Professorn och hans skyddslingar

Professorn och hans skyddslingar

KABINETS

BIBLIOTHEK

AF

DEN NYASTE LITTERATUREN.

FEMTE SAMLINGEN.

I.

PROFESSORN

OCH

HANS SKYDDSLINGAR.

STOCKHOLM.

Tryckt hos N. H. Thomson, 1840.

PROFESSORN

OCH

HANS SKYDDSLINGAR.

SVENSKT ORIGINAL,

AF

FÖRF. TILL WALDEMAR KLEIN, REPRESENTANTEN

OCH GUSTAF LINDORM.

FÖRRA DELEN.

Stockholm.

Tryckt hos N. H. Thomson,

1840.

I.

Festen.

Kommerserådet Widens hus var klart

upplyst. Från andra våningen skallade en

brusande dansmusik, och för de åskådare,

som tagit plats på det midtemot belägna

värdshusets höga trappa, syntes tydligt de

sväfvande gestalterna i françaisens lätta

svängningar. Guldsmidda herrar och svartklädda

eleganter, fruntimmer med klädningar

liknande luft, yppiga rosor på kinder och

lockar, flämtande, hviftande med broderade

näsdukar, skymtade ömsom förbi dem.

”Jag ville gerna veta,” sade en gapande

matrona till sin granne, ”hvarför kommerserådet

ställer till bal så här straxt före Jul.

De förnäma roa sig jemnt och samt; hade de

icke kunnat vänta till helgen?”

[- **Åh,-]{+**Åh,+} da vet aldrig något,” svarade hennes

granne. ""Har du icke hört, att

kommerserådet i dag firar sin dotters förlofning med

kapten Ling, den der unge, vackre herrn,

som dansar der med henne i blå

florsklädnin-gen? Det är hans kusin, fröken Hilda

Borgensköld, om hvilken folket pratat, att han

varit så fasligt kär i henne. Men när

hennes far, den enfaldige narren, lät den galne

Brocker öfvertala sig att gå i borgen för

honom, då vaknade åter den fordna

ovänskapen emellan löjtnant Borgensköld och hans

halfbror, den rike professorn, och dermed

tog kaptenens kärlek slut; ty fröken var

fattig , liksom han sjelf, och inte var det värdt

att styra mot vinden; han har alltid berott

af professorn. Sorgen var emellertid icke

långvarig; ty i samma taget friade han till

kommerserådets rika dotter, och det blef ja

och förlofning i ett rapp. Ja, jo, det går

så underligt till i verlden. Men se nu på

fröken Hilda, huru stolt och präktig hon

ser ut ändå, ehuru sorgen sitter qvar i

hjer-tat; ty det lärer väl icke vara så roligt

heller, att se sig försmådd, för det man icke

har mera än sitt fagra ansigte och sina

flitiga händer. T vi sådana unga herrar vi ha

nu för tiden! Pengar! pengar! ha de

pengar? det är alltid första frågan, när de

skola gifta sig. Men ack, mor Brita, se bara

så sorgligt han ser på henne! Han måstevara en orm, den kaptenen, det står mig

aldrig fel t. Titta hit, huru han slingrar sig

ner till andra ändan af salen, och när han

svänger om med fästmön, visar hon ett

an-sigte så gladt som en vårmorgon. Hon är

rikligt en Guds engel, den mamsell Rosa.

Jag önskar att du kunde se henne; försök,

grannmor, att maka dig bättre hitåt.”

Just som detta skulle verkställas, uppstod

en rörelse på gatan, folkmassan vaggade åt

båda sidor, och lemnade rum för en

gammalmodig vagn, hvilken långsamt rullade

fram och stannade midtför trappan till

kommerserådets hus. En betjent förfogade sig

säfligt ned af kuskbocken, och öppnade

vagnsdörren, hvarefter han vördnadsfullt hjelpte

en gammal, torr, rnager herre att stiga ur.

Både husbonde och betjent syntes vara ett

par exemplar, bibehållna från en längesedan

förgången tid, att döma af det yttre, som

icke allenast hos dem begge var högst

gammalmodigt, utan äfven serdeles eget.

Stödjande sig på den åldrige trotjenarens arm,

gick herrn uppför trappan, och vid första

skymten af hans frgur, flög en liten

kam-marsnärta, som stått på utkik i ett af de

nedre fönstren, uppåt öfra våningen.

Beskaffenheten af hennes ärende syntes lätteligen

deraf, att den sene och aktade gästen

redan i tamburen emottogos af den unge kap-te nen och hans intagande fästmö, den vackra

Kosa Widen.

"Hjertligt välkommen, herr professor!”

sade den unga flickan med vänlig, välljudande

röst. ”Det är för oss en sann glädje, att

herr professorn, hvilken så sällan lemnar sitt

hus, velat hedra oss med sin närvaro/*

”Ja, min gode farbror,** försäkrade

kaptenen, med lätt och artig ton, i det han bjöd

professorn sin arm, för att ledsaga honom

till ett sidorum, ”på min ära, är det icke

den största lycka, som kunnat vederfaras

mig, att farbror bi vistar min hedersdag.”

”Hro !” sade professorn, och ett sarkastiskt

leende spelade omkring de tunna läpparne,

”hm, jag tycker icke om att höra dig föra

ett sådant språk, Ferdinand! Åtminstone i

morse var det något, som du hade tyckt

mera om.” Kaptenen blef blodröd, och en mörk

blixt flammade i hans ögon. Han teg

likväl, och vände sig åt sidan, då Rosa, med

ett visst uttryck af förundran, betraktade

honom.

**Nå, låt oss icke tala derom/" återtog

professorn med blidare ton, i det han kysste

fästmön på pannan, och räckte sin brorson

handen. ”Jag lyckönskar er båda af allt mitt

hjerta, eller rättare, jag önskar er båda

lycka.’1 Professorn var på vägen att tillägga

något, men tystnade; ty i samma Ögonblick

inträdde kommerserådet. Det var en hög-vext, bredaxlad man, med ett utseende af

stor sjelfbelåtenhet. Äfven om man ville

gjort sig den mÖdän att granska hvarje drag

af hans ansigte, och uppmärksamt betrakta

hans stolta eller rättare dryga hållning, hade

slutföljden likväl blifvit densamma, som vid

första påseendet. Hela hans utseende och

väsende stämplade honom till en man, hvars

sjelfviskhet låg i öfvertygelsen, att hans namn

var en halfguds på hörsen, att hans

hufvud-bocker åtminstone troddes vara i det mest

blomstrande tillstånd, och hans ord värdt

minst lika mycket, som myntet i de nya

privatbankerna. Kommerserådet inträdde.

^Ödmjuka tjenare! välkommen, hjertligt

välkommen, herr bror! På min heder, en liktig

Öfverraskning; ty så här dags på aftonen

trodde jag mig icke mera få Se någon af de

gäster, som uteblifvit, och minst min herr

bror/*

**Fägnar mig,** genmäl te professorn , och nu

syntes ånyo det sarkastiska leende, hvilket

tycktes vara en beståndsdel af hans natur,

”fägnar mig att kunna bereda bror en sådan!

Jag skulle väl hit, för att gifva de unga tu

min välsignelse/*

""Ja, en rik välsignelse behöfva i våra dagar

nnga personer, som vilja tänka på giftermål,’*

anmärkte kommerserådet med vigtig uppsyn,

hvilken snart öfvergick i ett slags

smågri-nande. *’En man, hvilken, liksom jag, sitter

/■med stor familj,** tilläde han, hviskande i

professorns öra, "har icke alldeles så godt om

det slaget, som den gamle, barnlöse, så

hjert-ligt älskade farbrodern.*’

"Åh bå, Ödmjuka tjenare!** yttrade

professorn bugande; **var det för att prÖfva mig

i den vägen, jag så enträget anmodades att

öfvervara de ungas förlofning, så ”

**För allt i verlden, min bäste professor,”

återtog kommerserådet, ”bror kan väl icke

missförstå ett litet skämt; ty här är

naturligtvis icke stäilet att allvarsamt öfverlägga om

sådana saker.*" Och härvid tog värden sin

gäst under armen, och införde honom i

salongen, der kommerserådinnan med det

huldaste leende emottog den tillkommande

frän-den,samt nödgade honom förbindligt att taga

plats bredvid sin egen person, i det lediga

soffhörnet.

Emellertid stannade for några ögonblick

de trolofvade ensamme qvar i kabinettet.

Kaptenen förde sin fästmö till ett fönster,

och tycktes tala lika hjertligt, som han

talade sakta med henne. Detta Ögonblick få vi

begagna, för att göra ett utkast till deras

porträtter. Kapten Ferdinand Ling var en man

af medelmåttig storlek, kraftfull, välbyggd

och med ett sätt att föra sig, hvilket gaf hans

figur mera värdighet, än naturen annars

förlänat den. Hans ansigte kunde icke

egentligen kallas vackert; men det låg något irisktoch behagligt deruli, som ersatte den mera

lysande egenskapen. På hans välbildade

läppar sväfvade vanligen ett småleende; men om

man fick tro det mörka, nästan dystra

uttrycket, hvilket stundom ljungade ur de

svarta, blixtrande Ögonen, vardetendast läp—

parne som logo, då själen måhända kämpade

med våldsamma lidelser. Under sådana

rai-nuter mötte hans blick likväl icke en annans

spanande öga; de sänkta ögonlocken dolde det

spel, som föregick under dem. Kapten Ling

var i öfrigt en man, som gällde för mönster

af god ton i stadens mest valda kretsar, en

man med bildning och fint lefnadsvett, just

en sådan, som kan anses såsom en

välkommen vinst för sällskapslifvet.

Hans fästmö, Rosa Widen, var en hÖg,

smärt blondin, af den mest symmetriska vext,

allmänt firad för sin skönhet, hvilken

närmade sig typen för qvinlig fullkomlighet. Men

detta värde kände hon icke s)elf, eller

tycktesåt-minstone icke känna det. Det var den

obeskrif-liga enkelheten, det tjusande och otillgjorda

behaget i hennes lugna och ljufva väsende, som

gjorde henne så eftersökt och älskad af alla.

"Jag behöfver icke dessa försäkringar, gode

Ferdinand,** sade hon mildt, och lade

banden Öfver sin fästmans läppar, hvilka med

något mera än vanlig vältalighet bedyrade

vidden af hans kärlek och höjden af hans

lycka. ”Hvartill tjena de? Jag vet ju attda håller hjertligt af mig, och hvarfore

skulle jag förnya de heliga löften, jag för några

dagar sedan, i min mors närvaro, gaf dig? Jag

hyser tillräcklig aktning för dig, att med

Jugn och tillfredsställelse anförtro min

framtids lycka i dina händer; och om jag icke är

i stånd att dela häftigheten af de känslor,

som hos dig snarare likna en förödande

stormil, än fläkten af en lugn och stilla kärlek, så

tillskrif delta mitt lynne, icke mitt hjerta;

detta vill dig hjertligt väl.”

Kaptenens kinder lågade allt starkare, allt

flitigare virade han de böjliga mustascherna,

och tändernas hårda tryckning vnot

öfveriäp-pen vittnade, att han kände en stark, om

också ej behaglig, sinnesrörelse.

”Min goda, älskade Rosa,*’ sade han med

tvungen fattning, ""förlåt, om min känsla icke

uttrycker sig så, som du önskar det! Tro

emellertid, att mitt ifrigaste bemödande skall

blifva, att genom den strängaste

återhållsamhet i ord och blickar närma mig den

punkt, der du sjelf ställt dig, och omkring

hvilken du uppfört en mur af is, på det att

din älskare skall få njuta det nöjet att svalka

sig, i fall hans hjerta är alltför varmt.”

Öfverraskad och med en blick, som

tydligt uttryckte missnöje, såg Rosa kaptenens

häftiga rörelse. Hans ord sårade henne, att

döma af purpurn, som glodde på kinden,

och af handens omärkliga darrning, då Fer-dinand fattade den och med en lätt

tryck-ning tycktes vilja afbedja det opassande i sitt

senaste yttrande. Hon teg dock, och han

förde henne åter till salongen, in i det

brusande, eldiga lifvet.

"Skola vi valsa?” frågade han sakta och

vänligt, samt visade på den brokiga raden*

”Söta, goda Rosa,” bad han smickrande, då

hoo leg ett ögonblick, ”var icke föitörnad

på mig!"*

*’0 nej, Ferdinand, det är jag visst icke,”

svarade hon hastigt; ”men . . .

”Inga men,” inföll kaptenen lifligt, och

ryckte henne med sig i strömmen af de

muntra balgästerna.

I en vrå af salen stod, ensam och tyst,

lutande sig mot kanten af ett litet marmorbord,

en blek, fin yngling, med en reslig, men

smärt figur. Hans drag voro ädla och

bildsköna; på den höga, bvita pannan thronade

allvar och ett sansadt lugn; men i det

mörkblå ögat flammade stundom en förtärande

glöd, då det riktades på ett visst aflagset

föremål inom salongen; annars syntes det

endast mildt, godt och bottenärligt. För hvarje

gång flamman glödde, lade han handen

öf-ver ögonen, och bortskakade tankfullt de

rika, bruna lockarne, hvilka krusade sig

omkring hans sköna hufvud. Ynglingens drägt

var svart, samt utvisade, genom sitt loslitna

utseende och de hvitnade sömmarne, att han

>-tillhörde en af dessa stackars lärde, hvilka

genom fattigdomens prof vo- och förgårdar

långsamt arbeta sig in i vetenskapens

helgedom. Det var en ung filosofie-kandidat,

Frans Mannerstedt; såsom lärare uti musik

och språk i det rika grosshandlarhuset, hade

han blifvit bevärdigad med en bjudning till den

stora festen. Den stackars iVJannerstedt sträf—

vade till uppnåendet af ett mål, som väl för

närvarande syntes aflngset, men, vid hans flit

och ihärdighet, ej länge kunde förblifva det;

detta sköna och ljusa mål var — lagerkransen

och, framskymtande bakom denna, antingen

någon indrägtig rektorstjenst vid en större

skoja, eller, hvem vet, något

kyrkoherdebostäl-ie i skuggan af höga lindar. Att drömma en

smula bör ju alltid vara tillåtet; utom denna

lyckliga förmåga, utom ett vänligt hopp för

framtiden, skulle det närvarandes sträfvan

blifva ganska trög.

Just som Mannerstedt ånyo syntes besvärad

utaf ett af de solstyng vi redan omnämnt,

och hvilket förmådde honom att åter

beskugga sina ögon, gick kommerserådet förbi.

Han stannade, klappade ynglingen med

vigtig beskyddareuppsyn på axeln, och sade

leende: ”Nå, hur är det fatt, min kära

kandidat; skall han icke hafva sig en dons.

Sådana nöjen erbjudas icke alla dagar. Upp och

skaka bokdammet af sig!’*[- Manoerstedt-]{+Manoerstedt+} förebar sio ovana under de

senare åren att dansa; noen egentliga orsaken

var, att han fruktade göra sin drägt, och

derigenom sig sjelf, till ett åtlÖje för de

hjert-lösa åskådarne, hvilka troligen skulle hafva

känt en viss, oemotståndlig retning i läppar*

ne, vid åsynen af de något korta benkläderna

och den snäfva fracken. Men att hafva en

annan vilja än kommerserådets, dugde icke,

då man hvarje lördag emottag sin trea banko,

och dessutom var inbjuden till alla

söndagsmiddagar.

”Han skall dansa, min vän,” återtog

gros-sören med sin blidaste ton, ehuru med ett

uttryck, som icke tålde invändningar; men

då han varseblef, att Mannerstedt hade den

oerhörda djerfheten att, med en förnyad

höflig bugning och ett icke omärkligt

skakande på hufvudet, bereda sig till ett nytt

nekande, ropade kommerserådet hastigt på sin

dotter, hvilken just nu slutade valsen med

kaptenen. Rosa kom vänlig och giad till sin far,

då denne yttrade: ”Hvilken dans är du

ledig härnäst?”

Rosa besinnade sig litet. ”Femte vahen,

pappa lilla,” svarade hon.

”Godt,” yttrade kommerserådet; "herr Man*

nerstedt bjuder upp dig till den/* — Och

härvid gick den dryge mannen vidare, utan

att bevä"rdiga ynglingens lågnnde kinder och

nedslagna Öga med en enda blick. Rosa stodftiidtemot honom, och väntade att han skulle

bekräfta faderns ord; men de känslor, som

stridde inom honom, voro så många, att han

icke kunde bringa ett ljud öfver sina läppar:

sårad stolthet, — den ömtåligaste strängen

hos en fattig, beroende yngling — öfver

kommerserådets mindre grannlaga

inblandning; fruktan att förtörna den, hvilken på

visst sätt varit hans beskyddare; den pinande

blygseln vid tanken på de blickar, hvarmed

sällskapet skulle betrakta honom, och ändtli—

gen en annan känsla, den mäktigaste af alla,

men hvilken just derföre motvägde de tre

öfriga, nöjet, saligheten att dansa med Rosa,

hvars blotta åskådande hittills försonat honorn

med de många bittra och kränkande stunder,

han upplefvat i kommerserådets hus.

Den goda , finkänsliga flickan uppfattade till

det väsendtligaste förhållandet. Hon kände

sin far, och insåg att det var han, som

försatt den stackars Mannerstedt i detta

bryderi. Med ljuf ton yttrade hon: ”Pappa vill

så gerna se alla glada i afton, och ger

derfÖ-re kanhända ej akt på sina gästers tycke och

smak. Detta sker dock blott af välmening ;

och om del ej helt och hållet strider emot herr

Mannerstedts föresats att dansa, kunna vi ju

göra honöm detta nöje?”

Den unge mannen kastade på henne en

blick, hvilken skuile innebära endast

tacksamhet; men dess uttryck jagade blodet tillRosas km der. Då sänkte sig hans ögonltfct

bast ig t, och med temligen lugn ton yttrade

ban: ”När mamsell Widen vill hedra mig

med lyckan af en dans, vika alla betänklighet

ter. Jag skall hafva den äran att utfordra

aain erhållna rättighet, då tiden är inne.1*

Han bugade sig djupt. Rosa smålog och

gick till en annan sida af rummet.

Mannerstedt återtog sin förra ställning, och hans

spanande blick upptäckte, att Rosa knappt

satt sig, förrän hon omringades af den mängd

fjärilar, hvilka, fladdrande omkring henne,

täf-lade att fästa hennes uppmärksamhet.

Härunder kunna vi, som opartiskt betrakta denna

brokiga tafla, se huru kapten Ling, efter

åtskilliga mycket oskyldiga rörelser fram och

åter, ändtligen, liksom af en händelse,

kommit ned till hörnet, der Hilda Borgensköld

befann sig. Någon, som innehade platsen

bredvid henne, hade ovetande det ädelmodet att

sniga upp, och genast intog Ferdinand den.

Den unga, något bleka, men likväl intagande

flickan vek förlägen på snörena af sin pirat,

och såg åt motsatta sidan af rummet, om ej

någon passande utväg till uppbrott kunde

upptäckas. Men alla platser voro fyllda, och

vid dörrarne hade en mängd herrar slagit sig

ned. Hon måste således tåligt foga sig i sitt

öde och sitta qvar, ehuru detta far det

värsta af allt.

Professorn, 2[- "Dyra,-]{+"Dyra,+} dyra Hilda,’* sade kapten Ling i

hviskande ton, ”hvarföre skulle du neka mig

det samtal jag begärde? Hvarföre, då du

ej ville bevilja det, skickade du mitt bref

ouppbrutet tillbaka? O, Hilda, Hilda, du var

dock hård; annars hade du kunnat bespara

pss alla mycken smärta. Ännu i dag på mor- »

gonen talade jag med min farbror; men ack,

hvad skulle jag säga honom, då jag icke egde

något hopp?"*

”Ferdinand,” afbröt fröken Borgensköld sin

kusin helt kallt, *’du är föga giannlaga, som

i ett helt sällskaps närvara återtager ett så

uttömdt ämne, att det icke lönar mödan att

förlora ett ord vidare derom. Haf derföre den

godheten att lemna mig/*

’*Gud, hvad du är bitter, Hilda!* suckade

Ferdinand, och hans kindar glödde, hans öga

lågade. **Tror du då, att jag endast behållit

rosorna för mig och lemnat tornet ensamt

åt dig? Nej, långt derifrån! Dess taggar hafva

fasttryckt sig i mitt hjerta, och der rista t

djupa sår. Men jag skall icke längre besvära

dig. Likväl, Hilda, neka mig icke nästa vals*

det skulle väcka förundran och pratr om vi,

såsom kusinery under hela aftonen dansade

endast en fattig fran$aise med hvarandra.*’

"Ingen vals, Ferdinand/’ sade fröken Borgen*

sköld bestämdU

"Nej, jag tror gerna, att du icke unnar

n>ig den glädjen/" svarade kaptenen dystert £"Vnea en kndrilj kan du väl ändå icke neka

mig?’

"Ah nej/* svarade hon likgiltigt, "det är

icke heller nödigt." — Ling steg upp, gjorde

en stura bugning, och gick på en stund in

i spelrummen.

Tiden förflög hastigt för de lifvade

balgästerna, och ändtligen hade man den

omnämnda valsen, hvilken Mannerstedt skulle

dansa med Rosa. Med högt klappande hjerta

och motsträfvig rörelse nalkades han; men

nu skulle man hafva sett, huru dagens

eleganter med häpnad drogo sig tre steg tillbaka

och lemnade rum, då Rosa steg upp för den

unge kandidaten, om hvilken de aldrig drömt,

att han ernade blifva deras medtäflare. Han

besvarade deras artiga småleende nied en stolt

blick, och ehuru handen darrade något, då

han lätt lade den omkring Rosas lif, — ty

armen kom visst icke längre, än att den

endast berörde de yttersta vecken af hennes

florsklädning, — så gaf likväl hans lediga

och behagliga hålluing och sätt att föra sin

dam åt hans dans ett uttryck, hvilket gjorde

att dennat grannlaga blyghet icke bemärktes

af någon annan än henne, den enda som

någonsin kunde komma honom att darra.

Vid ett uppehåll i valsen, kastade ynglingen

en nästan trotsande blick omkring salongen,

för att se om någon läpp krusade sig till ett

föraktligt leende. Huru dermed förhöll sig,var dock icke alldeles afgjordt; ty

Mannerstedt var närsynt, och kunde dessutom icke

höra de medlidsamma hviskningarne från en

och annan aflägsen grupp.

”Ack se, min bästa, om icke den

stackars-kandidaten också är uppe och dansar, och

det med sjelfva dagens gudinna! Det är visst,

hon är för söt, den mamsell Widen! Man

kan ej bemärka det minsta tecken till

missnöje på hennes vackra ansigte, ehuru man

lätt finner, att det skall i allra högsta grad

besvära henne, att dansa med en sådan

kavaljer. Jag ville önska, att våra unga damer

i allmänhet toge detta exempel till efterdöme;

ty, min lilla söta fru T**, är det icke fasligt

upprörande att se, huru flickor nu för tiden

knipa på munnen, och se ned på sina k läd—

ningsgarneringar , då en stackars

handelsbe-tjent, ehuru rätt hygglig, eller någon sådan

fattig yngling som den ifråga varande, bjuder

upp dem? Nej, bevars, då hafva de aldrig

någon dans ledig; men kommer straxt derpå

en officer eller en hofrättsnotarie eller någon

kontorist, med utsigt att snart bli sin egen,

då äro de genast färdiga, och rodna knappt,

om den försmådde sänder dem en missnöjd

blick öfver deras uppförande.

MÅh , ja; men nog tycker jag ändå,,# svarade

ett unnat fruntimmer, "att åtminstone herr

Mannerstedt kunnat uppskjuta att blifva dansör,litldess han af sina lektioner" spart ihop till

en ny svart klädning."’

"Då fick han säkert vänta för länge,”

återtog den förra; ”men han för sig ståtligt, det

måste man medgifva/"

"Gerna," ropade den tredje; ”skada blott,

att den lilla snäfva fracken guppar så besatt,

vid de lediga svängningarne.”

”Ja, mina fruar, är det icke för

olyck-ligt/" yttrade den fjerde damen i gruppen,

”att fattigdom och högfärd alltid skola följas

åt? Hvad tycks val? Kongl. sekreteraren

H * * tillbjöd honom, for någon tid sedan,

att, för icke fjerdedeien af värdet, få köpa

en vacker svart klädning, den han lagt af; men,

i stället att med tacksamhet emottaga

anbudet, hvad tror herrskapet att han svarade?

Jo, ingenting mindre, den oförskämde pojken,

an att kongl. sekreteraren skulle förbinda

honom, om han icke inblandade sig hvarken i

bans garderob eller öfriga angelägenheter."1

”Det är afskyvärdt, på tro och heder,

alldeles fasligt!” försäkrade de öfriga; och

härefter hviskades en mängd anekdoter bakom

ryggen på den fattige och bögmodige

kandidaten, hvilken emellertid, liksom förtrollad

till en annan varelse, än han nyligen var,

Jedigt och behagligt svängde sin dam i valsens

lätta hvirflar, så att mången fendrik önskat

sig kunna göra det så väl. Efter slutad dans

förde han Rosa till hennes plats, och vågadekasta ännu en blick pä den sköna, älskligå

gestalten, bvarefter ban åter förfogade sig till

sin ensamma vrå, der illusionens rosenslöja

snart sönderföll, och han försattes tillbaka

inom den kalla verkligheten.

Straxt derpå samlades gästerna omkring de

rikt serverade borden. Professorn fick sin

plats bredvid värdinnan. Mången lätt

an-spegling på de unga tu och de svåra tiderna,

jemte lyckan för fattiga, unga män att ega

goda fränder, då man i närvarande tid

endast genom det välsignade myntet kunde

vinna befordran, med mycket annat smått och

godt, plågade otroligt professorn, hvilken

för sitt lif ej kunde tåla några hänsyftningar

E% sin förmögenhet, minst i sådan afsigt.

an vred och vände sin magra figur hit och

dit, samt bjöd kommerserådinnan en pris äkta

norrköpingssnus, hvilken hon med mycken

vedervilja emottog, för att ställa sig in hos

gubben. Men fåfängt hös bon tre a fyra

gånger, och torkade de af ett och annat dit

för-irradt korn plågade ögonen; förgäfves använde

hon både finhet, tålamod och försakelse:

profesorn var orubbligt tyst och otillgänglig

för alla hennes söta och intagande

anmärkningar, om de ungas bosättning. Det enda ord,

hon förmådde afpressa hans läppar, var:

”Prosit, min nådiga fru kommerserådinna!” —

Frun var förtviflad, och gaf ändtligen tecken

till uppbrott, hvarefter sällskapet åtskiljdes.

MIlroffssom od) jBjans brorson.

Kapten Ferdinand följde sin farbror hem i

dennes vagn. — **Min nattro är nu störd,”

sade professorn; ”vi kunna således lika gerna

sitta uppe och samtala en stund, som att

ligga och gäspa hvar för sig.*’ — Uttrycket i

kaptenens ansigte förtäljde ej om mycken båg

att antaga förslaget; men någonting deraf

förspordes icke i hans röst, då han gladt

svarade: *’Gerna, farbror!”

Det var mörkt; professorn kunde endast

höra, men icke se, och nu steg man ur

vagnen, samt inträdde i ett litet förmak, der

hvarje roÖbet och artikel var så

gammalmodig, att mun tyckte sig förflyttad tillbaka till

det förflutna århundradet. Den gom le

tro-tjenaren Larsson satte ljusen i ordning, och

en bedagad madam, professorns

mångåriga hushållerska, klädd i verklig balfnegligc,ordnade, halfsofvande, ett litet bord med

en butelj svagdricka, ett par glas, en kardus

jemte pipor; härefter makade hon sig

långsamt ut, och återkom med professorns tofflor

och nattrock. Då hogtidsrocken var aftagen,

jemte de högst besvärliga stÖflorna, och den

gamla, kära, välbekanta drägten slöt sig varmt,

lugnt och trefligt till kroppen, tyckte sig vår

gode professor först vara riktigt hemkommen,

och vinkade madamen alt afträda, medan han

tog plats i den bekväma länstoFen.

Emellertid stod kaptenen vid ett fönster, och

blickade bakom rullgardinen ut i den sköna,

månljusa natten. Äfven dröjde hans blick,

länge och med rörelse vidirörnhuset i slutet

af gatan, der, i fordna, vänligare dagar,

Hilda Borgensköfd bott med sina föräldrar*

Ferdinand suckade djupt och lade den

bränn-heta pannan mot den isfrusna rutan.

*’Hvad, åter suckar!*’ sade professorn,

under det han lagade sig i ordning. "Låt det

förflutna vara, min kära brorson; det duger

icke att rifva i såren, om man vifl att de

skola läkas! Kom hit och sätt dig, så skall

jag tala med dig om dina angelägenheter.*

— Kaptenen framträdde och tog plats på

andra sidan om det lilla bordet; men han

för-blef tyst, och tycktes med otålighet afvakta

hvad hans farbror hade att säga.

Professorn drog det ena djupa taget efter

det andra ur sin pipa, smuttade på svagdric-kat, och slog de smala spindelbenen f kors

fram ocb tillbaka.

”Nå," yttrade ban ändtligen, -*hon är ju

söt, lilla fästmön?”

”Ja, söt, men — kall — kall — liksom

hennes hjerta vore sjelfva — fryspunkten."

*"Hm!” sade professorn, ”hvarföre gaf hon

dig då ja, förklara mig det?"

”Emedan det lyckats mig att ingifva henne

aktning och välvilja för mig, och emedan hoa

dessutom är öfvertygad, att man icke

beböf-ver något vidare, för att vara lycklig, efter

de begrepp hon bildat sig om äktenskaplig

sällhet.**

"*! så fall,’* återtog professorn, "ger bon

icke mera än hon får, och, på mitt sätt att

se sakerna, tycker jag det skulle vara en

lättnad for ditt samvete; ty med din kärlek

är föga bevändt; den har klarligen stannat

hos Hilda Borgensköld. Och derföre bör du,

såsom hederlig karl, icke heller prata en hop

sådaot der strunt, som du gjorde då jag

kom till kommerserådets hus i afton, b

vilket bevisar, att du är i högsta grad dubbel,

en serdeles dålig egenskap, samt dessutom

för tillfället alldeles opåkallad, emedan

ingenting tvang dig att skräfla om känslor, som

ligga endast på ytan af läpparne.”

”Det göra de just icke egentligen heller,

min bäste farbror,” invände kaptenen; "hon

är för mig . . ”[- ”Äh,-]{+”Äh,+} tyst!’* afbröt professorn förtretad,

*"hon är ingenting för dig; för ditt hjerta,

menar jag. Att du kan försöka slå puder i

ögonen på mig, då du ännu i dag på

morgonen tiggde, som en lifdömd fånge, om

mitt samtycke till förbindelsen med Hilda,

hvarvid det helt enkelt föll af sig sjelf, att

jag skulle få d*t nöjet att sätta bo åt unga

herrskapet! Hade jag varit nog flat att

säga ja härtill, skulle du stått färdig att, med

åsidosättande af all heder och grannlagenhet,

genast flyga till kommerserådet, för att åter*

gifva honom sitt löfte. Fy, Ferdinand! sådant

förhållande är både omanligt och dåligt. Du

gifter dig med flickan, för utsigten till en

förmögenhet att rumla bort, sedan farbrors

knappa handpenningar och den hittills lika

knappa lonen icke vilja räcka till att hålla hästar

och hundar, samt att för öfrigt ruckla bort

natten vid det förb— spelbordet. Och sedan

jag nu känner allt detta, lika väl som du

sjelf, så vill du prata för mig om känslor

för den innerligt söta flickan, dem du icke

hyser. Jag ber dig, kom icke fram med

sådant der mera; ty jag känner, att jag

kommer att riktigt hålla af Rosa. Gud gifve du

så visst vore henne värd, som du icke är det!*"

”Men, min gode farbror,** sade kaptenen,

”jag bedyrar, alt det ej å min sida är helt

och hållet skrymteri. Det har funnits

ögonblick, och de hafva icke varit så få9 då jaglänt att Rosa kunde blifva lika dyrbar för

mitt hjerta, som Bilda var och tyvärr ännu

är; meo hennes orubbliga köld, eller vänliga

lugn, hvad jag skall kalla det, afskyler den

varmare känslan. Och härtill bidrager äfven

det gnagande minnet och förebråelsen, att

jag sjelfvilligl Öfvergaf hoppet att få ega

Hildas hjerta, emedan — o, förlåt min

uppriktighet! — ni, min farbror, undandrog mig er

band. Jag fann och bevisade mig sjelf med

Öfvertygande skäl, att Hilda och jag icke

kunde lefva af luft. Jag drog mig då tillbaka

från henne, som jag älskade, och närmade

mig Rosa, i uppsåt att göra allt möjligt, för

att behaga henne. Visserligen är det

obestridligt, att bevekelsegrunderna för mitt

handlingssätt voro egenyttiga; men hvad skuU

ie jag göra? Egde jag ett annat val, då

farbror var obeveklig? Ty att inleda Elilda i

ett gränslöst elände, genom föreningen med

en man, lika fattig som hon sjelf, det kunde

jag icke. Lika litet förmådde jag slita

hennes bild ur mitt hjerta, eller min egen

varelse från hennes sida, så länge jag var fri.

Tro mig, farbror, det var en svår strid

mellan mina känslor och mitt förnuft; men vi

måste skiljas. Jag friade, fick ja, och gick

drömmande, såsom förlofvad man, ifrån Rosa,

min fästmö, till Hilda. Hon visste ännu

ingenting; endast ryktet talade då ooh då oro

mina täta besök i det rika grosshandlarhuset

roch min hyllning åt den vackra Rosa. Hil*—

da hade icke lyssnat dertill; hon kunde icke

tro något sådant. Ack, farbror, det var

dock den bittraste stund i mitt lif. Jag .sade

henne allt, att vi måste skiJjas, utan hopp

att någonsin blifva förenade, samt att jag var

förlofvad med en annan. Mitt hjerta ryser

ännu vid erinringen af den föraktliga blick y

hvarmed hon betraktade mig; men hon sade

icke ett ord, hon var blek, blek som döden.

Efter ett par minuters plågsamt afbrott, stod.

hon upp, tog ett stolt afsked, i det hon med

några kalla, formliga ord önskade mig lycka9

samt aflägsnade sig. Då, redan då inställde

sig den bittra ångern; jag hade velat göra

om alltsammans. Jag lät begära ett samtal

med henne; hon afslog det. Jag sk ref; boa

skickade brefvet ouppbrutet tillbaka. Jag*

bönföl 1 hos er, min farbror, om ett

försonande ord till deo stackars tant Borgensköld»

Allt var fåfängt! för mig återstod icke

annat, än alt med så mycket tålamod som

möjligt foga mig i det öde, jag sjelf skapat mig.

Om Rosa blott älskade mig så, som jag vet

att Hilda gjorde det, och om den hemgift,

jag får med henne, blir så lysande, som roa»

bör kunna hoppas af det rika kommerserådet,.

— så — får jag söka att glömma mina

ungdomsdrömmar. De duga i sanning icke

heller för en fattig f-n som jag, hvilken

behÖf-ver arbeta med både bänder och föUei;,for att kunna hålla sig uppe och följa med

strömmen/""

Professorn yttrade, till svar på denna

kaptenens långa utgjutelse, endast sitt vanliga:

"hm,” åtföljdt af ett sakta skakande på

huf-vudet.

"Farbror tyckes icke gilla mina åsigter?*"

anmärkte Ferdinand.

"Nej, i sanning, min kara brorson, jag

gillar dem icke synnerligen. Dina åsigter,

liksom dina grundsatser, äro något elastiska; de

sträcka sig alltefter som du vill bafva dem.

De bafva utomdess blott en enda stödjepunkt,

hvarifrån de både utgå och omkring hvilken

de vända sig, nemligen konsten alt simma på

ytao af det förfinade lifvet, och detta på ett

sätt, som icke står i ringaste förhållande

mellan debet och credit af dina tillgångar. Bara

synas, likagodt sedan huru man vinglar sig

fram mellan den mängd blindskär, hvareraot

folk annars icke så sällan plägar kantra.

Men, så vidt mina gamla Ögon icke helt och

hållet förlorat sin fordna skarpsynthet, lärer

det troligen vara till undvikande af någon

anad snar kantring, som du, på ett eller

annat sätt, behöfver komma åt mynt; och

sedan farbror ej ville förskjuta mera än

ackordsumman, bief del nödvändigt alt hals

Öf-ver hufvud kasta sig in i äkttnskapsverlden.

Önskar likväl af allt hjerta, att du icke

måtte hryla nacken af dig på vägen. Meu detliar förefallit mig något besynnerligt, att den

svåra rike grosshandlaren så snart var färdig

att gifva löftet om sin sköna dotters hand åt

en fattig kapten, på hvars fullmakt bläcket

knappast hunnit torka. — Hm! hm! jag har

upplefvat många saker i verlden, har sett

ännu förmögnare hus ramla, och de der

vin-karne, om de ungas bosättning, m. m.,

kunde jag icke lida; ty det är alldeles säkert, att

du ej får ett runstycke af mig, mer än det

jag lagt ut för ackordsumman. Det var min

själ ratt artigt, det, menar jag."

Kaptenen satt mörk och lyssnade på de

icke serdeles tröstrika anmärkuingar, dem

professorn uppdukade. Hans kind lågade och

bleknade ömsom; ty farbrodern hade

verkligen i flera fall slagit spiken på hufvudet.

Det värsta var likväl den framkastade

förmodan, eller rättare anmärkningen, om — han

vågade knappt inom sig uttala denna

möjlighet — kommerserådets fall. Det vore

alltför rysligt.”

"Har farbror . . . 19 stammade han

ändt-ligen.

;’Icke den ringaste egentliga misstanke,’*

afbröt professorn, hvilken förstod hvart

Ferdinand syftade. "Det förefaller mig blott

liksom vore någon storm i annalkande, eller

åtminstone icke mycket aflägsen. Kanhända jag

bedrager mig; men jag har i all min dar haft

starkt väderkoro om sådant. Hade jag variti huset förr än du, utan att görå mig den

äran att fråga mig, lopp åstad och friade till

flickan, skulle jag bestämdt, ja, ganska

eftertryckligt, hafva afrådt dig. Men det är ej

värd t att förlora modet, sedan man väl

kommit i fällan. Kanhända blir det honom

möjligt att rädda åtminstone sin dotters hemgift.

Du får nog se, buru sakerna arta sig;

förlofning är icke bröllop! Var bara försigtig

och förhåll dig stilla så länge. Det är ju

möjligt, att det onda ligger alltsainman i min

inbillning; jag har alltid haft den svagheten

alt se tingen från deras minst ljusa sida. Men

det blir sent, min kära Ferdinand; vi måste

nu skiljas åt för i natt/*

Tyst räckte kaptenen sin farbror handen,

och bjöd honom ett knappt hörbart godnatt.

Inkommen i sina egna rum , kastade ban sig

på soffan ut» en ställning, som icke vittnade

om lugna sinnesrörelser. Betjenten inträdde,

för att biträda vid afklädningen. Så snart

skärp och uniformsfrack voro aftagna och

spännhalsduken lossad, samt ett par glas

vatten tömda, sade herrn buttert till sin annars

ofta förtrogne tjenstande, då denne frågade,

om kaptenen befallle något mera: ”Gå för

f-n i våld, och lemna mig i fred!" Betjenten

tillslöt skyndsamt dörren, och sedan kaptenen

gått några hvarf upp och ned i rummet, satte

ban sig till skrifbordet, vek ett blad, fattadepennan och skref följande bref till en af sina

inånga vänner, en viss audilör G — t.

Heders bror!

Jag grubblar så, att jag kan bli tokig, på

den förb— affären, och fruktar med skäl

att bafva riktigt snärjt mig, då jag hoppades

alt genom ett raskt och djerft steg reda mig

ur alla svårigheter. Hör, min kära Carl

Gustaf! I händelse du vill lyckönska mig, står

det dig fritt, ehuru jag tror det föll sig

rättare att tänka på sor^betygelser; men lika

mycket, gör som du behagar. 1 afton har

min förlofning med Rosa Widen blifvit

offentligen lillkännagifven vid en lysande bal;

och jag, med hjertat uppfylldt af Hildas

bild, och hufvudet med den olycksaliga

natten, med skuldförbindelsen och den der

gamle räfven, den judehunden, som icke vill

låta tala förnuft med sig, jag — kan du

fatta det pinsamma i min belägenhet? — jag

spelade kring min sköna fästmö den förtjuste,

lycksalige älskaren, och hon, så kall, så

iskall, att jag aldrig mera onödigt förslöst mina

artigheter! Men icke nog härmed, icke nog

att jag läste Hildas afsky och förakt i hvarje

blick och rörelse; till råga på alltsamman,

måste jag utstå en predikan af min gamle,

snåle, tråkige, bögtärade farbror, hvarvid jag

ömsom svettades och frös. Och slutligen, för

att göra mig riktigt rasande, kommer hanfram med de mest beså t ta förutsägelser —

tänk dig bara — kommerserådets möjliga

bankrutt. Här sitter jag nu och skrifver,

för att svalka mig; men mitt hufvud

bränner och går rundtomkring. Väl säga mina

förtrogna bland kamraterna — men den

trÖ-sten är klen — att det icke är värre för mig,

än för mången annan stackars satan, som

varit lika illa i klämman, och sluppit lös ganska

helskinnad, Hittills har jag dock haft

anseende, åtminstone till det yttre, af en man med

obefläckad ära. Att letnna denna ovärderliga

kleood utanföre, då min person gör en

flyttning till stöttet, detta är alldeles förb—

obehagligt att tänka sig! Och skammen!

skammen! Slipper jag en gång derifrån, kan jag

aldrig se folk i ansigtet; och hvad skall

farbror, hvad skall min fästmö, mina

tillkommande svärföräldrar, och ändtligen Hilday

hvad skola alla dessa tänka och säga?

Fördöma mig med en mun^ det är det bästa

och lättaste^ dermed fir man ifrån

alltsam-mao. Nej, nej, det får icke ske, det kan

icke ske; på något sätt måste det

förekomnas. Men — hvilka galenskaper har jag

ej nu nedskrifvit! Erinrar jag mig icke, att

jag ref sönder mitt sista href till dig, i

stallet att skicka det på posten, samt att du

följaktligen ej vet någonting annat-, än hvad det

alltid vetat, att jag är en förvägen pojke.,

to rumlare, som, under eu Jwldad och fin

säR-&rofeu*m* *skapston , gömt månget drag, hvilket kunnafr

blifva synligt endast inom den förtroliga

kretsen af likstämtniga bröder! Nå, så hör dåt

i korthet, min kära Carl Gustaf, en skildring

af de orsaker, som förvandlat mig från en

glad och angenäm sällskapsman till en

trånsjuk, ängslig, grubblande menniska, hvars

glädtighet är en frukt endast af konsten att

kunna förställa sig*

För ungefär tvenne månader sedan,

emot-tog jag af min farbror, — Gud fröjde, i

parenthes,. hans sjal, och late den snart få

fröjda sig med englarne i paradiset! — acT

kordsumman för min kaptensbefordran, jemte

en oberäknelig mängxJ hulda och faderlig»

förmaningar. Ber vid försäkrade jag honom

allvarsamt, att jag, så länge han lefde, aldrig

mera skulle falla honom besvärlig med

något slags anhållanr i småU eller stort;.ty nu

hade jag en lön, hvilken, med förnuftig

hushållning, borde racka till att småningom

af-betala de skulder, jag under mitt fendriks- och

löjtnantslif åsamkat mig, sumt i öfrigt

bestrida alla mina utgifter. Ban ville gerna tro,

att jag nu skulle blifva en stadig och

ordentlig man, så att han måtte hafva heder af

både mig och penningarne. Jag lofvade allt,

och tyckte mig också den gången, — ty

mitt hjerta var uppfylldt af Hildas bild och^

huslig lycksalighet med henne, — gerna

vil-hålla mitt ord; men med de bästa afsigtexrår man icke i stånd att kunna bibehålla

samma tankar under händelsernas och

frestelsernas vexlingar. Jag reste till staden, för att

der uppgöra saken med vederbörande. Nu

bor du veta, att jag vid afresan hemifrån

icke egde en skilling mera, än som gubben

oundgängligen beräknat för respenningar fram

och tillbaka, jemte ett par dagars ganska

knappt underhåll på stället. Samma afton

jag hann fram, hade några officerare, mina

gamla bekanta, den artigheten att ställa till

en liten bacchi-fest på Hyckerska hotelet.

Sedan vi först druckit och skrå la t ganska"

grundligt, och blifvit väl upprymda, föreslog

man ett parti kille. För den fördömda falska

hederskänslans skull tyckte jag mig icke

kunna neka att deltaga i spelet, ehuru jag

hörde, att man ernade spela högt, och jag egde

likväl icke en half skilling att uppoffra. Men

huru kunde jag uppgifva ett sådant skäl till

afslag? Jag gjorde väl några invändningar,

att jag förlorat lusten för detta nöje, ni. ro.;

men derpå hörde ingen och ville icke höra,

och den onde fick makt med mig nu som

alltid.

Spel, spel, bror! du känner i huru många

och stora svårigheter min otur bragt mig9

och ärligt lät jag alla dessa rycka förbi mitt

andliga öga, medan handen mekaniskt

närmade sig bröstfickan, der ackordsumman låg.

De fördömda penningar ne brände mig semeld, och åtrån efter deltagande i spelet bragte

något annat än blod i mina ådror. Jag var

liksom forhexad, och dagtingade så i största

bast med farbrors advokat, mitt elastiska

samvete. Nå, än sen, min bror! Du vet

förut, att det kapitulerade, och vår

öfverens-kommelse blef, att vi skulle uppoffra högst

femtio riksdaler. Det var ju ännu långt till.

andra förmiddagen klockan 12; innandess blef

det väl något råd; och härvid vände jag mig

försigtigt till sidan, och knep mina femtio

riksdaler. Nu satte man sig i ordning. Jag

var vid ypperligt lynne; ty nu, såsom alltidf

var jag nog svag att föreställa mig, att

lyckan en $ång skulle blifva mig gynsam* Men

min förb— gamla otur böll mig troget

sällskap. Den ena tian efter den andra försvann,

liksom bortförd af en vindfläkt. Jag höll

fingrarne om den sista. "Stopp, stopp!” ropade

högt professorns ombud inom mig. "Nej, nej!*

genmälte jag; ”icke förr, än den bestämda

summan är åt fanders, eller den återbragt

det förlorade.” — Jag spelade, spelade ocb

tappade; jag svettades och frös. Ändtligen

insattes den sista satsen. Jag kunde knappt

andas. Slutligen vann jag dock en gång;

hela insatsen utgjorde femtio riksdaler. Med

yttersta möda dolde jag min glädje under en

anständig yta *f vanlig höflighet, när jag

strök till mig penningarne. Hade jag nu

blott egt det förnuftet att sluta; men långtderifrån. Lyckan gjorde mig djerf; jag

vågade mig alli läogre ut på djupet, och fick

dyrt plikta för fmn galenskap.

Men, na in kära Carl Gustaf, hvartill tjenar

det att för dig, så väl bevandrad i sådana sa»

ker, genomgå alla dénoa natts fasansfulla

känslor och strider? Ibland sällskapet

fun-nos några spelare af profession. Vi stannade,

— ty jag tror nästan, att jag åtminstone då

icke var bättre än de, — ensamme qvar vid

bordet; de andra stodo omkring oss, stumma

åskådare med spända blickar. Mitt hufvud

var förvirradt af det föregående starka

drickandet och af hettan, tobaksröken samt

ångorna af punschen. Jag var liksom uti ett

rus, ty jag vann oafbrutet; men hastigt

vände sig lyckan, och jag förlorade, utom hela

"vinsten, 200 riksdaler banko. Flera af mina

bekanta sökte nu öfvertala mig att sluta.

Fåfängt! Ett raseri hade bemäktigat sig min

själ. Jag föreslog udda och jemnt, samt höll

och förlorade den ena gången efter den

andra, tilldess man med våld släpade mig från

spelbordet till mitt rum; annars hade hvar

styfver gått, ty jag visste icke mera hvad

jag gjorde.

Den första timman, jag derefter framlefde,

liknade ett slags döfvande dvala, så naturlig

efter den öfverspanda själsretning jag utstått.

Men efterhand började det ljusna i mitt

hufvud, och jag uppvaknade till alla verklighe-lens rysvärda qval. O, hvilket

uppvaknande! Du kan icke göra dig en redig

föreställning derom. Min förlust utgjorde jeront 700

riksdaler banko; då jag slutat uppräknandet

af den återstående summan, slog klockan 8.

Himmel och helvete! klockan 12 skulle jag

infinna mig hos vederbörande, för att

uppgöra ackordet. Mitt arma hufvud svindlade;

derinom hamrade det förfärligt; jag var nära

att blifva galen, men samlade slutligen mina

spridda sinnen så mycket, att jag kunde

lyda några vänners råd, på hvilkas

tystlåtenhet jag vågade lita, och i sällskap med dem

begaf jag mig till den döpte judeköpmannen

S**, samt föredrog i korthet mitt ärende,

att få låna denna summa. Sedan den

fördömda menniskan låtit en hel timma af min

dyrbara tid förflyta under jeremiader öfver

opålitligheten af sådana unga herrars borgen,

och den ännu vida större svårigheten att

antaga dem som låntagare, ordnades saken

ändtligen så, att jag erhöll de 700

riksdalerna banko på fyra månader, mot laglig ränta;

och sedan alla upptänkliga formaliteter blifvit

iakttagna, jemte a fd ra ge t afen liten nätt

vedergällning,strök jag ändtligen penningarneifickan.

Då jag redan var i dörren, gaf han mig

ytterligare den vänliga afskedslörsäkran, att, om det

dröjde endast tre å fyra dagar ölver den

bestämda tiden, skulle han taga de mått han

funne tjenligast, att antingen försäkra sig om*raa penningar eller om uiio person; ty ha*

hoppades bafva öfvertygatde unga herrar,

dem han af välvilja tjenade, alt han icke

förstod skämt i allvarsamma -saker. Ändtligen

slapp jag ifrån den satan,, och reste samma

afton ur staden, med mtn kaptensfullmakt

på fickan, men hufvHdetocb bjertat fulla af

bekymmer.

Hvad var nu att göra? Du vet ett jag af

all min själ älskade Hilda, min förtjusande

kusin; men der stod ej att vinna lugn, för

den oro som brände mig, emedan professorn

är så högligen förbittrad, så väl på sin

halvbror, den gamle narren, som på hons fru,

att han i^estämdt förbjudit mig, för flera

månader tillbaka, att tänka på"någon

förbindelse med Hilda, så vidt "jag der med förenade

hoppet om en utstyrsel för hans

brorsdotter; ty deraf blef nu, en gång för alla,

iogenting; och då gubben säger-, att det icke

blir något af, så kan men vara lika säker

att ban håller ord, som om man erhållit en

skriftlig förbindelse derpå i laga form. Allt

detta hade under fram resan förefallit mig

endast såsom lätta skuggor, egnade att

visa den aflägsna, skimrande himlen så

mycket klarare; men på hemvägen had«

saken fått ett annat utseende. Skuggorna

voro märkbart förlängda, allt var mörkt oclt

kulet, icke en enda klar fläck på him-"

Jen. Hvad var det då värdt att arbeta*motströnwtien? Jag lät alla mina luftslott ramla,

och uppgjorde i stället en plan, den enda som,

efter min tanka, lofvade mig räddning ur

detta djup af ibryderi, nernligen atl fria till

den vackra och älskvärda Rosa Widen; ty

du bör veta, heders bror, att, sedan min»

öfriga k red i t or er fått väder om den tilltänkt»

befordran, är det liksom satan sluppit lös i

kroppen på dem allesammanoch anvisningar

på min lön är det enda, hvarmed de låt»

stilla sig. Men hvad vill det förslå, när jag

i alla fall måste lefva? Den fattiga lönen

ut-gor, i förhållande till alla som skola del»

den, endast en droppa i hafvet. — "Nej, pä

min ära,’1 ropade jag, då jag i kärran öf*

vertänkte detta, "jag måste gifta mig, för

att kunna ordna allt på ett hederligt satt»

Rosa ar en utmärkt söt och behaglig flicka;,

vill hon hafva mig, så är det ingenting att

betänka sig på, emedan jag då är förvissad

att få en hemgift svarande mot

kommerserådets förmögenhet/*— Sedan jag, i följd af det«*

ta beslut, uppvaktat min tillkommande sköna

brud i nära sex veckor, och beständigt blifvit

emottagen på ett sätt, hvilket, om det icke gaf

bestämd t hopp, likväl för ingen del antydde

motsatsen, medgaf min tid icke längre

upp-skof i hufvudtaken. Jag »nsåg, i alla händelser,

bäst alt först känna kommerserådet på pulsen,

och, såsom man säger, pejla djupet. Sedan

jag en eftermiddag, då vi voro ensamme,manovererat bit och dit, öch det tyckte*

mig, som hao väl fattat meningen, ryckte jag

ändtligen fram med mitt anbtid. Efter en

stunds djup tystnad, började kommerserådet

sitt svar **med att hoppas,*" — hvilket jag i

all stillhet, utan alla motsägelser, lät honom

gora, — ”att min värde farbror vore nog

ädelmodig och rättänkande, att hjelpa mig

på litet stadigare botten, hvartill han i

öfrigt tog sig anledning att sluta af den

försträckta ackordsumman. — Det var visst icke

tänkbart, att en man, med professor Lings

adla tänkesätt, ville göra något endast till"

hälften. Och då han dessutom länge haft sig

bekant, huru djupt och innerligt jag älskade

hans dotter, ville han icke neka mig hennes

hand , så vid t jag kunde erhålla hennes eget

samtycke, hvarom jag när som helst egde

frihet att förvissa mig.”

Följande dagen uppvaktade jag Rosa. Him^

len vet", hvarifrån jag tog alla de skona ord

jag talade; men hon syntes verkligen litet

rörd, och bad mig komma tillbaka nästa af~

ton, då hon ville gifva mig ett afgörande

svar*

Vidare, min kära Carl Gustaf, är icke att

förtälja om den saken. Jag kom, fifik ja, i

kommerserådinnans närvaro, och gick

half-drömmande derifrån. Hvad sedan följde vilfc

jag icke beskrifva; ty, så lättsinnig jag évrälskaT jag dock Hilda af hela mitt hjerta*; oA

endast nödvändighetens jernhand förmådde

tnig att försaka ben ne. -Redan för åtta

dagar sedan skref jag till min björn i***j samt

underrättade honom o«n min tillernade rika

förbindelse, »hvarjemte jag på det bevekligaste

anhöll, att han viMe, emot en ytterligare

liten godtgörelse, tillöka ännu t ven ne månader

var inne, emedan det föll sig fiågot svårt

att så hastigt få i ordning både förlofning,

bröllop och hemgift. Meo en timma förräti

jag i afton begaf mig till festen, ingick ett

svar, som kunde sätta det lugnaste blod t

jäsning. På dagen, aldrig en timma längre,,

skulie penningarne åter vara i hans händer,

eller — "herr kaptenen får ursäkta, att jag

nödgas falla besvärlig.**

Hvad är nu att göra, under en så förtviflad

sakernas ställning? En förfärlig kyla

genomlöper mina ådror, när jag betänker att

professorn får erfara, det jagi spelat bort 700

riksdaler banko af ackordsuminan. Bet vore

ingen omöjlighet, att jag genom détta streck

ginge miste om hela arfvet; ty gubben är

sträng i sina grundsatser, och jag vet, att min

lättsinnighct kommer att svårt förtörna honom.

Giftermålet är det enda halmstrå, hvarefter

jag kan gripa, för alt hålla mig uppe; men

K vad hopp eger jag att se denna önskan så»art realiserad? I följd af mina booer och

min häftiga, varma kärlek, medgaf roan

artigt och vänligt, att fÖrk>fningen blef eklaterad;

men med bröllopet kan icke br&dstörtas, det

bar man redan sagt mig. Jag derernot, som vid

begge delarne framför allt sett på kärleken

till mina kreditorer, måste nödvändigt vara

af mycket olika tankar; ty hvad förlofningen

beträffar, kan den liknas vid ett litet

köttstycke, som roan slänger in i högen mellan

en hop skällande hundar; bröllopet blir

der-emot en hel oxe, hvarvid något hvar kan se

sig i tillfälle alt få stilla sin hunger. —

Liknelsen är just icke fin; men jag är, förb— mig,

icke i lynne att, bröder emellan, stöpa mina

ord i form af sockergryn. Jag har nu lättat

bela mitt h jer ta, och tror att jag derigenora

skall sofva något bättre. Skrif mig till med

allra första, min kära Carl Gustaf, och, om du

kan, så gif mig ett godt råd, huru man

skall bete sig, för att få en svärfar att göra

bröllop innnn han sjelf vill. Jag behöfver i

sanning råd, och pröfva nu din

uppfinnings-gåfva för din

vänfaste

Ferdinand Ling.

P. S. Vet du, bror, det är så fordjeflodt med

mig, att jag nödgats i största hemlighet

pantsätta mitt bruna sto, för att få litet lappriSt min fästmö i dag; och belöningen for

kela min uppoffring blef etl vänligt skakande på

det täcka hufvudet och en anmaning att

låta bli fådant, emedan hon hade nog. Diet

skall, min själ, icke öfverflöda i framtiden ,

tänkte jag*

Densamme*IwmnterseräM oel) fiotnmerseräiiimtan.

Grosshandlaren satt i ena hörnet af en

be-qväm soffa, med behaglig vårdslöshet

gnidande från sin panna de sista

svettdroppar-ne efter dagens mödosamma värf, hvarunder

han emellanåt sirligt hviftade med den stora

silkesnäsduken öfver ansigtets röda och

fylliga rundning. Hans fru, klädd i en smakfull

nattdrägt, satt i andra hörnet, sysselsatt att

nedsvälja en kopp mixtur, hvilket tyGktes ske

med högsta vedervilja.

”Jag tror det smakar icke,*’ sade herrn.

”Fy, det är för otäckt,” svarade

kouimer-serådinnan och satte bort koppen*

”Hvad menar du om professorn, min vän?”

återtog straxt derefter kommerserådet med en

uppsyn, som utgjorde tio frågtecken.

”Att han är en gammal, oborstad björn,

som icke har det ringaste leinadsvett, ickefolkvett en gång. Tillåter du i öfrigt, att

jag fritt yttrar min tanke?"*

”Bevars, bevars, min vän, skulle jag icke

det! Du har talang, du har förmåga att

uppfatta tingen klart; hvad har du att säga?

Tala fritt, kära Brigitt Marie!” yttrade

grosshandlaren i den blidaste ton.

*’Nå väl, min kära Widen, jag fruktar att

du i detta fall gjort en betydlig missräkning

ty, efter allt hvad jag kan finna, — och jag

har gjort mig verklig möda att utforska

honom, — lär han icke lägga två strån i kors

för dem; och att du upptog saken med

alltför mycken brådska, nästan med utseende af

angelägenhet, det sade jag dig straxt. Du

hade först bord t höra professorns tanka, och

sedan klart uppgöra, huru stor del af

förmögenheten han ville temna sin brorson, för

att tillvägabringa förbindelsen mellan honom

och vår dotter. Då hade man varit på

rediga fötter, innan man skred till förlofning,

åtminstone till den offentliga förloftiingen/*

”Ursäkta, min vän,” genmälte

grosshandlaren, med vigt på sin ton; *"men sådana

saker förstår ni fruntimmer er icke på. Män

af professor Lings lynne skall man behandla^

med öppenhet; då framkallar man deras igen.

Jtig är säker, att han någon af dagarne

kommer till mig, på mitt kontor, och utber sig

att få meddela mig den plan han kan. hafva*

uppgjort.^[- "Vi-]{+"Vi+} få väVse, Widen lilla/"sade frun mod

ett misstroget småleende, ""hvilken af oss

dömer rättast i denna angelägenhet. Jag tror

på förhand, att han icke kommer, och vidare

påstår jag, att han för hela saken icke

lem-nar ett runstycke. Men, min egen vän, min

söta Widen, derati måste du finna dig,

sedan du icke förut bättre betänkt dig; och, Gud

vare lof! du är i tillfälle att gifva din dotter

en hemgift, som gör professorns hjelp för

närvarande umbar! 13. När gubben dör, få de

ju ändå alltsammans; således är det i det hela

icke så mycket att bekymra sig öfveiv”

""Det förstår du icke, min vän/" svarade kom~

meiserådet, och denna gång låg troligen

mera sanning tillf gruBd för detta hans yttrande,

än händelsen annars plägade vara, då han

deraf begagnade sig. — "Du förstår icke

sådant, kära Brigitt Marie! Just jag behöfver

se på förmögenhet hos min tillkommande

måg; förthy allt — allt, kort sagd t — det

är nödvändigt

”Och hvarföre nödvändigt, kära Widen?

Kunna de icke bo i andra våningen of vårt

hus på Södergatan? Och nog tycker jeg, att

de kunna lefva rätt anständigt med

kaptens-lönen och räntan af det kapital du vill lernna

vår dotter.’"

"Af det kapital jag ville lemna," återtog;

kommerserådet med sänkt röst, "kunde de visst

WVar men devemot icke af den obetydligasumma jag i verkligheten kan aflägga till min

stackars Rosas hemgift/*

”Kors, söta Widen lilla, så du förskräcker

mig! Ve mig, kan jag icke få nervslag, om

du talar så oförsigtigt! Hvarifrån får du

sådana mörka tankar, min vän?”

"Från den sannolikaste möjlighet, att

förhållandet kanhända inom ett par månader är

sådant,” yttrade grosshandlaren tankfull, och

lutade sig tillhaka mot soffdynorna, medan

handen långsamt drog sig öfver pannan, som

nu höljdes af ett olycksbådande moln. Frun

satt stum; hon förstod icke riktigt meningen

med allt detta. Hon bäfvade att förstå den.

”Kan du väl föreställa dig, Brigitt Marie/’

återtog kommerserådet, *"att jag, som

afsla-git så många förmånliga anbud för vår

dotter, skulle antagit detta vida mindre lysande,

om jag icke hade insett nödvändigheten att

få henne försörjd, medan jag ännu kunde

göra något for henne, men hvarvid, jag tillstår

det, jag helt och hållet räknat på professorns

biträde? Skulle delta emellertid slå felt> hvar—

om man på något sätt får förvissa sig, då är

det bättre att handla efter det gamla

ordspråket, och ‘stanna i bäcken, innan det

kommer till ån;’ ty kaptenen är fattig som en

skåpråtta, och silter, tyvärr, i skuld Öfver

öronen.”

“Men, i Herrans namn, min gode Widen *

hvart syftar allt detta? Kan det vara enMjlighet, att det är så illa, eller tiH dtå

eodast pröfva min ståndaktighet?M

”Beggedera,” svarade grosshandlaren med

ett leende, midtemellan skämt och allvar»

”Om det just icke är så illa > som jag nu

yttrat, är det likväl ingen omöjlighet, att det

kunde gå för mig, som för mången annan#

Detta år har varit svårt; jag bar gjort stora

förluster, inga spekulationer hafva lyckats,

och min kassakista har aldrig varit i så klen

ställning» Emellertid står ännu icke olyckan

i bestämd form för dörren; ännu kan allt

ändra sig; men, det må bära eller brista, blir

det likväl en nödvändighet att) så länge det

hänger tillsamman, aldrig göra minsta

förändring i sin ton, sitt hus eller lefnadssätt,

utan hålla hufvudet uppe och draga folket

vid näsan så länge man förmån Den tid kan

nog inträffa, då de i sin*tur tro sig

berättigade att se oss öfver axeln. Du finner, min

sota vän, af hvad jag nu anförtrott dig, att

den djupaste tystlåtenhet, den yttersta

hemlighet, är af nöden. Allt beror derpå, att

inga rykten komma i omlopp; ty, skulle vissa

hus, hvarmed jag har stora affärer, få en

vink om huru aktierna stå, då vore det

knall och fall förloradt* Derfore aldrig ett

ord öfver dina läppar om hvad jag nu

anförtrott dig! Måhända skola de närvarande

bekymren skingras, som mörka moln, och

solen åter le vänlig och klar, och då är det

IVq/essora. *

ren dubbel välsignelse, onf pratsjuka tungor

ingen aning haft, huru nära vi stått vid

branten. Med ett ord, ingen aning om

föremålen för de sam ta t, jag endast i någon

förtrolig stund vill föra med min hustru, väl

vetande, att hennes skarpsinnighet skall finna

utväg att leda alla spanande blickar bakom

ljuset, samt hennes själsstyrka icke svigta,

i fall den någon gång skulle sättas på ett

allvarsamt prof.**

Nu var den värde grossören slipad, ocb

hvad är icke slugheten för en kostlig ting?

Hade han icke sålunda behandlat sin hustru,

och så klokt kittlat hennes fåfänga ocb

smickrat hennes egenkärlek, då han tqlade

till hennes känsla på ett sätt, som måste

förtjusa en person af kommerser ådin irans lynne,

hvilket utgjorde en blandning af godhet och

svaghet, så hade denna sak icke aflupit utan

dåningar, kanhända till och med konvulsio*

ner. Men se, nu var hon gripen på det

allra ömmaste, och derföre gret hon några

varma och innerligt rörande tårary en gärd

af beundran, den fru kommerserådinnan

hembar sig sjelf, för den höga själsstyrka samt

den ädla och storartade känsla af försakelse,

hvarmed bon af hör de detta meddelande.

”Ack!” hviskade hon, i den ömma, ännu

icke helt och hållet förgätna ton, hvarutv

bon för tjugu år sedan besvarade en annan

förklaring af kommerserådet; ’*ack, makartöra ju dela ljuft och led t. Söla Widén *

min älskade gubbe, lita på din Brigitt Ma*

ries ståndaktighet, om det gäller! Men, kära

Widen/* tilläde hon straxtderefter, då tryck*

ningen af" den djupa, högtidliga rörelsen blef

alltför plågsam, och hon der före nödgades

bemta litet luft, "bara du ser efter

kontoristerna! Du håller icke riktigt tummen på

ögonen på dem. Jag anar * att de der her*

rarne göra dig flera och större spratt^ än du

tror; ty du är sannerligen, min bäste vän» i

flera hänseenden alltför flat.’*

Kommerserådet smålog åt sin frtts ifver»

Han visste, att detta var ett af hennes

älsklingsämnen; men han visste tillika, att hon

kanhända icke hade så alldeles orätt, derföre

teg han* och frun fortfor; ;kMen hvad det

beträffar att tiga, så var säker» att jag blir

den sista, som medgifver en förändring i vårt

lefnadssättb Icke heller bör Rosa få del

härv-af; ty hon kunde då lätt falla på det orådet

att slå upp med kaptenen, och det, min söta

Widen lilla, finner jag nu» sedan jag känner

förhållandet» högst narraktigt. Nej, herre

Gud, låt dem snarare gifta sig, ju för desto

hellre; ly, blir det rätt rasande» får väl pro*

fessorn hjelpa dem ändå.*’

”Nej, Brigitt Marie, nu har du orätt,”

svarade kommerserådet bestämdt. "Vill icke

professorn på förhand utfästa någonting» så

tjeoar det till intet att trassla in dem i äktaståndet. Han och jag kunna tillsamman Ut*

styra dem; ensam förmår jag del icke, Otti

förrän vi blottställa vårt barn för alla de

vidrigbeter och oberäkneliga obehag, som

åtfölja ett giftermål med en fattig militär,

hvil-ken skall, vill och måste lysa, om han ock

är omgifvett endast af idei mörker; hellre an

det, låta vi Gud 9tyra för framtiden, och

gifva kaptenen sin frihet tillbaka. Rosa kan

nog framdeles, äfven utan förmögenhet, göra

ett godt parti. Emellertid bör man icke för*

hasta 9ig" Vi få väl se, huru sakerna ställa

sig, så » ett som annat afseende.*’

”Alldeles rätt, min vän,” genmäJte frön och

stod upp; ”det är ett ämne, åt hvilket vi

måste egna ett djupt och moget begrundande*

Partier för fattiga flickor veXa i våra da*

gar icke på träd* Man bör veta hvad man

gör, innan man skrider till att ändra ett

steg, som redan är tagen Det der är intet

skämt, och kaptenens hjerta får väl också

tagas något i betraktande. Hvad Rosas

beträffar, lörstår jag mig icke på flickan. Jag

tror, sannerligen för Gud, att bon icke har

något hjerta, der kärlek kan bo, menar

jag; — ty, så långt jag kan erinra mig, har

hon aldrig visat minsta tecken till böjelse för

någon af alla dem, som fjeskatomkring

henne. Således-tänker jag, att, hvad henne be-*

träffar, det icke blef så illa; men om den

stackars Ferdinand gör det mig riktigt ond t.Hans kärlek for Rosa är alltför rörande;

sannerligen är den icke det!**

"Ja, ja, vi få väl se hvad som kan uträttas/*

inföll grosshandlaren, och lemnade sin

be-qväina plats 1 soffan. ’*Nu skola vi sofva på

saken, kära Brigilt Marie!*1€tt öltck t t)år ^jeltinnaa inrt ttfrttr.

Mei> läsarens tillåtelse stiga vi en trappa

upp, och inträda i ett stort, treffigt rum,

livarest var anbragt allt, hvad prakt och

smak förenade kunna åstadkomma, för att

bilda ett förtjusande heh. Uti en liten

all-ratäckaste alkov stod den med hvita

muss-linsgardiner draperade sängen; på sidan deraf

ett litet bord med väl inbundna bocker och

en vacker glaslampa, hvars inneboende ljus

kastade sina matta, men skimrande strålar

öfver den unga, hulda Rosas Ena, herrliga

gestalt. Bon satt på en taburett framfor

bordet, balklädningen var aftagen, och

endast dien lätta, hvita underklädningen

betäckte nu de sköna, yppiga formerna.

Omkring axlarne hade hon ledigt kastat en stor,

röd shavrl, och de blonda, rika lockarne,

befriade från fäo g s le k af basd, kammar ockMrn&lar., hlngde i vårdslöst behag omkring

bals och skuldror* Innerligt söt och

tjusan-jce var hetmes bild. Hon lutade qg,

stödjan-ce hufvudet mot handen, ned öfver bordet,

för att läsa i den bok hon uppslagit; men i

hennes ögas tankfulla uttryck, då hon

uppslog blicken och fäste den på något annat

föremål, låg någonting, hvilket kunnat

öfver-tyga en hvar, som då hade sett henne, att

själen icke följde med, då hon lopp utför den

ena sidan efter den andfa, samt ånyo återtog

dem, för att tvinga sig till bättre

uppmärksamhet.

Uttröttad vid det fruktlösa bemödandet,

iade hon tillsamman boken, lät handen

nedsjunka på knät, hufvudet mot ena axeln, och

sålunda, försänkt i tysta, djupa betraktelser,

bortsmög obemärkt för Rosa en hel timma.

Slutligen uppspratt hon häftigt, med en känsla,

såsom det tycktes, snarlik den man erfar vid

uppvaknandet från någon salig dröm till den

kalla, opoetiska verkligheten. Boken hade

siedhalkat från hennes knä på mattan; hon

böjde sig ned, upptög den och vidrörde den

iätt med sina läppar, liksom till afbön för

deu synd hon tyckte sig halva begått.

Boken innehöll andlig tröst, och Rosas hjerta

var ett tempel, der de heliga englar alla

dagar gästade; ty det var rent, rent som en

daggdroppe. Hon stod långsamt upp, lade

boken på bordet, putsade den slocknandelampan, ocb gic^ sedan till en byrå, hvarur

hon upptog en portfölj, hvilken hon betrak*

iade med djup rörelse. Hon 9atte sig åter,

höll portföljen utsträckt i handen, och var

synbarligen obeslutsam, om hon skulle öpp*

na den eller ej.

”Hvarföre icke?” hviskade hon balfhögt.

”Ännu en enda gång vill jag betrakta dem, och

sedan må lågan tillintetgöra deras färgprakt,

liksom det friska lifvet i tecknarinnans bjerta

snart skall förgås. Med dem afslites den

första, enda och sista sträng, som dallrande ge~

nombäfvade mitt väsende med känslor så he^

liga, så olika och derföre så litvet beslägtade

med jordens/* Hon öppnade portföljen, ock

framtog tre målningar, föreställande

uppträden ur det förflutna, aftecknade efter minnet.

Hon utvecklade en och höll den mot

lampan. Om vi nu skulle våga att, öfver vår

hjertinnas axel, kasta en blick på målningen,

torde vi upptäcka något af den idé, som ledt

handen vid arbetet. Skada att lampan icke

brinner klart, allt synes dunkelt och otydligt;

men den tyckes föreställa ett rum, der

tven-ne figurer framstå. Den ene, midtpå golfvet,

stödjande sig med förnäm vårdslöshet mot ett

fint rör, betraktar med nedlåtande vänlighet

den andre, som her sin plats ett par steg

framför dörren. Denna figur, i sin svarta

drögt, med de bildsköna dragen, det ädla,

stolta uttrycket, hvilket äfven i den ödmjukarökringen uttalar ug så tydligt, igenkända vi

genast, såsoro vår bekantskap från festen.

Man kan här icke misstaga sig, så troget ar

den lefvande bilden af Frans Mannerstedt

återgifven. — Den förra figuren synes

icke så redig, eller kanske lampan med flit

flyttas af Rosa så, att den blir dunkel. Detta

veta vi ej med visshet; således gissa vi blott,

af uppsynen och blicken, att vi ännu en

gång få taga godnatt af kommerserådet. I

bakgrunden af rummet framskymtar, vid ett

fönster, till hälften dold af de stora,

nedfallande gardinerna, en ungdomlig gestalt, på

hvars vänliga, hulda drag det reuaste

medlidande står att läsa. Detta är synbarligen

tecknaiionan sjelf, den blygsamma, älskliga

Rosa.

”Ack,*" suckade det hulda barnet, ”så, just

så, stod han der vid dörren, och min far

hade hjerta att låta honom stå der, medan

ban i en ton, som jag*aldrig förgäter,

frågade om berr kommerserådet vore i behof af

en lärare för sina barn i språk eller musik.

O, ännu låga mina kinder af blygsel, då jag

betänker, huru min far emottog hans anbud

på ett sätt, som tydligt vittnade, att han

gjorde det af barmhertighet, ehuru ban ön~

ska t finna en skicklig musiklärare för

gossar-ne, och derföre bjöd honom, i utbyte mot

sina bemödanden, åtta skillingor banko i

timmen. Djupt sårad känsla talade då i b varjeaf dessa själfulla och herrliga drag; men

behofvets gissel dref honom till en stum

bugning.*’

Hon sänkte målningen ned på sitt knä, och

lade den lilla hvita handen öfver ögonen.

Hvad de båda andra taflorna föreställde,

der-om lörblifva vi i okunnighet; ty vår

hjel-tinna återtog nu sin första lutande ställning,

och undanskymde härigenom de skatter hon

så mycket värderade. Men med god t

samvete kunna vi draga en och annan slutsats

af Rosas yttranden. ”De små krabaterna,”

sade bon, och ett hjertJigt leende drog sig

öfver de täcka läpparne; ”se så

gudsjemmet*-liga de se ut, med fiolen mot den lilla

röd-skrubbade hakan. Ack,” — och nu fick

leendet ett annat uttryck, icke mindre

tjusande, men vemodigt, — ”ack, det är som jag

såg bonom, med pannan, den böga, hvita,

rynkad af en lätt otålighet, då de små

bir-filarne obarmhertigt plåga hans Öron, foten

litet upplyftad, för att stampa takten, och

handen utsträckt med stråken, pekande p&

noterna. Stackars, stackars Mannerstedt!’*

hviskade hon mycket saktare, än de

föregående orden blifvit uttalade; ”det är ett tungt,

knappt och otacksamt bröd du förvärfvar du».

O, min Gud, om jag vågade göra något för

honom; — men — nej, nej — jag vågar det

icke. Antingen skulle jag kränka hans stolta

själ, eller — — skulle han kasta en blick iden djupaste vrå af mitt b jer ta. Begge

de-larne är omöjligt, ocb får icke ske."

”Ocb om hvilken stund eriörar mig

denna!” återtog Rosa, efter några ögonblicks

tystnad, medan bennes händer långsamt

upprullade den sista taflan. I det hon

böjde sig öfver densamma, strömmade, henne

sjelf ovetande, tåra me ned derpå, och

be-suddlade teckningen, redan otydlig för hennes

blick genom den rörelse, som i denna stund

beherrskade hennes själ. Rosas läppar

yttrade ej ettord om orsaken till den djupa känsla,

hvilken återspeglades i bennes drag; noen då

vi likväl^gerna vilja veta den, skola vi på

annat håll se oss om efter möjliga

upplysningar. 1 den ännu öppna byrålådan ligger

öf-verst en liten bok i grönt marokinsband.

Kanhända, om vi Öppna den, skall bon

sqvallra om hemligheteu. Med läsarens

tillåtelse vilja vi försöka, och läsa ur Rosas

dagbok:

Den 29 September om aftonen 1826.

O, hvilken dag! Huru mycken smarta och

6ällhet kan icke inrymmas i ett

mennisko-bjerta! Men dig, min Gud, min Fader,

tillhör först min rörda själs varma tackoffer.

Ditt allseeode öga blickade ned med kärlek,

och sände, i den förfärligt afgörande

minuten, en räddare för mitt unga lif. Näst dig,

Allsmäktige, höge Ledare af våra öden, till-bor mitt hjerias tacksamhet honom/ Jag må-*

ste väl genomgå hela denna på qvai och

glädje rika stund. — Jag skulle i dag på

tnorgoaen resa ut till vårt lilla landtställe*

att efterse mina små anläggningar, dem vår

nye, skicklige trädgårdsmästare borde

anordna och omplantera. Jag hade så ofta gjort

denna lilla tur ensam, emedan jag alltid

fua-nit ett barnsligt nöje uti att få styra min

fars eldige trafvare. Det blef således icke

heller nu fråga om fara. Innerligen glad9

packade jag tillsamman öiina små

förnödenheter för dagen, steg upp i min trilla, och

rullade bort, förnöjd nickande åt mamma,

som stod vid fönstret och ropade: ”Akta

dig, Rosa! Håll stadigare tömmar!” — Ett

par gator igenom gick det ypperligt; men

nära hörnet af den tredje blef jag varse

Man-ner sted t, som, med några böcker under

armen, kom hera från en lektion. Jag vet ej,

hvarföre jag aldrig så der oförmodad t kunnat

träffa honom, utan att få en stark

hjert-klappning. Jag ernade endast helsa helt lätt

på honom, då han gått förbi; men tanken

afven på en sådan småsak, som en helsning,

upptog likväl så min besinning, att jag

förlorade uppmärksamheten på hästens rörelser,

hvilken, då han kände att tyglarne blef vo

något lösa, skyggade för ett tillfälligt

föremål, och satte af åt en tvärgata, mot hvars

hörn jag ovilkorligt blifvit krossad, om ickeMannerstedt, snabbare än btiiten, rusat fr an»

och roed en styria, som enda»! Gud kuade

gifva honom, lyckats hålla hästen, medan

jag kom ur. Men nu var han e) läa^re i

stånd att hejda det ystra djuret; han fick en

stot, så att han föll sanslös mot andra sidan

af gatan9 oeb hästen fortsatte sitt lopp, ocb

stannade icke förrän han, mot hornet »f det

nedersta huset på gatan, krossade trillan och

derigenom blef insnärjd. Folk strömmade

till, och allt kom åter i lugn, utom mitt

hjerta, b vil ket i dödsångest såg, att de

bort-buro Mannerstedt liflös* Huru jag sjelf kom

hem, vet jag knappt; men djupt skakad ocb

upprörd, — hvilket mamma påstod vara

naturligt, efter den förskräckelse jxg utstått,

—- satt jag på soffan, och vågade icke göra

någon fråga efter den, hos hvilken mina tan*

kar dröjde; då, — o, hvilken glädje genom*

strömmade icke hela mitt väsende! — pappa

inträdde, och med honorn Mannerstedt. Det

mest vältaliga leende sväfvade öfver hans

läp-par, då han, djupt bugande, försäkrade mig,

att han icke det ringaste var skadad, Utan

att endast den starka stöten döfvat han?

sinnen. Jag sade icke något, ty rörelsen bejog

mig målet; en blick al innerlig tacksamhet

erhöll han dock, och syntes tillfreds

der-med. Pappa berättade, att, då han kom

utåt gatan, der* olyckan hände, för att se

efter spillrorna af sin vackra tiiilla, hade hanerfarit, att bans dotter, genom kandidaten

Mannerstedts beslutsamhet och lyckliga

mel-lankomst, undgått att dela samma öde som

åkdonet. "Tacksam för den hjeltemodiga

ger-ning, denne unge man bevisat oss,1* tilläde

min far, med ett nedlåtande, förbindligt

leende, ”ville jag sjelf se huru det stod till med

honom, och stretade således uppför alla

dessa satans trappor, hvarefter jag hade den

tillfredsställelsen att finna, det herr

Manner-stedt, vid återkomsten till full sansning,

befann sig utom all fara. Jag förmodade att

Rosa, om hon i den der villervallan

eg-de minne af något som passerat, skulle

vara orolig för sin räddare, och derföre tog

jag honom med mig, att tillbringa dagen hos

oss, så att min dotter, liksom vi, min

hustru och jas, måtte kunna få förklara vår

tacksamhet.*’

Med detta lilla tal ansåg pappa sig till

alla delar hafva betalat skulden for sin dotters

räddning, och gick på kontoret lika lugn,

som hade fråga aldrig varit om någon fara*

Hvilken stilla och skön dag hafva vi icke

tillbragt! Det blir väl den enda, så rent,

oblandadt glad, som jag får njuta i mitt lif.

Då Mannerstedt skulle gå, sade pappa:

”Alla söndagar vet jag herrn är ledig. Om det

roar herr Mannerstedt, så star mitt hus och

mitt bord öppet alla hvilodagar.** — Yng-Ungen bugade »ig, framstammade någol om

tacksamhet, och tog afsked.----

Här afbryta vi vår läsning, och lyssna på

Rosa, som åter börjar tala. —"O,

Manner-stedt! du, så ädel, så högsint, hvarföre blef

ditt lif så fattigt och glädjelöst? Hvarföre

skulle våra banor löpa så skiljda ? De kunna

icke förenas; nej, det kunna de icke!” — Hon

suckade djupt, tryckte händerna öfver de

tårdränkta ögonen, och lemnade fritt rum åt

känslor, som för hvarje menskligt öga voro

djupt dolda i hennes hjertas innersta helgedom.

Ändtligen lade hon tillsamman taflorna, upp-*

rörde elden i kakelugnen, och var just färdig

att göra ett litet bål af dem, då en rörelse,

mäktigare än pligten, drog hennes hand

tillbaka.

”Hvarföre skall jag beröfva mig denna enda

glädje?” hviskade sakta den bevekande rösten

ur hennes inre. ”Hvarföre! Icke är det en

synd att ega dem. Har jag ej redan i flera

månader, ja ännu längre, kunnat beherrska

hvarje blick, ord och rörelse? Har jag icke

kunnat se dessa ögon, med ett uttryck af den

mest obeskrifliga och innerliga hängifvenhet

— när de trott sig obemärkta — fästade på

mig, och har jag icke förmått att vara endast

vänlig, lugn, ledig och likgiltig, när så

be-höfts? Och så skall det förblifva! Ett enda

dunkelt anande, att hans känslor funnit eitgeosfär i mitt hjerta, ocB hans »tridet1 mellati

passion och förnuft måste vexa till en

jättekamp, utan att han likväl nådde målet. Men

förtäras skulle han» kastad mellan hoppets

och fruktans ve&lande makter. Nej, må jag

spara honom dennn strid! Har jag icke, för

att beröfva oss båda den uti en obevakad

stund möjligen inträffande frestelsen, att för»

råda våra hjertans hemlighet, och med

detsamma beröfva den stackars ynglingen den

obetydliga utvägen, att i min fars hus

för-värfva en skärf till sitt uppehälle — ty vid

den mest aflägsna skymt till en sådan miss*

tanka, skulle min far för evigt skilja honom

ifrån sig — har jag icke gjort det svåraste *

men också enda offret, att rädda oss båda fråo

denna villfarelse, då jag följt mina föräldrars

önskan, och lofvat min hand åt Ferdinand?

Jag är nu hans fästmö, blir snart hans

hustru, och skall, med Guds bistånd, i min

egen själ finna det stöd, den styrka jag

be-höfver, att uppfylla de pligter jag ikläder

mig» Jag tror att Ferdinand är en redlig

och bra man; litet flygtig, kanske till och

med lättsinnig, men det rättas nog med

tiden; och om vi just icke blifva så lyckliga,

som endast ett äktenskap bygdt på ömsesidig

kärlek kan göra de förenade; så erbjuder dock

det samfällda delandet af mången smärta och

fröjd i det husliga lifvet, väl ingen ersättning,

men likväl ett lugnt, vänskapligt och väi*villigt förhållande, hvarvid jag tror mig ulan

afsmak kunna vänja mig, sedan hoppet om

sann, verklig säilhet ändå aldrig, ej ens för

ett ögonblick, kunnat slå rot i mitt hjerta.*

Läsaren inser, att vår hjeltinna icke är

någon romafihjeltinna; ty då skulle hon

ovil-korligeo halva tänkt och handlat på annat

sätt. — Medan de tankar och känslor, vi

här utkastat, ordnade sig i hennes hufvud

och hjerta, hade hon hoprullat målningarne,

samt inlagt dem i portföljvn. I hennes Öga

speglade sig en ljuf ocb stilla frid, då hon

högt yttrade: *’Jag kan tryggt behålla dem,

ntao förebråelse. Det är ju endast några

vänliga solblickar från mitt förflutna lif,

livar-med jag någon gång kan fägna mina ögon.1*

Sedan bon tillslutit portföljen, och lagt

den på sitt ställe, uppslog hon åter sin bok.

Det heliga ordet var ej längre en död

bok-staf; ju mera hon läste, desto mera ökades

hennes själs frid, och ljusets sanna anda

inströmmade i det öppnade hjerta t. Lugnad,

och med en innerlig bön på läpparne för dens

välgång, hvars namn hon endast tyst

fram-hviskade, nedlade sig det hulda barnet på den

hvita, jungfruliga bädden, och snart hade

sömnens vänlige gud tillslutit Rosas sköna ögon.

I fall läsaren emellertid icke ledsnat på de

inånga aftonbesöken, skola vi änuu göra ett,

hvilket kanhända icke blir utan inleresse.

£

Profeswm. &V.

ttinitekmrnnarm.

Våk stackars kandidat, som under supéb

erhållit sin plats vid hörnet af ett sidobord r

smög sig, vid gästernas bullrande återfärd

till salongeny obemärkt ut i tamburen,

uppsökte sin Tilla, blågrå, för andra gången vända

öch öfverskurna kappa, svepte den omkring

sig, samt tryckle mössan på de bruna lockarne

nästan ned öfver ögonen; ty vinden blåste

skarpt, och Mannerstedts syn hade mycket

lidit af träget nattvak. Ännu en half blick

kastade han åt salongen, och ilade derefter

skyndsamt utför trappan nedåt gatan.

Decembernattens bistra köJd afkylde något

glö*-den på hans kinder och hettan i hans blod ^

det blef tystare, lugnare i det upproriska

hjertat; det brusonde känslosvallet lade sig;

kan saktade sin gång, och skred långsamt

geoom dc smala gatorna. Slutligen stannadetan vid etl hus af temligen godt utseende,

gick förbi första och andra våningen, och

nu började en lång, krokig, evig trappa till

vinden. Ändtligen var målet hunnet. Sedan

han en stund famlat omkring i mörkret, fick

han reda på dörren, satte nyckeln uti, och

efter några fåfänga försök, lyckades det

omsider att få den upp, och nu befann sig

Mannerstedt i en liten mörk, kall kammare, hvars

få föremål månen belyste. Han aftog mössa

och kappa, och hängde sina trotjenare på den

vanliga spiken vid dörren. Härefter förfogade

han sig försigtigt fram till ett gammalt,

rankigt nattbord, som hade sin plats vid

den torftiga sängen, och snart hade lian fått

reda på både elddon och svafvelstickor, slog

eld, och påtände ett smalt ljus, fästadt med

konst i en bristfällig tennstake. Anblicken

af Frans Mannerstedts ensliga kammare var

ganska dyster. Den var låg, med hväfdt

tak, liksom i en kajuta och ej betydligt större.

Möblerna, utom sängen, utgjordes af hans

arbetsbord, jemte ett annat mindre, med

böcker, målningar och musikalier, en stor

reskoffert och tre stycken stolar. Om de

kunnat tala, dessa svartgrå väggar, de hade då

vetat förtälja, huru den ädle, men fattige

ynglingen, under långa dagar och nätter, uti

oafbrutet, träget arbete, dvaldes inom deras

trånga omkrets, ofta utan att kunna

vederkvicka sig med mera än en enda måltid på dagen,hogst tvenne; och likväl var han alltid tmder*

gifven och innerligt tacksam mot Gud, när han,

afden med bitter strid och försakelse vunna

lor-dagspenningen, kunnat aflägga en skärf för sin

gamla, i djup fattigdom lefvande mor, sedan

han betalt veckans kostpenningar, och insatt

den styfver, lian hvarje lördag bar åt

sparbanken , att bilda den lilla kassa, som utgjorde

hans förhoppning för nästa akademiska termin.

Och sedan hade dessa väggar kunnat

förtälja om alla de bittra och smärtsamma, djupt in

i själen gripande strider, då detmenskliga

hjer-tat utkräfver sin gärd af svaghet; ty äfven den

starkaste natur dukar stundom under för

be-hofvets och den eviga försakelsens kamp. När

nu härtill kommer en annan känsla, smy*

gande sig in i det obevakade hjertat, för att

låta det fullkomligt erfara, huru mycket qval

kan inrymmas i ett menniskobrÖtt; då är

måttet fullt, och sådana stunder, hårda,

förstörande, deras verkan på själen är bevittnad

endast af Gud och den kampande, hvilken

böjer sig i stoftet, för att kyssa den hand, som

pålagt korset. Få voro dock sådana

ögonblick i Frans Mannerstedts lif; ty hans vilja

för det rätta och goda var stark, hans

hjerta rent och hans tro stor. Dessutom var han»

förmåga, att bära lidandets och försakelsens

börda, strykt genom en högsinthet, som

förbjöd honom alt klaga, der ett knot skulle

förekommit honom endast såsom ett vansinne.Bans lynne utgjorde, så till det inre foro

yttre, den fullkomligaste harmoni, lugnt, starkt ,

sjelfbeherrskande.

Men månne ej dessa väggar äfven kunnat

sqvalfra om andra stunder, då Frans, i deo

långa, tysta skymningen, sittande framför den

sparsamma brasan, med handen öfver ögonen,

lät ljusa, glada, gudasköna bilder framstå för

sin andliga, syn ? Han var då gemenligen redan

rekier i skolan vid B**, bebodde det stora,

vackra, rymliga skolhuset, hade en

förtjusande hustru, hvars drag förunderligen liknade

Eosa Widens, samt en mängd små bin, som

svärmade omkring, så väl inomhus, som i de

utaoföre trefligt stående kuporna. Likväl hände

det icke sällan, att hela den herrliga

fantas-magorien bortblåstes i ett ögonblick , då pigan,

som tillhörde herrskapet i andra våtyingen,

kom för att bädda, och helt enkelt frågade,

hvad kandidaten nu satt och drömde om igen.

Då steg Mannerstedt upp, med blossanae

kinder, och såg ut alldeles som en syndare,

gripen på bar gerning. Under nästa skymning

drömde ban dock äter, eller ock lät han, på

musikens vingar, sin själ svärma omkring i

högre rymder.

Men vi återgå till det närvarande. Han

hade upptändt ljuset, satte det tillrätta i

staken, och gick fram till bordet under

fönstret, der hans papper, böcker och

skrif-tyg lågo. — "Sofva kau jag icke, och grubblavill jag icke/1 sade ban, under del han

af-tog den svarta rocken, vände den och hängde

honom Öfver ryggstödet af stolen, hvarefter

han pådrog en gammal, brun frack, med

stora, blanka knappar och två alns breda skört,

ett arf efter hans salig far, och hvilken

klenod numera tjenstgjorde såsom morgonrock,

läsrock och nattrock, lika beqvätn för alla

ändamål, emedan dess ofantliga längd och

vidd gjorde den tjehlig att fullkomligt

insvepa den smärte ynglingen. — *’Grubbla vill

jag icke,*’ sade Mannerstedt, och drog den

brune trotjenaren stadigt omkring sig; ”det

duger icke, och mina drömmar, de voro idel

irrsken, liksom andra drömmar. — Visser-*

ligen,’* tilläde han, och tonen blef mindre

kall, mindre stadig, “”visserligen svider och

bränner det här; men svag vill jag icke vara, får

jag icke vara. Strid och försakelse hafva

många år varit min lösen; men klagan

rubbar ej den minsta länk i händelsernas kedja*

Jag vill vara stark; aldrig, vid Gud! aldrig

skall min känsla förråda sig! Och skulle

den någon gång hafva gjort det — så — bar

bon icke fäst någon uppmärsamhet der vid.

Det vore också i sanning alltför obetydligt.

Huru skulle hon, så upphöjd öfver tanken

på en sådan djerfhet af den fattige

kandidaten, kunnat kasta en blick i hans hjerta?

Nej, och väl är det; ty uti en sådan punkt

kunde jag icke ens fördraga hennes medli-dande. Men livad gor jag egentligen nu, annat

«q grubblar? Jag vill taga fram mina

böcker och uppsatser* och grubbla på dem.*"

Han satte sig och började bläddra uti

åtskilliga verk; enen det ville icke gå. — "Nå

väl, så har jag dock min siste vän/’

utbrast han, steg åter upp och undansköt det

som icke kunnat förströ honom, ”min

trogne, ende, sanne vän, som följt mig i både

med- och motgång- Vi förstå hvarandra

också bäst under alla skiften." — Härvid

nedtog han fiolen, släckte ljuset, såsom

öfverflö-isynnerhet emedan det var det sista ,

och i kassan icke fanns mera än en

aderton-skilliog. Så snart stråken berört strängarne,

iänkade sig äfven hans egen varelse till

harmoni med de sköna, kraftfulla toner han

frammanade; ty få äro så helt och hållet idel

själ för sin gudaburna konst, som Frans

Man-nerstedu Mången bitter stund hade den söft

honom till ro, till ljus, till frid, Äfven nu, i

en af de bittraste, förfelade den icke sin

verkan, välgörande, som alltid, på hans sinne

ocb hjerta. Men under dessa ögonblick, då

de fylliga, herrliga tonerna brusa genom den

lilla kammaren, och bana sig en väg till det

kämpande hjerta t, vilja vi kasta en flyktig

blick tillbaka på Frans Mannerstedts fordna

öden.

Hans far hade varit en temligen

välmående em£»et$man i B**, och Frans den endesonen, ocft nn äfven det enda barnet; ty

sy-strarne voro döda. Han uppfostrades, ifrån

så lång tid han kunde erinra sig, i

förhoppning att lian skulle blifva en värdig

vetenskapernas lärjunge. För det studium, han

sedan valde, utvecklade han redan såsom

gosse stora anlag samt en brinnande håg och

lust, hvifka förvånade hans lärare, och

for-i-skaffade honom deras välvilja och stundom

passande belöningar för hans ftit och

ihärdighet. Detta oaktadt, var han rcke hatad af

sina kamratrr; ty redan tidigt förstod hen

konsten att göra sig afhållen. I deras

krigiska lekar eller andra öfningar kunde de

icke heHer öfvervinna honom, emedan hans

skicklighet och vighet ersatte hvad som brast

honom i kroppslig styrka;, och i öfrigt var

han den tjenstaktigaste och vänlfgaste gosse i

hela skolan, ett sfogs lefvande lexikon, til!

hvilket en stor del af de andra vände sig ,

för att få mången upplysning i sina latinska

lexor, stil prof och öfversättningar. Ahlrvg

skröt han af sina företräden, utan framgick

sin bana trygg och lugn, vänlig, mild och

älskad af atta* Vid skolårens slut besökte

ban gymnasium, och efter ett treårigt

vistande derstädes, reste han till fädernehemmet,

för att fula. Våren var bestämd att se

ho*-nora företaga den vigtiga resan till

universitetet. Han var då sjutton år, och höll, s

son* yngling, allt b vad ban iofvat son» gosse*Med öppna armar emottogs han af de

älska-de föräldrarne, hvilkas enda hopp han var.

Med djup, innerlig glädje läste fadern de

vackra betyg han hemförde från gymnasium;

det var så tillfredsställande och lugnande för

fadershjertat, att se utsädet börja mogna och

lofva en rik skörd. Den gamla modern, hvart

afgud sonen var, kunde aldrig se sina ögon

förnöjda på den sköne, liflige, artige och

tjenstaktig* gossen; och huru klappade ej

hennes hjerta af förlåtlig stolthet och fägnad,

då andra berömde den ståtlige och hygglige

ynglingen, hvilken förde sig så väl, så

skickligt spelade sin fiol, och sjöng så förtjusande!

Dessa talanger, i förening med ett städadt

och anspråkslöst väsende, förskaffade honom

en mängd bjudningar, och öfverallt, i de

kretsar han besökte, var han firad och omtyckt.

Under oafbrutna förströelser försvann

julhelgen, såsom en enda stor fröjdedag, och

äfven de återstående vintermånaderna gledo

lätt fram. Snart gick vattnet öppet,

skutorna lastades, och på en af de förnämsta

inskeppades vår hjelte, att afgå till Malmö och

ytterligare derifrån till Lund. Men då skall

man tro, att mamma hade alla händer fulla,

för att kunna medhinna den utrustning härtill

erfordrades. Linne, nattkappor och

löskragar i mängd förfärdigades af tvenne sy

mamseller. Skräddaren sträfvade med den nya

blå klädningen, som skulle blifva student-uniform, sa no t med kappa och öfverrock af

ett »lags vadmal, hvartill den ömma modern

med egen hand spunnit garnet, och hvilket just

derföre var så fint, att det omöjligen kunnat

tagas för annat än kläde. Men allt detta vai*

blott en droppe i ha f ve t, emot all den

ofantliga mängd af tunnt, torrt brpd, medvurst,

spickeskinkor, smörbyttor, kryddsill och

limpor, som inpackades åt den käre gossen. —t

*"Ty frukost och aftnar, far," sade fru

Mannerstedt till sin man, ”måste han äta hemma.*"

Far bade ingenting att invända emot detta

kloka förslag, emedan det kostade nog ändå,

att hålla sig i Lund. Men dit måste han,

det kunde icke hjelpas; ty till Upsala var

alldeles för långt. "Och der är det for

öf-rigt icke mindre dyrt,” suckade herr

Mannerstedt senior, då han tänkte på de svåra

tiderna och den känbara penningbristen.

Slutligen inträffade den vigtiga dageu och

den smärtsamma, djupt skakande

afskedsstun-den. Faderns rörelse var stor; men han

förmådde dock beberrska de mörka anipgar,

som tillhviskade honom, att det var sista

gåtigen han tryckte sonen till sitt hjerta.

Med lugn och fattning gaf han Frans hulda

förmaningar och vänliga, nyttiga råd för sitt

framtida lif och sina nya förhållanden.

Modern snyftade vid sin älsklings bröst: *’Gud

välsigne dig, barn, min kära, älskade gosse!

Glöm icke din fars lärdomar, och tänk pådin mor9 bennes böner och tårar, om du

skulle komma i några frestelser, som gudnås

icke är brist på i den elaka verlden! Men

stå då fast, min egen, snålle Frans, och

minns beständigt, att vi Lefva icke allenast

för denna korta och oroliga tid, utan äfveft

för den redogörelse, vi skola aflägga iden som

kommer efter. Och/* tilläde den omtänk-»

samma, goda frun, litet saktare, "blir du för

illa i knipan för penningar, så känn efter på

botten i kistan; mellan den tredje medvursten

och den stora osten ligger litet sparstyfrar,

som jag gömt åt dig. Men blott i nödfall,

Frans, kom ihåg det! Och nu farväl! Gud

tage dig i sitt beskydd, och hans heliga

eng-lar Ledsage dig på vägen! Glöm icke din

mor, glöm icke hennes råd!’*

”Aldrig!” stammade Frans, ”aldrig,

dyraste mor!*" Han tryckte den älskade handen

till sina läppar, till sina våta ögon. ”Aldrig

skall jag, det lofvar jag heligt, blifva

ovärdig mina älskade föräldrars kärlek och

oändliga godhet. Denna stund skall stå ined

lef-vande, ljusa drag fasttryckt i min själ, och

blifva engeln som ledsagar mig!’*

”Se så, Guds frid!*’ sade herr Mannerstedt

och torkade med afvig hand bort tåren, som

stal sig ned öfver hans manliga kind. ”Nu

får det vara slut. Vinden blåser god, och

illt är klart.” — Hap sköt ynglingen fram-för sig. — *’5å! gå du förut, min gosse, och

läs sjelf dörren.**

Det var en sak, som den gamle mannen

ansåg hogst maktpåliggande för den resandes

lycka, att denne sjelf tillslöt dörren efter sig.

Derefter följde föräldrarne, och vid bryggan

togs ännu ett rörande farväl. Unga Man

ner-stedt hoppade upp på däck; efter honom

följde den oberäkneliga mängden af diverse,

som mamma lät langa upp, och nu hissades

seglen. Vinden blåste frisk och god, den lilla

besättningen sträfvade med tågen, hojtade och

skrek, passagerarne ordnade sina saker, och

skutan strök förbi udden. Frans stod vid

förstäfven, och hviftade med den hvita

näsduken ännu det sista lefväl. Föräldrarne

besvarade signalen från stranden; men snart

undanskymdes de för hvarandras blickar, och

en gemensam bön till Allfadern brann i den

högtidliga minuten på deras läppar.

Afske-dets minut, hvem har ej känt dess

bitterhet, äfven om tron och hoppet på

återseende, likt vänliga skyddsénglar, statt invid oss!

Många sidor kunde fyllas om de trefliga

och interessanta, ehuru obetydliga händelser,

som inträffade under resan, och sedan om

ankomsten till Malmö och första

uppträdandet i Lund, besöken med

rekommendations-bref, uppvaktningarne hos professorerna,

inträdet i den ädla studentkorpsen, brefven

från söta mamma! med så mången välkom*men tioriksdaler, från söta pappa, med så

inånga förmaningar samt större remisser; och

slutligen kunde äfven förtäljas, huruledes de

innerligt goda , nyförvärfvade vännerna artigt

och tjenstvilligt bjelpte vår hjette tillrätta

med hans medvurstar, skinkor, ostar och

brödfjerdingar. Det var så ljuft for mången

hungrig själ, icke att ”draga Jotf,” utan

“dela som bröder!” Men som allt detta

troligen skulle finna föga deltagande hos läsare,

som äro obekanta med universitetslifvet,

nödgas vi förbigå sådant, och meddela endast

det vigtigaste. Mannerstedt hade vistats

ungefär ett år i Lund, då hans far dog; ocb i

stället att, enligt allmän förmodan,

efterlem-na en vacker förmögenhet, fanns det, sedan

allting blifvit siktadt och sålladt af gode män

och fordringsegare, ”knappt spik i väggen/*

såsom ordspråket lyder. Det blef äfven så till

vida sämre än ordspråket, att icke ens

väg-garne återstodo; ty det gamla, kära och

tref-Jiga huset, der det fromma äkta paret

ge-nomlefvat så många lugna och lyckliga år,

såldes med det Öfriga, och en liten obetydlig

gård, innehållande"ett par rum, hvilka herr

Mannerstedt, under sin embelsmannatid,

begagnat som kontor, ett ringa liusgeråd och

några hundra riksdaler var allt som

lemna-des enkan. Det var en svår och hård stöt på

gamla dagar, att öfvergifva den boning, som

för benne egdeså rika och kära minnen; meodet bittraste för den godfe frun var öfverty»

gelsen, att denna olycka skulle hindra hennes

älsklings fortgång pä den akademiska banan.

Icke underligt då, om allt syntes henne mörkt

och töcknigt, liksom hennes egen själ, då

hon, ifrån det glada, nästan praktfulla

boningshuset , inflyttade i det lilla grå kyffe,

bvilket skulle se de återstående dagarne af

hennes sorgliga lif förflyta. Den första sol*

stråle, som skimrande bröt sig genom nattens

dunkel, var ett bref från Frans, uppfylld t af

den djupaste smärta för den älskade moderns

skull. Hvarje bokstaf uttalade det lefvandc

uttrycket af hans varma, sonliga kärlek,

hans innerliga, omhuldande ömhet. På det

enträgnaste bönföll han, att modern måtte

använda det lilla som var qvar för sin egen

beqvämlighet och sina egna små behofver.

Han ville sträfva och arbeta; det skulle nog

gå. Med den bästa och frommaste mors

välsignelse, hoppades han att Herren skulle gifva

framgång åt hans bemödanden; och dubbelt

Jjuf blefve lönen, då han genom kors och

försakelse köpt segern.

Så skref Frans; och ej nog med att hao

skref det, han tänkte äfven så. Hans ädla

och rena sinne, hans lifliga, allt uppoffrande

tillgifvenhet väckte till nytt lif den goda fru

Mannerstedts domnade själskrafter. Hon

började tänka på hvarjebanda utvägar, dels för

sin egen bergning och dels för att någon gångionoa bidraga med en skärf åt sta

älskling. Flera försök gjordes i åtskilliga vägar;

men de kröntes icke af itfgon framgång. Då

erinrade sig fru Mannerstedt, att i fordnft

dagar, när hennes hus och hennes bord

räknades bland de bästa i staden B**, hade

gästerna slösat mycket beröm samt af hjertans

grund prisat hennes utmärkt ypperliga öl.

"Jag skall brygga öl och sälja det!” utbrast

den goda frun med en glädje, fattlig endast

för den, som under behofvets gissel sjtlj

er-farit, hvilket öfvermått af sä 1 Ihet blotta

tanken att kunna lyckas skänker åt den, som

bjudit farväl åt hopp och glädje. Fru

Mannerstedt började med fröjdefullt mod sitt

ölbryggeri; och se, det lyckades förträffligt!

Sjelf, ty hon hade alltid varit en’ driftig

husmoder, lade hon hand vid allt. Då hon,

väl påklädd, de sena vinteraftnarne satt på

en pall framför sina rena, snygga ankare,

och på tappade sina buteljer, samt med den

af kölden stelnade och darrande handen lyste

med vaxdanken, och om hvar och en fått

nog, och om det syntes klart och friskt,

kunde det väf hända, att, vid minnet af salig

far och bättre dagar, en tår smög sig nedför

den skrynkliga kinden; men den borttorkades

genast, vid erinringen att hennes bemödanden

kunde i någon mån lätta den älskade

sonens bekymmer. Hon hade nemligen från

looaD band erhållit underrättelser; och dessatalade val om hans oafbrutna flit, ja ttoda

till ytterlighet gående arbetsamhet; men de

omnämnde äfven, att hans behof blefvo allt

mera tryckande, samt att han under det

sista hal fåret nödgats försälja sitt ur och flera

andra snker af värde» Då den goda fru Mao«

nerstedt belänkte allt detta, och såg huru

ölet bornerade och fröjdade sig, fröjdades

äfven hennes själ, vid hoppet att kunna

bispringa Frans; och rned lätta steg och läU

hjerta sprang hon så fryntligt och ullemnade *

för hvar åttaskilling en butelj af sitt goda

Öl, och kunde sålunda, när det ville sig väl,

afyttra hela dussinet om dagen. Hvem var

lyckligare än fru Mannerstedt, — endast en

inor kan uppfatta detta, — då hon

hopskrapat den betydliga summan af tjugu riksdaler

banko? Det var en högtid utan like, och

bon eftersände då sin gamle vän och

rådgif-vare, rådman Sifver, hvilken med mycket

nöje åtog sig alt sända penningarne till en

gammal bekant i Lund; ty icke var det värdt

att skicka dem till Frans sjelf. Han skulle

aldrig hafva emottagit de penningar, hans

dyra mor, med uppoffrandet af både mången

natts ro och mången annan försakelse,

sam-man sparat; hellre hade han föredragit att

både svqlta och frysa. Men rådman Sifvers

ombud visste nog att lijelpa saken tillrätta ;

genom dess försorg blef en af Mannerstedts

mest tryckande räkningar betald, och derefterfi)jde ännu flera; ty den moderliga källaa

$$f näring så länge den sjelf hade något att

nara sig af.

SåJunda fra msk redo tvenne år. Det vanliga

ombudet i Lund hade gifvit Frans en vink,

att denna betydliga hjelp, hvilken ofta väckte

hans förundran och alltid hans beundran,

härflöt från en hans fars gamle vän, hvilken

lefde i goda omständigheter, men önskade

förblifva okänd, för att undgå alla

tacksägelser. Den unge Mannerstedt, sjelf så

finkänslig, uppfattade hela ädelheten och

grannia-genheten i sin obekante välgörares

handlingssätt, och tackade derföre endast i sitt hjertas

tysta helgedorn och i sina brinnande böner

den vän, hvilken sökte lätta bördan af hans

bekymmer. Man var nu vid sommarens

början, och fru Mannerstedt hade enträget

bedt Frans l^omma hem under ferierna. Hon

försäkrade honom heligt, att det alldeles icke

skulle vara henne olägligt; han gjorde henne

tvärtom en utomordentlig glädje; hon bade

redan ställt i ordning för henom. — Sådant

var äfven förhållandet; ty hon hade sålt sin

sista dyrbarhét, sin guldsnusdosa, för att

förse sitt lilla hushåll till den outsägligt älskade

sonens hemkomst. Frans kunde icke

emotstå de bjertliga, bevekande bönerna; han

packade tillsamman sina böcker, sina papper,

tina neter och sin fiol, jemte den betydligt

hopsmälta garderoben, reste till Malmö, och

Profwm• G

/"korn hSodelsevif hem på samma skuta, med

hvilken han afrest, — ack, under huru olika

utsigter! Men sådan är lifvets vanliga gång;

i dag fröjd och lugn, i morgon smärta och

storm, — en evig vexling!

Huru skildra fru Mannerstedts förtjusning,

när den höge, välvexte, tjuguårige ynglingen

sprang trappan uppföre i de moderliga

ar-roarne, hvilkas häftiga darrning knappt tillät

henne sluta dem omkring den återkomne!

Ack, det var en fest, der englurne kunnat

vara gäster! Det ena lilla rummet, det

största och bästa, var upputsadt, för att

emottaga Frans; det förnämsta, som ännu fanns

qvar, var der hopsamladt, och allt så

tref«-ligt, ordningsfullt och snyggt. Stum tryckte

Frans den moderliga handen till sina läppar,

och himlen bodde i hans själ; ty det utgjorde

en sajighet, att vara så älskad. .Frans visste

alltför väl, att de många

uppmärksamhe-ter, den lilla kammaren förenade, kostat

hans goda mor stora uppoffringar; derföre

var honom också allt så heligt och dyrbart.

Tre månader, ljufva och lyckliga, förflöto

under anspråkslösa njutningar i ett stilla

fa-miljelif. Frans arbetade flitigt, som vanligt;

men hans tid förflöt likväl angenämt, under

lost vandringar i den vänliga, välbekanta trak-»

ten, jcmte besök hos sina gamla och kära

vfinner, hvilka, — det måste vi serskildt

römmi till deras heder, emedan de derutslifljde sig frSn vänner i allmänhet, — icke

linde någon skilnad meilan fordom och nu,

uran öfverhopade unga Mannerstedt (ned täta

bjudningar. Frans of böjde likväl de flesta af

dessa; ty dels var, hvilket vi redan nämnt,

hans kläder, såsoro både utnötta och

urvuxna, icke egnadc att visa sig i sådana kretsar,

dels ville han hellre skänka sin mor och de

varmare ungdomsvännerna de stunder han

hade lediga. Vid terminens början skulle

Frans återresa. Ett par dagar före den

stora sorge- och afskedsdagen hade fru

Man-nersteck, sysselsatt med tillredelserna för

matsäcken, mycket att syssla i sitt lilla kök,

och Frans att samla tillsamman och ordna

sina tillhörigheter. Under detta göromål

erinrade han sig, att han glömt någon småsak,

som hans mor tagit i förvar åt honom. Han

gick således in, för att herata den; men som

fru Mannerstedt sysslade i koket, och han

blef varse att en byrålåda stod öppen, der

han påminte sig att han sett sin mor

gömma den ifrågavarande artikeln, drog han

ut lådan och började genomsöka dess

innehåll. Händelsevis träffade han en bundt

papper, på hvilken stilen liknade de räkningar

han fordom emottagit från den person i Lund,

bos hvilken han heintade sina tarfliga

middagar. Han kunde icke emotstå sitt begär

att öppna bundten; men huru skildra den

mängd, på en gång /jufva, men tillika bittraoöb nedslående känslor, som beslortnatclr

ynglingens veka ocb känsliga hjerta, då ba»

erfor att det var hans gamla mor, som

under mer än tveone år, med den mest

uppoffrande sjelfförsakelse, betalat hans

månadt-liga mlddagsräkningar? Tvenne stora tårar,

för första gången afpiessade öfver hans

fattigdom, stulo sig fram och hängde dallrande

i de långa, mörka Ögonhåren. Dyster b

vilade blicken på de omkring honom spridda

räkningarne, ocb läppens glöd hade bleknat 1

under det en märkbar darrning krusade dess

yta. I detta Ögonblick inträdde fru

Afanoer-stedt, och liksom molnen sjunka for solens

glans, så försvann det mörka uttrycket i

Frans* ansigte, då han såg henne, som icke

kände något skönare namn, än det af mor,

"O, modershjerta! Skaparens berrligaste

verk!” voro de enda ord hun förmådde

frambringa, då ban störtade i de armar, som

utbredde sig för att emotlaga honom. Några

ögonblick, rika på hvad lifvet eger högst att

bjuda, en försmak af himmelsk s£llhet,

for-svunno tystn. Då uppreste sig åter Frans.

Manligt allvar återspeglade ^sig -i bans drag

ocb gaf styrka åt hans röst, då ban

långsamt, men fast yttrade: ”Och nu, min mor!

min ömma, outsägligt älskade mor! lofva,

mig, så vid t lugn och frid skola bo i min

själ, att icke mera göra så! O, jag

begriper alltför vät hvad det kostat, bvad dessaéfn lfander arbetat, på det att Frans ioke

»kulle hungra! O, moder! moder ! mitt

bjer-ta kunde brista af smärta och salighet, vid

anblicken af dessa papper! Nej, de

pennin-garne blifva mig för tunga! Lugna mig med

det heliga löftet, att jag får sörja för mig

sjelf!”

Fru Mannerstedt var nödsakad att gifva

efter, och hon befnnn sig också nu uti ett

så utblottadt tillstånd, att endast den

uppfinningsrikaste kärlek kunde, i förening med

den mest vidsträckta omtanka och de största,

eburu tysta uppoffringar af hennes enskilda

tillhörigheter, under loppet af de sista

fjorton dagarne hålla det lilla hushållet

tillsamman. Hon ville med glädje svida derföre,

när Frans var rest, endast det lyckades att

dölja förhållandet medan han var hemma.

Och det lyckades! De sista återstående

tim-marne tillbragtes i sköna, kärleksrika samtal,

och Frans lät, som ett godt barn, söfva sig

af den moderliga ömheten. Han reste, icke

till hälften anande, huru dyrt denna sedan

skulle få betala dessa trenne så ljufva och

iycksaliga månader.

För att göra all vidare hjelp umbärlig,

antog Frans, vid nästa termins slut, plats

så-*om informator på ett års tid. Men det blef

ett bittert år; ty hans patron, liksom

dennes fru, voro ett uppblåst, dumt folk, som

»billade sjg att det var förnämt ocb präktigtsant vittnande om serdeles god too9 att

behandla en informator såsom ett slags bftUre

betjening.

Éfter denna skftrseld återtog Mannerstedt

med lättare och spänstigare sinne sina gamla

sysselsättningar och mödor, ocb framgick

stadigt och ihärdigt på den bana han valt. Då

tiderna blefvo tryckande, nödgades han &ter

konditionera, och under dessa vexlande

höst-och vinterdagar, — ty en riktig skymt af

vår eller sommar ville aldrig inställa -sig —

framskredo småningom fyra år. Som ban

nu var helt och hållet utledsen vid

lärarebefattningar, och han, med så knappa

tillgångar, omöjligen kunde hålla sig längre vid

akademien, beslöt han, på tillstyrkan af

rådman Sifver, hvars vänskap och råd han

alltid värderat, att för ett halft eller kanhända

helt år flytta till den stad, der han nu

vistades, hvarest rådmannen hade flera bekanta,

hvilka försäkrat, att en språk-och musiklärare

der skulle blifva en ganska välkommen gäst.

— ”Åtminstone,” sade Frans begrundande för

sig sjelf, under det han betänkte fördelarne

och olägenheterna af förslaget, ”åtminstone

förtjenar jag väl så mycket, att jag åter kan

resa ned under nästa vårtermin, och sedan,

med Guds hjelp, skall jag förblifva der, till—

dess jag slutat min kurs.” Han reste.

Rådman Sifver hade redan skriftligen uppgjort

några aftal för honom, så att han genast fannsysselsättning. Som ban mftite itiritte sill

med strängaste besparing, hyrde ban sig den

lilla vindskammaren, der han nu bodde,

bem-tade en tolfskillingsportion b varje middag,

b vilken ofta fick räcka till afton, och

studerade för öfrigt den lofliga

hushållsvetenskapen i så många grenar, som om han med

tiden ernat blifva professor i ekonomien.

Så väl rådman Sifvers rekommendationer,

som bans eget hyggliga väsende, i förening

med bans höga, vackra figur, hvilken hade

nigot imponerande, förskaffade honom

tillträde i många hus, der ban erhöll befattning

som lärare, antingen i språk, musik eller

teckning. Men som* dessa timmar lik val icke

fyllde det antal ban behöfde, för att kunna

hafva någon vinst på sitt försök, nödgades

han dagtinga med sin stolthet, hvilken gerna

ville göra sig upprorisk, och förmådde deo

att hålla sig tyst, medan han pådrog den

svarta, snäfva fracken, för att gå ut i

staden, till de förnämsta derstades, och —

erbjuda sin tjenst. Detta var likväl, det

kände Mannerstedt djupt, den svåraste

vandring ban någonsin gjort.

Han började hos stadens styresman,

borgmästaren B**. Denne hade olyckligtvis stort

sällskap hos sig samma aftoo. Då vår

kandidat helt beskedligt gick uppför den stora,

breda trappan, och frågade en der honom

motande kam marsnär ta efter borgmftstareo,[- trodde-]{+trodde+} antingen denna, att han hörde t»H det

bjudna sällskapet, eller var bon nog elak att

vilja sätta den stackars fremmande

musikanten, såsom han ibland på spe kallades, i stor

förlägenhet; ty hon svarade endast: "der!*’

och pekade på salongdörrarne. Som

gästerna voro församlade i det inom salongen

befintliga stora högtidsförmaket, hörde ingen

Mannerstedts knackning. Han vågade

således, efter något betänkande, att stiga in.

Här syntes ingen lefvande varelse, utom ett

par små flickor, fem å sex år gamla, hvilka

stodo och betraktade några konstgjorda

frukter, under innerlig önskan att de måtte duga

att äta. De ljuslockiga euglarne vände sig om

vid det buller Frans förorsakade, och,

alldeles obekanta med hvad som passade eller

icke, sprungo de vänligt emot honom, såsom

mamma lärt dem emottaga alla gäster, för

att förtjusa dem och sedan infora dem till

sällskapet.

”Kom, kom och följ oss!’1 bådo de

skälmska ungarne. Mannerstedt, som hörde

röster i nästa rum, ville draga sig tillbaka;

men de små Evorna bådo så smekande, att

ban måtte följa med till pappa och mamma,

som annars skulle blifva så ledsna och tro

att fiertha och Hulda varit obeskedliga,

emedan den fremmande herrn gått bort. Han

kunde icke emotstå de oskuldsfulla

budbära-rinnorna af bopp och tröst. Han inbilladeilg for några ögonblick, att han i detta hus

kunde finna vänligt emottagande, och följde

barnen. Dessa fattade honom en i hvardera

banden, och sväfvade, som två ljusalfer,

vid hans sida genom salongen. De slölte upp

de lätt tillslutna dubbeldörrarne tiil förmaket,

och nu stod han midt i en ofantlig samling af

herrar och fruntimmer. De små ville draga

honom med sig längre fram; men han gjorde

sig hastigt lös, och bugade sig djupt, med

en högt flammande rodnad på kinden.

Borgmästarinnan vinkade skyndsamt barnen till

sig, och hviskade dem någonting i Örat,

hvar-till den ena af flickorna svarade: ”Men du

hade ju sagt, att vi skulle göra så med

allesamman !”• — Mamma skakade med en

mycket förtretad uppsyn på hufvudet, och

hviskade till sin granne:. ”Ack, hvad barn äro

enfaldiga! Det erfordras ett öfvermenskligt

tålamod, att icke förarga sig sjuk öfver dem.

Min lilla, söta fru M**, hyem i Herrans

namn är den der roenniskan?"

Emellertid hade borgmästaren, en liten,

tjock man, med en reputerlig mage och en

lika reputerlig peruk, nalkats vår hjelte,

hvilken, med hatten i hand, stod några steg

ifrån dörren, och afvaktade ankomsten af

stadens styresman, som närmade sig

långsamt, med glasögonen hoplagda och hållna

för ena ögat.[- **Hvem-]{+**Hvem+} Sr han, min vSn?” frågade borg~

mästaren, som ganska väl visste livens faaa

var, ”och hvad än hans ärende?**

Mannerstedts hjerta klappade af den

häftiga sinnesrörelsen, så att det tycktes vilja

spränga bröstet, och kinder och panna

lågade som eld, då han yttrade: ”Mitt namn

är Frans Mannerstedt, hvilket passet

utvisade, som jag hade äran aflemna vid min

ankomst. Mitt ärende är att efterfråga, om

herr borgmästaren för något af dess barn är

i behof af en lärare i språk, musik eller

teckning ?’*

"Ja så, ja så! är det herr Mannerstedt?

Jag erinrar mig nu sade borgmästaren och

vinkade åt en betjent att framsätta en stol

åt den fremmande, men hvilken denne

hÖf-ligt undanbad sig. Att stå vid dörren som

supplikant, fick väl gå an; mången hade ju

stått så före honom, och millioner varelser

skulle ju äfven efter honom känna samma

förödmjukelse; men att blifva inbjuden att

som gäst der intaga sin plats, det var för

mycket. Med en kort, stolt bugning sköt

Mannerstedt den erbjudna stolen tillbaka.

”Ja ha,"* återtog borgmästaren och satte

sig vårdslöst vid fönstret, *’så att detta var

herms ärende? Tiden Sr just icke laglig för

uppgörandet nf sådant; men han kan

komma tillbaka i morgon klockan presist balflu, tå bar jag en stunds ledigbet före

middagen/*

Mannerstedt bugade sig tigande och

lem-nade rummet.

Hvilka voro väl de känslor, som stormade

i baos inre, under hemvägen till den trånga

vindskammaren ? , Hvem vågar undersöka

men oisko hjerta t, detta förunderliga ting, på

en gång så litet och så stort, så måttligt och

så omätligt oförnöjsamt? Mannerstedt hade

egentligen blott ett fel, ehuru förlåtligt i

hans ställning: han var ytterst stolt. ^Han

motarbetade detta fel så mycket ban

förmådde; men det lät icke besegra sig, och

denna afton isynnerhet, då ban satt ensam,

så belt och hållet ensam, med armarne

slagna i kors öfver bröstet, samt ögat tankfullt

och dystert häftadt mot golfvet, djupt

kännaode sin öfvergifna belägenhet, talade

denna stolthet högt till honom, och framställde

oupphörligt för hans andliga öga uppträdet

hos borgmästarens, samt de omdömen man

der skulle fälla oro händelsen.

“Jag går icke dit i morgon; nej, jag går

aldrig mera dit,” yttrade stoltbeten, hvilken

vid sådana frågor alltid förde ordet. ”Men,**

invände förnuftet, "*om du på detta sätt

låter såra dig af hvarje liten motgång,

hvar-je getingstyng, kan du icke vinna

andanSå-iet. Den, som är fattig och nödgas söka

sin bergning bos andra, bör, måste aflägga•Ila tecken till de kinslor, som nu

6‘fveV-väldiga dig. Du måste lära dig den första

ech svåraste af alla egenskaper, den att be-

herrska dig sjelf. Vågen är törnig och ojenin;

och skulle dina bemödanden krönas med

önskad framgång först i landet ofvan

stjernor-na, så skall dock det rena hjerlat alltid

glädja sig öfver hvarje uppryckt tistel, soro ej

mera qväfver den skönare sådden, om än

ögat tåras, vid anblicken af dera som ännu

stå qvar. Den har hunnit långt, som kan

6kilja de dugliga vexterna från de odugliga,

samt icke afskräckes af de mödor,

utrotandet af de senare kostar honom. Vore vägen

till fullkomlighetens tempel besådd med rosor,

hvad pris förtjente väl då de, som sträfva

efter den krans, hvilken är fästad på dess

tinnar? Förvånad oeh modlös gapar

mängden på den; blott den ädlare varelsen fattar

modigt hoppets synglas, som närmar

föremålen till vårt öga, och själskraft utmärker

hvarje steg, hvarmed han nalkas det skona

målet. Skulle han också ej hinna dess höjd,

hans sträfvande blir likväl alltid

aktningsvärd!, då den feges qvarslannande på

nedersta trappsteget väcker vårt förakt.’*

Så argumenterade Mannerstedt, under

täta afbrott; han ville besegra sig sjelf, och

—* han segrade. Följande förmiddag

uppgjordes aftulet hos borgmästaren, och tmn

vann härigenom tvenne ändamål, först enide obetydlig tillökning i den ringa kamn ,

och för det andra ett dagligt tillfälle att

öl-va sig i sjelfbeherrskning.

Mannerstedts andra besök var hos kom-*

merserådel Widen; huru detta ailopp, hafva

^i redan inhemtat. Äfven i detta hus hade

mången stund blifvit nog bitter, om icke

Ro-sas hulda leende och vänliga väsende, i

hvilket låg något så lagom och granniaga, förljuf*

vat den och kommit honom att anse dessa

timmar såsom de saligaste i hans lif, framför

allt efter den händelse, som omnämndes i

Rosas dagbok. Likväl var Mannerstedt

långtifrån att ana, det han sjelf var orsaken till

olyckan; dertill var han alltför blygsam;

nå-got sådant skulle han hafva förvist, såsom

den st#rsta orimlighet. Emellertid kunde han

icke neka för sig sjelf, att, om det endast

varit tillständigt att önska det omöjliga, då

skulle han af hela sin själ velat söka vinua

det dyrbaraste pris han kände, Rosas hjerta.

Men ban smålog medlidsamt åt sina egna

svärmerier, och lyckades besegra dem, utom

i de långa skymningarne, då frestaren alltid

inställde sig. Emellertid fick han hvarje dag

tala med den han tyst tillbad; ty oftast,

nästan alltid, satt hon med sitt arbete i

rummet, der lektionerna gåfvos, antingen med

gossarne och fiolen eller småsystrarne och

fransyskan. Mannerstedt dröjde vanligtvis «n

stund efteråt, och vågade då, än sittandemidtemot henne, än stående vid kakelugoen9

lätt stödd emot densamma, kläda nästan uti

åskådlig form de rika poetiska bilder, som

bodde i hans hjerta, antingen föremålen söktes

inom naturens eller konstens område. Efter

sådana ögonblick, stjernskott på hans mörka

himmel, gafs det stunder, då han till ocb

med kände sig rätt lycklig i sin ensliga

vindskammare. Den smärta, som djupast tryckte

honom, var hans mors sjuklighet och hennes

med hvarje år försvårade omständigheter; ty

arbeta förmådde hon numera föga eller intet,

samt nödgades mången gång, likväl aldrig

utan bittra tårar, emottaga den skärf,

hvilken Frans, i de mest bevekande uttryck, för- •

säkrade sig väl kunna undvara. Huru väl

han var i stånd dertill, har läsaren 4redan

inhemtat, och det var förnämligast af denna

orsak, han icke kunde hopspara medel till en

ny svart klädning. En bonjour, alldeles

oumbärlig för hans befattningar i de

förnämsta husen, hade han likväl förskaffat sig, och

med den och sin vackra, moderna mössa,

hvilken så val klädde honom, var han

verkligen så intagande, att ej något fruntimmer,

som möttes på gatan eller helsade från ett

fönster, kunde afhålla sig ifrån ett vänligt

småleende. Hvarje lördag, sedan han

emot-tagit sina lektionspenningar, insatte han en

viss liten summa i sparbanken, hvilkeu

skulle, såsom vi redan omnämnt, blifva reskassanfor vårterminen; det öfriga skulle räcka till

loda och andra små utgifter, samt att

lindra den älskade moderns bekymmer.

Sådana voro omständigheterna, då vi

träf-fade Mannerstedt på kommerserådets stora

fest. Hedan om morgonen hade han erfarit

dess betydelse, och djupt in i själen kände

han, att förlåten nedfallit för den sista skim*

rande glanspunkt, hvilken lånade hans

dystra, fattiga lif fröjd ocb hugsva/else efter

dagens vedermödor, och lät honom i rosen*

färgade, leende drömmar ana, att framtiden

skulle gifva rik skörd för det närvarandes

sträfvanden. Men denna salighet kunde icke

ega långt bestånd; den måste, i alla möjliga

fall, ovilkorligt taga ett slut. Mannerstedt

insåg väl, oaktadt alia sina drömmar, — ty

han hade qfta gjort sig förtrogen derroed,

— att slaget förr eller senare skulle träffa

hooom; och nu, då det skett, bar ban det

med den styrka han alltid visat. För att

ännu ytterligare pröfva den, och att undvika

frågor, antog han nu bjudningen till festen,

och, med pilen ännu djupare intryckt i det

blödande bjertat, återvände han hem, ocb

utandades sina qval i harmoniska arkorder,

framlockade från hans ende trogne och

öf-terblifne vän, fiolen.fiaptenens iWorgottbeeöK. — Cehtiotten.

©focrläggiting t JHammas fåabinett.

Nagra dagar efter förlofningsfesten saft

Rosa en förmiddag vid fönstret i del så

kal-Jade hvardagsförmakel> och brocUrade på en

krage. Kapten Ling stod i en vårdslöst

behaglig ställning bredvid henne, och roade sig

att ur en närastående sykorg uppdraga något

sitsergarn, vira detomkring iingrarne, och åter

uppnysta det, hvarunder han emellanåt

betraktade sin tysta, flitiga fästmö, hvars öga

lemnade arbetet blott för att hvar femte

minut kasta en fJyktig blick på pendylen.

Kaptenen var ej alldeles säker, om detta

kunde betyda en vink att sluta besöket; men

som klockan icke slagit 12, och ännu ett par

timmar återstodo alt döda före middagen ,

hvilken var bestämd att intagas i sällskapmed några muntra kamrater utom staden,

satte han sig åter ganska iugn, med den

an-märkningen, att det var ett skönt och friskt

väder i dag,

”Det är ganska klart, för att vara

Decem-beriuft, och dermed är jag bäst belåten/’

yttrade Rosa och visade på sitt fina arbete,

bestämdt till julklapp åt mamma.

”Efter du också tycker om vädret,”

återtog kaptenen, ”skulle vi ju kunna göra en

promenad, antingen till fots eller i släde,

hvilketdera du behagar.”

”Nej, tack, bäste Ferdinand! Jag bar så

ondt i hufvudet. Jag vill ej gå ut i dag;

jag har dessutom icke tid."*

”Blommorna vexa desto fortare sedan

menade kaptenen, **och som du dessutom

icke mår väl, är det så mycket nödvändigare

att herota frisk luft. Låt öfvertala

Rosa! Det skulle göra mig ett så oändligt

stort nöje, att första gången få visa mig ute

med min sköna fästmö.”

”Det nöjet,** menade Rosa leende, ""lärer

nog framdeles så ofta blifva dig tilldelad 19

att det visst icke lönar mödan att fästa så

mycken uppmärksamhet dervid. Men förlåt

■nig* gode Ferdinand, att jag i dag afslår

din önskan; jag är alldeles icke böjd att

promenera/"

"Det hör jag verkligen/" anmärkte

kap-ttnea uppstigande samt i en ton/hvilken

Profeuom. 7bevisade, att han funnit sig litet stött. Der—

efter gick han tankfull några slag upp ocb

ned i rummet. Rosa satt tyst, och de hvit*

fingrarne flögo förtvifladt flitigt Öfver

arbetet, medan blicken oafbrutet följde

urvisaren, och kindens purpur steg, ju närmare

den framskred till tolf. Kaptenen bemärkte

en viss cro i Rosas rörelser, och, öfver ty gad

att hon ville vara af med honom, beslöt

ban att i förtreten stanna qvar, hvarföre

ban helt makligt kastade sig i ett soffhörn,

med en uppsyn som antydde, att ban ernade

slå sig i ro.

Straxt derpå kommo kommerserådets

söner, ett par raska gossar, inrusande; den ene

af dem bar en notställare, den andre en bundt

noter, jemte fiolerna. — ’*Aha, edra

krabater/* sade Ferdinand småleende, "vill ni

sträcka våra hörselorganer på pinbänken? Det är

väl meningen, kan jag förstå/*

”Vill inte kaptenen släppa till dem, så har

han ju frihet att gå sin väg,"* svarade näsvist

den äldste af ungherrarne, en telning i sina

bäsia slyngelår.

”lo, du är mig en artig junker,” menade

kaptenen» ”Jag skulle också bafva lust att

gjfva dig vissa lektioner om dagen, hvarvid

jag, i stället för stråken, ville begagna det

bär instrumentet.”

Han kastade härvid ledigt upp och tog

behagligt tillbaka sitt proraenadspö. Gossenrodnade starkt och var på vägen attgifva

kaptenen ett icke mindre frimodigt svar, an

det förra, då en sträng, allvarsam blick af

Kosa, hvilken de yngre syskonen älskade

mera än mamma sjelf, hejdade hans tunga. Tyst

satte han sina noter i ordning, och kapten

Ferdinand tilläde: "Är du, Rosa, i stånd

att af höra deras koncert, så måste väl jag

också kunna uthärda med den.”

”För min del,” inföll Rosa leende,

”uthärdar jag den med mycket nöje. Jag har

följt gossarnes framsteg från början; och som

de begge hafva fallenhet för musiken, godt

öra och en skicklig lärare, är den tid redan

längesedan förbi, som egentligen kunde anses

plågsam föi* finare musikaliska öron."*

Rosa talade utan alla tecken till den

ringaste förlägenhet. Hon hade visserligen

önskat, rätt af bjertat önskat, att kaptenen

af-lägsnat sig före Mannerstedts ankomst;

många bevekande skäl förenade sig för en sådan

Önskan, och gjorde den naturlig; men då

hon märkte att Ling för ingen del syntes

hågad att dela den, utan tvärtom fann sig

föranlåten att stanna qvar så länge öfver

vanliga tiden, lyckades hennes bemödanden, alt

icke visa en skymt af det lilla missnöje hon

erfor, vid att se sin förhoppning stranda.

”Det är ju den unge lärde, hvilken valsade

med dig på vår förlofningsafton, som är

gos-taraes Apollo?” frågade kapten Ferdinand.

r[- *’Ja,-]{+*’Ja,+} det är kandidaten Mannerstedt,”

svarade tion, med den likgiltigaste ton i verlden*

,#En rätt hygglig yngling,” anmärkte Ling.

**Ett fördelaktigt utseende, en vext och en

hållning, som kunde göra verklig beder åt

en af Martis söner; kort sagdt, en verklig

Adonis, Men en fattig f-n, förmodar jag f

för att döma af den anspråkslösa toiletteo*

Det gjorde mig riktigt ondt om den stackar»

gossén. Det var för b— skada på en så

vacker figur, att icke hafva en pas ...”

”Tyst, Ferdinand, tyst,” af bröt Rosa

hastigt hviskande, och for med näsduken öfver

det glödande ansigtet. Dörren vid nedra än»

dan af rummet öppnades, och Frans

Mannerstedt, i sin vackra, moderna bonjour och med

mössan i hand, stod der bugande. Rosa steg

upp och neg artigt; kaptenen gjorde,

balflig-gande, en vårdslös, ehuru vänlig lyftning på sin

elegant sjelfsvåldiga person, och gossarne

skrapade och rätade sig. Sedan Mannerstedt

bortlagt mössan, och med en sammandragning af

ögonbrynen bemärkt kapten Lings sätt att

helsa, vred han litet på notställaren, och

vände sig så på sidan af de unga grossörerna r

att han stod med ryggen emot kaptenen. Hans

ställning hindrade likväl icke Rosa att

betrakta det mörka uttrycket i hans vackra,

manliga drag, samt att tillika finna, det han»

vanligen något bleka hy i dag — sedan

den purpursky försvunnit, som harmen ellcnågon annan känsla kastat öfver kinden — var

ännu blekare än vanligt.

Lektionen bade tagit sin början.

Kaptenen, van att endast i nödfall genera sig,

fortfor att tala med sin fästmö om

hvarje-handa småsaker; men Rosa svarade så kort,

och var så upptagen att afhöra det lilla

stycke hennes bröder utförde, att Ferdinand snart

fann sig utledsen, och kunde icke begripa

huru Bosa, hvars talanger och smak voro så ,

utvecklade, kunde finna nöje uti något så

tråkigt. — Som förhållandet emellertid

likväl var sådant, ville kaptenen låta henne

ostÖrdt njuta af de harmoniska skönheterna i

gossarnes musik. Han steg sakta upp, tog

sin mössa och hviskade till Rosa: ”Farväl,

min engel; jag uthärdar icke längre. Men a

jag återkommer i afton.” Derefter smög han

sig ut, och tänkte vid nedgåendet: ”Rosa

har en obegriplig svaghet för de otäcka

poj-karne.”

Då kaptenen sakta till slöt dörren efter sig,

förekom det Rosa, som en sten blifvit vältad

från hennes hjerta. Hon andades lättare och

friare; ty hon kände, och vågade tillstå det

för sig sjelf, att ingenting kunde vara henne

obehagligare, än att under dessa ögonblick,

de enda lycksaliga hon genomlefde, finna

kaptenen utgöra femte personen. Hon

kände, att han var här icke allenast ofverflödig,

utan äfven obehörig, emedan den vårdslösaledigheten i bens väsende stundom antog ett

skick, hvilket uti mera än-ett afseende skutle

såra Mannerstedt. Vår bjeltinna var

nemligen icke det minsta svärmande, utan ritt

och slätt en innerligt god och förståndig

flicka. Hon fogade sig utan k not uti

nöd-vä od ig heten att låta tingen hafva sin gång,

och hon drömde aldrig om möjligheten af en

liten komedi eller tragedi med den unge

musikläraren. Deremot framstod ingen förfinad

känsla af pligt i form af förebråelse, att

beröfva henne den rena, enkla njutningen af

de sparsamt utdelade glada stunder, hon

kände sig utan rodnad kunna emottaga ännu en

så kort tid.

Undervisningen var slutad, och

Mannerstedt tog sin mössa från det närastående

bordet, innan han ännu vändt sig om. Han

trodde att kapten Ling var qvar, och

stannade derföre tvärt midtuti den stela

bugningen, då han händelsevis kom att se upp

och fann soffan tom. En flyktig blick

omkring rummet förvissade honom, att den

åtminstone icke älskade rivalen var borta.

Hastigt sänktes likväl hans öga åter mot

golfvet, och medan han, något förlägen

öfver sin egen förlägenhet, vred och vände

mössan mellan händerna, buro gossarne ut

notställaren, jemte alla öfriga till

musik-timman hörande saker. Ännu stod

Mannerstedt, sedan de igenslagit dörren, i sammaställning nitdtpå förmak sgolfvet, obeslutsam

om han skulle gå eller, såsom vawtogt,

stanna qvar några minuter. Rosa kände äfven

med sig, att hon aldrig vant så fitet ledig i

Mannersteds sal Iskap, som nu. Också blef

tonen något tvungen, då bon frågade: ’*Sar

herr Mannerstedt så brådtom i dag?**

”Icke mera än vanligt,” svarade han och

nalkades; ”jag fruktade endast att falla be*

svärlig.”

”För ingen del,” smålog Rosa, åter vid

fullkomlig fattning. ”Herr Mannerstedt är

bos oss alltid en välkommen gäst."

Kandidaten bortlade mössan, och tog plats

ett litet stycke från den unga värdinnan. Na

inträdde en tystnad, som ej kändes behaglig

för någondera,och hvilken öfvertygade Rosa,

att det icke mera skulle, icke mera kunde

blifva såsom det varit. Emellertid måste

detta bemärkas så litet som möjligt, och

hon återbragte snart jemnvigt i samtalets

vågskål.

”Har herr Mannerstedt icke ännu erhållit

bref från sin goda mor?” frågade Rosa, väl

vetande, att detta var ett ämne, som skulle

förmå Frans att tala.

”Äck nej! mamsell Widen,” suckade den

bekymrade sonen. "*Det utgör för mig ett

rikt ämne till oro, att detta dröjer så

lio-ge öfver tiden. Jag fruktar med skäl, att

det står ganska illa till; i annat fali skullesäkerligen icke hon, den ömmaste och bästa

bland mödrar, låta mig sakna dessa kära

och efterlängtade underrättelser, hvilka

utgöra min enda fröjd.”

"Misströsta icke så snart,” bad Rosa mildt

dch vänligt. ”Hvem vet hvilka orsaker

kunnat hindra henne att skrifva? Säkerligen, så

vidt hon förmår det, lagar bon dock så, att

bref inträffar till Jul. Vi hafva ej mera äo

tio dagar dit, och då uteblifver det säkert

icke.*’

"Gifve Gud, att er spådom måtte sannas;

ty, hvilka underrättelser som än vänta mig,

äro de nästan bättre än den qvalftilla

ovissheten," försäkrade Mannerstedt, och blickade

tacksamt på Rosa, för hennes vänliga

bemödande att trösta den stackars ensamme, för

alla andra så fremmande ynglingen.

Nu inträdde kommerserådinnan, i en

frasande sidenrock, och en hatt, skrytande med

en half blomsterbutik.

”Rosa, mitt barn, sitter du inne ännu?

Kors, på min heder arbetar du dig icke sjuk!

Jag har tagit mig en gudomlig promenad,

och tillika gjort några visiter. — God

morgon, herr Mannerstedt! Herrn skall få

hjel-pa mig i afton med ett litet bestyr. Kom

hit klockan half sex; jag har fått något i

hufvudet, hvarom jag vill rådgöra med herrn.”

Mannerstedt bugade sig förbindligt, och

tog mössan, väl vetande att det var en sig-oal till afträde, då kommerserådinn&n förblef

på stående fot. När han va,r i dorren,

ropade fru Widen efter honom: ”Herr

Mannerstedt, herr kandidat! kom ihåg, att herrn

skall äta Julafton hos oss; men ursäkta att

vi nu äro upptagna! God morgon, god

morgon!"

Ännu i dörren bugade Mannerstedt, och

ilade sedan utför trappan. Nu tog

kommerse-rådinnan sin dotter under armen, och drog

henne i största hast med sig in uti den

moderliga helgedomen, ett litet kabinett, hvilket

få fingo den äran att betrnda, och ingen utan

i vigtiga fall, sådana nemligen, som den

värda frun"ansåg förtjena denna benämning.

Sedan de inträdt i ruinmet, och mamma med

egen liand tillslutit dörren, samt dervid sett

sig tillbaka, att icke något obehörigt

lyssnande öra fanns i närheten, satte hon sig i

soffan, och hviskade åt Rosa, att intaga en

taburett derbredvicl.

MHör Rosa, min egeu, snälla och

förnuftiga flicka,” började kommerserådinnan, i

sakta och hviskande ton, *’jag vet att du kan

vara ganska skarpsinnig, när du vill, och med

Guds hjelp har det icke varit förgäfves, som

jag användt så mycken möda och huld

omsorg på din uppfostran och ... 9t Men här

tystnade kommerserådinnan tvärt, gnuggade sina

franska handskar med mycken ifver mellanfiograrne, och tänkte pft en lämplig

fortsättning af det tal hon inledt.

Högst förundrad öfver denna något

besynnerliga och oväntade början, blickade Ro*

fa i moderns kringirrande öga, och

begagnade afbrottet för att fråga: b vad fall är

det min goda mor önskar, att jag skall visa

min skarpsinnighet? Är det i frågan om

julklappar, så har jag redan till det mesta tänkt

derpå.”

”Ack nej, nej, det är icke en så lumpen

småsak heller," svarade fru Widen, och hviftade

otåligt med handskarne fram och tillbaka.

”Nå, men hvad är det då, mamma lilla?*"

"Jo, ser du, kära Rosa,” återtog

kommerseråd in nan, ”att säga det så, att du riktigt

kan fatla meningen, erfordras mera förstånd,

än . . . Men, lika godt, jag skall ändå

försöka. Hör derföre väl på livad jag säger dig.

Du vet att din far är rik, eller åtminstooe

förmögen. Men som en köpmans affärer

icke alla år kunna vara lika blomstrande, lika

vinstgifvande, menar jag, så händer

stundom, att — att — de kunna bära litet emot.

Affärerna, mitt barn, sådant förstå vi

fruntimmer oss just icke mycket på. — Meningen

är likväl, att, då tiderna äro sådana, så

be-höfver en köpman hela sin förmögenhet i

rörelsen, för att kunna bibehålla sin kredit;

och något ditåt, mitt barn, är nu, — förstås

i allra djupaste tysthet, — händelsen med dinÄr. Denna ledsamma omständighet har till

följd, att din hemgift icke blir så betydlig,

som det var ämnadt. Professorn, Rosa lilla,

är deremot en mycket rik man, men snål,

nästan afskyvärdt snål; och derföre har jag

fänkt, har jag menat — sedan man i alla

faM icke, utan att göra sig någon möda

derföre, kan påräkna hjelp af honom — att du,

kära Rosa, till vinnande af detta ändamål, helt

enkelt, för att tala utan omsvep, söker att

ställa dig in hos honom. Med ditt intagande

och oemotståndliga sätt att vara, nar du vill

nemligen, blir det lätt för dig att vinna

gubbeo. Besök honom, kära du, smickra

honom, mycket fint förstås, och sök inleda

honom på den tanken, att han på gamla

dagar har alldeles för liten vård om sin

dyrbara person af lejda händer, samt att det skulle

vara din förtjusning, din största glädje, att få

egna honom de ömmaste omsorger. Vidare,

att du icke skulle känna någon högre lycka,

än den, om han ville slå sig ned hos sina

barn, hos dig och Ferdinand, då ni begge

skalle täfla om att visa honom den största

appmärkäanhet; med mycket mera, som du

kunde finna lämpligt, och hvartill besöket

torde gifva anledning. Och på det att hela

saken, besöket och ändamålet dermed, måtte

synas rätt naturlig, så skall du, å din fars

ocb mina vägnar, på det hjertligaste anhålla,

att den gamle björnen ville göra oss den gläd-jen att tillbringa Julafton i vår kiets,

hvil^-ken snart blir hans egen.*’

I Rosas hufvud tumlade tankarne om

hvarandra. Meddelandet var henne vidrigt,

isynnerhet derföre, att modern framställde till

sin dotter en sådan begäran, och gaf råd,

för hvilka hennes stränga rättskänsla och fina

grannlagenhet drogo sig tillbaka. Hvad åter

det lätta, konstmessiga vidrörandet af

hennes fars affärer angick, förmodade Rosa, att

detta var blott ett slags besynnerlig lockuiat,

hvaraf hennes mor begagnade sig, för att

bringa dottern dit hon önskade; ty Rosa

ansåg del alldeles omöjligt, att, i händelse

några verkligen oroande omständigheter

inträffat, han och hennes mor skulle visa sig så

obekymrade. Rosa kunde icke erinra sig en

enda rynka på sin fars panna, eller ett enda

tankfullt, olycksbådande uttryck i hans ö^a.

Annorlunda torde hon likväl hafva tänkt ocb

dömt, om hon sett honom sitta framför

pulpeten på sitt kontor, räknande och grubblande,

mumlande och stundom svärjande. Om hoo

sedermera följt honom till hans enskilda rum,

hört hans långsamma vandringar fram och

tillbaka, sett den blick af raseri, hvarmed han

kunde sparka till en hund eller hvad

föremål som helst, hvilket, under sådana

obevakade ögonblick, kom honom i vägen, och

huru ord, våldsamt frampressade från hans

själs innersta, smögo sig öfver de hård t sam-JUan tryck ta läpparne, hemska, bittra, märka

ord, fattlign endast for honom sjelf, och vid

bvilkas uttalande ångestsvetten föll i stora

droppar från hans panna; om hon vidare

kunnat se, huru uttrycket i hans anletsdrag

undergick en sällsam förvandling, då tiden

till middagen och återseendet af hans familj

aalkades, pannan åter blef slät och jeinn,

ögonen leende, nästan tanklösa, hållningen dryg,

såsom vanligt, samt gången säker och stadig,

likt en mans, den der aldrig hört omtalas

kinkiga affärer och möjliga bankrutter; — då

skulle Rosa fattat en annan mening ur

moderns ord. Nu deremot halkade de lätt förbi

hennes öra, och hon fäste nästan uteslutande

sin uppmärksamhet vid koinmerserådinnans

förslag, att fånga professorn, öfvertygad, att,

om hon nekade, skulle hennes nior sjelf göra

försök, för hvilka Rosas finkänslighet skygg

bäfvade tillbaka, och derföre beslöt hon att

icke visa sig fullkomligt obenägen.

"Men, Rosa, kära Rosa,” afbröt

kommer-serådinnan den något för lång»- tystnaden,

”hvad tänker du på? Sitt icke der, stum

som en bildstod, utan svara då, i Herrans

namn! Tror du dig om att kunna uträtta

detta med den fullkomliga takt, som blir

nÖ-dig för att vinna ändamålet? Genom

drömmar sker det åtminstone icke; säg derföre

din tanke! Vill du ej gå in på ett förslag,

som i din ömma mors-hjerta haft blott ditt— lfO —

eget väl till syfte — så — kan jag väl sjelf

försöka; ty jag ser på dig, alt du finner det

motbjudande.1*

"Ack nej, min goda mamma/* svarade Kosa

hastigt, "icke just motbjudande, åtminstone

icke sjelfva besöket hos professorn, — det

vill jag gerna a fl ägga, och göra mig så

behaglig jag förmår; — men att deremot våga

det förslaget, att han skall flytta ur sina

gamla, kära rum, hvilka han, efter hvad

Ferdinand berättat mig, bebott i öfver tjugu

år, det tror jag icke vara rätt passande —

åtminstone icke vid första besöket/"

skyndade hon att tillägga, då hon såg sin mors ögon

mulna. Denna lilla nödvändiga list gjorde den

bästa verkan på fru mammas lynne.

*’Du är ändå ett välsignadt godt och

älsk-värdt barn/* yttrade kommerserådinnan

något lättad. ”Just en söt flicka, som alltid

känner fulla värdet af en huld och älskande

mors omsorger och bekymmer. Jag lemnar

således saken trygg i dina händer, förvissad

att du behändigt drillar den till det

önskade målet. När vill du gå till professorn,

mitt barn?"*

”Några dagar före Julafton/* svarade Rosa;

"*man får icke brådska härmed.’*

”Nå, som du vill! Det må ske! Du är

ju redan beredd på någon julklapp åt den

gamle herrn?"*[- ”Ack-]{+”Ack+} ja, mamma lilla svarade Rosa, glad

att slippa ifrån det förra plågsamma ämnet;

"jag arbetar på ett par tofflor åt den gode

professorn/*

”Tofflorna, mitt barn,"* smålog

kommerserådinnan skämtande, "gjorde du battre att

förära din tillkommande man. Toffel ta k

tiken är ingalunda att förakta. Längre fram

skall jag gifva dig några föreläsningar deru ti.”

”Nej, för ingen del, min goda mamma,"*

bad Rosa skrattande. "Jag hoppas kunna

hjelpa mig dem förutan.**

”Det är icke alldeles säkert, åtminstone icke

riktigt att lita på,” försäkrade mamma, som

nu kommit i riktigt briljant lynne; ”men lika

godt, hvad har du åt din fästman? Kan man

få veta det?”

”Just ingenting så egentligen åt honom

sjelf,” svarade Rosa, ”men *1 alla fall

något, som han ofta Önskat ega, nemligen ett

nät åt hans vackre trafvare. Och jag tror

verkligen, att detta skall bli präktigt.

Småflickorna bjelpa mig flera timmar om dagen

dermed.”

”Icke så illa,” anmärkte

kommerserådinnan, med ett serdeles eget leende. ”Vet du,

apropos deraf, hvad jag ernar gifva honom?

Det lärer du svårligen kunna gissa.”

”Nej, i sanning, det medgifver jag gerna!

Hvad kan mamma hafva tänkt på? Jag är

riktigt nyfiken, det bekänner jag.”[- ”Jo,-]{+”Jo,+} Rosa lillautbrast kommerseråd*nndn,

nied ett just icke alltför grannlaga flatskratt,

”efter du är betänkt på nätet, så skall jag

tänka på sjelfva hästen. Men, utan skämt,

det är just icke så roligt heller. Jag fick i

dag på morgonen, vid ett af mina besök, i

allra största förtroende och hemlighet veta,

att den stackars kaptenen pantsatt sin häst

hos den gamle, rike färgaren Bränner, för

att erhålla — hvad menar du, kära barn —

en lumpen summa, till inköp af de småsaker

han lemnade dig på er förlofningsdag.

Sådant går för ingen del an. Jag ernar derföre

låta lösa in hästen, och skicka honom den

jemte förbindelsen sjelfva Julafton. Förstås

likväl innan han inträffar här; ty sådana

julklappar få vara undantag från regeln, de

kunna icke kattas in/"

"Min Gud, den stackars Ferdinand, så ondt

det gör mig om honom I’* suckade Rosa. ”Att

han för sin oförsigtigliet satt sig i sådan

förlägenhet! Ack, om han haft förtroende för

mig, om han yppat verkliga förhållandet af

sin utblottade kassa, huru mycket mera skulle

jag ej värderat denna ädla öppenhjertighet,

än dessa gåfvor, som jog nu icke kan se, utan

alt del skär mig ända in i hjertat! O, min

goda mamma, jag är hjertligt ledsen, att ej

Ferdinand tilltrodde mig nog känsla att välja

det förra.”— 113 —

/

”Ib, nu Sr

svarade den klokare modern. ”Hur kao da

anse sådant tänkbart? Menar du att han,

på sjelfva förlofningsdagen, ville stå iikt en

skolpojke inför sin fästmö, och bekänna att

kan var fattig som en skåpråtta, och icke

eos i tillfälle att bjuda henne de vanliga

fäst-roa nf presenterna ? Nej, kära du, sådant få

vi icke bereda oss på. Det vore väl, oro vi

finge reda på affärerna, då vi, såsom hustrur,

bafva rättighetder till; förut hör det allsicke

till saken.’*

Rosa fann, att hennes mor icke förstod

tannes tankar i delta ämne mera än

Ferdinand, och svarade derföre fogligt:

”Det är väl möjligt, bästa mamma, att

det var för mycket begärd t. Likväl hade

derigennna mången ledsamhet kunnat

undvikas. Men, mamma lilla, huru vill mamma

slälla till med denna sak? Det blir

sannerligen icke lött alt finna något lämpligt sätt

bärtill. Månne icke pappa bäst kunde

ställa om allt detta?”

“”För ingen del,” yttrade

kommerserådin-uan; ”derom får han icke veta eltord. Han

skulle aldrig gilla, att vi blandade oss i den

stackars kaptenens angelägenheter; och likväl

vore det både synd och skam af mig, hans

Mifvande svärmor, att veta hans betryck

icke hjelpa honom. Jag har dessutom

négra handpenningar, som jag icke bättre

Professorn. ^kan använda, än att dermed rädd» hans,lie—

der och tillika hans bäst. Vår lille,

beskedlige kandidat skall uträtta detta. Jag bad

honom komnaa hit i afton. Sedan jag

instruerat honom, skall ha« gå till

gubbeo-Bränner, och efterhöra huru stor summa

han låwt pä hästen, samt bedja denne tiga

med hela saken.”

Rösa rodnade och bleknade ömsom, ocb

flerfaldiga känstor stridde om väfldet i

hennes hjerta. Väl var bon öfvertygad, att

ingen tjenligare person kunde finnas för detta

kinkiga uppdrag; men det var ytterst

motbju-dande, att bedja Mannerstedt åtaga sig ett

af denna beskaffenhet, hvilket visade

kaptenens angelägenheter ur en synpunkt, som för

Rosa måste vara högst sårande att

framställa samt förofämpandfe för Ferdinand, r

händelse han framdeles erhölle underrättelse

om hvem som dervid varit ombud.

”Min bästa mammar” svarade Rosa i

öf-vertalande ton, "jag fruktar, ja, jag fruktar

verkligen, att detta ej blir så lätt alt afgöra.

Mannerstedt pa*sarr i min tanka, alldéles

icke. Visst . . . ” i

”Men han passar fullkomligt efler min,”

afbröt kommerseråd innan med afgörande ton.

”Han är en alllför hygglig och tjenstaktig

yngling, den Mannerstedt; just en af mina

favoriter. Och jag ville väl veta, hvårförekan ej skulle vara nog skicklig att uträtta

detta.”

”Visserligen skicklig, mamma lilla, derom

är ej minsta fråga, och jag betviflar för

ingen del, att han har tillräcklig ädelhet och

tystlåtenhet, för att vara ett sådant

förtroende värdig; men jag tycker, att vi ej böra

inblanda någon fremmande i denna

angelägenhet. Om mamma tillåter, skall jag

för-söka uttänka någon annan utväg tills i

morgon. Lofva mig endast att icke nämna ett

ord.derom för Mannerstedt, då han kommer

hit i afton.’*

”1 detta fall, min lilla flicka,” svarade

kommerserådinnan, med ett uttryck i i östen y

midtemellan medgifvande och svårigheten att

förneka ofelbarheten af sin egen tanka, ”vet

jag icke, om du har rätt."1 — Egentligen

förtröt det den goda frun att blifva motsagd

af Rosa i en sak, der hon väntat att denna

skulle utbrista i beundran och loford öfver

det moderliga ädelmodet. "Jag kan icke

in-.se någon brist på grannlagenhet i min plan,

och Mannerstedt förstår nog att ställa saken

fint/*

”Goda, bästa mamma!** bad Rosa

smickrande, och tryckte den moderliga handen till

sina läppar, ”låt det blifva vid bvad jag

begärt! Kan jag icke tills i morgon uppgöra

en plan, hvilken syties oss mera förenlig med

den finare skonsamhet, vi böra egna Ferdi-[- —-]{+—+} m

nand, om den tjenst vi göra honom skall egsi

fullkomligt värde, låt honom då få del der—

af. Endast icke i afton; ty vi behöfva

bättre tänka derpå.”

Emedan Rosa bad med en så innerlig

ödmjukhet, fann kommerserådinnan sig på det

högsta bevekt, och frågade endast: "Nå,

kära barn, hvad vill du då att jag skall säga

Mannerstedt, när han kommer, och din

envishet väudt upp och ned på milt

förträffliga förslag?’"

"Ack f söta mamma/* svarade Rosa,

lättad och glad, "det blir visst icke svårt för

mammas skarpsinnighet, att finna någon

annan förevändning till denna kallelse.

Bryderiet med gossarnes julklappar kunde vara en

tillräcklig anledning. Mannerstedt är en vän

af barn, och bjelper gerna tillrätta dermed.

Men tillåt, mamma lilla, att jag nu går på

mitt rum, och arbetar på mitt nät en stund

före middagen. Vi hafva ej många dagar

qvar. Jag måste arbeta flitigt, för att

kunna hinna med allt."

**Gå du, min engel,” sade

kommerserådin-nan, och kysste sin dotter på pannan. —

”Mammas skarpsinnighet/’ tilläde hon, med

etl sjelfförnöjdt leende, ”får nu, såsom alltid,

ställa saken tillrätta. Nå, jag måste väl se

till, huru jag kan blifva fri från vår lille,

beskedlige kandidat/’[- Lugnad-]{+Lugnad+} genom detta löfte, skyndade Rosa

(ill sitt rum, ocb medan hennes händer

flitigt flögo öfver arbetet, bildade sig i hennes

hufvud en mängd olika förslager, till

vinnande af samma mål som hennes mor, men på

ett alldeles olika sätt. Han borde aldrig få

veta, aldrig ana, att bjelpen kom ifrån

kommerserådets hus, det var afgjordt; men huru

man skulle ställa till dermed, återstod ännu

att lösa. Under denna villrådighet kommo

hennes tankar att dröja vid professorn,

huruvida hon skulle våga att belt enkelt och i

det fördelaktigaste ljus för den gamle

mannen framställa saken, bedja om hans råd,

eller lemna honom penningarne, och bönfa Ila

att han godtg jorde allt. — Det var en

trosartikel, att hos ingen kunde en hemlighet

vara bättre förvarad, än hos professor Ling.

Hela dagen dröjde Rosas tankar vid den

gode professorn; men horn det gick med

hennes beslut, eller om det verkligen stadgade

sig, få vi se uti ett annat kapitel.VII.

3 Jtu fiorgmskölte lilla förmak.

Aftonen samma dag, hvars

morgonhändel-ser vi skildrat i kommerserådats bus, satt fru

Borgensköld, en gammal, aktningsvärd

matro-na, af ett hjertligt, välmenande utseende, i ena

hörnet af sin låga, välbekanta soffa,

sysselsatt att stoppa den niltionionde bristan pä en

shawl, hvilken troget följt egarinnan sedan

hennes ungdom. Hennes dotter Hilda salt

framför ett bord vid fönstret, och skref så

flitigt, som trots någon sekreterare på extra

stat. Rummet var enkelt, men snyggt och

ordningsfullt; likväl röjde det hela

påtagligen knappa vilkor. Sedan begge

fruntimrens arbete en stund tyst fortgått, uppstod

Hilda. Den tilltagande skymningen gjorde det

omöjligt för henne att längre fortsätta. Hon

gick några slag fram och tillbaka i

rummet, hvarunder modern då och då förstulet

betraktade henne, och emellanåt i hemlighet[- borttorkade-]{+borttorkade+} eo tär ur sitt öga med den

der-" med förtrogna shawlsnibben.

Hilda Borgensköld var en utmärkt vac-*

ker flicka, och förenade dermed äfven ett

godt hjerta, ett Ijast hufvud och ett

odlad t förstånd, men äfven en viss icke så

obetydlig stolthet., öfver de förmåner

naturen tilldelat beone, och hvilka i hennes

ögon gällde mera än lyckans., dem bon

föraktade, då de icke åtföljdes af de förra,

skönheten likväl undantagen; ty hon var af

för mycket upphöjda tänkesätt, att göra

denna noturens nyckfulla lek till någon

hufvud-sak. — Sedan "flera år tillbaka hade hon

vant sig att älska och högakta sio kusin

Ferdinand. Hans kärlek hade hon känt så

länge hon visste att bon egde ett hjerta; och

ehuru han aldrig formligen begärt hennes

hand, hade bon deck, hen visste ej hvarföre,

uti honom alltid sett den framtida skaparen

af sin lyoka; ty tusen gånget* hade Ferdinand

bedyrat, att ingen sällhet på jorden kunde

finnas för honom, om den icke delades af

benne.

Hilda trodde bonom,

hjerta räkning för den grann lagenhet,

hvar-ned han undvek att allvarligt begära hennes

löfte om tro, förrän han kunde bjuda henne

att dela sitt öde genom äktenskapets band.

Det rykte, som talat om hans kärlek ocb

uppvaktningar hos Bosa Widen, iorakladefcnn, sasom alldeles grundlöst, ej värd* alt

der på förspilla en tanke. Borde icke lion kätina

honom bättre? Det var ju utan all fråga»

Men b vad äro väl »Ila förhoppning»»* ,

äfven de som fastvux.it i vårt hjerta? Äro de

skyddade för oblida stormar? Nt*j! De sko»

ki uppryckas och förskingras, likt en hand~

full stoft, och minnets törnen stå ensamnaa

qvarr tills, hoppet åter slår nya skott, b

vilka i sin ordning blomstra, förtvina och do»

Sivar t nog inträffade det ögonblick r då

Ferdinand sjelf fötlägen framstammade för sig

nödvändigheten alt afstå från hoppet om

hennes egande, och omöjligheten att se detta så

länge närd» hopp förverk ligadt, emedan —

emedan tvingande9 onämnbara omständig*

beter och svårigheter yppat sig dereaiot.

Med förundraiisvärd styrka hörde Hilda

honom. Med stolthet bekämpande hjntats

sårade k&nslor, visade hon sig lugn, kall ocb

beslut sam, och önskade honom y högtidligt

men artigt, lycka till den ingångna

förbindelsen. — Men nu var sjelfbeherrskningens

förmåga uttömd, och med ett lätt afsked,

allvarligt och kallt, försvann hon genom

dörren till sin egeh lilla kammare» Der uttog

känslan sin rätt, smärtan att se sig gäckad och

så skamligt bedragen af den man, vid

hvil-ken hon fästat hela sitt hopp om jordisk

lycka. Rik på bitterhet var denna slund, som

s&oharmhertigt förjagade alla det unga, glada[- —-]{+—+} t»

fejertats tjusande drömmar; men så snart

bon lugnare kunde betrak la saken, kände boo

sig inlagen af ett djupt förakt för Ferdinand*

svaghet och vankelmod samt oädla

sjelf-viskhet, att, endast för egnndet af rikedom,

bemöda sig att vinna en qvinna, som hatit

icke älskade»

Dessa föreställningar visade hennes

ford-oe äl*kare i ett ljus, hvarvid det

magiska skimmer, som under de försvunna

da-garne omgifvit hans bild, nu helt och

hållet flyktade. Han stod der i sitt enkla, na*

turliga skick, en man af det alldagligaste slag

— af sådane nemligen, som väl till en vis»

grad kunna älska och känna sig lyckliga,

då deras kärlek möter ett litet motstånd f men

likväl helt beskedligt finna sig uti att

inställa eller förnya sin uppmärksamhet för dén

älskade, alltefter yttre ställningar och

för-håtlanden. Och skulle dessa bjuda försakelse»

så, i Guds namn, får man taga sill förnuft

tillfånga, och utkasta metkroken efter

lyckan » något annat fisk vatten, bvarvid det

naturligtvis gör dem »hjertligen oodt, att det

stackars föremålet för deras fordna känslor

tkall komma att lida af den vändning

sakerna tagit» Del är i alla fall en lycka, om

man icke bestämdt förklarat sig; man kan di

med heder draga sig ur spelet.

Att Ferdinand tänkte något sådant, insåg

Hilda klart* Under en följd af år hade haaväl varit henne så mycket tillgifven, sam

faan kunde vara det; men vid minsta

motgång för lians karlek, vid minsta utsigt till

strid derföre, var han beredd att uppoffra

den. Ferdinand var således numera, i

Hildas tanke, en svag, ja en föraktlig karl, och

€n sådan kunde omöjligt, sedan den första

»märtan var öfverstånden, bl i fva ett m&l för

hennes saknad. För intet pris hade hon, efter

denna upptäckt, velat förena sitt öde med hans,

äfven om han erhållit hela professorns

förmögenhet, och dertill hans välsignelse. Men

det smärtade och sårade henne djupt, att boa

varit ett mål endast för en så lättsinnig

böjelse. Snart hade likväl förnuftet och

hämd-kanslan segrat hos henne, och med temligt

iugn återvände hon trll sina vanliga göromåL

"Emellertid hade Ferdinand, hvilket vi

redan förut omnämnt, icke kunnat förlika sig

ined den tanken, att se sig föraktad af den

enda han verkligen älskade, och djupt

ångrande de villor, somföranledt hans sista steg,

hade han beslutit att helt och hållet bikta

•ig för Hilda, samt, om hon ville förlåta

honom, på nåd och onåd öfverlemna sig åt

henne och ödet; men Hilda afslog bestämd t

så väl den muntliga som skriftliga

förklaringen. Hon ville aldrig mera höra eller

lyssna till ett ord om kärlek från hans läppar,

.ej ens från hans penna, ville ingenting veta

derom, ville glömma och sjelf blifva glömd.Betta önskade hon, och hon hörde till de få

qvioJiga lynnen, som icke i sin kärlek uppfinna

tusende ursäkter, att rättfärdiga sin svaghet.

Bilda hade för evigt afsagt sig all förbindelse

med Ferdinand, och hon höll ord; ingen tid,

inga omständigheter och förhållanden rubba*

de hennes beslut, förändrade hennes tänkesätt.

Hvar hennes tankar dvaldes, då hon nu, i

den tysta skymningen, vandrade upp och ned,

långsamt, med händerna korslagda öfver

bröstet, det veta vi icke; men vi förmoda,

alt det icke var hos Ferdinand, ty helt ha-*

*tigt gick hon fram till soffan, lindade

armar-ne omkring den älskade moderns hals, och

utbrast i den gladaste ton: “Det slår ihop;

vi få bestämd t respenningnr, och litet

der-utöfver ändå! Jag ser på förhand, huru glad

pappa skall blifva, och jag vill gerna arbeta,

sköta hushållet om dagen, samt skrifva

aftnar och morgnar/"

*"Och alldeles förstöra digf”afbröt fru

Borgensköld , ”för att kuona lindra och hjelpa dina

stackars föräldrar! Ack, min Hilda, det

smärtar mig djupt, att se din ungdom så

glädjelöst förflyta!’*

*’Säg icke så, min dyra mor!” bad Hilda

med latt missnöje. "Hvilka njutningar finnas

här att sakna? Jag är i alla fall mera med,

än våra tillgångar egentligen borde tillåta;

och mamma kun tro min försäkran, att det,

långtifrån att vara någon uppoffring, attarbela för anskaffandet af våra respenningar,

är mig en outsäglig fägnad, att kunna göra

det; ty min själ längtar efter en annan ort

att dväljas på. Landet, menar jag,” tilläde

hon hastigt. "Jag siulle qväfvas, att till-*

hringa ännu en sommar i staden; ocb aldrig

kan jag vara nog tacksam för den

oförmodade källa, som Öppnat sig till förtjenst för

oss, genom min kännedom af franska språket.

Med öfversättningen af dessa båda arbeten,

har jag beräknat, att vi icke allenast betäcka

resekostnaderna, utan äfven vid framkomsten

hafva en liten summa Öfver, till inköp af de

oundgängligaste beliof.”

"Och du tror dig, min stackars Hilda,

kunna fullända allt detta fore slutet af Maj?”

frågade fru Borgensköld, med en misstrogeo

skakning på hufvudet.

”Det gör jag bestämdt, mamma!’*

försäkrade Hilda. medlet af Maj hoppas jag

kunna afsända det; och i slutet af samma

månad har jag allra sist mitt arfvode. JNär

Juni iklädt sig sin praktfulla, högtidliga skrud,

då packa vi tillsamman hela vår lilla

återstående egendom, och inskeppa oss, jemte

den, på kapten R**s lilla snälfseglande slup,

hvilken gör så raska turer till Halmstad, och

derifrån få vi resa land vägen de 10 ä 12 mil

som återstå. Rätt ledsamt,att icke den lilla,

täcka egendomen I igger närmare någon sjöstad;

men detta måste man finna sig uti. Vi kommanog fram på dag och timma, och jag

njuter reda.n på förhand den största lycksalighet,

då jag tänker på pappas glädje, att återse

oss. O, jag kan så väl föreställa mig, huru

han skall se ut som en välbeställd inspektor,

stökande omkring med arbetsfolket på ängar

och träden. Och huru förträffligt skall icke

mamma sedan taga sig ut ibland

mjölkbun-karne och smörtjernnrna ! Mig sjelf icke att

förglömma, med nyckelknippan springande i

kök och skafferi, sysselsatt med vår tarfliga

middag, eller ock slamrande i väfstolen,

"landt-lig, röd och varm.} Men de tidiga

morgonstunderna och aftnarne måste jag hafva för

mig sjelf. De skola egnas åt mina litterära

sysselsättningar; ty denna källa får för ingen

del försummas. Genom den skall jag skaffa

mig medel att hålla stånd emot

grannmam-sellerna* toiiett, och derjemte i kyrkan

förtjusa adjunkten, länsmannen, ack nej,

kommissarien, n. b. i händelse han är ungkarl;

kronobt-fallningsmannens skrifvare icke att

förakta. På landet får man icke taga det så

noga, utan nöja sig med de eröfringar, som

kunna erhållas. Mamma skall få se, att allt

kommer att gå förträffligt. *

*’Men, flicka, hvad i Herrans namn

kommer åt dig? Jag har aldrig hört dig så

munter?*’ sade fru Borgensköld, hvilken

Hildas glädtighet lockade till ett flyktigt

småleende. — ”Alla de der utsigterna, kära du,tycker jag just icke 8ro så förtjusande, att de

förtjena skildras med de ljusa, gladq färger

du begagnar."

• Just emedan min goda mamma tyckeratt

de alltid äro mörka ocb dystra svarade

Hilda med en förändrad ton, full af stilla, lugnt

allvar, "så ämnar jag, det vill säga, så vidt

min förmåga sträcker sig, omskapa dem till

mera leende bilder. Och när den gode

Guden lägger sin rika välsignelse till dessa

bemödanden, så hoppas jag att allt skall blifva

god t.”

“Jag skuile önska," suckade fru

Borgen-»köld, ”att jag hade något af ditt lätta och

glada sinne. Det ville jag önska, min Hilda;

men professorns hårdhet ligger mig jemot

i hågen. Han hade kunnat bjelpa din far,

om han velat; men . . . ”

"Men, söta mamma/’ fortsatte Hilda deo

afbrutna meningen, "farbror hade ju redao

på förhand sagt pappa, att han skulle blifva

förstörd på den saken, och tillika yttrat,

alt, om han, emot farbrors vilja och vetskap,

ingick derpå, borde han, i händelse af

olycka, aldrig räkna på farbror Lings bistånd,

emedan ban tydligen visat pappa, att det

skulle gå illa. Jag erinrar mig ännu ganska

väl, att professorn då svor en dyr och

kraftig ed, att, om pappa, medan ännu räddning

var möjlig, icke lyssnade till hans ord, så

skuile icke heller han framdeles lyssna till hansefTer deras" som förde det för honom. Htacf

kunna vi då förebrå farbror, då pappa,

långtifrån att böra hans råd ocb varningar, mera

trodde på sin falske, intalande vän, gick i

borgen ocb förlorade sin lilla förmögenhet?

Hvad bade det blifvit af ess, vi hade varit

alldeles förlorade, om icke pappa, genom

professorns förord, erhållit den der

inspek-torssyslan på den lilla egendomen Lindfors i

Småland? Den är väl icke serdeles

indräg-tig, det vet Gud; men pappa kan dock

lef-va deraf, och äfven vi, det försäkrar ban i

sina bref, om vi vilja inskränka oss och

kunna komma dit. Utväg härtill hafva vi nu

funnit, ocb således böra vi ej sörja, min lilla

mamma.”

”Aek, du vet icke, min Hilda, hvilken tung

sorg bvilar på mitt hjerta,” sade fru

Borgensköld sak ta,och borttorkade några

framsmygande tårar. ”En tung sorg, barn; ty det är jag,

som förorsakat din far all den oro ocb

smärta vi gemensamt lida. För min skull

grundlädes, från längre tid tillbaka, den

långvariga ovänskap, som då egde rum emellaa

bröderna/’

”Huru så, mamma lilla?” frågade Hildaf

och satte sig på en pali vid moderns fotter.

”Ack, säg mig allt hvad som trycker er; jag

▼ille så gerna dela och lindra b varje smärta,

åtminstone öfvertyga mamma, att den är

lättare att bära delad/*[- ,rAck,-]{+,rAck,+} mitt goda barn, dervid kan du

ih-genting göra,*" försäkrade fru Borgensköld med

ett sorgligt småleende, i det hon strök

dotterns silkeslena lockar från pannan, och

tryckte en kyss derpå. — ”Den smärtan är äldre

in du sjelf. Det är öfvertygelsen, den bittra

Öfvertygelsen, som troget, under Jånga år

följt mig, att din far, genom sitt giftermål

med mig, en fattig flicka, af ringa stånd,

tvingades från en helt annan bana, än den han

sedan, till följd af omständigheterna, kom att

vandra. Vid den tid, hvarom jag nu talar,

var din far en ung fendrik; och professorn,

bans hallbror, många år äldre, hade nyligen

dragit sig ifrån det offentliga lifvet, ocb

nedsatt sig, jemte sin betydliga förmögenhet, här

i vårt goda H**, der ban, enligt sin böjelse

för enslighet och studier, lefde fullkomligt

indraget, utan annat sällskap än din far och

sin lille brorson Ferdinand, hvilken han,

såsom litet barn, vid föräldrarnes tidiga från*

fälle, upptog och uppfostrade. Här lärde

pappa känna mig, som då var symamsell i ett

af de förnämare busen; och som han icke

egde styrka att se mig så tillbaka

bemött, som jag då blef, beslöt han, i

ungdoms oförstånd och dårskap, att taga

af-sked, gifta sig och lefva på den lilla

förmögenhet han ärft efter sin mor. Huru svag,

oförlåtligt barnslig och sjelfvisk jag var, —

ty allt detta förenade sig här,-— det kan dulått finna, då jag emottog anbudet. Men

jag älskade min Herman så innerligt, och

föreställde mig, att min kärlek skulle godU

göra houom hvarje offer. Således behöfde

ban icke länge öfvertala mig, innan jag

samtyckte att delu det Öde han bjöd mig. Men

då rasade professorn ordentligt; han försök*

te alla tänkbara utvägar, att förmå Herman

att afstå från sin föresats, hvilken han,

kanhända riktigt nog, benämnde galenskap. Men

fåfängare föredrogos aldrig de bästa skäl. Din

far förblef envist vid sitt fattade beslut,

och bröderna skiljdes såsom ovänner.

Herman erhöll afskéd, med titel af löjtnant,

och kopte det lilla vackra hörnhuset, som vi

sedan nödgades sälja. Vi bosatte oss uti vårt

inbillade jordiska paradis, samt lefde lyckliga

inom oss sjelfva, ehuru ieke fullkomligt

lyckliga; jag vill till alla delar vara uppriktig

eraot dig. Herman suckade i tysthet, och

angreps mången gång af ånger öfver sitt

förhastade steg, ehuru han ädelmodigt sökte

dölja detta för mig. Men huru skulle

sådant länge kunna döljas för en älskande

makas skarpsynta öga, och derföre blef vår

husliga sällhet mera skenbar an verklig. Vi

fruktade beständigt att såra hvarandra, och

BÖdgades derföre iakttaga en viss försigtighet

i alla våra ord> bvaraf uppkom ett

förhållande j som icke var riktigt uaturligt, och

derföre icke heller kunde vara lyckligt. Dess*

Profctsom* 9utom liände vi hvar för sig, att vi bandlat

illa, och måste genom sjelfforebråelser under

långa år plikta derföre,”

”Vid din focMse, min Hilda, gick din far

till professorn, för första gången efter vår

förening, och bad honom, i den djupa

rörelse han då sjelf var, att glömma den

ovänskap, som ett helt år egt rum, och nu

komma till hans hus och välsigna hans barn.

Men professorn var ännu lika förbittrad,

nekade alldeles att stå fadder, och ville ej veta

af oss. Sårad och djupt förödmjukad

återvände min Herman. Han sörjde i tysthet.

Men emellertid smögo åren fram, och hans

enda nöje och sysselsättning var att pyssla

med den lilla stadsjorden, vi den tiden egde.

Han nedlade der både svett och möda, tid

och penningar. En dag, jag erinrar mig det

så väl, som det häudt i går, hade vi tagit

vår middag med oss, och tidigt begifvit oss

ut till vår lilla enkla, men lugna fristad , för

att njuta anblicken af Guds sköna natur, ocli

fröjda våra ögon med åsynen af den lof->

vande skörden. Nästintill vår lilla jordlapp

låg en äng, som tillhörde professorn, och

Gud vet genom hvilket underverk det fogade

sig så, att din farbror, hvilken under hela

året nästan aldrig lemnade sin boning, just i

dag låtit sin hushållerska och siu gamle

be-tjent inpacka alla de förnödenheter, han

rak-uadtf till njutning och beqvämlighet, ocb föratfessä till ängeft, dit professorn sjelf, i

sällskap rned Ferdinand* då en tolfårig gosse,

begaf sig, för att äfven njuta en vacker

sommardag i fria luften. Under tiden fick

madamen bemma bos honom vädra rummen

samt företaga en general*rengöring af bela

huset, hvilket, så vidt det rörde professorns

enskilda rum, kunde ske blott en, bögst två

gånger om året. Vid denna tid var du, min

lilla Hilda, en femårs fjäril, som glad och

smekande fladdrade omkring de sköna

blommorna, och under bemödandet att fånga dina

namnar, hade du allt mera aflägsnat dig fråri

mitt vaksamma öga. FÖrst sedan jag slutat

bestyret med mitt kaffekök, saknade jag dig,

och i yttersta ångest sprang jag omkring, för

att söka upp min älskling. Slutligen, då jag

icke på något ställe blef dig varse, vågade

jag närma mig gärdsgården, som skiljde vår

täppa från professorns. Den var omgifven

af en lummig björkhäck på båda sidor; jag

blickade försigtigt igenom, och var nära att

uppgifva ett högt glädjerop, då jag. såg dig

sitla på professorns knä, leka med hans

långa, grå lockar, och tappert ruska i dem,

medan han med ett ganska förnöjdt utseende

smuttade på ett glas saft och vatten, och

emellanåt betraktade dig med eri blick,

hvar-uti jag tydligt läste ett uttryck af innerlig

välvilja. Utan att mycket besinna mig, sieg

jag sakta öfver den låga gärdsgården, ochsmög mig fram. Så snart professorn blef mfg

varse, stod han upp, nedsläppte dig på

grä-set, och sade, med en mörk blick och en

half bugning: "Ursäkta, min fru! Den lilla

var nyfiken, hon som andra Evas döttrar.

Hon hade klifvit upp på gärdsgården, men

fastnade olyckligtvis, när hon skulle stiga

ned, och hade troligen fallit och skadat sig,

om icke min brorson varit tillhands och

lyfta t henne öfver.*"

"Med sänkta ögon stod jag inför den

fruktade mannen, medan du flög i min famn, och

lindade dina små armar om min hals. Jag

kände> djupt i min själs innersta, att en

sådan stund möjligen aldrig mera skulle

erbjuda sig, att tala om försoning. En

sakta röst ur initt inre hviskade: "försök , det

skall lyckas," ocb jag lydde den. Gud allena

iogaf mig sådana ord , som kunde röra hans

hjerta, och mitt bröst svällde af saliga

känslor, då jag såg huru isskorpan, som omgaf

lians, smälte vid mina böner och tårar, ocb

han lofvade bjuda Herman handen till frid,

försoning och broderlig endrägt. Ferdinand

beordrades att i största bast uppsöka din far;

och den stunden, min Hilda, då de, med ett

enda handslag, redligt och trofast, åter

bel-sade hvarandra som vänner och bröder, det

var för mig den första stund af ren, oblandad

lycksalighet i mitt lif. Vi tillbragte en skön

ocb herrlig afton tillsamman, och genomlefd*sedermera många, många lyckliga och rika

ir i endrägt och kärlek med .hvarandra.”

"Men nu fick din far det olycksaliga

infallet, att ingå i affärer med herr Brocker, och

denna menniska lyckades att fullkomligt

intaga oss båda. »Redan i början varnade

professorn för denna förbindelse, samt afstyrkte

den på det kraftigaste, och jag måste

erkänna, det han tre å fyra gånger hjelple din

far, då han var i svårt betryck; men

slutligen kom den olycksaliga borgen i fråga. Du

erinrar dig hvad professorn då arbetade med

din far, för att förmå honom att skilja sig

från denna menniska; men du vet icke, mitt

barn, att det var jag, som, i min

obegripliga och oförlåtliga blindhet, samt helt och

hållet intagen af Brockers olyckliga

vältalighet, om de stora och vinstgifvande

spekulationer, vi sedan skulle göra tilUamman,

öf-vertalade din far, nästan emot hans vilja och

bättre öFvertygelse, att gå i borgen.

Åtminstone är det säkert, att, om jag icke så illa

användt det förtroende, han alltid satte till

mitt råd9 skulle ban hafva följt professorns.

Min delaktighet i saken gör min smärta

dubbelt bitter, ehuru Herman, den ädla själen,

aldrig med ett ord förebrått mig det. Han

visste nog, att min börda hade sin fulla vigt,

genom de sjelfforebråelser, som icke lemnade

mig, och den plågsamma vissheten, att åter

vara skuld till hans ovänskap med professorn;ty nu är hans vänskap för alltid förverkad,

och jag tror, — Gud förlåte om jag har

arätt! — att det snarare var för att slippa

se din fars afmagrade, af bekymren stämplade

drag, än af ren välvilja, som han förskaffade

honom den der inspektorsbqftällningen nere

i Småland."

”O, min goda mamma, tro icke det!**

sade Hilda innerligt. "Det är att göra honom

mycket orätt. Detta har han visst icke

för-tjent af oss, ty han var förut så vänskapsfull

och god; men han är en sträng och

allvarsam man, som icke bryter sitt ord. Vi

hafva intet att förebrå honom, och då vi lemna

H**, måste jag ännu en gång se och taga

afsked af honom. Emellertid, min älskade

mor,” återtog Hilda, efter ett litet afbrott,

*’böra vi innerligen tacka Gud, som låtit oss

se en liten skymt af hopp, ljus och

kommande lugn. Och om ni hade orätt attöfvertala

pappa till detta steg, så har ni också lidit

derföre, det begriper jag ganska väl. Meo

nu skulle det vara orätt att längre sörja

der-öfver, och sålunda bortslösa de krafter,

hvil-ka så väl behöfvas, för att på nytt börja

vårt lif. Endast genom mammas närvaro

skall pappa känna sig styrkt och upplifvad,

och han och jag skola gemensamt förena

våra omsorger, att förmå mamma glömma det

förflutna, som nu ligger bakom oss.

Stor-uien är öfver stånden; vi ingå nu iden lugnakaninen, ocb kunna alla ännu blifva

vida lyckiig/ire, än vi någonnin varil del; ty

vi bafva vår kärlek, vårt förtroende ocb vårt

innerliga, allvarliga sträfvande, att

upprätthålla och förljufva det inbördes husliga

lif-vet för hvarandra. Jag känner en kraft och

eo beslutsamhet samt derjemte en

förnöjsamhet, ett säkert hopp inom mig, hvilka säga

mig, att jag icke bedrages af några

drömmar, utan att förhoppningarne skola blifva

verk lig heter."*

"I Guds namn då, mitt kära barn, så vill

också jag försöka att hoppas och se tingen

från deras ljusare sida. Men, bevara mig, vi

hafva nu alldeles mörkt! Gå, Hilda lilla, och

Jaga att vi få eld på ljus.1*

Flickan efterkom den moderliga

befallningen, hvarefter bordet framlyftades till midteo

af golfvet. Hilda ställde sina skrifmaterialier

i ordning, och framsatte mammas länstol och

pall9 hvarefter hon lÖrsigtigt samlade i en

stor korg saxen, garnet, fingerborgen,

glasögonen, snusdosan och ejelfvaden gamla,

stora shawlen, som utgjorde sömmen. Medan

nämnde tillredelser verkställdes, framtog fru

Borgensköld, från de längesedan nedkolnade

glöden i kakelugnen, några derpå stekta

äpplen, upplade dem på en liten tallrik, och kom

helt förnöjd och satte den invid Hildas

bläckhorn. — "Se så, vederqvick dig, mitt barn!

Bet är icke nu som fordom, då vi hade vårttrefliga och inbjudande th^bord hvarje aftonv

Nå, det är det minsta vi sakna. Man får

finna sig i det som är vida värre, och tacka Gud

så länge vi hafva något/’

"Ack ja, mamma lilla, detta är ju

allde-Jes ypperligt!*’ svarade Hilda leende, och lät

de varma äpplena glida upp och ned mellan

de hvita händerna. ”De äro riktigt

förträffliga. Och när vi nu stundom, då någon vän

eller bekant tittar till oss, uppduka vårt

lilla th^bord, smakar det vida bättrej tycker

jag, än fordom, då dermed icke var förenad

den minsta högtid eller det ringaste behag.

Det är behofvet och svårigheten att skaffa sig

äfven de minsta njutningar, som gör att de

ega värde för oss. I annat fall anse vi dera

såsom ett nödvändigt bihang till alla dessa

oberäkneliga småsaker, vi införlifvat med vår

varelse.”

Nu sköt Hilda sina papper i ordning, och

fattade sin penna. Fru Borgensköld tog till

sin stoppning, och snart var det lika tyst i

rummet, som då vi hade äran att dit införa

våra läsare.VIII.

ftoeas 6esok Ijos professorn.

Julaftonen nalkades, och tillika det ökade

bestyret oeh bråket för den stora

familjhögtiden i kommerserådets hus. Värdinnan

hade alla händer fulla, och tog vexelvis till

rådplägning sin hushållerska, för hvars

omdö-roe hon i vissa fall hyste mycket förtroende,

°ch sin gunstling, kandidaten Mannerstedt,

hvilken senare blef benådad med

utmärkel-af inträdet i det allraheligaste kabinettet,

hvarest de små mysterierna, om de så

kallade angelägna uppdragen, afhandlades.

Oberäkneliga voro degöromål, Mannerstedt i och

för de unga grossörernas julaftonfröjd hade

•W- förrätta; men han fann sig tåligt i sitt

öde, och lät kommerserådinnan förfoga oin

tid alla aftnar. Härigenom erhöll han i

Utbyte det nöjet att sitta midtemot Rosa vidbordel, samt då och då få tala några orcf

med henne, hvilket Mannerstedt gerna ville

ersätta med ett par timmars längre vakande

om nntten.

Rosa arbetade också nästan natt och dag,

för att få i ordning allt som skulle vara

färdigt, och kapten Ling syntes hafva ålagt

sig den försakelsen, att under sista veckan

lemna henne i fred. Han gjorde endast

nå-gia minuters besök hvarje förmiddag; men

svårligen kunde någon derunder föreställa sig

annat, än alt han sväfvade i himlens

förgårdar, ditförd på kärlekens och hoppets lätta

vingar. SAg man honom åter ensam,

hemma i sina egna rum, utgjorde den bild, man

der träffade, en fullkomlig motsats till den

förra. Det var liksom han förenat tvenne

väsenden uti ett. Mången ångestfull timma

gick den stackars kaptenen upp och ned i

sitl stora förmak, bitande på läpparne och

sugande på sina mustascher. Skuldföl

bindel-sen , natten i residensstaden, erinran om de

hastigt förflygande tvenne månaderna, ocli

slutet på leken! — **F- n besitta ett sådant

slut!*’ mumlade han för sig sjelf. ,#Fria

husrum på slottet! Visserligen kan man ha

sällskap och sitt parti vira der; men —o,

man kan bli alldeles rasande på alla dessa

bestar, dessa skamlösa kreditorer — denne

isynnerhet! Är det skick, att icke tro en

officers hedersord? Jag kan räkna på bröllo-pet högst om tre eller fym månader; förr

Urer det åtminstone icke ske, så vida jag ej

skulle bli lyckligare nästa gång jag ernar

anfalla kommerserådets obenägenhet, än jag

var i förrgår, då det hette: ’Vi skola

tänka på saken, min kära kapten! Har ni

talat vid er farbror? Hvad säger han?* Jo,

f-n ock! Minkära farbror säger ingenting

af det sJag, som min tillkommande svärfar

väntar. Nej, det aktar ban sig min själ för!

Men jag undrar hvad f-n han skall säga,om

saken ej kan drillas i behörig ordning, utan

herr kaptenen verkligen får göra en liten

ex-tra-tur, föranledd af den omständigheten,

att han spelat bort en icke obetydlig del af

ackordsumman. Jo, han skall röra upp

himmel och jord, det är säkert; eller kanhända,

— och det blefve, f-n besitta mig! påko->

stande, — skall han förakta mig så, att han

icke säger ett enda ord. Himlen bevare oss

från en sådan olycka; ty, tiger han, då kan

*a8a godnatt af både arf och välsignelse,

och det står jng aldrig ut med. Nej, jag

måste anstränga mig, jag nödgas uppfinna

något råd, annars går jag till botten/’

Stundom framsmög, bland alla dessa

förvirrade tankar, som höl lo sin tummelplats i

kaptenens hufvud, en bild, den ban bemödade

sig att borttränga, Hildas bild, och jemte

den minnet af det svaga och ovärdiga i hans

handlingssätt emot henne. Det som likvälmest smärtade honom, ocb under hvarje an*

nan tidpunkt, mindre upptagen af kinkiga af-*

färer, skulle gjort honom alldeles rasande,

var den bittra, för hans egenkärlek sårande

öfvertygelsen, att Hilda kunde fördraga sin

förlust med ett så beundransvärdt tålamod.

Det hade han likväl icke förtjent, för den

häftiga kärlek han både fordom och nu

hyste för henne. ”Men sådana äro

qvionor-na, otacksamma, hjertlösa, lättsinniga;

sådana hafva de alltid varit, och Hilda utgör

ej något undantag.’*

Det var en mulen, men temligen mild

Decembereftermiddag, då Rosa Widen drog

i k lock snöret till professorns yttre rum. Den

gamla hushållerskan, madam Brun, öppnade

och förde henne till dörren af husbondens

enskilda kammare.

”Bara jag icke stor honom, min goda

madam Brun?” sade Rosa sakta och fruktande.

Ӂh nej, mamsell! professorn har redan

tagit sin middagslur, och han är nu vid det

allra bästa lynne. Stig in, stig in!” — Vid

dessa ord lemnade husets enda värdinna den

lilla salongen, och icke utan en häftig

bjert-klappning knackade Rosa på dörren.

”Hvem der, kom in!” ljöd professorns

djupa röst. Raskt öppnade flickan dörren och

inträdde. Det var professorns arbetsrum,

oför-ändradt detsamma sedan öfver tjugu år,

dystert ocb dammigt, klädt med mörkblå tape-(er, och i hvarje vrå i den grad öfverlastadt

med böcker och handskrifter, att knappast

en fläck af en stol fanns ledig. Profe^or

Ling satt i ed mycket gammalmodig länstol,

framför ett stort uppslaget bord, höljdt med

dammiga luntor och otaliga spridda pappers*

lappar. Han var klädd i en lång, grå rock,

hvilken, begagnad äfven vid dess egares

middagslur, derigenom var alldeles öfverhöljd

med dun; åtminstone kunde den kallas

spräcklig. Professorns fötter voro insvepta i flanell,

och ytterligare instuckna i ett par ofantliga,

äfvenledas spräckliga tofflor af fordom grönt

saffian. På hufvudet bar han en stickad röd

och hvit nattmössa, och på näsan ett par väl*

diga glasögon.

Vid Rosas vridning på låset, hade profes*

som till hälften vändt på hufvudet, och så

snarl han blef henne varse, uppstod han så

skyndsamt det lät sig göra med sa (ängslade

fötter. Fryntligt räckte han sin unga gäst

handen, och sade i en ton, ovanligt vänlig

att vara af honom: "‘Välkommen, kära barn!

Kommer du så ensam? Du har väl

Ferdinand med dig? Den slyngeln kunde väl

haf-va omtalat, att du skulle hedra mig med ditt

besök.**

"Förlåt, bäste herr professor, om"jag kom~

mer olägligt!” bad Rosa hjertligt. "Ferdinand

är härtill alldeles oskyldig; ty han vet icke

att jag ernade mig hit."[- **Godt-]{+**Godt+} godt! Du är så mycket mera väU

kommen, om du besökt mig alldeles för min

egen skull. Men gå nU snällt in i det lilla

förmaket der, dörren till venster, mitt barn;

der är godt och varmt. Roa dig med hvad

du kan hitta på så länge; jat» kommer straxt

efter.’* Rosa nickade vänligt åt sin värd,

ocb inträdde i det anvista rummet, hvilkei

var både större, bättre och trrfligare, äo de t

andra. Som det inneslöt en mängd ovanliga

vexter, dem professorn roade sig att

uppdraga, samt många sällsyntheter af

hvarje-handa slag, blef det icke svårt för Rosa att

här finna sig road. Emellertid ringde

professorn i en silfverklocka, hvilken låg på

skrifbordet, och vid dess välkända ljud

inträdde madam Brun.

”Drag försorg om extra godt kaffe,**

sade husbonden, ”servera det i den

förgyllda ostindiska servisen, och låt hemta hem de

mest utsökta slag af sådant der kram, som

fruntimmer tycka om att söla i kaffet och

förstöra det med.’*

Hushållerskan vände sig skyndsamt till

dörren, för att i största möjliga hast verkställa

uppdraget.

”Nå, nå,’* ropade professorn efter henne,

”haf då ej så bråd tom! Vänta, madamBfuo!

Madam Brun, hvad f-n ränner hon efter!

Ser hon då icke, att jag sitter häri min

gamla morgonrock? Tag hit min blå gyrtut, ochbjelp på mig de der halfstöflorna! — Jaha!

—- Se så! — F-n i den foten; jng kan knappt

stödja på honom! — Gif hit min käpp

der-borta! — Så! — Och pipan der! — .Nej,

icke den, den till höger QYed guldbeslaget! —

God t! — Och tobak »pungen! — Se så, det

är bra! — Och nycklarne (ill schatullet der!

*— Alldeles, alldeles! — Nu är jag i ordning.

Skynda sig nu, rmdarn Brun, ocb när allt

är färdigt, så bär hela väffägnaden in i gula

förmaket.*’

Vid dessa ord satte husföreståndarinnan ut

genom ena dörren, och professorn linkade till

den andra. Sedan han kastat ännu ett

uppmärksamt öga omkring rummet, för att öf-*

vertyga sig, alt inga obehöriga nycklar

blif-vit lemnade qvar, och då allt befann sig i

önskvärdt skick, öppnade han dörren och

inträdde till Rosa, som stod vid en vacker bur,

och beundrade dess ännu vackrare små

bevingade invånare.

’*Ännu en gång välkommen, kära barn!”

sade professorn och tog plats i soffan, me*

dan han grinande sökte lägga sina i läder*»

fängslet plågade fötter i ett någorlunda

be-qvämt skick, och dervid med sin ena knotiga

hand vinkade flickan att taga det andra

soffhörnet i besittning. Rosa hade genast

bemärkt deo stora, verkligt utmärkta artighet

bennes värd visat henne, då han låtit sitt

yttre undergå en så förmånlig förändringmen hon* såg tillika, att, hvad hatts föUer

beträffade, detta artighetsbevis förorsakade

honom en ökad smärta. Innerligt vänligt

sade hon derföre: ”Min bäste, gode farbror,

icke något krus! Nej, det tillåter jag

sannerligen aldrig.” — Och utan att närmare

förklara sig, sprang hon hastigt ut i

arbetsrummet, samt återkom leende med gubbens

gamla, ofantligt vida tofflor. Det hade icke

varit rådligt för någon annan, att visa en

sådan uppmärksamhet* Professorns af

naturen misstrogna lynne skulle i den händelsen

dragit en slutsats, som hade satt den

tjenst-aktige gästens välvilja i en mycket gråaktig

dager; men af Rosa fick det passera. Hon

gjorde det så enkelt och naturligt, att det

var lätt att iinna, äfven för det mest

granskande Öga, att det endast var hennes goda

hjerta, och visst ingen egennytta eller något

begär att ställa sig in, som föranledde denna

uppmärksamhet. Professorn upptog den

också, till följd af denna öfvertygelse, med

tem-ligen godt lynne. Visserligen snde han,

halft motsträfvig: "Kära barn, det går

aldrig an; jag är en riktig grobian!*" Men

icke desto mindre hjelpte han Rosa, ganska

förnöjd, att draga den plågade foten ur

skärselden, och stack den, hjertligt belåten, in

i toffetns himmelrike. Vidare lät han, utan

fell motsträfvighet, Rosa lägga ett par af

eoifkuddarne derunder, och då allt var ijbtborig ordning, och vår gode professor Lände

äg så trefligt och angenämt stämd,

klappande han Rosa på kinden, och sade: ”Nå, min

flicka, du hade väl oågot ärende till mig

åndå ?*’ .

”Endast en vänlig bön från mina föräldrar,

hvaruti äfven jag af hjertat instämmer,

nera-Jigen att få se farbror Ling i vår husliga

krets om Julafton/*

**Aj, aj!” svarade professorn; *’du ser det

duger icke, mitt barn! Gikten har blifvit

alldeles besatt, sedan jag sist var i

kommerserådets hus. Några utflygter duga icke mera

för gamle Ling. Han får hålla sig hemma,

om han vill någorlunda hafva fred med

denne sin fiende."

”Det gör mig oändligen ledsen,’* försäkrade

Rosa, ’*och kommer äfven att mycket smärta

mina föräldrar och Ferdinand.”

**Bah!” menade professorn, och det gamla,

sarkastiska leendet infann sig åter, samt

thro-nade på hans läppar, ”bah! det betyder

ingenting; den saknaden ger jag ej mycket för!

Men jag hade ändå icke velat afslå en bön

af dig. Kora derföre fram med någon annan,

så vill jag se, om jag icke kan uppfylla den.”

”Lofva bara icke mera, än farbror sedan

vill hålla,” sade Rosa småleende; ”ty jag är

sionad att taga er på orden.*"

”Gör det, min flicka, men raskt och utan

preludier; ty s&dana hatar jag. Säg utau

Professorn. 10fruktan , om du bar något att bedja om fSr

egen del/’

"Det vill jag, bästa, goda farbror; ty jag

bar verkligen något att utbedja mig,

neorc-ligen hjelp uti uppgörandet af en liten affär.*’

"Affär/* sade professorn, ocb hans ögon*

bryn rynkades omärkligt. "*Jag tycker ej

ser-deles om att höra det der ordet gå öfvér en

ung flickas läppar. Men lika mycket, låt

höra, milt barn, hvarom fråga är!"

"Ack ja, saken är i korthet den, att

Ferdinand, som efter vår korta bekantskap

omöjligt nömare kunde känna mitt lynne ocb mina

tankesätt, trodde mig, såsom mången af mitt

kön, svag för bevis af detta slags

uppmärksamhet, hvilken yttrar sig genom gåfvor*

hörande till ett fruntimmers prydnad, och

han var nog ädelmodig, for att tillfredsställa

denna inbillade böjelse hos mig, alt göra en

uppoffring, hvilken djupt smärtat roig, icke

blott för den förlust han derigenom

tillskyndat sig, utan äfven, jag bekänner det, for

det bristande förtroende till sin fästmö, som

denna handling tillkännager. Hans

önskningar stodo nemligen icke i riktigt förhållande

med hans tillgångar, hvårföre han var nog

sjelfuppoffrande att, hos den rike färgaren

Bränner, pantsätta sin vackra, bruna häst,

hvilken ännu är i dennes ego. Jag har fått

veta detta från säker hand, och min innerliga

önskan är, att med en suimna, som min naorfor detta andamål lemnat rtiig, få, genom

farbrors bemedling, den vackra hästen inlöst

femt tillsänd Ferdinand, utan att han, livar*

ken nu eller framdeles, anar hvarifrån denna

obetydliga tjenst kommer; ty erfar han det,

så måste han kanna sig mera sårad deraf, än

tiöjet att återfå hasten kan godtgöra.*"

Uppmärksamt hade professorn afhört Rosas

enkla framställning. Några ögonblick satt han

tyst; derefter fattade han hennes hand, och

sade mildt: ”Ditt ädelmod och din

grann-)agenb«*t göra dig lika heder, kära barn, ock

jag skattar min brorson, den narren, lycklig

alt få en hustru tio gånger för god åt honom.

Pantsätta hästen, som jag sjelf i fjol skänkte

honom! Och det till färgaren Bränner, den

Kamle skälmen, den han vet jag icke för mitt

lif kan tåla! Nej, han är för lättsinnig, för

obetänksam, den pojken! Likväl, när jag

bättre tänker på saken, finner jag att han

denna gång begick en galenskap af välmening;

och efter jag försummade, hvilket dock hade

varit min pligt, att gifva honom litel mynt

för det der andamålet, så är det billigt att

jag nu ställer om saken, hvilket i alla

af-seenden passar bäst.”

*"Ja, men, gode farbror,” invände Rosa,

*’detta var dock icke efter min önskan. Nu

tager ni ett nöje, en glädje ifrån mig.”

**Det gör jag visserligen icke, mitt goda

batn," återtog professorn, "om du rätt betän-Ler saken. Jag vill aldrig tro, att din

ling härflyter af fåfänga. I annat fall (näst«

du medgifva, att, i händelse Ferdinand,

oaktad t alla försigtighetsmått, finge upplysning

om rätta förhållandet, skulle det

ovedersag-ligen blifva ganska bittert för hans manliga

stolthet att erfara, det du sjelf fått betalq

dina brudgåfvor. Nej, leinna du saken i

mina händer; det passar bäst och blottställer

icke dig för det obehag den kunde medföra,

om den blefve ett ämne inom våra

sqvalier-konseljer.*’

Rosas goda omdöme och fina känsla visade

henne, att professorif hade rätt. Hon tryckte

tacksamt hans hand, och svarade: ”Jag

öf-verlåter då denna angelägenhet helt och

hållet i min gode farbror Lings händer. Lofva

mig blott, att icke göra Ferdinand några

förebråelser.”

”Det lofvar jag,” försäkrade professorn.

"Icke ett ord skall jag näntna till honom om

saken. Men låt oss nu lemna detta; nu skall

du prisa min förträffliga hushållerskas

förträffliga kaffe.”

Madam Brun hade inträdt med den

öfver-måttan prydliga brickan, och nedsatte den,

med ett förnöjd t och stolt leende, på det

gammalmodiga, stora, runda bordet, då hon

med uppmärksamt öra lyssnade till de

vänliga ljuden från husbondens läppar.

Professorn var en artig värd, och rätt angenämtJfrflöto ett par timmar, hvarefter Rosa

åter-tifebde hem, sedan hon likväl förut erhållit

«h bjert/ig tillåtelse att besöka professorn så

dfta det ronde henne, ocb försäkrades att

alltid vara välkommen.

Följande morgon, innan kapten Ferdinand

ännu uppstigit, inträdde hans betjent, ocb

lemnade honom ett litet tunnt bref, försegladt

med tnunlack. Han bröt det hastigt, ty det

tycktes ej vara ett björnbref, samt utdrog,

till sin stora, ja, allra största förundran, sin

skuldförbindelse till Bränner, behörigen

öfver-korsad.

^Hvar f-n har du fått det?*" frågade han

betjenten, och sträckte sig ganska makligt.

**Af en gosse, som lemnade hästen, hvilken

no åter står på stallet.”

Gtad och förvånad klädde sig kapten

Ferdinand i största hast. Till all lycka för hans

stolthet, föll det honom aldrig i sinnet, att

han kunde hafva någon medlem från kommer*

serådets hus att tacka för denna fröjd. Lika

litet föllo hans tankar på professorn. Nej,

det var säkert några af hans kamrater, som

genom ett gemensamt ädelmod hjelpt honom

ur detta betryck. Men sedan Ferdinand

till-bragt förmiddagen med att besöka dessa

tjen-steandar, för att utforska, h vilka af dem

deltagit i den ridderliga handlingen, kom han

slutligen till den Öfvertygelsen, att han

misstagit sig, samt att understödet härledde sig frånannat håll. Han förfogade sig således

direkte till färgaren Bränner, emedan lians heder

icke tillät honom att stå i förbindelse till

någon , af hvilken han kanhända icke velat

emot-taga en sådan artighet; men till icke

obetydlig lättnad, från den oroande tanken alt

möjligen hela saken måste återgå i silt förra skick,

frfor han här utan svårighet, att det var

hans farbrors gamle betjent,som varit

underhandlare. Flat, men tillika rÖrd, — ty

kaptenen saknade icke känslor af tacksamhet,

ehuru de snart fördunstade, — ilade han till

professorns hus och in i dennes arbetsrum.

”Se så, se så!” ropade farbrodern till sin

brorson, då han genast märkte hvarom

frågan skulle bli, och kände af gammalt, att

Ferdinand vid sådana tillfällen utgöt sig i ett

ordsvall af svulstiga tacksägelser. "Se $å,

det är bra! Lägg endast på minnet, att,

om du ernar begå flera dårskaper, jag likväl

icke flera gånger är sinnad att hjelpa dig ur

klämman. Handla således hädanefter

förståndigt och redligt, och gör dig värdig den

verkliga engel till flicka, du har hopp att

erhålla till hustru."

”Ja, det är på min ära just ett skönt hopp,”

utbröt kaptenen lättsinnigt, och glömde

genast hela morgonafFären, "ett gudomligt hopp,

då ej ett ord omnämnes, hvarmed jag skall

bilda det paradis, livaruti engeln bör

insläppas; eller, för att tala mipdre Cgurligt,livad jng får att underhålla henne och mig

sjelf med. För ett par dagar sedan talade

jag noed kommerserådet, och bad honom

utfösta tiden till bröllopet, vid hvilket tillfälle

jag hoppades att hati skulle hugna mina öron

med förnuftigt tal, rörrfnde hemgift, hus,

möbler, med mera af samma önskvärda slag;

men der af blef ingenting. Han menade helt

enkelt, att det var god tid att bestämma

bröllopet, sedan min ädle farbror yttrat sig

i saken.1"

**Hvad nu!" utropade professorn med

hetta. ”Jag* skulle jag yttra mig! Är den

men-niskan alldeles rasande! Men det är som jag

sagt, att hela familjen, med undantag af Rosa ,

icke £r värd ett kopparöre! Listiga, snikna

Varelser, herrn och frun, begge två! Vilja

gerna fånga den gamle björnen; men deraf

blir ingenting! Han är dem för klok!

Ferdinand, pojke, icke en styfver får du! Nej,

så sannt jeg lefver, på det sättet skola de

icke bafva ett runstycke af min egendom, så

Unge jag $nnu är den, som disponerar

der-ovn. Har man väl hört maken till anspråk!

Om jag sjelf begärt Hickan för junkern, så

kunde sådant prat möjligen låta hora sig; men

no, då nian hvarken å ena eller andra sidan

aktar nödigt att först känna sig före, utan

rasar rakt in i förhållanden, dem man ej ser

utväg att reda, då är det tid att vanta på

mitt jttrande! Nå, ännu i dag vill jng •[- »fgifva-]{+»fgifva+} det;, ty jag älskar rent spet, otht ritt

derföre skrifva tili kommerserådet, att, om

äktenskapsförbindelsen beror på

raellankom-sten af min förmögenhet, så ä>r denna väntan

alldeles förgäfves, emedan jag be&tämdt icke

är sinnad att göra mera för dig, än jag gjort

ined ackordfiujuman.”

Ferdipand bleknade af smärta och harnv»

Han insåg Likväl, att det nu gällde att

be-herrska sig så mycket som möjligt, och med

tilltvunget lugn svarade haji: ""Må vara!

Tillintetgör då,, efter farbror så vrll, den enda»

den sista skymt, som återstod mig, att

upp-hjelpa mina — jag nekar det icke — i grund

förstörda omständigheter! Såra, stöt

tillbaka den familj, som med godhet upptagit

mig! Farbrors önskan skall otvifvelaktigt

blifva uppfylld; ty på en så egeq och

opåkallad förklaring måste bestämdt ett uppslag

följa. Och den hulda, finkänsliga Rosa,

huru djupt kränkt skall icke hon finna sig af

detta uppförande å vår sida! Men jag vill

likväl icke bedja farbror afstå från sin

föresats. Handla såsom bäst sy nes kom blott

ihåg, att det var mitt sista hopp!”

”Hopp,*’ sade professorn försmädligt} mci

i tonen låg dock något, som gaf tillkänna

att han var litet blidkad. "Det är ett klent,

ett olyckligt hopp, min kära Ferdinand,

bvarvid jag "fruktar, att dina at£äi;er ieke

# komina att vinna något. Älskade du flickau , —hvilket hon sannerligen är värd for sin egeit

skull, — då vore det en annan sak; men

så förhåller det sig icke. Du har sagt "mig

rent ut, alt du önskar denna förbindelse, för

att upphjelpa dina dåliga iinancer; och i det

fallet råder jag dit» ätt icke så mycket hasta

med bröllopet. Bäst att dröja till våren; fä

se då huru tirderna ställa sig. Detta är mitt

råd. För .öfrigt är det ärligast att Öppet

saga kommerserådet, att han af mig icke bör

vänta något. Väl hade jag tänkt att gifva

Rosa på sin bröllopsdag en liten, efter mina

omständigheter, lämpad gåfva; men det ha*

de då skett endast för den söta flickans

skull. 1 dina händer skulle det aldrig hafva

kommit; ty jag tänker ej kasta något i halsen

på dina kredilorer, det kan du fullkomligt

lita på. Den ohyran har du skaffat dig

ijelf, och skall äfven få sörja för, att dess

glupskhet blir stillad. Men Rosa håller jag

af, och så länge jag sjelf har en bil bröd,

skall hon äta med; men att förmå mig att

utfästa något bestämd t, det gör jag aldrig i

evighet. Dessutom är det min verkliga

önskan, att ej något giftermål blir af

emellan dig och henne; ty hon är alldeles för

god åt en sådan gök. Det är en perla, hvars

varde du icke förstår och aldrig kan

uppskatta. Jag ville önska, att du icke vore så

lättsinnig, min kära Ferdinand, att du vore

fcenDe värd, att du älskade och sjelf voreaUkad af henne--dft — tnen det tjenar

till ingenting att taia om hvad som kuode

vara, när man alltför väl vet hvad som är!*"

Detta professorns tal sved och lisade

vexel-vis i kapten Ferdinand:» ekonomiska hjertesår.

Det var i alla fall vida ulöfwrr hvad han

vågat hoppas. Tacksamt tryckte han sio

farbrors hand, och bad bevekande: ”Säg ingen*

ting till kommerserådet, förrän han sjelf

väcker denna fråga. Lofva mig det, farbror;

låt oss ålininstonne hålla julfred och

husfred/"

"Må vara/* sade professorn, återkommen

till sitt vanliga lugn; "men vid första vink,

från kommerserådets eller hans frus sida,

säger jag min mening bestämd t, utan att

nämna ett ord af hvad jag förtrott dig om

mor-gongåfvan; ty det är en frivillig gärd af min

välvilja för Rosa , hvilken alldeles icke

kommer i någon beräkning.’*

Med betydligt, lättare hjerta, ty låt

bara ett uns hopp komma i vågskålen, lyfter

det ett helt skålpund bekymmer i luften,

—-gick kapten Ferdinand ifrån professorn, för

att, i sällskap med några goda, lustiga

bröder, dränka alla erinringar i en rykande

punschbål, hvilken en af vännerna tappat på

vad, och den alla gemensamt skulle hjelpas åt

att tömma.IX.

3ulafTon. — örefoct. — / amjljtjogtftm.

Omrring middagstiden den 24 December,

stod Frans Mannerstedt, hvilken nyligen

slutat sin tarfliga måltid, framför sitt

arbetsbord, och hoplade aktsamt några

sångstycken, livartill han sjelf satt både ord och

musik. En gång, då han var ensam med

Kosa, hade han spelat dem på gitarren, och

sjungit dem med sin sköna tenorstämma.

De rika, från hans själ strömmande tonerna

hade outsägligt behagat henne, och hon

hade bedt honom lemna sig noterna till dem.

"Jag har dem icke," hade Mannerstedt

svarat; "de finnas endast här;" bon lade

handen på hjertat.

"Det ar skada,” smålog Rosa; "jag ville

gerna eg a dem.”[- "Om-]{+"Om+} jag är så lycklig, bästa mamsell

Widen, att... " Mannertsedt-hann icke längre

i sin mening; någon afbröt dem. Men haa

erinrade sig ofta Rosas Önskan och sitt

tilltänkta svar, och hade nu prydligt färdig*

skrifvit både noter och ord, för att i dag

på aftonen lemna dem till Rosa. Han

vågade det; ty hvarje ord var så rent, så heligt,

att icke en skymt af det språk, som kläder

sig i önskningar, andades en fläkt deröfver.

De uttryckte endast ett stilla, ljuft vemod,

hvilket hänförde utan alt plåga. Mannerstedt

hade hoplagt sitt lilla paket, och var i

begrepp att tillknyta det med ett snöre, då

någon knackade på dörren. — MKom in!"

ropade han glädtigt; ty hans själ var upprymd,

och endast ljusa, friska bilder bodde i hans

bjerta. Han kände sig så lycklig, emedan

han en lång tid dagligen fått se och

tala med Rosa, höjden af hans önskningar.

Att begära mera, skulle varit vanvett, och

Mannerstedt var en yngling med sansadt

förnuft och goda grundsatser. Dessa ljusa,

saliga dagar, derom var han öfvertygad,

skulle komma att Utgöra ett vänligt minne,

hvilket, under framtida skiften, skulle tecknb en

gyllne stjerna på hvarje ännu oskrifvet blad,

der Skulda ristade mörka runor.

”Kom in!” ropade Mannerstedt, och straxt

derpå lät postgossens välkända, lilla, ruskiga

geslalt se sig i dörren. Han framträdde ochJemnade Mannerstedt ett bref. Frans

häpnade; den starke ynglingen darrade lik ett af

vinden skakadt löf. Gossen gick; han hade

io6tiokt nog för att begripa, det han nu

fÖr-gäfves skulle vänta på någon slant.

Mannerstedt nedsatte sig, med brefvet i handen,

på sängkanten. Hans blick var skum*

Utanskriften urskiljde han knappt; men

födelseortens poststämpel, det svarta sigillet, de

svarta kanterna, sorgens dystra budbärare,

dessa tecken märkte han alltför väl.

Sinär-tan och den skakande rörelsen hade nästan

betagit honom förmågan att andas. Slutligen

bemannade han sig med hela sin själs kraft,

och bröt sigillet. Omslaget inneslöt tvenne

href; det ena var af hans mors hand. Frans*

blick ljusnade till ett uttryck af salig fröjd;

han uppvecklade brefvet, och skot det an*

dra, betagen af mörka aningar, åt sidan.

Genom den dunkla tårslöja, som skymde hans

öga, läste han följande:

Min Frans, min ömt älskade son!

Förlåt din gamla mor, att hon så länge

som möjligt velat bespara dig underrättelsen

om hennes allt mera försämrade helsotillstånd.

Mitt barn, min gode, dyre son, du som

under hela ditt lif utgjort min stolthet oeh

mitt hopp, min fröjd i hvarje smärta, min

tröst i alla motgångar, mottag min

välsig-pelse, min sista, rika välsignelse, den jagtecknar med svag och darrande hand! Min

välsignelse för den outsägliga och varma

kärlek du egnat din gamla mor, för alt deft

glädje du gjort henne, derigenom att du alltid

vandrat på dygdens väg, aldrig föraktat

hen-lies råd, samt oupphörligt bemödat dig att

förljufva hennes lif. Allt detta gör, att min

bortgång, långtifrån att förefalla mig bitter,

fyller min själ med den högsta frid och

salighet. Jag går att förena mig med min

evigt saknade make, i det hem der vi båda skola

bedja för vår älsklings välgång, bedja att hon

ined samma styrka som hittills bar de

stormiga dagarne, liksom de ljusare, — aldrig

glömmande att det gifves ett mål, ett

herr-ligt, ljust mål, hvartill det är skönt att

sträf-va. O, min Frans, om en älskande mors

bön blir hörd, — och i denna stund stå trons

och hoppels vänliga genier vid mitt läger,

och hviska om bönhörelse, — då skall äfven

på andra sidan grafven en skimrande stråle

genombryta den töckniga slöja, som sänkt sig

Öfver din ungdomsvår, och mannaårens

blomma stå frisk och kraftfull i bördig jordmån.

Likväl, min älskade son, är det icke alltid

våra tidigaste önskningars uppfyllande, som

stadgar vår lycka. Vi måste ofta lära oss att

bekämpa dem, kanhända till vår största

nytta; ty utan strid äfven med oss sjelfva,

kun-Tia vi icke hinna någon fullkomlighet. Jag

har mycket tänkt på den del af ditt lif, dådet nnga, oförderfvade hjertat skalf emot

taga sitt första intryck af den lidelse, hvilken

lika ofta försämrary som förädlar det, och

jag skulle mycket misstaga mig, om den icke

redan inträdt; men jag känner mig äfven i

detta hänseende lugn för dig. 1 en själ sådan

som din kunna endast rena känslor bo, och

der dessa icke kunna underhållas, utan På

bekostnad af heder och pligt eller af ditt

lugn, genom ett fruktlöst sträfvande till ett

mål, som är för aflägset att upphinnas, då

vet jag att du skall uppmana hela din viljas

fasta kraft, och fly frestelsen; den skall sedan

småningom och lättare besegras. Lita dock

ej alltför mycket på din styrka. Ögonblick

gifvas, då äfven den starkaste och bästa men»

niska blifver en lekboll för den allsmäktiga

känslan. Fly då hellre frestelsen, i hvad

skepnad den än kläder sig, och kom ihåg, att

passionens förvillelser sällan bringa fröjd.

Jag har skrifvit detta, mitt kära barn,

under flera afbrott, och blir med hvarje dag

allt svagare. Outsägligt glädjefullt hade det

varit för mitt modershjerta, om jag ännu en

gång i detta lif fått fröjda mig åt anblicken

af min älskling, och jag vet att du, äfven

om du derföre måste göra den största

uppoffring, längtande skulle flyga till min

sjuksäng, i fall du visste att det led; men, min

Frans, jag bör och måste undertrycka denna

önskan, ty det som här väntade dig skullefor mycket uppskaka ditt veka bjerta, och

for en längre tid göra dig oskicklig för dina

pligter. Dina tillgångar äro der ti l J äfven

alldeles för knappa. Nej, icke här, du mitt

bjertas afgud, få vi se b varandra; men

der-uppe! — Några år mer eller mindre, kastade

i tidens omätliga haf, betyda ej så mycket,

då vi dock ega boppet oin ett ovanskligt

återseende.

Och nu farväl — farväl — min älskade

son; det skymmer för mina ögon, och jag

förmår med möda hålla pennan. — Vår van,

rådman Sifver, skall ställa om allt det lilla

som behöfves, samt taga om bänder ocb

försälja hvad som återstår. Med Guds bjelp

skall det räcka till att låta dig fortsätta den

bana, du med så mycken heder beträdtoch,

som jag hoppas, skall fortsätta. Var nu, min

kära, kära gosse, förnuftig, som du alltid

varit, och bär detta slag så, som det höfves

en sann Christi efterföljare! Min tid är förbi;

jag längtar till hvila! Snart är allt

Öfverstån-det, och vi, min älskling, mitt jordiska lifs

fröjd, förenade hos Allfadern! — All nådens

källa utgjute öfver dig sin rikaste välsignelse!

Det är den sista bön, mina darrande läppar

uppsända.

Din hulda, i döden älskande moder

Beatha Mannerstedt.

Tårarne strömmade öfver Frans’ kinder;

han tryckte med djup, outsäglig rörelse, inedett tings dödande ångest, den sista panten af

en så innerligt älskad och tillbedd mor t i It

sina brinnande läppar. En lång, förfärlig

stund gick förbi, innan han egde mod att

framdraga det undanskjutna brefvet från

råd-knän Sifver. Han visste ju förut dess

innehåll. Det var skrifvet åtta dagar efter det

förstnämnda, och underrättade * honom, att

hans mor nu gått till fridens boningar, dit hon,

isynnerhet sedan hon slutat sitt sista värf,

brefvet till Frans, af innerligt hjerta längtat.

Hvad rådmannen vidare skref oni de små

affärerna såg Mannerstedt icke. Han hade

kastat sig på sängen, med båda brefven tryckta

i sina händér. Han hade icke mera tårar.

— Allt var ju nu förbi, det sista bandet

brustet, stelnadt det hjerta, det enda som

pn jorden var hans! Ingen varelse mera qvar,

som älskade honom, som bad, som fröjdades,

som led med honom! Ingen frände, ingen

vän; ensam stod han, alldeles ensam på

lif-vets stora, ödsliga hed. Han kände det

lef-▼inde och djupt; hans smärta var oändlig.

Emellertid skred den ena timman efter den

andra; det var mörkt i rummet; han visste

det icke. Tiden att infinna sig hos

kommerserådets var redan längesedan inne"; han

erinrade sig hvarken bjudningen eller tiden.

Han kände intet af det yttre lifvet — desto

ttera af det inre.

JProfeuorn. 11 4[- I*kommerserådets-]{+I*kommerserådets+} stora förmak stod, det

festliga thehordet serveradt. Vid dess öfre

ända gjorde värdinnan les honneurs för tio

mer och mindre bedagade fruar, tillhörande

aflägsnare grenar af slägten, hvilka alltid höl*

los af kommerserådinnan på ett passande,

un-dcrordnadt afstånd. Det var endast vissa

hög-tjdsaftnar på året, så kallade familjdagar,

då dessa hade den lyckan att vara bjudna till

4et rika grosshandlarhuset, der de hade den

förmånen att svettas af ledsnad, under

värdinnans nedlåtande bemödanden att roa dent

med beskrifningar på en hop saker, som

antingen alldeles icke interesserade dem, eller

bvilka de vida bättre kände förut* Härunder

stodo en mängd herrar, alla tillhörande

fa-aailjdagarnes ledamöter, med ena handen p&

ryggen och den andra mellan vestslagen, i

ödmjuk lyssnande ställning framför

kommerserådet, hvilken salt i soffans ena hörn, och,

under det ban behagligt smackade på sin

pipa, täcktes i nådig huldhet traktera sina

gäster med berättelsen om en och annan anek«r

dot från sina unga dagar, då han är.nu,

såsom kontorist, satt på kullerstolen framför

pulpeten, tänkande på att spela sin snåle

patron något litet spratt; eller sedan, då ban,

som en elegant handelsexpedit, reste i fre

ramande länder. Alltefter som tonen i

dessa äfven tyr fordrade, skrattade eller skakade

åbörarne förundrade eller beundi aode på sina[- —-]{+—+} IM

UArudtB. Vid etl fönster sutto Rom éch

Än Ferdinand, talande om den gode pro*

n och hans smak för ensligheten; men

dia detta serskilda samtal öfverröstades från

4*1 brusande lifvet i den innanföre befintliga

salongen, der stoj och skrik, i väldig chorus,

lilo höra sig från den ofantliga familjskara af

flåteode barn, som dansade omkring den

rika julgranen.

"Rosa, min söta Rbsa,” ropade

kommerse-rådinnau och vred litet på hufvudet, så

mycket den nystärkta baretten och mängden af

lockar ville medgifva, ”detta Stoj, kära du,

dödar mig alldeles*. Du får sannerligen åter

gå ut, lilla du, och ställa tillrätta med de

små skrikhalsar ne. Herre Gud, så ledsaabt

det Sr, att icke Mannerstedt kommer! Jag

hade just utsett honom att roa barnen, och

tillika tygla deras högljudda glädje. Klockan

är öfver åtta,” tilläde kommerserådinnan, ocb

såg på sitt ur. ”Den stackars gossen plär

visst aldrig försumma tillfället att få sig en

kopp varmt thrf, hvilket han ock

sannerligen kan behöfva, och det förefaller mig, som

det ej stod riktigt till. Rosa, mitt barn,

skicka Larsson dit, och låt höra, om icke

kandidaten kommer.”

Rosa skyndade ut och gaf i största bast

den befallning hennes mor lemnat* Derefter

(log hon på några minuter upp på sitt ruta,

att ännu en gäng ordna julklapparnt. VäliU —

hade äfven hon funnit det undefcligt och. Iérf—

samt, att Mannerstedt dröjde så länge; meti

först då kommerserådinnan yttrade; ”Def;

förefaller mig, 90m det ej slod riktigt till/T.

vaknade i hennes bjerta en namnlös oro , e«

-mörk och hemsk aning. Hon erinrade sig äf-~

ven, att hon, för att trösta honom, lofvat

bref till Julafton. ""Tänk, om detta inträÖat^

fortsatte den tysta tankegången, ”om toia

siareförmåga bedragit honom på glädjen, ocb

lemnat endast smärtan q var! Det vore

rysligt ! Arme, beklagansvärde yngling, var måt«

tet ännu icke fullt!1"

Rosa stod vid sidan af ett bord under

fönstret, som vette åt gatan i och medan

hennes-fingrar mekaniskt vände på ett litet paket,

som innehöll det minne hon bestämt åt honom,

lyssnade hon med spänd uppmärksamhet utåt

gatan; men intet annat ljud hördes, äo af

de skrålande stjerngossarne, som under

vfil-dig sång tågade förbi, upplysta af den stora,

väl oljade pappersstjernan, hvilken

isynnerhet bestrålade den moriske konungen, som

gick framför dem. Först sedan denna

baro-fröjdskara försvunnit i huset nästintill

kommerserådets, — ty här fingo de icke tillträde,

emedan frun fann deras upptåg alltför simpla

ocb gammalmodiga, -— kunde Rosa åter höra

hvad som föreföll. Men ännu var allt så

plågsamt tyst, och hon kunde icke förmå sig.

att gå ner, förrän hon föruam betjentens ?ät~Lända, säflfga gång, då hon ville, liksom

händelsevis, mota honom i förstugan.

Erriel-lertid, ”blef den väntan lång,” och både

minuter och qvart förgingo. Ändtligen

hördes Larsson komma tillbaka; men Rosa

häpnade och kunde knappt komma utfor

trappan; ty det var ett elakt förebud, att

Larsson — sprang. Då hon stannade på sista

trappsteget, stödjande sig emot ledstången,

inrusade betjenten ifrån förstugudörren.

”Nå, Larsson,” yttrade Rosa med en ton,

6om hon ansåg vara mycket likgiltig, ”hvad

gör herr Mannerstedt, som dröjer så länge?”

**Ack, det är för illa med honom,**

svarade Larsson andtruten, och sökte litet

åter-hemta sig efter det häftiga trafvandet.

*Hvårföre illa?" frågade Rosa, darrande och

blek. ,#Är han sjuk?”

HJa, Herre Gud, nog är han det, intet

annat jag kan begripa,” menade Larsson. "*När

jag kom dit bort, frågade jag i andra

våningen, om de visste huruvida kandidaten

var liemma; och då svarade jungfrun jag

träffade, att hon icke kunde tro det, emedan

hon ej hört af honom på flera timmar. Jag

stod i väg att springa derifrån med det

besked jag fått, då del rann mig i sinnet, att

det väl vore bäst att se åt sjelf. Jag trefvade

alltså uppför de fördömda, otäcka, krokiga

trapporna, och letade rätt på dörren. Nyckeln

Mtt uti, jag knackade på; men ingen svarade»,Derföre »teg jag in. Men rum me t

varkol-åiorkt, så att jag inte kunde se hand for mig

"Ar herr Mannerstedt inne?* sa* jag helt hogt

Då hördes ett slags tungt suckande, riktigt

ynkligt9 från ena hornet af kammareo. Jmg

trefvade di t f och sedan jag slagit omkull ett

litet bord, som visst innehöll många saker,

ty det klang förfärligt, fick jag tag i herr

kandidatens bufvud. "Jag ber om förlåtelse/

sa’ jag, ’hur i Guds namn står det Ull med

herrn? Mamsell Rosa skickade mig hit, att

köra åt deroro; ty herrskapet har länge

vfin-tat.1 — *Tack, tack/1 sade ban sakta, "det

är bra/ — Men inte var det bra; ty han

brände som den starkaste eld. — "H vårföre

kommer herrn då inte, om ban ej är sjuk ?*

frågade jag vidare, — "Kommer/ sade han, "hvart

skulle jag komma?’ — "Kors, till

kommerserådets, vet jag; de andra äro nu der

allesamman/ — ’Är det du, Larsson?* yttrade

kan och reste sig li tet, ’Ack, det var saont,

C* ig kommer nu ibåg alltsamman; men jag

au icke komma. Mitt hufvud värker; jag

når icke väl; jag har haft en bitter Julafton,

den bittraste i mitt lif! Bed herrskapet

ursäkta, att Jag glömt sända återbud/ — "Ja,

bevars/ sa* j^g, "det skall jag visst göra; men

ar det ingenting berrn behöfver, ljus eller

aågot annat?1 Men härtill svarade ban helt

kort: ’Jag behöfver ingenting! Farväl, l»ars-

w"""[- Rom-]{+Rom+} hade haft styrka att aflråra Lftrsioni

slipande berättelse, och för att kunna skafft

den arme ynglingen, b vars sorg bon lätt be*

grep, någon hjelp i sitt svåra, ensamma läge,

hade hon äfven styrka ati gå in och, ehu*

tu något blek och skakad af en lindrig

frossa, — ty (ill smärtan och oron kora den

oförsigtighelen att så länge hafva stått ute på

den kalla trappan, omsvept endast af en lätt

shawl, — med fullkomlig fattning meddela sin

mor det bedröfliga resultatet af Larssons

sändning.

”Herre, min Gud, sådant elände!" utbrast

kommerserådinnan, och baretten vaggade upp

och ned. "Hvem i Herrans namn skall taga

sig af den stackars menniskan, om icke jag

gör det? Han umgås i så få hus, och,

Gud-nås, i nödens stund blir kretsen ännu trängre;

men, Gud vare lof, vi hafva aldrig tänkt på

det sättet. Rosa, hör hvad jag säger, kära

du, och stå ej så liknöjd och blicka på

julgranen, när frågan är om en n^edmenniskas

nöd. Larsson, säger jag, skall genast gå

tillbaka och medtaga ett par ljus. Är der kallt

i det lilla kyffet, får han elda der, och i

alta händelser är bäst, att han låter

kökspojken draga dit någon ved på en kälke.

Kanske den stackars Mannerstedt icke har något

att låta värma åt sig med. Karin, kära du,

får också gå dit och taga med sig

th^-till-behör, hvilket bon skall förmå honom attdricka.* .Och bed hushållerskan skicka idi C

en tallrik risgröt och litet kall fogel; lutfisk,

är icke värdt med, när han är sjuk. Mea

litet rhenskt vin i en flaska kan Larsson få

med sig; det gör honom godt. Se så, kära

Rosa, glöm nu icke någonting. Larsson,

ljus, ved, Karin, godt, varml the",

hushållerskan, risgröten, fogeln och vinet. Har du

nu hela anordningen i hufvudet, mitt barn,

så gå genast och verkställ den.**

”Straxt, bästa mamma,” svarnde Rosa och

flög åt köket, för att verkställa alla dessa

uppdrag, hvilka hon, under andra

förhållanden, icke skulle kunnat afhöra utan ett

småleende. Nu sökte hon endast göra begripligt

for Larsson och Karin, att de skulle försöka

att gora det så trefligt som möjligt omkring

den stackars sjuke, och vidare tillsade hon

dem, att skiftevis komma hem och berätta

huru herr Mannerstedt befann sig, så att man,

i händelse hans tillstånd blefve sämre, kunde

tillkalla en läkare.

Sedan allt i största hast var ombestyrdt,

gick Rosa åter in, emedan mamma ålagt

henne att roa och vara förestyre för de små;

och ehuru denna sysselsättning, i den

sinnesrörelse hon nu var, föreföll henne, för första

gången i hennes lif, tråkig och pinande, nöd*

gades hon likväl deltaga i deras glada lekar,

för att icke röja höjden af det deltagande,tam kom hennes hjerta att klappa af den

hög-sta oro.

Efter en stund, då kommerserådinnan gick

förbi de stojande grupperna, klappade hon

dottern leende på axeln, och sade: "Han är

just en vältänkande och älskvärd ung man,

▼år gode kapten.*"

”Huru så?" frågade Rosa oskyldigt/

"Jo, vet du väl, att han sprang rakt från

både herrarne och bålen, och gissa hvarföre?

Jo, för att söka få rätt på bataljonsläkaren,

som är hans vän, och föra denne med sig till

vår stackars kandidat. Han hviskade mig sin

afsigt i örat, då han letnnade rummet ett par

ögonblick"Sedan du gått ut. Är han icke söt

och hygglig, att så taga exempel; jag är just

glad åt att hafva gifvit det.”

"Ack, goda mamma," utbrast Rosa,

angenämt öfverraskad af detta ovanliga drag i

kapten Lings lynne, "gjorde han verkligen

det? Sannerligen, detta var både

ädelmodigt och vänskapsfullf af Ferdinand, och hö*

jer honom mycket i min aktning."

En timma senare inträdde kaptenen röd

och varm, och aldrig fann honom Rosa mera

intagande och älskvärd. Det var första

gången hennes känsla talade för honom. —

"Huru är det med herr Mannerstedt, gode,

ädelmodige Ferdinand?" sade hon med oförställd

öppenhet, och tryckte hjertligt den hand han

räckte henne till belsning.[- —-]{+—+} m —

. ’1 morgon, sSger dok tor q, då ftbens hgf

sig, blir han åter rask. Det är förlusten m€

ban# gamla mor, hvilken han så inperligt

älskat, som så djupt skakat och angripit

Jbo-nom. Han har i afton erhållit sorgeposten,

och är ur stånd att för närvarande fatta

något annat än sin smärta. En förfårlig feber

glöder 4 hans ådror, och hans hufvud värker

och brinner; men han har nu emottagit

nödiga läkemedel, och med en natur så stark

ocb härdad som hans, skall det onda, så

vidt det rörer kroppen, troligen vara

öf-varståndet i morgon; åtminstone är han då

bättre.’*

Sedan Ferdinand aflagt denna rapport, och

fröjdat sig åt den känsla af hjertlig välvilja,

Rosa i afton tycktes egna honom, slog han

9ig åter ned hos sin tillkommande svärfar,

med föresats att på allt möjligt sätt soka

behaga honom. På Mannerstedt tänkte han

icke vidare. Han hade gjort hvad han kuode

göra för den stackars f-n; nu var derom icke

vidare att säga. Kaptenen kunde väl blifva

litet upprörd, då ban hörde omtalas att

någon råkat ut for sorg, bekymmer eller

dy-tik t, synnerligast när berättelsen kom från cå

vackra läppar, som Rosas; men att djupare

tänka på händelsen, eller egna den mera ftn

några flyktiga ögonblick af nyckfullt

ädelmod, det hade varit stridande mot hans

natur, samt var icke tänkbart. Innan såledesjodra punschglaset bleftömdt, var minnet af

Mannerstedt, vjndskammarn ocb allt elände

i ver Iden, med undantag af bapa eget,

alldeles förgätet.

Slutligen samlades gåsterna omkring det

långa, rika bordet, der stormande prat, skratt

och surrandet af julklapparne, i förening

med bela det yngre slägtets bullrande

glädjeyttringar, bildade en högst harmonisk

samklang, hvilken likväl i Rosas hjerta gaf

skä-raode dissonanser. Framför henne på bordet

låg en stor hög af större och mindre

julklappar. De dyrbaraste voro synbarligen från

professorn, ehuru han icke sjelf tecknat

utanskrifterna derpå. Äfven fanns ett stort

paket till berr Frans Mannerstedt. Detta

kunde icke vara från kommerserådets bus; ty

de små presenter, som af dess medlemmar

voro bestämda att tillställas kandidaten, blefvo

sparade tilldess han åter visade sig bos dem.

Detta var således från något fremmande håll,

och väckte undran och gissningar, så väl

bland värdfolket som gästerna.

”Jag skall taga det i mitt enskilda förvar,**

yttrade kommerserådinnan; "jag vet, att den

stackars gossen helst erhåller det af min band,

då han åter vågar sig ut/*

logen ville eller tordes bestrida

kommerse-rådinnans litet egenmäktiga handling och

ser-deles egenkära förmodan. Alla trodde som

hon, och dervid blef det% Sedan man upp-Stigit från bordet, upplöstes samlingen. Her*»

rar och fruntimmer bugade sig, nego och

krusade huller om buller, och tackade

oändligt för den så angenämt och trefligt tillbragta

aftonen. Kommerserådinnan sade: "Kors

bevars, icke så mycket fjesk, mina vänner!

För allt i verlden, det är ej något att tacka

för; ni har fått roa er sjelfva/’,

GrossÖren utsträckte ett par finger af sin

hand, och nickade vördnadsbjudande med

hufvudet. Ändtligen voro alla plantorna

ombyltade, och hela sällskapet, i slädar och till

fots, stadda på hemvägen.

•"Gud ske lof,"* utbrast fru Widen och drog

ett långt, djupt andetag, i det bon kastade

sig i soffan, "Gud ske lof, att man ändtligen

kan andas fritt! De öro förfärliga, dessa

fa-miljaftnar! Det är en lycka, att vi icke

hafva många af det slaget om Aret, annars

skulle man ej stå ut med dem; ty det är i

högsta grad tröttande, att le åt höger och

venster, då man är fardig att gäspa sig till

döds af ledsnad. Men för dig, min kära

Ferdinand, var det ändå något nytt. Du har ja

aldrig förr haft den lyckan eller olyckan att

tillbringa en Julafton" så här, inom slägten?”

"Nej, just icke su har,** svarade kaptenen

småleende; "men fordom samlades farbror

Borgenskölds med de sina hvarje Julafton hos

professorn , och dessa voro då verkliga

hög-tidsaftnar. Men de äro förbi, för att aldrigttier* åt

suck, vid minnet af de försvunna dagar, ék

äfven han ttodde på verklig sällhet.

”Visserligen , visserligen,” yttrade

kommerserådinnan, emedan hon fann nödvändigt och

passande att* yttra något, "Jag erinrar mig

hafva hört, att professorn brutit med si«

bror för alltid, och deruti tror jag verkligen,

— ehuru det alltid blir svårt att döma i en

sådan sak, att han gjort väl. — Ställ dig

iiu sjelf bättre? min bäste Ferdinand! Jag

tror visst att din farbror, den hedersmannen,

har mycken ömhet för dig, eller huru? Hvad

tror du sjelf, är det icke så?”

”Åh jo, något, det tror jag

säkert/"genmäl-te kaptenen, ”men icke mycket, tyvärr! Hans

ömhet är dock egnad ett värdigare föremål,

bvilket jag älskar för högt, ior att afun*

das det. Han försäkrade mig, för ett par

dagar sedan , med en bos honom ovan ligt

upprörd känsla, att ban höll oändligt af Rosa 1

att hon var i hans tanka en verklig ädelsten,

samt att, så länge ban sjelf egde en bit bröd

qvar, — det var hans egna ord — ville han

dela den med hen de.*’

Alltsom kapten Ferdinand utvecklade sina

citationer, uppklarnade loihmerserådinnans

ansigte till fulla glansen af en praktfull

solros. Kommerserådet lade pipan på

kakelug-*cd, och lyssnade med spändt interesse.[- ,rAck,-]{+,rAck,+} den ädla, b äg sid ta sjilen,” utbrast

fru Widen med hänryckning, **hvilket skönt

nen enkelt uttryck! Att så älskfc lilla Rota!

Nå, nå, bon förtjenar det ock i sanöing.

Hon är sjelfva godheten ocb mildheten, så

blygsam ocb Hk väl så förståndig. * Ja,

professorn bar alltid haft rätt! Han har alltid varit

en man med fint omdöme och skarp blick.

Hon är, som han säger, en verklig ädelsten*

Ja, Just en engel är hon, det kära barnet.

Ehuru hennes mor, kan jag dock gerna

tillstå detta, när hon icke bör det. Se, följer

bon icke, som en ung, huld mor, sina små

syskon i säng, och bringar dem ofta med

sina vänliga sagor till ro, då ingen annan får

håll med de små, yra, välsignade ungarne.

När jag då ser hennes omsorger för alla de

varelser, som omge henne, tänker jag alltid

på, huru väl hon skulle passa att vårda den

gamle mannens dyrbara dagar; ty hvad oss

qvinnor beträffar, är nu en gång för alla

kärlek och försakelse beståndsdelarne af vår

natur. Och det säkra är, att du får en

förträfflig hustru, min kära FerdinandV*

"‘"Ack, min bästa tant, derpå har jag

aldrig tviflat,” försäkrade Ferdinand. **Jag har

blott en önskan, nemligen att denna lycka

snart blefve min. Jag bedyrar, att jag

längtar mig till trånsjuka efter denna tidpunkt,

samt att jag, i följd af mina nya

förhållanden, blifvit en helt och hållet förändrad»eoaiska. Alla de nöjeo, bvilka hittills egl

flrde för mig, upplösas nu, då jag vill

gripa efter dem, likt toma dunster. Jag

län-aer allt raera, att det hädanefter blir endast

under det husliga och äkta lifvets fredliga

och skyddande palmer, som min lycka ka»

blomstra."

"Ack, sådan skalk!*" log

kommerserådin-oan behagligt, och slog honom på

kinden med sin broderade näsduk. "Men, alW

varsamt,’* tilläde hon, ”jag ser just intet

hinder för fullbordandet af din önskan, eller

hvad menar du, Widen, min gubbe?

Kunde icke bröllopsdagen möjligen utsättas till

din födelsedag, den 20 Februari?”

"Jo visserligen,*" menade grossören, "det

vore icke någon omöjlighet; men vi måste likväl

först veta livad vi ställa till. Ett bröllop

har annat att säga, än en förlofning.

Förlof-vade kunna unga personer gå i lång tid utan

bekymmer; men att gifta sig, är att bjuda

bekymren till gäster hos sig, så vida de icke

förut äro alldeles undanröjda. Detta är mia

öfvertygelse, och till följd deraf vill jag i

Ferdinands eller min dotters händer först se

ett skriftligt intyg af professorns ädla

tänkesätt. Icke derföre, att jag betviflar dem,

men emedan det är min pligt, som far, att,

for alla möjliga händelser, dessförinnan se

sådant på rediga .fotter. Men så snart detta

bcfinnes i behörig ordning, är jag beredd aU?

/*■tiga ut lysningen n8r du Önskar, min kJrd

Ferdinand, och tillägger, att )u förr det kan

ske, desto bättre/"

Härvid räckte kommerserådet kapterien

handen. Denne nödgades iakttaga vinken,

kysste sin tillkommande svärmoders

framräckta fingerspetsar, bad om sin hjertliga helsning

till Rosa, och skyndade hem, med hjertat

fullt af nya bekymmer, alstrade af kom*

■nerserådets envishet, och med bufvudet svind*

lande af tankar, formade och formlösa. Men

alla dessa fingo en ny och dyster riktning,

då han på sitt bord blef varse ett litet pa~

kel med Hildas välkända stil. Mörk eld

blixtrade i hans öga, då han öppnade det och

fann, att hon ouppbrutet återsändt hans eget

till henne. Alltsedan de voro barn, hade

ét bibehållit den vanan att gifva hvarandra

små bevis af sin vänliga tillgifvenhet på

denna afton, då så månget hjerta lyckats gissa

till ett annats önskningar. Hon ville således

icke ens såsom kusin emottaga ett obetydligt

bevis af hans uppmärksamhet. Det var hårdt;

det väckte hos Ferdinand en känsla, liknande

djup, oförfalskad bedröfvelse. Han hade icke

haft tillräckligt fin urskiljning att finna, det

Hilda, efter hvad som förefallit, icke gerna,

med sitt lynne, kunde handla annorlunda.

Elden brann friskt i kakelugnen, Ferdinand

tryckte en lätt kyss på utanskriften af omslaget!

•ch kastade det, jemte sitt eget paket, i lågorna.X.

ftokettt — öptöotnar. — Citet apart

i /örmaket. — Samtal mellan öe

®rolof»aic.

Juldagen var stark snöyra, och emedan

man i kommerserådets hus icke hade

sällskap, icke heller var borta, ökades lynnets

otreflighet genom vädrets. Man hade

ledsamt och gäspade obarmhertigt. Kaptenen

hade ätit middag hos en af sina förmän, och

skulle stanna qvar der till aftonen; således

var familjen alldeles ensam. Grossören lade

patience, och förargade sig öfver att det

aldrig ville gå ut, så skarpsinnigt han också

begrundade hvarje serskildt kort och dess

möjliga betydelse. Kommerserådinnan

bläddrade i Magasin for Konst, Nyheter och

Moder; Rosa preludierade på sitt piano, och

Pro/ewon». *2

/gnolade på en favorit visa. Gossarne spelade

skrapnos vid ett hörnbord, och småflickorna

klädde sina dockor vid ett annat.

Nu skrapades litet i tamburen. Rosa

tystnade tvärt, och hennes hjerta började klappa

med en häftighet, som gjorde vidare sång

omöjlig; ty den betog henne nästan

ande-drägten. En, två, tre eviga sekunder, icke

ens bemärkta af det öfriga sällskapet, smögo

dödande långsamt fram. Ändtligen öppnades

dörren, och Mannerstedts höga figur visade

lig på tröskeln; en välkommen vexling i den

tråkiga enformigheten.

”Kors, i Guds namn!*"* ropade

kommerserådinnan, och slängde Konst,-Nyheter och

Moder i soffans andra hörn, "är det ni, herr

kandidat? Så lagom ni kom! Vi äro just

utan sällskap i afton, och ni är riktigt

väl-koinmen. Men, bevara mig ändå, hur har

herr Mannerstedt kunnat våga att gå ut så

der, när han ännu i dag på morgonen låg i

feber, och, efter hvad vi hörde, var rätt

dålig?"

Mannerstedt bugade djupt, och svarade:

**Visserligen har jag icke mått väl; men det

var egentligen endast själen som led; och

sedan nu, på eftermiddagen, alla tecken af

feber försvunnit, ville jag gå ut för att skaf«

fa mig frisk luft, hvilket jag visste skulle

vara mig välgörande, och på samma gång

uppvakta herrskapet, för att aflägga min Ii fl i ga— —r

pförtjenta väl vi j ja jag fått röna/*

. "Ingenting, alldeles ingenting, min kär*

Mannerstedt/* svarade kommerserådinnan

för-|Dr?dligt. *’Vi beklaga af hjertat den förlust

herrn lidit. Mfn det är så lifvets vanliga

gång; man måste finna sig deruti; ty att

sörja det som är förbi, säger jag alltid,

tje-nar till ingenting.*"

Stum bugade Mannerstedt för de

lättvindiga tröstegrunderna, och vände sig, för att

ytte rligare helsa på kommerserådet, som helt

flyktigt såg upp från korten, ocb nickande

yttrade: "Beklagar herr Mannerstedt,

beklagar rätt mycket; men ursäkta, jag är så

upptagen med patiencen här! Herrn får hålla

sig till fruntimmerna. Jag menar de äro

glada att få sig något sällskap i ensligheten.”

Efter dessa ord vände grossören sin

uppmärksamhet helt och hållet på korten, och

nu kom turen för Mannerstedt att helsa på

Rosa.

Frans* oförmodade ankomst, hvilken hon

alldeles Icke vågat hoppas, hade uppjagat

blodet i friska rosor på hennes kinder; men

lyckligtvis fick hon, under moderns långa

tal, god tid att samla sig litet, och då

Mannerstedt nu nalkades, blek och nedslagen,

med djupt och stilla svårmod talande nr

ögats dunkla blick, räckte bon honom sin

hand och sade sakta: ”Af hela mitt bjerta

>[- deltager-]{+deltager+} jag i er sorg, gode Mannerstedt!

Jag vet huru ni älskade den hädangångna;

derföre vet jag äfven huru ni sörjer henne.

Men er själ är stark; jag tror och hoppas,

att den icke omanligt skall duka under, nar

endast den första så naturliga smärtan

uttagit sin gärd.’*

I Rosas röst låg ett vida djupare och

varmare deltagande, än i sjelfva orden. Den

trängde också till djupet af Mannerstedts

hjerta, och ett par sekunder vågade bao

trycka hennes hand i sin, då han svarade:

”"O nej, hulda, goda Rosa! Var öfvertygad,

att, om striden också är svår, skall jag dock

segra.”

”Så, kors! men, Rosa, hvad länker du på?**

ropade kommerserådinnan, som icke kunde

höra hvad som talades, men tyckte att det

såg för fasligt sensibelt ut. ”Du skall icke

upprifva herr Mannerstedts sår. De kunna

nog svida ändå. Kom hit, herr kandidat,

och sätt sig här hos mig; jag har bättre

tröstegrunder att bjuda på. En obekant

vän till herr Mannerstedt skickade bit ett

paket Julafton, och jag förbehöll mig att

sjelf få lemna det i herr Mannerstedts

händer. Lilla Caroline, min engel, lägg bort

dockan, och gå in i mammas kabinett, och

bär hit det stora paketet, söm ligger på

divanbordet*"[- Litta-]{+Litta+} Carolines motsträfviga fingrar släpp*

le, efter ett par förnyade "skynda dig, min

eegel!* den sköna dockan, ocb efter en liten

stunds bortovaro, återkom hon med den

begärda artikeln.

"Tack, söta Caroline!” sade mamma och

kyssie den lilla på pannan. **Är hon icke

ett intagande barn, och så lydig!"* vände sig

fru Widen frågande till Mannerstedt.

*"Jo, oändligen täck och söt,’* svarade

Frans, och hoppades dermed vara ifrån

saken. Men kommerserådinnan återtog, i litet

förtroligare ton, och lutade sig der vid fram*

åt, så att det fick ut*eende af ett vig tigt

meddelande: ”Jag har just tänkt, att ni

snart skulle börja att lära lilla Caroline sjunga.

Hon bör i tid lära noterna; ty har hon icke

en förtjusande röst, så böjlig, så ljuf och

klangfull?**

Hade Mannerstedt nu svarat ja, skulle

han träd t sanningens rätt, som alltid var

honom helig, alldeles för nära. Han vågade

derföre mycket försigligt vara af den tanken,

att man icke så tidigt med visshet kunde

bedöma ett barns anlag. — Vid ett annat

tillfälle skulle kommerserådinnan upptagit detta

ganska onådigt; men nu, så väl i anseende

till Frans* sorg, hvilken naturligtvis kom

honom att emot sin vilja se allting mörkt, som

för det ännu oöppnade paketet, måste hon

Ut# det passera, h varigenom hon på en gångfick sin nyfikenhet stillad och tillika gifva fett

prof af sina ädla och upphöjda tänkesätt, M

hon icke låtsade bemärka, att han i sin smär-*

ta varit af en annan*tanka än höti. I följd

häraf återkom genast det halft försvunna be*

bagliga småleendet, Samt var mildare och

behagligare än någonsin, då hott yttrade:

"Derom kunna vi tala sedan. Se nu jpå

hvad det här innehåller!9* Hon räckte ho*

Dom paketet.

Mannerstedt skutle, för att säga sanningen,

långt liellre hafva väntat härmed, tilldess han

kommit hem i sin ensliga kammare; med

kommerserådinnan skulle då blifvit på allvar

förtörnad, och Frans tyckte sig icke kunna

Vara så otacksam, alt af fri vilja ådraga sig

hennes vrede, efter så mycken bevisad nådig

huldhet. Medan Mannerstedt tänkte hit och

dit på denna kinkiga omständighet, och

tankfull vände paketet främ och tillbaka, ropade

kommerserådinöan till sin yngsta dottert

”Lilla Josephine, min docka! tag hit saxen

du klipper med !"*

Lilla dockan var ett under af lydnad; hon

kom på ögonblicket. Mamma tog saxen och

Sade: wSe så!” hvarvid snöret sprang

sönder , genom en qviek rörelse af hennes egen

ödla hand. Härvid faller af sig sjelf, att

Man-nersledt pligtskyldigast yttrade: “Jag

tackor ödmjukast, min nådiga fru

kömmerserå-dinna!” och papperét upptogs. Derinbto fon-[- m-]{+m+} —

M finmi ett par omslag; men slutligen var

allt motstånd besegradt* och det utsöktaste»

allra vackraste svarta kläde f ra mdrogs. Då

frU "Widen i största hast uppref det, för

att öfver tyga sig att det var till en hel

kläd-ning, hviiket hon hade den tillfredsställelsen

alt geoast finna, nedföll ett hopviket

papper, hvarpå stod skrifvet: ”Håll tillgodo

från en vän till flit och redlighet.*" I det

vikna papperet lågo tvenne bankosedlar,

hvardera på femtio riksdaler. Stum höll

Manner-fttedt papperen i sio hand. En tår af

renaste tacksamhet per La de i hans öga, och vi

%&ga icke mera, än den strängaste sanning,

då vi försäkra, att öfvertygelsen, det en

roen-otska med så ‘ädla och oegennyttiga

tänke-tttt verkligen fanns, samt att han varit tå

lycklig att fästa en sådan persons

uppmärksamhet, uppfyllde Frans’ hjerta med långt

gladare och ljufvare känslor, än egandet af

de förmåner, den obekante välgöraren

tillskyndat honom.

"rWiden, min vän! Rosa lilla! Min Gud,

hvad vår stackars Mannerstedt har orsak att

ma glad! Se sådant kläde! Se här! se här!”

— Och kommerseråd innan uppryckte klädet,

tog papperen ur Mannerstedts band, och

räckte dem till sin man. Men allt detta,

ehuru fulIkomligen obehörigt, hade dock ett

sådant sken af verklig välvilja, hvilket det ock

var, på fru Widens sätt, att Frans utan alit— m —

motstånd lät det passera. Hosa såg nästen

mest på den skrifna raden.

**Hvad menar du, min engel?” frågade

kommerserådinnan. **Du känner väl icke »ti*

len? Det skulle bra mycket roa vnig att

veta, från hvem det kommit. Har du sett dea

förr, söta Rosa?”

"Nej, jag kan icke erinra mig den,1"

svarade hon långsamt. Men Mannerstedt, som no-*

ga följt henncs rörelser, tyckte sig finna, att

hon endast undvek att säga sin tanke, för att

icke vanhelga gifvarens namn* om hon

Öp-pet lemnade det till pris åt olika meningar*

”Ja, det må nu vara hvem det vill,’* sade

fru Wideny "så är klädet charmant."* —

Hon gned det, till yttermera visso, prof

vande mellan fingrarne- "Just utsökt godt, miast

värdt tolf riksdaler alnen.”

”Och en sådan bilaga der till!" inföH

kommerserådet. "Han har skäl, min kära

kandidat, att prisa sin lyckliga stjerna.*"

Sedan sällskapet druckit th

grosshandlaren in i sina egna rum, för att läsa

tidningarne, b vilkas ankomst, i anseende till

det svåra väglaget, prÖfvat hans tålamod än**

da till aftonen. Alla barnen samlades

omkring fragmenterna af julgranen, som nu

blifvit förflyttad till jungfrukammaren; och

sedan kommerserådinnan uttömt sin nästas

outtömliga språklåda för den känslolöse, af

bara vemed beherrskade Mannerstedt, stodtan upp och nedlät sig alt göra «tt litet

besök i sin hushållerskas, fru Berns rum. Vis-*

serligen hade bon, för syns skull, några

anordningar att gifva för morgondagen; men

egentligen var ändamålet att åt denna sin

förtrogna bÖgra hand meddela hvad paketet

till Mannerstedt innehöll, samt pröfva huru-*

vida hennes skarpsinnighet kunde upptäcka,

hvilken vännen af flit och redlighet vav.

Fru Berns kammare v»r enkel och snygg*

Hon satt sjelf i den lilla, gammalmodiga,

runda soffan, ett inventarium, som hon, för

dess beqvämlighet, uppletat från gammalt

skräp på vinden. Framför nämnda soffa stod

ett litet fyrkantigt, blåmåladt bord, ocb på

detta låg, i brokiga rader, utbredd

egarin-nans gamla, trogna kortlek. Vid sidorna

voro planterade kaffekoppen, snusdosan, svamp- y

dosan, i form af ett hjerta, en öfverlefva

sedan anno 68, postillan, psalmboken och näs*

duken.

Kommerserådinnan, som i vissa fall va*

ganska nedlåtande, tog plats raidtemot, och

sedan hon omtalat allt för fru Bern, och

denna lofvat göra sitt bästa, att få reda på

förhållandet sist till i morgon afton, tilläde

kommerserådinnan: "Se åt, fru Bern, huru

det ligger för vårt hus i afton. Jag är som

vanligt i ruter; tag Rosa i hjerter, och $&

kan hon för ro skull taga kandidaten i kiöfr[- •-]{+•+} Fru Bern bortsköt kaffekoppen, tog di

Eis, luktade på 6in svampdosa, blandade ocb

t kommerseråd innan taga af. Snart var,

under allvarsam ocb betydelsefull tystnad,

den stora rutan med alla sina rader utlagd.

Sier sk an snusade ännu en gång och hostade.

Fru Widen sade: "Hå!"

”Ja ha/’ började fru Bern, "är det icke nu

presist på samma satt, som det legat ilera

gånger förut, ja hela vintern? Ett

förfärligt bråk i huset, kalaser och fremmande

utan ända, och alltsamuian härrör från en

ljustagd herre , såsom det tyckes, en äldre

karl. Det ar således klart, att det icke blir

i anledning af bröllopet; ty kaptenen är ännu

for ung, han, ocb mörklagd dertill. Dess*

/ utom liknar här sig allsicke till något

bröllop, efter allt b vad jag kan se och förstå.

Tvärtom synes det, som en stor sorg och

tystnad kom att följa på det der bullret. Se

här! nådig frun kan räkna sjelf. Der ligger

klöfver äss; det ar huset. Ett, två, tre,

fyra, ra. m.; der ha vi nionde och der trettoa*

de kortet. Sannerligen för min Gud, så sanot

jag heter Brita Lisa, blir icke här någon alags

sorg af, det säger jag; men det tycks mig

vara hvarken sjukdom eller dödsfall. Hvaroti

det ledsamma består, kan jag icke riktigt

utreda; men något af vigt blir det. För nådig

frun ligger det riktigt dråpligt, så här

närmast omkring. Kaffekalas utan pil ända,ochnågon glad och angenäm nyhet samt en >

mörk vara. — Mamsell Rosa ligger ljus, glad

i tankarne; men, min Gud, så den kapte*

oen har mörkt omkring sig! Hvad i Herrans

namn kan allt detta vara7 Jaja, inte vill jag

just säga något; men "■*— det här är dock

gan-ska besynnerligt, och inte vill hans och

mamsells vägnr länka sig till hvarandra. — Den

det ljusa herrn — det ar dumt att tala om

sådant — men det ser ut som han komme i

vägen. — Och hvad som åtminstone syneS

klart, är att ej något bröllop blir af här i

huset så bråd tom/*

Kommerserådinnan syntes icke vara

trak-terad af de nyheter, hvarmed fru Bern

uppdukade. Hon suckade den ena gången efter

den andra, men S8tt likväl qvar, fängslad af

det mystiska behaget i den ädla konsten.

"Herr Mannerstedt,*" tog fru Bern åter till

ordet, ”ligger till för en stor, fast ännu något

sflägsen lycka. Se bär!” Och hon började

åter räkna. ”Efter sorg komma

solskensdagar. — Sannerligen ligger icke den hygglige

gossens framtid både ljus och glad; men en

liten väg, beströdd med törne och tistel,

torde han väl få vandra innan han hinner dit.

— Men nu skall jag slå ihop korten, och se

om det icke ligger bättre nästa gång/*

Tröstad härmed, satte kommerserådinnan

sig bättre i ordning, och med spänd

uppmärksamhet följde hennes öga hvarje nytt kort.[- Emellertid-]{+Emellertid+} hade Frans och Rosd blifvit

eö-samme i förmaket. De sutto några ögonblick

tysta, utan att se upp. Slutligen sade han:

’fVågar jag fråga, om icke mamsell Widen

kände den hand» som tecknat denna rad?” —

Han höll papperet emot henne.

”Jo, nog känner jag den/’ svarade Rosa,

”och endast åt er vill jag anförtro den ädle

mannens namn. Stilen är professor Ling9. Jag

såg och betraktade noga hans handstil, då

jag, för ett par dagar sedan, befann mig i

hans arbetsrum/’

"O! är det möjligt/* utbrast Frans med

glad rörelse, "att den gamle

vetenskapsmannen fästat någon uppmärksamhet vid mig?

Jag har ofta erinrat mig, att hans öga med

välvilja betraktade mig aftonen af — af er

förlofningsdag, mamsell Widen; men aldrig

vågade jag tro, att jag i honom egde en så

verklig vän och välgörare. Tror ni att han

skulle illa upptaga uttrycket af min innerliga

erkänsla?”

”Jag ar ej rätt säker hvad jag i delta fall

bör råda till; hans lynne är högst eget,

ebu-ru ganska ädelt. Man kan derföre icke så

noga veta, huru han skulle upptaga det. Men

likväl tyckes den omständigheten, att han sjelf

skrifvit den der raden på omslaget, lemna

skäl till den förmodan, att han icke velat

göra det omöjligt för herr Mannerstedt, att upp-ticka gifvarens namn. Jag tror således, alt

herrn gör rättast att gå dit."

”Då skall det ock ske/* svarade Frans

fiffigt "Huru baa fin nå upptaga det, har jag

likväl uppfyllt min pligt9 att frambära min

varma tacksamhet. Visar han sig formlig och

kall, skall jag blifva kort. O, jag skall nog

finna rätta tonen, det hoppas jag med Guds

bjefp! Försöka måste jag åtminstone/* *

Sedan Mannerstedt ytlrat dessa ord,

inträdde åter en tystnad, vida plågsammare fin

den förra; ty den gången visste man bestämdt

hvarom man ville och skulle tala. Nu

der-cmot visste vårt unga, betryckta par just intet

afbegge delarne; men någonting hade de dock

på b jer tat, det var klart. * Erinran om den

korta tid, man kunde räkna på en sådan

fribet som den närvarande, väckte emellertid

Rosas mod att komma till saken. Hon

nalkades pianot, öppnade en lådaderuti, och

framtog ett paket, vid hvars anblick Mannerstedt

kände en mycket olika rörelse med den han

erfor vid åsynen af det förra.

"Det är så oändligen obetydligt,*’ sade

Rosa, i det hon räckte honom det; ”men jag

bar sjelf sytt hvarje styng derpå.”

Hastigt, med lådande kinder ocb blixtrande

ogon, uppslet Mannerstedt omslaget, och

tryckte till sina läppar den portfölj, vi förut

sett i Rosas händer. Det innehåll, som då

fanos den, var likväl.nu borttaget.. Mannef-»tedt betftkUde stycket på eo* sidan d&mf,

och huru svällde ej haos hjerta af saliga

kän-sloi*, när hans blick träffade händelsen, då

ban höll hästen, medan Rosa kastade sig ur

trillan. Frans vågade ej i detta ögonblick

betrakta gifvarinnan; han vände portföljen,

ocb på dess dunkla botten stod endast det

.enkla ordet: "Tacksamhet/*

*U3, Rosa,” stammade bans läppar, och

bans blick sökte hennes, "tacksamhet emot

mig, som har er att tacka för de få ljusa

och saliga stunder jag här upplefvat, ja, de

Jjufvaste i mitt lif! Och detta lif,” tilläde

han och fattade Rosas hand, ”gåfve jag gerna

i utbyte mot dessa ögonblick. O, Rosa, att

ni velat göra mig så outsägligt lycklig!”

*’Skul)e jag icke vilja det, gode

Mannerstedt,*" svarade hon med det huldaste

leende, men drog derunder sakta sin hand

tillbaka , ”helst när så litet kan göra er lycklig?

Ni vet att jag är och alltid blir er goda,

deltagande väninna, ehuru de förhållanden jag

ingått kanhända förorsaka, att vi mindre ofta

-få se hvarandra. Min välvilja och mitt varma

deltagande i ert öde blir dock alltid

detsamma; lita på det/"

"Hvad kan jag begära mera?** sade

Mao-nerstedt, och en suck sraÖg sig Öfver

läp-parne, oaktadt den lycksalighet, som

genomströmmade hans hjerta. ”Jag har aldrig

vågat hoppas ens så mycket. O, att i Rosatgaen vän* nu, då jag är så alldeles ensam*

då mitt hjerta så innerligt trängtar att veta,

att, på jorden finnes ett väsende, som egcr

en tanke för mig, en vänlig önskan, en delr

,tagande känsla; det är mycket, och min själ

.är uppfylld af den renaste tacksamhet för

denna lycka.**

Han tystnade; äfven Rosa teg. Deras kän*»

slor voro för mäktiga, att tolkas på det enda

språk som blef dem tillåtet, och en lycka var

det, att ett par af barnen i detsamma infunno

sig, för att bedja syster Rosa slita en tvist,

som uppstått emellan dem. Något senare

infann sig kommerserådinnan. Man kunde

se på hennes strålande anlete, att lyckan i

korten vänd t sig, eller ock att fru Bern, af

medlidande för nådig fruns bekymmer,

skapat om sorgen till glädje. Detta är likväl

något som vi icke kunna veta; men

kommerserådinnan var vid vanligt älskvärdt lynnq.

Likväl hade hon gifvit befallning, att servera

aftonmåltiden tidigt, för att göra slut på den

tråkiga dagen.

Efter Mannerstedts bortgång, och sedan

mamma, pappa och småsyskonen begifvit sig

till hvila, åtminstone till sina sofrum, satte

sig Rosa till pianot, emedan hon ej ville

lög-.ga sig före vanlig tid; men innan hennes

fingrar ännu vidrört tangenterna, blef hon dar

varse en bundt papper. Under häftigaste

bjertklappning upplöste bon den» Det var«ie musikatier Mannerstedt ernat henne} men,

för mycket blygsam att sjelf våga lemna dem,

tiade han före sin bortgång instuckit dem på

ett ställe, der han visste att den, för

hvil-ken de voro bestämda, snart skulle finna

dem. Rosa igenkände med öfverströmmande

glädje de små, själfulla och herrliga sånger,

som Mannerstedt hemtat ur sitt eget rika

ii jer ta. Hon försökte dem genast, och den

fröjd hon dervid erfor var oändlig. Först

långt efter midnatten tillslöt hon pianot,

samlade ihop sina noter, och tog dem med sig,

för att ännu en gång genomläsa orden på

sitt rum.

Följande middag, då man satt vid bordet,

och både kaptenen och Mannerstedt voro

närvarande, sade den förre till

kommerse-rådinnan: ”Hjelp mig, bästa tant, att

öfver tala Rosa att bivista balen i afton. Jag

blir förtviflad, om hon icke beviljar min

önskan/’

”Vill Rosa ej gå på balen?” frågade fru

Widen förundrad. ”Hvad är det för en nyck?

Du är ju frisk, och då bör en ung flicka finna

nöje i eu sådan tillställning, så vida hon icke

vill vara olik alla andra/"

”Det vill jag visst icke,** försäkrade

Rosa; "men jag bar hela dagen lidit af en

svår tandvärk, och plågorna deraf skulle

fördubblas, om jag nödgades kläda mig så tunnt,«Dm del erfordras för en bal, och att dansa

blefve alldeles olidligt."*

”Tandvärk!* sade kommerserådinnan och

rynkade näsan. ”Hade du sagt hufvudvärk,

skulle jag hållit det ganska troligt; ty du

faotiserade minsann rätt artigt på pianot i

natt. Jag höll på att aldrig få somna, ooh

skulle önska, att dylika svärmerier icke oftare

ville hemsöka dig; ty då få vi flytta

instrumentet.”

Kommerserådinnan var uppenbarligen

ganska förtretad, emedan detta var ett af de

verkligen sällsynta fall, då Rosa fick

uppbära snubbor. Denna satt emellertid tyst, ined

sänkta ögonlock och glödande röd ända upp

till tinningarne.

Marvnerstedts blick hade, vid fru Widens

första ord om pianot och fantasierna, mött

Rosas. En ovanlig eld, aldrig förut förspord,

flammade i hans öga, och en häftig rodnad

öfvergöt hans kinder, då han såg Rosa, med

alla tecken af en djup och ovonlig rörelse,

hastig} nedslå sitt sköna öga, i stället att

som fÖrr fritt och vänligt möta hans.

Namnlösa känslor stormade i denna stund i hans

hjerta, och ville med våld bana väg för ett

hopp, som hans förnuft och hans blygsamhet

i lika grad förkastade, och hvilket han,

äfven under den upprörda känsla, hvaruti han

ira befann sig, önskade icke vnra annat än

illusion. Det var emellertid en lycka, alt

Professorn.ingen sig på Mannerstedt. Alla» blickar

halade på Rosa, hvars glödande kinder man

naturligtvis tillskref mammas ovanliga hårdhet.

Ändtligen höjde grossören med husfaderlig

värdighet sin röst: *’Kära Brigitt Marie, du

är för sträng. Du har glömt, huru du sjelf,

äfven i dina unga dagar, hade vissa små

nycker; sådant är nu en gång för alla

flie-kor eget, och Rosas tandvärk torde nog

gifva med sig på aftonen. Vi hafva ännu

många timmar till baltiden. Tror du icke

sjelf, barn, att pappa har rätt? Låt höra!"

"Jag vet icke, bästa pappa; men blir jag

bättre, vill jag gerna visa, att jag icke är

nyckfull.” ♦

"Se så, se så/’ sade grossören, ”nu är det

ju på god väg. Jag visste att Rosa var

förnuftig."

Härvid sköts på stdarne, och man

samlades i förmaket omkring kaffebordet.

Ferdinand tog plats vid sin fästmös sida, och

tycktes hafva fattat den föresatsen att slå sig i

ro, tilldess han erhöll hennes löfte att bivistt

balen. Snart gingo kommerserådet och bans

fru, att söka vedetqvickelse i en god

middagslur, och Mannerstedt tog afsked; ty, så

vida han* icke, liksom många gånger förut

vid sådana tillfällen, ville åtaga sig att leka

med barnen, måste han nu blifva ofverflödig*

Han valde derföre att i sin egen lilla

kammares enslighet öfvertönka ocb sammanlänk»[- mängd-]{+mängd+} Ijafva och sorgliga känslor, som

vexelvis komrao hans hjerta att klappa och

tafva; ty de voro dock beslägtade med fara

och ny strid. Rosa hade i dag icke vågat be

Mannerstedt stanna qvnr, och kapten

Ferdinand var glad att ändtligen någon gång finna

ensam med sin fästmö.

”Jag är ledsen/" började han, så snart

kandidaten tillslutit dörren, "jag ångrar på det

bögsta, sota Rosa, att jag, genom sakens

hemställande till din mor, skaffat dig en

förebråelse. Kan du förlåta mig det?"

”Gerna," svarade hon, ”ehuru jag tyckt

mera om, att du låtit det bero vid mitt eget

utslag. Jag hade då ernat föreslå dig att,

i stället för balen, tillsamman göra ett besök,

bvilket jag långt för detta bordt a flagga, och

hvarvid, som jag tror, du med nöje vill vara

mig föl ja k tig."

"Hvart då, min lilla du?" frågade

kaptenen litet nyfiken.

"Hos din tant, fru Borgensköld. Hilda,

din kusin, är en bra intagande och bildad

flicka, och jag önskar af hjertat hennes när**

mare bekantskap och vänskap, i fall jag kunde

göra mig förljent af den senare. I alla

händelser är det min afsigt att försöka."

Kapten Ling for med näsduken Öfver

ao-sigtet, hostade förfärligt, begagnade sin stora

silkesnäsduk med riktigt eftertryck, men

sa-ét sedan temligeo likgiltigt: "Hos tant Bor-gensköld, Ulla du? Hoo och professorn le/Va

icke i bästa förhållande, eller rättare umgås

alldeles icke. Jag vet derföre ej om detta

vore tjenligt.*"

”Tjenligt,” upprepade Rosa. "Jag kan icke

Se annat. Din kusin och jag kunna väl gerna

helsa på hvarandra, ehuru dina farbröder

äro oense. Och det vore högst orätt, att

tro det professorn skulle ogilla en så

oskyldig sak. Nej, så partisk och egenmäktig ar

ban visst icke; och vet du, jag riktigt längtar

att träffa den söta flickan. Plägar icke du,

Ferdinand, besöka din tants hus? Jag vill

likväl erinra mig hafva hört, att du förr

vistades der mycket ofta.”

”Ja, fordom/* svarade kaptenen, icke utan

rörelse, ”fordom var det så, men nu icke

mera; och vill du nödvändigt gå dit, söta

Rosa, så får du ursäkta mig, att jag ej kan

göra dig sällskap.”

”Jng vet icke, om jag går in på att ursäkta

en sådan försummelse," svarade Rosa

småleende. ”Detta är ju endast en nyck af dig,

bäste Ferdinand, och sådana kläda er män

för ingen del.”

"Det är ingen nyck, goda Rosa,”

försäkrade kaptenen, hvilken såg sig tvungen alt

vara litet uppriktig, för att komma ifrån

saken. ”Ingen nyck, jag svär dig det vid min

heder; utan vissa förhållanden, för mycket

grann laga att beröra, göra det till eo pligt/Sr mig, att tills vidare afsaga mig umgängei

i min tants bus.**

Undrande och öfverraskad blickade Rosä

sia fästman i ögat. Der flammade hastigt ert

dyster eld-, och det allvar, som talade ur

hvarje hans drag, bevisade, att han i denna

stund var vida skiljd från all lättsinnighet,

och att således hans yttranden inneburo

san-ning.

”Är det så, gode Ferdinand,” sade hoo

långsamt, ”vill jag ej längre vara envis. Jag

beklagar dock af allt mitt hjerta, att ett

sådant förhållande eger rum. Emellertid kaft

jag icke heller deruti se något, som bör aThålla

mig att söka vinna Hildas vänskap. Förlåt

derföre, att jag vidblifver min föresats, att 1

afton besöka henne, i stället för balen. Jag

har låtit underrätta mig, att icke heller hoa

är der/*

”Men hvårföre,” invände kaptenen, ”skali

det just ske i afton? Vill du icke göra det

ringaste afseende på mina böner? Jag kan ju

t\ hafva något nöje, om icke din närvaro

förhöjer festens värde föl* mig; och såsom en af

direktörerna, kan jag ej uteblifva. Säg, min

Rosa, hvårföre skall hvarje önskap af mig

alltid möta motstånd, då du annars är så

mild, god och kärleksfull mot alla?”

”Kära, bästa Ferdinand!*’ yttrade Rosa och

rickle honom med en vänlig blick banden,

% skall icke fft skäl att klaga öfver migframdeles; men hvad denna bal beträffar,

miste jag bedja om ditt öfver seende. Tro mig,

att jag ger na, i allt bvad som är mig möjligt,

skall med glädje möta dina önskningar; men

för denna gäng blir det ett men. Jag vill till

och med tillstå för dig, att en serskild

omständighet förorsaker min motvilja, hvilken

jag likväl icke kan meddela; ty," tilläde hon

och såg hooom betydelsefullt i ögat, "äfven

jag kan ju hafva en liten hemlighet. Men,

min gode Ferdinand, jdu får likväl icke vara

missnöjd med mig, lofva mig det! Jag är

verkligen ej vid lynne att kunna uthärda en

bal i afton/1

Kaptenen kysste sin fästmös hand och stod

upp. — ”Jag vill hoppas,” yltrade han, Matt

vi framdeles blifva af mera harmonierande

tankar och åsigter. Din hemlighet har jag

ingen rätt att begära; men då jag icke kan

öf-vertala dig, måste jag bort, ty min

verksamhet erfordras i rådstugusolen/’

Han bugade lätt och försvann. Sorgseo såg

Rosa efter honom, och suckade: ”Jag

be-tviflar att denna tid kommer; ty med hvarje

dag öfvertygar jag mig allt mera, att våra

lynnen, åsigter och känslor äro af den

största skiljaktighet. Men jag skall uppbjuda all

min förmåga att vinna hans tillgifvenhet, då

)ag en gång blir hans hustru, och om det

lyckas , hoppas jag sedan kunna, genom tid ocb

försigtighet, så mycket som möjligt länkavira tycken och vår smak till ett gemensamt

mål. Om jag endast lyckas ingifva honom

fortroende till min mening och mitt omdöme,

samt någon afsm«k för de ofta dåliga sällskaper

han du besöker, så kan jag måhända lyckas

att göra vårt husliga lif åtminstone tiil ett

vanligt och trefligl hem.--Mycket

förnuft, mycket benrådande bebÖfves dock å

min sida, då den känsla, som lättar alla

pligter, fattas oss. — O, Mannerstedt!”

hviskade hennes läppar knappt hörbart, och

bon stödde den brännande kinden mot

handen, ”skulle jag kunna dansa, när din själ är

så nedtryckt af sorg! Ne) , ack nej, det ha*

de varit fpr mycket, det hade öfverstigit

mina krafter/*

Rosa ville icke tillåta sina tankar att dröja

längre hos det föremal, dit de så gerna vände

åter. Hon sökte med våld lösrycka sig från

dea allsmäktiga känslan. — *’Mitt besök!*’

ropade hon hastigt och sprang upp. Toiletten

bestyrdes i största bast, och efter en knapp

timma inträdde Rosa i fru Borgenskölds oss

lika välbekanta förmak. Allt derinom hade,

ett trefligt och inbjudande utseende.

Gumman ljus och fryntlig, vid anblicken af dea

kära, länge påräknade gästen, steg skyndsamt

upp från sin stol vid kakelugnen, och

välkomnade Rosa med alla tecken af hjertlighet

och nöje. Hilda bortlade gitarren och stod

väntaode bakom, tilldess mammas omfamningoch lyckönskningar voio slutade. Då räckte

bon Rosa de friska läpparne till en systerlig

kyss, och bad benne vänligt, ja inneilit

välkommen» Snart var Rosa hemmastadd i

den lilla angenäma kretsen. Mamma gick att

ombestyra thebordet, Bilda visade sina

arbeten > berättade om förhoppningarne för sin

resa, om Lindfors, som pnppa beskrifvit

vara så vackert, och grannarne deromkring så

vänliga ocb goda. Rosa hörde allt med största

nöje, ocb lyckönskade Hilda af hjertat9 att få

göra en så angenäm resa; visserligen besvärlig

för den ledsamma sjövägen, men likväl i det

hela af rikt interesse, emedan derunder till- I

fälle icke skulle saknas, att göra nya bekanta

skaper, framför allt vid framkomsten till deo |

nya v iste 1 seort env De bada flickorna

tillbrag-te en högst angenäm afton tillsamman > ock i

lofvade* med lika ifver^ att ofta helsa. på;

hvarandra» Om Ferdinand talades icke ett

ord; båda kände, att det ämnet var kontraband* I[- —-]{+—+} aoi

XI.

ttijäramonjonen t JS)**.

Den stora stadsklockan hade nyss ringt

första gången liil gudstjensten, då den Jånga,

svarta raden af herrar rådmän tågade uppför

den breda trappan till hö&>loflige magistraten®

öfverbufvud 9 borgmästaren B — s hus. All-*

deles vid samma tid sågos flera grupper af

välklädda herrar i blåa kappor, elegant

fodrade med rödt eller grönt boj, alla, herrar-*

ne som kapporna, tillhörande den arade

hau-delssocieteten, svänga om vid hörnet af kom^

merserådet Widens lilla palats, och icke

stanna förrän de kommo i skuggan af grossörens

egen höga, strålande person. Något senare

på förmiddagen trippade de täckaste klasar a t

bofrättsnotarier, brokigt blandade med Martit

raska, tappra söner, arm i arm, hus ur hus,

der värdfolket kunde ega anspråk på en

sådan utmärkelse; det vill säga i sådana hus^

jT^er det fanns antingen sköna döttrar, en tiog,

intagande fru eller — goda forlager af rbenskt

och champagne. På andra ställen lemnades

endast kort. Men först efter gudstjenstens slut

skrapade en och annan individ, tillhörande

adjunkturens magra stat, i förstugan af sina

förmäns och gynnares hus.

1 kommerserådets matsol stod dukadt ett

långt, rikt frukostbord, der alla, ebo det

vara månde, hade frihet att på nyårsmorgonen

förnöja sina Ögon och sin matlust. Det var

stor kurdag, och frihet till företräde sträckte

sig ända ned till handelsbetjenter,

tullskrif-vare, förste vaktmästare, m. fl. Grossören

sjelf, klädd i en omätlig morgonrock af grönt

siden, satt i en stor mahogny länstol vid

bordets Öfra ända, och satt der riktigt från

klockan nio på morgonen till klockan ett, vid

hvilken tid den uttröttade mannen ändtligen

egde frihet att söka tröst i en vederqvickande

middagslur på sin beqväma soffa.

Under denna långa mellantid vankade

kommerseråd innan af och an, från förmaket till

matsalen. I det förra serverades med vin och

konfektyrer, och här fladdrade om

hvartan-nat allt hvad staden egde bögst att bjuda på,

ftf ungdom, glans, smak och bebag. Här

återfinna vi de rika klasarne af alla dessa

oöf-versvinneligt förträffliga, ädla, stolta,

manhaf-tiga löjtnanter, kornetter, ryttmästare, &c,

^nkom skapade att förtjusas och förtjusa,ifvensom diverse v. häradihöfdingar, Eskulapit

Jirjupgar, prima kontoritter, m. fl. af samma

ilag, jemte ett stort förlag af gracer,

grupperade vid fönstren på taburetter, eller i

bör-"nen af rummet, hviskande om aftonens

gu-dahögtid, den stora, förtjusande maskraden.

Rosa stod vid det yttersta fönstret. Hennes

öron och ögon voro vid gatan; men dnnu ett

annat sinne eller instinkten ledde de svar bon

lemnade tre a fyra unga herrar, hvilka

plågade henne med de mest likgiltiga frågor, om

orsaken hvårföre man icke fått det nöjet att

se mamsell Widen på annandagsbalen. Det

kunde icke gerna vara efter kapten

Ferdinand, som Rosa blickade; ty han hade redan

varit der för ett par timmar sedan, och dä

med tusende ömma fraser försäkrat henne,

att han var så upptagen för hela

förmiddagen, och sedermera, efter alla dessa bestyr y

sus ocb dus, troligen så trött, att det ifcke

var värdt att vänta bonom förrän på

eftermiddagen.

Men se, Mannerstedt hade ännu icke

infunnit sig, och han hade ej varit i

kommerserådets hus sedan annandagen. Rosas hjerta

bade under denna vecka undergått en

verklig tortyr. Hon hade nödsakats följa sin mor

från det ena nöjet till det andra, måste

spela, sjunga, dansa i små, förtjusande

heroso-cieteter, då hon qvaldes af den mest olidliga

iogest; ty Mannerstedt hade åter insjuknat,[- a»-]{+a»+} —

väl icke farligt, men tikv&lnog, för att ej på

Mera dagar våga lernna sitt rum. De starka

sinnesrörelser af så olika slag, for hvilka han

varit ett rof, i förening med hans oförsigtig-t

het att, så snart efter den häftiga febern,

Jemna sängen ocb söka fria luften, allt detta

hade åsamkat honom ett nytt illamående,

kanhända värre än det förra, ehuru han gick up-^

pe ocb med långsamma steg mätte sin ensliga

kammare. Alla dessa omständigheter, så vidt

de rörde det yltre, kände Rosa ganska väl; ty

kommerserådinnan hade hvarje dag ett bud för

att efterhöra, huru hennes skyddsling befann

sig. Hon hade fått i sitt hufvud, att lektio*

nen i sången skulle börja med lilla Caroline,

så fort kandidaten slapp ifrån den välsignade

sorgen och den välsignade förkylningen han

dessutom ådragit sig* Hvad den sista

omstän-digheten beträffade, hade Larsson, som varit

tidrgt på morgonen hos Mannerstedt, hemfört

den underrättelsen, att han nu var bra, och

hade sagt, att han ernade sig ut i dag. Icke

underligt då, att Rosas ögon hade fönstret

jemnt i sig te; men hon var också tvungen att

ofta vända sig till sina gäster, och således

kunde de icke gerna vara der i b var minut.

Just som det glädtiga samtalet nått höjden af

sitt friska lif inom förmaket, och man för

stoj och högljudt prat knappt kunde höra en

knackning på dörren, uppfattade Rosas

uppmärksamt lyssnande öra iikvftl en sådan. I— aos —

farorna ögotiblick vreds i låset, och Man ner*

sted t inträdde, klädd i sin nya, fina, svarta

klädning, modernt sydd och sittande utmärkt

väJ. Med hatten i banden, bugade han

ledigt ocb bebagligt för sällskapet, b varefter

ban framträdde till Rosa, —

kommerserådinnan var stadd på en af sina vandringar, —

samt Önskade henne, med några enkla, men

valda ullryck, så mycken lycka under det

kommande året, som kunde sträcka sig på en

menniska* lott.

De i förmaket församlade gästerna funno

sig i hög grad förvånade så väl öfver

kandidatens nya drägt, som bans utseende, hvilket

nu röjde en viss likhet med hans hållning

under valsen på förlofningsbalen. Man

hrvi-skade hvarandra i örat! *’JNå bevars, bvad

må detta betyda?’* — Gracerna droj»o litet

aldra som täckast på öfverläppen, och

ber-rarne hade alldeles glömt, att de hade

ännu minst tio visiter att aflogga.

Mannerstedt förblef emellertid icke sittande i tre

minuter, förrän han uppstod och med en

förnyad bugning lemnade rummet.

Uppvaktningen bos kommerserådets fordrade tid,

och han hade dessutom flera

skyldighetsbesök att göra. Under de få Ögonblick Frans

blifvit sittande, hade ban lagt sina hand^

skar ocb sin hatt på ett bredvidstående

bord, och i sin tankspriddhet glömde ban

de förra, och tog endast den senare, då bantog afslred, för alt begifva sig till audiencttti

och matsalen. Har nödgades han l&ta

behaga sig att, vid en nådig vink af grossöreu,

taga plats vid frukostbordet. Medan denna

akt försiggick, hade sällskapet i förmaket

efterhand troppat af, och ensam stod Rosa, i

begrepp att sätta på sig undermössan och

bo-hytten, för att sjelf gå ut, då Mannerstedt

åter inträdde, för att hemta de qvarlemuade

handskarne. I största hast kastades bahytt,

slöja och pirat på bordet.

"Mamsell Widen ernar sig kanhända åt

kyrkan?"* frågade Mannerstedt och nalkades

bordet, der Rosa helt oskyldigt begrafvit

handskarne under allt det öfriga.

*’Ja, jag tror, — det kan. väl hända,” svara*

de Rosa, ytterst förlägen, att nu, första

gången efter uppträdet vid annandagsbordet,

befinna sig ensam med den, hvilken hon

numera fann blef allt farligare för bennes lugn.

”Ursäkta, att jag då kanhända uppehåller

er,1* stammade Frans, nästan i lika grad

brydd; ”jag ville endast söka mina handskar.**

Och nu började begge leta med den största

skyndsamhet. Ändtligen vände Rosa upp och

ned på alla sina saker, fick se det

förkom-na godset, och räckte det till egaren, med

ett blygsamt: ”Jag ber om ursäkt.”

Mannerstedt tog handen* tillika med innehållet, och

djerfdes för första gången låta sina läppar

bränna på dess snö; men hastigt beherrskaudekänslornas storm med kraften af sin

vit-ja, sansade han sig,.släppte den och yttrade

sakta, men med säker ton: ”Kapten Ling

besökte mig i min smärtas första, nästan af mig

sjelf omedvetna Ögonblick, och hellre viil jag

dö, än vara otacksam/1 — Han stannade

och tycktes kämpa med sig sjelf; men straxt

derefter återtog han: ”Min varmaste bon

skall alltid vara för hans och Rosas sällhet.

Denna sällhet måste vara sammanflätad; ty

helgden af ett sådant förbund är helig, helig

för dem sjelfv», helig för hvarje otillåten

önskan, som under ormens skepnad kunde,

insmyga sig i, fridens och oskuldens paradifr,

och der, genom sin blotta andedrägt,

förgifta dess friska, yppiga lif. Nej, sådana

önskningar få icke der insmyga srg. De tystna

odh hvila; ty rosen är dem helig, och

en«-dast på afstånd och i minnets rika verld få

de fröjdas åt dess herrlighet.”

Mannerstedts blick vågade söka Rosas;

men den var sänkt. Han såg likväl en tår

perla i de långa, silkeslena ögonhåren. Han

hade velat gifva sitt lif för att få kyssa bort

den; men han skulle sedan hafva föraktat

sig sjelf, kanhända äfven henne. Han tänkte

på sin mors sista testamente, brefvet — oclt

flydde.

En timma 9enare vandrade tvenne unga,

välbepelsade och beslöjade tärnor arm i arm

nedåt Hamngatan. De stannade vid profe»-•cor Lin®s has, och inträdde der. — ”Kom,

iom, söta Hilda!” sade Kosa Widen, och

•drog fröken Borgensköld med sig genom den

JiIla salongen. "Mag måste nödvändigt

uppvakta farbror Ling, och du skull följa med

Jag vet, jag ansvarar, att du blir

välkommen!*’

"Så får det bli på ditt samvete," svarade

.Hilda med ett svagt leende, ”om han visar mig

"vintervägen. Jag har dock icke hjerta att

göra dig emot, om jag ock sjelf får lida

derföre; och var säker, min goda Rosa, all jag

.kommer att lida mycket, i händelse

professorn fäster sin skarpa, dödande blick på mig,

-med detta uttryck han har i sin makt att

-frambringa när han vill/’

v “"‘Nej, nej!*" försäkrade Rosa, *’han kan icke

vara i stånd dertill. Kom nu bara, ocb lita

på mig.”

Flickorna gingo in i arbetsrummet. Det var

tomt; men Rosa öppnade dristigt dörren

till det lilla, gula förmaket. Hon höll

Hilda, sam stod bakom henne, i handen, stack

in hufvudet, och, frågande: *’Få vi lof,

‘farbror?** stannade hon på halfva vägen, och

tusende förrädiska, elaka purpurskyar gjöto

tsitt skimmer öfver kinder och pawne, då

hennes öga, utom professorns figur, på

soffan midtemöt dörren upptäckte en annan,

tsom — huru kunde hon väl tänka på att

träffa honom här? Men det var likväl han,d*t var Mannerstedt, hvilken gått till

professor Ling, för att afiagga sin varma

tacksägelse för den rika hjelp denne räckt

honom.

”Nå, hvad slår på, barn? Kom in, kom

in!*’ ropade professorn, och från Rosas

blossande kinder vandes hans skarpa blick på

den unge kandidaten; men Mannerstedt hade

stigit upp och, genom en hastig vändning,

råkat i den djupaste, ja, den allra djupaste

beundran af — en skön vas. Professor Ling

förstod sig något på en sådan beundran, och

om just icke rätta förhållandet blef klart för

honotn, styrktes dock en misstanke, hvars

första gnista blifvit länd på

förlofningsfe-sten. Professorns öga hade då med

deltagande följt Mannerstedt, hvilken han aldrig

förut sett, men hvars arbetsamhet och

fattigdom han hört omtalas; och han hade

nnder denna mönstring tydligen blifvit

varse elden, som uppflammade i ynglingens Öga,

livar gång Rosas hvita klädning skymtade

förbi. Prwfessorns tysta slutsatser uttalade sig

nu som vanligt i ett långt: ”hm!’" hvarefter

han, med tillhjelp af ^n käpp, uppstod för

att helsa flickorna.

”Välkommen, milt barn!** han kysste Rosa

på pannan; "och du också, Hilda— hm!*’

”Goda, bästa farbror,** bad Rosa

smekande och klappade professorns skrynkliga

kinder, ”jag har vågat försäkra Hilda, att boo

Proftstom. 14skulle bli riktigt välkommen, ocb jag dör af

sorg, om hon icke blir det."

"Du lilla toka," sade professorn, "jag kan

väl icke taga på mitt samvete att låta dig

dö af en sådan åkomma. Kom hit, Hilda!

Se så, är det nu bra?’* — Äfven hon fick

sin kyss på pannan. — "Nå , ni är begge

välkomna; sätt er nu. Men hvad f-n, herr

Mannerstedt, står han der och gapar på

blommorna i vasen, då vi hafva lefvande

blommor att se på? Se så; vänd sigom vackert,

och låt damerna se, att herrn icke läst bort

hela sitt förråd af artighet eller god ton,

såsom Ferdinand gerna sladdrar om."

Ferdinands namn, i förening med allt det

öfriga, verkade just ingen hastig ordning i

det unga sällskapets spridda och oordnade

tankegång. Småningom kom man sig dock

före, och Mannerstedt vann tillräckligt

fattning, för att bringa ett sammanhängande ocli

trefligt samtal i gång, hvartill dock

professorns i dag serdeles angenäma lynne lemnade

månget bidrag.

"Vi skulle hafva oss litet vin, bakelser och

sådant der strunt,’" sade professorn, något

otålig att icke se till madam Brun. Alla tre

gästerna voro visserligen öfvermätta af

sådana saker; men värdens vilja var lag, ocli

Hilda, hvilken, från fordna dagar, var så

godt som hemma i huset, stod genast upp,

och med ett: ”Tillåter farbror?" var bon uteoch återkom snart, bärande en bricka med

den begärda trakteringen.

"Hvar f-n håller madam Brun till?”

frågade professorn, hvilken fann sig liksom litet

förlägen att se Hilda åter hemmastadd.

“Hon är upptagen i köket, bästa farbror,

emedan hon nyss kommit ur kyrkan,4’

svarade flickan, och började dervid lugnt och

obesvärad t bjuda omkring och föreställa

värdinna. Man lät sig väl smaka af professorns

gamla, förträffliga muskatvin, dådörren

bullrande öppnades, och kapten Ferdinand

slamrade in, roed sporrar och värja.

”Hvad, i Herrans namn, står på,

farbror?” ropade han förundrad, vid anblicken

af glas, buteljer, bakelse och gäster, omkring

professorns stora, runda bord, der vanligtvis

annars ett glas vatten eller svagdricka ensamt

thronade. Men vid anblicken af Hilda

Borgensköld bleknade han, och hans glädtighet

förvandlade sig i en tillkonstlad och tvungen

ton, hvilken, han kände del väl, var på orätt

ställe använd; men han var likväl ur stånd

att återvinna den vanliga.

Detta verkade en förstämning på alla

sidor, och endast Hilda Borgenskölds stolta

sinne fick ögonblickets makt icke qväfva.

Med den likgiltigaste ton, men likväl icke

ovänligt, frågade hon: "JNå, Ferdinand, i

huru många serskilda roler ernar du

uppträda i afton?*1[- "Jag-]{+"Jag+} ernär icke uppträda i någon annan

lol än miu egen/" svarade kaptenen sårad

och stött. Han trodde att Hilda ville rikt*

mot honom några stickord, och derföre fört

samtalet på maskradbalen. Ferdinands

bristande urskiljning och nästan ohöfliga svar

dref blodet i litet friskare omlopp i Hilda»

ådror, ocb hastigt svarade hon: "Det blir

omvexling nog, tror jag."

Kaptenen glodde af harm, smärta och vin.

Han kände att den föreoade hvirfvelft

der-utaf steg åt hans hufvud, och hade nog

besinning qvar att stiga upp, gora en stu tit

bugning och femna rummet. Kosa, liksom

professorn och Mannerstedt, hade

uppmärksamt följt denna lilla mellanscen. Efter

Ferdinands bortgång var det trefliga, angenäma

förhållandet ännu mera slördt, än vid han»

uppträde, hvarfÖre flickorna kort derpå togo

afsked, och Mannerstedt ensam blef qvar ho»

värden.

Länge tego begge. Ändtligen sade

professor Ling: "Hm, hm, verlden är och blir

galen. Veta väl menuiskorna hvad de sjelfva

vilja? Nej, min själ de veta det!”

”Väl," invände Frans blygsamt, ”torde de

veta hvad de vilja; men då vilja och önsk~

ningar ligga i strid med nödvändighetens

jern-kraft, så blir pligten att vika en nödtvuneen

dygd."[- *Menar-]{+*Menar+} han det, min kära kandidat?”

svarade professorn raed elt godt leende. ”Ja

ja, det torde väl vara så; emellertid sätta

menniskorna, genom sina oeftertänksamma

handlingar, sig sjelfva i en hop

nödvändigheter och pligter, som de kunnat vara ifrån,

och hvilka sedan i sin tar medföra

oberäkneliga elaka följder.”

Mannerstedt, som helt och hållet var

obekant med de inre slägtförhållanderna, visste

icke hvart professorn syftade, och ansåg

derföre bäst att tiga; men den gamle herrn

återtog genast, medan han höll sin skarpa

blick stadigt riktad på Frans: ”Min brorson

och hans fästmö till exempel?” Han gjorde

ett litet uppehåll.

”Hvad då?" frågade Mannerstedt med

tem-ligen lugn ton, ehuru den något obetydligt

darrade.

”Dessa, menar jag, hafva just inträdt i

forhållanden och iklädt sig pligter, hvilka,

den ena så väl* som den andra, fruktar jag,

komma att" falla dem något svåra; ty de

passa icke mera tillsamman, än jag och

flickan skulle göra.”

“Jag har icke den äran att närmare känna

kapten Ling,” svarade Mannerstedt,

bekymrad öfver sin värds mörka tal; ”om

honom kan jag således icke döma. Men

mara-*®ll Widen har jag länge känt och värderat,

och jag vet icke, buru den man skulle varabeskaffad, som icke hon skulle kunna göra

lycklig med sina älskvärda och sannt

qvin-liga egenskaper."

"Han skulle just nätt upp/* yttrade

professorn, "vara så qvalificerad som min kära

brorson. Jag känner den saken, och måste

beklaga dem begge för sin missräkning; jag

till och med önskar hjertligen, att hela

för-Jofningen gick om ända. Men hvad säger

herr Mannerstedt T Då man inser, att det

bär åt fanders, eller, finare uttryckt, då

man finner, att man tagit ett steg , som man

önskade ogjordt, då man känner, alt man

icke passar för hvarnndra, med ett ord, är

det icke då bättre att i tid bjuda hvarandra

farväl:*"

Professorns ton hade, under senare delen

af hans framställning, fått en anstrykning af

den bitterhet, som ofta låg deri, och det var

omöjligt att bestämma, om hans yttrande var

allvar eller skämt eller blott ett försök, att

framlocka Mannerstedts åsigt om saken. Hvad

afsigten nu ock må hafva varit, så väckte den

ho* Frans en högst vidrig känsla, alstrad af

de grundsatser han tidigt inhemtat, och

hvil-ka ej vacklade ett ögonblick, oaktadt tanken

på den fördel, ett helt lifs salighet, han sjelf

möjligen kunde draga af en sådan händelse.

Med fasthet och allvar svarade han: ”För

min del anser jag en förlofning, i anseende

till dess bestånd, af lika helgd med äkteu-skåpet; del löfte man gifver, om också blott

i den AU vetandes åsyn, månne det bör vara

mindre heligt än det, som gifves inför

men-niskor? Båda dessa löflen kunna brytas; men

om det är lätt, lemnar jag, åtminstone

vågar jag icke bedöma det."*

En viss hjertlig valvilja återspeglades i den

blick, hvarmed professorn betraktade

Mannerstedt, och godheUfullt var det leende, som

krusade hans läpp, då han kort derpå

yttrade: "Det der låter icke så rasande, min

kära kandidat; är till och med rätt vackra

grundsatser, dem jag, med sina slutföljder,

skulle önska i allmänhet stadgade; men de

äro dock för ingen del användbara i hvarje

sådant förhållande. Jag skall, för att bevisa

detta, afbandla ett kapital för herr

Mannerstedt, som möjligen lorde gifva herrn en ny

åsigt af ämnet. Äktenskap äro,

omvexlin-garne oberäknade, — hvilka befinnas lika

mångfaldiga, som färgskiftningen emellan svart

ocb hvitt, — hufvudsakli^en af tre slag. I

första rummet de lyckliga. De alstras af

likstämmighet i ett godt lynne. Uti dem

be-böfves icke ett ord, hvilket annars är af så

mycken vigt inom äktenskapet — förlåtelse;

1y ingenting beböfver glömmas. Ett och

annat öfveiseende erfordras måhända; men det

Ömsesidiga öfverseendet är glömdt i samma

stund det gafs. Det var hjertats handling,

icke förståndets eller minnets. Dessa äktenskap

/■"äro få. De flesta äro medelsortens; h varken

aktning eller förakt kommer bär i fråga.

Vana, fysiska behof, af föda, kläder m. m.,

sammanhålla ett band, sonr\ ofta knöts af

liknöjdhet eller ännu sämre bevekelsegrunder;

och dessa skulle, om en möjlig utväg gafs tili

bättre vilkor, upplösa sig sjelfva lika lätt, som

tvenne resande, hvilka första gången träffas

på eu gästgifvaregård, räcka hvarandra

handen, för att åtskijjda vandra hvar sin väg. —

Efter dem följa olyckliga äktenskap. I

dessa behÖfves en ständig förlåtelse, hvilken

icke glömmes; ty det tillfrisknande såret

upp-rifves alltid ånyo. Dessa blefvo icke genast

hvad de slutade med att vara. De bevisa»

huru svårt det är att glömma. Härtill

erfordras dessutom tillintetgörande af hela vår

varelse, eller åtminstone, att ett föi bättradt

förhållande småningom aflägsnar tanken på

det förflutna; men om ett sådant aldrig

inträffar, åtminstone aldrig blir of varaktighet,

då skola minnets giftiga ormar suga sig allt

fastare in i vårt hjerta, och fridens och den

husliga sällhetens genier fly oss, sörjande,.för

att aldrig mera återkomma. — Vi kunna med

säkerhet antaga, att Ferdinands och Rosas

äktenskap, i händelse det någonsin fullbordas,

aldrig kommer att tillhöra första k*assen,

emedan deras lynnen äro i hög grad

skiljaktiga. Till den andra skola de icke nedsjunka,

det tror jag med visshet; men till den tredjefruktar jag att vi få föra dem. Och i den

händelse frågar jag ännu en gång, är det

billigt, är det klokt, att uppoffra sig sjelf och

hela sitt framtida väl, för att blind t vara slaf

af ett förhastadt löfte?*"

Mannerstedt var djupt skakad och upprörd.

Professorn hade med sin vidlyftiga och

besynnerliga afhandling bragt honom i strid med

sin egen öfvertygelse af det rätta.

"Jag kan, jag vågar icke yttra mig i detta

fall,*’ sade han långsami; "jag törs ej lita på

mitt eget omdöme. Jag är ung och bar

ännu icke hunnit samla många skördar af

erfarenhet; jag kan således hafva misstagit mig.

Men med säkerhet vet jag, att jag varmt och

innerligt önskar, att, om så skulle hända,

att detta förbund upplöstes, mitt öra all—

drig måtte träffas af den underrättelsen, att

det var Rosa som brot det; ty djupt skulle

jag bedröfvas, att finna en lättsinnig handling

hos detta sköna och älskliga sinne."

Med ett vänskapsfullt uttryck räckte

professorn Mannerstedt handen. — *"Jag tror

all-drig, att det sker från hennes sida," yttrade

han; ”inen låt oss ombyta samtalsämne. När

hoppas kandidaten kunna taga graden?"

"Sist om ett år. Examen återstår mig, för

att hinna det mål jag länge eftersträfvat,

och hvilket endast genom mina täta

konditioner blifvit fördröjd!; men jag läser också

ou af alla krafter till den."[- "Godt!-]{+"Godt!+} Hvad har herr Mannerstedt sedan

iör utsigter till sin framlida bergning?”

"Efter hvad just en min gamle vän,

rådman Sifver, i dessa dagar skrifver till mig ,

skall jag hafva bestämdt löfte, att, så snart

jag fulländat min kurs, erhålla vikariatet

såsom rektor vid skolan i min födelsebygd.

Och när nuvarande rektorn, som är en

ålderstigen man, erhåller pastorat, hvilket

icke bör* kunna dröja länge, så har jag hopp

om hans tjenst.”

”Det der låter ju godt,” sade professorn;

"och som jag alltid tyckt om ynglingar,

hvilka genom arbetsamhet, sparsamhet och flit

sträfvat sig fram, skall det vara mig ett nöje,

om jag kan bidraga der t i 11, att herr

Manner-sted t s resa härifrån sker ju förr desto hellre.”

Slum af tacksam rörelse, bugade

Manner-stedt djupt. — ”Jag önskar ingenting högre,”

sade han; ""jag vill och måste härifrån.** —

Brydd öfver den betydelse, som möjligen

professor Lings skarpsynthet kunde draga af

detta måste, uppstod han for att taga

af-sked; men den gästfrie värden svarade,

afbo-jande hans hand: "Jag tillsade madam Brun

i dag på morgonen, att duka för två , i

händelse jag skulle uppsnappa någon gäst till

middagssällskap.*’

Mannerstedt tackade hjertligt och satte sig

ånyo, hvarefter samtalet tog en mera allmän

och ledig vändning. Sedau kandidaten oniiflonen bortgått, mumlade professorn: ”En

förb— bra pojke; just en kärnpojke, hvilken

det vore synd att icke hjelpa! Hm! hm! lilla

fästmön förstår jag mig icke på; hvarföre

f-n kunde hon icke hafva väntat? Hon kunde

ailtid lita på, att den ärliga själen icke

sprungit ifrån henne! Men hon fruktade väl, utt

^rossören och grossörskan aldrig lemnat sitt

bifall dertill. Unga flickor gifva sig dessutom

aldrig tid att begrunda möjligheter och

vändningar. Den dag torde komma, då

kommerserådet tacksamt emoltager en rektor såsom

raåg! Hm! hm! ty med Ferdinand ser jag

det bär åt fanderS, hm! hm!”

mXII.

J^emlittgett. — fiommcreerdbinnönö

firtjberi.— JFörela^er, m. m.

Julen, med dess nöjen, var förbi, ocb ett

stillastånd hade in träd t, hviiket alstrade en

tomhet och slapphet, som kändes

isynnerhet under den oIIdagliga enformigheten.

Kapten Ling hade under hela den bullrande helgen,

med sina eviga baler och kalaser, liksom

förlorat minnet af de bekymmer, hvilka annars

troget utgjorde hans sällskap. Men när

tjugonde- och knutsbalen var utdansad, och

han, efter ett par dagars hvila, åter kände

sig hemsökt deraf, då vexte hans oro och

harm i samma mån, som dagarne för

terminen minskades. Kommerserådet var

obeveklig, i frågan om utsättandet af bröllopet,

förrän kaptenen kunde förete något skriftligt

intyg på sin farbrors omsorg. Detta vissteFerdinand, att han aldrig skulle erhålla, och

stundom steg hans rådlöshet, i denna saker-»

nas svåra ställning, ända till förtviflan.

Slutligen , efter otroliga begrundanderi och

för-slager hit och dit, alla lika omöjliga att

verkställa, foll det honom in att öppna sitt

betryckta hjerta för Rosa, samt att anropa

bennes ädla och qvinliga känsla, att blifva

hans förespråkerska hos professorn. Med

tanken på en sådan medlarinna förenade

kaptenen den på en fullständig förlåtelse, det vill

säga, betalandet af den betydande skulden.

En morgon, nära slutet af Januari, begaf

han sig med denna lofvärda föresats till

kommerserådets hus. Äfven Rosa var nedtryckt

•f åtskilliga bekymmer. I flera da^ar hade

co fullkomligt ovanlig och derföre så mycket

mera märkbar dysterhet herrskat i

kommerserådets väsende. Man insåg lätt, att det endast

var genom den yttersta ansträngning, han

förmådde bibehålla ett sken af sin fordna dryga

och bekymmerslösa hållning. Under obevakade

ögonblick, då rolen glömdes, syntes han i den

grad jemmerlig och. betryckt, att det skar

Rosa, som följde hans rörelser, djupt i

hjer-tat. Erinringen af de ord, hennes mor för

några veckor sedan yttrat, vaknade nu på nytt,

likväl i ett helt annat ljus, än bon då sett

dem. Hon anade ett samband och en

verklighet, hvilken, isynnerhet för hennes

föräldrars skull, kom henne att darra och bäfva.[- Men-]{+Men+} om detta q valde henne å ena sidan,

faons det äfven, å den andra, känslor,

mäktiga och djupa, som bestormade den arma

Rosas hjerta. Mannerstedt hade, straxt efter

den märkliga Nyårsmorgonen, förklarat, att,

som han numera såg sig i tillfälle att före*

taga resan till Lund, ville han ej längre

uppskjuta med fulländandet af sin akademiska

bana, hvarföre han bestämt den 1 Februari

till sin afresa från H**. Under denna

mellantid afslöt han alla sina lektioner och öfrigä

små affärer. Äfven i kommerserådets hus

hade han upphört att infinna sig. Såsom

orsak härtill uppgaf han, att den djupa sorg,

hvilken tryckte hans hjerta, gjorde honom

oskickliga för allt sällskap; han var dessutom

nödsakad att för sina studier återtaga den tid

han hittills försummat. Rosa anade, att

Man-nerstedt upptäckt, det de begge sväfvade vid

randen af en afgrund, samt att hans starka

själ, med hela dess manliga kraft, arbetat

att hålla håde sig och henne uppe. Dubbelt

värderade honom Rosa, och det sårade icke

mera hennes qvinliga finkänslighet, att hnn

anat, huru innerligt tillgifven hon var

honom. Mannerstedt kunde icke missbruka en

sådan visshet, derom var hon fast öfvertygad;

ty huru manligt och ädelt hade han icke

handlat, just i den vändpunkt, då bvarje

yngling, med lika varma känslor, men

mindre klart hufvud och mindre verklig heders-kansla , skulle gripit det gynnande ögonblicket,

och begagnat sig af sin fördel.

Mannerstedt handlade annorlunda. Den

nästan tydliga blick, han vågat kasta i Rosas

hjerta, det till säkerhet gränsande hopp, att

han var henne dyrbar, att hans käsnlor

funnit bos den han tillbad ett återsvar,

uppfyllde honom roed en salighet, om hvilken

han aldrig anat, alt den kunde inrymmas i

ett menniskobröst. Men fast öfvertygad, att

omöjligheten af en förening stadgat Rosas

beslut, att gifva kapten Ling sin hand, fann

Mannerstedt, alt hans pligt nu, såsom alltid,

bjöd försakelse. Icke en gång för att e»a

henne ville han begå en låg eller mindre

rättsinnig handling, hvilken kunde sänka ho»

nom i hennes eller sin egen aktning. Denna

känsla ledde de svar han gifvit professorn, i

fråga om brytandet af Rosas och kapten Lings

förbindelse. Mannerstedt tänkte: skedde det af

henne, så vore det åtminstone en möjlighet, att

de känslor hon egnade honom hade en del i

hennes brutna löfte af tro; och vore icke

detta hos henne ett prof af svaghet,

hvil-ket han ej ville finna hos den han egnat sitt

hjertas ty»ta dyrkan, och den han minst

kunde gilla 9 emedan han var orsaken till

denna svaghet. Kanhända skulle han icke

varit så sträng i sina åsigter, om han ej

inverkat på förhållandet. Nu deremot kunde

han icke se det från en annan synpunkt, ocbhans beslut stod fast, att icke besöka kom*

raerserådets hus, icke återse Rosa, förrän

dagen till afresan var inne.

Ensam och försänkt i tanken på

Manner-sted Is höga efterdöme, satt Rosa med

arbetet hvilande på sitt knä, då kapten Ling

inträdde.

Han var blek, och den smärta och det

bekymmer, som talade ur hans blick och

skuggade hans panna, den annars så stolta

pannan, förskräckte henne.

”Hvad är det, gode Ferdinand?** frågade

hon deltagande. ”Har något händt?**

*’Icke just nu,"* svarade han; "roen jag

fruktar att något obehagligt kommer att

hända. O, Rosa, om jag vågade tala

uppriktigt med dig!”

Flickans tankar föllo genast på fadern,

och bäfvande yttrade hon: *’Tala, Ferdinand!

jag är beredd på det värstd. Redan flera

dagar har jai» funnit, att någonting måste

vara å färde. Men huru har du kunnat erfara

det, som icke varit här under denna tid?”

Kaptenen syntes förundrad och bedrÖfvad;

1y detta liknade sig till ett nytt bekymmer.

— ”Jag förstår ej din mening, min goda

Rosa,” sade han; ”men den sak, hvarom jag

ville inhemta ditt råd, rör endast mig

en-skildt."

”Ack , jag trodde det angick pappa,” svarade

Rosa. "Han har varit så tankfull och orolig[- par-]{+par+} dagar, alt jag fruktade dd hort nå*

gon ledsam orsak dertill. Aätt väl, att det

icke var så! Låt mig derföre höra hvad dtt

ville anförtro mig, och jag behöfver väl ej

försäkra dig, att du hos mig skall finna

dellagande och en innerlig önskan att kunna

lindra den oro, som plågar dig. Sätt dig

här hos mig, och begagna den stund vi äro

ensamme/*

Uppmuntrad af sin få st m Ös mildhet och

hjertlighet, började kaptenen en

framställning Först af sina yngre år t>ch sin

olycksaliga böjelse för spel, hvilken intrasslat honoin

i så månget ledsamt och kinkigt äfventyr.

Härefter följde resan till residensstaden, det

muiilra kalaset, kamraternas stickord, då

han nekade att deltaga i spelet, derefter det

brinnande begäret alt försöka blott en endav

gång, och sedan, steg lör steg, den

olycksaliga nattens strider, svaghet och olyckliga

följder, med undantag likväl af det, som stod

i samband med Hilda Borgensköld, hvilket

han försiktigt uteslök

Tyst och blek satt Rosa sedan han slutat»

Det var flenne nu klart, hvarföre Ferdinand * •

som aldrig förut visat henne mer än \anlig

uppmärksamhet, vid samma tid, han erhöll

sin kaptensfullmakt, blifvit så häftigt kär,

friat med lika skyn&anthet, samt, efter en

brådstnrtande förlofning, önskade ett lika

brådstörtande bröllop, Orsaken titt allt detta

iVo/etsofft» *5[- var-]{+var+} nutoera icke underkastad något

tvif-vel. När Rosa sedan i tan kar ne genomgick

hans besynnerliga förhållande till sin tants

hus, isynnerhet till Hilda, samt erinrade sig

hans eget erkännande, att dermed förenade

sig omständigheter, som han ej vågade yppa ,

blef hela kaptenens, lindrigast sagdt,

skamlösa plan alldeles ljus i hennes hufvud. Under

första ögonblicket var förtrytelsen den mest

rådande känslan hos Rosa; men då bon

betänkte lättsinnigbeten i hans lynne, jemte den

stora frihet i åsigter, hvilken större delen af

militären i allmänhet hyllar, fann hon

honom väl mycket felaktig, men likväl mera

ien lekboll för sin egen svaghet och

sammanstötande tillfälligheter, än verkligt elak. Nu

höjdes dock Rosas bröst af en tacksam suck

till den höge Ledaren af våra öden; ty

kaptenens obetänksamma förtroende räddade

henne från föreningen med en man så utan allt

hjerta ocb all finare grannlagenhet. Men det

gjorde henne ondt om honom i hans

närvarande betryck; ty att han nu led, både af

åuger ocb sårad stolthet, kanske också af

• sjelfförebråelser, det var tydligt. Roså ville

således f^jr intet pris välja detta Ögonblick, att för

Ling upptäcka den nödvändighet hon insåg,

att upplösa ett band, knutet på sådana skäl

å hans sida, å hennes i» förlitande på

redligheten och fastheten af hans lynne, bvilka

egenskaper*hon numera icke kunde

tillerkänna bopom. Nej, det måste uppskjutas; menbon föresatte sig att med allra forsla söka

tillfälle der ti II. Och var förhållandet med

hennes far sådant, som hon fruktade, skulle

kaptenen säkerligen icke göra många

svårigheter att låta öfvertyga sig, det de gjorde

klokast att upplösa en förbindelse, som

lof-vade båda en så liten lycka. Med verklig

sjelfbeherrskning, och utan tecken till ovilja,

bröt hon den tystnad, som ingått sedan

kaptenen upphörde att tala, och hvilken han

icke med någon fråga eller anmärkning vågat

störa.

"Stackars Ferdinand,** sade Rosa, ”det gör

mig ondt att se dig så djupt betryckt och

nedslagen af bekymmer. Visserligen kan jag

icke frikalla dig från fel och svaghet; men

din ånger och ditt heliga löfte, att aldrig

spela, borde dock kunna försona din farbror.

Jag skall åtminstone for detta ändamål göra

allt hvad jag förmår; men något säkert hopp

vågar jag ej Tofva dig af utgången. Jag vill

icke dölja, att jag tror den blir tvifvelaktig;

men är det möjligt, Ferdinand, att beveka

hans hjerta till mildhet, så lita derpå, att

din sak icke kan vara förtrodd åt ett ifriga*

re nit för dess lyckliga slut.

”Tack 9 goda, bästa Rosa!’* sade Ling med

en lätt suck, och kysste sin fästmös hand.

**Jfär vill du gå till professorn?**

WI morgon,** svarade Rosa; *"och var

åtminstone säker/* tilläde hon med ett upp*

/muntrande småleende, **att jag skall ptxifta

kraften af min vältalighet/’

Nu inträdde kommerserådinöan* och soai

kaptenen icke var vid ly^ne att inlåta sig i

samtal öfver likgiltiga ämnen, föregaf han

gö-romål i tjensten, samt aflägsnade sig, ehuru

hans tillernade svärmor på det enträgnaste

bad honom stanna qvar. — "Hao är diificil

och litet ledsam; icke så obetydligt ändå,"

sade kommerserådinnan, sedan Fefdioand

tillslutit dörren, hvarpå hon tog sitt arbete

och satte sig vid fönstret.

Skymningen hade ännu icke fullt inträdt,

då det långsamma, men starka bullret af hjul

tillkännagaf ankomsten af en större *agn<

"Hvem kan det vara?” ropade kommersen

rådinnan nyfiken, då hon såg ett litet fyr*

kantigt hus, snarare an en vagn, stanna

framför stadens största värdshus, midtemot

grosshandlaren Widens hus- "Hvad menar

du, kära Rosaf Se huru traktören sjelf,

kyparen och husets halfva personal skyndar ut

på trappan.”

Medan kommerserådinnan talade, öppna-*

des vagnsdörren, och derifrån utstegen

mycket lång och smal herre; i medelålderns mid*

dagshöjd, samt gick med stadig och, såsom

frö Widen uttryckte sig, "föfbåldt förnam

hållning"’ uppför trappan. — "Jag ville jost

veta hvad detta är för en person/" återtog

kommerserådinnan 1 efter ett par sekunders

tystnad, "det ville jag veta. Få nu se* på[- hvilken-]{+hvilken+} sida ljusen bli tända. Blir det åt

denna sida, då är det säkert någon man af

betydenhet; ty det är jus| sjelfva

statrum-raen.”

Rosa skänkte den resande, hans vagn,

hållning och förnämhet knappt en enda tanke;

hon hade så oändligen mycket annat att

tänka på. Men nu skrek komraerserådinnan

ha*-stigtr ”Sade jag icke det! Var det ej

pre-sist som jag tänkte! Sjelfva praktrummen

upplysas! Se bara, kära du, sådant spring af

jungfrur samt ett par fremmande betjenter;

och nu kommer herrn sjelf, företrädd af

värden, som bär t*enne ljus. Hvera, i

Himlens namn, kan det vara, med hvilken de

göra så mycket fjäs! Men se så förtretligt! den

näpna snärtan släpper ned rullgardinen! Hm!

\ jag kan icke begripa det! Men det var sannt,

jag hade så när, för det skräpet, glömt att

jag har några anordningar att meddela fru

Bern/"

Och skyndsamt begaf sig kommerseråd innan

ut. — "Fru Bern! fru Bern! Hvar är hon?”

”Här! här! Hvad befaller nådig frun?"

svarade hushållerskan, som hastigt kom

utsättande ur handkammaren, med en spilkum

grädda i ena handen, och en skumslef i den

abdra.

”Har fru Bern låtit röka "kalf bringor na?"

frågade kommerserådinnan, som genom sin

hastiga rörelse samlat tjenstfolkets nyfikna blic-kur på sig, och der före först önskade aflägiM

dem genom en naturlig och vanlig fråga.

"Ja, bevars, det förstås!"" yttrade

hushållerskan; "men kanhända nådig frun vill vara

god och smaka på äppelgeleet?”

Fru Bern var, genom öfning vid dylika sa- •

ker, skarpsinnig nog att begripa, det bennes

matmor hade något enskildt uppdrag att

lem-na henne, och derföre inflöt så listigt frågan

om äppelgel&t.

”Ja men, det var inte så «galet. Hon bar

den vanligen för söt/* genmälte

kommerserådinnan, inträdde i handkammaren,

och‘tillslöt dörren.

”Min välsignade fru Bern,” tog hon nu, i

en ganska nedlåtande hvnrdagston, till ordet,

”just nu stannade en vagn vid värdshuset, och

en lång, mycket förnäm och ljuslagd herre

steg ur, för hvilken der nu krusas och

alarmeras förfärligt. Huru skola vi nu ställa tiU

att få reda på alltsamman? Jag vet att fru*.

Bern förstår sig förträffligt på sådana saker.

Finns ej något tjenligt och passande bud till

fru Svanstedt, h vil ket, så der alldeles af en

händelse, kunde få veta ett och annat?”

"Lita på mig, nådig fru, vi skola, så sannt

jag lefver, hafva alltsamman utredtoch klart!

Ser man på bara; ljuslagd, säger nådig frun.

Jn, ja, hvad har jag sagt? Det har icke

legat så i korten för ro skull; nu få vi väl se

huru det går! Emellertid skall jag skicka

Lovisa upp, och få ner deo stora puddingformen,som Svanstedtskan lånade i förrgårs. Lovisa

förstår sig just riktigt på tocke. Och om nå- K

dig frun riu går in, skall jag ställa om allt—

samman. Då jag kommer i dörren och

frågar, om det skall vara pannkakor till afton,

vet nådig frun hvad klockan är slagen."

En lång, pinsam halftimma tillbragte

kommerserådinnan att vagga fram och tillbaka

på soffan. Nyfikenhet var väl i allmänhet en

af hennes älsklingssVagheter; men då bärmed

förenade sig likheten med hjelten i fru Berns

spådomar, blef saken utomordentligen

interes-sant, helst de föregående dagarne varit så

ledsamma, att en diversion verkligen var af

nöden. Ändtligen gick det i dörren, och fru Berns

röst lät höra den aftalade signalen: ”Befaller

nådig frun pannkakor eller plättar till afton?"*

”Jag vet icke rätt hvad jag vill ha,"* yttrade

kommerserådinnan med tillkonstlad

likgiltighet. "Jag skall komma ut om en stund, och

gifva befallning derom.’* ‘

Men denna lilla stund, som hon för syn skull

pinades, och satt q var, blef alldeles odräglig.

— ”Hvad de hushållsbekymren äro

tröttande,*1 sade hon och steg upp med låtsad

motvilja, då hon icke längre förmådde sitta qvar

på soffan, som i bokstaflig mening brände

under den plågade frun. Hon gick till fru Berns

rum, kastade sig på en stol, och ropade

if-rifcl: "Nå, hvad har Lovisa inhemtat?"

"Jo, vi bafva erfarit följande,” sade fru

Bern och ställde sig i en rapporterande ställ-ning framför kommerserådinnan. "Forsl mtt

herrn ar från Danmark; för det andra att ban

ernar sig till Stockholm; för det tredje att

ban lärer vara alldeles ofantligt, ja riktigt

bottenrik; för det fjerde att han fir enkliog,

och för det femte, sista och viktigaste, att

ban frågat, om kommerserådet Widen bodde

långt derifrån; och då man svarat, att huset

midtöfver tillhörde honom, hade ban sagt:

*Det var bra / sett på sitt ur och tillagt: *Det

blir för sent i afton.* Hans namn kunde

Lovisa icke riktigt fatta; hon glömde det också

i brådskan vid uppspaningen af allt det

ao-dra. Men hvad säger nåcjjg frun?*’

“Det är sannerligen för besynnerligt,**

yttrade kommerserådinnan fundersamt. ’*Och

tank te jag icke, från första ögonblicket jag

fick se den karlen, att det var densamme fru

Bern så länge förespått i korten! Herre Gud,

så underligt! Rik, förnäm, enkling! Hm, bra!

— Frågat efter kommerserådet Widen! — Ja,

ja, det blir något vigtigt! Och i morgon

kommer han säkert. — Vet fru Bern, att (len

kap-teoeo börjar misshaga mig; jag tror icke att

den karlen är bra. Det sade jag också

Widen från första stunden; men när låta

mao-nerna säga sig? Kort sagdt, Ling och Rosa

passa icke rätt bra för hvarandra. Men hvar

i Herrans namn skola vi så hals öfver hufvud

få ostron och hummer? Det värsta är, att

jag icke gerna kan ge Widen någon vink, att

jag erhåMi* kunskap om det tilltänkta besö-fot; ty då gissar ban huru det tillgått, och

det vill jag icke. — Men det är icke heller

nödigt, att ban får kunskap derom. — Låt

atig se, vi ha ju både hare och orre. Det var

fik* ledsamt, att vi skulle taga den sista

tjädern i söndags. Och så får fru Bern lägga

skinka och bringa i vatten, i händelse han

kommer att dröja här något. I morgon kau

det icke begagnas; men vi få hitta på något

annal; ty det är säkert, att, om han gör

förmiddagsvisit, bjuder gubben honom till

mid-dag.”

Det vigtiga ämne, som nu afhandlades

emellan kommerserådinnan och hennes

hushållerska, upptog nära tvennc timmar, innan

det kom till ett lyckligt slut, och derpå gick

fru Bern att sätta alla sina tjenstandar och

mindre krafter i rörelse. Kommerserådinnan

satte sig till det länge väntande thébordet;

men hennes lRbillning van- helt och hållet

upptagen af de luftslott hon uppförde, och

nästan för första gången i hennes lif hade

ett ämne så uteslutande fästat hennes

uppmärksamhet, att hon glömde alla yttre

omständigheter, och slog i förvirringen ut på

bordet både vattnet och gräddan, så menlöst

sem en sjutton års flicka, vid begrundandet

af sin första kurtis eller sin förste friare.

När familjen följande morgon var samlad

vid kaffebordet, orokring klockan half nio,

inträdde Larsson med ett kort, hvarjemte

han bifogade den frågan> om herrn, hvars

/namn stod derpå, kunde erhålla svar, hvilkei»

timma på förmiddagen han fick äran upp»

vakta kommerserådet. Betjenten lade kortet

på bordet, och drog sig tillbaka, för att

in-hemta sin husbondes utlåtande.

Kommerserådet upptog det och ansträngde sina svaga

ögon, för att, vid den ännu icke fullkomligt

ljusa dagen, läsa de fina bokstäfverna.

Hastigt blef hans kind alldeles askgrå ,

läppar-ne skälfde och hela hans stolta varelse sjönk

tillsamman till en mans af den yttersta

obetydlighet. Likväl tycktes medvetandet af

be-tjentens närvaro snart återgifva honom

något af den gamla förmågan att dölja sina

känslor. Han upplyftade hufvudet, ocb med

en ansträngd värdighet, hvilken starkt

af-stack mot den föregående sinnesskakningen,

yttrade han: ”Hvilken timma som bebagas,

är jag med största nöje hemma för

grosshand-Jaren Garben.”

Så snart Larsson tillslutit dörren, uppstod

kommerserådet och vinkade sin fru att följa

sig. Då de redan voro i dörren, vände han

sig till Rosa med de orden: ”Kläd dig, mitt

barn, öppna praktrummen, och sätt dig i

blåa förmaket.*’ — Rosa böjde stum sitt

huf-vud , till tecken af lydnad; men med smärta

tänkte hon på den stackars Ferdinand, som i

dödlig ångest gick hemma och afvaktade

hennes beskickning till professorn. I största

hast skref hon ett par ord till honom, samt

underlättade, att ankomsten af en freminandeKadrade beone att komma ut på

förmiddagen ; men, så vidt ingen oförutsedd

händel-49 inträffade, ville bon på aftonen besöka

professorn, och göra allt hvad hon förmådde.

Stdan hon afsändt sin biljett, gick hon på

att rum, att, enligt tonen i den faderliga

befallningen, göra en utmärkt förmiddagsklädsef.

Emellertid hade kommerserådinnan med

hård t bultande hjerta föijt sin bleke,

förstörde make till dennes enskilda rum. Sedan

de båda inträdt, och grosshandlaren om

vridit nyckeln i låset, utbrast han i en nästan

döende ton: ”Brigitt Marie, jag är ruinen

rad — jag är förlorad — det är alldeles

förbi med mig! — Himmel och helvete! jag

ser huru det är, — han har fått vinkar! —

förb— öfver alla vinkar! — Jag var icke

illa nog i klämman förut! Det enda

halmstrå, som höll mig uppe, var min kredit hos

detta hus. Men nu är allt förbi. Denne

Garben har ofantliga skuldförbindelser af

mig» ty under de senare tio åren hafva vi

haft vidlyftiga affärer med hvarandra. Och

är hans afsigt nu, hvilket jag ej betviflar,

att vilja hafva en uppgörelse, kanhända

förbindelserna infriade, då är det så helt och

hållet slut med mig, alt jag aldrig mera kan

upplyfta mitt hufvud, ulan blir till spott

och skam för hela denna skara, hvilken så

Jfioge i mig hyllat och vördat den

makt-egande. O, jag olycklige, ruinerade man!"[- Den-]{+Den+} stolle grossören vred händerna och néd*

sjönk jerorande på soffan.

”1 Himlens namn, kära Widen, gif dig

tillfreds!” bad kommerserådinnan bevekligt.

”Låt oss hellre uppfinna något medel att

af-boja den första stormen; ty icke en skymt

af rätta förhållandet bor bli synlig. £rinra

dig, min gubbe, de föreskrifter du sjelf gaf

mig, aftonen af Kosas förlofningsdag, då du

första gången anförtrodde mig dina affärers

kinkiga ställning. Haf nu mukt öfver dina

anletsdrag, viar artig, fri och obekymrad i

ditt väsende, och låt oss så insöfva honom

med smicker, kalaser och hvarjehanda

tillställningar, att han icke för hastigt får

tillfälle att tänka på verkliga ändamålet med

sin ankomst hit, Hvarjehanda faller mig in.

Jag har hört att han lärer vara enkling.

Ack, söta Widen, om du ändå lyssnat till

mina ord! Jag var aldrig för partiet med

kap-teu Ling, det minus du. Hvem vet huru

det kunnat foga sig? Rosa är intagande; fa

karlar hafva sett henne, utan att finna detta.

Tänk om . . . **

”Ja tänk, om vårt verldssystem i morgon blef

för störd t*,

Tänk om vi rycktes bort af pesten i"*

afbröt kommerserådet förtretad. "Ni

qvin-nor ären alltid färdiga att uppgöra planer.”

**Ja, är icke detta vår pligt, söta Widen ?**

svarade bans hustru fogligt; ty Ull hennes

\beder få vi nämna* att hon var en rätt god

och förståndig hustru. ”Är det icke vår

då vi tro oss dermed kunna tjena våra män 7

Meo om du sjelf vet någon bättre plan, så

Dessutom har jag hört, att grosshandlaren

Gar ben lärer vara stadd på en resa till buf**

vudstaden."

"Hm* hm!"" sade kommerserådet , och bör*

jade* såsom ett tecken till nytt lif, vandra

fram och åter i rummet. —*- ”Bfigitt Marie*

min vän, du menar väl, det vet jag, och när

jag närmare eftersinnar hvad du jrttrat, var

åtminstone det förstnämnda icke så rusande*

Gud gifve så visst j att vi kUnde finna medel

att låta den första stormett gå Öfver Under

vackert solsken! Är det endast säkert, att

han* som du säger, skall resa härifrån till

Stockhqlm; och jag lyckas drilla saken der*

hän, att vi Uppskjuta affärerna till hans

återkomst, så äro tvenne veckor en skatt

af oberäkneligt värde vid sådana vändpunk»

ter* Min mening är, att han sedan skall få

se sig om, hvar han kan åtkomma någon sä*

kerhet for sina penningar, emedan jag blir

tvungen att på ett sätt, just icke behag*

ligt, men det endd som åferstår, ordna

samtliga mina fordringsegares anspråk, så att de

få en samfälld kassa/’

”Widen, min söta vän/" sade

kommerse-rådinnan med darrande röst och en icke

omärklig skakning på hufvudet, ”du

skrämmer mig. Vore icke detta lika illa, jagkunde nästan säga lika ärerörigt, som ntgot

annat?*’

"*Bah, min lilla vän, det förstår du icke!”

inföll grosshandlaren med mera stadig too.

”Lemna det åt mig; sådant är hvardagssaker.

Efter någon tid är det glömdt, och man är

lika hederlig karl for det, så vida man

förstår att behandla saken riktigt, och träffar

lyckliga ackord med sina värsta björnar*

Men förstås," tilläde han, då han såg huru

Jitet tröstad frun syntes af hans skäl, "att,

om han visar någon uppmärksamhet för

Rosa, hvaraf vi kunna taga oss anledning

att förmoda, det sakerna kunde ordnas på

annat sätt, vore det naturligtvis bäst; ty,,

som vi numera kunna taga för afgjordt, att

professorn förblifver sin envisa föresats

trogen, tänker jag i alla fall göra slut på par»

tiet. Men vi få icke prata bort tiden, min

tngel! Sedan jag fått litet rådrum att andas,

känner jag min vanliga kraft återkomma.

Det var endast de första ögonblicken, som

förmådde göra mig rådiös och oredig. Jag

skall nu desto mera tänka på den plan jag

framkastat. Din eller- min skall gå igenom.

Kläd dig nu, kära *Brigitt Marie, och begif

dig till förmaket, der jag sjelf snart skall

inträffa; ty vare långtifrån mig att emottaga

bonom i mina enskilda rum, der samtalet

nödvändigt skulle drifvas omkring eo enda

punkt, affärer, enskilda eller allmänna. Nej,

detta måste isynnerhet undvikas, och derutiblir ni fruntimmer det bästa biträdet. Gif

Rosa en vink, min vän, att bon tned serdeles

artighet emottager en man, till hvilken

hennes far står i stora och mångfaldiga

förbindelser.’*

*’Ja, ja, nog lärer jag väl göra livad på

mig ankommer/’ svarade kommerserådinnan;

A,och jag hoppas, vi skola så upptaga honom,

att han icke skall få mycken tid öfrig. Men

huru är det, skola många fremmande

bjudas till middagen?”

”För i dag endast några karlar, min

gumma! Men stannar han öfver, skola vi i

morgon hafva ett riktigt storkalas.”

”Som du vill,*" sade frun och gick ut,

for att öppna en ny öfverläggning med

hushållerskan, emedan hennes hufvud svindlade

af den mängd tankar, som tagit det till

tummelplats. Sedan hon tillslutit dörren, stod

gifosbandlaren ett par sekunder stum, med

korslagda armar. Derefter började han

mekaniskt sin klädsel, och kastade emellanåt

en blick i spegeln, för att se om det

lyckades honom att återtaga sin vanliga dryga

hållning, likväl nu med en tillsats af

förekommande artighet.jprtstntatiotttn. — Jltiiiöajjm. —

ifsljbcn af Hommerseräöets

iRofgonbesok.

t det stora> praktfulla) endast vid höglid»

ligheter öppnade blå förmaket sutto kommer*

serådinnan och Rosa med hvar sitt broderi}

den förra i hörnet af en grann soffa, den

senare på en taburett vid ett fönster.

Koif>-inerserådet stod viti ett bord, och roade sig

helt obesvärad t att retas ined en papegoja *

hvilken i sitt förgyllda fängelse hackade

efter sockerstycket i sin herrskares hand.

Detta hade ej fortgått många minuter > förrän

(dubbeldörrarne upprycktes af Larssons

klumpiga händer, och just som namnet t

”Grosshandlaren Garben!*’ gått öfver hans läppar»

inträdde den väntade och fruktade gästeo i

egen person.

Det var en blek och mager herre * af nå*

got mer än vanlig längd. Hans temligeö

\[- —-]{+—+} m —

fickra drog skuggades af några tunna, ljusa

lockar, sirligt kammade öfver den fårade

pon-aan, och de små, dunkelblå ögonen

uttryckte »IIvar, blandadt med godhet; men omkring

bpparne hvilade ett drag af kraft och

bestämdhet, som stannade der, äfven då de

öppnades till ett leende, eller, om det

syntes försvinna vid ett sådant, fann man straxt,

•tt detta leende flög förbi som en lätt flnkt,

endast krusände ytan» Likväl tycktes han

icke vara någon stel, tråkig pulpet-karl, utan

en allvarsam, men städad verldsman.

Frera-lingen var modernt och rikt klädd. Med

ledigt behag bugade han sig för fruntimren ,

ocb räckte sin hand åt kommerserådet,

hvilken med den blidaste och mest artiga uppsyn

gick emot den aktade gästen, och bjöd

honom, under hjertliga vänskapsbetygelser,

vara välkommen.

”Se här min hustru och min dotter,

hvil*-ka verkligen längtat att få göra herr

Gar-beas bekantskap. Och här, kära Brigitt

Marie, och du, mitt barn, ser ni den man,

jag så o Ml och med så mycken aktning

omtalat. Vi skola hoppas, att han icke försmår

att som gäst och vän inträda i vår krets."*

Under denna kommerserådets knapphändi- >

ga presentation neg kommerserådinnan gång

efter gång. Rosa gjorde en djup böjning på

sitt vackra hufvud, men höll sedermera af

Afeundran på att släppa alla sioa sysaker i

Pro/ettor n. 16goffvet vid tin fars yttrande; ty," §å vick

hon kunde erinra sig, hade hon aldrig bör!

den ifrågavarande, så mycket aktade

mannen» namn upprepas, utan i sammanhang

med någon salt- eller spamimålslast. Den

danske grosshandlaren syntes äfven sjelf litet

förundrad öfver detta utomordentligt

vän-skapsfulla och förtroliga emottagande, och

hans allvarsamma, forskande blick öfverflog

de närvarande med ett stadigt uttryck,

hvarefter han med en böflig bugning emottogdea

stol värden framsatte. Kommerserådinnaa

började genast framställningen af en mängd

frågor, rörande resans besvärligheter ocb det

dåliga väglaget; men som den frernmande

icke synnerligen vidlyftigt besvarade dem,

fann hon lämpligast att byta om

samtalsämne.

”Huru länge få vi det nöjet att se

grosshandlaren Garben hos oss?”

Den danske herrn såg på sin värd, oeh sva*

rade artigt: "Om det ieke faller herr

kommerserådet besvärligt, kunde vi möjligen i

dag se på våra affärer. I morgon,41

händelse vi hunnit sluta göromålen, ernsr jag

anträda min resa till Stockholm/’

Herr Widen sände sin hustru en mork

blick, hvilken genast öfvertygade henne, atl

hön behandlat saken oskickligt, och medan

hon i sitt bjertas stora ångest tänkte på

någon utväg att bjelpa sitt misstag, svaradekommerserådet lugnt, i en förut väl inöfvad

ton: “Derom kunna vi samtala enskildt i

eftermiddag, om herr Garben så åstundar.”

, Säkerheten i den röst, hvarmed dessa ord

yttrades, och det icke omärkliga stolta

miss-löje de inneburo, att se gästen, i

fruntimrens närvaro, vidröra ett sådant ämne,

öf-tertygade Garben, mera än alla försäkringar

skulle hafva gjort det, *att hans första

obe-ksgliga misstanka endast varit en följd af de

mörka hviskningar, som hunnit hans öra;

ty denna säkerhet, ledighet och stolthet

kunde en man icke gerna au taga, som visste,

att han efter några timmar skulle stå vid

branten af en afgrund. Nej, tvärtom

vittnade hela uttrycket i kommerserådets

ansig-te om eo ädel ovilja, vid denna halfva skymt

af misstanka till hans vilja och förmåga att

ingå i den äskade redogörelsen.

Herr Garben trodde sig således, genom

den brådska hvarmed han önskat komma till

hufvndsaken, hafva sårat den familj, hvaruti

tan blifvit så vänligt emottaqen, samt

yttrade derföre med en ton af hjertlighet,

hvilken hugsvalande trängde kommerserådet

genom märg och ben: ”1 eftermiddag, eller i

morgon på förmiddagen, huru det behagas.

Jag finner mig nog väl, för att icke längta

efter den sysselsättning, hvarmed vi Merkurii

soner ständigt bråka." — Derpå vände si$

herr Garbens blick och uppmärksamhet tilLKosa, och sedan han temligen vanligt börjat

att beundra hennes konstfärdighet, i

förmågan att jernnt skapa nya blommor på dukeo,

inledde han lätt och behagligt de äitmén,

som kunna företrädesvis blifva föremål för en

artig, obekant karls samtaJ med ett bildadt

fruntimmer: konst, litteratur, poesi, m. m»

Ett par timmar förflögo hastigt, hvarvid herr

Garben syntes allt foera road af Rosas lina

anmärkningar, bvilka han sjelf fintligt

framkallade. Hennes rikliga takt och angenäma,

okonstlade sällskapston förfelade icke alt nu,

såsom alltid, behaga dea som samtalade med

henne. •

”Vi få ju den äran att återse herr Garbeo

till middagen?" sade kommerserådinnan i

Ijuf-vaste ton, då gästen uppstod och dervid såg

på sitt ur. Grosshandlaren tackade

förbindligt, och gick, för att göra ännu ett par

för-middagsbesÖk. Familjen höll sig sl il ia på sina

platser, tilldess sista skymlen af herr Garbens

fina, blå pelsfodrade kappa försvunnit

bakom hörnet till nästa hus. Men då sade

kommerserådet till sin fru, i det han drog djupt

efter andan: "Kors, »ådan gås du är,

Bri-gilt Marie! Var det en fråga att komma

fram med? Om jag icke egl en så

utomordentlig sjelfbeherrskning, skulle du dermed

ställt till en rätt vacker revolution; men

lyckligt via fann jag mig på ett sätt, som gjorde

en högst fördelaktig verkan; de t syntes tyd-Kgf. Me ii Sogofcbifcken äro dyrbara ocb

måtte klokt användas Hvad skola vi göna med

kaptenen? Har du tåt i t bjuda bonom till

middag?’*

”Var i den vägen alldeles obekymrad, aöta

Widen! Rcwa bar fått en biljett, som

underrättar henne, att Ferdinand i dag reser

it landet, för att bK borta ett par dagar.*"

"ia så! Nå, det var bra! Jag bade

annars tänkt på någon annan utväg; men delta

var allra bäst, just förträffligt. Och hör nu,

Rosa, mitt barn,” vände sig fadern till den

af undran förstummade flickan, r’hör nu väl

på hvad jag vill säga dig, och lägg det pft

minnet. Denne man, som du sett mig <■

mottaga med en så ovanlig grad af artighet,

bao är rorn störste fordringsegare, hvilken,

förslår du, kan bysätta mig när det behagar

bonom, och göra -Oss alla, i bokstaflig

mening, till tiggare. Jag har, i anledning af

dessa ledsamma ^omständigheter, ansett bäst

att sjelf säga dig hvad slutet kan blifva, i faH

vi icke, å vår sida, uppbjuda allt, att

förekomma eller åtminstone fördröja det onda.

På dig, barn, beror det mycket.

Grosshandlaren Garben är synbart road af ditt

lamtal. Uppbjud hela din förmåga att

be-baga honom. Du gor det ju endast för din

fars skull,*’ tilläde han ocb klappade dotterns

kind, hvilken glödde af ovilja vid detta

tvetydiga uppdrag. *’Ja, Rosa, för din farsskull/9 upprepade ban än en gång med

oförställd rörelse. *’Hvem vet, kanhända håller

du i dina späda händer den tråd, som är

tillräckligt stark, att slå en knut om alla de

öfriga, hvilka nu äro nära att brista, samt

ovilkorligen måste brista, om de icke snart

kunna fastare tillknytas.”

Rosa stod tyst, hon vågade icke se upp;

men kommerserådet läste, äfven i den

nedslagna blicken, svaret, samt tilläde derföre

hastigt: "När allt detta är öfverslåndet, och

det gamla Widenska huset sönderstyckas,

liksom ur en kedja ring lossas från ring, — då,

Rosa, har du kanhända icke mera någon far,

sotn du kan vägra att lyda."

Kommerserådet hade väl beräknat, huru

långt han kunde gå, till att befrämja den

plan, som i början syntes honom orimlig,

men nu, — det måste han tillstå, — hade

en aflägsen skymt af sannolikhet, om den

riktigt behandlades; ty utmärkt, ja mer än

vanligt uppmärksam ocb förekommande,

hade herr Garben visat sig mot flickan. Det

var klart, att hon behagade honom, och i

samma mån fann kommerserådet behagligt

att sysselsätta sig med den möjliga tanken om

en förening af båda husen. Derföre måste

Rosas känslor anlitas till ytterlighet. Hennes

tårar strömmade på den faderi iga handen,

hvilken smekande borttorkade dem, och när

kommerserådet kommit så långt, tilläde hanaadaat: "Jag ser att tlu förstår roig, mitt

barn, och du behöfver, under inga

omstän-Ag heter, göra dig några samvetsförebråelser;

te* våra angelägenheter fnå utfalla huru som

Sfelst, så blir aldrig något parti af med

kap-ttoeo. Han får finna sig deri, att jag

återtager mitt löfte; ty jag 6er klariigen, att

4itt giftermål med honom skulle blifva er

gemensamma olycka. Han är en högst

lättsinnig, om just icke dålig menniska., och

f*ön -en vän i residensstaden har jag fått veta

åiskiMigt; men det hör icke bit. Allt nog,

tå snart kaptenen kommer hem, skickar jag

faooom sitt afsked. Men borttorka nu

tå-raroe, mitt barn, ocb du, Bdgitt Marie, låt

det bli din omsorg, att ställa middagen så,

att -den räcker till aftonen". Sed a b skall Rosa

•pela och sjunga, och spelborden upptaga den

ofriga tiden. I dag, om f-n icke är lös,

måste således fråga ej uppstå om affarer, och

i morgon ha vi stor middag.*"

Vid dessa ord skickade kommerserådet sin

fru och dotter ännu en uppmuntrande biick,

samt lemoade dem sedan, för att innesluta

sig i sina rum och ostörd egna tankarne åt

den öfver hän gande faran.

Kommerserådinnan gick äfven till sina

vigtiga bestyr, och när Rosa såg sig ensam,

utbrast hon ännu en gång i tårar, och

fram-suckade djupt de orden: ”Så förnedrande!

.Jag skulle söka fånga en mans hjerta, för att— — for att — o, så afskyvfirdt! fttnt

•kulle icke Mannerstedt förakta mig, om han

trodde det möjligt, att jag kunde emoitaga ett

dylikt uppdrag! — Likväl låg i min farsnrd

ett olycksbådande allvar, och han begärde

»ti jag skulle blifva en usel, koketterande

varelse, för att, ora möjligt, rädda hans

jordiska goda! Om mitt hjertas bästa och

renaste skatter, oskuld och aktning för det

rätta och goda, der vid gingo förlorade,

der-om blef ej fråga. Jag kan icke lyda! Artig

och vänlig, nu såsom på morgonen, viti jag

vara; men att utkasta några nät för att

behaga honom, det är ogörligt. —O, h«mk

mörk och molnorwtöckrrad står icke

framtiden!— Mannerstedt, du herrliga, strålande

stjerna! våra banor"löpa väl aldrig

tillsamman!” Rosas 1a nkr gång stannade här, liksom

af sig sjelf. Hon lutade hufvudet mot kam»

ten af soffan, och förföll i ett dags dvallikt

tillstånd; men med en våldsam ansträngning

lösryckte hon sig ur detta slags slummer,

och fäste med kraften af sin vilja tankarne vid

Ferdinand. — wHvad var det han skref?**

sade hon; ”jag vill ännu en gång genomläsa

det.** — Härvid upptog hon kaptenens biljett,

svaret på hennes egen, och genomögnade

följande:

Dyraste Rosa!

Jag är i deo mest dystra och hopplösa

sinnesstämning) och denne fr em ling du om»aåfnner okar min oro. Jag fruktar, att det*

ta blir ett forftgt besök för din far. Här

hviskas redan ett ocb annat, som gör mig på det

högsta förfärad. Som du omöjligen i dag,

ocb kanhända icke heller i morgon, bUr i

tillfälle att använda en timma för rum a

angelägenheter hos farbror, så föredrager jag

att under dessa pinsamma dagar vistas på

kadet, öfvertygad att du, englagoda Rosa,

så snart du ser dig ega ett ledigt ögonblick,

bastar till professorn och försöker hela

kraften af din älskvärda vältalighet på hans just

icke ännu stelnade hjerta. Men förmår

någon mensllig varelse upplena det, så är det

endast du! — 1 dödlig ångest tillbringar jag

tre dagar borta. Onsdagsaftonen är jag tilU

baka ocb hemtar lifvet eller döden från dina

läppar.

Ferdinand.

”Hvad det gör rorg ondtom honom!** suc»

kade Rosa, i det hon hoplade biljetteo och

åter stack den hos sig. ”Lifvet från mina

läppar, stackars Ferdinand, lär bJifva nog

•vagt. Gud vet hvad jag har att förkunna

dig; men jag vågar ej fästa mig vid hoppet.

Kunde jag blott komma till professorn,

innan pappa hann att sätta sitt nya förslag i

verkställighet. Detta förslag uppfyller mig

likväl med en känsla, som jag icke kan

gifta något namn. Hade icke dessa i dag till—

stötande mörka händelser samlat, liksom i€n brännpunkt, alla mina bekymmer #8r

framtiden, skulle jag ansett denna kinsla för

en salighet; ty sedan vi blifva fattiga, kan

mycket förändra sig. Nu åter, hvad kan det

gagna? — För Ferdinand hade jag åtmin*

•tone vänskap, deltagande, hjertlig välvilja;

i* a g hade kanske kunnat göra honom lycklig,

lanske kunnat förändra hans lynne och

io-verka på hans bättre känslor. — Men denne

/remiing är mig alldeles likgiltig. — O, da

arma hjerta, skall du evigt tiga! Likväl,

hvem vet hvilka hinder kunna möta pappas

senare plan! Garben synes mig vora en man

af klart förstånd. Jag både fruktar och

hoppas, att hans skarpa blick skall

geoom-tränga den skimrande slöja, min far kastat

Öfver det mörka djupet; och då, jag ryser

när jag tänker derpå! Gifve Gud att ban

egde nog mod att, i stället för allt detta

tiller-nade falska prål, visa honom rätta förbål

landet enkelt och sannt, och vädja till hans beder j

och ädelmod vid uppgörelsen! Säkert skul» <

Je mannen icke blifva obeveklig; ty han eger

både känsla och bildning. Och huru geroa

ville jag icke bedjande tillägga ett godt ord!

Det vore en dotter värdigt, men icke deii ro!

man ålagt mig att spela. — Ack, om jag.

tordes gå upp till honom och helt öppet

säga mioa tankar; men han hör mig icke, det

vet jag förut. Likväl vill jag icke låta

af-skräcka mig; i afton, då allt blir tyst, skalljag pS mina knän bönfalh, alt han väljer

denna utväg/’

”Rosa! Rosa!*’ ropade nu lilla Carolines

röst från den halföppoade dörren. ”Mamma

frågar, hvårföre du icke kommer ut ocb

bjelper henne. Skynda dig, skynda dig,

Rosa! Du skall ordna bordet, sade mamma/’

"Jag kommer, liila du,” svarade den äldre

systern, och, rodnande öfver sin

overksamhet, då.alla andra hade händerna fulla,

hastade hon till mntsalen.

När grosshandlaren Garben, några

minuter efter klockan tre, åter visade sig i

kommerserådets salong, var en samling herrar

redan spridda i flera grupper. Vid bordet

politiserades, och sedan kaffet var drucket,

satte sig Rosa till pianot, på en vink af

fadern. Hon var så van att låta höi"A sin

talang för fremmande, att det nu som alltid

gick * förträffligt. Garben nalkades med deo

en musikälskare egna tysta försiktighet, och

ställde sig bakom hennes stol. Här blef han

så helt och hållet öra, att han femnade

alldeles obesvarade ett par frågor af

borgmästaren, hvilken, långtifrån att dela den

frem-mandes smak, ifrigt önskade alt fortsätta det

samtal, han funnit på ett så interessant och

nytt sätt afhandladt af den danske

köpmannen, men hvilket denne helt och hållet

syntes bafva glömt, till kommerserådets och

hans frus otroliga förtjusning, som nu i tyst-bet bemärkte framgången af sin pU, ocb

förstulet smålogo åt bvarandra. Sedan de

sista tonerna dallrande bortdödt, under det

högljudda: "Tackar ödmjukast!” som

borgnft-staren, jemte några af de öfriga herraroc

framförde, lutade sig herr Garben ned och

sa-de artigt: "En sådan njutning anser jag

ohelgad af platta tacksägelser; men jag ser hfir

noter för sång, och skulle skatta mig

outsägligt lycklig, om jag finge höra en af de

skira toner, som hafva sitt hem i hjertat af en

nordens näktergal/"

Rosa rodnade öfver det fina smickret,

böjde lätt på hufvudet, och svarade, vänligt

leende: "Gerna; men herr Garben får skylla

sig sjelf, om näktergalen bedrager sin

lofsjunga res väntan.*"

”Det finner jag mig uti,"* yttrade

grosshandlaren förbindligt, och drog sig tillbaka till

andra ändan af rummet, dit de öfriga

her-rarne följde efter. Rosa preludierade icke

länge, ty tillgjordhet var hennes afsky, och

snart lät hon höra ackompanjemanget till

Vikingen, af Geijer. Det herrliga slutet

deraf bäfvade liksom en andefläkt genom

rymden, och anslog mången mildare sträng

hos de tysta ahörarnes mer och mindre

musikaliska själar. Den förste, som upphof sin

röst, sedan Rosa slutat och i detsamma

uppstigit, var borgmästaren B**. ”På min fira,"

sade han, ’*s)unger icke mamsell Rosa Yikio-gen bättre in min hustru! Ni bör riktigt

öfva er tillsamman; ty Auroras piano 8r i

alla fall vida bättre. Det kostade mig också

srtigt; 600 riksdaler banko* Hvad gaf bror

för det här?”

"Icke mycket mindre,” svarade

kommer-ner åd et litet stött, och kommerserådinnan

bedyrade högtjudt, att kandidaten

Manner-stedt, hvilken hvar och en visste var så

skicklig att behandla flera instrumenter, och|

allmänt stämde alla stadens pianos, hade flera

gåoger försäkrat, att Rosas piano var dubbelt f

ja tredubbelt så godt, som borgmästarinnans.

”Huru har han kunnat yttra något sådant!”

genmäl te borgmästaren, blossande röd. "Han

har dömt om saker, som han icke förstår.

Men der ser man följden af att emottaga i

sina hus uppblåsta, eg.enk.nra pojkar, som

tro sit* förstå allt, utan att ens begripa hvad

de nödvändigast borde veta, att styra sia

tun«a."

”Nå, bevars, det var ju ej något

majestätsbrott,” skämtade kommerserådinnan

skadeglad. ”Herr Mannerstedt vet alltid skäl för

hvad hon säger, och är dessutom," tilläde

hon i vigtigare brskyddareton, ”en af mina

favoriter; just en hygglig yngling, lärd,

förståndig och blygsam; en riktigt ovanlig ung

man.”

”En egenkär, inbiIIsk narr är han!” svarade

borgmästaren, önnu mera förbittrad af beröm»met, som värdinnan slösade på honom. "Och

hade han icke sjelf i dessa dagar uppsagt

sin lektion i mitt hus, så skulle jag hafva

afskedat honom; ty en sådan musiklärare

förstör, genom sin oskicklighet, barnens

an-lag, i stället att uthilda dem. Jag gissar, att

junkern hade aning om mina tankar,

hvar-ifö>rc han fann sin uträkning att föreliomma,

i stället att förekommas."

"Nej, det är ett rent misstag,” försäkrade

komnoerserådinnan; “jag tror aldrig, att han

kon^it att tänka på äen saken. Men han

står nu på resan* till Lund, och har derföre

uPPsa8l a^a s*na lektioner. För vår del äro

vi högst ledsna deröfver, icke allenast

der-före, att det var en oersättlig förlust för

barnen, utan emedan vi äfven i den stackars,

beskedlige ynglingen förlora ett trefligt och

godt sällskap."

Borgmästaren drog med ett försmädligt:

”Jag beklagar,” på axlarne, och medan den

lilla tvisten fortsattes, hade grosshandlaren

Garben nalkats Rosa, hvilken, under det hon

upptog och ordnade sitt arbete, med högsta

Uppmärksamhet lyssnade på sin mors försvar

af hennes hjertas afgud.

”Jag prisar min djerfbet och min

anings-förmåga," sade den danske herrn, och tog

plats vid flickans sida; "mamsell Widen har

utbildat sin talang till en sällsynt grad förden, som endast öfvar den för sitt nöje." —

Ban såg benne vänligt och tacksamt i ögat.

”Herr Garben är högst artig/’ smålog

Rosa; ”man kan dessutom aldrig veta, hvartill

talanger kunna blifva nyttiga; med ett ord,

.om man ej någon gång behöfver dem till

annat, än sitt nöje.*’

Garben ernade svara något bärpå, då

kommerserådet infann sig och tillkännagaf, att

spelborden väntade. Den danske köpmannen

uppstod ocb lemnade med en förbindlig

bugning husets vackra gudinna.

Klockan var öfver två på natten, då

sällskapet åtskiljdes, och gästen syntes glad och

tillfreds, då han tog afsked, synnerligast då

kommerserådet grep i flykten en fråga, som

sväfvade på hans läppar, i det ban liksom

till svar yttrade: ”1 morgon bittida skali

jag hafva det nöjet att uppvakta herr

Garben, och hemta herrn till frukosten,” ti Ilade

han, då grossören redan var nere på gatan.

Då alla voro borta, och husfadern, hvilken

i sanning behöfde hvila efter så många

timmars ansträngning, tog ljuset för att begifva

sig till sängkammaren, fattade Rosa hans

band, och emedan de voro ensamme, ty

kommerserådinnan var ute, och småsyskonen

hade gått till sängs, begagnade hon tillfället,

och bad sin fader ödmjukt och bevekligt,

att, huru än tillståndet af hans alfärer måtte

Tara, hellre anförtro sig åt fremlingen9 red-— a» —

lighet, än — in — hon tystnade, bon

vågade ej uttala sin tanke; men det bedjande,

tårdränkta, på fadern fastade ögat uttryckte

mera än ord,

”Än genom ett falskt sken blända och

bedraga bonom,"1 slöt kommerserådet deo

ofullbordade meningen. ”Men tro mig, min

dotter, allt detta förstår du platt icke, och

bör aldrig försöka att lära känna sådnnt; ty

det anslår ej qvinnan, allra minst dottern,

att blgnda sig i mannens värf. I »llt annat

hör jag gerna din mening, emedan jag vet,

att du är en förståndig flicka; men i detta

fall dömer du som den blinde om färgen. Gor

derföre endast helt enkelt hvad jag sagt, och

allt kan ännu slutas vfij, ja riktigt vät, mitt

barn.”

”O, pappa, bästa pappa/" bad Rosa, och

skakade sorgsen och misstrogen sitt sköna

hufvud, ”denna gång är det mig omöjligt

att lyda; efter beräkning kan jag visst icke

«■—- och vill icke behaga någon man»"

"Med eller utan beräkning/" svarade

kommerserådet otåligt, i det han Inde handen

på låsrt, ”det är detsamma. Alltnog att det

sker, samt alt du i öfrigt uppför dig så,

som jag kan och bör vänta af en flicka,

hvilken har tillräcklig klokhet att inse, det

bon, i annan händelse, störtar både sig sjelf,

sin far och hela sin slägl i olycka. Men

vi skola icke tala om deo saken;, jag liarfcekymmernog #ndå. Godnatt, mitt barn!**

Ha» kysste dotterns panna och I»!Islöt dörren.

Grosshandlaren Garben satt följande

morgon vid pipan och kaffekoppen, då man till

hans synnerliga förnöjelse anmäl te

kommerserådet Widen. Efter några före löpande

grannlåter å berr Garhens sida, rörande gårdagen»

*>Öje, frågade ban efter damernas helsa.

Kommerserådet tackade förbindligast, och bad ho«*

oom sjeif ktMDina och se åt.

**Jag fra&tar a

den danske herm; ”det terde annars icke

heller i dag blifva något af med våra affärer.”

^Bevars, vi hafva ju hela dagen på oss,”

yttrade kommerserådet; "ty jag hoppas herr

Garben icke tftnker på resan förrän i morgon?"

*\Det faHer sig litet kinkigt,” menade den

förre. ”Jag hade hord t vara ute i afton; ty

jag måste ovilkorligen vara framme en vits

dag; men jag hoppas det »kall gå, om jag re*

ter tidigt i morgon.”

”Huru Unge erdar berr Garben stanna var

i Stockholm?*’ frågade kommerserådet.