Representanten. Romantisk berättelse

Representanten. Romantisk berättelse

EMILIE FLYCrARE-CARLÉNS

ARBETEN.

iii.

RlfMHilHmi

STOCKHOLM.

ADOLF BONNIERS FÖRLAG.

1861.REPRESENTANTEN.

ROMANTISK BESATTEL8E

Emilie Flygare-Carlén.

Förra delen.

ANDRA UPPLAGAN.

STOCKHOLM.

JSJÖOTJF BONNIEE.

Kongl. Bof. och Akademl-Bokbandl nre.

1861.STOCKHOLM,

TBYCKT HOS ISAAC MABCUS,

1861.

1.

En familjscen i vindskammaren.

Huru beskaffad ögonblickets känsla vid

mog-nare ar än må vara, så är hon doek

sältan nog mäktig att uteslutande fängsla

tanken — ty minnet sträfvar alltid till

da-gar, som flytt, och hoppet till dem, som

stunda.

Per Sparre.

En kall och dimmig februarimorgon ilade en trasig gosse,

en af dessa handtlangare, som vanligen anträffas på gatorna,

uppför en lång smal gränd i den lilla provinsstad, der en del

af efterföljande händelser tilldrog sig.

Han stannade utanför ett litet oansenligt hus, upptog en

hopviken pappersremsa, som var gömd i fragmenterna af

bröstfickan, besåg den noga och mumlade för sig sjelf: ”Det blir

ej någon förtjenst på den — han har nu för tiden ingenting

att betala med, hvarken bref eller annat.1’

Vid dessa ord gick gossen in i huset, tog vägen genom

en lång mörk gång och begaf sig slutligen uppför en smal

ranki? trappa, hvilken ledde till andra våningen och ändades

tätt i. vid en låg dörr.

Gossens knackande besvarades inifrån af en djup, något

sträf basröst med det vanliga: ”Stig in I”

Men innan vi låta instigandet gå för sig, taga vi oss

friheten att förflytta läsaren inom dörren och göra honom

bekant med den föga lofvande boningen och de personer, som der

sistades.

Det var ett icke så litet, men mörkt och otrefligt rum,

jrvars dystra utseende ännu mera ökades genom de alldeles

öf-verfrusna fönstren. Några slocknande glöd lyste i en af

tegel uppmurad, fordom med hvit kalkrappning försedd, men

nu till en del sönderfallen och nedrökt kakelugn, och det hela

bar stämpeln af verklig fattigdom. I en gammalmodig länstol,

hvars förgyllda löfverk och urblekta brokadsöfverdrag sällsamt

stucko af mot de få trästolarne och det omålade bordet,

hvil-ket jemte en högst tarflig säng utgjorde hela möbleringen, satt

rummets hyresgäst, f. d. postinspektoren Wilhelm von Spalden.

Såväl den gamla familj klenoden som dess egare syntes,

genom någon ogunstig nyck af ödet, hafva blifvit inskuffade i

detta eländiga kyffe.

På postinspektorens fårade panna läste man

nödvändighetens resignation, men det syntes likväl tydligt att hans tankar,

under det hans ögon oaflåtligt stirrade på de slocknande

kolen, icke lefde i det närvarande, utan dvaldes bland minnen

från fordna dagar; och allt eftersom dessa tysta

förespeglingar syntes vara ljusa eller mörka, upprätade sig eller återsjönk

hans gestalt i dess förra ställning.

Han var en lång mager man med skarpt tecknade,

nästan hårda drag. Hans mörka blick sköt stundom blixtar,

hvilka tycktes förbränna det föremål, de träffade; och hela

hans yttre bevisade att bekymmer mera än år böjt hans kropp

och tryckt en för tidig ålderdomsstämpel på det bleka

an-sigtet.

Vid kakelugnshörnet satt hans fru, ett medelålders

fruntimmer, på hvars blida, milda anlete tiden och sorgerna

skonande qvarlemnat omisskänliga spår af en fordom ovanlig skönhet.

Hon snurrade flitigt det af kölden tröga spinnrockshjulet och

vätte stundom tråden med en stilla tår vid tanken på de

dagar af smärta och försakelse, hvilka ännu kunde återstå att

utkämpa och hvaröfver ingen hoppets stjerna mera syntes vilja

uppgå.

Under den tystnad, som inträdt efter ett föregående

samtal, uppstod postinspektoren, knackade ur sin pipa emot

kakelugnen med sådant eftertryck, att ytterligare ett stycke af den

gamla rappningen lossnade, och sade med sträf ton’* ”Det blir

vid hvad jag sagt. Således icke ett ord mera om saken!”

”1 gud* namn då!” svarade frun med stilla

undergifven-het. ”Jag har gjort hvad jag kunnat för att öfvertala dig,

men jag förmår intet. Förskona mig dock från smärtan att

underrätta vår stackars Augusta om denna sista uppoffring!

Du vill ju göra detta sjelf, min gubbe? Jag vet huru inner-ligt detta offer skall bedröfva henne, oaktadt all henues

barnsliga kärlek och försakelse.*’

”Qvinna,” afbröt henne postinspektoren med barsk ton,

”kallar dn det uppoffring och försakelse, att genom föryttrandet

af en öfverflödsartikel rädda sig sjelf och föräldrar fr&n köld

och hunger? Gör mig ej rasande,” tilläde han något mildare,

”med detta eviga pipande! Tänk dig blott före — hvarje

menniska har ju största skäl att skratta, då det berättas att

postinspektor von Spalden, som ej eger mera att lefva af än

den ringa styfver, han förtjenar med renskrifning och hans

fruntimmer med handarbeten, är nog dåraktig att hålla sin

dotter ett piano!”

”Ack, min vän,” suckade fru von Spalden, ”du har ju

aldrig i din lifstid brytt dig om hvad annat folk dömt, tänkt

och sagt — det vet du bäst sjelf. Och säkert kunna i

detta afseende inga andra än högst hjertlösa och elaka personer

tadla dig, om du förunnar vårt stackars barn denna ringa tröst,

när hon om aftonen återvänder till sin lilla kammare från de

i möda och arbete genomsläpade dagarna.”

”Du pröfvar mitt tålamod för mycket, Rigitsa!” sade

postinspektoren i en ton, som bjöd tystnad. ”Allt sedan den

fördömda cessionen har jag hört dig på ett sätt, som icke

anstår dig, så ofta variera detta tema att jag likt mången

annan kanhända gjort klokare i att jaga en kula genom pannan

än lita på en qvinnas ståndaktighet under motgången. Men

lyckligtvis är flickan klokare än du: processen måste snart

vara afgjord.”

Härvid gick han till den dörr, som skilde dotterns lilla

kammare från den vi redan beskrifvit, och ropade : ”Augusta!”

Efter några ögonblick visade sig dottern. Mycket vore

att säga om Augusta von Spaldens vext, ögon och hy, men vi

inskränka oss endast till den försäkran, att hon utgjorde den

lyckligaste förening af skönhet, godhet och förstånd samt att

hon allmänligen ansågs som ett praktexemplar inom

flick-verlden.

”Mitt barn,” började fadern i en vänlig och skonande

ton, ”du har alltid för dina år visat mycken styrka under

våra pröfningar. Jag har nu tillfälle sätta denna på

ytterligare prof, då jag underrättar dig att borgmästaren är sinnad

att köpa ditt piano. Då nöden står för dörren, har man just

intet val. I morgon blir instrumentet afhemtadt. Jag är öf-vertygad att du i denna sak uppför dig så som det anstår en

värdig dotter.”

’’Ack, bästa pappa”, svarade hon lifligt, ”huru gerna vill

jag icke göra långt mera än detta! Men med smärta nödgas

jag omtala att borgmästaren genom sin dotter låtit oss veta

det han numera icke ser sig i tillfälle att betala mer än

tredjedelen af den begärda summan.”

Vredens glöd färgade för ett ögonblick postinspektorens

drag. ”Ha,” mumlade han för sig sjelf, ”verldens vanliga gång,

småsinnets usla, eländiga beräkningar att alltid vinna på den

nödlidandes bekostnad”.. . Han mätte rummet med långsamma

steg... nMen nej, hellre svälta och frysa än likt den krälande

insekten trampas under föttema af öfvermodet. .. Augusta, *

sade han, efter en stund, ”du får ännu en tid behålla ditt

piano . . . Men säg mig, mitt goda barn, hvarföre man

vände sig till dig med denna underrättelse?” (Augusta

nedslog rodnande sin blick mot golfvet och teg) ... ”Svara, mitt

barn, uppriktigt — du vet att jag aldrig tål undflykter.”

Blygsamt stammade hon: ”Kära pappa, det var jag som

framställde den begäran till borgmästaren att han skulle

vidtala pappa om handeln af instrumentet. ”

Postinspektoren yttrade ej ett ord, men en sällspord

känsla genombäfvade honom. Den första tår, han kunde erinra

sig hafva gjutit i sin lefnad, föll på dotterns panna, då han

tyst omfamnade henne. Därefter ställde han sig vid fönstret

och ritade med fingret på de isiga rutorna................

Nu var det som vår bekantskap från gatan knackade på

dörren, inträdde efter erhållen tillåtelse och öfverlemnade åt

postinspektoren den hopvikna pappersremsan:

Herr von Spaldens blickar tycktes sluka innehållet: han

såg ut liksom han fruktat att de små svarta penndragen skulle

försvinna, under det hans ögon hvilade på dem. Efter några

minuter gick han bort i ett hörn af rummet, framdrog ett

litet 8 ch a t ull, upptog derur sitt sista åttaskillingsstycke, och

räckte det åt gossen, hvilken skyndsamt aflägsnade sig.

Den betydelsefulla lappen lästes nu högt och innehöll följande:

”Ett rekommenderadt bref om S lods vigt med utrikes

poststämpel är, emot lösen af 2 rdr 32 sk. bko, att afhemta

å kongl. postkontoret härstädes.

* * * den 16 februari 18S5.

C. WiLS80K,

postmästare.På fruntimrens ansigten stodo att läsa den liiligaste

glädje och öfverraskning. Postinspektoren stirrade i djupa tankar

framför sig. ”Jag begriper icke detta !*" sade han slutligen.

”Skulle väl Rudolf hafva hört omtalas min olycka? Det är

ej troligt och ännu mindre att han skulle lyfta bördan från

den, som. . Han tystnade. Efter några ögonblick fortfor

han: ”Penningar kan det i alla fall knappast vara — tre lods

vigt!” Han skakade på hufvudet. ”Hvem belastar ett bref

med kontanter till denna tyngd?”

”Hvad det ock må vara, min vän,” afbröt vänligt fru

von Spalden, ”så finnes dock en liten omständighet som

hindrar tillfredsställandet af vår nyfikenhet och hvilken i första

rummet bör blifva ämne för öfverläggning. Hvarifrån skola

vi taga lösen?”

”Hm, hm,” yttrade postinspektoren och förde fingret

bakom örat, ”det blir betänkligt nog. Till borgmästaren, som

i fordna dagar var min bäste vän, vill jag alldeles icke vända

mig. Låt mig tänka efter om icke någon annan möjligen ville

försträcka mig denna Iumpna summa.” .. . Han besinnade sig,

men på hvilken hans tanke än dröjde i kretsen af de

gamla bekantskaperna, förenade den sig alltid med fruktan för

afslag, ty det hade så ofta händt honom.

”Jag vill göra ett försök!” sade fru von Spalden

beslutsamt. ”Ännu tror jag mig ega några vänner, hvilka torde

låta beveka sig. . . Fort, Augusta, tag hit min pelis!”

Den goda fruns toalett var snart gjord, och åtföljd af

sin mans och sin dotters bästa önskningar, anträdde hon den

vanskliga upptäcktsresan efter gamla vänner.

*

2.

Minnes-törnen.

Ztue oeh mörker, ve oeh vål

Vezla pä vår bana.

Franzéh.

Under tiden vilja vi kasta en blick på familjens fordna

lefnadsöden.

Postinspektoren Wilhelui von Spalden var tredje sonen af

major Per Adrian von Spalden, egare af säteriet Ulriksdal.

Den äldste af sönerna ingick tidigt i krigsst&ndet. De yngre

vistades då ännu vid skolan. Under kriget 1788 dog den

unge krigaren på ett sjukhus. Han hade alltid varit faderns

gunstling, och det bref, som meddelade den gamle

underrättelsen att hans Gustaf icke dött en krigares ärofulla död, utan

i följd af en elakartad fältsjuka, blef på visst sätt en dubbel

dödspost, ty blott få dagar öfverlefde fadern detta slag.

Affärerna öfverlemnades åt en ”vän af huset”, hvilken så sörjde

för dem att bröderna vid myndiga år sparades allt bekymmer

i detta afseende. Egendomen var såld, och af deras

betydliga fädernearf återstodo blott 2,000 riksdaler åt dem hvardera

att dermed börja sin verld.

Den innerligaste vänskap hade från barnaåren förenat de

bägge ynglingarne så vidt de kunde förenas med deras

skiljaktiga lynnen. Rudolf var glad, mild och vänlig. Djupt

känslig för det sanna och rätta, låg alltid den strängaste

redlighet till grund för hans handlingar, och han kunde anses som

ett mönster af måttlighet i sitt enskilta lif. Wilhelm var väl

icke alldeles motsatsen deraf, men ett trumpet allvar, en

befallande herrsklystnad och egoism, besynnerligt förenade med

lättrogenhet, utgjorde hufvuddragen af hans karakter.

Brodern var den ende, mot hvilken han bjöd till att mildra dessa

egenskaper.

Under loppet af år 1812 besökte fänrik Rudolf sin bror

Wilhelm, hvilken fått plats såsom postskrifvare i samma stad, der

vi funnit den lilla familjen. Men här uppgick ett oblidt öde

öfver dem. De förälskade sig båda i postinspektor Löwes enda

sköna dotter Rigitsa. Rudolf vann flickans hjerta, men

Wilhelm faderns, hvilken ej tålde militärer. Då utsådde

tve-drägtens demon split och afund emellan bröderna. Rudolf tog

afsked och reste öfver till Amerika för att skingra sin sorg

och på nytt börja en annan byggnad af sin lycka. Tre år

derefter stod Wilhelm för altaret med den öfver förlusten af

Rudolf tröstlösa Rigitsa. Småningom fann hon sig dock i

hvad som ej kunde ändras, och ehuru hon visserligen i

hemlighet egnade mången suck åt honom, blef hon med sitt

ef-tergifvande sinne en god och sin man uppriktigt tillgifven maka.

Augustas födelse, tvänne år efter deras förening, blef en vänligstjerna på hennes förut så mörka lefnadshimmel: den syntes

icke numera så dyster.

Vid svärfaderns död tillträdde Wilhelm von Spalden så

vål den aflidnes tjenst som hans betydliga förmögenhet. Allt

var framgång för honom: lyckan slösade med frikostig hand

sina håfvor. En gång under loppet af många år hade Rudolf

besökt sin broder. Han öfverskådade dennes husliga

förhållanden. Postinspektoren hade redan då börjat röja sitt

despo-tiska lynne, och med smärta varseblef Rudolf att hans

svägerskas lugn var undergifvenhctens och vanans, ej det

tillfredsställda hjertats; men öfvertygad att en tredjes inblandning blott

skulle göra det onda ännu värre återvände han till sitt nya

aflägsna hemland, sedan han med vemodiga känslor tryckt den

tioåriga Augusta till sitt hjerta samt lofvat sörja för hennes

framtid, ty Rudolf ron Spalden var redan vid denna tid en

behållen man: affärslifvet hade öppnat sin obegränsade rymd för

hans drift och verksamhet. Emellertid förflöt år efter år,

Augusta hade uppnått det sjuttonde, men ännu hördes ingenting

från farbror Rudolf.

Vid denna tid nedsatte sig i staden en ung handlande,

en af dessa spekulanter, hvilka, sedan de utan framgång

spelat ut sina roller i någon större stad, der borgenärerna haft

den ohöfligheten att midt i pjesen låta förlåten falla, ånyo

försöka sin lycka i de smärre.

Alla trodde att nykomlingens affärer voro briljanta, ty

han lefde och omgaf sig med en glans, hvilken kom alla

mödrar med giftvuxna döttrar att längtansfullt blicka efter den

unge hygglige Blandin. Denne, som sjelf kände huru väl han

behöfde en flicka med mynt, föll med sitt val på fröken von

Spalden.

Postinspektoren, som i hög grad var intagen till hans

förmån, sökte med alla möjliga förnuftsgrunder öfvertyga sin

fru och dotter att icke något bättre parti för den senare

kunde erhållas, men i detta enda fall vågade fru von Spalden

vara af en annan tanke än sin man. ”Augusta kan icke låta

den unge smilande mannen,” yttrade hon, ”och dessutom, huru

kan du med sådan visshet förlita dig på hans förmögenhet

eller lynne? Jag fruktar att du i båda fallen dömmer för

hastigt, då vårt enda barns lycka eller ofärd beror deraf.

Mången påstår här med full Öfvertygelse att denna glans

endast är lånad och att det sken af oberoende, hvarmed hanförstått omgifva sig, snart försvinner, och en bestämd aning

nödgar äfven mig att dela deras Öfvertygelse.”

”Men jag delar den icke!” ropade postinspektoren med

hetta, häpen Öfver den djerfheten att någon, och helst hans

egen hustru, vågade sätta i tvifvelsmål ofelbarheten af hans

omdöme. Han var icke van att i något af seende lämpa sin

vilja efter andras, och motsägelser, om än aldrig så Ödmjukt

framställda, retade honom alltid till ytterlighet. Men som han

förutsåg att han omöjligen kunde inverka på fruntimren,

beslöt han begagna samma utväg som hans afiidne svärfar med

framgång nyttjat för honom sjelf. Vid ett tillfälle, då ett

talrikt sällskap i anledning af Augustas adertonde födelsedag

var församladt i postinspektorens hus, tillkännagaf han

högtidligt för sina gäster att han i dag firade sin dotters

förlof-ning med herr Blandin.

Augustas första känsla vid denna faderns grymma och

egenmäktiga handling var förtrytelsens. Hennes milda, men

stolta sinne upprördes af hans hjertlösa förfarande. Ett

ö-gonblick framställde sig för hennes själ den tanken att genom

ett öppet förnekande trotsa den faderliga myndigheten och

sålunda ådagalägga en sjelfständighet, den hon borde påkalla

för att bibehålla den sjelfaktning, hvilken jemté hennes

lefnads-lycka hotade att gå förlorad, men denna tanke var blott

Öf-vergående — så stark var vanan vid blind undergifvenhet och

lydnad för faderns befallningar.

Sedan de främmande aflägsnat sig, knäföli Augusta för

sin far och bad om försköning. Fåfänga voro hennes böner,

förgäfves flöto hennes tårar — despoten bröt aldrig sitt ord.

Herr Blandin gjorde nu i egenskap af fästman dagliga

uppvaktningar, hvilka dock merendels både började oeh

slutade på herr von Spaldens kontor.

Emellertid begynte man i staden att mera högljudt tala

om den unge herms inkrånglade affärer. Man ville dessutom

veta hvarjehanda betänkliga saker om hans fordna förhållanden,

men postinspektoren var döf för allt sådant: i den grad hade

det lyckats Blandin att intaga honom. Slutligen tillstod han

dock för sin tillkommande svärfar att ett handelsföretag,

hvar-af han med skäl påräknat en säker och betydlig vinst,

misslyckats ; och som han derpå användt alla sina disponibla

penningtillgångar, vore han förstörd, ifall han ej kunde få bor-gen för en summa, hvilken, under sådant vilkor stod honom

till buds.

Denna summa uppgick nära till herr von Spaldens hela

förmögenhet — ty postinspektoren hade ock kastat sig i

spekulationer, genom hvilka han förlorat — men sedan Blandin

på sin heder förs&krat, att om han r&ddades blott denna gång,

stod han åter p& så fast botten att han sedan kunde räcka

svärfadern en hjelpsam hand, häfdes alla de betänkligheter, som

möjligen kunnat uppstå hos postinspektoren.

Förgäfves voro fru von Spaldens föreställningar och

tårar. Alla hans vänner rådde honom att bryta — fåfängt.

Han gick i borgen. Två månader derefter gaf Blandin upp

staten, följande dagen var han försvunnen och af honom qvar

blott minnet jemte ett bref till postinspektoren, deri

förlof-ningsringen återsändes, med förklarande att ett oblidt öde

nekade honom att vinna den sällhet, postinspektoren tillämnat

honom genom sin dotters hand, samt att den skuld, hvari

samma oblida öde försatt honom, såväl till postinspektoren

som hans öfriga mycket aktade borgenärer skulle med

tacksamhet återgäldas, då tid och omständigheter sådant medgåfvo.

Postinspektorens hela egendom — mera intrasslad än han

förut sjelf visste — var ej tillräcklig att betala hans envisa

lättrogenhet. Han hotades med bysättning för återstoden af

löftessumman. Följden blef att tjensten gjorde egendomen

sällskap, och med svårighet räddade herr von Spalden sin ära

▼id detta sin lefnads stora hafveri.

Nära ett år hade förflutit, sedan dessa bedröfliga

händelser tvungit postinspektoren att med de sina inflytta i den

usla bostad, der läsaren gjort deras bekantskap.

Ännu återstod ett medel till upphjelpande af de i grund

förstörda affärerna, men detta ville postinspektoren icke utan

i yttersta nödfall tillgripa. Den nye postmästaren hade

erbjudit Augusta sin hand, men som hon hade en om möjligt ännu

större motvilja för den högdragne hjertlöse Wilsson än den

förrymde Blandin, ville fadern icke för andra gången begagna

sin förut så illa använda myndighet. Den gemensamma olyc*

ka, han derigenom ådragit sin familj, hade något uppmjukat

hans ^erta. Emellertid blef deras belägenhet allt mera

tryckande, allt djupare och djupare nedsjönko de i bekymmer och

fattigdom, då en oväntad händelse gaf sakerna med ens ett

annat utseende.

*

3.

Främlingen.

En hög gestalt, som norden

Lem föder ännu någon gång.

Tegnér .

Fru von Spalden hade besökt de f& vänner, på hvilkas

biträde hon trodde sig kunna räkna, men blef bedragen i sina

förhoppningar. Hon tog nu med tunga steg vägen ät

postkontoret för att se till hvad hon muntligen kunde uträtta hos

herr Wilsson. Denne satt vid sin pulpet, då fru von Spalden

inträdde med det olyckliga utseendet af en bönfallande,

hvilken med djup känsla af det förödmjukande i sin ställning

likväl af] behnfvet drifves att taga andras medlidande i anspråk.

Postmästaren bjöd henne höfligt en stol samt fr&gade med en

lätt bugning om hennes och hennes familjs helsa och trefnad.

’’Den förra är god,” svarade fru von Spalden vänligt och

förnöjd öfver postmästarens artighet, ”men trefnaden är tyvärr

icke stor. Jag har i följd deraf en bön till herr Wilsson!”

tilläde hon med en ödmjuk böjning på hufvudet och n&gon

darrning i rösten.

”Fägnar mig, min fru, fägnar mig oändligt, om jag kan

vara till tjenst — men till&t mig dock vara nog egennyttig,

då händelsen förskaffar mig ett enskilt samtal med er, att

fråga om er fröken dotter icke ännu är sinnad att utbyta sitt

närvarande lif emot det, om icke lyckliga, åtminstone sorgfria,

jag önskade erbjuda både henne och hennes föräldrar?”

”Min bäste herr postmästare,” svarade fru von Spalden,

ledsen och förlägen Öfver den vändning samtalet tagit,

”Augusta är envis i denna punkt — vi kunna dervid ej göra

något. . . . Men tillåt mig nämna mitt ärende, som ni lätt gissar

rör brefvet.”

”Jag förstår, min fru!” yttrade postmästaren med en ton,

som antydde våldsamt kufvad harm. ”Brefvet står till er tjenst,

så snart ni behagar erlägga lösen.*’

”Beklagligtvis kan jag det ej nu, men — förlita er på

min redlighet — om n&gra dagar är jag i ständ dertill. "

”Jag beklagar,” svarade Wilsson med en höjning p&

ax-larne, *att jag icke kan efterkomma er önskan. Del är

o-lyckligtvis en orubblig föresats hos mig att aldrig utlemna

sädana bref på kredit.”

”Men, herr postmästare, ni kan väl icke tvifla på mitt ord?”

Svaret på herr Wilsson» läppar bortdog under ljudet af

diligensen, som rullade förbi postkontoret.

”Håll !n ropade en välljudande manlig röst. Ett ögonblick

derefter ringde det i klockan, och en herre af hög figur, med

ädel hållning och reguliert vackra anletsdrag, inträdde i

rummet. Han tycktes vara i mannaålderns första blomma och

kraft, ocb en mörk besynnerlig resdrägt, icke vanlig i vårt

land, gaf honom ett visst främmande, utländskt utseende.

”Finnas här några bref till A. K. Sterner?” frågade

samma behagliga röst som nyss låtit höra sig.

Postmästaren framtog åtskilliga undanlagda bref och

yttrade : ”Dessa hafva anländt med dagens post. Utanskriften

lyder: Ryttmästaren, välborne herr A. K. Sterner — är

det rätt?’’

”Det eger sin riktighet.”

Under det främlingen inlade de mottagna brefven i en

resväska, nalkades postinspektorskan ännu en gång Wilsson

och bad i beveklig ton att han skulle lemna henne några

dagars anstånd.

”Ni har hört mitt svar, fru von Spalden!” yttrade

postmästaren högdraget. ”Erlägg 2 rdr 32 sk. bko, så erhåller

ni brefvet, eller ... Ni får ursäkta att jag är upptagen.”

Främlingen, som redan var i dörren, vände sig hastigt

om. Namnet eller något annat måtte ha väckt hans

uppmärksamhet. Han tycktes tveka några ögonblick, men gick sedan

med en vördnadsfull bugning fram till fru von Spalden,

hvilken, djupt sårad af såväl Wilssons stolta ohöfliga ton som

af-slaget, stod i begrepp att med hela tröstlösheten Öfver den

felslagna förhoppningen lemna postkontoret.

”Min fru,” yttrade främlingen och nedlade i sin ton

denna hjertliga, deltagande vänlighet, som är så egnad att

ingif-va förtroende, ”skulle ni förtörnas, om en obekant vågade

utbedja sig den äran att med denna herre få uppgörit er

lilla affär?”Fru von Spalden såg förvånad och tacksamt på talaren.

Hans hållning, såväl som den uttrycksfulla böjningen i hans

röst, förfelade icke sin verkan. Med tillitsfullt förtroende

svarade hon: * Jag emottager med erkänsla ert anbud, min

herre, och skall aldrig glömma fr&mlingens ädelmod; men haf

den godheten uppgifva hvart och till hvem jag får sända min

skuld, då jag efter några dagar hoppas vara i tillfälle att

betala den.”

”Åh, vi råkas nog!” yttrade främlingen med ett

betydel-sefult småleende, erlade afgiften, bugade sig artigt och var

redan uppe i diligensen, innan fru von Spalden hunnit

framstamma ett passande afsked.

Harmfullt räckte postmästaren henne brefvet.

Detta kära, efterlängtade och betydelsefulla bref låg då

ftndtligen i hennes hand. All möda, all förödmjukelse och

oro för dess erhållande voro glömda. Hon vägde dess tyngd

i handen, besåg noga de många hemlighetsfulla sigillen och

granskade med uppmärksamhet poststämpeln: det var

Hamburgs. Blott den, som sjelf under tryckande omständigheter

i sin hand hållit ett bref, hvars innehåll förmodas vara

respass åt lifvets sorger och vedervärdigheter jemte

inbjudningskort till dess glädje och fröjder, kan göra sig en riktig

föreställning om hvad fru von Spalden erfor i detta ögonblick.

”Den gode Rudolf har säkert velat tilldela oss en skärf af

sitt öfverflöd!” sade hon för sig sjelf och ilade med

bevingade steg hem, der hon visste att hennes man med högsta

otålighet af bidade hennes återkomst.

”Nå, min gumma, huru har det gått?” ropade

postinspektoren, då hans fru hunnit halfva vägen uppför trapporna.

”Förträffligt, min vän!” Hon räckte honom skatten med

glädjestrålande ansigte.

”Augusta. . . barn . . . mina glasögon 1” ropade

postinspektoren och bröt sigillen med darrande hand. Alla tre

familjens ledamöter vågade knappt draga andan, då omslaget

ändt-ligen föll på golf vet och trenne papper, men inga penningar

eller vexlar, mötte deras forskande ögonkast. Det ena af

papperen var ett öppet handbref, det andra afskrift af ett

testamente och det tredje ett försegladt bref till Augusta. Sedan

man en stund under tystnad sett på hvarannan, öppnade

postinspektoren det första hopvikna brefvet. Det var från

svenske konsuln i Hamburg samt innehöll underrättelse att aflid-ne Radolf ron Spalden kort före sin död, hvilken inträffat för

en månad tillbaka, låtit deponera en summa af 10,000

riksdaler svenskt banko för sin broder postinspektor Wilhelm von

Spaldens räkning hos herrar Reis & komp. derstädes, hvilken

summa stod att lyfta, då behöriga intyg företeddes, samt att

den bifogade afskriften af testamentet antydde hvad som

vidare vore att iakttaga.

Brefvet var dateradt den 2 januari 1835.

En innerlig tacksamhetssuck till försynen, hvilken så

oför-modadt lättat bekymrens börda, smög med lågande andakt

öfver fruntimret»8 läppar, hvarvid en uppriktig saknadens tår

egnades åt den ädle bortgångnes minne.

”Frid vare med hans själ!” sade postinspektoren med

hopknäppta händer. ”Han gick bort i behaglig tid 1” tilläde

han straxt derpå ooh grep med glädtig uppsyn efter

testamentet.

*

4.

Friaren.

Svad nya scener öppnas för min sy* !

IjINDKBKKG.

Efter vanlig inledning lydde testamentet, som följer:

”Med undantag af de hos Reis & komp. i Hamburg

nedsatta summor på 10,000 riksdaler svenskt banko hvardera, den

ena för min broder postinspektoren Wilhelm von Spalden i

* * * och den andra för min syster enkefru assessorskan

Stolt-senbäck i F—, vill jag härmed hafva förordnadt att hela min

återstående förmögenhet i löst och fast, utgörande 60,000 mark

hamburger banko, skall tillfalla herr Konstantin Sterner,

hvilken i anseende till mig bevisade utmärkta tjenster gjort sig

förtjent af denna ringa tacksamhetsgärd.

Min innerligaste och sista önskan i detta lifvet vill jag

ock härmed hafva förklarat, nemligenatt bemälte Sterner

genom äktenskap blefve förenad med min älskade brorsdotter

Itepresmicmlm. -s»

Augusta von Spalden. Skulle hinder emot detta äktenskap

möta å hennes sida — jag är Öfvertygad att det icke sker &

hans — vare sig al motvilja eller någon férut ingången

förbindelse, så kommer det oaktedt Konstantin Sterner att, med

förstnärada undantag, blifva min ensamme arftagare. Umdev

sådana omständigheter är min önskan, hvars uppfyllande dock

må bero af honom sjelf, att han till Augusta von Spaldens

förmån afstår något mindre belopp utaf arfvot”.......

Några ytterligare förordnanden jemte testators och

vittnens underskrifter slutade handlingen.

" ”O, gud,” suckade Augusta, ”är jag då nu åter bestämd

att blifva ett offer för andras val!”

”Var ick« tokig, barn!” utropade herr von Spalden och

stirrado på testamentet, liksom han fruktat att allt var ett

gyckel af hans inbillning. ”Offer — hvad täcker du på —

offer . . . har man hört maken ! Jag säger dig, det är en stor,

en oerhörd lycka . . . den saken talar för sig sjelf, Augusta!

1 guds namn, gif hit min frack, .... jag måste genast gå till

borgmästaren.”

”Hvad ser jag, mitt barn, tårar?” yttrade den

öfverlyck-liga modern, under det hon ur väggskåpet framtog sin mans

svarta frack. . . . ”Men låt oss höra,’’ tilläde hon och hängde

fracken på stolskarmen, ”hvad bvofvet till dig innehåller.”

Augusta bröt det på elegant papier d’amour skrifna

bref-vet och läflte: \

”Min nådiga fröken!

Bifogade alskrift, af er aflidne farbroders testamente

torde rättfärdiga de> djerfva steg, jag härmed våga?, att, ehuru

fullkomligt oWMfcdn uppvakta er ^d detta bref; wm dfc vi

båda han$ tväppe månader f$re sin död yttrade önska»

i afse<*nde på en äktenskaplig förbindelse emellan oss, har jag

ansatt mig icke böra lemna er i ovisshet om mina, tänkesätt.

Mitt hjerta har bittijls varit fritt samt helt och hållet,

obero-en4e af den allmakt, som tillskrifves kärleken, men det är

der-före icke kallt och känslolöst. Det kan ni sjelf sluta deraf

att jag icke allenast utan all motvilja* utan äfven med verklig

längtan emotser det ögonblick, då jag får se och lära

personligen känna den, som min aflidne vän så innerligt önskade

måtte blifva mjn , lqd9§gariopa genom lifvet. Denna tidpunkt,

hoppas jag, skall inträffa högst fyra månader härefter.1»

Som emellertid min kusin och synnerligen värderade vän

ryttmäataren Alexander Konstantin 9ternev i dteasa dagar

reser till Svergft, har jag velat begagna tillfället att med

honom sanda mitt porträtt/ och uttbector mig som en

ynnest att ni titehtes haft»» de» godheten genom honom sända

mig ert eget tillbak». Skalfe, någotf hinder fér en förbindelse

emellan o se redaa frrmasi, öwskar jag att ni med underrättelsen

h&retn vänder er titf min kusin* äfvensom i hvarje arrnat mig

rörande åm ne, ai hvad beskaffenhet dw vara mff. Han eger

mitt oinskränkta fövtroende, oeh aHt bvad som af honom

gö-ren och beslutest är lika gillande som om jag personligen

varit på. stället, ty han förteställer min person icke allfenast i de

angelägenheter, hvilka fér min »kuH nu föra honom till

fäderneslandet, utan ecfc i allt, som står i beröring med det.

besynnerliga förhåU*nde, hrari er farbrors testamente ställt oss"

tiU hvarandra»

I af vaktaa på den efterlängtade tidpunkt, som för mig4

tiU edva* fftttem, tecknar jag med högaktning er ödmjuke

tift-bedpre

Konstantin Sterner.”

:,Det år han, det är bestämdt han — ja, det är ju klart

som dagen!” ropade- frw von Spa)#ten den ema gången efter

den andra. ”Det slår >1# på» håret.. . Låt mig se, huru var

det) nu igen V A. K. Sterner, det betyder Altexandfer

Konstantin, derom är intet tvifvel. . . , Men, min gud, bvad skall han

tätakaioni oss !"? fortsatte bo» i en sönderslitande ton och slog

hän-derna ttilfenm mans al bestértning.

”Hvilken’ han? Hvnd är det som är klart? Hvem skal?

tänka något?‘ frågade postmep^ktoren förundrad^.

”Kors, huru do kan fråga! Ryttmästaren Sterner, vet jag,

som försträckte mig penningarna till Itfsen af brefvet.. . . Men,

det är sant, jag har ej hunnit tala derom ännu/’

”Sterner!” ropade far och" dotter p& en gåhg. ”Huru

hänger det tillsamman ? Sanrierligem, mwi gumma,” sade

post?-inspektorcii leende, ”fruktar jag icke att allt detta har gjort,

dig yr i hufvudefc ’

”Nå, det kunde ej vara att undra* öfver,” svarade hans

fru* ”men saken eger dock sia fulla riktighet.”’

f Hon berättade nu sina äfventyr på morgonen, främlingens

välvilliga handlingssätt och höll just på att upprepa hans si-sta ord: "Vi träffas väl igen,” då en knackning pä dörren

tillkännagaf att n&gon ville slippa in. Ett sakta: ”Gud sig

nådeligen förbarma, der ha vi honom!” ljöd pianissimo, men i

korus från hela familjens läppar. Augusta var i två hopp

inne i sin kammare, och frun grep hastigare än tanken efter

lös-lockarne och negligén, hvilken senare hängde på

fönsterkroken. Postinspektoren sträfvade, under ideliga ryggkrökningar

och de förskräckligaste svängningar med armarne, att få utbytt

nattrocken mot fracken, men då hvar och en känner, å ena sidan,

att alla brådskande företag vanligen misslyckas och, å den andra,

huru litet rådrum det gifves mellan knackningen på en dörr

och vridningen på låset samt att öppnandet vanligen

omedelbart följer derpå, så bör det icke väcka förundran att, oaktadt

det goda äkta folkets ansträngningar, postinspektoren likväl ej

hann längre än att lyckligt träda högra armen emellan fodret

på sin bristfälliga högtidsrock, medan den andra ännu satt

qvar i nattrocken, hvilken med ålderdomens vanliga envishet

trotsade alla ruskningar — frun åter med mössan öfver ena

örat och alla lockarne midt i pannan — då den tråkiga

dörren knarrande på sina rostiga gångjern, gick upp och väl icke

Sterner, men, hvad som ingalunda var bättre, hans betjent

inträdde.

Denne, en af betjentskapets förnämste eleganter, såg sig

föraktligt omkring, ställde sig med kroppen hvilande på högra

benet, under det han med ett ridspö behagligt hviftade mot

den blanka stöfveln på det venstra, samt yttrade vårdslöst med

en af dessa halfva bugningar åt sidan, dem han ansåg för

tillfället passande: ”Min herre, ryttmästare Sterner, nyligen

anländ från Hamburg, der vi uppehållit oss någon tid, låter

fråga när han får hafva äran göra herrskapet sin uppvaktning.”

Postinspektoren, rodnande lika mycket af förargelse

öfver den belägenhet, hvari han befann sig, som af

ansträngningen med rocken, vände sig nu om, sedan han under en tyst

förbannelse gjort sig af med b&da sina gamla trotjenare, samt

yttrade med så mycken värdighet han under så fatta

omständigheter kunde inlägga i sina ord: ”Jag tackar ryttmästare

Sterner förbindligast, men utbeder mig att på eftermiddagen

först få göra honom mitt besök.”

Som det tycktes, icke litet förundrad öfver detta svar,

aflägsnade sig betjenten.

”Men, min söta vän,” började fru von Spalden, sedan man

något återhemtat sig ifrån den föregående ångestfulla stunden,

”vi kunna likväl ej neka att taga emot honom.”

"Men, min söta vän,” härmade postinspektoren sin fru,

*är detta ett rum, der familjen von Spalden kan emottaga

representanten för en friare med 60,000 mark hamburger banko ?”

*Kors, min gubbe, du glömmer ju att ryttmästaren

Sterner ganska väl känner våra omständigheter. Händelsen på

postkontoret visade honom att vår ekonomiska ställning

påkallar afiägsnand» af alla kostsamma anordningar för hans

emottagande.”

”Fördömdt l” mumlad o postinspektoren.

”Kan numera icke hjelpas l” svarade frun. Och en

hemlig rådplägning öppnades om lämpligaste sättet att emottaga det

främmande sändebudet. Men postinspektoren, som aldrig

hyste särdeles förtroende till fruntimmers omdömen, hvarken i

detta eiler andra afseenden, lemnade dem snart, stoppade de

ypperliga handlingarne i fickan och begaf sig på väg till

stadens styresman. För några timmar sedan skulle icke någon

hafva förmått honom dertill, men huru mycket hade icke

sedermera förändrat sig! Hans raska betydelsefulla gång utåt

gatan antydde en man, som stod på egen botten. Det visade

sig ock för hvar och en, som genom fönstret åskAdade hans

figur och hållning. Han gick rak som en grenadier och höll

hufvudet lika styft och stolt som i fordna dagar.

”Jag svär på att postinspektoren haft angenäma drömmar

i natt om rika arf och vinster på lotteriet!” hviskades

öfverallt bakom jalusierna.

Sedan han meddelat borgmästaren morgonens vigtiga

nyheter och denne genomläst alla handlingarne, skakade han

postinspektorens hand med mycken värma och sade: ”Gratulerar

bror af allt hjerta och hoppas vi förblifva vänner hädanefter

som hittills! Men ombudet måste bror emottaga.”

*

5.

Representanten.

Men vet att äfven flera minärt krafter

Bo i v<*r b?HL, förnuftet underlagda . .

Bland, dessa råder xtarkatt fantasien.

OxF.NSTJ&IfcKA.

På stadens första värdshus, i rummet 11:0 2 till höger om

stora trappan, satt ryttmäst&ren Alexander Konstantin Sterner

framför ett bord. botäckt med bref och handlingar. Som vi

en gång förut haft tillfälle att framställa honom för v&ra

läsare hos fru T—- i Stockholm *) och senast på postkontoret,

behöfva vi i afseende å hans yttre blott tillägga det han

numera utbytt den besynnerliga resdrägten mot en modern, fin,

olivgrön bonjur, hvilken. om möjligt, ännu fördelaktigare

framställde hans resliga, men likväl smidiga och utmärkt

behagliga växt. Kyttmästaren syntes påtagligen hafva sina sinuen mera

fästado vid ljudet från gatan än på de framför honom liggande

papperen. Tid efter annan lyssnade han uppmärksamt, steg

sluit-ligen upp, gick till fönstret, öppnade detsamma, oaktadt den

stränga kölden, och blef stående några minuter i en menniskas

ställning, som med den mest spända otålighet väntar på någon.

Hastigt slog han igen fönstret, fattade en bok, hvilken låg på

fönsterkarmen, och med en persons lugna hållning, hvars sinne

aldrig blifvit rubbadt ur den vanliga jemnvigten, satte han sig

på soffan och läste eller låtsade läsa med en sådan ifver att

hans betjent hostat två och skrapat med foten tre gånger,

innan han såg upp och med den likgiltigaste ton i verlden

frågade: ”Nå, Westerlind, när kan man taga emot mig?”

”Det kan jag verkligen icke säga!’’ svarade betjenten med

en tvetydig dragning på munnen. ”Hvarken hos eller på

herrskapet såg det ut som de åstundat något besök/*

’ Slyngel,” yttrade ryttmästafen, och en vredgad blick

träffade betjenten, ”jag tycker icke om obehöriga anmärkningar!

*) Se Waldemar Klein, stid 141.

Lägg det på minnet för framtiden och berätta kort, mén

tydligt hvad svar du fick.”

Westerlind rätade sig ftågot samt upprepade post

inspektörens egna ord: ”Jag tackår ryttmäfeforén Sterner

förbindligast, men utbeder mig ätt på eftermiddagen först få göra

honom mitt besök.”

”Det är godt. det är ganska artigt af herr von Spalden!”

yttrade ryttmästaren vårdslöst, under det han medvetslöst så

småningom plockade sönder titelbladet på den nya bok, som

värdén, traktör Teifer, med vanlig uppmärksamhet för sina

gästers nöje och uppbyggelse lagt i rutnmet och hvilken innehöll

eti alldeles ny afhandling ötn boskapsskötseln.

”Hör, Westerlind, såg du annars icke någon af familjen?”

frågade han vidare.

”Ingen, utom ett äldre fruntimmer, med ganska

besynnerliga lockar i pannan . . . jasÄ. förlåt mig .... och som

förmodligen var frun i huset.”

”Du kan gå nu. Såg till att jag får middag precist

klockan H l"

Bötjenten var redan i dörren, då hans herre ropade

honom tillbaka. ”Du skall gå ut i staden och höra åt om ett

rum för mig på längre tid, hvilket under mina resor från och

till staden står för min räkning. Jag tycker icke om att bo

på värdshus, och som jag har många angelägenheter att

uppgöra med postinspektor von Spalden, skulle jag önska,

begriper du, Westerlind, för beqvämlighets skull att du kunde skaf>

fa mig ett, som Hgger midtemot hans boning. Priset ser jag

icke på. Förstår du?”

”Fullkomligt,’9 svarade Westerlind, ”men jag fruktar att

icke kurina til) nöjes uträtta herr ryttmästarens befallning,

etne-d&b herrskapet von Späfdetts boning är belägen i en gränd,

hvars invårtare troligen icke hafva några rum att upplåta.”

Efter ett Ögonblicks eftershtnåbde yttrade Sterner :

nWe-stetlind, d« måste beflita dig om att uppfylla min öhskan.

Vid Igåtan, hvafs bbkgårdftr ligga mot nåmde gränd, tö*de du

lyckas träffa någon passande lokal. ... Se der har du en

riksdaler att muntra dig med, när du kommer tillbaka.”

Rytt-tndétatén vinkade med handen till afträde, och Westerlind

mumlade för sig sjelf, uhder det han giék utför trapporna:

”Det är lätt begripet — det faller åf sjelf att ett sådån her-re ic^e vill låta någon märka att han umgås med sådant

skräpfolk.”

Så snart dörren var igenlåst, kastade Sterner boken långt

ifrån sig, mätte golfvet med stora steg, hvislade en melodi ur

Fra Diavolo, hvilken stundom afbröts af ett: ”Fördömdt —

idel högmod . . . dåliga tecken,” och så vidare.

Klockan 5 anmäldes postinspektor von Spalden. ”Han

är välkommen!” yttrade ryttmästaren till värdshusgossen och

gick emot vår gode postinspektor, som inträdde i rummet, väl

rakad och putsad, och den svarta fracken borstad med utmärkt

skicklighet. Under ilerfaldiga bugningar och artigheter

beklagade postinspektoren att han för närvarande icke, med

bästa vilja, sett sig i stånd att emottaga sin ärade tillämnade

gäst, men att han innan kort hoppades se sig i tillfälle dertill.

’’Ah, bevars,” svarade Sterner med ett vänligt leende,

”besinna, min bäste herr von Spalden, att jag endast

föreställer er dotters friare — för mig behöfves således alldeles icke

något krus. Jag för jnin del sätter icke det ringaste värde

derpå, och min kusin Konstantin gör det sannerligen lika litet."

”Ni är alltför god, herr ryttmästare, men tillåt mig

försäkra er om omöjligheten att i min närvarande bostad kunna

emottaga er i hvilken egenskap som helst. Morgonens

händelse,” stammade postinspektoren brydd, ”har upplyst er om

huru våra aktier stå, och efter hvad min hustru berättat

mig”.. . . han hostade, hans stolthet led synbart. "*Kort sagdt,

ryttmästare Sterner, vi stå redan i stor förbindelse hos er.”

”1 sådant fall,” yttrade ryttmästaren, som ej låtsade

haf-va hört slutet af postinspektorens tal, ”lärer jag få resa

härifrån med oförrättad t ärende, ty jag har lofvat min kusin att

sjelf öfverlemna porträttet, sjelf se och tala med fröken.”

Detta hade herr von Spalden för ingen del åsyftat. Han

hade blott velat höra sig före huruvida icke representantens

emottagande kunde uppskjutas, tilldess han hunnit anskaffa sig

en annan med hans nuvarande vilkor mera öfverensstämmande

bostad; men då han erfor ryttmästarens föresats och icke

gerna kunde begära att sjelf få öfverlemna porträttet, beslöt

han att vidblifva den öfverenskommelse, han gjort med sin

hustru, att inbjuda ryttmästaren till påföljande eftermiddag.

Efter detta beslut började han: ”Om ni då, herr ryttmästare,

verkligen är så fördomsfri att ni icke vill se huru illa vi för

närvarande bo och huru klent ni kan blifva betjenad, så skullejag och min familj anse som en stor heder, om ni i morgon

eftermiddag ville göra oss den äran.”

”Nå det gläder mig,” genmälde Sterner, ”att

postinpekto-ren täckes låta denna i min tanke verkligen falska blygsamhet

fara — men, om jag får bedja, intet besvär för min skull,

icke det ringaste, om herr postinspektoren sätter något värde

på att återse mig.”

Postinspektoren hade alltför ger na velat framställa

åtskilliga frågor, såsom till exempel hvilka de tjenster kunnat vara,

hvarför den i testamentet omnämde Sterner så högligen

prisades, hvilka anledningar som förorsakat dennes och Rudolfs,

för den senares arfvingar så menliga sammanträffande, m. m.,

men han kände att de beklagligen måste uppskjutas, ty med

all sin öppenhjertlighet och sitt behagliga väsende hade dock

ryttmästaren någonting, som i den grad befallde aktning, att

postinspektoren icke nu genast kunde göra frågor, hvilka

förutsatte en längre och förtroligare bekantskap. Han tog afsked

och gick.

Sedan han aflägsnat sig, började Sterner åter sin

vandring på golfvet, hvilken icke af bröts förrän Westerlind

inträdde samt underrättade ryttmästaren att han lyckats anskaffa det

önskade rummet, hvilket stod färdigt till inflyttning denna

afton, ifall så åstundades.

*

6.

Musikalisk soaré. Ett kallt bad.

Våt som en kaja.

Gammalt ordsfrIk.

Medan postinspektoren gjorde sitt besök hos ryttmästaren,

voro" hans fruntimmer sysselsatta med icke mindre vigtiga

saker. Fru von Spalden tog sin dotter till råds öfver den

ganska maktpåliggande frågan huru man skulle bete sig för att

till påföljande aflonen få i ordning en för tillfället passande

måltid — ”ty, ser du, kära barn, det skulle annars se

alltför illa ut!’ menade modern.

”Gudskelof,” yttrade Augusta, ”att borgmästaren bistod

pappa med penningar — då blir det. väl lätt att uppgöri den

saken.”

”Men, min gud,” suckade modern, di hon såg sig

omkring i rummet, och skakade på hufvudet, ”här är verkligen

bra skralt! Det kan ändå ieke bjelpas, ty jag är säker att

han kommer. Du skall emellertid sätta upp rena gardiner,

mitt barn, och städa upp så godt det låter sig göra!”

vAh, jag är viss, mamma lilla,’’ svarade Augusta, ”att

den, som redan visat sig vara en sådan vän, säkerligen icke

ser på huru vi bo, blott vi taga vät emot honom och hafva

något att bjuda, som ej skämmor ut vår kokkonst.”

"Ja, ser du, barn, det är just det jag som mest

funderar på, och det kan väl, som sagd t är, låta sig göra, när vi

ha penningar: men en artikel, som är alldeles oumbärlig ser

jag nästan ingen utväg att erhålla, och det är vildt.”

Ja, det blir betänkligt nog!” menade Augusta. ’ Här

äro så många uppköpare att vi väl knappast i sådan hast

kunna påräkna något! *

"Vildt måste vi nödvändigt ha: den saker» är redan

af-gjord, och jag tror mig äfven hafva uttänkt ett sätt. att

erhålla det. Dn går nemligen i morgon bittida utom staden

till Per Nilsson, hvilken i bättre dagar tjonade hos oss och

alltid varit en förträfflig skytt. För din skull gör han allt,

och kommer du sjelf, ansvarar jag för att du får, ifall han

har något hemma, och har han icke, skaffar han innan

aftonen, såvida det finnes inom två mils omkrets. Vill du det,

kära Augusta V Om du går utefter älfven. är det mycket gent,

och en promenad på isen kunde för dig vara både nyttig och

angenäm.” "

”Jag skall visst gå, mamma lilla, och göra mitt bästa!**

svarade den alltid tjenstaktiga och vänliga Augusta.

Nu inträdde postinspektorefi, omtalade sitt besök samt

de förmånliga tankar Sterner ingifvit honom. ”Det är just

en kärnkarl, denne Sterner — hvad bör icke då srftagaren

sjelf vara, då han begagnar ett sådant ombud.**

Nu talades mycket emellan postinspektoten och hans fru,

mycket begrundades, gissades och undrades, och sent om

aftonen af denna händelserika dag gick det lyckliga äkta paret

till hvila med tacksamma hjertan ofch glada förhoppningar.Med blandade känslor af fröjd och vemod inträdde

Augusta i sin- liUa kammare. .Det första föremål, som föll

henne i ögonen, vät ben nes piano, hvilket hade sin plats

midt-emot det enda fönster, som upplyste denna klosteråika celL I

hennes tyoke var det ej den minsta bland dagens lyckliga

hän-delser att hon fått behålla sitt kära instrument. Huru mången

lång och smärtsam afton, då hennes minne sväfvat i det

förflutna och frammanat de ljusa bilderna från barndomen oeh

tidigare ungdom, eller då hennes tankar dröjt vid det

närvarande, då hon 8ett sig öfvergifven af jetnnåriga väninnor

samt till och med känt ett slags saknad öfver förlusten af de

^ärilar, hvilka fordom fladdrat omkring henne, men na lemnat

den undangömda blomman — huru ofta hade icke då

instrumentet varit hennes enda nöje och förströelse, ty hennes

faders ypperliga boksamling hade vandrat samma våg som hans

öl-riga egendom. Nu, i den lugha, glada känslan att

omständigheterna ieke mera kräfde detta off

kärlek, satte hon den ene af de två stolar, »om funnos i rummet,

framför sitt piano, öppnade det och slog några ackorden.

Augusta von Spaldens ovanliga musikaliska anlag hade

blifvit sorgfälligt utbildade, och hennes milda, klangfulla och

böjliga röst hade något obcskrifligt hänförande. fifter en

stund började hon en af sina älsklingssånger. De stilla,

heirr-liga tonerna i den tysta aftonstunden upphöjde hennes själ:

hon spelade och sjöng med en djup känslas hela ingifveise.

Då föreföll det henne som liksom hade några främmande

toner sällsamt blandat sig med hennes. Hon lät de små fina

flagrarne hvila på tangenterna och lyssnade med sp&nd

uppmärksamhet. Allt var tyst — hon trodde att det varit ett

foster af hennes upprörda inbillning och började en ny sång,

och nu hörde hon tydligt de c^jupa fylliga tonerna af en

manlig röst ackompanjera sin egen. Detta kunde icke vara

inbillning — men hvarifrån komtno de? Hos deras granne,

guldsmeden, fans ingen» som kunde misstänkas för ett sådant

gal&nteri. Nyfiken gick Augusta till fönstret, men tog bestört

ett steg tillbaka, då han i ett fönster midtemot såg en hög

manlig gestalt, upplyst af det klara månskenet. Den

främmande gjorde en lätt bugning och försvann.

Hon skyndade att nedfälla rullgardinen, hvilket hon ofta

glömde, af den orsak att rummet låg åt deras grannes

bakgård och hon visste att i guldsmedens söndagsrum inga ny-fikna blickar bespejade henne. Förundrad öfver hvad hon

sett och hört, igenlade bon locket på sitt piano* drog stoldn

till kakelugnen och började ordna de kringirrande tankarna.

Den obekante »ångaren, ryttmästaren Sterner, sådan hon

föreställt sig honom, då han på postkontoret bjöd modern sin hjelp,

och den hamburgske friaren, sväfvade för hennes inbillning i

det magiskt dunkla sken, som fantasien alltid lånar föremålen.

"Om det redan vore i morgon V* framsuckade den qvinliga

nyfikenheten. ”Jag får då se originalet till den ene och

porträttet till den andre. . . . Men hvem i all verlden kan

guldsmedens gäst vara?”

Efter en uppfriskande sömn stod Augusta följande

morgon klockan 9 färdig att anträda sin vandring öfver isen till

Per Nilsson. Klädd i en nätt och väl stoppad

cirkassiens-kapott, en ljusröd sidenbahytt Öfver det ljusbruna täckt

ordnade håret och öfver denna kastad en stor svart slöja, tog

hon vägen åt den uppkörda älfven.....Hon var redan på

hemfärden, och att hennes ärende lyckats syntes deraf att Per

Nilssons lnrfviga pojke följde efter med en orre och en hare

kastade öfver axeln. Lätt och glad ilade Augusta framåt, då

hon fick höra ett häftigt rop bakom sig, och då hon hastigt

vände sig om, såg hon en kullstjelpt släde, från hvilken

hästen slitit sig och nu i fullt sken sträckte emot henne.

Älfven var smal. och hennes belägenhet i hög grad farlig. Hon

sprang det snabbaste hon förmådde åt högra sidan, utan att se

eller höra. BÅt venster, åt venster!" ljöd en röst längre ned

ifrån älfven, der några unga herrar roade sig med

skridskoåkning. Men betagen af fruntimmers vanliga förskräckelse vid

dylika tillfälen, lät hon varningen bortdö ohörd, och hennes

lopp hejdades icke förrän hon plötslisrt till hälften for ned i

en liten vak, som blifvit upphuggen nära stranden.

Vår stackars hjeltinna ejorde fåfänga försök att komma

upp på den slippriga iskanten och var nära att uppgifva sina

bemödanden, innan de skrikande menniskorna hunno fram —

så hade förskräckelsen förlamat och kölden genomisat de

späda lemmarne — då en kraftfull arm fattade henne om lifvet,

upplyftade och bar henne den korta återstoden af vägen till

staden. Hon såg upp på sin räddare, men tillslöt åter

ögonen, ty hon tyckte sig igenkänna sin granne hos guldsmeden.

^Frukta icke!v bad han mildt uppmuntrande. ÄSå snart

vi uppnå den första stugan, skall jag förskaffa er en merapassande hjelp”. Han höll ord. Di de kommit under tak

och han lagt sin börda på en säng, hvilken husets

hjelpsam-ma inv&narinna anvisat, skyndade han bort, utan att göra en

enda fråga.

Ett bud afgick genast till postinspektorens med

underrättelse om händelsen, och i den grufligaste oro anlände hastigt

den moderliga vännen med torra kläder. Utom den snart

Öf-vergående förskräckelsen, befann sig Augusta, pris vare

hennes goda natur, fullkomligt väl efter sitt kalla bad. Både

hon och modern undrade förgäfves hvem de hade att tacka för

denna verksamma hjelp ur en icke obetydlig fara. De kunde

dock icke få någon ledning för sina gissningar och skyndade

således hem, Augusta för att hvila några timmar och fru von

Spalden för att börja anordningarna till aftonen............

Det var nära full skymning, då den väntade gästen

anlände, Herr ryttmästaren känner redan min hustru!” sade

postinspektoren ”Detta är min dotter. . . . Augusta, mitt barn,

du ser här din ädle fästmans ombud, ryttmästare Sterner.”

Det var en lycka för Augusta att det omgifvande

mörkret dolde hennes förvirring och den djupa rodnad, som

färgade hennes kinder, då det vid främlingens första ord blef

henne klart att sångaren, hennes räddare och Sterner voro en och

aamma person. I den första egenskapen låtsade hon väl icke

känna igen honom, men med blygsam vältalighet tackade hon

honom för den kraftiga hjelp, som hon vid förmiddagens

obehagliga äfventyr erhållit. .. ”Men tillåt mig fråga, herr

rytt-mästare, hvilken lycklig tillfällighet i så lagom tid förde er

till stället slutade hon.

”Jag njöt af mitt favoritnöje skridskolöpning, då jag med

förskräckelse varseblef den fara, hvari ni sväfvade. Jag ro*

pade flera gånger för att föra er åt andra sidan, men

olyckligtvis kunde ni icke höra mig förrän det var för sent. Jag

var då så nära att jag alltför lätt köpte mig den lyckan att

vara er till tjenst.”

”Det ser verkligen ut som ödet förde herr ryttmästaren

i vår väg, hvar gång bekymmer och fara äro på färde!” sade

postinspektoren med förbindUg ton och skakade haas hand.

”Vi stå redan i så stor skuld hos er att den aldrig kan

af-betalas.”

”Icke ett" orå der om, jag her!” svarade Sterner. ”Låt

os» hellre tala om de angelägenheter, som fört mig hit.”

Augusta intr&dde na med "ljusen, oob ryttmästareri

uppdrog något or sin bröstficka, hvarmed ban nalkades henne.

*

7.

Porträttet.

Härdad och öfvad i den stolta konsten

att dölja sina sinnesrörelser.

Bulwek.

”Tillåt mig!,” sade Sterner, i det ban räckte henne

porträttet, ”tilWt mig att lemna er bilden af mrn kusin

Konstantin Sterner, er obekante tillbedjare !n

Förlägen och darrande emottog hon den och höll den

emot ljuset. Hennes blick p& porträttet förrådde dock icke

hälften så spänd sinnesrörelse som den, hvarmed öfverbringaren

af detsamma betraktade henne. En dödstystnad herrskade i

rummet Postinspektoren och hans fru hade dtargit sig

tillbaka- till andra ändan af kammaren.

Dragen, som- från bilden^ logo mot Augusta, voro utmärkt

blida. De hade ett iriskt uttryck, men, inneburo icke något

högt och aktnktgsbjudande. En själfull godhet lifvade de kla*

ra blå ögonen, kindernas purpur talade om belsa och kring

de fulla läpparne spelade ett intagande léende. KortligenJ

det var ett vanligt vackert yriglingaansigte, ett sådant hvaraf

exemplaren kunna räknas1 i hundtadetal.

”Nå, hvad tycker ni, mm nådiga?” frågade Sterner med

en lätt anstrykning af otåUghet i ton och åtbörder.

”Ansigtet är något qvmligt — ban måste vara mycket

ung?

"Nigra oeh1 tjugu år, så1 der bortftt!” svarade Sterner.

”Jag förmodar att detta vinner ert bifall!”

”Sanningsenligt kan jag ieke säga att så förhåller sig.

Upptag dat ej- illa, men det förefaller mig som om dessa fina

drag icke äro egnade att ingifva den allvarliga känsla af"ftrH-"

k«M»Iig aktning, trvarförutan det är mig omöjligt att tänka mig

tillvaron af ert ömtnar* känsla.*’ 1 **

Den, som skall halva den lyckan att vinna fröken ven

Spaldens tycke, måste visst icke uppträda i vår vanliga

materiella form!" svarade Sterner med ett så tvetydigt teende

att det var svårt att utröna om det h&rfiöt från

tillfredsställelse eller förtrytelse öfver Augustas yttrande.

" Ni misstager er mycket, herr ryttmästare,” fortfor

Augusta, ”om ni tror mig vara en af dessa sentimentala

lafon-tainska romanbjeltiBnor, hvilka bi)da sina idealer af luft och

anse omöjligt att finna de egenskaper, som de önska faos sina

blifvande makar, annorstädes än hos Hha fantastiska väsenden

som de sjeifva. Till denna klass bör icke jag, och bevare

mig Gud från att få en sådan narr tilL man!’

Augusta yttrade detta med et/t uttryck, som icke lemnade

något tvifvel dero» att hon var öfvertygad om sanningen af

hvad hon sagt, och tillika med en så oefterhärmlig liflighet

att Sterner, öfver farars manliga drag en stark rodnad flammade,

med en artig bugning försäkrade sig vara öfvertygad. "Men

icke desto mindre,” fortfor han efter några ögonblicks tystnad,

”raiste de anspråk ej vara så obetydliga, hvilka icke kunna

motsvaras af detta* — han pekade härvid leende på

porträttet — ”helat då man dermed (förlåt att jag nämner detta)

förenar denl icke obehagliga föres* i) hvin gen om egandet af

(VO^OOO mark hamburger banko.”

I

‘och lör att begagna edra egna ordy att jag sjelf är bildad

af för litet materielt ämne, att känna inflytelsen af guldets

väj?de vid bedömmandet af dms, som kan komma att utgöra

ajidra hälften af mitt väsende. Detta borde jag kanhända icke

yttra, men er her» kusin kar sjelf uppmanat mig till

uppriktighet. Jag vågar sålede& olövstäldt tillkännage att såvida

jagi i detta afseende sj*lf får råda, skall det blifva mannens

v&rde, och ej de med testameotet förenade vilkoren, som skalt

af gör a vårt öde.”

Nu tyckte postinapektoren och hans fru att det blef bög

tkl att blandsa sig) i samtalet. ”Jag hoppas," sade herr von

Spaiden, i det han skickade sin dotter en sträng blick, ”att

ryttmästare Sterner hört omtalas flickors gamla vana att

pre-ludiera, innan de komma till temat.”

Fru mamma tog porträttet och kunde ej nog berömma den

unge intagande mannen. Samtalet blef allmänt, och Sterner

berättade under lopnet af aftonen huru hans kusin, i följd afnågra familjförhållanden, för tre k fyra år »edan gjort en resa

till Amerika, der han under en färd inåt landet blifvit bekant

med Rudolf von Spalden. ’En närmare vänskap hade

uppstått dem emellan, grundad på ömsesidig aktning och

förtroende, oaktadt skilnaden i år. Som landsmän låg det ett

eget behag i den lyckan att på deras eget språk meddela

hvarandra sina öden, känslor och åsigter. De reste flera månader

tillsamman, och det vänskapsband, som redan förenade dem,

blef om möjligt ännu fastare tillknutet, då Konstantin vid en

tigerjagt med den ögonskenligaste fara för sitt eget lif räddade

herr von Spaldens. Denne öfvertalade min kusin att några år,

eller så länge det behagade honom, qvardröja i hans sällskap.

De lemnade Förenta Staterna, och herr von Spalden lät

öf-verflytta sin betydliga förmögenhet till Hamburg, der han

nedsatte sig, likväl i den bestämda afsigten att — så snart hans

helsa, hvilken lidit betydligt under hans långa vistande de

föregående åren under den tropiska solen, blifvit förbättrad —*

gemensaait med Konstantin företaga återresan till

fäderneslandet. Denna förhoppning slog fel: hans helsa och krafter

af-togo dagligen, och då han befann sig stå så nära den smala

gränsen mellan tiden och evigheten, upprättade han några

veckor före sin död ett testamente, sådant det nu förefinnes. Jag

sjelf, som vid denna tid reste för mitt nöje, hade af en

händelse den glädjen att träffa min kusin i Hamburg, der jag

qvarblef några månader. Vid min återresa uppdrog han mig

att öfverföra sitt porträtt till det unga fruntimmer, som var

bestämdt till hans följeslagerska genom lifvet, samt att utbedja

mig, så vidt det kunde ske med hennes egen fria vilja,

att erhålla ett sådant af henne, hvarigenom äfven han till en

d$l kunde göra sig en förestäUning om sin okända brud.....

Jag vill emellertid icke,v slöt ryttmästaren. ni afton begära

svar på denna min framställning, då saken är af för mycken

vigt för min kusin att lemna den till ett ögonblickligt

afgö-rande. Om tre veckor, då jag återkommer från Småland och

Skåne, dit jag nu afreser, dels i enskilta angelägenheter, dels

ock för att uppgöra en egendomshandel för min kusin, torde

jag få inhemta svaret.”

Sedan Sterner slutat sin berättelse och de närmare

omständigheterna af sitt uppdrag, intogs aftonmåltiden, och man

åtskildes särdeles nöjda å ömse sidor.Efter slutade hushållsgöromål för aftonen ingick Augusta

i sin lilla kammare, der det första hon företog var att

ned-släppa rullgardinen, hvarunder helt naturligt hennes ögon,

måste riktas, lpot fönstret i guldsmedens gästrum. Der var

fullkomligt mörkt. ”Således måste han hafva flyttat,v var den

klara slutsats, Augusta först drog af denna omständighet, ”eller

ock har han varit sömnig och gått till sängs! *- var den

andra; och med denna föreställning förenade sig, utan att hon

kunde göra sig reda för orsaken, en besynnerlig känsla, ej

olik den man erfar, d& man harmas öfver någonting. Hon

stod en stund med gardinsnöret i handen och låt det tum för

tum sakta glida emellan de täcka fingrarne. Ändtligen kunde

det ej komma längre: rullen hvilade mot fönsterkarmen, och

med en snck släppte hon snöret.

""Det är ändå en bra intagande man, denne äldre

Sterner !* sade hon för sig sjelf och höll hans kusins porträtt

framför ljuset. ”Ack, om denna bild bure de dragen!*

Missnöjd nedlade hon det oskyldiga porträttet i sin syl åd a och

kastade några små nystan och ett nål bref öfver detsamma,

hvarpå hon satte sig till pianot för att som vanligt deraf

hem-ta förströelser.

Knappt hade hon börjat en sång, som öfverensstämde

med hennes vemodiga sinnesstämning; förrän grannens

harmoniska röst åter sammansmälte med hennes. "Ack, han är då

uppe!” h viskade hon gladt öfverraskad. ”Men Gud vare lof

att jag så hastigt ned släppte gardinen — han har icke sett

mig och kan nu omöjligt se hitin.n Hennes finkänslighet ålade

henne likväl att upphöra med sången, och hon gick dröjande

att söka hvila, men för första gången i sin lifstid fann hon

den icke. Hon tänkte åter: ”Hvarföre är det icke han?”

O-upphörligt sväfvade ryttmästarens bild för hennes inbillning —

hon ville icke se den: hon föresatte sig att sofva och

blundade med all makt, men desto klarare och tydligare syntes den.

Alltsammans var mycket illa, men hon visste att hon ej rådde

for det.

Andra och tredje dagame försvunno på samma sätt. Om

aftnarne gjorde Sterner sitt besök hos postinspektoren och

förtrollade till och med de gamla med sipa lifliga och

underhållande samtal. Sedan sällskapet skilts åt och Augusta

uppkommit på sin kammare och hastigt nedslåppt rullgardinen,

Mepretentanien. 3Önskade hon väl gifvä sina känslor luft genom musikens toner,

men en inre röst af hö i! henne härifrän, h varje gäng hon

närmade sig pianot.

Den fjerde dägen om morgonen stod ryttmästaren

resklädd inför fa&iljen.

”Glöm mig ej fröken Augusta!” bad han vid afskedét

med hela det själfulta uttrycket af sin djupa böjliga röét.

Den unga qvinhan teg, men blicken svarade: ”Aldrig!”

Sorgset nedslog fru von 8palden sina ögon möt

snusdosan, och postinspektoren knackade sin pipa härdare än vanligt

emot kakelugnskanten.

En halftimma senare af reste ryttmästaren med diligensen.

*

8.

Fästmön.

Att giftas — ej ett ämne fins

Mer rikt att i maximer drifvas.

Fru Lenngren.

Éet mm, hvartill vi nu förflytta läsaren, var ett stort

med de finaste parisiska tapeter beklädt förmak uti enkefru

astsessorskan Stoltsenbäcks hus i F—.

Yppérliga taflor, nymodiga speglar, dyrbara ljuskronor och

för öfrigfc utsökta möbler vittnade vid första Ögonkastet om

egatiiihans böjölfce för prakt i förening med en förfinad smak.

Midt på golfvet, belagdt med en konstrik mätta, låg én

ung sorgklädd fiickå på knä framför en stor karta, hvilken hon

utbredt detfpå. Höh dt*og méd en synål flera lin ier, dem

hennes öga uppmärksamt följde. Slutligen gjorde hon en liten

prick och sade sorgset : ”"Der är han — ack, huru långt, långt

börta! Och ändå äi* diet ju nästan alls ingen väg/"

Efter éh sturtd ho^rutöade hon kartan och utbredde en

ihindré V&gkarta tiffvetf Sverge. Åfven på denna drog Hon

li-nier med synålen Och räknade en mil, två mil, tre Och en half,

o. 8. v., hvarvid hon grubblande stödde det lilla blonda hufvudet

emot den finn hvita .handen, hvilken strålade af blixtrande

ringar p& hvarje finge*. r

"Hvad i all verlden frar du ,för dig» n*jn sfttu iiick*?"

frågade ett äldre fruntimmer, i negligé och. morgonrock, som just

nu inträdde i rummet ock nalkades den på knä liggande

skönheten! "Jaså,” sade hon och kastade blicken på kartan, "4u

förehar din gamla sysselsättning, pet kunde jpg veta förut

— men hvarföre »kall den i dag sjce på gplfvet ?r

"Solpn bländar mina ögon vid ffmstret!” klagade den

tillfrågade.

VHvarfQre plågar du då dina ögon dermed? Hundrade

gånger har du sett hvar Hamburg ligger och lika m£nga

gånger har jag s#gt dig att du måste Jbafva tålamod tilja tiden

är f&rliden. Låt derföre dessa tråkiga kartor vara!"*

”Ack, min söta tant, om jag hundra, gånger sett hvar

Hamburg ligger, så bör det lika litet förundra er att jag vill

se det den bundracjeförsta som mig $tt för hundradeförata

gången få samma anmärkning. Men nu såg jag endast efter

vägen häremellan och Helsingborg. Jag har räknat miltalet

emellan hvarje gästgjfvaregård och kan icke begripa hvad

ryttmästaren Sterner gör så länge på vägen. Det är nu öfver

fjorton dagar sedap jag i Helsingborgsposten såg honom

upptagen bland ankomne resande*

”Men, kära Henriette,’* fönpa^ade tanten, ”med den

ringaste eftertanke borde du kunna räkna ut att ryttmästare

Ster-ne? trojige-n jcke rest till Hpmburg endast för att h^vpta djn

fästmans porträtt, utan att han efter sin återkomst möjligen

kan hafva egna angelägenheter, hvilka upptaga hans tjd, innan

den tillåter honom att resa hit och stilla din otålighet."*

"Tant är för ledsam med sitt e,yiga moraliserande!”

svarade Henriette med oförställd näbbighet i ton och blick. "Jag

menar dock att ryttmästaren såsom bl*f vande slägting borde

visa litet mera, uppmärksamhet i sitt uppförande."

"Huru mycket mera borde icke då du, lilla Henriette,

erinra dig att , iakttaga detta emot d^n, som genom de närmaste

slägtskapsband r^dau «r förenad med d^g !n,,yttrade tanten i en

lätt förebrående ton.

vFörlåt mig, tanj Elisabet!” bad Henriette flyktigt rör,d.

rMpn,‘* tilläde hon, ’’deqne gternei:^ spm jag nu så mycket

väntar, erinrar qug dupkelt om ep tystorip, dep nå^o.n

berättat, rörande anjedpingqn till hans itfrjkes. resiu f Huru var det?Erinrar tänt sig detta, så var god och prata litet för mig —

tiden går s& obegripligt fort, när den sålunda förkortas.9

Ku kände Henriette denna historia på sina fem fingrar,

men som hon hade förgått sig mot den goda tanten, hvars

svaga sida hon kände, valde hon detta sätt att blidka henne,

väl vetande att gumman alltid blef vid godt lynne, när man

anlitade henites minnesförråd om några historier.

”Jag vill gerna göra dig till nöjes, mitt barn! " började

tanten..* ”Det var om vintern 1829 eller 30. En pålitlig

vän, hvilken just då befann sig i Stockholm, har berättat

alltsammans för mig. Som sagdt är : under denna vinter vistades

en fru von T— i hufvudstaden. Hon gaf vid sin afresa en

afskedsbal, och bland den mängd af gäster, hvilka voro

inbjudna att deltaga i detta nöje, befann sig äfven baron von K—

med sin fru, jemte ryttmästare Sterner, som då var löjtnant

vid s—ska dragonerna. Nu ville verlden veta att Sterner

visade friherrinnan von K— sin vördnad med större framgång

än verlden kunde tåla. Andra rykten sade åter att han blott

var en vän till den unga stolta frun, som ej var aå alldeles

lycklig i sitt äktenskap. Hvad han än var, vän eller älskare,

så kom han att dansa första valsen med henne. Ungdomen,

som aldrig är försigtig, minst i dans, fick här ett varnande

exempel. Fru von K— befann sig illamående, innan hon gick

på balen, men icke desto mindre valsade hon häftigt, och

följden deraf blef en blodstörtning. Hon fick aldrig sin helsa igen

och dog 188*2 i W— under en resa. Ryttmästare von K—

hade emellertid dagen efter balen träffat löjtnant Sterner i ett

sällskap bland en mängd officerare. Ryttmästaren och Sterner

hade förut varit goda vänner, men det grundlösa ryktet hade

uppretat den förre, och oaktad t han verkligen icke hade skäl

att förebrå Sterner något, gjorde ban det nu högt med de

mest förolämpande uttryck. De närvarande sökte väl bilägga

tvisten, men baronen hade ingen måtta i sina ohöfligheter.

Han skymfade Sterner till den yttersta grad och Slöt med en

utmaning. Sterner, ehuru känd för ovanlig skicklighet i

begagnande af vapen utaf alla slag och bland kamraterna utmärkt

för styrka och mod, afslog dock utmaningen. Sterner egde

sina förmäns aktning, sina kamraters vänskap, och ingen

tvif-lade att hans ständigt ådagalagda känsla för det rätta och

alltid yttrade afsky för dueller — som dessutom äro strängt

förbjudna — men icke feghet förmått honom att afslå baronensutmaning. Icke desto mindre fällde fördomens hemliga domstol sitt

utslag emot honom. Han vek ioke från sina grundsatser och var för

stolt att lyssna till en förlikning, hvilken alla så gerna

önskade tillvägabringa. Han anhöll om afsfced och fick det med

titel af ryttmästare, hvarefter han genast begaf sig utrikes.

Sedan har man icke hört af honom, tror jag, } förrän din

Konstantin, såsom han skrifver, träffat honom i Hamburg/’

”Vet tant, jag år rått nyfiken att få se honom/ började

Henriette, ”men endast för det Konstantin så mycket prisat

honom* I öfrigt skulle han gerna för mig få dröja till

Ragnarök med pqrträttet, blott min fästman sjelf ville anlända. . . •

Men,1 för aty komma till något annat, vet tant, jag har ett

bekymmer som öfverväger alla andra. Mamma säger att hon

med de 10,000 riksdaler, onkel Rudolf testamenterat henne, i

förening med hvad hon sjelf eger, äraar återköpa Ulriksdal,

som nu lärer vara apnonseradt till försäljning. Ack, goda tant,

hvad det skulle blifva tråkigt att bo på landet, isynnerhet om

vintrarna P*

”Åh, mitt barn,” svarade tanten, ”när man ärnar gifta

sig, måste man lära sig att anse nöjen för bisaker och icke

för hufvudsaker. Det bör du framför allt bereda dig på.”

”Det gör jag onekligen ganska ogerna!” återtog Henriette

leende. .. ”Men att återkomma till Ulriksdal —- tant har väl

många gånger varit der?”

”Ja, kära barn! Mer än en glad stund har jag tillbragt

der, den tid din salig morfar, majoren, egde det. Min bror

reste då på friarestat, och jag var förlofvad med Gustaf,

äldste sonen i huset. Han dog i kriget 1 788, och dermed” —

här torkade gumman en tår ur sitt öga — ”nedgick min glädjes

sol. . . . Jag har ej sedan velat ingå i äktenskap, ehuru jag

icke saknat anbud, utan har lefvat i dina .föräldrars hus och

hoppas förblifva hos din mor, tilldess Herren kallar mig att

förenas med den hädangångne.”

”Stackars tant Elisabet,” Suckade Henriette, ”det har

varit ett långt, glädjefattigt lif! Bevare mig Gud från ett

sådant. . .. Men, söta tant, hvem kan det vara som går der ?”

Henriette stod vid fönstret» då hon yttrade dessa ord.

”Sannerligen en elegant, ung man! Det måtte väl aldrig vara vår

väntade ryttmästare?”

"Jo, det år visst han!” svarade tanten, som såg öfver

flickans axel. ”Han ser så utländsk ut.”,;Tyst, tysti” ropade bägge på en gåhg och lyssnade med

spänd uppmärksamhet.

Den främmande frågade någon på gatan, om det var

as-sessorskan Stoltsenbäoks hus, och då det besvarades med jar

steg han in. Henriette hade knappast hunnit ordna lockarne

framför spegeln^ då dörren öppnades och den efterlängtade

inträdde. Tant Elisåbet hade genast, ihågkommandé sin mindre

ordnade klädsel, förfogat sig i ett annat rum.

”Har jag den äran att trädfa mamsell Stolt senbäck ?"

frågade med en artig bugning vår gamlé bekante.

,?Ja!” svarade Henriette med en behagfull nigning.

"Ryttmästare Sterner, förmodar jag, min — min fästman

Konstantins kusin

. . och snart äfven er, min nådiga, om jag får den

lyckan att se hans förhoppningar förverkligade !v yttrade Sterner

och förde den vackra Henriettes vackra hand till sina läppar.

”Och jag skulle skatta mig ännu lyckligare, om ni

förskottsvis ansåge kusinskapet oss emellan såsom redan besegladt.”

Må vara, min herr kusin,” yttrade Henriette, jag skall

genast taga vår slägtskap i anspråk för att få besvarade en

mängd frågor. Huru mår Konétfentta? Är han stig lik?

Längtar han mycket hem? Huta Snart Slutar han sina

angelägenheter? Och, för det femte och sista, ni måtte väl

halva porträttet med er?”

vDe första frågorna kan jag besvara titl ert nöje. Han

är frisk, fullkorn likt lik sig, längtar mycket hem och inträffar

om tre eiletf fyra månader härefter.... Men nu kommer sista

punkten."

”Ahf porträttet!” af bröt Henriette. ”Ni måtte väl

aldrig halva förlorat det, ktwin Alexander?”

”Icke just det, mön tyvärr något, som icke är mycket

bättre. Kan ni förlåtb mig, älskvftPda kusin Henriette, om jag

bekänner att jag — glömt det i mitt sehatutt, hvilket ej kom*

mar hit förrän med Konstantin?9

vl sanning,” svarade hon och var nära att utbrista i

tårar, " jag vet icke hnru jag skall kunna nrsäkta en sådan

förseelse! Om ni blott kunde föteställa er huru mycket jag gladt

mig deråt — men hvad är att göra! Saken är ohjelplig: jag

måste således förlåta er.” Hon räckte honom handen till teo*

ken af försoning.”Jag yppskattar fullkomligt värdet *f er gpdhet,n yttrade

ryttmästaren, ”opb år derföre glad att k un oa visa er det jag

icke glömt en apqan artikel, den Konstjuatity skickar sin hulda

fjtetmö.” Han npptpg vid dessa ord ett rödt saffiansfodral,

hvilket han öfv^rjempade till henne.

”0, så förtgussndq! Hvad Konstantin är eqglagod,

ni, min båste kusin ^Mandey, hvad ni är artig, &om ej glömt

dessa herrlighet^r jwte .p,oi$$ttef P Hon höll vid detta

utrop i epa fywdpn ei? (jlyrbar h*lsfcedj^ och i dep andra Gtt part

moderna armband af gul#* l?ep förr^ fastade hoo genast om

halsan, qch Steyper hjelp te heppp; bestålUfimt att påknäppa de

senftre, ^Acfc* så herrligt, så ytterst praktfuUt!” yttrado hon

med glat} beundran, i det hon me4 välbehag betraktade sin

verkligen, intagande figur i spegeln, ”Jag raågte, genast visa

detta för mamn^a... Men, min god, hyad jag är glömsk l”

utropade hon bestörjt. ”Hv*d maiqma $kaU baana mig, då hp»

får veta att jag pr^tat bort en half timma med knsinutaqatt

underrätta henne om eir anko^t 1 Ni blir ju vår gäst till

nwddpgen? Wir mapwna n^ pch n^^Jgtijs Äfvai* jag.”

”Jag skattar mig oändligen lypklig att kunna förena

åt-lydnaden *f er befallning med uppfyllandet af mina egaa

önskningar!*" svarade Sterner med denna utsÖkt$ ton af artighet,

som den bildade verldsmannen vet att aefagÄ, då han talar om

obetydligheter med fruntimmer, hyijkq. knnnft eller ej älska

att föredrag*». grundligare samtal

Med qågr^ hppp v«r Henriette ntom dörj»en.

*

10.

Dotterns moder.

Små försök till skick och sir —

Doux sourinen ändtlig funfien:

Sfiörp pä läppen här och äer

vakastétma i munnen.

Fru LenNeRUN.

Leendet på ryttmästarens. l$pp$r försvin, #å S»art hap

var ens^m, Med nästan wedlidsam blick såg {tan efter den

borttrippande lilla skönheten. ”R&tt söt,” mumlade han för

sig sjelf, ”en liten täck docka, i hvars sällskap man alltför väl

skulle kunna bortjollra några timmar, hvilka ej upptagas af

lifvets allvarligare vårf! Hon år god och öppenhjertig, men

fåfäng och barnslig, ett medelmåttigt ämne till en högst

medelmåttig hustru. Jag önskar att du må blifra lycklig, min

kära Konstantin! Men vore jag du, här sökte jag icke lyckan.

Kanhända att jag också, med mina Öfverspända fordringar,

aldrig finner en qvinna, som förverkligar mina drömmar om

äktenskaplig sällhet — återbilden af mitt ideal finnés kanhända

blott i mra egen fantasi. Hvilken &r den qvinna som, med

fullkomlig frånvaro af all sjelfviakhet, all Härd, all

egensinnig-bet, all nyckfullhet, hängifver sig till mannen, som endast i ho

-nom ser den skattkammare, der hon nedlägger den sanna,

rena qvinlighetens outtömliga rikedom af lifvets ädlare

njutningar och i lika mått med honom äfven vill dela dess smärtor, som

aldrig känt; aldrig älskat denna småaktiga fåfänga, hvilken fröjdar

sig åt det tomma glitter, som närer den? Fåfänga, fåfänga, du

utgör profvet för qvinnan! Huru månget ädelt hjerta har ej i dig

funnit sitt förderf, huru mången dygd sin graf!’’

Som ryttmästaren fick en stund att vara ensam, fortsatte

han sin tankegång:

”Denna unga qvinna, som nyss lemnade mig, huru lätt

borttorkades icke tårarne, huru fullkomligt stillades icke

smärtan öfver förlusten af den älskades bild genom det

förtrollande behaget af ett armband och en halskedja, särdeles när hon

beundrande log mot sin täcka bild i spegeln! Nej, en sådan

gärd åt fåfängan år för mycket! Stackars Konstantin, du är

lycklig, så länge du är blind, men jag beklagar dig, när du

en gång får öppna ögon! Det finnes dock en qvinna, som

kanhända liknar det utkast, min svärmande inbillning uppgjort

af den, som skulle kunna vinna min obegränsade kärlek och

förverkliga mina drömmar om sällhet, en juvel, som troligen

består profvet för äkthet. Ja, denna Augusta”. . . . Här

tystnade Sterner — en suck slutade meningen.

Just då han var sysselsatt att ackompanjera sina tankar

med en ifrig tr amning på fönsterrutan, återkom Henriette, åtföljd

af sin mor.

Fru Stoltsenbäck var ett fruntimmer af verld: Detta

utgjorde åtminstone en trosartikel i den goda staden F—. Hon

ansågs icke allenast egä ett öfvermått af förstånd och smak,utan, hvilket befans långt vigtigare, hon gällde ock för ett

mönster i konsten att antaga denna förnäma, vårdslösa hållning

och uppsyn, som år så förtjusande och hvars efterh&rmning

qvalde de öfriga fniarne. Hennes sätt att belsa vid inträdet

i ett ram ansågs makalöst och anfördes af alla äkta män såsom

mönster för deras fruar samt af alla mödrar för deras döttrar.

Med en af sina ofta benndrade och mest förnäma

nig-ningar helsade hon vår hjelte.

”Det fägnar mig, ryttmästare Sterner, att se er i mitt

bus!” sade hon nådigt, satte sig med mycken värdighet på

soffan, och i det hon omsorgsfullt ordnade vecken på sin

eleganta förmiddagsdrägt. vinkade hon åt sin gäst att taga plats

midtemot.

Sterner framförde nu i behörig form helsningen från stn

kusin, prisade sin lyckliga stjerna, som genom detta uppdrag

förskaffat honom det dyrbara nöjet af fru Stoltsenbäcks och

dess intagande dotters bekantskap samt ordade sedan om sin

resa och om allt hvad han trodde i någon mån kunna fängsla

sina åbörarianors uppmärksamhet.

Efter ett passande afbrott att kunna böija ett nytt

samtalsämne yttrade fru Stoltsenbäck :

”TiHåt mig fråga om herr ryttmästaren under sitt

vistande i Hamburg någon gång såg min bror ?”

”Jag hade högst sällan den äran!” svarade den till*

frågade. ”Er brors helsotillstånd tnedgaf icke säHskap,

isynnerhet den senare tiden.”

”Herr ryttmästaren har förmodligen läst det löjliga

testamentet?”

”Jag var närvarande, när det öppnades.”

v Detta testamente var besynnerligt, mer än besynnerligt. Om

ni icke anser det mindre grannlaga, ville jag gerna taga mig

friheten fråga om ni år närmare bekant med den der gynnaren, som

förstått ställa allting så väl för sig hos den besynnerlige

gubben?”

”Han är min kusin och min vän!** svarade ryttmästaren,

och en glödande rodnad på hans manliga kinder, äfvensom

tonen i hans röst, tillkännagaf att frågan misshagat honom

särdeles. ”Jag vågar försäkra,” tilläde han, nom ni, min fru,

sätter något förtroende till mitt hedersord, att han var

fullkomligt lika okuntfig om testamentets innehåll som ni och jag.”En betydelsefull dragning pA öfverläppen och några ryn*

kor på den annars släta pannan visade att, oaktadt den gifna

borgen af sitt hedersdrd, ryttmästaren a uppgift dock etod i

fullkomlig strid med fru Stoltsenbäcks öfyertygelse. Och med allt

sitt beprisade lefnadsvett egde hon likväl icke förmåga att

dölja den, ty hon yttrade med ett vigtigt leende:

’*Man har litet mera erfarenhet af verlden vid mina Ar,

herr ryttmästare!"

Sterner kunde med möda aihålla sig från att le åt den

goda fruns inbillade skarpsinnighet. Ha» gjorde dock en pligt~

enljg, vördnadsfull böjning på hufvudet och svarade intet.

Fru Stoltsenbäck, som fann att hennes gåst icke kunde

gifva henne n&gon tillfredsställande underrättelse i det enda

ämne, som för närvarande intresserade henne, steg upp,

öfver-lemnade åt Henriette att underhålla ryttmäetaren, eeb med en

artig inbjudning att återkomma till middagen denna ock alla

följande dagar, han uppehöll sig i Ft, lemnade hon rummet

under föregifvande af hushållsbestyr.

”Det blir väl rätt många dagar, min kusin?” började

Hen-riette, hos hvilken moderna närvaro hittills tyglat den annars

så flytande vältaligheten.

"*Det blir blott denna enda!’’ svarade han- *1 morgon

bittida afreser jag till Småland lör att besöka mjn barndoms

och ungdbms ledare, kyrkoherden Svallenius.

nAck, så ledsamt!” klagade Henriette. "Om söndag halva

vi bal, med föregående koncert, och jag sknlle verkligen blifvit

glad, om ni kunnat qvardrfija öfver den. Är det icke

möjligt?*’ frågade hon med ett så förtjusande småleende att det

fordrades Sterners stålsaAta hjevta för att kunna motstå det.

”Alldeles omöjligt! Ni hör ej tvifla, ålsktåffda Henriette,

att, om jag kunde uppfyllia er begäran! ni säkerligen ioke skulle

behöfva éfvertala mig, men jag har ekiokat min betjänt med

några jagthundar förut till Wallaryds. prästgård, ock det akftU

le sätta min gamle vän i den största oro för min skull, pm

jag icke ankom me på den dag, jag ut fäst i mitt bref.”

Henriette fann sig höglige». förnärmad deröfver »att någrft

jagthundars affärdande e*k en gammal prests oro .möjligtvis

knnde tagas i betraktande såsom skål för af slag å en

inbjudning framställd af henne, men hen var iör stolt att försök*

någon ytterligare vältalighet till besegrandet af sådana mot-ståndare. Hon teg, ock straxt derpå tog ryttmästaren afsked

för att kläda sig titt middagen.

Eftermiddagen var sällskap kos fru Stoltsenbäck, väl ioke tal*

rikt, men blandadt, kvilket äfven var i hög grad fallet med san*»

talet, som underhölls i tre särskilta afdelningär. I de» grupp, som

herrarne bildade vid ena ändan af rummet, var en ifrig öfver^

läggning rörande den vigtiga fr&gan om borgmästarevakt,

hvilket skulle ega rum nästa månad: Vid den halfcirkel, som

fruarne slutit kring tébordet, förde en äldre dam ordet och

höll på att för de öfriga utveckla ett märkvärdigt rön, hvil

ket väl förbenade att försökas, nemligen om sättet att få

gammalt härsket smör att smaka som nytjernadt. M>n de

un-ga flickorna hade packat sig tillsammans vid den vänliga

brasan och kacklade i kapp om den blifvande balen oeh alla

der-med förknippade ämnen, hvilka gåfvo mångfaldiga

anledningar till bekymmer och glädje.

Sterner vandrade emellan alla tre afdelningarne, lik en

ande dömd att dväljas Ömsom i tre olika elementér, alla lika

stridande emot hans natur. Han svettades och våndades,

tilldegs ändtligen det efterlängtade: ”Borätt är serveradt!” ljöd

bortifrån dörren och herrar och damer begåfvo sig till

matsalen för att intaga aftonmåltiden, elter hvars sltit Sterner, hjert~

ligen uttråkad, återvände till Bin boning.

*

10.

Sokrates och Xantippa.

De goda qvinnor äro som englar små —

Mot dé onda ef pocker sjelf förslår.

FoIxvisa.

Uti sin ensliga studerkammare satt prosten ooh

kyrkoherden Svaöenius sent en afton, nedbijd öfver en WOr ioliant,

omgifven af smärre böcker och handskrifter, det hela spansamt

upplyst af en grön oeh gul vaxstapel»* anspråkslösa sken.

Han var en man omkrrtig 50 år, af kort, kraftfull växt, med

ett allvarsamt, men icke motbjudande yttre, och i hvars an-

sigte det stilla fcontemplativa lifvet satt sin omissk&nliga

prägel af melankoli och likgiltighet. Hans väsende antydde att

en natnrlig böjelse i förening med vana gjort det till en

nödvändighet för honom att sysselsätta sig med ämnen af föga

gemensam natur med dem, hvilka dagligen taga en hus- och

familjfaders tankar i anspråk.

Omkring åtta är före den tid händelserna i denna

berättelse förefalla hade ändtligen kyrkoherden, nuvarande

prosten Svallenius, efter mångåriga och trägna mödor såsom

mentor för unga rika söner ur förnäma hus, erhållit Wallaryds

pastorat. (Namnet på detta pastorat är icke att söka uti

eckle-siastikm atrikel n.)

Mångfaldiga gånger hade Svallenius läst, dock utan att

der-vid fästa särdeles uppmärksamhet, 2 kap. versen 18 i

skapelseboken : ”Och Herren Gud sade, det är icke godt att

menni-skan är allena; jag vill göra honom ena hjelp, den sig till

honom hålla må”, men aldrig hade han med så cyupt allvar

begrundat denna text som nu och aldrig funnit någon sådan

hjelp nödvändigare. Således måste han hafva en sådan. Men

hvarifrån skulle hjelpen komma? Icke kunde vår gode

kyrkoherde, hvilken i sin lifstid aldrig haft sinne för annat ån

djupsinniga begrundan den i teologiens och filosofiens hemligheter,

nedsänka sig till den vanliga kretsgången af alla menniskors

tänke- och handlingssätt vid dylika fall. Han ville gifta sig

— så till vida var han kommen till ett klart begrepp,

äfven-som att giftermålet skulle ske derföre att han förskräckligt

plågades af alla de otaliga bekymmer, hvilka omedelbarligen

åtfölja ett hushåll och isynnerhet ett hushåll på landet. Som

han aldrig tagit den ringaste kännedom om landthushållningen,

fann han sig i den yttersta förlägenhet, då drängar och

tor-pare på prestgården begärde besked huru han ville hafva stäldt

med träde, vårsådd, stängsel, odlingar, hästar, kor och får.

”Gör som ni tycker och som ni hittills gjort, mina barn! ” var

det enda svar han kunde lemna; men en dunkel aning sade

honom dock att ”barnen’* alltför mycket kunde komma att

begagna sig af hans okunnighet. Svallenius hade derföre icke

haft pastoratet i två månader, förrän han var hjertligen trött

och utledsen vild allt detta ovana bråk och lofvade dyrt att

han, innan ännu två månader voro förgångna, skulle hafva sig

en hustru, som kunde taga denna börda från hans skuldror.

Men emellertid gick dag efter dag utan att något resnltat följ-de på denna kloka föresats. Det ville icke blffva klart för

Sval lenius huru han skulle komma i besittning af en Sådan skatt.

Han visste icke en gång om inom pastoratet fnnnos några

flickor, som kunde göra anspråk på titel af pastorska, och

att fara öfver ån efter vatten kunde aldrig falla honom in.

Under denna sakernas brydsamma ställning fick han en

dag besök af en ung student, son till hans aflidne företrädare.

Den unge mannen anhöll på det förbindligaste att det måtte

tillåtas honom predika i Wallaryd några söndagar under

ferierna, emedan hans finanser stodo på dålrga fötter och han,

såsom son till församlingens fordne lärare, med skäl kunde

påräkna att vid sin afresa till akademien erhålla ett litet ”offer

ifall hans ödmjuka anhållan beviljades.

”Alltför gerna, oändligen gerna, herr Trasselin !’*

svarade kyrkoherden, och påföljande söndag bestämdes för den

unge predikantens första uppträdande *).

"Vi bo icke långt härifrån/’ sade Trasselin vid afresan,

""och jag vet icke något, som skulle vara mera fägnnnde för

oss, än om herr kyrkoherden nästa söndags middag ville göra

min mors ringa hus den äran! Det är visserligen icke nu som

i dc lyckliga dagar, då hon satt prostinna i Wallaryd, men vi

bjuda af godt hjerta.**

”Jag tackar, min unge vän, och skåll icke underlåta att

infinna mig. Det verkligen förundrar mig att jag ända hittills

kunnat glömma att göra enkefru prostinnan min visit. Jag

skall således med nöje hafva den äran!” svarade kyrkoherden

och följde med en hos honom ovanlig aftighet och Hfiighet

unga Trasselin till dörren.

Orsaken till denna kyrkoherdens ifriga benägenhet att

antaga och tacka för bjudningen var den, att det just rann

honom i hågen att hans företrädare efterlemnat en dotter, som

skulle vara alldeles ovanligt skicklig och driftig i allt, Bom

hörde till såväl den inre som yttre hushållningen. Det var

således kyrkoherdens orubbliga beslut, då han om söndagen

gjorde sig färdig till afresan, att fria till flickan. Huru hon

såg ut och värdet af hennes förståndsförmögenheter i öfrigt

kom härvid icke i betraktande, sedan han under loppet af veckan

med sig sjelf hållit följande Öfverläggning:

*) Magister Trasselin: en bekantskap från bröllopet i S—aryd. Se

Waldemar Klein, sid. 100."Svall emus, du är gammal -— en vackei" hustru kan icke

▼ara mycket att fika efter för 4ig. Den behöfver eftersyn, i

stället för att du önskar det b&de för dig sjelf ocb din

hushållning. Du älskar blott att ostörd få sHta i ro pu din

ens-liga kammare. Således, om du vinner detta ändamål, bvilket

utgör hufvudsaken* så bör du icke vara noga om ett fagert

an-aigte, som är- en bisak. Hvad nu åter bildningen beträffar,

så bar du deraf tillräckligt sjelf: den är aåledes öfvterfiödig

bos din hustru. £n fint uppfostad dam kan aldrig passa till

husmoder i ett stort presthus på landet. Med begreppet om

litterär bildning hos en qvinna förenar sig alltid

föreställningen om vidbränd soppa, klimpar i gröten och flera andra

obehagligheter, dem du af b jer ta t batar. Således akall du, med

Herrans nåd, bafva en hustru bildad i den gamla gedigna

skolan, och icke en af våra modema dockor* bekanta endast med

de poetiska kalendrarnes rosendoft.”

Under sa förmånliga tankar om de finare fruntimrens

värde och bestämmelse anlände vår hederlige Svallenius till

enke-fru prostinnan Trasselins boning.

Bedan ute på förstuguqvisten, hvilken var med yttersta

aorgfällighet sandad och sedan beströdd med mycket fint

bac-kadt granris, emottogs församlingens andlige ledare af

värdinnan, som, med det runda, trefliga utseendet af en holländsk

amaok, kom vaggande honom till möte och bad honom så

innerligen bjertligt vara välkommen. I matrummet presenterades

han för dottern i huset, mamsell Kristina Trasselin, hvilken

med högtidlig uppsyn höll uti och utbredde den snäfva

randiga nettelduksklädningen, hvarvid hon verkställde tre nigningar,

den första med en btijning på hjrfvudit och venstra knät, men

de båda senare med alldeles rakt hufvud och mycket djup

böjning af högra knät under en sakta åteiigång, bvilket

aktningsfulla helsningssätt kyrkoherden,, sfisom snart uppträdande

friare, besvarade med lika många bugningar under en värdig

svängning, med hatten, som hölls i högra handen.

Hade vår gode Svallenius läst och lagt på minnet fru

Lenngrens vigtiga varning:

Vänd straxt din håg från flickan bort,

Om hon är brunögd, tjock och kort,

Med näsan af den hvassa sort

Och sjunger gällt och heter Stina,så hade troligen aldrig Stina Trasaelin (hvars porträtt denna

vens målar lika sant som enkelt; bliftit prostinna Svallenitts.

Men det låter icke tänka sig att kyrkoherden skulle ha läst

något, söm flutit från ett fruntimmers penna. Htiru dyrt fick

han icke plikta för denna försummelse; då han sex veekor

efter frieriet hemförde sin skatt och dagligen allt mera kom i

erfarenhet huru litet den*frid och det ostörda lugn, han så

högli-gen önskat, stod i öfverenstämmelse med hans äkta hälfts

oblida oeh trätgiriga lynne l Visserligen hade han i ett afseende

skäl att vara nöjd: han behöfde alldeles icke bekymra sig om

hushållningen, och jag ville icke hafva rådt honom dertili.

Han kunde ookså ej utan tillfredsställelse sé huru hans bo

ständigt förkofrade sig under matmodernB aldrig hvitande

händer; men allt detta skedde med Så mycket buller oeh stoj att

den arme mannen ansåg sig som en martyr. Hvarje stund på

dagen blef han störd i sina betraktelser genom något sorgligt

klä-gande ljud från arbetsrummet, hvilket Underrättade honom att

husmodern befann sig i verksam ntöfning af den metod, hon

ansåg osviklig att gifva fart och drift åt arbetet.

Uppstod någon gång hos honom den förskräckliga tanken

att ega en egen vilja och göra densamma gällande, då den

stod i strid med fruns, så måste han antingen begagna sig af

list, hvilket icke låg i hans lynne, eller ock rent af på fullt

allvar spela husbonde. Detta senare var för honom, en älskare af

lugnet, det värsta af allt och i högsta grad motbjudande. Han

var dock stundom tvungen dertili. " Han bäfvade likväl, när

han hade* att företaga hos sin hustru något, som han anade

icke var i hennes smak, och hennes motsägelseanda tröttade

stundom den gode niannen, tilldess hans naturligen milda

lynne ändtligen, stegradt till en viss grad, likt en af stormen

våldsamt uppdrifven sjö brusade öfVer dess vanliga bräddar.

Hände sådant," hvilket inträffade" tttytiket Sällan, måste

Xantip-pa stryka segel och gifva sig...........................

Men vare detta nog. Läsaferi är nu icke alldeles obekant

i det hus, dit vår hjelte ärnar sig, oeh vi återgå således till

det ögonblick, ,då vl fttnno kyrkoherden sittande fördjupad i

läsningen af sina teologiska b&sker, lingefär sju åi* efter hans

inträde i det heliga äkta Ståndet.

Ett förfärligt, Olidligt skällande åf liundar uppväckte

honom ganska oangenämt ni* sina betraktelser t "Kyrkohferden sköt

nattmössan åt ena örat och lade det andra‘till föVistret. Skäl-landet blef allt värre och skarpare. ”Är Hektor rasande!”

mumlade han mellan tänderna. ”Jag tror att den besten fått

tusen tungor!” Betänksamt tog ban vaxstapeln i handen och

begaf sig ut i förstugan. Här dånade tre slag på den riglade

dörren, men kyrkoherden, som tänkte på möjligheten af

tjulvar och den olägenheten att drängstugan befann sig vid andra

ändan af gården, fann icke sfcäl att gena6t låsa upp, utan

ropade så högt han förmådde: ”Hvem är der?” Den utanför

be-fintlige gästens svar blef dock, i anseende till det grufliga

hundväsendet, en hemlighet för värden: blott förnyade och

häftigare slag läto höra sig. Och som Svallenius just nu

erinrade sig att det stormade och snöade förfärligt, böljade

han eftersinna om det icke möjligen kunde vara någon

stackars resande med egna hundar som sökte skydd emot

ovädret, helst det icke var vanligt att tjufvar på ett så

bullersamt sätt tillkännagåfvo sin ankomst. Så snart han gjort

denna slutsats, frånsköt han de tunga riglarne, och ett

mellanting af herre och dräng lät se sin långa i en blå

vadmalskappa insvepta figur.

*

11.

Bref och bryderi.

Bättre att vara brödlös än rådlös.

Gammalt okdsfbIx.

Den främmande aftog sin björnskinsmössa, bugade sig

med anständig höflighet och frågade om det var kyrkoherden

sjelf som täcktes visa honom den godheten att öppna.

"Ja, det är jag! Har han något ärende till mig, min

vän?n svarade prosten.

”Ja, om herr prosten tillåter, så har jag i främsta

rummet mig sjelf, dernäst tre stycken jagthundar, så diverse

kappsäckar och slutligen ett bref från min herre, ryttmästaren

Sterner, hvilket allt hans betjent och herr prostens ödmjuke

tjenare Itak Westerlind har äran öfverlemna i herr prostens

godhetsfulla omvårdnad.”

”Jaså, jaså, ni, det var en annan sak. . . Korn då in,

min Tån. och få sig en snp att värma sig med först, så få vi

yål sedan draga försorg om det andra. .... Sterner, kors

be-rara mig, är han åter i Sverge, den kärd gossen?"* sade

kyrkoherden för sig sjelf, under det han ur ett litet väggskåp

framtog en butelj och en tumlare, hvilka artiklar han der,

jem-te några andra småsaker, hade gömda för påkommande behof.

Han slog i af det goda destillerade brånvinet, som behagligt

uppfriskade den halfstelnade Westerlind, hvarefter denne

upptog bref vet; och kyrkoherden, hvilken med en rysning genom

ryggraden kände att det alltid blef tid nog att underrätta sin

hustru om ankomsten af alla dessa för henne visst icke

välkomna gäster, bad Westerlind sätta sig, under det han låste

ryttmästarens bref. Det lydde:

”Min gamle ärade lärare och vån!

Nära tre veckor efter min ankomst från Hamburg har jag

varit i Sverge, och det är mig omöjligt att längre emotstå min

innerliga längtan att efter så många åra förlopp återse er; och

som jag dessutom spekulerar pä en egendomshandel för en min

kusin och denna egendom är belägen inom Wallaryds pastorat,

kan det aldrig bära lägligare till att vinna båda

ändamålen. Som jag vet att ni redan tre år före min afresa var gift

och således icke har ert hus stäldt på ungkarlsfot, så tvekar

jag icke att på åtta eller tio dagar bjuda iHig sjelf till gäst

hos er, min gamle ärade vän, och er, som jag hoppas,

älskvärda familj. Jag är i behof af att utgjuta mitt hjerta för en

så bepröfvad vän och af er mognade Ålders erfarenhet hemta

några goda råd i ämnen, hvarora vi muntligen få samtala, då

vi råkas.

Huru ljuft måtte det ej vara för den, som vid

hemkomsten till ett länge saknadt fädernesland vet att vördade

föräldrars och kära anförvandters hjertan klappa af fröjd och

läng-tansfull orol Men, med undantag af en gammal farbrors och,

jag tror det, äfven ert, min redlige vän, finnes intet hjerta

som vänligt klappar för mig.

• Ensam från min tidigaste ungdom öfverlemnad åt

medlidandets ädelmod, har jag, den fader- och moderlöse, varit mitt

eget stöd. Med tacksamhet undantager jag dock en af de

Reprtgen tanten, 4lyckligaste perioder i mitt lif, de fem år som ni, min värdige

lärare, egnade mig edra outtröttliga omsorger.

Jag minnes så lifligt, som om det händt i dag, buru

baron Linden, sedan ban ledt mig vid banden till min fars sista

hvil orum — jag var då tio år — förde mig bem till sig ocb

yttrade: ”Sörj icke, min gosse! Jag var en vän af din

hä-dangångne fader, ocb du skall nu blifva min son!” hvarpå

ban lät kalla er ocb sin egen son. rSe bär, berr Svallenius,

en lärjunge, den jag rekommenderar till er omsorg lika varmt

som vore det lör min Gustaf! Och du, Gustaf, se i Alexander

Sterner en vän, hvilken jag hoppas i framtiden icke skall visa

sig ovärdig det förtroende, jag nu sätter till honom!”

Dessa ord bafva ständigt fortlefvat i min själ med det

outplånliga minnet af min ädelmodige beskyddare. Hans baqa

var kort : jug förlorade honom vid den tid, då ynglingen som

bäst behöfver ett stöd, vid inträdet i en verld, hvars kalla

beräknande egennytta och bala förledande yta blifva lika

farliga för den oerfarne.

Hans ocb edra lärdomar och råd i de yngre åren bafva

dock icke gått förlorade för mig. -

Äfven den unge hoppfulle Gustaf, min bäste vän, följde

snart sin ädle fader. Välsignelse vare öfver dem båda!

Mången bård kamp med ödet bar jag sedan bestått.

Fattigdomens betryck ocb frestelser i de yngre åren — ty ni vet

att det lilla kapital, baron Linden utfäst för mig, tillföll mig

först sedan jag blef myndig: det blef derefter stående till min

utländska resa — ocb älven den mognare ålderns mot- och

medgångar hafva tagit i anspråk min kraft att kämpa emot de

förra ocb med förstånd bära de senare, då de någon gång

inträffat.

Om mina förra lefna ds skiften har jag tid efter annan

underrättat er, men för närvarande bar jag för vigtiga saker i

bufvudet att våga anförtro dem åt papperet. Derföre

kommer jag sjelf, och fredagen den 23 februari inträffar jag, om

Gud vill, i Wallaryd. Emellertid rekommenderar jag till er

goda husfrus försorg min betjent ocb mina jagtbundar, hvilka,

jag ber er försäkra henne derom, skola hålla hennes bord

med vildt, ej blott under den tid jag bar äran vara er gäst,

utan äfven sedermera. Mina jagthundar — ni vet att jag

alltid varit svag för jagtens nöjen, äro de yppersta i sitt slag,

ocb ni känner jågart ne svxgbel för dessa hans gunstlingar. För-Ut derföre om jag särskilt rekommenderar dem! Jag an*

håller äfven att ni ville göra min skyldiga ursäkt hos er fru

för allt det besvär, jag förorsakar i huset; men som jag hört

att en äkta mans ursäkter hos sin husfru aldrig kunna blifva

så gällande som då de på ett paBsande sätt framställas af en

fsämmande, så förbehåller jag mig särskilt att för egen

räkning få framföra dem vid min ankomst, helst som ni, min gam»

le vän, ifall ni icke alltför mycket förändrat er, icke särdeles

förstår er på att vinna damerna på er sida... .

Men här har jag nu fullskrifvit ett helt ark, liksom vi ej

snart muntligen skulle få samtala. Intilldess farväl, min ärade

vän! Snart skall ni omfamnAS af

er vänfaste

A« K. Sterner.”

Det skulle vara ganska svårt att göra åskådligt det egna.

verkligen komiska uttryck, hvilket stundom under läsningen af

detta bref försporde* i kyrkoherden Svallenii annars 6å

allvarsamma och fasta drag.

Väl lifvades hans känslor af det glada hoppet att få

återse sin gamle ilskling och lärjunge, för hvilken han fortiarande

bibehållit sitt hjertas varmaste deltagande, men huru mycken

bitter malört blandade sig icke i glädjebägaren! Ack,

Svallenius förutsåg med visshet att rika droppar deraf skulle

iskänkas af hans äkta kära hälft, hvars leda det var att mer än en gång

hvaije år, ooh på för alltid bestämda dagar, se främmande

och som för sitt lif aldrig knnde tåla betjenter och jagthundar.

Då han läste Sterners förhoppningar att få gästa hos hans

välskvärda familj intogs han af en känsla, hvilken mycket

närmade sig blygsel och harm, och för Westerlind» förvånade

öra iklädde sig de enkla orden: Hm hm, den älskvärdheten

A all du snart upphöra att prisa, min stackars Alexander!” Vid

slutet af brefvet, der Sterner talade om att Svallenius ej

förstod sig på huru man borde ställa sig för att vinna

fruntimren på sin sida, suckade den betryckte kyrkoherden djupt och

tänkte: ”Gud gifve det ginge bättre för honom! Jag har i

goda sju år förgäfves letat efter nyckeln till denna hemlighet.”

Han försjönk i djupa tankar, hvilka alla hvälfde sig

om-kiing en enda punkt, sättet nemligen huru han skulle

meddela sin hustru allt detta. Några hostningar af den afglömde

Westerlind påminde honom att ett hastigt beslut var af nöden;ooh ändtligen, sedau den bekymrade manneo några minuter

ansträngt hela sin tankekraft, föU det honom in att tills

vidare föra betjenten ned i den aå kallade handtverkskammaren uti

gårdsbyggningen. Den var uppeldad samt upptagen endast af

en skräddare, hvilken, efter fru Svallen i i goda hushållssått, hött

på att för andra gången vånda herr kyrkoherdens gamla

sa-maria, ty den nya framtogs aldrig utan vid stora högtidligheter

och högst vigtiga tillfällen. Till denna lugna fristad förde

således prosten Westerlind och jagthundarne, alla fyra hungriga

som vargar; men hvad förplAgning beträffade, kunde han med

bästa vilja icke derom foga någon anstalt, innan den vigtiga

rådplägningen med hans hustru gått för sig. Han var gladf

att till en början lyckligt och väl hafva fått sina gåster

under tak: och sedan han åt skräddarens försorg öfverlemnat

Westerlind, som var oändligen missbelåten med dessa tysta

och magra anordningar, samt vänligt pekat på den lediga

sången, liksom för att inbjuda honom att der söka ett slags tröst,

gick han tillbaka för att uppfylla det uppdrag, hvilket låg så

tungt som bly på hans hjerta.

Det kan synas otroligt att den händelse, som vi nu

skildrat, möjligen kunnat undgå den vaksamma pastorskans upp*

mårksamhet, men orsaken härtill är lätt förklarad, då man

erinrar sig att den sal, hvari hon jemte sin omgifning

residera-de, låg åt ett motsatt håll från kyrkoherdens rum och sitt

dessutom ett hmlfl tjog hundars skällande svårligen skulle

hafva öfverröstat surrandet af de aldrig hvtlande

spinnrocks-hjulen.

Midt på golfvet, framför en väldig gammaldags spisel,

från hvilken den af risqvistar fladdrande brasan upplyste de

arbetande, satt fru prostinnan Anna Stina Svallenius på en

klumpig pall oeh kardade ull. På hennes venstra sida sutto

ladugårds-, brygghus- och kökspigorna samt på den högra

husmamsellen, kammarpigan och barnflickan, alla med hvar sin

spinnrock framför sig, hvars hjul de med oiörtruten ifver

snurrade omkring. På golfvet tätt vid spiselkanten lågo på knä

tvänne hvithårade gossar, i grå vadmalsrockar, sysselsatta att

göra stjernor af furustickor samt lägga ris på den stundom

slocknande brasan.

”Dora, hör du då icke!" gnälde omsider pastorskans

diskant så gällt att hela qvinspersonalen af förskräckelse

hoppade till på stolarne och af sleto tråden. Kökspigan, hvilkendetta utrop gällde, sköt hastigt spinnrocken ifrån sig, skakade

blånskäfvorna frän förklädet och stod gapande framför den

fruktade matmodern.

wNå, så se d& åt, ditt dumma spån, hvad klockan är och

om tiden ej redan är inne att sätta på gröten!”

”Hon fattas tre minuter i 7?” svarade Dora, sedan hon

verkställt befallningen.

”Atertag ditt arbete, tills de tre minuterna äro förlidna!

Tiden är dyrbar — den bör icke onödigtvis bortkastas. Du

tager dig nog af den lättjefulla bvilan, då du hänger öfver

grötgrytan/

”Det år alltf&r ledsamt/’ fortfor fru Svallenius och vände

sig till husmamsellen, ”att slagverket kommit i olag. Det

springes bort mycken tid med att efterse hvad klockan är,

hvilket kunde undvikas, om hon slog. Jag har väl öfver

hundrade gånger sagt till Svallenius att han skulle skaffa bit en

urmakare, som gör verket rent så att det kan slå igen, men

do mil gud vet bäst om det någonsin lönade mödan att

spilla ett förnuftigt ord på den mannen. Jag har nu i sju år

talat mig bes om allt hvad som borde göras, men ban är och

fftrblir lik ett tillhugget. . . . . Men Per, och Moje, skäms ni

icke ungar! Kastar ni allt riset på elden På en gång? Skall

jag gå upp — bvad?”

Darrande af förskräckelse öfver mammas barska stämma,

kröpo de små lurfviga varelserna den ene under Doras ocb den

andre under barnflickans stol, ty så unga de små telningarne

ä» voro, så hade de dock en rik erfarenhet af mammas

allvarsamma 8ätt att handtera riset, Derföre flydde de så hastigt

som möjligt, i den förmodan att hon skulle glömma bort dem

fér något annat, som kunde taga hennes uppmärksamhet i

anspråk.

I detta ögonblick inträdde kyrkoherden till allas förundran

i rummet.

*

12.

Ett uppträde ur äktenskapslifvet.

Hvad klang oeh fynd,

Sotn jag nu hörer ljuda

I våra hemvist!

Jorden bä/var,

Oeh deraf skålfva

Gymers gårdar.

Edda.

Prosten höll båda händerna för Öronen, ty det förfärliga

surrandet af sex spinnrockar hade alltid det vidrigaste

inflytande på hans hörselorganer och öfriga nerver. I en sådan

ställning nalkades Svallenius sin hustru och sade: nJag ville ger*

na tala vid dig några ord, min lilla gumma!”

”Är du plågad af sting i öronen, efter du håller för dem,

och hvad är det för rariteter du har att berätta?” frågade frun

kärft.

^en kyrkoherden, som redan i andanom tyckte sig höra

de börjande susningarne af den storm, för hvars utbrott han

så mycket fruktade, var för ingen del mån om att göra sitt

meddelande i tj ens tefolkets närvaro. Han upprepade derföre

mycket vänligt sin önskan att hans kära Stina ville félja

honom in i hans eget rum och tog händerna från öronen^ så

mycket det än plågade honom.

”Kors bevara mig, hvad är detta för historier —* du

lärer väl icke hafva några hemligheter att meddela mig? 1 Jag

måste nödvändigt hafva kardat upp den här ullen i -afton och

har således inte tillfälle att följa dig hvarken hit altar.; dit.

Vill du mig något, så säg ut!”

För att styrka sitt tålamod kastade kyrkoherden en blick

omkring rummet efter barnen och fick se de små krabaternas

hufvuden framsticka under stolarne.

”Leker ni kurra-gömma, mina gossar?” frågade han vänligt.

”Kurra-gömma?” skrek pastorskan vresigt. ”Jo, det skall

man se —• de elaka ungarna måste krypa i kurran, emedan de

förstört allt riset. Jag tänker vi snart få det nöjet att arbe-

ta i mörkret, ty det är aldrig exempel på att du någonsin

tänker låta köra hem hvarken ris eller ved eller ens att låta

drängarna, de lata karnaljerna, spinta en torrvedsflisa en gång,

utan om allt, från det största till det minsta, skall jag, arma

qvinna, draga försorg.”

Utan att yttra ett ord till svar på hela denna utgjutelse,

gick kyrkoherden och framdrog sina små älsklingar samt gaf dem

hvardera ett äpple, som han drog fram ur rockfickan,

hvaref-ter han vände sig till sin hustru och sade:

”Stina, tiden skyndar — jag försäkrar dig att saken är

af vigt.”

Om nu icke nyfikenheten kommit i strid med fru

Svalle-nii egensinnighet, så skulle hon hvarken hafva följt sin man

eller låtit saken med barnens framdragande så lätt aflöpa, men

för denna gång lät hon arfsynden råda och följde tigande sin

äkta hälft.

”Nå,” sade hon, sedan kyrkoherden omsorgsfullt stängt

dörren, ”hvad är detta för högtidligheter? H vartill denna för

-sigtighet? Har du fått något sorgebref eller sådant, så sjung

ut.. .. Men hvad är det för kappsäckar jag ser här ?”

”Det är ingenting annat,*’ genmälte Svallenius, som

beslu-tit att på en gång spränga isen, ”än att en ryttmästare

Sterner, hvilken under fem år varit min diskipel och sedan

blif-vit för mig en kär och dyrbar vän, en man, den jag mycket

värderar för hans utomordentliga redbarhet, att denne vän

nemligen beslutat”. ... Kyrkoherden stapplade här på rösten

och hostade flera gånger.

”Nå, hvad har han beslutat eller, rättare, hvad angår

hans beslut mig?” af bröt pastorskan förtretad.

”Rätt mycket, min gumma, min söta Anna Stina, ty den

hedersmannen är sinnad att visa mig den vänskapen och gästa

i vårt hus en åtta eller tio dagar och derföre i förskott

hit-skickat sin betjent och tre stycken jagthundar.”

”Hvad för slag — hvad hör jag!” ropade den häpna

proBtinnan och satte båda händerna i sidan. ”Gästa här

objuden i åtta eller tio dagar! Skicka betjenter och hundar

förskottsvis ! Är du ifrån det lilla förstånd, vår Herre annars

nåd-ligen förlänat dig? En beljent! Ypperligt! Tre stycken

jagthundar! Ödmjuka tjenarinna, vackert sällskap! Nej,

Svallenius, aldrig hade jag trott dig vara ett så fulländadt dum-hufvud, men om du är ltog fåvisk utt inbilla dig det jag går

in på allt detta, så bedrager da dig, det säger jag rent ut.”

”Men, kära Stina/1 återtog kyrkoherden fogligt, ”bura kan

du hafva så orimliga yttranden? Det är ju icke jag som

skickat efter hvarken det ena eller det andra.”

”Lika godt : du har i alla fall tagit emot dem —

der-före t illat mig säga dig ån en gång, att du är och förblifver

i all evighet det komplettaste får som någonsin burit en

prestrock; men jag ekall visa dig, jag, att jag kan få packet

ur huset! Du har väl skickat junkern ned i

bandtverkskamma-ren, kan jag tänka?”

Och härmed begaf sig den uppretade prostinnan till

dörren, i det fromma beslut att visa de objudna gästerna

vintervägen. Men kyrkoherden, som var mån att rädda bÅde sin

egen och sin hustrus rykte inför den främmande betjenten,

tog henne i armen, och . . . och — här uppstår

verkligen en förlägenhet om ett på samma gång sant och passande

uttryck, ty ingen lärer draga i tvifvel att, såvida det var

Svallen ii mening att få sin hustru ifrån dörren, det ingalunda var

Öfveren88tämmande med hennes lynne att godvilligt gå derifrån,

när hon beslutat att komma igenom den. Hvad kunde då vår

hederlige kyrkoherde göra för att vinna sitt ändamål, sedan

han tagit sin hustru i armen ? Icke kunde han slänga, kasta,

draga eller släpa henne från dörren? Fy det passar icke! Jo,

han ... han — kort sagdt: ban hjelpte henne derifrån.

Genom taget i armen lagade han så att hennes person kom att

flyttas från dörren till midten af rummet. Det gick ju an:

det kunde ingen förtänka honom.

”0, du vanbördige man, skall du så godt som nypa din

egen qvinna, din laggifta hustru, för det hon vill försvara sina

rättigheter?” fräste fru Svallenius. ”Men det skall ingalunda

hjlejpa dig! Anna Stina Trasselin, som för sina synders akull

kommit att båra uampet Svallenius, är icke den, aom afstår från

sina rättigheter, äfven om do dristade nypa henne på allvar.

Jag går aldrig in på att taga dina förlupna skolpojkar och de^

ras hundar i mitt hus — det kan du rätta dig efter!”

”Hör, Stina, och var då förnuftig! Om jag råkade taga

dig något hårdt i armen, så var detta ditt eget fel, då du

gjorde motstånd, men pröfva icke mitt tålamod öfver mensk>

lig förmåga, utan tag en gång skäl!”

"Aldrig i evighet!” ropade Xantippä.”Deruti har du då åndtligen rått!” sade kyrkoherde».

"Men nu säger jag dig att jag vilt blifva åtlydd. Gör

derföre inga vidare invändningar, nian loga dig efter

omständigheterna, annars . . .” Han gjorde här ett betydelsefullt uppehåll

— tiden var nemligen inne, då floden böljade stiga.

Kyrkoherden kände, att om icke något kom att verka dess fallande,

skalle den brasa öfver sina bräddar, hvilket vi redan nämt

vara händelsen, då hans hnstra retat honom öfver höfvan.

Han försökte dock att beherrska sig, då han såg huru

maktpåliggande det var att isynnerhet vid sakernas navarande

ställning, nndvika alla ytterligheter, och i detta kritiska

ögonblick ledde hans lyckliga stjeraa ögonen på ryttmästarens

väl packade kappsäckar, hvilka lågo på golfvet. Dessa, hvem

kande väl föreställa sig det, blefvo de lyekliga afledarne för

det annalkande ovädret, de Ijnspnnkter, hvarifrån fredens

strålar skalle belysa den mörka äktenskapshimmeln.

”Dessntom, min gamma," tilläde han, na säker att hafva

fannit den talisman, som skulle hjelpa honom ur sin

förlägenhet, ""dessutom skulle denna ovänlighet, då saken ander alla

omständigheter måste gå för sig, blifva till liten nytta för dig.

Besinna bara att den unge mannen kommer från Amerika, och

de, som lyckligt anlända från en sådan resa, pläga sällan vara

tomhändta.” Härvid pekade han med foten på ursprunget till

sin lyckliga ingifvelse. ”Se på dessa — de tala för mitt

yttrande. Med den kännedom jag eger om mannen och hana

tänkesätt, är jag säker, fullkomligt öfvertygad, att han icke

skulle på detta sätt tagit vår gästfrihet i anspråk, om han

icke årnat belöna värdinnans besvär med några särdeles

dyrbara skänker.”

Detta var en sträng som utan fruktan för skärande

missljud kunde anslås, ty med egenskapen att vara snål förenade

pastorskan en utomordentlig svaghet för grannlåter, och

ingenting kunde hos henne Öfverväga det förtjusande nöjet att i sin

klädsel öfvergå de öfriga fruarne i prakt. Med hänryckning

betänkte hon att gåfvan kande blifva något, som hvarken

länsmannens eller härad sskri fvarens fruar, och kanske icke sjelfva

kronofogdens, någonsin sett och aldrig kunde komma att ega.

Ilon skådade redan i andanom sin triumf vid de bröllop,

barndop och begrafningar, der de skulle råkas, huru de skulle

samlas omkring henne, endast kring henne, och med häpnad

se, känna, beundra och afundas. I följd af denna tankegånguppklarnade hennes ansigte småningom likt morgonrodnaden till

en skön och lugn majdag. Det syntes henne ganska

sannolikt att hennes man denna enda gång Y sitt lif kunde hafva

r&tt. Hon blef hastigt ganska foglig.

”Ja ja, min Svallenius, du är ändå icke så dum. Du

utvecklar i dina slutsatser ett slags menniskokännedom. Du

känner mannens lynne, och då han är din bäste vän, vore det

orätt af mig att icke emottaga honom väl. . . . När inträffar

han, min gubbe?”

”Den 23 i denna månad.”

vKors bovars, det är ju i öfvermorgon, min lilla

Svallenius !”

”Ja, min vän... Men emellertid väntar hans betjent, en

hygglig gosse, jemte hans reskamrater, att få något till bästa."

’’Nå ja, de skola icke vänta förgäfves. Hela detta larm,

min vän, hade kunnat undvikas, om du icke alltid kom

bak-fram med hvad du har att andraga. Hade du börjat med hvad

du slutade, skulle jag aldrig yttrat ett ord.” Härvid gick fru

Svallenius, utan att efter vanligheten smälla i dörren.

Och innerligt förnöjd gnuggande händerna, vandrade

kyrkoherden upp och ned i sitt rum samt yttrade leende: ”Efter

åska kommer regn, sade salig Sokrates.”

Westerlind, som icke hade någon kännedom om Sokrates9

vishet och icke anade hvilken god genius vakat öfver

tillfredsställandet af hans kroppsliga behof, yttrade förnöjd, i stället

för bordsbön, då han en stund derefter beredde sig att

anfalla ett fat rykande potatis och god bräckt skinka: ”Efter regn

låter vår Herre solen skina!”

*

13.

Fullkomlig omskapning.

En man härute

Jf hänt är stigen.

In bed honom gånga

Uti »alen

Och klara ny ödet dricka !

Edda.

Vid middagstiden den 23 februari var den stora salen i

Wallaryd förvandlad från egenskapen af spinnhus till ett gladt

och trefligt matrum. Onekligen va* prostinnan Svallenius en

snäll och rask husmoder, som kände Kajsa Warg på sina fem

fingrar och kunde brygga 3 i ti krusbärsvin trots så godt som

sjelfva fru Primrose i verlden. Ingen menniska, hvilken sett

prestgårdens inre för några dagar sedan, kunde nu tro att han

befann sig på samma ställe. Bordet var ordnadt med yttersta

sorgfällighet, duktyget bländande hvitt och maten förträffligt

tillagad, ty skulle pastorskan göra sig besvär, ville hon alltid

vara utmärkt för sina anrättningar. Och hennes öl sedan —

inom alla socknarne i prostoriet- fans ingen som kunde brygga

maken dertill. Den kostliga drycken stod klar och fräsande i

en stor tennkanna, hvilken från ena ändan af bordet blänkte

såsom silfver. Pastorskan sjelf var i sin klädsel festligt

utstyrd, och barnen snygga och rena.

Intet fattades nu mer än gästen. Denne lät icke heller

länge vänta på sig.

Vid första ljudet af de klingande bjellrorna begaf sig

kyrkoherden skyndsamt ut på gården, ja, långt utom porten.

Pastorskan trippade efter med en mycket olika uppsyn emot

den hon antagit, då hon först fick höra om Sterners ankomst.

Det ögonblick, då denne hoppade ur släden och tryckte sin

gamle vän och lärare till sitt hjerta, var för dem bägge en

högtid, så stor och sann att de alldeles glömde pastorskan,

hvilken stod bakom i snön, försigtigt lyftande på den bruna

lysterklädningen, så att den icke skulle smutsas, och väntade

att man skulle helsa på henne. Gubben Svallenius glömde för

detta lyckliga ögonblick till och med all den möda och oro

han utstått.

Slutligen återhemtade sig båda, kyrkoherden presenterade

sin hustru och ryttmästaren bjöd med den utsöktaste artighet

armen åt sin värdinna, under det han försäkrade att ingenting

kunde vara honom angenämare än att personligen få Öfvertyga

sig om den lycka, hans gamle vän ofelbart måste njuta såsom

make och husfader, då han träffat ett så lyckligt val.

Fru Svallenius. som fann sig utomordentligt belåten med

detta för henne så nya och behagliga språk, smålog ganska

förbindligt., hoppades att herr ryttmästaren godhetsfullt ville

ursäkta att hon icke hunnit så som hon önskat göra mera passande

tillredelser för en så ärad och välkommen gäst.. . ”men i det

skick vårt tarfliga hus befinner sig, är det oss en sann glädje

att få bedja herr ryttmästaren vara välkommen!”

”Min nådigaste fru prostinna, ni sätter mig verkligen i

förlägenhet med er utsökta artighet. Det är jag som midt i

snön borde göra knäfall för att afbe^ja min tilltagsenhet att

obekant och alldeles apropos taga er gästfrihet i anspråk.”

”Ack, Böta herr ryttmästare, tala icke så!” svarade

pastorskan och förde sin gäst, så resklädd han var, in i

matsalen, der de små plantorna stodo uppställda vid dörren ocb

enligt föreskrift skrapade med sina söndagskängor ett slags

bugning för den främmande.

"*Åb, farbror Svallenius, se der bar ni en angenäm

förströ-else, når ni tröttnar att grubbla i edra luntor. . . Vackra,

raska gossar!9" 8ade ryttmästaren, under det han tog den

minste på armen och kysste dem båda, sedan mamma först

behörigen med sin förklädssnibb torkat dem om munnen.

Härefter afpelsade gjg ryttmästaren, tog aptiteupen med

verklig smak, berömde det utmärkt goda bränvinet, hvilket fru

Svallenius sjelf destillerat, prisade såscm den första i sitt slag

den läckra osten och ställde sig så väl in att, innan man

hunnit till kalfsteken, pastorskan redan var fullt öfvertygad att det

i hela kristenheten icke fans en så treflig, förståndig och

br-1 ef vad man som ryttmästaren Sterner.

Så snart bordet var afdukadt ocb kaffet kringburet,

förfogade sig Sterner och kyrkoberdtn till denne senares rum.

rl guds namn, min käre Alexander,” sade Svallenius och

omfamnade ännu en gång sin gäst, ”så få vi då åter samtal*

en stund med hvarandra... Låt mig se: när var det vi sisjtråkades? Jo, ifall icke mitt minne bedrager mig, om vintern

1829. Dn reste då från Stockholm och jag från Blekinge hit

till Wallaryd för att installeras. VI lågo tillsammans i W—

några dagar. Det ftr sju år sedan. Jag har förblifvit på

samma flåck alltsedan likt snäckan i sitt skal. Da deremot

har svärmat omkring både in- och utrikes. Ditt utseende har

ock blifvit mara fast, mera manligt, det har vunnit betydligt,

och med innerlig gl&dje ser jag dijg, hvilken jag alltid

älskade såsom ung, nu i blomman af dih mannaålder stå framför

mig med samma öppna fria blick, som redan tidigt var dig

så egen och åfven då troget återspeglade ditt inre/’

”Måtte denna blick, den ni igenkänner, min gamle vän t

åfven säga er att jag hemfört sämma hjerta, samma karakter,

som jag hade, då jag stod under er faderliga ledning!”

”Derom är jag fullkomligt öfvertygad.. . . Men det var

en ledsam händelse, hvarom du skref till mig från Stockholm

och hvilken så hastigt gjorde slut på den bana, du böijadé

med så mycket hopp om framgång, samt på visst sätt tvang

dig.. . Dock, jag ser att dessa erinringar plåga dig — låt

obs tala om dina senare händelser!”

"Med er, min redlige vän, kan jag visserligen tala om

hvarje tidpunkt af mitt lif, och om jag synes mörk vid

minnet af den, ni omnämde, är det ej derföre att jag behöfver

blygas för mitt handlingssätt vid detta tillfälle, ty så sant jag

llskar min ära och mitt samvete mer ån lifvet, så sant är det

Afven att jag hvarken i ett eller annat afseende gaf anledning

till den händelse, af hvilken mitt afskedstagande var en följd.

Min fordne väns ohyfsade uppförande hade jag gerna lemnat

åt glömskan, ty jag är ännu i deuna stund öfvertygad att

mina grundsatser och tänkesätt voro honom för väl bekanta

att han på allvar kunnat misstänka mig för den afsky värda

handling, hvilken han dock, i ett ögonblick af hetta och

öf-verilning, offentligen i ett sällskap lade mig till last. Hans

utmaning kunde jag icke antaga — ni känner mina

grundsatser rörande dueller: aldrig skall jag hylla de falska (åsigter,

hvilka anse för en ära att såsom mandotnsprof utmärka

missaktning och kränkning af samfiindslagärne. . . Blotta

vidrörandet af denna händelse verkar emeltertid alttid obehagligt på

mitt sinne. Dim erinrar mig om det sköna och olyckliga unga

fruntimret, som var en oskyldig orsak till mitt afsked. Hon

har, såsom jag hört, längesedan lidit ut: denna fina blomma,hvars renhet ej kunde fläckas, är gud vare lof omflyttad i en

lyckligare jordmån."

Sterner var synbarligen upprörd.

Efter några ögonblicks tystnad återtog han: * Flere

gånger har jag sedan den tiden genom mina förra förmän och

gynnare erhållit tillbud att återgå i tjensten, antingen vid det

regemente jag stod eller vid något annat, men jag hade, med

eller utan skäl, en gång tagit afsked, och ingen skall säga att

Alexander Sterner genom andras inflytelse eller öfvertalande

återtagit hvad han en gång af rättskänsla afsagt sig.”

”Godt, förträffligt, min bedersbror — men säg mig . . ,

dock jag glömmer mig,” afbröt han sig sjelf, ”här stå vi midt

på golfvet och förgäta, att om man med framgång vill

föredraga argumenter, skall det vara i sittande ställning och

egentligen med pipan i mun och glaset i hand.’’

Kyrkoherden sköt stolarne till bordet, undanröjde de små

bergen af papper oeh böcker, framtog derefter ur det förut

omnämda väggskåpet en butelj gammalt rhenskt vin, hvilket

han, i afvaktan på något särdeles högtidligt tillfälle, undangömt

sedan sin äldste sons döpelse. ett par slipade kristallglas, ett

minne Irån hans guvernörskap, och slutligen en oöppnad kardus

utmärkt fin tobak och två sjöskumspipor. Efter dessa trefliga

förberedelser satte sig herrarne på hvar sin sida om bordet,

och sedan piporna behörigen blifvit stoppade och påtända,

glasen fyllda och sammanstötta till gästens heder och hans

välkomnande till fäderneslandet, tog kyrkoherden ordet;

”För att återkomma till ämnet igen, min unge vän,

månne icke du genom ditt handlingssätt lika mycket hyllat

för-domarnes gamla inrotade makt och slafviskt underkastat dig

dessa lagar som de, hvilka möjligen kunnat anse din ära

fläckad genom af slåendet af en utmaning? Märk noga, jag

tad-lar ej och bestrider icke riktigheten af din sift yttrade åsigt

om återgåendet i tjenst, ty en mans ord och handlingar böra

icke vara underkastade den ringaste tvetydighet — men

hvar-före tog du då afsked? Dina grundsatser förbjödo dig att

antaga en utmaning, emedan duellerna fortlefva. endast i följd

af föråldrade fördomar, men bjödo grundsatserna åfven att

underkasta dig följden af afslaget, ett afekedstagande ? Är icke

det ena lika mycket ett foster af fördomar som det andra?

Du har gillat verkningarne, men deras orsak och ursprung har

du fördömt, och deri ligger alltid något rättsvidrigt. I be-dömmandet af det rätta eller orätta vid ditt afskedstagande

anser jag således fördomarne hafva visat sitt hemliga

inflytande lika väl på ditt som på många andras domslut. Att

handla efter Öfvertygelse är visserligen rätt och godt, men falska

åsigter kunna besticka öfvertygelsen, och då är handlingen icke

mera själens sjelf ständiga tillhörighet, utan blott ett foster af

såradt egensinne. Intet tvang dig att taga afsked, och hvem

kan bevisa att din åra varit fläckad, om du icke gjort det?

Förlåt mig, om jag blir för rättfram, men du synes mig

genom detta steg hafva visat nästan lika mycken falsk

hederskänsla som om du antagit utmaningen, och öfver hufvud

utförde du ditt manliga beslut ondast till hälften. Och. du vann

icke ens den lumpna tillfredsställelsen att beundras, ty känner

jag menniskorna rätt, så skrattar man gerna på dens

bekostnad, som är nog dåraktig att tillfoga sig sjelf ett ondt för

att derigenom straffa en annan.”

Under detta kyrkoherdens faderliga tal hade flera rynkor

bildat sig emellan Sterners ögonbryn* Då den förre slutat,

yttrade han med dock märkbart återh&llet uttryck i rösten:

”Min käre hederlige vän. mig synes åter att ni är för

sträng- Det vore mycket att anmärka mot såväl edra slutsaser

som premisserna dertill, men må det tillåtas mig att endast

fästa uppmärksamhet på den omständigheten att det är lätt i

sin ensamma studerkammare, med fullkomlig frånvaro af alla

menskliga lidelser, att begrunda och bestämma huru en annan

bör tänka och handla i enskilta fall af lifvet. Det är som om

jag tänker mig in i och sjelf på förhand afgör alla

omständigheter vid ett skeppsbrott. Det är. då äfven lätt att

utgrunda det säkraste sättet att rädda mig. Men låt nu er sjelf

införas i verkUlifvets hvirfvel — månne ni då med samma

lugna besinning och kalla beräkning kunnat bestämma edra

tankar och handlingar? I så måtto vore ni afundsvärdt vis.

Emellertid, ifall mina åsigter och dermed förenade handlingar

varit falska, hvilket möjligen kan vara händelsen, så är

åtminstone icke min Öfvertygelse af det slaget, som låter

besticka sig. Hvad jag i går ansåg för rått, blir det ock i dag

och i morgon och under hela mitt lif. Således: om jag icke

egde ett runstycke, toge jag hellre en gårdsfogdebefattning än

jag åtpr inträdde i min förra tjenst, åtminstone under fredstid.”

”Nånå, min kåre gosse, ursäkta din gamle lärare, om han

fallit in i den mognare ålderns vanliga svaghet att uppdukaför ungdomen de förråder af visdom, som den oftast samlat

inom sina fyra v&ggar i stället för på verldslifvets och

erfarenhetens stora fält! Jag hade orätt häruti.”

”Kanske var det snarare jag,” återtog Sterner, ""som hade

orätt. Vi bli aldrig så fullkomliga att vi gerna se någon af

våra svagheter — om de äro sådana — för väl belysta. Låt

oss dock nu lemna detta för att.. .”

Sterner drog härvid sin stol närmare intill kyrkoherdens

.. . men nu talade herrarne så sakta att pastorskan, som

under hela det föregående samtalet stått gömd i en garderob,

hvilken be fans emellan hennes mans rum och sängkammaren,

oaktadt den mest spända uppmärksamhet icke kunde uppfatta

annat än spridda meningar, såsom . •. ”och knappt respenningar

qvar af det lilla kapital, som den ädle Linden efterlemnat

mig” .. . ”hm hm .. . mycken lycka . . . besynnerligt. . . . Guds

finger — vidare”. . .. Hvad Sterner nu sade kunde pastorskan

omöjligt gissa, ty orden nästan hviskades fram. Hon hörde

blott sin man säga: ”För högt. spel, för högt spel, Alexander,

det kan misslyckas!”

”Aha,” sade pastorskan, jag kunde min själ tro den unge

herrn skulle ha något annat ärende hit än att träffa sin

gamle vän. Han vill narra gubben att spela, men se den planen

skall väl jag sätta p för. Jag måste göra mig ärende in . ..

men jag kan vänta litet, så märker jag nog om gubben tar

fram korten ur väggskåpet.”

Pastorskan hade den vanan att, äfven då hon var ensam,

kläda sina tankar i ord och tala högt. Derigenom glömde

hon att hon nu fans sjtadd i en befattning, som fordrade

tystnad.

Sterner. som var mycket uppmärksam, hörde ljudet af

någon röst i närheten. Han steg upp och nalkades den lilla

dörren till garderoben, som var försedd med en liten

glasruta, öfvertäckt med en gardin. Pastorskan, i förmodan att det

var hennes man som gick att ur skåpet herata korten, stod så

upptagen med lyssnandet till hans rörelser, att hon icke hörde

att stegen nalkades den dörr, der hon ställt sig. Sterner steg

förvånad tillbaka, då han undandrog den omnämda gardinen,

ty han såg ett par ögon, tindrande som lysmaskar, derofvanför

en fruntimmershufvudbonnd och resten af figuren insvept i en

stor, vid, svart prestkappa. Ur de mörka vecken f raro stack

en röd knotig hand, hvilken höll en gul dank, hvars mattasken återgaf det hela i orediga former. Sterner äraade först

ropa sin vän, men hastigt for den tanken genom hans hufvud

att det väl knnde vara hans älskvärda värdinna. Han sköt

derföre helt lugnt gardinen tillbaka och fann för godt att icke

hafva sett någonting.

Läsaren har sig bekant att det verkligen var vår

hederliga pastorska, hvilken, för att skydda sig mot kölden, svept

omkring sig sin mans embetskappa och dragit densamma tätt

upp under ögonen. Men kyrkoherden, som satt med ryggen

emot denna dörr, hade icke bemärkt det ringaste och frågade

derföre vänligt om det var något Sterner åstundade. Denne

svarade dock att han endast besåg anordningarne i rummet.

*

14.

Ej blott vin, äfven kurtis öppnar hjertat.

En liten ratta hade en g ang kommit

in i ett klädskåp.

Esopus.

Om aftonen, då ryttmästaren befann sig ensam med sin

betjent, sade den förre:

’‘Nå, Westerlind, huru befinner du dig här?n

”Åh jo, nu är det bra, herr ryttmästare, men då jag kom

hit, såg det mulet ut för både mig och hundarna. Det tycks

stå på skrufvar emellan kyrkoherden och hans husfru.”

vTand för tunga!” yttrade Sterner barskt. ”Skrufva du

blott af mina stöflar och låt för öfrigt andra skrufvar, som

icke röra dig, vara i fred !”

wSom herr ryttmästaren befaller f* svarade Westerlind

ödmjukt. ”Nog kan jag tiga, äfven om jag visste att herrn

skulle tacka mig, ifall jag talade !n tilläde han lifligt, ty

Westerlind kom alltid ihåg språket; ’’Varer kloke såsom ormar

och menlöse såsom dufvor!*’

”Hvad pratar du — jag ser att du har något på hjertat.

Berätta, men var kort!”

Keprcsentmten. 5

”Med herr ryttmästarens tillåtelse, det är mig omöjligt

att afgifva min rapport endast med ett par ord."

”Så gör den åtminstone så inskränkt som möjligt, om jag

nödvändigt bör höra den, men tag dig till vara att förklena

huset, der jag är gäst, ty jag säger dig på förhand att jag

icke tål det!”

”Jag skall endast omtala rena klara sanningen,” återtog

Westerlind, ‘och den är, att då jag i förgår afton anlände,

måste kyrkoherden gömma mig i andra byggningen i ett

hål, som kallas handtverkskammaren, tilldess ban fått tala vid

frun, som verkligen skall vara ett hår af”. . . en sträng blick

af husbonden hejdade Westerlind. ”Kyrkoherden, stackars

herre,” fortfor betjenten, ”fick sedan nog att göra, ty

pastorskan blef alldeles rasande och ville med all makt köra ut både

mig och liundarne. Han använde förgäfves alla förnuftiga skäl

att förmå den afsky... att förmå fru pastorskan, ville jag

säga, att hyggligt taga emot oss ; men det var som att slå

vatten på gås . . nej, på fru pastorskan — nej, rättare han

predikade för döfva öron. Slutligen hittade han dock på råd

att få henne på andra tankar. Han sade nemligen att det icke

var troligt att herr ryttmästaren ville göra detta besvär i

huset, om han icke hade för afsigt att gifva frun någon

hederlig present. Den spiken drog, sa* snickarn, när han

stoppad i fickan. Hon vardt spak och medgörlig som ett lam,"

ty hon byter om lynne lika fort som en annan vänder om

bladen i en bok. Jag blef straxt efterskickad, fick en liten

snygg kammare och mat och drick i öfverflöd, men benådades

ock sedan med ett förhör rörande min herres omständigheter,

ändamålet med hans resa, m. m. Men som jag varit så kort

tid i herr ryttmästarens tjenst och jag dessutom känner herr

ryttmästarens afsky för sqvaller, kunde jag naturligtvis icke

tillfredsställa hennes nyfikenhet. Alla de omständigheter, jag nu

haft äran meddela, äro rena klara sanningen, och jag har trott

det vara min skyldighet att underrätta herr ryttmästaren

der-om, ty om pastorskans förhoppning icke snart uppfylles, är

jag rädd att den beskedlige kyrkoherden får betala kalaset,

sedan herr ryttmästaren afrest.”

”Godt, Westerlind! Jag sade dig vid ditt inträde i min

tjenst att jag hatar sqvaller, men denna gång var ändamålet

godt och nästan berömvärdt. Jag vill derföre sörja för attpastorskans goda lynne skall fortfara åfven sedan jag rest. . .

Nu får du gå.”

Orsaken till Westerlinds ömma omsorger för

kyrkoherdens väl var följande.

Under det Sterner samtalade med sin värd i dennes

rum och pastorskan gjorde hvad hon ansåg sig böra göra

inne i gubbens skrubb, hade Westerlind, som fann lifvet något

enformigt i sällskap med hundarne i den lilla kammaren och

som märkt att det fans flera fruntimmer än pastorskan i huset,

hvilka torde fästa mera vigt vid hans person, förfogat sig in

i saltn, der barnen lekte vid spiseln på vanligt sätt och

kammarpigan Anna var sysselsatt att torka talrickar och lägga

i-hop serveter. Med denna behagliga ledighet, som anstår en

gentil ungkarls gentila betjent, började han hjelpa henne och

under tiden prata hvarjebanda ön ma saker för den vackra

Anna, som med den egna menlösa vänligheten hos landtflickor

af hennes stånd belönade hans hyllning. Länge hade icke

Westerlind underhållit samtalet, innan han egde lilla Annas

oinskränkta förtroende. Hon berättade många småroliga historier

om sitt husbondfolk, i hvilka dock frun alltid spelade

hufvud-personen. Ibland annat nämde hon att alla flickor inom

pastoratet, som ville få titel af snälla hustrur, alltid tjenade ett

år före deras giftermål i prestgården, der de i pastorskans

väl underhållna skärseld genomgingo den fullkomligaste luttring

och rening.

”Gud nåde mig så visst,’* tilläde Anna, "mitt år är nyss

börjadt! Månget svullet kindben lärer jag få innan det

lyck-tas, ty jag skall anförtro herr Westerlind, att om pastorskan

fått i hufvudet något, som hon sätter tro och hopp till, och

detta slår fel, så vare Gud oss nådig, stackars pigor! Yi få

då alltid umgälla hennes vresiga lynne. Och ehuru vi, när

sådana tillfällen inträffa, låtsa hafva tandvärk för att få bylta

om hufvudet med dukar, så ger dock detta föga skydd mot

hennes knotiga och vanda band.”

I omedelbar följd af denna inledning berättade nu Anna

för Westerlind att hon stått utanför dörren och hört hela

samtalet emellan kyrkoherden och frun och huru den förre

försäkrat henne om en hederlig gåfva af ryttmästaren. ”Ack, herr

Westerlind, om detta slår fel. så blir pastorskans förbittring

utan gränser.”Lilla Anna höll just på att med ord och blickar

uppmana Westerlind att göra sitt bästa för spådomens uppfyllande,

då dörren från sängkammaren hastigt upprycktes och

pastorskan, blek som döden, med kyrkoherdens svarta kappa

släpande efter sig kom inrusande med vild fart i rummet; men icke

stort mindre hastigt och under ett förfärligt skrik sprungo

Anna och båda barnen åt köket, öfvertygade att de sågo ett

af de förfärliga spöken, som uppträdde i deras aftonhistorier.

Westerlind stod trotsande qvar.

rStanna, ert dumma pack, är ni galna — hvart ränner

bi?” skrek pastorskan med tordönsstämma. rHar ni då

allesammans förlorat vettet, det är ju jag.”

Yid den välkända rösten återvände Anna och barnan,

darrande af förskräckelse. ”Vi blefvo så fasligt rädda, söta

mamma!” sade den äldste gossen. "Hvarföre har mamma klädt

ut sig så der?”

Nu först erinrade sig fru Svallenius den besynnerliga drägt,

hon bar, och för att rädda sitt anseende inför tjenstefolket

och baraen, srarade hon: *Nå, hvad är det för besynnerligt?

Det är ju pappas kappa, som jag intagit till lagning. Jag blef

litet skrämd af en råtta, då jag nedtog kappan, och kom så

i hastigheten att kasta den omkring mig — det var allt.”

Anna, som hade sina goda skäl att icke tro ett ord

här-af och icke var fullkomligt oinvigd i garderobens mysterier,

meddelade Westerlind, då de sedan råkades i köket, att

kappan som var spritt ny, nu omöjligen kunde behöfva någon

lagning, att hennes matmoder troligen af en loflig vettgirighet velat

från skrubben afhöra herrarnes samtal, men att hon förutsåg

att det nu skulle blifva rätt rasande, ifall herrarne röjt

hennes förehafvande.

Westerlind, som hade mycket medlidande med Annas

vackra kinder, föredrog derföre saken på behörigt sätt för sin

herre, men var naturligtvis klok nog att framställa blott den

gode kyrkoherdens lidande.

Sterner öfvervägde i sitt medlidsamma hjerta sin gamle

väns belägenhet och hans svåra husliga förhållanden. Han var

redan förut genom ryktet icke alldeles obekant dermed och

hade föresatt sig att vinna sin värdinnas ynnest för att sedan

såsom vän af huset kunna verka något på hennes grälaktiga

och kinkiga lynne, men han såg af hennes uppförande

föregående dagen, hvartill Westerlind uppgifvit skälet, att hon varhal ocb smidig som en orm, när hon ville. Icke desto

mindre ville Sterner försöka befästa sig i hennes bevågenhet och

tillika göra sig förvissad om hennes aktning för att

sedermera med framgång kunna verka en förändring.

Härefter föllo hans tankar på äkta ståndet i allmänhet,

hvilket ämne höll honom vaken halfva natten. Utan att

göra läsaren reda för riktningen af Sterners åsigter i detta

fall, kunna vi dock försäkra att de icke i ringaste måtto

öf-verensstämde med vår gode Svallenii, då han begrundade

samma vigtiga ämne.

Andra morgonen framtog Sterner, bland de många saker

hans koffertar innehöllo, en stor, vacker och ganska dyrbar

schal. "Du var,” sade han, ”visserligen ärnad att betilcka

skönare former än fru pastorskan Svallenii, men hvad är att göra!

Du måste vandra, min vän — den hederlige Svallenii lugn

kan jag icke köpa för dyrt, äfven om det blott vore för

någon tid. Det får gå! Hon skall ock derigenom styrkas i den

öfvertygelsen att jag trodde den saga, hon vid bordet i går

afton berättade mig, om sin förskräckelse, då hon nedtog fars

kappa till lagning och jag så oförmodadt visade mig i rutan.”

Vid frukosten öfverlemnade ryttmästaren sin värdinna det

paket, som innehöll den dyrbara skänken. ’*Hvad, i herrans

namn, är detta?’ yttrade prostinnan och spelade ganska

naturligt den förvånade. Paketet öppnades, schalen utvecklades

— med stum hänryckning höll hon den emellan sina

utbredda armar. På tre stegs vördnadsfullt afstånd bakom

pastorskan stod husmamsellen, och två eller tre pigansigten

framskymtade i den litet öppnade köksdörren, alla med häpna

blickar betraktande skatten. Ändtligin började pastorskan: rMin

söta. bästa herr ryttmästare, huru kan ni sätta mig i en

sådan förlägenhet? Hvarigenom har jag gjort mig förtjent. . /

”Kors,” afbröt Svallenius, han vill ju blott visa dig

schalen — deröfver behöfver du ej blifva förlägen, min gumma!”

Tvänne raketer — vid någonting mindre kan man icke

likna pastorskans ögonkast — slungades emot den arme

mannen, som för ögonblicket icke kom ihåg samtalet med sin

kära hälft. Men Sterner skyndade att lägga sig emellan:

^Hvad tänker ni på, min bäste farbror! Det var min

förhoppning att fru prostinnan skulle täckas behålla denna

obetydlighet såsom en ringa gärd af min aktning och ett minne af

den, som alltid anser för en heder att få räknas bland husets

första vänner!”Nu var fru Svallenius genast blidkad efter det

obehagliga afbrottet. ”Ni förvånar mig, min bäste herr ryttmästare!

Ni är förbålt artig — en sådan dyrbarhet! Jag är alldeles

konfysr. . . af glädje hade hon kunnat tillägga, ty för hennes

inre öga stod i klara färger den djupa afund, hvilken skulle

måla sig på grannfruarnes ansigten, då de träffades vid nästa

högtidlighet. Hon njöt redan på förhand denna lycksaliga

triumf.

Numera kunde Sterner räkna på hennes bevågenhet för

en ganska lång tid. Han vann äfven genom sitt jemna,

artiga och lugna uppförande mycket välde öfver henne och

af-böjde derigenom, under de nära fjorton dagar han vistades på

prestgården, många stormar, så att barn, tjenstfolk och

kyrkoherden sjelf, hvar på sitt sätt, tyckte sig under dessa

tvän-ne veckor haft en försmak af paradisets fröjder. Med verklig

sorg och saknad sågo alla, pastorskan icke undantagen, tiden

nalkas för hans afresa.

Sterner hade straxt efter sin ankomst till Wallaryd med

kyrkoherden gjort en liten resa, hvars ändamål var att bese

och afsluta köp om det vackra säteriet Sorrby, hvilket låg två

mil från Wallaryd, men likväl inom pastoratet. Den, som

hade egendomens försäljning om hand, kunde dock ej lemna

nöjaktigt svar på de föreslagna vilkoren förrän efter någon tids

förlopp. Till allas glädje skulle således Sterner återkomma

efter några veckor, ty han ifrade för sin kusins önskan,

såsom hau yttrade, att få emottaga Sorrby till våren.

Vid afskedet sade han till prostinnan : Ifall, såsom jag

hoppas, denna handel blir afgjord, så lofva mig, min bästa fru

prostinna, att ni ofta reser dit och hjelper mig med er

utomordentliga kännedom och skicklighet att ordna allt till min

kusins och hans unga frus ankomst, ty efter hvad jag

förmodar, inträffar den vid slutet af nästa höst. Som min kusin

Konstantins ombud kan jag försäkra, att en sådan artighet å

er sida skall finna en motsvarande tacksamhet å lians.«

Så mycket förtroende till hennes smak och skicklighet

gjorde prostinnan öfverlycklig, särdeles då detta förtroende

stärktes af den intressanta vinken." Söta ryttmästare Sterner, lita på mig, när det kommer

derhän 1 Jag skall styra och ställa såsom vore det i mitt eget

hus.n Härunder band hon med egen hand ett rödt och grönt

resskärp omkring honom. ”Det är en obetydlig suvenir, men

nyttja det! Jag har med innerlig glädje sjelf stickat det åt

er.n Härpå ledsagade hon sin käre gäst långt utom porten,

och då kyrkoherden, som följt Sterner på vägen, återvände,

förklarade hon sin uppriktiga mening att maken till person

sådan som ryttmästaren icke fans, om man än ville söka från

verldens ena ända till den andra, samt att hon icke ångrade

en enda af alla de tusen stunder hon och hela hennes hus

förspillt för hans skull.

Kyrkoherden log förnöjd och sade, i det han återtog sin

vaxstapel och sina folianter: 71 Gud iåte så visst dessa

söte-brödsdagar ega bestånd!”

Samma afton, då åter alla sex spinnrockshjulen surrade

kring spiseln och gossarne i de grå vadmalskoltarne då och

då uppfriskade brasan med en liten risknippa, nedlät sig

prostinnan att för sin underordnade omgifning berätta hvad hon

önskade blifva utspridt, nemligen det stora förtroende, hvarmed

den förbålt hygglige ryttmästaren hedrat henne.

*

15.

Öfverraskning.

Bet klappar i min vemtra sida,

En oro ljuf ändå att lida,

En längtan till iag vet q hvad!

Tegnbb,

Under den tid Sterner varit borta, hade familjen von

Spalden inflyttat i en vacker och treflig våning, mera

öfverensstäm-mande med dess närvarande ljusare utsigter. Ingen utom

Augusta saknade den fordna boningen, ty i sin lilla jungfrubur

hade hon genom dess lyckliga belägenhet emot guldsmedens

bakgård njutit väl blott några få, men så mycket mera

oförgätliga stunder af en förut aldrig anad lycksalighet.

Hon suckade ofrivilligt, då hennes tankar dröjde vid dens

bild, som i hennes förut s& lugna hjerta framtrollat detta koas

af outredda känslor. Porträttet af den, som ödet tycktes

hafva bestämt till hennes make, föreföll henne i hög grad vidrigt;

och om hon någon gång framtog dst, så var det blott för att

jemföra dess drag med dem, som outplånligt fortlefde i hennes

minne. Och för hvarje sådan pröfning blef hon allt mera

orättvis mot det oskyldiga originalet till en bild, hvars lifliga

och verkligen vackra drag hon inbillade sig med ett

triumferande hånlöje betrak la henne och hennes smärta. Hvad som

mest qvalde den unga flickans hjerta var fruktan att hon —

hvars vilja, vare sig af en kufvande och slafvisk uppfostran

eller af den medfödda mildheten i hennes lynne, aldrig vågade

uppsvinga sig till minsta grad af oberoende — icke skulle

förmå uttänka något medel att befria sig från sin fars bestämdt

uttalade befallning. Det stackars barnet darrade ännu vid

tanken på hans vrede, då hon under sin förra förlofning

vågade anropa hans faderliga hjerta. Nu hade hon så mycket

mindre att vänta af hans ädelmod som han icke brukat sin

myndighet, då partiet med postmästaren Wilsson var å bane,

och Augusta icke kunde förneka alt, såvida hennes egen

böjelse skulle lemnas utan afseende, det nu föreslagna partiet

verkligen var högst passande, efter föräldrars sätt att bedöm

-ma sådana förbindelser.

I den tonen, hvarvid Augusta från barndomen bäfvat mer

än för hvarje annan, hade postinspektoren, några dagar efter

deras inflyttande i sin nya boning, sagt till henne: ”Våga ej

att neka ditt bestämda ja, när ryttmästaren återkommer, och

gör inga historier, ty du är ett barn, som, efter hvad jag

märker, icke förstår sin egen lycka.”

”Ack, pappa, låt allt vara oafgjordt tilldess herr

Konstantin Sterner sjelf kommer P bad Augusta innerligt och grep

efter faderns hand.

”Oförnuftiga barn” — postinspektoren stötte henne omildt

ifrån sig — ”är detta den kärlek och lydnad, jag har rätt

att vänta af dig? Men så snart ryttmästaren anländer, säger

du ja och lemnar honom med egen hand det porträtt af dig,

som jag nu låtar måla.. . Dermed basta!"

Augusta vågade icke flera invändningar. Vid

moders-hjertat gret hon väl ut, men hon förtrodde likväl ej modern

den egentliga orsaken till sin smärta. Hon kände den ju knapptsjelf — åtminstone sträfvade blygsamheten att skyla

verkligheten.

En afton, i medlet af mars, voro förmaket och salen i

postinspektorens våning upplysta. De ordnade spelborden

utvisade att flera än husets vanliga invånare skulle samlas

här-studes. Postinspektoren hade inbjudit ett antal äldre personer,

gamla och nu ånyo införlifvade bekantskaper: man skulle fira

ett slags hemkomstöl från den väl icke långa, men så mycket

mera obehagliga resan på behofvets och bekymrens stråt.

Augusta, som gerna ville undvika de ledsamma

lyckönsk-ningarne, dem hon förutsåg skulle möta henne, då gästerna

anlände, hade lemnat förmaket, sedan hon slutat sina

anordningar, och dragit sig in i sitt eget rum, hvars dörr stod öppen

åt salen, som låg emellan det rum, hon lemnat, och hennes

egen kammare. Hon satte sig åter till det kära instrumentet,

och tyst, liksom numera ingen borde höra den, började hon

framhviska den sång, som en gång blef ackompanjerad med

de själfulla toner, hvilka så vemodigt, så oförgängligt

åter-klingade i hennes hjerta; men vid de första orden, som

sväf-vade öfver hennes läppar, vid de första ackorderna, hon

anslog, brast hon i tårar och lutade sig ned emot kanten af

pianot. Hon kände sig olycklig, ensam och öfvergifven.

Så förgingo några minuter, då en röst, den hon alltför

väl kände, hviskade tätt bredvid henne: ”HvarfÖre så sorgsen,

fröken Augusta?”

”Ack, herr ryttmästare!” sade hon häftigt öfverraskad,

under det hon starkt rodnande borttorkade tårarne. . . .

”Förlåt mig — men jag är ej rätt glad i afton.”

”Det ser jag med deltagande\v yttrade Sterner och

fattade hennes hand. ”Vågar jag fråga hvad som oroar er?”

”Ryttmästare Sterner,” svarade Augusta och återhemtade

sig, ”jag vill icke och jag tror att jag ej ens bör för er

dölja orsaken dertill; och emedan händelsen fört oss

tillsammans innan, efter hvad jag förmodar, ni talat vid min far,

vill jag begagna tillfället och säga er att jag, med all skyldig

aktning för er kusin, likväl finner mig obeskrifligt nedslagen

genom min fars befallning att vid er återkomst förklara mignöjd med min aflidne onkels förordnande och att, till

bekräftelse derpä, lemna er, såsom hans ombud, mitt porträtt. Jag

kan icke gifvn en sådan förklaring utan att frånträda

sanningen.”

Sterner skiftade färg vid denna okonstlade öppenhj

ertig-het, som visade att det nog fans en kraft dold bakom den

svaghet, hvilken fruktan för faderns myndighet alstrade. ”Då

ni, min fröken,” yttrade han, ”tyckes hysa en så af gjord

motvilja för den tillärnade förbindelsen, vill jag icke emottaga

något afgörande svar. Kanhända skall min kusin sjelf bättre

kunna tala för sin sak, såvida,” tilläde han och fixerade

henne skarpt, ”icke fröken von Spalden redan bortgifvit sitt

hjerta före den tid min beskickning tog sin början?”

Oaktadt allt bemödande om lugn antydde dock talarens

röst vid de sista orden ”/öre den tid min beskickning tog sin

början ’ så mycken spänd oro, så mycken rörelse, att det icke

kunde undgå den minst skarpsinnige betraktare, sedan då en

intresserad qvinna, att frågans besvarande lika mycket gällde

hans eget som hans hufvudmans intresse.

För Augusta var det liksom gryningen af en ny

morgon-rodnad randats på hennes lefnadshimmel.

Med osäker röst svarade hon : Detta är ej händelsen.”

Icke?” sade han, och hans blick ljusnade. ’’Då ser jag

intet skäl hvarföre ni icke åtminstone kan lära känna den, som

är ämnad till er make. Han har anförtrott sin lycka i mina

händer — det är således min pligt att föra hans talan. En

vägran att se och lära känna honom skulle icke sätta mina

bemödanden i den ljusaste dager. Allt hvad jag begår och,

som jag vågar hoppas, ni icke nekar, är att ni tillåter honom

personligen få försöka sin lycka.’*

’”Edra skäl kunna vara riktiga, herr ryttmästare,” yttrade

Augusta, " men jag försäkrar, att om er herr kusin än

kommer, kan han väl möjligen vinna min hand — ty min lycka

och sällhet, mina tårar och böner förmå ej min far att vika

från sitt fattade beslut — men öfver mitt hjerta kan ingen

befalla, och det förblifver kallt för er kusin.’*

”Fröken von Spalden”, återtog Sterner, ”bör vara

öfver-tygad, att han å sin sida hyser för mycket ädla och

grannla-ga tänkesätt att vilja emottaga sin maka såsom ett offer. Han

är en man af sträng hederskänsla, och tvång kan i detta hän*

seende aldrig komma i fråga.””Väl för honom," menade Augusta, "om så år, men mig

båtar det föga, sedan han en gång är hitkommen, ty min far

förstår nog att ställa saken så, att den i er kusins ögon får

utseende af ett fritt beslut. Ni må kalla det en otillbörlig

8vaghet eller hvad ni vill, jag känner att jag icke kan, icke

vågar uppenbart sätta mig emot min allsmäktige fader. Jag

blir öfverlemnad att förblöda af smärta eller trösta mig så

godt jag kan, utan att någon deltagande varelse kommer på

den tanken att den arma Augusta kan vara olycklig i sina

förgyllda bojor.v

"Säg icke så, dyra fröken!” sade Sterner med en ton, som

antydde likartade känslor med dem, hvilka nyss så mäktigt

inverkat på hans själ. "I mitt bröst — var öfvertygad derom

— klappar ett hjerta, som i hög grad är känsligt för er

fröjd eller smärta. Men kan väl mitt deltagande ega minsta

värde för er — vågar jag lioppas det?”

"Erfarenheten”, yttrade hon med ton af någon bitterhet,

*har visat mig att ert deltagande icke är verksamt, ty allt hvad

jag nu talat har haft för afsigt att förmå er att afstyrka er

kusins hitresa, men då ni tvärtom ifrigt påyrkar den, kan jag

föga hoppas af er."

”Ah, min fröken, om ni närmare kände den, öfver hvilken

ni fälk*r en så hård dom, skulle ni säkert förmildra, den.

Vare det nog att ni af mitt deltagande kan vänta allt hvad som

ligger inom min förmåga att uppfylla! Min pligt förbjuder

mig att villfara er begäran i afseende på min kusins hitresa:

den måste inträffa. Men heligt lofvar jag er, att om ni, efter

att sjelf hafva pröfvat och bedömt hans värde, vidblifver er

nuvarande öfvertygelse, skall ingen makt på jorden tvinga er

att blifva hans maka !"

"Då vill jag gerna medgifva att jag misskänt er — men,

tro mig, min far förstår att genomdrifva hvad han en gång

fått i sitt hufvud!"

"Jag tviflar icke att han skall försöka det, men om” ...

Sterner tystnade : han tycktes strida med sig sjelf, men efter

ett ögonblick fattade han hennes hand och fortsatte ... ”om en

ung qvinna i lika belägenhet med er i sitt hjertas

undangömdaste vrå hittade en ädel perla värd att inmuras, emedan

den var bland lifvets kostbaraste, skulle ej då den unga

qvin-nan vara nog stark att vilja försvara den mot allt våld?’7På Augustas kinder lågade purpurns glöd. Hon svarade

dock med fattning och värdighet: ”Enligt de grundsatser, i

hvilka jag blifvit uppfostrad, är det blott mannen det höfves

strida mot makten: qvinnan, dottern, tillkommer undergifvenhet

och lydnad, der hennes böner ej mera förmå. Sfiledes kunde

jag, om jag vore i denna unga qvinnas ställe, väl bevara, men

illa försvara perlan.”

Rörd böjde sig Sterner ned emot flickan och hviskade:

”Förlåt min djerfhet!” Efter ett kort afbrott, tilläde han:

”Det hörer dock icke till någon dotters pligter att blindt, utan

eget fritt omdöme, låta leda sig af en faders. I samråd med

hulda föräldrar bör visst den unga oerfarna qvinnan pröfva

dens värde, som eftersträfvar hennes hand, men om hennes

hjerta är kallt för honom, så bjuder hvarken gudomliga eller

menskliga bud att hon skall grundlägga sin egen och en

annans olycka genom en lydnad, som upphör att vara naturlig,

då den ej mera är den uppriktiga, den barnsliga kärlekens,

utan blott en gärd af slafvisk undergifvenhet, ovärdig den fria

tänkande menniskan.”

Hvarje af ryttmästarens ord inträngde i Augustas själ

och aterklingadf der, långt efter det han upphört att tala. De

hade väckt en mängd nya och sällsamma tankar och känslor.

Hon tyckte sig tryggad och lycklig genom det samtal, hon

haft med Sterner, utan att dock fatta hans afsigter — men

att de voro goda, det trodde hon med visshet.

Nu uppreste hon sig hastigt: ”Ni tog miste i salen,

herr ryttmåstare, då ni öppnade denna dörr i stället för den

midtemot. Vi hafva ett litet sällskap i afton .... Tillåt mig

föra er till det rum, der de främmande med mina föräldrar

befinna sig!”

”Jag erinrar mig nu först,” sade ryttmästaren, ”hvarföre

jag gick in på denna sida, ehuru jag hörde röster i det rum,

som ligger midtemot. Jag tyckte mig förnimma tysta

bekanta ljud från detta rum, början till en sång, som mer än

någon annan talar till min känsla. Jag lyssnade likt alpgossen,

som efter en lång frånvaro åter för höra sitt hemlands toner,

och kunde ej emotstå frestelsen att fullkomligt uppskjuta den

halföppnade dörren. Men huru lycklig skulle jag ej blifva,

huru tacksam för er godhet, om ni tilläte mig någon gång på

närmare håll åter få höra dessa ljufva toner, hvilka förskaffademig några så njutningsfulla ögonblick ander mitt förra

vistande i staden)”

”Gerna, då det bär till! Nu får jag ej längre beröfva

mina föräldrar en kär gäst.”

*

16.

Verkan af nya åsigter. Postinspektorens slutsatser.

Inunder snö oeh drifvor

Bor kärlek uti norden.

jDen flammar ej och bränner

Som i den heta 8ödem,

Men mildt den eldar hjertat.

Sonen i Örnskog.

De inträdde nu i förmaket, der postinspektoren med ett

glädjestrålande ansigte emottog sin nye gäst.

Presentationer och grannlåter, utbytta emellan den

ankomne och de förut närvarande, upptogo en god del af aftonen,

tilldess Sterner ändtligen fick sin plats vid ett virabord jemte

borgmästaren och doktorn.

Vid afskedet yttrade postinspektoren: "Om ni behagar,

herr ryttmästare, kunna vi i morgon förmiddag uppgöra saken!"

Sterner bugade sig bifallande och stod. enligt af tal,

klockan 11 följande dagen i postinspektorens sällskapsrum.

Denne var ensam. Sedan herrarne en stund yttrat hvaijehanda

om den ostadiga väderleken, bristen på ved, en följd af förets

och isarnes tillstånd, m. m., inträffade en tystnad, som

ändtligen bröts af Sterner.

"Herr postinspektoren känner att jag förbundit mig att

till min kusin inberätta huru jag funnit ställningen härstädes.

Får jag derföre äran att utbedja mig ert och er fröken

dotters öppna svar såväl i af se en de på hans hitresa som det

begärda porträttet!"

”Jag skall sjelf,” yttrade postinspektoren, "skriftligen

svara arftagaren å min dotters vägnar att han är välkommen och

åfven efterlängtad i den mån det höfves en blygsam brud.

Men ni, den frånvarandes representant, medgifver jag, bör höra

detta af hennes egen mun för att genom ert intyg kunna

gif-va saken sin tillbörliga bekräftelse *. . . . Vid dessa ord gick

postinspektoren till dörren och ropade: ”Augusta!’’ meå en

röst, som kunnat väcka de döda.

Sedan hon inträdt och helsat ryttmästaren med en

förvirring, hvilken, ehuru lätt, likväl ej undgick fadrens

uppmärksamhet, sade han till henne i en ton så kärf att Sterner

ryste för den råa stränghet, som låg <1eri: ”Augusta, stadfästa

hvad din far redan yttrat, nemligen att du af fri vilja och

öfvertygad att din aflidne onkels förordnande skall grundlägga

din lycka, glädjefullt samtycker att förena ditt öde med den

man, han valt åt dig!n

Augusta vågade icke se upp, men gömmande Sterners ord

i sitt hjerta, försökte hon för första gången i sin lefnad att

öfvervinna sin rädsla för den stränge fadern och svarade

ödmjukt, ehuru temiigen lugnt: Hvarken herr Sterner sjelf

eller hans ombud kunna med skäl fordra att jag skall afgifva

ett sådant yttrande förrän jag sett och lärt känna den, till

hvilken ett så vigtigt svar skall afgifvas. Må han vara

välkommen hit! Kan han vinna mitt hjerta, skall jag blifva hans

maka, men i annat fall hoppas jag att en man af ära icke

vill emottaga ett sådant offer.”

En blick från Sterners öga, som uttryckte den varmaste

beundran, mötte den talande.

Fadern satt några minuter såsom förstenad af häpnad och

förvåning öfver dotterns gränslösa djerfhet. Ändtligen for han

hastigt upp, men hejdade sig, då han erinrade sig Sterners

närvaro, och yttrade med en af raseri halfq7äfd röst: ”Är

det mitt barn som talar — eller är du angripen af feberyra?

S&g, hvad kommer åt dig flicka? Jag kan knappt tro mina

sinnen! I min närvaro, till mig sjelf, din far, vågar du föra

ett sådant språk? Har du ej något minne qvar af fjerde

budet?’*

”0, pappa, förlåt, förlåt — det var ej missaktning!”

snyftade hon och försökte fatta faderns hand, hvilken med vild

häftighet frånrycktes henne. Jag har aldrig glömt och jag

skall aldrig glömma den barnsliga lydnad, jag är skyldig och

mina föräldrar ha rätt att fordra, men var barmhertig, o, var

barmhertig, fader!"Augustas bild i detta ögonblick, då hon med den mest

stegrade oro, men tillika méd den mildaste undergifvenhet

böjde sig öfver den vredgade faderns hand. syntes Sterner

obe-skrifligt skön ; men denna känsla var förenad med ett slags

smärtande harm att se henne i denna, såsom han tyckte,

förnedrande ställning, och med möda kufvade han den vrede,

som postinspektorens kalla skoningslösa uppförande väckte hos

honom, då denne* utan känsla för dottrens smärta med en

isande köld sköt henne ifrån sig.

”Herr postinspektor,” yttrade Sterner, ”hvad fröken sagt,

egér verkligen för mycken grund för att å min sida något

försök skulle göras till vederläggning deraf. Jag ansvarar för

att min kusin finner de vilkor, hon föreskrifvit, billiga: de äro

förnuftets och rättskänslans, och å hans vägnar antager jag dem.

Således är nu endast fråga derom huruvida fröken medgifver

att jag får emottaga porträttet.”

”Om Tion medgifver?” upprepade postinspektoren

försmädligt. ”Jag tänker att jag måste hafva åtminstone något ord

med i saken. . . Tag fram porträttet, Augusta!5*

Flickan tvekade, men hon vågade dock icke vidare

uppreta sin far med några motsägelser. ”Ryttmästare Sterner,”

sade hon med darrande röst, i det hon räckte honom porträt*

tet, ”kom ihåg att det är på min fars befallning jag sänder er

kusin detta ! Ni bör underrätta honom derom.”

”Vill du,” yttrade postinspektoren med nu dämpad harm,

”föreskrifva herr ryttmästaren hvad han bör eller icke bör

meddela sin kusin?” Härvid vände han sig till Sterner och

fortfor: vJag hoppas att ni, min herre, icke fäster någon

uppmärksamhet vid min dotters barnsligheter och således icke

befordrar dem till er herr kusins kännedom ! Tro mig, jag

känner fruntimren och kan försäkra er att dessa känslosamma

griller skola, sedan giftermålet väl är fullbordadt, försvinna

likt agnar för vinden. Jag talar i detta fall af erfarenhet.”

"Jag skall i hvarje afseende söka uppfylla min pligt!”

svarade ryttmästaren allvarsamt och tog genast afsked under

föregifvande af angelägna göromål.

När postinspektoren förmodade Sterner vara hunnen

tillräckligt långt utför trapporna för att ej höra något, utbröt

den nu ohejdade strömmen af hans harm, och hvad som, om

möjligt, ännu mera ökade denna vrede var den ovanliga

händelsen att dottern icke mera gret, icke bönföll om hans för-låtelse, ej heller s&som vanligt talade om att med gl&dje

uppoffra sina enskilta önskningar för sin fars tillfredsställelse.

Allt detta, som annars visst icke ändrade hans egensinniga

beslut, men dock i någon mån bidrog att stilla hans häftighet,

och h var förutan han icke ansåg sig hafvs fått tillräckligt skäl

att upphöra med sin vredes utgjutelser, uteblef denna gång.

Augusta teg och emottog tåligt alla hans förebråelser, men

icke ett ord hördes om ånger — inga tårar, inga böner.

Den unga qvinnan vågade för första gången i sin lefnad

känna sig kränkt och förorättad af faderns behandlingssätt.

Ehuru just icke någon skarpsinnig man, kunde dock

post-inspektören, efter begrundandet af en eller annan omständighet,

häraf draga sina slutsatser. Han fann det omöjligt att

Augusta genom sig sjelf kunde ega en sådan djerfhet, som han

kallade det, att våga hysa en annan Önskan, en annan vilja än

hans och — hvad som var det värsta af allt — våga helt

öppet förklara sin mening. Det var icke tänkbart, att hon

kunnat fatta beslutet att bryta en mångårig vanas fjettrar

eller komma på en sådan tanke utan inflytelse af någon

främmande emot hans faderliga myndighet flendtlig makt, och

hvilken makt kunde det vara, om icke ombudet sjelf, som

kanhända för egen räkning sökte vinna hvad han låtsade

efteråt räf va å sin kusins vägnar?

Så snart denna slutsats hunnit till klarhet i

postinspekto-rens hufvud, begaf han sig, utan att säga ett ord åt Augusta,

in till sin hustru, hvilken alltid fick tjena såsom afledare för

hans dåliga lynne.

Han riglade dörren med en mans utseende, som har en

vigtig hemlighet på hjertat, satte sig på en stol mittemot sin

äkta hälft, hvilken icke anade något godt af dessa högtidliga

förberedelser, och började i en ton, den han tyckte anstå en

herre och husbonde, som vill anställa något stort, vigtigt förhör:

”Qvinna, huru har du tagit vård om din dotter? Jag säger

dig, det står icke rätt till med Augusta!"

”Min gud,” stammade den arma hustrun, nhvad spökar nu

i din inbillning?**

"Huru — drömmer jag. . . kanske du också blifvit

för-fcexad. Har jag någonsin förr upplefvat den händelsen att du,

min egen hustru, för ett sådant språk! Spöken i min

inbillning? Rigitsa, jag är en god man och far, men lydnad villjag hafva, och Gud nåde dig, om jag finner dig i komplott

med flickan !n

”Men, min vän, hvad står då på — i hvad fall är det

icke rätt med Augusta ? Du skrämmer mig till döds....

Tala p& en gång rena sanningen/

”Hvad det är, det borde du som mor veta bättre än jag!

Den der Sterner är en slipad herre, och jag säger dig att

han fiskar efter Augusta för egen räkning, och gud vet

hvilka intriger han kan spela för att göra testamentet om intet.

Allt nog: jag genomskådar hans planer fullkomligt, och

flic-kans benägenhet att lyssna till hans fördömda prat ligger i

klar dag. Något öppet steg vågar han för sin heders skull

icke taga, och lika litet kan jag förbjuda honom huset Då

det onda derföre icke helt och hållet kan häfvas före

arfta-garens ankomst, är det åtminstone vår pligt att hindra dess

tillväxt. Jag befaller dig således att aldrig, då jag sjelf är

frånvarande, ett ögonblick lemna Augusta ensam med

ryttmästaren, ty tillfället till vidare meddelande är just hvad vi

skola förekomma. Har du förstått mig, Rigitsa ?v

”Icke alldeles, min vän! Är det ej annat än att den

ädle och vänskapsfulle Sterner fattat böjelse för henne?11

”Intet annat — är detta ingenting, tycker du? Hvilken

olycka kunde då vara värre?” skrek postinspektoren. ”Har

du icke sjelf tillräckligt fått smaka på fattigdomens bitterhet

för att kunna önska att ditt enda barn skulle kasta sig i

gapet på alla dess vedervärdigheter? Och genaste vägen dit

vore ett giftermål med ryttmästaren, som icke eger ett

runstycke mer än hvad arftagaren af gunst och nåd förunnar

honom. Jo, det vore just väl tillstäldt af kloka föräldrar! Jag

har nu sagt dig min mening, mina skäl och grunder samt

väntar att du ställer dig dem till efterrättelse.”

Postinspektoren lemnade härefter 8in hustru, hvilken,

sedan dörren skallrande blifvit igenslagen efter den uppretade

äkta mannen, gråtande nedsjönk på en stol.

”Augusta, mitt dyra barn,’’ suckade hon, ""skall du

genomgå samma bittra prof som din mor! Men kanhända/"

tröstade hon sig sjelf, ”har min man bedragit sig på hennes

känslor för ryttmästaren. . Detta är mitt enda hopp — i

motsatt fall finnes intet.”

*

17.

Ålkorgen.

— — — dagens lagerkrönte gud

TiU hämd sin baga alltid sträcker.

Han stundom ur sin tystnad väcker

Ben gyllne lyrans glada ljud,

Kellgren.

Dagar och veckor hade framskridit. Sterner hade under

tiden verkställt den omnämda resan till Wallaryd och afslutat

köpet om det vackra Sorrby. Här väsnades man nu

förskräckligt med reparationer och förbättringsplaner af alla möjliga slag.

De mest smakfulla och moderna möbler voro efterskrifna från

Köpenhamn. Målare, snickare, glasmästare och murare, alla

voro upptagna på Sorrby, men framför alla andra pastorskan

Svallenius. Hon reste än i sällskap med ryttmästaren, än

ensam dit, öfverlade och pröfvade, antog och förkastade och

på-dref fortgången af arbetet med all möjlig ifver. Till hennes

omedelbara omsorg hörde anordningen af ett fullständigt kök,

öfverinseendet öfver trädgården, isynnerhet hvad angick

planteringen af kål, sockerärter, sparris, med flera till ett väl

ord-nadt kök hörande saker, hvartill kom städjande af tjenstfolk,

förfärdigandet af sängkläder, linne, duktyg, m. m. Hvar och

en kan föreställa sig huru sysselsatt vår prostinna skulle vara

och i hvilken ynnest Sterner måste stå hos henne, då hon

sjelf villigt åtog sig allt detta bråk och bestyr. Men

ryttmästaren förstod ock konsten att vinna och bibehålla hennes

bevågenhet. Ingen kunde synas mera öfvertygad än Sterner, dä

prostinnan försäkrade honom att intet linne var af så verkligt

värde, som det, hvilket utgick från hennes egen ganska dyra

fabrik. Han uttryckte sin förundran deröfver att man kunde

erhålla sådan väfnad för ett så godt pris.

I spinnsalen på Wallaryd slamrade nu fyra väfstolar i

stället för spinnrockarne. Der gick Sterner vid hennes sida,

besåg och mönstrade allt, beundrade hennes otroliga

skarpsin-aighet, som kunnat uträkna och använda de konstrika

blommorna och kronorna i Ekenmarkska väfboken, uppmuntrade pi-

gorna med drickspenningar, husmamsellen Gustaf va Björk med

små passande sk&nker och klappade husmodern så vänligt

bedjande på axeln, när hon någon gång fann sig föranlåten att

använda den gamla vanliga metoden för att gifva fart åt sina

underordnades företag.

Under allt detta rökte kyrkoherden i stillhet sin pipa,

läste sina gamla teologiska arbeten och tackade dagligen Gud

och sin unge vän för denna sakernas välsignade ordning.

Antingen tyckte pastorskan att hennes man var ett för

obetydligt ämne att taga hennes uppmärksamhet i anspråk

under de vigtiga sysselsättningar, hon nu hade om händer, eller

ock hade hon i sjelf va verket betydligt vant sig af med den

gamla vanan att gräla och motsäga honom i allt. Åtminstone

var hon, så länge Sterner vistades i huset, endast lik hvarje

annan rask husmoder..................................

Ryttmästaren hade nu återvändt till L—, men lefde i

postinspektorens hus på en ganska främmande fot. Herr von

Spalden emottog honom alltid med afmätt höflighet och tycktes

hafva ålagt sig att som artig värd oafbrutet hålla sin gäst

sällskap. De hundra Ögonen hos Argus voro icke pålitligare

än postinspektorens tvänne.

Sterner, som ganska väl märkte postinspektorens oro och

gissade orsaken dertill, nalkades aldrig Augusta utan att

någon tillfällig händelse gaf anledning dertill, men fortsatte

likväl hvarje dag sina besök. En eftermiddag, då Sterner efter

vanligheten var hos familjen von Spalden, blef postinspektoren

kallad till borgmästaren i ett ämne af vigt. Han gaf sin fru

en betydelsefull vink att intaga hans plats och gick bort med

mörka aningar.

Några minuter hade förflutit sedan postinspektoren

aflägs-nat sig, men ändå var det så tyst i rummet att man hörde

endast ljudet af Augustas synål, hvars fart betydligt ökat sig

efter faderns bortgång och slamret af fru von Spaldens

strump-stickor. Sterner Ögnade, synbart förstämd, igenom ett

tidningsblad. Den arma värdinnan, som kände med sig att hon ej var

i stånd att inleda något passande samtalsämne under sakernas

nuvarande förlägna skick, föreslog slutligen Augusta att spela ett

stycke för ryttmästaren.

*Ett förträffligt förslag, min bästa fru von Spalden —

vi måste genast börja I7* yttrade Sterner och kastade tidningen

ifrån sig. Han uppslog pianot, satte fram en stol och nalka-des Augusta, som tvekande nedslog dgonen under en lått

rodnad. Men fru mamma, som ej förmådde begripa hvilken

trollkraft, utöfver den vanliga, kunde ligga för dem i musiken,

bannade Augusta för sitt dröjsmål och sade: ”Var icke så blyg,

mitt barn! Jag är öfvertygad att ryttmästaren Sterner hört

både sämre och båttre musik än din.”

Augusta steg upp, bläddrade i nothögen och började

slutligen. Men huru det än måtte hafva förhållit sig med

hennes spel, tyckte fru von Spalden att det icke gick som

vanligt, och hon var just i begrepp att erinra Augusta härom, då

hennes öga händelsevis kom att kastas åt gatan, der hon såg

en fiskargosse bärande en korg med ovanligt stor och präktig

ål. Fru von Spalden, som var en omtänksam husmoder och

påminde sig att inlagd ål var postinspektorens älsklingsrätt,

glömde för ögonblicket sin befattning såsom vaktarinna och

sprang ut, ropade upp gossen, köpte och vägde ålen samt

meddelade mycket systematiskt en nykommen piga de olika sätt,

hvarpå detta slags fisk skulle behandlas. Men den, som har

många jern i elden bränner vanligen något, säger ordspråket,

och det gick fru von Spalden som mången annan, hvilken

Öf-vertager för mycket på en gång.

Augusta hade börjat några beniga variationer och Sterner

lutade sig öfver stolkarmen för att med vederbörlig

skyndsamhet vända om notbladet, då en liten medaljong, som han bar i

en kedja kring halsen, nedföll ur sitt gömställe och var nära

att slå emot tangenterna, hvarvid Augusta grep den i fallet,

höll den i handen och sade skämtande, under det hon ryckte

i kedjan: rNu har jag er vackert fången, herr ryttmästare!

Men ni erhåller friheten, om jag får se på den här

medaljongen.”

Synbarligen brydd svarade Sterner: "Jag tviflar att

fröken Augusta behöfde befara några rymningsförsök af den, hon

behagat fängsla, vore det än för lifstiden. Men kan det vara

möjligt att äfven Augusta von Spalden är behäftad med ett

visst litet fel, det man i allmänhet behagat tillägga

hennes kön?”

rNej, herr ryttmästare, misstänk mig icke för nyfikenhet,

och förlåt mig, om jag kanhända något opassande användt

denna tillfällighet till ett skämt, hvilket jag trodde er upptaga

sf-som sådant — jag skämtar eljest sällan.”Vid dessa ord, yttrade med en hos Augusta ovanligt

främmande ton, äterlemnade hon medaljongen med bortvändt

ansig-te. En oredig, plågsam känsla uppstod ^os henne vid

föreställningen att medaljongen innehöll något, som Sterner ville

dölja för henne; men att denna känsla borde döljas för

Ao-nom, det föreföll Augusta klart, och under bemödandet att

antaga tonen af likgiltighet, blef den onaturlig.

Det finnes de som påstå att en viss grad af behagsjuka

och förställning är qvinnan medfödd, hvilken måste utveckla

sig i mån af hennes själsförmögenheter och de förhållanden,

hvari hon kommer att stå under lifvets vexlingar. Huru

härmed ock må förhålla sig, så var Augusta åtminstone ännu

oerfaren. Låg fröet i hennes unga oskyldiga hjerta, så hade det

likväl ej uppspirat.

Den verldserfarne Sterner såg den rörelse, hon sökte

dölja, och med hemlig förtjusning fattade han lätt dess orsak.

”Jag hade önskat,” sade han sakta och tydligt

eftersinnande, *att denna händelse icke inträffat, men följderna må

nu blifva hvilka som helst, så bör Augusta se hvad

medaljongen innehåller.”

”Nej nej, herr ryttmästare,” svarade hon och höll

händerna för ansigtet, mera för att dölja den brinnande rodnad, hon

kände der uppstiga, än för att undvika se medaljongen, ”jag

vill icke se hvad den innehåller ! Det var blott ett skämt —

jag försäkrar — endast ett skämt, och ingenting vidare.”

”Det finnes vissa saker som äro för ömtåliga att bli ämne

för skämt!” inföll Sterner. ”Bästa fröken Augusta, jag ber er,

se upp — minuterna äro dyrbara!” Han höll medaljongen tätt

framför hennes ögon.

Kunda väl Augusta motstå, då Sterner så innerligt bad

henne? Hon såg upp — blott ett utrop undföll hennes

läppar . .. men tonen i detta utrop var helt och hållet olika med

den föregående, ty hon hade igenkänt sitt egot porträtt, det

hon nu trodde vara i Hamburg.

”Detta”, återtog Sterner, ”måste icke ingifva er någon

särdeles hög tanke om min redlighet, men en gång skall ni

blifva öfvertygad att jag icke begått någon handling, för

hvilken jag behöfver rodna.. . Säg om ni tror och förlåter mig,

ehuru utseendet tyckes vittna emot mig?”

”Jag tror er gerna och har intet att förlåta!” . . . Hon

sysselsatte sig ifrigt att med yttersta spetsen af lillfingretpolera en af tangenterna på sitt piano ännu blankare än den

förut var.

”Får jag dåv — Sterners röst förrådde en häftig

rörelse — rmed er tillåtelse bära det?’* (. . . Hon svarade icke . . .) 1

^Augusta,” tilläde han innerligt och brådskande, ntänker ni

på de förhoppningar, som denna tystnad väcker?”

”Jag tror,” yttrade Augusta purpurröd, ”att om icke

ryttmästaren Sterner sjelf varit öfvertygad det jag hellre sett

detta porträtt i hans ån hans kusins händer, skulle han aldrig

hafva gjort sig skyldig till en kanhända icke alldeles redlig

handling mot en vän.”

Augusta talade med fasthet, under det hon mot Sterner

höjde de sköna ögonen, hvilkas darrande glans likväl

tillkän-nagaf att en återhållen tår ville framtränga.

Det låg något så rent oskyldigt och hänförande i denna

enkla okonstlade bekännelse, att den i en sådan grad upprörde

Sterner att han var nära att falla till hennes fötter; men han

hejdade sig, och svarade med tillkämpad fattning: ”0,

Augu-gusta, denna stund blir mig evigt oförgätlig! Tro detta och

misstro aldrig mina handlingar, äfven om de för er skulle

synas obegripliga eller tvetydiga . .. Låt mig höra denna

försäkran från edra läppar!”

Vid dessa ord lutade sig Sterner förtroligt ned emot

Augusta och fattade hennes hand, men i samma ögonblick

inträdde postinspektoren.

Dennes harm och förvåning, då han fann sin hustru

borta och de unga ensamma, gäckar all beskrifning. Sterner, som

annars icke var lätt att bringa ur fattning, blef likväl nu på

det högsta förlägen, gjorde en tvungen helsning och

framställde i sin förvirring den frågan om herr postinspektoren haft

roligt hos borgmästaren.

”Hvad menar ni med det, herre? Tror ni att han och

jag såsom vissa andra personer blott löpa efter opassande

nöjen?”

”Som jag ser att herr postinspektoren icke är i

sällskapligt lynne, vill jag icke falla besvärlig i afton!” Härvid

fattade Sterner sin hatt, gjorde en bugning och gick. Augusta

hade förut begagnat tillfället att under faderns och Sterners

artiga samtal aflägsna sig.

Då postinspektoren såg sig ensam, slog han först hatten

med våldsamhet emot sin hustrus favoritkatt, hvilken låg menlösti soffan och tvättade sig med den ena tassen. Derpå gick han

ut att uppsöka den olyckliga, som han satt till vaktarinna vid

paradisets portar.

Han mötte sin fru i förmaket, dit hon i allt lugn

återvände, efter den afslutade affären om ålen. Så snart hon fick

se sin man, ropade hon med den gladaste min i verlden:

”Nå, min gubbe, du må tro jag har fått köpa sju

marker ål för. . .”

”Jag önskade att både du och ålen vore. . .” Med dessa

ord böljade han den störtskur, som hans fru skulle uppbära,

men hvilken afbröts på ett så oväntad t s^tt att berättelsen

derom erfordrar ett nytt kapitel.

*

18.

Maken till öfverraskning jag aldrig såg! Jag måste till

borgmästaren.

Kort före den tiden, då ryttmästaren lemnade von

Spaldens hus — det var i början af maj och omkring klockan 6

på aftonen — stod traktör Tejfer vid ett fönster, rökte i

maklighet sin pipa och såg på gården en vacker schäs inrulla,

hvar-uti satt en ung ljuslagd herre. Såsom en beställsam värd gick

han genast emot den främmande, hvilken ropade till honom:

”Bor ryttmästaren Sterner här?”

”Nej,” svarade traktören, ”då han vistas i staden, tar han

in hos guldsmed Hjertbergs.”

”Jaså. Månne han nu befinner sig i L—?”

”Ja, det är säkert, ty jag såg honom senast i

förmiddags.”

”Var af den godheten, min herre, och låt någon visa mig

till hans qvarter!”

”Kalle,” ropade traktören till sin äldste son, ”visa herrn

vägen till Hjertbergs! Men i förbigående får jag erinra,” sade

han till den främmande, ”att hos guldsmeden icke finnas flera

rum att upplåta än det ryttmästaren begagnar. X händelse

herrn befaller, sätta vi något i ordning här.”

”Nej, för ingen del — jag ärnar icke stanna qvar öfver

natten.v

”1 sådant fall,” inföll traktören, som var angelägen att

skaffa nyheter åt sina aftonkunder, ”är det så godt att Kalle

tar dagboken med sig.”

”Min tid är så knapp!” yttrade den resande otåligt.

”Kanhända herrn vill hafva den godheten att sjelf anteckna

mitt namn: Löjtnant Konstantin Sterner, kommer från

Hamburg, reser till F—.”

”Det skall bli uträttadt!” svarade Tejfer, och den

resande fick nu förfoga sig hvart han behagade.

Anländ till guldsmedens hus, var den främmande med två

språng i förstugan. nÄr ryttmästaren hemma — hvar är

hans rum ?” frågade han i ett andetag en gesäll, som kom emot

honom.

”Han är hos postinspektor von Spalden.”

”Ah, det var försmädligt!” brummade främlingen

förtretad. ”Så sänd bud efter honom!”

En lärgosse affärdades, men kom tillbaka med det besked

att ryttmästaren nyligen gått derifrån. ”Fan till märkvärdig

otur!” utbrast löjtnanten och gned sig i pannan, satte sig åter

upp i schäsen och bad att man skulle visa honom till von

Spaldens hus.

En gosse höll hästen, vår unge resande sprang uppför

trapporna och kom af misstag in i köket, der en piga af alla

krafter stretade med att fiå en af de olycksfulla ålarne, den

hon hängt på en spik. Hon var så upptagen af sitt göromål

att hon icke hörde den inträdande fråga om postinspektoren

var inne, hvarföre han, i tanke att hon var lomhörd, nalkades

på några stegs afstånd och var just i begrepp att upprepa

frågan med högre röst, då det svekfulla ålskinnet halkade ur

handen på pigan, hvilken föll baklänges mot golfvet. och

skulle troligen tagit löjtnanten med sig i fallet, om han ej vikit

undan genom en hastig rörelse åt sidan. Temligen omildt

uppreste han flickan, som förvånad betraktade sitt sällskap,

under det hon med handen strök sig på sidan, der hon mest

slagit sig.

”Hör åt”, skrek löjtnanten henne i örat, ”om en

främmande kan få tala några ord vid postinspektoren P*

”Bevars,” sade hon och rynkade näsan, ”tror herrn att

jag är döf? Följ med, så kan han träffa honom!”De stego uppför trappan, och den främmande stannade i

salen, medan flickan gick in i förmaket.

Med förundran hörde löjtnanten ett oredigt skarpt sorl

frän detta rum, och straxt derefter upprycktes dörren med

häftighet af herr von Spalden. Då denne fann framför sig

originalet till den obekante friarens porträtt, utbrast han på det

angenämaste öfyerraskad: f?Nå, gudskelof — herr Sterner

sjelf!*

”Alldeles riktigt!” anmärkte främlingen småleende.

”Huru kan jag hafva den lyckan att redan vara känd?”

wNå, det var en fråga! Ni måste tilltro mig bra litet

konstsinne, om ni kan förmoda att jag ett ögonblick skulle

misstaga mig på ert ansigte. Näsan, munnen, ögonen — allt

är riktigt.”

”Ja, visserligen äro dessa riktiga V* återtog löjtnanten, som

med yttersta svårighet kunde hålla sig från att utbrista i skratt.

”Men jag begriper icke. .

”Fruntimren äro straxt hår. Behagar ni emellertid, min

värderade vän, min ädle gäst, att taga plats. ..” Aldrig i sin

lefnad hade postinspektoren varit en så artig och

embarrasse-rad värd.

”Jag är på det högsta förbunden för er artighet,” yttrade

löjtnanten, ”men för att säga sanningen, har jag ganska

brådt-om. Mitt ärende var egentligen...”

”Nå ja,” smålog postinspektoren, ”det kan jag nog förstå

att ni har brådtom, men några minuter får ni dock hafva

tålamod. Hon är straxt här!”

”Men det var för att söka ryttmästaren Sterner, min

kusin, som jag tagit mig den friheten . . /’

”Riktigt, riktigt, ni träffar honom sedan, men i

förtroende ville jag — så framt det icke vore alltför indiskret —

säga er att jag fruktar det ni satt bocken till

trädgårdsmästare. Det var en verklig lycka att ni kom.”

”Huru?” frågade löjtnanten bestört. ”Hvad kan herr

post-inspektorens mening vara — jag gissar verkligen icke...”

*\ . . att er fästmö kan behaga såväl denne stolte herre

som er. Jo jo, min unge vän, sådant är icke nytt i verlden!”

”Alexander, min kusin, den bästa och redligaste menniska

jag känner, skulle han vara i stånd att begagna min frånvaro

för att vinna min fästmö ? Nej, det är, med er tillåtelse, enfullkomlig omöjlighet! Herr postinspektoren känner icke den

man, emot hvilken denna beskyllning g öres.”

”Nånå, om han just icke med öfverläggning ville sticka ut

er — ty han är ju bunden af sitt hedersord — så har han i

alla fall, hvad man vanligen säger, ett godt öga till flickan,

och det vore ej så underligt, ty utan skryt är hon mer än

vanligt vacker !”

”Ack, det vet jag väl! Hon är fullkomlig i sin genre.”

”Ypperligt! Men för att dömma måste man ändå hafva

sett det föremål, som man dömmer om.

”Förlåt, herr postinspektor, om jag erinrar att jag icke

kommit hit för att extempore uppföra en komedi med er!”

sade löjtnanten, som nu började tröttna. ”Skulle jag hafva en

fästmö och aldrig hafva sett henne ?r

”Nå, blif då icke så het, min vän! Det är väl en

möjlighet att ni i barndomen kan hafva sett henne. .. Jag skall

emellertid hem ta henne för att göra slut på vårt prat.”

’Min fästmö,” ropade löjtnanten gladt ö f ver raska d, ”är

hon här?”

”Kors, hvar skulle hon annars vara?” afbröt

postinspektoren, i det han gick till AuguBtas rum, och utan att säga ett

ord till henne om den vigtige gästens ankomst, bad han

henne helt vänligt följa med sig ut i salen.

Löjtnant Sterner och den alldeles förvirrade flickan stodo

£tt ögonblick tysta midtemot hvarandra. Augusta kände

honom genast på porträttet, men han visste icke huru han skulle

förklara detta gyckel.

”Hvem har jag den äran att se?” frågade ändtligen

löjtnanten i den yttersta förlägenhet.

”Hvilken rasande besynnerlig fråga!” utbrast

postinspektoren skrattande. ”Det är ju er fästmö — känner ni icke igen

henne ?”

”Nej, i sanning!” försäkrade löjtnanten och bugade sig.

”En-hvar skulle onekligen vara stolt öfver en förbindelse med

detta unga sköna fruntimmer, men jag är sedan några månader

tillbaka förlofvad med er systerdotter mamsell Stoltsenbäck

i F—.”

Postinspektoren stod som om han fallit från skyarna.

”Hvad,” ropade han, ”icke förlofvad med Augusta, min dotter?

Kanske ni icke heller skickat porträttet med ryttmästaron

Sterner ?”"Jo, den saken eger sin riktighet, men i öfrigt förstår jag

verkligen icke ett ord af allt detta.”

"Om ni erkänner, min herre, att ni skickat porträttet, så

måste ni väl också veta,” yttrade postinspektoren uppbragt,

"att ni skrifvit till min dotter och begärt hennes hand ?”

”Jag skrifvit till er dotter och begärt hennes hand?”

Löjtnant Sterner såg på postinspektoren med en blick, som

förrådde att han trodde det icke stå alldeles rätt till med

dennes hjerna.

”Nå ja,” återtog herr von Spalden, ”vi hafva brefvet

jem-te det bifogade testamentet . . . men kanhända ni till slut ej

heller känner något derom?”

”Jo, bevars, testamentet känner jag ganska väl, och jag

begriper nu att mitt namn förorsakat detta missförstånd. Jag

är icke den Konstantin Sterner som der omtalas: vi äro

kusiner.”

Postinspektoren, hvilken nu ej längre kunde tygla sin

vrede, utbrast: ”Heta då alla menniskor Sterner, alla Sterner

Konstantin, och äro de alla lycksökare, som resa utrikes för

att beröfva annat hederligt folk deras rättmätiga arf och

sedan med intriger och gyckel sätta dem myror i hufvudet. . .

Men porträttet, min gunstige herre, huru behagar ni förklara

det — hvarföre har ni sändt det till min dotter?”

”Jag har visserligen skickat ett sådant med ryttmästaren

Sterner,” svarade löjtnanten, ”men det var bestämdt åt min

fästmö, Henriette Stoltsenbäck. Det närmare utredandet af

förhållandet härmed måste vi invänta af min härvarande

kusin. Tillåt mig derföre taga afsked för att söka honom.”

Han vände sig nu till Augusta och sade: vDct särdeles

besynnerliga 6ätt, min fröken, hvarpå jag haft äran göra er

bekantskap, skall alltid för mig vara oförgätligt. Och om icke

den man, som jag hoppas får ega denna,” han fattade härvid

Augustas hand, ”vore af mig så mycket högaktad och ähtkad,

skulle jagr afundas honom. Jag bör nu deremot endast

lyckönska honom att ödet bestämt ett så oskattbart pris åt hans

varma och hederliga hjerta.”

Löjtnanten bugade sig vördnadsfullt för Augusta och

närmade sig med hastiga steg dörren — men innan hans hand

vidrörde låset, öppnades det utifrån och ryttmästaren inträdde.

Ursäkta, herr postinspektor, att jag så snart

återkommer, men jag blef underrättad att en af mina kusiner anländtfrån Hamburg och att han sökte mig. Jag kunde således

icke stilla min otålighet att få trycka denne efterlängtade vän

i mina armar.9

De båda vännerna omfamnade hvarandra med oförställd

glädje, men på Sterners drag förspordes ett ovanligt uttryck af

spänd oro, hvilket icke undgick Augustas uppmärksamhet, som

satt der en häpen åskådarinna. Afven trodde Augusta sig

bemärka att ryttmästaren med en särdeles uttrycksfull blick och

mer än vanlig höjning i rösten frågade löjtnanten huru deras

qvarlemnade kusin befann sig och om han träffade honom före

sin afresa från Hamburg.

”Hans helsa är förträfflig, men hans tid mycket upptagen,

hvilket förmodligen vållade att jag icke träffade honom, då jag

gjorde mitt afskedsbesök.v*

”Du känner således icke om han kommer hit i nästa

månad — men du har väl bref ifrån honom, vill jag förmoda.v

”Jo, den äran gjorde han mig. Genom sin betjent

skickade han ett stort paket till dig och en mängd vänliga

hels-ningar och ursäkter för det att hans tid var så upptagen.”

”Men ursäkta mig, mina herrar,” sade postinspektoren och

vinkade åt Augusta att lemna dem ensamma, ”ursäkta, men

allt detta synes mig något besynnerligt, åtminstone icke

riktigt klart. Huru har herr ryttmästaren kommit att lemna min

dotter ett porträtt af denne unge herre, hvilket likväl, som han

säger, var ärnadt åt hans fästmö, och med tillagd förklaring

att det blifvit sändt ifrån arftagaren samt att det var hans bild,

hvilket denne jemväl omnämt i sitt bref till Augusta, jemte

uppgift att ryttmästaren såsom hans ombud medförde

detsamma? Behagar herr ryttmästaren upplysa mig härom?”

”Med mycket nöje!” svarade Sterner. ”Då jag lemnade

Hamburg, erhöll jag två porträtter, det ena af min

härvarande vän till hans fästmö och det andra af arftagaren eller er

dotters tillärnade brudgum. Olyckligtvis råkade jag glömma mitt

schatull, hvari jag nedlagt det, som var bestämdt åt mamsell

Stoltsenbäck; men det andra, till er fröken dotter, bar jag

på mig. För öfrigt, som vi alla tre äro kusiner, så är just

ingen särdeles märkvärdighet i den lek, hvarmed ödet roat

sig att liksom gjuta i samma form Konstantin Sterner i

Hamburg och den Konstantin Sterner, som står framför er.

Deras likhet är visserligen ganska stor, likväl icke så påtaglig,når man ser dem tillsammans. Ock härmed hoppas jag den

saken år förklarad till ert nöje/

vHm, hm, icke så alldeles!” mumlade postinspektoren.

Likheten &r för mycket påtaglig, och historien om portr&tterna

någonting i sanning ganska ovanligt.”

rEn så ringa händelse kan icke göra anspråk på något

ovanligt. Om emellertid herr postinspektoren hyser det

minsta tvifvelsmål om mina uppgifter, går det ju an att på ort

och ställe söka tillförlitligare upplysning derom.” Vid dessa

ord fattade ryttmästaren sin kusins arm, och med en lätt

bugning aflägsnade sig båda.

”Fördömde pratmakare!” fortsatte postinspektoren för sig

sjelf, sedan de unga herrarne aflägsnat sig. ”Han vet att jag

för mina enskilta affärer i Hamburg icke har något annat

om-* bud &n honom sjelf.’* Men bestämdt fins det stora ugglor i

mossen, det inser jag klart. Den der unge herrn med sitt

flickansigte såg så förlägen ut. Pass på, om icke han ändå är

den rätte, men före testamentets upprättande varit förlofvad

med min högtförnäma fru systers högtförnäma mamsell dotter

och nu, med råd och biträde af den slipade ryttmästaren, vill

genomdrifva sina planer. Hm, hm, hvad kunde ryttmästaren

draga för nytta deraf ifall han sjelf”.. . Postinspektoren gick

i djupa tankar upp och ned på golf vet. Slutligen utbrast han:

”Jag måste gå till borgmästaren — jag vill berätta honom

allt och öfverlemna sakens utredande åt hans skarpsinnighet.”

I denna föresats tog han hatt och käpp och begaf sig

åstad; men innan han hunnit halfva gatan utföre, hade hans

ifrer afsvalnat. Han stannade och började ånyo fundera:

”Månne något spratt kan spelas i saker af så allvarsam natur,

och, i alla händelser, månne borgmästaren är slugare ftn jag?

Kunde icke han möjligtvis i all tysthet skratta på min

bekostnad, då han erfar mina misstankar emot Sterner och det

verkligen löjliga misstaget med hans kusin? Jag ger då

uppenbart hugg på mig sjelf. Jag tillstår ju på sätt och vis

möjligheten att man dragit mig, en von Spalden, vid näsan ? Det

vore ingen omöjlighet att arftagaren kunde komma, innan jag

från Hamburg får reda på dessa galenskaper. Nej, jag går

vackert hem.”

*

19.

Vännerna. Det högtidliga löftet.

Kan någon säga hvad man älskar?

Kärleken bestar just deri att man icke vet det.

Oehlenschläger.

”Hör, lilla fru Hjertberg,” sade ryttmästaren Sterner och

klappade sin värdinna på axeln, ”laga att denna

beställningssedel med snaraste blir skickad till gästgifvaregården, ty

denne herre reser klockan 3 på morgonen! Vidare torde ni vara

god och låta mig få supéen och en butelj portvin upp på mitt

rum klockan 10. Och för det tredje och sista anhåller jag

att vi såväl före som efter densamma få blifva alldeles

ostörda. Kan jag hoppas att min goda värdinna drager försorg om

allt detta?”

”Derom kan herr ryttmästaren vara alldeles förvissad!”

svarade fru Hjertberg vänligt. ”Allt skall ske efter önskan.”

Nu förde den äldre Sterner sin gäst upp i det bekanta

rummet åt bakgården, och sedan denne vårdslöst kastat sig på

en stol, utbrast han i ett skallande skratt. ”Nå, det var den

löjligaste händelse jag i min lefnad varit ute för! Du kan

aldrig föreställa dig något mera befängdt än gubbens

utseende, då han märkte sitt misstag, och hans harm öfver att jag

icke var den efterlängtade arftagaren, Som skulle befria honom

från det tryckande bekymmer, hvaraf han nu mest plågas,

nemligen föreställningen att du möjligen skulle fiska i

grumligt vatten och göra flickans känslor upproriska mot den rätte

pretendenten. Han lät med klara ord förstå, ser du, att

arftagaren satt bocken till trädgårdsmästare, när han valt dig, min

käre Alexander, till ombud... Ha, ha, ha!”

”Jaså,” sade ryttmästaren leende, ”han har således redan

på denna korta stund hunnit meddela dig sina misstankar.

Postinspektoren är icke någon bra menniska. Han är väl icke

egentligen elak, men han förenar med det mest despotiska

lynne en envishet, som af inga förnuftsskäl kan besegras, och

det förundrar mig verkligen att Augusta med en så förvånd

uppfostran kunnat blifva allt det utmårkta som hon är.Ä

*Ja, hon,” ropade löjtnanten lifligt och sprang upp, ”hon

är en engel, ett ideal af allt skönt! På min ära, Alexander,

försäkrar jag dig att hon är verkligen förtjusande! Tro mig

— du vet att jag är kännare — flickan är en sann

ädelsten !”

”Kors, bevars, så mycket bombasteri. .. Men kom för

all del ihåg att hon är bortlofvad och du förlofvad!

Derjem-te t»r jag mig friheten försäkra dig att ditt omdöme om

henne gäller i värde högst obetydligt mera än intet och således

omöjligt kan hafva något inflytande på mitt. Du har blott en

måttstock, hvarefter du bedömmer hela qvinnokönets värde,

och denna är det yttre utseendet. Augusta, ehuru hon eger

rättvisa anspråk på beundran för skönhet, eger dock andra

egenskaper, dem jag värderar långt mera, men hvilka du, min

hedersbror, kan uppskatta hvarken hos henne eller någon

annan Evas dotter.1*

”Nå nå, min lilla myggsjäl har icke hyst den öfverdådiga

tanken att hvarken i ett eller annat afseende kunna mäta sig

med den sublima ande, som tronar i brors hjerna. Men hvar

och en dömmer efter sin smak, sitt geni, och om du föredrar

att pröfva din utvaldas egenskaper tills den första fägringen

försvunnit, så gerna för mig. Vid första ögonkastet blef jag

kär i min fästmö, ty jag såg genast att hon icke var någon

engel och icke någon äkta ädelsten.”

”Den omständigheten, broder, att du blef kär, derföre

att du fann föremålet för din beundran icke vara någon engel och

icke någon ädelsten, bevisar just halten af dina skä1.”

”Du behagar finna det förunderligt att jag älskar en

flicka, derföre att hon icke är någon engel. Härmed menas

icke att hon skall vara motsatsen, men blott att hon icke skall

ega alltför mycket himmelska egenskaper, utan äfven litet

blandning af det jordiska. Du vet ju att till och med Israels

barn ledsnade vid den himmelska mannan — hvarföre icke så

äfven vi? Min Henriette är skön, men hon är icke himmelskt

skön. Och beträffande åter den himmelska godheten, så är

denna visserligen ganska bra, men äfven här skadar icke —

just som hos henne — den jordiska tillsatsen. Man blandar ju

guldet med koppar, annars blir det för mjukt och vekt. Det

förefaller mig som skulle jag ledsna eller åtminstone icke fin-na fullkomlig trefnad i äktenskapet, med en hustru, hvilken

af ren himmelsk godhet aldrig hade någon annan äsigt, någon

annan vilja än min, som utan allt motstånd med blind

under-gifvenhet lydde mina kanhända ofta nyckfulla önskningar och

infall. Detta blefve lika litet angenämt för mig som om jag

alltid motsades och ingen af mina önskningar kunde uppfyllas

utan strid och oenighet. Jag tror det ligga i mannens natur

att älska hinder och motgångar, blott för den retande

njutningen att trotsa och öfvervinna dem. Hvad vore ett lif utan

motgångar? Intet, blott en usel eländig vegeterande tillvaro,

utan känsla för fröjd eller smärta. Nej, min käre Alexander,

striden sätter värde på segern, och jag önskade att du till

efterföljd behagade lägga på minnet hvad jag nu sagt om sättet

att bedömma qvinnornas värde i afseende på äkta föreningar!”

vBäste Konstantin,” svarade ryttmästaren, ’’bvad du

yttrat innehåller visserligen till en del sanningar, men

hufvudsak-ligen en hop lättsinniga galenskaper, hvilka knappast förtjena

en förnuftig vederläggning! Måtte erfarenheten icke heller alltför

bittert vederlägga dina nu yttrade åsigter om den

äktenskapliga sällheten! Dock, Henriette är en rätt söt och täck flicka,

något behagsjuk och icke obetydligt fåfäng, men efter hvad

jag kunde dömma, har hon ett barnsligt godt hjerta, och du

kan således icke vara utan allt hopp att blifva en lycklig äkta

man på ditt sätt.”

«Jo, man råkar till att hafva skäl för denna förmodan\v

sade löjtnanten och vred med ett förnöjdt leende på sina små

mustascher. . . «Men låt oss lemna detta ämne, och förklara

mig nu först och främst huru du kunnat vara nog djerf att ett

ögonblick beröfva min fästmö nöjet att skåda min bild — var

god och se på mig, Alexander — och vidare huru du, den

personifierade symbolen af allvar, sanning och rättvishet kunnat

förmå dig att drifva detta gyckel med postinspektoren!9

"Tyst, tyst!” yttrade Sterner och drog sin stol närmare.

”Hade du icke rest ifrån Hamburg så långt före den

bestämda tiden, skulle du erhållit mitt bref och derigenom fått reda

P* saken. Lyckligtvis uppförde du dig hos postinspektoren

förnuftigare än jag kunnat vänta af dig.”

Sterner satt en stund tyst och tankfull. Ett uttryck af

obelåtenhet skuggade hans vackra, manliga drag.* "Hvar har du

portföljen med brefven, Konstantin?” frågade han utan att

gif-va akt på dennes missnöje öfver det uteblifna svaret på hansfråga. Löjtnanten framtog emellertid hvad han begärt, och

sedan Sterner besett sigill och utanskrifter, bröt han ett stort

bref och inlade de öfriga till lägligare tid. Sedan han läst

detta, syntes han eftertänksamt begrunda något ämne, hvarpå

han, liksom efter ett fattadt beslut, sade till sin kusin: vDu

är lättsinnig Konstantin, men har i öfrigt heder och hjerta.

Skulle du kunna bevara och besvara ett förtroende?*"

‘Sannerligen/ svarade löjtnanten skrattande, ”du

framställer icke mina egenskaper i någon särdeles lysande dag, men

som du tyckes hafva åtagit dig mentorskapet för yngsta

telningen af Sternerska huset och jag föresatt mig att icke

blifva ond på dig i afton, så får detta passera samma väg som

det öfriga. Jag förklarar mig således beredvillig att

motsvara ditt förtroende och uppfylla hvad du önskar/’

"Blott en narr, broder, kan lofva att uppfylla hvad man begär

af honom, innan han vet hvarom frågan är. Jag begär icke

att du skall lofva någonting förrän du hört mig, men saken

är för mig af högsta vigt och får icke behandlas med din

vanliga lättsinnighet. Öfverväg noga, innan du lemnar ditt löfte,

ty är det en gång gifvet, så ber jag dig på förhand väl

besinna hvem som emottagit det!”

”Äh, så kom då en gång till saken!” ropade den liflige

Konstantin. ”Jag hatar företal värre än koleran. Derföre ber

jag dig icke pröfva mitt tålamod längre! Jag skall afhöra

dig med möjligaste största uppmärksamhet och, om du så

finner nödigt, egna en hel qvart till begrundande, innan du får

mitt svar.”

Nu började ryttmästaren framställningen af det ämne,

han ansåg af sådan vigt; men som det ännu icke är

nödigt att samtalets innehåll blir läsaren bekant, förbigå vi

detsamma tills vidare.

Under hela aftonmåltiden talades nästan intet. Få

löjtnantens ansigte fans ett sällsamt komiskt uttryck. Endast

hans väns mer än vauligt allvarsamma och högtidliga utseende

tycktes förmå den unge mannen att återhålla det löje, hvars

utbrott han synbart bekämpade. Vid slutet af måltiden fyllde

Sterner glasen, steg upp och yttrade: ”Måtte detta glas

besegla vårt vänskapsband för lifstiden, och måtte det vara

otänkbart att någon af oss kan fläcka sin ära med ett

löftesbrott!” Han klingade härefter med gästen.

Representanten. 7

Löjtnanten, som verkligen hyste för sin knsin den

innerligaste vänskap, grundad pä en obegränsad aktning, blef

hastigt allvarsam. Hvarje spår af löje försvann från hans

vackra ungdomliga ansigte, och med en öfvertygande vänlighet i

ton och ntseende svarade han: "Så besynnerligt eller rättare

befängdt ditt förtroende än är, Alexander, så var öfvertygad

att jag skulle hålla det i helgd, äfven om jag icke hyste en

så omåttlig vänskap för dig som jag gör! Jag lofvar dig

således, vid förlusten af densamma och min årt», att icke

missbruka det och att uppfylla hvad jag förbundit mig till, efter

bästa förm&ga, förstås.’7

Trofast skakade de båda vännerna hvarandra6 händer,

och vid afskedet sade ryttmästaren: ”Lef väl, Konstantin, och

helsa din Henriette, men låt henne aldrig få den ringaste aning

om din hemlighet, ty, märk mina ord, har hon först fått en

enda liten tråd, om än aldrig så obetydlig, så utdrager

hennes fintlighet, smekningar och fåfänga deraf ett helt nystan,

hvarmed hon så intrasslar dig att du icke kommer derur,

förrän hon är mästnrinna af denna härfva, som jag nu fullkomligt

redig lagt i dina händer.”

”Frukta ej!” svarade Konstantin, tryckte ännu en gång

ryttmästarens hand, sprang upp i sin schäs och rullade bort.

*

20.

Moderliga råd.

Trösta dig, de blommor du begråter,—

Skutte visena innan kort ändå!

FRANfflÉN.

Vi kasta nn en bKck tillbaka på Augusta och de

olikartade känslor, hvaraf hon upprördes, sedan hon efter Sterners

och faderns bortgång återv&ndt till sitt rum. Hon återkallade

i sitt minne hvarje bli«k, hvarje ord af Sterner, och ju mena

hon tänkte derpå, desto mera förvirrade blefvo de begrepp,

hon ville sammanlänka mellan hans yttranden «oh uppförande.

Den besynnerliga blandning af sjelfförtroende, ömhet och

Återhållsamhet, Sterner visat, kunde hon ieke rått utreda. Hon

hoppades, emedan hon önskade det, att han hyste en innerlig

tillgifvenhet för henne: hon k&nde att så var, och lika

öfvertygad var hon ock att han visste det hon med hela det unga

hjertats första varma k&nsla besvarade den. " Och skulle han

äfven hittills ha betviflat det,” tänkte hon, ”så måste ju denna

sista händelse klart hafva öfvertygat honom .. . Men hvartill

denna besynnerliga och öfverdrifna hederskänsla, som han

talar om? Huru kan denna hindra honom från att gifva sina

tankar mera öppet tillkänna och derigenom på en gång befria

mig från den grufliga oro och ångest, hvari han vet att jag

sväfvar? Men långt ifrån att göra de rättigheter gällande,

som han förvärfvat öfver mitt hjerta, uppmuntrar han mig i

stället att noga pröfva den väntades förtjenster. Hans kärlek

och fasthet är mitt enda hopp; men di jag är ställd emellan

min fars myndighet och fruktan för den obekante friarens

ankomst, måste detta hopp småningom svigta. Om Sterner, i

händelse detta skall vara en pröfning, visste huru öfverflödig

den är, skulle mången svår storm, som nu förestår, lätt

undvikas. O, min Gud, då han en gång kommer, denne

fruktade man, som jag så orättvist redan på förhand hatar och

al-skyr, hvar skall jag finna mod att befria mig från inflytelsen

af hans olycksaliga anspråk, hvilka, grundade på det vansinniga

testamentet, alltid måste blifva oskiljaktigt förenade med min

fars intresse?9

Så långt hade Augusta hunnit i sina sjelf betraktelser, d&

postinspektoren hastigt ropade henne och införde den

öfverra-skade flickan till den i lika hög grad förundrade löjtnanten.

Hennes häpnad och förskräckelse, då hon igenkände den

fruktade gästen, gjorde henne alldeles stum, och hon egde icke

en enda redig tanke -eller känsla förrän hon hörde honom

förklara att han var förlofvad med hennes knsin Henriette

Stolt-senbäck, ord, hvilka för Augustas öron ljödo likt en sång

uppstämd af englar. Hon var för lycklig att kunna uttrycka sin

tillfredsställelse Öfver det oväntade ljus, som denna förklaring

tycktes sprida i saken: men hennes fars ogrannlaga

uppförande kom hennes kinder att låga af blygselns rodnad. Väl

tyckte Augusta att äonu mycket var outredt och besynnerligt,

men hon ville blott lyssna till sitt hjertas tysta aning, hvilken

tillhviskade henne att allting nu skulle slutas väl. Hastigtbortblåstes dock de magiska luftbilder, som hennes inbillning

framtrollat, då ryttmästaren anlände och frågade efter en tredje

kusins helsa, uppdrag och bref samt om hans ankomst

såsom en alldeles afgjord sak. Således fans en tredje. Vid

denna nedslående underrättelse, hvilken obarmhertigt

öfverän-dakastade alla hennes luftslott, var Augusta glad att få

återvända till sitt rum, den enda fristad, der hon vågade lemna

sina tankar, känslor, bekymmer och tårar fritt lopp. Hon

försökte här, så vidt möjligt var, att ordna sina förvirrade

sinnen, men hennes hufvud svindlade. En sak stod dock klar

för hennes minne: Sterners besynnerliga blick och rörelse, då

han helsade på sin kusin; men detta kunde ju lika väl vara

ett elakt som godt tecken eller rent af en tillfällighet. Den

stackars Augusta fann ingen ledtråd till upplysning.

Efter en timmas förlopp inträdde fru von Spalden med

rödgråtna ögon och synbarligen nedtryckt af någon qvalfull

känsla. Tyst framsatte dottern en stol, och i det hon med

barnslig rörelse förde den moderliga vännens hand till sina

läppar, hviskade hon: ”Så bedröfvad, min goda mor — har

något mera händt?”

”Du vet det väl bäst, min Augusta!” svarade fru von

Spalden mildt och såg henne forskande i ögat. nJag talar

icke om den dumma löjliga händelsen med den förmente

arftagaren, utan om hvad som förut lärer förefallit. Du

påminner dig att ett litet hushållsbestyr förde mig ut. Jag blef

något länge uppehållen i köket och mötte på återvägen din

far i förmaket. I ordalag, dem jag ej vill återupprepa,

fordrade han af mig räkenskap för den upprörda sinnesstämning,

hvari han anträffat såväl dig som ryttmästaren. Jag har fått

ganska dyrt plikta för det förtroende, jag hyste till dig, då jag

lemnade er ensamma. Dock: du har — jag är förvissad

derom — icke varit detsamma ovärdig. Låt mig tro och

hoppas, min Augusta, att din far förifrat sig utan skäll Tanken

att Augusta möjligen skulle kunnat glömma hvad hon är

skyldig sig sjelf, att hon ett ögonblick förgätit det en flicka, hvars

hand är bortlofvad, äfven för den utkorade bör bevara sitt

hjerta, oroar mig på det högsta.’*

Med nedslagna ögon stod Augusta framför sin mor. Hon

kände ganska väl att hon gjort sig skyldig till hvad hennes

mor kallade en glömska af sig sjelf, men ändå lefde i hennes

hjerta den kära bilden: med friska trogna drag stod den ri-stad der, och bon kunde omöjligen fatta de» tanke

vore något brottsligt att besvara en ädel och redlig ma

lek eller något pligtstridigt i uraktlåtenheten att bevara sitt

åt en annan, som aldrig sökt vinna det och hvars person

egenskaper voro henne fullkomligt obekanta.

*Tala, min dotter !r sade fru von Spalden. ”För din mor

bör du öppna ditt hjerta, ehvad der än må föregå. Äfven

jag har en gång varit ung och kände då hvad jag fruktar att

du nu känner. Men min fröjd var kort: lifvets rosor

bleknade — de vissnade dock icke alldeles för mig, ty i

uppfyllda pligter ligger en herrlig belöning. Den kan dock fattas

endast af dem, som genom försakelser och strider tillkämpat

Big densamma.

Snyftande sjönk Augusta till moderns bröst. Hon

bekände för denna ömma vän allt: sin varma oöfvervinnerliga

kärlek till Sterner och sin öfvertygelse att han delade den, ehuru

hon icke kunde begripa de bevekelsegrunder, som hindrade

ett öppet erkännande deraf. Hon slutade med att bedja sin

mor bistå henne, då det gällde den afgörande striden för

bibehållandet af hennes frihet, tills .. . tills. .. hon rodnade och

stammade.

v. .. tills ryttmästaren formligen friat, menar du?” afbröt

fru von Spalden med ett svagt leende. ”Men, mitt barn, du

måste finna omöjligheten för mig att uppfylla din begäran.

En hustru — och dertill en hustru, som under hela sitt

äktenskap aldrig haft någon annan vilja än sin mans, hvilken

genom tid och vana blifrit för henne snart sagdt allsmäktig —

huru tror du hon skulle våga att uppenbart sätta sig emot

densamma? Ty att jag i hemlighet skall stämpla mot min

mans planer eller försöka genom list göra dem om intet,

förmodar jag att min Augusta icke kan begära.”

”Nej, nej, jag finner nog att mamma icke kan verka

något i detta afseende. Lofva mig blott att icke göra mig några

förebråelser! Ack, jag vet att de vore förtjenta, men jag

förmår ej uthärda dem. Säg, älskade mamma, att jag i stället

får hoppas på tröst, öfverseende och deltagande!”

”Säkert, min goda Augusta,” sade fru von Spalden och

strök smekande de glänsande bruna lockarne från dotterns

panna, ”säkert skall du hos mig finna detta! Var derjemte

öfvertygad att allt hvad en hustru i öfverensstämmelse med sina

pligter kan förena med en mors, hvilken skattar sitt barns säll-het framför allt ansat, kan du v&nta al mig! Du har icke

handlat rätt, och jag får icke gilla den oförsigtighet, hvarmed

du öfverlemnat ditt hjerta åt en man, som ännu icke

tillräckligt förklarat sina egna tänkesätt och hvilken, med den visshet

han eger om dina, lindrigast sagdt har skäl anse det ganska

obetänksamt att en flicka, som känner sin bestämmelse, icke

med förnuft och eftertanke söker qväfva en känsla, otillåten

för henne under sådana förhållanden .. . Dock: det skedda kan

ej återtagas. ”

”Men, dyra mamma”, återtog Augusta, ”hvarken någon

annan eller jag sjelf har kunnat öfvertyga mig att min

förening med arftagaren är oundviklig. Vore detta fallet, så

medgifver jag gerna att Sterner haft skäl att anse mig för

obetänksam och lättsinnig i hög grad, men som detta nu blott är

antaget, icke afgjordt, så kan jag ej m^e hvarföre jag skulle

använda förnuft och eftertanke för att qväfva en känsla, den

min egen rättskänsla ej visat mig vara otillåten. Stemers

heder och hans löfte till sin hamburgske vän lära förmodligen

binda honom för det närvarande.M

”Nå, redan deraf ser du ju sakens vigt. Ryttmästaren

skattar åt nödvändigheten. Han låter förhållandena tills vidare

hafva sin gång. Gör du detsamma, Augusta, men var framför

allt försigtig i ditt umgänge med konom! Var uppmärksam på

hvarje ord, hvarje blick! Kom ihåg att du ännu icke sett,

icke känner den, hvilken du nu så mycket fruktar och hatar!

En förändring i dina känslor vore icke något underverk. Unga

flickor föreställa sig kärlekens vår evig och frisk, men dess

blommor vissna fort. De flesta blifva icke förenade med det

föremål, som först lärde dem känna att de egde ett hjerta,

och likväl, Augusta, hafva de icke alls gått miste om lifvets

trefnad och behag.”

*0, mamma, denna tröst är icke god! Men jag förstår

den. Och var nu säker om två saker. Är det ett prof som

jag skall genomgå, så består jag det. Och ändå blir jag mot

Sterner från denna stund strängt förbehållsam. Är du nöjd,

mamma?"

”Så der, mitt barn!” Och moderns famn öppnades.

*

20.

Återseendet. Redogörelsen. Misslyckade beräkningar.

När hvar tog sitt,

Sa tog fa# mitt,

Och sa blef trollet utan,

Gammal jullbk.

Låt det nu vara nog med joller och smek för denna gång!”

sade fru Stoltsenbäck till sm dotter. ”Och du, min käre

Konstantin, kom och sått dig bredvid mig på soffan, så att

jag kan få redigare svar på mina frågor!”

Med en misslynt uppsyn återtog Henriette sitt arbete;

och sedan Konstantin kysst sin vackra fästmös hand ocb

hviskat: ”Ack, så ledsamt, söta Henriette f* förfogade ban sig

med en artig bugning till den plats, som hans tillkommande fru

sv&rmoder anvisat honom.

”Således", började hon, ‘kände du icke denne kusin

personligen före din afresa till Hamburg?”

"Nej, icke det ringaste!"

”Min bror, den gamle narren, som skulle kasta en sådan

skärf till sin syster, men deremot lemna en lycksökare, en

listig okänd menniska hela frukten af tjugu års mödor och

sträfvande! Och jag, som skickade dig dit att planera

saken . . . Huru långt före gubbens död inträffade du i

Hamburg?”

”Omkring sex veckor.”

”Nå, du gick väl genast att göra din uppvaktning, och

hvad yttrade han då?”

”Så snart jag hvilat ut efter resan, lät jag anmäla mig

hos den gamle herrn. Han emottog mig höfligt och frågade

hvanned han kunde vara till tjenst. Såsom svar härå

öfver-lemnade jag min blifvande svärmoders bref och tilläde, enligt

den uttryckliga föreskrift jag erhållit, att som enskilta

angelägenheter i alla fall förde mig till Hamburg, hade jag med

utomordentligt nöje emottagit de uppdrag, hvarmed min andra

mor behagade hedra mig, helst jag derigenom blef satt i

tillfälle att lära känna en person, hvilken förtjenade och åtnjöt

lika mycken allmän aktning som ban redan länge pgt sin

systers obegränsade ocb innerliga kärlek!”

”Nå, bvad svarade den gamle björnen på det?*’

”Jo, nu skall tant få höra! Med den mest isande köld

och det mest försmädliga leende svarade han: ’Såå, är det

sål Var god och sitt ner. . . jag skall titta på hvad min fru

syster skrifver för godt.’ Jag satt midtemot honom och

räknade på pendylen huru många gånger jag kunde vända min

hatt i minuten. Ändtligen slutades det eviga läsandet. Han

steg upp ur soffan och yttrade med samma isande uttryck i

ton och utseende: *Min syster är alltför artig, och det vore

verkligen en för stor uppoffring att vid hennes år företaga en

resa af denna längd för att taga vård om en menniskas ålder*

dom, hvilken redan i tjugu år vant sig vid att umbära den

ömma slägtkärlekens uppmärksamhet. I en annan verldsdel

och under förhållanden, som göra det möjligt att pröfva

välviljans och vänskapens balt, har jag funnit ett hjerta, som för

mig är nog. Dessutom, min herre, hafva Hamburgs

skickligaste läkare redan förutsagt att mina dagar äro räknade, och

jag känner sjelf att jag icke har många igen. En resa hit

vore således utan allt ändamål, helst ett utkast till mitt

testamente redan är färdigt och deruti ingen bokstaf kommer

att ändras. Jag har i denna uppteckning af min sista vilja

glömt hvarken henne eller min bror. Detta är allt hvad jag

kan svara, och i följd deraf hoppas jag, min herre, att ni

lätteligen finner det vi uti detta ämne ej hafva något vidare

att meddela hvarandra.’

Jag bugade mig, utan att säga ett ord, och stod i

begrepp att lemna min buttre värd, då ban med ett helt och

hållet förändradt uttryck i rösten och med öppenhjertighet

yttrade: ’Min unge vän, det var alldeles icke min mening att

vi derföre så hastigt skulle »kiljas åt och ännu mindre att

förolämpa hvarken er eller min syster. Vi kunna ju hafva

många ämnen att tala om, och för det första torde jag få

veta hvar ni bor.’ Jag nämde hotellet.

’Nå/ fortfor han, ’det är ju icke så långt härifrån.

Såväl för att göra mig sjelf ett nöje som att bereda mina båda

vänner Sterner den angenäma öfverraskningen att träffa en

landsman och slägting måste ni bo här hos mig och hålla

tillgodo med hvad en gammal ungkarls hus förmår!

Ingendera kommer hem före aftonen. Således kan ni, i händelseförslaget icke är er emot, genast låta flytta edra saker till

mitt hus.’

Tant kan väl tänka att jag tackade med oförställd glädje.

’Huru det skall fröjda isynnerhet min gode Konstantin,1

fortfor gubben förnöjd, ’atl träffa er; och om jag ej misstager

mig,’ tilläde han leende, "skola icke de der enskilta

angelägenheterna betydligt upptaga er tid?’

Jag kände att jag rodnade och såg att han märkte det."

”Fortsätt," sade fru assejssorskan enträget, jag vill höra

allt, innan min sjelfbeherrskning dukar under.”

’Låt icke oroa er!* tilläde han godhetsfullt. ’En

tillkommande svärmor och en vacker fästmö kunna väl förmå en bra

karl att ingå en smula på deras politik, och dessutom

ursäk-tar jag er, ifall något vore att ursäkta, i följd af den

kännedom jag sedan fordna dagar har om min systers lynne och

karakter. ’ Jag bedyrar, tant, att dessa voro hans egna ord, så

svåra de varit att upprepa. Samma dag blef jag en medlem

af hans trefliga hus.”

’*Den gamle eländige narren, den erkenarren !** yttrade

fru Stoltsenbäck med icke längre qväfd harm och rispade

upp de fina spetsarne på sin kammarduksnäsduk. Efter ett

ögonblicks afbrottf återtog hon: "Det förundrar mig dock att,

då du så lyckligt blef inbjuden till gäst i huset och

dagligen träffade gubben, du icke bättre begagnade tillfället att

bevaka din och din tillkommande familjs bästa. Hvarföre

under gr åf de du icke det orimliga förtroendet och den dåraktiga

förkärlek, som gubben fattat för lycksökaren?’"*

Det kunde jag sannerligen icke, min nådiga tant, först

och främst emedan hvarken jag eller någon af mina kusiner

kände hvad testamentet innehöll, ty dagen då detta

bevittnades, underskrefs och förseglades, hade herr von Spalden sjelf

föreslagit oss en lustresa. Men äfven i den händelse jag

känt förhållandet, hade det för mig varit omöjligt att

motarbeta det hos en man med Rudolf von Spaldens grundsatser

och å en annan sida ovärdigt att med en så låg handling

belöna den verkligen sanna vänskap och välvilja, hvarmed jag

und

obekante slägting."

’’Nå, nu är det mer än nog af det der sladdret!”

yttrade fru Stoltsenbäck bittert. ”Jag ser att du insupit din

förträfflige kusin ryttmästaren» känslosamma idéer, men, vet nu,sådana romangriller anstå icke en förnuftig man och förråda

brist på sundt omdöme. Kan du verkligen vara nog enfaldig

och inbilla dig att icke arftagaren kände testamentets inneb&ll

och långt förut genom sina intriger lagt grunden dertill? Jo,

lita du på min erfarenhet ntt planen var anlagd alltifrån den

romaneska händelsen på tigerjag t en, der gubbens lif troligen

med flit ställdes i fara, och kanske långt före denna händelse.

Och sedan det dumma spektaklet med flickans, hans

brorsdotters, inblandande i testamentet — tror du att en sådan idé

alstrades i min brors, hjerna? Nej, det är rent af omöjligt!

Han hade vid si» sista afresa från Sverge lofvat att söija för

henne, oeh jag skulle således hafva skäl att tro det han

är-nat insätta henne till sin arfvinge; men då lycksökaren

troligen kände gubbens svaghet för henne, har han hopspunnit det

narraktiga testamentet för att förena sin egen fördel med min

brors idéer, hvilket den ömklige narren i sin fåviska blindhet

gillat och antagit.”

Ehuru det var att anse som en oerhörd djerfhet att sätta

i minsta tvifvelsmål riktigheten af fru Stoltsenbäcks omdöme,

hvilket hittills af hennes omgifning alltid ansetts ofelbart,

kunde likväl Konstantin icke emotstå sitt begär att försvara de

personer, hvilkas ära hon angrep, men alla hans försök att

bringa den stolta frun på andra tankar voro förgäfves. Hon

hade isynnerhet en egenskap, hvaruti hon mycket liknade sin

bror postinspektoren, nemligen en afgjord vedervilja för allt

slags motsägelse. Den kunde reta henne ur sitt vanliga lugn,

hvilket, äfven blef händelsen. ”Konstantin,” yttrade hon kallt,

”den, som med en sådan varma kan tala om och försvara en

listig menniska, hvilken beröfvat en fordom redlig och

rättänkande man kärleken till närmaste anhöriga, den, 8om

försvarar en sådan, honom anser jag mäktig hvarje annan

dårskap. Drag dig till minnes att mången förlofning blifvit

bruten af mindre giltiga skäl.**

Vid dessa oväntade ord började Henriette gråta, men

Konstantin reste sig med en värdighet och hållning, som man

hittills icke sett honom antaga. Vredens och förödmjukelsens

rodnad vexlade på hans kinder. Med skarpa blickar

betraktade han fru Stoltsenbäck, och hans ton var stadig och full af

allvar, då han svarade: ”Ehuru, min tant, jag skattar

förbindelsen med Henriette som mitt lifs högsta lycka, är min ära

mig dock dyrbarare. Jag vill hellre, om så erfordras, uppofframitt hjerta» önskningar &n göra mig skyldig till en ovärdig

handling. Aldrig skall jag återgälda sann vänskap med lömsk

och nedrig otacksamhet!”

Hade ryttmästaren sett Konstantin i detta ögonblick, skulle

han knappast känt igen ynglingen.

Fru Stoltsenbftok fann, åtminstone för närvarande, icke sin

uträkning vid att göra allvar af sin hotelse. Med ett slags

försonande leende yttrade hon derföre: ”Nå nå, så långt var icke

meningen att det skoille gå. För öfrigt kan jag ju icke

be-dömma vidden af de tjenst er du åtnjutit — dem känner jag

icke — men de hafva åtminstone ej återfallit på dem, för

hvvlkas skull du företog resan, det vet jag.”

“Jo, min nådiga tant, såvida vänskapen nödvändigt skall

mätas med egennyttans måttstock, så tillåt mig erinra att de

mig visade tjenster återfallit på tant sjelf!” sade Konstantin

och satte sig äterr lätt försonad. ”Behagar tant blott

eftertänka att de ieke så obetydliga summor, hvilka uti tants namn

upplånades för att efter hand tillsändas mig, hafva, med

undantag af respenningarne, fått stå orörda, ty de blefvo mig

umbärliga genom min nye farbrors och hans gunstlings

frikostiga gästfrihet. Skulle jag, under mitt nära sex månaders

långa vistande i Hamburg, blifvit underhållen af er kassa, så kan

ni vara försäkrad att ingen så obetydlig summa afdragits på

de 10,000 rdr bk© jag nu ograverade hemfört.”

’*Det Är väl möjligt!" yttrade fru Stoltsenbäck, då hon

klart in6åg alt saken var obestridlig . . . "Berätta mig nu

något om gubbens sjukdom och död!’*

Derom är ej mycket att berätta, min nådiga tant! Alla

förmiddagar tillbragte jag och mina kusiner vanligtvis i hans

sällskap. Gubben var då merendels vid godt lynne, och jag

räknar dessa få stunder bland de mest angenäma och lärorika

jag hittills upplefvat. Under berättelserna om sina resor i

Indierna ådagalade han en så mångsidig bildning och djup

menniskokännedom att han i högsta grad fängslade åhörar nes

uppmärksamhet. Om eftermiddagarne drog han sig alltid

tillbaka i sin sängkammare, emedan hans kroppsliga SMiärtor då

mera angrepo honom. De sista fjorton dagarae lemnade han

ieke sitt rum och tillät högst sällan någon, och då endast sin

gunstling, att komma in. Vid slutet af denna tid dog ban.

Sedan testamentet blifvit öppnadt, böcker och andra

handlingar genomsedda, fann arftagaren att han omöjligen på mindretid än stx månader bann så mycket ordna den aflidnes affärer

att han knnde återvända till Sverge; och edra angelägenheter

qvarhöllo äfven mig. Men då ryttmä8taren straxt derefter reste,

begagnade arftagaren tillfället att öfvertala denne pålitlige och

bepröfvade vän att i af seende på den besynnerliga punkten i

testamentet, äfvensom i andra affärer, utgöra hans ombud och

sände derföre sitt porträtt med honom till sin obekanta tillärnade

fästmö med uppdrag att pröfva hennes egenskaper, hvarefter, och

ifall fröken icke motsvarade hans fordringar, han skulle af stå från

henne, under föresats likväl att till henne afträda halfva

förmögenheten, emedan han visste att hans aflidne vän med ömhet älskat

sin brorsdotter och lofvat sörja för hennes framtid, ehuru hans

vänskap förmått honom att bestämma ett giftermål såsom

vil-kor derför.’*

"Jo, jo,* sade fru Stoltsenbäck med ett försmädligt

leende, , det der låter icke så illa; men jag skulle nästan vilja

hålla vad att han förr tager flickan sådan hon är, än

uppoffrar hälften af den vackra förmögenheten, i händelse hon,

såsom jag vill förmoda, saknar de känslosamma egenskaper, som

den högst sentimentala ryttmästaren troligen fordrar, men

hvilka under äktmskapslifvets vanliga förhållanden äro ganska

nmbärliga, rhuru vi för effektens skull någon gång med nöje

se dem utvecklade i en roman."

"Det är intet tvifvel underkastadt, min nådiga tant, att

ju denne Sterner, då han får se fröken von Spalden, skall

anse den punkt i testamentet, som ger honom hopp om

hennes egande, för den lyckligaste, ty hos denna flicka tyckas

verkligen alla behag vara förenade. Det var visserligen blott

några få minuter jag hade den lyckan att se henne, men jag

måste tillstå att jag knappast sett något skönare ansigte, en

yppigare växt och fullkomligare harmoni i det hela.”

"Konstantin,” ropade Henriette halft förtretad, balft

skämtande, och sprang upp, i det hon kastade tapitseriarbetet långt

bort, "hvad är detta för en skildring? Jag vore böjd att tro

det min vackra kusin gjort min varme beundrare till proselyt.

Akta dig för så fria yttranden, ty jag tycker mig redan

känna tecken till svartsjuka!"

I detta ögonblick blef fru Stoltsenbäck utkallad, och

glad som en fågel, hvilken återfått sin frihet, flög

Konstantin från soffan till sin fästmös sida och vederläde hennesfruktan med hela elden af sin vältalighet. Hon var lätt

tröstad, ty i sjelf va verket litade hon alltför mycket på allmakten

af sina egna behag för att med allvar frukta inflytelsen af

någon annans.

Samtalet den öfriga delen af aftonen hvälfde sig

hufvud-sakligen kring ett ämne, de herrliga omvexlande nöjen, som

skulle beredas dem under en resa till Ulriksdal, hvilket fru

Stolt senbäck önskade återköpa och derföre ville bese.

*

22.

Sterners monolog.

Och hans själ låg på läpparne.

Bulwbr.

Ryttmästaren hade, efter Konstantins afresa, icke försökt

att finna någon hvila. I djupa tankar gick han upp och ned

i rummet. Stundom tycktes han strida med sig sjelf. Hans

oroliga hastiga gång utmärkte en man, hvars inre är häftigt

upprördt af någon mäktig idé.

”Skulle det verkligen ligga något brottsligt* något oädelt

i denna handling — skulle jag derigenom sätta cn fläck på

en lefnad, som jag hittills försökt hålla ren? " yttrade han

half-högt. ”Men hvarföre gör jag mig dessa frågor? Hvarifrån

denna tvekan ? Skulle det gillande svaret från min

rättskänsla uteblifva eller undvikande fördröjas, ifall mitt förehafvande

vore alldeles klanderfritt.. . < Stolthet, egoism, är det ni som

tillhviskar mig att fullfölja detsamma, och hvarföre? Månne

icke endast för att tillfredsställa en fåfänga, hvars tillvaro

jag nu först tycker mig bemärka"1. . . Han satte sig och

lutade tankfull hufvudet emot handen... ’?Nej, nej, det är icke

fåfänga! Jag vill icke, jag kan icke uppsåtligt göra mig

skyldig till en oriktig handling — sådan är den icke : det

måste vata mina öfverspända begrepp om det rätta som alstra

dessa tvifvelmål”. .. . Han teg. Småningom tycktes de mörka

bilderna skingra sig och gifva rum för, såsom det tycktes,

ljusare och gladare förespeglingar af hans upprörda fantasi.

Nu sväfvade ett leende öfver hans läppar, och det mörka ögat

blixtrade af en klar eld .. . ”Det är icke orätt, och både

möjligt och säkert skall det blifva!” utropade han högt och

nästan jublande. ”Ja, jag skall d& ändtligen känna en sällhet,

som uppväger sä m&nga års mödor och strid. Den, hvilken

sedan barndomen ej egt ett bjerta. ett hjerta, som känt, lidit

och fröjdats med honom, den, hvilken alltid stått ensam och med

längtansfull trånad sökt, men aldrig funnit ett väsende, som

harmonierade med hans eget, blott den skall kunna fatta min

gränslösa sällhet — i händelse allt går väl !B

Sterner återtog nu de bref, Konstantin lemnat honom, men

hvilka han under deras samtal lagt afsides. Han bröt dem,

genomsåg flera handlingar och ju längre han fortBatte detta

arbete, dess mera försvann det tvekande oroliga uttrycket i hans

ansigte. Klockan var omkring 6 på morgonen, då han afbröts

genom skramlet af en bondkärra, som körde upp på gården.

Han såg genom fönstret och blef varse sin betjent Westerlind,

som steg ur och straxt derefter inträdde i rummet, under det

han helsade med sin vanliga fryntlighet och framförde

”tusende vänliga helsningar från WaUaryds prostgård.”

”Nå, hur går det, Westerlind?1* frågade ryttmästaren.

”Jag kan hafva äran försäkra herr ryttmästaren att alla

reparationer såväl under pastorskons som mitt eget

omedelbara inseende gå med en drift, som är £lädj«fuli att skåda, och

ntomkring blomstrar allt ifiAn potatisriset ända upp till

sjelf-va de sköna auriklerna och de hvita pingstliljorna; och i

hörnet af hvaije qvarter har fru Svallenius’ egen hand

bildat infloial-bokstftfverna till herr ryttmästaren* namn med

indiansk krasse oeh potientia. Således tror jag för visst att

herr ryttmästatren blir belåten med alltsammans, ifall, hvad vi

hoppas, herr ryttmästaren reser åt Sorrby till pingsthelgen.97

”Nå, allt det der fägnar mig mycket, min käre

Westerlind!” sade ryttmästaren leende. ”Ar målningen i det gröna

hörnrummet redan slutad? Du vet att jag ärnar taga detta

i besittning för min enskilta räkning.”

”Allt är der färdigt till herras emottagande, men detta

är också det enda rum på stället som ännu kan skryta af

ett ordnadt utseende. Förliden tisdag voro mamsell Björk och

jungfru Anna der för att på prostivmans befallning tvätta

fönstren, uppsätta gardinerna och kläda möblerna mod de rödaoch hvita kattunsöfverdragen. Det var för sorgligt med

mamsell Björk: hon fiok minsann en riktig örfil af pastorskan, som

sade att hon var en gås, emedan hon med all makt ville ha

de gröna bombasinsöfverdragen i hörnrummet, men pastorskan

påstod att de skulle användas i arftagarens sängkammare/"

"Stackars mamsell Björk, det var synd om henne!”

svarade ryttmästaren. "Men jag måste dock erkänna, att

prostinnan hade rätt. Emellertid förmodar jag att, då fruntimren

frå” prestgården kommo till Sorrby, du icke underlät att gå dem

tillhanda med de små tjenster, du kunde åstadkomma, och att

1 du såsom ett slags vice värd på stället icke försummade att

undfägna dem med hvad huset förmådde?”

”Det är naturligt, herr ryttmästare: jag försummade

hvarken det ena eller det andra. Jag höll stadigt fast i pallen

och bordet, hvarpå mamsell Björk uppstigit, då hon skulle

fästa upp gardinerna. En hel dag låg jag på knä bredvid

jungfru Anna, då hon satte de röda varen på stolnrne.

Jag vred d<*m omkring och räckte henne knappnålar, och då

vi ändtligen el ut »t om aftonen, spisade vi tillsamman* inne

hos inspektören filbunke, färskt smör och sura limpor, så

goda som fru pastorskan låtit baka dem för kammarbordet/7

”Nå, jag ser du har noggrant uppfyllt dina åligganden.

Gif nu hit brefven ooh gå sedan ned och få dig något titt

bästa!”

Westerlind framtog sin plånbok, lemoade trvänne bref,

bugade sig och gick. Det ena var från inspektören och rörde

gårdsbruket, det andra från kyrkoherden Svallenius och lydde

som följer:

”tiögtfcrade kära bror!

Jag kan hafva tillfredsställelsen nämna att bvars

förbättringar på Sorrby gå efter önskan driftigt

gumma är, Gud ske pris, t*å gånger i veckan der, och sjelf har

jag gjort en tur ditåt för att rådgöra med inspektören

rörande den kinkiga punkten om fortfarandet af det förra

kontraktet med öfverstlöjtnant Stålkrona om qvarnarna på Sorrbypark.

Inspektören påsfår att en del af den bästa ängsmarken å

Sorrby ligger under vatten hela sommaren, och höafkastningen

af densamma går nästan rakt förlorad ooh kan för

öfversväm-ning, snart »agdt, knappt begagnas till betesmark. Emellertid är

öfverstlöjtnanten sig lik och påstår att den skada, som sker

genom uppdämningen, är mer än tilfrfeckUgt ersatt genom dentullfria mälden och 100 rdr rgs årligen. Bäst vore, om bror

sjelf komme och uppgjorde saken, ty ehuru Stålkrona, såsom

bror känner^ i förre egarens tid icke erlade större

skadeersättning, så är det derför icke gifvet att den nuvarande

egen-domsherrn dermed låter sig nöja. Det vore äfven för min

enskilta del högligen önskvärdt och angenämt, om bror snart

kunde komma och se till sin gamle vän, och helst skulle jag

önska om det kunde bära till vid instundande pingsthelg, ty

pingstdagen komma vi att som vanligt bjuda de förnämsta

pasto-ratsboerna till oss. Det är bestämdt af min hustru att aldrig

hafva bjuden främmande mer än en gång om året, men då sätter

ock Anna Stina sin beder i att väl undfägna och roa sina

gäster, och sällan uteblifver någon, ty bror må tro att det

går muntert till, ehuru jag för min del är lika glad som

kökspersonalen, när detta stökande väl är förbi.

Familjen Stålkrona på Sorrbypark plägar också vid

näm-de tillfälle göra prestgården den äran, och jag menar bror då

kunde få lägligt att språka med öfverstelöjtnanten om saken,

ty ehuru inspektören påstår det genaste vägen vore att

instämma honom till instundande häradsting, håller jag likväl

för bäst hvad som kan uppgöras i godo. Stålkrona är icke

allenast känd för en man af gränslöst högmod, utan ock

såsom en, hvilken icke lärer vara god att hafva till ovän.

Farväl, hedersbror! Köp mig några karduser Röda rosen

och var jemte dem hjertligt välkommen till

din gamle

Svallenius.

P. S. Så när hade jag glömt, och Gud nåde mig då,

att min gumma låter helsa dig det du, så vidt du vill

bibehålla hennes vänskap, icke får uteblifva pingstaftonen,

förnämligast ur det skäl att hon väntar hit sin bror komminister

Trasselin från S—aryds pastorat. Han är nygift man och har

skaffat sig tjenstledighet för att visa oss sin skatt under

helgen.

Densamme/’

Sterner hoprullade brefvet och vek det tankfullt

eftersinnande mellan fingrarne. rS—aryd ... hm . . . detta namn

förefaller mig så bekant som vore det införlifvadt med någon

dunkol, men sorglig hågkomst. Hvar skall jag taga igen det". ..Ett smärtsamt ack!" undföll hans läppar. *Jag mins nu: det

år der som den en gång så lysande och dock så arma Julie von

K— hvilar ut efter sin korta lefnads strider. Djup, innerlig

kärlek lefde säkert under den flygande lättheten på ytan. Huru

mången gång i den tysta aftonstunden framhviskade ej de

bleknade läpparne ett namn . . . namnet Waldemar! Hon

talade ofta med mig om sitt fordna lif. Stackars, stackars Julie

. . . Ah, den olyckliga balen — efter den böjde sig hennes

bufvud allt mera mot den moderliga vän, som ändtligen

lugnande slöt i sin famn det trötta barnet. "

En tår glänste i Sterners öga vid minnet af den unga

olyckliga qvinna för hvars skull han, alldeles oskyldigt, en gång

blifvit en irrande flykting. Allt var nu öfverståndet, men ban

kände dock sitt blod sjuda, då hans tankar dröjde vid baron

von K—s ovärdiga handlingssätt, och af uppriktigt hjerta bad

han att de aldrig måtte sammanträffa i detta lifvet. Sterners

ädla hjerta hade längesedan förlåtit den bittra orättvisa, som

baronen begått emot honom sjelf, men han upprördes ännu vid

erinringen om den föraktliga lättsinnighet, hvarmed han sökte

kasta skugga på sin hustrus renhet . . . ”Men jag vill

lem-na dessa smärtande hågkomster!** sade han och reste sig upp.

*Min gamle hederlige Svallenius. du skall icke förgäfves

vänta mig pingstaftonen. Dessförinnan måste jag likväl hafva ett

samtal med postinspektoren. Jag känner att tålamodet, vid hans

orimligheter börjar svigta.”

*

23.

En scen ur gamla romantikens skola.

Svara, eller jaj hugger Mind t

genom natten!

Mazariko.

Svarta tunga moln foro hastigt öfver. himlen, och i de

öppningar, som bildades, flämtade ett rödaktigt sken. Den

brusande stormen hven emellan de ödsliga klipporna och öf-

Reprosfi s

verröstades blott af ugglornas genomträngande skri, hvilka,

förskräckta öfver elementernas strid och uppväckta af de täta

blixtarnes sken, som fräsande genomkorsade den qvalmiga

luften, flaxade från sina tillhåll i de mörka granarne för att söka

något säkrare skydd. De skarpa häftiga åskknallarne bidrogo

att öka hemskheten af uppträdet.

Under denna förfärliga afton satt i en liten eländig

ryggåsstuga en gammal gumma på kanten af den förfallna spiseln,

sysselsatt att med en furusticka ihopsamla kolen och vidmakthålla

elden, som hvarje ögonblick hotade att släckas af ilarne, som

foro genom den bräckliga skorstenen. Deremellan rörde hon

med trädspaden i en gryta, som innehöll hennes tarfliga

afton vard, hafremjölsgröten, under det hon andäktigt läste sitt

fader vår och smackade på en liten svartrökt kritpipa.

Någon gång vågade hon sig till fönstret, men då blixten

slog henne i ansigtet och åskknallarne skakade trädtallrikarne

på det usla bordet, flydde gumman, så fort hennes gamla ben

ville tillåta, åter till spiseln, der hon tyckte sig tryggare.

Det hade nu börjat regna med en häftighet, som

tillintetgjorde alla hennes bemödanden att genom blånor och

trasor tillstoppa springorna i fönsterfragmenterna och väggarne.

Rf gnet slog in öfverallt. Darrande tog gumman den nu

ändt-ligen färdiga gröten af elden och satte sig i spiselvran, der

hon förtärde sin enkla måltid, hvarpå hon släckte elden och

begaf sig upp på ugnen för att njuta den ännu behagligare

hvilan. Men knappt hade den ensliga invånarinnan lyckligen

klättrat upp och dragit skinnfällen öfver ögon och öron

förrän hon obehagligt stördes af några kraftfulla slag, hvilka

dånade på dörren.

Väl vetande att hon icke egde något, som kunde reta

rofgirigheten hos dem, hvilka vid denna tid och i sådant

väder anställde sina vandringar, och att ingen ansåg det löna

mödan att tillfoga henne sjelf någon skada, började gumman

så småningom åter maka sig utför ugnen; men då slagen utan

barmhertighet förnyades och hotade att spränga den

bristfälliga dörren, skyndade hon så mycket som möjligt, fick åter

eld i furustickan, hvilken fästades i en springa på muren, och

drog så brummande rigeln från dörren, då hon fick sigte på

en syn, som gaf sista stöten åt all förhoppning om ro den

natten.En ung herre i smakfull jagtdrägt bar med ena. armen

ett nngt afdånadt fruntimmer och ledde med den andra en

häst vid tygeln. Han var blek och såg förstörd ut, och både

hans och den sanslösa flickans kläder voro färgade af blod.

”För hästen under skjul på något sätt, kära gumma, och

kom sedan och bistå mig, så skall ni få hederliga

drickspenningar!* sade han brådskande och bar sin sköna börda in i

stugan. Några ihopslagna bräder, hvilka skulle föreställa ett

sängställe, var allt som kunde erbjudas till hviloplats.

Främlingen betraktade tvekande ömsom den späda fina gestalten,

klädd i en dyrbar modern riddrägt, ömsom sängstället, men

nöden bryter, som bekant är, all lag ... De unkna

halmkärf-varne och det bristfälliga hästtäcket måste emottaga den

oväntade dyrbara bördan.

Nu böjde den unge mannen sig ned och undersökte

såret på fiickans panna, hvilket blödde Btarkt. Han bad den

gamla, som nu åter inträdt, att skaffa sig litet friskt vatten,

och i förväntan härpå sönderref han sin näsduk till

kompresser och bindlar. Slutligen återkom gumman med en skål

vatten, och nu började främlingen bada den afdånades tinningar

och panna, tilldess bon småningom kom sig före och öppnade

ögonen.

Hon reste sig nu långsamt upp, liksom efter en

förskräckande dröm, satte sig på sängkanten och gned ögonen med

den fina hvita handen; men då hon några ögonblick häpen

stirrat omkring sig, började hon häftigt snyfta. *"Min Gud,

hvar är jag?” var hennes första begripliga ord.

”Säkerligen,” yttrade främlingen, som stått något åt sidan,

men nu åter närmade sig, ”säkerligen icke der ni borde vara,

men, tillåt mig förklara, likväl icke utan beskydd. Ni

behöf-ver blott säga hvart ni vill blifva förd, och det skall ske utan

fara, så snart ovädret stillat sig”.

Den unga damen såg uppmärksamt på talaren. Han var

helt och hållet obekant för henne, men hans röst var mjuk

och välljudande. Det svarta ögat gnistrade af mod och

lef-nadslust, den klara pannan tycktes ännu aldrig ha varit

för-dystrad nf något moln, och godhetsfullt logo de friska

läpparna, hvilka behagligt skuggades af en liten mörk rand, som

var ämnad att med tiden blifva en mustasch. Främlingen

tycktes vara knappt tjuguett år, och hans utseende såväl som

hans väsende voro egnade att ingifva förtroende.Flickan tycktes känna inflytelsen häraf. Efter några

minuter, hvarunder de blott varit försänkta i åskådandet af

hvarandra, sade bon lugnare, under det kindernas purpur

småningom återvände: ”Troligen, min herre, står jag till er i

någon stor förbindelse. Jag minnes blott att jag var ute och

red, da ovädret så hastigt öfverraskade mig. Jag ville vända

om hästen, men skrämd af blixten, stegrade han sig, och

förgäf-veö bemödade jag mig att styra honom. Detta år allt hvad

jag kan erinra mig. Måhända torde ni kunna upplysa mig

huru jag kommit i denna högst brydsamma belägenhet.”

’’Med nöje”, svarade den obekante, ”skall jag uppfylla

er befallning. Tillåt mig blott först att se om ert sår,

hvilket ännu blöder, och att förbinda det!”

”Min gud, är jag då sårad?” ropade hon förskräckt och

förde handen till pannan, der hon nu först kände någon smärta.

*0, blod”. • . Hon var nära att åter falla i vanmakt.

~Oroa er icke — det finnes ej den aflägsnaste skymt af

fara. Jag är väl ingen kirurg, men har dock sett huru ea

förbindning tillgår."

Härunder tvättade han såret rent, löste af ett bredt grönt

virkadt sidenband, hvari han bar bössan, lade deröfver några

med vatten blötta stycken af näsduken och lindade bandet

flera hvarf omkring flickans panna, och allt detta med en

frimodighet och säkerhet som hade ingenting varit mera

naturligt, och lika naturligt var ock att flickans hufvud, under den

just icke hastiga verkställigheten, kom att hvila mot hans bröst,

hvarje gång det lyftades upp, så att hon kände hans hjertas

häftiga slag täfla med hennes eget. Slutligen var dock

förbindningen utförd, och djupt rodnande samt ytterligt förlägen,

flyttade hon sig en aln längre bort. Men nu smålog hon, då

hon framstammade ett ”ack,” och sade: ”Hvad blir häraf?

Huru skall jag komma härifrån? ”

”Jag ser," yttrade den unge mannen, ”att detta

äfven-tyr oroar er, och jag undrar ej deröfver, men haf förtroende

till mig! Icke den ringaste olägenhet skall vederfaras er.

utom den att ni måste stanna qvar, ty ännu är det omöjligt

att begifva sig ut i stormen och regnet. Men om ni önskar

det, vill jag emellertid meddela er huru ödet fört oss

tillsamman pä ett så verkligen romantiskt sätt. "

Flickan nickade vänligt bifall, och den främmande

började: ’* Jäg bor icke särdeles långt härifrån under ett besök ho»en vän i grannskapet, i hvars sällskap jag flere dagar jagat.

Han befann sig denna dag illamående, och jag begaf mig ut

ensam. Uppehållen af några tillfälligheter, hade jag fördröjt

mig och blef slutligen öfverfallen af det förfärliga ovädret, och

jag stod just i begrepp att locka in hundarne för att

skyndsamt återvända hem, då jag, vid det jag trädde ut från

skogsstigen in på landsvägen, fick höra ett genomträngande nödrop. Man

behöfver väl ej här frukta för röfvare, men som jag visste att

några beryktade lifstidsfångar brutit sig ut och, efter berättelse,

skulle tagit sin tillflykt till dessa skogar, föll det mig dock i

sinnet att någon menniskas lif kunde vara i fara. Jag såg

derföre hastigt om knallhattarne på min goda dubbel bössa

och skyndade dit, hvarifrån ljudet kom. Knappt hade detta

blif-vit verkstäldt, förrän jag såg en häst i fullt fyrsprång sträcka

emot mig. Han bar ett fruntimmer, som hade släppt

tyglar-ne ocb hvarje ögonblick höll på att falla af. Jag skyndade

emot hästen, men nästan i samma ögonblick jag fick fatt i

tygJarne, föll ni ur sadeln utan att det var för mig någon

möjlighet att hindra det eller taga emot er Ni var till all

lycka mera skrämd än skadad. Jag band hästen vid ett träd,

och egnade er det ringa bistånd, jag under sådana

omständigheter kunde åstadkomma. Men det blef mig omöjligt att der

få er till sansning. Jag påminde mig då detta eländiga kyffe,

hvilket nu kunde anses välkommet, emedan det åtminstone

hade den fördelen att ligga nära till hands. Jag bar er

således hit ocb var nog lycklig att se er åter vakna till lifvet.”

”Jag tackar er af allt mitt hjerta!” sade flickan blygsamt.

* Hvad skulle det väl blifvit af mig utan er mellankomst?

Min mor. som ieke befinner sig långt härifrån, lärer

emellertid sväfva i den grufligaste oro för min skull. Öka derföre den

förbindelse, hvari vi redan stå till er, derigenom att ni

ledsagar mig hem. Ovädret är väl svårt, men jag måste söka

trotsa det.”

”Jag fruktar detta icke blir någon lätt sak — men om

det är er bestämda vilja, så får det ske. Och som emellertid

ingen är tillstädes, som kan presentera mig, måste jag göra

det sjelf. Mitt namn är Axel Stålkrona, kornett vid

—regementets husarer. Vågar jag vara så djerf och frågu hvem jag

får äran ledsaga och hvart det skall ske?”

Flickan höll just på att svara, då i detsamma ett par

grofva karlröster hördes utanför med häftighet ropa: Öppnadörren derinne!” Förskräckt och darrande gömde flickan sitt

ansigte i den usla halmen, men kornett Stålkrona fattade sin

bössa och gick med raska steg och käck min emot dörren.

I samma ögonblick sparkades den upp med en s&dan häftighet

att trärigeln for långt bort i rummet, och tvänne karlar af ett

högst tvetydigt utseende inrusade, släpande emellan sig eu

andlig man. Ehuru hans egentliga anda redan af förskräckelse

syntes vara flydd, utvisade dock den hvita fladdrande prestkragen

att han tillhörde det vördiga ståndet. Efter dem följde ett

fruntimmer, som åtminstone icke förlorat förmågan att skrika.

Den genomblötta kappan hängde slokigt ned&t axlarne, och

så snart hon kommit in, skyndade hon under de grufligaste

jemmerrop fram till den unge andlige och tryckte honom till

sitt bröst. Regnet strömmade af de fyra sist inkomna

personerna ned på golfvet, hvilket nu kunde anses för en liten insjö,

och den olyckliga damen i kappan väckte erinringen om någon

kammarfru ur hafsfruns hofstat, som, buren på skyhöga vågor,

blifvit i följd af någon olyckshändelse uppkastad på jorden.

*

24.

Postinspektoren gör nya rön.

Qvaft blef hans bröst, qvaf blef tians kammar —

Han flydde mellan skogens stammar.

Tegnér.

Aftonen före den dag, som var bestämd till ryttmästarens

afresa åt Sorrby och Wallaryds prestgård, densamma på hvilken

ödet och ovädret sammanfört de resande, dem vi qvarlemnat i

den lilla förut så ensliga stugan, besökte Sterner

postinspekto-rens hus för första gången efter Konstantins uppträdande såsom

den förmente arftagaren. Han hade icke heller på något

annat ställe träffat postinspektoren eller hans fruntimmer, ehuru

det redan var sjunde dagen efter denna händelse.

Ryttmästaren, beredd att af postinspektoren blifva bemött

med kall afmätt höflighet, blef icke litet förvånad att redan

i förstugan emottagas af honom med ovanlig hjertlighet.

Postinspektoren skakade hans hand med det mest vänskapsfulla

utseende, och sade: ”Herr ryttmästare, det är min pligt att erkänna

det j&g någon gång öfverilar mig. Sanningen att säga, måste

jag blygas för mig sjelf öfver det misstroende, jag var nog

kortsynt att öppet tillkännagifva för den der unga herrn vid

det rasande dumma uppträdet förliden vecka.”

”Hvad betyder detta?” tänkte Sterner.

”Visserligen,” återtog postinspektoren, ”har jag i ett

hänseende af synnerligt. . . hm ... af betydligt grannlaga

beskaffenhet icke alldeles varit utan oro. Herr ryttmästaren

förstår . . . hm, hm . . . men utseendet kan i ganska naturliga och

oskyldiga saker vara emot. Sådant händer ofta, och jag är

ingalunda obenägen att tro det händelsen nu verkligen varit

sådan. Kort sagdt: det var min afsigt att, om jag icke i

afton fått äran se er, tidigt i morgon göra cr ett besök för

att bedja er ursäkta och glömma hvad som förefallit och

framför allt uttrycka min önskan att ni icke med ett ord vidrör

denna ledsamma händelse för min blifvande måg.”

Han beledsagade härefter sin gäst in i sällskapsrummet,

bjöd honom en stol, satte sig sjelf midtemot, öppnade

snusdosan, tog sig en pris, och först sedan han åter instoppat denne

och ryckt litet på stolen, yttrade han med nästan ängslig ton:

"Jag är helt och hållet till herr ryttmästarens tjenst.”

Sterner yar en man, som begrep sina fördelar och lätt

satte sig in i den förändrade ställningen.

”Herr postinspektor, ” hette det alltså, då jag i

Hamburg emottog min kusins besynnerliga och kinkiga uppdrag,

jemte hans oinskränkta fullmakt att handla för honom såsom

vore han sjelf tillstädes, inbegreps härunder icke allenast allt

hvad som rörde ekonomiska bestyr, uta n han ansåg framför allt

af vigt att få en trogen och pålitlig skildring af dens hjerta,

lynne, förståndsbildning och öfriga egenskaper, som enligt

te-stators önskan skulle blifva hans följeslagarinna genom lifvet.

Detta ömtåliga uppdrag lade han i afskedets stund isynnerhet

på mitt samvete, och för att kunna uppfylla hans önskan,

bemödade jag mig från början att komma på en förtrolig fot i

ert hus, ty efter min tanke är det blott under det husliga

lif-vets omvexlande uppträden man är i stånd att göra sådana

iakttagelser. Mitt bemödande att i detta hänseende tjcna så

▼äl arftagaren som er dotter har af er blifvit misskändt. Nihar trott mig i stånd att bidraga en vän, som med fullt

förtroende lagt sin lefnads lycka i min hand. Nej, herr

postinspektor, ännu har jag aldrig förrådt någon och skall

hädanef-tar icke heller göra det. På edra misstankar har jag blott ett

svar, det att jag aldrig har, aldrig velat, aldrig skall

motarbeta testators önskan. Ar ni nöjd med detta en redlig mans

löfte, .så gif mig er band och bortlägg äfven den ringaste skymt

af detta småaktiga misstroende, och allt skall vara glömdt oss

emellan.”

”1 guds namn dä, af allt hjerta, herr ryttmästare!”

svarade postinepektorfrn. hjertligt förnöjd att se saken på ett så

tillfredsställande sätt ntredd. ”Ni är i sanning en ganska

ovanlig man, och dtt visar sig också genom det stora förtroende

arftagaren leinnat < r. Ja, så blind kunde jag vara. Aldrig

hade jag kunnat få det minsta begrepp eller den aflägsnaste

aning om detta nya besynnerliga sätt att låta en annan pröfva

sin tillkommande hustrus egenskaper, ty i förtroende sagd t-,

har jag alltid hållit före att man bäst sjelf kunde utröna den

saken. Men då han nödvändigt så vill hafva det, må det

blifva hans ensak. Sedan jag nu känner ert ändamål, så har ni

tillträde i mitt hus och hos min dotter hvarje timma på dagen,

om ni så behagar; och var ?»f den godheten att tro det jag

hvarken nu eller förut tviflat på er heder! Är ni nöjd

härmed, herr ryttmästare?”

”Fullkomligt! svarade Sterner. ”Jag får nämna det jag

af »le bref, löjtnant Konstantin Sterner medförde, erfarit att

min kusin hoppas i början af juli månad vara i Helsingborg,

der jag skall möta honom. Efter en kort tur till Sorrby, det

han vil! bese vid förbiresan, skall jag hafva nöjet, framställa

honom för sina blifvande slägtingar.’’

*Så kommer han då ändtligen på fullt allvar i början af

juli?” utbrast postinspektoren, och den gladaste

tillfredsställelse jemnade vecken på hans annars fårade panna.

”Har ni verkligen hyst något tvifvelsmål om hans

ankomst,yttrade Sterner småleende, ”så har ni kunnat betvifla

de solklaraste saker. Förlåt mig, men för att vara uppriktig,

måste jag tillstå att jag trott er bättre förmå bedömma

omständigheterna i dylika fall. Kunde ni på fullt allvar

föreställa er att arftagaren, en ung, lefnadsglad man, skulle resa

med så litet anspråk? Nej, nej, det blir litet mera buller vid

hans ankomst än då min beskedlige Konstantin anlände tillL— i sin liila schas. Från Helsingborg skall jag skrifva

meil underrättelse om dagen och timman, då han inträffar här;

och ehuru han, såsom jag redan förut nämt, icke är älskare

af mycket fjäs och helst ser att han slipper allt dylikt, så

tror jag dock, om ni tillåter mig yttra min tanke i detta

ämne, att det skulle vara mycket i sin ordning och särdeles

vittna om er välvilja, ifall han vid sitt första uppträdande

emottoges med nagon för tillfället passande tillställning.”

”Ack, min hederlige, förträfflige ryttmästare Sterner. det

var att uttala mitt eget hjertas mening! Ja,” ropade

postinspektoren, liksom inspirerad, ”jag vill gifva en fest, sådan att

den efter år och dag skall omtalas i L—. Berättelsen derom

skall införas i veckobladet, och hela orten skall lära

känna den!”

rBevars, inföll ryttmästaren skrattande, ”så celeber

be-höfs väl icke att den blir. Jag tror att han finner sig mest

belåten och road af en liten anspråkslös tillställning, hvarvid

ni församlat stadens notabiliteter och der dans utgör

hufvud-nöjet. Vi fä vidare tala härom, då jag efter några veckor

återkommer från Sorrby . . . Men tiden hastar. Tillåt mig att

taga afsked af er dotter.”

Med allt nöje, herr ryttmästare!’ svarade

postinspektoren och följde honom, artigt bugande, till dörren mellan

Augustas rum och salen, der han lemnade honom, samt återvände

till sin hustru för att en gång låta henne känna inflytelsen af

sitt ljusare lynne.

Detta tilldrog sig, som nämdt är, samma afton det förut

be-skrifna ovädret intiäffade . . . Blixtarne korsade hvarandra, och

de häftiga åskknallarne skakade, våldsamt fönstren.

Ryttmä-staren lade handen på låset, men drog den obeslutsamt tillbaka.

Han lyssnade. Allt var tyst. ”Jag undrar,” tänkte han, "om

hon är rädd för askan. Delar hon sitt köns vanliga svaghet,

en barnslig fruktan för detta storartade skådespel ? Kanhända

gör jag bättre att vända om. Det skulle blifva en högst

pinsam känsla att veta henne ega någon svaghet, och denna är

ju dock så ursäktlig. Men om den finnes, hvarföre icke så

väl erfara den nu som en annan gång.

Beslutsamt vidrörde han åter låset och öppnade med

tem-ligt buller.

Augusta stod vid fönstret med ryggen vänd åt dörren, i

den grad upptagen af sina betraktelser att hon icke märktedet buller, ryttmästarens inträdande förorsakade, förråa den

vänliga välbekant-a rösten nådde hennes öra. Hon vände sig

om. Ett lugnt allvar hvilade öfver de sköna mer än vanligt

bleka dragen; men det undgick icke ryttmästarens

uppmärksamhet att en lätt rodnad blandade sig med det flammande

sken, som blixtarne kastade öfver hennes kinder, och att ett

leende tillbakaträngde det vemodiga uttrycket i de mörka

ögonen, då hon i en ton, den hon sjelf trodde låta ganska

lik-giltig, men hvilken Sterner fann innebära något helt motsatt,

yttrade: * Det var längesedan herr ryttmästaren helsade på

— mina föräldrar. Har ni varit bortrest ?"

"Nej, goda fröken Augusta!" svarade Sterner. "Blott

angelägna göromål hafva qvarhållit mig inne och hindrat mig från

nöjet att komma hit. . . Det förtjusar mig att ni tydligen icke

är rädd för åskan. Här i norden har jag aldrig hört den så

stark, och fruntimren äro sällan hjeltinnor när Thors vagn

rullar som i dag. Men ni är modig."

Alvarsamt svarade Augusta: ""Frånvaron af fruktan

utmärker icke alltid mod, och efter mitt begrepp om betydelsen

af detta ord skulle detsamma, användt i sådana fall som detta,

snarare böra kallas öfvermod. De känslor, som intaga mig

vid denna elementernas stora strid, närma sig lika litet den

barnsliga förskräckelsen, hvaraf några betagas, som det lika

barnsliga trotsande öfvermod och förakt, andra synas anse en

heder uti att visa. Menniskans litenhet tycks mig aldrig så

påfallande som i dessa ögonblick, då hon måste klarare

känna och liksom mera åskådligt fatta närvaron af ett väsende,

vid hvars majestätiska makt hon, med all sin stolta

sjelfförtrö-stan, faller till stoft!"

Under en oemotståndlig rörels^ »fattade Sterner hennes

hand och yttrade: ’’Med innerlig glädje erfar jag att äfven i

detta afseende våra åsigtcr mötas." Då hon ej svarade,

fortfor han: "Vi komma nu att skiljas för någon tid. Mina

angelägenheter föra mig till det vackra Sorrby, hvilket troligen,

innan de sista höstblommorna nedböjt sina hufvuden, fått

emottaga den sköna Augusta såsom sin herrskarinna. **

Den unga flickan fann sig ytterst sårad. Det väckte hos

henne en högst bitter känsla att Sterner så ogrannlaga

upp-ref det sår, hvars blotta vidrörande han måste veta

förorsakade henne en qvalfull smärta. Hon svarade derföre lugnt,

nästan kallt: ”Ni har redan så ofta förespeglat mig det öde,som i framtid kan vänta mig, att ett återupprepande

der-af bör anses onödigt för att understödja mitt minne . . . När

få vi återse herr ryttmästaren?”

Med sjelfbeherrskning svarade Sterner: ”Om tre veckor

hoppas jag vara tillbaka. Jag ärnar då uppehålla mig här till

första dagarne af juli, hvilken tid min kusin bestämt för sitt

inträffande i Helsingborg, der jag skall möta honom, hvarefter

vi tillsammans resa hit.”

nNi ärnar således beledsaga honom till mig — till oss ?”

sade Augusta, och en dödlig blekhet betäckte hennes ansigte.

”Det är min pligt, och den skall uppfyllas!"

’’Så uppfyll den då!” hviskade Augusta nästan

medvetslöst. Det var som om hvaije droppe blod stelnat kring det

varma hjertat.

Sterner såg henne i det dunkla ögat, hvaruti en tår

för-gäfves kämpade mot jungfrulig blygsamhet, mot stoltheten och

förtrytelsen. Ett ögonblick tycktes han strida med sig sjelf,

men striden var kort: han tog hastigt sin hatt och sade: ”Lef

väl, fröken Augusta — kom ihåg de ord, jag en gång yttrat,

och tro att jag alltid skall vaka öfver er sällhet!” Ännu en

gång såg han på henne med en blick, om hvars betydelse hon

icke kunde misstaga sig, och skyndade derpå hastigt bort.

”0, hvarföre skal) han så plåga mig?” snyftade den

arma flickan och gaf nu sina tårar fritt lopp. "Denna

hederskänsla kan jag icke förklara. Han för mig till brädden af

afgrunden, utan att sedan förmå rycka mig tillbaka.”

*

25.

Pandoras ask. Konsten att steka kycklingar.

En kyckling der.

Af den hon vingen rifvei•,

Nysa kallnad är.

Nymfen, se hvar hon kli f v er!

Bellman.

”Hvad ser jag” . . . ropade kornett Stålkrona, då han fick

ögonen på den svartklädda figuren, hvilken de båda landsvägs-

riddarne ännu fastböllo likt vargen det menlösa lammet, men

som nämde herrar släppt* , liksom under öfverläggning om de

numera skulle våga en strid . . . "Ser jag rätt, eller är det icke

min gamle barndomskamrat magister Trasselin . . . Nå, era

fördömda skurkar, hvad är det ni tar er till?"

Dessa ord, som gällde de båda tvetydign gästerna,

beledsagades af en sakta, men säker höjning på annarne och tvänne

betydelsefulla knäppningar i den sköna damaskerade

dubbelbössan. Bofvnrne, som icke påräknat att här träffa någon militär

och som genast på den unge mannens stadiga röst och

rörelse förmärkte att de på intet sätt injagat någon fruktan hos

honom, funno ieke för godt att afbida de sista knäppningarne

i bössan, utan sprungo snabbt som fågeln i luften ut genom

den öppna dörren.

Kornetten, som icke ville utgjuta blod och icke

tilltrodde sig med handkraft kunna qvarhålla dem, lät dem springa

och låste dörren, hvarefter han, som af ödet tycktes vara

bestämd att denna afton spela rolen af beskyddare, bemödade

sig med ridderlig artighet att lugna de uppskrämda resande.

Helt säkert,71 sade magister Trasselin, i det han något

åter-hemtade sig t fter den förskräckelse, han utstått, ’ helt säkert

var det några af fästningsfångarne, som nu efterlysas.”

Fruntimret. som delat magisterns öde, fortfor oupphörligt att

jem-ra och beskärma sig, ehuru hennes man — ty denna titel bar

magistern — jt mte kornetten bedyrade att all fara nu var

öfverstånden. Men då nu den yngre damen, som hittills

försökt gömma sig i halm båset, likt en uppenbarelse reste sig

upp och muntert yttrade : "Trösta er, min goda fru, ni

finner här en olyckskamrat!" så lugnade sig den förbryllade unga

frun, i hvilken vi, liksom i hennes värdige make, magister

Trasselin. hafva äran föreställa gamla bekanta från bröllopet i

S—aryd *). Man ser att prostinnan Sondéns förutsägelse

slagit in, ty fru Trasselin var hennes yngsta dotter Lovisa, om

hvilken det hette: "Åh, kors, hvad den flickan är snäll!"

"Nå, berätta, herr komminister, hur ni råkat ut för detta

åfventyr!" sade kornetten.

"Jo, min hustru och jag, som äma oss till min svåger,

kyrkoherden Svallenius i "Wallaryd, att gästa öfver pingsthelgen

och resa med egen häst, ty det år både beqvämare oeh min-

*) Se Waldemar Klein, sid. 106.dre dyrt än med skjuts, foro hemifrån i går morgonsv^

som jag icke har annat än en liten enspännare, tog jag

ingeit-pojke med, helst jag är väl bekant med vägen och just icke

är någon pultron heller. Således såg jag inga hinder i den

saken, men den lede hittade på dem ändå. När vi kommo

bort i skogen ett stycke härifrån, hörd"* vi några personer

springa efter vagnen och ropa: Håll, annars skjuta vi!1 men

som jag med skäl trodde detta endast vara en tom hotelse,

körde jag på af alla krafter för att uppnå Marks

gästgifvare-gård. Men maken till ben har jag aldrig sett under

mcnni-skokropp: helt nära härintill fick den långe skurken fatt i

spjelarne på vagnen, derefter i min hustrus kappa och

slutligen hoppade han som en katt upp och fick tag i tömmarne

så att hästen stannade. Den andre hann emellertid upp oss

och höll hästen i tygeln, sedan han först gifvit mig ett slag

öfver armen, så att jag var nära att förlora sansningen. ’Tag

nu fram hvad ni har!** ropade den förste karnaljen, som

hoppat af och nu gick vid sidan af vagnen. Förgäfves bedyrade

jag att jag icke hade några penningar, men då ovädret i

förening med hästens ostyrighet gjorde det obeqvämt att

verkställa plundringen på landsvägen, ledde bofvarne oss hit,

förmodligen för att i god ro fullfölja sitt hederliga uppsåt,

hvilket dock blef afböjdt genom Guds nåd och ers ridderlighets

tapperhet. Min högtarade herr kornett, vi stå till er i den

största förbindelse !”

”Denne herre tyckes då hafva blifvit gynnad med åfventyr

af riktigt äkta beskaffenhet!” sade nu helt glädtigt den unga

okända. ”Tänk, tvänne unga damer och en andlig man har

han genom sin tapperhet frälst från alla sorters faror oeh

förenat dem i denna oskyldiga skogshydda. Jag tycker

nästan, oaktadt all miu förskräckelse och det verkligen

obehagliga i vår belägenhet för ögonblicket, att det ändå är något

trefligt i detta. Hvilka outtömliga källor till hemska och

rysliga beskrifningar blir det ej, mitt herrskap, när vi komma

hem hvar till sitt!” Sedan hon i fru Trasselin funnit liksom

ett förkläde för sin jungfruliga blygsamhet, kände hon sig

riktigt öfverdådig.

”Det nöjet att hafva tjenat er har verkligen varit alltför

lättköpt !** inföll kometten lifligt. ”Jag hade önskat kunna

visa att jag med nöje velat göra en verklig uppoffring derför.""Men, käre Trasselin," började fru Lovisa, som ocksä

helt och hållet återhemtat sig från sitt borttappade tillstånd

och redan besvarat flickans insinution till förtrolighet,

”käre Trasselin du, bara icke de erkeskålmarne tagit något ur

vagnen! Gå för all del ut och se åt att icke min negligéask

är borta.®

Såsom en på tre veckor redan väl upptuktad äkta man,

begaf sig magistern genast ut; men i vagnen fans ingen ask,

och med bedröfvadt utseende återvände han till sin fru för

att meddela denna sorgliga underrättelse.

Hvad," ropade Lovisa, när hon såg sin man återkomma,

tomhändt, "hvad, Sven Erik, är asken borta? Lofvade du mig

icke, när regnet började, att hålla den under din skinnkappa?

O, mina negligéer, mina kragar, mina nya band! Ack, Sven

Erik, hvad skulle mamma säga, om hon visste hur du

vanvårdar mig?"

"Bevare mig Gud från att vanvårda dig, min skatt! Du

menar väl blott din ask, men äfven härtill är jag ju alldeles

oskyldig. Besinna bara, kära Lovisa, när jag först fick ett

sådant slag och sedan blef släpad ur vagnen, var det ju en

omöjlighet för mig att qvarhålla det dyrbara godset.’1

"Det kan väl så vara — du har icke så orätt, min

stackars Sven Erik! Men huru skall jag nu kunna visa mig på

kalaset pingsthelgen, då jag förlorat mina förnämsta

prydnader ? Aek, älskade Sven Erik, min söte gosse, se åt ännu en

gång! Kanske har han råkat att falla ut under villervallan."

Magistern, som icke hade det ringaste mera än namnet

gemensamt med sin syster prostinnan Svallenius, utan tvärtom

var sjelfva godheten, hade icke hjerta att se sin Lovisas sorg,

utan begaf sig derföre ännu enj gång ut för att i mörkret

och regnet stöka omkring med en käpp. Under tiden stod

den bedröfvade unga frun i dörren och/ lyssnade med spänd

uppmärksamhet. Hastigt nådde" ett krasande ljud hennes öron.

En ilning genomfor henne. "Sven Erik,” sade hon,g bäfvande

för sina egna ord, rjag tror du trampade sönder asken?”

"Ja, så olyckligt, min engel!" svarade magistern och kom

bärande med hela famnen full af nedsölade negligéer, band,

som fordom kunnat täfia med purpurns glöd och himlens azur,

kragar, spetsar, schärp med inväfda silfverblommor, en blom*

sterbukett af papper, med flera grannlåter.Lovisas smärta och bestörtning var så stor, att hon blott

med möda förmådde framstamma de orden: ”0, Sven Erik,

hvi gjorde du mig detta?” under det hon med hopknäpta

hinder i 8tum förtviflan betraktade de förstörda spillrorna af så

mycken kostnad och möda.

”Fatta dig, söta, goda Lovisa! Jag &r verkligen sjelf

mycket bedröfvad. Men det är ju alldeles beckmörkt.

Derföre var jag ju oskyldig i att jag föll framstupa på asken och

krossade den. Men, min vän, det är med din ask som med

Pandoras. Det bästa ligger qvar i botten: hoppet, min söta

Lovisa, att när vi komma till Wallaryd, f& vi alltsammans

tvättadt och ånyo uppsatt.”

"Jaså,” ropade Lovisa, hvars tankar genom en

främmande känsla fingo en alldeles ny riktning, så att hon glömde

sin smärta, ”du har således fruntimmersbekanta, som jag icke

känner — åtminstone har jag Mldrig hört dig förr omnämna

denna Pandora: men som jag kan förstå, har du väl för

henne också fört med dig en ask, den du troligen förvarat med

mera sorgfällighet än min.”

”Min söta du, min bästa Lovisa lilla,” svarade magistern,

synbart förlägen öfver sin frus anspråkslösa anmärkning,

”Pandora, ser du, var en . . . en . . . kort sagdt: hon var ingen

jordisk qvinna och brukade, mig veterligt, aldrig negligé. Du

finner väl således att. . .”

”Jag finner att du är bra enfaldig, om du tror att jag

låter inbilla mig att du stått i någon beröring med de

öfver-jordiska.”

Nej, kära du, det är långtifrån mig att vilja påstå det!

Uvad jag nämde, min enge], om Pandoras ask är en

mytologisk tradition, blott en liknelse, som jag begagnade. Vid

ett annat tillfälle skall jag nöjaktigt erinra dig allt det der,

som du sjelf nog erinrar dig från din barndomsläsning.”

”Jaså, talar du om mytologi, Sven Erik, då må jag tillstå

att jag är okunnig. Mamma sade alltid att en sådan läsning

▼ar onödig för tarfliga landtfiickor; med undantag af

Grafvår-den och Midnattsklockan, har jag aldrig läst några roliga

böcker ; men jag tror mig kunna hitta på hvad som långt

bättre kan styrka och uppfriska sinnet än dylikt krimskrams :

jag kan visa våra unga olyckskamrater huru man steker

kycklingar och röker skinka och korf.”Härvid vände sig den unga komministersfrun till

kornetten och flickan, som under allt detta, uppfört en enskilt

duett af halfva suckar och af brutna ord. Hon satt ännu på

den eländiga sängkanten, och han stod midtframför med

ögonen fästade ömsom på hennes sköna rodnande ansigte, ömsom

på det svarta nedsölade golfvet. När hon såg upp, såg han

ned, och så tvärtom. De afbrötos nu i dessa tysta

meddelanden af fru Trasselin, som klappade kornetten på axeln. Om

herrskapet tillåter, så vill jag gerna låta er känna och

be-dömma mitt sätt att steka kycklingar, utan att behöfva

använda det dumma bruket att knyta ihop benen på dem, och att

på anglosaxiskt sätt röka skinka och korf, den senare utan

spjelkning."

Nu kunna väl tillfällen gifvas tanken, hvälfvande sig

kring högre ämnen, med afsky afbrytes för att dröja vid så

prosaiska föremål som rökt skinka och korf men besynnerligt

nog förrådde hvarken kavaljeren eller den unga damen någon

missbelåtenhet med fru Trassellins godhjertade förslag, utan

tvärtom förklarade de sig ganska nöjda att komma i

erfarenhet af hennes metod. Glad häräfver sade den unga frun

till sin man: Sven Erik lille, skyndadig ut i vagnen,

efter den korgen, som står till venster om syltburken under

sitsen!”

Magistern var snart tillbaka med korgen, och Lovisa började

glad, liksom ingen olycka skett, sina anordningar. Med

Trasselins tillhjelp utbreddes på golfvet så mycket halm, som kunde

erhållas, det gamla rankiga bordet sattes derpå och en snövit

glänsande drällsduk lades deröfver. Tvänne stova långa furustickor fästades i spiseln och upplyste likt facklor de herrligheter

som Lovisa uppdrog den ena efter den andra ur korgen. Den

unga flickan hjelpte beställsamt till att ordna rätterna, magistern och kornetten tillredde bänkar af bräderna i sängbotyten

och snart sutto de fyra hungriga gästerna kring det

bordet. Aldrig hade de gjort en läckrare måltid. försäkrade

både kornetten och hans hjeltinna.

"Tag nu hit körsbärsvinet!” sade värdinnan till sin man.

"Herrskapet skall veta att det är så gammalt som sedan min

äldre systers bröllop — derföre hoppas jag det skall smaka."

Trasselin fyllde två små förgyllda silfverbägare, hvarefter

han bjöd den ene åt kornetten och den andre åt den ungadamen. "Men, bevars, min söt», vi veta ju ännu icke med

hvem vi hafva den äran att dricka !v sade komministerskan.

rMitt namn är Henriette. Min far, assessor Stoltsenbäck,

bodde i F—, der min mor ännu är bosatt, men vi hafva

några dagar uppehållit oss här i trakten, emedan det är fråga

om att mamma skall återköpa Ulriksdal, hvilket fordom

tillhörde min morfar."

"Ack, hvilken lycka !n utropade kornetten. Vi blifva

således nära nog grannar. Jag tömmer mitt glas i den

förhoppning att min önskan skall uppfyllas."

Nu ljödo åter några slag på dörren, tuen de antydde att

det var anständigt folk som ville slippa in. Gumman, som

långt före detta med ett styeke limpa och skinka krupit upp

på sin gamla fristad å ugnen, anmodades att stiga ned och

öppna för denne nye äfventyrare. I samma ögonblick den

hoplappade trädrigeln undansköts, instörtade en ung man blek

och förstörd i rummet.

Henriette, o gud, min dyra flicka, är du här? *

”Ack, Konstantin, förlåt mig all den oro, jag förorsakat

dig!r ropade hon och störtade i sin fästmans armar.

Tyst och rodnande bet kornett Stålkrona sina vackra

röda läppar ännu rödare, vände bort hufvudet och stirrade i

glöden på spiseln.

Henriettes känsloutbrott voro dock sällan långvariga.

*Här,"Konstantin, se hår min räddare, kornett Stålkrona. Herr

kornett, jag får äran presentera för er min fästman, löjtnant

Sterner — och dessa mina vänner och olyckskamrater äro

komminister Trasselin och hans fru.

Med okonstlad välvilja tackade Konstantin den för

honom okände räddaren för hans biträde och hjelp. Sedan

målade han för Henriette sin bestörtning, då han om aftonen

anländt till Ulriksdal oeh fått höra att hon ännu icke

återkommit. Moderns och tantens oro var Öfver all beskrifning,

Konstantin och hela gårdens manliga personal hade begifvit

sig ut att söka.. . och min lyckliga stjerna , slutade han,

"stannade öfver denna mörka punkt!"

Sedan en ytterligare person af den letande beskickningen

kommit och blifvit sänd till Ulriksdal för att trösta de

hemmavarande, återvände lugn och glädje. Man åt, drack,

akätn-Hepresenian/m. 9tade och höll sig vid godt mod. Endaat Stålkrona var mera

åskådare än deltagare.

Så snart dagens första strålo randades, bröt hela

sällskapet upp, och förnöjd samlade gumman tillsammans

dricka-penningarne och qvarlefvorna af den herrliga måltiden. Ho»

njöt i följd af deuna händelserika natt den gladaste

pingstfest, hon på många år upplefvat.

Med de vänligaste böner sökte Henriette och Konstantin

förmå kornett Stålkrona att följa dem till Ulriksdal. Han

af6log det artigt, men bestämdt. "Mamsell Stoltsenbäck

behöfver numera ingen beskyddare — mitt värf är slutadt,®

Han lockade sina hundar tillsammans, gjorde en lätt bugning

för sällskapet och försvann snart i skogens dunkelgrå

skymning.

*

26.

Biografier. Oroande stormtecken på kärlekens himmel.

Sfiit på dig peruken, berätta !

Bellman.

En glänsande skön morgon följde på denna dystra natt.

Luften var så ren som den alltid plägar vara, då ett

öfver-ståndet oväder rensat atmosferen och regnet uppfriskat jordens

gröna matta.

Löjtnant Konstantin var just ingen svärmisk entusiast

för sköna naturföremål, men han saknade dock icke känsla

för dem. Han uttryckte i få ord sin beundran, under det

han gick vid sidan af den häst, på hvilken Henriette red.

rBästa Henriette, tycker du ej att en sådan morgonstund

på landet är bra behaglig?75

* Ah jo, för någon gång!" svarade hon temligen

likgiltigt,

”Med dig, min Henriette, blifva alla ögonblick lika

sköna, morgonen må vara mulen eller klar, i staden eller på

landet. Hvar du är, lyser mitt lifs sol i oförändrad glans."

vNej, Konstantin, du 6mickrar blott,” svarade Henriette

leende, ”men vet du, jag känner mig i dag alldeles icke road

deraf. Du måste derföre underhålla mig med något af

särdeles allvarsam natur. Låt se — du bar aldrig berättat dina

och din kusin ryttmästarens tidigare ungdomshändelser. Det

vore icke ur vägen att dermed förkorta tiden under vår

långsamma hemfärd.”

nAck, älskade, jag fruktar jag blir en klen biograf. Hvad

mig sjelf beträffar, är derom föga eller intet att säga, ty du

vet att mitt egentliga lif först började, när jag lärde känna

dig. Men om Alexander och hans uppkomst i verlden torde

jag väl ur mitt minne kunna uppleta några materialier till

en liten novell."

*Nå, låt höra då! Jag är idel uppmärksamhet.”

”1 norra delen af Westergötland,” började Konstantin,

‘lefde min och Alexanders far i broderlig endrägt. Utom

slägt-skapens hade den varmaste vänskaps band förenat dem.

Under yngre åren delade de troget mödor och fattigdom, ty

familjen Sterner hade sällan mera än sitt obefläckade namn och

sin välsignelse att lemna i arf åt sina afkomlingar ; men

hedern var för dem en ömtålig blomm,a, hvilken alltid vårdades

med den yttersta sorgfällighet. Också verkade denna

utomordentliga stränghet i grundsatser att de alltid lemnade

obegagnade de fördelar, som lyckan någon gång tillvinkade

dem och hvaraf mången annan skulle förstått draga nytta.

Min far och farbroder voro de end^ qyarlefvande utaf denna

gren af Sternerska slägten. De h^e båda gift sig tidigt m^d

goda husliga flickor, men lik?, fattiga som de sjelfv^.

Såsom ett bevis på styrkan och ädtdhe^en af 4^ras

grundsatser, och äfy^n emedan denna händelse haft .ett väsentligt

inflytande på Alexanders lefnadsförhållanden och själsbildning,

vill jag meddela dig en episod frän min farbrors

förlofnings-tid. Det var ett prof, som kanhända f& hade bestått. Vid

denna tid bodde i samma trakt en ganjmal rik adelsman på

sitt sköna gode. Han egde blott ett euda barn. Sofie von

R— var hela ortens afgud bfcde för sin skönhet och sitt

milda sinne, och hon förtjente det. Men flickan, långt ifrån

att känna någon fägnad öfver den allmänna hyllning, som från

alla sidor mötte henne, sökte blott en endas blick, en endas

tysta bifall, och denne ende var Alexanders far, då fänrik vid

en jägarekår, en vacker bildad yngling ined renfi se^er, godtlynne, förträffligt hjerta och ett särdeles angenämt och

snillrikt umgänge. Sofie älskade honom obegränsadt, ty hans

tidigt ingångna förbindelse var en hemlighet s&väl för henne

som hela orten; och dä han mycket umgicks i herr von R—-s

hus utan att i början ana den känsla, han ingifvit, tillväxte

Sofies kärlek ju mera hon hade tillfälle att lära känna honom.

Emellertid fans en person, som med bestörtning blef varse

frökens känslor för Sterner. Det var unga baron Linden,

som erbjudit Sofie sin hand, men erhållit afslag. Han lät icke

af skräcka sig, utan beslöt att utforska hennes hemliga böjelse,

ty han var med skäl nog stolt att hysa den öfvertygelsen det

hon icke utan att någon äldre böjelse låg i vägen afslagit

hans anbud.

Baronens ska^psinnighet upptäckte snart orsaken till

frökens sorgsna sinnesstämning, men med glädje varsebles han

derjemte att icke något varmare förhållande egde rum

emellan henne orh fänrik Sterner. För hans af kärlek skärpta

öga ville det äfven synas liksom hennes böjelse icke

besvarades, men han kunde icke utreda huruvida detta var i följd af

Sterners lika väl kända fattigdom som stränga grundsatser,

hvilka syntes förbjuda honom att dela en känsla, som efter

all sannolikhet aldrig skulle vinna hennes fars bifall, eller om

Sterner verkligen var känslolös för så många förenade behag.

Emellertid ansåg han för en pligt, såsom vän af huset, att

för herr von R— omtala det förhållande, hvarom man nu

började hviska i hela trakten.

Fadern blef väl i början bestört öfver dessa oväntade

underrättelser, men fri från allt högmod, älskare af frihet och

jemlikhet, satte han sitt barns sällhet framför allt annat och

beslöt att tala med Sofie om saken. Hon erkände genast

huru det förhöll sig med hennes hjerta oeh förklarade att hon

aldrig ville tillhöra Linden, hvars ädla lynne, varma kärlek

och förmånliga ställning i samhället fadern fåfängt sökte

framställa i den fördelaktigaste dager.

Efter denna förklaring af hans dotter beslöt herr von

R— att lemna en noggrann uppmärksamhet åt unga Sterners

uppförande. Denne synt«*s g^rna vara i frökens sällskap,

visade henne den finaste uppmärksamhet, men allt så

vördnads-fullt, så återhållsamt att ingen kunde bestämnia om hans

hjerta deltog deruti eller icke. Slutligen, för att göra slag i

saken, kallade herr von R— en afton fänrik Sterner till en en-skilt promenad. livad derunder tilldrog sig har aldrig af min

farbror blifvit yppadt. Men baron Linden, som af di?n

gamle herrn underrättades om innehållet af detta samtal och

Stcr-ners ädla handlingssätt, bevarade minnet deraf troget, och i

en förtrolig stund meddelade han Alexander detsamma. Det

förhöll sig så att herr von R—, som trodde min farbror vara

för blygsam att yppa sina känslor och ganska väl kände

grunddraget i hans karakter, äfvensom hans medellöshet, tyckte sig

med skäl kunna göra ett undantag från vanliga ställningar

och förhållanden, och i stället att invänta en ödmjuk anhållan

från Sterners sida till bjöd han honom helt enkelt sin dotters

hand, såvida det öfvcrenBStärade med hans önskan. Då

fänrik Sterner, glödande röd och bestört, stirrade på den gamle

herrn utan att gifva ett enda ord till svar på detta oväntade

och öfverraskande anbud, trodde gubben att det var någon

farhåga och oro i afseende på beskaffenheten af Sofies

motsvarande känslor som tillslöt den unge mannens läppar och

yttrade derföre med vänlig öppenhjärtighet: wVar utan

fruktan, min käre Sterner! Min dotters hjerta har redan länge

tillhört er, och man måste verkligen vara så blygsam

som ni för att icke hafva märkt det. Tviflar ni ännu, så

följ mig!"

Dessa ord genombäfvade Sterners slutna hjerta: de

vidrörde der strängar, som blott för honom ljödo i nattens

stillhet, men de skakade hans själ djupt och ingripande. Dessa

betydelsefulla ord väckte honom ur hans dvallika tillstånd.

Med manligt mod bekämpade han de mäktiga känslor, som

hotade att spränga hans bröst. Han fattade sig och svarade

beslutsamt: pHuru lycklig skulle icke denna dag kunnat

blifva för mig, men — jag eger icke mera någon rättighet till

den himmel, som ni öppnar för min blick. Herr von R—,

en fiicka, lika fattig som jag, men med ett varmt och rent

hjerta och för hvilken jag är allt i denna verlden, eger redan

min tro, ty vår förbindelse grundlädes af våra föräldrar, då vi

ännu voro nästan barn, och har med hvarje år blifvit fastare.

Jag hyser och skall alltid hysa för henne en brors lugna och

varma vänskap, men öfver hjertats känslor kan ingen

befalla. Dock : jag vill och kan beherrska dem, som stå i strid

med min pligt; och huru mycken smärta, huru många qval

det än må kosta mig. .. aldrig skulle jag kunna krossa den

arma unga qvinna, hvilken tusen gånger hellre ville dö än se6ig af mig fÖrskjätérL Hvad jåg nu yttrat, herr von R—1-,

är mitt hjertas" endå heirilighet. Det är första och sista

gången den har klädt sig i ord, men jag var skyldig det som en

gärd åt så mycket ädelt och oförtjent förtroende. Låt mig

tillägga att jag för mitt lugn alltför länge sett fröken; och att

jag här, långt mer än jag bort, litat på min styrka, det

kän-ner jag 1 denna gtund.,n

Efter deésri ord, uttalade med kraft och likväl med den

djupa smärta, soin qvalde honoih, tryckte han herr von R—s

hand och störtade bort. Icke långt efteråt gifte sig min

farbror med den omnämda flicftan. Hon blef en lycklig hustru,

och Alexanders födelse skingrade efter hånd de mörka moln,

hvilka stundom skuggade min farbrors patina.”

Och fröken — rich båronen — fcufu slutades det för

dem ?’

”Jo, Sofie gaf natörligtVis vikä fö£ sin fars och baron

Lindens enträgna böner: hon blef Lindens maka. Hon

glömde väl icke den, som en gång utgjorde fötemfilet för hennes

lefnfeds äkönaste förhoppningar, men det exempel af högsinthet,

Sterner gifvit henne, inverkade förmånligt på hennes lugn,

och under sin förening med Linden hade hon aldrig orsak att

ångra det hennes fordna eldigare känslor blifvit förbytta i en

Stilla liängifvenhet för heflnes gode och rtdlige make.”

”Nå, vidare, miri Vän!

”Måfiga år hade fötfflutit. Både miri far och min

farbröder Vofr) nu kaptener med kompani oeh lefde på sina

boställen. hvilka icke lågo långt ifrån hvarandra. Jag, liksom

Ale±-andef\ var enda barnet, och den innerligaste Vänskap förenade

osé alltifrån våra äpädatfti* åt, ehuru Alexander var fyra år

äl-d*e än jag, men hans staika öfverlägsna själ utvecklade tidigt

en kraft, ett sträfvande till något ftillkomligare,{ hvars flygt

jag icke var mäktig att följa. Likväl har den, så långt

tillbaka jag kan minnas, utöfvaf ett inflytande på mig, *om jag

villigt erkänner, ty ingen karakter kan vara mera ädel, ingen

vänskap mera oegennyttig ån hans. Jag högaktar och

beundrar honom, men min natur kan icke höja sig till hans.

Likväl känner jag mig liksom förädlad genom det närmare

förhållande, hvari vi stå till hvarandra. Jag fruktar till och med

att Jag> med mitt eldfängda lynne och med afseende på de

ymniga tillgångar af lättsinniga eiempel, som finnas inom en

Officerskår, lätt kunnat blifva något sämre än jag är, om jag ejhaft en ledare i honom och ett stöd i hans trogna vänskap. .

-Men jag glömmer att fortsätta min berättelse, hvilken, att

sluta af dina täta jäspningar, icke måtte särdeles behaga

dig, min Henriette l Du har dock sjelf förledt mig att komma in

på detta ämne och måste således höra det till slut.”

"Jag begär icke bättre. Luften, ehuru ren, trycker mig

— och du talar rätt bra. Tala således ond&m?"

”Alexanders mor dog, då han var elfva år gammal. Min

redlige farbror, som djupt sörjde sin fromma hustru, följde

henne efter ett års förlopp. Emellan honom och baron

Linden hade en mångårig vänskap egt rum, grundad på

ömsesidig aktning, och baronen ådagstlade också att den icke

upphört vid vännens bortgång. Han hemtade sjwlf den

fader-och moderlöse gossen till sitt hus, och der fann Alexander i

baron Linden och den ädla friherrinnan lika ömma föräldrar

som dem han förlorat. Han uppfostrades med lika omsorg

som deras egen son, och vid baronens död, hvilken för de

båda ynglingarne inträffade alltför tidigt, lemnade han i sitt

testamente ett icke obetydligt kapital åt min kusin, hvilket

denne skulle få lyfta, när han blef myndig. Huru mycket

Alexander sörjde denne sin fåderlige vän kan du lätt

föreställa dig. Jag såg det och häpnade öfver våldsamheten af de

känslor, som hvilade i djupet af hans hjerta, ehuru ytan

alltid var lika lugn, klar och allvarlig. Men en olycka

kommer sällan ensam: han hade ännu eu lika svår förlust att

lida. Unga Linden och Alexander vistades efter baronens död

i Stockholm, der den förstnämde såsom gradpasserare gjorde

sitt första inträde på den militäriska banan. Vid en parad

blef han häftigt förkyld och låg några veckor illa sjuk, men

hemtade sig dock så att hän gick uppe. Han klagade likväl

Öfver svåra smärtot i bröstet dch var af läkarne strängeligen

förbjuden att gå ut. En dag, då han tyckte sig må särdeles

väl, kom en inbjudning såväl ti)l honom som Sterner att

brvi-sta en bal hos öfverste L—. Linden, säker att hår träffa en

ung flicka, som han tillbad, lofvade komma, oaktadt alla

Sterners föreställningar. Då intet kunde förmå honom att afstå

från sin föresats, följdes båda vännerna åt. Linden kunde icke

dansa, emedan en olidlig smärta i bröstet hindrade honom.

Med handen tryckt mot det plågade hjertat och stödd emot

dörrposten, kunde han blott se den älskade framsväfva i

daa-sen. Vid balens slut ansträngde han sina obetydligt återvun-<>

<>

nelsen, och det skall icke dröjrt länge: det ät4 blott

kärlekens allmakt som qvarhållit mig hos dig längre än minn

sonliga pligter bort tillåta det. Sedan min permission dessutom

är slut, måste jag infinna mig vid regementet. Det blir visst

tre eviga månader, min älskade, innan vi åter träffas.”

“Det blir verkligen mycket ledsamt, gode Konstantin!”

yttrade Henriette, temligen tankspridd, och tryckte tillsammans

Sina små hvita tänder för att dölja en påkommande jäspning.

rMen säg mig om icke din kusin med sina beprisade

förträff-ligheter af alla slag, åtminstone i ett afseende, har något

gemensamt med vanliga menskliga väsenden — med ett ord:

har han aldrig älskat ?”

Vag tror knappt!" svarade Konstantin. Hartd hjerta

har varit så stålsatt att älla kärlekspilar, riktade deremot, till

skyttens harm återstudsat derifrån.”

”Ja, emedan du pligtskyldigast tror allt hvad ban

behagar prata för dig. Tänker du att vi ej hört den gamla

historien med fru von K—?”

”Fy, Henriette, säg icke så! yttrade Konstantin

för-trytsamt. ”Hans uppförande synes mi£ hafva tillräckligt

bevisat hans oskuld. Alexander Sterner skulle aldrig kunna

fåt-ta der mest aflägsna tanke på, ännU mindre begå en så Usel ^ J

handling som du tyckes tilja tillvita honom.

”Kära Konstantin, fötifra dig då icke sé fasligt ! Du

drager iu i tygeln så rttt hästen stegra* sig. För mig får han

gerna vara den ädlaste man på jordens rymd och

föreningspunkten för alla möjliga dygder och fnllkomligheter, men med

allt detta ville jag dock för intet pris vara harts hustru.

Mina små anspråkslösa och menskliga egenskaper komme helt

och hållet att fördufiklas och försvinna invid hans hitftmelska

dygders bländande glans f

Konstantin smålog och släppte tygeln* den han i sin

ifver fattat. ”Jag tror du här4 rått!” svarade han. Med

all din älskvärdhet skulle du kanhända komma till korta

så-söm Alexanders maka. Hatis anspråk kunna kanhända med

skäl kallaB öfverdrifna, Lyckligtvis har han icke satt ditt

hjer-ta på prof, min förlåt mig, om jag yttrar den öfvertygelaen

att ifall han ville behaga, skulle jag ej sätta mycken lit till

ståndaktigheten hos snart sagdt hvilken qvinna som helst.”

’’Du torde dock ursäkta, om jag yttrar den öfvertygelsen

att du icke allenast talar om saker, dem du ej kan bedömma,Utäfi äftferi tånker opäsSaud** !Ä ytffädé Henriette föttrytaamt och

tynkäde den vackra näsan på ett »ätt, Söm ganska lifligt

väckte erinringen orn fru mätrtmas. ”Kornett Stålkrona t. ex. är

fullt ut lika älskväfd Och ffler ärt fullt ut lika vacker som

den ojämförlige ryttmästaren . . . men/ tilläde hon afbrytande,

då hon såg att Konstantins anstgte böljade muna, ”hvarföre

har du icke tålat orti dig sjelf, i stället för att endast

traktera mig med beskrifningar otö dina fämiljfÖrhållanden, deri

ctii låter hälfva Weétergötläöd uppträda V”

"Du är Vef-kligeä öbillig, Henriette!’’ sVarade Konstantin

missnöjd. Dels begärde du sjelf ätt. jag skulle berätta dig

fåfa tidigä^e händelser, dels knnde jag aldrig förmoda att den

Cnklå historien dm min farbrors ädla handlingssätt kunde vara

dig öbehaglig, då det haft så mycket inflytande på Alexanders

öde. Och slutligen ktlnde jag lika litet tro att du skulle

anse en vänskap, sotn dti vet äi* fnin stolthet, för ett intet. ’’

‘"Tvärtom: deri räknar jag för ganska mycket,” inföll

Hehriette, ”ty jag finner att ryttmästaren hat* lika stort, om

éj större välde öfVer dig än jag.”

Mag Visste ick^,* återtog Äonstantift, djupt sårad, "att

ifåldé var hväd du eftefrsträfvåde. Jrig häde hoppats att min

kärlek skulle utgöra målet föt* dlfta örtékningar, och under

delinä förhoppning trodde jag med skiil att vår kärlek kunde

företiä fcig thed den Vänskap och riktning för min kusin, som

— jag förklarad dt>t — hos mig äldtfig kan rubbas.”

”Icke tilenäde jag det just så!* sade Henriette och

beledsagade desså Ofd med ett af sina mest fötföfiska småleenden.

rDu får icke vafa Så lättfretlig, min Konstantin — annars

rå-kä vi jemt i strid tried hvarandnt. Jag ville blott helt

enkelt frflga dttt du iCke hade filgra händelser ur ditt eget lif

att berätta tiiig."

”Icke döt ringaste — det ha* framfUnnit på det mest

ålldägliga gått. ÖeSVärlighetef* under mötena, nöjen under

vintrarne, vad på hästar och hundar, jagt om morgonen,

omsorgsfull klådsel till middagen, derefter bläddrande i de

nyare litteraturproduktef*na, besök och kurtis på aftnärne, bålar,

kille och vira en del af natten och slutligen, efter en så väl

antänd dag, sömnen — sådant var, med undantag af de

ljusare stunder, som Alexander frammanade, hela mitt lif,

intill-dess jag fick min löjtnantsfullmakt på fickan, samma dag jag

första gången såg dig på den stora officersbalen i Y—. Hurujag sedan und^r n&gra månader reste fram och tillbaka

emellan min station och F—, lärer icke vara dig obekant,

äfven-som att jag slutligen fick det dyrbara "ja” af dina sköna

läppar, jemte din mors löfte, med vilkor att taga permission

för en resa till Hamburg. Ack, det testamentet, det

testamentet . . . jag fruktar att jag aldrig återvinner din mors

bevågenhet för det i hennes ögon oförlåtliga sätt, hvarpå jag

utförde min diplomatiska beskickning.”

"Ah, låt det vara — den saken blir nog bra!* menade

Henriette . . ”Men säg mig blott hvårföre du icke nämt ett

ord om din kusin arftagaren?”

"Du vet ju att jag föga eller intet kände honom före vårt

sammanträffande i Hamburg. Den gren af Sternerska slägten,

hvaraf han är afkoinling, hade för lång tid tillbaka flyttat

från Westergötland till en af riket6 mest aflägsna delar ....

Men se här hafva vi nu Ulriksdal! utropade Konstantin och

lyftade snart derefter sin fästmö af hästen.

På gården mötte dem modern och tant Elisabet.

Omfamningar, glädjetårar, förebråelser och pladder vexlades om

hvartannat, Assessorskan befans nu alldeles lik en annan

men-niska af idel moderlig glädje — hennes stolthet var

åtminstone för, dessa ögonblick försvunnen.

Afventyret med kornett Stål krona och det romantiska

sammanträffandet med magister Trasselin och hans fru gaf ett

rikt ämne till samtal under de få dagar, man ärnade

uppehålla sig på Ulriksdal för att öfverse detsamma in- och

utvändigt samt upplifva minnet af de många flydda sköna dagar,

som fru Stoltsenbäck och tant Elisabet hår upplefvat.

Sjelfva stället var emellertid mycket förfallet, och hur

än assessorskan uppgjorde förslager till de oundgängligaste

reparationerna, blefvo de henne dock för kostsamma, och helt

naturligt föllo då hennes tankar på det dumma testamentet,

den klippa, emot hvilken alla hennes förbättringsplaner

strandade.

nAck, min bror, den erkenarren,” slutade hon alltid, då

fråga uppstod om någon vacker, treflig förändring, hvars

verkställighet stod i strid med hennes tillgångar, rden erkenarren,

som kunde föredraga en lycksökare framför sina egna

anförvandter!”

*

27.

Början af prostinnan Svallenii stora fest.

Vår vän ryttmästaren hade nu välbehållen anländt till

Wallaryd och af värdinnan blifvit presenterad för hennes

kärkomna slägtingar magi et* r Trasselin och hans älskvärda fru.

Men detta var också allt hvad prostinnans upptagna tid

kunde medgifva. Hon återvände genast till bagarstugan, der hon

var sysselsatt med tillredningen af den spanska tårtan och minst

tio olika slag af kaffe- ocu tébröd. Under tiden fördjupade sig

kyrkoherden och komminister Trasselin i spetsfundiga

teologiska tvister, och Sterner fann det således vara sin pligt att

underhålla den unga frun. Detta blef icke svårt, ty han hade

icke förr tagit plats vid hennes sidn och börjat beundra

hennes färdighet i stickning än hon behagligt leende, såsom bevis

på sin erkänsla, lemuade honom en flödande beskrifning på

den bekanta nattens äfventyr. Hon hade likväl glömt

namnet på de medspelande personerna. Sterner fann sig

oändligen road af den naiva landtliga vältalighet, hvarmed fru

Trasselin målade såväl sina egna missöden som den vackra flickans

äfventyr, och enhvar, som hört denna brokiga omvexling af

grymma röfvare, vackra officerare, söndertrampade

negligé-askar, förlofvades möten, läckra kycklingar, m. m.,

förvissades att Lovisa aldrig glömde sin hjeltinna Kajsa Warg,

hvilken tager "en god full hand af hvarje slag och rör

tillsamman. *’ "

Under loppet af den lifliga berättelsen glömde Sterner

alldeles bort att nygifta män vanligen känna ett slags pinsam

oro, når de se sin äkta skatt upptagen af en främmande karl,

och att plågorna stegras till oändlighet, om de sjelfva dervid

äro åsyna vittnen, men af omständigheterna hindrade att

blifva tredje personen. Sådana voro magister Trasselins känslor och

ställning, då fru Lovisa tillfälligtvis i spegeln varseblef hans

mulna ögonkast och betydelsefulla vinkar med handen, tydliga

tecken att hon borde stiga upp och aflägsna sig.

Gubben Svallenius, som satt så att ban hvarken märkte

spegeln eller de båda personerna i andra rummet, betraktade

med förundran sin konfrater, hvilken midt i deras lifligaste

samtal, började blinka med ögonen, rycka pä hufvudet och

hvifta med handen: men som han trodde det vara något slags

spasmodisk sjukdom eller annat organiskt fel hos den unge

mannen, gaf han icke vidare akt derpi, utan invecklade

honom allt djupare i den lärda tvisten, hvilket i samma mån

ökade lifligheten i Trasselins åtbörder.

Ehuru Lovisa egde ringa takt, förstod hon dock ganska

väl att det måste vara svartsjukans demon, denne gamle

As-modeus, som tagit plats emellan hennes egen Sven Eriks

rynkade ögonbryn; men långtifrån att befria honom från den

elake plågoanden, blef hon allt vänligare och språksammare emot

Sterner. Hon ville hämnas för den obehagliga känsla, hon

erfarit vid hans oförsigtiga yttrande om Pandora, i hvilken

hon ännu misstänkte mystifikationen af någon gammal

medtäf-larinna. Lyckligtvis blef Sterner varse deras pantomim i

spegeln, och vid komministerns besatta grimaser åt sin hustru

uppgick ett ljus för honom. Han kunde med möda qväfva

ett hjertligt skratt, men lemnade snart Lovisa och sökte en

tillflykt i den stora förstuguqvisten, der gossarne lekte

kurra-gömma och der det var tillåtet att riktigt skratta ut.

Sterner hade nyss hjelpt en af de unga herr^rne till gömställe

bakom ett stort bord, och den andre efcrek oupphörligt fr£n

en annan vrå: MÄr du färdig, Per? " då mamsell Björk msd

rödgråtna ögon, blossande kinder och hårfliitan hängande

ned-åt ryggt*n kom springande från bagarstugan. I de darrande

händerna bar hon den olyckliga orsaken till sip förskräckelse,

ett fat med uppbränd bakelse.

”Hvad står på?” frågade ryttmästaren deltagande, då h$n

såg den så illa tilltygade husmamsellen snyftade taga vägen

åt köket.

”Ack, herr ryttmästare, jag har v^rit *£ olycklig att

bränna upp mandelbakeUerne, och frun blef så grumligt. . .

vHvad, oförskämda slyna, vågar hon beklaga sig,” skrejt

prostinnan, so n med vindens ilande fart kom springande

efter, ännu darrande i ^lla leder, våg#x hon beklaga sig för

ryttmästaren! * Och innpn de^me Iwnn ti^ga et,t bemedlande

steg, hade hon red#n jgifvi£ föremålet f#r pin yrptfe en så bitf-tig knuff att den olyckliga föll fr&mstupa och släppte dervid

det stora porslinsfatet, hvarpå bakelserna lågo.

Nu uppstod ett ögonblick af ryslig tystnad, en sådan

som plägar föregå utbrottet af eu häftig storm. Orörlig,

såsom träffad af blixten, låg Gustafva med utsträckta armar

öfver spillrorna af fatet och qvarlefvorna af bakelsen,

väntande i den djupaste ångest hvad ,som skulle följa på denna nya

olycka. Hastigt, men med fruktansvärdt lugn grep prostinnan

tag i hennes lingula fläta, virade den omkring sin hand,

liksom hon ärnat skalpera sitt offer, och var just i begrepp

att med den andra sätta styrkan af delinqventens hufvud på

prof. då ryttmästarens kraftiga hand lade sig på prostinnan^.

"Min bästa fru Svallenius,” sade Sterner med allvarsam ton,

”låt icke denna emot or värdighet stridande öfverilning

förstöra den aktning, jag hittills egnat er! Låt mamsell slippa

vidare tillrättavisning — hon har iu pliktat nog för sin

ovarsamhet, och jag utfäster mig deremot att skaifa två, ja fyra

andra vida vackrare och moderna desertfat. ”

Under dessa ord lossade ryttmästaren så försigtigt som

möjligt Gustafva Björks fläta ur prostinnans hand och hjelpte

den af förskräckelse halfdöda Hickan åter på fötter.

Prostin-nan hade nu sansat sig tillräckligt för att inse. det Sterners

aktning oeh vänskap, i förening med hoppet om de flerfaldiga

nya moderna faten, voro för vigtiga saker att sätta på spel

för en sats bakelse. Hon yttrade derföre temligen lugnt:

”Nåväl, mamsell Stafva, hon kan tacka ryttmästarens bemedling

att hon slipper så lätt. Gå nu oeh gör en ny tillagning —:

— men passa elden bettre, det råder jag henne, så har hon

nu min förlåtelse.”

Ödmjukt och tacksamt kysste flickan fru Svallenii hand,

neg sedigt för ryttmästaren och skyndade att uppfylla sitt

uppdrag.

*N£, min söta ryttmästare, är ni nu nöjd?” frågade pror

stinnan vänligt. Ni skall veta, att då jag förlåter, gör jag

det helt och hållet, aldrig som andra, till hälften.”

”Det är i sin ordning, fru Svallenius! Under annat

vil-kor kan det icke kallas förlåtelse, och jag &r glad att i dag

hafva verkat en liten god diversion i ert husmoderliga sinne.”

Prostinnan .smålog nådigt, föregaf trägna gör om ål och

skyndade åter till bagarstugan för att ytterligare lexa upp

mamsell Björk, em&da# prostinnans förlåtelse alltid var af denbeskaffenhet att den felande under flera dagar erinrades om

sin förseelse.

Men nu tycker väl läsaren att det kan vara nog af

tiU-redelser och att det icke vore ur vägen att komma till sjelfva

festen. N&väl! Så vardt det då afton p& första dagen och

middag den påföljande.

Ett stort hästskobord stod dnkadt i salen. 1 de

skugg-rika hvalfven af snöhvita pyramidformigt brutna damastserveter

framskymtade skifvor af saffransbröd och under dera tre eller

fyra andra slags bröd af mörkare färg. Midtpå bordet stod

en mycket hög grön och hvit papperskorg, fylld med lysande

törnrosor, tulpaner och t-usensköuor och på sidorna prydd med

åtskilliga namnskiffer, konstigt sammansatta af förgätmigej, ett

verk, som vittnade om den tid, då Stina Trasselin hölls i

pension i —köping och hvarifrån hon till föräldrars, syskons och

grannars häpnad hemfört detta storartade prof af sin

konstfärdighet att af nästan allting skapa bidrag till Floras rike. en

t&lang, hvilken i öfrigt under hennes flicktid inbragt så

mången riksdaler genom förfärdigandet af brudstass-, bröllops- och

likkransar.

På öinse sidor om denna dyrbara klenod reste sig andra

pyramider af flerfaldigt. ganska väl lyckadt bakverk, omgifna

af siifverurnor och slipade glasskålar. Vid hvarje kuvert, stod

hela tillbehöret af glas, och vid hvartannat en karaffin vin,

och slutligen låg bredvid hvarje kuvert papperslappar med

gästernas namn, på det att ingen oreda skulle uppstå, då man

satte sig till bords.

Sålunda var middagsbordet anordnadt i Wallaryd — ty

ingen lärer föreställa sig att fru Svallenius följt så litet med

sin tid att hon belastat bordet med sjelfva maten. Nej,

bevars: långt bort i ett hörn stod Gustafva Björk, i hemväfd

ly-sterklädning, framför ett mindre bord, bokstHfligen öfverhöljdt

af fat, med glaeerad skinka, rökta bringor, kalfstekar, kalkon-,

gås- och tjäderstekar, flera sorter puddingar och många andra

sköna saker, tillhörande **tt äkta Smålands-kalas. Vid sidan af

mamsell Björk, som uppmärksamt lyssnade och ordnade lock och

karotter, stod prostinnan, lik en general, hvilken öfverser

fältet för sin verksamhet, och utdelade sina befallningar om

tiden, då hvar och en särskilt rätt skulle rycka fran». För att

gifva det hela en mera förnäm anstrykning, hade fru

Svallenius af Sterner fått låna hans betjent Westerlind till biträdevid uppassningen, och denne var nu i kökskammaren

sysselsatt att inviga jungfru Anna i de högre mysterierna af den

finare serveringen vid ett grant bord, hvilka kunskaper

Westerlind grundligen inhemtat såsom uppassare i flera rika

hus.

Klockan 1 började de af gästerna, som bevistat

guds-tjensten, anlända i gröna och gula schäsar, och antalet ökades

småningom. Här och der framrullade äfven ett och annat

gammalmodigt familjsk&p med svarta skinngardiner, hvilket

an-såg sig ega företrädesrätt framför schäsarne, som blygsamt

höllo ät sidan, när skåpen kördes fram. Prostinnan stod på

förstuguqvisten i en oupphörligt nigande ställning och utropa*

de med fryntlig uppsyn till hvar och en: "Ack, välkomna,

välkomna, mitt nådiga herrskap — var så obligeanta och stig in !*

Alla damerna samlades i förmaket, der de likt väl

packade sillar sutto bredvid hvarandra kring väggarne, ty soffan

vågade ingen ohelga: der skulle friherrinnan från Sorrbypark

hafva sin plats. Alla hade nu anländt, utom herrskapet från

sistnämda ställe. Under väntan på de höga gästerna gingo

herrarne rundtomkring bordet och uppsökte sina namn och

platser; men då detta var slutadt och ännu ingen

öfverstlöjt-nant hördes till, kastades många talande blickar till

bränvins-bordet. Klockan slog 2, half 8 . . . "Min vän," sade

kyrkoherden, "jag menar vi taga aptitssupen?"

"Vi dröja en qvart!" sade prostinnan med bestämd ton,

och ledsen drog Svallenius sin hand ifrån flaskan och stack

den åter i rockfickan.

Några minuter härefter kommo båda pojkarne

inspringan-de och ropade: "Mamma, pappa, vagnen Irån Sorrbypark!"

Allmän uppståndelse.

*

28.

Man samlar sig vid bordet. Skålar. Tal.

-------de rika,

De mörka loekar lågo lika

Mn midnatt kring en rosengård.

Tegnér.

Just som prostinnan hann ut, rullade en modern jagtvagn

fram till dörren. I vagnen befunno sig familjen Stålkronas

medlemmar.

På främsta sätet satt öfverstlöjtnanten, en man omkring

femtio år, af reslig figur med ett stolt, högdraget väsende.

Den uppåtdragna öfverläppen visade ett förnämt nedlåtande

leende, och några rynkningar på pannan gåfvo honom alltid

utseende af obelåtenhet. Vid hans sida satt hans fru, en född

friherrinna. Hon värderade högt sin titel, icke för det hon

på minsta sätt var högfärdig, men emedan den obestridligen

förskaffade henne den glädjen att vara högsta hönset i den

stora pastoratskorgen, hvilket annars icke blifvit händelsen, tj

hon var trög, inskränkt och ledsam. Hennes klädsel var

ytterst grann, men utan all smak.

I andra sätet befunno sig bägge fröknarne, unga,

intagande flickor, fulla af lif och behag. De syntes yara

fullkomliga motsatser till modern: deras klädsel var enkel, men i

hög grad smakfull.

På en vacker stålgrå häst red kornett Axel, hvars

bekantskap läsaren redan gjort.

Då man passerade salen för att inkomma i förmaket,

presenterades ryttmästaren Sterner i all knapphändighet för

familjen, så att han icko fick tid att särskilt gifva akt på

någondera af fruntimren. Sedan friherrinnan tagit plats i soffan

och nådigt vinkat befallningsmannens fru jemte värdinnan att

taga plats bredvid sig, bars brickan med likörer och de små

smörgåsarne omkring för damerna, och herrarne trädde till

bränvinsbordet, der gubben Svallenius nu utan fruktan att blifva

afbmten, med presterligt skick och landtlig hjertlighet bjöd

herrarne taga helan och halfvan och känna p& den ypperliga

osten.

Fru Svallenius hade i förbigående hviskat till Sterner:

•Då herrarne gå in för att föra damerna till bordet, så glöm

icke att bjuda äldsta fröken armen."

”Men huru skall jag igenkänna den äldsta af fröknarne?”

”Min gud, hon i röda klädningen, vet jag !n Med dessa

ord försvann prostinnan.

Sterner stod nu stödd mot dörrposten till gracernas

tempel för att låta sina blickar på förhand uppsöka den, till hvars

kavaljer han var bestämd, men det blef ingalunda någon lätt

sak. Han häpnade för den mängd af röda klädningar, som

frasade bredvid hvarandra. ”Fan så dumt,” tänkte han, ratt

icke kunna uppgifva något bättre kännemärke! Huru skall

jag veta eller gissa hvilken af dessa klädningar har den

lyckan att omsluta äldsta fröken Stålkrona? Hade

presentationen gått litet ordentligare, kunde detta bryderi varit sparadt.”

Han lät ännu en gång sina ögon genomvandra raden från

höger till venster. Ändtligen stannade de vid kakelugnen.

Der stod en hög smärt gestalt, hvilken syntes liksom inhöljd

i en sky af röd t och hvitt flor, Sterner såg blott hennes

profil och de glänsande mörkbruna lockarne, som på ett fantastiskt

sätt nedföllo på sidorna af den hvitaste hals. Allt var

förtjusande och påminde honom att han förut några gånger i

kyrkan sett den sköna obekanta. ”Det måste vara hon!”

sade han för sig sjelf. Flickan stödde sig på en ung mans

arm, under det hon talade lifligt med honom; och som

ryttmästaren i hastigheten ej blifvit presenterad för kornett

Stålkrona, föreställde han sig att den unge mannen måtte vara

hennes trolofvade, i hvilken händelse han tyckte det icke vara

rätt passande att antaga prostinnans förslag.

Nu inträdde de äldre herrarne. Kyrkoherden bugade sig

för friherrinnan, öfver stlöjtnanten räckte med sin vanliga

dragning på öfverläppen armen åt prostinnan, och nu såg

Sterner till sin förvåning den unge elegante officeren lemna

fröken Stålkrona, nalkas fru Trasselin, med en närmare bekants

förtroliga ton säga henne några förbindliga ord och gifva

henne handen. Lovisas ny stärkta barett med långa rosenrödabandändar och ygglor hviftade behagligt upp och ned, da hon

nickade på hufvudet och med en triumferande blick öfver de

ännu sittande fruntimren lade sin handske pä kornettens

framräckta arm.

Nu var det ej längre tid att dröja. Ryttmästaren

närmade sig till fröken Stålkrona. "Tillåter ni, min nådiga, att

jag får den äran föra er till bordet?" yttrade han med en

vördnadsfull bugning. En flyktig purpurstråle skimrade öfver

kinden, ett halft leende p* de friska läpparne — saken var

af-gjord. Derpå följde de öfriga i god ordning, och efter

vanlig treflig oreda kom ändtligen hvar och en på sitt ställe.

Ryttmästarens plats var bestämd bredvid hans dams. och som

han tyckte henne vara en oändligen söt och behaglig varelse,

gjorde han sitt bästa att underhålla henne med ett på en gång

lekande, lifligt och innehållsrikt samtal. Konstantin hade

alltför rätt, då han yttrade till sin fästmö att ingen qvinna, som

Sterner ville behaga, kunde motstå honom.

Ryttmästaren kände icke sjelf den magnetiska kraft, som

var honom gifven att draga unga obevakade hjertan till sig

— annars hade han icke begagnat denna egenskap emot det

fruntimmer, som nu satt vid hans sida. Han hade med all

tillbörlig aktning för sig sjelf likväl icke nog egenkärlek att

föreställa sig det han kunde blifva farlig för någon qvinnas

lugn, med hvilken han var så föga bokant. I följd af denna

blygsamma okunnighet talade han med Wilhelmina Stålkrona

med det själfulla behag, hvilket fruntimren påstodo tillhörde

honom, när han ville, och som gaf äfven obetydliga ord en

vigt, den de annars icke egt. Deras samtal afbröts af

kyrkoherdens röst, som höjde sig ett par toner högre än vanligt

då han yttrade de vid ett bord så betydelsefulla orden:

"Behagar herrskapet fylla sina glas?” Hastigt korsade

hvarandra buteljerna med de lätta vinerna, snart var allting i

ordning och tillbörlig tystnad inträdde.

’’Mina herrar och damer,v började kyrkoherden, i det

han reste sig med glaset i hand, "tillåt mig taga er

uppmärksamhet i anspråk! Under loppet af de sju år, som det

behagat Herren låta mig i frid och kärlek framlefva med mina

vördade församlingsboer, har jag alltid haft den af mig

värderade lyckan att på denna högtidsdag se er alla församlade

i mitt ringa hus; men tillåt mig försäkra att bland alla

dessa dagar har ingen för mig medfört så mycknn glädje somdenna, ty mitt hjärtas varmaste önskan år nu uppfylld. I den

krets, jag ålskar och värderar, står i dag den man, som jag

högst af alla skattar, min fordne lärjunge, nu min bepröfvade

och trogne vån, en redlig medborgare, en nitisk och varm

menni-skovän. Måtte alla, som känna den fulla betydelsen af dessa

egenskaper, göra mig besked i ett glas, egnad t åt herr

rytt-mästaren Alexander Konstantin Sterner!’’

"Herr ryttmästare!” "Ryttmästar Sterner, jag har den

äran!* ropades om hvartannat från alla håll.

Jag dricker mycket sällan vin,” yttrade fröken Stålkrona,

sakta, ’ men för den, som förtjenar dessa enkla, men hjertliga

loford. tömmer äfven jag ined nöje mitt glas! När hon

satte det ifrån sig, träffade hennes ögon Sterners, i hvilka hon

läste en vältalig tacksamhet, och då — gud vet hvarföre :

jag vet blott att jag icke vet det — bortskymde tn dunkel

slöja glansen af de sköna ögonen. Hon sänkte dem genast

mot bordet. Ryttmästaren uppstod, utan att hafva märkt

denna rörelse, och höll nu i sin ordning ett litet tal för värden

såsom sin barndoms lärare, sin ynglingaålders ledare och sin

mannaålders vän. Hans stämma, fyllig och djup, men tillika

böjlig och mild, klingade ännu i allas Ör«n långt efter sedan

han upphört att tala; men hos hans sköna granne inträngde

den ännu djupare och åstadkom en verkan af olika

beskaffenhet med hvad de öfriga bordsgästerna erforo.

Wilhelmina hade sett Steruor några gånger i kyrkan, och

redan från första ögonblicket väckte han hennes uppmärksamhet.

Det allvar och den manliga bestämdhet, som uttalade sig i de

ädelt bildade dragen, äfvensom i hela hans väsende och

hållning, hade gjort ett djupt intryck på henne. Hela veckan

hade hans bild sväfvat för hennes inbillning. Det var icke

mera uteslutande tanken på att åhöra den vördade lärarens

kraftiga tal som förmådde henne att mer än vanligt längta

efter söndagen: denna längtan härrörde numera från en annan

bevekelsegrund. Hittills slumrande känslor hade vaknat,

vaknat så mycket mäktigare som de voro de första.

Uppfostrad i enslighet, nästan utan annat sällskap än

sina föräldrar och syskon och med e;t af naturen svärmande

lynne, trodde sig den unga oerfarna flickan i Sterners själfulla

aamtal och vänliga blickar se en återspegling af sina egna

lifligare känslor; och sjelf okunnig om deras tillvaro, uppsöghon, med hänryckning det gift som en växande kärlek hvarje

minut lät henne inandas. Arma flicka, hvilken olycka var ej

prostinnans stora fest för henne!

Sedan skålarne för öfverstlöjtnanten och hans

friherrinna, komminister Trasselin och hans fru jemte öfriga gäster,

hvilka hade anspråk på denna heder, voro druckna, skred

man ändtligen till den larmande bortskjutningen af stolarne.

Efter kaffet fördelade sig sällskapet i små grupper i

trädgården. Ryttmästaren stod med fröknarne Stålkrona och besåg

en af prostinnans små anläggningar, då kornett Axel hastigt

närmade sig och förklarade sin tillfredsställelse att få göra

ryttmästarens bekantskap, under förmodan att han vore en

slägting till löjtnant Sterner.

""Ja,” svarade ryttmästaren, ”det är min kusin. Jag visste

icke att herrarne voro bekanta.”

”Vår bekantskap är just icke heller gammal: den

daterar sig blott från några dagar och uppkom genom en egen

tillfällighet."

*Nå, på hvad sätt, om ni tillåter?” frågade ryttmästaren.

Kornetten berättade sitt äfventyr, och ryttmästaren

intogs af högst oroande känslor, då han hörde huru Stålkronas

vältalighet steg i eld och lågor vid beskrifningen af hans och

Henriettes belägenhet i den ensliga stugan, men återsjönk, då

han började tala om bekantskapen med Trasselin och hans

unga fru. Det undgick icke heller Sterners uppmärksamhet

att kornetten sedan råkade i förlägenhet öfver den värma,

hvarmed han talat, äfvensom att han troligen dolde någon

omständighet. Och då ryttmästaren för ingen del hyste

förtroende till Henriettes beständighet, synnerligen om den skulle

sättas på prof, tackade han ödet, som genom denna

händelse kanhända förskaffade honom tillfäHe att öppna sin väns

ögon i afseende på hans fästmös lynne, medan det ännu var

tid att draga sig tillbaka. **I alla händelser*", tänkte han,

”måste jag resa dit. Ulriksdal ligger icke långt härifrån.

Jag vet ej huru det kommer sig, men en aning säger mig att

denna händelse icke blir utan följder. Åtminstone vill jag se

och öfvertyga mig — kanhända har jag bedragit mig.”

Under dessa ryttmästarens tysta betraktelser stod unga Axel

mörk i hågen och stirrade antingen tankfull eller tanklöst —man kan ej så noga bestämma hvilketdera — på prostinnans

blomsterbönor. Men under en fortsatt promenad upplifvade

Sterner snart det afstannade samtalet med andra mindre

ömtåliga ämnen.

*

29.

Tvist ooh försoning. Sång. Farliga betraktelser.

Bi gehtj geht allet um einander f

Gobthb.

Det var redan temligen långt lidet på aftonen, då

kyrkoherden vinkade Sterner från fröken Wilhelmina, med hvilken denne

nyss slutat en vals — ty ungdomen hade församlat sig på

den jemna och hårda gårdsplanen, der de svängde omkring i

åtskilliga dansar. Musiken utfördes af tvänne unga lifliga

bonddrängar, »om i skärande unisoner obarmhertigt filade på

ett par spruckna fioler och utvecklade sin färdighet med en

styrka och kraft, som kommo håren att resa sig på de

musikaliska gåsternas hufvuden.

”Hvad behagas, min heders vän?” frågade ryttmästaren.

"Öfverstlöjtnanten sitter nu i mitt rum, der vi ställt

spelborden. Skulle icke bror vilja taga tillfället i akt och

tala några ord med honom om qvarndammarne?"

"Nåväl, ett försök kan icke skada I* sade Sterner och

följde prosten i dess rum.

På en soffa sträckte sig öfverstlöjtnanten i ett moln af

tobaksrök. "Nå, min herre," ropade han emot Sterner, utan

att resa sig upp och med en ton af förnäm vårdslöshet, "hvad

har ni att säga mig. Jag gissar det till hälften — men,

min unge vän, göra vi icke bäst, om vi låta den här saken

hvila, tilldess egendomsherrn sjelf anländer?"

Sterner var en man, som icke låt uppbrusande

sinnesrörelser lägga beslag på förståndet. Han kände sig

visserligen sårad af öfverstlöjtnantens uppförande, men hans ton var

lugn, ehuru icke utan en lätt anstrykning af stolthet, då han

svarade: "Hvad jag i detta fall godkänner eller förkastar

år fullkomligt lika gällande som vore det min kusins eget

beslut. Herr öfverstlöjtnanten torde säledes tilläta mig nämna

att jag & Sorrby låtit värdera den skada, som vattuflödet

förorsakat å dess ängar och öfriga egor . . . men vi kunna

alltför gerna lemna detta ämne för i afton: det hör verkligen

icke hit/

rSåvida en längesedan afgjord sak nödvändigt någon gång

måste blifva ett ämne för diskussion, så låt höra hvad min

vån vidare låter följa på värderingen!”

"Så vidt jag känner," återtog Sterner, "finnes ingen

handling, som förklarar de öfverenskommelser, ni möjligen ingått

med förre egaren, såsom ovilkorligen bindande för den

efterträdande. Ergo kan saken för ingen del anses såsom afgjord,

utan torde tvärtom komma att bero på ömsesidigt utlåtande

huruvida det gamla kontraktet skall fortfara eller icke, och

herr öfverstlöjtnanten inser visst billigheten deraf, att den

egare, som icke af några särskilta bevekelsegrunder finner sig

vid att se sina egor förstörda, söker lagens biträde, i

händelse saken icke uppgöres i godo, hvilket naturligtvis är

att föredraga.”

"Min herr ryttmästare," genmälte öfverstlöjtnanten och

reste sig upp till sin fulla längd, "jag å min sida får taga mig

friheten att göra er uppmärksam derpå att jag i denna ort,

derjagimånga år lefvat, alltid varit van att se min ålder och

mitt stånd äradt, såsom jag tror mig ega rätt att vänta. Det

kan derföre icke annat än storligen förundra både mig sjelf

och utan tvifvel mina goda grannar att en ung man, en

främling, en . .. en — kort sagdt, en f. d. löjtnant vill framdraga

mitt namn, familjen Stålkronas aktade namn, i ett mål af så

lumpen beskaffenhet.*’ Vid blotta föreställningen om en sä

oerhörd förolämpning skälfde öfverstlöjtnantens kropp af den

häftigaste vrede, och han nödgades åter sätta sig för att

obe-hindradt kunna draga andan.

Sterner beherrskade sig fullkomligt. Icke den ringaste

sinnesrörelse förspordes i hans utseende eller röst, då han

med kall ton yttrade: "Herr öfverstlöjtnantens ord kunna

naturligtvis icke förolämpa mig, emedan det löjliga sällan

uppväcker denna känsla, men hvad som blifvit taladt år

fullkomligt tillräckligt att vid närvarande tillfälle göra alut på

fortsättningen af ämnet."Sterner hade redan handen på låset, då öfverstlöjtnanten

med någorlunda d&mpad betta återtog: "Haf då för böfveln

ej så brådtom, herr ryttmästare! Ni bör veta att jag i all

min dar hatat rättegångar värre ån pesten. Derföre förtröt

det mig att ni kunde ställa sådant tal till mig. I hettan

kan väl något ord hafva undfallit mig. som var otillbörligt.

Ursäkta det, herri*, oeh låt höra hvad ni har att föreslå!"

rMed mycket nöje!” svarade Sterner och återvände till

sin plats. ”Enligt det uppsatta värderingsinstrumentet är

skadan å ängar, betesmarker och gärdesgårdar uppskattad till

något öfver 500 rdr rgs om året.1*

"Fan år den väl heller, herre! Är ni galen ?" skrek

öfverstlöjtnanten åter uppbrusande. "Hvad tänker ni på?

Tycker ni 8orrbypurk kunde erlägga detta? Ni måste icke känna

att min egendom är en ringa jordlapp, den min far för

omkring 40 år sedan köpte af dåvarande egaren till Sorrby.

Den bestod då ondast af en park och någon ouppodlad

utmark jemte rättigheten att begagna qvarnlägenheten. Hela

afgifteu var den tiden fri målning för Sorrby, och sedan har

den ändå blifvit något ökad. Men skulle ersättningen utgå

efter den beräkning, ni upprättat, torde jag få gå ifrån

alltsammans, ty hela qvarnverket inbringar icke. m<*ra.”

Öfverstlöjtnantens stolta hållning och ton var så

betydligt nedstämd, när han talade om den sista möjligheten att han

— för att begagna musikens då moderna uttryck — öfvergick

från ett allegro maestoso till ett andante lamentabile &

dolo-roso. Sterner kände sig nu ur stund att längre bibehålla den

kalla ton, som öfverstlöjtnantens förnäma vårdslöshet

framkallat. Det var aldrig hans mening att göra någon ändring i

det gamla kontraktet, och öfverstlöjtnantens högmodiga och

obildade väsende var honom för väl bekant genom Svallenii

berättelse att det skulle väcka hans verkliga harm. Han

önskade således blott att qväsa det uppblåsta öfvermodet och

visa honom hvilka följderna möjligen kunde blifva, då den

nye egeudomsberrn tillträdde Sorrby. Öfverstlöjtnantens

förändrade ton hade nu verkat på Sterners hjerta. Han begrep

lätt huru mycket det skulle kosta på den stolte mannen att

sänka den, och han yttrade således med sin naturliga

mildhet: "Det är visst ingen gifven följd att affären skall gå sA

långt. Herr öfverstlöjtnanten torde finna att det år dess egen

besynnerliga ton som tvungit mig att erinra hvart sakernakanna drifvas, om man icke såsom grannar, och framför allt

såsom män af verld, behandlar dem, ty utan hofsamhet kan

ju äfven den ringaste tvist växa frän ett sandkorn till ett

berg.”

Öfverstlöjtnanten insåg lyckligtvis det grundade i dessa

anmärkningar, och nu genom erfarenheten förvissad att hans

rang och namn ej gjorde det intryck på Sterner, som han

förväntat, beslöt han att, som man säger, lätt sadla om.

”Mycket riktigt, herr ryttmästare!” yttrade han med ett

så förbindligt leende som det var honom möjligt efter en så

häftig sinnesrörelse. ”Jag tackar er att ni gör mig

uppmärksam härpå. Och för att öfvertyga er huru gerna jag vill

ingå uti en vänlig och mera grannlaga underhandling om

ämnet, så haf den godheten och nästa fredag intag en tarflig

middag på Sorrbypark, der vi sedan mera ostörda kunna tala

om saken.”

”Min tid är så upptagen af göromål och resor,” svarade

Sterner, ”att jag säkerligen icke får äran att begagna herr

öfverstlöjtnantens godhetsfulla inbjudning, men i allt hvad

som rör vår lilla tvist skall det blifva mig ett nöje att visa

det ingen i högre grad än jag å min hufvudmans vägnar

älskar billighet, då denna å motsvarande sida iakttages.”

Sterner afböjde inbjudningen af skäl att han befarade det

öfverstlöjtnanten kunde tro hans eftergifvenhet vara alstrad

af hoppet om tillträde i hans hus, och denne åter ansåg icke

något till den grad förnärmande som en liknöjdhet i detta

hänseende. Bjudningar till Stålkronska huset öfverflödade

aldrig, och att afslå en sådan var något så upprörande för

öf-verstlöjtnantens sjelfkänsla, att han beslöt att hellre göra

ännu ett försök än lemna sin motpart den vigt och betydenhet,

som han ansåg honom vinna, om det i orten blefvt* bekant

att han helt likgiltigt afslagit en bjudning af öfverstlöjtnant

Stålkrona sjelf.

Med en ton och ett utseende liksom det gällt lif och

d#d yttrade han derföre: ”Herr ryttmästare, om ni icke vill

nppsåtligen och på det djupaste förolämpa mig, så återtåg

ert afslag! Blif min gäst, hvilken dag ni sjelf har lägligt,

och gif derigenom helgd åt den grannsämja, jag härmed

bjuder er!”

Sterner, som omöjligen kunde göra sig en föreställning

om verkliga orsaken till öfverstlöjtnantens enträgenhet, biföllslutligen för att ej göra honom missnöjd. Han skulle

troligea ej bafva gjort det, om han anat bevekelsegrunden.

I bästa förhållande skildes herrarne. Öfverstlöjtnanten tog

plats vid det väntande spelbordet, och ryttm&staren förfogade ~

sig åter till salen, der fröknarne Stålkrona och kornett Axel

beredde sig att besjunga Fritiofs landsflykt. Vid hans inträde

stod hela sällskapet i en halfcirkel omkring denna grupp, med

undantag af de äldre fruarne, hvilka sutto bredvid friherrinnan,

vördnadsfullt lyssnande till den vältalighet, hvarmed hon

af-handlade sitt favoritämne, nemligen sättet att få fjäderfä att

trifvas, jemte ändamålsenligaste metoden vid deras gödning.

"’Min bästa fru kamrer ska," fortsatte friherrinnan, ”detta

är just mitt favoritgöromål — men mina flickor ha

alldeles ingen smak för denna sysselsättning. De älska icke

dessa små sublima varelser såsom jag, men de äro så unga ännu.

Aurora, den lilla yrhättan, är annars en engel i godhet.

Wilhelmina är mera allvarsam. .. Jo, mitt herrskap, detta är min

angenämaste sysselsättning. När jag hör de lifliga hönsens

kack, kack, ka-ak, de allvarsamma ankornas och gässens kree,

kree, kree och de roliga kalkonernas kluck, kluck, kluck,

kän-ner jag mig så väl, så gladt stämd — det är som om jag hörde

barndomens oskuldsfulla joller. .. Seså, nu börja de kära

barnen med sinsång! Förlåt mig då att jag afbryter vårt trefliga

samspråk. Jag hade ärnat tala litet om gödningens

hemligheter, men det får bli tills en annan gång.n

Sterner hade närmat sig de ungas krets. Fröken

Wilhelmina sjöng med smak och noggrannhet. Hennes röst var

något vek, men egde mycken naturlig böjlighet. Hos Sterner

väcktes det vemodiga minnet af Augustas herrliga, själfulla

toner. Hvad var väl den bästa sång för honom, sedan han

hört hennes? Fans väl en röst så böjlig, så klangfull, så ljuf,

så ren? Han besvarade dessa frågor med lika många nej.

Om Wilhelmina Stålkrona kunnat ana hvar hans tankar

dvaldes, då han, lutad mot fönsterposten, med korslagda armar

öfverlemnade sig åt sina minnen, så skulle hon hafva rodnat

öfver den uttydning hon vågat göra af hans tankfulla utseende

och ställning, hvilka tycktes antyda drömmar af den vekaste

art. Då sången slutat, och Sterner icke följde de öfrigas

exempel med bugningar, beröm, krus och anhållan om "en ny

visa, emedan denna varit så vacker, så vacker,” blefvo frökenMinas framsmygande aningar något mera än blott

inbillningtf-foster: de öfvergingo nästan till visshet. Hvad kunde väl

denna tystnad vara annat än den oöfvervinnerliga blygsamhet, om

hvilken hon i de fä romaner, som arbetat sig fram till

Sorr-bypark, lärt att den ntgjorde kännetecknet på den första

uppvaknade känslan, som kallas . . . Den unga flickan vågade knappt

tillstå hvad den kallades.

Efter aftonmåltiden reste de närmast boende hem, men

familjen Stålkrona blef qvar öfver natten.

Gästerna träffades följande morgon i trädgården, man drack

kaffe, frukosterade, bevistade gudstjensten, besåg grafstenarne,

allt tillsammans. Rikt och varmt, blott alltför farligt för den

svärmande Wilhelmina, var Sterners samtal, då han med

hänförelse och vältalighet tolkade sina tankar, sina känslor, öfver

de höga ämnen, som lågo dem närmast under en sådan

vandring — naturen, religionen, lifvet, döden och evigheten.

Wilhelmina egde ett godt naturligt förstånd och mycken s&nu

känsla. Hon njöt derföre i dubbelt mått vid att höra de

ämnen, som så ofta varit föremål för hennes egna svärmiska

betraktelser, så afhandlas. Men sedan hon återkommit till sitt

lugna hem, erfor hon en annan art af känslor, hvilka voro

mer än tillräckligt starka att gifva hennes vanliga

sysselsättningar och stilla tankar en helt olika riktning.

Ifrån och med pingstdagen i Wallaryd erfor hon att hon

egde ett hjerta, der en hittills obekant lidelse uppspirade,

hvars tysta utveckling för henne öppnade en verld af nya,

rika, heliga känslor, men hvilka hon, liksom den girige med

sin skatt, undangömde för alla, till och med för sin syster,

för hvilken hon hittills icke egt någon hemlighet. Hon kände

sig lycklig, blott då hon kunde undandraga sig allas

uppmärksamhet och fördjupa sig i de mörka dystra gångar, hvilka

Sorrbypark erbjöd i så rikt mått.

Slut på förra delen.

*

EMILIE FLY G ARE-C ARLÉN S

ARBETEN.

iii.

REPRESENTANTEN.

II.

STOCKHOLM.

ADOLF BOKN1BB8 FÖRLAG.

1861.REPRESENTANTEN.

ROMANTISK BERÄTTELSE

AP

Emilie Flygare-Carlén.

Seaare delen.

ANDRA UPPLAGAN.

STOCKHOLM.

ADOLF BONNIER.

Bof- i«b Akad«mi-Bokk*ndlJire.

1861.

1.

Tvedrägtens frö skjuter upp och bär frukt.

Hvad är det då som ditj sa

hjertligt söker ?

l*o si to Utet kärleksgnabb !

Bellman.

Händelserna leda oss åter tili Ulriksdal, der assessorskan

Stoltsenbäck sträfvade med att uppsätta och Öfverkorsa

reparations- och kostnadsförslag, utan att ännu komma till någon

lycklig utgång med debet och kredit; men då kalkyler och

missräkningar dagligen stå oss till buds. utan att alltid

behöf-va träffa dem i romaner, så lemna vi nu den värda frun och

kasta en blick på hennes dotter Henriette och med detsamma

en annan i denna lilla älskvärda dams hjerta.

Henriette var på det hela hvarken mer eller mindre än

en liten sjelfsvåldig yrbätta, utan att natur eller eftertanke

gifvit henne något underlag af den fasthet och styrka, som

icke sällan utmärker äfven hennes kön. För allt hvad som

egde någon anstrykning af det romantiska — nota bene i

lättare form — hade hon en särdeles förkärlek. Allt allvarligt

deremot, allt, som hade gemenskap med pligtens stränghet och

nödvändighet, älskade hon ej, antingen det träffade henne i

hennes lektyr eller dagliga lif. Den oförgätliga nattens äfventyr

kunde eller ville hon ej glömma. Det hade hos henne

dessutom väckt ett slags önskan, som hittills slumrat af brist på

tillfälle att utveckla sig, nem ligen det retande begäret efter

något nytt, något omvexlande. Ännu var väl denna önskan

endast oredig, men att den fans tycktes bevisa sig deraf

att hon. under återvägen med Konstantin om morgonen,

omöjligen kunde förmå sig att göra Axel Stålkrona och hennes

första sammanträffande ined honom till föremål för samtalet.

Represenlmilen. TI. 1

Hon kände att någonting föregick inom henne, något, som

liknade vår första moders åtrå att komina åt frukten på

kunskapens träd. Derföre var hon förstämd, derföre skulle

Konstantin berätta sagor för henne och derföre fann hon dessa

tråkiga, liksom hon fann Konstantin och hela verlden. Hon

gjorde sig väl den frågan hvarföre hon icke sjelf ville tala,

men kunde icke nöjaktigt svara derpå. Likväl fann hon

slutligen ett skäl, hvilket i hennes tycke var fullkomligt

tillräckligt, nemligen det att hon icke ville. Mera behöfdes ju ej.

Då hon efter hemkomsten gick upp på sitt rum och

framför spegeln aftog hatten, nedföll tillika med de upplösta

loc-karne det gröna band, som Axel Stålkrona lindat kring

hennes panna. Hon upptog det hastigt, höll det i handen och

betraktade med glädjestrålande blickar de små blodfläckarne.

”Ack,” utbrast hon med barnslig glädje, jag skall behålla

det! Huru väl skall jag icke gömma det — jag skall virka

ett nytt åt honom i stället. O, sköne, stolte yngling, hur

herr-ligt skall jag icke smycka dig med detta ringa tecken af min

tacksamhet!” utropade hon förtjust öfver denna ingifvelse. Men

straxt derpå hviskade blygsamheten och försigtigheten: ”Är

väl detta passande?" ”Ah, hvarför icke!" svarade det

lättsinniga sjelfförtroendet. ”Det innebär ju ej något annat än en

obetydlig ersättning för allt det besvär och den oro, jag

förorsakat honom.” ”Men," invände förnuftet, ”det vore kanhända

i sin ordning att höra hvad Konstantin säger härom.” Detta

togs i öfvervägande. och i följd häraf tänkte Henriette

mycket djupt än hit och än dit, och mer än hon tänkt i all sin

tid, ty hon älskade icke att tänka. Ändtligen beslöt hon att

följa förnuftets vink och flög så med bandet i hand ned på

gården, der Konstantin roade sig med att slå käglor. ”Se,

se," ropade hon emot honom och svingade det gröna bandet

öfver sitt hufvud, detta har kornett Stålkrona tagit ur sin

bössa och, för att hämma blodet, lindat det om min panna.

Han är ju bra god och älskvärd! Tycker du icke, min

Konstantin, att jag bör göra honom ett nytt i stället för detta,

som är alldeles förstördt?”

”Nej, Henriette, det tycker jag icke!” svarade han med

en ton, som kom hennes hjertas termometer att falla minst

tio grader.

”Det vore rätt besynnerligt!” återtog hon. "Jag kan

verkligen ej se något skäl hvarför jag icke skulle göra hvadjag sjelf finner vara i sin ordning, och jag förmodar att jag

känner och förstår att bedömma en sådan sak.”

”Om så är, hvarföre underkastar du då frågan mitt

omdöme? Jag vågar likväl yttra det hopp att min lilla f&stmö

icke vill göra annat än hvad som förenar sig med dens

tankar om det rätta och passande, som skall blifva hennes

fram-tids bästa vän och stöd.”

”Men, Konstantin,ropade Henriette med oförställd

förundran, " hvad är detta för ett språk? Jag tror bestämdt

att ryttmästaren alldeles förhexat dig med sina åsigter. Tror

du ej att jag långt förrän jag lärde känna dig visste hvad

som var passande eller icke?"

vVäl möjligt, bästa Henriette — men, ser du, det

förhåller sig så, att en fästmö icke kan göra allt hvad hon vill.

Hon bör fästa billigt afseende på hvad hennes trolofvade

gillar eller ogillar.”

Såå? Och du ogillar att jag är litet tacksam emot den

intressante unge mannen, utom hvars bistånd dn nu vore

be-röfvad det nöjet att öfva din vältalighet i goda låd till din

alltför tålmodiga fästmö?"*

”Jag värderar kornett Stålkronas handling jemt upp efter

dess förtjenst — jag sjelf och hvarje annan man skulle

med glädje hafva gjort detsamma. Men hvad var orsaken att

du kom i behof af hans hjelp och beskydd ? Var det icke

din envishet- att ensam begifva dig ut på en spatserridt,

oak-tadt mina böner och föreställningar, då jag genom en resa

var hindrad att göra dig sällskap? Hvad åter beträffar ditt

sista yttrande om mina goda råd, så f&r du förlåta, om jag

gör dig uppmärksam derpå, älskade Henriette, att mina enkla

anmärkningar mindre inneburo ett råd än en bestämd önskan,

hvilken du helt säkert efterkommer, såvida du verkligen

älskar mig/*

Nu utbrast Henriette i tårar. Det var också alldeles

för mycket, tyckte hon, och högst oväntadt. rGrymme

Konstantin,” snyftade hon, ”hvarföre har du låtit din kusin så ska»

pa om dig, du, som hundrade gånger före din afresa

bedyrade att du aldrig ville hafva någon annan vilja än min? Och

nu, då jag första gången vill göra den gällande, talar du

till mig liksom en museiman till sin slafvinna, ocb icke

såsom jag vore, hvad du förmodligen blott på skämt kallar mig,

din herrskarinna.”"Min dyra, dyra Henriette,” sade Konstantin och

aftor-kade tårarna från hennes blomstrande kinder, "detta är du

alltid, och det på fullt allvar, när du är god och förnuftig;

men du misstager dig verkligen, om du tror att Alexander i

ringaste grad bildat de åsigter, jag nyss yttrat. Besinna

blott att af de sju månader, vi varit förlofvade, hafva vi icke

tillbringat en tillsammans. Knappt tre veckor efter denna

lvckliga dag företog jag ju resan till Hamburg, och efter

den har jag ännu icke varit hos dig åtta dagar. Således

finner du att vi ännu icke haft tillfälle att pröfva hvarandras

lynne, tänkesätt, grundsatser och känslor, och då detta likväl

är nödvändigt, hav jag icke tvekat att vid denna fråga öppet

förklara dig mina. Må du nu i öfverensstämmelse med hvad

din qvinliga känsla bjuder handla så som dig bäst synes.”

Till en viss grad hade Konstantin rätt. De kände om

hvarandra verkligen icke mera än hvad de oupphörligt sagt och

skrifvit, nemlig^n att de älskade hvarandra obeskrifligt,

gränslöst och outsägligt, jemte andra lika innehållsrika

beskrifnin-gar af samma sak; men hvarpå deras kärlek egentligen

grundade sig eller om den behöfde någon annan grund än det

flyktiga tycket, sådant hade aldrig blifvit föremål för

någon-deras betraktelser.

Konstantins möte med Alexander Sterner i L— blef

i alla fall icke utan inflytande. Oaktadt de fria och

lättsinniga grundsatser, han då yttrade, mera i följd af sitt muntra

lynne för tillfället än af verklig öfvertygelse, beslöt han —

hvilket han redan mångfaldiga gånger förut gjort — att

bilda sig efter ryttmästaren och taga dennes allvarsamma sunda

grundsatser till rättesnöre för sina egna: och det var i följd

af dessa nya goda föresatser som han under resan bestämde

sig att vid första tillfälle söka en närmare kännedom om

Henriettes kärlek och karakter. Det önskade tillfället var nu för

handen, men om ryttmästaren osedd kunnat skda häuru

Konstantin förhöll sig i denna för hans naturliga lynne så

främmande och värdiga roll, skulle ban svårligen kunnat afhålla

sig från att småle. Hos Henriette åstadkom den icke någon

sådan verkan, och ännu mindre den åsyftade. Hon svarade

icke: hon kastade på honom blott en blick, hvilken hon

trodde innebära döden för sin djerfve älskare, och skyndade

sedan på sitt rum, der hon nu med verklig entusiasm kysste

det orostiftande bandet och gret hela floder af tårar, underdet hon försäkrade sig sjelf att Axel Stål krona aldrig kunnat

handla så. ”Men,” sade hon högt, ”Konstantin må erfara att

jag icke är något barn, det man skrämmer till lydnad! I

denna dag, i denna stund, vill jag börja att virka på bandet,

och dertill skall han icke få en enda vänlig blick eller

ett enda vänligt ord, så länge vi äro här.’

”Men om han då reser?” frågade tant Elisabet, hvilken

obemärkt inkommit i rummet och hört hvad Henriette helt

högt yttrat. *

"Så får han resa, kära tant — han kommer nog igen,

tänker jag.”

”Men om han ej kommer, barn, huru går det då?"

"Jag kan icke så noga veta, tant lilla, men det

förefaller mig som skulle jag lyckligt öfverlefva den skakande

händelsen.”

”Fy, så du talar, Henriette!” svarade den godsinta

tanten, som väl var i hög grad svag för sin brorsdotters nycker,

men hatade all lättsinnighet i allvarsamma saker. "Jag vet

ej hvarom frågan är, men det vet jag att missnöje och

oenighet efter sju dagars sammanvaro äro dåliga tecken för

tref-naden under en hel lefnad och kunna icke förenas med den

brinnande längtan, som du yttrat efter den hygglige

beskedlige gossen. Dertill måste jag säga dig ett förnuftigt ord, det

du får lägga på minnet. Den, som vill blifva en lycklig hustro,

och dertill fordras att söka bibehålla sin blifvande makes

aktning, bör aldrig såsom fästmö, och ännu mindre såsom hustru,

låta egensinnigheten styra sina handlingar/"

Jag är icke egensinnig, tant, men hvad jag vill, det

vill och skall jag också göra. Det bevisar ingen

egensinnighet, utan blott bestämdhet och aktning för mig sjelf.

“Du är ett barn, och ett bortskämdt barn, som förr

eller senare dyrt får köpa erfarenheten, det säger jag dig. Tänk

på det och bättra dig!"

Vid dessa ord lemnade tanten rummet.

"Bättra mig!’* Henriette log föraktligt. "Har jag då

något att ångra . . . Men den Konstantin". . . . Ännu en gång

fälldes några tårar öfver hennes älskares förvända grundsatser.

*

2.

Försonings- och omvändelseförsök.

Nä, sa g, hvad tnenar du?

Fru Lenngren.

Några dagur efter helgen red ryttmästaren Sterner genom

den långa något förfallna aUén, som förer fram till Ulriksdal.

Här ocb der på sidorna emellan träden syntes små grottor

och till hälften nedramlade trädbänkar, hvilka tycktes vittna

om mången kär mötesplats för ställets ungdom under fordna

lyckligare tider. Nedtrampade och öfverhöljda af mångårig

mossa, ris och löf, utgjorde dessa små förtroliga stäHen en

sällsam motsats till de omgifvande trädens friska grönska. En

bild af lifvet och döden hand i hand !

Som byggnaden låg vid sluttningen af en dal, framför

hvilken stora skogbeväzta kullar höjde sig som ett bålverk,

kunde Sterner icke på afstånd upptäcka densamma; men på

en af de omnämda små bänkarne, som tycktes nyligen

istånd-satt, blef han varse en qvinlig gestalt, sittande med hufvudet

tankfullt stödt emot handen.

"Hvad ser jag," ropade Sterner och kastade sig ur sadeln,

när det icke min lilla älskvärda kusin sjelf som här upplifvar

minnet af en tid, då vandraren vid särdeles helgade källor

och grottor öfverraskades af de förtjusande varelser, hvilka,

ehuru gudomliga till sitt ursprung, likväl från den plats, de

beherrskade. någon gång visade sig för de häpna dödliges

ögon?”

”Ack, är det ni, ryttmästare Sterner I" sade Henriette

och sprang några steg emot honom. Ni kan tala rätt sköna

saker med fruntimmer, hör jag, men likväl vill ni i sjelf va

verket icke tillerkänna mitt kön de ringaste rättigheter. Jag

har orsak att vara ledsen på er, och jag är det af själ och

hjerta, oaktadt den smickrande jemförelse, ni behagar göra

och som i öfrigt var sinnrik nog för att komma inpromtu."

”Nå, se det kan man då gudskelof kalla en öppen

krigsförklaring P svarade Sterner skämtande. ”Låt mig för all del

höra hvarigenom jag haft den olyckan att falla i onåd, ty då

vi skildes åt, var jag nog djerf att tro det jag stod

någorlunda högt i min sköna kusins bevågenhet. *

Med mycken tillfredsställelse,” yttrade Henrittte, "får

jag förklara att ni oaktadt all er menniskokännedom likväl

misstog er den gången. Högt i min bevågenhet — och det kan

ni tänka? Tycker ni verkligen att ni förtjente den, då ni

föredrog uågra jagthundar och en gammal förtorkad bokmal

framför en inbjudning af mig att stanna qvar? Nej, nej.

min herre, tro icke sådant!”

”Visserligen,” inföll ryttmästaren med ett lätt leende,

rvar detta litet sårande för den, som alltid varit van vid sina

dyrkares blinda lydnad, men då jag icke eger den lyckan att

annorlunda än på kusinslinien få räkna mig bland deras an*

tal, kunde jag aldrig göra mig skyldig till en sådan djerfhet

som den, att tro det Henriette fästade minsta afseende på min

vägran eller mitt bifall, eller att uppfyllandet af en pligt —

ni mins att det var en sådan — skulle straffas med ovilja

af någon qvinna, helst en med ädla tänkesätt.”

”Min gud, ’ yttrade Henriette, rodnande af harm, ”säg

hellre rent ut edra bitande sarkasiner än att ikläda dem

den-ua högst infama ton af ntsökt artighet! En rätt vacker

skola minsann för Konstantin ! Jag undrar verkligen icke på

honom, ty det är lätt att se hvar han insupit dessa förvända

grundsatser. Han har blifvit mycket förändrad, och just icke

till sin fördel, sedan han hade den oskattbara lyckan att

under vistandet i Hamburg stå und^r sin h^rr kusins

omedelbara uppsigt.”

”Aha — det är således Konstantin som förbrutit sig och,

i följd af hans sammanträffande med mig, äfven jag. Vågar

jag fråga hvari vår straffbarhet då egentligen består? Men

då jag tänker rätt på saken, bör jag ej anses såsom part i

en ennkilt tvist er emellan. Skulle ni icke derför hysa nog

förtroende för mig att behaga göra mig till domare i stället ?r

”Alltför gerna, blott ni vill vara billig, men huru kan

jag vänta det af er, då jag har allt skäl att tro er vilja

utstaka gränserna för qvinnans vilja och handlingar inom den

trånga kretsen af sykorgen och — köket?”

”Häri misstager ni er fullkomligt, mamsell Stoltsenbäck !n

yttrade Sterner, för första gången talande allvarsamt med sin

sköna granne. **Ni misstager er verkligen mycket och har,jag vet icke på hvilken grund, fattat en ganska oriktig

föreställning om mig och mina tänkesätt. Ingen kan högre än

jag värdera den bildade qvinnan och vörda hennes vilja och

rättigheter. Naturen gaf qvinnan fri vilja såväl som mannen,

men deras verkningskrets måste i följd af tingens natur

blifva olika, mannens större, qvinnans mera inskränkt. Den

förres djerfva själ finner ingen annan gräns för sin verksamhet

än den, som omöjligheten utstakat. Den fina, sanna känsla

deremot, som naturen nedlagt hos qvinnan, bestämmer

tillräckligt gränserna för hennes vilja och handlingar, utan att

en noggrann utstakning deraf är af nöden. Mild, god och

blygsam, kommer hon aldrig att tänka på någon

gränsbestämmelse, om den skulle finnas, ty dessa egenskaper göra att

hennes vilja och handlingar aldrig komma i strid med

mannens. Men undantag kunna visserligen äfven här finnas,

liksom i motsatt fall. Eger hon förmånen af en vårdad och

bildad uppfostran, är det så mycket bättre, hvarom icke,

eg-nar jag henne lika odeladt min aktning, blott hon har den

egenskap, jag mest bland alla värderar: hjertats godhet och

renhet.”

Henriette såg på träden, luften, jorden och önskade

innerligt att denna tråkiga predikan måtte taga slut. Då

Sterner tystnade och betraktade henne med en blick, som

innebar någonting ej olikt ett visst medlidande, ville hon stiga upp

och gå. ”Icke ännu!” sade han. ”Jag har nu upptäckt för

er mitt hjertas verkliga tankar. Må nu Henriette hålla sitt

löfte och icke visa mig ett misstroende, som — jag

försäkrar det — är oförtjent. *

”Det kan vara möjligt att det är oförtjent, ty med

begreppet om qvinna tyckes ni helt och hållet förena det om

englar. Söka får ni dock, min bäste herr ryttmästare, om ni

ärnar finna en qvinna, hvars vilja aldrig kommer i strid med

maunens. Ack, huru förtjusande, huru sublimt: god . . . mild

. . . blygsam . . . fin, sann känsla — hjertats renhet, och gud

vet allt! Jag tror att vi på menniskovis kunna ega alla dessa

egenskaper, men att ändå vår vilja kan blifva litet olika med

mannens. Nej, det är icke vftrdt att hänskjuta min sak

under en så sträng domare!”

”Försök dock, jag ber! Kanhända vi sedan bättre

förstå hvarandra.”"Nå, lika godt då! Jag vill då höra ers vishets

omdöme, notabene utan att underkasta mig domen.” Hon

omtalade nu uppriktigt hela tvisten och anledningen dertill.

"Jag kunde väl tro det!” tänkte Sterner och kände sig

verkligen orolig för sin väns framtid. St&lkronas eldiga blick, då ban

be skr ef Henriette, stod åter olycksbådande för honom. "Har

Henriette sett och känt inflytelsen af dessa passionerade blickar,71 v

tänkte han, ”så skall Konstantins öppna motstånd i en sak, hvars

ursprungliga obetydlighet visar sig deraf att hon framställt den

för honom, stegra deuna känsla, som väl ännu egentligen hvarken

har form eller namn, men hvilken kan erhålla bådadera och

blifva farlig, jnst derföre att hon ännu icke anser saken vara

annat än ett uttryck af en naturlig tacksamhet. Dessa

känslor kunna doek genom en onödig uppretning lätt öfvergå till

varmare. Med Henriettes okufvade och lifliga lynne hade

saken snart varit bortskämtad oeh uppgjord genom

förfärdigandet af bandet, om icke Konstantin så olämpligt velat pröfva

sin nya metod och använda ett allvar och en värdighet,

hvilka hos honom måste blifva lika öfverraskande som för

Henriette främmande och hvilka vid detta tillfälle för ingen del

voro på sitt ställe.1* Allt detta insåg Sterner i ögonblicket,

men det var svårt och grannlaga att yttra sig i ämnet. Han

ogillade Konstantins förfarande, men det hade icke varit rätt

att blottställa den blifvande maken och sätta hans antagna

värdighet i ett för hans fästmö kanhända löjligt ljus, hvilket

troligen blifvit följden, om ban helt enkelt förklarat

Konstantin haft orätt. Henriette skulle derigenom få skäl att äfven

i andra fall sätta i tvifvelsmål sin fästmans omdöme, och

framför allt ville Sterner icke väcka en sådan känsla som,

enligt hans tanke, var den förderfligaste en hustru kunde hysa,

emedan den nedsatte mannen i hennes aktning, isynnerhet hos

Henriette, som icke i sin egen själskraft och fasthet egde

något rättesnöre för sina handlingar.

"Nå, hvad säger ryttmästaren ?" frågade otåligt Henriette,

som af hans tystnad drog den slutsats att han skulle öfvergå

på hennes sida.

"Jag säger," svarade ryttmästaren med allvar, "att det

mycket förundrar mig att en sådan småsak kan gifva

anledning till flera dagars oenighet emellan personer, hvilkas högsta

glädje det borde vara att gissa och gå hvarandras önskningar

till mötes. Det är svårt eller snarare omöjligt att bedömmadet rätta eller or&tta i andras handlingar, och jag tror minst

mig sjelf ega förmåga därtill]; men derföre vill jag ej neka att

mamsell Stoltsenbäck eger tillräcklig finhet i känslan för att

fullkomligen uppfatta det ömtåliga i den tvist, som uppstått

emellan henne och Konstantin. Bäst vore således, om endera

parten, utan att just behöfva erkänna sig ha haft orätt,

likväl funne omständigheterna kräfva någon eftergift. Jag vill

i sådant ändamål först hemställa till ert eget afgörande

huruvida det icke vore möjligt, att något misstag egt rum och

att man törbända såsom sådant borde anse er ifver att gifva

saken en vigt, som den verkligen icke eger, ty det kunde ju

hända att Stålkrona ej satte det värde på gåfvan, som den

förtjenar. Måhända skulle det till och med väcka hans

förundran, om han på detta sätt erinrades om en tillfällighet,

hvilken tagit hjelpsamheten i anspråk lika väl af den ringaste

varelse som af kornett Stålkrona, kort sagdt. en af d«*ssa

obetydliga händelser, hvaraf minnet tillbakatränges till det

glömda förvaringsrummet för erinringarne om de tusen äfventyr,

som möta mannen under lifvet!”

Nej, ryttmästare Sterner/" sade Henriette och reste sig

med stolthet, ndetta minne är icke bland mängden af andra

obetydliga äfventyr, bos honom tillbakaträngdt till något glömdt

förvaringsrum, såsom ni behagar yttra — det vet, det känner

jag med fullkomlig visshot!’

Vid dessa ord flammade hennes kinder af en högre

rodnad, och hennes blick mötte oförskräckt Sterners, hvilken

tycktes vilja genomtränga hennes själs doldaste vinklar.

Eu obehaglig visshet om hvad han fruktat uppgick nu

för ryttmästaren, men, såsom redan är nämdt, han var icke

den man, som låt bringa sig ur fattning. Med mycken

likgiltighet yttrade han: ”1 sådant fall känner ni vida mer än

jag, ty pingstdagen berättade Stål krona händelsen för mig

på ett sätt, hvaraf jag icke kunde taga mig anledning att

förmoda det han dervid fäste något särdeles vigt. Och tillåt

mig dessutom erinra er att kornette» troligen skulle blifva

mera förundrad än smickrad, om han erfore den tvetydiga

heder, som vederfarits hans person, då den utgjort föremålet

för en ung flickas strid med sin trolofvade.**

O, hvilka hårda nötter att knäppa för den älskvärda

Henriette! Hon tyckte sig kunna sjunka till jorden af harm

och blygsel. "Huru kunde Stålkrona hafva yttrat sig så?Och den ryttmästaren — den menniskan måste vara

sammansatt af is!" tänkte Henriette. ”De äro lika afsky värda b&de

han och kornetten — men nu tackar jag ^rud att jag icke

kom att verkställa mitt förhastade beslut.”

Sterner bemärkte hennes rörelse och den tysta

tankegången. * Finge jag gifva Henriette ett råd/* sade hant så

blef-ve det att genast räcka Konstantin handen till försoning, att

för framtiden vara mera försigtig och att visa mindre

egenmäktighet och sjelfförtroende.”

Hon teg några ögonblick. Jag tror, * började hon, ”att

ryttmästaren menar väl, ehuru jag uppriktigt får tillstå att

ingen man hittills fört ett så öppet språk med mig; men

emellertid vill jag följa rådet så godt jag kan. Låt oss

derföre skynda till Konstantin!"

vNå, det tycker jag oro!” yttrade ryttmästaren och kysste

Henriettes hand. Tro mig, en sann vän smickrar aldrig,

men han menar så mycket mera redligt. Och i händelse jag

får göra en ytterligare erinran, ber jag er komma ihåg att

en flicka, som bortskänkt sitt hjerta, ej mera är alldeles så

sjelfrådig som då hon är fri.”

Det är verkligen bra svårt!” suckade Henriette, i det

hon tillknöt banden på sin hatt och jemkade slöjan i ordning.

rAh, tro ej det.!,? sade ryttmästaren. Mins skriftens

ord: ’Kärleken är tålig och mild, den lider allt, den tror

allt, den hoppas allt.’”

”Nej, för guds skull, förskon a mig!” bad Henrittte. Jag

har hört mer ån nog af det slaget.” Och under det hon

leende fattade hans arm och började sin hemfärd, tilläde hon :

En väldig talare för predikstolen har gått förlorad i

ryttmästare Sterner. Vågar jag fråga b vårföre vi icke finna

kusin Alexander på den plats, som naturen tyckes hafva anvisat

honom?”

”Troligen derföre,” svarade ryttmästaren, natt mitt hjerta

skulle brustit, då jag sett huru mina unga sköna åhörarinnor,

de herrliga knopparne i vingården, leende mött alla dristiga

fjärilar, som kommit att suga doftet från rosenbladen, men der

-emot hängt hufvudet, när den välmente vårdaren velat

uppfriska dem genom några droppar ur det andliga lifvets helande

källa,*’

Henriette frågade icke mera, och båda ökade sin gång.

Nära gården mötte de Konstantin, som med ett glädjerop flögemot Alexander, och så snart den första öfverraskningen

tillät honom att yttra sig, sade han: Nu, Henriette, skola

vi finna en säker och opartisk skiljedomare . . . Men jag

tycker mig se på dig att du redan biktat för ryttmästaren.n

" Ehuru jag gerna medgifver att kusin Alexander eger

alla erforderliga egenskaper för en biktfader, har du i alla

fall orätt att begagna detta uttryck. Jag har blott klagat

öfver dig, och under det han höll en föreläsning, som tyvärr

går förlorad, emedan jag var ensam åhörarinna och genom

densamma blef något otålig och sömnig, har jag dock under

denna sinnenas hvila funnit för godt att förlåta dig, men med

vilkor att du aldrig tillåter honom hålla någon motsvarande

för dig."

”Det lofvar jag — men hvad ärnar du vidare?

”Jo, jag ärnar med egen hand uppoffra det orostiftande

bandet åt lågorna och tänker icke vidare på kornett

Stålkrona eller hans hjeltebragd. Är du då nöjd?*’

”Fullkomligt, min Henriette!*

Freden var nu återställd, men fridens engel hade «n

gång flytt, och aldrig mera skulle den fullkomligt utbreda sina

skyddande vingar öfver Konstantin och Henriette.

Aftonen förgick under ett skäligen trögt samtal, hvarvid

assessorskan förde ordet, och väl tjugu gånger gäspade

ryttmästaren i skydd af ett tidningsblad, hvilket tillfälligtvis låg

till hands, medan den ädla damen utvecklade för honom de

högst bedröfliga förändringar, hvilka sedan hennes ungdom

försiggått både på stället och i orten. Umgängeskretsarne

voro inskränkta. De r fans så litet folk af ton att hon, som

var van att lefva i de bildade kretsarne, omöjligen vid

närmare eftersinnande kunde förmå sig att gömma sig och sin

Henriette i denna ödsliga graf.

Ändtligen slog den efterlängtade timman för

aftonmåltiden, och som följande morgon var bestämd för afresan, åtskildes

man tidigt. Nu började det egentliga återseendet för de båda

vännerna, då de, i sitt gemensamma rum, ostörda fingo öppna

sina hjertan för hvarandra. Sterner meddelade Konstantin

sitt samtal med Henriette, gjorde honom uppmärksam på det

misstag, ban begått, och gaf honom goda råd för framtiden,

utan att likväl låta märka något af hvad han erfarit rörande

Axel Stålkrona. Solens första strålar funno ännu de båda

unga männen fördjupade i deras mångfärgade betraktelser. Deerinrade sig då att några timmars hvila icke vore ur vägen,

ty efter frukosten skulle ryttmästaren resa till Sorrby och

Konstantin med sina blifvande anförvandter till F—.

*

3.

Ett obehagligt äfventyr.

Hon dignar samlös ner —

Oj mer än hårda öden!

Är kärlek då ett brott,

Som straffas bör med döden ?

Lidner.

Nära gränsan mellan södra Småland och Skåne

genomreser man en lång, större skog, vid hyars slut man redan på

betydligt afstånd skönjer de höga hvita murarne af det

präktiga Sorrby, omgifvet af leende ängar och grupper af löfträd.

En å slingrar sig genom den dal, hvilken i öster stöter till

egendomen, och på andra sidan ser man midtuti en skön vild

park ett vackert gulmåladt hus. Detta senare är familjen

Stålkronas hem, det. lilla täcka Sorrbypark.

Från den stora fyrkantiga gården, tillhörig Stora Sorrby

och omkring hvilken häckar af hvita och blå syrener jemte

rosenbuskar slingra sig emellan höga björkar, synas tre väl

sandade vägar utgå. Den åt höger leder åt trädgårdar,

hvilkas yppiga natur en utländsk trädgårdsmästare jemte fru

Svallenius bemödat sig att förhöja. Den mellersta går i rak

sträckning från boningshuset, och den till venster för till en

liten port, från hvilken den slingrar sig genom dalen och

medelst en vacker grönmålad bro förenar Sorrby med

Sorrbypark.

Natten var redan långt framliden, då ryttmästarens

frustande häst stannade framför den stora inkörsporten till

gården. Den var bommad och riglad, ty de få tjenare, som

bebodde stora byggningen, väntade icke att så sent få besök af

sin herre. »Sterner slog några väldiga slag, hvilka dock endast

gåfvo ett skrällande återljud, utan att åstadkomma den

önskade verkan . . . Fördömdt, mumlade han, ”här lår jag

väl få hålla vakt hela natten ’. . Alla ytterligare försök

att störa betjeningens goda sömn voro fruktlösa, och Sterner

svor en dyr ed att han följande dag skulle beställa en

klocka, som kunde väcka både himlens och jordens invånare; men

som denna nu icke fans, tänkte han på någon annan utväg

att komma in. Då rann det honom i sinnet att en gångstig

längre ned förde till den väg, som från dalen gick upp till

lilla porten. Han beslöt att begifva sig dit, i den

förhoppning att hans röst och bultningar skulle bättre höras der,

emedan den låg helt nära manbyggningen. Han vände alltså

hästen och fann utan möda gångstigen, hvilken i mångfaldiga

krökningar genom dalen ändtligen förde honom på den lilla

vägen, som från Sorrbypark ledde upp till Sorrby. Då han

skulle vända emot bron, kastade han ögonen öfver densamma

och tyckte sig bemärka en hvit gestalt, som rörde sig under

skuggan af de täta löfträden. Han höll in hästen, såg med

sitt skarpa öfvade Öga åt det håll, der bilden visat sig, och

lyssnade uppmärksamt; men allt var tyst och det

besynnerliga föremålet försvunnet. Natten var obeskrifligt skön. De

tjocka lummiga löfträden stodo i den första sommarens

yppi-ga fägring, de höga kronorna erhöllo af det klara månskenet

en matt silfverglans, som verkade att mörkret tycktes ännu

djupare inom de dunkla hvalfven under dem. Alarne på

Ömse sidor om ån lutade sig sakta öfver densamma och tycktes

med tyst förnöjelse skåda huru deras af de» friska daggen

glittrande blad återspeglade sig i det klara vattnet nedanföre.

Sterner, som ansåg sig förledd af en synvilla,

uppkommen genom de hvita, i sällsamma former framskymtande

björkstammarna, var just i begrepp att fortsätta sin ridt, då han,

vid förändrad plats, tydligen såg en hvit skepnad röra sig vid

foten af ett träd. ”Hvarföre kan jag icke så godt undersöka

hvad detta är!n tänkte han och styrde hästen emot bron ; men

då han kom dit, stannade denne, började stegra sig och ville

icke gå öfver. Han öfvertygades häraf ännu mera att det

icke var något fantasispel, band således hästen vid ett träd

och begaf sig öfver bron in i parken. Han hade icke gått

långt, förrän han med häpnad blef varse den hvita gestalten,

Kittande på en sten nära ett träd, men vid hans annalkandereste den sig och försvann hastigt som blixten i de dunkla

skuggmassorna.

"HYero der?” Intet svar erhölls. nHvad är detta för

gyckel? ’ frågade han sig med en viss otålighet. ”Det vore

väl märkvärdigt om jag icke skulle få reda på hemligheten !

Han skyndad» åt det håll, dit han tyckte att gestalten

begif-vit sig och blef snart åter varse den på ungefär tjugu stegs

afstånd. Den stod nu lutad emot ett annat träd och vinkade

med handen, liksom för att antyda det han borde afiägsna

sig och taga en annan väg.

"Ödmjuka tjenare,” mumlade ryttmästaren, ”det blir ej

af, förrän vi gjort litet närmare bekantskap !* Och nu gick

han emot den bvita skepnaden, men denna ilade med

vindens hastighet framåt de i mångfaldigt olika krökningar

slingrande gångarne och bade tydligen för afsigt. att förvilla sin

förföljare. Denne, hvp.rs nyfikenhet härigenom ökades ännu

mera, följde troget efter, men var nära att förlora tålamodet

och uppgifva hoppet att upphinna den snabbfotade varelsen,

då denna ändtligen. uttömd af ansträngningen, nedföll på

gräsmattan vid sidan af gången, dock ännu vinkande åt Sterner

att afiägsna sig.

’Nej,n ropnde denne uppbragt, vjag vill ej förgäfves ha

löpt omkring på detta sätt!” Han hade nu nästan uppnått den

hemlighetsfulla flyktingen ocb var nära att på ett omildt sätt

begära upplysning, då han fann att det var ett fruntimmer.

Och detta fruntimmer ropade med darrande röst, en röst,

hvilken föreföll Sterner bekant: "För Guds skull, hvem ni ock

må vara, så haf förbarmande och gå. . . Rör mig ej — jag

kan icke värja mig .... Jag förlorar krafterna.’*

*1 Guds namn,” utbrast häftigt Sterner, ”bedraga mig

mina sinnen, eller är det möjligt att det är fröken Stålkrona

jag haft den olyckan att på detta sätt skrämma och

förolämpa ?”

Ryttmästaren Sterner . . . Ah, himlen vare lofvad — jag

trodde ..." De framh viskade orden tystnade nu alldeles, och

den, till hvilken de ställdes, bäfvade af fruktan att den arma

flickan skulle afsvimma af matthet och förskräckelse.

Han ångrade ofantligen att han onödigtvis blifvit hjelte

i ett äfventyr af möjligen ledsamma följder och gjorde ett

heligt löfte, att ifall han kom lyckligt härifrån, skulle han al-drig förfölja hvita skepnader, om de än visade sig aldrig

så nära.

”Huru befinner ni er, min nådiga fröken? frågade han

deltagande. "Måtte för guds skull er helsa icke lida genom

denna obehagliga händelse!"

Wilhelmina svarade ej. Hon hade nedsjunkit på den af

nattdimman fuktiga marken. Sterner lutade sig i högsta

ångest ned öfver henne. Gode gud, hon har kanske

af-svimmat . . . Fröken Wilhelmina . . . säg blott ett ord — hur

är det ?” Men Wilhelmina teg, och endast några tunga

andetag gåfvo tillkänna att hjertat ännu slog; men hon var kall

som is och utan sansning.

Se så, der ha vi det!” sade ryttmästaren, då han strök

med handen öfver hennes panna och kinder och fann sin

olyckliga aning bekräftad. ”Hvad i all verlden är nu att göra midt

i natten ? Jag kan icke föra henne hvarken till min eller

hennes egen boning. Fördömda nyfikenhet — hvad skulle

jag här?"

Under dessa tysta betraktelser hade han aftagit kappap.

och utbredt den på gräset. Han betraktade medlidsamt den

hulda, sköna varelsen, som låg framför honom. ”Så kan hon

icke ligga — hon förkyler sig!” sade han slutligen, under det

han sakta upplyfte och lade henne på kappan, hvilken han

svepte om henne lika omsorgsfullt som en mor omkring sitt

barn. Nu satte han sig på en nedfallen trädstam, lutade

den sanslösa flickans hufvud mot sitt bröst och gned

omsorgsfullt tinningar och pulsar med näsduken, den han hållit emot

det fuktiga gräset.

”Om Augusta nu kunde se mig i sina drömmar,” tänkte

Sterner, ’ så skulle en smärtsam känsla väcka henne, men hon

skulle kanske äfven läsa i mitt hjerta, känna dess lugna slag

och blifva öfverlygad att, om de ökat sig, sådant då härflyter

blott från medlidsam oro öfver följderna af ett sådant

äfventyr för denna unga, späda varelse.”

Sterners fortsatta bemödande väckte slutligen den unga

fröken till sansning. En djup, uthållande suck hördes från de

hårdt sammanpressade läpparne. Hon kände att hennes

hufvud hvilade emot Sterners bröst och att hans arm omslöt

henne. Hon hörde honom ängsligt hviska: ”Vakna, vakna,

dyra fröken . . . säg blott ett ord! Hon ville så gerna

efterkomma hans önskan, händelsen stod klar och redig förbennos själ, men en l&ng stand förgick, innan det blef henne

möjligt att tal?. För inånga olika känslor bestormade henne

samtidigt.

”Tack för ert deltagande, herr ryttmästare!" hviskade

bon ändtligen och försökte uppstiga.

"Himlen rare pris att jag f&r höra er talal” sade Sterner

med innerlig glädje, skyndade upp frän sin plats pä

trädstammen och satte sig bredvid henne. " Jag är förtviÅad, min

fröken, att hafva försatt er i denna belägenhet. Ni kan

aldrig. och ännu mindre kan jag sjelf, förlåta mig det.”

"Tala ej om förlåtelse — den bör ju ej komma i

fråga!" sade hon så sakta som hade en anderöst låtit höra sig.

‘"Ni kande väl aldrig förmoda att finna mig här vid denna

tid, och jag har iugen ursäkt för denna afvikelse från

vanligt bruk. Men det finnes något inom mig, som icke kan

bindas vid tid och rum. Jag har älskat dessa ensliga

vandringar i nattens skugga, der jag ostörd af alla andra blott

egt mig sjelf. Men från denna stund hafva de upphört. Vill

ni lyssna till en bön, den min belägenhet aftvingar mig?”

"Befall, min fröken! Står det i min förmåga att uppfylla

den, så vet ni förut mitt svar.’*

"Ni lofvar då, vid er heder, att ej för någon, icke ens

för er allra förtrognaste vän omtala denna händelse, äfven

om ni får höra att den medfört ledsamma följder? Har jag

ert löfte härom, ryttmästare Sterner ?p

j*g *r&r vid min ära och den aktning, jag hyser för

er, min fröken, att aldrig gifva den afiägsnaste häntydning på

denna händelse! Må den blott ej verka menligt på er

helsa! Jag skulle då anklaga mig såsom den olyckliga

orsaken dertill."

"Var lugn och fullkomligt obekymrad!"* bad hon med en

förunderligt svärmisk ton. ’ 0m jag än skulle dö, vill jag

icke klaga, ty ni bryter ju aldrig ert ord ... Nu, herr

ryttmästare, låt oss gå! Mina krafter tillåta mig det.”

Sterner fattade hennes band. Den hade nyss varit iskall

— nu glödde den af feberhetta. Han tryckte den med

rörelse, tigande gingo de genom de mörka gångarne och

Wilhelmina. som väl kände dem, tog en liten korsväg, hvilken

snart förde dem till bron. Sterner. som fruktade stt hon

under hemvägen kunde falla af mattighet och af hennes

feber-Repr »sentanten. TI. 3aktiga utseende befarade aågot häftigt illamående, bad

enträget att få ledsaga henne hem, men hon afslog det bestämdt.

”Här skiljas våra vägar för denna gång. Frukta ej för

nrig !r sade hon under en afböjande rörelse och försvann.

Sterner gick långsamt öfver bron. ”Den arma!” suckade, han

— Jag fruktar . . . . men det kan vara misstag.”

Han svingade sig upp på den otåligt väntande hästen

och galopperade hastigt den återstående vägen, vid hvars slut

den lilla porten låg. Efter några kraftfulla slag, åtföljda af

lika många: "Hola, lås upp derinne!* syntes ändtligen

Westerlind halft sofvande stirra ut genom ett öppnadt fönster, i

det han gäspade fram den frågan om det var ryttmästaren.

”Ja, för alla dj—r, kan du då icke höra, din slyngel!

Skynda att öppna! Jag behöfver komma till hvila.”

”Hvad fan går åt honom, som väsnas så der midt i

natten och stör en hederlig menniskas sömnl* mumlade

Westerlind, i det ban begaf sig utför trapporna. Straxt derpå

knarrade de stora förstugudörrarne, derefter den lilla porten, och

ändtligen hade Sterner den efterlängtade glädjen att ligga i

sin säng, der han snart under angenäma drömmar glömde de

öfverståndna besvärligheterna.

*

4.

Vigtiga öfverläggningar.

En qvinnas tMamod kan aldrig gå för

långt: det diir ej mer än mannen

fulli hvar dag behöfver.

« Oehlbnschjlägbb»

Medan vi öfverlemna vår hjälte åt den hvila, han så väl

behöfde, vilja vi i största hast göra ett besök i L—, för att

icke alldeles förlora våra dervarande vänner ur Ögonsigte.

Uti postinspektorens hufvud hvälfde sig många och olikr

artade planer kring den högst vigtiga punkten : den

tillämna-de mAgens värdiga emottagande. Fem eller sex gånger om

dagen gick han med en mans utseende, som bär en hel verld

på sina skuldror, fram och tillbaka emellan sin egen och

borgmästarens boning, ty han lefde nu med denne på en ganska

förtrolig fot. Vid ett parti br&de slogo de oftare sina

huf-vuden än bliekarne tillsamman, och redan hade tjugu

passande förslag blifvit frammanade af borgmästaren, men med ett:

*Det duger icke, min ärade vän!” qväfdes de af

postinspektoren, i det ögonblick de föddes. På samma sätt gick det

med alla dem, som herr von Spalden uppgjorde. Så snart

borgmästaren erfor dem, skakade han medlidsamt på hufvudet,

och ropade: "Aj aj, min vän, man hör att bror ick* bar

någon smak, någon takt, någon erfarenhet hur raaa

behandlar sådana saker. På min heder försäkrar jag bror att

intet enda af de förslag, bror uppgjort, duger till någonting;

och kan icke något antagas af hvad jag framställt, så slå

alltsammans ur hågen, ty med detta eviga förkastande blir det

ingenting ataf.n

”Hvad befalls — ingenting utaf?" svarade postinspekto->

rm under ett försmädligt småleende. ”Men jag säger bror

att det skall blifva någonting, och just kanhända någonting,

hvartill borgmästare ocb råd aldrig sett maken.”

Förtretad grep herr von Spalden efter sin hatt, ty han

fann sig numera vara en för vigtig man att låta behandla sig

ni^d en så förnärmande förtrolighet.

”Alltid lika hetlefrad !” sade borgmästaren leende.

^Hun-dra gånger har jag sagt bror att en man af verld aldrig

för-ifrar sig. aldrig blir stött och framför allt aldrig ger lösa

tyglar åt sin uppbrusande vrede. Dermed kommer matt ingen

väg, helst om man skail på förnuftigt sätt öfverlägga om

en sak.

”Det kan väl hafva sin riktighet,” genmälte postinspektoren

något lugnare, rmen, gud vare lof, jag har aldrig sträfvat

efter att anses för en man af verld, ehuru, förstås, jag hoppas

kunna räkna mig som en sådan. Dock, det hör icke hit.

Frågan är nu blott hvad inan bör tillgripa för att komma till

något resultat. Det, bar fallit mig i sinnet att vi kanhända

borde rådgöra med fruntimren, ty i dessa frågor kunna de

ofta, så besynnerligt det än låter, vara lika kloka som vi män.

Ifall bror derföre vill vara god och inhemta fru

borgmästa-rinnans tanke, så skall jag gå hem och för första gången un*

der mitt tjuguåriga äktenskap rådgöra med min hustru.*"Bevara mig — sådan äkta man!” yttrade borgmästaren

skämtande. "Bror liknar en indiansk stamhöfding, men icke

en kristlig äkta man. hvilken aldrig förnekar qvinnans sunda

omdöme, utan tvärtom gerna hör hennes mening i saker af

långt vigtigare natur än den vi nu hafva för händer.

Emellertid gläder mig den lyckliga tanke, bror fått, och jag önskar

all framgång."

Litet brydd skakade postinspektoren sin gamle väns hand

och begaf sig hem för att Öppna den vigtiga rådplägningen.

Fru von Spalden stod sysselsatt med hvetedeg, i

uppdragna ärmar och en servet knuten om hufvudet, då hennes

herre och husbonde inträdde och yttrade med en ovanligt

vänlig ton: "Rigitsa, min vän, lemna det der och kom in

på mitt rum — jag har något att tala vid dig.”

"Med mig, min gubbe! Men du får nödvändigt vänta,

tills jag vridit upp degen — annars jäser den öfver."

vNej, jag vill icke vänta en minut. Hvarföre har du

pigor, om icke för sådana göromål, och hvarföre har jag

hustru, om hon icke skulle stå tillreds, när jag behagar tala

vid henne?"

"Men, min bäste Spalden, jag vill ieke gerna låta andra

handtera hvetedegen — du vet att jag gör det sjelf; och

äfven hustrur kunna ju icke på minuten stå färdiga att

springa ifrån sina sysslor. Jag skall skynda mig det fortaste

jag kan."

"Du skall komma genast i detta ögonblick, det säger

jag. . . Hvar är Augusta? Den nådiga fröken är väl icke

redan så förnäm att hon ej kan hjelpa sin mor."

""Stackars Augusta, hon är ju sjuk af hufvudvärk och

plågor i bröstet, och det så illa att hon icke kan lemna

Ȋngen, det arma barnet !" sackade fru von Spalden.

"Prat!" skrek postinspektoren i sin gamla, myndiga ton.

”Hon akall genast lemna sängen och komma hit."

"Men, min vän, det är omöjligt. Du vet ju att hon

efter doktor Hardings föreskrift har spansk fluga emellan

axlar ne. Hon kan således icke biträda mig i detta

göromål.""

Om hon än hade hundra spauska flugor, röt den upp*

bragte mannen, "så vill jag förmoda att då jag befaller, skoU

de lyda!””Menar du flugorna, min gubbe?” frågade fru von Sp&l"

hön med aningen om ett leende, oaktad t denl stora respekt

den hyste för sin kära hälft.

Något flat svarade postinspektoren: ”Min mening var,

kan du väl begripa, att flickan skulle lyda, och när hon

kommer, få väl flugorna följa med. Men intet onödigt prat,

Ri-gitsa — skynda nu och låt allt annat vara!”

Som fru von Spalden icke vågade framställa flera

undanflykter, gjorde hon sig, ehuru ogerna, färdig att följa.

”Nå,” sade postinspektoren, då de voro inkomna i det

allra heligaste, i hans eget rum, dit ingen tordes opåkallad

gå, ”nu skall du bruka ditt hufvud, ifall du hur något.

Uppgör ett förslag, huru vi skola emottaga vår svärson!’’

(Post-inspektören, som hatade långa meningar och onödiga ord,

ute-lemnade vanligtvis ordet blifvande eller tillärnade, när han

talade om mågskapet med arftagaren). Ser du, Rigitsa, jag

vill att det skall blifva någonting lysande och smakfullt, men

framför allt så ovanligt som möjligt.”

”Kors, i all verlden!’’ ropade frun och slog tillsammans

sina mjöliga händer, så att postinspektoren för sin nya bonjurs

skull tog ett steg tillbaka, "kan du begära, min gubbe, att jag

så här hals Öfver hufvud skall vara i stånd att uppfinna något