Prostitutionen och lösdrifvarlagen
Medföljer Stockholms Dagblad.
Prostitutionen
och
Lösdrifvarlagen.
Professor J. E. Johanssons reservation till
Reglementeringskommitténs betänkande
rörande lösdrifvarlagens tillämpning
på de s. k. helyrkesprostituerade.
--*--
Utgifven af Svenska Föreningen
för Moderskydd och Sexualreform.
PROSTITUTIONEN
OCH
LÖSDRIFVARLAGEN.
PROFESSOR J. E. JOHANSSONS RESERVATION TILL
REGLEMENTERINGSKOMMITTÉNS BETÄNKANDE
RÖRANDE LÖSDRIFVARLAGENS
TILLÄMPNING PÅ DE S. K.
HELYRKESPROSTITUERADE.
*
UTGIFVEN AF SVENSKA FÖRENINGEN
FÖR MODERSKYDD OCH SEXUALREFORM.
STOCKHOLM 1912
OSKAR EKLUNDS BOKTRYCKERI
INNEHÅLL.
Sid.
1. Förord.............................................................................. 4
2. Utdrag ur Reglementeringskommitténs betänkande och lagförslag ...................... 5
3. Professor J. E. Johanssons särskilda yttrande angående
lösdrifvarlagens tillämpning på de skörlefvande kvinnorna .......................... 7
—
FÖRORD.
Svenska föreningen för moderskydd och sexualreform intresserar
sig helt naturligt för den i vårt land nu föreliggande frågan om
ändrade bestämmelser angående motarbetandet av de smittosamma
könssjukdomarnes spridning.
Föreningen har icke kunnat ansluta sig till
Reglementeringskommitténs Betänkande i hvad angår punkten om lösdrifvarlagens
tillämpning på de s. k. helyrkesprostituerade (helyrkesprostitutionens
kriminalisering), men sympatiserar fullt med reservationen häremot, afgifven af
kommittéledamoten professor J. E. Johansson. För att bringa denna
till beaktande i än vidare kretsar har föreningen, med benäget tillstånd
af författaren, låtit separat trycka ofvannämda del af reservationen,
hvilken härmed öfverlämnas åt allmänheten.
SVENSKA FÖRENINGEN FÖR MODERSKYDD
OCH SEXUALREFORM.
———
Det betänkande, som Reglementeringskommittén afgaf den 31
Dec. 1910, innehåller följande förslag:
1) upphäfvande af reglementeringen; 2) kriminalisering af
helyrkesprostitutionen och införande af ett sanitärt tvångsförfarande mot
densamma: 3) anmälning, uppspårande och eventuell tvångsbehandling
af smittokällor; 4) åläggande för läkarna afseende spridandet af
upplysning bland allmänheten angående de smittosamma könssjukdomarna;
5) kostnadsfri ambulatorisk vård för mindre bemedlade behäftade med
dylika sjukdomar; 6) bestämmelser angående anmälningar i statistiskt
syfte; 7) ändring i lasarettsstadgan möjliggörande könssjukes intagande
å de vanliga s. k. lasarettsafdelningarna; 8) straff för den som utsätter
annan för smittofara; 9) straff för koppleri, jämväl åsyftande s. k.
partihotell och flickställen äfvensom soutenörer; 10) straff för
provokation; 11) uppfostringsåtgärder i fråga om vanartade minderåriga.
Beträffande punkterna 2 och 3 anförde undertecknad jämte
direktör Westerberg reservation, men i öfrigt rådde enighet inom
kommittén. Frågan om helyrkesprostitutionens kriminalisering är af stort
allmänt intresse och det vore mig synnerligen kärt, om de i min
reservation framhållna synpunkterna beträffande denna fråga vunne
beaktande hos allmänheten.
Stockholm den 30 November 1912.
J. E. JOHANSSON.
———
UTDRAG UR REGLEMENTERINGSKOMMITTÉNS
BETÄNKANDE.
— — — Det gäller för den skull enligt kommitténs förmenande
närmast att tillse, huruvida det förfarande, som enligt lösdrifvarlagens
former nu kommer till användning gent emot ifrågavarande kvinnor,
kan anses vara för ändamålet tillfredsställande och, om så icke är
fallet, huruvida inom ramen för lösdrifvarlagstiftningen sådana
ändringar därutinnan kunna åvägabringas, att hinder ej möter för att
dessa kvinnor i fråga om sättet för samhällets inskridande emot dem
fortfarande komma att inräknas bland lösdrifvarna.
Då emellertid Kungl. Maj:t den 21 juni 1907 uppdragit åt annan
kommitté, hvars arbete ännu ej slutförts, att utarbeta förslag till, bland
annat, den förändrade lagstiftning angående lösdrifvares behandling,
som må finnas erforderlig och lämplig, äfvensom till de ändrade
bestämmelser i andra delar af lagstiftningen, som kunna däraf påkallas,
anser sig kommittén icke böra närmare ingå å förenämnda spörsmål,
utan allenast i korthet framhålla några önskemål, som vid en revision
af lösdrifvarlagstiftningen synas kommittén, särskildt med hänsyn till
förfarandet beträffande nu ifrågavarande kvinnor, böra i görligaste
mån vinna beaktande.
— — — — — — — — — — — — — —
Af det ofvan sagda torde framgå, att enligt kommitténs
förmenande väsentliga brister i flera hänseenden vidlåda det förfarande,
som enligt lösdrifvarlagens former för närvarande kommer till
användning gent emot ifrågavarande kvinnor. Om ock, såsom i det
föregående antydts, särskilda bestämmelser i ett och annat hänseende
skulle visa sig erforderliga i fråga om förfarandet gent emot nämnda
kvinnor, jämfördt med öfriga till Iösdrifvare hänförliga personer, torde
dock enligt kommitténs mening intet hinder möta för att dessa kvinnor
fortfarande i lagstiftningsväg hänföras till lösdrifvare.
FÖRSLAG TILL LAG ANGÅENDE ÅTGÄRDER
MOT UTBREDNING AF SMITTOSAMMA
KÖNSSJUKDOMAR.
§ 14.
Har någon, enligt hvad i lagen om lösdrifvares behandling sägs,
varnats eller häktats för yrkesmässig skörlefnad, göre vederbörande
polismyndighet ofördröjligen skriftlig anmälan därom, i förra fallet till
sundhetsinspektören i orten och i senare till den vid vederbörande
fångvårdsanstalt i residensstaden anställde läkaren.
—
Särskildt yttrande af professor J. E. Johansson.
Kommitténs förslag, i hvad detsamma afser särskilda åtgärder
mot s. k. helyrkesprostituerade samt uppspårande af s. k.
smittokällor i förening med tvångsbesiktning och tvångsbehandling
för smittosam könssjukdom, kan jag ej biträda och får härmed
afgifva min från kommitténs majoritet skiljaktiga mening.
Lösdrifvarlagens tillämpning på de skörlefvande
kvinnorna.
I kommitténs betänkande framhålles, att samhället enligt vår
gällande rätt icke inskrider mot annan prostitution än den
kvalificerade form, som öfvas af personer, hvilka under ovillighet till
hederligt arbete hafva skörlefnad till sin enda eller hufvudsakliga
förvärfskälla, och för hvilka kommitténs majoritet infört
beteckningen helyrkesprostituerade. Det sätt, hvarpå man i en del
städer i vårt land inskridit mot helyrkesprostitutionen,
nämligen med »reglementering», anser sig kommittén ej kunna
förorda. Däremot är kommitténs majoritet af den mening, att
lösdrifvarlagen fortfarande bör äga en speciell tillämplighet på de
»helyrkesprostituerade». Inom kommittén har jag häfdat den
ståndpunkten, att den omständigheten, att en kvinna idkat
skörlefnad, ej bör i och för sig utgöra ett skäl för hennes
behandling som lösdrifverska. I öfverensstämmelse härmed får jag
föreslå,
att i sammanhang med reglementeringens borttagande den
nu följda praxis att tillämpa lösdrifvarlagens bestämmelser mot
sådana skörlefvande kvinnor, som ej äro att hänföra till
lösdrifverskor i egentlig mening, må upphöra.
Kommitténs majoritet föreslår vidare, att den, som varnats
eller häktats för lösdrifveri, skall anmälas hos en särskild
ämbetsläkare, hvilken har befogenhet att föranstalta om tvångsbesiktning.
I motsats härtill anser jag, att, då man afskaffar reglementeringen,
man bör förfara följdriktigt och sålunda ej bibehålla den rest af
densamma, som det av kommitténs majoritet föreslagna
stadgandet innebär.
Kommittén framlägger icke något definitivt förslag till
förändring af nu gällande lag angående behandling af Iösdrifvare,
utan inskränker sig till att uttala en del önskemål, närmast riktade
till den kommitté, som bl. a. fått i uppdrag att utarbeta
förslag till förändringar i ifrågavarande lag. Bland dessa önskemål
framhålles, att i berörda lag bör uttryckligen utsägas, att lagen är
tillämplig på s. k. helyrkesprostituerade kvinnor.
Förhållandet är, som bekant, att tillämpligheten af
lösdrifvarlagen på dessa kvinnor icke är direkt angifven i lagen, utan
närmast grundar sig på ett uttalande i motiven till densamma.
Det nyssnämnda önskemålet innebär visserligen icke införandet
af någon ny rättspraxis, men det torde icke böra lämnas oanmärkt,
att ett formligt upptagande i lagen af en förut tillämpad praxis
är i ett fall sådant som detta af den största betydelse. Jag
behöfver blott påpeka, att i ett stort antal kulturländer f. n.
pågår en omarbetning af bestämmelserna angående behandlingen
af prostitutionen. Det är alls icke svårt att inse, att detta står i
sammanhang med en nu pågående förändring i allmänna
uppfattningen af prostitutionsföreteelsen, en förändring som med
nödvändighet kräfver en fullständig omläggning af den hitintills
tämligen allmänt följda riktningen i såväl lagstiftning som praxis.
Under sådana förhållanden kommer den af kommittén såsom
önskvärd framställda åtgärden icke att te sig som en enkel kodifiering
af hittintills följd praxis. Jag anser det därför riktigast att behandla
det berörda önskemålet som ett formligt förslag till kriminalisering
af en företeelse, som i vårt land ej är straffbelagd utöfver hvad
som säges i 11 § 2 mom. i 18 kap. af nu gällande strafflag.
En generell straffbestämmelse mot prostitutionen, drabbande
såväl männen som kvinnorna, finner kommittén omöjlig att införa.
Ett straffrättsligt ingripande mot de kvinnor, som med
bibehållande af arbetsanställning eller annat hederligt förvärf
vanemässigt bereda sig inkomster genom skörlefnad, anses ej heller
vara att tillråda. Däremot anser kommitténs majoritet det
lefnadssätt, som utmärker »helyrkesprostitutionen» vara af sådan
antisocial innebörd, att detsamma bör af samhället förbjudas och
öfverträdelsen af detta förbud straffbeläggas.
Man kan som bekant vara ense om, att en sak är moraliskt
förkastlig, men tillika hysa de största betänkligheter, huruvida
densamma bör kriminaliseras. Kommittén stämplar såsom ett
samhällsondt den prostitution, som drifves med bibehållande af
hederlig sysselsättning, men anför goda grunder, hvarför man
bör afstå från en kriminalisering i detta fall. Jag intager samma
ståndpunkt jämväl i fråga om den af kommitténs majoritet
uppställda form af prostitution, som den benämner helyrkesprostitution.
Divergensen mellan mig och kommitténs majoritet har sin
grund i vår olika uppfattning af prostitutionsföreteelsen. Med
uttrycket prostitution betecknas en mängd olika saker, och i följd
däraf råda olika meningar om »begreppet prostitution». Öfver
hufvud taget är ett begrepp »prostitution» af jämförelsevis sen
tillkomst. Det första man fick klart för sig på det ifrågavarande
området var begreppet »sköka». Ord, som beteckna en sköka,
finner man i öfverflöd hos folk på alla kulturstadier. Med
tilltagande utveckling lär sig människan att abstrahera och
generalisera. Man insåg, att det finnes vissa gemensamma drag i de
olika skökornas levnadssätt och uppträdande. Man upptäckte,
skulle man kunna säga, att skökorna »bedrifva prostitution».
Man lärde sig också att med ett kollektivord beteckna samtliga
skökorna på en ort o. s. v. Ännu så länge hade ordet
prostitution och dess synonymer användning uteslutande i fråga om
kvinnor. Först sent och knappast ännu för vår upplysta tid har
det klarnat, att det existerar en samhällsföreteelse, ett slags
institution i samhället, som man kallar prostitution och i hvilken
som handlande parter ingå ej allenast de skörlefvande kvinnorna
utan jämväl deras kunder. Man kan följa, huru kännedomen
och uppfattningen om andra samhällsföreteelser, såsom slafveri,
äktenskap, industri m. fl. utvecklat sig på liknande sätt. Slafven
t. ex. har existerat före slafveriet, som att börja med var
förhållandet mellan den lifegne och hans herre, innan det blef den
utdöende samhällsföreteelse vi kalla slafveri.
Emellertid, man hade på ett tidigt utvecklingsskede börjat
tillämpa vissa förfaringssätt med skökor. Dessa förfaringssätt
upptecknades som lagar, hvilka naturligt nog hufvudsakligen voro
riktade mot den kvinnliga parten och voro ett uttryck för den
frie mannens förakt för skökan och slafvinnan. Lagarna ombildas
allt efter som den allmänna uppfattningen ändras. Men det går
långsamt. Inflytandet af åskådningssätt från sekler tillbaka
fortlefver trots all modernitet. Såväl i kommitténs redogörelse för
prostitutionens begrepp som i dess förslag till kriminalisering af
»helyrkesprostitutionen» finner man drag, hvilkas ursprung från
tiden före upptäckten af prostitutionen som samhällsföreteelse
med
omisskänneligt.
Under utvecklingens gång har aktningen för människovärdet
varit i ständigt stigande, likaså känslan för rättvisa och billighet
i samhällsförhållandena. Denna riktning i utvecklingen har i
synnerhet kommit kvinnorna till godo. I våra dagar har man
kommit så långt, att ojämnheten i behandlingen af den kvinnliga
och den manliga parten i prostitutionsföreteelsen börjar falla i
ögonen.
Insikten om de sanitära vådor för samhället, prostitutionen
medför, framkallade ett särskildt inskridande från det allmännas sida,
den regelbundna besiktningen, reglementeringen. Som en reaktion
häremot uppstod abolitionismen med kraf bl. a. på individens
uppfostran till själfbehärskning, dess bekämpande af den gamla
fördomen, att otukten å mannens sida är ursäktligare än å kvinnans.
Har man en gång fått klart för sig, att i
prostitutionsföreteelsen ingå tvenne handlande parter, kan man icke undgå att
inse det hopplösa uti att försöka bekämpa detta samhällsonda
enbart genom ett inskridande mot den ena parten, den
kvinnliga. Man framhåller som ett skäl för ett sådant inskridande,
att kvinnorna utgöra den farligare parten. Hvaruti består då den
samhällsfara, som de prostituerade kvinnorna medföra? Det är
naturligtvis ingen annan fara än den, som prostitutionsföreteelsen
i sin helhet medför, och skall man tala om någon skuld i detta
hänseende, så måste den således vara gemensam för båda
parterna. Man kan ej heller påstå, att kvinnorna äro orsaken till
att det onda fortvarar inom samhället. De existera på kundernas
pengar. I och med det att denna källa sinar för en kvinna,
utgår hon ur »marknaden». Skulle samtliga kunder, exempelvis
af omtanke om samhällets bästa, afbryta sina förbindelser med
de skörlefvande kvinnorna, så existerade ej längre
samhällsföreteelsen prostitution. Javäl, säger man, för den ifrågavarande
företeelsens tillvaro äro båda parterna lika nödvändiga, och så
till vida ha de lika stor skuld till de samhällsolyckor
prostitutionen förorsakar, men det är kvinnorna, som förleda männen,
de bjuda ut sig, männen endast antaga deras anbud. Betraktar
man emellertid prostitutionstrafiken på gator och i gränder
lidelsefritt och opartiskt, så finner man snart detta påstående ohållbart.
De båda parterna förstå hvarandra allt för väl och handla i
alltför påtagligt samförstånd, för att man skulle kunna tala om
förförande och förförda.
som öfverordnad o. s. v., finnes särskild lagstiftning, lika för man och
kvinna.
Men säger man, motiven för deltagandet i
prostitutionsföreteelsen äro så olika å mannens och kvinnans sida,
könsdrift å den förres, vinningslystnad å den senares. Denna skillnad
är uppenbar
Utgifv. anm. och tvifvelsutan är den mer eller mindre medvetna
värdesättningen af dessa båda drifter i jämförelse med hvarandra
en mäktigt bidragande orsak till det utpräglade föraktet för den
kvinna, som säljer sig. Men kan denna olika värdesättning
innebära ett tillräckligt skäl i vår tid för ett särskildt inskridande mot
den skörlefvande kvinnan från samhällets sida? Helt säkert icke.
Man kan förstå, huru på ett
moraliska indignationens flod väller fram ur den ifrågavarande källan,
hotfullt syftande åt kvinnan och lämnande mannen kunden helt
å sido, kanske rakt af höjande honom till ställningen af ett
oskyldigt offer för förförelsens konster. Men i vår tid har man
blifvit alltför klarseende, för att den manliga partens roll i
prostitutionsföreteelsen skulle förbli obeaktad. Man inser vidare,
och detta är det viktigaste, att de samhällsvådor, som härröra
ur prostitutionsföreteelsen, ej kunna tillskrifvas enbart den ena
eller den andra af de handlande parterna i denna företeelse. De
smittosamma könssjukdomarnas spridning i samhället, för att
taga ett exempel, ansågs förr uteslutande bero på de
prostituerade kvinnorna. Numera har man lärt sig inse, att kundernas
roll vid denna spridning är till och med ödesdigrare än
kvinnornas. Det är nämligen kunderna, som föra sjukdomen in i
familjerna, frånsedt att smittans öfverförande från den ena
generationen af skörlefvande kvinnor till den andra förmedlas af
kunderna.
Orsaken till att man ej beaktade detta så obestridliga faktum
var, att det ansågs helt naturligt, att de unge männen skulle
»rasa ut», d. v. s. inlåta sig i tillfälliga och lösa könsförbindelser,
en för samhället mycket farlig föreställning, hvars spridning man
ej kan skrifva på de skörlefvande kvinnornas räkning. Det är
vidare obestridligt, att smaken för lösa och tillfälliga
könsförbindelser mäktigt bidrager till äktenskapsfrekvensens aftagande
med dess sorgliga följder för samhället. Att denna skadliga
smakriktning skulle kunna kureras genom ett inskridande enbart
mot de skörlefvande kvinnorna, lär väl ingen på allvar vilja
påstå. Enda medlet är tydligen ett höjande af männens
ansvarskänsla. Men att man skulle lyckas höja ansvarskänslan hos en
individ genom att mot en annan rikta ett inskridande, för hvilket
den förre aldrig kan bli föremål, det är alltför orimligt. Tar
man detta och liknande omständigheter i betraktande, så måste
man medgifva, att lagstiftningen på detta område ej får låta sig
ledas enbart af den moraliska indignation, som de skörlefvande
kvinnorna väcka i samhället. Att direkt kriminalisera enbart
få anses omöjligt. Att utsträcka kriminaliseringen äfven till
förföljande af de individer, som uppträda å prostitutionsrnarknaden.
Samhället förfogar faktiskt öfver andra, mäktigare vapen att
bekämpa prostitutionsföreteelsen. Upplysning, uppfostran till
själfbehärskning, utveckling af känslan för rättvisa och billighet
samt af aktningen för människovärdet verka visserligen långsamt
men desto säkrare.
Kommitténs förslag till inskridande mot de helyrkesprostituerade
kvinnorna innebär faktiskt en kriminilisation af kvinnornas
deltagande i prostitutionsföreteelsen, ehuru detta ej direkt utsäges.
Man låter lösdrifveriet så att säga skyla öfver det mål, åt
hvilket man syftar. Med det nuvarande förfaringssättet med de
vid besiktningsbyrån inskrifna kvinnorna förhåller det sig på
samma sätt. Kvinnorna dömas officiellt för lösdrifveri men
faktiskt för öfverträdelser af prostitutionsreglementet.
Antages kommitténs förslag, komma kvinnorna icke att
dömas med anledning af nyssnämnda förseelser, men däremot
kvarstår, efter mitt förmenande, det missförhållandet, att de officiellt
dömas för lösdrifveri, men faktiskt för skörlefnad. I betänkandet
heter det, att »kvinnan lika litet som mannen straffas för
utomäktenskapliga könsförbindelser, ja icke ens för vanemässigt
hängifvande åt otukt i förvärfssyfte, om hon blott icke tillika
öfvergifvit all hederlig sysselsättning». Vidare framhålles, att, om
det funnes manliga helyrkesprostituerade, skulle de straffas under
enahanda förhållanden, och slutligen anföres bestraffningen af
»luffarne», hvilka nästan uteslutande äro män, såsom en
motsvarighet till de helyrkesprostituerade kvinnornas bestraffning.
Såsom af det nu anförda framgår, har man i betänkandet
lämnat den
och kvinnorna som handlande parter ur sikte. Kvinnorna har
man visserligen bibehållit, men i stället för kunderna har man
infört »luffarna» och i stället för prostitutionsföreteelsen —
lösdrifveriet, vagabonderandet.
Då uppställer sig frågan: Äro de skörlefvande kvinnorna
faktiskt, d. v. s. som man iakttager dem i verkligheten, att
jämställa med lösdrifvarna?
Hur en lösdrifvare ser ut, torde vara bekant. Bland det
mest kännetecknande för en sådan individ är saknaden af fast
bostad. I själfva verket är detta kännemärke långt mera
karaktäristiskt än det af kommittén uppställda: saknad af anställning
och arbete.
Vid en särskild undersökning beträffande de 400 vid 1904
års slut byrån i Stockholm tillhöriga kvinnorna, befanns 7,8 %
sakna fast bostad. Hälften af dessa var öfver 35 år gamla och
likaledes hälften hade varit inskrifven i mer än 7 år. Vid
undersökning af det sätt, hvarpå kvinnorna afgått från byrån, befanns
det, att för omkring 8 % af dem, som inskrifvits under åren
1859—1884, sista anteckningen i rullan varit »dömd till
tvångsarbete» eller »intagen å försörjningsinrättning». Sannolika åldern
för dessa båda grupper låg mellan 36 och 40 år och sannolika
tidslängden de varit inskrifna var 13 resp. 15 år. Vi finna
således, att omkring 8 % af de kvinnor, som ingå i den
s. k. »stammen af inskrifna», kunna räknas som lösdrifvare.
Vi finna också, att ju längre en kvinna stannar vid byrån, desto
större blir utsikten för henne att sjunka ned i denna grupp.
Men en mycket stor del slutar, innan de hunnit så långt. Det
visar sig, att under de 3 första åren en afsevärd del af dem,
som inskrifvits, afflyttar från staden, tager tjänst eller arbete. Man
kan omöjligen påstå, att dessa sjunkit ned till en lösdrifvares
tröstlösa ställning.
Man kan icke beräkna, att mer än 10 % af de vid
besiktningsbyrån inskrifna motsvara typen lösdrifvare. Huru kommer
det sig då, att de dömas för lösdrifveri eller, som det egentligen
i lagen heter, behandlas såsom lösdrifvare?
I 1 § af lagen angående lösdrifvares behandling stadgas:
»Hvar, som sysslolös stryker omkring från ort till annan
utan medel till sitt uppehälle1 må, där ej omständigheterna
ådagalägga, att han söker arbete, behandlas såsom lösdrifvare
på sätt i denna lag sägs.
Till enahanda behandling vare ock den förfallen, hvilken
eljest, utan att äga medel till sitt uppehälle,
förmåga söka ärligen försörja sig och tillika förer ett sådant
lefnadssätt, att våda däraf uppstår för allmän säkerhet, ordning
eller sedlighet.»
I motiven till denna lag yttras följande:
»Till nu afhandlade klass af lösdrifvare måste räknas
jämväl prostituerade, hvilkas genom skörlefnad förvärfvade
tillgångar
afses. Emot dessa kvinnor lämnar allmänna lagen icke någon
repressiv makt, såvida de ej vistas i hus, där otukt drifves — —,
men då skörlefnad
den allmänna sedlighetskänslan bör för sådant fall finnas en
möjlighet att mot otukten ingripa
syfte.»
Det är på grund af detta yttrande som lösdrifvarlagen anses
tillämplig på skörlefvande kvinnor. Men af detta yttrande
framgår tydligt, dels att skörlefvande kvinnor, äfven om de sakna
anställning, ej motsvara hvad man efter vanlig uppfattning menar
med lösdrifvare, dels att man velat med lagen direkt ingripa
mot den af kvinnan utöfvade otukten. Under sådana
förhållanden förefaller det egendomligt, att man i kommitténs betänkande
har kunnat som »försåtlig» beteckna den invändningen mot
gällande praxis: hvarför skall kvinnan straffas, under det mannen
går fri? Man har gjort kvinnorna i fråga juridiskt till lösdrifvare
genom att förklara de existensmedel de innehafva så att säga
förbrutna på grund af den källa, ur hvilken de härröra. Hvarför
har man vidtagit denna åtgärd? Jo naturligtvis, emedan man
betraktat den kvinnliga parten i prostitutionsföreteelsen som
samhällsfarlig; och hvarför betraktas kvinnan som samhällsfarlig?
Jo, emedan hon drifvit yrkesmässig skörlefnad och mottagit
existensmedel af sina kunder, m. a. o. emedan hon är den
kvinnliga parten i prostitutionsföreteelsen.
Man tvekar uppenbarligen att säga rent ut, att man vill
straffa de helyrkesprostituerade kvinnorna på grund af deras
skörlefnad. Men denna tvekan innebär ett bevis för riktigheten
af mitt ofvan framställda påstående, att den ojämna
behandlingen af den kvinnliga och den manliga parten i
prostitutionsföreteelsen är i ögonen fallande. Ännu tydligare framträder detta
förhållande genom kommitténs argumentering för, att den s. k.
orättvisan mot kvinnkönet vid den nuvarande och den af
kommittén föreslagna behandlingen af prostitutionsföreteelsen endast
är skenbar och beroende på, att en del personer ej förmå fatta
sakens verkliga innebörd.
Man säger: om det funnes »helyrkesprostituerade män»,
så skulle de naturligtvis bli straffade på samma sätt som faktiskt
kvinnorna nu bli. Vidare hänvisar man på, att de manliga
lösdrifvarne äro talrikare än de kvinnliga, och att de äro att
betrakta som en motsvarighet till de skörlefvande kvinnorna. För
att belysa innebörden af det senare argumentet kunna vi tänka
oss följande fall: En ung man tar en flicka från gatan med sig
på ett partihotell. Efter en eller annan timme skiljas de. Mannen
går hem och lägger sig; kvinnan blir tagen af byråpolisen som
»helyrkesprostituerad», då hon kommer ned på gatan. Det obilliga
i förfarandet kvarstår, äfven om samtidigt en s. k. luffare
häktas för lösdrifveri i närmaste gathörn.
Har man emellertid klart för sig, att prostitution ej längre
kan uppfattas enbart som en samling skörlefvande kvinnor eller
deras lefnadssätt, utan att det är fråga om en samhällsföreteelse,
i hvilken jämväl kunderna ingå som en nödvändig, handlande
part, samt att denna företeelse medför vådor för samhället, så
är det klart, att indignationen, som väckes av detta onda, måste
rikta sig mot de båda handlande parterna. Att i stället för
kunderna införa en imaginär företeelse, »helyrkesprostituerade
män», eller de välbekanta »luffarna», måste te sig som ett
försök att undandraga kunderna ansvaret för den del de hafva i
de vådor, prostitutionen innebär för samhället. Betänker man
tillika, huru utbredd den föreställningen är, att otukten å
mannens sida är en bagatell, så inses lätt, att man långt ifrån gagnat
den sak, som dock anses böra ligga lagstiftarna nära om hjärtat,
nämligen prostitutionsföreteelsens bekämpande. Man kan icke
höja sexualmoralens nivå med tvångsmedel, vare sig de riktas
mot männen eller kvinnorna. Men så mycket kan samhället på
lagstiftningsväg uträtta, att rester af föråldrade rättssedvänjor
aflägsnas, hvilka äro ägnade att ge stöd åt skadliga fördomar.
Krafvet på de båda könens likställande vid lagstiftningens
behandling af prostitutionsföreteelsen kan icke affärdas som en
missriktad klemighet gent emot de skörlefvande kvinnorna. Det har
helt djupare rötter, det sammanhänger med samhällets sträfvan
till högre kultur.
I det föregående ha vi sett, hurusom kommittén, för att
kunna inskrida enbart mot den kvinnliga parten i
prostitutionsföreteelsen, måste så att säga gå på sidan om målet och införa
en helt annan företeelse, lösdrifveriet, som visserligen stundom
uppträder tillsammans med prostitutionen, men långt ifrån alltid,
och framför allt icke i de fall, då kommittén vill inskrida. Det
är nämligen uppenbart, att för att taga hand om landstrykerskor
och individer, som framsläpa en usel tillvaro på gatan, behöfves
ej en särskild lagstiftning utöfver lösdrifvarlagen med dess
nuvarande lydelse. Kommittén afser tydligen något annat än de
rena lösdrifvarfallen. Vi skola nu undersöka, hvarthän det leder,
om man, som kommittén föreslår, försöker utvälja en grupp af
skörlefvande kvinnor, de »helyrkesprostituerade», till föremål för
inskridandet.
För att kunna begränsa samhällets ingripande till
»helyrkesprostitutionen» måste kommittén afstå från ett straffbeläggande,
såväl i fråga om de otuktiga handlingarna som det förnedrande
köpslåendet om kvinnans kropp. Men nu är det just mot dessa
handlingar, som den moraliska indignationen vänder sig vid
utdömandet af prostitutionen. Det är en uppenbar svaghet,
särskildt från uppfostringssynpunkt, att vid utvecklingen af
innebörden i den ifrågavarande lagstiftningen nödgas med all
tydlighet framhålla, att kriminaliseringen ej afser de sexuella
excesserna, de otuktiga handlingarna, köpslåendet, korteligen allt, som
i den allmänna uppfattningen utgör prostitutionens innebörd och
som gör densamma till en samhällsfara. Man frågar sig naturligt
nog: hvad tjänar det till att försöka åstadkomma en lagstiftning
mot prostitutionen, då man ej kan komma åt dess kärnpunkt.
Kommittén hänvisar på de helyrkesprostituerades lefnadssätt.
»Samhället bör icke underlåta att förbjuda ett lefnadssätt af så
påtagligt antisocial innebörd, som utmärker helyrkesprostitutionen,
och med straff belägga öfverträdelsen af detta förbud.» Att
dessa kvinnors lefnadssätt är moraliskt förkastligt, är ju
uppenbart. Emellertid förefaller det egendomligt att kriminalisera ett
lefnadssätt. Man är van att vid begreppet brott förknippa
föreställningen om en handling, utförd eller underlåten, upprepad
eller enstaka. Under erkännande af det synnerligen önskvärda
uti, att samhället genom ett enkelt straffbud kunde bli kvitt en
del antisociala element, får jag emellertid uttala mina tvifvel om,
huruvida det någonsin kan bli möjligt att genomföra ett så
generellt stadgande som förbud för ett visst lefnadsätt.
Samhällsmyndigheten behöfver en bestämd hållpunkt för sitt inskridande.
Äfven kommittén har insett detta och har utvalt en viss detalj
i de ifrågavarande kvinnornas lefnadsätt. Det är således denna
detalj, på hvilken afgörandet kommer att bero. Det betänkliga
är emellertid, att omständigheten i fråga — huruvida kvinnan
har anställning eller icke — ej har det nära samband med
prostitutionsföreteelsens samhällsvådlighet, som kommittén förutsatt.
Kommittén finner det olämpligt att straffa en skörlefvande
kvinna, så länge hon ännu, åtminstone delvis, försörjer sig på
hederligt sätt. Först då kvinnan helt och hållet lämnat sig åt
skörlefnaden, skulle straffbarheten inträda. Att i det enskilda
fallet afgöra, när detta tillstånd inträdt, är uppenbarligen förenadt
med stora vanskligheter och lämnar fältet öppet för hvad man
kallar godtycke. Under den gångna tiden har, såsom jag visat,
tillämpningen af inskrifningsproceduren och lösdrifvarlagen mot
de skörlefvande kvinnorna företett växlingar, som stå i ett
påtagligt samband med den för tillfället rådande stämningen för
eller emot reglementeringssystemet. Det finnes inga garantier
för, att icke i framtiden en om nyttan af myndigheternas
ingripande öfvertygad »vederbörande» skulle finna
helyrkesprostitution föreligga i en hel del fall, där en mera skeptisk
representant för samhälIsmyndigheten skulle finna den tilltalade kvinnans
anställning tillräcklig för att låta henne undslippa straff.
Kommittén vill visserligen göra troligt, att, om kommitténs förslag
till lag angående åtgärder mot utbredningen af smittosamma
könssjukdomar antages, och reglementeringen i sammanhang
därmed skulle upphäfvas, polismyndigheten kommer att sakna
anledning att ingripa annat än gent emot sådana kvinnor, som
uppträda hänsynslöst på gatan. Man förbiser härvid, att § 14
i kommitténs förslag ger en särskild anledning att ingripa mot
kvinnor, som misstänkas för att genom idkande af skörlefnad
sprida smittosamma könssjukdomar.
Huruvida en skörlefvande kvinna har anställning eller icke,
är en biomständighet, som ytterst obetydligt inverkar på
indignationen mot prostitutionen, och jag måste framhålla det betänkliga
uti att göra straffbarheten beroende af en dylik tillfällig
biomständighet. Följande kommer helt säkert att inträffa. En kvinna,
som har tillräcklig inkomst för sitt uppehälle af ett anständigt
yrke, har en mängd älskare. Hon lefver i lyx, spekulerar i
männens fåfänga, indignationen är allmän. Hon kan ej straffas,
ty hon har, försiktigt nog, aldrig lämnat sitt hederliga yrke, som
kanske just ger henne möjlighet till reklam. En annan kvinna,
mindre kvalificerad på prostitutionsmarknaden, har en mindre
lysande kundkrets, hon väcker mindre anstöt. Hon har ej lyckats
skaffa sig stadigvarande sysselsättning, hon straffas utan
betänkande. De två fallen äro samtidiga och bägge lika kända.
Ojämnheten i behandlingen vore allt för påtaglig för att icke väcka
indignation mot en lagstiftning, som medför hvad man i dagligt
tal kallar uppenbar orättvisa.
Man behöfver ej blicka så vidt omkring för att finna, huru
utomordentligt känsligt det nuvarande samhället är för allt, som
har den minsta smak af »orättvisa». Hvarje åtgärd, huru
välment den må vara, blir mer eller mindre förfelad, om den verkar
stötande i detta hänseende,
De moraliska känslorna ha en karaktär af allmängiltighet.
Icke allenast så, att den, som erfar en sådan känsla, förutsätter,
att äfven andra människor känna på samma sätt under enahanda
förhållanden. Jämväl företeelser af sinsemellan närbesläktad art
hafva en tendens att uppväcka samma slags emotion. Häraf
denna allmängiltighet, som kännetecknar de moraliska begreppen
och som man fordrar för de moraliska omdömena. Då
samhället straffbelägger en viss handling, fordrar det allmänna
rättsmedvetandet, att samtliga handlingar af ifrågavarande art och
utförda under enahanda omständigheter bli bestraffade. Visar det
sig stöta på oöfvervinnerliga svårigheter att tillämpa straffet i en
utsträckning, som något så när motsvarar det anförda
allmängiltighetskrafvet, är det bättre att afstå från straffbeläggandet. Man
behöfver ej befara, att därför den moraliska indignationen och
dess välgörande verkningar på samhällets medlemmar skola
upphöra, ty det är ej straffet, som framkallar indignationen.
Vid lagstiftning, särskildt på sedlighetsområdet, brukar
anföras den allmänna uppfostrande verkan, som på denna
väg kan ernås. Af det anförda torde framgå, att det af kommittén
föreslagna inskridandet mot de helyrkesprostituerade på alltför
många punkter stöter det allmänna rättsmedvetandet, för att man
skulle våga hoppas på någon dylik verkan. Kommittén synes
emellertid antaga, att de skörlefvande kvinnorna själfva skulle
kunna i gynnsam riktning påverkas genom straffbeläggandet af
helyrkesprostitutionen. I betänkandet säges det, att straffet torde,
»om det föreskrifves i lämplig form, vara ägnadt att tillrättaföra
åtminstone en del af dessa olyckliga, som eljest, lämnade åt sig
själfva, skulle gått fullständigt under.» Den undersökning jag
för kommitténs räkning utfört angående reglementeringen i
Stockholm visade, att den förbättrande inverkan af kvinnornas dömande
till tvångsarbete kan sättas lika med noll. Ej mindre än 96 à
97 % af de dömda återvända till besiktningsbyrån.
Jag tillät mig, att såsom en möjlig förklaring till det
nuvarande dåliga resultatet af tvångsarbete anföra: »Man må besinna,
att dessa straff ej ådömas för brottsliga handlingar utan för
förseelser (mot reglementet), samt att individen på mellantiderna
strafflöst får lefva ett lif, som i den allmänna uppfattningen
betecknas som sedeslöst. Kvinnan vet, att den omedelbara
anledningen till hennes internering ej är hennes sedeslösa lefnadssätt
utan hennes tillfälliga förseelse mot reglementet.»
Detta resonemang torde kunna tillämpas jämväl på den
internering, som enligt kommitténs förslag kommer att tillgripas
gent emot de helyrkesprostituerade. Kvinnan skall ej straffas
för sina sexuella excesser, ej därför att hon sålt sig eller bjudit
ut sig åt förste bäste, utan därför att hon ej skaffat sig
anställning eller, som det kommer att heta, därför
sedlighetspolisen ej ville godkänna den anställning hon hade.
Kommittén har själf rakt af förutsatt, att kvinnorna skola
lära sig inse lagens mening vara att tillhålla dem att skaffa sig
anställning, likgiltigt om de därjämte drifva skörlefnad. I
betänkandet säges: »Medvetandet om ett sådant straffbuds (det af
kommittén föreslagna) förefintlighet och effektiva tillämpning skulle
säkerligen i ett stort antal fall
från att lämna sin innehafda arbetsanställning». Kommitténs
mening i detta hänseende framgår vidare af yttrandet: »Med
nutidens ganska rikliga arbetstillfällen för kvinnan bör det i
allmänhet icke möta hinder för äfven den mindre sedliga kvinnan
att utöfva någon nyttig verksamhet, blott hon därvid i sitt yttre
framträdande iakttager tillbörlig hänsyn.»
Vi tänka oss således en kvinna, nyss internerad i en af de
framtida förbättringsanstalter, kommittén tänkt sig. Den person,
åt hvilken samhället uppdragit att påverka hennes inre människa,
infinner sig hos henne och börjar ett samtal om de förhållanden,
som fört henne till anstalten. Han försöker, som naturligt är,
att tydliggöra för henne, att det är hennes sedeslösa lif. »Visst
icke», kan hon med allt skäl svara, »flera af mina bekanta lefde
som jag, men jag blef händelsevis utan plats, och då tog polisen
mig.» Hvad skall representanten för samhällets
förbättringsverksamhet svara? Man måste förutsätta, att han känner till de
grunder kommittén angifvit för helyrkesprostitutionens
bestraffning. Men skulle han försöka upplysa kvinnan om, att, då man
idkar skörlefnad, fordrar samhället, att man skall bibehålla sin
borgerliga anställning, torde detta blifva ett väl magert
underlag för hennes moraliska förbättring.
Då det gäller de skörlefvande kvinnornas moraliska påverkan,
tillämpar man en egendomlig logik. I det nuvarande
prostitutionsreglementet förbjudas de att stryka ute efter kl. 11. Före
detta klockslag äro de oförhindrade att söka skaffa sig kunder.
I fråga om andra af samhället ogillade handlingar, exempelvis
tjufnad, finnes ej någon loflig tid. Hvarför skall man genom
en godtycklig tidsbestämmelse, så att säga, legalisera
»utbjudandet» å en viss tid af dygnet? Och sedan beklagar man sig
öfver de skörlefvande kvinnornas dåliga moral, då de öfverträda
reglementet.
Man säger visserligen: samhället afser ingalunda att
legalisera vare sig otukten eller utestrykandet. Det är emellertid ej
fråga om hvad samhället afser, utan om det omedelbara intryck,
inskridandet gör på kvinnorna, hvilket intryck är fullkomligt
oberoende af lagstiftarens mening och ur uppfostringssynpunkt
långt viktigare än denna.
På besiktningsbyrån kan man f. n. när som helst få höra
följande dialog mellan en kvinna och föreståndaren, som varnar
henne för utestrykande: »Ni är rapporterad för utestrykande efter
kl. 11.» — »Nog är det bra kitsligt af konstapeln att
rapportera mig, bara därför att klockan var 5 minuter öfver 11.»
Tankegången hos kvinnan är tydligen: Till kl. 11 har jag
rättighet att stryka ute.
Vid ett tillfälle hörde jag föreståndaren för byrån uppmana
en kvinna, som skulle inskrifvas, att hon borde resa hem till sina
föräldrar. Hon borde betänka, att om hon stannade i staden
och drefve skörlefnad, riskerade hon att bli dömd till
tvångsarbete. Kvinnan svarade, att hon tänkte ställa sig reglementet
till efterrättelse, och då kunde polisen ej göra henne något.
För kvinnan är polisen den »kitslige», som förmenar henne att
utnyttja den frihet »lagen» garanterar henne.
Kommittén säger: samhället fordrar, att dess medlemmar
utöfva någon nyttig verksamhet, att de arbeta. Den mera
oreflekterande samhällsmedlemmen, som ej lärt sig betrakta
samhället som en person, resonerar helt enkelt: jag måste arbeta
för att få något att lefva af. Den skörlefvande kvinnan tänker:
jag får pengar nog af mina kunder, hvarför skulle jag skaffa
mig arbete. Genom kommitténs lagstiftning skall nu tydliggöras
för kvinnan, att hon måste skaffa sig arbetsanställning. Hvarför
skall jag nödvändigtvis ha anställning, frågar kvinnan, då jag
har pengar nog att göra rätt för mig. Byråpolisen, som häktat
henne, svarar naturligtvis: Ni drifver skörlefnad, skaffar Ni Er
ej arbete, blir Ni dömd till tvångsarbete. Kvinnan fortsätter
med nödvändighet resonemanget på följande sätt: Skaffar jag
mig en anställning, så får jag fortsätta skörlefnaden.
Samhällets inskridande leder ovillkorligen till ett
legaliserande af skörlefnaden. Arbetsanställningen blir det villkor,
på hvilken rättigheten till skörlefnad förvärfvas. Hvilket
inflytande detta förhållande skall utöfva på kvinnornas moraliska
uppfattning är lätt att inse.
Egendomligt kommer också omslaget i samhällets
uppfattning af »prostitutionens farlighet» att te sig. F. n. har man ej
ord nog kraftiga att fördöma den kvinna, som »i smyg» driver
skörlefnad. De, som inställa sig regelbundet å byrån och som
i följd däraf ej kunna ha någon tjänst, hafva betraktats som
»ordentliga». Nu är det meningen att alldeles vända om
uppfattningen. Samhällets inskridande mot de skörlefvande kvinnorna
har aldrig utmärkts för någon konsekvens.
varit, att man haft tillfälle att ingripa.
Kommitténs förhoppning, att straffhotet skall förmå
kvinnorna att bibehålla sin anställning, gör ett egendomligt intryck,
då man tar i betraktande den verkan, samma straffhot för
närvarande har på samma slags kvinnor i fråga om att förmå dem
att ställa sig prostitutionsreglementets föreskrifter till efterrättelse.
I betänkandet yttras: »statistiken visar ock, att den vanliga
anledningen till de inskrifnas uteblifvande från de föreskrifna
besöken å byrån är den, att de veta eller misstänka sig vara sjuka.
— — — Genom att fortsätta besöken å byrån, riskera de ju
endast, att de under någon tids vistelse å sjukhus kostnadsfritt
erhålla bot för sin sjukdom; men hellre än att underkasta sig
detta, utsätta de sig för den större risken att blifva dömda till
tvångsarbete.» Kommittén har icke anfört hvarpå den grundar
sin förhoppning, att hotet med tvångsarbete skall verka kraftigare,
då det gäller det af kommittén anförda syftet.
Kommittén har uppställt de »helyrkesprostituerade» som en
väl afgränsad grupp af skörlefvande kvinnor, utgörande ett
senare utvecklingsstadium af de »enbart yrkesprostituerade», om
man med detta uttryck får beteckna dem, som efter kommitténs
mening drifva en mindre kvalificerad form af prostitution.
I betänkandet lämnas en skildring, huru man föreställer sig
uppkomsten och begränsningen af »helyrkesprostituerade»: »Det
lefnadssätt, som lagen afser att förbjuda, torde härigenom (med
orden »under ovillighet till hederligt arbete hafva skörlefnad till
sin enda eller hufvudsakliga förvärfskälla») vara tydligt angifvet
icke blott för de dömande myndigheterna utan ock för de
ifrågavarande prostituerade själfva. Af dessa senare hafva ju en del
aldrig haft, kanske icke ens sökt någon hederlig sysselsättning.
Flertalet hafva dock haft sådan, och dessa skulle, om de därom
tillfrågades, i regel kunna ganska noga uppgifva den tidpunkt,
då de under resan utför öfverskridit den sålunda uppdragna
gränsen.
det första felsteget småningom börjat föra ett utsväfvande lif;
huru hon under fester med nattvak samt alkoholmissbruk alltmer
börjat finna den borgerliga sysselsättningen besvärande, såsom
dels kräfvande arbete å tid, då hon efter utsväfningarna helst
önskade hvila sig, och dels åläggande henne en viss försiktighet
i fråga om det yttre uppträdandet, samt hur hon slutligen kastat
allt hederligt arbete öfver bord, för att ’blifva flicka’, och
sålunda odeladt kunna ägna sig åt utöfningen af ’yrket’.» Denna
skildring visar, hur man tänker sig det gå till, då en kvinna
passerar den af kommittén uppdragna gränsen mellan en enkelt
yrkesprostituerad, »som iakttager en viss försiktighet i det yttre
uppträdandet» och den helyrkesprostituerade, »som förgiftar den
allmänna moraliska uppfattningen».
Tydligen föreställer man sig, att den af kommittén
uppdragna gränsen för lösdrifvarlagens tillämpning å skörlefvande
kvinnor motsvarar en bestämd vändpunkt i kvinnornas lif, och
att den sammanhänger med vissa psykologiska förhållanden —
en inträdande motvilja mot arbete. Detta är emellertid ett misstag.
I verkligheten förhåller det sig så, att den af kommittén, efter
anvisning af »gällande svensk rätt», uppdragna gränsen mellan
»helyrkesprostituerade» och »enbart yrkesprostituerade» af
kvinnorna själfva så ofta öfverskrides fram och tillbaka, att den blir
utplånad. Vid studiet af materialet från besiktningsbyrån finner
man, att samma kvinna ena månaden haft tjänst eller arbete,
andra månaden gått på byrån och således varit
»helyrkesprostituerad», tredje månaden har hon åter anställning och har blifvit
befriad från besiktningsskyldigheten, och på detta sätt fortgår
det fram och tillbaka under ett eller flera år.
Det vore naturligtvis af stor betydelse att kunna visa, att
kommitténs straffbarhetsgräns har en psykologisk motsvarighet.
Att i ett särskildt fall afgöra, huruvida en kvinna har anställning
eller icke, kan vara en jämförelsevis enkel sak — en rapport
från sedlighetspolisen kan vara tillräckligt upplysande. På detta
afgörande grundas straffbarheten. Kunde man nu uppvisa en
bestämd inre förändring hos kvinnan, som toge sig ett uttryck
i det förhållandet, att hon blifvit utan anställning, så vore
inskridandet mot henne icke betingat af en rent yttre tillfällighet.
Nu är det emellertid omöjligt att antaga, att hos en
yrkesprostituerad kvinna, som ena månaden arbetar och andra månaden
är sysslolös och så åter börjar arbeta, hvarje gång en sådan inre
förändring försiggår. Den anförda skildringen i betänkandet
slutar vid ett moment, som tydligen tänkes motsvara den
nuvarande inskrifningen å besiktningsbyrån. Men man glömmer, att
det finnes ett mycket betänkligt »därefter». Jag kan ej undgå att
påpeka, hurusom försvararna af reglementeringen förfarit på ett
liknande sätt. Man beskrifver de svåra sjukdomssymtom, den af
byråpolisen »första gången anträffade» kvinnan i många fall
företett, och slutar med en lyckönskan till samhället, att denna
kvinna blifvit infångad och inlagd på sjukhus. Att kvinnan i
fråga efter en tid åter är ute i rörelsen och fortfarande farlig,
lämnar man ur räkningen. Hon betraktas som oskadliggjord,
i och med att byråpolisen tagit hand om henne.
Kunde man hoppas, att kvinnan i den anförda skildringen
vore oskadliggjord, i och med det att myndigheterna fått hand om
henne och konstaterat lagens kännemärken på helyrkesprostitution
— under den förutsättningen kunde man tänka sig något
berättigat i det föreslagna förfarandet. Men ännu så länge har man
icke i vårt land och sannolikt ej heller annorstädes lyckats
åstadkomma en tvångsanstalt, där man i någon afsevärd grad lyckats
förbättra kvinnorna. Ej heller kan man inspärra dem på lifstid.
Alltså, vi måste räkna med, att kvinnan återvänder till de gamla
vanorna. Låt oss antaga, att hon en tid utnyttjar något af de
rikliga arbetstillfällen, om hvilka kommittén talar i betänkandet.
Hon är således enbart yrkesprostituerad åtminstone till en tid.
Men hvar ha vi den gräns i fråga om det moraliska tillståndet,
som skulle göra henne mindre samhällsfarlig nu än då hon
dömdes för »helyrkesprostitution»? Den af kommittén uppdragna
gränsen mellan »helyrkesprostituerade» och »enbart
yrkesprostituerade» existerar påtagligen endast på papperet.
Såsom vi ofvan sett, utgöres kommitténs grupp
»helyrkesprostituerade» af samma slags individer som de »enbart
yrkesprostituerade». En kvinna kan ena dagen tillhöra den förra
gruppen, andra dagen den senare. Kommittén anser emellertid
helyrkesprostitutionen framför andra former af prostitution vara
särskildt farlig. Denna uppfattning motiveras på följande sätt:
»Tydligt är, att de kvinnor, som hemfallit åt prostitution af det
senare slaget (helyrkesprostitution), skola i vida högre grad än
de förra (yrkesprostituerade, som bibehållit anställning af något
slag) genom sitt sedeslösa lefnadssätt såväl såra den allmänna
anständighetskänslan som ock till följd af sin demoraliserande
inverkan å en del af befolkningen bidraga till förgiftning af den
allmänna moraliska uppfattningen i samhället.»
Det torde först böra framhållas, att, då satsen om
helyrkes-prostitutionens särskilda farlighet utgör grundvalen för
komitténs förslag att kriminalisera en viss form af prostitutionen, denna
sats borde hafva bevisats. Kommittén borde med direkta
hänvisningar till verkligheten hafva ådagalagt det berättigade uti att
uppställa gruppen helyrkesprostituerade.
uppställandet af gruppen helyrkesprostituerade haft kvinnorna å de s. k.
fiickställena i åtanke och att, ifall kommitténs förslag antoges, polisen
skulle kunna häkta dessa kvinnor. Det skall villigt medgifvas, att
kvinnorna ej kunna hinna tillräckligt hastigt skaffa sig den skyddande
arbetsanställning, som behöfs för att ej bli tagen som
»helyrkesprostituerad». Men efter någon tid, då kvinnorna börja återvända från
tvångsarbetet och återuppsöka sina gamla värdinnor, äro förhållandena
nog ändrade. Det finnes en hel del arbeten, som kunna utföras i
hemmet och som icke äro af den natur, att de hindra mottagandet af
en kund. Med kännedom om prostitutionens anpassningsförmåga är
det säkrast att ej ställa alltför stora förhoppningar på den framtida
verkan af åtgärder, som varit effektiva för tillfället. Vill man ingripa
mot denna form af prostitution, är det säkrare att rikta sig mot de
s. k. värdinnorna och en del husvärdar, en åtgärd, som kommittén
också enhälligt förordat i sammanhang med föreslagna ändringar i
lagstiftningen mot koppleri. Kommittén gör en
hänvisning till »gällande svensk rätt».
Det är emellertid högst tvifvelaktigt, att man vid tillkomsten af
lösdrifvarlagen gjorde den bestämda skillnad mellan
yrkesprostituerade och helyrkesprostituerade, som göres i kommitténs betänkande.
Sannolikast är, att man nöjde sig med att förklara
lösdrifvarlagen vara tillämplig på skörlefvande kvinnor (yrkesprostituerade i
kommitténs mening), utan att man härvid tänkte på att åtkomma
någon viss i moraliskt hänseende från de öfriga skild grupp.
Det förhåller sig nog icke så, som kommittén synes antaga:
Konstatera att en skörlefvande kvinna saknar anställning, och Ni
har framför Er samhällsgiftet så att säga i koncentrerad form.
Kommittén medger, att det finnes andra skörlefvande kvinnor
än de helyrkesprostituerade. Men deras osedliga lif försiggår
»vanligen mera obemärkt och deras demoraliserande inverkan
blifver till följd däraf ock af mindre omfattning», menar
kommittén. Erfarenheten visar dock, att de förtäckta och på visst
sätt privilegierade formerna af prostitution äro farligare än de
mer ohöljda, som verka afskräckande på ofördärfvade sinnen.
Det är att beklaga att i betänkandet ej närmare utvecklats,
huru kommittén tänkt sig förloppet vid den moraliska smittans
spridande speciellt genom de
sid. 191 talas endast i allmänna ordalag om den demoraliserande
inverkan å en del af befolkningen, som utöfvas af dessa
kvinnor. Det anges icke, hvilken del af befolkningen som härmed
afses. Å sid. 193 heter det vidare, att det icke är »de enstaka
sexuella excesserna, som föranleda samhällets ingripande, utan
det är det anstötliga, demoraliserande och förvända i hela
lefnadssättet». Hvarför undantager man de sexuella excesserna?
Sannolikt emedan de bedrifvas utan vittnen samt emedan de e]
särskildt utmärka de helyrkesprostituerade. Hvad är det man
vill utmärka med det »förvända» i lefnadssättet, om man bortser
från de sexuella excesserna? Att de taga betalt af sina kunder?
Men det göra alla yrkesprostituerade. Att de visa sig på
offentliga nöjesställen? Ja, detta gäller ju också andra prostituerade
samt framför allt männen, kvinnornas kunder, som vanligen
bekosta kalaset vid dylika tillfällen. Sannolikt vill man med de
anförda orden »det anstötliga, demoraliserande och förvända i
hela lefnadssättet» antyda uppsökandet af kunderna, kvinnornas
utbjudande af sig själfva. I detta afseende får man gifva
kommittén så tillvida rätt, att en kvinna, som ej har någon
anställning, är i tillfälle att ej allenast å kvällarna efter arbetstidens
slut utan jämväl midt på dagen bjuda ut sig. Men innebär nu
detta utbjudande en så mycket större samhällsfara än den, som
hotar från andra yrkesprostituerade, att det af kommittén
föreslagna inskridandet med dess betydande olägenheter kan anses
motiveradt? Hvilka är det, som utsättas för denna lockelse midt
på dagarna? Jo, hufvudsakligen sysslolösa flanörer, som till stor
del höra till prostitutionens ständiga kunder.
I betänkandet antydes, att, oafsedt det ökade tillfälle att
bjuda ut sig, de helyrkesprostituerade skulle utöfva en större
lockelse å männen. Häremot må emellertid invändas följande:
Af betänkandet framgår, att man föreställt sig de
helyrkesprostituerade såsom ett senare utvecklingsstadium af de enbart
yrkes-prostituerade. Nu är det nogsamt bekant, att de kvinnor, som
hafvade största förutsättningarna att draga till sig män, äro de
unga och de, som kunna inge illusionen af att icke vara
»allmänna» d. v. s. just de, som efter kommitténs mening ännu
icke utvecklat sig till helyrkesprostituerade. Kommittén har icke
beaktat, att den mest omfattande trafiken på
prostitutionsmarknaden äger rum på kvällarna efter arbetstidens slut, och i denna
trafik spela sådana omständigheter som den, att kvinnan har
anställning eller icke, ingen som helst roll. På sid. 192
framhålles, att de helyrkesprostituerade utgöra en särskild fara för det
uppväxande släktet. Nu är det bekant, att de
helyrkesprostituerade, de som efter kommitténs mening så att säga tagit sitt
yrke på fullt allvar, hufvudsakligen ha en jämförelsevis
välsituerad kundkrets, och att de undvika ungdomar, som äro mindre
pålitliga såväl med hänsyn till betalningen som hälsotillståndet.
Däremot äro fall kända, då unga flickor, ännu ej
helyrkesprostituerade, haft förbindelser med uppväxande ungdom. Man anför
vidare (sid. 192), att de helyrkesprostituerade genom att mottaga
kunder i sin bostad demoralisera sin omgifning, men detta gäller
ju äfvenledes de enkelt yrkesprostituerade, hvilka också mottaga
sina kunder hemma hos sig. Utgår man från den förutsättning,
att de helyrkesprostituerade helt och hållet inrättat sig för »yrket»,
då kan man på samma gång antaga, att de skaffat sig en
bostad, där de och deras kunder icke äro störda af någon
omgifning. Det framhålles vidare (sid. 196), att de
helyrkesprostituerade skulle utöfva en särskild lockelse på andra kvinnor att ägna
sig åt skörlefnad. Att skörlefvande kvinnor draga med sig andra,
torde vara konstateradt i flera länder. Hvad särskildt Stockholm
beträffar, har detta förhållande, som man kan kalla
prostitutionens själfrekrytering, blifvit påvisadt af kommitténs bortgångne
ledamot d:r Lindblad. Emellertid finnes det intet skäl att
tillskrifva de helyrkesprostituerade ett större inflytande än andra
skörlefvande i detta hänseende. Ett vanligt förlopp är följande:
En prostituerad — helyrkes eller enbart yrkesprostituerad —
som ursprungligen kommit från landsorten till Stockholm som
tjänsteflicka, träffar en dag en bekant från hemorten — en
läskamrat som det ofta heter. De gå ut och se på stan,
de träffas flera gånger, de besöka nöjestillställningar, träffa
»herrar» och sedan — jag behöfver ej fortsätta skildringen, i
andra fall får en kvinna — hel- eller enkelt yrkesprostituerad
— af sina bekanta herrar uppmaning att nästa gång ha någon
annan treflig flicka med sig etc. Att det skulle vara egenskapen
af att vara »helyrkesprostituerad», som på något sätt
underlättade den skörlefvande kvinnans försök att draga andra med sig,
måste på det bestämdaste bestridas. I regel förhåller det sig så,
att kännedomen om att en kvinna är »allmän» verkar afskräckande.
Det finnes intet hållbart skäl för att antaga, att de s. k.
helyrkesprostituerade skulle utöfva någon större lockelse än andra
prostituerade vare sig på män eller kvinnor. Återstår att
behandla frågan om »anstötligheten».
Af hvad kommittén anfört i betänkandet framgår, att med
det »anstötliga» ej menas enbart sådana handlingar, som kunna
rubriceras som »provokation till otukt och annat
förargelseväckande beteende å allmän plats», hvilka handlingar efter
kommitténs enhälliga mening böra bestraffas, likgiltigt om de begås
af män eller kvinnor. Kommittén vill tydligen bespara de
välsinnade medborgarna anblicken af kvinnor, som kunna
misstänkas för att vara »helyrkesprostituerade». Hvarpå känner man
igen en sådan kvinna, förutsatt att hon ej gör sig skyldig
till de anförda straffbara handlingarna? Svaret blir naturligtvis:
på klädseln och på sättet att röra sig på gatan och allmänna
platser. Men hur skal! man veta, att en kvinna med ett
oförsiktigt sminkadt ansikte, en extravagant toalett o. s. v. är
»helyrkesprostituerad»? Hon kan mycket väl ha arbetsanställning,
kanske rakt af vara hederlig och likväl väcka anstöt, javäl, men
de kvinnor, som man vill åt, visa sig dag efter dag på gatorna
och detta är sårande för anständighetskänslan, menar man. Men
hvarför vill man ej af samma skäl ingripa mot de män, som
röra sig på gatorna i samma tydliga afsikt som kvinnorna? Man
kan, synes mig, omöjligen af anständighetssyn föreslå ett
inskridande, som är förenadt med så många olägenheter och som
genom sin ensidighet så uppenbart sårar känslan för rättvisa och
billighet i samhället.
I själrva verket innebär ett ensidigt fasthållande vid
anständighetssynpunkten en risk, att den verkliga moraliska
indignationen mot otukten förslöas. Det är en gammal iakttagelse,
som ligger till grund för det bekanta uttrycket: »anständigheten
kom och sederna försvunno». Visar det sig, att till och med
lagstiftaren bagatelliserar ett tydligt uttaladt kraf på likhet inför
lagen för att kunna vidmakthålla ett visst anständighetsförfarande,
om myndigheterna småningom antagit, så blir naturligtvis
följden den, att också den enskilde sätter anständigheten i främsta
rummet. En hvar, och framför allt de unge männen, kan
resonera som så: det är ej de sexuella excesserna, som äro så
farliga, det är den offentliga skandalen, och äfven den är ej så
farlig å männens sida.
De betänkligheter jag ofvan framställt mot kommitténs
förslag hafva hufvudsakligen varit af principiell natur. Men äfven
den direkta erfarenhet, man haft af tvångsarbetsstraffets verkan
å de prostituerade kvinnorna, talar ett så tydligt språk, att någon
tvekan om det föreslagna förfaringssättets olämplighet ej kan
förefinnas hos den, som satt sig in i dessa förhållanden.
Kommittén vill bibehålla lösdrifvarelagens nuvarande
tillämpning å de s. k, helyrkesprostituerade af fyra skäl: 1:a för att
afskräcka de skörlefvande kvinnorna från att lämna den
arbetsanstäilning, de möjligen ha; 2:a för att bereda samhället tillfälle
att ingripa med en uppfostrings- och förbättringsverksamhet gent
emot de djupast sjunkna bland de skörlefvande kvinnorna; 3:e
för att gifva myndigheterna ett medel dels att hålla landsbygden
och de mindre städerna fria från helyrkesprostitution, dels att
inskrida mot de mest hänsynslösa bland de större städernas
skörlefvande kvinnor; 4:e för att erhålla en laglig grund för ett
sanitärt ingripande mot de skörlefvande kvinnorna. Kommittén har
visserligen ej anfört detta skäl, men en hvar kan inse, att
lösdrifveriförfarandet är en nödvändig
kommitténs lagförslag.
Tvångsarbetsstraffets afskräckande verkan är redan i det
föregående omnämnd. Ur min redogörelse för »reglementeringen
i Stockholm 1859—1905» tillåter jag mig anföra: »Hvarannan
till hvar tredje förseelse (mot prostitutionsreglementet) leder till
varning, hvar 13:de till hvar 15:de medför häktning. Trots detta
begår hvarje besiktningsskyldig kvinna i genomsnitt hvar 14: de
dag en förseelse, som blir anmärkt.--— Det har visat sig,
att ej mindre än 3/4 af dem, som aftjänat detta straff
(tvångsarbete), åter blifvit dömda, och
varit dömda en eller flera gånger. Att tvångsarbetsstraffet
ej förmår afskräcka kvinnorna från att återvända till skörlefnaden
efter slutadt straff, framgår däraf, att ej mindre än 96 à 97 %
af de dömda återkomma till byrån.» Att f. n.
tvångsarbetsstraffets afskräckande verkan är lika med noll torde vara
obestridligt. Kommittén antager emellertid, att straffhotet skulle blifva
kraftigare, om straffet tillämpas med ännu större konsekvens, än
hitintills ansetts vara möjligt, samt om man utsträcker strafftiden.
Det torde emellertid vara något annat än den korta strafftiden
(2 à 3 månader första gången), som är orsaken till straffets ringa
verkan. Kommittén har i sitt betänkande ej gått in på denna
fråga, ehuru det synes ha legat nära till hands. Man må dock
betänka, att tillämpningen af detta straff förorsakar staten årligen
rätt stora utgifter, samt att det ej kan vara med samhällets
värdighet öfverensstämmande att utan vidare fortsätta med ett
förfaringssätt, som tydligen är ägnadt att undergräfva aktningen för
samhällets straffande myndighet. Har man icke i de ofvan
skildrade förhållandena fått en fingervisning om, att djupare liggande
orsaker utgöra grunden till den ringa effektiviteten af straffet —
orsaker, som ej kunna undanröjas enbart genom att skärpa straffet?
Hvad man i första hand har att beakta är den
omständigheten, att straffet ej är den logiska konsekvensen af ett brott.
De förseelser, för hvilka kvinnorna nu dömas — i de flesta fall
utestrykande efter klockan 11 eller uteblifvande från besiktning —
betraktas ej af någon människa såsom brott. Ingen betraktar
heller
hederligt arbete» som ett brott, och någon ändring i denna
uppfattning torde svårligen kunna åstadkommas genom kommitténs
uttalande.
Vidare äro påtagligen utsikterna mycket stora, att en
förseelse mot reglementet sådan som det ofvannämnda utestrykandet
ej blir anmärkt. Frestelsen att öfverträda förbudet är så mycket
större, som denna öfverträdelse på det närmaste sammanhänger
med drifvandet af »yrket». I hvad mån ändras nu dessa
förhållanden genom kommitténs förslag? Utestrykandet och
uteblifvandet från besiktning blifva ej längre straffbara förseelser.
Däremot komma kvinnorna att straffas, om de sakna
arbetsanställning. Själfva skörlefnaden och uppsökandet af kunder äro
fortfarande icke straffbara. Nu frågas, blifva icke utsikterna för
kvinnorna, att deras sysslolöshet undgår upptäckt, fullt ut lika
stora, som under nuvarande förhållanden utsikterna att deras
utestrykande å förbjuden tid förblir oanmärkt? Och vidare, huru
nära till hands ligger det ej, att en skörlefvande kvinna blir utan
plats? Kan man nu föreställa sig, att en sådan kvinna af det
straffhot, kommittén tänker åvägabringa, låter sig förmås att
från skörlefnaden, tills hon hunnit få plats igen? Eller
vågar man hoppas, att kommitténs förslag skall vara ägnadt att
öfver hufvud taget afskräcka kvinnor från skörlefnad i högre grad,
än hvad fallet är med det nuvarande systemet, som hotar
kvinnorna ej blott med tvångsarbete utan jämväl med alla de obehag,
som åtfölja besiktningen. Den stora ökning i de inskrifna
kvinnornas antal, som åtföljt hvarje skärpning af det nuvarande
systemet, har tiil fullo ådagalagt, huru ringa värde det har som
afskräckningsmedel. Det låter så enkelt och så modernt att säga:
»samhället bör förbjuda ett antisocialt lefnadssätt». Men har
man på allvar betänkt, huruvida några förutsättningar finnas att
genomföra ett sådant förbud? Att förbjuda en viss handling är
något, som en hvar något så när kan fatta — men att förbjuda
ett lefnadssätt? Därtill kommer, att just det väsentliga i dessa
kvinnors lefnadssätt, skörlefnaden, ej är förbjuden. Tilltror man
verkligen dessa kvinnor en så utvecklad reflektionsförmåga, att
de skola fatta förbudets verkliga och efter kommitténs mening
samhällsuppfostrande innebörd? Mig synes, att kommittén, i
betraktande af den föreliggande erfarenheten om
tvångsarbetsstraffets verkan på de skörlefvande kvinnorna, borde i
betänkandet hafva behandlat de nu påpekade förhållandena på ett mera
ingående sätt i st. f. att öfverlämna hela denna fråga åt en annan
kommitté, som ej i samma grad haft tillfälle att studera de
prostituerade kvinnornas lefnadsförhållanden.
Hvad tvångsarbetets förbättrande och uppfostrande verkan
beträffar, har kommittén visserligen ej lämnat vår närvarande
erfarenhet helt och hållet obeaktad. Kommittén antager
emellertid, att det ogynnsamma resultatet beror på den hos oss gällande
anordningen af tvångsarbetet. Kommittén föreslår att genom en
längre tids internering vänja kvinnan vid regelmässigt arbete.
Men det är ju hvad man försöker redan nu. En utsträckning
af interneringstiden har inga större utsikter att lämna bättre
resultat, ty man nödgas medgifva, att »äfven de på längre tid
intagna utgå oftast oförbättrade»
uppdelning af de internerade kvinnorna efter graden af deras
vanart, utväljandet af sådant arbete för de särskilda individerna,
som synes vara bäst ägnadt att hos dem skapa nödig arbetslust
o. s. v. Det är godt och väl att framställa sådana förslag, men
ännu bättre vore, om man kunde ge anvisning på någon
tvångsanstalt i världen, där man lyckats moraliskt förbättra
prostituerade kvinnor i den ålder och med de förutsättningar, att de »gå
i marknaden» efter frigifvandet. Kommittén borde efter mitt
förmenande, äfven beträffande utsikterna att förbättra kvinnorna, hafva
meddelat en utredning angående de möjliga orsakerna till den
allt annat än uppmuntrande erfarenheten af tvångsarbetsstraffets
verkan.
Vid en sådan utredning skulle kommittén ej hafva undgått
att ytterligare beakta det ur pedagogisk synpunkt misslyckade
sättet att tillämpa lösdrifvarlagen på de ifrågavarande kvinnorna,
hvarpå jag i min redogörelse för reglementeringen i Stockholm
fäst uppmärksamheten. Kommittén talar i betänkandet,
naturligtvis med rätta, om de lastfulla, djupt sjunkna kvinnorna. Låt
oss emellertid för ett ögonblick betrakta dem som människor,
med en viss om ock ringa grad af reflektionsförmåga, af
förmåga att bedöma sitt läge, att uppfatta sammanhanget mellan
den behandling de röna i samhället och sitt eget lefnadssätt.
De veta, att otukten är något, som utdömes af de »hyggliga»
människorna, men erfarenheten har lärt dem, att den är mycket
vanlig icke minst inom samhällsklasser, som borde vara en
förebild för andra. De ha haft förbindelser med män, som kanske
stå mycket nära de personer, som å samhällets vägnar rannsaka
dem, varna dem för lösdrifveri och döma dem till tvångsarbete.
De veta, att det anses skamligt att sälja sig, men erfarenheten
har lärt dem, hvilket värde männen sätta på deras gunst. De
veta vidare, att man och man emellan anses det ej som något
förnedrande att hafva haft förbindelser med »flickor», blott det
ej kommit till offentlig skandal. En vacker dag befinner sig en
sådan flicka internerad i tvångsarbete. Hon har ej fått den
utbildning i samhällslära, att hon fått klart för sig betydelsen af
samhällsgiftet prostitution. »Eftersom jag befinner mig i fängelse, måste
jag ha begått något brott», tänker hon, »men hvad har jag gjort?
Sålt mig — ja, men det ville ju karlarna så gärna, att jag gjorde;
och de bli icke straffade. Jag hade ej tjänst eller arbete — men
jag gjorde rätt för mig. Det är orättvist, att jag skall få lida.»
Det kan ej undvikas, att kvinnorna komma in på
tvångsanstalten med den bestämda öfvertygelsen, att de blifvit »orättvist
behandlade». Den buttra uppsynen, det otillgängliga, tvära sättet,
som är så karaktäristiskt för de internerade kvinnorna, har sin
förklaring. Kommittén kan visserligen för egen del vara af den
åsikten, att kvinnornas behandling är fullt rättvis. Men då man
vet, att en hel del samhällsmedlemmar, som på allvar försökt
sätta sig in i frågan, finna inskridandet ägnadt att såra känslan
för rättvisa och billighet, borde man ej vara blind för den
möjligheten, att kvinnorna själfva finna sin behandling orättvis, och
mycken människokännedom behöfves då icke för att inse den
moraliska verkan af en sådan behandling.
Den vanliga brottslingen, som, om också efter ihärdigt
nekande, öfvertygats om sitt brott, inser sammanhanget mellan
straffet och brottet. Han vet, att, om hans medbrottslingar bli
kända, så få de samma behandling. Äfven den förhärdade
yrkesförbrytaren har en känsla af det logiska i att samhället straffar
honom. Man har exempel på uttalanden, som visa, att han så
att säga erkänner samhället som krigförande part. Hos
brottslingen, som erkänt, finnes sålunda åtminstone en möjlighet att
utveckla en insikt om hans egen brottslighet, hvilket är en
nödvändig förutsättning för en förbättring. Erfarenheten visar
emellertid, huru svårt det är äfven i dessa fall att nå några
gynnsamma resultat. Men i sådana fall, där ej spår af den nämnda
förutsättningen finnes, måste naturligtvis förbättrarens uppgift
vara hopplös från början. Därtill kommer hos den prostituerade
kvinnan utsikten att efter straffets uttjänande få återvända till det
förra lifvet, hoppet att kunderna ej glömt bort henne o. s. v.
Nu vill man kanske mot ofvan anförda resonemang invända: De
prostituerade kvinnorna äro degenererade individer. De
härstamma från förbrytar- och alkoholistfamiljer o. s. v. De sakna
öfver hufvud taget känsla för rätt och orätt. Undersökningarna
angående prostitutionens rekrytering gifva emellertid, åtminstone
hvad Stockholm beträffar, intet stöd åt hypotesen om
degenerationen som orsak till prostitutionens rekrytering. Det stora
flertalet af de inskrifna äro födda på landsbygden i vanliga
arbetarhem. De hafva kommit som tjänarinnor till hufvudstaden och
hafva haft tjänst ofta nog i flera år, innan de blifvit inskrifna.
Emellertid, antag att de samtliga voro degenererade från början,
— så mycket sämre utsikter att genom någon behandling få
dem förbättrade.
Men, säger man, skall samhället lämna dessa stackars
varelser vind för våg? Ja, hvarför icke, då erfarenheten visar, att
samhällets ingripande ej medför någon nytta och från principiell
synpunkt är, lindrigt sagdt, tvifvelaktigt. Genom att samla ihop
dessa element och internera dem har samhället dragit på sig en
börda, som det sedermera ej kan komma ifrån. Ute i lifvet
blifva dessa kvinnor efter några år af omständigheternas makt i
alla händelser drifna ur marknaden. Den insikt om skyldigheten
att arbeta, som samhället genom en dyrbar uppfostran förgäfves
söker inpränta hos dem,
frivilligt tagit tjänst eller arbete, visat mycket god både förmåga och
vilja att arbeta. lär dem den oblidkeliga
nödvändigheten gratis. Men äfven andra krafter än nöden äro verksamma.
Det finnes samhällsmedlemmar, som drifna, icke af oklara
uppfostrings- och förbättringsteorier, utan af känslan för olyckliga
medmänniskor oegennyttigt ägna sig åt dem, som frivilligt söka
hjälp. Erfarenheten har visat, att på denna väg nås resultat,
som samhällets tvångsförbättring aldrig kan uppnå. Det vore
mera praktiskt, att samhället i någon mån ekonomiskt
understödde en del dylika företag af enskilda, naturligtvis mot rättighet
till kontroll öfver förvaltningen. Samhällets inskridande med
tvång för att moraliskt förbättra de skörlefvande kvinnorna
erinrar om forna tiders försök att med tvång omvända folk till
annan religion. Man hade på den tiden e] så mycken
pedagogisk erfarenhet, och den goda viljan rättfärdigade försöken —
men i vår tid? För öfrigt, staten har ju så inånga
uppfostringsplikter att fylla. Vi sakna ännu yrkesutbildningsanstalter för större
delen af den uppväxande befolkningen. Hvarför skall man börja
med att inrätta dylika anstalter för just det material, om hvilket
man på förhand kan säga, att det är minst mottagligt för
uppfostran? Egendomligt är, att kommittén, under erkännande af
tvångsarbetets värdelöshet såsom uppfostringsmedel för dessa
kvinnor, likväl föreslår dess bibehållande ur denna synpunkt —
och detta
möjligheten att inrätta tvångsarbetet på ett sådant sätt, att det
kunde verka i kommitténs syfte. Man föreslår att i lag fastslå
en för staten dyrbar behandling
någon annan utredning än den, som visar behandlingens
värdelöshet.
Genom det nuvarande inskrifningsförfarandet med åläggande
för kvinnorna att inställa sig å byrån o. s. v., har man, såsom
jag visat, tillskapat en
samhället. Med kommitténs förfarande kommer man att erhålla
en
genom samvaron å tvångsarbetsanstalterna. Den gemensamma
känslan af orättvis behandling från samhällets sida, känslan af
att vara utsatta för samma förakt och samma olyckor, samma
godtycke är det kitt, som sammanfogar dessa element till en
massa, hård och ogenomtränglig för samhällets försök att med
våld omskapa den inre människan hos dessa individer. Den i
stort anlagda tvångsförbättringsproceduren kommer under
nötningen med den hårda massan ohjälpligen att antaga karaktären
af en schablon, lika tröstlös som den nuvarande reglementeringen.
Kommittén utgår från det antagandet, att det är
lösdrifvarlagens nuvarande tillämpning, som förklarar det faktum, att
helyrkesprostituerade ej finnas å landsbygden och i de mindre
städerna. Antagandet grundar sig på upplysningar, som
inhämtats från polismyndigheterna i en del städer. Det är lätt att
förstå uttalandena af dessa myndigheter. Å flera ställen har det
inträffat, att prostituerade kvinnor från Stockholm eller andra
städer gifvit s. k. gästuppträdanden i de mindre städerna.
Myndigheterna ha inskridit och varnat eller häktat dem för lösdrifveri.
Det ligger nära till hands att sätta detta ingripande i
orsaksförhållande till den företeelsen, att dessa samhällen faktiskt ej
haft någon »stam af inskrifna kvinnor» såsom t. ex. Stockholm.
Men det är mycket vanskligt att förklara samhällsföreteelser, och
det torde vara tvifvel underkastad!, att de ifrågavarande
myndigheterna haft tillfälle till mera djupgående studier af prostitutionens
orsaker. Det ligger ju också så nära till hands att tillskrifva
sitt eget ingripande förtjänsten af en god sakernas ordning.
Emellertid är det nogsamt bekant, att det endast är storstäderna,
som erbjuda gynnsamma betingelser för prostitutionsföreteelsen.
i de smärre finna kvinnorna ej den nödvändiga kundkretsen.
Där existera knappast de möjligheter till nöjen och utelif, utan
hvilka prostitutionen ej kan florera. En och annan prostituerad
kan ju finnas på platsen, men hon är vanligen så att säga hemma
på orten. Den rörliga omsättningen bland de prostituerade,
som utmärker storstaden, finner man icke i de små samhällena.
Det är intressant att undersöka de prostituerade kvinnornas å en
ort härstamning från olika delar af landet: Hufvudkontingenten
kommer från staden själf och närmaste landsbygd. Ju mera
staden utvecklas, desto större och vidsträcktare blir dess
attraherande inflytande, d. v. s. kontingenten från eget område aftager
i förhållande till folkmängden, under det att kontingenten från
mera aflägsna orter tilltager. På 1860- och 1870-talen intog
Stockholm i detta hänseende ungefär samma ståndpunkt som f. n.
Malmö och Göteborg. Trots detta konstaterade förhållande är
kommittén böjd för att befara en invasion af
»helyrkesprostitueerade» i landets smärre städer, ifall lösdrifvarlagens nuvarande
tillämpning upphäfdes. I fall man afstode från att inskrida mot
dessa kvinnor i storstäderna, skulle sålunda efter kommitténs
mening benägenheten hos dessa att gifva gästuppträdanden i
landsorten tilltaga, och som de ej kunde omedelbart afvisas, så
skulle småsamhällena bli hemsökta af helyrkesprostitutionens
faror. Det ligger emellertid mycket närmare till hands att antaga,
att
»helyrkesprostituerade» skall drifva en hel del kvinnor ut från
de större städerna till landsorten, där de åtminstone till en tid
komme att fortsätta skörlefnaden såsom »enbart
yrkesprostituerade».
Kommittén betraktar lösdrifvarlagens tillämplighet å de
»helyrkesprostituerade» såsom nödvändig för att kunna upprätthålla
ordningen å gatorna i de större städerna, i fall reglementeringen
borttages. Kommittén anser nämligen, att ordningsföreskrifterna
i prostitutionsreglementet utgjort en viss hämsko å de inskrifna
kvinnornas uppträdande. Vidare hänvisas i betänkandet till
erfarenheten från de länder, där samhället ej inskrider mot
helyrkesprostitutionen såsom sådan. Det hade varit lämpligt att
angifva, hvilka länder som åsyftas, jämför man förhållandena i
London, där som bekant ingen reglementering finnes, med dem
i Berlin och Paris, finner man intet, som talar till förmån för
reglementeringen ur ordningssynpunkt. Kvinnornas uppträdande
å gator och vissa kaféer är lika fritt och i ögonen fallande i
alla dessa städer. Den plats, som särskildt blifvit anförd som ett
afskräckande exempel på olägenheterna af reglementeringens
upphävande ur ordningssynpunkt, är Kristiania. Men tvifvelsutan
"nafva dessa skildringar varit tendentiösa och stått i samband med
den hetsiga striden mellan reglementeringens försvarare och
motståndare. Man må ju betänka, att Kristiania var den första större
stad i de skandinaviska länderna, där reglementeringen
upphäfdes. Förhållandena torde bäst återgifvas med den skildring,
kommitténs egna medlemmar lämnat: »I stadens finaste och
centralaste kvarter, på Carl Johans Gade och i Studenterlunden
hålles hvarje afton en offentlig kvinnobörs (sådan vi icke sett
på allmän piats i annat land). En mängd kvinnor, ofta samlade
i grupper på 3 à 4 synas stå i gathörnen, på trottoarerna eller
annorstädes, afvaktande tillfälle att få manligt sällskap. Något
egentligt påträngande eller förnärmande i kvinnornas uppförande
kunde dock icke iakttagas.
intrycket, att förhållandena voro så svåra. Kvinnorna
påträngande, såsom fallet är i en hel del städer med
reglementering. Det anföres ej, huruvida
bland de iakttagna grupperna i gathörnen. Var detta ej fallet,
så måste man medgifva, att prostitutionen måste vara ganska
beskedlig i Kristiania i jämförelse med Stockholm. Skulle
emellertid våra iakttagare ha sett några män i dessa grupper, så har
det alla händelser ej gjort något särskildt intryck på dem,
enär männens förhållande ej med ett ord omnämnes, såvida
detta ej innefattas i ordet »kvinnobörs». I alla händelser har
man haft tillfälle att koncentrera sin uppmärksamhet på den andra
parten, och resultatet har utfallit i ett mycket gynnsamt omdöme:
något egentligt påträngande eller förnärmande i kvinnornas
uppförande kunde icke iakttagas. Efter min mening har
kommittén ej haft skäl för sitt anförande i betänkandet:
»Erfarenheten från de länder, där samhället ej inskrider mot
helyrkesprostitutionen såsom sådan, bekräftar ock, att till dylik prostitution
hemfallna kvinnor därstädes uppträda å gator och allmänna platser
på ett synnerligen hänsynslöst sätt.»
För att hindra prostitutionsföreteelsen att inverka störande
på ordningen på gatorna har man naturligtvis att gå tillväga på
samma sätt, som man förfar mot slagskämpar och andra
orostiftare. Man ingriper, häktar och lagfar vederbörande på grund
af en bestämd lagöfverträdelse, men icke på grund af att de
beskedligt stått i ett gathörn eller företett ett typiskt
ligapojks-utseende. Man hör ofta det önskemål uttalas, att ordningsmakten
kraftigare än hitintills ingrepe mot individer, som i otuktigt syfte
förfölja och förfördela andra personer, hvilka intet hellre önska
än att få gå sin väg lugnt fram. Tydligt är emellertid, att
kommittén med lösdrifvarlagens tillämpning på de
»helyrkesprostituerade» ej afsett bekämpandet af
det första är det ju endast
ifrågavarande tillämpningen af lösdrifvarlagen, och erfarenheten visar,
att de nämnda öfvergreppen begås äfven af män. För det andra
har kommittén förutsatt, att åtminstone de svårare formerna skulle
drabbas af
tänkt sig möjligheten, att med lösdrifvarlagens tillhjälp kunna
eliminera (bortplocka) sådana kvinnor, som uppträda i ett tydligt
syfte, om också ej på ett hänsynslöst sätt. — Emellertid bör man
beakta, l:sta att en hel del »enbart yrkesprostituerade» uppträda
på samma sätt utan att kunna åtkommas; 2:dra att inskridandet
ej medför någon definitiv förbättring, ty kvinnorna återvända
efter uttjänt straff; 3:dje att man ej kommer åt de män, som i
sitt »sökande» ådagalägga samma försiktighet som de ifrågavarande
kvinnorna.
I själfva verket är det sist anförda förhållandet det mest
betänkliga. Männen kunna uppenbarligen strafflöst fortsätta sitt
»sökande», förutsatt att de ej väcka förargelse, så att de komma
i kollision med de föreslagna bestämmelserna i strafflagen. Det
är lätt att inse, att den nuvarande ganska allmänna uppfattningen,
att mannen har en viss rätt att »söka» i väsentlig grad stödes
därigenom, att samhället inskrider mot kvinnorna, men ej mot
männen. Kommitténs förslag afser att legalisera detta ensidiga
inskridande och är sålunda ägnadt att vidmakthålla det anförda
åskådningssättet.
En olägenhet, som antagandet af kommitténs förslag skulle
komma att medföra, är
sedlighetspolisen. Angreppen å den gamla reglementeringen ha sin
grund icke minst i de obehag sedlighetspolisen vållar. Man
kan ej heller förneka, att det ligger något motbjudande uti, att
samhället underhåller en manlig spanarkår för att öfvervaka
kvinnornas könsförbindelser. Det erinrar något om vissa
förhållanden i halfbarbariska österländska samhällen. . Nu föreslår
kommittén, att reglementeringen skall upphäfvas, men tillika
föreslås, att inskridandet mot »helyrkesprostituerade» skall fastslås i
lag. Detta kommer naturligtvis att medföra, att polisen i de
större städerna liksom nu organiserar en särskild afdelning för
det i lagen föreskrifna inskridandet. Uppspårandet af skörlefvande
kvinnor — denna i så eminent grad improduktiva verksamhet
kommer att fortfara, enda skillnaden är, att kvinnorna
hädanefter skola benämnas »helyrkesprostituerade». Kommittén är icke
blind för de olägenheter, som åtfölja ett dylikt uppspårande. I
betänkandet yttras: »Inom kommittén har emellertid ifrågasatts,
ntt såsom förutsättning för ett straffrättsligt inskridande mot dessa
kvinnor borde stadgas, att de genom sitt lefnadssätt störde den
allmänna säkerheten, ordningen eller anständigheten. Därmed
skulle afses att vinna en önsklig garanti emot misstag och
öfvergrepp från polismyndighetens sida
efterforskningar till utrönande, huruvida en för helyrkesprostitution
misstänkt kvinna vore därtill förfallen eller icke. En
spaningsverksamhet i sådant syfte, som icke stöder sig å dylika påvisbara
yttringar af kvinnans osedliga lif, lämnar nämligen, efter hvad
erfarenheten utvisar, lätteligen rum för misstag med däraf
följande öfvergrepp1 af understundom högst betänklig beskaffenhet.
Emot upptagandet af ett dylikt stadgande tala emellertid flera
skäl.» Kommittén menar att genom ett dylikt stadgande skulle
»lagbudets allmänpreventiva kraft att afhålla skörlefvande kvinnor
från att öfvergifva innehafd arbetsanställning eller annat hederligt
förvärf i mycket hög grad förminskas». Kommittén ger på
grund häraf den
vidsträckt befogenhet äfven med de anförda riskerna af
öfvergrepp. F. n. saknas ett formligt lagbud mot
helyrkesprostituerade. Antages kommitténs förslag, så blir inskridandet
fullt legaliseradt, och hvad detta betyder för att gifva den
ifrågavarande spaningsverksamheten ökad kraft, är lätt att inse. Såsom
stöd för det nuvarande inskridandet åberopar man ett yttrande i
motiveringen till lösdrifvarlagen. I framtiden kommer man vid
eventuella misstag att anföra denna kommittés kraftiga
motivering för sedlighetspolisens spaningsverksamhet, som ej får hämmas
af några hänsyn till möjliga misstag.
förskona samhället från sedlighetspolisens godtycke är
uppenbarligen den nuvarande reglementeringen att
föredraga framför kommitténs förslag.
Kommittén yttrar visserligen: »Hvad angår faran för
polisöfvergrepp, torde denna
upphäfvande så till vida framdeles blifva mindre, som
polismyndighetens verksamhet därefter med all sannolikhet
att inriktas på andra fall af helyrkesprostitution än dem, där
yttringen af densamma i något af nu angifna hänseenden redan
trädt i dagen.» Denna sannolikhet är emellertid i själfva verket
mycket ringa. En mycket väsentlig del af reglementeringen
kommer nämligen efter kommitténs förslag att bibehållas.
I 14 § af kommitténs förslag till lag angående åtgärder
mot utbredning af smittosamma könssjukdomar stadgas: »Har
någon, enligt hvad i lagen om lösdrifvares behandling sägs,
varnats eller häktats för yrkesmässig skörlefnad, göre
vederbörande polismyndighet ofördröjligen skriftlig anmälan därom,
i förra fallet till sundhetsinspektören i orten och i det senare till
den vid vederbörande fångvårdsanstalt i residensstaden anställde
läkaren.» Denna anmälan utgör inledningen till ett
tvångsförfarande med tvångsbesiktning och eventuellt tvångsinläggning
på sjukhus. För att göra detta ingripande så effektivt som
möjligt föreslår kommittén i specialmotiveringen till 14 och 17 §§
i lagförslaget ett s. k. »samarbete mellan sundhetsinspektör och
polismyndighet».
Historien upprepar sig själf. Under de diskussioner, som
förrgingo reglementeringens införande, framhölls behofvet af en
samverkan mellan ordningsmaktens representanter och läkarne
till förhindrande af den veneriska smittans spridande. Huru detta
samarbete biifvit organiseradt, känna vi af det s. k.
prostitutionsreglementet. Enligt detsamma utgöres besiktningsbyrån af en
polis- och en läkarafdelning. Sedan den »anträffade» kvinnan
biifvit förhörd å polisafdelningen och det biifvit konstateradt, att
hon är »helyrkesprostituerad», för att använda den nya
terminologien, hänvisas hon till byråns läkarafdelning och tillfrågas, om
hon har något emot att undergå besiktning. Enligt uppgift af
byråns förutvarande föreståndare, poliskommissarien Dahlqvist,
har det, såvidt han kan erinra sig, ej förekommit, att en kvinna
under ifrågavarande omständigheter vägrat att låta sig besiktigas.
Huru kommer nu förloppet att taga sig ut efter de
anvisningar, kommittén gifvit i sitt betänkande och i
specialmotiveringen? Kvinnan har af polismyndigheten biifvit varnad för
lösdrifveri. I samband härmed erhåller hon en af
sundhetsinspektören undertecknad amnaning (jämlikt 17 § af kommitténs
lagförslag) att inom viss utsatt kort tid inställa sig till besiktning
eller skaffa sig läkarintyg. På grund af den ofvan anförda
erfarenheten från den nuvarande besiktningsbyrån har man all
anledning att antaga, att kvinnan i fråga, som fått sin
vederbörliga varning, ställer sig anmaningen till efterrättelse. Men hvari
ligger skillnaden från det nuvarande förfaringssättet? Jo däruti,
att i lagen ej föreskrifves, att besiktningen skall företagas å en
med polisafdelningen i samband stående läkarafdelning. Men
detta är ju tämligen oväsentligt. Kvinnan har anhållits på grund
af skörlefnad, hon har biifvit förhörd, hennes egenskap af
helyrkesprostituerad är konstaterad, hon har fått sin varning för
lösdrifveri. Tillika har hon fått en skriftlig amnaning att låta
sig besiktigas, och det har tydliggjorts för henne hvad som
kommer att ske i händelse hon tredskas. Emellertid vill kommittén
tydligen gifva förfarandet allt
medverkan från kvinnans sida, sedan
anhållen, förhörd, varnad och anmanad. Hon kan få välja
läkare bland vissa uppgifna, men hon kan också bli gratis
undersökt af särskild därtill förordnad läkare. Ingenting hindrar, att
man låter denne läkare få sin ämbetslokal i närheten af den
polisbyrå, där kvinnorna erhålla sina varningar. Det vore ju
intet annat än tillmötesgående — och så har man den nuvarande
besiktningsbyrån med dess två afdelningar i samarbete med
hvarandra. Kommittén har för öfrigt så tydligt som möjligt
hänvisat på en dylik anordning På sid. 451 i betänkandet säges,
att »betänkligheter synas icke böra möta mot att omedelbart efter
varningens meddelande inleda ett sanitärt förfarande
den varnade». På sid. 463 yttras: »Ett omedelbart inskridande
mot ofvannämnda prostituerade synes dessutom vara så mycket
mera af nöden, som erfarenheten ådagalagt, att dessa kvinnor
visa benägenhet att byta vistelseort, när de veta att de äro sjuka.
Med hänsyn härtill torde det ock i praktiken visa sig lämpligt,
att sundhetsinspektörens ingripande kommer att direkt förknippas
med varningsförfarandet.»
Då kommittén en gång bestämt sig för ett tvångsförfarande,
skulle ingen hafva gjort någon anmärkning, i händelse kommittén
uttryckligen förordat den nuvarande besiktningsbyråns anordning,
med tillägget att det stode kvinnan fritt att inom en viss
begränsning välja läkare (där tillgång på flera läkare finnes). Hvad
man däremot med skäl kan invända mot kommitténs betänkande
är, att kommittén tror sig
funnit det långt mera tilltalande, om kommittén uttryckligen sagt,
att densamma slopat de regelmässiga besiktningarna och
ordningsföreskrifterna i det nuvarande reglementet men bibehållit
förfarandet i öfrigt. I stället för den nuvarande inskrifningen
och de s. k. enskilda varningarna träder varningen för lösdrifveri.
Å polisbyrån kommer naturligtvis protokoll att föras öfver hvad
som vid förhören med kvinnorna förekommit. Sannolikt lägger
man också upp ett register öfver de varnade. Varningarna
tillkännagifvas i »polisunderrättelserna», ett förfarande som är lika
ödesdigert för kvinnorna som den nuvarande inskrifningen i
rullan. Sundhetsinspektören för naturligtvis också sina
anteckningar om de besiktigade. Har en kvinna syfilis, inkallas hon
till upprepade behandlingar (20 § i lagförslaget), så länge
sjukdomen befinner sig i smittosamt skede.
Kommittén har utdömt de preventiva besiktningarna. Men
kommitténs eget förfaringssätt har ju en tydlig preventiv karaktär.
Hvarför uppspårar man, anhåller och varnar de
»helyrkesprostituerade»? Jo, bland annat, för att få tillfälle att inleda ett
sanitärt förfarande. Hvarför »anmanas» den varnade att låta sig
besiktigas? Jo därför, att hon antages vara sanitärt farlig för
sina kunder. Hvarför inkallas de sjuka till upprepade behandlingar?
För att hållas i ett jämförelsevis ofarligt tillstånd. Det för
reglementeringssystemet utmärkande sanitära inskridandet i preventivt
syfte mot skörlefvande kvinnor, som antagas vara farliga för
sina kunder, går så tydligt igen i kommitténs förslag, att man
förvånar sig öfver, huru kommittén kunnat betrakta sitt system
skildt från ej allenast den gamla reglementeringen utan jämväl
från de s. k. nyreglementariska systemen. Det är, efter mitt
förmenande, icke allenast de upprepade besiktningarna, som
utmärka reglementeringssystemet. Det ensidiga inskridandet mot
kvinnorna, deras uppspårande, anhållande och förhörande har
kommittén bibehållit, och kommittén har ej uttalat sig mot att
sedlighetspolisen fortfarande äger bestånd. Tvärtom, kommittén
har gjort allt, för att dess inskridande skall blifva så kraftigt som
möjligt. Kommitténs uttalande, att »systemet icke upptar
som helst bestämmelser, som äro ägnade att afskilja
prostituerade från öfriga medborgare såsom en särskild pariasklass»,
tar sig ytterst egendomligt ut vid en sammanställning med
kommitténs motivering för uppställandet af de »helyrkesprostituerade»
som en väl afskild grupp farliga individer, mot hvilka samhället
särskildt bör inskrida såväl i straffrättsligt som sanitärt hänseende.
Kommittén påstår, att det föreslagna systemet inför lagen
medför största möjliga likhet mellan könen, samt att det ej innebär
någon social orättvisa mot kvinnokönet. Af det föregående ha
vi sett, hurusom denna likhet hänger dels på ett imaginärt
inskridande mot en imaginär grupp »helyrkesprostituerade män»,
dels på inskridandet mot de manliga »luffarna». Under sådana
förhållanden kan jag ej instämma i kommitténs yttrande: »Ur
moralisk synpunkt torde den föreslagna tvångslagstiftningen icke
lämna rum för någon anmärkning.»
—
Uppenbarligen går kommitténs förslag angående
lösdrifvarlagens tillämpning på skörlefvande kvinnor väsentligen ut på att
legalisera det nuvarande inskridandet, hvars laglighet kan
ifrågasättas. Blir detta förslag antaget, kan sedermera ingen
anmärkning från juridisk synpunkt göras mot det obehagliga
uppspårandet af skörlefvande kvinnor, deras hämtning till byrån, den olika
behandlingen af de båda könen o. s. v. De i det föregående
omnämnda, af kommittén anförda skälen för lösdrifvarlagens
tillämpning å dessa kvinnor hafva efter min mening
sekundär betydelse. Straffhotet, som skulle förmå kvinnorna
att bibehålla arbetsanställning, förbättringsverksamheten å
tvångsarbetsanstalterna samt upprätthållandet af ordningen å gatorna blifva,
så vidt jag kan se, bisaker i jämförelse med den anförda
innebörden i förslaget: legalisering af reglementeringen, sedan man
borttagit ordningsföreskrifterna och de regelmässiga inställelserna
å byrån.
Har man emellertid klart för sig det onyttiga och ur
uppfostringssynpunkt skadliga i hela reglementeringssystemet, måste
man framför allt akta sig för att få någon del af detta system i
lag fastslaget. Det otillfredsställande tillståndet är af alla erkändt.
Systemet dör så att säga en naturlig död, likt alla
samhällsinstitutioner, hvilka öfverlefvat sig själfva. Kommitténs förslag
skulle rädda en del, den icke minst obehagliga delen af systemet,
någon tid från förgängelsen. Hvarför skulle samhället inlåta sig
på ett dylikt företag?