt mig,,Que portes — tu dans ta poitrine,

Soldat? — La haine de l’Affront,

La gaité que rien ne chagrine,

L’orgeuil qui relève le front“.

och kom till slutkadencen med de vackra orden

Parfois vaincu, souvent vainqueur,

Toujours fidèle à ton roy,

Soldat, tu portes dans ton coeur

Gustave trois.

så tyckte han icke om den. Han ryckte på

axlarna och blandade bort sången med ifrigt tal om

människornas broderskap och deras jämlikhet.

Vi kommo mot aftonen till Abborfors, och

togo in hos Norbecks. Där var det fullt med

officerare från recognosceringscorpsen. De sutto i

svalkan under de höga lönnarna på gården och

ritade och läste. Jag kände dem så godt som alla,

alltsedan jag själf hjälpte dem förliden sommar.

Jag hade trott, att jag skulle träffa öfverste

Nor-dencreutz här, men han var till min olycka rest

till Lovisa, hvarför Jan Anders och jag tagit

ridhästar till samma ställe. Och så snart jag slutat

brefvet, rida vi hem, ty Jan Anders skall ock till

Helsingfors för viktiga ärendens skull.

Och nu farväl, min sötaste fru moder. Helsa

söta far och var glad i det medvetandet, att din

son i 23 år rott uppför lifvets ström, men nu fårfölja med strömmen och att det är sällt att ha

lyckan med sig ombord. Förtörnas icke däröfver,

att min sorg öfver skiljsmässan från en älskad

moder och fader är mindre än min glädje öfver

att nu varda utkommen i den värld, där allt är

för mig nytt och tysande.

Din lydiga och ömma son

Gustave François.Jan Anders och Gustave François kommo kort

före midnatt till Lovisa. Vid stora landsvägen,

som ledde tätt förbi fästningen, anropades de af

den vid bommen posterande soldaten. Då

ingendera af våra resande kände lösen, vägrade

soldaten dem att passera. Jan Anders, känd som en

mot folket hetlefrad och dryg herre, blef ond och

började högljudt utfara mot mannen, men denna

vägrade enständigt att höja bomstocken. Jan

Anders tog då afstånd, för att låta sin häst i galopp

hoppa öfver bommen, men vakten ropade högt

„officer ut“, och yrvaken sprang en ung officer ut

ur porten och skrek åt soldaten utan vidare : lyder

han ej, så skjut hästen under honom. Nu red

Jä-gerhorn åter närmare och kände igen

Nordberg-vid artilleriet.Med mycken hetta föll nu Jägerhorn in,

sägande att han, en adelsman och kungens officer

icke behöfde midt i natten ligga på landsvägen,

att han.........

— Om icke kapten Jan Anders Jägerhorn

känner lösen, slipper han lika litet in som någon

annan.

— Kallar I mig han, Ers nåd skall I säga,

utfor Jan Anders.

— I är ingen nåd för mig, och unge

Nordberg vände sig tvärt om för att återgå in i

fästningen. Nu red Gustave François fram och

ropade till honom: — Albert, känner du icke igen

mig. Nordberg kom åter ut. — Är det du, Gustave

François, hvad gör du ute på vägarna i

sommarnatten och i slikt sällskap till ändå?

— Jag rider i kungens bud må du tro, men

kom för sent till Lovisa, så att icke kännande

lösen, får jag väl vända om till Miklom för natten,

om du icke vill hjälpa oss.

— Ber man mig på det sättet, är det en

annan sak. Nå stig åt sidan, här, så att soldaten

icke hörer oss.

Gustave François hoppade ner från

hästryggen, gick bort på andra sidan af vägen. Nu

hvi-skade Albert Nordberg i hans öra „lefve

konungen“. Skrattande tilläde han, nog känner Jäger-horn den lösen, när jag är på vakt ha vi aldrig

någon annan än den, och „lefve författningen“,

men han vill ej ropa ut vare sig den ena eller

andra lösen.

— „Lefve konungen“ skrek Gustave François,

svängde sin hatt och hoppade upp på hästen.

Bommen flög i vädret och våra resande trafvade in i

staden.

— Den där ofrälse människan, muttrade Jan

Anders, vore jag konung skulle jag förbjuda

artilleriet att emottaga sådana uppkomlingar.

Gustave François såg på honom. — Jag

trodde min söta, att Jan Anders var en fullblods

demokrat efter Ra}"nalds och Helvetius’ mönster . .

att han älskade jämlikhet, broderskap och............

— Men det gör jag ju ock, sade Jan Anders

ifrigt, om jag ock vill att armén skall bevaras åt

adeln och med den honom utmärkande

inkonsekvensen och värmen började han att, medan

våra resande redo genom Lovisa stads trånga och

krokiga gator, lägga ut sina teorier i frågan.

Gustave François var emellertid så trött af den

långa ridten, att han knappast hörde på sin

äldre kamrats tal. — Vi taga väl in hos Johanna

sade han. Johanna var enka efter en styrman vid

kungliga flottan som höll ett värdshus, där mest

sjöofficerare plågade taga in.Värdshuset, som för öfrigt var stadens äldsta

hus, uppfördt af en Forselles och som

ursprungligen varit manbyggnad på Degerby gård, kallades

ännu i dagligt tal „rusthållet“, hvilket ord bland

herrar officerare gaf anledning till ordlekar och skämt

af alla slag. Byggnaden var en gammal lång

svartnad träbyggnad med brutet tak. Till den hörde

en trädgård, som sträckte sig ända ned till

hamnen. Huset och gården skiljdes från trädgården

genom en häck af dessa gula rosor, hvars

blommor äro så illa byggda, men hvars blad gifva en

så frisk doft af smultron. I trädgården stod en

grupp af urgamla alar, hvilkas mörka blad och stora

kronor gjorde t. o. m. juninatten så mörk i deras

skugga, att det muntra och högljudda sällskap af

officerare, som nu satt i trädgården, låtit bära ut

tvänne stalls- och tvänne portchaiselyktor för att

lysa upp bordet med sin bål och sina tennbägare.

När Gustaf och Jan Anders redo in på gården,

kom en officer ut ur skuggan, och görande en

egendomlig gest med högra handen frågade han:

„Skall hornet ljuda“, hvartill Jan Anders hastigt

och halfhögt svarade „Väringen är kommen, låt

porten upp“. Nu sprang officeren fram, helsade,

gaf honom leende ett litet tryckt blad och sade

sakta: „Tornérmarskalken och Waulunder äro

redan farna till Helsingfors“.— Nå, jag må saga, svarade Jan Anders

gladt öfverraskad. Se har, Gustave François, och

han gaf honom det tryckta blad han nyss

emot-tagit, och med ett kort tack och godnatt åt sin

unga reskamrat vände han sig hastigt om för att

gå i trädgården.

Gustave François kände sig sårad af detta

tvära afsked, han tyckte att Jan Anders kunnat

fråga, om han ej ville gå med honom. Han höll

redan på att säga honom detta, men tog

obeslutsam emot pappren och gick uppför trappan till

Rusthållet, där Johanna stod nigande och

välkomnande.

Gamla Johanna tycktes vara mycket glad

att se honom åter. — Välkommen, det är ju herr

Frans Gustaf själf. Vi ha ett bref till hans nåd,

det har varit här redan en vecka. Engång hade

det med en resande, som lofvat skaffa det fram,

följt ända till Walkeala, men så kom han åter

med det, då han icke tagit vägen genom Iittis.

Brefvet fingo vi med en af örlogsflottans manskap

jämte ett bref till gamla öfverste Ulfsparre.

Öf-verstens bref sändes häromdagen af med

Creu-tzens folk.

Johanna går ut och hämtar åt honom ett

litet tillskrynkladt bref, Gustave François bryter

det häftigt, det är från Gabrielle.Hjärtans allra kärestan min. Jag är

återkommen från det elaka Frankrike, där

människorna så illa behandla sin beskedliga kung och

hans goda drottning, och vill igen skrifva till

dig på svenska, som jag så när glömt där borta.

Vet du, hvad jag mest längtade efter där borta,

utom dig och kära far, jo doften af barr och

lil-jenkonvaljer, bruset af vår fors och de ljusa

sommarnätterna. Allt det andra, det kunde jag

undvara, det kunde jag glömma och lefva mig ifrån,

men dessa fyra ting icke, de äro för mig

fäderneslandet, det hvarförutom man icke kan lefva.

Och när jag i parken i Versailles fann en nordisk

tall slog jag rörd armarna om den och kysste den

ömt. Min robe-de-cour blef smetig af kåda och

ma chèr amie Staël von Holstein grälade på mig

duktigt.

Men nu är jag åter i Sverige och är glad

åt det.

Nu skall du få höra något märkligt. Grefve

Oxenstjerna hade ställt till ett divertissement med

dans och sång som uppfördes på Drottningholm,

och då fröken Magdalena Rudenskiöld insjuknade,

förmåddes jag att remplacera henne. Hofvet var

närvarande och det gick med min dans som med

Herodias dotters dans, den behagade konungen.

— Efter divertissementet blef det supé, och jaginkallades till konungen, som nådigast frågte

mig „hvar jag lärt mina gracieusa pas de

riga-don“ hvartill jag gaf den repons att en fru

Glansen-stjerna född Mirolle lärt mig dem. Nu såg

konungen förvånad ut och började helt intresserad att

fråga mig, huru jag kände henne, och hvem du

var, huru gammal du var, huru du såg ut, huru

du talte och om du skref fransyska. Du kan tro,

allra käraste vän, att jag målade ett sant och

flattant porträtt i Roslinska manéret.

Då säger konungen helt muntert: Merci,

mademoiselle, vous avez rendue une grande

service å vos amis, och gick leende bort. Jag stod

där tout stupefaite. Ännu vet jag ej, hvad han

menade om dig och Eder, men dagen därpå fick

jag till min stora häpnad och utan all förskyllan,

ett i smickrande ton hållet bref med tack för min

dans och sång, jämte ett patent att varda

hoffrö-ken hos den goda prinsessan. Ännu vet jag ej,

om jag skall vara glad eller icke glad för den

saken. Nu går jag till Finnbodans hamn och

lämnar detta bref åt någon skeppare från Finland.

Din gamla vän Gabrielle.

Ordet gamla var två gånger understruket.

Gustave-Frangois var visst glad åt bref vet,

han kysste det gång på gång, men det lilla ordetgammal, det plågade honom. Det visade att det

gamla såret allt ännu var sjukt och ömt, oaktadt

allt hvad han och hans mor därom skrifvit.

Han var emellertid mycket trött, klädde

där-före hastigt af sig och lade sig i säng. Vid det

sprakande talgljuset kastade han en blick på det

blad han erhållit af Jan Anders och fann att det

var en skrift som hette „Tryckfriheten, den

välsignade“. Den innehöll löjliga satiriserande

anspelningar på regeringen och kungen personligen,

men Gustave François fann intet nöje i

kvickheterna. Han kastade bort bladet, tog Gabrielles bref,

läste och omläste det gång på gång och

glömmande det brinnande ljuset, somnade han in med

ett lyckligt löje öfver den vackra munnen.

Knappast hade han insomnat, innan dörren öppnades

med fart och Jan Anders steg in med brådskande

steg.

— Stor nyhet, Gustave François, stor nyhet!

Gustave François for yrvaken upp.

— Hvad är det fråga om?

— Öfverste Nordencreutz har farit till

Helsingfors, men ... men, nåväl, jag skall i allra största

hemlighet säga dig det. Han! den store är här,

Göran Magnus Sprengtporten, han reser i

morgon bittida på sin speljakt „Lediga stunder“ tillHelsingfors. Han frågar om du vill fara med.

Du får till sällskap, utom löjtnant Rehnstjerna,

Beate Louise och Anne Katherine Gardemeister.

Mina svågrar Blomcreutzarna äro med, det bär

af redan klockan sex i morgon.

Gustave François såg på den talande utan

att fatta hvad frågan gällde: den store, den store,

huru i all världen är han här.

— Nå, svara då, frågar Jan Anders otåligt,

men leende, vill du eller ej resa med dem.

— Visst fanden vill jag, svarar han och

vändande sig mot väggen somnade han genast.

Jan Anders såg med varma, s}’mpatiska

blickar på den unga mannen, som med Gabrielles

bref i handen sof lugnt. Hans fina, rent tecknade

drag, bruna vågiga hår, röda halföppna mun och

ädelt afvägda muskulösa armar, vittnade både om

ungdomlig styrka och ett ofördärfvadt ungt sinne.

— Gustave François, skönhetens och behagens

tempelbyggnad, skall du sändas till Babels stad

till drakens boning, till denna teaterkonungs hof,

för att som din fader fördärfvas i lasten, för att

förslösa din lifskraft i onytta, i spel och

fripon-nerier. Jan Anders Jägerhorn skall göra hvad

han kan för att skydda dig. Valhallas styrande

och befallande drott skall med sina asar och

riddare hjälpa dig; måtte alla tings skapare bevara

4— so —

dig ren i din skönhet, nu och alltid! — Och Jan

Anders satte sig ned att studera den bok, som

enligt hans åsigt innehöll all forntids och all

framtids vishet, Uppenbarelseboken. Dagen bräckte

innan han slutat sin läsning och lagt sig på den

omåttligt långa pinnsoffan, som f37llde så godt som

hela kortväggen i rummet.

Tidigt på morgonen kom styrmansenkan

Johanna in och anmälte, att vinden var nordost på

ost, vimpeln stod rak och jämn som ett stycke

järnplåt; hon bjöd herrarna ölost, smör ooh bröd

och bad dem skynda, hon hade sett att jaktens

styrman gått ner till hamnen.

Våra resande klädde sig hastigt och

skyndade ned till hamnen. Med snabba steg gingo de

genom staden, som endast i ungefär tretton år

burit detta namn. — »Därförinnan kallades den

Degerby efter säteriet, på hvars mark den var

anlagd. — Ursprungligen var Lovisa en af fiskare

bebodd „fläck“, som efter förlusten af

gränsfästningen Fredrikshamn blef förklarad för stad och

senare erhöll en mindre fästningskomplex samt blef

för några år till och med residens för

landshöfdingen öfver Kymmenegårds län.

Jan Anders och Gustave François gingo förbi

den gamla landshöfdingsbostaden, där den trät-lystne Jakob Gerner nu residerade som

kommendant, han som genom sina tvister med major af

Lund var den egentliga orsaken till den nidskrift,

som under namnet „Tryckfriheten den välsignade“,

höll en stor del af den svenska militären i oro.

Mellan tätt intill hvarandra byggda

fiskarstugor. längor, uthus och nothus kommo de ned

till den inre hamnen, hvarest en hel rad af [-pr}rd-liga-] {+pr}rd-

liga+} små fartyg, turunmaa, uusimaa, kaikea,

ga-lérer och chebeker lågo för ankar.

Längst ut åt hafvet vaggade den

smäckraste speljakt man ännu skådat i Finland sitt

eleganta hvita skrof på det i solljus glittrande

hafvet, medan dess till hälften utskotade segel

lif-ligt lefde för morgonvinden, liksom otåliga öiver

sina band och begärliga att fritt få svälla och

sväfva fram öfver vågorna på detta sommarljusa

haf, som drog och lockade så underbart.

Nere vid bryggan stod en hel mängd

officerare. De flesta från Nylands dragonregemente och

re-cognosceringskåren. Marinen och artilleriet

däremot l}~ste genom sin frånvaro. Mellan de tvänne

sistnämnda och dragonerna rådde i Finland stor

ani-mositet, dels på grund af rangskillnaden, dels

emedan hären icke mera var som fransmännen sade

„la grande muette“ utan delad i tvänne politiska

partier, det ena för författningen, de s. k. patrio-terna, det andra för konungen, rojalisterna. De

flesta rojalister stodo vid denna tid att söka bland

marintrupperna och det oadliga elementet i hela armén.

När Jan Anders och Gustave François kommo

ned till bryggan, observerade den senare att

offi-cerarne, äfven de äldre och högre i rang, med

en alldeles synnerlig aktning helsade på den

jämförelsevis unga kapten Jan Anders Jägerhorn.

Behandlande dem alla synnerligen collegialt

ämnade Jan Anders just presentera sin unge vän för

sällskapet då allas uppmärksamhet riktades mot

jakten. — Där är han! där är han, hördes det

bland de väntande.

Nu lägger en liten båt ut från „Lediga

stunder“. Alla observera den ifrigt. Några väpnade

med kikare, säga halfhögt till hvarandra, „det är

ett fruntimmer med i båten“. Då Jan Anders

hörde detta, rodnade han starkt, vände sig om,

och för att afleda den allmänna

uppmärksamheten från hvad som tilldrog sig i hamnen

presenterade han Gustave François för tvänne officerare

Blomcreutz, kallade „lilla“ och „tysta“ Blomcreutz,

hans svågrar, samt Rehnstjerna, som alla artigt

bugade för Gustave François, men icke desto mindre

genast därpå vände sig hviskande och leende utåt

hafvet för att se, hvem den okända damen var,

som nu från jakten steg ned i båten.Båten roddes, följd af allas blickar, mot land

och lade till vid en brygga i närheten af den, där

officerarne stodo. En högväxt elegant klädd dam

steg i land, hon vände sig om mot jakten,

viftade med en spetsnäsduk åt den kvardröjande och

gick värdigt och långsamt uppför strandbrinken.

— Hvem är hon! frågar Gustave François.

— Fröken Hedersköld, Sprengtportens

maîtresse, svarar lilla Blomcreutz skrattande.

Jan Anders säger helt högt: — Det finns inga

ursäkter för denna hans svaghet, som af alla

rätt-tänkande och sedliga människor måste högt

tad-las. Och jag skall säga honom det.

Nu kom båten till officerarnas brygga.

— Stigen in mina herrar, säger Jan Anders.

— Men flickorna Gardemeister, säger lilla

Blomcreutz, hvar dröja de?

— Där komma de ! och uppe från brinken

mellan lotsstugorna kommo tvänne unga, vackra

flickor halft springande ned mot bryggan.

— Förlåt oss, vi ha försenat oss, förlåt, förlåt!

— Skynden Er, hörs det från stranden. Alla

embarkera i hast och båten ros af starka armar

mot „Lediga stunder“.

— Godmorgon mina herrar, godmorgon,

ropas det redan på håll från jakten. Stigen in mina

damer och herrar, vi ha ingen tid att förlora.Båten lägger till vid relingen, alla stiga

ombord. Sprengtporten skakar hand med enhvar af

dem och frågar dem om deras namn. Men Jan

Anders gick rakt emot honom och säger högt och

ogeneradt:

— Det finnes saker, som för en man i eder

ställning äro otillbörliga, och han gjorde en gest

med handen uppåt stranden. Den, som går med

offer till fäderneslandets altare, gör det med vigda

händer och rent hjärta.

Sprengtporten rodnade starkt och var i

begrepp att gifva ett häftigt svar, men hejdade

sig i det sista och sade, som om intet passerat:

— Låt oss skynda, ty med denna vind måste vi

utlöpa ur Lovisa hamn.

Sprengtporten, som var iklädd en civil

mörkblå enkel dräkt, går till kajutans däck, han lyfter

den trekantiga hatten, och vändande sig mot sitt

ressällskap säger han: — Mina damer och herrar! I

fullt förtroende till Eder lojalitet har jag

emotta-git Eder på denna jakt. Min resa bör emellertid

hållas hemlig. Jag ber Eder därför om

diskretion för tvänne dagar. Dagen efter öfvermorgon

lämnar jag åter landet.

Alla svära enhälligt och högt, att de skola

respektera hans hemlighet. Nu kallar

Sprengtporten löjtnant Rehnstjerna till sig, och innan dennakom fram, kommenderade han kort och högt: —

Ankaret upp, seglet upp, låt gå! Var god, löjtnant

Rehnstjerna stig in i kajutan, jag har något att

säga Eder. Ni först herr löjtnant, jag är hemma här.

Hans befallningar åtlyddes genast. „Lediga

stunder“ r3Tckte till, tog fart och medan afsked

och helsningar utbyttes mellan de resande och

följande, skar jakten vågorna och for ut till hafs

förbi lotsstugorna och förbi Svartholms fästning,

där den tretungade blågula flaggan stolt fladdrade

för morgonbrisen.

Speljakten, ett litet mästerverk i

skeppsbygg-nadskonst, var riggad som en af svenska flottans

galérer. Med tvänne fastskotade master hade den

två mycket stora latinska segel. Från dess

förmasts rånock vajade en lång vimpel i de svenska

färgerna med dess namn „Lediga stunder“. I

aktern höjde sig högt öfver relingen en vacker

kajuta, invändigt ornerad i grönt siden, guld och

hvitt. I fören fanns en liten koj för besättningen.

Jakten hade byggts af fältmarskalken Ehrensvärd

på docken i Sveaborg, kungen hade köpt den och

gifvit den åt Jacob Magnus Sprengtporten för att

han vid genomförandet af revolutionen 1772 skulle

kunna göra sina resor i skärgården samt mellan

Helsingfors och Sveaborg. Efter Jacob Magnus

död ärfdes den af Göran Magnus.På den hade han året förut rest till S:t

Petersburg där han var blifven kejsarinnans man.

Nu var han på en hemlig agitationsresa i Finland.

På det finputsade vattdäcket sutto nu de tvänne

unga damerna oeh officerarna skämtande gladt

öf-var denna oförmodade resa. Beate Louise var

klädd i en vid indigofärgad kappa, ur hvilken

endast hennes små nätta händer och högvristade

fötter stucko fram. Hon bar en stor kråka af

hvit amiens med stora schleifer på hjässan och

nedfallande spetsar för att kunna hålla sitt

lockiga hår i styr för vinden. Hennes rosiga

ansikte med de glada oförskräckta ögonen och den

ständigt till löje färdiga munnen, såg ännu mera

intagande ut, inom ramen af den stora hvita

huf-vudbonaden. Munvig ända till obetänksamhet,

yster ända till själfsvåld var Beate Louise i

högsta grad eftersökt af de unga officerarena,

hvilkas"noje det var att narra henne till att prata

bredvid munnen.

Den äldre af systrarna, Anne Katherine, var

icke fullt lika oförståndig och pratsam som

systern, icke heller lika vacker. Hon var i

ytterplagg af samma snitt som systerns, men af

iin-randigt blåhvitt Alingsås bommullstyg, och bar en

hvit styfkullig mössa af lenon, som hon med breda

ljusblå band bundit under hakan. Mellan syst-rarna var stor rivalitet, de öfverbjödo hvarandra

i att behaga. Bjudna på silfverbröllop till

kommendanten Mannerskantz på Stansvik hade de

sändt sina balkläder med en turunmaa irån Lovisa

till Sveaborg, medan de själfva af fronderande

officerare underrättade om Sprengtportens resa,

beslöto sig att, sedan de utan svårighet erhållit

en inbjudning af den ständigt gästfria

Sprengtpor-ten, följa med „Lediga stunder“ till Helsingfors.

Båda systrarna voro sällsynt skickliga på luta,

cla-vesin, guitarr och alla slags musikinstrument.

Härtill sjöngo de med mycken smak och färdighet

Lullys, Rameaus och Leseurs arior och visor. I

uppsluppna sällskap och sedan det franska vinet

gjort sin verkan, sjöngo de stundom, som de

plägade säga, den „liderliga rojalisten Bellmans“

ord till någon af de franska ariorna. Deras

sångkonst var så känd i södra Finland, att de

inbjödos till alla större fester och tillställningar i hela

Kymmenegårds och Nylands län. Döttrar till

en hastigt afskedad komissariatstjensteman voro

de utfattiga. Familjens uppöfvade

sällskapstalanger gjorde emellertid, att den dock kunde slå sig

igenom. Året om reste Beate Louise och Anne

Katherine från hus till hus, från släkting till

släkting, lefde än här än där, öfverallt emottagna som en

vandrande dagskrönika, gifvande sina nyheter ochsin sångkonst som lösepenning för en ofta snäft

lämnad föda.

Båda sutto de nu, den ena med lutan, den

andra med guitarren i hand vid relingen, ifrigt

uppvaktade af Blomcreutzarna och Gustave

François, medan Jan Anders satt vid dörren till

kajutan med Youngs arbete i hand och drömde sina

storvulna, i grund och botten ädla drömmar om

Finlands framtid. Familjen Gardemeister räknade

på långt håll slägt- med Glansenstjerna, och

ungdomen kom genast öfverens om att kalla

hvarandra kusin.

Medan pratet och glammet just höll på att

taga sig upp, öppnades dörren till kajutan och

Sprengtporten trädde raskt upp på vattdäcket. —

Förlåt mina damer och herrar, att jag illa uppfyllt

mitt värdskaps plikter, jag hoppas att Jägerhorn

gjort det dess bättre. Men se — och trädande

fram till relingen, visade han med en stor gest utåt

hafvet — huru landet dans ce soleil d’été är skönt.

När jag åter efter år ser dessa fasta rödgrå

hällar, detta strålande haf, blifver mitt hjärta varmt

och ungt. Född ej långt från dessa stränder, har

jag redan som barn älskat att se, huru vågorna

slå med makt mot klippornas fasta väggar, huru

de med stilla sorl söka sig mellan holmar och skär

till lugna fjärdar och vikar för att hvila och döbort vid de gröna, blommiga stränderna. Tron

mig, mina unga vänner, jag har sett många land,

det bördiga Holland, det sköna Frankrike, men en

luft, ett haf, en skönhet som denna skärgårdens

har jag ej annorstädes beskådat.

Måsarna kretsade i mjuka kurvor genom

luft-hafvet. Vågorna brusade, vinden lät de hvita

seglen svälla, vimpel och flaggor lyste i sina bjärta

färger. Sommarsolen stänkte millioner gyllne

paljetter på böljorna. Buren af vind och grönblå

vågor ilade den eleganta speljakten öfver hafvet.

Alla sågo med tjusta och undrande blickar

omkring sig. Tystnaden bröts af unga Rehnstjerna

som stående i kajutans dörr lifligt utbrast:

— Mais, c’est le vrai voyage a Cythère.

Boucher hade icke kunnat måla huldhetens gudinna

bättre än de, som nu gifva „Lediga stunder“ dess

största behag.

— Ja, säger Gustave François, förtjust af sitt

sällskap, icke blott skönheten och behagen, men

också musiken och sången följa oss.

— Och glädjen och munterheten, tillägger

unga Blomcreutz.

— Och tapperheten och stj-rkan, säger Beate

Louise och ser vänligt upp mot Gustave

François.

— Och jag bugar mig för patriotismen ochkraften, säger Anne Katherine, skyldrande med

lutan för Sprengtporten.

— Och lärdomen och filosofien, och

Sprengtporten ler och slår Jägerhorn förtroligt på axeln.

Denne for upp ur sina drömmar och säger: —

Ja, generalen har rätt. Finland är skönt, skall icke

detta rika och vackra land kunna vinna den

själf-ständighet, som det meriterar. Skall icke den

dyg-dige finnen själf kunna styra ett älskadt land,

eftersom han kan, hvad som dock svårare är, år

efter år försvara det i blodiga kampanjer. Om

han under mäktiga grannars protektion fick fritt

bebruka det, skulle landet icke fördärfvas med att

engång i hvarje människoålder blifva

tummelplatsen för enväldiga härskares passioner, deras

äregirighet att hopa lagrar för sin egen äras tempel.

Den fattiga bonden, som i svett och oro plöjer sin

jord, för erhållande af den magra äring, dess

must nu ger, behöfde då icke frukta, att slutet af

all hans möda var brända stugor och hans barn

liggande döda på de fält han brutit, mördade af

krigets glafven.

Jägerhorns svåger unga Blomcreutz, en

varmhjärtad, men enfaldig man inföll med mycken hetta

på sin brutna ,,Mäntsälä“-svenska:

— Så är ock min tanke. Det måste göras

slut på detta tyranni. Frihetsträdet skall ock en-gång planteras i denna jord. Finnen skall själf

vara husbonde i sitt hus.

— Ja, mina herrar och damer, säger

Sprengt-porten allvarligt. Detta beror på Eder själfva.

Då skall denna resa icke vara le voyage ä Cythère,

men resan med tapperheten och klokheten till

frihetens heliga tempelö.

— Och dit skola vi resa alla, säger lilla

Blom-creutz med entusiasm och ifver. Icke sant, alla

gå vi redan i morgon in i Walhalla förbundet.

Icke sant Carl Erik, och han vände sig till sin

äldre broder.

— Ja, i dess andra grad, svarade denne med

hänförelse.

— Rehnstjerna? — Ja, i dess högsta grad.

— Och ni, Gustave François Glansenstjerna.

Det blixtrade till i Sprengtportens ögon,

när han lurande såg på Gustave François. Också

Jan Anders tunga blickar voro häftade på honom,

då han tveksam såg upp till tysta Blomcreutz.

— Men kusin! säger Beate Louise med sin

mjuka vackra stämma. I följen väl med? Kusin

blir en Walhalla-broder i det ädlas, rättens och

frihetens tjänst. Själf ville jag vara man endast

för den sakens skull. Minns ni Washington och de

andra frihetshjältarna?— I frihetens tjänst går jag gärna, säger

Gustave François, men hans ord låta frusna och kalla

i den allmänna hänförelsen.

Unga Rehnstjerna sprang fram, tog honom

hänryckt i famn: — Välkommen broder, de höga

asar skola fröjdas, när de se en så tapper och skön

man stiga fram öfver Bifrost bro. Äran och

friheten följe dig, fäderneslandet skall engång tacka dig.

Beate Louises ögon stodo fuktade af tårar. —

Kusin är en hjälte, sade hon varmt och tryckte

ömt hans hand.

Jan Anders rörde sig ej, han vände på

bladen i Youngs Natt-tankar och tycktes åter helt

upptagen af detta arbete. Sprengtporten såg,

skenbart oberörd, ut öfver det höga fördäcket, följde en

stund måsarnas flykt mot himlens blå, gick därpå

lugnt in i kajutan. När han stängde dörren efter

sig, log han. Det var ett löje, där det fanns något

af segerglädje och hån. — Ännu en bland de våra

sade han för sig själf, det är ännu en mindre bland

konungens folk. Med de där Glansenstjerna är det

väl icke mycket bevändt, de äro specialister i

fortifikation och matematik, gå upp i det lilla, se ej

det hela och stora. Denna här Gustave François

är icke något namn; son till en ärelös hofman och

en förlupen aktris, betyder han icke mycket som

namn, men han är skön som en Apollo, har dengränslösa, den stora skatten, har ungdomen, det

är, han kan ledas och entusiasmeras, och den som

har entusiasmen i sin makt, den och ingen annan

är världens herre. Han tog fram en tung portfölj

med många lås, och| sedan han öppnat den satte

han sig till sitt arbete.

Hos Göran Magnus Sprengtporten fanns något

af en konstnär däri, att han såg allt färgrikt och

stort. Han hade en liflig och fruktbar inspiration

och det därmed följande stora behofvet att meddela

sig. Han kunde draga sin inbillnings växlande

konturer upp i djärfva linjer, återgifva dess

färger i ett språk, som betog hans åhörare genom

dess omedelbarhet, kraft och glans. I det dåtida

svenska Finland, hvars trångbröstade, instängda

och inom små förhållanden uppvuxna tjänstemän

och officerare efter 1742 fullkomligt tappat icke

blott det yfverborna öfvermodet, utan äfven tron

på Svea rike, var han en af de få, som vågade

tänka fritt, och det icke blott om Sverige, utan

äfven om det land, som han i främsta rummet

kallade sitt fädernesland, Finland. Hans tankelif,

starkt utveckladt och tyranniskt, gaf honom ingen

ro. Han njöt af inbillningskraftens fröjder, såg i

lockande perspektiv äran, framgången, kärleken.

Otillbörligt svag för den kvinnliga skönheten ochända i sin ålderdom med stora och starka kraf på

lifsnjutning, drefs han från arbetet till nöjet och

tvärtom och skötte om hvardera med samma energi

och hänsynslöshet. Hans temperament var i det

afseendet nordiskt — rättare svenskt — att hans

verksamhetslust likasom hans begär uppträdde

med starkt begränsade intervaller. Efter trägna

och allvarliga organisationsarbeten i Karelen och

Savolaks, i Kymmenegårds län, Seesta, Haapaniemi,

Sveaborg drefs han regelbundet ut till den stora

världen för att likt en af renässancens condottieri

bjuda sitt svärd åt Holland, Frankrike, Amerika,

Bayern, Ryssland öfverallt och hvarhelst, där det

mesta guldet stod att fås.

Till allt detta kom en antagligen medärfd

höggradig nervös känslighet, ty den återfanns hos

bröderna Johan Wilhelm och Jacob Magnus —

hvilken senare tidtals till och med hade utbrott af

galenskap — en känslighet som hos Göran Magnus

endast var nervernas, icke hjärtats och som gaf

sig tillkänna i stark oro, med häftiga begär och

ledde till misstänksamhet och denna känsla af att

vara tillbakasatt, hvaraf han liksom bröderna

ständigt plågades.

Tidens allmänna moral stod icke högt, och

då Göran Magnus med sina bröder varit med om

att nedslå en konstitution, kan man förstå att helg-den af den författning, som han själf varit med

om att aftvinga soldater och officerare i Finland,

icke bet}Tdde mycket i hans ögon, något som

naturligt nog i än högre grad nedsatte hans

begrepp om det rätta, hans sedlighetskänsla.

Han stod nu här i sin mandoms fulla kraft,

ståtlig, väl vuxen och som alltid elegant klädd. Hans

hufvud sjöd af stora vidt omfattande planer och

riks-fördärfliga tankar; planer och tankar, hvilkas

storhet vid sidan af det småstadsprat och

regements-skvaller, som gick igen bland ståndspersonerna i

det aflägsna Finland, blixtlikt lyste upp vida

horisonter. Hans ord blefvo som tändande gnistor, de

väckte hänförelse bland de unga, med hvilka han

dock af klokhetsskäl sällan personligen kom i

beröring. Hän lät sina eftersägare förmedla

tankebytet. Därigenom blef han själf höljd i det

hemlighetsfullas dunkel, ännu större för dem som kände

hans makt, utan att se honom själf utöfva den och

oåtkomlig för regeringen.

Den främste bland dem, som talade för

honom, och gick hans ärenden var Jägerhorn, som

dock leddes af ädlare bevekelsegrunder än hans

herre och mästare. Jägerhorn var en

drömmande teoretiker, fri från egoistiska beräkningar,

och hade i motsats till Sprengtporten starka, men

ensidiga sedlighetskraf. Det var Jägerhorns kända

5allvar, gudsfruktan och moralité som gaf

Sprengt-portens stora ideer den säkra bas de faktiskt ägde

inom vissa lager af det finska samhället. Hans

dunkla, men hänförda, varma tal skymde bort

ledarens stora fel och dennes egoistiska kalkyler

på framgång och hämnd.

Medan Sprengtporten inne i kajutan arbetade

och satte till pappers sina tankar och ideer, som

vid denna tid hunnit en viss mognad, satt

ungdomen på däcket och lekte och skämtade med

saker, hvilkas bärvidd och vikt de knappast anade.

Uppslaget till deras skämt och lustigheter gaf

major Lunds „Tryckfriheten, den välsignade“. Där

hade Rehnstjerna funnit följande postulat: „Hvar

och en som är missnöjd med regeringen i sitt

land, har annorstädes rätt att söka ett bättre.

Hvart och ett samhälle har lika stor rättighet att

kullkasta och förändra sin regeringsform, som dess

förfäder att antaga den.“ Detta gaf uppslaget till

talet om Finlands själfständighet, som här

behandlades i ord och uttryck, lätta som skummet på

vågorna.

Det ena ordet gaf det andra, och Beate Louise

talade skrattande om, att hon känt en prest, som

nu var kommen till någon socken i norr, han hette

Korhonen och hade vid akademien i Åbo ändratsitt namn till Forsius. I Åbo hade han för Forthan

liist om fornfinnarnes poesi och sagor och blifvit

af dem så intagen, att han nu ville ändra sitt namn

igen till Ivorhonen. Men biskopen hade för

presta-embetets värdighet nekat honom detta.

Gustave François tilläde att han sett presten,

som var en grof, ovettig karl och som förargat

sin församling med denna namnförändring och

annat olämpligt tal om finska språket, så att

bönderna själfva lofvat klaga för biskopen däröfver.

Lilla Blomcreutz, född i Mäntsälä och talande

den ökända „Mäntsälä-svenskan“, utfor med

mycken hetta mot detta för en själasörjare opassande

tilltag, slutande med den förnumstiga

anmärkningen: — Hvartill tjänar att ha läst latinska och

grekiska språken, därifrån presternas namn helst

tages, om man sen skall taga sig finskt namn igen?

Jan Anders slog igen sin bok och sade, i det

han skuggande med handen såg upp mot

horisonten, där mörka moln tornade sig: — Vinner landet

själfständighet, som är att hoppas, torde väl den

dag komma, då icke blott prester utan äfven

officerare och adel bära finska namn.

Lilla Blomcreutz brast ut i ett skallande

skratt, i hvilket Anne Catherine, Beate Louise och

de andra togo del. Till och med underofficeraren

Born, som förde jakten och som satt afsides vid

rodret drog förstulet på smilbandet.Nu öppnar Sprengtporten kajutans dörr,

kommer ut på däcket utan hatt med pennan i handen

och i det han ser på‘den skrattande Blomcreutz

säger han med en häntydning till en af Creutz’

sånger: — „Svaljungfrurna ha funnit sin vippstjärt“,

det gläder mig. Men hvad är det, som så väcker

Eder munterhet.

Beate Louise gjorde i ett kort, konfyst

an-dragande reda för den stora förändringen Finlands

framtid, enligt Jan Anders åsikt, bar i sitt sköte.

— Jag tror att Jan-Anders skjuter bortom

målet, svarar han eftersinnande. Nationerna

ändras föga under århundradens lopp. Fransmännen

äro i dag sådana Caesar beskriiver dem. Aderton

sekler ha icke kunnat utplåna färgerna. Frans I

och Ludvig XIV ha gifvit dem en ny fernissa,

men alls intet ändrat själfva sakernas väsende.

Så blir det väl ock med den finska nationen. Ställd

själfständig under en mäktig stats protection, skall

den väl redeligen förvalta det, som den gifvits af

andra. Vill Jan Anders hafva godheten komma

in till mig?

När Jan Anders gått in till Sprengtporten,

kom ungdomen först till sin rätt. Den lilla guden,

som plär finnas öfverallt där ungdom och skönhet

finnes, slog ned på „Lediga stunder“. Med heladen varma romantismen hos Atis och Camillas

skald, med den storordiga prakten hos Lidner, på

den iranska musikens klara och lätta, starkt

rytmiska toner, kom kärleksguden ostyrig och

lekande, men obetvinglig öfver dem. När luta och

guitarr kommit fram och systrarna sjungit en

vacker duett af Lesueur

Sous l’averse morose

Je pense avec émoi

A la chambre bien close

Ou’ vous revez de moi

hade de unga männens förtjusning inga gränser.

Rehnstjerna kallade dem Euterpe och Erato. Och

allt högre och högre steg känslans glöd.

Rehnstjerna var förälskad på allvar. Bröderna

Blom-creutz stridde om Beate Louises gunst, som hon

dock otacksamt nog tycktes böjd att helt skänka

Gustave François. Denne var starkt betagen och

exalterad, full af franska verser och rim, men i

själ och hjärta kallare än de andra, och erkände

till slut i en förtrolig stund, full af sällhet och

kval, att hans hjärta var bundet, han älskade sen

många år sin barndoms lekkamrat, den sköna

Ga-brielle Ulfsparre, något som i flickornas ögon gaf

hans unga vackra hufvud glorian af en smärtfull

romantik, gaf hans person ett särskildt intresse

och än mer höjde honom i deras gunst.— ;o —

I öfvermåttet af hänförelse beslöt man att till

minne af resan stifta ett vänskapsförbund Euterpe,

dess märke skulle bli den hvita neckrosen och

dess mål att vårda minnet och vänskapen mellan

dem alla, som funnit hvarandra på hafvet. Album,

verser och sånger skulle befästa den, bref hålla

denna vänskapens rara planta vid lif.

Till sist läser lilla Blomcreutz upp en liten

saga, Ta och ge igen:

Alexis, rörd af kärleks yra,

En kyss från sin herdinna stal,

Som vredgad börjar att bedyra

Att han var näsvis, falsk och hal.

Hvad, svarar han, så ond Corinna!

Jag tillstår att jag tagit den,

Men tyst, på bytet skall du vinna:

Jag ämnar ge dig sex igen.

Och hur där smusslades bakom refvade segel,

i kajutans skumma vinklar, hvad Alexis lofvat,

höll både Beate Louise och Anne Catherine.

Om aftonen kom man i solnedgången till

Haik-ko brygga. Här var sen gammalt för

Lovisa-fara-rena en väntstation, och här gick man i land upp

till den så kallade skärgårdskrogen, där de resande

kunde få nattläger och mat. Dagen därpå

fortsattes resan. Efter många afbrott för stiltje fick

man omsider gynnsam vind, så att våra resande

mot aftonen styrde in i sundet mellan Willinge ochDegerölandet. För en mojnande aftonvind vaggar

nu „Lediga stunder“ in genom Hästnässundet i

Helsingfors hamn. Man ser söderut fönstren i

Sveaborg glänsa i aftonsolens sken som stora väldiga

lysande stenar i hafsgudens smycke, medan upp

mot norr Helsingfors tornspira och dess små

tegel-täckta hus, i violett tonande silhuett står mot den

guldfärgade himlen.

Nu fällas seglen ned och jakten ros in i

hamnen. Denna ligger som en enda skiftande opal.

Vattnet går i oljiga böljor och speglar i skiftande

bilder Ulrikasborgsbergens käcka kontur, mörka „

byggnader med röda tak, en hel flotta af hotfulla

krigsfartyg, ljusa segelslupar och smäckra

jakter. När en båt behagligt vajande skär igenom

det blanka vattnet, drager den efter sig två

skummande böljor, som i lekande spel låta himlens

klarhet och jordens mörker skifta på glänsande grund.

Stödd mot relingen står hela skaran af de

unga. Beate Louise, den känsligare af de två

flickorna, står rörd och slår några mjuka accord

på lutan och småsjunger:

Flyktig kärlek städs förklarar

Sina nöjen fjärr och när.

Och Anne Catherine faller in med sin vackra

stämma:Men den eld, som evigt varar,

Vördsam, öm och hemlig är.

Nu kommenderar Born: — Fira seglen, ankaret ned!

Alla tacka Sprengtporten varmt, skaka hand

med honom och bereda sig att gå i land. Han

ensam stannar kvar ombord öfver natten.

Ännu en gång, mina damer och herrar, mitt

incognito får icke på några villkor röjas under de

tjugufyra timmar jag är i Helsingfors.

Alla lofvade heligt — att hålla saken tyst.Nar den lilla båten omsider lade till vid stora

hamnbryggan i den forna stadsviken i Helsingfors,

stodo där utom ett par tull- och bro-besökare,

några Helsingforsborgare och fru Gedda med sin

piga. Fru Gedda, flickorna Gardemeisters moster,

var en storväxt, starkt solbränd dam af ett

imponerande yttre. Hon var fruktad i hela staden för

sin härsklystnad och sin skarpa tunga. Hon hade

i den starka värmen, som ännu rådde, ehuru solen

redan gått ned, klädt sig så svalt som möjligt.

Starkt urringad med korta puffärmar, stod hon

där i sin korta kjol, iklädd en hufartad hatt med

stora brätten, kallad ,,basez-moi !(( Hon hade

suttit på tullbesökarnes bänk timme efter timme, sett

efter jakten, men intet sett. Hvar gång hon såg

i vågorna, såg hon endast några muntra,

släntrande löjor leka i brynet, eller ock sitt eget

ansikte grönt och förlängdt som en karrikatyr. Afvärmen och väntan var hon så echaufferad, trött

och förbittrad, att pigan välvisligen höll sig på

afstånd från henne. Knappast hade underofficern

Born fått trossen i land, innan hon gaf luft åt

sin förbittring och sin svada.

— Hvem har gifvit Eder lof, säger hon högt,

att fara ensamma med officerare utan garde?

Hvarför har I icke, som jag befallt, rest med

Matts Kusk, som redan före midnatt kom hem?

Passar det för mina systerdöttrar att slänga

skärgården kring med dragonofficerare och — med

en blick på den civilt klädde Gustave François

— folk af alla slag.

Helt bestörta öfver denna grofva hälsning

ursäktade sig flickorna med att de seglat på

inbjudan af general Sprengtporten, under hans

beskydd -----------så att nyheten om dennes ankomst

nu blef känd.

Men fru Gedda blef nu än mera ond.

— Jaså, han är också med, kanske den där

mamsell Hedersköld också? Just ett sällskap för

unga flickor.

Nu brusto flickorna i gråt, och Jan Anders

Jägerhorn sprang fram sägande lugnt och dämpadt:

— Det Ni, min fru, förutsätter är ovärdigt. Jag

ansvarar för att Edra systerdöttrar betett sig fullt

korrekt, och att alla behandlat dem med den égardderas ungdom, älskvärdhet och deras

considera-bla familj det kunna fordra. Den som säger ett

förolämpande ord om deras conduite skall Jan

Anders Jägerhorn — det är mitt namn — ställa

till svars.

— Ja, det är sant, säga de unga officerarna,

vi träffades på bryggan i Lovisa alla och............

Fru Gedda neg blidkad, Jägerhorns allvar,

hans stränghet i sederna, var så känd, att när

han talat, intet mer var att säga i saken.

— Jag tackar Eders nåd för de tröstande

orden, men en arm enka, som har att försvara två

unga flickors r}Tkte, kan aldrig vara alltför

försiktig och sträng. Och Gud ske lof, husagan ha

vi ännu i vårt fädernesland, och sitt straff skola

flickorna få, ohörsamhet mot föräldrar och

målsmän föder endast fronderier och revolutioner,

enskildes olycka, landets fördärf. Och fru Gedda

gick med sina niécer och pigan Stina mörk som

ett åskmoln.

Ett så sorgligt slut fick denna skärgårdsidyll,

som börjat med så mycken munterhet och erotik.

— Och vi, säger Jan Anders vändande sig till

sitt sällskap, vi gå väl alla till tavernen Hamburg.

— Det är ju där Walhallabröderna träffas i afton, ty

vår sedvanliga sal i Sveaborg är nu under re-mont. Vi träffas kl. precis io. Vi komma ju alla

med? Och han såg frågande på Gustave François.

— Ja visst, ja visst, svara alla och Rehnstjerna

tillägger: Därför ha vi ju kommit till

Helsingfors. — Jan Anders befallde ett par artillerister

som gingo förbi dem att bära upp reseeffekterna

till „campementet“ i Hamburgs tavern.

Tavernen var inrymd i nedre våningen af

ett tvåvånings stenhus med brutet tak vid

Långgatan eller som den egentligen hette

Kungsgatan. Huset finnes, ehuru ombygdt och

förän-dradt, kvar än i dag. Det står nu i hörnet af

Alexanders- och Helenegatorna. I öfre våningen

funnos några rum för resande; här taga våra

officerare in.

Det dåtida Helsingfors inrymdes i det

närmaste inom den lilla areal, som nu inramas af

hamnarne, Norra Esplanadgatan, Fabiansgatan och

K)rrkogatan. Skatudden eller Estnässkatan, som

den då kallades, var bebyggd endast med små,

fattiga fiskare- och lotskojor. Inom denna area låg

staden sammanträngd och hopgyttrad mellan

hamnen och Gloviken, hvilka vatten då åtskildes

endast af ett smalt näs, och den bergskam, som nu

uppbär biblioteket, Nikolaikyrkan, statsarkivet och

härifrån i sned linje ungefär till Elisabetstorget.

På östra sidan af det nuvarande Senatstorget, upp-tagande en knapp fjärdedel af detta, låg stadens

torg. Vid torget stod den lilla träkyrkan af

res-virke, brädbeslagen och rödmålad, ungefär där

västra k}^rkopaviljongen nu är, medan

kyrkogården sträckte sig öfver Universitetsbibliotekets tomt.

Nedanför den nuvarande stora k}rrktrappan låg

stadens lilla rådhus, en tvåvånings stenbyggnad

med torn och ur. I vinkel mot rådhuset låg

landshöfdingens öfver Nylands och Tavastehus

län ämbetslokaler — själf bodde landshöfdingen

för det mesta på Wiiks ladugård. Kyrkans

klockstapel, på samma gång stadens brandtorn, låg

skildt för sig inne på det nuvarande senatshusets

borggård.

Helsingfors var vid denna tid en militärstad

par préference. Bland den till 2,000 personer

uppgående befolkningen måste uniformen hafva

varit ganska allmän, ty här stodo två värfvade

regementen, fortifikationskåren och ett

artilleriregemente. Härtill kom sommaren om en stor

mängd „bussar“ från den talrika flottan, hvars

rätta station väl var Sveaborg, men där det

enligt kommendantens ständiga klagomål saknades

rum för dem. Endast en ringa del af all denna

militär bodde i små kasärner icke långt från

tullhuset, resten var inkvarterad hos borgarena i

staden.Samma dag „Lediga stunder“ styrde in i

Helsingfors hamn, hade värden på Hamburgs

tavern, en lungsiktig, af hosta och astma plågad

trettio års man af tysk extraktion, ett fasligt

besvär med att ställa sitt största rum i ordning.

Detta rum var en låg sal, belyst af trenne

fönster, dubbelt bredare än de voro höga. I ena

hörnet af salen stod en låg klumpig och rymlig

ugn af grönglaserade kakel, i hvilken ständigt,

sommar som vinter, brann en brasa. Framför

ugnen stod disken. Salens enda p^dnader voro

några kopparstick, porträtt af Atis och Camillas

skald Creutz, Rousseau och Young samt ett af

Arrhenius utfördt stort porträtt af fältmarskalken

Ehrensvärd, lutad mot en kanon.

Värden stod vid ugnen, värmde sina

genomskinliga magra händer och kommenderade

betjäningen, som bestod af en tysk badare och

bard-skärare samt ett par soldater. Tvänne långa bord

stodo i salens längdriktning, på borden sågos

toma ölkrus och holländska kritpipor. Uppe vid

salens kortända voro trenne stolar placerade, den

mellersta på en estrad. I dag var det stort möte

af Walhalla-förbundets alla kommenderier.

Öf-verst vid bordet till höger satt kommenderiet

Tornérhjelmen, dit hörde officerare från Åbo;

följde så Gyllne båten och Lon med tre rosor,Nylands och Tavastehus läns officerare. Vidare

Svarta björnen, Silfverbågen, Hermelinen,

Wildmannen m. fl. Hvarje kommenderi hade framför

sig på bordet sitt emblem måladt på pergament

utom kommenderiet, Tre gyllne kronor W,

(Wi-borgs), hvars vapen sorgflorbeklädt hängde uppe

på salens kortvägg.

Nu lät värden stänga fönsterluckorna, sju

vaxljus tändes på hvartdera bordet, på golfvet

ströddes lind- och balsampoppelblad. När allt var

färdigt, slogs dörren på kortväggen af salen upp,

hvarefter alla aflägsnade sig. I de små rummen

utanför stora salen, värdens egen bostad,

samlades emellertid ett trettiotal officerare af olika

vapen. De "kommo tigande och tysta in genom

förstugan mot gården, hälsade på hvarandra med

många egendomliga ceremonier. När Jan

Anders med sina reskamrater steg in i rummet,

låtsade ingen observera dem. Jan Anders gick

med sitt sällskap direkte in i ett inre rum, ett

litet lågt rum med gula tapeter och en hvitmålad

möbel. På kaminkransen brunno ett par talgljus.

Jan Anders öppnade lådan i en vacker bukig

byrå, fanerad med äppel och rosen-trä, beslagen

med rikt ciselerade förgyllda messingsbeslag, och

framtog fyra hvita mantlar af mjuk amiens,

or-nerade med kabbalistiska figurer i rödt och guld.Han gaf en af mantlarna, prydd med Karelens

vapen åt Gustave François, Blomcreutzarna fingo

hvar sin med Njdands och Rehnstjerna en med

Björneborgs vapen.

Medan Gustave François klädde sig, frågar

Jan Anders, om han kände öfversten för Nylands

dragoner Robert Montgomerie och öfverstlöjtnant

Karl Henrik Klick. Och då han fick ett nekande

svar gick Jägerhorn uti yttre rummet, samt kom

efter en stund in följd af tvänne högväxta krigare.

Robert Montgomerie, den elegantaste kavaljeren i

Finland, kallad „kvinnornas skräck“, gick raskt

fram till Gustave François och sade hurtigt:

— Jag hör att Nylands dragoner få nöjet att

räkna eder bland sina officerare, välkommen bland

oss, jag är Eder blifvande chef.

Karl Henrik Klick lät, mera ceremoniös, Jan

Anders presentera Gustave François för sig och

hälsade äfven han honom välkommen. Så vände

sig hvardera till Jan Anders och började ett

if-rigt lågmäldt samtal.

Nu hördes en sakta trumhvirfvel,

recipien-terna befalldes att sitta ned och vänta. Lilla

Blomcreutz, som satt vid fönstret, observerade en

rikt blommande ros, som han till de andras

förvåning plundrade på alla sina blommor.Ater hördes en trumhvirfvel och in i stora

gillessalen marscherade, klädd i en vid mantel,

med en gyllene ring om hufvudet, Walhalla

förbundets „styrande och befallande drott“, Jan

Anders Jägerhorn. Han gick mellan borden värdigt

och långsamt. Efter honom följde en

„tornér-marskalk“, hvardera i röda och gula skärp öfver

axeln.

Åter hördes en trumhvirfvel och in trädde

i salen kommenderierna i den ordning deras

märken på borden angaf. När alla intagit sina

platser, reste sig drotten, hvarvid bröderna

enstämmigt ropade: — Hell Walhallas styrande bröder och

drott. Drotten bugade sig nu mot väster, mot

öster och mot norr och sade: — Jag bugar mig för

allt Finland och hälsar dess klara, dess skinande

och dess klart skinande riddersmän och Walhalla

bröder välkomna till denna förbundets

tjuguåt-tonde offerdag och anmäler, att till mig framförts

genom tornérmarskalken, att följande kämpar söka

sig till Walhallas salar, för att taga del i den

ärorika striden: Gustave François Glansenstjerna,

Karl Erik Blomcreutz, Gustaf Blomcreutz, Per

Ulrik Rehnstjerna och Wilhelm Gardemeister.

Hvilka af Eder vilja vara Gustave François’

faddrar, svara för honom i lif och död?Nu reste sig tvänne förbundsbröder och

svarade „Thor“ och „Waulunder“.

— Gustave François har jure patriæ rätt

till inträde i kommenderiet „Två silf v erarmar,

hell den.

— Hell den, ropa bröderna.

— Hvad säger kommenderiets marsk?

— Vare han välkommen, svaras från „Två

silfverarmars“ märke, och fyra karelska dragoner

resa sig bugande.

— Tornérmarskalken har ordet.

Nu reser sig denne och säger: — Gustave

François Glansenstjerna är född i adelig börd på

fädernet, hans moder är Antoinette Mirolle, en

fransyska. Han, hvars namn icke här får

nämnas, dref med grymhet fader och moder från

hof-vet och störtade dem i elände. Sonen är nu

intagen som kornett vid Nylands dragoner, en i

hög grad kunnig och för förbundet nyttig man.

Vår styrande och befallande drott. har genom

fäderneslandets fader, den store och berömlige på

Sesta, som vi alla vörda, inhämtat att Gustave

François, så snart han erhållit sin fullmakt, skall

med viktiga uppdrag sändas af honom, som här

ej får nämnas, till Paris. Gustave François skulle

då kunna till de stora filosoferna, mänsklighetens

upplysare och välgörare Raynal och Marmontel,framföra den tacksägelseskrifvelse, som

Walhalla-bröderna redan för längesedan beslutit uppsätta

och till dem öfversända.

— Hell dem, hell honom, ropa bröderna

if-rigt, vare han välkommen!

Den styrande och befallande reste sig nu och

sade: — Sedan förbundet nu efter konstitutionen

upptagit Gustave François Glansenstjerna som

medlem, befaller jag att han bland bröderna skall

kallas „Balder den fagre“, detta för hans milda

sinnes skull och för den skönhet försynen begåfvat

honom med.

— Hell, Balder den fagre! ropas nu från alla

håll. Faddrarna, Starke Thor och Waulunder,

stiga nu upp, gå ut i rummet invid, där

recipien-terna vänta och leda den i hvit mantel klädda

Gustave François in. Gustave François bugar sig

för bröderna. Hans vackra anlete, belyst af de

fladdrande vaxljusen, hans hvita dräkt, hans nobla

hållning väcka brödernas sympati. Nu reser sig

„Riddaren och Walltander“ och uppläser följande

verser :

Du ärelystnad, du som söker

Till ärans spets dig svinga opp,

Som uppå lyckans altar röker,

Men dåras af ett svekfullt hopp,

Som titlar, tjänst och heder köperOch djärft framom förtjänsten löper,

Kom hit, och krök din stolta rygg,

Inunder dessa låga sparrar,

Där man begabbar lyckans narrar,

Där sanna äran lefver trygg.

Du lustans slaf, som nedrigt sölar

Den bild du af en mänska bär,

Hvad låga nöjens djupa gölar,

Hvad olycksaliga begär!

I känslan grof, i smaken läcker,

Du hälsan tär och lifvet stäcker,

Kom skynda hit, så får du se

Att måttlighet är kroppens trefnad

Och en åt dygden hälgad lefnad

Kan själen rena nöjen ge.

I sju verser, som sammanställde sju

dygder och sju laster, fick novisen nu höra de förra

tadlas skarpt, de senare berömmas. Medan denna

dikt deklamerades, började Gustave François att

närmare tänka på det steg han nu höll på att

taga. Verserna surrade förbi hans öron, han

hörde den enformiga meterklangen, hörde

rimsluten, ordens fallande och stigande, men han

förstod intet. Han tänkte på det, som sen skulle

komma. Och tankarna kommo och gingo inom

honom. Månne det var så rätt af honom, detta

steg han nu tagit? Himlen vete hvad allt han nu

skulle förbinda sig till! A andra sidan, något värre

än hvad alla de andra lofvat, kunde det ju i allafall icke blifva. Så var det ju sist och slutligen

bara Jan Anders, som satt dür i purpurkåpan

med det gyllne bandet, Jan Anders, som han

kände så väl, men att Robert Montgomerie, den

sköna Robert, kvinnornas skräck, skulle vara med,

hvem hade trott det! De se fruktansvärdt

allvarliga ut i alla fall. Hvad i herrans namn skall allt

detta betyda? Oro, nyfikenhet, en viss stolthet att

få vara med om dessa hemlighetsfulla

förhandlingar, rädsla att bära sig tafatt åt, allt stormade

upp och ned, fram och tillbaka i hans upphetsade

hjärna. — Om min mor visste af detta, skulle hon

röra upp himmel och jord för att förhindra det.

— Denna tanke slog ned som en blixt i hans själ,

han skulle aldrig våga berätta för henne, hvad han

nu gjorde.

I detsamma tog den surrande versen slut,

för ett ögonblick var det så tyst i rummet, att

man hörde huru en broms, som brummande flög

upp mot taket, gång på gång slog mot

bräd-p an el en.

— Raider den fagre, säger den styrande och

befallande drottens djupa bas. Nämn mig tre

ting, som äro dig heligare än allt annat.

Efter mycken tvekan säger Gustave

François: min fader, min mor, nu blef han förlägen,

rodnar starkt och ser ned på golfvet.Den styrande oeh befallande säger

allvarligt: — Hennes namn behöfver icke nämnas. Det

rycker i Robert Montgomeries vackra

Mefisto-an-lete, och leende ser han på den unge mannen.

— Nåväl, svär mig vid dessa trenne ting att

aldrig uppge, hvad du här förnimmer. Och den

befallande och styrande brodern läser upp för

honom ett edsformulär, som Gustave François

eftersäger, och i hvilket han förbinder sig till de mest

otroliga saker, att aldrig, vare sig åt konung,

ständer, domare, far eller mor, under hvad

förhållanden det vara må, yppa det som han här

ser och förnimmer, äfven om han hotas med död

och tortyr. När denna ed var aflagd, reste sig

alla hälsande honom med ett: Hell dig! Klara

brodern Balder den fagre, var intagen i första graden,

kommenderiet Två silfverarmar, af det politiska

förbundet Walhalla, med tillsägelse att hos

faddrarna dagen därpå lära sig hälsningsceremonin.

Nu leddes han ut af faddrarna, och de bägge

bröderna Blomcreutz infördes och intogos med

lika ceremonier under sina förbundsbrödra namn

Yngve och Finn i andra kommenderiet Gyllne

båten; deras titel blef Skinande bröder. Löjtnant

Rehnstjerna blef Klart skinande broder i den

högsta graden i kommenderiet Svarta björnen. Garde-meister kunde icke tagas in, emedan det befanns

att han icke var af adelig börd.

Medan ceremonin med alla dessa recipienter

försiggick, lämnades Gustave François ensam i

ett litet mörkt rum invid den stora salen, där

han nyss recipierat. Denna halfva timme var väl

den svåraste han i sitt lif hittills upplefvat. Han

hade icke sett af världen mera än Kymmene

dalen och Lovisa stad; hvad där inom denna

omkrets tänktes och talades, det var hans värld. Af

sitt lands politik visste han intet mera än hvad

tvänne snabbt uppvuxna och oerhördt förbittrade

partier, rojalister och patrioter, sade och sagt

där borta i hans aflägsna hembygd i S verges

östligaste vrå. Ytterligheten i dessa partiers hat

och deras moraliska förvildning väckte hans leda,

skrämde honom, ty han var i de år då hjärtat

helst sysslar med andra ting än politik, då själen

genomströmmas af känslor, som intet ha med

hatet att göra. Och nu, nu hade han tagit ett steg

i det stora mörkret, det stora obekanta, ett steg

som, det tyckte han sig känna, måste draga

ödesdigra följder med sig. Gamle Ulfsparres ord till

Jan Anders ,,om du förleder denna beskedliga

ynglingen, min hjärtans gosse, till fronderier mot

Gustaf, Sveriges kung, skall du svara inför Gud

för den illgärningen“, runno honom i hågen.Hvart ledde allt detta, hvad betydde allt detta?

Och dock, sanningen att säga, Jan Anders hade

ju icke förledt honom till något, hade icke

skuffat på, drifvit honom dit, där han nu var.

Han hade gjort som de andra, hans kamrater.

Voro icke alla dessa hyggliga unga officerare,

lilla Blomcreutz och alla de andra, klara

bröder, Walhallas skinande män och dock, de hade

ju dock alla gått krigsmanseden, trohetseden för

konungen, kunde de så ... . Och denna stora

man, som hela Finlands ungdom förgudade,

Sprengtporten, han visste ju af saken .... Om

där för öfngt var något farligt, något obehagligt,

något ondt, hvarför grep icke regeringen, kungen

in! Och den eleganta Montgomerie sedan och

juristen Klick, de borde väl veta hvad saken gällde. Och

konungen själf. Hans person sparades ju ej af

alla dessa där inne, han hade ju full rätt, att när

helst han ville göra slut på det hela. Å andra

sidan, skymfad som denna konung var ingen.

Och hvilka voro hans belackare! Sveriges första

stånd, dess adel, medan de andra stodo lika segt,

lika decideradt på hans sida. Hvad var han för

en sfinx denna kung, hvarför hatades han så,

hvarför älskades han så? Hvad var sanning och

hvad osanning i allt det, som sades om honom?

Hade denna konung, som det antydts, drifvit Gu-stave Francois’ far och mor i armod och nöd till

årslånga umbäranden — omöjligt, ty just hans

mor var nästan den enda af deras stånd som

städse tog denna tyrann — som de kallade

honom i — försvar — ja i det varmaste försvar. Om

han blott nu kunnat tala vid henne; han hade bedt

henne tala om det framfarna, det som varit förrän

han kom till. Men ack, han kunde icke fråga

henne i detta nu. Och dock, han var nästan viss

om att hans mor, hans gamla vän Ulfsparre och

hon, hans barndoms ljufva minne, Gabrielle, de

skulle alla bestämdt ha afrådt honom från att

ingå i detta förbund, där han nu var, där han

af-lagt en bindande ed, som, om han bröt den, skulle

haft vanäran till följd — kamraterna skulle stöta

ut honom; det .hade de gjort med Armfelt som

sedan sköt sig på Isnäs. Ju längre han tänkte

sig in i saken desto svårare blef det för honom.

Men nu kommo hans faddrar och förde

honom åter in jämte Blomcreutzarna och

Rehn-stjerna. Dem anvisades en plats framför den

styrande och befallande, som höll för dem följande

hälsningstal:

— Klara, skinande och klart skinande bröder.

Jag hälsar Eder välkomna i Walhallaförbundets

namn. Välkomna till det stora arbete, som

väntar Eder! Du Balder den fagra, du känner dennavapensköld, och han visade för honom

kommen-deriets märke. Två armar, vända mot hvarann i

kamp om en hertiglig krona. Den ena armen är

den svenska riddarens, den kännes på rustning

och svärd; den andra är den ryska bojarens, den

kännes på pansar och sabel. Kronan är Karelens

gyllene hertigkrona. Det vapnet är nu ditt, men

det skall af dig ändras. De två armarna skola,

utgående ur kronan, vändas utåt, strida utåt.

Karelen, Finlands gyllne krona, skall blifva fritt och

själfständigt. Ingen skall strida om det, själf skall

du strida för det.

I Yngve och Finn. I kännen detta vapen,

det är Nylands gyllene båt, ställd mellan tvänne

häftigt rinnande strömmar. Den ena strömmen

rinner upp i Sverige, den andra i Ryssland.

Vapnet är Ert, men själfva skolen I ändra det. Ställ

strömmarna tätt invid hvarandra, och där är ett

haf. Fritt skall Eder båt flyta på det fria haf,

fritt från Uleå till Systerbäck.

Du, broder Ragnar, du känner denna

vapensköld, en björn ställd öfver tvänne fält, ett af

guld och ett af stål. Det är den finska björnen,

som drifves än öfver Sveriges än öfver Rysslands

gränser. Det vapnet är ditt, men själf skall du

ändra det. Fritt skall den svarta finska björnen

gå i ett land, hans eget gyllene land. Det blir,klart skinande broder Ragnar, din lefnads stora

nya mål.

Nu veten I målet, medlen heta ståndaktighet,

fasthet, renhet i seder, allvar i arbetet. —

Axios-Axios-Axios!

Han drog sin huggare, slog med dess

flatsida tre slag i bordet, ett kraftigt hell tonade

genom salen. Nu öppnades dörren bakom honom,

en tunna öl bars in, krusen fylldes, piporna

tändes. Valhallabröderna stego upp, kommenderierna

blandades samman, alla helsade på de nykomna,

främst på Balder den fagre. Faddrarna togo

genast ihop med att lära honom de hemliga tecken,

på hvilka bröderna kände igen hvarandra, visste

till hvilken grad och till hvilket kommenderi de

hörde.

Och så tog det politiska kannstöpandet vid

på allvar. Det första meddelandet gjordes af

öf-verstlöjtnant Klick, som skälfvande på stämman,

så upprörd var han, gaf förbundet den otroliga

underrättelsen, att konungen ämnade förklara krig

mot Ryssland. Orden slogo ned som en bomb i

sällskapet, och, när denna bomb sprang, följde en

allmän tystnad. Man såg på Klick, på

hvarandra, man var osäker om man rätt förstått eller

hört orden.

Montgomerie, som stod med hatten i handenvid dörren på väg att gå ut bröt tystnaden med

ett stolt och hånfullt, „det skulle han våga bara“,

så gick han ut och stängde dörren igen med

sådan kraft, att rutorna skallrade i huset.

Det blef signalen till en oerhörd storm af

skymford, hotelser och förbannelser. Sablar och

huggare drogos. Starka näfvar slogo i bordet.

Larmet blef bedöfvande. — Vi följa honom ej, den

falskaste, den opålitligaste bland människor. — Jag

lägger in om afsked. — Vi tvinga honom. —

Ständerna, ständerna...........

Klick stod blek och lugn i tumultet och

följde uppmärksamt med huru ungdomens vrede

gick öfver till raseri. Plötsligt slog han sabeln i

bordet, så krusen klirrade.

— Silence, mina herrar!

Det blef tyst med ens.

— I ropen på ständerna. I hans egen

utmärkta författning af 1772 har han i tydliga ord

afsagt sig rätten att begynna krig. Nu bryter

han sin ed. Hvad sägen I om det?

Oväsendet började åter, nu ursinnigare än

förut.

— Han trampar alla lagar under fotterna.

Nedrigt, skändligt!

Åter gjorde Klick ett tecken, att han ville

tala.— Viljen I manliga fatta det beslut, att kriget

skall afstyras?

— Ja, skreko alla.

— Nåväl. I veten att jag, innan jag blef

officer, var jurist i Abo hofrätt. Vi skola hålla oss

på lagens grund. Strängt på lagens grund. Vi

skola frälsa landet och på samma gång arbeta på

Finlands själfständighet. Vi samlas här i

öfver-morgon på sedvanlig tid. Främst I, mina herrar,

som i dag vunnit inträde.

— Ja, svara alla, vi komma.

Nu nickar Klick åt Jan Anders. — Det är tid

för oss att gå, Sprengtporten väntar, säger han

hviskande, tag du handlingarna med dig, och han

går ut. — Jag kommer genast efter, säger Jan

Anders.

Ordensbröderna voro kända för sitt

ordentliga lif, sin nykterhet, sina rena seder, de

berusade sig icke hvarken af öl eller vin men af ord.

Och där sades nu mycket, som tålt vid att

tänkas på tvänne gånger, innan det uttalades.

Jä-gerhorns flammande vältalighet hade drifvit deras

politiska lidelser till sin spets. Valhallaförbundet

var den ässja, där nya glödande ideer hettades upp,

det städ där de smiddes, formades till bestämda

postulat. Det sjöd, det gnistrade, det flammade,

nwcket material förbrukades i denna smidja, mångajärn brändes. Af det som smidts och svetsats

samman var mycket vanskapligt, en del hade i

andra händer än Sprengtportens kunnat blifva hela

landet till gagn och välsignelse, det verkligt goda,

det nyttiga, det beståndande var minimalt, och i

den form det fick blef till och med detta ett

farligt vapen, som kunde såra åt två håll äfven i

skickliga händer. Den stoltaste tanke som

formats i detta förbund — själfständighetsidén —

blef här ett brott, ett trohetsbrott mot den konung

som medlemmarna — militär och adel — främst

varit skyldiga att förvara.

Förbundets driffjäder hade att börja med

varit personlig ärelystnad, måhända med ett undantag

för den dunkla drömmaren Jan Anders Jägerhorn.

Men snart nog blef detta förbund ett hem för alla

politiska lidelser. Partihatet från mössornas och

hattarnas tid glödde ännu under det hela. Hvad

den enskilde icke vågade säga ut, alla de

hämndplaner han rufvade på, gömdes väl i de halft och

helt sekreta förbundens och sällskapernas

förhandlingar. Här fick hatet näring, hotet styrka,

hämnden kraft. Och när 1786 års riksdag med sina

otroligt uppdrifna lidelser, sina partistrider, som

gått öfver till en förbittrad ståndskamp, ännu mera

blåste på den gamla glöden, då var Valhalla

förbundets storhetstid inne. Det samlade inom sigspillrorna af det gamla hattpartiet, adelspartiet,

det tänkte blott på hämnd äfven om

fäderneslandet, mera än den hatade konungamakten fick lida

däraf. Det leddes skenbart af Jägerhorn, men

han var blott ett redskap i en skickligare, en

mera hänsynslös och samvetslös politikers hand.

Jägerhorn hade antagligen nöjt sig med den makt

han hade öfver upprörda ynglingasinnen, nöjt sig

med att lyssna till vackra politiska tal, att för

ungdomen visa djupa perspektiv in i framtiden,

nöjt sig med att känna stundens, momentets

tjusning, men han drefs af en starkare ande, och den

stund kom, då icke han ledde saken, men den

ledde honom. Tanken, idén hade vuxit honom

öfver hufvudet.

Nu vände sig Jan Anders till

förbundsbröderna och ropade öfver stimmet : — Jag anbefaller

Eder den återhållsamhet i dryckjom, som är det

ädlas kämpar värdig och den tystnad som klär

den mognade mannen. Kallad till andra värf

måste jag lämna Eder nu. Vi träffas i

öfver-morgon.

— Hell den styrande och befallande drotten,

ropas det, när Jan Anders går ut.

Nu talar Rehnstjerna vid Blomcreutzarna, en

af dem kommer till Gustave François och

föreslår, att Euterpe förbundet går ut i den vackrasommarnatten för att se, hvar flickorna

Gardemeister bo. Det är Gustave François genast med

om. Oförmärkta af det öfriga sällskapet gå de

i det inre rummet, där Blomcreutz gömt sina

rosor, och så smyga de sig sakta ut på gatan.

Juninatten står hög, ljus och härlig öfver staden.

Rosiga skyar i öster tala ännu om huru solen gick

ned, medan smala strimmor af guld i väster båda,

att morgonen randas. Mellan de mörka husen

glittrar hamnens vatten. I tvänne blanka gröna

pilträd vid landshöfdingsembetets port kvittra

redan några nyssvakna sparfvar. I fjärran höras steg

af en vandrare.

— Hvar bo våra sköna, frågar lilla

Blomcreutz. _

— I „världens ända“, så kalla vi Sandviken,

svarar Rehnstjerna.

Och våra vänner gå ett stycke ned för

Långgatan och vika så af till vänster till Nyagatan

som följer Gloets strand åt. De följa den i

sydlig riktning ned till Gloets brygga, icke långt från

Esbo tull, stiga i en rankig eka och staka sig

stående i den öfver vikens vatten. Tusental

vattenspindlar fly för dem, stim af små fisk slå vågor i

vattenbrynet. Ett andpar, som valt sitt hem i vikens

säf och vass, flyr med sträckta halsar på tunga

vingar. Nu komma de till vikens motsatta strand.Det visar sig mycket svårt att här finna en

landningsplats, som bär sin man. Omsider finna de

rätt på en stig upptrampad af b}’gdens kor, och

nu befinna de sig i stadshagen eller kalfhagen,

som den kallas på skämt. De gå genom det

vårgröna gräset under lärkornas sång. Lilla

Blom-creutz plockar ett fång af liljor. Vid kovallarens

hydda, — han kallas på skämt pastor, hans

bostad kapellet — gå de ut ur hagen och vandra

upp för en låg sandås, bevuxen med klibbal och

småbjörk, och komma nu till stadens nya

begraf-ningsplats; de följa den eländiga vägen, som går

längs dess stengärde, passera en illa uthuggen

tallskog och på andra sidan af skogen se de åter

hafvet. Det är Sandviken. Ännu ett stycke, och

i lä för ett brant berg se de en liten trädgård,

bevuxen af rika stickelbärs- och vinbärsbuskar.

Inne i trädgården ligger fru Geddas lilla

hvitrap-pade hus.

Våra unga celadoner sätta sig ned på en af

strandens stenar. Medan man talar om dagens

och nattens händelser, vrider Rehnstjerna samman

en krans af de blommor lilla Blomcreutz nyss

plockat.

— Den kransen skola vi hänga upp på

flickornas dörr, säger den äldre Blomcreutz.— Ja, med verser, som Gustave François

skall skrifva.

— Ja, hvem har papper?

— Kartritare ha alltid papper, och

Rehn-stjerna rifver ut ett blad ur sin plånbok.

— Här har du, Gustave François. — Denne

skrattar. — Ve mig, skall jag åter varda poët för

andras käraste, medan jag suckar för min egen

tillbedda, af mig osedd i snart trenne år. — Och han

skref följande strofer:

Till Euterpe och Erato.

Damon fann dessa rosorna,

Lysander skref dessa glosorna,

Alexis är den som kransen gjort,

Atis den hängt pä Er tempelport.

Sakta gingo de till tempelporten, en

bräcklig grind, hängde upp kransen på klinkan och

fäste versen vid den. Så vände de åter på en

sydligare väg mot staden genom skogen talande

om vänskapen och kärleken.

När de kommo ut ur skogen, sågo de från

Kasaberget Helsingfors framför sig som en mörk

in-digoblå silhuett i morgonens guldgula ljus. En

lätt dimma ur Gloviken steg sakta uppåt och

höjde i sitt lätta mjölkhvita dunkel dess stränder

och de vid stranden närmast belägna kojorna.— Se, så stor och vacker staden är från

denna point de vue.

— Ja, säger Gustave François naivt, det är

den största stad jag någonsin sett. Men låt oss

skynda till tavernen, jag har i morgon mycket att

göra än och många besök.

— Se, huru fönstren stråla i Sveaborg som

gyllne smycken i hafvets famn. Vi träffas på

silfverbröllopet i Stansvik alla, alla. Och de unga

männen skyndade sig till sitt enkla hem i

tavernen Hamburg.,, Gubben Mannerskantz, född Kellander“, som de

högadliga officerarne, till hans stora förargelse

plägade säga, lät i sedvanlig tid, det vill säga

klockan half åtta på morgonen, ro sig från Talludden

vid Stansviken, där hans familj bodde om

somrarna, till Sveaborg, där han var kommendant.

Redan klockan sex hade han besökt de sina, sett

om åkrar och ängar, och nu var han jämte sin

dotter redan på återvägen. Sedan 1785, då han

blef t. f. kommendant, hade han icke med

undantag af dessa två morgontimmar, dem han

sommaren om egnade sitt och de sina, lämnat den

fästning, svars byggande han så väl slutfört och

hvars nycklar han nu förvarade. Han var ingen

stram uniformsherre, utan en ,,scientifique

officer“, skicklig i fortifikation och skeppsbyggnads-konst, och som sådan hade han förvärfvat sig sin

adliga krona.

Hans båt hette som hans hustru „Ulla Liisa

Taube“, och var på alla tänkbara ställen prydd

med Mannerskantzska vapnet, en röd borg mot

guldgrund. Detta vapen var gubbens svaghet,

hela familjens för öfrigt. Det fanns snidadt och

broderadt på allt som kunde snidas och broderas

i hemmet. Nils Ivellander hade lidit af de adliga

officerarnes öfvermod till den grad, hade af det

aristokratiska hattpartiet behandlats så illa, af

familjen Taube på Degerö, där han fann sin hustru,

så länge setts öfver axeln, att han, när han själf

blef införd i den gyllene boken på riddarhuset i

Stockholm, beslöt att för hela världen visa, att

också hans blod blånat på gamla dagar.

I dag följdes kommendanten af sin dotter

Sofie, som måste in till fästningen för de

mångahanda tillrustningar föräldrarnas

silfverbröllops-fest på Stansviken drog med sig.

Morgonen var ljuf och vacker. Ett lätt regn

hade fem-tiden tvagit naturen ren, nu gaf en frisk

bris lif åt det hela. Strandalarnas blad glänste i

morgonljuset, vågorna glittrade, skummet stod som

silfverstänk kring båtens bog, måsarna flögo på

starka vingar kring skär och holmar, och från

fästningens docka och hamn hördes stundom dofvasprängskott och det muntra sorlet af det ifriga

arbete, som allt ännu pågick i nordens Gibraltar.

Båten lade till vid en kaj, ofvan hvilken man på

muren läste inhugget i graniten „Thunbergsdam

ur Afgrunden upprest af Dahl- och

Östgötha-In-fanteri Regemente“. Mannerskantz med dotter steg

upp. Den förre gick, helsad af soldater, som

skyldrade stramt, direkte till vakten.

— Har något händt?

— Gud bevare öfversten, allt är som sig bör.

Nyss har en kunglig kurir insläppts i fästningen.

— Hvad säger du, en kunglig kurir. — Kom

Sofie, och Nils Mannerskantz gick med snabba

steg uppför Vargöns branta stränder till

kommendantexpeditionen.

Riktigt, kuriren stod där och väntade.

Mannerskantz tog brefvet, bröt det hastigt; det var

från general Toll och innehöll i korta, kategoriska

meningar, följande meddelanden: Att krig tillföljd

af Rysslands rustningar ovillkorligen var att emotse

inom kort, att Mannerskantz ägde att hålla

fästningen fullt beredd, anskaffa rum för Hans

Majestät, som snart själf skulle komma till Finland,

att öfverstekammarjunkaren baron Gustaf Mauritz

Armfelt, skulle komma för att i sistnämnda

afse-ende stå honom bi. Sist och slutligen anmodadeshan att ändtligen sända kornett Glansenstjerna

med de begärda kartorna till Stockholm.

Mannerskantz som både af chefen för

arméns flotta Anckarsvärd och general en chef Posse

redan tidigare i obestämda ordalag underrättats

om samma sak, blef i alla fall mycket illa berörd

af budet. Först hade han trott och hoppats, att

kriget dock till slut skulle undvikas, vidare hade

han lagt en stor del af ritsalarna, modellrummen

och skolsalarna, där undervisning meddelades i

fortifikation och skeppskonstruktion, under remont,

just de rum konungen plägade bo i. Dessutom

voro flere officerare och en del af manskapet

permitterade. Och ehuru starkt rojalistiskt sinnad

och personligen fäst vid konungen, kunde han dock

icke gilla det steg denne hade tagit.

Sinnande såg han ut öfver skanslandet och

öfver hafvet. Hvad skulle han väl göra till först

af alla de många göromål, som nu trängde sig på

honom?

— Skall inte pappa komma och äta sin

frukost, frågar en klar stämma, från öfversta planet

af vindeltrappan, som ledde till kommendantens

rum.

— Du har rätt, min flicka, det är det första

jag bör göra.

— Henrik Trolle, gamle vän, och du Brakel, låttrummorna gå, alla, hören I, alla, jag måste tala vid

alla officerare. Trolle, som höll på att granska

ritningen till en hämeenmaa, sköt upp glasögonen,

såg bestört på Mannerskantz och sade förvånad:

— Hvad står på nu.

— Fan är lös!

— Är det kriget?

— Du sade det, och Mannerskantz gick

långsamt uppför vindeltrappan som ledde till

kommendantbostaden.

Han steg in i sin matsal, engång i tiden den

store Augustin Ehrensvärds biblioteksrum. Det

var ett stort, lågt, soligt rum med hvitt rappadt

tak och olivgröna väggar, ett ornament af svärd

och sköldar löpte längs frisen. På gyllene

konsoler stodo små byster i brons af romerska och

grekiska filosofer. Mellan dem hängde tvänne

förgyllda ramar, inom hvilka tänkespråk voro skrifna.

Ett vackert möblement i hvitt och guld med

citron-gult damasceradt öfverdrag var regelbundet

ord-nadt kring väggarna i rummet. Midt på golfvet

stod ett långt bord dukadt för två personer.

Rummet var med sin smakfulla utstyrsel och sina rikt

blommande guldlackor, som i tiotal exemplar stodo

längs fönstren och spridde sin doft, på samma

gång förnämt och förtroligt inbjudande. En fån-gen siska i en bur, byggd som ett romerskt

rundtempel, fyllde det vackra rummet med sitt svaga,

melodiska kvitter.

När kommendanten trädde in, gick fröken

Sofie ifrigt emot honom. — Det var då för väl att

kära far kom, maten väntar, och dessutom har

jag-fått bref.

— Du också!

— Ett mycket viktigt bref.

— Också ditt!

— Har kära far också fått ett viktigt bref då?

— Visserligen.

— Men sitt nu kära far och ät.

Kommendanten satte sig förströdt och

började sin frukost. — Ja det är Anne Catherine och

Beate Louise, som skrifva ett riktigt jämrens bref.

De hade kommit med fyra officerare i en jakt

från Lovisa, och nu är fru Gedda, deras anförvandt,

så ond, så ond för den sakens skull. Hon har

hårdragit dem och stängt dem in i en garderobe; är

det icke förskräckligt.

— Visserligen.

— Och förbjudit dem att komma på vårt

silf-verbröllop, och då skulle vi blifva utan deras

sång. Borde jag icke fara dit och tala med fru

Gedda, och kunde icke ....

— Visserligen.— Och så be de, att vi skola bjuda de fyra

officerarna, Rehnstjerna, Blomcreutzarna och en

Glansenstjerna.

Nu vaknade kommendanten upp ur sina

tankar, han hade icke hört ett ord af detta tal.

— Glansenstjerna. Ja visst, ja. Hvar tusan

får jag tag i den karlen. Han nämndes ju också

i Trolles bref. Jag har väntat honom förgäfves

mera är en vecka ....

— Flickorna Gardemeister veta nog, hvar

han är.

En dånande trumhvirfvel hördes nu där ute,

en skarp signal faller in och längre bort en annan.

Som galande tuppar i morgonväkten locka

signa-listerna den ena den andra. Det höres fanfarer

från stora och lilla Svartö, från Vargö, från

Långören, trummorna dåna, man hör kommandorop,

skrik och tramp. Det myllrar af soldater,

Sveaborg är som en myrstack, i hvilken man kastat

en kvist. Trumman surrar och spinner; det är

krigets vilddjur som vaknar, det reser sin borst,

tusental bajonetter; det spinner och surrar som

katten. Nu stundar fejdtider, blodstider, efter en

odräglig fred på mera än fyratio år. Vilddjuret

reser sig till språng. — Men hvad i Herrans namn

vill detta säga, och Sofie springer till fönstret.

— Hvad det betyder, jo att Sveriges konungrustar till en krigsdans, där han kan dansa

kronan från sitt hufvud.

Sofie ser bestört upp till sin far, hon ämnar

fråga honom om en sak, då en soldat anmäler

herr Gustaf Glansenstjerna.

— Nå ändtligen, det var då ej för snart, och

öfversten skjuter undan stolen.

— Kalla in honom genast.

In träder Gustave François, bugar sig

elegant och lämnar tigande konungens bref.

— Jag känner det, jag har en kopia däraf.

Hvar äro Edra handlingar.

— Här, men där saknas tyvärr en, ett intyg

af öfverste Nordencreutz. Jag har sökt honom i

Abborfors, Lovisa, i Helsingfors, nu hör jag till

min ledsnad att han rest bort till Mälkilä.

— Nåväl, min unge herre. Jag lyder som en

officer, punktligt. Er fullmakt och Edra pengar

kan jag icke ge Er. Men dess bättre, Ni kan

träffa öfverste Nordencreutz hos mig i morgon på

Stansvik, dit Ni nu är inbjuden på middag med

dans.

Gustave François bugade sig djupt.

— Och nu min unga herre, var god och följ

med; och öfversten förde honom till en af de tvänne

taflorna — läs högt och tydligt denna inskrift ochprägla den i Edert minne. Gustave François läste

i prydliga latinska versaler, målade i guld:

Glöm aldrig att du och fäderneslandet

Äro oskiljaktige,

Att du aldrig kan vara lycklig

Utan att fäderneslandet är lyckligt,

Men att fäderneslandet väl kan vara lyckligt

Utan dig.

Gör dig därför värdig att ta del af

Fäderneslandets lycka.

Älska din öfverhet,

Han är i Guds ställe satt att göra menigheten

Lycklig.

— Min unga herre, för fyratio år se’n satt

min oförgätlige lärare, den store Augustin

Ehren-svärd, här i detta rum, vid detta bord; han lärde

sin son Karl August, som dess värre icke går i

sin store faders fotspår att teckna alfabetet.

Medan den lille skref sitt ABC, har Augustin

Eh-rensvärd på samma papper skrifvit dessa ord, som

Ni nu läser här i guld och hvilka borde ristas i

hvarje svensk officers hjärta.

— Sofie, och han presenterade sin dotter för

Gustave François. — Sofie, gå in i mitt rum, där

finnas några bref till unga herr Glansenstjerna.

Sofie helsade sirligt och gick.

— Tillåt mig att i dag gifva er ett råd, min

unga herre, i morgon, om ni då är kornett, blir

detta råd en befallning. Han rätade upp sig ochsåg på den unga mannen med skarpa, nästan

hotfulla blickar. — Låt bli allt umgänge med den

fördömde förledaren Jan Anders Jägerhorn och

allt hans anhang, ty trolöshet bär sitt straff, den

enskildes olycka, arméns förnedring och

fäderneslandets fall. Kommer detta straff icke i år, så

kommer det i morgon, ja om hundra år, men

komma skall det. Har ni förstått mig?

Det tycktes Gustave François, som om den

gamle sett igenom honom, sett allt, sett att han

svurit en ed så bindande, så tung, att han i dag

icke förstod, huru han kunnat göra det. Från

denna pinande förlägenhet, som hotade att blifva

komprometterande för honom, räddades han af

fröken Sofie, som kom in och lämnade honom

tvänne bref, dem han bugande, blek och

tankspridd stack i sin barmficka, utan att se på adressen.

— Således till i morgon min unga herre, i

morgon min herr kornett. Föröfrigt, ni får

troligen göra Er beredd att resa till Stockholm med

detsamma ni fått Er fullmakt. Gör Er unifom i

ordning, ja, ja förstå mig rätt, ifall ni är säker

på Nordencreutz’ intyg, ty eljes spiller ni Ert

guld på det, som sedan blir värdelöst för Er.

— Kurir från konungen! ropas det därute,

kurir från konungen! hördes det från trappan, kurir

från konungen, i vestibulen. Soldaten stiger bråd-skande in. — En kurir från konungen, herr

öfver-ste! Kuriren föres in, Gustave François bugar

sig djupt och går.

Gustave François kom ut från

kommendantens rum, som han själf sade ,,ramlande på

huf-vudet“. Bjudning till dans, resa till Stockholm,

konungens kurirer, Valhalla förbundet, Ehrensvärds

tänkespråk, och brefven — allt surrande om i hans

unga hufvud, satte skräck, stolthet, hopp, glädje

och fruktan i rörelse inom honom. Och där ute

larmade trummorna, ljödo fanfarerna, där ute kände

han sig så oerhördt civil, att han icke visste, hvar

han skulle gömma sig. Han skyndade sig till

närmaste port, men fick ett barskt: — Icke här, gå till

kungsporten. Hvar den var, hade han ingen aning

om. Vände han sig till någon soldat eller officer

med en höflig förfrågan, fick han ett brådskande:

— Har ej tid. Vandrande snart sagdt på måfå, kom.

han oväntadt till den graf där Augustin

Ehren-svärd hvilar ,,omgifven af sina verk“, han besåg

detta vackra konstverk med rörelse, läste

konungens inskription „ett snille som kunnat, ett hjärta

som velat gagna fäderneslandet“, och satte sig,

rörd vid minnet af denne ädla man, på

trappstegen till hans grafvård, i skuggan af den vackra

tårpil, som konungen här engång låtit plantera —

denna konung, som efter hvad illviljan påstod, stör-tat hans far och mor i elände, som han,

visserligen under småfolkets protester, hört smädas af

snart sagdt hela adeln, på gamle Ulfsparre och

några andra när. Var han då verkligen denna

dåliga människa, som belackarena, smädarena

velat göra honom till. I ett fall kunde han

kontrollera dessa uppgifter, detta skvaller, det var i frågan

om hans mor. Det var icke sant, att konungen

störtat hans familj, då skulle icke hans mor ha

skrifvit till honom, talat om honom, som hon gjort

det. Tänk om mycket af allt det onda, alla dessa

lömska smädelser vore osanning. Huru tanklöst

af honom i alla fall, att af undseende för denna

ryska general Sprengtporten, ha gått in i Valhalla

förbundet. Han hade till denna dag varit en

adelsman från landet, som tänkt på sitt lilla landtbruk,

sitt fiske, sin jagt, som låtit all politik, än mera

de politiska intrigerna draga som sommarvinden

förbi sig, men nu var allt förändrad t, han var

ett hjul, låt vara det minsta, i ett maskineri, icke

en fri människa. Från och med i går var han

plötsligt inkastad i intrigernas malström, den kunde

krossa honom, om han ej var försiktig — och

kunde han mera vara försiktig — nej, ty han hade

aflagt en ed till Valhalla förbundet, som, om

Man-nerskantz fick del af den, skulle störta honom i

olycka. Han betogs af ångest, af rädsla för lif-vet. Hvilken möda, hvilket arbete, hvilka

försakelser hade det icke kostat honom och hans

familj att få denna officersfullmakt. Och hvad allt

innebar den för honom, den var en fullmakt för

lifvets tycka, med den kunde han omsider säga

Gabrielle — det som han sagt många gånger, både

med ord och i bref, att lifvet utan henne var

honom själlöst, unket, utan värde, utan höjder och

djup. Hvad skulle han nu taga sig till? Gå till

Jan Anders eller kommendanten, säga allt åt

hvar-dera, taga tillbaka sina ord, sin ed . . . nej, icke

det, men icke det andra heller.

Han satt väl en timme på grafven i tysta

grubblerier, utan att komma till något resultat.

Trött på sin egen obeslutsamhet, steg han upp,

såg omkring sig, och då ingen fanns i närheten

kysste han hastigt den af Sergel modellerade

bronsskölden på grafvården och sade halfhögt: — Icke

ens du store, som hvilar här under den

minnesvård din konung rest dig, slapp världens arghet

och intriger. Milda försyn stå mig bi i min

chagrin och svåra inquietude. Han steg ned från

monumentet och gick ned till kungsporten.

Här ställde han sig på den stora

granittrappan, som leder direkt från hafvet upp till

fästningen Sveaborg, beundrade den monumentala

entrén, och läste de två inskrifterna på hvar sinsida om denna ståtliga port: „Sveaborg, som rörer

hafvet på den ena sidan och stranden på den

andra, gjer Den kloke Herraväldet öfver både haï

och land“ samt „Ifrån Ödemarken aro dessa

Vargskärs holmar ombyte till ett Sveaborg. Eftervärld

stå här på egen botten och lita icke på

främmande hjelp“. „Lita icke på främmande hjälp“,

men det var just detta som Valhalla männen

gjorde, de litade på främmande hjälp. Och hvems!

Nej, det blef olidligt att ständigt rufva på denna

sak. Han måste tala vid de andra.

Nu tilltalades han af en ung dam, det var

fröken Sofie Mannerskantz, som frågade, om han

ville följa i hennes båt till staden. Tacksam för

anbudet, steg han i båten, Ulla-Liisa, rodd af

några finskatalande artillerister. Till Gustave

François’ stora glädje rörde sig samtalet under hela

färden blott om flickorna Gardemeisters olycka,

fru Geddas hårdhet och andra lika viktiga saker.

Sofie var så upptagen af tillrustningarna till

föräldrarnas silfverbröllopsfest, att allt annat i

jämnbredd därmed var betydelselöst.

Vid lilla handelsbryggan lade båten bi. På

bryggan vimlade det af skeppare, brobesökare,

sjömän och soldater, som alla ifrigt diskuterade

frågan, om man hade krig eller ej. Bland dessa

var en drucken artillerist, som, nu då han såg sinakamrater i Sofies båt ovillkorligen ville gå ned till

båten för att fara till Sveaborg. Han trängde på

så att Gustave François, som hjälpte fröken Sofie

upp från båten, ovarsamt trycktes mot en pollare.

Men vig och stark som han var, gjorde han sig

med ett grepp fri från karlen, kastande denne i

båten. 1 detsamma fastnade hans rock i en grof

spik i pollaren och han fick en gapande refva i

rockens ärm. Fröken Sofie erbjöd sig att afhjälpa

skadan, men det ville han ej. Han tackade

för-bindigt, kysste fröken på handen och gick i ett

eländigt humör till Hamburgs tavern. Denna lilla

motgång kunde vara rent ödesdiger för honom.

Nu vore goda råd dyra. Han satt uppe i sitt och

Rehnstjernas lilla rum och hörde värden nere i

tavernlokalen hosta och draga tungt efter andan,

dessemellan talade han lågmäldt med någon, hvem

kunde den andra vara. Gustave François

lyssnade, det var Jägerhorn. — Nå, äntligen säger

han för sig själf och går ned för trappan till

tavernen och kallade på Jan Anders. Nu satte de

sig uppe i ett hörn, vid ett af fönstren i stora

gillessalen, och Jägerhorn, som såg hans defekta

dräkt, frågade honom, hvad som händt.

— Kan jag tala fullt öppet till dig, som med

min vän?

— När sällheten värdigas nedstiga och be-söka de dödliga, så väljer han en väns bröst, säger

Jan Anders. Huru många skatter äger man, ej i

en enda vän. Kroppen behöfver rörelse för att

kunna njuta, själen det vänskapsfulla umgänget

för att kunna tänka. Om du ej äger en vän, för

hvilken du kan öppna ditt hjärta, blifva dina

tankar vanskapliga. I tystnad blifva de fängsliga,

glömskan fördrifver dem från själen.

— Ack, käraste Jan Anders, att börja med

gäller det icke så stora ting. Du ser denna

ref-van i min rock. Jag har 18 plåtar. Rummet är

obetaldt. I morgon måste jag, hör du, måste jag,

gå upp till Mannerskrantzens silfverbröllopsmiddag,

ty där får jag tala med Nordencreutz, får intyget,

får fullmakten och konungens penningar, att köpa

mig uniform. Men huru skall jag i denna dräkt,

den enda jag har, kunna infinna mig till

kommendantens fest. Detta är nu mitt första bekymmer,

sedan du gifvit mig ett godt råd i den saken, skola

vi tala om annat, som måste förtros åt en väns

bröst.

Jan Anders såg grundande utåt gatan. — Du

måste skaffa dig en Ny ländsk dragonuniform.

— Men käre, innan jag har fullmakten är det

dock oförsynt. Om Nordencreutz inte kan, om han

vägrade att gifva intyget .... Om ....

— Om, om han dog, ja! Nej! Hans Burmei-ster, kom hit med bläck och penna, ropade Jan

Anders. Nu skref han ut en skuldsedel på 200

daler och skref under papperet. — Hans

Burmeister, gif denne unga officeren 200 daler, här är min

borgen. I morgon betalar han Eder hela summan.

Men Hans Burmeister tog icke emot

papperet. — När kapten Jägerhorn lofvar något,

be-höfvas inga papper. Pengarna fås genast. Och

han gick efter pengarna och gaf dem utan vidare

åt Gustave François.

— Och nu gå vi genast till

skräddareembe-tets ålderman, till svärdsfejaren, pistolsmeden och

hattmakaren, ingen tid är att förlora. Du måste

i morgon vara i uniform, i den vackraste

uniformen och prêt att resa till Stockholm. Stora

tiden-der komma till oss från den staden.

De gingo genast ut och hos

skräddarålder-mannen uppe vid Kyrkbrinken fingo de en

uniform, som när den klipptes af och lades till,

ändrades här och där, kunde blifva bra och färdig till

i morgon bittida. Allt det andra skaffades på

samma sätt, och nu skulle de skiljas, men Jägerhorn

lofvade att till aftonen komma till tavernen.

På Kyrkotorget möttes de af en skrålande

hop, som ropade: Lefve konungen, ned med

ryssen! I spetsen för hopen gick en pipare, och

efter den följde soldater, som skrålade en sång:Kan en knekt försumma

Att i striden gå,

När en älskad trumma

Ropar käckt: gå på!

Bör en svensk förbida

Någon flickas hand,

Då han vägrar strida

För sitt fosterland ?

Nej, för Sveriges ära

Och för Gustafs land

Vi vårt vapen bära,

Gå i stridens brand.

Knekt, du skall det minnas

Där man dig har ställt,

Pultroner icke finnas

På svenska ärans fält.

— Detta hafver den eländige poeten Leopold

eller Kellgren gjort, säger Jägerhorn indignerad.

Hvilken skam att se de vise sälja sitt beröm åt

de mäktige på jorden. Hvarför skola då

konungars hof vara dygdens och vishetens stötesten,

när skola de stora skalderna lära sig känna, att

alla de, som endast föda dem med barnsligheter

och löjligheter, dåra och bedraga dem.

— Ned med adeln, ned med herrarna,

skriker en gäll röst i gränden, och bullret och

sången taga ny fart med hotelser mot konungens

fiender och lefverop för konungen och hvarje

soldat, som visar sig.— Ah, säger Jan Anders. Och dessa

sans-culotter, huru mycket få de för hvarje lefverop.

Nej, jag gitter icke se dem. Och med det

orubbligaste allvar började han att midt i trängseln,

gående mot tavernen, i hänförda ordalag tala om

huru en sann patriotism, byggd på sedlighet och

religiositet, borde bland pöbeln utbredas. Han

gjorde det så väl och med sådan värme, att

Rehn-stjerna och Blomcreutz, som, på väg att spisa

middag, träffat på dem, tigande och förtjusta af hans

tal följde med. Vid tavernens trappa skiljdes man

åt, med löfte att träffas på aftonen, innan

Jägerhorn skulle resa.

¥ V

*

Gustave François satt med sina unga vänner

inne i det rymliga rum de hade tagit tillsammans.

I afton skulle de skiljas. Nu sutto de vid bordet

under fönstret och väntade. Aftonsolen sände

öf-ver de brutna tegel- och torftaken sina sneda

strålar in i rummet. Från gatan, hamnen och

går-köken hördes då och då skrän och rop blandade

med sjömännens rundelido och hej lo, hej lo, med

lefverop för konungen och hotelser mot adeln.

Gustave François satt närmast fönstret och såg,

huru fetknoppen glänste i torfven på grannens tak

och huru dufvorna mätta och nöjda noppade ochputsade sig i starren, som växte närmast

vindsfönstren. Mannerskantz’ ord lekte honom

beständigt i hågen: den enskildes olycka, arméns

förnedring, fäderneslandets fall. Ack, om Jan

Anders ville komma! Han var den ende, som kunde

tala bort oron ur de ungas sinnen, låta dem se

saker och ting i ett sammanhang, stort och klart.

Han fann de helande, läkande orden. Hvad skulle

han säga om Gustave François yppade för honom

Mannerskantz’ yttrande!

Nu byter ljuset färg, det rosiga blir gult, det

gula blir gråblått. Dufvorna ha somnat,

sjömännen ha tystnat. Uppe mot fästets klara, färglösa

ljushaf, ser Gustave François en flock med

kråkor, som långsamt, taktfast flyga från

fastalandets oro och faror till de säkra, ensliga, lugna

skären, till hafs, där de trygga för alla öfverfall

sofva i martallarna. Det är så tyst i rummet,

endast den lungsiktiges hosta hörs doft där

nerifrån, som komme den från grafven, dit den bådar.

Nu knackar det på dörren, och in stiger Jan

Anders öfver den höga tröskeln. Vännerna helsa

på honom under t37stnad. Han sätter sig på

fållbänken vid långväggen, ljuset lyser upp hans

magra, välskurna ansikte och hans drömmande,

tunga ögon.— Jag har i dag, säger han fullkomligt

oför-beredt, läst hos Raynal dessa beaktansvärda ord:

„All regering leder sitt ursprung endast från

nödvändigheten att förekomma och undanrödja de

oförrätter, som samhällets ledamöter skulle

inbördes kunna tillfoga hvarandra. En kung är

blott en väktare öfver att de allmänna arbetena

icke störas“. Nåväl, om denna konung nu själf

stör de allmänna arbetena, trampar lagen under

sina, låt vara röda, sidenskor, störtar nationen i

blodig örlog, föraktande sann sällhet och sin egen

dygd, då har han likasom den enskilde ställt sig

utom lagen. Så har han gjort, Gustavus III rex,

vida argare än den, som öfver sig dragit den

franska revolutionens yra. Därför står det oss

fritt att söka nationens lycka på de rent lagliga

vägarna.

Och nu började Jan Anders att måla väldiga

historietaflor, fulla af lif, i käcka konturer och

bländande i färgen, lockande för ungdomen

genom de djärfva, djupa framtidsperspektiv han

förstod att konstruera upp. Finland skulle blifva

fritt — ända från Systerbäck — en själfständig

stat, antingen med en storfurste vald bland de

svenska prinsarna, om de finska ständerna det

önskade, eller ock skulle landet bilda „Finlands

förenade provinsers republik“, lik den nederländ-ska, styrd i främsta rummet af de stora

aristokratiska familjerna, ,,les families regnantes“, i

hvarje provins, med hjälp af öfriga stånd. Denna

styrelse, den finska kongressen, skulle väljas af

riksdagen, som sammanträdde hvart fjärde år.

Fria från konungamaktens despotism, skulle alla

ädla, unga idéer under denna styrelse planteras i

fäderneslandets jord och därur spira och

uppskjuta som kraftiga plantor, bärande i framtiden

de medborgerliga d)Tgdernas ädlaste frukt. Här

skulle den sanna broderskapen och jämlikheten

komma till sin rätt, och det tyckliga Finland

skulle ekonomiskt utveckla sig till ett

mönsterland, fritt från inbördes split och utvärtes

fiender. Sjöar och strömmar skulle rensas, kanaler

och vägar byggas, städer och fabriker anläggas

och de rika malmfyndigheterna väl och varaktigt

bearbetas. Den finska bonden, gudfruktig och

arbetsam, skulle läras de nödiga slöjder, som i

andra länder äro brukliga och välstånd, kanske

rikedom, blifva hans arfvedel. Detta lilla

Helsingfors, nu en fattig stad, skulle blifva landets

hufvudstad, och hvem vet, kanske om hundrade

år härefter skulle hus och palatser i ädel

republikansk stil höja sig vid dessa gator, där nu

torf-täckta hyddor stå, och dessa hamnar, de yppersta

i norden, försvarade af Sveaborgs fäste och na-tionens heder, skulle vimla af fartyg, som hämta

rika länders gåfvor och på fria böljor bära

landets varor till Europas undrande folk.

På detta sätt fortgick han, vältalig i tidens

art, målade i varma färger oberoendet, storheten,

de finska folkstammarnas förening och

förbrödring, nationens ädla egenskaper, dess språks

skönhet och dess sångers storhet. Det fattiga

lilla rummet, där de fyra finska adelsmännen

andlösa af ifver lyssnade till hans af en vek patos

burna tal, tycktes dem höja sig, blifva större, vidga

ut sig. Med rörda hjärtan togo de emot hans

ord, och deras friska, unga inbillning lät dem se

allt detta som en möjlighet i framtidens gyllne

ljus. Och hvarför skulle den icke vara möjlig,

denna dröm? Var icke denna djupt allvarliga man

själf öfvertygad om sanningen af sina ord? Var

icke hans lefnadserfarenhet, hans seders

otadlighet, hans hjärtas heliga enfald en borgen för

ärligheten, ja i visst afseende till och med för

möjligheten, af hans drömmar.

Rehnstjerna tryckte hans hand, Blomcreutz

drack honom till, hans hjärta var fullt, han ville

i några vackra ord säga honom sitt varmaste

tack, men han kunde det ej, hans läppar skälfde

af rörelse, och han mumlade fram några

obegripliga meningar och halfva ord.Gustave François, ung, oerfaren, vek också

han, hade dock till följd af det galliska blod, som

rann i hans ådror, icke lika lätt som hans

vänner att för obestämda drömmar, dragna upp i

g3Tllne konturer och färger af rosa och hvitt, skjuta

verkligheten, logiken åsido. Han hade sett

fattigdomen och det dagliga, tunga arbetet så djupt

in i ögonen, att han tidigt lefvat sig ut ur

yng-lingadrömmarnas värld.

— Du målar stort, ty du tänker stort, Jan

Anders, dina ord röra våra hjärtan, men säg mig,

huru vill du ställa denna sak in i verkligheten?

Hvem skall genomföra allt detta? Utan en

revolution går det väl ej.

— Jag fruktade nästan det, att detta allt icke

skulle gå utan en revolution, men se, huru

underliga Herren leder vårt folks vägar. Det som

måste bort från vårt land, för att det skall blifva

Finland, det är det utländska svenska sminket.

Nu börjar denna lättfärdiga konung, som väl har

många älskvärda egenskaper, ett olagligt krig,

trampar konstitutionen under fötterna och ger

oss, patrioterna, alla de vapen i händer, som

be-höfvas för att göra Finland fritt och själfständigt.

Det finnes en makt så stor, att, om dess bifall

kan vinnas, saken är klar. Det är kejsarinnan.

Det var för vinnande af henne, som den af ossalla beundrade Göran Magnus gått i. hennes tjänst.

Någon måste uppoffra sig för att på ort och ställe

leda de vidlyftiga förhandlingarna, för att komma

till målet. Den dag kriget bryter ut, vägra de

finska officerarena på fullt laglig grund att slåss,

ty ständerna ha icke hörts. Och fara är att den

dag, då ständerna åter samlas, de skola taga de

generalers hufvuden, såsom de togo Buddenbrochs

och Lewenhaupts, hvilka nu vilja lyda konungens

bud. Den dagen skall han lika litet som hans

fader förmå skydda sina vänners lif, ty

fruktansvärd är den hämnd nationen kommer att kräfva.

Konungen utan vapen, utan öfverbefälhafvare, utan

officerare skall stå mot fienden maktlös, då är

det vi som diktera freden, och dess första vilkor

blir: Finland är själfständigt. Rysslands

kejsarinna skall finna det berättigade i denna

nationens fordran och inse, att ett fritt och

själfständigt Finland skall blifva till de nordiska folkens

inbördes lycka. Slut är den tusenåriga striden,

fred skall råda i eviga tider............

Det tusenåriga rikets fröjder ha af ingen

målats ljufligare än Jan Anders det gör; med

bibelns storvulna märgfulla ord tecknar han den

eviga fredens välsignelser. Rörda och beundrande

lyssna hans unga åhörare på honom, då plötsligt

därute från gatan en skramlande skallra ljudersom en jättekornknarrs sång i natten och

nattväktaren sjungande ropar sitt „Klockan ar tolf

slagen, Gud hålle sin milda och nådiga hand

öf-ver vårt land och skone staden från eld och

brand; vinden är väst“.

— Vinden är väst, säger Blomcreutz, och nu

fingo våra vänner brådt att taga afsked. Alla gå

sakta och hastigt ned för den knarrande trappan

och följa Jan Anders till båten, som ligger vid

hamnen med sina sofvande roddare. Man

omfamnar hvarandra och skiljes åt.

— Hvilken märkvärdig storslagen man är

icke denna Jan Anders, säger Rehnstjerna. Förrän

jag lärde mig känna honom, gick min tid på ,,ma

belle“ och „baccara“-spel, han har lärt mig älska

studierna och arbetet.

— Mig, säger lilla Blomcreutz, lärde han att

lämna fylld karaff med Gustafs namn uppå.

De tre vännerna komma hem, kläda hastigt af

sig och lägga sig. Rehnstjerna och Blomcreutz i

fållbänken, Gustave François på pinnsoffan. Han

kan icke sofva, de stora taflor som målats för

honom, leka honom i hågen. Han kastar sig af

och an i bädden, plågad af värmen, den dåliga

luften och sin trötthet. Plötsligt rinner det

honom i hågen, att han fick ett bref af

Manner-skantz. Under dagens oro och skiftande sinnes-rörelser hade han alldeles glömt detta bref. Han

rusar upp ur sin bädd, söker med oro efter det

i sina fickor, ändtligen, där är det. Han bryter

brefvet och går till fönstret, där dagen redan

bräcker. Det är från Gabrielle, han kysser det,

innan han läst ett ord. Det är helt kort.

Med största oro har jag i dag förnummit,

hvad baron G. M. Armfelt skrifvit till kungen.

Prinsessan talade om det. De finska officerarena

skola vara betagna af en revolutionär anda, de skulle

svika i striden, säges det. Det vore nationens

fall och deras egen olycka. Au nom de ciel,

Gustave François, soyez fidèle, var trogen din

konung! Denna konung, som med snillets slagruta

äger hjärtats nobless och tankarnas storhet. Du

skulle höra en gång, en enda, huru han talar om

Sveriges framtid och du vore betagen för alltid af

hans ord. Jag vet väl att min vän är trofast, hans

d}rgd är min sällhet och hans egen lycka. Huru

skulle han kunna vara otacksam mot den konung,

som nyss visat honom sin nåd och öfverhopat

hans föräldrar med välgärningar.

Kriget lär nu icke blifva af, dess bättre,

höres det. Om det, o grand ciel, skulle manas fram

af våra fienders insolance och omåttliga

or-geuil, då kommer jag öfver till Finland för att

hämta chèr père hit. Han skulle få se och an-vända prinsessans charmanta lilla Eden. Jag har

intet bref haft från chèr ami på länge. Nu

väntar jag det alla dar. Farväl, ty nu går

Esplan-dian öfver till Finland med den ryska couriren

en mr Parfenek, soin haft förbindelse med le

traiteur Sprengtporten. Farväl, allra kärestan min.

Soyez fidèle.

Tre gånger hade hon repeterat de sista

orden.

Gustave François gick bort till sin bädd.

Huru ramlade icke hela Jan Anders med så

mycken konstfärdighet uppb37ggda teori, alla hans

so-fismer, hans framtidsbilder, fulla af storhet och

lif ned för dessa ord, soyez fidèle. Men å andra

sidan hvarför ängslas, han hade ju icke aflagt

eden till konungen. Visserligen icke! Men han hade

ju tagit på hand hela uniformen, allt på Jan

Anders hedersord. Om han nu lämnade armén, om

han icke blef officer, hvad skulle han då taga sig

till, hvad skulle hans mor säga, hvad Gabrielle,

och huru skulle han betala sin skuld. Ack, huru

lifvet trasslade in sig. Var det verkligen så

gränslöst svårt att reda ut dess tusen trådar.

Nyss när han hört Jan Anders tal, tycktes honom

allt så möjligt, så fritt, så harmoniskt, lifvet var

som en insjö i morgonens stillhet och klarhet.Nu var allt förändradt, stormen gick öfver de stora

djupen i hans själ.

Solen gick upp, morgonen bröt in, utan att

han lått en blund i sina ögon och, hvad som

var värre, utan att han fått klart för sig, huru

han borde handla.i\nda in i det sista hade gubben Mannerskantz,

kommendanten på Sveaborg, yrkat på att festen

på Stansviken, hans silfverbröllop skulle inställas.

Han önskade det, emedan krigsförklaringen kunde

utgå när som helst, och han ville därför icke en

enda dag vara borta från det stolta fäste, som

lämnats i hans förvar. Hans hustrus och dotters

enträgna böner och deras hänvisning till det

faktum, att gödkalfven var slaktad och stekt,

kalkonerna på spett, ölet och pontaken urtappade i

krus af silfver, bly, tenn och glas, att mat och

dryck i oändlighet stodo färdiga och skulle jäsa,

skämmas och förfaras, gjorde att han gaf med sig

— delvis. Af fästningens officerare skulle ingen

få komma till Stansviken. Själf skulle han infinna

sig, men endast på en timmes tid för att åhöra

kyrkoherden Nymanders tal och därpå genast åter-

9vända till fästningen för att spisa middag med

officerskåren. Denna gubbens generalorder

syntes hans fruntimmer hård, men han var obeveklig.

På Stansviken stod den redan då gamla

tvåvå-ningsbyggnaden med sitt brutna tegeltak och sin

stora förstugukvist rikt löfvad och kransad. 1 de

trefliga, sommarljusa rummen lyste och doftade det

af syren och pion, medan gardinerna vajade och

viftade sommardoft från haf och skog ir, i

rummen. På gårdssidan hade fältmarskalken

Ehren-svärd i tiden låtit uppföra ett stort, provisionellt

skjul med breda, låga fönster; det användes af

honom som atelier för gallionsskärarna, och här

gaf den gamla målaren Ahrenius undervisning i

måla och teckna, medan konstruktörerna drogo

upp sina mallar på de stora ritborden. Här hade

också den första ståtliga turunmaa-modellen byggts,

Detta märkeliga rum, Finlands första

konstakademi, var nu skäligen förfallet, men hade år efter

år fått stå kvar — ett ungdomsminne för

Manner-skantz. Nu voro byggnadens alla tusen

skavanker dolda af friska, ångande björkar och kransar

af kråkris och lingon. In i den provisionella ateliern

hade lyfts långbord och bänkar; här skulle

ungdomen spisa, sedan dansa; sist skulle de unga

bland Degerö silfvergrufvas arbetare under Sofies

ledning ge en pastoral med nymfer och dryaderbelägrande skantzen „Manner“ i sagolandet öster

om solen och väster om Karlavagnen.

De gamla iingo plats uppe i karaktershusets

stora sal, och „politikussarna“, som värdinnan, fru

Ulla Lisa, kallade dem, samlades på nedra botten

i den stora, trefliga lågsalen, där humlan trängde

in genom fönstren och svalan flög långt in i salen.

Denna tredelning var absolut nödvändig, icke

så mycket för utrymmets skull, som därför att i

dessa starkt upprörda tider, med det politiska

hatet från mössornas och hattarnes tid glödande

under allt och hos alla, tillochmed sällskapslifvets

kylande och cirklade formaliteter icke voro starka

nog att förebygga kontroverser och dueller,

chika-ner och obehag mellan heta hufvuden, kvicka

tungor och löst sittande värjor och huggare.

Nu var allt färdigt. Fru Ulla Lisa, starkt

religiöst sinnad, ville ge det hela en viss andlig

prägel, men alla hennes och prästmannen

Nyman-ders sträfvanden strandade mot tidens gudlöshet

och ungdomens tysta, latenta och egensinniga

likgiltighet i detta afseende. Ulla Lisa var klädd i

en nu tämligen urmodig, men ståtlig och dyrbar

robe ronde, en långrock-liknande klädning med ett

oändligt långsträckt rygglif, öppen öfver bröstet

och med trånga ärmar räckande till armbågarna,

allt detta öfver en hvit atlaskjol, garnerad medmyrtenkvistar. Dykränger af kanfas läto höfterna

pösa ut, i afsikt att göra midjan så smal som

möjligt. Håret var pudradt i en hög corbeille och

upplagdt kring en knippe myrten och en

fjäderbuske af silfverfärgade strutsplymer. Sofie var i

ungefär samma stass, men i tyg af lätt amiens i

sévresblått med ett småblommigt mönster. Med

pastor Nymander, klädd i peruk med lång piska

och bärande ett digert manuskript i handen, gick

fru Ulla Lisa nu, följd af sin syster öfverstinnan

Munck, en humoristisk fru, i dagligt tal kallad

Stafva Glad, och alla andra närmare anförvandter

upp till den härliga Talludden, Stansvikens

stolthet och prakt sen generationer.

Talludden är en åt tvänne fjärdar långsamt

sluttande sandås, som från Degeröns södra strand

sträcker sig långt ut till hafs. Hundraåriga

tallar höjde sina stolta, grågröna kronor på starka

stammar upp mot himlens blå. Mellan deras

grenar såg man de drifvande hvita molnen

majestätiskt långsamt röra sig under fästet. Vid deras

fötter blommade miljoner linneor och fyllde luften

med sin intagande mandeldoft.

Det långa, festklädda tåget gick genom denna

naturliga vildpark till uddens spets, där ett

rymligt rundtempel i klassisk stil var uppfördt. Från

templets cella ledde en lång bro öfver strandensrullstenar ut till hafvet mot Sandhamn. För att

komma till bron måste man gå igenom templet.

— Ilvilken ljuflig ort, hvilken Herrans Guds

helgedom är icke detta naturens underverk, säger

kyrkoherden Nymander seende omkring sig. —

Och se den stolta fästningen där borta, Sveas värn

och sköld, och där den rika, charmanta köpstaden

med sitt härliga tempel!

— Ja, här är ravissant, säger fru Ulla Lisa,

men skönast är det, när solen går ned och

staden står mot rosiga sk}7,ar i matta färger och

speglar sig i det aftonlugna hafvet.

St af va tyckte mera om den andra sidan, den

var så syndigt vacker med friska gröna stränder

och mjuka löfträd. — Den påminner mig alltid,

säger hon, om orden „Brunnsvikens böljor blå i

vattrade vågor ses gä.“

— Men Stafva, comment, c’est de Bellman.

— Nu komma de, ropar Sofie från bryggan.

— Kom genast hit, ropar fru Stafva, vinden

blåser upp dina kjolar, och benen synas från bå

tarna.

— Mais chère soeur! säger Ulla Lisa.

Riktigt. Från Helsingfors och Sveaborg komma

nu båtar, som alla styra mot samma medelpunkt.

Båtar i alla färger och af alla former, chebeker,

kaiker och slupar. Främst i têten ses Manner-skantz’ vackra slup „Ulla Lisa“ med sina

vapensköldar. Nu lägga båtarna till vid bryggan.

Man-nerskantz i artilleriets stora paraduniform bjuder

handen åt gamla landshöfdingen C. G. Armfelt och

hjälper honom upp från den svajande båten.

Efter honom kommer Mikael Ankarsvärd, chefen

för arméns flotta. De följas af en fin, spenslig

man med mörka, slutna drag och ett förbindligt,

men dock kallt, poleradt sätt, löjtnanten J. A.

Ehrenström, anställd i konungens kansli och nyss

kommen från Stockholm. Där kommer gamle grefve

Posse, general en chef i Finland med sin

adjutant, kornett De la Muhl, som i dag kommit med

viktiga bref från baron Nolcken i S:t Petersburg.

Det är en liten själfkär herre i ytterst soignerad

toilett. Vidare vicelandshöfdingen von Willebrand

med sin vackra hustru Wendla von Wright, samt

den hypereleganta Robert Montgomerie med fru

Sybilla Stahlburg, fransyska och af mannen

enle-verad under den tid denne tjänstgjorde i Nancy.

Skrattande, snattrande och pratande kommo

flickorna Gardemeister, följda af hela

Euterpesällska-pet, med guitarrer och lutor. De helsade högljudt

och oändligt tacksamt, presenterade sina

kavaljerer och vinkade åt nästa båt, där Gustave

François i splitterny dragonuniform och vacker som

en ung gud stod sprant och rak i fören. Hanräckte handen åt sin gamle gynnare, den i hela

Finland högt värderade öfverste Nordencreutz.

Allas blickar fästades på den unga, okända officern.

— Mais est-il beau ce diable là, säger

Montgomerie åt fru Stafva, som med sin lorgnon

betraktar den ståtliga ungdomen i den mörkblå

uniformen med de guldgula snörmakerierna.

Gustave François går i land med sin

trehör-niga chapeau bas under armen, vinden leker med

puderperukens lockar, piska och band. Redan på

bron räcker han djupt bugande ett papper åt

Man-nerskantz.

— Jaha, säger gubben och ser på honom från

hufvud till fot, medan hans behandskade hand med

svårighet öppnar uniformen och drager ur

barmfickan fram Gustave François’ så länge åtrådda

officersfullmakt.

— Bror Mannerskantz skall ursäkta den unge

mannen, att han bär sin uniform en timme för

tidigt. Han protesterade nog mot saken i det

längsta, men felet är — om det är ett fel — mitt.

— Bra, bra! herr kornett. I afton aflägger

ni för prosten i Sveaborg krigsmanseden, och i

morgon reser ni med handlingarna, ni vet, till

Stockholm. Öfverste Montgomerie — ropar han

— får jag presentera för Er er 3rngsta kornett,af Hans Majestät beordrad att resa direkte till

Stockholm.

— Mais voilà, det må man kalla tur, säger

Montgomerie. Att de kände hvarandra förut,

talade han icke om.

Och båt efter båt lägger till vid bryggan,

och glada hälsningar, lyckönskningar och utrop

af öfverraskning och munterhet, skämt och kurtis

höras under tallarnas allvarliga, hemlighetsfulla

mummel. Glada färger, blommigt siden, amiens

och nettelduk tryckt som rouen-porslin, plymer,

solfjädrar och band, topaser och turkoser lysa,

glindra och blixtra i tallskogens mjuka, ljusa skugga,

medan silfverbröllopsgästerna ordna sig med

spelman Mickelsons nyckelharpa och grufarbetarnas

fioler i spetsen till ett långt, ståtligt tåg, som

sjungande, pratande, skrattande, som om allt

varit sol och ljus, utan aning om mörka tider, drog

mot gården. Ah, hvilken härlig dag. Vågorna

slå friskt mot strandens stenar. Vinden susar sina

jubelsånger. Solguldet sipprar fram mellan

tallarnas kronor, färgar stammarna och vägens sand

i lysande cadmium.

Nu kommer det långa tåget till byggnadens

förstugukvist. Här står bredbent och jovialisk den

storväxta öfversten Johan Henrik Munck,

Manner-skantz’ svåger, med en väldig silfverpokal fylld medrhenskt vin — släktens gåfva — och hälsar

brudparet välkommet i en ståtlig, lustig och ej så litet

vägad allokution, där Mars och Neptun spela

huf-vudrollen, kufvade af Eros och Freja. Det hela

slutar med lcfverop för silfverbrudparet och en

anmaning till gästerna att dricka stadigt klunk

på klunk ur pokalen, som nu går hela laget kring,

medan Stina och Kajsa följa efter med hvar sin

flaska rhenskt för att vid behof fylla pokalen, t}"

också den har, ehuru rymlig, sin botten.

Och åter spelar nyckelharpan upp, och det

naturliga urvalet gör, att alla söka den plats och

den omgifning enhvar bäst trifs i. Och så börjas det.

Brännvin i karaffer med Gustafs namn tömmes i

långa supar. Fat och tallrikar slamra. Det

ligger fest i allt detta buller och prat. Solljuset

skimrar öfver det hvita duktyget, gnistrar som

en jätterubin i pontaks-karafferna, blixtrar åter i

bordssilfret, i platåer och beläten, skimrar i unga

ögon, som tjusta och förtjusta söka hvarann,

skimrar i gamla ögon, som lugnt, men varmt se i

hvarann.

Nu knackar öfverste Munck i bordet och

ropar silenge. Med sin litet hesa, men intagande

varma stämma sjunger nu landshöfdingen Willebrand

en bordsvisa på en melodi, som alla känna.De nöjen, som på lifvets bana

Oss himlen aldrig än förment,

De äro blomster^— låt dig mana

Att icke skörda dem för sent!

I dag dig denna ros förnöjer,

Hvars skörd du ännu spara vill.

Men skynda dig, ty om du dröjer,

Är hon i morgon mer ej till.

Ja, söken visligt att bevaka

De nöjen ödet oss beskär!

Må vi ej någon ro försaka

Som ej för hjärtat brottslig är!

Slutcadensen sjunga alla i chorus.

Nu tager kyrkoherden Nymander fram sitt

koncept, harskar sig, torkar sig om munnen och

klingar i glasen.

Men Mannerskantz lägger förbindligt och

vänligt sin hand på hans papper och säger:— Kan du,

min broder, på din ära lofva att allt detta är sagdt

inom fem minuter?

— Nej, broder!

— Ja, då får du, min ärade broder, vänta

med talet till i morgon.

— Ja men, och i varma, korta ord

propone-rar prästen nu silfverbrudparets skål, och

Mannerskantz tackar kort och kraftigt och stiger upp

för att gå. Han följes af lefverop och böner att

stanna kvar. Omöjligt! Mikael Ankarsvärd, somofta sett på klockan, stiger äfven upp. Jag följer

med dig, vågar ej lämna flottan så länge. Och

båda afiägsna sig.

Det gick muntert till vid ungdomens bord i

den gamla ritsalen. Glädjens vårdkas flammade

högt, och elden närdes flitigt af villiga andar. Den

ena bragte sin sång, den andra sitt skämt; en

spelade en cantilena på luta; bouts-rimés,

chara-der, kvickheter af alla slag aflöste hvarandra, och

till detta kom öfverstens pontak och bischoff i

stora glas. Man lekte riksdagen 1786, man sände

deputationer och „tvungna deputationer“ till de

gamlas bord, drack prästen till med det bevingade

Lewenhauptska ,,så skall en rätt svensker vara“;

man drack landshöfdingen till med orden ,,kan en

svensk försumma“ ur en af ariorna i konungens

opera.

Gustave François, som kände, att han var

föremål för damernas tysta beundran och måhända

äfven de unga kornetternas afund, som märkte

att de gamla undrade öfver det uppdrag han

erhållit att resa till Stockholm, Gustave François

som aldrig i sitt lif varit med i en så förnämlig

församling som den, h vilken nu samlats på

Stans-viken, aldrig stått högre på lyckans hjul, satt midt

i all denna högljudda glädje djupt olycklig i sitt

inre. Han gjorde allt hvad han kunde för att medsjal och hjärta taga del i festens fröjd; förgäfves,

minnet af den förflutna natten, af Gabrielles bref

plågade honom. Hans vackra, pratsamma granne

Beate Louise, som hänförde denna hans

tillbakadragenhet från den allmänna glädjen till hans

kärlek och saknad efter den bortavarande, hviskade

till honom:

Flyktig kärlek städs iörklarar

Sina nöjen fjärr och när,

Men den eld, som evigt varar,

Vördsam, öm och helig är

och tryckte under bordet med värme hans hand.

Men allt detta började blifva honom plågsamt. Han

måste, kosta hvad det kosta ville, slå sig lös. Han

tvang sig gång på gång upp till samma svindlande

glädjehöjd som de andra, men blott för ett

ögonblick; hans glädje sjönk som den vingskjutna

lärkan åter ned, och där satt han efter hvarje

ansträngning än mera tyst, nedslagen och missnöjd

med sig själf.

När det led mot slutet af middagen, kom

Montgomerie, som druckit tappert, in i

ungdoms-skocken med den stora silfverpokalen i hand. —

Jag kommer som deputerad från första ståndet,

och dricker ur denna praktfulla bägare den

yngste officeren vid mitt regmente till; „sådan skall

en rätt svensker vara“ sade 1786 landtmarskalkenLewenhaupt om halta och tjocka. Leionstedt. Om

dumma Lewenhaupt nu vore här — hvilket han

gudskelof ej är — hvad skulle han då säga om

regementets yngsta kornett. Men vi skola icke

skämma festen med landtmarskalkens vålnad;

dric-ken mina vänner en skål för Gustave François

Glansenstjerna. Lefve han! — Alla reste sig upp.

Lefve han, ljöd det i salen, och glas och bägare

klingade. Gustave François bugade sig djupt. —

Och nu min kornett, säger Montgomerie, nu

svarar ni med en sång. Hvar är lutan? ni sjunger

för oss en bordsvisa, fransk eller svensk. Ja, ja,

jag vet att ni kan. — Det hjälpte intet. Beate

Louise och Anne Catherine kommo för öfrigt genast

fram med sina instrument och sina försäkringar,

att han sjöng alldeles charmant, ja själf till och

med skref „glosorna“. För ett sådant vitsord af

så vackra och kompetenta domare föllo alla

blygsamma protester till föga. Mickelsons eviga

nyckelharpa tystades i ögonblicket ned; Gustave

François gnolade för flickorna Gardemeister en melodi,

som de skickligt togo ut på sina lutor, hvartill de

lofvade att sjunga med i slutcadensen. Med sin

vackra baryton sjöng han nu följande:

„Ode till ett godt humeur“.

Och guld och skatter, ära

Jag ger ej mycket för.Dem tid och mal förtära,

För’n själf jag cn gång dör.

Ett vet jag dock som väcker

Fröjd, hvart jag det för,

Ett godt humeur, som räcker,

Tills själf jag engång dör.

I Lethes flod skall dränkas

Hvad nu min glädje gör.

Och jag i graf skall sänkas,

När en gång själf jag dör.

Ett vet jag dock som väcker

- etc. etc.

Och jordens troner ramla,

Och välden störtas kull,

Och den som vetat samla

Skall lämna bort sitt gull.

Ett vet jag dock som väcker

etc. etc.

Sången emottogs med hänförda bravorop. —

Till dansen, till dansen! ropar Montgomerie, och

i festlig yra slås ritsalens vida dörrar upp, bord

och bänkar bäras af ungdomen, med flaskor, glas

och tallrikar, ut på gården. Nyckelharpan tages

åter in. Johan Henrik Munck, som druckit

försvarligt, kommer skinande glad in med

silfverbru-den under armen. — Jag skall dansa med

silfver-bruden. Rehnstjerna, som länge haft ögonen upp,

springer fram, kastar sig som ett retadt lejon

mellan sin afgudade Beate Louise och den förföriske

Montgomerie och tager henne ifrån honom i sistaminuten. Anne Catherine och lilla Blomcreutz,

Stafva själf med Gustave François, Sofie och

prest-mannen Nymander ställa sig upp i menuetten.

Lutan klingar, gigor ljuda, nyckelharpan surrar, det

bräckliga golfvet sviktar, dansen är i iull gång.

De som druckit för mycket söka sig stapplande

ut till s3Trenbersån, andra gå till Talludden för att

hvila sina tunga hufvuden i den mjuka ljungen.

Då höres där plötsligt ett väldigt dån från

fjärran, allt tystnar med ens, skrattet stelnar på röda

läppar, musiken upphör, ögats eld slocknar hos

de unga. Dånet tager till — kanonerna tala från

Sveaborgs murar.

— Kriget! ropar öfverste Montgomerie, och

blickande öfver till Gustave François, säger han

mörkt: ,,han vågade det ändock“.

— Nej, icke kriget. Hans Majestät konungen

kommer, ropar gamla landshöfdingen Armfelt. Och

där blir en villervalla, en gränslös förvirring, alla

rusa efter hattar, käppar, kappor, blott några få

taga ett hastigt afsked, alla som kunna skjmda

mot Talludden. — Till båtarna, till båtarna! heter

det. När skaran kommer nära rundtemplet på

udden, häfves där, från helgedomens inre, upp ett

oerhördt skrik, ett förtviflans skrän: Inte ännu!

inte ännu! hör I inte, vi äro icke färdiga! —Men

ingen hör på ropet, och i sin förtviflan rusa half-kladda diyader och oreader, en del i underkjol,

andra i byxor och linne, utan peruker med

fladdrande hår, flyende ut ur rundtemplet in i skogens

skyddande snår, döljande sin nakenhet med

kjortlar, rober och sjalar. Det var tio å tolf af

Dege-rös kvinnliga ungdom, som efter middagen skulle

i Ehrensvärds skjul ge pantomimen ,,Skantzen

Manner kapitulerar för Degerös oreader"-.

Knappast någon observerade dem, man skyndade in i

templet och ut på bryggan.

I bländande eftermiddagssol tyste fönstren i

Sveaborg som väldiga smycken, en gyllne dimma

lät fästets konturer teckna sig svagt mot

horisonten. Öfver murar, vatten och torn stego väldiga

moln af opaliserande, svagt gul och rosafärgad

rök. I andlös tystnad sågo alla in i det tysande,

färgrika molnet, som steg allt högre och högre

mot fästet.

Plötsligt sticker där fram ur sundet mellan

klippöarna ett smäckert fartyg, i dess akter

svajar den stolta, tretungade blågula flaggan, det är

Amadis, konungens fartyg, följdt af den eleganta

Esplandian. Den gyllne gallionsbilden på Amadis

lyser som en strimma öfver hafvets blå, när det

stolta fartyget med mannade rår styr in i

Helsingfors’ hamn.

Ett rungande Lefve konungen! bäres af vin-den från klippön och ger återsvar på Stansvikens

brygga. Landshöfdingen kastar hatten i vädret!

— Lefve konungen ropar han; och oaktadt allt,

trots allt, ropa alla, Montgomerie, Rehnstjerna,

Blomcreutzarna, ja till och med flickorna

Gardemeister sitt jublande: — Lefve kungen! Alla skynda

i båtarna, som nu lägga ut i ifrig rodd mot

staden. På bryggan står silfverbruden kvar med sina

vajande strutsfjädrar i håret, mellan kyrkoherden

och Munck, Stafva och några andra.

— Herren kom precis, nästan på dagen som

han iofvat, säger Munck.

— Herren har gjort en stor dumhet, säger

Stafva.

— Herren bevare Herren, han är dock den

ende, som kan hålla samman vårt oroliga Sverige,

säger Ulla Lisa.

— Hennes nåd har så rätt, Amen, säger

kyrkoherden Nymander.

Nu kommo oreaderna och dryaderna, illa

medfarna, med sminket på sina ansikten, toiletterna

bristfälliga och i oordning. — Hvad har händt?

fråga de bedröfvade och icke så litet förargade.

— Mars har stigit in i skantzen Manner och

drifvit sånggudinnorna på flykten, svarar Munck.

Och alla gingo i tunga tankar mot

Stansvikens gamla byggnad.

■ " IOVII.

När den båt, där Gustave François satt, rodde

från Stansviken till konungens fartyg Amadis —

som bar sitt namn efter sagoprinsen Amadis de

Gaule, konung Perions son och fader till den sköna

prins Esplandian, allt därtill personer irån konung

Gustafs carouseller på Drottningholm — kommo

de så nära akterstäfven till Esplandian, att årorna

på styrbordssidan måste lyftas upp. Just då

båten långsamt passerar Esplandians rikt

skulpterade och förgyllda akterstäi, höres där uppe irån

fartyget ett utrop aî öfverraskning och glädje.

— Men Gustave François, är det du!

Gustave François ser upp, och ur en aî de ovala,

med rika roccoco ornament omgiîna, îônstren i

Esplandians akter sticker ett vackert blekt

kvinnoansikte fram, omgifvet aî rikt kastanjebrunt,

vågigt hår. Omkring huîvudet var virad en mjukmusslins slöja, brocherad i guld och broderad med

silke i alla färger.

— Gabrielle! skrek Gustave François.

— Men stanna, Blomcreutz, stanna, jag vill

upp. Båten stannar, lägger till vid

fallrepstrap-pan, och Gustave François svingar sig som en

ekorre ombord.

— Vänten ett ögonblick på mig, säger han

och skyndar in i kajutan. Där satt hon, hans

Gabrielle med det bleka hufvudet på sned,

tillba-kakastadt mot den höga stoppningen af

guldfärgad damast, med armarna slappt hängande ned i

skötet, så blek att eftermiddagssolens ljus, som från

det ovala fönstret lyste likt en gloria kring

hennes hufvud, dock icke kunde gifva henne färg.

— Gustave, Gustave, jag har varit så sjuk,

säger hon, smått leende åt den inträdande, som

faller på knä för henne och ömt kysser hennes

händer. Hennes ögonlock svälla af glädjetårar.

— Du här, du, hviskar hon och lägger sina

båda händer på hans axlar och blickar honom

djupt in i ögonen. — Ack, hvad du förändrat dig,

blifvit vacker, säger hon helt förtjust.

— Men du, är du mycket sjuk, och — han

reser sig häftigt — men huru har du kommit

med på konungens båt?

Gabrielle hör, ser och känner, att han ärmissnöjd därmed; men hon endast 1er och säger,

i det hon med möda reser sig: — Han är ju så god.

Grefvinnan Posse, fru Björnram — du vet

ande-skådarens — jag och fyra soldathustrur ha fått

följa med. Kriget står ju för dörren, och jag

måste till Eremitaget, för att taga hand om gamla

far och allt hans, ty just i dessa nejder, i vår

kära hembygd torde den första

sammanstötningen med fienden äga rum. — Och jag har varit så

sjösjuk under hela resan, ännu går allt ikring för

mig, stöd mig, Gustave François. Och med en

förtjusande åtbörd af ömhet, förlägenhet och ett

litet grand koketteri lämnar hon sig i hans armar.

Trenne år hade förgått, sedan de två sett

hvarandra, tre långa år. De hade så rnycket att

säga och fråga, att de vid detta alldeles

oförmodade möte grepos af förlägenhet. Hvar börja,

hvar sluta med frågorna? De sutto tysta, ty

glädjen är ordfattig, den har icke ett rikt utbildadt

språk som sorgen. De kunde endast se på

hvarandra och le af glädje öfver att åter mötas. Nu

öfverraskades de af generalskan Posse," som

oför-modadt trädde in, sökande rätt på några sina

effekter. Gustave François rodnade starkt, medan

Gabrielle presenterade honom.

— Kornett Glansenstjerna, det gläder mig attgöra en så efterlängtad kavaljers bekantskap,

säger grefvinnan leende. — Tillåt mig som en till

åren kommen dam att ge Er ett råd. Man

väntar på Amadis med otålighet på era kartor. Man

talte om dem i Stockholm, på Eckerö och i Hangö.

Herren är mycket inquiète.

— Ack, ja, skynda med dem, jag glömde

alldeles mitt löfte till baron Armfelt, att sända

dig med dem till honom.

— Jag har dem med mig, har haft dem hela

dagen på mig, trodde att Mannerskantz skulle taga

dem. Jag skall genast bege mig i väg och lämna

dem ifrån mig. Hvar bor du? När reser du?

Hvar träffas vi? frågar han snabbt.

— I afton på Sveaborg hos Björnrams, jag

reser väl i morgon. Ack, skynda dig!

Och Gustave François ilar ned till

Euterpe-sällskapets båt och ber sina vänner ro honom till

konungens fartyg. Och nu ror man af alla

krafter till Amadis. Vid fallrepstrappan på

styrbordssidan står vakt, men då Gustave François

säger sitt ärende och nämner Armfelts namn,

får han genast stiga upp. På Amadis’ breda

och blanka vattdäck står kring kajutdörren allt

hvad Helsingfors har af rang och namn att bjuda

på, främst general en chef grefve Posse, så lands-höfdingen, C. G. Armfelt, vicelandshöfdingen

Willebrand, militärer och embetsmän af tromans rang,

alla uppställda i tvänne buktande linjer. Högre

upp på halfdäcket ser man fartygets chef, den

unga Hjelmstjerna omgifven af sina officerare.

Bland de förra stodo i den lysande raden af

uniformer flere bleka och försagda, medvetna om att

de nyss talat ur en väl hög ton om sin herre och

landets kung. Öfverste Hästesko vid

Åbolän-dingarna och den ifriga intrigören Klick stå här

så ogenerade som möjligt, men det behöfs icke

mycken världserfarenhet för att märka deras inre

oro. Icke ens den djärfva och stolta

Montgomerie var fullt naturlig i sina manér, där han ännu

upphettad efter den glada middagen, satt ledigt

och elegant mellan spakarna på fartygets babords

kapsel och väntade på företräde.

Konungen har varit opasslig under

öfverfär-den. Han har icke ännu tagit emot någon.

Pågen Möllersvärd och kammarjunkaren Stjernstedt

gå ombord och anteckna namnen på dem, som

anmält sig till audiens. Mellan denna skara af

högdjur går Gustave François försagd och

förlägen fram till gamle Nordencreutz, som när han

ser honom, ifrigt vinkar honom till sig.

— Det var förväl att du kom, jag har genom

Armfelt bedt att få dig till adjutant, det bevil-jas mig" nog. Gör dig i ordning att resa till

Lovisa i morgon bittida.

Nu öppnas dörren. En högväxt,

utomordentligt vacker man i hofdräkt stiger ut genom

kajutdör-ren. Det är öfverstekammarjunkaren Gustaf

Mauritz Armfelt. Han ser spanande omkring sig, han

tyckes söka någon. Nu går han hastigt fram till

Nordencreutz och säger nästan häftigt : — Hans

Majestät beviljar Er anhållan, men de kartor Hans

Majestät begärt af kornetten i fråga, tyckes icke

vara möjliga att få.

— Här äro de, herr baron och öfverste, säger

Gustave François, bugar sig djupt och ger

honom en bundt med handlingar. Jag ber

ödmjukast om ursäkt, men jag har först i dag fått min

fullmakt och min uniform, och hade således ingen

möjlighet eller rätt att därförinnan fullgöra mitt

uppdrag.

Armfelt såg på den unga kornetten med

välbehag, hans min ljusnade.

— Hvar bor ni?

— Hos mig på Sveaborg, svarar Nordencreutz.

— Vi träffas i morgon. Vet kornetten att

ni på Esplandian har en förtjusande väninna, som

charmerat hela hofvet med sin dans och sång.

Och han såg skalkaktigt med ett uttryck af

välvilja på Gustave François, som rodnade starkt.— Jag vet det, herr baron. Vi äro vuxna

som syskon upp i samma hembygd.

— Syskon ja! Och Armfelt småler vänligt. Det

heter så i visan: käraste bröder, systrar och

vänner .... Så går han till kajutans dörr, vänder

sig om, slår upp dörrarna och säger: Öfverste

Anckarsvärd, öfverste Nordencreutz,

landshöfdingen baron Armfelt behagade stiga in till Hans

Majestät. Öfriga herrar officerare och

tjänstemän torde i morgon infinna sig på Sveaborg,

där kungen kl. precis tio skall emottaga

deras hyllning. Hans Majestät stannar öfver natten

ombord.

Allmän bestörtning. General en chef grefve

Posse och Montgomerie, konungens forna

gunstling blefvo ej emottagna; fallna i onåd, utan

tvif-vel för Valhallaförbundet, hvilket uppstått så att

säga under deras ögon och som, om dess

institutioner ock ej voro kända af regeringen, dock till

sitt mål, t3’cktes vara den bekant. Man gick ned

till båtarna enhvar efter sin sinnesart nedslagen,

förargad, bitter, uppskrämd. Men hvem som skulle

blifva öfverbefälhafvare i detta krig, om hvilket

ingen visste, huruvida detv redan begynt eller ej,

se här den fråga, som nu upprörde hela

Helsingfors och Sveaborg.Sedan Gustave François skiljt sig från sina

vlinner, som ännu denna afton skyndsamligen

skulle bege sig till Lovisa, for han åter ut till

Esplandian, för att afhämta Gabrielle. Hon hade

något återhämtat sig och var nu hjärtans glad

att åter i sällskap med sin barndomsvän få

trampa den finska jord, som var hennes

fädernesland och som hon städse älskat högt. De rodde

i den vackra juliaftonen sakta genom hamnen

mellan otaliga båtar, som alla svärmade kring de

kungliga fartygen, förbi den stora fregatten Björn

Järnsida, mellan de smäckra turunmaa och

hämeen-maa-båtarna, som i tvänne linjer lyfte sina

vackert skurna mörka förar ur hafvets glänsande yta.

Längre bort syntes Starkodder, med sina många

kanoner, snabbseglaren Jehu, tvillingsfartygen Odin

och Frigga och så många andra, dem

Ehren-svärds snille, Mannerskantz, Anckarsvärds och

Granstedts trägna, redliga arbete skapat. Öfver

allt lyste vimplar och flaggor i glada färger.

Muntra rop och refränger, stumpar af glada

sjö-mansvisor och eldiga signaler fladdrade i luften.

Julisolen göt sitt breda, klara ljus öfver denna

praktfulla tafla.

— O, hvad Finland är vackert, säger

Gabrielle och hennes bruna ögon tindra af värme och.

hänryckning.Nu rodde de in under Sveaborgs mörka

vallar, oeh lade till vid Wredes port. Gustave François

tog ett hastigt afsked, de skulle träffas ännu i

afton, hur sent som helst. Men nu måste han upp

till kommendanten, ty klockan sex skulle eden

af-läggas. Han gick upp till

Kommendantexpeditionen och anmälde sig. Men här fick han af

adjutanten veta, att aderton unga officerare vid olika

vapen skulle aflägga eden, alla på en gång i

morgon klockan sex för att en timme därefter draga

ut till gränsen, till Abborfors och Anjala. Glad

sk}Tndade han sig åter bort till kungliga

sekreteraren Björnrams bostad. Björnram, anställd som

finsk tolk hos konungen, hade tagit in i en af

underbefälets kasernflyglar, icke långt från

Ehren-svärds graf. Denna flygel var öfvervuxen af en

ung lönnskog, så tät, så löfrik, att endast de röda

tegeltaken stucko upp ur den ljusa grönskan.

Själfva lägenheten blef därigenom så dyster och

mörk, att Gustave François, inkommen i rummet,

knappast att börja med såg Gabrielle. Då luften

därtill var kvaf och tung, beslöto de sig för att

gå ut till den så kallade Kungsplatån, vid denna

tid i hela Finland känd för den hänförande vackra

utsigt platsen erbjöd. Här hade Adolf Fredrik

från ett litet i grekisk stil uppfördt tempel tagit

den storslagna Finska viken i skärskådande.Templet hade sedan denna tid troget omhuldats,

det stod nu omgifvet af knoppande jasminer och

rikt blommande guldregn, som spred omkring sig

en nästan döfvande doft. Gabrielle och Gustave

François satte sig på templets trappa och sågo

t3"sta, betagna af den härliga utsigten öfver

haf-vet, hvilket syntes så långt ögat nådde, blått i

alla det blåas skiftningar med sommarens

guldglans öfver vågorna. Längst i fjärran, där man

icke ser hvar hafvet slutar och himlen börjar,

går allt upp och samman i ett lilasfärgadt

skiftande töcken, så luftigt, så lätt, så ljuft som en

drömbild, en ständigt växlande, fager drömbild.

Här sutto de timme efter timme ostörda, ty

allt som lif och anda hade sökte sig till hamnen

och staden, där " konungens fartyg nu låg. Och

nu tinade det så småningom upp kring dem. —

Minns du det och minns du den — barndoms- och

ungdomsminnena stego fram i lefvande färgrika

gestalter, som mot bakgrunden af dystra skogar

och rörliga älflandskap, förde dem åter allt

närmare till hvarandra.

Och dock, huru nära de än sutto hvarandra,

de hade ett obestämdt skuldbelastadt medvetande

af att där mellan dem fanns likasom en hemlig

öfverenskommelse om att dölja något för

hvarandra. Men på samma gång kände de, att allt, somvarit dem emellan stod på spel, om det som de

buro inom sig komme fram i olämplig form och

tid. Å andra sidan insågo de, att om de nu

började att hymla och gömma för hvarandra, hvad

de tänkte och hvad som upprörde dem, var det

lika så olyckligt, ja det blef för dem omöjligt

i längden att vara naturliga, ärliga och sanna.

De voro af denna orsak i en stark inre

spänning, som märktes främst däri, att de för att

hålla sig på neutral mark åter och åter gingo in

i saker, som längesedan klarnat för dem, i det

framfarna, det upplefda.

Gabrielle, som i madame Staëls skola lärt

sig att studera och känna människorna, led

sär-skildt däraf. Han åter å sin sida kände vid

tanken på Valhalla-förbundet och den del han tagit

däri den pinande känslan af formlösa, ofärdiga,

sig danande tankar, åt hvilka han icke inför henne

kunde finna fullt tonande, klara uttryck, ty han

kände icke henne mera så väl som fordom. Han

var rädd för hennes öfverlägsenhet. Hon hade ju

lefvat nästan trenne år i den modärnaste

kvinnans, i madame Staël von Holsteins hus i Paris,

hon måste vara skarpsynt som Minervas uggla,

full af nya tankar och ideer i politik, om

kvinnans rätt, om kärlek i giftermål, om allt det som

i den nya litteraturen — som nu upprörde värl-den — sades och icke sades ut. Oaktadt allt

detta, som skiljde dem åt, fanns det dock ännu

något, som höll ihop det hela, lät dem lyckligt gå

öfver de broar, som nu bräckliga, sedan

gammalt funnos mellan dem, ömheten och vänskapen,

denna ömhet, hvars milda eldar de så länge

vårdat, att de när som helst åter kunde slå upp i

kärlekens brand.

Hon såg, där hon satt stödd mot den doriska

kolonnen, nästan förstulet på honom. Hur vacker,

huru manlig han blifvit, hvilken hållning full af

mjukhet, behag och kraft. Han åter såg, huru

uttrycket i detta ljufva ansikte växlade, huru

blodet pulserade, kom och gick under denna fina,

varma, rosiga hy, han såg hvilken ömhet där

lyste ur de tindrande bruna ögonen, öfver hvilka

det hvilade ett drag af mild sorgbundenhet. Han

drog sig närmare henne, där hon satt ett

trappsteg lägre än han, tog hennes fina hand och

kysste den ömt. Det blef en lång tystnad.

Hvar-dera blickade tigande utöfver haivet, där de mörka

strimmorna blefvo allt bredare och bredare, där

de rosiga molnen samlade sig kring den

nedgående solen. Gabrielle suckade sakta.

— Hvad är det, frågar han med oro.

Nej, det blir olidligt, tänker hon. I morgon

skola vi skiljas, det som måste sägas, måste sägas nu.- 15s -

— Huru god han är, vår konung, börjar hon

försiktigt. Han har öfverhopat din och min

familj med välgärningar.

— Min! säger Gastave François mörkt.

— Ja din. Och nu senast dig. Du är i dag

blifven kornett, det är det första, det svåraste

steget på den bana, som kan leda dig uppåt.

Nåväl, när du nu lägger den lyckan i ditt ödes

vigtskål, skall du för att jämnmåttet icke alldeles

må rubbas lägga i den andra skålen den sorg jag

nu går att göra dig. Pardonne moi, men jag

måste säga dig detta, emedan jag icke mera har

kraft att bära det, ty det trycker mig till jorden,

emedan jag icke kan dölja det, ty det skönjes i

mitt anlete. Hjärtans allra käraste, jag är

gammal, jag passar icke mera till din hustru.

— Ah, Gabrielle, äro vi åter där. Han var

nästan glad, att det icke var frågan om något

annat.

— Jag var en liten späd flicka, då tycktes

du, den friska, stora, starka gossen, lika gammal,

ja äldre än jag. Jag blef den fullvuxna jungfrun,

då blef jag med ens äldre än du. Och nu, förlåt

att jag säger det, världsklok, erfaren, efter att ha

lefvat i den stora världen, vid hofvet i Versailles,

förstår du nogsamt, att jag åldrats före mina år.

I dag, när jag satt framför spegeln och kammar-jungfrun band och pudrade mitt hår, ryckte hon

ut vid tinningen två silfvergråa hår. Mina ögon

f}dldes af tårar, och nu såg jag, huru små fina

rynkor, som nerverna på daggkåpans blad, slogo

upp vid tinningarna. Ja se själf, och hon böjde

sig ned, se själf. Icke dessa ungdomens friska,

mjuka rynkor, nej dessa små hvassa, som tala om

förödelse.

— Ack, käraste vän, jag ser intet. Hvad

göra mig de några åren fler du har.

— Hvad göra mig åren, säger äfven jag,

intet för min skull, men allt för din skull. Du skall

säga: detta betyder alls intet, och det betyder

intet au comencement. Jag har själf sett i

äktenskap äfven vissna behag åter få charme och

fraicheur, att börja med, men sen kommer

förfallet, desto bittrare. Je ne veux pas survivre å

mon bonheur. Den dagen jag ser, att du finner

det jag åldrats, börjar den stora kampen, som jag

ej vill strida. Ty jag står då ensam med

ålderdomen och skall kämpa mot din skönhet och

ungdom, och ålderdomen är ingen pålitlig

stridskamrat.

— Men käraste Gabrielle ....

— Nej, hör min vän. År för år blir den

kampen svårare. Och ännu en sak, den striden

börjar för mig, innan mitt hår grånat, mina ögonförlorat sin glans och rynkorna skvallra om att

våren gått. Den börjar från första dagen, ty min

hela inre varelse är hunnen förbi, hvad som vid

dessa år plär vara vanligt med kvinnorna i vårt

hemland. Och då skall du finna, att lika lätt som

det var för dig att utan att mista andan storma

lifvets berg, lika tungt och svårt skall det blifva

dig att en gång stappla ned för dess branta

sluttningar, när den tiden varder kommande för dig.

Nu bief Gustave François rädd på allvar. I

hennes bref hade han mer än en gång sett detta

ord gammal understruket. Hon hade en gång

från Paris skrifvit om samma sak. Att hon nu

talade så jämnt, så utan att taga om orden, visade

att hon länge burit dessa tankar inom sig, att

det icke var ett hugskott utan en stark känsla af

inre oro, som dref henne till dessa yttranden. På

samma gång kände han sig sårad i sitt inre af

talet om hennes erfarenhet. Likasom om han

icke hade utvecklats under de förflutna åren.

Han såg ett ögonblick allvarligt, spändt, i det nu

bleka ansiktet, och för första gången i sitt lif

märkte han, att där fanns ett grand af sanning i

hvad hon sagdt, hon såg trött, ansträngd ut —

icke gammal, det ville han icke säga. Med kvinnans

intuition och instinkt uppfattade hon, hvad som

rörde sig inom honom.— Ja, se på mig. Pour le présent är jag

icke ritdd, än är jag vacker. Och hon tillägger

sakta, vemodigt leende : ■— Ja, jag blir det länge

ännu, men när jag är gammal, fyratio år, då är

du ännu en ung man. När jag är femtio, är du

i din lefnads blom och jag en undanskjuten

gammal kvinna, plågad af alla svartsjukans kval.

— Ah, hvad är detta för ett tal, sade han

otåligt, nästan skarpt, eller ock tu me n’aimes

pas, du vill icke lefva i Finland, stora världen

har tagit dig, hofvet, prinsessan, konungen. Han

steg upp på tempeltrappan, böjde sig ned öfver

henne och såg henne i ögonen.

Också hon reser sig långsamt, sträcker ut

armarna mot honom. — Gustave, säger hon med

ett bönfallande tonfall i den vackra stämman, och

hennes ögon fyllas af tårar. Gör mig det icke

svårare än det är. Hjälp mig själf att lossa de

ljufva banden, gör det mildt och sakta. Du är

ung, bättre att göra haveri på lyckans haf i

ungdomsåren, man kan då segla in i hamnen,

renovera och åter styra ut på djupen, än i

ålderdomen, då intet mera är att vinna på färden.

Han stod lutad mot en af templets kolonner

och såg dystert framför sig. Skymningen föll

öfver hafvet, svallvågorna, som slogo därutanför

mot fästningsmuren, hördes i den stora tystnaden

iisom en sofvandes andning i natten. Mursvalorna

ilögo kvittrande öfver vallarnas krön.

Någonstä-des i fjärran blåstes af en hornorkester en koral.

Soldaterna togo upp melodin, och från tusental

läppar steg sången upp mot sommarnattens ljusa

himmel. Det var en stund af ljuft, heligt allvar.

Gustave François och Gabrielle gingo hand i

hand, tigande ned från platån.

— Nu är det sagdt, hvad jag länge har

burit tungt inom mig — och hon rätade på sig

efter den spänning, i hvilken hon länge lefvat, som

en, som kastar en tung börda ifrån sig — jag

har sagt det öppet och uppriktigt och därför bör

du tro mig, när jag tillägger, att inga andra

känslor eller bevekelsegrunder än de jag sagt förmått

mig därtill. Glöm, hvad som varit — jag kan ej,

kan ej blifva din.

Men Gustave François ville det ej så. I

häftiga ord ber han henne ännu en gång att taga

tillbaka sina ord. Han talar om allt, hvad han

tåligt burit och lidit i åratal för henne. Aldrig

skulle han glömma henne, det ville han gå en dyr

ed på, aldrig sluta hoppas, att hon skulle ändra

sig. Hon lofvade intet, alls intet i det afseende

han bönföll om. Han var nedslagen, bitter, kränkt

och skulle icke finna sig i detta. Oaktadt allt

hvad hon sagt, sökte han yttre skäl för henneshandlingssätt — hofvet, kungen, Armfelt. Han

skulle observera henne och dem, det skulle han.

— Nåväl, din ömhet vill jag ej såra, men

jag har sagt dig det, som jag måste säga, tänk

ett år allvarligt på denna sak. Du har lefvat dig

in i tanken på mig, din barndomsbrud, som din

hustru. Den tanken har aldrig oroat dig, men

jag, som är ömt fästad vid dig, har sett och

vårdat den under tvifvel och sorg. Jag, som känner

lifvet bättre än du, för mig har den blifvit mera

än en rosig lidelsefull dröm. Tänk dig blott den

saken. Nu borde jag vara sjutton år och se upp

till dig som .... Sjutton år! ack det var länge

sedan .... och hon höll sina händer för ögonen.

Han tog henne tigande under armen, och

långsamt gingo de in i den mörka lönnskogen.

— Mitt sötaste hjärta, sade han gång på gång,

mera kunde han icke säga; också han var starkt

upprörd.

Plötsligt frågar Gabrielle: — Cher ami, du

fick mitt bref genom Mannerskantz?

— Ja! svarar han dj^stert och förströdt. Ja,

jag fick det, och han tillägger efter en paus, —

fick det för sent.

—- Hvad vill det säga? och hon för sin hand

upp mot hjärtat.— Hvad det vill säga, och nu först, när han

för en alldeles utomstående person skulle göra

reda för, hvad det vill säga att vara en

Walhalla-förbundsbroder, gick det plötsligt upp för honom,

huru illa han gjort, som så lättsinnigt lofvat allt

hvad han lofvat. — Hvad det vill säga, repeterar

han. Ja, det vågar jag icke säga, tillägger han

med ett tvunget leende — åt en utanför stående.

De hade kommit in i den lilla lönnskogen,

där det nu var så mörkt, att de knappast kunde

urskilja hvarandras anletsdrag.

— Mon chèr ami! Jag ber dig som en lojal

soldat vara kungen trogen, och du, du säger att

det är för sent. Det vill säga, Walhallaförbundet

är ett ... .

Han såg i dunklet hennes ögon glänsande,

oroligt söka hans blick. — Nej, Gustave François,

nu måste du tala om för mig allt ....

— Men jag kan ej, jag har svurit, att icke. ..

— Du har svurit i går åt

Walhallaförbundet, i morgon svär du åt kungen, du svär i dag åt

mig och i nästa år ... .

— Men Gabrielle, håll upp för Guds skull,

hvad tänker du på, hviskar han häftigt.

— Jag tänker på din heder, svarar hon enkelt.

— Men Gabrielle, och han rätade upp sig.

Du har i tre år varit borta från vårt land, du veticke, hvad som händt och passerat. Du har om

vårt lands politik icke en aning; innan du

dömer, måste du kanna alla biomständigheter.

Känner du Jan Anders? — Och i ett starkt ordflöde

började han att lägga ut de teorier han dag efter

dag hört uttalas, själfständighetsmännens tankar.

Koncis och klar till sin natur, sammanfattade han

dem med ifver i postulat och axiom, men märkte

själf till sin förvåning, ja undran, att då allt detta

lades ut logiskt, nyktert, utan den diktionens

prakt, den känslans omedelbara värme, som bar

upp allt, hvad Jägerhorn sade, det hela smulades

sönder i detaljer, därtill ännu sedda i den

politiska moralens ljus. Ju längre han kom i sitt

an-dragande, desto svårare hade han att finna de

försiktigaste, de minst farliga orden, de som dolde

den stomme, som bar upp det hela, det som han

icke fick blotta. Han talade sakta, nästan

hvi-skande, böjd mot hennes öra.

Hon lyssnade på honom först uppmärksamt,

så slog hon plötsligt armarna om hans hals. —

Min stackars älskade gosse! en våg af ömhet, af

medkänsla, något af denna nästan moderliga

kärlek, som hon kände för honom, slog upp inom

henne, och höljande hans brännande kinder med

sina kyssar, brast hon ut i gråt och lutade sitt

hufvud mot hans axel. Mellan snyftningarna sadehon ün en gång: — Min stackars, vilseförda,

hederliga gosse, hvad ha de gjort af dig? Märker du

icke själf, hvilka barnsliga drömmerier detta allt

är. Allt b3Tgges på att den makt, som fordom

ryckt ifrån : oss våra provinser, förhärjat vårt

land med krig på krig, det land, där slafveriet

existerar i den dag som är, att denna sig danande

världsmakt skall taga oss och frihetens sak om hand.

Och detta säger du vara det unga Finlands dröm,

— detta som själfständighetsmännen, de finska,

som utan Sverige vilja lefva fram sitt eget finska

lif, tro och hoppas på. Ah, min stackars konung!

Han stod där häpen vid detta utbrott af

kärlek, af ömhet och politisk kritik. Han kände en

pinande känsla af obehag inför denna hennes

öf-verlägsenhet, och kanske hade han sårad i. sin

manliga egenkärlek gifvit henne ett tvärt, skarpt

svar, om de icke i detsamma hade hört en käpp,

som regelbundet stötte mot stenläggningen och

en röst, som småsvärjande och muttrande gifvit

luft åt sin otålighet.

Det är onkel Nordencreutz, säger Gustave

François. — Hallå onkel, söker du oss?

— Ja visst, hvar tusan dröjer du? Är

Gab-rielle där?

Nu trädde de båda ut ur lönnskogen, och

gamla Nordencreutz tog Gabrielle i famnen. —Minns du, min stumpa lilla, när jag lärde eder

quattuor species. Nu kommen I in till mig helt

beskedligt. Kunde jag icke tro, att du hade

be-gifvit dig af hit. Men tårar, tårar, nu, hvad skall

det betyda? Kom nu hem till gamla farbror! Du,

Gabrielle, bjuder på té. Vi gamla vänner skiljas

i morgon för att kanske aldrig träffas, kriget är

icke att leka med. Du må vara huru trött som

helst, nu följer du med, i afton ären I mina

gäster. Och gubben tog dem, en under hvardera

armen, och alla gingo öfver till den flygel, där

Nordencreutz logerade. — A la guerre, comme à la

guerre, sade han och förde dem in i den stora

låga ritsalen, där han inlogerat sig för de dagar

han bodde i Sveaborg.

Där tändes några ljus, som knappast lyste

upp en tiondedel af det stora rummet. Gabrielle

började att syssla med téet; en soldathustru

hämtade upp hvad som behöfdes för deras enkla

kvällsvard. Öfverste Nordencreutz, en gråhårig,

något korpulent, men rörlig äldre herre, påminte

dem om, huru de som barn kommo åkande till

honom för att läsa historia och matematik. — Ja,

kära vänner, åren ha gått sen dess. Gabrielle,

din mor är död, den fina, ädla människan,

hon har följt dem, så många andra af våra

vänner, som gått hädan. Nå Gustave François, hurumår fru Antoinette, har hon lugnat sig något, och

gamla far sköter om fisket som förr? Mankala blir

vackrare år från år, eller huru? — Sedan man

offrat en half timme åt minnena, började

öfver-sten att berätta om mottagningen hos konungen

och grefve Posses disgrâce.

— Vet du, hvarför han fallit i onåd? Jo det

är för den här dumma föreningen, som kallar sig

Walhalla.

Gabrielle såg vemodigt på Gustave François.

— Ja, där lära dryftas alla möjliga

storpolitiska frågor, icke mera och icke mindre

än Finlands själfständighet. Den purfinska

fraktionen vill med ryssens hjälp lösrycka detta

landet från Sverige. Det lär nu blifva stränga

efterräkningar med föreningens medlemmar.

För Gustave François bief situationen

outhärdlig, han satte sig så, att hans ansikte kom«d

skuggan.

— Efterräkningar, det vore illa, onkel, säger

Gabrielle. I tider som dessa, då det gamla

bryter sig skarpt mot det nya, då nya idéer tvinga

sig fram, och med det nyas kraft hänsynslöst

pocka på utrymme och plats, bör man icke tala

om efterräkningar. Man bör, som Brissot och

madame Roland i Frankrike, förstå att leda detnya in i det gamlas strömfåra, så att det ädla,

det nya har med sig, kommer mänskligheten till

godo. Huru ofta har jag icke hört

„Girondister-nas själ“, som hon, madame Roland kallas, tala

om denna sak.

— Ja, ja, svarar gubben Nordencreutz,

stoppar sin pipa och säger mellan blossen: Nytt vin i

gamla flaskor, nej det går inte, det går bestämdt

ej. Vet du hvad jag ville? Att den där

opraktiska drömmarn finge sin vilja igenom för att visa

dem, hvart det bär. Om par år vore allt slut.

Tro mig, jag har lefvat ett människolif här, jag

känner Finland, och mitt memorial till landets

förbättrande har af konungen delvis lagts till

grund för Finlands ekonomiska förvaltning. —

Skam är det, att när kriget är förklaradt, stå

och träta om hvems felet är. Det är väl den

där fördömda Sprengtporten, som står bakom allt

detta här och låter röra i soppan — när den är

färdig, skall han väl själf taga för sig den bästa

portionen.

— Ack, kära onkel, låt politiken vara, säger

Gustave François otåligt. Låtom oss tala om oss

själfva. Hvart tåga vi i morgon och huru skall

Gabrielle komma till sitt hem i Kymmene? Jag

känner den lifligaste oro för henne.— Vi fara med roddgalérerna till Lovisa i

morgon kl. 7. General Siegroth, baron

Klingspor och flere af de svenska regementens chefer

äro med. Gabrielle reser med general Kaulbars,

som skall uppåt Kymmene floden. Under hans

skydd reser hon alldeles lugnt. Ja, kära vänner,

hvem hade trott, att vi skulle mötas under så

sorgliga förhållanden.

Nu var supén i ordning, Gabrielle bad

herrarna taga plats, och samtalet började så

småningom att gå i den veka vemodiga tonart, det

bör hafva vänner emellan, som icke träffats på

många år och som inom kort åter måste skiljas.

Mot midnatt bröt gamle Nordencreutz upp. — Se

så, nu sägen I godnatt åt hvarandra i Guds namn,

vi måste vara tidigt uppe i morgon.

Gustave François följde Gabrielle till hennes

bostad. De gingo tysta och gripna vid

hvarandras sida. Inne i lönnskogen säger hon med

skälfvande stämma: — Soyez fidèle, loyal et

vaillant, den ed, du i morgon aflägger fordrar det.

Gif hellre lifvet än äran! Que Dieu te garde!

— Och jag, hvad har jag att hoppas, sade han

sakta. Han såg henne ej, men en tår föll på hans

hand, han kände en kyss på sina läppar, han

hörde en snyftning i mörkret, och hon var

försvunnen.Gabrielle sprang uppför trappan, skyndade

sig in i sitt rum, läste dörren och kastade sig

med händerna för ansiktet högt gråtande på sin

bädd. Hon grät öfver sin ungdoms vackraste

dröm, den var för henne förgången. Hon hade en

gång gått i lifvets, i kärlekens strålande solsken,

hade lefvat i dess bländande ljus. Den dag den

grå skymningen föll öfver henne, när hon

tvif-lade på dess allmakt, den dag hon ej mera trodde

på satsen, omnia vincit amor, gick hon frivilligt

ut 111* sitt paradis hellre än att med

misstänksam ängslan, svartsjuk oro, trefva fram på

vägar, om hvilka hon icke mera kände hvart

de förde.

Nordencreutz låg i sin tältsäng, när han

hörde Gustave François komma in i rummet,

sakta kläda af sig och suckande gå i säng.

Han hörde honom kasta sig i bädden af och an

i oro. — Den ungdomen, den ungdomen, säger

han för sig själf, den har en märkvärdig

förmåga att trassla in alla förhållanden, där

kärleken spelar med. Stackars barn ! Nå det reder

sig väl ock en gång. Och den gamla somnar in

i sin sunda sömn. Men Gustave François låg

länge vaken. Endast för en vecka sedan hade

han farit från hemmet jublande mot lifvet, somlåg för honom, så ungt, så friskt, så gladt — och

hvad lofvade detta lif honom nu — intet. Det hade

tagit från honom allt, hvad han under åratal

andligen lefvat på.VIII.

Gustave François hade efter en sömnlös, orolig

natt mot morgonen fallit i en tung, drömuppfylld

sömn, som icke gaf honom någon riktig hvila.

Redan klockan tem väcktes han af gamla

Norden-creutz, som inpackade sina kartor, vapen och

instrument och skyndade på sin unga reskamrat. —

Coiffeuren har varit här redan tvänne gånger och

kalfaktorn med. Du skall vara i stor parad. Eden

aflägges i bönesalen och omedelbart få vi gå ned

till kungsporten för att se flottparaden, se huru

fartygen passera förbi kungens skepp Amphion

och Amadis. — 1 detsamma kom coiffeuren, som

befanns vara Burmeister, värden från Hamburgs

tavern; han var likblek i ansiktet. Han hade en

massa löshår med sig och tog genast itu med sitt

arbete, ställde upp speglar, tång och pomador.Han hade hela natten coifferat officerare och

underofficerare och var nu uppgifven af trötthet.

Med sin hesa röst förbannade han kriget och kunde

icke, ehuru man af facket, förstå, hvarför soldater

och officerare icke kunde slåss lika gärna utan,

som med stångpiska eller fläta. Nu gjorde han

en lång, brun fläta af löshår, som sedan fästades

i det naturliga håret med några marongnålar, så

att den föll precis öfver vänstra örat. Så

placerades tre stora, runda hårvalkar eller lockar

löshår vid hvardera tinningen. Med bränntång,

mastix, vax- och andra preparat fingos de att pösa

ut så mycket som möjligt. Allt detta tog tid, och

Nordencreutz var otålig. Burmeister skyndade allt

hvad de trötta, blåbleka fingrarna orkade.

Gustave François märkte att barberarens rock och

ärmar voro nedblodade och frågade, huru detta kom

sig. Jo, han hade i natt måst slå åder på en

fröken, som svimmat af chagrin och oro öfver kriget,

en mycket vacker hoffröken, som bodde hos

kunglig sekreteraren Björnram.

Gustave François for upp med fart, så att

tången brände honom i tinningen och hela den

mödosamt ordnade coiffuren kom i olag. — Hos

Björnram! sade han upprörd.

— Mein Gott! mein Gott! säger Burmeister

förskräckt, men hennes nåd är alldeles braf nuigen. Jak kommer just nyss från henne, hon ar

snart färdig klädd, hon vill gå med på

flottbara-den, så att herr kornetten kan vara utan oro.

Ännu en moment, herr kornett, en pandrosett här

i flätan, och allt är färdich. — Och de magra

fingrarna löpte åter flinkt ordnande mellar lockar och

band. Så satte han den trekantiga, svarta hatten

med trens och plymer på Gustave François och

med ett: jetzt ist allés fertig und wunderschön,

började han att snabbt packa in sina utensilier.

— Muss noch in die Kirche gehen, säger han och

försvinner hastigt bugande.

I Sveaborg fanns ännu icke vid denna tid

någon riktig kyrka. Gudstjänsterna firades i

stadskyrkan, men en stor sal, kallad Arméns flottas

predikosal, i ett två våningars stenhus, alldeles

invid Ehrensvärds graf var inredd för kyrkliga

ceremonier. Den var mycket enkel, hvitrappad

och marmorerad med kalkfärg, hade hvitmålade

bänkar, en enkel altaruppsats och en tafia af

Arrhenius.

Fältprosten, grefve Fr. Schwerin stod redan

i god tid vid altaret. Hans bror, öfverste Fredrik

vid Jönköpings regemente, och den från en finsk

sjökaptens familj stammande eleganta baron

Raja-lin vid flottan, som beordrats att mottaga edenr

hade hvardera kommit upp i stor uniform. Desutto på hvar sin sida om altaret på förgyllda

stolar. Bakom Rajalin satt musiken, en

hornseptett kring en liten i många svängar byggd

orgel. Fältprosten, en ståtlig, mycket kolerisk och

själfrådig herre — han kunde bland annat icke

förmås att bära peruk med hårpiska — hade varit

kornett och tjänat i preussiska armén, innan han

blef prest.

Nu var han förargad öfver de unga

officerarnas bristande punktlighet, och ehuru han stod

vid altaret, kunde han knappast behärska sin

otålighet. För hvarje gång någon gick i bönsalens

dörr, vände han sig om för att se, om ej alla voro

församlade redan.

Precis på slaget sex steg Gustave François

in i bönsalen, han var den första.

Nu vände sig prosten Schwerin om och sade

helt högt: — Punktlighet är en krigares första

dygd, hvar äro de andra?

Men innan han fick något svar, spelades på

den i roccoco rikt utsirade orgeln upp en marsch,

som småningom gick öfver till hymnen ur Gustaf

Wasa „Ädla skuggor, vördade fäder“. Orgeln, som

till Gustave François’ stora förvåning sköttes af

tavernaren, badmästaren, coiffeuren Burmeister,

hade en tunn, hes stämma, som på ett nästan löj-ligt sätt kontrasterade mot den vackra pompösa

melodin. Först vid orden:

Nej må träldomens blotta namn

Edra vreda vålnader väcka

Och Er arm sig hämnande sträcka

Ur den eviga nattens famn!

föll hornorkestern in och gaf lyftning, massa och

färg åt melodin. Vid dess toner komma ett

tjugotal unga officerare brådskande och utan

ordning in i bönsalen. Rajalin och Schwerin reste

sig nu, in tågade fyra underofficerare, bärande

den ena flottans standar, den andra fästningens

fana och ställde sig i tvänne grupper, en på hvar

sida om altarringen.

Och nu började ceremonin. Fältprosten höll

en dundrande straffpredikan för de unga öfver

den ohörsamhet och genstörighet som förmärkts

i den finska armén, såväl som i den svenska, då

inalles trettio officerare, som år ut och år in

åtnjutit aktningen och förtjänsten af sitt höga stånd,

nu, då fädernesland och kung kräfde dem vid

deras tjänster, lämnande sina fanor, begärt afsked.

I eldiga, hänförande ord uppmanade han nu de

unga att göra sin skyldighet. — Väl, säger han,

finnes det perioder i folkens lif, då det icke

lämpar sig, icke är klokt att framkalla de stora döda,

och denna perioden är utan tvifvel af antydd art,

12dock säger jag Eder: Sen till — och han pekade

på den hjeltes och tänkares graf, de sågo utanför

bönehuset — att I icke behöfven blygas vid åsynen

af hans svärd af brons, när I kommen åter från

den strid, dit I nu gån. De högsta i samhället,

ha alltid älskat att leka med revolutionen, de

högsta i samhället äro alltid revolutionens första offer.

Och med tydlig hänvisning till frondörerna, slutade

han: — Frasen är icke politik, retorn är icke alltid

en statsman. Intet är farligare än en stor allmän

idé i en trång hjärna.

Hans starka, välljudande stämma skallade åter

i hvarje vrå af bönsalen och trängde in i hvarje

skrymsla af Gustave François’ samvete. För fyra

dagar sedan hade han aflagt en ed, som

visserligen endast i allmänna ordalag talade om

obrottslig trohet mot fädernesland och frihet, men som,

det visste han nu, innebar något, som stod i

absolut motsats mot det, som vid den akt han nu

begick, honom affordrades. Han var uppskakad,

full af pinande oro, så att långa stycken af

fältprostens tal, ja af själfva edsformuläret, alldeles

undgingo honom. Ett par gånger märkte han, att

hans tankar, som ilade bort i brusande fart, förde

honom till kungsplatåns tempel och den lilla

lönnskogen. Han tvang sig att tänka på hvad som

försiggick omkring honom, men det var honomnästan omöjligt. Och nu, alldeles oförberedt för

honom, kallades alla fram att vid fanan a flagga

löftet att försvara tronen, fäderneslandet och fanan

till det yttersta. Gustave François såg, huru

öf-verste Schwerin och soldaterna stodo i full front

kring fanan, alla, tycktes det honom, betraktande

officerarne med stränga blickar. Särskildt

föreföll det honom att fältprostens flammande grå

ögon genomborrade honom och sågo in i hans

lön-ligaste tankar. För att lugna sitt kvalda samvete

lofvade han sig själf att efter aktens slut gå fram

till presten, erkänna allt och bedja om absolution.

Nu var eden aflagd, musiken föll in med en

koral: „Din sak är Guds; gack i ditt kall, och i

hans hand dig anbefall“. Baron Rajalin lyckönskade

officerarne i konungens namn, och akten var slut.

Fanorna buros ut. Vid bönsalens dörr slogos starka

trumhvirflar, baron Rajalin kommenderade: —

Framåt, till kungsporten! Med fanorna och musiken i

spetsen gingo officerarna under en jublande marsch

raskt mellan fästningens yttre- och inre verk och

sedan in genom lilla porten nedåt hafvet till

kungsporten. Komna till den ropades de alla vid namn,

och enhvar fick en liten skrifven lapp med det

fartygs namn han borde medfölja; på Gustave

François" order stod galeasen Falken, förd af

fänrik Hjort.Trappan från Kungsporten för nästan direkt

ut till hafvet, endast en liten platå med plats för

knappast hundra personer finnes utanför porten.

När officerarna kommo till denna, stod där redan

en hel mängd personer, bland dem gamla

Norden-creutz och vid hans sida Gabrielle. Midtemot

stodo Ulla-Lisa och Sofie Mannerskantz.

Flottparaden var i full gång. Ett par hundra fot ut

från stranden lågo Amadis, Espiandian, och den

ståtliga, rikt förgyllda Amphion, på hvilken

konungen jämte hertigarna Karl och Fredrik Adolf

be-funno sig, omgifna af generalerna Siegroth,

Meyer-felt, Kaulbars, Toll m. fl. Fartygen buro full

flaggskrud. Mellan Kungsporten och Amphion roddes

det ena fartyget fram efter det andra.

Framför konungens; flaggskepp hissades flaggan tre

gånger upp och ned. Sedan befälhafvaren högt

ropat fartygets namn, helsade manskapet kungen

med lifliga lefverop, medan ett batteri i närheten

af Kungsporten för hvarje fartyg afsköt trenne

skott.

I det morgonljus, som strålade öfver de

bländande vågorna, tog sig denna tafla af tallösa

master, med fladdrande vimplar och flaggor,

utomordentligt imposant ut. För Gustave François gick

den emellertid totalt förlorad, ty han tyckte sig

aldrig ha sett Gabrielle mera skön. Väl var honblekare än vanligt, men hennes blick var varmare,

innerligare, och det smärtfulla draget öfver

ögonen gaf hennes skönhet ett förhö jdt behag. Klädd

i en utmärkt välgjord drägt, af en förtjusande

harmoni i grått och rosa, hade hon, följande det

friare pariser-modet, icke pudrat sig, utan behållit

den • djupt kastanjebruna, naturliga färgen på sitt

vackra, vågiga hår och sin ljusa, nordiska hy. En

liten välplacerad mouche på kinden höjde

ansiktets bleka färg, gaf det sorgbundna öfver hennes

ögon en egendomlig tillsats af skälmaktighet.

Gustave François gick hastigt till henne och tryckte

hennes hand, men hann intet säga, innan baron

Rajalin kommenderade: — Till båtarna, mina herrar!

Gubben Nordencreutz tilläde: —Hitåt, hitåt,

här är vår båt! Gustave François hann endast kyssa

Gabrielles hand och hörde, hur hon med bruten

stämma sakta hviskade: — Förlåt mig och farväl !

Han nästan tumlade ned i båten. Sjömännen

hålla årorna upprätta och blicka med spänning på

styrmannen, en ung, vacker underofficer. Då hörs

mellan kanonernas dån, en ungdomlig, välljudande

stämma energiskt ropa — galeasen Falken.

— Ro! kommenderar Nordencreutz, och

båten roddes blixtsnabbt ut mot Falken. Bagaget

kastades i ett nu ombord. Fänrik Hjort helsar

stramt, militäriskt, så svänger han högt sin ply-magerade hatt och ropar ett hänfördt: — Lefve

konungen! Flaggorna höjas och sänkas, kanonerna

dåna. Hvit, gul och rosig breder sig röken i

morgonsolens ljus öfver fästet. Jublande rop och

hornklang höras från skären, från fästningen, från

konungens fartyg. Och som en jagande falk ilar

farkosten öfver skummande vågor ut åt hafvet, där

ett tiotal fartyg redan i sakta rodd, på tvänne

linjer styra sin färd ostvart under major Törnings

befäl, beordrade att fatta posto vid Kungshamn

och ställa sig till generalen baron Carl Armfelts

ordres. Den gamla landshöfdingen hade åtagit

sig det vanskliga värfvet att föra armén i striden

mot nordens Semiramis, mot „Rysslands stolta

fru“.

Gustave François hade i det sista sett på

Gabrielle, så att det rätta ögonblicket att se

denna konung, som fyllde hela landet med ryktet om

sitt snille och sin dubbelskepnad af godt och ondt

gick honom förloradt. Innan han rätt kom till sig

själf, var Falken bortom kobbarna och lade ut

till hafs.

Som stora mörka hafsfåglar i seglande mjuk

flygt. sväfvade galérerna fram öfver hafvet med

hurtiga, beslutsamma män ombord och ett

underbefäl, som brann af begär att vinna segerns lön

och ärans lager. Det intryck af öfversvallandelifslust, ai dödsföraktande mod, som konungens

närvaro, stundens vigt och betydelse ingöt i hvarje

enskild soldat och hos deras unga befäl, var

gripande, och Gustave François, som hvarken kunde

eller ville kämpa mot denna nya känsloströmning,

kände huru hela hans inre lif fick en

uppryckning ur det haf af nedslagenhet och sorg, där han

nyss höll på att gå i kvaf. Något af hans mors

käcka företagsamhetslust kom öfver honom. Ack,

om han nu, just i detta nu, hade fått rycka öfver

gränsen, ut i striden för att tjäna sitt land och

sin kung! Men den första strid han hade att

utkämpa var en lumpen kamp om plats på Falken,

och den tog hela hans energi i anspråk.

Det var nämligen en pinande trängsel

rådande ombord. Falken var ursprungligen b}"ggd

som en galér, men hade efter Ehrensvärds

anvisningar af Chapman och Granstedt ändrats till en

„hämeenmaa“. Den var riggad som en

„skärgårds-fregatt“ med en förmast nästan midt i fartyget

med tvänne rår och tre klyfvare, och en lägre

aktermast med skildt mesansegel. Den roddes af

nitton par åror med fyra man vid hvarje åra. Hela

besättningen var 260 man. Bestyckningen bestod

af 11 stycken 12-pundiga och 2 stycken 8-pundiga

kanoner, hvartill ännu kommo 28 nickhakar på

öfra däck. När detta fartyg nu därtill skulle trans-portera 100 man af ett svenskt regemente, som

sändes till Lovisa, blef trängseln fruktansvärd.

Gustave François hade fått sin plats invid

en gammal man, som flitigt offrat åt Bacchus, att

döma af hans röda näsa och den brännvinslukt

han spridde kring sig. Denne satt på relingen

och såg tyst på, huru vattenhvirflarna för hvarje

årtag skiftade i ljust och mörkt. — Opp med

cou-raget, säger Gustave François åt honom. Den

andra ser upp med en tung blick och svarar i

det han gör honnör: Tel qui rit vendredi,

dimanche pleurera.

— Är det med mr Macdonald jag har

förmånen att tala, frågar Gustave François på sitt

modersmål.

Macdonald ser upp. — Ja, det är jag, de unga

officerarnes i Helsingfors précepteur i franska

språket. Men Ni, herr kornett, tyckes icke behöfva mig,

er franska är charmant, säger han i det han ånyo

gör honnör.

Macdonald ställde nu om plats för Gustave

François, och den gamla soldaten, glad att åter

få tala sitt modersmål, började att för den unga

officeren berätta om sig själf och sina öden,

desto-mera ogeneradt som de voro oförstådda af

om-gifningen. Och medan Macdonald i en oafbruten

svada berättade om sin fäderneö Irland, sin tjän-stetid i Frankrike vid konungens garde, sina

marscher och strider under det sjuåriga kriget, sin

och rådman Bergenfeldts i Helsingfors franska

skola, där den förra skötte om grammatiken och

Macdonald om prononciationen och declamationen,

försjönk Gustave François, allt medan den andres

ord susade förbi honom, i dystra tankar öfver allt

hvad gårdagens samtal med Gabrielle fört med

sig. Likasom Macdonald var en vilsen fågel,

drif-ven ur det land där han födts, så var äfven han

själf blifven en vilsen själ, drifven ur den tankens

och känslans värld, i hvilken han vuxit upp sen

åratal; och likasom Macdonald var blifven en spillra

i lifvet, som aldrig mera skulle blifva något helt,

skulle väl äfven han en gång, sviken i sin tro och

sin kärlek, gå till spillo. Under allt detta gick

Macdonald på med sin lefnapls brokiga saga och

allt högre växte tvisterna och dispyterna om plats

på fartyget, om frågorna och partierna vid sista

riksdagen, om kungens politik och om ständernas

kränkta rätt. Det var en ofrid, en ovänskap, en

fientlighet de olika elementen emellan ombord

på det lilla fartyget, som ingaf enhvar de

sorgligaste aningar om utgången af det krig, dit man

nu drog ut. Skarpast i sina uttalanden i detta

afseende var öfverstelöjtnanten vid nyländingarna

Erik Abraham Leijonhufvud, som sänd till Lovisaför att bereda rum för regementet, nu passade på

att tadla alla sin kungs och särskildt general Tolls

åtgärder. Leijonhufvud, som sedan gammalt var

hätsk mot konungen, emedan denne icke lämnat

honom avancement vid de svenska regementena,

utan höll den oroliga mannen i en sorts

landsförvisning i Finland, räknades till de förnämsta bland

frondörerna. Af respekt för gamle Nordencreutz,

som satt icke långt ifrån honom, höll han väl inne

med sina värsta diatriber, men dref käckt på den

satsen, att kriget icke var lagligt, således icke

be-rättigadt, ergo var det intet krig, ty vi hade ingen

fiende. Denna fiendes minister grefve

Rasumoff-ski var till ännu icke af sin regering rapellerad,

utan uppehöll sig än i dag i Scockholm, där han

fortsatte sin oblyga förbindelse med grefvinnan

Wrede. Gamla Nordencreutz gendref hans jeu

d’esprit med ifver, framhållande att det var

farligare att leka med ord än med elden, men

förgäf-ves, Leijonhufvud höll i sig.

Man hade under allt detta kommit långt

österut. Klockan var i det närmaste fem, då alldeles

oförberedt en våldsam kanonad hördes söderut.

Nu tystnade alla samtal plötsligt, tvister och

trätor upphörde med ens. — Upp med årorna!

kommenderade Hjort, och sakta flöt jakten fram på

hafvet under en tystnad, så stor att man hördebruset i dess för och vågskvalpet mot dess sidor.

Mun såg på hvarandra, och såg undrande bort

söderut, där väldiga åskmoln med bred bas och

rundade spetsar tornade sig upp mot himlen,

färgande hafvet med mörka strimmor. Mot

åskmolnen tyckte sig en och annan se hvit rök stiga

upp ur hafvet. Kanonaden tog till, mojnade af

och tog åter till med fruktansvärd styrka och

häftighet.

Nu höres genom tystnaden gamla

Nordencreutz’ stämma. Darrande af vrede och rörelse,

ropade han, så att det hördes öfver hela fartyget:

— Hvad sägen I, mina unga herrar, och Ni,

Leijon-hufvud, är kriget nu börjadt eller ej? Och då

ingen svarade honom, tillägger han: — Det är hertig

Karl med stora flottan, som någonstädes söderut

levererar batalj med fienden. — Och den gamle

tager hatten af sig. Vinden leker med hans grå

lockar, han knäpper händerna samman öfver

bröstet, och med sin vackra, starka bas tager han

under accompagnement af kanonerna upp psalmen:

Herre ! hela riket akta,

Dina helga änglar sänd

Till vår konung, att de vakta,

Så hans hus som regement.

Soldaterna intonera i sången, och när han

sjungit tvänne strofer reser han sig och ropar etthögt: — Lefve konungen och fäderneslandet,

förbannelse öfver dem, som åter vilja draga 1740-talets

skam och nes a öfver kunglig majestäts trupper.

Med verve och indignation togo soldaterna del i

både lefve- och förbannelse ropen. Officerarne

tycktes tveksammare, men äfven de vildaste

fron-dörerna bland dem kunde icke anständigtvis låta

bli att, medan en brinnande batalj kämpades ut

några knappa sjömil från dem, tänka på kamrater,

vänner och bröder, och drifna mera af dessa

personliga känslor, än af dem för pligt och ansvar,

togo de del i lefveropen för denna konung, som de

hatade så bittert.

Nu fortsattes rodden österut. I trenne långa

timmar hördes kanonaden, så tog den plötsligt

slut, striden var utkämpad, ovissheten om dess

utgång var så plågsam för alla utan undantag,

att allt gräl, alla dispyter nu togo en ända.

Officerarna sutto för det mesta i tysta grubblerier,

då och då framkastades af en eller annan en

half-högt uttalad förmodan om orten för bataljen,

utvisande att de flesta af dem icke alls kände

Finska viken. Nordencreutz, som kände Finland och

dess haf bättre än någon annan vid denna tid,

var den enda, som förutsatte att striden

utkämpats i nejden af Högland.

Efter en tröttsam färd samlades fartygen ihamnen i Lovisa, dit högkvarteret nu var

för-lagdt. Den lilla staden var upp och nedvänd

af all den militär, som samlats här. Gustave

François skyndade sig genast till Johanna för att

få rum för sig och sin chef Nordencreutz. Rum

fanns där ej, det sista hade hon gifvit bort åt unga

baron Leijonhjelm, konungens stabsadjutant. Just

då Gustave François höll på att gå, såg han Matts

Hanhi, som stod där midt på gården, grinande af

välmening. Litet full och mycket glad, kom han

sin unga herre till mötes med många skrapningar

med foten och helsningar från gamla herrskapet

på Mankala. De mådde så bra, så bra; gamla

frun bad helsa och sände en säck med bröd, smör

och salt lax. Gamla herrn sände Bijou, den

hemmafödda svarta hästen, ett präktigt kräk, icke

stor men stark. En häst, som tålde strapatser

och kunde svälta, när det behöfdes, utan att

fara illa.

Gustave François blef mycket glad öfver det

ena som det andra. Han sände Matts till båtarna

efter resgodset, själf gick han öfver gatan till

Rehnstjerna och Blomcreutzarna, de skulle reda

upp rumfrågan för honom. Han togs emot af

tysta Blomcreutz med mycken vänlighet och en

alldeles oväntad svada. En nyhet, en stor nyhet

hade bragt den tystlåtna mannen alldeles ur fatt-ningen. Rehnstjerna hade förlofvat sig med Beate

Louise. Denna sak lade han ut alldeles ovanligt

vidlyftigt. Den polissongen Montgomerie hade

kommit emellan, Rehnstjerna blef rasande af

svartsjuka, och innan han visste ordet af, var det

sagdt som behöfde sägas, Beate Louise föll

Rehnstjerna om halsen, vi råkade komma in i

detsamma och, och .... nu tystnade han tvärt, han

hade tömt hela sin språklåda, ingen hörde honom

sedan på flere dagar säga ett ord. De som kände

honom väl påstodo, att han efter Rehnstjernas

för-lofning blifvit än mera ordkarg; hans vänner visste,

att han var varmt fästad vid den vackra, lilla

sångfågeln, som från och med nu slutade att vara

flyttfågel, slutade att resa från hem till hem och

sjunga för lifvets nödtorft.

Nu framförde Gustave François till

Blom-creutz sin anhållan om rum för sig och sin chef.

Denne, som jämte sin gäst suttit på en bänk

utanför logiet, bad Gustave François stiga in och själf

bedöma, om de ville bo i en så tarflig bostad.

Inkomna i rummet funno de, att någon genom

det öppna fönstret kastat in en mängd kort.

På dessa såg man afbildad en bila och en

stupstock, därunder lästes: Vandrare, minns

Budden-brocks och Lewenhaupts öde, bäfva för

ständernas hämnd, mot den skyddar ej konungagunst.Med denna helsning af okända frondörer

emotto-gos så godt som alla till Lovisa kommande

officerare och soldater.

Rummet var trångt, men à la guerre comme

å la guerre. En timme senare äro de installerade

i Blomcreutzarnas rum. Gustave François hade

skrifvit bref till de gamla på Mankala. Han

underrättade dem om att konungens stabsadjutant,

Leijonhjelm, hört att ryska trupper från Walkeala

och Kouvola tågat västerut mot Kymmenedalen.

Föräldrarna och onkel Ulfsparre borde för all del

draga sig undan längre bort till Korkeasaari i

Urajärvi sjö, ty kosackerna voro icke att leka

med. Dit borde de äfven föra all sin redbara

egendom och gömma den väl. Själf skulle han

senare tåga upp mot norr, för att stå general

Kaulbars bi med nödiga topografiska uppgifter.

Att allt detta och mycket annat ställts så väl för

honom, hade han sin gamle vän Nordencreutz att

tacka för. Engång uppe i hemnejden skulle han

så godt han kunde hjälpa föräldrarna, föröfrigt

hoppades han att Kaulbars skulle lära fienden att

veta hut. Han tackade dem särskildt för cle rara

„ätande varorna“, ty af dem var det så ondt om

i Lovisa, att hela krigföringen led däraf. Så skref

han ett kort bref till Gabrielle.Mitt sötaste hjärta! Mon dieu, huru nära stå

icke sällheten och olyckan i lifvet invid

hvarandra. Säll var jag att efter trenne år finna dig

åter, „belle comme jamais“, helas! Olyckan kom

efter några timmar och gjorde denna bittra rupture,

som jag icke kan glömma om dagen och som jag

i nattens ensamhet begråter. Ack, du Gud som

tänder hjärtats eld, du som närer dess tysta lågor,

hvi låter du den brinna endast i mitt bröst, men

slockna i min Gabrielles. Bittra öde, att förenas

för en timme, för att skiljas för ett lif, ännu vill

jag icke tro, att detta blir mitt. Ännu kan din

Gustave François icke tro, att du velat fördrifva

honom från ömhetens och sällhetens ljufliga

tempelgårdar, till den öken, den tomhetens rymd, i

hvilken de i det verkliga lifvet äro uppförda.

Adieu, mon coeur! Toujours ton

* G. F. de G.

Dessa bref sände han med Matts Hanhi och

ålade denne att på hemvägen väl taga sig till vara

för kronans nektar, och att en gång

framkommen, troget stå de gamla bi, ty nu stunda

nödtider, krigstider, hårda tider.

Matts Hanhi tog saken med ro, han visste

huru den skulle behandlas, han hade förut variti nappatag med ryssen, och han var ej rädd, han

skulle icke ge sig med första. Så skildes de åt,

och Gustave François gick åter till sina, till

krigets värf.ix.

Där Kymmene älf vid Abborfors skummande

kastar sig ned för de höjder, som vilja hindra

dess färd mot hafvet, bildar den i strömfåran en

hel komplex af små holmar och öar; bland dessa

kallades den största vid denna tid Savusaari,

efter ett gammalt rökpörte, som fanns på öns

högsta punkt. Till stor del äro dessa holmar och

öar sedan uråldriga tider förbundna med

hvarandra genom dammar och spångar i och för den

indräktiga laxfångsten, som här länge var ett

kungligt regale. Redan under Gustaf II Adolfs

tid gafs detta regale bort åt en skotsk

musketerare, sedermera svensk general och friherre Mack

Dougall, baron Duvall, hvars namn ännu gick igen

i Duvalls dam, den största i forsen. Genom gifte

kom Abborfors sedan i den grefliga Creutzska fa-miljens ägo, och ehuru själfva manbyggnaden

efter sista freden kom att ligga i Ryssland, blef

dock laxfisket och forsen med sina dammar,

broar, pator och katsor i grefvinnan Eva Sofia

Creutz’ ägo.

Enka efter den 1788 i februari aflidna grefve

Johan Carl, Walhallabroder också han, hörde

grefvinnan till konungens motståndare. I hennes

personliga intresse låg det ock att få kriget

af-värjdt, hon var den första, som skulle lida af dess

obehag. Hon ställde därför till de fronderande

ofncerarnes disposition Savusaari af forsar

omflutna ö. Här kunde de ostörda samlas från de

bägge motsatta stränderna och öfverlägga om sina

statsomhvälfvande planer. Midt på ön, i skygd af

sekelgamla, skäggbevuxna granar stod pörtet,

fordom en fiskarebostad, nu en art sjöbod. Hit kom

i skilda repriser frondörernas ledare och förledare

Göran Magnus Sprengtporten, åtföljd af Wiborgs

guvernör Giintzell. Allt, som i Walhallaförbundet

såtts, spirade här upp och omsattes nu af Klicks

skickliga penna och juridiska erfarenhet i noter

och statsakter med vidt syftande mål.

En tidig sommarmorgon hade

konspiratörerna sammankallats hit för att resonera och

öfverlägga i frågor, där de egentligen endast hade

att lyda. Gustave Francois hade likasom flerebland de yngre officerarne fått icke kallelse, men

befallning att infinna sig till mötet, så långt hade

de konspirerades säkerhet i sina planer gått. Då

han begaf sig i väg, var han okunnig om hvad

saken gällde och hvilka alla han skulle möta här.

Jan Anders borde vid detta laget vara vid

Hu-sula och Montgomerie vid Anjala. Han blef

därför i hög grad förvånad, då han i den präktiga

skogen vid älfstranden kände igen den förras stora

karelska fuchs och den senares appelkastade häst

af kurländsk ras, bundna hvar vid sitt träd och

bevakade af dragoner. — Montgomerie och

Jäger-horn måste ha ridit genom natten för att i så god

tid vara här uppe, säger Gustave François för sig

själf — sannerligen gäller det icke stora affärer.

Han gick ned till älfven, där en tämligen tät

dimma höljde dalen i sitt ljusa dunkel. Öfver den

otroligt bristfälliga spången, som endast hade en

ledstång och hvars gångbana bestod af tvänne

bräckliga plankor, började han att varsamt

vandra mot ön. Öfver honom drog dimman i hvita

stora flagor, under honom brusade forsens

hvirf-lar med sådan våldsamhet, att han på några ställen

kände huru skumstänket fuktade hans kind. De

två smala plankorna, som han gick på, darrade

som om de velat skaka af honom. Varsamt skred

han framåt mot ett dunkelt mål, någonstädes ifiendeland därborta österut, där man genom

dimman såg de mörka granarna släpa sina grenar i

det löddrande hvita vattnet. Ovillkorligen kände

han efter om han hade sina vapen i ordning. En

och en, med långa mellanrum, såg han framför

sig och bakom sig, likasom i ett skuggspel mörka

figurer röra sig på spångarna, alla åt samma

håll. En där, den närmaste, hvars harmoniskt

utvecklade unga kropp balancerande med

säkerhet och elegans, rörde sig långsamt framåt,

måste vara baron Leijonhjelm, stabsofficer hos

konungen. — Var han också här! huru långt hade

då den revolutionära andan egentligen trängt?

— När Gustave François var kommen till midten

af älfven, stannade han ett ögonblick för att se

vattnets vilda spel, dess kamp mot de klippor och

stenar, som mörka och trotsande lågo i dess väg.

I stora metallgröna massor kommo böljorna

vredgade och med högt lyftad kam, stormande ned

och föllo med makt öfver de röda slipade

hällarna, skakade om brokistorna och drogo vidare

i nästa ögonblick, för att lämna rum för nya

vågor, nya strider. Så gick Gustave François

vidare mot laxpatan vid älfstranden. På skaptets

darrande tvärslå satt, oberörd af elementernas

raseri, en liten sirlig ärla, putsade sina fjädrar och

passade på laxflugornas svärmar.Nu steg han mellan de gamla granarna i

land, längs en väg hal af fjolårs barr och gick in

i furuskogen, som var så tät, att där under de

slokande grenarna härskade en ständig skymning.

Där uppe såg han det gamla rökpörtet, en

svartnad byggnad under tak af stakar, torf och

näf-ver. När Gustave François öfver den nästan

alns-höga tröskeln stigit in i rummet, befanns detta

vara så skumt, att han först måste vänja sina ögon

vid att i det rembrandtslius, som silade in sig

genom de små gluggarna, se hvad där försiggick

— och b vilka de personer voro, som rörde sig i

pörtet. Innan hans öga ännu uppfattade de

agerande, hörde han en manlig stämma, som han

genast kände igen, det var Montgomerie, som i

häftiga ord for ut mot någon, som nyss

yttrat sig.

— Jag supporterar icke detta tadel, detta

badinerande mot och om konungens person. Låt

vara att han rider i atlasbyxor, bär kyller och

långt svärd, det rör oss icke vid, anstår ej män

att tala om. Han är i alla fall en genial man och

hela detta krig, som är snillrikt uttänkt, skulle

jag vara med om, som den första, om medel blott

funnes, om lagarna följts. Men nu, då jag ser,

hvart det bär, när vår devis är „sans ressource,

sans argent, sans crédit“, vill jag göra allt sommåste göras för att få det afvärjdt. Så långt vill

;ag vara med Eder, men icke längre. Och det

säger jag franchement, och han slog sig för

bröstet, jag vill icke höra talas om

själfständighets-idéer, icke ett ord.

Ladau och Klick föllo in med hetta. —

Montgomerie har hört så mycket om den saken i

Wal-hallaförbundet, att det nu ej likar sig att tala ur

den ton han nu gör, le vin est tiré, il faut le

boire. — Och nu brast stormen öfver konungen åter

lös. — Ty, sade Klick, den offentliga personens

karaktär tillhör offentligheten, icke hans familj.

— Montgomerie skrek, att skymford icke fällde

någon, huru svag han än var, han ville ej vara med

i ett skvallerkollegium, icke med bland män, som

glömde, att de mest lofvärda ansträngningar för

att nå ett bättre äro dårskaper, om man

förgäter det goda, som redan existerar, och att la

plus part des émancipations ne sont qu’ un

changement de servitude. Han skulle gå — och han

gick, i det han slängde dörren efter sig, så att

hela rökpörtet skakade.

Nu började resonerandet åter. Otto Fieandt,

från Kristina, föreslog att underrätta

savolax-brigaden och Hastfehr om att den södra armén

skulle retirera. Ladau hade sina förslag, Klick

sina. Hästesko svor och bråkade, och nu lupoutkast till nya regeringsformer hand emellan,

förslag framkastades att öfverföra trupperna till

Stockholm för att där kraftigt understödja den af

oppositionen fordrade, men af konungen icke

beviljade riksdagskallelsen. Det var en oerhörd

mängd af nya förslag, nya idéer, de djärfvaste

man kunde tänka sig. Den, som oförberedd hörde

det tal här fördes, skulle trott, att konungen

redan var afsatt eller allra minst färdig att blifva det.

När sedan Jägerhorn, som länge suttit tyst,

begärde ordet och det blef stilla i pörtet, då ville

Gustave François icke längre höra något. Han

visste, hvilket välde Jan Anders hade öfver allas

hjärtan och sinnen. Han var rädd för honom.

Gabrielles ord: soyez fidèle, runno honom i

hågen. Försiktigt gick han mot den halföppna

dörren och lämnade obemärkt det konspirerande

sällskapet.

Just innan han aflägsnade sig, tyckte han att

ännu någon af sällskapet smugit sig ut. När han

nu, upprörd öfver allt hvad han hört, gick i den

skumma granskogen mot älfven, såg han vid en

krökning baron Leijonhjelms vackra figur

framför sig. Han stod lutad mot den bräckliga

bar-riéren, och det tycktes Gustave François, som om

han varit sjuk, han sprang fram till honom ochfrågade efter hans befinnande. Nu markte han,

att Leijonhjelms ansikte var öfverhöljdt af tårar.

Diskret ville han draga sig undan, men

Lei-jonhjelm vände sig mot honom och sade med

mycken värdighet: — En mans tårar falla utan blygsel,

när de falla öfver fäderneslandets och konungens

olyckor. Ack, min herre, jag är upprörd öfver

den svarta otacksamhet, den skändliga låghet, som

dessa herrar visa mot konungen. Och när jag

såg där stallmästaren Otto Bruce, som i lägret

presiderar vid konungens egen kavalierstaffel, såg

denna Klick, konungens öfveradjutant, båda

öfver-hopade med Hans Majestäts nådevedermälen, då

greps jag af så mycken ömkan och sorg, att jag

måste gå bort, att jag icke kunde häjda mina tårar.

Denna, den vackra Leijonhjelms

känslofullhet rörde Gustave François, så att han

presenterade sig för den unga mannen och besvor honom

att blifva hans vän. Leijonhjelm, tröstad af hans

ord, tog hans hand, lofvade honom vänskap och

de unga männen gi.ngo lättare till sinnes öfver

spången, lofvande hvarandra att stå konungen bi

med den största hängifvenhet och ifver. Som om

himlen själf velat lysa öfver deras ädla förbund,

drefvos dimmorna i detsamma undan, och de sågo

ett tjusande, storslaget flodlandskap med

skummande vatten, klippor, glittrande af kvarts ochvågstänk, rundtorn det hela en härlig gammal

granskog, allt i morgonens friska, bländande hvita

solljus. När de kommit öfver floden, trädde de

in i den vackra skogen, med sina hundraåriga

granar. Där inne i skogen var det så tyst och

stilla, endast suset i de höga kronorna och

forsens dån brusade mellan träden, som orgeltoner,

stämda i djupaste bas. Ekorrarna sprungo tyst

och lätt upp- och nedför stammarna. Solljuset

sipprade in mellan träden, som guld i

berga-konungens grotta; småskogen och riset voro fulla

af blänkande daggdroppar, fulla af lif. I en liten

klyfta sorlade och skvalpade en klar källa;

ormbunkar, veronica och blå skogsgeranium växte

kring den. Vid källans brädd hade någon

lämnat en liten näfverskopa med en sticka till

handtag, för kommande vandrare. Här slogo sig våra

unga hjältar ner, och Gustave François frågade

Leijonhjelm, som hvarje dag träffade kungen, hvad

Hans Majestät själf sade om alla dessa trista och

olyckliga förhållanden . . .

— Ack, ni vet, mon ami, man yppar för

hvem som helst sina olyckor och sin glädje, mais

on ne confie à personne ses humiliations. Hans

Majestät talar icke mycket om dessa saker, men man

ser att han lider af dem, och hans tankar syssla

ständigt med dem. I går sade han: en man i minställning- bör icke frukta dagens domslut, blott

han kan ställa sig så, att framtiden frikänner

honom, mais hélas! La postérité n’aime pas le

vaincu. — Och sant är det, alltid finnes någon

förtjänst hos den som är lycklig, som har lyckats i

lifvet. En gång, när jag talade med honom om

hopens orättvisa, svarade han att ju större

hopens orättvisa är, desto svårare har den att

förlåta sina offer.

Så började de att tala med hvarandra om

sig själfva med en uppriktighet, som förvånade

dem. De förtrodde åt hvarandra sina

lefnads-öden, sina förhoppningar för framtiden och sina

bekymmer och sorger för i dag. De hade sett

h varandra endast någon gång, sett h varan dra med

sympati, nu hade händelsen fogat så, att de förts

till hvarandra i ett ögonblick, som genombäfvade

dem med samma känslor af verklig indignation

och uppriktig sorg. Och som tvänne föremål med

kemisk frändskap till hvarandra, hade de

smultit samman i vänskap, en vänskap som, det kände

de, skulle räcka för lifvet. Gustave François

berättade, att han var éperduement förälskad, men

ack, hon hade afvisat alla hans anbud och detta

på de besynnerligaste grunder. Leijonhjelm

talade om, att han var betagen i en ung skön

kvinna, men också hans låga brann utan hoppatt tanda samma eld i hennes bröst, hon hade

sagt absolument non till alla Leijonhjelms

proposer. — Ack, mon ami, lifvet ar ett arbete, un

métier, man måste gifva sig mödan att lära det,

kunna det, lida det. — Kavaljer hos prinsessan

Albertina, hade han för att glädja konungen, som

nu förliden vårvinter en tid varit nrygket dyster,

varit med om ett dramatiskt intermezzo ur

Ama-dis de Gaule. Detta intermezzo, sammanställdt af

konungen själf, hade vid den stora karusellen i

Drottningholm af en eller annan anledning icke

blif-vit uppfördt. Allt var i hemlighet förberedt.

Konungen hade med stor surprise emottagit

inbjudningen att öfvervara den lilla féten; då sjuknar

en af damerna i pjesen. Hon var oumbärlig, hon

skulle dansa å la bajadére och sedan en spansk

dans. Prinsessan var förtviflad. Då säger

Kellgren, ni vet den celebra poeten, att han kände

en dansös, som om hon ville, kunde utföra rollen.

Han for genast till henne och återvände med det

besked, att hon åtog sig saken på ett villkor, att få

dansa en fransk Musette, eller hvad hon helst själf

ville. Hon höll ord. Ack, aldrig har jag sett en

dans, sådan som hennes, rytmen och harmonien

i hennes kroppsrörelser öfverglänstes endast af

värmen i hennes själfulla blick, hennes anletes

icke klassiska, men ljufva skönhet. Från denstunden var jag betagen i henne. Konungen själf

var så enthousiasmé, att han genast gjorde henne

till hofdam hos prinsessan och befallde Domenico

Bossi att måla hennes porträtt en miniature för

hans samling på Drottningholm. Jag besvor Bossi

att göra mig en kopia af denna förtjusande tafia.

Gustave François började förstå, hvem

Lei-jonhjelms älskade var. Han ämnade just, starkt

upprörd, fråga af sin nye vän efter hennes namn,

då denne säger: döm själf om skönheten och

tjuskraften i detta unga ansikte! — Han öppnade

lätt uniformen och tog ur bröstfickan ett

stål-hölster, som han öppnade. Det var ett

miniatyrporträtt af Gabrielle Ulfsparre. Där stod hon

med ett ljuft smäleende öfver de sköna, något

öppna läpparna, det rika, rödbruna håret omgaf

det fint tecknade ansiktet. Allt detta stod mot

Bossis vackra, glödande, om Giorgiones färg

påminnande fonder.

— Ack! säger Gustave François, i det han

hänryckt betraktar bilden. Har hon aldrig sagt

Eder, hvad som hindrade hennes böjelse för Eder.

— Det har hon, men jag, som öppet kan

förtro Eder alla mina tankar och sentimenter, kan

ei yppa hennes i förtroende lämnade skäl.

— Ni är en riddersman, mon ami. Nåväl jag

vill yppa något för Eder. Detta är bilden af densköna Gabrielle Ulfsparre, dotter till min vördade

vän och lärare öfversten på Erémitaget här uppe

vid floden ....

Nu for Leijonhjelm upp: — Så är det, men

huru känner Ni henne? Hon har länge vistats i

Paris, och Ni. . .

— Jag känner henne, emedan jag vuxit upp

med henne. Den ¡dans hon utförde och som så

tjusade Eder alla har jag ofta sett, ty min mor

har lärt henne den. För öfrigt, det är henne jag

älskar, våra hjärtan tända eldar för samma

altare. — Leijonhjelm räckte ifrigt sin hand åt sin

nye vän. — Förvisso är det denna gemensamma

och obesvarade kärlek till samma hulda person,

som fört oss till hvarandra, likt källådror, som

under marken okända flyta samman. Vore en af

oss föredragen, då skulle vår vänskap snart

grumlas af lidelserna, men nu — och de omfamnade

hvarandra.

Så beslöto våra celadoner att till minne af sin

unga vänskap rista sina och sin älskades namn i

den vackra björk, som stod vid randen af källan.

De tecknade nu i den hvita barken sina initialer

och därunder ett G. U., allt omgifvet af ett hjärta

i lågor, och under allt detta deras vänskaps

födelsedag. Medan de i skyddet af en ung löfrik

rönn höllo på därmed, hörde de, huru de konspi-rerande officerarena ifrigt disputerande gingo förbi

dem upp till Abborfors lägerplats. Anjala var

det ord, som alla nämnde, de skulle om några

dagar mötas vid Anjala, där skulle de sista

anstalterna för deras företag vidtagas. När det åter

blef tyst, gingo Gustave François och baron

Lei-jonhjelm ut ur skogen och bestego sina hästar för

att rida till lägret äfven de.

Komna halfvägs möttes de af Griberg,

konungens gamla kammartjänare, som ifrigt skyndar

på baron Leijonhjelm, sägande att kungen ridit

ned åt floden, att det troligen gällde en

koncentration af trupperna till en attack mot

Fredriks-hamn. Baronen skulle genast ge sig i väg,

konungen ville tala med honom.

De unga männen togo nu ett kort, men ömt

farväl och lofvade hvarandra att aldrig glömma

denna stund, vid källan i solituden. När Gustave

François i skarpaste traf kom till lägret vid

Abborfors, var detta i full rörelse. Order hade

kommit till trupperna att mot midnatt rycka ut och

förena sig med kungen i marschen mot

Fre-drikshamn.

Tälten togos ned, trossen packades in, och

allt utvisade att något viktigt förestod. Gamla

Nordencreutz var redan i ordning och

uppmanade sin unga vän att hvila under dagens lopp,det behöfdes nog. Man skulle blifva

marschfär-dig, tack vare officerarenas tröghet och ovilja, först

sent på aftonen, och då vore det bäst att begagna

sig af dagen till sömn. Sedan blef det icke tid

därtill, ty var man en gång på marsch, måste

den fortsättas i ett ända fram. Gustave

François lydde den gamlas råd och lade sig i den

långa soffan i det rum de bebodde på

gästgif-veriet.

Uttröttad af dagens många bestjn* och

rörelser, sof han godt ända till långt in på aftonen.

Han drömde, att han hörde sin mor och Gabrielle

hviskande tala till hvarandra, han tyckte sig se

den senares varma ögon och hennes veka, mjuka

löje. Hon talar varmt öfvertygande om, hvarför

hon icke vill gifta sig med honom; han, liksom

senast, otålig vid dessa hennes ord, vänder sig

häftigt i soffan och vaknar.

— Hjärtans gossen min, hör han en gammal

vänlig röst säga, är du vaken nu? Du sof så godt,

vi ville icke väcka dig.

— Onkel Ulfsparre, du här och Gabrielle?

— Ja, hon är här också. Vi ha suttit här

och vakat öfver din sömn. Du skall ut på

nattlig marsch, och vi ha icke låtit någon störa dig.

Gustave François reste sig hastigt. — Hvar

är hon? Hvad för Er hit?— Ack, hjärtans gossen min, jag har en stor

sorg att förkunna dig, sade den gamle, han satte

sig vid bordet under fönstret och höll sina

händer för ögonen.

— Hvad är det, hvad är det, gäller det

Gab-rielle? säger Gustave François.

— Ack nej, hjärtans gossen min, ack nej!

Det gäller din fader. Han är död!

— Död! och Gustave François lutar sig mot

fönsterposten och gråter sakta för sig själf. Han

vågar icke fråga huru?, ty han fruktar ett svar

som vid detta budskap om hans död, skall binda

något fult. — Död, när! Han dog väl ej för . . .

— Nej, nej! hjärtans gossen min, din fader

dog som en vaillant, en duktig finsk officer. Var

tröst, min son. Han dog som en ärans man, men

huru det tillgick, det ha vi måst lofva din

moder, som nu, uttröttad af sorg och af resans

ansträngningar, sofver i rummet på andra sidan

förstugan, att icke tala om, ingen annan än hon

själf får berätta det för dig. Vi skola väcka

henne om en half timme, hon vet ej, att du är

här. Jag följer henne och Gabrielle till Lovisa.

De skola, medan kriget varar, bo hos

Gardemeisters på Sandviken. Så snart jag har dem i

säkerhet, vänder jag åter till Eremitaget för att

vårda mina ympar och rosor. Vill du nu vänta

14har ett ögonblick, så går jag efter Gabrielle

och viinnen Nordencreutz.

Gustave François bief lämnad ensam i det

tysta rummet. Han satt vid fönstret och såg bort

öfver älfven, som här och där lyste röd i

aftonsolens sken mellan de slokande granarna.

Rummet f}ildes af en mjuk vacker skymning, liksom

hans sinne af en stilla vacker sorg.

Far var död. Det var ett lif fullt af arbete,

umbäranden och mödor han fört. Herren vare

pris, att han dött som han dött .... huru lätt

kunde det icke ha skett i ett anfall af förtviflan eiler

i . . . . Han ville icke döma honom, och han

böjde sig ned öfver bordet och föll åter i sakta

gråt. — Stackars mamma, så ensam, så ensam!

Nu öppnas dörren, in kommer sakta, helt

sakta Gabrielle. Han reser sig, hon kommer lätt,

mjuk, öm och varm emot honom med utbredda

armar, och djupt uppskakade omfamna de

hvarandra utan att kunna säga mera än detta enda

ord: — Död, död! När de så lugnat sig

något, satte de sig i soffan midt för fönstret,

omgjutna af aftonens milda ljus. Där ute larmade

soldaterna, signaler ljödo, hästar gnäggade och

vrenskades — här inne var det tyst och stilla,

och Gustave François bad Gabrielle tala om, huru

hans mor tagit denna ödets grymma skickelse.— Som du vet, hör hon till de ifriga, de

brinnande naturerna. Hon har stormat, hon har

gråtit, nu har den fysiska afmattningen något

lugnat henne, men hon är stolt öfver Per Adrians

död, för henne är han en ... .

— Jag vet, men du, huru gick din resa, huru

fann du din fader, huru fann du ... .

— Min resa, den gick väl. Jag reste i

vagn natt och dag med general Kaulbars upp

till trakten af Kausala, där en del af generalens

regemente stod. När jag nalkades mitt

fädernehem, Eremitaget, var det sent på aftonen. Huru

klappade icke mitt hjärta, då jag såg de kända

konturerna af hemmet och den gamla almen vid

trädgårdens port! Allt stod nästan svart mot

blodröd himmel. Det bådade olycka, tycktes det mig,

det påminte mig om kriget. En sak förvånade

mig, när jag såg min hembygd åter. Huru var

icke allt blefvet litet? I min imagination lefde

hela denna nejd i immensa dimensioner.

Träden, husen, till och med den stora almen, allt

tycktes mig ha krumpit samman. — Generalen

stannade hos Ammondts nere vid kyrkan, och

därifrån gick jag till fots upp till Eremitaget. Jag

såg min gamla beskedliga cher père syssla i

trädgården med sina ympar. Ack, huru krokig, huru

grå, huru gammal han blifvit!— God afton, cher père, ropar jag, gömmande

mig bakom en yfvig hagtornshäck. Han reser

sig, han ser sig omkring, han är alldeles blek

och perturberad.

— Är det du Ulrika, som kallar mig, säger

han halfhögt och nästan förskräckt. Han trodde

det var hans maka, min döda moder, så lika

påstod han efteråt att min röst var den kära dödas,

som aldrig gick ur hans tankar. Då säger jag:

nej, cher père, det är endast Eder dotter

Gab-rielle, — och jag springer fram till honom och

tager honom i famn. Vi blanda våra tårai

glädjens, sorgens, återseendets, skilsmässans

tårar. Vi hade icke sett hvarandra på trenne år,

och under den tiden var min goda moder död. —

Hjärtans flickan min, säger han gång på gång,

tout ému och glad.

Så gingo vi tillsammans till det gamla kära

hemmet. Vi satte oss i den tysta kvällen på

gungplankan under äppleträden, kände doften af

cher pères rosor, hörde i aftonens stillhet

skällorna ljuda från fållan, hörde hundskallet från

den fjärran byn och kornknarren från de

saftgröna åkrarna. Allt var som fordom. Ack, icke

allt! Hon, min goda moder, slumrade borta under

rosorna på kyrkogården. Här i aftonens stillhet

sade jag cher père, hvarför jag var kommen, sadeatt kriget var förklaradt, att fienden just i denna

nejd väntades göra sin första attack, att jag

kommit för att föra honom till trygghet bakom

Lovisas fasta murar.

Men nu blef han helt ond och sade: — Tror du

att jag, en gammal vaillant krigare och öfverste,

som stridit i Westphalen och Palatinatet, att jag

skulle söka skydd bakom fruntimmers kjortlar,

de må sedan heta Lovisa eller Gabrielle. Nej,

jamais de ma vie. — Och därvid blef det. Allt

hvad jag sade blef en vanité. Hvem skulle sköta

hans ympar och rosor, hans unga krikon- och

körsbärsträd. Och när jag ändock låg öfver

honom med böner och tårar, sade han med

skälf-vande stämma:

— Taisez-vous, mademoiselle, ma fille. Ni

vet icke, hvad ni begär. Har ni sett denna kulle,

huru den såg ut för trettio år sen. Nej, det har

ni ej. Den var ett stenhölster, enris och

epilo-bium bar den. Jag har röjt, gräft, gödt och

odlat den i mitt anletes svett i trettio långa år.

Allt, hvad där nu växer, har jag sått och

planterat. Eh bien! Öfver den tröskeln därborta,

genom den porten där nere bärs jag som död, icke

förr. Känner du en mans kärlek till den jord

han odlat, nej! Låt fienden komma, jag viker ej.

Finland såg mig födas, mitt lif ger jag för det,j’y suis, j’y reste. Skam öfver den, som i svåra

tider sviker situ fädernesland. Och grafven

sedan, din mors graf, hvem svarar för att jag, om

jag dör fjärran från dessa nejder, skall här få

min hvilostad vid hennes sida, som jag begråter

på nytt hvarje dag. Du förstår Gabrielle. Här

är mitt hem, ty här är min graf. Man bör ej

öf-vergifva de nejder, där man varit lycklig, lyckan

är flyktig, hon är kvinna, hon följer icke

alltid med.

När jag då kysste hans hand sägande:

Pardonnez moi cher père, bief han helt god igen och

sade: Hjärtans flickan min, nu är du beskedlig,

som du fordom var. — Så bjöd han mig galant

armen och förde mig till mitt gamla rum, där jag

vuxit upp som barn. Han hade hållit det

oför-ändradt, sådant jag lämnade det. Så visade han

mig sina plantor och frön och var mycket glad,

vi superade, och så bjöd han mig godnatt.

Dagen därpå, det var så där middagstiden,

sågo vi en båt lägga till nere vid bryggan, och

ett fruntimmer stiga ur båten, klädd i en högst

egendomlig dräkt. Jag kände genast igen tant

Antoinette Cordelie på gången, men min Gud, så

hon var klädd. Jag springer ropandes åt cher

père, att något måste ha händt på Mankala

gård.Niir jag kommer ned till stranden, möter jag

tant bärande den vackra, gamla pendulen, omnia

vincit amor, och klädd i morgonnégligö och

turban med pärlor.

— Hvad, hvad säger du, i turban, Zaires

turban, som hon, då vi voro barn, stundom plägade

ikläda sig, när hon deklamerade för oss.

— Ja, samma turban, men nu kan jag icke

tala vidare om saken, hon får själf redogöra

för den.

I detsamma öppnas dörren, och in kommer

nästan stormande Antoinette Cordelie, följd af

sina gamla vänner Ulfsparre och Nordencreutz.

— Mon fils, mon fils, tu est ici. Himlen vare

lofvad, och med häftighet omfamnar hon sin

af-gudade son, i det hon snyftande berättar om

faderns död, tu sai, il est mort, ton père, ton père,

noble et bon.

— Ack ja, säger Gustave François, men huru

gick det till?

— Huru det gick till — och nu börjar

Antoinette Cordelie med talande gester, med patos

och iiver berätta om la grande bataille de

Man-kala, där hennes man, le sieur et heros, dog

hjältedöden på ärans fält. . Oh, ciel! inför hennes ögon

var han fallen i blodig kamp mot tallösa fiender.

— Hvad säger du, tallösa fiender?— Oui, oui! Jag hade på morgonen, kladd

i négligé gått ut på verandan för att binda upp

humlerefvorna, dem stormen dagen förut lossat.

Då ser jag plötsligt les ennemis. De rida

tallösa där uppe på bergskammen — och hon pekar

uppåt — deras små lurfviga hästar komma rusande

i galopp ned för berget. Pierre Adrien! ropar jag

åt honom, min man och hjälte — han satt just i

matsalen och drack sin ölost — Pierre Adrien!

ropar jag med ångest, fienden är öfver oss, låtom

oss fly. Han reser sig stolt. — Per Adrian vid

konungens lifgarde flyr ej, han gör sin plikt! —Nu

ber han mig att med vår redbaraste egendom

skyndsamt fly ned till båtarna och ro öfver

älf-ven. En båt skulle under den stora pilen

gömmas för hans räkning, så går han hastigt in i

kabinettet och hämtar sina bössor, pistoler och

alla vapen.

I detsamma komma pigorna skrikande och

öfverljudt klagande: Fienden! fienden kommer, och

utan besinning rusa de genom trädgården ned mot

floden. Grand Dieu! Jag ber, jag besvär dem,

intet hjälper, af skräck flaxa de i väg till stranden

och taga alla båtar. Jag räddar mina charmanta

kostymer till Zaire och la precieuse pendule, och

flyr ned till stranden, klädd i min morgonnégligé.Jag var redan helt nära den, då en fiende

rider — o barbar — tvärt igenom mina ärtsängar,

med ett spjut i högsta hugg efter mig. Då

smäller ett skott, ç’est mon Pierre Adrien, och

barbaren stupar i sitt blod; je suis sauvé, c’est mon

mari, qui me sauve. Jag rusar i båten, den enda

som finnes och ror moi même. Och medan jag

ror, ser jag Pierre Adrien, som från

verandan skjuter på fienderna. De skrika, de fly,

de komma åter, de anfalla, åter stupa de i sitt

blod. Han ensam, Pierre Adrien, står där mot

en hel här. Då kasta, ces diables, brinnande halm

på vår byggnad — inom ett ögonblick står allt i

rök och låga. Pierre Adrien, le vieux héros — ty

han var en hjälte, han hade alltid varit en hjälte,

världen må säga hvad den vill, jag kände honom

bättre än någon annan — han står midt i lågorna

och försvarar sitt hus. Och det var sublimt att

se! Plötsligt — han hade skjutit ut sina patroner —

drager han sitt svärd och rusar mot fienden.

— Nej, Antoinette Cordelie, nu kan du icke fly,

säger jag, jag vänder båten åter mot vår strand;

där han är, där vill äfven jag vara, vid sidan af

min man fort et brav.

Jag hör larmet, hör skriket af stridande,

döende män, hör flammornas brusande, hör Matts

Hanhi, le canaille perdu, hans stämma är mu-sique för mig, han skall rädda Pierre Adrien, tänker

jag. Så kommer jag till stranden, ack efter en

evighet; jag skyndar mig upp. Fienden är borta,

skrämd på flykten af Matts Hanhi och drängarna.

Ack! men död ligger han, min Pierre Adrien, död

på tröskeln af vårt hus och lågorna slå öfver den

tappre. Jag ville kasta mig öfver honom för att

förgås med honom, men Matts Hanhi skyndar

emellan. Med våld håller han och de andra mig

tillbaka, jag evanuerar, och när jag åter vaknar

till lif, det är till lidande, är allt slut. Mankala

har brunnit, Pierre Adrien är död! „Omnia vincit

amor“ är allt, hvad jag räddat ur mitt hem. Matts

Hanhi, som verkligen är en brav karl, fast han

dricker brännvin, förde mig i båt till Eremitaget.

Dit kom jag, som jag gick och stod i

morgondräkt, allt annat hade brunnit upp.

Och efter denna med dramatisk verve

framförda berättelse, sjunker fru Antoinette Cordelie

upplöst i tårar ned på soffan. Gustave François

kysser hennes händer och tröstar henne, Gabrielle

tager henne i famn oeh blandar sina tårar med

hennes. Så lugnar hon sig, det blir tyst i rummet.

Då säger Onkel Ulfsparre högtidligt: — Per

Adrian är död som tapper officer, försvarande

sitt hem och sitt fäderneslands gränser. Ära

öfver hans minne, frid öfver hans stoft!Gamla Nordencreutz tillagger: — Ja väl, men

han har gjort mera an så, i snart trettio år har

han brutit mark, briint sved, grafvat och dikat

i den jord, som kom under hans vård. Han har

gjort det i början planlöst, utan insikt.

Erfarenheten i lifvet har lärt honom, och den, som

kommer efter honom, skall draga nytta af hvad han

gjort. Mankala är blefvet en possession. Han var

en människa med sina fel och brister, sina stora

fel och brister, men ....

Nu brusade Antoinette Cordelie upp. — Han

var en hjälte, tombé en défendant sa patrie et le

seuil de sa maison. Entendez vous? Och hon

tog hänsynslöst vid med sin gråt och sina tårar.

— Jag tror det, jag vet det, säger

Nordencreutz, tag icke illa upp min nådiga fru, jag

endast ....

I detsamma höres den svenska fanfaren till

uppbrott. Det vimlar af soldater och officerare

på gården. Hästar ledas fram, musiken ljuder,

uppbrottet begynner. Gustave François och

Nordencreutz taga ett ömt farväl med löfte om att

vid första tillfälle besöka dem på Sandviken, där

Gardemeisters bodde.

Innan de skildes, bad Gustave François att

få säga ett ord i enrum åt Gabrielle. Alla

vill-foro hans anhållan, och nu besvor han ånyo henneatt icke äfventyra deras lycka för hvad han

kallade hennes besynnerligheter.

Men hon å sin sida bad honom att icke

upp-rifva hennes hjärtas sår, att låta tiden läka dem.

Hvad hon sagt kom ur djupet af hennes själ, var

resultatet af många bittra strider och tunga

tankar; hon hade, om hon bröt emot sitt beslut, en

pressentiment af framtida olyckor. Och när han

bittert klagade öfver, huru hon kunde misstro

honom och hans känslor så djupt, svarade hon, att

hon misstrodde icke honom, men sig själf,

naturen, ja lifvet. Och denna unga kvinna så vek,

så mild till sin karaktär var i detta fall seg och

stark och bestämd till den grad, att Gustave

François, alldeles utom sig, till sist förgick sig och i

vrede lämnade rummet, beskyllande henne för

hjärtlöshet och koketteri.

Han tog ett hastigt och upprört afsked af sin

mor och onkel Ulfsparre, kastade sig upp på sin

Bijou och red i sporrstreck bort mot Anjala.Gustave Trançois hade, samma natt han

anlände till konungens läger jämte tvänne

genioffi-cerare, sändts öfver gränsen för att undersöka

vägar och broar. Konungen hade beslutit att

anfalla Fredrikshamn samtidigt från tvänne håll.

General Siegroth med omkring 5000 man, som

i galerer transporterats till Brakila, skulle attackera

från södra sidan, konungen i spetsen för 4000

man från landsidan. Officerarnas ovilja och däraf

härflytande tröghet, brist på lifsmedel, en storm,

som förhindrade general Siegroths galerer att

komma fram i tid, allt omintetgjorde planens

utförande, och nu var hela denna armé stadd på

återtåg. Den „finska armén“ drog sig först till

Liikala och sedan till Anjala, konungens trupper

åter till Högfors.Gustave François, anställd närmast hos

general von Platen, hade följt med konungens

afdel-ning. Under denna korta expedition hade han

fått en djupare inblick i huru den tysta kampen

mot konungen egentligen fördes. Det var mot

honom, konungen, och icke mot fienden,

officerarnas energi och taktiska snille användes. Sedan

den dag Gustave François lämnat hemmet, hade

han upplefvat, erfarit så mycket, genomgått så

många och olikartade känslo- och själsrörelser

och strömningar, att han under denna korta tid

vunnit en insigt och erfarenhet, som till fullo

bevisade sanningen af den gamla satsen, att man

åldras fort i krig. Han hade funnit de tre stora

uppfostrarinnorna i lifvet: oron, smärtorna och

sorgerna. Dag för dag hade han med stigande

oro och sorg sett det ovärdiga intrigspel, som

be-drefs vid högkvarteret och som i hvarje nu

paralyserade allt, hvad konungen och hans förtrogna

planlagt. Han hade nu fått ögonen fullt öppna,

hade sett och förstått allt. — Midt i dessa

allmänna sorger och bekymmer hade han sina

enskilda. Det grämde honom att han så, mot sitt

bättre vetande, hade framslungat mot Gabrielle

beskyllningen för koketteri. Han kände att det

linnes ord, som man aldrig glömmer, likasom detfinnes sår som, om de icke ens lämna ärr efter

sig, aldrig upphöra att smärta.

Nu ville han emellertid klargöra allt, skrifva

till Gabrielle, be henne om förlåtelse, söka upp

Jan Anders och för honom framlägga sin

förändrade sinnesstämning och orsakerna därtill.

Kriget var förklaradt, med eller utan formell rätt,

nu gällde det, att enhvar gjorde sitt bästa. Om

själfständigheten, om finskhetsplanerna ville han

intet veta. Han skulle säga allt detta personligen

åt Jan Anders, ty han trodde sig veta att —

medan flera, kanske flertalet af de andra frondörerna

leddes af dels personliga beräkningar om hämnd

för allt, som vid sista riksdagen tilldragit sig, för

adelsståndets minskade makt — Jan Anders ensam

var den redbara mannen, som stred för en idé.

Alla de andra hade elakhet, hat och sina

personliga intressen med i spelet. Nu just, då han hade

en timmes tid på sig, ville han rida bort till Jan

Anders för att afgifva en förklaring och ändtligen

bli fri sin oro och sina dystra tunga tankar i

detta afseende. Han anhöll af general v. Platen, som

red i téten för den retirerande kolonnen, om rätt

att få söka upp major Jägerhorn.

— Jägerhorn! Ja, gärna för mig, svarade

denne, men hvar får ni tag i honom nu! Han

förefaller mig tämligen agiterad i detta nu, och„l’agité est le contraire de l’homme d’action“, han

finnes här och där och ingenstädes . . . Måhända

att han ridit med konungen.

Konungen hade märkvärdigt nog tagit

Jägerhorn till sin adjutant. Detta hade skett, sades det

i armén, på inrådan af den förslagne Johan Albert

Ehrenström, som därigenom ville hindra Jägerhorn

att vara fullt fri och möjligen skada konungen.

Andra åter påstodo att konungen, väl kännande

det välde, den dragningskraft han utöfvade på sin

närmaste omgifning, ville vinna Jägerhorn, hvars

inflytande öfver de unga officerarna var allmänt

bekant. Gustave François red emellertid tillbaka

mot Fredrikshamn, förbi artilleriet som mödosamt

arbetade sig fram längs de af regnet genomblötta

vägarna. Flere af de större kanonerna, hvilkas

hjul skuro djupt in i landsvägens dy, drogos af

både hästar och soldater gemensamt. Efter

artilleriet följde en del af Jönköpings regemente, och

sist kom en skvadron af nyländingarna under

Leijonhufvud, de andra skvadronerna hade följt

Montgomerie till Liikala.

Gustave François frågade Leijonhufvud om

han sett till Jan Anders. Denne log ett

obegripligt och menande leende, i det han sade: — Fråga

Ladau om den saken, han rider i eftertruppen,

han vet allt om Jan Anders, om han blott villsaga det. Han håller på att samtala med tysta

Blomcreutz.

— Samtala, svarar Gustave François

skrattande, hvem kan hålla samtal med den mannen,

och han red vidare. Riktigt, ett bösskott från de

sista dragonerna såg han Ladaus fyrkantiga

dogg-ansikte. Ladau böjde sig långt fram öfver hästen

mot tysta Blomcreutz, som butter och ointresserad

af den andras tal, red bredvid honom, egnande

hela sin uppmärksamhet åt att undvika puttarna

på landsvägen. Ladau tycktes tala med mycket lif.

När han på afstånd såg Gustave François, t}rstnade

han tvärt och helsade på honom, görande

Valhalla-brödemas gest med handen. Gustave François

tvekade ett ögonblick, men besvarade gesten. Nu

började Ladau åter sitt tal, vändande sig än till

den ena, än till den andra af sina }rngre kamrater.

Han frambar den kommenderande generalen

gamla Armfelts anhållan — icke befallning, till de

finska officerarena att infinna sig, så många som

möjligt till Anjala för att underteckna en

deklaration, som uppsats af arméns högre officerare.

Nu rann sinnet öfver hos Gustave François,

som till fullo anade hvad saken gällde, och det han

velat säga Jan Anders blef sagdt åt den för honom

tämligen obekanta och personligt motbjudande

Ladau.— Kapten Gustaf Ladau, säger han med

hörbart darrande stämma. Fullkomligt oinvigd i all

slags politik, absolut obekant med alla intriger vid

armén, blef jag af min vän Jan Anders förledd att

gå in i Valhalla-förbundet. När jag nu ser, huru

illa det likar sig för en konungens officer att höra

till detta förbund, har jag velat söka upp Jan

Anders för att säga, att jag afgår från hans parti

och anhang. Jag skall framdeles tiga med allt,

hvad jag fått veta — som jag det högtidligt lofvat

— men jag vill intet mera veta af förbundet, dess

syften och dess moyenger.

— Hvarför det, herr kornett, om man törs

fråga, säger Ladau, med en oändlig öfverlägsenhet

i tonen.

— Ni vill veta det? Nåväl, emedan trolöshet

blir fäderneslandets fall, arméns skam och den

enskildes olycka, svarar han retad af den andras

hånfulla ton och blickar.

— Trolöshet, föll Ladau in med mycken hetta,

jag ber, och han slog på sabelfästet, herr

kornetten att välja sina ord och fördölja sina

sentimenter.

— Väljer jag mina ord, kapten, syarar

Gustave François, i det han drager sin sabel, bli

de ännu svårare för Eder att både höra och

smälta.Blomcreutz rätade på sig, det tyste i hans

tungsinta anlete vid dessa vännens ord.

Synbarligen berördes han behagligt af Gustave

François franka tal.

— Oeh ni är en förbundsbröder i Valhalla!

och Ladau ser på honom föraktligt; ni borde

blygas.

— Blygas, blygas, svarar Gustave François

med af vrede skälfvande stämma, ja jag btygs

öfver Valhalla-förbundet. Men ni, herr kapten och

adjutant hos öfverbefälhafvaren, stabsadjutant hos

konungen själf, i hvad ärende rider ni? Ni ber

mig välja det rätta ordet, nåväl, jag har valt det

rätta ordet för Er — förrädare.

Ladau bleknar. — L}Tmmel! skriker han, så

griper han skälfvande efter sin sabel, drager den

och hugger utan vidare löst på Gustave François.

Men denna, en öfverlägset skicklig fäktare och

ryttare, parerar ögonblickligen hugget, och med

ett „en avant Bijou“ tränger han sin häst mot

Ladaus, i det han själf börjar att med sabeln gå

anfallsvis till väga, oaktadt Blomcreutz försöker att

rida emellan. Ladaus häst skjutes i diket vid

landsvägen, och i nästa ögonblick störtar den med sin

ryttare öfver ända. Gustave François sen att

vredgas, förlorar emellertid, engång bragt ur

jäm-vigten, totalt herraväldet öfver sig själf. Något afhans mors heta sydländska blod sjuder upp inom

honom. Ursinnig af vrede hoppar han ned från

hästryggen och går med dragen sabel mot Ladau,

som liggande i smutsen under hästen, förgäfves

försöker att göra sig fri.

— Kom hit, skriker Gustave François, jag är

färdig att slåss mot hvem som helst. Allt detta

förbannade braverande och intrigerande kväljer

mig. Jag vill bli fri från alla, alla dessa fördömda

lögner och fraser. Jag skall bli fri. Och jag skall

lära Er att kalla mig — en adelsman och

konungens officer — lymmel.

Nu hade Blomcreutz hoppat ned från sin häst,

ropat på en soldat och sprungit fram till Gustave

François.

— Min vän, min bästa vän, hvad i all herrans

namn tänker du på. Att midt i brinnande krig

anfalla en konungens adjutant, mais calmez vous

donc!

Men Gustave François var icke lätt att lugna;

han behöfde, engång retad, tid att återvinna sin

jämvigt, och han fortfor att i hotfulla ord utmana

sin motståndare.

Då kastar Blomcreutz sabeln ifrån sig, går

vapenlös tätt till honom och säger sakta: — Gustave

François, jag, likasom du, går i denna dag ut ur

Valhallaförbundet, ty den jag litade på, Jan An-ders — och han såg omkring sig — har blifvit

tillfångatagen, heter det.. nej, tilläde han hviskande,

han har flytt öfver till fienden.

— Hvad säger du, skrek Gustave François,

Jan Anders! När, hvar, huru! och han blef

genast lugn.

Emellertid hade soldaterna hjälpt Ladau upp.

Nedstänkt, smutsig nästan till oigenkännelighet,

var han betydligt afkyld. Han hade dessutom,

listig och förslagen som han var, ögonblickligen

kommit att tänka på, huru menligt det kunde vara

för honom och de förbunde att reta upp denna

unga hetlefrade officer, som måhända i otid skulle

ange allt, hvad han visste i denna sak. Han

öfver-lade i största hast med sig själf, huru han bäst

skulle cachera sin vrede, sitt nederlag, sin

förlägenhet och draga sig ur denna fatala situation,

som för partiet kunde blifva rent af farlig.

Ur den hjälptes han oförmodadt, då baron

Leijonhjelm, följd af soldaten Macdonald kom i

skarpt traf vid sidan af landsvägen fram emot

dem. Ropande på Gustave François och ifrigt

vinkande med sitt officersskärp, bad han honom skynda

sig. Bron vid Summa var omöjlig att passera för

kanonerna, den måste på konungens befallning

ögonblickligen förstärkas, desto hellre som fienden

förföljde trupperna och reträtten måste påsk3mdas.Gustave François kastade sig upp på sin häst.—

Kapten Ladau, ropade han i det han vände sig till

denne, som med soldatens tillhjälp höll på att göra

sig ren från den värsta smutsen, jag skall när som

helst taga upp den här tvisten, i vittnens närvaro.

Tack Blomcreutz, — och i skarpaste traf red han

jämte Leijonhjelm och Macdonald mot Summa bro.

Detta vredesutbrott lättade och lindrade hans

betryckta stämning. Han kände sig nästan glad

till sinnes och på Leijonhjelms fråga, hvad som

händt, svarade han skrattande med en fråga:

— Är icke det lika nödvändigt att dölja sina

tankar som att kläda sin kropp? Sanning som

nakenhet äro anstötliga.

— Certainement.

— Man är tvungen, stundom åtminstone, för

att göra sig propre, att kasta kläderna af sig.

Eh bien. Jag har gjort mina tankar rena, kastat

höljet bort och låtit Ladau veta mina innersta

sentiments, i ett som annat afseende. Det kännes

som en befrielse att ändtligen ha fått tala ut. Och

nästan munter till sinnes red han samtalande, än

före än efter Leijonhjelm på gångstigen längs

landsvägen.

— Hör nu, mon ami, säger han, jag har en

bön till Eder. När vi komma till Högfors i afton,

då får jag låna af Eder porträttet, ni vet? Jaghar nyss från en gammal bokpärm i Liikala

bibliotek, skurit ut ett stycke pergament. På den vill

jag kopiera bilden. Ni tillåter väl?

— Det skall ni få min van, men icke i afton,

utan nu genast. Ty i afton måste jag rida bort

till Lovisa efter konungens post. Leijonhjelm

öppnar uniformen och tager fram porträttet. Vill

ni ha stålhylsan med? säger han.

— Ja det är nog bäst, om något skulle hända,

vore den alltid ett bra skydd för bilden.

— Här har ni den, och Gustave François

stack det dyrbara porträttet i sin bröstficka.

— Vet ni, min vän, att konungen har haft en

lång deklaration med Montgomerie och Hästesko.

Jag kan berätta Er, att saken helt visst får ett

dåligt slut för den sistnämnda. Han skall vid

Husula handgripligt ha velat hindra Hans Majestät

att gå ut ur officerstältet, sägande: Ers

majestät måste taga tillbaka detta steg att gå öfver

gränsen.

— Quelle insolence! Nå, hvad sade konungen?

— Han hade tout calme sagt, att den starka

tager stundom ett steg tillbaka, därtill tvungen af

ett öfvermäktigt öde, utan att därför förlora målet

ur sigte, utan att därför upphöra att söka medel

för uppnående af sitt mål. Montgomerie lär då ha

sagt Hans Majestät den impertinencen: man vän-tar sig alltid för mycket af framtiden, endast

pessimisten har lyckliga surpriser.

Har afbröts de två vännernas samtal af ett

doft mummel bland soldaterna: — Fienden,

fienden, vi äro förföljda, kosackerna komma!

Nu hade Gustave François, Leijonhjelm och

Macdonald hunnit têten af kolonnen, de satte af i

karrier för att hinna förstärka bron innan

kanonerna körde upp. I susande fart kommo de fram.

På kullen ofvan bron satt kungen på en stor stark

Ardennerhäst. Endast kammartjänaren Remy var

i hans följe. Ehuru kungen stod på kullen

tämligen långt från bron, gjorde Gustave François dock

honnör för honom och hastade så ögonblickligen

till arbetet. Med tillhjälp af Macdonald och tjugo

man soldater, dem Leijonhjelm placerat vid bron,

togo de med brinnande ifver itu med att förstärka

brospannet. Händig i högsta grad, fyndig i

begagnandet af det material, som stod att fås, dref

Gustave François på arbetet med lust och fart.

Konungen, som på håll betraktade dem och deras

arbete, sände Leijonhjelm för att tacka Gustave

François för hans snabbhet och rådighet.

— Macdonald, ropade Gustave François,

lycklig öfver konungens loford, gå med fem man till

ladan därborta, rif ned dess halmtak och placera

halm under bron. När kanonerna och manskapetäro öfver, måste vi vara beredda att i nödfall

bränna den. — Två andra soldater beordrades af

honom att tillse, att tvänne facklor af tjärdränkt

halm funnos till hands i fall af behof. När allt

var färdigt, placerades tio man till höger om bron

i skydd af en granhäck, tio till vänster bakom

ladan. Leijonhjelm gick med de förra, Gustave

François stod just i begrepp att följa de senare,

då dånet af kanoner och marscherande soldater

höres. I detsamma rider konungen fram i skridt

till bron och vinkar Gustave François till sig.

Glad öfver att första gången i sitt lif få på nära

håll se och tala vid denna konung, för hvars skull

han utstått så många själskval, hoppar han vigt

upp på vägen och går med hatten i hand bugande

till kungen, som tager handsken af sig och räcker

honom handen att kyssas.

Med ett huldt leende säger han till den unge

mannen: — Jag lyckönskar eder till er

officersfullmakt. Kriget, marscherna och striderna ha till

denna dag hindrat mig att gifva er det företräde

ni har rätt till. Infinn Er i morgon i Högfors till

levén.

Gustave François var rörd, så att han ej

genast fann ord för sina känslor. Nu hördes dånet

af den anryckande truppen närmare, man urskiljde

till och med officerarenas kommandorop. Ett ochannat skott föll någonstädes i skogsbrynet bakom

falten.

— Ers Majestät, säger Gustave François,

sakta men fort på franska, tillåt mig att bedja det

Ers Majestät aflägsnar sig. Det är en ringa styrka

af Edra soldater som nalkas, manskapet är

ut-tröttadt, fängkrutet fuktigt, och endast föga

ammunition för kanonerna finnes. Man vet ej, huru

bataljen aflöper, om fienden är envis och talrik.

I sådant fall vore det riktigast, att Ers Majestäts

person icke utsättes för faran af . . .

— . . och skammen af nederlag och flygt,

tilllägger konungen och ser vänligt på den unga

officern. Det är ett godt råd, ett vist råd, jag

hade knappast väntat det från en så ung mans

mun. I morgon vid levén få vi talas vid, jag tackar

Er på förhand, herr löjtnant, och han såg med

välbehag ned på den unga mannen, som efter att

ha gjort honnör hastade till ladan, där soldaterna

väntade.

Konungen vände sin häst mot Högfors och

red följd af Remy fot för fot, tills han hunnit in

i småskogen; där dref han hästen i galopp. —

Den gossen skall jag göra något för och något af,

säger han åt Remy.

Knappast var konungen utom synhåll, då

kanonerna körde, den ena efter den andra, öfverbron. När den sista af de tunga pjeserna var

rüddad, marscherade Jönköpingarna efter. Nu

följde nyländingarna. De hade hela tiden, tappert

stridande, uppehållit fienden, och räddade sig nu

i små grupper öfver ån. Den sista striden mellan

dem och kosackerna utkämpades helt nära

bro-hufvudet. Då nejden här var flack, kunde Gustave

François genom springorna i ladan se, huru

kosackerna och dragonerna drabbade samman än på

landsvägen än på åkern invid densamma. Det var

första gången han såg kriget i verkligheten och

på nära håll, första gången han var tvungen att

se detta spel, hvars insats är lifvet. Otänkbart

var, att den trånga bron i en reträttstrid skulle

kunna passeras af h var je man. Om ingen annan

så var åtminstone den sista fiendens offer. Han

var i en fruktansvärd spänning, ty bland de sista

såg han tysta Blomcreutz. Synbarligen fanns för

honom ej annan räddning än den att ge sig

fången. Men sedan Jan Anders tagits tillfånga,

syntes svågern ej vilja underkasta sig denna skvmf.

Han manövrerade sin häst med skicklighet och

fäktade väl, dragande sig närmare bron. Han har

knappt tvåhundra fot kvar, då hästen snafvar.

I nästa ögonblick faller Blomcreutz själf för två

kosackers spjut efter en het och tapper, men ojämn

strid. — Död, död, hviskar Gustave François tillMacdonald, som står bredvid honom, —

entendez-vous il est mort, mon ami, Blomcreutz. — Döden,

det är natten efter den långa orons dag, som

kallas lifvet, svarar den andre.

Flere ord hann Gustave François icke utbyta,

icke ens hans känslor af sorg väcktes till fullt lif,

ty nu koncentrerades allas uppmärksamhet vid

frågan om det tiotal dragoner, som ännu befann

sig bortom bron, skulle hinna öfver eller ej, innan

den bataljon ryskt infanteri, som dök upp i skogen

bakom åkern, kom fram. Och nu ändtligen, när

den sista dragonen i stormande galopp beträdde

bron kommenderade von Platen Jönköpingarne att

ge fyr. Nu först hade de hunnit byta om

fäng-krutet, men äfven det nya var så vått, att endast

enstaka skott brunno af. Då ropar Leijonhjelm

öfver landsvägen åt Gustave François: — För Guds

skull tänd eld på bron, fienden är ett helt

regemente! — En soldat springer fram med den

brinnande facklan, kastar sig ned på marken, reser

sig åter och springer fram ett par famnar, men

faller genomborrad af ryssarnas kulor, och hans

fackla förbrinner rökande och sprakande långsamt

i hans domnade hand.

Nu vill Gustave François gå med den andra

facklan, men Macdonald säger åt honom: — Vackra,

unga herre, spara Ert lif, låt mig försöka, jag ärgammal och trött! Mieux mourir inconnu que

vivre mesconnue. — Medan îacklan tändes, säger

han: — Vackra unga herre, det finnes en vådevill i

bottnen af hvarie tragedi, en tragedi i bottnen af

hvarje vådevill; ja det där förstår ni icke nu, men

framdeles. — Så tager han facklan, kryper

varsamt i skydd af stenar och buskar mot bron,

springer upp, kryper åter. Just när han under sina

kamraters andlösa spänning når brohufvudet och

tyckes ha lyckats, ser man huru han häftigt

hoppar upp och åter faller ned, död äfven han för

fiendens kulor. Då kan Leijonhjelm icke styra sig

längre: innan facklan i Macdonalds hand slocknar,

vill han taga den. Ung och vig springer han upp

på vägen, kastar sig i diket, springer åter, får

tag i facklan och faller död öfver Macdonalds

kropp.

Jönköpingarna ha fått sitt fängkrut ånyo

ombytt. — Ge fyr ! kommenderar von Plåten.

Soldaterna rusa fram, aflossa sina gevär. Man ser, huru

flere af fiendens folk falla, ryssarna sprida sig

längs ån, dragande sig ett ögonblick tillbaka

sökande skydd bakom strandens låga alar och i

diken.

Detta ögonblick begagnar sig Gustave

François af, han springer fram, griper facklan, som

ännu brinner i den döda Leijonhjelms hand, rusarned i ån och tänder eld på halmen. Lågor och

rök slå ögonblickligen upp öfver bron, ett lefverop

höres från den svenska sidan. Han har lyckats.

Så länge han är i skydd af brokistan, behöfver

han icke frukta för kulorna, men han står till

bröstet i vatten, flammorna slå öfver honom, han

förstår att han icke många minuter kan hålla

ut här.

Von Platen har omsider fått ett par kanoner

i ordning, jämte gevärselden lossas några dånande

kanonskott från den svenska sidan. Ett ögonblick

tystna fienderna. Då vadar Gustave François

tillbaka mot stranden. Detta ha ryssarna endast

väntat på; kulorna började hvina kring honom,

och knappast kommen till det ställe, där

Macdonald och Leijonhjelm ligga, dignar äfven han ned

för fiendens obarmhärtiga skott.

Nu störtar bron. Konungens trupp är räddad,

striden är slut. Von Platen samlar sina döda och

sårade. Med många uttryck af djup sorg och

saknad buro officerarena den fallne Leijonhjelm

och Gustave François från stranden, medan

soldaterna togo gamla Macdonalds lik om hand. När

de fallne voro placerade på trossvagnarna och

tåget skulle sätta sig i gång, kommo ridande

nedför backen från Högfors sidan öfverste

Norden-creutz, mästerfältskären Edgren och pagen Möller-svärd, sända af kungen för att, så vidt möjligt,

hjälpa de sårade och lämna kungen underrättelse

om, huru affären aflupit.

Då Nordencreutz fick höra att Gustave

François fallit, skyndade han sig full af oro med

Edgren till den trossvagn, där han blifvit lagd.

Edgren undersökte Gustave François noga, och till

den gamlas stora glädje förklarade han, att den

unga officern icke var död, men svårt sårad af

fiere kulor. En kula hade träffat honom i bröstet,

men hade plattats af mot en stålhylsa, som den

sårade bar i bröstfickan, hylsan hade

räddat-hans lif.

Nu anskaffade gamle Nordencreutz genast en

stor hövagn, lät bädda för den sjuke ett mjukt

läger i vagnen, satte sig själf upp som kusk och

körde den unga officern, som han älskade som

sin egen son till Högfors, där den sårade

emot-togs i ett hus, som tillhörde en prestman

Gud-seus, och där gamle Nordencreutz egnade

honom den ömmaste omvårdnad. Prestens familj

hade med anledning af kriget lämnat sitt hem och

som andra familjer i Kymmenedalen sökt skydd i

Lovisa. Gården var således obebodd, så när som

på pastorn själf, och ställdes med beredvillighet

till Nordencreutz, och den sjukes förfogande. Nu

underrättade Nordencreutz i bref, som sändes medextra bud till Lovisa Antoinette Cordelie och

Ga-brielle om i hvilket sorgligt tillstånd han funnit

Gustave François. — Jag vet väl, att optimismen

är filosofernas vackraste dröm och den minst

lämpliga följeslagare genom lifvet; det oaktadt vill

jag för denna gång hålla mig till den förra, till

drömmen, och icke till verkligheten. Jag vill

hoppas.

rPå Sandviken hade fru Antoinette Cordelie och

Gabrielle tagit in ,,på allvar“ som Beate Louise

sade. Den förra hade lämnat Mankala gård i

gamla Ulfsparres och Matts Hanhis vård.

Gabrielle hade dragit öfver till Sandviken med

familjen Ulfsparres redbaraste egendom, silfver, nipper,

porslin och penningar. Ty gamla öfversten hade

till alla människors stora undran med sina

„onyttiga planteringar“, med sina höns, kalkoner och

gäss, som han — det visste det mångtungade

ryktet berätta — sålde till och med till Ryssland,

samlat sig under trettio år af otroligt arbete och

påpasslighet en liten förmögenhet. Huru lätt den

kunde gå upp i rök, det såg man af Mankala gård.

Den fridsamma, men praktiska gamla Ulfsparre

ville icke utsätta sin mödas lön för denna

malheur och hade nu med Gabrielle sändt allt sitt

16till Sandviken. Då kriget utan tvifvel skulle

inställas till vintern, var man beredd på att om

några månader få draga hem till sitt igen. Så

hade ju så godt som alla krig mellan Sverige och

Ryssland aflupit. Det skulle således endast blifva

en sommarvistelse på det vackra Sandvik.

Men knappt hade man gjort sig förtrogen

med denna tanke, knappast fått sina saker

upppackade, innan där kom ett ridande bud med

bref om striden vid Summa bro och Gustave

François’ olycksöde, med yrkan på att Antoinette

Cordelie genast skulle komma till Högfors för att

se om den sårade. Fru Antoinette Cordelie var

utom sig af sorg, och nu var det Gabrielle, som

grep in ordnande och redande. Då hon

emellertid förklarade, att hon ämnade resa med för att

vårda den sjuka, väckte detta allmän indignation

bland damerna på Sandviken. Det var

soldaternas sak; aldrig hade man ännu hört, att en ung

dam, en dam af värld, en hofdam gaf sig ut i

lägret för att vårda sjuka män. Det var

oerhördt opassande, nedsättande för hela könet.

Om de helst hade varit förlofvade — men icke

ens i detta fall hade det varit comme il faut,

nej rent af oanständigt var det. Och när

Gabrielle höll på sin afsigt, fann Anne Catherine

och Beate Louise det så kränkande mot godsed och moral, att de helt enkelt vägrade att

tala med henne, och icke ens togo afsked af henne.

— Ah bah, säger fru Antoinette. Nous sommes

dans le pays de hypocrisie, hvem kan veta, hvad

allt seden bjuder i detta land! Jag har

åtminstone aldrig lärt mig det. Och de reste.

Det var en sorglig och svår resa de tvänne

kvinnorna hade att göra. Vädret, som på

för-sommarn varit varmt och vackert, var nu i

augusti ogynnsamt i hög grad. Regnskurar vexlade

under dagens lopp, stormbyar och fukt gjorde

färden plågsam. Det enformiga, färglösa grå

ljuset stämde sinnet tungt. Vägarna, sönderskurna

af fram och åter marscherande trupper, af

kanoner och trossvagnar, voro på sina ställen

knappast farbara. Bönderna, hvilkas hästar till följd

af kriget öfveransträngts till ytterlighet, klagade

högljudt däröfver; ja, på mera än ett ställe hade

krigets framfart till och med manat folket till rent

motstånd. Och på mera än ett ställe fingo våra

resande damer därför vid anhållan om skjuts ett

direkt nej till svar. Hade det icke funnits

officerare snart sagdt på hvarje gästgifveri, så hade

resan för dem tagit dagar i anspråk. Tack vare

officerarnes hjälp hade de hunnit så långt, att de

kort före skymningen sågo tältstaden vid

Högfors sk}Tmta mellan träden.Nu hördes de enstaka tonerna aî en marsch

klinga genom rymden. Nar våra resande kommo

närmare hördes sorgmarschen tydligare,

accom-pagnerad af forsens djupa, mäktiga bas. Och

oväntadt vid en krökning af vägen mötte de ett

begrafningståg företrädt af en liten truppstyrka.

I spetsen gick musiken, ledd af den femtonåriga

piparen vid enkedrottningens regemente, Bernhard

Crusell. Gravitetiskt slog gossen takten med den

kolossala tambourbattongen till en marche

fu-nebre, den första han själf komponerat. Efter

musiken följde tvänne trossvagnar i hvilka tysta

Blomcreutz och Leijonhjelms lik fördes till grafven.

Efter trossvagnarna följde lilla Blomcreutz,

general vön Platen och en mängd officerare.

Antoinette Cordelie var djupt uppskakad af

denna oväntade syn. Hon korsade sig gång på

gång och besvor en officer, som gick förbi deras

vagn, där den höll stilla vid vägkanten, att säga

om hennes son Gustave François var bland de

döda, som nu fördes till den eviga hvilan.

— Nej, min fru, kornett Glansenstjerna

lef-ver än, och man hoppas att han skall blifva frisk,

säger officern artigt och skyndar sig bort.

— Hvilka äro de döda? frågar hon nu af

förbipasserande soldater, men ingen förstår hen-nes språk; soldaterna äro finskatalande; hon får

intet svar.

— Ack, säger hon suckande, världen är en

teater, lifvet ett skådespel, där människan, aktör

och spektatör, alltid drager sig bort före finalen.

Nu hade de sista soldaterna passerat förbi,

kusken manar åter på de uttröttade hästarna.

Det bär af nedför kullen genom byn, öfver bron,

nu är man i Ryssland och inne i tältstaden. Så

vända de upp mot norr. Ännu ett par minuters

väg, och under hällregn och protester af två vildt

skällande, raggiga vindthundar åka de in på en

ödslig gård.

Uttröttade af den långa resan stiga de in i

byggnaden, ingen finnes i förstugan. De stiga in

i salen; där se de vid det sparsamma ljuset från

några talgljus och tranlampor, soldater liggande i

halm på golfvet. De höra suckar, rosslingar,

höra lågmälda samtal och de febersjukas

osam-manhängande tal. En fruktansvärdt förpestad

luft slår emot dem. Förskräckta draga de sig

tillbaka. En sjukvårdssoldat springer fram till

dem, och nu få de veta, att officerarne ligga i ett

annat hus. De gå åter ut.

Där skymtar ljus i fönstret till en annan, en

mindre byggnad i närheten. I nästa ögonblick

ser man i dörren gamla Nordencreuz, belyst afdet fladdrande ljuset i en tykta. Han står där

bar-hufvad i blåsten och regnet och vinkar åt dem.

Manbyggnaden var inredd till fältlasarett, där lågo

soldaterna, sårade och de som ledo af dysenteri

och fältsjuka, alla om hvarandra.

— Himlen vare lofvad, säger Nordencreutz

i det han för de båda kvinnorna in i huset, att ni

kom, min fru, ty i natt måste jag och kirurgen

resa till lägret och vi hade varit tvungna att

lämna vår patient åt himlens barmhärtighet eller

rättare åt ödets oberäknelighet utan närskyldas

vård och hägn.

Sedan han redogjort för Gustave François’

tillstånd och ålagt fru Antoinette att vid allt hvad

hon höll heligt vara lugn och tyst, gick han in

för att förbereda den sjuka på moderns ankomst.

Om Gabrielle ville han intet säga; ty att hon följt

med, det stred till den grad emot tidens sed och

uppfattning, att det måhända skulle plåga honom.

De hade kommit in i ett tämligen stort och

lågt rum med små fönster och en enorm tegelugn

i ena hörnet, där en döende brasa flämtade i det

gapande svarta hålet. Framför elden hängde

Gustave François’ uniform, ännu nedsölad af blod

och gyttja. Vid åsynen af dessa kläder var fru

Antoinette Cordelie färdig att skrika af smärta

och sinnesrörelse, men varnad af Gabrielle be-härskade hon sig, föll på knä för dessa reliker

och kysste dem under brinnande böner och

korstecken. Nu vinkar Nordencreutz henne till sig

och lägger varnande fingret på munnen. Hon

går in i rummet, dörren stänges efter henne, och

Gabrielle blir ensam.

Fastän full af oro och sorg, förstår hon att

hon måste behärska sig. Hon börjar att ordna

detta rum, som nu skall blifva deras hem för de

närmaste veckorna. Där var då icke mycket att

ordna. Rummet var nästan tomt. Ehuru det var

i Ryssland, hade familjen Gudseus, som ägde

lägenheten, flytt till Lovisa, tagande allt sitt

af värde med sig, detta snart sagdt af gammal

vana. Under fyratiofem år, sedan den sista

freden, hade man dock icke kunnat vänja sig vid

att anse denna flod, Kymmene, på hvars bägge

stränder folk af samma ras och tro bodde och lefde,

vara en gränsflod mellan tvänne riken, desto hellre

som folket till språk, seder, lagar och delvis

förvaltning, allt ännu hörde det öfriga Finland till.

Gabrielle lät skjutskarlen bära in deras

saker, ordnade och ställde så godt hon kunde. När

hon gick till bordet Aid fönstret, såg hon vid det

sparsamma ljuset från lyktan ett blänkande

föremål. Hon såg på det närmare, och till sin

gränslösa förvåning fann hon, att det var hennes eget

porträtt af Domenico Bossi.— Huru hade detta porträtt kommit hit?

Det målades för några månader sedan uppe i

Bossis lilla atelier vid Beridarebansgatan, en

atelier som representerade höjden af tidens lyx i

möbel och stoff, det målades för prinsessans

mi-niat3-rsamling, och nu, nu fann hon det här i detta

eländiga, fattiga, mörka rum, bland Gustave

François’ saker. Det målades medan den vackra

baron Leijonhjelm, ogenerad af den italienska

mästaren, som icke förstod ett ord svenska, gjorde

sin cour för henne. Och nu fann hon det här

hos den, för hvars skull hon tillbakavisat alla

Leijonhjelms varmaste, vackraste ord. Ju längre

hon grundade därpå, dess omöjligare fann hon det.

Men hon sköt det å sido och började åter att

ordna sina och fru Antoinettes saker.

Ledd af gamla Nordencreutz, kommer nu

Antoinette Cordelie in, blind af tårar och gråt.

— Il me ne reconnaît pas, hviskar hon utom

sig af sorg. Mon mari est mort, mon fils est

mourant, och hon sjunker stum af förtviflan ned på

stolen vid bordet.

Nordencreutz talade till henne förnuftets ord,

tröstens ord, han förehåller henne strängt

nödvändigheten att behärska sig, hon är likgiltig för allt.

* *

*Nu är afskedets timme inne. Nordencreutz

och kirurgen Edgren måste resa. Skjutskarlen

kan icke vänta längre. Han skaffar damerna

bäddar och ryor, skaffar dem kvinnlig hjälp, lofvar

att utverka befallning, att Edgren med särskild

omsorg skulle vårda sig om den unga officeren,

och att han, så snart det blir möjligt, ville sörja

för att den sjuke föres till hans eget hem i Lovisa.

Så befaller han dem alla i Herrens hand och

reser bort till konungens läger.

De två kvinnorna äro hänvisade till att i

fiendeland, i krigstid, på ort där strid hvarje dag kan

väntas, ensamma stanna kvar hos den de åtagit

sig att vårda.

När Nordencreutz rest, kommer fältskären

Edgren in till dem sägande, att den sjuke nu var

vaken och åter går fru Antoinette Cordelie i rummet.

De hade fört honom hit till detta fula,

ödsliga, sollösa rum. Hit hade Saloman, konungens

lifkirurg kommit, sett på honom, ruskat på

huf-vudet, hviskat till fältskären Edgren, åter känt

honom på pulsen, trefvat på hans lemmar. Så

hade de gått och åter kommit med tvänne

herku-liska, starka soldater, den ena höll Gustave

François som i ett skrufstäd, den andra grep om hans

sårade arm, och oaktadt hans protester och skrik

hade Edgren skurit ett snitt nedanför blessyrenoch i ett ögonblick — ty snabbhet var allt hvad

man begärde af tidens kirurgi — sågat af armens

ben och sytt ihop såret. Det följde

fruktansvärda ögonblick, fulla af vämjeliga minnen, af

blod och plågor. Gamla Nordencreutz låg på knä

därborta vid fönstret i bön och åkallan till lifvets

herre.

Huru hade icke Gustave François förtviflat,

när allt var slut och han själf, ett offer för

lifvet och lidandet, en stackars krympling vid

några och tjugu år, om icke denna gamla ärliga

vän talat tröstens och hoppets ord till honom.

Belyst af en ogin sol, låg han i en halfslummer,

som lät honom se och uppfatta den fula nakna

belägenheten omkring honom, och lät honom

nästan samtidigt måla vackra, orediga bilder af

hvad som mest tjusat honom i det som varit,

hvad som mest lockat honom i det som skulle ha

kommit, om han fått lefva, — ty att han skulle

få lefva, det hoppades han icke mer, ja han ville

det knappast mer, så mycket hade han förlorat i

lifvet. När plågorna för någon tid försvinna,

slumrar han bort i drömlös hvila, sjunker i ett

tillstånd af lugn och ro efter allt hvad han

erfarit, efter alla de oroliga, delvis storslagna

scener han nyss sett, tills sårfebern kommer med

sin oro, sina vilda drömmar och kastar allt omhvartannat, rör i hop minnen och intryck från

den vilda jagten om människolif och det ljufva

spelet om hjärtesegrar.

Nu slocknar feberns glöd, tankarna reda sig

åter i ordnad följd, och nu komma stunder af

plågsam oro och ångest. Hela hans unga lif hade

lidit skeppsbrott. Han hade i en solig

morgonstund seglat ut på lugn sjö, och råkat ut för den

vilda stormen, där de obarmhärtiga vågorna

dragit allt i dödens natt. Borta var hans fader,

Blomcreutz och Leijonhjelm, dessa unga vänner,

till hvilka han känt sig dragen med hela sitt

hjärtas S3nnpati, alla hade stormen tagit från

honom. I vanära hade han drunknat, denna varma

själ, denna ungdomens märkeliga ledare, Jan

Anders. Allt hade han förlorat, och allt hade gått

så hastigt, att han ej hunnit säga ett sista farväl,

trycka deras händer, innan de försvunno i det

mörka djup, därifrån ingen återvänder. Och hon,

hans ungdoms ljufvaste dröm, Gabrielle, också

hon var försvunnen. Lifvet, nyss som en blå

vårmorgon, så jublande med sina glada löften,

huru hade det icke förbytts i mörker och höst! —

Så bleknade allt bort, drömmar som tankar,

hopp som fruktan, han låg där likgiltig för lifvet

som för döden. Han hörde kirurgen Edgren och

Nordencreutz gå tungt och varsamt omkring irummet, hörde och såg petite mamas

småtrip-pande, oroliga, nervösa gång, hörde hennes ifriga

tal, han såg Gabrielle sakta och mjukt gå kring

bädden och jämka om hans dynor, men också det,

allt tycktes honom främmande och likgiltigt. Så

gick det i veckor.

Där kom bud att generalen G. Armfelt fått

afsked, att general Meyerfeldt blifvit högsta

be-fälhafvaren, att konungen dragit sig till Lovisa,

att Erik Abraham Leijonhufvud vid

nyländin-garna haft djärfheten att till konungen lämna

Anjala männens bref — att Sveriges

konunga-tron vacklade och konungen själf var beredd att

bli arresterad. Intet rörde Gustave François, allt

var som liflösa skuggor för honom . . .

Så en dag, när regnet upphört och solen sken

in i det stora rummet och tecknade på golfvet

vackra skuggbilder af den lönn, som stod

utanför ett af fönstren, säger han plötsligt,

synbarligen utan någon anledning: — Petite maman tu

est gentille, om du skrifver ett bref åt mig.

Fru Antoinette, som trodde att han yrade

ännu, svarade: — Tänk icke på bref, kära min gosse,

hvila dig nu. — Nej, han ville ha ett bref skrifvet

till Gabrielle. Nu började fru Antoinette att lyssna

till hans tal, det lät så klart, det löpte så lätt.

— Hvad skall det innehålla detta bref?— Jag" vill ha skrifvet till henne, säger han,

och ser så innerligen belåten ut, att jag gått ut

från Walhallaförbundet, jag har lämnat patrioterna,

vill intet veta om 1’independencen. Jag ville ha sagdt,

att jag nu förstår henne. Hon fruktade för att få

en man, till hvilken hon icke kunde se upp. Hon

fann mig barnslig, outvecklad, då vi senast

träffades, hon hade rätt. Dock, kriget och lidandet

låta oss utvecklas snabbt. Jag har förlorat min

tro på män, som jag ställde högt, på idéer, som

jag ansett för eftersträfvansvärda mål. Jag har

sett djupt i människors hjärtan och förstått hvad

jag sett. Jag har förlorat Gabrielle, min far, min

vän Leijonhjelm. Jag är dömd till att blifva

en krympling, allt detta har gjort att jag hastigt

mognat till en man. Om jag i morgon lämnar

denna grymma ort, skall jag gå härifrån tio år

äldre än jag kom.

— Ack, eher enfant, tala icke sådana

förskräckliga ord, säger Antoinette Cordelie, nästan

darrande af glädje, ty nu förstår hon, att den stora

krisen, som Saloman väntade, är öfver, han är

räddad.

— Nej, petite maman, säger han .... Jag

vill ännu ha sagdt .... Jag ger henne åter det

ord hon en gång gaf mig. Om hon i går var tre

år äldre än jag, är jag i morgon tio år äldre änhon och därtill krympling. Det anstår icke mera

mig att begära den sköna fröken Gabrielle

Ulf-sparres hand. Må hon gå sin ljusa bana fram på

samhällets höjder. Jag skall draga tillbaka, draga

ned till Mankala forsar, till min faders brända

gård ....

Det hördes en suck och en snyftning bakom

skärmen vid dörren. — Hvem är där! säger

Gustave François, och han lyssnar andlöst, blickande

stumt mot dörren. Hans ansikte ljusnade och fick

ett uttryck af ömhet och värme.

— Men ett skall du skrifva ännu, petite

maman, säger han högt. Eftersökt, beundrad,

afun-dad, aldrig skall hon af någon älskas så som jag

det gjort. .

Skärmen vid dörren rörde sig häftigt.

— Ah, petite maman, om hon nu ville komma

till mig! Jag skulle lugnt och i ömma ord ge

henne åter den frihet hon begärt, ty jag har lärt

mig att ... .

Nu vikes skärmen sakta undan, och fram

träder Gabrielle, hon går snabbt öfver golfvet,

går med denna mjuka graciösa gång, som var

henne egen från barnaåren, hon faller ned på

knä framför hans lägerplats, kysser hans hand,

väter den med sina tårar och säger sakta:— Gustave François, du har förstått mig,

aldrig skola vi skiljas mera.

Antoinette Cordelie går sakta ut ur rummet

och stänger dörren efter sig. Hon går bort till

fönstret, och utan ord utan gester, tager hon fram

ett radband med sitt krucifix, tackar hälgonen och

madonnan; hon har fått åter sin son, och aldrig

mera skola de skiljas.XII.

När Kymmene älf stridt sin ungdoms strider,

brutit sig väg genom hindrande åsar vid

Niska-koski, segerrikt störtat sig öfver granithällarna

vid Mankala forsar, och ännu engång vid Anjala

visat sin betvingande makt öfver graniten, flyter

den lugnt och makligt fram mellan rika, sedan

århundraden odlade fält och ängar. Den är

vorden gammal, vårstormarnas tid är öfver. Mellan

välbevuxna stränder, kantade af pil och al, glider

den nu lugnt fram mot målet, hafvet. Kort innan

den når detta mål, har den vid Högfors ännu att

utstå en sista kamp i strid med den urgneis, på

hvars fasta grund allt Suomis land är byggdt.

Här uppe vid Högfors, ofvan forsen samlades

en tidig söndags morgon mycket folk i

helgdagskläder för att fara upp till Anjala kyrka, till den guds-tjänst som där hölls, denna gång på

svenska. Kyrkbåtarna, rodda af tjugo, trettio par

åror, stodo i långa rader vid älfstranden längs

de rödmålade sjöbodarna. Män, kvinnor och

barn i den granna Kymmenedalsdrägten stodo,

sutto och vandrade, med sina i näsdukar

inlindade psalmböcker under armen nere vid

stranden, medan de väntade att tiden för affärden skulle

slå. Kvinnorna, klädda i cochenill-röda kjortlar

af hemmaväfda tyger, röda lifstycken utan ärmar,

så att de hvita lintygs ärmarna voro fullt synliga,

buro på hufvudet små styfva och åtsittande röda

sidenmössor. Från mössan hängde hemknypplade

spetsar ned för tinningarna som jalusier. De

ogifta kvinnornas hår var utslaget, endast

sammanbundet öfver hjässan med ett sidenband. Männens

drägt var enkel, mjuka höga filthattar med stora

spännen, brokig väst, mörka knäbyxor med

strumpor och skor. Bland den brokiga mängden af

landtfolk såg man ett tjugotal soldater och tvänne

officerare. Det var lilla Blomcreutz och

Rehn-stjerna, de höllo sig nu på afstånd vid det sista

båthuset, ty folket var mycket hätskt mot

officerarena för alla de svårigheter dessa beredt

konungen. Blomcreutz och Rehnstjerna hade kommit

ned för att taga afsked af Gustave François, som

nu med gamla Nordencreutz skulle resa upp till

17Eremitaget. Nordencreutz var sand till Savolaks

för att göra sig noga underrättad om Hastfehrs

görande och låtande i Nyslott, ty rykten om

förräderi hade nått ned till högkvarteret.

Som gammal bepröfvad vän till familjen

Glansenstjerna, hade han erbjudit sig att följa den

svårt sårade Gustave François, hans mor och

Ga-brielle till Eremitaget, därifrån det sedan var

meningen att de, om det behöfdes, på någon af de

otillgängliga öarna i Urajärvi sjö skulle söka skydd

mot krigets vedervärdigheter.

Ju närmare det led mot affärdstimmen, desto

talrikare blef mängden nere vid stranden. Nu såg

man en bår buren af fyra soldater nalkas

stranden, mängden gaf nigande och bugande plats för

bärarena och deras börda. På båren låg Gustave

François. Han följdes, utom af Nordencreutz, på

konungens särskilda befallning af hofkirurgen

Saloman. Båren bars till den största båten och

placerades i dess midt. Hofkirurgen gaf sina sista

förhållningsregler. Där behöfdes nu endast

tålamod och försiktighet, och allt skulle blifva bra;

den sjuke skulle om trenne veckor gå lika väl

som någonsin förut. När den sårades bädd var

väl och stadigt placerad, bjöd hofkirurgen afsked

på ett sätt, som nogsamt visade, att han

representerade konungen själf. Gamla Nordencreutz gickför att ordna sitt folk för rodden. Nu kommo

lilla Blomcreutz och Rehnstjerna fram, de sågo

både modstulna och upprörda ut, medan Gustave

François, uppfriskad af solljuset och det vackra

vädret och af tanken på att åter efter två

månader komma till hemmets bygder, helsa de på dem

nästan glädtigt.

— Hör på, lilla Blomcreutz, säger han, jag

var den sista, som talade med din broder Karl

Erik. Vet du hvad han sade? De sista ord jag

hörde af honom voro, att han gick ut ur

Valhalla-förbundet och lämnade patrioternas anhang. Han

stred ock som en man för konungens sak, och

föll med ära för den. Jag såg honom själf

manligen värja sig för öfvermakten, icke aktandes att

rädda sitt lif genom att gifva sig fången, som

denne, hvars namn jag nu förbannar.

Den varmhjärtade, enfaldiga Blomcreutz

torkade en tår ur sitt öga och sade uppriktigt: — Ja

broder, det är så svårt att veta, huru allt

egentligen är.

— Du förbannar hans namn, säger

Rehnstjerna mörkt; då vill du måhända icke heller taga

emot detta bref från honom, där han förklarar sig.

Du satt dock en gång, som jag, vid hans fötter

och hörde hänryckt hans tal.

Gustave François såg frimodigt upp. — Ack,ja, det var för länge sedan. Nu är jag så viss på

min sak, att icke hans vackraste ord mera göra

intiyck på mig. Gif hit brefvet! Han fick det

och kastade det utan vidare i strömmen, där det

flöt ett kort stycke och sedan sjönk.

— När jag nyss icke ville nämna hans namn,

så var det för att den tappra dödas, tysta

Blom-creutz’ namn ej får nämnas på samma gång som

förrädarens. Ja förrädarens! Rojalister och

patrioter, de äro två enögda, som beskylla hvarandra

för blindhet. Jag är botad, jag ser med båda

ögonen. Men synd är det, att så mycket flammande

entusiasm som vår skulle spillas på en orättfärdig

sak. Ach, mon ami! Närsynthet, andlig som

kroppslig, är ofta hemligheten i ett oförfäradt mod. Vi

ha sett kort, där vi trodde oss se fjärran

horisonter, och ha gått på med hardiesse och utan

consi-derationer.

Nu böjer sig Rehnstjerna ned mot den sjuke

och säger hviskande: —Riket ärförloradt. Danmark

har förklarat oss krig. Man väntar hvarje dag,

att konungen skall blifva arresterad och hertigen

intaga tronen.

— Hvad säger du, och Gustave François

reser sig med möda upp på sin friska arm. Är

det möjligt?

— Kuriren kom bittida i dag, det är visst.Nu faller den sjuka åter ned, och gömmande

sitt ansikte i dynorna utbrister han med smarta:

— Det är vårt verk, Walhallaförbundets verk.

Det är dock synd om en sådan ståtlig kung.

Rehnstjerna och Blomcreutz förskräcktes

öf-ver det intryck deras tal gjort på honom och

försökte förgäfves att trösta honom. Men

Gustaf François är otröstlig. — Det är vårt verk —

finskhetsmännens verk. Vi ha förstört och

för-rådt landet. — Detta är allt hvad han säger, och

upprörda skiljas de å hvardera sidan.

Medan Gustave François låg där och dolde

sina tårar och sin rörelse i bäddens dynor, hörde

han en grof röst, som på simpel svenska högljudt

och bredt talade till någon. Den rösten kunde ingen,

som hört den, misstaga sig på; det var Forsius,

prestmannen från Iittis. Men talet var till sin

innebörd så tvärt emot allt hvad han väntat, att

han först icke ville tro sina öron.

— Det är en kung, det är en kung Gustaf

III, den store, ja broder Gudseus, den store säger

jag. Herran hålle sin hand öfver honom. Du

skulle ha sett honom, där han stod i den tidiga

morgonen fix och parat i tältet. Ständigt i

arbete, ständigt vaken, säger gamle kammartjänaren

Griberg. Jag kom in skälfvandes i mina knän

och visste icke till mig, huru och hvar jag skullebörja mitt vågsamma ärende, men han hjälpte

mig; Herran vare prisad, med milda ord hjälpte

han mig på trafven, och när jag så klagade min

nöd och sade, att den rackaren Schröderheim

pungslagit mig på tu hundrade daler vid

pastoratets bortgifvande, så ville den goda konungen

knappast tro sina öron. Jag stod där och bedyrade

högt och heligt, att det var lefvandes sanning. I

skulle ha sett, och Forsius höjde rösten och vände

sig till folket, huru han hörde på mitt ringa tal,

ack mina vänner . . . Ack, ack! Då, då i

detsamma, mot Gribergs protester, kommer där en

liten spinkig herre in, min skapare och min Gud

så den herrn såg ut, jag trodde han var drucken.

Håret stod på ända, blek var han, och hans ögon

sågo ut, som om han sett spöken. — Ers Majestät,

säger han med sluddrande stämma, Ers Majestät,

förlåt att jag, att jag — det var Ehrenström . . .

— Hvad är det fråga om? säger konungen och ser

mildt på honom. — Vi äro förlorade. Danmark har

förklarat krig, och han räcker med skälfvande hand

åt konungen ett papper. Då skulle ni ha sett Hans

Majestät. Hans blick klarnar, hans anlete

ljusnar, en frid som icke är från denna världen

speglas åter i hans anlete. — Himlen vare prisad!

säger han, jag är räddad. Nu skall allt Sveriges

folk stå upp som en man. Och ve den, säger han— och hans ögon ilamma som Israels förstars,

när de sågo filisteerna — ve den, som nu ställer

sig mellan mig och mitt folk!

Och när han så såg mig, där jag stod

oroligt vändande pikanellen i min mund, då säger han

huldrikt: Gif denna vördiga prestman och ordets

förkunnare tvåhundrade daler och tvåhundrade

till för allt, hvad han lidit i orättvisa. — Och så

tilläde han: — Om tvänne timmar äro vi på väg till

Stockholm. — Jag fick kyssa hans hand.

Fyrahundrade daler fick jag, och till min dödedag

skall jag lofva och prisa Herran och Gustaf

Sveriges konung.

— Lefve konungen! ropar nu Gustave

Francois, som blott fäst sig vid slutet af Forsius’

egendomliga tal, och hans lefve vinner ett lifligt

gensvar bland mängden.

Nu skyndar Nordencreutz fram och får del

af den märkeliga, glada nyheten. — Men när, när

har allt detta tilldragit sig?

— Nu just, nyss på denna Guds välsignade

morgonstund, säger Forsius och anhåller att få

presentera sin kollega kyrkoherden Gudseus från

Sippola.

— Herran vare prisad! säger gamle

Nordencreutz, nu resa vi i väg nöjda och glada, ty nu

skola England och Preussen ändtligen skynda osstill hjälp. Vi behöfva ej mera ensamma föra

denna strid på lif och död.

Han kommenderade soldaterna genast till

båten, och bjöd kyrkoherden Forsius att taga plats.

Nu syntes också omsider Gabrielle och fru

Antoinette Cordelie borta i vägkröken, följda af

några trängsoldater, som buro deras packning.

Med mycket bråk och många utrop var fru

Antoinette med allt sitt pick och pack ändtligen ombord.

Forsius stod i båten och talade med sin

ämbetsbroder, högljudt, så att hans tal hördes

af alla.

— Kom, broder Gudseus, gamle vän och

Åbo-kamrat, kom åter till ditt rätta fädernesland från

filisteernas ängder, flytta in i den gode konungen

Gustafs rike.

— Nej, svarar denne, jag är herden, mina

får gå här i detta land, här blifver ock jag. Där

tusende mina bröder lida, där vill ock jag vara.

Hvad gör det för öfrigt, om jag geografiskt bor i

hvad land som helst, endast jag historiskt lefver

i mitt rätta fädernesland. Än läser jag Adalriks

och Göthildas saga med förtjusning, än hägnar

mig konung Christoffers land slag, än binder

traditionen min forntids och framtids land samman,

och än håller Gud sin hand öfver oss, han skallicke låta oss förgås i mörkret. Faren i frid,

bröder !

Och båtarna lade ut, den ena efter den

andra, och rodde i den vackra söndagsmorgonen

upp mot norden. Gustave François låg stilla och

såg, huru de hvita molnen drefvo längs fästet,

huru djupt under dem himlens blå lyste i

vattnets spegel.

— I morgon komma vi hem, mor Anni,

säger Gabrielle med ett lyckligt, ett strålande löje.

— I morgon, svarar Gustave François, le

malheur ne sait pas vivre au jour le jour, le

bonheur ferme les yeux sur le lendemain.