Robert och Harald eller De unga jägarne i Amerikas vildskogar

Riley och tjuren.

ROBERT och HARALD

ELLER

DE UNGA JÄGARNE

I

AMERIKAS VILDSKOGAR.

FRÅN ENGELSKAN

AF

G. SWEDERUS.

STOCKHOLM.

J. J. FLODINS FÖRLAG.

Tryckt hos Bergström & Lindroth, 1870.

Författarens företal.

På ett sommarställe i Söder, omskuggadt af vinrankor, var jag om aftnarne omgifven af en skock barn, som fått vanan att höra mig berätta historier för dem. Då dessa gossar och flickor blefvo äldre måste jag ändra beskaffenheten i mina berättelser. Innehållet ansåg jag nu lämpligen kunna vara uppgiften om en mängd fakta i naturen, hvarjemte jag ansåg sådant meddelande böra åtföljas af förklaringar äfvensom utvägar och sätt i det dagliga lifvet för att rätt finna sig i förefallande händelser och reda sig sjelf, der händelserne voro emot. Om sådan undervisning skulle kunna inskärpa sig i minnet, behöfdes det en sammanhängande berättelse som tillika kunde interessera de uppvexande unga. Resultatet af mina funderingar häröfver blef en bok, och just denna bok om Vilsekomna Barn, eller Harald och Robert, som mina unga åhörare kallade min långa berättelse.

De ungas interesse visade sig stiga, ända igenom till slutet. Och jag är säker, att, om den ungdom som läser den nu tryckta berättelsen, fäster allenast hälften af det interesse dervid som min åhörarekrets gjorde, skall författaren vara fullt belåten.

Berättelsen är likväl icke till det faktiska deraf uppfunnen; fiktionen består hufvudsakligen blott i uppställningen och sammanbindningen af här förekommande händelser. Med få undantag har det berättade verkligen tilldragit sig. Hvarochen som känner de trakter hvarom de berättade händelserne handla, eller som besöker dem, skall bestämdt inse att de motsvara hvad som verkligen förefallit. Möjligtvis skall en sådan besökande också träffa på en och annan modig Harald, en klok Robert, en qvinlig Marie och en liten Frank med gladt och lätt lynne.

Om någon af mina unga läsare skulle komma vilse i okända trakter, så tror jag att han af här gifna vinkar må hafva den nyttan att kunna lättare reda sig i förut icke försökta förhållanden.

*

Till detta tillägger här Öfversättaren att han icke noga följt originalet, der i flera fall man haft afseende på svensk ungdoms fallenhet och tycken.

FÖRSTA KAPITLET.

Sällskapet och deras sjöresa.

En liten, men vacker brigg lemnade Charleston"s hamn i Syd-Carolina, med destination till Tampa Bay i Florida. Det var mot slutet af sommaren. Passagerarne ombord voro nio: Doctor Gordon, hans tre barn, Robert, Marie och Frank, doctorns systerson Harald Mac Intosh, samt fyra tjenare.

Doctorn var en utmärkt läkare, som under vintermånaderna bodde på kusten af Georgien, men om sommaren på en liten landtegendom i bergtrakten af nämnde stat, som så raskt fortgår i utveckling, och som är så omvexlande till sin geologiska beskaffenhet. Hans fru var ifrån Carolina, i närheten af Charleston. Hans syster Anna hade varit gift med en öfverste Mac Intosh, som i tolf år bodde på en plantage nära staden Montgomery i Alabama, men dött och lemnat enkan, med tre barn, i en mindre lycklig belägenhet. Brodren besökte henne snart derefter för att bistå henne med att ordna ställningen.

Han hade haft med sig sin son Robert, som så tillvunnit sig fasterns tycke att hon bad sin broder medtaga hennes son Harald för att bli uppfostrad tillsammans med denne städade gosse. Med mycket nöje medgaf doctorn detta, ty Harald hade också förekommit honom angenäm genom sitt raska och beslutsamma väsende. Harald hade varit i sin farbroders sällskap en månad då de händelser inträffade som här skola berättas.

Doctorns fru var något sjuklig och nervös, så att mannen ansåg nödigt att för vintern få henne förflyttad till ett mildare klimat än det hvari hon uppvuxit.

Tampa Bay är en militärpost som Nordamerikas Förenta stater hålla besatt. Gordon hade förut varit der, och derunder lärt värdera ställets italienska klimat, äfvensom han fattat sådant tycke för landets vilda skönhet, att han der köpt sig ett litet ställe i grannskapet af fästningen, och längtade efter en skälig anledning att få bosätta sig der. Denna anledning hade nu kommit, och under öfvertygelse om dervarande klimats blifvande lyckliga verkan på hustruns helsa, hade han lemnat henne med sina slägtingar i hemmet medan han skulle fara till Tampa Bay för att anordna stället för hennes vistelse der.

Det sällskap som han fick med sig, blef mera talrikt än han först ämnat. Robert och Harald skulle naturligtvis vara med, helst det just varit den sednares mors plan att få honom i åtnjutande af den familjuppfostran som hon funnit hafva verkat så lyckligt på Robert. Men vid närmare betänkande fann Gordon lämpligt att också medtaga sin äldsta dotter Marie, som var omkring elfva år gammal, och sonen Frank som var mellan sju och

åtta år. I afseende på betjening gjorde det ingen skilnad, ty fastän familjen var rik, hade barnen fått lära sig att vara oberoende af andras uppassning; de betjenade sig nämligen alltid sjelfva. Föröfrigt var Marie redan påräknad att göra mycken nytta i hushållet, emedan hon, för sin mammas sjuklighet, fått ganska mycken öfning med dithörande göromål och omtanka. Frank var för liten att göra någon nytta, men han var en liten snäll gosse, omtyckt af alla, så att han var treflig för hela kretsen. Tillsynen öfver honom och hans små behof skulle här bli detsamma som Marie förut haft i hemmet.

Robert var nära fjorton år, och var mycket vettgirig. Han hade blifvit eggad dertill af fadren, hvars omfattande insigter och lätta sätt att gagna med dem, satte honom i tillfälle att tillfredsställa gossens lyckliga håg för vetande. Han hade påtagligen en filosofisk fallenhet, men var icke lika fallen för athletiska öfningar som kunnat härda hans, af modern ärfda, ömtåligare kroppsbeskaffenhet.

Harald Mac Intosb, som också var ett halft år äldre än kusinen, var mycket olik denne; han var stark, både till naturen och barndomsvanor, men hade icke någon synnerlig lust för boken. Hans uppfostran hade blifvit mycket försummad emedan fadren satt mera värde på manlig utbildning än på själsodling. Hans undervisning hade varit särdeles bristfällig, och den enda driffjäder han haft att lära sig något var den att göra sin moder hugnad, ty henne älskade han med varmaste ömhet. Flera år före fadrens död hade hans största nöje bestått i att gå till en gammal Indian som bodde i hans föräldrars

grannskap. Af denne man, Torgah, insög han allt som hörde till hans egen naturkrafts utveckling — också det enda som Indianens lefnadserfarenhet kunde meddela, men som för en gosses fantasi vanligen är romantiskt lockande.

De båda kusinerne blefvo snart förtroliga vänner. Båda värderade ömsesidigt, den ene den andres egenskaper, och önskade sig ega dem. Föräldrarne hoppades också att ömsesidigheten skulle framhjelpa bådas utveckling till att eröfra utaf hvarandra hvad hvardera af dem förut saknade.

Utrustningen för vistelsen på en sådan ort som Tampa Bay skedde med afseende på att man behöfde föra med sig en stor mängd saker, emedan man på stället icke kunde erhålla något som hörde till lifvets vanliga beqvämligheter, såvida det icke kunde, till någon del fås i fästningen. Deribland voro också materialierne till ett litet boningshus, kök och stall. Stora förråder af matvaror, höns och getter (som här voro lämpligare än kor) ett par hästar, en vagn, en stor och vacker båt för sällskapliga utfärder, böcker både för studier och förlustelse, jemte sådana husgerådssaker som vanan gjort till behof.

*

ANDRA KAPITLET.

“Mor Cary"s kycklingar“, (flygfiskar) — Laxfiske. — Sågfisken. — Frank och Hajen. — Hägring. — Tom Styrbord. — Nautilus (segelsnäckan.) — Ankomst till Tampa Bay.

Marie och Frank blefvo anfallne af sjösjuka genast efter sedan fartyget kom ut i de svallande vågorna. De lade sig emellertid till sängs och uppstodo endast stundtals under de trettiosex eller fyratio timmar som seglingen varade.

Den enda händelse som förekom unden resan, var att Marie och Frank blefvo skrämda på följande sätt: De skulle försöka skingra sin ledsnad med att meta genom kajutfenstret. Midt öfver fenstren hängde skeppsjullen, och nedanför fenstren sågo de vattnet som hvirflade och skummade omkring rodret. Marie ville meta »mor Carys" kycklingar», ett slags fiskar som äro allmänt kända utaf dem som seglat i dessa farvatten. Hennes metdon bestodo af en stark ref, fyratio till femtio alnar lång, med flera märken på, och i ändan försedd med en liten röd lapp. Det hade icke lyckats henne att fånga mer än en, och denne hade trasslat in sig i refven. Marie drog in refven och ropade högt: »jag har fått en! Jag har fått en!» men innan hon fick honom till fenstret hade kräket släppt taget eller på annat sätt undkommit.

Frank hade fått en stor fisk-krok, som han fästat på ett snöre och matade med rått kött; han ville fånga lax, menade han. Strax efter sedan Marie haft sitt lilla äfventyr med sin fisk, såg Frank en stor fisk, två gånger så lång som metaren sjelf, och hade en ofantlig förlängd nos som på båda sidor var fullsatt med hvassa tänder, och som följde fartyget i kölvattnet. Ifrigt ropade han nu, kom Marie! se hit! Men fisken följde icke längre med; han tycktes blott varit nyfiken att betrakta den stora massa som kommit i hans trakter, och när det hvarken var en hvalfisk eller kraken, vände han och begaf sig bort.

»Jag skulle inte vilja få den der på kroken», sade Frank, som tillika förklarade att han visst inte skulle förmå hala in honom.

»Och jag skulle icke vilja hafva en så ful fisk i skeppet om vi vore i stånd att draga upp honom», förklarade Marie.

»Ush! så otäckt långt hufvud han hade! jag undrar hvad han kan göra med den der nosen och alla tänderna rundtomkring; se bara på nosen!» yttrade Frank.

»Jag skall fråga pappa om det», lofvade Marie.

»Kanske har han en så lång nos för att lukta med på långt håll», förmodade Frank.

Så pratade syskonen till dess Marie utropade: »Se Frank! hvilken stor svart trädklump der sticker upp ur vattnet. Se hur den flyter efter oss! Nej, det kan icke vara en trädklump, ty det simmar åt båda sidorna. Det måste vara en fisk! Drag in hufvudet, Frank!»

Då gossen icke fick någon lax, såsom han velat,

hade han fästat en röd näsduk på sitt snöre, och lekte

med att slänga den ned i vattnet och låta den släpa.

Men då Marie sade: »en fisk»; fick han se ett bålstort

djur, mycket större än sågfisken. Ett ögonblick sednare

rusade han fram alldeles såsom emot barnen och högg i

näsduken. Båda skreko af räddsla, och Franks handled

blef så skakad att han trodde den blifvit afbiten. Han

var färdig att skrika en gång till, men tröstade sig då

han såg sin hand vara oskadad. Genast derefter såg han

fisken simma bort och hålla ena hörnet af näsduken som

till en del hängde utanför hans mun. Fisken var en haj.

Han hade blifvit lockad af den röda silkesnäsduken. När

Frank drog på refven för att få till sig näsduken hade

hajen fattat i den och ryckt på linan som Frank hade

lagd omkring handleden. Efter denna händelse ville de

icke längre meta i fenstret. Men historien om detta

fiskandet var icke dermed slutad. Följande dagen var

sällskapet mycket upptaget af en besynnerlig förlustelse som

stundom förekommer på hafvet, fastän icke ofta i den

trakt der man nu var. Hägringen af landet syntes

mycket tydligt och vackert; än syntes landet liksom

upplyftadt högt öfver hafvet; än åter syntes stranden dubbel,

liksom vattnet varit en fullkomlig spegel, och landet och

dess skugga förenade. Men vid detta tillfälle syntes

skuggan vara på orätt ställe, så att den, i stället att vara

nedtill syntes ofvanför. Det var i hög grad öfverraskande

att se träden med toppen nedåt och från landfästet i

luften.

Sjömännen betraktade skådespelet med lika stor

nyfikenhet som passagerarne och icke utan att tillika kan-na en hemskhet. En gammal sjöbuss hördes muttra

något liksom för sig sjelf, om att »det inte betydde godt».

»Jag har aldrig sett sådant der utan att det

kommit något efter, ja! och i går då jag stod till rors, såg

jag en kyckling fladdra på en tråd», försäkrade han.

»En kyckling, Tom?» frågade kaptenen som visade

icke liten förundran. Hvad! har någon af barnen skadat

sjömännens foglar?»

»Nej!» svarade Frank genast och utan att besinna

sig. Vi hafva icke rört någons kycklingar. Jag gick

bara till buren och tog den gamle tuppen i stjerten för

att han skulle se på brödbiten som jag ville gifva honom.»

»Jag menar icke kycklingarne som vi hafva

ombord, utan de kycklingar som flyga omkring oss: »Mor

Cary"s kycklingar», fortfor kaptenen, som med möda höll

sig ifrån att skratta. »Vet ni inte att allt sådant der

tillhör sjömännen, och att hvarochen som gör dem något

förnär, också vållar oreda och ledsamheter för fartyget?»

»Nej, Sir!» ursäktade sig Frank, som fullt och fast

trodde att kaptenen ville banna honom. »Jag visste inte

att de tillhörde någon. Jag trodde att de alla voro vilda.»

Marie deremot kände sig hafva orätt. Hon påminte

sig hafva hört om sjöfolkets vidskepelse i afseende på

»kycklingarne» men under behofvet att fördrifva tiden,

hade hon längtat efter att få något att roa sig med,

och hon trodde också att ingen hade sett hennes

metning. Hon förklarade sig med en viss försagdhet.

»Jag fick icke fisken, Sir. Han kom att intrassla

sig i refven, men han kom åter lös, så att jag icke kom

åt honom.»Kaptenen visste icke om han skulle visa sig

missnöjd eller road. Han vände sig nu till den gamla

sjömannen, och sade: »Nå Tom! jag tänker att du väl

ursäktar det som händt, isynnerhet som hajen företog

sig att straffa gerningen med att eröfra gossens

silkesnäsduk!»

Tom skrattade vid påminnelsen om hajen som skrämt

barnen. Han hade åsett alla händelserna, ty han hade

suttit i jullen och plockat dref.

Man hade haft stadig och gynnande vind ända

sedan man lemnade Charlestons hamn, men nu började

den skralna. Den styrmannen, som hade vakten,

hvisslade alltemellanåt för att återfå vinden, men det hjelpte

icke. Seglen hängde slappa och slängde blott efter

skeppets svaga rullningar. Det enda som nu gjorde afbrott

i enformigheten, var en segelsnäcka, som Marie upptäckte.

Hon trodde att det var en liten leksak som något barn

på land hade släppt ut, och som nu syntes på afstånd.

Och det var verkligen ett roligt fartyg, men icke gjordt

af något barns händer, ty der var en lefvande passagerare

uti den lilla farkosten; der var ett segel som höjdes eller

fälldes efter hans vilja, och der funnos äfven åror;

(barnen kunde tydligt se dem då man kommit närmare); de

rördes, så att det lilla fartyget roddes fram.

Nu blefvo barnen nyfikna att få detta fartyg. Frank

kom först fram till den gamle Tom Styrbord. (Så hette

den som knotat öfver Maris mete, men som nu visade

sig mycket vänlig emot henne.) Frank ville nu genom

honom komma i tillfälle att få den underliga båten.

»Vill ni taga krigsskeppet?» frågade Tom. »Ja,gerna för mig, om ni kan taga det. Men huru vill ni

då bära er åt?»

»Mina äldre bröder kunna ro dit och taga det,

om kaptenen låter dem få låna båten», menade Frank.

Tom skrattade förstulet åt det förslaget, men

tröstade Frank med att kaptenen nog skulle låna ut båten,

och ändå på köpet få rätt roligt åt den jagten. Frank

vände sig nu till kaptenen och bad om lof att få låna

båten åt de äldre gossarne, som då kunde taga

segelsnäckan. Han svarade, med ett vänligt leende:

»Ja, min lille karl, du får gerna taga båten, men

om dina bröder kunna fånga det lilla lefvande skeppet,

så äro de skickligare än de flesta andra menniskor.»

»Kan Robert icke taga upp snäckan med handen?»

»Jo, mycket lätt om hon väntar till dess att han

får tag i henne; men då vore det likväl bättre att han

toge en korg med sig för att sätta i vattnet nedunder

snäckan och på det sättet fånga henne.»

Nu sökte man fadrens tillåtelse, som denne också

gaf, ehuru han inom sig förmodade hurudant slutet skulle

bli. Försöket var ju i alla fall ett afbrott i resans

enformighet.

Kaptenen bad Tom fira ned jullen och taga de två

äldre gossarne med sig, samt i öfrigt hjelpa dem det

bästa han kunde.

Båten låg snärt vid långsidan af skeppet, gamle

Tom halkade ned i den på ett tåg, och gossarne hjelptes

ned med mera försigtighet. Man sköt båten ifrån

fartyget, och halkade fram så tyst som möjligt. Harald satt

i fören och Robert midt i båten, den ene med en korg,den andre med en håf, färdig att sticka ned den i

vattnet under seglaren. En katt som kryper efter en fogel

kan icke komma försigtigare än våra jägare nu foro,

men innan båtens framstam kom på flere alnar nära

snäckan, drog bon in sina armar och sjönk såsom bly

ned i vattnet.

»Jo, jo!» skämtade Tom; »jag sade ju att ni skulle

få henne om ni kunde taga henne!» — man fick trösta

sig så godt man kunde.

Under någondera af de första dagarne i September

kom man till en grupp vackra öar, som voro öfverst

klädda med palmträd, och nedtill med annan stor

rikedom af grönt, af alla skiftningar, hvarur höjde sig stora

cedrar och ekar. Man kom snart så nära emellan dessa

öar, att man kunde se en skock hjortar som betraktade

dem ifrån stranden, samt en annan skock af vilda

kalkoner som flög bort till en aflägsen lund.

På andra sidan om öarne låg vattnet lugnt som en

spegel, så vackert att det nödvändigt måste beundras af

alla som sågo det.TREDJE KAPITLET.

Tampa Bay. — Bellevue. - Lossning. — Ett farligt hugg.

— Sättet att stilla blödningar ur en pulsåder. —

Tom Styrbord ännu en gång. — Förvirring. —

Middagssällskap.

Tampa Bay är en riktig perla i sitt slag. Den

sträcker sig i öster från den stora hafsviken ett par mil

långt, derefter vänder den emot norr; den är såtillvida

skyddad, att vattnet der alltid är lugnt, utom vid

vestliga stormar. Dess stränder bestå af sand och krossade

snäckskal, och så skinande hvita att de nästan besvära

ögat, och de höja sig så långgrundt ur hafvet att ett

barn kan, på många ställen, utan fara gå långt ut i

vattnet. De som bada i detta genomskinliga vatten,

kunna, om de se nedåt, roa sig åt att betrakta all den

myckna rörelsen på bottnen, huru de qvicka krabborne

skynda sig förskräckta undan, och fiskar af alla slag

stimma omkring. Vid ebben har man intet ställe beqvämare

för en promenadridt än på den släta och fasta bottnen,

som då aldrig dammar, och som man väl förstår är jemn

som ett golf.

Det ställe der Gordon ämnade bygga, hade utsigt

både åt fästningen som låg på afstånd derifrån, och åt

hafvet, eller rättare åt de gröna öarne som till en del

stängde inloppet till viken. Der fanns redan en liten

byggnad med två rum. Den hade varit uppsatt af enhvit äfventyrare, som sedan sålt den åt en förnämare

Indianhöfding. Gordon hade blifvit lockad af det vackra

läget, men vid närmare undersökning fägnat sig åt en

stor häck af poppelträd, på hvardera sidan om ingången,

och som efter flera år uppvuxit till en höjd af åtta eller

tio fot, och som hela året igenom var täckt med praktfulla

gröna och karmosinröda blommor. Höfdingen var nu död,

och anläggningen hade stått öde ett helt år.

Sent på eftermiddagen ankrade skeppet nära stället,

som Gordon gifvit namnet Bellevue. Alleman ombord

tillsattes att biträda skeppstimmermannen Sam (en neger

som var timmerman) med att göra en fast brygga, som

var tillräckligt lång, för att farkoster äfven vid ebbtiden

kunde der lägga till. Detta upptog hela tiden ända till

aftonen, hvarefter man började lossa lasten hvarmed man

fortfor en stor del af natten samt till middagen

följande dag.

Arbetet afbröts för en stund genom en olycka som

hände en af matroserna. Sams broder, Peter, stod vid

landgången med sin bila på axeln, under det att flere

man kommo med en tung packlår. Då han hörde dem

komma, vände han sig hastigt om, och i detsamma vände

sig en af bärarne framåt med hufvudet för att se efter

om landgången var »klar». Båda hade gjort sin rörelse

hastigt, och den olyckliga följden var att bärarens hufvud

stötte mot yxäggen så att han fick ett farligt sår vid

tinningen. Blodet sprutade i kastningar som bevisade att

en pulsåder blifvit skadad. Man nedsatte packlåren

mycket fort, en man försökte trycka ihop öppningen i såretför att hämma blödningen; men det var förgäfves.

Blodet strömmade mellan hans fingrar och rann ymnigt.

Kaptenen kom nu dit, och lärde mannen att han skulle

trycka med fingret nedanför hugget, d. v. s. på den

sidan som var närmast åt hjertat. Nu stannade

sprutningen genast, ty pulsåderblodet drifves af hjertat ut till

kroppens alla delar, och det kommer dervid alltid i

kastningar eller sprutadt för hvarje slag som hjertat slår,

hvaremot de andra ådrornas mörka blod flyter i jemn

sköra tillbaka till hjertat. Deraf får man då den regeln

att man vid starka blödningar skall trycka på ådern

bortom eller hitom hjertats läge till den skadade delen,

allteftersom blödningen sker från en vanlig blodåder eller

från en pulsåder.

Medan den hjelpande fortsatte med tryckningen

under såret, gjorde kaptenen en fast kula eller rulle af

mjukt dref, till storleken som ett litet äpples. Denna

lade han på samma punkt under såret, der sjömannen

gjort tryckningen. Den räckte också något öfver nedra

delen af hugget. Derefter fastband han den med en

näsduk som räckte omkring hufvudet. Det är möjligt att

blödningen skulle stadnat om kulan slutit väl till öfver

ådern, men man fann snart att blodet åter flöt ut,

pressadt igenom förbindningen, uppblötte drefvet och flödade

öfver den sårades ansigte. Doctorn var då uppe i land

på husets veranda. Då ett bud der uppsökte honom

pekade han på spindelväf som hängde i stora festoner

under det opanelade taket, och lät mannen taga en

handfull deraf, under förklarande att det icke fanns något

som hastigare stillade blodflöden än spindelväf.Den sårade var blek och färdig att svimma.

Doctorn underrättade sig närmare om hvad som händt, och

medgaf att han skulle gjort detsamma som kaptenen,

men tillade:

»Ofta är det svårt att med tryckning stämma

blödningar ur en tinning-pulsåder. Visserligen kunna alla

pulsådror för någon stund stämmas genom tillräcklig

tryckning på rätt punkt, eller i nödfall genom att bränna

stället med hett jern. Men jag skall här visa ett

lindrigare sätt.»

Under tiden hade han skyndsamt följt med budet

ombord, der han aftog förbindningen sedan han öppnat

sitt etui och derur framtagit en lancett, med hvilken

han, till kaptenens och de öfriges förvåning afskar den

blödande ådern. Man trodde att doctorn misstog sig.

Men man fann nu med förundran att blödningen något

minskades. Kaptenen yttrade härvid: »Det är ett

underverk, jag har hållit på här en hel qvart för att täppa

såret, och doctorn skär upp det värre än förut.»

»Det är en hemlighet inom vetenskapen», svarade

doctorn, »men en hemlighet som jag strax vill förklara.

Det är att en sårad pulsåder håller sitt sår öppet och

blödande, men om ådern blir alldeles afskuren, drager

den lättare ihop sig. Jag tillstyrker emellertid icke att

försöka det utan vid de fall då det är en liten åder, eller

alla andra medel blifvit försökta. Men se här är

vatten; der kan man se hvilket förträffligt sammandragande

medel kallt vatten är.»

Han blötte nu på såret dermed till dess att det

var alldeles afkyldt, hvarefter han sydde ihop det med fåstyng med en krökt nål, pålade spindelväf och ny

förbindning, samt förklarade operationen dermed vara färdig.

»Den som lefver han får lära något», yttrade Tom

då han gick ifrån stället. »Jag tyckte att en duglig

sjöman var det klokaste i hela verlden, men jag ser att

det finnes mer klokt folk till utom oss.»

Man har svårt att, utan att hafva försökt det, tänka

sig den villervalla som uppkommer vid flyttningen med

ett helt hushåll till ett ställe der man icke har rum för

alla saker, med vilkor att allt skulle hafva sin plats.

Kistor och lådor och packor! hvilket bråk då man skall

försöka få en ordning i allt detta. En husfaders

ansigtsuttryck blir dervid rätt tungt och ofta besynnerligt.

Marie hade utmärkt ordningssinne. Oreda var henne

en plåga. För hennes skull, men väl också för sin egen,

lät Gordon uppsätta två provisoriska skjul; det ena skulle,

tillsvidare, göra tjenst såsom kök. Det andra skulle bli till

ett magasin — ett slags Noachs ark, dit allt skulle föras

för hvilket man icke hade plats på något annat ställe.

Men lilla Marie skulle den dagen få erfara ett

annat bekymmer. Kommendanten på Fort Brooke var en

slägting till doctom, samt en gammal kamrat till honom.

När han såg att briggen kommit, lät han ro sig till

stället för att se huru de skulle tillställa det hela vid

denna omständliga flyttning. Marie var så upptagen af

föreställningar från det fina umgängeslifvet i Charleston,

att hon nästan fick feber då hon blef varse en fin

fremmande herre ankomma. Hon gick undan, alldeles utom

sig vid tanken på ett värdskap för en sådan man. Såsnart hon fick tillfälle att tala ensam med sin far,

utbrast hon:

»Hvad skola vi nu taga oss till?»

»Taga oss till?» upprepade han efter henne. »Vi

skola icke taga oss till något alls.»

»Men skall han icke bjudas till middag? Vi hafva

hvarken bord, eller något lämpligt att sätta dit för att

undfångna främmande med!»

»Visserligen skall han äta middag här. Vi

undfångna honom så godt vi nu förmå. Det får bli bättre

en annan gång. Du tröstar dig kanske något om du

får veta att majoren är din slägting. Kom nu så skall

jag presentera dig för honom.»

Marie var en nätt flicka, och fastän hennes händer

syntes varit använda under flyttningsstöket, var hon

genast beredd att följa fadren. Hon gick in genom ett

fenster på baksidan af det ena rummet; der fick hon

tillfälle att tvätta händerna, ordna lockarna kring det alltid

glada ansigtet, och kom med sedig hållning in i det

andra rummet till de båda herrarne.

Gordon presenterade henne: »Det är min äldsta

flicka! och majoren m. m. är din kusin!»

Man gaf hvarandra handen med hjertlighet och båda

tycktes belåtna med slägtskapen.

»Hon är min hushållerska», fortfor doctorn, »och

hon har nyss varit i stort bryderi.» (Marie såg på

honom med en bedjande förebråelse). »Hon var så ledsen för

att nödgas taga emot dig så alldeles olägligt som nu

här måste komma i fråga.»»Såå! verkligen!» inföll majoren; »emellertid

hoppas jag att min lilla kusin nu får lära sig huru vi

militärer emellanåt få hafva det, och då lärer hon väl bli

mindre besvärad af att »taga emot».

Marie"s oro var emedlertid öfverstånden. Den

främmande förstod nog förut huru ställningen skulle vara då

man nyss fått hemta sakerna från bord och icke

hunnit ännu ordna det minsta. Han var således beredd, att

med bästa lynne i verlden hålla tillgodo med hvad huset

kunde förmå. Allt gick för sig alldeles obesväradt. Ett

matbord blef uppdukadt och stäldt under en stor

lummig ek nära byggningen, och kokerskan Judy som fick

anvisning på förrådet, lagade i ordning en middag för

hvilken ingen behöfde känna sig förlägen. Judy var en

juvel i sitt fack, ehuru svart och ful hon sjelf var.

Afsigten med majorens besök var att bjuda

familjen till en vistelse i fästningen medan det nya huset

skulle uppsättas, men Gordon afböjde det, emedan

arbetet helt visst skulle mera påskyndas genom hans

ständiga närvaro och tillsyn. Deremot lofvade han, att

något längre fram komma dit öfver, åtföljd af barnen.FJERDE KAPITLET.

Ililey. — En åskby. — Ljudets begagnande att utröna

afstånden från föremål. — Skydd emot blixten. —

Sätt att behandla personer som blifvit träffade

af blixten. — Studier. — Ililey och hans familj.

— Frank får ett fiskben i halsen.

Några dagar efter denna händelse kom ett

annat besök ifrån Fort Brooke. Det var ingen ryttare, utan

en person som kom i båt, och som redan på afstånd syntes

vara särdeles skicklig att sköta årorna. Båten sköt fram

på vikens lugna vatten liksom den finge farten mindre

af årorna än af mannens blotta vilja. Gordon såg

genom kikaren att det var en Indian, som sannolikt hade

något att sälja.

Det var såsom Gordon förmodade. Det var en

halfblods-indian som brukade bjuda ut vildt och kalkoner i

fästningen, och som nu utom sådant hade med sig en

vacker grön sköldpadda. Majoren antog att hans vänner

i den nya kolonien bättre än han sjelf behöfde något

färskt, hvaremot man i fästningen alltid hade tillgång till

sådant, hvarför han nu, jemte helsningar, hänvisat

mannen till Gordon.

Det var en vacker karl; hans namn var Riley. Han

kunde vara omkring trettio år gammal, lång, rak och

med värdighet i blicken, och ett öppet ansigte. Hanmedförde en biljett med rekommendation i afseende på

tillförlitlighet.

Gordon var mycket belåten med honom, och

betingade af honom en ny sådan leverans för en följande vecka;

äfvensom han bad honom då qvarstanna några dagar för

att hjelpa till vid byggnaden.

Vid slutet af veckan syntes luften förebåda ett oväder.

Ett tjockt moln uppsteg långsamt i vester, och nalkades

stället, under mycket buller och gny. Det var en tropisk

åskby. Mullrandet på afstånd öfvergick snart till dunder.

Blixtarne ökade sig hastigt både till antal och styrka,

så att de slutligen voro förskräckliga. Marie och Frank

tryckte sig nära till fadren, och sjelfva den modige

Harald såg allvarsam ut liksom han icke skulle mått så bra

som vanligt.

»Den der blixten var utomordentligt lysande»,

anmärkte Robert med osäker röst. »Tror inte pappa att

den var nära oss?» tillade han.

I stället att svara höll han på att räkna, såsom det

syntes; när åskdundret hördes — häftigt så att jorden

darrade dervid, — svarade han:

»Icke mycket nära. Visst icke närmare än tusen

famnar.»

»Men», frågade Harald, »huru kan morbror

beräkna detta?»

»Jo, helt visst; jag skulle eljest icke kunnat svara

så bestämdt», förklarade Gordon. Robert trodde att

blixten var mycket nära emedan den lyste så starkt;

men det är intet kännetecken. Man måste räkna tiden

som förflyter emellan blixten och dundret. Man vet attljudet går med en hastighet af ungefär 1,100 fot i

sekunden. Om någon af er vill beräkna nästa blixts afstånd,

så sker det lätt med att sätta fingret på pulsen, och

räkna pulsslagen mellan blixten och knallen.»

Det blef genast anledning till försöket. En mycket

skarp blixt kom, och derefter ett motsvarande häftigt

dunder. Alla hade räknat på pulsen. Marie sade: »fem»,

genast då dundret hördes. De andra räknade vidare så

länge ekot hördes, och sade då »sju». Gordon sjelf hade

räknat allenast sex, men anmärkte:

»Den der blixten var jemt 3,000 alnar ifrån oss.

Mina pulsslag äro långsammare än en sekund, och edra

äro hastigare än mina. Ljudet går 3,000 alnar

under det att mina pulsslag bli sex, motsvarande sju vid

edra år»

»Men pappa», invände Marie, »jag hörde knallen

tydligt då jag räknat bara till fem.»

»Så gjorde jag också», svarade fadren, »men det

bevisar att blixten, fastän han urladdade sig på jorden,

3,000 alnar härifrån, hade böljat lysa förr.

Barnen voro så upptagna af detta beräknande att

de togo mindre intryck af ovädret än de eljest skulle

gjort. Detta låg också i Gordons afsigt. Men de bada

yngre började likväl snart åter visa sig oroliga då

blixtarne tilltogo i ljusstyrka. Gordon sade dem då: »det

är svagt att frukta sedan man sett blixten, ty då man

hunnit se blixten och höra dundret, är all fara för den

gången förbi. Ingen som blir ihjälslagen af blixten, ser

honom. Det sker så hastigt att de hvarken se eller höra

något vid slaget.»Nu kom i detsamma en så skinande blixt att den

liksom bländade ögonen, och på samma gång kom knallen,

skarp och kort som ett kanonskott. Alla utom Harald och

doctorn sjelf föllo ned på golfvet. Doctorn hade icke

vunnit mycket med sin föreläsning. Frank kröp till fadren.

Marie sprang upp i en bädd och höljde täcket öfver sig,

Robert såg dit efter henne, och syntes påtagligen vilja söka

samma skydd. Harald såg frågande på morbrodern.

»Det der var allvarsamt»; medgaf denne.

»Någonting lärer hafva saknats i förutsättningen. Stadna här,

barn, medan jag går ut för att se efter huru det är med

folket. Säkraste stället är midt i rummet, längst ifrån

skorstenen och väggarne, ty utåt dem leder sig blixten.»

Medan han gaf detta råd, och tog hatt och

paraply, kom Wilhelm inspringande och berättade att åskan

ihjälslagit hästarne. De hade stått i ett skjul som var

upprest invid en hög palmstam — ett träd som sällan

träffas af blixten, så att indianen anse platsen invid

dem skyddad mot fara. — Blixten hade nu följt utåt

stammen, gräft ett djupt hål invid trädets rot, samt

bortslagit en del af bräderne som utgjorde skjulets ena vägg.

Doctorn lät skyndsammast aftaga det provisionella taket,

så att det ymniga regnet skulle få utgjuta sig öfver de

slagna kreaturen. Derjemte befallte han att man skulle

hemta dit ämbar eller byttor.

Då han gått ut, hade barnen samlat sig i dörren

för att se hvilken skada möjligen skett; men doctorn bad

dem gå in i rummet, medan öppningar voro farliga

ställen vid åskväder. De skyndade sig nu in i rummet;

Marie och Frank kröpo upp i sängen; Robert satte sigpä en stol midt på golfvet, der han satt med uppdragna

ben för att icke beröra golfvet; men Harald ville gå ut

till morbrodern, »emedan han aldrig hört att åskan två

gånger, vid ett och samma tillfälle, slagit ned på en och

samma punkt.»

Den ena hästen qvicknade snart vid, af regnet

och efter begjutningen med det kalla vattnet. Han reste

sig och stapplade bort, men nosade nedåt marken och

hofvarne, liksom för att undersöka om det var något

fel på dem. Den andra hästen gaf intet tecken till lif.

Wilhelm, som hade vården om hästarne, var gråtfärdig.

»Stackars Tom! huru skall Jenny nu bära sig åt ensam!»

klagade han. Behandlingen fortfor emellertid med

på-gjutningen af vatten som hemtades ur gropar, dem regnet

i öfverflöd fyllde. Det räckte mer än en timma, och alla

ansågo kreaturet dödt, men Gordon befallte att

pågjut-ningen skulle fortsättas. Slutligen märkte man en rörelse

i bakbenen. Hästen var således icke död. Gordon bad

kusken börja gnida honom med en viska för att få

blodet snarare i rörelse. Efter någon stund började han visa

flera tecken till återkommande lif. Man hällde då i

honom kamfertspiritus, hvarefter den öfriga behandlingen

fortsattes en half dag. Han återkom verkligen till lifs.

Wilhelm skröt sedan att hans hästar voro de kraftigaste

som ågonsin kunde finnas, ty »icke en gång åskan

förmådde rå på dem».

Åskvädret slutade snart nog.

Gordon var bekymrad öfver att förhållandena på

stället hindrade barnens läsning. Han stadgade nu att

de skulle läsa, blott en timma om dagen men då medfull fart; under resten af dagen skulle de göra nytta sa

mycket de kunde.

Riley kom, efter aftal, följande veckan, med vildt.

Men han kunde icke dröja länge emedan hans hustru

sjuknat. Marie undrade att en Indian kunde hafva

samma deltagande som de hvita. Hon ämnade just säga

honom en artighet för hans omsorg, men blef ännu

mer Öfverraskad då. han sade att det var hans yngsta

hustru.

»Hvad! har ni mer än en hustru?» frågade hon

häftigt.

»Ja, men bara två; den tredje är död!»

Det var för starkt prof på hedendom för Marie.

Hon tänkte då: »Ja, huru hygglig en Indian må vara,

är han likväl en Indian.»

Medan Riley var der, lånade gossarne hans båt.

Harald ville härma den ledighet med hvilken Indianen

handterade årorna. De ville tillika fiska, och rodde, enligt

Rileys anvisning, till ett ställe der ett stort träd låg med

toppen i vattnet, och stammen full med ostron och andra

snäckor. De lyckades fånga en god mängd af en förträfflig

fisksort som liknade abborren i Europas sötvatten, men

är mycket större.

Frank var synnerligen belåten. Han var lika lysten

efter fisk som katten. Men det är ingen ros utan törne,

säger ordspråket. Han åt hastigt af den kära maten och

fick ett ben fastnadt i strupen. Han steg upp ifrån

bordet, och försökte i ensligheten hjelpa sig, hvilket icke

lyckades. Han återkom då, och bad fadren om hjelp.

Denne tillstyrkte honom att på en gång svälja en godportion tuggadt bröd. Då blef han sin plåga qvitt.

Emellertid lyckas icke detta medel oftare än då det är ett

fint och böjligt ben. Men om det är ett hårdt ämne,

t. ex. en knappnål, kan den möjligen tvingas djupare in

med udden, om man nedtvingar en stor portion bröd på

en gång. Eller denna kan sjelf fastna och vålla fara.

Det är i sådana fall bättre att klippa bort en del af

fanet på en lång penna, nedsticka den bakvänd så att den

lätt kommer förbi det fastnade, och sedan draga upp

den, då de halfva återstående delarne al fanet taga nålen

eller benet inom sig och lossa det fastnade, så att det

kan komma med uppåt, eller bringas att resa sig, då det

lättare kan nedsväljas.

FEMTE KAPITLET.

Insekt i örat. — Besök på Fort Brooke. — Flykt undan

hundar. ...... Strid med hundar och sättet att

försvara sig. —- Rolig räddning undan en ond tjur;

samtal om det ämnet.

Medan Riley var vid Bellevue, hunno

timmermännen uppsätta stommen till huset, och fullborda det

tyngsta arbetet vid byggnaden. På sista dagen fick han med

sig ett bref till majoren, med löfte om ett besök af

Gordons familj hos majoren.

Under mellantiden hände intet märkvärdigt mer än

ett obehag som träffade Harald. Han vaknade en nattaf ett starkt ringande i örat. Det kom af en skalbagge

som krupit in. Harald sprang upp och petade häftigt i

örat, för att tvinga kräket att åter krypa ut; när det

misslyckades, hällde han in vatten; sedan tog han en lång

nål och försökte dermed få ut skalbaggen, men denne

kröp då in djupare, så att han tycktes närma sig örhinnan.

Harald väckte nu morbrodern. Gordon tog lampan och

hällde olja deraf in i örat. Då begaf sig skalbaggen i

ögonblicket ut, och dog då han kom i yttre delen af örat.

Harald förklarade, under sina tacksamhetsbetygelser att

han lidit otroligt och trott att han skulle dö.

På utsatt dag kom en rymlig segelbåt ifrån

fästningen. Gordon satte sig sjelf till styret, och gossarne

fingo anställning vid seglen. Vattnet var, hvad sjömännen

kalla det, smullt, och man såg genom dess klarhet

allehanda skaldjur på bottnen, äfvensom emellanåt en och

annan större silverglänsande fisk.

Vistelsen på fästningen var till stor fägnad för

barnen. Majorens oaflåtliga uppmärksamhet, reveljen och

tapto, soldaternas exercis, anblicken af skjutningen med

kanoner, då man säg huru kulorna gjorde »flottgåsar på

vattnet. Det hade gossarne gjort med flata stenar, men

aldrig föreställt sig att man kunde göra det med

kanonkulor.;

Sällskapet återvände efter några dagar till Bellevue

der Harald fick tillfälle att bevittna ett drag af stor

kallblodighet och fattning, Riley hade åter kommit till

stället, och hjelpte timmermännen vid bygget. Gordon tog

barnen med sig i båten för att samfäldt försöka sin lycka

med fiske. Det lyckades icke bra, men snart sågo de Rileykomma ned till stranden. Han ville gifva dem råd. Då

han kommit nära hafvet, rusade en ond tjur på honom.

Om han varit mycket nära, hade Biley sannolikt begifvit

sig ut i vattnet, men tjuren kom emellan Riley och

stranden. Sällskapet på båten blefvo oroliga, då mannen

tycktes sakna allt sätt att undkomma; men denne tog saken

kallt. Han gick till ett ungt träd. När tjuren nu ville

komma åt honom, behöfde han gå en lång cirkel, medan

mannen med lätthet höll sig vid stammen. Efter en

stunds öfning på stället, passade Riley på att flytta sig

till en annan liten stam, och slutligen tog han upp en

näfve sand och mull, den han slog i ena ögat på tjuren,

och strax efteråt på lika sätt i det andra ögat, hvarefter

han ledigt gick sin väg medan det uppretade djuret

qvarstod, tillsvidare förblindadt, och ur stånd att nyttja sina

ögon för att fortsätta anfallet.

»Det var raskt gjordt!» förklarade Gordon, »saken

är värd att lägga på minnet för ett sådant fall. Men

på öppna fältet är det bättre att kasta något plagg åt

djuret att uttömma sin ilska emot hatten, rocken ett

paraply o, s. v.

»Jag har hört sägas det rådet att man skall hoppa

upp på tjurens hals eller bogar då han sätter ned

hufvudet för att gifva stöten», yttrade Robert.

»Jag har också hört det rådet», bekräftade fadren,

men tillade: »jag önskar likväl helst att slippa denna

yttersta utväg. Det kan icke utföras af andra än apor

eller sådana personer som hafva en apas vighet.SJETTE KAPITLET.

Maronerande och ett marongparti.

Nybyggnad och reparationer fortgingo nu hastigt. I

början af Oktober var det nya boningshuset färdigt, så

att man kunde flytta in deri. Inom fjorton dagar derefter

skulle köksbyggnaden likaledes vara i ordning, hvarjemte

orneringar på bostaden troddes kunna bli färdiga

samtidigt, så att den skulle få ett prydligt utseende.

En dag sade Gordon: »barn, jag har ett förslag åt

er; men innan jag säger det, vill jag veta om någon af

eder kan säga hvad det är att löpa marong. Alla sågo

på Robert som var den lärdaste och ett slags lexicon

ibland dem. Han svarade efter någon tvekan: »det

betyder ungefär att lefva såsom vi sedan vi kommit till

Bellevue. En menniska maronerar då hon lefver i obestämda,

mer eller mindre vilda vanor.»

»Du har nära rätt», medgaf fadren, »men», tillade

han, »sjelfva ordet har först uppkommit i Westindien,

-— såsom jag tror ifrån Jamaica. Törst menades dermed

en fri neger; men sedan en del negrer som rymt ifrån

sina egare, blifvit fria åtminstone för någon tid, blef ordet

begagnadt till benämning för sådane förrymde negrar som

ströko omkring i skogarne huru det bäst föll sig. Jag vill

nu fråga er om någondera vill försöka ett sådant

kringvandrande lif för någon tid?»

Alla tego, och Gordon fortfor: »Om vi skulle ma-ronera, skulle det bli på det sättet, att vi skulle begifva

oss till någon trakt, der det funnes tillgång på fisk och

vildt, och der vi således skulle lefva på hvad vi kunde

sjelfva skaffa oss. Är det någon ibland er som skulle

vilja försöka ett sådant lif, för någon tid?»

»Ja, jag och jag — och jag med; när skulle

det bli?» »hvar skulle det bli?» svarade och frågade alla

ömsom.

»Det var alltför hastigt svaradt! Jag vill göra er

två förslag: vi måste lemna huset för några dagar, så

att de invändiga åtgärderne kunna vidtagas. Frågan är

nu: skola vi fara till Fort Brooke och lefva der emellan

gevär och kanoner, eller fara till Riley"s ö i inloppet till

viken, och der lefva bland hjortar och vilda kalkoner,

fiskar och ostron - om hvilket allt vi hört så mycket.

Jag lemnar åt er att välja!»

Haralds ögon lyste af förnöjelse vid tanken på det

sednare förslaget som var så likt hans förra omtumlande

i skog och mark nästan på indian-vis. Robert smittades

af sin väns lystnad Idéen spridde sig lockande äfven

till de öfriga två, så att man enhälligt omfattade planen

att lefva marong. »Till Rileys ö! till Rileys ö!» blef det

sammanstämmande ropet.

»Men», tillade Gordon: »vi måste då sakna all

upppassning, bara hjelpa oss sjelfva. En person kan jag

medtaga för att koka och steka, samt sköta det som hör till

tältet, men i allt annat få vi sörja för oss sjelfva. Är

det ändå er mening att gå in på det förslaget?»

»Ja! ja!» svarades i chorus.»Jag vill ändå lemna er tid att besinna er. Vi

få afgöra saken i middag. Jag skall då dela ut rölerna

åt hvarochen af er, och göra en excursion för en veckas

tid, hvartill hvardera af er skall anskaffa det som blir

nödigt. Du Harald blir jägmästare och fiskare! Robert

skall sköta båt och segel, och skaffa böcker åt sällskapet.

Marie skall sköta hushållet; men Frank vet jag icke hvad

han skall bli kanske en superkargör.»

Man skulle just skiljas åt då Gordon såg att Frank

var obelåten. Han frågade honom om han icke var nöjd?

»Jag vet icke hvad det är att vara superkargör»,

svarade han, »eller kanske man då kan hafva till syssla

att fånga kaniner, ty det kan jag. Då tager jag min

hund och en väska och min lilla handyxa.»

»Bra, Frank! du duger till deltagare fastän du icke

vet hvad en superkargör är. Men, hvilken har lärt dig

att fånga kaniner?»

»Det gjorde Harald.»

»Nå, det är allt bra, men gå nu för att öfverlägga

om saken!

Frank var utom sig af glädje. Först sprang han

omkring med getterna, så lekte han med sin Fidella på

gården, och kom slutligen in till syskonen, dem han

bestormade, de äldre gossarne med frågor om hvad de gjorde,

ty han såg dem hafva papper och pennor framför sig på

bordet. Man afspisade honom med tillsägelse att han

kunde gå och leka, emedan de voro sysselsatta att »tänka»;

men han ville veta hvad det var som de tänkte på.

Harald svarade honom då att de båda höllo på med en

förteckning på saker som de skulle hafva med sig tillRiley"s ö Då ville Frank också af dem ha råd om hvad

han skulle föreslå att medtaga. Man bad honom sjelf

tänka ut det, så ville han, Harald, skrifva upp det åt

honom. Emellertid skref Harald på en lapp som Frank

icke fick förevisa förrän fadren tillsade att listorna skulle

aflemnas.

Man samlades till middagen. Allt var glädje och

lust, men ingen sade något om den efterlängtade

utflygten. Gordon hade vant sina barn att återhålla sina

önskningar, men det syntes att alla voro fasta i beslutet.

Slutligen uppmanade han dem att förklara sig. Det blef

vid det som de förut sagt. Då fordrade han deras listor.

Det skedde i ordning. Harald hade, utom, gevär och

ammunition samt fiskredskap, slutat sin förteckning med

»svafvel».

»Hvartill skall du behöfva svafvel?»

»Att röka ut bin, om man råkar på vildbi uti

någon ihålig stam,»

Roberts lista innehöll allt som behöfdes för båten

och möjligen behöfliga reparationer; böcker af olika slag

efter personernas någorlunda kända tycken. Shakespeare

för fadrens vetande, naturalhistorien för Harald, Napoleons

lefnad för Roberts egen räkning, Rohinson Crusoe och

botanik åt systern, och små berättelser för Franks

räkning, men denne ansåg sig hafva vext ifrån barnböcker,

så att man måste låta honom välja sjelf.

Gordon berömde listorna, men lofvade att tillägga

något mera, samt bad Robert också bland böckerna

medtaga Nya Testamentet.Frank tog nu upp sin lista. Harald har skrifvit

här åt mig, och jag kan läsa det mycket bra!»

»Låt höra om du kan läsa din lista!» bad fadren,

»Ja först är det min handyxa, och så är det min

hund (men den är här icke hälften så vacker som Fidella)

och så är det min låda med elddon.» (Sakerne voro

tecknade.)

»Det är allt mycket bra min gosse! — men nu är

det din tur, Marie!»

Marie lemnade fram sin lista, men osäker och litet

försagd, emedan hon, ehuru mycket der stod upptecknadt,

likväl fruktade att hon glömt något som kunde vara af

vigt. Men med tillägg af det som Wilhelm funnit

nyttigt, ansåg man listan vara fullt tillräcklig. Wilhelm

blef tillsagd att skaffa packlådor, nedlägga sakerna deri,

och sedan instufva dem i båten så att det icke hindrade

personernas behöfliga rörelser.

Alla skyndade ut att ordna hvar sitt fack.

Bössorna rengjordes, krokar och refvar undersöktes, lådorna

packades, och allt inlades efter klasser och beskaffenhet.

Klockan 5 på aftonen var allt klart för afresan, som

likväl icke var utsatt, förrän till följande morgon.SJUNDE KAPITLET.

Man går ombord. — Blir oväntadt bortförd. — Försök till

räddning. - Hopp och fruktan vexelvis. — Skepp

synligt på afstånd. — Förnyade bemödanden. —

Skydrag, Äska. Landning. — Tacksägelse

till Gud för räddning

Många roliga drömmar föresvävade de unga under

loppet af natten. Hjortar med präktiga kronor och

gnistrande ögon; kalkonskockar, gående, flygande, flaxande;

hvita tält, mossbäddar, och många scener af det fria

lifvet i skogarne. I dagningen steg man upp och klädde

sig. Vinden var gynsam och vädret lofvade att bli

vackert hela dagen. Frank trafvade öfverallt och erbjöd sin

tjenst att hjelpa alla; slutligen gjorde han likväl en god

tjenst, med att hemta fadrens paraply, som ingen förut

brytt sig om att medtaga. Fadren berömde honom för

denna omtanka, och gaf Frank uppdraget att handhafva

och instufva det i båten.

I detsamma hördes en liten klocka ringa; det var

signalen för afresan.

Gordon hade börjat familjens dag med en bön samt

ett kapitel i bibeln, som hade sin tillämpning på den

förestående resan.

Man åt frukost då solen nyss gått upp. Båten var

redan förut stufvad, och Wilhelm kom in och tillsade

doctorn att allt var i ordning.När de nu voro på väg till båten fick Marie se

geten. Hon bad då att också få medtaga henne, för att,

på sjömansvis, hafva kaffegrädde af henne åt fadren.

Emellertid var det icke visst att man med bibehållande

af beqvämligheten kunde hafva plats för henne, fastän

båten var bra stor. Efter en öfversigt befanns det

likväl att man kunde hafva rum för henne, och hon blef

således bragt ombord.

Fidella var en vacker hund af spanska racen. Med

goda fallenheter som hon verkligen hade, skulle hon

kunnat lära sig mycket, men hade icke fått någon dressur,

så att hennes värde hufvudsakligast var att svara mot

namnet och att låta locka sig, således att vara trogen

såsom sällskapshund, och att göra vanliga små konster.

Den andra hunden, som medföljde, hette Mars. Han var

stor och ful. »Om man dömde honom efter håren» —

såsom ordspråket lyder — så skulle man trott honom

om att duga till ingenting. Han var stark och hvad

man kallar starksprungen, d. v. s. hade ett mycket starkt

språng. Gordon hade köpt honom i Georgien, der han

blifvit inöfvad efter der brukliga sättet att jaga tyst,

men gifva tecken åt jägaren hvar vildbrådet fanns, äfven

då han sjelf nedlagt det i sitt smygande dref. För

öfrigt var han mycket lydig och lättlockad. Han blef

också särdeles nyttig för de unga vid deras sednare

många äfventyr.

»Lyft ankaret!» kommenderade Gordon. »Men håll!»

inföll han: »jag vill se hvad det der betyder.» Han

pekade i detsamma på en man till häst. Mannen red

i fullt sträck och kom snart så nära, att man kundetala till honom. Han hade ett bref från läkaren i

fästningen ; man ville låna ett kirurgiskt instrument af

Gordon. Fördenskull steg han i land, sedan han tillsagt

barnen att alla bibehålla sina platser. Wilhelm sattes

på Gordons plats till dess denne skulle vara tillbaka.

Han gick upp till byggnaden med soldaten, och

var icke många minuter borta; men under denna korta

frånvaro hade en händelse inträffat som gjorde hans

reseplan om intet, men så mycket mera utsträckte barnens

resa. Båten låg med aktern vid brobänken, så att

lastning och instufning deraf lättades. Fören hölls af

ankaret, på det ringa djupet af två och en half famnar.

Fastgöringen vid aktern var lossad, emedan man ju

ämnade genast lägga ut till sjös.

Man hörde ett skott från fästningen. Man såg

samtidigt en stor våg eller vattenrygg emellan fästningen

och båten, hvilken rygg hastigt närmade sig. Man fann

att det härrörde af en mängd stora fiskar. »Hvad kan

det der vara?» frågade alla, då de sågo de höga vågorna

närma sig. Wilhelm fattade rodret och höll det stadigt,

men snart utropade han med oro: »Jag fruktar det är

djefvulsfisk! Han gör skäl för namnet!» *)

*) Man har följande beskrifning på denna fisksort, som

förekommer i Floridagolfen. Det är en platt fisk af

Råckeslägtet, med en bredd af tio till tjugo fot. På hvardera sidan

om munnen har han en arm, med hvilken han tager sin föda.

För några år sedan fann man en sådan råcka död på grund

nära S:t Marys i Georgien. Han hade ännu i döden

qvarhållit en stock, som han fattat medan ban sjelf gick flytande

med hafsfloden. Han släpper aldrig hvad han en gång

tagit. Hvad som här ofvan berättas är i full öfverensstäm-Barnen sprungo upp ifrån sina platser, och rusade

till aktern, der de ville försöka hoppa upp på bryggan,

men Wilhelm hindrade dem, emedan det måste

misslyckas då båten redan var i fart. Men också gjorde

båten i samma stund en sådan gir, att de alla föllo ned,

utom Wilhelm, som olyckligtvis föll öfver båtkanten ned

i sjön — derifrån han likväl frälste sig genom simning

till land. Marie föll ned afsvimmad.

Robert såg med ängslan åt stranden som drog sig

tillbaka. Men Harald, som insåg hvad som händt,

förklarade för de andra, att en af de kända förskräckliga

fiskarne hade tagit eller fastnat i ankaret, och nu

ofelbart drog med sig båten till sjös.

Den förfärliga sanningen var påtaglig; en dödskyla

genomfor de arma barnen. Robert rusade upp ännu en

gäng, liksom det numera skulle vara möjligt att komma

ur båten utan att drunkna. Harald, den alltid modige

och beslutsamme Harald, höll båda händerna för ansigtet

och utstötte en djup suck. Snart sprang också han upp

och kastade sig framemot fören. Hans läppar voro

hopknipna och näsborrarna utspända. Frank törstod icke i

början farans helhet; först då han såg sina äldre

syskons förtviflan, blef också han betagen, men då också

så mycket värre. Hans jämmer ökade de öfrigas olycka.

rnelse med denna förfärliga fisksorts kända beskaffenhet och

vanor. Hundradetals personer, nu lefvande, hafva sett ett

sådant äfventyr i viken vid Charleston. Alltid när denne

fisk blir allvarsamt skrämd, begifver han sig ut till sjös,

men så utan besinning att han till och med rusar upp på

land. Den tillhör species Cephaloptera eller Ceratoptera.Haralds rörelse till fören gjordes under uppsåt och

förhoppning att kunna göra något för att skilja båten

ifrån fisken, ehuru han icke genast kunde tänka sig

något sätt för det ändamålet. Först tog han sin stutsare

och sigtade dermed på vidundrets rygg, som han tydligt

såg på nära håll, då djuret befanns föra båtkedjan med

sig; men snart betänkte han att en sådan liten kula

ingen synnerlig verkan kunde utöfva på en sådan koloss,

aldrahelst man måste skjuta igenom en betydlig

vattenmassa. Han lade då ifrån sig bössan och tog Wilhelms

qvarlemnade yxa, och högg några gånger med all makt

på båtkedjan, som låg på båtens reling och der han

hoppades kunna slå sönder henne; men länkarne voro både

korta och grofva, så att slagen och huggen allenast gjorde

att hon trycktes något in i trädet.

Nu föll han på en annan tanka; han bad Robert

hemta Franks lilla handyxa, men Robert satt stirrande på

de yngre olyckliga syskonen, så att han tycktes hvarken

höra eller se något annat

»Robert!» ropade Harald ännu en gång. »Var då

inte försagd! tag hit Franks yxa och hjelp mig!»

Men Robert ansåg allt vara förloradt. Han pekade

på Marie och klagade: »Marie är död!»

»Robert! kom bara hit och det genast!» ropade

han nästan hotande. »Marie har dånat; vi få hjelpa

henne sedan.»

När Robert fick den trösten tog han rockskörtet

fullt af vatten och slog öfver hennes ansigte. Marie

andades en tung suck, och var således synbart lefvande.

Också qvicknad hon snart fullkomligt. Frank sattes atthjelpa systern och Robert sprang nu fram till Harald.

Men Harald hade undertiden hjelpt sig sjelf, hastigt gått

efter den lilla handyxan; dock lät han nu Robert hålla

den under kedjan, under det han sjelf gaf starka slag

med den större yxan. Plötsligen föllo båda åter omkull.

Den starka ryckningen på kedjan hade verkat på odjuret,

så att det kastat sig plötsligt fram och i detsamma också

ryckt båten med sig, så att de båda gossarne dervid föllo.

De reste sig snart. Harald förklarade att de måste slå sönder

kedjan; annan hjelp fanns icke. Harald hamrade så fort

han kunde, och så eftertryckligt han kunde; men Robert

höll hans arm tillbaka då han fann att båtens fart ökades

ju mera Harald slog. Han visade på båtens för att den

trycktes ned under vattnet. Den andre åter fortsatte

huggen och yttrade: »Det finnes intet annat; kedjan

måste af, eljest äro vi dödens allesammans.» Han högg

och högg, men då vattnet började forssa öfver fören,

hejdade han sig och fick tårar i ögonen.

Nu föreslog Robert att slå af kölspetsen der kedjan

var fästad; det försöktes, men båten var för starkt bygd;

de rådde icke krossa det starka trästycket, som derjemte

var om klädt med en jernplåt, så att den icke kunde

huggas sönder. Harald frågade om det fanns någon fil

eller mejsel ibland sakerna; man letade, men fann intet

sådant redskap.

Båten hade emellertid blifvit förd ut ur sjelfva

hafsviken. Hemmets personer, hus och träd hade småningom

försvunnit för dem. De hade blifvit bortförda med stark

fart, redan halfannan timme, och voro nu i öppningen

utåt hafvet — med samma fart som förut. Fisken oroa-des påtagligen af de ständiga slagen på kedjan som han

omfattat, och hade kommit framför sina ohyggliga

kamrater, och vände sig nu mot söder sedan han kommit

ut ur viken.

»Der är Riley" ö!» sade Robert och pekade på en

lund af höga palmträd som båten nu for förbi. »Och

der är en båt nära land, med en man uti. Ack! om

Riley kunde se oss och komma oss till hjelp! Men —

ingen rodd kan upphinna oss! men - det finnes ännu

ett att försöka; vi skola såga itu en länk; det är ju

möjligt om vi hålla länge ut med att såga!»

»Ja, vi måste försöka allt möjligt!» biföll Harald;

»men», tillade han då han betraktade odjuret, »om det

ville komma upp närmare ytan, skulle jag försöka hvad

en kula kunde göra på dess hufvud.»

De bröto lös en plåt, och började såga. Men

oaktadt all flit, under en timmas tid, hade de blott

slätrifvit en länk, enär den så kallade sågningen ej varit

styrd, utan ref öfver hela ytan.

»Det går inte!» utropade Harald. »Vi komma ut

i öppna hafvet utan hopp att komma hem. Robert, det

är slut med mig, min hand är förlamad! Jag har gjort

hvad jag kunnat. Gud förbarme sig öfver oss!»

Harald hade dittills uppehållit modet på sig, och

till en del på de andra, men då nu också han släppte

efter, bröto alla ut i gråt. Robert gick till aktern der

Marie satt. Frank hade gråtit så länge att han

slutligen somnat, med hufvudet i Maries knä. Flickan hade

efter svimningen bemannat sig med qvinnans styrka —

undergifvenheten och tålamodet. Hon hade likväl hop-pats att de stora gossarne skulle lyckas att få sönder

kedjan. Frank vaknade och frågade om Robert skiljt

kedjan från båten. Detta var för mycket för Robert,

som haft så gäckade förhoppningar. Han gömde ansigtet

i tröjan, och hela hans kropp darrade.

Marie tilltalade honom nu med uppmuntrande ord:

»Robert, du skall icke gifva allt förloradt. Odjuret skall

nog släppa oss, förr eller sednare, och då kan ett skepp

taga oss i släp, eller också kan Harald sätta upp våra

egna segel och lyckas föra oss hem. Kom ihåg huru

många skeppsbrutna flutit omkring på luckor och stänger

och slutligen blifvit bergade. Vi hafva mat med oss,

hvilket sådana olyckliga icke haft. Försök att taga mod

till dig!»

Hon gaf nu Frank litet mat; de öfriga ville icke

äta. Emellertid var Harad både förvånad och slagen af

den unga flickans bibehållna mod, under det att han

sjelf och Robert hemfallit åt tröstlöshet. Han var för

ung att känna detta drag i qvinliga lynnet, som gör att

de ofta hålla ut, när männen öfverväldigas och tröttna.

Han drack litet vatten, men då Marie bjöd sådant åt

Robert sade han: »Nej, jag vill intet; jag har gjort allt

hvad jag kunnat; nu är det slut!»

»Nej!» inföll hon, »vi hafva icke gjort allt, vi hafva

icke bedt Gud om styrka att både göra och underkasta

oss. Gör det, så får du ny kraft och vilja!»

Robert gick undan för sig sjelf; likaså Harald.

Snart derefter ropade Frank: »Hvad är det der? jag

tror det; är ett skepp långt bort; ja Gud ske lof! det är

ett skepp!»Solen lyste verkligen på ett skepps segel; man

gladde sig i hopp att det skulle bistå dem, ty det syntes

tydligen komma närmare. Robert framtog kikaren och

betraktade skeppet en half minut. »Det är en skonert»,

försäkrade han. »Jag ser tydligt masterna. Den är

riggad såsom en kutter. Den är troligen destinerad till

Tampa Bay, och kan taga oss med sig till vårt hem.»

Huru hastigt ändrar sig icke lynnet efter ändrade

omständigheter! Marie och Frank, som nyss voro de mest

lugna, utbröto nu i gråt, hvaremot Harald och Robert

sprungo upp och började på nytt bereda sig till

verksamhet. Harald tog kikaren och anmärkte, att antingen kom

skeppet mycket fort emot dem, eller blef båten med stor

hastighet dragen dit. Kanske båda.

»Hvad skola vi nu göra?» frågade han.

»Hissa upp en signal!), tillstyrkte Robert »Låt

oss väcka folkets uppmärksamhet så fort som möjligt.

Fort, lilla Marie! gif oss ett lakan eller en liten duk!»

Snart nog fladdrade ett hvitt skynke på toppen.

De kunde nu tydligt se skonertens master med blotta

ögonen. Det var säkert att det fartyget styrde till

Tampa Bay. Likväl märktes det, att de vid mötet skulle

komma långt på sidan om hvarandra. Hvad borde man,

under dessa omständigheter, göra? Himmelen hade under

tiden mulnat, och började bli alldeles öfverdragen med

moln. Man kunde befara att regn skulle komma och

bortskymma signalen, innan den blefve bemärkt ifrån

fartyget. Man beslöt att lossa bösskott äfven nu innan

man var så nära att de kunde höras. Vid första skottet

girade fisken så skarpt, att båten var nära att kantra;men småningom aktade han icke derom, till dess det

märktes att han var mattad. Snart sägs röken af en

kanon från fartyget, samt en flagga på masttoppen.

»De se oss! de se oss!» lät det nu på båten,

egentligen af de båda yngre.

»Men månne de kunna hjelpa oss?» anmärkte

Harald; »vi släpas emellan dem och kusten, fortare än ett

skepp kan segla, och de hafva svag vind i sina segel.

Robert, vi måste slå sönder kedjan, eljest är ingen hjelp

att förvänta.»

Man såg med kikaren att det var spring och mycket

bestyr ombord på fartyget. Man höll på att sätta ut en

båt, men tycktes obeslutsamma. Det blef snart förklarligt

då ett moln lade sig emellan skeppet och båten. Luften

blef utomordentligt mörk och hemsk. En del af midten

på molnet tog form af en trumpet, med smala ändan ned

mot vattnet, under det att en bred pelare uppsteg emot

molnet. Både detta och skyarna bullrade och hväste.

»Det är ett skydrag!» sade Robert. »Om det

träffar skeppet, så är det förloradt. Se Harald, se!»

Skonerten visade tecken till inverkan af fenomenet.

Seglen hängde slappade, och masterne vaggade. Snart

hördes ett par kanonskott; - de lossades för att störta

vattenpelaren. Man såg vattenmassan sprida sig omkring

såsom ett flöde af regn, hvaraf skeppet alldeles

bortskymdes. Sedermera hördes ännu ett kanonskott, som de

ansågo vara en signal åt båten. Man beslöt svara så godt

man kunde. Det ena bösskottet hördes efter det andra;

och kanonskott hördes också flere gånger, men allt på

längre afstånd. Den sista förhoppningen gick dermedförlorad. På båten kom intet regn, men den mörka

luften hotade med både regn och storm. Gossarne försjönko

åter i den maktlöshet, som följer efter ett förloradt

hopp och stora ansträngningar. Plötsligt framlyste en

stark blixt, som slog ned i hafvet några hundrade

famnar ifrån dem. Den var bländande. I samma ögonblick

liksom stannade båten, och snart derefter stod den

alldeles stilla på vattnet. Gossarne skyndade till fören.

Ankarkettingen hängde lodrätt ned i vattnet. Fisken var

försvunnen. Blixten hade förskrämt honom, så att han

hade släppt sitt tag.

»Tacka Gud för att vi kommit loss!» utropade

Robert. Harald såg det med stor och tyst rörelse, och

en tår bröt fram i hans öga. »Robert!» sade han, »jag

har aldrig gjort anspråk på att vara en utmärkt kristen,

men den som nu icke är tacksam emot försynen, den

har icke förtjent att behålla lifvet.»

»Amen!» svarade barnen härtill.

Den kust som man såg, var en dryg mil aflägsen.

Den tyckes vara obebodd och ofruktbar, äfvensom den

syntes vara svår att nalkas. Men med gladaste sinne

lyfte man ankaret ombord och hissade segel, samt styrde

emot detta land. Hafvet var temligen lugnt, och man

hoppades komma tram före mörkret. Robert satte sig

vid rodret, och Harald skötte seglen. Marie tog fram

förfriskningar, som nu smakade bättre. Frank skrattade

i glädjen, och knappast kan man finna ett gladare

sällskap, än det som nu närmade sig okända trakter och

okända öden, kanske i ett fiendtligt land.

Så långt ögat kunde se, i norr och söder, hade kustenen hvit strandbädd invid vattnet, här och der med högre

ställen, der stormen sannolikt hopat sanden. Pä ett ställe

såg man liksom ett litet inlopp eller vik — man kunde

ännu icke tydligt afgöra för sig om det var en

flodmynning eller en vik, men man såg att den var på båda

sidor omsluten af skog, och på norra sidan full af de

otäcka mangrove-träden. Robert styrde till denna punkt,

med naturligaste afseende på att kunna få en tryggad

ankringsplats under den kommande natten. De lyckades att

före skymningen komma fram till ett beqvämt

landningsställe på södra sidan, nära intill skogen. Det var dem

en särdeles stor lättnad att få komma på landbacken,

sedan de hela dagen varit på båten, och än mer på en

sådan resa, der den ena oron följt efter den andra.

Harald steg först upp på den sandiga stranden, och såg sig

omkring åt alla sidor för ätt forska efter spår af

menniskor. Hvarken hus eller rök förmärktes. Han såg

intet annat än en alldeles orörd urskog på venstra sidan,

och till höger endast sand.

»Här få vi sannolikt ett säkert ställe för natten»,

yttrade han till de andra; »våra hundars vaksamhet skall

betrygga vår hvila, så att åtminstone ingen kan nalkas

oss utan att vi bli förberedda. Jag är nästan rädd för

att fälla ankaret, bara jag tänker på den förskräckliga

fisken.»

Man skyndade sig med att taga upp tältet ur

båten, och att sätta upp det. Marie och Frank slogo ned

tältpinnarne; Harald bar upp madrasser och täcken,

Robert tog upp bössorna och andra saker, som de för sin

säkerhet och beqvämlighet behöfde.När mörkret inföll, afbröts det af en blossande eld

som de äldre gossarne uppgjort af torra lemningar i

skogen. Marie kokade snart the, och man började finna sig

på det trevligaste vis — liksom ingen olycka hvarken

plågat eller kunde hota dem.

Båten bragtes i säkerhet på det sättet, att man

drog upp honom så långt man kunde med fören, och

fäste ankaret så långt upp i land som kettingen räckte.

Tältets botten bestod af den packade sanden, på hvilken

de lagt sina madrasser. Innan de lade sig att sofva

tackade de Gud med en bön, som en af dem uppläste

ur psalmboken. Erinringen om dagens förskräckliga

händelser ingaf dem en andakt, som deras förra lefnads

alldagliga erfarenhet aldrig kunnat framkalla, Derefter lade

de sig ned, och somnade strax och med en djup och

tung, men också uppfriskande, sömn.

ÅTTONDE KAPITLET.

Uppvaknande. — Goda beslut, — Ny förskräckelse. -

Frukost på skogsvis. — Spanande efter vatten. —

Oförväntad fördel. — En ostron-bank. — En

vild kalkon. — Stjertfjedrar och vingar.

Strax efter dagningen vaknade Marie af att Frank

lade sin arm omkring hennes hals. Förundrad såg hon

tillbaka öfver sig; hon var ännu litet yrvaken och

behöfde tid att sansa sig och komma ihåg hvar hon var;

3den föregående dagens händelser kommo snart tillbaka i

hennes minne, och hjertat började tillochmed slå litet

fortare då hon tänkte på alltsammans som då förefallit.

Hon drog Frank närmare till sig och kysste honom.

»Hvad är det här för ett rum?» frågade han; »ack, jag

minnes nu, det är tältet», tillade han. Efter ett

ögonblicks funderande, sprang han upp och fullbordade sin

klädsel, med de plagg, tröja och kängor, som han om

qvällen tagit af sig. Han ville nu väcka brodern och

Harald, men Marie afböjde det, och påminte honom huru

hårdt de arbetat den föregående dagen, och att de

således väl behöfde hvila ut. En gardin var hängd

emellan de större gossarnes afdelning. Frank hade redan

fattat uti den, men släppte den nu efter Maries

anmärkning om deras trötthet. Han gick i stället ut för att

se huru det var med båten.

Det första som här fästade hans uppmärksamhet

var Nanny (geten) och hennes killingar. Ebben hade

inträdt under natten; geten hade hoppat ut ur båten, och

betade nu begärligt på gräset och lofven; killingarne

följde med henne.

Marie tänkte emedlertid snart på att skaffa frukost.

Den lilla brodern hjelpte henne att göra upp eld, som

nu gick mycket lätt medan man hade qvar sedan qvällen

några halfbrända trädstycken som hastigt tändes. Med ett

litet tillägg af torra qvistar, var brasan i full ordning.

Sprakandet väckte de äldre gossarne, som snart kommo

ut, och, främst af allt sågo efter om båten var i

säkerhet. Ingenting hade händt, utom att hundarne voro

orimligt tjocka, — till bevis för att de försett sig med öf-5!

verflödig föda ur förräderne i briten. De hade således

varit rätt otrogna väktare.

När gossarne kommit till båten, väcktes deras

ledsnad med full kraft. Den påminte om deras frånvaro

från hemmet, samt om den ångest hvari de, den

föregående dagen, sväfvat. Båda tego några ögonblick, men

de gissade mycket riktigt hvarandras tankar. Men Frank

kom ned till dem, och frågade Robert: »Tror du inte att

pappa skickar och låter hämta oss?»

»Jo det skulle han mycket säkert göra om han

visste hvar vi voro; han skulle tillochmed då komma

sjelf.»

»Ja, men jag tror att han skickar bud, det tror

jag, ty jag minnes att han föll på knä vid stranden då

han såg båten fara ut; han tecknade åt ryttaren och på

oss, och karlen red utåt stranden i galopp, men så red

han tillbaka», tillade Frank.

»Men», anmärkte Robert, om pappa hvarken skickar

eller kommer sjelf, är det likväl något annat som kan

göras, och det är att vi begifva oss till honom.

Harald var ovanligt allvarsam hela morgonen, lika

som han också varit dyster den föregående dagen. När

han blef ensam med Robert, sade han till honom: »Jag

har alltsedan jag steg upp funderat på hvad vi nu skola

taga oss före, men kan icke fatta ett beslut. Det är

omöjligt att ana om vi någonsin mera skola få se vårt

hem, eller hvilka faror vi nu måste underkasta oss. Ett

är visst, det är att vi med både undergifvenhet och stark

föresats skola öfverlemna oss åt försynens ledning, så attvi kunna fatta de råd han låter uppkomma i vårt sinne

och sedan följa dem med tillit och mod.

De läste nu tillsammans med de två öfriga barnen

ett väl lämpadt stycke ur en andaktsbok och kände sig

styrkta i tålamod och föresats att göra allt hvad de

förmådde för att komma ur den besynnerliga belägenhet som

de iråkat,

Knappt var detta skett förrän de sågo geten springa

utåt den sandiga stranden, äfvensom de båda hundarne

gåfvo tecken till oro. Gossarne skyndade upp ifrån

strandbädden, med bössan i handen, för att efterse och vid

behof möta den fara som tycktes hota. Det syntes

ingenting, men Fidelle slokade svansen, och Mars syntes retad.

Man undrade hvad det var som kom åt hundarne, men

gaf den större en vink att rusa framåt. Gossarne hade

kommit till ett stort träd, och synade hvarenda gren, men

sågo intet annat än en svart ekorre. Harald bannade

hunden för att ha fästat uppmärksamhet vid ett så obetydligt

vildbråd. Likväl sköt han djuret, ehuru liten föda deraf

kunde fås. Den var likväl både stor och fet, och blef

en liten tillökning till frukosten. Frank bad att få

svansen till plym att fästa i mössan. Ehuru obetydlig denna

händelse var, blef den likväl till en liten skingring i det

tunga lynnet, så att de, för ett ögonblick, fingo tanken

vänd åt annat än deras hjelplösa belägenhet. Lyckligtvis

hade de ännu ingen aning om beskaffenheten af den trakt

dit de kommit.

De satte sig ned för att äta frukost. Frank tyckte

att det var mycket roligt att se huru klumpigt allt var

tillstäldt. Intet bord, och inga stolar! man satt på baramarken, med undantag af Marie, som - betraktad som

fruntimmer — fick en lång klabb att sitta på. Det

välden första vildmarksfrukosten.

Harald påminte nu att deras första göromål måste

vara att söka efter driksvatten. Hvad de medfört var

snart slut. Geten tycktes vara törstig, ty hon kunde

naturligtvis icke dricka det salta hafsvattnet. Det föreslogs

att Marie och Frank skulle stadna vid tältet, och de

andra två gå omkring för att leta efter färskvatten; men

Marie bad att icke bli lemnad ensam, det kunde då hända

något! Det beslöts då att de skulle följas åt. De stego

upp ifrån sandbädden, för att se om de kunde få det de

önskade, men intet tecken till vatten kunde förmärkas.

Åt söder, så långt ögat kunde nå, syntes landet sandigt

och torrt. På östra sidan var hafsviken, men vattnet deri

hade ingen rörelse mer än af ebb; icke heller syntes den

hafva något tillopp af bäckar eller annat sött vatten.

Snart öfverlade man om tvånget att flytta tältet

samt alla sakerna till ett annat lägerställe, af brist på

vatten. Men olyckligtvis funno de ingen anledning att

bestämma sig för något visst håll. Robert tyckte att

man först invid hafvet borde söka vatten som der

nödvändigt skulle falla ut, om det funnes något på landet.

Väl var strandbädden sandig, men det var ju en

bekant sak att just genom sanden de bästa källådrorna

tära sig fram! han påstod fördenskull att man borde söka

i vattenkanten, just vid högsta vattenståndet vid flodtiden.

Han sökte bestyrka sin mening, med att fadren sagt

honom att sötvattnet är lättare än det salta, och att, när

regnet suger sig in i marken, silar det lätt igenom san-den och tager sin utväg just der det icke har mottryck

af det tyngre hafsvattnet. »Derför tror jag att vi

säkrast finna vatten i sandbältet invid stranden», yttrade han.

De beslöto att följa hans råd, men de hade icke

gått långt, förrän de hörde ett buller af starka vingslag.

Man såg upp och Robert yttrade med en viss häpen

glädje: »Det är vilda kalkoner! Han hade knappt hunnit

säga det förrän Haralds bössa snäll, och en af dessa stora

fåglar föll ned på marken ibland buskarne. Mars sprang

nu fram för att apportera, men fogeln var för tung för

honom att bära. Han tog den i vingkotan och släpade

fram honom till skytten.

»Här hafva vi nu en förträfflig middag, och dermed

en besparing uti vårt förråd!» utropade Harald med stor

belåtenhet. »Du sköt qvickt nu!» berömde Robert. »Jag

hann icke mer än att ämna skjuta, jag; men en annan

gång skall jag väl vara påpasslig.»

»Så präktig stjert!» fann Marie då hon undersökte

de breclbladiga fjädrarne. »Den skola vi taga med oss

hem åt».... (mamma tänkte hon säga) men afbröt sig

sjelf och ändrade till »om vi någonsin komma hem!»

Man gick vidare sedan man hängt fågeln i ett

träd. Det var icke rådligt att dröja med

vattensökandet. De gingo, efter Roberts förut gifna råd, ned

till sandstrecket. Ebben — eller halftiden, såsom det

heter der på kusterna, medan ebb och flod der vexla

hvar tredje timma — var nära slut, och det var nu

aldrabeqvämast att göra undersökningar. Harald såg nu

på hundarnes spår i sanden, och gissade rätt att de

framgått under natten med instinkt om närheten af vattenoch att de jemte deras glupska åtrå, också fyllt sig med

dryck af naturens gåfva. De hade icke gått en fjerdedels

timma förrän Harald ropade: »Här är färskt vatten;

hundarnes spår äro alla deromkring och ini dess grunda

botten. De kloka djuren hade verkligen der druckit sitt

lystmål, och ville nu förnya välfägnaden, men Harald

lockade dem derifrån; han tyckte att de nu kunde vänta

något, heldre än att grumla upp för sällskapet. Der var

likväl god tillgång och utmärkt godt. De släckte sin

törst och läto nu också hundarne i fred dricka, men dessas

gamla nattspår gingo vidare, hvilket gaf anledning att

följa dem längre fram för att se hvad de kunnat

eftersöka sedan de druckit sig otörstiga. Man tyckte sig se

en sträckning som kunde vara en ostronbank, hvilken gaf

honom anledning att yttra en fråga huruvida hundar äta

ostron?

Det var ganska riktigt en ostronbank, som nu låg

blottad under ebben. Man hemtog deraf så mycket man

kom åt att bära. Men ibland dem fann man en som

hade, hvad Frank kallade en »kattfot» som var inklämd

emellan de båda skalen. »Hvad vill det säga?» frågade

han; »kan ostron äta kattor?»

Man skrattade mycket åt den frågan, men

emedlertid gaf saken anledning till funderande. Det var för

öfrigt ingen kattfot, utan tassen af en ung Rakun

(Tvättbjörnen, Sjuppen). Den satt väl fasthållen emellan skalen,

»Har du aldrig hört det, Harald, att Rakunen blir

fångad af en östra?» frågade Robert. »Nej, visst icke»,

svarade den andre; »men det är väl icke ditt allvar?»

tillade han.»Jo, helt visst; och här är väl bekräftelsen derpå.

Det säges att Rakunerne äro mycket snåla efter ostron,

och att de passa på när hon öppnar skalet, och då med

en hastig rifning med tassen peta ut kräket som ligger

derinne, men att det också någon gång händer, när ostran

är stor och stark, att hon hinner klämma tillsammans

båda skalen, så att han icke får ut sin tass. Det torde

väl händt i det här fallet, och att hundarne tillkommo

och i sin tur fångat och uppätit Rakunen.

Harald deremot trodde att hundarne väl jaga dessa

djur, men att de icke äta dem. Det vore kanske möjligt

att djuret sjelft bitit af sig tassen då det icke kunde få

honom ur klämman.

Man vände om tillbaka till tältet, der man gjorde

sig i ordning att steka ostronen; men Harald, som i det

afseendet var kännare, åt dem ostekta. I alla fall var det

ett förträffligt fynd som för en lång tid försäkrade dem

emot hungersnöd, om de skulle komma att länge dröja

på det valda lägerstället.

Robert afhögg ekorrsvansen åt Frank, och bredde

ut kalkonstjerten till torkning, så att Marie sedan skulle

få den.

NIONDE KAPITLET.

Kaltonens stekning. — Stridiga planer. — Beslut. — Signal.

För kalkonens tillredning åtog sig Harald att visa

det bästa sättet, d. v. s. på Indianernas vis. Man hadeen spade ibland sakerna, »Ämnar du gräfva ned honom?»

frågade Robert, »ja», svarade denne, »men det blir också

på ett eget vis.» Man gräfde en grop, och gjorde upp

eld deruti. När den var nedbrunnen, och hela insidan

väl upphettad, tändes en ny brasa deri. Derefter tog han

bort all askan, och satte kalkonen på en grof sticka, som

fästades i bada väggarne i gropen. Marie utbrast i ett

gapskratt. Pä tillfrågan om orsaken sade hon att

herrarne skulle bli väl snopna om de gått bort och lemnat

steken åt hundarne. Det var en vigtig påminnelse, Man

högg passande qvistar, lade palmlöf derofvanpå, och

slutligen täckte det hela med jord. Efter ett par eller tre

timmar var fogeln ypperligt stekt.

»Det är emedlertid ett herrligt land det här!»

yttrade Robert, med afseende på den förträffliga middag som

de nyss slutat. »Vild kalkon och ostron! Sjelfve

Robinson Crusoe kunde icke hafva bestått sig bättr!»

»Onekligen en god trakt!» medgaf Harald, som

tilllika anmärkte att man kunde lefva som prinsar der,

sålänge ammunitionen räckte. Emedlertid ville han

öfverlägga med Robert om en plan för hvad de skulle göra.

»Göra!» eftersade Robert, med tillägg att det väl

icke kunde bli fråga om annat än att begifva sig hem

sa snart som möjligt. Men Harald invände att frågan

vore den, på hvilket sätt man skulle göra försöket att

komma hem. Robert ville att man skulle välja samma

väg som de kommit, men Harald tviflade på att man

kunde hitta rätta kosan på hafvet. Robert pekade åt

hafvet, men Harald invände att den rigtning som Robert

utvisat, var allenast efter vändningen. Man var icke öf-verens om det väderstrek hvari man hade hemmet.

Harald erinrade att han haft solen på. ryggen under det att

han arbetade med kettingen. »Min skugga föll då alltid

i vattnet» sade han; »och jag kan icke påminna mig att

vi ändrade kurs sedan. Så vidt jag minnes styrde vi

vestligt.»

»Det skulle fört oss längre ut i öppna hafvet»,

påstod Robert.

Det är också vid kusten af stora hafvet som vi nu

befinna oss», menade Harald.

»Men der finnes ingen ö eller land förrän vi

komma till Mexiko invände Robert.» Men Harald svarade:

»Jag vet bara att vi lemnade hamnen med fören emot

vester, och att vattnet fräste framför bogen i hela två

timmar. Men hurufort vi fördes, och huru långt vi

kommit, det vet jag icke bättre än lilla Frank.

»Vi sågo öar och land, till venster om oss»,

fortsatte. Robert; »det är således omöjligt att vi skulle vara

i Mexikanska hafsviken.»

»Hvar tror du då att vi äro?»

»På Floridas kust, i söder om Tampa Bay. Det

finnes ingen annan landkänning som svarar emot den

geografiska beskrifningen.»

»Men», frågade åter Harald, »huru vet du att det

här landet icke är en ö?»

»Det må det vara, men om så verkligen är, är det

i alla fall invid Floridas kust, ty det finnes inga öar

utom dessa, förrän man kommer till Westindien, men till

någon af de öarne hafva vi icke kunnat komma på ett

halft dygn.»Harald var icke öfvertygad af den andres

beräkningar; han kunde icke heller vederlägga den andre, hvars

skolstudier voro betydligt större än hans egna. Han

medgaf den andres reda i geografiska kunskaper, men

förklarade sin känsla säga honom att Robert icke bättre än

han sjelf kunde säga hvar de befunno sig, och att det,

under sådana omständigheter, var en farlig sak att

begifva sig ut på hafvet, helst i en öppen båt. »Jag är

rädd för ett sådant försök. Sätt mig på land, så skall

jag våga och göra så mycket som en annan jemnårig

men på hafvet är jag en kruka, derför att jag icke der

vet hvar jag är, eller hvad som bör göras.»

Robert invände slutligen att man väl icke kunde

bli qvar der på stället, hvaremot Harald menade att man

kunde dröja der — eller på något annat ställe der man

var i någorlunda säkerhet, — till dess att man hunnit

bättre utröna sin ställning; hvarjemte man kunde hafva

hopp, att under tiden något skepp kunde komma i sigte

och som då kunde taga dem om bord och föra dem hem.

Det hade ju redan på föregående dagen synts ett skepp

som seglade fram derute. Detta befanns också vara

lämpligt, tillsvidare, och under det att herr Gordon helt

visst skulle vidtaga allt som stod i hans makt för att

upptäcka deras tillhåll. Det var redan sannolikt att just

det skepp som man sett, och som ansågs hafva haft

destination till Tampa Bay ,väl skulle medfört underrättelse

om den besynneliga båtfarten som de åsett.

Marie hade, tyst, åhört de äldres öfverläggningar,

och med skiftande hy följt deras förutsättningar; men i

synnerhet tänkte hon på deras olycklige faders ängslanefter deras borttärd. Men slutet blef också för henne den

tanken att man gjorde klokast i att stadna der man var.

Men Frank gret bittert när han hörde att man icke ville

strax fara hem. Man tröstade honom likväl, och han

föreställde sig snart huru hans pappa skulle komma med

ett vackert skepp och hemta dem hem.

Harald föreslog att man först borde göra en

segeltur utmed kusten, för att undersöka huruvida det

verkligen var en ö eller fasta landet. Det medgafs af de

andra, och man beslöt att, redan följande morgon, om

vinden så tilläte, företaga denna tur. Man skulle dervid

medtaga allt hvad de hade.

En vigtig sak gjorde sig nu påmint hos dem, De

hade talt om en signal; en lång stång höggs af ett smalt

träd. Marie tog fram ett lakan. Det fästades vid

stången, och denna åter blef fastbunden vid stammen på ett

växande högt träd. (Man hade godt om rep och

segelgarn på båten.) Snart fladdrade denna signal, som borde

bli synlig temligen långt till sjös.

TIONDE KAPITLET.

Uttag. - Landets utseende, Pomeransträd. — Skallerormen.

— Kännetecken på farliga ormar, — Flera sätt

att bota ormbett. — Återkomst.

Man hade ännu qvar en del af den präktiga

kalkonen. Den blef till frukost, följande dag. Hufvudsaken

nu var likväl icke ätning, utan det var tillrustning fören liten upptäcktsresa omkring kusten. Robert föreslog

att Harald skulle taga Frank med sig på en ganska

liten tur inåt marken, för att skafta något till mat åt

hundarne. Det skedde, och man hörde till tältet att

hundarne skällde ini skogen, samt att ett skott small.

Harald kom tillbaka med en hare; men Frank hade en

kanin. Det var en syn då han visade den för Marie.

»Ser du, jag har fångat den här, jag!» voro hans ord

till systern. »Mars duger till ingenting, han ville icke

springa efter kaninen; men Harald visade mig huru man

skulle taga honom i snara.»

När alla saker voro instufvade begaf man sig ut

på hafvet; det var lugnt och vinden lindrig men

gynnande; först gick kosan rakt i öster, men sedan svängde

kusten in mot norden, just der en smal vik gick in,

söderifrån. Denna vik hade många krökningar, och tycktes

sluta vid öns östra ända. Det observerades att

vextligheten, som var temligen torftig invid stora kusten,

tilltog i frodighet inåt landet. Långa, resliga palmer,

tallar, hvalnötträd, ekar, tulpanträd, magnolier, gummiträd

och cypresser, sträckte sina toppar högt i luften,

hvaremot deras rot och stam voro skylda utaf myrten,

dvärgpalmer och annan småskog, blandad med jasmin och

vilda vinrankor, m. m. Ett rikt gräs med en mängd

lysande blommor af alla färger fyllde hvarje mellanrum

och gjorde en obeskrifligt lysande tapet under trädens

ståtliga thronhimmel.

Man hade följt vikens strand uppför en mil, än med

segling, än med tillhjelp af årorna; nu delade sig viken

at många håll och öfvergick till kärrstränder och träsk.Till lycka för de resande träffades en liten punkt med

fast mark der de kunde landa. Den utgjordes af sand

och snäckskal. Båten fastgjordes vid en trädstam, och

man steg i land för att bese trakten. Barnen blefvo

mycket öfverraskade af att se det de kommit på ett

långt och smalt näs, och att på andra sidan var en vik,

alldeles sådan som den, de gått ut ifrån.

»Om vi rådde lyfta båten öfver landtungan!»

yttrade Robert. »Säkert gör viken en lång båge omkring

näset.» Det var likväl långt öfver barnens krafter, och

var bara ett skämt af Robert. I detsamma hoppade

Marie i glädje; hon fick se ett stort träd, fullt med

mogna pomeranser. Det var mycket vackert; det stod

icke ensamt; der fanns tvärtom en liten lund af dylika,

sex eller åtta stycken, alla tyngde utaf frukter, en del

halfmogna. Man slog ned en mängd af de vackraste,

och började äta, sedan man med fingrarne rifvit sönder

dem; men knappt hade de smakat på skalen förrän de

fingo sura miner och kastade bort frukten såsom den

varit allt annat än en läckerhet. Pomeranserna voro af

den sorten som kallas bitter-söta, emedan skalen äro

bäska, men deras saft är likväl mycket söt. Man skall

äta dem utan att med läpparne komma åt skalet.

Lemoner träffas icke sällan i grannskapet med sådana

pomeransträd. Det var ett mycket rikt land.

Harald nämnde för de öfriga — helst för Robert,

att här också fanns tillgång på hjortar. Han hade sett

deras hornkronor flere gånger i skogen rätt nära tältet.

Man samlade en halfspann pomeranser och lade dem

i båten. Man kände sig hungrig, och satte sig derförened på en mjuk grön fläck, vid foten at ett träd, och

tog der sin middag. Nanny och hennes killingar hade

klättrat ut ur båten och frossade af de ymniga

tillgångarne. Hundarne fingo den fångade kaninen.

Kort efter middagen, och medan Robert och Frank

samlade gräs för att hafva till betesfoder åt geten under

seglatsens fortsättning, hördes skall af Fidella, samt

morrande af den stora hunden, som förrådde att de hade

något synnerligt framför sig och som gjorde dem stort

obehag. Man gick dit för att se hvad det kunde vara,

Robert gick förut, men kom hastigt tillbaka. Det

valen kungsorm, som högg emot och hvars ögon tindrade

i hufvudet. Robert tog en påk, men den befanns för

kort, så att han måste välja en längre. Det löjligaste

var att en gräshoppa låg i samma grässudd, och tycktes,

för att dömma af ljudet, ha mycket roligt åt striden.

»Hör, hur den låter!» sade Robert.

»Gräshoppa!» utropade Harald. »Det der är ingen

gräshoppa; det är stjerten på en skallerorm som låter

så der. Har du aldrig hört det ljudet förr?»

»Nej, aldrig! Jag har sett de Ormarne uppstoppade,

med skallran på, men jag har aldrig hört ljudet af

någon lefvande», svarade Robert. Harald sade, att den som

nu låg der, huggit efter honom två gånger och varit nära

att hugga honom i hälarne.

Gossarne skaffade sig nu två alnar långa stakar,

medelst hvilka det snart lyckades dem att döda det

giftiga kräket. När ormen fallit rusade Mars fram och grep

honom om halsen, samt slängde och slog honom åt alla

sidor. Ormen var emellertid död. Han var längre ännågondera al gossarne, och hans tjocklek var större ätt

Roberts ben. Huggtänderna, som man ryste för att se,

voro mycket långa och krokiga som en kattklo. Skallran

hade sexton ringar.

»Det der är en gammal karl», sade Harald. »Han

är sjutton eller aderton år gammal. Skola vi bära

honom till båten och visa honom för Marie och Frank?

Det kan vara nyttigt för dem att veta huru en sådan

ser ut.»

Det var nödigt att varna dem, ty väl hade Marie

stor fruktan för alla krypdjur, men icke Frank; han lekte

med ödlor och dylika kräk, och skulle väl också kunnat

leka med en orm. Ormen lades nu i ring med öppet

gap, såsom vid anfall, och Harald tryckte på etterblåsan

så att han fick fram en liten giftdroppa, som sköt sig

ned utåt tanden.

»Frank!» varnade han; »om du någonsin ser en

sådan orm så akta dig väl att stadna. Den der sorten

förföljer ingen, utan ligger stilla om man icke oroar dem;

men de gå icke ur vägen för någon, och om man retar

dem gifva de ett hugg med de stora tänderna som

lemna gift i såret, och då dör den som blifvit biten. Vill

du leka med sådana ormar?»

»Nej, visst aldrig mera vill jag leka med någon

orm», svarade han.

Robert yttrade sig om sättet att skilja giftiga

ormar ifrån oskadliga. »De giftiga», sade han, »anses

vara de som hafva bredt, vinkelformigt hufvud och kort,

liksom afstympad stjert. Den der skallerormen svarar

alldeles emot den beskrifningen, och det förundrar migatt jag icke bättre nyss kunnat tillämpa hvad jag hört.

Giftiga ormar hafva huggtänder och en giftblåsa. Denna

ligger i käften utan att egentligen vara en del af denna.

Det är den som vållar hufvudets tillökning på bredden

så att det får utseendet af två vinklar, och som skiljer

dem från sådana ormar som icke hafva huggtänder. Men

det är en säker varningsregel att man skall äkta sig

om man ser en tjock orm med bredt hufvud och hört

liksom afstympad stjert

Harald berättade nu att hans fader haft två negrer

som blifvit ormbitna, men båda botade genom ett enkelt

medel. Det ena fallet var der man hade tillgäng på

färsk bomolja, som den bitne fick dricka, smått om sender,

en hel butelj. Han fick intet annat, men blef frisk.

Vid den andra händelsen hade man ingen olja, utan

arbetsföreståndaren botade honom med kycklingar,

»Lät han negern äta kycklingar?» frågade Marie

skrattande.

»Nej, han nyttjade dem såsom ett uppsugande och

afledande mndel; han lät slagta en mängd och skära

dem itu, på längden, hvarefter de lades varma på såret.

Innan den ene hunnit kallna ditlades en ny o. s. v., till

dess att ett dussin blifvit använda. Han påstod att de

varma inelfvorna sögo till sig giftet. Om det var den

rätta förklaringen vet jag icke, men det vet jag, att

negern genast blef frisk. Det var märkvärdigt att se

huru gröna inelfvorna blefvo på de första fem pålagda

fåglarne.»

Robert berättade nu att en person hemma hos hans

fader blifvit biten af en mycket giftig orm, men blifvitbotad med hjorthornsspiritus och en tom butelj, hvarvid den

sednare gjorde samma tjenst som ett koppglas. Man slog

hett vatten i buteljen och hällde snart åter ut det. När

nu buteljens öppning sattes öfver såret, och hela buteljen

afkyldes utvändigt med kallt vatten, så drog luften ihop

sig ini buteljen och liksom sög ur såret, som doktorn

näst förut vidgat något med en lancett. Medan

sugningen pågick, lät man den huggne dricka bränvin så att

han blef rusig. Hjorthornsspiritusen blef begagnad vid

ett annat tillfälle; men sådan har man icke ofta till

hands. I alla fall botas alla ormbett om man kan

genast skaffa något frätande i såret: en droppa vitriololja

utspädd med två droppar vatten, ett par droppar

skedvatten, en half thesked mycket stark lut, ett rödt jern

— med ett ord allt som på stället förstör giftet, men

det skall då genast användas i såret. Märkvärdigt är

att en stor mängd bränvin eller rhum, tagen

invärtes, också lyckligt motverkar till och med skallerormens

bett. Man har sett denna kur lyckligt användas, men i

så stor mängd att personen blir alldeles rusig.»

Harald berättade att han blifvit biten af en

vattenorm, men botat sig sjelf med att suga giftet ur såret

på tåen. Det är allmänt bekant att sugningen icke är

farlig för den som suger, om han icke har sår i munnen.

Det är endast då giftet kommer i blodet, som det är

farligt.

»Sluta nu med ditt tal om ormar, Harald», bad

Marie. »Jag tycker mig se ormar hvarthelst jag vänder

mina ögon. Men nu till ett annat ämne: skulle vi icke

fara tillbaka till värt gamla ställe?»Gossarne beslöto sig dertill; man samlade tillhopa

allt sitt, inberäknadt hundarna, geten och killingarna

Hemresan gick lika lyckligt, och de voro före mörkret

tillbaka. Tältet uppsattes nu nära de funna

källsprången, men under en mycket stor och lummig ek.

ELFTE KAPITLET.

Missräkning. — Den lefvande eken. — Lossning. - Fisk-färd,

—Haralds tysta jagt. - Otreflig början till ett

godt slut.

På fjerde dagen var storm. Starka vågor slogo in

i den lilla viken. Man kunde icke göra någon utfart.

Tiden blef derföre använd att föra upp alla sakerna till

tältet. Den ek derunder tältet stod var praktfull, ehuru

både stam och några grenar voro splittrade, till bevis

på ålderdom, men var dock ännu mycket löfrik. De

fyra unga menniskorna kunde icke omfamna honom då

de togo hvarandra i händerna. Tio fot ifrån roten

välden delad i tre stammar, som åter hvardera hade många

grenar, alla något lutande nedåt jorden. Det är ekens

art att icke mer än en viss tid vexa på höjden. All

ytterligare tillvext sker på vidd och omfång.

När vinden frampå dagen stillnade, företog man ett

fisktåg. Man beslöt att först med hafven fånga små

silfverfiskar, som man sett i starka stim i en återvända

vid viken, och sedan meta lax med dem. Dessutom togman det urränsade innanmätet af kalkonen, för att

dermed fånga krabbor. Men silfverfisken sytnes nu föga

till, så att man icke fick mera än sju eller åtta af det

slaget.

»Det är dålig utsigt det», yttrade Harald, hvars

verksamma lynne icke fann behag i fiske, om det icke

händelsevis blef mycket gifvande. »Jag skulle heldre

vilja försöka min lycka i skogen, om ni andra tillåter

att jag går i land ensam», föreslog han.

»Gör det då!» medgåfvo de andra, dock med den

erinran af Robert, att de, i det obekanta landet, icke

borde gå längre ifrån hvarandra, än att de kunde höra

hvarandras skott.

Harald lofvade att icke gå vidsträcktare omkring;

derjemte blef det öfvereuskommet att två skott hastigt

afskjutna efter hvarandra skulle vara signal till behof

af hjelp. Man lade åter till landet; Harald steg ur och

gick inåt skogen. Båten ankrades och man började

försöka fiska. Robert tog för sin del de förut fångade

småfiskarne till agn, och fästade refven vid årtullarne. Marie

och Frank skulle meta krabbor. Detta sker icke med

krok utan med lockmat som är fästad vid en ref.

Krabban fattar betet med klon och släpper det icke, utan

drages till den fiskande, som slutligen, vid uppdragandet

sätter en håf inunder. Robert kastade ut sin ref, men

innan han fick någon känning hade Marie en tyngd på

betet, drog upp den, och fann två krabbor i stället för

en. I detsamma ropade Frank: »Nu har jag fått en

också! Den är mycket tung, hjelp mig Robert, han tar

refven ifrån mm.»Robert hjelpte honom, men det befanns icke vara

en krabba, utan en mycket stor kattrisk, som man

behöfde försigtighet för att upptaga. Det måste också ske

med att sätta håfven under. Man hade någon fara utaf

hans spol, och måste derföre akta sig. För öfrigt är den

fisken matnyttig. Knappt hade man fått den starka

fisken öfver båtkanten innan det också röck på Roberts

ref, som genast blef mycket spänd. Han lossade refven

fort ifrån årtullen, och gaf efter, en aln i sender, till dess

fisken mattades så att han kunde, utan att refven

äfven-tyrades, bli dragen in i båten. Det var en lax, den

största som han någonsin fångat. Sedan gick det sämre.

Han fick bara två smärre till, men Marie fick nio

krabbor och Frank två. Just som man ämnade sluta, hördes

ett skott i skogen. »Hurra!» ropade Robert, »nu föll

ett djur för Haralds säkra bössa!» Man lyfte ankaret,

hissade seglet, och kom till landet. Då kom också

Harald fram till stället.

»Hvad har du med dig?» frågade Frank.

»Intet alls!» svarade han, men såg likväl förnöjd ut.

»Intet», upprepade Robert; »och vi voro säkra på

att du fått något; du brukar alltid göra så säkra skott.

»Om du inte fått något, så ha vi då», sade honom

Frank, som var icke litet förnöjd öfver sitt fänge. »Och

se hvad Robert och Marie fått! Och du har fått intet;

det kunde vi aldrig tro när du sköt.»

Harald vände nu svaret annorlunda, så att han väl

sagt att han icke hade något med sig, men att han

skulle hafva något för det gemensamma förrådet,

nämligen en liten hjort som han fällt.»En hjort! Låt oss få se den! Vi skola gå dit»;

ifrade Frank. Det skedde genast sedan de hunnit väl

fastgöra båten. Djuret låg ett godt stycke inne i

skogen. De båda gossarne gladdes öfver måttan då de sågo

den vackra hjorten fäld, men Marie ville icke se

närmare på det blödande djuret. Harald högg en stång,

sammanband hjortens fötter med ett grässlag som i

Florida begagnas till tåg (Yucca Filamentosa), och trädde

sedan stången inom binndingen — allt likväl sedan man

uttagit innanmätet. Det blef en temligen tung börda,

innan de kommo hem till tältet med den.

Man hade således varit mycket lycklig med både

fiske och jagt denna eftermiddag. Men för att begagna

denna lycka fordrades det ännu många obehagliga

åtgärder. Det måste likväl ske. Marie måste skära upp

laxen, urtaga och fjälla honom. Det gick för sig,

ehuruväl hon icke var vand vid så orenande arbete. Fjällen

fastnade på hennes fingrar och sprättade upp i hennes

ansigte; men det måste gå. Krabban kokades på

vanligt sätt, och saltades duktigt.

TOLFTE KAPITLET.

När Marie och Frank stodo upp följande morgon,

hängde hjortköttet deladt i träden; en del skuret i smala

remsor för att något påsaltadt få torka, i hvilken

beskaffenhet det kan länge förvaras. Eld uppgjordes ocksåpå vanligt sätt. Bränsle fattades icke. Skogen låg full

af torrt träd. Man lade nederst fina qvistar, och det

gröfre ofvanpå, så tog det hela snart eld och man fick

en duktig brasa. Marie bad Frank hemta vatten, men

han var litet omorgnad, så att han hade en förevändning

att han icke vågade gå; han påminte om hvad Harald

hade sagt dem om skallerormarne. Marie blef ledsen,

men sade honom, med liten förtrytelse, att hon väl

kunde hjelpa sig sjelf. Hon tog ett kärl och gick till

källan. Då hon kom tillbaka skämdes Frank, och än

mera då de äldre förebrådde honom, med tillägg att han

väl bordt hjelpa till med vattnet, då han i alla fall ville

hafva kaffet, som vattnet skulle vara till.

»Jag bryr mig icke om kaffe i dag», invände

Frank; »jag vill hafva en stekt skifva utaf det feta

hjortköttet. Men det medgafs icke, emedan man icke ansåg

lämpligt att göra något enkom för Franks nyckfullhet.

Han vägrade också att dricka kaffe.

Harald föreslog att en del at köttet, sönderskuret

och påsaltadt såsom det var, skulle rökas. Det gillades

allmänt, dock så att man, på förslag af Marie, skulle

lägga någon del uti källans aflopp, ty hon hade hört,

att kött på det sättet skulle kunna hållas färskt i flere

dagar. En annan del beslöt man att steka på samma

sätt som man gjort med kalkonen. Men den stekningen

gick långsamt nog, hvaremot Marie ville hafva

middagsmat af ena bogen. Robert tillstyrkte henne då att

hänga upp stycket på ett snöre, som åter fästades vid en

snedt ställd stång, då man började sno upp snöret något

så att det sedan, vid användandet skulle tvinna ihop sig,och tvärtom, skiftevis, allt på sidan om en stark eld.

Marie påminte sig då att det var så ziguenarnas sätt. —

Äfvenledes beslöt Marie att koka en stark soppa på ben

och brosk. Rötter och spenat samt annat grönt

hemtade Robert till soppan, sedan han sagt dem hvilken

mängd matnyttiga vexter han bemärkt på ön — hvilket

blef en stor öfverraskning för Marie, som först vid hans

löfte om anskaffandet frågat honom om han redan hade

en trädgård färdig? Harald beundrade Roberts ådagalagda

vextkännedom, och fann, såsom flere gånger förut, huru

väl det är att hafva fått lära sig något.

På eftermiddagen hölls åter ett långt samtal om

planer för återkomst till hemmet. Robert och Marie

voro mycket ifriga, men också hopplösa. De tre dagarne

som de utstått under skilsmessan hemifrån tycktes dem

redan vara en evighet. »Hvarför skulle vi icke genast

försöka komma hem?» yttrade de — under medgifvande

att de likväl varit mycket lyckliga i olyckan. Harald

åter invände att hvarje sådant företag vore vanskligt

innan man fått något begrepp om hvar man var, och åt

hvilket håll hemmet låg — hvilket ingendera af dem

visste, hvaremot det syntes dem säkert att ön var en

särdeles förmånlig tillflyktsort för menniskor i deras

belägenhet. Han tillade att doctor Gordon otvifvelaktigt

gjort och gör allt möjligt för att utforska hvar de

vistades. »Min tanke», tillade han, »är att vi böra

uppehålla oss här åtminstone ett par veckor för att afvakta

hjelp hemifrån, heldre än att utsätta oss för en i

dubbelt afseende oviss segling med den öppna båten på vida

hafvet.» Men han blef öfverröstad af de andra två somyrkade att man borde segla utåt kusten, för att på det

sättet komma till hemtrakten. Harald suckade, men gal

slutligen efter. Då blef Robert utomordentligt glad och

hoppfull.

När skulle resan börjas? blef då nästa fråga. Icke

kunde det ske samma dag, ty dertill behöfdes flere

förberedelser. Det var en lördag, man beslöt dröja öfver

söndagen, och tillbringa denna med andakt — hvartill

deras underliga ställning och öfvergifvenhet så naturligt

uppmanade. Hela måndagen skulle allt göras i ordning

med den icke så fort gjorda inlastningen och ordnandet

i båten.

Man samlade ved, eldade stekgropen, insatte kött

deri, täckte den på samma sätt som man gjort förut,

hvarefter man begaf sig till hvila.

TRETTONDE KAPITLET.

Söndagsmorgonen var klar och utomordentligt vacker,

ljusare ändå genom den ljusning, som genomgår sinnet

hos alla, som anse den för en hvilodag från de vanliga

bekymren, en maning att åt sin högre bestämmelse egna

en sjundedel af sin lifsverksamhet. Frank hade nu

tillräckligt ångrat sin nyckfullhet, och utan att just förklara

sig sökte han godtgöra sitt fel genom en ifrigare

påpasslighet och hjelpsamhet än någonsin. Sin gudstjenst höllo

de med läsning i bibeln, samt med några böner — en

4ofullständig yttre gudstjenst, men lefvande genom den

känsla af andligt behof, som så djupt erfares när

menniskan finner sig sakna vanligt bistånd, och derigenom

känner sig hänvist att öfverlåta sig i försynens beskydd.

Sent på aftonen gingo de ned till hafsstranden, der

de nedsatte sig på en sandkulle nära signalstången och

sågo utåt den vida rymden, hvars många vådor de så

lyckligt undkommit. Vinden hade hela dagen varit

vestlig, och, ehuru icke stark, likväl varit nog verksam att

bringa vågorna i rörelse, så att de med brusning bröto

sig emot stranden. De funno nu, under denna rörelse,

att det låg en bank ute i hafvet, ett stycke ut ifrån

kusten, och der sjön bröt sig med mycket större

våldsamhet än invid stranden. Den sträckte sig åt båda

sidor, så långt ögat kunde nå. Man såg huru vågorna

krossades deremot och delades tillochmed så att skum

och rök uppstego i luften deröfver. Till denna upptäckt

slöt sig snart en tanke på huru det skulle gått, om

samma vind varit rådande när de seglade fram derförbi,

vid passagen till ön. De skulle då helt säkert kantrat

på banken! Om nu, å ena sidan, denna upptäckt verkade

till djup glädje och tacksamhet mot försynen, som bevarat

dem från denna olycka, var det, å andra sidan, en

anledning till stor oro i afseende på den tillämnade nya

sjöresan. Det var påtagligt att de icke kunde våga

försöket om vinden blefve vestlig och friskade upp. De

insågo alla att försöket alldeles icke kunde lyckas

annorlunda än under förändrade omständigheter med vinden.

Då de gingo ifrån stranden, kom natten. Harald

och Robert sutto länge i samtal om ställningen underdet att de yngre barnen gått till hvila. Luftens

beskaffenhet hade undertiden ändrat sig så att de anade ett

oväder, hvarför de gingo ned till stranden för att

ytterligare försäkra sig att båten var skyddad. Vinden

började snart häftigt susa i träden. Den ena vindstöten

efterträdde den andra. De hörde bränningarnes dån ifrån

hafvet. En orkan var i antågande. Hastigt sprang

Harald efter yxan och slog dermed ned tältpinnarne djupare

i marken. Geten kom också fram, och tycktes vilja söka

en tillflykt i tältet. Äfven hundarne gåfvo tecken till

oro under det att de vände nosen mot vinden och

slokade svansen. Dessa tecken hos de stumma kamraterna

manade ynglingarne till ytterligare påpasslighet De nöjde

sig icke med att endast förstärka tältpinnarnes fästen,

utan de vältade också fram stora klabbar och lade dem

på "tältfoten åt vindsidan. Båtmasten var längesedan

nedtagen, och de skulle gerna velat förstärka tältet genom

att på något sätt använda båtseglen till skydd mot

vinden, men tiden och mörkret tilläto det ej. Det dånade

i skogen och tältpinnarne motstodo knappast det vilda

påtrycket af orkanen. Endast de öfverhängande

trädgrenarnes skydd kunde man tillskrifva att tältet icke blef

bortblåst.

De större gossarne kunde föga sofva. De hade

knappt inkommit i tältet förrän regnet kom. Det kom,

såsom vanligt i de heta länderna, i grofva droppar —

om man så skall kalla dessa samlingar som

nedstörtade. Den ena regnbyn aflöste den andra, med sådan

våldsamhet att de, såsom ett finare regn genomträngde

den täta tältduken, äfvensom det började flöda in nedifrån.Marie hade vaknat och Frank satt sig upp våt i

ansigtet. När gossarne kommo in i de yngres afdelning hade

Marie satt sig upp och höll öfver sig och Frank det

paraply, som den sednares omtanka kommit dem att

medtaga. Men ingenting förslog. Vatten kom in både

ofvanifrån och nedtill. Man satt på det sättet till kl. 3

på morgonen, då regnet ändtligen upphörde, och stormen

minskades. De uppgjorde då en eld, ehuru icke utan

svårighet, och det skulle varit omöjligt om icke Harald

haft ett litet förråd af väl skyddade torra qvistar, som

han haft gömda i en stor hålighet i ekens stam. De

torkade dervid sina våta kläder.

Solen gick åter upp på en ren himmel och gaf en

vacker dag. Man skyndade ut för att se om några

förändringar inträffat. Man fann också öfverallt spår efter

ovädrets framfart, brustna grenar, äfvensom hela träd

kullstörtade, hela marken beströdd med löf och qvistar.

Hafvet dånade förskräckligt, och höga vågor rullade in i

sjelfva den smala viken.

Marie ämnade koka the, men Robert, som nyss

märkt huru högt vattnet stigit, bad henne att icke

förslösa något af källvattnet, eftersom man icke kunde veta

när ebben nästa gång skulle falla ut så låg, att icke

källådrorna ännu skulle befinnas under hafsvattnet.

Derefter gick han ned till stranden; man såg honom springa

utåt sanden, men åter hastigt vända om, synbart häpen.

»Hvad går åt dig, Robert?» frågade man.

»Båten är borta! förlorad!» blef hans korta och

förfärande svar.

Alla bleknade vid denna nyhet. Man sprang nedtill landningsstället. Det befanns vara ohjelpligt så.

Äfven pålningen, vid hvilken båten varit fastgjord, var borta.

Man såg utåt hela stranden intet annat an vatten. —

Förbi var det med hoppet om ett försök till hemresa!

Marie tänkte likväl att båten möjligen kunde ha

drifvit in längre upp i viken — eller kanske sjunkit vid

landningsplatsen. Man beslöt att noga söka. Emellertid

sade Harald att han ansåg båtens försvinnande icke vara

en olycklig, utan tvärtom en lycklig händelse. — Han

hade alltid varit emot att göra en sjöresa med den.

De återvände ifrån stranden till tältet det enda ställe

som de kunde kalla sitt hem.

FJORTONDE KAPITLET.

En sorglig frukost. — Hundarnas klokhet — Sökande efter

båten. — Skarpt äfventyr. — Ett nätt

adoptivbarn. — Öfverläggning. — Ledning i skogen

efter skuggan af träden. — Oförmodad upptäckt.

Sällskapet var åter samladt i tältet. Der kände

de nu mer än någonsin deras beroende af försynen, som

genom menniskan sjelf verkar till hennes räddning och

beskydd.

Frukosten var snart i ordning. Man satte sig ned,

men samtalet kom icke i gång. Alla voro fundersamma.

De tycktes vilja visa ett godt lynne, men det lyckades

icke. Robert fästade sina ögon ofta på Harald, hvarsbeslutsamhet och kraft alltid ingifvit honom mycket

förtroende, men nu läste han i dennes ögon endast ovisshet.

Så återföll han sjelf i grubbel öfver ställningen.

»Har du sett något i skogen? Du har betraktat

den en lång stund», började Robert.

»Jag tyckte att jag såg en svag rök uppstiga åt

den der sidan», svarade han, »men det lärer väl varit

ånga som solen kokat upp utur den sandiga

strandbädden. — För öfrigt, Robert, är det ännu icke omöjligt

att återfinna båten, antingen såsom sjunken, eller såsom

indrifven långt upp i ån. Ebbtiden är ännu icke inne.

Om den gått inåt kunna vi bäst se den under flodtiden,

och om den icke strandat någonstädes så flyter den

tillbaka med det utgående vattnet. Vi må fördenskull gå

att söka honom.»

Marie var alltid orolig för att bli lemnad ensam,

men gaf nu efter för nödvändigheten. Hon sökte taga

på sig en tröstligare min, och bad dem vänligt att

sjelfve våra försigtiga, samt att komma tillbaka så fort som

möjligt.

De lofvade att vara tillbaka till middagen, om de

icke blefvo uppehållna utaf att möjligtvis hitta båten.

De togo sina bössor och litet förfriskning med sig, i

händelse af behof. Marie följde med dem. De hade icke

gått många steg förrän Robert stannade och anmärkte,

att de icke borde medtaga hunden, som ju kunde vara

till en liten byggnad för Marie och Frank. Väl insåg

han att ingen fara kunde hota, men de unga skulle

känna sig lugnare derigenom. Han fick kopplet, kallade

till sig Mars, som ogerna såg meningen att han ickeskulle få följa med, hvilket annars alltid var hans glädje.

Marie anmärkte att det såg ut såsom skulle hunden

förstå det som Robert talat. Harald medgaf det och

yttrade att dessa djur förstå mer än man ofta tror dem

om. Han hörde förmodligen ordet koppel — hvilket han

tillräckligt ofta hört uttalas, och väl erfarit hvad som

brukar följa derpå. Men emedan Mars icke förstod sig

på att jaga båtar, så tjente det till intet att låta

honom medfölja. Han blef mycket misslynt, det såg man

tydligt på hela hans sätt. Efter nya råd och

tillsägelser till de yngre syskonen, var man åter i begrepp att

gå, då Marie frågade hvad hon skulle göra, ifall båten

komme flytande ur viken med det utgående vattnet? —

Eller om hon, af någon anledning, ville kalla på dem —

huru hon då skulle göra.

»Det var bra att du föll på den tanken», —

berömde henne Robert; »jag skall ladda "Wilhelms bössa;

den får du då skjuta af, såsom signal för oss att

genast komma hem.»

Det visste Robert att hon kunde göra, ty fadren

hade lärt henne det, likasom han lärt henne att rida

och simma. Jemnförd med andra flickor var hon,

oaktadt sin fina qvinlighet, en liten hjeltinna.

Med många tillönskningar och afskedsord gingo de

båda rekognoscörerne åstad. De gingo rakt igenom

skogen till deras första fiskställe, vid vikens slut i kärret.

De stodo på en hög punkt, men kunde åt intet håll

något upptäcka. Då vände de sig åt annat håll och

följde kärrets strand så nära som de kunde, fastän de

dervid nödgades göra många krokvägar omkring dessbugter och utbredningar. Dessa vikar hafva ofta en lång

fortsättning af en sumpig mark, bevext med buskskog.

De kommo icke öfver en tredjedels mil fram i timmen,

till följd af dessa omvägar. Emellertid hade de noga

genomsökt alla stränder, utan att få något spår af båten.

Omkring kl. 11 kommo de till det näs der de sett

pomeransträden. De företogo sig nu att läska sig med

dessa bittra frukters angenäma saft, och ämnade sedan

vända om hem. De hade just vändt om då de fingo

höra stamp al djur, och öfverraskades af att få se sex

stycken hjortar springa förbi dem. Sist kom en liten

hjortkalf som bräkte erbarmligt, stapplande fram genom

busksnåret och hade en vildkatt sittande på bogen på

sig; vilddjuret bet honom med all ilska i halsen.

Robert tog ned sin bössa då skocken passerade förbi, men

deras lopp var så häftigt att de genast voro förbi, och

gömda utaf det rika löfverket. Den efterföljande kalfven

träffades, störtade ned och drog i fallet med sig det

anfallande rofdjuret. Robert ville skjuta det sednare, men

Harald höll honom tillbaka; det behöfdes också icke;

vildkatten sprang sjelfmant undan och upp i ett

närstående träd, der man fann sig i tillfälle att ledigt kunna

nedlägga honom när man så ville. »Jag vill gå fram

till kalfven», förklarade Harald.

När han kom fram till det vackra djuret fann han

dess skador obetydliga, kulan hade skenat på hufvudet.

Vildkattens hugg och rispningar hade icke tagit mer än

i skinnet.

»Skola vi taga den till en skänk, ett fosterbarn åt

Marie?» frågade Harald. Det föreföll Robert utomordent-Harald och Hjortkalfvenligt roligt. De sammanbundo sina näsdukar, för att

dermed ombinda kalfvens hals; men i detsamma kröp

vildkatten ned ur trädet, och Robert smög sig efter honom,

varnad af Harald, som kände detta djurs raseri, då det

blir retadt eller såradt. Robert fann honom snart döende.

Han hade blifvit starkare träffad än hjortkalfven; han var

två alnar och nio tum lång ifrån nosen till svansspetsen,

och tycktes varit fulla fem qvarter hög då han, i friskt

tillstånd stod upprätt på sina fötter. Hans klor och

tänder voro ganska kraftiga och farliga vapen.

»Jag må väl vara glad att jag icke fick försöka

dem!» yttrade Robert, som nu berättade att han funnit

katten sittande i en buske, men att han framrusat, dock

likväl i detsamma nedfallit och dödt. Harald menade att

Robert väl skulle, om han kommit till strid, fått

märken för hela sin lifstid.

Harald hade stadnat invid kalfven, som visserligen

först stretade häftigt emot, men slutligen lugnade sig och

följde med, stadigt fasthållen af Harald.

Pommeransens saft uppfriskade dem under deras nu

påkomna törst. Under marschen hemåt sågo de

hjortkalfven spetsa sina öron, med tecken till ny oro. Man

hann icke mer än åter taga till bössan, förrän en stark

rörelse hördes i buskarne, och — fram ur dem kom Mars

i den häftigaste fart. Han stannade hos jägarne och

visade med alla åtbörder den största fägnad. Vid närmare

påseende såg Harald att hunden hade ett band om

halsen, och dervid fästadt ett papper. Det innehöll följande:

»kom fort hem! jag ser en karl på andra sidan om ån.

Han viftar med en flagga!»FEMTONDE KAPITLET.

Marie och Frank. — Undersökning i tältet — Rök Signal.

— Råd. — Stum budbärare — Flotta —

Nykommen åbo. — Resa. — Olycklig expedition. —

Nyheter från hemmet. — Återvändande till

tältstället.

När de båda gossarne lemnade tältet på morgonen

voro Marie och Frank mycket oroliga, och sågo under

hela tiden ängsligt efter deras återkomst. Det var dem

så hemskt i denna ödslighet. Men Marie hade funnit att

det var nödvändigt. Hon tog nu med sig Frank vid

arbetet att rödja ut alla våta saker ur tältet, för att torka

dem i solen. Ibland dessa saker var också en rensel som

tillhört Wilhelm. »Stackars Wilhelm!» yttrade hon, men

tillade: »det var bra besynnerligt med honom; han var

snäll simmare, och hade icke långt till landet. Han borde

ha kunnat frälsa sig.»

Dernäst fann hon en låda med fadrens rakdon och

öfriga saker dem han dagligen brukade begagna. Den

tycktes också vara genomfuktad af regn och dropp. Sedan

hon försökt flera nycklar, fann hon en som läste upp

låset till lådan. Flere saker voro våta, och skulle visst

kunnat bli skadade om de icke nu blifvit omsedda och

vårdade. Uti en afdelning var ett fodral af maroquin,

med medicinalier. Sedan allt var torkadt inlades hvarje

sak på sitt ställe. Hon hade haft detta bestyr ett par

timmar, då Frank som alltid väntade på Fadrens hjelpoch fördenskull tittade åt alla sidor, påkallade Maries

uppmärksamhet på en rök som syntes på andra sidan om

viken.

Verkligen syntes en blå rök en half mil bort och,

på andra sidan om viken, såsom Frank sagt. Både hopp

och fruktan väcktes hos henne vid denna syn. Hon tog

fram kikaren, rigtade den till stället, och utropade i

ögonblicket: »det är någon der! Jag ser en hvit fana fladdra

— såsom det tyckes, en näsduk, bunden vid en stång.

Hvad kan det vara för menniskor? Ack om Robert och

Harald vore här!»

Frank ville att Marie skulle skjuta såsom

öfverenskommelsen var; de togo bössan som Robert laddat, och

Marie sköt i flere omgångar. Dessemellan såg hon

igenom kikaren, och utropade slutligen: »den der personen

ser oss; ty han svänger med flaggstången. Han måste

hafva hört skotten eller sett röken af dem. Tänk om

det vore han! Nu har han tagit ned stången och släpar

sig fram utåt sandstranden. Ack om gossarne snart

vore här!»

Orolig försökte hon företaga än det ena än det

andra för att skingra hemskheten, slutligen utropade hon

med mycken glädje: »Nu har jag hittat på ett råd!

Jag-skall nog få dem hem snart. Jag skall skicka dem ett

snabblöpande bud; ack, jag skall göra det strax.»

Frank stod förundrad. »Tänker du skicka mig då?

Någon annan har du icke att skicka; och jag hittar inte

i skogen.»

»Nej! hvarken dig eller mig sjelf, utan en som

säkert letar upp dem, det är Mars. Jag skall fästa ettbref på honom och släppa honom ur kopplet.» Det

skedde, med den påföljd som i föregående kapitel är

berättadt. »Här är mitt bud», sade hon till brodern, i

detsamma som hon släppte hunden ur kopplet, och tecknade

åt honom att följa gossarnes spår der de framgått. Det

kloka djuret fann nu afsigten — utom dess lysten att

komma till sina husbönder.

Gossarne återkommo omkring kl. 1, och hade med

sig hjortkalfven. Flere gånger hade de varit nära att

lemna honom efter sig, emedan han betydligt hindrade

deras gång, men ändrade alltid beslut. Sedan de gått

halfva vägen visade djuret intet motstånd vidare och man

hemkom mera åtföljd af honom än att han var ledd.

De yngre hörde de ankommandes rop och gingo

dem till möte. Hjortkalfven blef dem en stor fägnad.

De smekte honom mycket, men Marie kom snart tillbaka

till hufvudsaken och berättade hvad som förefallit.

Harald fann då att det varit den röken som han på

morgonen sett så otydligt, och han förklarade nu att den

personen sannolikt hade tillbragt natten på samma ställe.

Robert rigtade kikaren åt den utvisade punkten; der

syntes då intet vidare än en svag rök från marken. Marie

beskref personen och att han släpat sig utåt sandstrecket

sedan hon skjutit. Harald beslöt då att skjuta ännu ett

skott under det att Robert höll kikaren rigtad till stället.

Han stödde instrumentet så att det skulle hållas stadigt,

och tillsade den andre att lossa skottet. »Jag ser

honom!» utropade han. »Han ligger utsträckt på sanden

i skuggan af ett cederträd. Han stödjer sig på ena

armen, och tyckes vara sjuk eller trött. Nu släpar hansig fram såsom Marie beskref. Nu hviftar han åter med

flaggan. Han nyttjar bara ena armen. Den andra

hänger ned vid hans sida. Om han vore i solskenet skulle

jag bättre se honom. Men jag är nästan säker atfc det

icke är en hvit.»

»Ack! det är visst Riley!» utropade Frank. »Det

är Riley som är skickad efter oss! nu kunna vi åter

komma hem.»

Harald tog nu kikaren. Flaggan syntes icke mera;

och personen låg lutad mot något stöd bakom honom.

Han syntes med sin högra arm lyfta den venstra, röra

den sagta och sedan åter lägga honom tillbaka i sitt förra

läge. »Han är illa skadad!» yttrade han vidare. »I

stället att kunna hjelpa oss, behöfver han hjelp sjelf. Ack

vår båt, Robert! vi måste gå till mannen och lemna

honom bistånd i hvad vi kunna. Det torde vara en som

blifvit kastad i land under stormnatten. Vi kunna göra

en flottbro och komma med den. Det är icke mer an

en half mil dit.»

Robert föreslog nu att taga den palmstammen, som

han fällt för att derur taga kålen (eller märgen) till

soppan. »Den är hela sjutio fot lång, alldeles rak, och

hvad bättre är, den ligger nära vattnet» försäkrade han.

De begåfvo sig genast på väg, hvarvid Marie bad

dem utvisa huru hon borde gå, så ville hon följa efter

med mat.

»Gör som du vill», bad Harald; »vi skola blecka i

träden så att du hittar. Kom då snart!»

»Hvad menar du med »blecka»?» frågade hon;svaret blef att de skulle hugga bort en barkfläck här

och der i stammarne så att trädets hvita färg blir blottad.

Bleckandet tog ingen särskild tid af betydenhet.

Det skedde mest i förbigående, med ett hugg, utan att

man stadnade. Visserligen blef bleckningen något olika,

än djupare än grundare. När de framkommit till

palmstammen afhöggo de honom i fyra delar, en om tjugo

fot, en om sjutton, de återstående båda till tio fot

hvardera. Det gick lätt, ty detta träd är vekt, så att hvarje

yxhugg tog djupt. Med spakar, d. v. s. korta stänger,

häfde de styckena rullande ned till stranden, der de

fästade dem tillsammans, samt sneddade af dem litet i fören,

hvarjemte de satte tvärslåar på dem, och i öfrigt gjorde

dem begagneliga.

Marie och Frank hittade riktigt till dem med en

korg provision som den förra nedsatte för dem, men

beklagade att hon icke hade något vatten, hvaremot hon

nedlagt några pomeranser i korgen.

Det är otroligt huru mycket man kan uträtta på

kort tid, när man griper sig an med odelad makt och håg.

Gossarne förundrade sig sjeltva då de, snart efter kl. 3

hade sin färja i ordning. De satte nu ut, sedan de

också tagit de unga ombord. En blick åt den sidan der

källan var, visade dem att de nu också kunde få vatten.

Män hade nu kommit till det förra båtstället nedanför

tältet. Harald stannade vid flotten. De öfriga gingo

upp till tältet der de hemtade bössorna, en vattenkruka,

en kikare, samt medikamentslådan, hvarom Marie

berättat dem.

De båda äldre skulle nu fara; de yngre stadnadeqvar på land. Marie fick tårar i ögonen, men Harald

sökte lugna henne, och bad henne hålla en eld i ordning

vid stranden; »han hoppades komma hem före mörkret,

och trodde sig kunna medföra helsningar ifrån Tampa

Bay. Om den der sjuka kommer derifrån skola vi

signalera med två skott strax efter hvarandra. Håll utkik

på oss då vi synas stiga i land.»

Efter ett hjertligt adieu! satte de ut med flotten.

Ehuru med godt uppsåt att rädda den hjelpbehöfvande

ville gossarne likväl icke utan försigtighet nalkas stället

der han var. De visste att de befunuo sig inom

vildarnes land, och att dessa begagnade många utvägar då

de ville öfva våld. Harald och Robert begagnade

kikaren turvis, under det att den andre rodde. När de

hunnit till ett tusen alnar eller något mindre nära stranden,

hvilade de på årorna, och granskade såväl personen som

platsen. Han sågs tydligt der lutad emot cederstammen,

och tecknande med högra handen."

»Harald!» sade Robert; »det är en neger, och jag

tror att det är Sam, han, timmermannen. Stackars karl!

han tyckes vara illa skadad. Jag undrar hvad det kan

vara med honom.»

De närmade sig nu skyndsamt. På

etthundrafemtio alnars afstånd stannade de åter och betraktade

mannen. »Det är verkligen Sam! utropade Robert. Låt oss

skynda!»

Då färjan stötte mot land, skyndade den ene

uppför sandstranden, under det att den andre fästade färjan.

Sam låg der, illa skadad och nästan utan att kunna röra

sig. De skyndade till honom, och voro nära att kasta sigi hans famn, men han bad dera af barmhertighet icke

röra honom!

»Hur är det med er, massa Robert och massa

Harald! Herren vare välsignad för att jag än en gång fick

se er!» tårar strömmade utför hans ansigte.

»Käre Sam! så roligt att vi fingo se dig! men

hvad är det som fattas dig?» frågade gossarne.

»Åh! jag är dödad», svarade han. Ena armen och

ena benet blefvo afbrutna i natt. Har ni något vatten?»

»Ja, tillräckligt. Vi hafva också tagit med oss för

din räkning.» Båda sprungo efter krukan, men Harald

var först.

Sam frågade nu hvar de smärre barnen voro, och

erhöll det besked att de voro qvarlemnade icke långt

derifrån; att de sett honom först, och afskjutit bösskotten

till signal.

»Men, hvar är min far?» frågade Robert. Mannen

svarade att han mådde väl; (oj! mitt ben!) »men han

har utstått mycken ångest för er skull.»

Harald kom med vatten och höll i krukan medan

den sjuke drack, men bad honom att icke dricka för

mycket på en gång så att det kunde vara menligt för

honom. Derefter frågade också han huru morbrodern

befann sig.

Sam började nu sin berättelse, men Robert sprang

ned till färjan och afsköt de två skotten ifrån

sandstranden, hvarjemte han vinkade med sin näsduk. De yngre

besvarade signalen med två skott.

Sam begärde mera vatten, fick det, och välsignade

gifvaren.Man fick nu veta att han tillika med Riley varit

på hafvet under den förskräckliga stormen som vållat

Rileys död, och gjort honom, Sam, till krympling, såsom

han trodde. De hade farit ut för att uppsöka den unga

familjen. De hade kommit till landet, men då de skulle

draga upp båten, hade en våg kommit som slängde

båten emot Rileys bröst, så att han dog, efter hvad Sam

förmodade, ty han såg honom aldrig mera, och träffade

Sam på sidan så att han blifvit så illa skadad som

han nu befanns. Efter sanslöshet hade han funnit sig

ligga uppvräkt på sanden, med ena armen och ena benet

förderfvade, och emellanåt öfverspolad af vattnet.

Gossarne albröto hans myckna tal, emedan här var

ingen tid att förlora. De ville föra honom med sig,

men först bad han om mera vatten. Allt flyttades på

färjan, och man ville nu föra dit den sjuke, men han

trodde att han icke skulle uthärda att bli transporterad

dit. Likväl måste han medgifva att man gjorde ett

försök, men, oaktadt hans farhåga derför gick det lättare

än man kunnat förmoda. Han togs på ett par stakar,

hvarå man lagt ett täcke som de haft med sig; de båda

gossarne visade dermed icke obetydlig styrka. På flotten

lade de en hög af gräs, der de nedlade honom, under

tusende välsignelser af den olycklgie.

Solen gick ned innan de hunnit på fjerdedelen af

deras kurs, men gossarne rodde friskt. (De hade haft qvar

årorna som hörde till den förlorade båten.) Vinden hjelpte

också till, fastän de icke hade något segel. Det var natt

då de framkommo, men fullmånen sken klart. Riktpunkt

hade de af den eld som de bedt Marie och Frank attunderhålla på stranden. Robert, som styrde, begagnade

tillfället att ladda de båda bössorna så att han kunde

förnya den signal som man aftalt. De sågo Marie och

Frank, sysslande vid elden. När flotten kommit något

närmare ansträngde sig de båda gossarne att ropa: »Sam!

Sam!» och upprepade detta tills dess att man urskiljde

svar om att de på land förstått dem. Snart hörde de

Franks gälla röst: »Huru mår du, Sam?» Marie kunde

icke få fram ett ord, för bara glädje.

SEXTONDE KAPITLET.

Landning på natten. — En sårad. — Sättet att behandla

benbrott. — Att spjäla ett ben.

Det var en egen syn då färjan kom nära stranden.

Det milda månskenet på sandsträckan — vattnets

gnistring då det rördes af årorna — den rökiga elden från

hartsveden — de mörka skuggorna och häftiga rörelserna

hos Marie och Frank - alltsammans utgjorde en tafla

för en mästares pensel.

Frank kunde knappt hållas ifrån att springa ut i

vattnet till den nykomne, men då han hörde huru sjuk

han var, väntade han stilla. Robert gjorde ett slags

landgång af årorna, så att Marie kom öfver och fattade den

sjukes hand, till en hjertlig helsning. Men snart

skyndade hon derifrån till tältet för att föranstalta en ligg-plats åt den sjuke. Hon samlade mossan från de andra

bäddarne och gjorde deraf en stor mjuk bädd i ett hörn

af tältet. Hon sade dervid åt Frank, vi kunna lätt få

annan mossa i stället, och om det icke skulle medhinnas

på qvällen, kunde de gerna en natt sofva på bara sanden.

Robert ville haft en lucka att lägga den sjuka på,

men i brist deraf fick man åter begagna täcket, lagdt på

stängerna. Sedan det lyckats gossarne att föra upp Sam

till tältet och de der lagt honom på mossbädden voro de

alldeles uttröttade, hvilket väl icke var underligt, då de

varit i stark verksamhet ända sedan tidigt på morgonen,

och förut sofvit ganska litet under den oroliga natten.

De satte sig utanför tältet för att lemna Sam i stillhet

så att han möjligen kunde få sofva. En half timmas

hvila var dem nu ovärderlig.

Nu frågade Robert hvad systern gjort med sin kalf,

hvilket hon besvarade. med att hon rifvit gräs och löf åt

honom, samt gifvit honom vatten, samt lagt plåster på

såret på djurets hals. »Han tyckes befinna sig väl»,

berättade hon.

»Du är en riktig barmhertighetssyster!» förklarade

Harald, som tillika gaf Marie det rådet att påsätta

hjorten hundkopplet och taga bort de hopbundna näsdukarne.

»Detta ha vi redan gjort, då vi kommo tillbaka

från er affärd, och vi sågo det lediga kopplet», svarade

hon. I detsamma hördes en djup suck inifrån tältet.

Det påminte dem att något nu borde vidgöras med Sams

krämpor, mot hvilka bon ansåg nödigt att genast

vidtaga åtgärder.»Hvilka åtgärder kunna vi vidtaga när arm och

ben äro afbrutna?» frågade Harald. »Du Robert vet väl

ingen hjelp för sådant?»

»Jo, helt visst; det är ingen hemlighet. Jag har

varit med när min far förbundit sådana skador, och han

har visat mig huru det tillgår. Jag har likväl icke

någon gång försökt saken på menniskor, men väl en gång

på en hund. När benet blifvit afbrutet och ben-ändarne

blifvit skiljda ifrån hvarandra, måste man, med

handkraft eller en apparat få dem dragna så att de sjelfmant

draga sig ihop i den ställning som de förut halt.

Derefter skall den sjuka lemmen stadigt lindas med en lång

list utaf kläde eller lärft, så att delarne icke mera

kunna skiljas eller skjuta förbi hvarandra. Öfver det hela

fästes en stark spjäla, eller flere för att hindra benet att

förskjuta sig. Det är allt hvad som behöfves.»

De gingo in i tältet och frågade Sam huruvida man

icke skulle göra något vid honom. Han svarade att

benet visserligen behöfde skötas, men armen hade han skött

sjelf, och trodde att den bara behöfde spjälas. Man

undrade hvad han förstod med att hafva skött armen sjelf,

hvarpå han svarade att han haft den andra armen

afbruten en gång förr, så att han visste huru man dervid

borde bete sig. Också beskref han åtgärden. Han hade

bundit handen vid en cederstam och dragit armen

tillbaka så att benstumparne drogos ifrån hvarandra, på

längden räknadt; att han då, med den friska handen

jemkat den i rätt läge. Derefter hade han tagit remsor

af sina kläder och bundit handen vid bröstet sedan han

stoppat mossa invid sidan för att hålla armpipan raksamt slutligen laggt en binda omkring alltsammans för

att hålla armen fast vid sidan. Han hade försökt

detsamma med benet, men smärtan hade varit så svår att

han afstått derifrån.

När Robert undersökte honom befanns öfverarmen

vara afbruten, och benet emellan knäen och fotleden. Han

fann att blott den ena benpipan var afbruten. Han

erkände att han skulle få en svår natt, utan hvila, om

benet ej blefve satt i sitt skick.

Robert bad Marie klippa tre finger breda remsor af

ett lakan eller duk, och sammansy ändarne så att

längden blefve tio alnar. Under tiden gjorde Harald spjälor

i ordning. Han tog palmblad som voro stela och släta

på ytan, långa som hela armen. Sedan också benet

blifvit spjeladt och lindadt ända uppifrån knäet och ned till

foten, och armen till leden, förklarade Robert operationen

vara slutad.

Sam var verkligen tacksam för denna hjelp; det var

icke blott i orden. Också förklarade han att han skulle

dött derborta på sanden, om icke Harald och Robert

hemtat honom derifrån.

Gossarne åter sade honom att han blifvit skadad

under sitt bemödande för deras bästa; det vore då icke

förmycket af dem om de gjorde hvad de kunde för honom.

När allt detta var gjordt behöfde ungdomen ingen

vagga för att lullas till sömn. De voro alldeles

uttröttade och insomnade snart i den djupaste sömn. Endast

den riktigt uttröttade känner välsignelsen af en god hvila.SJUTTONDE KAPITLET.

Öfverraskning och misslyckad förväntan. - Namn på

hjortkalfven. — Sams berättelse. — Nedstämning efter

förhoppningarna. — Stor olycka.

Om ingenting särskildt mellankommit för att väcka

vårt sällskap, skulle det alldeles försofvit sig; men strax

etter dagningen inträffade en händelse, som hastigt bragte

dem på benen. Det var ingenting mindre än att Frank

med hög röst ropade på sin far och frågade hur det var

med honom, och uttalade sin ytterliga glädje af att få

se honom.

Alla vaknade och sprungo upp; alla frågade hvar

fadren då var, »der», sade den lille, ännu yrvaken, och

pekade åt en vrå af tältet. »Är det inte pappa? Jag

såg honom der nyss! — Ack, det var bara i sömnen!»

Han sörjde och gret då han fann att han allenast

drömt sig den stora lyckan, men Marie tröstade honom

med att man i dag skulle få underrättelser ifrån honom

genom Sam, som nu var hos dem. Det blef då, redan

genom nyfikenheten, en verklig, ehuru icke

tillfyllestgörande tröst.

Sam hade haft en plågsam natt; benet hade värkt

så att han flere gånger varit färdig att tillkalla hjelp,

men då han hörde de ungas jemna andetag, nändes han

icke störa deras hvila, helst han visste huru de hade

ansträngt sig den föregående dagen. Han bar derföre

sina plågor i tysthet.Medan Harald och Robert nu gingo till honom,

gick Marie ut till fosterbarnet hjortungen. Såret visade

sig icke farligt, ehuru huden ömmade kring stället. Han

fick foder och vatten. Frank bjöd honom bröd, men det

förstod han sig icke på. (Det skedde likväl sednare,

sedan han blifvit alldeles tam, då han med stor

begärlighet åt alla slags bröd, så att han följde Frank öfverallt

i skogen, om den lille visade honom ett litet brödstycke,

stort som ett finger.)

»Hvad skall han heta», frågade Frank. »Det skall

man rådslå om», svarade Marie, då hon såg de äldre

gossarne komma dit.

»Snö eller Lilja tycker jag vara passande efter

hans färg», menade Harald. Robert röstade för Flora,

eftersom han fått henne midtibland blommor. Frank

föreslog Anna (såsom den yngsta systern hette). Marie

åter, som erinrades om hennes största rätt, eftersom man

skänkt djuret åt henne, nämnde Dora, som hennes far

sagt henne skulle betyda en gåfva. Dervid blef det.

Sam hade somnat och fått en timmas ro. När han

vaknade omkring kl. 10 och kände sig betydligt styrkt

bad man honom berätta huru allt förefallit i afseende på

honom sjelf och fadren, samt efterforskningarne. Men

innan han fick börja, ville man höra om ban visste

något om Wilhelm. Han hade blifvit räddad. Det hade

tillgått på det sättet, att han hade dykt under

landbryggan och hållit sig fast der ofvanom vattnet. Han

vågade icke simma längre, ty han fruktade för de stora

fiskarne. Han kom sedan riktigt upp på landet

alldeles oskadd.»Nå, börja nu med början!» bad man Sam. »Säg

oss allt i ordning så som det händt. Är det något

särskildt som vi önska veta, så få vi afbryta din berättelse

och fråga derom», sade Robert.

»Väl! jag var sysselsatt med en panelning, då ni

gingo ned till bron. Snart hörde jag rop af Wilhelm,

då er far tog fram någon sak som skulle föras ned.

Doktorn sade då: »hvad kan det vara? det ropas »hjelp!»

I detsamma hörde jag honom springa från stället. Jag

sprang då också ut. När jag kom fram fick jag se

doktorn vrida händerna, han var blek som ett lärft och

klagade såsom hans hjerta brustit. Jag såg på samma

gång båten bortföras fort som en dufva flyger, och man

sade mig: »det är en »djefvulfisk» derute. — »Skaffa

fram en båt i ögonblicket!» befallde doktorn, men

emellanåt var han alldeles förtviflad. Men båten var krossad

af en timmerflotta. Soldaten deremot lofvade att anskaffa

majorens segelbåt ifrån fästningen. »Gör som ni kan!»

svarade doktorn honom; men sedan ställde han till

lagning med båten i otrolig hast; dock förflöt en hel

timme dertill. Då hade ni redan kommit så långt bort att

båten blott emellanåt kunde ses på någon hög våg. Han

skickade ut oss och ville sjelf afvakta segelbåten. Han

befallte oss skynda till Eiley och säga honom, att han

ville gifva honom så mycket som han begär, om han

skaffar barnen åter. Behöfver han biträde så gå med

honom, Sam. Wilhelm blifver hos mig», tillade han.

»Om du lyckas skall du också få så mycket som du

fordrar. Signalera från Riley med en rök, om du der fårunderrättelse om dem. Är det något lyckligt så gör två

eldar!» Så satte vi ut.

»Vi kommo till ön kl. 12, och gjorde upp två

eldar till signal hemåt. Riley sade att hans

stamslägtingar bland indianerna nu blifvit fiender till de hvita och

till honom sjelf för hans vänskap med dem, så att han

icke ansåg sig sjelf säker. Vi fortsatte rodden i flere

dagar, hvarunder vi ej vågade nalkas kusten för bankar

och bränningar. Kiley, som nu kommit till oss, sade

att man ej kunde landa mer än vid en ö, dit också inga

indianer komma emedan den är förhexad af hvita

hjortar (hvilka djur i hela Vestindien af halfciviliserade eller

vilda personer anses trollska). Vi landade likväl på den,

vid den punkt der ni träffade oss, och der olyckan kom

såsom jag i går berättade då vi, den ena gången efter

den andra, drogo båten längre upp på land.

»Jag såg er och försökte gifva mig tillkänna; jag

tog min bössa, men skottet var vått så att det icke

brann. Eld kunde jag icke uppgöra, då alla trästycken

voro våta, och min brutna arm hindrade mig. Slutligen

lade jag krut i förmultnadt mudder i en ihålig trädstam,

och klickade med bössans flintlås så länge att krutet tog

eld och antände det murkna trädmuddret, så att jag

kunde tända sådant bränsle som jag hopsamlat.»

Harald och Robert voro den dagen overksamma,

efter gårdagens betydande ansträngningar, så att de mest

sysselsatte sig med att fråga Sam om vidare små

omständigheter; men på aftonen andligen påminte de sig, att

de borde se efter den mot hafvet uppställda signalstången;

5de gingo nu dit och funno honom nedfallen, och, hvad

sorgligt var att se! ett fartyg som passerat förbi, och

som kanske kunnat rädda dem! Det var nu mer än en

mil bortom deras plats.

Robert utropade nu: »det är vårt fartyg! det har

gått förbi. Der är pappa ombord! De ha gått så nära

de vågat — och der ligger nu vår signal! Ack, att vi

icke kommo hit förr!»

Harald medgaf med förkrossadt sinne, att Robert

nog hade rätt, och att de genom försumlighet förlorat

lyckan att bli upptagna och återförda till fadren.

En enda förhoppning återstod; den var att någon

ombord på fartyget ännu kunde stå med kikaren

betraktande stranden, och då kunde upptäcka signalflaggan som

nu åter uppsattes så, att de höllo nedra ändan af

stången stödd på marken under det att de svängde den öfra

ändan deraf med det åsittande skynket De kastade

hattar och tröjor i vädret, och ropade — fruktlösa rop:

brigg åhoj! De gjorde upp en starkt rökande eld som de

oupphörligt tillökade, så att en stark rök derifrån uppsteg

högt i luften; — men det var försent! fartyget höll sin

kurs, och kom slutligen ur sigte.

De olyckliga vännerna sutto bleka på sanden, länge

utan att säga ett enda ord. Emellertid sansade man sig

så att man åter uppsatte signalstången, nu med säkrare

fäste i marken, så att den kilades med stenskolor.

Derefter återvände de till tältet, för att omtala sin olycka.ADERTONDE KAPITLET.

Funderingar och beslut. — Fiske. — Inventarium af gods

och lösören. - Rostad fisk — Tåg af

palmblads-tågor. -— Färd. — Hafssnäckor; deras

begagnande. — Pelikanen. — Landets beskaffenhet. —

Tyst jagt. — Ännu en gång vilda kalkoner. —

Arbete med tältet.

Det lilla sällskapet skiljdes i dag icke förrän på

natten. Bedröfvelsen höll dem vakna. De talade länge

om det observerade fartygets sannolika destination, och

om deras egna förväntningar derom i bästa fallet. Den

ene trodde att fadren fått låna kuttern för att undersöka

kusten; den andra, att hän dermed kommit till den punkt

der de blifvit bemärkta, och att han icke var långt

borta; en tredje att han ämnade sig fara så långt som till

Florida Keys för att der upptaga personer som kunde i

andra små fartyg biträda med undersökningen. Alla

trodde på att man sökte dem, och att det icke kunde

dröja länge innan deras tillhåll blefve upptäckt, så att

de skulle få komma hem.

Innan de gingo till hvila uppgjordes flere beslut,

hvilkas hufvudsakliga innehåll var att de skulle förfara

efter den åsigten, att förr eller sednare bli hemtade, men

att undertiden hushålla så med sina tillgångar såsom

skulle de nödgas uppehålla sig der i flera månader.

l:o De skulle ständigt hålla signalflaggan uppe;

2:o hålla utkik så flitigt som möjligt; 3:o att på sammaställe hafva ett någorlunda stort vedförråd för att kunna,

vid tillfälle af behof, åstadkomma eld och ymnig rök;

4:o att hålla ständigt förråd af mat för flere veckor

framåt; 5:o att taga närmare reda på sina tillgångar;

6:0 att för det mesta lefva utaf öns alster af alla slag;

7:o att göra sin boning mera skyddad, så att de, vid en

ny orkan, sådan som den nyss försökta, kunde hoppas

vara mera säkra; 8:0 att i alla afseenden vara beredda

på de båda fallen som borde tänkas — antingen att

bli afhemtade eller att nödgas qvarstadna mycket länge.

Den första åtgärden till följd af dessa beslut,

började de den följande dagen med att samla bränsle till

signalstället. Åter i afseende på det sista beslutet, tog

Harald med sig den lille gossen för att fiska, hvaremot

Marie och Robert stadnade qvar vid tältet för att

uppsätta ett inventarium öfver hvad de hade till sitt

förfogande.

Båda fullgjorde hvad de åtagit sig. Harald hade

fångat åtta stora laxar, utom en mängd krabbor och en

mindre sköldpadda. Robert uppläste en förteckning öfver

de saker som blifvit bragte ombord af doctor Gordou för

den tillämnade resan till Riley, och som bestodo af bröd

och torrt kött, rostadt korn, hvarutöfver man hade förråd

för fjorton dagar.

Laxarne hemtades hem; och aflemnades alla, utom

en, rensade till Marie; den som Harald undantog ville han

tillreda så, att han dermed skulle gifva ett prof på

indiansk matlagning. Innan man satte sig till

middagsätning tog han denna laxen, utan all rensning, lade

palmblad omkring den, och rostade den på askbottnen ieldgropen. Det gick fort. Derefter tog han af skinnet och lade

före af köttet åt hvarje person, så att slutligen endast

skelettet återstod, jemte innanmätet, som dervid blef

orördt. Marie stötte sig på att se en så oförfinad

tillredning, men alla de öfriga erkände att smaken var vida

bättre än vid någon annan tillredningsmethod. Af denna

öfverensstämmelse förmåddes hon att åtminstone försöka

smaka på anrättningen, men gick då också öfver på de

andras sida, och fann tillredningen förträfflig för den

bibehållna fina saftigheten i köttet.

Medan Harald var borta på sitt fiske, och Robert

fullbordat sin inventering, hade han efter anvisning af

Sam förskaffat sig ett palmblad, som väl rengjordes från

sand och damm, hvarefter det kokades i tre särskilda

vatten, det sista med tillsats af något salt. När det

var gjordt lades bladet på ett bord och beströks med

smör. Det blef nu »palm-kål», en särdeles behaglig rätt,

med blandning till smaken af ärtskockor och blomkål.

Sedan man nu beredt sig att lefva på rent

skogsvis, af öns alster, insåg man behofvet att närmare lära

känna landets tillgångar. Det beslöts då att Harald och

Robert skulle ensamma göra en liten upptäcktsresa inåt

ön. Marie hade nu ingenting deremot att hon blef

lemnad ensam hemma med Frank och den sjuke; hon hade

blifvit litet mera lugnad och vand vid ställningen. För

öfrigt kunde också Sam anlitas om råd, som visserligen

icke skulle bli okloka.

Frukost anrättades i dag tidigt; Mars framlockades

och de båda gossarne begåfvo sig af. Fidelle

qvarlemnades hos Marie. De styrde sin vandring först utåttrakten närmast kusten. De gingo ett stycke utåt sjelfva

sandstranden, som de sågo beströdd med en oräknelig

mängd snäckskal af alla storlekar och alla former. En

del af dem särdeles vackra. Andra voro liksom ifyllda

med starka knölar och taggar. Några af den skönaste

rosenfärg, andra snöhvita, åter andra mörkbruna såsom

gammal mahogny. Tillgången på stora snäckor var högst

betydlig, och fina småsnäckor funnos i tiotusental.

Harald framkastade en fråga, huruvida dessa många

snäckor kunde bli till någon nytta? Robert uppgaf då att

sjelfva de tomma skalen dugde att bränna kalk utaf.

»En del stora snäckor», sade han, »kunde sågas sönder

i sådan rigtning, att de kunde användas till koppar och

andra kärl. De smärre aflånga tvåskaligt begagnades

ofta utaf fattigt folk till matskedar. En sort duger att

begagna till en förträfflig trumpet; skeppsnegrer brukade

använda dem så sedan de borrat hål i lilländan. Man

får ofta i Florida höra sjömännen om nätterna blåsa på

sådana trumpeter; och då ljudet af dem kommer till oss

öfver vattnet, åtföljdt af sång, är det ganska behagligt.»

Harald valde då flera vackra prof af

trumpetsnäckan, för att vid behof kunna begagnas till andra signaler

än som kunde gifvas med skott. Han lade dem något

högt upp på sandbädden, för att en annan gång

afhemtas. Han ämnade göra försök med att förändra dem till

trumpeter.

Af smärre upptogo de också några vackra för att

skänka Marie. Då de fortsatte gåendet förmärkte de

något hvitt föremål nära vattenlinien. Först trodde de

att det var skum, men sågo snart att det rörde sig.Robert trodde att det var en pelikan; hvarvid lian

gjorde den anmärkningen, att det var skada att den icke var

ätlig, och likväl var den stor som en svan; men köttet

smakar tran.

Harald inföll att det kunde hjelpas, om det icke

var något annat fel. Han hade en gång hos en

sjökapten ätit alla slags sjöfåglar; och han tog af skinnet

likasom då man tillredde något däggdjur, hvarefter fågeln

kokades i stark saltlake. Åter, om han var på land,

lät han nedgräfva fågeln för ett par dagar i jorden,

hvarefter köttet blef temligen godt. Han hade också

påstått att transmaken kommer mest utaf skinnet.

Emellertid beslöt man närma sig, under det att

Harald fägnade sig åt att af pelikanens skinn kunde bli

en präktig pelskrage åt Marie, att nyttja vid regnväder,

om den tillverkades med fjädern qvarsittande.

Pelikanen besparade dem alla omsorger om både

kött och skinn, ty han begaf sig bort, långt innan

jägarne kommo i skotthåll. Från den ståndpunkt, de nu

innehade, sågo de stranden böja sig rundt och utåt ifrån

dem, utan att erbjuda något lockande för deras

forskningar. Ofvanom sandstranden och kanske tusen famnar inåt

var ett öppet fält, utan träd, med undantag af en liten

lund dvärg-cederträd, öfver hvilka några palmer höjde

sina kronor; men sjelfva skogen bortom fältet syntes

mycket rik och rikare på ståtliga träd ju längre man

kom in i densamma. De gingo in öfver den skoglösa

sträckan, som likväl var prydlig genom stora buskar af

cactus med de mest prunkande scharlakansröda blommor

samt dvärg-valnöt. Derefter kommo de in i sjelfvaskogen, der man väntade sig finna vildt. Harald gaf

Mars en vink att söka, hvilket han genast gjorde med

ett skutt in mellan träd och buskar.

»Det är således din mening att jaga tyst?»

frågade Robert. »Om så är», tillade han, »så får du

komma ihåg att jag behöfver veta huru det tillgår. Det är

då bäst att du säger mig sättet, så att jag icke begår

något fel och skämmer jagten. Huru skall man veta

hvar vildbrådet finnes, då hunden icke drifver med skall?»

»Man får veta det på flera sätt», svarade han.

»En del jägare finna det sjelfve genom skärpt

uppmärksamhet och goda ögon eller genom spårande; andra

förmedelst hundens särskilda dressering — såsom vi nu

förvänta. Det sista är det lättaste, om hunden är god.

När Mars finner ett spår går han rakt framför oss; vi

skola då följa efter honom. Ju närmare han kommer

inpå färska slag, desto varsammare går han, till dess

han slutligen blir så varsam och smygande som en katt.

Då får jägaren vara lika försigtig. Om skogen är tät,

så att man icke kan se djuret förr än man kommer

alldeles inpå det, beror lyckan af den qvickhet med

hvilken man skjuter; men om skogen deremot är gles, så

att man kan se djuren på långt håll och följaktligen

sjelf kan bli sedd på långt håll, måste man taga skydd

bakom något högt föremål, eller, då man som nu är

fallet, är två, delar man sig så att den ene gör en lång

omväg för att möta eller genskjuta det vilda »

»Man kan väl inte komma fram till vildbrådet vid

fullt dagsljus och på öppen mark?» invände Robert.

»Jo, just det», svarade Harald; »det går lätt försig, om man följer en riktig plan. När en hjort betar,

fäster han ögonen på marken och ser allenast det som är

nedanför ögat. Då skall man närma sig. Då han

lyfter hufvudet skall man stå alldeles stilla och tyst. Är

man då till färgen såsom en trädstam så anses man vara

en sådan.

»Det må likväl icke gå så lätt att stadna tvärt

och orolig, såsom det behöfs, i det ögonblicket då

hjorten upplyfter hufvudet för att se omkring sig», invände

Robert.

»Naturligtvis måste man vara säker i sina

rörelser», medgaf Harald, men tilläggande: »Jäg erinrar mig

nu i anledning af detta, att jag bör säga er en annan

sak. Hjorten lyfter aldrig upp hufvudet utan att förut

röra på svansen. Dit skall man således oaflåtligen se,

samt rätta sin rörelse efter dessa tecken. Den gamle

indianen Torgah sade mig en skilnad mellan en hjorts

och en kalkons sätt i det afseendet. Hjorten kan vara

slug nog, men han är i vissa fall mycket enfaldig,

hvaremot kalkonen är så både slug och varsam, att man

kallat honom »skogs-geniet». Torgah sade: »Indianen

ser hjorten beta och kryper på honom medan han håller

hufvudet nere. Djuret hviftar med svansen; då blir

indianen stilla såsom en droppe. Hjorten ser skarpt på

honom och säger stump! stump! och intet annat än

stump! (stam, stam, stam); då kryper indianen fram och

skjuter honom. Men indianen ser kalkonen beta och

kryper på honom. Då reser kalkonen på sin långa hals

för att se sig omkring, och indianen står stilla såsom

en stam. Men kalkonen säger aldrig stump; han säger:der är den gamle indianen nu, och dermed är han strax

försvunnen.

»Men se», afbröt sig Harald, »Mars har slag (lukt

af djurspår). Se huru ifrig han är, och huru tåligt han

väntar på oss. Vi skola gå efter.»

Robert tyckte att Mars i den stunden icke förtjente

beröm för tålamod; ty han strök framåt så fort att de

med möda kunde följa honom, och dessutom sprang han

fram och gaf ifrån sig ett starkt skall, hvilket högeligen

förundrade Robert, som hört omtalas huru den hunden

»dref tyst».

Harald svarade att det omdömet gällt om tillfällen

då Mars dref på spår, men att det nu var kalkoner som

han uppvädrat. Han vet mycket väl hvad han har för

sig. Hans rusande bringar fåglarne att slå upp i träd,

och då står han nedanför och skäller; då fästa de sina

ögon på honom och se icke efter jägaren. Se der! de

sitta der i eken. Gå du Robert fram med skydd af det

der andra lummiga trädet. Jag skall söka mig fram på

ett annat ställe. Men eftersom min studsare går på

mycket längre håll, så vänta icke på mig annorlunda än

med att rätta dig efter min signal. När du är färdig,

så hvissla åt mig. Om jag också då är färdig så

svarar jag på samma sätt, och då skjuter du en sekund

efter sedan jag svarat. Jag skjuter på den som sitter

öfverst i trädet.»

De gingo framåt, fort men tyst. De kommo båda

på lagom håll. Mars höll ett förtvifladt skällande

nedanför trädet då han såg jägarne nalkas. En hvissling

hördes; en dylik till svar, och tre skott smällde myckettätt efter hvarandra. Fyra kalkoner föllo tungt ned;

ibland dem två ståtliga tuppar. »Hurra!» ropade skyttarne.

Det var bra skjutet, ehuruväl till en del lyckträff.

Robert hade, med sina båda skott ur dubbelbössan,

skjutit de två som han hade tillsammans för kornet, men

Haralds kula hade gått igenom en och sedan träffat en

annan som satt bakom, och som han icke sett.

Fåglarne bundos öfver en stör. De båda jägarne

fattade i hvar sin ända utaf stången, och vände sig hemåt.

De voro icke komna långt bort, men hemvägen tog

likväl icke ringa tid, nära två timmar, ty dels utgjorde

bössor och fåglar tillsammans en icke obetydlig tyngd för

ett par unga personer; dels måste de arbeta sig fram

genom en tät vegetation, ytterligare hopbunden af lianer

och andra krypvexter, så att de derigenom oupphörligt

fördröjdes. Frank såg dem på afstånd, och ropade genast

åt Marie för att möta dem. Huru han triumferade då

han såg de många stora fåglarna! Han erbjöd sig att

hjelpa dem bära en, men de ville icke uppehålla sig med

att lossa hopbindningen. Deremot mottogo de med stor

belåtenhet att Marie hade med sig en butelj friskt

källvatten. »Vi skola belöna din välvilja» sade de, och togo

tram de små snäckorna som de stoppat på sig. När de

kommit hem sträckte de sig på sina mossbäddar sedan

de afkylt sina heta fötter med en hastig tvättning. Med

Sam talade de genom tältväggen. Han deltog i deras

framgång så att han var nästan så glad som de, fastän

sjelf lidande.

Det var nu middag. Eftermiddagen användes med

arbete på fältet. Afsigten var att göra det tätare motregn och blåst, i händelse en ny storm skulle komma

öfver dem. Det vanns genom att höja golfvet och att

fördubbla tältet dermed att båtseglen lades omkring

tältduken.

NITTONDE KAPITLET.

En regndag. — Köket och elden. ....... Jagt etter Opossum.

Det var lyckligt för våra äfventyrare att de så i

lagom tid hunno utföra sitt arbete med tältet, ty, ehuru

vädret nu var lugnt, kom likväl regn med mycken styrka

och ymnighet hela den följande natten; och man befarade

att det skulle bli långvarigt. Tältet bibehöll sig tätt

såsom ett boningshus, men man hade ändock vissa brister.

Vedförrådet var knappt, och kokelden saknade skydd. Både

vind och regn voro hinderliga, och det var tydligt att

man skulle få nöja sig med kall mat, om icke en

person skulle få stå "vid kokningen och dervid bli genomblött

af regnet.

»Att vi icke tänkt på det förut!» yttrade Robert.

»Det är förklarligt», menade Harald; »vi hade

mycket annat att göra och tänka på. För min del är jag

glad åt att hafva ett torrt tält.

Robert ändrade ton, och sade sig vara belåten, men

att det skulle vara rätt angenämt att få någon gång sitta

framför brasan.Harald menade att man nu lärt sig att värdera en

sådan förmån sedan man erfarit saknaden deraf. Han

berättade med anledning af denna tanke, att han en gång

varit med sin moder på en resa igenom Indianernas

område. »Hon sjuknade och vi blefvo i hög grad ängsliga,

emedan en osämja hade uppkommit och ett indiankrig

hotade att utbryta. Hvilken ångest vi voro uti! Hvarje

morgon talade vi om huru tacksamma vi skulle vara om

vi icke blefve skalperade innan aftonen; men då vi

kommit lyckligt hem i all trygghet, betänkte vi aldrig huru

lyckligt det var att ingen morgon behöfva frukta något

sådant.»

»Må vara då!» anmärkte Robert; »jag tror i alla

fall att vi skulle känna oss glada om vi hade eld och

ett skydd för den. Skulle vi icke kunna hitta på ett

sätt att åstadkomma det?»

Slutet på samtalet var att man tyckte sig kunna

begagna båtens suntält, som de lyckligtvis upptagit jemte

seglen. Detta var väl, på en sådan mindre farkost som

deras varit, icke mycket stort, men det kunde ju i alla

fall användas, och det skedde, fastän icke utan något

arbete och jemkningar.

Emot förmodan minskades regnandet inemot

middagen, och långt före solnedgången hade jorden torkat så

mycket, och träden så afdrupit, att gossarne kunde

företaga sitt arbete med att samla till vedförrådet. Man tog

dervid både löfved och barrved. Af den sednare sorten

fanns öfverflöd af sådan som var kådig. Den höggs i

långa spjälor och stickor till tändved; men tillgången och

den lämpliga beskaffenheten gjorde att Harald föll på dentanken att också göra bloss för att begagna vid ett

jagtsätt som han alltid funnit mycket roligt och båtande.

»Vi hafva hittils alltid jagat om dagen, skulle vi icke

nu försöka en nattjagt?» frågade han Robert.

»Mycket gerna!» svarade han, med tillägg att

Harald väl på det sättet skulle skaffa dem vildsvinsstek till

Söndagsmiddagen.

Harald ville icke lofva detta, men yttrade att man

på det nu föreslagna jagtsättet kunde långa det vilda

lefvande; och på det sättet förvara det huru länge som helst.

Förberedelserna bestodo allenast i att spjelka

torrved och binda de långa spjälorna tillsammans i långa,

smala bundtar, såsom facklor. När Frank hörde

förklaringen öfver den tillställningen, hoppade han af glädje.

Han hade hört både Wilhelm och Sam berätta om deras

Opossumjagter, så att det länge föresväfvat hans ärelystnad

att, såsom jägare, få vara med på en sådan, men hittills

hade intet tillfälle dertill yppat sig.

»Ack hvad jag är glad!» utropade han; » jag får

ju följa med er då?»

Det var litet kinkigt att lofva; men också ville

Harald icke vägra honom detta hans efterlängtade nöje.

Men då skulle Marie vara ensam på natten, utan annat

sällskap än den hjelplösa Sam. Han såg icke annan

utväg än om Robert ville afstå från jagten och stadna hemma.

Då skulle Frank bära vedbundtarne äfvensom det tända

blosset då sjelfva jagten pågick; men Frank insåg att

det icke var lämpligt att Robert hindrades från

deltagandet, då hans deltagande ju i alla fall skulle vara till

mera nytta än Franks. Han förklarade att han afstodfrån sin önskan och uppsköt att vara med, till dess att

Sam blefve frisk. Då kunde han ju få försöka sig på en

sådan jagt i sällskap med Harald? »Men jag får ju de

vildsvin som du fångar; jag skall sköta dem så väl!»

tillade han.

Man lofvade honom att han icke skulle förlora på

sin eftergifvenhet, man skulle hitta på ett annat nöje åt

honom i stället för det som han försakade. De sade

honom godnatt! och gingo. Han stod qvar i tältdörren,

lycklig i tanken på huru roligt de stora gossarne skulle

få. Han såg på huru Harald och Robert försvunno

mellan träden, men deremot huru skenet af blosset följde

öfver dem och gaf denna förtrollande dagern och de djupa

skuggorna åt grönskan i skogen. Tillochmed hundarne

visade sig ovanligt lifvade och nyfikna.

Man hade gått några hundrade alnar då Mars

hördes häftigt skälla, så att man förstod att något djur hade

»trädt» (gått upp i träd). Man såg båda hundarne

springa omkring en stam. Det misslyckades länge att

upptäcka något emellan grenarne eller på sjelfva stammen,

så att man nästan öfvergifvit tanken på att der fanns

något; men Robert svängde blosset så att det lyste bättre,

och straxt derefter utropade han: »der är han!» Mars

hoppade invid honom i yttersta ifver, och hviftade

lifligare än någonsin med svansen. Det var en Opossum som

satt i trädet. Mars ville bra gerna få tag i honom.

Harald ställde sig något framom blosset och såg då två

glänsande ögon ofvanför en stor knut på en gren,

omgifven af mossa. Man hade lätt kunnat nedskjuta djuret,

men det var icke brukligt på denna sorts jagt. En Opos-sum tages lefvande. Man började arbeta på att fälla

trädet, som var högt och smalt. Det lyckades. Mars"

öron spetsades så att de stodo alldeles raka, och knappt

hade qvistarne nått marken förrän han var framme, och

stod der med ståndskall, afvaktande tillåtelse att rusa på

djuret, som, efter dessas vanliga sed, inför en fiende, låg

stilla såsom det varit dött. Harald gick fram och tog

vildbrådet i den råttlika svansen och lyfte upp det.

Under fortsatt vandring togo de ännu en, och på återvägen

en tredje, flere kunde de icke bära. De hemkommo och

aflemnade sin fångst, som de fängslade med ett klufvet

trästycke, något liknande ett svin-ok. Ifrån det ögonblick

då dessa besynnerliga djur se sig i sin fiendes händer,

göra de icke den minsta rörelse, utan synas stendöda.

Icke en muskel rör sig på dem; icke ens en darrning

förmärkes. Benen hållas alldeles stela och ögonen

tillslutna. Icke en gång om hunden fattar tag i dem, visa

de någon rörelseförmåga. Robert kunde icke tro att de

lefde. Harald skrattade. Han kände mycket väl deras

sätt. »De låta allt passera, förklarade han.» Trädet

faller, hundarne fatta i honom; allt sådant verkar intet;

det är bara ett som kan visa att de hafva lif; det är

detta.» Han hällde en hand full med vatten på dem.

Det verkade såsom en elektrisk stöt; de försökte då att

lösgöra sig ur fängslet.

Efter dessa experimenter begaf man sig till hvila.TJUGONDE KAPITLET.

Frank och hans "grisar". — Buren, — Gång ned till

stranden. — En ofantlig fisk. — Museet. — Ön får

namn.

Franks första fråga på morgonen då han kom ut,

var: »Har ni fångat några vildsvin?»

»Ja, ja!» blef svaret. »Vi ha fått tre. Alla äro

säkert okade så att de icke kunna komma ut i

trädgården eller sädesgärdet.»

Frank förstod icke rätt hvad man menade; han

sprang hastigt ut ur tältet, och kom snart till

stället der det nykomna sällskapet satt med sina fängsel.

De voro temligen fula, med långa lömska ansigten,

krusigt gråaktigt hår och ett utomordentligt föraktligt

utseende. Frank hade sett Opossum förut, till och med många

gånger, men benämningen af grisar hade nu villat

honom så att han tänkte sig hafva stora grisar inför sig.

Då han nu såg dem i hela deras fulhet, med rörelserne

på den nakna svansen, blef han led vid »grisarne» och

sprang tillbaka till tältet.

»De äro just inte vackra»; yttrade Harald, som såg

förändringen i Franks miner. »Du får behålla dem för

dig sjelf!» svarade Frank; »jag vill inte ha de fula

djuren! du får ha dem och gifva dem mat; jag vill inte!»

Opossums fula utseende bedrager många i afseende

på omdömet öfver dess användande för bordet. Men närde hållits fångna en kort tid, med ymnig föda, är deras

kött, efter stekning förvillande till smaken likt stekt fläsk,

så att få personer kunna skilja deremellan.

Snart slog man ihop en bur åt fångarne. Man tog

dertill korta stänger om tre tums tjocklek midtigenom,

infälda i hvarandra och sammanslutande sig upptill såsom

ett tak. Äfven till golf togos sådana stänger eller

pålar, för att säkert hålla djuren inne.

Ett par hoar tillades för vatten och mat. Det

beslöts att Marie och Frank skulle åtfölja endera af de

äldre till sandstranden, för att dels hemtaga de der förut

aflagda snäckskalen, dels välja andra utaf en for nu

åsyftade ändamålet lämpligare form, så att man på det

sättet kunde få både hoar, koppar, skålar och trumpeter.

Det förslaget behagade Marie och Frank särdeles,

eftersom de förut af de äldre fått beskrifning på hvad

som fanns på det stället. Robert blef qvar hos Sam.

De andra begåfvo sig till strandbädden. Marie och Frank

hade hvar sin korg, Harald sin bössa och en yxa, Fidella

följde med.

När de kommit ned till stranden, som de skulle

följa att par eller tretusen alnar, lekte de yngre med att

skrifva sina namn i den fina sanden; sedan skyndade de

att upphinna Harald som gått sakta förut. När de

kommit till honom blef det ett pratande och skrattande af

idel förnöjelse, men under tiden fortsatte man gången,

och tog emellanåt en och annan snäcka efter val. Flera

gånger blef Maries korg fylld och åter till en del tömd

för att lemna rum åt bättre exemplar. Så kommo de

fram till det ställe som de äldre gifvit namn af snack-stranden. Der var mycket vackert. Randen utmed

hafvet såg, för en viss längd, ut såsom der varit snö, här

och der blandad med rosenfärg och mörka färger

emellanåt, hvaremot derofvanför der sanden upphörde och

matjorden vidtog, syntes en krans af grönska med här och

der stående cedrar och palmer.

Marie ombytte åter en del af innehållet i sin korg.

Likaså Frank i sin, hvarjemte han fyllde sina fickor med

smärre vackra snäckor, likasom tillochmed mössan.

Derefter vände de om, då de snart fingo se skalet af en

ovanligt stor skalfisk, hvars blotta kropp var en half aln lång,

och hvars spröten eller armar som gingo ut från

hufvudet, hade förskräcklig storlek. Den beslöt Harald taga

hem, »för att pröfva Roberts lärdom», och sjelf få veta

hvilket slags djur det var.

Robert fägnade sig åt den gjorda samlingen, och i

synnerhet för det sistnämnda djuret eller fisken. Han

förklarade att den yttermera bevisade att man befann sig

på vestra kusten af Florida, och att han ofta hört

omtalas denna fisksort som der blir så stor som hummer.

Harald föreslog att lägga honom bredvid ostran som

hade rakun-foten mellan skalet; det kunde bli början till

ett museum af landets alster; »Ja och skallerormskinnet!»

föreslog Frank; »och kalkonstjerten och Franks plym»,

fortsatte Marie. »Vi ha ju på det viset redan en

början till ett museum; och dessutom åtminstone tjugu sorter

de vackraste snäckor.»

Harald omfattade idéen med lif; ty ehuru han fått

så obetydlig underbyggnad, hade han ett skarpt förståndoch insåg rätt väl att samlingar af naturföremål alltid

kunde bli lärorika.

»Men», inföll Robert skämtsamt. »Vi veta ännu

icke hvad vår ö heter; det vore väl lämpligt att vi gåfve

henne ett namn. Det tinnes ju ingen som liar bättre

rätt dertill än vi, som nu äro dess enda invånare.»

Så tänkte också alla de andra; så blef en inbördes

uppmaning gifven att hitta på ett passande namn.

»Regeln är i dylika fall att den yngste voterar först»,

menade Robert. »Således frågar jag dig Frank huru du

tycker att ön borde heta!»

Frank funderade litet, men så sade han dem att han

ville att den skulle heta kalkon-ön, för det att kalkoner

vore det första lefvande som de der fått se.

Marie föreslog »Hoppets ö», »ty här hafva vi

hoppats under hela tiden sedan vi kommo hit, och skola

fortfora dermed till dess vi komma härifrån.»

Robert tyckte visserligen att det hade sin riktighet,

»men», tillade han, »vi ha också ibland varit förtviflade,

isynnerhet såsom vi minnas, efter orkan-natten. Jag vill

kalla den Kalusa ™ »Den förtrollade ön.»

»Nej, massa!» bad Sam, i hvars öfvervaro samtalet

hölls. »Jag börjar se spöken här, och om hon får det

namnet tror jag visst att vi få att göra med sådana här

framdeles.

Harald voterade för att man skulle kalla henne

»Tillflykten». »Ön var oss en tillflykt då vi voro på

hafvet, äfvenså under orkanen. Och om hon är den

förtrollade ön som Riley talade om, så är hon också en

tillflykt undan Indianerna, ty de våga sig icke hit.»Sam ville icke deltaga i voteringen. Han pekade med

sin friska arm åt det hållet af stranden der han blifvit

så illa skadad. »Det der är min plats, den vill jag

kalla »Det dåliga hoppets udde»?

Man jemkade sig till öfverenskommelsen att ön

skulle heta Tillflykten.

»Om jag hade olja, skulle jag inviga henne, såsom

upptäckare bruka», yttrade Robert. »Om någon kunde

skrifva ett passande tal, skulle jag läsa upp det. Men

•let enda jag nu tänker på är att få taga afsked af

»Skönhetens ö!» jag hoppas få snart upprepa det ordet.»

TJUGONDEFÖRSTA KAPITLET.

Andra Söndagen. — Sand i Franks öga. Snäcktrumpeten

och signaler. — Trumpet-förskräckelse.

Vi hafva förut erkänt att menniskan i känslan af

sin öfvergifvenhet flyr till Gud. Den känslan erfar man

då man släppt land och ser sig på en spån vaggad på

hafvets ändlöshet; densamma känslan erfar man vid alla

andra tillfällen då man saknar all verldens skydd; och

slutligen då man, i förtviflan öfver att icke hafva sig sjelf

till försvar och icke hafva samvetets styrka till sin

förmån; vid alla dessa tillfällen blir det menniskan ett

behof att söka skydd och tröst af allmakten, det enda —

men väldiga — som ännu visar sig såsom makt inför

menniskans sinne.De unga hade erfarit en sådan öfvergifvenhet, då

alla verldens medel och utvägar syntes vara förlorade.

Efter sin oväntade lyckliga räddning bibehöllo de

intrycket af olyckan, äfvensom af den tröst de då hemtat af

att öfverlemna sig i försynens hand; och af samma

intryck leddes de att nu med sin tacksamhet bibehålla

minnet af detta högtidliga intryck.

De samlades nu på Söndagen inne hos Sam, och

läste der högt ur bibeln och den husandaktsbok som de

hade med sig. Harald hade uppvext utan de

barndomsvanor som de andra unga inhemtat med att dagligen hafva

umgängelse med Gud i bönen; men hans varma sinne

och ljusa förstånd, i samband med de pröfvande

händelser han så nyligen genomgått, framkallade också hos

honom en innerlig andaktskänsla, deri han såg att det fanns

ett högre som måste nedkallas och bo i menniskans sinne,

om hon skall komma till en mer anderik verksamhet än

den hvartill man uppmanas endast af lifvets hvardagliga

händelser. Sedan man haft den gemensamma

andaktsstunden, tog han den samling tal, hvaraf ett blifvit nyss

uppläst, gick in under palmernas sublima löfhvalf och

om-läste talet ännu en gång i ostörd ensamhet. Ett ljus

uppgick för honom; han fick en aning om lifvets

verkliga betydelse; en aning som hos det kraftfulla sinnet

utvecklade sig till klarhet och för framtiden gjorde

honom till en handlingens man efter Guds sinne, glad,

värdig, menniskovänlig och verkande så att han efter sin

bortgång skulle lemna stadigvarande spår af en

genomlefd bana.

För den obildade, men godsinte Sam blef den gemen-samma andaktsstunden en verksam tröst och uppmaning

till tålamod under lidandet.

När alla på aftonen samlades till en kort aftonbön,

yttrade Harald ord, svarande mot den idégång som hos

honom uppkommit på den dagen. Alla sågo att han

eröfrat en ny ståndpunkt, en ny åsigt af lifvet och dess

betydelse.

Man gick till bäddarne, och dagens gifmilda

efterträdare, en stilla sömn göt sig såsom en ängel öfver deras

ögonlock. Allt blef stilla och lugnt som den

stjern-klädda himmelen öfver dem.

När man den följande dagen kom i verksamhet,

inträffade ett litet äfventyr. Frank hade fått ett sandkorn

i ögat, och då Marie lutade ned hans hufvud i en stor

vattenskål, blef han än mera förskräckt, emedan han icke

förstod att hålla andan, utan fick in vatten i mun och

näsa. Hon försökte sedan att luta hans hufvud

baklänges och hälla dit vatten, men också det ville icke lyckas.

Robert tog då hand om patienten, med att söka låta det

ena ögonlocket borsta ren det andra, dervid att han drog

det ena öfver det andra. Men det lyckades också icke.

Frank började gråta; ögat blef inflammeradt. Harald

tröstade honom med att han skulle försöka Torgah"s sätt.

Han drog ut ögonlocket så mycket att han fick dit en

sträng väl genomblöt och mjuk mossa; sedan släppte han

ögonlocket och drog varsamt på moss-strängen; då följde

sandkornet med ut, inneslutet i mossan. Robert anmärkte

att det eljest också är bra att sofva bort det onda; men

det går bara då det är något ämne som kan uppmjukas

under sömnen. Marie tillade att sådant lyckades ändåbättre om man inlade en våt slät hamptråd i ögat

innan man lade sig att sofva. Frank behöfde nu icke

vidare åtgärd, än att han blötte ögat med vatten och höll

det svalt ombundet en stund, och var sedan lika bra och

glad som förut.

Innan detta allt kommit i fråga, hade Harald borrat

ett hål i en snäcka. Han försökte den nu, och blåste uti

hålet. Efter flere misslyckade försök fick han fram en

alldeles klar ton, såsom ifrån ett jagthorn. Robert försökte

likaledes och med samma framgång, efter några försök.

Derpå ropade han Marie »som skulle få lära sig blåsa

trumpet!» Det gick svårare för henne, men det gick

likväl slutligen. Frank sade mycket roligt åt att se huru

hon bråkade med sin lilla mun för att få honom i rätta

ställningen. Harald sade intet dervid, men det ryckte i

mungiporna på honom ty han kom ihåg ett något

klumpigt uttryck som någon fällt om ett dylikt tillfälle af

musikaliskt experimenterande. Han yttrade, sedan han

stillat sin skrattlust:

»Nu, Marie, sedan du riktigt kan utbringa klara

toner ur vårt instrument, skall du lära dig att gifva

signaler dermed, när du vill kalla oss hem då vi äro ute

på tåg och icke befinna oss alltför långt bort. Om du

vill i allt lugn kalla oss, så blås en uthållande ton! Men

om det är fråga om alarm, så blåser du två mindre

ut-hållna trumpetstötar efter hvarandra, med ett par

sekunder emellan hvardera. Vill du kalla oss särskildt så

blåser du en ton för Frank, två för Robert (med 10

sekunder emellan hvardera) och tre för mig.»

Harald hade under sina ströftåg i skogen funnit att121

kalkonerna höllo sig i vissa ekar, livilkas skott voro mjuka

och söta. Han tänkte nu på att fånga en mängd af dem

i fälla, för att sedan hålla dem vid hemmet såsom andra

höns. För detta ändamål trodde han vara bäst att strö

ut lockmat. Han bad Robert följa sig till den utsedda

trakten. Båda hade fickorna fulla med korn och ärter,

som lian utströdde på ett halft dussin platser, på ett

lämpligt afstånd ifrån tältet. Han blekade tillika i träden

för att alltid säkert finna dem.

De hörde nu ljudet af trumpeten, och vände

fördenskull om hemåt. Det var litet oklart först, liksom

Marie icke lyckats åter få munnen i rätta ställningen,

men snart kom en så klar och stark ton att Mars

spetsade öronen och trafvade fort framåt, men under tiden

kom också den andra tonen efter två sekunders förlopp.

»Det var alarm-signalen», sade Robert med förskräckt

röst. Hvad kan väl nu hafva händt? — Nu åter två

korta trumpetstötar med större mellantid. Den förra var

för din räkning, denna sednare är för mig. Det måste

hafva händt något ledsamt!»

De skyndade sig, så att de störtade fram igenom

buskskogen, men hörde ännu en gång det ledsamma

alarmtecknet, åtföljdt af det andra så att Marie tydligt

påkallade endera utaf dem eller båda. De kunde knappt

skynda sig mer än ifrån början; också framkommo de

snart, och sågo, redan på afstånd, Marie som gick helt

lugnt, och Frank sittande invid tältet, med trumpeten vid

sina fötter. Denna stillhet lugnade dem, så att de

hejdade sitt ansträngda springande, samt hemtade åter andan,

men de voro alldeles röda i ansigtet. De började hoppas

6goda nyheter i stället för ledsamma — kanske ett segel

synligt på hafvet. Robert lågade af längtan.

Ett starkt »hålla!» väckte Franks uppmärksamhet;

han sprang hastigt emot de ankommande.

»Hur är det?» frågade Robert; men Frank svarade

icke, men kom med glad min, och talte så fort att han

hindrade alla frågor.

»Ha! ha! Jag visste nog att jag skulle få er hem;

var det inte starkt och duktigt? hvasa?»

»Har du kanske blåst på snäckan?»

»Ja, det gjorde jag. Jag blåste, såsom Harald lärt

oss att vi skulle blåsa då vi ville hafva er hem!»

»Men kära du!» förebrådde honom Harald; »det

var ju alarm-signal som vi hörde. Det betydde att det

händt något märkligt, hvad var det då?

»Du stygga byting! tilltalade honom Robert

alldeles otålig. »Du har ju fasligt skrämt oss. Marie!

hvarför tillät du honom att så skrämma oss?»

»Jag kunde icke hindra det; jag var bortgången,

och hade velat hafva honom med, men han ville icke.

När jag kommit ett stycke bort fick jag höra signaler

och trodde först att det var ifrån Sam, så att jag

skyndade hem med de få snäckor, jag hunnit samla. När jag

kommit upp på den högre trakten såg jag den der lilla

apan sitta med snäckan.»

»Nå! gick det inte bra på allt vis?» frågade gossen.

Han såg så oskyldig ut att man fann blåsningen

aldrig varit åsyftad såsom skälmstycke, så att gossarne,

i all förargelse måste skratta åt hela äfventyret, och åt

det halft lustiga och halft sura utseendet på Frank närhan hunnit inse att det var på sitt sätt illa gjordt. Han

fick emedlertid duktiga bannor och strängt förbud för

framtiden att i oträngdt mål, och utan Maries tillstånd

begagna sin nya musikaliska talang. Harald lofvade göra

i ordning en mindre trumpetsnäcka med hvilken han

kunde roa sig utan att föranleda missförstånd. Frank var

i alla fall belåten, tog upp hornet och blåste en mängd

»krokiga saker» såsom han uttryckte sig. Man undrade

emedlertid öfver att han så fort inhemtat »konsten», men

han gaf en god förklaring öfver den saken. Han hade

följt sin mamma en gång ut på landet, den föregående

sommaren, då en neger som blåste åt vallboskapen, lärt

honom att taga ut flere toner ur det enkla instrumentet.

TJUGONDEANDRA KAPITLET.

En jägares missöden. — Lindrad vrickning. — Ledning vid

gång i skog. — Tyst jagt,

Marie omtalade följande morgon att man snart skulle

sakna färsk mat, om jagten icke inbragte något för

skafferiet.

»Det måtte väl också lyckas oss såsom

marongpersoner», yttrade Harald.

En uppmaning dertill besvarades af Robert med den

anmärkningen att fiske kunde sannolikt bli mera gifvande.Frank bad nu bevekligt att få följa med; »han var så

trött vid att sitta stilla under eken, och gå efter vatten

åt syster och samla ostron på banken. Han borde väl

en gång få vara med på jagt och fiske!»

»Vi kunna ju försöka båda», sade Marie som fann

att Robert icke syntes fallen för någon starkare

ansträngning. Hon föreslog att följa Robert, hvaremot Harald ju

kunde taga Frank med sig i skogen. Det förslaget

fägnade lilla gossen så att han klappade i händerne, och

mente att man då skulle kappas och få se hvilketdera

partiet hade hem mest.

Det skedde nu så. Harald försvann i skogen med

Frank. Robert och Marie gingo till ostronbanken, der de

försågo sig med bete och derefter stego ombord på

flotten, der de började fiska vid ett ställe der stora gamla

trädstammar lågo, fulla med ostron och en annan sort

stora matnyttiga snäckor. Skörden var ganska god;

äfvenså vid fiskandet.

Det gick sämre för de jagande. Marie och Robert

hade hemkommit och voro sysselsatta med att använda

fångsten, då de fingo höra ett starkt ropande, och

varseblefvo Frank som kom ut emellan buskarne, med bössan

på axeln, åtföljd af Harald som kom efter, linkande, och

ropade åt de andra att komma honom till biträde. De

tvättade fort sina händer och sprungo till honom. Han

satt på en kullfallen, stam, och var blek. Han hade

vrickat foten snart nog sedan han kommit in ett stycke i

skogen, och hade genast beslutit vända om hemåt,

hvilket också nu lyckats, ehuru med mycken möda. Marie

blef mycket ledsen då hon såg huru nedslagen den eljesraske Harald nu var. Robert deremot grep sig genast

an, gaf Harald sin arm och bad honom deråt taga stöd.

Han lofvade också att hemma vid tältet fort lindra det

onda som händt Harald.

Marie tog bössan af Robert och skyndade hem förut,

der hon tillredde Haralds bädd, och Frank fick nu

skynda sig till källan efter friskt vatten. Under tiden af togs

Haralds stöfvel och strumpa, rotknölens ledgång var

mycket svullen, och blod hade stockat sig deromkring så

att stället var blått. Robert lät gifva sig

kaffepannan som förut var ursköljd. Den fylldes med det

kalla källvattnet, och ur pipen hälldes sedermera vattnet

i en stråle ned på det lidande stället. Operationen

fortsattes en half timma, hvarunder smärtan betydligt aftog,

äfvensom inflammationen, hvilket sednare syntes af den

ändrade färgen på stället. Robert höll nu upp, men

förnyade påhällningen efter någon stund, hvilket skedde

flere gånger och sist när Harald för natten gick till hvila.

Förbättringen visade sig påskyndad för hvarje gång.

Emedlertid hade händelsen haft det med sig att

hela sällskapet kommit ur all annan verksamhet på hela

den återstående delen af dagen, äfvensom det verkade

nedslående på Robert, som nu befarade att nästan ensam bli

den på hvilken det hvilade att anskaffa föda åt hushållet.

Man kunde icke veta huru länge Haralds fot skulle göra

honom oskicklig till stöfvande i skog och mark, der han

eljest med sin fintlighet, erfarenhet och säkra öga

uträttade så mycket. Robert var välmenande och

rättskaffens, men hade icke så uthållig styrka att han icke

befarade att försöket skulle utfalla lila. Det värsta härvidvar att han icke hade någon egentlig erfarenhet af allt

hvad en jägare behöfver förstå och veta.

När han följande morgon samtalade med Harald

om en mängd sätt att uppsöka och fälla villebråd, sade

han uppriktigt till denne vän att han ibland annat var

rädd att gå vilse i skogen. Han förklarade också att

han mycket undrat öfver huru Harald kände gå på okända

trakter, vända hit och dit och alltid hitta rätt, der

Robert bestämdt icke skulle vetat hvar han var eller

hvartåt hemmet var, och isynnerhet hade han funnit det med

sig att, om han en gång förirrat sig, han aldrig sjelf

kunde komma till rätta.

Harald svarade att »det fanns två medel som man

vid dessa ströftåg har att hjelpa sig med. Det första är

att man aldrig skall medgifva för sig att man gått

alldeles vilse. Man skall visserligen känna att man icke

är i den rätta rigtningen, men aldrig låta den känslan

komma öfver sig att man icke kan åter komma till rätta,

»När man finner sig kommit i orätt rigtning, så

skall man sätta sig ned och. lugna sig, samt öfvertänka

hvartåt man bör gå. De flesta menniskor uppskrämma

sig sjelfva, springa hit och dit, och förlora dermed all

möjlighet att åter komma rätt. Först skall man tänka

sig väderstrecken och tänka på vissa punkters läge mot

dessa väderstreck: så t. ex. här på ön ligger hafvet åt

vester, och viken i norr. Endera af dessa punkter kan

man således lätt komma till. När man då kommit till

dem, är man alltid snart åter i rätta rigtningen till

hemmet, fastän det kan hända att man gått så orätt att man

har långt dit.»Hvad åter väderstrecken vidkommer, så finner man

dem temligen lätt, af flere kännetecken. Jag skall tala

om dem sedan; men jag skall förut säga min tredje

regel, »att aldrig gå vilse.»

Vid denna »regel» skrattade Robert, och menade att

han icke behöfde flera reglor äu den -- om han bara

kunde följa den.

»Tag alltid för vana att minnas den kurs i

hvilken du gått fram, äfvensom huru lång tid du derpå

användt. Se på solens ställning och skuggan af träden,

och den vinkel i hvilken du går fram öfver skuggorna.

Om morgnar och aftnar äro skuggorna mycket långa men

ligga åt motsatta håll — om morgonen åt vester, om

aftonen åt öster; om middagen mycket korta. På

halfva tiden emellan solens uppgång och middagen stå

skuggorna åt nordvest; emellan middagen och solnedgången

åt nordost. En skogsvandrare har skuggorna till både

kompass och ur. Observerar man dem noga så kan man

mycket bra göra sin beräkning. Dessutom, då solen icke

skiner har man en rättelse, (helst i de norra klimaterne)

den är att träden i skogarne skjuta både flera och

ymnigare qvistar åt södra sidan än åt den norra (hvilket

är ett tydligt tecken för nordstrecket); och äfven är

barken tunnare på stammens södra sida än på den norra.

Äfven är mossan ett tecken. På gamla träd vexer den

ymnigare på norra sidan, emedan den bättre trifves der

den är beskuggad. Detta märkes i synnerhet på sådana

stammar som stå väl utsatta för solen. Äfven trädens

lutning kan synas i orter der någon starkare vind är

rådande.»»Jag har en gång hjelpt mig tillrätta genom dessa

tecken, då jag första gången var hos dina föräldrar.

Landet var då nyss koloniseradt. En å flöt nära huset

och rundtomkring plantagen. Jag följde denna å, en dag

för att skjuta änder. Jag gick tanklöst och var kanske

kommen en mil bort, min morbroders hus låg i öster,

men i stället att gå tillbaka samma väg jag gått bort,

tog jag en genväg genom skogarne. Jag hade icke gått

långt i denna afsigt, förrän en hare kom uppspringande,

och jag sköt efter honom emellan buskarne. För att taga

rätt på honom gick jag omkring åt alla håll i

småskogen, så att jag, under så mångfaldigad kringgång

alldeles kom ifrån minnet af den rigtning jag sednast följt.

Jag visste således icke hvarifrån jag kommit eller hvart

jag velat gå. Hvar hade jag öster och nord? Det var

mulet, och träden stodo så tätt att mossa växte på dem

på alla sidor, grenar och bark voro, af samma skäl i lika

förhållande på trädens alla sidor. Slutligen såg jag ett litet

ensamt träd, som stod väl utsatt för solen; der var barken

gröfre på ena sidan af stammen än på den andra,

äfvenså grenarne ymnigare på ena än andra sidan. Der var

också en icke obetydlig matta af mossa ned vid roten af

stammen, på den sidan som var motsatt den sida der de

yfviga grenarne framskjutit. Dessa tecken voro mig nog

men för att vinna dubbel säkerhet, skar jag i trädet föratt

utröna hvar barken var tjockast hvilket sednare alltid

inträffar på den sidan som är mest utsatt för kylan. Detta

enda träd var således min vägvisare, jag tog en rak

rigtning hemåt, och kom dit utan all vidare svårighet. Om

du nu minnes, och följer dessa reglor, kan du med allsäkerhet vara din egen vägvisare genom skogarne,

aldrahelst der det, såsom här, icke någorstädes är en mil till

hafsstranden.»

Robert tackade uppriktigt och hjertligt för dessa

underrättelser, som han försäkrade hafva synnerligen

lättat hans sinne från ett stort bekymmer som han haft

vid föreställningen om att ensam passera igenom skogen.

»Dina föreskrifter hafva gifvit mig full tillförsigt; jag vet

nu att då jag förut låtit förvilla mig af träden, skall jag

deremot nu hädanefter halva dem till säkra ledare.»

Han tog sin bössa, lockade på Mars, och nickade

åt Frank, i tanka att han skulle komma med, men Frank

som hört på det föregående samtalet, hade, inom sig,

beslutit att icke gå med till skogen. Han satte sig vid

Opossumburen, och tog ingen notis om hvarken bössa eller

hund eller Robert.

Robert ropade honom med uppmuntrande ton, men

Frank betackade sig, och förklarade att han icke hade

någon lust att gå vilse i skogen; det menade han skulle

»inte vara roligt»; heldre vill han vara hemma och sköta

kusin Haralds fot, o. s. v.

»Blif qvar då!» yttrade Robert förtretad; »jag

glömde att du är en barnunge!»

Men Harald, som kände Frank för att vara en

ganska uthållig fotgängare, och tillika visste att Robert

gerna hade sällskap, hviskade till den lille: »Han går icke

vilse han sjelf. Dessutom tror jag nog att han kommer

att skjuta en hjort; och möjligtvis kan det bli fråga om

att fånga ännu en hjortkalf till kamrat åt Dora!»

Frank tog då sin mössa, och ropade efter Robert:130

»vänta! vänta! jag kommer!» Fidella följde med, men de

vände om för att binda henne. Han sade nu till Marie

att hon icke skulle oroa sig om de icke kommo hem till

middagen, emedan de icke ville komma hem tomhända.

De togo också med sig litet proviant, samt yxa och elddon.

Det törsta man skulle göra var att undersöka de

ställen de- man lagt ut lockbete åt kalkonerna; betet var

borta tydligen upplockadt af dessa fåglar. Harald

hade sagt att om de en gäng fått hemta sådan utlagd

föda, kunde man vara säker att de återkommo till

samma ställe. Robert hade med sig rostadt korn, och

strödde således ut ånyo; men det var dock endast litet såsom

lockmat.

Derefter gingo de rakt fram åt söder, och hade till

känning ljusa skyar som utvisade att solen stod i sydost.

Frank var mycket ifrig för att Robert skulle skjuta

ekorrar, som i mängd hoppade och smackade i träden, men

Robert ville icke slösa bort sin ammunition, hvarförutan

skotten skulle skrämma undan hjortar som eljest kunde

träffas på deras väg. Hans bössa var också icke laddad

för skjutning på smådjur.

Knappt hade han svarat gosseu på det sättet, förrän

han observerade att Mars började vädra och ifrigt söka

på trasslade spår. Snart blef hans lopp jemnare och fort

så att jägarne hade svårt att behålla honom i sigte.

Också betänkte han att Frank ej kunde följa med, och att

han sjelf skulle bli andtruten och derigenom icke skulle

kunna hålla stadigt och rätt, om skjutning komme i fråga;

fördenskull befallte han: »sakta, Mars!» den väl dresserade

hunden hejdade sig genast, och höll sig bara ett litetstycke framför jägaren så att drefvet gick måttligt fort.

Pa det sättet följde de honom ett par tusen alnar, till

dess han satte upp nosen och smög mycket tyst, med

ögonen fästade framåt. Snart höll han sig i gående

framför Robert. Då såg denne ett par hornkronor skymta

ofvanför och igenom buskarne. Nu befalltes Mars att gå

bakom, men med afseende på vinden som blåste åt den

sidan der vildbrådet var, och då han ville hindra dem

att känna lukten, beslöt han att gå en krok åt sidan.

Hastigt men tyst frågade han Frank, om han var

rädd att stanna qvar ensam vid en stor poppel för att

der afvakta hans, Roberts, återkomst? Men Frank svarade

att han inte alls var rädd att stanna der. Robert

gick således, efter tillsägelse till gossen att hvissla om

han ville något, men att han icke skulle ropa. Han

skulle ställa sig bakom poppelstammen och stå alldeles

stilla, men om det small, så skulle han genast komma

till stället.

Robert hade godt skydd i det täta buskaget. Han

kunde icke se, men hörde djuren bräcka qvistar under

betandet, och hörde stamp at dem. En kort vändning

gaf honom full öfverblick af förhållandet. Han hade

inför sig tre djur inom håll. Han spände nu båda

piporna i dubbelbössan, men kunde med allt bemödande,

icke hindra pulsarne att slå mycket häftigt; tillochmed

kände han en darrning i handen — en »skottskälfva»

såsom det kallas. För säkerhetens skull stödde han bössan

vid en trädstam, sigtade på den största och tryckte af.

Hjorten tog ett språng och föll. Den närmaste, som hantrott skulle fly, kastade sig om, liksom för att se hvad

det var. Nu sigtade Robert lugnare och träffade också

denne.

»Häråt, Frank!» ropade ban.

Men Frank behöfde icke bli ropad; han störtade

fram genast vid de, första skottet, och kom i bästa fart.

Robert skyndade till de fällda djuren, der han med ovand

hand utförde den slagtningsoperation som hörde till

jagtyrket, och som borde företagas, äfven oaktadt djuren

redan voro döda. Han var färdig att föresätta sig att icke

göra om den operationen en annan gång. Men det var

ansedt nödigt för köttets beskaffenhet vid anrättandet.

Hvad skulle de nu göra? De två stora djuren lågo

der på marken. Skulle de taga huden och inmätet af

dem nu? och försöka få hem fjerdedelen i sender? Skulle

de göra så med den ena, och sedan komma tillbaka till

stället? Robert beslöt sig för den sednare tanken; men

innan han utförde detta beslut, blekade han i träden det

ena efter det andra för att sedan på långt afstånd

hänvisa till stället. Han fortsatte detta tecknandet ända till

dess han kom hem till tältet. Han hade, på en gång,

inhemtat Haralds undervisning om sättet att hitta i skog,

så att han nu gått en hel förmiddag utan att ett

ögonblick vara oviss om läge och ställning.TJUGONDETREDJE KAPITLET.

Kryckor. — Sättet att förvara vildbrådskött. — Kalkon-fälla.

— Enslig vakt. — Inbillningens verkan. —

Fruktansvärdt möte. — Olika sätt att hålla ifrån sig

vilddjur.

Haralds fotled fortfor att vara smärtande, ehuru

lindrad. Sam tillstyrkte honom att skaffa sig kryckor.

»Gör dem starka och duktiga; fastän jag hoppas de icke

bli länge begagnade af er; jag kan fadern sedan»,

yttrade sig den tålige sjuke. Med en sådan tillverkning voro

de båda invaliderne sysselsatte då Robert och Frank

hemkom mo. Frank berättade nu med stor ifver huru

lyckliga de varit. Man fick gå många gånger innan allt

var hemfördt. Harald hjelpte till på flere sätt vid

beredandet, samt åtog sig att besörja köttets rökning. Man

gjorde en liten koja, lik en kolkoja, af bark, öppen i

toppen. I den öppningen lades smala käppar, på hvilka

köttet skulle läggas under rökningsoperationen. Midtpå

golfvet var uppgjord en svag eld, och omkring kojans fot

på insidan var en jordvall upplagd för att elden icke

skulle fatta i barken.

På aftonen kom Robert till kalkonställena, der han

fann äfven det sist utströdda kornet upplockadt. Harald

hade tillstyrkt honom att strö dit korn ännu en gång,

men icke spridt såsom till såning, utan i en rad i en

ränna, som blef uppåtad i marken. Denna ränna varanlagd i vnk rigtning från ett tätt buskage som kunde

lemna skygd. Kalkonerna äro storätare, och då de finna

en samling såsom den här utlagd,a ställa de sig på ömse

sidor om åteln. En skytt som då har laddadt med

grofva hagel, kan på det sättet få ända till sex, till och

med åtta i ett skott, då han skjuter på raden der

hufvud och halsar äro i sysselsättning.

Då Robert ännu en gång kom till stället, var

intet af det utlagda borttaget; han förstod då att fåglarne

eodast på förmiddagen besökte platsen. Han begagnade

tiden för att ställa beqvämt för sig med att få skydd.

Nära intill platsen var ett af naturen bildadt håg, en

vinkel af buskar, danad såsom ett V. I sjelfva spetsen

af denna vinkel satte han en »skärm» af murgrön,

manshög och alldeles tät nedtill, men glesare på en

punkt der han hoppades få sticka fram bössmynningen.

Äfven gjorde han i ordning sittplats, i förmodan att

möjligtvis komma att länge nog få vänta på fåglarnes

ditkomst.

Följande morgon gick han dit i dagbräckningen,

sedan Marie gifvit honom kaffe, och då det var

tillräckligt ljust för att blekningen i träden kunde skönjas.

Hans kosa var åt östra sidan. Morgonstjernan tindrade

emellan de lummiga trädpartierna.

Frank hade varit ifrig att få följa med Robert, ty

han hade nu fått full tillit till hans förmåga att känna

sin ställning i skogen, men Harald afböjde det, emedan

det vid kalkoiiskytte var förmånligast att jägarne vore

ju färre, dess bättre, att Robert sjelf borde vara tyst

som en liten råtta, samt att det tillochmed var råd-ligt att qvarlemna Mars, ehuru han var dresserad.

Robert gick derföre ensam, törsedd med en bok i fall han

skulle få sitta länge på sin vakt.

När han kom fram blef hans första omsorg att se

efter huruvida den utströdda lockmaten var orörd, såsom

den ock befanns. Han satte sig ned för att läsa, men

tittade alltemellanåt genom öppningen på skärmen, för

att se om några foglar skulle synas till, men ingenting

hördes mer än hans eget hjertas slag, utom att då och

då barksmulor och barr kommo ned, fällda utaf en ekorre

som satt i ett träd öfver honom. Den bok, han

medtagit, var en volym af Shakespeares arbeten, och han

blef snart så intagen i ett dramas händelser att han

glömde hvar han var och hvad han var, till dess ett

knäppande ljud väckte hans uppmärksamhet. Det måtte

ha varit ett större djur, ty trampet var tungt. Det

kom närmare. Robert tog upp bössan, som han förut

haft liggande på sitt knä; dock syntes intet. Men snart

hördes ett brakande af någon bruten gren. Allehanda

smulor föllo snart ned ifrån ett träd, på sidan om

honom. Han antog då att det varit en ekorre. »Ja, det

är det! det är det!» afgjorde han för sig sjelf.

Men det var ingen ekorre, och om Robert varit

mer erfaren skogsvandrare så hade han helt enkelt gått

hem. Men han var djupare inkommen i sin läsning än

i jagtlynnet; fördenskull fortsatte han åter dermed, och

stannade endast för att riktigt sammanhålla hela gängen

af dramat. Då såg han något ludet, liksom en yfvig

ekorrsvans något upp i trädet på en grof gren, men

något på sidan. När han såg dit, tyckte han sig se huf-vadet af cd af de i dramat handlande personerna. Han

såg också i verkligheten något, men det var ett par ögon

som glodde på honom. En lugn blick hade kunnat göra

allt klart för honom, men dertill hade han icke tid.

Fogelpjåket »pjåck! pjåck!» hördes nu ifrån de väntade.

Han såg igenom utkikspunkten och blef varse en stor

tupp som, åtföljd af fyra hönor klef fram till den utgräfda

rännan. Men Robert måtte hafva gjort någon rörelse,

ty hönorna flögo bort, hvaremot tuppen först stod qvar

och sedan gick framemot skärmen liksom för att

rekognoscera. Robert stod stilla såsom en droppe, och fågeln

lugnade sig. Han återvände till rännan och började plocka

upp kornen. Robert väntade i tanke att också de andra

skulle komma dit, men då de icke kommo sköt han

tuppen. T det ögonblick då han sköt, hörde han ett

rasslande i blad och qvistar i trädet som var ofvanför

kalkonen, och genast efter skottet föll en tung massa

ned på marken. Då han gick fram för att upptaga den

skjutna fågeln fick han se ett djur som liknade en

jättestor katt, som tog fågelns hufvud i sin mun, under

det att han satte sin stora tass på fågelns vinge. Det

var en panther. Han hade klättrat upp i trädet. Det

var en skymt af honom som Robert ansett vara en

ekorre, och hans ögon de två lysande punkterna, dem han

också sett. Han hade länge lurat i trädet för att kasta

sig på jägaren. Kalkonernas ditkomst hade gifvit hans

roflystnad ett annat föremål.

När Robert kom fram släppte panthern den redan

tagna fågeln, reste håret och visade sina förskräckliga

käftar. Om Robert genast dragit sig undan, hade hansluppit det rysliga öde, som kunnat förestå honom.

Panthern skulle då sannolikt liafva tagit sitt byte och sjelf

gått derifrån. Vid åsynen af det lörskräckliga djuret blef

han liksom förlamad. Han spände den ännu laddade

ena pipan, och höll på att skjuta utan att sigta, då han

sansade sig vid en den vildaste fräsning från panthern.

Han lade an midtemellan ögonen och tryckte af. Skottet

bestod allenast af grofva sjöfågelhagel. Tigern kastade

sig framåt emot honom. Det blodiga hufvudet och de

öppnade käftarne gjorde jägaren ännu en gång vanmäktig

af skrämsel. Han tog likväl om gevärspiporna och

ämnade begagna kolfven till klubba, men till hans stora

öfverraskning sprang panthern på sidan om honom emot

»skärmen», och ref och kastade sig åt alla sidor i

fullkomligt raseri.

Det var honom en lycklig utväg att draga sig

undan, men i detsamma varseblef han att pantherns båda

ögon voro förstörda af hagelskottet. Han ställde sig

bakom ett träd, och laddade hastigt ånyo, men nu med

rännkulor, hvarefter han vände sig mot hemleden. Men

sedan han gått ett litet stycke, började han eftertänka

hurusom faran icke numera var så stor, då vilddjuret

icke kunde se honom. Det borde väl då gå lätt nog

att nedlägga honom sedan han nu hade grofva skott i

bössan. Det skulle ju bli honom en bragd som för all

framtid blefve honom ett hedrande minne! Under det han

så tänkte, hörde han stamp i skogen. Skyndsamt gjorde

han sig i ordning med bössan, i den naturliga förmodan

att det var pantern som kom: men det var deremot den

trogna Mars, som kommit lös derhemma och nu skynd-sammast begifvit sig till den punkt der han hört

skottet. Robert ropade på honom och smekte honom då han

kom fram och tilltalade honom: »Stå nu, Mars!» det

lydde denne genast. Robert ville tilldela honom den role

som blefve jägaren en hjelp. Också var han med denne

hjelpare lugnad antingen panthern hade ögon eller icke».

. Mars såg i sin klokhet att hans herre och kamrat

var mycket ifrig, och visade sitt deltagande med alla de

fasoner han kunde. När de framkommit till stället der

händelsen tilldragit sig, sprang Mars fram till fågeln,

men då han fann honom vara död lät han honom ligga;

men då han i detsamma fick väder af pantherii reste

han håret, såg på Robert uppmärksamt och frågande.

Han visade tydligt att han förstod det farliga hos den

fiende som spåren förrådde, och hade ingen lust att

förfölja en sådan. Men Robert visade honom på spåret och

tecknade att han skulle gå framåt. Det skedde, men

med varsamhet och försigtiga steg. Han kom först till

skärmen der Robert sednast sett odjuret. Derefter gick

det i många vändningar, med tydliga tecken till

uppehåll vid gröfre buskar och vid träd — der han således

sprungit emot. Slutligen gaf Mars tecken till

utomordentlig varsamhet. Några steg längre fram blef Robert

varse panthern emellan ett par grofva liggande stammar,

försvagad och kämpande med döden. Han lockade åter

hunden till sig. Panthern spetsade öronen. Robert gick

ljudlöst allt närmare, till dess han kom på tio steg ifrån

djuret, då han sigtade med yttersta noggrannhet och

sköt hela den dubbla laddningen bakom tigerns bog. Vid

dessa skott dog djuret nästan utan att röra sig.Han fick ligga der en god stund, till dess Mars

vågade sig fram, då Robert också gick dit. Han kände

på djurets starka lemmar och såg på de förfärliga

käftarne, som han så kort förut underbarligen undsluppit.

Derpå ville han lyfta upp honom, men det öfversteg helt

och hållet hans krafter, ty djuret var så tungt som en

hjort. Det blef således tillsvidare ogjordt; han tog

kalkonen och sin bok samt bössan och skyndade hem, för

att berätta sitt farliga äfventyr.

Knappt hade han hunnit i sigte förrän Frank

upptäckte honom i skogsbrynet och sprang till honom. »Hvad,

bara en gammal kalkon!» sade han liksom på gyckel.

»Jag trodde du hade fullt med vildt, du har stått på

ett och samma ställe och skjutit flere skott. Harald

visste icke hvad han skulle tro; han mente att du sårat

en kalkon; men jag sprang åstad och släppte Mars lös.»

»Det var snällt af dig Frank», yttrade Robert

erkänsamt; »jag har aldrig så väl behöft hans biträde.»

»Men du fick inte de andra fåglarna som du

skjutit på?»

»Jag fick allt som jag sigtat på. Men det var

ett djur som var nära att få mig i stället. Hvar är

Harald och Marie?»

Efter anvisning gick Robert in i tältet, der man

var nöjd åt den stora fågeln som han medförde, men

man frågade hvarför han såg så högtidlig ut Då

berättade han sitt äfventyr, som de åhörde nästan under

qväfningar. Marie bleknade och Haralds ögon sköto

blixtar. Sams hvita tänder blottades flere gånger under

uttrycken af hans beundran.»Ack! att jag varit med!» suckade Harald som

med sorg betraktade sin skadade fot. Robert medgaf att

det skalle varit honom en stor hugnad.

»Det var ett ruskigt ögonblick då du, efter fågelns

fällande afsköt din andra pipa, med det svaga skottet,

och då panthern rusade fram! Du ansåg dig väl förlorad»,

yttrade Harald.

»Nej! jag var häftigt skakad, men jag ansåg mig

icke så», svarade Robert.

»Nej! det är också rätt; så länge något återstår

att göra, får man icke anse sig förlorad. Men hvad

tänkte du i det ögonblicket? Man tänker i yttersta

stunden så fort och så mycket, att jag väl ville höra huru

det var med dig. Säg hur det var!»

»Först och främst rann den ena tankeblixten fram

efter den andra, utan att jag hade tid att utföra

någondera, utom att jag var i ordning att nyttja kolfven.

Först ämnade jag springa undan, men icke längre än till

dess panthern rusade fram. Så tänkte jag också på livad

pappa sagt mig, att menniskans öga fixeradt på

vilddjurets blickar skall verka hejdande, men det skall väl då

vara starkare blickar än mina, ty jag var ytterst rädd.

Min nästa tanka var att aftaga mössan och kasta den,

liksom vore den ett vapen. (En fru i Ostindien hade frälst

sig och sitt sällskap med att rusa på en tiger med ett

uppspändt paraply.) En annan plan var efter en händelse

i Georgien, der en neger dödade tigern med sin knif.

Men låt oss nu tala om huru vi skola göra med

pantherns kropp. Skall den få ligga qvar, eller skola vi

bringa honom hit till tältet?»»Åh! för all del skaffa hit, honom!» svarade

Harald. »Jag tänker att bådo Frank och Marie hjelpa till

med den saken.»

Marie tycktes icke visa någon fallenhet för ett så

ovanligt fruntimmersgöromal, men Harald låtsade icke

märka det. Emellertid öfvertalade hon sig sjelf. Panthern

låg icke långt derefter framför tältet. Man sysselsatte

sig på eftermiddagen med att taga af honom skinnet,

med fastsittande af tassar, klor och öron. Robert sade

sig vilja bli klädd såsom Herkules, sedan han nu gjort

en herkulesbedrift. Harald ville hafva närmare uppgift

om negern som dödat tigern med knif.

»Den berättelsen är kort», förklarade Robert, som

sade sig blott hafva kommit att nämna den jemte allt det

öfriga. »Negern hade varit på väg till sitt hem, som låg

ett något långt stycke bort ifrån plantagen, och der han

på vägen hade att passera igenom en buskig skogsmark.

Vanligtvis gick han der allenast vid full dager, men det

hade också någon gång händt på natten. Vapen hade

han i en mycket skarp knif. Den gången då äfventyret

föreföll hade hans herre skickat bud till honom. Han

hade då midt i buskaget mött panthern och haft en

förskräcklig strid med honom. Allvarsamma märken

derefter voro sedermera synliga på stället. Panthern låg

styckad i nio delar; litet derifrån låg negern, också

nästan söndersliten. De hade dödat hvarandra.

»Det var underligt att han icke hade ett brinnande

bloss. Intet vildt djur anfaller menniskan då hon har

eld med sig», påstod Harald.

»Är du säker på det?» frågade Robert.»Så säker jag kan vara efter mångas uppgifter, och

sedan jag försökt det två gånger sjelf», svarade han.

För att upplysa den saken berättade Harald

följande: »Jag kom tillika med min fader och två andra

herrar på ett jagtparti i en känd bergstrakt. En af

sällskapet hade hört att vargar funnos i trakten, och,

emedan han ville hafva ett byte den aftonen, hade han strukit

dyfvelsträck under sulorna, emedan det säges att vargarne

följa efter den lukten. Antingen det nu så var, eller att

vargarne hade lukten af vårt skjutna vildbråd, infunno

de sig i sådan mängd, att vi icke fingo någon hvila.

Våra hästar blefvo skrämda utaf tjutet, så att vi knappt

kunde hålla dem bundna. Hundarna smögo sig in i

tältet Vår enda tillflykt var att underhålla en stockeld,

som brann hela natten. Vi sökte att komma åt dem,

men de hoppade i mörkret innanför buskarne, så att då

vi gingo åt ena sidan drogo de sig åt den andra. Det

var då som jag hörde en af herrarne säga, att alla vilda

djur äro rädda för elden. — Det andra tillfället var då

jag, förlidet år, var på jagt tillika med några jemnåriga.

Vi hade ingen lycka med oss. Något före dagningen

lemnade jag sällskapet och gick hem. Innan jag

skiljdes ifrån de andra hade vi hört en panther i skogen;

han skrek som ett litet barn. Det hördes alldeles i den

rigtning der jag skulle gå fram. Kamraterna afrådde

mig från att gå, men jag gjorde mig ett bloss, och

lofvade att jag skulle med det gå förbi ett dussin panthrar.

Jag hade en fjerdedels mil hem. Panthern lät höra

utaf sig ända till dess jag kom in i hemmet; då

slutade han skrika. Jag hörde en gång tunga skutt, ochsåg ett var lysande punkter, och tror att det var

panthern, och att han afållits af skenet från blosset.»

TJUGONDEFERDE KAPITLET.

Kalkonfälla. — Rekognoscering. — Landets utseende. —

"Madame Bruun". — Natt i skogen. — Prärie.

Tndiankoja. -- Fruktträd. — Märkvärdig källa.

Vi förbigå de hvardagliga händelserna i den lilla

kolonien. Tre veckor hade förflutit så der temligen

likformiga med expeditioner för fiske eller jagt, för

hushållets behof, - äfvensom för framtiden, hvarvid torkning

och rökning voro de egentliga förvaringsmethoderne. De

tre veckorna äro räknade från äfventyret med panthern

den 6 November, till den 27, då sakerna togo en annan

vändning. Det enda märkvärdiga, som föreföll under

denna tid, var att man gjorde ett fänge för att få

kalkoner. Det var en instängning om tio eller tolf fots

fyrkant, med ett djupt dike som gaf ingång utifrån. Diket

var tillräckligt djupt för de stora fåglarne att krypa

igenom under gärdesgården. Men. närmast denna var diket

på insidan öfverbygdt liksom med en bro, så att då

fåglarne kommit in, skulle de icke komma ned i diket

innanföre och på det sättet komma åter ut Denna fälla

är uppfunnen på grund af den erfarenheten, att kalkonen

väl alltid ser nedåt när den skall söka sin föda, meneljest aldrig. Detsamma gäller om söderns rapphöns, och

kanske om alla hönsfåglar. Med detta fånge togo

gossarne så många kalkoner, att de slutligen nästan hade

leda vid att se dem.

Haralds fot var undertiden så återställd, att han

kunde begå sig vid alla vanliga tillfällen. Sams ben,

som väl ännu icke kunde begagnas, voro likväl

påtagligen i godt läkningstillstånd, så att man kunde hoppas

hans fullkomliga återställande inom få veckor. Ofta hade

de tillsett sin signalflagga, och sett öfver vattenhorisonten,

men aldrig sett något segel eller någon signal. De

unga hade fått lära sig tålamod, och att med lugn afvakta

den tid, då de kunde börja sin tillämnade båtbyggnad.

De äldre gossarne hade redan ifrån första tiden då

de drefvo i land på ön, tänkt på att undersöka landet;

men hittills hade flere omständigheter mellankommit.

Mest hade Maries nervösa fruktan för ensamheten hindrat

dem, helst efter händelsen med panthem. Men nu

förklarade hon sig beredd att vara ensam med Sam såsom

skydd och Frank såsom vakt. I nödfall ville hon gripa

sig an sjelf, i händelse af behof.

Man hade vid denna tiden ett ganska godt förråd

af matvaror. Fem hjortar hade man skjutit, deras kött

var förvaradt såsom rökt. Man hade haft tillräcklig

tillgång på mat af kalkon från fällan, ostron, krabbor och

fisk, samt grönsaker som Robert lärt dem samla. Ett

betydligt förråd torkad fisk, fyra feta opossum i buren

och två lefvande kalkoner — allt utom de matvaror

som de haft med sig hemifrån. Innan man åtskiljdes

anskaffade gossarne ymnig tillgång på ved åt Marie förköket och rök-kojan, samt ordnade för öfrigt allt efter

möjligheten för hennes oberoende under deras frånvaro.

De qvarlemnade gevären, laddade med rännkulor, och ställde

dem åsido i tältet för möjligt behof. De ville också bygga

en vall med pallisader omkring tältet, men Marie afböjde

det och ville icke anses till sådan grad mesig.

Det var redan ljusa dagen då gossarne, den 30

November, drogo sina färde. Robert bar matsäcken, som

bestod af rostadt korn, torrt kött, och några hårda

brödkakor som Marie bakat. I bältet bar han en stor

krutflaska utaf koppar, för att deri hafva vattenförråd.

Harald bar ett täcke hoprulladt, och hade Franks yxa i

bältet.

För att undersöka öns sträckning utmed hafvet,

följde de utefter den släta sandremsan, men stego emellanåt

upp på den egentliga jordstranden för att öfverse det

närmast liggande landet. Deras tåg gick, efter

öfverenskommelse, långsamt i början, ty de hade tillräcklig

erfarenhet såsom fotgängare, och visste således att ju

långsammare en sådan resa börjas, desto större sannolikhet

har man för att den skall med framgång och

beqvämlighet fortsättas.

Efter en mils gång sågo de bestämdt öns slut i

söder, likväl på ett afstånd af ännu en mil. Den

utmärktes af högt uppkastad sand som nästan öfverhöljt

en grupp af krokvexta och fula dvärgcedrar. På andra

sidan om jordstranden sågo de viken gående åt öster,

och på ena sidan beväxt med mangrovebuskar. De voro

belåtna med denna kännedom, och då de sågo att viken,

7efter en knapp mils lopp vände sig åt norden, vände de

sig österut under förmodan att der någonstädes möta

stranden. Den ofruktbara sandstranden, med derofvanför

liggande rätta jordstranden, som hade föga omvexling med

annat än har och der en lund af cedrar, och på annat

ställe en liten samling Oactus samt enstaka höga

palmer som stodo såsom gigantiska skiltvakter öfver det

lilla sällskapet, allt detta blef olika då man kom in i

landet, da man törst kom till en stäcka småskog och en

liten varietet at ek, vidare till stora träd som ofta voro

öfverflätade med slingervexter af vilda vinrankor, hvilkas

långa festoner voro tyngda utaf blå och purpurfärgade

drufvor. Mot midten af ön märktes ett plötsligt

uppstigande, med karakteren at hvad som i Amerika benämnes

»Hammock», och som för ett ovandt öga förekommer

såsom ett träsk midtpå den höga kammen.

Innan de lemnade sandstranden hade de släckt sin

törst i en källa med friskt och svalkande vatten, som de

funno vid linien för flodvattnets högsta stånd. Men sedan

de kommit in i. skogslandet voro drufvorna alltför

lockande. De nedsatte sig och åto en sparsam middag, vid

åsynen af den mest prunkande desert af frukter som

hängde omkring och öfver dem.

De fortsatte sedan sitt tåg åt öster, ett par tusen

alnar längre fram. da Mars, som dittills tratvat fram med

filosofiskt lugn, liksom han förstått att hans herrar hade

helt annat för sig an jagt. plötsligt rusade framåt några

steg och vädrade starkt, men slutade med att under

morrande komma tillbaka liksom for att söka beskydd.

»Jag vill försäkra att här är en panther», påstodRobert. »Mars gör på sätt som då han var med

mig och kom på pantherns spär. Vi torde böra draga

oss undan! eller hur?»

»Nej, visst inte, vi skola se hvad det kan vara»,

påstod Harald. »Vi äro ute på rekognoscering; dit hör

också att få veta hvilka djur här finnas. Panthern är

rädd till dess han finner sig hafva öfvermakten; och om

du kunde besegra en med harhagel, så kunna vi båda

väl få makt med en annan, då vi äro försedde med

grofva skott.»

»Men», invände Robert, »min seger var mera

tillfällighet än en följd af min skicklighet; jag tycker det

vore bättre att undvika ett sammanträffande; men det

må då ske om vi gå fram med mycken försigtighet, till

dess vi få se hvilken granne vi hafva att möta.»

De hetsade fram hunden, som såg upp, liksom med

invändning mot försöket, men då de vidhöllo befallningen

gick han framåt, men mycket försigtigt och långsamt,

så att han icke var långt framom bössorna. Gossarne

gingo i bredd framåt, med gevären i ordning att i

ögonblicket användas. Efter en fjerdedels timmas gång

stadnade hunden tvärt, med håret i ända utåt hela ryggen,

samt morrade och visade sina huggtänder. Frän ett snår,

icke tio steg derifrån, hördes ett djupt mumlande läte,

som uttryckte ilska och trots. Harald skyndade genast

till hunden och blef varse en stor björnhona, åtföljd af

två ungar, som sprungo bakom henne, medan hon vände

sig framåt för att hålla de anfallande i styr.

»Vi få vara försigtiga», sade nu Harald i sin tur;

»en björnhona med ungar är icke att leka med. Antin-gen få vi lemna henne eller följa på ett aktningsfullt

afstånd. Skola vi göra det? Hon har säkert sin lya här

nära intill, och gar kanske nu dit.»

Robert var icke mycket lysten för en närmare

bekantskap med besten, men var lugnare med sin rädda

kamrat vid sin sida; men också verkade nyfikenheten,

som ännu mer äggas af äfventyr som kunna åtfölja. De

gingo säledes etter björnen, och rättade sig efter hundens

varsamhet, och sågo emellanåt en skymt af björnen och

ungarne, till dess de kommo trettio steg från ett

tulpanträd om tern fots diameter, ihåligt vid roten, så att de

retirerande djuren kunde komma in deri.

»Alltså är fruns sommar-residens der!» sade Robert

under det de stadnade för att närmare granska

belägenheten. »Skola vi knacka på dörren och fråga hur

familjen mår?» frågade han derjemte.

»Det anser jag icke lämpligt», svarade Harald;

»den gamla frun tyckes vara vresig emellanåt, och just

nu låter det som hon icke vore i sitt bästa lynne. Akta

dig Robert! spring upp genast i det der trädet! fort

fort!»

De klättrade upp i ett smalt träd, och då de väl

satt sig i ordning anmärkte Harald, att hon gerna kunde

komma om hon tyckte om skott. En björn kan icke

klättra upp i ett så smalt träd, han får intet tag med

tassarna, ty han kan icke omfamna det; han är för

oböjlig i armarne. Han behöfver ett mycket större träd för

att fatta omkring det.

Men frun var ganska fredlig, såsom hennes likar i

det slägtet, och var icke tallen för att oroa någon, omhon sjelf fick vara i fred: och i den stunden hade hon

dess utom sina små som berodde af hennes egen

frälsning. Hon åtnöjde sig med att gå fram och åter

utanför hålet och antyda de näsvisa besökande att aflägsna

sig ifrån hennes närmaste område. Hennes språk till

dem var mycket begripligt.

»Jag menar att vi nu gå vår väg», yttrade Harald

»det vore ohöfligt att göra frun besök i hennes

sängkammare; men då Sam blir frisk, må vi väl förnya

visiten.

Hunden lockades upp och blef berömd för sitt kloka

sätt, hvarefter man steg ned och drog sig tillbaka, men

Mekade i träden ifrån tulpanträdet ända till viken.

Vidare märkvärdigt hände icke den dagen. När de

gingo ifrån viken, som, efter en stor krökning i sydost,

flöt så nära intill det ställe der de nu stodo, att den

der erbjöd en god landningsplats för båtar, vände de åter

inåt skogen, med nordlig rigtning, parallelt med stranden.

Då solen gick ned, stannade de vid en stor nedfallen

tallstam, som var mycket fet. Der ämnade de taga

nattqvarter och tände eld på den kådiga stocken.

Rundtomkring den rensades en oregelbunden krets, som de

afbrände på insidan, för att få fred för insekter, och der

man icke behöfde frukta för att elden skulle sprida sig

till skogen. Derefter gjorde de sig ett tält på det sättet,

att de hopbundo unga löfträd med topparne inböjda till

ett hvalf eller tak, och fyllde mellan dem med murgrön.

Ett närstående träd gaf dem en tillräcklig mängd mossa

till bädd; medan Robert gjorde denna i ordning, samlade

Harald feta tallgrenar för att underhålla elden på natten.Undertiden hade mörkret kommit öfver trakten.

Jupiter, som nu var aftonstjerna, glänste så vackert på

vestra himmelen, under det att Orion lyste i öster. De

båda vännerna sutto i angenäm hvila, lyssnande till

eldens lifvande språk, och betraktade den vackra

belysningen på skogen. Derefter framtogo de mat och gaf snälla

Mars också sin andel, hvarefter de lade sig ned på

bädden, anförtroende sig i en skyddande försyns omvårdnad.

Det är ett eget, ett vildt nöje i att sofva i den

djupa mörka skogen. Känslan af ensamheten,

medvetandet af att vara blottställd; det ständiga suset i löfven,

eller också en ljudlös stillhet, som endast störes af något

nattdjurs tassande, det melankoliska lätet från en

hvilolös uggla — allt gör en omvexling som förefaller

civilisationens menniskor högst underlig, men som för sin

dysterhet fordrar ett modigt sinne för att kunna erfaras

med trefnad.

Efter ätningen försökte gossarne att sofva, men det

nya i förhållandet höll dem vakna. De stego upp från

mossbädden, satte sig vid elden och samtalade om de

hittills upplefvade äfventyren, och de som kunde vänta

dem. Omkring dem rådde tystnad. Deras röster tycktes

vara ännu vekare och mera barnsliga här i djupa

skogen; och, inneslutna i en illuminerad krets, som omslöts

af ett ogenomträngligt mörker, kände de sig såsom blotta

punkter midti den omätliga verlden.

Ändtligen afstadnade deras sentimentala känslor, så

att de ånyo lade sig på mossbädden, med bössorna invid

sig och med Mars vid sina fötter. Eldens sprakande

vaggade dem till sömns; och då de vaknade hade" dags-Robert och Harald i skogen.ljuset redan spridt sig öfver naturen, och stjernorna

försvunnit. De sprungo lifligt upp ifrån bädden, och, innan

solen syntes uppstiga, voro de åter på sin vandring mot

norden, allt parallelt med kusten. Deras gång var nu

långsam och tröttande. De hindrades af träd med

rankvexter emellan, samt högt gräs som vexte på landhöjden,

med omvexling af lagerträd, palmer och majestätiska

cypresser, hvilkas besynnerliga stammar vid roten uppstego

såsom koner. Marschen kom aldrig fortare än en mil

på sex timmar.

Flere skockar af hjortar sprungo framför dem, och

en gång, då de voro på landhöjden, der småskogen vexte

mycket tätt, voro de nästan alldeles inpå dem. Men de

sköto icke, emedan de icke behöfde det.

Vid middagstiden kommo de ut på ett öppet fält,

som Harald förklarade vara en liten prärie. När de nu

skulle beträda den. med stor förnöjelse att slippa ut ur

den snarbundna skogen med dess Lianer, fattade Harald

Robert häftigt i armen och hviskade: »Gå tillbaka!

Re der!»

Robert kastade ögat dit, och drog sig tillbaka i

buskarna, hastigt såsom han skulle sett en panther. Det

var en indiankoja. Gossarne sågo på hvarandra, rätt

obelåtna: pulsarna slogo hårdt och de andades hastigt

och kort. Att indianer funnos på ön! och så nära deras

läger! Hur kan det nu vara med Marie och Frank?

Efter längre betraktande ifrån deras gömställe

andades de lättare. Det var verkligen en indiankoja der,

men den var tydligen öfvergifven. Det vexte högt gräsvid ingången, och den var upptill infallen; helt visst i

åratal obebodd.

De gingo i hast deråt, och kommo in i den. Gräs

vexte också invändigt och mögel och mossa på väggarne.

1 midten var en graf, mycket nätt gjord, och öfverbyggd

med en hägnad af fina pålar. Vid dörren stod en

mortel, gjord af cypressträd och grundt urhålkad, med en

smal rörformig urholkning i midten. Ofvanför den i ett

slags hylla på väggen låg stöten, synbarligen mycket

begagnad i den ändan, som af de hvita nyttjas till

handtag. Huset var öfverskyggadt af tre stycken träd.

Rundtomkring foten lågo kurbitsskal i stor mängd, från och

med den storlek som begagnas till små kruthorn ända

till storleken af flere kannors rymd. Utanför kojan och

vid kanten af prärien syntes en tät plantering af vilda

plommonträd.

Harald förklarade att kojan måste tillhört en

gammal indianhöfding, emedan det simpla folket icke brukar

hafva så många beqvämligheter. »Sannolikt har han

dragit sig hit sedan hans stam blifvit till större delen

utrotad. Efter hans död hafva då hans barn begrafvit

honom och gått härifrån. Stackars karl! här ligga hans

qvarlefvor. Han hade en vacker ö, och vi ha blitvit

hans arftagare!»

Med tungt sinne betraktade gossarne det sorgliga

förfallet. Det verkar alltid en melankolisk sinnesstämning

att se ett ställe, der menniskor haft sin trefnad och

derifrån de gått bort. Det påminner om hvad som

förestår oss; och den sorg som vi känna är en sorg öfver

vår egen bortgång.Klockan var tolf, och aptiten började lata förmärktf

sig. Harald föreslog att söka omkring efter en källa; ty

att en sådan skulle finnas i grannskapet antog han

såsom säkert. Den skulle bli dem till stor fördel vid

deras jagter från hemmet.

Under en half timmes tid sökte de förgäfves, men

men just då man var i begrepp att afstå från vidare

försök, ropade Harald: »Här har jag den! Kom hit

Robert och se hvilket förtjusande ställe!» Robert skyndade

dit, det var en djupt inskuren ravin som utgjorde östra

ändan af prärien. En aln nedanför dess gröna kant såg

man en sällsamhet i dess slag, en stråle af klart vatten

som sprang ut ifrån roten af en ihålig trädstam *). Det

var friskt och förenade skönhet och en förträfflig smak.

När de släckt sin törst och öppnat sin matsäck,

fästades Eoberts uppmärksamhet på en guldglans vid

kanten af det släta fältet. De gingo dit och funno flere

varieteter af pomeransträd som hade ymnig frukt, äfvenså

limonträd, hvilkas förträffliga frukter erbjödo sig åt de

ankommande. Gossarne satte sig ned under dessa

herrliga träd och höllo der sin middag, hvartill frukterna

kommo att utgöra deserten. Derefter togo de så mycket

deraf som de kunde medföra, och vände nu sin kosa åt,

hemvägen.

Emellan dessa pomeransträd och de som de långt

förut upptäckt, var ett blott litet afstånd ett tusen

famnar, och äfvenledes blott en halfrnil qvar till tältet,

dit de lyckligt återkommo något längre fram på efter-

f) De svarta gummiträden hafva, likt de flesta träd som

vexa i sumptrakterna, en delad och ofta ihålig rotända.middagen. Alla blefvo hjertligt glada vid återseendet.

Frank gäckades med dem, på sitt vanliga vis, »att tvä

jägare varit borta tvä hela dagar utan att få mera än

några pomeranser.» Men Marie sade att hon saknat dem

mycket, isynnerhet på aftnarne, men att allt varit stilla

som vanligt. Hon hade hvarken sett eller drömt om

någon panther.

TJUGONDEFEMTE KAPITLET.

Planer. — Nytt besök på prärien. — Upptäckter. —

Skoarbete. — Sjöfåglar.

De två dagarnes tåg var mer än Haralds fotled rätt

väl kunde fördraga. Han måste ett par dagar derefter

hålla sig stilla, och badda på flitigt med kallt vatten.

Sam deremot vann oväntadt hastig läkning; han påstod

fördenskull att han nu gerna kunde få stå på sitt ben;

men Robert satte sig deremot, »för att icke våga för

mycket, enär det vore af största vigt att hafva honom

till hjelp då man skulle bygga båten, hvartill fordrades

uthålliga krafter, hvarför det vore bättre att Sam ännu

en vecka sparade sig från all ansträngning. Armen

borde sparas i fem veckor, och benet i minst sex veckor

eller sju.»

Marie och Frank hade med mycken nyfikenhet

lyssnat till berättelsen om indiankojan, prärien, skogen medvilda vinrankor, orangelunden och den kaskad formade

källådran. De längtade så mycket efter att få åtfölja

gossarne vid deras nästa utflykt, att desse gingo in på

deras önskan. Det enda hindret var att Sara da skulle bli

ensam hemma, men han ville icke höra talas ön) någon

betänklighet för hans skull; »man skulle blott ställa en

laddad bössa bredvid honom, så skulle han nog vara lugn.»

Ändamålet med det nya besöket på prärien var icke

allenast att söka ett nöje. De hade förut hoppats

befrielse genom andra, nu hade de funnit att den endast

kunde väntas genom dem sjelfva, Det var mellan sex

och sju veckor som de vistats på ön. Det hade kommit

olyckliga händelser emellan de försök, som d:r Gordon

gjort och låtit göra för att uppsöka sina barn, och man

hade nu insett nödvändigheten att sjelfve hjelpa sig ur

nöden.

En vinst af deras rekognoscering hade varit, att

de upptäckt mycket lämpliga timmerträd, nära hafskusten.

Väl insågo de att ciet skulle bli dem ett svårt företag

att med så få verktyg och med deras små krafter skafta

passande plankor till en båtbyggnad, helst båten icke

Ange vara alltför liten, då de voro många personer och

hade en stor mängd saker, men det var likväl

ovilkorligen nödvändigt om de ville komma ifrån sin landsflykt.

De rådgjorde med Sam om saken. Det var naturligt att

han dervid skulle hafva öfverlägset omdöme. Beslutet

blef att man skulle bygga två smärre båtar i stället

fören stor, och att dessa för vissa fall skulle fastgöras efter

hvarandra. Man skulle välja tvä cedrar om sex qvarters

diameter. De borde fällas snart och nära vattnet. Be-söket till prärien åsyftade att på samma gång bestyra

denna fällning.

I glädtigt lynne tågade barnen tillsammans ut på

deras nya expedition den 3 December, och gingo utan

rast ända till indiankojan. Oaktadt den sorgliga tanken

på den enstaka grafven i kojans golf, intogos de yngre

af det vackra skådespelet omkring stället. Det mjuka

och fina gräset på prärien de ståtliga gröna träd som

likt en mur omslöto slätten, lagerträden ofvanför kojan

-pomeranser och limoner som lyste så rödt mellan löfven —

det klara strålande källsprånget som strömmade så

vackert fram ur den lefvande roten — allt förenade sig att

hänrycka dem. Det var en så angenäm motsats mot den

ofruktbara platsen der tältet stod, att de yrkade på en

flyttning hit till detta ställe. Det hade väl också

emellanåt kommit i tanken hos de äldre; men det fanns två

starka hinder deremot; det ena att man då icke kunde

hålla utkik öfver hafvet, och det andra (som de äldre

icke ville säga för de yngre) att man var mindre säker

för vilddjur. De svarade blott att de också ansågo

prärien mycket vackrare, men att de icke ville besluta

något förrän Sam vore alldeles återställd.

Sedan de fägnat sig åt det herrliga landskapet,

delade de sig så, att de gingo åt olika håll, Harald och

Frank åt ett håll, Robert och Marie åt ett annat, men

båda partierne för att välja passande träd för

båtbyggnaden. Snäcktrumpetens ljud hindrade dem att för långt

åtskiljas. Efter en timme sammankommo de åter. De

hade blekat i en mängd träd, äfvensom de också nu ökat

sin kunskap om öns tillgångar. Harald hade upptäcktArrow-roten, af hvilken man får ett förträffligt mjöl, och

nära till samma ställe en mängd vexter med

sammetslena blad, af hela sex qvarters diameter, med en lökrot

stor som en kålrot och som Robert igenkände för att

vara en Tanyah, en vext hvars rot till smaken är lik

mjölig potatis. Det andra partiet kom ned till stranden,

der Robert upptäckte ett gammalt båtställe, och på sidan

derom en ostronbank, och på andra sidan en djup

strömhvirfvel, der lax och andra fiskar stimmade omkring ett

nedfallet träd. Maries upptäckt var mera rolig än

nyttig. Det var en vassknut af Calmus, hvaraf de

samlade några rötter. Frank var mycket ledsen öfver att

han ensam icke upptäckt något.

Efter en mycket angenäm dag, vände de om hem.

Sams hvita tänder lyste då de unga syntes i tältdörren.

Det hade varit för honom en kärf dag, men det blef

ersatt när de unga kommo.

Nu hade gossarne ett bestämdt syfte för sig — det

att fälla träden och deraf göra båten. Men hvilken plan

skulle de hafva att följa? De kunde gå ut hvarje

morgon och återkomma hvarje afton — efter att hafva

arbetat med fällningen; eller de kunde tillbringa flere

dagar å rad på arbetsstället, och låta de yngre och Sam

vara ensamma. Vägens längd fram och äter tog bort

mycken tid af dagen; eller kunde de flytta hela

vistelsen bort till hygget. Det var alltför betänkligt att för

längre tider lemna de yngre syskonen utan annat skydd

än af en sängliggande neger; vilddjur kunde ju slutligen

komma till stället Sam kunde ju knappt försvara sig

sjelf, än mindre de andra. Det rådde således myckentvekan hos Harald och Robert. Man tog ändtligen det

beslutet att uppskjuta företaget ännu en vecka, hvarefter

de tilltrodde sig kunna, dels till lands, dels på flottbro.

Hytta, sakerna till prärien och der inrätta sin bostad.

Efter detta beslut företogo de sådana små bestyr som

voro nödiga, och som icke borde komma hindrande emellan

vid det större arbetet. Deras kläder, och helst deras

skodon började blifva bristfälliga. Franks kängor hade länge

varit söndriga i tåen och gapande »och skrattade at hela

verlden», såsom Sam brukade säga.

Harald hade haft den omtänksamheten att lägga

djurskinn i lag af ekbark sedan han förut lagt den i

kalkblandning, som han åter fått af brända snäckskal. Han

hade sedan spännt dem i solen att torka, och fick dem

nu åter mjuka genom stark gnidning sedan de blifvit

smorda med fett och tran. Skinnen kunde nu begagnas

till öfverläder, fördenskull tog han dem med sig till

tältet och ropade på Frank.

»Lät mig få se din fot lite, Frank! så skall jag

göra dig ett par moccasiner!»

»Men det är väl inte ormskinn vill jag hoppas!»

invände Frank.

»Nej, men något som har samma namn. Jag skall

bli skomakare. Jag behöfver ett par skor jag sjelf också.»

»Jag ocksä!» inföllo de andra båda.

»Na. men då få vi utrusta oss alla i vildarnes

uniform och gå med moccasiner, yttrade Harald.

Franks fot ställdes på lädret, som derefter drogs upp

at bada sidorna kring foten. Derefter skars det efter

måttet Det blef en kort söm vid hälen och en längrefrån tån till skaftet. Sömmen var således snart gjord.

Frank försökte den och fann den passa mycket bra åt

foten. Knappt var detta gjordt förrän man hörde två skott

från ån hastigt efter hvarandra ur Roberts dubbelbössa.

Harald tänkte på händelsen med panthern, och hetsade

Fidella deråt, samt fattade hastigt sin bössa och sprang

efter till stället derifrån skotten hörts. Han hade icke

kommit långt förrän han fick se Robert på sandstranden,

arbetande med att släpa med sig något i vattnet. Fidella

hann snart fram, Robert klappade henne och visade henne

utåt vattnet, dit hon då genast kastade sig samt kom

fram med något mörkt som hon lade på en hög som

förut var samlad invid honom. Då Harald kom fram såg

han sex stycken sjöfåglar af en storlek emellan änder och

gäss, ett för honom hittils obekant slag, men som

Robert sade honom heta »Brant», (äfven kallad brand-gås).

»Tänk dig, Harald! hela stranden låg full af

sådane!» utropade Robert. »Jag sköt fyra i mitt första

skott och tre i det andra, fastän en föll ned i kärret och

gick förlorad. Deruppe var en hel mängd anddrakar som

betade ekollon. Jag skulle kunnat skjuta flere ibland

dem, men jag ville heldre skjuta dessa.»

Harald omtalade sin öfverraskning emedan han trott

att Robert var hemma; han hade fruktat för ett nytt

pantheräfventyr, så att han derför skickat Fidella till

Roberts hjelp.

Robert fann hjelpen god, ty utom den hade en at

de skjutna foglarne icke kunnat åtkommas. Dessa

upptogos nu och man återvände hem. Alla fägnade sig åt

detta ombyte i matförrådet. Det nya vildbrådet var såsmakligt som Robert sagt, och var en treflig omvexling mot

änder, som förut länge utgjort en hufvudartikel för bordet.

1 två dagar hade de att göra med skomakeriet,

hvari de snart hunno en sådan skicklighet att Harald

påstod det vara ovisst huruvida den gamle Torgah skulle

kunnat göra bättre moccasiner än de som nu här voro

tillverkade. Men här var också en förbättring, som icke

tillhörde Indian-konsten. Den var fasta sulor. De

gjordes af valda tjockare hudstycken, men dessa voro kanske

icke så väl genomgarfvade. Emedlertid skyddade de väl

mot taggar på marken.

TJUGONDESJETTE KAPITLET.

Uppbrott till prärien — fattlig plundring. — Farlig fälla.

— Hemlighetsfulla signaler. Bitter missräkning.

På mandagsmorgonen blåste vinden så gynnsamt på

stranden, att gossarne redan innan floden steg lastade sin

flotte och gjorde i ordning ett slags segel och voro

färdige att begifva sig af. Samma flotte som gjordes för att

hemta Sam, var nu för liten, och stockarne deri så sura

att den icke kunde bära allt det som man behöfde föra

med sig, så att de önskade tillöka hennes dimensioner.

Men det uppehöll dem icke länge. När allt var färdigt

och sakerna instufvade, kraflade sig också Sam med godtillhjelp, upp från bädden och fördes till farkosten, der

han satte sig till rodret, medan Harald skötte årorna,

och de tre syskonen gingo till fots efter den tydligt

utmärkta och blekade vägen till prärien, derifrån de skulle

vara färjan till möte vid dess landning.

Färden till sjös varade ungefär tre timmar, så att,

när den klumpiga farkosten syntes vid land kunde

Harald genom en tunn remsa skogland se att Robert redan

fällt tre stycken palmträd, vid den andra stranden, och

nu var sysselsatt med att hugga utaf dem till lämpliga

stycken.

Harald frågade honom om det varit någon fågel

som flugit till honom med en sådan helsning som han

önskat kunna skicka honom? »Håller du icke på med

att göra en ny flotta?» tillade han.

»Ja», svarade han, »jag tänkte att om vi kunde få

en sådan i ordning, så kunde vi taga vår last till

prärielandningsstället, och den der kunde tagas tillbaka för att

derpå hemta det öfriga.»

Det förslaget var så klokt att gossarne knappt gåfvo

sig tid att äta eller hvila innan de bragt det till

verkställighet, och, så snart vattnet syntes draga sig tillbaka

utåt, skildes de, så att Robert, Marie och Sam gingo till

prärie-landningsstället, der de redan hade satt upp tältet

och gjort upp eld. Men Harald och Frank begåfvo sig

tillbaka till det gamla stället, der de fastgjorde flotten

och togo med sig Nanny, Dora, killingarne och

Opossumburen, med hvilka alla tamda, de begåfvo sig

landvägen till det nya hemmet.

Flere dagar användes på att flytta sakerne och göra162

den nya bostaden i ordning med flere beqvämligheter an

förut. Tältet lemnades icke qvar på den punkt vid

stranden der det först blef uppsatt, utan vid utkanten af

slätten, ett stenkast Ifrån källan.

På tredje natten efter flyttningen ledo de en förlust

som var dem ej blott sorglig utan också väckte deras

oro. Nanny och killingarne hade icke fått någon särskild

plats, utan hade valt lägerställe under en mossig ek,

deromkring drefvo de och betade på dagen, och dit togo de

sin tillflykt på nätterna. Vid det tillfälle som här är i

fråga, hade gossarne just lagt sig till hvila för natten,

då de hörde en af killingarne bräka erbarmligt, och dess

skrik åtföljdes af de andra getternas tramp då de sprungo

till för att hjelpa. Gossarne grepo till gevären och ropade

på handarne, togo hvar sin eldbrand och skyndade till

stället der skriket hördes — nu allt jämmerligare, till

dess det förlorade sig i aflägsenheten. Plundraren var

utan tvifvel en panther. Denna händelse var tillräcklig

att betaga gossarne modet, ty dels skulle de på det sättet

småningom förlora sina hemtamda djur, dels blefve det

osäkert för dem sjelfva; isynnerhet tänkte de då på den

lilla gossen. De bundo Nanny nära invid tältet, gaf

henne gräs och löf, samt beslöto att alltid hålla en stark

eld vid makt. Derefter gingo de till sängs, men ledsna

och oroliga. Harald sade, efter en stunds tystnad: »Jag

skall göra mig i ordning för hans räkning innan han

hinner bli hungrig igen.»

Natten förflöt sedan i lugn. Frank sof redan när

olyckan skedde och visste intet derom förrän han,

följande morgon, fick se Nanny med bara en killing ochhenne sjelf bunden med hundkopplet. Ban frågade hvad

hon gjort eftersom hon blifvit bunden, och hvar den

andra killingen var?

»Stackars min Jenny!» klagade han då han fått

höra händelsen. (De båda killingarne som voro en bock

och en get hade fått namnen Paul och Virginia, men

Frank sade alltid smeknamnet Jenny) »stackars Jenny!»

Han gick till Nanny, smekte henne och talade i ömklig

ton: »stackars Nanny! är du ledsen nu för din dotter?

Tänk hon har blifvit uppäten af en panther.» Nanny

såg också ledsen ut.

Man insåg att det behöfdes ett stängsel omkring

husdjuren; men Harald förklarade att han ville innan

qvällen hafva något färskt vildt, och ville fördenskull vara fri

frän andra göromål för att besörja detta enda, Robert

tillstyrkte det, och undvek att följa honom, då det

kunnat se ut såsom han velat undandraga sig de mindre

roliga göromålen vid hemmet. Han satte upp ett

stängsel, ett högt pallisadverk, bestående af stolpar som slogos

ned i jorden och ofvantill sammanbundos. Harald hjelpte

till att hugga, hvassa och bära fram virke, och strax

efter sedan de ätit middag tog han Frank med sig och

lemnade åt Robert och Sam att göra staketet färdigt.

Han hade icke varit borta mer an halfannan timme då

Robert hörde ett skott med ovanligt stark laddning, men

åt det hållet der han skjutit de många sjöfåglarna

»Nå nå! yttrade nu Sam, »massa Harald har laggt

i för starkt krutskott för en studsare!»

»Och dessutom ett alltför enkelt vapen för att skjuta

i sjöfågelskockar», tillade Robert.De hade båda varit alltför ifriga med sitt arbete

för att i lugn tänka efter att skottet var för starkt för

att vara ur Haralds gevär. En halftimma sednare

hördes ännu ett skott, men både mycket svagare och mycket

närmare, så att det tycktes komma ifrån landtungan der

pomerans-lunden var. Robert såg frågande på Sam, och

ämnade just säga att det icke var Haralds bössa, emedan

den hade ett annat ljud, men tanken försvann. Ännu

en stund derefter igenkände man smällen af Haralds

gevär, och litet före solnedgången kom Harald tillika med

Frank tillbaka, och Harald bar med sig en unghjort.

»Det det är rätt bra, men du har varit mindre

lycklig i dag» helsade honom Robert som nyss slutat

staketet och fört dit Nanny och den qvarlefvande killingen.

»Hvaruti har jag varit mindre lycklig?» frågade

Harald.

»Med det att du icke fick mera.»

Harald syntes förundrad, men förstod det inom sig

allenast så att han eljest brukade hafva mycket större

jagtlycka. Emedlertid bad han Robert komma med och

hjelpa honom med ett litet arbete före mörkret. Han

sade sig ämna sätta upp en varning emot nattplundrare.

Med förenade krafter tillställde de ett giller som

väl var enkelt, men hvarom Harald yttrade sig att det

väl kunde skaffa dem en panther till följande morgon. Han

lade Riley"s grofva bössa på ett par starka klufna pålar,

något mer än en fot ifrån marken, spände hanen och

band ett snöre vid trycket så att, när det drogs framåt

skulle låset fällas och skottet gå af. Ett stycke af

hjorten var förut fästadt vid snörets ända, och lagt på enannan påle. Om detta lockbete togs så skulle bössan

smälla af, och skottet träffa det djur som tog

köttstycket. Andra stolpar nedslogos omkring så att köttet

icke kunde tagas annorlunda än i den linie som var rakt

ifrån bössmynningen.

Han laddade nu med löst krut och drog sjelf på

lockbeten, hvarvid skottet rigtigt afbrann. Dereter

laddade han skarpt, under yttrande att om det nu fanns i

skogen en panther som var trött vid lifvet så kunde han

här finna hvad han behöfde.

Hundarne bundos och saken var besörjd. Så länge

ynglingarne höllo på dermed, hade de icke tanke för något

annat, men då det var färdigt, började Harald fråga

Robert om hans yttrande angående den svaga jagtlyckan —

som han sjelf förklarade dermed att han gått åt orätt

trakt af skogen, emedlertid hade han ju fått allt som han

skjutit på; »men, tillade han, hvad sköt du på? jag

hörde dina skott.»

»Mina skott!» upprepade Robert, »nej, jag har icke

skjutit, men jag hörde två grofva skott bortåt stranden

och jag trodde att du ville pröfva dig med att skjuta

änder med studsare.»

Harald såg förundrad på honom. »Har du icke

skjutit?» sade han. »Har Sam varit ute då?»

»Nej, han har arbetat oupphörligt tillsammans med

mig, tills några få minuter förrän du kom hem!»

Efter ytterligare förklaringar blef man mycket orolig.

Man befarade antingen att Indianerne voro i

grannskapet, eller att vänner varit i närheten utan att se

signalflaggan.Hobert grämde sig och ville springa ned med

bössan, emedan det ju kanske icke ännu var försent att låta

höra af sig.

Han sprang in i tältet och kom ut med bössan i

handen; men fick da en ny tanke: »men om det vore

fiender som skjutit.»

»Då måste vi underkasta oss faran. Om det var

indianer sa vore det förgäfves att söka gömma sig. Då

hafva de redan sett våra spär, och om de äro fiendtligt

sinnade, skola vi snart erfara, det. Låt oss häv lossa

skott på skott, till signal!»

Det skedde och ekot upprepade det i skogen, men

intet annat ljud besvarade dem. De som skjutit de

hemlighetsfulla skotten hade antingen åter lemnat ön, eller

vore de icke sinnade att svara.

Öfver detta förhållande hade man emedlertid långa

funderingar. Med antydningar sinsemellan öfverensstämde

de äldre i att det var mera skäl till farhågor än

förhoppningar. Man åt sin qvällsmåltid med tungt sinne, och

äfven de båda yngre syskonen gingo ledsna till sängs.

De äldre, och Sam, voro länge uppe. De afvaktade

vildarnes anfall, och hade olika planer om försvaret emot

dem. De fördelade en vakthållning så att alltid två

fingo gå till hvila. Allt var tyst intill morgonen, då,

under Sams vakt, ett studsareskott hördes icke långt bort

ifrån stället. Vakten tillkallade ynglingarne som i

ögonblicket stodo färdiga med geväret i handen, beredde att

afslå ett anfall. Men snart yttrade Sam med häftighet:

»inte Indianer, inte Indianer; det var gillerbössan! Hör

hur det ryter! Nu fick den rätte fienden äta bly!»Hastigt tände man ett bloss, och släppte lös

hundarne och sprang till gillrat. Der var ingen panther,

men väl en vildkatt, som rullade sig och dog. Den var

nära så stor som Mars, åtminstone lika lång, men icke

så grof. Under denna episod kom dagningen öfver den

östra delen af skogen, och de ville icke åter lägga sig

såsom de väl kunde hafva behöft --- utan började

dagens arbeten.

Men dessa arbeten voro i. afseende på behofvet så

stridiga till idéen, att man knappt kunde afgöra för sig

hvad som borde företagas. Det var tydligt att någon

borde gå till kusten för att se om vänner voro der eller

hade varit der. Men hvilka borde gå och hvilka borde

bli hemma? Om indianer funnos i trakten, vore det

farligt att dela sin lilla styrka, men alla kunde icke gå,

då Sam ännu var konvalescent och gick emellanåt på

Haralds kryckor. Harald erbjöd sig att gå ensam, men de

andra ville gå med — i tanka att fadren kunde vara der.

Sam gjorde slut på ovissheten genom att uppmana

dem alla att gå tillsammans. Föl1 sin del behöfde han

intet försvar, ty om det vore Indianer, skulle de icke

göra någon ondt åt honom såsom Neger.

Den anmärkningen var gällande, ty det hade

erfarenheten visat att Amerikas vildar aldrig visade sig

fiendtliga mot negrarne. Man fann således ingen betänklighet

vid att gå ifrån honom. Det blef öfverenskoramet att,

om något föreföll, han skulle skjuta eld på en förut

hopförd hög af torrt ris.

Hundarne följde med hela sällskapet, men skickades

en åt hvardera sidan, såsom patruller. Ingenting ovan-ligt föreföll på vägen eller syntes förefallit vid deras gamla

lägerplats, men då de kommo till den gamla ekens rot,

såg Harald i det af regnet uppmjukade muddret en syn

som väckte hans yttersta uppmärksamhet. »Se Robert!»

sade han, »se spår efter två personer som haft skor!

Roberts ovana öga skulle icke kunnat upptäcka dessa

spär, men Harald som öfvat sig med Indianernas

forskningssätt, såg hvad här varit. Dock kunde han icke

tydligt urskilja mer än två olika stöfvelklackar. Men det

var nog; en klack betydde en stöfvel; en stöfvel betydde

en hvit man. Detta var nu tillräckligt att aflägsna all

tanke på Indianska fiender.

Man lossade åter gevären för att gifva sig tillkänna

för de främmande; men med det ena skottet efter det

andra, och med att springa utåt kusten i alla rigtningar,

vanns intet. De personer som varit der, voro åter borta.

Hundarne hade gått till ett ställe på stranden der man

haft en eld, och hållit på att äta något som befanns vara

lårbenet efter något saltadt kött, äfvensom man fann

brödsmulor. När de stego ned ifrån den egentliga stranden

till sandfältet, och der såg tydliga spår utropade Frank:

»Det är Wilhelms spår; jag känuer alldeles igen dem!»

De andra granskade spåren, och frågade hvarpå

Frank kände Wilhelms spår. Han redogjorde för det:

Wilhelms spår känner jag igen på hans W. Då pappa

gaf honom ett par stora vattenstöflar, slog Wilhelm dit

många spikar i klacken, och då jag frågade honom

hvarför han gjorde så, svarade han för att dels få dem att

hålla längre, och dels för att märka dem, ty spikarne

slogos för att betyda hans namn. I den ena slog hannio spikar i form såsom W, och i den andra sju i

form såsom ett H, ty han hette Wilhelm Harper. Nå

se hit! här är också H.»

Det fanns intet tvifvel på det riktiga i Franks

tolkning. Men hvilken kunde då den andra varit? De

spåren voro tryckta utaf en fin, väl formad stöfvel.

Barnens hjerta svarade. Marie brast i gråt, och Frank

kastade sig ned och lade sitt våta kindben på detta älskade

fotspår.

Men denne älskade, efterlängtade — var borta, —

och hade varit dem så nära! — bortgången utan

något tecken, — kanske han icke var borta? kanske

kunde en hög rök återkalla honom om skotten icke märktes?

Harald skyndade till flaggstången och tände det bränsle

som man förut der samlat till en vårdkase. Köken steg

högt upp, så att den snart sågs af de öfriga som voro

något ifrån honom; men snart hörde de hans rop, och

skyndade dit. När de kommit till honom sade han: »Se

här är ett papper spikadt på barken på ett träd. Der

står med stora bokstäfver:

»Femtusen dollars belöning

betalas tacksamt åt den som kan återförskaffa ett

båtsällskap som gick ut ifrån Tampa Bay den 9 sistlidne

Oktober. Farkosten släpades bort af en djefvulsfisk, och

när den sist syntes var det nära denna ö. Sällskapet

bestod af min systerson Harald Mac Intosh, nära femton

år gammal, med svart hår och mörka ögon; — och mina

barn: Robert Gordon, fjorton är; Marie Gordon, elfva och

Frank Gordon sju år; alla dessa tre hade ljust hår och

blå ögon.

8»Ofvan utlofvade belöning lemnas för hela detta

sällskap med deras båt och tillhörigheter; eller ettusen

Dollars för en af personerna eller för en sådan

underrättelse som bevisar huru det gått dem.

Underrättelse inlemnas hos undertecknad i Tampa

Bay, hos kommendanten på Fort Brooke eller någon

tillförlitlig person i Charleston eller Savannah, i Georgia d.

9 Dec. 1860. Charles Gordon M. D:r.

P. S. Det ofvannämnda sällskapet har påtagligen

varit här på ön inom de sistförflutne tio dagarne. Jag har

undersökt kusterna i hela deras omfång. Barnen äro

borta, — jag hoppas att de larit hem. Om något skulle

hända dem, skulle det komma att förefalla mellan denna

ö och Tampa Bay. C. G.

De unga voro öfverväldigade af saknad och sorg.

»Den stackars pappa! då ban kommer hem ocb icke

finner oss der! och mamma! om hon är der fruktar jag att

hon icke uthärdar den sorgen!» snyftade Marie.

Men Frank menade bestämdt: »Pappa kommer

säkert tillbaka hit. Det vet jag; han kommer säkert.»

»Om mamma då icke är för svag, så att han ej

kan fara ifrån henne; hon är ju alltid så nervsvag!»

suckade Marie.

»Kom bara!» bad Robert, »det hjelper icke att stå

här längre och klaga; låt oss genast gå till prärien och

börja bygga våra båtar!

»Först lata veta hvar vi äro, ifall någon kommer»,

bestämde Harald, som tog upp sin blyertspenna medan

Robert mumlade tör sig sjelf, »Stänga dörren sedan hu-set är plundradt! »men Robert skref nedanför på

annonslappen:

»Det vilsekomna sällskapet finnes tillika med Sam,

på prärien tre qvart mil i sydost ifrån denna punkt. Vi

hafva förlorat vår båt och bygga nu en ny.»

Den 16 Dec 1860. Robert Gordon.»

TJUGONDESJUNDE KAPITLET.

Bästa medlet mot en onyttig sorg. — Marie"s äfventyr med

en björn. -- Nytt försvar. — Skydd för tältet.

Det inses lätt att de unga menniskorna skulle känna

sig nästan förkrossade af sitt missöde; men de hade redan

samlat en erfarenhet och flere lärdomar, deribland att

sorg åldrig lindras med att öfverlemna sig åt den och

göra intet.

Harald påminte på hemvägen att man icke på tre

dagar vittjat kalkonfänget, och att, om några fåglar

kommit dit, de arma kräken gingo der hungriga. Der var

också en ung höna, som pep, men knappt förmådde gå,

Harald ville gifva henne sin frihet, men Marie som

börjat tro såsom Harald, att de skulle komma att

qvarstadna en längre tid på ön, föreslog att taga hem hönan,

sätta henne i bur, tämja henne och få början till en

hönsgård. »Jag kan få änder möjligen också. Det vore

så roligt», menade hon.Man fann hennes förslag lustigt, och började

utförandet med att göra en hönsgård. Marie och Frank

skulle gifva fåglarne mat och vatten hvarje morgon, med

ollon, frukter, gräs och hackadt kött. Största svårigheten

mötte dermed att vilda kalkoner icke låta tämja sig. De

hafva sådan medfödd kärlek till friheten, att äfven sådane

som kläckas af uppletade ägg, lemna hönsgården och flyga

till skogen.

Det är sannt att småsaker emellanåt göra lifvet

angenämt; och de små planerna som nu blefvo uppgjorde,

skingrade åter temligen deras tankar ifrån det sorgliga,

och sysselsatte deras händer, ty de började genast efter

hemkomsten anlägga Marie"s hönsgård, och det hus som

dervid skulle uppsättas. Bestyret dermed upptog två hela

dagar, de sista i veckan, så att de icke förr än på

måndagen började arbeta på båtbygget.

Men på onsdagen i denna sednare vecka föreföll en

händelse som hotade att bli farlig till sina följder och

gjorde afbräck i deras båtarbete. Robert, Harald och Sam

voro sysselsatta med de fällda cedrarne; Marie lagade till

middagen. Frank hade fått tag i en stor hammare, med

hvilken han slog ned käppar i marken, »för att göra ett

hus åt kalkonen» — såsom han sjelf påstod. Han hade

börjat känna sig hungrig, och då han, i det tillståndet

fick känna steklukten blef han alltför häftigt hänförd,

släppte hammaren och käppen, samt skyndade till Marie

för att få en bit redan före middagen, men i detsamma

säg han något stort och svart som kom bakom tältet.

Han ropade till Marie: »kom! se! se!» hon sprang fram,

men såg intet, hvaremot Frank sprang upp i ett smaltträd och kom upp hastigt som en ekorre, samt ropade

under tiden åt systern: »kom hit! för all del skynda!»

Marie var förvånad, hon såg intet, och begrep icke hvad

gossen ville, då i detsamma en ofantlig björn, ditlockad

af matlukten kom fram bakom tältet. Då han fick se

Marie reste han sig på bakfötterna, och tycktes mera

förundrad än ond, men gick snart fram och mumlade

fruktansvärdt. Om någon funnits till hands, skulle Marie

säkert ropat efter hjelp, men hon var öfverlemnad åt sig

sjelf, och hon fick en lyckligare tanke. Hon sprang till

elden och med ena handen tog hon en duktig lågande

eldbrand derifrån, och med den andra en stor slef som

låg i grytan. Det kokande vattnet i slefven slog hon

björnen öfver ramarne,

Detta frälste henne. Björnen kastade sig genast

ned på alla fyra fötterna, och slickade sina brända ramar.

När Marie såg att detta lyckades tog hon slefven ännu

en gång full med det kokande spadet och slog det i hans

ansigte. Björnen skrek ytterligt, vände sig om och tog

flykten förbi tältet, med en fart såsom hade han väntat

sig mera af det heta regnet.

Under hela förloppet satt Frank och ropade åt

systern att komma upp i trädet. Väl hade hon varit nära

att lyda honom, men knappt var björnen ur sigte förrän

hon föll i vanmakt. Spänningen i sinnet hade varit för

mycket ansträngande. Hon hade väl medvetandet qvar,

och ämnade hemta en bössa och signalera åt de äldre,

men då hon kom till tältdörren svartnade det för hennes

ögon och hon föll ned på marken. När Frank sett

björnen springa långt bort, skyndade han ned ur trädet föratt hjelpa systern. Han hade en gång förut sett henne

dåna, och sett att Robert hällde kallt vatten öfver hennes

ansigte, således gjorde han så också nu, och derefter tog

han trumpetsnäckan och blåste af alla krafter, så att det

gaf genljud i skogen.

Signalen bragte snart de öfriga hem. Robert löste

Maries kläder och gned hennes händer och tinningar,

medan Frank fläktade på henne, och derunder berättade

huru hon slagit hett vatten öfver björnen. Gossarne

blefvo mycket uppskrämda. Haralds ögon rigtades åt skogen;

han lockade Mars, och klappade honom med den ena

hände under det att han åsåg Roberts bemödande att få lif

i systern.

Robert yttrade nu till honom : »Jag ser att du vill

gå efter björnen; jag skall icke hindra dig; jag hoppas

att det här går snart öfver; men vill du vänta en minut

eller två så hoppas jag kunna följa med.»

Marie såg upp. Sedan hon sett sig omkring och

sansat sig frågade Robert huru det var med henne?

Hon svarade att det nu var bättre. »Bry er inte om

mig! gå ni och skjut odjuret så att jag icke får en ny

påhelsning. Han är troligtvis icke långt borta. Hu! så

ohyggligt det var!» Hon satte båda små händerna för

ansigtet och ryste då hon sade detta.

»Men är du icke rädd för att vara ensam nu?»

frågade Robert.

»Nej! nej!» svarade hon.

Under tiden hade också Sam tillkommit i långsam

haltning; det var tillräckligt för ynglingarnes lugnande.

Frank visste, för ett godt stycke, hvilken rigtning björnen175

tagit; han hade mycket väl sett det uppifrån sin höga

sittpunkt i trädet. Han visade dem noga. Men det var

tillräckligt att Mars fått slag på djuret (d. v. s. lukt af

det). Han visade sig mycket uppretad och trafvade raskt

framåt. De följde honom till en mossig kärrtrakt der

björnen syntes hafva vältat sig och dragit tillsammans

våt mossa för att svalka sina brända ramar. Vidare

kommo de efter hunden till en annan punkt der han

visade sådan uppretning att man förstod björnen vara nära.

Man hörde honom snart huru han pustade och emellanåt

mumlade svagt, till tecken att han hörde fiender komma.

Men han lärer icke funnit sig tillräckligt välmående för

att ingå i strid. Han klängde upp i ett tjockt träd, så

att han, då yngiingarne framkommo, satt några fot högt

på stammen. Båda ville skjuta, men Harald bad att få

skjuta honom studsarekulan genom hufvudet medan Robert

höll sig beredd i fall björnen icke skulle dö i ögonblicket,

Han gick fram på tio stegs afstånd ifrån trädet,

stödde bössan mot ett annat träd och sigtade med största

noggrannhet utan att sjelf för öfrigt röra en muskel. En

blixt och knallen, och det stora kreaturet föll som en

tung säck ned på marken. Det blef så i ögonblicket

slut med honom att Roberts åtgärd icke behöfdes.

»Der få vi goda stekar af det odjuret!» sade

Harald, som sökte dölja sin rörelse med att tala om nyttan.

Men han kände sig skakad. Hans nästa anmärkning var

mera naturlig: »Hvilka klor och käftar! Det var icke

underligt att Marie dånade; men man måste ändå medge

att hon är en duktig flicka!»

Deri instämde Robert, med tillägg att icke en iblandtusende skulle begått sig så bra. »Men den idéen du, att

nyttja kokande vatten till vapen — ha! ha! ha! Det har

brukats ifrån fästningsmurar i gamla tiden; men hur fick

hon den tanken under sin förskräckelse? Se här. Harald!

den ena tassen är skållad. Det var derför han icke ville

kämpa med oss, utan drog sig undan.»

För att snart åter se till Marie skyndade

ynglingarna hem. De funno henne åter glad. Robert berättade

förloppet med jagten; men frågade henne sist, hvarifrån

bon fått den idéen att slåss med hett vatten.

»Det har jag lärt af Harald», svarade hon.

»Från Harald!» upprepade denne. »Men jag har

aldrig hört det förr så användt. Huru kunde jag då

sagt det?»

»Du sade en dag att vilddjuren äro rädda för elden,

och icke fördraga smärtan af att bli brända. När jag då

röck till mig eldbranden, kom jag ihåg att hett vatten

bränner värre än något emedan det kommer på flere

punkter, och dessutom kunde jag slänga det emot odjuret och

ändå hafva mera vapen qvar af samma sort och

eldbranden på nära håll. Men om du icke sagt det ena, hade

jag icke kommit att tänka på det andra.»

»Ja, ja, du får taga patent på det der sättet att

slåss med björnar; du har tagit företrädet af oss,

tillochmed af Robert som sköt en panther med harskott; du

har segrat på en björn med en slef. Om vi någonsin

komma tillbaka till civiliserade menniskor, skall du bli

känd såsom en hjeltinna», berömde henne Harald.

Hon skrattade åt smickret, men försäkrade att hon

icke var nog hjeltemodig för att gå igenom ett nytt så-dant prof; ty sanningen var likväl, mente hon sjelf, att

hon var mycket rädd och mesig.

»Och du. "Frank», skämtade Robert, »du klef upp

i trädet du!»

»Ja, det gjorde jag så tort som jag kunde»,

medgaf han; »och jag bad Marie att göra så, med, men jag

vet icke hvarför hon icke lydde mig; hon stod qvar hon

och slängde varmt vatten omkring sig med skopan.»

»Jag förstod icke hvarför du gaf mig det rådet»,

svarade hon; »jag säg icke björnen då du ropade.»

»Jag tror likväl att du besparat dig striden om du

gått undan, ty björnen gick sannolikt efter köttmaten,

men icke efter dig. Och om du låtit honom få taga

vår middag som du så tappert försvarade, skulle han

lemnat dig i fred», mente Harald.

Middagsmåltiden blef emedlertid mycket angenäm

under skämtet och med en under tiden rätt bra förstärkt

appetit. Eftermiddagen blef använd att bereda

björnköttet till förvaring. Dock aftogs en stek deraf. Det är

läckert. Alla feta partier öfverlemnades åt Sam, som

deraf beredde en stark rätt. Huden spändes till torkning

i solen, sedan den blifvit rifven med salpeter och koksalt

på insidan, och sedermera efter torkningen smordes något

med björnens eget fett. Sedan den var alldeles färdig

ifrån behandlingen blef den skänkt åt Marie, som lade

den under mossbädden, ty den var för varm att

begagnas omedelbart. Hon nyttjade den så länge hon

qvarblef på ön.

Efter en så allvarsam varning måste sällskapet

använda hela den öfriga delen af veckan för att göra enhög instängning omkring bostaden. De slogo ned en

dubbel rad af långa stolpar rundtorn tältet och köket.

En gångport, till utseendet lik det öfriga gjordes så att

den vid behof kunde göras väl fast med sjelfva planket.

Efter den tillställningen voro Marie och Frank mycket

lugnade.

TJUGONDEÅTTONDE KAPITLET.

Tungt arbete. — Arbetsbesparande råd. — Upptäckt om

tidräkningen. — Ebb och flod vid Florida-kusten.

Arbetet fortsattes ett par veckor ganska ifrigt, utan

att man just kommit så långt fram som man önskade.

De hade först arbetat för att skaffa Marie mera trefnad

och beqvämligheter: sednast hade de arbetat för att skaffa

henne trygghet. Det öfriga af tiden hade de användt

med att hacka med slöa yxor på en stock, som hade sex

qvarter i diameter. Den hade de gifvit en ungefärlig

form af en båt om nio alnars längd. Men de saknade

verktyg. Sam var visserligen "nu återställd så att han

kunde gå, till och med utan kryckor, blott med käpp,

men man vågade icke låta honom mycket begagna sin

arm, som dessutom ännu var svag, sedan alla muskler

varit hållna i lång overksamhet. De funderade på nya

sätt, och blefvo tacksamma mot Indianernas uppfinnings-gåfva, då Harald visste meddela dem hvad han hade hört

af sin gamle bekante bland dessa menniskor. Det är

nämligen hos dem brukligt att just välja cederstammar

till båtar, emedan detta lösa träd låter skrapa sig med

den hvassa kanten af en snäcka. Man valde nu ibland

den stora tillgången på snäckskal, och fann en som var

särdeles hård, och gjorde god tjenst. Men den gröfsta

urhålkningen gjorde man med eld - också efter

vildarnes method. Men här förenade man båda methoderna, så

att man brände utefter hela längden, och sedan skrapade

till förfining, der bränning skulle hafva skadat. Sjelfva

denna bränning gick i början mycket trögt i det råa

trädet, men sedan man länge brännt med pålagda torra

ämnen, började saften koka bort, hvilket sedan gick efter

hand, så att man sist måste låta elden endast varsamt

användas, hvarefter man slutade med skrapningen. De

lade lera omkring elden på de ställen som skulle skonas,

och lyckades derigenom åstadkomma de former som de

önskade gjorda med eldens inverkan.

Under detta enformiga arbetets fortgång, frågade

Robert en dag, »Hamid! vet du hvilket datum det är

i dag?»

»Nej», svarade han, »jag vet bara att det är

fredag, och att det är i medlet af December; men hvarför

frågar du det?»

»Derför att jag tror att vi hafva julafton i

öfvermorgon.»

Uppgiften väckte Sams uppmärksamhet. Blotta

ordet jul bragte hans ögon att glänsa.

Robert hade bordt tänka sig den glädje som skullekomma öfver Sam, emedan Negrerne alltid vid julen

hafva sina fröjder.

När det nu blef riktigt beräknadt (helst ifrån det

datum då Gordon uppslagit sin kungörelse) beslöt man

att fira juldagen och julaftonen utan något egentligt

arbete. Sam klappade i händerna och kastade sin mössa

i luften. Han skulle väl gjort mycket annat, men han

hade en påminnelse i sin svaga arm. Han yttrade

dervid med stort eftertryck: »Lycka till en glad jul både

här och vid Belle-vue!»

Men nu uppstod en annan fråga. Man hade

beslutit att icke arbeta; man skulle roa sig. Men

hvarmed skulle man roa sig? — Man kunde icke göra

besök hos vänner och grannar, icke bjuda sina vänner till

sig. Ingen julgröt kunde man få.

Men Sam påstod att det var en granne som han

icke hört något af på lång tid. »Jag har hört att en

af mina landsmän, en svart, skall hafva gått här fram.

Han är svart såsom jag, men han går på fyra fötter och

klifver upp i träd.»

»Hvad menar du?» frågade Harald helt allvarsamt.

»Ah! det är bara en uppmaning till oss att helsa

på björnhonan som vi förra gången undveko», förklarade

Robert.

»Det är sannt», medgaf Harald; »vi lofvade då att

göra henne en visit, det skulle ju således vara illa om

vi icke höllo ord.»

I detsamma signalerades med trumpeten hemifrån.

Man kom då öfverens att höra hvad Marie och Frank

skulle säga om Sams förslag.När frågan afhandlades i allmän rådplägning, blef

Marie mycket allvarsam; hon hade icke glömt sin förra

skräck, men då de andra tycktes fattat den tanken

såsom ett roligt afbrott ifrån det enformiga arbetet, gaf

hon vika, fastän hon tyckte att det var en onödigtvis

uppsökt fara. Hon ville gå in på förslaget, med två

vilkor; det ena att man skulle fara på färjan, för att

spara sig den långa gången; det andra att de skulle

sätta henne och Frank i säkerhet under värsta faran,

eller också hålla henne tillhanda en tillräcklig mängd

kokande vatten.

»Idéen om färjan är ypperlig», medgaf Harald. »Vi

kunna med den begagna högvattnet både bort och på

eftermiddagen hem. Hvad angår det kokande vattnet,

torde det väl också bli råd för det.»

Tidvattnet, eller ebb och flod förhåller sig eget vid

Floridas kuster. Det går allenast en gång i dygnet ifrån

Cape Boman o eller Punta Largo, norrut till Tampa och

bortom den; det stiger då vanligtvis icke mer än tre

fot, men söder om Cape Romano, och isynnerhet i

grannskapet af Chatham Bay, förekomma två flodtider i

dygnet, såsom på alla andra trakter af verlden, med det

undantaget att de äro af olika tidlängd, så att floden

varar i 4 timmar och ebben aderton timmar af dygnet.

Folket kallar dem der »tid» och »halftid». Gossarnes

plan var att följa med ebben kl. 9, och återvända med

floden kl. 3.

Sams åsigt af jul-lofvet föll ungdomen behaglig, så

att de på julaftonen skulle börja sin frihet från arbete.

De hade blåsor i händerna och voro glade att lägga bort182

sina konstlösa verktyg. För att undanstöka allt annat

som skulle blifva till hinder, samlade Frank ollon och

andra födoämnen åt hönsen, gräs och annan föda åt

hjortkalfven, getterna, opossum och kalkonhönan. De äldre,

som också hjelpt till härmed, anskaffade ved. Marie

bakade julbröd, så godt hon kunde utan tillgång på

kryddor. Äfven gjorde hon en julkaka, och dessutom några

små rariteter, utom den stora rariteten björnstek, —

som sparades till juldagen. Alltsammans blef inlagdt i

två korgar, jemte pomeranser, limoner och en butelj klar

håning. Långt före mörkret var allt i ordning för den

stora expeditionen.

TJUGONDENIONDE KAPITLET.

Julaftonsmorgonen. Resa. — Upptäckt af värde. —

Fiendtligt anfall. — Plundring. — Mästerligt

återtåg. - Slutligen strid — "Det våller icke en

att två träta". Gästbesök.

På otaliga ställen hade man en mera bullrande

juafton, men ingenstädes en klarare dag, och icke på

många ställen en gladare, än den som nu med

morgonsolen uppgick för våra unga vildlifsförsökaré. De hade

nu också påräknat Sam att väcka dem, emedan han

alltid vaknade tidigare än de andra, och han hade lofvat

göra det. Man hade märkt ett hemligt förstånd och en

hviskning emellan Frank och Sam; man lät det vara li-kasom obemärkt, då man förmodade att det handlade om

något puts som de sinsemellan uttalat. Frank hade också

bedt om ett snöre, som han likväl icke ville säga huru

det skulle användas.

Marie observerade att Frank, då han lagt sig, hade

mycket bråk med sina fötter, äfvensom han tycktes

mycket upptagen af funderingar. Han var påtagligen, hvad

man kallar, uppspelt, och hade svårt att hålla sig från

skratt. Midtunder mörkret (ehuru mot morgonen)

vaknade hon af att han rörde häftigt på sig, och slutligen

yttrade halfhögt: »Hvad kommer åt min tå?»

»Har du ondt i tån?» frågade Marie.

nej! jag drömde att en råtta gnagde på foten,

men det är bara en tross, som jag bundit dit sjelf.»

Derefter lade han sig tyst, liksom han skulle åter

hafva insomnat, men då han hörde att systern åter

andades såsom sofvande, smög han sig upp ifrån bädden,

klädde sig och gick ut ur tältet. Sam hade lofvat att

väcka honom, så att de båda skulle, kostymerade till

julbockar, först helsa de andra. Emedan Sam icke kunde

gå in i den afdelning, der Frank och Marie lågo, hade

man öfverenskommit att Frank skulle binda ett snöre om

foten och lägga ut dess andra ända under tältfoten. Det

var ryckningen på detta snöre som vållade Franks

halfvakna föreställning, och som slutligen väckte honom fullt.

De talade en liten stund tyst med hvarandra, men efter

några minuter sade negern: »Nu, Massa Frank! nu»,

och strax derefter väcktes de andra utaf två bösskott och

ljudet af snäcktrumpeten.

»God morgon sjusofvare!» helsade Frank, som der-vid inkom i tältet. »Lycka till god jul!» Sam

instämde i julhelsningarne.

»Bra!» svarade Robert, »förmodligen väntar ni att

få julklappar för er påpasslighet.»

De fulländade sin klädsel och samlade sig alla i

det provisionella köket. Dagens stjerna lågade snart vid

horisonten, som på hela östra himmelen strålade af ljus

och färger.»

Man gjorde upp eld och »skaffade» frukosten i

ordning, samt ordnade sig omkring elden.

Medan solen kastade sina första sneda strålar öfver

ön, gick Harald ned till båtstället, samt återkom snart

och manade på de öfriga Flodtiden hade redan räckt

länge och »gick nu såsom en qvarnforss».

Snart voro de på färjan. Sam hade också i dag

aflagt kryckornas bruk, men medtog dem för säkerhetens

skull. Han satte sig vid rodret, Robert och Harald till

årorna, Påtryckt af floden och påskyndad af ärorna flöt

färjan fram sa att man på två timmar framkom till

destinationsorten.

Viken gick i många bugter, och var så tätt bevext

med mangrove *), att de icke på någon punkt under

hela vägen kunnat vara i tillfälle att landa. En gång

då de kommit närmast stranden sågo de en skock

hjortar som tittade fram genom en mera öppen punkt men

genast derefter fortsatte att beta. Den höge hägern

höjde ofta upp sin nacke manshögt, men slog derefter ut

sina stora vingar för att icke låta komma sig för nära

tör öfrigt en stor mängd både strandfåglar och

vatten-*) Rizophora.fåglar. All denna rikedom af lif, rörelse och skönhet

ökade det herrliga intrycket af en julafton af sådan

beskaffenhet.

Då de passerade ett slags insjö, som utföll ur

omgifvande träsk, gjorde de en upptäckt, som sedan visade

sig vara af stort värde. Harald såg dit med det

forskande öga som blifvit honom en natur; hastigt släppte

han sin ära och frågade: »Hvad är det der?»

Färjan sköt fram så fort, att ingen mer än Sam

fick ögonfäste på det hvarom frågan gällde. Han

svarade i ögonblicket: »det är stammen på ett skepp.»

»Hvad säger du?» frågade Robert: »ett skepp?

Harald, låt oss undersöka!»

De förde färjan till en rund sten som låg nära

stranden, och fastän det fordrades mycken ansträngning

att pressa den klumpiga farkosten emot tidvattnet som

utströmmade från den lilla insjön, lyckades det, och man

upptäckte då icke blott stammen af ett fartyg, utan ett

sådant helt och hållet, men kantradt, och liggande

tvärtöfver vattensamlingen, en brigg, nedgräft! i muddret och

öfvervext med mangrove.

»Det var en julklapp som är värd något!» yttrade

Robert. Här har hafsguden kommit väl ihåg oss!»

»Eller någon mäktigare», anmärkte Marie.

Man rodde långsides, och försökte komma in i

fartyget, men då det icke lyckades och man icke hade

verktyg att bugga sig en ingång, beslöto de att lemna hvarje

försök, tills vidare, och först efter jul göra ett nytt försök.

De styrde åter ut ur insjövattnet och kommo snart

till det landningsställe som de åsyftat. De fastgjordefärjan vid en stor rot, och gingo upp på en strandslätt,

blandad af sand och mylla. Ett slags små krabbor, som

på afstånd förekommo såsom ofantliga spindlar, krälade i

alla rigtningar, med munnen omgifven af skum, och med

klorna sträckta till försvar, till dess de slunko in i hvar

sitt hål och der hemligt kikade efter de främmande som

störde deras fred. En vildkatt satt nära intill i ett träd,

och vaktade på deras rörelser med mycket lugn. Frank

var den som först fick se odjuret och pekade på det.

Han satt inom godt stutsarehåll.

»Vänta litet och se på huru högt en vildkatt kan

hoppa», sade Harald till de öfriga. Han stödde bössan

vid en trädstam, tog skarpt sigte och sköt. Det var på

något öfver 100 alnars håll. Kulan träffade bakom

bogen och gick midtigenom. Djuret föll ned dödt. Frank

tog det. och förklarade att han ville göra sig en mössa

af skinnet; »det är min katt, för det var jag som

visade hvar han satt.» Det fick bli dervid.

Från landningsstället följde man den i träden

Mekade linien som de förut gjort under deras

forkningsexpedition, och de igenkände snart det tulpanträd, i hvars

ihålighet björnhonan haft sin lya.

När Mars nu icke gaf något tecken till oro, valde

gossarne en liten ek åt Marie och Frank till hviloplats.

Den hade lummiga utbredda grenar, på hvilka man

anlade ett beqvämt säte af käppar och mossa några alnar

upp och förde dem dit. Sjelfve gingo de vidare till

stridsplatsen. Men till deras förtret var björnhonan borta.

Solen sken fritt in i hålan, och lyste på de två ungarne

som lågo ensamme och hopkurrade, i djup sömn. Mankunde antaga att björnhonan skulle komma tillbaka

innan man lemnade stället, och med den tanken beredde

sig Harald att taga ungarne. Sam och Robert ställdes

på något afstånd såsom vedetter (vakter); äfvenså

tillsades Frank och Marie att, från deras upphöjda plats, noga

observera åt alla sidor. Hundarne påvisades att söka

omkring. Men Harald fann att saken med ungarne icke

var så lätt. Hålan var djup, och ungarne lågo mycket

för långt in för att han skulle räcka dem med armarne:

betänkligt ansåg han också att gå in ty honan kunde

komma i detsamma, och taga honom sjelf på bar

gerning. Han försökte att få en snara om hals eller fot

på endera utaf dem, men ehuru unga de voro, tycktes

de hafva någon erfarenhet eller voro eljest särdeles

skicklige att undvika hans försök. Det enda som slutligen

lyckades honom var att med en krokig gren fatta först

i den ene och sedan den andre, och på det sättet draga

ut båda till öppningen af lyan, hvarefter han, icke utan

repor af de förbittrade, lyckades binda dem med ett

stadigt streck om halsen. Så bundna fästades de vid

hvar-sin mindre trädstam, der de väsnades, hoppade, ryckte

och skreko. Jägarne stodo nu i hög grad

uppmärksamme, emedan de hvarje ögonblick borde vänta sig modrens

ditkomst, huru hon skulle dela busksnåret och komma

rytande emot dem. Men hon var för långt bort och

hade ingen aning om den plundring, som pågick i

hennes hem.

En hel timma hade förflutit sedan ungarne blifvit

bundne. Frank och Marie tröttnade att sitta på den

upphöjda soffan, så att de begärde att blifva fria frånvakthållningen, och få komma tillbaka till färjan. Men

en oförutsedd svårighet kom emellan. Afståndet till

stranden var icke obetydligt, och vägen så tät med

buskar, att man kommit långsamt fram på ditvägen. Huru

skulle det gå, då man ville föra med sig de fångna

hval-parne, och utsatte sig för faran att få en strid med det

stora vilddjuret? En björnhona som ser sina ungar i

fiendens händer! Det skulle bli lätt nog att lösa frågan,

om man ville lössläppa fångarne; men det var en tanke

som allenast Marie och Frank godkände. De andra ville

icke skänka bort hvad de en gång eröfrat.

Hvad de nu beslöto var det klokaste, fastän det

tycktes blottställa de svagaste för faran. Marie och

Frank skulle leda hvarsin unge, men, om fara uppkom,

skulle de genast släppa repet och skynda undan. Sam

gick förut, Harald slutade tåget. De yngre midtemellan.

Robert gick på sidan, och hundarne tillhöllos att

flankera tåget, helst på den sidan, som svarade mot Roberts

rekognoscering.

Det var icke utan oro som denna plan

uppgjordes af de äldre, som dervid förebrådde sig att de

tillställt en kinkig sak, dervid de yngre voro utsatte att

dela faran; men de voro redan inne i ställningen, och

kunde icke ändra sig på annat sätt än att släppa

ungarne ifrån sig — hvilket de icke ville. Med återtåget

i den ordning som här är omtalad, skyndade de till

farkosten så fort som den täta passagen tillät.

De hade emellertid icke gått många steg framåt,

förrän Harald fattade bössan och ropade åt de andra:

»pass opp!» Han hörde något prasslande i buskarne bak-om sig, och antog naturligtvis att det var björnhonan

som kom, men det var bara en böjd gren som kastade

sig tillbaka i sin naturliga ställning.

Snart derefter hörde Robert också ett prassel på

sin sida, och höjde bössan emedan något osedt föremål

rörde sig i buskarne. Marie och Frank släppte ungarne

och Frank klättrade upp i ett litet träd. Marie

bleknade och sprang fram till Sam, men då prasslet kom

närmare skyndade hon tillbaka till Harald för att söka

sin säkerhet, I nästa ögonblick såg han Sam lägga an,

men också ropa: »är det du Mars? du kunde ha fått

dig ett skott, du dumliufvud!»

Oron kom från hunden, som gått öfver på orätt sida.

Ungarne hade icke gått ifrån stället. Antingen

voro de så vana vid tryckningen på halsen — eller voro

de trötta; allt nog, de togos åter i band, den lilla Frank

hoppade ned från trädet och trodde att ingen sett

honom på flykten, men Robert gaf honom en förebrående

vink, som Frank genast besvarade med dessa ord: »Jag

tror nog att du skulle gjort så du med, om du haft

något träd nära.»

»Det skulle jag, Frank! men det är förunderligt

att du alltid är den enda i sällskapet som alltid får ett

träd att uppklättra uti, när det finnes björnar på; trakten.»

Man fortsatte tåget, utan att få mer än ett afbrott.

Då syntes buskarne svaja starkt framför dem; Fidella

rusade framåt, och marken gungade af stampet från

något stort djur. Det var på Sams sida; men då han lade

an, ropade Harald: »Håll, det är en hjort; skjut inte!»

Allt blef åter lugnt.Efter denna händelse kommo de snart till

landningsplatsen, der de torkade sig i ansigtet och hvilade,

under betraktelser öfver det kinkiga återtåget. Men all

fara var icke öfverstånden. Flodtiden var nu förbi,

färjan låg på grund; man kunde icke sätta ut till sjös på

fyra timmar. Björnhonan kunde återkomma och i raseri

följa ungarnes spår, och anfalla sällskapet der det nu var.

Under sådana omständigheter band man ungarne på

något afstånd ifrån sig, i naturlig förmodan, att, om hon

komme, skulle hon egna sin första omsorg åt sina ungar,

hvarvid jägarne kunde fälla henne.

De satte sig ned att intaga sin middag. Sam var

utpost medan de andra spisade; derefter upptogs

vaktgö-ringen skiftevis af Robert och Harald. Den krigiska

tillställningen roade alla utom Marie, som bra mycket

heldre skulle nu varit på det jemförelsevis lugnare hemmet

vid prärien.

Ändtligen steg vattnet och färjan flöt åter. Man

gick nu ombord. Björungarne höllos i godt förvar, så

att de hvarken kunde fly eller dränka sig. Farkosten

lösgjordes. Haralds åra, som han nyttjade att skjuta ut

färjan, var nedträngd i sanden, då man hörde ett

stampande uppe i land, och genast derefter varseblef

björnen på det ställe der de nyss sutit. Hon såg, liksom

förvånad, efter den utgående farkosten, mumlade och fick

svar från ungarne, som försökte slita sig lösa. När

likväl farkosten aflägsnade sig, gaf hon ifrån sig ett det

förskräckligaste läte, så att hjertat darrade i samtliga

bland sällskapet, och derefter kom hon nedspringande och

störtade sig i vattnet. Färjan var i det ögonblicket ickefemton alnar ifrån stranden, och fördes svagt af

strömmen. Harald lade genast an och träffade björnen i

hufvudet, men skottet var icke dödande; hon störtade vidare

framåt och började simma. Nu uppmuntrade Harald sin

kamrat: »håll säkert, Robert!»

Robert sköt med en pipa i sender. Björnen sjönk,

men kom åter upp, och mumlade fruktansvärdt, så att

vattnet darrade dervid. Sams bössa var den enda

återstående, och han begagnade den slugt. Han väntade till

dess björnen var nära att slå ramen på farkosten; då

satte han bössmynningen under björnens öra och aflossade

skottet, då besten vände litet på hufvudet. Det skottet

var afgörande; djuret vände sig på sidan och var dödt.

»Det var en desperat strid!» sade Robert och

andades ut.

»Och en rätt dumt företagen», tillade Harald, som

nu betänkte att man kunde hafva användt den sista

timmen klokare, hvilket han ock utsade.

Robert syntes missnöjd. »Svara för dig sjelf; om

det var dumt, var du också den som föranstaltade att

den blef företagen.»

»Jag vet det, och just det berättigar mig att så

mycket mer klandra den.»

»Nå, skona de öfriga då!» förmanade Robert. »Jag

tycker att vi, något hvar, betett oss såsom kallblodigt

folk.»

»Jag har icke satt det i fråga; jag har icke

knotat öfver någon annan än mig sjelf.»

»Jo, du sade att vi voro narrar som företogo en

sådan julfröjd.»»Åh, Robert», inföll Marie, »han menade ju

allenast att vi gjort klokare att låta bli hela saken. Hade

jag tänkt mig allt det som skett, så hade jag också

icke gått in på hela tåget.»

Sam bad att få anmärka, att om något var dumt

i förslaget, så var det hans. »Men massa, lät icke min

landsman, den der svarta, gä förlorad. Tillåt mig att

taga upp honom. Jag längtar efter hans fett för att

steka min gröt uti.»

Sam säg sa löjlig ut vid denna förklaring, att

Roberts mulna min klarnade, och vid de sista orden såg

han på Harald och föll i skratt.

»Ja, Harald, låt oss taga vara på hans fett; jag

vet att det redan vattnas i munnen på Sam vid blotta

tanken.»

Det var dermed slut på trätan, om man så skall

kalla det, då det var blott frän en sida, och ingen kan

träta ensam. Man tog till sig den flytande stora

kroppen och band den i släptåg efter färjan. Strömmen hade

nu ökat sig, och man kom snart nog hem till prärien,

midt på eftermiddagen.

Man fick tillräcklig sysselsättning for den

återstående delen af dagen, och de höllo ut allt intill mörkret.

Först insattes björnungarne inom samma stängsel som

geten och hjortkalfven. Men med möda frälste han

deras lif, ty Nanny sprang fram, reste sig på tvä fötter,

och slog med sin hårda skalle och de små hornen så

hårdt mot hufvudet på den ungen som var henne

närmast, att han föll ned liksom afdånad på marken; ochhon hade ett nytt sådant slag i ordning åt den andra,

om icke Harald hejdat henne.

Han blef nu rådlös om hvad han skulle göra. I

hönsgården vågade han icke hafva dem, och icke heller

ville han hafva dem i tältet, eller binda dem i

pallisaden. Han band dem tills vidare i utkretsen af tältet

innanför pålverket, sedan den slagna äter qvicknat vid.

Der gaf han dem vatten, håning och mjölröra.

Äfventyret var icke slut med det, ty sent på

natten väcktes Sam af att känna en kall nos mot sitt

ansigte. Han ropade alarm, och då han sträckte ut

handen fick han tag i den djupa ullen på den ena

björnungen. Sam trodde på spöken och gengångare både af

menniskor och djur. Han blef förskrämd, ropade på

»massa», och trodde att han i nästa ögonblick skulle

vara en förlorad menniska. Men derefter sprang han upp

från bädden och letade efter något vapen till sitt

försvar — allt under rop af »massa Harald! massa

Robert! Den gamla björnen eller hans ande har kommit

hit efter oss!»

Saken blef förklarad, ungarne tyckte att nattluften

var för sval, och den ene hade krupit in under tältfoten

och gått efter värmen till den svarte. »Det är ju din

landsmans lilla barn, Sam!» tröstade honom Robert efter

förskräckelsen. »Du har skjutit modren, nu har hennes

unge kommit och vill att du skall bli hans dadda!»TRETTIONDE KAPITLET.

Juldagen, måndagen. — Färd till skeppsvraket. — Förråder.

— Förfärlig syn. — Frestande ställningar.

-Pris. — Återresa.

Juldagen firades icke vidare än med barnens vanliga

söndagsandakt, som likväl nu blef dem allvarligare än

någonsin, då de hade för tanken den farliga gårdagens

händelser. För öfrigt behöfde de nu hvilodag, som de

använde dels till andlig läsning, dels till att läsa några

roliga böcker, som de eljest sällan hade tid att

genomögna.

Tidigt följande dag — annandagen — som de icke

ansågo böra gå förlorad för deras arbete, begåfvo sig

Harald och Robert till skeppsvraket, sedan de nu kunde

mera förlita sig på Sams beskydd för hemmet och

anmodat honom att göra en särskild instängning åt

björnungarne. Dessa hade föga ätit eller druckit sedan de

fängslades. Sam måste mata dem under de första

dagarne, men sedan de lärt sig äta på hem-vis blef Frank

den som försåg dem med deras behof, och gjorde det med

vackraste omsorg. Småningom lärde han dem att gå på

bakbenen, att bocka sig samt att då skrapa med tassen.

Också brottades han ofta med dem, och blef för en lång

tid alltid deras besegrare. Robert gaf dem namn af

Castor och Pollux.

Efter Sams råd togo gossarne med sig yxa, hacka,

borrar, sticksåg, huggjern och hammare, ljus och ett par tåg.De framkommo till stället kl. 9 på morgonen.

Färjan fastgjorde de vid en framstående bult, och kommo

utan svårighet till det ena akterfenstret der den

utgående ebben flöt ut, och medförde en svår lukt, liknande

den af en förruttnad kropp. De tittade in i det

mörka rummet, men drogo sig tillbaka då de fingo en full

fläkt af stanken.

Harald skulle icke velat gå in den vägen, äfven

om fönstret icke varit för trångt. Man beslöt att göra

ett hål på sidan eller i bottnen.

De följde den sluttande sidan invid rodret, och

utsågo en fläck för inloggningen, och började arbeta, men

fartyget var kopparbeslaget, och det var svårt att få

undan plåtarne. Mejseln blef slö af huggningen på kopparn,

innan de hunno igenom till trädet. Men sedan de fått

undan kopparn använde de borren och fingo dermedelst

rum för sticksågen, och öppade dermed snart nog en

lucka emellan skeppsknäen, så stor att man kunde

komma in med kroppen.

Harald steg in först, och steg på ett fastage som

låg på en oordentlig hop som räckte upp nära till hålet.

Då tände han ett ljus och hjelpte Robert att komma in.

De befunno sig i den delen af skeppet der större

saker voro instufvade. Några bland fastagerna syntes

vara sockerfat, andra innehöllo sirap, rhum, m. m. När

de gingo derifrån sågo de ett halft dussin lådor och

packor af åtskillig storlek; en sådan låda var tull med

limoner och från en annan, som var söndrig, syntes en

kokosnöt. Då de återkommo från denna hastiga öfversigt

af skrofvets akter, vände de sig till fören, der de upp-täckte ett stort lager af mjöltunnor, skeppsbröd, ris, fläsk

och salt oxkött, allt instufvadt efter hvarje saks

beskaffenhet. Skeppet var påtagligen provianteradt för en

långresa.

Glade öfver resultatet af denna undersökning

återvände de till midtskepps, sökte der efter gångluckan, för

att derifrån komma upp och söka sig väg till den

beboeliga delen af skeppet. Vägen var så belamrad med

lådor och säckar, att de länge sökte innan de funno den,

och ännu längre tid fordrades det för att röja väg dit.

Mr de med tåget hissade sig ned befunno de sig mot

undersidan af däcket som var uppnedvändt. Vattnet hade

vid denna tiden runnit bort med ebben, och golfvet, eller

rättare det som förut varit mellandäck, var vått och kallt,

med fällningar ur det grumliga vattnet på stället der

skeppet låg.

Då de inkommo i kajutan mötte dem en förfärlig

syn. Der lågo fyra lik af män och qvinnor samt en gosse

och en flicka, nätt klädda; de smutsiga ehuru

ursprungligen dyrbara kläderna lågo fastklibbade vid benen.

Åsynen häraf var mer än Harald kunde uthärda; han ropade

Robert att komma ned, för att så fort som möjligt komma

upp i fria luften.

Blek som ett lärft yttrade han att han knappt mera

ville gå dit; han hade tyckt sig vara nära att förlora

fattningen. Robert instämde i uttrycken om det rysliga

skådespelet, men förklarade sin kamrat att han snart

skulle känna sig återställd; samt att det varit hans känsla,

men icke kroppen som varit lidande vid uppträdet. "Jag

tviflar att du kännt djupare än min fader då han förstagången kom på en anatomisal. Han dånade; det skall

icke vara så alldeles ovanligt, men deremot är det en

säker erfarenhet att man vänjer sig att tåla äfven det

ohyggliga."

"Jag vill gå öfverallt i skeppet, utom i kajutan",

förklarade Harald; "åtminstone tillsvidare"; tillade han.

"Stackars menniskor! de måste haft ett långsamt

lidande, så framt icke kajutan varit fylld med vatten!" —

beklagade Robert.

"Tala icke om det! Blotta tanken kommer mig att

rysa. Och sedan att kanske angripas af vattendjur, och

sugas af ålar, plockas sönder af krabbor, såsom man såg

att det skett med de kropparna som der lågo!" fortsatte

Harald sjelf det tal som han velat afböja hos Robert.

Robert såg huru djupt anblicken verkat på hans vän,

och sökte nu att småningom ändra hans tankegång, så att den

gradvis mildrades och slutligen blef lugnare och friskare.

Angenämare tankar voro det som Harald behöfde. Det

lyckades vännen att prata till dess Harald sjelf insåg att

man icke skulle förspilla tiden, och att man borde åter

gå ned for att fortsätta undersökningen.

Då de kommo ned emellan däcken, funno de

tvärtemot vanliga förhållandet, kockens rum der. Det innehöll

en spisel och alla dertill hörande saker. Detta fynd

valen verklig skatt. De gladde sig vid tanken på huru Marie

nu skulle lindras! Hon hade så ofta fått sitt tålamod satt

på prof, för bristen af lämpliga husgerådskärl.

Stuartens rum låg intill; der funnos krukkärl och

porslin, ehuru det mesta sönderslaget; knifvar, gafflar,

skedar, ljusstakar, hvilket för vårt sällskap saknade värde,emedan de hade sådant förut; två flaskor oliver, en kagge

anchovis, frisk och god, och en vacker bordssyrtut som till

någon del var skadad, men som innehöll senap, peppar,

ättika och soja, Öfverst vid taket, som förut varit nederst,

voro två stora skåp, hvilkas dörrar med svårighet

öppnades, emedan de voro sammansmetade af degadt mjöl;

derifrån utrann en stor massa degadt mjöl från en

upp-nedvänd tunna. Der låg också mycket bröd och

skeppsskorpor, men alltsammans förderfvadt af vattnet.

Ifrån dessa båda rum kommo de, åter med stor

svårighet, till ett tredje rum, dit de kommo efter att först

hafva huggit sig igenom en tjock afdelning, eller tunn

vägg. Här var anblicken ännu ohyggligare än i kajutan.

Åtta man och två gossar hade der omkommit; deras

kroppar lågo inbäddade i mudder, och midtibland denna hög

hördes ett plaskande i vattnet så att håret reste sig på

ynglingarnes hufvud. De hastade tillbaka; det var

såsom hade de döde uppvaknat. Men vid den häftiga

rörelsen stötte Robert emot Harald och — deras ljus

slocknade.

Robert föll på knä och ansåg sin sista stund

kommen.

Harald åter behöll sin fattning, tog tag i Robert,

och med andra handen letade han efter ljuset som

lyckligtvis flöt på det slemmiga vattnet.

"Det är intet annat lefvande här än fiskar! sade han

tröstande åt Robert. "Jag såg en som hoppade upp ur

vattnet. Stig upp Robert och hjelp mig att tända

ljuset!"

En stilla och älskad röst verkar magiskt på ett upp-rördt sinne. Roberts förskräckelse lade sig, och ehuru

han darrade, hjelpte han Harald att tända ljuset, — med

svårighet eftersom veken var blefven våt. Den kramades

väl, och derefter afplockade man något af taljen, så att

man kom åt en del af veken, som varit skyddad af det

feta öfverdraget. Man fick verkligen ljuset åter tändt.

Nu började Haralds hand visa sig darrande, ty hans

nerver hade väl stått emot då han behöfde möta fåran och

olyckan, men efteråt erfor han en återverkan efter

ansträngningen. Robert bad honom komma derifrån.

Men Haralds mod var af det slag som stiger med

behofvet. Han svarade: "Nej, jag vill hålla ut nu! Jag

gick ifrån kajutan för stankens skull, men ingen skall

säga att jag låtit skrämma bort mig af en fisk. Se dit!

ser du honom icke, huru han hoppar der i vattnet!"

Ett lugnt betraktande bragte Robert också till full

fattning, så att han undersökte rummet, fast han

emellanåt såg på de döda kropparne, som nu verkligen rörde

sig, tillföljd af vattnets rörelse. En stor fisk hade

inkommit och ej åter kunnat leta sig ut. Hans sprattlanden

i vattnet förorsakade de hemska rörelserna hos kropparne.

Här befanns det att skeppet varit krigsrustadt. En

stor mängd musköter, pistoler, bilor och pikar syntes på

den nuvarande nedra sidan, dit de nedfallit, eller emot

väggarne der de stadnat. Gossarna sågo på hvarandra och

utsade orden: "en kutter! en pirat!"

"Jag kan icke bestämdt säga om det är en

krigskutter" förklarade Robert; "men min instinkt vill

säga mig att skeppet är af misstänkt karakter; det200

skall bäst visa sig då vi komma till kaptenens rum. Låt

oss gå dit!

De kommo dit, bredvid kajutan. Der var ett stort

förråd af vapen af alla slag, (men för det mesta skadade

af vattnet) och af utsökt vackert arbete. Papper sågo de

icke. De voro sannolikt inneslutna i en stor jernkista

som var väl igenläst, och hvartill man icke kunde

uppleta nyckeln. I styrmannens rum voro tecknen än

säkrare. Der lågo alla nationers flaggor, ibland dem en helt

svart, utom i midten der man såg en dödskalle med två

ben uti kors. Uti sidofickan på en rock uttogo de en

annotationsbok med Spansk text och ett papper

undertecknadt med 42 namn, d. v. s. en del af dem allenast

tecknade med ett kors till "bomärke". Allt detta var

tydligt, och gossarne funno sedermera utaf flera

omständigheter att fartyget förlorat i den storm som gjorde Sams

olycka. De ansågo prisen med all rätt tillhöra dem

såsom upptäckare; och att allt var deras — förråder,

vapen och penningar.

"Här borde väl också med rätta finnas ett

timmermansrum, eller åtminstone verktyg hörande till hans yrke.

Sådana skulle vara oss till ovärderlig lycka! Låt oss leta

efter sådana!" uppmanade Robert sin vän.

Harald ansåg äfvenledes dylika verktyg hafva det

största värdet för dem — om de icke möjligen kunde

finna en färdig båt. Innan de gingo ut ur kaptenens rum

togo de med sig en pistol hvardera. De voro laddade.

De funno timmermannens rum och deri en förträfflig

samling af verktyg, samt en god slipsten.

Med dessa upptäckter voro gossarne färdiga att vändaom hem. Också kände de sig hungriga. De togo med

sig från stuartens rum en flaska med oliver samt

ancho-viskaggen. Äfven öppnade de en oskadad brödtunna

hvarur de fyllde sina fickor. Så kommo de åter ut i fria

luften. De togo också hvardera en lemon och en

kokosnöt.

Det var tid att lasta färjan. På fartyget fanns en

stor mängd påsar; sådana fyllde de med socker, kaffe,

risgryn och mjöl. Äfvenså sex rökta skinkor, och sex

konservburkar med stek ämnade för officersbordet. Vid

ytterligare undersökning der på stället hittades en

fjer-ding med makrill, en bytta smör och en engelsk ost. Af

allt detta togo de delvis och lade i den delen af skeppet

som låg högst, färdigt att langas ned på färjan.

Skorp-fjerdingarne voro för stora för att kunna föras igenom

hålet på fartyget; fördenskull lade de deras innehåll i en

säck på utsidan.

Hittills hade de icke sett eller talat om några

penningar. Deras ifver var vänd åt nödvändighetssaker,

hvartill främst hörde sådant som gjorde en hemkomst möjlig.

Också var idéen om att bli rik — låt vara om än på

bekostnad af en sjöröfvare — något som hade tycke af

rof, och yngling: känsla var alltför fin för att de

skulle haft en längtan åt det hållet.

Men sedan man nu valt sådant som hade stort värde

för stunden och sällskapets ställning, yttrade Harald:

"Vi hafva icke sett några penningar. Det vore skäl att

undersöka också den saken; ty hvarför skulle de bli

liggande här? Din fader skall sedan afgöra huruvida vi

kunde behålla dem — eftersom sannolikt ingen reklama-tion kommer om arf efter dem som idkat det nedriga

yrket."

Men hvarken fickor eller samveten blefvo betungade

med någon stor börda utaf det slaget, ty de funno endast

några hundrade dollars värde i guld, förnämligast utländskt

guld, samt åtskilliga dyrbara juveler — dem de tänkte

lemna åt Marie och Frank.

Sedan de beslutit att återkomma följande dag, och

naturligtvis borde spara Marie det rysliga uti anblicken

af de döda kropparne, beslöto de sig till att släpa bort

återstoden af dessa och föra dem till skansen i fören. En

låda sperme-ceti-ljus försatte dem i tillfälle att sätta en

rad brinnande ljus utefter den mörka passagen och i hvart

rum. Derefter togo de ett litet segel, hvari de varsamt

släpade liken från kajutan till de andra i skansen. På

chefens kropp funno de ett guldur med kedja, ett vackert

etui, en fällknif, en börs med några guldstycken, en

annotationsbok der skriften, sannolikt Spansk, var utplånad

och nästan alldeles oläslig. Mannens namn, märkt på

hans effekter, var Manuel de Eosa. På frun fanns en

diamantring, som hängde slängande kring ett finger, i

kragen satt en bröstnål af smaragder.

Då de uti förrummet ville sammanjemka de der

liggande kropparne för att få plats åt dem som släpades

ifrån kajutan, funno de en groft klädd man som var

betydligt tyngre än de andra, hvarför de undersökte

närmare. Han hade under kläderna ett bälte med

femtiofyra Mexikanska Dollars, en mängd guldmynt från olika

länder, och några klumpar som syntes bestå af nedsmältguld och silfver. Mannens namn fanns icke på något sätt

att urskilja.

Deras nästa åtgärd var att röka i kajutan. De lade

socker i ett brunt papper, tände det, och lät röken fylla

rummet. Lukten af det brända sockret fyllde alla hörn

och smygar så att det förtog stanken, hvilken också

redan var något minskad genom luftdrag, sedan ett andra

hål på fartyget tillkommit, svarande mot det öppna

ka-jutfönstret.

Utom provianten som vi nämnt utgjorde en del af

den tillämnade lasten på färjan, uttogos också verktyg

som behöfdes för det påbörjade båtarbetet; yxor, hyflar,

sågar, stämjern, vattpass, nåtjern, kompass och ett

oljebryne. Äfvenså uttogos sperma-ceti-ljuslådor och en låda

med tvål, tre änterknifvar och en palasch, fyra pikar, fyra

par pistoler, tre studsare, två musköter, samt kruthorn

och dosor m. m. höiande till gevären. Krut syntes icke

till, utom det som fanns i kruthornen. Väl kunde man

veta att sådant skulle finnas ombord i stor mängd i

durken, men dit kommo de icke nu.

Ett korrt, men mödosamt sträfvande för att komma

fram genom tidvattnet, som nu satte starkt inåt viken,

bragte dem ut till kusten, så att de lyckligt flottade sig

hem. Då de kommo på ett tusen famnar nära, afsköto

de ett skott såsom signal, och långt innan de hunno till

lands" sågo de Marie och Frank, som sprungo ned för att

möta dem. De hade med sig båda hundarne som sprungo

framför dem. Sam kom något linkande bakefter.

När färjan tog land sade Robert: "Der, Flank, hardu en julklapp! och der har du, Sam, — åtminstone så

länge vi stadna qvar på ön."

Den förre fick en kokosnöt, och den sednare en

musköt och en änterknif. Haralds skänker voro ännu mer

välkomna. Frank fick en vacker fällknif, som var något

rostad; Sam fick en stor fläta tobak. Franks ögon

lifvades mycket, men Sam blef alldeles utom sig af

förtjusning, så att han blef mycket löjlig. Han var stor vän af

tobak, och hade nu så länge nödgats umbära den kära

varan. Han skrattade, fick tårar i ögonen, bockade sig,

skrapade med foten och kunde icke nog tacka "massa

Robert och massa Harald" för så präktiga skänker —

tobak, gevär, sabel! "Nu tror jag mig om att kunna slåss

med panthrarne och allt annat otyg!"

Man företog sig nu att göra en ny och större färja.

En stor poppel låg nedfallen invid vattenkanten. Den

afhöggs i passande längder. Öfver dem lades tvärstammar.

Dermed fick man en flotta som kunde bära mycket större

laster och vara torr att gå på.TKETIONDEFÖRSTA KAPITLET.

Andra färden till skeppsvraket, — Ny rökning. —

Noggrannare undersökning, - Återfärd. -

Olyckshändelse. — Faror vid att hjelpa en drunknande

- En skenbart drunknad person bragt till lif.

Följande dag ville de unga arbetarne åter tidigt

begifva sig af på expedition, men emedan det nu skulle bli

flere personer som skulle medfölja, och hvardera hade

sina förberedelser, samt dessutom en ny klumpig flotta i

släp, kommo de att fördröjas en timma längre innan de

hunno till skeppet. Här fastgjorde de färjan säkert vid

skeppssidan. De stora gossarne klättrade upp till den

huggna öppningen, med tillhjelp af tåget som de för

sådant ändamål der fastgjort. Med en ögla på tågets nedra

ända upphissades Sam, Frank, och slutligen också Marie.

De som förut icke varit der voro så nyfikna att de knappt

ville afvakta att ljus blef tändt. De kröpo hastigt ned

genom hålet och började grassera emellan sakerna, med

hjelp af den svaga belysning som erhölls genom det

öppnade hålet.

Den föregående dagens undersökning hade varit så

grundlig att det icke återstod många vigtiga upptäckter

att göra, men de nykomna begärde att bli ledsagade till

de delar, som nu genom kantringen lågo nedåt i stället

att de eljest skulle varit de öfre. När man då kom in

i kajutan kändes åter den otäcka lukten, men Robertskyllde på förruttnadt slem som låg der, äfvensom på den

äckliga lukten af mangrove. Dermed hindrade han Marie

från ännu vidrigare föreställningar.

"Vi rökte här med socker igår", sade han, "men

tidvattnet har åter varit inne. Vi skola röka mera nu

åter; men det finns ett annat rökmedel som ännu bättre

förkläder elak lukt: det är kaffe!"

Han tog fram sådant ur ett skåp, lade det i papper

och försökte bränna det, men utan framgång; hvaremot

Marie tog socker för samma ändamål, och fyllde snart

rummet så att man måste upphöra dermed. När det

något skingrat sig, företog man en fortsatt undersökning.

Det första man såg, då man kom in i kajutan var en

vacker soffa och ett halft dussin stolar. Ofvanför dem,

på det som förut varit golf, hängde ett utdragsbord väl

fastskrufvadt — liksom de öfriga möblerna. Det var så

stort att det lemnade rum åt tolf personer vid måltiden.

Marie klappade i händerna då hon fick se det: "nu kan

man sitta till bords såsom folk igen!" yttrade hon.

Till höger var ett litet rum, hvartill dörren stod

öppen. Derinne låg en liten mössa och kängor som

kunnat tillhöra en gosse. Frank gjorde anspråk på dem —

hvilket icke motsades; men de äldre gossarne tänkte på

den person som egt de sakerna. En kista fanns der också;

innehållande en hel garderob som sannolikt tillhört

samma unga person. Äfven en kista och en nattsäck som

tillhört en flicka. Nattsäcken var igenläst. Den

öppnades med våld. Marie fann der en mängd persedlar

alldeles oskadade, fastän linne- och bomullssaker voro möglade.

Sidenklädningarne voro af sådan storlek att de kundepassa åt henne. Men hon visade mera obehag än nöje

vid detta fynd. Hon tänkte på den förra egarinnan som

sannolikt älskade lifvet lika mycket som Marie sjelf.

"Stackars flicka!" suckade hon, "och hon har också

hetat Maria! Se här: Maria da Rosa, märkt så nätt på

en näsduk. Så vackert namn! jag skulle bra gerna velat

se henne!"

På väggen hängde en tub; en hårborste hängde med

ett blått band på en messingsknapp; men vattnet hade

lossat limmet, så att faneringen af rosenträd skiljt sig

ifrån sjelfva borstinfattningen. Äfven lågo åtskilliga andra

toilettsaker nedfallna, såsom kammar, tvättfat, handkannor,

jemte handdukar. Nedanför bridgen lågo två

tagelmadrasser, med möglad stoppnad, men för öfrigt alldeles

brukbara, och vid hvardera ett par alldeles nya täcken, jemte

lakan — allt genomvått.

Invid det rummet var ett annat, hvartill dörren satt

fast deraf att trädet bulnat. När den slutligen gaf vika,

såg man derinne två koffertar och två nattsäckar,

åtskilliga fruntimmers-tillhörigheter, en hatt och ett par

bottiner, en mössa och en dyrbar shal, den lille gossens

kängor och bästa mössa, och flickornas parasoll och kappa

— allt bevis att de fyra kropparne tillhört en och samma

familj. Böcker funnos der också, men så alldeles

förderfvade att de voro utan värde för gossarne äfven om de

varit på deras eget språk. Familjen da Rosa utgjordes

tydligen af personer med uppfostran och verld.

De öfriga rummen innehöllo saker som utvisade att

allt var stäldt krigiskt; men det fanns ännu en sak som

kunde tydligt utvisa hvad chefen varit. Deras papper ochdyrbarheter voro sannolikt inlagda i den stora jernkistan,

eller gömda der deras öfriga dyrbarheter funnos.

När de besökande gingo ut ur kajutan, sågo de en

smal dörr till ett skåp. Harald tog en stol för att

granska äfven detta. Der funnos åtskilliga silfverkärl och

bilder, en låda champagnevin, trattar och många buteljer,

eller rättare skärfvor efter dem. De tycktes hafva

innehållit flera slags likörer.

"Likörer i skåp, likörer i rummen, likörer i

skeppsskrofvet! Det är det mesta som finns här — med

undantag af vapen i" yttrade Harald med förargelse.

"Sådana saker följas åt. Det der folket behöfde nog

spritdrycker för att lifva sig till sina gemena bragder",

menade Robert.

De kommo nu till timmermannens rum. Sam

yrkade genast att han skulle få slipstenen och de qvarlemnade

verktygen som han sade vara alldeles för goda för att

lemnas qvar. Äfven önskade han få hyfvelbänken, som

var fästad med en jernskruf. Man kunde, tyckte han, få

den lös ifrån skeppssidan, och låta den flyta fastgjord vid

flottorna. Men gossarne ansågo den mindre behöflig

äfvensom den icke kunde uttagas utan att vidga öppningen

på skrofvet. Man behöfde bättre en mängd andra saker.

Det rum dit de nu gjorde sig en ingång förmedelst

yxor, var krutdurken. Der lågo patroner i mängd och af

alla storlekar, granat-karduser med drufhagel, små

metallkanoner, med passande kulor. Äfvenledes stora

kruttunnor, men krutet sannolikt förderfvadt, ty äfven dessa

tunnor voro möglade.

När man skulle företaga lastningen fann man nödigtatt vidga öppningen på skråfvet. Då det skett, förde man

i land en tunna risgryn, en tunna mjöl, smörbyttor, två

ostar, sex toppar socker, slipstenar, verktygskistan, Sams

tobakslåda samt skinkor och salt kött. Allt detta lades

på den ena flottan. På den andra lades utdragsbordet,

sex stolar, soffan, sängarne, fem madrasser med tillhörande

täcken, lakan m. m., tuben, och flera andra saker.

Återresan gick lyckligt till dess man kom till

landningsstället, men der förekom en af dessa olyckor som så

ofta hända just då man lefver i den största säkerhet.

När den första färjan stött mot land, gick Sam långt

tillbaka till aktern, för att se efter sin tobakskista, men

stupade der emot något föremål, just i detsamma som

den sista färjan stötte emot den andra som åter stötte

emot landet. Sam föll hufvudstupa i sjön. Man hörde

ett plumsande, såg deråt och fann honom fnysande, samt

med vatten sprutadt ur näsa och mun. Genast skyndade

alla till för att hjelpa honom, utan att man befarade

verklig olycka då man visste att han var snäll simmare.

Men Sam hade varit under ytan en half minut, och kunde

icke tala, men räckte med beveklig åtbörd en hand åt

åskådarne samt gapade.

"Han drunknar!" utropade Harald; "kom Robert och

hjelp mig!

Harald sökte efter något föremål som Sam kunde

få tag uti; en åra var nära till hands; den räckte han

honom, men fick i detsamma se Robert, som af

deltagande, mer än lugn besinnig kastat sig uti och nu syntes

simmande just öfver den punkt der Sam sjunkit.

"Robert! Robert! kom hit!" skrek Harald. "Sam ärför tung; du drunknar du också!" Robert vände om,

men det var försent. Sam hade räckt upp sin hand och

fått tag i honom, och höll sig väl fast, och båda

försvunno under ytan. De små barnen skreko i förtviflan.

Harald till och med stod förvirrad; man fick likväl en

idé. Han tog da Rosas hatt, band en näsduk omkring

hattens öppning så att han kunde hålla tag i knuten.

Derefter kastade han sig i vattnet, sam med båda benen

och ena handen, men höll hatten med den andra. Robert

kom såsom Harald väntat, ännu en gång upp till ytan,

der Harald fattade tag i honom. Harald gjorde nu först

intet annat än att hålla hatten stadigt så att han icke

sjelf skulle sjunka; men under tiden sansade sig Robert

så att han kunde reda sig. "Tag hatten och sim till

färgan!" befallte honom Harald. "Jag skall dyka efter

Sam. Slutade han att arbeta?"

"Ja!"

Harald höjde armarne öfver sitt hufvud, reste sig

rak, och sjönk med sammanhållna fötter rakt ned under

ytan. Också nådde han snart kroppen men måste

uppstiga för att åter få luft. Efter några starka andedrag

sänkte han sig åter och kom upp med Sam. Robert

räckte honom en åra och fick honom till färjan, derifrån

man snart fick upp Sam i land.

Men hvad var att göra. Robert visste att det var

mycket svårt att återkalla lifvet hos en person som legat

mer än några minuter under ytan, men att man aldrig

får underlåta försöka, samt att, ju hastigare åtgärder göras,

desto större förhoppning har man att lyckas.

Förberedelserna voro icke många eller konstiga.Han bad Maria och Frank att fort göra upp eld på

stället, samt att värma två täcken. Sams hufvud lades

lågt, så att vattnet skulle kunna rinna fritt ut ur

lungsäcken. Tillika lossade han hastigt af honom hans

kläder. Derefter lade han hufvudet åter högt såsom då man

sofver. Hjelpt af Harald gned han hela den stela

kroppen för att dels återkalla värmen, dels få bort fuktigheten.

Denna gnidning fortsattes några minuter, hvarefter

Robert grep till ett annat medel, under det att Harald

fullföljde med gnidningen. Han stack in ett rör i ena

näsborran, klämde till omkring röret äfvensom han täppte

till hans mun, och sjelf blåste i röret med all sin styrka,

till dess han fann bröstkorgen höja sig. Derefter lät han

luften åter utsvärma, hvarvid han gjorde en lindrig

tryckning med ena handen på den skendödes bröst.

Marie och Frank hade värmt ett af de täcken som

man hämtat från fartyget. Robert svepte det väl

omkring kroppen på den sjuke, medan de yngre värmde det

andra täcket. Harald fortsatte ifrigt med gnidningen, och

ökade verkan af den dermed att han ref sönder en

yllefilt och gned med varma stycken deraf.

Efter en timmes trogen uthållighet njöt det unga

sällskapet den belöningen att se lifstecken återvända.

Hjertat begynte slå sakta, och snart derefter gaf han

ifrån sig en suck. Gossarne voro nästan uttröttade

genom sina bemödanden, men fortsatte ändå. Det var

mycket rätt, ty mången skendöd har gått verkligt

förlorad derigenom att man försummat att tåligt fortsätta

de åtgärder som här visade sig lyckosamma,

När den sjuke var så återställd att han kundesvälja, gaf honom Robert litet sockervatten, men

bekla-de att de icke medtagit något vin eller sprit ifrån skeppet.

"Det måtte finnas något sådant i tobakskistan, ty

jag såg att Sam stack dit en butelj; och när jag frågade

honom hvad det var, svarade han att det var strumpor

han tänkte använda till ingnidning på sin arm",

försäkrade Harald. — Man smålog härvid mot hvarandra, med

hemligt förstånd, ty fastän Sam väl kunnat mena hvad

han sagt, förmodade man nog att icke all rhumen skulle

kommit att stadna på armen. Emedlertid var det väl

att" rhumen fanns på stället, emedan den var det bästa

retmedel som man här kunde använda. Sam öppnade

ögonen, och hans första ord voro välsignelser och uttryck

af tacksamhet emot Gud och sina välgörare.

De lemnade honom att ytterligare qvickna vid,

hvaremot de sjelfva hemtade ett par stolar från färjan och

öfverlemnade sig åt lyxen att sitta såsom andra förnäma

personer. Harald anmärkte nu åt Robert:

"Du tyckes hafva fullt reda på sättet att behandla

drunknade personer."

"Ja, det har jag; men det är ju också ingen

hemlighet i methoden."

"Det skall likväl så tyckas; och jag vill att du skulle

lära mig sättet."

"Sjelfva grundtanken kan jag utsäga i få ord — efter

min fars föreskrift — man skall återkalla lifsvärmen och

väcka andedrägten."

Harald menade att det var rätt enkelt sagdt.

Robert tillade nu: "Min far har mer än en gång yttrat att

han icke kunde begripa hvarför man icke gaf gossar un-dervisning i sättet att hjelpa hvarandra vid sådana

tillfällen. Skicka efter en läkare, men vänta icke tilldess

han kommer. Grip saken an genast innan lifvet alldeles

försvinner. Om du icke kan göra något annat så drag

af den sjuke hans kläder, och gnid, gnid kroppen och

tryck in luft i lungorna; eller sätt blodet i rörelse, så

lättar det att andningen också återkommer. Det ena

skall följa det andra. Använd värme in- och utvärtes,

det sednare genom gnidning, varma kläder, en eldbrasa,

varma krus, värmda sandpåsar och på alla möjliga sätt.

Håll i med allt det der i tre timmar; det är regeln."

"Och en god regel är det", medgaf Harald. "Det

är likväl skada att din far icke gaf dig någon regel huru

folk skall hindras från att dränka sig; den regeln borde

du lära ut, i stället att gå och dränka dig sjelf."

"Han har gjort det också", svarade Robert; "men

jag har glömt den. Jag var orimligt tanklös i dag.

Likväl höll jag på att hjelpa det på ett annat sätt, ty sedan

Sam fattat i mina armar, höll jag mig stilla, utom att

jag tog ett långt andetag och bibehöll min tankekraft,

men då jag kom under ytan undersökte jag huru hans

tag voro. När vi kommo till bottnen drog jag upp mina

knän och satte fötterna mot hans mage. Då slapp jag

lös. — Men hvarför ropade du på mig?"

"Jag hade ingen egentlig plan mer än den att

hindra dig från att sätta dig i fara, samt att räcka

någonting åt Sam att fatta tag uti så att han skulle kunnat

hjelpa sig sjelf. Jag hade ett medel (den omvända

hatten) som hindrade mig från att sjunka, men jag har sett

sådana uppträden förut, och visste att, då du icke varstark nog att hålla den drunknade ifrån dig, skulle han

med all visshet dränka dig."

Den meliankomna olyckan hindrade ny transport den

dagen. Sam blef alltmer återställd till krafter, så att

han, med gossarnes tillhjelp haltade till tältet.

TRETIONDEANDRA KAPITLET.

Hushållsbestyr — Tredje färden till skeppsvraket.

—Regnväder. — Aftal om arbete. — Man råkar i stor

fara. — Eldsläckning på brinnande kläder.

--lindring på brännsår. — Samtal.

Ungdomen hade en hel dag sysselsättning med att

upphemta de många sakerna från stranden till tältet.

Det var också ingen lätt sak att sedan ordna och

förvara det bergade. Det blef nödigt att göra ett nytt rum

för Sam och hans verktyg. Det blef då ett slags tält

som gjordes af små segel från skeppet. Detta föranledde

åter en plan att göra en flygel på tältet, till ett slags

nederlagsmagasin för matvarorna.

På tredje dagen företogs en ny färd till skeppet;

man ville hemta åtskilliga vigtiga saker derifrån, men

emedan de hade att rätta sig efter tidvattnets gång, ville

de icke fördröja sig längre än till jemnt middagstiden. —

När de inkommo i skråfvet var deras första arbete att

taga bort jernspiseln. Den hade varit nyligen insatt, ochdet blef icke särdeles svårt för dem att söndertaga

honom, och delvis föra honom på färjan. Nu togo de också

hyfvelbänken, som de med stor möda gjorde lös från sitt

ställe, och släppte den öfver skeppssidan ned i vattnet,

Från samma rum togo de också flera små segel, ett par

tågrullar och en stor härfva hampgarn. I magasinet gingo

de nu icke. Krutet i durken var vått, men man fann

två fjerdingar kanonkrut, der det yttre var sammanbakadt,

men det inre torrt. Äfven funno de en kanister med

förträffligt bibehållet poleradt stutsarkrut, som låg så väl

omklistrad att ingen fuktighet deri förmått intränga.

Denna medtogo de också. Med någon möda langade man

också ut en af de små metallkanonerna så att den kom

ombord på flottan, jemte dess tillhöriga lavett och ett

par dussin kulor. Detta, jemte officerarnes kista och

kläder, en jernpress, en liten tunna med saltad makrill, samt

kistan med kokosnötterna, — utgjorde den tredje lasten

som de förde från stället. Återfärden skedde utan att

något anmärkningsvärdt föreföll.

Sedan de stigit i land blef deras första omsorg att

ändamålsenligt förvara krutet, helst himmelen mulnade,

med långa mörka moln som lofvade regn innan morgonen.

Också hade man snart att vänta mörkret. Det var

olämpligt att hafva en stor mängd krut i tältet. De gömde

det, fördeladt i smärre poster uti håligheter i träden, de

blekade sedan de igentäppt förvaringsrummen.

Lavetten kom väl till pass för att derå föra upp

kistorna, de söndertagna delarne af spiseln och andra tunga

artiklar; men äfven med denna lättnad hunno de icke

sluta sitt arbete förrän mörkret kom öfver dem.Dagen derpå var regnig, allt igenom. Man hade

likväl tillräcklig sysselsättning inomhus, med att

genomgå sakerna och ordna. Spisens ihopsättning var ensam

tillräcklig att länge uppehålla dem, så att man icke var

färdig med allt förrän ett stycke på den följande dagen.

Om aftonen på regnvädersdagen sutto de båda

vännerna i samtal, under det att regnet smattrade på tältet.

Harald anmärkte nu att de snart hade nyårsdagen inne,

och att de således tillbragt två och en half månad på

ön, samt att deras första båt ännu icke var ens till

fjerdedelen färdig, och att det, efter den proportionen, skulle

åtgå minst sex månader innan man kunde hjelpa sig ifrån

sin tillflyktsort, samt att hans morbroder då skulle fara

ifrån sitt landställe i Tampa Bay.

Robert invände deremot att man haft många atbrott

i arbetet; först Sams olycka, dernäst flyttningen till

prärien och tältets omgörning; vidare upptäckten af det

strandade fartyget som lemnat dem så många hjelpmedel af

alla slag. "Jag hoppas", tillade han, "att vi, inom

slutet af Januari skola vara vid Belle-vue, eller på väg dit.

Hvad tror du Sam? Kunna vi få båtarna färdiga på en

månad?"

"Det går för sig, massa, om vi arbeta flitigt; men

det blir allt en duktig hop arbete det!" menade Sam.

Harald trodde att det icke skulle lyckas på mindre

än två månader. Robert var icke belåten med denna

spådom, men var icke ovan vid att höra Harald hysa

mycket måttliga förhoppningar. Han motsade honom nu:

"Jag vill slå vad om att det skall gå. Vi skola

samfäldt arbeta på den andra båten, tilldess vi fått ho-Den svarta Ekorren.nom så långt som den första kommit nu. Sedan skola

vi bearbeta hvar sin. Sam skall hjelpa oss båda

hvarannan dag; på det sättet påstår jag att vi inom en

månad äro färdiga att sätta till sjös för hemfärden. Eller

ock har jag förlorat vadet."

"Gif mig din hand! Om vi äro härifrån om en

månad, är det jag som tappat!" yttrade Harald.

Efter detta ömsesidiga trots gingo de följande

morgon till landningsstället, der de upphemtade hyfvelbänken

och slipstenen, vid hvilka sakers uppställande man var

Sam behjelplig. Sedan hopsamlades alla verktyg som

behöfde slipas, hvarvid de vexelvis drogo slipvefven till

dess de fått god ägg på yxor, både skyryxor och

handyxor och bilor, mejslar, stämjern och en bandknif. Allt

ordnades i Sams koja.

Dagen slutades emellertid icke utan en ny ledsam

händelse, hvari Marie spelade hufvudrolen, ehuru mot sin

vilja, och der hon, utan sin sinnesnärvaro, skulle hafva

gått en plågsam död till mötes.

Omkring kl. 12 på natten skulle hon gå att lägga

sig och hade redan aflagt dagens kläder, då hon skulle

lägga undan några plagg, men kom dervid att svänga

sina nattkläder öfver ljuset, som i brist af bord, stod på

golfvet. Hon släckte dermed ljuset och skulle stiga i

bädden då hon såg ett sken bakom sig och kände hetta

stiga upp emot kroppen. Först ville hon ropa på hjelp,

men i detsamma kom hon ihåg fadrens råd och kastade

sig rak på täcket och svepte det väl omkring sig. Väl

blef hon härvid litet bränd, men elden slocknade genast

10då den blef qväfd. Nu ropade hon på hjelp under det

att hon nedlade sig på golfvet, d. v. s. på marken.

Elden skulle troligtvis hafva slocknat redan bara deraf att

hon lade sig och rullade omkring. (När elden får stiga

uppåt griper han hastigt omkring sig. Man kan se det

också på ett papper. Det brännes fort om man håller

den itända ändan nedåt, men brinner dåligt eller kanske

slocknar, om det, itändt, lägges platt på ett bord. Så

äfven med fruntimmerskläder; om personen blir qvar i

stående ställning, rusar lågan uppåt och utbreder sig nästan

i ögonblicket öfver hela personen.)

Men fastän lågan var släckt, fortfor dock en kolning

i ändarne af plagget, så att Marie skrek af smärta. Denna

var så bitande att hon nästan var färdig att kasta täcket

och springa ut; men hon förstod att elden då skulle

lif-vas, och kanske åter uppblossa, och fördenskull rullade

hon täcket ännu tätare omkring sig och rullade sig så

att hon klämde ut elden. Nu kom Robert. "Slå vatten

på mig!" ropade hon; "vatten! vatten!" Men när han kom

med handkannan steg hon upp då de få glimrande

punkterna snart släcktes af Eoberts våta hand.

Knappt hade två minuter förflutit under denna

förskräckliga händelse. Men Maries nattdrägt var uppbränd

till högt uppå ryggen, och hon hade blåsor på benen. Så

hastigt verkar elden. Den som vill undgå döden då

kläderna brinna, måste motarbeta den fort, och med stark

besinning.

Hennes brännskador voro mycket lindriga i jemförelse

med hvad de kunnat blifva. Skinnet var rodnadt en half

aln upp på benen, men blåsor hade icke formerat sig påmer än två punkter, stora som ett par fingers bredd

hvardera. Men svedan var stark så att hon gret mycket.

Robert hällde kallt vatten öfver henne i flera minuters

tid, och skulle hafva fortsatt det om icke Marie bedt

honom hemta en spilkum mjöl; hon visste att det lindrade;

hon hade försökt det förut. Mjölet kom; det ströddes på

en handduk som lades under henne. Verkan deraf var

att göra en skorpa, ett slags konstladt skinn, på de

ställen som blifvit hudlösa. Den svalka som det gaf åt de

rodnade delarne var mycket lindrande och behaglig.

Emedlertid plågades hon ännu, så att Robert gaf henne ett

opiat, liksom han gjort åt Sam. Derefter somnade hon

och hördes icke af förrän följande morgon.

Harald var förtjust då han fick höra huru duktigt

hon betett sig. "Det är en präktig flicka", sade han.

"De flesta i hennes ställe skulle hafva sprungit ut och

undertiden brännt sig till döds. Jag vet en händelse med

en flicka som vid en dylik olycka nedkastade sig på

golfmattan, men höll icke ut, utan sprang upp och ut i fria

luften der hon ropade på hjelp, men inom ett par

minuter var så bränd att hon dog deraf."

När Marie följande morgon kom ut, voro hennes ögon

glasiga — hvilket kom af opiatet; hon hade ingen

egentlig appetit, men drack likväl kaffe. De andra mötte henne

med ännu större hjertlighet än förut. De hade knappt

förut vetat huru mycket de älskade henne. Hennes köld

i faran, och hennes tålamod i lidandet, gaf dem en större

högaktning för hennes karakter.TRETTIONDETREDJE KAPITLET.

Framgång vid företaget — Utfärd. — Fiskörnen. — Flere

sätt att få eld. — Skogsvandrarnes skydd emot

regn och storm. — Ny tillflykt undan fallande träd.

På måndagsmorgonen voro alla i arbete vid

dagbräckningen. Sam var kock, och fullgjorde den tjensten

till all belåtenhet. Hans rågbröd var förträffligt. Endast

negrer förstå att så baka det.

Verktygen voro i bästa ordning, och gossarne

arbetade med gladt sinne. Efter Haralds råd beslöt man att

arbeta lindrigt under de första tre dagarne, såsom

säkraste sättet att få arbetet att sedermera gå uthålligt

och fort.

Han berättade: »Min far var en utmärkt hästkarl,

och gjorde stundom ganska långa resor på kort tid. Men

han hade för sed att alltid åka mycket långsamt i

början af hvarje resa. Han brukade säga: om man

anstränger en häst i början, så löper han trögt hela den

återstående vägen, men om man sparar honom först, så kan

man öka på småningom, så att man kommer fortare mot

slutet af resan än i början: Nu äro vi hästar; vi skola

färdas långsamt de första dagarne».

Det antogs. Oaktadt sitt förra skryt ville Robert

icke hafva skafsår i händerna eller trötta ben; men den

tagna föresatsen gaf honom hopp att hans styrka skulle

ökas under arbetets fortgång.Under de första tre dagarne hade man fällt den

andra cedern, huggit och urhålkat honom till likhet med

hvad som var vidgjordt vid den första. Då togo de hvar

sitt arbete för sig, och åtskiljdes så att hvardera

arbetade på sin båt, utan att höra yxhuggen från kamraten,

Ett skäl till att arbetet påskyndades var kanske den

regeln att begagna hvarje ögonblick, samt att förskaffa sig

hvila genom ombyte af sysselsättning och handgrepp. Så,

t. ex. då de tröttnade i armen att föra yxan, togo de

till stämjernet och klubban, eller hyfveln, och det var i

verkligheten en hvila, ty andra muskler blefvo i dessa

olika fall ansträngda, medan det blef en hvila för dem

som förut blifvit trötta.

På fredagen kände de sig likväl mattade. Harald

föreslog att de skulle, den dagen, alldeles hvila armarna,

och i stället söka ut passande träd till stänger, master

och åror. De togo nu till bössor och handyxor, samt

kommo först till pomeransträden, der de sågo den gamla

flotten liggande såsom en månad förut. Då de kommo

derifrån till ett ställe som de uppkalladt efter den mängd

sjöfågel de funnit der, gingo de utefter sandstranden till

det första lägerstället, och derifrån hem. Det var den tur

de gjorde, men den var åtföljd af så nyttiga följder att

vi böra något uppehålla oss vid dem.

Medan Robert sökte i en liten lund, såg Harald en

fiskörn som störtade ned i vattnet och kom upp med en

lax, som var tyngre än han beqvämligen kunde föra med

sig till stranden. Harald hade icke ätit frukost, och var

i dess ställe nu hungrig. När han såg den sköna laxen,

frestade den honom. Han sprang emot örnen och ropade:»Gentleman! jag vill dela med dig, det är för mycket

för en!»

Örnen tycktes tänka annorlunda, och försökte flyga

upp i ett träd med sitt byte, men förföljd, släppte han

sitt rof och slog upp i ett närstående träd, för att se

huru hans afundsmän ämnade göra.

En fisk är snart kokad om man har eld; men

Harald hade ingen eld, och hvad som var värre, intet

medel att förskaffa sig den, ty elddonen voro lemnade

hemma, och förladdningen i bössan var icke så beskaffad att

den kunde tändas af ett skott.

»Låna mig din klocka för ett ögonblick, så torde

du få eld!» bad Robert. Harald såg på honom med en

förvåning som icke blifvit större om Robert velat skaffa

eld med att blanda sand och vatten. Han lemnade

honom uret, och såg nyfiket på hvad han skulle företaga.

Han bad likväl att Robert icke skulle fara illa med det.

Robert betraktade den högt kullriga ytan (ty uret var

af gammaldags form så att den liknade delen af ett klot).

»Jag tror att det skall lyckas», sade han sedan han

besett glaset.

Derefter samlade han torr multnad ved och lade

den på marken. I urglaset slog han vatten och fästade

det ofvanför vedmuddret, jemnade afståndet och visade

Harald att han fick en någorlunda sammandragen

brännpunkt af solstrålarne som gingo igenom denna vattenlins.

Det är till att märka, att det var middagstid så att

solen stod nära midtöfver dem. Det visade sig också snart

att det torra muddret började röka, men tog icke eld,

ty solstrålarne föllo icke rätt igenom, emedan glaset medvattnet icke kunde vändas till att vertikalt uppfånga

solstrålarne; också var luften icke alldeles klar. (Man har

försökt att göra »solglas» af is, och det lyckas.)

Det der misslyckades, medgaf han, men erinrade sig

att det fanns ett annat sätt. Man sammantrycker luften.

Den lemnar då ifrån sig så mycken hetta att den kölar

lätt antändliga saker. Det går med en mycket tät plugg,

neddrifven i (en tom) bösspipa såsom en piston.

Men dertill hade han icke anstalter, och gick

missnöjd ifrån tanken på detta andra experiment, då Harald

ropade till honom, »Nu har jag eld.» Harald hade hittat

en Indiansk pilspets af flinta; med denna, slagen mot

baksidan af en god stålsatt knif fick han tillräckligt feta

qvistar ned i torrt murket träd, så att det tändes.

Medan de voro upptagna af detta bestyr, hade de

tunna skyarne samlat sig till täta molnmassor, som

lofvade att snart bestå dem ett slagregn. Det löftet hölls

också. De hade icke gått långt förrän regnet kom ned

i strömmar. Emedan regnet icke var åtföljdt af åska,

sökte de skydd under ett stort träd, och voro, för en

stund, väl skyddade, så att de prisade sin lycka, men snart

nog hann regnet igenom och kom nu i grofva droppar

öfver dem.

Harald fann att detta icke skulle länge bära sig.

Han lofvade skaffa ett bättre skydd. De togo öfver sina

hufvud en yfvig utbredning af mossa, och sprungo till en

nedfallen tall, och afskalade bark deraf, så långa stycken

som de kunde erhålla, lade dem såsom ett tak öfver

mossbetäckningen, och gingo dermed tillbaka till det lummigaträdet, der de hade förnöjelse af att se dropparne falla

ned ifrån barkbetäckningen såsom ifrån ett hustak.

»Det der är väl en lärdom ifrån den gamle Torgah!»

frågade Robert.

Men Harald nekade härtill. Han hade sett det

göras af negrerne på fälten, och jägarne i skogarne. »Jag

red», sade han, »en gång tillsammans med en sådan

gammal skogsvandrare, tvärtöfver en af prärierne i Alabama,

då vi öfverföllos af en den häftigaste regnby med hagel.

Huru tror du väl att han skyddade sig mot de hårda

haglen?»

»Han kröp väl under hästen, förmodar jag»,

svarade Robert. »Man ser folk vid sådana fall krypa

under sina vagnar.»

»Min kamrat tog sadeln af hästen och satte den på

sitt hufvud; men jag tog häldre emot hagelskuren än

lukten af sadeln.»

Regnet upphörde snart, och de fortsatte gången till

det gamla lägerstället, dit de kommo för att se om några

flere främmande besökt det. Men allt var såsom de

lemnat det, med den skillnaden att det såg mycket ödsligt

ut. Deras signalflagga svajade ännu, och papperet satt

fast på stången, fastän det var vått. Hafvet såg hemskt

ut, och bränningarne slogo emot stranden. De hvilade

en kort stund vid roten af eken, äfvenså drucko de ur

källan, och begåfvo sig derefter hem till prärien.

Alla som vandrat igenom barrskogen hafva kunnat

förmärka trakter af olika storlek, der träden äro förstörda

utaf en insekt. Vägen ifrån gamla stället gick igenom

en sådan trakt, der en del träd lågo kullfallna, andraåter som stormen ännu skonat, stodo qvar ehuru

förtorkade. Då våra vandrare kommo till midten af detta

farliga ställe, kom en stark vind ifrån hafvet och for

rytande genom skogen. De sågo huru träden böjde sig,

svigtade, atbrötos eller kullkastades med roten, och hela

ytan var förut full af vindfällen som en del lågo

korss-vis trasslade om hvarandra, en annan del kastade åt ett

och samma håll, och åter andra såsom brutna toppar

nedkastade i denna oreda. Ynglingarne som redan inkommit

i trakten, oroades icke litet af de många träden som

med stort brakande kastades ned och hotade att i sitt

fall krossa allt lefvande som fanns derunder. Deras

belägenhet var ohygglig. Men under detta oväsen fick

Robert en idé:

»Skynda Harald!» sade han, och kastade sig med

detsamma sjelf ned under en grof liggande stam, som

en föregåede storm lagt åt en annan sida, Harald

följde exemplet, och hade knappt hunnit till detta

gömställe, förr än ett ofantligt träd blef nedstörtadt tvärt

öfver den stam hvarunder han tagit sin tillflykt. En

gren af det öfra trädet hade träffat Roberts rockskört och

trängt det ned med sig i marken. Sjelfva det fallande

trädet var afslaget i fyra delar; två af dem lågo lutande

åt hvar sin sida, i vinkel öfver deras skyddsvärn. De

andra båda blefvo af stormen slängda vidare bort.

Ovädret räckte icke länge. Orkanen gick bort lika fort som

den kommit.

»Det var hemskt!» yttrade Robert då han krupit

fram och betraktade den väldiga trädmassa som låg öfver

hans nyss begagnade gömställe. Harald instämde, menfrågade hvar Robert fick den plötsliga tanken. »Der!»

svarade Robert och pekade på andra ändan at stocken.

Ett litet träd hade fallit tvärt öfver det gamla och var

afbrutet såsom det förut liggande. »Jag såg det när

orkanen kom, och tänkte då att om vi lade oss så som

vi sedan gjorde skulle vi vara säkra, med det undantag

att också grenar kunde träffa oss, äfvensom kringflygande

splinter. Harald medgaf nu att hans vän var honom

öfverlägsen på hans eget område. Han erkände att han

aldrig fallit på den tanken.

Robert berättade att han, under det föregående året

haft ett liknande äfventyr fastän icke hälften så farligt.

Han hade varit ute för att meta i en å och haft Frank

med sig, då en hvirfvelvind hastigt for igenom träden på

stranden och slängde qvistar och grenar rundtomkring.

Af fruktan för att Frank som var lätt, kunde bli

bortförd af stormen hade han bedt honom fatta om stammen

på ett litet träd, och sjelf omfamnat honom och träd

på en gång.

Ehuru rädd han sade sig varit, hade han likväl

skrattat åt den lilla gossen, som hade fångat en liten fisk på

kroken, och satt naturligtvis högt värde på den, emedan

det var den första som han någonsin fångat. Medan

stormen var starkast fick Frank se huru metrefven, jemte

fisken, slängdes af vindtrycket. Han såg åt trädgrenarne,

som flögo omkring, och derefter såg han åt fisken, släppte

så trädet och skyndade att berga sin fångst, med en

beslutsamhet såsom skulle han tänkt: »skall du taga den

der så får du taga mig också.»TKETIONDEFJERDE KAPITLET.

Båtarne gä af stapeln. —"Mer arbete, och ännu mer

förmörkelse. — Att läka "per primam intentionen." —

Franks födelsedag. — Förberedelser till en resa.

— Regn, regn,

Båtarne skulle föras ut på vattnet. Vid andra

veckans slut sedan arbetet böljat bedrifvas med system, voro

de icke allenast tillräckligt urhålkade; de nya

skeppstimmermännen hade också format mycket af det yttre.

Båtarne voro tre ocb en half fot breda innantill, tjugu tum

djupa och aderton fot långa. Robert antog att arbetet

nu borde anses färdigt, men Sam runkade på hufvudet

och förklarade att det ännu icke var halfgjordt. Det

tyngsta arbetet var visst gjordt, men det återstod ännu

mycket mera med att snygga och fullända, samt gifva

dem en vacker och lämplig form, så att ännu ett par

veckor erfordrades med samma flit innan båtarne kunde

anses dugliga att hålla sjön.

De voro färdiga att sättas ut i vattnet samma

dag: och fastän Robert några timmar torr förklarade sitt

arbete färdigt, uträknade man att han haft Sams hjelp en

half dag mera än den andra; fördenskull var deras vad

jemnadt. De hade varit lika flitiga. Det fordrades fyra

dagar för att få båtarne i sjön. Varfsställena lågo hundrade

till hundrafemtio steg ifrån vattenkanten. Man hade en

tät skog att släpa båtarne igenom. Man måste rensa

upp en väg för dem, göra bryggor och afgräfva stranden

sluttande på stället. Roberts kom ut den 1 Februari och

Haralds den 3. Vid detta tillfälle var det en allmän

glädje, och alla tre de äldre gåfvo salut.

Men då de kommo på vattnet flöto de icke sina

mästare till nöjes. Den ena var för tung i fören, den

andra låg icke med sidorna jemnt på vattnet. Flere

dagar gingo åt att afhjelpa dessa felen. Så slutades den

femte veckan af deras arbete.

En vecka gick sedan åt för att göra åror och

roder, samt att passa in säten och master, m. m. Detta

föranledde till ett nytt besök på skeppsvraket för att få

bräder, skrufvar och flere sådana saker. Nu kommo de

med sina båtar, som dervid mera grundligt profvades,

hvarvid de hade den fägna den att se dem vara fullt

ändamålsenliga. De gingo stadigt och vakade upp mycket

bra emot sjön, samt lydde åror och roder lika väl som

om de varit byggda på ett vanligt varf.

En händelse som i sig sjelf var föga ovanlig, skulle

icke här blifvit omnämnd så framt icke en verklig nytta

dermed kunde åstadkommas. Den bestod i att läka färska

sår genom naturens ensamma åtgärd, sedan menniskobiträde

sammanfört de söndrade delarne, Kirurgerne kalla det att

läka per priman intentiunem. Marie var sysselsatt med

mågot förehafvande i köket, hvarvid hon skar sig i ett

finger. Det var en gapande skråma, och blödde starkt.

Hon sköljde såret i vatten till dess blödningen för det

mesta upphört. Robert tillkom i detsamma. Han

fästade sårkantefne mycket nätt tillsammans med en häftasom alldeles omfattades året. (Han hade ett påbredt

häftplåster i fadrens funna medikamentslåda.) Sedan drog

Marie ett afklippt handskfinger utanpå, sedan Robert

insatt en smal och slät sticka som hindrade fingret att bli

böjdt under läkningen. Inom tre dagar var såret

alldeles läkt. Så fort går det med färska sår då de väl

sammanläggas, men också med förutsättning af god läkekraft

— såsom man i synnerhet kan påräkna hos friska, unga

personer.

Följande veckan användes för att skära till segel,

hvartill man nu hade öfverflödig tillgång af fartygets

förråder, hvaribland äfven funnos båtsegel, som likväl nu

måste något förminskas.

Nu var arbetet färdigt. De hade varit flitiga, men

likväl fått använda mer än halfannan månad dertill. En

fredag i Februari månad 1861 hade man allt i ordning

till afresan. Men allt hvad de egde kunde de icke

medtaga. Huru skulle man göra dermed? först beslöt man

att lägga alltsammans i en hög och sedan öfvertäcka

denna väl med ett tak af palmblad; men stommarne! man

hade intet medel att tillräckligt förstärka ett sådant tak.

Efter många öfverläggningar bland de äldre föreslog

Frank att lägga alltsammans på det torraste stället i

skeppsvraket. Det bifölls af alla, med beröm för den

lilles klokhet.

Sedan de gjort allt detta, och tillslutit det öppnade

hålet på fartyget var man i ordning med sakerne. Det

återstod att afgöra hvad man skulle göra med de fångna

och till en del dresserade djuren. Dora och Nanny

beblöt man att taga med sig, båda bundna, en i hvarderabäten. Opossumdjuren medtogos i en bur.

Björnungarne, som voro skadedjur och som redan börjat visa styrka,

äfvensom en bibehållen vildhet, blefvo skjutna, hvilket

uppdrag lemnades åt Sam. Kalkonen fick sin frihet, på

det sättet att inhägnaden kring hönsgården lemnades med

en mindre och öppen ingång, hvarjemte man lade ett

stort förråd af korn i en lång ho, så att hönan kunde

efter gammal vana der hemta föda och möjligen kunna

hemtas en annan gång.

Det var nämligen ett aftal mellan de äldre att de,

om de kommo lyckligt fram till Belle-Vue, skulle bedja

Doctor Gordon att med dem, på ett passande fartyg, göra

en tur till ön, för att hemta de högst betydliga

förråder som ännu funnos på skeppet och kunde befinnas

oskadade

För afresan var en dag bestämd, men med ett

särskildt uppskof för Franks födelsedag, som just nu inföll.

Äfvenledes beslöt man att ännu en gång pröfva sina

farkoster vid en rundresa omkring hela ön.

Sedan Frank gått till sängs, aftalade man sättet att

fira hans födelsedag.

»Jag skall göra en delikat fruktkaka», sade Marie.

»Och jag skall lära honom skarpskjutning», tillade

Robert.

»Och jag skall gifva honom första lektionen i att

simma», lofvade Harald.

»Och jag skall sjunga en neger-fest-sång för

honom», yttrade Sam.

Man lade sig att sofva i allt lugn. Det är

märkvärdigt huru man kan vänja sig efter ställningen ochnödvändigheten! Om dessa unga personerne varit

plötsliligen försatte i det förhållande i hvilket de nu voro,

midt i en undangömd prärie som var omgifven af

vildskogen, der panthrar, björnar och skallerormar så ofta

visade sig — och der de befunno sig utom alla vänners

och all odlings område, skulle de kännt sig särdeles

olyckliga och osäkra. Nu deremot gingo de alldeles

obekymrade till hvila och insomnade i en lugn och djup sömn.

De kände sig till och med lyckliga, fastän omgifne af

vilddjur, hvilkas käftar de förut flere gånger med nöd

undkommit, genom försynens uåd och deras egen

besinning i farans stund. Hvaraf kan man förklara denna

skilnad? Det var vanan vid förhållanderna och uppöfning

att finna sig i allt och sjelfve vara beslutsamma att

reda sig om något påkomma Gud välsigne dem! De

såfvo i den lummiga skogen såsom i föräldrahemmet, och

de strålande nattliga stjernorna öfver dem blickade ned

såsom skyddsenglars ögon öfver deras slumrande sinnen.

TRETIONDEFEMTE KAPITLET.

Profresa — Gamla båten återfunnen. — Slutlig afresa. —

Riley befunnen vara lefvande. — Hemkomst.

Den beslutade profresan anställdes. Man sköt ut

näst innan solen göt sina strålar öfver östern. Harald

och Sam voro tillsammans i den ena båten, och de tresyskonen i den andra. De rodde långsamt utföre viken

emot en lindrig vind, som blåste från sydost. Lukten af

gula jasminen (Jasminium Sambucus), som nu stod i full

blomning, fyllde luften med den angenämaste vällukt.

De unga sågo dervid med saknad åt den förtrollande

herrliga ön, som de nu skulle öfvergifva.

Resan gjordes utan någon märklig händelse. När

de kommo ut i öppna sjön visade sig deras båtar lika

säkra som förut i det lugnare vattnet. De dansade

glädtigt på vågen, liksom lyckönskande de unga till god

utsigt att vinna deras syfte. Man försökte förtöja dem

efter hvarandra, hvilket också lyckades. Man tillochmed

fästade dem försöksvis vid sidan af hvarandra. De

skrapade och brakade, och gingo långsammare än då de voro

åtskiljda, men visade samma styfhet som eljest.

De hunno kl. 1 på middagen till det gamla

lägerstället, efter en fart af nära 5 mil på sex och en half

timma. Allt gick så bra, att man ångrade sig att icke

hafva inlastat allt, så hade man nu i stället kunnat

tillgodogjort sig denna tur såsom helresa.

Sedan de hastigt öfverskådat stället för deras första

vistelse, och vederqvickt sig med den förträffliga källans

vatten, delade de sig, så att Roberts båt skulle gå

direkte till landningsstället vid pomeransträden, der den

skulle läggas qvar, hvaremot passagerarne skulle stiga ur

och gå till tältet, der de skulle ordna om provisionen

för långresan. Till följd häraf seglade de till »Däck

Point», derifrån in i insjöviken, då Marie fick taga

rodret och Robert årorna, så att man framkom roende till

pomeranslunden och dervarande landstigningsplats, der defastgjorde båten vid den gamla flottbron. De hunno till

tältet långt förr än solen gick ned, och, efter alla

tillrustningar för den följande dagen, längtade de efter de

andres återkomst. Robert gick flere gånger till

landningsstället innan mörkret inföll, äfvensom sedermera i

månskenet. Slutligen under sin oro hörde han en

sjömanssång, som likväl snart tystnade, och icke långt

derefter slamrade årorna i en båt. Hela sällskapet var

således nu åter, och för sista gången på någon afton här.

»Hvarför dröjde du så länge?» frågade Robert.

»Har du farit längre?»

»Nej, blott en mil, men vi kommo ur kosan under

det att jag sökte efter en rolig nyhet. Jag tror att vi

fått rätt på vår gamla stora båt.»

»Verkligen! utropade Robert, som dervid hoppade

af glädje. »Hvar var det och hvar hittade du honom?»

»I träsket i den stora krökningen på viken. Jag

trodde alltid att han skulle kommit bort åt det hållet,

och fästade mina ögon träget åt alla småvikar der.

Slutligen såg jag, hvad jag likväl icke kan bestämdt säga att

det var vår båt, men en som hade samma målning, med

en hvit och en svart rand likasom vår. Vi kunde icke

komma dit medan det var ljust. Den ligger i

marvatten, omgifven af mangrove.

Detta var visserligen en intressant nyhet, men man

beslöt sig att icke använda tid på att få den upp, då

man redan beredt sig på annat resesätt.

Ändtligen sköto de, följande dag, för sista gången

ut sina båtar från land till afresa. Förnödenheter hade

de med sig i tillräcklig mängd för fjorton dagars resa —-det längsta som de rimligen kunde antaga. Kompass

hade de redan af gammalt sedan den första olyckliga

båtresan, men de hade också medtagit en sådan ifrån

skeppet.

De fördelade sig så att Harald, Marie och Frank

skulle vara på den ena båten, och Robert med Sam på

den andra. De mindes hvilken kurs de följt på vägen

dit, helst sedan de passerat Rileys ö. De styrde nu

samma kurs omvändt. Deras ljufvaste förhoppning var att

kunna hinna till nämnda ö före mörkret på aftonen. De

ansågo sig hafva skäl till denna förhoppning, då deras

förra båt blifvit loss ifrån sin rysliga fart redan tidigt på

denna sidan ön, och att deras vidare färd varit långsam

under stiltje och tung rodd med den stora båten, hvarvid

seglen föga hjelpt till. Det lyckades dem också, till

deras outsägliga glädje. Denna glädje ökades i hög grad,

då de, efter landstigning på den ön, och uppkomne i

dervarande koja, återfunnit Riley. Riley som de trodde

hafva omkommit på samma gång som Sam blef så

olyckligt förderfvad.

Riley hade legat länge — huru länge visste han

icke, ty han var afsvimmad af stöten från båten. Då

han återfick sansen, hade Sam krupit ifrån honom, och

han, Riley, trodde att bränningen från hafvet åter sköljt

ned honom. Matt och blödande hade han satt sig ned,

men tidigt på morgonen sett ett segel på det nu mera

något stillade hafvet; hade satt upp sin skjorta på en

åra och dermed signalerat. En båt hade blifvit utsatt

och med sjömannadeltagande hemtat honom, och landsatt

honom på hans egen ö, då de i alla fall skulle der förbi.Det var ett Charlestonfartyg, och förmodligen detsamma

som de unga sett, och till hvilket de försent signalerat.

De unga hade öfverenskommit, och älven

strängeligen ålagt, Sam, att icke nämna något om det strandade

skeppet och dess förråder. Man ville icke låta den

saken blifva bekant, förrän de hört doctorns yttrande

deröfver. Efter en förhoppningsfullt tillbragt natt, begåfvo

de sig i dagningen på väg till Tampa Bay, åtföljde

af Kiley i en honom tillhörig båt. Detta sällskapande

gaf ökad trygghet åt Marie, som icke kännt sig lugn

under gårdagens vistelse på sjön — som för öfrigt icke

var hennes element. Nu lefde denna ungdom ett

hänryckningens lif, i förväntan på all den glädje de skulle

sjelfva smaka, och den glädje som de med säkerhet

måste antaga att deras föräldrar och anhöriga skulle erfara

vid deras oförväntade ankomst till deras förut så

sorgbundna hem. De nalkades med rask fart; vinden

tycktes dem särskildt gynnande tillskyndad, och deras båtar

hoppade så lifligt på det blott lagom böljande klara

vattnet.

Den lilla flottan syntes snart nog på eftermiddagen

från verandan vid Belle-Vue. De unga igenkände

doc-torn med en bok på knäet. Han åter tog också en

kikare då han blifvit varse de ankommande. Han tyckte

sig igenkänna de sina. Hopp och fruktan, som så ofta

under denna tid omvexlat i hans sinne, återkommo äfven

nu med deras olika intryck. Men snart kunde han

urskilja hviftande näsdukar i alla passagerarnes händer.

Med hastiga steg skyndade han ned till stranden, åtföljd

af en påkallad neger, satte en segelbåt i sjön och bör-jade kryssa de ankommande till möte. Det dröjde icke

icke länge förrän de med förlig vind seglande upphunno

honom och kunde helsa. Lyckligtvis hade man att

påräkna fattning af Harald och lugn at Sam, så att seglen

icke försummades. Betagen af glädje måste den

öfverlycklige fadren lemna åt negern att sköta hans båt,

under det att han vexlade utrop af glädje och ömhet med

de kära, som nu blifvit främmande och så outsägligt

välkomna gäster.

Man anlände till bryggan. Der invid var nu

uppbygdt ett båthus, som skymde den glädjedruckna

gruppen. Det blef efter några ögonblick af doctorn tillsagdt,

att de unga skulle dröja, medan han förberedde

frumtimren, såväl sin fru som sin syster (Haralds mor) på den

hugsvalande förändringen, på det att inga nervattacker

skulle komma att fördystra återseendets lycka. Det dröjde

länge — alltför länge för de unga, innan de fingo

signalen från trappan till stället, att nu komma upp.

Efter både förberedelser, sådana som

menniskokännaren och läkaren visste att göra lämpliga, och med

gradvis ökade förhoppningar, hade han fått fruntimrens löfte

— icke att lugna sig — men att icke låta öfverväldiga

sig; men ingalunda ville han hindra dem att gå — att

skynda — sina barn till mötes. Huru starkt de

angrepo sig, voro likväl de unga hastigare, och invid

Rusets trappa slötos de i hvarandras armar, en såsom det

tycktes oåtskiljelig grupp.

Man hemtade sig slutligen, och doctorn, som sjelf

var tillräckligt betagen, uppmuntrade dem nu alla attstiga in der Frank yttrade sin förundran huru olika

stället nu blifvit, »och så vackert!»

Huru många frågor! huru många utan alltid väl

afvaktade svar! En stor krets af lyckliga menniskor var

nu samlad, med alltför stark ström af ämnen som skulle

vidröras — känslor som fingo utbrott.

Ända till sent på aftonen eller natten fortforo

berättelser och frågor och undrande och glädjeyttringar

öfver den styrka, tillvext och utveckling, som blifvit frukten

at dessa många månaders vildlif, förädladt af

civilisationens frö! Gossarnes manlighet och Maries utvecklade

karakter! Hvilken rikedom af glädjeämnen för föräldrar.

Hvilken sällhet för barnen att se de gamla omfatta dem

med så utomordentlig huldhet och nästan aktning!

Man gick till sängs. Men sömnen flydde länge de

öfverlycklige, till dess att känslans ansträngning också

här manade till hvila för att åter med fullare styrka

känna sin lycka!

Följande morgon — tidigt, ty hvilans behof var

icke så mäktigt som det ömsesidiga meddelandets, kom

man åter tillsammans. Frågorna kommo åter i störtande

mängd, men man hade likväl nu tålamod att afvakta

svaren. Slutligen blef frågan om det strandade fartyget,

och huru man skulle få anse det. Doctorn besinnade

sig väl innan han besvarade denna fråga. Han ansåg

att man borde hemta derifrån allt som kunde befinnas

dugligt, sedermera kungöra saken till anmälan af dem

som kunde tro sig dertill berättigade. I sammanhang

dermed beslöts en ny resa till det märkvärdiga stället —

en resa den man hoppades skulle kunna göras med min-dre faror än hittills. Endast Marie uteslöts ifrån

deltagande men Frank kunde icke förvägras att återse de

trakter, der han »haft så roligt — emellanåt.»

Man glömde icke att presentera den trogna Nanny,

och Dora, den unga hjortkalfven, som nu var temligen

uppvext och lika förtrolig som hundarna. Opossum-djuren

qvarblefvo i deras bur.

Efter några dagars fortsatta upprepanden af alla

föremål för glada hågkomster, äfvensom för de sorgliga —

hvilka nu i glädjens skimmer förbleknat, kom man åter

till frågan om de qvarlemnade förråden. Det blef

beslutadt att en resa skulle företagas dit. Man for nu i

stort sällskap — dock utan alla fruntimmer.

Kommendanten på fästningen tog skansens stora segelbåt och lät

bemanna äfven ett par mindre, och på det sättet

anträddes resan af honom, doctorn, Sam och de tre gossarne.

Man framkom och lät göra två stora öppningar på

fartygets sida, på långt skilda ställen, hvarjemte man

återupptog den öppning som gossarne tillspikat. Nu uttogs

allt hvad dugligt var, deribland gevär, kanoner och

ammunition, jemte sådan proviant som var oskadad, segel,

tågverk och en oändlig mängd föremål. De döda

kropparne blefvo öfverlemnade åt jorden.

Man fann ytterligare bekräftelse på den drunknade

kaptenens namn och skändliga yrke, äfvensom fartygets

namn, efter hvad det ursprungligen hetat. Ibland annat,

dokumenter och en större summa penningar i den

omvända jernkistan, som nu blef lösbruten.

Alltsammans, äfven det som barnen medfört och

betraktat såsom sitt, blef försåldt på offentlig auktion,som inbragte en betydlig summa. Den blef genom

statsregeringen tilldömd upphittaren, så att den, delad på de

fyra barnen, insattes för deras räkning i statsbanken, till

icke ringa förmögenhet att uppbära vid mognad ålder.

Efter en pröfvotid som så lyckligt stegrat barnens

egenskaper, och gjort dem skicklige att mera tänka

öfver lifvets allvar, hade de nu också den belöningen att

se huru lyckliga de gjort sina föräldrar då de iakttogo

den stora och hastiga förändring de genomgått, och

hvaraf barnen sjelfve skulle skörda — och verkligen

skördade, den största vinningen genom uppöfvad rådighet,

beslutsamhet och mod.