Rätt och orätt eller Striden om Arbetareinstitutet. Redogörelse och granskning

RÄTT och ORÄTT

ELLER

STRIDEN OM ARBETAREINSTITUTET

—

REDOGÖRELSE OCH GRANSKNING

af

ANTON NYSTRÖM

arbetareinstitutets föreståndare

—

stockholm

A. W. BJÖRCKS FÖRLAG

1882.

—

Pris: 1 kr. 50 öre.

RÄTT och ORÄTT

eller

STRIDEN OM ARBETAREINSTITUTET

—

REDOGÖRELSE OCH GRANSKNING

af

ANTON NYSTRÖM

arbetareinstitutets föreståndare

—

STOCKHOLM

A. W. BJÖRCKS FÖRLAG

1883.

STOCKHOLM, TRYCKT I CENTRAL-TRYCKERIET, 1882.

FÖRETAL

Efterföljande skrift utgör en sammanfattning af striden om

Arbetareinstitutet i November 1881 och eN kritisk skärskådnlng

af det angrepp, presidenten H. Forssell egnat mig ocH min

verksamhet i Arbetareinstitutet. Genom anförande af

opinionsyttringar i tidningspressen samt af aktstycken, hörande till institutet,

samt en närmare utredning af vissa förhållanden och principer,

som i mina förut afgifna svaromål ej tillräckligt framhållits,

hoppas jag härigenom upplysa allmänheten om frågans

verkliga natur. Striden om Arbetareinstitutet har nämligen visat sig

vara en kulturfråga af den största betydelse, ej blott en

tillfällig anslagsfråga, hvarför den synts mig förtjäna en grundligare

behandling äN hvad en tidningspolemik kan tillstädja.

Stockholm i Maj 1882.

Anton Nyström.

—

Kap. I.

Goda utsigter.

Arbetareinstitutets tillkomst och första studieår. —

Början till andra studieåret. — Motion om anslag

hos stadsfullmäktige.

Sedan erfarenheten ledt mig till den

öfvertygelsen, att det vore nyttigare att söka förebygga

mänskliga lidanden, svagheter och brott än att söka bot

för dem, då de en gång alstrats, och vidare, att ett

stort antal af dessa ega sin grund i bristfällig

uppfostran, skef bildning, fördomar, orättvisor, skadliga

nöjen och njutningar, dryckenskap m. m., kom jag

att 1875 göra ett utkast till en allmän

undervisningsanstalt, som skulle kunna bidraga till upplysningens

spridande till alla samhällsklasser. Denna institution

skulle ha till hufvudmål: fri och vetenskaplig

undervisning i form af fullständiga och systematiska

föreläsningskurser hufvudsakligast i naturvetenskaper och

historia. Ett folkbibliotek skulle ock där finnas

tillgängligt.

Det stannade dock vid ett utkast denna gång,

då jag ej såg någon möjlighet att verkställa

ifrågavarande plan. Under en pågående allmän agitation

för nykterhetssaken flera år senare upptogs den åter

och då i form af ett förelag att bilda, ett s. k.

Arbetareinstitut i hufvudstaden. Detta förslag

framstäldes första gången offentligen å det nykterhetsmöte,

hvartill jag i förening med ett antal andra

nykterhetsvänner inbjudit allmänheten å Mindre teatern d.

8 Febr. 1880.

Ur Dag. Nyh. referat d. 9. Febr. 1880 öfver

detta mötes förhandlingar meddelas följande:

»Allmänt nykterhetsmöte hölls i går e. m. kl.

1—41/4 i Mindre teatern, hvars såväl salong som scen

voro ända till trängsel fylda af menniskor. Sedan

d:r Anton Nyström å inbjudarnes vägnar helsat de

närvarande och förklarat mötet öppnadt samt till

ordförande föreslagit ledamoten af andra kammaren

jernarbetaren G. Eriksson och denne blifvit dertill

utsedd, togo förhandlingarna sin början med ett

längre föredrag af d:r Nyström.

Efter att ha påpekat den lifliga agitation, som

under de senare åren pågått mot superiet, kom tal.

osökt in på frågan om pietismen och dess

förhållande till nykterhetssträfvandet. Tal. ville icke neka,

att de pietistiska nykterhetsföredragen verkat

åtskilligt godt, men kunde för sin del icke ställa sig på

deras ståndpunkt, som vilja finna en nödvändig

förbindelse mellan kristendomen och nykterheten. — —

Sann upplysning, allmän odling vore de medel,

genom hvilka nykterheten bäst skulle främjas; en

harmonisk kultur vore ett oundgängligt vilkor för ett

folks höjande i sedligt afseende.--

Erinrande om sina förut uttalade åsigter om

medlen för nykterhetens befrämjande, uppläste tal.

derefter följande af honom uppsatta förslag:

Utgående från den obestridliga satsen att

individernas såväl som samhällets lif skall ordnas i

enlighet med funna lagar för lifsprocesserna, har jag

kommit till den öfvertygelsen, att menniskans

moraliska vandel, hennes sinne för ordning och flit, hennes

svagheter och laster ej kunna på annat sätt regleras

än genom en fullt harmonisk samhällsordning i

såväl industrielt som intellektuelt och moraliskt

afseende. En fullständig plan för nykterhetens

befrämjande skulle derför innefatta en allt omfattande

samhällslära, och för erhållandet deraf är det ock som

många de skarpsyntaste forskare nu arbeta.

Innan en sådan lära hunnit utarbetas och

antagas och än mera innan de materiella hindren

blifvit undanröjda, måste något göras. Nöden, de trånga

bostäderna m. m. mana att verka för materiel

förkofran och huslig trefnad, hvarförutom superiet ej

skall kunna utrotas. Men detta fordrar en lång

tidrymd. Hvad kunna vi göra under tiden, hvad kunna

vi verkställa nu strax?

Jo, befrämja upplysningen och bereda tillfälle

till förädlande förströelser åt de arbetande klasserna,

för att derigenom fylla deras lediga stunder med en

stärkande och upplifvande andlig sysselsättning, som

bäst af allt gifver helsa och moralisk kraft och

afvänjer från skadliga nöjen och njutningar. På

religiösa föredrag lida vi ingen brist, tvärtom. Men

äfven om vi erkänna den ädla afsigten dermed och

medgifva, att många svaga menniskor derigenom

räddats från superiet, kunna vi dock ej annat än

tillstå, att den upplysning, som deri meddelas, är ytterst

ensidig och ej förmår odla menniskan i sin helhet,

hvarför den ock ej kunnat tillvinna sig något

allmännare förtroende.

Då emellertid de religiösa föredragen alltid

komma att af deras ifrare befordras och dessutom de

offentliga kyrkorna med statsmedel ha att från

religiös synpunkt verka för nykterhet liksom för alla

andra dygder, torde någon särskild ny verksamhet i

detta hänseende mindre behöfvas, utan fastmera

upptagandet af ett nytt arbetsfält inom den allmänna

upplysningens och konstodlingens försummade, men

nödvändiga områden.

Jag tillåter mig derför föreslå, att en grundfond

bildades för uppförande af ett

Arbetareinstitut

för föreläsningar, diskussioner, musikaliska och

dramatiska föreställningar, bibliotek m. m.

Detta institut skulle rymma, en större salong med

läktare för inalles minst 2,000 personer, och dertill

en mindre teater skulle höra; vidare två salar (för

ungefär 500 personer) för föreläsningar samt

biblioteks- och läserum.

Lärare skulle anskaffas för att hvarje afton hålla

populära föredrag i naturkunnighet, historia,

statskunskap m m. faktiska vetanden. Undervisningen

skulle bestridas af 6 lärare, nemligen en för

matematik, en för astronomi, en för fysik och kemi, en

för biologi, en för kulturhistoria och en för

statskunskap. Konserter och dramatiska föreställningar,

synnerligast af historiska skådespel, skulle gifvas hvarje

söndag. Diskussioner skulle anordnas för öfning i

talkonsten och utbildandet af medborgerliga känslor

och vanor. Offentliga möten skulle hållas då

allmänna angelägenheter fordrade offentliga

öfverläggningar. Bibliotek jemte läsrum skulle finnas för

befrämjande af studier o. s. v. All undervisning skulle

vara kostnadsfri.

Detta förslag hälsades af de närvarande med

ihållande bravorop och handklappningar. Tal.

omnämnde nu huru man tänkt sig kunna åstadkomma

de medel — approximativt beräknade till en half

million — som kräfdes för förslagets genomförande.

Man hyste förhoppning om att det skulle lyckas

intressera de rikare samhällsklasserna för företaget, så

att man genom frivilliga gåfvor skulle kunna få ihop

100,000 kr.; staten skulle väl ock, inseende det

praktiskt nyttiga i företaget, icke neka detsamma ett

understöd af 200,000 kr., och från stadsfullmäktige

kunde man möjligen påräkna ett lika stort bidrag.

På af ordföranden framstäld fråga, om de

närvarande gillade det af d:r Nyström upplästa

förslaget, svarades från flera håll att det gillades till alla.

delar.

En längre diskussion började derefter, under

hvilken några talare, såsom hrr Linge och

Håkansson m. fl., med anslutning till hr Nyströms förslag

uttalade sig mot pietismens inblandning i

nykterhetssträfvandet. Några andra framstälde mindre

väsentliga anmärkningar mot hr Nyströms förslag, hvilka

af denne bemöttes. Några åter försvarade

absolutismen, andra pietismens verksamhet i nykterhetens

tjenst, och andra sökte gendrifva dessas påståenden.

Slutligen beslöts att tillsätta en komité som skulle

taga det förutnämda förslaget under behandling och

söka bringa det till verkställighet.»

Motstånd och strider saknades ej alltifrån företa

försöket att åvägabringa Arbetareinstitutet. Sålunda

skref en liberal politiker i Fäderneslandet för den 14

Februari 18S0:

»Hr Nyströms mera välmenta än praktiska

förslag till ett s. k. arbetareinstitut, såsom ett medel

mot dryckenskapen, tro vi knappast vara allvarsamt

menadt och anse derföre obehöflig att åt detsamma

egna någon granskning. Förädlande nöjen och

sysselsättningar erbjudas nu för arbetaren, särdeles i

hufvudstaden, i så många former och så billigt, att

någon särskild institution för det ändamålet

näppeligen synes nödvändig, äfven om den skulle kunna

åstadkommas på det af förslagsställaren angifna

sättet.»

Af de utvalda komiterade afgingo snart ungefär

halfva antalet, somliga af enskilda skäl, somliga

emedan de misströstade om sakens framgång. För att

för den stora allmänheten framställa ändamålet med

och studiekurserna i institutet anordnades d. 13 Juni

1880 å skogslätten vid Lill-Jans ett folkmöte, dervid

ett föredrag hölls af mig om: »Arbetareinstitut som

medel för upplysning och sedlighet» och

anteckningslistor för åhörande af institutets föreläsningar

utdelades.

Ur Dag. Nyh. referat d. 14 Juni meddelas här

följande om detta

"Folkmöte.

Arbetareinstitutets komité hade till i går e. m.

utlyst ett allmänt möte å skogsslätten utanför

Lill-Jans. Antagligen mera än 2,000 personer hade i

följd häraf den vackra söndagseftermiddagen samlat

sig i närheten af Drottning Kristinas väg.

Omkring kl. 6 bestegs talarestolen af med. d:r

Anton Nyström, som i ett föredrag, hvilket varade

mera än en timme, talade om arbetareinstitut såsom

medel för upplysning och sedlighet samt redogjorde

för det i höst börjande arbetareinstitutets ställning

för närvarande, dess organisation och närmaste

verksamhet.

Tal. framhöll att börja med nödvändigheten af

att förbättra arbetsklassens intellektuella och

moraliska vilkor. Arbetarne borde göras till upplysta

medborgare, som förstode att utse lämpliga

folkrepresentanter och yttra sina åsigter om samhällets

angelägenheter. Men arbetsklassen vore ej f. n. hvad den

borde vara. Att dröja längre med ett slutligt

afgörande af denna klass" högre vilkor och af dess inre

ställning till samhället ginge ej an.

Stora förändringar hade visserligen försiggått

inom arbetsklassens eget sköte. De mera upplysta

bland kroppsarbetarne utgjorde dock ett fåtal i

förhållande till dem, som qvarstode på en jemförelsevis

outvecklad ståndpunkt.

Dryckenskapslastens stora spridning vore härpå

ett sorgligt bevis. Åtskilliga siffror anfördes för att

visa, huru illa det stod till i detta hänseende i vårt

land i jemförelse med Frankrike. Många vore

medlen mot dryckenskapen. Pietisternas och

absolutisternas nykterhetssträfvan hade medfört nytta för

mången, men deras principer voro ensidiga och

opraktiska, och resultaten af deras verksamhet hade

varit obetydliga. Må — sade talaren — pietisterna

verka för sig, de frisinnade för sig. Lika litet som

strid borde ega rum dem emellan, lika litet torde

närmande mellan dessa båda grupper vara möjligt.

Absolutismen innebure ett förnekande af menniskans

moraliska kraft, ett sorgligt tvifvel pà det godas

seger. Alla arter af tvång vore gagnlösa för den

sanna nykterheten och sedligheten. Moral och

bildning, hjertats och förståndets odling vore de enda

sanna medlen dertill, ty inifrån skulle bättringen

liksom också kraften komma. Man borde derför flitigt

egna sig åt allvarliga ämnen, söka odla hjerta,

hufvud och karaktär genom umgänge med rättsinnade,

likar, genom gemensamma öfverläggningar och genom

studiet af vetenskapens sanningar.

Man borde emellertid ej endast tänka på så

sorgliga ting som dryckenskapen, utan äfven egna sin

uppmärksamhet åt beskaffenheten af arbetsklassens

nöjen och tidsfördrif. Tal. underkastade derpå

förenings- och ordensväsendet en närmare granskning.

Det hade utan tvifvel verkat synnerligen godt i

ekonomiskt hänseende, derigenom att i ordname och

sällskapen de mindre bemedlade understödt

hvarandra genom sjukhjelp o. d. Det kunde emellertid ej

nekas att åtskilliga onyttigheter spelat en mycket

stor roll uti föreningarne och att många sällskap

snarare urartat än utvecklats till fromma för

medlemmarnes förädling. Medlemmarnes lediga stunder

förslösades ofta på onyttiga samqväm, der sqvaller,

»receptioner» och glitter utgjorde hufvudmålet.

Tal. lemnade derpå en framställning af den plan

han utarbetat för inrättandet i Stockholm af ett

arbetareinstitut. (Vi hänvisa till vår redogörelse härför

i denna tidning för d. 9 sistl. Februari.)

Arbetareinstitutets förvaltning borde lemnas åt

en styrelse, bestående af 10 à 12 personer. Af denna

styrelses medlemmar borde minst halfva antalet

utgöras af arbetare eller deras vederlikar, och af dess

öfriga medlemmar borde åtminstone tvenne vara

institutets lärare. Inom styrelsen skulle utses en

föreståndare, en bibliotekarie, en kassaförvaltare och en

sekreterare; tvenne revisorer skulle väljas bland

allmänheten. Styrelsen borde ega komplettera sig sjelf

vid afgång af medlem. Redogörelse för institutets

ekonomiska ställning skulle årligen offentliggöras.

Komitén hade utsändt ett cirkulär till de

förmögnare i samhället för erhållande af en garantifond,

hvilken vore behöflig för förhyrande af en lämplig

föreläsningssal, för anskaffande af

undervisningsmateriel m. m. Fonden beräknades till lägst 5,000 kr.

Inom 14 dagar efter detta vädjande till de bättre

lottade samhällsmedlemmarne hade ett 60-tal

personer — deribland ledamöter af regeringen och

riksdagen, arbetsgifvare, mecenater m. fl. — skänkt

3,200 kr. för institutet, och man hade de största

förhoppningar om, att den fortsatta insamlingen skulle

utvisa den stora allmänhetens intresse för institutet,

så att dess verksamhet under ett par år skulle vara

betryggad.

Om institutet under denna tid haft en god

verkan och arbetsklassen visat sig uppfatta värdet deraf,

då skulle för visso deltagandet derför blifva

vidsträckt. En större grundfond skulle då lätteligen

kunna samlas, och stat och kommun skulle ej kunna

neka bidrag.

Om institutet nu finge i medeltal minst 200

åhörare, skulle dessa blott behöfva betala 5 kr. för hvarje

årskurs. Af vigt vore att årsbiljetter uttoges,

emedan arbetarne derigenom lärde sig ihärdigt fullfölja

ett börjadt arbete. Nyktre och upplyste arbetare

borde icke allenast för sin egen, utan ock för

mindre stadige och oupplyste kamraters skull ålägga sig

att flitigt besöka institutet.

Mången hade i fråga om studiernas

moraliserande förmåga invändt, att sedeslöshet ofta iakttages

hos de högre klasserna trots deras kunskaper. Detta

sorgliga förhållande berodde hufvudsakligen på tvenne

anledningar: frånvaro af hjertats odling, som var

oundgänglig för all sann bildning, samt sysslolöshet,

som var alla synders moder.

De högre klasserna arbetade i allmänhet för

litet; de lägre klasserna studerade i allmänhet för

litet. Derför funnes ock så många brister i hela

samhället. Alla våra missförhållanden borde vi

emellertid så mycket som möjligt böta genom den

förebyggande metoden. Nödvändigt vore, att alla, som

afsåge folkets och fosterlandets sanna väl, hade

fredliga afsigter, noga granskade hvad tiden behöfde samt

vore öfvertygade om att det intellektuella och

moraliska höjandet af arbetsklassen borde vara

grundvalen för alla sociala, politiska och materiella

förbättringar af dess vilkor. Ett arbetareinstitut voro

nödvändigt för att försona hvad man förr, i

okunnighetens dagar, brutit mot arbetsklassen, då den

undanhållits den undervisning, den behöft. Tillfälle

funnes nu emellertid för arbetarne att visa hvilka

intressen, som verkligen besjälade dem.

Sålunda — slutade tal. sitt varmhjertade

föredrag — svenske arbetare, stån upp! Svärjen

bildningens fana och uppsöken vetenskapens helgedomar!

Samlen eder gemensamt för fattande af eniga,

allvarliga beslut att utbilda edra själsförmögenheter och

bli insigtsfulle medborgare! Visen dem, som tvifla på

eder, att de misstaga sig! Visen det samhälle I

tillhören, att I med moraliska medel viljen verka för

en fredlig, industriell och vetenskaplig kultur, att I

önsken den fria öfvertygelsen» väg i alla

samhällsreformer!

Sådant var i korthet innehållet af det

intressanta föredraget, som under djup tystnad och med

synbart intresse åhördes af den stora åhörareskaran.

En kortare diskussion uppstod derpå om sättet

för arbetarne att anskaffa årsafgiften, 5 kr. för hvarje

kurs. Allmänna meningen tycktes vara att det vore

bäst, ifall arbetaren sjelf kunde sammanspara detta

belopp, men att, om så ej kunde ske, principalen

borde förskottera detsamma.»

Ur årsberättelsen öfver Arbetareinstitutets

verksamhet under det första studieåret 1880—1881 må

följande här anföras:

Sedan de förmögnare i samhället genom

välvilliga bidrag under sommarens lopp skaffat institutet

en garantifond af 3,6l5 kr., konstituerade sig

komiterade till en styrelse för skötandet af institutets

angelägenheter.

Arbetareinstitutets föreläsningar inleddes med en

festmatiné i Berns salong Söndagen d. 3 Okt. 1880,

dervid föreståndaren höll ett föredrag om

"Arbetsklassens upplysning" och redogjorde för planen för

arbetareinstitutets verksamhet. Denna har

hufvudsakligen gått ut på att åt alla såväl qvinnor som

män, hvilka under uppväxtåren icke fått egna sig åt

högre studier, meddela en vetenskaplig bildning

medelst populära föreläsningar.

Föreläsningarna ha pågått hvarje dag fr. o. m.

d. 4 Okt. 1880 t. o. m. d. 30 Maj 1881 med

undantag af helgdagar samt kortare uppehåll för jul-,

nyårs- och påskhelgerna eller ander 32 fullständiga

veckor, hvadan inalles 224 föreläsningar blifvit hållna

Ämnena ha varit:

Måndag: Matematik: räknelära, algebra,

geometri, mätningskonst;

Tisdag: Astronomi och Geografi: fysisk, politisk,

etnografisk, kommerciel och industriel;

Onsdag: Fysik och Kemi, med påpekande af

praktiska tillämpningar;

Torsdag: Anatomi och Fysiologi, hvaruti

Hälsolära inbegripes;

Fredag: Kulturhistoria, framställande

mensklighetens allmänna utveckling;

Lördag: Statskunskap och Ekonomi, teoretiskt

afhandlade ur såväl allmän som nationel synpunkt;

Söndag: Svenska språket.

Fullständiga kurser ha blifvit genomgångna i

matematik, astronomi, fysik och kemi, anatomi och

fysiologi, statskunskap och ekonomi samt svenska

språket. Geografi, som i institutet omfattar

folkbeskrifning, industriel och kommerciel statistik m. m., samt

kulturhistoria, som meddelar alla större folkslags

förnämsta odlingsresultat och framställer mensklighetens

allmänna utveckling, hennes olika statsskick,

religionssystem, seder och brak, hafva ej såsom kurser

afslutats med detta första läsår, då de fordra minst tvenne

årskurser, om ej innehållet skulle blifva alltför

knapphändigt.

Föreläsningarna ha hållits alla hvardagsaftnar

från kl. 8 1/4 till kl. 1/2 eller 3/4 10, ibland till kl. 10

och om söndagarne kl. 9—10 f. m.

För hvarje föreläsningskurs har en systematisk

plan varit utarbetad, dervid särskild hänsyn blifvit

tagen till ahörarnes ståndpunkt. Fastän populära ha

dock föreläsningarna varit alltigenom vetenskapliga

och afsett att meddela det hufvudsakligaste af vår

tids bildning.

Institutet har varit besökt af i medeltal 670

åhörare i veckan; 380 hela årskort ha blifvit lösta; 200

biljetter gällande för gången ha blifvit sålda i veckan

och ett 30-tal årskort bortskänkta till mindre

bemedlade.»

Vid slutet af arbetareinstitutets första studieår

emottog jag en skrifvelse från en arbetare, derur

följande punkter här må meddelas:

»På framstäld begäran af många arbetare, får jag härmed

till Eder frambära vår hjertliga och varma tacksamhet för den

undervisning vi under vintern åtnjutit vid arbetareinstitutet.

Vi få på samma gång uttala vår innerliga önskan, att äfven till

nästa år den lyckan måtte blifva oss beskärd, att vi såsom

lärjungar måtte få fortsätta den gagnande undervisning vi så

framgångsrikt börjat. — — — — — —

Äfven de bildade klasserna borde härtill medverka, ty vi

kunna försäkra att vi betrakta dem med långt mera försonliga

känslor nu än före åhörandet af institutets föreläsningar.--

Att institutet varit ett medel till nykterhet och sedlighet

kunna vi äfven gifva ett talande bevis på: många af oss hafva

nemligen dels alldeles bortlagt, dels betydligt inskränkt bruket

af spirituösa drycker; till följd deraf råder nu inom månget hem

lycka och trefnad der det förut rådde split och oenighet. Det

skall alltid blifva vårt bemödande att genom en i allo hedrande

vandel söka ådagalägga, att institutet är förtjent af uppmuntran

från allmänhetens sida.»

Dag. Nyh. innehöll efter l.sta läsårets slut

följande:

»Man har anhållit om plats för nedanstående skrifvelse,

undertecknad af ett stort antal arbetare, hvilka varit åhörare vid

arbetareinstitutet:

Till herr med. doktor A. Nyström.

Undertecknade, som begagnat sig af föreläsningarna vid det

af eder grundlagda arbetareinstitutet, uttala härmed vårt hjertas

tack för den undervisning vi der erhållit. Vi hafva så mycket

mera skäl till att vända oss särskildt, till eder, då ni varit den,

som haft all möda ospard för att bringa denna anstalt till stånd

och derjemte nedlagt ej ringa arbete vid undervisningen

derstädes. Vi stå nu vid slutet af dess första läseår och kunna nu

mera än vid årets början inse hvilket fördelaktigt inflytande

denna läroanstalt skulle utöfva på arbetarnes upplysning och

förädling, om den finge fortfara äfven under kommande år.

Detta åter beror på det erkännande och det bistånd, den

kommer att röna. Hvar och en, som vill glädja sig åt att se

kunskaper spridas äfven bland de lägre samhällsklasserna och

bildningen utbredas bland kroppsarbetarne, hvilka till följd af en

bristfällig skolunderbyggnad och ett ihärdigt arbete försummat

själens odling — hvar och en, säga vi, som behjertar detta, kan

ej på bättre sätt bidraga härtill än genom att medverka till

arbetareinstitutets bestånd. Vi skulle derför icke blott med den

största glädje och tillfredsställelse, utan ock med den största

tacksamhet omfatta de personer, som ega penningemedel och

utan allt för stor uppoffring kunde göra ett utsäde, som skulle

bära en mångfaldig frukt. Med största högaktning ha vi äran

teckna. Stockholm d. 30 Maj 1881.»

Arbetareinstitutets andra studieår möjliggjordes

dels genom insamling af gåfvomedel af enskilde rike,

belöpande sig till 2,000 kr., dels genom ett anslag af

5,000 kr. för ett år af Kongl. Maj:t, beviljadt med

anledning af en af institutets styrelse gjord

framställning, och med vilkor att en medlem af

Vetenskapsakademien såsom institutets inspektor å statens

vägnar utöfvade kontroll öfver institutets verksamhet.

Det andra studieåret, började d. 3 Okt. 1881 och

fortfor till d. 30 Maj 1882. Stockholms arbetare

underrättades härom samt om institutets ändamål och

program genom följande

"Sändebref om Arbetareinstitutet.

Till Stockholms arbetare!

Ett nytt studieår börjar i Arbetareinstitutet (N:o 14

Ålandsgatan) d. 3:dje Oktober, och komma föreläsningarna der att fortgå

under 8 månader eller till slutet af Maj hvarje hvardagsafton

samt Söndagsmorgnar.

Dessa föreläsningar får undertecknad härmed anmäla för

alla och enhvar, men synnerligast arbetsklassen, för hvilken

institutet blifvit inrättadt och för hvars bildningsståndpunkt

undervisningen blifvit afpassad.

Föreläsningarna fordra inga förstudier, liksom ej heller

arbetsdrägten behöfver utbytas mot bättre kläder för att man skall

vara välkommen i institutet; enhvar kan i yttre som inre

afseende komma som han går och står.

Afgiften är för hvarje föreläsning blott 10 öre; seriekort

erhållas till 3 kronor för hvarje kurs. Denna prisbillighet har

liksom i öfrigt institutets fortsatta verksamhet möjliggjorts dels

genom välvilliga gåfvor af enskilde rike, dels och förnämligast

genom ett anslag af allmänna medel af regeringen, som,

vederbörligen uppskattande de upplystare arbetarnes allvarliga

sträfvan att förskaffa sig tidsenlig bildning, beviljat anslaget utan

någon sorts förändring i institutets verksamhet, som fortgår efter

oförändrad plan och i samma anda som hittils.

Arbetareinstitutet står utanför alla politiska agitationer.

Vänten Eder derför aldrig, att politiska möten eller petitioner

skola utgå derifrån. Institutet är en vetenskaplig skola rätt och

slätt. Upplysning är dess mål, men en upplysning, som stärker

och "uppfriskar vår tids sinnen och som kan bereda en sann

vederqvickelse åt den af kroppsligt arbete ansträngde och afleda

från det yttre lifvets mångfaldiga frestelser.

Arbetare, betänken att bränvinet i hufvudstaden under

senare » åren inbragt stadens kassa nära 1 million kr. årligen.

Detta är väsentligen arbetarnes besparingar! Viljen I verkligen

på detta sätt bidraga till samhällets bästa? Använden då hellre

besparingarna på ädla nöjen och andlig odling. Stålsätten Eder

mot alla lägre lockelser, som med sjelfvisk spetsfundighet vilja

draga Eder i förderfvet! Gån upp i mensklighetens högre

syften och fatten Eder pligt att odla Edert förstånd såväl som

Edra hjertan och Eder handlingskraft. Misstron hvarje sträfvan

i samhället, som ej är grundad på allvar, sanning och ädelmod!

Bildning är makt, ja, den förnämsta makten i våra

samhälliga förhållanden. Utan bildning kunna vi ej vara vårt land till

någon verklig nytta, kunna vi ej fatta våra verkliga behof.

Egnen I Eder åt gemensamma angelägenheter, så veten,

att I intet skolen kunna uträtta, om I ej med ett upplyst

förstånd kunnen studera och diskutera desamma. Egnen I Eder

åt föreningsväsendet, så veten att detta blott då skall befordra

Edert sanna väl, när det ledes i en sant medborgerlig, af

bildning adlad anda. För det ena som det andra af dessa Edra

samhälliga mål skolen I ej vänta Eder att i Arbetareinstitutet

finna annat stöd än det som vetenskapen gifver åt alla

samhällsmedlemmar, de må tillhöra hvilken klass som helst.

Ingen klass skall sakna bildning i våra dagar. Följderna

af den vetenskapliga odlingens spridning i största möjliga grad

kunna ej bli annat än lyckliga, ty vetenskapen, rätt fattad och

tillegnad, är liktydig med sanning och rätt, den är ljus, glädje,

trygghet och lugn, den utgör en af grundvalarne för våra

samhällens bestånd och utveckling.

Fel och laster, förseelser och brott skola i betydlig grad

minskas då upplysning och sedlighet allt mera stiga och

spridas; fängelserna skola derigenom i allt mindre mån befolkas.

De arbetare, som sakna hem, kunna i Institutet få en

ersättning derför, och de som ega sådana skola här få en källa

till förädling af sitt familjelif.

Menniskan måste odla sig hela lifvet igenom, om hon ej

skall urarta och glömma hvad hon lärt. Om ock folkskolan vore

aldrig så väl ordnad, är den ej tillräcklig för vår tids behof.

Äfven för vuxna medlemmar af den stora arbetsklassen måste

undervisningsanstalter finnas, och i dessa måste en högre och

mångsidigare lärdom meddelas än hvad det är folkskolans

uppgift att sprida.

Arbetareinstitutets samhälliga mission kan blifva oerhörd;

då den bildning, det söker sprida, hunnit tränga in bland

massan af folket, skall det otvifvelaktigt komma att på det

kraftigaste vis bidraga till samhällslifvets sunda utveckling och

befordra ordning och moralitet. En utvald kår af upplysta

arbetare skall derigenom snart danas, och den skall veta att verka

ledande och moraliserande på lägre stående element i den stora

massan.

Fasta öfvertygelsen och vetenskapliga insigter skola komma

massan till del, hvarigenom den blir i tillfälle att sjelf bedöma

de vigtigaste förhållanden i det menskliga lifvet och att skydda

sig för falska ledare och demagoger. Endast arbetsklassens

upplysning kan bevara vår tids samhällen från anarki. Endast

moraliska medel kunna befordra ordningen såväl som

framåtskridandet, hvilka båda ständigt måste i lika mån afses.

Arbetare, viljen I på dessa grunder verka i

samhällighetens tjenst? Viljen I i kärlek till sanning och rätt befordra

Eder egen utveckling på samma gång som fosterlandets väl?

Kommen då till Edert institut och gören Eder till vänner af

den vetenskapliga odlingen!

O, att den dag randades, då öfver allt öppnades skolor,

institut, bibliotek för arbetare, dit de kunde för en ringa

penning draga sig undan efter dagens arbete och der utbilda sig

för att förstå det stora värde lifvet eger, »förstå att minnets

skatter öka utaf en visligt använd tid», för att förstå att leda

sin egen och sina barns uppfostran till egen och andras fördel!

Institutets åhörare tillrådas vänligen att om möjligt utvälja

2 ämnen för hvarje år och att deri genomgå fullständiga kurser

samt vidare att söka genom egna studier samtidigt fullända sitt

vetande i dessa ämnen.

Endast genom grundlighet och ihärdighet vinnas de åsyftade

insigterna. Lätt förvärfvas icke verkliga kunskaper, om de ock

meddelas på ett lättfattligt sätt; träget arbete och allvarliga

föresatser fordras alltid för alla studerande.

Då alla institutets undervisningsämnen äro af största

betydelse för en tidsenlig bildning, kan ej nog betonas, huru

vigtigt det är att, efter hvartannat, genomgå dem alla, hvarför

åhörarne i valet af kurser ej för mycket böra låta sig bestämmas

af särskild lust för det eller det ämnet, utan böra taga dem i en

viss ordning samt, om somliga föreläsningar skulle locka flera

åhörare än lokalen rymmer, då välja en annan till äfventyrs

mindre besökt kurs och vänta med den förra till ett annat år.

Ty att institutet skall komma att allt framgent fortfara,

derom kunna vi hysa de allvarligaste förhoppningar. Då

penningebeviljande myndigheter och enskilde visat sig vilja

understödja institutets verksamhet, beror det numera förnämligast

på arbetsklassens eget intresse derför, om det skall blifva

beständigt.

I fosterlandets, sedlighetens och upplysningens namn!

Helsning och tillgifvenhet

ANTON NYSTRÖM.

Stockholm d. 17 Sept. 1881.»

Vid stadsfullmäktiges sammanträde d. 14 Okt.

1881 väckte herr Hedin ett så lydande förslag:

»Hos herrar stadsfullmäktige vågar jag härmedelst göra

framställning om beviljande af ett understöd åt arbetareinstitutet

i Stockholm.

Herrar stadsfullmäktige hafva sig allmänneligen bekant,

att denna inrättning, hvilkens åvägabringande förnämligast är

att tillskrifva d:r A. Nyströms nit och ihärdighet, tillryggalagt,

sitt första och nyss börjat sitt andra arbetsår. Jag torde helt

visst äfven kunna antaga, att kommunalrepresentationens

medlemmar varit i tillfälle att höra fördelaktiga omdömen om

institutets verksamhet och frukterna deraf. Naturligtvis kunna ej

dessa frukter redan nu efter institutets första arbetsår skönjas

i en allmän höjning af nivån för arbetareklassens bokliga

bildning. En sådan verkan kan blott vara länge fortsatta

sträfvandens resultat. Men om institutet redan från sin begynnelse

visat sig kunna väcka håg och intresse för kunskaper och vetande,

och om det erbjudit en förädlande förströelse, som med framgång

täflat med de dåliga nöjenas lockelser, så har det ock redan nu

ej arbetat fåfängt.

Hittills har det upprätthållits uteslutande genom enskilda

bidrag. Att sådana år efter år skulle inflyta så rikligt, att

institutets bestånd derigenom betryggades, kan emellertid

ingalunda förutsättas. Äfven villige gifvare skola efter hand tröttna:

institutets styresmän skola få egna en på längd outhärdlig möda

åt sammanskrapandet på sådan väg af de allra oundgängligaste

medlen; hela organisationen varder för öfrigt härigenom så

osäker, att snart sagdt i hvarje ögonblick hufvudfrågan måste blifva,

icke nödiga förbättrings- och utvidgningsåtgärder, utan institutets

vara eller icke vara.

Mig synes, att det syfte, som gifvit upphof åt

arbetareinstitutet, kan i vissa väsentliga hänseenden jämföras med

folkhögskoleidén. Staten kan visserligen stadga obligatorisk

folkundervisning, men jag betviflar högeligen, att någon ännu skulle

tilltro sig att tillstyrka ett lagbud, hvarigenom man ginge att

framtvinga regelbundet skolbesök ända intill konfirmationsåldern.

Flerfaldiga förhållanden nödga lagstiftaren att nöja sig med ett

ringare resultat af folkskoleundervisningen, än denna under

förutsättning af mera regelbunden och något längre skolgång i

sjelfva verket skulle kunna lemna. Dessa förhållanden hafva

framkallat den tanke, som våra folkhögskolor söka att förverkliga,

nämligen att förfullständiga den knapphändiga

undervisningskurs, som folkskolan i allmänhet måste inskränka sig till genom

en undervisning, som dels i allmänna, skolmässiga former, dels

i föreläsningarnas form vänder sig till något äldre lärjungar,

hvilkas omdöme under och genom praktisk yrkesverksamhet

redan mera mognat. Denna tanke, som stått sitt prof vid våra för

landsbygden afsedda folkhögskolor, synes mig väl värd att

tillämpas äfven i städerna med de modifikationer, som

industriarbetarnes och stadslifvets särskilda förhållanden påkalla. Och

den synes mig vara den redan af erfarenheten sanktionerade

grundtanke, som gifvit upphof åt arbetareinstitutet i Stockholm.

Jag torde icke mycket misstaga mig, om jag vågar

förutsätta att en liknande uppfattning varit bestämmande för Kongl.

Maj:t, då Kongl. Maj:t för kort tid sedan åt arbetareinstitutet

beviljade ett understöd af fem tusen (5,000) kronor, och om jag

ej misstager mig härutinnan, så är det blott en fortsatt

tillämpning af de hittils allmänt gällande vilkoren för

folkhögskolornas ekonomi, som jag i fråga sätter, när jag anhåller, att herrar

stadsfullmäktige täcktes bevilja ett understöd åt

arbetareinstitutet. Ty folkhögskolorna upprätthållas dels genom statsbidrag,

för år 18S0 uppgående till femtio tusen sex hundra (50.600) kr.

för sammanlagdt 25 skolor, dels genom bidrag af landstingen,

dels genom enskild subskription, dels genom lärjungeafgifter.

Slutligen, och då man vid nya företag vid första

tillämpningen af nya idéer gerna spörjer efter personliga garantier,

anser jag mig böra nämna, att:

professor Hugo Gyldén är arbetareinstitutets inspektor,

samt att dess styrelse består af d:r A. Nyström (föreståndare),

professor G. R. Dahlander, boktryckaren I. Hæggström,

ingeniören E. Faustman, målaremästaren J. Håkansson,

skomakaremästaren C. Westerlund samt jernarbetaren O. Larsson.

I öfrigt tillåter jag mig att dels bifoga "Årsberättelse

öfver institutets verksamhet 1880—1881", dels upplysa, att en för

nu löpande arbetsår uppgjord stat visserligen slutar med en

summa af blott 10,000 kr., men att detta förklaras deraf att

institutets n. v. lokal i följd af en ren tillfällighet erhållits för

en särdeles billig hyra, äfvensom att nämnda utgiftsförslag

tydligen uppgjorts utan hänsyn till nödig utvidguing af

undervisningen eller inköp för ett väl behöfligt bibliotek och utan

beräkning af något belopp för oförutsedda utgifter.

Derest herrar statsfullmäktige skulle täckas bevilja det

understöd, jag går att föreslå, torde såsom vilkor derför böra

stadgas dels skyldighet för institutets styrelse att till

stadsfullmäktige afgifva årsberättelse, dels måhända rätt för

stadsfullmäktige att genom en revisor deltaga i granskningen af

institutets räkenskaper, styrelse och förvaltning.

Jag föreslår sålunda att stadsfullmäktige ville åt

arbetareinstitutet bevilja ett anslag å fem tusen kr. för dess nu löpande

arbetsår, att utgå inom maj månad år 1882.»

I samma ämne hade arbetareinstitutets styrelse

gjort en af samtliga dess ofvan nämnda ledamöter

undertecknad framställning af detta innehåll:

»Undertecknade tillåta sig härmed att vördsammast anhålla,

det herrar stadsfullmäktige täcktes bevilja ett årsanslag af 5,000

kr. till Stockholms arbetareinstitut.

Institutets första arbetsår har, fastän dess verksamhet

möjliggjorts endast genom frivilliga bidrag, utvisat ett i många

afseenden glädjande resultat. Som emellertid dess framtida

bestånd ej kan byggas på dylika bidrag, våga vi hysa den

förhoppning, att herrar stadsfullmäktige ville, i likhet med hvad

regeringen redan gjort, bevilja ofvan nämnda anslag.

Arbetareinstitutet skall i enlighet med sitt program stå

utanför alla politiska agitationer och ha till sin hufvuduppgift

att åt arbetsklassen meddela allmän bildning på en

vetenskaplig grundval. Institutet afser att utbilda sjelfständiga och

grundade åsigter samt vördnad för lifvets allvar, derigenom

motverkande dryckenskap, dåligt tidsfördrif, demagogiska

upphetsningar m. m. Det bör i sedligt afseende verka välgörande genom

att bilda en ersättning för familjelifvet, som så många arbetare

sakna, och derigenom, att de, som tillegna sig institutets

undervisning, i sin ordning utan tvifvel verka upplysande och

förädlande inom den krets, der de ha sin dagliga verksamhet.

Förutom detta omedelbara inflytande kan arbetareinstitutet

blifva af stor betydelse för hela samhället. Hufvudstaden är

medelpunkten för landets allmänna bildning, derifrån meningar

och seder spridas till alla landsändar. Är andan inom

hufvudstaden god och finnes der en upplyst och sedlig

arbetarebefolkning, skall tvifvelsutan förr eller senare denna anda meddela sig

till hela landet och institutet då kunna sägas hafva i sin mon

bidragit att förverkliga det mål, som ligger i dess devis:

fosterlandets väl.

Föreläsningarna i arbetareinstitutet hållas på tider, då de

fleste arbetare äro frie, eller alla hvardagsaftnar kl. 8—1/2 10

och söndagsmorgnar kl. 8-11 under 8 månader (Oktober-Maj)

i N:r 14 Ålandsgatan, och tillåta vi oss påpeka det tillfälle,

som då erbjudes att taga personlig kännedom om institutets

verksamhet.

Arbetareinstitutet förvaltas af en styrelse, bestående af

representanter för vetenskapsidkarnes, industriidkarnes och

arbetarnes klasser: dess Inspektor är professor H. Gyldén, dess

föreståndare med. d:r A. Nyström ocb kassaförvaltare

bokförläggaren I. Hæggström.

Slutligen bör upplysas, att, enligt hvad den vid

årsberättelsen öfver institutets verksamhet under första studieåret 1880

—1881 fogade revisionsberättelsen gifver vid handen,

räkenskaperna för denna tid visa följande resultat:

Inkomster:

Gåfvomedel enligt listor ...........................kr. 3,625: —

Inträdesbiljetter vid två möten och en matiné........ » 345: 75

Inträdesbiljetter till föreläsningarna .............. » 3.4911: 60

Summa kr. 7.470: 35

Utgifter:

Undervisningsmaterielen ............................. kr. 1.333: 13

Diverse utgifter för inventarier, hyra för

föreläsningssalen, trycksaker, skyltar och ljus m. m. » 2,152: 78

Arvoden till föreläsare ............................... » 3,566: —

Förvaltnings- och expeditionskostnader, aflöning

till vaktmästare m. m. ................................ » 419: 44

Summa kr. 7.4711: 35

Drätselnämnden, hvars yttrande infordrats öfver

herr Hedins förslag, hade genom sin första afdelning

anfört följande:

»Med anledning af denna till drätselnämnden hänvisade

motion får nämnden genom sin första afdelning anföra, att

afdelningen lika med motionären funnit i fråga varande företag

förtjent af understöd från kommunens sida. Emot storleken af

det begärda understödsbeloppet, som satts lika med det af

Kongl. Maj:t åt institutet beviljade anslag, har icke varit något

att erinra. Afdelningen har äfven funnit lämpligt, att

stadsfullmäktige genom en revisor deltaga i granskningen af

institutets förvaltning. Då emellertid framgången af i fråga varande

företag helt och hålles beror af det sätt, hvarpå det samma ledes,

tror afdelningen det vara väl betänkt, om stadsfullmäktige

genom en af den tillsatt styrelseledamot deltoge i institutets

styrelse, hvilken ledamot borde till stadsfullmäktige afgifva

särskild berättelse angående institutets verksamhet. Afdelningen

tillstyrker derför, att till arbetareinstitutet måtte för nästa år

beviljas ett belopp af 5,000 kr., att på förenämnda vilkor utgå

af samma anslag till extra utgifter.

Det mål som arbetareinstitutet satt sig före, att hos de

kroppsarbetande klasserna väcka och underhålla hågen för samt,

så långt omständigheterna medgifva, direkt meddela dem

insigter i sådana ämnen, som höra till den allmänna bildningen, är,

derom kan icke råda något tvifvel, ett samhällsnyttigt mål af

hög betydelse. Förslaget att understödja institutets sträfvande i

detta syfte bör derför med välvilja mottagas, äfven om

berättigade tvifvel kunna finnas, huruvida institutet skall förmå bereda

sig en någorlunda sjelfständig ekonomisk tillvaro, hvarförutan

institutet ej skall kunna varaktigt uppfylla de på detsamma

stälda förhoppningar. Skulle det visa sig, att det af institutet

föresatta mål ej kunde uppnås annorlunda än med tillitande af

statens och kommunens bistånd för all framtid och med sådana

belopp, att läroanstalten hufvudsakligen berodde på dessa

bidrag, hade detsamma blifvit en stats- eller kommunalinstitution,

men dermed hade ock inträdt nödvändigheten att gifva

anstalten en helt annan organisation än att ställa den under en

enskild styrelse. Af denna uppfattning följer, att utskottet icke

kan förorda institutets styrelses begäran om ett årligt anslag

utan anser kommunen böra genom ett tillfälligt understöd för

en gång sätta institutet i tillfälle att samla egna krafter för sitt

fortbestånd. För ett så beskaffadt understöd, gifvet för en gång

åt en institution, hvars styrelse lemnar full garanti för

medlens ordentliga förvaltning, torde det icke heller vara af nöden

att såsom vilkor föreskrifva årsberättelses afgifvande och

deltagande i granskningen genom en särskild revisor. Att åter,

såsom drätselnämnden föreslagit, staden skulle förbehålla sig att

utse en ledamot i institutets styrelse, möter derjämte den

betänklighet, att ett sådant val, utan att gifva säkerhet derför, att

kommunen vinner något verkligt inflytande på institutets

ledning, skall hafva till följd, att kommunen blir i allmänna

föreställningssättet ansvarig för denna ledning.

Beredningsutskottets utlåtande var af följande

lydelse:

Åberopande det nu anförda, föreslår utskottet herrar

stadsfullmäktige besluta:

att ett understöd för en gång af 5,000 kr. beviljas

arbetareinstitutet att under Maj månad nästa år utbetalas af

drätselnämndens första afdelning af anslaget till oförutsedda

utgifter.

Stockholm den 3 November 1881.

—

Kap. II.

Anfall och strid.

Sammanträdet hos stadsfullmäktige d. 17 Nov. 1881.

— Presidenten H. Forssells angrepp. — Mina svar

därå. — Tidningspressens diskussion öfver ämnet.

— Folkmötet i ridhuset vid Greftnregatan d. 27

Nov. — Omdömen af Arbetareinstitutets åhörare.

— Arbetareinstitutets kassakomité.

Frågan om anslag till Arbetareinstitutet förekom

hos stadsfullmäktige den 17 Nov., då hr Forssell höll

det anförande mot motionen, som förskaffat honom

en så tvetydig ära.

Nya Dagl. Alleh:s redogörelse för

stadsfullmäktiges behandling af motionen om anslag till institutet:

Med anledning af hr Hedins motion i ämnet hade, såsom

vi för några dagar sedan meddelade, beredningsutskottet lika

med drätselnämden hemstält, att ett anslag för en gång af 5,000

kr. måtte beviljas Arbetareinstitutet. Härom uppstod ett längre

meningsbyte, hvilket öppnades af

hr Forssell, som i ett långt, glänsande och af bifall flere

gånger helsadt anförande först i korthet redogjorde för den

positivistiska verldsåskådningen och vidare, sedan han omnämt.

att en positivistisk kyrka vore bildad i vårt land och att

Arbetareinstitutets föreståndare, med. d:r Anton Nyström, vore dess

öfversteprest, visade, huru hr N. i denna sin egenskap vore icke

allenast bunden vid utländska positivistiska samfund, utan äfven

förbunden att först och sist verka i den positivistiska missionens

intresse — allt skäl, menade tal., att icke bevilja något anslag

till en institution, som af nämde hr N. styrdes enväldigt. Vi

torde i morgon komma i tillfälle att in extenso meddela det

sakrika anförandet, hvilket belystes med en mängd utdrag ur

hr N:s skrifter och ur hans rapporter till den positivistiska

kyrkans öfverhufvud i Paris, och vi inskränka oss derför nu till

denna korta antydan om innehållet.

Hr Hedin hoppades, att stadsfullmäktige ej skulle finna det

underligt, att han ville yttra några ord i en fråga, som blifvit

af honom väckt och som vunnit både drätselnämdens och

beredningsutskottets understöd. Om så väl han som dessa

myndigheter hade misstagit sig, så finge de trösta sig med att det skett

i sällskap med K. Maj:t, som ju förut beviljat ett lika anslag

till Arbetareinstitutet som det nu ifrågasatta. Den föregående

talaren hade, efter det han slutat sin långa redogörelse för

positivismen och för hr N:s verksamhet i den sammas tjenst, sagt,

att han nu vore i tillfälle att draga en bestämd slutsats,

nämligen den, att en man med sådana tendenser som hr N. icke

skulle kunna ingifva det förtroende, som erfordrades för

beviljandet af ett anslag till det af honom upprättade och under hans

ledning stående institutet; tal. vore för sin del icke i samma

ställning, antagligen till följd deraf, att han aldrig uppöfvat sina

möjliga anlag för gymnastik. Talaren kritiserade derefter den

föregående talarens framställning af positivismen, och han sade

sig ej hafva funnit, att positivisterne uppställa någon

helgonserie. Den föregående talaren hade anmärkt, att positivisterne ej

tro på någon odödlighet, men detta utgjorde ju ej något skäl

att stämpla en positivist som en person, till hvilken man ej

skulle kunna hafva något förtroende. Han hade äfven talat om

att positivisterne saknade viljans frihet; men huru hölle detta

streck; äfven i vår kyrka förnekade man ju den samma.

Positivismen vore ej talarens tro, den vore hvarken hans början eller

yttersta mål; men han respekterade hvars och ens öfvertygelse

äfven i trossaker, och han ansåg det derför vara sin skyldighet

att försvara en för sin tro anfallen person, som ej vore i

tillfälle att försvara sig sjelf. De skäl den föregående talaren

anfört för afslag å det begärda anslaget voro ofullständiga; först

då han bevisat, att de positivistiska åsigter hr N. hyllar

inympas på Arbetareinstitutet, vore han berättigad att uttala sig så

som han gjort; till dess vore hans påståenden en skymf mot de

aktade män som stå i spetsen för institutet. Talaren anhöll, att

betänkandet måtte få hvila på bordet.

Hr Forssell anmärkte, att han ej anklagat någon.

Angående motionären och de myndigheter, som tillstyrkt bifall till

motionen, hade han sagt, att de förmodligen ej känt de fakta

han nu framlagt, och om hr N. hade han icke haft något annat

att anföra än en redogörelse för hr N:s religiösa och politiska

åsigter. Om talaren och flere med honom tyckte, att denna

redogörelse innehölle tillräckliga skäl för afslag å det begärda

anslaget, så utgjorde detta ej någon anklagelse. Talaren ville

för öfrigt framhålla, att han icke talat mot sjelfva saken; tvärtom

vore han varm vän af den samma. Men denna sak kunde

främjas på annat och bättre sätt. Talaren kunde ej se, att ett

uppskof gagnade till något. Han vidhöll derför sitt afslagsyrkande.

Hr Wallenberg: Då beredningsutskottet behandlade den

förevarande frågan, hade tal. ej varit närvarande: men om han då

varit tillstädes, så hade han med all sannolikhet deltagit i den

tillstyrkan, som utskottet nu gjort till stadsfullmäktige. Tal.

fann denna tillstyrkan helt naturlig, ty beredningsutskottets

ledamöter hade säkert ej tänkt sig något annat än främjandet af

arbetarnes bildning. Tal. vore alldeles öfvertygad om att de ej

känt de förhållanden, som den förste talaren nu framhållit. Hvad

anginge dessa förhållanden, så om äfven ett och annat af de

samma blefve vederlagdt, stode dock tillräckligt mycket qvar för

att omintetgöra det gjorda tillstyrkandet. För hvarje samfund,

som hade någon fot i främmande land, blefve tal. alltid

främmande, ty sådana samfund ledde alltid till tvedrägt. Tal.

instämde i afslagsyrkandet.

Hr Edelstam upplyste, att, drätselnämdens ledamöter hyst

några betänkligheter vid att tillstyrka det begärda anslaget utan

vidare, och nämden hade derför gjort sin tillstyrkan med det

förbehåll, att stadsfullmäktige finge tillsätta en person, som skulle

kontrollera institutets verksamhet. Talaren instämde i

afslagsyrkandet.

Hr Lindhagen såg intet skäl att bordlägga frågan, utan han

ville hafva den samma afgjord nu. Instämde med dem, som

yrkat afslag.

Efter öfverläggningens slut blef det ifrågasatta anslaget

utan votering afslaget.

Hr H. Forssells anförande med anledning af den

af hr Hedin väckta motionen var, enligt hans till

alla hufvudstadens dagliga tidningar meddelade

afskrift, följande:

Om den ärade motionären blott föreslagit oss att bevilja

5,000 kr. till anordnande af föreläsningar för den åhörarekrets,

som här synes vara i fråga — då hade nu skolat komma under

ompröfning allenast, huruvida det må anses tillbörligt, att

kommunen, utöfver sin lagliga skyldighet till barnaundervisningens

upprätthållande, åtager sig att bekosta undervisning äfven för

vuxna personer, redan sysselsatta i det dagliga lifvets

mångahanda bestyr. Jag vet väl, att betänkligheter kunna framställas

mot ett sådant förslag: men på förhand vill jag här förklara;

att jag skänker mitt fulla deltagande åt den idé, som besjälat

motionären, och att jag utan betänklighet vill gifva min röst

för att anslå 5,000 kr. till dess förverkligande på ett

ändamålsenligt sätt. Särskildt fäster jag uppmärksamheten derå, att

sedan Stockholms kommun beviljat ett rätt betydligt anslag åt en

vetenskaplig högskola, kan man svårligen bestrida

rättmätigheten af anspråken på bidrag för hvad man numera kallar en

folkhögskola.

Men motionären har, som vi se, icke inskränkt sig till en

sådan framställning. Såsom en praktisk man anknytande vid en

redan förefintlig verklighet, har han gått ett steg längre och

begärt, att 5.OOO kr. måtte öfverlemnas som understöd åt

Stockholms arbetareinstitut. Dermed har han väckt en fråga, som

kräfver ett särskildt svar, den nemligen, huruvida Stockholms

arbetareinstitut är det rätta organet för den uppfostrande

verksamhet Stockholms stadsfullmäktige sålunda skulle befrämja,

huruvida vi med trygghet och tillförsigt kunna åt detsamma

uppdraga förverkligandet af den vackra idé, åt hvilken vi önska all

framgång.

Arbetareinstitutets styrelse utgöres, under prof:r Gyldén

som inspektor, af hrr Nyström, Dahlander, Hæggström, Faustman,

Håkansson, Westerlund och Larsson — hvilka, enligt

motionärens mening, skola afgifva de personliga garantierna för idéns

rätta tillämpning. För min del vägar jag, med all respekt för

de öfriga herrar, som nu nämts, uttala den öfvertygelsen, att

liksom den ledande kraften, den bestämmande viljan i detta

institut icke är kollegial, utan individuell, så äro ock

garantierna för institutets verksamhet och för undervisningens

beskaffenhet att söka allenast hos en, och att Stockholms

stadsfullmäktige, om de bevilja understödet åt detta institut, böra göra

det med full visshet derom, att de understödja - d:r Anton

Nyström. Det är d:r Nyström som stiftat detta institut, som

skaffat dess existensmedel, uppgjort dess program, värfvat dess

lärarekrafter, allt med en energi, som ej känner hinder; det är

han, som ensam af styrelsens ledamöter deltager i

föreläsningsarbetet; det är han, som både kallas och är institutets

föreståndare, och det med en makt som temligen nära utesluter hvarje

annan. Han »ansvarar för undervisningen", han »sörjer för

anskaffande af lärarne», han »uppsätter program för

föreläsningarna». Jag tadlar alls icke detta förhållande: jag blott

framhåller det för att visa, att när vi tala om arbetareinstitutet,

begagna vi blott ett annat namn för d:r Anton Nyström. Att jag

nu kommer att tala rätt mycket om honom, det följer helt

naturligt deraf, att här föreligger fråga om att gifva ett slags

kommunalt uppdrag, hvilket alltid innebär och medför en

granskning af kompetensen. Lyckligtvis har jag fullt officiella

dokument och offentligen tillgängliga handlingar att tillgå som grund

för en dylik pröfning och skall uteslutande på sådana grunda

mitt omdöme.

D:r A. Nyström har genom sin verksamhet som folktalare

och ledare af åtskilliga rörelser inom vårt samhälle förskaffat

sig många vänner och icke så få vedersakare. Det är alls icke

min afsigt att uppgräfva dessa minnen, än mindre att vädja till

de antipatier, som kunna hos en eller annan förefinnas mot denna

för hvar man bekanta praktiska reformsträfvan. Jag har andra

och vida vigtigare upplysningar att lemna om d:r Nyströms

syften och lifsuppgift, upplysningar, hvilka jag antager icke hafva

varit tillgängliga hvarken för beredningsutskottet eller för den

ärade motionären - jag kan

om framställningen deraf skulle blifva något utförlig, hoppas

jag dock. att hrr stadsfullmäktige vid slutet skola medgifva, att

ämnets vigt och betydelse fordrat och försvarar en sådan

vidlyftighet.

För omkring 30—40 år sedan verkade i den stora

verldsstaden Paris en man, som hopsamlat en stor mängd af vetande

och såsom filosof kommit till den orubbliga vissheten, att en

öfversinlig och oändlig tillvaro icke finnes annorledes än i en

förvänd inbillning. — Deruti låg visserligen ingenting hvarken

märkvärdigt eller nytt: tusende både lärda och olärda hafva

tänkt som han, och det var icke heller något ovanligt, att

Auguste Comte sjelf trodde sig härmed hafva hittat på något

splitter nytt. Men det verkligen originella hos Comte var, att han

af hvad som för menniskoanden efter en dylik bankrutt återstod

ansåg sig kunna laga i hop en religion, ja, en verldsreligion, och

till dess spridande böra stifta en ny allmännelig kyrka. Till en

början var kyrkan liten, snarast att förlikna vid ett lärdt

kotteri; men den ringa begynnelsen strider visserligen icke mot

löftet om framtida storhet — och nu, 24 år efter mästarens död,

lär det nya samfundet vara på god väg att eröfra verlden.

Positivismen — så heter den nya religionen — synes redan tro sig

hafva vissa utsigter till herravälde, andligt som verldsligt, öfver

stiftarens fädernesland Frankrike; den säger sig ega stöd och

bistånd af »framstående» män i de flesta verldsdelar och räknar

bekännare i Indien och Rio Janeiro, Newyork och London, i

Belgien och Irland. Skandinavien lades till antalet af den nya

kyrkans provinser, då den 9 Dec. 1879 stiftades det positivistiska

kyrkosamfundet i Stockholm.

Uti den positivistiska kyrkan i Stockholm

(Wahrendorffsgatan n:r 10) hålles — enligt den 1881 tryckta, i bokhandeln

tillgängliga positivistiska kalender, jag här har i min hand —

sammanträde hvarje söndag dels för ett slags enskild

katekisation, då »hos föreståndaren lemnas undervisning om positivismens

allmänna principer», dels för predikan eller föredrag af

föreståndaren öfver samma ämne, dels för församlingsöfverläggningar.

Kultens förnämsta element synes dock vara firandet af fester,

hvaraf den yppersta är »mensklighetens» stora fest den 1 i

månaden »Moses», derefter — alldeles såsom vi fira juldag och

långfredag till åminnelse af Kristi födelse och död — å den 19

Moses och 24 Gutenberg, den nye religionsstiftaren Comtes

födelse-och dödsdag, vidare »de dödas fest» på den årliga fyllnadsdagen

och på »skottdagen» de »heliga qvinnornas fest», hvarjemte

derutöfver enligt Comtes föreskrifter böra firas ej mindre än 76

fester till åminnelse af allt möjligt, af fetischismen, teokratien

och tiggarmunkarne, af slaget vid Salamis och slaget vid

Lepanto, af »proletariatet» och af det »kontinenta» äktenskapet.

Ritualen och ceremonierna vid dessa fester äro icke bekantgjorda;

men, så vida den nya kyrkan stält sig stiftarens afsigter till

efterrättelse, böra de framför allt afse att tala till känslan:

Comte var en stor beundrare af den katolska kyrkan så väl i

dess organisation som i dess kult och förkastade alldeles

protestantismens förståndsmessiga enkelhet. Andaktens yttringar

äro oss deremot bättre bekanta: de återfinnas uti en

»andaktsbok» — liksom de öfriga skrifterna tillgänglig i bokhandeln —

hvilken tills vidare och »intill dess den positiva anden hunnit

skapa» nya hymmer och böner, tagit dylika till lån af andra

kyrkosamfund med vederbörlig omskrifning eller travestering.

Det är sålunda här man har upptagit ur vår psalmbok den

välkända vackra: »Jesu, all min fröjd och fromma», förvandlad till:

»Mensklighet! min fröjd och fromma

All min glädje, all min tröst» o. s. v.

-- -- -- -- -- -- -- --

Kom och blif mig när.

Låt mig blifva der du är.»

— hvilket onekligen tager sig något besynnerligt ut.

Det är här, som på ett ställe, der för meterns och

sammanhangets skull ej kunnat undvikas att begagna ordet Gud, en

not vid detta ord tillfogats, så lydande: »Detta uttryck för ett

äldre föreställningssätt är här bibehållet, då det samma af en

hvar kan uppfattas som en symbolisk bild.» Det är i en annan

mera kateketisk bok, kallad »Gyllene ord», man finner en hel

lång »Söndagsbön till Menskligheten», i hvilken en fullständig

tillbedjan uppföres för detta »väsen», som, efter att hafva blifvit

befriadt från de »ungdomliga illusionerna om en gud och en

himmel», nu skall i sin »mandoms mognad» genom positivismen

uträtta underverk.

Hvad är då denna »Mensklighet», som tillbedjes och

dyrkas? Jag har länge ansträngt mig för att kunna få klarhet

öfver sjelfva begreppet, men kan icke finna någon annan

förklaring, än att det är summan af nu lefvande menniskor och af

alla de döda menniskor, som på ett eller annat sätt — efter

positivismens uppfattning — gjort de efterkommande nytta eller

nöje och förtjena att af dessa ihågkommas. Antalet af dessa

positivismens helgon eller, som de på ett ställe kallas,

»återlösare» blir derför ganska stort och mycket vexlande: de

nuvarande upptagas i den svenska positivistiska kalendern, ordnade

under 13 månader, benämda Moses, Archimedes, Aristoteles,

Gutenberg o. s. v., och utgöra en brokig samling af alla möjliga

namn: Odysseus och Johannes döparen, David och Muhamed,

Anacreon, Tibullus och Snorre Sturlesson, Herkules och Ragnar

Lodbrok, Ign. Loyola och Will. Penn. Thomas à Kempis och

madame Staël, Gustaf Vasa och August Blanche, Hallman och

Kexel, Boccaccio och Châteaubriand — en positivistisk

historia» i sammandrag. Jag vet icke, om hvar och en af dessa

skall »dyrkas» under någon symbol, men deras summa eller

»Menskligheten» »dyrkas» under symbolen eller »fetischen» af

»en qvinna med ett barn». Härtill fogade religionsstiftaren på

äldre dagar två andra »fetischer», rummet och verlden, af hvilka

den ena är symbolen af »ödet», och så hade han fått en »ny

treenighet, som gifver en vetenskaplig fasthet åt den religiösa

harmonien». Några af Comtes anhängare hafva påstått, att han

vid denna tid hade fått ett anfall af en sinnesrubbning, som

redan under hans yngre år hade fört honom på dårhuset; men

positivismens härvarande apostel, som är en känd läkare,

bedyrar, att detta är ett fullkomligt grundlöst förtal af illviljan och

att alltsammans skall tagas som allvar och på allvar. Detta är

för oss vigtigt, som ett bevis derpå, att det är religiösa behof

och åskådningar, som den härvarande positivismen vill framför

allt göra gällande. Slutligen, enär en ny religion naturligtvis

måste byta om tidräkning, så har också positivismen, för

hvilken det är omöjligt att räkna från Kristi födelse, daterat sitt

första år från den 14 Juli 1789, dagen för Bastiljens förstöring

— visserligen en bemärkelsedag under den franska revolutionen,

men som dock påminner mera om tygellöshet och mord än om

en ädel frihet. Så olika kan äfven den religiösa smaken vara.

Till all denna härlighet får man nu tillträde genom att låta

upptaga sig i den positivistiska kyrkan, då man skall inför

föreståndaren och församlingen afgifva »löften». Adepten

»bekänner» då »Menskligheten såsom det högsta af oss kända väsendet»,

afsvärjer alla »teologiska och metafysiska åskådningar» (hvad

det betyder skall jag sedan omförmäla) och lofvar »på tro och

heder i mensklighetens namn» bland mycket annat att »egna sitt

lif åt positivismens fortplantande»; »att i sin mån bidraga till

samfundets bestånd och verksamhet»; att »antaga ledningen af den

andliga makt, som positivismen organiserat»; att »vid hvarje

tillfälle, då han kan finna sig befogad att mer eller mindre

offentligt deltaga i meningsutbyte öfver allmänna angelägenheter,

handla i samråd med det positivistiska samfundets föreståndare och

ej ställa sig i strid med honom och samfundet», äfvensom att »i

den verksamhet, han kan komma att utöfva för de samhälliga

frågornas lösning, troget följa positivismens principer». Sedan

neofyten aflagt löftet, kanske också mottagit något af

positivismens nio »sakrament», bör han genom en anmälningssedel,

hvartill formulär honom tillhandahålles, anmäla sin »öfvergång till

positivistiska religionen» och sin oförmåga att tillhöra den

evangelisk-lutherska kyrkan. Jag bör tillägga, att flera dylika

anmälningar verkligen blifvit under ett par år gjorda hos våra

prester — ehuru jag ej tror, att den nya kyrkan såsom sådan

är officielt af k. m:t erkänd.

Och så står nu positivisten under sin föreståndares lydno

i den »vetenskapliga» religionens trossaker och i hela sitt

samhälliga lif. Ty ett ganska vigtigt drag hos denna kyrka är dess

rätt uttryckliga fördömande af den individuella friheten i lära

och öfvertygelse. Derom heter det i en af de skrifter jag här

har framför mig: »Den mångbeprisade, men falska individuella

forskningen, hvilken den metafysiska filosofien och protestautismen

infört, hafva, enligt Comte, minskat den offentliga moralen.»

— »De sociala frågorna äro allt för svårlösta för att af hvem

som helst kunna utan vederbörlig förberedelse diskuteras eller

af den stora publiken afgöras.» — »Det är nödvändigt, att det

stora flertalet frivilligt afsäger sig sin rätt till suverän

granskning, så snart man funnit värdiga organ, som öfvertaga

samhällets verkliga ledning.» Ledningen tillkommer »presterskapet»;

och det är således visserligen icke skäl att positivisterna

predika om »fri forskning», gent emot andra kyrkor, då den icke

trifves inom deras eget samfund. Det är »presterskapet», som

skall forska och demonstrera, det är presterna som också skola

leda det offentliga lifvet, liksom »domarena i Israel»; det är de,

som skola handhafva »barnundervisningen» och ungdomens

uppfostran i »Mensklighetstemplets annexskola». Presterskapet åter

— har sin enhet i »öfverstepresten». Föreståndaren för kyrkan

i Stockholm har också aflagt, utom sitt löfte som positivist,

ytterligare en ed »i mensklighetens namn, på tro och heder»,

»att handla i samråd med positivismens öfverhufvud i Paris, för

hvilken jag är ansvarig för min verksamhet i positivismens och

samhällsutvecklingens tjenst». Jag läser denna ed, liksom den

föregående, efter det tryckta formulär, som är offentligen tillgängligt;

den återfinnes ock tryckt på franska uti den tidskrift, som

i Paris utgifves af kyrkans öfverhufvud, till hvilken den

härvarande föreståndaren insändt denna sin försäkran. Denna

lydnad för öfverhufvudet i Paris, för »den positivistiske påfven»,

som han kallas, är en af den svenska positivismens hufvudläror,

hvaremot den bestrides af den amerikanska positivismen.

Den hierarkiska organisationen är naturligtvis här i Sverige

mycket enkel. Kyrkan styres af föreståndare, sekreterare och

skattmästare; den senare förvaltar församlingsmedlemmarnes

bidrag, som användas för främjande af samfundets principer och

äfven, efter ordalagen i kalendern att döma, måtte bidraga med

någon Peterspenning till det parisiska centralsamfundet.

Föreståndaren synes hafva verksamhet nog i sin söndagliga predikan

och — i sin propaganda, ty af honom redigeras »Budbäraren»,

en flygskrift, hvarjemte han utgifvit stora böcker och små

folkskrifter till ett antal af tjugu — hvilka utgått i ej mindre än

60,000 exemplar. Detta hänförelsens verk kallas den »positivistiska

missionen», hvilken har sitt eget tryckeri.

Här hafva vi således, mina hrr, en fullständigt organiserad

kyrka med alla dess kännetecken: religionsbekännelse och

förbindelse för medlemmarne att egna sitt lif åt religionens

utbredande, med predikan och kult, med fester, helgon, sakrament

och symboler, med kalender och tidräkning, med afsöndring från

andra kyrkosamfund, med fullständig hierarki och med uppgift

att tillintetgöra den bestående religionens villfarelse och att

beherska verlden. Bekännarne pläga ofta jemföra sin ställning,

sin uppgift och sina utsigter med de första kristnas uti det,

hedniska samfundet; och om den religiösa hänförelse, som lifvar

positivismens härvarande förnämste apostel, kan man icke göra

sig någon rätt föreställning utan genom ett fullständigt studium

af hans härstädes utgifna skrifter.

Nu föreställer jag mig, att en och annan af eder inom sig

otåligt anmärker: men hvad har då allt detta att göra med den

föreliggande frågan, med Stockholms arbetareinstitut? Jo, först

och främst så mycket, att då, enligt den kalender, ur hvilken

jag hemtat de flesta af nyss anförda uppgifter, det positivistiska

samfundets styrelse utgöres af — föreståndaren d:r Anton Nyström

och skattmästaren målaren Håkansson, så återfinnas båda som

ledamöter af arbetareinstitutets styrelse, den förre som dess

föreståndare. Huruvida flere af institutets styrelseledamöter

bekänna denna religion, är icke bekant. Redan den

omständigheten, att d:r Nyström i sin egenskap af positivistisk prest har,

vid allt som är honom heligt, svurit att egna sitt lif åt

positivismens fortplantande och att handla i samråd med sin

öfversteprest i Paris, för hvilken han är ansvarig, ställer det utom allt

tvifvel, att för sin undervisningsverksamhet vid institutet låter

han icke föreskrifva sig lagar af någon annan, och gör det mera

än sannolikt, att för honom och i hans hand är institutet ett

medel för fortplantandet af den positivistiska läran. Men derom

finnas kraftigare intyg än blotta förmodanden, uttalanden

nemligen, helt färska, af d:r Nyström sjelf. I sin egenskap af prest

i den positivistiska kyrkan afgifver nemligen arbetareinstitutets

föreståndare, som det synes hvar annan månad, rapport öfver

sin verksamhet till öfverstepresten i Paris, och dessa rapporter

aftryckas troget i samfundets stora tidskrift: Revue occidentale.

I dessa sina rapporter har d:r Nyström gång efter annan

samvetsgrant aflagt räkenskap för sin planmessiga verksamhet i det

positivistiska samfundets tjenst: som folktalare vid valmöten och

folkmöten, som föreläsare, som deltagare i agitationen emot

landshöfdingen Treffenberg, som ledare och ordnare af den s. k.

jordarbetarestrejken i Stockholm förliden sommar och — såsom

stiftare af Stockholms arbetareinstitut. Härom säger han t. ex. i

den rapport, som är tryckt i häftet för Sept. 1880: »Detta

institut skall icke i egentlig mening varda en positivistisk skola,

emedan ingen omedelbar positivistisk propaganda bör der ega

rum. Men å andra sidan skall institutet icke använda retrograda

lärare. Varande institutets upphofsman, skall jag också vara dess

direktör, och för min del skall jag undervisa i helsolära och

biologi. Bland de öfriga lärarne har jag nöjet att räkna vår

nitiske medbroder hr Lundqvist (förut angifven som troende

positivist), hvilken flyttat från Norrköping till Stockholm och som

skall föreläsa i matematik och den menskliga civilisationens

historia. De öfriga lärarne skola icke vara mindre fördomsfria

emancipés) och fulla af nit för folkets sak. Vi hoppas, att vårt

företag, som är en frukt af positivismen, skall visa samfundet att vårt

mål är icke att öfverlemna oss åt fruktlösa och spetsfundiga

tvister, men att egna vår medverkan åt vårt tidehvarfs stora

pånyttfödelse; det skall visa, att vi hålla oss till verkligheten och

endast begära, att våra handlingar skola bära vittnesbörd om

vår lära.» — I en senare rapport år 1881 lemnas en fullständig

öfversigt af institutets program och verksamhet.

Man kan ju icke tydligare säga hvad man vill. Men om

hrr stadsfullmäktige af den omständigheten, att »menskliga

civilisationens historia» — hvilken utgör så att säga den

positivistiska propedeutiken — numera för säkerhetens skull föreläses

af den positivistiske föreståndaren sjelf, och att samme man

föredrager ett af de naturvetenskapliga hufvndämnena, fysiologi,

om hrr stadsfullmäktige ännu icke skulle vilja deraf draga den

slutsatsen, att det finnes ett omedelbart samband mellan den

positivistiska kyrkan och Stockholms arbetareinstitut, och att

det senare är ej blott en »frukt» af den förra, utan rent af ett

organ för dess välsignelserika verksamhet bland Sveriges

arbetare — så skall jag om en stund, ännu bättre rustad, återkomma

till samma slutsats. Till dem eller den, som ännu envisas att

fasthålla den rent formella sidan af saken och neka, att här är

fråga om ett positivistiskt institut, enär religionsundervisning är

utesluten och enär flere af institutets styresmän ej äro

positivister — till honom tillåter jag mig dock först att framställa

följande fråga: Om detta institut med sitt program af vetenskaplig

undervisning, af folkets uppfostran till ordning, till sedlighet,

till frihet, med sina måhända förträffliga föreläsningar i

åtskilliga kunskapsgrenar, bland annat i kulturhistoria, förestodes af

en allmänt känd medlem af Jesu brödraskap; om denne för öfrigt

öppet och oförtäckt, i tal och skrift, bedrefve propaganda för

spridande af den katolska tron och proselyters upptagande i

kyrkans sköte; om här förelåge tryckta hans rapporter till

jesuitgeneralen, i hvilka han sade: »mitt institut är väl egentligenej

en jesuitskola, emedan der ej bör drifvas omedelbar propaganda;

men å andra sidan skola inga kättare användas som lärare: det

är jag, som är institutets föreståndare, och vi skola snart visa Jesu

samfund, att denna frukt af vår ordens verksamhet skall

medverka till återförande af kättare i den allena saliggörande

kyrkans sköte, och att våra handlingar bära vittne om vår läras

sanning» — skulle då någon enda af eder, mina hrr, säga: »Har

ingen fara: detta är dock ingen jesuitinrättning, det är ett

arbetareinstitut, som vi skola uppmuntra med ett understöd»? Jag

tror det icke. Alla skulle vi utan allt tvifvel tänka och säga:

— det finnes ett samband mellan de här föredragna

läroämnenas behandling och den kyrkliga propagandan, för hvilket

föreståndarens trosnit är en fullständig borgen; emot detta känna

vi oss ej ens skyddade derigenom, att föreståndaren lyckats med

sig förena några icke katoliker, som dock varit nog benägna

för katolicism att vilja sluta sig till hans sträfvan. Men denna

propagandas lära och denna undervisnings mål vilja vi icke

befrämja, och derför gifva vi icke understöd åt institutet.

Analogien är, såsom I finnen, slående — ända in i de minsta

detaljer: det är endast läran, som gör stor skilnad mellan de

begge fallen, och det är sålunda läran det gäller att granska

för att se, om edert omdöme utfaller mycket gynsammare för

det positivistiska institutet.

Hrr stadsfullmäktige behöfva icke frukta att jag skall

upptaga deras tid med någon fullständig framställning af

positivismens system; dess rent filosofiska del faller naturligtvis utom

all pröfning på detta rum, och äfven af dess praktiska

lärosatser är det ett mycket "stort antal som alldeles kunna förbigås,

såsom sammanfallande med de allmänt menskliga vishets- och

lefnadsregler, hvilkas giltighet ingen förnekar. Således vill jag

icke beskyllas för ofullständighet, då jag här ej redogör för allt

det tal om samhällskänsla, sedlighet, nykterhet, ordning m. m,

som positivismen förer: allt detta är läror som icke äro nya ocb

som äfven vi berömma oss af att, fullt så mycket som den nya

religionen, hylla och predika. Jag skall, då jag som sig bör

begynner med positivismens samhällslära, likaledes förbigå sådana

dess politiska yrkanden och fordringar för dagen, som uttalas t.

ex. i den bekanta skrifvelsen till riksdagens båda kamrar eller

på våra folkmöten. Detta program, som upptager »allmän

omröstning», »nedsättning af försvarsbudgeten», »upphäfvandet af

statskyrkan,» »nedsättning af det K. apanaget m. m., faller, så

att säga, inom vår författnings råmärken och företer, äfven om

det ej gillas af alla härvarande, ingenting egendomligt,

ingenting som eger samband med nu förevarande fråga. Men för att

gifva eder, m. h., ett begrepp om hvad det positivistiska

samfundet, till skilnad från andra, egentligen vill och ytterst

eftersträfvat skall jag ur de här utgifna skrifterna — hvilka

möjligen ej äro allmänt kända — uppläsa några få utdrag,

tillräckliga för att angifva ståndpunkten och syftet.

I afseende å egendomen förklarar arbetareinstitutets

föreståndare i skriften »Positivismen» sid. 466 och i ströskriften

»Kapital och arbete» sid. 12. att »egendom är i viss mån att

betrakta som en gemensam tillhörighet, men som måste förvaltas

af vissa enskilda individer. Dessa, patronerna, blifva då

egentligen att anse som offentlige embetsinnehafvare med

ansvarsskyldighet och förpligtelser af särdeles bindande art gent emot

samhället och först och sist mot arbetaren.» Förpligtelser af

bindande art mot arbetaren så väl som mot samhället ålägger

äfven vår samhällsordning hvarje arbetsgifvare; men egendomens

likställighet med embete erkänna vi troligen icke, och för oss

framstår denna princip såsom rent kommunistisk. Och när då

vidare tillägges: »till förekommande af egendoms öfverflyttande

till odugliga arftagare föreslås att adoptera till söner insigtsfulla

män, som hafva att öfvertaga egendomsförvaltningen till större

nytta för samhället och arbetarne, under det odugliga söner

förses med måttlig lifränta» — så frågan alltid: Hvem skall

adoptera, egaren eller samhället? I hvarje fall går läran ut på en

rubbning af arfsrätten — i det senare fallet på en rent

kommunistisk utopi.

Slutligen slår arbetareinstitutets föreståndare fast som en

oemotsäglig princip: "alla menniskors oafvisliga rätt till arbete"

och statens, kommunens och kapitalisternas pligt att sörja för

rättens utbekommande. Vi känna alla hur den principen tog

sig ut för omkring 30 år sedan och hvartill den ledde i

tillämpningen.

Positivismens sociala ideal kan sägas vara angifvet i två

för vårt fädernesland synnerligen märkliga och mycket passande

satser; 1) »landsbygden bör såsom minst framskriden i kultur,

underkastas städerna» och 2) den sociala makten skall i

städerna »hafva sitt stöd icke i de klasser, som hittills deltagit i

vår utveckling, utan hos den fria arbetsklassen eller

proletariatet.» Arbetareinstitutets föreståndare säger derom vidare t. ex.:

»Liksom det hedniska samhället en gång omskapades genom

kristendomen och barbarerna, så skall ej heller positivismen

kunna omskapa det kristna samhället förr än arbetaren och

qvinnan erhållit sin verkliga plats i samhället.» »Positivismen kan

ej erhålla orubbliga anhängare utan i skötet af den klass som,

främmande för hvarje felaktig undervisning om ord och

andeväsen (hvad dermed menas skall jag sedan upplysa) utgör det

förnämsta stödet, för det goda omdömet och moralen. Arbetarne

äro de enda som kunna på ett afgörande vis bistå de nya

filosoferna» ... »Proletärerna förmå genom sin ställning att bättre

än någon annan klass spontant utveckla våra bästa instinkter,

och deras hufvudsakligen moraliska verksamhet yttrar sig i de

sociala känslorna, som hos dem få en omedelbar och daglig

öfning» o. s. v. Helt annorlunda förhåller det sig med

borgerskapet och medelklassen, hvars »förhatliga ärelystnad och blinda

förakt för folkets intressen» naturligtvis icke kunna förlika sig

med den filosofiska ledning positivismen erbjuder.

Som man häraf ser, är det åtminstone icke frid på jorden

och mellan samhällsklasserna positivismen predikar. Trogen

denna lära, har också arbetareinstitutets föreståndare enligt sina

rapporter till sitt öfverhufvud i Paris uppgifvit hoppet att verka

på dem, som genom universitetsstudier eller annorledes insupit

»metafysiska idéer», men hoppas så mycket mer af våra

arbetare. Hos dem har han tyckt sig finna tillgänglighet för den

nya tron, och likaså räknar han på våra folkskollärares goda

omdöme. Framför allt fäster han de bästa löften vid de många

små föreningar och samfund, som våra arbetare bildat: de äro

»förträffliga förelöpare för dessa klubbar, hvilkas sociala

betydelse skall blifva att understödja den nya andliga makten i dess

arbete för tidehvarfvets pånyttfödelse, alldeles såsom Roms

verldsliga makt var ett vilkor för den kristna religionens utbredande

och verldsherravälde.» Det behöfs, menar arbetareinstitutets

föreståndare, endast att gifva dessa arbetare en bättre

undervisning, dessa föreningar »en ny ledning, en andlig ombildning»!

Det är härvid oupphörligt tal om den »andliga» ledningen,

och detta uttryck saknar icke sin vigt, ty det märkvärdiga är

att det midt uppå hela den demokratiska fraseologieu alldeles

icke är någon hvarken politisk eller intellektuell eller social

frihet i vanlig mening, som positivismen bjuder sina »proletärer»

— utan en »ledning» af den andliga makten, hvilken för vanliga

ögon måste taga sig ut alldeles som de värdiga jesuitfädernas

»ledning» af de lyckliga indianfolken i södra Amerika.

Republiken är naturligtvis positivismens ideal:

konungamakten har för densamma så fullständigt utspelat sin roll, att

hvarken den »konstitutionella» eller den »parlamentariska»

styrelseformen erhåller dess godkännande. Redan i November 1880

meddelade d:r Nyström sitt andliga öfverhufvud i Paris, att både

Sverige och Norge äro i grund och botten republikanska; att

folkets majoritet längtar efter republiken och att det är från

Frankrike, som man afvaktar denna skänk. Men i ersättning

för monarkien bjuder oss positivismen icke den republik, som

vanliga republikaner uppställa som mål: på sin höjd vill den

som en öfvergångsformation förorda en civil diktatur i en s. k.

presidents hand. Men sedan skall vårt gamla konungarike

Sverige öfverantvarda sin verldsliga styrelse åt ett syndikat af —

tre bankirer, hvilken samhällsklass »utöfvar den vidsträcktaste

verksamhet och har den fullständigaste öfverblicken öfver

landets yttre förhållanden». På det att icke bankirerna skola

förvalta samfundet allt för bankirmessigt. skola dock chefsplatserna

i den högre finansförvaltningen innehafvas af — arbetare,

»emedan dessa numera besitta en betydlig erfarenhet af lifvets yttre

vilkor och ofta utmärkas af upphöjda och sant sociala känslor».

För öfrigt skola funktionerna inom samhället uppehållas genom ett

slags option, d. v. s. att hvarje innehafvare väljer sin

efterträdare. Regeringen åter skall ensam hafva hela lagstiftningen,

som icke skall tillhöra något parlament. Det positivistiska

parlamentet får i allmänhet icke resonnera alls: dess enda uppgift

är att votera anslagen uti budgeten. Diskussionerna öfver lagar

skola utföras i pressen och i klubbarne. Men klubbarne skola

i sin tur ledas af den andliga makten: och här ligger nu

tyngdpunkten i det positivistiska samhället: ett hierarkiskt ordnadt

presterskap, hvilket har sin öfversteprest, den der i sin styrelse

biträdes af öfverhufvud för de olika nationerna och tills vidare

skall residera i civilisationens metropol, Paris. I tidens

fullbordan, »då den allmänna religionen blifvit spridd öfver hela

planeten», skall han flytta till Konstantinopel.

Detta vetenskapliga presterskap skall nu — med lön på

stat — icke blott råda och upplysa den verldsliga regeringen,

utan hafva hela den »sociala doktrinen» om hand, hela

uppfostran och framför allt den sociala polisen. Den, som krånglar

i det positivistiska samhället, han blir först varnad och

sedermera vederbörligen utstött ur samhället och kyrkan såsom

ovärdig, hvilket är det samma som att förfalla till positivismens

Gehenna. Hans lik förflyttas till de »fördömdas ödemark», »der

straffångar, sjelfspillingar och duellanter hvila», och han erhåller

ej det »införlifningens» sakrament, som betingar positivistens

odödlighet — d. v. s. hans värdighet att bevaras i de

efterlefvandes minne.

Men detta är nu idel galenskaper, tanken I m. b., och

ofarliga galenskaper dertill, som visst för Sveriges sunda och

förståndiga arbetare äro lika litet tilltalande som för någon annan.

Ja visst, det omdömet vill jag ej alldeles jäfva; men icke för

ty har positivismens härvarande prest, som är

arbetareinstitutets föreståndare, låtit sig angeläget vara att på allvar

framställa dem och åter upprepa dem i de stora och små skrifter,

han utgifvit till arbetares och andras undervisning och

uppbyggelse. Men hvad vigtigare är: dessa egendomligheter utgöra

dock det högsta, d. v. s. kärnan af den nya och positiva visdom,

som positivismen bjuder i kult- och samhällslära, till ersättning

för det föråldrade, som den fördömer och vill utrota. Antages

icke detta, förkastas det med åtlöje eller harm — då återstår

af hvad positivismen ur sig sjelf och som eget verk erbjuder

endast den negativa delen, förstörelsens verk, och det är till

detta jag nu öfvergår — utan att dock dervid fästa mig vid

sådana småsaker som styrelseformer eller egendomsrätt. Det

skall visa sig, att om vi uti positivistens ideal se vidskepelse

och galenskap, så lönar han oss tillbaka med att såsom

vidskepelse förkasta hvad vi ännu anse för de högsta och vigtigaste

sanningar.

När positivismen talar om de metafysiska och teologiska

satser och föreställningssätt, som dess bekännare skola afsvärja,

när den föraktfullt förkastar dessa ord och andeväsen, hvarifrån

arbetarnes undervisning skall befrias, då syftar den, m. h., icke

blott på de oväsentligare dogmer och läror, som skilja t. ex.

den lutherska kyrkan från den reformerta, icke de väsentligare,

som söndra protestanter och katoliker, icke ens de ännu

väsentligare, som skilja kristna från mosaiter — nej, den

sammanfattar i samma fördömelse oss alla, som tro på en personlig

Gud, på menniskoindividens odödlighet, på viljans frihet och

dermed följande ansvar. Hvad den vill och måste utrota, för

att »pånyttföda tidehvarfvet» och uppföra byggnaden af sin

religion och sitt samfund, det är just dessa i dess tanke falska

och vidskepliga begrepp och föreställningar. Då det underligt

nog har inträffat, att en och annan gång positivister inför en

allvarlig och ärlig kritik ryggat något tillbaka för den tekniskt

riktiga benämningen »ateister» och då jag här icke har tillfälle

att ur Comtes eller d:r Nyströms skrifter framlägga de

mångtaliga intygen för mitt påstående, att sådan är saften och kärnan,

begynnelsen och ändan af hela systemet och hela dess predikan,

vill jag åtnöja mig med att för eder uppläsa ett stycke ur d:r

Nyströms stora bok öfver positivismen, som är tillräckligt för

att icke lemna något tvifvel öfrigt.

Arbetareinstitutets föreståndare säger sålunda: »Huru se

vi ej barn, på grund af nedärfda fetischistiska erinringar och

dispositioner, vara utomordentligt benägna att tro på spöken,

allt ifrån den allra första och obetydligaste häntydning derpå.

På samma vis finnes det individer, som hela lifvet tro på en

gud och som anse denna tro som fullkomligt helig och

oomtvistlig — fastän det kan med lätthet bevisas, att densamma,

lika litet som tron på spöken, är grundad på en verklig

tillvaro af detta väsen, utan endast genom en gammal, af föräldrar

och uppfostran bibragt tro fått sitt rotfäste.»

Läran om menniskans icke-fortvaro efter döden framställes

i ett nyligen tryckt »Samtal mellan en qvinna och en

positivistisk prest» sålunda: Man måste hos hvarje sann mensklighetens

tjenare urskilja två på hvarandra följande lif, det ena timligt,

men direkt, utgörande lifvet i egentlig mening: det andra

indirekt, men fortvarande, börjande först efter döden. Det första

är alltid kroppsligt och kan bäst benämnas objektift, i

synnerhet i motsats till det andra, som bäst uttryckes med subjektift,

derför att det endast finnes hos de efterlefvande i deras hjerta och

sinne». — Denna minnets odödlighet, d. v. s. den, som lika väl

tillkommer en död hund, en sönderslagen porslinskruka eller en

vissnad blomma, och som naturligtvis icke tillkommer de flesta

menniskor längre än under några få år af andra menniskors

lif — det är den »ädla» personliga tillvaro, som positivismen

tillerkänner vår »själ».

Hvad viljans frihet beträffar, heter det helt kort och godt

i »Positivismen» å sid. 161. »Erkänner man» (såsom positivismen)

»att menniskan står i oupplösliga och oupphörliga förhållanden

till den yttre verlden och menskligheten och att hon deraf är

beroende, så kan det naturligtvis ej vara tal om fri vilja, blott

om vilja.»

Huru positivismen, efter förnekandet af dessa tre

grundbegrepp, kan komma till rätta med en hel mängd från oss andra

lånade och i dess system löst inpassade moral- och

samhällsbegrepp, det må den sjelf, bäst den gitter, försvara inför den

filosofiska kritiken. Här är naturligtvis icke platsen att utföra

en sådan, ej heller är jag mannen dertill. Lika litet faller det

mig in att här vilja vädja till det fromma nitet eller till den

religiösa bekännelsetroheten, känslor som måste vara främmande

för våra förhandlingar. Men så mycket anser jag mig med fog

kunna förutsätta, att i denna församling många jemte mig, helt

enkelt af sitt sunda förstånd, döma, att med de anförda

grundsanningarna stå och falla: all sann frihet och sedlighet, all lag

och rätt utom styrkans, all mensklig samvaro utom förtryckets,

all kultur, och att, om positivismen skulle genom sin s. k.

vetenskapliga bevisning lyckas att med roten upprycka dem ur

hjertan och sinnen — då vore det visserligen icke dess egna

fantasier om nya himlar och en ny jord under ett nytt

påfvedöme, som skulle af lärjungeskaran förverkligas, utan då skulle

en annan lära uppskära hvad de sått, och det vore —

anarkiens.

Men genom hvilket medel tron I nu, m. h., att

positivismen skall utföra sin stora uppgift att borttaga dessa

»metafysiska» begrepp och fördomar? Jo, genom naturvetenskapen:

välförståendes icke genom den af oss allesamman högt uppburna

naturvetenskap, som trogen sin egen metod säger allt hvad den

vet och — ingenting derutöfver, utan genom den positivistiska,

eller äfven annorledes benämda, naturvetenskap, som t. ex.

dissekerar en menniskokropp och säger: I sen! Här fins ingen

själ, endast hjerna och nerver — alltså fins det ingen själ eller

ande, allra minst en odödlig; den är blott »en benämning på

den lefvande verksamheten hos den grå hjern substansen». Det

är genom det fortsatta studiet af en sådan naturvetenskap, som

enligt d:r Nyströms utsago »hjernkonstitutionen kommer att

blifva förbättrad hos menniskoslägtet i dess helhet», derhän att

de metafysiska fördomarne försvinna. Ty, säger åter

arbetareinstitutets föreståndare: »Hvad som förr ansetts som en medfödd

idé om gud ... kunna vi nu anse som gamla, i förhållande till

nutidens forskning felaktiga tendenser hos vissa hjernor.»

Nu tror jag, att hrr stadsfullmäktige skola tillerkänna

något större beviskraft åt min slutsats, att det institut, der

kulturhistoria och fysiologisk naturvetenskap föredragas af en

positivistisk prest, eller efter hans anvisning och på hans ansvar,

det kan fullt så väl kallas en positivistisk uppfostringsanstalt

som jesuitens arbetarinstitut en jesuitskola — ja, än mera, ty

positivismens religion grundas till stor del på dessa två

discipliner; och den undervisning, som i dem sammanfattas, det är

just den »felfria» undervisning, genom hvilken våra arbetare

skola förberedas för den nya kyrkans andliga ledning.

Och dermed, m. h., äro de upplysningar angifna, hvilka

jag antager att beredningsutskottet och motionären saknat; jag

är framme vid den punkt, till hvilken jag velat föra eder, och

der det icke längre är jag, som behöfver gifva skäl, hvarför vi,

som nitälska för den idé, hvilken i motionären fått sin

målsman, böra akta oss för att befrämja dess förverkligande på denna

väg; den punkt, der jag och med mig säkert många af eder

vända oss om och fråga: Hvarför skulle Stockholms kommun

bevilja understöd åt just detta institut, hvars föreståndare har

svurit, vid allt som är honom heligt, att egna sitt lif åt

fortplantningen af dylika läror, och hvars af honom utstakade och

anskaffade undervisning derför måste antagas syfta till sådana

sanningar och lärdomar? Till dess jag fått ett tillfredsställande

svar å denna fråga, vågar jag till stadsfullmäktige hemställa

om afslag å motionärens nuvarande framställning.

Den goda sak, motionären bragt å bane, bör icke derför

anses fallen, efter min tanke snarare räddad från en

tillämpning, som skulle förstöra densamma. För ögonblicket gifves

det näppeligen någon annan utväg än att afslå motionen; men

idén kan och bör lefva upp i en annan gestalt. Jag erinrar

derom, att t. ex. tekniska skolan, som står Stockholms arbetare

särdeles nära, eger godt om lokaler, riklig tillgång på

arbetskrafter, och att dess styrelse helt visst icke skulle undandraga

sig att låna sin medverkan till dylika föreläsningars

anordnande.

Det bör ej vara omöjligt, ej ens svårt att finna lärare,

som kunna rätt så väl som arbetareinstitutets tillfredsställa

vetgiriga arbetares anspråk, det bör till och med icke vara svårt

att finna till ledningen af företaget någon man lika hängifven

folkets sak som d:r Nyström, men som ej såsom han försvurit

sig åt en ny verldsreligion eller under en parisisk öfversteprests

lydnad. Och likasom det i andra kommuner funnits personer

villiga att bidraga till folkhögskoleidéns förverkligande, liksom

d:r Nyström kunnat erhålla bidrag för institutet bland annat

af många personer, om hvilka jag bestämdt vet, att de icke haft

en aning om de förhållanden jag nu upplyst, så vore det väl

ej otänkbart, att ett nytt arbetareinstitut kunde erhålla både

enskildt och sedermera äfven offentligt understöd.

Som svar på hr Forssells anförande, som han

lät offentliggöra i hufvudstadens dagliga tidningar,

afgaf jag i dessa nedanstående svar:

Om arbetareinstitutet och den fria tanken.

(Svar till presidenten H. Forssell).

«Tro mig, en vis i sorgen äfven sansad är.»

Euripides).

Då ni, hr president, vid stadsfullmäktiges sammanträde

den 17 dennes angrep mig och min verksamhet, var det mig

icke tillåtet att försvara mig. Aldrig har jag förr erfarit någon

lockelse att vara stadsfullmäktig; men jag tillstår, att då jag

utanför skranket vid nyssnämda sammanträde hade den smärtan

att höra en person, som kallar sig kristen och som åtnjuter

mycket förtroende, med förvrängningar, ja osanningar, söka nå

sitt mål, jag tänkte: »På andra sidan detta skrank skulle jag i

afton ha kunnat göra mitt fosterland en stor tjenst med att

motverka angrepp, som enligt min mening voro sofistiska och

skadliga för kulturen.»

Jag anhåller att först få meddela några biografiska notiser,

som kasta ljus öfver ämnet i fråga.

Jag konfirmerades af en af svenska kyrkans största

personligheter, domprosten Wieselgren, hvars person jag älskade,

hvars lärdom jag sökte följa och hvars minne ännu alltjemt är

heligt för mig. Positivismen har således ej minskat vördnaden

för de sant kristne. I mitt nittonde år gick jag sista gången

till skrift; det var i Upsala domkyrka. Ingen dref mig dertill,

ingen af mina bekanta viste det.

Men en förändring inträffade; den af svenska staten

bekostade undervisningen i naturvetenskap och medicin upplyste

mig om lifvets orubbliga lagar — jag blef fritänkare, ehuru jag

derför ej föraktade religionen, utan fortfarande sökte religiös

ledning. Mina gamla kära vänner nuvarande domprosten A.

Rosell och lektor P. Wikner i Upsala minnas nog ännu att jag

i deras undervisning sökte få kännedom om mensklighetens

högsta läror och meningar. Men den akademiska filosofien var

mig alldeles obegriplig; metafysik bjöds vid det gamla

lärdomssätet i stället för barnatro, och under tiden hade

naturvetenskapens ljus upplyst mitt sinne. Svårt var lidandet under

öfvergångstiden; men efter fleråriga, trägna studier inom

kulturhistoriens och naturvetenskapens område fick jag ro. Ensidig var

jag ej: alla möjliga teologiska och metafysiska system studerade

jag. Då de emellertid ej stämde öfverens med

naturvetenskapens positiva resultat, kunde jag ej antaga något enda. Jag

gjorde upp en sorts filosofi för mig sjelf, och, huru rudimentär

den än var, fann jag dock, då jag långt efter hade den lyckan

att göra bekantskap med den positiva filosofien (som jag 1872

upptäckte i Fritzes bokhandel i Stockholm) att jag varit positiv

filosof i principerna många år, innan jag hört talas om min

store mästares namn.

Ni föraktar positivismen, hr president; vi positivister

förakta ej teologien och metafysiken; tvärtom anse vi båda dessa

system hafva fylt en utomordentligt vigtig mission under

mensklighetens utveckling. Ni finner i vår kalender en Paulus, en

Augustinus, en Thomas á Kempis, en Cartesius, en Leibnitz, en

Kant, en Hegel m. fl. af våra store andar. Allt hvad desse

sagt har dock ej varit bevisadt; mycket af deras satser har

berott på vetenskapens ofullständiga utveckling på deras tid.

Mellan de olika filosofiska systemen finnas så oerhörda

skiljaktigheter, att en sund tänkare måste förtvifla vid försöket att

fatta hvad som månde vara sant. Hvad ni, hr president, anser

som den högsta och vigtigaste sanning, det anser en annan

metafysiker som ett kolossalt misstag. Ni förebrår positivismen,

att den ej utgår från gudsbegreppet, men besinnar ej att detta

begrepp uppfattas på olika sätt af ett stort antal sekter och att

dessa inbördes nedgöra hvarandra samt ändtligen att somliga

metafysiker, såsom Kant, på ett obestridligt sätt ådagalagt, att

guds tillvaro ej kan bevisas. Till hvilken af Kants efterföljare

skall man egentligen ansluta sig för att vara en god metafysiker?

Skall man med Fichte säga att en gud ej finnes, eller med

Hegel säga att gud är den allmänna lifsprincipen, eller med

Boström, att gud är en personlighet, det absoluta förnuftet? Skola

vi med Fichte och Boström anse, att verlden alldeles icke finnes

till utom i vår föreställning, att den blott eger en af jaget lånad

tillvaro?

Ni föraktar oss positivister derför att vi ingen lära hafva

om ett lif efter döden; men vi säga blott att vi ej funnit, att

vetenskapsmännen och filosoferna gifvit oss stöd derför. »Vi

tro, att moral, sedlighet och religion ej äro bundna vid

öfvernaturliga föreställningar, utan att de tillhöra menniskonaturen

såsom sådan. Hela spörsmålet om gud är inför positivismen

egentligen blott en ordstrid, ty här är detta begrepp utbytt

mot lagbegreppet. Vi tro på fysiska, intellektuella och

moraliska lagar och att det är dessa senare man kallat guds röst i

menniskans inre. Vi tro ej på en öfvernaturlig. godtycklig vilja,

som kan ändra naturens lagar, men vi tro på försynen och på

en högre ledning i och genom en harmonisk verldsordning.

Den store kristne predikanten Stopford Brooke är ej så

rädd för positivismen som ni, hr president. Ni borde verkligen

ha läst denne prestmans utmärkta skrifter. De skulle

otvifvelaktigt kunna lugna edert upprörda nervsystem. Se här, hvad

Brooke säger om positivismen: »Jag är långt ifrån att önska att

denna nya religiösa idé — mensklighetsbegreppet och pligtläran —

skulle sättas åsido såsom icke värd en betraktelse, och ej heller

förenar jag mig i det skri som blifvit, höjdt deremot. Tvärtom

önskar jag att den måtte blifva omsorgsfullt studerad på det vi

måtte derur draga allt det goda vi kunna och lägga många af dess

idéer till kristendomens nuvarande form. Det skulle vara en

otrohet hos en kristen lärare att ringakta eller skymfa en religion,

som sätter sjelfuppoffring som grund för de praktiska pligterna,

icke allenast menniskor emellan, utan äfven mellan samhällen

och nationer.» Derest ni, hr president, tagit någon kännedom

om min offentliga verksamhet i sedlighetens tjenst skulle ni

snart hafva funnit att jag, långt ifrån att förneka den moraliska

viljan, strängt betonat menniskans ansvarighet för sina

handlingar. Jag höll för någon tid sedan ett föredrag i en

Good-Templar-orden »om viljan och ansvarigheten», och detta föredrag

refererades utförligt och troget i Dagens Nyheter för den 31

Okt. Häraf, liksom ock af mina arbeten om Positivismen och

om sinnesrubbning och menniskans förmåga att motarbeta detta

sjukdomstillstånd, framgår på det otvetydigaste sätt att jag blott

anser att motiv finnas för vår vilja, men att sjelfva afgörandet

är mer eller mindre fritt. Ett val måste finnas, eljest funnes ingen

ansvarighet. Mot den fysiologiska materialismen, som ursäktar

nära nog alla fel och brott, har jag flerestädes uppträdt. Allt

detta borde ni ha vetat. Eder förklaring, att positivismen är

liktydig med eller leder till anarki och allmän upplösning, är

af så orimlig, för att ej säga löjlig art, att något motbevis ej

ens behöfver lemnas. Känd sak är så god som vitnad; hela

verlden utomlands känner positivismens lugnande, ordnande,

moraliserande förmåga. Beskyllningen liknar fullkomligt den

mot de första århundradenas kristna, att de voro statens och

mensklighetens fiender.

Positivismens sociala pligtlära är så sträng, att menniskorna

skulle lefva hardt när i ett lycksalighetens tillstånd, om den

följdes af alla. Ni vill skrämma samhället för positivismen.

Fruktar ni då så mycket att vi svärja att »lefva för andra», att

ha »kärlek som grund», »framsteg som mål» och »ordning som stöd»

för vår lefnad samt att framsteget för oss blott är »utvecklingen

af ordningen»?

Den dag skall nog komma, då positivisterna skola

upprätthålla ordningen gent emot vilda demagoger och konservativa

orostiftare. Ni anser att positivismens praktiska lärosatser

alldeles kunna förbigås »såsom sammanfallande med allmänt

menskliga vishets- och lefnadsregler, hvilkas giltighet ingen förnekar»;

men mig synes som just detta sammanfallande borde ingifva en

sådan vördnad för positivismen att ingen skulle kunna angripa

detta storartade system, som med moralisk ledning och tröst

för hjertat förenar alla sanna vetenskaper. Men det är

uppenbarligen emedan metafysik ej af positivismen kan anses som en

vetenskap, utan som en fantasi, som ni anser eder kunna förbigå

»detta tal om samhällskänsla, sedlighet, nykterhet, ordning m. m.

Hvad mina republikanska åsigter beträffar, så tillåter jag

mig framhålla hvad ni uraktlät att citera ur mina skrifter, att

nemligen, »fastän positivismen hyllar den republikanska

styrelseformen, den ingalunda föreskrifver ett revolutionärt upphäfvande

af konungamakten, utan fordrar af sina bekännare i monarkiskt

styrda stater att de ej skola verka för en förändring af

statsskicket annat än medelst grundlagsförändringar i enlighet med

riksdagsbeslut, då tiden är inne för denna vigtiga reform». Än

mer, hr president, ni uraktlät att ur det positivistiska

samfundets löften citera följande som hvarje svensk positivist bör

afgifva: »Jag lofvar att söka befordra verksamheten hos hvarje

laglig regering, så länge den handlar oveldigt och omtänksamt.»

Detta löfte har förhindrat en och annan att inträda i det

positivistiska samfundet i Stockholm, såsom skedde i våras, då

en nihilist, som misstagit sig om positivismen, förklarade sig

hylla kungamord, hvarför han ej kunde få inträde i samfundet.

I flera vitnens närvaro förklarade jag att, om kungens lif

hotades, skulle jag ila till hans försvar. Ingen har hört mig

predika republikanism i Sverige; men väl har man hört mig

förklara: »hellre en svensk konstitutionel monarki än en amerikansk

republik». Låt mig tillägga, att jag aldrig besökt den

republikanska klubben i Stockholm, hvilket dess medlemmar kunna

intyga.

Jag torde ej hafva gjort många republikaner; de skapas

ej af ord, utan alstras af tryckande förhållanden, liksom

monarkien ej upprätthålles af ord, utan af fria och folkliga

institutioner. Utan tvifvel har ni, hr president, den 17 Nov. 1881

liksom landshöfding Treffenberg i Juli 1879 skapat ett betydligt

antal republikaner i Sverige, hvars kungahus ni åtminstone icke

gagnat med edert nit.

Ni drifver ett djerft spel, hr president, ni drömmer om

metafysik, men ni studerar ej, känner ej folket och den enkla

verkligheten. Tidens nya strömningar äro främmande för eder.

Om ni fruktar England mindre än Frankrike, så borde ni söka

stärka ert mod med att rådfråga drottning Victoria, som är

hjeltemodig nog att ha en republikan, Charles Dilke, bland sina

ministrar.

Det skall utan tvifvel alltid anses vara en af vår konungs

förnämsta regeringshandlingar, då han till konseljens chef

inkallade den kraftige och insigtsfulle grefve A. Posse, som bland

andra sunda åsigter hade den att arbetareinstitutet bör

understödjas af staten och af mina handlingar slöt att min lära ej kan

vara samhällsvådlig. Exc:n Posse hade sannolikt ej studerat

positivismen, statsrådet Hammarskjöld ej heller, men att de ej

skulle ha känt dess verkliga tendens — nej, hr president, det

är icke möjligt. De ha vetat att jag med aktning afhandlar

kristendomen och att jag söker stifta fred mellan olika

stridande klasser i samhället; de ha vetat, att om jag ock under

det ni, hr president, såsom regeringsledamot 1879 var med om

det okloka beslutet att med bajonetters tillhjelp cernera och

fängsla frie och oförvitlige arbetare, deremot uttalade en

protest, jag aldrig varit någon strejkmakare och att jag i Juni detta

år i min ringa mån sökte på fredlig väg göra ett slut på strejken,

att jag på lif och död bestridt kommunismen och att jag ärligt

arbetat i nykterhetens sak. Regeringen har handlat upplyst och

omtänksamt gent emot så väl tanke- och forskningsfriheten som

den stora arbetarfrågan då den gifvit sitt understöd åt

arbetarinstitutet, utan att föreskrifva någon statsreligion eller

statsfilosofi, endast fordrande att institutets program följes, anseende

inspektoratet af en känd vetenskapsman och medlem af

vetenskapsakademien tillfyllestgörande.

Jag sade i inledningen att ni, herr president, talat

osanning för herrar stadsfullmäktige. Enligt er skulle jag i Revue

Occidentale sagt mig hafva anordnat och ledt strejken i somras.

Hvad står nu om mitt deltagande i strejken i den citerade

tidskriften? Jo, (Rev. Occ. 4 au.. n:r 6, pag. 296) att »jag lät tre

dagar gå, och det var först då jag blef öfvertygad om att man

på allvar fordrade mig som jag begaf mig till strejkarnes läger.

- - - På några af arbetareledarnes begäran mottog jag

ordförandeskapet. — - -Jag har icke den minsta del i denna

strejk, som utbröt utan att jag hade någon kännedom derom.»

Allt detta kunna Stockholms arbetare intyga.

Ni har vidare uppgifvit mig vara positivistisk prest och

att jag såsom edsvuren till positivismens öfverhufvud i Paris

afgifver de rapporter ni funnit från Sverige i Revue Occidentale.

Ingalunda, hr president, jag är icke prest, har intet löfte afgifvit

till positivismens öfverhufvud, är ej medlem af samfundet i Paris

(franska lagen förhindrar utländing vara medlem deraf); jag är

helt enkelt medicine doktor, fri vän af friheten, fri vän af

ordningen, fri medarbetare i Revue Occidentale och hänsynslös

tillbedjare af rättvisan, sanningen, vetenskapen och den

allmänna upplysningen.

Jag erkänner den stora betydelsen af positivismens

sakrament, men har ej mottagit något af dem i den positivistiska

kyrkan. Fullkomligt frivilligt har jag underordnat mig Comtes

efterträdare, hr Lafitte, såsom min rådgifvare, och det löfte jag

härom afgifvit formulerade jag sjelf, utan hr Lafittes vetskap,

och afgaf jag inför mine svenske meningsfränder, på det de

måtte veta att jag ej handlar godtyckligt. Hvad beträffar den

positivistiska kyrkan i Stockholm, som ni så mycket talar om,

så finnes, dess värre, ingen sådan. Ni har ej gått välbetänkt till

väga vid meddelandet af dessa »öfverraskande» nyheter, hvilket

emellertid synes mig allt för ungdomligt för att kläda en

utbildad statsman.

Ni har behagat upplysa hrr stadsfullmäktige och den

svenska allmänheten att den positivistiska kyrkan »uttryckligen

fördömer den individuella friheten i lära och öfvertygelse». På

sidan 430 i min bok om Positivismen finner ni dock följande

satser: »Presterskapet (det positivistiska) skall i allt inskränka

sig till att råda och reglera. Ingen sorts förtryck af olika meningar

får ega rum från det positivistiska presterskapets sida. En

fullständig frihet skall finnas för diskussion och framställning af

åsigter.»

Hvad öfriga punkter i edert anförande beträffar, tillåter

mig ej utrymmet att ingå på ett svaromål å dem alla. Jag

protesterar mot era förvrängningar och insinuationer,

framhållande särskildt att intet utvisar att jag sökt förkunna positivism

i arbetareinstitutet. Men, herr president, nu då ni sökt göra

institutet till en politisk plantskola, tillåter ni väl mig att göra

en fråga: Kan ni på edert samvete försäkra att ingen personlig

politik föranledt edert angrepp på institutet och mig eller att

ni ej dermed sigtat åt en helt annan institution och en annan

person?

Till sist får jag upplysa att inom få dagar utkomma i

tryck några af mina kulturhistoriska föreläsningar i

arbetareinstitutet, skildrande kyrkolärans utveckling vid slutet af den

gamla tiden, hvaraf en hvar kan få tillfälle att se huru jag

behandlat ett af de vigtigaste kapitlen i historien.

Stockholm den 21 Nov. 1881.

Högaktningsfullt

Anton Nyström.

Hr Forssells svar å ofvanstående skrifvelse var

följande meddelande till hufvudstadens dagliga

tidningar:

H. hr redaktör!

Då hr med. d:r A. Nyström uti ett i eder ärade tidning

intaget svar på mitt anförande hos hrr stadsfullmäktige rörande

Stockholms arbetarinstitut tillåtit sig att beskylla mig för att

hafva »talat osanning» för hrr stadsfullmäktige och dervid mot

mina uppgifter anfört att han (dr Nyström) icke är positivistisk

prest och icke har afgifvit något löfte till positivismens

öfverhufvud, samt att »dess värre» ingen positivistisk kyrka finnes i

Stockholm, ser jag mig nödsakad bedja eder, hr redaktör,

meddela edra läsare hosgående vederbörligen bestyrkta utdrag ur

de af d:r Nyström sjelf utgifna skrifterDå ifrågavarande utdrag I allt väsentllgt återupptagit i det följande,

är det ej af nöden att här särskilt aftrycka dem., hvilka skola visa, att

de uppgifter, d:r Nyström nu angifver som osanningar, äro

meddelade af — honom sjelf. Jag tillägger, att då jag några gånger

begagnade uttrycket »prest» för en den positivistiska kyrkans

föreståndare, skedde det på grund deraf att öfriga af d:r

Nyström utgifna skrifter (ur hvilka det här blefve för långt att

anföra utdrag) oupphörligen kalla kyrkans ledare för »prester»

och »presterskap».

För öfrigt tillåter jag mig påpeka, att jag aldrig sagt, att

d:r Nyström anordnat eller uppväckt jordarbetarestrejken i

Stockholm.

Stockholm d. 23 Nov. 1881. Högaktningsfullt

Hans Forssell.

Härpå afgaf jag följande svar i tidningarna:

H. hr president H. Forssell!

Ehuru jag ansett mig i mitt första svar till fullo hafva

upplyst om min ställning till positivismen och positivisterne,

nödgas jag besvära allmänheten med ytterligare några

meddelanden, då ni i ert svar af d. 23 Nov. återigen modifierat verkliga

förhållandet och jag fått enskilda uppmaningar att svara härpå:

Ni säger, hr president, att »de uppgifter, d:r Nyström nu

angifver som osanningar, äro meddelade år 1881 af honom sjelf»,

och detta vill ni styrka med utdrag ur Svensk Positivistisk

Kalender och Positivistiska samfundets löften. Låtom osa då

närmare granska uppgifterna.

Ni menar, att jag är prest, derför att jag är »föreståndare»

för positivistiska samfundet i Stockholm. Ni låter vidare, för

att styrka detta, kursivera min uppgift att detta samfund Ȋr

att anse som en filial till det positivistiska samfundet i Paris». Ja.

så är det: men är jag derför prest? Vet ni, hvad det

positivistiska samfundet är i Paris? Ni tror det är en kyrka och att

hr Lafitte är dess öfversteprest, icke sant? Nej, hr president,

detta samfund är intet annat än en filosofisk-politisk klubb, och

hr Lafitte är ej ens dess föreståndare. Hr Lafitte är »chef du

positivisme» och bär ingen annan titel; men i spetsen för det

positivistiska samfundet står målaren J. Finance. Denne kallas

»Président de la Société positiviste», och då nu

Stockholmssamfundet är en filial af Parisklubben, finner ni att min titel

egentligen taladt aldrig kan blifva den af prest, utan likasom

hr Finance skulle jag kunna göra anspråk på titel af —

president.

Ni åberopar er på Svensk Positivistisk Kalender. Slå då

upp sidorna 41 och 42, och ni skall der finna uppgifvet, att det

positivistiska samfundets »föreståndare» är, »sedan snickaren

Magnin 1880 tagit afsked, målaren J. Finance och vice

föreståndare mekanikern C. Laporte».

I samma nummer af Revue occidentale, som ni på omvägar

(genom bibliotekarien Ahlstrand och biblioteksamanuensen Geete)

fick låna af mig och som jag såg på stadsfullmäktiges bord den

17 Nov. och som ej tillhör det positivistiska samfundets bibliotek

i Stockholm och som ej der kan fås till låns, i samma nummer,

säger jag, skulle ni, hr president, kunnat se, hvad

Parissamfundet verkligen är. Der skildras (Revue occ. tome V, pag. 485),

att »Comte, då han sökte få en majoritet af arbetare i det

positivistiska samfundet och genom att välja en arbetare till

efterträdare som föreståndare velat göra detta sällskap till en typ

för dessa klubbar, der arbetsklassen bör utöfva sin allmänna

funktion af granskning o. s. v. - - - Det positivistiska

samfundet skall, säger A. Comte, utöfva sin andliga funktion icke

blott genom diskussioner medlemmarne mellan, utan äfven genom

sina skrifter, offentliga framställningar, systematiska petitioner

till riksdagar och regeringar» o. s. v.

Ni har, hr president, behagat påstå, att jag afsett drifva

positivistisk propaganda i arbetareinstitutet, och till stöd härför

har ni åberopat en artikel, som jag såsom referent till Revue

occidentale skrifvit om institutet. Hvad har jag då skrifvit,

som gifver eder rätt till edert påstående? Jo, att »ingen

omedelbar positivistisk propaganda bör ega rum» i institutet, som »icke

skall vara någun positivistisk skola i egentlig mening».

Och detta skulle betyda, att jag vore en proselytmakare,

att jag skulle söka göra en medelbar propaganda? Med

positivistisk propaganda menas: ett omedelbart förkunnande af

positivismens politiska och religiösa läror, absolut intet annat. Men

dessa kunna ej förkunnas utan en fullkomligt systematisk

framställning deraf, och en sådan har enligt nyss nämda citat aldrig

varit ens påtänkt vid ordnandet af institutets undervisning.

Men medelbart, menar ni nu, har jag velat göra propaganda?

Ja, om ni med positivism menar den vetenskapliga grundvalen

för positivismen. Men då har ni alla vetenskapsmän emot eder.

Institutet är en positivistisk skola i mycket oegentlig mening,

emedan positivismen är en filosofi och en samhälls- och

religionslära och blott stödjer sig på vetenskapen. Vore man positivist

derför, att man hade vetenskaplig bildning, så skulle verlden

vara full af positivister. Men så är ej fallet. Ni är ju

vetenskapsman, åtminstone försvarar ni den »sanna» vetenskapen.

Hvarför är ni då ej positivist? Vetenskapens studium behöfver

således ej leda till positivism. Jag vill nu förklara, huru ni

bör uppfatta det ifrågavarande citatet: Institutet skall sprida

positiva kunskaper, dess vetenskapliga undervisning sprider

positiviteten — se der omeletten, för hvilken ni gjort så mycket

väsen! Är detta positivism, ja, då har jag sagt mig vilja göra

positivistisk propaganda i institutet.

Jag kan ej beröra detta ämne utan att påpeka, huru jag

på samma sida i revuen sagt, att institutet tillkommit på ett

nykterhetsmöte den 8 Febr. 1880, der jag rekommenderade

detsamma såsom »det förnämsta medlet mot dryckenskapen» här i

Stockholm, samt att »ingen tanke på politisk agitation eller

religiös undervisning ingått i stiftarens plan». (Rev. occ., tome V,

pag. 288.)

Till sist ett ord om strejken i somras: Med egna öron

hörde jag, att ni uppgaf mig vara anordnare af strejken. Men

antag nu, att ni blott sagt »ordnare och ledare»! Jag vädjar

till hela svenska samhället, om dermed ej skall menas, att jag

varit strejkens upphofsman och spiritus rector. Och jag må

tillägga, att alla, som jag talat med om saken, uppfattat edert

uttryck på detta vis. Ni vet emellertid nu af min Revue

occidentale, att jag blott var tillfällig ordförande vid två offentliga

mötesförhandlingar.

Stockholm den 28 Nov. 1881.

Anton Nyström.

De vid arbetareinstutet anstälde lärarne afgåfvo

i flera af hufvudstadens större tidningar d. 18 Nov.

följande:

Förklaring rörande undervisningen vid

Arbetareinstitutet.

Med anledning af presidenten H. Forssells utfall vid

stadsfullmäktiges sammanträde den 17 Nov. mot andan och riktningen

i arbetareinstitutets verksamhet samt hans påstående, »att

föreläsningarna derstädes ej skulle vara på ett fullt tillfredsställande

sätt anordnade», få undertecknade, lärare vid institutet, härmed

förklara, att mellan oss och föreståndaren doktor Anton Nyström

intet aftal träffats om meddelande af någon viss filosofi eller

politik utan endast om framställandet på ett lättfattligt sätt af

vetenskapens och forskningens sanningar.

Stockholm den 18 Nov. 1881.

A. Whitlock. Edv. Jäderin.

C. A. Nordström.G. A. Carlsson.

O. V. Söderén. Pehr Staaff.

Professor H. Gyldén afgaf såsom

Arbetareinstitutets inspektor i flera af de större tidningarna

följande förklaring:

Med anledning af den behandling frågan om understöd åt

arbetareinstitutet i Stockholm rönt hos hrr stadsfullmäktige

anhåller undertecknad vördsammast att i egenskap af institutets

inspektor få meddela följande upplysningar:

att, sedan ledningen af arbetareinstitutet nyligen af dess

stiftare och föreståndare med. d:r Anton Nyström öfverlemnats

till en inspektor och en styrelse, d:r Nyström ingalunda är

enväldigt styrande inom detsamma, utan är han icke blott

angående den ekonomiska förvaltningen, utan ock i afseende å

val af lärare och andra läroverkets vigtigare angelägenheter

bunden vid de nyssnämdes beslut och underkastad deras kontroll;

att den omständigheten visserligen ej varit obekant, att

d:r Nyström är positivist och dertill en ganska ifrig förfäktare

af sina åsigter, men att man, sedan antagliga garantier blifvit

lemnade, att någon positivistisk propaganda vid

arbetareinstitutets föreläsningar ej finge ega rum, ej ansett sig böra fästa

afseende vid d:r Nyströms positivistiska privatmeningar, så

besynnerliga dessa än till en del må kunna te sig; och desto

mindre som positivismen, i den form densamma under senare

tiden af Comtes verksamhet antagit, synes mig mer

ovetenskaplig och naiv än samhällsvådlig;

att inspektor och styrelse faststält såsom ovilkorlig regel,

att ingen kritik af den bestående samhällsordningen eller af

statskyrkans läror får i institutets undervisning förekomma, samt

att ingen propaganda vare sig för politiska eller religiösa syften

der får hafva sitt säte, en grundsats hvilken föreståndaren sjelf

föreslagit till efterföljd och uttryckligen förklarat sig gilla samt

hvilken äfven, så vidt jag kunnat utröna, vid undervisningen

blifvit obrottsligen följd;

att dels enligt den erfarenhet inspektor under innevarande

hösttermin kunnat vinna, dels enligt en mängd

öfverensstämmande vitnesbörd från personer och tidningar, tillhörande olika

politiska riktningar, arbetareinstitutets undervisning varit

särdeles väl lämpad för de arbetande klasserna;

att jag på grund af det synbara intresse, hvarmed

institutets föreläsningar afhörts och följts af ett relatift ganska stort

antal medlemmar af den arbetande klassen, anser mig fullt

befogad till det omdöme, att dess verksamhet varit i hög grad

gagnande och af behofvet påkallad, samt att derför de

penninguppoffringar, som för detsamma blifvit gjorda, kunna anses väl

hafva motsvarat sitt ändamål.

Stockholm den 20 Nov. 1881.

Hugo Gyldén,

institutets inspektor.

Arbetareinstitutets styrelse lät i Nya Dagl. Alleh.

införa följande förklaring:

Till redaktionen af Nya Dagl. Alleh.

Anhålles vördsamt om plats i tidningen för följande

tillkännagifvande:

Med anledning af det angrepp, för hvilket

arbetareinstitutet i Stockholm varit föremål vid hrr stadsfullmäktiges

sammanträde d. 17 Nov. och hvarom referat i tidningen förekommit,

får läroverkets styrelse härmed förklara, att styrelsen faststält

som ovilkorlig regel, det ingen kritik af vare sig den bestående

samhällsordningen eller af statskyrkans läror får vid

undervisningen ega rum samt att ingen propaganda vare sig för politiska

eller religiösa syften der får hafva sitt säte, en grundsats,

hvilken föreståndaren uttryckligen förklarat sig gilla samt äfven

förut hafva följt.

Stockholm d. 21 Nov. 1881.

Styrelsen för Arbetareinstitutet.

Dag. Nyh. d. 19 Nov. om stadsfullmäktiges

sammanträde d. 17 Nov.:

Hans Forssell mot Anton Nyström.

Stadsfullmäktiges sammanträde i torsdags erhöll alldeles

oväntadt en stor och märkvärdig betydelse. Vårt

hundramannaråd har länge önskat ett tillfälle att i handling bevisa sin passion

för sparsamhet med hufvudstadens medel. Men allt hittills har

så mycket kommit emellan som hindrat förverkligandet af dess

vackra uppsåt. Än har det gält oumbärliga gaturegleringar, än

alldeles nödvändiga tomtköp, än små lysande fester, sådana man

ej kan undvika att gifva en och annan gång utan afseende på

»hvad huset förmår». Aldrig kunde det prutas, aldrig kunde

man visa sig sparsam. Folk började till slut tro att

stadsfullmäktige ej brydde sig om sparsamhet, och den misstanken

hvilade tungt på stadsfullmäktiges hjertan. Ändtligen i Torsdags

uppenbarade sig en engel som visade vårt hundramannaråd

vägen till räddning ur slöseriet. Den räddande engeln var

presidenten H. Forssell, och utvägen som han föreslog var afslag å

hr Hedins motion om beviljande af ett understöd på 5,000

kronor åt arbetareinstitutet.

Våra läsare känna de argument med hvilka presidenten

Forssell tillbakavisade hr Hedins varmhjertade förslag.

Grundtemat i hr Forssells anförande var att arbetareinstitutets

föreståndare, d:r A. Nyström, är positivist, och positivismen, den

känner hr F. på sina fem fingrar. Han hade god tid att

studera den saken då han i somras vistades i Paris såsom svenska

statens ombud vid myntkonferensen. Han har sedermera på sin

beqväma presidentstol i kammarkollegium haft god tid att ordna

det i Paris samlade materialet och utarbeta det till ett af dessa

formfulländade föredrag, med hvilka han stundom slagit verlden

med häpnad.

Hr Forssell är som talare en vän af starka retmedel; det

visade han förlidet år, då han mot förslaget att ersätta

landträntmästarne med länskassörer hade ett långt och glänsande

anförande, hvars kärnpunkt var — faran för de enskilda bankernas

tillväxt. Nu, då det gälde en utgift a£ 5,000 kronor, hopade

han ett material och utvecklade en oratorisk talang, värre än

Paul Bert då han kämpade mot hela det katolska munkväldet.

Och icke nog med att han under mer än en timmes tid hänförde

och omvände Stockholms stadsfullmäktige; äfven den stora

allmänheten utom börsens murar måste höra hans åskor, och tre

dagliga huvudstadstidningar skola in extenso offentliggöra hans

flera spalter långa anförande.

Det är ett stort slag — som då man skjuter med kanoner

på gråsparfvar.

Då vi öfver hufvud icke äro några vänner af doktriner

eller bekännelsetvång i undervisningen, skulle vi vara de förste

att understödja hr Forssell, i fall han visat att positivismen

lärdes i arbetareinstitutet. Men hela hans anförande rörde sig kring

d:r Nyström personligen och dennes mer eller mindre bizarra

relationer till ett positivistiskt sällskap i Paris. Tillträde till

arbetareinstitutet står öppet för hvar man; undervisningen der

bedrifves med största offentlighet och meddelas af lärare, af

hvilka ingen utom föreståndaren är positivist. I institutets

styrelse sitta sådane män som en professor Dahlander, en

boktryckare Hæggström och en fabriksegare Faustman. Statens

kontroll utöfvas af en allmänt känd och aktad vetenskapsman,

prof:r Gyldén. Ingen af dessa framstående män, ingen af de

tusentals åhörarne har kunnat upptäcka någon positivistisk

doktrin i arbetareinstitutets undervisning — och det har icke heller

hr Forssell.

Men denna fråga har ännu en annan sida. Hr Forssell

erkände i slutet af sitt anförande att något måste göras för

arbetarebefolkningens upplysning, och han antydde att målet kunde

vinnas genom en utvidgning af tekniska skolan (f. d.

slöjdskolan) i Stockholm. Nu är fallet att för tre år sedan beslöts på

regeringens framställning en reorganisation af nämda läroverk,

hvarigenom undervisningen i de mera elementära ämnena,

aritmetik, svenska språket, skrifkonst m. m., försvann från

slöjdskolans program. Detta medförde att elevantalet vid skolan

minskades med flera hundra, ja, om vi rätt erinra oss, ett tusental,

företrädesvis vuxna arbetare, hvilka förut i slöjdskolan sökt

komplettera en försummad skolundervisning.

I den regering, på hvars förslag nyssnämda ändring beslöts,

satt dåvarande finansministern H. Forssell, hvilken icke ens

reserverade sig mot förslaget. Och nu vill presidenten H. Forssell

till tekniska skolan återförvisa de kunskapstörstande arbetare,

hvilka han som statsråd var med om att derifrån utdrifva och

af hvilka säkerligen många tagit sin tillflykt till

arbetareinstitutet. Så kan man »justera sina idéer», blott man får tid på sig.

Dag. Nyh. d. 23 Nov.

Statskyrkan är räddad!

Arbetareinstitutets inspektor har i går emottagit en så

lydande skrifvelse:

Stockholm d. 22 Nov. 1881.

Till Arbetareinstitutets inspektor hr professor H. Gyldén.

Då anslag till arbetareinstitutet af hrr stadsfullmäktige

blifvit vägradt på grund af misstro mot mig såsom föreståndare

för denna institution, får jag härmed vördsamligen anhålla om

entledigande från föreståndareskapet och ledamotskapet i

styrelsen.

Med utmärkt högaktning

Anton Nyström.

Detta är alltså första frukten af presidenten Forssells

uppträdande inom stadsfullmäktige. Den man, hvars nit och energi

Stockholms arbetare ha att tacka för arbetareinstitutets tillkomst,

har lemnat sin befattning såsom samma instituts föreståndare

och styrelseledamot. Byråkratien och prestadömet kunna hemta

sig efter den förskräckelse, hvari de försattes genom hr Forssells

»afslöjanden». Aftonbladet kan lugna sig efter den »oro» det

nyligen uttalade för »rörelserna i vårt land». Dagbladet

behöfver ej mera frukta att stadsfullmäktige skola »svika sin pligt

mot det allmänna». Den stora faran är aflägsnad, och det

återstår blott att i d:r Nyströms plats insätta en bekännelsetrogen

prest eller Aftonbladsmagister, för att till och med

stadsfullmäktige skola skänka institutet sitt understöd.

För d:r Nyström, som skapat arbetareinstitutet och deråt

egnat hela sin obestridliga förmåga, böra de omständigheter som

framkallat hans afsägelse kännas ganska sårande. Desto mera

skall den upplysta allmänheten hålla honom räkning för hans

sjelfuppoffring och hans sträfvan att betaga sin ortodoxe

motståndare hvarje förevändning till det donquixotteri, dervid

arbetareinstitutet fått sitta emellan. För den goda sakens egen

skull, i allmänbildningens intresse, hoppas vi att korståget mot

d:r Nyström ej måtte få andra följder än den redan antecknade.

Vi önska att undervisningen vid arbetareinstitutet måtte fortgå

i samma fördomsfria anda och med samma deltagande från

arbetarebefolkningens sida som hittills. Vi ha desto mera

anledning att önska det senare, som hr Forssell förut varit med om

rubbningar i ett läroverk (tekniska skolan), hvilka haft en

betydlig nedsättning i elevantalet till följd.

I alla händelser böra de räddhågade vara nöjda och glada.

Det är visserligen bevisadt att d:r Nyström icke begagnade sin

egenskap af arbetareinstitutets föreståndare till att göra

propaganda för positivismen. Men hrr stadsfullmäktige voro ändå så

bekymrade, och den intelligensiska pressen var så hjertligt

bedröfvad, att den nu skedda afsägelsen bör vara dem en riktig

hugsvalelse. Nu kunna de stolt förkunna att den religiösa

intoleransen trifves äfven i Sveriges hufvudstad och att Stockholm

har sin biskop Björck lika väl som Göteborg.

Dag. Nyh. d. 25 Nov.

Två kulturbilder.

Den 16 Febr. 1870 är en bemärkelsedag i andra

kammarens annaler. Då gälde det antagandet af en

grundlagsförändring, hvarigenom icke-lutherska kristna å ena sidan och

mosaiska trosbekännare å andra skulle vinna full likställighet med

öfriga medborgare. Det gälde att öppna statstjenarnes krets,

att öppna riksförsamlingen ej allenast för dem som förkasta

vissa af vår kyrkas dogmer, utan äfven för dem som förkasta

sjelfva hörnstenen hvarpå denna kyrka säger sig hvila. Desse

katoliker, desse dissenters, desse israeliter skulle få inneha

hvilken befattning som helst, utom såsom prester eller lärare i

luthersk kristendom. De skulle få bli lektorer vid allmänna

läroverken, professorer vid universiteten, lagskipare vid våra

domstolar, ja, till och med lagstiftare i riksförsamlingen.

Det borde "väntas att en sådan reform skulle från

högkyrkligt håll röna ett förtvifladt motstånd. Andra kammaren hade

då som nu sin Rundgren, fast ännu utan biskopskors. För hr

Rundgren var den ifrågasatta förändringen en kyrko- och

samhällsvådlig sak. Han erinrade om att den katolska kyrkan

uppträdde med samma anspråk som fordom, att den »vill ännu vara

en främmande andlig makt i staten, hvilken makts öfverhufvud,

huru aflägsen han än må vara, ännu sträcker ut sin hand öfver

verlden att beherska den, att beherska icke blott de enskildas

samveten, utan ock folken i deras helhet genom att beherska

regeringarna». Om sekterna yttrade han att i dem »ligger alltid

något oroligt, de äro okunnigheten midt i upplysningens

tidehvarf, fanatismen midt uti den lugna utvecklingen». Om judarne

ville hr Rundgren knappt ens tala, ty »judendomen är en

protest emot sjelfva kristendomen», likasom den katolska kyrkan är

en »protest mot staten och vetenskapen» och sekterna äro det

»emot kyrkan».

Men i andra kammaren sutto upplyste och begåfvade män,

hvilka förstodo att med kraft föra toleransens och sunda

förnuftets talan. Der satt en Viktor Rydberg, hvilken förklarade

att vacklandet mellan bekännelsetvång och bekännelsefrihet vore

en »moralisk omöjlighet, sedan hela den civiliserade verlden,

med undantag af de slaviska staterna samt Rom och Sverige, ur

sin lagskipning utplånat bekännelsetvångets grundsats och

fördömt den som en afskyvärd källa till orättvisor, grymheter och

brott». Der satt en Emil Key, hvilken icke ens kunde finna

»hvarför ej en rättsinnig jude skulle kunna deltaga i

kyrkolagstiftning lika så väl som en rationalist, en gudsförnekare kan det,

endast han icke offentligen utträdt ur statskyrkan». Der satt

en Adlersparre, som på sitt rättframma sjömansspråk förklarade,

att om förslaget afslogs »vore det i sanning att segla under falsk

flagg, att med kristendomens standar högt i topp ställa den

gamla ormen till rors och styra en kurs rätt i strid emot kristna

lärans klaraste och mest välsignelsebringande sanning». Der

fans en bepröfvad lärare och skolrektor, hr Dahm, som mot

varningen att använda främmande trosbekännare såsom undervisare

utbrast: »Det finnes inom vetenskapen intet annat kätteri än

osanningen, och den kan lika lätt framföras, vare sig att läraren

är jude eller grek, katolik eller protestant.» Många andra

»eminenta parlamentariska förmågor», en Kolmodin, en Ribbing, en

Gripenstedt m. fl., talade den dagen bekännelsefrihetens heliga

sak, och då hr Hedin i ett minnesvärdt tal sent på aftonen

betonade att det föreliggande förslaget var »en politisk

samvetsfråga till det svenska folket», hade han tillfredsställelsen att se

»samvetsfrågan» besvarad med 116 ja mot 58 nej.

Det var en stor seger för sanning och rättvisa, öfver hela

landet uttalade sig en tydlig belåtenhet med representationens

verk. De som ej minst visade belåtenhet öfver den goda sakens

framgång voro Aftonbladet, Stockholms Dagblad och Nya

Dagligt Allehanda. Och ännu många år efteråt kunde dessa

tidningar påminna om d. 16 Febr. 1870 såsom en hedersdag för —

»intelligensen».

***

Vi förflytta oss nära 12 år fram i tiden och förlägga

scenen till Stockholms stora börssal. Dagen är d. 17 Nov., och

församlingen som vi se omkring oss är Stockholms

stadsfullmäktige, ett lysande hundramannaråd, hvari sitta både generaler,

presidenter och annat intelligensiskt folk. På föredragningslistan

står en af hr Hedin väckt motion om anslag åt ett i

hufvudstaden befintligt arbetareinstitut. Idén synes behjertansvärd, och

förslaget egde alla kriterier till att vinna bifall. Det gälde att

sprida upplysning bland arbetarebefolkningen, och hvem vill icke

främja upplysning, isynnerhet då det redan fans både ljus och

ljusstake!

En energisk man med akademisk bildning och akademiska

betyg hade redan upprättat arbetareinstitutet. Det hade kostat

honom stor ansträngning, det hade fordrats samverkan af flera

olika krafter för att institutet skulle komma till stånd.

Företaget hade emellertid krönts med bästa framgång. Goda

lärarekrafter hade erhållits, en ypperlig undervisningsmateriel hade

anskaffats, och regeringen hade genom ett anslag af 5,000

kronor visat sitt stora intresse för arbetaresaken. Vigtigast af allt

var dock att arbetarne sjelfve genom en liflig freqvens af

institutet visade att det verkligen motsvarade deras behof och

önskningar. Åhörarnes antal växte så att utrymmet ej ens räckte

till för alla. Ett sådant konststycke kunde sannerligen ej

hvilken akademiker som helst göra efter. I allmänhet är det

lättare att stöta bort elever än draga sådana till ett läroverk. Det

vet nog presidenten Forssell från den tid då han var ledamot

af en regering, hvilken genom att borttaga några

elementarämnen från f. d. slöjdskolan minskade dennas elevantal med bortåt

ett tusende.

Ännu mera: arbetareinstitutets undervisning omfattade

endast ämnen med hvilka religionen ej hade det ringaste att göra.

Der undervisades om djurkroppens skapnad och sätten för dess

vårdande, om växternas byggnad, om de oorganiska kropparnes

beskaffenhet, om himlakropparne, om jordytan, om främmande

land och folk, om de vanliga räknesätten, om modersmålets

behandling o. s. v. Alla dessa ämnen äro ju erkända som nyttiga,

några läsas redan i statens skolor, andra åter skulle der vinna

insteg om ej katekes och latin toge bort så mycken tid för

lärjungarne.

Äfven i kulturhistorien, i förgångna generationers andliga

lif fingo institutets åhörare mången nyttig lärdom. Ja, under

institutets första år lära de till och med, Dagbladet till stor

förskräckelse, ha fått höra berättelser ur Jesu lif, hvilket

åtminstone visar att d:r Nyström alls icke bestrider Jesu verkliga

tillvaro. Af katekes, af dogmatik, af teologiska spetsfundigheter

lärdes deremot icke ett spår. Hvarken den ena eller andra

trosbekännelsen påtvingades åhörarne.

Endast en invändning kunde göras mot arbetareinstitutet.

Dettas föreståndare var nemligen »positivist», d. v. s. anhängare

af en främmande trosbekännelse, om hvilken hvar man viste att

den icke precis öfverensstämde med vår statskyrkas läror. Men

hvad gjorde väl det, sedan 1870 års riksdag afskaffat allt

bekännelsetvång!

Så tänkte dock ej presidenten Forssell, hvilken jemte sin

ansträngande befattning i statens tjenst äfven funnit tid att

grundligt sätta sig in i positivismen. Och hvad han viste det

fingo äfven stadsfullmäktige veta d. 17 Nov. 1881. Med lifliga

färger skildrade han positivismens mål och väsende. I politiskt

hänseende ville den ju hvarken monarki eller republik, utan en

styrelse under tre bankirer, — och det ville ej ens hr A. O. W.

vara med om. Hvad positivismen som religion beträffar, var

den nu rent af besatt. Den kunde ej fatta en personlig gud,

såsom gamla bibliska historier visa honom med långt skägg och

en »fotsid mantel». Nej i »menskligheten» sjelf lefver det

gudomliga, likasom individen endast lefver i och genom den insats

han gjort i mensklighetens utveckling. Något sådant der tyckas

tusenden före Comte, hr Nyströms profet, ha tänkt sig, och

andra tusenden lära ännu finnas i samma fördömelse. Ja, malicen

påstår att en och annan af dessa positivister blifvit »president»,

minister, folkrepresentant eller något dylikt i främmande stater.

Men sådant går ej an hos oss; här skulle en Littré eller en Paul

Bert ej ens få bli föreståndare för ett arbetareinstitut.

Största effekten uppnådde emellertid hr Forssell då han

skildrade positivismens gudstjenst, sådan den lär försiggå à la

mode de Paris i ett hus vid Wahrendorffsgatan. Det är en aträngt

moralisk kult, det kan ej bestridas; men den rör sig med

åtskilliga narraktigheter alldeles »om den katolska kulten efter

lutheranernas åsigt eller den lutherska enligt de reformortas.

Den lär till och med hålla sig med nio sakrament, då katolska

kyrkan ej består sig mer än sju. Och så till råga på olyckan

erkänner d:r Nyström som sitt andliga öfverhufvud en herre i

Paris, till hvilken han skrifter rapporter alldeles som de

katolska prelaterna till påfven eller en tidningskorrespondent till sin

hufvudredaktör.

Föreställom oss allt detta skildradt med presidenten

Forssells öfverlägsna talang, och man kan tanka sig stadsfullmäktiges

häpnad. Det lilla rummet vid Wahrendorffsgatan med sitt

tiotal bekännare utvidgade sig i deras lifliga fantasi till ett väldigt

tempel, proppfullt af åhörare. Det positivistiska öfverhufvudet

i Paris — hvars församling enligt République Françaises

vittnesbörd är »föga talrik» (peu nombreux) — gestaltade sig till

en fruktansvärd påfve, med ett helt konsilium af underpåfvar,

erkebiskopar, biskopar, domprostar o. s. v. i oändlighet. Ju

längre hr Forssell talade, desto betänkligare blefvo hrr

stadsfullmäktiges anleten, desto mindre hr Hedins utsigter att vinna

framgång åt sitt förslag. Och då talaren slutat, kunde hr Hedin

med Frithiof konstatera hurusom

Ett sorl af fasa

Flög tinget genom — — — — — — — —

Och när jag såg mig om, den dumma vantron

Förlamat hvarje tunga, kalkat hvit

Hvar kind nyss blomstrande af glad förhoppning.

Det fans således i 1881 års stadsfullmäktige en Rundgren,

men der fans ingen Adlersparre, ingen Ribbing, ingen Dahm,

ingen Key, ingen Viktor Rydberg att svara ja på hr Hedins

»samvetsfråga». Motionären stod ensam mot »vantron», och hans

malmstämma dränktes i de bifallsrop hvarmed stadsfullmäktige

helsade hr Forssells anförande. Det begärda anslaget nekades

emedan arbetareinstitutets föreståndare var positivist. Detta

skedde 11 år 9 månader och 1 dag efter det svenska riksdagen

beviljat fulla medborgerliga rättigheter åt mosaiska eller

främmande kristna trosbekännare. Och då stadsfullmäktiges beslut

blef bekantgjordt, helsades det i »intelligensens» namn med

jubel och tillfredsställelse af Stockholms Dagblad, Nya Dagligt

Allehanda och Aftonbladet.

Aftonbladet d. 23 Nov

Af en på annat ställe i vår tidning införd skrifvelse

erfara våra läsare, att d:r Anton Nyström, på grund af hvad i

dagarne förekommit, afsagt sig föreståndareskapet vid

arbetareinstitutet liksom ledamotskapet i styrelsen för detsamma. Häraf

torde få följa, att hans Institut nu sett sina dagar räknade.

Men häraf följer icke, att hufvudstadens arbetare skola

behöfva stanna I saknad af en bildningsanstalt af motsvarande

slag. Nej, nu är just fastmern rätta tidpunkten inne att

antingen på ruinerna af arbetareinstitutet — om man knn finna detta

lämpligt — eller ock på egen grund skapa en

undervisningsanstalt, som är i stånd att fylla det behof, arbetareinstitutet äfven

i sin mån hade satt sig att fylla.

Behofvet är gifvet. Det är detsamma som framkallat

landsbygdens folkhögskolor: det ringa resultatet af

folkskoleundervisningen. "Önskvärdheten af att fullständiga den

knapphändiga undervisningskurs, hvilken folkskolan i allmänhet måste

inskränka sig till, genom en undervisning, som dels I den

allmänna skolmessiga formen, dels i föreläsningarnas form vände

sig till något äldre lärjungar, hvilkas omdöme under och genom

praktisk yrkesverksamhet redan mera mognat» — det är, säger

hr Hedin i sin motion om understöd åt arbetareinstitutet, den

tanke, som folkhögskolorna sökt förverkliga. Att samma behof

gör sig gällande i städerna, och att samma tanke, som visat sig

kunna afhjelpa det på landsbygden, äfven bör kuuna tillämpas

på städerna, det är något, som man ingenstädes bestridt och

hvars sanning för öfrigt redan d:r Nyströms institut bevisat.

Alltså! Behofvet och möjligheten att fylla detsamma äro gifna.

Sympatierna för detta behöfs tillgodoseende äro ock gifna.

Det rikliga enskilda understöd, som kom d:r Nyström till del,

då han satte upp sitt institut, vitnar om allmänhetens;

regeringsunderstödet — hur mycket än må kunna mot detsamma i detta

speciella fall anmärkas — om statsmakternas; och för att vända

oss till kommunalrepresentationens, så framgå de på det

otvetydigaste af inledningsorden till den beredningsutskottets

hemställan, som visserligen sedermera blef af hrr stadsfullmäktige

afslagen, dock ej på grund af bristande sympati för

folkupplysningens sak, utan på skäl, om hvilkas förkrossande tyngd

tankarne väl ej längre äro delade. Beredningsutskottet förklarar

sig nemligen anse såsom »ett samhallsnyttigt mål af hög

betydelse» att »hos de kroppsarbetande klasserna väcka och

underhålla hågen för samt direkt meddela dem insigter i sådana

ämnen, som höra den allmänna bildningen till». Och ett fullare

erkännande af behofvet af, ett oförtydbarare uttalande af

sympatierna för en bildningsanstalt till de arbetande klassernas

tjenst, torde väl knappast från den sidan tarfvas. De allsidiga

sympatierna äro alltså äfvenledes gifna.

Och meningen är just nu mer än vanligt varm för den

sak som här är i fråga. Den upplystare allmänhet och den

kommunala korporation, hvilka, den förra genom sin moraliska

dom, den senare genom sitt faktiska beslut, ryckt undan sin

välvilja och sin hjelp från den institution, hvilken ju dock

såsom ett af sina mål haft att fylla det behof, som här är i fråga,

och hvilken ju onekligen icke uträttat så litet för att hos

hufvudstadens arbetare väcka hågen för vetande och bildning —

de kunna ju, denna allmänhet och denna korporation, icke undgå

att känna hur önskvärdt det är, att arbetarne erhålla något,

som ersätter hvad de säkerligen nu förlora. Just derför är just

nu tiden inne att söka åt de kroppsarbetande klasserna

åstadkomma en sådan bildningsanstalt af hvilken behofvet ju

allmänneligen erkännes, en anstalt, ledd efter andra principer än

de, hvilka — om ock blott i fjärran skymtande — ledde

arbetareinstitutet, etablerad på fastare grund och berättigad att

åtnjuta ett tryggare förtroende.

Lika förhoppningsfullt som full af tillförsigt uttalade också

vid stadsfullmäktiges senaste sammanträde presidenten Forssell

den tron, att en dylik anstalt lätt nog borde kunna

åstadkommas. »Det bör ej — så slöt han sitt anförande — vara

omöjligt, ej ens svårt att finna lärare, som kunna rätt så väl som

arbetareinstitutets tillfredsställa vetgiriga arbetares anspråk; det

bör till och med icke vara svårt att finna till ledning af

företaget någon man lika hängifven folkets sak som d:r Nyström,

men som ej såsom han försvurit sig åt en ny verldsreligion eller

under en parisisk öfversteprests lydnad. Och likasom det i

andra kommuner funnits personer villiga att bidraga till

folkhögskoleidéns förverkligande, liksom d:r Nyström kunnat erhålla

bidrag för institutet, bland annat af många personer, om hvilka

jag bestämdt vet, att de icke haft en aning om de förhållanden

jag nu upplyst, så vore det väl ej otänkbart, att ett nytt

arbetareinstitut kunde erhålla både enskildt och sedermera äfven

offentligt understöd.» — Nej, för visso hvarken otänkbart eller

omöjligt, den tron dela äfven vi.

Men för att nå detta mål, är det af nöden att något göres

och göres just nu. Det är derför vi taga oss friheten att

instämma i den uppmaning till presidenten Forssell, som en af

våra kolleger, Stockholms Dagblad, i dag framstält, att nemligen

han, just han, som genom sitt uppträdande hos stadsfullmäktige

så kraftigt ingripit i den vigtiga sakens återförande från den

falska ställning, i hvilken den var på väg att komma, måtte

taga initiativet härtill. Bildas en förening för ändamålet, så har

den, derom äro vi förvissade, att påräkna så lifliga sympatier,

att framgången är säker.

Och dermed blir också — såsom Dagbladet mycket riktigt

anmärker — det värdigaste svaret gifvet dem, som nu tala om

ovilja mot arbetareklassens upplysning. De, som tala om

religiös intolerans, få väl sitt svar, då den nya anstalten börjar

sin — naturligtvis — konfessionslösa verksamhet.

Dag. Nyh. d. 26 Nov.

Ett fritt arbetareinstitut och en folkhögskola

”på stat”.

Stockholms Dagblad — och efter detta naturligtvis äfven

Aftonbladet — har ändtligen kommit, under fund med att

arbetarne böra få inhemta »ett högre mått af vetande än folkskolan

förmår skänka». Att för detta ändamål taga arbetareinstitutet

i anspråk kan emellertid ej falla den goda samtidan in, icke

ens sedan d:r Nyström upphört vara föreståndare och ledamot i

styrelsen. För Stockholms Dagblad — och efter detta

naturligtvis äfven för Aftonbladet — är och förblir arbetareinstitutet

ett »oskäradt tempel», hvilket ej ens kan renas genom eld och

svärd. Nej, något splitternytt måste det vara. Först och främst

måste man leta upp »ett antal aktade män inom samhället»,

d. v. s. sådane män som Dagbladet anser för »aktade». Dessa

män utfärda en inbjudning till bildande af en förening och »så

lider det väl intet tvifvel att icke sedermera både

kommunal- och statsanslag villigt skola lemnas». Till yttermera visso

upplyses att hufvudstaden icke lider någon brist på »lämpliga

lärarekrafter», hvilka desto hellre ställa sig till den nya

anstaltens förfogande som denna blir »rikare doterad» och framför

allt »fastare grundad» än d:r Nyströms skapelse.

VI betvifla ej att Dagbladets idé skall på visst håll möta

stora sympatier. Man bildar en förening, föreningen upprättar

ett läroverk, läroverket får statsanslag, statsanslaget blifver

»ordinarie» och så har man en »fast grundad» statsinrättning

med k. privilegium på att åt hufvudstadens arbetare utminutera

en bestämd portion af statskyrkan garanteradt vetande.

Anstalten får sina »fasta platser», och de »fasta» lärarne få

lektorslöner med löneförhöjning hvart femte år och rättighet att hvart

tredje år begära ännu mera. Ingenting fattas, icke ens

»akademiska qvarten» och en half spalts utrymme i statskalendern.

Detta är den vanliga gången för många andra inrättningar

än den af Dagbladet föreslagna. Dylika planer gynnas alltid

af det öfverflöd på både lämpliga och olämpliga lärarekrafter

som levereras af våra universitet. Det var derför något

ovanligt då ett undervisningsverk uppstod, hvilket, utan att erbjuda

»fasta» och af staten garanterade »platser», likväl drog till sig

utmärkta lärarekrafter och framför allt en talrik åhörareskara.

Det var något ovanligt att se ett institut uppstå som lefde blott

från dag till dag, men likafullt besjälades af pligttrohetens,

nitets, offervillighetens ande. Det var något lika ovanligt at

iakttaga den hängifvenhet och energi, ur hvilkas samverkan

institutet uppstod, som det var något öfverraskande att se en högt

aflönad statstjenare egna sin dyrbara tid och sin talang till det

folkliga verkets krossande och förstörande.

Vi vilja ej här dröja vid den parallel som erbjuder sig

mellan presidenten Forssell och doktor Nyström, mellan den

förres pligttrohet i sitt kall och den senares i sitt, mellan den

enes negativa verksamhet och den andres positiva. Vi vilja

stället med våra välönskningar dröja vid den »rikt doterade»

och »fast grundade» lärdomsanstalt som Dagbladet låter hägra

för sina läsares ögon. Vi äro nog fördomsfria att hylla all sann

upplysning, från hvilket håll den än må komma. Vi erinra oss

att den konfessionsfria undervisningen i Frankrike icke haft

skada af konkurrensen med den klerikala, utan tvärtom. Der

var det till och med de klerikales nit i lärarekallet som sporrade

motpartiet, under det att förhållandet här är alldeles omvändt.

Men det är en sak som vår "intelligens» torde beakta, då

den nu yrvaken rusar upp och tror sig förstöra ett verk af en

enskild mans energi för att sätta en »fast» inrättning efter den

gamla schablonen i stället. Det är nemligen något som vinnes

hvarken med rika donationer eller akademisk lärdom. Detta

något är entusiasmen för en god sak, en entusiasm som sätter

uppgiften öfver förmånerna, en entusiasm som ej fordrar

tjenstledighet eller »akademisk qvart», en entusiasm som rycker andra

med sig och förmår väcka lusten för vetande, der läraren »på

stat» ofta skulle låtit den slumra.

Är Dagbladet, är hr Forssell, är den imaginära föreningen

viss om att påträffa en man med denna entusiasm, må de då

skrida till verket. Men äro de det icke, torde de göra rättast

i att lugna sig och understödja det gamla arbetareinstitutet.

Ty utan att plöja med doktor Nyströms kalf, äro de icke i

stånd att gissa hans gåta.

Dag. Nyh. d. 1 Dec.

Tanken på att se presidenten Forssell såsom arrangör och

möjligen föreståndare för ett nytt arbetareinstitut måste, af alla

tecken att döma, nu anses som öfvergifven. Förmodligen har

man erinrat sig att hr F. innehar en högt aflönad tjenst i staten

och att han, när allt kommer omkring, ej bör ha mycken tid

öfrig för agitationer i arbetarefrågor. Kanske man också har

kommit att tänka på Carl XIV Johans ord till professor E.:

»Un prêtre doit prêcher, et pas écrire dans les gazettes» och funnit

att hr F:s rastlösa verksamhet borde tills vidare inskränkas inom

kammarkollegii murar. Huru som helst, det Forssellska

arbetareinstitutet eller »folkhögskolan» har försvunnit från våra

intelligensiska samtidas program lika hastigt som det kommit dit.

I stället gifver en tidning, i hvilken Forssellska idéer stundom

afspegla sig, nu tillkänna att man bör nöja sig med en

utvidgning af Stockholms borgareskola. Der meddelas redan nu

undervisning i aritmetik, skrifkonst, satslära o. s. v., ja man får der

till och med lära sig skrifva räkningar och reverser m. m., att

ej tala om öfningar i bokhålleri och sång. Detta kunde

egentligen för våra arbetare vara vinning nog; men den nämda

tidningen är ändå så god att unna dem något mera, likväl utan

att ange hvari detta något mera skulle bestå. Hufvudsaken är

för henne blott att man icke »kastar in utvecklingen på

splitternya banor och skapar nya former, der man blott behöfde vidga

de gamla».

För vår del unna vi gerna borgareskolan, likasom hvarje

annan anstalt för folkbildning, allt möjligt understöd. Vi ha

öfver en månad före den ifrågavarande tidningen framhållit

borgareskolan såsom förtjent af större uppmärksamhet. Men om man

vill med den utvidgade borgareskolan »ruinera»

arbetareinstitutet, då bedrager man sig storligen. Den förra är en

undervisningsanstalt, en skola, och kan ej blifva annat. Det senare åter

är en fri bildningsanstalt, der intresset väckes och underhålles

för den vetenskapliga forskningens resultat. Detta är måhända

grekiska för vår intelligensiska samtida; men hon kan få

närmare besked af hvilken som helst bland arbetareinstitutets

åhörare.

Men hvarför envisas man så att i arbetareinstitutet se en

stats- och kyrkofarlig inrättning? Är det fruktan för doktor

Nyströms privata funderingar i »positiv filosofi»? Men emot

denne positivistiske doktor stå ju båda våra universitet med tre

Boströmianske professorer och en Hegeliansk, att ej tala om en

hel svärm lägre tjenstemän i det auktoriserade filosofsamhället.

Är det åter fruktan för d:r Nyströms kuriösa positivistkyrka och

dess tiotal af bekännare? Men emot denna miniatyrförsamling

står ju bela statskyrkan rustad med tusentals aflönade prester

ocb millioner betalande medlemmar. Är det slutligen fruktan

för politisk propaganda bland arbetarne? Ja, då måste man

verkligen ha bra ringa förtröstan till våra samfundsinrättningar

eller ock ej ha något begrepp om det sunda förståndet, den

lugna eftertanken hos vår befolknings ofantligt öfvervägande

flertal.

Men hvarken filosofisk, religiös eller politisk propaganda

har förekommit vid arbetareinstitutet. Hela den af hr Forssell

i scen satta agitationen bevisar en skuggrädsla, ovärdig vår tid

och ovärdig en hvar som gör anspråk på att kallas statsman.

Det är en yttring af misstro som måste stöta bort fria

medborgare, der man med förtroende kan draga dem till sig. Och

vill man med en dylik misstro till utgångspunkt göra något stort

af borgareskolan, då skapar man en högskola för »barn och

tjenstefolk», men icke en sådan för frie arbetare.

Aftonbl, d. 5 Dec.

I Dagbladet för i dag finna vi till pröfning upptagen den

tanke, vi för några dagar sedan uttalade om önskvärdheten

deraf, att sträfvandena att bereda ökade bildningstillfällen åt

hufvudstadens arbetare anknötes vid den här sedan länge

befintliga läroanstalt, som bär namn af Stockholms borgareskola.

Fastän Dagbladet ser denna sak något annorlunda än vi gjort

och fortfarande äro böjda att göra, och sålunda icke mer än

delvis följer oss i våra önskningar, ha vi dock med

tillfredsställelse tagit del af dess framställning. Folkbildningsfrågan

här i hufvudstaden — säger Dagbladet mycket riktigt —

»kräfver allvarlig uppmärksamhet och lugn pröfning af alla

förståndiga förslag, som framställas såsom bidragande till dess lösning».

Ett sådant förslag är ju äfven Dagbladets, och det är nu vår

pligt att i vår ordning en smula skärskåda detta — så mycket

hellre, som frågans slutliga lösning blott kan vinna på en

föregående offentlig diskussion, ju allsidigare dess bättre.

Dagbladet meddelar till en början den fägnande

underrättelsen, att styrelsen för Stockholms borgareskola funnit

tidpunkten vara inne att göra undervisningen i sin skola mera

fullvigtig och intensiv, hvadan den lär vara betänkt på att ingå

till stadsfullmäktige med ansökan om kommunalt understöd.

Uttalande den öfvertygelsen — hvilken vi naturligtvis på det

varmaste dela — att en sådan framställning skulle vara förtjent

af det största afseende, fortsätter D. B.:

»Skolan kunde derigenom sättas i tillfälle att dels anslå

väsentligt ökad tid åt de nuvarande ämnena, dels på sitt

program upptaga nya sådana af praktisk betydelse — vi påpeka

bland dem särskildt geometri och frihandsteckning. Sålunda

förstärkt, skulle borgareskolan icke blott kunna med kraft

förbereda för den i hufvudstaden befintliga tekniska skolan, hvars

inträdesfordringar, om vi icke misstaga oss, för några år sedan

betydligt skärptes, utan äfven väl lämpa sig till underlag för en

högre folkbildningsanstalt. Vi afse härmed icke, såsom

Aftonbladet tyckes åsyfta, att föreläsningar i vetenskapliga ämnen

skulle vid borgarskolan anordnas. Visserligen låter en sådan

kombination tänka sig; men vi hålla dock under närvarande

förhållanden före, att det redan befintliga arbetareinstitutet i

detta hänseende erbjuder en lämpligare utgångspunkt, så vida

nemligen åt sist nämnda anstalt kan gifvas en fastare

organisation, som tillika innebär antagliga garantier för anstaltens

ledning i samhällsnyttig anda och på ett mot dess ändamål

svarande sätt, utan alla vare sig politiska eller religiösa

partiinflytelser eller bisyften. Hvad vi velat framhålla är

borgareskolans betydelse som en vigtig länk mellan å ena sidan en

ofta mycket bristfällig folkskolebildning och å den andra vare

sig tekniska skolans eller arbetareinstitutets högre undervisning.

Vi hafva nemligen svårt att förstå, huru föredrag —

exempelvis i astronomi och fysik — kunna af åhörarne fullt

tillgodogöras utan ett visst mått af förkunskaper i aritmetik och

geometri; och den betydelse en väl ordnad, för inträdet vid

institutet genomgången kurs i modersmålet måste ega för

uppfattningsförmågans allmänna utveckling kan knappast skattas

för högt. Med glädje må erkännas, att, såsom Stockholms

folkskolor numera äro beskaffade, de der förekommande lärokurserna,

fullständigt genomgångna, innebära tillfredsställande

förutsättningar i detta fall, men det är äfven en sanning, att många

folkskolans lärjungar afbryta sin skolgång kort efter

minimikunskapernas inhemtande, och för öfrigt är det ett faktum, att en

dryg procent af hufvudstadens arbetare utgöres af inflyttade

från landsorten, der folskolorna på få ställen torde stå i

jemnhöjd med Stockholms.

Arbetareinstitutets och borgareskolans intressen äro således,

rätt fattade, alldeles icke stridiga, utan väl förenliga. Att

äfven en yttre förbindelse mellan dessa båda läroanstalter

åvägabragtes skulle säkerligen icke lända någondera till skada. Om

en sammansmältning mellan dem kan naturligtvis af flere skäl

icke varda tal, men en enig samverkan mellan dem skulle

säkerligen främjas, om t. ex. en ledamot af den ena

undervisningsanstaltens styrelse hade plats i den andras. Riktigast synes

oss också vara, att ämnen sådana som räkning, svensk

språklära, rätt- och uppsatsskrifning helt och hållet lades till

borgareskolan, till hvars läroplan de böra och hvarest de på praktisk

väg tvifvels utan lättare och säkrare inhemtas än genom endast

åhörande af föredrag. Den tid, som härigenom vid institutet

vunnes, kunde ju med fördel anslås åt andra ämnen, som bättre

lämpa sig för det fria föredraget, men, märkligt nog, hittills

icke der kommit till heders. Så saknas t. ex. alldeles på

arbetareinstitutets schema fosterlandets historia och literatur,

hvilka dock vid landsortens folkhögskolor med fog räknas till

hufvudämnena.

I denna riktning ungefär synes oss problemets lösning vara

att finna. Frågan galler icke borgareskola eller arbetareinstitut.

Hvad hufvudstadens yrkesidkande och arbetande befolkning

behöfver, är en praktisk undervisningsanstalt, sådan den utvecklade

borgareskolan skulle kunna, rätt understödd, varda, tillika med

en institution, der åt de mest vetgiriga under det populära

föredragets form meddelas allmänt bildande kunskap.»

Som man af förestående finner, önskar Dagbladet liksom

vi en utveckling af borgarskolan. Men då vi önska denna

utveckling mera allsidig — så att borgareskolan skulle undervisa

icke blott, såsom nu, i rent praktiska ämnen, utan äfven i mera

allmänbildande — vill Dagbladet blott hennes utveckling i rent

praktisk riktning, förordande arbetareinstitutet såsom

utgångspunkt för den mera allmänbildande undervisningen. Lika väl

som Dagbladet erkänner, att en kombination, sådan som den vi

föreslagit, låter tänka sig, vilja vi medgifva, att den

kombination, Dagbladet å sin sida föreslagit, äfvenledes låter tänka sig.

Men vi hålla på att vår ligger närmare och naturligare till

hands. Dagbladet uppställer sjelft som en nödvändig

förutsättning för sin, att arbetareinstitutet erhåller hvad det nu

saknar, en fastare organisation, som tillika innebär antagliga

garantier för anstaltens ledning i samhällsnyttig anda. Nu

betvifla vi visserligen icke möjligheten af att gifva arbetareinstitutet

en sådan organisation, men vi erinra derom, att denna

förutsättning, som måste skapas ny för att Dagbladets kombination

skall kunna genomföras, den existerar faktiskt redan såsom den

säkraste grunden för verkliggörandet af vår. Och icke nog

dermed. Vår torde äfven ha ett annat väsentligt företräde.

Det torde nemligen icke ligga något misskännande af

menniskonaturen och särskildt af hufvudstadens arbetarelynne i att

antaga, att de, hvilkas intressen här afses, med större anslutning

skola vända sig till en läroanstalt, som från gammal, af dem

känd och värderad rot normalt utvecklar sig till att fylla deras

ökade bildningsbehof, än till en sådan, som, från att ha varit

omgifven af en lockande frihetsgloria, helt plötsligt slås i band,

hvilkas berättigande, hur oskyldiga de än för öfrigt må vara,

den ifrågavarande samhällsklassen i sin helhet dock icke är

mäktig att inse. Med minnet af uttalanden från folkmötet i

söndags åtta dagar sedan befara vi, att det enligt Dagbladets

kombination omhändertagna och omskapade institutet icke skall

blifva en bildningsanstalt, till hvilken arbetarne med någon

allmännare kärlek vända sig — och då är ju det mål förfeladt,

till hvilket vi båda sträfva, folkbildningens höjande i vår

hufvudstad. Åtminstone kan det för en längre tid vara förfeladt.

Dagbladet vill göra borgareskolan till »underlag för en

högre folkbildningsanstalt». I borgareskolans ursprungligaplan

ligger visserligen icke något sådant, ty hon ville sjelf för sin

tid vara just en sådan »högre folkbildningsanstalt», icke något

blott och bart »underlag» för en sådan. Omständigheterna ha

gjort, att hon icke kunnat gå jemna steg med utvecklingen,

men deraf följer ju icke, att hon ej nu skulle kunna ryckas upp

i jemnhöjd med densamma. För vår del befara vi, att

Dagbladets förslag komme att än ytterligare trycka ned henne.

Särskildt tro vi, att tanken att i henne införa geometri och

frihandsteckning såsom den enda tillökningen i hennes

undervisningsområde är förfelad. Ty såsom en förskola för den

tekniska skolan behöfver och bör hon icke tjenstgöra. Denna har sjelf

sin förskola i sin »tekniska afton- och söndagsskola», der

inträdesfordringarna ej äro andra än god frejd och fylda 14 år —

mindre sålunda än för inträde i borgareskolan. Nej, bör denna

blifva en förskola för något, så är det för den öfverbygnad på

henne sjelf, som vi ansett och fortfarande anse både möjlig

och lämplig. Allt det sanna och riktiga, som Dagbladet säger

om nödvändigheten af förkunskaper för att kunna tillgodogöra

sig ett föredrag, är, så vidt vi kunna fatta, blott ett indirekt

stöd för vår åsigt, att det bör finnas ett organiskt samband

mellan den anstalt, der förkunskaperna bibringas, och den, der den

högre undervisningen föredragsvis eller på annat sätt meddelas,

icke blott den »eniga samverkan», som skulle blifva en så högst

problematisk följd af att »en ledamot af den ena

undervisningsanstaltens styrelse hade plats i den andras». Och detta

organiska samband — huru kunna lättare och naturligare åstadkomma

det än genom att låta den högre bildningsanstalt, man vill bringa

till stånd, växa upp ur den lägre, som faktiskt existerar?

Vi för vår del finna fortfarande intet lämpligare. Men det

oaktadt hålla vi icke med sådan envishet fast vid vår

uppfattning, att vi icke skulle — med en eller annan modifikation —

kunna ansluta oss till det af Dagbladet angifna förslaget,

förutsatt, att detta röner allmännare understöd och visar sig lättare

att genomföra. Våra anmärkningar ha vi dock icke velat

återhålla, hoppandes, att äfven de i sin mån kunna bidraga till

belysningen och lösningen af en fråga, hvars bästa lösning, utan

hänsyn till subjektiva meningar, ju dock 1 både första och sista

rummet är målet för så väl Dagbladet som oss.

Dag. Nyh. d. 8 Dec.

Arbetareinstitutet och borgareskola.

Med tillfredsställelse finna vi oss understödda af Dagbladet

i vår åsigt att man icke bör i borgarskolan söka en

tillfyllestgörande ersättning för arbetareinstitutet. Vår ärade samtida

önskar ett arbetareinstitut och en »utvidgad borgareskola».

Deremot ha vi icke haft något att invända, lika litet som vi

reservera oss mot tanken att arbetareinstitutet bör ledas »utan alla

vare sig politiska eller religiösa partiinflytelser eller bisyften».

I detta senare hänseende ha vi just sökt häfda

arbetareinstitutets neutrala ställning gent emot dem som i en lärares eller

föreståndares privata religionsgrubblerier velat se ett hinder för

anstaltens understödjande af stat och kommun. Slutligen

anteckna vi som beaktansvärd den på flera håll uttalade önskan

att undervisningen vid arbetareinstitutet måtte utsträckas till

sådana ämnen som svensk historia, litteratur och (modern)

samhällslära.

Här och der synes man föreställa sig att man för ett nytt

arbetareinstitut bör taga det gamla till utgångspunkt, men med

uteslutande af d:r Nyström äfven såsom lärare. Vi behöfva icke

framhålla det intoleranta i en sådan tanke. Icke heller tro vi

oss blifva allmänt motsagda då vi beteckna den som ett drag

af orättvisa. Betänkligare är dock att man genom d:r Nyströms

utdrifvande från den anstalt han sjelf skapat skulle begå ett fel,

hvars följder äro lätta att förutse. Rimligast synes derför vara

att de som icke äro nöjda med d:r Nyströms arbetareinstitut,

sådant det nu skötes, fresta sin lycka att skapa en ny anstalt,

helt och hållet oberoende af den gamla. Kunna de med så ringa

medel som d:r Nyström åstadkomma något nytt och för detta

nya vinna arbetarnes förtroende: välan, då — men icke förr

kunna de ock, jemte det gamla institutets ledare, göra anspråk

på statens eller kommunens understöd. Konkurrens på detta

område kan aldrig skada.

Nya Pressen d. 18 Nov.

Folkbildningen och stadsfullmäktige.

öfverläggningen i går hos stadsfullmäktige om anslag åt

arbetareinstitutet i hufvudstaden och det i anledning af denna

öfverläggning fattade beslutet äro egnade att hos

folkupplysningens vänner väcka beklagande och harm.

En för folkupplysningen nitälskande man har med stor

energi och ej ringa uppoffringar lyckats bringa till stånd en

anstalt, som hittills saknar motstycke, ett »arbetareinstitut» med

föreläsningar alla aftnar utom jultiden och sommarmånaderna, i

hvilka den vetenskapliga forskningens vigtigare resultat på ett

enkelt och lättfattligt sätt meddelas arbetarne. Företaget var

i hög grad tidsenligt. Arbetarne känna i vår tid mer än

någonsin behofvet af kunskaper och vetande. Men skolan kan

endast bibringa de första elementen af vetandets olika grenar.

Det väckta kunskapsbegäret behöfver sedermera — om det ej

skall slockna — en ständig näring och en näring motsvarande

en mognare ålders kraf. Men den bildning arbetaren på egen

hand kan skaffa sig blifver i allmänhet allt för fragmentarisk

för att kunna blifva någonting helgjutet — upptagen, som

arbetaren är, af de materiela bestyren och omsorgen för en

nödtorftig utkomst. Han behöfver derför en ledning för sitt

kunskapssökande, en anvisning, något slags enhet och system i

sitt vetande. Ett företag sådant som d:r A. Nyströms kunde

derför icke annat än helsas med bifall af hvarje vän af

framåtskridandet. Åtskilliga enskilda personer ha ock välvilligt och

frikostigt understödt företaget med penningmedel. Men den äran

att ha tagit första steget i denna sak, ordnat de spridda

krafterna och bragt läroanstalten till stånd tillkommer uteslutande

d:r Nyström.

Sedan anstalten redan var färdig och i full verksamhet

anslogos på den senaste riksdagen 5,000 kronor till densamma. Nu

väckte hr Hedin hos stadsfullmäktige förslag om ett lika stort

anslag för samma ändamål.

Då detta af drätselnämden och stadsfullmäktiges

beredningsutskott tillstyrkta förslag i går skulle behandlas af

stadsfullmäktige, yrkade presidenten H. Forssell dess förkastande, på

grund deraf att institutets föreståndare d:r A. Nyström är

positivist och med arbetareinstitutet vill göra propaganda för

positivismen. Hans yrkande, att arbetareinstitutet ej måtte

understödjas af kommunen, motiverade han med en hårresande

skildring af de faror, med hvilka positivismen hotar religionen och

samhället. På hans framställning torde ej utan skäl tillämpas

det kända ordspråket om att »måla hin håle på väggen för att

få piska honom». Vi göra för ingen del gemensam sak med

positivismen. Men vi anse, att man bör göra den så väl som

hvarje annan åsigt den rättvisan att bedöma den efter hvad den

verkligen lärer och vill, icke efter hvad dess motståndare

påbörda densamma. Utgår man från denna grundsats, så måste

man finna hr Forssells insinuation att positivismen främjar

klasshatet och den våldsamma omstörtningen fullkomligt oberättigad.

Hans anmärkning, att positivismen är kommunistisk, emedan den

betraktar all egendom såsom i viss mån en gemensam

tillhörighet, ehuru den förvaltas af enskilde, träffar lika mycket

kristendomen, om vi nemligen skola tala om Kristi kristendom, icke

om den i de maktegande klassernas intressen tillrättagjorda

kristendom, som under flere former herskat allt sedan denna lära

blef statsreligion i det romerska riket. För att finna ett

motstycke till positivismens kommunism behöfva vi ingalunda gå så

långt tillbaka som till den första kristna församlingen i

Jerusalem med dess egendomsgemensamhet. Hvad menar hr Forssell

om en kristendom, som icke betraktar den enskildes egendom

såsom något af Gud anförtrodt, som skall användas i Guds och

mensklighetens tjenst? Anser han kanske Manchesterskolans

ståndpunkt, som kortast torde uttryckas med ordspråket »hvar

och en är sig sjelf närmast», mera kristlig?

Men vi vilja som sagdt ingalunda göra gemensam sak med

positivismens religiösa ståndpunkt. Det är ej om positivismen

det här är frågan. Genom att vända sig mot denna har hr

Forssell helt och hållet gått på sidan om saken. Han har ej ens

försökt bevisa, och han kan ej bevisa, att undervisningen vid

ifrågavarande institut ledes i positivistisk anda. Man har icke

ens hört talas om, att de öfrige lärarne tillhöra det positivistiska

samfundet. Och hvad d:r Nyström sjelf beträffar, så håller han

sina föreläsningar i kulturhistoria så objektivt och framhåller

särskildt så starkt kristendomens kulturhistoriska betydelse, att

man, om man ej kände hans åsigter, lika väl skulle anse honom

vara en ortodox kristen som en positivist. Om han genom att

främja folkupplysningen tror sig främja positivismen och

framhåller detta i sina rapporter till det positivistiska samfundets

högste chef, så må detta vara hans ensak; och hans verksamhet

bör väl ej derför anses farligare än deras, hvilka tro sig tjena

sin religion genom att hålla folket i okunnighet och för

detsamma dölja den vetenskapliga forskningens resultat.

Hr Forssell framhåller starkt, att positivismen är att

betrakta som en religiös åsigt. Det är således på grund af

föreståndarens religiösa åsigter som hans läroanstalt är så misstänkt,

att den ej anses böra få understöd af Stockholms kommun.

Hvilka religiösa åsigter bör då den läroverksföreståndare hysa,

som skall anses värdig att erhålla ett sådant understöd för sin

anstalt? Kanske den strängt ortodoxt tolkade, af alla den nyare

tidens historier och all modern vetenskaplig forskning

obesmittade rena evangeliskt-lutherska läran? Om så är, är det

säkerligen bäst att stadsfullmäktiges flertal för att få en lämplig

föreståndare för ett arbetareinstitut, som de skola understödja, vända

sig till den evangeliska fosterlandsstiftelsen.

Nya Pressen d. 23 Nov.

Stockholms stadsfullmäktige äro nu oförhindrade att

ådagalägga sitt nit för det lägre folkets undervisning och bildning,

de behöfva ej vidare befara, att det af d:r Nyström upprättade

arbetareinstitutet med deras tillhjelp skall ledas i

»samhällsfiendtlig riktning», för den händelse de skulle vilja visa sitt

intresse för denna befolknings lyftande på annat sätt än det rent

negativa. I morgontidningarna offentliggöres nemligen en i går

afton till professor Gyldén inlemnad skrifvelse af följande lydelse:

»Till

Arbetareinstitutets inspektor hr professor H. Gyldén!

Då anslag till arbetareinstitutet af hrr stadsfullmäktige

blifvit vägradt på grund af misstro mot mig såsom föreståndare

för denna institution, får jag härmed vördsamligen anhålla om

entledigande från föreståndareskapet och ledamotskapet i

styrelsen.

Med utmärkt högaktning

Anton Nyström.»

Vid valmötet å nedre börssalen sistlidne Sept. undanbad

sig d:r Nyström kandidaturen till riksdagens andra kammare:

han tillhörde arbetareinstitutet, åt hvilket han ville offra sitt

lif och sina krafter, så lydde hans ord. Nu frånträder han

frivilligt denna sin lifsuppgift för att ej stå i vägen för sitt eget

verk: detta är bevis på högsinnade tänkesätt. Vi gratulera hr

Nyström till att genom en trångbröstad politikers uppträdande

hafva fått tillfälle att på ett rätt slående sätt låta tänkande

menniskor finna den djupa skilnaden mellan dem som tala stort

och göra intet, och dem som tänka stort och handla ädelt. På

hvilken sida är här det ena eller det andra?

Måtte det vackra institutet för arbetarnes upplysning, hr

Nyström med så många uppoffringar af möda, tid och pengar

skapat — aldrig råka i ovärdigare händer än hans — det skall

då allt framgent omfattas af arbetarnes intresse.

Nya Pressen d. 23 Nov.

Den barmhertige samariten och våra

"stora" tidningar.

Alla känna vi den af vår store religionsstiftare framstälda

berättelsen om mannen, som kom från Jericho och föll i

röfvarhänder. Den som bevisade honom barmhertighet var ingalunda

den rättrogne, hederlige presten eller leviten, utan den

kätterske samaritanen, och evangeliets berättelse har ej ett ord att

förmäla om det vådliga deri, att fritänkaren, kättaren möjligen

kunnat passa på tillfället och hos den stackars sjuklingen göra

propaganda för sina villomeningar.

Alla känna vi ock, att herr presidenten Hans Forssell —

i kristendomens intresse, förstås — uppträdt och brutit stafven

öfver en man, som utan att tillhöra statskyrkans rättrogna hjord

varit nog förmäten att icke allenast ömma för våra arbetare,

hvilka hittills saknat så godt som alla tillfällen att blifva

delaktiga af den allmänna upplysning, hvaröfver vår tid är så stolt,

utan som också lagt hand vid verket och med personlig

uppoffring sökt afhjelpa det skriande behofvet. Slutligen känna vi,

huru herrar stadsfullmäktige med handklappningar helsade herr

presidentens kristliga anförande och huru dessa bifallsyttringar

med samstämmigt jubel upprepades af våra tre stora tidningar

Stockholms Dagblad, Nya Dagligt Allehanda och Aftonbladet. Skulle

vi rättrogne prester, leviter, fariséer och skriftlärde hjelpa en

otrogen fritänkaude samaritan, äfven om det är fråga om ett

kärleksverk? Nej, bort det! Hellre än att vi göra oss skyldiga

till en dylik för oss nedsättande handling, må den nödstälde

mannen omkomma af brist på omvårdnad!

Det var naturligt, att den allmänna förtrytelse, som detta

ovärdiga beteende af personer, hvilka ha nog hård panna att

förklara sig bland annat föra kristendomens talan, nödvändigt

måste väcka, skulle komma vederbörande att litet närmare tänka

på saken och besinna hvad de gjort. Men det gick naturligtvis

icke an för skriftlärde och fariseer af det allena saliggörande

snittet att medge sig ha haft orätt gent emot en förfäktare af

hvad auktoritetstrona anhängare behaga stämpla som

villomeningar. Och så har man ett par dagar haft det vidriga

skådespelet att se de tre namngifna tidningarna per fas et nefas med

alla möjliga tumningar och vrängningar söka försvara sin och

herr presidentens orättfärdiga sak.

Att här närmare ingå på det sätt, hvarpå de tre

tidningarna ansett passande och hederligt att behandla d:r Nyströms

varmhjertade svar på herr presidentens trångbröstade.

frihetsfiendtliga anförande, tillåter oss hvarken tid eller utrymme; det

skulle ock vara föga uppbyggligt för våra läsare. Vi vilja blott

fästa oss vid några af de uttalanden, som Dagbladet fält.

Tidningen talar om herr presidentens »slående jemförelse»,

då han frågar, hvarför man ej, om anslaget till arbetareinstitutet

denna gång beviljats, en annan gång kunde finna sig föranlåten

att anslå medel till en undervisningsanstalt, hvars ledare vore

en erkänd och nitiskt verksam medlem af t. ex. jesuitorden.

Här har herr presidenten, för att i en riktigt afskräckande dager

framställa den sak, han ville bekämpa, begagnat sig af den

dunkla, oklara föreställning om jesuitismen såsom något i alla

afseende förfärligt, afskräckande hvilket ingått i

folkmedvetandet. Kan något godt komma af Nazareth — har jesuitismen

någonsin uträttat något till gagn för menskligheten? Nej,

svarar den fåkunniga, ytliga hopen med en mun, och härpå har

presidenten gjort räkning. Men han, som sjelf är historiker, kan

ej vara okunnig om att just jesuiterna gjort ganska mycket till

upplysningens befrämjande, han kan ej vara okunnig om att inom

jesuitorden funuits store vetenskapsmän, ädle menniskovänner,

verkliga Jesu efterföljare, han kan slutligen ej vara okunnig om,

att vår store Gustaf Adolf yttrat sig med stor aktning om

jesuiterna, hvilka han satte främst bland de katolske andlige

ordensbröderna just på grund af deras nitälskan för upplysningens

befrämjande.

På hr presidentens fråga våga vi afge följande svar, som

visserligen torde väcka hans och Dagbladets häpnad, men som

vi tro ej skall kunna annat än gillas af alla verkliga vänner af

tros- och handlingsfriheten: Om en jesuit här upprättade ett

institut för befrämjande af arbetarebefolkningens upplysning,

om han till inspektor öfver detta institut satte en allmänt aktad

svensk vetenskapsman, som aldrig haft något gemensamt med

jesuitismen, och till lärare valde kunnige, hederlige svenske män,

om hvilka detsamma gälde, så vore det ej allenast kommunens

rätt utan till och med pligt att understödja detta, så länge den

ej sjelf lagt två strån i kors för att på annat sätt främja saken.

Samariten förtjenar understöd i sina menniskovänliga

bemödanden, oaktadt han råkar vara — samarit.

Den afvoghet mot vår arbetarebefolkning, hvarom de tre

tidningarnas uppträdande i denna sak bär vitne, söka de nu

fåfängt dölja bakom vackra fraser om sin sympati för just denna

befolkning, hvilka fraser blott ha det lilla felet att komma fram

en smula för sent för att förtjena något erkännande. Det är

egnadt att väcka både löje och harm när Dagbladet uttalar sin

önskan »att rätt snart i handling kraftigt ådagalades, huru varmt

intresset i vårt samhälle är just för arbetsklassens upplysning».

Vi fråga: när i all verlden hade Dagbladet förr ens låtit ana,

att det hyst en dylik önskan? Och fans ej just nu det yppersta

tillfälle man någonsin kunnat önska att »i handling kraftigt

ådagalägga» det der varma intresset, som lär förefinnas? Svaret

blir tidningen oss nog skyldig.

Nej, här betyda påståenden och bedyranden ingenting, ty

fakta tala. Hr presidenten Hans Forssell och våra tre »stora»

dagliga tidningar äro afvogt stämda mot folkupplysningens

befrämjande, eljes skulle de ej med sådan synbar förtjusning hafva

kastat sig öfver en ej till saken hörande biomständighet för att

på ett orättfärdigt sätt omintetgöra en god sak. Om man räcker

ett hungrande barn stenar i stället för bröd, tjenar det till

intet att komma med innehållslöst snack om »sympati»:

handlingarna röja sinnelaget — »af deras frukt skolen I känna dem».

Dagbladet förordar i sin plötsligt påkommande ifver för

en arbetarebefolkning, som det aldrig intresserat sig för eller

stått nära, att »inbjudning till bildande af en förening för

ändamålet utfärdas af ett antal aktade män inom samhället», och

föreställer sig, att »initiativet härtill lämpligen kunde tagas just

af den, som genom sitt uppträdande hos stadsfullmäktige så

kraftigt ingripit i den vigtiga sakens återförande från den falska

ställning, i hvilken den var på väg att komma».

Vet Dagbladet möjligen af att »just den», som här åsyftas,

redan gjort ett försök i den antydda vägen? Vet tidningen af,

att försöket måste inställas, emedan just den åsyftade publiken,

arbetarebefolkningen, uteblef, emedan den nemligen ej kunde

följa den ärade föreläsaren på hans höga idealiska flygt? Och

tror tidningen, att en efter renhårigt ortodoxt mönster tillyxad

institution skulle hafva bättre framgång? Tvekar hon om

svaret, så kan hon exempelvis taga i skärskådande den lysande

framgång, som den efter alla konstens regler inrättade

Stockholms högskola vunnit.

Nya Pressen d. 24 Nov.:

Positivismen och kristendomen, betraktade

från social synpunkt.

Vi framhöllo i förgår, att de skäl, på grund af hvilka

Stockholms stadsfullmäktige och den konservativa pressen anse

positivismen så farlig för den bestående samhällsordningen, att

arbetareinstitutet i hufvudstaden ej borde få något understöd af

allmänna medel, emedan det leddes af en man, som bekänner

sig till denna lära, fullt lika så mycket träffa kristendomen —

då denna verkligen tages på allvar. Vi sökte ådagalägga detta

med stöd af Nya testamentet. Nu vilja vi visa, att det

kommunistiska åskådningssätt, som der gör sig gällande, bibehöll sig

under kristendomens tre första århundraden, då den ännu var

ett förtryckt och ringaktadt mindretals religion, och delvis till

och med mycket längre. Detta kan styrkas med många ställen

ur kyrkofädernas skrifter.

Justinus Martyr (i medlet af 2:dra århundradet) yttrar:

»Fordom (före öfvergången till kristendomen) sökte vi endast

tillfällen att rikta oss; nu deremot göra vi våra egodelar

gemensamma för att dela med oss åt andra.»

I Barnabas" bref till de kristne i Asien heter det: »I skolen

meddela alla edra egodelar åt edra bröder, utan att behålla

någonting för eder sjelfva; ty om I hafven de oförgängliga

skatterna gemensamma, huru mycket mera bören I icke hafva de

förgängliga gemensamma?» I Clemens Romanus" bref till

Korinthierna säges: »Bruket af alla de ting, som tillhöra denna

verlden, bör vara gemensamt för alla menniskor. Det är

orättfärdigheten som gör, att den ene säger: »detta är mitt», och den

andre: »detta tillhör mig.» Deraf har tvedrägten bland de

dödlige kommit.» Både Barnabas och Clemens Romanus lefde i 1:sta

århundradet af den kristna tidräkningen. Deras bref äro

otvifvelaktigt ej äkta, utan antagligen först uppkomna omkring ett

hundra år senare. Men de åtnjöto en tid stort anseende och

räknades till och med af många till det Nya testamentets

skriftsamling, samt vitna sålunda om de åsigter, som då herskade inom

kristna kyrkan.

Tertullianus (omkr. 200) säger till de kristne: »Allt är

gemensamt oss emellan.»

Athanasius säger: »Det, som I hafven, bör gifvas åt de

fattige för att lindra deras nöd; d. v. s. om vi undandölja och

lägga af någonting af våra egodelar för oss sjelfva, utom hvad

som är nödvändigt till lifsuppehälle och kläder, skola vi stå till

ansvar derför på domens dag, och vi skola betraktas och

behandlas såsom mandråpare.»

Gregorius af Nyssa (omkr. 330) säger: »Emedan vi alla äro

bröder och förenade genom blodets och naturens band, vore det

bättre och rättvisare att vi alla delade lika.» Hieronymus

säger: »Om I hafven någonting utöfver hvad som är nödvändigt

för lifsuppehälle och kläder, så veten, att I bören gifva det åt

de fattiga.» Ambrosius (i slutet af 4:de årh.) säger: "Jorden

tillhör alla och icke blott de rike. Naturen gifver alla egodelar

åt alla menniskor samfäldt. Gud har i sjelfva verket skapat

allting för att njutandet deraf skulle vara gemensamt för alla.

Naturen har således skapat gemensamhetens rätt; det är blott

inkräktning, som frambragt eganderätten.» Augustinus säger:

»De rikes öfverflöd är de fattiges nödtorft. När man eger, hvad

som är öfverflödigt, eger man hvad som tillhör andra.»

Den berömde biskopen och vältalige predikanten

Chrysostomus (omkr. 400) prisade i det byzantinska kejsardömets

hufvudstad den egendomsgemensamhet, som utmärkte den äldsta

kristna församlingen i Jerusalem, anbefalde den till efterföljd i

sin tids Konstantinopel såsom det enda radikala botemedlet mot

det stora elände, som der — likasom i vår tids stora

hufvudstäder — fans vid sidan af rikedomen och öfverflödet. Han

säger: »Om vi blott förstode att sätta åsido all klenmodighet,

skulle vi djerft gripa oss an med detta företag, och vi kunde

på detta sätt omskapa vår jordiska bostad till en verklig himmel».

Vi undra just, huru hrr stadsfullmäktige och redaktörerna

af våra konservativa tidningar skulle känna sig till mods, om

de plötsligen befunne sig ansigte mot ansigte med desse gamle

biskopar i den kristna kyrkans första århundraden och finge

höra dem utveckla sina åsigter om samhälle och egendom! Dem

skulle de väl knappast vilja tillåta att grundlägga något

arbetareinstitut.

I jemförelse med dessa kyrkofädernas uttalanden — hvad

förskräckligt ligger det uti positivismens yrkande, att egendomen

skall förvaltas af enskilde, men förvaltas till hela samhällets

bästa, i synnerhet då man ihågkommer att det icke är genom

tvingande lagar utan genom öfvertygelsens och den upplysta

allmänna meningens makt, som den vill åstadkomma denna

förändring.

Positivismens religiösa åskådningssätt är torftigt, abstrakt

och otillfredsställande, då man jemför det med Kristi lära. Men

så länge den sistnämda icke blifvit bättre förstådd i sin

praktiska tillämpning på lifvets förhållanden och på samhället, än

hittills varit fallet, eger positivismen sitt relativa berättigande,

såsom den store och frisinnade engelske predikanten Stopford

Brooke med rätta anmärkt. De, som kalla sig bekännare af

Kristi lära, af hvad de sjelfva kalla kärlekens religion, borde i

sanning blygas för att förkättra och förfölja sina motståndare

derför, att dessa vilja göra allvar af det stora kärleksbudet, af

broderlighetens, den gemensamma ansvarighetens lag.

En nödvändig förberedelse för sådana sociala reformer, som

äro egnade att i högre mån än hittills göra denna den

gemensamma ansvarighetens lag gällande på samhällslifvets alla

områden, är höjandet af arbetsklassens bildning. Men för att detta

bildningsarbete skall blifva verkligen fruktbärande, måste den

undervisning, som meddelas, vara sådan, att hon är egnad vidga

blicken utöfver de närvarande förhållandena, att väcka det

ärliga, fördomsfria sanningssökande, som hvarken antager eller

förkastar någon åsigt blott derför, att hon är ny och mot gängse

föreställningar stridande, utan verkligen pröfvar allt och

behåller det goda. Att den högre bildningen i vårt land icke är

sådan, är en känd sak, ehuru få vilja erkänna det. De, som

blifvit delaktige af densamma, ha derigenom i allmänhet lärt att

böja sig för maktens och rikedomens afgudabeläten, och att anse

allt, som går utöfver det beståendes trånga horisont, för

drömmerier och utopier. Skall arbetarebildningen blifva till välsignelse

och uträtta någonting stort, så måste den blifva mera fri, mera

ungdomsfrisk, den måste öppna en vidsträcktare synkrets. Den

undervisning, som meddelas, måste vara sådan, att hon gör

lärjungen andligt sjelfständig, gör honom mäktig att omfatta en

ny sanning, äfven om denna ej hyllas af den stora hopens röst

eller godkännes af de mäktige på jorden. Med en sådan

uppfostran, en sådan bildning, skall ett slägte uppstå, mäktigt af

större tro på och större hängifvenhet för humanitetens och

rättvisans höga ideer än det närvarande och derför i stånd att

genomföra samhällsreformer, om hvilka man nu knappast vågar

drömma. Våra konservative ana detta. Häraf deras nu påkomna

ifver att taga folkbildningen om hand för att leda den i hvad

de kalla en »god», d. v. s. för de konservativa intressena

oskadlig riktning. Arbetareinstitutet har nämligen ingifvit dem

farhågor för uppkommandet af en folkbildning, som kan leda till

en farlig kritik af bestående samhällsförhållanden. Det är nu

på tiden att Stockholms arbetare sjelfve taga saken om händer,

skjuta ifrån sig det förmynderskap man i religionens och

samhällsordningens intresse vill påtvinga dem, och stå upp såsom

en man till kamp för en på tankefrihet bygd folkuppfostran.

Ingen, som vet hvad praktisk kristendom är, skall häri se en

fara för religionen, huru mycket än statskristendomens och

fromleriets förkämpar låta höra sin ugglelåt.

Nya Pressen d. 26 Nov.

Folkbildningen och de konservativa

intressena.

Såsom af en notis i dagens nummer af denna tidning

inhemtas, ha några folkbildningens vänner i hufvudstaden, med

anledning af stadsfullmäktiges vägran af anslag till

arbetareinstitutet, utlyst ett folkmöte till i morgon. Vi kunna icke

annat än fästa alla för denna vigtiga sak intresserade personers

och särskildt Stockholms arbetares uppmärksamhet på detta

möte och på det varmaste uppmana dem, att talrikt infinna sig

vid detta tillfälle för att inlägga sin protest mot de

bearbetningar, som nu pågå i syfte att störta arbetareinstitutet och

ersätta det med en bildningsanstalt, som allt ifrån början står

i de konservativa intressenas tjenst.

Sedan d:r Nyströra afgick från sin befattning såsom

föreståndare för näranda institut och medlem af dess styrelse, på

det att misstankarne och oviljan mot "honom och hans åsigter

inom inflytelserika kretsar härstädes icke mera må utgöra något

hinder för framgången af hans skapelse, ha våra konservativa

tidningar användt den taktiken, att taga för gifvet att i och

med detsamma arbetareinstitutets dagar äro räknade, att det

nu af sig sjelft skall upphöra. På samma gång har plötsligen

en stor ifver kommit på dem att få till stånd en bildningsanstalt

för arbetare, som ledes i »god» anda. Ingen tänkte på att

bringa till stånd en sådan anstalt förr än dr Nyström med stor

energi och betydande uppoffringar gjort det. Sedan nu ett

sådant tillfälle till inhemtande af kunskaper visat sig vara ett

behof för arbetarne, inser man äfven på den konservativa sidan,

att detta behof på något sätt måste tillgodoses. Man fruktar

att det Nyströmska institutet skall göra arbetarne allt för

sjelfständiga och hos dem väcka idéer, som äro farliga för den

»bestående ordningen». Man fruktar kanske, att de slutligen

skola blifva så djerfva, att de börja tro på möjligheten af ett

samhällstillstånd, i hvilket hvarje menniska kan genom arbete

förvärfva en nödtorftig utkomst och derjemte få någon tid öfrig

för utvecklingen af sina höga menskliga anlag, af sin

personlighet. Sådana farliga tankar och sträfvanden måste i sin

början stäfjas. Derför måste man under religionens täckmantel

göra arbetareinstitutet misstänkt och störta det. Derför måste

man — då nu en anstalt i denna väg en gång blifvit ett behof

— få till stånd en ny bildningsanstalt, der kunskaper och

vetande utportioneras till arbetarne på ett sådant sätt, att de

blifva oskadliga, att de icke hos dem väcka några farliga idéer

och förhoppningar, utan fastmera lära dem att vara »undergifna

all mensklig ordning» och finna det vara en god ordning att

en del samhällsmedlemmar till följd af de förhållanden, unijer

hvilka de äro födda och uppfostrade, kunna lefva i öfverflöd,

under det att andra med all sin ansträngning ej kunna komma

längre än till ett lif af tungt arbete och bittra försakelser, med

få och ringa tillfällen att utveckla sin personlighet. För detta

ändamål bör undervisningen ej vara allt för omfattande och

framför allt ej meddela för mycket af det som rör menniskan

och det menskliga samhället. Eller om den meddelar det, bör

detta ske på ett sådant sätt, att sakerna ej framställas helt

enkelt sådana de äro, utan sådana de maktegande klasserna

vilja att de skola tydas. Eller med andra ord: man vill, att

den nya folkbildningen skall gå i den akademiska och

elementarundervisningens nötta hjulspår, att den skall uppfylla

lärjungarne med fördomar emot alla sådana idéer, som äro egnade

att hos den stora arbetande hopen väcka förhoppningar om en

ljusare, menniskovärdigare framtid. Kyrkligheten och fromleriet

ha allt sedan Constantins dagar visat sig vara ett godt medel

i detta hänseende. Der blott god vilja finnes, saknas ej utvägar

att göra dessa inflytelser gällande, äfven om undervisningen

kallas konfessionslös. Den missbrukade kristendomen har

alltid befunnits nyttig för att göra den stora hopen tålig,

undergifven och lydig, till att fastnita förtryckets bojor och

bibehålla de mäktiga vid makten.

Vi ha förut sökt visa i hvad förhållande denna officiella

kristendom står till urkristendomen, till Kristi kristendom; och

vi tro att ingen skall kunna jäfva våra ord i detta hänseende.

Arbetare i Stockholm! Bringen dessa beräkningar på

skam! Tillbakavisen manligt och bestämdt det förmynderskap

man vill utöfva öfver eder! Låten icke den konservativt

pietistiska ligan få sista ordet i denna vigtiga angelägenhet!

Tagen sjelfva om hand eder bildningssak!

Tidning för Alla d. 26 Nov.:

Arbetareinstitutet och — reptiliepressen.

Man skulle verkligen kunna kalla den strid, som så

plötsligt upplågat med anledning af presidenten Forssells anförande

om positivismen vid stadsfullmäktiges sammanträde den 17 d:s,

en storm i ett vattenglas, då striden synes röra sig om d:r

Nyströms politiskt religiösa åsigter. Men går man saken närmare

på lifvet, skall man finna, att den har en djupare betydelse.

Först och främst gäller det att få ikull en institution, som

befordrar den »nivellering» på det andliga området, som de

priviligerade klasserna frukta värre än synden — vi kunna i detta

hänseende hänvisa till Nya Dagligt Allehanda för lördagen den

2 oktober 1880, der det bitterliga klagas öfver den nya tidens

sträfvanden att utvidga de lägre klassernas vetande och der

det just då nybildade Arbetareinstitutet hudflänges på det

obarmhertigaste — och för det andra gäller det att genom ett

prejudikat gifva stöd åt den satsen, att man för att kunna leda

en folkuppfostringsanstalt, der ingenting annat läres än

vetenskapliga sanningar i objektiv form, måste bekänna sig till någon

viss religion, som faller de maktegande i smaken. Det är häri

stridens kärna ligger, och Arbetareinstitutets vedersakare må

aldrig så mycket påstå, att deras förkastelsedom endast gäller

d:r Nyström, ingen allvarligt tänkande menniska skall dock

stanna i tvifvelsmål om deras egentliga mening. Rösten kan

väl vara Jakobs röst, men händerna äro och förblifva Esaus

händer.

Vi förvånas visst icke deröfver, att Forssells tal väckt

djup oro i det konservativa lägret, der man just ej eger

öfverflöd på mod. Med en misstänksamhet, som till och med skulle

väckt uppseende i den skuggrädde stamfaderns dagar, vädra de

i hvarje demokrat en samhällsomstörtande person. Seglande

under liberal flagg — hvari deras liberalism skall bestå, torde

ingen dödlig kunna utgrunda — framställa de reaktionära bladen

hvarje frisinnad man såsom ett radikalt odjur, hvars åsigter ej

förtjena den ringaste aktning och ännu mindre någon tilltro

och hvars bevekelsegrunder framställas i den föraktligaste

dager. Då den besoldade tyska tidningspressen helt nyligen utfor

mot de liberala faktionerna i ett språk som en schåare skulle

afundats dem, då kallade de liberala tyska bladen dessa

tidningar med ett gemensamt namn reptiliepressen. Våra egna

konservativa tidningar äro med få undantag ej en bit bättre

än nyssnämda s. k. reptiliepress.

Hr Forssells tal har lemnat dem en kärkommen anledning

att tillfredsställa en tvifvelsutan länge närd önskan, som de

emellertid ej vågat uttala af fruktan att smutsa ned sin yttre

liberala etikett: nämligen att störta Arbetareinstitutet. De veta

mer än väl, att dettas tillvaro hänger på de s. k. bättre

klassernas välvilja och det är detta stöd som måste undanryckas.

De tala helt enkelt om Arbetareinstitutet såsom en härd för

positivistiskt proselytmakeri, men bry sig naturligtvis alls icke

om, att detta alldeles icke är bevisadt, ej heller om den

förklaring institutets inspektor, prof:r Gyldén, afgifvit och som

borde lugna mindre lättskrämda själar än de konservative

redaktörerne. De betrakta Arbetareinstitutet såsom en redan

lifdömd, som förverkat all rätt till nåd, och de ha ej ens hjerta

att förlänga dess dödsqval genom att föreslå den farlige doktor

Nyström att afträda från sin verksamhet vid institutet. Nej,

detta måste bort; det är sjelfva kärnan eller klämmen i deras

tankegång.

Att d:r Nyström för sin egen del ej skulle finna något

förbarmande hos den konservativa pressen var helt naturligt.

Han har visat sig vara en demokrat af den mest eldröda färg,

och förr kan en retad tjur tåla ett rödt skynke, än våra

konservativa tidningar lida en demokrat. Blott en gång har d:r

Nyström lyckats tillvinna sig en smula af deras bevågenhet:

det var vid riksdagsmannavalet 1880. Men detta är nu glömdt.

Det är dock icke blott mot arbetareinstitutet och d:r

Nyström man hvässar sina förgiftade pilar, tillfället att draga i

härnad mot den landtmannapartistiska regeringen är allt för

frestande, att våra konservativa kolleger skulle kunna motstå

det. Det är dock med ej synnerligen glada känslor de nödgas

angripa ecklesiastikministern, om hvars omvändelse till den

allena saliggörande landtmannafiendtliga intelligenstron de ej

uppgifvit allt hopp, oaktadt hr H. tagit plats i grefve Posses

ministèr. Men — gagnar det staten, så slå till — och de plagga

på hr Hammarskjöld så godt de förmå, väl vetande, att om en

lem lider, så lider hela kroppen. Regeringen har gjort sig

skyldig till en oförsvarlig blunder, mena de, då hon ej först tog

reda på d:r Nyströms religion och hans politiska åskådning,

innan hon lemnade arbetareinstitutet understöd. Men månne

regeringen varit okunnig om att d:r Nyström var positivist?

Skulle det ej kunna hända, att den Posseska ministèren kan

hysa en fördomsfriare och mera tidsenlig uppfattning än både

presidenten Forssell och den konservativa pressens målsmän?

Vi sakna verkligen tid och lust att längre uppehålla oss

vid de utgjutelser, som i dagarne förekommit rörande d:r

Nyström och arbetareinstitutet i Nya Dagligt Allehanda och

Aftonbladet. Vi nödgas blott tillstå, att vi frukta det deras agitation

skall lyckas allt för väl och arbetareinstitutet bortsopas, så vida

icke d:r Nyström vill göra den onekligen hårda uppoffringen

att öfverlemna det verk han med så mycken möda upprättat

och satt i gång i andra händer eller så vida icke allmänhetens

sunda förnuft får taga ut sin rätt gent emot de ljusskygges

ansträngningar.

Figaro d. 27 Nov.:

Kyrkan midt i hyn:

När presidenten Hans Forssell vid Stockholms

stadsfullmäktiges senaste sammanträde deklamerade sin långa

anklagelseskrift mot doktor Anton Nyström, väckte redan det oväntade

och ovanliga i detta föreläsningsprof en ej ringa öfverraskning.

Och då härtill kom, att talaren ej tvekade att med den största

bestämdhet rikta mot doktor N. beskyllningar för ett afsigtligt

begagnande af arbetareinstitutet såsom medel för en positivistisk

propaganda och späckade sin utläggning af denna text med

citat ur hr N:s positivistiska skrifter, till en omfattning, som

knappast den bibelsprängdaste predikant skulle kunna

öfverträffa i sina skriftcitat — då blefvo våra

kommunalrepresentanter alldeles förbryllade, så att de i sin konfusion ej visste

annan råd än afslag sans phrases å hr Ad. Hedins motion om

ett stadsanslag, motsvarande det redan beviljade statsanslaget

till nämnda institut. Så hade den granna såpbubbla, hvartill

hr Forssell med ganska mycken kammarlärdom och sannolikt

efter långvariga experiment lyckats tillaga löddret, varit i stånd

att blända kommunens förtroendemän!

Det är skada för hr Forssell, men kanske ännu mer för

hrr stadsfullmäktige, att denna såpbubbla, som så hänfört dem,

snart nog brast vid första fläkt af den stora allmänhetens

fördomsfria granskning. För denna syntes det vara uppenbart, att

ett förslag, som framställts af en så pass rutinerad offentlig

person som hr Hedin och hvilket tillstyrkts af så väl

drätselnämnden som beredningsutskottet samt innebar en åtgärd,

öfverensstämmande med en förut af regeringen vidtagen — att,

säga vi, ett sådant förslag hade varit förtjent af den lilla

uppmärksamheten att bordläggas till nästa sammanträde, så att

man fått tillfälle att med mera lugn bedöma, om allt gått rätt

till vid utförandet af hr presidentens konststycke. Ett sådant

uppskof hade, tycker man, bort förestafvas af klokhets- och

grannlagenhetsskäl, ja, af det allra enklaste sinne för det

taktfulla och i formen riktiga. Men hvarken den stränga

formenligheten eller klokheten eller grannlagenheten vunno den gången

gehör inom hufvudstadens kommunalrepresentation.

Detta förhållande, egendomligt i sig sjelft, blir dess mera

uppseendeväckande, då det beslut, som så hastigt fattades, nu

efteråt har för hvarje ogrumlad rättskänsla framställt sig som

förhastadt, såsom hvilande på af hr Forssell presterade skefva

framställningar, hårdragna slutledningar och falska tillvitelser

mot hr Nyström just med afseende på hvad som här var

hufvudfrågan, nämligen hans påstådda proselytmakeri vid

arbetareinstitutet. Detta är hvad opartiskheten nödgar oss att erkänna.

Stadsfullmäktige slogo döförat till för motionärens bön om

bordläggning, hvilken han motiverade dermed, att den utslungade

beskyllningen var obevisad. Hr Wallenberg hade med vanligt

skarpsinne iakttagit redan under hr Forssells uppläsning af

anklagelseakten, att åtskilligt i den samma torde kunna

vederläggas, men hr Wallenberg trodde — sannolikt till en del på

grund af den säkerhet, hvarmed hr Forssell framställde sina

påståenden — att ändock tillräckligt mycket stod qvar för att

motivera ett afslag. Med den höga tanke, vi hysa om br

Wallenbergs rättskänsla och liberalism, äro vi förvissade, att om

ärendet bordlagts, och om han fått höra endast den förklaring,

som arbetareinstitutets inspektor Gyldén offentliggjort, skulle

hr Wallenberg funnit sina betänkligheter häfda och ej varit

med om att låta nämnda instituts inspektor, styrelseledamöter

och lärare samt ej minst dess åhörarekrets umgälla, hvad man

utan skäl eller på mycket lösliga grunder tillvitat hr Nyström

och ingen annan.

Om hr Forssell i sin långa harang verkligen lyckats

bevisa. hvad han syftade att ådagalägga, eller att hr Nyström

under sken af nit för arbetarnes upplysning bedrifvit

positivistiskt proselytmakeri, så hade hr Nyström ej kunnat nog skarpt

klandras. Men anklagelsen bevisade platt intet i detta

hänseende. Hr Nyströms positivistiska nit, hans edliga förpligtelse

att verka för positivismens fortplantning, intyga i för sig intet,

och då hr Forssell slutligen drager fram sjelfva »klämmen»,

d. v. s. hr Nyströms yttranden om arbetareinstitutet i hans

rapport till den s. k. »öfverste presten» i Paris, så bevisa dessa

snarare motsatsen. »Detta institut skall icke i egentlig mening

varda en positivistisk skola, emedan ingen omedelbar positivistisk

propaganda der bör ega rum», rapporterar hr Nyström — med

hvad rätt kan öfverste presten å sin sida eller presidenten

Forssell å sin bygga något på en så sväfvande förklaring?

Sedermera tillägges visserligen, att institutet ej skulle använda

retograda lärare o. s. v., hvaraf framgår, att det ej skulle

motverka positivismen. Nå väl: att icke motverka denna riktning

är det liktydigt med att befrämja den? Då t. ex.

stadsfullmäktige icke motverka arbetareinstitutet, utan lägga armarne

i kors, är det sak samma som att befrämja institutet? Kan ej

hr Nyström hålla sin positivistiska ed utan att vara förpligtad

att drifva propaganda vid ett konfessionslöst institut, der han

är lärare? Jo visst; i rapporten säger han ju, att ingen

omedelbar eller egentlig sådan får förekomma vid institutet.

Men låt vara, att detta skryt skulle antyda, att en

»medelbar» propaganda egt rum, så frågas: är detta händelsen?

Eller har ej hr Nyström i så fall ljugit på sig sjelf. För oss

synes det alldeles klart, att förhållandet i viss mån är sådant,

om hans sjelfberöm skall tagas efter orden. Härvid borde dock

den dömande korporationen erinrat sig den kända domareregeln:

»efter ens tal skall ingen dömas», hvilket med andra ord vill

säga, att en person skall dömas efter sina handlingar gent emot

andra och ej efter hvad han i sin egen sak pratat vid sidan

om munnen. Intet klagomål har försports öfver positivistiska

lärors inplantande vid arbetareinstitutet; intet berättigar till

misstanken, att hr Nyström skulle med vett och vilja bryta det

löfte, han afgaf vid institutets invigningsfest i Berns salong —

då, i parentes sagdt, äfven h. exc. Posse var tillstädes —

nämligen att dagens religiösa och politiska stridsfrågor ej skulle

beröras vid undervisningen. Och äfven om hr Nyström hade

lust att bryta häremot, så fölle sig saken icke så lätt. Det är

icke sant, hvad hr Forssell med en parodiering af den orimliga

satsen: »staten är jag», yttrade: att »när vi tala om

arbetareinstitutet, begagna vi blott ett annat namn för d:r Anton

Nyström». Detta är, med förlof sagdt, en nog hänsynslös

osanning, att den aldrig bort uttalas inom en offentlig församling,

utan reserveras för det privata tisslet. Vi behöfva endast

påpeka, att inspektorn professor Gyldén, hvars skarpsinne och

redbarhet äro höjda öfver allt tvifvel och hvars auktoritet

såsom vetenskapsman säkerligen med åtskilliga hundra procent

öfvergår f. d. docenten och Centraltryckeridirektören Forssells,

har lemnat förklaringar, som till alla delar vederlägga det

Forssellska förtalet. Han har upplyst, att hr Nyström icke är

enväldig vid institutet, utan både i ekonomiskt afseende och vid

tillsättningen af lärare bunden af inspektorn och styrelsen, och

att dessa sistnämnda framställt såsom ovilkorlig regel, att ingen

kritik af samhällsordningen eller statskyrkans läror får

förekomma, hvilken regel också obrottsligen följts, enligt allt hvad

man har sig bekant. Hur någon, efter att hafva erhållit sådana

officiella förklaringar, kan, i likhet med Nya Dagligt Allehanda

i dess tidningsnummer, först tala om »det af d:r Nyström med

oinskränkt makt ledda undervisningsinstitutet» och en stund

derefter med en viss afprutning framhålla »den så godt söm

oinskränkta makt, hvilken d:r Nyström såsom föreståndare eger

öfver institutets angelägenheter» — det förefaller Figaro fast

obegripligt och svär alldeles mot den sorgfälliga redigering,

som han är van att finna i Allehanda.

Man skulle på grund af det nu sagda möjligen kunna

misstänka oss att vara hemliga eller uppenbara allierade med

hr Nyström. Men vi äro ingenting så litet som detta. Om

Figaro förut någon gång tagit hr Nyströms parti, så har skälet

varit, att denne enligt vår uppfattning blifvit orätt bemött af

sina talrika fiender inom det sig så kallande »liberala» lägret. Hr

Nyström står der i spetsen för en liten fraktion, representerad

af honom och målaren Håkansson (ett vänskapsförbund, starkt

erinrande om David & Jonatan) samt en hand full andra trogna.

Denna lilla, mycket oskadliga, klick bekämpas frenetiskt af

stora och små sjelfdeklarerade liberala, lika förbittradt af den

store imperatorn Julius Mankell som af den lille folktribunen

Berndt Lundqvist — den samme, som hr Forssell efter en

föråldrad källa framhållit såsom en »nitisk medbroder» till hr

Nyström, ehuru det är allmänt kändt, att den »nitiske medbrodern»

har för länge sedan strejkat mot sin principal. I sanning —

när jätten Goliat-Forssell med sin tunga rustning af citat träder

inom skrankorna för att nedlägga den lille David-Nyström, då

blir intrycket af öfverväldigande löjlig art, äfven om saken

har en mycket allvarsam sida. Hr presidentens häftiga invektiv

reducera sig till »mycket väsen för en omelett», till en tämligen

ofruktbar kammarstudie. Han har gått till väga som den tyske

lärde, hvilken konstruerade en kamel »aus der Tiefe des

Bewusstseins» i stället för att studera djuret i naturen. Om hr

Forssell, i stället för att begagna sig af endast tryckta källor,

och dertill sådana af ej synnerligen färskt datum, hade tagit

reda på förhållandena vid institutet sjelft, så skulle både

premisser och konklusioner sett annorlunda ut. Intresset för

motarbetande af kätterier bland lärare sticker bjert af mot hr

presidentens verksamhet som statsråd; aldrig har man hört, att

han såsom sådan opponerade sig mot tillsättningar af lärare

med åsigter, mycket afvikande från statskyrkans. Skulle hr

Forssell med fullföljande af den beträdda vägen söka att få

sak med alla de ungdomslärare, hvilkas religiösa öfvertygelse

möjligen kan komma i kollision med deras lärarepligter, då äro

vi rädda, att han finge mer att bestyra, än som vore förenligt

med presidentskapets beqvämlighet och ro.

Man har på olika sätt förklarat denna ifver. En gängse

sägen, för hvars tillförlitlighet vi dock ej kunna gå i borgen,

vill veta, att d:r Nyström endast fått sitta emellan vid den

prickning, som skulle tilldelas åt ministèren Posse. I så fall måste

dock anloppet betraktas såsom ett storartadt fiasco; ty långt

ifrån att den Posseska ministèren skulle deraf blifva afskräckt,

bör den i stället — efter det rättfärdigande, som kommit d:r

Nyström till del, och den vändning, som opinionen tagit till

hans favör — ej tveka att än en gång bevilja anslaget till

institutet. Den kan derigenom vinna arbetarebefolkningen på

sin sida och möjligen medverka till en seger för åtskilliga

landtmannapartistiska hufvudstadskandidater vid nästa allmänna

riksdagsmanna val till Andra kammaren. För vår del hafva vi

varnat arbetarebefolkningen för ett dylikt experiment, ty vi tro,

att landtmännen äro nog starka att kunna bevaka sina intressen,

Stockholmsbornas bön förutan, men att vi här böra välja ombud

som känna och förfäkta våra önskningar. Nu nögas man

emellertid bekänna, att de hafva fått vatten på sin qvarn, hvilka

söka intala arbetarne att landtmannapartiet är nog liberalt att

vilja tillgodose äfven städernas arbetarebefolknings behof.

Arbetarne kunna nu med fog tänka: »skola vi rösta för

stadsfullmäktiges och börsens kandidater, som ej hjelpa oss, och böra

vi ej i stället förstärka landtmannapartiet, som visat sig oss

bevåget?» Så har presidenten Forssell säkerligen oafsigtligt

kommit att räcka ett handtag åt h. exc. Posse.

Jemte apologeterne von Schéele och Norrby hör man nu

mera hr Hans Forssell nämnas såsom den tredje i klöfverbladet.

Men då hans båda föregångare dragit i härnad mot ett

fritänkeri, som verkligen blifvit en makt inom samhället och hotar

statskyrkan, så har den, efter hvad det förljudes, till upphöjelse

i ridderskapets och adelns klass designerade presidenten

speciminerat härför efter mönstret af den noble riddare, som red

spärr mot väderqvarnar.

—

Med en hätskhet och fanatism utan like hafva några af de

dagliga tidningarna kastat sig öfver doktor Nyström och på

samma gång lyckats ända till vämjelighet lofprisa och idissla

hr Hans Forssells tal inom stadsfullmäktige. Mest förvånar det,

att Dagbladet, som plägar föra fördragsamhetens och

humanitetens talan, kan gå ända derhän att af hr N:s yttranden i

positivistiska skrifter utan vidare döma till arten af hans

lärareverksamhet, som ej fått vara och ej veterligen varit positivistisk.

Kan beundran för hr Forssell vara så stor, att Dagbladet ej

märker, att denne sjelf gör sig skyldig till rätt mycken

jesuitism i sitt föredrag, midt under det han uppdrager jemförelser

mellan hr N. och jesuiterna? Måttet är rågadt, när Dagbladet

föreslår, att hr Forssell skulle ställa sig i spetsen för bildande

af en folkhögskola, som skulle träda i stället för

arbetareinstitutet. Vill man då bokstafligen »äta ut» hr N.? Kanske att

man till yttermera visso borde landsförvisa honom och låta

verkställa desinfektion i de lokaler, der han uppträdt, samt

hitkalla professor von Schéele för att anställa något slags

spikbesvärjelse i n:r 10 Wahrendorffsgatan? Aftonbladet, enfaldigt

efter vanligheten, jublar vid denna tanke och utropar

triumferande, att sedan hr N. afsagt sig föreståndareskapet, »torde

deraf följa, att hans institut nu sett sina dagar räknade». Den

nya folkhögskolan skulle nota bene erbjuda ypperliga

reträttplatser för afdankade aftonbladsmagistrar, inklusive kandidaten

och sjelfpromoverade »doktorn» Spilhammar, hvars kontrakt snart

utlöper — är ej det den innersta tanken? Här har dock

kandidaten velat sälja skinnnet, innan björnen är skjuten. Aldrig

har doktor Nyströms ställning varit starkare än i detta

ögonblick. Han kan fortfarande offra sin arbetskraft såsom lärare

vid institutet. Arbetarne torde derför med skäl kunna betacka

sig för den nya folkhögskolan och förklara, att de frukta för

aftonbladsmagistrarne, till och med då dessa komma med

presenter. Om arbetarne kunnat bilda hundratals bostadsföreningar

och understödskassor och bygga sig ett eget föreningshus, så

behöfva de ej tigga om de smulor, som falla från

stadsfullmäktiges och de förmögnares bord efter Victoriafesterna. Sjelfhjelp

är och bör vara arbetarnes styrka.

Svenska Tidningar skref d. 1 Dec. följande:

En utkastad eldbrand.

Då presidenten Hans Forssell hos stadsfullmäktige i

hufvudstaden uppträdde med sitt numera riksbekanta anförande

mot arbetareinstitutet och detsammas föreståndare doktor

Nyström, företog han sig en sak, som uppväckt - vi ega ej rätt

att fördölja det — stor harm och förbittring bland arbetarne

icke blott i Stockholm utan i hela landet samt dessutom djupt

ogillande äfven af många medborgare, som räkna sig till de

mera bildade klasserna.

Han lyckades visserligen genom öfverrumpling beröfva den

nya folkliga läroanstalten 5,000 kr., välbehöfliga för densammas

gagnerika verksamhet; men han ådrog sig dervid en ära, som i

sanning icke är afundsvärd, framförallt derför att han icke

förmådde anföra ens tillstymmelse till bevis för sitt påstående, att

undervisningen uti institutet vore, eller någonsin varit utsatt

för faran af religiöst separatistisk tendens, hvarigenom alltså

hela hr F:s väldiga anlopp fick en stark prägel dels af

folkfiendtlighet och dels af ovilja mot institutets föreståndare.

Detta anfall hade framkallat desto större harm, som

doktor Nyström med stora ansträngningar och egna oegennyttiga

uppoffringar åstadkommit arbetareinstitutet, hvars verksamhet

vunnit varma sympatier, hvilka visat sig tillräckligt tydligt af

de alltid flitigt besökta föredragen. Man har följaktligen och

med skäl tyckt, att hr F:s sätt att söka belöna en upplysningens

vän och befrämjare var föga värdigt både honom sjelf och den

patriotiska saken.

Emellertid har institutets inspektor, den högt aktade

professor Gyldén, uppträdt med den offentliga förklaringen, att

hvarken religiösa eller politiska ämnen någonsin blifvit på ens

det aflägsnaste vis vidrörda uti de hållna föreläsningarne. Samma

slags offentliga intyg har äfven lemnats af flere bland

föreläsningarnas många åhörare — och hvad har väl då, vare sig hr

Forssell eller någon annan, att göra med doktor Nyströms

enskilda religiösa och filosofiska åsigter? Naturligtvis icke det

allra minsta.

Utom förlusten af bidraget å 5.000 kr. har nu emellertid

institutet tillika drabbats af sin nitiske föreståndares afgång

från denna befattning, hvilket är högeligen att beklaga, äfven

med allt erkännande af efterträdarens utmärkta egenskaper. Då

emellertid den otacksamhet, som föranledt hr Nyströms

tillbakaträdande, alldeles icke utgått från den stora allmänheten, hvars

förtroende hr N. eger, i detta ögonblick kanske uti ännu högre

grad än någonsin tillförene, så må man väl få hoppas, att han

i känslan af sina medborgares sympatier och af sin naturliga

tillgifvenhet för sin egen skapelse, väl icke skall åtminstone

helt och hållet taga sin energiska hand från densamma, utan

äfven för framtiden understödja dess allmännyttiga arbete!

Enskild eller annan mystisk ovilja bör icke lyckas segra öfver en

stor och god idés vidare utveckling efter en så framgångsrik

början!

Om motiven till anfallet mot institutet eller rättare mot

dess upphofsman hörer man mycket olika uttalanden. Några

se deri endast en simpel förlöpning, ett slags hugskott, möjligen

beräknadt på att tilldraga uppfinnaren en större, om också

herostratisk, uppmärksamhet. Åter andra skåda deri en yttring af

en viss antipati och oppositionslusta mot den nuvarande

konseljpresidenten excellensen Posse, hvilken för den sant fosterländska

verksamhet, arbetareinstitutet ådagalagt, beviljat detsamma ett

statsanslag å 5,000 kr. — i sanning mycket väl använda

penningar! I denna beklagliga sak finna vidare några en ansats

mot upplysningens spridande till de lägre samhällslagren,

hvilket i vissa kretsar är en afgjord styggelse. Mycket otroligt

låter till sist talet om ett slags specimen för adelsvärdigheten,

ty såsom sådant vore detta ju alltför oridderligt och oädelt, för

att kunna approberas på högsta ort.

Presidenten Forssell borde likväl erinra sig en sak,

nämligen att han innehar ett förtroendeembete, och att andan i en

konstitutionel monarki alldeles icke tillstädjer opposition emot

den bestående regeringen af dennas egna förtroendemän! Och

att hr Forssells beteende är afgjordt oppositionelt, kan icke

bestridas då hans regering understödt arbetareinstitutet, men han

deremot beröfvar detsamma välbehöfliga medel, samt söker

sålunda icke blott att skada dess verksamhet, utan att rent af

krossa hela dess tillvaro. Då alltså nuvarande regering visat

sig folkvänlig, men hr F. motsatsen, i det han handlat tvärt

emot regeringens berömvärda syfte, så synes han väl noga taget

och konstitutionelt sedt, böra utrymma presidentstolen till

förmån för en efterträdare, som icke tillåter sig motarbeta

regeringens goda afsigter, och som icke heller vill skada de arbetande

klasserna, hvilka dock obestridligt utgöra landets kärna.

Folktribunen den 24 Dec.:

Försök skadar icke.

Bekant är, hur arbetarinstitutet tillkommit genom en

behjertad mans energi och uppoffring. Bekant är, huru det är den

första liksom den enda anstalt i vårt land som satt sig folkets

fullt fördomsfria upplysning till mål. Bekant är med hvilken

bevågenhet den närvarande regeringen liksom den enskilde,

understödt arbetareinstitutet och bekant är ändtligen med hvilken

roflystnad reaktionen med hr Forssell i spetsen kastat sig öfver

den anspråkslösa inrättningen. Det var ett farligt tillhåll mån

tro innanför den der rysligt hemskt skinande gaslyktan vid

Ålandsgatan n:o 14. »Arbetareinstitutet» blänkte det så

förskräckligt från lyktan att ansträngda byråkratiska ögon rent af

förlorade synen. Och hvilka personer som stodo i spetsen för

inrättningen sedan! En visserligen mycket berömd professor,

men om hvilken man ändå vet, att han icke tror att »solen stod

stilla i Gideon och månen i Ajalons dal», och de der

astronomerna ha för resten i alla tider varit de allra argaste kättarne;

en lektor som ock lär kommit till kätterska åsigter om både

»himmel och jord»; en fil. doktor, som i stället för att hålla sig

till Första Mos. B. tar sig det orådet före och drar folk upp

till naturhistoriska muséet och sätter i dem allt möjligt tokigt

om skapelsen och paradiset och »gubben Noach» och gud vet

allt; ja till och med en fröken, — tänk så hemskt! — som hyser

de mest kätterska åsigter i Geografi. Och så till råga på allt

detta en läkare, en erkefritänkare, en positivist, en af dessa

förskräckliga menniskor, som fått i sitt hufvud, att man icke

bör säga något annat än hvad man vet och att man skall lära

folk att styra sig sjelfva i stället för att styras af andra! Något

så hemskt hade aldrig förut varit sedt i Nordanlanden, ej ens

»djefvulens jemmerliga graserande i Ljusta by». Derföre hade

hr Forssell åtagit sig att besvärja, ej just den lede sjelf, ty det

gick ej an sedan denne i fjor vintras på hr Norrbys anmälan

invalts i sjelfva vetenskapsakademien, men åtminstone

stadsfullmäktige, att ej gifva några pengar åt något så förfärligt som

ett arbetareinstitut, der man ej ens längre respekterar

»

Vår blinda vördnad att försvara

Hvad ålderdomen tänkt förvändt.»

(Kellgren.)

Och det skedde så. Stockholms hundra gubbar sade ja och

amen till hr Forssells predikan, och man utsåg en deputation

som skulle gå åstad och taga ned lyktan vid Ålandsgatan. Men

de voro korta -- ja de voro korta och kunde ej fullgöra sitt

ädla värf. Då gick ett nytt ljus upp, som fladdrade hit och

fladdrade dit, tills det slutligen »blef stående öfver det rummet

der barnet var», och man såg redan i dess sken ett nytt

arbetareinstitut uppstå, der hoflektorer, ja, för att fasthålla det gamla

institutets program så mycket som möjligt, äfven hoffröknar

skulle föreläsa. Detta institut, eller som det torde böra kallas,

»sällskapet för byråkratiska åsigters befrämjande», skall nu snart

taga sin början och, efter hvad det bestämdt förespåtts, inlogeras

i Realläroverkets lokal på Söder. Hofetikett och Boströms

statslära med fyrståndsrepresentation som den enda förnuftiga,

långkatekes och »bibliska» m. m. skall der andragas till de

demokratiska arbetarnes sanna »bildning» och förfining. Eja voro vi

der! Dock veckorna gå nog, och vid nästa Januari månads slut

skall nog Stockholms arbetare vara lyckliggjorda med två

institut i stället för att de nu en tid trott sig skola mista äfven

sitt nuvarande. Men der synden öfverflödar, der öfverflödar

nåden mycket mer, och sjelfve Hans Forssell torde komma att

vederlägga förtalet om folkfiendtlighet med att till det nya

institutets bibliotek förära sin på åhörarnes begäran utgifna

predikan öfver positivismen, hållen i Stockholms stadsfullmäktiges

sessionsrum den 17 Nov. 1881. Nåväl! Må det bli 10 institut!

Men må Gud bevara oss för våra vänner! För våra fiender reda

vi oss sjelfva.

Än ett ord om presidenten Forssell och

d:r Nyström.

Hr Forssell uppgaf bland annat vid stadsfullmäktiges

minnesrika sammanträde den 17 Nov., att d:r N. i Revue

occidentale »säger sig hafva uppgifvit hoppet att verka på dem, som

genom universitetsstudier eller annorledes insupit metafysiska

idéer, men hoppas så mycket mera af våra arbetare. Hos dem

har han tyckt sig finna tillgänglighet för den nya tron

(positivismen) och likaså räknade han på våra folkskolelärares goda

omdöme».

Att dessa ord skulle väcka en viss undran på månget håll,

var att vänta; också har man sett folkskolelärare reservera sig

deremot.

Men hvad har d:r N. nu i sjelfva verket sagt?

I Revue occidentale, Tome IV, pag. 324—326 säger han:

»Det är i Sverige ej allenast bland de studerade, som de

från hvarje teologiskt begrepp frigjorde framstå, utan äfven

bland arbetarne, af hvilka mången af sig sjelf förskaffat sig en

sund filosofi och förstår att kraftigt vederlägga teologiens

antagna sanningar.

Arbetareföreningarne äro högst aktningsvärda; de

representera elitkåren af den svenska arbetsklassen. En hvar, som

granskar den verkliga karakteren hos vår tids rörelse, kan ej tvifla

på, att dessa föreningar äro egnade att spela en betydande rol

i vår sociala och politiska pånyttfödelse; det fattas dem blott

en ny ledning, en andlig omorganisation.

Här må i förbigående nämnas, att lika mycket som

anhängarne till universitetens metafysik äro okunniga om folkets

intressen och försumma att inhemta verkliga kunskaper, lika

mycket visa sig folkskollärarne ega sanna insigter och sundt

omdöme — sannolikt medan de ej passerat graderna vid

akademierna, utan fått sin bildning vid särskilda läroverk — samt

göra gemensam sak med folket. De spela hos oss nära nog

samma rol som det lägre presterskapet spelade vid franska

revolutionen 1789.»

Detta är allt som säges i ämnet i ifrågavarande tidskrift. Om

folkskollärarnes förhållande till positivismen säges icke ett ord.

Häraf torde framgå, att hr Forssell äfven i denna punkt,

liksom i flertalet af sina beräkningar, tolkningar och uppgifter

angående d:r Nyström med berådt mod och vett och vilja icke

hållit sig till sanningen.

Sanningsvän.

Nerikes Allehandas stockholmskorrespondent skref

om hr Forssell och arbetareinstitutet:

Den nye sankt Göran.

Stockholm, 21 Nov. 1881.

Dagens förnämsta samtalsämne är otvifvelaktigt härstädes

det långa anförande, eller rättare benämdt den föreläsning, som

herr Hans Forssell sistlidne torsdag höll inför stadsfullmäktige

och hvilken var så dryg att den tryckt fyller nära fem hela

spalter uti Aftonbladet. Framtiden får utvisa om herr F:s

tydliga afsigt, att slå ihjäl det härvarande arbetareinstitutet, är

realiserad med det att han förmått herrar stadsfullmäktige att

med sällspord enhällighet afslå det uuderstöd af 5,000 kronor

åt arbetareinstitutet, hvarom herr S. A. Hedin motionerat och

hvilket utskottet tillstyrkt. Herr Forssell torde få bereda sig

på, att en reaktion, hvilken är rätt vanlig då man tager

öfvertygelsen med storm, här kan äfven inträffa och det är icke

utan, att man redan i dag, sedan man läst professor Gyldéns

samt institutslärarnes förklaringar och doktor A. Nyströms

motskrift, är litet kylig gent emot herr Forssells kraft och talang

att föra sina åsigter till torgs. Bredvid kampen i

tidningsspalterna, hvilken icke så snart torde komma att sluta, går det

enskilda bedömandet från mun till mun. Man kallar detta

visserligen sqvaller, men det finnes häri något, isynnerhet när det är

samstämmigt, som man kan kalla för opinion, ock som icke bör

fullständigt förbises. Jag tillåter mig derför relatera detta »man

och man emellan», som jag hört sägas icke af en enda, utan

af flere.

Man säger att herr F. icke skulle besvärat sig med att

i ett så långt föredrag måla den onde lifslefvande på väggen,

iklädd doktor A. Nyströms gestalt, bara för att visa hvilket

missgrepp ministern Posse gjort uti att lemna arbetareinstitutet

ett anslag af 5,000 kronor, utan att han varit påverkad af

intressen som visserligen kunnat vara hans egna, men i så fall

hafva själsfrändskap med andras, högt ståendes.

Man säger vidare att katolicismen på sin tid hade högt

stående beskyddare inom vårt land, men att dessa dock aldrig

funno för godt att draga i härnad så, som pietismens höga skydd

nu gör.

Man säger ytterligare att herr F. genom sin jemförande

bild mellan arbetareinstitutet och en jesuitskola, ej så litet

skattat till Loyolas bekanta läror, och att herr Nyström ej bör

beklaga sig allt för mycket, ty han har af herr F. hedrats med

att anses farlig, då herr F. på sin tid uti sin tidskrift behandlat

Buckle som en skolpojke.

Och om vårt hundramannaråd säger man, att utom elden i

herr F:s föredrag och en plötsligt påkommande sparsamhetsifver,

hvilket allt gjorde slag i saken, vill man äfven skönja en flik

auktoritetstro för f. d. finansministern och en bit omtanke för

bolagskrogarne, i hvilkas intresse det ej kan vara att arbetarne

gå ifrån Bacchitemplen för att springa efter vetande som de ej

och knappast en del af arbetsgifvarne kunna smälta.

Allt detta säger man och äunu mycket mera, som blir för

långt här att relatera. För den lugnare betraktaren är det

pinsamt att se, huru mycken ofördragsamhet, som genomandas herr

F:s föredrag, värdig gångna århundraden och icke det vi lefva

uti. Huru skola arbetarne sjelfva som myndiga menniskor

upptaga, att samhällsinstitutionerna söka uppresa skrankor mot deras

inhemtande af vetande, något som man knappast borde tillåta

sig mot icke konfirmerade barn? Intressant varder att få se

om man vidare vill vandra den väg som herr F. utstakat.

Ännu ett litet kulissdrag. Bland den rikhaltiga literatur,

af hvilken herr F. vid föredraget betjenade sig, var äfven ett

par årgångar af den af honom flera gånger åberopade franska

tidskriften »Revue occidentale». Doktor Nyström hade den lyckan

att som åhörare vid sammanträdet se sitt eget exemplar af

tidskriften, hvilket fyra dagar förut på omvägar lånats, då »Revue

occidentale» ej af herr F. kunnat erhållas i de offentliga

biblioteken af orsak att den ej fans der.Kato.

Efterskrift 22 November: Arbetareinstitutets föreläsning i

går afton var till trängsel besökt. Man börjar inse (yttrar en

af våra meddelare), att en riktig brandfackla är utkastad, och

det kan hända, att hon tände på annat håll, än meningen var.

Allehanda för Folket d. 26 Nov:

Föreståndaren för Stockholms arbetareinstitut, doktor

Nyström har, som våra läsare redan sett af onsdagsnumrets

»efterskrift», gjort hvad hvarje man af heder och beslutsamhet skulle

gjort i hans ställning: han har afsagt sig föreståndarskapet för

institutet, hvilket för hans skull drabbades af herr Forssells

inqvisitoriska misstänklighetsdom och beröfvades ett behöfligt

understöd som annars säkert skulle lemnats utan prut.

Doktor Nyströms afsägelse, som är riktad till institutets

inspektor, professor Gyldén, är kortfattad och på sak. Den har

följande lydelse:

»Då anslag till arbetareinstitutet af herrar stadsfullmäktige

blifvit vägradt på grund af misstro mot mig såsom föreståndare

för denna institution, får jag härmed vördsamligen anhålla om

entledigande från föreståndarskapet och ledamotskapet i

styrelsen.»

Detta kan herr Forssell således inregistrera såsom en andra

frukt af sitt glänsande vältalighetsprof. Frågas nu om

institutets upplösning och undergång skall varda den tredje och sista?

Får man tro herr Forssell på hans ord, vill han icke institutets

förderf: han vill det fastmera så innerligen väl, som endast den

kan vilja, hvilken med den högtuppsatte embetsmannens ljusa

inblick i alla sociala förhållanden förenar den patriotiske

statsmannens lågande nit för folkets upplysning i »sund» och »god»

riktning. Han är icke fiendtligt stämd mot vetandet, tvärt om,

men han vill icke veta af något vetande, som icke är förenadt

med en rätt tro, i religion och politik. Han tål icke ens, att

en till sin tro misstänkt person vidtalar andra, som man hoppas,

fullt rättrogna personer att lemna behöfvande folk undervisning

i ämnen, som stå utom egentlig gemenskap med trosförhållanden.

Det hjelper icke, om doktor Nyström med all makt försäkrar,

att hvarken han eller någon af institutets lärare haft ett ord

att förkunna om positivismen för sina åhörare vid sagda

inrättning — herr Nyström måste dock vidgå, att han till sin tro är

positivist, och derför måste han ur vägen, om arbetareinstitutet

skall komma att åtnjuta vidare förtroende och uppmuntran.

Men hvem skall då komma i stället? Det gläder oss, att

två af Stockholms dagliga tidningar förekommit oss i den

tanken, att ingen är närmare om att öfvertaga arfvet än herr

Forssell sjelf. Om han ställer sig i spetsen, om han med samma

sjelfuppoffring som doktor Nyström kastar öfver bord alla

hänsyn till egna fördelar och inviger sitt lif åt förbättring af det

fattiga, arbetande folkets lyftning till högre kunskap och bättre

ekonomisk ställning — då bör kanske just han med sin

begåfning, sitt inflytande och sin glänsande vältalighet vara rätte

mannen. Men mycket litet skall saken vara hjelpt dermed, att

herr »presidenten» skrifver sitt namn under en inbjudning.

Dermed kunna måhända anslag vinnas af Stockholms

stadsfullmäktige och »bidrag» fås af andra »intresserade» personer; men om

den personliga hängifvenheten för saken fattas hos förslagets

ledare, kan det mycket väl hända att förtroendet flyr, att

institutet med de utmärkta garantierna får föreläsare utan åhörare.

Ty »förtroendet» är icke så alldeles ensidigt, som man kanske

föreställer sig. Det är ett lifsvilkor att det finnes å båda

parternas sida.

Sedan ofvanstående var skrifvet, bringar oss dagens

Stockholmspost den nyheten, att arbetareinstitutets lediga

föreståndareplats redan blifvit besatt. Styrelsen har nämligen i förgår

till institutets föreståndare utsett lektorn vid tekniska högskolan

Edvard Jäderin.

Herr Forssell bibehåller således fortfarande sin objektivt

kritiska ståndpunkt till institutets föreståndare och sin allmänt

välvilliga, ortodoxa ställning till folkupplysningen. Han

nedstiger icke i de aktivt arbetandes led. Och så godt kan det

kanske vara.

Allehanda för Folket innehöll d. 7 Dec. följande

redogörelse:

Hans Ludvig Forssell föddes 1843 i Gefle, hvarifrån hans

fader, lektor Karl Adolf Forssell, sedan flyttade till Nerike

såsom kyrkoherde i Stora Mellösa och Norrbyås. Hans moder

var född Eneroth. Student blef Hans Forssell 1859, fil. doktor

1866 och samma år docent i historien. Han vistades dock mer

i Stockholm än i Upsala, skref i tidskrifter och utgaf sjelf

sådana, kom in vid riksdagen, blef notarie i bevillningsutskottet,

sekreterare i konstitutionsutskottet, i myntkomitén och i

skandinaviska myntkonferensen.

Så blef han år 1874 sekreterare i riksbanken. Derom är

en berättelse gängse, som säger, att Forssell då påtänktes såsom

redaktör för Aftonbladet och erbjöds den platsen af en man,

som hade och har mycket att säga både i Aftonbladet och

riksbanken. — Men, berättas den 31-årige doktor Forssell ha svarat,

kunde jag i stället få bli sekreterare i riksbanken? — Sägnen

mäler, att häradshöfding D. tyckte, att herr F. i det ögonblicket

blef ett par tum kortare; men emellertid fick han

riksbanksplatsen och steg derifrån 11 Maj 1875 till finansminister.

Såsom finansminister uträttade hån icke, hvad man af honom

väntat. Väl satte han statens öfverskott i omlopp och visade

fyndighet i upptäckande af nya utvägar att fylla kassan och få ihop

bokslutet; men reformerna gingo trögt och stundom baklänges.

År 1879 invaldes Forssell af Gefleborgs län i Första

kammaren, 1880 utträdde han af konstitutionel anledning ur

statsrådet och njöt en tids siesta, innan han i år slog sig ned i

kammarkollegiets presidentstol.

Anton Kristen Nyström är ett år äldre än Hans Forssell.

Nyström föddes nämligen 1842 i Göteborg, der fadern var

grosshandlare; modren var född Silfverstolpe, dotter till skalden Axel

Gabriel Silfverstolpe. År 1860 blef Nyström Upsalastudent och

promoverades till medicine doktor i Lund 1868. Dessförinnan

hade han hunnit biträda vid sjukvården i fält under dansk-tyska

kriget 1864 och studera i Paris 1866; och strax efter

doktorspromotionen reste han ut på halftannat år att förkofra sig i

sitt yrke, hvarvid han särskildt egnade sig åt hudåkommorna

och med dem samband ägande sjukdomar.

Hemkommen med nya åsigter, ung och stridsfärdig, råkade

han i tvekamp med professor Malmsten, på den tiden en

auktoritet, som man icke ostraffadt motsade. Striden bringade

honom i en obehaglig ställning till ett flertal af herrar läkare,

äfven sådane, som på doktor Nyströms föranstaltande lagt sig

till med hans — »fysiologiska skodon», en på visst sätt

underordnad, men ej ovigtig praktisk reform från slutet af 1860-talet.

På senare tiden har Nyström egnat sig jämväl åt mekanisk

gymnastik, dervid samverkande med doktor Zander, åt

sinnessjukes vård i herr N:s eget hem, åt positivismen och åt

arbetarnes upplysning.

Huru omdömena falla om honom, skall dock ingen rättvist

kunna neka honom erkännande och kanske beundran för det

verk, man nu söker störta, det arbetareinstitut som han skaffat

allt: tak öfver hufvudet, lifsmedel, lärare och — åhörare.

—

Menniskan spår och gud rår.

Då doktor Nyström i sistl. Sept. vid ett valmöte i

hufvudstaden undanbad sig ifrågastäld kandidatur till

riksdagsmannaskap och dervid anförde såsom sitt skäl, att han ville egna sin

lediga tid uteslutande åt arbetareinstitutet, anade han icke, att

han inom två månader derefter skulle nödgas nedlägga sin

verksamhet vid nämda sin stiftelse och draga sig tillbaka.

Och då presidenten Forssell hos Stockholms stadsfullmäktige

med byråkratiskt nit sökte tillämpa försvarslösbetsstadgan mot

den utanför skranket närvarande, till gensvar oberättigade herr

Nyström, som illa behandlades för sitt treeniga brott att bilda,

förestå och undervisa vid Stockholms arbetareinstitut, hvarvid

den utsedde martyren sargades med en klinga, som på

smygvägar skaffats ut ur hans eget skåp, föga anade då den segrande

Tor bland sina, till ursinne bragta, bifallsfnysande bockar, att

han, förtramparen, i det ögonblicket reste en piedestal åt

honom, på hvilken de hundrade bockarnes extremiteter gjorde sitt

värsta.

Och när sedan tre af Stockholms ledande tidningar med

ovanlig öfverensstämmelse och raskhet kastade sig in i striden

emot den mest verksamme folkbildningsvän, som i mannaminne

arbetat för hufvudstadsbefolkningens upplysning, och emot hans

arbetareinstitut, föga anade då denna mäktiga trio, att inom få

dagar derefter tretusen arbetare i samma hufvudstad skulle

förklara sig föredraga den förkättrade såsom sin ledare vid ett fritt

institut, om än utan skäligt bidrag af allmänna medel, framför

de penningskatter och den oktrojerade undervisning, hvarmed

man frestade dem.

***

Förslaget om ett bidrag af Stockholms kommuns kassa till

arbetareinstitutet hade goda skäl för sig. Arbetarne bidraga ej

blott i mån af sina krafter till samhällssträfvandet, utan fylla

också till förhållandevis stor del stadskommunens (liksom

statens) kassa. Att då också dessa samhällslager må för sin

bildning få påräkna något litet af statens medel — säg tiondedelen

af hvad Stockholms stadsfullmäktige utan tvekan ansågo sig

kunna festa upp vid kronprinsståten —, det torde ej vara för

mycket begärdt. Man väntade, att herr Hedins motion om ett

bidrag skulle bifallas.

Men så kom herr Forssell med sitt föredrag om

positivismen, och då fick arbetareinstitutet sitta emellan. Hans citat

voro icke synnerligen objektiva; han begick till dömes ett

misstag, om icke ett fel, då han på ett ställe citerade punkt, der

det stod ett semikolon, åtföljdt af en mening, som började med

ordet »men», och vi kunna här utan orättvisa sätta bokstäfverna

o. s. v.

***

Hvad är då positivismen?

En filosofisk doktrin, en halft religiös lära, som till

valspråk satt orden: »Ordning och framsteg». Och det är den läran,

som herr Forssell anklagar såsom fiendtlig mot samhällsordningen.

Denna lära fordrar, att man skall tro blott det, som kan

visas vara sant och verkligt. Den ställer sig på vetenskapens

nuvarande höjdpunkt, tacksam mot de store andar, som i gångna

tider fört menskligheten framåt i vetande, bildning och konst;

den värnar om »ordningen» i nutiden och den hoppas på

»framsteg» i kommande tid, hvarigenom mensklighetens positiva

vetande skall ökas och dess ställning höjas.

Genom sina vetenskapliga anspråk är det en lära, som

visserligen kan sammansluta spridda krafter i vidt skilda land,

men svårligen på något ställe kan draga mängden till sig. För

de många bör hon alltså ej vara farlig. Praktiskt omfattas

deremot positivistiska grundsatser af ganska många läkare,

matematiker och naturforskare, af hvilka emellertid flertalet nog icke

känner positivismen mer än till namnet, om ens så mycket.

Och man fruktar denna läras kringgripande bland

arbetareinstitutets kunskapssökande skaror, som ej hört henne föreläsas

och som icke hafva nödiga förutsättningar för att förstå henne!

* * *

Herr Forssell synes vara i någon mån anhängare af tre

religiösa och filosofiska system: officielt är han lutheran; han

har såsom redaktör hos »Sällskapet för nyttiga kunskapers

spridande» och såsom uppfinnare af de ryktbara (sedermera af

statsrådet Forssell urvägenröjda) »prisskilnadssedlarne» drifvit

propaganda tillsammans med en Svedenborgare; och han lär vara

Boströmian. Om han också är frimurare, känna vi icke.

Men då Boströms statslära är i strid mot Sveriges

nuvarande konstitutionella statsskiok, är det förmodligen, enligt herr

Forssells mening, ett ömsesidigt misstag att han under detta

icke-boströmska statsskick kom att intaga plats vid sjelfva

rådsbordet. Och det skulle kunna tänkas, att herr F., som af sin

åsigt nödgats drifva bort positivisten från sin oaflönade

befattning, skulle af samma åsigt finna sig föranlåten nedlägga sin

icke alldeles oaflönade presidentur.

Då vidare den verksammaste skriftspridaren i »Sällskapet

för nyttiga kunskapers spridande» är känd omfattare af den i

mycket aktningsvärda, men också i åtskilligt kuriösa och

heterodoxa svedenborgianismen, vill herr Forssell kanske för hans

skull göra hela »Sällskapet» misstänkt och i sin fanatism tilltäppa

också den kunskapskällan?

Borde ingen boströmian, ingen svedenborgian, ingen

edsvuren frimurare vidare få nyttjas i lärarekall inom »Frihetens

stamort på jorden»? — Då blefve många platser lediga I — —

Komma vi slutligen till kristendomen. Antagom då, att

herr Forssell vore en turk, i stället för att han nu åtnjuter vissa

fördelar såsom statskyrklig svensk kristen: antagom vidare, att

han såsom mohamedan ej hade mer försyn för de kristnes

religionsböcker, än han såsom öfvare af kärlekens och

fördragsamhetens religion ådagalagt emot positivismen. Nåväl, tror man

då, att en man med herr Forssells skicklighet att plocka ut,

lösrycka och sammanställa, icke skulle mäkta att få ihop en

tillräckligt drastisk vrångbild af den på gamla och nya

testamentet och på Luthers skrifter sig stödjande religionen, såsom rå,

osedlig och kommunistisk, för att i ett sällskap, som kan vägra

uppskof för upplysningars inhemtande och derigenom

kännetecknar sig såsom ljusskyggt och ofördragsamt, vinna ögonblickligt

bifall, slående på sköldarne och kanske föremålets stenande

innan besinning återvänder.

* * *

Man säger, att ingen skada är skedd, om herr Nyström och

institutet fullständigt skiljas. Då skall det senare få rika

bidrag, ordinarie lärare med fasta löner, garanteradt sund näring,

och det skall må som en »prins i en bagarbod».

Men vet man icke, att personen och hans gerning här vid

lag äro »siamesiska tvillingar». För dem är skilsmässa liktydig

med död. De förblöda, och med blodet flyter anden bort. Lefva

de än någon tid, är det blott ett skenlif.

För att bilda ett sådant arbetareinstitut äro icke pengar

nog. Der fordras också en personlighet med kraft, med nit och

med kärlek för sitt värf, som gerna bör vara sjelfåtaget.

* * *

Den stora tidningstrion sträfvar att bevisa, det herr

Forssells och hans stadsfullmäktiges åtgöranden icke äro att anse

såsom fiendtliga mot tankefriheten, folkupplysningen och kanske

ej ens mot arbetareinstitutet.

Hvarom vitna dessa ifriga ursakanden?

* * *

I hufvudstaden och i hela landet går »kulturkampen» igen.

Den ene beundrar Forssell och vill icke se skuggan af Nyström;

den andre gör alldeles tvärt om. En och annan — och med

dem vi — värdera högt båda männen, den skarpsinnige och den

varmblodige. Och de kunna gerna för en gång stå här sida

vid sida.

Herr Nyströms porträtt är efter fotografi skuret för dagens

blad; herr Forssells skars för några år sedan.

Dag. Nyh. meddelade d. 30 Nov. nedanstående:

Presidenten Forssells missgrepp

att — af hvad bevekelsegrund, lemna vi derhän — göra

arbetareinstitutet till ett försoningsoffer för d:r Nyströms privata

spekulationer i fransk filosofi har erhållit en ganska mångsidig

belysning af den sjelfständiga och frisinnade pressen. Vi

anföra här nedan några af de omdömen som kommit hr Forssells

mindre statsmannamessiga uppträdande och hvad dermed står i

samband till del.

Nerikes Allehanda fäster sig särskildt vid den af ett par

tidningar uttalade tanken att hr Forssell borde »öfvertaga arfvet»

efter hr Nyström, derom tidningen yttrar:

Om hr Forsell ställer sig i spetsen, om han med

sjelfuppoffring kastar öfver bord alla hänsyn till egna fördelar och

inviger sitt lif åt det fattiga arbetande folkets lyftning till högre

kunskap och bättre ekonomisk ställning — då bör kanske just

han med sin begåfning, sitt inflytande och sin glänsande

vältalighet vara rätta mannen. Men mycket litet skall saken vara

hjelpt dermed, att herr presidenten skrifver sitt namn under en

inbjudning. Dermed kunna må hända anslag vinnas af

Stockholms stadsfullmäktige och bidrag fås af andra intresserade

personer; men om den personliga hängifvenheten för saken fattas

hos företagets ledare, kan det mycket väl hända att förtroendet

flyr, att institutet med de utmärkta garantierna får föreläsare

utan åhörare. Ty »förtroendet» är icke så alldeles ensidigt, som

man kanske föreställer sig. Det är ett lifsvilkor att det finnes

å båda parternas sida.

Göteborgs Handelstidning har bland flera olika yttranden i

ämnet äfven haft följande:

Aftonbladets häpnad öfver den Forssellska upptäckten är

obegriplig. Den kunde icke vara större, i fall det blifvit

uppdagadt, att d:r Nyström, i stället för att vara positivist såsom

månge gode och fredlige medborgare i denna tid, vore i färd

att med dynamit spränga hela Stockholms stad och Aftonbladets

byrå med i luften. Det kan icke ursäktas, att chefen för

ecklesiastikdepartementet varit okunnigare om d:r N:s rapporter än

presidenten i kammarkollegium! Det kan icke ursäktas, att

regeringen »utan tillräcklig föregående utredning» gifvit understöd

åt en »statsfiendtlig (!) institution» I

Vill man häckla, nog får man ju anledning. Eljest är det

svårt att finna något oförsvarligt i det sakförhållandet, att den

ene af de båda höge embetsmännen i hemlandet icke kommit

på lediga stunder att få fatt i alldeles den lektyr, som föll den

andre i händerna under ett besök i Paris. Och att

ecklesiastikministern icke för »frågans tillräckliga utredande» tillsatte en

filosofisk-politisk komité att afgifva utlåtande om positivismens

förenlighet med den moderna statsidén, derför må man i

förnuftets och statskassans namn lyckönska honom. Vi hafva nog

många komitéer förut.

Öresundsposten, som på nära håll sett den andliga

ofördragsamheten i arbete, yttrar om det inom Stockholms

stadsfullmäktige uppförda skådespelet:

Allt hvad vårt land har upplyst, fördragsamt och

frisinnadt beklagar eller harmas öfver det fula drag, som spelats

Stockholms stad och dess fullmäktige, men i första rummet

hufvudstadens arbetarebefolkning genom presidenten Hans Forssells

uppträdande mot doktor Anton Nyström och det beslut, som

blef en följd af hr F:s sofistiska tal. Man talar nu om en

massdemonstration för Nyström; skadar ej, men hvarföre ej istället

subskribera ihop 5,000 kr. åt hans institut? Det vore det bästa

svar på tal: då skulle väl ej heller Aftonbladet och dess ljusa

Stockholmskamrater i pressen ha synnerlig utsigt att få fröjda

sig åt »ruinerna af arbetareinstitutet», till hvars återuppbyggande

de redan utsett — Hans Forssell.

Söderhamns Tidning tror för sin del att positivisternas

religiösa åsigter äfvensom deras politiska äro allt för motbjudande

och barnsliga för att vinna spridning bland våra arbetare.

Någon risk för den allmänna moralen och religiositeten torde väl

sålunda hr Nyströms positivistiska funderingar näppeligen

medföra.

Bohusläns Tidning, Uddevalla frågar:

Hur vill man nu ställa det? Hur skall arbetareinstitutets

föreståndare vara qvalificerad? Skall han vara en Upsalaherre

som bekänner sig till Boströmianismen, vår officiella filosofi?

Men Boströmianismen är ju också kättersk, det har biskop Björck

förklarat helt nyligen. Eller skall han vara en person som af

denna väktare på Zions murar erhållit testimonium för ortodox

tro? Det vore väl det riktigaste. Men må man då upphöra att

der undervisa i naturvetenskap, fysik, matematik och historia.

Låt arbetarne läsa psalmer och »fromma» myter i stället, eller

— det är bäst att taga steget fullt ut — slå igen dörrarna till

arbetareinstitutet! Hvad skall arbetaren med kunskaper? Han

har ju krogen. Der lär han åtminstone icke att tänka, och det

är ju bra.

Söderteljetidningen Gripen anmärker bland annat:

Man bör ock tänka på det intryck som en kunskapssökande

och aktningsvärd arbetareskara, som lika väl som andra

bidrager till kommunens utgifter, skall få af de suveräne beslutandes

åtgärd att genom ett sådant afslag fråntaga dem medlet till en

undervisning, hvars samhällsvådlighet de förgäfves och med

undran skola söka utfinna. Deri ligger också en fara, ty man må

besinna att här ej är fråga om undervisning för barn utan för

mognade män.

Cimbrishamnsbladet, som i likhet med flera andra ser

frågan äfven från en politisk sida, yttrar derom:

Då regeringen helt nyligen åt bemälda institut anslagit

fem tusen kronor af allmänna medel, så kunde presidenten

Forssells syfte äfven vara det att med tillhjelp af

Stockholms-obskurantismen rikta ett slag icke blott mot arbetareinstitutet utan

äfven mot den ministèr, ur hvilken hr Forssell för ett år sedan

blef nödsakad att utträda. Det var således måhända icke blott

doktor Forssell som lät höra af sig.

Huruvida saken äfven kan ha sina politiska följder, får

framtiden utvisa. Det konservativa partiet har, som bekant,

sedan grefve Henning Hamilton i följd af »affärer» nödgades lemna

både landet och sina värdigheter, varit utan hufvud. Der är

således en »politisk befattning» för ögonblicket ledig. Aspirerar

hr Forssell på den?

Dag. Nyh. den 1 Dec.

Ett opartiskt omdöme

i arbetareinstitutsfrågan — och dertill ett sådant som har

förtjensten att träffa hufvudet på spiken — läses i senaste

numret af tidningen Veckoposten och har följande lydelse:

Säkert är att d:r Anton Nyström utvecklat ett stort nit för

arbetareinstitutet och att ytterligare folkbildning, sådan att den

af arbetarne kan uppfattas, behöfves äfven i de vuxna åren,

dels med afseende på den ytterst bristfälliga undervisning som

gifvits många i barndomen, isynnerhet med syfte på

tankeförmågans utveckling, dels med afseende derpå att det är något af

bildningen som icke kan fattas i barndomen, utan först då

ynglingen tillika har någon erfarenhet af det menskliga lifvet.

Vi böra tillägga att Veckoposten både benämner sig sjelf

och visar sig vara en »Folktidning för främjande af kristlig

upplysning och frihet».

Good Templarnes tidning Reform skref den 26

Nov. bl. a. följande:

»Positivismen förkunnar tydligt sin tro på Försynens

ledning genom en harmonisk verldsordning. Är detta gudlöst? Om

det icke är tro i kristlig mening, så är Boströms filosofi, till

hvilken presidenten Forssell bekänner sig, ingalunda kristendom.

Vi våga påstå, att Boströms idéer äro mindre kristliga än Comtes.

Ty störst af alla kristliga ting är kärleken, och positivismen

har gjort menniskokärleken till medelpunkt för och

hufvudmomentet i sin verksamhet. Hvar talar Boström om kärlek till

Gud och nästan? — — — Positivismens propaganda är ej af

det våldsamma slaget. Dess omstörtningsidéer äro fantasifoster,

uttänkta i presidenten Forssells hufvud.

Nya Skåne framstälde följande

Parallel.

Boströmska filosofien, som läres vid våra universitet,

innehåller det påståendet, att staten, till exempel den svenska, till

sin egentliga verklighet icke består af svenska landet och

svenska folket, utan af en stor ande, som ingår i gud.

Representanten här i verlden för denne ande är konungen, hvars

förnämsta pligt är att söka komma under fund med bemälde andes

vilja samt att här i Sverige med eller mot folkets och

riksdagens önskan verkställa samma vilja. All icke blott styrande

utan äfven lagstiftande makt tillkommer konungen ensam.

Ministrarne äro icke konungens rådgifvare, utan endast hans organ

för att verkställa statsandens vilja.

Hvad skulle presidenten Forssell säga ifall någon ville

påstå, att herr presidenten, som ju offentligen uppträdt som

Boströmian, just på grund af dylika dels vådliga, dels löjliga

åsigter icke vore lämplig att sitta i konungens råd.

Boströmska filosofien lär vidare, att hela vår verld

egentligen består af andeväsen, personer, att det som för oss ser ut

som sten, jord, luft, vatten o. s. v. blott utgöres af andar, hvilka

ingå i vår ande, så att hela verlden utom oss egentligen endast

finnes i vårt eget inre, och rum och tid blott utgöra en yttring

af vår bristande förmåga att uppfatta.

Antag att en ung filosofie doktor och Boströmian — många

lära vara sådane — sökte en plats vid en folkhögskola och,

frånsedt sin Boströmianism, vore särskildt lämplig att undervisa

i en sådan. Hvad skulle presidenten säga, i fall folkhögskolans

styrelse med hänsyn till doktorns filosofiska mening resolverade

ungefär som så: Den der mannen är icke rätt klok, den få vi

akta oss för och kunna icke antaga honom till lärare.

"Dag. Nyh:s referat öfver det möte som hölls

den 27 Nov, i ridhuset vid Gref-Turegatan med

anledning af hr Forssells motstånd mot anslag till

Arbetareinstitutet:

Folkmötet i ridhuset vid Gref-Turegatan

i går eftermiddag var så talrikt besökt, att den ett par

tusen personer rymmande lokalen var fullpackad och ett ej ringa

antal åhörare icke ens kunde komma in genom dörren, utan

måste stå i dörröppningen eller närmast utanför på gården.

Flertalet närvarande utgjordes af arbetare.

Mötet öppnades af en bland inbjudarne, bildhuggaren W.

Sundborg, hvilken helsade mötesdeltagarne välkomne, uttalade

den förhoppning, att mötet måtte på ett lugnt och sansadt sätt

uttala sin mening om dagens brinnande fråga: »grunderna

för en sann folkbildning», samt uppmanade till val af ordförande

och sekreterare.

Till att bestrida den förra af dessa befattningar utsågs hr

Sundborg och till sekreterare ingeniör Carleson.

Härefter lemnades ordet åt literatören Hjalmar Strömer, som

till en början framhöll, att presidenten Forssell i sin kritik af

positivismen företrädesvis uppehållit sig vid den mycket

underordnade bisaken deri, dess rent religiösa del, men deremot

nästan fullständigt ignorerat dess vetenskapliga, dess väsentliga

sida.

Hvad det bekanta uttrycket: »inga retrograda lärare få

användas», anginge, som var den enda skymt af bevis för

»indirekt» positivistisk propaganda i arbetareinstitutet, som hr F.

förmådde förebringa, så kunde det naturligtvis afse antingen

den blott vetenskapliga positivismen eller ock jemte denna, som

alltid är hufvudsak, äfven den kyrkoorganisatoriska. Hvilket

vore nu det sanna förhållandet? Jag var, sade tal:n, en bland

de förste lärarne i arbetareinstitutet, på hvilken denna fordran

stäldes. Hvad innebar den? Hvad fordrade föreståndaren af

mig? Att jag skulle andraga den objektiva forskningens resultat,

oberoende af någon som helst konfession i verlden, intet annat,

absolut intet annat. Jag är sjelf ej »kyrklig» positivist, och

likväl har, under det nära umgänge jag allt sedan den tiden haft

med den positivistiske föreståndaren, denne icke en enda gång

sagt mig: ni borde bli positivist. Man måste hafva lefvat och

verkat i arbetareinstitutet för att kunna riktigt fatta, att

himlen ej är vidare skild från jorden, än den der föregifna

positivismen är från det slags positivism, som kan uppenbara sig

genom ett par byråkratiska glasögon i ett presidentrum. Men låt

denna lära vara en hädelse, låt vidare den s. k. »indirekta»

propagandan (= icke-retrograda lärare) ha förefunnits, och vi skola

ändå nödgas medgifva, att hr F:s slutledningssätt skulle i

allmänhet leda till högst besynnerliga resultat. Det gifves ju

andra villfarelser i verlden t. ex. Darwinismen, hvilken enligt hr

Schéeles försäkran är kristendomens absoluta motsats (se

Schéeles apologetiska föredrag) och alltså detsamma som positivismen

i hr F:s ögon. Predikas nu denna villfarelse hos oss?

»Visserligen drifves ingen direkt propaganda», men »icke-retrograda»

lärare, d. v. s. sådana, som dock föreläsa i Darwinistisk anda,

användas vid våra universitet och läroverk så omfattande, att

knappt ett sådant är från dem förskonadt.

Nåväl, om nu så är, borde då ej anslag vägras sådana

anstalter, då (efter hr F:s sätt att se) grundad anledning fins för

»ett samband mellan undervisningen och en kättersk lära»?

Otvifvelaktigt borde det så, om nota bene hr F:s princip är

riktig. Och dock sker det ej. Hvarför? Helt enkelt emedan

denna »villfarelse» grundar sig på fakta och den fria

forskningens rätt, som ändtligen kommit så pass till heders, att man här

ej erkänner annat kätteri än lögnen. Forskningen såsom sådan

har ingen skyldighet mot något som helst i verlden utom mot

fakta. Lärosatser och doktriner må stå eller falla.

Om det skulle kunna bevisas att fakta vanstälts för att

tjena en bestämd riktning, då vore skäl för handen att vägra

anslaget. Härför vore likväl absolut nödigt att en sakkritik —

icke af hvad personen i fråga privatim tänker eller kan hafva

tänkt, utan af hvad han lärt — förelåge. Annars vore hvarje

ingrepp fullständigt obefogadt. Med arbetareinstitutet förfor hr

F. alldeles på motsatt sätt. Den fackundersökning af hvad i

institutet faktiskt lärts, derom var aldrig ett ord fråga, utom

om den alldeles oberättigade betydelse hr F. behagade tillägga

ordet »icke-retrograd» I dess ställe fick man veta så mycket

mer om d:r Nyströms egen religiösa uppfattning, hvilket i brist

på bättre fick gälla för kontant. Af vederbörande inspektor och

för öfrigt af hvar och en, som velat och kunnat döma i sak, har

undervisningen vitsordats vara hvad den vid institutets stiftande

lofvades blifva: en objektiv framställning af forskningens resultat.

Detta argument är oomkullkastligt och reducerar hela det

Forssellska angreppet till ett byråkratiskt angrepp på vår

folkupplysning, för hvilket han behöfde en tjenlig lans. Ändamålet

helgade hans i sig sjelf oheliga vapen. Det var icke jesuitism,

angrepp på folkupplysningen! Jo, med förlof sagdt, ty en verklig

upplysning vilja byråkraterna icke, blott ett slags s. k.

»folkbildning». Men denna degenererade »folkbildning» lär folket

endast att bestämmas af andra, icke att bestämma sig sjelft, att

tro på vissa doktriner och dogmer, icke att lära sig undersöka

huruvida dessa verkligen äro sanna eller till äfventyrs blott

fagra lögner. Så kan det nog talas om »naturvetenskapen, som

vi alla älska», då man får behålla alla de gamla villfarelserna,

precis som om den fortgående naturforskningen icke funnes till.

Se detta, mine herrar, är det just som kallas »bokstafven

dödar, men anden gör lefvande», och på grund hvaraf vi nog

kunna sägas ha många »bildade» menniskor, men deremot högst

få verkligt »upplysta» menniskor. Hela det byråkratiska

undervisningssystemet hvilar på en hel här doktriner, som folket

inläres att anse för ofelbara, icke att undersöka om så är, och blir

för den skull ett slags väldig respirationsapparat, hvarmed

byråkratien finner sig väl, men som förstör vår luft och uppsuger

vårt blod så att vi dö på kuppen; derför vilja vi icke ha den

apparaten. Vi vilja ha en verklig folkupplysning, som lär oss

huru vi skola taga oss fram i en verld, der vi äro satta att lefva,

som lär oss de lagar, af hvilka vår helsa eller ohelsa, fattigdom

eller välstånd bero. Trott ha vi länge nog, nu vilja vi veta

något, oberoende af huru vida byråkratien på detta vetande gör

någon vinst eller ej. Endast en förutsättningslös upplysning

skall kunna motsvara vår rätt, vår fordran att andligen lefva

ett menskligt lif. Om nu arbetareinstitutet meddelat oss en

sådan undervisning och då vidare hr F. motverkat anslag till detta

institut, då är hans anfall ett anfall på vår folkupplysning.

Mine herrar, det gifves, sade en gång en riksdagstalare,

personer, som äro konservativare än konungen sjelf, hvilket

ungefär vill säga: byråkratien är alltid konservativare än konungen

sjelf. Denna kår står nu, så har det lofvats oss, i begrepp att,

sedan den skall hafva störtat det närvarande arbetareinstitutet,

gifva oss ett nytt sådant efter sitt sinne, en byråkratisk

krossmaskin till alltså till de många vi redan ha. Nej, vi betacka

oss för denna Pandoras skänk. Af frukten känner man trädet,

och, mine herrar, det är ännu en sanning att man icke hemtar

vindrufvor af törne eller fikon af tistel. Derför: vårt närvarande

arbetareinstitut vilja vi ha, det och intet annat, intet drifhus

för slafodling, och, mine herrar, så länge intet annat bevis än

tomma påståenden förebragts mot oss, ha vi obestridlig rätt till

att varda delaktiga af kommunens understöd. Må vi ej låta

skrämma oss, öfvertala eller muta oss, må vi ej taga stenar i

stället för bröd, må vi kraftigt och eniga som en man fordra

hvad oss med rätta tillkommer, och det skall till sist icke längre

kunna nekas oss!

Emigrantagenten A. V. Hallberg hemstälde till mötet, att

det måtte såsom ett uttalande af sin åsigt antaga denna

resolution:

»På grund af den folkfiendtlighet, hvarom stadsfullmäktiges

beslut otvetydigt vittnar, uttalar mötet sin bestämda protest mot

hvarje byråkratiskt försök att inverka på arbetareinstitutets

undervisning, då ett sådant ingrepp ytterst intet annat är än ett

dödshugg, måttadt mot folkets och frihetens heliga sak.»

Ordföranden hemstälde nu, om mötet gillade det upplästa

resolutionsförslaget, hvartill ropades allmänt ja.

Metallarbetaren J. Svensson: Det vore så vanligt att på

folkmöten, sådana som detta, opinioner uttrycktes mot

regeringen. Det vore glädjande att någon gång ega skäl för ett

uttalande i motsatt riktning. Detta vore fallet nu, då den Posseska

ministèren haft tillräckligt öppen blick för att inse

rättmätigheten af folkets kraf på statsunderstöd åt dess

upplysningsanstalt samt nog mod och fördomsfrihet att för detta ändamål

anslå 5,000 kronor. På grund häraf borde mötet till den nyss

gillade resolutionen antaga ett tillägg, hvari mötet uttalade sin

tacksamhet och erkänsla mot den Posseska ministèren för hvad

den i denna sak uträttat. (Bra!)

Boktryckaren Ivar Hæggström ville yttra sig endast i

egenskap af ledamot i arbetareinstitutets styrelse för att söka

förekomma ett förhastadt beslut, som möjligen skulle mera skada

än gagna institutet. Styrelsen vore betänkt på att genom

åtskilliga åtgärder söka åstadkomma varaktighet åt

arbetareinstitutet, åtgärder som mötet likväl kunde väsentligen motverka,

ja, möjligen rent af göra fruktlösa genom att fatta en eller

annan oklok resolution. Talaren hemstälde derför till mötet, om

det icke för arbetarnes och institutets egen skull vore skäl uti

att uppskjuta hvarje uttalande till dess frukterna af styrelsens

försök i den antydda riktningen blifvit synliga. (Allmänt nej.)

Tapetseraren Nilsson menade, att mötet borde uttala en

den starkaste protest mot hr Forssells digra tal. Grundtanken

i detta hade säkert varit i säck innan den kom i påse. Hade

någon af arbetareinstitutets åhörare kunnat i den der meddelade

undervisningen upptäcka en enda tillstymmelse till positivism?

(Nej.) Hvilken fara låge det väl deri, att dess föreståndare är

positivist f lingen.)

Hr Forssell hade jemfört positivismen och d:r Nyström

med jesuitismen och jesuiterna. Hvilade då ej vår kristna

religionslära ytterst på jesuitismens grundval? För visso vore

många af våra prester lika mycket jesuitiskt sinnade som någon

af Loyolas lärjungar. (Bra.) Om en pietist varit institutets

föreståndare, då kanske de 5,000 kronorna nog blifvit beviljade.

De arbetare vore beklagansvärda, som voro nog enfaldige

att låta förmå sig till att bevista undervisningen i en anstalt,

för hvilken hr Forssell vore föreståndare. Skulle Dagbladets

förslag om en folkhögskola blifva förverkligadt, så torde det

nog kunna hända, att de arbetare, som ville begagna sig af den

deri erbjudna undervisningen, nödgades äfven sedan de hunnit

mogen ålder att på nytt taga itu med långkatekesen.

Hr Forssell hade klandrat positivismen derför, att den

tagit till utgångspunkt för sin tidräkning dagen för Bastiljens

stormande. En hvar visste väl, hvad Bastiljen var för något.

Det var den tillflyktsort, hvilken Frankrikes tyranner erbjödo

åt de män, som på den tiden vågade tänka fritt och öppet

uttala sina tankar. Derför heder åt positivismen, som sålunda

utmärkt den dag, på hvilken dessa andens bojor blifvit krossade!

Just den omständigheten, att hr F. sålunda bedömde denna

företeelse, borde komma en hvar att inse hvad han i sjelfva verket

innerst menade med sitt vackra tal om arbetarnes upplysning

och hurudan han vill att denna skall vara beskaffad.

Besynnerligt att han ej tillade, att i stället för den i Frankrike nedrifna

Bastiljen borde i Sverige uppbyggas en annan.

I arbetareinstitutets lokal lästes orden: »Arbetsklassens

upplysning» och »Fosterlandets väl», och hvad vore i sjelfva

verket mera gagnande för ett land än en upplyst

arbetarebefolkning? (Bra! Väl taladt!)

Tal:n hade hört d:r N. i sina kulturhistoriska föredrag

bedöma den kristna religionen på det aktningsfullaste sätt, ja, d:r

N. hade till och med, enligt tal:ns förmenande, varit allt för len

mot den.

Hr F:s yttrande, att, äfven om det ej kunde sägas, att d:r

N. ännu direkt drifvit positivistisk propaganda i

arbetareinstitutet, likväl inga garantier funnes för att så ej en gång skulle

ske, påminde tal:n om det bekanta: »Mamma, katten ser på

mig! Kors, barn, vi ha ju ingen katt! Ja, men när vi få!»

Arbetarne borde med enighet och kraft tillbakavisa hvarje

förmynderskap, som man sökte påtruga dem, och sjelfve taga

om hand sin bildning, hvilken borde byggas allenast på

sanningens grundval. (Bra! Bra!)

Till sist föreslog tal:n till antagande följande resolution:

»Erkännande d:r A. Nyströms allmänna riktning såsom tidsenlig,

frisinnad och folkvänlig, yrkar mötet, att arbetareinstitutets

inspektor och styrelse återkalla honom som föreståndare samt att

d:r Nyström återtager sin förra plats i institutet.» (Allmänna

rop af Ja, bra, några få nej!)

Skomakaren J. O. Östling uttalade sin förhoppning om, att

hr Forssell nu väckt den sofvande björnen och väckt honom

riktigt. Detta kunde lämpligen visa sig deri, att arbetarne sjelfve

underhölle sitt institut.

Skomakaren J. Friberg uttalade sitt ogillande af den

folkbildning, till hvilken grunden lades i folkskolan. Jemförde de

svenska förhållandena i detta hänseende med dem i Frankrike,

som till undervisningsminister hade ateisten Paul Bert, och i

Belgien, hvarest skolan vore fullständigt skild från kyrkan, samt

instämde i hr Nilssons resolutionsförslag.

Snickaren J. A. Fjällbäck omtalade, att han, under den korta

tid han gick i folkskolan, väl fick veta mycket om israeliternas

tåg genom Röda hafvet och hur det gick med Farao, men intet

om hvad han behöfde känna för att rätt lefva här på jorden.

Skolan borde skiljas från kyrkan. Barnens föräldrar vore de,

som skulle tillsätta lärare och skolråd.

Hr Forssells anfall vore egentligen ej riktadt mot d:r N.

eller mot arbetareinstitutet, utan mot den Posseska ministèren,

som beviljat ett anslag af 5,000 kr. åt institutet utan att fråga

vissa herrar, om den fick lof dertill.

Arbetarne kunde sjelfva väl underhålla sitt institut, om

de sparade in de fem millioner, som de skänka bort åt

bränvinsbolagen, ja, de skulle godt kunna upprätta och underhålla 10

institut med dessa sparpenningar.

Hr J. Svensson framhöll såsom en motsägelse i hr Forssells

anförande hos stadsfullmäktige, att han ena ögonblicket skildrar

positivismen såsom ett motstycke till medeltidens presthierarki

och ögonblicket derefter säger: Hvad positivismen sår, skall

skördas af anarkien. Hade väl historien att förete exempel på anarki

i en presthierarki? Tal:n framstälde härefter å nyo sitt yrkande

på, att mötet måtte uttala sin tacksamhet mot den nu varande

reg:n. Blefve denna störtad och en ny satt i stället, då torde

det, sade tal:n, utan tvifvel komma att dröja mycket länge

innan arbetarne få skäl att uttala sin tillfredsställelse med en

regeringshandling.

Typografen S. Linge ville uttala ett tack till hr Forssell

för att han gifvit mötet anledning att öfverlägga om den så

vigtiga frågan, hvad slags kunskap arbetarne behöfva för att de

skola blifva nyttiga menniskor.

Motståndet mot arbetareinstitutet härflöte ytterst af

maktinnehafvarnes fruktan för att nödgas dela med sig af det

öfverflöd af makt de nu egde. De resonnerade ungefär så: Om

folket finge upplysning, hvad skulle vi då regera öfver? Det skulle

ju kunna regera sig sjelft! (Bra!)

Det vore arbetarnes pligt att tacka d:r N. för hvad han

faktiskt gjort för deras väl, och de borde uttala sin vilja, att

institutet måtte fortfarande bestå som hittills.

Det vore statens skyldighet att gifva folket upplysning.

Institutet vore i behof af understöd af allmänna medel. Det

vore derför ej klokt att återkalla d:r N. till hans förra ställning

i förhållande till institutet, isynnerhet då han sjelf funnit

omständigheterna fordra, att han för institutets skull måtte

frånträda densamma. Komme i riksdagen att väckas motion om

anslag åt institutet, skulle d:r N:s person för mången vara

kärkommen som ett medel för tillintetgörande af så väl institutet som

hvad dermed afses. Folket borde i stället utse d:r N. att å dess

vägnar öfvervaka institutet, att dess verksamhet fortfarande

måtte komma att gå i samma riktning som hittills. Den

nuvarande reg:n borde af mötet tackas för att den åtminstone

försökt att göra något för folkupplysningen. Och ej heller borde

den man af mötet förglömmas, hvilken varit modig nog att väcka

motion om understöd åt arbetareinstitutet inom en sådan

Tammanyring som stadsfullmäktige.

Sedan målaren J. Håkansson, jernarbetaren F. O. Björkman

samt hrr Fjällbäck och J. P. Spångberg ytterligare betonat, att

arbetarne borde sjelfve och ensamme taga arbetareinstitutet om

hand, afsäga sig allt förmyndareskap och sjelfve utse sina

lärare, framhöll hr Hj. Strömer det okloka uti att afsäga sig det

allmännas hjelp, hvilken folket hade all rätt att fordra.

Gjutaren O. Larson föreslog bildandet af en kassakomité,

hvilken skulle uppsamla medel för institutets underhåll.

Härefter förklarades öfverläggningen afslutad, och mötet

gick att antaga

resolutioner:

1. Hr A. V. Hallbergs resolutionsförslag (se ofvan) antogs

utan votering. Blott enstaka nej-rop hördes.

2. Tapetseraren Nilssons resolutionsförslag (se ofvan)

antogs likaledes med stor majoritet. Likväl hördes många

energiska nej.

3. Förslaget att uttala en tacksamhetsbetygelse till hr

Hedin för hvad han gjort för arbetareinstitutet antogs enhälligt.

4. Förslaget att bilda en kassakomité antogs äfven

enhälligt. Det beslöts, att denna komité skulle utgöras af 15

personer, af hvilka minst 6/10 skulle tillhöra arbetsklassen. Till

ledamöter i komitén utsågos senare hrr W. Sundborg, J. A. Fjällbäck,

Hj. Strömer, A. V. Hallberg, tapetseraren Nilsson, studenten

Hjalmar Branting, Joh. Ohlsson, A. Hedin, Richard Gustafsson,

maskinuppsättaren A. Andersson och jernarbetaren F. O.

Björkman. Komitén skulle ega att i händelse af afsägelse

komplettera sig sjelf.

5. Ett af hr Hj. Strömer framstäldt förslag till resolution,

innebärande att arbetarne fordrade understöd af allmänna medel

för arbetareinstitutet såsom en deras oafvisliga rättighet, antogs

enhälligt.

6. Ett förslag, som under diskussionen antydts, att aflåta

en deputation till reg:n för att frambära uttrycken af arbetarnes

tacksamhet mot densamma för hvad den för folkupplysningen

uträttat, blef deremot förkastadt.

7. Slutligen utsågos fem deputerade, hvilka skulle inför

arbetareinstitutets inspektor, professor Gyldén, personligen

uttala mötets önskan, att d:r Nyström måtto blifva 1terkallad till

sina förra befattningar i institutet och i dess styrelse.

Ordföranden upplöste härefter — kl. 1/2 6 e. m. — mötet,

sedan han förut uttalat ett lefve för den nu varande regeringen.

Vid mötet voro utlagda listor, på hvilka antecknades

bidrag till arbetareinstitutet, och lär på detta sätt ett ej

obetydligt penningebelopp uppsamlats.

—

Dag. Nyh. 30 nov

"Den som tiger han samtycker",

är en regel, som man kunde tro att Aftonbladet stält sig till

efterrättelse gent emot den vid folkmötet i söndags förda

diskussionen, »för hvars innehåll», säger A.-B., »det icke fins någon

anledning att lemna detaljerad redogörelse». Tidningen lemnar

i sjelfva verket så föga af en »detaljerad redogörelse», att den

icke återger ett jota af hvad under diskussionen förekom. Och

för denna förtigenhet hade det intelligensiska organet nog sin

fullgoda »anledning». Folkmötet och särskildt hr Hjalmar

Strömer fattade nemligen »den mera konkreta uppgiften att kalfatra

presidenten Forssell» så allvarsamt och så grundligt, att

Aftonbladet hädanefter svårligen kan fullgöra sin mera abstrakta

uppgift att »till skyarne lyfta» den högt beundrade vännen på

presidentstolen. Att få del af hr Strömers eklatanta vederläggning

af hr Forssells anförande i stadsfullmäktige och att se detta hr

F:s »lysande» anförande reduceradt till ett vältalighetsprof utan

all beviskraft, det hade för mycket uppskakat

aftonbladsläsarnes nervsystem, det hade varit att förlora ännu en af de

illusioner, hvarmed de näras af Sveriges f. d. »erkändt första».

Flera af Stockholms tidningar innehöllo i början

af Dec. följande upprop:

Arbetareinstitutets kassakomité af den 27

Nov. 1881

vänder sig härmed vördsamt till hvarje för folkets sanna

upplysning nitälskande man och qvinna, eho det vara må, med

uppmaning att genom bidrags tecknande medverka för

arbetareinstitutets fortgång i samma anda, det hittills gått, oberoende af

hvarje annat mål än att meddela en på fri forskning grundad

praktiskt ordnad folkupplysning. En sådan upplysning är det

första och oeftergifligaste vilkoret för att den arbetande klassen

skall kunna intaga den fria och sjelfständiga plats i samhället,

som honom med rätta tillkommer, och en absolut garanti för en

sådan undervisnings erhållande finnes endast under förutsättning

att arbetarne sjelfve skaffa sig ett eget institut, der hvarje

sidoinflytande vare sig från den andliga eller verldsliga maktens

höjder uteslutes och hänsyn tages endast till fri andlig

utveckling. Då en sådan inrättning, der arbetarens intresse är

hufvudmålet, alltså måste af arbetaren sjelf väsentligen skapas och

vidmakthållas, väga undertecknade i denna sak vädja till hvar och

en, som för sitt och sina barns sanna väl hyser något allvarligt

intresse, förvissade om att den arbetande klassen i detta

ögonblick skall visa sig vara fullt medveten om sina högre behof

lika väl som om sina högre pligter. Det är icke stora

uppoffringar vi begära. Vi fordra blott en gemensam sammanslutning

af alla, som här hafva ett gemensamt lifsintresse att bevaka, och

så litet som t. ex. en krona per år af hvar och en af Stockholms

arbetare skall mer än rikligen garantera arbetareinstitutets

tillvaro. »Enighet ger styrka.» Vi behöfva blott vilja för att

segern skall vara vår. — Må arbetarne derför icke låta det

gynsamma ögonblicket än en gång gå sig ur händerna, utan

beslutsamt gripa hvad nu, just nu gripas skall. På dem sjelfve och

ingen annan skall det derför bero, om de äfven efter detta skola

vara samma förbisedda klass, som de varit till denna dag, eller

om icke också de snart skola få någon liten del af det goda

deras egna händer skapat.

Bidragen kunna vara antingen årliga, då gifvaren genom

teckningen förbinder sig att till kassakomitén för hvarje år

inbetala minst en krona, eller tillfälliga, då större eller mindre

belopp för en gång erläggas.

Teckningslistor äro tillgängliga i arbetareinstitutet vid

föreläsningarna, i hufvudstadens flesta boklådor samt på förfrågan

hos hvar och en af undertecknade.

Stockholm d. 5 Dec. 1881.

Kassakomiténs ledamöter:

Wilhelm Sundborg, bildhuggare, Klara Strandgata 1 & 3,

3 tr. upp; Hjalmar Strömer, litteratör, Norra Smedjegatan 18, 3

tr. upp; A. V. Hallberg, Österlånggatan 3, uppgång från

Telegrafgränd; A. Nilsson, tapetserare, Brunnsgatan 23, 1 tr. upp;

Hjalmar Branting, Upsala; A. A. Andersson, maskinist,

Liljeholmen ; P. O. Björkman, jernarbetare, Mobergs mekaniska verkstad;

Albert Carleson, Wahrendorffsgatan 10; Knut Wicksell, fil:e

kandidat, Upsala; C. Albert Sundberg, bokhållare, Lästmakaregatan

11, 1 tr. upp; J. Sandahl, maskinist, Stadsgården 34 & 36; A.

J. Setreus, maskinuppsättare, Yttersta tvärgränd 13, 1 tr. upp;

O. H. Cederborg, snickare, Målaregatan 7, 3 tr. upp; N.

Widerkrantz, urmakare, Malmskilnadsgatan 26; E. J. Ohlin,

jernarbetare, Stora Gråbergsgatan 28.

Dag. Nyh. i början af Dec.

Arbetareinstitutets kassakomité af d. 27 Nov. 1881 hade

går (efter skedd komplettering af medlemmarnes antal) sin andra

sammankomst, hvarvid följande förekom:

Komitén ansåg sig ej böra framställa några sådana

fordringar som (enligt Nya Dagligt Allehanda) vid sammanträdet

den 1 d:s gjort sig gällande, utan söka följa den genom

folkmötets d. 27 Nov. resolution utstakade vägen, nemligen:

»anskaffandet af penningmedel för institutets bestånd och

verksamhet i samma anda som hittills» samt att »ej ingripa i

styrelsens verksamhet eller i undervisningen».

Anskaffandet af penningar skulle ske genom kringsändandet

af listor, å hvilka för saken nitälskande personer skulle teckna

bidrag. Dessa bidrag vore af två slag, dels årliga, då den

tecknande förbunde sig att årligen till komitén betala ett visst

belopp, hvars minimum sattes till en krona, och dels tillfälliga

(större eller mindre).

Ett upprop till allmänheten genom pressen för att påpeka

denna sak ansåg komitén vara nödvändigt.

En af ledamöterna i kassakomitén, Upsalabo, har till

institutet skänkt 3,000 kr. under vilkor, att undervisningen måtte

fortgå efter samma program som hittills.

Vid folkmötet d. 27 Nov. insamlades 125 kronor.

För och emot i Upsala.

(Från en tillfällig korrespondent.)

Insamlingen i Upsala för Stockholms arbetareinstitut har

haft afgjord framgång inom arbetareföreningen och bland

medlemmarne af Stockholms nation. På den lista, som å nämda

nationsförenings lokal finnes tillgänglig, ha redan tecknats inemot

100 kr., ett glädjande bevis på att relativt frisinnade åsigter

temligen allmänt förefinnas bland dess medlemmar.

Å andra sidan har emellertid vid detta tillfälle å nyo visat

sig att Upsala i det stora hela icke är sinnadt att svika

traditionerna från sin store filosofs dagar, utan allt fortfarande vill

vara ett reaktionärt »ugglebo». Så hafva t. ex. kuratorerna för

Uplands och Södermanlands nationer, hrr Afzelius och Boije,

återtagit sina löften att låta teckningslistor för

arbetareinstitutet finnas på de respektiva föreningslokalerna och anfört som

skäl att de icke vetat af — att ett upprop till allmänheten för

Stockholms arbetareinstitut skulle publiceras i stadens tidningar.

En sådan skuggrädsla som dessa båda herrar härigenom lagt i

dagen torde man få leta efter. Eller kanske var det icke

skuggrädsla endast, men äfven hänsynen till »högre makter» som

bestämde dem att återsända listorna?

För att göra studentkåren rättvisa tillägga vi att dess

ordförande, docenten Bergstedt, trots det fruktansvärda uppropet i

tidningarna, icke tvekat att mottaga de farliga listorna, till och

med på två ställen, och att äfven Östgöta nations kurator visat

samma fördomsfrihet.B.

D:r Nyström och Arbetareinstitutet. Efter det

sammanträde, som i söndags hölls af Upsala arbetareförening för

uppställande af kandidater till stadsfullmäktigvalet, utspann sig en

liflig diskussion om d:r Nyström oeh arbetareinstitutet i

Stockholm, och lades under denna diskussion i dagen varma

sympatier för så väl institutet som hr Nyström.

Nya Dagl. Alleh. skref följande med anledning

af kassakomitén:

Vi hafva redan berättat, att inom den kassakomité för

arbetareinstitutets främjande, som vid det stora folkmötet i

ridhuset vid Gref-Turegatan utsågs, en schism inträffat, i det

majoriteten fordrat, att komitén skulle såsom vilkor för sin

verksamhet uppställa, att doktor Nyström skulle vid institutet

qvarstå såsom lärare. Detta föranledde åtskillige af komiténs

ledamöter, bland dem förslagsställaren hos stadsfullmäktige om

understöd åt institutet, hr Hedin, att utträda ur komitén, emedan

deras yrkande gick ut på att hr Nyström skulle helt och hållet

upphöra med all befattning med arbetareinstitutet. De luckor,

som sålunda uppstått, hafva nu af komitén fylts genom

inväljande af nya ledamöter, hvilkas namn på annat ställe i tidningen

återgifvas.

Det är med anledning af denna komités åtgöranden i detta

afseende vi vilja yttra några ord. Till en början finner man

då, att komitén nu frångått det yrkande, som föranledt hela den

första tvisten, samt inskränkt sig att följa det program, som vid

folkmötet framstäldes, nemligen att komitén skulle hafva till

uppgift »anskaffandet af penningmedel för institutets bestånd

och verksamhet i samma anda som hittills» samt att »ej ingripa

i styrelsens verksamhet eller i undervisningen». Onekligen

förefaller denna inkonseqvens något egendomlig. Först drifver man,

genom att så till vida »ingripa» i »undervisningen», att man

fordrar doktor Nyströms qvarstående som lärare, en del af

komiténs ledamöter på flykten, och sedan detta skett, uppgifver man

redan vid nästa sammanträde denna fordran. Vi vilja väl icke

tro, att komitémajoriteten genom detta tillvägagående åsyftat

en purifikation af komitén, men nog ligger denna slutledning

skäligen nära till hands.

Af de nya ledamöter, hvilka i komitén invalts, är det en,

hvars val tilldrager sig en allmännare uppmärksamhet, i det

komitén funnit lämpligt att bland sina medlemmar räkna

kandidat Knut Wicksell. Vi kunna icke annat än ställa detta val

i samband med en något dunkel notis, som i denna sak

förekommer i Dagens Nyheter, hvilken berättar, att »en af ledamöterne

i kassakomitén, Upsalabo, har till institutet skänkt 3,000 kronor

under vilkor, att undervisningen måtte fortgå efter samma

program som hittills». Då oss veterligen ingen mer än hr Wicksell

af denna komité är »Upsalabo», så torde man onekligen vara

berättigad till den slutsats, att det är han, som enligt Dagens

Nyheters uppgift är den frikostige gynnaren af institutet, och

då man känner, att åtminstone inkomsten af den ena af hans

föreläsningar var anslagen till ett välgörande ändamål, får man

väl antaga, att i de donerade medlen till en del ingår det

belopp, som influtit för hans föreläsningar om utvandringens orsaker.

Nya Dagl. Alleh. meddelade under nedanstående

rubrik ett genmäle af hr H. Strömer:

Arbetareinstitutets kassakomité inför

offentligheten.

Å nämda komités vägnar har en af dess ledamöter, hr

Hjalmar Strömer, i dag anhållit att få följande uppsats införd i

tidningen. Vi tillmötesgå denna önskan och bifoga efteråt våra

egna reflexioner i ämnet.

Till red. af Nya Dagl. Alleh.

Anhålles vördsamt om införande i eder tidning af följande

genmäle med anledning af eder gårdagsartikel om

arbetareinstitutets kassakomité och hr Wicksells inval i densamma m. m.,

äfvensom att den eller de tidningar, som möjligen reproducerat

sagda artikel, måtte gifva vårt genmäle plats!

Ni beskyller för det första komiténs majoritet för att hafva

handlat egenmäktigt och inkonseqvent, i det den »först drifvit

en del af komitén på flykten genom att uppställa ett yrkande,

som den — sedan den sålunda lyckats purifiera sig sjelf —

frångår för att inskränka sig till det af arbetaremötet gifna

programmet».

Med hvad fog kan en sådan beskyllning mot komitén

framkastas? Hr Hedin uppstälde som oeftergifligt vilkor för sin

samverkan, att d:r Nyström skulle fullständigt skiljas från

arbetareinstitutet äfven såsom föreläsare. Detta förkastades af

komiténs majoritet, och det på dels rent rättsliga och dels formella

skäl. Då komitén »icke egde att ingripa i styrelsens verksamhet

eller undervisningen», och då vidare lärarnes till- eller afsättande

är styrelsens absoluta ensak, ooh då slutligen hr N. var en af

institutets laglige lärare — så hade komitén icke på minsta vis

någon befogenhet att påyrka hans afskedande. Detta var den

rent rättsliga grunden för beslutet. Komitén hade vidare fått

sig ålagdt »att verka för institutets fortgång i samma anda som

hittills». Afginge nu t. ex. hr N. på egen begäran från institutet,

det bekomme rimligtvis i och för sig icke komitén; uteslötes han

af styrelsen, efter det till äfventyrs hans oskicklighet, en oriktig

framställning af »den fria forskningens resultat», vederbörligen

genom fackman konstaterats och af inspektor till styrelsen

inrapporterats — det komme icke heller i och för sig komitén

vid; men uteslutes han åter utan sådan föregången sakpröfning och

blott på den grund, att fördomar finnas mot de vetenskapliga

resultat han förkunnar — då skulle komitén icke vidare kunna

verka, ty då försvunne just sjelfva dess tillvarelsevilkor:

»Institutets fortgång i samma anda som hittills». Nu fordrade hr

Hedin i sjelfva verket just, att hr N. skulle uteslutas från sin

närvarande lärarebefattning, emedan han, hr N., vore i följd af de

grundade eller ogrundade misstankar, som funnes mot honom,

olämplig ej blott i kulturhistoria, utan ännu mer i det andra ämnet:

fysiologi. Att nu komitémajoriteten afslog denna yrkan på dessa

nämda, dels rättsliga och dels formella skäl, det lär väl

förnuftigtvis icke kunna stämplas som obefogadt eller inkonseqvent.

Hade komitén t. ex. biträdt hr H:s förslag, då hade just det

första beslutet beslutit ikull komitén, då det med ens afhuggit de

båda vilkoren för komiténs lagliga tillvaro: »att ej ingripa i

styrelsens verksamhet och att verka för institutets fortgång i

samma anda som hittills». Pà dem, som ej kunna eller vilja inse,

att i detta majoritetens beslut, om någonsin, fins konseqvens,

på dem hafva vi inga ord att slösa. Att envisas med att påstå,

att majoriteten handlat af personliga skäl, bevisar en fullständig

oförmåga att fatta situationen. Majoriteten har konseqvent

hållit på de båda nämda principerna och skulle naturligtvis gjort

precis som den nu gjorde äfven med hvarje annan af institutets

lärare, om hvilken till äfventyrs hr Hedin skulle på samma sätt

yrkat, att han (läraren) skulle afskedas. Beskyllningen för

»purifikation» får stå för Nya Dagligt Allehandas räkning; komitén

har gjort sin pligt och skall så göra, så länge den verkar.

Hvad vidare angår den långa sensationen om hr Wicksells

ställning till komitén m. m., så är den rent af gripen ur luften.

De 3,000 kr. äro för det första, såsom redan på folkmötet

bekantgjordes, skänkta af hr H. Branting, komitéledamot och i

samma mening som hr W. Upsalabo, d. v. s. student af

Stockholms nation i Upsala. Från hr W. har komitén för öfrigt

hvarken fått eller fått lof att få ett enda öre. Det synes som den

minsta publicistiska samvetsgrannhet bort fordra, att, innan en

sådan fabel om »det välgörande ändamål», hvarför hr W.

föreläst, uppdukats som den i eder gårdagstidning, åtminstone

underrättelse skaffats om hvad det välgörande ändamålet verkligen

var och hvem som skänkt de 3,000 kr., då sådant ytterst lätt

bort kunna ske. I stället fingo de rotlösaste fantasier tjena som

förladdning till det bullrande skrämskottet.

För att nu komma till det besynnerligaste i hela artikeln:

komiténs sannolika fordran på hr W:s anställande som lärare i

arbetareinstitutet, så är den för orimlig för att kunna förvilla

ens den lättrognaste. Om t. ex. komitén skulle påpekat något

så galet som en viss lärares anställande vid institutet, det vore

precis lika tokigt som att påyrka en viss lärares afsättande eller

just hvad hr Hedin yrkade. Men komitén har förkastat detta

senare och skall just på grund af de principer den då följde

icke kunna göra det förra. Precis hvad komitén gjort är en

garanti för att den icke skall göra hvad Nya Dagligt Allehanda

påstår att den möjligen skall göra. Hvad ändtligen hr Wicksells

privata läror angår, hafva de platt intet att göra med hans

inväljande i komitén; blott hans energi och obestridliga nit för

folkets väl hafva bestämt valet, och att här, såsom N. D. A. gör,

konstla in hans preventiva teorier m. m., är för afgjordt

tendentiöst för att förtjena ett svar. Ett sådant pressens

uppträdande skall långt ifrån att beröfva oss mod i stället egga oss

till intensivare energi, i samma mån som det visas, att våra

motståndare icke möta oss med sakförhållanden, utan med

sensationella hugskott.

Stockholm d. 6 Dec. 1881.

Å arbetareinstitutets kassakomités vägnar:

Hjalmar Strömer.

Vi hafva, som läsaren finner, vunnit den tillfredsställelsen

att få arbetareinstitutets kassakomité fram inför offentligheten

med ett tillkännagifvande af hvad den för i skölden. Detta

torde också allmänt erkännas vara någonting allt annat än

likgiltigt, och helt visst är det glädjande att erfara, att den s. k.

kassakomitén icke skall söka utöfva något inflytande eller

uttrycka någon opinion i fråga om föreläsares eller, såsom

komitén behagar kalla dem, »lärares» qvarblifvande eller anställande

vid arbetareinstitutet. Det är en förklaring att taga fasta på,

isynnerhet efter det vacklande i åsigter och den ådagalagda

svaghet i sammanhållning, hvartill komitén hittills gjort sig

skyldig. Så vidt vi kunna se, innebär nämligen komiténs här ofvan

lemnade förklaring af sin ställning till undervisningen faktiskt

alldeles detsamma som det af oss i fredagsnumret vid

redogörelsen för komitésammanträdet på Skomakarekällaren anförda

tredje förslaget i ordningen, eller »att komiténs verksamhet skulle

vara oberoende af huruvida d:r Nyström vore föreståndare och

lärare i institutet eller icke», hvilken framställning då af

komitén afslogs, och hvilket åter föranledde hrr Hammarlund och

Richard Gustafsson att utträda ur komitén. Komiténs beslut

deremot blef, såsom vi vid samma tillfälle nämde och hvilket

icke blifvit från något håll bestridt: »att komitén skulle arbeta

under förutsättning, att d:r Nyström qvarstode som lärare». Detta

beslut synes väl innebära ett minst lika positivt uttalande i

afseende på undervisningen som hr Hedins förslag, att komitén

skulle gå till sitt arbete endast för så vidt d:r Nyström afginge

från institutet.

Nu har komitén, om dertill föranledd af nödvändigheten

att afgifva en offentlig förklaring eller af något annat skäl lemna

vi derhän, ändrat signaler. Det kommer nu ej komitén vid,

om d:r Nyström afgår eller af styrelsen afskedas, och den har

intet med undervisningen att göra. Men hvad är det då, som

denna kassakomité skall göra? Jo, den skall arbeta för att

arbetareinstitutet fortgår i samma anda som hittills och för detta

ändamål, såsom namnet antyder, skaffa penningar. Men huru

skall den kunna utöfva något inflytande på »andan», då den helt

och hållet öfverlemnar denna omsorg åt styrelsen och

föreläsarnes eget, specielt d:r Nyströms, godtfinnande att qvarstanna

eller afgå, och då man ju helt visst med rätta anser, att andan

skulle kunna blifva mycket olika i det ena alternativet mot i

det andra? Och huru skall komitén å andra sidan kunna skaffa

några penningar utan att kunna erbjuda några garantier för

arten och andan af institutets blifvande verksamhet? Vi tro, att

icke d:r Nyströms anhängare, de som ifra för positivismens

utbredande eller, såsom det med en vackrare fras heter, »tankens

och forskningens frihet» inom institutet, och icke heller hans

motståndare skola känna sig manade att under sådana

omständigheter ställa några medel till komiténs disposition.

Visserligen har en student, hr Branting, som sjelf tillhör komitén,

ansett sig kunna skänka 3,000 kronor till ändamålet, men detta

får väl snarare betraktas såsom ungdomlig obetänksamhet, då

ju hr Branting, som lär vara lärjunge till d:r Nyström och hans

positivistiska skola, ingalunda kan vara alldeles säker på att

mästaren kommer att qvarstanna och »andan» således blifva

densamma. Då det förut uppgafs, att gifvaren skulle vara Upsalabo,

kommo vi helt naturligt på den tanken, att det var hr Wicksell,

som var gifvaren, så mycket mera som hr Branting, ehuru

student, är Stockholmsbo, amanuens vid härvarande observatorium

samt tyckes hafva god tid att egna sig åt andra omsorger och

uppgifter än fortsättande af sina studier vid akademien.

Misstaget bör således vara ganska förlåtligt och ej förtjent af så

straffande förebråelser af hr Strömer, så mycket mindre som

det ej kan anses innebära någon egentlig förolämpning mot hr

Wicksell.

Att det finnes många, som hysa samma åsigt som hr Hedin

om nödvändigheten af att d:r Nyström aflägnas, derpå hafva vi

talrika bevis, bland annat senast i den omständigheten, att två

af våra största arbetareetablissement, det Bolinderska och det

Palmcrantzska, erbjudit sig att tillskjuta penningar till

arbetareinstitutet med vilkor, att d:r Nyström afgår både som

föreståndare och föreläsare.

Att man ej varit så alldeles nogräknad med

uppgifter om institutet synes bl. a. af följande

beriktigande af Dagbladet.:

Arbetareinstitutet och bidragen dertill. Efter N. D. A.

uppgåfvo vi i går, att aktiebolaget Palmcrantz & komp. skulle

erbjudit sig att tillskjuta penningar till arbetareinstitutet, med

vilkor att d r Nyström afginge från detsamma. Bolagets

direktör, hr Th. Winborg, har emellertid upplyst oss om, att något

bidrag från bolagets sida till nämda institut icke varit

ifrågasatt ens i detta fall.

Aftonbladet d. 12 Dec.

För nedanstående upplysningar har plats begärts

i vår tidning:

Till redaktionen af Aftonbladet!

Nya Dagligt Allehanda innehåller i sitt aftonnummer för

tisdagen den 6 dennes en artikel, kallad »Arbetareinstitutets

kassakomité inför offentligheten», der, bland annat, äfven följande

förekommer:

»Visserligen har en student, hr Branting, som sjelf tillhör

komitén, ansett sig kunna skänka 3,000 kronor till ändamålet,

men detta får väl snarare betraktas som ungdomlig

obetänksamhet, då ju hr Branting, som lär vara lärjunge till d:r

Nyström och hans positivistiska skola, ingalunda kan vara alldeles

säker på, att mästaren kommer att qvarstanna, och andan

således blifva densamma. — — — Hr Branting, ehuru student,

är Stockholmsbo, amanuens vid härvarande observatorium samt

tyckes hafva god tid att egna sig åt andra uppgifter och

omsorger än fortsättandet af sina studier vid akademien.»

Dessa rader innehålla flere osanna eller vilseledande

uppgifter. Härom upplystes, enligt hvad jag med visshet känner,

red. af N. D. A. redan på onsdags morgon, men långt ifrån att

rätta sina misstag, lät red. dem oförändrade qvarstå i

middagsupplagan. Onsdag middag afsände jag med expressbref ett

beriktigande, hvilket red. ansett lämpligt att ej meddela. Jag

nödgas derför vända mig till red. af Aftonbladet, som, jag är

viss derom, alldeles ogillar de medel, N. D. A. här användt till

sin saks befrämjande, med anhållan om plats för följande

upplysningar :

Det är alldeles osant, att jag skulle vara »lärjunge till d:r

N. och hans positivistiska skola». Det är en vilseledande

insinuation, att jag, låt vara i förtäckt form, skulle gjort d:r N:s

qvarstannande till vilkor för min donation. Det är äfvenledes osant,

att jag skulle vara Stockholmsbo. Hvad slutligen beträffar N.

D. A:s suppositioner om hvad min tid medgifver eller icke

medgifver, så hade jag trott och tror ännu, att den tidning, som

på dylikt sätt drager alldeles enskilda saker under

offentlighet, visar prof på allt annat än publicistisk takt.

Under förhoppning att red. af Aftonbladet ville

offentliggöra dessa rader, har jag äran teckna

med synnerlig högaktning

Hjalmar Branting.

Nya Pressen med anledning af kassakomiténs

verksamhet:

Arbetareinstitutet och partimännen.

Ett nytt uppslag i striden om arbetareinstitutet har nu

skett. Man hade kunnat vänta, att det af folkmötet i söndags

fattade beslutet om upprätthållandet af detta institut sådant det

är, såsom en anstalt för inhemtande af forskningens

otvifvelaktiga resultater, utan några dogmatiska förutsättningar (vare

sig materialistiska, positivistiska, idealistiska eller

ortodoxt-teologiska) var tillräckligt tydligt för att kunna förstås af de

förtroendemän, hvilka mötet för denna angelägenhet utsåg.

Härtill kommer, att i beslutet uttryckligen säges, att den

då utsedda kassa-komitén endast hade att insamla penningbidrag

för institutet, men ej att inblanda sig i undervisningens gång.

Men hvad har händt? Några af de valde medlemmarne af denna

komité ha försökt upprifva mötets beslut i sjelfva principfrågan

och lägga band på lärofriheten vid institutet. En politiker och

medlem af riksdagens Andra kammade, som hittills åtnjutit

anseende såsom en folkets vän och tillika vän af tanke- och

forskningsfrihet, har stält sig i spetsen för detta attentat mot

institutet och dess bestånd såsom en skola för uppfostrandet af

sjelfständigt tänkande och dömande menniskor. Det var i sjelfva

verket blott hvad man kunde vänta af hr Hedin, som numera

följer den vind, som blåser från de maktegandes håll. Då vi

vid senaste riksdagsmannavalet påpekade hr H:s natur af

politisk dubbelgångare och varnade de frisinnade valmännen att

gifva honom sina röster, stodo vi allena: vi hoppas att

åtminstone arbetarne till härnäst skola veta hvar de hafva sin man.

En person, som från den ena dagen till den andra låter tumma

sina åsigter och sitt uppträdande hur som helst, borde väl äfven

i dessa kompromissernas och den andliga korruptionens dagar

vara omöjlig hos de klasser, som ännu äro oberörda af dessa

våra dagars samhällslyte. Men gu"nås — framgången är

frestande och hr Hedin synes ha fått värdige efterföljare i ett par

andra friare till folkgunsten, som hittills gjort stor affär af sin

aktning för »det suveräna folkets» tänkesätt.

Men försöket har ej lyckats; det har strandat pà den fasta

hållningen hos Stockholms arbetare, hvilkas ståndpunkt här

representerades af komiténs flertal, och hos institutets inspektor.

Stockholms arbetare vilja ej — i likhet med de högre

samhällsklasserna — åtnöja sig med en undervisning, som står i de

konservativa intressenas tjenst. De vilja ha en läroanstalt,

egnad att uppfostra dem till andlig frihet. De tre politiske

männen: Hedin, Gustafsson och Hammarlund, stadsfullmäktigen hr J.

Olsson samt en handtverkare, baptisten Fjällbäck, utträdde ur

kassakomitén, derför att de ej fingo öfverskrida denna komités

genom folkmötets beslut gifna befogenhet.

Institutets inspektor professor Gyldén försvarar beslutsamt

och kraftigt den vetenskapliga forskningens och den på denna

forskning grundade undervisningens fullständiga frihet.

Resultatet af partimännens försök har hittills icke blifvit någonting

annat än att till de båda inskrifterna i institutets lärosal

»Arbetsklassens upplysning- och »Fosterlandets väl» nu kommit en

tredje »Forskningens frihet». Till hr Hedins hotelse att

institutet, om det bibehåller d:r Nyström, ej skall få anslag af

riksdagen, skola vi en annan gång återkomma.

Omdömen af institutets åhörare.

Dag. Nyh. d. 25 Nov.

Hr redaktör!

Stödjande oss på den fria yttranderätten i eder ärade

tidning, våga vi anhålla om plats för följande:

Till presidenten Forssell.

Vi som ofta bevistat föreläsningarna i arbetareinstitutet,

hafva ej kunnat i dem skönja ens den minsta flägt af positivism,

utan stå vi alltid i stor tacksamhetsskuld så väl till d:r Nyström

som de öfriga lärarne derstädes för hvad de på rent

vetenskapliga grunder meddelat under aftnarnes lopp.

Men hvad var egentligen er mening och hvarför gjorde

ni allt för att afstyrka anslaget? Var det måhända af

personliga skäl till d:r N.? Vi tro det ej. Var det måhända af

fruktan för att positivismen, likt katolicismen, pietismen, metodismen,

mormonismen, jesuitismen — ja, vi veta ej hvad de alla heta,

skulle vara en irrfarande lära? Det skulle i sanning bli eder

svårt att motarbeta alla dessa — ja, det skulle ej ens en

Rundgren kunna göra. ... Eller är det af fruktan för att d:r

Nyström skulle predika republikanismen här i Sverige? Eller var

det af afvoghet mot en annan person eller institution?

Först och sist få vi emellertid hembära vår hjertliga

tacksamhet till arbetareinstitutets föreståndare samt dem som hafva

sig anförtrodt det vetenskapligas befrämjande inom detsamma,

på samma gång vi uttala vår outsägliga antipati mot hvar och

en som af en eller annan orsak söker motarbeta denna

institution.

C. E. Samuelson,Hj. Asklund,

arbetare.

Nya Pressen d. 23 Nov.

Frivilliga medarbetare.

Lämpligt svar på ett lysande tal.

Herr redaktör! Vår officiela kristliga religion innehåller

främst bland sina trosläror den visserligen för vanligt sundt

bondförnuft ofattliga, men just derföre naturligtvis så mycket

djupsinnigare dogmen, att en, »den der ingen synd hade», skulle

lida samt »verkligen lidit och dött för hela verldens synder», på

det att dessa ej skulle blifva deras utöfvare tillräknade om de

blott tro hade.

Våra om ej helt och hållet syndfria, dock i tron starka

och åtminstone i egen tanke högst fromme, ostrafflige och alls

icke fariseiske stadsfullmäktige i Sveriges hufvudstad hafva

omvändt nyssnämda dogm och förkunnat, dertill hänförda af ett

»lysande» föredrag af hr Hans Forssell, att det är kristligt och

rättvist att, om ej hela verlden, dock många, Stockholms hela

kunskapstörstande arbetarebefolkning och arbetareinstitutet —

den verld, hvars energiske och sjelfuppoffrande skapare doktor

Anton Nyström är, och i hvilken han lefver och har hela sin

varelse — borde lida för dennes stora synd att hylla ett

»kristendomsfiendtligt» filosofiskt systems läror, utan afseende derpå att

d:r N. ej kunnat bevisas göra propaganda för detta system inom

arbetareinstitutet, ja oaktadt det genom institutets inspektor,

professor Gyldéns och d:r N:s medlärares förklaringar kunnat

anses till fullo bevisadt, att han varit nog samvetsgrann och

sjelfförsakande att ej göra det. Ty nog må det väl anses som ett

stort bevis på dylika egenskaper hos en lärare, som med lif

och själ hyllar ett visst filosofiskt system, men ej söker bibringa

sina åhörare samma öfvertygelse, utan meddelar dem

vetenskapens resultat obemängda af egna subjektiva åsigter.

Stadsfullmäktige torde ha svårt att fatta detta, ty ingen

misstänker dem för att någonsin hafva offrat sig för någon idé,

om man också pratar om, att de icke akta för rof att offra den

kommuns intressen, hvars förtroendemän de äro, för sina egna

och sina goda vänners högre och närmare liggande. Men om

så är, sker det väl på den kristliga grunden och till åtlydnad

af det kristliga budet: »hvad du vill att andra skola göra dig,

det göre du ock dem», den satsen naturligtvis tillämpad med

vissa jemkningar och inskränkningar, såsom det egnar och

anstår så vise män.

Mången slipad älskare klappar barnet för ammans skull.

Stadsfullmäktige hafva tagit sig för att aga barnet, d:r N:s

vackra barn, arbetareinstitutet, för faderns skull. Ty så

kätterska våga vi väl ej vara att tro, att det är sjelfva barnet man

vill komma åt, och att d:r N. är vissa personer en nagel i ögat,

emedan han befordrat det till verlden. Ej heller att hr

Forssell möjligen blott är ett underdånigt språkrör för vissa

pietistiska tendenser i högre rymder. Men nog finnas de, som

inbilla sig det.

Vi antaga på god tro, att d:r N:s föregifna dödssynd, hans

förkärlek för Comtes låt vara något bizarra, filosofiska system i

stället för en död och själlös dogmtro och skenhelig kristendom,

också är den verkliga orsaken. Vi ha då svart på hvitt derpå,

att för att vinna hr Forssells och Stockholms stadsfullmäktiges

bevågenhet och understöd icke blott »den rena Lutherska läran»

måste utgöra grunden för och kärnan i de vetenskapliga

föredrag, som hållas för Stockholms arbetare, utan att icke ens den

som står i spetsen för institutionen för sin egen del får hafva

från renlärigheten afvikande åsigter.

Hufvudstadens tre stora grå tidningar hafva, såsom man

på förband kunde vänta, med bifall och loford helsat hr

Forssells hänsynslösa anfall mot d:r N. och stadsfullmäktiges derpå

grundade beslut — hvad Aftonbladet beträffar, finnes väl knappt

något så lumpet och lågt, att icke dess nuvarande ledare ha

panna till att försvara och gilla det, blott det kommer från

vissa vederbörande. Men vi hålla före att äfven bland de högre

bildade klasserna finnes mången hederlig och sjelfständig man,

som med lika mycken indignation som åtlöje läst

tidningsreferaten härom.

Det värdigaste svaret härpå vore en massdemonstration för

d:r Nyström. Vi äro vissa om, att ett upprop till allmänheten,

utgånget från Stockholms arbetareförenings styrelse, att samlas

å arbetareföreningens lokal för att besluta en uppvaktning hos

d:r N. och en tacksamhetsadress till honom för hvad han verkat

för arbetarnes upplysning och förädling, skulle mötas med stora

sympatier ej blott inom arbetareföreningen utan i vida kretsar.

Och det med rätta, ty hr N. har icke blott genom den energi,

med hvilken han af intet frambragt arbetareinstitutet, utan ännu

mer derigenom att han tydligt lagt i dagen, att detta verk var

för honom ett ändamål, ej ett medel för egen upphöjelse, väl

förtjent ett bevis af sina medborgares högaktning. Den smälek,

man i stället sökt draga öfver honom, ger till en dylik hyllning

så mycket större anledning.

Hvarken arbetare eller positivist.

Nya Pressen d. 24 Nov.

Hvad folket tänker.

I gårdagens nummer tog en frivillig medarbetare till orda

för att framhålla önskvärdheten deraf, att allmänheten, i främsta

rummet Stockholms arbetarebefolkning, genom en

massdemonstration lade i dagen sina sympatier för d:r Nyström och uttalade

sitt ogillande af det ovärdiga sätt, hvarpå vederbörande

begagnat något icke till saken hörande, nemligen d:r Nyströms

enskilda tro och öfvertygelse, för att ge luft åt sitt hat mot dennes

vackra skapelse, arbetareinstitutet. Vi kunna nu meddela, att

förslaget mött lifligt bifall, och att utsigter förefinnas till dess

förverkligande. Till om söndag är nemligen ett stort

arbetaremöte beramadt, hvarvid frågan om den lämpligaste formen för

en dylik demonstration kommer att tagas i öfvervägande. Hvar

mötet kommer att ega rum, är ännu ej bestämdt, då det ej är

lätt att finna en tillräckligt stor lokal för ändamålet.

Emellertid hoppas man, att detta ej kommer att lägga några

allvarsammare hinder i vägen för sjelfva saken.

Att vi med tillfredsställelse helsa och med våra

välönskningar beledsaga det tillämnade försöket att offentligt ge d:r

Nyström upprättelse för de obehag en trångbröstad, ljusskygg

förföljelseanda tillskyndat så väl honom sjelf som den sak, för

hvilken han med sällspord sjelfuppoffring stält sig i spetsen,

faller af sig sjelft, då vi, såsom våra läsare veta, ej ett

ögonblick tvekat att i detta mål ställa oss på fördragsamhetens,

rättvisans och frihetens sida. För öfrigt är det vår öfvertygelse

att sjelfva saken endast kan vinna på att den just genom

motsidans hätska angrepp väckt ett så allmänt uppseende.

Isynnerhet nu, sedan d:r Nyström genom sin frivilliga afgång från

föreståndareplatsen vid det af honom sjelf skapade

arbetareinstitutet visat sig i en så fördelaktig dager vid sidan af sina

motståndare, tro vi, att det ej längre kan lida något tvifvel, om

huru allmänhetens dom kommer att utfalla. Och denna dom

skall medföra seger för den goda saken — folkupplysningens

befrämjande.

Dag. Nyh. d. 10 Dec.

Arbetare och bröder!

Hvem är det, som med ord och handling har velat och äfven

framgent visar sig vilja leda oss den rätta, den praktiska vägen

genom lifvet? Den eller de som icke velat det, vilja ej heller

vi spilla några ord på, utan omfatta nu med varm tillgifvenhet

det tillfälle som erbjudes oss, arbetare, att understödja vårt, af

d:r Nyström upprättade institut. En arbetare som säkerligen

får se på öret, innan han ger ut kronan tyckes allt för väl kunna

räkna ut hvad mödor — kanske umbäranden — vår anstalts

grundläggare haft att utstå, innan arbetet blef färdigt. Och nu

— nu, då det ju nätt och jemt blifvit färdigt, då vilja de helt

snöpligt affärda honom. — Arbetare! Det gifves ett medel

deremot och detta medel eller denna makt ha vi i vår hand —

låtom oss bruka den! I denna tidnings nummer för den 8 dennes

finnas de ställen uppgifna, der teckningslistor äro tillgängliga.

Gån dit, offren med glädje, om ej mera, så åtminstone en krona!

Betänkom blott huru många kronor vi annars ha offrat på

dumhetens och lyxens allt uppslukande altare!

Låten nu ej det stanna vid blotta tanken, utan bevisen

att äfven hos mannen »beslut och handling äro ett»!

Carl Eduard.

Folktribunen för d. 24 Dec.

"Hvad folket tänker."

(Af arbetare insända yttranden).

Det tillfälle, som för närvarande erbjudes Stockholms

arbetare att skaffa sig en egen bildningsanstalt, som sträfvar för

folkets upplysning i stället för försoffning, detta tillfälle skall

icke fort återkomma, om det nu oanvändt får gå oss ur

händerna. Gripes tillfället åter, skola Stockholms arbetare ifrån

den 27 November 1881 räkna början till den tid, som de en

gång skola kalla sin befrielses tid från byråkratiskt lögnvälde.

Att vänta på det de maktegande skola skänka oss en

undervisningsanstalt, som afser blott folkets väl och intet annat, det

är en enfald af första slag; ty hvarför skulle de då icke redan

för länge sedan skänkt oss en sådan? Det ha de icke gjort,

och att de icke nu heller tänkt göra det, det framgår af

Beredningsutskottets utlåtande öfver hr Hedins motion, deri

utskottet tydligen säger, att om ett permanent och väsentligare

anslag skulle tilldelas institutet, vore en fullständig

omorganisering af detsamma af nöden. Hvad skulle då vara af nöden

att omorganisera? Naturligtvis att institutets folkliga riktning

skulle bort och en teologiskt-byråkratisk sättas i stället. Nåväl,

må de store upprätta ett sådant och tillhålla, eller om det ej

hjelper, betala några undergifna, som gå dit. Vi som törsta

efter insigt och sanning, vi vilja icke ha det, ty af lögn och

vidskepelse ha vi länge sedan fått nog. Men skola vi då lägga

händerna i kors derföre att vi intet få, om vi ej vilja hålla till

godo med »ormar i stället för fisk»? Nej! Vi kunna sjelfva

underhålla vårt institut. Om 5,000 af Stockholms arbetare

aflägga 2 öre om dagen i 100 dagar, är vårt institut tryggadt,

och denna besparing kan hvar enda en göra, om han vill, och

institutets kassakomité har satt oss i tillfälle att på ett

praktiskt sätt komma till målet på den vägen. De konservativa

jubla öfver att vi icke skola vara nog kloka att på detta sätt

korsa deras planer, men låtom oss visa, att de äfven deri så väl

som i allt annat tänkt bakvändt om folket!

Nils Nilsson,

arbetare.

—

Bland de eländigaste helveten här i Stockholm, har jag

hört sägas de s. k. »balerna i Södra Salongen» skola vara. Jag

vet ej om så tarfligt folk som vi släppes in der, men om så

skall vara, ville jag föreslå, att vi obestridd lemna denna

inrättning, — hvarom vi för öfrigt ej hört att hrr

stadsfullmäktige funderat på att störta — åt de »mera bildade» och hålla

oss till arbetareinstitutet. Jag håller orubbligt på, att det är

bättre, äfven i trots af hvad hr Forssell påstår.

Erik — — —son,

murare.

Man påstår att d:r Nyström vill beröfva oss tron på Gud

och himmelen. För min del har jag ej hört något föredrag af

honom i den vägen, men väl många saker om våra pligter mot

oss sjelfva och våra medmenniskor, och skulle någon deraf

finna sig föranlåten att icke vidare tro på Gud, då kan jag ej

annat förstå, än att den menniskan måtte hafva trott på en

mycket dålig Gud. Visserligen har jag hört att Nyström lär

ska" vara en farlig fritänkare, men då jag ser att han älskar

sina medmenniskor och uppoffrar sig för dem, då tänker jag

alltid, att om han också icke har någon Gud i himmelen, så

har han åtminstone en i sitt hjerta, och jag föreställer mig, att

en sådan fritänkare ändå måtte vara mera gudfruktig än de,

som sitta på Mose stol och »säga mycket, men göra intet».

Detta är kanske enfaldigt tänkt af mig, men jag säger som

jag tror.

En flitig besökare i Arbetareinstitutet.

—

Det skulle vara enfaldigt att tro, att Stadsfullmäktige

skulle vilja gifva oss ett lika bra arbetareinstitut som vårt

närvarande, i fall de kunde störta detta. Det vore lika rimligt

som att tro det en »Ethiop kunde förvandla sin hud eller

en leopard sina fläckar». Må vi derföre vakta oss för falska

profeter, som komma till oss i fårakläder! Det önskar en

kunskapssökande, ifrig vän af ett fritt institut, hvilken ock är

verkstadsarbetare.

—

»Enighet ger styrka!» Och just i vår oenighet och

splittring ligger vår svaghet. Låtom oss derföre för framtiden bli

så förståndiga, att vi sammanhålla de små krafter vi ha.

Hvarföre skulle vi ge de konservativa våra röster? De tacka oss

ändå blott med att neka oss till och med den obetydligaste af

våra rättigheter. Må vi aldrig hädanefter, så snart vi ha en

röst att afgifva, glömma Hans Forssells och Stadsfullmäktiges

bedrift den 17 November! Kanske kunna vi då hålla oss vakna!

Må vi också aldrig glömma, att den närvarande regeringen är

den första i Sverige, som visat ett folkligt drag i sitt ansigte.

Jag vet ej så noga, om landtmannapartiets intressen äro något

lika våra, men det vet jag af hvad som den närvarande

regeringen gjort, att om något parti skall gifva oss något, så är

det landtmannapartiet. »Intelligensen» har alltid varit och är

ännu orubbligt af den meningen, att vi skola vänta tills — vi

komma till himmelen. Men då dessa fina menniskor också,

efter hvad det påstås, lära tänka på att komma dit, vet jag ej

ens om vi der ha bättre utsigter än här hemma i Sverige.

Derföre — och det ville jag säga så att det dånade som

hammarslagen i en uppspantad jernångare — låtom oss hellre här i

Stockholm och annorstädes orubbligt sluta oss till det parti,

som för närvarande är vid styret. Detta är vår pligt så visst

som vi vilja lefva.Smidesarbetare,

som aldrig super bränvin, arbetar som en myra, har blott ett

barn, men är utfattig ändå, då 3 personer ej kunna lefva och

kläda sig på 17 öres förtjenst i timmen, och det ej heller

inverkat på hungerns minskande att han flitigt gått och ännu går

och hör goda predikningar.

—

Den undervisning jag erhöll i folkskolan var af den

beskaffenhet, att jag vid en mognare ålder kom till insigt om,

att den alls icke var förnuftsenlig. Den själsmarterande

långkatekesen beröfvade mig en god del af mitt minne. De

oförnuftiga dogmerna om »treenigheten» förslöade min vilja; håg och

sinne för allvarliga studier i naturen och det praktiska lifvet

voro som förstelnade. De på osanningar grundade vanstälda

berättelserna i bibliska historien voro i stånd till att förvirra mina

begrepp om heder och dygd. Jag trodde ej på hvad jag såg

och såg ej heller på hvad jag trodde. Jag trodde på spöken,

djefvulen och andra onda andar, men betviflade att hvarje idé

till praktiska och gagnande företag kunde förverkligas med

flitens och energiens tillhjelp. Allt detta var frukten af min

nära 10-åriga skolgång. Visserligen hade jag lärt mig att

skrifva och räkna, men till en så ringa del att derom är

ingenting att nämna, ty de pinande katekeslexorna, hvilka voro en

svårighet att kunna lära sig korrekt utantill, förskaffade mig

icke allenast nöjet att »sitta öfver» utan äfven obehaget att

icke kunna deltaga i lektionerna uti dessa ämnen.

Så stod jag vid ett af lifvets icke obetydligaste råmärken.

Jag tog farväl af mina fattiga föräldrar och begaf mig ensam

ut i den vida verlden för att bryta min bana. Hurudan tedde

sig nu ställningen för mig? Jo, hela mitt förråd af onyttiga

lärosatser måste jag — likt skepparen på en öfverlastad skuta i

stormen — kasta öfver bord. Rastlös i striden, lyckades det

mig ändtligen att frigöra tanken från det slafviska betrycket,

tack vare de friska fläktarne från den fria forskningens

atmosfer. Aldrig mera skall jag tåla att höra pladdret om »tidens

ondska» och de eviga syndastraffen från folkfiendtliga presters

och prelaters munnar. I arbetareinstitutet vill jag fortfarande

försöka att taga hämd på i folkskolan gjorda förluster. Jag

önskar derför äfven att få uttala min hjertliga, okonstlade

tacksamhet till alla dem som befrämjat arbetareinstitutets bestånd

och fortgående i samma anda som hittills — och särskildt till

hr Forssell, som förskaffat en ökad popularitet åt institutets

skapare. Kamrater, arbetare! Låtom oss med förenade krafter

bidraga till institutets vidmakthållande. Låtom oss visa ett

lefvande intresse för hvad i denna läroanstalt meddelas,

nemligen: folkupplysning, ty just denna är grundvalen till

fosterlandets sanna lycka.

Olof —g.

Elev i arbetareinstitutet.

—

Kap. III.

Sanningens seger.

Närmare vederläggning af presidenten H. Forssells

anförande. — Tanke- och forskningsfrihetens princip

i fråga om arbetsklassens upplysning. — Intrigspel om

arbetareinstitutet. — Slutord.

Då tiden och utrymmet i tidningspressen ej

medgaf att något så när fullständigt besvara hr

Forssells anförande, utan jag i November måste

begränsa mig till de båda svar jag då offentligen

afgaf (se ofvan sid. 42 och 48), nödgas jag här

närmare ingå på några belysningar, som ämnets vigt

tarfvar. Detta kapitel är derför att anse som en

fyllnad till de båda förut afgifna svaren. Hr

Forssell berörde de flesta hufvudkapitel i positivismen,

och dessa kunna ej tolkas i en handvändning. Jag

skall i det följande lemna de upplysningar om

positivismen, som mest äro af nöden med hänsyn till

den ifrågavarande striden.

Jag känner mig desto mera manad att

återkomma till ämnet, som mången tyckes vara allt för

benägen att anse uttalanden af akademiska doktorer,

docenter eller professorer såsom orakelsvar, som intet

tvifvel tillstädja, och hyser den tron, att alla de,

som tagit akademiska grader, äro vetenskapsmän och

förstå att bedöma vetenskapliga spörsmål.

Intet är emellertid mera oberättigadt, såsom en

hvar kan bedöma i betraktande deraf, att otaliga

filosofie doktorer, docenter och professorer finnas,

som blott känna en eller annan grupp af

lärdomsgrenar, t. ex. språk och filosofi, statistik, historia,

literatur o. s. v., utan att ha kännedom om en enda

naturvetenskap.

Jag bestrider hr Forssells kompetens att bedöma

vår tids vetenskapliga odling, då jag ej har sett

några bevis på att denne finansielle embetsmän (och

f. d. docent i statskunskap) egnat sig åt några

djupare studier i de exakta naturvetenskaperna och i

hans anförande den 17 Nov. saknat det vetenskapliga,

resonnemanget, men i stället funnit det ersatt af

sofisterier och skolastiska fraser.

Gent emot presidenten i kommerskollegium stod

inför svenska samhället såsom auktoritet i fråga om

arbetareinstitutet dess inspektor, professor H. Gyldén,

en vetenskapsman af första ordningen, åtnjutande

europeisk ryktbarhet och fullständigt förtrogen med

institutets verksamhet.

Den 20 Nov. förklarade professor Gyldén

offentligen i alla hufvudstadens tidningar sin

tillfredsställelse med institutets föreläsningar och jag är

öfvertygad om att hans omdöme skulle blifva

detsamma nu efter arbetsårets slut som i Nov., om ett

sådant affordrades honom.

Det torde förtjena att här framhållas, att från

regeringens sida ingen sorts erinran blifvit stäld till

institutets styrelse och föreläsare under sistförflutna

läsår.

Att institutet ej sökt drifva någon viss politik

eller verka för någon viss religion, torde bäst framgå

deraf, att af de föreläsningar, som derstädes under

2 år hållits, 474 till antalet, deraf 224 året 1880—

1881 och 254 året 1881—1882, ingen kunnat af den

offentliga kritiken, som tvifvels utan varit mycket

vaksam, angifvas hafva innehållit läror med

ifrågavarande syften.

Visserligen gjordes medelst en artikel den 30

Nov. i Nya Dagligt Allehanda ett försök att stämpla

min första föreläsning i anatomi och fysiologi i

institutet den 7 Okt. 1880 såsom tendentiöst

materialistisk; men min vederläggning, som intogs i samma

tidning den 1 Dec., var af natur att fullständigt

fritaga mig från beskyllningen. I Nya Dagligt

Allehanda sades sålunda om den ifrågavarande

föreläsningen : »Sedan föreläsaren hade påpekat, huru

menniskokroppen — eller »menniskan», såsom

positivisterne uttrycka sig — efter döden sönderfaller i sina

beståndsdelar, huru dessa ingå andra kemiska

föreningar, trodde han sig till sist kunna påstå, att de

multnade och upplösta menniskokropparne efter

åtskilliga omvägar gåfvo upphof till nya menniskor.

»På så sätt», tillade han, »kan man tala om en

odödlighet, men det är icke en individens, utan en

mensklighetens.» Såsom synes, är detta ren och ohöljd

materialism. Vi hafva ej haft tillfälle att mera än

denna gång åhöra d:r Nyströms föreläsningar, men

den vi hörde visade oss tydligen föreläsningarnas

tendens.»

Mitt svar var af följande lydelse:

Till redaktionen af Nya Dagligt Allehanda.

Undertecknad får härmed ödmjukligen anhålla om plats i

eder ärade tidning för följande

Vederläggning

af hvad eder referent uppgifvit om odödligheten i min första

föreläsning i arbetareinstitutet den 7 Okt. 1880.

Jag bestrider på det bestämdaste, att jag till tolkningen

af materieomsättningen och förruttuelseteorin lagt de ord, som

referenten uppgifver: »På så sätt kan man tala om en

odödlighet, men det är icke en individens, utan en mensklighetens».

Jag utredde den organiska materiens ständiga kretslopp

och visade, att jordskorpan knappast skulle kunna härbergera

alla de tusentals milliarder menniskor och djur, som lefvat, om

de ej upplöstes genom en sönderdelningsprocess: och vidare, att

de gaser, som häraf uppstå, upptagas af växterna och på så vis

komma nya djur och menniskor till godo. Nya lefvande

varelser uppbyggas sålunda af samma material, hvaraf andra före

dem bestått, och på så vis kan man tala om att våra kroppar

äro odödliga, fast den individuella kroppen försvunnit.

Absolut intet annat har jag yttrat i arbetareinstitutet i

detta ämne.

Stockholm den l December 1881.

Högaktningsfullt

Anton Nyström.

Något stöd för sin uppgift kunde referenten ej

uppgifva och något vidare meningsutbyte egde ej

rum om föreläsningen. Jag känner emellertid

personer, som åhörde den och, som fullkomligt väl

erinra sig, att jag tolkat ämnet så som mitt svar

angifver. Hvad åhörare i institutet ytterligare intygat

om mina föreläsningar och ofvan sid. 115 blifvit

återgifvet, får jag här äfvenledes åberopa.

Såsom ett vitnesbörd om mina föreläsningar i

kulturhistoria tillåter jag mig att påpeka det omdöme

som fälts derom i Nya Pressen: att nämligen »d:r

Nyström håller sina föreläsningar i kulturhistoria så

objektivt och framhåller särskildt så starkt

kristendomens kulturhistoriska betydelse, att man, om man

ej kände hans åsigter, lika väl skulle anse honom

vara en ortodox kristen som en positivist» (se ofvan

sid. 67). Detta omdöme, fäldt af en af

hufvudstadens mest kompetente kritiker,

fil. d:r A. F. Åkerberg, kan ej vara öfverraskande för dem, som på

allvar studerat sig in i positivismen och fattat dess

anda; ty de veta, att denna lära på det

innerligaste — historiskt och religiöst — sammanhänger

med kristendomen, hvars storhet den — gent emot

negativisterna — alltid bemödar sig att framhålla.

Positivismen är en utvecklingsform af kristendomen,

ehuru med vetenskapen i stället för teologien som

grundval; den är med andra ord kristlighet i förening

med vetenskaplighet.

För att inför en större del af allmänheten visa

huru jag föreläser i kulturhistoria, och framhålla de

synpunkter jag lägger till grund för det historiska

studiet, offentliggjorde jag i Januari 1882 tvenne

afhandlingar: »Den kristna kyrkans och kyrkolärans

utveckling under de sju första århundradena e. K.;

fyra föreläsningar hållna i arbetareinstitutet»Ur företalet härtill återgifvas här nedan de vigtigaste

punkterna. samt

»Det historiska, studiet»; och tager jag inig friheten

att hänvisa till dem för närmare upplysnings

vinnande i ämnet.

Hr Forssell ansåg olämpligt, att en positivist

skulle undervisa i kulturhistoria. Förutom nyss

anförda vitnesbörd torde det vara af vigt att

framhålla, att ett af Londons förnämsta universitet,

University College, sedan många år haft en positivist

som ordinarie professor i historia, hr E. S. Beesly,

och att undervisningsministern i Frankrike. J. Ferry,

sedan ett par år upplåtit en af Pariseruniversitetets

större föreläsningssalar till positivismens ledare, hr

P. Lafitte, för att här hålla kulturhistoriska

föreläsningar i enlighet med positivismens principer.

Utan tvifvel torde den rättvisa, som positivisterna

ådagalägga i sina historiska framställningar, snart bli

allmänt insedd och rent af bli gjord till ordspråk.

Jag tillåter inig erinra derom, att

arbetareinstitutet är den första offentliga läroanstalt i Sverige,

deri systematisk undervisning meddelas i

kulturhistoria, och att den önskan ofta, ehuru förgäfves,

blifvit uttalad, att detta ämne skulle ingå i den

allmänna uppfostran i stället för den ensidigt politiska

s. k. verldshistoria, som meddelas i läroverken.

Särskildt förtjenar framhållas, att insigtsfulla personer,

som nitälska för folkhögskolorna, offentligt beklagat,

att kulturhistoria ej ingår i dessas

undervisningsämnen. Hvadan denna brist? Utan tvifvel emedan

detta ämne: menniskoandens och samhällenas

utvecklingshistoria ej kan framställas, då, såsom fallet

är i vara skolor, lärofrihetens princip ej får

tillämpas. Ingen objektiv historiker, som sätter sanningen

högre än det gällande bruket, högre än lefvebrödet,

vill åtaga sig att föredraga detta ämne, om han skall

beherskas af sidoinflytanden och ämnet skall stöpas

i en på förhand gifven officiel form.

Huru en ensidig och af en officiel doktrin

beherskad tankegång kan alldeles vilseleda det

kulturhistoriska omdömet, derom vitna åtskilliga af våra

akademiska doktorer, bland andra hr Forssell, som

anser dagen för Bastiljens förstöring den 14 Juli

1789 »mera påminna om tygellöshet och mord än

om ädel frihet» och som i betraktande deraf, att

positivismen derifrån räknar en ny tidräkning,

utbrister: »så olika kan äfven den religiösa smaken vara».

Är det då hr Forssell obekant, att 1789 års

revolution framkallades af de herskande klassernas

urartning, våld och förtryck, att Frankrike först

derigenom kunde befrias från lifegenskapens nesa, sedan

store statsmän, tänkare och menniskovänner — såsom

en Turgot, en Voltaire m. fl. — förgäfves sökt

på fredlig väg genomföra denna och andra

nödvändiga reformer, att Bastiljen i det 18:de

århundradet betecknade dom utan ransakning, despoti

utan mensklighet och förtryck af den fria tanken

utan hänsyn till sanning och rätt?

Den 14 Juli 1780 påminner minst af allt om

tygellöshet och mord, utan utmärker en fullt

rättmätig handling af en förtrampad nation, en

handling, som också godkändes af myndigheterna, hvilka

stadfäste folkets dom: Bastiljens nedrifning.

Emedan Bastiljens gamla murar under många dystra

århundraden bevittnat en gränslös tygellöshet och

fasaväckande mord, begångna af ordningsmakten, föll

den. Positivismen räknar från dess fall en ny tid.

emedan detta betecknar en för hela den europeiska

kulturen (Sveriges inberäknad) afgörande vändpunkt;

och den gör detta ej af »smak», utan af vördnad

för det stora och heliga i menskligheten.

Förgäfves skall man träda upp med klingande

fraser om fri forskning och liberalism, om

vetenskapen såras eller om någon sorts band lägges pà

forskningsfriheten. Förgäfves skall man söka upplysa var

tids arbetare, om skuggrädsla visar sig i

meddelandet af forskningens resultat. Må sanningen

förkunnas hel och hållen. Intet är samhällsnyttigt som ej

är sant, intet är sant, som ej är vetenskapligt. Nya

Dagligt Allehanda har under striden om institutet

menat, att arbetarne ej besitta tillräcklig »kritisk

motståndskraft» för att åhöra hvilken föreläsning

som helst, och ansett, att denna motståndskraft

»endast erhålles genom bättre underbygnad och en i

följd deraf högre utvecklad intelligens». Hvilken

underbygnad fordras då? Fins någon annan grund

för var tids bildning och samhällenas sanna intressen

än vetenskapen, den ohöljda, osminkade vetenskap,

som undervisar oss om grundvilkoren för naturens

och mensklighetens ordning och utveckling?

Aftonbladet förordade den 23 Nov. »en anstalt,

ledd efter andra principer än de, hvilka ledde

arbetareinstitutet» och framhöll derpå i likhet med

Dagbladet, att Stockholms borgareskola borde genom en

lämplig omorganisation göras till en

undervisningsanstalt för arbetare, som vore till nytta för alla

parter i samhället. Aftonbladet uttryckte den 5 Dec.

den förhoppning, att arbetarne »med större

anslutning skola vända sig till en läroanstalt

(borgareskolan), som från gammal (kanske allt för gammal?), af

dem känd och värderad rot normalt utvecklar sig

till att fylla deras ökade bildningsbehof, än till en

sådan (arbetareinstitutet), som, från att ha varit

omgifven af en lockande frihetsgloria, helt plötsligt slås

i band, hvilkas berättigande, hur oskyldiga de än för

öfrigt må vara, den ifrågavarande samhällsklassen i

sin helhet dock icke är mäktig att inse». (Se ofvan

sid. G3.)

Kan någon missförstå detta tydliga språk?

Låtom oss nu, då borgareskolan genom anslag

af stadsfullmäktige blifvit satt i tillfälle att meddela

arbetsklassen en fullständigare bildning än förr,

hoppas, att den ökar den »kritiska motståndskraften»

mot alla osunda och falska läror, att den lärer

arbetarne att inse det »berättigade» i de »oskyldiga

band», hvari man velat slå arbetareinstitutet, och att

rätt innerligt afsky den »lockande frihetsgloria»,

hvarmed det varit omgifvet! Måtte kommunens medel i

borgareskolan nu så användas, att folket der ej blott

får en underordnad kännedom om litet bokhålleri,

litet geometri, litet linearteckning, litet svensk

historia o. s. v., utan äfvenledes en sann upplysning

om vår tids högre vetande. Vuxet folk behöfver

annan föda än barnvälling!

Man bör i våra dagar akta sig att behandla

arbetarne de haut en bas eller med nedlåtenhet eller

på förmyndaresätt eller med pjollrig försigtighet i

meddelandet af insigter. Intet väcker mera misstro,

och harm varder enda tacken.

Aftonbladet har medgifvit (5 Dec.), att

»omständigheterna ha gjort, att hon (borgareskolan) icke

kunnat gå jemna steg med utvecklingen», och menade,

att den »nu skulle kunna ryckas upp i jemnhöjd med

densamma». Och ändock »ville borgareskolan sjelf

för sin tid vara en högre folkbildningsanstalt»! Ja,

utan tvifvel har borgareskolan — liksom så mycket

annat i vårt samhälle — genom »omständigheterna»,

eller med andra ord kärleken till stillaståendet, ej

följt med utvecklingen. Men om den nu »ryckes

upp», om den kommer att i någon mån meddela

mera än förr af tidens vetande, hvem kan neka, att

positivismen är anledningen dertill, efter som

striden om arbetareinstitutet medfört omorganisation af

borgareskolan och arbetareinstitutet grundats af en

positivist! — Allmänt medgifves, att intill

arbetareinstitutets tillkomst allt för litet blifvit gjordt för

folkets högre upplysning. Dagbladet medgifver (d.

5 Dec.), att »det redan befintliga arbetareinstitutet

erbjuder en lämpligare utgångspunkt» för en högre

folkbildningsanstalt än borgareskolan; och

Aftonbladet framhåller (d. 23 Nov.), att arbetareinstitutet

»onekligen icke uträttat så litet för att hos

hufvudstadens arbetare väcka hågen för vetande och

bildning» och att »meningen just nu är mer än

vanligt varm för den sak, som här är i fråga».

Hvarför just nu? Hvarför har man låtit våra

arbetare sakna den bildning, som en positivist, en

frihetsvän visat vara en nödvändighet, om ej

dryckenskap, anarki och ett allt allmännare missnöje

skola alldeles taga öfverhand? Hvarför?

Borgareskolan har hittills endast meddelat

undervisning i räkning, skrifning, satslära, bokföring m. fl.

för affärslifvet nyttiga, rent praktiska färdigheter.

En tid ingick i programmet äfven det allmännaste

af geografi och historia, populär naturkunnighet och

geometri; men dessa uteslötos igen.

Aftonbladet har varnat för att »kasta in

utvecklingen på splitter nya banor och skapa nya former,

der man blott behöfde vidga de gamla»; och

Stockholms stadsfullmäktige ha funnit borgareskolan vara

af natur att genom en vidare utveckling fylla

nutidens kraf i fråga om en högre folkbildning. Enligt

hvad jag från tillförlitligt håll hört uppgifvas, kommer

borgareskolans utveckling hufvudsakligen att bestå i

återupptagandet af nyss nämnda borttagna ämnen.

Hvad arbetareinstitutet afser meddela är:

vetenskapligt vetande, kunskap om naturlagarne,

menniskans historiska utveckling och hennes sociala lif.

Denna undervisningsanstalt har derför ej

yrkesskickligheten till mål, utan den allmänt menskliga

bildningen. Den vill höja arbetsklassens teoretiska

ståndpunkt, ej gifva en s. k. »praktisk undervisning».

Detta uttryck, användt i fråga om den allmänna

folkupplysningen, har jag aldrig förstått; det är i

högsta grad vilseledande, då dermed ej kan förstås

annat än meddelande af kunskaper, som äro af

omedelbar praktisk nytta.

Borgareskolan och tekniska skolan skulle, om

praktiska kunskaper framför allt afses, vara de

lämpligaste som mönster för folkbildningen!

För min del strider jag hvarken mot

borgareskolan eller tekniska skolan, utan anser jag dem

båda vara af den största nytta. Jag vill blott

påpeka, att de ej ha samma uppgift som

arbetareinstitutet och att detta ej har samma uppgift som

ifrågavarande skolor. Alla dessa trenne läroanstalter

behöfvas och de fullända hvarandra.

Dagbladet har också liksom Dagens Nyheter

visat sig sålunda fatta arbetareinstitutets uppgift.

Man skulle väl haft skäl att vänta, att folket

fått åtminstone en smula af de rikes bord, då

riksdagen beviljade 10,000 kronor årligen för åren 1864,

1865, 1866 och 1867 för »offentliga föredrag i

hufvudstaden i sådana ämnen, som företrädesvis tillhöra

allmän bildning». Vi veta att de höllos på Börsen

och i La Croix" salong. Men ingen tycktes tänka

på att arbetsklassen skulle få del af den allmänna

bildning, som meddelades för dessa 40,000 kronor;

den hade ju borgareskolan! Visst är, att så godt

som ingen arbetare åhörde föredragen, fastän de

höllos gratis; intet gjordes för att få arbetarne till

dem och de kunna ej annat än anses ha varit en

företrädesrätt för redan privilegierade klasser. De

skulle vara inledningen till ett nytt universitet i

hufvudstaden och blefvo också början till Stockholms

högskola, hvilken ej är för arbetare.

Hr Forssell synes ha velat kasta en skugga på

mig, derför att jag i Revue occidentale sagt: att

arbetareinstitutet ej skall använda retrograda

(tillbakagående) lärare — —- och att lärarne skola vara

fördomsfria. I sitt i tidningarna tryckta anförande har

hr Forssell särskildt kursiverat ordet fördomsfri och

dessutom för säkerhets skull satt det franska

uttrycket (émancipés) inom parentes. Samhället skulle

tydligen få veta, att hr Forssell ansåg det strida

mot all »sund» utveckling, om en svensk

kommunalstyrelse skulle understödja ett arbetareinstitut med

fördomsfria lärare! Nej, fördomsfulla skola de vara,

tyckes det!

Lyckligtvis har Sverige tillräckligt mänga

upplysta män och qvinnor för att dylika gammaldags

föreställningar numera, skulle kunna göra sig

gällande; och trots de »öfverraskande» meddelanden,

hvarmed hr Forssell öfverrumplade hrr

stadsfullmäktige, har ett stort antal personer, tillhörande så väl

rikare som fattigare klasser, skyndat att understödja

det fördomsfria institutet, med vilkor att det

fortgår i samma anda som hittills. Vi ha dessutom i

andra stiftelser funnit uttryck af samma tidsenliga

tendens att meddela arbetsklassen en fördomsfri

upplysning, såsom i Lars Hiertas minne, hvars ädla

stiftarinna, fru W. Hierta, förordnade, att »fonden

afser att verka bland annat genom bidrag till

sådana företag, som kunna verka till folkets

uppfostran i en moralisk och frisinnad anda».

Hr Forssell framhöll särskildt, att jag enligt

mina skrifter »uppgifvit hoppet att verka på dem,

som genom universitetsstudier eller annorledes insupit

»metafysiska idéer», men hoppas så mycket mera af

våra arbetare». Ja, häri har han väsentligen rätt.

Jag hoppas verkligen mera af arbetarnes sunda

förnuft än af lärdomen hos de metafysiska filosoferna,

»de olösliga frågornas doktorer», som äro färdiga

att med erkebiskop Reuterdahl säga: »kan tiden

undvara oss, så kunna vi undvara tiden», och som med

»Sveriges störste tänkare» Ribbing, professor i »logik

och metafysik», vilja »helt enkelt erkänna

uppståndelseundret såsom ett faktum, emedan man ej kan

förneka möjligheten af flera tillvarelseformer än den

vanliga»!

Utan tvifvel skulle hr Forssell ej ha afstyrkt

ett anslag till en undervisningsanstalt för arbetare,

för hvilken professor Ribbing vore föreståndare!

Tvärtom, han skulle, att döma af hans veklagan

öfver uteslutandet af metafysik från arbetareinstitutet,

utan tvifvel helsat en sådan anstalt såsom

synnerligen nyttig och tidsenlig. Hur beklagar han sig ej

öfver, att »arbetarnes undervisning skall befrias från

dessa ord och andeväsen» — hvarom metafysiken

lärer och hvarom den store filosofen Baco sade, då

man frågade hvad han funnit i skolastiken: ord,

ord, ord!

Aftonbladet instämde i Nov. med Dagbladet i

uppmaningen, att »han, just han, som genom sitt

uppträdande hos stadsfullmäktige så kraftigt ingripit

i den vigtiga sakens återförande från den falska

ställning, i hvilken den var på väg att komma, måtte

taga initiativet till bildande af ett nytt

arbetareinstitut! Som det gamla varit på väg att komma i

en »falsk ställning», så borde nu en förening med

hr Forssell i spetsen låta »en ny anstalt börja sin

— naturligtvis — konfessionslösa verksamhet».

Ja, derom är frågan. Det är just

konfessionslös som arbetareinstitutets undervisning varit — trots

allt hvad herr Forssell ordat om mina enskilda

åsigter. Hr Forssell har aldrig hört någon af mina

föreläsningar i institutet och ingen har kunnat vitna,

att konfession inblandats deri. Hvarför allt detta

tal om positivism och metafysik m. m., om ej

emedan hr Forssell ville, att föreståndaren för institutet

och föreläsaren i kulturhistoria och fysiologi skulle

vara en man, om hvilken man visste, att han skulle

lära sina åhörare något om »ord och andeväsen»,

förutom — naturligtvis — naturvetenskapens

forskningar. Hr Forssell visste väl, att jag ingen vän är

till den skenvetenskap, den metafysiska filosofien,

hvari han blifvit uppfostrad. I åtskilliga arbeten har

jag sökt visa det ohållbara i den metafysiska

lärobygnaden och saknaden af vetenskaplig grund derför.

I stället för att med en otvetydig vetenskaplig

bevisföring vederlägga mina åsigter, begagnade sig hr

Forssell af sin rent borgerliga ställning som

stadsfullmäktig och förmådde inemot ett hundratal män,

hvaraf kanske icke fem egnat sig åt filosofiska

studier, att i blind tro på hans ord göra sig till ett

kyrkomöte eller rättare en inqvisitionsdomstol, som

gaf sig till att i en summarisk process afdöma — ett

kättaremål!

Äro de tolkningar, jag framställer, vetenskapliga,

äro de öfverensstämmande med sanningen och

moralen — eller äro de osanna och stridande mot

individers och samhällens väl?

Denna fråga är den första, ja den enda, som

bör besvaras med hänsyn till ett begärdt anslag af

offentlig myndighet.

Jag påpekar, att börja med, att

arbetareinstitutet ej är afsedt för barn, utan för vuxna personer,

som i allmänhet försörja och uppfostra sig sjelfva

och öfver hvilka hvarken staten eller kommunen eger

att utöfva andligt förmyndarskap.

Hvad undervisningen i institutet beträffar, torde

ingen, som tagit kännedom om densamma, kunna,

påstå, att den stämplar anstalten såsom en

»statsfiendtlig institution»; många vitnesbörd finnas om

att den fyller sitt ändamål: motverkande af

dryckenskap och dåligt tidsfördrif, och meddelande af en

tidsenlig bildning.

En bestämd protest måste jag här uttala mot

hr Forssells förklaring, att institutet för mig är »rent

af ett organ för den positivistiska kyrkans

verksamhet».

Jag upprepar här hvad jag förut offentligen

betonat: att med positivistisk propaganda endast får

förstås det omedelbara förkunnandet af positivismens

syntes eller dess politiska och religiösa system.

Den rent vetenskapliga eller analytiska, delen af

positivismen ingår för visso i mina liksom i alla

framskridne forskares teorier; men lika visst är att

tillgodogörandet deraf ej kan sägas vara liktydigt med

att förkunna positivismen.

På den grund är det ock som jag i Revue

occidentale uppgifvit, att institutet »icke skall vara någon

positivistisk skola i egentlig mening» och att »ingen

tanke på politisk agitation eller religiös undervisning

ingått i stiftarens plan»; och på samma sida i revyen

har framhållits att institutet tillkommit för att enligt

min mening tjena som »det förnämsta medlet mot

dryckenskapen».

Har positivismen emellertid en strängt

vetenskaplig metod för forskning, ja, då kan intet samhälle i

verlden utesluta densamma från vetenskapliga

institutioner, då tjenar det till intet, att anhängare af

äldre system söka förringa dess värde, eller att de

förklara, att positivismen ej kan vara vår tids

samhällen till välsignelse!

I arbetareinstitutet meddelas positiva kunskaper

ocli sprides positiviteten, som väl är positivismens

grundval, men ändock mycket skild derifrån — lika

mycket som judendomen är skild från kristendomen,

fast den senare står på den förres grundval.

Naturligtvis kunna sotistiske motståndare af detta

samband mellan positivitet och positivism taga sig

anledning att göra hvarje undervisning af en positivist

till positivistisk agitation. En gräns må dock sättas

för denna godtycklighet; och första lidelsefulle

motståndare ej att se hvar befogenhet börjar och slutar,

får allmänna opinionen fälla sin dom. Hända kan

ju eljest, att en positivist slutligen ej ens skulle få

hålla föreläsningar om fysiologiska skodon eller

alkoholism, derför att han dermed, på sätt och vis,

kunde anses göra indirekt propaganda!

Jag sviker ej min religion, då jag ej vid alla

möjliga tillfällen söker påtruga andra min tro och

principielt afhåller mig från att framställa

positivismen i institutet; och jag sviker ej mitt löfte till

myndigheter och enskilde i samhället att ej inblanda

politiska agitationer eller religiösa strider i institutets

undervisning, då jag använder positivistiske jemte

andre forskares vetenskapliga synpunkter och rön i

framställningen af vetenskapens resultat. Eller vill

någon måhända påstå, att positivismen ej innehåller

något berättigadt, vetenskapligt och obestridligt,

något, som man har rätt att framställa i en

undervisningsanstalt, som åtnjuter understöd af allmänna

medel i ett lutheranskt land?

Ingen torde kunna förneka att Comte uppstält

en beundransvärd klassifikation af vetenskaperna och

mästerligt framhållit deras inbördes beroende.

Jag har för visso sagt (i Revue occidentale), att

arbetareinstitutet är en frukt af positivismen, men

hvad jag härmed menat, torde ej vara klart för den

svenska allmänheten. Derför att detta meddelande,

som hr Forssell anfört, begagnats för att vanställa

denna institution tillåter jag mig här tolka meningen.

Positivismens klassifikation af vetenskaperna har

sålunda gifvit mig en fingervisning vid ordnandet af

undervisningen och utväljandet af ämnena, så att

ingen lucka behöfver uppstå för dem, som allvarligen

söka tillegna sig vår tids vetenskapliga bildning, och

arbetsklassen härstädes måtte erhålla några positiva

kunskaper i stället för det blinda förnekande, som

redan gripit vidt och bredt ikring sig långt innan

positivismen blef känd i Sverige.

Arbetareinstitutet är vidare på så vis en frukt

af positivismen, att denna lära öppnat mitt sinne för

arbetsklassens sak och låtit mig fatta dess sanna

behof — något som den akademiska skola ej kunnat

göra, hvilken hr Forssell tillhör och hvars ofattliga

lärdomar ännu aldrig värmt någons hjerta för folket

eller gifvit oss någon ledning för bedömandet af dess

ställning och förhållanden. Comte har visat vigten

af att skaffa folket verkliga insigter om lifvets lagar

och samhällenas lifsvilkor — ej blott om

undervisningens a-b-c i folkskolan — på det vi måtte kunna

förebygga anarki, omstörtningar och oreda, då

utvecklingen skridit mer framåt och folket i enlighet

med den hittills gjorda erfarenheten — mer och mer

deltager i det sociala lifvet.

Detta är emellertid ej att låta institutet vara

organ för någon politisk eller religiös agitation i

positivistisk anda.

Hvems blir skulden, om folket ej är upplyst, då

det en dag skall intaga sin medborgerliga ställning

i samhället? Hvem skall bära ansvaret för de

lidanden och, kanske, de våldshandlingar, som vi då, eller

innan dess, möjligen skola bevitna?

Arbetareinstitutet kan göra mycket för att

förebygga detta och måhända skall den dag komma, då

positivismen på denna grund skall värderas af vårt

lands styrelse. Låtom oss ej glömma berättelsen

om den barmhertige samaritanen, som kunde göra

väl, fastän han var en kättare. Månne en

rätttroende svensk bör vägra mottaga hjelp af en

positivist, om hans hus brinner? Månne

nykterhetsvännerna böra vägra understödja verksamheten hos en

positivist, då han söker rädda folk från att drunkna

i bränvinets syndaflod?

Äfven på så vis har institutet varit en frukt af

positivismen, att jag ärligt der sökt »lefva för andra»

och der utföra min gerning, folkupplysningen med

»kärlek som grund», och ändtligen att jag förkunnat

oegennyttans och menniskokärlekens principer, och

framhållit viljans makt och menniskans ansvarighet

samt huru mycket dryckenskap och annan urartning

kan af menniskan motverkas. Utan tvifvel är detta

positivism; men är det derför ett brott, som ett svenskt

samhälle bör bestraffa?

Frågan om anslag till arbetareinstitutet är af

synnerlig vigt med afseende på en af de största

kulturprinciper vårt land diskuterat på senare

årtionden.

Som bekant var hr A. Hedin, hvilken väckte

motion hos stadsfullmäktige om anslag till

arbetareinstitutet, en af dem, som vid 1870 års riksdag

verkade för religionsfrihet i Sverige. Det var derför

intet öfverraskande, att hr Hedin kraftigt

protesterade mot hr Forssells angrepp på lärofriheten och

ej kunde finna, att den positivistiska

verldsåskådningen, som han väl känner till, kunde vara till

skada för institutets undervisning, hvarom han tagit

personlig kännedom.

Jag åberopar mig samma rätt som öfrige svenske

medborgare, hvilka icke antaga statskyrkans dogmer:

israeliter, boströmianer, hegelianer m. fl., att förestå

och undervisa i allmänna undervisningsanstalter, och

hvilken rätt blifvit dem tillerkänd af 1870 års

riksdag, och jag protesterar liksom 1870 års

frihetsvänlige lagstiftare — hrr V. Rydberg, E. Key, A. Hedin,

Dahm, Adlersparre m. fl. — mot bekännelsetvångets

tyranni.

Det skall vara oss fullkomligt likgiltigt hvem

som framstält de synpunkter och teorier, som vi finna

oss böra använda, blott de äro vetenskapliga och

öfverensstämma med verkligheten. Det må nu vara

en kines eller en jude, en katolik eller en positivist,

som uttalat dem; vi skola undersöka dem och, om

de bestå inför en allvarlig granskning, tillgodogöra

oss dem.Hr Wallenberg sade vid stadsfullmäktiges sammanträde

d. 17 Nov. att han »alltid blefve främmande för hvarje samfund, som hade någon fot i främmande land, ty sådana samfund ledde

alltid till tvedrägt». Jag tillåter mig blott påpeka, att Sverige

fått kristendomen från Frankrike genom Ansgarius, och

protestantismen från Tyskland genom Luthers omedelbara påverkan,

och att frimurareorden är af främmande ursprung.

Vid vårt landa universitet gäller i sjelfva

verket denna princip, fast den reaktionära politiken

synes vilja dölja densamma. Staten understödjer vid

dessa högskolor läror, som hvila på mycket olika,

ofta alldeles motsatta principer. På samma dag och

timme hålla en teolog, en boströmian och en

naturforskare ofta föreläsningar, som fullständigt motsäga

hvarandra — men de underhållas ändå af staten.

Är i sjelfva verket en boströmian, hvars

verldsåskådning af svenska kyrkan anses i högsta grad

kättersk, mera berättigad än en positivist att begära

anslag af allmänna medel till en undervisningsanstalt

i ett luteranskt samhälle — isynnerhet om all politisk

och religiös propaganda uteslutes?

En boströmian tror ej på Kristi gudom —

åtminstone ej enligt svenska kyrkans mening — tror

ej på räddningen genom nåden och ej heller på

helvetet. Och ändock kan han anställas som lärare i

skolan och vid universitetet; ändock kan han få bli

statsråd ehuru dertill fordras att han skall vara

»af den rena Evangeliska Läran» (Regeringsformen

§ 4). Hvad utvisar detta? Jo, ett af de två:

antingen att han af staten tvingas att hyckla en

tro som han ej har, eller ock, att staten, som vid

Regeringsformens affattande 1809 ej hade någon

boströmiansk filosofi, småningom antagit en annan

uppfattning af begreppet evangeliskt kristen och

i sak, ehuru ej i form, följer religionsfrihetens

princip.

Det torde förtjena att särskildt påpekas,

hurusom K. Maj:t nyligen frikännande afdömt ett

religionsmål mot trenne folkskollärare i Vermland (i

Sunne), hvilka anklagades för att hysa meningar

afvikande från statskyrkans bekännelse. Trots

skolrådets och domkapitlets dom, hvari biskop Rundgren

torde haft största andelen, och trots lärarnes

bekännelse af den s. k. Waldenströmianismen, har K. Maj:t

d. 21 April 1882 frikänt dem. »då det ej kan anses

till fullo ådagalagdt, att klagandena i anmärkta

hänseende brutit emot sin pligt såsom folkskollärare».

Detta utslag är af utomordentlig vigt, ty det visar,

att vår regering strängt håller sig till lagens bud

eller: att en anklagad embetsmän eller tjensteman

ej är ansvarig för annat än det, som sammanhänger

med hans embete eller tjenst; och vidare att den

ogillar inblandning af personliga åsigter eller

inqvisitoriska förhör och granskningar utanför sjelfva

saken i fråga.

Då sådana principer följts i fråga om

barnaundervisning, böra de då ej följas, när det gäller

vetenskapliga föreläsningar för vuxne, synnerligast

som dessa sjelfva betala en del af omkostnaderna

derför?

Huru allmänna opinionen i vårt land är emot

hvarje slag af religionsförföljelse och intolerans,

derpå ha vi bland annat sett ett vackert bevis i det

upprop om hjelp åt lidande judar i Ryssland, som i

Maj utfärdats af ett antal aktade män. Desse,

tillhörande flera skilda verldsåsigter — judisk, ortodox

kristen, unitarisk, boströmiansk metafysisk,

vetenskaplig — ha framhållit, att »vårt folk till sina

ärofullaste minnen räknar kampen för samvetsfrihetens heliga

sak», och de vädja icke minst af just denna orsak

till svenskarnes medkänsla för förföljda judar.

Måtte samma känsla af tolerans utvecklas hos

oss äfven för inhemska förhållanden! Ännu återstår

dock mycket innan religionsfrihetens heliga sak

fattats af alla svenskar.

Herr Forssell borde ej ha glömt, att en israelit,

prof. R. Rubenson, är en af de förnämsta

målsmännen för vår andliga kultur, då han är professor i

Vetenskapsakademien och icke blott föreläsare i utan

ock rektor för Stockholms Högskola (som

understödjes af stadsfullmäktige med 40,000 kr. årligen); att

en annan israelit, polisintendenten S. Rubenson, är

en representant för ordningsmakten i vårt samhälle;

att en tredje, hr A. Rubenson, är inspektor för

musikaliska akademien, som är svenska kyrkans

orgelnistskola, och att en fjerde mosaisk förnekare af den

rena evangeliska kristna läran, sekreteraren hos

stadsfullmäktige M. Rubenson, är medlem af svenska

riksdagen och deltager i lagstiftning för kyrka och stat,

skola och universitet!

Inför denna tolerans är det djerft att röra vid

en svensk medborgares religiösa åsigter, synnerligast

då hans morallära väsentligen sammanfaller med

kristendomens.

Gent emot hr Forssells puritanska angrepp på

min religiösa öfvertygelse och hans emot 1870 års

grundlag om utvidgad religionsfrihet stridande

intolerans behöfver jag blott anföra 16 §

Regeringsformen för att visa, hvilket skydd en svensk

medborgare åtnjuter i religiöst afseende, om skydd behöfves.

Nämde § stadgar nemligen: »Konungen bör rätt och

sanning styrka och befordra - - ingens samvete

tvinga eller tvinga låta, utan skydda hvar och en

vid en fri utöfning af sin Religion, så vidt han

derigenom icke störer Samhällets lugn eller allmän

förargelse åstadkommer.»

Det svenska samhället torde tvifvels utan erkänna,

att den grupp positivister här finnes, sökt befrämja

allmänt väl, befordra ordning och laglydnad,

sedlighet och upplysning.

Ett löfte finnes, som förbinder hvarje svensk

positivist att »ständigt söka befordra verksamheten

hos hvarje laglig regering, så länge den handlar

oveldigt och omtänksamt». Ett annat ålägger honom att

»ständigt söka tjena menskligheten till fördel för

samtida och efterkommande samt att mera afse sina

pligter, än sina rättigheter». Enligt ett tredje löfte skall

han »söka undertrycka de egoistiska känslorna och

utveckla de altruistiska (oegennyttiga)».

Svenska staten skulle ej, utan att ådraga sig

hela den bildade verldens tadel för

religionsförföljelse, kunna genom någon sin myndighet uttala en

dom eller ett omdöme, som afser att bekämpa en

lära, som gör arbete för andra till en af sina största

dygder, fordrar en ordnad och fast styrelse, yrkar

att familjebanden må stärkas och helgas allt mer och

gent emot fåfängans och högmodets ingifvelser

förkunnar den inbördes samverkans och beroendets lag!

Det upplysta sätt, hvarpå vår regering 1881

understödde arbetareinstitutet, utan fordran att utöfva

inflytande på undervisningen och endast med

förordnande af en inspektörs tillsättande, är utmärkande

för normaltillståndet i ett land med framskriden

kultur. Den verldsliga styrelsen bör begränsa sin

verksamhet väsentligen till ordningens upprätthållande

och lemna den andliga odlingen fullkomligt fri,

understödjande hvad som häruti kan visas stå i

öfverensstämmelse med den vetenskapliga forskningen,

moralen och samhällsordningen, då understöd äro

nödvändiga, men utan att föreskrifva den närmare

ledningen, som åligger forskarne. För den nödvändiga

kontrollen behöfves endast lämpliga ombud å statens

vägnar samt allmänhetens och pressens öfvervakande.

Ingen sant vetenskaplig institution kan trifvas, om

den verldsliga makten söker på något vis herska

derinom, och ingen institution för vuxne arbetares

upplysning vinner desses förtroende, om myndigheter

misstänkas öfva inflytande derpå.

Det ifrågavarande anslaget till arbetareinstitutet

väckte allmänhetens sympati och kunde ej tolkas

annorlunda än såsom välvilja emot arbetarne, såsom

ett tidsenligt bidrag till arbetarefrågans lösning, som

var så mycket välbetänktare som ett berättigadt

missnöje förekommit på senare åren bland arbetarne på

flera ställen i vårt fosterland — icke blott med

afseende på den ekonomiska ställningen, utan äfven

rörande den bristfälliga undervisning, som egnats folket.

* * *

Hr Forssell tyckes i mina skrifter fått den

besynnerliga föreställningen, att det skulle finnas en

positivistisk naturvetenskap och en annan eller »den

af oss allesamman högt uppburna naturvetenskap,

som, trogen sin egen metod, säger allt hvad den vet

och — ingenting derutöfver».

Hvad menas med detta resonnemang? Den enda

forskning positivismen erkänner som vetenskap, är

just den, som säger allt hvad som man vet och intet

derutöfver; derför kallas positivismen positivism,

derför är det som den ej erkänner fantasier öfver föremål

oåtkomliga för verklig forskning för att vara

vetenskap! Det är just emedan positivismen ej undervisar

om något utöfver det vetenskapligt kända, som den

misshagar hr Forssell. Det är just den

naturvetenskap, som blifvit otrogen sin metod och säger mer än

den vet, som är så högt uppburen af hr Forssell och

andre, som han sammanfattat i »oss allesamman».

Hr F. skulle haft stor nytta af att öfverväga

den tanke af Claësson, som jag i företalet till mitt

arbete om positivismen framhållit: »Må ingen annan

företaga kritik än den, som förut gjort sig den

mödan att ej blott genomläsa, utan äfven genomtänka

den bok, han ämnar granska, och må han ej tro,

att ett dylikt genomtänkande är något hastverk. Ett

filosofiskt arbete, äfven om det är litet till sitt

omfång, är ej någon roman. För att inhemta dess

innehåll är det ej nog med en genombläddring eller en

hastig genomläsning; det erfordras verkligt studium.

Underlåtes detta, kan lätt hända, att kritiken ej träffar

sitt föremål, och då gör hon naturligtvis ingen nytta,

men kan medföra skada både för den kritiserande

och den som kritiseras.»

Huru ytligt hr Forssell gått till väga, framgår

deraf, att han på grund af läsningen af mina

skrifter meddelat de öfverraskande underrättelserna: att

positivismen är en »rent kommunistisk» lära, att anarki

skall framgå ur positivismens läror, att ingen frihet

och sedlighet, ingen lag och rätt utom styrkans, ingen

mensklig samvaro utom förtryckets och ingen kultur

skall finnas, om positivismen genom sin vetenskapliga

bevisning blefve segrande. I fråga om kommunism

påpekar jag hvad som står i mitt arbete om

Positivismen sid. 407:

»Positivismen förordar moraliska medel och icke

såsom kommunismen politiska. — — Kommunismen,

som velat införa en ny tingens ordning, missskänner,

ja, förnekar rent af de sociala företeelsernas

naturlagar. På grund af okunnigheten om samlefnadens

verkliga lagar är det som kommunismen medför en

farlig sträfvan att undertrycka all individualitet. —

— Ett annat misskännande af samhällighetslagarne