Robinson Kruse berättad för Sveriges ungdom

Robinson Kruse berättad för Sveriges ungdom

BARNBIBLIOTEKET SAGA

2.

ROBINSON KRUSE

BERÄTTAD FÖR SVERIGES UNGDOM

AF

HENRIK WRANÉR

MED TECKNINGAR AF

GERDA TIRÉN

STOCKHOLM

SVENSK LÄRARETIDNINGS FÖKLAGSAKTIEBOLAG

Ill. GT[=Gerda Tirén]

I Hamburg bodde för många, många år sedan

en rik köpman, som hette Kruse. Han hade

haft tre söner, men af dem var endast en i

lifvet. Denne hette Rohinson, och han var sina

föräldrars enda hopp och glädje. Men så blef

han ock bortskämd, så att det förslog. Redan

som liten pys fick han allt, hvad han pekade på,

och han gjorde bara, hvad som föll honom i

smaken. Alla tjänarne hade han på sina fem fingrar,

som man säger. Som de flesta pojkar här i

världen tyckte han mer om att leka än att läsa, och

han var gärna med öfverallt, där det gick gladt

och lustigt till. Men sällan såg man honom syssla

med sina skolsaker eller med något annat nyttigt

arbete.

Han växte upp och blef en stor och stark

pojke. Men klen var han i fråga om kunskaper,

och allt efter som tiden led, vardt han allt latare

och okunnigare. Slutligen började hans föräldrar

få ögonen öppna och blefvo oroliga för hans framtid.

Hvad skulle det bli af honom, som rakt ingenting

kunde?

Hans fader önskade, att han skulle ägna sig

åt handeln, så att han med tiden kunde öfvertaga

den stora affären. Men som Robinson visste, att

han var sina rika föräldrars enda arfvinge, tyckte

han, att det betydde rakt ingenting, om han lärde

sig något eller ej.

Helst höll han till nere vid hamnen. Där rådde

ett rörligt lif: där lossade och lastade fartygen, där

kommo och gingo sjömän från alla länder. Där

var alltid något nytt att se och höra.

Ett par af hans skolkamrater, som gått till sjös,

hade just kommit hem från sin första resa. De

hade så mycket att förtälja om lifvet i de stora

städerna ute i världen, om flytande isberg i

polar-hafven, om doftande apelsinlundar, om svarta och

bruna och gula människor och om eldsprutande

berg. Robinson lyssnade begärligt på deras tal —

ett sådant lif skulle just vara någonting för honom.

Naturligtvis ville han ej gå ut som simpel sjöman:

inte hade han lust att sköta en hop grof-sysslor

och lyda kommando bittida och sent. Nej, han

ville resa endast för sitt nöjes skull och vara sin

egen herre.

Han var nu sjutton år, och med hvar dag blef

hans reslust större. Men när han slutligen en vac-Ill. GT[=Gerda Tirén]

»Hvad skulle det tjäna till att skicka dig ut på resor?»

ker dag kom och bad sin far om pengar och lof

att få komma ut i världen och se sig om, fick han

ett bestämdt nej till svar.

— Hvad skulle det tjäna till att skicka dig

ut på resor? sade fadern. Främmande språk

har du ju aldrig velat lära dig, och ingenting kan

du, om det nu gäller geografi eller historia eller

naturvetenskap. Af en sådan resa skulle du

hvar-ken ha gagn eller glädje.

Och modern anförde skriftens ord: »Blif i ditt

land och föd dig redeligen!»

Robinson tyckte förstås, att föräldrarna

handlade mycket orätt, då de afslogo hans begäran:

han hade ju aldrig varit van att få nej, hvad han

så bad dem om. Men den här gången var han

tvungen att ge efter. Resor kosta pengar, mycket

pengar, och dem måste han ha af sin far, ty själf

kunde han ingenting förtjäna.

*

En dag stod Robinson nere vid hamnen och

såg på, hur ett stort skepp gjordes klart att

gå till segels. I förståfven arbetade matroserna vid

vindspelet under munter sång för att hifva upp

ankaret, och andra voro sysselsatta med att kasta

loss och hala in de stora trossarna, som hållit

skeppet fast vid kajen.

Ill. GT[=Gerda Tirén]

Då kom en ung man i sjömansdräkt

springande öfver landgången, som ännu icke var indragen.

Det var en af Robinsons goda vänner, och han

skulle nu göra sin första sjöresa. Han var son

till kaptenen på fartyget.

— Farväl Robinson! ropade han. Nu bär

det af!

Han skakade hjärtligt Robinsons hand, och

hans ögon strålade af glädje.

— Ack, den som vore i dina kläder! sade

Robinson suckande. En annan stackare kommer väl

aldrig längre än här på kajen!

— Följ med! sade vännen ifrigt. Följ med

bara! Jag skall säga till far, och du skall få se, att

han inte säger nej, när jag talar om, att du är

min bästa vän och så gärna vill komma ut. För

resten blir det ju bara en liten lusttur. Vi ämna

oss inte längre än till England, så att vi äro

tillbaka om ett par, tre veckor. Kom du bara!

— Ja, nog skulle det vara roligt! sade Robinson.

Men, ser du, jag har inga pengar, och inte kan

jag heller ge mig ut på resa, sådan jag går och

står.

— Prat, mente vännen. Naturligtvis har du

allt fritt om bord under turen, och vi ha godt

om reskläder. För öfrigt kan jag låna dig lite

pengar, när vi komma i land — kom nu, Robinson!

— Men far och mor då? invände Robinson

tvekande.

— Till dem skicka vi bud bara. Hör du,

Jonas! ropade han och vinkade åt en gammal

sjöbjörn, som stod där med händerna i byxfickorna

och grinade mot solen. Kom hit ett tag! Här har

du en slant, och så kilar du i röda rappet upp

till köpman Kruses och hälsar så mycket, att

deras Robinson gör en liten tur med oss till

England! Men rör på spelet!

— Skall ske! sade Jonas och traskade åstad.

— Så, nu drages landgången in! Kom!

Med ett hopp stod den unge sjömannen på

däck. Men som han höll Robinsons hand i sin,

måste denne följa med, antingen han ville det

eller ej.

Han var alldeles yr i mössan af larmet och

sorlet omkring honom. Han såg efter Jonas för

att sända en särskild hälsning till föräldrarna men

— hvad skulle han säga dem? Det var redan för

sent. Jonas hade försvunnit, skeppet gled ut från

kajen, och innan han riktigt kunde fatta, hur det

gått till, var Robinson hastigt och lustigt på väg

till sin längtans mål: att få skåda främmande land.

Det var en solig sommardag. En behaglig vind

fyllde seglen, skeppet gaf afskedssalut och gled

stolt och ståtligt ut ur hamnen nedför Elbe förbi

dockor och varf, barkskepp och båtar, fabriker

och landställen, böljande sädesfält och tegeltäckta

bondstugor. Först försvann staden ur sikte, sedan

kusten, och till sist syntes denna blott som en blå

strimma. Skeppet började gunga så smått, när

Nordsjöns böljor skvalpade kring dess bog, och

snart såg Robinson endast himmel och vatten.

Uppe på skansen

stodo de båda vännerna

och njöto i fulla drag

af den friska sjöluften

och den vida utsikten.

Kaptenen kom bort

till dem. Han slog

Robinson på axeln och

sade muntert:

— Nå, min unge vän!

Hvad tycker ni om

seglatsen?

— Jo, det är riktigt

härligt! Tack kapten,

för att jag fick följa

med!

— A ja, i sådant här

väder är det ingen konst

att vara på sjön. Men

det kan vara så lagom trefligt ibland. Tål ni sjön?

j— Ja, det vet jag inte, kapten! svarade

Robinson. Det är första gången jag far till sjös,

men jag hoppas det bästa.

— Det står en sky där borta i syd, och det

kan nog hända, att den kommer med lite mer

vind, än vi precis behöfva. Har ni oljekläder

med er?

— Nej, inföll kaptenens son. Robinson kom

lite hufvudstupa ombord, men jag lofvade, att han

skulle få låna kläder af oss — vi ha ju godt om

dem.

— Ja, gärna det. Och kanske det är så godt att

plocka fram dem med samma.

De gingo ned i kajutan.

— Hvar har ni er kofTert?

— Det har jag ingen, sade Robinson. Och när

kaptenen såg skarpt på honom, blef han blossande

röd i ansiktet. Han måste nu erkänna, att han

gått ombord utan sina föräldrars vetskap och

till-låtelse. Kaptenen såg frågande på sin son, och

denne erkände då öppet, att han öfvertalat

Robinson.

— Gjorde jag rätt, så skulle du ha dig en

ordentlig kölhalning, din slyngel! utbrast kaptenen vred.

Båda två äro ni nu så gamla, att ni bort kunna

begripa, hur oförsvarligt ni handlat mot Robinsons

föräldrar. Och hade jag haft en aning om detta,

så skulle ni, sade han till Robinson, aldrig fått

sätta er fot på mitt däck.

— Vi tänkte — —

— Nej, det var just det ni inte gjorde!

— Det är ju ingenting, som Robinson försum-

mar, invände sonen, och vi sände bud till hans

föräldrar, att han reste och-------

Här afbröts samtalet af en matros, som ropade:

— Kapten, nu ha vi stormbyn här!

Kaptenen rusade åstad. De båda vännerna

SÖkte fram oljekläder och sjöstöflar. Kaptenensson kom fort nog i dem och sprang upp för

ka-juttrappan, men långsammare gick det för

Robin-son. Han blef yr i hufvudet, när skeppet började

kränga. Ena ögonblicket reste det sig, och andra

ögonblicket sjönk det undan, så att han trodde,

det bar bums till bottnen. Vinden tjöt i vanter

och tåg, kajutdörren slog igen med en förskräcklig

smäll, och hela skeppet skakades våldsamt. Det

svindlade för Robinsons ögon, och han trodde, hans

sista stund var kommen. Nu förstod han, hvad

sjösjuka ville säga.

Ån blixtrade det, så att hela himlen tycktes

stå i lågor, än var det mörkt som i en säck, och

åskan rullade med väldigt dån. Regnet föll i strida

strömmar, och böljorna gingo skyhöga. Ån hördes

rop och tunga steg från däcket, än blef det tyst,

så att han trodde, att vågorna ryckt hela

manskapet med sig och lämnat honom ensam på

fartyget.

Då kom det en blixt så skarp, att hela

kajutan ett ögonblick tycktes stå i lågor, och

ögonblicket därpå hördes ett brak så våldsamt, att

Robinson aldrig hört något liknande. Han halkade

ner från bänken, då skeppet reste sig, och han

blef liggande på golfvet utan att våga stiga upp.

Ännu en blixt och ännu ett åskslag! Så hörde han

tunga steg och höga rop.

— Kapa tågverket!

— Alle man till pumparna!

— Två fots vatten i lasten!

Han väntade, att en störtsjö skulle bryta in i

kajutan, men han kunde dock ej stiga upp. Han

slöt ögonen, höll sig fast i ett bordsben och

snyftade:— Far och mor! Förlåt mig! Ack, jag får

aldrig se er mer! O Gud, finns det ingen

räddning?

Ett nytt dån hördes. Denna gång var det icke

något åskslag utan ett nödskott. Ännu ett! Robinson

låg som i dvala: han visste ej, om timmar eller

minuter förflutit — om det var natt eller dag.

Då flög kajutdörren upp. Men det var ingen

störtsjö, som for in — det var kaptenens son.

Han var blek som ett lik.

— Opp med dig! skrek han och ruskade

Robinson. Fort! Skeppet är läck, och de fira ned

storbåten — den är vår enda räddning. Skynda

dig!

— Låt mig ligga! kved Robinson. Jag kan lika

så gärna dö här. Hälsa far och mor och bed dem

förlåta mig — —

— Sådant prat! ropade vännen. Visst ha" vi

burit oss illa åt mot din far och mor — det vet jag

nog. Men vill du inte lefva för din egen skull,

så är du så god och gör det för deras, förstår du

— det år din skyldighet.

Och därmed gaf han den stackars Robinson

en knuff, så att denne kom på benen fortare än

vanligt. Vid kajutdörren var det en näfve, som

tog ett bastant tag i nacken på honom, halade

honom uppför trappan och öfver däcket, slängde

honom som en vante öfver relingen och lät honom

falla ner — han visste ej hvar. Så hörde han

kaptenen ropa: »Låt gå!» Och så förlorade han

medvetandet.

Det var ett underverk, att man fick båten klar

för vraket, och hög tid var det, ty endast ett par

minuter efteråt sjönk skeppet. Kaptenen behöfdeIll. GT[=Gerda Tirén]

»Låt gå!»

all sin skicklighet för att klara de väldiga

störtsjöarna, som voro nära att fylla båten.

Ja, nu voro de visserligen räddade, men mörkt

såg det i alla fall ut för dem. De sutto som

packade sillar; ingenting hade de att åta, ingenting

att dricka; långt voro de från land, och natten

nalkades. Det var föga hopp, att något fartyg varit

så nära, att nödskotten blifvit hörda.

Robinson låg sanslös på båtens botten, och

ingen hade tid att syssla med honom. Så sköljde

en sjö öfver relingen och slog honom midt i

ansiktet, och då vaknade han. Matt var han och

bruten i alla leder och hufvudyr, men sjösjukan

var han kvitt för alltid. Han jämrade sig för törst.

Men något vatten fanns ej att få. En af matroserna

dröp några droppar brännvin på en sockerbit och

räckte honom, och det satte lif i honom.

I detsamma reste sig en af sjömännen, satte

händerna för munnen och ropade af alla krafter:

»Skepp, ohoj!» Hela manskapet upphof ett jubelskri.

Ty mot den guldgula kvällshimlen syntes den mörka

riggen af en skonert, som närmade sig. De

ropade än en gång, ovissa om de blifvit bemärkta. De

sväfvade i en förskräcklig spänning, tills de märkte,

att skeppet styrde rakt mot dem.

En half timme senare voro de lyckligen om

bord, och skonerten fortsatte sin kurs mot London.

Ånnu innan de hunnit fram till Englands

huf-vudstad, tog kaptenen Robinson i allvarsamt

förhör, förehöll honom, hur illa han burit sig åt

mot sina föräldrar, och tillsade honom strängeligen

att, så fort de kommit till England, strax söka

lägenhet till Hamburg. Robinson kunde aldrig,

sade han, hoppas på någon framgång eller glädjei världen, förrän han sökt upp sin far och mor

och fått deras förlåtelse. Detta grep Robinson

djupt, och han fattade den bestämda föresatsen

att snarast möjligt fara hem.

Så lade de i land. Men i världsstaden var det

så oändligen mycket att se och höra, att Robinson

snart glömde både det förflutna och alla sina

föresatser för framtiden. Emellertid gick han en dag

till en skeppsmåklare för att höra efter, om något

skepp snart skulle segla till Hamburg. Olyckligtvis

skulle intet fartyg vid den tiden göra någon tur

dit.

På kontoret träffade Robinson en sjökapten,

som var från samma stad som han och som var

en riktig äfventyrare. Med honom kunde han tala

sitt modersmål, och det gladde honom. De flesta

i London begrep han ej, ty på grund af sin lättja

i skolan var han ej vidare slängd i engelska.

Hamburgaren bjöd honom på en kopp té ombord på

sitt fartyg, och de språkade både länge och väl.

Då Robinson omtalat alltsamman för sin nye

vän, erbjöd denne honom att följa med på en

långtur till Guinea. Allting skulle han få fritt

ombord, och kaptenen ville dessutom låna honom

litet penningar till inköp af en hop småkram; detta

skulle han sedan byta bort till vildarna mot guld,

elfenben och andra dyrbarheter.

Först blef Robinson förskräckt. Hade han ej

föresatt sig att fara hem till sina föräldrar?

Visserligen. Men andra tankar kommo. Hvad skulle

hans fader säga om hans olofliga resa? Hur skulle

den ångerfulle sonen bli mottagen? Och hvad miner

skulle alla hans gamla lekkamrater göra, när han

komme hem med två tomma händer och ingentinghade att berätta? Ingenting hade han ju sett utom

ett par gator i London. Hur länge kunde han

inte få ligga och vänta på ett fartyg till Hamburg,

han, som ingenting ägde och knappt visste, hur

han skulle få mat i morgon! Så slets han mellan

sitt samvete och sitt lättsinne.

Men lättsinnet segrade. Han skulle få komma

ut och se de varma länderna, segla jorden rundt,

och då han en dag komme hem, skulle han ha

fickorna fulla af guldpengar, och han skulle kunna

berätta historier om alla möjliga underbara

äfventyr, som han upplefvat.

Han slog till, fick pengarna af kaptenen, köpte

sig för dem kläder och en skeppskista samt

dessutom en mängd bytesvaror, såsom glaspärlor,

knifvar, saxar, yxor, band, nålar m. m. Och så bar

*

u längre mot söder färden bar, dess

angenämare vardt resan. De gingo i land å Madeira,

och Robinson kunde ej nog beundra den härliga

naturen på denna ö. Så långt hans öga kunde se,

voro bergen täckta af vingårdar med de

härligaste drufvor. Det vattnades riktigt i munnen på

honom. Och hvad han mojade sig, när kaptenen

gaf honom lof att taga för sig och äta så mycket

han orkade!

Under uppehållet här gjorde Robinson

bekantskap med kaptenen på ett spanskt fartyg, som var

på väg till Brasilien. Denne språkade beständigt om

de stora guldklimpar och de diamanter, som man

kunde hitta i Brasilien, och snart kunde Robinson

icke styra sin längtan att komma dit. Han talade

med sin tyske kapten, och denne brydde sig inte

vidare om honom utan lät honom gärna fara med

spanjoren.

Robinson njöt i fulla drag af allt hvad han

såg under färden. En afton foro de förbi ön

Teneriffa. Solen hade längesedan gått ner, och

mörker låg öfver hafvet, men bergens toppar glödde

ännu i solens sista strålar. En annan gång höjde

sig ett stim flygfiskar öfver hafsytan. De glänste

som silfver, och rundt kring dem syntes ett

glittrande sken som af ljusstrålar.

På Guineakusten stego de i land, och

Robin-son bytte där bort alla sina kramvaror samt fick

i stället guldsand, elfenben och strutsfjädrar.

Glädjen häröfver och det myckna nya, han såg, gjorde,

att han allt mera sällan tänkte på hemmet och

på föräldrarna.

Med god fart fördes skeppet af vinden och

hafsströmmen mot nya världen. Men en dag vid

middagstiden blef det med ens stiltje, och efter

en stund kom en färfärlig hvirfvelstorm. Tunga

svarta molnmassor hängde öfver himlen, och

skyhöga reste sig de skummande vågorna.

I sex dagar och sex nätter rasade denna

fruktansvärda storm, och som ett hjälplöst flarn drefs

skeppet hit och dit. Slutligen visste ingen, hvar

de voro. Men just i gryningen på den sjunde

dagen ropade utkiken: land! Glädjen vardt stor,

och alla ansågo sig hafva lyckligt sluppit undan

faran.

Jublet förvandlades dock snart i

förskräckelse. Innan de visste ordet af, fick skeppet en

våldsam stöt, så att det stannade. Alla föllo

omkull. Skeppet hade stött på ett korallref, och nu

stod det där alldeles fastkiladt. Störtsjöarna

vräkte öfver fördäcket med sådan fart, att folket måste

fly ned i kajutorna för att ej spolas bort. Några

bådo, andra skreko och svuro, somliga vredo

händerna i förtviflan, andra voro förlamade af fasa.

Robinson var mera död än lefvande.

Det var klart för alla, att fartyget var sin

undergång nära; det hade remnat, och ingen minut

var att förlora. Den första båt de satte ut, slogs

i bitar mot skeppet och sjönk; med den andra

lyckades det bättre. Alla kommo lyckligt ner i den,men de voro så många, att relingen låg nästan i

vattenbrynet.

Kursen ställdes mot land, men dit var det

ingen lätt sak att nå. Bränningar brusade på alla

kanter. De hade emellertid hunnit helt nära

stranden, och styrmannen vid rodret reste sig just för att

utse landningsplats, då en förfarlig våg kom och

bröt in öfver båten. Ett fasans skri hördes, och så

var allt borta: båt, folk och allt.

Allt — utom Robinson.

När båten kantrade, drogs han som de andra

in i vågsvallet, men samma sjö, som förde honom

ut i vattnet, kastade honom också upp på land.

Han klängde sig fast vid en stor sten, för att

bränningen ej måtte draga honom ut igen.

Ändtligen fick han fotfäste och kraflade sig så långt upp,

att böljorna ej kunde nå honom.

Sjövatten hade han i ögon, näsa och mun, så

att han knappast kunde se eller andas. Trött och

matt, sönderslagen och blödande, föll han sanslös

ner, så fort han kommit på det torra.

När han

ändtligen åter

vaknade till lif, såg

han sig om.

Hvilken förfärlig syn!

Af fartyget,

båten, hans

olyckskamrater

märktes intet spår.

Endast några

lösryckta

skeppsplankor drefvos

mot stranden.

Han var således den ende, som Gud hade

frälst ifrån döden.

Med ansträngning af sina sista krafter och

darrande på samma gång af glädje och ångest

kastade han sig på knä och tackade i en innerlig bön

hafvens, jordens och himlarnas Herre för sin

underbara räddning.

*

Så började han öfvertänka sin ställning. Han

såg sig om. Ingenstädes några spår af

inbyggare. Tänk om han skulle nödgas lefva alldeles

ensam i ett främmande land! Men vid en annan ännu

förfärligare tanke reste sig håren på hans hufvud.

Hvad skulle han taga sig till, om här funnes

vildar eller rofdjur? Han skalf af rädsla och tordes

ej röra sig från stället på en lång stund.

En olidlig törst tvang honom dock att gå på

upptäcktsfärd efter en källa. Han fann slutligen

en och läskade sig af hjärtans lust. Aldrig förr

än nu hade han vetat, att en dryck klart, svalkande

vatten är en af lifvets största välgärningar.

Han hoppades, att Den, som föder fåglarna

under himmelen, äfven skulle gifva honom något att

äta. Egendomligt nog kände han sig dock icke

hungrig. Ångest och rädsla hade betagit honom all

»Han satte sig till rätta och somnade.»

matlust. Desto mer längtade han efter hvila. Han

orkade knappt stå på benen.

Men hvar skulle han taga vågen öfver natten?

Skulle han sofva på marken och under bar

himmel? Dår kunde ju vilda djur eller månniskoåtare

komma och döda honom. Ingenstädes kunde han

se någon hydda eller håla. Slutligen beslöt han

att göra som fåglarna och sätta sig i ett träd. Han

fann också ett sådant med så tjocka grenar, att

han kunde sitta bekvämt på dem och ha stöd för

ryggen. Han klättrade upp, läste sin aftonbön, satte

sig till rätta och somnade.

Lugn blef dock icke hans sömn, ty hans själ var

orolig. Han började drömma om allt möjligt och

mest om de faror, som han nyligen med knapp nöd

undsluppit. Slutligen drömde han, att han red på

en planka ute på villande hafvet, och på stranden

stodo hans bekymrade föräldrar. De vinkade åt

honom, och tårarna tillrade ned för deras kinder.

Han fäktade med händer och fötter för att komma

till dem, men förgäfves — plankan dref allt längre

ut bland vågorna. Då ropade han högt till dem:

»Här är jag — nu kommer jag!» Och därmed

kastade han sig i sjön för att simma i land.

Men i detsamma vaknade han: han hade fallit

ned från trädet. Lyckligtvis var marken bevåxt

med tätt gräs, så att han ej blef skadad i fallet.

Det var i själfva soluppgången. Vinden hade

lagt sig, men bruset från bränningarna hördes

ännu ute bland klippor och skär. Han var hungrig

efter sömnen. Men hvad skulle han få att äta?

Han hade hvarken bröd eller kött, mjölk eller

frukt, ingen gryta att koka i och icke ens någon

eld.Alla träd, som han kunde upptäcka, voro så

kallade färgträd: deras röda ved är af stort värde

i färgerierna, men de bära inga frukter utan blott

blad. Hans ångest tilltog allt mer. Han ref upp

jorden för att söka ätliga rötter, han spanade på

buskarna efter bär. Men han sökte förgäfves.

Han brast i gråt och kastade sig i gräset för att

där afbida en långsam, kvalfull hungersdöd.

Plågad af oro reste han sig upp efter en stund

och såg då en hafsörn, som med sitt byte i

näbben höjde sig från vattenytan. Han kom därvid

i håg en psalmvers, som han en gång läst i skolan:

Gud, som uti molnen ljungar

och i morgonsolen ler,

du, som föder örnens ungar,

mig du icke öfverger.

Och denna tanke gaf honom nytt hopp och

nya krafter. Han stapplade ned till stranden. Och

där fann han några ostronskal. Han kände strax

igen dem: vid de kräsliga gästabuden i det rika

föräldrahemmet hörde ostron till läckerheterna.

Här var en rätt, som var färdig att spisas genast.

Robinson sökte upp en skarp sten, öppnade skalen

och fann, att hafvet hade bjudit honom på en

präktig frukost. Den gången glömde han icke att

tacka Gud, när han slutat äta. Och han

blyg-des, när han kom ihåg, hur ofta han glömt bort

det där hemma eller gjort det endast med

läpparna.

Robinsons närmaste omsorg var att uppsöka

en plats, där han kunde tillbringa nätterna och

inrätta sig en bostad i skydd för vilda djur och

människor. Icke kunde han sitta hvar natt som

»hönan på en pinne»! Tänk, om en stor tigerskulle komma, spärra upp sitt röda gap och visa

sina skarpa tänder! Eller ett lejon!

Han måste ut och se sig om.

Han följde bäckens fåra uppför sluttningen.

På afstånd syntes en kulle, och dit tänkte han

hinna, innan solen komme att steka allt för hett.

Han skyndade sig af alla krafter, och snart stod

han på kullens topp.

Här var fri utsikt. Men på alla håll såg han

endast hafvet, och han förstod, att han var på en

ö. Landet sluttade på alla sidor ner mot

stranden, än brant, än långsamt. Här och där växte

gräs, på andra ställen täcktes marken af träd och

täta busksnår. Ett och annat träd sköt högt upp

öfver busksnåren med sin smärta, raka stam utan

grenar men med en väldig topp af långa blad.

Robinson visste, att det var palmer och sökte

erinra sig, hvad han i skolan fått läsa om dessa.

Men ingenstädes såg han hus eller något annat

tecken till, att mänskliga varelser vistades på ön.

Han fann, att han var ensam, utan föda, utan

verktyg, utan möjlighet att kunna lämna ön. Kanske

för hela lifvet. Det var en tung tanke, att han

kanske aldrig skulle få se far och mor, aldrig få

deras förlåtelse. Men han kände och erkände, att

han skördade, som han sått, och ångern

medförde en ödmjuk förtröstan på hjälparen i all nöd.

Och för hans minne framträdde några rader ur

en psalm, som hans moder ofta plägade läsa för

honom, sedan han lagt sig:

Befall i Herrens händer

din möda och din väg!

Och hur sig världen vänder,

hans ord i hjärtat äg!Ill. GT[=Gerda Tirén]

Han fick nu brådt att samla ihop så många, han kunde bära.

Tro ej han löftet bryter,

tro ej han från dig flyr,

när stormen mot dig ryter

och dundret kring dig gnyr!

Han går på stormens vingar,

han far på dundrets vagn

och själfva skadan tvingar

att tjäna dig till gagn.

Styrkt af barndomsminnena, som först nu fingo

värde för hans själ, vandrade han långsamt ned

för kullen för att vid stranden söka sig flera ostron.

Då stötte hans fot mot något, som låg på marken.

Det var en aflång, trekantig frukt, nästan så stor

som ett barnhufvud. Han grät af glädje — det

var ju en kokosnöt!

Robinson kände genast igen den: han hade

sett sådana både på Guineakusten och hos kaptener,

som kommo tillbaka till Hamburg från långresor.

Han såg upp. Flera kokospalmer stodo på

sluttningen, och gårdagens svåra storm hade

säkerligen skakat ner nötterna från palmerna.

Naturligtvis fick han nu brådt att samla ihop så många,

han kunde bära — detta var en upptäckt, som för

honom var mer värd än guld och ädla stenar.

Lättare om hjärtat fortsatte han med raska steg

sin vandring längs bäcken för att om möjligt finna

en lämplig plats, där han kunde göra sig en bostad.

*

Efter en stunds vandring stannade Robinson.

Till vänster flöt bäcken, till höger reste

sig en brant klippvägg, och rakt framför honom

lågo två väldiga färgträd, som blifvit kullblåsta af

en orkan. Men troligtvis hade detta skett för många

år sedan, ty ett helt nät af starka slingerväxter

hade flätat sig kring trädens stammar och grenar,

så att det hela bildade en ogenomtränglig mur på

flera meters höjd.

Robinson märkte vidare, att den högra

klippväggen ofvantill bestod af en hård, tät stenart och

sköt långt fram. Men dess nedre del var bildad

af en svart, lös skiffer. En stor massa af denna

hade vittrat och fallit ut, så att det i jämnhöjd

med jordytan hade uppstått en djup håla i berget.

Robinson insåg, att han svårligen kunde

påträffa en plats, som vore mera lämplig till bostad

för honom än denna. Hålan liknade en djup

bakugn, och han måste krypa för att komma in

genom den trånga ingången. Men då han kände, hur

lös skiffern var, insåg han, att han här lätt skulle

kunna åstadkomma en rymlig bostad af flera

meters höjd, om han endast haft en hacka. Många

ting hade han önskat sig på den tid, han ännu

var i sitt rika hem, och alla hade han fått. Men

aldrig hade han önskat sig en hacka, och aldrig

hade han trott, att den tid kunde komma, då han

framför allt annat skulle förgäfves önska sig en

sådan.

Ill. G.T.[=Gerda Tirén]

Af vandringen hade Robinson blifvit mycket

hungrig, och han beslöt därför att intaga en

ordentlig måltid. Han satte sig vid bäckens rand, tog

en af kokosnötterna och afslet det yttre bastet.

Innanför detta fann han ett mjukt, svampartadt

omhölje och därinnanför ett stenhårdt skal. På

detta skal såg han tre runda hål. Han sög i ett

af hålen och fick munnen full af en söt, mjölklik

saft. Han måste beundra visheten och

ändamålsenligheten i denna anordning: hade han varit

tvungen att krossa skalet för att komma åt

mjölksaften, så skulle största delen af denna hafva blifvit

utspilld. När han druckit ungefär så mycket som

en kopp mjölksaft, krossade han skalet med en

sten och fann då inuti nöten en fast och hvit

kärna. Han bet i denna. Den smakade nästan som

en vanlig nötkärna.

Sedan han på detta sätt förtärt flera kokosnötter,

drack han vatten ur bäcken och ilade sedan till

stranden för att förskaffa sig några ostron till efterrätt.

Men det var nu flod, så att hafsvattnet stod högt

upp på stranden, och han fann därför inga.

Solen började sjunka i väster, och Robinson

måste åter tänka på att skaffa sig nattläger. Han

uppsökte det träd, där han tillbragt föregående

natt och klättrade upp i detta. Men för att han

ej ånyo skulle falla ned, lade han sina

strumpeband öfver bröstet och knöt fast dem vid den gren,

som tjänade honom till ryggstöd. Därefter läste

han sin aftonbön och inslumrade lugnt.

På morgonen kände han sig stärkt af sömnen,

gick till stranden och fann där några ostron, åt

dem till frukost och begaf sig sedan åter ut på

upptäcktsfärd.

*

Oupphörligen funderade Robinson på hur han

skulle kunna skaffa sig ett verktyg, hvarmed

han kunde utvidga hålan i bergväggen. Vid

stranden och i bäcken funnos många stenar, både stora

och små. Robinson slog dem mot hvarandra och

valde ut sådana, som tycktes honom vara de hårdaste.

Slutligen fann han

två, som syntes

honom lämpliga. Den

ena var en aflång

flintsten, formad som

en klubba med tjockt,

rundt hufvud; den

andra liknade en kil.

Ill. GT[=Gerda Tirén]

Dessa båda

stenar tog han med sig,

kröp så genom den

trånga öppningen in

i hålan och började

strax sitt arbete. I

vänstra handen höll

han kilen, hvars spets

han satte mot

skifferväggen, och med

klubban slog han

sedan på kilens

bredare ofvandel. På

detta sätt lyckades

det honom att

löshugga stora stycken

af väggarna i hålan

och att så

småningom utvidga den till

en riktig grotta.

Likaledes ökade han

grottans höjd genom

att slå ned

skifferstycken, tills han

kunde stå rak

öfverallt därinne. Med ett

stort musselskal skyfflade han sedan ut

skifferhögarna. Med detta arbete fortsatte han från

morgon till kväll i flera dagar. Ingången formade han

till en dörröppning.

Kokosnötter och ostron voro under tiden hans

föda, och sin törst släckte han i bäckens friska

vatten. Under de stunder, då han hvilade sig från

stenhuggeriarbetet i grottan, uppryckte han en

mängd gräs och utbredde det i solen. Då grottan

var färdig, bar han in det hö, han sålunda fick,

och beredde sig däraf ett mjukt och torrt läger. «

Hvad det kändes skönt för honom att ännu en

gång få sofva som en människa, sedan han

till-bragt så många nätter sittande som en fågel på

gren! Han riktigt njöt af att få sträcka ut sina

trötta lemmar på den mjuka höbädden. Aldrig

hade hans säng därhemma med de mjuka

ejderduns-kuddarna smakat honom så härligt.

Följande dag var en söndag. Robinson hade

ju hvarken kyrka eller präst på sin ödsliga ö, men

han ville dock efter bästa förmåga helga

hvilodagen. Innerligt tackade han Gud, som så nådigt

beskyddat honom, gifvit honom tak öfver hufvudet

och beredt honom ett nödtorftigt uppehälle. Han

bad äfven Gud att beskydda hans föräldrar och att

låta honom ämlu en gång få återse sitt hem. - -

Fåfängt spejade han ut öfver det vida blånande

hafvet för att upptäcka ett segel. Men icke ett

spår af människor kunde han se, hvarken när eller

fjärran.

För att han skulle kunna hålla reda på

dagarna, beslöt han att göra sig en almanacka. För

detta ändamål utvalde han fyra träd, som hade

jämn bark och stodo intill hvarandra. I det förstaristade han med en hvass sten ett streck för hvarje

dag, som han hade uppehållit sig på ön. I det

andra ämnade han rista ett för hvar vecka, i det

tredje ett för hvar månad och i det Qärde ett

streck för hvart år, som gick. Men af innersta

hjärta bad han, att han aldrig skulle behöfva det

fjärde trädet för sin almanacka.

Medan han höll på härmed, föll det honom in,

att månaderna icke äro lika långa. Men hur många

dagar hade då hvarje månad? Han funderade

länge härpå. Slutligen kom han ihåg en lek, som

han lärt i sin barndom. Han knöt vänstra

handen, pekade på de fyra knogarna och de tre

fördjupningarna dem emellan och räknade därvid i

ordning upp månadernas namn: första knogen

januari, första fördjupningen februari, andra knogen

mars, andra fördjupningen april, tredje knogen

maj, tredje fördjupningen juni, fjärde knogen juli,

första knogen augusti, första fördjupningen

september, andra knogen oktober, andra fördjupningen

november, tredje knogen december. Nu ville

han minnas, att hvarje månad, som föll på en

knoge, skulle ha 31 dagar, och att hvarje månad,

som föll på en fördjupning, skulle ha 30 dagar

utom februari, som skulle ha bara 28. Alltså:

januari 31, februari 28, mars 31, april 30, maj 31, juni

30, juli 31, augusti också 31, september 30, oktober

31, november 30, december 31.

— Bara jag nu inte ändå misstar mig, tänkte

Robinson, ty om jag det gör, så blir ju min

almanacka alldeles på tok. Bestämdt var det något

annat sätt, jag fick lära mig i skolan. Jo, nu minns

jag. , Så här var det:Ill. GT[=Gerda Tirén]

»Första knogen januari.»

Tretti dagar har november,

april, juni och september,

februari tjuguåtta allen,

alla de öfriga tretti-en.

Låt mig nu se, hur det stämmer med den där

räkningen på knogarna. Jo, det slår in på pricken.

Det var då för väl, att jag hade lärt mig den där

versen, så att jag kom ihåg den riktigt säkert.

Denna lilla upptäckt gladde Robinson och stärkte

hans mod. Men han kunde icke låta bli att säga

till sig själf:

— Huru mycket annat godt och nyttigt hade

jag ej kunnat inhämta, om jag ej varit så lat i

skolan!

Sedan han nu hade skaffat sig en bostad,

måste han söka trygga densamma mot angrepp af

vilda djur eller människor. På ena sidan reste

sig berget och på den andra den mur, som

bildades af de kullfallna färgträden. Från dessa båda

sidor hotade alltså ingen fara. Men de andra två

voro ohägnade, och Robinson insåg, att han

omöjligen kunde tryggt gå till hvila, förrän han fått

stängsel äfven där.

Efter mycket funderande beslöt han att här

genom plantering skaffa sig ett lefvande stängsel.

I närheten växte nämligen en mängd pilträd. Af

dem skulle han nog kunna plantera en häck så

tät, att ingen kunde genomtränga den. Men innan

han tog ihop med detta arbete, måste han hafva

flera verktyg.

Han gick åter ned och letade i bäcken, och

där fann han någonting, som gjorde honom

öfver-måttan glad. Det var en tämligen stor flintsten.

Nära ena kanten af denna sten gick det ett håltvärs igenom densamma, ungefär så stort som en

enkrona. Robinson undrade först, huru det hålet

kunde hafva kommit till. Efter en stund

upptäckte han, att det satt litet krita i hålet, och då

förstod han, att hålet från början varit fylldt med

krita, men att bäckens vatten under många år

skvalpat mot stenen, tills det slutligen sköljt bort

kritan.

Här hade Robinson ett godt ämne till en yxa.

Han tog en annan sten, som hade skarpa kanter.

Den begagnade han som huggjärn, och klubban

hade han till hammare. På detta sätt högg han

bort en flisa efter en annan af flintstenen. Inte

gick det just så fort, men till slut liknade

flintstycket i alla fall något så när en yxa af samma

form som de, hvilka ofta blifvit funna i grafhögar

från stenåldern äfven i vårt land.

Då Robinson fått yxan färdig, bröt han af

en lagom tjock gren och stack in den i hålet. Så

sökte han ut de längsta och starkaste fibrerna af

den bast, som han slitit af kokosnötterna, blötte

dem i vatten och snodde ihop dem till ett snöre.

Med detta snöre surrade han skaftet och yxan

riktigt fast ihop med hvarandra. Så var yxan

färdig. Robinson jublade.

Han skyndade nu att hugga ned ett ungt träd,

och af dess stam yxade han till ett spadskaft.

Till spadblad tog han det stora musselskal,

hvarmed han skrapat ut skifferflisorna ur grottan.

Med en flintspets borrade han fyra hål i skalet och

band det sedan med bastsnören fast vid skaftet.

Det blef ingen oäfven spade.

Nu gräfde Robinson en dubbel rad med hål i

marken från bergväggen och ned mot bäcken. Såsökte han ut en

del unga pilträd,

gräfde upp dem

försiktigt och

planterade ett i

hvart hål, fyllde

sedan hålen med

jord och

trampade denna tätt

samman

omkring de unga

plantorna. Från

de tvänne

yttersta träden

närmast bäcken

satte han en

liknande dubbel rad med träd upp till den mur,

som bildades af de kullfallna färgträden. Men då

det måhända kunde dröja flera år, innan denna

inhägnad af sig själf blefve tillräckligt stark, afhögg

han med sin yxa hundratals slingerväxter och

späda videkvistar och flätade in dem emellan

träden i den yttre raden ända från marken, så högt

upp han kunde nå.

Ill. GT[=Gerda Tirén]

Detta stängsel var nog bra, men det var dock

en sak, som vållade Robinson mycket bekymmer.

Han måste naturligtvis ha en öppning på stängslet,

som han själf kunde gå ut och in igenom. Men

den kunde ju hans fiender också begagna sig af,

och då vore han fortfarande lika värnlös. Dock,

äfven för den saken fann han på råd. Han tog

nämligen bastfibrer af kokosnötter och förfärdigade

af dem så många snören som möjligt; dessa

snören tvinnade han sedan samman till starka rep,

finare och gröfre. Af de

starkaste gjorde han sig

så en repstege, hvars ena

ända han fäste vid ett

stort träd, som växte på

berget ofvanför hans

grotta. Så kunde han

på stegen komma upp

och ned, och därför

stängde han fullständigt

sin häck. Nu bodde han

som i en fästning.

Ill. GT[=Gerda Tirén]

*

Kokosnötterna började emellertid minskas, och

Robinson blef rädd, att de en dag skulle

taga slut. Hur skulle han då bära sig åt? Han

hade ju knappast annat att lefva af. Han beslöt

därför att göra en ny tur in öfver ön för att se,

om han ej kunde upptäcka något annat att lifnära

sig med. Visserligen var han rädd för de vilda

djuren, men nöden har ingen lag. »Svulten varg

väjer inte», säger ordspråket.

Solen brände glödhet. Han måste därför laga

sig en solskärm. Af en mängd fina pilkvistar

flätade han samman ett slags paraply-stomme. En

lång pilkäpp tog han till

skaft, stack den igenom

öppningen i toppen och

band den med snören

fast vid pilkvistarna.

Ofvanpå stommen lade han

stora kokosblad. Skaften

på dessa vände han

uppåt och band dem

därefter samman kring

käppens öfra ända.

Slutligen fäste han bladen vid

hvarandra med nålar.

Men hvarifrån fick han

sådana? Jo, af fiskben,

som han hittat vid

hafvet. Det hände nämligen

ibland, att vågorna

kastade döda fiskar upp på

stranden. När så köttet

hade ruttnat eller

blifvit uppätet af fåglarna,

låg skelettet kvar.

Robinson plockade upp de

finaste benen och

begagnade dem som nålar.

Ill. GT[=Gerda Tirén]

Så hade han då en

solskärm. Inte kunde

han fälla ihop den som

en paraply, och inte

heller var den någonting

att ståta med. Men den

var stark och bra och

uppfyllde sitt ändamål.

När Robinson nu skulle ge sig ut på långturer,

måste han ju hafva matsäck med sig, och om han

därunder fann någonting, som han kunde ha nytta

af, behöfde han också något att bära detta uti.

Han funderade länge på att skaffa sig en väska.

Slutligen fann han på att göra sig en sådan af

bastsnören. Mellan tvänne träd, som stodo ungefär

en meter från hvarandra, fäste han en hel hop

snören, det ena under det andra. Detta var som

»varpen» i väfven. Sedan knöt han ändan af ett

snöre omkring det öfversta samt slog därpå en

knut om det nästa och på samma sätt om alla

de följande från ofvan och nedigenom. Tätt

bredvid det förra knöt han ett nytt snöre, och så gick

det hela vägen ända fram till det andra trädet.

Detta var väfvens »inslag». Hvad han sålunda

fick liknade närmast ett fisknät. Då det var

färdigt, löste han det från träden och band samman

både varpändarna och inslagsändarna, och så var

väskan färdig. En öppning gjorde han på den, och

vid båda sidorna band han fast ett starkt rep, så

att han skulle kunna bära den öfver axeln. Nu

kunde han ändtligen bege sig af på upptäcktsfärd.

*

Det var en härlig morgon. Solen steg

strålande upp liksom ur själfva hafvet.

Tusentals fåglar med brokiga och bjärta färger flögo

bland träden och jublade sin morgonsång till

Skaparen. Luften var ren och frisk, och från blad och

blommor bredde sig de skönaste dofter ut i

rymden. Robinson måste stämma in i naturens lofsång.

Han sjöng den vackra morgonpsalmen:

Min Gud och Fader käre,

mitt hjärta prise dig

och ödmjuk tack dig bäre,

som vakar öfver mig!

Genom de täta skogssnåren vågade han icke

gå af fruktan för de vilda djuren. Han höll sig

helst på öppna fältet. Därför dröjde det också

länge, innan han fann någonting, som han kunde

använda.

Rätt som det var, fastnade hans fot bland några

växter, som stodo tätt tillsamman. Somliga hade

blå, andra röda och andra åter hvita blommor.

Alla hade de gröna bär, stora som små äpplen.

Han bet i ett af bären, men det smakade illa.

Då slet han upp hela ståndet och tänkte kastai

bort det men varseblef därvid till sin stora

förvåning, att vid roten hängde en hop större .och

mindre knölar. En af dessa torkade han af och

bet sönder. Innanför det tunna, röda skalet fanns

ett hvitt, mjöligt kött, som smakade sött. I hopp

om att kunna använda dessa knölar som

födoämne plockade Robinson upp ett halft tjog af dem

och lade dem i sin väska.

Solen stod nu högt på himmelen, och då

Robinson kommit till en bäck, beslöt han att äta

middag. Kokosnötter hade han tagit med sig.

Men just som han satt sig, blef han uppskrämd

af ett buller i närheten. Tänk om det vore ett

rofdjur! Oaktadt han hade sin flintyxa med sig,.Ill. GT[=Gerda Tirén]

»De sågo ut nästan som hjortar.»

sprang han i största hast och gömde sig bakom

ett stort träd. Därifrån såg han en hel flock djur

närma sig och trafva rakt förbi honom. Farliga

tycktes de emellertid icke vara. De sågo ut nästan

som hjortar, men halsen var längre, och hufvudet

liknade fårets. Det var ett slags idisslare, som

kallas fårkamel eller lama. Dess egentliga

hemland är Peru i Sydamerika, och redan för många

århundraden sedan hade folket där lärt sig att

tämja den och använda den som lastdjur samt

att göra sig kläder af dess skinn.

Men Robinson visste icke, hvad slags djur det

var. De sågo emellertid fredliga ut, och han fick

lust att försöka fälla ett af dem för att sålunda

skaffa sig ett stycke kött — något, som han ieke

smakat på länge. Han hoppades, att något af

djuren skulle komma honom så n^ra, att han

kunde träffa det med sin yxa.

Så skedde ock. Lama-djuren, som säkerligen

aldrig mött en fiende, gingo utan aning om någon

fara tätt förbi Robinson för att dricka ur bäcken.

Robinson afvaktade ett gynnsamt ögonblick, och

då en unge kom honom nära, svingade han sin

yxa med sådan fart mot djuret, att det

ögonblickligen störtade dödt till jorden.

Först när Robinson såg det dräpta djuret vid

sina fotter, föll det honom in, att han hvarken

hade gryta eller panna att koka eller steka köttet

uti. Han hade ju ej ens någon eld. Hvad skulle

han då med köttet? Nå, kanske han sedan

kunde hitta på råd. Han åt sina kokosnötter,

kastade så den döda lama-ungen öfver axeln och gick

hemåt.

Under hemvägen gjorde han ännu ett fynd.Han gick förbi en grupp citronträd, och under

dem låg en hel hop nedfallna, mogna citroner.

Han stack dem i sin väska och tog noga märke

på, hvar träden växte.

När han kom hem, var hans första göromål

att med sina flintknifvar flå det fällda djuret.

Skinnet spände han ut mellan två träd, så att det

kunde torka i solen. Hans skor började se

skröpliga ut — han måste tänka på att skaffa sig

andra, om han ej skulle nödgas gå barfota.

Sedan han tagit ut lamans inälfvor, skar han

ut ett stort stycke kött ur djurets ena lår. Det

skulle bli en präktig stek. I stället för stekpanna

kunde han ju använda ett stekspett. Han skulle

spetsa en gren, sticka den genom köttstycket och

så hålla detta öfver elden — — —

Elden, ja! Det var nu det allra

bekymmersammaste!

Å, han visste råd! Han hade ju läst, att

vil-darne skaffa sig eld genom att gnida två

trästycken mot hvarandra, tills de fatta eld. Det kunde väl

han också göra.

Två torra trästycken fann han snart. Och så

gned han, så svetten lackade från pannan på

honom. Men inte fick han någon eld, inte. När

trästyckena började ryka och lukta svedda, var

Robinson alldeles maktlös i händerna och måste

hvila ett ögonblick. Men under tiden svalnade

trästyckena, och så var det att börja på nytt. För

hvar gång han försökte, gick det sämre och sämre.

Nej, på det sättet skulle det nog aldrig lyckas!

Vildarne måtte känna till något särskildt

konstgrepp med den där gnidningen. Hvad skulle han

nu göra med det präktiga köttstycket?Hade han icke hört, att tatarer eller något

annat ryskt folkslag brukade lägga köttet under

sadeln på sina hästar och rida det mört? Om

han skulle försöka något liknande! Han sökte

upp två stora flata stenar, lade köttskifvorna

mellan dem och bultade med klubban på den öfversta

stenen. Om några minuter var stenen het. Han

fortsatte i sitt anletes svett en half timmes tid.

Nu, tyckte han, borde väl köttet kunna vara lika

ätbart — som om man hade ridit på det!

Nå, inte var det som steken därhemma förr i

tiden. Men det var mört och färskt och saftigt,

och det smakade bra som en omväxling med de

evinnerliga kokosnötterna. Och så pressade han

en citron, så att den syrliga saften droppade ned

på köttskifvorna, och den gjorde köttet betydligt

smakligare.

NIONDE KAPITLET.

Åskvädret.

T^rur okunnig Robinson än var, visste han dock,

^ att hans ö låg i det heta bältet. Men vinter

skulle det väl bli här också, om än aldrig så kort,

och det gjorde honom bekymrad, dels därför att

han ej kunde göra upp eld, dels också på grund

af det jämmerliga skick, hvari hans kläder befunno

sig. För att kunna göra sig nya sådana beslöthan att gå på jakt och söka skaffa sig så många

lamaskinn som möjligt.

Då han en dag stack ut hufvudet ur grottan,

såg han, att himlen var svartblå af mörka skyar,

och luften kändes tryckande het. Allt mörkare

blef det, och inne i grottan kunde han icke se

handen framför sig. Med ens skar en skarp blixt

genom mörkret, och åskan dånade majestätiskt.

Regnet stod som spön i backén. Robinson vågade

icke sticka ut hufvudet.

Ovädret blef allt värre och värre. Rlixtarna

följde tätt på hvarandra, så att grottan syntes

liksom full af eld, och hela berget tycktes darra, när

åskan mullrade. Emellanåt blef det en stunds

uppehåll, men så började det åter blixtra och dundra

på nytt. Slutligen blefvo dock blixtarna svagare,

åskvädret drog bort, och himlen klarnade upp.

Robinson trädde då ut ur grottan för att se sig om.

I samma ögonblick fräste en lågande,

svafvel-gul blixt genom luften, och en förfärlig åskknall

bröt lös öfver hans hufvud. Det våldsamma

lufttrycket kastade honom till marken, och ett

ögonblick trodde han, att blixten träffat honom.

När han om en stund åter kom på benen och

kände sig oskadd till lif och lemmar, såg han en

väldig gren ligga splittrad vid grottans ingång, och

då han höjde blicken, fann han, att trädet, hvari

hans repstege var fäst, stod i ljus låga. Den

skarpa ljungelden hade klufvit det nästan ända till

roten.

Detta utbrott var emellertid det sista. Regnet

slutade lika plötsligt som det börjat, och solen bröt

åter fram.

Robinsons första känsla var sorg och misstros-Det våldsamma lufttrycket kastade honom till marken.»tan. Huru skulle han rädda sin repstege, och hvar

skulle han hädanefter fästa den, sedan trädet

brunnit ned?

Men i nästa ögonblick blef han obeskrifligt glad:

nu hade han ju, hvad han mest af allt behöfde

och längtade efter! Han hade eld! Den tjocka

trädstammen brann ju fortfarande.

Var icke detta ett tydligt och påtagligt

vittnesbörd om försynens vård! Syntes det ej, att den

himmelske Fadern vakade öfver sitt barn!

Robin-son knäppte sina händer samman och uppsände

en varm bön till Gud. Därpå klättrade han raskt

upp för stegen till det brinnande trädet. Här tog

han en tjock gren, som brann friskt i ena

ändan, steg med den ned på platsen utanför grottan,

lade torra grenar ofvanpå och begaf sig sedan åter

upp för att släcka det brinnande trädet på

klippväggen. Det lyckades, och repstegen, som icke ännu

hade blifvit skadad af elden, låg lika säkert som

förr omkring trädstubben.

Den dagen gick Robinson ej på jakt. Först

och främst måste han ju tänka på att taga vård

om elden, och så skulle han steka köttet. Han lade

nytt bränsle på lågan, och snart flammade ett

präktigt bål på hans gårdsplan. Robinson skar ett stort

stycke ur lamans kött, stack det på stekspettet och

höll det öfver elden.

Hade han nu bara haft litet salt också, så hade

allt varit riktigt bra. Bättre brödlös än rådlös!

tänkte han. Han tog ett par kokosskal och sprang

ned till stranden samt fyllde dem med det salta

hafsvattnet. Af detta hällde han sedan allt

emellanåt litet öfver steken.

Så kom han att tänka på de rotknölar, som hanen dag fannit;

kanske de

skulle bli smakliga,

om han stekte

dem på glöden.

Han gjorde så

— de smakade

härligt, sedan de

legat en stund i

askmörjan.

Ro-binson visste ej,

att det var

bata-ter, en växt, som

är besläktad med

potatisen. Det

var sannerligen

en präktig måltid, han nu beredde sig af bataterna

och det stekta köttet, och han njöt också

obe-skrifligt däraf.

TIONDE KAPITLET.

Robinson murar en spis.

Len huru skulle Robinson bära sig åt, för

att elden icke skulle släckas? På den

öppna platsen kunde ju när som helst en störtskur

falla, och då vore det genast slut med elden. Detta

var en svår knut att lösa. Men slutligen fann han

en utväg: han skulle mura sig en spis!Såsom redan är nämdt, bestod bergväggen

öf-verst af bård sten men nederst af lös skiffer, som

på båda sidor om grottan vittrat och fallit ner, så

att en kant af det hårda berget sköt ut ett stycke

och skyddade för regnet. Icke ens under

störtregnandet och åskvädret hade det kommit ett enda

stänk dit in.

Här ville Robinson inrätta sitt kök samt förse

det med spis och skorsten. Först gräfde han med

spaden ett hål i jorden. Därefter gick han till en

backe ett stycke från grottan. Här hade han sett

en seg, fet lera, och den beslöt han att använda

till murbruk i stället för kalk. Nu var den mjuk

af regnet, så att han utan svårighet kunde med

spaden lossa stora klumpar, som han sedan bar

hem. Där hackade han sönder dem i småbitar

och kastade dessa ner i hålet, som han hade gräft.

Därpå hämtade han sand från stranden och

vatten från bäcken samt rörde ihop allt detta till en

tjock gröt. Den skulle han ha till murbruk. Från

bäcken hämtade han nu en mängd stenar. Dem

lade han i en rad på ena sidan om hålet, och öfver

dem bredde han ett lager murbruk. Där ofvanpå

lade han en ny rad med stenar, så ett nytt lager

murbruk, och så fortsatte han uppåt med nya

lager af sten och murbruk, tills muren nådde

bergkanten ofvanför. Murslef hade han ej, i stället

begagnade han händerna.

Den ena muren var nu färdig. Sällan har väl

en byggmästare varit stoltare och gladare öfver

sitt verk än Robinson var öfver denna mur.

Nu var det bara att bygga den andra muren

i vinkel med den första. Då kom han att tänka

på, hur bra det skulle vara, om han hade en tvär-stång från den ena muren till den andra. På den

skulle han kunna hänga upp kött till rökning. Han

tog ut ett par stenar i den färdiga muren, stack

in en tjock trädgren i hålet och fäste sedan

grenens andra ända i den nya muren. Denna gick

betydligt lättare att uppföra, ty öfning ger

färdighet. Öfverst i hörnet mellan båda murarna

lämnade han ett hål för rökens utgång. Nu fyllde

han murbrukshålet med smärre stenar, och till sist

lade han en stor flat sten ofvanpå alltsammans.

Hans spis var nu färdig, och han bar dit de

brinnande trästyckena.

Arbetet med spisen hade tagit ett par dagar.

När han slutat, gick han ner till stranden för att

söka efter ostron. Där fick han då se en stor

hafssköldpadda, som kraflat sig upp på land. HanHan högg hufvudet af sköldpaddan.ställde sig mellan djuret och vattnet, så att det

icke skulle kunna komma ut igen, satte yxskaftet

under sköldpaddans buk och vände henne upp och

ned, så att hon låg på ryggen. Nu kunde hon icke

komma någon väg. Därpå krossade han

bukskölden med ett par slag af yxan, högg hufvudet af

sköldpaddan, band ett rep om henne och släpade

henne hem. Där skar han strax ut ett stycke af

köttet, stack det på spettet och stekte det.

Under tiden öfvertänkte han, hur han skulle

kunna tillvarataga allt detta läckra kött. Då han

på morgonen ämnat stärka sig med lamastek, hade

köttet varit skämdt. Nu hade han sköldpaddkött,

så att det räckte i minst fjorton dagar — om han

blott kunde hålla det friskt. Ryggskölden passade

ju utmärkt till tråg — om han nu bara haft salt!

Han kunde kanske taga hafsvatten, det var nästan

som saltlake. Detta påfund gjorde honom så

förtjust, att han glömde bort att vända stekspettet,

och steken sveddes. Men så mycket fortare

svängde han det sedan.

Nu hade han kök, men han borde också hafva

källare. En sådan gräfde han samma dag på

andra sidan om grottan. Det behöfdes blott ett

hål i jorden. Där nedsatte han ryggskölden med

köttet, hällde hafsvatten öfver det och lade

löf-ruskor öfver källarhålet för att utestänga insekter.

Bland den jord, som Robinson kastat undan

vid källans gräfning, låg en stor klimp, som väckte

hans uppmärksamhet. Han upplyfte den och

förvånades öfver dess tyngd. Så granskade han den

närmare och fann då, att den bestod af gediget

guld. Säkerligen var den värd många, många

tusen kronor. Han var med ens en rik man.Han kunde bygga sig ett palats, hålla sig hästar

och granna vagnar, kuskar och betjänter, skaffa

sig fina kläder och ett helt bibliotek samt mycket,

mycket annat!

Men så kom han ihåg, hvar han befann sig,

och han kastade föraktligt bort guldklimpen. Den

var ju alldeles värdelös på den öde ön. Hvarför

hade han ej i stället hittat ett stycke järn? Däraf

hade han kunnat göra sig en knif, en yxa, några

spikar eller andra nyttiga verktyg. Nu förstod

han det gamla ordspråket: »guld ej annat är än

mull.»

Han kände sig mer än vanligt ensam och

nedslagen. Om han ändå haft en vän, vore det också

blott den uslasie tiggare! En like att tala med,

hjälpa, vårda och hålla af! Eller endast ett

husdjur, en hund, en katt! Han erinrade sig, hur ofta

han varit elak mot sina kamrater och mot

husdjuren i hemmet, och vid tanken därpå grät han

ångerns bittra

tårar.

Då han

skulle gå in i

grottan, såg han, att

en spindel hade

väft ett nät i

dörröppningens

ena hörn. Han

blef så glad vid

tanken på, att

det dock fanns

en annan

lef-vande varelse,

som bodde un-der samma tak som han, att han icke alls kände

den motvilja för dessa djur, hvilken så många

människor hysa. Tvärtom beslöt han att hvarje dag

fånga flugor åt sin rumskamrat för att visa

honom sin tillgifvenhet och om möjligt göra honom

tam.

ELFTE KAPITLET.

Lamafångsten.

amajakten hade Robinson under dessa dagar

alldeles försummat. Nu ämnade han

fortsätta den, och han hoppades att vid middagstiden

påträffa de täcka djuren på samma ställe som sist.

En ny tanke rann upp hos honom. Tänk, om

han kunde fånga ett par af djuren lefvande, tämja

dem och använda dem som husdjur 1 Denna tanke

beredde honom innerlig glädje.

Vid första daggryningen var han på benen.

Han flätade sig en lång lina af kokosbast och

gjorde en rännsnara i dess ena ända. Han hade

någon gång hört talas om, att indianer fånga vilda

hästar med »lasso» på de vida slätterna. På samma

sätt ville han nu fånga ett eller ett par lamadjur.

Han öfvade sig en stund med att kasta rännsnaran

för att kunna sikta rätt. Hans hjärta klappade af

otålig längtan att få försöka sin lycka.

För att stärka sig efter dessa ansträngningar

beslöt han att taga sig ett bad. Med detsammakunde han ju se, om

möjligtvis något fartyg

nalkades hans ö. Hur

ofta han än hade

spejat förgäfves efter ett

segel eller en

masttopp, återvände han

dock dagligen till

stranden för att spana

på nytt. Hoppet är det

sista, som dör hos

människan. Äfven nu

spejade han fåfängt. Det

var alltid samma vida,

ödsliga haf!

Han lade af sig sina

kläder. Då han såg, i

hvilket tillstånd hans

skjorta befann sig, blef

han förskräckt, så

ge-nompyrd af svett och

smuts var den. Man

kunde ej ens se, att

den en gång varit hvit.

Han tvättade den, så

godt han förmådde,

bredde ut den på en

klippa i solskenet och

sprang i hafvet.

Som liten pojke

hade han lärt att

simma. Ett stycke ut

till hafs låg en flat

sandbank, som underebbtiden höjde sig öfver vattnet. Han simmade

dit ut, steg upp på den smala sandrefveln och

upptäckte, att den utgjorde en hviloplats för

massor af hafssköldpaddor, samt att här fanns en

mängd ostron och andra musslor, som böljorna

kastade upp under flodtiden. Fast han nu ej hade

tid att medtaga något, och ehuru han ännu hade

mycket kött kvar i källaren, blef han likväl

riktigt glad öfver upptäckten af denna rika

förråds-kammare.

Solen hade torkat hans skjorta, då han kom

tillbaka till stranden. Hvad det kändes behagligt

att få rent linne på sig! Uppfriskad och glad i

hågen stack han yxan i bältet, hängde väskan

öfver axeln samt tog sin fångst-lina och sin solskärm.

Bland de många fåglar, som tumlade sig

mellan träden, såg han också åtskilliga papegojor med

de mest skimrande och präktiga färger. Han tänkte

på hur . trefligt det skulle vara, om han kunde

fånga en af dem, tämja den och lära den tala.

Men som de äldre voro skygga och han

ingenstädes såg något bo med ungar, fick han slå den

planen ur hågen så länge.

Men han gjorde en upptäckt, som var af vida

större vikt. I en bergsklyfta nere vid stranden

skimrade något hvitt, som på afstånd liknade snö.

Han klättrade ned och fann, att det var — salt.

Stormen hade kastat hafsvatten upp i klyftan; af

solvärmen hade vattnet dunstat bort, och saltet

låg nu kvar.

Detta fynd gjorde Robinson själa-glad. Han

fyllde strax sina fickor med salt. Hafsvatten på

steken var just ingenting att skryta med — det

gaf köttet en obehaglig bismak. Han skulle gladtsig än mera, om han vetat, att hafsvatten alls icke

duger att salta i: stillastående hafsvatten ruttnar

lika väl som sötvatten, och den däri nedlagda

maten ruttnar också.

Strax före middag nådde han den plats, där

lamaflocken brukade dricka. Robinson ställde sig

bakom trädstammen och höll linan redo. Tre,

fyra stycken kommo förbi men ej så nära, att han

kunde vara säker om att träffa dem. Ett af

djuren kom närmare, han kastade snaran om desshals och drog till. Djuret sprang, men snaran

tvang det att stanna och hindrade det att skrika.

Robinson släpade det in i snåren utan att bry sig

om den öfriga flocken.

Den fångade laman hade två lamm. Dessa följde

modern utan att ana oråd eller visa någon

fruktan för den främmande jägaren. Robinson

klappade och smekte de små, täcka lammen, band en

repstump mellan lamans ena fram- och bakben,

så att hon ej skulle kunna springa för fort, och

gjorde af fångst-linan ett tjuder, hvilket han lade

om hennes hals.

Det var med mycken möda som han fick

laman hem, och när det ändtligen lyckats honom,

hade han en ny svårighet att lösa. Hur skulle

han få djuren in i sin fästning? De kunde ju

icke gå nedför repstegen, och ogärna ville han

taga hål på det planterade stängslet, som nu, tack

vare hans ständiga vattning, stod så friskt och

grönt. Han beslöt att bygga dem ett litet stall

strax utanför inhägnaden. Men det var för sent

på dagen att nu börja med det arbetet. Han band

därför laman vid ett träd utanför stängslet. Trött

kastade hon sig ned på marken, och lammen diade

ifrigt hennes fyllda jufver.

Robinson tröttnade ej att betrakta de lefvande

varelser, som han nu ändtligen lyckats få till

sällskap och bistånd. Af deras mjölk kunde han

skaffa sig smör och ost, af deras ull nya kläder.

Visserligen visste han ännu icke, hur han skulle

gå till väga, vare sig med det ena eller det andra,

men han hade redan besegrat åtskilliga

svårigheter, och för flit, uthållighet och en fast vilja blirhvarje nytt steg allt lättare. »Hjälp dig själf, så

hjälper dig Gud!» heter det.

Robinsons första göra följande morgon var att

se om sin lilla hjord. Den tycktes icke hafva rört

sig på hela natten. Robinson grep sig genast an med

stallet. Öster om hans trädhäck låg en skog, som

öfvergick i ett tätt busksnår, hvilket kors och tvärs

var genomvåfdt med slingerväxter och törnbuskar.

Här röjde Robinson undan träden, så att där blef

en öppen fyrkant. Han begagnade stammarna af

de fällda unga träden till gärdselstörar och

flätade dem samman med vidjor. I stängslet högg

han ut en öppning och satte där en grind, och i

fyrkantens ena hörn satte han en annan grind,

genom hvilken han skulle kunna föra sina husdjur

till bäcken.

Det var ett ansträngande arbete och tog lång

tid. Men han fann en rik lön för sina mödor i

den tillgifvenhet, som hans lilla lamahjord visade

honom. Lammen skuttade honom glädtigt till

mötes, då han kom med ett fång friskt gräs, gnedo

sig mot honom och slickade hans händer. Snart

lekte de samman som ystra barn.

Men för dessa sina nya vänner glömde

Robinson ej den lilla spindeln i grottan, och denne

skyndade alltid fram, så fort Robinson med [-fingret]-] {+fing-

ret]+} rörde vid hans nät. Det kloka djuret visste,

att det då skulle vankas flugor.TOLFTE KAPITLET.

Öfning i handaslöjder.

obinson vande snart lammen af, ty han ville

själf ha lamans mjölk. Han mjölkade henne

hvar morgon och hvar kväll. Till en början bar

han sig naturligtvis fumligt åt, men med tiden gick

det bättre. Mjölken förvarade han i större och

mindre fat. De förra gjorde han af

sköldpaddornas ryggsköldar, de senare af kokosnöt-skal. Nu

kunde han efter behag dricka söt mjölk eller äta

filbunke.Af fruktan för att kokosnötterna skulle taga

slut, beslöt han att nu uppoffra några af dem i

hopp om, att han i framtiden skulle få rik vinst

däraf. Han planterade nämligen några af nötterna

i närheten af sin bostad och hade den glädjen

att inom kort se friska och frodiga plantor spira

upp.

Redan hade Robinson förvärfvat sig ganska

god öfning i flera slags flätning, både med bast

och med vide. Han beslöt nu att skaffa sig

åtskilliga korgar, som kunde vara honom till stort

gagn, sedan han vant laman att bära bördor.

Han högg en stor hög kvistar af pilträden, lade

dem i vatten för att göra dem sega och böjliga

och bar dem sedan hem. Därefter tog han ett

par styfva pinnar, lade dem i kors, band dem

fast med snören och flätade en flat skifva öfver

dem. Nu hade han korgens botten färdig. Det

gick däremot ej

så lätt att

komma till rätta med

korgens väggar

— de första

försöken misslyckades alldeles.

Korgarna blefvo

alldeles vinda

och skefva. Men

trägen vinner,

och snart hade

han färdig en

korg, som var

ganska skaplig.

De följande blef-vo allt bättre, och med

hvarje framgång växte

Robinsons mod och

hopp.

Vid sina turer inåt

ön behöfde han nu

icke längre gå ensam:

hans tre djur följde

honom troget som

hundar. De fingo nu också

göra nytta för sig.

Ro-binson flätade en stark

bastrem, liknande den

han hade på sin väska,

fäste dess ändar i två

korgar och hängde så

dessa öfver ryggen på

den stora laman. Själf

gick han lös och

ledig i spetsen för den

lilla karavanen, och

efterst sprungo de

lekfulla lammen med

muntra hopp.

Efter den första

af de utflykter, han

sålunda företog, kände

han sig så glad och

tacksam mot försynen.

Men med desto

djupare saknad tänkte

han på sina

föräldrar, och i sitt hjärta

frågade han sig oro-ligt, om han någonsin skulle se dem åter. Han

kände sig själf nästan som en far för de värnlösa

varelser, som han slutligen lyckats finna och tämja.

Och därför säg han tydligare än någonsin, huru

illa han handlat mot sina föräldrar.

Med ögonen fyllda af tårar inristade han med

sin flintknif sina föräldrars namn i ett af de unga

trädens bark och skref därunder: »Gud signe Eder!»

TRETTONDE KAPITLET,

■lordbäfningen.

®et var natt. Robinson låg i grottan i sin

ljufvaste sömn, och bredvid lågo hans trogna

djur, hvilka han ej hade hjärta att låta ligga

ensamma ute i stallet under nätterna.

Plötsligt vaknade han. Det prasslade i höet,

och han hörde, huru djuren gång efter annan

ängsligt gnällde och jämrade sig. Han sökte lugna

dem, men förgäfves. Ute hördes nämligen ett doft

mullrande dån, som Robinson antog vara ett

häftigt åskväder. Han reste sig, viss att nästa

ögonblick bli bländad af en blixt. Men ingen

ljungeld syntes till, och han trodde nästan, att han

drömt alltsammans, då en häftig stöt skakade

jorden. Robinson störtade ögonblickligen ut ur

grottan. I detsamma kom en ny stöt, ännu starkare

än den första. Robinson kände marken gå i

vågor under fotterna och hörde ett fruktansvärdt

hrakande. I detsamma störtade grottan sammanbakom honom. Han hade sluppit ut i sista

minuten. Djuren följde honom hack i häl.

I dödsångest sprang han öfver gårdsplatsen ut

i fyrkanten och vidare genom stängslet ut i det

fria. Under tiden hade en rasande storm uppstått,

och kolsvart mörker rådde rundtorn Robinson.

Han hörde väldiga klippblock rasa ned för berget

och i fallet krossa trädens stammar med

oemotståndlig kraft. Själf visste han knappast, hvar

han befann sig, men instinktmässigt sökte han att

komma upp på berget för att ej bli krossad af

jätteblocken. Ute på stranden dånade bränningarna.

Då kände han ett tredje, ännu starkare

jord-skalf, och med ens blef det ljust omkring honom,

som om hela skogen stått i brand. Med häpnad

och förskräckelse såg han, huru ett stort svalg

öppnade sig på ett berg längre in på ön.

Plötsligen syntes en väldig massa vattenånga

skjuta upp ur svalget och stiga flera hundra

meter öfver detsamma. Nedtill såg ångmassan ut

som en glödande eldpelare, upptill utbredde den

sig till ett brungult moln, som liknade en ofantlig

jättesvamp. Ur molnet utgingo blixtar och

störtskurar af smutsigt regn, som nedföll på bergets

sluttningar och på hela trakten däromkring.

Robinson kom nu ihåg, att han hört talas om s. k.

eldsprutande berg eller vulkaner, och han förstod,

att det var ett vulkaniskt utbrott, som han här

hade framför sig.

Gripen af förskräckelse sprang Robinson

liksom i yrsel ned mot stranden. Här väntade

honom en ny fasansfull syn. En väldig orkan bröt

lös med ett förfärligt slagregn, som nästan

öfver-svämmade hela ön. Det var ett skydrag af värstai Han hörde väldiga klippblock rasa.slag. Robinson måste rådda sig upp i ett tråd

för att ej bli dränkt, och hans stackars husdjur

blefvo bortryckta af vattenströmmarna. Det skar

honom i hjärtat att höra deras klagoskri. Han

skulle med fara för eget lif hafva försökt rädda

dem, om de ej blifvit bortförda så hastigt.

Däruppe på berget fortgick ännu det hemska

men hänförande skådespelet.

Eldgapets kanter och molnets undersida lyste

allt starkare med ett rödt sken, och ur djupet

slungades glödande klumpar högt upp i luften.

Slutligen remnade berget på flera ställen, och ur

remnorna framvällde den glödande bergmassan (»lavan»)

samt flöt i slingrande strömmar sakta utför

bergsluttningen, förstörande allt, som fanns i dess väg.

Där en lavaström träffade på ett träd, delade den

sig och smög sig rundt omkring stammen, och

det dröjde ej länge, innan trädet med dån och

knakande föll omkull. Dess grenar stänkte

därvid tusentals gnistor högt upp i luften.

Jordbäfningen lade sig om en stund. Ur

vulkanens svalg eller »krater» utkastades allt mindre

ånga, stoft och stenar; lågorna aftogo, de flytande

lavaströmmarna stelnade så småningom, och det

vardt stilla i luften. Vattenströmmarna uppsögos

af jorden eller runno ned i hafvet.

Robinson steg då ned från trädet. Han var

förtviflad öfver den förödelse, som härjat hans ö.

Så vidt han kunde förstå, var hans ställning nu

värre än någonsin förut: hans grotta hade störtat

samman, hans trogna djur hade ryckts bort af

strömmen, alla hans arbeten voro förstörda, alla

hans framtidsplaner tillintetgjorda. Ur berget

uppsteg fortfarande en tjock, svart rök, och hvilketögonblick som helst kunde ett nytt utbrott äga

rum.

Det var en sorglig natt, som Robinson tillbragte,

stödd mot det tråd, på hvars stam han sökt skydd

mot vattenflödena under orkanen och skydraget.

Han fick ej en blund i sina ögon.

I gryningen ställde han sina steg mot sin

förstörda bostad. Men hvem kan skildra hans glädje,

när hans trogna

lama ochhennes

små lamm inne

på fyrkanten

ilade honom till

mötes med

glada språng och

muntert

bräkande! Han var då

ej alldeles

öf-vergifven!

Snartstodhan

vid sin grotta.

Det såg

ganska illa ut vid

första anblicken.

Stora klippblock

lågo framför ingången; jord, grus och splittrade

trädstammar bildade väldiga högar på

gårdsplat-sen, och källaren var alldeles begrafven. Ena

väggen i grottan hade instörtat — just den, där

Robinson haft sitt nattläger. Han insåg, att om

jordbäfningen kommit plötsligt utan att vara

förebådad af det dofva underjordiska dånet, så hade han

blifvit utan räddning krossad af klippmassorna. Hur

barmhärtig hade ej Gud ånyo varit mot honom iMen bakom den nedstörtade väggen hade vid

jordbäfningen bildats ett nytt rum, beläget djupare

in i berget än den gamla grottan och ändå större

än denna. Det såg ut, som om grunden där

sjunkit och skifferberget följt efter. Den sjunkna

väggen hade bestått af ett enda väldigt skifferblock,

som vid nedglidningen krossats sönder i flera smärre.

Kunde han få bort dessa, skulle hans grotta bli

dubbelt så rymlig som förut, och innersta delen

af densamma skulle bli en ypperlig källare.

Det var ett drygt arbete, som förestod honom,

och han stod länge försänkt i tankar. Men allt

tydligare blef det honom, att den tilldragelse, som

först hade fyllt hans själ med fasa och förtvitlan,

hade mera gagnat än skadat honom, oaktadt hans

första »husdjur», spindeln, nu försvunnit.

Robinson skyndade att se efter, hur det var

med elden. Tack vare bergets utskjutande hörn

hade spisen ej rasat ned, och elden brann som

vanligt. Detta gjorde honom lättare om hjärtat,

och oförfäradt grep han sig an med

röjningsarbetet.

Det gick raskt undan att få bort grus och

småsten. Robinson var redan van att ta i med friska

tag, och af sin lama hade han stor nytta: hon bar

ut en hel mängd sten i sina korgar. På ett par

dagar var grottan ren från grus.

Men ännu lågo de stora skifferblocken kvar.

De trotsade alla hans ansträngningar, och länge

sökte han förgäfves utgrunda något sätt att få

bort dem. Slutligen kom han att tänka på

hamn-arbetarne i Hamburg. Hade han inte sett dem

använda handspakar eller häfstänger, som de stucko

in under väldiga lårar och fat? Han beslöt att för-söka samma medel. Och det lyckades öfver all

förväntan: efter några timmars hårdt slit hade han

förpassat ut på gårdsplanen flera stora

skifferplattor, som ett par karlar ej skulle varit i stånd

att med blotta händerna lyfta från marken. En af

de slätaste lade han upp på fyra mindre stenar,

och så hade han bord i sin lilla bostad. Den

jord-bäfningen hade då verkligen haft välsignelserika

följder med sig!

FJORTONDE KAPITLET.

Robinson samlar vinterförråd.

Synnerligen länge kunde det väl ej dröja,

innan vintern skulle infinna sig, och

Robinson måste därför nu allvarligt tänka på att rusta

sig för densamma. Först måste han samla

tillräckligt förråd af lifsmedel.

Han gjorde en liten tripp ner i dalen, där han.

funnit bataterna, som han plägade steka i

askmör-jan, och som han kallade »jordpäron», enär han

inte visste något namn på dem. Han fruktade, att

lavaströmmen från det eldsprutande berget hade

be-graft dem under sina heta vågor och förstört dem,

men lyckligtvis hade den stelnat, innan den nådde

så långt. Robinson fyllde korgarna med batater,

och laman bar dem hem. Härmed fortsatte han

flera dagar.

Så gällde det att få kött. Han tog sin lassooch gick på lamajakt vid backen. Efter hand

fångade han åtta djur. En bock låt han lefva som

sällskap åt den tama lamaflocken hemma, men sju

slaktade han. En del af köttet saltade han ned i

riktigt salt. En annan del hängde han till

rökning i sin lilla skorsten. Han mindes, hur hans

mor gjort.

Gärna skulle han velat förskaffa sig ännu mer

lamakött, men hans försök kröntes ej längre med

framgång. Djuren hade tydligen blifvit rädda för

Robinson och hans farliga lasso, så att de undveko

att komma i kasthåll för honom. Han måsle alltså

uttänka något nytt sätt att fånga dem.

Under de sista misslyckade försöken hade han

lagt märke till, att när lamadjuren fingo se honom

vid vattningsplatsen, satte de i fyrsprång öfver en

liten höjd och sedan vidare in i snåren. Baksidan

af denna höjd bildades af en låg bergvägg, och

ner för denna vägg skuttade flocken, innan den

försvann i småskogen.

På dessa iakttagelser byggde Robinson sin plan.

Strax nedanför den lilla bergssluttningen gräfde

han en djup graf med branta väggar, och när den

var färdig, öfvertäckte han den med afhuggna

grenar, kvistar och löf. Sedan ställde han sig på sin

vanliga plats och afvaktade djurens ankomst.

Listen lyckades. Två af de största djuren sprungo

ned i fallgropen. Robinson slaktade dem och fick

därigenom en ny tillökning af sitt köttförråd.

Sedan han plockat en hel korg citroner och

lagt in dem i sin källare, hade han egentligen

blott två saker kvar att uträtta före vinterns

ankomst: han skulle skaffa ved till sitt kök och hö

till sina husdjur. I skogen var det godt om träd,som fallit omkull, dels

vid stark storm, dels

af ålderdom. Utan

svårighet kunde han

alltså forsla hem en del

stammar och grenar.

Sedan ryckte han

upp en mängd gräs af

alla slag, där det växte

som frodigast, och lade

det att torka i

solskenet. Han bar det

därefter in på gårdsplatsen

och satte det i stack.

Hvar gång han lade på

ett nytt lag hö,

trampade han det fast

samman, dels på det att

höet ej skulle upptaga

mer plats än

nödvändigt var, dels ock för

att regnet ej så lätt

skulle tränga igenom.

Men det höll på att

gå galet.

En morgon, då han

trädde ut ur sin grotta,

såg han till sin

häpnad, att höstacken rök

som en skorsten, och

då han stack handen

in i höet, fann han, att

det var kokhett. Han

kunde icke fatta detta.Och dock var det helt naturligt. Han hade ej

vädrat och luftat höet tillräckligt, innan han satte

det i stack. Det var därför ännu saftigt och

fuktigt. Då det pressades samman, kom det i

jäsning och därvid utvecklades stark värme.

Robin-son måste skyndsamt sprida ut sitt hö, men det

nedersta var redan förstördt och liknade en svart,

unken kaka.

Några dagar senare kunde Robinson emellertid

resa en ny höstack på sin gård. Och denna gång

lyckades det bra för honom. För att skydda den

nya stacken för regn, byggde han öfver densamma

ett stort, spetsigt tak af grenar och blad.

Och nu kunde vintern komma, när den ville.

FEMTONDE KAPITLET.

Regntiden.

var nu långt fram i september månad

iligt Robinsons almanacka. Men vintern

tycktes ännu vilja låta vänta på sig. Solen steg

tvärtom allt högre upp på himmelen. Om

middagen stod den nu midt på himlahvalfvet, rakt öfver

hjässan. Robinson höll sig vid den tiden på

dagen i skuggan, och var han tvungen att gå ut,

så höll han alltid solskärmen öfver hufvudet för

att ej få solsting. Det blef allt hetare, och

mestadels rådde sådan vindstilla, att icke ett blad rörde sig.Men så täcktes himlen en dag småningom med

allt tätare moln, fram på middagen bröt det löst

med åska och regn, och sedan regnade det

hvar-enda dag. Robinson hade aldrig kunnat föreställa

sig, att det kunde komma så mycket regn på en

gång. Ett åskregn i hans hembygd var ingenting

att tala om mot dessa fruktansvärda skyfall, hvilka

störtade ned med en sådan styrka, att de kunde

slå en vuxen karl till marken. Vecka efter vecka

satt han inne i sin grotta med lamadjuren och

tordes icke sticka ut hufvudet. Nätterna voro som

vanligt beckmörka. Endast på morgnarna, då det var

uppehållsväder, kunde Robinson springa ut och

hämta foder och vatten åt djuren samt nödigt bränsle

för eldens underhållande. Ofta hade han hört

sjömännen tala om de varma ländernas regntid. Nu

fick han erfara, hvad det ordet betydde.

Hvad dessa mörka, kusliga regnvädersveckor

skredo långsamt fram! September och oktober ville

aldrig taga slut. Om han ändå haft böcker! Eller

bläck, papper och pennor! Han tänkte på sin

skoltid. Då hade han varit så utledsen på läsning

och skrifning och räkning. Skoltimmarna hade

förefallit honom så långa och enformiga, och han

jublade, när han fick springa ut och leka. Om

"han nu haft en enda af sina skolböcker, om det

så hade varit den tråkigaste af dem alla! Eller

•ett ark papper — han mindes med blygsel, huru

många han hade kastat bort. För en blyerts, en

griffeltafla eller en flaska bläck skulle han med

glädje gifvit hela den stora guldklimpen, som låg

•där och spolades af regnet, så dyrbar men ändå

•så onyttig för honom.

Då han ingenting kunde taga sig före i detfria, försökte han sysselsätta sig inne i grottan.

Två saker hade han länge önskat sig: en lampa

och en stor kruka. Han beslöt nu att förfärdiga

sig sådana af lera. Lyckades hans försök, skulle

han minsann skaffa sig skålar, stekpannor och

burkar af alla slag. Det skulle bli så bra och

bekvämt.

Redan innan regnet riktigt brutit löst, hade

han en morgon varit borta vid lerbäcken och

hämtat en korg lera. Denna lade han nu i ett

sköld-paddskal, hackade den fint, rensade bort småsten

och kvistar, öste vatten öfver och knådade den till

en lagom tjock deg. Därefter började han forma

pannor och krukor. Lampan skulle blott vara en liten

skål, i hvilken han kunde slå fett öfver en veke —

alldeles sådan, som våra fäders enkla tranlampor

hade varit beskaffade.

De första försöken slogo just icke särdeles väl

ut: det blef några högst besynnerliga och

klumpiga figurer, och fast Robinson nog visste, hvad

han hade menat, var det honom ganska svårt att

se, att dessa figurer skulle föreställa skålar och

pannor. Men det gick bättre och bättre, och slutligen

tyckte han, att de togo sig rätt bra ut. Som han

icke kunde få dem torra i solen under regntiden,

satte han dem till torkning på lämpligt afstånd från

elden. Fort kunde det inte gå, och därför måste

han lugna sig.

Hans nästa arbete var att försöka .binda ett

fisknät, hvarmed han under ebbtiden skulle kunna

fiska ute på sandbanken. Liksom då han

förfärdigade jaktväskan, måste han därför tvinna en

hel mängd snören af kokosbast och knyta dem

samman. Emedan han ville göra ett riktigt bastantarbete, försökte han åtskilliga sätt att knyta

snörena och fann slutligen det riktigaste. Hans nät

var lika starkt och ändamålsenligt som mången

riktig fiskares.

Ofta nog hade en djärf tanke föresväfvat

honom: om han skulle kunna göra sig en båge med

pilar. Då skulle han vara i stånd att skjuta

fåglar och lamadjur. Och skulle han en gång råka

ut för rofdjur eller vildar, kunde han tänka på

att försvara sig. Han blef blossande röd om

kinderna, och blodet flöt fortare i hans ådror, bara

han tänkte på pilbågen.

En morgon, då uppehållsvädret varade något

längre än vanligt, gick han ut i skogen och uppsökte

en lång, något böjd gren af ett starkt trädslag, som

på samma gång var segt och spänstigt. Sedan han

kommit hem, började han tälja på den med sina

flintknifvar. Dessa voro slöa, så att arbetet gick

ytterst trögt. Hvad skulle han ej velat gifva för

en riktig knif! Han behöfde all sin ihärdighet och

flit för att ej släppa taget. Men så var han också

glad, då han efter nio dagars möda ändtligen hade

själfva bågen färdig. Nu återstod endast att skaffa

en bågsträng. Men hvarifrån skulle han få den?

Hade han tänkt på den saken, då han höll på

med att slakta, så hade det varit en lätt sak.

Han visste ju, att fiolsträngar göras af fårtarmar,

och alltså kunde han af lamadjurens tarmar hafva

snott sig en bågsträng. Nu var det för sent för

denna gång, och han måste låta sig nöja med en

bastsnodd.

Pilarna vållade honom också hufvudbry till en

början, men slutligen hittade han på att göra

pilskaft af korta, lätta rörstjälkar, och till spetsaranvände han skarpa, trekantiga fiskben. I

skaftets andra ända fäste han fågelfjädrar, som skulle

styra pilens fart genom luften.

Robinson hade vidare sökt ut en lång, stark

■och rak gren, och af denna gjorde han sig en lans.

I dess smalaste ända satte han en hvass flintsten.

Åt detta vapen gladde han sig ännu mer än åt

pilbågen.

SEXTONDE KAPITLET.

Misslyckade försök.

%n dag tyckte Robinson, att hans

krukmakeri-varor borde hafva torkat tillräckligt, och

han tänkte försöka sin lampa. Som han icke hade

någon olja, beslöt han att smälta lamatalg och

använda den i stället. Han tog lampan, satte den

öfver elden och lade en talgklump i dess

skålformiga öfverdel.

Men nu hände någonting, som han alls icke

förutsett. Allt efter som talgen smälte, trängde den

genom leran, sipprade ned och föll fräsande i

elden. Robinson begrep, att alla hans lerkärl voro

obrukbara, då de ej höllo tätt. Och han, som så

gladt sig åt att kunna tända ljus i sin mörka

boning och att än en gång få vederkvicka sig med

en skål varm soppa! Nu hade den förhoppningen

gått om intet liksom så många andra.

Nedslagen gick han och satte sig i sin

»tänke-vrå» — den innersta och mörkaste delen af grot-tan. Dit brukade han taga sin tillflykt, när han

riktigt ostördt ville grubbla öfver någonting.

— Hur kan det komma sig, tänkte han, att

mina lerkärl icke duga? De, som vi hade hemma,

voro hårda, och ingenting rann ur dem, hvarken

fett eller vått. Och de voro ju också af lera.

Men de voro glaserade — där ha vi det!

Glaserade! Hvad vill det säga?

Han tog sig en lång funderare. Och därvid

kom han ihåg, att han vid ett tegelbruk sett en

mängd kasserade tegelstenar, som på ytan voro

som glas. De hade blifvit för starkt upphettade

i tegelugnen, hade någon sagt. Om han alltså

satte sina lerkärl i en ugn och upphettade dem

starkt, så skulle de smälta på ytan och bli som

glas, och se’n kunde ingenting rinna igenom.

Det måste han försöka.

På sin spis tände han ett väldigt bål, och midt

in i elden, där hettan var som störst, satte han

en af sina

lerburkar.

Nog skulle

den få

varmt, alltid!

Men om

några ögonblick

sade det:

»kratsch!»

Robinson

krafsade ut

burken. Den

hade

spruckit, och icke

ett spår afglasyr på den stod att upptäcka. Den glädjen var

alltså kort.

Under sin ensamhet, där ingen kunde hjälpa

Robinson med råd eller dåd, hade han lärt sig en

viktig sak: han försökte alltid att utgrunda,

hvar-för en sak icke lyckades honpm. Hade han blott

fått reda på orsaken till felet, gick det nog i

sinom tid att afhjälpa det.

Robinson funderade snart ut, att lerkärlet

sprungit sönder på grund däraf, att det alltför hastigt

blifvit utsatt för den starka hettan. Han hade

själf sett, att om man slår kokande vatten i ett

glas, springer det lätt sönder, men att, om man

sakta uppvärmer glaset, så håller det. Man får

gå försiktigt till väga här i världen, tänkte han.

Han började på nytt. Det lyckades bättre, och

burken höll, men glaserad blef den icke.

Robinson tänkte, att bränningen möjligen skulle försiggå

i sluten ugn, och han beslöt att bygga sig en

sådan vid lämpligt tillfälle. Vid denna årstid kunde

han emellertid ej tänka därpå, och därför fick

han låta lerkärls-tillverkningen hvila så länge.

SJUTTONDE KAPITLET.

»Våren» kommer.

Jr början af november upphörde vindstillan och

störtregnandet, en stadig sydöstvind började

blåsa, och himlen blef klarare. Robinson trodde,

att vintern nu på allvar närmade sig.Men han misstog sig. Ingen vinter kom.

Tvärtom begynte träden skjuta friska skott och sätta

nya knoppar, gräset spirade upp ur jorden, och

det gamla, vissna, bruna löfvet täcktes snart af

frisk grönska. Med hvarje dag slogo tusentals

blommor ut i skiftande fägring. Robinson ville

ej tro sina ögon: det var ju våren, som stundade

i stället för vintern!

Hade han lärt sig litet mer geografi i skolan, så

skulle detta icke förvånat honom. Han skulle då

vetat, att man i det heta eller »tropiska»

jordbältet, där han nu var, icke har vår, sommar, höst

och vinter utan blott två årstider: en regntid med

vindstilla, störlskurar och hvirfvelstormar samt en

torrtid med klar himmel och stadigt blåsande

vindar, de s. k. passaderna. Men detta hade han

aldrig haft klart för sig, och den nu ånyo

begynnande torrtiden kallade han därför »våren».

Af fullaste hjärta tackade Robinson Gud för

denna vår, som kom så oväntadt med blommor

och värme. Men i hans glädje blandade sig en

outsäglig längtan efter hemmet, efter hans

föräldrar, efter att få se andra människor.

Ensamheten var outhärdlig. Aldrig hade han känt den

så tung, så tryckande, så bitter som nu, då

himlen log så klar och blå, alla blommor doftade, alla

fåglar sjöngo och drillade under munter lek med

sina likar. Endast han stod ensam i lifvet!

Och då hela naturen klädde sig i en vårdräkt,

som strålade i rika, ljusa och växlande färger,,

skulle han själf gå i gamla, slitna paltor, som

knappast ville hänga samman. Vid åsynen af

naturens skönhet blygdes han öfver sitt eget elände —

han skulle velat gömma sig i sin mörka grotta-Och om han än i vårens ljumma dagar ej för

väderlekens skull behöfde kläder, så voro de

nödvändiga som skydd mot solens brännande strålar,

mot törnbuskarnas taggar och mot de skarpa

sle-narna. Men allra mest mot moskiterna*, ett

slags stora myggor, som i de heta landen äro ett

verkligt plågoris för de stackars inbyggarne.

Deras giftiga styng åstadkomma nästan lika

smärtsamma svullnader som ett bi- eller getingstyng

hos oss. När de sista trasorna föllo af honom,

skulle han väl bli lefvande uppäten af dessa

förskräckliga insekter.

Dagligen vandrade han upp till bergstoppen

of-vanför grottan, och där stod han och stirrade ut

öfver oceanen. Stundom tyckte han sig se ett

segel dyka upp vid synranden, och då slog hans

hjärta af glädje, så det hotade att spränga hans

bröst. Men så visade det sig, att seglet blott var

en liten hvit sky, och Robinson återföll i sin

dystra sinnesstämning. Och dock tröttnade han ej

att dagligen bedja Gud om befrielse ur sin

enslighet; ja, han kunde, då han mindes de många

välgärningar, han fått röna, sluta sin bön med de

barnsligt ödmjuka orden: »Ske icke min vilja utan

din!»

Då han emellertid omöjligt kunde stå på

utkik dagen i ända, kunde det ju lätt nog hända,

att ett skepp komme i närheten af ön, utan att

han finge syn på det. Det skulle till och med

kunna segla längs stranden, ja, kasta ankar där,,

utan att han visste om det.

Han beslöt därför att hissa en sorts nödflagg;

• Uttal: måss-kiter, med hårdt k-ljud.ute på en

^berghäll vid

stranden. Där stod

ett förtorkadt

träd, och i dess

topp fäste han

sin skjorta. Hon

var nu så trasig,

att han i alla

fall ej längre

kunde begagna

henne.

Huru skulle

emellertid de

främmande sjö-

Robin son.

3 dmän, som möjligen kunde få syn på hans

flaggstång, förstå meningen med signalen? Han måste

med sin flintknif inrista något i trädets stam. Men

hvad skulle han skrifva? Och hvilket språk skulle

han använda? Om han skrefve på sitt

modersmål, kunde portugiser eller spanjorer ej begripa

ett ord, då de ej förstode tyska.

Han beslöt att sammansätta en kort mening

på latin. Säkerligen skulle på skeppet alltid

finnas någon, som kunde en smula af det språket,

åtminstone kaptenen. Huru klen Robinson än

varit i latin så väl som i öfriga ämnen under sin

skoltid, sökte han dock erinra sig några ord, som

skulle kunna passa. Och slutligen stod inskriften

där:

»Ferie opem misero Robihsoniob

Eller på svenska: »Hjälpen den

stackars^Ro-binson!»

ADERTONDE KAPITLET.

Robinson som skräddare.

inart var det lika illa med Robinsons andra

kläder som med skjortan — de föllo

alldeles sönder. Och icke var det bättre med skor

och strumpor. Moskiterna höllo på att ta lifvet

af honom. De kommo efter regnet fram i stora

svärmar och lämnade honom ingen ro, vare sig

dag eller natt. Hans hen, hans ansikte och hän-der voro så svullna och fulla af bulor, att han

knappast såg ut som en människa, och den

olidliga, brännande svedan gjorde det omöjligt för

honom alt få en blund i ögonen.

Hvad skulle han taga sig till? Visserligen hade

han sina lamaskinn, men de voro så hårda och

styfva, att han svårligen skulle kunna begagna dem

till kläder. Hur skinn garfvas och beredas, var

han naturligtvis okunnig om, liksom om en mängd

andra saker, som han nu skulle haft nytta af att

känna till. Och dessutom ägde han hvarken nål

eller tråd.

Något måste emellertid göras, ty på detta sätt

kunde han ej stå ut i längden. Han tog fram en

af sina hudar, och med sin skarpaste flintknif

skar han ur densamma ut ett par skinnstycken

till skor. Längs kanterna af skinnstyckena stack

han en rad hål och snörde sedan tillsamman de

olika bitarna med bastsnodder. Det var ett

öfvermåt-tan besvärligt arbete — att skära skinn, hårdt som

horn, med flintknif är just inte något latmansgöra.

Och när skorna ändtligen voro färdiga, hade han

intet skäl att lyckönska sig till sitt mästerverk.

Han hade visserligen vändt skinnets hårsida utåt,

men han kände i alla fall en brännande sveda i

fotterna, och när han gick, skafde det hårda

skinnet stora hål på hans arma hud. Men det var

ändå ej så svårt som moskiternas styng.

På samma sätt gjorde han sig ett par byxor

och en jacka. Den sistnämda förfärdigade han af

fem skinnstycken: ett till ryggen, två till

fram-styckena och två till ärmarna. Äfven dessa skinn

snörde han samman liksom skorna.

Af ett buktigt stycke hud gjorde han sig ettDet var sannerligen en härlig kostym.slags skydd för ansiktet, en s. k. mask med tre

hål: ett för hvartdera ögat och ett för munnen, så

att han skulle kunna draga andan. Sist gjorde han

sig en sockertoppformig hatt.

Det var sannerligen en härlig kostym, som

en-våldshärskaren på den öde ön sålunda hade

åstadkommit! När Robinson speglade sig i bäcken, måste

han skratta åt sig själf, fast det gjorde så ondt i hans

myggstuckna ansikte. Från topp till tå var han

instoppad i ludna skinn, på hufvudet hade han en

spetsig korg, öfverklädd med lamahud, i bältet bar han

en stenyxa i stället för sabel, öfver skuldran sin

jaktväska, sin båge och en korg med pilar, i högra

handen hade han sin lans, som var nästan dubbelt

så lång som han själf, och i vänstra handen höll

han sin solskärm. Tänk, om någon af hans

lekkamrater i Hamburg finge se honom utstyrd på

detta sätt! Han måste skratta en gång till, när han

tänkte härpå.

Sina gamla kläder lade han sorgfälligt

samman, sedan han varsamt tvättat dem: han skulle

hädanefter endast begagna dem på sina föräldrars

födelsedagar eller vid andra stora högtider. I

hoppets såväl som i misströstans stunder tänkte han

alltid på sina föräldrar. Lefde de månne ännu?

NITTONDE KAPITLET.

Robinson som krukmakare.

®en tillverkning af grytor, pannor, burkar och

andra lerkärl, som Robinson efter de första

misslyckade försöken måst uppskjuta på grund afregnet, beslöt han att nu börja på med igen. Först

byggde han af lera och stenar en ugn, eftersom

han förut fått erfara, att hettan ej kunde bli stark

nog på den öppna härden. Då ugnen var färdig,

satte han in sina lerkärl i den, tände sedan upp

eld i ugnen och fyrade på, tills ugnen var glödhet.

Ända till aftonen höll han ugnen lika varm, och

han var mycket nyfiken att få se, hur det nu

skulle gå.

Men då han trodde, att hastig afkylning

skulle vara lika farlig för lerkärlen som hastig

upphettning, beslöt han att ge sig till tåls öfver

natten, hur svårt han än hade för att vänta. Flera

gånger vaknade han, drömde om lerkärl, både

glaserade och spräckta, och vid första

daggryningen stod han vid sin brännugn, darrande af

otålig väntan.

Det första lerkärl, som han tog ut, hade ej

minsta tillstymmelse till sprickor, men fast det var

vackert tegelrödt allt igenom och tog sig rätt

skapligt ut, fanns på detsamma ej ett spår af glasyr.

Så var äfven förhållandet med alla de andra utom

ett, det största af dem alla: det var öfverdraget

med en jämn glasskorpa på innersidan. Huru

kunde detta komma sig? Vid närmare

eftersinnande fann Robinson, att detta måste bero däraf,

att han just i den pannan händelsevis hade kastat

några nypor salt dagen förut.

Robinson hade sålunda af en tillfällighet gjort

den upptäckten, att man blott behöfver bestryka

de formade lerkärlen med salt, för att de sedan

vid bränningen skola blifva glaserade. Denna konst

kände de gamla egypterna till redan långt före vår

tideräkning.Förtjust öfver detta nya rön beslöt Robinson

att genast följande dag göra ett nytt försök. Några

af lerkärlen beströdde han med salt utan och

innan, andra öfvergöt han med hafsvatten för att

se, hvilket förfaringssätt som lyckades bäst.

Därpå sköt han dem in i ugnen och fvrade friskt på.

Otåligt afvaktade han utgången af detta nya försök.

Men då inträffade någonting, som han

visserligen många gånger med ångest tänkt på, men som

han dock hoppats undslippa: han kände sig sjuk.

et svartnade för ögonen på honom, så att

han måste stödja sig mot klippväggen för

att ej falla omkull. Han skakade af

frossbrytningar, och samtidigt kände han kväljningar,

hufvud-värk och mattighet i alla lemmar.

— O Gud i mumlade han hufvudyr och strök sig

öfver sin värkande panna. Hvad skall det blifva

af mig, om jag ej mer förmår resa mig från mitt

läger? Ingen medlidsam hand skall vårda mig,

ingen vän aftorka svetten från min panna eller

räcka mig en dryck vatten! Jag måste alltså

långsamt försmäkta i min hjälplöshet och dö som ett

djur i sin håla. Fader i himlen, haf

barmhärtighet med mig! Öfvergif mig icke i min dödsnöd!

TJUGONDE KAPITLET.

I dödsångest.Öfverväldigad af ångest och plågor brast han

i häftig gråt, gick med darrande knän, hopknäppta

händer och skallrande tänder in i grottan, kastade

sig på sitt läger och bredde ett par laniafällar

öfver sig. Han förmådde hvarken tänka eller tala

— han kunde endast sucka: Herre, förbarma dig!

Men snart jagade fruktan för döden honom

åter upp. Han måste försöka att få fast i det

allra nödvändigaste, medan han ännu förmådde

röra sig — i annat fall skulle han omkomma af

hunger. Med uppbjudande af sina sista krafter

stapplade han ut ur grottan, hämtade vatten i ett

par sköldpaddskal och satte dem vid sitt läger samt

bar dit några stekta batater och några citroner,

som han ännu hade kvar. Vanmäktig efter dessa

ansträngningar sjönk han ned på sin bädd, och i

detta ögonblick trodde han ej, att han mera skulle

resa sig från densamma.

Hans enda önskan var, att den barmhärtigeGuden skulle låta honom få en lätt och snar död.

Gärna ville han gå till en bättre värld, där han

hoppades, att Herren i sin nåd ville upptaga

honom, den förlorade men ångrande sonen. Ja, i

denna stund af svaghet och dödsfruktan bad han

Gud att snart få skiljas hädan, men han fann

också strax, att denna bön hade sin grund i

misströstan och otålighet.

— Är jag icke ett Guds barn? tänkte han.

Och har icke min allgode och allsmäktige Fader

på tusen sätt visat, att han vakar öfver mig och

styr allt till det bästa för mig, som ingen annan

har att lita till än honom? Han vill förvisso, att

jag af hvarje ny pröfning skall stärkas i min tro

och förtröstan på honom. Han vill visa mig dödens

afgrund för att desto härligare uppenbara sin makt

och sin öfversvinneliga godhet!

Febern tilltog, och Robinsons tankar

förvirrades. I två långa timmar skakades han af frossa,

därpå följde en häftig feber. Hans blod glödde i

ådrorna, pulsen bultade så hårdt, att han hörde

sitt eget hjärtas slag, och bröstet flämtade, som

om han sprungit för lifvet. Han förmådde med

knapp nöd att emellanåt föra vattenskålen till sina

läppar för att svalka sin törstande tunga.

Slutligen började svetten sippra fram i stora

droppar, och då lindrades Robinsons kval. Efter

en timmes tid återfick han förmågan att tänka,

och hans första omsorg gällde elden på hans spis.

Om han ej lade nytt bränsle på, skulle ju elden

snart släckas. Så svag han än var, släpade sig

Ro*-binson därför ut och lade några torra grenar på

brasan. Då höll solen på att gå ned.

Följande natt var den svåraste, han upplefvat.Ena stunden dröp hans kropp af svett, den andra

skakades han af frossa; hufvudet värkte, så att det

bultade i hans tinningar, och han fick inte en blund

i ögonen. Allt emellanåt såg han som i en syn

sina föräldrars sorgsna men blida ansikten: det

var, som om de ville försäkra honom om

förlåtelse, ifall han skulle skiljas hädan.

På morgonen var det endast med stor möda, som

han kunde krypa ut och få mer bränsle på

spisen. Fram på dagen kände han sig en smula

bättre, men på kvällen kom febern tillbaka, och

han försökte förgäfves att stiga upp. Han bar det

nästan med lugn — hvad gagnade honom elden

och allt annat nu mera? Han kände sig så klen,

att han med hvart ögonblick väntade slutet.

Nästa natt var den förra lik. Elden på spisen

slocknade, vattnet i sköldpaddskalen smakade skämdt,

och själf orkade han ej ens vända sig. Han var

öfvertygad, att hans dödsstund var inne, och denna

tanke uppfyllde honom med en stilla glädje och

ödmjuk undergifvenhet för Guds behag. Med en

innerlig bön förberedde han sig till den sista

färden, befallde sin själ i Herrens händer, hviskade

sina föräldrars namn, och så väntade han döden.

Denna tycktes också närma sig med stora steg.

Robinson kände sin ångest tilltaga, andedräkten blef

tung, och det rosslade i halsen. Plötsligen tycktes

en kall hand gripa om hans hjärta, hans puls

mattades, och hans kropp skakades af krampaktiga

ryckningar. Han förlorade sansen.TJUGOFÖRSTA KAPITLET.

Frälst från döden.

Så låg han länge. Men slutligen återfick han

medvetandet. Han slog upp ögonen och såg

sig omkring, liksom undrande om han ännu var

på jorden. Då han öfvertygat sig, att han ännu

lefde, kände han snarare sorg däröfver än glädje:

enslingens glädjelösa, enformiga tillvaro syntes

honom svårare än döden.

Några egentliga smärtor kände han just icke,

men han var outsägligt matt. Feberhettan var

förbi, och i stället svettades han öfver hela kroppen.

Det föreföll honom, som om svettningen gjorde

honom godt, hvarför han sorgfälligt insvepte sig i

la-mafällarna. Efter en stunds förlopp kände han

sig bättre.

Törsten pinade honom förfärligt. Det vatten,

som var kvar, hade en afskyvärd lukt, och han

förmådde ej smaka det. Till all lycka kom han

ihåg citronerna, som han hade vid sin sida. Med

tänderna slet han sönder skalet på en af dem, och

den syrliga saften lindrade hans törst. Han föll

i sömn och slumrade lugnt, tills det var ljusan dag.

När han vaknade, kände han sig lättare om

hjärtat. Febern hade rasat ut, och det återstod endast

känslan af matthet, törst och hunger. Det enda, han

hade att äta, var de stekta hataterna, dem han

fuktade med citronsaft för att få dem mera smakliga

och läskande.

De föregående dagarna hade Robinson ej ensvarit i stånd att tänka på sina kära lamadjur. Han

blef rörd till tårar, då han såg sig omkring och

fann dem liggande vid sina fötter, seende på

honom med stora ögon, liksom om de velat fråga,

hur han mådde, och hvarför han inte tagit vård

om dem på så länge. Lyckligtvis kunna

lamadjuren liksom kamelerna undvara vatten flera dagar

å rad, och därför ströko de inte med, fast de

nu i två dagar måst vara utan vatten och

Robin-son ännu ej var i stånd att gå och hämta sådant

åt dem.

Då den äldsta laman kom i hans närhet,

uppbjöd han alla sina krafter för att få henne fatt ochmjölka henne. Det lyckades, och den varma

mjölken lifvade och stärkte honom betydligt. Därefter

somnade han på nytt och vaknade först fram på

kvällen. Han kände sig hungrig och åt ånyo af

sipa batater. Efter ännu ett dygns sömn gjorde

han ett försök att gå ut ur grottan. Visserligen hade

han svårt att hålla jämvikten, och knäna darrade,

men det lyckades.

Nu stod han där ute i solskenet och lyddes

på fåglarnas kvitter, under det han begärligt

inandades doften från blommor och blad. En ny

kraft genomströmmade honom, och han fick nytt

lefnadsmod samt kände sig frisk, glad och

tacksam mot försynen, som ånyo så underbart frälst

honom från döden.

Han hämtade friskt vatten och blandade det

med mjölk. Denna dryck jämte den rena, klara

luften och vindens friska fläktar gjorde honom så

godt. Med hvarje dag blef han bättre, och snart

kunde han återvända till sina afbrutna arbeten och

sköta sina djur, som gladt och lekfullt hoppade

kring honom ute i skogen och följde honom på

de korta utflykter, som han gjorde i närheten af

sin bostad.

TJUGOANDRA KAPITLET.

Nya rön.

.lfoCT"

A|PSpvad Robinson nu längtade efter att få ser

hur det gått med hans lerkärl! Han

plockade ut dem, det ena efter det andra, och fann

3 ftill sin stora glädje, att de voro vackert glaserade.

Nu skulle han koka soppa, nu — — —

Men han hade alldeles glömt bort, att han ej

längre hade någon eld, och när han såg de

falnade kolen, blef han illa till mods. Men han

tröstade sig åter. Hade icke Gud redan en gång skänkt

honom eldens dyrbara gåfva? Hvarför skulle han

icke kunna göra det en gång till, om han ansåge

det nödigt för enslingen? I alla fall visste

Robin-son nu, att han icke hade någon vinter att vänta,

och äfven om han skulle bli nödsakad att reda

sig utan köttmat, kunde han ju lefva af mjölk och

frukt. Och lerkärlen voro utmärkta att förvara

mjölken i.

Då han formade sin största kruka, hade han

ämnat använda den som smörkärna. För den skull

samlade han grädde, tills han fyllt henne till

hälften. Därpå fäste han ihop kvistar till en visp,

band ett stort palmblad öfver krukan och skar ett

hål i bladets midt. Genom detta hål förde han

ned vispen i grädden och började arbeta denna.

Det lyckades utmärkt: ur krukan fiskade han med

vispen upp en hel mängd smörklimpar, ältade

tillsamman dem i ett sköldpaddskal och saltade

sedan sitt smör, så godt han kunde.

Men när han skulle smaka denna så

efterlängtade läckerhet, hade han ingenting att äta därtill, ty

de stekta bataterna voro slut, och han hade ingen

eld. Hvaraf skulle han lefva? Han hade numera

blott ostron, kokosnötter, mjölk och rått kött, och

kanske skulle det bli brist äfven på dessa

födoämnen.

Hvarmed skulle han sysselsätta sig? Allt, hvad

han kunde uträtta med blotta händerna, hade hanredan gjort. Den

grymmaste lott, som kunde

hända honom, syntes

honom nu vara den att

tillbringa sin tid endast

med att äta, sofva och

lata sig. Arbetet hade

blif-vit en kär vana, en

förströelse, en glädje.

Arbetet hade räddat honom

från förtviflan och gjort

honom till en bättre

människa. Arbetet är

trefna-dens moder, men fåfäng

gå lärer mycket ondt.

Han föresatte sig, att,

om han komme åter till

sitt land och där en gång

finge ett eget hem, skulle

han redan från de allra

tidigaste åren vänja sina

barn vid arbete och

därigenom skärpa deras

förstånd, stålsätta deras

vilja och sätta dem i stånd

att reda sig i

brydsam-ma förhållanden.

En dag gick han

ut på en ny

upptäckts-resa till en del af ön,

där han förut ej varit.

Under färden fann han

en del majsstrån med

fullmogna ax eller kolf-var. I dessa räknade han ända till två hundra

stora, gullgula korn, som sutto i täta rader som

pärlor på en snodd. Han såg genast, att han af

dessa korn skulle kunna laga bröd och hvarjehanda

mjölmat. Men hur skulle han få kornet malet? Hur

få mjölet siktadt? Då han ej hade eld, kunde han

ju för öfrigt hvarken baka bröd eller koka gröt.

Emellertid medtog han några kolfvar för att så

ut kornen i närheten af sin grotta — kanske han

kunde få gagn däraf i framtiden.

Han upptäckte nu också två slags fruktträd,

som han aldrig förut sett. Det ena liknade något

ett körsbärsträd men hade stora gula frukter, hvilka

sågo ut nästan som gurkor. Frukterna hade ett

mjukt skal, och innanför detta fanns ett ljust kött.

Innerst sutto bortåt tjugo nötter, som liknade stora

blekröda bönor. Han smakade på dem, men de

voro bäska. Detta oaktadt tog han några med sig

hem. Det var kakao-bönor, af hvilka man bereder

den smakliga och närande chokladen. Men

Robin-son visste ej, hvilket utmärkt födoämne han

funnit, och icke heller hade han reda på, att dessa

bönor måste brännas och blandas med socker och

vanilj, om de skola bli njutbara.

Det andra trädet var mycket högt, och dess

frukter voro nästan lika stora som kokosnötterna.

Men de hade intet skal och smakade förträffligt —

nästan som hvetebröd. Själfva trädets stam var

heller icke utan grenar och blad såsom hos

kokospalmen: det var ett b röd fruktträd, hvars frukter

vil-darne på många trakter äta antingen råa eller

krossade till en slags deg.

På hemvägen fann han, hvad han så länge

önskat sig: ett papegojbo med flygfärdiga ungar. Hanfick brådt att försöka fånga dem, men de flaxade

sin väg med undantag af en enda. Denna tog han,

och så fort som möjligt skyndade han sig hem med

den. Af vidjor och slingerrankor flätade han strax

en bur till sin fågel, där denne skulle sitta, tills

han blifvit fam.

Af detta nya sällskap väntade han sig mycken

trefnad. Papegojorna kunna ju lätt lära sig att

upprepa ord, som de ofta höra, och fast de bara

säga efter utan att uttrycka några egna tankar,

gladdes Robinson redan i hoppet att få höra något, som

liknade en människoröst, att få höra ett eller

annat ord af sitt kära modersmål. Huru länge hade

han ej trängtat efter detta! Han skulle minsann

vara en nitisk och outtröttlig lärare.

TJUGOTREDJE KAPITLET.

Längtan till hafvet.

% n tanke återkom ständigt, hur ofta Robinson

än förjagade honom och sökte foga sig uti

sitt öde. Kunde han ej förfärdiga en båt och söka

uppnå Amerikas fastland, som ej kunde ligga så

långt borta? Kunde han ej än en gång komma i

beröring med människor? Inga mödor, inga faror

skulle synas honom för stora, om han kunde

förverkliga denna plan.

Det stora brödfruktträdets stam var murkenoch på ena sidan alldeles urhålkad. Tänk, om

Robinson kunde fälla den och sedan fullständigt

hugga bort dess inre! På det viset skulle han

få en ganska bra båt. Men vid närmare

eftersinnande tvekade han att fördärfva ett så nyttigt

träd på vinst och förlust. Om han ej lyckades

urhålka det, så hade han ju gjort en stor förlust.

Han tänkte på sagan om hunden, som tappade det

köttstycke, han hade i munnen, när han ville sluka

dess bild i vattnet, och sålunda blef grundligt

lurad. Själf hade han dyrt fått plikta för sin första

obetänksamhet att ge sig ut på de falska vågorna.

Men hoppet, att han en gång skulle få återse

hembygd och föräldrar, blef med hvar dag lifligare,

och ändtligen var hans beslut fattadt. Trädet skulle

fällas, och han skulle än en gång pröfva sin lycka

på sjön. Han fattade stenyxan och ilade till trädet.

Men om han någonsin företagit sig ett besvärligt

arbete, så var det nu. De flesta skulle efter första

hugget hafva kastat yxan ifrån sig och öfvergifvit

arbetet. Det såg alldeles omöjligt ut att fälla detta

jätteträd. Robinson hade dock redan lärt, att

uthållighet öfvervinner alla svårigheter. Urhålkar ej

den ständigt fallande vattendroppen själfva klippan!

Han fortsatte därför sitt arbete. Men när

kvällen kom, hade han, fastän han sträfvat hela

dagen, endast åstadkommit ett hål så stort, att

hans hand rymdes däri. Han insåg, att detta

arbete skulle kräfva många år. För att ej förtröttas

beslöt han att uppgöra en bestämd arbetsordning,

som han skulle följa för hvarje dag. Ingenting

gör arbetet så lätt som en förståndig och bestämd

omväxling med göromålen.

På följande sätt indelade han därför sin dag.Han fortsatte därför sitt arbete.Sedan han i gryningen stigit upp, gick han ner

till bäcken och tvättade grundligt hufvud, händer

och fötter. Därefter steg han upp på berget

ofvan-för grottan, bad sin morgonbön och skådade ut

öfver hafvets yta för att möjligen upptäcka något

fartyg. Så skötte han sina lamadjur och mjölkade

dem samt åt frukost. Detta tog ungefär en timme,

ty hans hjord hade vuxit betydligt.

Så begaf han sig till trädet och högg därpå.

Under tiden betade hans hjord rundt omkring i

gräset. Vid tiotiden måste han vanligen sluta med

huggningen, emedan solen då stigit så högt och

brände så hett, att han ej kunde uthärda den.

Han vandrade då ner till sjön och sökte efter

ostron, och på samma gång tog han sig ett bad.

Efter en timmes förlopp var han åter hemma.

Nu mjölkade han för andra gången sina

lamadjur, såg om sitt mjölkförråd och spisade middag,

hvarefter han lade sig en stund i grottan eller i

skuggan af den planterade häcken. Då voro

papegojan och hans andra husdjur hos honom, och han

lekte med dem som ett barn med sina dockor,

skrattade och pratade med dem utan att tänka på,

att de ej förstodo hans tal.

Papegojan kallade han Pål och kände sig så

lycklig och glad, när hon ibland tillfälligtvis kunde

eftersäga ett par ord, som det var någon mening i.

Ett ögonblick kunde han då glömma allt omkring

sig och inbilla sig, att han var i sitt hemland och

hörde sitt modersmål. Men snart var drömmen

slut, och han suckade vemodigt: »Stackars

Ro-binson!»

Vid tvåtiden grep han åter sin yxa och

vandrade till det stora trädet, där han oförtrutet ar-betade ett par timmars tid. Han gjorde sedan en

ny tur ned till sjön för att bada, söka ostron eller

fånga sköldpaddor. Återstoden af dagen ägnade

han åt trädgårdsodling. Han sådde majs och

planterade batater, i hopp att ännu en gång få eld.

Han gjorde små försök att inympa kvistar af det

gamla brödfruktträdet på unga stammar af samma

trädslag. Han beskar sin stängselhäck, och han

planterade en ny sådan omkring sin köksträdgård.

Sedan han en stund öfvat sig med

bågskjut-ning och lanskastning, hvari han nu var mycket

skicklig, mjölkade han till kvällen, ordnade och städade

i grottan och åt kvällsvard. Hans matordning var

visserligen enformig, och stundom greps han af enobetvinglig längtan efter kött. Han tog då till det

första tillagningssättet, som han användt, och

bultade köttet mellan stenar.

Fastän Robinson ej hade någon klocka, kunde

han dock något så när af skuggan från träden och

af solens ställning beräkna, hvad tiden led. Solen

sken ju dagligen från morgon till kväll. Hans dag

var ungefär tolf timmar och klockan sex på

kvällen var det redan alldeles mörkt, om ej månen

var uppe.

Då gick han till hvila, sof godt och lugnt,

såsom man gör efter en arbetsam dag, och kände

sig vid uppvaknandet styrkt och vederkvickt.

TJUGOFJÄRDE KAPITLET.

Fotspår i sanden.

, uslingens tid gick sakta, men den gick dock

framåt.

Tre långa år arbetade Robinson på sin tilltänkta

båt, men oaktadt all hans flit och ihärdighet var

efter denna tid ej ens halfva stammen urhålkad.

Han insåg, att det ännu skulle åtgå lång tid, innan

han kunde få den färdig, men han fällde ej modet

för det. Den, som går sakta, kommer också fram.

tänkte Robinson.

För vinterkylan hyste han ej mera några farhå-gor. Under den tid, då det i hans hemland rådde

höst och vinter, hade han här regnlid eller rättare

sagt två regntider, skilda genom en uppehållstid.

Under den öfriga delen af året åter rådde klar

och varm torrtid, och då blåste nästan ständigt en

jämn frisk sjövind, den så kallade sydostpassaden.

Snö och is såg Robinson aldrig till.

Robinson hade också byggt sig étt

»sommarnöje». Visserligen var det ganska enkelt, men det

uppfyllde sitt ändamål. Det bestod af två, tätt

intill hvarandra växande träd med låga, breda

kronor och långt nedhängande, täta grenar, som

bildade ett litet lusthus. Rundt om dessa träd

frodades ett saftigt gräs, och där hade Robinson

inhägnat en stor fyrkant medels kaktus — ett slags

taggiga växter. Här tillbragte han många nätter,

när moskiterna efter regntidens slut blefvo för

besvärliga i grottan. Han hade nämligen lagt märke

till, att dessa blodgiriga insekter icke trifdes i

närheten af kaktusväxterna. Här lät han också ofta

sin lamahjord beta, under det han arbetade på

sin båt.

En dag "lät han modlös yxan sjunka till

marken: han kunde visst aldrig få slut på detta arbete

— det var som att hugga i sten.

Skulle det icke finnas något lättare sätt att få

en båt? Kunde icke någon gång i tiden ett fartyg

hafva strandat på ön? Kunde ej verktyg eller

andra saker hafva drifvit i land? Väl hade han gjort

en och annan utflykt på ön, men hittills blott i

närheten af grottan. Måhända kunde han göra

stora och viktiga upptäckter, om han gjorde en tur

rundt omkring hela ön. Var han envåldshärskare på

ön, så borde han åtminstone känna sitt konungarike.Han beslöt att hvila några dagar från det

ansträngande arbetet och under tiden företaga en

riktig rundresa. Redan samma afton gjorde han allt

i ordning, och innan solen gått upp följande

morgon, gaf han sig i väg. Sin hjord hade han stängt

inne och medtog blott en stor lama, som i två

korgar bar matsäck för fyra dagar. Själf var han

väpnad med båge, yxa och lans, och i ena handen

bar han solskärmen.

Ön kunde vara bortåt tre mil lång och ett par

mil bred, efter hvad han trott sig kunna beräkna,

då han skådat ut öfver den från bergens eller trä-dens toppar. Omkretsen borde då utgöra sex eller

åtta mil.

Robinson höll sig i strandens närhet. Endast

där kunde han vänta att finna rester af vrak eller

andra fynd af betydelse. Och för de täta skogarna

i det inre af ön hyste han fortfarande en djup

förskräckelse: säkerligen vimlade de af glupande

rofdjur eller giftiga ormar.

Första dagen hände honom ingenting särdeles

märkvärdigt. Han tillryggalade säkerligen en sträcka

af tre mil, och ju längre han kom, desto mera

vardt han öfvertygad, att det var just på den mest

ofruktbara delen af ön, som han slagit sig ned.

Han fann flera träd och växter, som han ej förut

sett, bland andra »pappers-mullbärsträdet», samma

växt, af hvars bark japaneserna förfärdiga papper

och Söderhafsöarnas befolkning gör sig sina

sommarkläder. Men härom visste Robinson intet, och

således var trädet honom till ingen nytta.

Om natten sof han i ett träd, af rädsla för

vilda djur, och vid dagens inbrott fortsatte han

sin vandring. På yttersta spetsen af ön bestod

stranden af fin sand. Plötsligen stannade han som

träffad af blixten. Likblek i ansiktet stirrade han

på marken.

Ty tätt framför sig såg han i sanden tydliga

aftryck af nakna människofötter. Alltså voro

människor i närheten! Eller de hade åtminstone

varit där.

Men kunde han väl hoppas, att det var

vänliga likar, af hvilka han kunde erhålla hjälp? Nej,

snarare måste han frukta, att det var blodtörstiga

vildar — kanske människoåtare, som skulle

långsamt pina honom, steka och äta upp honom, omde lyckades fånga honom! Han kände håret resa

sig på hufvudet vid denna förskräckliga tanke.

Full af ångest såg han till höger och vänster.

Hvart skulle han fly? Han var till mods som

råttan, när hon spejar efter ett gömställe, dit hon kan

fly undan kattens klor. Men han var som

förlamad af skräck: böljornas plaskande mot stenarna i

vattenbrynet, det minsta prassel i trädens löf elleri buskarnas snår skrämde honom, och hvarje

ögonblick väntade han, att vildarne skulle rusa fram.

Längre bort på stranden var det något, som

han tyckte såg märkvärdigt ut. Långsamt och med

bäfvande hjärta smög han närmare. Det var ett

utbrunnet bål med svarta bränder och aska. Men

i en krets där omkring lågo hufvudskålar, händer,

fötter och afgnagda människoben.

Robinson blef först så slagen af fasa och

vämjelse, att han darrade som ett asplöf och fick

kväljningar. Han förmådde knappast stå på

benen. Först efter en lång stund sansade han sig

så pass, att han kunde taga till flykten, följd af

laman, som lunkade efter med sina korgar och

troligen undrade, livad denna brådstörtade fart

skulle betyda.

Då han på morgonen föregående dag lämnat

sin grotta, hade hans afsikt varit att göra

upptäckter. Och nog hade han nu gjort en upptäckt, men

den var sannerligen allt annat än treflig.

Det fanns således människor på ön! De

gräsliga kvarlefvorna kring bålet visade tillräckligt,

hvad slags människor de voro, och hvad han af

dem kunde vänta. Måhända var det en ren

tillfällighet, att de icke redan fått korn på honom

och hans tillhåll. Nu kunde han aldrig mera sofva

lugnt någon natt. Så fort som möjligt måste han

tillintetgöra alla spår af sin verksamhet på ön,.

rifva ned stängslen, förstöra kaktushäcken och jaga

sina husdjur ut i vilda skogen. Sedan hade han

själf ingen annan utväg än att som en fredlös

stackare smyga omkring ibland buskar och klippor,

tills han blefve ett byte för vildarne, eller

hungersdöden gjorde ett slut på hans lidanden. Han kändesig lika eländig och hjälplös som första dagen, då

han kom till ön.

I sin rådvillhet och förvirring kastade han bort

alla sina vapen för att kunna springa fortare. Men

som han rusade åstad alldeles på måfå utan en

klar tanke i sitt hufvud och utan att se sig för, kom

han efter en stund tillbaka till lämningarna efter

vildarnes måltid. Först trodde han sig då hafva

påträffat ännu ett af deras hemska lägerställen,

men snart igenkände han platsen. Och då han

en stund efteråt återfann sina vapen, såg han däri

en försynens vink och lugnade sig något.

Nej, det kunde icke bero på en tillfällighet, att

han funnit vildarnes spår men undgått deras

uppmärksamhet. Just därför att han blifvit vräkt på

stranden å den minst fruktbara delen af ön, hade

han gått fri från upptäckt, ty där lade de

säkerligen aldrig i land. Och utan tvifvel hade Gud

äfven någon afsikt med det fynd, som han låtit

den stackars enslingen göra i dag. Hade han ej

låtit honom lyckligen undslippa blixten och

jord-bäfningen och den svåra febern? Säkert skulle han

då också beskärma honom mot människoätarne.

Denna tanke stärkte Robinson och ingaf honom

nytt mod.

TJUGOFEMTE KAPITLET.

En ropande röst.

en det var med tunga och trötta fjät, som

Robinson mot aftonen nalkades sin väl

bekanta hemtrakt Under dagens lopp hade han ing-enting ätit, och endast ett par gånger hade han

druckit litet vatten. Redan detta gjorde, att han

var matt och svag; rädslan och den hastiga

flykten hade ännu mer uttömt hans krafter.

Han förmådde ej gå ända fram till sin fästning

utan nödgades stanna vid »sommarnöjet».

Visserligen var han här ej så tryggad mot vilda

varelsers anfall, men å andra sidan fick han mera fred

för moskiterna än i grottan. Han lade skyndsamt

ifrån sig sin utrustning, lyfte korgarna af sin trogna,

flåsande lama och dignade sedan ned. Det värkte

i hans tinningar, och han var nästan yr i hufvudet.

Men plötsligt rörde sig något i trädet öfver

hans hufvud, och han hörde en röst, som tydligt

sade:

— Stackars Robinson!

Rullret och

rösten skrämde

Robinson, så att

han oaktadt sin

trötthet genast

rusade upp och

tänkte fly, ehuru

hans knän

sviktade och hans

pulsar stannade.

På nytt hördes

stämman:

— Stackars

Robinson! Kom

hit, kom, kom!

Stackars

Robinson!

Och ned tillhans axel flög hans papegoja, den muntre Pål, lade

sin krokiga näbb intill hans kind och fortfor med

sitt pladder:

— Stackars Robinson! Hvar har du varit? Kom

hit!

— Pål, pojken min! Kom, kom! Stackars Pål!

Hvar har papegojpojken varit? ropade Robinson

förtjust och smekte den kloka, lekfulla fågeln, som

tydligen känt sig ensam och haft tråkigt i grottan

och därför sökt sin herre i »sommarnöjet».

Och fast lille Pål endast var ett oskäligt djur,

lika svag och värnlös som Robinson själf, kände

sig denne ej så ensam, när papegojan jollrade och

upprepade de ord, hon lärt sig. Den tillgifvenhet,

som lamadjuren och papegojan visat honom, hade

ofta tröstat honom i mörka stunder, men aldrig

hade han känt sig så glad däröfver som i dag, då

han sett så fasaväckande bevis på hur blodtörstiga

hans egna likar kunde vara.

Han befallde sig och allt sitt i den Högstes

beskydd och somnade slutligen. Men oroliga

drömmar förföljde honom hela natten, och han vaknade

flera gånger med kallsvett på pannan.

TJUGOSJETTE KAPITLET.

Friska tag!

IHpI ästan som en dröm föreföllo honom också

vj> dagen därpå de skräckfulla minnena af

bålet på hafssanden och det människooffer, som därägt rum. Det beslut, som han fattat under de

första minuternas rädsla, nämligen att han skulle

förstöra allt, hvad han arbetat och planterat,

föreföll honom i den fridfulla, härliga, sollysta

morgonstunden barnsligt och öfveriladt. En annan

gång skulle han sofva på saken, innan han fattade

något så viktigt beslut: första förskräckelsen är

alltid en dålig rådgifvare.

Bofasta på ön kunde vildarne ej gärna vara —

då skulle Robinson nog för länge sedan hafva

påträffat dem eller åtminstone funnit något spår af

deras vilda framfart. Den kustrand, som han kunde

skönja från toppen af sitt berg, och som han

alltid ansett tillhöra fastlandet, hörde troligen till

någon ö, liknande hans egen, eftersom han aldrig sett

någon båt eller något skepp nalkas densamma.

Troligen kommo de därstädes bosatta

människo-ätarne endast någon gång öfver till den strand, där

han sett de gräsliga lämningarna af deras fest, och

efteråt brukade de väl segla hem igen.

I stället för att ödelägga, hvad han med så

mycken möda bragt till stånd, beslöt Robinson

därför att så mycket som möjligt värna och befästa

den lilla vrå, där han nedslagit sina bopålar. De

följande dagarna planterade han därför ett tätt

snår af kaktus utanför sitt pilträdsstängsel: de

hvassa taggknippena skulle nog hålla både

människor och djur på afstånd, ja, hindra dem att ens

kasta en blick in på hans lugna område. Men

han planterade med llit ej dessa kaktusväxter i rader

utan huller om buller, på det att detta skyddsvärn

skulle se fullkomligt naturligt ut och ej, som om

det vore tillkommet genom människohand.

Vidare beslöt han att från den innersta, mörkadelen af sin grotta åstadkomma en underjordisk

gång till andra sidan af berget. I nödfall skulle

han genom denna gång kunna rädda sig, ifall hans

fästning blefve eröfrad af fiender. Bergsryggen var

ganska smal, och dess nedre lager bestodo af lös

skiffersten. Men det var i alla fall ett mödosamt

arbete för Robinson att gräfva sig därigenom. Grus

och skifferflisor förde han ut på planen framför

grottan och lade upp alltsamman på inhägnadens

innersida till en vall, två meter tjock och bortåt

fyra meter hög. Här och där anlade han

skottgluggar i vallen med trappsteg nedanför på insidan,

så att han med lätthet skulle kunna komma upp

och ned och från vallens öfverkant försvara sin

fästning, om det blefve nödigt.

Vid arbetet på själfva den underjordiska

gången måste Robinson gå försiktigt till väga, så att

den ej skulle instörta och bli obrukbar eller rent

af krossa och begrafva honom själf. Han

urhål-kade källarlika hvalf eller kamrar, som utgrenade

sig åt sidorna. Härigenom blefvo åtskilliga

stenpelare kvarstående, som uppburo gångens tak,

hvilket han dessutom stöttade med trädstammar

här och där. Han arbetade alltså i sitt berg

ungefär på samma sätt som ännu sker i våra grufvor.

trodde sig Robinson någorlunda säker, om

ett plötsligt öfverfall skulle göras mot hans hem.

Men om en fiende skulle formligen belägra honom?

Hvad vore då att göra? Han måste samla förråd

för att ej af hunger eller törst bli tvungen att

uppgifva sin fästning. Alltså beslöt han att alltid

ställa det så, att en af hans lamatackor skulle vara

till hands att mjölka inne på själfva gårdsplatsen,

och för hennes utfodring skulle han hafva en hö-stack stående där för att i nödfall kunna

användas. Därjämte skulle han samla så stort förråd

som möjligt af nötter och andra ätbara frukter.

Värre var det med vattnet. En tid grubblade

han mycket öfver något sätt att från källan, som

sprang fram ur berget ett stycke ofvanför hans

grotta, leda en rännil ned genom gårdsplanen.

Men för detta arbete skulle han behöfva

genom-gräfva en ganska lång stenig sträcka, och han

beslöt därför att tills vidare lämna denna plan

åsido. I stället återgick han till sitt

»skeppsbyggen», som han kallade det. Ty hoppet att än en

gång komma i beröring med sina likar ville hanicke uppgifva, trots det ohyggliga minnet af bålet

på strandudden.

Och så gingo några år, under hvilka Robinsons

lefnad sdagar förflöto lika långsamma och

enformiga som förut. Hans hjord förökades, och så

småningom lärde han att allt bättre använda, hvad

han påträffade, till sin nytta och bekvämlighet. Men

framför allt lärde han att tåligt bära följderna af

den synd, han begick, då han så lättsinnigt lämnade

sitt barndomshem, och att ödmjukt böja sig under

Hans vilja, som kan allt förvandla. Denna

barnsliga, förtröstansfulla undergifvenhet var hans största

vinning.

n solig sommarmorgon hade Robinson som

vanligt gått ned för att fortsätta sitt arbete

med urhålkandet af brödfruktträdets stam, som

aldrig tycktes vilja bli färdig att använda till båt.

Af gammal vana gledo hans blickar ut öfver hafvet,

och till sin stora öfverraskning såg han en stark

rök, som på andra sidan om en liten vik steg upp

i luften från stranden.

Vid denna syn klappade hans hjärta fortare,

och en rysning af glädje genomfor hela hans kropp.

TJUGOSJUNDE KAPITLET.

Vildarne.Hade verkligen

ett fartyg lagt till

vid hans öde ö?

Hade Gud

ändt-ligen hört hans

varma böner?

Var den

efterlängtade stund

kommen, då

hans ensamhet

skulle nå sitt

slut, då han

skulle få se och tala

vid andra

människor?

Men i nästa

ögonblick förbyttes hans glädje i skräck. Intet

fartyg var inom synhåll. Måhända var det blott de

vilda människoätarne, jSom åter gjort en resa från

den blånande kusten i fjärran samt denna gång

landstigit längre norrut och således närmare hans

bostad. Det var säkert de, som tändt upp ett bål.

Robinson satte masken för ansiktet, grep sina

vapen och skyndade hem, så fort han förmådde. Från

berget öfver grottan skulle han bättre kunna se,

hvad som tilldroge sig på andra ^sidan den lilla

viken.

Då han hunnit ett stycke upp på

bergsluttningen, lade han sig ned och kröp på alla fyra

upp till högsta punkten. Däruppe kunde han se,

allt hvad som försiggick nere på stranden, under

det han själf var dold af buskarna.

I viken lågo fem indianska båtar, s. k. kanoter.

På stranden var tändt ett väldigt bål, och rundtom detta dansade en hop nakna indianer. Det

såg ut att vara bortåt trettio stycken. Med vilda

åtbörder lyfte och svängde de sina klubbor och

spjut, och emellanåt kunde Robinson höra deras

djuriska tjut och skärande skrål. Plötsligt upp-

hörde de med sin ringdans. Några af dem gingo

till båtarna och hämtade därifrån två fångar. En

jättelik man trädde fram ur hopen, och med ett

enda slag af sin väldiga klubba fällde han den

ene fången till marken. Därpå upphäfde vildarne

ett gräsligt tjut och störtade sig öfver den fallne:synbarligen ämnade de slakta honom och steka det

blodiga köttet.

Robinson knöt handen kring skaftet på sin

yxa, och hans bröst häfdes af harm och afsky.

Hur gärna skulle han ej velat ila till de stackars

fångarnes hjälp! Om han skulle rusa ned midt i

flocken och befria dem! Men det var ju rena

vanvettet, så många som vildarne voro. Om han

ändå haft en kanon och fått sända en kula midt

in i denna skock af odjur, hvilka nu som bäst

voro i farten med att stycka sitt offer!

Men just som han låg och tänkte detta, såg

han, huru den andra fången med en blixtsnabb

rörelse kastade två af sina vaktare åt sidan och

sprang ner mot viken. Under vilda tjut rusade

två af hans fiender efter honom. De andra voro

så upptagna af hans fallne olycksbroder, att de

ej syntes märka hans flykt. Flyktingen kastade

sig i vattnet och sam af alla krafter öfver viken

— likaså hans förföljare. Robinson såg de tre

simmarnes hufvuden som tre svarta punkter, i rak

linje, och kring dem brusade vågorna som

kölvattnet efter en båt. En af vildarne vann på

flyktingen, men den andre blef allt mer och mer efter.

Robinson följde jakten med en sådan spänning,

att han reste sig upp och glömde att gömma sig

bland buskarna.

Så fick flyktingen fast mark under fotterna,

han sprang upp på stranden och satte i väg rakt

mot fästningen. Men hans ene förföljare var

honom tätt inpå lifvet.

Nu kunde Robinson icke längre vara en

overksam åskådare. Med lansen i hand skyndade han

ned för berget, och hans barm svällde af mod ochdödsförakt. Han ville bli den förföljdes

bundsförvant och hjälpare. Han sprang honom till

mötes och sökte genom rop göra honom klart, att

han kom som vän till hans bistånd. Men det var

ej lätt för den arme vilden att tro detta, när han

fick se en varelse störta fram ur skogens snår,

klädd i ludna skinn från hjässan till fotabjällel

och med en skinnmask för ansiktet. Också kastade

sig flyktingen med ett ångestrop ögonblickligen till

jorden, i tanke att Robinson var ett skogstroll

eller något andeväsen, som härskade på ön, och

som nu ville hämna sig på de objudna gästerna.

TJUGOÅTTONDE KAPITLET.

Fredag.

"il»virär var emeHertid ingen tid för Robinson att

Jtr 2L gifva några förklaringar. Det hade också

varit fullkomligt gagnlöst, eftersom Robinson och

hans skyddsling ej kände hvarandras språk.

Robinson lät flyktingen ligga. Rrinnande af stridslust

störtade han i stället mot den främste af

förföl-jarne och stötte sin lans i bröstet på honom, innan

han fick tid att sansa sig. Ty han hade

naturligtvis också blifvit handfallen vid åsynen af detta

märkvärdiga ludna skogsvidunder.

Under tiden hade den andre förföljaren

hunnit fram, och Robinson måste nu vända sig»Stolle sin lans i bröstet på honom.»mot honom. Men då vilden såg sin kamrat falla

för lansen, ryckte han sin båge från skuldran,

lade en pil på strängen och sköt på den

märkvärdiga skogsanden. Pilen träffade midt i bröstet.

Men nu kom lamans torra skinn väl till pass. Det

brakade i jackan som i en sköld, men pilen föll

till marken, och i nästa ögonblick låg vilden träffad

af Robinsons lans.

Sedan Robinson dragit några djupa andetag,

gick han tillbaka till den räddade indianen. Denne

hade rest sig och sväfvade synbarligen mellan

hopp och fruktan. Visserligen hade denna

hemlighetsfulla varelse, som likt en ande kommit fram

ur skogens gömsle, tillintetgjort hans två fiender

och räddat hans lif. Men nu skulle kanske turen

komma till honom själf.

Robinson vinkade och lät honom genom tecken

och rop förstå, att han skulle komma närmare

och icke vara rädd. Också tog den stackars

vilden några dröjande, motsträfviga steg, men

därpå stannade han med nedböjdt hufvud. Och

då han ändtligen efter flera uppehåll hunnit fram

till Robinson, kastade han sig ned på marken, tog

sin räddares ena fot och satte den på sin nacke

såsom ett bevis på, att han för all framtid ville

vara hans slaf.

Men Robinson räckte honom handen, lyfte

honom upp, klappade hans nakna axel och strök

hans hår. Därpå tog han masken från sitt

ansikte, såg på honom med milda blickar och sökte

på allt sätt göra honom klart, att han ville anse

honom som sin vän och ej som en slaf.

Men under tiden hade den först fallne vilden

kryat på sig igen. Lansstöten hade träffat i un-derlifvet, men såret var ej dödligt. Han plockade

därför af några grässtrån och stoppade dem i

såret för att stilla blodflödet samt smög sig,

krypande som en orm, från buske till buske.

Robin-son fäste sin skyddslings uppmärksamhet härpå,

och denne svarade några ord. Men som Robinson

ej kunde tyda dessa för honom okända ljud,

pe-Robinson, 4

medels tecken förstå, att han med yxan ämnade gifva

sin förföljare dödsstöten. Visserligen ryste

Robin-son vid tanken på att utgjuta människoblod, men

han insåg också klarligen, att nöden här ej ägde

någon lag, och att det nu endast gällde ett val mellan

att döda eller att själf bli dödad. Han lämnade yxan

odh vände bort hufvudet för att slippa se den

sårade dö. Flyktingen grep yxan och uppgaf ett

härskri; med ett par kattlika språng var han öfver sin

fiende, och fast denne sökte gripa honom om

benen och kasta honom omkull, satt stenyxans egg

snart i förföljarens hufvudskål, som klöfs

alltigenom med ett enda hugg. Segerstolt och leende

vände sig vilden nu till Robinson och nedlade för

hans fotter den blodiga yxan, sedan han

dessförinnan på sitt eget språk hållit ett tal, som

beledsagades med ifriga åtbörder. Robinson var

visserligen ej i stånd att tyda orden, men meningen var

honom dock klar: indianen sjöng en segersång vid

sin fallna fiendes lik. Och i hvarje fall klingade

detta språk ljufvare än musik i örat på enslingen,

som i åratal så innerligt men förgäfves trängtat

efter att få höra en mänsklig stämma.

Robinson tecknade åt vilden, att denne skulle

taga de dräptes bågar och pilar samt följa med.

Men indianen lät genom många ifriga åtbörder

förstå, att det var nödvändigt för deras egen skull

att först gräfva ned de döda kropparna i sanden,

på det ej de andra människoätarne måtte upptäcka

dem, ifall de skulle sakna dem och söka efter dem.

Robinson insåg, huru klokt detta råd var, och gaf

sitt bifall. Med tillhjälp af yxan hade vilden inom

en kort stund redt de fallne en så djup graf isanden, att intet mänskligt öga skulle varit i stånd

att upptäcka dem.

För första gången hade Robinson en mänsklig

följeslagare, då lian efter en händelserik dag

återvände till sin grotta. Också klappade hans hjärta

af sällhet och tacksamhet mot den Högste. Ett

namn måste han ju gifva sin nya kamrat, och

eftersom det just var på en fredag, som han funnit

denne like, beslöt han kalla honom Fredag.

TJUGONIONDE KAPITLET.

Frälsta från faran.

astän Rohinsons första sammanträffande med

vildarne fått en lycklig utgång samt till och

med förskaffat honom en kamrat, insåg han väl,

att hans ställning var mycket farlig. När

männi-skoätarne slutat sin afskyvärda måltid, skulle de

säkerligen leta efter sina två försvunna kamrater och

den bortlupne fången. De hade sett, i hvilken

rikt-spåren skulle lätt leda dem

Blefve han och Fredag

an-skulle båda två säkerligen i

trots af alla försiktighetsmått bli öfvermannade och

tagna till fånga. Han ryste vid tanken på det öde,

som i så fall väntade dem.

De hade nått bergets topp. I skydd af

småskogen och de höga buskar, som täckte sluttningen,

ning de försvunnit, och

till Rohinsons grotta,

fallna af alla vildarne,kunde de se ned på platsen, där den gräsliga

festen ännu pågick. Båtarna lågo kvar vid stranden,

och mörka gestalter myllrade omkring bålet. Hvad

skulle Robinson göra? Skulle han begifva sig ner

i fästningen och där afbida deras angrepp? Eller

skulle han draga sig undan till »sommarnöjet» för

att möjligen på det sättet undgå deras

efterspaningar? l)et sistnämda sättet vore kanske det

klokaste. Men det tilltalade honom icke riktigt: hade

han gett sig i lek, finge han leken tåla — det

passade en man bäst. Rörjan hade varit god, och

lycka ger mod. I förtröstan på sin goda sak och i

tillit till Guds beskydd beslöt han att bli kvar i

fästningen, vinkade åt Fredag att följa efter och

klättrade ned för repstegen.

Vilden gjorde stora ögon vid åsynen af

gårds-platsen, grottan, skilfervallen, planteringarna och

alla de många redskap, som Robinson under årens

lopp förfärdigat. Den indianstam, som Fredag

tillhörde, stod så lågt, att allt hvad denne såg

föreföll honom som riktiga underverk, fast ju en del

var af ganska tarflig beskaffenhet. En gammal,

fattig torpare, som aldrig i hela sitt lif varit

utanför gränserna af sina undangömda åkerlappar och

så med ens blifvit förflyttad till ett kungligt slott,

skulle ej hafva stått mera häpen, än Fredag nu

stod här.

Robinson förklarade för honom med tecken, att

han väntade ett anfall af vildarne, och att han

ämnade modigt försvara sig. Fredag förstod honom,

drog samman ögonbrynen, rullade ögonen och knöt

händerna mot det håll, där de vilda voro, för att

visa sin räddare, att han inte vore rädd utan skulle

manligen kämpa vid sin befriares sida. Robinsonnickade förnöjd, gaf honom en lans, en båge och

en bunt pilar samt pekade på berget. I första

ögonblicket fattade Fredag ej hans mening, men

så gick det upp ett ljus för honom, och han

skyndade upp för repstegen för att gifva noga akt på

fiendens alla åtgöranden. Han kände sig stolt, då

han ställde sig som skiltvakt där uppe.

Själf stannade Robinson kvar nere i fästningen.

Först synade han noga alla sina vapen — han hade

under årens lopp skaffat sig en hel mängd sådana.

Ty hvar gång han på sina ströftåg kring ön hade

funnit en skarp sten, en rak trädstam, ett segt och

böjligt bågträ, tog han dem med sig hem och

ökade så på lediga stunder sin rustkammare.

Från väster eller söder kunde han vänta

anfallet. Åt dessa sidor lade han därför uppe på

skiffervallen en del pilar och lansar, så att de skulle

vara till hands, i händelse fienden skulle rycka an.

Därpå begynte han i köket ställa i ordning

kvälls-vard åt sig och sin gäst.

Ett par gånger hörde han i fjärran rop och

skri, och han trodde då, att fienden var i

annalkande. Men när han med ängsliga miner nere från

gårdsplatsen sporde sin utpost, skakade denne

endast på hufvudet och log samt tecknade med

handen, att ingen fara vore å färde.

Slutligen började Fredag hoppa och dansa,

vinkade åt Robinson och utstötte dämpade jubelrop.

Robinson skyndade upp för repstegen och såg till

sin stora glädje, att alla båtarna rodde sin väg.

För så vidt han kunde förstå af Fredags tecken

och miner, hade vildarne först en ganska lång

stund väntat på sina kamrater; därefter hade några

simmat öfver viken och ropat efter de försvunna^men förgäfves. Det var dessa rop, som Robinson

hört allt emellanåt. När emellertid deras sökande

var fruktlöst och deras rop ej funno gensvar samt

solen alltmer närmade sig sin nedergång, tordes

de synbarligen ej vänta längre för att ej bli

öfver-raskade af mörkret.

Faran var således öfver för denna gång, och

glada i sinnet stego Robinson och Fredag ned för

sin repstege.

Hvad en dag kan bära mycket i sitt’ sköte!

tänkte Robinson.

TRETTIONDE KAPITLET.

Samiifvet ordnas.

id aftonvarden fick Robinson tillfälle att taga

sin skyddsling i närmare skärskådande.

Det var en välvuxen, rask yngling om tjugo års

ålder. Hans hud var kopparröd och blank som

brons; håret var kolsvart, långt, glatt och stridt,

näsan böjd och kort, läpparna smala och

mörkröda, tänderna hvita som elfenben. I båda öronen

bar han prydnader af musslor, fjädrar och

koraller samt på hufvudet en vippa brokiga fjädrar, men

för öfrigt var han enligt sin stams sedvänjor

naken från topp till tå.

Robinsons europeiska uppfattning af det

passande kunde naturligtvis ej finna sig häruti. Hangjorde Fredag ett

slags kjortel af

la-maskinn och fäste

den kring hans

höfter med en

bastsnodd. Naturligtvis kunde Fredag

till en början ej

fatta, hvartill den

dräkten skulle

tjäna, men slutligen

gissade han, att

den skulle

beteckna hans egenskap

af slaf under den,

som räddat honom

från en grym död.

Han knäböjde för

Robinson, lade sitt

anlete mot jorden

och satte ånyo

Ro-binsons fot på sin

nacke. Därpå rusade han upp, hoppade, dansade

och gaf till det ena jubelropet efter det andra,

klappade i händerna och visade på tusen andra sätt,

hur glad han var att få tjäna den, som frälst

hans lif.

Gärna hade Robinson kastat sig i famnen på

den, som hädanefter skulle med honom dela glädje

och sorg. Men han kände ju ännu alldeles icke

sin nya kamrats sinnelag och ansåg det därför vara

klokast att tills vidare hålla honom en smula på

afstånd och mottaga hans hyllning med en konungs

värdighet. Han lät därför Fredag medels teckenförstå, att han frälst dennes lif och tagit honom i

beskydd, men att han därför också af sin

undersåte fordrade obetingad lydnad.

Han hade ett dunkelt minne af att indianerna

pläga kalla en höfding kazika och beslöt att se, hvad

intryck detta ord skulle göra på den unge mannen.

I)et hade en förunderlig verkan. Mer än alla

tecken gjorde det klart för Fredag, hvad ställning

han för framtiden hade att intaga gent emot sin

räddare. Han upprepade ordet flera gånger med

allvarlig stämma, kastade sig vördnadsfullt till

marken framför Robinson, grep dennes lans och satte

flintspetsen på sitt bröst för att därmed gifva

tillkänna, att Robinson var hans herre i allt och ägde

att taga hans lif, därest han så ville.

Med mild värdighet räckte Robinson honom

handen och befallde honom att gå in i grottan.

Här var kvällsvards-bordet dukadt med mjölk, ostron

och kokosnötter. Robinson satte sig på sin

stenbänk, som var öfvertäckt med en lamafäll, och på

golfvet vid hans fötter lade sig Fredag. Och så

spisade de samman, kung Robinson samt hans förste

och ende undersåte.

Ty den stackars enslige skeppsbrutne europeen

var i detta ögonblick på sätt och vis en konung.

Genom sin öfverlägsenhet i afseende på mod,

rådighet, klokhet och vetande var han vildens herre.

Visserligen hade Robinson blott denne ende

undersåte — utom lamahjorden och papegojan. Men

hans makt var så mycket mera oinskränkt.

Och fast Fredag nu var både hans statsminister,

general, riksmarskalk och öfverståthållare, vågade

hans konung icke låta honom bli öfverkammarherre.

Robinson fann det nämligen betänkligt att låta ho-nom sofva i grottan, detta af fruktan att Fredag

skulle komma underfund med den hemliga

utgången: han hade ju ännu ej haft tillfälle att sätta

vildens trofasthet på prof.

Därför lät han honom bära ett fång hö ned i

källaren och däraf ordna ett nattläger åt sig. Och

för säkerhets skull lade han sina vapen bredvid

sin egen bädd.

Men därpå företog sig envåldshärskaren att i

egen hög person uträtta en syssla, som sällan faller

på konungars lott: han iklädde sig en tjänarinnasskepelse och mjölkade med egen hand sina

lamadjur inne på gårdsplatsen. Fredag vardt mycket

förvånad: han hade aldrig haft en aning om att

mjölk är en sund och närande dryck, enär hans

landsmän ej använde mjölk till födoämne. Men

när han fick smaka den, blef han förtjust i dess

smak, och han var mycket belåten, när Robinson

genom tecken lät honom veta, att det hädanefter

skulle bli hans göra att sköta mjölkningen. Han

fick strax försöka sig på det, och det gick bättre,

än både Robinson och han själf väntat.

Trötta af denna dags ansträngningar och

själs-spänning längtade båda till hvila och sömn. Men

innan Robinson slöt sina ögon, tackade han Gud för

allt godt, men först och främst därför, att han nu

fått en like till hjälp och glädje. »Delad sorg är half

sorg — delad glädje är dubbel glädje», säger med

rätta det gamla ordspråket. Robinson kände och

erkände med tacksamhet dess sanning.

nga yttre händelser störde nattens frid. Robinson

vaknade emellertid flera gånger. Dels förföljde

honom minnena från föregående dag, då han sett

sig nödsakad att döda en människa, ehuru han

visserligen gjort det för att rädda både sitt eget

och en annans lif. Det oroade i alla fall hans

samvete. Dels var han så öfverlycklig öfver att

TRETTIOFÖRSTA KAPITLET.

Eld, eld!ändtligen under sitt tak hysa en medmänniska, om

det ock var blott en okunnig indian, med hvilken

han ej ens ännu kunde tala. Och när han hörde

Fredags lugna andedrag nere från det öppna

källarrummet, kände han sig förvissad, att vilden var en

ärlig och trofast själ, i hvilken intet svek var, och

som aldrig skulle löna godt med ondt.

Så snart dagen grydde, gingo Robinson och

Fredag ned till stranden, där människoätarne

dagen förut firat sin blodiga fest. Under vägen gingo

de förbi den plats, där Fredag dagen förut hade

begraft de fallna fienderna. Här stannade den

unge vilden, kastade sig ned och började gräfva

med händerna i sanden, såg bedjande på Robinson,

smackade med läpparna och skar tänder, som om

han mellan dem krossat något hårdt föremål. Med

fasa och skräck fattade Robinson hans mening:

Fredag, som han räddat från att bli uppäten, ville

nu själf gräfva upp ett af liken och förtära dess

kött. Men Robinson grep honom hårdt i armen,

skakade på hufvudet och såg bister ut samt ryckte

honom bort från platsen, och lydigt följde Fredag

sin herre, ehuru han synbarligen ej var i stånd

att fatta, hvarför han ej kunde få göra sig ett godt

mål af sina fallna fienders kvarlefvor, något som

han var van att anse både som en triumf och en

njutning.

Så nådde de den plats, där vildarne under

gårdagen förrättat sina människooffer. Det var en förfärlig

syn. I en stor krets kring bålet var sanden

uppsparkad af den vilda dansen; här och där syntes

rödbruna, fuktiga fläckar, där människoblod hade

sipprat ned i sanden, och till höger och vänster

lågo afgnagda ben samt bitar af hufvudskålar. Medfasa vände Robinson sig bort och befallde Fredag

jorda dessa hemska kvarlefvor, medan han själf

gick bort till eldstaden för att se, om ej en gnista

ännu skulle glöda under askan. Förgäfves!

Missmodig stirrade han på de svarta bränderna — nu

skulle det bli ändå värre än förr att nödgas vara

utan eld, då där voro två munnar att mätta. Kunde

han icke på något sätt få eld, så vore många

näringsmedel obrukbara.

Fredag såg, att hans herre var nedslagen, och

sökte gissa sig till orsaken. Plötsligt sprang han

bort och ryckte yxan från hans bälte samt ilade i

full fart öfver strandsanden upp i skogen. Innan

Robinson ännu sansat sig och hunnit fatta

meningen med detta hans besynnerliga tillvägagående,

var han försvunnen.

»Hvad är meningen?» tänkte Robinson och

ropade med barsk stämma på Fredag, att han strax

skulle komma tillbaka. Han fruktade genast

förräderi från vildens sida. Kanske skulle denne

be-mäktiga sig fästningen, stänga Robinson ute, taga

hans ägodelar, lägga sig i försåt för honom och

mörda honom med hans egen yxa? Kunde han

verkligen vänta trohet eller tack af en varelse, som

var så rå, att han icke drog i betänkande att äta

jordade människors lik?

Robinson kände sig verkligen illa till mods.

Denne broder, som han önskat sig ur djupet af

sin själ, denne vilde, som han frälst från en

kvalfull död —---------

Men där kom ju Fredag åter i fyrsprång fram

ur skogen. Och i handen hade han en knippa

torrt gräs, ur hvilken det rök — ja, verkligen! I

samma ögonblick gräset flammade upp i klar låga,»Snart brann och sprakaui ett litet bål på stranden.»

4fkastade Fredag det på marken, lade torra kvistar

och ris ofvanpå, blåste på lågan, och snart brann

och sprakade ett litet bål på stranden. Därpå

vånde Fredag sig mot Robinson, och hela hans

ansikte strålade af förnöjelse.

Robinson blef alldeles utom sig af glädje —

först därför att Fredag var en trofast vän, som

sökte gissa sig till hans önskningar, och sedan därför

att han ånyo hade eld. I ögonblickets hänryckning

glömde han alldeles sin konungavärdighet, föll

Fredag om halsen, kramade och omfamnade honom

samt försäkrade, att han aldrig skulle glömma denna

tjänst, och att de från denna stund skulle vara

vänner i lif och död.

Fredag förstod icke ett ord, stackars man, men

han märkte, att hans herre var nöjd med honom,

och det gjorde honom så glad. Han sökte nu

förklara, att han sprungit till skogen, funnit ett stycke

torrt träd, huggit sönder detta med yxan samt

gnidit de båda bitarna hastigt mot hvarandra, tills de

börjat glöda. Han kunde konsten, han, den vilde

mannen! Därpå hade han virat torrt gräs omkring

trästyckena och sprungit. Af luftdraget stod snart

gräset i ljus låga.

En lång stund stod Robinson och fröjdade sig

åt den flammande lågan. Så grep han ett par

bränder, bad Fredag göra detsamma, och så

skyndade de upp till fästningen. Det varade icke länge,

förrän där på spisen brann en munter brasa. Den

glädjen hade Robinson icke haft på många, långa

år! Hans blick skymdes af tårar. I Fredag hade

den Allgode sändt honom en riktig skatt. Och med

honom eldens dyrbara gåfva!TRETTIOANDRA KAPITLET.

Trollet i grytan.

obinson beslöt att fira denna lyckosamma dag

med en riktig festmåltid. Han slaktade ett

af sina lamm, satte ett duktigt stycke kött på spettet

och bad Fredag vända det och passa väl på att

köttet ej blef brändt. Själf tog han sig för att laga

soppa. Han skar en bog af lammet, tvättade den

riktigt ren, högg den i bitar och lade dessa i sin

största lerkruka. Det var ju första gången han hade

tillfälle att försöka sina lerkärl, och han tog det

största, i hvilket han annars plägade kärna smör.

Därefter skar han några batater i skifvor och

krossade mellan två stenar en del majskorn. Nu

be-höfdes det blott vatten och en nypa salt, och så

sattes krukan öfver elden. Det riktigt vattnades i

munnen på Robinson — han hade ej smakat

köttsoppa, sedan han var i sitt föräldrahem. Ack,

hemmet! Väntade man månne ännu där att få återse

den försvunne sonen?

Fredag vände flitigt sitt spett: det syntes nog,

att det icke var första gången han skötte den

sysslan. Men kokkonsten kände han ej det ringaste

till, och därför kunde han ej fatta meningen med

Robinsons tillvägagående. Om en stund var steken

färdig, och efter Robinsons anvisning lade Fredag

den i ett sköldpaddskal. Robinson bar själf in den

i grottan och satte den på bordet.

Medan han var därinne och sysslade med

hvarje-handa, började vattnet i soppgrytan koka. NärFredag såg bubblorna på ytan, blef han högeligen

förvånad. Hvad kom åt batatskifvoma? De voro

.ju alldeles som lefvande och dansade upp och ner.

Det var lustigt! Men när de svängde om i allt

lif-ligare takt, liksom om de lekt kurragömma, och

vattnet flöt öfver alla bräddar med ett fräsande och

puttrande buller, blef han rädd. Det måtte vara

fett djur i krukan, tänkte han, ett troll, som ville

Vräka ut allt, hvad hans herre lagt dit. Förbittrad

på det lömska vidundret, stack Fredag handen

ned i grytan för att fånga det, men i detsamma

utstötte han ett genomträngande skrik, så att

Ro-binson förskräckt rusade ut ur grottan, i den tro

att människoätarne smugit sig in i fästningen och

höllo på att slakta hans nyvunne vän.

Denne sprang rundt på gårdsplatsen och

viftade i luften med ena handen; han skrek

oafbru-tet och gjorde de förfärligaste grimaser. När han

fick syn på Robinson, sprang han bort till denne,

pekade på krukan, som stod helt lugnt och

puttrade, visade sin skållade hand och jämrade sig,

så det var ynkligt att höra.

Robinson förstod genast, att vilden hade stuckit

handen i grytan, ehuru han omöjligt kunde begripa,

hvarför han fallit på en sådan idé. Men fast han

hade svårt att hålla sig från skratt vid Fredags

ömkliga min, skyndade han sig ner till bäcken,

ryckte af några saftiga blad, som växte där,

rusade tillbaka, klöf bladen och lade den mjuka,

kylande bladväfnaden om handen samt virade några

basttrådar om det hela. Smärtan lindrades strax,

men Fredag måste flera timmar gå med bindan

om handen.

När Robinson hällde upp soppan, visade hanFredag skrek oajbrutet.Fredag, att det ej fanns något lefvande djur på

hennes botten. Men först lång tid efteråt, när

Fredag lärt sig sin herres språk, fick denne

förklaring på den förskräckelse, som länge grep

Fredag vid åsynen af kokande vatten. Då han ej

kunnat upptäcka något lefvande djur i grytan, trodde

han fullt och fast, att det varit någon ond ande,

som tillfogat honom den gräsliga smärtan. Och i

denna tro styrktes han däraf, att Robinson ej var

lik någon af de människor, Fredag förut sett, utan

hade hvit ansiktsfärg samt långt skägg på kinderna

och kring munnen och således ovillkorligen måste

vara en stor trollkarl, hvilken hade en hel här af

andar i sin tjänst.

Det var sålunda förspilld möda, när Robinson

försökte öfvertala Fredag att smaka på soppan —

han skulle ej vågat röra vid en slik trolldryck, om

det så gällt hans lif. Så mycket bättre smakade

den Robinson, oaktadt han i brist på sked måste

dricka den ur en liten lerskål. Men när steken

kom fram, ville Fredag också vara med: den var

intet trolltyg utan någonting, som han förstod sig

på. Okunniga människor se alltid något

öfverna-turligt i det, som de ej hafva någon erfarenhet om.

TRETTIOTREDJE KAPITLET.

Framtidsdrömmar och framtidsplaner.

(.fter slutad måltid satte sig Robinson i sin

»tänkevrå» för att öfverväga, hvad han för

framtiden skulle göra, sedan hans lif ej längre be-höfde vara så enformigt och glädjelöst, som det

hittills varit. Han var ej mera som en pelikan

i öknen — för att begagna skriftens ord. Han hade

fått en kamrat, och om han och Fredag ej ännu

kunde fullt förstå hvarandra, var det dock en

hugnad att ej vara alldeles utesluten från umgänge

med likar. Han hade ånyo den glädjen att se eld

brinna på den härd, som han med så mycken

möda hade murat under de första tunga dagarna på

ön. På hans ö fanns det godt om lifsmedel af alla

slag, och erfarenheten hade lärt honom att draga

nytta af dem genom att så och plantera, skörda

och laga mat. Det hade kräft strängt arbete,

förstås. Men nu behöfde han ju ej längre arbeta och

möda sig själf — hade han icke en slaf, den han

räddat från en smärtfull död? Skulle det ej vara

Fredags oafvisliga plikt att nu arbeta för sin

räddare? Själf kunde Robinson göra sig goda

dagar, äta, dricka och vara glad. En lång, lugn och

sorgfri framtid kunde han nu få i stället för den

första tidens hårda försakelser. — Var han icke

oinskränkt härskare på sin ö? Var han ej väl

värnad mot anfall, och hade han ej gått segrande ur

striden med vildarne?

Så satt han en stund och byggde luftslott.

Men snart flngo hans tankar en annan riktning

— han hade ej förgäfves gått i lifvets hårda skola.

Kunde ej Fredag dö? Kunde ej elden sedan

ånyo slockna? Om så skedde, skulle hans lugna

lif med ens taga ett brådt slut. Hade han under

någon tid vant sig vid ett lättjefullt och makligt

lif, kommit ur arbetstagen och fått sina muskler

förslappade, då skulle han stå där vackert. I sin

barndom hade han slagit dank, och därför fickhan lida än i dag. Endast ett ihärdigt arbete hade

han näst Guds bistånd att tacka för sin nuvarande

förbättring, i det han aflagt sina dåliga vanor och

gjort den erfarenheten, att ett lugnt samvete är den

bästa hufvudkudden. Icke skulle hän nu med

be-rådt mod och fri vilja bli lika tanklös och

vilje-vek som i forna dagar! Bort det!

Och han sprang upp och gick med raska steg

fram och tillbaka på gårdsplatsen, under det

Fredag bar kvarlefvorna af måltiden ned i källaren

och på en vink af Robinson började mjölka

lamatackorna.

Nej, aldrig skulle Robinson börja en tillvaro af

vällefnad och sysslolöshet! Då skulle det ej dröja

länge, innan han glömde Gud, hvilken otaliga

gånger frälst honom ur nöd och fara och vändt till

godo så mycket, som såg så hotande ut. En

dylik otacksamhet skulle föra honom till slöhet och

likgiltighet eller måhända till trots och öfvermod!

Nej, med djup och innerlig tacksamhet skulle

han mottaga de välgärningar, hans himmelske

Fader sändt honom i allt ymnigare mått, mottaga

dem med ödmjukhet och bruka dem med måtta.

Men som hittills skulle han också träget arbeta,

äfven om han ej behöfde det lika mycket som förr.

Endast så skulle han med tålamod och

undergif-venhet åter kunna bära de tunga dagar, som Gud

kanhända i sin vishet kunde finna för godt att skicka

honom. Hvar vecka skulle han om lördagen lefva

af frukt och af hvad stranden eller skogen gaf, och

sista dygnet i hvar månad ville han vara allena

med sig själf för att pröfva sitt hjärtas tankar.

Då skulle Fredag vistas å »sommarnöjet».

Dessa föresatser skänkte honom den rena glädje,som alltid följer

hvarje ärligt

me-nadt beslut i

spåren och är dess

skönaste lön.

Men som han

kände sitt

hjärtas vankelmod

och viljesvaghet,

beslöt han att

nu, medan hans

håg ännu var

varm under det

friska intrycket,

åstadkomma

något, som kunde

vara honom till

daglig erinran.

Han tog en

flintmejsel och

inristade i

skifferväggen öfver

ingången till sin

grotta orden:

Gudsfruktan! Arbete! Måttlighet!

TRETTIOFJÄRDE KAPITLET.

Befästningsarbeten och språkundervisning.

ast Robinson aldrig, sedan han kom till sira

ö, känt sig så lätt om hjärtat som nu, hyste

han dock i sitt sinne ett djupt bekymmer för fram-tiden. Han fruktade, att vildarne kunde vända

tillbaka för att söka sina förlorade kamrater och då

uppspåra honom och Fredag. De skulle i så fall

säkerligen utkräfva en grym hämd på dem båda.

Därför upptog han ånyo sin gamla föresats att

förvandla sin bostad till en riktigt stark fästning.

Så länge han varit ensam, hade han måst uppgifva

denna plan och endast ofullkomligt kunnat värna

sin bostad. Nu hade fästningen två mans

besättning, och nu skulle planen nog kunna genomföras.

Robinson steg därför upp för sin repstege och

tog från bergets topp en öfversikt af sin bostad

och dess omgifningar. Skiffervallen, som han med

så stort arbete hade uppfört, och som omgaf tre

sidor af hans gårdsplats, skulle förblifva orubbad.

Men utanför den skulle han taga bort både skogen

och kaktushäckarna samt det gamla pilträds-stängslet,

så att det rundt om bostaden eller skiffervallen

skulle bli en öppen gata på 15 meters bredd. Då

skulle en fiende icke kunna smyga sig inpå honom

utan att bli bemärkt.

Sedan ämnade han gräfva en bred och djup

graf utanför skiffervallen, och längs dennas yttre

rand skulle han sätta en lång rad spetsiga

stormpålar eller palissader, som det heter på

befästnings-språkct. Och slutligen skulle den vattenledning,

som han förut påtänkt, nu komma till stånd.

Vattnet skulle ledas från bäcken till fästningsgrafven

och sedan genom en sidoränna genom själfva

gårds-platsen, på det man, i händelse af en verklig,

allvarsam belägring, ej skulle lida brist på vatten.

Ja, nog var detta stora planer, helst om man

tager hänsyn till huru ofullkomliga verktyg, som

Robinson hade. Fästningsgrafven skulle vara minsttvå meter djup och fyra meter bred, om den skulle

göra någon nytta. Men för arbetet med densamma

hade Robinson inga andra redskap än spadar af

musselskal, icke en hacka, icke en skofvel. Minst fyra

hundra pålar behöfde han till palissader, och alla

dessa skulle göras af trädstammar, dem han först

måste fälla i skogen och sedan tillspetsa med slöa

stenyxor. Att leda vattnet från bäcken kräfde också

ett långsamt och svårt arbete, då en jordrygg måste

genomgräfvas.

Men under årens lopp hade Robinson vant sig

vid uthållighet i arbetet och måst åtnöjas med

ofullkomliga verktyg, så att dylika svårigheter

af-skräckte honom icke. Han hade tagit till valspråk:

Med Guds hjälp och friskt mod!

Naturligtvis var det icke lätt att få Fredag att

förstå, hvad han skulle göra. Allting måste ju

förklaras för honom genom tecken. Men med hvar

dag gick det lättare. Till en början lick Fredag

i uppdrag att gå ned till stranden för att uppsöka

musselskal och flata, hvassa stenar, som kunde

användas till gräfning och pålhygge.

Följande dag togo de i tu med arbetet, och nu

fortgick detta med lif och lust från tidiga

morgonen till sena kvällen. Någon påhälsning af

människoätarne hade de ej att frukta vid denna

tid, då passadvinden ständigt blåste. Den hade

nämligen sådan riktning, att vildarne ej kunde lägga

till vid ön under de månader, då den härskade.

När Robinson och Fredag höllo rast och

in-togo sina måltider, sökte den förre lära den

sist-nämde litet af sitt modersmål, på det de ej skulle

vara uteslutande beroende af teckenspråket, som■V /T

Htfästningsarbclenofta vållade dem stora svårigheter. Först fick då

Fredag lära sig namnen på de föremål, som voro

,i och utanför grottan, kroppens olika delar,

klädesplaggen, hafvet, bäcken, skogen, luften, deras

■redskap, djurens namn o. s. v. Därpå fick han

börja foga två, tre och flera ord samman till

enk-ilare meningar.

Fredag hade lätt för att fatta och gjorde sitt

bästa, helst han fann undervisningen särdeles

angenäm och lärorik. Också dröjde det icke stort

mer än ett halft år, förrän han kunde tala med

-sin lärare om deras gemensamma arbeten,

väderleken, vildarne, husdjuren och annat sådant. Icke

var det just någon välklingande, ännu mindre

felsfri tyska, som Fredag talade, och aldrig blef den

■det heller. Men det var dock något helt annat,

än når Robinson måste låta sig nöja med Påls

papegoj pladder. Och ändå hade detta en gång

gjort honom så glad. Nu kunde han knappt

fatta, hur det kunnat roa honom.

Med hvar dag visade sig också Fredag allt mer

som en stark och outtröttlig arbetare och — hvad

mera var — som en god och trofast vän, den där

höll af sin herre af allt hjärta. Robinson kunde

ej annat än mer och mer tycka om honom, helst

sedan de börjat kunna tala med hvarandra. Och

hur ifrigt mottog ej vilden den undervisning, som

Robinson under deras sammanvaro sökte meddela

honom!TRETTIOFEMTE KAPITLET.

Fredags hemlängtan.

Ben kortare regntiden vållade ett uppehåll

i arbetet, men sedan grepo sig Robinson

■och Fredag an på nytt, och efter bortåt ett halft

års förlopp var allting i ordning. Nu kunde de

med godt mod afvakta ett möjligt anfall af

vil-darne, ty, innan någon af dessa hunnit komma

öf-ver grafven och bestiga pålverket, skulle han bli

upptäckt och antingen nedskjuten af en pil eller

spetsad på en lans.

Robinson och Fredag hade en dag bestigit en

höjd vid norra kusten af ön. Här kunde de skåda

långt ut öfver hafvet. Fredag såg sig

uppmärksamt omkring åt alla sidor.

Med ens höll han handen öfver ögonen,

upp-.gaf ett jubelrop samt började hoppa och dansa

och göra de sällsammaste åtbörder. Robinson

började tro, att hans vän fått solstyng eller

förlorat förståndet.

— Hvad går åt dig, Fredag? sporde han

förskräckt.

— Juk huu! Juk huuu! skrek Fredag. Se

land, se välsignadt land, se mitt eget landi

Hans kinder glödde, och ögonen tindrade.

— Hvar då? Jag kan inte se annat än haf!

förklarade Robinson.

— Fredag stora ögon, långa ögon! Se mitt eget

land, min fars land. Juk hu, juk huuu!— Ligger ditt fädernesland där? Är det dig

så kärt?

— Fredag mycket glad! Juk hu! Fars land!

— Ville du gärna komma hem till ditt eget

land igen?

— Gärna hem. Mycket glad!

Och Fredag hoppade och dansade, så att

svetten lackade af honom. Men så rätt och naturligt

det var, att indianen skattade sitt fosterland och

sin fader så högt, blef Robinson nedslagen vid

tanken på, att Fredag längtade dit och kanske

en dag skulle lämna honom lika ensam, som han

förut varit. Han beslöt därför att pröfva Fredag

— Längtar dn efter att åter komma hem och

äta människokött? sporde han.

— Nej, nej! Fredag skola lära sitt folk att

icke äta människor utan äta lamakött och dricka

mjölk och icke vara grymma.

— Men om de nu åte upp dig?

— Nej, nej — vänner icke äta vänner, bara

dödade fiender. Icke äta upp Fredag.

— Utan båt kan du inte komma hem till de

dina.

— Fredag göra kanot — Fredag gjort en, två,

tre kanoter förr i fars land.

— Då är det bäst, att du gör dig en båt och

seglar hem till ditt folk, sade Robinson allvarligt.

Det är klart, att du längtar dit, och jag vill inte

förbjuda dig att fara.

Fredag skakade upprepade gånger på hufvudet.

— Nej, kazika följa med, Fredag ro, ro stora

hafvet hem till fars land, fars folk. Fredag ro

kazika.— Du får allt fara ensam — jag har ingen

lust att bli uppäten af dina fränder.

— Fredags folk inte äta Fredags kazika.

— Det törs jag inte lita på. Men res du!

— Fredag alltid vara hos kazika — gå här,

äta här, sofva här. Men kazika ond på Fredag

och skicka Fredag bort.

— Nej, du själf längtar ju hem.

— Om inte kazika resa, inte heller Fredag resa.

Robinson blef rörd vid detta bevis på tillgif-

venhet.

— Skulle du för min skull vilja afstå från att

se ditt land? Och dock blef du så glad, när du

såg det skymta långt i fjärran! Jag förstår dig

så väl: om det landet, där jag har min far och

gamla vänner, låge så nära, som ditt ligger, skulle

jag icke vara sen att ge mig af dit. Och därför

skola vi hjälpas åt att få en båt färdig, och se’n

skall du fara hem.

Då räckte Fredag sitt spjut fram till Robinson,

pekade på sitt nakna bröst och sade:

— Kazika taga Fredags lif. Fredag bli hos

kazika död eller lefvande.

Robinson var öfvervunnen. Han grep indianens

hand och tryckte den hjärtligt.

— Tack för din vänskap! sade han. Icke skall

jag taga ditt lif. Vi skola fastmera hålla trofast

samman, och i morgon skall du få se en båt, som

jag hållit på med länge. Kanske få vi den snart

färdig, då vi äro två.

Fredags anlete strålade af glädje, då han hörde,

att kazika satte värde på hans vänskap, och han

kände sig Stolt och lycklig.TRETTIOSJETTE KAPITLET.

Fredag som läromästare.

oljande morgon gingo de till det stora

bröd-fruktträdet, som kostat Robinson så många

mödor och svettdroppar. Robinson var icke litet

stolt öfver det storverk, han här påbörjat, om det

också icke blifvit fullbordadt.

Men Fredag fann det tydligtvis icke alls

be-undransvärdt: han slog med båda händerna och

skakade på hufvudet, liksom om han velat säga,

att det där dugde inte.

— Tycker du, att det är dåligt gjordt? sade

Robinson litet stött. Jag skulle just vilja se dig

göra det bättre!

— Fredag inte göra båt med yxa — Fredag

göra båt med eld.

Robinson blef mycket förvånad.

— Eld bita större stycke än yxa, fortsatte

Fredag. Eld bränna här, bränna där. Fredag passa

på, släcka elden på rätt ställe. Fredag göra

kanot, när nästa regntid varit.

Robinson förstod med ens Fredags mening,

men äfven om han själf fallit på den tanken, hade

det ju tjänat till ingenting, då han inte haft

någon eld, sedan han låg sjuk. Fredag hade skaffat

elden och visade nu ett nytt sätt att begagna den:

det var minsann en duktig kamrat, som Robinson

hade fått på sin ö.

Det var också med helt andra känslor än förut,

som den forne enstöringen motsåg regntiden dennagång. Han hade mänskligt umgänge och kunde

tända sin lampa, när det blef skymning. Förr

hade han suttit dyster hela de långa mörka

dagarna i sin grotta och lyssnat på störtskurarnas

oaflåtliga plaskande. Fredag kände till många

växter och sättet att använda dem, liksom han

äf-ven kunde utföra en hel del arbeten, som voro

Robinson obekanta. Och många företag kunde de

nu lätt gå i land med, då de voro två och hjälpte

hvarandra — Robinson ensam hade ej orkat med

dem. På så sätt hjälptes de troget åt och lefde

mer för hvarandra än för egen fördel.

Fredag förstod sig till exempel synnerligen väl

på att af bast förfärdiga mattor så fina, mjuka och

tunna, att de kunde begagnas till kläder. Snart

nog hade Robinson också lärt sig den konsten, och

inom ej så lång tid hade de så mycket mattväf,

att det räckte till en dräkt åt dem hvar. Det

valen lycklig dag, då Robinson kunde få lägga af sig

sin styfva, oformliga kostym af lamans ogarfvade

hud och kläda på sig den nya: han kände sig som

en ny människa.

Fredag förstod också att såväl af kokosnötens

bast som af åtskilliga med linet och hampan

besläktade växter tillverka tåg och snören, som voro

vida starkare och finare än de, som Robinson

åstadkommit. Han kände också ett förträffligt sätt att

knyta fisknät, och det dröjde ej länge, förrän hans

kazika också hade lärt sig detta.

Under dessa sysselsättningar fortfor Robinson

att öka Fredags språkkunskaper, och genom

förklaringar öfver många ting i naturen sökte han

också öka hans förstånd och vetande.TRETTIOSJUNDE KAPITLET.

Fredags begrepp om Gud.

^n dag sutto de i grottan och knöto fisknät

vid skenet från den lilla lampan. Fredag

hade berättat sina barndomsminnen och skildrat

ett och annat af de krigståg, i hvilka han med

sina stamförvanter deltagit. Då blef Robinson

nyfiken att få veta, hvilka begrepp Fredag kunde

hafva om Gud.

— Säg mig, Fredag, sade han, vet du, hvem

som skapat himmel, jord och haf?

— Skapat? Hvad betyder det ordet, kazika?

— Jag menar: hvem har gjort det?

— Det har Tupan, svarade Fredag.

— Hvem är Tupan?

— Det är han, som dundrar. Dundrar högt

oppe. Bom! Bom!

Och Fredag sökte härma åskan.

— Hvad vet du om honom?

— Han är en gammal, gammal man — mer

gammal än solen och månen och stjärnorna. Alla

ting säga »O» till honom.

Fredag kastade sig på knä för att beteckna, att

alla ting tillbedja honom.

— Är han ditt folks gud?

— Han öfver alla, lefver alltid. Har många

hustrur och många barn, de också lefva länge.

Men Tupan är deras kazika.

— Hvar bor han?— På de

höga bergen

i öster, i de [-guldskinan-de-]

{+guldskinan-

de+} skyarna,

som segla

åfver de

hvi-ta bergstopparna.

— Har

du sett

honom, Fredag?

— Nej,

aldrig. Det

är bara Ova-

kakierna,

som se Tupan, när de bära fram offer till honom.

De säga »O» till honom och tala sedan om, hvad

han har sagt.

Robinson fann efter en stunds begrundande, att

Fredag med »ovakakierna» menade stammens präster.

— Nå, sade han, hvart komma människorna,

när de dö?

— Somliga komma till Tupan. De bli hans

slafvar och göra allt arbetet i hans skyslott, och

de modiga bli gifta med hans döttrar och lefva

länge. Men då skola de ha dräpt och ätit upp

riktigt många fiender.

Robinson kunde nu förstå, hvarför vildarne

firade glädjefester, när de tagit några fångar, som

de kunde slakta och förtära. Hvarje sådan fest

bragte dem närmare saligheten i ett annat lif och

gjorde dem värdiga att bli gudar. Det var då där-för, som Fredag velat gräfva upp liken af sina

förföljare. Men det smärtade Robinson, alt hans vän

skulle vara så okunnig. Och från den dagen

började han, så godt han kunde, att tala med Fredag

om den sanne Guden, skaparen och uppehållaren,

om Jesus Kristus, hans födelse, lidande och död

på korset, uppståndelse och himmelsfärd samt hans

återkomst vid tidens slut för att döma alla jordens

släkter. Det gick mycket långsamt att berätta allt

detta, ty Fredag kunde till en början ej förstå en

hel mängd ord och uttryck, som Robinson

begagnade, och denne måste ofta på mångahanda sätt

förklara, hvad han menade. Men så småningom

började Fredag förstå en del, och då fattade han

en varm kärlek till denne Gud, som var så mäktig

och så högt älskade sina barn, och isynnerhet till

Jesus, som vandrade omkring bland de fattiga och

eländiga, botade de sjuka, bespisade de hungriga

och slutligen offrade sitt lif för människosläktets

frälsning. Det lät som en underbart vacker saga.

Snart lärde sig Fredag de tio Guds bud och

bönen Fader vår, och från den dagen läste han

och Robinson gemensamt sin aftonbön som två

fromma barn. Fredag sade själf, att kazikas Gud

hade af kärlek låtit honom falla i fiendernas

händer. Icke hade han annars blifvit bekant med

ka-zika, som lärt honom så mycket, och aldrig hade

han väl heller fått höra så mycket härligt och

trösterikt om den gode Guden.

Och så blef den annars så långsamma, mörka

och tunga regntiden en välsignad vår för Fredags

själ, en vår, som kom med ljus, hopp och

förtröstan på världarnas upphof och styresman.TRETTIOÅTTONDE KAPITLET.

Båten sättes i sjön.

törtskurarna och hvirfvelstormarna upphörde,

och himlen log blå och klar. Och med gladt

mod tog Robinson ånyo ihop med sin båt.

Nu var det Fredag, som öfvertog ledningen af

arbetet. Väl hade Robinson under årens lopp

huggit bort en dryg del af den väldiga stammen, men

både botten och sidor voro ännu alltför tjocka.

Först gällde det att fälla trädet — stammen

blefve nämligen lättare att komma åt, om den låge

på marken. Fredag tände eld rundt om stammen,

så att den började brinna, men passade noga på,

att elden ej Fick utbreda sig längre än lämpligt

var. Småningom förtärde elden den allra nedersta

delen af stammen, och slutligen återstod här

endast en smal, svartbränd pelare. Då kastade

Fredag ett tåg om en af de stora grenarna i toppen, och

med förenade krafter halade Robinson och Fredag

i tåget för att draga trädet omkull.

Ett starkt brakande visade, att de icke drogo

förgäfves. Robinson räknade takten, och så halade

de ånyo; åter brakade det, och långsamt segnade

den väldiga kronan ned mot marken. De släppte

hastigt tåget och sprungo åt sidan för att ej träffas

af trädet, och i nästa ögonblick låg skogens jätte

på marken, som darrade efter stöten. Genljudet

af dånet hördes från bergen på ön.

Fredag hade låtit trädet falla så, att den afRobinson uthuggna urhålkningen låg uppåt. Nu

gällde det att skilja af toppen, och äfven detta

gjorde de snabbt och lätt med tillhjälp af elden.

Därpå skulle de göra urhålkningen större, så att

botten och sidor blefvo tunnare. Fredag tände eld

inuti urhålkningen och skötte den med sådan

skicklighet, att alldeles lagom trä brändes bort, så att

skrofvet hvarken blef för tjockt eller för tunt.

Efter ett par månader hade F"redag verket färdigt.

Under tiden gjorde Robinson en mast och ett

par åror; som segel ämnade han använda en af

de stora bastmattor, som de båda förfärdigat under

regntiden.

Men huru skulle de få båten i vattnet?

Olyckligtvis var det en dryg bit till stranden, ehuru

marken sluttade hela vägen, och ingen skog hind-rade. Men de voro inte rådlösa. De använde samma

utväg, som våra skeppsbyggare, när ett fartyg skall

»gå af stapeln», som det heter. Först skaffade

de sig ett par runda trädstammar och några

duktiga häfstänger. Sedan lyfte de båtens främsta del

— stäfven — med en af häfstängerna och lade en

rund trädstam under; därpå makade de båten ett

stycke längre fram på rullen samt stucko en ny

rulle under stäfven, och nu gick det ganska lätt

att skjuta fram båten på de två rullarna. När den

ena rullen blef fri bakom båtens akter, flyttades

samma rulle åter fram och lades under stäfven.

På detta sätt fingo de snart ned båten till

stranden, och det är lätt att tänka sig, huru förtjusta

Robinson och Fredag blefvo, när de sågo, huru

lätt och stolt båten flöt på vattnet. Det var långa

års sträfvan, som nu krönts med framgång för

Robinson, och han hoppades säkert, att denna hans

båt skulle bli honom till stor nytta.

TRETTIONIONDE KAPITLET.

I afskedets stund.

u återstod ingenting annat än att göra i

ord-vl ning en duktig matsäck, bära vapnen ned

i båten och så segla ut. Men hvart skulle kosan

styras?

Fredag ville hem till sin ö, till »fars land», ochfarvattnet dit kände han till punkt och pricka,

eftersom han flera gånger farit den vägen. Robinson

å sin sida ville helst styra färden mot fastlandet,

där han hoppades finna europeer, som kunde

hjälpa honom att återvända hem. Men han visste ej

vägen dit, och måhända låg detta fastland

hundratals mil borta, under det Fredags ö låg inom

synhåll för indianens skarpa öga. Robinsons längtan

att komma i beröring med bildade människor

segrade slutligen öfver Fredags invändningar, helst

denne på inga villkor kunde förmå sig att skiljas

från kazika. Och så beslöto de, att de nästa dag

skulle göra allt i ordning och, så fort vinden blefve

gynnsam, styra åt det håll, där fastlandet enligt

Fredags åsikt var beläget.

En morgon i gryningen stodo de resfärdiga på

toppen af berget ofvanför grottan. Robinson hade

under de gångna åren längtat så outsägligt efter

den stund, då han skulle kunna få lämna denna

ö. Men när det nu gällde att fara, kändes det ej

så lätt som han tänkt. Han hade lärt sig att älska

denna lilla vrå af världen, där han kämpat med

förtviflan, eldats af hoppet, lidit och hedt och gladt

sig åt så många små framgångar.

Han lät Fredag gå i förväg ned till båten och

steg själf upp på bergets högsta spets. Här såg

han sig omkring åt alla sidor.

Där nere låg fästningen med sina grönskande

hägnader, den lilla gårdsplatsen med fisknät och

lamahudar samt de lerkärl, som vållat honom så

mycket bry och så mycken glädje. Vid bäcken betade

hans lilla hjord, som varit honom till så mycken nytta

och så ofta skingrat hans bekymmer. Hvem skulle

nu taga hand om de vänliga djuren? Säkert skullede sakna och sörja sin herre. Och där borta låg

hans lilla »sommarnöje». Allt detta hade han lärt

sig älska, från och med träden, vid hvilkas fot han

sökt skugga mot middagssolens glöd, till klipporna,

i hvilkas reninor han funnit saltets härliga krydda.

Han utsträckte armarna, han skulle velat sluta allt

i sin famn, och han tackade Gud för alla de

välgärningar, han här fått röna samt bad honom att

med faderlig hand styra hans färd, då han nu

ånyo gaf sig ut på det vida hafvet, och att en gång

återföra honom till föräldrar och hemland.

När han steg ned från berget, var hans blick

skymd af tårar. Till all lycka skingrades snart

hans dystra stämning: Pål, hans lifliga papegoja,

kom flygande mellan träden och pladdrade efter

honom sitt vanliga: »Stackars Robinson!» Robinson

sträckte ut handen, och strax kom Pål och satte

sig på hans skuldra under muntert pjoller.

Robinson hade ej hjärta att lämna kvar sin bevingade

vän utan beslöt att taga den med på färden. Med

raska steg bar det af mot stranden och vid

åttatiden på morgonen lade båten ut. Det var på

nionde året efter Robinsons ankomst till ön.

FYRTIONDE KAPITLET.

På seglats.

Bet blåste en frisk kuling, och vackrare väder

hade de aldrig kunnat önska sig för sin färd.

Robinson satt akterut och styrde med en åra, Fre-»Vid tittu-liden pti monjonen tade båten ut.»dag passade på seglet. Båten gled lätt genom

vattnet, men som den ingen köl hade, gick det icke

an att göra några våldsamma rörelser: då kunde

den lätt kantra.

Efter en stunds seglats sågo de framför sig en

hvit, skummande bränning. Robinson hade sett

den ofta nog från ön och visste, att den härledde

sig af ett långt klipp-ref eller undervattensskär, som

sträckte sig en hel mil till sjös rakt söderut.

Således måste de göra en omväg för att ej bli

sittande på refvet. Men så snart de hunnit yttersta

spetsen af dessa undervattensklippor, blef båten

med ens som upprorisk och lydde hvarken roder

eller segel utan vände rakt mot söder och for af

med en svindlande fart. Fredag tog ner seglet, men

utan påföljd: båten rusade åstad med ohejdad fart,

ty den hade kommit in i en af dessa starka

hafs-strömmar, som äro så vanliga i det heta jordbältet.

De togo till årorna, men allt deras arbete var

fruktlöst; båten sköt fortfarande samma fart, och

det låg nästan något hemskt och onaturligt i denna

osynliga, obegripliga drifkraft — det var, som om

båten blifvit bortförd af ett hafsvidunder. Oeh till

på köpet började denna svaga farkost gunga ganska

betänkligt i de oroliga vågorna, hvilkas toppar

redan krusades hvita af vinden. Robinson blef

allvarligt bekymrad: södra spetsen af ön låg redan

långt bakom dem, och bergen oeh skogarna

skönjdes allt svagare. Komme ön ur synhåll för dem,

innan de fått annat land i sikte, kunde de få ligga

och drifva rundt ute på oceanen utan mål, utan

kompass eller sjökort oeh med lifsmedel, som voro

afsedda endast för några få dagar. Och till på

köpet i en båt, som saknade köl!Hur de stirrade, kunde de intet land se

framför sig, och bakom dem insveptes ön allt mer i en

slöja af töcken; synranden blef sväfvande,

skuggorna blefvo djupblå, de lägre delarna af ön

för-svunno. Blott ett par af de högsta bergstopparna

syntes i fjärran som blågrä pyramider. Så

för-svunno äfven de.

Robinson såväl som Fredag hade redan för

längesedan lagt upp årorna, ty de insågo, att deras

arbete var förspilldt. Modlösa och bleka af

dödsfruktan sutto de båda och spejade, om ej ett nytt

land skulle dyka upp framför dem, sedan de

tillvinkat sin ö ett sista farväl. Robinson hade

under sin vistelse på denna ö lärt sig att tro på Gud

och lägga sin framtid i hans händer — därför

bibehöll han dock till en viss grad sitt lugn, hur

hotande deras seglats än tedde sig. Fredag, som

aldrig lärt sig att lita på Gud, var däremot nära

att förtvifla och frågade rent ut, om de ej skulle

kasta sig i sjön för att undgå en kvalfull

hungersdöd och göra pinan kort. Mildt men allvarligt

förebrådde Robinson honom hans klenmodighet och

hans bristande förtröstan samt sökte lugna honom.

Och dock ångrade äfven han, att han gifvit sig

ut på hafvet — det syntes nu en gång för alla

vara hans lott, att resor skulle bringa honom i

olycka. De föregående gångerna hade han haft sig

själf att skylla, ty då hade han verkligen gifvit sig

ut alldeles i onödan. Men nu?

Han måste vid närmare eftersinnande medgifva,

att han ej tänkt stort bättre för sig denna gång

än förut. Hur långt det var till fastlandet, visste

han ju ej — icke ens riktigt åt hvad håll han hade

att söka detta fastland. Och hur illa rustad var

5 d

Robinson.han ej! Båten var som ett baktråg och skulle vända

bottnen i vädret vid första storm. Kanske kunde

de bli väderdrifna till en eller annan kust och

måhända träffa på människor också. Men om det

nu vore människoätare, som stodc tillreds att

mottaga dem, så vore det just inga ljusa utsikter —

hvad hade han haft på den galejan att göra?

Men sedan han tänkt sig in i, hvilka faror de

kunde möta, fattade han åter mod.

— Jag skulle önska, sade han till Fredag, att

vi aldrig gifvit oss af utan i lugn och ro stannat

på vår fridfulla ö. Eller också styrt kursen mot

ditt land. Men här duger det ej att hänga läpp —

jag har ofta erfarit, att hvad som såg mest hotande

ut, tog en lyckosam utgång. Jag är också fullt

förvissad, att den, som sätter sin fasta lit till

Herren, kommer icke på skam. Tag du fram

matsäcken, Fredag, och låt oss få ett bastant mål,

medan vi ha godt om tid. Kanske det sedan kan

bli frågan om att ta i med bägge näfvarna, och

då är det godt att inte vara slak i senorna.

Förslaget piggade upp Fredag en smula, och

båda läto sig maten väl smaka. Men sitt lilla

vattenförråd beslöto de spara — de visste ju icke,

huru lång deras resa kunde bli. Ty nu hade den

sista bergstoppen på ön försvunnit ur deras

synkrets, och de kunde ej urskilja annat än haf på

alla sidor.FYRTIOFÖRSTA KAPITLET.

Slutet på sjöresan.

> är nöden är som störst, är hjälpen som

™ närmast», heter det. Så också här.

Ro-binson satt likgiltig och trött och hade redan

upp-gifvit allt hopp om räddning, då Fredag försiktigt

reste sig upp i båten: han hade märkt, att farten

så småningom saktat af. Därför stödde han sig

mot masten och såg sig omkring en stund, vände

sig om och satte sig, grep åran och ropade till

Robinson:

— Kazika! tag åran! Rägge åror vid en sida,ro med fyra armars kraft! Strömmen delar sig, in

i vänstra strömmen och tillbaka till kazikas ö!

Nu blef det lif i Robinson, han grep åran, och

af alla krafter rodde de för att få båten in i

vänstra strömdraget. Det var lätt att se, hurusom

strömmen verkligen delade sig, ty på den bleka,

matta hafsspegeln kunde man tydligt urskilja den

som ett stålblått, krusigt bälte. Båda roddarne

grepo sig an, så att det knakade i årorna, och

armarnas muskler spändes som stålfjädrar. Kampen

var afgjord på några minuter: den starkare

strömmen dref båten åt höger men de fyra armarnas

gemensamma rodd åt vänster; båten vickade hit

och dit med sin tvära stäf och rullade, så att de

hvarje ögonblick voro i fara att kantra. Slutligen

segrade dock roddarne, understödda af den

svagare strömmen, och båten vände först mot öster

och sedan mot norr. De sågo nu åter en

möjlighet till räddning.

Utmattade och flämtande af trötthet hvilade de

på årorna och samtidigt ropade Robinson: »Hurra!»

och Fredag: »Juk huu!» Nu skulle de föras upp

till östra sidan af sin ö, och om än strömmen

ånyo ändrade riktning, skulle det nog gå att ro

ut ur den. Sedan skulle de väl reda sig i land

med årorna.

Snart steg också deras ö upp ur hafvet för

deras förtjusta blickar. Hur hade ej Robinson längtat

att få vända ön ryggen! Hur .varmt hade han ej

bedt Gud att få komma därifrån! Aldrig hade han

väl tänkt sig, att han någonsin skulle af hela sin

själ önska sig dit tillbaka och med jublande glädje

hälsa åsynen af dess bergstoppar! Så kortsynt är

människan.»De landade på öns södra spets.*Efter några timmars rodd mot vinden landade

de ändtligen på öns södra spets — just där Robinson

med så stor förskräckelse sett vildarnes fotspår.

När han nu steg i land, kände han sig så trygg,

som om ingen fara och inga bekymmer mera

funnits till i världen.

Nu togo Robinson och Fredag upp sitt

matförråd ur båten och slogo sig ner i skogsbrynet

vid stranden. Efter slutad måltid gingo de åler

till sjös och följde nu öns västra kust norrut. Vid

solnedgången landade de på samma plats, där de

på morgonen lagt ut. Och så var den resan slut.

När Robinson åter stod på gårdsplatsen med

Pål på sin axel, ropade papegojan som vanligt:

»Stackars Robinson, stackars Robinson!» och slog

med vingarna. Robinson måste småle åt

pratmakaren. Men inom sig tänkte han, att värre kunde

det ha gått, och han tackade Gud, att resan slutat

så lyckligt, samt att han fått återse sitt hem och

sin kära lamahjord.

är Robinson och Fredag morgonen därpå

åto frukost, sade Robinson leende:

— Ja, den resan tog ett hastigt slut, du Fredag!

Godt slut, kazika!

FYRTIOANDRA KAPITLET.

Trädgårdsanläggningar.— Har du lust att ge dig ut på en sådan tur

till?

— Nej, kazika. Fredag hellre bli stilla här.

— Men tänk, om vi skulle bli sittande här

ensamma hela vårt lif!

Fredag suckade, och hans blick vändes åt det

håll, där hans fars land låg.

— Ser du det, Fredag! Du längtar efter ditt

folk.

— En af mitt folk — min far, kazika.

— Tror du, att han ännu lefver?

— Fredag hoppas det, kazika, sade indianen

med en tår i ögat.

Robinson tänkte på sin fader och suckade.

— Nu skall jag säga dig något, Fredag! sade

han. Så snart vi få sydlig vind, sätta vi vår båt

på nytt i sjön! Men då fara vi öfver till din ö

och söka upp din far.

Fredag hof upp ett glädjerop, föll ned för

Robinson och omfattade hans knän.

— Tack, kazika! utropade han flera gånger.

Mitt lif är i dina händer!

— Men vi få vänta, tills vi få gynnsam vind.

Och så måste du åtaga dig att vara styrman —

vågar du det?

— Med förbundna ögon, kazika! Varit här

många, många gånger.

— Kommo ni alltid hit för att slakta och uppäta

edra fångar?

— Nej, det var stammarna västerifrån, som

landa söder ut på ön. Vi gingo i land norr på —

det är närmast för oss.

Robinson kunde ej annat än undra öfver, att

vildar landat både norr och söder om hans bostadoch hållit sina förskräckliga fester, utan att han

ens anat faran. Hur underbart hade icke Herren

hållit sin hand öfver honom!

— Kom du också hit för att äta människokött?

— Ja, kazika! Fredag inte visste bättre då —

ingen god kazika talat om käre Guden och Jesus.

Ingen af fars folk hört talas om dem.

Nu var det emellertid just den lämpligaste

årstiden för att taga itu med trädgårdsarbeten, och

därför fick deras resplan tills vidare hvila.

Omkring sjuhundra meter öster om fästningen hade

Robinson anlagt sin trädgårdstäppa på en sluttning

tätt invid bäcken. Rundt om stod skogen som

naturligt skydd mot stormarna.

Här arbetade nu Robinson och Fredag några

timmar dagligen under de månader, som följde på

deras minnesvärda segeltur, och på

mellanstunderna sökte de att förbättra sina tarfliga redskap

eller uppfinna nya, mera ändamålsenliga. På ön

växte ett slags träd, som hade ytterst hård ved,

hvarför man också kallar dem järntråd. Af deras

virke förfärdigade Fredag två spadar, som gjorde

nästan samma nytta, som om de varit af järn.

Robinson lyckades också förfärdiga en räfsa, fast det

kostade både tid och möda, då han måste borra

pinnhålen med en spetsig flintsten.

Förut hade Robinson måst använda all sin flit

och all sin tankekraft på medel att rädda lif och

hälsa. Nu var han icke nöjd med så litet — han

ville också hafva det prydligt omkring sig. Sådan

är ock lifvets vanliga gång: så länge människan

måste slita och släpa för en knapp föda för dagen

och icke känner sig trygg för öfverfall, har hon

icke tid att söka tillfredsställa skönhetssinnet. Mendetta är i alla fall människan medfödt och vaknar

alltid, så snart hon ej helt upptages af

brödbekymmer. Då vill hon förena det nödiga och nyttiga

med det sköna och angenäma, och så uppspirar

konsten i olika former, först byggnadskonsten, så

målare- och bildhuggarekonsten och sedan

tonkonsten och dikten.

Först hade Robinsons trädgårdsodling inskränkt

sig till det nödvändigaste: han sådde majs på ett

jordland, satte batater på ett annat, planterade

fruktträd på ett tredje — utan någon egentlig plan

och alldeles som det föll sig. Nu indelade hansin trädgård i regelbundna kvarter, skilde dessa

genom raka gångar, planterade häckar och alléer

samt anlade löfsalar. En afdelning använde han

till köksträdgård, en annan till fruktträdgård, och

i den senare planterade han alla de unga

citron-och brödfruktträd, han kunde uppspåra på ön,

hvarjämte lian fortsatte med att ympa

brödfrukts-telningar på andra stammar, sedan han ändtligen

kommit underfund med den konsten. En tredje

afdelning använde han till plantskola, där skotten af

frön och späda sticklingar fingo växa upp, tills de

kunde Hyttas ut i fruktträdgården.

Det var en ypperlig och tacksam jord att odla.

Allt ifrån världens skapelse hade hon »legat i

trä-de-), och klimatet var gynnsamt. Hvarje kvist, som

stacks ned, slog rot och sköt i höjden med

förundransvärd hastighet, och allt bar frukt

hundra-faldt. Robinson fick allt större kärlek till detta

fredliga odlingsarbete, som så rikt lönades af en

gifmild natur.

bland gingo Robinson och hans vän ut på jakt.

Fredag var en mästare i konsten att laga i

ordning pilar och bågar. Båda voro de säkra

skyttar, så att den fågel eller den lama, som de

utsågo till sitt byte, sällan eller aldrig undgick

FYRTIOTREDJE KAPITLET.

Jakt, fiske och hushållsbestyr.dem. Men de följde troget den grundsatsen att

aldrig beröfva oskadliga djur lifvet, om de ej

be-höfde dem för sitt lifsuppehälle. Så gjorde de

äf-ven, om de på sina fisketurer fingo flera fiskar i

noten än de kunde använda — de släppte de andra

tillbaka i sjön.

Under dessa fisketurer öfvade de sig äfven i

simning. Också här tog Fredag segerpriset: hans

skicklighet i att dyka och simma gränsade till det

otroliga. Det var hans förnöjelse att uppsöka ett

ställe på stranden, där bränningen brusade och

skummade nedanför en hög, brant klippa. Härkastade han sig med ett jubelrop midt i det

dånande djupet, blef ibland ett par minuter under

vattnet, så att Robinson på allvar blef ängslig och

trodde, att han aldrig mer skulle få se honom.

Men så dök hans bruna skuldra upp långt från

den plats, där han hoppat i, och så kunde han

lägga sig på ryggen och lugnt låta vagga sig af

vågorna samt göra alla slags konster i den

klarblå böljan. Och när han så kommit i land, log

han förnöjd öfver kazikas beundran.

Fredag lärde också Robinson att af

brödfrukterna laga ett slags deg. Indianerna äta denna deg

rå, men Robinson formade den till bröd och

gräddade dessa på flata stenar. Rrödet smakade

synnerligen läckert, nästan som hvetebröd.

Äfvenså fick Robinson af Fredag lära sig att

svagt bränna eller rosta kakaobönerna. Redan

genom röstningen blefvo de ganska njutbara. Men

Robinson, som gärna ville göra nya rön, krossade

de rostade bönorna mellan två stenar och kokade

pulvret i lamamjölk. Han blef angenämt

öfver-raskad, då han fann, att denna soppa smakade

alldeles som choklad — utan socker och kryddor,

förstås.

Fredag var också mycket händig och förstod

förträffligt att af ben, sten, musselskal och dylikt

göra hvarjehanda redskap och prydnader. Så

förfärdigade han en mejsel af en mans armpipa, som

han fann på stranden vid en af vildarnes

festplatser; af ett stycke korall gjorde han en fil och

af ett fiskskinn en rasp.

Ofta företogo nu Robinson och Fredag långa

utflykter på ön, isynnerhet de dagar, då vinden

hindrade vildarne från att landstiga, och de såle-des kunde vara trygga för ett möte med dessa.

Under dessa vandringar lärde de allt bättre känna

sin ö och dess naturliga rikedomar.

Slutligen voro alla trädgårdsarbetena

fullbordade, vinden hade slagit öfver till sydlig, och nu

började de båda vännerna på allvar öfverlägga om

resan till Fredags fäderneö. Robinson kände

alltid en viss fruktan, då han tänkte på, huru de

där skulle bli mottagna. Tänk om vildarne, trots

Fredags alla bedyranden, ändock betraktade

honom som en fiende! Då skulle han bli ett offer

för deras lystnad^efter människokött, hvilken ju för

öfrigt Blott var en följd af deras religion. Fredag

försäkrade emellertid vid allt hvad han hade kärast,

att kazika kunde vara alldeles lugn: icke ett hår

skulle krökas på hans hufvud. Robinson litade på

sin vän,“och så bestämdes dagen för resan.

åten, [som de efter sin första sjöresa dragit

upp på land, blef ån3»o satt i sjön och

bunden vid en stubbe på stranden. Därpå stekte de

batater, bakade »bröd», rostade kakaobönor och

lagade i ordning; hvarjehanda andra födoämnen,

så att de voro försedda med proviant för bortåt

åtta dagar.

HFYRTIOFJÄRDE"KAPITLET.^

^Tillrustningar för resan.Vid detta tillfälle visade Fredag, att han också

hade litet hum om matlagning, och han lärde

Ro-binson ett alldeles nytt sätt att steka en lama hel

och hållen, så att köttet blef mycket mörare och

läckrare, än om det stektes på spett, liksom

stek-ningen också tog kortare tid. Detta gjorde han på

följande sätt.

Först gräfde han ett hål i jorden, ungefär sju,

åtta decimeter djupt. Så fyllde han hålet med torr

ved och flata stenar i omväxlande lager och

antände sedan veden i de skilda lagren. Därpå höll

han den nyslaktade laman öfver elden, tills allt

håret å dess hud var afsvedt, samt skrapade sedan

skinnet med ett musselskal, tills det var rent och

glatt, som om djuret blifvit skålladt i hett vatten.

Därefter skar han upp lamans mage med en

flint-knif och tog ut alla inälfvorna. Under tiden hade

veden brunnit

upp, och

stenarna voro

glödheta. Så

skyndsomt som möjligt

kastade nu

Fredag kol och

stenar upp ur hålet

samt lade några

af de heta

stenarna tillbaka

på dess botten

och betäckte dem

med gröna

kokosblad. På

dessa lade han

laman och öfver-höljde henne sedan sorgfälligt med samma slags

blad, lade de öfriga varma stenarna därofvanpå

samt kastade den lösa jorden öfver det hela.

Hl Några timmar senare gräfde han åter undan

jorden och tog upp steken. När Robinson smakat

den, förklarade han ögonblickligen, att han

hädanefter alltid skulle steka kött på det sättet. Man

kan lätt tänka sig, hur glad Fredag var, när han.

såg, att han kunnat lära kazika något, som denne

gillade. Han kunde alltså vara sin älskade

husbonde till nytta!

1 £ Så var allt i ordning till resan, och det

återstod blott att förse lamahjorden med hö och gräs,

så att den ej under deras bortovaro skulle lida

hunger, samt att fylla en mängd sköldpaddskal och

lerkrus med vatten, så att de snälla djuren kunde

släcka sin törst.

Och så gingo de båda öborna till hvila, sedan

de anbefallt sig i Guds beskydd och atbedt sig

Hans välsignelse till en lycklig utgång af den nya

färd, som de nu stodo i begrepp att företaga.

Föga anade Robinson denna afton, att en

viktig vändpunkt i hans lif var nära förestående, och

att han ej skulle komma att företaga den tilltänkta

färden till Fredags ö.

FYRTIOFEMTE KAPITLET.

Fredag tror sig höra Tupan.

nappast en timme hade förflutit, sedan

Robinson och Fredag gått till ro, förrän de

väcktes af ett häftigt oväder, som drog fram öfverön. Blixtarna lyste, så att hela grottan

genomskimrades af en blekblå glans, åskan mullrade doft,

stormen tjöt i skogen och i klippornas branter,

regnet öste ned, och bränningens brus dånade ihåligt

från stranden.

Fredag lyfte hufvudet och hviskade:

— Sofver du, kazika?

Han var alltid rädd i åskväder, ty i sitt

huf-vud hade han ännu kvar sina från barndomen

in-plantade föreställningar om Tupan, den store, gamle

dundraren.

Robinson var glad, att detta oväder ej brutit

löst, sedan de lagt ut på sin båtfärd, och sökte

lugna Fredag.

Då hördes en skarp knall och strax därpå ett

kort dån på långt afstånd.

— Hvad var det? ropade Robinson och rusade

upp i orolig spänning.

— Aska var det, kazika. Men den kommer

från den gode Guden, säger ju kazika? Inte vara

rädda, hvad? Tupan är ju ingenting. Men är

kazika riktigt säker?

— Tyst, Fredag! Alldeles tysti sade Robinson

half-högt och spejade lyssnande ut genom grottans ingång.

Fredag blef allt oroligare. Han smög sig

närmare sin herre. Om en stund bröt han tystnaden

och sade darrande:

— Tror du inte, kazika, att det ändå är

Tupan? Inte kan väl den gode Guden ha en så

förskräcklig stämma?

— Tyst och hör efter! svarade Robinson

otåligt. Här är inte alls fråga om tordön utan om

kanonskott — jag tror alldeles säkert, att det var

kanonskott.— Hvad är det för något? Är det rysligt stora

djur? sporde Fredag skälfvande.

— Jag har inte tid att förklara den saken för

dig nu, afbröt Robinson, sprang ut till spiseln, grep

ett brinnande trästycke, skyndade raskt uppför

repstegen och befallde Fredag att följa med, sedan

han samlat torrt ris och grenar. Indianen lydde,

fast han ej kunde begripa, hvad hans herre

ämnade göra.

När Robinson kommit upp på berget öfver

grottan, kastade han branden på marken, och nu

hjälptes han och Fredag åt att samla bränsle och löf

för att åstadkomma ett bål, så stort, att dess låga

kunde skönjas från hafvet. Ty om det verkligen

varit kanonskott, som han hört, kunde det ju

knappast betyda annat, än att ett skepp låg i närheten,

och att dess manskap var i sjönöd. I så fall skulle

de af skenet från bålet förstå, att de kunde finna

tillflykt och hjälp hos vänner på stranden.

Men knappt hade lågan blossat upp, förr än

den släcktes af det strömmande regnet, och efter

flera fåfänga försök att ånyo tända den, måste

Robinson och Fredag, våta som kråkor, åter söka upp sin

grotta. Ännu ett par gånger tyckte sig Robinson höra

kanonskott under nattens lopp, då han förgäfves sökte

somna in. Men bruset af bränningen och åskans

dån samt regnskurarna, hvilka smattrade som

trumpinnar mot trädens stora blad, gjorde, att han ej

var säker på sin sak. Hela natten låg han vaken.

Föreställningen om, att ett europeiskt skepp

ändt-ligen nått till hans ö, väckte tusen tankar i hans

sinne. Och flera gånger, när han tyckte, att

ovädret saktat af, steg han upp och gick ut för att

tända upp bålet, men hans ansträngningar hadeingen framgång. Om en liten stund öste regnet

ned värre än förut och släckte elden. Han kunde

ingenting göra för de nödställda, men han bad

varmt till Herren för deras räddning.

Först i gryningen lade sig ovädret. Brinnande

af längtan att få se, hvad nytt dagen skulle bära

i sitt sköte, ilade Robinson tidigt till stranden, och

Fredag följde honom. Oroligt spejade de utåt

synkretsen. Västerut var icke ett spår att se af skepp,

mast eller segel; det dunkla hafvet gick öfver uti

den fjärran rymden, utan att gräns kunde skönjas

mellan sky och vatten. Öfver ön i norr, där

Fredags folk hade sitt hemvist, stod ännu kvar en

mörk molnstod, ur hvilken emellanåt en matt blixt

blänkte fram.

Robinson såg åter sina drömmar och

förhoppningar gäckade.FYRTIOSJETTE KAPITLET.

Fredag blir förtviflad.

W

nroi var var nu ^etta skePP) om det på natten

-JaSL. verkligen varit i öns närhet? Hade det gått

i kvaf? Eller hade det undsluppit stormen? Så

frågade Robinson sig själf oupphörligt.

Han rycktes ur dessa grubblerier och blef

högeligen förskräckt, då Fredag upphäfde ett

förtvif-ladt klagoskri.

— Hvad står på? Hvarför skriker du? sporde

Robinson.

— Båten, båten, kazika! Hela båten borta!

Uhuhu!

Robinson hade icke ägnat båten en tanke

under natten, då han uteslutande lyssnat till

kanonskotten. Det hade aldrig ett ögonblick fallit

honom in, att deras farkost ej skulle ligga trygg i

sin lilla vik, som skyddades af sandrefveln och

bildade en naturlig hamn. Men olyckligtvis hade

Fredag rätt — båten var borta. Den starka

sjögången under nattens storm hade troligen ryckt den

lös och fört den till hafs. Robinson sökte den

med tårfylld blick bland böljorna. På den båten

hade han ju i många och långa år arbetat, och vid

den hade han fäst så många glada förhoppningar.

Nu var allt förbi.

Men Fredag tog förlusten ännu hårdare. I dag

skulle han hafva seglat hem till sin faders ö, sitt

folks ö, och hans käre kazika skulle fått se, attFredags fränder icke

ville göra hans

herre något ondt. Han

kunde icke lägga

band på sig: han

grät, ropade och

snyftade, ref håret

af sig och stampade

i jorden. Robinson

hyste medlidande

med denna djupa

sorg och försökte

trösta sin vän.

— Hvem vet, om

ej denna storm, som

har ryckt bort vår

båt, kan hafva gjort

oss vida större nytta, än vi kunna drömma om?

sade han till Fredag.

— Ser inte stor nytta alls, ser bara båten borta,

ser inte båten här! Iluhuhu! väsnades vilden.

— Men om också hvarken du eller jag i denna

stund kunna inse det, så kan ändå Gud i sin

vishet hafva haft någon särskild mening med denna

storm, Fredag! Vi förmå ingalunda alltid att fatta

Guds rådslag.

— Jag bara fatta, att allt är förgäfves,

rese-maten förgäfves, arbetet förgäfves, all glädjen

förgäfves! Inte komma till far!

Och så började han åter gråta, tjuta och stampa.

- Du skall vara förnuftig, Fredag! sade

Robinson allvarligt. Tänk om vi seglat ut och fått detta

oväder öfver oss — då hade vi haft verklig orsak

att jämra oss, ty då hade vi varit dödens säkra byte.— Jag tror, Tupan ville hämnas — han vara

vred, tror jag! sade Fredag nästan en smula trotsigt.

— Men jag tror, att det var Gud, som velat

frälsa och hjälpa oss ur en fara. Kanske få vi

snart nog se det, kanske innan solen gått ned.

Jag litar fullt och fast på min Gud, och gärna

ville jag, att du skulle göra likaså.

Fredag slutade upp med att skrika och stampa,

men han såg butter och vresig ut och kastade

emellanåt en bister blick på hafvet, som tagit hans

båt. De återvände till grottan och åto frukost.

Ingen sade ett ord. Robinson tänkte alltjämt på

skeppet, ty han var säker, att han hört nödskott.

Och sedan han spisat sin dagvard och skött om

sin lamahjordj gick han åter upp på berget, och

snart stod han på dess högsta spets. Än en gång

spejade han utåt synranden. Förgäfves! Ödsligt

som alltid! ^ «

FYRTIOSJUNDE KAPITLET.

Skeppet.

J» en just som han skulle gå ned, kom han

att se mot den allra östligaste punkten

af ön. Och där — där låg ett skepp, ett riktigt

europeiskt skepp med master och rår och tågverk,

ett väldigt skepp! Robinson vardt så glad, att han

knappast kunde andas — han måste lägga handen

på bröstet, ty det ville sprängas af glädje. Nu

var då ändtligen timmen kommen, då han skulle

få återse fosterland, hembygd och föräldrar!Lika litet som Fredag på morgonen kunnat

behärska sin sorg och sin förtviflan, lika litet var

Robinson nu herre öfver sin glädje. Han hoppade

och dansade, skrek hej och hurra och sjöng och

trallade och for ned för berget med sådan fart, att

han höll på att bryta halsen af sig. Repstegen tog

han i ett par skutt, rusade in i fästningen, grep

sina vapen och skrek:

— Fredag! De äro komna! Skynda dig och följ

med! Nu ha vi dem här!

Och därmed kilade han som en ekorre upp för

repstegen och lade i väg österut i fyrsprång.

Fredag kunde inte begripa, hvad som gick åt

kazika. Hade vildarne lagt i land igen? Men

hvar-för sprang han då åt östra stranden? Och hvarför

blef han ej hemma i fästningen, där han tryggt

kunde afvakta deras anfall?, ^Fredag skakade på

hufvudet. Men som en trofast vän och tjänare

kunde han ej lämna sin herre i sticket. Han grep

skyndsamt sina vapen och gaf sig af i

språngmarsch.

Det var en dryg mil till udden, där skeppet

låg, och Robinson sprang i början så häftigt, att

han höll på att tappa andan. Om en stund måste

han stanna och pusta. Fredag hann då fram, och

hans herre försökte göra klart för honom, hvad

som var på färde. Men han var så uppskakad,

att Fredag just inte blef klok på hans

osamman-liängande tal. Och därför beslöto de att icke spilla

tiden med prat utan raska på af alla krafter.

Slutligen nådde de udden. Uti en bred öppen

bukt låg skeppet ett par tusen meter från stranden,

med sitt mörka, väldiga skrof, sina smäckra

master, sin fina rigg, som skarpt aftecknade sig motden blåa himlen. Fredag, som aldrig förr sett ett

europeiskt fartyg, stirrade mållös på detta vidunder.

— Kunde sluka alla mitt folks kanoter, hela

mitt folk! mumlade han slutligen.

Robinson var rent vild af glädje: han

omfamnade Fredag, svängde honom rundt, tiggde och bad

honom, att han skulle vara lika glad som

Robinson själf. Nu skulle de följas åt till Hamburg, och

det skulle bli annan seglats än i det där eländiga

baktråget, som de hållit på att urhålka i flera år.

Nu skulle det bli härligt att lefva.

— Kan du nu inse, Fredag, sade han, att

stormen var oss till gagn? Att Herren vet att vända

sorg i glädje? Tänk, när du får se de stora

europeiska städerna, får segla upp för den stolta Elbe,

se alla landtställena och villorna inne på kusten och

hamnen med dess skog af master och inne i

staden de smärta kyrkspirorna, som stiga högt upp

mot skyn! Då skall du göra stora ögon, Fredag, du!

Indianen log ett bredt leende. Nog skulle det

bli trefligt att följa med kazika, förstås.

— Men nu måste vi ha fatt i folket. Vi måste

ropa till dem, att de komma hit med en båt. På

en gång, Fredag!

— Det tjänar ingenting till, kazika! Mycket för långt!

Fredag såg bekymrad ut. Noga räknadt, kunde

han inte finna annat, än att det var en sorgedag

— han hade alls ingen lust att dansa. I går hade

han varit så glad i hoppet att komma hem till

fader och fränder, ty dit stod hans håg och hans

längtan. Hvad brydde han sig egentligen om

Hamburg, om villor och kyrkspiror — helst han

mycket oklart fattat meningen med kazikas skildringar!

Bara inte rent af det där svarta odjuret, som lågdär ute på sjön, kunde vara ett troll, som förhäxat

hans kazika, som annars alltid varit så lugn och

sansad! Fredag blef riktigt hemsk till mods vid den tanken.

— Nu skall jag säga dig, hur vi skola bära oss

åt, sade slutligen Robinson. Du skall gnida eld

och jag samlar ved. Så göra vi upp ett stort bål,

som de se ute på skeppet, och så komma de i

land och hämta oss, skall du se.

Fredag fick brådt att göra upp eld, och snart

flammade ett lustigt bål. Det brann en timme, och det

brann två, men inte kom någon båt, och inte

syntes där något tecken till lif om bord på det

väldiga fartyget; ingen flagga hissades, intet skott

af-fyrades. Allt var dödt och stilla, och den svarta

kolossen låg som en ofantlig flytande likkista.

Slutligen föll bålet i aska, gnistorna släcktes,

och det var icke fritt, att Robinsons förhoppningar

också föllo samman.FYRTIOATTONDE KAPITLET.

Trollet och dess träl.

obinson visste ej, hvad han nu skulle finna på,

och han blef mörk till sinnes, rådlös och

handfallen. Fredag tyckte, att det var synd om

honom och erbjöd sig att simma ut till skeppet och

be folket komma i land. Han tog af sig sina kläder,,

bröt en grön gren af ett träd för att enligt

vildar-nes sed visa, att han kom i fredliga afsikter, stack

den i munnen och hoppade i sjön. Robinson stod

kvar på stranden och följde hans färd med otålig;

längtan och varma välönskningar.

Slutligen hann den raske simmaren fram till

skeppet. Han sam rundt omkring det ett par gånger

och uppgaf några riktiga indiantjut för att ådraga

sig uppmärksamhet. Men ingen svarade, ingen var

att se, intet ljud hördes från det stora träberget,

som Fredag kallade det för sig själf. Så fick han

syn på fallrepstrappan, som hängde ned åt

fartygets sida, alldeles som kazikas hemma vid

grottan. Han klef upp med den gröna grenen i

munnen och steg in på däcket.

Men han fick hjärtat i halsgropen, när där kom

emot honom ett djur, som han aldrig sett maken

till. Det var svart öfver hela kroppen och ludet.

Det såg alls icke vänligt ut; det visade tänder, som

om det velat bitas, det morrade och skrek:

vovvov! Fredag tänkte först ta till benen, men då

tystnade djuret, viftade med svansen, kröp helt öd-iDen raske simmaren.>mjukt fram till Fredags fotter och jämrade sig och

gnällde, liksom det velat be om hjälp. Och när

indianen böjde sig ned och klappade dess hufvud,

fast han gjorde det med bäfvande hjärta och

darrande hand, räckte det ut sin mjuka, varma,

ljusröda tunga och slickade handen. Så brukar gärna

en pudel göra. Men det visste icke indianen.

Fredag fattade mod och gick rundt omkring

på däcket. Hvar han såg en öppning eller en

lucka, skrek han i den, men han fick intet svar.

Helt förvånad öfver denna tystnad och öfver de

många märkliga ting, som han såg på däcket, stod

han en lång stund i stilla undran.

Med ens fick han en knuff bakifrån, så att

han föll hufvudstupa på däcket. Detta lömska

angrepp förargade honom — han hade ju kommit

med grön gren i munnen. Och han sprang upp,

fast Besluten att hämnas och kämpa för lifvet.

Men blodet ville stelna i ådrorna, då han stod

ansikte mot ansikte med ett fruktansvärdt fyrbent

troll af skräck-injagande utseende. Det hade ett

långt hufvud, lång ragg öfver hela kroppen, långt

stridt skägg och två långa krokiga horn i pannan.

Han stod ett ögonblick som förstenad, men när

djuret i detsamma tog ett par steg baklänges och

sänkte hufvudet, synbarligen för att ge honom en

ny stöt, blef Fredag så rädd, att han sprang upp

på relingen, gaf till ett skrik, hoppade i sjön och

simmade mot stranden utan att ens våga se sig

tillbaka.

Pudeln skuttade efter i sjön, och när Fredag

hörde plaskandet bakom sig, trodde han

naturligtvis, att det var det behornade trollet, som satte

efter honom. Först blef han så förskräckt, att hanknappt förmådde röra armar och ben, men så

tog han i af alla krafter och sam, som om han

haft döden i hälarna efter sig. Hade han bara

vändt sig om, hade han fått se, att det blott var den

snälla voven, som sam af alla krafter för att kunna

hinna med och som visst inte hade ondt i sinnet.

Slutligen hann den stackars Fredag fram till

stranden, där Robinson länge med ängslan stått

och sett på hans våldsamma simning. Mer död än

lefvande var han, när hans herre sprang ut och

halade honom i land, och sanslös sjönk han ned

på sanden ett par ögonblick, innan pudeln med

flåsande andedräkt och hängande tunga nådde land

och lade sig raklång strax vid vattenbrynet. Han

orkade ej längre, den stackars voven, ty han hade

också simmat för lifvet.

Robinson hade stor möda att få lif i sin vän

Fredag: han rullade honom, skakade honom och

gned honom under fotsulorna, så alt han själf dröpaf svett. Långt om länge slog indianen upp

ögonen och kom lili sans. Och nu berättade han för

kazika om allt det märkvärdiga, som händt honom

ute på skeppet. Detla var ett stort, väldigt berg

af svart trä, och ur dess topp hade vuxit upp tre

höga träd, som räckte ända upp i skyarna. Några

människor funnos inte, men härskare på skeppet

var ett styggt troll med horn och skägg och fyra

ben. Detta troll rök på folk, äfven om de hade

fredskvisten i munnen, och det var skamligt gjordt.

Och det trollet hade en träl, svart och lurfvig, och

den" trälen talte ett förskräckligt språk. Vov-vov!

sade den bara om allting.

Med detsamma fick han syn på pudeln, som

låg och dåsade.

— Se, där är den! Kazika, kazika! Låt oss

springa, fort, här väntar olycka! Uhuhu!

Robinson sökte lugna sin vän. Han förstod

strax, att trollet med hornen måste vara en get,

samt att skeppet blifvit öfvergifvet af sin

besättning. Det hade sålunda under den svåra stormen

blifvit vrak, och manskapet hade måst söka sin

räddning i båtarna. Men hvar kunde de nu vara?

Hade de gått i land på Robinsons ö, så måste de

ha gjort det just här i bukten — hade de gått

under med båtar och allt, borde lämningar af vraket

hafva drifvit i land.

Men så drog han sig till minnes, att vinden

vändt sig just under ovädret. Först var den

nordost, och det var väl då, som skeppet hade

grund-stött, men fram på natten hade den sprungit öfver

till sydlig och hade säkerligen då drifvit båtarna

norrut åt öppna hafvet eller möjligen till någon ö.

Han hade lagt märke till denna vindens förändraderiktning, när han gjorde de misslyckade försöken

att i den regniga natten tända upp bålen för att

väcka skeppsbesättningens uppmärksamhet.

are sig nu dessa människor ännu vore i

lifvet eller funnit sin graf i böljorna, kunde

Robinson ej finna annat, än att han gjorde rättast

i att rädda så mycket som möjligt af hvad de

lämnat kvar på skeppet. Och detta borde han göra

i tid, innan en ny storm komme och förstörde

fartyget. Det svåraste för honom var att kunna

komma ombord, då han ej längre ägde någon båt.

Nu saknade Robinson det »eländiga baktråget», lika

mycket som Fredag hade gjort på morgonen. Inte

tjänade det någonting till att simma dit, ty om han

också kunde stå ut med den långa simturen, så

kunde han ju bara få litet eller intet med sig i

land. Robinson lade sig att fundera.

Jo, de finge bygga sig en flotte och med den

staka sig ut till vraket, så godt de kunde i den

grunda sjön. Detta var icke gjordt i en

handvändning, och därför sändes Fredag hem efter mat:

han var raskast i benen. Och så skulle han taga

med allt, hvad de hade i verktygsväg, snören, tåg

och annat sådant. Under tiden ämnade Robinson

hugga träd till flotten.

FYRTIONIONDE KAPITLET.

Flotten.Fredag skyndade hem, och Robinson tog till

yxan. Pudeln gick rundt omkring honom.

Robinson tyckte nästan, att hunden var en landsman,

eftersom han också härstammade från Europa, och det

såg ut, som om djuret haft en liknande känsla.

Det fattade stor tillgifvenhet för Robinson och gjorde

själfmant alla de konster, det hade lärt: räckte

vacker lass, satt, gick på två ben o. s. v.

Först sent på eftermiddagen kom Fredag

tillbaka med proviant. Robinson hade icke smakat

■en bit mat sedan tidigt på morgonen, och ickehade han gifvit sig mycken tid att äta då heller.

Men fast han var hungrig som en varg, gaf han

först pudeln mat, innan han försåg sig sjålf.

Efter måltiden tog Fredag också ihop med

arbetet på flotten, och som det var klart månsken,

höllo de i ånda till midnatt. Då slogo de sig ner

under buskarna och sofvo godt i det gröna, mjuka

gräset. Vid deras sida satt pudeln som en trogen

väktare.

Så fort solen steg upp i öster, var Robinson

åter på benen, väckte Fredag och grep sig åter

an med arbetet. Efter träget slit dagen i ända

stod flotten färdig. Den var 12—15 meter på hvar

sida och sammansatt af unga trädstammar, lagda

i tvänne lag och fast hopbundna med vidjekvistar

samt rankor af slingerväxter och bastsnodder. Det

öfre lagets stockar lågo på tvären öfver det undres.

Robinson hade varit så försiktig, att han byggt

flotten nere på själfva strandbrädden och från

början lagt den på rullar. Den kunde således utansynnerligt besvär skjutas ut i vattnet. Han ämnade

begagna sig af ebbtiden, på det flotten måtte föras

utåt sjön af hafsvattnet, när delta drog sig tillbaka,

hvarigenom han och Fredag skulle bespara sig

mödan att ro och staka den onödigtvis.

Redan följande morgon i gryningen inträdde

ebbtiden, och den nya farkosten sattes i vattnet.

Den låg jämnt och bra, och det dröjde icke länge,

förrän Robinson och Fredag hade förtöjt den vid

sidan af det ståtliga fartyget, som genom den

förfärliga stormen blifvit ett redlöst vrak. Men för

Robinson var det ej värdelöst — tvärtom.

FEMTIONDE KAPITLET.

Fredag vågar trotsa trollet.

J*nga ord kunna uttrycka, hvad Robinson kände,

när han steg uppåt fallrepstrappan. Ingen

blomsterdoft i världen hade förefallit honom så

obeskrifligt Ijuf som tjärlukten från den solstekta

sidan af skeppet, ty den erinrade honom om

hamnen i Hamburg, om barndomsvänner, hem och

föräldrar.

Nu stod han på däcket. Med hvilken glädje

återsåg han ej alla dessa välbekanta ting, som han i

forna dagar gått likgiltigt förbi! Rep, tåg, segelgarn,

spannar, kittlar, järnvaror, säckar, verktyg, segelduk,

lärft och många andra saker, som man i hvardags-»Nu stod han på däcket.»lag icke värderar, eftersom man har dem till hands,

men som bli så viktiga, när man saknar dem.

Robin-son kände sig vid deras åsyn med ens försatt

tillbaka till sitt barndomslif med alla dess kära minnen.

Fredag vägrade bestämdt att bestiga skeppets

däck — det behornade odjuret stod allt för lifligt

i hans minne. Robinson försäkrade honom

visserligen, att »trollet» bara vore ett fredligt och

beskedligt husdjur, men indianen skakade misstroget

sitt hufvud och tog sig på det ställe, där han fått

stöten. Den kändes än, och sådana där djur var

han inte alls angelägen om att träffa mer, äfven om

kazika aldrig så ofta kallade dem beskedliga.

Ändt-ligen lät han dock öfvertala sig att gå så långt upp

på fallrepstrappan, att han kunde kika in på

däcket öfver relingen, och där stod han, färdig att vid

minsta tecken till fara ögonblickligen rusa ned.

Det behornade »trollet» var emellertid icke så

krigiskt sinnadt som för två dagar sedan. Den

stackars geten hade nämligen hvarken fått vått eller

torrt på hela tiden, sedan skeppet strandat, och

nu låg hon kraftlös och utmattad vid ankarspelet..

Men Robinson förstod genast, hvad som fattades

henne, och skyndade sig att skaffa henne vatten

och foder. När Fredag såg, hur medtaget det

förskräckliga trollet hade blifvit, fattade han mod,

steg öfver skansklädnaden och närmade sig

Robinson, som just sysslade med att vederkvicka det

stackars djuret. Nu var det Fredags tur att vara

morsk och »betala för gammal ost», som

ordspråket säger.

Han satte sig på huk framför geten, gjorde

grimaser mot henne och sade med ett bredt grin

till henne:— Ahaa! Du

ligga nu! Du vilja

vara stor kazika

men bara vara

stackars fåra-get.

Du vara tom och

tunn, bara skinn

och ben, men

ändå ha skägg som

hvit kazika och

horn som ett troil.

Jag inte rädd,

skratta åt dig,

spotta åt dig. Tror du jag rädd säga bä? Bää!

Geten lyfte på hufvudet och sade: måå! Och

fast rösten var matt, klack det till i Fredag — det

hade han inte väntat. Men då »trollet» inte reste

sig upp, vågade han bli kvar på däcket, fast han

ständigt hade ögonen på djuret.

Robinson och Fredag vandrade nu från det

ena rummet till det andra på skeppet för att se,

hvad det innehöll, och för att söka ut sådana

saker, som kunde vara dem nyttiga. Dessa ämnade

de föra till fästningen. Robinson undrade först,

om han verkligen hade rätt att tillägna sig, hvad

som fanns på skeppet. En inre röst sade ja. Vid

första storm skulle ju skeppet slås i spillror.

Manskapet hade troligen gått under, men skulle någon

vara kvar i lifvet och komma och kräfva ut sin

egendom, skulle Robinson ej ett ögonblick förhålla

honom hans rätt.

Först hade Robinson hyst det hopp, att han

och Fredag skulle kunna få skeppet flott och segla

åstad med detsamma — om också inte till Europaså åtminstone till någon hamn på Amerikas

fastland. Ett sådant företag var farligt, det insåg han

nog, ty två man vore ju en alltför liten besättning

till ett så stort fartyg, och till på köpet var ingen

af dem kunnig sjöman — Fredag hade ju ej ens förut

sett ett europeiskt skepp. Men när Robinson

undersökte lasten, fann han, att skeppet redan var till

hälften fylldt af vatten. Det måste följaktligen hafva

erhållit en läcka, så svår, att den gjorde all seglats

omöjlig. Och då han sedan på sin flotte halade

sig rundt omkring tremastaren, såg han, att den

icke fastnat på en sandbank utan blifvit inklämd

mellan två undervattensskär. Det var således ej

tänkbart att få skeppet flott, utan det var

oåterkalleligen dömdt till undergång. Med tungt hjärta

gjorde Robinson denna upptäckt, som tillintetgjorde

alla hans glada förhoppningar om att nu få resa

åter till hem och anhöriga.

FEMTIOFÖRSTA KAPITLET.

Dyrbara skatter.

en han kände sig lättare till sinnes, när

han såg, hvilka massor af nyttiga saker,

skeppet innehöll, saker, som han under sina

ensamma år förgäfves önskat sig och aldrig hoppats

få i sin hand.

Där funnos hela tunnor fulla med

skeppsskor-por, mjöl, ris, korn, kulor och krut; där voro

bössor, pistoler, sablar, dolkar, jaktknifvar, ja, till

och med kanoner; där funnos yxor, sågar, borr,mejslar, hyllar, hammare, järnstänger, spik, saxar,

nålar, filar och raspar; alla slags kärl af koppar,

järn, tenn och trä, fat, tallrikar, skedar, knifvar

och gafflar, eldtänger och en liten blåsbälg; hela

kistor med kläder, linne, skor och strumpor —

utom tusen andra ting, så värdefulla, att Robinson

gärna för ett enda af dem skulle gifvit bort sin

stora guldklimp, som han längesedan bortkastat

såsom onyttig och värdelös.

Fredag stannade vid hvart steg och stod stum

af förvåning öfver alla dessa märkvärdiga ting:

han hade aldrig tänkt sig och ännu mindre sett

något sådant. Hvartill allt detta skulle användas, var

honom naturligtvis en fullständig gåta. Det var icke

utan, att det mesta föreföll honom som trolltyg.

Men Robinson var nästan hufvudyr af

förtjusning; han hade tårar i ögonen, och som ett barn

rörde han vid allt, hvad han såg, och lade bort,,

hvad han redan tagit, för att gripa något nytt.

Hvart han vände sig, mötte honom nya

öfverrask-ningar; oupphörligen bröt han ut i jubelrop,

antingen på grund af de glada minnen, som

hvarje-ny sak väckte, eller vid tanken på den nytta, som.

han skulle kunna draga däraf i framtiden.

Allt kunde han icke taga med, och det

var-svårt att välja: dels var han så upprörd, och dels,

fanns så mycket att välja på. Fredag kunde han

ej fråga till råds, då den stackars indianen ingen

aning hade om de olika sakernas värde och

betydelse. Han beslöt därför att göra ett urval af

det viktigaste, isynnerhet som han fruktade, att

vattnet i skeppets inre skulle stiga med

starkare-fart och fartyget i grund förstöras, därest en stark

storm skulle uppstå. Hans val föll på följande saker:ett elddon med stål och flinta (på Robinsons

tid funnos inga tändstickor),

en tunna skeppsskorpor,

några böcker, papper, pennor och bläck,

två yxor, två sågar, två hyflar, ett par

järnstänger, en hammare, spik och åtskilligt annat i

verktygsväg,

två fullständiga kostymer,

två dussin skjortor,

två bössor, två sablar, två jaktknifvar och ett

par pistoler,

en liten kagge krut och en tjärding hagel,

en kikare samt

en rulle segelduk.

Visserligen var icke geten af något synnerligt

värde för honom, men han var för öm om alla

lefvande varelser för att kunna lämna henne ensam

ombord, där ett hastigt oväder kunde vålla hennes

död, innan han kommit tillbaka till skeppet. Och

därför tog han henne också med.

Däremot lämnade han kvar något, som en

person i Europa allraförst skulle hafva tagit med sig,

nämligen en liten kutting med guldstoft och en

ask med diamanter till många tusen kronors värde.

Hvad gagn hade väl han af dessa ting, som han

fann i kaptenens hytt? Dylika dyrbarheter äga ju

intet värde i och för sig själfva utan endast som

bytesmedel, och Robinson hade ingen att byta

eller handla med. Hvad voro alla världens

diamanter mot ett elddon! Hvad var allt guldstoft mot

en kagge krut och en bössa eller mot papper,

penna och bläck!FEMTIOANDRA KAPITLET.

Festmiddag ombord.

let tog en rundlig tid att se sig om, välja ut

och få allting ned från skeppet. Men då

allt var klappadt och klart och sakerna sorgfälligt

fastbundna på flotten, så att de ej under

öfverfar-ten skulle spolas bort af böljorna eller vid flottens

gungning rulla i sjön, återstod ännu en timmes

tid, tills hafs-floden kom. Denna måste de afvakta

1"ör att kunna få flotten i land.

Robinson beslöt att under denna mellantid än en

gång hålla måltid på europeiskt sätt. Han dukade

ett bord i kaptenens hytt och satte fram tallrikar,

knifvar, gafflar och glas. Därpå hämtade han in

bröd, smör, ost, rökt oxkött, korf, sill och en flaska

vin. Och så slog han sig ned i den lilla

soffan vid ena ändan af bordet, och Fredag satte sig

på en stol vid hans sida.

Robinson njöt obeskrifligt — han var glad som

ett barn vid en julfest. Att än en gång få sitta

vid ett dukadt bord och äta ordentligt med knif

och gaffel på en fin, hvit tallrik, att åter få smaka

riktigt bröd, som han måst vara utan i så många

år, få moja sig med sill och korf, såsom han gjort

det i föräldrahemmet — å, det var en härlig känsla t

Endast de, som länge rest eller vistats i öde

trakter, kunna göra sig en svag föreställning därom.

Den stackars Fredag kände sig däremot ganska

förlägen. Han hade icke den ringaste aning om,

6 d

Robinson.hur han skulle handtera knif och gaffel, och

Ro-binson måste oupphörligen hjälpa honom till rätta

och visa honom, hur han skulle bära sig åt.

Fredag hade ju ej som hans herre lärt sig bordskick

från barndomen, och därför höll han på att peta

ut ögonen på sig med gaffeln, då han skulle föra

maten till munnen, och ett ögonblick senare

rullade tallriken ner från bordet och gick i kras.

Ro-binson slog i ett glas vin åt honom, och han

smakade på det men spottade strax ut det.

— Uhuhu! Mjölk och vatten mycket mjukare!

Uhuhu! Rifver i munnen, biter skarpt! sade han.Ombord på flotten.Och då han en god stund hade bråkat med

knif och gaffel, lade han helt enkelt bort dem, tog

en skeppsskorpa i ena handen och ett stort stycke

korf i den andra, bet en bit af hvardera, och då

kände han sig hemmastadd och glad. Robinson

lät honom göra som han ville: tiden var för kort

att lära vilden europeiska fasoner, och det var

bättre, att han åt på sitt eget vis, än att han skulle

gått hungrig från bordet bara för knifvens och

gaffelns skuli.

Flodtiden var inne, och nu gingo Robinson och

Fredag ombord på flotten. Med alla sina utvalda

skatter nådde de lyckligt land, och nu skyndade

de att bära det räddade godset upp på den gröna

gräsmattan. Där tjudrade de äfven geten, och nu

var det hennes tur att hålla festmiddag. Hon gjorde

det också med besked.

f allt hvad Robinson räddat från skeppet,

voro de europeiska kläderna det, som han

mest längtade att få försöka. Hvad det skulle bli

skönt att få kasta det gräsliga omhölje af

bastmattor och ogarfvade" hudar, som han så länge burit,

och få på sig plagg af riktigt linne och riktigt ylle

med riktiga knappar! Han hade tagit en fullstän-

FHMTIOTREDJE KAPITLET.

Fredag förvånas allt mera.dig officersuniform åt sig själf och en matrosdräkt

åt Fredag. Sistnämda dräkt lät han ligga i gräset,

tog sina uniformspersedlar, gick bakom några täta

buskar och klädde där om sig. Han skrattade

hjärtligt för sig själf vid tanken på hur förvånad

hans vän skulle bli, när han fick se kazika i all

hans glans och härlighet.

Det var också en skön känsla att få taga på

sig en hel, ren, bländande hvit skjorta, nya,

präktiga strumpor, skor med blanka spännen och så

den skarlakansröda uniformen med guldränder och

guldsnodder. Så satte han den bredskyggiga hatten

på hufvudet, spände sabeln om lifvet och stack

pistolerna i bältet.

Stolt som en kung trädde han fram ur bus-karna och styrde med värdighet sina steg rakt emot

Fredag. Denne tog förfärad ett par steg tillbaka

— kunde detta verkligen vara kazika? Det var väl

snarare någon af änglarne, som hans herre hade

talat om ibland! Han sken ju som guld, när

solen lyste på honom! Den välkända rösten lugnade

emellertid genast Fredag, och han var färdig att

falla till sin herres fötter, när han såg, huru

präktig denne stod där.

Nu skulle Fredag ikläda sig sin nya dräkt. Men

det gick hvarken fort eller lätt, och Robinson kunde

ej hålla sig från skratt. Visserligen var Fredag

enligt vildars vanliga sed högst förtjust öfver att

få pryda sig med vackra kläder, men det var

honom alldeles omöjligt att begripa, hur han skulle

få dem på sig. Han försökte att sticka benen i

ärmarna, och byxorna trädde han på armarna,

tröjkragen satt på magen, och han gjorde sig allt

möjligt besvär med att knäppa jackan på ryggen.

Så måste han plocka af sig bit för bit igen, och

först när Robinson liksom en kammartjänare hjälpt

honom på med kläderna, började vilden se ut som

en civiliserad människa.

Men när han så slutligen var färdig, hoppade

han och skrek i högan sky af glädje. Han fann

nämligen strax, hur mjuk och ändamålsenlig denna

dräkt var, och hur väl den skulle skydda mot

moskiternas styng. Men skorna ville han rakt inte

veta af; de föreföllo honom tunga som bojor och

styfva som järn. Han bad så innerligt att få slippa

dem, att Robinson slutligen måste låta honom få

sin vilja fram. Och då strålade hans ansikte af

glädje.

Det bärgade godset blef nu grundligt undersökt,t Han försökte att sticka benen i ärmarna.»och Robinson underrättade Fredag om hur

verktygen skulle användas. Indianen blef både glad

och förvånad — kazikas folk kunde då finna på

allt möjligt! Robinson började genast hugga en

liten mast och en rå, så att de skulle kunna sätta

segel på flotten och ej behöfva vara beroende af

tidvattnet. Det mesta af arbetet gjorde Robinson

själf, ty Fredag måste hem till fästningen för att

skaffa mat och sköta lamadjuren.

Under denna vännens bortovaro laddade

Robinson en af bössorna, ty han hade för afsikt att

fyra af den i Fredags närvaro, på det denne skulle

förvånas öfver krutets märkvärdiga verkningar. Då

nu Fredag återkommit, blef han helt förvånad

öfver allt det arbete, Robinson medhunnit, och

beundrade de verktyg: såg, yxa och hyfvel, som

därvid användts. Han var också särdeles ifrig att få

lära sig att själf sköta dessa verktyg, och

Robinson var outtröttlig i att visa och underrätta honom.

Midt under denna deras sysselsättning slog en

hafsörn ned i sjön och höjde sig med en fisk i

näbbet. Hastigt grep Robinson den laddade bössan

och ropade till Fredag:

— Se på hafsörnen!

Med detsamma fyrade han af, och hafsörnen

störtade ögonblickligen död ner i vågorna.

Detta var ändå märkvärdigare än alla andra

otroliga ting, som Fredag fått se och upplefva. Med

ett skri föll han till jorden och ropade:

— Tupans staf! Uhuhu! Nåd, nåd, väldige Tupan f

Därpå reste han sig på knä och släpade sig

med hopknäppta händer bort till Robinson, ty han

trodde, att denne var dunderguden själf. Han var

ej i stånd att få fram ett ord.Robinson hade således till fullo nått sin afsikt

att bereda Fredag en öfverraskning, men det hade

inte varit hans mening att skrämma lifvet af sin

mörkhyade vän. Han ångrade nu, att han ej

forberedt honom och på förhand visat honom, hur

bössan var inrättad. Han skyndade därför att

lugna honom, beskref för honom krutets

beståndsdelar och hvarför det har så stor kraft, laddade

geväret på nytt och bad Fredag själf aflossa det.

Men denne vågade ej ens röra vid »dunderstocken»,

som han kallade geväret — han darrade bara vid

tanken på en sådan djärfhet. Däremot lät han sin

herre förstå, att han alls inte skulle ha någonting

emot att få se underverket upprepas, om denne

själf ville utföra det.

Härtill var Robinson strax villig. Han tog sin

gamla basthatt och hängde den upp på en torr

gren, räknade ett hundra steg från trädet och

ställde sig där. Fredag stod vid hans sida.

Robinson siktade, tryckte af, och den gamla

hatten damp till marken, under det trasorna röko åt alla

håll. Fredag hade nästan fallit till jorden, han

också, ty han fann allt detta obegripligt och

öf-vernaturligt. Men Robinson förklarade utförligt,

hvilken nytta de vid ett anfall af vildar kunde

liafva af denna åska och blixt, som de själfva kunde

framkalla, när de ville. Och Fredag fick en ännu

högre tanke om kazika än förut; ja, det dröjde

flera dagar, innan han vågade nalkas och tilltala

honom med den forna förtroligheten.

Solen sjönk, och det led mot slutet på denna

dag, den mest glädjerika och välsignade, som

Robinson upplefvat — kanske med undantag af den, då

han räddade Fredags lif och vann sig en trogen vän.

De uppsökte sitt nattläger i gröngräset, och pudeln

satt som nattvakt vid deras sida. De påtogo åter

sina gamla kläder för att spara de nya.

Men innan de öfverlämnade sig åt en

välbehöf-lig hvila, tog Robinson fram en tysk psalmbok,

som han funnit och lagt till den lilla

boksamling, han valt ut på skeppet. Han framhöll för

Fredag, huru barmhärtig och god Gud hade

visat sig mot dem, just då de tyckte sig som mest

olyckliga genom båtens förlust; han lade honom

på hjärtat, hur otacksamt det skulle vara, om

de glömde hembära Herren sitt lof för alla

välgärningar, och under det Fredag andäktigt lyssnade

med sammanknäppta händer, läste Robinson i

boken :Uti din nåd. o Fader blid,

befaller jag i alian tid

min kropp och själ och hvad jag har:

anamma allt i ditt förvar!

Mitt lif, min kropp och ande är

din egendom, o Herre kär!

Bevara själf livad dig tillhör,

att intet ondt mig skada gör!

I dig är jag så hjärtligt nöjd,

du är min enda tröst och fröjd.

Uti min nöd och stora brist

är du min hjälp och sköld förvisst.

Så lade han bort boken, läste Fader vår och

sade amen. Fredag sade också amen. Det hade

han redan lärt sig.

FEMTIOFJÄRDE KAPITLET.

Kanonskottet.

oljande morgon läto Robinson och Fredag

ebben ånyo drifva flotten ut till vraket.

Allra-först plockade de ur lastrummet upp ett par

tolf-ter bräder, af hvilka de lade ett golf på flotten.

Hvarje särskild bräda fästes med ett par spikar i

underlaget; härigenom blef flotten fastare och

stadigare, och de saker, som skulle föras i land, blefvo

ej så lätt våta.Nu gjordes ett nytt urval, och Robinson

nedfirade på flotten:

en säck hvete, en säck korn och en säck ärter,

en kista med spik och skrufvar,

ett dussin yxor,

ett segel och ett par säckar sängkläder,

en slipsten och en handkvarn,

en kagge med krut, en kagge med kulor och

■en kagge med hagel samt

en kanon.

Den sistnämda tog han isynnerhet med tanke

på ett anfall af vildarne. Visserligen kunde han

vara rätt lugn, sedan han fått gevär och pistoler,

men den plats, där han landsatt de räddade

sakerna, var fullkomligt obefäst och låg just på den

sida af ön, där vildarne gemenligen gingo i land.

Hade han en kanon, skulle han möjligen genom

■ett enda skott kunna afskräcka dem från att

landstiga, äfven om de nalkades med sina båtar. Om

han aflossade en kula öfver deras hufvuden, skulle

de troligen strax vända om, och han skulle då

hafva besparat sig den sorgliga nödvändigheten att

taga deras lif.

Innan Robinson och Fredag lämnade skeppet,

undersökte de närmare vattnets höjd i lasten och

funno, att vattnet stigit högst betydligt under

natten. Det gällde således att snarast möjligt bärga

så mycket ske kunde. De styrde därför genast

mot land, och seglet visade sig nu vara af stor

nytta.

Men under denna seglats blef Robinson

ånger-köpt öfver en sak. Borde han icke hafva tagit

guldstoftet och diamanterna, som han dagen förut

funnit i kaptenens hytt? Det kunde ju vara möj-ligt, att kaptenen ännu vore bland de lefvandes

antal och kunde komma tillbaka för att rädda

något af sitt gods. Hur skulle då Robinson kunna

försvara, att han räddat endast sådant, som han

sjålf kunde använda, men gifvit andra saker till

spillo, som dock måhända för kaptenen och hans

fränder vore af stort värde, ja, kanske utgjorde

deras hela egendom? Han insåg, att han aldrig

skulle kunna försvara eller förlåta sig själf ett

dylikt handlingssätt.

Han hade heller ingen ro, förr än han åter

stod ombord på fartyget och hade den lilla

kuttingen med guldstoft samt diamant-asken i sina

händer. Denna gång medtog han äfvenledes kläder

och linne, verktyg af olika slag, en lykta, alla skrifna

papper, som funnos i kaptenens hytt samt ett par

skottkärror, som han upptäckte i en vrå ombord.

I samma mån, som de räddade sakerna

hopade sig på stranden, blef Robinson allt mer

öf-vertygad om nödvändigheten af att på något sätt

trygga dem mot ett häftigt oväder, då ett dylikt

skulle kunna vålla obotlig skada. Lättaste sättet

att afvärja en sådan fara var naturligtvis att slå

upp ett tält, så att alltsamman kunde komma

under tak, och redan samma eftermiddag blef denna

plan en verklighet. På en höjd af två meter

öf-ver marken spikade han en stång fast vid ett par

träd, som stodo sex meter från livarandra. Öfver

denna stång spände han segelduk ned åt båda

sidor, och därpå lade han stora stenar ofvanpå

dukens nedersta kanter, så att de fasthöllos vid

jorden. Tältet bestod således af två takytor, och

stången bildade takåsen. Det var visserligen öppet

vid båda ändarna, men det motsvarade i alla fallsitt ändamål, och Robinson ville ej onödigtvis spilla

den dyrbara tiden på att göra det alldeles tätt.

Ännu innan solen gick ned, var allt godset

under tak.

Nu beslöt Robinson att visa Fredag, hur man

fyrar af en kanon. Han laddade den med en kula

och riktade mynningen så, att kulan skulle stryka

längs vattenytan, på det att indianen riktigt skulle

få se, med hvilken fart kulan skulle gå fram. När

allt var i ordning, grep han den brinnande luntan

och ropade:

— Pass på, Fredag! Nu smäller det!

Och det small ordentligt. Fredag var beredd

på något märkvärdigt, men detta var för

storar-tadt. Han föll på knä, hans lemmar darrade, ochtänderna skallrade i munnen på honom. Men

ögonen höll han på hafsytan, såsom Robinson sagt

honom, och genom den skingrade krutröken såg

han kulan dansa hän öfver vattenytan och förlora

sig långt i fjärran. Så fort han åter fick mål i

munnen, försäkrade han Robinson, att ett enda

sådant skott skulle vara nog att skrämma på flykten

alla hans landsmän eller andra vildar, om de så

komme i tusental. Ty de skulle ej ett ögonblick

kunna tro, att någon annan än Tupan kunde

åstadkomma ett sådant åskväder.

Robinson staplade upp godset inne i tältet, så

att en af de öppna trekanterna delvis stängdes

genom trälådor och tunnor, och innanför ställde han

de saker, som voro mera ömtåliga för väta. Midt

i tältet utbredde han sängkläderna och fick sålunda

i stånd två präktiga sängar, en åt sig själf och en

åt Fredag. Icke voro dessa dynor och täcken just

af nöden för köldens skull. Men Robinson gladde

sig innerligt om kvällen att få lägga sig på

europeiskt sätt och på något mjukare än gräset eller

bara sanden; han svettades gärna en smula för det

nöjet.

Så snart det började mörkna, hängde Robinson

upp sin lykta inne i tältet, tände den och framtog

de papper, han funnit i kaptenens hytt, för att af

dem kunna taga reda på, hvem som var skeppets

ägare, och hvart det hade varit på väg. Värst var

emellertid, att då Robinson skulle förbluffa Fredag

med sin lärdom, visade det sig, att så väl

papperen som de flesta böcker, de bärgat, voro skrifna

på ett främmande språk, som han ej förstod. Och

det var ju ganska förargligt.FEMTIOFEMTE KAPITLET.

Robinson i lifsfara.

i%tt ord fäste emellertid Robinsons

uppmärksamhet: i utanskriften på ett par bref stod

ordet Barbados. Han visste, att detta var namnet

på en af de västindiska öarna, och en berest

kapten hemma i Hamburg hade omtalat för honom,

att där på den tiden drefs liflig handel med ne-gerslafvar, hvilka såldes och köptes som andra

varor af snikna köpmän. Fartyget hade kanske

varit ett slafskepp. Af en räkning eller lista, som

han efter en stund fann, framgick det verkligen,

att där varit omkring hundra svarta slafvar

ombord, troligen afsedda att säljas i Barbados.

Han omtalade för Fredag sin gissning och

tillade:

— Måhända hafva dessa olycksoffer just blifvit

räddade genom den häftiga stormen? Kanske de

bemäktigat sig båtarna och nått land någonstädes,

där deras förtryckare icke längre kunna pina och

plåga dem.

Fredags hjärta ömmade för slafvarnes öde, och

han uttryckte litligt sin förhoppning, att de

kommit undan på ett eller annat sätt.

— Men då får du väl också medgifva, tillade

Robinson, att denna storm varit till gagn? Har

den ej varit ett medel i Guds hand att sprida glädje

och välsignelse på flera håll? Vi miste vår båt och

därmed också vårt hopp att kunna komma bort

från vår ö, åtminstone för närvarande; men huru

mycket har ej stormen gifvit i ersättning för båten,

som den tog ifrån oss! Tänk på dessa stora

förråd, som nu ligga i vårt tält — äro de icke alla

en skänk af stormen?

Fredag måste erkänna sanningen häraf.

— Visserligen är det sorgligt att tänka sig, att

vår vinst skall hafva kostat andra människors

välfärd. Men hvad veta vi därom? Icke rå vi

därför? Och måhända har Gud, som styr allt till det

bästa, låtit stormen på annat sätt bli till

välsignelse för de skeppsbrutna, ja måhända äfven för

kaptenen och skeppets ägare. Detta bör lära ossatt ej genast gråta och jämra oss, när våra planer

och råd understundom gå om intet.

Fredag insåg, hur kortsynt han varit, och

blyg-des. Hädanefter skulle han hafva en fastare

förtröstan till kazikas Gud.

Robinson gömde sorgfälligt alla bref och

handlingar, liksom äfven guldstoftet och ädelstenarna,

för alt en gång kunna lämna dem tillbaka till

ägaren eller dennes arfvingar, om han kanske en

gång i lifvet skulle komma tillbaka till Europa.

En hel vecka fortsatte han och Fredag sina

resor ut till vraket med uppehåll endast på

söndagen. Allt hvad de ansågo sig kunna komma att

använda, togo de med sig i land. En stor del af

lasten bestod af elfenben eller de stora betarna af

elefanten. Dessa äro af stort värde men voro

obrukbara för Robinson, och därför fingo de bli

kvar ombord. På samma sätt var det med några

säckar kaffe — Robinson hade nu måst umbära

detta så länge och ville ej på nytt vänja sig därvid.

Däremot bröto han och Fredag löst allt hvad

de kunde af trävirket och förde det i land. Likaså

togo de alla klädespersedlar, alla slags låsar,

gångjärn och verktyg. Äfven de öfriga kanonerna

flyttade de nu öfver till ön.

Då de en dag voro ombord på vraket, som

alltmer fylldes med vatten, märkte de, att det var

oro i luften, och att ett oväder var i annalkande.

Då det var förbundet med ögonskenlig lifsfara att

råka ut för ett sådant ombord på vraket eller på

timmerflotten, skyndade de sig af alla krafter att

få sakerna ner på flotten och begåfvo sig så i väg

hem.

Men de hade knappast hunnit halfvägs, förränovädret bröt löst. Det blef beckmörkt, regnet öste

ned, stormen tjöt, blixtarna blänkte, och åskan

dånade. Vattnet krusades, gick i böljor, skummade

och reste sig slutligen till långa, skyhöga

vattenberg. Flotten darrade under deras fötter, en

bölje-kam sköljde öfver dess aktersida, och nästa sekund

dök fören djupt ned under vattnet. Ett par

tunnor rullade öfver bord.

Stormen var nu öfver den lilla flotten, som

kastades i vågornas hvirflar som ett hjälplöst

flarn. Robinson och Fredag kastade sig ned på

densamma och. hängde sig krampaktigt fast för

att ej slungas i sjön. Det knakade i alla flottens

fogar, stockarna knarrade och böjde sig som

vass-strån; regnet ofvanifrån och skummet från

böljorna öfversköljde dem med förfärlig styrka,

och stundom visste de hvarken upp eller ned.

Ljungeldarna korsades i mörkret, åskknallarna

skrällde, så att de förlorade både hörsel och

tankeförmåga. Rent omedvetet höllo de sig dock.fast.

Men länge kunde ej den skröpliga flotten hålla

samman, repen och tågen brusto, spikarna flögo

ur, stockarna vräktes åt alla håll. Nu voro

Ro-binson och Fredag prisgifna åt de skummande

böljorna, och utsikterna till seger i kampen för lifvet

voro i sanning små.

Robinson sökle att simmande hålla sig uppe,

men vattenmassorna kastade honom omkring som

en boll. Efter några ögonblick förlorade han

sansen, gaf till ett högt skrik och lät armarna sjunka.

Men Fredag tumlade sig i böljorna som en säl: än

var han under, än öfver, men hur han rullades rundt,

klarade han sig ändå. Då han hörde sin herres

rop, var han med ett par tag hos honom och grep»Som ett hjälplöst flarn.»fast i hans kläder. Med ena handen höll han

honom öfver vattenytan, med den andra handen och

med benen fäktade och stretade han af alla

krafter för att få fatt i ett par timmerstockar, som

ännu hängde samman. Han lyckades också få fast

i dem, lade sig med bröst och armar öfver dem

och halade äfven Robinson upp på dem. Så skrek

han i hans öra:

— Mod, kazika! Hugg fatt, kazika!

Och det såg ut, som om den nästan

medvetslösa kroppen lydde mekaniskt. Robinson lyfte

armarna och tog tag i stocken. Fredag tordes dock

icke släppa honom ett ögonblick.

Så kommo de in midt i bränningen.

— Kazika! Alla fingrar håll fast! ropade Fredag.

Själf höll han ock fast med besked. När den

väldiga brottsjön slungade honom upp på

stranden, j borrade han sig med händer och fötter nedi sanden och hade fotfäste, innan nästa bölja

hunnit fram. Men så lycklig var icke Robinson.

Samma bölja, som vräkte honom i land, tog honom

med sig ut igen. Fredag såg kazika försvinna i

de fräsande vattenmassorna; han stod stum och

stel, och de svarta ögonen stirrade i ängslig

väntan. Han stod med spända muskler som en katt,

färdig till språng. Då syntes i skummet en arm

och ett hufvud; de lyftes högre, och ännu en gång

kastades Robinson af en våg upp på kusten. Det

hade Fredag väntat. Han gaf upp ett äkta

indiantjut, flög ned som en tiger och grep sin herre,

innan den fallande böljan åter kunde suga honom

till sig. Ännu ett karlatag — och båda voro utanför

bränningens räckvidd.

Länge sysslade Fredag med kazikas till

utseendet liflösa kropp, gned och rullade honom, innan

han fick lif i honom. Men det gick till slut, och

Fredag pysslade om honom med moderlig ömhet.

Om natten sof han lugnt och godt vid Fredags sida,

och när morgonen rann upp, var han åter frisk

och sund som vanligt. Nu hade Fredag i sin tur

räddat hans lif. Och nu kunde intet slita deras

vänskapsband: det var knutet för lifvet.

FEMTI OSJETTE KAPITLET.

Flyttningsbestyr och byggnadsarbeten.

nder nattens lopp lade sig stormen. När

Robinson och Fredag på morgonen kommo

ned till stranden, hade vraket emellertid försvunnit,och endast en mängd plankor och bjälkar

skvalpade och gungade i bränningen. Stormen hade

sprängt det stolta skeppet i spillror.

Robinson var försynen tacksam, för det han

hunnit rädda så mycket från fartyget, innan det

gick under, och nu var han särskildt glad öfver

att han räddat guldet och ädelstenarna. Huru

bittert skulle det ej hafva varit, om han lämnat dessa

dyrbarheter kvar på vraket, och så en gång längre

fram lärt känna deras ägare men nödgats erkänna,,

att han tanklöst och likgiltigt låtit dem gå

förlorade!

Nu släpade Robinson och Fredag upp på land

hvar planka och bjälke, hvart läkte och allt annat

trävirke, som dref in mot stranden. Ty af dylikt

kunde de aldrig få för mycket. Men det bärgade

godset måste också flyttas hem till fästningen, och

det var ett svårt företag, isynnerhet därför att de

ej kunde hjälpas åt att flytta, utan en måste

vakta vid tältet, så att ej vildarne obemärkt skulle

kunna smyga sig i land, tillägna sig allt och kanske

uppspåra själfva fästningen. De liöllo därför vakt

hvar sin halfva dag, och under tiden ombesörjde

den andre flyttningen. Den vakthafvande var

ingalunda vapenlös: alla sex kanonerna laddades, och

deras mynningar riktades mot hafvet, och ett stycke

därifrån uppgjordes ett bål, så att luntan vid

be-liof kunde tändas på ett ögonblick.

Fredag öfvertog första vakten, och Robinson

gaf sig af till fästningen med första flyttlasset.

Visserligen hade han ingen vagn, men i nödfall

kör man med skottkärra. Helst om man ingen

häst har. Till pudeln hade han ställt i ordning

ett seldon af segelduk och rep. Därmed spändes.Den lurfvige kamraten framför skottkärran.den lurfvige kamraten framför skottkärran, och han

drog med all flit, under det Robinson eller Fredag

gingo efter och höllo i skaklarna. Pudlarna äro

läraktiga djur, och snart var skeppshunden en

präktig dragare, som med förtjusning trippade åstad i

selen och dessutom bar ett paket i munnen.

Naturligtvis hade Robinson strax lagt af sin

vackra officersuniform, som ej var lämplig att bära,

när det gällde arbete, och i stället iklädt sig en

matrosdräkt. På första lasset tog han krutet och

åtskilliga andra saker, som voro ömtåliga för väta.

Då han återvände från fästningen, tog han med

sig alla de lamadjur, som voro vana att bära

bördor. Som de voro ett halft tjog och hvarje lama

var i stånd att bära bortåt 60 till 80 kilo, voro de

Robinson till stort gagn vid flyttningen. Också

dröjde det ej mer än en vecka, förrän allt godset

lyckligt och väl var under tak hemma i fästningen, så

när som några plankor och bräder, hvilka gömdes

i busksnåren tills vidare.

Geten togs också med, förstås, och sattes in i

lamahjordens stall. Att börja med var det si och

så med endräkten: geten stångades, och

lamadjuren spottade, såsom deras sed är, när de äro vid

dåligt lynne. Men de vande sig snart vid

hvarandra och drogo sedan ganska jämt. Fredag hade

fortfarande en viss respekt för getens horn, men

den putslustiga pudeln och han blefvo riktigt goda

vänner.

Det var naturligtvis omöjligt att i grottan

inrymma alla de ting, som behöfde komma under

tak, och det blef därför nödvändigt att snarast

möjligt slå upp ett tält inne på gårdsplatsen och där

tills vidare instufva godset, allt efter som det flyt-tades hem. Men tältet föreföll ej Robinson

tillräckligt säkert mot regnet och stormarna: han beslöt

därför att uppbygga ett större träskjul. Virke hade

han godt om och verktyg likasä — det gällde nu

bara att begagna dem rätt. Men han hade

naturligtvis icke sysslat med timmermansarbete, och

Fredag hade aldrig ens sett ett trähus.

Robinson hade dock år efter år i ensamheten

på egen hand lärt sig att med de enklaste redskap

utföra hvarjehanda ting, och han hade också lärt

sig att tänka och att hugga i, när det gällde. Nu

hade han verktyg och medhjälpare: nu skulle det

gå som en dans. Träd fälldes, bjälkar tillyxades,

det borrades, sågades, hamrades och höggs, och

snart stod det lilla huset där med väggar af bastanta

plankor och ler smetadt mellan springorna, tak af

bräder och öfverst ett tjockt lager af kokosblad. Och

till på köpet blef där ljust i den lilla ladan, ty

Robinson hade äfven tagit hem kajutfönstren från

vraket och satt dem in i

väggarna. Glaset var

isynnerhet föremål för

Fredags lifliga beundran:

han hade aldrig förr

sett någon sten, som var

hård som metall och

klar som luften, så att

man kunde se tvärt

igenom den. Han

tröttnade aldrig att kika

genom rutorna och stryka

med fingrarna längs

deras yta — de voro så

fina, tyckte han.När huset var färdigt och allt flyttgodset under

tak, beslöt Robinson att bygga en ordentlig ingång

till sin fästning. Han tänkte därför genombryta

muren och uti öppningen insätta en träport. Öfver

grafven utanför skulle läggas en vindbrygga,

alldeles sådan som i forna dagar fanns utanför de

gamla riddareborgarna. Först timrade han porten

och sedan vindbryggan. Han hade ju allt hvad

han behöfde därtill: hängslen, haspar, gångjärn,

låsar, krokar, stolpar, spik. Sedan blef muren

genombruten, och porten fogades in. Det var just ej så

lätt, men det gick. Med starka gångjärn fäste han

därefter bryggans ena ände i tröskeln på portens

yttersida, och i dess andra ände, som sträckte sig bort

öfver vallgrafven, fastgjordes en kätting, som gick

öfver ett blockhjul ofvanpå vallen och hängde ned

på insidan af gårdsplatsen. Ställde man sig nu

innanför porten och drog i kedjan, så lyfte sig den

yttre änden af bryggan, och den inre vände sig

kring gångjärnen, tills bryggan stod lodrätt upp

och ned och stängde till porten, så att ingen den

vägen kunde komma in i fästningen.

Det var ganska svårt att få vindbryggan att

lätt och obehindradt vända sig kring gångjärnen,

men äfven denna svårighet öfvervanns lyckligt.

Sedan detta var gjordt, lade Robinson

kanonerna upp på vallarna, två på den södra sidan,

två på den östra och två på den västra. Nu kunde

han och Fredag vara fullkomligt trygga för anfall

från vildarnes sida. .FEMTIOSJUNDE KAPITLET.

Husliga bestyr.

Sllkördetiden var kommen, och majsen stod

mos" gen. I år gick det lätt att skörda. Någon

lie hade icke Robinson och Fredag att tillgå, men

i stället hade de sablarna, och de önskade af

hjärtat, att de aldrig skulle behöfva använda dem

annorlunda än till sådant fredligt arbete. Riktiga

hackor hade de, när tiden var inne att taga upp

bataterna. Arbetet gick med lif och lust. Majsen

tröskades och gaf två säckar korn. Ännu hade

Robinson visserligen kvar nägra skeppsskorpor,

men de skulle snart nog vara slut. Och därför

beslöt han att baka bröd.

På en liten handkvarn, som han fört i land

från vraket, malde han hvete och majs. Sikt hade

han icke, men ett stycke nättelduk fick ersätta den.

Så gällde det bara att bygga en bakugn, och det

var ju en smal sak för Robinson, som så mycket

sysslat med mureri-arbete. Han bakade några bröd

af hvetemjöl och någi-a af majsmjöl, och som

hvetebrödet blef vida smakligare än majsbrödet,

beslöt han att beså större delen af sin åkerjord med

hvete, så att han alltid kunde hafva godt förråd af

detta sädesslag. Jordbruket roade Robinson

mycket: marken var bördig och kunde sås och

skördas två gånger om året.

Ett verktyg saknade de ännu — en järnspade.

Någon sådan hade de ej kunnat finna på vraket,och de spadar, som

Fredag förfärdigat af

det hårda järnträet,

blefvo fort utslitna, ty

jorden var full af

trädrötter och stenar.

Ro-binson tänkte därför

på fullt allvar att

anlägga en smedja, i

hvilken han kunde

tillverka hvarjehanda

redskap, som han i

framtiden kunde behöfva.

Planen var icke så djärf,

som den vid första

påseendet kunde synas, ty

bland vrakgodset

fun-nos ju alla möjliga ting,

som äro af nöden till

en smedja: hlåsbälg, ett

litet städ, tänger,

hammare, mejslar, filar.

Järn fanns i öfverflöd

af alla slag, nytt och

gammalt, järnplåt och

järnstänger.

Planen sattes

oför-dröjligen i verket.

Köket utvidgades betydligt

och förvandlades till

smedja, och hela

spisen ombyggdes. Nu

kunde två personer

arbeta där utan olägen-het af regnväder. Såväl smedjan som

varumagasinet inkräktade på gårdsplatsen, så att denna blef

allt mindre, men det kunde ju icke hjälpas.

Under den följande regntiden stodo Robinson

och Fredag dagligen vid ässjan, städet och (il-bänken. Många försök misslyckades, mången

järnbit blef förstörd, och många gånger brände Fredag

fingrarna, så att han skrek och hoppade af smärta.

Men trägen tar sig fram, och en dag hade de den

glädjen att få gräfva med en riktig spade af egen

tillverkning. Sedan gick det betydligt lättare att

smida dess make.

Men när Robinson nu beslutat slå sig på

jordbruket som hufvudnäring, måste han ju också

hafva sig en plog. Som storstadsbarn hade han

just inte mycket reda på hur en plog såg ut, och

Fredag hade naturligtvis aldrig sett ett slikt

verktyg. Den fick ju ej vara större, än att en person

kunde draga den.

Icke skulle Robinsons plog hafva vunnit priset

på något af våra landtbruksmöten. Den liknade

ungefär den plog, som de gamla grekerna använde.

Egentligen bestod den blott af en tjock, seg

trädgren, vid hvars krökta ända var fäst ett trekantigt

järn som plogbili. Från det ställe på den tjocka

grenen, där järnet var fästadt, utgick en mindre

trädgren åt motsatt håll: den tjänade som

styr-stång.

Så snart regntiden var öfver, började Robinson

plöja. Men det var ett verkligt slafgöra både att

vara häst och att styra — därom voro Robinson

och Fredag fullkomligt öfverens. Därför inöfvades

två af lamadjuren alt draga plogen, och det gick

också efter lång tid och ihärdig öfning, sedan

Robinson åt dem förfärdigat lämpligt seltyg och

draglinor. Han riktigt njöt af det lugna arbetet i

det fria.

\ Men man skall harfva, hvad man har plöjt,

säger ordspråket, och klart är, att Robinson efterplogens förfärdigande genast tänkte på att göra en

harf, med hvilken han skulle kunna rycka upp

ogräset, luckra jorden och mylla ned utsädet. Han

smidde först ett tillräckligt antal järntänder, satte

därefter ihop en fyrkantig ram af trä och slog in

harftänderna i ramen. Harfven var nu färdig att

begagna och befanns utmärkt.

Därpå sådde Robinson hvete, korn och ärter.

Fem månader senare skördade han tolf till tjugu

gånger så mycket, som han sått. Han kunde nu

se framtiden an, utan att behöfva frukta för att

han själf eller Fredag eller husdjuren skulle lida

brist på föda. Bland husdjuren befunno sig redan

två killingar. De voro Fredags förtjusning, och

lika mycket som han en gång bäfvade för »trollet»)

Ilika roligt hade han nu åt »trollungarna», som han

kallade getens småttingar. Deras lustiga språng

och djärfva hopp lockade honom alltid att skratta,

och stundom hoppade han i kapp med dem, så

att deras moder stod helt förbluffad. Men bara

hon gjorde min af att vilja ta till hornen, så tog

Fredag till benen.

Äfven de andra djuren beredde Robinson och

hans vän icke blott nytta utan äfven nöje.

Pudeln höll trogen vakt och spelade emellanåt »pajas»,

ty Robinson lärde honom en mängd lustiga

konster. »Pål» var en outtröttlig pratmakare, som

pudeln tydligen såg på med undran och misstroende.

Antagligen fann han det mindre passande, att en

fågel blandade sig i samtalet, när gammalt folk

språkade. Lamadjuren hade dubbelt värde, sedan

de nu icke blott lämnade mjölk och smör utan

äfven tjänstgjorde som dragare, vänliga, nöjda,

tåliga och tacksamma för Robinsons omsorger och

vård om dem.

Så småningom lärde sig Robinson och Fredag

alla möjliga handtverk. De voro sina egna

skräddare, skomakare, smeder, bagare, snickare,

timmermän, krukmakare, murare och sötare utom det att

de själfva skötte sin jord och sin trädgård, sin jakt

och sitt fiske. Härigenom skärptes deras sinnen,

deras handlag och omdömesförmåga utvecklades,

och allt fastare blef deras förtröstan till den

allgoda och allvisa försynen. Arbetets välsignelse

tillföll dem i ständigt rikare mått: de njöto af hälsa,

samvetsfrid och sällhet.FEMTIOÅTTONDE KAPITLET.

Vildarne "återvända.

et hände emellertid mer än en gång, att Ro-

1-^" binson trycktes af tunga tankar. Väl kände

han sig oändligt mycket rikare, gladare och

lyckligare nu än före Fredags ankomst till ön, då han

blott hade lamadjuren och Pål. Men den tanken

trängde sig också på honom, att förr eller senare

den dag dock skulle komma, då antingen han eller

Fredag skulle gå hädan och den kvarlefvande skulle

bli lika ensam som han själf en gång varit. Och

fast han ej lät sorgen för morgondagen förbittra

stundens glädje, önskade han ändå många gånger,

att de skulle varit flera än två människor på ön.

Öfver ett hälft år hade förgått, sedan stormen

röfvade deras båt men till ersättning gaf dem så

många verktyg och förråd. Den då påtänkta

resan hem till Fredags ö hade icke en enda gång

varit på tal mellan honom och Robinson. Fredag

bar sin sorg och saknad inom sig, och hans herre

låtsade ej märka, att indianen tidt och ofta, då han

trodde sig obemärkt, smög sig upp på

bergsspetsen, hvarifrån hans skarpa blick kunde skymta

kusten af »fars land». Först måste de arbeten

utföras, med hvilka de nu tagit i tu, innan de

kunde tänka på att bygga båt igen. Därför teg

Robinson länge, men en dag hragle han själf saken

på tal. Fredag blef hjärteglad, och en ny båt

påbörjades ofördröjligen. Dock — Herrens tankar äroicke våra

tankar, och

hans vägar

äro icke

våra vägar.

Då

Ro-binson en

morgon var

sysselsatt i

smedjan,

skickade

han Fredag

nertill

stranden för att

fånga en

sköldpadda;

det var länge

sedan de haft

denna välsmakande rätt på sitt bord. Men en kvart

hade ej förflutit, förrän Fredag kom tillbaka,

flåsande, blek och upprörd och ropade med förfärad

uppsyn:

— Nu komma de! Nu komma de!

— Vildarne? ropade Robinson lika ifrigt. Hvar

äro de?

— De landstiga på samma ställe som sist,

något längre söder ut. De äro en, två, tre, fyra,

fem, sex båtar.

Han måste räkna från början för att hitta det

rätta talet, så uppskrämd var han.

Robinson bad honom taga fram vapen och

ladda bössorna. Själf skyndade han uppför repstegen,

ty han brann af längtan att se, huru många

vil-darne voro, och hvar de gått i land.Det förhöll sig som Fredag sagt, men afståndet

var för långt, för att man skulle kunna se, hvad

de togo sig för. Men där var ingen tid att

förlora, om man skulle angripa dem och afbryta

deras segerfest, såsom Robinson verkligen ämnade.

Han kröp därför ned för stegen och ropade:

— Kom, Fredag! Kom!

Fredag kom löpande med bössan i ena handen

och laddstocken i den andra.

— Nu vill jag spörja dig om en sak, Fredag.

Vill du följa mig i striden mot din folkstam?

frågade Robinson med allvarlig stämma.

— Icke min stam, kazika. Icke fars folk.

— Ja, men det är folk af din färg, din ras.

Vill du stå mig bi ärligt och trofast?

— Ja, kazika. Med alla droppar blod jag har.

— Vill du följa alla mina befallningar och ge

noga akt på alla mina ord och inte springa din

väg, fast de äro många? Inte bli rädd, när de

tjuta och springa mot oss?

— Fredag inte springa, om inte kazika

springer — följa kazika i hälarna.

— Det är bra. Under vägen skall jag säga

dig, hvad jag ämnar göra. Men nu skola vi först

ta ner en af kanonerna och lägga den på den

skottkärra, som vi ändrade om till kanonvagn.

När det var gjordt, fortsatte Fredag att ladda

bössor och pistoler. Robinson stoppade sin frukost

i fickan och befallde Fredag att göra detsamma.

Själf tog han med sig sin kikare samt en flaska

vin och litet linne (att ha om de skulle bli sårade

i striden) samt tände en lunta, och så voro de

färdiga att rycka ut. Utom två pistoler och en

jaktknif i bältet hade de nu hvardera tre laddadebössor. Dessa lågo på skottkärran med

mynningarna framåtriktade liksom kanonen och på ömse

sidor om denna.

Då de kommit öfver vindbryggan, skyndade

Fredag tillbaka och drog upp denna samt steg

sedan uppför repstegen och ilade öfver berget ned

till sin herre. Om angreppet skulle misslyckas,

ville nämligen Robinson förhindra fienden att rycka

in i borgen och bemäktiga sig denna.

Hans plan var att gå öfver bäcken, följa denna

ett stycke västerut, så långt som marken var jämn,

och sedan på omvägar närma sig kusten, så att de

alltjämt vore skyddade af skog och snår, under

det de förde fram kanonen. Det var en liten

truppstyrka — två man och en kanon på en

skottkärra. Men den lyckades komma helt nära

vil-darne utan att bli upptäckt. Så gjorde Robinsonhalt och skickade Fredag fram till de yttersta

träden för att speja.

Han återvände strax och berättade, att

måltiden var i full gång. Vildarne sutto i krets kring

bålet; en af fångarne var redan slaktad, stekt och

nära uppäten. Men i närheten låg en annan fånge

på jorden med händerna bundna på ryggen. Och

denne var en hvit, skäggig man.

Då Robinson hörde detta, blef han ännu

ifri-gare att angripa vildarne, smög sig bort och

riktade sin kikare på gruppen kring bålet. Fredag

hade sagt sant. Robinson ville dock om

möjligt slippa att utgjuta människoblod, och han

hoppades, att människoätarne skulle taga till

flykten, när de hörde smällen af kanonskottet. Han

riktade därför kanonen så högt, att kulan skulle

gå öfver hufvudet på hela skaran, och fyrade af.

Skottet brann af med väldigt dån, vildarne

hoppade högt i luften, gåfvo till ett förfärligt

ångestskri, kastade sig raklånga på marken, rusade åter

upp och flyktade till båten hvarendaste en.

— De tro vara Tupan själf. Inte känna till

kazikas kanon. Aldrig luktat »åskepulver», inte

känna krut. Se hur de springa! Ho ho ho!

Och Fredag skrattade förnöjd och slog sig med

händerna på knäna. Han glömde alldeles bort, att

han själf för icke så länge sedan varit lika rädd

för »åskepulvret», och gladde sig åt, att segern

redan var vunnen. Robinson tänkte detsamma. Men

de misstogo sig. -i.

Riand vildarne var en hög, smärt, starkt byggd

gestalt med en stor fjäderbuske på hufvudet och

ett gult skärp kring lifvet. Det var synbarligen

höf-dingen. Han stannade, såg sig lugnt omkring, skreknågra kommandoord,

som Robinson ej

förmådde uppfatta, och

svängde sin klubba

vildt öfver hufvudet.

Vildarne stannade

med ens. Några af

de modigaste samlade

sig kring höfdingen,

svängdeklubborna och

uppgåfvo ett skärande

härskri. De hade blott

hört knallen och sett

en hvit rök stiga upp

bland träden; kulan

hade de ej sett, inga

fiender syntes till,

röken skingrades, och

deras förskräckelse var

med ens öfver. Utbrott

af underjordisk eld äro

ej så sällsynta i dessa

trakter, där många

eldsprutande berg

finnas, och säkerligen trodde vildarne, att knallen

och röken härrörde från ett vulkaniskt utbrott af

samma slag, som Robinson själf bevittnat på ön

för flera år sedan. De utstötte därför ett nytt rop,

men denna gång af jubel, vände tillbaka till bålet

och började åter sin vilda dans.

Robinson stod rådvill.

Att öppna strid syntes honom betänkligt — de

voro två mot en skara på 40—50 vildar. Då

krigsdansen var slutad, togo människoätarne helt lugntplats omkring elden igen, och några störtade bort

till det ställe, där den bundne europeen låg. Men

då kunde Robinson icke längre lägga band på sig

eller stå som overksam åskådare.

FEMTIONIONDE KAPITLET.

Strid och seger.

— Si)"ag de tre bössorna och gör som jag!

sa-de han till Fredag.

Därpå grep han själf de andra tre bössorna,

sprang fram ur snåret, så att han blott var

ungefär hundra steg från indianerna, lade de två

bössorna på jorden och siktade med den tredje.

— Du till vänster i flocken, jag till höger!

hviskade han.

Två skott smällde samtidigt. Fredag hade ej

sparat på stora hagel, när han laddade, och de

många blykornen sände död och undergång i

vil-darnes täta klunga. Till höger föllo tre, till vänster

fem; ett förfärligt tjut hördes, och vildarne sprungo

hufvudyra om hvarandra, slagna af vanvettig

förfäran. Men innan de hunnit sansa sig, hade

Robinson och Fredag tagit nytt sikte, och åter

knallade två skott med nästan lika förödande verkan

som de två första.

— Framåt! hviskade Robinson, grep det tredje

geväret och sprang ned på stranden. Fredag höll

jämna steg med sin kazika. Alla indianerna hade»Död och undergång i vildarnes klunga.»

7 d

Robinson.gripit till flykten, några kastade sig handlöst i

båtarna. De ropade och hojtade till hvarandra, ett

par kanoter lade ut och satte af i vild fart.

Sårade och oskadda voro synbarligen lika

skräckslagna. De två gestalterna på stranden förekommo

dem helt visst som två onda andar: de sprutade

ju eld och rök genom ett långt rör, de kunde såra

och döda på långt afstånd. Mot sådana fiender

var det otänkbart att strida med hopp om seger.

De sågo ju ej heller ut som människor i

vildar-nes ögon: dessa hade naturligtvis aldrig sett

varelser i blå matrosdräkter.

Robinson skyndade bort till den hvite fången,

afskar hans band och sporde honom på tyska,

hvem han var, och hvarifrån han härstammade.

Fången förstod icke orden, men gissade sig till

meningen och svarade på latin: »Christianus!

Hi-spamis!» (»Kristen! Spanjor!») Robinson framtog

sin vinflaska, lät spanjoren taga sig en duktig

klunk och hällde därefter vin i sin hand samt

gned de ställen, där repen skurit in vid

hand-och fotlederna.

Under tiden hade Fredag, som var modigast,

när faran var förbi, sprungit längre ned på

stranden för att efter vildars sed slunga några hånfulla

ord efter de flyktande fienderna. Men denna hans

dumhet höll på att stå honom och Robinson dyrt.

Ty den kanot, som sist lagt ut, var höfdingens,

och han och hans tappraste män hörde Fredags

smädeord. De hade låtit skrämma sig af sin tro

på troll och andar, men dessa förnärmelser,

utslungade på ett språk, som de förstodo,

förvandlade deras fruktan i raseri.

Med en mun uppstämde de ett krigstjut, vändekanoten åter i land och rusade fram med lyftade

klubbor. Fredag lade bössan till kinden, siktade

och tryckte af, sedan lian hånande ropat på sitt

eget mål något, som betydde:

— Store Gok-Rok skall få mun full af eld!

Men i alla fall darrade han nog lite på

handen, ty hvarken den store Gok-Rok eller någon af

hans män träffades af skottet. Väl stannade

vildarne ett ögonblick, förskräckta af blixten, knallen

och röken, men då ingen föll eller sårades,

störtade de fram under tjut och vrål.

Robinson, som sysslat med spanjorens sår, sågupp vid bösskottet och uppfattade med ens faran.

Fredag sprang med förskräckelsen målad i sitt

anlete, och sex, åtta vildar voro honom tätt i

hälarna.

— Din pistol! ropade Robinson till Fredag.

Och hastigt grep han en af pistolerna i sitt eget

bälte och lade an på höfdingen,. som var alldeles

in på Fredag. En sekund tvekade han — det var

honom motbjudande att taga ännu ett

människo-lif. Men faran var öfverhängande, och då höfdingen

höjde klubban öfver Fredags hufvud till ett

dråpslag, sköt han. Höfdingen föll liflös tillbaka i sina

framstormande mäns armar. Spanjoren rusade

upp och ropade på vapen — Robinson kastade

sin jaktknif bort till honom och grep sin andra

pistol. Fredag fick nytt mod, då han hörde sin

herres pistolskott, vände sig mot förföljarne, och

två nya skott sträckte två indianer till marken.

Men de voro ännu fem mot tre, och Robinson

var vapenlös.

— Håll ut, fly inte! ropade han och laddade

hastigt två af de andra gevären.

Fredag fällde med ett skott från sin andra

pistol ännu en indian, och nu stodo han och

spanjoren med hvar sin jaktknif mot fyra indianer,

som brunno af hämdbegär och foro fram i blindt

raseri. De två störtade på Fredag, de andra på

spanjoren.

Med sin jaktknif lyckades Fredag såra en af

sina motståndare i armen, så att han tjutande

tappade sin klubba, men spanjoren, som var svag i

följd af de kval och den rädsla, han utstått,

kunde ej värja sig mot sina fiender. Han föll, och

en af vildarne vred jaktknifven ur hans hand.»Höfdingen föll liflös tillbaka.»Robinson

hadejustfått

gevären

laddade. I

yttersta minuten, då

indianen redan höll

knifven i

högsta hugg,

jagade

Robinson honom en

laddning hagel

rakt i

bröstet. Han föll,

och hans

stallbroder tog till benen. I samma ögonblick

lyckades Fredag stöta sin knif i bröstet på sin

andre fiende. Vild och upphetsad af striden stod

han ej att hejda, sedan han nu »blodat tand»,

som man säger. Vildens natur tog ut sin rätt hos

honom: han utstötte ett förskräckligt stridstjut,

svängde den blodiga knifven högt öfver sitt hufvud,

flög snabb som en hjort öfver sanden, upphann

med några långa språng sitt rof och kastade

knifven, så att den träffade flyktingen midt emellan

skulderbladen. Med ett stönande sjönk den sårade

till marken.

Kampen var slut. Ingen af de åtta indianerna

undslapp med lifvet. Fredag och spanjoren hade

fått några obetydliga blodviten af klubbslagen,

Robinson var alldeles oskadd. Han gick nu rundt

om slagfältet för att se, om han ej kunde hjälpaen eller annan af dem, som möjligen ännu vore i

lifvet, men skotten tycktes hafva varit ögonblickligen

dödande, och lika litet hade Fredags jaktknif skonat

sina otfer. Två lågo i dödskampen. Robinson göt

vin i deras mun, tvättade deras sår och sökte

lindra deras smärtor, så godt han kunde, men de

dogo båda under hans behandling. Robinsons

seger skänkte honom ingen oblandad glädje: tjugu

vildar lågo döda på stranden.

Spanjoren hade åter segnat ner på sanden: han

var så matt, att han ej förmådde hålla sig på

benen.

redag kastade hotfulla blickar på de bort-

ilande kanoterna och ville, att Robinson

skulle med kanonen skjuta dem alla i sank. Denne

vägrade bestämdt.

— H varför skulle vi onödigtvis taga likars lif"?

sade han.

— Kunna komma tillbaka, kazika, många, många,

hela sanden full! Mycket många båtar!

Robinson klappade honom på axeln och

skrattade, när han pekade på spanjoren.

— Men så äro vi också hälften fler än i morse,

sade han. Vi kunna nu våga en dust med en

SEXTIONDE KAPITLET.

Ett återseende.stor, stor skara af de stackars vildarne, isynnerhet

om vi möta deras anfall i vår fästning. Frukta

ingenting — Gud skall beskydda oss.

På sin herres befallning släpade nu Fredag de

fallnes lik samman i en hög. Han gjorde detta

med stor förnöjelse och underlät icke att då och

då med en hånfull åtbörd uttrycka sitt hat mot

de vanmäktiga iienderna. Kristendomens bud, att

vi skola älska äfven våra ovänner, hade ännu icke

trängt längre än till hans öra; i själ och hjärta

var han fortfarande en vilde.

Robinson gick ner till stranden. En af

kanoterna hade blifvit kvarglömd och var nu att

betrakta som segrarens byte. Han ville taga detta

byte i närmare skärskådande.

Hur förvånad blef han icke, då han steg ut i

båten och på dess botten upptäckte en människa!

Denna var bunden till händer och fötter och

liknade mera en död än en lefvande. Det var en

indian. Af anletsdragen att döma var han ganska

gammal, och hans kropp bar många märken af

misshandel och sår. Robinson skyndade att skära

sönder de band, som sammansnörde hans lemmar,

reste honom till hälften upp och talade till honom

med vänlig stämma.

Men indianen tycktes hvarken kunna eller vilja

stå på benen; han gjorde ett svagt motstånd, stötte

undan Robinson och lät höra ett bönligt kvidande.

Han trodde säkerligen, att hans sista stund var

kommen. Robinson förstod strax, att det var en

af de fångar, som vildarne haft med sig, och som

de vid sin brådskande flykt glömt bort. Då han

ej visste, hur han skulle göra klart för den gamle

mannen, att han befann sig bland vänner, ropadehan på Fredag. Denne lät den indian ligga, som

han just höll på att släpa bort, samt sprang genast

ned till båten.

— tlvad vilja kazika? sporde han.

Men knappast hade han frågat, förrän han blef

stående som förstenad. Därpå började han fäkta

med händer och fötter, upphäfde vilda jubelskrän

och dansade, alldeles som den gången, då han från

bergets topp lick se sitt folks ö. Robinson kunde

ej begripa, hvad som gick åt honom.

— Min far! Kazika, kazika! Far, far! ropade

han därefter, och ögonen strålade af glädje.

Därpå sprang han ut i båten med sådan fart, att den

smala farkosten nästan vändt botten i vädret,

kastade sig ned vid gubbens sida, tog honom i

famnen och pladdrade med otrolig fart en lång ramsa,

af hvilken Robinson helt naturligt ej begrep ett

grand. Men han begrep, att de två, som funnit

hvarandra så oförmodadt, voro utom sig af glädje

och sällhet. Han förstod, att en vilde kan känna

kärlek, sorg och saknad lika djupt som en europé,

och att han visar sina känslor mera fritt och

öppet än denne.

Fredag erinrade om en kärleksfull moder, när

han lyfte fadern, som om denne varit ett älskadt,

sjukt, förloradt och återfunnet barn. Han baddade

faderns svullna fötter och händer med linnelappar,

som han doppade i sjön, kysste hans panna och

händer, lade hans trötta hufvud in till sitt bröst —

allt under det han grät, log och talade om

hvart-annat. Spanjoren, som förstod, att något ovanligt

var på färde, reste sig med stor ansträngning och

stapplade ner till båten. Han såväl som Robin-son fingo tårar i ögonen vid anblicken af de två

indianernas glädjeutbrott.

Robinson gick att samla upp vapnen, som lågo

strödda på marken, där striden stått, och bar dem

tillbaka till kanonen. Därpå återvände han till

båten.

— Nå, Fredag! sade han. Din fader kom

således till oss, i stället för att vi skulle farit till

honom. Nu är du väl nöjd?

— O ho, kazika! Glad ha honom här, ha far

lef-vande! Väldigt glad — gladare än första två i

Edens lustgård — paradiset — Adam och Eva.

Han visste ej, hvad han skulle hitta på i sin

glädje.

— Men nu få vi verkligen lof att tänka på

hemfärden: din fader och spanjoren behöfva kom-ma i ro, få mat och hvila. Har du gifvit din

fader något att äta?

Fredag slog på sin tomma ficka.

— Mig stor slyngel — spisa alltsammans själf,

innan jag draga samman liken. Vill inte vara

hungrig, när ser döda mäns kött. Nej!

Han funderade litet och utbrast sedan afgörande:

— Nej, inte ge fader döda mäns kött — inte

snällt till Gud. Men hvad ge fader? Mig stor

slyngel — äta allt.

Robinson hade varit så upptagen med striden,

att han alldeles glömt bort den mat, han bar i

fickan. Nu tog han fram den, räckte den åt

Fredag och sade leende:

— Du var inte snäll, som inte tänkte på din

far, Fredag! Du förtjänar inte någon far, nästan!

Men Fredag log förnöjd åt kazikas skämt och

började ånyo smeka och kela med den gamle.

Därpå smulade han brödet i små bitar och stack

dem i sin fars mun, och när han öfvertygat sig

om, att gubben kunde både tugga och svälja,

nickade han åt honom och sprang upp till

fästningen, under det han upphäfde sådana tjut, att

fåglarna i trädtopparna blefvo skrämda på långa

vägar.

Robinson begrep ej meningen med denna

Fredags rymning och tyckte inte heller särdeles om

påfundet. Han kunde ju hvarken göra sig

förstådd af den gamle indianen eller af den dystre

spanjoren, och han längtade att komma hem så

snart som möjligt. Det dröjde emellertid ej

särdeles länge, förrän Fredag var tillbaka med en

stor kruka vatten från bäcken, hvilket kom

spanjoren och den gamle väl till pass, eftersom törstenplågade dem svårligen. Till sin herre medförde

han ett stycke bröd och kött som ersättning för

den mat, som denne lämnat hans fader. Och

hela Fredags ansikte sken af glädje trots hans

trötthet.

u manade Robinson till uppbrott. Vapnen

lades ner i kanoten. Likaså spanjoren,

som var så medtagen, att Fredag måste taga

honom på ryggen och bära honom ombord. Fredag

åtog sig att ro båten längs kusten till den lilla

viken vid fästningen; Robinson föredrog att gå

landvägen, som var kortare. Därför kom han

också först hem.

När han gjort en liten rund omkring i

fästningen och funnit allt vara i vederbörligt skick,

gick han upp på höjden, satte kikaren för ögonen

och lät blicken glida synkretsen rundt för att

möjligen kunna upptäcka några’ fiender i farvattnet.

Men vattenöknen låg lika enformig som vanligt,

blank som en blå stålsköld. Lätta krusningar af

mörkare färg drogo hän öfver dess yta som smala

strimmor; då och då strök en sjöfågel på hvita

vingar hän längs kusten, och långt, långt ute kunde

man skymta några mörka prickar. Det var

säkerligen de flyktande indianerna.

SEXTIOFÖRSTA KAPITLET.

Hemma igen.Längs stranden af

ön såg han kanoten

glida fram, drifven af

Fredags starka årslag.

Spanjoren och den gamle

indianen lågo på båtens

botten. Fredag hade

tagit af sig tröjan och lagt

den under faderns

huf-vud; själf satt han i

skjortärmarna och rodde

af alla krafter.

Robin-son gick utför

repstegen, firade ned

vindbryggan, tog en bår på

ryggen och gick till

stranden. Just i

detsamma lade båten iland.

— Här alla två,

ka-zika! ropade Fredag

redan på långt afstånd.

God man, spanjor, men

inte begripa kazika

något alls.

— Ja, det är svårt

nog, Fredag, men det

kan inte hjälpas. Nu få

vi först försöka att få

dem i land.

— Jag hjälpa!

Spanjor förstå röd mans

språk. Fredag förstå

honom, han förstå

Fredag.Under detta samtal drogo de båten upp på

stranden och faste den ordentligt vid en trädstam.

Först buro de upp spanjoren och lade honom i

skuggan af några stora träd; därpå lade de

Fredags fader på båren och buro honom till

fästningen och sedan forslade de spanjoren efter samma

väg. Fredag ställde strax i ordning bäddar åt de

uttröttade främlingarna, och Robinson värmde vin

för att därmed badda deras svullna lemmar. För

öfrigt var sömn och hvila hvad de nu mest

behöf-de. Också somnade de strax som goda barn.

Nu fingo Robinson och Fredag brådt att lagaaftonvard, och de voro ögonblickligen öfverens om,

att det skulle vara stor festmåltid.

— Vi hafva räddat två människor ur vildarnas

klor, och du, Fredag, har återfunnit din fader, sade

Robinson. I dag måste vi bulla upp det bästa vi hafva.

Fredag visste icke, på hvilken fot han skulle

stå: han sjöng och dansade och skrattade för sig

själf. Men sina göromål ombesörjde han det

oak-tadt raskare än vanligt. Han slaktade en ung lama,

och Robinson satte vatten öfver elden för att koka

batater. De två nykomlingarne sofvo både länge

och väl, och när de vaknade, funno de sig i hög

grad vederkvickta af sömnen. Väl voro de ömma

i lederna och hade svårt att röra sig, men de

be-funno sig ändå så pass väl, att de med Robinsons

och Fredags tillhjälp kunde sätta sig till bords och

med god matlust och gladt sinne hålla till godo

med hvad huset förmådde. Fredags fader var

lika så förvånad öfver allt hvad han såg, som

Fredag en gång hade varit, och sonen visade sin fader

allt med samma stolthet, som om han själf hade

uppfunnit och tillverkat hvar enda sak.

Robinson hadé längtat så mycket"efter den dag,

då han åter skulle få se och tala med en europé.

Nu hade en sådan kommit till hans ö, och så

kunde de icke samtala eller ens förstå hvarandras

språk! Emellertid inträffade det märkliga, att

Fredag blef tolk dem emellan, ty spanjoren hade

någon tid uppehållit sig bland vildarne och lärt att

till husbehof göra sig förstådd på deras tungomål.

Allt emellanåt kom han med ett och annat

geografiskt namn, som Robinson stundom först efter stor

ansträngning lyckades tyda, enär uttalet var olikt

hans eget.

7 fDen gamle indianen hade naturligtvis också

ett namn, men detta lät för Robinsons öron högst

besynnerligt och var lika omöjligt att minnas som

att uttala. Då han kallat sonen Fredag, tyckte han,

att fadren lämpligen borde få ett tidigare namn

och kallas Torsdag, och hvarken far eller son hade

någonting emot detta förslag.

Då festmåltiden var slut, förde Robinson och

Fredag sina gäster öfver fästningsgrafvens

vindbrygga och slogo sig ned i färgträdens skugga på

en plats, där de hade fri utsikt öfver hafvet, och

där den friska sjöbrisen spred en angenäm svalka.Nu bad Robinson spanjoren berätta om sin

härkomst, sin resa, om skeppsbrottet och sina

därefter genomgångna öden. Spanjoren sade mening

efter mening på de vildas språk, så godt han kunde,

och Fredag öfversatte det till tyska. Det gick

långsamt, men Robinson fick dock innehållet klart för

sig. Hans berättelse lydde som följer.

SEXTIOANDRA KAPITLET.

Matrosens äfventyr.

aptenen på vårt fartyg var en beryktad

slaf-handlare. Vi kommo från Afrikas kust. Där

hade vi bytt oss till guldstoft, elfenben och

slaf-var för bomullstyg, vapen, verktyg och värdelösa

smycken af glas och mässing. Vi hade omkring

hundra negerslafvar om bord, hvilka skulle föras

till Rarbados för att säljas, men innan vi nådde

öfver Atlanten, hade redan ett tjog af dem dött.

Ty de voro instufvade på skeppets botten som

packade sillar och hade hvarken tillräcklig tillgång

j)å frisk luft eller föda.

En tid gick det rätt bra för resten. Passaden

förde oss fram med god och jämn fart. Men så

öfverföllos vi af en storm, som dref oss ur rätta

kursen in emot norra kusten af Rrasilien. Under

stormen sprang skeppet läck, och vi måste därför

med yttersta ansträngning vid pumparna söka hållaskeppet flytande, till dess vi kunde uppnå en eller

annan hamn. Men innan detta lyckades, uppstod

en ny storm, som med vild fart kastade oss åter

ut på vida hafvet. Vi förmådde snart icke längre

hålla ut med arbetet samt blefvo därför tvungna att

lösa några af de svarta ur deras bojor och låta

dem emellanåt aflösa manskapet vid pumparna.

Natten föll på med beckmörker, storm, åska

och blixtar. Kaptenen rycktes öfver bord af en

störtsjö, och det var omöjligt att komma honom

till hjälp. Plötsligt stötte skeppet emot ett ref och

fastnade. Vi hade sett, att vi voro nära ett land

och hoppades erhålla hjälp därifrån. Därför

af-lossade vi flera nödskott under natten och beslöto

stanna kvar på skeppet åtminstone till dager, i

hopp att stormen då skulle bedarra. Men för att

hålla pumparna i gång måste vi lösa ännu flera

af negrerna. Dessa märkte då, att de voro flera

än vi hvita, släppte alla sina kamrater lösa, togo

kommandot ombord och bemäkligade sig båtarna.

Vi voro ju endast femton man, och de voro åttio.

Efter kaptenens död hade vi heller ingen anförare.

Vi måste då börja underhandla med dem, ty

att utan båtar stanna kvar på det strandade

skeppet var ju den vissa döden. Vi matroser hade

behandlat negrerna så mildt och vänligt vi kunnat, så

att deras lott verkligen hade varit hättre än de

flesta andra slafvars. Dessutom ägde vi vapen^

och använde vi dem, skulle vi kunna nedskjuta

en stor del af negrerna, innan dessa hunnit

öfver-manna oss. Detta gjorde, att de slutligen afstodo

en af båtarna åt oss på det villkor, att vi icke

finge medtaga några vapen. Med gemensamma

krafter lyckades vi slutligen få alla fyra båtarna isjön och stötte ut från vraket. Det såg mörkt ut

med vår räddning, ty båtarna voro tungt lastade,

och sjön gick hög; natten var svart* och vi visste

hvarken höger eller vänster, öster eller väster.

Vår afsikt var att hinna den närbelägna

kusten, hvars bergstoppar vi hade sett på kvällen,

innan mörkret föll på. Men vinden vände sig ännu

en gång, och nu visste vi icke alls, hvar vi voro.

Så småningom saktade sig stormen. Till vår

förvåning och glädje lyckades båtarna hålla sig uppe

i sjön, och i gryningen kommo vi utan förlust af

en enda man lyckligt i land på en obekant kust. Där

bodde vilda indianer. De mottogo oss vänligt, slöto

fred och förbund med oss, både hvita och svarta.

Där borta hafva vi nu lefvat allt sedan dess och

haft det rätt drägligt. Vi hafva inrättat oss på

samma sätt som infödingarna och mest lefvat på

fisk och kokosnötter. Bäst hafva negrerna trifts:

de voro icke vana vid bättre och hade nu

återvunnit friheten. »Frihet är kostlig krydda på

fattigmans mat.»

Men så blef ön för några dagar sedan

hemsökt af en indianstam, som bor på en annan ö

längre bort. Alla man rustade sig till motvärn,

och vi främmande, både hvita och svarta, tyckte,

att vi borde efter bästa förmåga bistå våra vänner,

som visat oss gästfrihet. Fienderna blefvo också

drifna på flykten, sedan de förlorat många tappra

krigare. Men den gamle mannen här och mig

togo de flyende med sig som fångar.

Då vi suttit fängslade i två dagar och två

nätter, blefvo vi släpade ned i båtarna och förda hit.

Under hela tiden fingo vi ingenting annat att äta

än rutten fisk, som våra hjärtlösa plågoandar kas-tade ned till oss. Men vi förmådde ej smaka den.

Och en olidlig törst pinade oss. Vi önskade oss

döden af allt hjärta.

Hvad som sedan skett här, ha ni själfva

sett. Jag behöfver därför endast af allt hjärla säga

er mitt tack för vår räddning. Vackra ord äro

inte min sak — jag är en simpel, obildad matros.

Men vid första tillfälle vill jag visa, att min

tacksamhet icke är ett tomt ord.

Med dessa ord tryckte han handen på

Robin-son och Fredag, nickade, såg upp till himlen och

gjorde korstecknet, liksom han inom sig gjort ettheligt löfte och ville kalla Gud till vittne på sin

uppriktighet.

Robinson bad Fredag fråga, hvem som ägt

skeppet.

Spanjoren berättade då, att två köpmän i

spanska staden Cadiz hade befraktat det för resan. Den

ene lät inköpa slafvar från Guineakusten; den andre,

som var en motståndare till den grymma

slafhan-deln, bylte blott till sig guldstoft för sina varor.

Alla ombord visste också, att kaptenen

någonstä-des under lås och bom i kajutan hade en kagge

guldstoft af stort värde. Men då b an spolats

öf-ver bord och alla haft full sysselsättning med att

rädda lifvet, så gick guldet samma väg som det

öfriga godset på skeppet och hamnade på hafvels

botten.

Under denna berätlelse hade Robinson och

Fredag utbytt många blickar med hvarandra, och

Fredag hade riktigt svårt att kunna hålla sig tyst

och lugn, såsom kazika med tecken befallde honom

vara. Solen var nära sin nedgång, då berättelsen

var slutad, och nu föreslog Robinson, att de alla

skulle gå in och söka sömnens ro efter denna

märkliga dag.

Men då de kommit in på fästningens gård,

visade han spanjoren sitt förrådshus och alla dess

skatter. Hvem kan skildra matrosens förvåning,

när han här fick se en hel mängd saker, som

varit ombord på det strandade skeppet! Och

skepps-papperen, ja, till och med den lilla kaggen med

guldstoftet! Och sannerligen var där den gamle

pudeln också! Robinson hade stängt honom inne,

när han gick ut att möta vildarne, men nu hlef den

lurfvige besten utsläppt och hoppade och sprang, tjötoch skällde af förtjusning, när han fick se sin gamle

vän matrosen. Denne å sin sida blef nästan lika

tokig af glädje. Aldrig hade han trott, att han

någonsin mera skulle återse Fido.

Asken med diamanterna blef också framtagen,

och Robinson fick veta, att den tillhört en engelsk

officer, som från Indien skulle resa hem till

England men blifvit sjuk och måst låta landsätta sig

på Guineakusten. Där hade han aflidit, och den

spanske kaptenen hade åtagit sig att föra hans

kvarlåtenskap till Barbados, hvarifrån den sedan

skulle sändas vidare till England. Samme officer

hade också ägt den uniform, som Robinson tagit

med sig från fartyget.

Den kvällen hade Robinson mycket att tänka

på — han hade svårt att få en blund i ögonen.

agen därpå befallde Robinson samtliga in-

byggarne i sitt rike att sanllas, ty det gällde

att med förenade krafter så snart som möjligt få

ur vägen de fallna vildarnas lik, på det ej dessa

skulle förpesta luften och framkalla sjukdomar.

Alla fyra tågade de därför med yxor och

sågar ut till skogen närmast valplatsen. Här fällde

de hela förmiddagen trädstammar, sågade och höggo

SEXTIOTREDJE KAPITLET.

Robinson skrifver en grundlag.»Här fällde de trädstammar, sågade och höggo.sönder dem samt staplade upp dem till ett stort

bål. Då ön hade god tillgäng på bränsle, ansåg

Robinson det vida bättre att bränna liken än att

gräfva ner dem i jorden: han hade hört, att det

ganska ofta utbrutit pestsjukdomar i städerna just

af den grund, att man i äldre tider där brukat

anlägga kyrkogårdar midt inne bland busen, ja, till

och med jordat lik under golfven i kyrkorna. För

att undvika all fara af detta slag beslöt han att

bränna liken till aska, såsom mångenstädes sed

varit i forntiden.

Den gamle Torsdag kunde inte förstå ett

sådant slöseri med läcker mat, och han sade till

Fredag, att de hvita ändå voro ett enfaldigt folk,

som inte begrepo, hvad som smakade godt. Men

hade kazika bara fått smak på människokött en

gång, skulle han nog förstå sig på att använda det

bättre. Fredag blef helt förskräckt och bad fadern

för all del inte säga ett ord om den saken, ty

hvarken kazika eller kazikas Tupan kunde lida

det vämjeliga bruket att äta människokött, och

Fredag själf inte heller. Gubben såg förundrad på

sin son, men så ryckte han på axlarna och sade,

att om kazika nu tänkte så besynnerligt i den

frågan, så finge det väl bli, som han ville. Och hade

Fredag fått afsmak för fienders kött, ja, så finge

han själf väl också försöka att afsky det, fast det

smakade så godt. Fredag tillade, att han sedan

skulle förklara allt detta för fadern. Och då blef

denne nöjd: han hade redan hunnit se, att sonen

blifvit en mäkta skicklig och konstförfaren man

hos den hvite höfdingen, som frälsat bådas lif.

Då liken voro brända och askan jordad, höllRobinson allshärjarting med sina undersåtar.

Fredag var tolk.

— Mina vänner! började envåldshärskaren sitt

tal. Vi äro nu i besittning af allt, som fordras

för att föra ett lugnt och angenämt lif: sällskap,

lifsmedel, skyddsvapen, husdjur och verktyg. Men

det förefaller mig, som om vi icke skulle kunna

rätt njuta af allt detta, så länge vi veta, att det i

vår närhet finnes människor, som lefva i armod

och brist på det nödvändigaste, då vi lätt nog

kunde göra dem delaktiga af vår lycka. Jag

menar de skeppsbrutna spanjorerna på Torsdags ö.

Gärna skulle jag önska, att de komme hit till oss,

men på hvad sätt det bäst kan låta sig göra, och

hvilka åtgärder vi böra vidtaga för saken — därom

ville jag höra allas eder mening.

Hvar och en gaf sin åsikt tillkänna. Torsdag

erbjöd sig att fara öfver och hämta de

skeppsbrutna, spanjoren likaså. Fredag ville däremot ej,

att hans gamle far skulle utsättas för flera faror

och ville därför följa med spanjoren. Slutligen

afgjorde Robinson saken så, att Torsdag och spanjoren

skulle fara öfver och hämta européerna. Dels ville

han ej gärna utsätta sig för faran att förlora Fredag,

dels ansåg han Torsdag vara mer bekant med

farvattnet än hvad Fredag var, och dels var det

nödvändigt, att spanjoren finge i egen person

underhandla med sina landsmän.

Innan denna resa kunde företagas, måste

emellertid ännu ett stort stycke jord uppodlas och

besås med hvete och majs, eftersom vida större

förråd af lifsmedel blefve behöfliga för framtiden än

förut varit fallet. Åtminstone borde utsädet vara

lagdt i jorden, innan resan skedde, ty det skullevålla ett stort tomrum i Robinsons sädesförråd. Ju

fortare det myllades ner, dess förr skulle det stå

upp och bära frukt.

De närmaste dagarna hade därför alla man

brådt med att röja, hacka, plöja och gräfva, till

dess en stor fyrkant låg färdig att besås.

Spanjoren och Torsdag gjorde godt skäl för sig på

arbetsfältet. Visserligen var gubben inte van vid

sådant arbete och bar sig litet fumligt åt, men

god vilja hade han, och Fredag var ständigt redo

att råda och hjälpa honom. Under loppet af ett

par veckor blef allt i ordning, och så skulle resan

anträdas.

Men innan spanjoren och Torsdag begåfvo sig

af, lämnade den förre ett vackert bevis på sin är-lighet och tacksamhet mot Robinson, på samma

gång han visade sig vara en klok och försiktig

man. Han sade nämligen, alt han väl gladde sig.

mycket att få återse sina kamrater, hjälpa dem och

arbeta med dem. Men de vore endast råa och

obildade matroser liksom han själf och ingalunda

alla af godt sinnelag. Han fruktade därför, att de

kunde vid sin ankomst till ön uppföra sig illa och

med otack löna Robinsons välgärningar. Då han

således icke vågade svara för dem alla, rådde han

Robinson att såsom härskare på ön uppsätta vissa

bestämmelser för dem, som ville bli mottagna.

Ingen annan än den, som med hand och mun ville

obetingadt antaga dessa villkor, skulle få medfölja

honom och Torsdag.

Robinson fann rådet godt och behjärtansvärdt

och uppsatte följande

Stadgar.

Hvar och en, som vill uppslå sina bopålar på min

ö och varda delaktig af alla de förmåner, som den har

att erbjuda, förbinder sig

1) att i alla afseenden efterkomma min vilja och

villigt lyda de lagar och påbud, som jag kan finna

gagneligt att för hela samhällets väl stifta och

kungöra;

2) att föra . ett arbetsamt och förnöjsamt lif„

eftersom ingen lätting, dagdrifvare eller slösare tåles

i samhället, ej heller någon, som med vett och vilja

gör sina medbroder skada eller sorg;

3) att icke uppväcka kif och trätor och i

händelse han skulle anse, att någon gjort honom orätt,

icke vädja till våldet utan hänskjuta sin sak till migeller den person, som jag sätter att utöfva

domarekallet på ön;

4) att utan knot utföra alla arbeten, som för

samhällets gemensamma bästa honom åläggas samt

i fall af behof värna ön äfvensom för dess och dess

härskares försvar våga lif och blod; samt

5) att utan personliga hänsyn modigt stå den

emot, som dristar sig att bryta öns lagar, söka

bringa honom på bättre tankar eller förvisa honom

från ön, därest han ej låter sig rätta.

Hvar och en, som ämnar flytta till min ö, må noga

öfvertänka dessa bestämmelser, innan han fattar sitt

beslut. Fiimer han sig kunna gå in på dem, så må

han skrifva sitt namn under dem. Men denna

underskrift är då för honom lika bindande som edlig

förpliktelse.

Robinson Kruse.

Denna »grundlag» öfversatte nu Fredag sats för

sats, och spanjoren omskref den sedan på sitt

modersmål. Han fick därjämte bläck och penna med

sig, så att hans landsmän skulle kunna skrifva

under. Likaså fick han medföra nödiga verktyg för

att afhjälpa möjliga skador på båtarna från det

strandade skeppet, hvilka spanjorerna naturligtvis

måste begagna för flyttningen. Båten lastades med

lifsmedel i mängd och sattes i sjön.

Fredag hade svårt att skiljas från sin fader.

Kvällen före afresan kunde han ej förmås att smaka

en bit, och han fällde tårar allt emellanåt. I själfva

afskedsstunden föll han fadern om halsen, och då

gubben slitit sig lös och båten lagt ut, kastade sigFredag i sjön och simmade bredvid båten ett långt

stycke. Ändtligen vände han om, och när han åter

stod på land, tröstade han sig med att han snart

skulle återse den gamle. Och under tiden hade

han ju sin kära kazika och Fido och Pål och

allting annat på ön.

SEXTIOFJÄRDE KAPITLET.

Fredag ser ett hemskt odjur.

TLsfT

^-pans uppsyn ville emellertid inte riktigt ljusna

denna morgon, och oupphörligen gingo hans

blickar utåt hafvets blåa ban. För att muntra

upp honom föreslog Robinson, att de skulle gå på

jakt. Fredag var strax färdig, de togo sina bössor

och styrde sina steg inåt ön. Fido fick följa med

som vanligt: under middagsrasten var han en

outtröttlig rolighetsminister.Då de gått en fjärdingsväg eller så, blef Fido

stående vid ett snår och skällde ilsket. Jågarne

gingo närmare och märkte, att det bakom

buskarna var en brant bergvägg. Det var mot denna,

som pudeln skällde. Då de trängt sig fram genom

ris och törne, sågo de i klippan ett hål, som

tycktes föra långt in i berget. I denna gång eller håla

måste det vara någon, som hunden ansåg för en

fiende.

Hålet var ej så stort, att man kunde gå

därigenom, men man borde kunna krypa in. Fredag

fick befallning att göra detta, ty Robinson hade

för sed att alltid närmare undersöka, hvad som

såg hemlighetsfullt ut. Fredag lydde, lade sig

på alla fyra och kilade in genom öppningen.

Men i nästa ögonblick kom han ut med en

hisklig fart, och han skrek, så att det gaf eko i

skogen.

— Hvad står på? sporde Robinson och spändehanen på sin bössa. Hvad är det? Hvarför

skriker du?

— Bort, kazika! Bort, bort! hvåste Fredag fram,

under det hans tånder skallrade af rädsla. Långt

bort! Stort, hemskt odjur med glödande ögon —

stort gap, väldigt gap — kan sluka oss bägge på

en gång! Spring, kazika!

Och själf ämnade han lägga benen på ryggen.

Men fast Bobinson ej var alldeles fri från fruktan

för vilda djur, kände han dock Fredags

vidskepliga rädsla för obekanta saker allt för väl, för att

han skulle ta till flykten utan att veta, hvad han

flydde för.

— Kom nu och håll undan grenarna — vi måste

se närmare på det där rysliga odjuret, sade han.