Riddar Blåskäggs sju hustrur och andra underbara berättelser

Riddar Blåskäggs sju hustrur och andra underbara berättelser

ANATOLE FRANCE

RIDDAR BLÅSKÄGGS

SJU HUSTRUR

OCH ANDRA UNDERBARA BERÄTTELSER

BEMYNDIGAD ÖFVERSÄTTNING

AF

ALMA FAUSTMAN

STOCKHOLM

AKTIEBOLAGET HIERTAS BOKFÖRLAGSTOCKHOLM 1910.

KUNGL. HOFBOKTR. IDUNS TRYCKERI-A.-B.

092522INNEHÅLL:

Sid.

Riddar Blåskäggs sju hustrur, enligt autentiska

anteckningar ............................................ 5

Det stora helgonet Nicolas’ underverk................53

Historien om hertiginnan af Cicogne och herr de

Boulingrin, som sofvo i hundra år i sällskap med den

sköna i den sofvande skogen........................113

Skjortan..............................................145

I. Kung Kristoffer, hans regering, hans lefverne,

hans sjukdom...............................147

II. Doktor Rodrigues botemedel...................160

III. Herrar de Quatrefeuilles och de Saint-Sylvain

söka efter en lycklig människa i kungens palats 171

IV. Jeronimo......................................183

V. Det kungliga biblioteket.....................195

VI. Marskalken, hertigen af Volmar................205

VII. Rikedomens samband med lyckan................213

VIII. Hufvudstadens salonger........................225

IX. Lyckan att vara älskad........................236Sid.

X. Om lyckan består i att icke mera veta till sig . 244

XI. Sigismond Dux..................................248

XII. Om lasten är en dygd..........................255

XIII. Kyrkoherde Miton...............................262

XIV. En lycklig människa............................272Riddar Blåskäggs sju hustrur.

Enligt autentiska handlingar.Om den ryktbara personlighet, som är känd

under namnet Riddar Bläskägg, har man hört

de mest olikartade, egendomliga och oriktiga

åsikter uttalas. Den, som ville göra riddaren i

fråga till en personifikation af solen, är kanske

den mest ohållbara af alla. Det var i en viss

skola för jämförande »mytologi, som man för

ett fyrtiotal år sedan försökte detta. Man

lärde där, att riddar Blåskäggs sju hustrur voro

morgonrodnaden och hans båda svågrar

skymningen och gryningen, identiska med Castor

och Pollux, hvilka räddade sin syster Helena,

som Tesevs bortröfvat. De, som möjligen äro

hågade att tro detta, böra ihågkomma att en

lärd bibliotekarie i Agen, vid namn

Jean-Bap-tiste Pérès, år 1817 på ett mycket antagligt sätt

bevisade, att Napoleon aldrig hade existerat,och att historien om denne store fältherre

endast var en myt om solen. I trots af dessa

snillelekar kan det icke betviflas att riddar

Blåskägg såväl som Napoleon verkligen

existerat.

Lika ogrundad är den hypotes, som

framhåller att riddar Blåskägg skulle vara identisk

med marskalk de Rais, som af rättvisan

hängdes på bron i Nantes den 26 oktober 1440.

Utan att, i likhet med herr Salomon Reinach,

efterforska om marskalken verkligen begått

alla de brott, för hvilka han anklagades, eller

om hans rikedomar, som eftertraktades af en

sniken furste, bidrogo till hans fall, är det

tydligt att intet i hans lif liknar riddar Blåskäggs

historia; detta är nog för att man icke skall

förblanda dem med hvarandra och göra dem

till samma person.

Charles Perrault, som förtjänsten

tillkommer att omkring år 1660 ha skrifvit den första

biografien öfver denne riddare, med rätta så

ryktbar för sina sju hustrur, gjorde honom till

en durkdrifven skurk och det fullkomligastemönster af grymhet, som någonsin funnits i

världen. Men det är tillåtet att tvifla, om icke på

hans ärlighet, så åtminstone på

tillförlitligheten af hans upplysningar. Han kan ha varit

ogynnsamt stämd mot personen i fråga. Det

vore icke första gången som en

lefnadsteck-nare eller författare behagade måla i svart.

Om det porträtt som vi ha af Titus

synbarligen är smickradt, tycks det däremot som om

Tacitus alltför mycket svärtat Tiberius.

Mac-beth, som legenden och Shakespeare belastat

med brott, var i själfva verket en klok och

rättvis mionark. Han lät alls icke lönnmörda

gamle kung Duncan. Duncan blef i unga år slagen

i en stor batalj och dagen därpå återfunnen

död på ett ställe, som kallas Vapensmedens

bod. Denne konung hade låtit döda flera

släktingar till Macbeths hustru, Gruoch.

Skottland uppblomstrade under Macbeths styrelse;

han gynnade handeln och betraktades som

bor-garnes försvarare, städernas verklige konung.

De stolta klanerna förläto honom aldrig, att

han besegrat Duncan och att han skyddadehandtverkarne: de förvrängde och vanhelgade

hans minne. Efter sin död blef den gode kung

Macbeth endast känd genom sina fienders

berättelser. Shakespeares snille inpräntade deras

lögner i människors medvetande. Jag har redan

länge misstänkt, att riddar Blåskägg fallit

offer för ett liknande öde. Hans lifsöden, såsom

jag fann dem upptecknade, tillfredsställde på

långt när icke det behof af klarhet och logik,

som ständigt förtär mig. Jag upptäckte däri

vid närmare eftertanke oöfverstigliga

svårigheter. Man var alltför angelägen att få mig

att tro på mannens grymhet, för att jag icke

skulle tvifla därpå.

Dessa aningar bedrogo mig icke. Min

förkänsla, som härledde sig af en viss kunskap

om den mänskliga naturen, skulle snart

förbytas i visshet, grundad på ovedersägliga bevis.

Hos en stenhuggare i Saint-Jean-des-Bois

upptäckte jag flera papper, som hade af seende på

riddar Blåskägg, bland annat hans

anteckningar om debet och kredit och en icke

undertecknad besvärsskrift mot hans mördare, hvil-ken af för mig okända skäl aldrig inlämnades

till domstolen. Dessa dokument bekräftade

min tro, att han varit god och olycklig och

att hans minne svärtats af ovärdigt förtal.

Från detta ögonblick betraktade jag det som

en plikt att skrifva hans verkliga historia

utan att göra mig några falska förhoppningar

angående framgången af ett sådant företag.

Jag vet att detta försök till upprättelse är

för-utbestämdt att falla i glömska och tystnad.

Hvad förmår väl den nakna, osmyckade

sanningen mot lögnens lysande bländverk?II.

Omkring år 1650 bodde på sina gods,

mellan Compiégne och Pierrefonds, en rik

adelsman vid namn Bernard de Montragoux,

hvilkens förfäder innehaft rikets högsta

ämbeten ; men han lefde långt från hofvet, i denna

lugna obemärkthet, som härskade öfverallt dit

konungens blick icke nådde. Hans slott les

Guillettes var öfverfullt med dyrbara möbler,

guld- och silfverkärl, gobeliner och broderier,

som han hade undanlåst i husgerådskammare,

dock icke af fruktan för att de skulle skadas af

att vara i bruk; han var tvärt om frikostig och

praktälskande. Men på den tiden förde de

förnäma i allmänhet ett mycket enkelt lif på

landet, läto tjänstefolket äta vid sitt bord och

dansade om söndagarna med flickorna i byn. Likväl

gåfvo de vid vissa tillfällen präktiga fester, sombjärt afstucko från den vanliga enkelheten.

Därför måste de ha många vackra möbler och

bonader i reserv. Det hade herr de

Montra-goux också.

Hans slott, bvggdt under den götiska tiden,

hade hela dess stelhet. Dess yttre såg ganska

dystert och hotande ut med sina ruiner af stora

torn, som raserats under oroligheterna i riket

på salig kung Ludvigs tid. Dess inre erbjöd

en angenämare syn. Rummen voro dekorerade

i italiensk stil, och det stora galleriet i

bottenvåningen var rikt prydt med upphöjda

ornament, förgyllning och målningar.

I ena ändan af detta galleri befann sig ett

litet rum, som man vanligen kallade »den lilla

kammaren». Charles Perrault ger det icke

något annat namn. Men det är icke utan vikt att

veta, att man också kallade det de olyckliga

prinsessornas kammare, emedan en florentinsk

målare hade på dess vägar framställt Dirces

sorgliga historia, denna solens dotter som af

Antiopes söner fastbands vid hornen på en

tjur; äfvenså Niobe, som på berget Sipvlos be-grät sina barn, som blifvit träffade af

himmelska pilar, och Procris bjudande sitt bröst

ät Cefales spjut. Dessa bilder voro alldeles

som lefvande, och porfyrgolfvet i rummet såg

ut som om det varit fläckadt af de olyckliga

kvinnornas blod. En dörr ledde från detta rum

ut till vallgrafven, där det nu icke fanns något

vatten.

Stallet var en präktig byggnad, belägen

på något afstånd från slottet. Det rymde

sextio hästar och hade plats för tolf förgyllda

karosser. Men det som i synnerhet gjorde les

Guillettes så förtjusande var kanalerna och

skogarna rundt omkring, där man kunde

hänge sig åt jaktens och fiskets nöjen.

Många af traktens invånare kände icke

herr de Montragoux under något annat namn

än riddar Blåskägg, ty så kallades han af

folket. Hans skägg var verkligen blått, men det

var blått endast därför att det var svart, och

det var i följd af sin djupa svärta som det såg

blått ut. Man får icke föreställa sig herr de

Montragoux såsom liknande den vederstyggli-ge trehöfdade Tyfon, som man ser i Aten,

leende i sitt tredelade indigoblå skägg. Man

närmar sig bra mycket mera sanningen genom

att jämföra herren till les Guillettes med dessa

skådespelare eller präster, hvilkas nyrakade

kinder skifta i blått. Herr de Montragoux

hade icke spetsigt hakskägg, som hans farfar

vid Henrik den andres hof, icke heller bar han

det i solfjäderform som hans farfarsfar,

hvil-ken dödades i slaget vid Marignan. I likhet

med herr de Turenne, hade han endast

mustascher och ett litet pipskägg ; hans kinder sågo

blåa ut; men hvad man än må säga, så

missklädde det icke den gode riddaren, och han såg

alls icke anskrämlig ut därigenom. Det gaf

honom endast ett mera manligt utseende, och

om han såg litet morsk ut, så var det

ingenting som kunde verka afskräckande på

kvinnorna. Bernard de Montragoux var en

ståtlig man, stor, bredaxlad, kraftig och sund,

ehuru landtlig och medförande en doft af skog

och mark snarare än af salong. Likväl måste

det erkännas att han icke behagade kvinnornaså mycket som han borde göra, rik och

väl-skapad som han var. Därtill var hans blyghet

skulden och inte hans skägg. Kvinnorna hade

för honom en oemotståndlig dragningskraft,

men han hyste för dem på samma gång en

oöf-vervinnelig fruktan. Han fruktade dem lika

mycket som han älskade dem. Se där roten

och upphofvet till alla hans motgångar. Då

han såg en dam för första gången, hade han

hellre dött än talat ett ord till henne, hur

mycket hon än föll honom i smaken; han försjönk

i en dyster tystnad och visade sina känslor

endast genom att rulla med ögonen på det

förfärligaste sätt. Denna blyghet utsatte honom för

alla möjliga obehag och hindrade honom i

synnerhet från att knyta förbindelse med

blygsamma och tillbakadragna kvinnor, under det

han var räddningslöst prisgifven åt de

djärfva-res och dristigares anfall. Detta blef hans lifs

olycka.

Fader- och moderlös i späd ålder och sedan

han genom denna falska blygsamhet och rädsla,

som han icke kunde öfvervinna, tillbaka-visat flera fördelaktiga och hedersamma

giftermål, äktade han en fröken Colette Passage, som

nyss kommit till trakten efter att ha förtjänat

litet pengar på att förevisa en dansande björn

i landets städer och byar. Han älskade henne

af all sin makt och af alla sina krafter. Och

man måste erkänna att hon var behaglig att

skåda med sin yppiga växt och sin friska, något

solbrända hy. Först var hon glad och förtjust

öfver att vara en förnäm dam; hennes hjärta,

som icke var dåligt, rördes af godheten hos

denne förnäme och kraftige man, hvilken för

henne var den lydigaste tjänare och mest förtjuste

älskare. Men efter ett par månader längtade

hon efter sitt kringflackande lif. Midt ibland

alla rikedomar, öfverhopad med kärlek och

ömhet, hade hon intet annat nöje än att uppsöka

sin forne kamrat i den håla där han

försmäk-tade, med kedja om halsen och ring i nosen,

och gråtande kyssa honom på ögonen. Då herr

de Montragoux såg henne så bedröfvad, blef

han själf bedröfvad, och hans sorgsenhet ökade

hans makas. De ömhetsbetygelser och omsor-

2 — 092522. Fr an c e, Riddar Blåskäggs sju hustrur.ger, som han slösade på henne, föreföllo den

stackars kvinnan motbjudande. En morgon

då herr de Montragoux vaknade, fann han

icke Colette vid sin sida. Han sökte henne

för-gäfves i hela slottet. Dörren till de olyckliga

prinsessornas rum stod öppen. Det var den

vägen, som hon hade gått för att komma bort

från slottet med sin björn. Riddar Blåskäggs

smärta var plågsam att se. Oaktadt ihärdiga

efterforskningar hörde man aldrig mera af

Colette Passage.

Herr de Montragoux begrät henne ännu,

då han på en fest kom att dansa med Jeanne

de La Cloche, dotter till rättsdomaren i

Com-piégne, och blef kär i henne. Han friade och

fick henne genast. Hon tyckte om vin och

drack omåttligt. Hennes dryckenskapsbegär

ökades till den grad, att hon inom ett par

månader såg ut som en tunna med ett

fullmånsansik-te på. Det värsta var, att denna tunna, när hon

blef uppretad, beständigt rullade genom salar

och gångar under skrik och svordomar och

låtande vin och okvädinsord strömma öfveralla hon mötte. Herr de Montragoux var

nästan bedöfvad af fasa och afsmak. Men han

samlade genast mod och försökte genom

fasthet och tålamod bota sin maka för denna

motbjudande last. Böner, föreställningar,

hotelser, allt försökte han. Ingenting hjälpte. Han

vägrade henne vin ur sin källare; hon skaffade

sig sådant utomhus och berusade sig ännu

mera.

För att gifva henne afsmak för den

älskade drycken, lade han kattmynta i

vinbuteljerna. Hon trodde att han ville förgifta henne,

rusade på honom och stack en köksknif tre tum

in i kroppen på honom. Han trodde att han

skulle dö, men hans vanliga mildhet öfvergaf

honom icke. »Hon är mera att beklaga än

klandra», sade han. En dag hade man glömt

att stänga dörren till de olyckliga

prinsessornas kammare, Jeanne de La Cloche gick dit in,

som vanligt ganska omtöcknad, och då hon

fick se de målade figurerna på väggarna, i

olika ställningar af smärta och dödsångest, tog

hon dem för verkliga kvinnor och flydde för-färad ut i det fria, skrikande på mord. På hon

hörde riddar Blåskägg ropa och komma

skyndande efter henne, kastade hon sig vansinnig

af förskräckelse i ett vattendrag och

drunknade. Säkert är, ehuru man har svårt att tro det,

att hennes man sörjde öfver hennes död, ett

så medlidsamt hjärta hade han.

Sex månader efter denna olyckshändelse

äktade han utan vidare omständigheter

Gi-gonne, dotter till hans förpaktare Traignel.

Hon gick i träskor och luktade lök. En

ganska vacker flicka, fast hon vindade med ena ögat

och haltade litet. Så snart hon blifvit gift

drömde denna gåsvakterska, som gripits af en

vansinnig högfärd, icke om annat än ny prakt och

mera ståt. Hon fann icke sina

brokadklänningar nog dyrbara, pärlhalsbanden nog

vackra, rubinerna nog stora, karosserna nog

förgyllda, sina dammar, skogar och åkrar nog

vidsträckta. Riddar Blåskägg, som aldrig lidit

af äregirighet, plågades af sin gemåls högmod.

Då han i sin oskuld icke visste, hvilket som var

rättast att vara stolt som hon eller blygsamsom han, förebrådde han sig nästan en

anspråkslöshet som stred emot hans gemåls

högtflygande önskningar, och i sin osäkerhet

ömsom uppmanade han henne att med måttlighet

njuta af denna världens goda och ömsom

uppeggade han sig själf att söka lyckan vid

kanten af afgrunden. Han var nog klok, men

kärleken till hustrun öfvervann hans klokhet.

Gigonne tänkte icke på annat än att uppträda

i stora världen, låta presentera sig på hofvet

och bli konungens älskarinna. Då hon icke

kunde komma så långt, tynade hon bort af

förargelse, fick gulsot och dog. Den sörjande

riddar Blåskägg lät uppresa en präktig

minnesvård på hennes graf.

Den gode riddaren, nedtyngd af så

beständiga äktenskapliga motgångar, hade

kanske icke tagit sig någon mera hustru; men han

blef själf tagen till äkta af fröken Blanche de

Gibeaumex, dotter till en kavalleriofficer, som

endast hade ett öra, det andra påstod han sig

ha förlorat i konungens tjänst. Hon hade

mycket godt hufvud och begagnade sig där-af för att bedraga sin man. Hon bedrog

honom med alla adelsmän i trakten. Hon

utvecklade därvid en sådan fintlighet, att hon bedrog

honom på slottet midt för näsan på honom utan

att han märkte någonting. Den stackars

Blåskägg misstänkte nog något men visste icke

livad. Olyckligtvis för henne använde hon all

sin konst att bedraga mannen och var icke nog

försiktig då hon bedrog sina älskare, d. v. s.

hon dolde icke nog för den ene att hon bedrog

honom med en annan. En dag blef hon i de

olyckliga prinsessornas kammare öfverraskad

tillsammans med en adelsman, som hon

älskade, af en annan adelsman, som hon hade älskat

och hvilken i ett anfall af svartsjuka stack ihjäl

henne med sin värja; några timmar senare

fann en slottstjänare henne här död, och den

fasa som rummet ingaf ökades ännu mera

genom denna händelse. Den stackars riddar

Blåskägg, som på en gång fick veta sin

mångdubbla vanheder och sin hustrus tragiska slut,

tröstade sig icke öfver den senare olyckan med

tanken på den förra. Han älskade lidelsefulltBlanche de Gibeaumex och mycket mer än han

hade älskat Jeanne de la Cloche, Gigonne

Trai-gnel, ja till och med Colette Passage. Då han

fick veta att hon beständigt bedragit honom

men icke någonsin mera skulle kunna göra det,

kände han en sådan sorg och smärta, som, långt

ifrån att stilla sig, tilltog med hvarje dag.

Hans lidanden blefvo outhärdliga, de ådrogo

honom en sjukdom, som satte hans lif i fara.

Sedan läkarne utan framgång användt

diverse medikamenter, förklarade de att det

enda botemedlet för hans onda var att taga en

ung hustru. Han kom då att tänka på sin

syssling Angèle de la Garandine, som han

trodde sig lätt skola få, emedan hon ingenting ägde.

Det, som förmådde honom att välja henne,

var att hon ansågs för enfaldig och menlös.

Som han blifvit bedragen af en begåfvad

kvinna, ansåg han ett dumhufvud vara lugnare.

Han gifte sig med fröken de la Garandine och

märkte snart ohållbarheten af sina

beräkningar. Angèle var mild, Angèle var god, Angèle

älskade honom; det fanns intet ondt i henne,men till och med de minst sluga kunde locka

henne därtill när som helst. Man behöfde

endast säga : »Gör så här annars kan

landstrykar-ne komma», »Kom med hit in, annars äter

var-ulfven upp dig» eller »Blunda och tag in det

här lilla pillret», och genast gjorde denna

oskuld allt hvad skälmarne ville, och hvad det

var, kan man tänka sig, ty hon var mycket

vacker. Herr de Montragoux, bedragen af denna

oskuld lika mycket som af Blanche de

Gibeau-mex, hade dessutom den olyckan att veta det,

ty Angèle var alltför uppriktig att dölja något

för honom. Hon sade till honom: »Min herre,

så här sade man åt mig; så här gjorde man

med mig; man tog ifrån mig det här; det där

såg jag; det där kände jag.» Och i sin

menlöshet förorsakade hon den stackars riddaren

outsägliga kval. Han led med ståndaktighet. Men

ibland kunde det hända att han gaf henne ett

par örfilar och sade : »Du är en gås !» Dessa

örfilar lade grunden till det rykte om grymhet,

som sedan hängde fast vid honom. En

tiggarmunk, som passerade les Guillettes medan herrde Montragoux var på beckasinjakt, fann fru

Angèle i färd med att sy en dockkjol. Den

gode munken, hvilken märkte att hon var lika

enfaldig som vacker, förde henne med sig på

sin åsna, under uppgift att ängelen Gabriel

väntade i ett skogsnår för att sätta på henne

strumpeband af pärlor. Det tros att hon blef

uppäten af vargar, ty man såg henne aldrig

mer.

Hur kunde riddar Blåskägg efter en så

sorglig erfarenhet besluta sig för att ingå ett

nytt äktenskap? Det är livad ingen kan

förstå, som icke känner ett par vackra ögons makt

öfver ett lättrördt hjärta. Den hederlige

riddaren träffade på ett slott i grannskapet, där han

brukade umgås, en ung förnäm föräldralös

flicka vid namn Alix de Pontalcin, som,

bestulen på alla sina ägodelar af en sniken

förmyndare, hade för afsikt att gå i kloster. Välvilliga

vänner lade sig emellan för att förmå henne att

frångå sitt beslut och i stället mottaga herr

de Montragoux’ giftermålsanbud. Hon var en

fullkomlig skönhet. Riddar Blåskägg, somväntat sig att i hennes armar få njuta en

outsäglig lycka, blef ännu en gång sviken i sina

förhoppningar och erfor en missräkning, som

i följd af hans temperament måste kännas

ännu svårare än de obehag han rönt i sina

föregående äktenskap. Alix de Pontalcin vägrade

hårdnackadt att gifva verklighet åt den

förening, som hon likväl samtyckt till. Förgäfves

uppmanade herr de Montragoux henne att bli

hans hustru, hon motstod hans böner, tårar

och föreställningar, tillät icke sin man de

minsta smekningar och stängde in sig i de olyckliga

prinsessornas kammare, där hon kunde stanna

ensam och skygg hela nätterna igenom. Man

visste aldrig orsaken till ett motstånd, som var

så stridande mot både mänskliga och

himmelska lagar; man tillskref det herr Montragoux’

blåa skägg, men det vi förut sagt om skägget

i fråga gör ett sådant antagande föga

troligt. För öfrigt är detta en sak, som det

är svårt att resonera om. Den stackars

mannen led de grymmaste kval. För att få

glömska jagade han med raseri, sprängande hästar,hundar och drefkarlar. Men när han

uttröttad och ledbruten återkom hetn, var åsynen

af fröken de Pontalcin nog för att uppväcka

hans krafter och hans lidande. Till slut

uthärdade han icke längre, utan vände sig till Rom

för att få detta skenäktenskap upphäfdt;

enligt den kanoniska lagen och medelst en

vacker gåfva till den helige fadern lyckades det

honom också. Om herr de Montragoux skildes

från fröken de Pontalcin med alla de

vördnads-betygelser man är skyldig en kvinna och utan

att slå sönder sin käpp på hennes rygg, så var

det därför att han hade en ädel själ och ett

godt hjärta och var herre öfver sig själf så

väl som öfver les Guillettes. Men han svor på

att hädanefter skulle inga kjol tyg komma in

i hans hus. Lycklig han, om han hållit sin ed

ända till slutet!III.

Några år hade förflutit sedan herr de

Montragoux af skedat sin sjätte hustru, och i

trakten hade man icke mer än ett svagt minne

af de äktenskapliga olyckor som härjat den

gode riddarens hus. Ingen visste riktigt hvad

det blifvit af hans hustrur, och om aftnarna

talade man i byn om hårresande historier ;

somliga trodde på dem, andra icke. Vid denna tid

kom en änka, som sett sina bästa dagar, vid

namn Sidonie de Lespoisse och slog sig ner

med sina barn på egendomen la Motte-Giron,

två mil fågelvägen från les Guillettes. Ingen

visste hvarifrån hon kom eller hvad hennes

man hade varit. Somliga trodde sig ha hört

att han innehaft någon befattning i Savoyen

eller Spanien ; andra påstodo att han dött i

Indien; andra trodde att änkan ägde stora rikedo-mar, andra betviflade detta på det högsta.

E-mellertid lefde hon högt och inbjöd hela

traktens adel till la Motte-Giron. Hon hade två

döttrar, af hvilka Anne, den äldsta, som snart var

på öfverhlifna kartan, utmärkte sig för sin

slughet. Jeanne, den yngre dottern, var i

giftas-åldern och dolde under en antagen menlöshet

en brådmogen lif ser farenhet. Fru de

Lespois-se hade också två söner, båda vackra och

välväxta, den ene af dem var dragon, den andre

musketör. Som jag sett hans fullmakt, vet jag

att han var vid de svarta musketörerna. Man

kunde icke se det då han gick till fots, ty de

svarta musketörerna skiljas från de grå icke

genom färgen på uniformen utan genom

färgen på hästarna. De hade båda två

guldbrode-rad blå klädes jacka utan ärmar. Dragonerna

däremot kände man igen på deras skinnmössa,

hvars spets kokett föll ned på ena örat.

Dragonerna hade dåligt rykte om sig att döma af

visan:

Det är dragonerna som komma,

Mamma, låt oss gömma oss!Men i hans majestäts båda

dragonregementen kunde man icke uppspåra en så

lider-lig sälle, en sådan snyltgäst och lågsinnad

skurk som Cosme de Lespoisse. I jämförelse

med honom var brodern en hederlig karl.

Spelare och fyllbult hade Pierre de Lespoisse tur

i spel och i kärlek ; några andra medel till

uppehälle visste man honom icke ha.

Deras mor, fru de Lespoisse, lefde på stor

fot på la Motte-Giron endast för att slå blå

dunster i ögonen på folk. I själfva verket

ägde hon ingenting och var skyldig för allt, till

och med för sina löständer. Hennes kläder,

möbler, hästar, vagnar och tjänare hade hon

fått låna af ockrare i Paris, hvilka hotade att

taga alltsammans tillbaka, om hon icke snart

lyckades gifta bort någon af sina döttrar med

en rik adelsman, och den stackars Sidonie

väntade sig i hvar je ögonblick att få stå där

beröf-vad allt i sitt tomma hus. Tvungen att snart

finna en måg hade hon kastat sina ögon på herr

de Montragoux, som hon anade var enfaldig,

lätt att bedraga, mild och lättantändlig underett barskt och afskräckande yttre.

Döttrarna bistodo hennes planer, och vid hvarje

sammanträffande bombarderade de den

stackars Blåskägg med ömma ögonkast, hvilka

trängde rakt till hans hjärta. Han gaf

snart vika för de båda fröknarna

Lespois-ses tjusningskraft. Glömsk af sina eder,

tänkte han icke på annat än att få gifta

sig med endera af dem, ty han fann dem

båda två lika vackra. Efter något uppskof,

mera förorsakadt af hans blyghet än af någon

tvekan, begaf han sig i full gala till la

Motte-Giron och framställde sin begäran för fru de

Lespoisse, i det han lät henne bestämma hvilken

af döttrarna hon ville gifva honom. Fru

Si-donie svarade artigt, att hon hyste stor aktning

för honom och att hon gaf honom tillåtelse att

göra sin kur för den af fröknarna de Lespoisse,

som han tyckte bäst om.

Gör ert bästa att behaga, min herre,

sade hon, jag skall bli den första att glädja mig

åt er framgång.

För att bli närmare bekanta inbjöd riddarBlåskägg Anne och Jeanne de Lespoisse

tillika med deras mor, bröder och en mängd

andra damer och herrar att tillbringa fjorton

dagar på slottet les Guillettes. Det blef nu idel

promenader, jakt- och fiskepartier, baler och

fester, banketter och förlustelser af alla slag.

Herr de la Merlus, en ung adelsman som

damerna de Lespoisse hade fört med sig,

ordnade klappjakterna. Riddar Blåskägg hade de

vackraste jakthundarna och hästarna i trakten.

Damerna täflade med herrarne i ifver vid dessa

hjortjakter. Man förföljde icke alltid djuret,

utan de jagande förirrade sig par om par,

träffades åter och förirrade sig på nytt i

skogen. Herr de la Merlus red oftast vilse i

sällskap med Jeanne de Lespoisse, och en hvar

å-terkom på aftonen till slottet upplifvad af sina

äfventyr och nöjd med sin dag. Efter några

dagars iakttagelse föredrog den gode herr de

Montragoux bestämdt den yngre systern

Jeanne som var mera fräsch, hvilket icke vill säga

detsamma som mera oerfaren. Han visade

tydligt sin förkärlek, som han icke behöfde dölja,ty hon var tillmötesgående, dessutom var han

rättfram och uppriktig. Han uppvaktade den

unga damen så godt han kunde, talade sällan

till henne i brist på vana, men såg på henne

med rullande ögon och i det han utstötte så

djupa suckar, att han kunnat få en ek att falla

omkull. Ibland började han skratta så att

bordskärlen darrade och rutorna i fönstren

skallrade. Han ensam i hela sällskapet

märkte ej herr de Merlus’ trogna

uppvaktning hos fru de Lespoisses yngsta dotter,

eller om han märkte något fann han

intet ondt däri. Hans erfarenhet om

kvinnorna var icke nog att göra honom

misstänksam, och han tviflade icke på den han älskade.

Min mormor brukade säga, att erfarenheten

betyder intet här i lifvet utan att man förblir

sådan man är. Jag tror att hon hade rätt, och

den sanningsenliga historia, som jag här

upptecknat, tycks icke ge henne orätt.

Riddar Blåskägg utvecklade vid dessa

fester en sällsynt prakt. Vid nattens inbrott

upplyste tusentals facklor gräsplanen framför

3—092522. France, Riddar Blåskäggs sju hustrur.slottet och de där uppställda borden, som

dignade af alla de läckerheter som skog och mark

frambringade; betjänter och tjänstflickor voro

klädda som fauner och dryader. Musikanter

läto oafbrutet höra vackra symfonier. Mot

slutet af måltiden kommo byns skollärare och

lärarinnor, följda af sina elever, och

uppläste ett hälsningstal till herr de Montragoux och

hans gäster. En astrolog i hög, spetsig mössa

läste i damernas händer deras tillkommande

kärleksäfventyr. Riddar Bläskägg bjöd alla

sina underhafvande på vin och utdelade med

egen hand bröd och kött åt fattiga familjer.

Klockan tio på aftonen drog hela sällskapet,

af fruktan för nattkylan, sig in i slottsrummen,

som voro upplysta af otaliga vaxljus, och där

det fanns spelbord för alla möjliga spel: lanter,

biljard, reversi, fortuna, tourniquet, schack,

brädspel och tärningspel. Riddar Blåskägg

hade beständigt otur i dessa spel och förlorade

alla aftnar stora summor. Det enda, som

tröstade honom öfver en så envis otur, var att se de

tre damerna de Lespoisse vinna oupphörligt.Jeanne, den yngsta, som beständigt satsade

tillsammans med herr Merlus, vann hela högar

med guld. Fru de Lespoisses båda söner

gjorde sig också en god recett på reversi och lanter,

de hade alltid den mest förbluffande tur på

hasardspel. Man fortsatte att spela till långt

inpå natten. Ingen kunde sofva under så

underbara förlustelser, och, som författaren till den

första berättelsen om riddar Blåskägg säger,

»man tillbringade hela natten med att spela

hvarandra alla möjliga spratt». Dessa timmar

voro utan fråga de angenämaste på hela

dygnet, ty under sken af lek och skämt drogo de,

som fattat tycke för hvarandra, fördel af

mörkret för att gömma sig undan i en alkov. Herr

de la Merlus förklädde sig en gång till

djäf-vul, en annan gång till spöke eller varulf för

att skrämma de sofvande, men han slutade

alltid med att smyga sig in i fröken Jeanne de

Lespoisses rum. Den gode riddar Blåskägg

blef icke bortglömd under dessa lekar. Fru de

Lespoisses båda söner lade klipulver i hans

säng och brände stinkande ämnen i rummet.Eller också placerade de en kruka full med

vatten ofvanpå hans dörr på ett sådant sätt, att

riddaren icke kunde öppna dörren utan att få

vattnet öfver sig. De spelade honom, med ett

ord, alla möjliga puts till förnöjelse för

sällskapet, och riddar Blåskägg fördrog dem med

sin vanliga långmodighet.

Han framställde nu sitt frieri, som fru de

Lespoisse besvarade gynnsamt, ehuru, efter

hvad hon sade, hennes hjärta höll på att

brista vid tanken på att gifta bort en af sina

döttrar. Bröllopet firades på la Motte-Giron med

öfverdådig prakt. Fröken Jeanne, som såg

utomordentligt bra ut, hade en klänning af

bara point-de-France-spetsar och håret i tusen

lockar. Hennes syster Anne hade en grön

sammetsklänning med guldbroderier. Deras fru

mor bar en dräkt af gyllenduk med svarta

che-niljer och ett garnityr af pärlor och diamanter.

Herr de Montragoux hade prydt sin svarta

sammetsdräkt med alla sina stora diamanter;

han såg mycket bra ut och hade ett uttryck af

oskuld och blyghet, som behagligt stack af mothans herkuliska växt och blå haka. Brudens

bröder voro naturligtvis elegant utstofferade,

men herr de la Merlus i sin rosenröda

sammetsdräkt med pärlbroderier öfverglänste alla.

Genast efter vigseln kommo judarne, som

hade hyrt ut de vackra kläderna och smyckena

till bruden och hennes familj, och återtogo dem

samt förde dem tillbaka till Paris.IV.

En hel månad var herr de Montragoux

den lyckligaste människa i världen. Han

dyrkade sin hustru och betraktade henne som en

ängel af renhet. Hon var något helt annat,

men en slugare än stackars Blåskägg skulle ha

bedragit sig på henne, så listig och knepig var

hon, och så fullkomligt lät hon leda sig af sin

mor, den klokaste ränksmiderska i hela

Frankrike. Denna dam hade slagit sig ner på les

Guillettes tillika med sin äldsta dotter Anne,

sina båda söner Pierre och Cosme samt herr

de la Merlus, som" följde fru de Montragoux

likt en skugga. Detta förargade en smula den

äkta mannen, som beständigt skulle velat ha

sin hustru för sig själf, men som icke

misstyckte den vänskap hon hyste för den unge

adelsmannen, emedan hon sagt att han var hennes

dibroder.Charles Perrault säger att riddar Blåskägg,

en månad efter sitt äktenskaps ingående, blef

tvungen att göra en resa på sex veckor i och

för en viktig affär, men han tycks vara

okunnig om orsakerna till denna resa, och man har

misstänkt att det var en svartsjuk äkta mans

vanliga list för att öfverraska sin hustru.

Saken förhöll sig i själfva verket så: herr de

Montragoux begaf sig till le Perche för att

mottaga arfvet efter sin kusin d’Outarde, som

ärofullt stupat för en kanonkula i slaget vid

les Dunes, under det han spelade tärning på

en trumma.

Före sin afresa bad herr de Montragoux

sin hustru att roa sig på bästa sätt under hans

frånvaro. — Skicka efter era väninnor, min

fru, sade han, roa er bra och spar icke på mat

och dryck.

Han lämnade henne alla sina nycklar, och

visade på så sätt att hon i hans frånvaro var

ensam härskande öfver hela godset les

Guil-lettes.

— Se här, sade han, äro nycklarna till debåda stora husgerådskamrarna; den här är

till silfverskåpet, där de guld- och silfverkärl

förvaras, som icke dagligen äro i bruk; den

här nyckeln hör till min kassakista, där jag har

mina pengar, den här är till mitt smyckeskrin

och den här går till alla våningarna. Den här

lilla nyckeln hör till kammaren i slutet på

stora galleriet i nedre våningen; ni får gå

öfver-allt, ha hand om allt.

Charles Perrault påstår att herr de

Mont-ragoux tilläde:

— Men lilla kammaren förbjuder jag er

att gå in i, jag förbjuder det så strängt, att om

så skulle vara att ni öppnade dörren, kan ni

vänta er hvad som helst af min vrede.

Riddar Blåskäggs biograf har, då han

till-skref honom dessa ord, begått det felet att utan

närmare granskning antaga den version af

tilldragelsen, som damerna de Lespoisse gifvit.

Herr de Montragoux uttryckte sig på ett helt

annat sätt. Då han öfverlänmade till sin

gemål den lilla nyckeln, som helt enkelt hörde till

de olyckliga prinsessornas kammare, hvilken viflera gånger haft tillfälle att tala om,

framställde han för sin kära Jeanne en önskan att hon

icke skulle gå in i ett rum, som han ansåg vara

ödesdigert för sin husliga lycka. Ty det var

ju genom det rummet, som hans första och

utan fråga bästa hustru hade flytt med sin

björn; där hade Blanche de Gibeaumex

bedragit honom otaliga gånger med olika män; dess

porfyrgolf hade till slut fläckats af en brottslig

men dyrkad kvinnas blod. Var icke detta

tillräckligt för att herr de Montragoux skulle

sätta onda aningar och dystra minnen i

förbindelse med tanken på detta rum?

De ord han ställde till Jeanne de Lespoisse

förrådde de tankar och önskningar, hvaraf

hans själ var uppfylld. Här äro de noggrant

återgifna:

— Jag har ingenting att dölja för er, min

fru, och jag skulle anse det som en skymf mot

er att icke låta er få alla nycklar till den

boning, som tillhör er så väl som mig. Ni kan

således gå in i den lilla kammaren likaväl som

i alla de andra rummen i huset; men om nivill lyda mitt råd, så gör ni det inte, jag vore

tacksam om ni afhölle er därifrån, emedan

rummet uppväcker sorgliga tankar och onda

aningar hos mig mot min vilja. Jag skulle bli

förtviflad om det hände er någon olycka

eller om jag ådroge mig ert missnöje, och ni

täckes därför ursäkta mina, dess bättre

obefogade, farhågor, då de äro yttringar af min

ömma oro och kärleksfulla omsorg om er.

Sedan han sagt dessa ord, omfamnade den

gode riddaren sin maka och for med diligensen

till le Perche.

»Grannkvinnorna och väninnorna», säger

Charles Perrault, »väntade icke tills de blefvo

efterskickade utan kommo genast till den

nygifta unga frun, så otåliga voro de att få se alla

de rikedomar, hon hade i sitt hus. De började

genast ströfva genom rum och klädkammare,

alla fyllda med dyrbara saker, och upphörde

icke att öfverdrifva och afundas väninnans

lycka.»

Alla de som skrifvit om detta ämne tillägga

att fru de Montragoux icke gladde sig åt attbetrakta alla dessa rikedomar, så brådtom

hade hon att få öppna dörren till den lilla

kammaren. Det är fullkomligt sant, och som

Per-rault säger, »hennes nyfikenhet plågade henne

så, att hon, utan tanke på det oartiga i att

lämna sitt främmande, skyndade dit utför en liten

baktrappa med en sådan fart, att hon så när

brutit halsen af sig.» Det är intet tvifvel om

den saken, men hvad ingen har berättat är

att orsaken till hennes brådska var den, att

herr de la Merlus väntade henne i den lilla

kammaren.

Ända sedan hon först kom till les Guillettes

mötte hon den unge adelsmannen där alla

dagar och snarare två gånger om dagen än en,

utan att tröttna på dessa för en nygift fru så

föga passande sammanträffanden. Det är

o-möjligt att bedraga sig på naturen af Jeannes

och den unge mannens förhållande till

hvarandra, de voro hvarken oskyldiga eller

hederliga. Ack! om fru de Montragoux endast

angripit sin makes heder, skulle hon visserligen

ådragit sig eftervärldens klander, men densträngaste moralpredikant skulle ha funnit

förmildrande omständigheter för denna så unga

kvinna i tidens seder, hofvets och

hufvudsta-dens exempel, följderna af en dålig uppfostran,

en lastbar moders råd, ty fru Sidonie

uppmuntrade sin dotters kärleksäfventyr. Förståndigt

folk skulle förlåtit henne ett så ljuft felsteg;

hennes synd skulle betraktats som alltför vanlig

för att anses som varande en bland de större,

och man skulle funnit att hon gjort såsom alla

andra. Men icke nöjd med att förgripa sig

på sin makes heder, tvekade Jeanne de

Les-poisse icke att förgripa sig på hans lif.

Det är i det lilla rum, som kallades de

olyckliga prinsessornas kammare, som Jeanne de

Lespoisse, fru de Montragoux, lade råd med

herr de la Merlus om sin ömme och trogne

makes död. Senare påstod hon, att hon i

rummet sett upphängda sex mördade kvinnors lik,

hvilkas stelnade blod betäckte stengolfvet, och

att hon, igenkännande Blåskäggs sex

föregående hustrur, förutsett hvilket öde som

väntade henne själf. I så fall skulle det ha varitmålningarna på väggarna, som hon tagit för

stympade lik, och hennes hallucinationer

kunde då jämföras med lady Macbeths. Men det

är högst antagligt att Jeanne hittade på hela

historien för att rättfärdiga sin mans mördare

genom att förtala deras offer. Herr de

Mont-ragoux’ död blef bestämd. Vissa bref, som jag

har i min ägo, komma mig att tro att fru

Si-donie de Lespoisse tog del i

sammansvärjningen. Hvad hennes äldsta dotter beträffar, var

hon själen däri. Anne de Lespoisse var den

värsta af hela familjen. Hon var icke sensuell

och förblef kysk midt ibland sin familjs

utsväf-ningar, icke så att hon vägrade sig nöjen, som

hon ansåg vara ovärdiga, utan därför att

grymhet var det enda hon fann nöje uti.

Genom löfte om ett regemente skaffade hon sig

medverkan till företaget af sina bröder Pierre

och Cosme.V.

Det återstår oss nu att efter autentiska

dokument och påtagliga bevis framställa

berättelsen om det afskyvärdaste, lömskaste och

fegaste äktenskapliga brott, som någonsin

kommit till vår kännedom. Det brott, hvars alla

enskildheter vi nu skola omtala, kan endast

jämföras med det mord som natten till den 9 mars

1449 begicks på Guillaume de Flavy af hans

unga svaga hustru Blanche d’Overbreuc,

bas-starden d’Orbandas och barberaren Jean

Boc-quillon. De kväfde Guillaume under

hufvud-kudden, slogo honom med vedträn och läto

honom förblöda som en kalf. Blanche

d"Over-breuc kunde bevisa att hennes man velat

dränka henne, under det att Jeanne de Lespoisse

öfverlämnade åt lönnmördare en make, som

älskade henne. Vi skola så opartiskt som

möjligt återge handlingens gång.Riddar Blåskägg återkom något tidigare

än han var väntad. Detta har gifvit folk den

oriktiga uppfattningen att han, drifven af

svartsjuka, ville öfverraska sin hustru. Glad

och förtroendefull som han var, trodde han sig

tvärtom göra henne en angenäm öfverraskning.

Hans ömhet och godhet, hans lugna och

lyckliga min kunde ha bevekt de hårdaste hjärtan.

Herr de la Merlus och hela den afskyvärda

familjen de Lespoisse sågo däri endast en större

lätthet att bringa honom om lifvet och

bemäk-tiga sig hans rikedomar, nu ökade genom det

nya arfvet. Hans unga hustru mottog honom

med leende min, lät honom omfamna sig och

föra sig in i det gemensamma rummet och

gjorde på allt sätt sin man till viljes.

Morgonen därpå gaf hon honom tillbaka den

nyckelknippa, som bli fvit henne anförtrodd. Men

nyckeln till de olyckliga prinsessornas

kammare fattades. Riddar Blåskägg bad henne vänligt

om den. Efter några undanflykter och

upp-skof öfverlämnade Jeanne den till honom.

Här komma vi till en fråga, som det icke ärmöjligt att afgöra utan att af vika från

historiens område och begifva sig in på filosofiens.

Charles Perrault säger uttryckligt att nyckeln

till lilla kammaren var förtrollad, d. v. s.

be-gåfvad med egenskaper som är motsatta

naturlagarna, så som vi känna dem åtminstone.

Här är rätta platsen att påminna om min

ryktbare lärare, medlemmen af franska akademien,

herr du Clos des Lunes’ föreskrift: »När det

öfvernaturliga uppenbarar sig, böra

häfdateck-nare icke förkasta det.» Jag vill därför i

afse-ende på denna nyckel nöja mig med att återge

den allmänna åsikten hos alla riddar Blåskäggs

lefnadstecknare, nämligen att den var

förtrollad. Detta är af stor vikt. Dessutom är den

här nyckeln icke det enda af människohand

skapade föremål, som varit begåfvadt med

öfver-naturlig kraft. Sagan öfverflödar på

förtrollade svärd. Arthurs svärd var förtrolladt.

Likaså Jeanne d’Arcs enligt Jean Chartiers

vederhäftiga utsago; den framstående

krönike-skrifvaren anger som bevis härpå, att då

klin-gan brast vägrade de båda styckena att åter lå-ta förena sig oaktadt alla ansträngningar af de

skickligaste vapensmeder. Victor Hugo talar

i ett af sina poem om »förtrollade trappor, i

hvilka de alltid förirra sig». Många författare

påstå till och med att det finns förtrollade

människor, som kunna förvandla sig till vargar.

Vi vilja icke försöka att bekämpa en så utbredd

och fast tro, och vi skola akta oss för att söka

afgöra, huruvida nyckeln till lilla kammaren

var förtrollad eller icke, utan lämna åt den

upplyste läsaren att utgrunda vår åsikt därvidlag,

ty vår förtegenhet är icke detsamma som

o-visshet, och däri ligger dess förtjänst. Men då

vi läsa att nyckeln var fläckad med blod,

befinna vi oss åter på vårt eget område eller

kanske snarare vår egen domsaga, där vi äro i vår

fulla rätt att bedöma fakta och närmare

omständigheter. Den tilltro vi ha till de angifna

källorna sträcker sig icke därhän att vi tro på

detta, nyckeln hade inga blodfläckar. Det hade

flutit blod i den lilla kammaren, men det var

nu länge sedan. Vare sig man tvättat bort det

eller det torkat af sig själft, så kunde nyckeln

4—092522. Fr an c e, Riddar Blåskäggs sju hustrur.icke bära märke däraf, och det, som den

brottsliga makan i sin förvirring tog för en blodfläck,

var en reflex af den rosiga morgonrodnaden

på himmelen. Icke desto mindre märkte herr

de Montragoux vid första ögonkastet på

nyckeln, att hans hustru varit inne i den lilla

kammaren. Han såg nämligen att nyckeln nu var

blankare än då han lämnade den till henne och

tänkte att den icke blifvit det annat än genom

flitigt begagnande.

Det gjorde ett pinsamt intryck på honom,

och han sade med ett sorgset leende till sin

unga hustru.

— Min vän, ni har varit inne i lilla

kammaren. Måtte hvarken ni eller jag få något

obehag däraf! Detta rum har en

olycksbrin-gande makt, som jag önskade att ni icke

skulle utsätta er för. Jag skulle bli otröstlig,

om ni nu fölle offer för dess makt. Förlåt

mig; man är vidskeplig när man älskar.

Vid dessa ord, ehuru de på intet sätt voro

skrämmande, ty Blåskäggs ton och utseende

uttryckte endast kärlek och nedslagenhet, börja-de den unga fru de Montragoux att skrika

med full hals:

— Hjälp! Han dödar mig!

Det var den öfverenskomna signalen, vid

hvilken herr de la Merlus och fru de Lespoisse

skulle kasta sig öfver Blåskägg och döda

honom med sina värjor.

Men den unge adelsmannen, som Jeanne

gömt i ett skåp inne i rummet, var den ende

som visade sig. Då herr de Montragoux såg

honom skrida till anfall med värjan i hand,

satte han sig i försvarsställning.

Jeanne flydde förfärad och mötte i galleriet

sin syster Anne, som inte alls var uppe i något

torn såsom man sagt, ty slottstornen hade

raserats på kardinal Richelieus befallning. Anne

de Lespoisse var nu i färd med att inge sina

bröder mod, ty bleka och darrande vågade de

icke riskera en sammandrabbning.

Jeanne ropade bönfallande:

— Fort, fort, mina bröder, hjälp min

älskare !

Då sprungo Pierre och Cosme in i kam-maren, där de funno herr de Merlus afväpnad

på golfvet och riddar Blåskägg med knät på

hans bröst. Förrädiskt stötte de sina svärd

bakifrån genom kroppen på riddaren och

stuc-ko honom upprepade gånger sedan han

längesedan var död.

Riddar Blåskägg hade inga arfvingar.

Hans änka blef ensam härskarinna öfver hans

ägodelar. En del däraf använde hon till

hemgift åt sin syster Anne, dessutom inköpte hon

kaptensfullmakter åt sina båda bröder, men hon

hade ändå tillräckligt kvar för att kunna gifta

sig med herr de la Merlus, som blef en

hederlig man så snart han blef rik.Det stora helgonet Nicolas’

underverk.Den helige Nicolas, biskop i Myra i Lycien,

lefde på Konstantin den stores tid. De äldsta

författare, som omnämna honom, prisa hans

dygder, hans gärningar och förtjänster; de

lämna otaliga bevis på hans helighet; men

ingen af dem omtalar underverket med

saltnings-karet. Icke heller omnämnes det i den Gyllene

legenden. Denna tystnad är betydelsefull, men

man beslutar sig likväl icke gärna för att

förneka en så allmänt känd sak, bestyrkt af den

namnkunniga visan:

Det vai en gång tre små barn,

Som gingo ut på åkern för att plocka ax...

I fortsättningen på visan få vi uttryckligen

veta att en grym slaktare lade de stackars små

»i ett saltningskar liksom grisar». Detta vill

tydligen säga att han skar dem i stycken och

förvarade dem, i saltlake. Just på det sättetsaltar man in fläsk: men sedan läser man med

förvåning att de tre små barnen lågo sju år i

saltlaken, under det att man vanligen börjar

med en träspade taga upp köttstyckena ur

karet redan efter sex veckor ungefär. Men det

står uttryckligen i texten: sju år efter det

brottet begicks kom den helige Nicolas till

värdshuset. Han begärde kvällsvard. Värden satte

fram ett stycke skinka.

— Jag vill inte ha den, den är inte god.

— Vill ni ha en bit kalf?

— Jag vill inte ha den, den är inte bra.

Jag vill ha af det salta köttet,

Som legat sju år i saltlaken.

När slaktaren hörde detta,

Ut genom dörren flydde han.

Genom händernas påläggning uppväckte

Gudsmannen genast de små offren ur

saltnings-karet.

Sådan är i korthet den okände författarens

berättelse, hvilken bär en omisskännlig prägel

af trovärdighet och sanning. Det är helt

säkert en missriktad skepticism att anfalla för

folkmedvetandet så lefvande minnen. Ocksåär det med den lifligaste tillfredsställelse, som

jag funnit en utväg att förena visans

auktoritet med den tystnad, hvilken iakttagits af den

lycienske biskopens första lefnadstecknare.

Salt-ningskarets underverk är sant, åtminstone i

dess hufvuddrag; men det är icke den

högt-salige biskopen af Myra, som utfört det, utan

en annan sankt Nicolas, ty det fanns två med

samma namn: den ene var, som sagdt, biskop i

Myra i Lycien, den andre, af senare dato,

biskop i Trinqueballe i Vervignole. Det blef

mig förbehållet att finna denna skillnad på

person. Det är biskopen i Trinqueballe som

räddade de tre små gossarne ur karet; jag

grundar mitt påstående på autentiska handlingar

och besparar oss därigenom smärtan att se

denna legends slut.

Jag har varit nog lycklig att återfinna hela

historien om biskop Nicolas och de af honom

uppväckta barnen. Jag har däraf gjort en

berättelse, som jag hoppas man skall läsa med

nöje och behållning.I.

Nicolas, som härstammade från en ryktbar

släkt i Vervignole, gjorde sig redan i

barndomen bemärkt för sin fromhet och afgaf vid

fjorton års ålder löftet att helga sig åt Herren.

Sedan han ingått i det prästerliga ståndet,

valdes han ännu ung, på folkets enhälliga begäran

och med ordenskapitlets bifall, till efterträdare

åt den helige Cromodaire, Vervignoles apostel

och Trinqueballes förste biskop. Han utöfvade

med fromhet sitt herdakall, styrde med

klokhet sina präster, undervisade folket och

fruktade icke att uppmana de förnäma till

rättvisa och måttlighet. Han var frikostig, gaf

stora allmosor och förbehöll åt de fattiga största

delen af sina rikedomar.

På en kulle, som dominerade staden, reste

hans slott sina krenelerade murar och vakt-torn. Det utgjorde en tillflyktsort för alla,

som förföljdes af den världsliga rättvisan. I

salen på nedre botten, som var den största i

hela Vervignole, stod ett dukadt bord så långt

att de, som sutto vid dess ena ända, sågo det

försvinna i fjärran som en obestämd punkt,

och när man tände ljusen på bordet påminde

det om den lysande komet, som visat sig i

Vervignole för att förkunna konung Comus’ död.

Biskop Nicolas satt i högsätet. Han

förplägade där stadens och rikets förnämsta män

samt en mängd präster och lekmän. Men på

hans högra sida var en plats förbehållen för

den fattige, som möjligen kom för att tigga

om en bit bröd. Barnen voro i synnerhet

föremål för den helige Nicolas’ omsorger. Han

fröjdades åt deras oskuld och hade för dem en

faders hjärta och en moders ömhet. Han ägde

en apostels dygder och rena seder. I en munks

enlda dräkt med en hvit käpp i handen besökte

han hvar je år sina församlingsbor, angelägen

att iå se allt med egna ögon; och för att ingen

olycka, ingen oordning skulle kunna undgå ho-nom, genomströfvade han, åtföljd af en enda

präst, de vildaste trakterna af sitt stift, om

vintern befarande öfversvämrnade floder,

bestigande snöbetäckta berg och fördjupande sig

i ogenomträngliga skogar.

En gång då han, ridande pa sin mulåsna

och åtföljd af diakonen Modernus, ända sedan

daggryningen genomströfvat de mörka

barrskogar, hemsökta af varg och lo, hvilka

bekläda berget Marmouses öfre del, hejdades

han vid nattens inbrott af taggiga busksnår,

genom hvilka hans ök endast långsamt och

med möda kunde bana sig väg. Med största

svårighet följde diakonen Modernus honom på

sin mulåsna, som bar deras packning.

Utmattad af hunger och trötthet sade

gudsmannen till Modernus:

— Låt oss göra halt, min son, och om du

har kvar litet bröd och vin, skola vi äta nu, ty

» jag har knappt styrka nog för att fortsätta vår

färd, och ehuru mycket yngre är du säkert

nästan lika trött som jag.

•—Ers högvördighet, svarade Modernus, detåterstår oss hvarken en droppe vin eller en

smula bröd, ty på er befallning har jag gifvit

alltsammans under vägen åt personer, som

voro mindre i behof af det än vi.

— Det är visst och sant, svarade biskopen,

att om det hade funnits några kvarlefvor i din

ränsel, skulle vi med nöje förtärt dem, ty det

tillkommer dem, som styra Kyrkan, att lifnära

sig af hvad de fattiga lämnat kvar. Men

eftersom du ingenting har, är det emedan Gud

velat så, och säkert vill Han det till vårt bästa.

Det är möjligt att han för alltid undanhåller

oss skälen till denna nåd; kanske också att han

snart låter oss veta dem. Under tiden tror jag,

att det bästa vi kunna göra är att fortsätta tills

vi träffa på några mjölon- och björnbärsbuskar

åt oss själfva och litet gräs åt våra mulåsnor,

och att, sedan vi ätit, lägga oss till hvila på en

bädd af löf.

— Som ers högvördighet behagar, svarade

Modernus och dref på sin åsna.

De färdades hela natten och en del af

morgonen, och sedan de bestigit en ganska branthöjd, befunno de sig plötsligt i skogsbrynet och

sågo framför sig en slätt, öfver hvilken höjde

sig en blekröd himmel, och som genomkorsades

af fyra otydliga vägar, hvilkas slut förlorade

sig i dimman. De valde den vänstra, som var

en gammal romersk väg, fordom trafikerad af

köpmän och pilgrimer, men öfvergifven sedan

kriget ödelagt denna del af Vervignole. Tjocka

moln hopade sig på himlen där man såg

fåglarna fly bort, luften stod tung och tryckande

öfver den tysta blygrå jorden, vid horisonten

flammade blixtar. De påskyndade sina

uttröttade mulåsnor. Plötsligt kom en vindstöt,

som böjde trädens toppar och kom grenar och

blad att rassla och knaka. Åskan mullrade, och

stora regndroppar började falla.

Som de redo framåt i åskvädret på den af

vatten forsande vägen, varseblefvo de vid

skenet af en blixt ett litet hus, på hvilket en gren

kristtorn var upphängdt, hvarmed angafs att

det var en gästgifvargård. De stannade sina

djur.

Värdshuset tycktes öde -r men värden visadesig slutligen med en på en gång ödmjuk och

trotsig min; han bar en stor knif i bältet och

frågade hvad de önskade.

— Tak öfver hufvudet, ett stycke bröd och

en fingerborg vin, svarade biskopen, ty vi äro

trötta och stela af köld.

Under det värden gick ned i källaren efter

vin och Modernus förde åsnorna till stallet,

satte sankt Nicolas sig vid den tynande

eldbrasan och såg sig omkring i den nedrökta salen.

Bänkar och kistor voro betäckta med smuts

och damm; spindlarna spunno sina nät mellan

de maskstungna takbjälkarna, där det hängde

några magra knippor lök. Ett mörkt hörn

uppfylldes af ett omfångsrikt, järnbandadt

saltningskar.

På den tiden blandade de onda andarna sig

mycket mer än nu i det dagliga lifvet. De

hemsökte husen; gömda i saltkaret, smörkrukan

eller på något annat ställe, spionerade de på

människorna och vaktade på ett tillfälle att

fresta och förleda dem till ondt. Änglarne

visade sig då också oftare för de kristna än nu.En djäfvul, stor som en hasselnöt och dold

bland glöden, tog till ordet och sade till

biskopen.

— Betrakta detta saltningskar, min far, det

är mödan värdt. Det är det bästa saltningskar

i hela Vervignole. Det är ett mönster för alla

saltningskar. När detta hus’ herre, mäster

Ga-rum, mottog det ur en skicklig tunnbindares

händer, gned han in det med enbär, timjan och

rosmarin. Mäster Garum har icke sin like i

att tappa blodet ur kött, befria det från ben och

omsorgsfullt, efter alla konstens regler, stycka

det samt inmänga det med de salter, som

bevara det och ge det smak. Han är

oöfverträff-lig i att blanda till, hopkoka, skumma, sila och

hälla upp saltlaken. Smaka på hans

rimsalta-de fläsk, Nicolas, och ni skall säkert ge mig

rätt.

På talet, och i synnerhet på rösten, som

gnisslade som en såg, igenkände biskopen den

onde anden. Han gjorde korstecknet, och som

en kastanj e hvilken kastas i elden sprack denlille djäfvulen genast med ett förfärligt brak,

efterlämnande en obehaglig stank.

Och en skinande ängel från himlen visade

sig för Nicolas och sade:

— Nicolas, som Herren älskar, vet, att tre

små barn ligga i detta kar sedan sju år.

Värdshusvärden Garum har huggit de små i stycken

och saltat ned dem. Stå upp, Nicolas, och bed

att de små uppstå från de döda. Ty på din

förbön, o, biskop, skall Herren som älskar dig

återskänka dem lifvet . . .

Under detta tal hade Modernus inkommit

i salen, men han hvarken såg eller hörde

ängeln, ty han var icke nog helig för att stå i

förbindelse med de himmelska andarna.

Ängeln tilläde:

— Nicolas, Guds son, lägg dina händer på

saltningskaret, och de tre små barnen skola stå

upp.

Den helige Nicolas, uppfylld af fasa,

medlidande, nitälskan och hopp, tackade Gud, och

när värdshusvärden inträdde med en mugg i

5—092522. France, Riddar Blåskäggs sju hustrur.hvardera handen, sade helgonet till honom

med skräckinjagande röst:

— Garum, öppna saltningskaret!

Vid dessa ord tappade den förskräckte

Garum, sina båda muggar.

Biskop Nicolas sträckte ut händerna och

sade:

— Barn, stigen upp!

Vid dessa ord upplyftes locket på karet, och

tre små gossar stego ur.

— Barn, sade biskopen till dem, lofven

Herren, som genom mig uppväckt er ur

saltningskaret.

Och i det han vände sig till värdshusvärden,

som darrade i alla lemmar, sade han:

— Grymme man, se här de tre barn, som

du så lömskt bragte om lifvet. Måtte du fasa

för ditt brott och ångra det, på det att Gud må

kunna förlåta dig!

Uppfylld af fasa, flydde värdshusvärden ut

i ovädret under blixt och dunder.II.

Sankt Nicolas omfamnade de tre barnen

och gjorde dem mildt åtskilliga frågor

angående den plågsamma död, som de lidit. De

berättade att Garum hade kommit till dem

medan de plockade ax på fältet, fört dem med sig

till värdshuset, gifvit dem vin att dricka och

sedan skurit halsen af dem under sömnen.

De hade ännu på sig de trasor, i hvilka de

varit klädda på sin dödsdag, och äfven efter

sin uppståndelse bibehöllo de en skygg och

rädd min.

Den största af de tre hette Maxime och

var son till en lösaktig kvinna, som på en åsna

följde efter hären i kriget. En natt föll han ur

korgen, i hvilken hon bar honom, och blef kvar

på landsvägen. Sedan dess hade han

uppehållit lifvet medelst snatterier. Robin, den

klenaste af dem, kom knappt ihåg sina föräldrar,ett bondfolk från högslätten som, alltför

fattiga eller alltför snåla att kunna lifnära honom,

hade satt ut honom i skogen. Sulpice, den

tredje i ordningen, kände icke till sin börd,

men en präst hade lärt honom

trosbekännelsen.

Ovädret hade slutat. I den höga, klara

luften kallade fåglarna på hvarandra med

gälla skrin. Jorden låg leende och grön.

Mo-dernus förde fram mulåsnorna, biskop Nicolas

steg upp på sin åsna med Maxime framför

sig insvept manteln; diakonen tog Sulpice

och Robin bakom sig på sin, och så begåfvo

de sig af i riktning mot Trinqueballe.

Vägen gick fram mellan sädesfält,

vingårdar och ängar. Den helige Nicolas, som

redan älskade barnen af hela sitt hjärta,

ställde under färden en mängd lätta och för deras

ålder lämpliga frågor till dem, såsom t. ex.

»Hvad gör fem gånger fem?» eller »Hvad är

Gud?» De svar han fick voro icke

tillfredsställande. Men långt ifrån att skämma ut

dem för deras okunnighet, tänkte han endastpå att så småningom skingra den genom att

tillämpa de bästa pedagogiska metoder.

— Modernus, sade han, först skola vi lära

dem de himmelska sanningar, som äro

nödvändiga för deras frälsning, sedan de sköna

konsterna och i synnerhet musik, för att de

må kunna sjunga Herrens lof. Det är också

lämpligt att ge dem undervisning i vältalighet,

filosofi och naturkunnighet. Jag vill att de

skola studera djurens skapnad och lefnadssätt,

ty alla deras organ bekräfta genom sin

underbara fulländning Skaparens vishet.

Den högvördige biskopen hade knappt

slutat detta tal förr än en bondkvinna gick om

dem på vägen, dragande efter sig vid grimman

ett gammalt sto, så lastadt med löfruskor att

benen darrade under det och det snafvade

vid hvarje steg.

— Ack! suckade sankt Nicolas, den där

stackars hästen bär mer än den orkar med.

Till sin olycka äges han af hårda och

orättfärdiga människor. Man bör icke lägga en för

tung börda på någon, icke ens på ett lastdjur.Vid hans ord började de tre gossarne

gapskratta. Biskopen frågade hvarför de

skrattade så våldsamt.

— Emedan........, sade Robin.

— Därför att ......, sade Sulpice.

— Vi skratta, sade Maxime, därför att ni

tager ett sto för en häst. Ni ser inte

skillnaden, den är ändå mycket synlig. Förstår ni

er då inte på djur?

— Jag tror, sade Modernus, att man först

af allt får lära de här barnen hyfsning.

I hvarje stad, by, köping eller slott som de

passerade lät sankt Nicolas invånarne

beskåda barnen, som uppväckts ur saltningskaret, och

berättade det stora underverk Gud hade gjort

på hans bön, och alla gladde sig och välsignade

honom därför. Underrättad af kurirer och

resenärer om den underbara händelsen, kom

Trinqueballes hela befolkning och mötte sin

herde, utbredde dyrbara mattor och strödde

blommor på hans väg. Med tårfyllda ögon

betraktade folket de tre offren, som räddats

ur saltningskaret, och ropade: Vivat! Mende stackars barnen förstodo inte bättre än att

skratta och räcka ut tungan; och detta gjorde

dem ännu mera beundrade och beklagade,

såsom varande ett synbart tecken till deras

oskuld och elände.

Den helige biskop Nicolas hade en

fader-och moderlös systerdotter vid namn

Mi-rande, som nyss fyllt sitt sjunde år, och som

var honom kärare än hans ögons ljus. En

hederlig änka, som hette Basine, uppfostrade

henne till gudsfruktan, goda seder och

oveten-het om det onda. Till denna kvinna

anförtrodde han de tre så underbart räddade

barnen. Hon var icke utan omdöme. Ganska

snart märkte hon att Maxime var modig,

Robin försiktig och att Sulpice ägde

reflexions-förmåga; hon bemödade sig därför att

förstärka dessa goda egenskaper, som i följd af

människans medfödda ondska alltjämt visade

benägenhet att fördärfvas och förvrängas;

ty Robins försiktighet tog ofta formen af

förställning och dolde för det mesta låga begär;

Maxime fick anfall af raseri, och Sulpice bru-kade envist fasthålla vid oriktiga åsikter i

de viktigaste frågor. Med allt detta voro de

sorglösa barn, som plundrade fågelbon, stulo

frukt i trädgårdarna, bundo kastruller vid

svansen på hundar, hällde bläck i

vigvattens-kärlen och lade finklippt tagel i Modernus’

säng. Om natten svepte de in sig i lakan och

gingo uppklifna på styltor ut i trädgårdarna,

där de skrämde vettet ur de tjänstflickor, som

försinkat sig i armarna på sina älskare. De

satte fullt med hvassa nålar i den stol, på

hvil-ken fru Basine brukade sitta, och roade sig åt

hennes plågor och den förlägenhet, hvari hon

befann sig, då hon var alltför blygsam att på

några villkor vilja i allas åsyn föra handen till

det sårade stället.

Oaktadt sin ålder och sina förtjänster in~

gaf denna dam dem hvarken fruktan eller

tillgifvenhet. Robin kallade henne gamla get,

Máxime gamla borika, och Sulpice Balaams

åsna. De plågade på alla sätt den lilla

Miran-de, smutsade ner hennes vackra klänningar,

fingo henne att ramla framstupa bland stenar-En gång körde de ner hennes hufvud ända

till halsen i ett fat med sirap. De lärde henne

att klifva öfver staket och klättra i träd, i

strid med den anständighet som tillkom hennes

kön, de lärde henne uttryck och fasoner som

luktade värdshus och saltningskar på långt

håll. Följande deras exempel kallade hon

den vördnadsvärda fru Basine gamla get, eller

till och med bara getsvans. Men hon förblef

fullkomligt oskyldig. Hennes själs renhet var

omöjlig att fläcka.

— Jag är glad, sade biskop Nicolas, att ha

dragit upp dessa barn ur saltningskaret för att

göra dem till goda kristna. De skola blifva

Guds trogna tjänare, och deras förtjänster

skola räknas mig till godo.

Tredje året efter deras uppståndelse, då de

redan voro stora och ganska uppvuxna, lekte

de en vårdag på ängen vid flodstranden, då

Maxime, i ett anfall af dåligt lynne och

med-födt öfvermod, kastade diakonen Modernus

i vattnet, hvarifrån denne, som höll sig fast vid

en pilgren, högljudt ropade på hjälp. Robinskyndade dit, låtsades vilja draga upp honom,

men ryckte till sig hans ring och sprang bort.

Under tiden stod Sulpice orörlig kvar på

stranden med armarna i kors och sade: —

Modernus får ett sorgligt slut. Jag ser sex

af-grundsandar i form af fladdermöss, som

vänta på att uppfånga hans själ, då han dragit sin

sista suck.

Den helige biskopen bedröfvades och

suckade djupt, då han fick höra fru Basines och

Modernus’ berättelse om denna allvarliga sak.

— Dessa barn, sade han, ha uppfödts i

fattigdom af ovärdiga föräldrar. Deras stora

elände har förorsakat deras karaktärslyten.

Vi måste genom långmodighet och orubblig

mildhet rätta deras fel.

— Ers högvärdighet, inföll Modernus, som

klädd i sin nattrock och nattmössa darrade af

feberrysningar och oupphörligt nös, ty badet

hade skaffat honom en förkylning, det är

möjligt att elakheten härleder sig af deras

föräldrars ondska. Men hur kan ni förklara,

hög-vördige fader, att denna vanvård frambragtolika, och jag kan nästan säga motsatta fel

hos dem alla tre, och att den nöd och

öfver-gifvenhet, i hvilken de försatts innan de

kom-mo i saltningskaret, gjort den ene

vinnings-lysten, den andre våldsam och den tredje till

andeskådare? Och denne sistnämnde skulle,

om jag vore i ert ställe, herr biskop, icke vara

den, som jag minst oroade mig för.

— Enhvar af dessa gossar, svarade

biskopen, har sin svaga sida. Den dåliga

behandlingen har vanställt deras själ på de punkter,

som erbjöd det minst kraftiga motståndet.

Låt oss rätta dem med iakttagande af tusen

försiktighetsmått, af fruktan att öka det onda

i stället för att minska det. Saktmod, mildhet

och långmodighet äro de enda medel, som man

bör använda till människors förbättring,

kättare naturligtvis undantagna.

— Utan tvifvel, ers högvördighet, utan

tvifvel, svarade Modernus och nös tre gånger.

Men det finns ingen god uppfostran utan aga,

eller disciplin utan straff. Det förstår jag mig

på. Och om ni inte straffar dessa elaka poj-kar, så bli fva de värre än Herodes. Lita på

mig!

— Modernus har kanske inte så orätt, sade

fru Basine.

Biskopen svarade icke. Tillsammans med

änkan och diakonen promenerade han längs en

hagtornshäck, som spred en angenäm doft af

honung och bittermandel. Vid en

fördjupning i marken, där vattnet från en närbelägen

källa samlade sig, stannade han framför en

buske, hvars täta, knotiga grenar voro alldeles

betäckta af flikiga, glänsande blad och hvita

blomkvastar.

— Betrakta, sade han, denna lummiga och

doftande buske, denna vackra hagtorn, denna

ädla törnbuske, som är så stark och kraftig;

ni ser att den är rikare på blad och blommor

än alla de andra hagtornsbuskarna i häcken.

Men lägg också märke till att den ljusa

barken på dess grenar bär endast ett ringa antal

mjuka, svaga, trubbiga taggar. Hur

kommer detta sig? Jo, närd af en fuktig och fet

jordmån, lugn och säker på de rikedomar somuppehålla dess lif, har den användt jordens

safter till att föröka sin makt och ära; och alltför

kraftig för att behöfva tänka på ett försvar

mot svagare fiender, har den helt hängifvit

sig åt sin härliga och storslagna fruktsamhet.

Gå nu några steg uppför gångstigen och kasta

era blickar på denna andra hagtornsbuske, som,

mödosamt uppvuxen ur en stenig och torr

mark, står där tynande, fattig på blad och

grenar, och under sin hårda tillvaro samlar all

sin kraft på att beväpna sig till försvar mot de

otaliga fiender, som anfalla svaga varelser.

Också är den idel taggar. Den smula saf,

som finns inom den, har användts till otaliga

tornar, stora vid basen, hårda och hvassa,

intet har återstått till att skapa doftande,

fruktbärande blommor. Mina vänner, det är

med oss som med hagtornsbusken. Den vård,

som skänkes vår barndom, gör oss bättre.

En alltför hård uppfostran förhärdar oss.III

När Maxime uppnått sitt sjuttonde år,

åsamkade han biskop Nicolas stor bedröfvelse

och skandaliserade hela biskopsstiftet genom

att samla ett band odågor af samma ålder som

han själf, i afsikt att bortröfva flickorna i byn

Grosses-Nates, belägen fyra mil norr om

Trinqueballe. Expeditionen lyckades

förträffligt. På natten kommo kvinnoröfvarne hem

till staden igen, bärande på sina armar

vett-skrämda jungfrur, som förgäfves riktade sina

brinnande blickar och bönfallande händer mot

himlen. Men när flickornas fäder, bröder och

fästmän kommo för att hämta hem dem,

vägrade de att återvända till byn, under

förevändning att de skämdes allt för mycket och

föredrogo att dölja sin skam i deras armar som

förorsakat den. Maxime, som hade tagit de

tre vackraste för egen del, lefde tillsammansmed dem på en liten egendom, hvilken lydde

under biskopsgården. Skickad af biskopen

infann sig diakonen Modernus under deras

bort-röfvares frånvaro och knackade på porten, med

uppgift att han kommit för att befria dem.

De vägrade att öppna, och då han förehöll

dem det syndfulla i deras lefnadssätt, slogo de

öfver honom en kruka diskvatten jämte kärlet,

som spräckte skallen på honom.

Mildt men bestämdt förebrådde biskop

NicolasMaxime hans våldsdåd och sedeslöshet:

— Ack! suckade han, icke drog j ag dig upp

ur saltningskaret för att du skulle förföra

Ver-vignoles jungfrur!

Och han föreställde honom hela vidden af

hans fel. Men Maxime ryckte på axlarna och

vände honom ryggen utan att svara.

Vid denna tidpunkt samlade konung Berlu,

under det fjortonde året af sin regering, en

stor här för att bekriga mambournierna, hans

rikes inbitna fiender, som landstigit i

Vervig-nole och plundrade landets rikaste provinser

och dödade invånarne.Maxime lämnade Trinqueballe utan att

taga afsked af någon. På några mils afstånd

från staden fick han på en äng se ett sto,

som var ganska bra, om man frånser att det

var halt och enögdt, han hoppade upp på det

och red bort i galopp. Följande morgon

träffade han på en dräng, som skulle vattna en

stor arbetshäst, genast steg han af stoet, klef

upp på den stora hästen, befallde drängen

att följa honom på det enögda stoet under

löfte att taga honom till väpnare, om han blefve

nöjd med honom. Sålunda utrustad inställde

Maxime sig hos konung Berlu, som tog

honom i sin tjänst. På kort tid blef han en af

de förnämsta härförarne i Vervignole.

Under tiden gaf Sulpice biskopen ämne till

ännu större farhågor; ty om Maximes fel

voro stora, syndade han utan baktanke och bröt

Guds bud utan att märka det och nästan

omedvetet. Sulpice däremot var utstuderadt elak.

Redan i barndomen bestämde han sig för det

prästerliga kallet och studerade ifrigt både

andliga och världsliga böcker, men hans självar som ett förgiftadt kärl, i hvilket sanningen

förbyttes till lögn. Han syndade i anden; han

omfattade irrläror med en förbluffande

bråd-mogenhet, och i en ålder då man i allmänhet

inga åsikter har ägde han ett öfverflöd af

oriktiga sådana. Han fick en idé, som den

onde troligtvis ingifvit honom. På en äng,

som tillhörde biskopen, sammankallade han en

mängd unga gossar och flickor af sin egen

ålder och uppmanade dem, uppklifven i ett

träd, att lämna sina föräldrar för att följa

Jesus och i hopar genomströfva landet,

brännande alla prästgårdar och kyrkoherdeboställen

för att återföra kyrkan till den af evangelium

påbjudna fattigdomen. Rörda och hänförda

följde de unga botpredikanten på

Vervigno-les vägar och tände under psalmsång eld på

lador, plundrade kapell och härjade prästernas

åkerfält. Flera af dessa vettvillingar

för-gingos af trötthet, hunger och köld eller

dödades af byinvånarne. Biskopsgården genljöd af

prästernas klagomål och mödrarnas gråt. Den

6—092522. Fr an c e, Rtddar B läskäggs sju hustrur.fromme biskop Nicolas kallade till sig

upphof-vet till all denna oreda och förebrådde honom

med största saktmod och oändlig sorgsenhet,

att han missbrukat ordets makt till att

vilseleda sinnena, och föreställde honom, att Gud

icke räddat honom ur saltningskaret för att

han skulle förgripa sig på den heliga kyrkans

egendom.

— Betänk, min son, sade han, hvilken stor

synd du begått. Du står inför din själaherde

anklagad för uppvigling, uppror och mord.

Men den unge Sulpice svarade med fast

stämma och ett upprörande lugn, att han icke

begått någon synd, utan tvärtom handlat enligt

Guds bud och till kyrkans fromma. Och inför

den häpne biskopen bekände han sig till de

irrläror som omfattas af manikéerna, arianerna,

nestorianerna, sabellianerna, valdenserna,

al-bigenserna och begarderna, och så ifrig var han

i sitt försvar af dessa villfarelser, att han icke

märkte att de stodo i strid mot hvarandra och

söndersleto hvarandra inbördes vid den barm

som närde dem.Den fromme biskopen gjorde de största

ansträngningar att återföra Sulpice på den rätta

vägen, men han kunde icke öfvervinna den

olyckliges halsstarrighet.

Då han åter blifvit ensam, knäböjde han

och bad:

—Jag tackar dig, Herre, för att du gifvit

mig denne unge man till en slipsten för att

där hvässa mitt tålamod och min kristliga

kärlek.

Under det att två af de ur saltningskaret

räddade barnen sålunda förorsakade den helige

Nicolas så mycket bekymmer, var den tredje

honom åtminstone till någon tröst. Robin var

hvarken våldsam i sina handlingar eller

öfver-modig till sinnes. Han var icke munter och

rödbrusig som kapten Maxime, ej heller mörk

och trotsig som Sulpice. Liten till växten,

mager, gul, fårad och rynkig, med ett ödmjukt,

vördnadsfullt, nästan skyggt uppträdande,

bemödade han sig att på allt sätt stå biskopen och

hans folk till tjänst, hjälpte klerkerna med

räkenskaperna, uträknade, med tillhjälp af kuloruppträdda på järntenar, de mest invecklade tal

och kunde till och med multiplicera och

dividera i hufvudet, utan hjälp af griffel och tafla,

och det så snabbt och säkert att det skulle

hedrat en gammal räknemästare. Det var honom

ett nöje att föra böckerna åt diakonen

Moder-nus, som, redan till åren, trasslade in sig med

räkenskaperna och slumrade till vid sin pulpet.

Han skydde ingen möda då det gällde att tjäna

biskopen och förskaffa honom pengar: af

lom-barderna lärde han sig att beräkna enkel och

sammansatt ränta på hvilken summa som helst

under en dag, en vecka, en månad eller ett år;

han var icke rädd för att besöka de smutsiga

judarne i Ghettons mörka gränder för att

under samtal med dem få veta metallers lödighet,

priset på ädla stenar och konsten att kanthugga

mynt. Med hjälp af en liten sparpenning, som

han skaffat sig på några små besynnerliga

affärer, besökte han dessutom ofta Vervignoles,

Mondousianes, ja t. o. m. Mambournies

marknader, tornerspel, vallfartsorter och

jubelfester; dit strömmade folk af alla slag från heladen kristna världen, bönder, borgare, klerker

och riddersmän, där växlade han penningar och

återkom hvar gång litet rikare än då han for.

Robin förslösade icke de pengar han förtjänat

utan hade dem med sig hem till biskopen.

Den helige Nicolas var mycket gästvänlig

och frikostig; han använde sina och kyrkans

tillgångar till reshjälp åt pilgrimer och

understöd åt nödlidande. Därför befann han sig

jämt i penningknipa och var mycket tacksam

för den skyndsamhet och färdighet, hvarmed

den unge skattmästaren förskaffade honom de

summor han behöfde. Men den penningnöd, i

hvilken biskopen försattes genom sin

storslagna frikostighet, förvärrades genom de dåliga

tiderna. Kriget, som förödde Vervignole,

ruinerade kyrkan i Trinqueballe. Krigsfolk

ge-nomströfvade stadens omgifningar och

plundrade landtgårdarna, skinnade bönderna,

förjagade munkarne samt brände slott och kloster.

Prästerna och församlingen kunde icke mera

hålla gudstjänst, och tusentals bönder, som

flydde för de plundrande horderna, kommodagligen till biskopsgården för att tigga om en

bit bröd. Sin fattigdom, som han icke skulle

frågat efter för egen räkning, kände den gode

sankt Nicolas djupt för deras skull.

Lyckligtvis var Robin alltid färdig att förskottera

honom pengar, hvilka den ädle biskopen

naturligtvis förband sig att betala då det blef bättre

tider.

Tyvärr härjades nu hela landet från norr

till söder, från öster till väster af kriget och

dess trogna följeslagare, pest och hungersnöd.

Landtmännen blefvo stråtröfvare, de andlige

slöto sig till hären. Trinqueballes invånare,

som hvarken hade bröd att äta eller bränsle att

värma sig med, dogo som flugor vid vinterns

inbrott. Vargarna inträngde i förstäderna och

uppåto små barn. Midt under all denna

be-dröfvelse kom Robin och underrättade

biskopen om att han icke mer kunde försträcka

honom något, hur liten summan än må vara; men

icke nog härmed, plågad af sina kreditorer och

ur stånd att få något af dem, som voro honomskyldiga, hade han måst lämna alla sina

fordringar i judarnes händer.

Denna ledsamma nyhet framförde han till

sin välgörare med sin vanliga ödmjuka

artighet; men han visade sig bra mycket mindre

bedröfvad än han borde ha varit i ett så

sorgligt läge. Sanningen att säga kostade det

honom stor möda att under en nedslagen min

dölja sin upprymda sinnesstämning och lifliga

tillfredsställelse. De ödmjukt nedslagna, gula

och rynkiga ögonlocken dolde illa den

glädjestråle, som frambröt ur hans små stickande

ögon.

Ehuru smärtsamt öfverraskad bibehöll

sankt Nicolas likväl sitt lugn.

— Gud skall säkert upphjälpa våra dåliga

affärer, sade han. Han skall icke tillåta att det

hus faller, som han själf uppbyggt.

— Naturligtvis icke, sade Modernus, men

var säker på att denne Robin, som ni räddat

ur saltningskaret, är i samförstånd med

Pont-Vieux’ lombarder och Ghettons judar för attplundra er, och att han förbehållit sig

lejonparten af bytet. ,

Modernus hade rätt. Robin hade alls icke

förlorat några pengar; han var rikare än

någonsin och hade nyss blifvit utnämnd till

kunglig skattmästare.IV.

Vid denna tidpunkt fyllde Mirande sjutton

år. Hon var vacker och välväxt. Ett skimmer

af renhet och oskuld omsväfvade henne som

en slöja. De långa ögonfransarna som

skyddade hennes blå ögon, den barnsligt lilla

munnen gåfvo betraktaren det intrycket, att det

onda skulle ha svårt att finna väg till hennes själ.

Hennes öron voro till den grad små, fina och

utsökt formade, att den minst försynte man

skulle dragit sig för att däri hviska annat än

oskyldiga ord. Ingen ungmö i hela

Ver-vignole ingaf så mycken vördnad, och för

ingen var det heller mera af nöden, ty hon var

oändligt lättrogen och försvarslös.

Den fromme biskopen älskade henne mer

och mer för hvarje dag och fäste sig vid henne

mer än man bör göra vid något skapadt.

Naturligtvis älskade han henne med kristlig kär-lek, men likväl med någon skillnad; han fann

behag i henne; han tyckte om att älska henne;

det var hans enda svaghet. Till och med

helgonen kunna icke alltid slita alla köttsliga

band. Nicolas älskade sin systerdotter i all

oskuld men icke utan en viss njutning. Dagen

efter den då han hade fått veta Robins konkurs,

begaf han sig, sorgsen och betryckt, till

Mi-rande för att uppbygga henne med fromt tal,

som hans plikt var, ty han var henne i faders

ställe och hade hand om hennes uppfostran.

Hon bebodde, i öfre staden nära

domkyrkan, ett hus som man kallade musikernas hus,

därför att det på framsidan var prydt med

bilder af musicerande människor och djur. Där

fanns bland annat en åsna, som blåste flöjt, och

en filosof, igenkännlig på sitt långa skägg och

sitt skrifdon, och denne slog på

mässingstallrikar. Dessa figurers betydelse förklarade hvar

och en på sitt sätt. Huset var det vackraste i

staden. -•

Biskopen fann sin systerdotter med håret

i oordning och tårfyllda ögon, hopkrupen pågolfvet, bredvid en öppen och tom kista, allt

i rummet var upp och nedvändt.

Han bad att få veta orsaken till hennes

smärta och den oordning, som rådde omkring

henne. Vändande mot honom sina tröstlösa

blickar berättade hon med otaliga suckar att

Robin, han som räddats ur saltningskaret, den

söte Robin tusen gånger sagt åt henne, att om

hon ville ha en klänning, en prydnadssak eller

ett smycke, så skulle han med nöje låna henne

de pengar hon behöfde därtill, hon hade därför

ganska ofta begagnat sig af hans

tillmötesgående, som tycktes vara utan gräns; men i dag

på morgonen hade en jude vid namn

Selig-mann infunnit sig med fyra rättsbetjänter och

framvisat hennes växlar till Robin, och då hon

icke hade pengar nog att inlösa dem, hade han

lagt beslag på alla klänningar, prydnader och

smycken hon ägde.

— Han har tagit, klagade hon, mina tröjor

och kjolar af sammet, brokad och spetsar, mina

diamanter, mina smaragder, mina safirer, mina

hyacinter, mina ametister, mina rubiner, minagranater och mina turkoser; han har tagit mitt

stora diamantkors med änglahufvuden i emalj,

min stora halsring, sammansatt af två

taffel-stenar, tre oslipade ädelstenar och sex rosetter

med fyra pärlor i hvarje; han har tagit mitt

stora halsband af filigransarbete med tretton

taffelstenar och tjugo päronformiga pärlor.. !

Och ur stånd att säga mera, snyftade hon i

sin näsduk.

— Min dotter, svarade biskopen, en kristen

jungfru är tillräckligt smyckad, då hon har

blygsamheten till halsband och kyskheten till

bälte. Men som ättling af en högadlig och

ryktbar släkt tillkom det dig likväl att bära

diamanter och pärlor. Dina smycken voro de

fattiges skatt, och jag beklagar att man tagit

dem ifrån dig.

Han försäkrade att hon skulle återfå dem

i denna världen eller den nästa; han sade allt

som kunde mildra hennes saknad och lugna

hennes smärta och lyckades också trösta

henne. Ty hon var mild till själen och lät gärnatrösta sig. Men han själf var mycket

bedröf-vad, då han lämnade henne.

Dagen därpå, då biskopen i sakristian

gjorde sig i ordning för att läsa mässan i

domkyrkan, såg han tre judar, Seligmann, Isaskar,

och Meyer, inträda, de buro den obligatoriska

gröna hatten och hjulet på skuldran och

framlämnade ödmjukt de växlar, som Robin

öfver-flyttat på dem. Och som hans högvördighet

icke kunde betala, tillkallade de tio bärare,

medförande korgar, säckar, dyrkar, kärror, rep och

stegar, och började dyrka upp låsen på skåp,

kistor och helgonskrin. Den helige mannen

sände dem en blick, som skulle ha förintat tre

kristna. Han hotade dem med alla de straff i

denna så väl som i den tillkommande världen,

hvilka åtfölja helgerån; framställde för dem att

deras blotta närvaro i den Guds boning, hvilken

de korsfäst, nedkallade himlens eld öfver deras

hufvuden. De hörde på med hela lugnet hos

människor, för hvilka bannlysningar,

förkastel-sedomar, förbannelser och afsky voro dagligt

bröd. Då bad han och bönföll, lofvade att be-tala, så fort han kunde, och det tvåfaldigt,

trefaldigt, tiofaldigt, ja, ända till hundrafaldigt

den summa han var skyldig. De bådo artigt

om ursäkt, men kunde ej uppskjuta

förrättningen. Biskopen hotade att låta ringa i

stormklockan, hetsa på dem folket, som skulle döda

dem som hundar, emedan de vanhelgat, kränkt

och plundrat de undergörande bilderna och

heliga relikerna. Judarne pekade leende på

rätts-betjänterna, som skyddade dem. Konung

Ber-lu protegerade dem, därför att de lånade

honom pengar.

Biskopen, som nu insåg att motstånd vore

lagstridigt och som påminde sig Den som

he-lade Malkus’ öra, blef stående stum och

orörlig, under det hans ögon fylldes med bittra

tårar. Seligmann, Isaskar och Meyer lade

beslag på helgonskrinen af guld, prydda med ädla

stenar och emalj, relikgömmorna i form af

bägare, lyktor, skepp och torn, resaltarna af

alabaster infattad i guld och silfver, de emaljerade

skrinen, som tillverkats af Limoges’ och

Rhen-traktens skickliga arbetare, altarkorsen, hand-böckerna med pärmar af skuret elfenben och

antika kaméer, de liturgiska kammarna, prydda

med vinlöfsrankor, de romerska skriftaflorna,

oblataskarna, kandelabrarna, lamporna, hvars

heliga låga de utsläckte och hvars invigda

olja de utspillde på stengolfvet; de ofantliga

ljuskronorna, radbanden med kulor af ambra och

äkta pärlor, nattvardsdufvorna, kärlen för

hos-tian, kalkarna, oblattallrikarna, de niellerade

silfverplattorna på hvilka fridskyssen trycktes,

rökelsekaren, altarkärlen, de otaliga

votivbil-derna af silfver, fötter, armar, ben, ögon,

munnar, inälfvor, hjärtan, och kung Sidox’

näsa och drottning Blandines bröst och det

massiva guldhufvudet af sankt Cromadaire,

Vervignoles förste apostel och Trinqueballes

skyddspatron. De bortförde till sist den

undergörande bilden af den heliga Gibbosine, som

Vervignoles befolkning aldrig förgäfves

åkallat mot pest, hungersnöd och krig. Den

urgamla och vördnadsvärda bilden var gjord af

tunna guldplattor, fästade på en stomme af

ce-derträ, och öfversållad med ädla stenar, storasom ankägg, hvilka kastade röda, gula, blå,

violetta och hvita strålar. Hennes vidöppna

emalj ögon i ansiktet af guld hade sedan

trehundra år ingifvit Trinqueballes invånare en

sådan vördnad, att de om natten i sina

drömmar sågo henne, praktfull och skräckinjagande,

hota dem med grymma kval, om de icke gåfvo

henne tillräckligt med vaxkakor och

silfverdal-rar. Sainte Gibbosine klagade, darrade,

vacklade på sin sockel och lät sig utan motstånd

bortföras ur den basilika, där hon sedan

urminnes tider kring sig församlat otaliga

pilgrimer.

Sedan helgerånarne aflägsnat sig, gick den

helige Nicolas upp för trappstegen till det

plundrade altaret och välsignade vår Frälsares

blod i en gammal bucklig kalk af tunt tyskt

silfver. Och han bad för de bedröfvade och

isynnerhet för Robin, som han, enligt Guds

vilja, befriat ur saltningskaret.V.

Kort tid därefter besegrade konung Berlu

mambournierna i en stor siaktning. Först

märkte han det icke, emedan det alltid råder

stor förvirring under en drabbning, och

därför att Vervignoles invånare sedan två

århundraden förlorat vanan att segra. Men

mambourniernas vilda flykt förkunnade hans

öfvertag. I stället för att blåsa till reträtt,

skyndade han sig att förfölja fienden och

återvann hälften af sitt rike. Den segerrika hären

intågade i staden Trinqueballe, som prydts med

flaggor och blommor till dess ära, och begick i

denna Vervignoles ryktbara hufvudstad

otaliga våldtäktsbrott, rån, mord och andra

grymheter, uppbrände flera hus, sköflade

kyrkorna och tog i katedralen allt hvad judar ne

lämnat kvar, hvilket sanningen att säga inte

var något att tala om. Maxime, som blifvit

7—092522. Francs, Riddar Blåskäggs sju hustrur.riddare och befälhafvare för åttio landsknektar,

hade mycket bidragit till segern och var bland

de första, som inträngde i staden, hvarvid han

begaf sig raka vägen till musikanternas hus,

där den sköna Mirande bodde, hvilken han icke

sett sedan han dragit ut i kriget. Han fann

henne i sitt rum spinnande på sin slända och

kastade sig öfver henne med ett sådant raseri,

att den unga flickan förlorade sin oskuld

nästan utan att märka det. Och då hon hämtat

sig tillräckligt från sin förvåning för att ropa:

»Är det ni, herr Maxime? Hvad är det ni

gör?» och sätta sig till motvärn, då gick han

redan helt lugnt gatan framåt, i det han rättade

på sitt harnesk och kikade på flickorna.

Kanske skulle hon alltid förbli fvit okunnig

om hvad som händt henne, om hon icke i sinom

tid känt att hon skulle bli mor. Men då slogs

Maxime i Mambournie. Hela staden visste

om hennes skam; hon anförtrodde sig åt den

helige Nicolas, som vid denna

häpnadsväckande nyhet lyfte sina ögon mot himlen och

sade:— Herre, har du räddat honom ur

salt-ningskaret endast för att han, som en rofgirig

varg, skulle uppsluka mitt lamm? Din vishet

är tillbedjansvärd, men dina vägar äro mörka

och dina afsikter obegripliga.

Samma år på den fjärde söndagen i

fastan kastade Sulpice sig till biskopens fötter

och sade:

— Ända från min barndom har det varit

min käraste önskan att få helga mig åt Herren.

Tillåt mig, min far, att omfatta det andliga

kallet och inträda i tiggarmunkarnes klosterorden

i Trinqueballe.

— Min son, svarade den helige Nicolas,

det andliga ståndet är det bästa af alla.

Lycklig den, som i klostrets skugga håller sig afsides

från tidens stormar! Men hvar till tjänar det

att fly ovädret, om man har stormen inom sig ?

Hvad är nyttan med att anlägga ett sken af

ödmjukhet, om hjärtat är fullt af högmod?

Hvil-ken vinst har du väl af att ikläda dig

lydnadens tjänstedräkt, om din själ är uppstudsig?

Jag har sett dig, min son, falla offer för fleravillfarelser än Sabellius, Arius, Nestorius,

Eu-tyches, Manes, Pelagius och Pachomius

tillsammans och före ditt tjugonde år återupplifva

tolf århundradens olika trossatser.

Visserligen har du icke hållit fast vid någon, men

dina olika återkallelser tycktes förråda mindre

undergifvenhet mot den heliga kyrkan än

if-ver att skynda från den ena irrläran till den

andra, från manikeismen till sabellianismen,

från albigensernas brottsliga lära till

valden-sernas skamligheter.

Sulpice lyssnade till detta tal med

botfär-digt hjärta och med så mycken uppriktighet

och undergifvenhet, att den helige Nicolas blef

rörd ända till tårar.

— Jag beklagar, jag förnekar, jag

fördömer, jag förkastar, jag af skyr, jag fasar

för mina förflutna, nuvarande och

tillkommande villfarelser, sade han; jag underkastar mig

kyrkan helt och fullständigt, i allmänhet och

i enskildheter, utan förbehåll, och har ingen

annan åsikt än hennes, ingen annan tro än

hennes, ingen annan kunskap än den hon gillar;jag ser, hör och känner endast genom henne.

Om hon sade mig att flugan, som nu sätter sig

på diakonen Modernus’ näsa, vore en kamel,

så skulle jag obetingadt, utan motsägelse eller

knot tro, bedyra, förkunna, bekänna under

tortyrens kval och ända in i döden, att det är en

kamel, som satt sig på diakonen Modernus’

näsa. Ty kyrkan är all sannings källa, och jag

själf är endast ett ständigt tillhåll för

villfarelser.

— Akta er, min far, sade Modernus.

Sul-pice är i stånd att drifva lydnaden för kyrkan

ända till kätteri. Ser ni icke att han

underkastar sig med ursinne, hänryckning och yra?

Är det rätta sättet att underkasta sig att

försjunka i sin underkastelse? Han förintar sig

däri, han mördar sig själf.

Men biskopen bannade sin diakon därför

att han förde sådant tal, så föga

öfverensstäm-mande med den kristliga kärlekens fordringar,

och skickade genast den sökande att genomgå

sitt noviciat hos tiggarmunkarne i

Trinque-balle.Ack! efter ett år voro dessa munkar, som

hitintills varit ödmjuka och stilla, söndrade

af förfärliga misshälligheter, fördjupade i

tusen afvikelser från den sanna läran, deras

dagar uppfylldes af split och deras själar af

upproriskhet. Det var Sulpice, som förgiftade

brödernas sinnen. Han motsade sina

öfverord-nade och påstod, att det icke finnes någon

verklig påfve, sedan det icke mera förekommer

några underverk vid påfvevalen, ej heller någon

kyrka, strängt taget, sedan de kristna upphört

att lefva som apostlarne och de första kristna;

att det icke finns någon skärseld; att det icke

är nödvändigt att bikta sig för en präst, om

man biktar sig för Gud; att det är synd att

begagna sig af pengar, och att alla ägodelar

skola vara gemensamma. Och dessa afskyvärda

läror, som han kraftigt framhöll, bestredos af

somliga, gillades af andra och förorsakade

oerhörda skandaler. Därpå predikade Sulpice

läran om den fullkomliga renheten, som

ingenting kan besudla, och klostret liknade inom

kort en apbur. Men förvillelsen stannade ickeinom klostrets murar. Sulpice drog ut i

staden, och hans vältalighet, den inre glöd hvaraf

han eldades, det enkla lif han förde jämte hans

okufliga mod rörde mångas hjärtan. Den

gamla staden, som blifvit kristen under den

helige Cromadaire och funnit uppbyggelse i

den heliga Gibbosine, försjönk vid

reformatorns röst i oordning och upplösning; natt och

dag begicks där alla möjliga utsväfningar och

ogudaktigheter. Förgäfves varnade och

förmanade sankt Nicolas sin hjord och hotade

med bannlysning. Det onda tilltog allt mer,

och man såg med sorg att smittan utbredde

sig bland de rika borgarne, adelsmännen och

prästerna lika mycket, om icke mer, än bland

de fattiga handtverkarne och småkrämarne.

En dag, då gudsmannen i domkyrkans

pelargång suckade öfver kyrkans bedröfliga

tillstånd i Vervignole, stördes han i sina

meditationer af underliga tjut och såg en kvinna,

som alldeles naken rörde sig framåt på alla

fyra, med en påfågelsfjäder fastsatt som

svans. Hon närmade sig skällande, under dethon vädrade och slickade på marken.

Hennes ljusa hår var genompyrdt med smuts och

hela kroppen betäckt med orenlighet. I den

olyckliga varelsen igenkände biskop Nicolas sin

systerdotter.

— Hvad gör du här min dotter? utropade

han. Hvarför är du naken och hvarför går

du på knäna och händerna? Skäms du då

icke?

— Nej, morbror, jag skäms icke, svarade

Mirande mildt. Jag skulle tvärtom skämmas,

om jag intoge en annan ställning och ginge på

annat sätt. Ty så här måste man gå, om man

vill behaga Gud. Broder Sulpice har lärt mig

att uppföra mig på detta sätt för att likna

djuren, som stå Gud närmare än människorna,

emedan de icke ha syndat. Och så länge jag

intar denna ställning, är det ingen fara för att

jag syndar. Jag kommer för att med all

kristlig kärlek uppmana er, käre morbror, att göra

som jag, ty annars blir ni icke frälsad. Jag

ber er att taga af era kläder och inta samma

ställning som djuren, hos hvilka Gud med väl-behag ser sin afbild, som icke vanställts af

synden. Jag gör er denna uppmaning på broder

Sulpices befallning och följaktligen äfven på

Guds befallning, ty den helige brodern är

Herrens förtrogne. Kläd af er naken, morbror,

och följ med mig, så att vi må visa oss för

folket till deras uppbyggelse.

— Kan jag tro mina ögon och mina öron?

suckade biskopen med af snyftningar kväfd

stämma. Jag hade en systerdotter, som

strålade af skönhet, dygd och fromhet, och de tre

gossarne, som jag räddade ur saltningskaret

ha försatt henne i det eländiga tillstånd, där

jag nu ser henne. Den ene beröfvade henne

alla hennes ägodelar, en ymnig källa till

allmosor, de fattiges arfvedel; den andre beröfvade

henne hennes heder; den tredje gör henne till

kättare.

Och han kastade sig ner på stengolfvet,

omfamnade sin systerdotter och bönföll

henne att afstå från ett så fördömligt lefnadssätt,

besvärjande henne under tårar att kläda sig

och gå upprätt, som en mänsklig varelse, åter-löst med Kristi blod. Men hon svarade endast

med ett gällt skall och ynkliga tjut.

Snart var hela Trinqueballe uppfylld af

nakna män och kvinnor, som skällande gingo

på alla fyra; de kallade sig edeniterna och

ville återföra världen till den fullkomliga

oskuldens tid, före Adam och Evas olycksbringande

skapelse. Den högvördige dominikanerbrodern

Gilles Caquerole, inkvisitor för staden,

universitetet och stiftet Trinqueballe, kände sig orolig

öfver detta nya påfund och började ett

systematiskt förföljande. Han uppmanade enträget,

genom bref försedda med sitt sigill,

ärkebiskopen Nicolas att, i samråd med honom, låta

gripa, fängsla, förhöra och döma dessa

religionens fiender och isynnerhet deras anförare

franciskanermunken Sulpice och en lättfärdig

kvinna vid namn Mirande. Den helige Nicolas

nitälskade varmt för kyrkans enhet och

kätte-riets undertryckande; men han älskade ömt sin

systerdotter. Han dolde henne i det biskopliga

palatset och vägrade att öfverlämna henne åt

inkvisitorn Caquerole, som därpå angaf honomför påfven såsom orostiftare och befrämjare

af en afskyvärd ny sekt. Påfven ålade Nicolas

att utlämna den skyldiga till sina lagliga

domare. Nicolas kringgick befallningen,

bedyrade sin hörsamhet, men lydde icke. Påfven

utslungade mot honom bannlysningsbullan

Male ficus pastor, i hvilken hans högvördighet

beskylldes för olydnad, kätteri eller något som

närmade sig därtill och behandlades som en

vällusting, blodskändare, folkuppviglare och

skräflare samt skarpt tillrättavisades.

Biskopen gjorde sig sålunda själf stor

skada utan att gagna sin älskade systerdotter.

Konung Berlu, som hotades med bannlysning, om

han icke understödde kyrkan i att förfölja

ede-niterna, sände krigsfolk till biskopsgården i

Trinqueville, hvilka bortförde Mirande från

hennes tillflyktsort; hon släpades inför

inkvisi-torn Caquerole, kastades i en mörk

fängelsehåla och fick lifnära sig med det bröd, som

fångvaktarens hundar vägrade att äta; men

det, som mest bedröfvade henne, var att man

med våld satte på henne en gammal kjol ochkappa, och att hon därför icke längre var säker

på att icke synda. Munken Sulpice undkom

inkvisitionsdomstolens efterspaningar,

uppnådde lyckligt kungariket Mambournien och fann

en tillflyktsort i ett kloster, där han bildade

nya sekter, ännu mer förkastliga än de förra.

Stärkt af förföljelsen och trotsande faran

utbredde kätteriet emellertid sina härjningar

i hela Vervignole; man såg öfverallt på

fälten tusentals nakna män och kvinnor, som

betade af gräset, bräkte, råmade, gnäggade och

på kvällen trängdes med boskapen i stall,

ladugårdar och fårfållor. Inkvisitorn rapporterade

för den helige fadern dessa förfärliga

skandaler och förberedde honom på att det onda

endast skulle tilltaga, så länge edeniternas

beskyddare, den eländige Nicolas, ännu satt kvar

på sankt Cromadaires biskopsstol. I

öfverens-stämmelse med denna uppfattning utslungade

påfven mot biskopen i Trinqueballe

bannlys-ningsbullan Deterrima quondam, hvarigenom

han beröfvades sitt biskopsämbete och

afstäng-des från all gemenskap med de trogna.VL

Bannlyst af Kristi ställföreträdare, med

hjärtat fylldt af bitterhet, nedtyngd af smärta,

nedsteg den helige Nicolas utan saknad från

sin upphöjda ställning och lämnade för alltid

den stad, som under trettio år varit vittne till

hans biskopliga dygder och apostoliska

verksamhet. I den västliga delen af Vervignole

ligger ett högt berg med evigt snöbetäckta

toppar, längs dess sidor störta om våren

skummande forsar, hvilka fylla dalens floder med ett

vatten blått som himlen denna årstid. I denna

region, där lärkträd, mjölon- och hasselbuskar

växa, bodde de eremiter, som lifnärde sig af

bär och mjölkmat. Berget hette Mont

Sauveur. Sankt Nicolas beslöt att begifva sig dit

och där, långt från världen, begråta sina och

människornas synder.Då han, under sitt letande efter en öde

plats, där han kunde slå sig ned, klättrat

uppför berget ända ofvanom molnen, som nästan

ständigt samlade sig kring dess sidor, fick han

se en gubbe, hvilken på tröskeln af sin hydda

delade sitt bröd med en tam hind. Hans

kapuschong föll fram öfver ansiktet på honom, så

att man icke såg mer än nässpetsen och ett

långt hvitt skägg.

Den helige Nicolas hälsade honom med

dessa ord:

— Frid vare med dig, min broder.

— Friden trifs på detta berg, svarade

eremiten.

— Därför har jag också kommit hit,

svarade åter den helige Nicolas, för att här i fred få

sluta mina dagar, som oroats af världens

buller och människornas ondska.

Under det han talade så, betraktade

eremiten honom uppmärksamt och sade till sist:

— Är ni icke biskopen af Trinqueballe,

denne Nicolas, hvars verk och dygder man

berömmer ?Då biskopen gjorde ett jakande tecken,

kastade eremiten sig till hans fotter.

— Ers högvördighet, jag har er att tacka

för min själs frälsning, om den som jag

hoppas blir frälst.

Nicolas reste honom vänligt upp och

frågade:

— Min broder, hur har jag kunnat haft

den glädjen att arbeta på er frälsning?

— För tjugu år sedan, svarade enslingen,

då jag hade ett värdshus i skogsbrynet vid en

öfvergifven väg, såg jag en dag på ett fält

tre små barn, som plockade ax; jag lockade

in dem i värdshuset, gaf dem vin att dricka,

skar halsen af dem under sömnen, styckade och

saltade ned dem. Herren, som med välbehag

såg era förtjänster, uppväckte dem genom er

bemedling. Då jag såg dem uppstiga ur

salt-ningskaret, blef jag stel af fasa: vid era

förmaningar veknade mitt hjärta; jag kände en djup

ånger, och flyende från världen, begaf jag mig

upp på detta berg, där jag helgade mina dagar

åt Herren. Hans frid bredde sig öfver mig.— Hvad, utropade biskopen, är ni den

grymme Garum, som gjorde sig skyldig till

ett så gräsligt brott! Jag tackar Gud, som

skänkte ert hjärta frid efter det ohyggliga

mordet på de tre barnen, som ni saltade ned i ett

kar som svin; men jag däremot som räddade

dem därur, mitt lif har uppfyllts af pröfningar,

min själ af bitterhet och mitt biskopsstift har

fullkomligt ödelagts. Jag har blifvit af satt,

tyst i bann af den helige fadren. Hvarför har

jag blifvit så grymt straffad för hvad jag

gjort?

— Låt oss tillbedja Gud, sade Garum, och

icke fordra räkenskap af honom.

Den helige Nicolas byggde sig med egna

händer en hydda bredvid Garums och slutade

där sitt lif i bön och botgörelse.Historien om hertiginnan af Ci~

cogne och herr de Boulingrin

som sofva i hundra år i sällskap

med den sköna i den sofvande

skogen.

8—092522. Fr anc C) Rid dar Blåskäggs sju hustrur.Historien om den sköna i den sofvande

skogen är väl känd; man har utmärkta

berättelser därom på både vers och prosa. Jag

ämnar icke berätta den ännu en gång; men då jag

haft tillgång till flera outgifna memoarer från

den tiden, har jag där funnit uppgifter både om

konung Cloche och drottning Satine, hvilkas

dotter sof i hundra år, och om de olika

medlemmarna af hofvet, som tillika med prinsessan

insomnade. Jag har nu för af sikt att meddela

allmänheten det, som föreföll mig mest

intressant af dessa uppdagelser.

Efter några års äktenskap skänkte

drottning Satine sin gemål en dotter, som fick

namnen Paule Marie Aurore. Festligheterna vid

dopet bestämdes af öfverceremonimästaren,

hertigen af Hoisons, efter ett formulär från

kejsar Honorius’ tid, hvilket var så för-rnultnadt och råttätet, att man inte kunde läsa

ett ord.

På den tiden fanns det ännu féer, och de

som voro betitlade kommo till hofvet. Sju af

dem bjödos som gudmödrar, drottning Titania,

drottning Mab, den visa Viviane, som af

Merlin undervisats i trolldomskonst, Melusine,

hvars historia Jean d’Arras har skrifvit, och

hvilken blef förvandlad till orm hvar je lördag

(dopet var på en söndag), Urgèle, den hvita

Anna af Bretagne och Mourgue, som

bortförde prins Aage af Danmark till landet

Ava-lon.

De infunno sig i slottet i klänningar af

samma färg som luften, solen och månen, och

gnistrande af diamanter och pärlor. Just som

man satte sig till bords, inträdde en gammal

fé vid namn Alcuine, som icke blifvit

inbjuden.

— Vredgas icke, min fru, sade konungen,

därför att ni icke är bland de inbjudna till

festen; man trodde att ni var död eller blifvit

förtrollad.Feer dö naturligtvis eftersom de åldras.

De ha alla dött till sist, och hvar och en vet,

att Melusina har blifvit »diskerska» i

underjorden. I följd af en förtrollning kunde de vara

innestängda i en trollkrets, i ett träd, en buske,

en sten, eller förvandlade till staty, hind, dufva,

pall, ring eller toffel. Men i fråga om féen

Alcuine, så var det icke därför att man trodde

henne vara förtrollad eller afliden, som man

underlåtit att bjuda henne, utan därför att

hennes närvaro vid festen ansågs strida mot

etiketten. Fru de Maintenon kunde utan

öfver-drift säga att »icke ens i klostren finns det så

stränga regler, som de hvilka hofetiketten

påtvingar de högt uppsatta». I öfverensstämmelse

med konungens höga vilja hade

öfverstecere-monimästaren, hertigen af Hoisons,

underlåtit att inbjuda féen Alcuine, emedan det

fattades henne en fjärndel af det antal anor, som

erfordrades för att få tillträde till hofvet. På

statsrådens framställning, att det var af största

vikt att icke reta den mäktiga och hämndgiriga

féen genom att utestänga henne från festlig-heterna och på så sätt förvandla henne till en

farlig fiende, svarade konungen i afgörande

ton att hon icke kunde inbjudas, då hon icke

var af börd.

Den olycklige monarken var, i ännu

högre grad än sina föregångare, en slaf under

etiketten. Hans envishet att låta de högsta

intressen och mest trängande plikter underordna

sig ett föråldradt ceremoniels fordringar i de

minsta detaljer ha mer än en gång gjort

monarkien oberäknelig skada och utsatt riket för

allvarliga faror. Bland dessa faror voro de,

för hvilka Cloche utsatte det kungliga huset

genom sin vägran att kringgå etiketten till

förmån för en fé utan börd men framstående och

mäktig, hvarken ovanligt svåra att förutse eller

af ringa vikt att afvärja.

Ursinnig öfver den skymf hon lidit

uttalade den gamla féen följande dom öfver

prinsessan Aurore. Vid femton års ålder och

vacker som en dag skulle den unga prinsessan

dödligt såra sig på en slända, ett oskadligt

vapen i vanliga kvinnors händer, men förfärlignär »de tre spinnande systrarna» därpå

sammansno och upprulla vårt ödes trådar och

hjärtats fibrer.

De sju gudmödrarna kunde mildra men

icke omintetgöra Alcuines dom; och

prinsessans öde bestämdes följaktligen sålunda:

»Aurore skall såra sin hand på en slända ;

hon dör icke däraf utan faller i en sömn, som

varar i hundra år och ur hvilken en

konungason kommer att väcka henne.»II.

I sin ångest öfver den dom, som drabbat

prinsessan i vaggan, frågade kungen och

drottningen alla kloka och förståndiga människor

till råds, särskildt Vetenskapsakademiens

ständige sekreterare, herr Gerberoy, och

drottningens ackuschör, doktor Gastinel.

— Herr Gerberoy, frågade Satine, kan

man sofva i hundra år?

— Ers majestät, svarade akademikern, jag

kan nämna flera exempel på en mer eller

mindre lång sömn. Epimenides från Cnossos hade

en dödligs och en nymfs kärlek att tacka för

sin tillvaro. Knappt mer än ett barn,

skickades han upp i bergen af sin far, Dosiades, för

att vakta boskapen. Då solen stod på sin

middagshöjd och dess strålar kändes brännande, la-de han sig att hvila i en sval och mörk grotta,

där han föll i en sömn, som varade i femtiosju

år. Han studerade växternas helande

egenskaper och dog, enligt somligas uppgift, vid

ett hundrafemtiofyra, enligt andras, vid två

hundranittio års ålder.

Berättelsen om sjusofvarna från Efesus

omtalas af Teodorus och Rufius i en skrift

försedd med två silfversigill. Se här i

korthet hufvuddragen däraf. År 25 efter Kr. hade

sju af kejsar Decius’ höfvitsmän, som

omfattat den kristna tron och fördelat sina

ägodelar bland de fattiga, tagit sin tillflykt till

berget Celion, där de insomnade alla sju i en

grotta. Under Teodorus’ regering fann

biskopen i Efesus dem där, blomstrande som

rosor. De hade sofvit ett hundrafyrtiofyra år.

Fredrik Barbarossa sofver ännu. I en

krypta under ruinerna af ett slott, midt i djupa

skogen, sitter han framför ett bord, kring

hvil-ket hans skägg är lindadt sju hvarf. Han

vaknar blott för att jaga bort korparna, som

kraxa rundt omkring berget.Dessa, ers majestät, äro exempel på den

längsta sömn, som historien vet att omtala.

— De där äro endast undantag, inföll

drottningen. Ni, doktor Gastinel, som är

läkare till yrket, har ni sett några personer,

hvil-ka sofvit i hundra år ?

— Ers majestät, svarade ackuschören, det

har jag inte precis sett och inte heller tror jag

att jag någonsin får se några, men jag har

iakttagit några egendomliga fall af skendöd,

som jag skall ha den äran att bringa till ers

majestäts kännedom. För tio år sedan intogs

på Hötel-Dieu en fröken Jeanne Caillou, som

där sof sex år i sträck. Själf har jag haft

under observation flickan Léonide Montauciel,

som insomnade påskdagen 61 och icke vaknade

förr än påskdagen året därpå.

— Doktor Gastinel, sade konungen, kan

spetsen af en slända förorsaka ett sår, som

kommer en att sofva i hundra år?

— Det är icke troligt, sire, svarade doktorn,

men i patologiens rike kan man aldrig med sä-kerhet säga: »Det här kommer att hända, det

här icke».

— Man kan anföra som exempel

Bryn-hild, som efter att ha stuckit sig på en tagg

insomnade och väcktes af Sigurd, sade herr

Gerberoy.

— Man har också Guenillon, sade

drottningens första hofdam, hertiginnan af

Ci-cogne. Och hon gnolade:

Han skickade mig till skogen

För att plocka nötter.

Skogen var för hög,

Den sköna för liten.

Skogen var för hög,

Den sköna för liten.

Hon fick i sin hand

Så grön en tagg.

Hon fick i sin hand

Så grön en tagg.

Vid smärtan af såret

Somnade den sköna . . .

— Hvad tänker ni på, Cicogne, sade

drottningen. Ni sjunger ju?— Värdigas förlåta mig, ers majestät,

svarade hertiginnan. Det är för att besvärja

ödet.

Konungen lät offentliggöra en förordning,

som förbjöd allt spinnande på slända, och

beläde med dödsstraff innehafvandet af en sådan.

Alla lydde. På landet sade man fortfarande:

»Sländan bör följa efter hackan», men det var

endast af gammal vana. Sländorna hade gått

sin väg.III.

Premiärministern, herr de La Rochecoupée,

som under den svage konung Cloche styrde

riket, respekterade folktron i likhet med alla

stora statsmän. Cesar var öfverstepräst;

Napoleon lät kröna sig af påfven. Herr de La

Rochecoupée erkände féernas makt. Han var

icke skeptisk; han var icke otrogen. Han

förklarade icke de sju gudmödrarnas spådom för

falsk. Men som han icke kunde göra något

vid saken, oroade den honom föga. Det låg i

hans karaktär att icke bry sig om obehag, som

han icke kunde hj älpa. Dessutom var den

förutspådda händelsen, af allt att döma, ännu

aflägsen. Herr de La Rochecoupée hade en

statsmans syn på tingen, och statsmän se aldrig

längre än till det närvarande. Jag talar om de

klarsyntaste och mest skarpsinniga. Dessutom

var möjligheten att konungens dotter en gångi framtiden skulle sofva i hundra år i hans

ögon endast en familj eangelägenhet, eftersom

den saliska lagen uteslöt kvinnan från

tronen.

Han hade, som han sade, helt andra myror

i hufvudet. Bankrutten, den ohyggliga

bankrutten stod för dörren, hotande att uppsluka

nationens tillgångar och heder.

Hungersnöden härjade i landet, och tusentals fattiga

stackare åto bark i stället för bröd. Men

operamaskeraden var det året särdeles lysande och

kostymerna vackrare än vanligt.

Bönderna, handtverkarna, småkrämarna

och teater folket sörjde i kapp öfver den hårda

dom, som féen Alcuine afkunnat öfver den

oskyldiga prinsessan. Men hofherrarna och

prinsarna af blodet visade sig däremot ganska

likgiltiga. Dessutom fanns det godt om

affärsmän och vetenskapsmän, som icke trodde på

feernas spådom, af det skäl att de icke trodde

att det fanns några féer.

Dit hörde herr Boulingrin, sekreterare i

finansdepartementet. De, soro fråga sig hurhan kunde underlåta att tro på dem, då han

sett dem, äro okunniga om hur långt tviflet kan

gå hos en tänkare. Närd af Lucretius,

uppfylld af Epikurus’ och Gassendis läror,

förargade han ofta herr de La Rochecoupée

genom att skryta med sin fullkomliga otro i fråga

om feer.

— Om också inte för er egen, så tro på

dem för allmänhetens skull. I själfva verket

finns det ögonblick då jag frågar mig själf,

hvem af oss båda, min käre Boulingrin, är den

mest troende med afseende på feer. Jag tänker

aldrig på dem, och ni talar om dem jämt och

ständigt.

Herr de Boulingrin älskade ömt

hertiginnan af Cicogne, sändebudets i Wien maka och

drottningens första hofdam, hvilken tillhörde

rikets högsta aristokrati och var en kvinna med

förstånd, en smula torr kanske, en smula snål,

och som på faraospel förlorade sina

årsinkomster, sina egendomar, ända intill kläderna på

kroppen. Hon visade herr de Boulingrin myc-ken välvilja och sade icke nej till en förbindelse,

som för henne visserligen icke var en

hjärte-sak, men som hon ansåg passande för sin rang

och nyttig för sina intressen. Deras

förbindelse var ett utslag af bådas goda smak och

tidens fina seder; den erkändes öppet,

hvarige-nom den befriades från hvarje skymt af

hyckleri, men uppträdde på samma gång så diskret,

att ej ens den mest nogräknade fann något att

invända.

Under den tid, som hertiginnan hvarje år

tillbringade på sitt gods, bodde herr de

Boulingrin i en gammal fallfärdig byggnad, skild

från hans väninnas slott genom en hålväg, som

löpte utmed kanten af ett träsk, där grodorna

nattetid läto höra sitt ihärdiga kväkande i

vassen.

En afton då den nedgående solens sista

strålar färgade det stillastående vattnet blodrödt,

såg sekreteraren i finansdepartementen vid

korsvägen tre unga féer, som dansade i ring,

under det de sjöngo:Tre flickor uppå en äng...

Mitt hjärta flyger,

Mitt hjärta flyger,

Mitt hjärta flyger dig till mötes.

De inneslöto honom i sin ring, och deras

smärta, lätta gestalter hvirflade hastigt rundt

omkring honom. Deras ansikten voro i den

rådande skymningen otydliga och liksom

genomskinliga; håret lyste som irrbloss.

De sjöngo oupphörligt:

Tre flickor uppå en äng . . .

ända tills han, yr i hufvudet och nära att falla

omkull, bad om nåd.

Då öppnade den skönaste af dem ringen

och sade:

— Systrar, säg farväl åt herr de

Boulingrin, som går till slottet för att kyssa sin

sköna.

Han gick vidare utan att ha igenkänt ödets

gudinnor och mötte några steg längre bort tre

gamla tiggarkäringar, som gingo alldeles

krokiga, stödda på sina käppar, och hvilkas

ansikten påminde om äpplen, stekta i askmörjan.

Genom trasorna framskymtade den magra

9—092522. France, Riddar Blåskäggs sju hustrur.kroppen, mera täckt af smuts än af kött. De

nakna fotterna voro försedda med omåttligt

långa köttlösa tår, som liknade kotorna i en

oxsvans.

När de fingo se honom på af stånd,

började de småle och kasta slängkyssar; de hejdade

honom, kallade honom sin sötnos, sin älskade,

sitt lilla hjärta, öfverhopade honom med

smekningar som han förgäfves sökte undkomma, ty

vid första försök till flykt pressade de sina

kl oliknande naglar djupt in i köttet på honom.

— O, hvad han är vacker, hvad han är söt!

suckade de.

Under fullständig extas bönföllo de om

hans kärlek. Men då de till sist insågo, att

ingenting kunde upplifva hans af fasa stelnade

sinnen, öfverhopade de honom med skymford,

dunkade på honom med käpparna, slogo omkull

honom och trampade på honom. Då han så

låg orörlig, alldeles mörbultad och oförmögen

att röra en lem, skörtade den yngsta, som

säkert var åttio år gammal, upp sina kläder,

hukade sig ner öfver honom och begöt honommed en illaluktande vätska, som nästan kväfde

honom. De båda andra följde i tur och

ordning hennes exempel. Därpå aflägsnade de sig

alla tre under tillropen: »God natt, min

En-dymion! Vi ses igen, min Adonis! Farväl,

sköne Narcissus!» och lämnade honom af

svimmad på marken.

Då han återkom till medvetande, lät en

groda höra sitt melodiska kväkande bredvid

honom, och en myggsvärm dansade i månskenet.

Han reste sig med svårighet upp och linkade

vidare.

Ännu en gång hade herr de Boulingrin

sammanträffat med ödets gudinnor utan att känna

igen dem.

Hertiginnan af Cicogne väntade honom

med otålighet.

— Ni kommer bra sent, min vän.

Kyssande hennes händer svarade han, att

det var alltför älskvärdt af henne att förebrå

honom detta. Och han ursäktade sig med att

ha varit litet illamående.

— Boulingrin, sade hon, sätt er där.Och så anförtrodde hon honom, att hon med

nöje skulle emotta en gåfva af två tusen écus

ur den kungliga handkassan för att därmed

reparera sina affärer, ty hon hade i ett halft års

tid haft en förfärlig otur på farao.

På hennes vink att saken brådskade skref

Boulingrin genast till herr de La Rochecoupée

och begärde den erforderliga summan.

— Det skall bli La Rochecoupée ett nöje

att skaffa er pengar, sade han. Han är

tillmötesgående och står sina vänner gärna till

tjänst. Dessutom är han mera begåfvad än

hvad en furstlig favorit vanligen är. Han har

smak och förstånd i fråga om affärer; men det

fattas honom filosofi. Han tror på féer,

påstår sig ha sett och hört dem.

— Boulingrin, sade hertiginnan, ni luktar

katt.IV.

Sjutton år hade förgått sedan féernas

spådom. Kronprinsessan var vacker som en dag.

Konungen och drottningen bebodde tillika med

hofvet det landtliga slottet Eaux-Perdues.

Hvad som nu inträffade behöfver jag väl

knappast berätta. Alla veta att prinsessan Aurore

en dag, då hon sprang omkring i slottet, kom

ända upp i en tornkammare, där en gammal

gumma satt ensam och spann på sin slända.

Hon hade icke hört talas om kungens

förbud.

— Hvad gör ni, min snälla gumma ?

frågade prinsessan.

— Jag spinner, mitt vackra barn, svarade

gumman, som icke kände igen henne.

— O, hvad det ser roligt ut, fortsatte

prinsessan. Hur gör ni? Tag hit den, så får jag

se, om jag också kan göra det.Knappast hade hon tagit i sländan, förrän

hon stack sig i handen och svimmade.

(Per-raults sagor, André Lefèvres förlag, sid. 86.)

När kung Cloche fick veta, att féernas

spådom gått i fullbordan, lät han lägga den

sof-vande prinsessan i blå rummet på en

himmelsblå bädd med silfverbroderier.

Häpna och oroliga frampressade

hofmän-nen några tårar och försökte att sucka och se

ledsna ut. Man intrigerade på alla håll ; det

påstods att kungen upplöst ministären. Det

svartaste förtal utspreds. Man sade att

hertigen af La Rochecoupée hade tillblandat en

sömndryck åt prinsessan och att herr de

Boulingrin var hans medbrottsling.

Hertiginnan af Cicogne klättrade upp för

den lilla trappan till sin gamle väns bostad, hon

fann honom klädd i nattmössa och på ett

utmärkt humör, ty han höll på att läsa Kung

Garbes fästmö.

Cicogne berättade den stora nyheten och

att prinsessan låg försänkt i sömn på en bädd

af blått siden. (Statssekreteraren hörde uppmärksamt på:

— Ni tror väl icke, min kära vän, att det

är det minsta trolleri härvidlag, sade han.

Ty han trodde icke på trollpackor eller féer,

fastän tre stycken gamla och hedervärda

sådana hade öfverfallit honom med käppslag och

kärleksförklaringar och genomblött honom

med en stinkande vätska, endast för att

öfver-bevisa honom om sin tillvaro. Felet med den

metod, som dessa damer använde, var att den

vädjade till sinnena, hvars vittnesbörd man

alltid kan förneka.

— Det är inte fråga om féer nu! utropade

Cicogne. Hennes kunglig höghets olycka

kan skada både er och mig. Man skall icke

underlåta att tillskrifva den ministrarnas

oduglighet, kanske deras illvilja. Vet man

någonsin, hur långt förtalet kan gå? Man anklagar

er redan för knusslighet. Efter hvad det

påstås har ni, på min inrådan, vägrat att betala

vakter åt den olyckliga unga prinsessan. Hvad

mera är, man talar om svartkonst, man sägeratt hon blifvit förgjord. Ni måste trotsa

stormen. Visa er, annars är ni förlorad.

— Förtalet, sade Boulingrin, är världens

gissel; det har tillintetgjort de mest

framstående män. Den, som ärligt tjänar sin konung,

måste underkasta sig att betala sin tribut till

detta smygande odjur.

— Boulingrin, sade Cicogne, kläd på er.

Och hon ryckte af honom nattmössan och

kastade den bakom sängen.

Ögonblicket därefter voro de i rummet

utanför det där Aurore sof och satte sig på en

bänk under afvaktan på att blifva insläppta.

Nu hade prinsessans gudmor, féen Viviane,

vid underrättelsen om att spådomen gått i

fullbordan, i största hast begifvit sig till

Eaux-Perdues, och för att bilda ett hof åt sin

guddotter, till den dag då denna skulle vakna,

rörde hon med sitt trollspö vid allt som fanns i

slottet, »guvernanter, hofdamer, kammarjungfrur,

adelsmän, officerare, hofmästare, kockar,

kökspojkar, springpojkar, vakter, schweizare,

pa-ger, lakejer, hon förtrollade äfven hästarna ochstalldrängarna, de stora bandhundarna på

bakgården och prinsessans lilla tik Pouffe, som låg

bredvid henne på bädden. Till och med

spetten, som voro på elden fullsatta med rapphöns

och fasaner, somnade». (Perraults sagor, sid.

87.)

Cicogne och Boulingrin sutto emellertid

bredvid hvarandra och väntade på bänken.

— Boulingrin, hviskade hertiginnan i örat

på sin gamle vän, tycker ni inte att den här

saken ser sjuk ut? Misstänker ni inte en intrig

af konungens bröder för att förmå den

stackars karlen att afstå från tronen ? Man vet att

han är en god far.... De ha kunnat ha för

afsikt att göra honom förtviflad....

— Det är möjligt, svarade statssekretera-

ren. I alla händelser finns det ingenting

öf-vernaturligt i hela historien. Det är bara

enfaldiga gummor på landet, som ännu tro på

fésagor-----

— Håll mun, Boulingrin, snäste

hertiginnan till. Det finns ingenting så afskyvärdt

som skeptiker. De äro oförskämda personer,som göra narr af ens lättrogenhet. Jag hatar

fritänkare; jag tror hvad man bör tro; men

härvidlag misstänker jag en mörk intrig....

I samma ögonblick, som Cicogne uttalade

dessa ord, vidrörde féen Viviane dem med sitt

trollspö, och de somnade liksom alla de andra.V.

»Inom en kvarts timme uppväxte det

rundt-omkring parken en mängd små och stora träd

och taggiga buskar, så hopflätade med

hvarandra att hvarken människor eller djur kunde

tränga sig därigenom; af slottet såg man icke

mer än tornspirorna, och det endast på långt

håll.» (Perraults sagor, sid. 87—88.)

En gång, två gånger, tre gånger, femtio,

sextio, åttio, nittio, hundra gånger tillslöt

Urania tidens ring, och den Sköna med sitt

hof och Boulingrin vid sidan af hertiginnan på

bänken i väntrummet sofvo alltjämt.

Vare sig man betraktar tiden som ett

mo-dus af substansen, eller att man definierar den

som en af det förnimmande j agets former eller

ett abstrakt tillstånd hos den omedelbart gifna

yttre verkligheten, eller att man uppfattar den

som en lag, en relation framgående af tingens

förhållande till tidsbegreppet, så kunna vi

fastslå att ett sekel utgör en viss tidslängd.VI.

Alla människor känna till slutet på sagan

och veta att efter hundra jordeår en af féerna

gynnad prins genomträngde den förtrollade

skogen och kom ända fram till bädden, där

prinsessan låg och sof. Det var en tysk

dussinprins med vackra mustascher och runda

höfter, och prinsessan förälskade sig i honom, så

snart hon slagit upp ögonen, och följde med till

hans lilla furstendöme med en sådan hast, att

hon icke ens växlade ett ord med sin

uppvaktning, som sofvit tillsammans med henne i

hundra år.

Hennes första hofdam blef helt rörd

här-öfver och utropade full af beundran:

— Jag känner igen mina konungars blod.

Boulingrin vaknade vid hertiginnan

Ci-cognes sida på samma gång som prinsessan

och allt hennes hoffolk.Under det han gned sig i ögonen, sade hans

sköna väninna till honom:

— Boulingrin, ni har sofvit.

— Visst icke, min kära vän, svarade han.

Han sade detta på god tro. Som han

sofvit utan att drömma, trodde han sig icke ha

sofvit alls.

— Så föga har jag sofvit, sade han, att jag

kan upprepa hvad ni sade för ett ögonblick

sedan.

— Nå, hvad var det jag sade?

— Ni sade: »Jag misstänker härvidlag

en mörk intrig.... »

Hela det lilla hofvet erhöll sitt afsked så

snart det vaknat; hvar och en fick skaffa sig

kost och logi så godt han kunde.

Af slottsfogden hyrde Boulingrin och

Ci-cogne en resvagn från sjuttonhundratalet,

förspänd med en hästkrake, som redan var

mycket gammal då han insomnade i sin sekellånga

sömn, och lät köra sig till Eaux Perdues’

järn-vägsstation, där de togo ett tåg, som på två

timmar förde dem till rikets hufvudstad. Devoro i högsta grad förvånade öfver allt hvad de

sågo och hörde. Men efter en kvarts timme

hade de förbrukat sin förmåga i den vägen, och

sedan förvånade dem ingenting mera. Själfva

väckte de ingens intresse. Man förstod inte ett

grand af deras historia; den uppväckte ingen

nyfikenhet, ty människans sinne fäster sig

hvarken vid det som är alltför klart eller det

som är alltför dunkelt. Som man kan

föreställa sig, var det Boulingrin omöjligt att

förklara hvad som händt honom. Men när

hertiginnan sade, att allt det där inte var

naturligt, svarade han:

— Kära vän, tillåt mig att säga, att du har

bra svårt att fatta. Det finns ingenting som

inte är naturligt.

De hade icke mer vare sig släktingar,

vänner eller ägodelar. De kunde icke återfinna

tomten, där deras bostad legat. För den

obetydliga summa de hade på sig köpte de en

gitarr och sjöngo sedan på gatorna. På så

sätt förtjänade de sitt bröd. På natten spelade

Cicogne på krogarna bort de slantar, som mankastat till henne på dagen, och under tiden satt

Boulingrin vid en skål glödgadt vin och

utvecklade för de andra kroggästerna, hur löjligt

det är att tro på feer.

.Skjortan.

Det var en ung herde, vårdslöst

utsträckt på ängens gräsmatta och

förljufvande sin ensamhet med

säckpipans ljud . .. Man hade med

våld beröfvat honom hans kläder,

men ...

(Pierre Larousses Stora Lexikon,

artikeln Skjorta, del. IV, sid 5 § 4.)

IO—092522. Fr an c e, Riddar Blåskäggs sju hustrur.FÖRSTA KAPITLET.

Kung Kristoffer, hans regering, hans

lefverne, hans sjukdom.

Kristoffer V var icke någon dålig kung.

Han följde noga reglerna för en

parlamentarisk styrelse och motsatte sig aldrig

kamrarnas vilja. Denna undfallenhet fann han icke

särdeles påkostande, ty han hade märkt att, om

det också finns flera sätt att komma till

makten, så finns det icke mer än ett sätt att bära

sig åt på eller hålla sig kvar där, när man väl

kommit dit, och han fann att hans ministrar, af

hvad slag deras ursprung, principer, åsikter

och känslor än voro, likväl alla regerade på ett

och samma sätt och, oafsedt vissa rent formella

olikheter, fullkomligt liknade hvarandra. Han

antog därför obetingadt alla som kamrarna

föreslogo honom, likväl föredrog han de

revolutionära, såsom varande mest maktlystna.För egen del sysslade han mest med den

yttre politiken. Han företog allt emellanåt

diplomatiska resor, festade och jagade med sina

kungliga kusiner och berömde sig af att vara

den bästa utrikesminister man kunde tänka sig.

Hemma redde han sig så godt som tidens

ondska det tillät. Han var hvarken vidare

älskad eller aktad af folket, hvilket medförde den

stora fördelen att aldrig bereda några

missräkningar. Då han aldrig ägt folkets gunst,

hotades han icke af det omslag i känslorna, som

med säkerhet träffar en populär personlighet.

Hans land var rikt. Handel och industrier

blomstrade, utan att likväl taga den

utsträckning att grannländerna däri kunde se ett ämne

till oro. Finanserna ådrogo sig i synnerhet

beundran. Soliditeten hos krediten tycktes

orubblig; finansmän talade därom med

entusiasm, kärleksfullt, med tårar af rörelse. En

del af denna heder återföll på kung

Kristoffer.

Bonden gjorde honom ansvarig för de

dåliga skördarna; sådana voro likväl sällsynta.

4Den bördiga jorden och landtbrukarnas idoghet

gjorde landet rikt på frukt, säd, vin och boskap.

Fabriksarbetarna skrämde genom sina ständigt

återkommande våldsamma fordringar

borgarna , som räknade på kungens skydd mot en

samhällsomstörtning; arbetarna å sin sida voro

för svaga att kunna afsätta honom och hade

dessutom knappast lust därtill, då de icke sågo

sig kunna vinna något därigenom. Han

hvar-ken underlättade eller ökade deras svårigheter

på det att de alltjämt skulle förbli ett hot men

aldrig en fara.

Fursten kunde räkna på hären, i den var

en god anda. Det är alltid en god anda i

armén ; alla försiktighetsmått vidtagas för att den

må bibehållas; det är statens första betingelse.

Ty skulle den gå förlorad, vore regeringen i

och med detsamma störtad. Kung

Kristoffer beskyddade religionen. Sanningen att

säga, var han icke troende, och för att icke

hysa några mot religionen stridande tankar,

iakttog han det kloka försiktighetsmåttet att

icke närmare ingå i dess trossatser. Han åhör-de mässan i slottskapellet och öfverhopade med

ynnestbevis sina biskopar, bland hvilka voro

tre eller fyra ultramontaner, som öppet

hånade honom. Domarekårens låghet och kryperi

ingåfvo honom en oöfvervinnerlig motvilja.

Han fattade icke att hans undersåtar kunde

fördraga så mycken orättvisa; men den skamliga

svaghet, som domarna visade gentemot de

mäktiga, godtgjorde de genom en oböjlig

strängbet mot de svagare. Denna stränghet

betryggade intressena och ingaf respekt.

Kristoffer V hade lagt märke till att hans

handlingar endera icke hade någon märkbar

verkan alls eller också åstadkommo motsatsen

mot hvad han väntat sig. Därför företog han

sig just ingenting. Ordnar och utnämningar

voro hans bästa regeringsmedel. Han utdelade

dem bland sina motståndare, som därigenom

blefvo tillfredsställda och oskadliggjorda.

Drottningen hade skänkt honom tre söner.

Hon var ful, butter, snål och dum, men folket,

som visste att hon var bedragen och

öfvergif-ven af konungen, öfverhopade henne med be-röm och hyllning. Efter att ha brunnit för en

massa kvinnor af alla möjliga slag, höll

kungen sig nu nästan beständigt till fru de la Poule,

som han var van vid. I fråga om kvinnor

hade han alltid eftertraktat något nytt; men en

ny kvinna var för honom icke mera något nytt,

och ombytets enformighet tryckte honom. I

förtreten återvände han till fru de la Poule,.

ty detta »gammalt nytt», som tråkade ut

honom hos dem han såg för första gången, hade

han lättare att fördraga hos sin gamla väninna.

Likväl var han grundligt trött på henne.

Upp-ledsen på att alltid finna henne lika enformig,

försökte han att få litet omväxling genom att

låta kläda ut henne till tyrolska, andalusiska,

capucinermunk, dragonkapten eller nunna,

utan att likväl ett enda ögonblick upphöra att

finna henne odräglig.

Hans förnämsta sysselsättning var jakt,

detta tidsfördrif, som furstar och kungar fått i

arf från de första människorna; fordomdags

en nödvändighet är den numera en förströelse,

en möda som de förnäma gjort till nöje. Detfinns intet nöje utan möda. Kristoffer V

jagade sex gånger i veckan.

En dag sade han ute i skogen till sin förste

stallmästare, herr de Quatrefeuilles:

— Hvilket elände att vara på hj ortj akt!

— Ers majestät, svarade stallmästaren,

kommer att finna det skönt att få hvila efter

jakten.

— Quatrefeuilles, suckade kungen, förr

fann jag ett nöje i att först trötta ut mig och

sedan hvila. Nu finner jag ingen

tillfredsställelse vare sig i det ena eller det andra. Hvarje

sysselsättning har för mig sysslolöshetens

tomhet, och hvilan tröttar mig som ett tungt

arbete.

Efter tio års regering utan hvarken

revolutioner eller krig, af sina undersåtar till sist

ansedd som en skicklig politiker, utvald till

konungarnas skiljedomare, fann Kristoffer V

ingen glädje på jorden. Offer för en djup

modlöshet sade han allt som oftast:

— Jag ser beständigt allting genom svartaglasögon, och inom mitt bröst känner jag en

sten, på hvilken sorgen slagit sig ned.

Han förlorade både sömn och aptit.

— Jag kan icke längre äta, sade han till

herr de Quatrefeuilles, då han satt framför sin

orörda guldtallrik. Ack! det är icke bordets

nöjen jag saknar, dem har jag aldrig njutit

af: dem får en konung aldrig lära känna. Mitt

bord är det sämsta i riket. Det är endast

tarf-ligt folk som äter godt; de rika ha kockar, som

bestjäla och förgifta dem. De förnämsta

kockarna äro de, som stjäla och förgifta mest, och

mina äro de förnämsta i Europa. Och ändå

var jag gourmand af naturen och skulle tyckt

om god mat, så väl som någon annan, om min

ställning tillåtit det.

Han klagade öfver ryggvärk och tyngd i

magen, kände sig svag, hade andnöd och hj

ärt-klappning. Då och då stego varma blodvågor

honom åt hufvudet.

— Jag har, sade han, en dof ihållande värk,

då och då afbruten af genomträngande, häftiga

smärtor. Däraf kommer min oro och ångest.Han plågades af yrsel, såg stjärnor för

ögonen, fick hufvudvärk, kramp, spasmer och håll i

sidan, så att han inte kunde andas.

Kungens båda lifläkare, doktor Saumon och

professor Machellier, ställde diagnosen och

konstaterade nevrasteni.

— Ett outveckladt sjukligt tillstånd! sade

doktor Saumon. En åkomma med varierande

symptom och just därigenom omöjlig att

komma åt. . .

Professor Machellier afbröt honom:

— Säg snarare, Saumon, en verklig

patologisk Proteus, hvilken liksom »den gamle från

hafvet» i Tusen och en natt oupphörligt byter

gestalt under läkarens händer och antar de

vidunderligaste och förskräckligaste former, än

såsom magsårets gam eller

njurinflammationens orm, än med gulsotens ansiktsfärg,

lungsotens hektiska rodnad eller de krampaktigt,

knutna händerna, som tyda på för stort

hjärta ; med ett ord, nevrastenien kan antaga

symptomer, som äro utmärkande för alla kroppenssjukdomar, ända tills den, kufvad af läkarens

konst, flyr under sin verkliga gestalt af

sjukdomarnas efterapare.

Doktor Saumon var vacker, behaglig och

förbindlig, älskad af damerna i hvilka han

älskade sig själf. Elegant vetenskapsman och

mondän läkare, kunde han se något

aristokratiskt till och med i en blindtarm eller bukhinna

och urskilja de sociala afstånden mellan olika

lifmödrar. Professor Machellier, liten, fet,

rund som en kula och en riktig pratmakare, var

egenkärare än sin kollega. Han var lika

anspråksfull och med mindre skäl. De båda

hatade hvarandra; men som de insågo att det vore

till skada för dem själfva, om de stredo

inbördes, så låtsade de vara fullständigt eniga och

af samma tanke; så fort den ene uttryckte en

åsikt, antog den andre den genast som sin.

Ehuru de hade den största missaktning för

hvarandras förstånd och kunskaper, fruktade

de icke att utbyta meningar, emedan de visste

att de ingenting riskerade och hvarken vunnoeller förlorade därpå, då dessa åsikter rörde sig

om medicinska frågor. Till en början oroade

kungens sjukdom dem icke. De litade på att

den sjuke skulle tillfriskna, medan de hade

honom under behandling, och att detta

sammanträffande skulle räknas dem till godo.

Enhälligt föreskrefvo de honom ett regelbundet

lef-nadssätt (Quibus nervi dolent Venus inimica),

stärkande medel, kroppsrörelse i friska luften

och kallvattensbehandling. Understödd af

Machellier förordade Saumon kolsvafla och

metylklorid; Machellier anvisade med Saumons

gillande opiater, kloral och brom.

Men flera månader förgingo utan att

kungens tillstånd förbättrades det allra minsta. Och

snart tilltogo smärtorna.

Utsträckt på sin hvilsoffa sade Kristoffer

V till dem en dag:

— Det känns, som om ett helt råttbo skulle

gnaga på mina inälfvor, medan en ohygglig

dvärg, en tomte i topplufva och röda byxor,

krupit ner i min mage och gräfde i den med

en hacka.— Ers majestät, sade doktor Saumon, det

är en sympatetisk smärta.

— Jag finner den antipatisk, svarade

kungen.

Professor Machellier inföll:

— Det är hvarken magen eller inälfvorna

som äro angripna hos ers majestät, och om de

förorsaka ers majestät smärta, så är det af

sympati, kan man säga, med ers majestäts

mag-nerver, hvilkas otaliga hopslingrade trådar

rycka och slita i magsäck och tarmar, som om de

voro lika många hvitglödande platinatrådar.

— Nevrastenien, sade Machellier, en

verklig patologisk Proteus....

Men kungen skickade bort dem bägge två.

Då de aflägsnat sig, sade förste

handsekreteraren, herr de Saint-Sylvain:

— Ers majestät, rådfråga doktor Rodrigue.

— Ja, ers majestät, sade herr de

Quatre-feuilles, låt tillkalla doktor Rodrigue. Det finns

ingenting annat att göra.

På den tiden förvånade doktor Rodrigue

världen. Man såg honom nästan samtidigt ialla jordens länder. Han lät betala sina besök

så högt, att till och med miljardörer insågo

hans värde. Hans ämbetsbröder öfverallt i

världen, hvilken deras tanke än var om hans

kunskaper och karaktär, talade med vördnad

om honom såsom en man, hvilken drifvit

lä-karearfvodet till en hitintills oanad höjd; flera

af dem berömde hans metoder, påstodo sig vara

i besittning af dem och meddelade dem till

billigare pris och bidrogo på så sätt till hans

ryktbarhet. Men som doktor Rodrigue

behagade ur sin terapevtik utesluta alla produkter

från laboratoriet och alla apotekspreparat, och

som han aldrig iakttog farmakopéens formler,

voro hans läkemedel i högsta grad

egendomliga och fullkomligt enastående i sitt slag.

Utan att själf ha rådfrågat doktor

Rodrigue, trodde herr de Saint-Sylvain obetingadt

på honom som på en gud.

Han besvor kungen att låta tillkalla denne

doktor, som gjorde underverk. Men

förgäf-ves.159

— Jag håller mig till Saumon och

Machel-lier, sade Kristoffer V, dem känner jag och

vet att de ingenting kunna, men hvad den där

Rodrigue kan ta sig till, vet jag inte.ANDRA KAPITLET.

Doktor Rodrigues botemedel.

Kungen hade aldrig tyckt vidare om sina

båda lifmedici. Efter sex månaders sjukdom

blefvo de honom fullkomligt outhärdliga; när

han på långt håll fick syn på doktor Saumons

evinnerliga, segervissa leende under de vackra

mustascherna och Machelliers svarta

hårkrokar, som lågo fastsmetade på den skalliga

hjässan, gnisslade han tänder och såg ursinnigt åt

ett annat håll. En natt kastade han ut genom

fönstret deras mixturer, piller och pulver, hvars

fadda lukt fyllde rummet. Icke nog med att

han underlät att göra hvad de ordinerade, han

gjorde omsorgsfullt tvärt emot hvad de

fö-reskrifvit: han låg till sängs då de anbefallde

motion, ansträngde sig då de förordat hvila,

åt då han borde hållit diet, svalt sig dåde rådde till gödning; och han visade en så

ovanlig värme gentemot fru de la Poule, att hon

icke vågade tro sina sinnens vittnesbörd utan

trodde sig drömma. Likväl blef han icke

bättre, så sant är det att läkekonsten är en

bedräglig konst, och att dess föreskrifter, hur man

än tyder dem, äro lika onyttiga. Han blef inte

värre men inte heller bättre.

Hans många och olikartade smärtor

lämnade honom icke. Han klagade öfver att det var

en myrstack i hans hjärna, och att det idoga

och krigiska samhället där gräfde gångar och

förvaringsrum, ditförde lifsmedel och

arbetsmaterial, lade sina miljoner ägg, uppfödde

larf-verna, utstodo belägringar, tillbakaslogo anfall

och levererade hårdnackade bataljer. Han

påstod sig känna, när en krigare med sina skarpa

mandibler genomskar en fiendes tunna men

hårda bröstpansar.

— Sire, sade herr de Saint-Sylvain, låt

tillkalla doktor Rodrigue. Han kan säkert bota

ers majestät.

Men kungen ryckte på axlarna och åter-

II—092522. Fr an c c, Riddar Blåskäggs sju hustrur.gick i ett ögonblick af svaghet och

tankspriddhet till mixturerna och dieten. Han gick icke

mera till fru de la Poule och tog ifrigt in de

piller af salpetersyradt akonitin, som då voro

en nyhet och högt i ropet. Till följd af sin

af-hållsamhet och denna behandling fick han ett

sådant kväfningsanfall, att tungan trängde ut

ur halsen på honom och ögonen ur sina hålor.

Man reste hans säng rätt upp som en klocka,

i hvilken hans blodfulla ansikte bildade den

röda urtaflan.

— Det är plexus cardiacus, som är i

oordning, sade professor Machellier.

— I fullständig jäsning, tilläde doktor

Saumon.

Herr de Saint-Sylvain fann tillfället

lämpligt att ännu en gång rekommendera doktor

Rodrigue, men kungen förklarade sig ej

be-höfva en läkare till.

— Ers majestät, inföll Saint-Sylvain,

doktor Rodrigue är icke läkare.

— Åh! utropade Kristoffer V, hvad ni

nu säger, herr de Saint-Sylvain, är till hansfördel och stämmer mig gynnsamt mot honom.

Han är icke läkare? Hvad är han då?

— En lärd man, ett geni, som upptäckt de

hittills okända egenskaperna hos materien i

ut-strålningstillstånd och använder dem i

medicinens tjänst.

Men med en ton, som icke tillät några

invändningar, tillsade kungen sin

privatsekreterare att icke mera tala om denne charlatan.

— Jag kommer aldrig att mottaga honom,

sade han, aldrig!.. ..

Kristoffer V tillbragte sommaren på ett

ganska drägligt sätt. Han företog en

kryssning ombord på en tvåhundra tons yacht i

sällskap med fru de la Poule, klädd till

skepps-pojke. Han gaf frukost ombord för en

republiks president, en kung och en kejsare och

befäste, tillsammans med dem, världsfreden. Han

fann det långtrådigt att bestämma folkens

öden; men en gammal kolportageroman, som

han funnit i fru de la Poules hytt, och som

han läste med brinnande intresse, förskaffade

honom några timmars ljuflig glömska af verk-ligheten. Utom att han hade något

hufvud-värk, nevralgi, reumatism och lifsleda, mådde

han, som sagdt, ganska bra. Med hösten

återkom hans gamla plågor. Han hade den

kvalfulla känslan af att från fotterna ända

till midjan stå i is, under det att

öfverkrop-pen brände som eld. Men han led af något

ändå förfärligare, känslor för hvilka han icke

fann något namn, tillstånd, som trotsade

all beskrifning. Ibland, sade han, var det

så gräsligt, att håret reste sig på hans

huf-vud. Han tärdes af anemi, och hans svaghet

ökades dag för dag utan att minska hans

förmåga att lida.

— Herr de Saint-Sylvain, sade han

morgonen efter en svår natt, ni har ofta talat om

doktor Rodrigue. Skicka efter honom.

Doktor Rodrigue hade just då varit synlig

i Kap, Melbourne och S:t Petersburg.

Kabeltelegram och trådlösa telegram skickades

genast till dessa platser. Innan veckan var till

ända, var kungen full af ifver att få träffa

doktor Rodrigue. Påföljande dagar frågadehan oupphörligt: »Kommer han inte snart?»

Man föreställde honom, att en kung icke var en

patient att förakta, att Rodrigue färdades

otroligt snabbt. Men ingenting kunde stilla den

sjukes otålighet.

— Han kommer inte, suckade han, ni skall

få se att han inte kommer!

Ett telegram anlände från Genua,

meddelande att Rodrigue gått ombord på Preussen.

T re dagar senare inställde sig den

världsberömde läkaren i slottet, efter att först ha aflagt en

ganska oförskämd skyldighetsvisit hos sina

kolleger, Saumon och Machellier.

Han var yngre än doktor Saumon, såg

bättre ut och hade en ädlare, stoltare min. Af

vördnad för naturen, hvars lagar han lydde i alla

afseenden, lät han hår och skägg växa och

liknade därigenom de grekiska filosofer, som man

ser afbildade i marmor.

Sedan han undersökt konungen, sade han:

— Sire, läkarna, hvilka tala om sjukdomar

som den blinde om färger, säga att ers

majestät lider af nevrasteni eller nervsvaghet. Mennär de ha kommit underfund med ert onda,

äro de icke därför i stånd att bota det, ty en

organisk väfnad kan icke återställas annat än

genom de medel, som naturen användt för att

bilda den, och dessa medel känna de icke till.

Ty hvilka äro väl naturens hjälpmedel och

tillvägagångssätt? Hon begagnar sig hvarken af

hand eller verktyg; hon är subtil, hon är

andlig; hon använder till sina mäktigaste och

massivaste byggnader oändligt små partiklar af

materia, atomer, protyler. Af en luftig dimma

skapar hon klippor, metaller, växter, djur och

människor. Huru? Genom attraktion,

tyngdkraft, afdunstning, genomtränglighet,

insug-ning, endosmos, kapillaritet, frändskap,

sympati. Hon bildar icke ett sandkorn på annat

sätt än hon skapat vintergatan: sfärernas

harmoni härskar hos det ena som den andra; båda

existera endast genom rörelsen hos de

partiklar, hvaraf de äro sammansatta, och som är

deras känsliga, längtande och ständigt

vibrerande själ. Mellan himlens stjärnor och

dammkornen, som dansa i solstrimman här i rum-met, är det ingen skillnad i sammansättningen,

och det minsta af dessa dammkorn är lika

be-undransvärdt som Sirius, ty det underbara i

alla kroppar i världsalltet är det oändligt lilla,

som bildar dem och ger dem lif. Så är det

naturen arbetar. Af det osynliga, omärkliga och

ovägbara har hon bildat hela den stora världen,

som vi uppfatta med våra sinnen och som vårt

förstånd mäter och väger, och af mindre än en

fläkt har hon skapat oss själfva. Låt oss verka

liksom hon genom det ovägbara, det

omärkliga, det osynliga i känslig attraktion och subtil

penetration. Det är principen. Hur skall detta

tillämpas i föreliggande fall? Hur återskänka

lifvet åt utslitna nerver! Det återstår oss att

undersöka.

Men först och främst, hvad menas med en

nerv? Om vi önska en definition kan den

obetydligaste fysiolog, ja, till och med en

Machel-lier eller en Saumon gifva oss den. Hvad

menas med nerver? Strängar, trådar, som utgå

från hjärnan och ryggmärgen och utgrena sig

till kroppens alla delar för att öfverföra känslo-förnimmelser eller sätta rörelseorganen i gång.

De äro således detsamma som känsla och

rörelse. Det är nog för att låta oss förstå deras

sammansättning och uppenbara deras innersta

väsende: hvilket namn man än ger detta, är det

identiskt med hvad vi i fråga om sensationer

kalla glädje och, från moralisk synpunkt, lycka.

Hvar det finnes en atom glädje och lycka, där

finnes också det ämne, som kan återställa sjuka

nerver. När jag säger en atom glädje, menar

jag något materiellt, en bestämd substans, en

kropp istånd att anta de fyra formerna, fast,

flytande, gasartad och strålande, en kropp

med bestämbar vikt. Glädje och sorg, hvars

verkningar människor, djur och växter erfarit

sedan tingens begynnelse, äro konkreta

företeelser ; de äro materia, eftersom de äro ande och

emedan naturen är en, oaktadt sina tre sidor,

rörelse, materia, intelligens. Det är således

endast fråga om att förskaffa sig en tillräcklig

mängd glädjeatomer och införa dem i

organismen genom endosmos och inandning genomhuden. Därför föreskrifver jag ers majestät

att bära en lycklig människas skjorta.

— Hvad! utropade kungen, ni vill att jag

skall bära en skjorta, som tillhör en lycklig

man?

— På bara kroppen, Sire, på det att er

förtorkade hud må insupa de lyckopartiklar, som

den lycklige mannens svettkörtlar afsatt genom

afsöndringskanalerna i hans friska läderhud.

Ty ni känner ju till hudens funktioner: den

inandas och utandas och åstadkommer beständiga

utbyten med sin omgifning.

— Är detta det läkemedel ni föreskrifver

mig, herr Rodrigue?

— Sire, man kan inte föreskrifva något

mera rationellt. Jag finner ingenting i

farma-kopéen, som kan ersätta det. Förbiseende

naturen, oförmögna att efterhärma henne,

tillverka våra pillertrillare i sina laboratorier ett

litet antal medikamenter, som alltid äro

farliga och icke alltid verksamma. De läkemedel,

som vi icke kunna tillreda, blifva vi tvungna atttaga så som de befinna sig, t. ex. blodiglar,

hög-landsklimat, hafsluft, naturliga mineralvatten,

åsninnemjölk, kattskinn och en lycklig

människas utdunstning. Vet ers majestät icke att

en rå potatis, som man bär i fickan, tar bort

reumatiska smärtor? Ni vill icke veta af

naturliga läkemedel; ni vill nödvändigt ha

konstgjorda sådana, droger och kemiska preparat;

ni måste ha droppar och pulver: ni har således

stort skäl att prisa de droppar och pulver som

ni fått?

Konungen urskuldade sig och lofvade att

lyda.

Doktor Rodrigue, som redan var framme

vid dörren, vände sig om och sade:

-— Låt värma den en smula innan ni sätter

den på er.TREDJE KAPITLET.

Herrar de Quatrefeuilles och de Saint-Sylvain

söka efter en lycklig människa

i kungens palats.

Angelägen om att snart få ikläda sig den

skjorta, af hvilken han väntade sitt

tillfrisknande kallade Kristoffer V till sig sin förste

hofstallmästare herr de Quatrefeuilles, och sin

handsekreterare, herr de Saint-Sylvain, och

ålade dem att så fort som möjligt skaffa honom

skjortan. Det blef öfverenskommet att de

skulle iakttaga en obrottslig tystnad i fråga om

ändamålet med deras efterforskningar. Ty

man hade anledning befara, att om

allmänheten finge veta hvilket läkemedel det var, som

kungen sökte, så skulle en massa stackars

uslingar, särskildt de fattigaste och mest

eländiga, erbjuda sin skjorta, i hopp om att få enbelöning. Man fruktade äfven, att anarkister

skulle skicka förgiftade skjortor.

De båda adelsmännen trodde sig kunna

finna doktor Rodrigues botemedel utan att lämna

palatset, och de placerade sig därför i ett oxöga,

hvarifrån man kunde se hofmännen gå förbi.

De personer, som de varseblefvo, hade en

missnöjd min, det onda, som plågade dem, var

skrif-vet på deras bleka, aftärda ansikten; de

för-gingos af längtan efter ett ämbete, en orden

eller ett privilegium. Men då Quatrefeuilles

och Saint-Sylvain kommo ner i

slottsgemaken, funno de herr du Bocage sofvande i en

länstol, med vidöppen mun, vidgade näsborrar,

runda kinder, röda och blanka som solar,

hög-hvälfdt bröst, som lugnt häfde sig vid hvarje

andetag, utsvettande glädje från sin

blankpole-rade hjässa ända till de utspärrade tårna i

tunna dansskor, som bildade en afslutning på de

vidt skilda benen.

Vid denna syn sade Quatrefeuilles:

— Låt oss inte söka längre. När han

vaknar, skola vi be honom om hans skjorta.Strax därpå gnuggade den sofvande sig i

ögonen, sträckte på sig och såg sig bedröfvad

omkring. Mungiporna drogos ner, kinderna

blefvo mindre runda, ögonlocken sänktes till

hälften, ur hans bröst frampressades ett

klagande ljud: hela hans varelse uttryckte

ledsnad, missräkning och saknad.

Då han igenkände handsekreteraren och

hofstallmästaren, sade han:

— Ah, mina herrar, jag hade en så härlig

dröm! Jag tyckte att konungen upphöjde mig

till markis. Tyvärr är det endast en dröm, och

jag vet allt för väl, att kungens afsikter äro helt

andra.

— Låt oss gå vidare, sade Saint-Sylvain.

Det är sent, vi ha ingen tid att förlora.

De mötte i galleriet en af rikets pärer, som

förvånade världen genom sin karaktärsstyrka

och djupsinnighet. Till och med hans fiender

kunde icke förneka hans oegennytta,

uppriktighet och mod. Man visste att han skref sina

memoarer, och alla smickrade honom i hopp

om att framstå fördelaktigt i framtidens ögon.— Han är kanhända lycklig, sade

Saint-Sylvain.

— Låt oss fråga honom, sade

Quatre-feuilles.

De närmade sig honom, växlade några ord,

och i det de förde samtalet på lycka i

allmänhet, framställde de den brännande frågan.

— Rikedomar och hedersbevis göra mig

ingen glädje, svarade han, till och med de mest

berättigade och naturliga känslor, omsorger

om familjen, vänskapens fröjder, tillfredsställa

icke mitt hjärta. Jag har icke känsla för något

annat än det allmänna bästa, och det är den

olyckligaste af alla passioner och den mest

otillfredsställande kärlek.

Jag har suttit vid makten; jag vägrade att

med statens tillgångar och våra soldaters blod

underhålla de fälttåg, som fribytare och

köpmän anordnat för att rikta sig själfva på

folkets bekostnad; jag har icke prisgifvit flottan

och hären åt leverantörernas godtycke, och

därför föll jag, som ett offer för alla dessa

skurkars ränker, hvilka, under den okunniga ho-pens bifall, anklagade mig för att förråda mitt

lands ära och heligaste intressen. Ingen har

stått på min sida mot dessa högt uppsatta

banditer. Då jag ser hvilken blandning af

dumhet och feghet det är, som bildar den allmänna

meningen, saknar jag enväldet. Konungens

svaghet gör mig förtviflad, de stores

småaktighet är mig en fasa; ministrarnas oduglighet och

brist på ärlighet, representanternas för folket

okunnighet, låghet och falhet göra mig

omväxlande häpen och ursinnig. För att trösta

mig öfver allt mitt lidande om dagen, skrifver

jag om natten och ger på så sätt ifrån mig den

galla, som uppfyller mig.

Quatrefeuilles och Saint-Sylvain lyfte på

hatten för den gamle ädlingen och gingo vidare

galleriet fram, då de plötsligt befunno sig

ansikte mot ansikte med en helt liten, tydligen

puckelryggig man, ty ryggen syntes öfver

huf-vudet på honom; han svängde på sig på ett

högst tillgjordt sätt.

— Den där är det onödigt att fråga, sade

Quatrefeuilles.— Hvem vet? svarade Saint-Sylvain.

— Tro mig; jag känner honom, återtog

hof-stallmästaren; jag är hans förtrogne. Han är

själfbelåten och fullkomligt nöjd med sin

person, och det har han allt skäl till. Den där lille

puckelryggen är kvinnornas förtjusning.

Hof-damer, damer af värld, aktriser,

borgarkvinnor, galanta damer, koketter, så väl som

allvarliga och andligt sinnade kvinnor, de stoltaste

så väl som de skönaste, alla ligga för hans

fotter. För att tillfredsställa dem förlorar han

hälsa och lif, blir melankolisk och får lida

följderna af att anses lyckobringande.

Solen höll på att gå ned, och hofmännen

lämnade gemaken, underrättade om att kungen

icke mer skulle visa sig den dagen.

— Jag skulle gärna lämna min egen

skjorta, sade Quatrefeuilles. Jag kan säga, att jag

har en lycklig naturell. Alltid belåten, äter och

dricker jag med smak och sofver godt. Man

lyckönskar mig till mitt blomstrande utseende,

man tycker att mitt ansikte ser friskt ut; det är

inte heller öfver mitt ansikte jag har att bekla-ga mig. I blåsan känner jag en hetta och en

tyngd, som stör min lifsglädje. I morse af

levererade jag en sten, stor som ett dufägg. Jag

fruktar att min skjorta inte vore af stor nytta

för kungen.

— Jag skulle gärna ge min, sade

Saint-Sylvain. Men jag har också min sten, och det är

min hustru. Jag har gift mig med den fulaste

och elakaste varelse, som någonsin funnits till,

och ehuru framtiden ju ligger i Guds hand,

vågar jag tillägga att en elakare och fulare aldrig

kommer att existera, ty ett kopierande af ett

sådant original är till den grad otroligt, att man

kan säga att det är praktiskt taget omöjligt. Det

är en sådan naturens lek som icke upprepas två

gånger..

Lämnande detta plågsamma ämne tilläde

han:

— Min vän Quatrefeuilles, vi ha visat brist

på klokhet. Det är icke vid hofvet eller bland

denna världens mäktige, som man bör söka en

lycklig människa.

12—092522. France, Riddar Blåskäggs sju hustrur4— Ni talar som en filosof, gaf

Quatrefeuil-les till svar; ni uttrycker er som den där

skojaren Rousseau. Ni gör orätt. Det finns lika

många med rätta lyckliga människor i

konungarnas palats och aristokraternas boningar som

på litteratörernas kaféer och arbetarkrogarna.

Om vi i dag icke ha funnit några här i slottet,

så är det därför att det var för sent och vi inte

hade tur. Låt oss i kväll infinna oss vid

drottningens spelparti, och vi skola säkert ha

bättre tur.

— Söka en lycklig människa vid ett

spelbord! utropade Saint-Sylvain. Lika gärna kan

man söka ett pärlband i en rofåker eller

sanningen i en statsmans mun!. ... Spanske

ministern ger en fest i afton ; hela staden kommer

att vara där. Låt oss gå dit, där skola vi lätt

lägga hand på en lämplig och passande skjorta.

— Det har ibland händt mig att lägga hand

på en lycklig kvinnas linne, sade

Quatrefeuil-les. Och det var med nöje. Men vår lycka

varade endast ett ögonblick. Jag säger inte detta

för att skryta (därtill finnes verkligen ingenorsak), och inte heller för att påminna mig

flydda fröjder, som kunna återkomma, ty i

motsats mot hvad ordspråket säger, har hvar je

ålder samma nöjen. Min af sikt var en helt

annan, mycket allvarligare och dygdigare och

sammanhänger direkt med den höga mission

som ålagts oss; jag ville framställa för er en

tanke, som nyss uppstått i min hjärna. Tror ni

icke Saint-Sylvain, att Rodrigue, då han

före-skref en lycklig människas skjorta, tagit ordet i

sin vidsträcktaste bemärkelse, utan tanke på

kön, och sålunda menat en kvinnas linne såväl

som en mans skjorta? Jag, för min del, är

böjd för att tro det, och om ni delar min åsikt,

kunna vi utsträcka fältet för våra

efterforskningar och sålunda fördubbla våra chanser att

lyckas, ty i ett elegant och förfinadt samhälle

sådant som vårt äro kvinnorna lyckligare än

männen: vi göra mera för dem än de för oss.

Saint-Sylvain, sedan vår uppgift på så sätt

förstorats, gjorde vi bäst i att dela på den.

Således, från och med i kväll söker jag t. ex. en

lycklig kvinna och ni en lycklig man. Erkänn,min vän, att en kvinnas linne är en

ömtålig sak. Jag har fordom haft i mina

händer ett, som kunde dragas genom en

ring, tyget däri var finare än

spindel-väf. Och hvad säger ni, min vän, om

det linne, som en hofdam på

Marie-Antoinet-tes tid bar på en bal gömdt i sin hårklädsel?

Jag tycker det skulle taga sig bra ut, om vi

kunde öfverlämna till vår kunglige herre ett

vackert linne af linong med sina mellanspetsar,

rynkade valencienner och förtjusande skära

axelrosetter, doftande af viol och kärlek och

lätt som en fläkt.

Men Saint-Sylvain opponerade sig ifrigt

mot detta sätt att tyda doktor Rodrigues

ordination.

— Hvad tänker ni på, Quatrefeuilles,

utro-pade han, en kvinnas linne kan endast förskaffa

kungen en kvinnas lycka, hvilken skulle bereda

honom skam och elände. Jag vill här icke ingå

på om kvinnan är mera mottaglig för lycka

än mannen. Det är hvarken rätta tiden eller

platsen härtill: det är tid på att gå och äta mid-dag. Fysiologerna tillskrifva kvinnan större

känslighet än männen, men det hör till de

allmänna fraserna, som äro allt för obestämda

att kunna tillämpas på någon viss. Jag vet

inte om jag går in på att vårt civiliserade

samhälle är mera ägnadt att göra kvinnorna lyckliga

än männen. Jag ser att i våra kretsar

uppfostra de icke sina barn, sköta icke hushållet, ha

inga kunskaper, göra ingenting och dö af

ledsnad : de förtäras genom att lysa, de äro en sorts

ljus, huruvida det är afundsvärdt vet jag icke.

Men det är icke därom det är fråga. Kanske

finns det en dag endast ett kön; kanske finns

det tre eller till och med flera. I så fall

kommer den sexuella världen att vara rikare

och mera omväxlande. Under tiden ha vi två

kön; det finns mycket af det ena hos det andra,

mycket af mannen hos kvinnan och tvärtom.

Likväl äro de fullständigt olika; de ha hvar

och en sin natur, sina seder och bruk, sina

nöjen och obehag. Om ni förkvinnligar kungens

föreställning om lycka, hur kallt skall han då

icke hädanefter se på fru de la Poule? .... Ochkanske skall han genom sin tungsinthet och

slapphet kompromettera vårt lands ära. Är

det det ni vill, Quatrefeuilles?

Kasta ett öga på gobelinerna

föreställande Herkules’ historia, som hänga i

slottsgalle-riet, så får ni se hvad det hände denne hjälte,

som hade sådan otur med linnen; han roade

sig med att taga på sig Omfales och kunde

sedan ingenting annat än spinna ull. Det är

ett sådant öde, som ert oförstånd vill bereda

vår frejdade härskare.

— Nej! Nej! sade förste hofstallmästaren,

antag att jag ingenting sagt, och låt oss inte

mera tala om saken.FJÄRDE KAPITLET.

Jeronimo.

Spanska ministerhotellet strålade rikt

upplyst i natten. Reflexen däraf förgyllde

molnen på himlen. Ljusgirlander kantade

parkens alléer och gåfvo löfverket en

genomskinlig smaragdfärg. Bengaliska eldar kommo

himlen att lysa röd mellan de Stora mörka

träden. En svag vind förde vidare de smäktande

tonerna från en osynlig orkester. De

inbjudnas eleganta skara trängdes på gräsplanen;

det myllrade af frackar i halfmörkret;

uniformer gnistrade af ordnar och kraschaner;

ljus-klädda gestalter gledo behagfullt fram,

efterlämnande en svag doft af parfym.

Quatrefeuilles, som varseblef två

framstående statsmän, den nuvarande och den förre

konseljpresidenten, stå och prata med hvar-andra under en staty af Fortuna, tänkte

tilltala dem. Men Saint-Sylvain afrådde honom.

— De äro olyckliga, båda två, sade han;

den ene kan icke trösta sig öfver att ha

förlorat makten, den andre darrar af fruktan att

förlora den. Och deras äregirighet är så

mycket mera föraktlig, som de båda två ha mera

frihet och inflytande i privatlifvet än på den

åtrådda platsen, där de icke kunna hålla sig

kvar annat än genom en vanhederlig

eftergif-venhet för kamrarnas nycker, folkets blinda

passioner och finansmännens egennytta. Det,

som de eftersträfva med så mycken ifver, är

endast en lysande förnedring. Ack!

Quatre-feuilles, stanna ni hos era beridare, era hästar

och hundar och eftersträfva icke att styra

människor.

De aflägsnade sig. Knappt hade de

gått några steg, förrän skallande skrattsalfvor

från en berså lockade dem att intränga dit.

Sittande på fyra stolar funno de där en tjock

halfklädd karl, som med vibrerande stämmaberättade historier för en talrik församling,

hvilken formligen hängde vid hans läppar,

tjocka, som på en antik satyr i ett ansikte, som

föreföll söladt af dionysisk vindrägg. Det var

Jeronimo, landets ryktbaraste och ende

populäre man. Han talade ifrigt, flytande, pratade

en massa tokerier, radande upp historier

den ena efter den andra, somliga

utmärkta, andra mindre bra, men alla lustiga.

Han berättade, att det en gång utbröt

revolution i Aten, hvarvid all egendom delades och

kvinnorna blefvo gemensamma, men att de

gamla och fula klagade öfver att de blefvo

försummade, hvar för man till deras tjänst

stiftade en lag, som tvang männen att börja med

dem för att sedan få öfvergå till de unga och

vackra; och han målade i saftiga ordalag de

komiska bröllopen, de groteska

omfamningarna och de unga männens förtviflade mod vid

åsynen af sina surögda, droppnästa fästmör,

hvars profiler osökt påminde om en

nötknäp-pare. Sedan kommo starkt pepprade historierom tyska judar, präster, bönder, en hel ramsa

af lustiga infall och skämtsamma anekdoter.

Jeronimo hade en utmärkt oratorisk

förmåga. När han talade, följde hela hans person

med från hufvud till fötter, och aldrig har en

talare till den grad haft ordet i sin makt.

Ömsom allvarlig, uppspelt, högtrafvande,

burlesk, fann han uttryck för hvarje stämning, och

samme man, som här i löfsalen till sin egen

och en hop dagdrifvares förnöjelse med

fulländad skådespelartalang föredrog alla möjliga

lustiga historier, framkallade kvällen förut

missnöjda tjut och bifallsrop i kammaren,

kom ministrarna att darra, talarstolen att

skaka och satte hela landet i uppror genom ekot

af sina ord. Slug och beräknande i all sin

våldsamhet hade han blifvit oppositionens ledare

utan att stöta sig med regeringen, och ehuru

arbetande för folket umgicks han med

aristokratien. Man kallade honom en tidens man.

Han var stundens man: hans ande rättade sig

alltid efter tid och rum. Han slog alltid

huf-vudet på spiken, hans omfattande sunda för-stånd hade beröringspunkter med samhällets

alla medlemmar; hans väl afvägda,

harmoniska personlighet undanskymde allt i närheten,

både småaktigt och storslaget: man såg endast

honom. Hans blotta hälsa kunde ha

befäs-tat hans lycka, den var solid och kraftig som

hans själ. Väldig dryckeskämpe, amatör på

stekt så väl som på färskt kött, njöt han af allt

och tog för sig lejonparten af denna världens

nöjen. Quatrefeuilles och Saint-Sylvain

skrattade liksom de öfriga åt hans befängda

historier och knuffade på hvarandra vid åsynen af

hans skjorta, hvilken fått en frikostig andel

af de vid en glad måltid serverade vinerna och

såserna.

I detsamma passerade ensam och

högdragen sändebudet för en stolt nation, som med

kung Kristoffer köpslog om sin egennyttiga

vänskap. Han närmade sig den store mannen

och bugade sig lätt. Genast blef Jeronimo

som förvandlad: ett mildt allvar, ett suveränt

lugn spred sig öfver hans ansikte, och de

djupa, fylliga tonerna i hans stämma smekte mi-nisterns öron. Hela hans hållning uttryckte

samförstånd i utrikespolitiken, förståelse af

kongresser och konferenser; det fanns

ingenting hos honom, ända till hans hopsnodda

halsduk, pösande skjorta och enorma byxor, som

icke genom ett trollslag antog en diplomatisk

värdighet och ministermin.

De öfriga gästerna skingrade sig, och de

båda framstående personerna talade länge och

vänskapligt tillsammans och tycktes stå på

mycket intim fot med hvarandra, hvilket allt

noga iakttogs och mycket kommenterades af

närvarande politici och i politiken intresserade

damer.

— Jeronimo, sade en, kan bli

utrikesminister, när han vill.

— Då han det blir, sade en annan,

kommer han att stoppa kungen i sin ficka.

Österrikiske ministerns fru beskådade

honom noga genom sin lornjett och sade:

— Den där gossen är intelligent, han

kommer att gå långt.

Efter slutadt samtal gjorde Jeronimo entur i trädgården i sällskap med sin trogne

Jo-belin, en långbent gynnare med ugglehufvud,

hvilken aldrig lämnade honom.

Handsekreteraren och hofstallmästaren

följde efter.

— Det är hans skjorta vi skola ha, sade

Quatrefeuilles med låg röst. Men skall han

väl ge oss den ? Han är socialist och

motståndare till regeringen.

— Bah! han är ingen elak människa,

invände Saint-Sylvain, och han är klok. Han

bör icke önska någon förändring, eftersom han

hör till oppositionen. Han har intet ansvar,

hans ställning är utmärkt: han bör hålla på

den. En god oppositionsman är alltid

konservativ. Om jag inte alltför mycket bedrager

mig, vill denne demagog högst ogärna skada

sin kung. Om man bär sig fiffigt åt, får man

säkert hans skjorta. Han kommer att

underhandla med hofvet, liksom Mirabeau. Men

man måste garantera honom tystlåtenhet.

Under det de såltmda talade med

hvarandra, promenerade Jeronimo med hatten på enaörat och svängande med käppen, under det han

gaf sitt goda lynne luft i skämt, skratt, utrop,

dåliga vitsar, oanständiga ordlekar

omväxlande med ett högljudt gnolande. Ungefär

hundra steg framför honom mötte hertigen af

Aul-nes, den förnämste bland de unga kavaljererna

och envåldshärskare i fråga om modesaker, en

dam bland sina bekanta, på hvilken han

hälsade med en enkel men behagfull gest.

Folktri-bunen iakttog honom uppmärksamt, blef

plötsligt mörk och tankfull, lade handen tungt på

sin följeslagares axel och sade:

— Jobelin, jag skulle vilja ge min

popularitet och tio år af mitt lif för att kunna bära

en frack och umgås med kvinnor så som den

där glopen.

Hans glädtighet var försvunnen. Han

gick tyst med sänkt hufvud och betraktade utan

nöje sin egen skugga, som månen helt ironiskt

kastade på hans ben och i hvilken han var idel

hufvud och bål.

— Hvad är det med honom ? . .. Gör han

narr af oss? frågade Ouatrefeuilles oroligt.— Han_har aldrig varit allvarligare eller

mera uppriktig, svarade Saint-Sylvain. Han

har afslöjat för oss den mask, som gnager

honom. Jeronimo kan icke trösta sig öfver att

han saknar elegans och förfining. Han är icke

lycklig. Jag skulle inte vilja ge en vitten för

hans skjorta.

Tiden led, och sökandet tycktes bli

arbetsamt. Sekreteraren och hofstallmästaren

be-slöto att fortsätta efterforskningen hvar och en

på sitt håll och kommo öfverens om att mötas

vid supén i lilla gula salongen för att meddela

hvarandra resultaten af sina ansträngningar.

Quatrefeuilles tog på sin del militärer,

högadliga herrar och stora egendomsägare, han

underlät heller ej att höra sig för hos kvinnorna.

Saint-Sylvain, som var mera skarpsinnig, sökte

läsa i finansmännens ögon och pröfva

diplomaternas hjärtan och njurar.

De sammanträffade vid öfverenskommen

tid, båda trötta och nedslagna.

— Jag har inte sett annat än lyckliga

människor, sade Quatrefeuilles, men allas lycka varfläckad. Militärerna trånade efter en orden, en

befordran eller löneförhöjning. De fördelar

och ärebetygelser, som deras medtäflare fått,

gjorde dem gallsjuka. Vid underrättelsen om

att general de Tintille blifvit utnämnd till

hertig af Komorerna, såg jag dem bli gula som en

citron och gröna som en ödla. En af dem

blef mörkröd: han fick blodslag. Våra

adelsmän hålla på att förgås dels af ledsnad, dels af

förargelser med godsen; alltjämt i process med

grannarna, utsugna af sina advokater,

framsläpa de sitt tyngande dagdrifvarlif tryckta af

bekymren.

— Jag har inte haft bättre tur än ni! sade

Saint-Sylvain. Och hvad som slår mig med

förvåning är att se de olika och fullständigt

motsatta skäl, som människorna ha till att lida.

Jag har sett prinsen af Estelles olycklig,

emedan hans hustru bedrar honom, inte därför att

han älskar henne utan emedan det sårar hans

egenkärlek, och hertigen af Mauvert olycklig,

emedan hans hustru icke bedrar honom och

därigenom omöjliggör för honom att hjälpapå fötter hans ruinerade ätt. Den ene har ett

öfverflöd på barn, den andre förtviflar om att

någonsin få några. Jag har träffat på

borgare, som drömt om att få bo på landet, och

landtbor, som inte begära bättre än få slå sig

ned i staden. Jag har mottagit förtroenden

af två hedersmän, den ene otröstlig öfver att

ha dödat i duell den man, som tagit från

honom hans älskarinna; den andre förtviflad

öfver att hans rival undgått honom.

— Jag skulle aldrig ha kunnat tro, suckade

Quatrefeuilles, att det var så svårt att få tag

i en lycklig människa.

— Kanske att vi burit oss dumt åt,

invände Saint-Sylvain ; vi söka icke metodiskt utan

på måfå, vi veta icke heller riktigt hvad

vi skola söka. Vi ha icke definierat lyckan.

Det måste vi göra.

— Det vore förspilld möda, sade

Quatrefeuilles.

— Jag ber om ursäkt, inföll Saint-Sylvain.

När vi ha definierat, d. v. s. bestämt och

13—092522. France, Riddar Blåskäggs sju hustrur.begränsat den till tid och rum, skola vi ha

lättare att finna den.

— Det tror jag inte, sade Quatrefeuilles.

I alla händelser beslöto de att angående

denna sak rådfråga den lärdaste mannen i

riket, direktören för kungliga biblioteket, herr

Chaudesaigues.

Solen hade gått upp, då de kommo

tillbaka till slottet. Kristoffer V hade haft en

dålig natt och begärde otåligt den ordinerade

skjortan. De bådo om ursäkt för uppskofvet

och skyndade upp i tredje våningen, där herr

Chaudesaigues mottog dem i en stor sal, som

rymde åtta hundra tusen volymer dels i tryck

dels handskri fna.FEMTE KAPITLET.

Det Kungliga biblioteket.

Efter att ha bedt de besökande taga plats,

visade bibliotekarien med en handrörelse på

massan af böcker, som täckte alla fyra

väggarna från golf till tak:

— Hör ni icke hvilket buller de göra?

Det slår lock för öronen på mig. De tala alla

på en gång och på alla möjliga språk. De

disputera om allt, om Gud, naturen, människan,

tiden och rummet, det kända och det okända,

godt och ondt, de pröfva allt, bestrida allt,

bekräfta allt, förneka allt. De tala förnuft och

oförnuft. Bland dem finns det lättsinniga och

allvarliga, glada och sorgsna, utförliga och

kortfattade; somliga tala utan att säga

någonting, räkna stafvelserna och sammanföra

ljuden enligt lagar, om Hvilkas ursprung och an-demening de äro okunniga: sådana äro mest

belåtna med sig själfva. Andra äro af ett

strängt och dystert slag och afhandla icke

annat än ämnen, som äro fria från hvarje

tillstymmelse till känsla och på intet sätt beröra

några i naturen förekommande

omständigheter ; de slå omkring sig i tomma rymden, röra

sig i intighetens osynliga område och äro

likväl de mest inbitna grälmakare, som med vildt

raseri strida för sitt väsendes och sin

trosbekännelses berättigande. Jag vill icke

uppehålla mig vid dem, som relatera sin egen eller

forna tiders historia, ty ingen tror på dem. Med

ett ord, de äro åtta hundra tusen i denna sal,

och det finns icke två bland dem, som tänka

lika i något afseende, och de, som handla om

samma sak, strida mot hvarandra. Oftast

veta de hvarken hvad de själfva eller någon

annan har sagt.

Mina herrar, jag kommer att bli galen

af detta förfärliga oväsen, liksom alla mina

föregångare i denna sal med sina tusen röster

blifvit det, så vida de icke af naturen varit idi-oter i likhet med min ärade kollega herr

Froide-fond, som ni ser sitter där borta helt lugnt

sysselsatt med katalogiseringsarbete. Han är född

enfaldig och enfaldig har han förblifvit. Ty

enheten kan icke frambringa mångfalden, och

däri ligger, som jag i förbigående vill påminna

er om, mina herrar, den första svårighet vi

påträffa under sökandet efter tingens uppkomst:

då upphofvet icke kan vara endast ett, måste

det vara tvåfaldigt, trefaldigt, mångfaldigt,

hvilket man har svårt att godkänna. Herr

Froidefond har ett enfaldigt sinne och en ren

själ. Hans hela lif är en katalog. Af alla

volymer, som fylla väggarna här inne, känner

han till titel och format, äger sålunda den enda

exakta kunskap, som man kan tillägna sig i ett

bibliotek, och genom att han aldrig trängt in i

någon bok skyddar han sig mot osäkerheten, de

tusende misstagen, den förfärliga oron, alla

dessa skräckbilder, som läsning alstrar i en

fruktbar hjärna. Han är lugn och fredlig,

han är lycklig.— Han är lycklig! utropade på en gång

de båda sökar ne efter den magiska skjortan.

— Han är lycklig, återtog herr

Chaude-saigues, men han vet icke om det. Och kanske

är detta det enda villkoret för att vara lycklig.

— Ack! sade Saint-Sylvain, man lefver

icke därför, att man är okunnig om att man

lefver lika litet som man är lycklig därför

att man icke vet af det.

Men Quatrefeuilles, som misstrodde allt

resonerande och endast fäste afseende vid

erfarenhetens rön, närmade sig bordet, där

Froi-defond satt och katalogiserade omgifven af

gamla luntor, bundna i kalfskinn, fårskinn,

marokäng, pergament, svinläder eller

träpärmar, och hvilka luktade damm, mögel och

råttor.

— Herr bibliotekarie, sade han, var god och

svara mig. Är ni lycklig?

— Jag känner icke till något arbete med

det namnet? svarade den gamle katalogskrif-

varen.Quatrefeuilles gjorde en åtbörd af

förtvif-lan och gick tillbaka till sin plats.

— Betänk, mina herrar, sade

Chaudes-aigues, att antikens Cybele hållande herr

Froide-fond i sitt yppiga sköte låter honom beskrifva

en ofantlig krets omkring solen, och att solen

drager herr Froidefond tillsammans med

jorden och hela dess följe af stjärnor genom

rymden mot stjärnbilden Flerkules. Hvarför? Af

de åtta hundra tusen volymer, som äro samlade

här omkring oss, finns det icke en, som kan

säga oss det. Vi äro okunniga om detta som om

allt annat. Mina herrar, vi veta ingenting.

Det finns många orsaker till vår okunnighet,

men jag är öfvertygad om att den förnämsta

är språkets ofullkomlighet. Ordens brist på

precision åstadkommer oredan i våra tankar.

Om vi vore mera noga med att definiera våra

uttryck, skulle våra tankar vara klarare och

redigare.

— Hvad var det jag sade, Quatrefeuilles?

utropade Saint-Sylvain triumferande.Och vändande sig till bibliotekarien, tilläde

han:

— Herr Chaudesaigues, hvad ni nu har sagt,

gör mig öfverlycklig. Och jag inser att vi

gjort klokt i att vända oss till er. Vi komma

för att be er ge oss en definition af lyckan.

Det är för hans majestät konungens räkning.

— Jag skall svara så godt jag kan. Ett

ords definition bör var etymologisk och

uttömmande. Hvad förstår man med »lycka»?

frågar ni mig. Lyckan, »bonheur», »bonum

augurium», är det goda förebudet, det

gynnsamma järtecknet, som man läser i fåglarnas

flykt och sång, i motsats mot »malheur» eller

»malum augurium», som betecknar

ofördelaktiga tecken hos fåglarna, det franska ordet

anger betydelsen.

— Men, frågade Quatrefeuilles, hur skall

man kunna upptäcka om en människa är

lyck-hg?

— Genom att undersöka fjäderfän!

svarade bibliotekarien. Ordet innebär det. »Heur»kommer af augurium, som står i stället för

avigurium.

— Denna undersökning af heliga höns

göres icke mer sedan romarnes tid, invände

hofstallmästaren.

— Men, sade Saint-Sylvain, en lycklig

människa, är det icke en sådan, som gynnas af

lyckan, och finns det icke några yttre och

synliga tecken till att hon har en sådan tur?

— Tur eller otur, svarade Chaudesaigues,

det beror på ett tärningkast. Om jag förstått

er rätt, mina herrar, så söka ni en lycklig

människa, en människa med tur, d. v. s. en

människa, för hvilken fåglarna endast ha goda

förebud och som tärningarna ständigt

gynna. Denne sällsynte dödlige bör ni söka bland

de människor, som stå vid slutet af sitt lif,

helst bland dem, som redan ligga pä

dödsbädden, med ett ord, bland sådana som icke mer

be-höfva rådfråga hvarken heliga höns eller

tärningar. Ty endast de kunna lyckönska sig till

god tur och beständig lycka.Hur är det Sofokles säger i sin Kung

Edipus:

Ml ingen lycklig kallas, innan han är död.

Dessa råd misshagade mycket

Quatrefeuil-les, som föga njöt af tanken pä att söka lyckan

efter den sista smörj elsen. Saint-Sylvain fann

icke heller något behag i att draga skjortan

af döende människor; men som han var

vetgirig och filosofiskt anlagd, frågade han

bibliotekarien om denne kände någon sådan ädel

åldring, som för sista gången kastat sina

härligt märkta tärningar.

Chaudesaigues skakade på hufvudet, reste

sig upp, gick fram till fönstret och började

trumma på rutan. Det regnade, exercisplatsen

låg öde. I fonden höjde sig en präktig

byggnad, hvars attika kröntes af vapentroféer och

som på sin fronton hade en Bellona med

hy-dran på hjälmen, bröstpansar och i handen ett

romerskt svärd.

— Gå till palatset därborta, sade han till

slut.— Hvad ! utropade Saint-Sylvain förvånad.

Till marskalk de Volmar?

— Ja visst. Finns det på jorden en

lyckligare dödlig än segraren vid Elbrus och

Bas-kir? Volmar är en af de största härförare,

som någonsin lefvat, och den, som af alla

mest haft lyckan med sig.

— Det var hela världen, sade

Quatre-feuilles.

— Han skall aldrig bli glömd, återtog

bibliotekarien. Marskalk Pilon, hertig af Volmar,

som lefde på en tid, då nationernas krig icke

mera rasade på hela jordens yta på en gång,

förstod att upphjälpa denna ödets orättvisa

genom att med hela sitt snille kasta sig in i de

strider, som pågingo i olika delar af

jordklotet. Vid tolf års ålder var han i krigstjänst i

Turkiet och gjorde fälttåget till Kurdistan.

Sedan dess har han fört sina segerrika vapen i

alla delar af den kända världen; två gånger

har han öfverskridit Rhen med en så

oförskämd lätthet, att den gamla vasskrönta

floden, som skiljer länder och riken, kände sighelt förödmjukad och förhånad; ännu

skickligare än marskalken af Saxen har han

försvarat gränsen vid floden Lys, han har

öfverskri-dit Pyrenéerna, forcerat inloppet till Tajo,

öppnat de kaukasiska hamnarna och farit

uppför floden Dnjepr; han har i tur och ordning

försvarat och bekrigat alla Europas nationer

och tre gånger räddat sitt fosterland.SJÄTTE KAPITLET.

Marskalken, hertigen af Volmar.

Chaudesaigues lät hämta hertigens af

Volmar fälttåg. Tre vaktmästare dignade

under bördan. De uppslagna kartorna täckte

borden så långt ögat kunde se.

— Här, mina herrar, se vi fälttågen i

Stei-ermark, i Pfalz, i Karamanien, i Kaukasien,

och i Weichseldalen. Härarnes ställning och

frammarsch äro på dessa kartor noggrant

utmärkta genom romber åtföljda af små flaggor,

så att man tydligt kan se hur fulländad

slagordningen var. Denna slagordning

bestämmes vanligen efter drabbningen, och däri

visar sig just de stora härförarnes snille, att de

kunna, till sin ära, sätta slumpens nycker i

system. Men hertigen af Volmar har alltid

förutsett allting.Kasta era blickar på denna karta i

tio-tusendedels skala öfver det ryktbara slaget vid

Baskir, där Volmar besegrade turkarne. Han

gaf prof på det mest häpnadsväckande

strategiska snille. Striden pågick ifrån klockan fem

på morgonen till fyra på eftermiddagen,

Vol-mars trupper, som voro förbi af trötthet och

hvars ammunition hade tagit slut, retirerade

i full oordning: den oförskräckte marskalken,

som med en pistol i hvardera handen ensam

bevakade bron öfver Aluta, sköt ner de flyende.

Han hade just börjat ett återtåg, då

underrättelsen kom, att de fientliga trupperna i

fullkomligt upplösningstillstånd utan besinning

kastade sig i Donau. Då vände han tvärt,

satte efter dem och slog dem fullständigt.

Denna seger inbringade honom fem hundra tusen

francs och öppnade för honom dörrarna till

Franska Institutet.

Mina herrar, tror ni er om att kunna

finna en lyckligare man än segraren vid

Elbrus och Baskir? Han har, med beständig

vapenlycka, gjort fjorton fälttåg, vunnit sextiostora bataljer och tre gånger räddat sitt

tacksamma fädernesland från fullständig ruin.

Höljd af ära och hedersbevis tillbringar han i

rikedom och frid sitt lifs afton, som redan

förlängts öfver den människor vanligen

förunnade gränsen.

— Han är verkligen lycklig, sade

Quatre-feuilles. Eller hvad tycker ni, Saint-Sylvain?

— Låt oss gå och begära audiens hos

honom, svarade handsekreteraren.

Inkomna i palatset gingo de igenom

ves-tibulen, där marskalkens ryttarstaty var

uppställd.

På fotställningen voro dessa stolta ord

inristade: »Jag anbefaller mina båda döttrar

El-brus och Baskir åt fäderneslandets tacksamhet

och världens beundran.» Den dubbla

paradtrappan af marmor var på båda sidor prydd

med rustningar och fanor och ledde till en

dubbeldörr dekorerad med vapentroféer och

glödande granater och krönt af de tre kronor,

som konungen, parlamentet och nationen till-delat hertigen af Volmar, fosterlandets

räddare.

Saint-Sylvain och Quatrefeuilles stannade

lamslagna af vördnad inför den stängda

dörren ; vid tanken på att endast denna dörr skilde

dem från hjälten, naglade sinnesrörelsen dem

fast vid tröskeln och de vågade icke träda inför

så mycken härlighet.

Saint-Sylvain påminde sig den medalj,

som präglades till minne af slaget vid Elbrus,

och hvilken på framsidan hade en bild af

marskalken krönande en bevingad segergudinna,

och med följande stolta inskrift: Victoria

Cce-sarem et Napoleonem coronavit; major autem

Volniarus coronat Victoriam. Och han

mumlade:

— Detta är i sanning en stor man.

Quatrefeuilles tryckte båda händerna mot

sitt hjärta, som slog så hårdt att det kunde

sprängas.

De hade ännu icke återfått sin sinnes

jämvikt, då de fingo höra ett förfärligt oväsen,

som tycktes komma från de inre gemaken ochallt mera närmade sig. Det var en kvinnas

gälla skrik blandade med ljudet af slag

åtföljda af svaga jämmerrop. Plötsligt öppnades

dörren och en mycket liten gubbe sparkades ut

af en kraftig piga, föll som ett bylte ner i

trappan, utför hvilken han rullade med hufvudet

före och hamnade mörbultad och

sönderslagen i vestibulen vid de högtidliga betjänternas

fötter. Det var hertigen af Volmar. De

lyfte upp honom. Uppifrån trappan skrek den

o-kammade, halfklädda pigan:

— Låt vara! Sånt där rör man bara vid

med en kvast.

Och svängande med en butelj tjöt hon:

— Han ville ta ifrån mig mitt brännvin!

Med hvad rätt? Gå din väg ditt gamla

afskrä-de! Det blir inte jag, som springer efter dig,

gamla as!

Quatrefeuilles och Saint-Sylvain flydde

hals öfver hufvud från palatset. Då de

kommit ut på exercisplatsen, gjorde Saint-Sylvain

den anmärkningen att hjältens sista

tärningkast icke utfallit lyckligt.

14—092522. France, Riddar Blåskäggs sju hustrur.— Quatrefeuilles, tilläde han, jag ser att

jag begått ett misstag. Jag ville gå strängt

metodiskt till väga; det var oriktigt.

Vetenskapen leder oss på villovägar. Låt oss

återgå till sunda förnuftet. Det är genom den

krassaste empirism, som man reder sig bäst.

Låt oss söka lyckan utan att definiera den.

Quatrefeuilles utgöt sig länge i

förebråelser och okvädingsord riktade mot

bibliotekarien, som han tyckte hade spelat dem ett

dåligt spratt. Hvad som mest retade honom var

att se sin tro tillintetgjord och den dyrkan,

han ägnat nationalhjälten, förnedrad och

besudlad. Han led däraf. Hans smärta var ädel

och ädla lidanden bära utan tvifvel inom sig

sin lindring, man kan nästan säga, sin

belöning: man bär dem lättare och modigare än

mera själfviska och personliga lidanden. Det

vore orättvist att vilja ha det annorlunda.

Också var Quatrefeuilles’ sinne snart tillräckligt

lätt för att han skulle märka, att regnet som

föll på hans höga hatt förstörde dess glans,

och han suckade:— Ännu en fördärfvad hatt!

Han hade varit militär och fordom

tjänat sin kung som dragonlöjtnant. Därför

fick han en idé: han gick till generalstabens

bokhandel vid exercisplatsen i hörnet af rue des

Grandes-Ecuries och köpte en karta öfver

landet och en plan öfver hufvudstaden.

— Man bör aldrig bege sig på ett

fälttåg utan kartor! sade han. Men det djäkliga

är att kunna förstå sig på dem. Här är staden

med omgifningar. Hvar skola vi börja? I

norr eller söder, öster eller väster? Man har

funnit, att alla städer tillväxa mot väster.

Kanske är det en fingervisning, som man icke bör

förbise. Det är möjligt att invånarna i de

västra kvarteren, skyddade mot den förrädiska

östanvinden, äro i åtnjutande af bättre hälsa,

ha bättre lynne och äro lyckliga. Eller låt oss

kanske hellre börja med de förtjusande höjder,

som slutta ner mot floden, tio mil söder om

staden. Där bo denna tid på året landets rikaste

familjer. Och säga hvad man säga vill, det ärbland de lyckligt lottade man bör söka en

lycklig människa.

— Quatrefeuilles, svarade

handsekreteraren, jag är ingen fiende till samhället och

ingen motståndare till den allmänna lyckan. Jag

kan tala om de rika som hederlig karl och god

medborgare. De rika äro värda aktning och

kärlek; de underhålla staten genom att ännu

mera rikta sig själfva, och välgörande utan

att vilja det, gifva de bröd åt en mängd

personer, som arbeta på deras ägodelars bevarande

och tillväxt. O, hvad den enskilda rikedomen

är vacker, värdig och förträfflig! Hvad den

bör omhuldas och skyddas af en vis

lagstiftning, och hur orättfärdigt, lömskt, ödesdigert

för landets finanser och stridande mot de

heligaste lagar, de aktningsvärdaste intressen är

det icke att undergräfva den.

Det är en social plikt att tro på de rikas

godhet; det är ljuft att också tro på deras

lycka. Låt oss gå, Quatrefeuilles!SJUNDE KAPITLET.

Rikedomens samband med lyckan.

Beslutna att först vända sig till den

bästa och rikaste mannen, Jacques Felgine-Cobur

som ägde guldberg, diamantgrufvor och

naf-tasjöar, följde de länge muren omkring hans

park, hvilken omslöt ofantliga ängsmarker,

skogar, bondgårdar och byar; vid hvarje port,

där de begärde inträde, visade man dem till en

annan. Trötta på att oupphörligt skickas fram

och tillbaka, vände de sig till en vägarbetare,

som höll på med att knacka sten framför en

vapenprydd gallergrind, och frågade honom

om det var genom den ingången man skulle

gå för att finna herr Jacques Felgine-Cobur,

som de önskade träffa.

Mannen rätade mödosamt upp sin magra

gestalt och vände emot dem ett hålögdt ansikte

försedt med skyddsglasögon.— Det är jag som är herr Jacques

Felgine-Cobur, sade han.

Och då han såg deras förvåning:

— Jag knackar sten, det är min enda

förströelse.

Därpå böjde han sig åter ned och slog

hammaren på en sten, som gick sönder med en

smäll.

Under det de aflägsnade sig, sade

Saint-Sylvain :

— Han är för rik. Hans ägodelar krossa

honom. Det är en olycklig människa.

Ouatrefeuilles ville nu att de skulle bege sig

till Jacques Felgine-Coburs rival, järnkungen,

Joseph Machero, hvars spritt nya, ohyggligt

fula slott med krenelerade torn och murar

försedda med skottgluggar och öfversållade med

vakttorn sågs ligga på en kulle icke långt

därifrån. Saint-Sylvain afrådde honom därifrån.

— Ni har ju sett hans porträtt, han ser

jämmerlig ut; af tidningarna vet man att han är

pietist, lefver som en torpare, läser bibeln för

små gossar och sjunger psalmer i kyrkan.Låt oss hellre gå till prinsen af Lusance. Det

är en verklig aristokrat, som förstår att njuta

af sina rikedomar. Han skyr affärsbråket och

visar sig aldrig på slottet. Han vurmar för

trädgårdsanläggningar och har det vackraste

tafvelgalleriet i riket.

De läto anmäla sig. Prinsen af Lusance

tog emot dem i salen för antik konst, där man

såg den bästa kända grekiska kopian af

Afrodite från Knidos, ett arbete, som bar prägeln af en

Praxiteles mejsel och var ett under af behag.

Gudinnan tycktes ännu fuktig af hafvets

skum. Ett myntskåp af rosenträ, som tillhört

madame de Pompadour, var fullt af de

vackraste guld- och silfvermynt från Grekland

och Sicilien. Prinsen, som var en fulländad

kännare, redigerade själf katalogen öfver sin

myntsamling. Hans förstoringsglas låg ännu

kvar på montren med graverade stenar,

jaspis, onyx, sardonyx, kalcedon, som på en yta

så stor som en nagel hade fullkomligt tydliga

figurer och utsökt sammansatta grupper.

Med varsam hand tog han från ett borden liten faun af brons för att låta de

besökande beundra dess former och utsökta

patina, och hans språk var värdigt det

mästerverk han förevisade.

— Jag väntar en sändning antika

silfver-saker, sade han, koppar och bägare, som man

påstår skola vara vackrare än de från

Hildes-heim och Bosco-reale! Jag är otålig att få se

dem. Herr de Caylus kände ingen större

njutning än att öppna packlådor. Det är också

min smak.

Saint-Sylvain smålog.

•— Man säger, min käre prins, att ni är

expert i alla slags njutningar.

— Ni smickrar, herr de Saint-Sylvain.

Men jag tror, att nöjets konst är den

förnämsta af alla och att de andra endast äga

något värde i den mån de bidraga därtill.

Han förde sina gäster till tafvelgalleriet,

där man såg sammanställda Veroneses

silfver-hvita, Titians bärnstensgula, Rubens’ röda,

Rembrandts rödblacka, Velasquez’ grå och

rosenröda färgtoner, och där alla dessa tonersammansmälte i den härligaste harmoni. En

violin låg kvarglömd pâ en stol framför

porträttet af en mörk dam med slätt nedkammadt hår

och gulaktig hy; hennes ljusbruna ögon voro

nästan för stora i det lilla ansiktet, det var en

okänd, hvars drag Ingres framställt med

säker och kärleksfull hand.

— Jag skall bekänna min vurm för er,

sade prinsen af Lusance. Ibland, när jag är

ensam, spelar jag framför taflorna och jag tror

mig i toner kunna framställa deras färger och

linjer. Framför det här porträttet försöker

jag att återgifva den säkra smekande

teckningen men måste modfälld lägga från mig

fiolen.

Ett balkongfönster vette mot parken.

Prinsen och hans gäster lutade sig ut öfver

räcket.

— En sådan vacker utsikt ! utropade

Quat-refeuilles och Saint-Sylvain.

F rån terrasser prydda med statyer,

orangeträd och blomgrupper ledde breda, låga trapp-steg ned till gräsplanen, som var kantad med

planteringar, och till fontänerna, där

vattenstrålar uppstego som hvita kärfvar ur

tritonernas snäckor och nymfernas urnor. På båda

sidor utsträckte ett haf af grönska sina mjuka

vågor ända ner till den aflägsna floden, hvars

silfverband man kunde skönja mellan

popplar-na, nedanför de i en rosenfärgad dimma

insvepta kullarna.

Prinsen, som hitintills varit glad och

leende, såg med mörka blickar på en punkt i den

vackra och vidsträckta utsikten.

— Den där skorstenspipan! mumlade han

retligt och pekade på den rykande

fabriksskorsten på mer än en half mils afstånd från

parken.

— Den där skorstenen? Den ser man ju

knappast, sade Quatrefeuilles.

— Jag ser bara den, svarade prinsen. Den

skämmer hela utsikten för mig, den skämmer

hela naturen här, den skämmer hela mitt lif.

Det onda är utan bot. Den tillhör ett bolag,som inte vill afstå sin fabrik för något pris.

Jag har försökt att skymma bort den på alla

möjliga sätt, men det är omöjligt. Den gör

mig sjuk.

Och lämnande fönstret kastade han sig

ner i en länstol.

— Vi borde ha förutsett det, sade

Quatre-feuilles då han steg upp i vagnen. Det är en

känslig natur: han är olycklig.

Innan de fortsatte sina efterforskningar,

slogo de sig ett ögonblick ned i den lilla

trädgården till ett utvärdshus beläget på toppen af

berget och hvarifrån man hade utsikt öfver

den vackra dalen, den klara, slingrande floden

med sina täcka öar. Oaktadt sina två

misslyckade försök hoppades de ännu kunna upptäcka

en lycklig miljardör. Det återstod ännu ett

dussin i trakten hvilka de ej besökt, och bland

andra herr Bloch, herr Potiquet, baron Nichol,

den störste industriidkaren i riket, och markis

de Granthosme, som kanske var den rikaste af

dem alla och af en frejdad familj, lika rika på

ära som på ägodelar.Helt nära dem satt en lång, mager man

och drack en kopp mjölk, han var alldeles

dubbelviken, så krokig satt han, hans stora, matta

ögon lämnade knappast någon plats för

kinderna, näsan hängde ner öfver munnen på

honom. Han tycktes försänkt i ett haf af smärta

och betraktade med sorg Quatrefeuilles’ fötter.

Efter att ha beskådat dem i tjugo minuter,

reste han sig beslutsamt upp, närmade sig

hof-stallmästaren med dyster min och sade i det han

bad om ursäkt för att han besvärade:

— Tillåt mig, min herre, att göra er en

fråga, som för mig är af yttersta vikt. Hur

mycket betalar ni för era kängor?

— Fastän detta är en ganska besynnerlig

fråga, svarade Quatrefeuilles, ser jag ingen

olägenhet i att besvara den. Jag har betalt

sextiofem francs för det här paret.

Den okände betraktade länge ömsom sin

egen fot och ömsom den talandes och jämförde

de båda skodonen med största noggrannhet.

Sedan sade han blek och upprörd:

— Ni påstår att ni betalat sextiofem francsför de här kängorna. Är ni alldeles säker

pä det?

—Ja visst.

— Min herre, tänk på hvad ni säger !....

— Nej, vet ni hvad! brummade

Quatre-feuilles, ni är en lustig skomakare.

— Jag är inte skomakare, svarade

främlingen lugnt och okonstladt, jag är markis de

Granthosme.

Ouatrefeuilles bugade sig.

— Min herre, fortsatte markisen, jag kände

det på mig, ännu en gång är jag, gunås,

bestulen. Ni betalar sextiofem francs för era

kängor, jag betalar nittio för alldeles

likadana. Det är inte priset jag bryr mig om;

pengar är ingenting för mig, men jag kan

inte tåla att bli bestulen. Jag ser och hör

omkring mig ingenting annat än oärlighet,

bedrägeri och lögn, och jag fattar afsky för min

rikedom, som fördärfvar alla omkring mig,

tjänare, förvaltare, furnissörer, grannar,

vänner, hustru och barn, och som gör dem

motbjudande i mina ögon. Min ställning är för-färlig. Jag är aldrig säker på att icke ha en

ohederlig man framför mig. Och jag känner

mig färdig att dö af skam och leda öfver att

själf tillhöra människosläktet.

Och markisen slog sig åter ned vid sin

mjölkkopp, under det han suckade:

— Sextiofem francs ! sextiofem francs !..

I samma ögonblick hördes häftiga klagorop

från vägen, och konungens båda utskickade

sågo en gubbe, som jämrade sig och som var

åtföljd af två högresta lakejer i livré.

De blefvo mycket rörda öfver denna syn.

Men kaféinnehafvaren sade likgiltigt:

— Det är ingenting, det är bara baron

Nichol, han som är så rik!... Han har

blif-vit tokig, tror sig vara ruinerad och beklagar

sig natt och dag.

— Baron Nichol! utropade Saint-Sylvain,

ännu en, hvars skjorta ni ville begära,

Quatre-feuilles !

Efter det sista sammanträffandet afstodo

de från att längre söka den hälsobringande

skjortan hos landets rikaste män. Som de voromissbelåtna med sin dag och fruktade att bli

illa mottagna på slottet, skyllde de skulden för

sitt misslyckande på hvarandra.

— Det var då också en idé ni hade,

Quatre-feuilles, att uppsöka de där människorna för

något annat än som exempel på abnormiteter!

Tankar, känslor, uppträdande, ingenting är

sundt, ingenting är normalt hos dem. De äro

missfoster.

— Hvad! Har ni inte sagt, Saint-Sylvain,

att rikedomen är en dygd och att det är rätt att

tro på de rikas godhet och ljuft att tro på deras

lycka ?

Betänk bara: det finns rikedom och

rikedom. Att adeln är fattig och de ofrälse rika

är detsamma som statens störtande och

alltings slut.

— Quatrefeuilles, jag är ledsen att behöfva

säga det, men ni har ingen aning om en

modern stats sammansättning. Ni förstår icke

den tid i hvilken ni lefver. Men det gör

detsamma. Om vi nu skulle försöka oss på

den gyllene medelmåttan? Hvad tycker ni?Jag tror att vi gjorde klokt i att i morgon

besöka de mottagningar som ges af damerna i

staden, borgerliga så väl som betitlade. Vi

kunna där iakttaga alla möjliga slags

människor; om ni tycker som jag, skola vi först

besöka borgarfruar i mera anspråkslös

ställning.ÅTTONDE KAPITLET.

Hufvudstadens salonger.

Sagdt och gjordt. De inställde sig först

hos fru Souppe, hvars man hade en fabrik för

charkuterivaror i norra delen af landet. De

funno herrskapet Souppe förtviflade öfver att

icke få umgås med fru Esterlin, hvars man

var brukspatron och deputerad. Sedan gingo

de till fru Esterlin och funno henne såväl som

herr Esterlin misslynta öfver att icke umgås

med fru du Colombier, hustru till en af rikets

pärer och f. d. justitieminister. De begåfvo

sig till fru du Colombier och funno henne och

hennes man ursinniga öfver att icke höra till

drottningens intimaste krets.

De gäster de träffade i dessa olika familjer

voro icke mindre olyckliga, förtviflade och

ursinniga. De tärdes af sjukdomar, sorger och

penningbekymmer. De, som ägde något, fruk-

15—092522. France, Riddar Blåskäggs sju hustrur.tade att förlora det, och voro på så sätt

olyckligare än de, som ingenting hade. De

obetydliga ville briljera, de framstående lysa ännu

mera. De flesta voro betungade af arbete;

men de, som ingenting gjorde, ledo af en

ledsnad som var plågsammare än arbetet. Flera

plågades af andras lidande, ledo med en älskad

kvinna eller ett barn. Många tynade bort af"

en sjukdom, som de icke hade men som de

trodde sig ha eller fruktade att få.

En koleraepidemi utbröt i hufvudstaden,

och man berättade om en finansman, som i sin

fruktan för smitta var ur stånd att finna

någon säker tillflyktsort och därför tog lifvet

af sig.

— Det värsta, sade Ouatrefeuilles, är att

alla dessa människor, icke nöjda med de

verkliga olyckor, som hagla öfver dem,

försjunka i ett haf af inbillade sådana.

— Det finns inga inbillade olyckor,

svarade Saint-Sylvain. Allt ondt är verkligt så

snart man lider däraf, och drömmen om en

smärta är en verklig smärta.— Det är det samma, inföll Quatrefeuilles.

När jag afievererar stenar stora som ankägg,

så skulle jag gärna vilja att det vore en

dröm.

Men Saint-Sylvain anmärkte ännu en

gång att människorna ofta sörja af olika och

motsatta skäl.

I fru du Colombiers salong hade han efter

hvart annat sammanträffat med två mycket

intelligenta, upplysta och fint bildade män, som

han, utan att de märkte det, under samtalets

gång förmådde att förråda det moraliska

onda, hvaraf de ledo. Det var rikets tillstånd,

som förorsakade bådas bekymmer. Men af

olika anledningar. Herr Brome lefde i en

beständig oro för en förändring. Under den

nuvarande säkerheten, midt under den fred och

välmakt, som landet var i åtnjutande af,

fruktade han oroligheter och en allmän

omstört-ning. Det var med darrande händer han

öppnade en tidning; alla morgnar väntade han sig

att finna underrättelser om upplopp och

tumult. Under intrycket häraf förvandlade hande obetydligaste och alldagligaste händelser till

förebud för revolutioner och början till en

om-störtning. Som han alltid trodde sig stå infor

en allmän katastrof, lefde han i en beständig

oro.

Ett fullkomligt motsatt, mycket mera

sällsynt och egendomligt ondt plågade herr

Sand-rique. Lugnet tråkade ut honom, freden var

honom förhatlig, de mänskliga och gudomliga

lagarnes upphöjda enformighet pinade lifvet ur

honom. I hemlighet önskade han en

förändring och suckade efter en katastrof, allt under

det han låtsade frukta den. Denne gode,

mil-de, artige och humane man kunde icke tänka

sig större nöje än hela landets, jordens,

universums häftiga omstörtning och sökte till och

med bland stjärnorna efter sammanstötningar

och revolutioner. Besviken, nedslagen och

dyster, då tidningarnas innehåll och gatornas

tillstånd icke angåfvo någon förändring i

nationens orubbliga lugn, led han så mycket mera

däraf, som han kände människorna och hade

erfarenhet i politiken och visste hur konserva-tivt folket är, hur det blindt hänger fast vid

traditionen, och i hvilken jämn och långsam

lunk det sociala lifvet rör sig.

Saint-Sylvain fick vid fru du Colombiers

mottagning inblick i ett annat ämne till

bekymmer, som var af större betydelse.

I ett hörn af lilla salongen satt presidenten

i civilrätten, herr de La Galissonniére, och

talade helt lugnt med låg röst med

föreståndaren för zoologiska trädgården, herr

Larive-du-Mont.

— Jag vill anförtro mig åt er, min vän,

sade herr de La Galissonniére, tanken på

döden dödar mig. Jag tänker på det jämt och det

blir min död. Döden förskräcker mig, icke i

och för sig själf, ty det är ingenting, utan

det som kommer efter, det tillkommande

lifvet. Det tror jag på, jag är fullt

och fast öfvertygad om min odödlighet.

Förstånd, instinkt, vetenskap,

uppenbarelse, allt bevisar tillvaron af en

odödlig själ, allt vittnar om att människans natur,

hennes uppkomst och ändamålet med hennes lifär sådant som kyrkan lär oss. Jag är kristen;

jag tror på de eviga straffen; den ohyggliga

bilden af dessa straff förföljer mig

oupphörligt; helvetet skrämmer mig, och denna fasa,

som är starkare än någon annan känsla, dödar

hos mig hoppet och alla för min frälsning

nödvändiga dygder, kastar mig i förtviflan och

utsätter mig för den fördömelse som jag

fruktar. Rädslan för fördömelsen fördömer

mig, fasan för helvetet störtar mig dit ned, och

ehuru lefvande lider jag på förhand de eviga

kvalen. Det finns ingen pina jämförlig med

den jag känner, och den blir värre år från år,

dag för dag, timme för timme, emedan hvarje

dag, hvarje minut för mig närmare det som

förfärar mig. Mitt lif är en oafbruten

dödsångest.

I det han uttalade dessa ord slog han i

luften med händerna liksom för att aflägsiia de

outsläckliga eldslågor, af hvilka han tyckte sig

vara omgifven.

— Jag afundas er, min käre vän, suckade

herr Larive-du-Mont. Ni är lycklig i jämfö-relse med mig; det är också tanken på döden,

som söndersliter min själ; men hvad den

tanken är olik eder, och hur mycket gräsligare

den är! Mina studier, mina iakttagelser, mina

anatomiska jämförelser och grundliga

forskningar i saken ha tyvärr öfvertygat mig om att

orden själ, ande, odödlighet, okroppslighet

endast representera fysiska fenomen eller

frånvaron af dessa fenomen, och att lifvets slut

är för oss också all tillvaros slut, med ett ord

att döden innebär vår fullständiga förintelse.

Vi ha icke ord för att uttrycka hvad som

följer efter lifvet, ty uttrycket intighet, som vi

bruka använda, är endast ett tecken till

förnekande af alla lifsmanifestationer. Intigheten,

det är ett oändligt intet, och detta intet omger

oss. Vi äro komna därifrån, vi gå dit; vi äro

mellan två intigheter som ett snäckskal på

haf-vet. Intigheten, det är det omöjliga och det

vissa, det kan icke fattas och är dock till,

människornas olycka, ser ni, deras olycka och deras

brott är att ha upptäckt detta. De andra

djuren veta det ej; vi måste låtsas som om viinte heller visste det. Att vara och upphöra ait

vara! det fasansfulla i denna tanke kommer

håren att resa sig på mitt hufvud; den lämnar

mig aldrig. Det som icke kommer att vara

förstör för mig hvad som är, och intigheten

uppslukar mig på förhand. Förfärliga

orimlighet! Jag känner, jag ser mig själf däri.

— Jag är mera beklagansvärd än ni, inföll

herr de La Galissonniére. Hvar gång ni

uttalar det förrädiska och härliga ordet intighet,

berör det min själ som en smekning och ger

mig liksom ett löfte om sömn och hvila.

Men Larive-du-Mont sade:

— Mina lidanden äro outhärdligare än era,

emedan hvem som helst kan bära tanken på

ett evigt helvete, under det att det fordras en

ovanlig själsstyrka för att vara ateist. En

religiös uppfostran och sinne för mystik ha

in-gifvit er fruktan och hat till det mänskliga

lif-vet. Ni är icke blott kristen och katolik, ni

är jansenist, och ni bär i ert inre den af grund

som Pascal tangerade. Jag däremot älskar

lifvet, lifvet på jorden, lifvet sådant det är, deteländiga lifvet. Jag älskar det då det är

brutalt, lågt och rått ; jag älskar det då det är

lum-pet, smutsigt, skämdt; jag älskar det då det

är meningslöst, dumt och grymt; jag älskar det

i all dess oanständighet, dess skamlighet och

vanära, med sin orenlighet, sin

vederstygglighet och stank, sin förskämdhet och besmittelse.

Vid känslan af att det undflyr mig, darrar jag

som en pultron och blir galen af förtviflan.

På sön- och helgdagar beger jag mig till

de folkrika kvarteren, blandar mig med

människomassan som uppfyller gatorna, tränger mig

in i de grupper af män, kvinnor och barn som

samlat sig kring gatusångarne eller framför

marknadsstånden; jag gnider mig mot

smutsiga kjolar och blanknötta tröjor, jag inandas

den starka lukten af svett, hår och utandning.

Bland detta myllrande lif tycker jag mig vara

längre bort från döden. Jag hör en röst som

säger:

»Den fruktan, som jag inger dig, kan jag

ensam bota; för den trötthet, som mina

hotelser orsaka dig, kan endast jag ge dig hvila.»Men jag vill inte! Jag vill inte!

— Ack! suckade domaren. Om vi icke i

detta lifvet bota de sjukdomar som förstöra

vår själ, skall icke döden bringa oss någon

hvila.

— Det som förargar mig, återtog den lärde

mannen, är, att när vi båda två äro döda,

skall jag icke ens ha den tillfredsställelsen att

kunna säga till er: »Ser ni nu, La

Galisson-niére, att j ag inte bedrog mig: det finns

ingenting mer.» Jag kan inte få det nöjet att veta

mig ha rätt. Och ni blir aldrig tagen ur er

villa. Hvilket högt pris får man icke betala för

förmågan att kunna tänka! Ni, min vän, är

olycklig därför att era tankar äro djupare och

mera omfattande än djurens och de flesta

människors. Och jag är ännu olyckligare än ni,

därför att jag är mera intelligent.

Quatrefeuilles, som uppsnappat

brottstycken af detta samtal, kände sig icke mycket

öf-verraskad däraf.

— Det där är andliga lidanden, sade han;

de kunna nog vara svåra men äro mindrevanliga. Jag oroar mig mera öfver de

alldag-ligare lidandena, kroppsliga smärtor och

van-skapligheter, kärlekssorger och

penningbekymmer, som göra vårt sökande så svårt.

— Dessutom, påpekade Saint-Sylvain, är

det öfverdrifterna i dessa herrars trossatser,

som göra dem olyckliga. Om La Galissonnière

ville rådfråga en jesuit-pater skulle han snart

bli lugn, och Larive-du-Mont borde veta att

man kan vara ateist med bibehållen sinnesfrid

liksom Lucretius, med hänförelse liksom André

Chenier. Må han upprepa för sig denna rad

af Homeros: »Patrokles är död, han som var

mera värd än du», och utan knot försona sig

med tanken att endera dagen gå samma väg

som antikens stora filosofer, renaissancens

humanister, nutidens lärde och så många andra

som voro mera värda än han. »Och de dö,

Paris och Helena», säger François Villon.

»Vi äro alla dödliga», säger Cicero. »Alla

skola vi dö», säger den kvinna, hvars

klokhet den Heliga skrift berömmer i andra

Konungaboken.NIONDE KAPITLET.

Lyckan att vara älskad.

De intogo sin middag i kungliga parken, en

elegant promenadplats, som för kung

Kristoffers hufvudstad är hvad Boulognerskogen är

för Paris, Cambren för Brtissel, Hyde Park för

London, Thiergarten för Berlin, Pratern för

Wien, Pradon för Madrid, Cascinerna för

Florens, Pincio för Rom. Sittande ute i det

fria bland mängden af eleganta

middagsgäster, sågo de sig omkring bland de stora

damhattarna, öfverlastade med plymer och

blommor, dessa nöjenas kringfladdrande boning,

dessa af kärleksgudar oroade skydd, dessa

dufslag dit alla begär fly hän.

— Jag tror, sade Ouatrefeuilles, att vi här

skola finna hvad vi söka. Det har händt mig,

så väl som någon annan, att bli älskad : det ärlyckan, Saint-Sylvain, och ännu i dag frågar

jag mig om det icke är människans enda lycka,

och fastän min blåsa är mera fullproppad med

sten än en kärra, som kommer lastad från

stenbrottet, så finns det dagar då jag är lika kär

som vid tjugo år.

— Jag däremot, svarade Saint-Sylvain, är

kvinnohatare. Jag kan icke förlåta kvinnorna

att de äro af samma kön som fru de

Saint-Sylvain. De äro visserligen alla, det vet jag,

mindre dumma, mindre elaka och mindre fula,

men det är tillräckligt att de ha någonting

gemensamt med henne.

— Lämna det där ämnet, Saint-Sylvain.

Jag säger er att det vi söka finnes här, och att

vi endast behöfva sträcka ut handen för att

nå det.

Och pekande på en mycket vacker man, som

satt ensam vid ett litet bord, sade han :

— Ni känner ju Jacques de Navicelle. Han

har tur hos damerna, alla kvinnor äro kära i

honom. Där ha vi lyckan, om jag inte bedrar

mig alltför mycket.Saint-Sylvain ansåg att man borde höra

efter. De uppmanade Jacques de Navicelle att

slå sig ner vid deras bord och pratade

förtroligt med honom under middagens lopp.

Väl tjugo gånger frågade de på omvägar

eller rent ut, i förbigående eller rakt på sak,

med ett ord på alla upptänkliga sätt, om han

var lycklig, utan att få veta något af sin

bordskamrat, hvars förbindliga tal och vackra

ansikte icke uttryckte vare sig glädje eller sorg.

Jacques de Navicelle talade gärna, visade

sig öppen och naturlig, han gaf till och med

förtroenden, men de dolde endast så mycket

bättre hans hemlighet och gjorde den

mera oåtkomlig. Utan tvifvel var han

älskad; gjorde detta honom lycklig

eller olycklig? Då deserten kom på

bordet, afstod konungens utskickade från

att få svar på sin fråga. Trötta på

alltsammans talade de för att någonting säga

och mest om sig själfva, Saint-Sylvain om

sin hustru, Quatrefeuilles om sin sten, i

hvil-ket afseende han liknade Montaigne. Man be-rättade historier och drack likör; historien om

fru Bérille, som kom undan från ett chambre

séparée förklädd till bagarpojke med

brödkorgen på hufvudet; historien om general

Débon-naire och baronessan de Bildermann; om

minister Vizire och fru Cérés, hvilka liksom

Antonius och Kleopatra läto ett rike upplösas i

kyssar, och många andra historier dessutom,

både nya och gamla. Jacques de Navicelle

berättade en orientalisk saga.

— En ung köpman i Bagdad, sade han, låg

en morgon i sin säng, kände sig kärlekssjuk

och önskade med hög röst att bli älskad af alla

kvinnor. En djinn, som hörde detta, visade

sig för honom och sade: »Din önskan är

uppfylld. Från och med i dag är du älskad af alla

kvinnor». Genast hoppade den unge

köpmannen helt glad ur sängen och begaf sig ut på

gatan, väntande sig outtömliga och

omväxlande fröjder. Knappt hade han gått några steg

förrän en afskyvärd käring, som höll på att

klara vin i sin källare, fick syn på honom, blef

vansinnigt kär och började kasta slängkyssartill honom genom källargluggen. Han vände

sig bort med afsmak, men käringen drog ner

honom vid benet genom gluggen och höll

honom inspärrad i källaren i tjugo år.

Just som Jacques de Navicelle slutade

sagan, kom hofmästaren och underrättade

honom om att några väntade på honom. Han

steg upp med mörk min och gick med sänkt

hufvud till trädgårdsgrinden, där en kvinna

med butter min väntade honom i en täckvagn.

— Han har berättat sin egen historia, sade

Saint-Sylvain. Den unge köpmannen i

Bagdad är han själf.

Quatrefeuilles slog sig för pannan.

— Man har sagt mig att han bevakades af

en drake, det hade jag glömt.

De kommo sent tillbaka till slottet utan

annan skjorta än sin egen och funno kung

Kristoffer och fru de la Poule gråtande heta

tårar öfver en af Mozarts sonater.

Genom umgänget med konungen hade fru

de la Poule blifvit melankolisk, närde dystra

tankar och dåraktiga farhågor. Hon troddesig vara förföljd, ett offer för en afskyvärd

sammansvärjning; hon lefde i en beständig

fruktan att bli förgiftad och tvang sina

kammarjungfrur att smaka på alla rätter, som

sattes på hennes bord. Hon kände rädsla för att

dö och benägenhet för själfmord. Kungens

tillstånd förvärrades genom umgänget med

denna dam, tillsammans med hvilken han

tillbringade bedröfliga dagar.

— Målarnes konst är sorgligt bedräglig,

sade Kristoffer V. De låna gråtande

kvinnor en rörande fägring och visa oss

Andro-make, Artemis, Magdalena, Héloïse

förskönade genom tårar. Jag har ett porträtt af

Adrien-ne Lecouvreur i Cornelias roll, fuktande

Pompeji aska med sina tårar; hon är

tillbedjansvärd. Men så snart fru de la Poule börjar

gråta, förvrids hennes ansikte, näsan blir röd ;

hon är så ful, att man kan bli rädd.

Den olycklige fursten, som endast lefde i

väntan på den hälsobringande skjortan,

förebrådde Quatrefeuilles och Saint-Sylvain i

skarpa ordalag deras försumlighet, oförmåga och

16—092522. France, Riddar Blaskäggs sju hustrur.otur, kanhända med beräkning att af dessa tre

tillvitelser åtminstone en skulle vara rättvis.

— Ni låter mig dö liksom Machellier och

Saumon göra. Men hvad dem beträffar, är

det deras yrke. Af er väntade jag mig något

bättre; jag räknade på er intelligens och

hän-gifvenhet. Jag märker att jag gjort orätt. Att

återkomma tomhändta? och ni skäms inte?

Var då ert uppdrag så svårt att utföra? Är

det så omöjligt att finna en lycklig människas

skjorta? Om ni inte ens kan det, hvad duger

ni då till? Själf är bästa dräng. Det är sant

om privatpersoner och ändå mera om kungar.

Jag går själf och tar reda på den där

skjortan, som ni inte kunna upptäcka.

Och kastande ifrån sig nattmössa och

nattrock, begärde han sina kläder.

Quatrefeuilles och Saint-Sylvain försökte

att hålla honom kvar.

— Sire, i ert tillstånd, hvilken

oförsiktighet !

— Sire, klockan är tolf på natten.

— Tror ni då, sade kungen, att lyckligamänniskor gâ till sängs med hönsen? Finns

det icke mera några förlustelselokaler i min

hufvudstad? Finns det inga nattkaféer? Min

polismästare har låtit stänga alla

osedlighets-nästen; finns det icke i alla fall några öppna?

Men jag behöfver inte besöka offentliga

ställen. Jag kommer att finna hvad jag söker på

gator och promenader.

Knappast färdigklädd klef Kristoffer V

öfver fru de la Poule, som vred sig på marken

i konvulsioner, rusade ner för trapporna och

sprang igenom slottsträdgården. Slagna med

häpnad följde Ouatrefeuilles och

Saint-Sylvain honom på af stånd, under djup tystnad.TIONDE KAPITLET.

Om lyckan består i att icke mera veta

till sig.

Anländ till stora landsvägen, som

beskuggades af de gamla almar, hvilka kantade den

kungliga parken, varseblef han en

utomordentligt vacker ung man som, stödd mot ett träd,

med ett uttryck af hänryckning betraktade

stjärnorna, hvilka lysande och hemlighetsfulla

skeno på den klara himlen. Vinden lekte med

hans lockiga hår, en reflex af de himmelska

ljusen lyste i hans blick.

— Jag har funnit honom, tänkte kungen.

Han närmade sig den vackre, leende unge

mannen, som spratt till vid hans åsyn.

— Jag är ledsen att behöfva störa er i era

drömmerier, sade fursten. Men den fråga, som

jag ämnar göra er, är för mig en lifsfråga.Vägra icke att svara en man, som kanske kan

göra er en tjänst i sin tur, och som icke skall

visa sig otacksam. Är ni lycklig, min herre?

— Det är jag.

— Fattas det ingenting i er lycka?

— Ingenting. Visserligen har det icke

alltid varit fallet. Liksom alla andra människor

har jag hemsökts af lifsleda och kanske i

högre grad än de flesta. Den kom sig hvarken

af min särskilda ställning i lifvet eller af

tillstötande omständigheter, utan af den grund

som är gemensam för alla människor och för

allt som andas; den har plågat mig svårt; nu

är den fullständigt försvunnen. Jag njuter af

ett ostördt lugn, en ljuf glädje; allt hos mig

är förnöjelse, frid och djup tillfredsställelse;

en stilla fröjd uppfyller mig helt och hållet.

Min herre, ni ser mig i mitt lifs skönaste

ögonblick, och eftersom ödet låtit mig träffa er, tar

jag er till vittne på min lycka. Ändtligen är

jag fri, skyddad för den fruktan och de fasor

som ansätta människorna, den äregirighet som

plågar dem och de dåraktiga förhoppningarsom gäcka dem. Jag är höjd öfver ödet, jag

har frigjort mig från människans båda

oöfver-vinnliga fiender, tid och rum. Jag kan trotsa

lifvet. Jag är i besittning af en fullständig

lycka och uppgår i gudomen. Och detta lyckliga

tillstånd är mitt verk, det har sin grund i ett

beslut som jag fattat, ett beslut så klokt, så

skönt, så dygdigt, så verksamt att man genom

att fullfölja det blir gudars like.

Jag simmar i ett haf af lycksalighet, jag

är berusad af fröjd. Fullkomligt uppriktigt

och i dess högsta och fullaste betydelse

uttalar jag detta ord, som är uttrycket för all slags

berusning, hänförelse och extas: »Jag vet icke

mera till mig!»

Han tog fram sin klocka.

— Tiden är inne. Farväl!

— Ännu ett ord, min herre. Ni kan rädda

mig. Jag------

— Man blir räddad endast genom att följa

mitt exempel. Ni bör lämna mig nu.

Farväl !

Och med stolt hållning och ungdomligspänstighet i gången skyndade den okände in

i skogen vid sidan af vägen. Utan att vilja

lyssna till hans ord, följde Kristoffer efter

honom; i samma ögonblick han kom in i

småskogen hörde han ett skott, skyndade dit,

böjde undan grenarna och såg den lycklige unge

mannen ligga utsträckt på gräset med en kula

i tinningen och ännu fasthållande revolvern

med högra handen.

Vid denna syn föll kungen afsvimmad

ned. Quatrefeuilles och Saint-Sylvain

skyndade till, hjälpte honom att återfå medvetandet

och buro honom till slottet. Kristoffer lät

göra efterforskningar om den unge mannen,

som inför hans ögon funnit en förtviflad lycka,

klan erfor att det var äldste sonen i en rik

adelsfamilj, lika intelligent som vacker och

beständigt gynnad af ödet.ELFTE KAPITLET.

Sigismond Dux.

Följande dag då Quatrefeuilles och

Saint-Sylvain under sina forskningar efter den

hälsobringande skjortan gingo ned för rue de la

Constitution, mötte de grefvinnan de Cécile

som kom ut ur en musikhandel. De ledsagade

henne till hennes vagn.

— Herr de Quatrefeuilles, man såg ej till

er på professor Quillebceufs klinik i går och

inte heller er, herr de Saint-Sylvain. Ni

gjorde orätt i att inte komma; det var mycket

intressant. Professor Quillebceuf hade inbjudit

hela den eleganta världen, ett urval på samma

gång som en massa, till sin fem timmars

operation, en förtjusande ovariotomi. Där fanns

blommor, musik, eleganta toaletter, det

serverades glace. Professorn utvecklade en under-bar smidighet och elegans. Han lät taga

fotografier för en kinematograf.

Denna beskrifning förvånade icke

Quatre-feuilles allt för mycket. Han visste att

professor Quillebœufs operationer försiggingo midt

bland lyx och nöjen; han skulle ha begärt hans

skjorta, om han icke några dagar förut sett

den ryktbare kirurgen otröstlig öfver att icke

ha fått operera dagens största celebriteter,

tyske kejsaren, som nyss låtit professor

Hil-macher ta bort en svulst, och dvärginnan på

Folies-Bergère, som hade svalt ett hundratal

spikar men icke ville låta öppna magen på sig,

utan föredrog att ta in ricinolja.

Saint-Sylvain, som stannat utanför

musikhandelns skyltfönster, fick där se en byst

af Sigismond Dux och gaf till ett högt rop.

— Här ha vi den, som vi söka! Det här

är en lycklig människa.

Bysten, som utmärkte sig för stor

porträttlikhet, visade ädla och regelbundna drag, ett

af dessa harmoniska och fylliga ansikten, som

påminna om en jordglob. Ehuru redan gam-mal och mycket skallig, gjorde den store

kompositören ett behagligt och ståtligt intryck.

Hjässan hvälfde sig som en kyrk-kupol, men

den därunder framskjutande något tjocka

näsan hade en mera världslig prägel; ett klippt

skägg dolde icke den sinnliga munnens

köttiga läppar. Det var i sanning bilden af det

snille, som komponerade de högstämdaste

oratorier och de mest passionerade och sensuella

operor. » -

— Huru kommer det sig, fortsatte

Saint-Sylvain, att vi icke förr tänkt på Sigismond

Dux, som i så fulla drag njuter af sin stora

ryktbarhet, som är klok nog att begagna sig

af alla dess fördelar och konstig nog för att

undgå det tvång och den ledsnad, som

medfölja en framskjuten ställning; den mest

spiritu-alistiska och den mest sensuella af snillen,

lycklig som en gud, sorglös som ett djur, i sina

otaliga kärleksaffärer gifvande prof på den

utsöktaste finkänslighet och den mest brutala

cynism.

— Det är en rik natur, sade Quatrefeuilles.Hans skjorta kan icke annat än göra godt

åt hans majestät. Låt oss gå och be om den.

De blefvo införda i en hall, stor och

genljudande som en konsertsal. En stor orgel, till

hvilken ledde tre trappsteg, upptog en hel vägg

med sina otaliga pipor. Iklädd en dalmatika

af brokad och med en dogemössa på hufvudet,

satt Sigismond Dux och improviserade, och

under hans fingrar framväxte toner, som

upprörde själen och kom hjärtat att smälta. På

de tre med purpurfärgadt tyg klädda

trappstegen sågs en samling kvinnor, ståtliga eller

förtjusande, långa, smala ormlika gestalter eller

runda och yppiga, alla lika vackra,

föräls-kadt vridande sig vid hans fötter. I hallen

var samlad en oredig och kompakt massa

beundrare, unga amerikanskor, israelitiska

finansmän, diplomater, dansöser, sångerskor,

katolska, anglikanska och buddhistiska

präster, svarta prinsar, pianostämmare,

tidnings-reporter, poeter, impressarier, fotografer, män

klädda som kvinnor och kvinnor klädda som

män, alla blandade om hvarandra; öfver mäng-dens hufvud sågos unga entusiaster

uppkrupna på pelare, grensle öfver kandelabrar eller

fasthållande sig i ljuskronorna. Hela denna

oerhörda människomassa simmade i ett haf af

förtjusning; det var en så kallad intim

ma-tiné.

Orgeln tystnade. Ett moln af kvinnor

omslöt mästaren, som då och då skymtade fram

som en strålande stjärna, för att genast åter

försvinna. Han var mild, smeksam,

själfsvål-dig, flyktig. Älskvärd, icke mera egenkär än

som behöfdes, stor som världen och näpen som

en amorin, visade han under sitt gråa skägg

verkliga barntänder och hade för alla kvinnor

ett älskvärdt ord, som tjuste dem, men som

var så subtilt, att det var omöjligt att fasthålla,

hvarigenom det bibehöll sin charm och

mystiska trollkraft. Han var lika vänlig och

förekommande mot männen, och då han fick

se Sai: i-Sylvain, omfamnade han honom tre

gång< och sade att han höll hjärtligt af

honom ; kungens sekreterare förhalade icke tiden;

han Lad att få säga två ord afsides å konun-gens vägnar, och sedan han i korthet förklarat

hvilket viktigt uppdrag han fått sig ålagdt,

sade han :

— Mästare, ge mig er skjor_________

Han stannade tvärt, häpen öfver att se

Si-gismond Dux’ ansikte förvridas.

På gatan utanför hade ett positiv börjat

spela Polka des Jonquilles. Vid de första

takterna bleknade den store mannen. Denna

Polka des Jonquilles, favoriten för säsongen,

var skrifven af en okänd stackare vid namn

Bouquin, som spelade fiol på krogbaler. Men

den af fyratio års ära och kärlek krönte

mästaren kunde icke lida att en smula berömmelse

förirrade sig till denne Bouquin; han tog det

som en olidlig förolämpning. Gud själf är ju

svartsjuk och sörjer öfver människornas

otacksamhet. Sigismond Dux kunde icke höra

Polka des Jonquilles utan att bli sjuk. Han

lämnade tvärt Saint-Sylvain, hopen af beundrare

och raden af dyrkande kvinnor och skyndade

in i sitt toalettrum där han kastade upp ett

helt handfat galla.— Han är bra beklagansvärd, suckade

Saint-Sylvain.

Och dragande Quatrefeuilles med sig vid

rockskörtet lämnade han den olycklige

musikerns boning.TOLFTE KAPITLET.

Om lasten är en dygd.

Under fjorton månader rannsakade de

staden och dess omgifningar från morgon till

kväll, förgäfves görande sina frågor och

undersökningar. Kungen, hvars krafter aftogo

dag för dag, och som nu kunde göra sig en

föreställning om svårigheten af ett sådant

sökande, gaf sin inrikesminister order att

tillsätta en kommitté, som under herrar

Quatre-feuilles’, Chaudesaigues’, Saint-Sylvains och

Froidefonds ledning, skulle vara bemyndigade

att företaga en hemlig undersökning angående

de lyckliga människor som funnos i riket.

Polismästaren ställde, på ministerns uppmaning,

sina skickligaste män till kommitténs

förfogande, och snart voro lyckliga människor lika

ifrigt eftersökta i hufvudstaden som missdå-dare och anarkister i andra länder. Ansågs en

person lycklig, genast blef han angifven,

bevakad och förföljd. Två poliskonstaplar

släpade jämt och ständigt sina stora spikbeslagna

skor fram och tillbaka utanför de personers

fönster, som misstänktes vara lyckliga. Hyrde

en man af värld en loge på operan, genast blef

han satt under uppsikt. Ägaren af ett

kapp-löpningsstall, hvars häst vann i en löpning, höll

man ögonen på. På alla hotell fanns en

polisman installerad på kontoret och antecknade de

ankommande. Och på polismästarens erinran

att dygden gör lycklig blefvo

människoälskan-de personer, de som grundläde

välgörenhetsinrättningar eller gjorde frikostiga donationer,

öfvergifna och trogna hustrur, medborgare

som utmärkt sig genom någon oegennyttig

handling, hjältar och martyrer likaledes

angif-na och underkastade ett noggrant förhör.

Denna bevakning tyngde på hela staden,

men man var fullkomligt okunnig om orsaken

därtill. Quatrefeuilles och Saint-Sylvain hade

icke anförtrott någon att de sökte en lycko-bringande skjorta, som vi redan sagt, af

fruktan för att äregiriga eller snikna människor

skulle låtsas njuta en fullständig sällhet och

öfverlämna åt kungen ett plagg, som vore

in-pyrdt med elände, sorg och bekymmer i

stället för lycka. Polisens utomordentliga

åtgärder åstadkommo oro i de högre klasserna och

man kunde märka en viss jäsning i hela

staden. Flera mycket aktade damer blefvo

komprometterade och skandaler kommo i dagen.

Kommittén samlades alla morgnar i

kungliga biblioteket under herr de Quatrefeuilles’

ordförandeskap med biträde af herrar Trou

och Boncassis, statsråd utan portfölj. Vid

hvarje sammanträde genomgicks i medeltal

femtonhundra handlingar. Efter att ha varit

församlade fyra månader hade kommittén

ännu icke upptäckt ett spår av en lycklig

människa.

Då ordföranden herr de Quatrefeuilles

beklagade sig häröfver, utropade herr Boncassis:

— Tyvärr åsamkar lasten lidande, och alla

människor ha någon last.

17—0B2522. France, Riddar Blåskäggs sju hustrur.— Jag har ingen, suckade herr

Chaudes-aigues, och det gör mig förtviflad. Lifvet utan

last är intet annat än ledsnad, nedslagenhet och

trånsjuka. Lasten är den enda förströelse man

har här i världen; lasten ger färg åt lifvet, den

är sinnets krydda, själens gnista. Hvad

säger jag, lasten är människans enda

originalitet, hennes enda skapande kraft; den är ett

försök till en organisation i naturen mot

naturen, människovärldens upphöjelse öfver

djurvärlden, en mänsklig skapelse mot den

okända skapelsen, en medveten värld i det

omedvetna världsalltet; lasten är det enda, som

verkligen tillhör människan, hennes rätta

fäderne-arf, hennes sanna dygd i ordets verkliga

betydelse, eftersom dygd är detsamma som

människors verk (virtus, vir).

Jag har försökt att hänge mig däråt; jag

har icke kunnat; därtill behöfs geni, naturliga

anlag. En konstlad last är ingen last.

— Men säg, hvad är det ni kallar last?

frågade Quatrefeuilles.

— Last kallar jag en benägenhet för detsom det stora flertalet anser onormalt och

dåligt ; d. v. s. den individuella moralen, den

individuella styrkan, den individuella dygden,

skönheten, kraften, geniet.

— Förträffligt! utropade statsrådet Trou,

det låter höra sig.

Men Saint-Sylvain bekämpade ifrigt

bibliotekariens åsikt.

— Tala inte om laster, sade han, ni som

inga har. Ni vet inte hvad det är. Jag har

jag, och det flera stycken, och jag kan försäkra

er, att de bereda mig mera obehag är

förnöjelse. Det finns ingenting så plågsamt som en

last. Man pinar sig, man hetsar upp sig, man

tröttar ut sig för att tillfredsställa den, och så

snart det är gjordt, känner man den djupaste

afsmak.

— Ni skulle icke tala så, min herre, inföll

Chaudesaigues, om ni hade sköna laster, ädla,

stolta, upphöjda, verkligt dygdiga laster. Men

ni har endast förskrämda, inbilska och löjliga

små laster. Ni, min herre, är icke någon stor

gudsföraktare.Saint-Sylvain kände sig till börja med

stött öfver detta påstående, men bibliotekarien

föreställde honom att det icke låg något

förolämpande däri. Saint-Sylvain medgaf villigt

detta och gjorde lugnt och bestämdt följande

reflektion :

— Tyvärr är dygden så väl som lasten,

lasten så väl som dygden idel ansträngning,

tvång, strid, möda, arbete och utmattning. Det

är därför vi alla äro olyckliga.

Men ordföranden Quatrefeuilles klagade

att hans hufvud höll på att spricka.

— Mina herrar, sade han, resonera inte

mera. Vi äro inte gjorda för sådant.

Och han upplöste sammanträdet.

Det gick med denna lyckokommitté som det

gått med alla kommittéer, både

parlamentariska och extra-parlamentariska, i alla tider och

alla land: den uträttade ingenting, och efter

att ha ägt bestånd i fem år, upplöstes den utan

att ha kommit till något positivt resultat.

Kungens hälsa var icke bättre.

Nevraste-nien antog, i likhet med »den Gamle från haf-vet», oupphörligt nya afskräckande former för

att tillintetgöra honom. Han klagade öfver att

alla hans organ blifvit vandrande och att han

kände dem oupphörligt röra sig ini kroppen

och förflytta sig till ovanliga ställen,

njurarna upp i strupen, hjärtat i vaden, tarmarna i

näsan, lefvern i halsen, hjärnan i magen.

— Ni kan inte tänka er, tilläde han, hur

obehaglig denna känsla är och hur den

förvirrar ens tankar.

— Jag kan så mycket bättre förstå det, ers

majestät, sade Quatrefeuilles, som det ofta

hände mig i min ungdom, att magen steg ända

upp i hjärnan på mig, och detta gaf mina

tankar en vändning, som man nog kan tänka

sig. Mina matematikstudier ledo mycket

däraf.

Ju sjukare Kristoffer blef, ju ifrigare

begärde han att få den skjorta, som blifvit honom

föreskrifven.TRETTONDE KAPITLET.

Kyrkoherde Miton.

— Jag återgår till min förra tro, sade

Saint-Sylvain till Quatrefeuilles, att om vi ingenting

funnit, så är det därför att vi sökt illa. Jag

tror absolut på dygden och lyckan. De äro

oskiljaktiga. De äro sällsynta; de gömma sig

undan. Vi skola upptäcka"dem i enkla

hyddor långt bort på landet. Om ni vill tro mig,

skola vi företrädesvis göra våra

efterforskningar i den bergiga och karga trakt, som är

vårt Savoyen och Tyrolen.

Fjorton dagar senare hade de

genomströf-vat sextio bergsbyar, utan att träffa på en

enda lycklig människa. Alla de eländen som

hemsöka städerna återfunno de i dessa byar,

där människornas råhet och okunnighet

gjorde dessa lidanden ännu svårare. Hungern och

kärleken, dessa naturens gissel träffade här

de olyckliga människorna med hårdare och tä-tare slag. De sågo snåla husbönder,

svartsjuka äkta män, lögnaktiga hustrur,

tjänstflic-kor som voro giftblanderskor, drängar som

voro mördare, fäder som voro blodskändare,

barn som knuffade omkull skåpet i hufvudet på

den sofvande farfadern i spiselvrån. Dessa

bönder funno endast nöje i ruset; till och med

deras glädje var brutal, deras lekar grymma.

Deras fester slutade med blodiga slagsmål.

Genom att närmare iakttaga dem insågo

Quatrefeuilles och Saint-Sylvain, att dessa

människors seder icke kunde vara bättre eller

renare, att den njugga jorden gjorde dem

snåla, att ett hårdt lif förhärdade dem mot andras

liksom mot sina egna lidanden, att det var en

naturlig följd af deras fattigdom och elände

att de blefvo svartsjuka, vinningslystna,

falska och lögnaktiga samt ständigt upptagna af

att bedraga hvarandra.

— Hur har jag ett enda ögonblick kunnat

tro, frågade sig Saint-Sylvain, att lyckan

bor i kojorna? Det måste vara en följd af den

klassiska undervisningen. I sitt social-ekono-miska poem Georgica säger Virgilius, att

landtbrukarne skulle vara lyckliga, om de

för-stode sin lycka. Han erkänner således att de

ej ha kännedom om den. I själfva verket

skref han på Augustus’ befallning, denne

utmärkte styresman, som fruktade att Rom

skulle lida brist på bröd och därefter försökte

att få folk ut på landet. Virgilius visste så

väl som hela världen att bondens lif är

mödosamt. Hesiodos har gjort en skrämmande

skildring däraf.

— Hvad som är säkert, sade

Quatrefeuil-les, det är att i alla landsändar ha de unga

männen och flickorna endast en åtrå: att få

platser i städerna; utmed kusten drömma de unga

flickorna blott om att komma in på

sardinfabrikerna. I koldistrikten tänka bondgossarna

inte på annat än att bli grufarbetare.

I dessa bergstrakter fanns en man som,

midt ibland alla rynkade pannor och

bekymrade ansikten, alltjämt visade ett menlöst

leende. Han kunde hvarken odla jorden eller

sköta kreatur, han visste ingenting af det somandra människor veta, hans tal var

osamman-hängande, och hela dagarna sjöng han en visa

som icke hade något slut. Allt gjorde honom

förtjust. Han var jämt i sjunde himlen.

Hans kläder voro gjorda af idel olika tygbitar,

underbart hopsatta. Barnen sprungo efter och

gjorde narr af honom; men, som han ansågs

medföra lycka, gjorde man honom inte något

ondt och gaf honom det lilla han behöfde. Det

var Hurtepoix, idioten. Han åt utanför

dörrarna tillsammans med hundarna och sof i

ladorna.

Saint-Sylvain, som såg att han var

lycklig och misstänkte att det icke var utan

skäl som folket i trakten ansåg honom bringa

lycka, beslöt sig efter långa funderingar för att

söka upp honom och taga af honom hans

skjorta. Han fann honom upplöst i tårar på

knä utanför kyrkdörren. Hurtepoix hade nyss

fått veta att Kristus dött på korset för

människornas frälsning.

Nedkomna i en by hvars mär var

krog-värd, inbjödo de båda kungliga sändebudenhonom att dricka med sig och frågade om han

händelsevis kände någon lycklig människa.

— Mina herrar, svarade han, bege er till

byn därborta på den andra dalsluttningen, ni

ser de hvita husen som tyckas klättra uppför

berget, och gör ett besök hos kyrkoherde

Mi-ton, han kommer att ta mycket väl emot er och

ni få se en lycklig man som förtjänar sin lycka.

Ni kan tillryggalägga vägen på två timmar.

Mären erbjöd sig att låna dem hästar. De

gåfvo sig af efter frukosten.

En ung man, som hade samma väg och

red en bättre häst, uppnådde dem vid första

krök af vägen. Han hade ett frimodigt

utseende och såg frisk och glad ut. De gåfvo sig

i samspråk med honom.

Då han hörde, att de ämnade sig till

kyrkoherde Miton, sade han:

— Hälsa honom så mycket från mig. Jag

skall litet längre bort, till la Sizeraie, där bor

jag midt ibland härliga betesmarker. Jag har

brådtom hem.

Han talade om för dem att han var giftmed den bästa och älskvärdaste af alla

kvinnor, att hon skänkt honom två barn, vackra

som en dag, en gosse och en flicka.

— Jag kommer från residensstaden, tilläde

han i munter ton, och har med mig hem

vackra klänningstyger jämte mönster och

modeplanscher där man kan se hur dräkterna

skola ta sig ut. Alice (det är min hustrus namn)

vet icke om att jag har någon present med mig

åt henne. Jag skall ge henne paketen inslagna

som de äro, så att jag får det nöjet att se

hennes vackra fingrar otåligt rycka i snörena.

Hon kommer att bli mycket glad, se förtjust

på mig med sina klara ögon och omfamna mig.

Vi äro lyckliga, min Alice och jag. Under

de fyra år vi varit gifta, älska vi hvarandra

mer och mer för hvar dag. Våra betesmarker

äro de saftigaste i hela trakten. Våra tjänare

äro också lyckliga, de äro duktiga både i att

arbeta och dansa. Herrarna måste komma till

oss en söndag; ni skola få dricka vårt hvita vin

och få se de behagligaste flickor i trakten

dansa med de starkaste pojkarna, som lyfta sindam högt i luften så lätt som vore hon en

fjäder. Värt hus ligger en halftimmes väg

härifrån. Man tar af ät höger mellan två

klippor, som vi få se femtio steg längre fram, och

som kallas Stenbocksfötterna, passerar sedan

en träbro öfver en fors och går igenom den

lilla granskog, som skyddar oss mot

nordanvinden. Inom mindre än en halftimme har jag

träffat min familj ; och vi skola vara mycket

glada alla fyra.

— Vi måste be att få hans skjorta, sade

Quatre feuilles med låg röst till Saint-Sylvain;

jag antar att den är lika bra som kyrkoherdens.

— Det tror jag också, svarade

Saint-Sylvain.

Under det de utbytte dessa ord sågs en

ryttare komma fram mellan Stenbockens fötter

och stanna tyst och dyster framför de resande.

Igenkännande en af sina arrendatorer sade

den unge husbonden :

— Hvad är det, Ulric?

Ulric svarade icke.

— En olycka? Svara!— Ja, herrn, er fru, som var otålig att få

träffa er, ville gå er till mötes. Träbron gick

sönder och hon drunknade i strömmen jämte

båda barnen.

Lämnande den unge bergsbon vanvettig af

smärta, begåfvo de sig till kyrkoherde Miton

och blefvo i prästgården införda i ett rum, som

tjänade kyrkoherden till mottagningsrum och

bibliotek; på hyllor af furu såg man där

tusentals böcker, och upphängda på de

hvitmena-de väggarna gamla gravyrer efter Claude

Lor-rains och Poussins landskap; allt utvisade en

kultur och lefnadsvanor som man icke brukar

finna i en prästgård på landet. Kyrkoherden,

som var en medelålders man, hade ett godt och

intelligent utseende.

För de besökande, som låtsades vilja slå

sig ner i trakten, berömde han klimatet och

dalens bördighet och skönhet. Han bjöd dem

på hvetebröd, frukt, ost och mjölk. Sedan

förde han dem ut i trädgården, som utmärkte sig

för en förtjusande ordning och friskhet; mot

en solig vägg utsträckte spalierträden sina gre-nar med geometrisk noggrannhet; fruktträdens

rundklippta kronor höjde sig på jämna af stånd

från hvarandra, alla lika stora och yfviga.

— Har ni aldrig tråkigt, herr

kyrkoherde ? frågade Quatrefeuilles.

— Mellan mitt bibliotek och min trädgård

förefaller tiden mig kort, svarade prästen.

Fast mitt lif är lugnt och fredligt, är det icke

dess mindre rörligt och fullt af arbete. Jag

håller gudstjänst, besöker sjuka och fattiga,

biktar mina församlingsbor. De stackarna ha

icke många synder att bekänna; kan jag väl

beklaga mig däröfver? Men det tar dem en

rundlig tid. Några timmar måste jag af sätta

till att förbereda mina predikningar och min

religionsundervisning, den senare förorsakar

mig i synnerhet mycket besvär, fast jag hållit

på med den i mer än tjugo år. Det är så svårt

att tala till barn: de tro allt hvad man säger

dem. Jag har också mina förströelser. Jag

gör långa promenader, det är alltid desamma,

men de äro sig aldrig lika. Ett landskap

förändras med årstiden, från den ena dagen tillden andra, timme för timme, det är alltid

något olika, något nytt. Under den kalla årstiden

tillbringar jag på ett angenämt sätt de långa

kvällarna tillsammans med gamla vänner,

apotekaren, uppbördskommissarien och

fredsdomaren. Vi göra musik. Min tjänsteflicka,

Morine, söker sin like i att steka kastanjer;

det smörja vi oss med. Hvad kan väl smaka

bättre än kastanjer och ett glas hvitt vin?

— Herr kyrkoherde, sade Quatrefeuilles, vi

äro i konungens tjänst. Vi ha kommit hit för

att be er om ett uttalande, som för landet och

hela världen är af största vikt. Monarkens

hälsa, kanhända hans lif, står på spel. Det är

därför vi be er ursäkta vår fråga, hur

besynnerlig och ogrannlaga den än kan synas, och

besvara den utan förbehåll eller förtegenhet.

Herr kyrkoherde, är ni lycklig?

Miton grep Quatrefeuilles’ hand, tryckte den

hårdt och sade med knappt hörbar stämma:

— Min tillvaro är en lång tortyr. Jag

lef-ver i en beständig lögn. Jag är icke troende.

Och två tårar rullade ner för hans kinder.FJORTONDE OCH SISTA KAPITLET.

En lycklig människa.

Efter att ett helt år förgäfves ha

genom-ströfvat landet, begåfvo sig Quatrefeuilles och

Saint-Sylvain till slottet Fontblande, dit

kungen låtit förflytta sig för att njuta af

skogarnas svalka. De funno honom i ett

svaghetstillstånd, som förskräckte hofvet.

De inbjudna bodde icke i slottet, som knappt

var annat än en jaktpaviljong.

Handsekreteraren och hofstallmästaren hade logi i byn och

begåfvo sig hvar je dag till skogen till sin

suverän. Under vägen mötte de ofta en liten

man, som bodde i en ihålig platan i skogen.

Han hette Mousque och var långt ifrån vacker

med sitt hoptryckta ansikte, sina utstående

kindknotor och stora näsa med alldeles runda

näsborrar. Men de fyrkantiga tänderna, somde röda läpparna blottade vid ett ofta

återkommande skratt, gåfvo glans och behag åt hans

vilda ansikte. Ingen visste hur han hade

kommit att lägga beslag på den stora, ihåliga

platanen; men han hade inredt ett mycket snyggt

rum och försedt det med allt som behöfdes.

Sanningen att säga voro hans behof mycket

små. Han lefde af skogens och dammens

alster och lefde godt. Man förlät honom hans

oregelbundna lif därför att han var

tjänstaktig och förstod att göra sig omtyckt. När

damerna från slottet gjorde utflykter i skogen,

erbjöd han dem honungskakor, smultron eller

syrliga fågelbär i videkorgar, som han själf

hade tillverkat. Han var alltid färdig att

hjälpa till med att få loss en kärra, som fastnat i

dyn, och vid hotande väder hjälpte han till med

skörden. Utan att trötta sig gjorde han mer

än andra. Hans styrka och smidighet voro

häpnadsväckande. Han kunde med blotta

händerna krossa en vargs käke, fångade en hare

i språnget och klättrade i träden som en katt.

18—092522. Franc e. Riddar Blåskäggs sju hustrur.För att roa barnen tillverkade han flöjter af

vass, små väderkvarnar och springbrunnar.

Ouatrefeuilles och Saint-Sylvain hörde

ofta folk i byn säga: »Lycklig som Mousque.»

Detta tal gjorde starkt intryck på dem, och

en dag då de passerade platanen sågo de

Mousque leka med en mopsvalp till synes lika glad

som hunden. De fingo det infallet att fråga

honom om han var lycklig.

Mousque kunde icke svara härpå af den

orsaken att han aldrig reflekterat öfver lyckan.

De sade honom i stora drag och lättfattliga

ordalag hvad det var. Och efter att ha funderat

en stund svarade han ja. Vid detta svar

utropade Saint-Sylvain lifligt :

— Mousque, vi skola skaffa dig allt hvad

du kan önska dig, guld, ett palats, nya träskor,

allt hvad du vill; ge oss din skjorta.

Hans vänliga ansikte uttryckte hvarken

saknad eller missräkning, hvilket han var

oförmögen att känna, endast stor förvåning. Han

gjorde ett tecken att han icke kunde ge hvad

man begärde. Han hade ingen skjorta.